1956 ANDRA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1956:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 32

30 november—5 december

Debatter m.m.

Fredagen den 30 november

Svar på interpellation av herr Königson ang. vissa missförhållanden
vid C-avdelningen å Källshagens sjukhus, m.m................

Sid.

Tisdagen den 4 december

Svar på fråga av herr Håstad ang. upprätthållandet av sändningarna

på kortvåg till utlandet .................................. 9

Svar på interpellation av herr Swedberg i anledning av tågförseningarna
vid statens järnvägar................................ 10

Onsdagen den 5 december fin.

Svar på frågor av:

fröken Wetterström ang. den otillfredsställande lönesituationen för
heltidsanställda musiker vid landets statsunderstödda orkester -

föreningar ........................................... 14

herr Hagberg ang. åtgärder mot svårigheterna att anskaffa olja .. 15

herr Almgren ang. värderingen av fastigheter vid beräkningen av

folkpension .......................................... 18

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Östersund i anledning av ifrågasatt nedläggning av

sulfitfabriken i Järpen.................................. 20

herr Ekdahl ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i

vissa fall ............................................ 25

herr Nilsson i Svalöv ang. frågorna om egnahemsbeskattningen och
de övriga skattespörsmål, som beröras av en allmän höjning av

taxeringsvärdena...................................... 29

herr Nilsson i Göingegården ang. genomförande av fastställd plan

rörande sträckningen av riksväg 2 invid Varberg ............ 31

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Sid.

Höjning av grundsjukpenningen och den högsta sjukpenningen i den

allmänna sjukförsäkringen ................................ 34

Förbättrad ställning för de långvarigt sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades som »utförsäkrade» .......... 36

Ändring i civilförsvarslagen, tillika svar på interpellation av fröken
Wetterström ang. planläggningen av fullträffsäkra befolknings skyddsrum.

............................................ 37

Försäljning av Kattarp Östra 51 i Malmöhus län ................ 57

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas
flyktingkommissarie.................................. 68

Förlängning av ostkustbanan................................ 77

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område, m. m.. . 81

Interpellation av herr Rimmerfors i anledning av vissa rättskränkningar
mot egyptiska medborgare av judisk bord.............. 90

Onsdagen den 5 december em.

Allmän ordningsstadga, m. m................................. 92

Skydd för vissa kartor, m. m................................. 108

Översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring.............. 124

Förordning om erkända arbetslöshetskassor, m. m................ 130

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 4 december

Avsägelse från ordföranden i riksgäldskontoret.................. 9

Onsdagen den 5 december fm.

Andra lagutskottets utlåtande nr 47, ang. lagen om allmän sjukförsäkring
............................................... 34

— nr 48, om ökat statsbidrag till barntillägg inom den obligatoriska

sjukförsäkringen........................................ 34

— nr 49, om höjning av sjukpenning i den allmänna sjukförsäkringen 34

— nr 50, om förbättrad ställning för »utförsäkrade».............. 36

—• nr 51, om reseersättningen vid sjuktransporter med privat bil .. . 37

— nr 52, om ändring i civilförsvarslagen ...................... 37

— nr 53, ang. ändrad tillämpning av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring
............ 57

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. bevakningsfartyg för södra

Östersjön............................................. 57

— nr 41, om utbyggande av den lantbruksvetenskapliga forskningen 57

— nr 42, ang. försäljning av Kattarp östra 51 i Malmöhus län..... 57

Innehåll

Nr 32

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 200, ang. extra bidrag till Förenta Nationernas
flyktinghjälp .................................... 68

— nr 201, om ökat statligt stöd för rationalisering och forskning inom

hantverk och småindustri................................ 77

— nr 202, om socialpedagogisk hjälp åt barn med beteenderubbningar 77

— nr 203, om bibliotek vid särinternat........................ 77

— nr 204, om statsbidrag till skolhem vid seminarier............ 77

— nr 205, om ökad utbildning av bilreparatörer................ 77

— nr 206, om pedagogiska mätmetoder m. m. inom enhets- och realskolan.
................ 77

— nr 208, om förstärkning av vattendomstolarna m. m........... 77

— nr 209, om införlivande med statsbanenätet av Stockholm—Nynäs
järnväg............................................ 77

— nr 210, om förlängning av ostkustbanan.................... 77

— nr 211, ang. ringlinje utanför Stockholms administrativa område

m. m................................................. 80

— nr 212, om kommunal skatteutjämning...................... 81

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, om sparstimulerande åtgärder

på beskattningsväsendets område m. m...................... 81

Bankoutskottets memorial nr 38, ang. instruktion för nästkommande

riksdags bankoutskott.................................... 90

Första lagutskottets utlåtande nr 36, om ändring i rättegångsbalken.. 90

Onsdagen den 5 december em.

Första lagutskottets utlåtande nr 37, om allmän ordningsstadga, m. m. 92

— nr 38, om skydd för vissa kartor, m. m..................... 108

Andra lagutskottets utlåtande nr 54, om ändring av 18 § sjukförsäkringslagen
................................................ 124

— nr 55, ang. ändring av 69 § lagen om allmän sjukförsäkring .... 124

— nr 56, ang. översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring.. 124

-—- nr 57, om införande av obligatorisk dödsfallsförsäkring ........ 130

-—• nr 58, ang. förordning om erkända arbetslöshetskassor m.m..... 130

Statsutskottets utlåtande nr 207, ang. kontantunderstödet till arbetslösa 132

, '' • K tf i Sj,* •'' 1

it:, I •

■ <

• A t • >1V . . ; .1 1 .!■ ii *_;vr! -uti r

. i*1..

i:JJ . »HOT ihi'' :lv

•j:''1 . ■ ••

iili

Fredagen den 30 november 1956

Nr 32

Fredagen den 30 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden
vid C-avdelningen å
Källshagens sjukhus m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har frågat
mig, dels om jag anser det finns
skäl att låta riksdagens ledamöter få del
av den redogörelse, som avgivits av biträdande
inspektören för sinnesslövården
angående hans verksamhet 1955,
dels ock om jag avser att inom allra
närmaste tiden vidta åtgärder för att
skapa mera människovärdiga förhållanden
för patienterna å C-avdelningen vid
Källshagens sjukhus.

Till svar vill jag erinra om att inspektörens
den 9 maj 1956 dagtecknade redogörelse
i vanlig ordning överlämnats
av denne till medicinalstyrelsen och av
styrelsen sedermera till inrikesdepartementet.
Omkring 45 % av landets anstalter
för psykiskt efterblivna återstod
då att inventera. Av de sammanlagt åtta
statliga sjukhus och anstalter, som avses
ingå i förevarande undersökning,
har hittills fem medhunnits, och av
dessa har endast Källshagens sjukhus
föranlett mera väsentliga erinringar.

Vad angår frågan om förhållandena
vid den s. k. C-avdelningen vid Källshagens
sjukhus har inspektören i förenämnda
redogörelse bl. a. påtalat —
förutom den långa väntelistan vid samt -

liga statliga sinnessjukhus för psykiskt
efterblivna, orsakad av den rådande
platsbristen — de dåliga möjligheterna
till differentiering av patienterna vid
Källshagens sjukhus. Sammanfattningsvis
har beträffande avdelningen för
psykiskt efterblivna vid sistnämnda
sjukhus konstaterats, att de gjorda iakttagelserna
var ägnade att väcka bestämda
betänkligheter humanitärt och
ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag fann det
utomordentligt angeläget att snarast
möjligt undanröja eller lindra dessa
missförhållanden. Kungl. Maj:t uppdrog
på min hemställan genom beslut den 29
juni 1956 åt medicinalstyrelsen att utreda
frågan om provisoriska åtgärder
för att snabbt öka tillgången på platser
och förbättra differentieringsmöjligheterna
vid de statliga sjukhusen för psykiskt
efterblivna samt att till Kungl.
Maj:t inkomma med de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Förslag i
dessa frågor torde komma att överlämnas
inom den närmaste tiden, bl. a. i
samband med anslagsäskandena'' beträffande
vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus för budgetåret 1957/58.
Proposition i ämnet torde i så fall kunna
föreläggas 1957 års riksdag. I samband
härmed bör en redogörelse för
förhållandena vid Källshagens sjukhus
lämnas. När hela arbetet med inventeringen
av anstalterna för psykiskt efterblivna
slutförts bör riksdagen erhålla
en samlad redogörelse över resultatet.

Vidare har i medicinalstyrelsens anslagsäskanden
för nästa budgetår beträffande
statens sinnessjukhus: Avlöningar
framlagts förslag om vissa personalförstärkningar
vid bl. a. Källshagens
sjukhus. Förslagen, som innebär en
förstärkning med såväl läkare som an -

Nr 32

Fredagen den 30 november 1956

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden vid C-avdelningen å Källshagens
sjukhus m. m.

nan personal, torde om de genomföres
komma att innebära en betydande förbättring
av vårdmöjligheterna. Förslagen
kommer att redovisas i statsverkspropositionen
till 1957 års riksdag.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Härefter anförde:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Jag tackar
också för att jag har fått ett så snabbt
och i det störa hela tillmötesgående
svar.

Anledningen till att jag ställde min
första fråga, huruvida riksdagen skulle
kunna få en redogörelse för biträdande
inspektörens verksamhet, var den, att
allmänheten och även riksdagen upprördes
för några år sedan över att det
kom fram fall, där man placerat folk
på sinnesslöanstalter, som inte borde
vara där. Denna allmänhetens upprördhet
ledde ju också till att en stor och
omfattande undersökning igångsattes.
Därför anser jag också att det borde
lämnas en ordentlig redogörelse för
detta undersökningsresultat.

Nu säger inrikesministern att det är
45 procent av klientelet kvar att undersöka.
Det är emellertid för närvarande
inte 45 procent kvar utan endast 30 procent.
Av 12 500 intagna på sinnesslöanstalterna
är nämligen nu över 8 000
patienter undersökta. Man kan givetvis
vänta till dess hela klientelet är undersökt,
men då får man verkligen hoppas
att det inte skall dröja alltför länge.
Jag anser det nämligen vara ytterst angeläget
att undersökningens resultat redovisas,
så att allmänheten inte lever
kvar i den föreställningen att många
har blivit placerade på anstalt utan att
vara sinnesslöa.

Sedan är jag också tacksam för inri -

kesministerns ord om att han har vidtagit
åtgärder för att skapa bättre förhållanden
på C-avdelningen vid Källshagens
sjukhus. Det som försvårar arbetet
vid denna avdelning är först och
främst differentieringssvårigheterna.
Det bör inte få vara så, att man till
denna avdelning överför patienter från
Vipeholm. Det försvårar arbetet vid
Källshagens sjukhus att ha det klientelet
där.

Vidare är det en annan sak, som man
också skulle vilja ha ändring på, och
det är, att det till Källshagens sjukhus
också överföres unga sinnesslöa som
endast är lätt efterblivna. De har inte
på den avdelningen att göra.

Det är en passus i interpellationssvaret
som förvånar mig något. Det är den
där inrikesministern säger att förslag
i dessa frågor torde komma att inom
den närmaste tiden överlämnas från
medicinalstyrelsen. Den rapport som
överinspektören för sinnesslövården
har lämnat till medicinalstyrelsen —
och som är dagtecknad den 6 oktober
i år, ligger nu —• om jag är rätt underrättad
— i inrikesdepartementet, och
den innehåller mycket detaljerade och
konkreta förslag till en förbättring av
förhållandena på C-avdelningen vid
Källshagens sjukhus. Inspektörens förslag
i den rapporten är ett minimum
av vad man kan begära för att det skall
bli ordning på C-avdelningen vid Källshagens
sjukhus. Jag hoppas att inrikesministern
har studerat denna överinspektörens
rapport, och att statsrådet
är klar över att vad som där föreslås
är ett minimum av vad som bör göras
för att få ordnade förhållanden på avdelningen.

Även om de förändringar vidtages,
som överinspektören har föreslagit i sin
rapport, blir förhållandena givetvis ändå
inte sådana vid Källshagens sjukhus
som man skulle önska. Sjukhusets gamla
kaserner kan aldrig sättas i sådant
skick att man får vad vi menar med ett

Fredagen den 30 november 1956 Nr 32

Svar på interpellation ang. vissa missförhållanden vid C-avdelningen å Källshagens
sjukhus m. m.

riktigt sjukhus. Därför anser jag att
man inte bara skall vidta de åtgärder
som förordas i rapporten, utan man bör
också ta ordentliga krafttag för att få
en bättre ordning på såväl sinnessjukvården
som sinnesslövården. Det får
inte vara så, att dessa sjuka människor
skall skjutas åt sidan bara därför att de
inte kan sluta sig samman och på det
sättet göra sin röst hörd i samhället.
I hela vårt begrepp samhällsstandard
måste nämligen också ligga, att sjuka
människor av här ifrågavarande slag
skall ha rätt att kräva drägliga livsvillkor.

Jag hoppas att inrikesministern verkligen
vill ta krafttag för att skapa tillfredsställande
förhållanden på dessa
områden.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag är fullt ense med
interpellanten om att förhållandena
inom vår sinnessjukvård och sinnesslövård
är långt ifrån tillfredsställande.
Främst beror detta på att sjukhusbyggnaderna
är för små. Utrymmena räcker
inte till för det antal patienter vi har.
Följden blir en kraftig överbeläggning
praktiskt taget överallt, samtidigt som
önskvärda och nödvändiga differentieringar
omöjliggöres.

Nu arbetas det emellertid intensivt
på att skapa nya vårdplatser. Jag
vill erinra om att riksdagen varje
år beviljar medel i så stor omfattning
att det räcker ungefär till uppförandet
av ett nytt sinnessjukhus med 800—900
och upp till 1 000 vårdplatser. Men det
dröjer ju en tid innan de platserna står
till förfogande. Om några år, d. v. s. i
början av 1960-talet, får vi sålunda
ett nytt sjukhus av detta slag årligen.
Men under tiden måste vi givetvis också
göra något, och det är med tanke på
det som medicinalstyrelsen i juni i år,
sedan vi tagit del av sinnesslövårdsinspektörens
berättelse, i maj månad fick

i uppdrag att skyndsamt vidtaga åtgärder
för en provisorisk utökning av
antalet vårdplatser. Enligt de underrättelser
jag fått har medicinalstyrelsen
nu också för avsikt att framlägga förslag
om förvärvande av vissa redan befintliga
sjukhus, vilka tidigare har använts
för andra ändamål, och där man
då skulle kunna placera vissa kategorier
av de sjuka, varom här är fråga.
På det sättet skulle vi rätt snart få en
avlastning från bland andra Källshagens
sjukhus, och därigenom skapas
också bättre möjligheter till differentiering
och förbättrad vård.

Jag vill försäkra att jag för min del
kommer att göra allt vad jag kan för
att påskynda förbättringarna på detta
område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ett extra bidrag
till den verksamhet, som bedrives av
Förenta Nationernas flyktingkommissarie,

nr 201, i anledning av väckta motioner
om ökat statligt stöd för rationaliserings-
och forskningsverksamheten
inom hantverk och småindustri,

nr 202, i anledning av väckta motioner
om vissa socialpedagogiska anordningar
beträffande barn med beteenderubbningar,

nr 203, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolbibliotek
vid särskolor med internat,

nr 204, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolhem för
studerande vid seminarier,

nr 205, i anledning av väckta motioner
om ökad utbildning av bilreparatörer,

nr 206, i anledning av väckta motioner
om vissa pedagogiska miitmeto -

Nr 32

Fredagen den 30 november 1956

der m. m. inom enhetsskolan och realskolan,

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ändrade riktlinjer
beträffande kontantunderstöd till
arbetslösa,

nr 208, i anledning av väckta motioner
om förstärkning av vattendomstolarnas
personal m. m.,

nr 209, i anledning av väckt motion
om införlivande med statsbanenätet av
Stockholm—Nynäs järnväg,

nr 210, i anledning av väckt motion
om förlängning av ostkustbanan,

nr 211, i anledning av väckt motion
om utredning av förutsättningarna för
en tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms
administrativa område m. m., och
nr 212, i anledning av väckta motioner
om en effektiv kommunal skatteutjämning; bevillningsutskottets

betänkande nr
59, i anledning av väckta motioner om
vissa sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område m. m.;

bankoutskottets memorial nr 38, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken, dels ock
i ämnet väckta motioner,

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till allmän
ordningsstadga, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner, och

nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om skydd för vissa kartor, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen,

nr 55, i anledning av väckt motion

angående viss ändring av 69 § lagen om
allmän sjukförsäkring,

nr 56, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen om
allmän sjukförsäkring,

nr 57, i anledning av väckta motioner
om införande av en obligatorisk dödsfallsförsäkring,
och

nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
och

nr 378, i anledning av väckta motioner
angående beskattning av utdelning,
som företas i samband med upplösning
av fastighetsföretag; samt
från tredje lagutskottet:
nr 382, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.14.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 4 december 1956

Nr 32

Tisdagen den 4 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 27
och den 28 nästlidna november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Stockholm 60 den 29/11 56

Ledamoten av riksdagens andra kammare,
Uddo Rudolf Jacobson i Vilhelmina,
vårdas på karolinska sjukhusets
öronklinik för utredning sedan den
27/11 och är på grund av sjukdom oförmögen
bevista riksdagsarbetet ytterligare
en månad framåt, vilket härmed
intygas.

Lars-Erik Forsberg
1 :e underläkare

Kammaren beviljade herr Jacobson i
Vilhelmina ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 27 november
tills vidare.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen

På grund av den ökade arbetsbörda,
som uppkommit för mig genom olika
offentliga uppdrag, får jag härmed
vördsamt anhålla om entledigande från
och med den 6 december 1956 från det
mig meddelade uppdraget att vara ordförande
i riksgäldsfullmäktige.

Stockholm den 29 november 1956.

Herman Kling

Kammaren godkände för sin del avsägelsen
och beslöt, under förutsättning
att densamma bleve godkänd även av
första kammaren, att uppdraga åt de

av detta års riksdag redan tillsatta valmännen
för utseende av riksdagens fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte deras suppleanter att välja
ordförande i riksgäldskontoret i herr
Klings ställe jämte en suppleant för
denne. Åt dessa valmän och suppleanter
uppdrogs jämväl att, därest vid det sålunda
bestämda valet skulle till ordförande
utses någon av de utav riksdagen
valda fullmäktige eller suppleanterna
för dem, företaga därav föranledda
kompletteringsval.

§ 4

Svar på fråga ang. upprätthållandet av
sändningarna på kortvåg till utlandet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
gom yttrade:

Herr talman! Herr Håstad har frågat
mig, om regeringen har för avsikt att i
full omfattning upprätthålla sändningarna
på kortvåg till utlandet.

Med hänsyn till den stora betydelse
som dessa sändningar har för kontakten
med svenskar i utlandet och för upplysningar
utomlands om Sverige bör verksamheten
enligt min mening bibehållas.

Härpå anförde

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Mitt tack för statsrådets
svar kan bli lika kort.

Jag ser med största tillfredsställelse
att herr statsrådet för sin del ämnar
fortsätta att verka för statsmakternas
stöd åt den betydelsefulla verksamhet
varom här är fråga. Denna är för det

Nr 32

Tisdagen den 4 december 1956

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar

första betydelsefull för alla utlandssvenskar,
inklusive alla våra sjömän.
Jag vill i sammanhanget erinra om att
utlandssvenskarnas tidning nyligen uttalade,
att man inte kan ifrågasätta en
minskning utan snarare vill kräva en
ökning av denna radions verksamhet.

Den är betydelsefull för det andra
för att Sveriges stämma i världen skall
kunna höras, inte minst i nuvarande
orostider. Det har från radiohåll sagts
mig, att man framför allt under de senaste
månaderna, på båda sidor om
järnridån, med mycket stort intresse
har avlyssnat de svenska sändningarna,
särskilt utsändningarna på tyska.

För det tredje är svaret också betydelsefullt
med tanke på alla de vid radion
anställda. En viss oro för framtiden
har spritt sig bland dem med anledning
av den osäkerhet, som har kommit
att prägla behandlingen av denna
del av radions verksamhet.

Ur dessa synpunkter ber jag, herr talman,
att få betyga herr statsrådet min
tacksamhet för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation i anledning av
tågförseningarna vid statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Swedberg frågat mig, om jag är i
tillfälle att här redogöra för orsakerna
till de talrika och omfattande tågförseningarna
vid statens järnvägar samt för
de åtgärder, som vidtagits eller planeras
för att åstadkomma en bättre överensstämmelse
mellan de officiella tidtabellerna
och de verkliga avgångs-, kör- och
ankomsttiderna. Vidare har interpellanten
frågat om jag, för den händelse tillräckligt
effektiva åtgärder i detta syfte
inte vidtagits eller planeras, är villig att

ta initiativ till att sådana snarast vidtages.

I våras inträffade en rad tågolyckor
på det svenska järnvägsnätet. Bl. a. spårade
Nordpilen ur två gånger i närheten
av Bollnäs med blott någon dags
mellanrum. I ett interpellationssvar i
denna kammare till bland andra herr
Swedberg var jag i tillfälle att redogöra
för de åtgärder, som vidtagits och planerats
med anledning av olyckorna. Jag
nämnde då att olika undersökningar av
banornas beskaffenhet hade påbörjats,
att en mer intensiv verksamhet för att
förbättra spårläget på vissa banor var
planerad och att tåghastigheterna efter
olyckorna hade satts ner inom ett antal
områden. Jag framhöll också att hastighetsbegränsningarna
kunde medföra
tågförseningar under en övergångstid
men att detta var en olägenhet, som vi
fick finna oss i.

Den redan tidigare påbörjade upprustningen
av norra stambanan har under
det senaste halvåret bedrivits i forcerat
tempo. Varje arbetsavsnitt på banan
har krävt en betydande nedsättning
av den tillåtna tåghastigheten.

Dessa hastighetsnedsättningar har varit
grundorsaken till den dåliga tågföringen
på huvudlinjerna i Norrland och
på banor som ansluter till dessa, särskilt
linjerna Krvlbo—Mjölby och Gävle
—Falun. På linjerna Stockholm—Göteborg
och Stockholm—Malmö har däremot
tågföringen varit relativt tillfredsställande
trots de ogynnsamma följdverkningarna
även på dessa linjer av
norrlandstågens förseningar.

Den enda möjligheten att komma till
rätta med förseningarna har varit att
fullständigt arbeta om tidtabellerna för
Norrland och stora delar av Mellansverige.
En sådan omarbetning sattes i
gång så snart detaljplaneringen av banarbetena
var klar, och en ny tågtidtabell
trädde i kraft den 1 november.

Den nya tidtabellen har hittills fungerat
bra, och det finns anledning förvänta,
att eventuella förseningar skall kun -

Tisdagen den 4 december 1956

Nr 32

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar

na hållas inom snävare gränser än tidigare.
Detta sagt med reservation för vad
som kan inträffa i samband med topptrafiken
vid de störa helgerna, otjänlig
väderlek o. d.

De förbättringar av tågföringen, som
ernätts med den nya tidtabellen, har
inte vunnits utan motsvarande uppoffringar
i andra avseenden. Restiderna
mellan Stockholm och Norrland har
förlängts — i några fall så mycket som
inemot 45 minuter. Dessa förlängningar
är beklagliga, men man har haft att välja
mellan å ena sidan en tidtabell med
längre restider men samtidigt förutsättningar
för att tågen kommer i rätt tid
och å andra sidan en tidtabell med på
papperet kortare restider men i verkligheten
så gott som ständiga tågförseningar.
Enligt min uppfattning har järnvägsledningen
handlat fullt riktigt, då
den i valet mellan de båda alternativen
föredragit en mer realistisk tidtabell.

Vidare anförde:

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation. Tyvärr kan jag inte finna
detta helt tillfredsställande.

Statsrådet anger de av tågolyckorna
i Norrland förorsakade liastighetsnedsättningarna
som grundorsaken till den
dåliga tågföringen i Norrland, och på
de banor som ansluter till norrlandslinjerna.
Det är uppenbart för alla att
det förhåller sig så. I och för sig tar jag
med tillfredsställelse del av meddelandet
om åtgärder som vidtagits dels för
att upprusta banorna och dels för att
anpassa tidtabellerna till möjliga körtider.
Vad beträffar banornas upprustning
frågar man sig emellertid, om inte
det nödvändiga underhållet av banorna,
t. ex. ny- och omläggning av slipers
och liknande, har eftersatts på ett sätt
som nu visar sig ödesdigert. Om så är

fallet måste detta närmast betecknas
som oförsvarligt. Förlängningen av körtiden
på norrlandslinjerna är i och för
sig beklaglig men i nuvarande läge måhända
nödvändig.

Jag finner emellertid, herr talman,
statsrådet väl anspråkslös i sina förväntningar
om precision i fråga om tågens
tider. Sålunda förklarar han att
den nya tidtabellen hittills fungerat
bra och att det finns anledning att förvänta
att eventuella förseningar skall
hållas inom snävare gränser än tidigare.
I belysning av det aktuella läget är det
måhända klokt av statsrådet att yttra
sig i så försiktiga ordalag, men som målsättning
är detta i anspråklösaste laget.

Av kolleger, som måste resa med norrlandstågen,
har jag hört att förhållandena
efter den 1 november varit bättre
än tidigare. Men jag har mig också bekant,
att åtminstone någon riksdagsman
uppe i norr under hösten regelbundet
använt sig av flyget därför att han inte
vågat lita på tågtider. Själv reser jag
vanligen varje vecka med expresståget
Mälardalen mellan Stockholm och Örebro,
och fastän jag inte fört någon statistik
vågar jag med ganska stor bestämdhet
påstå, att detta tåg i båda
riktningarna, då jag färdats med det,
varit försenat flera gånger än det har
kommit fram i rätt tid. Senast i går eftermiddag
kom jag med det nämnda
tåget omkring 45 minuter för sent till
Stockholm. Det var kanske en ren tillfällighet,
som gjorde att det första jag
hörde, när jag från tåget steg ned på
perrongen här på Stockholms central,
var ett meddelande genom högtalaren
att ett annat väntat tåg, som skulle komma
norrifrån, var omkring 40 minuter
försenat. Förhållandena är icke tillfredsställande.

Mot bakgrunden av vad jag här har anfört
tillåter jag mig, herr talman, att till
statsrådet rikta en enträgen vädjan att
han måtte ägna berörda missförhållanden
ytterligare uppmärksamhet och vidtaga
åtgärder som kan leda till rättelse.

Nr 32

Tisdagen den 4 december 1956

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Länsstyrelsen i Norrbottens
län har genom statens järnvägars
distriktsförvaltning låtit utarbeta
en promemoria, som har skickats till
järnvägsstyrelsen och jag tror också
till kommunikationsministern, angående
de tågförseningar som ägt rum på
sträckan Stockholm—Luleå under januari—augusti
månader i år, alltså under
244 dagar. Tåget Nordpilen, som
trafikerar denna sträcka, har kommit
fram i rätt tid 17 av dessa 244 dagar.
Under samma period har tåget 47 dagar
varit försenat en och en halv timme och
däröver, och över halva antalet dagar
under den angivna tidrymden har det
varit försenat minst en halvtimme. Detta
säger åtskilligt om att särskilt norrlänningarna
har drabbats mycket hårt
av tågförseningarna.

Vad jag närmast ville framhålla är
emellertid, att det från järnvägsledningens
sida ådagalägges en viss nonchalans
då det förekommer tågförseningar.
I mitten av oktober månad inträffade
en tågurspåring söder om Ange, mellan
Mellansjö och Ange. Ingen kan ju lastas
för tågurspåringar. Vi som kom med
Nordpilen norrifrån väcktes i god tid
före kl. 4 för att stiga upp innan vi anlände
till Ange och få åka landsvägsbuss
ner till Mellansjö för att där stiga
på ett väntande tåg för vidarebefordran
till Stockholm. När urspåringen skedde
kl. 22.30 föregående kväll, tycker man
att det skulle kunna ha organiserats så,
att landsvägsbussar omedelbart fort tågpassagerarna
till Mellansjö för vidarebefordran.
Vi fick emellertid stå i Ange
och vänta på landsvägsbussar i nära
två timmar, trots att denna tågurspåring
hade skett sex timmar tidigare. Det
fanns landsvägsbussar i lokstallet, men
när jag tillfrågade en av järnvägspersonalen
varför bussarna inte kunde köras
fram och föra oss vidare, fick jag svaret,
att förarna inte började arbeta förrän
kl. 7 på morgonen. Man frågar sig
vilken organisation det är, när det inte

kan ordnas så, att bussar kommer fram
för att åtminstone minska tågförseningarna.
Tåget kom till Stockholm kl. 13.20,
tre ocli en halv timme försenat.

Jag vill i detta sammanhang också
nämna ett annat utslag av nonchalans
från järnvägsledningens sida vid tågförseningar
på flera timmar. Som regel
brukar det i sådana fall exempelvis när
det gäller de norrgående tågen, sättas
in supplementtåg från Vännäs, som går
i s. k. ordinarie tid från denna station.
Men de passagerare som följer med dessa
tåg kommer aldrig i åtnjutande av
någon service. Det anordnas aldrig någon
servering på dessa supplementtåg.
Även om jag förstår att det är svårt att
ordna detta redan från Vännäs, om ett
tåg hastigt måste sättas in, skulle man
dock kunna ordna servering på sträckan
från Boden till Gällivare och Kiruna.
De som åker med detta s. k. ordinarie
tåg, supplementtåget, får alltså sitta
fyra, fem timmar utan att ha tillgång
till kaffe, läskedrycker eller smörgåsar,
något som dock skulle kunna ordnas
med litet god vilja från järnvägsledningen
sida.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag hade i våras tillfälle
att i ett mycket utförligt svar närmare
redogöra för de omständigheter
som gjorde att vi då befann oss i en situation
med nästan dagliga förseningar
på de banor som här diskuterats. Det
är framför allt norrlandsbanorna och
vissa banor i Mellansverige som är berörda
av dessa förseningar. De har pågått
ända från den tid, då alla olyckorna
inträffade, fram till i höst. Det är då
alldeles klart att man, om man tar fram
en statistik för de 244 dagarna under tiden
från januari till augusti, får fram
sådana siffror som de här nämnda.

Vad jag har meddelat här är att statens
järnvägar har tagit konsekvenserna
av detta genom att från den 1 no -

Tisdagen den 4 december 1956 Nr 32 13

Svar på interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar

vember tillämpa en ny tidtabell med
förlängda restider. Jag har kontrollerat
vad som har skett efter den 1 november.
Den kontrollen gäller emellertid
inte gårdagen. Den går bara fram till
senare delen av november. Den visar
emellertid att det på den tiden bara har
förekommit ett par, mindre förseningar.
Den nya tågtidtabellen har alltså förändrat
situationen högst väsentligt.

Men att det ändå kan inträffa tågförseningar
är alldeles klart, och jag skulle
inte våga stå här och säga att vi nu har
kommit i en sådan situation, att tågförseningar
är uteslutna. Tyvärr är situationen
den, vilket också framgick av
mitt utförliga svar i våras, att vi på vår
stambana norrut har för dålig kapacitet.
Vi har där bara ett spår. På sträckorna
Stockholm—Malmö och Stockholm—Göteborg
har vi nu snart dubbelspårsbyggnaden
färdig, och dubbelspåret
används redan på huvuddelarna
av dessa sträckor. När man då vet att
belastningen på Norrland i fråga om
godstransporter är lika stor som och
under vissa delar av året större än belastningen
på sträckorna Stockholm—
Göteborg respektive Stockholm—Malmö,
förstår man att situationen framför
allt på sträckan Krylbo—Ange är sådan,
att det kan uppstå svårigheter och förseningar.
Det enda sättet att komma till
rätta med detta är, eftersom vi måste
räkna med att belastningen på Norrland
kommer att öka ytterligare, att
göra som man nu gör, planera dubbelspår
på sträckan Krylbo—Ange. Först
när den dubbelspårsbyggnaden är färdig
— och det tar lång tid — kan man
räkna med att klara situationen.

Nu har statens järnvägar genom att
förlänga restiderna — en åtgärd som ju
i och för sig är mycket beklaglig —
ändå gjort ett försök att få en realistisk
tidtabell, och de erfarenheter vi har
från november månad visar ju att försöket
slår väl ut. Jag har även fått höra
från riksdagsmän att det nu går ganska
hyggligt.

Man får nu bara hoppas att statens
järnvägar skall kunna bemästra situationen,
som är ytterst besvärlig därför
att de godsmängder som skall transporteras
på den bana som det här närmast
är fråga ökar kraftigt, en ökning som
är större än man tidigare räknade med.
Det finns inget annat sätt att klara
situationen än att göra en verklig kapacitetsförstärkning
på banan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 200—212, bevillningsutskottets
betänkande nr 59,
bankoutskottets memorial nr 38, första
lagutskottets utlåtanden nr 36—38 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 54
—58.

§ 7

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtande
nr 207 måtte uppföras närmast
efter andra lagutskottets utlåtande nr
58 på morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 8

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av vissa inom ramen
för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda ändringar i
gällande tulltaxa, m. m.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 383, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
besiktning av hästar för krigsmaktens
behov;

14 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på fråga ang. den otillfredsställande lönesituationen för heltidsanställda musiker
vid landets statsunderstödda orkesterföreningar

nr 384, i anledning av väckta motioner
angående utredning om internordisk
samverkan inom viss forskning;

nr 385, i anledning av väckta motioner
om utredning av formerna för en
praktisk-pedagogisk utbildning av blivande
universitetslärare;

nr 386, i anledning av väckta motioner
om utredning angående naturhistoriska
riksmuseets organisation m. m.;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inköp
av polioympämne;

nr 388, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande den
mera långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar; nr

389, i anledning av väckta motioner
om beredande av kompensation åt
statens affärsdrivande verk för driftförluster
på deras rörelse i de norrländska
bygderna; och

nr 390, i anledning av väckt motion
angående möjligheter för enskilda att
köpa aktier i vissa av staten ägda företag.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
samband med nedläggandet av driften
vid linberedningsverket i Mellansel.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.28.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 5 december

Kl. 10.00

§ i

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
meddela, att, såvitt nu kan bedömas,
kamrarnas sista arbetsplena under innevarande
höstsession kommer att hållas
torsdagen den 13 innevarande månad.
Bordläggningsplena torde komma
att anordnas — utom om fredag, den 7
december -— jämväl nästkommande
måndag och tisdag.

För den händelse kamrarna i något
ärende kommer att stanna i olika beslut,
kan det bli nödvändigt att hålla
plena även på fredagen och lördagen
i nästa vecka.

§ 2

Svar på fråga ang. den otillfredsställande
lönesituationen för heltidsanställda
musiker vid landets statsunderstödda
orkesterföreningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Wetterström har
frågat, om jag uppmärksammat den
otillfredsställande lönesituation, i vilken
de heltidsanställda musikerna vid
landets statsunderstödda orkesterföreningar
befinner sig, och om jag har
för avsikt att åtminstone vad denna
yrkesgrupp angår pröva de rekommen -

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32 15

Svar på fråga ang. åtgärder mot svårigheterna att anskaffa olja

dationer, som gjordes av 1947 års musikutredning.

Som svar på dessa frågor vill jag
framhålla, att jag självfallet har kännedom
om löneläget för de heltidsanställda
orkestermusikerna men att 1947 års
musikutrednings förslag i här berörda
avseende hittills icke har kunnat aktualiseras
i samband med budgetarbetet.

Härpå anförde

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar som jag har
fått, även om det tyvärr inte är något
svar. Jag är glad över att statsrådet säger,
att han har för avsikt att åtminstone
pröva de rekommendationer beträffande
denna yrkesgrupp, som musikutredningen
gav i sitt betänkande
1954; jag hade bara hoppats att statsrådet
skulle kunna ange tidpunkten när
det skall ske.

Det är ju bedrövligt att förhållandena
skall vara så otillfredsställande på musiklivets
område, som ju utgör en viktig
del av vårt kulturliv. De heltidsanställda
musikerna vid statsunderstödda orkesterföreningar
har en lång akademisk
utbildning bakom sig — jag tror den
uppgår till mellan fyra och fem år. De
går för en betalning som åtminstone
vad gäller Norrköpings orkesterförening,
vars förhållanden jag bäst känner
till, rör sig mellan 815 och 1 005
kronor i månaden, beroende på anställningstid
och vilken befattning vederbörande
har inom orkestern. Detta måste
ju anses vara ren underbetalning, och
praktiskt taget alla dessa anställda
tvingas därför för sin existens att söka
sig bisysslor utöver sin väsentliga uppgift,
vilket inte på något sätt är tillfredsställande.
Lönen ligger långt under
andra jämförbara gruppers, och den
lönegradsplacering som musikutredningen
föreslagit får väl anses vara en
minimigräns. Utredningen talade om

19 till 22 lönegraderna, och det är sannerligen
inte för högt.

Man kan invända att lönerna regleras
genom kollektivavtal, men det finns i
anställningskontrakten en klausul som
gör att de anställdas läge blir ytterst
ovisst. Uteblivna, beräknade statsanslag
anges nämligen ofta i kontrakten som
force majeure. Orkesterföreningarna
måste helt enkelt planera säsongens arbete
utan att känna till den ekonomiska
grunden för verksamheten, eftersom de
inte kan beräkna vad de kommer att
få ur lotterimedelsfonden. Att de på
detta sätt skall vara beroende av de
smulor som faller från denna fond är
ytterst bedrövligt. De borde, såsom utredningen
föreslår, få ett fast anslag,
och då från åttonde huvudtiteln. Att
handelsdepartementet skall ha hand om
denna detalj förefaller mig alldeles
orimligt.

Vore det inte, herr statsråd, åtminstone
tänkbart att bryta ut denna detalj,
om utredningens förslag anses vara
för omfattande för att alla skall kunna
realiseras på en gång? Jag vädjar till
herr statsrådet att inte skrinlägga musikutredningens
förslag, och jag tilllåter
mig än en gång fråga, om statsrådet
ändå inte kan ange ungefär vid vilken
tidpunkt denna fråga kan tas upp
för bedömning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder mot svårigheterna
att anskaffa olja

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
mig, vilka åtgärder regeringen i det
nu aktuella läget vidtagit för att från
annat håll än Mellersta östern anskaffa
olja och eventuellt även andra bränslen.

Med anledning härav vill jag meddela,
att ansträngningar självfallet stän -

16 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder mot svårigheterna att anskaffa olja

digt görs för att tillföra landet de kvantiteter
olja och annat bränsle som i
detta läge är möjliga att uppbringa och
som kan förvärvas på någorlunda rimliga
villkor. Våra försörjningsmyndigheter
håller i detta syfte nära kontakt
med berörda importörer och söker även
på annan väg att tillgodose våra importintressen.
I första hand har vi att
lita till de traditionella leverantörerna i
andra delar av världen. Vad särskilt oljan
beträffar vill jag understryka att leveranserna
från västra hemisfären hittills
genomförts programenligt och
t. o. m. kunnat ökas något på sistone.
Även från Sovjetryssland löper leveranserna
av kontrakterade partier normalt.
Inköp därifrån har emellertid icke kommit
till stånd i den utsträckning som
förutses i gällande handelsavtal. För
nästa kalenderår kommer handelsförhandlingar
att inledas på nyåret, men
vi har redan för några veckor sedan
lämnat besked om våra importönskemål,
vilka avsevärt överstiger årets leveranser.
Allmänt sett kan beträffande
oljan tilläggas, att de största svårigheterna
gäller anskaffningen av tonnage.
Även om tilläggskvantiteter av olja erbjudes,
begränsas sålunda de faktiska
inköpsmöjligheterna av knappheten på
tanktonnage.

I fråga om fasta fossila bränslen,
d. v. s. främst kol och koks, löper leveranserna
relativt tillfredsställande.
Vissa störningar och eftersläpningar har
visserligen förekommit i kolskeppningarna
från Polen, men försäkringar har
nyligen erhållits att de kontrakterade
leveranserna kommer att fullgöras, dock
sannolikt med vissa förseningar. Även i
detta fall inrymmer emellertid löpande
handelsavtal en kvot som överstiger de
faktiska inköpen. Tonnagefrågan är i
fråga om fasta bränslen lika väl som
beträffande oljan en starkt begränsande
faktor.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till handelsministern för svaret
på min enkla fråga. Jag vill göra några
kommentarer till själva frågan.

Vi beräknas få bortåt hundratusen
arbetslösa eller korttidsarbetare och en
långledighet denna julhelg som nästan
aldrig tidigare för många arbetare. Vi
har dessutom kallare i flertalet bostäder
än under det andra världskriget.
Varmvattnet är avstängt för massor av
hyresgäster. Priserna på oljan har höjts
inför utsikterna att oljan skall fördyras
genom kommande oljeimport runt
Afrika, vilket ger oljebolagen en extra
vinst av i runt tal hundra miljoner kronor
under ett enda år. Bilägarna får
ställa in sina bilar under helgerna, och
rent löjliga trakasseringsåtgärder har
vidtagits på bilmackarna, vilka inte sparar
en enda liter olja men däremot irriterar
folk i onödan. Allt detta har
skett efter någon dags engelskt-franskt
krigsäventyr i Egypten. Trots att detta
äventyr blivit ett fiasko, vågar alltså
inte regeringen, i detta fall handelsministern,
förutspå en förbättring av läget
på lång tid.

Det är klart, herr talman, att man
frågar, huruvida ett läge som detta,
långt värre i vissa fall än under andra
världskriget, skulle vara nödvändigt.
Det är kanske nödvändigt just nu, men
i så fall är det på grund av bristen på
förutseende och den sämsta tänkbara
beredskap för en krissituation. Jag vill
nämna några exempel för att illustrera
detta.

Under år 1955 ökade oljeimporten
55,6 procent jämfört med 1954. Under
1956 års tre första kvartal var motsvarande
ökning endast 20,9 procent. Nu
får vi befara, att den totala importen i
år blir lägre än fjolårets. År 1955 hade
vi nämligen en månatlig import av
832 000 ton, men i år utgör densamma
bara 587 000 ton.

Regeringen kan inte påstå, att den
inte har varnats. Den föregående hårda

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Svar på fråga ang. åtgärder mot svårigheterna att anskaffa olja

vintern gav en eftertrycklig varning
och aktualiserade på sitt sätt en större
oljelagring. Oljeutredningen har förordat,
att bolagens olje- och bensinlager
skulle ökas från omkring 25 procent
av oljeförbrukningen till 45 procent.
Krisen i Mellersta Östern daterar
sig många månader före angreppet mot
Egypten. Det har alltså funnits många
varningar. År har förlorats på utredningar
och diskussioner om en oljetrafikled
över Trondheim. Tänk om de
svenska anslagen till vägar och oljehamn
i Norge i stället hade utnyttjats
för att bygga ut den svenska oljelagringen!
Talar inte allt för att situationen
då skulle ha varit bättre?

Under förra kriget konstaterade regeringen
hur landsfientligt oljebolagen
uppträdde. Därför tillsatte den också
vid krigsslutet en utredning om oljehandelns
förstatligande, vilken påvisade
de stora fördelar som därigenom
kunde uppnås. Inte minst viktigt var
enligt utredningen, att man genom att
göra slut på de amerikanska och brittiska
monopolen över oljehandeln i vårt
land skulle kunna skapa en bättre krigsberedskap.
Trots detta fick saken tyvärr
förfalla med känt resultat.

I år ökade oljebolagen priserna med
32,7 procent. Sedan Suezkanalen spärrades
har en ytterligare ökning genomförts
med 3 å 4 öre per liter bensin.
Det förefaller, som om det inte är regeringen
utan oljebolagen, som tar alla
initiativ i dessa frågor.

I åratal har det talats om oljans
växande betydelse för folkhushållet.
Men, herr talman, bildligt talat en enda
dags krig är tillräckligt för att åstadkomma
en krissituation!

Handelsministern säger nu, att man
försöker öka oljeimporten österifrån.
Jag säger naturligtvis »bättre sent än
aldrig», men det skulle skett för lång
tid sedan. Finland behöver inte genomföra
någon oljeransonering, därför att
dess regering har lagt upp handelspolitiken
på ett sådant siitt, att den skapat
2 — Andni kammarens protokoll 19,~>(>. X

återförsäkring på skilda håll. Om man
dessutom, medan man förberedde vägarbeten,
oljehamn och särskild oljeledning
i Trondheim, tänkt på att skaffa
tonnage, vilket handelsministern påpekat
är en av de svåra flaskhalsarna,
skulle åtskilligt ökade möjligheter till
import österifrån ha förelegat.

Herr talman! Handelsministern har
beklagligt nog inte kunnat ge några löften
om en förbättring av situationen för
oljekonsumenterna och för dem, som
genom oljekrisen nu hotas av arbetslöshet
eller korttidsarbete. Detta är det
mest nedslående i hela svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag undrar, om herr
Hagberg kan finna någon enda människa
som kan ge en försäkran om att en
snabb förbättring skall inträda eller när
en sådan förbättring kan komma. Herr
Hagberg anser att våra åtgärder på detta
område tyder på dålig beredskap.
Jag tror inte det är riktigt, herr Hagberg.
I själva verket vidtogs restriktionsåtgärder
i Sverige tidigare än någon
annanstans i Europa, eftersom vi
just hade en viss beredskap och var
medvetna om de svårigheter som vår
folkförsörjning skulle komma att ställas
inför. Det är inte oväsentligt, herr
Hagberg, att oljan spelar en större roll
i den svenska ekonomien än i något
annat europeiskt lands ekonomi. Vi förbrukar
per capita mer än något annat
land i Europa. Jag har redan i mitt svar
på herr Hagbergs enkla fråga sagt, att
vi inte har lämnat några försök oprövade
att åstadkomma större oljeleveranser.
Det var ju också därför som vi
i det ryska avtalet, som löper ut vid
årsskiftet, kunde försäkra oss om en
större kontingent än som tidigare ingått
i avtalet. Jag tror inte man nu med
rätta kan göra gällande, att jag eller regeringen
i övrigt har gjort oss skyldiga
till några försummelser i det här
32

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på fråga ang. värderingen av fastigheter vid beräkningen av folkpension

sammanhanget. Det är en orättvis anklagelse,
som inte bör få stå oemotsagd
i kammaren.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Men, herr handelsminister,
om vi efter så kort tid har ett
värre läge vad beträffar bostädernas
uppvärmning än vi hade under andra
världskriget och om efter så kort tid
bortåt 100 000 arbetare hotas av arbetslöshet
eller korttidsarbete, något som vi
inte hade motsvarighet till under världskriget,
då kan man väl inte gärna påstå,
att förberedelserna och beredskapen
kan karakteriseras som god. Herr
handelsministern säger, att jag inte kan
hitta en enda människa, som kan säga,
när det kan bli förbättring. Nej, men
jag hoppades, att möjligen regeringen
skulle kunna göra det. Jag får väl konstatera,
att då misstog jag mig grundligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Vad herr Hagberg säger
om bränsleläget under världskriget
är heller inte riktigt med sanningen
överensstämmande. Herr Hagberg skall
ändå komma ihåg, att vi för närvarande
har över 100 000 oljeeldade fastigheter,
och vi har 1 600 000 motorenheter. Läget
var ett helt annat 1939 vid världskrigets
utbrott.

Vi har valt, eftersom man ännu har
anledning hoppas att denna kris är
övergående, generella metoder, och de
kan slå hårt i det enskilda fallet, det är
vi medvetna om. Myndigheterna gör
också vad på dem ankommer för att
rätta till de värsta orimligheterna.

.lag tror därför inte man kan göra
gällande, att bränslelaget är sämre för
närvarande än det var under vissa delar
av krigsåren, då man hade ett restriktionssystem
av helt annan art och
helt annan innebörd än det nuvarande.
Nu har man vidtagit åtgärder för att
snabbt nå en effekt, och då kan också

vissa av följdverkningarna bli bekymmersamma
och svårartade, det är jag
den förste att erkänna. Men därifrån till
att göra gällande, att vi inte haft en
beredskap och att, på sätt som herr
Hagberg gör, antyda att vårt läge är
nästan krisartat, är steget långt. Det
rimmar illa med den ansvarskänsla,
som den svenska allmänheten över lag
ändå visat i det nuvarande läget, när
det gäller att underkasta sig restriktionsbestämmelserna
och lojalt efterkomma
myndigheternas anvisningar om
olika besparingsåtgärder.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag vill inte häckla regeringen
för svårigheter, som vi alla
känner till. Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att den skall lägga ned
lika mycket energi när det gäller att
dra riktiga slutsatser av det inträffade
och för att åstadkomma en förändring,
som den lägger ner när det gäller att
förgylla det nuvarande tillståndet inför
det svenska folket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. värderingen av fastigheter
vid beräkningen av folkpension

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Almgren har till
mig ställt följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat, att
pensionsmyndigheterna vid bedömning
av inkomst- och förmögenhetsvillkor
åsätter fastigheter annat och högre värde
än taxeringsvärdet?

Med hänsyn till den inom pensionsstyrelsen
pågående utredningen om en
eventuell höjning av de avdragsfria förmögenhetsgränserna
anhåller jag att få
veta, huruvida statsrådet ämnar förhindra
att pensionärerna i väntan på ut -

Onsdagen den 5 december 195G fm.

Nr 32

Svar på fråga ang. värderingen av fastigheter vid beräkningen av folkpension

redningen får sina förmåner försämrade
genom åtgärder från pensionsstyrelsens
sida?

Som svar härpå får jag anföra följande.

Enligt folkpensioneringslagen är vissa
pensionsförmåner till storleken beroende
av den pensionsberättigades inkomstoch
förmögenhetsförhållanden. I själva
lagen anges inte, efter vilka grunder förmögenheten
skall heräknas, men av förarbetena
framgår bl. a., att fastighet
skall upptagas till sitt saluvärde. Det är
alltså inte avsett, att taxeringsvärdet
utan vidare skall läggas till grund för
beräkningen. Enligt vad jag inhämtat
från pensionsstvrelsen förekommer det
emellertid mycket sällan att fastighet
vid förmögenhetsuppskattningen åsättes
högre värde än taxeringsvärdet.

Pensionsstyrelsen har den 4 oktober
1956 fått i uppdrag att utreda, huruvida
den pågående fastighetstaxeringen motiverar
jämkning i gällande bestämmelser
rörande inkomstprövningen. Utredningen
beräknas vara slutförd i mitten
av denna månad. Därefter kommer
ärendet att behandlas i vanlig ordning.
Om så skulle befinnas erforderligt, kan
proposition i ämnet föreläggas riksdagen
på ett tidigt stadium av nästa vårsession.

Pensionsstyrelsen har upplyst, att redan
beviljade pensioner enligt styrelsens
praxis inte minskas enbart på
grund av ändrad uppskattning av fastighetsvärde.
Med hänsyn härtill anser jag
det rimligt att avvakta pensionsstyrelspns
utredning innan slutlig ståndpunkt
tages till frågan.

Härpå anförde

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! .lag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det snabba
svaret.

Orsaken till att jag framställde mina
frågor är uppgifter om att pensionsstyrelsens
ombud på något håll vid pröv -

ning av ansökan om kommunalt bostadstillägg
för pensionärer med egnahem
gjort gällande, att hänsyn redan nu skall
tas till de högre fastighetsvärdena. Detta
skulle ju få som följd att ifrågavarande
pensionärer finge lägre bostadstillägg.
Det hela sattes i samband med
den nya fastighetstaxeringen och de
riktlinjer, som pensionsstyrelsen för en
tid sedan skulle ha gett i fråga om
värdering av fastigheter.

Vid närmare efterforskning har jag
inte kunnat finna annat än att de riktlinjer,
som man därvid måste ha avsett,
vore de, som återgavs i pensionsstyrelsens
tidskrift Folkpensioneringen
nr 5/1956. Vid en genomgång därav
hade man tydligen bringats till den
uppfattningen att dessa anvisningar innehöll
en anmaning att ta hänsyn till
de saluvärden, som kommit fram under
förarbetena för den nya fastighetstaxeringen.
Även om det inte funnits
något sådant samband mellan pensionsstyrelsens
riktlinjer och den pågående
fastighetstaxeringen framgår det av vad
jag sagt, att man tydligen på något håll
tolkat pensionsstyrelsens riktlinjer som
om så vore fallet.

Jag noterar därför med tillfredsställelse
uppgiften i socialministerns svar
om pensionsstyrelsens lämnade upplysning
med anledning av min fråga att
»redan beviljade pensioner enligt styrelsens
praxis inte minskas enbart på
grund av ändrad uppskattning av fastighetsvärde»
och vidare socialministerns
konstaterande med anledning därav
att det är »rimligt att avvakta pensionsstyrelsens
utredning, innan slutlig
ståndpunkt tages till frågan».

Jag anser att svaret ger klarhet på
denna punkt och därför är ägnat att
skingra oron hos de berörda pensionärerna
över att de skulle få sina bostadsförmåner
försämrade.

Statsrådet bekräftar vidare i sitt svar
vad jag nämnde redan i min fråga,
nämligen att en höjning av de avdragsfria
förmögenhetsgränserna för att er -

20 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1950 fm.

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i
Järpen

hålla bostadstillägg för närvarande utreds
av pensionsstyrelsen. Starka skäl
talar för en sådan ändring, inte minst
med tanke på att någon justering av
förmögenhetsgränserna inte skett sedan
1948. Avsikten med utredningen,
såsom jag tolkat den, måste väl vara att
eliminera de försämringar i fråga om
bostadstillägg, som eljest skulle uppstå
genom fastighetstaxeringen.

Det är därför en intressant och för
de berörda pensionärerna med egna
hem glädjande upplysning statsrådet
lämnar i sitt svar, då han säger, att
utredningen beräknas vara färdig redan
i mitten av denna månad, alltså redan
i så god tid, att proposition kan presenteras
på ett tidigt stadium för vårriksdagen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation i anledning av
ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken
i Järpen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har till mig ställt följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat att
Marma-I,ångrörs AB lär ha för avsikt
att lägga ner sulfitfabriken i Järpen?

2. Om så är fallet, är statsrådet villig
att lämna kammaren en redogörelse för
hur man från statsmakternas sida ser
på den uppkomna situationen?

I anledning härav får jag anföra följande.

Uppgifterna om att Marma-Långrörs
AB har för avsikt att nedlägga tillverkningen
av sulfitcellulosa vid Tegefors
sulfitfabrik i Järpen meddelades vid
ett sammanträde i början av oktober, i
vilket även deltog representanter för arbetsmarknadsstyrelsen.
Bolaget anförde
att det av rationaliseringsskäl ansåg sig

nödsakat förlägga hela tillverkningen av
sulfitmassa till koncernens fabrik i
Vallvik. På grund av begränsade råvarutillgångar
och andra otillfredsställande
ekonomiska förutsättningar bedömes
fabriken i Järpen med nuvarande tillverkning
icke vara konkurrenskraftig.
Varsel har givits att Tegefors sulfitfabrik
kommer att nedläggas omkring 1
april 1957. Därefter skulle rivning omedelbart
påbörjas av de anläggningar,
som icke kan utnyttjas för ny verksamhet,
som av bolaget planeras. På hösten
1957 skulle bolaget igångsätta ett provisoriskt
sliperi i Tegefors. På längre sikt
har bolaget övervägt möjligheterna att
ombygga Tegeforsfabriken till pappersbruk.
Ännu så länge synes detta projekt
befinna sig på utredningsstadiet. Först
sedan utredningen är slutförd kan det
avgöras om projektet är genomförbart.
Huruvida det till hösten 1957 planerade
sliperiet blir permanent uppges vara
avhängigt av frågan om ett pappersbruk
kommer att anläggas.

Bolagets ledning har försäkrat att den
skall försöka genomföra omställningen
utan några allvarligare sysselsättningsstörningar.
En del yrkesarbetare, som i
fortsättningen icke kan beredas sysselsättning
vid Tegeforsfabriken vid en
omläggning av verksamheten, kommer
att erbjudas överflyttning till koncernens
anläggningar i söderhamnsområdet.
Den reducering av arbetsstyrkan
vid Tegeforsfabriken, som kan bli en
följd av omläggningen av verksamheten,
torde enligt uppgifter från företaget
kunna ske genom omflyttningar inom
koncernen och genom pensionering.
Arbetsmarknadsmyndigheterna och företagsnämnden
kommer att hållas informerade
om utvecklingen av planerna
för Tegeforsfabriken.

Tegefors sulfitfabrik är det enda större
företaget i Undersåkers kommun. Ett
totalt nedläggande av driften utan att
någon annan industri tillföres orten
skulle medföra betydande svårigheter

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i
Järpen

för kommunen och Järpens municipalsamhälle.
Det skulle säkerligen leda till
en så stark utflyttning från Järpen att
samhället inte längre på samma sätt
som nu är fallet kan tjäna som centralort
för den omgivande bygden. En sådan
utveckling kan befaras ytterligare
påskynda utflyttningen från landsbygden
och därmed bland annat leda till
skärpta svårigheter att trygga skogsbrukets
arbetskraftsförsörjning.

Det är därför synnerligen angeläget
att nedläggandet av sulfitfabriken samordnas
med uppbyggandet av en ny industri.
Om en ny industri, med bättre
företagsekonomiska betingelser än vad
den nuvarande anses ha, tillföres Järpen
måste detta givetvis hälsas med tillfredsställelse.

Interpellanten har uttalat bekymmer
över bolagets planer att påbörja rivningen
av delar av Tegeforsfabriken, innan
utredningsresultatet beträffande en
fortsatt industriell verksamhet föreligger.
Jag delar intcrpcllantens oro
på denna punkt bl. a. — som interpellanten
påpekat — med hänsyn till
svårigheterna att finna någon annan
spekulant på en fabriksanläggning, som
befinner sig under rivning, om utredningen
beträffande bolagets egna planer
på en ny fabriksanläggning skulle ge
negativt resultat. Jag har mig bekant att
förvärvstillstånd för inköp av skogsfastigheter
för icke så länge sedan givits
Marma-Långrörs AB i områden som
måste betraktas som Tegeforsfabrikens
uppland. Det är vidare så att företaget
torde förfoga över icke obetydliga konjunkturutjämningsavgifter.
Det är min
förhoppning att företaget icke beslutar
sig för rivning av Tegeforsfabriken innan
definitivt beslut om en reindustrialisering
av anläggningen föreligger.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet

få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Det gäller här en av landets äldsta
sulfitfabriker som startade redan 1888,
men som nu hotas av nedläggning. Helt
naturligt innebär detta att människorna
i den berörda kommunen känner sig
mycket oroliga för framtiden. Av statsrådets
svar framgår, att han även i fortsättningen
tänker följa utvecklingen i
detta fall, och jag är givetvis mycket
tacksam härför. Jag förstår också att
med de begränsade möjligheter staten
har att påverka industriens lokalisering
den i detta fall inte kan vidta så
kraftiga åtgärder som önskvärt vore.

Avvecklingsprogrammet för Tegeforsfabriken
i Järpen kan i korthet sammanfattas
på följande sätt. För det första
är man tydligen på det klara med
att sulfittillverkningen skall läggas ned
vid kvartalsskiftet mars/april 1957. För
det andra skall man sätta i gång med
rivningen av vissa fabriksdelar omedelbart
sedan man lagt ned sulfitfabriken.
Och för det tredje har man för avsikt
att starta ett träsliperi som man beräknar
kunna sätta i gång på hösten 1957.
Vid samma tid räknar man med att den
utredning, som startats inom företaget
och som syftar på möjligheterna
att skaffa ersättning för denna industri,
skall vara färdig. Detta är alltså det
framtidsprogram som det fria näringslivet,
vilket man i denna kammare brukar
prisa, har att bjuda en jämtlandskommun.
Tegeforsfabriken har för närvarande
160-talet anställda. Nära 70 av
dessa har uppfört egnahem med stöd
från staten, från kommunen och tidigare
även från företaget. Man förstår mycket
väl att ett nedläggande av fabriken
kommer att medföra mycket störa bekymmer
för dessa egnahemsägare när
de står inför utsikten att få realisera de
gårdar de byggt. Vidare är det helt naturligt
att ett nedläggande av en så pass
stor fabrik i vårt industrifattiga liin
kommer att sprida en oro, som vtterli -

22 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i
Järpen

gare kommer att driva på den utflyttning
vi registrerat.

Fabrikens nuvarande ägare sedan
1950, Marma Långrörs AB, har pekat
på två orsaker varför man är beredd att
upphöra med driften. Man säger att för
det första skulle råvarorna inte längre
vara tillräckliga, och för det andra
skulle driften inte längre vara lönsam.
Det är klart att det är svårt för en lekman
att ge sig in i en företagsekonomisk
diskussion, men jag har resonerat
med sakkunniga och fått vissa upplysningar.
Man frågar sig, om man inte på
företagets sida är alltför pessimistisk
när man bedömer råvarutillgången.
Riksskogstaxeringcns siffror pekar faktiskt
i en annan riktning. Vidare är det,
som statsrådet påpekade, så, att bolaget
nyligen fått förvärvstillstånd för inköp
av ytterligare skogsfastigheter.

När det sedan gäller det andra argumentet,
att driften inte skulle vara lönsam,
vill jag påpeka, att vi här i landet
liar ett 20-tal massafabriker av jämförlig
eller till och med mindre storlek,
som inte tycks ha några svårigheter att
få ekonomien att gå ihop. Ett annat argument,
som väl måste komma in i diskussionen,
är det faktum att man i Tegefors
har världens finaste vatten och
att man därför där kan framställa en
sulfitmassa av erkänt hög kvalitet. Man
har också från företagets sida försäkrat
sig om fri kraft under evärdlig tid för
ett värde av omkring 500 000 kronor
per år. Sedan kan man väl i denna debatt
även peka på att Tegefors ligger
i närheten av vår enda isfria hamn,
nämligen Trondheimsfjorden.

Jag tillåter mig också göra det påståendet,
att underhållet av fabriken eftersatts
i alltför hög grad under de senaste
åren. Jag har mig bekant att man 1952
inköpte en lutkokare för omkring
100 000 kronor men att den ännu inte
är inmonterad. Den betingade som sagt
ett inköpspris av 100 000 kronor, men
den ligger fortfarande på marken utan -

för fabriken. Sedan har man från företagets
sida sagt, att man är beredd att sätta
i gång en undersökning av möjligheterna
att anlägga ett mindre pappersbruk,
och man knyter helt naturligt stora förhoppningar
om ett positivt resultat till
dessa undersökningar. Men man har
samtidigt från företagsledningens sida
varit angelägen betona, att man inte har
några ritningar till ett pappersbruk och
inte heller pengar att investera i ett sådant.
Man beräknar att det skulle erfordras
omkring 20 miljoner kronor,
och jag hoppas att om utredningen
kommer fram till ett positivt resultat
det då skall öppnas möjligheter att ur
konjunkturfonden erhålla nödiga medel
för en investering.

Jag har påpekat i interpellationen afl
det torde vara oriktigt att man sätter i
gång och river fabriken innan utredningsresultatet
är klart. Statsrådet har
intygat att han på den punkten har samma
uppfattning som jag, men jag vill
fortsätta resonemanget därvidlag och
fråga socialministern: Har man ingen
möjlighet att stoppa rivningen av fabriken?
Kan man inte från samhällets sida
klargöra för företaget att utredningen
om en ersättningsindustri bör slutföras
innan man börjar riva fabriken?

Sedan undrar jag också, om man inte
inom departementet borde kunna undersöka
råvarutillgångarna för Tegeforsfabriken.
Det hade säkerligen varit
av stort värde, om man där kunnat lämna
klart besked om huruvida råvarubasen
är alltför smal för att bilda underlag
för en lönande produktion.

Slutligen är det min uppfattning att
staten borde ha större möjligheter att
påverka industrilokaliseringen. Jag tror
nämligen att det är enda sättet för oss
att få behålla någon industriell verksamhet
över huvud taget ute på landsbygden.
När ett företag lägger ned en
fabrik, får ju samhället alltid träda till
och klara upp eventuella skadeverkningar,
och under sådana förhållanden

Onsdagen den a december 1950 fm. Nr 32

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i
Järpen

tycker jag inte det kan vara oriktigt att
samhället får ha ett hårdare grepp över
lokaliseringsfrågorna.

Det blir kanske anledning att senare
återkomma till dessa frågor, när utredningens
resultat är färdigt, och jag vill
här sluta med att än en gång tacka statsrådet
för svaret.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag anser mig inte kvalificerad
att i denna kammare diskutera
vad som är och vad som inte är
en ur ekonomiska synpunkter naturlig
rationalisering av en industriell verksamhet.
I motsats till herr Nilsson i
Östersund skall jag därför gå förbi den
saken.

Jag begärde ordet för att helt kort
beröra två andra ting. Det har i pressen
framhållits att anläggandet av ett
pappersbruk på den plats det här är
fråga om — vilket har övervägts som
en möjlighet — är beroende av vilka
möjligheter företaget i fråga har att
ordna finansieringen av sina investeringar
på ett normalt sätt på kapitalmarknaden.
För närvarande är ju av
kända skäl möjligheterna att finansiera
investeringar ytterst begränsade genom
att företagens egen kapitalbildning är
nedsatt och deras tillträde till kapitalmarknaden
är strängt reglerat av
staten. Det vore därför av intresse att
höra av socialministern, huruvida regeringen
har intresserat sig för denna
fråga ur den synpunkten att det av
många skäl bör vara tilltalande om ett
pappersbruk kommer till stånd på denna
plats. Jag utgår då ifrån att uppgjorda
kalkyler visar att anläggningen
skulle kunna bli räntabel.

Den andra frågan, som jag tänkte lika
kort vidröra, gäller möjligheterna för
andra företag att bedriva industriell
verksamhet på här ifrågavarande plats.
Hittills har det varit så, att byggnadsregleringen
har gjort det ovisst huruvida
ett företag kunde i förväg räkna

med att få bygga eller bygga till industrianläggningar.
Kan socialministern
nu avge en försäkran om att den statliga
regleringen icke kommer att lägga
hinder i vägen, för den händelse en industriell
verksamhet skulle planeras på
denna plats? Jag tycker det är det minsta
man kan begära, när det förefinns
ett allmänt intresse av att sysselsättningen
uppehälles i en trakt, att statsmakterna
gör fullständigt klart att staten
inte kommer att hindra investeringar
som i detta fall skulle fylla ett uppenbarligen
mycket angeläget behov.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Ohlin frågar, om
jag kan ge ett besked om huruvida företaget
kan finansiera investeringen av
ett eventuellt nytt pappersbruk. Det är
uppenbart att jag inte kan svara någonting
på den frågan, alltså vilka förutsättningar
bolaget där har. Jag har endast
i mitt interpellationssvar givit en
antydan om att företaget har en extra
tillgång i lsonjunkturutjämningsmedel,
och för övrigt tillhör ju företaget en
stor koncern. Det förefaller mig därför
som om det skulle finnas möjligheter
att på kapitalmarknaden låna upp det
erforderliga beloppet.

Beträffande frågan huruvida staten
skall underlätta investeringsmöjligheterna
för ett företag på en speciell ort,
vill jag bara svara att det är rimligt att
statsmakterna gör vad på dem ankommer
för alt underlätta sådana investeringar.
Vi har från regeringens sida tidigare
förklarat, att det kan förefinnas
anledningar att vidtaga extraordinära
åtgärder för att underlätta nyetablering
på en viss ort.

Den andra frågan, som herr Ohlin
ställde, var om jag kunde ge ett entydigt
besked, när det gällde tillämpningen
av byggnadsregleringslagen. Herr
Ohlin uttryckte saken så, att det är rimligt
att statsmakterna inte lägger hinder

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på interpellation i anledning av ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i
Järpen

i vägen för ett företag i sådana här fall.
Ja, för något över en vecka sedan hade
jag i annat sammanhang tillfälle att deklarera
hur vi för närvarande kan tilllämpa
byggnadslagstiftningen. Det gällde
t. ex. Blekinge län, det gällde vissa
delar av Kalmar län, hela södra Älvsborgs
län, det gällde Jämtland och åtskilliga
andra delar av landet, där vi
icke nekar någon tillstånd till byggnationer
som är ändamålsenliga, utan alla
får tillstånd. Det besvärliga är bara, att
i dessa orter och trakter är investeringsintresset
så ringa, att det knappast
föreligger ansökningar om att få bygga
annat än bostäder, skolor och liknande.
Och detta är vårt dilemma. Jag kan därför
till herr Ohlin säga, att om det ekonomiska
läget är likadant som det är
nu när det gäller denna speciella plats,
kommer inga som helst svårigheter att
möta att få byggnadstillstånd för det
planerade pappersbruket.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Socialministern svarade
inte på min fråga. Min fråga gällde nämligen
inte byggnadstillstånd för ett planerat
pappersbruk utan den gällde, om
socialministern kunde ge garantier för
att byggnadstillstånd kommer att lämnas
till vilken som helst industriell
verksamhet som man skulle önska förlägga
till denna plats. Men jag får väl
tolka tendensen i hans yttrande så, att
den innebar, att även annan investeringsverksamhet
skall behandlas på
samma sätt.

Beträffande kapitalmarknaden var
det iögonenfallande att socialministern
i sitt svar gick förbi finansieringsproblemen,
frånsett att han hänvisade till
prisutjämningsmedlen. Men socialministern
känner väl till, förmodar jag, att
prisutjämningsmedlen i detta fall inte
alls skulle räcka till. Efter avdrag för
skatt räcker prisutjämningsmedlen inte
till för sådana stora investeringar som
det här skulle vara fråga om. Kvar står

alltså ett problem som staten har all
anledning att intressera sig för. Om staten
genom extraordinära skatteåtgärder
minskar företagens möjlighet att
investera och sedan genom restriktioner
på kapitalmarknaden också försvårar
finansieringen av investeringar, då
har staten naturligtvis all anledning att
just i sådana här fall överväga, om inte
konsekvenserna av en dylik politik blir
att staten är medansvarig för de svårigheter
som kan uppkomma. Jag tror
därför det är anledning för regeringen
att studera detta problem i positiv anda.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag kanske uttryckte
mig otydligt, men jag sade i mitt förra
anförande, att vi praktiskt taget har
upphävt tillståndslagstiftningen för de
av mig uppräknade orterna och platserna.
Detta trodde jag skulle uppfattas
så, att det möter inga som helst svårigheter
på detta område, inte bara när
det gäller detta pappersbruk utan investeringar
över huvud taget. Och herr
Ohlin torde ha sig bekant att vi under
senare år strävat efter att försöka lokalisera
industrier till sådana här orter.
Ofta har det förstås hänt att kritiska
röster höjts mot att staten över huvud
taget försökt verka på detta område.
Men det skall jag bortse ifrån i detta
sammanhang. När det gäller möjligheten
att finansiera en investering av
denna storleksordning tillät jag mig
hänvisa till att bolaget har vissa medel
som kan disponeras för ändamålet. Herr
Ohlin säger att pengarna räcker inte
till. Nej, det är nog riktigt. Jag har mig
emellertid inte bekant om denna koncern
skulle ha mycket sämre ställt än
andra i motsvarande bransch. Jag vet
bara att åtskilliga företag nu håller på
att genomföra eller planerar ännu större
investeringar än dem det här är fråga
om. Skulle det visa sig, att just denna

Onsdagen den 5 december 1950 fm. Nr 32

Svar på interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

koncern behöver lån men inte kan få
det i marknaden, går det ju mycket väl
att överväga särskilda åtgärder för att
få till stånd investeringarna på denna
ort. Har herr Ohlin samma uppfattning
som jag härvidlag är vi alltså ense
rörande investeringarna på platsen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med anledning av socialministerns
sista yttrande, som var
av mycket allmän karaktär, vill jag
bara fråga, huruvida regeringen har
övervägt att i fall, där alldeles särskilda
skäl föreligger, skaffa sig fullmakt att
icke uttaga investeringsavgift. Jag erkänner
att jag ser saken ur två synpunkter,
nämligen även såsom en början till avveckling
av investeringsavgiften. Men
det skulle ju kunna tänkas, att regeringen
började med att frita från investeringsavgift
sådana investeringar,
som av alldeles särskilda anledningar
behöver påbörjas utan dröjsmål. — Det
är bara en liten tanke till övervägande
för herr statsrådet med kolleger.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag vill erinra om att
debatten började med frågan, huruvida
det är lämpligt att riva fabriken innan
ifrågavarande utredning är färdig och
huruvida företaget anser det vara ändamålsenligt
att över huvud taget investera
i ett pappersbruk. Interpellanten
har sagt, att det vore önskvärt att företaget
lugnade sig så pass länge med att
riva delar av fabriken, att utredningen
hinner bli färdig. Jag har ingen anledning
att förutsäga, när utredningen kan
vara klar, men det tar uppenbarligen
tid. Vi får då se, hur läget är vid den
tidpunkten. Jag hoppas att koncernen
kommer till ett positivt resultat och förklarar,
att man har för avsikt att investera
i ett pappersbruk.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har också observerat,
att debatten började med en viss

fråga och att socialministern — som jag
tycker dock litet snävt — gick in på det
problem det här gäller. Jag har därför,
herr statsråd, verkligen varit av den
kolossala djärvheten att gå litet utanför
den fråga, varmed interpellanten började.
Det händer ju att socialdemokratiska
riksdagsledamöter, när de interpellerar,
endast berör en del av vederbörande
problem. Det kan då vara
rätt naturligt, att vi från andra grupper
vidgar frågeställningen en smula.
En sådan ökad belysning är bara till
gagn för saken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. statens övertagande
av utdömda skadestånd i vissa
fall

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Ekdahl frågat mig, om jag kan
ställa i utsikt att inom en näraliggande
framtid låta utreda förutsättningarna
för att, med begränsning till verkligt
ömmande fall, genom statens övertagande
av ansvaret för utdömda skadestånd
eller på annat lämpligt sätt bringa
ersättning för eller lindra ekonomisk
skada, som drabbat av brott träffade
personer, vilka icke i annan form kunnat
hållas skadeslösa.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Det i intcrpellationen berörda spörsmålet
har nyligen varit föremål för behandling
här i kammaren. Jag behöver
därför inte lämna någon närmare redogörelse
för problemställningen utan kan
i det avseendet i huvudsak begränsa
mig till att hänvisa till statsutskottets
Utlåtande nr 183. Jag vill också helt instämma
i interpellantens uppfattning
om det behjärtansvärda i att söka hjäl -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

pa människor, som utan eget förvållande
tillfogats skador genom andras brott.
Dessutom vill jag framhålla den väsentliga
betydelsen av att samhället genom
olika åtgärder söker förebygga brottslighet.
Detta bör betonas med anledning
av att det har sagts, att det ligger något
stötande i ett system, där samhället
lägger ned stora kostnader för att på
olika sätt ta hand om brottslingarna,
medan offren för deras framfart lämnas
åt sitt öde. Man får komma ihåg att syftet
med dessa åtgärder just är att söka
få brottslingarna på rätt bog och att
hindra nya brott och återfall i brott.
Åtgärderna mot brottsligheten vidtages
alltså just för att skydda samhället och
de laglydiga medborgarna. Dessa åtgärder
står således inte alls i något
motsatsförhållande till intresset av att
hjälpa dem som blir drabbade av brottsliga
handlingar, utan de är tvärtom i
nära samklang därmed. Naturligtvis är
det därjämte i hög grad angeläget att
personer, som blir offer för brott, i
möjligaste mån får gottgörelse för den
skada som tillfogas dem. Den som dömes
för ett brott blir ju också regelmässigt
ålagd att gottgöra målsägaren
den skada som denne lidit genom brottet.
Detta hjälper dock inte i de mycket
talrika fall, då det ej finns några pengar
att taga ut av den brottslige. Målsägaren
kan då få gottgörelse endast om han i
förväg har skydd genom försäkring. I
vissa speciella fall föreligger alltid sådant
skydd. Skador till följd av trafikbrottslighet
blir sålunda i regel ersatta
på grund av den obligatoriska bilförsäkringen.
Även andra personskador
blir i stor utsträckning ersatta genom
den allmänna sjukförsäkringen. I övrigt
är försäkringsskyddet huvudsakligen
baserat på det enskilda initiativet.

Frågan är nu om staten skall träda
hjälpande emellan, när någon drabbas
av skada genom brottslig handling, och
denna skada inte blir ersatt på annat
sätt. Uppenbarligen finns det skäl som
talar härför, framför allt i personligen

ömmande fall. Men det är av flera orsaker
inte möjligt att uppställa någon
generell ersättningsskyldighet för staten
i fråga om alla skador som uppstått
genom brott. Med lika stort fog skulle
man kunna göra gällande, att staten
borde inträda såsom garant i många
andra fall då någon oskyldigt drabbats
av skada, även om den inte härrör från
ett brott. Ofta är det svårt att draga
upp reella gränslinjer mellan en serie
olika handlingar, som juridiskt sett utgör
brottslig gärning, grov vårdslöshet,
ursäktligt slarv och ren olyckshändelse.
För den som drabbas av händelsen är
dock förlusten lika svår i alla fallen.
Man kan t. ex. tänka på en eldsvåda som
med samma resultat kan ha orsakats av
mordbrand, grov vårdslöshet med eld,
ringa slarv eller olycksfall. Vi står här
inför svåra avgränsningsproblem, beträffande
vilka en lösning bör stå i
samklang med en reform av hela den
allmänna skadeståndsrätten. En sådan
reform förberedes för närvarande i
olika kommittéer. Såsom interpellanten
antytt har den planlagts på nordiska
justitieministermöten och är nu under
arbete i flera kommittéer i samråd med
de övriga nordiska länderna, och det är
inte möjligt att ur detta stora sammanhang
bryta ut det spörsmål som det här
gäller.

Men det kan tänkas särskilda grupper
av fall, som på olika sätt kan avgränsas
från det generella problemet och för
vilka det av speciella orsaker kan framstå
såsom motiverat att det allmänna
ingriper för att gottgöra eller mildra
skadeverkningar. Sålunda har det för
några år sedan införts möjlighet till ersättning
av statsmedel för skador som
vållas av rymlingar och permittenter
från fängelser, sinnessjukhus och andra
anstalter. Det har ansetts naturligt, att
staten påtar sig ett speciellt ansvar för
vad dessa personer tar sig för. Statsutskottet
har ifrågasatt, om icke den
reglering av ersättningsanspråk genom
statens medverkan som sålunda har in -

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Svar på interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

förts kan utsträckas till att avse även
andra avgränsade grupper. Interpellanten
anknyter till detta uttalande av utskottet
och önskar besked om min
ståndpunkt i frågan. Eftersom problemet
ännu ej är närmare utrett, kan jag
inte lämna något definitivt svar, men
jag vill gärna deklarera att jag för min
del anser det önskvärt att bereda möjlighet
till gottgörelse i särskilt ömmande
fall, om det visar sig möjligt att
finna en avgränsning, som både ur den
enskildes och ur samhällets synpunkt
kan anses rimlig och riktig. Det är min
avsikt att låta närmare undersöka saken.

Härpå anförde

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt varma tack för det
svar som jag erhållit och för den mycket
positiva inställning och det stora tillmötesgående,
varom detta svar bär vittne.
Departementet har inte haft mer än
sex å sju dagar på sig för att överväga
saken, eftersom interpellationen av rent
tekniska skäl inte kunde framställas
förrän den 23 november.

Jag skall, herr talman, be att få säga
några ord utöver detta tack. Såsom justitieministern
påpekat har den skadeståndsfråga,
som jag tagit upp i min interpellation,
under lång tid varit föremål
för intresse. Det som en gång för
nära tio år sedan föranledde mig att
motionera i frågan var en artikel i Dagens
Nyheter, skriven av häradshövding
Leche i Nedersiljans domsaga, en erfaren
jurist och domare. Han ställde i
denna artikel i viss mån frågans kärnproblem
i strålkastarljus, då han framhöll
att de, som träffas av sådana brottsliga
åtgärder som här åsyftas, i regel är
mycket fattigt folk ute på landsbygden
eller över huvud taget människor med
mycket knapp försörjning. Han framhöll
vidare —- något som också innebär
ett understrykande av problemets kärna

— att även om den, som drabbats hårt
av ett brott, av domstol blir tillerkänd
rätt till ersättning som täcker skadan,
så blir detta domstolsbeslut ofta ingenting
annat än en tom gest. Det föreligger
sålunda för den av skadan drabbade
en bitter motsats mellan lagstiftningens
och de rättsvårdande organens positiva
intresse för hans fall och samhällets
möjligheter att upprätthålla ett effektivt
rättsskydd.

I justitieministerns svar finns ett uttalande
som jag finner det motiverat alt
speciellt beröra. Justitieministern framhåller
det arbete som göres för att upprätta
brottslingar och han tycker sig ha
varseblivit en tendens att ställa dessa
åtgärder i viss motsättning till de åtgärder,
som jag med dels min motion,
dels min interpellation velat få till
stånd. Jag är mycket angelägen om att
betona att jag inte har någon sådan inställning.
Jag skulle i stället vilja göra
mig till tolk för en rakt motsatt ståndpunkt,
vilken torde kunna anses utgöra
en modern motivering för de önskemål
som jag velat tillgodose genom min interpellation.
Det har, såsom framhållits
i en mycket intressant artikel i Juridisk
tidskrift av hovrättsrådet Per Erik
Först, skett en fullständig omvälvning
i fråga om samhällets sätt att se på hela
straffets funktion. Man vägrar enligt
modern åskådning att betrakta straffet
som en vedergällning. Straffet skall ha
ett upprättande syfte, vara en hjälp till
självhjälp och inte få fungera såsom
något slags hämnd. Men just därför är
det kanske ännu mer aktuellt att man
försöker hjälpa dem som drabbas av
brott. I äldre tider, framhåller hovrättsrådet
Furst, försvann ersättningsfrågan
gärna mer eller mindre i bakgrunden.
Frågan om hämnd och vedergällning
var det primära. När brottslingen fått
sitt straff, om det nu innebar böter,
fängelse eller livets förlust, ansåg den
av brottet drabbade att därmed fick saken
vara klar; han hade just ingenting
mer att kräva. Straffet hade verkställts

28 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

och att han inte fick ersättning fick bli
en sekundär fråga. Men nu med den
moderna synen på straffets funktion
kan det nog sägas, att de som drabbas
av brott har större anledning än tidigare
att känna sig åsidosatta. Sedan vedergällningsprincipen
är borta, förefaller
uteblivet skadestånd iin mer orättvist.
Hovrättsrådet Furst anser rent av
att den omständigheten, att samhället
ofta satsar betydande belopp på försöken
att göra samhällsnormala människor
av t. ex. återfallsförbrytare och
andra brottslingar, medan de av brottet
drabbade inte får någon hjälp alls av
samhället, kan bidraga till den rätt vanliga
animositeten mot de moderna principerna
för brottsbekämpningen och
kanske rent av kan bidraga till talet om
rättsröta.

Justitieministern gjorde i sitt svar
vissa paralleller med olyckor som kan
drabba människor i annan form än genom
klart brottsliga handlingar. För
min del har jag under hela den tid jag
sysslat med denna fråga sett den som
ett rent rättsproblem och inte som en
social fråga. Jag har resonerat som så,
att samhällsmedborgaren av i dag anser
sig kunna kräva rättsligt skydd av
det moderna samhället. Om samhället
inte kan skydda honom mot brottslingar,
är samhället skyldigt att ersätta honom
för de skador som kan tillfogas honom
genom brottsliga handlingar. Detta
har varit grundtanken i hela min aktion.

Jag är tacksam att inte justitieministern
gick så långt i sina paralleller som
en jurist gjorde i annat sammanhang, då
han undrade, om man inte lika gärna
kunde hävda, att människor skall ha
ersättning för förluster på grund av
eldsvåda som orsakats genom åsknedslag,
som att yrka på ersättning i de
fall jag har nämnt. Det är, tycker jag
nog, att dra debatten in på ganska ovidkommande
sidospår.

Jag skall så bara säga ett par ord
som motivering för en förhoppning, att
justitieministern så snart som möjligt

skall kunna finna en utväg till den partiella
lösning av skadeståndsproblemet,
som här ifrågasatts vad gäller utvecklingen
på rättssäkerhetens område. I interpellationen
har jag sagt ifrån, att en
lekman måste vara mycket varsam med
att dra slutsatser av vad statistik, tidningsreferat
och annat kan ge för bild
av brottslighetens utveckling. Trots detta
kan man väl ändå våga påstå, att
förhållandena knappast har blivit bättre,
fastän tio år gått sedan den nu
debatterade frågan aktualiserades i den
svenska riksdagen. Jag hörde häromdagen
en jurist, som säkert är vittnesgill
på området, påpeka ett förhållande
av intresse i detta sammanhang. Förr i
världen brukade ofta lite varstans på
skumma kaféer och liknande ställen förekomma
detektiver, som klätt sig så
förtroendeingivande som möjligt, d. v. s.
de såg lika skumma ut som publiken i
övrigt. De satt där och avlyssnade samtal
— de kom ofta brottsliga planer på
spåren — och hade ögonen på misstänkta
element, som polisen bör ha ögonen
på. Nu kan de inte längre arbeta
med sådana förebyggande åtgärder därför
att polisen har för mycket arbete
i förhållande till tillgången på folk.
Detta, ansåg min sagesman, bidrar till
att vi har så många notoriska skojare
lösgående, som ställer till förtret i den
stil, som motionen och interpellationen
har påtalat.

Jag vill med detta ha betonat, att hur
man än bedömer utvecklingen på rättssäkerhetens
område, kan man nog säga,
att de som förut varit rättslösa och
skyddslösa är detta i minst lika hög
grad nu som för tio år sedan. Det är
därför jag, herr talman, samtidigt som
jag ännu en gång frambär mitt varma
tack till justitieministern för hans löfte
att undersöka saken, ber att få uttrycka
den förhoppningen, att detta kan ske
utan alltför långt dröjsmål.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

§ 7

Svar på interpellation ang. frågorna om
egnahemsbeskattningen och de övriga
skattespörsmål, som beröras av en allmän
höjning av taxeringsvärdena

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nilsson i Svalöv till mig
riktat följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redovisning för de riktlinjer efter
vilka statsrådet avser att lösa frågorna
om egnahemsbeskattningen och
de övriga skattespörsmål, som beröres
av en allmän höjning av taxeringsvärdena
vid 1957 års allmänna fastighetstaxering? I

anledning härav får jag anföra följande.

Från regeringens sida har vid olika
tillfällen tillkännagivits, att den har
för avsikt att tillse, att de höjda taxeringsvärdena
icke leder till höjd beskattning
för egnahemsägare, innehavare
av familjejordbruk och mindre verkstäder
samt därmed jämförliga fastighetsägare.
Förslag i sådant syfte kommer
att framläggas för 1957 års riksdag.

Det härför erforderliga utredningsarbetet
har, i vad angår fastighets- och
inkomstbeskattningen, verkställts inom
finansdepartementets rättsavdelning.
En promemoria i ämnet har avlämnats
den 1 november 1956 och är nu ute
på remiss.

Vissa frågor rörande dödsbo- och
förmögenhetsbeskattningen utredes som
bekant av arvsskattesakkunniga. De
sakkunniga avser att inom kort föreslå
provisoriska bestämmelser, varigenom
den föreliggande frågan kan lösas såvitt
avser förmögenhetsskatten och
kvarlåtenskapsskatten.

Med hänsyn till det läge vari frågan
sålunda befinner sig torde det inte

vara anledning att nu närmare än som
skett ingå på densamma.

Härmed torde interpellationen få anses
besvarad.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Det var redan i
början av denna höstriksdag, som jag
framställde min fråga till finansministern.
Att jag omnämner detta beror
inte på att jag är missnöjd med att ha
fått vänta på svaret utan på att, om
saken hade avancerat lika långt vid dåvarande
tillfälle som den nu har, så
kanske interpellationen inte hade kommit
till.

Då jag framställde interpellationen
beträffande de skattespörsmål, vilka beröres
av den allmänna höjningen av
taxeringsvärdena, hade man ut i landet
ingenting annat att hålla sig till än vad
som från regeringens och regeringspartiernas
sida framförts under höstens
valrörelse. Av vad som då sagts
hade nog det stora flertalet bibringats
den uppfattningen, att ingen fastighetsägare,
oavsett storleken av den ägda
fastigheten, på något sätt skulle få ökad
skatt genom de förhöjda taxeringsvärdena.
Särskilt hade detta framgått av
statsrådet Hedlunds kategoriska uttalande
i radiointervjun den 17 augusti i år,
då han framhöll, att taxeringsvärdenas
stegring icke skulle leda till skattehöjning
för någon kategori fastighetsägare.
Även av herr finansministerns yttranden
i radiodebatten några dagar senare,
den 3 september, drog nog de flesta
den slutsatsen, att förslag skulle komma
till 1957 års riksdag angående alla
de skatter, som berördes av taxeringsvärdena,
och att förslaget skulle ta sikte
på att eliminera de skattehöjningar,
som de uppräknade fastighetsvärdena
kunde föranleda för fastighetsägarna i
allmänhet.

Av dagens svar pa min interpellation

30 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på interpellation ang. frågorna om egnahemsbeskattningen och de övriga
skattespörsmål, som beröres av en allmän höjning av taxeringsvärdena

framgår emellertid, att det endast blir
innehavare av mindre fastigheter, såsom
egnahemsägare, mindre jordbrukare,
mindre verkstadsägare etc., som
förslaget i stort kommer att beröra. Vi
har alltså fått klarhet i hur saken verkligen
ligger till, nämligen att de ökade
skatter, som uppstår genom höjningen
av taxeringsvärdena, inte kommer att
elimineras för alla fastighetsägare. Det
är en upplysning, som säkerligen kommer
att vålla besvikelse hos många fastighetsägare
över hela landet.

Med tanke på att frågan kommer att
bli föremål för behandling vid 1957 års
riksdag skall jag emellertid, herr talman,
i dag inte ta upp någon diskussion
i saken. Jag väntar med denna
diskussion till dess propositionen föreligger
och skall behandlas här.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
har i sin interpellation frågat mig hur
det skall bli för landets egnahemsägare,
för stora kategorier jordbrukare och
andra småföretagare. Jag utgår ifrån
att han inte har frågat för godsägarnas
och storpatronernas räkning utan för
småbrukarna och jordbrukarna i allmänhet
och dessutom för andra små
företagare. Herr Nilsson i Svalöv har
fått besked av mig på de tre avsnitt
han har frågat om. Hur det sedan kommer
att bli i större sammanhang skall
herr Nilsson och jag tala om när propositionen
ligger på riksdagens bord.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Frågan var formulerad
på följande sätt: »Vill herr statsrådet
lämna kammaren en redovisning
för de riktlinjer efter vilka statsrådet
avser att lösa frågorna om egnahemsbeskattningen
och de övriga skattespörsmål,
som beröres av allmän höjning
av taxeringsvärdena vid 1957

års allmänna fastighetstaxering?» Den
sista delen av denna mening »de övriga
skattespörsmål, som beröres av en allmän
höjning av taxeringsvärdena ...»
har tolkats olika av herr finansministern
och mig.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter säkert erinrar sig har vi
från folkpartiets sida vid olika tillfällen
aktualiserat frågan om fastighetsskattens
avveckling. Senast vid årets vårriksdag
väckte vi en motion om en
utredning angående fastighetsskattens
betydelse för kommunerna samt begärde
en plan för skattens avveckling.
Vi motionerade vidare om att den fastighetstaxering,
som skulle göras 1957,
tills vidare skulle få anstå. Detta gjorde
vi under den stilla förhoppningen, att
den förstnämnda motionens syften under
tiden skulle ha tillgodosetts. Båda
motionerna blev emellertid avstyrkta
av utskottet och avslagna av riksdagen.

Finansminister Sträng avgav som
särskilt skäl för att fastighetstaxering
måste göras följande deklaration. »Det
är klart, att ingen blir glad när han
får en höjd taxering på sin fastighet, såvida
han inte har något speciellt skäl
för det. Det blir en högre skattebelastning,
men å andra sidan bör väl svenska
folket ha ett intresse av att man får en
korrekt beskattning relativt sett, så att
den som har en förmögenhet i en fastighet
inte tar ut vissa förtjänster på andra
skattebetalares bekostnad.»

Det var sålunda fråga om att undgå
en övervältring, som kanske skulle ske
under andra förhållanden. Sedan blev
det dock en utredning efter ett beslut av
finansministern. Under sommaren uppstod
nämligen en stark opinion mot de
befarade höga fastighetsvärdena. Dessutom
pågår en annan utredning om förmögenhetsbeskattningen.
Under sådana
förhållanden hade vi, som förut aktivt
verkat för denna sak, ämnat förbli av -

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Svar på interpellation ang. genomförande
av riksväg 2 invid Varberg

vaktande. Men när nu denna fråga ändå
aktualiserats genom interpellationen
har jag ansett det vara lämpligt att framföra
några synpunkter.

Under valrörelsen och även tidigare
framkom många betänkligheter och en
stark irritation inför de utsikter egnahemsägarna
ställdes inför, nämligen att
få vidkännas stora ökningar i skatterna
för sina fastigheter. Då kom som ett
brev på posten ett s. k. »viktigt meddelande»
med underskriften »Socialdemokraterna».
På detta stod följande: »På
förekommen anledning vill vi för Er
kännedom meddela, att den förutsedda
upptaxeringen av villafastigheter kommer
enligt besked från finansministern
icke att föranleda någon ökad fastighetsskatt.
Regeringen kommer att till
1957 års riksdag framlägga förslag som
eliminerar verkan av de högre taxeringsvärdena.
»

Jag vill för min del endast uttala min
tillfredsställelse med detta besked och
de åtgärder, som i detta sammanhang
vidtagits. Detta måste nämligen i stort
sett innebära, att vår framställning beaktats
både beträffande fastighetsbeskattningen
i och för sig och den verkan
vi tänkt oss få genom ett uppskov.

Det är mycket intressant att studera
denna utredning, som finansministern
åberopar i sitt interpellationssvar. Man
säger visserligen i denna utredning, att
det förslag, som herr Spetz i första kammaren
och jag i denna kammare kommit
med om ett bottenavdrag på 20 000
kronor, av principiella skäl inte kan
accepteras men föreslår i stället en reduktion
med 400 kronor på inkomsten
av fastigheten. Detta är ungefär samma
sak, ty det betyder att 16 000 kronor
av fastighetsvärdet är fritt från beskattning.
Jag vill rekommendera finansministern
att dra ut denna tankelinje litet
längre, så att man kunde uppnå de fördelar
som vi avsett med vårt förslag,
nämligen ett egnahemsbyggare och villafastighetsägare
får en särskild favör

av fastställd plan rörande sträckningen

med hänsyn till att deras fastighetsbeskattning
praktiskt taget alltid är effektiv,
vilket inte är fallet med beskattningar
av andra fastigheter.

Så ett par ord om sommarvillorna.
Jag har med verklig ledsnad konstaterat
att utredningens förslag inte omfattar
fastigheter utanför hemortskommunen.
Det är litet hårt att just sommarstugeägare
skall klämmas åt på detta
sätt. Om det inte finns någon teknisk
möjlighet att medge samma avdrag för
sommarvillor som för andra, vill jag
rekommendera finansministern att tänka
över den gamla idén att göra vissa
reduktioner genom att hyresvärdet bestämmes
med hänsyn till att stugan inte
användes mer än högst halva året. Det
vore en rättfärdig sak. Det är ju inte
längre bara människor i socialklass 1
som har sommarstugor utan snart sagt
alla. Att just de som strävat efter att
ordna sin ekonomi så, att de kan skaffa
sig sommarställen, skall drabbas särskilt
hårt, kan jag inte finna något skäl
till.

Huvudsaken är emellertid att den utredning
som här har gjorts fullföljes
i den utsträckning som riksdagen redan
har begärt och med syfte att helt
och hållet avveckla fastighetsbeskattningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. genomförande
av fastställd plan rörande sträckningen
av riksväg 2 invid Varberg

Ordet lämndes på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nilsson i Göingegården frågat om
kommunikationsministern uppmärksammat,
att de otillfredsställande möjligheterna
för rikstrafiken att passera Varberg
kan avsevärt förbättras genom att
enligt fastställd plan förbinda den södra

32 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Svar på interpellation ang. genomförande av fastställd plan rörande sträckningen
av riksväg 2 invid Varberg

delen av riksväg 2 med den norra,
samt om han har för avsikt att företa
åtgärder, som snabbt leder till ett genomförande
av detta projekt.

Det torde ankomma på mig att besvara
interpellationen. Enligt vad jag
inhämtat från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är förhållandena följande.

Det har sedan länge stått klart, att
den alltmer växande riksvägstrafiken
måste erhålla en mera tidsenlig genomfart
vid Varberg, vilken stad är egen
väghållare. Sträckningen av den behövliga
nya genomfarten har också framkommit
efter ett utredningsarbete under
en lång följd av år. Den nya leden avses
erhålla sådan trafikteknisk standard —
planskilda korsningar och frihet från
tomtutsläpp — att den under avsevärd
tid skall kunna förmedla riksvägstrafiken.

Med hänsyn till vägens allmänna betydelse
och angelägenheten av att lösa
genomfartsfrågan så snabbt som möjligt
har under åren 1951—1955 den södra
delen av genomfarten fram till den s. k.
Träslövsvägen byggts med bidrag av
statsmedel. Samtidigt härmed har staden
arbetat med projekteringen av vägens
fortsättning norrut och för denna
föreligger numera en av väg- och vattenbyggnadsverket
godkänd arbetsplan.
Någon sådan plan finns emellertid ännu
ej för den längst i norr belägna anknytningen
till den befintliga riksvägen.
Staden är dock sysselsatt med utredning
härom. Vägens utformning i denna
punkt är av betydelse för den nya genomfartens
trafiktekniska standard och
lösningen, som torde komma att kräva
vissa stadsplaneändringar, bör enligt
styrelsens bedömande i princip vara
klar och säkrad i samband med att den
nu aktuella återstående delen av den
nya genomfarten utföres. Frågan om anknytningens
utformning har diskuterats
vid besök i staden 9 juni innevarande
år av representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det är väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens avsikt att snarast
upptaga frågan till fortsatt behandling
med staden.

Beträffande medel till företagets utförande
kan jag nämna, att den återstående
delsträckan av genomfartsleden sedan
1954 ingått i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
fördelningsplaner för
tilldelning av statsbidrag till byggande
av vägar och gator i städer och samhällen,
som är väghållare.

Jag kan mot bakgrunden av dessa
upplysningar icke finna att några åtgärder
är påkallade från min sida för att
påskynda stadens lösning av frågan.

Med detta anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härpå anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på interpellationen.
Det skulle emellertid ha glatt mig
och säkert också staden Varbergs invånare
och inte minst trafikanterna på
rikstvåan, om statsrådets svar varit positivare.
Jag har en känsla av att detta
är ett lysande exempel på hur ett ärende
inte skall handläggas. Det är 22 år sedan
den ena av de tre delarna av en
genomfartsled vid Varberg började byggas.
Den blev färdig i början på 40-talet.
Tio år senare påbörjades den andra delen
och arbetet med denna avslutades
i början av 1955. Det återstår nu i runt
tal 1 500 meter. Men månad går efter
månad, år efter år, utan att myndigheterna
behagar meddela arbetstillstånd
för denna del. Med hänsyn till att trafiken
just på denna viktiga led kraftigt
växer år från år är det betänkligt, att
densamma alltjämt skall behöva passera
själva stadens centrum. Man blir också
betänksam inför de stora summor som
både staden och staten investerat i de
redan färdiga delarna av genomfartsleden,
framför allt den södra delen, som
ligger som en blindtarm utan att släppa

Onsdagen den 5 december 195G fm.

Nr 32

Svar på interpellation ang. genomförande av fastställd plan rörande sträckningen
av riksväg 2 invid Varberg

fram någon del av rikstvåans trafik. Den
ligger där år efter år utan att användas,
och det har investerats mycket kapital
i den.

Jag har en känsla av att myndigheterna
liksom vill krypa bakom varandra.
Statsrådet hänvisar till kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hänvisar i sin tur
till stadens myndigheter, stadens myndigheter
menar att allt är klart och hemställer
om arbetstillstånd. I det sammanhanget
vill jag framhålla att det nog
vore synnerligen tacknämligt om staden
kunde få detta arbetstillstånd nu, inte
minst med hänsyn till att det enligt uppgifter
från staden för närvarande finns
cirka 75 arbetslösa grovarbetare, byggnadsarbetare,
murare etc.

Herr statsrådet redovisar också att
medel enligt föreliggande planer avsatts
för ändamålet alltsedan år 1954. Det synes
alltså inte vara någon brist på
pengar och arbetskraft. Byggnadsplanen
är färdig, frånsett en liten detalj,
som enligt stadens myndigheter inte
är för dagen nödvändig för att arbetena
skall kunna sättas i gång utan kan ordnas
senare. I det fallet kanske myndigheternas
uttalanden står emot varandra,
men i den mån staden begär arbetstillstånd
avser man givetvis därmed, att
det hela är så pass klart att bygget kan
igångsättas. Tid efter annan under de
senaste månaderna har det också i pressen
meddelats, att byggnadstillstånd för
detta viktiga vägarbete nu är på väg,
men det dröjer alltjämt.

I sitt svar säger herr statsrådet att
den allmänna betydelsen och angelägenheten
av att lösa genomfartsfrågan
så snabbt som möjligt har beaktats, då
man under åren 1951—1955 byggde den
södra delen av vägen och där investerade
så mycket pengar. Det är beklagligt
alt denna uppfattning om angelägenheten
och betydelsen inte tar sig
uttryck i ett fullföljande och komplettering
med den lilla vägdel som är kvar.

Jag tror och hoppas att herr statsrådet,
med det intresse jag vet han har inte
minst för länets vägar och framför allt
för huvudvägarna, i fortsättningen kommer
att följa detta ärende litet mera
ingående, så att problemet blir löst så
fort som möjligt. Det väntar verkligen
på sin lösning.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill till detta bara
säga, att så långt jag kan finna har det
från väg- och vattenbyggnadsverkets
sida gjorts vad på verket ankommer
för att denna fråga skall komma fram
till en snabb lösning. Om nu herr Nilsson
i Göingegården är lika intresserad
av denna frågas lösning som jag, så
kanske jag får lov att föreslå herr
Nilsson i Göingegården att försöka påverka
stadens myndigheter, så att de
i vad på dem ankommer så snabbt som
möjligt kommer till ett resultat beträffande
arbetsplanen för den sista delen
av denna vägsträcka. Väg- och vattenbyggnadsverket
anser att en arbetsplan
för hela vägen är synnerligen önskvärd
för att man skall kunna få en gemensam
trafikteknisk standard för hela
den sträcka som är kvar, och där har
staden lösningen i sin hand.

Sedan vet ju riksdagsman Nilsson att
frågan om arbetstillstånd lämpligen
skall diskuteras med någon annan än
med företrädarna för kommunikationsdepartementet.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Enligt stadens myndigheters
uppfattning är arbetsplanen för
den kvarvarande delen av genomfartsleden
absolut klar. Det återstår endast
en liten detalj, som stadens myndigheter
för sin del anser vara skild från
arbetsplanen i sin helhet ocli som enligt
deras uppfattning — och också enligt
väg- och vattenbyggnadsverkets
tidigare uppfattning — mycket väl kan
lösas sedan huvuddelen är färdigställd

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr .‘12

34 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Höjning av grundsjukpenningen och den högsta sjukpenningen i den allmänna sjukförsäkringen -

och trafiken kan släppas fram så att
framför allt den södra delen också kan
utnyttjas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 60.

§ 10

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel samt i lagen om allmän sjukförsäkring,
i vad motionen avser lagen
om allmän sjukförsäkring, och

nr 48, i anledning av väckta motioner
om ökat statsbidrag till kostnaden
för barntillägg inom den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Höjning av grundsjukpenningen och den
högsta sjukpenningen i den allmänna
sjukförsäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckta motioner
om höjning av grundsjukpenningen
och den högsta sjukpenningen i
den allmänna sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 339
i första kammaren av herrar Norling
och Öhman samt nr 271 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om förslag
till riksdagen om sådan ändring
av gällande sjukpenningtabell, att grundsjukpenningen
blir fem kronor per dag

och högsta sjukpenning kommer att
utgå med 25 kronor per dag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:339 och 11:271, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den motion det här
gäller avser en sådan ändring av gällande
sjukpenningtabell, att grundsjukpenningen
blir 5 kronor per dag, och
att högsta sjukpenning skall utgå med
25 kronor per dag.

Motiveringen för detta förslag är den
fortgående penningvärdeförsämringens
inverkan på den sjukes ekonomi men
också det förhållandet, att dessa belopp
redan från början satts så lågt, att
de i många fall när det gäller den högsta
sjukpenningen inte på långt när
täcker de förluster som åsamkas de
sjuka.

Nu har utskottet ställt sig negativt
till motionen och det med en motivering,
som man inte kan låta stå oemotsagd.
Det verkar på mig som om utskottet
egentligen inte riktigt hade satt
sig in i vad vi menar med denna motion.
Utskottet förklarar »att i den mån
penningvärdeförsämringen jämväl medfört
en ökning av den försäkrades inkomst
av tjänst, detta i sin tur kan ha
inneburit att vederbörande blivit inplacerad
i högre sjukpenningklass än
den tidigare för honom gällande». Utskottet
menar således att om penningvärdet
har försämrats har detta medfört
en löneförhöjning, som i sin tur
ger rätt till inplacering i en högre
sjukpenningklass än den tidigare gällande.

Först och främst vill jag påpeka, att
detta förutsätter att penningvärdeförsämringen
verkligen har kompenserats
genom en lönehöjning som medför en
sådan konsekvens. Men vidare är ju

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Höjning av grundsjukpenningen och den högsta sjukpenningen i den allmänna sjukförsäkringen -

huvudsyftet med motionen att få grundsjukpenningen
höjd från 3 till 5 kronor
och därjämte att få den högsta
sjukpenningen höjd från 20 till 25 kronor.
Framför allt frågan om grundsjukpenningen
berör ju en mycket stor kategori,
nämligen icke förvärvsarbetande
husmödrar. Det är från alla synpunkter,
och inte bara från synpunkten
av att penningvärdet har försämrats,
befogat att man höjer den låga
sjukpenningen av 3 kronor per dag till
ett något högre belopp, och vi har därvidlag
föreslagit 5 kronor per dag.

Utskottet förklarar vidare, att den
inträdda penningvärdeförsämringen sedan
sjukförsäkringslagens ikraftträdande
icke har varit så stor, att det för
närvarande finns skäl att ompröva
storleken av den lägsta respektive högsta
sjukpenningen. Den penningvärdeförsämring
som har inträtt sedan sjukförsäkringslagen
trädde i kraft är emellertid
inte så obetydlig, som utskottet
tycks vilja göra gällande. Prisstegringarna
har uppgått till i stort sett 10 procent
under de två år som sjukförsäkringen
har varit i kraft, och det innebär
ju en betydande penningvärdeförsämring.

Jag kan sålunda inte finna att utskottet
anfört bärande skäl för sitt
ställningstagande, varför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till motionerna
1:339 och 11:271.

Med herr talmannens tillstånd skall
jag också be att få säga några ord om
nästa punkt på föredragningslistan,
som också gäller en motion beträffande
sjukförsäkringslagen. I denna motion
har undertecknad m. fl. hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning
och förslag i syfte att bereda
de långvarigt sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades
som »utförsäkrade», jämställdhet
i sjukförsäkringsavseende med andra
medborgare.

Även här har utskottet presterat en
motivering, som jag inte anser vara
hållbar. Utskottet lägger stor vikt vid
att ett tillmötesgående av våra önskemål
bland annat skulle medföra den
konsekvensen att de personer, som vid
sjukförsäkringslagens ikraftträdande
icke upptogs i försäkringen bleve gynnsammare
ställda än de som visserligen
då inträdde i försäkringen men som
till följd av lagens regler om avräkning
av sjuktid efter någon tid blivit
utförsäkrade.

Det är alldeles uppenbart att denna
fråga går att lösa. Båda kategorierna
kan naturligtvis jämställas, och det som
här åberopas av utskottet kan inte tjäna
som skäl för ett avstyrkande av motionen.
Vi har ju begärt en utredning,
och vi räknar med att en sådan utredning
skulle kunna lösa denna fråga så,
att inte en sådan oformlighet som utskottet
här påtalat skulle behöva inträda.

Det stora flertalet av de s. k. utförsäkrade
utgörs som bekant av personer,
som har råkat ut för folksjukdomar, såsom
ledgångsreumatism, tuberkulos,
hjärtfel, cancer och sockersjuka. För
de personer som drabbats av någon av
dessa sjukdomar, av vilka ju ofta fullständig
invaliditet är en följd, är sjukdomen
en katastrof med verkningar
för hela livet. Dessa personer är självfallet
oerhört känsliga i psykologiskt
hänseende och blir särskilt upprörda
över att försättas i undantagsställning
gentemot andra medborgare. Utestängningen
av dessa från försäkringen har
därför utan tvivel verkat deprimerande,
och detta kunde ha undvikits genom
en varsammare behandling av deras
sak vid övergången till den allmänna
sjukförsäkringen. Vi anser att
varken formella eller ekonomiska skäl
borde ha stått hindrande i vägen för
en generösare behandling av de utförsäkrade
under en övergångsperiod,
så mycket mer som ju dessa personer

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Förbättrad ställning för de långvarigt sjuka, som vid sjukförsäkringslagens ikraftträdande
betraktades som »utförsäkrade»

ofta är behäftade med kroniska sjukdomar.

Jag kommer alltså även på den följande
punkten, herr talman, att yrka
bifall till den av mig m. fl. väckta motionen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! När det gäller den första
fråga, som herr Senander var inne
på, nämligen att man skulle göra om
klasserna i sjukförsäkringslagen, tror
jag nog att utskottet kan stå för vad
det säger i sitt utlåtande. Det finns
många människor, som inte har så
stora inkomster och som genom löneförhöjningar
kan komma upp i en
högre sjukpenningklass.

Denna fråga har emellertid två sidor.
Skall man höja försäkringen till
de sjuka, blir också avgiften till sjukkassan
höjd. Det var något som departementschefen
var inne på, när
sjukförsäkringen genomfördes. En utredning
hade visat, att vid en höjning
av grundsjukpenningen till 4 kronor,
skulle avgiften för äkta makar bli höjd
med 30 å 35 kronor per år. Det är alltså
två saker som spelar in här.

Med dessa ord skall jag be att få yrka
bifall till utskottets utlåtande nr 49.

När det sedan gäller det andra utlåtandet,
var det efter vad vi kunde
utläsa ur herr Senanders motion fråga
om att ändra övergångsbestämmelserna
i sjukförsäkringslagen. Man kan väl
inte säga, att den frågan blivit särskilt
aktuell nu, två år efter det sjukförsäkringslagen
trätt i kraft. Herr Senander
talar i dag om att han syftar på de
kroniskt sjuka. Ja, vi ömmar alla för
dem. En människa som råkat ut för en
kronisk sjukdom, som mer eller mindre
gjort henne till invalid för livstiden,
behöver den hjälp hon kan få, men

jag är inte säker på att man kan inrangera
sådan hjälp under sjukförsäkringslagen.
Sjukförsäkringen är ju ändå
baserad — förutom på det anslag
som staten ger — på de avgifter som
de sjukförsäkrade betalar till försäkringen.

Jag ber också att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Förbättrad ställning för de långvarigt

sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades som
»utförsäkrade»

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av väckt motion
om förbättrad ställning för de långvarigt
sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades som
»utförsäkrade».

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 180, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Senander m. fl. hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om skyndsam utredning
och förslag i syfte att bereda de långvarigt
sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades som
''utförsäkrade’, jämställdhet i sjukförsäkringsavseende
med andra medborgare».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 180, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 180.

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för reseersättning
vid sjuktransporter med privat
bil.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar
på interpellation ang. planläggningen av

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 28 september 1956 dagtecknad
proposition, nr 185, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

De i propositionen föreslagna ändringarna
i civilförsvarslagen berörde
kapitlet om anordnande av skyddsrum.

I propositionen uppdrogos vissa riktlinjer
för skyddsrumsbyggandet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat tre i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

på interpellation ang. planläggningen av

de likalydande motionerna nr 620 i
första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 817 i andra kammaren av
herrar Boija och Nyberg samt motionen
nr 816 i andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 185, och med
avslag å motionerna 1:620 och 11:817,
såvitt gällde skyldighet att utrusta och
underhålla enskilt skyddsrum, måtte för
sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536);

B. att motionerna 1:620 och 11:817,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i detta utlåtande
anfört och under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

C. att motionen 11:816, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet i detta utlåtande anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Huss, fru Hamrin-Thorell, herrar Jacobsson
i Tobo och Lundberg samt fru
Sjöstrand, vilka ansett, att utskottets
yttrande i fråga om riktlinjerna för
skyddsrumsbyggandet i viss del bort
hava annan, i reservationen angiven lydelse.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet Hedlund hade tillkännagivit,
att han i samband med behandlingen av
detta ärende hade för avsikt att besvara
fröken Wetterströms interpellation angående
planläggningen av fullträffsäkra
befolkningsskyddsrum.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Den planering av de
förebyggande civilförsvarsåtgärderna,

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

som dragits upp i förevarande proposition,
förefaller i stort sett vara riktig.
Trots detta liar jag tillsammans med
några andra i en motion förordat vissa
ändringar i departementschefens förslag,
nämligen dels när det gäller den
lokala civilförsvarsplanläggningen och
dels när det gäller skyddsrumsbyggandet.

Beträffande den första frågan har
utskottet uttalat sig på ett sätt, som i
sak tillgodoser vad motionärerna syftat
till. Departementschefen säger i propositionen,
att man vid planläggningen,
då det gäller mer utsatta orter, bör utgå
ifrån att även de farligaste vapnen
kan komma till användning och att
man sålunda måste räkna med ett anfall
även med vätebomber och andra
atomvapen. Vid avgörandet av vilka
åtgärder som bör vidtas av civilförsvarsmyndigheterna
är det naturligtvis
av grundläggande betydelse, hur man
bedömer frågan om vilka vapen som
kan komma till användning och mot
vilka anfallsmål de sätts in. I motionen
har vi anslutit oss till civilförsvarsutredningens
uttalande, att en angripare
inte torde använda kraftigare vapen än
som erfordras för att nå åsyftad verkan.
En sådan bedömning leder till mer
verklighetsbetonad planläggning av de
åtgärder som måste vidtas. Man bör då
också utan att bortse från effektivitetskravet
kunna uppnå önskvärd sparsamhet,
när det gäller både materiel, personal
och pengar. Utskottets uppfattning
sammanfaller här, som jag nämnde,
i stort sett med motionärernas, när
utskottet skriver, att »en fiende i första
hand använder det från hans utgångspunkt
i varje situation lämpligaste
vapnet». Utskottet fortsätter, att man
bör »utgå från att anfall kommer att
företagas med vad som ter sig som
sannolika anfallsvapen mot orten».

Den andra frågan gällde skyddsrumsbyggandet
och då närmast befolkningsskyddsrummens
dimensionering.

Denna fråga är helt beroende av när
och i vilken omfattning en ort skall utrymmas
-— produktionen bör väl hållas
i gång även i ett skärpt läge. Vi är överens
om att skyddsrum måste byggas och
utföras fullträffsäkra, så att de kan
motstå även de kraftigaste vapen.

Olikheten i uppfattning mellan propositionen
och motionen gäller frågan,
huruvida skyddsrummen bör dimensioneras
så, att människor kan ligga i dem
eller om man kan nöja sig med sittplatser.
Propositionen förordar liggplatser,
medan motionärerna har utgått från att
det skulle vara tillräckligt med sittplatser.
Civilförsvarsutredningen anser, att
det skulle behövas cirka 300 000 skyddsrumsplatser,
varav vi för närvarande
har cirka 40 000. Den utgår då från att
beredskapsutrymning har skett och att
en del av den övriga befolkningen har
flyttats till ytterområden. Kommer det
ett angrepp, finns det då skyddsrum
för alla inom innerområdet verksamma?

Vistelsen i skyddsrummen kommer
troligtvis inte att bli så långvarig, varför
det borde räcka med sittplatser. Det
måste, menar vi, vara orimligt att i hela
landet planera befolkningsskyddsrum
för situationer, som kanske enbart kommer
att inträffa i någon av de allra
största städerna.

Nu säger utskottet, att vi har att räkna
med en långt fullständigare utrymning
än vad utredningen har förutsatt
och att kostnaderna av den anledningen
blir avsevärt lägre än vad vi har angivit
i motionen. Vi har nämnt siffran
700 miljoner kronor, och den beräkningen
baseras på antagandet, att
antalet personer som bör skyddas uppgår
till 300 000. Vilket antal man i detta
sammanhang har att räkna med redovisas
inte i propositionen och inte heller
i utskottets utlåtande, varför det råder
ovisshet härvidlag. Kanske marspromemorian
skall ligga till grund för skyddsrumsbyggandet? Härutöver

kan man fråga sig, hur

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar
fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

lång tid det skall ta att bygga skyddsrummen.
Så begränsade som våra investeringsmöjligheter
sägs vara kommer
det kanske att ta flera årtionden.
Vi anser därför att det är lämpligare
och viktigare att inom rimlig tid få
fram tillräckligt antal skyddsrum, och
därvidlag stöder vi oss som sagt på civilförsvarsutredningens
uttalande. De
260 000 skyddsrumsplatser som vi skulle
behöva kan åstadkommas för en rimlig
kostnad, cirka 180 miljoner kronor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Huss m. fl.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Först skall jag be att få
meddela, att det på s. 30, tredje raden
nedifrån, i utskottets utlåtande finns ett
korrekturfel. Det står: »Slutligen föreslås
i propositionen att skyldighet skall
föreligga att vidmakthålla redan inrättade
särskilda skyddsrum i orter, där
skyldigheten att inrätta dylika i samband
med nybebyggelse upphör.» Det
skall vara: »Slutligen föreslås i propositionen
att skyldighet skall föreligga
att vidmakthålla redan inrättade enskilda
skyddsrum i orter, där skyldigheten
att inrätta dylika i samband med
nybebyggelse upphör.»

Rörande civilförsvarets vikt och betydelse
i vår tid råder inga delade meningar.
Svårigheten ligger väl främst i
att anpassa de åtgärder, som är nödvändiga
för civilbefolkningens skydd,
efter den fantastiska utveckling på gott
och ont som skett på teknikens område.
Vid utskottsbehandlingen av denna proposition
har vi, några ledamöter av utskottet,
haft en annan uppfattning än
utskottet vad beträffar utskottets motivering
för skyddsrumsbyggande. Jag
skall, herr talman, bli ytterst kortfattad
med hänsyn till de synpunkter som alldeles
nyss har framförts av herr Boija.

på interpellation ang. planläggningen av

Anfallsvapnen kommer att anpassas
så att i förhållande till kostnaderna
bästa effekt ernås, då det gäller att söka
betvinga en viss ort.

Utskottet har anslutit sig till departementschefens
uppfattning, att man
skulle planera liggskyddsrum. Vi reservanter
har ansett det vara en mera realistisk
bedömning med hänsyn till våra
resurser i pengar, materiel och arbete,
att de skyddsrum, som kan åstadkommas,
i så stor utsträckning som möjligt
kan färdigställas inom rimlig tid. Därför
har vi förordat byggande av sittskyddsrum.

Civilförsvarsutredningen har behandlat
detta ämne. I en i försvarsstaben
och civilförsvarsstyrelsen utarbetad
promemoria, som kom i mars månad
1955, har något olika uppfattningar i
denna fråga kommit till synes. Utredningen
har emellertid beräknat antalet
skyddsrumsplatser till 300 000 och kostnaderna
därför till cirka 180 miljoner
kronor. Om man skulle använda dessa
medel för liggskyddsrumsplatser så
skulle man ändå kunna få rum för ungefär
75 000 människor.

Vi har ansett, att vistelsen i bergskyddsrum
måste beräknas bli begränsad.
Vid anfall med vanliga atomvapen
skulle den bli blott några timmar. Vad
beträffar vätebomber har man förutsatt,
att dessa är ett så pass dyrbart anfallsmedel,
att de måhända endast skulle
användas mot vår största tätort, nämligen
vår huvudstad.

Med de begränsade möjligheter, som
inom överskådlig tid föreligger att utan
ekonomiska störningar snabbt investera
stora belopp på här ifrågavarande område,
kan man därför anta, att en dimensionering
av befolkningsskyddsrununen
som liggskyddsrum kommer
att försena skyddsrumsbyggandet så, att
vissa orter ännu efter några år inte kan
få planlagda befolkningsskyddsrum
byggda på grund av bristande investeringsmöjligheter.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av fullt

räff säkra befolkningsskyddsrum

Herr talman! Jag tillåter mig med det
anförda yrka bifall till den reservation,
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 52 av herr Huss m. fl.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Sedan statsmakterna,
1948 och 1951, senast tog ställning till
civilförsvarets organisation, har de
stridsmedel, som då diskuterades i huvudsak
från teoretiska utgångspunkter,
blivit skrämmande realiteter. Atom- och
vätebomber ingår i stormakternas vapenarsenal.
Som en följd av den krigstekniska
utvecklingen har Kungl. Maj:t
funnit nödvändigt att ånyo pröva civilförsvarets
behov. Det utskottsutlåtande,
som här föreligger till behandling, ansluter
till den planläggning, som 1953
års civilförsvarsutredning i sitt delbetänkande
kommit fram till, där frågan
om utrymning och anordnande av
skyddsrum ses som det primära.

Tillgången på atomstridsmedel ökar
snabbt, och de fasansfulla verkningar
dessas användning kommer att få för
civilbefolkningen ställer en effektivisering
av civilförsvaret i paritet med det
militära försvarets organisation. För
försvaret som helhet spelar upprätthållandet
av motståndskraften och livsviljan
hos civilbefolkningen en stor roll.
Genom tillkomsten av robottvper och
mycket snabba flygplan har möjligheterna
att från luften anfalla ett mål,
utan att de anfallna kan inregistrera
anfallet i och för förvarning, gjort det
ytterst betydelsefullt att förebyggande
åtgärder till skydd för människorna,
särskilt i städer och tätorter, i god tid
företages. Utrymning av befolkningen
samt en decentralisering av livsviktig
industri har därför avgörande betydelse
för planering av skyddsrum.

Utskottet, liksom departementschefen,
förutsätter, att utrymningen i vissa
orter, framför allt i de större städerna,
planeras som en praktiskt taget full -

ständig utrymning, dels en utrymning
så förberedd att den vid överraskande
anfall snabbt kan genomföras, dels utrymning
i etapper, i de fall då viss beredskapstid
står till förfogande. Vid en
slutlig utrymning skulle endast personal
för vissa civilförsvarsuppgifter, såsom
brand-, bevaknings- och röjningstjänst,
samt annan krigsviktig verksamhet
vara kvar i innerområdena. Det är
således en mera långtgående utrymning
som utskottet har uttalat sig för än den
utrymning som civilförsvarsberedningen
har tänkt sig. Med en sådan fullständig
utrymning, som utskottet uttalat
sig för, blir det av synnerlig vikt
att i ett läge av krigshot, innan läget
skärpts så, att slutlig utrymning verkställts,
till det yttersta utnyttja industriens
produktionskapacitet liksom att
efter slutlig utrymning söka på allt sätt
skydda dem som måste lämnas kvar.

Reservanterna godtar resonemanget
om fullständig utrymning i ett slutskede,
där krigshandlingar inletts, men ansluter
sig icke till utskottets uppfattning
om nödvändigheten av sådana
skyddsrum i innerområdena, att vila
kan beredas de människor, som under
kanske mycket lång tid måste bo i dessa
bergrum. Genom att se skyddsrumsbehovet
så att säga i slutskedet och ändå
samtidigt erkänna behovet av skyddsrum
i innerområdena såsom en fas under
en mellanperiod, då fullständig utrymning
icke skett, har reservanterna
kommit till ett resultat som innebär, att
skyddsrummen icke skulle, efter den
slutliga utrymningen, ge fullgott skydd
och därtill, under mellanperioden, icke
vara av den storleken, att de täckte behovet
för den då kvarvarande befolkningen.
Utskottets planer på skyddsrum
med liggplatser för ett mindre antal
människor under sista utrymningsperioden
ger samtidigt möjligheter till
bättre tillfälligt skydd åt den större del
av befolkningen, som under mellanperioden
kan bli överraskad av anfall.

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

Under mellanskedet, då en stor del av
den i samhällsverksamhet sysselsatta
befolkningen ändå finns kvar i innerområdena
under arbetstid, kommer säkerligen
ett väsentligt högre antal än
300 000 människor att behöva tillgång
till snabb betäckning under bombanfall.
Enligt utskottets mening bör alla
kvarvarande få chansen att undkomma
vid ett överraskande anfall.

I och med att reservanterna anslutit
sig till utskottets riktlinjer för utrymningsplanerna
men beträffande platsbehovet
räknar med de siffror som civilförsvarsutredningen
kommit fram till i
anslutning till sina utrymningsplaner,
blir den kostnadskalkyl reservanterna,
gjort missvisande. Reservanterna resonerar
hela tiden om läget under mellanskedet
men bygger kostnadsberäkningarna
på slutskedet, såsom det presenterats
av utredningen. Man talar om utskottets
och departementschefens förslag
när det gäller utrymningen men
argumenterar enligt civilförsvarsutredningen
när det gäller kostnaderna för
skyddsrumsbyggandet.

Reservanterna har tydligen förbisett
såväl den förändring beträffande antalet
människor, som skall beredas skydd,
som den förändring i kostnadskalkylen,
som blir följden av en utrymningsplan,
vilken är mera långtgående än den som
civilförsvarsutredningen lagt fram som
grund för sitt ställningstagande till frågan
om dimensioneringen av befolkningsskyddsrum
i innerområdena. Med
hänsyn till detta och till betydelsen av
att civilbefolkningen beredes sådant
skydd, att det så långt möjligt är ger
trygghet och skapar tillit till skyddsorganisationen
yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande
nr 52.

Herr BOIJA (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den primära frågan i
detta sammanhang är ju, att vi inte vet
vad vi här i dag kommer att besluta.

på interpellation ang. planläggningen av

Skulle man inte här ha kunnat redovisa
det antal skvddsrumsplatser, som man
tänkt sig, och vilka kostnader det härvid
skulle bli fråga om?

Såvitt jag fattade utskottets talesman
rätt har utskottet tänkt sig, att skyddsrummen
skulle användas, när en fullständig
och slutlig utrymning hade
skett, och då skulle de utnyttjas av civilförsvarspersonalen.
I de flesta städer
torde man ha ordnat skyddsrumsfrågan
för den aktiva personalen, och jag trodde
att den fråga vi här i dag diskuterar
gällde befolkningsskyddsrummen, alltså
skyddsrum som skulle tas i anspråk i
ett skede, som fått namnet mellanskedet.

Det skulle vara ytterst värdefullt att
veta, vad utskottet i detta avseende
har tänkt sig.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Boija säger, att utskottet
inte har kunnat redovisa, hur
pass många människor som behöver beredas
plats i skyddsrum, eller vad kostnaderna
blir. Men detta har ju inte heller
reservanterna eller motionärerna
kunnat göra, eftersom man här har räknat
efter olika grunder.

Man talar här om att man under en
viss mellanperiod måste ha möjlighet
att vid ett överraskande anfall ta betäckning
i skyddsrum. Om man planerar
skyddsrummen för att i ett slutskede
användas av ett mindre antal människor
än vad civilförsvarsutredningen
har tänkt sig, bör enligt utskottets mening
skyddsrummen vara så dimensionerade,
att det mindre antal människor,
som avses komma att utnyttja skyddsrummen,
får möjlighet till liggplatser.
Härigenom får man samtidigt större utrymme
för det fall att ett större antal
människor tillfälligt behöver använda
skyddsrummen, ty vid ett tillfälligt användande
kan dessa människor mycket
väl utnyttja skyddsrummen som sittskyddsrum.
Därför lämpar sig dessa

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar
fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

skyddsrum, som är dimensionerade
som liggskyddsrum i slutskedet, även
på tidigare stadium för tillfälligt skydd
åt en större del av befolkningen än de
skyddsrum man från reservanternas
sida räknar med. De skyddsrummen
skulle nämligen inte räcka till för den
befolkning som skulle vara kvar enligt
reservanternas beräkningar.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill givetvis instämma
i fröken Sandells uttalande här att
krigsmedlens utveckling inger en skrämmande
bild. Människorna står också
frågande inför vart detta skall bära hän.
Jag vill emellertid konstatera att både
propositionen, utskottsutlåtandet och
jag måste även säga reservationen kanske
i alltför stor utsträckning sysslar
med teoretiska problem. Det finns ingen
här som kan säga hur framtiden kan
komma att te sig, om nu det hemskaste
skulle inträffa, kriget. Jag tror att om
man i det sammanhanget räknar med
att atom- och vätevapnen skall komma
till användning är det ganska självklart
att den tidsfrist, som man ju tänker sig
vid olika krigsfall, kommer att förkortas.
Med hänsyn till dagens läge ute i
världen kan man självklart vara benägen
att känslomässigt pröva denna fråga,
men jag tror att vi skall vara så realistiska
att vi gör klart för oss att det
beslut vi nu går att fatta inte kan ha
någon som helst betydelse såsom situationen
är just nu. Det är ju med andra
ord en planering för framtiden vi här
tänker oss.

Jag skulle, herr talman, vilja säga
några ord med anledning därav att jag
har varit med om att underteckna reservationen.
Jag skall villigt erkänna
att varken fru Sjöstrand eller jag är
nöjda med reservationens skrivning,
men tidsnöd har gjort att vi ej hunnit
utforma reservationen mera utförligt.
Jag vill emellertid till fröken Sandell

på interpellation ang. planläggningen av

säga, att varken propositionen eller utskottsutlåtandet
bygger på 1953 års utredning,
utan underlaget är ju marspromemorian.
Och man har gått vida längre
än utredningen förutsatt. Jag tror att
när vi nu har denna olustiga känsla inför
vad framtiden kan bära i sitt sköte
är det viktigt att här görs en avvägning
i fråga om våra ekonomiska och materiella
resurser och en avvägning även
av psykologisk natur. Organisationsförmåga,
handlingskraft och vidsynthet
måste tillmätas största betydelse när det
gäller dem som skall leda och ta ansvaret
för detta arbete, såvida vi skall få
ett fullgott samarbete på detta område.

Denna utbyggnad av skyddsrummen,
där man ju nämnt en kostnadssiffra
upp emot 700 miljoner kronor, förefaller
mig, om man i dagens läge skall se
realistiskt på saken, tilltagen på ett sådant
sätt att det hela blir bara teori,
som inte leder till något praktiskt resultat.
Jag vill ju erinra om att vi för närvarande
inte skall bygga bara skyddsrum
utan också att vi skall bygga normala
bostäder åt människorna. Vi skall
bygga skolor, sjukhus, industrier m. m.
I detta sammanhang skulle jag vilja erinra
om att vi även behöver bygga
brandstationer. När den kvot som tilldelats
brandstationsbyggandet ligger på
omkring fem miljoner kronor och vi
har svårigheter att få ut den kvoten frågar
man sig: Är det realistiskt att nu
lägga fram denna proposition och att
utskottet godtar den, när det skall kosta
så många miljoner att vi näppeligen
har möjlighet att genomföra ett sådant
beslut, såvida vi nu inte skall ta dessa
summor från de militära anslagen för
att göra en utbyggnad på civilförsvarets
område? Menar man att man skall inskränka
investeringarna i försvarshänseende
och gå över till att lägga de investeringarna
i skyddsrum kan ju ett
resultat ernås. Men gör man inte det
måste man fråga sig om det inte finns
anledning att åtminstone försöka be -

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

gränsa desa utgifter till de omkring 180
miljoner kronor som utredningen förutsatt.
Jag är inte säker på att vi orkar
ens med detta, men det är en siffra som
vi kan hålla i åtanke. Vi måste också
räkna med att framtidens krig kommer
att åsamka strålnings- och brännskador
i mycket stor utsträckning, och vi är
tvungna att vidtaga kraftiga åtgärder
för att råda bot på dem, vilket också
kommer att kosta mycket pengar. Vi behöver
en mera intensiv läkarutbildning
med lärostolar för bl. a. behandling av
brännskador och utförande av plastiska
operationer. Hur mycket pengar har
man räknat med att anslå för dylika
ting?

Till kostnaderna för utbyggnaden av
skyddsrum får läggas de ganska stora
kostnaderna för ett utbyggt brandväsen
och för vård av strålnings- och brandskadade.
När vi då ser på alla de behov
som föreligger, måste vi erkänna att vi
inte kan avdela arbetskraft och materiella
resurser av här föreslagen storleksordning
endast för utbyggnad av våra
skyddsrum, utan vi måste ta hänsyn till
våra möjligheter att investera på hela
fältet. Om vi nu bygger ut våra skyddsrum
för 700 miljoner kronor, som man
här så optimistiskt räknar med, så sker
detta, säger man, även med tanke på att
de som i dag saknar lägenhet skall tillfälligt
kunna utnyttja skyddsrummen
som bostad. .lag tror emellertid inte att
vi kan lösa den akuta bostadsbristen på
det sättet, och jag tycker inte heller det
är realistiskt att räkna med det.

I den reservation jag varit med om
att skriva under har vi stannat vid den
övre gräns som utredningen satt, 180
miljoner kronor, och vi anser att man
bör försöka att med det beloppet förverkliga
så mycket som möjligt av det
som är praktiskt genomförbart.

Sedan vill jag beröra vad som står i
utskottets utlåtande rörande 24 § i civilförsvarslagen,
nämligen alt det skall
överlämnas åt Konungen eller efter Ko -

på interpellation ang. planläggningen av

nungens bemyndigande till civilförsvarsstyrelsen
att bestämma om skyddsrum
m. m. Jag måste emellertid med
beklagande konstatera att civilförsvarsstyrelsen
nu sedan en ganska lång tid
tillbaka befinner sig i en förtroendekris.
Ute i kommuner och landsting, där vi
praktiskt skall tillämpa utfärdade föreskrifter,
har vi nämligen en känsla av
att man på civilförsvarsstyrelsen saknar
de personella, ekonomiska och organisatoriska
krafter som behövs och
att man därför icke är vuxen att handha
dessa för land och folk så viktiga
uppgifter. Fördenskull vill jag vädja till
statsrådet att civilförsvarsstyrelsen icke
får vidare fullmakter i detta stycke, så
länge nuvarande förhållanden råder
där, utan att man i stället försöker finna
ett annat organ — möjligen arbetsmarknadsstyrelsen
— som kan handlägga
dessa viktiga spörsmål. Det är tråkigt
att behöva säga det, men det förefaller
faktiskt som om man i civilförsvarsstyrelsen
icke hade tillgång till
den organisatoriska och ekonomiska
expertis, som är nödvändig. Civilförsvarsstyrelsen
har blivit mera ett självändamål
än en institution, som skall
handha civilförsvaret i tider, då människorna
på grund av händelserna i
världen är psykiskt upprörda. Jag vill
understryka att vi måste försöka återställa
förtroendet till civilförsvaret, och
då får kanske åtgärderna först och
främst vidtagas på det ekonomiska planet.

Jag hoppas att kammaren nu skall
sträcka sig till ett bifall till reservationens
förslag 180 miljoner kronor, men
inte längre. Samtidigt uttalar jag också
den förhoppningen att man i civilförsvarsfrågor
skall kunna få fram direktiv,
som kommuner och landsting samt
industrier och enskilda kan omfatta
med fullt förtroende. Vi måste nämligen
i alla civilförsvarsfrågor bygga på ett
förtroendefullt samarbete och på en gemensam
känsla av ansvar.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

fullträff säkra befolkningsskyddsrum

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Häruti instämde fru Sjöstrand (fp).

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg säger
att utskottet liar gått vida längre än 1953
års utredning beträffande planerna på
utrymning, och det är alldeles riktigt,
vilket jag även har försökt bevisa. Reservanterna
har samma mening som utskottet
när det gäller utrymning, och
dessa planer är annorlunda än dem civilförsvarsutredningen
lagt fram. Samtidigt
går reservanterna när det gäller
kostnaderna efter civilförsvarsutredningens
planer beträffande utrymning.
Detta går inte ihop. När reservanterna
talar om 700 miljoner kronor, har de
faktiskt inte något underlag för resonemanget
på den punkten, eftersom de
i fråga om utrymningen argumenterar
på helt annat sätt än civilförsvarsutredningen
har gjort, när den i sina kostnadsberäkningar
kommit fram till summan
700 miljoner.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Både då det gäller omfattningen
av och sättet för en utrymning
måste jag ärligt bekänna att jag
tror, att varken jag eller utskottet eller
någon utredning kan ge något bestämt
besked. Vad vi däremot ändå kan uttala
oss om är, huruvida vi skall planera
efter de begränsade kostnader, som
vi från reservanternas sida har föreslagit,
eller om vi skall gå utöver denna
ram i den utsträckning som utskottsmajoriteten
synes vara anhängare av.
Det är detta jag tror att huvudfrågan
för närvarande gäller.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Försvarsfrågorna är alltid
svåra att diskutera och ta ståndpunkt
till. Man vet i regel för litet om
dem. I vanliga fall får man när det gäl -

ler frågor, som man själv inte förstår,
lita till sakkunskapen, men i detta fall
finns det tyvärr ingen tillförlitlig sakkunskap.
Den ene vet inte så värst mycket
mer än den andre. Ingen vet när
kriget kommer, om det kommer, och
ingen vet hur ett framtida krig kommer
att gestalta sig. Vi vet kanske ungefär
vilka förstörelsemedel stormakterna för
närvarande förfogar över, men vi vet
inte om dessa förstörelsemedel i full utsträckning
någonsin kommer att användas.

Det enda vi i en sådan situation kan
göra är givetvis att hoppas det bästa
men försöka vara beredda på det värsta,
om olyckan skulle komma över oss.
Ingen av oss vill väl ta några onödiga
risker, och därför offrar man hellre litet
för mycket än för litet för försvaret,
och såvitt jag förstår är detta den enda
riktiga handlingslinjen. Likväl tror jag
att man när det gäller försvaret bör
göra klart för sig, att även för det som
är möjligt bör man sätta en viss gräns.
Vi kan inte offra obegränsat av våra resurser
på försvarsberedelserna, och
även om vi kunde göra det skulle vi
ändå inte kunna skydda oss i alla lägen.
Därför bör man enligt min mening
vid all försvarsplanläggning försöka
hålla sig till vad man tror är realistiskt.

De frågor vi här har att behandla berör
civilförsvaret. Den krigstekniska utvecklingen
har gått i den riktningen att
ökat intresse måste ägnas åt civilförsvaret.
Den saken tror jag inte det kan
råda delade meningar om; alla som
yttrat sig i debatten har också givit uttryck
för den uppfattningen. Konsekvensen
härav måste bli att civilförsvaret
i fortsättningen måste få en större
andel av de resurser vi anser oss kunna
offra för totalförsvaret. Jag tror att
detta är något som bör kraftigt understrykas.

Här gäller det att besluta om planläggning
av utrymning och skyddsrumsbyggande
i tätorterna. Detta är

Onsdagen den 5 december 195ö fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

otvivelaktigt två utomordentligt viktiga
frågor för vårt försvar. Att utrymning
av de stora tätorterna bör ske i ett
krigsläge är nog alla eniga om. Frågan
gäller endast hur och i vad mån en utrymning
bör och kan ske. Därom kan
meningarna vara delade. Att det bör
planläggas för en s. k. beredskapsutrymning,
d. v. s. utrymning av cirka 50 procent
av befolkningen i de stora tätorterna,
är ganska självklart, men mer tveksamt
blir det när man skall gå därutöver.
Jag för min del tror inte på en
totalulrymning sådan som förutsattes
i den kungl. propositionen. Jag tror
nämligen inte att någon regering någon
gång skulle våga sig på att besluta om
en totalutrymning av t. ex. Stockholm.
Ty om regeringen skulle fatta ett sådant
beslut skulle det kunna leda till konsekvenser,
som kunde bli lika ödesdigra
som om människorna hade stannat
kvar.

Att helt utrymma en storstad — för
obestämd tid, märk väl — tror jag är en
allvarligare sak än man i allmänhet
tänker på. En sådan utrymning skulle
i olyckligaste fall kunna betyda ungefär
detsamma som att begå självmord av
fruktan för döden. Hade vi exempelvis
genomfört en sådan utrymning, som det
här är fråga om, under det senaste
världskriget — läget var ju då mycket
spänt flera gånger — hade det kanske
kunnat leda till ett sammanbrott trots
att vi aldrig behövde komma med i
kriget.

Man bör göra klart för sig, att en utrymning
har sina vanskligheter. För det
första är den utomordentligt svår att
genomföra, och för det andra är det
inte möjligt att helt undgå risker, vart
människorna än flyr, alldenstund de
ju dock måste stanna inom landets
gränser. En fiende, som vill komma åt
människornas liv, kan med de förstörclsemedel
som man nu förfogar över
göra detta var människorna än befinner
sig. Den radioaktiva strålningen efter

en enda vätebombsexplosion t. ex. kan
ju döda eller livsfarligt skada människor
snart sagt i en hel landsända. Därför
finns det ingen säker plats dit människorna
kan fly, om man räknar med
att vätebomber kommer att användas i
ett framtida krig. Det är hemskt att
tänka sig detta, men det är likväl den
dystra sanningen. För en fiende kan utrymningen
till och med tänkas vara till
fördel, eftersom han då har möjlighet
att komma åt människornas liv utan att
behöva förstöra de stora tätorternas bebyggelse,
och en sådan förstörelse kan
ju knappast ligga i dens intresse, som
ämnar erövra landet.

Har jag sagt att jag inte tror på totalutrymningar
så vill jag också säga,
att jag tror ännu mindre på planläggningen
för sådana utrymningar sådan
den här förutsatts. Jag är rädd för att
planeringen kommer att existera endast
på papperet och kanske inte ens det.
Siktar man för högt, åstadkommer man
i detta fall mera skada än gagn. Jag menar,
att vid planläggningen för civilförsvaret
måste målsättningen begränsas
till vad som är realistiskt, och sedan
måste vad som skall göras bli ordentligt
gjort. Härvidlag tror jag att det
hittills i mycket stor utsträckning brustit
inom civilförsvaret. Jag är rädd för
att även en begränsad målsättning kommer
att ställa så stora krav på civilförsvaret,
att inte alla vill vara med om att
förverkliga den. Det kommer att krävas
kraftigt ökade anslag och kanske också
en viss omorganisation inom civilförsvarets
ledning — herr Lundberg var
inne på saken tidigare. Allt detta måste
tas med i beräkningen från början.

Så några ord om skyddsrumsfrågan!
Utskottet har där ansett sig böra gå litet
längre än Kungl. Maj :t, om jag fattat
saken rätt. Utskottet anser, att
skyddsrummen skall dimensioneras så,
att människorna kan ligga i dem t. o. m.
till krigets slut. — Det senaste kriget
pågick som vi vet i fem år.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

Jag förstår inte riktigt utskottets resonemang
på denna punkt, och jag har
inte blivit klokare efter att ha åhört
diskussionen här. Om folk kan ligga eller
sitta i ett skyddsrum är ju uteslutande
en utrymmesfråga. Tillåter utrymmet
att man ligger, har väl ingen någonting
emot det, men utrymmet bestämmes
ju av den takt, i vilken vi anser
oss kunna bygga skyddsrum. Även
härvidlag tror jag det finns anledning
att gå försiktigt fram, så att vi inte beslutar
fortare än vi anser oss ha råd
och möjlighet att bygga.

Alla tycks vara ense om att produktionen
bör fortgå så länge som möjligt,
och då bör skyddsrummen givetvis i
första hand byggas för dem som är sysselsatta
inom produktionen. Utskottet
har emellertid inte varit enigt i sin motivering,
även om det inte är så stor
skillnad mellan utskottets förslag och
reservationen. Jag har som sagt litet
svårt att komma till klarhet om vad utskottsmajoriteten
menar, och jag kommer
i detta hänseende att rösta för reservationen,
då jag tycker att reservanterna
har sett litet mera realistiskt på
problemen än utskottsmajoriteten.

I detta anförande, varunder herr talmannen
återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Åkerström (s).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Onsjö sade att han
inte tror på totalutrymningen. Han vill
ha mycket mera folk kvar i de stora
städerna vid en beredskapsutrymning.
Samtidigt vill han minska möjligheterna
för de människor, som måste stanna
kvar, att få det mest tillförlitliga skyddet.

Det är ett egendomligt resonemang,
som väl bara kan förklaras med misstro
mot civilförsvarsstyrelsen — även herr
Lundberg tycktes för övrigt hysa en sådan
misstro. Jag vill för min del inte
diskutera den saken.

på interpellation ang. planläggningen ar

Herr Lundberg säger, att det är teorier
att planera för den större utrymningen
och hävda behovet av så säkra
skyddsrum som här kalkylerats med.
Men en bistrare verklighet än den som
givit upphov till planeringen kan man
väl inte tänka sig. Men naturligtvis är
det ovisst, om och när planerna skall
komma till användning. Just därför förefaller
det så mycket märkligare, att
reservanterna gör gällande att det nog
inte är så farligt under en beredskapsutrymning.
Risken är ringa, anser reservanterna,
om de som är sysselsatta
i en stad under beredskapsutrymning
får fara ut till ytterområdena per bil,
buss och spårvagn och vila sig över
nätterna, alltså med hela idyllen i gång.
Inte heller är det, säger reservanterna,
så nyttigt att de kvarvarande sitter inne
i bergskyddsrummen, utan det är bättre
för dem att rekreera sig ute i friska
luften.

Detta är väl teorier, bara teorier!
Jag vill uppehålla mig vid den passus
i propositionen — som jag för övrigt är
glad över — där man säger sig räkna
med att de människor, som måste vara
kvar i storstäderna (det är väl närmast
Stockholm man tänker på) för att näringslivet
skall kunna upprätthållas,
bör omflyttas till förorterna. Man tänker
sig tydligen, att folk som bor på
Odengatan skall ge sig ut och inkvartera
sig hos andra i Hässelby eller i en Enskede-villa,
att människor, som har
sin sysselsättning inne i staden, skall
komma ut och vila i områden, där man
inte räknar med att ha skyddsrum som
på något sätt motsvarar de risker, vilka
man dock räknar med i en krigssituation.
Jag förstår inte detta. Om
läget verkligen är oroligt, är det orimligt,
att människor skall lämna innerstaden,
där man tänker ordna bergskyddsrum,
och fara hem för att sova
om natten på platser, där de har det
ännu sämre. Lika orimligt är det att
folk, som bor inne i staden, skall ge

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

sig ut i förorterna. Jag tror, att atmosfären
blir alltför pressande, för att
man skall kunna få någon vila i ett litet
Ängby-hus, där man inte har några
som helst möjligheter att få skydd i
bergskyddsrum som inne i stan.

Allt är således enligt min uppfattning
inte fullkomnat med att vi får de
skyddsrumsbyggen, som man beräknat i
propositionen, om man räknar med att
kunna få näringslivet att fungera i storstäderna
och, enligt herr Onsjös önskningar,
många fler människor att stanna
kvar där än propositionen räknat med.
Riskerna är f. ö. inte mindre i förorterna.
Om en vätebomb detonerar på
hög höjd — och man spekulerar i alla
fall med den risken — kan man inte
garantera, att bara Gustav Adolfs torg
kan bli träffat, utan man möter samma
risk en eller två mil därifrån. Farorna
är alltså oändligt mycket större än man
tror, och jag kan inte förstå, att man
vill pruta på det som här blivit föreslaget
och samtidigt vänta, att folk skall
finnas kvar i Stockholm och i andra
stora städer även under vad som kallas
beredskapsutrymning. Man vet inte
hur lång denna är, fem år eller två dagar,
ingen kan ge något recept på hur
man skall kunna förutse tidpunkten vid
planeringen. Man rör sig här i högsta
grad med teorier.

Jag är tacksam för propositionen och
önskar, att man kan realisera den så
snabbt som möjligt. Det kan tänkas, att
reservanterna är av samma uppfattning
som propositionen; såvitt jag vet, finns
det en del som vill ha utbyggnaden
snabb och därför reserverat sig för att
få den i mindre etapper till att börja
med. Kanhända det inte är så stor skillnad
mellan somliga reservanter och
dem, som står under utskottsutlåtandet,
och i så fall är det bara glädjande, om
Kungl. Maj:t kan känna sig ha hela
riksdagens stöd för att verkligen ge ett
kraftigt bistånd åt ett utbyggande av
civilförsvaret, som är en lika viktig

på interpellation ang. planläggningen av

del av vårt försvar som någonsin det
militära.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill försäkra, att
varken jag eller någon annan vill utsätta
folk för större fara än fru Eriksson
i Stockholm vill. Skyddsrum byggs
dock inte genom en teori utan genom
praktiskt arbete. Det förhåller sig tyvärr
på det sättet, fru Eriksson, att vi
vill bygga bostäder här i Stockholm, vi
vill ha industribyggnader, vi vill ha
sjukhus, skolor m. m., och då är frågan
om fru Eriksson tror, att människor
utan bostad är nöjda med att vi svarar:
»Vi bygger skyddsrum, så vi har
inte plats för något annat.» Det går bra
för oss som har bostäder att resonera
ungefär som fru Eriksson, men här gäller
ju saken hur vi skall kunna skapa
förutsättningar för att tillfredsställa olika
önskemål och genomföra dem praktiskt.
Jag tror, att det är viktigt att i
nuvarande läge behålla en realistisk syn
och inte skapa förväntningar, som inte
kan motsvaras i det praktiska livet. Det
är farligt för människorna, särskilt ur
psykologisk synpunkt. Riksdagen bör
med nykter syn på problemen försöka
se till att realisera de många behoven
och inte bara ett.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Nya krav ställs i dag på
civilförsvaret, och det har också varit
den röda tråden i praktiskt taget alla
anföranden som här hållits i ämnet.
Krigsteknikens utveckling, tillkomsten
av grövre atomvapen, framför allt vätebomben,
de korta, rent av obefintliga
förvarningstiderna har gjort en omprövning
av hela vårt civilförsvar till en
tvingande nödvändighet.

Om man från dessa utgångspunkter
skall göra något uttalande om civilför -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

svarets betydelse, så blir det obönhörligt
att civilförsvaret i dag är mer betydelsefullt
än det någonsin har varit.
Det är framför allt mer nödvändigt än
någonsin att vidta förebyggande åtgärder:
utrymning och anläggande av
skyddsrum. Jag vet att man från många
håll gör gällande att civilförsvarsorganisationen
inte fungerar som den horde
göra och att civilförsvarsmyndigheterna
inte fullgör sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt o. s. v. Men man
måste ändå besinna att vi i dag befinner
oss i en omgestaltningsperiod för
civilförsvarets del, då det är nödvändigt
att arbeta sig fram till så hållbara grunder
för verksamheten som möjligt, och
att det under denna tid kan vara ofrånkomligt
med en viss inbromsning av
verksamheten.

Omprövningen av civilförsvaret sker
som bekant främst inom 1953 års civilförsvarsutredning.
Denna utredning
lämnade det första betänkandet i november
1955. I detta betänkande behandlas
de förebyggande åtgärderna,
alltså utrymningen och skyddsrumsbyggandet.
Vad de skadeavhjälpande åtgärderna
och organisationen för hela verksamheten
beträffar är ett förslag att
vänta i vår. Det är därför inte möjligt
att nu ta upp sådana spörsmål som frågan
om verksskyddet, rörliga kolonner,
utnyttjandet av värnpliktiga inom civilförsvaret
o. s. v. Den angelägenhetsgradering,
som utredningen har gjort i och
med att den först har tagit upp utrymnings-
och skyddsrumsfrågorna, är helt
visst riktig. Utvecklingen gör att tyngdpunkten
alltmera förskjutes just hän
mot sådana åtgärder som utrymning
och skyddsrumsbyggande.

Utrymningen planlägges efter flera
linjer. Man planerar dels en total snabbutrvmning,
dels en successiv totalutrymning.
I propositionen framhålles att
man bör försöka att på ett mycket tidigt
stadium få fram en så god plan som
möjligt just för den samtidiga snabb -

utrymningen. I enlighet därmed har
inom inrikesdepartementet dragits upp
riktlinjer för planläggningsarbetets bedrivande,
och civilförsvarsstyrelsen har
erhållit erforderlig expertis att biträda
vid utarbetandet av anvisningar för den
planläggning som i viktiga delar måste
ske lokalt och då genom länsstyrelsernas
försorg. Sådana anvisningar utarbetas
nu i samråd med försvarsstaben,
riksnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen
och andra myndigheter inom totalförsvaret.
För det centrala och lokala planläggningsarbetet
föreligger det nya program,
enligt vilka arbetet skall vara
färdigt under första halvåret 1957. Vad
den successiva utredningen beträffar
föreligger redan planer för dess första
etapp: beredskapsutrymningen, som omfattar
barn, åldringar och sjuka samt
vissa andra kategorier, främst icke arbetsföra.
Planerna måste emellertid utvidgas
och revideras, och som ett led
däri har civilförsvarsstyrelsen fått i
uppdrag att på grundval av vissa inom
inrikesdepartementet utarbetade riktlinjer
komma med förslag på vilka orter
som skall omfattas av den nya planläggningen.
En till fullo genomförd beredskapsutrymning
kommer uppenbarligen
inte att omfatta bara åldringar
etc., utan även de värnpliktiga får väl,
sedan de införlivats i sina militärförband,
anses ha lämnat tätorterna, och
vidare har säkerligen en hel del av servicepersonalen
blivit överflödig och
därför flyttats till andra orter. Man får
alltså räkna med att beredskapsutrymningen
kommer att omfatta upp till cirka
75 procent av befolkningen i större städer.
I planerna för den successiva utrymningens
övriga etapper ingår också
omflyttning. I vissa lägen kan en omflyttning
bedömas vara ändamålsenlig,
och man har därför menat att det måste
finnas en plan även för detta. Planeringen
för den successiva utrymningens båda
sista etapper, omflyttning och slutlig
utrymning, anses böra anknyta till plan -

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

läggningen av den samtidiga snabbutrymningen,
och en del av denna planering
kan vi tillgodogöra oss för den
slutliga utrymningen.

Otvivelaktigt blir emellertid denna
planläggning omfattande och tidskrävande.
Som sagts i propositionen har
vissa åtgärder vidtagits för att det mest
angelägna skall komma till utförande
och bedrivas så effektivt som möjligt.
Redan i somras organiserades sålunda
i anslutning till lagrådsremissen en arbetsgrupp
i departementet för att komma
med förslag härom. 1 enlighet med
dessa förslag har uppdrag och anvisningar
lämnats om den angelägnaste utrymnings-
och skyddsrumsplaneringen.

Skyddsrumsplaneringen anknyter
självfallet i viss mån till vad som förberedes
i fråga om utrymning. Endast i
utrymningsorterna kan det sålunda bli
fråga om att bygga befolkningsskyddsrum.
Det gäller de särskilt riskfyllda
områdena, närmast de s. k. innerområdena
i våra största städer. I fråga om
dessa befolkningsskyddsrum råder, som
vi hört här under debatten, en viss meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna.

Reservanternas utgångspunkt är, att
befolkningsskyddsrum bör byggas i de
större städernas innerområden i sådan
utsträckning, att alla de i dessa områden
före en slutlig utrymning förvärvsarbetande
personerna skall kunna beredas
tillfälligt skydd i skyddsrummen
under arbetstid. Härigenom kan man
enligt reservanterna undvika att verksamheten
av siikerhetsskiil måste avbrytas
på ett onödigt tidigt stadium. Med
denna utgångspunkt finner reservanterna
det med hänsyn till kostnaderna och
nuvarande investeringsbegränsningar
icke lämpligt att man vid dimensioneringen
av skyddsrummen räknar med
annat än sittplatser för de slcyddssökande.
En lösning i enlighet med reservanternas
linje skulle också, sägs det,
medge en smidig fördelning av skydds4
— Andra kammarens protokoll 1956. N

på interpellation ang. planläggningen av

rummen inom olika områden av en
stad.

I propositionen har hävdats •— och
utskottet har ju accepterat propositionens
linje — att befolkningsskyddsrumrnen
bör dimensioneras endast för
det antal personer, som under krig skall
vara verksamma i de mest riskfyllda
områdena av våra större städer, och att
man måste räkna med liggplatser för de
skyddssökande. Därvid har man utgått
från att utrymning skall vara den primära
skyddsåtgärden. Enligt min mening
bör utrymningen av dessa områden
inför ett krigsutbrott drivas så
långt att bara mycket krigsviktig personal
blir kvar i områdena. Den personal
som i vissa lägen avses skola omflyttas
från städernas innerområden till
ytterområdena bör man härvid icke medräkna.
I ett skärpt läge är det nämligen
meningen — som jag framhållit i propositionen
— att denna personal inte
skall få återvända till stadens innerområden
utan skall tvärstanna i ytterområdena
och eventuellt utrymmas även
från dessa områden.

Det har icke varit möjligt att redan
nu ange hur många personer som måste
finnas kvar i innerområdena. Härför erfordras
en ingående undersökning av
bland annat vilken verksamhet som i
krig måste upprätthållas i dessa områden.
Från mina utgångspunkter ter det
sig emellertid föga sannolikt, att antalet
kvarvarande personer kommer att
vara så stort, att det för dessa erfordras
ett avsevärt mera omfattande
skyddsrumsbyggande än reservanterna
synes ha räknat med. Möjligheterna att
— såsom reservanterna uttrycker sig —
göra en smidig fördelning av bergskyddsrummen
torde bli ganska begränsade,
och sådana skyddsrum kan icke
gärna anordnas i anslutning till varje
krigsviktig industri. Att bygga små fullträffsäkra
skyddsrum i anslutning till
varje sådan industri kan inte komma i
fråga,
r 32

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträff säkra befolkningsskyddsrum

Det är självklart — och jag torde väl
knappast behöva påpeka det — att vid
ett överraskande bombanfall skyddsrummen
givetvis kommer att utnyttjas
som sittskyddsrum. Men när man planerar
dessa bergskyddsrum skall man
enligt min mening utgå från det antal
personer som skall vara kvar i innerområdena
vid ett skärpt läge.

Skillnaden mellan propositionens linje
och reservanternas ligger alltså inte
främst i huruvida skyddsrummen skall
anordnas så att det går att ligga i dem
eller inredas med tanke på att folk skall
sitta där, utan huruvida man skall planera
skyddsrumsbyggandet med tanke
på det rätt stora antal personer som
skulle omflyttas och resa in till staden
eller bara med tanke på den mycket begränsade
del av befolkningen, som det
anses nödvändigt att hålla kvar så länge
som möjligt, även sedan kriget har begynt.

Det är omöjligt att i dag säga någonting
om huruvida skyddsrumsbyggandet
i det ena eller det andra fallet blir
dyrare. Det är möjligt att man hamnar
i huvudsakligen samma kostnadsläge.
Detta kan man avgöra först sedan man
har gjort klart, för hur många personer
man i det ena och andra fallet avser att
inreda skyddsrummen.

En för mitt ställningstagande beträffande
befolkningsskyddsrummen avgörande
synpunkt har varit den osäkerhet
i fråga om möjligheterna till förvarning
som nu ansetts föreligga. Jag
har den bestämda uppfattningen, att
man i vissa lägen måste se till, att inte
flera personer finns kvar i en stad av
Stockholms beskaffenhet än de, för vilka
man har befolkningsskyddsrum och
sådana anordningar att de kan stanna
kvar där ett bra tag. Jag behöver bara
erinra om att det för närvarande inte
bedömes möjligt att ge en förvarning
av praktisk betydelse inför anfall med
robotvapnen av projektiltyp. I vissa
fall kommer en förvarning inför ett

på interpellation ang. planläggningen av

luftanfall troligen att kunna ges, men
osäkerheten är alltför stor för att skyddsrumsbyggandet
skall kunna baseras på
förutsättningen att skyddsrummen hinner
uppsökas först vid flyglarm. Befolkningsskyddsrummens
uppgift blir därför,
som också utskottet understrukit, i
första hand att erbjuda dem, som i krig
måste stanna kvar i de hotade områdena,
bästa möjliga skydd under fritiden.

Herr talman! Jag övergår så till att
besvara fröken Wetterströms interpellation
om de s. k. fullträffsäkra befolkningsskyddsrummen.

Fröken Wetterström har frågat mig
om de s. k. fullträffsäkra befolkningsskyddsrum,
som byggts bl. a. i Stockholm,
anordnats på ett sätt, som motsvarar
det skydd gällande civilförsvarslag
föreskriver och som i övrigt rimligen
kan krävas, samt om så icke är fallet,
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för
att åstadkomma rättelse.

Civilförsvarslagens bestämmelser angående
inrättande av s. k. fullträffsäkra
skyddsrum för civilbefolkningen tillkom
1951. Befolkningsskyddsrummen
skall enligt denna lag utföras så att de
skyddar mot omedelbar träffverkan av
bomber och projektiler av sådana typer,
som vid storanfall med massinsats
antages komma till användning.
Syddsrummet skall även erbjuda skydd
mot övriga verkningar av bomber och
projektiler av alla slag. Reservutgång
skall finnas. Utöver dessa bestämmelser
finnes av civilförsvarsstyrelsen utfärdade
detaljanvisningar rörande skyddsrummen.

Samtliga befolkningsskyddsrum har
byggts så motståndskraftiga att de anses
lämna fullgott skydd vid fullträffar
från konventionella bomber samt
vid högdetonation av atom- och vätebomber
även rakt över skyddsrummet.
Vid mark- eller låghöjdsdetonation av
atom- och vätebomber anses dessa
skyddsrum erbjuda skydd på visst av -

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

full träff säkra befolkningsskyddsrum

stånd från detonationspunkten, beroende
på topografien och bombens storlek.
Då det gäller vätebomben beräknas
skyddsavståndet till någon eller några
kilometer.

Den svåraste uppgiften vid utformningen
av ett skyddsrum är anordnandet
av in- och utgångar, och ett omfattande
arbete har nedlagts för att i
de olika fallen få fram lösningar, som
förenar högt skyddsvärde med rimlig
kostnad. Detta torde också ha lyckats.
Jag vill framhålla, att minst en tredjedel
av anläggningskostnaderna för
skyddsrummen hänför sig till dessa
skyddsanordningar. Så långt det är
möjligt har man strävat efter att säkra
öppningarna mot åverkan genom ras
från närliggande byggnader. Vissa risker
med hänsyn till den nära bebyggelsen
har måst tagas, men genom att anordna
ett stort antal in- och utgångar
har möjligheterna ökats att undgå att
dessa blockeras. Av de fyra stora
skyddsrummen i Stockholm finns för
skyddsrummet vid Katarinavägen sålunda
sammanlagt åtta in- och utgångar.
Av dessa är fyra rassäkert placerade
medan de återstående är instörtningssäkra
mot rasmassor fram till mynningen
mot gatan. I skyddsrummet vid
Johannes kyrka är den ena huvudöppningen
försedd med dubbeltrappa och
kan ej blockeras. Den andra ingången
kan med provisoriska anordningar göras
praktiskt taget rassäker. Detta avses
att företas först i ett beredskapsläge.
Skyddsrummet vid Klara kyrka är anslutet
till tunnelbanan på två ställen
och får härigenom anses skyddat mot
blockering. Av övriga två ingångar skall
den ena förses med särskild skyddskonstruktion
och den andra placeras inom
en ytterst motståndskraftig planerad nybyggnad.
För skyddsrummet vid Styckjunkaregatan
finnes två huvudsakligen i
berg anordnade ingångar, och dessutom
avses framdeles anslutning komma att

ske till den planerade östliga tunnelbanan.

Jag vill i detta sammanhang understryka
att det anses vara ytterst osannolikt,
att ett skyddsrums samtliga ingångar
skulle kunna blockeras vid anfall
med konventionella bomber. Sker
anfall med atom- och vätebomber är
riskerna för blockering större, men följderna
därav elimineras i viss mån därigenom
att skyddsrummen utrustas så,
att de skyddssökande kan uppehålla
sig där under avsevärd tid utan förbindelse
med yttervärlden. Lagerutrymmen
för vatten och livsmedel finnes.
Skyddsrummen är vidare försedda med
reservkraftanläggningar, anordningar
för gasrening, filter för avskiljande av
radioaktivt stoff och luftreningsanläggningar,
som medger att samtliga luftintag
kan tillslutas, t. ex. när en storbrand
rasar runt skyddsrummet eller
då radioaktivt stoff trots filterutrustningen
gjort det vanskligt att tillföra
luft utifrån.

Vad nu sagts gäller de befolkningsskyddsrum
som uppförts enligt de 1951
tillkomna bestämmelserna. Beträffande
de äldre före kriget eller under 1940-talet uppförda befolkningsskyddsrummen
pågår en fortlöpande modernisering
för att rätta till eventuella brister
just i fråga om bl. a. in- och utgångar.

Av det anförda torde framgå, att befolkningsskyddsrummen
väl motsvarar
kraven enligt gällande civilförsvarslag;
dock ger de icke fullgott skydd vid lågeller
markdetonation av uran- och vätebomber.
Nya anfallsvapen och förkortade
förvarningstider nödvändiggör
emellertid en ändrad planläggning i
fråga om utrymning och skyddsrumsbyggandet
inom civilförsvaret. I propositionen
nr 185, som nu upptagits till
behandling i kamrarna, har riktlinjer
uppdragits för sådan planläggning. Dessa
riktlinjer går ut på bl. a., att utrymningen
i de mest utsatta orterna och
framför allt i de särskilt riskfyllda de -

52 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av
fallträffsäkra befolkningsskyddsrum

larna av dessa orter skall kunna drivas
mycket långt och att för dem, som under
krig skall vara verksamma i dessa områden,
skall beredas skydd och även
liggplats i befolkningsskyddsrum. De
redan uppförda befolkningsskyddsrummen
är i allmänhet förlagda så att de
torde kunna tjäna detta syfte. De kan
också användas för civilförsvarets personal
m. m.

Till detta vill jag tillägga, att man vid
en genomförd utrymning eller omflyttning
får räkna med ett betydligt mindre
antal skyddsbehövande än förut i bl. a.
Stockholms centrala delar. Det ökade
utrymme som härigenom kommer att
stå till buds i skyddsrummen kan användas
för att vid behov bereda de
skyddssökande liggplatser. Vidare torde
det bli lättare att bemästra svårigheterna
vid uppsökandet av skyddsrummen.

Av det anförda torde framgå, att befolkningsskyddsrummen
— även vid en
ändrad planläggning av civilförsvaret
— får anses innebära ett mycket värdefullt
skydd för civilbefolkningen vid anfall
även med modernaste vapen.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber alt få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag nu har fått
på den interpellation jag framställde
den 7 mars i år. Det brukar ju sägas
att den som väntar på något gott väntar
aldrig för länge, men det är nog ett
talesätt vars innebörd man kan diskutera.

Mot svarets innehåll har jag i stort
sett ingenting att invända. De ingående
tekniska spörsmålen beträffande skyddsrumsbyggandet
saknar jag förutsättningar
att bedöma, där måste jag helt
lita till inrikesministerns lugnande och
som jag förmodar också väl grundade

uttalande att det hela är ganska gott
ställt och att skyddsrummen lämnar ett
så långt det är möjligt betryggande
skydd.

Vad jag, herr inrikesminister, beklagar
är att alla de människor, som efter
en del uppmärksammade tidningsskriverier
med berättigad och stigande oro
frågat sig, hur det egentligen förhåller
sig med våra befolkningsskyddsrum,
inte har fått något besked. Det är faktiskt
noga räknat nio månader så när
som på en dag sedan jag framställde
min interpellation.

Den kritik som framförts mot skyddsrumsbyggandet
förefaller mig många
gånger ha varit både ensidig och negativ,
och den har otvivelaktigt också lett
till att det skapats misstro mot de ansvariga
myndigheterna och därigenom
bidragit till att undergräva förtroendet
för vårt lands civilförsvar. Människor
måste ändå kunna lita på att våra
skyddsrum inte är, som det brukar sägas
i kritiken, rena råttfällor. Visst kan
det vara ytterst angeläget att föra fram
frågor till öppen debatt, men det är
olustigt för att inte säga skadligt att
kritiken, om den visar sig vara obefogad,
inte snarast möjligt vederlägges.
Ett ord i rättan tid från inrikesministern,
som ändå är den som ytterst bär
ansvaret för skyddsrummens planering
och utformning, hade givetvis varit synnerligen
välgörande.

Jag har vidare, herr inrikesminister,
svårt att förstå, att det behövt dröja så
förfärligt länge med detta svar. Alla
fakta måste väl ha varit kända för statsrådet,
och då tycker jag att det skulle
ha varit mycket angeläget att på ett
långt tidigare stadium skingra den oro
som jag vet finns hos allmänheten.
Detta dröjsmål synes mig inte ha behövt
föranledas av den proposition vi
i dag har att ta ställning till. Propositionen
upptar visserligen en ny giv i
skyddsrumsfrågan, men min fråga gällde
ju om de hittills byggda skyddsrum -

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

men var att anse som tillfredsställande
eller inte. På detta har herr statsrådet
nu svarat ingående med en redogörelse
för Stockholms olika befolkningsskyddsrum,
som vederlägger den speciellt
mot dessa riktade kritiken, och
därjämte tillagt att befolkningsskyddsrummen
väl motsvarar kraven enligt
gällande civilförsvarslag och får anses
innebära ett mycket värdefullt skydd
för civilbefolkningen vid anfall även
med de modernaste vapen.

Jag hoppas att detta svar, trots att
det är senkommet, skall ge människorna
en viss tillförsikt, att de åtgärder,
som vidtagits och som kommer att vidtagas
när det gäller våra skyddsrum,
ger det bästa tänkbara skydd för människoliv
i händelse kriget skulle komma
över oss. Icke minst ur psykologisk
synpunkt är det av oändligt stor betydelse
att man skapar tilltro till vår beredskap
i alla dess skiftande former.

Om jag så, herr talman, får tillägga
några synpunkter med anledning av den
proposition och det utskottsutlåtande vi
har att ta ställning till här i dag. I anslutning
till vad jag nyss sade om förtroende
skulle jag då vilja fästa uppmärksamheten
på vad herr Lundberg
här starkt kritiserat ocli betecknat som
civilförsvarsstyrelsens förtroendekris.
•lag tycker nog att man skall vara försiktig
med sina bedömanden. Som statsrådet
Hedlund här påpekat måste man
ju ta med i beräkningen under vilka
omständigheter en myndighet har att
arbeta. På civilförsvarets område har
det under årens lopp varit en rad olika
utredningar, och det är väl inte tu tal
om att de satt en käpp i hjulet för verksamheten.
Från statens ocli riksdagens
sida liar det visats njugghet med anslagen,
och det liar inte minst varit en
fantastisk utveckling på det tekniska
området, som nödvändiggjort omprövning
av många frågor och föranlett omställningar,
omplaneringar o. d.

Jag har tillsammans med några andra

ledamöter av denna kammare väckt en
motion i anslutning till denna proposition.
Där har vi fäst uppmärksamheten
på det vi anser vara vådligt när det
gäller förslaget om skyldigheten att
bygga enskilda skyddsrum. Enligt departementschefens
förslag höjes nämligen
den nuvarande minimigränsen för
invånarantalet i de orter, där sådana
skyddsrum skall byggas, från nuvarande
500 till 5 000. Vi har ansett att detta
är riskfyllt från två synpunkter. För
det första innebär dessa skyddsrum ett
mycket effektivt skydd mot radioaktiv
beläggning, och sådan kommer ju att
kunna tänkas ske inom stora delar av
vårt land. För det andra måste man vid
ett evakueringstillfälle, om man sätter
gränsen alltför lågt, räkna med att det
kan komma tusentals personer till en
liten ort, där invånarantalet härigenom
plötsligt kommer att stiga betydligt utöver
5 000.

Vidare har vi tillåtit oss peka på att
man inte helt och hållet bör bortse
ifrån det skydd som normalskyddsrummen
kan ge såväl i centrum av som i
ytterområdena till Stockholm och för
de stora utrymningsorterna över huvud
taget. Detta gäller naturligtvis inte för
områden med gammal och utdömd bebyggelse,
men väl för ny och modern
bebyggelse. Vi har varit rädda för att
enligt de direktiv, som civilförsvarsstyrelsen
har fått, gränserna kring de områden,
där skyldighet till uppförande av
normalskyddsrum inte skall föreligga,
skulle göras alltför vida. Dessa gränser
skulle kunna befaras innesluta t. ex.
sådana områden som Brännkyrka,
Bromma samt stora delar av Lidingö
och Nacka.

.lag skall inte uppta mer av tiden
med detta. Jag har icke reserverat mig
mot utskottsutlåtandet, detta av den anledningen
att utskottet har beaktat våra
synpunkter och skrivit ungefär i motionens
anda. Då utskottet förutsätter
att departementschefen har sin upp -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

märksamhet riktad på alla de frågor
som det här gäller vill jag emellertid
i likhet med fru Eriksson tillägga, att
departementschefen inte bara bör ha
uppmärksamheten riktad på dessa frågor
utan också bör se till att det kommer
fram snabba och goda resultat.

Här har från flera talares sida gång
på gång poängterats att det skall göras
vad man kallar realistiska bedömningar.
Man bör då också göra en realistisk
bedömning av faran, och det tycker
jag inte att reservanterna gör när de
tydligen räknar med förvarningar, som
måhända aldrig kommer att kunna ges,
och utgår ifrån att det bara är under
helt korta tider som människor skall
behöva vistas i skyddsrum, varför det
inte bör behövas annat än sittplatser.
Det tror jag är en mycket orealistisk
bedömning. Vi behöver säkerligen räkna
med att människorna nödgas bo i
skyddsrummen och att därför möjligheter
till liggplatser beredes dem.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag förstår fröken Wetterström
till fullo när hon förklarar
att hon tycker, att svaret har dragit ut
på tiden. Jag skulle gärna ha sett att
jag kunde ha besvarat interpellationen
strax den gavs, men jag har inte funnit
det lämpligt att göra detta. Fröken
Wetterström har ju sport huruvida de
tidigare byggda s. k. befolkningsskyddsrummen
kan anses vara tillfredsställande
numera, sedan man har
fått fram långt effektivare vapen än
man hade förr. Jag har inte velat ta
på mitt ansvar att lämna ett besked på
den punkten förrän jag har kunnat bilda
mig en uppfattning om hur skyddsrummen
bör se ut i dag med hänsyn
till krigsteknikens nuvarande läge.
Först sedan jag har fått det klart för
mig, har jag kunnat bilda mig en upp -

på interpellation ang. planläggningen av

fattning om huruvida de gamla skyddsrummen
fyller de fordringar man i
dag bör ställa på befolkningsskyddsrummen.

Fröken WETTERSTRÖM (li) kort

genmäle:

Herr talman! Jag är givetvis statsrådet
Hedlund tacksam för det fylligare
svar som statsrådet har kunnat ge mig,
men det som min fråga gällde och som
just då var aktuellt var ju huruvida alla
dessa skriverier och all denna kritik
mot skyddsrumsbyggandet verkligen var
välgrundade eller inte. Jag kan inte
hjälpa, herr statsråd, att jag tycker, att
det hade varit värdefullast att få ett
snabbt svar, för att undanröja misstankar
från vissa håll om att inte allt var
ordnat på bästa sätt — tankar som för
övrigt givits uttryck för även här i riksdagen.
Det borde ju inte ha hindrat
inrikesministern från att i dag ha
lagt ut texten ytterligare för att upplysa
om i vad mån de gamla skyddsrummen
fyller anspråken även i dagens
läge.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att det är viktigt med ett svar så snart
som möjligt, men jag anser att det är
ännu viktigare med ett svar som håller.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kanske bör sägas
från början, att den värld som vi lever
i är så beskaffad för närvarande, att vi
måste sörja för människornas trygghet
och göra det på ett sådant sätt, att
människorna verkligen kan känna sig
säkra i sin tillvaro, om det värsta skulle
inträffa. Det är naturligtvis också därför
som dessa förslag om skyddsrumsbyggande
och om utrymning kommit
fram.

Jag kommer inte att anmäla någon
uppfattning rörande dessa saker som

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

avviker från utskottets mening, men
jag vill ändå påpeka några omständigheter
som måhända kan tas under övervägande
i fortsättningen.

Det talas i utskottets utlåtande om att
en långtgående utrymning av de stora
städerna och framför allt Stockholm
skall företas. Statsrådet var alldeles
nyss inne på den frågan. I flera sammanhang
tidigare har utrymningsfrågan
för Stockholms vidkommande diskuterats,
och man har då upplyst om
att planerna på en utrymning skulle
avse 700 000 personer i Stockholm, något
mer än 250 000 i Göteborg o. s. v.,
ett varierande antal i olika städer.

Nu får man veta att utrymningen av
Stor-Stockliolm i själva verket skall omfatta
inte mindre än 900 000 personer,
alltså nära en miljon. Det har emellertid
aldrig lämnats någon uppgift om hur
det skall gå att utrymma Stockholm i
den takt som erfordras. I första hand
skall ju åldringar, sjuka, kvinnor och
barn flyttas ut från staden, och i andra
hand kommer den återstående delen av
befolkningen. Man måste nog säga som
herr Lundberg, att utrymningsplanen är
en utopi och bygger på teoretiska spekulationer.

Vi har inte kommunikationsmedel
som kan ta emot denna ström av människor,
och vägarna räcker inte heller
till. Vi får komma ihåg att människorna
inte kan skickas i väg vart som helst åt
alla fyra väderstrecken, utan de måste
sändas åt något håll där de kan beräknas
erhålla det skydd som de inte
skulle få i Stockholm.

Därmed uppstår också en annan fråga:
Finns det några garantier för att
inte de orter, dit befolkningen i de stora
städerna skulle flyttas, också blir
tätorter och utsätts för anfall från luften?
Från det senaste världskriget vet vi
att de som började kriget med förkärlek
från flygplan angrep oskyddade
människohopar som, dit de flyttats från
tätorterna, utgjorde lätt åtkomliga mål

för flygmaskinernas kulsprutor. Eftersom
världen inte har blivit bättre sedan
det andra världskriget, kommer det
naturligtvis att bli likadant i ett eventuellt
kommande krig. Jag undrar om
man tillräckligt har beaktat den saken.

Det resonemang som fru Eriksson
var inne på, att innerstadsbefolkningen
i Stockholm skulle flyttas ut till tätorterna
men arbeta inne i staden, bygger
nog också på en utopi. Åtminstone de
nära staden liggande ytterområdena
med sin höghusbebyggelse är ganska
tätbebyggda och har i stor utsträckning
storstadskaraktär. Det har också sagts
att kommunikationerna inte kan väntas
fungera normalt, och hur skall då denna
kvarvarande befolkning kunna komma
från förorterna in till arbetsplatserna
i staden?

Fråga är om det inte är bättre att utöka
antalet befolkningsskyddsrum i innerstaden
och även i ytterområdena, dit
ju industrier i viss omfattning är förlagda
och där arbetet måhända måste
fortgå.

Däremot tillhör jag dem som är tveksamma
beträffande lämpligheten att
bygga s. k. normalskyddsrum. Enligt
min mening bör man i framtiden skapa
större möjligheter än som nu finns att
ta sig ut från dessa skyddsrum. Under
kriget hade vi bestämmelser om genombrott
av murar för att kommunikationerna
till skyddsrummen skulle bli
säkrare, men häromdagen upplyste mig
en byggmästare, att skyddsrummen i de
fastigheter som nu byggs bara har en
utgång och att den som regel går genom
fastigheten. Om en fastighet blivit
bombskadad, tar det ganska lång tid att
röja upp så att folk kan komma från
skyddsrummet. Samme byggmästare sade
mig också, att åtminstone en del av
de skyddsrum som anordnas i fastigheterna
är rena dödsfällor för de människor
som söker sig dit. Så får det naturligtvis
inte vara, utan man måste
ordna med utgångar till det fria som

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Ändring i civilförsvarslagen; tillika svar på interpellation ang. planläggningen av

fullträff säkra befolkningsskyddsrum

kan användas utan att man behöver
gå igenom själva fastigheten.

Här kunde finnas mycket att säga
om dessa frågor. Det tillkommer en
fråga, som inte finns omnämnd i detta
utlåtande och som såvitt jag vet inte
har diskuterats offentligt. Det gäller en
spekulation som lär finnas på att göra
Stockholm till en öppen stad, vilket i
själva verket betyder, att den inte skulle
försvaras på samma sätt som andra
städer, den skulle inte ha några fasta
försvarsanläggningar o. s. v. Detta skulle
ju betyda, att även om staden kommer
att försvaras trots obefintligheten
av fasta försvarsanläggningar, blir det
ändå svårare för människorna, som
skall vistas i huvudstaden. Det är kanske
avsikten att i ett sådant fall helt och
hållet utrymma Stockholm på människor.
Men då uppträder ännu en fråga, nämligen
hur man skall kunna klara detta
i händelse av blixtanfall, ett blixtanfall
sådant som det försvarsstabschefen
talade om i Uppsala i måndags. Då får
man ingen tid till vare sig förberedande
utrymningsåtgärder eller annat, utan
då skall allting ske på en gång, och
fråga är, om vi inte i en sådan situation
behöver ha en del av försvarsmakten
kvar för att klara upp den panikstämning
som kommer att uppstå. Jag
förstår att detta är frågor som diskuterats,
men det är frågor som också den
stora allmänheten vill ha svar på. Det
har den ännu inte fått.

Samtidigt som jag yrkar bifall till utskottets
förslag, hemställer jag till statsrådet
att tänka litet grand på dessa saker
och eventuellt överväga, om det
inte går att lämna lugnande förklaringar
till allmänheten på de punkter jag
påtalat.

Herr ONSJö (bf) :

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga några ord till fru Eriksson;
tyvärr har hon visst gått ut. Hon vände
sig till mig och sade, att jag inte önska -

de utbyggnad av skyddsrummen i den
utsträckning hon för sin del önskade.
Jag vet inte, om jag yttrade mig på det
sättet. Jag sade att dessa frågor är utomordentligt
svåra att ta ståndpunkt
till. Det är kanske ingen av oss, som
egentligen har tillräcklig insikt i dessa
frågor, och jag tycker inte fru Eriksson
visade sig utgöra ett undantag i det
fallet.

Jag har varit med i civilförsvarsutredningen,
där vi efter fattig förmåga
och med hjälp av över huvud taget all
tillgänglig expertis försökt bilda oss en
uppfattning om vad det här gäller. Vad
vi lärt oss är, att det inte tjänar något
till att hänge sig åt önsketänkande. Vår
uppgift är att föreslå en civilförsvarsorganisation,
som kan ge bästa möjliga
skydd inom en rimlig kostnadsram, såsom
det står i direktiven. Beträffande
skyddsrummen har vi vågat nämna siffran
180 miljoner kronor; så långt trodde
vi att man kunde sträcka sig, om
man skulle vara realistisk i detta läge.
Vad jag därutöver önskar spelar ingen
roll; jag kunde ha önskat mig mycket
mer i det fallet, men om det inte går
att förverkliga, tjänar det ingenting till
att önska.

Sedan vill jag säga, att man inte skall
ha någon övertro på det skydd som
skyddsrummen ger. Fröken Wetterström
talade om fullträffsäkra skyddsrum,
men några sådana finns inte. Om vi
skall utgå ifrån att det kommer att
släppas vätebomber, finns det väl inget
skyddsrum som står emot sådana. Vi
har vid de undersökningar som gjorts
med hjälp av tillgänglig expertis kommit
fram till att normalskyddsrummen
i ytterområdena erbjuder det bästa
skydd som kan åstadkommas, därest
befolkningen omflyttas, vilket alla tycks
vara eniga om.

Jag har bara velat säga detta till fru
Eriksson. När hon ansett att jag inte
velat gå tillräckligt långt beror det inte
på att jag inte velat önska lika mycket

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Försäljning av Kattarp Östra 51 i Malmöhus län

som hon, men man får anpassa sina
ståndpunktstaganden efter vad man tror
är möjligt att realisera.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Jacobsson
i Tobo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Tobo begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 71 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande nr 53, i
anledning av väckta motioner angående

viss ändrad tillämpning av 18 § lagen
om allmän sjukförsäkring; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan angående bevakningsfartyg
för södra Östersjön, och
nr 41, i anledning av väckta motioner
om förstärkande och utbyggande av den
lantbruksvetenskapliga forskningen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Försäljning av Kattarp Östra 51 i
Malmöhus län

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt
avser Kattarp Östra 51 i Malmöhus län,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 9 mars 1956
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 129, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Utskottet — som i sitt utlåtande
1956:29 handlagt de under punkterna
1—4 och 6—10 i propositionen angivna
ärendena — behandlade här det under
punkten 5 i propositionen upptagna
ärendet, vari föreslagits försäljning till
Malmö stad av f. d. skolhemmanet Kattarp
östra 5l inom stadsdelen Södra
Sallerup i Malmö.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1: 555 av herr Larsson,
Sigfrid, och herr Milsson, Alfred, samt
II: 732 av herr Hansson i Skegrie m.
fl., i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte avslå förslaget om försälj -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Försäljning av Kattarp Östra 51 i Malmöhus län

ning av egendomen Kattarp Östra 51
till Malmö stad.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:555 och 11:732, medgiva, att f. d.
skolhemmanet Kattarp östra 51 i Malmö
stad finge försäljas till staden för en
köpeskilling av 135 000 kronor samt på
i huvudsak de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Reservation hade avgivits av herrar
Sigfrid Larsson, Yngve Nilsson, Pettersson
i Dahl, Agerberg och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:555 och 11:732,
avslå Kungl. Maj :ts förevarande framställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Denna försäljningsfråga
gäller en egendom i Malmöhus län, bestående
av 32 hektar åker, 1 hektar äng
samt 0,5 hektar tomt. Man får alltså
säga att det är en bra egendom. Här
står redovisat, att åkerjorden består av
dels styvare lermylla på lerbotten, dels
lättare lermylla på lerbotten och att
marken är mycket kuperad. Vidare står
det att av byggnaderna bostadshuset befinner
sig i gott skick och längorna i
knappt medelgott skick.

När en tveksam fråga sådan som denna
kommer upp i jordbruksutskottet,
brukar det sändas en delegation för att
titta på egendomen, och så har också
skett i detta fall. Jag var en av dem som
i somras besiktigade denna egendom.
Man kan kanske inte säga, att byggnaderna
är i förstklassigt skick, men å
andra sidan tror jag det är ett felaktigt
omdöme som här avgivits, då det sägs
att längorna var i knappt medelgott
skick. Arrendatorn Mårtensson förklarade
för sin del, att han inte hade så
mycket att anmärka mot det skick, vari

byggnaderna befann sig. Svinhuset var
visserligen bristfälligt, men enligt hans
mening skulle den saken kunna ordnas
utan alltför stor investering.

Denna försäljningsfråga har varit föremål
för behandling tidigare, icke i
riksdagen utan i annan ordning. Därvid
blev försäljningen avstyrkt, t. o. m. av
Kungl. Maj:t 1954. Det sägs att Malmö
icke själv har anmält sig som köpare,
utan att det är domänstyrelsen som har
erbjudit egendomen åt Malmö stad, och
det kanske är riktigt. Drätselkammaren
i Malmö sade första gången, att egendomen
icke inom överskådlig framtid
torde komma att tas i anspråk för byggnadsändamål,
men drätselkammaren
menar nu, att detta visserligen fortfarande
är riktigt, men att det i alla fall
vore av värde för staden att komma i
besittning av egendomen. De myndigheter,
som avstyrkte första gången, har nu
sagt, att de inte vill motsätta sig försäljning
till Malmö stad. Bland dem som
avstyrkte första gången var lantbruksnämnden
i Malmöhus län och kammarkollegiet.
Nu har frågan som sagt avancerat
därhän, att det föreligger en proposition
om försäljning.

Det är ganska intressant att läsa akterna
i detta ärende och ta del av vad
som redovisas där. Sålunda säger Malmö
fastighetsnämnd, att stadens totala behov
av nya koloniområden före 1970 —
det är nämligen också ifrågasatt, att
denna egendom skall användas som koloniområde
— motsvarar en areal av
100 hektar. Emellertid disponerar
Malmö stad redan nu ganska stora jordområden.
Jag vet inte riktigt hur stora
de är, men här har jag i alla fall i min
hand en förteckning över egendomar
tillhörande Malmö stad som drivs som
jordbruk och som väl kan disponeras
både för det ena och det andra ändamålet,
och det rör sig faktiskt om 1 000
hektar i runt tal. Det lär ändå inte vara
alltsammans, utan det finns mer som
Malmö stad har möjligheter att disponera.

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Försäljning av Kattarp Östra 51 i Malmöhus lan

Det finns ett par andra saker, som
det kan var av värde att få belysta bär.
Domänstyrelsen har sagt att egendomen
ger ett otillfredsställande årsnetto, särskilt
om byggnadsbeståndet skall upprustas.
Det är den gamla försyndelsen
från domänstyrelsens sida, som man
alltid stöter på, när det blir fråga om
försäljning av en domänverkets egendom,
nämligen att man låtit det gå så
långt, att det, när man skall ta i tu därmed,
blir för dyra omkostnader. Vi
riksdagsmän har otaliga gånger fått
vara med om att egendomar fått försäljas
därför att det skulle bli för dyrt för
staten att upprusta dem. Då säljer man
till enskilda, och så får dessa rusta upp
dem. Man tycker och man har rätt att
tycka, att domänstyrelsen skulle driva
sin jordbrukspolitik på ett annat sätt.

Domänstyrelsen säger också, att detta
jordbruk är hänförligt till den grupp av
de av styrelsen förvaltade jordbrukslägenlieterna
som är av sådan storleksordning,
att den inte bör bibehållas i
kronans ägo.

Jag var inne i första kammaren och
åhörde jordbruksministerns anförande.
Jag föreställer mig att han kommer att
upprepa det anförandet här. Han menade
att egendomar av denna storlek,
alltså de bäriga egendomarna, skulle försäljas,
och han sade, som också är riktigt,
att det är värdefullare att ha självägande
jordbrukare än arrendatorer.
Alltså, då det gäller en egendom som
denna, som en brukare mycket väl kan
försörja sig på, bör arrendatorn köpa
den — det är riktigt. Men här är det
inte fråga om att arrendatorn skall
köpa, utan här skall egendomen gå till
en stor kommun. Därför är detta skäl
inte alls relevant, det har inte med
detta ärende att göra.

Domänstyrelsen framhåller, att en försäljning
till staden ävenledes kan motiveras
ur vissa nationalekonomiska synpunkter.
Det skulle vara intressant att
få detta närmare belyst. Kan det vara av
värde ur nationalekonomisk synpunkt,

att Malmö stad förvärvar denna egendom
till mycket billigt pris, ty det är
just vad det är fråga om? Blir samhället
starkare ekonomiskt sett, om Malmö
stad förvärvar denna egendom? Nej.
Det är därför omöjligt för mig att begripa
domänstyrelsens resonemang på
denna punkt.

Vad sedan gäller priset, så är detta
föreslaget till 135 000 kronor. Detta värde
är uppräknat med 10 000 kronor från
ett tidigare ifrågasatt pris av 125 000
kronor. Det gamla taxeringsvärdet är
100 000 kronor, och vid den omtaxering
som nu pågår får man räkna med att
det nya taxeringsvärdet säkert blir
145 000 eller kanske 150 000 kronor. Det
pris som egendomen skall säljas för till
Malmö stad kommer sannolikt att vara
lägre än det nya taxeringsvärdet.

Sedan kommer nästa fråga: Vad är
egendomens egentliga värde? Gården
ligger inte långt från Malmö stad, fem
kilometer utanför stadens egentliga bebyggelse
och nio kilometer från de inre
delarna av staden. Man kan därför säga,
att det här är fråga om tomtmark, och
vad är denna tomtmark värd? Jag skall
inte ingå på någon värdering — det råder
olika meningar på den punkten,
det vet vi allesammans — men det är
väl inte farligt att säga, att priset kanske
ligger vid en krona per kvadratmeter.
Sedan kan kammarens ledamöter
själva bilda sig ett omdöme om vad
denna egendom är värd!

Vid utskottets utlåtande har fogats en
reservation, vari yrkas avslag på denna
försäljning. Motioner har väckts från
riksdagsmän i Malmöhus län, tillhörande
samtliga demokratiska partier, med
yrkande om avslag på den föreslagna
försäljningen, och jag har anslutit mig
till denna reservation. Där konstaterar
vi, att något näraliggande behov för
Malmö stad att disponera detta markområde
icke föreligger. Vi säger vidare,
att när man är överens om att arrendatorn
skall sitla kvar och få förlängt ar<-rende åtminstone till 1962, är det täm -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Försäljning av Kattarp östra 51 i Malmöhus län

ligen onödigt att kronan avhänder sig
egendomen nu. Arrendatorn bör kunna
arrendera egendomen av staten lika väl
som av staden.

Som jordbruksministern påpekat i
första kammaren är denna mark inte
lämpad som koloniområde — dels är
den kuperad och dels består den av
styv lerjord — men om den likväl används
för detta ändamål skall den kvarligga
som koloniområde i 30 år. Någon
bebyggelse skulle då inte kunna ske
förrän omkring år 2000. Är det under
sådana förhållanden, herr talman, så
angeläget att nu avhända sig denna
egendom?

Det brukar ju vanligen sägas här i
andra sammanhang, att staten inte skall
avhända sig värden till för billigt pris,
och det brukar inte vara vanligt att
subventionera de största kommunerna,
åtminstone inte öppet. Och till de största
kommunerna här i landet räknas
ju Stockholm, Göteborg och Malmö. Här
ligger det alltså så till att om detta förslag
blir bifallet, vilket jag egentligen
inte tvivlar på att det blir i betraktande
av voteringsresultatet i första kammaren,
blir det en mycket, mycket stor
subvention till Malmö stad.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det är på sätt och vis
anmärkningsvärt att en så liten fråga
som denna blivit föremål för så pass
mycket debatt, delegationsbesök på stället
och nu en reservation till utskottets
utlåtande. Det är att märka att denna
försäljning är tillstyrkt av alla myndigheter
som hörts i frågan. Uppskattningen
av priset har ägt rum på samma sätt
beträffande denna fastighet som beträffande
de övriga nio som redovisas i
samma proposition, vilken vårriksdagen
biföll. Det är väl särskilda förhållanden
som gjort att det blivit diskussion
i detta fall. Det har sagts att jord -

brukets beskaffenhet är sådan att man
kan tala om ett bra jordbruk, som därför
skulle vara kvar i statens ägo. Detta
är naturligtvis en väldigt diskutabel
sak. Det är här ett jordbruk, som väl
närmast med hänsyn till dess storlek
och belägenhet kan betraktas som vad
vi kallar ett familjejordbruk, och det är
ett jordbruk som saknar skog. Är det då
så stor mening i att staten skall äga
fastigheter av denna karaktär? Jag har
för min del väldigt svårt att förstå det.
Jag tycker att det är många skäl som
talar för att jordbruk av detta slag skall
staten inte äga, utan de skall avyttras.
Nu ligger detta jordbruk i Malmö stad,
och det ligger som sagt en mil från
stadens centrum. Härav torde det väl stå
alldeles klart att det inte kan bli tal
om någon försäljning av detta jordbruk
till en enskild person, vilken skulle kunna
få möjligheter att göra sig stora
vinster på fastigheten, därför att den
förr eller senare måste ställas till förfogande
för den stadsbebyggelse som
belägenheten inom Malmö stad innebär.

Vad sedan gäller byggnadernas tillstånd,
om vad som är gott och medelgott
och mindre gott, kan det ju råda
delade meningar, men det är ingen tvekan
om att därest jordbruket förblir i
statens ägo staten, om kanske inte inom
de närmaste åren så dock inom överskådlig
tid får lov att rusta upp byggnaderna
för avsevärda summor. Även
detta talar ju för att det bör vara riktigt
att sälja fastigheten, och kan man
nu inte sälja den till en enskild person,
vilket jag tror vi kan vara överens om,
finns det väl ingen mer som kan uppträda
som köpare än Malmö stad. Malmö
stad har ju faktiskt skyldighet att köpa
jord för att säkra markbehovet på lång
sikt. Staden har skyldighet att se till
att den har tillräckligt med mark för
den bebyggelse som kan komma. Det är
anmärkningsvärt att Malmö har en mycket
låg procent av sitt bostadsbestånd
som tillkommit i form av egnahemsbebyggelse.
Och vi är numera ganska

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Försäljning av Kattarp Östra 51 i Malmöhus län

övertygade om att det blir allt fler
och fler människor som vill lösa sin
bostadsfråga i form av egnahem, även
de som har sin sysselsättning i en någorlunda
stor stad.

Nu har det sagts att Malmö har minst
tusen ha jord i sin ägo. Ja, tusen ha
låter kanske mycket, men om vi tänker
på de stora anspråk som inom loppet
av några år ställs på egnahemsbebyggelsen,
parker och andra olika anordningar
är det absolut ingenting anmärkningsvärt
i att staden försöker skaffa
sig mera mark. Sedan är det prisfrågan,
huruvida priset är skäligt eller icke.
Det är klart att den frågan är svår att
bedöma. Om man lägger på frågan den
synpunkten som herr Pettersson i Dahl
gjorde och talar om tomtmarkspris så
är det ett väldigt förmånligt köp, men
det kan inte vara på det sättet staten
skall uppträda. Här har ändå gjorts en
uppskattning av sakkunniga, och man
har kommit till ett visst värde. Man har
följt samma normer beträffande denna
fastighet som beträffande de andra, där
riksdagen inte sagt någonting och inte
att priset var för lågt. Då är det väl inte
underligt om Malmö stad betalar något
tusental kronor mindre än vad man kunnat
får i en öppen försäljning. Det är väl
inte mera märkvärdigt att staden gör sig
den vinsten än om köparna av de andra
fastigheterna fått köpa till billigt pris.
Ja, alla dessa skäl tycker jag talar för
att riksdagen inte har anledning att
göra undantag beträffande denna speciella
fastighet, utan att det är säkrast
följa det förslag som avlämnats och som
är tillstyrkt av samtliga de hörda myndigheterna.
Det är ju i hög grad sakkunniga
organ som yttrat sig i frågan.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag,
vilket också är bifall till Kungl. Maj:ts
proposition.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
framhöll nyss att försäljningen i

detta fall har bedömts på samma sätt
som andra försäljningar, och att värderingen
av egendomen har skett på samma
sätt. Ja, det anser jag nu inte är någon
förtjänst i det här fallet, ty när
man säljer egendomar, kan man inte
gå efter någon en gång för alla fastställd
mall, utan man måste göra olika
bedömningar efter rådande förhållanden.
Den regeln gäller i varje fall beträffande
privata försäljningar, och den
bör väl åtminstone i viss mån gälla
även för statliga. Om man säljer en
egendom till en statlig arrendator, som
skall underhålla byggnaderna, driva
jordbruket och försörja sig på det, så
bör man givetvis anlägga andra bedömningssynpunkter
än vid försäljningar
av det slag som här ifrågakommer. Det
är åtminstone ett vanligt tillvägagångssätt
när en egendom försäljes till en
kommun, som skall använda den för
andra ändamål än att driva jordbruket.
Att man beräknar värdet efter det ändamål
för vilket egendomen skall användas.
Det är gammal kutym vid egendomsförsäljning,
och de bedömningsgrunderna
betraktas som riktiga och
naturliga.

I den motion som avgivits i denna
fråga har vi motionärer ansett att denna
egendom icke bör försäljas nu. Vi
grundar därvid vår uppfattning på
Malmö stads uttalande för cirka tre år
sedan att staden icke inom överskådlig
framtid kommer att behöva egendomen
vare sig för bebyggelse eller för annat
ändamål. Under de år som kommer att
förflyta innan Malmö stad behöver den,
kommer egendomen utan tvekan att
stiga avsevärt i värde. Då kan man
fråga sig, om det är riktigt att staten i
dag avhänder sig egendomen till Malmö
stad och låter staden inkassera denna
jord värdestegring.

Det underhåll av byggnadsbeståndet,
som kommer att bli nödvändigt under
de närmaste åren framöver, tror jag
mycket väl täckes av värdestegringen
fram till den dag, då Malmö stad be -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Försäljning av Kattarp östra 51 i Malmöhus län

höver ta egendomen i anspråk. Det är
från dessa utgångspunkter vi motionärer
har ansett det icke försvarligt av
staten att sälja egendomen på de villkor
som föreslås. Nu har man visserligen
i domänstyrelsen ansett att fastigheten
hör till den kategori egendomar som
hör försäljas, och därvid har man grundat
sin uppfattning på det förhållandet
att byggnaderna är nedslitna. Ja, jag
har besökt egendomen, och jag skall
gärna erkänna att byggnaderna är nedslitna
i viss mån. Detta gäller dock
knappast boningslängan och stallängan,
medan däremot logen och ett litet redskapshus
är undermåliga. Men kostnaderna
för att rusta upp byggnaderna
bör inte bli så avskräckande att man
fördenskull bör avhända sig en egendom
med en så värdefull lokalisering
som denna.

Enligt min mening talar många skäl
mot en försäljning. Herr Jonsson i
Strömsund sade nyss att egendomen ligger
inom Malmö stads gräns. Ja, det gör
den, men det har en speciell orsak.
När Malmö stad för några år sedan
inkorporerade kommuner runt om staden,
ville staden även inkorporera
Södra Sallerup, inom vilken egendomen
ligger. Men staden försökte den gången
dela kommunen och endast inkorporera
tätbebyggelsen samt lämna den
andra delen åt sitt öde. Det var i den
situationen kommunalmännen begärde
att om Malmö stad skulle inkorporera
Södra Sallerup, borde hela kommunen
inkorporeras, och inte bara den värdefullaste
delen. Av denna orsak kom
egendomen att ligga inom Malmö stads
gränser. Argumentet att egendomen ligger
inom Malmö stad är därför enligt
min mening icke något starkt skäl för
att staden skall få förvärva den.

År 1953 förklarades det att Malmö
stad icke inom överskådlig framtid behövde
egendomen. Jag vill då nämna
att staden sedan dess har förvärvat omkring
400 tunnland mark ytterligare.
Det som gällde då, alltså att staden inte

behövde egendomen just vid den tiden,
synes mig därför gälla ännu mera i dag
än för två, tre år sedan.

Sedan sade herr Jonsson i Strömsund
också att 1 000 hektar är en liten
areal för en så stor stad som Malmö.
Ja, men på denna areal — som, om jag
är rätt underrättad, emellertid noga
räknat bara uppgår till 894,5 hektar —
finns det gårdar som staden köpte för
ca 30 år sedan och där man ännu i dag
bedriver jordbruk. De har sålunda inte
behövt tagas i anspråk på dessa 30 år,
vare sig för byggnads- eller andra ändamål.
Man kan därför inte säga att
staden har behov av mark utöver de
ca 1 800 tunnland, som nu står till förfogande,
och som i stort sett ligger
runt staden.

Vid den bedömning jag gjort har jag
kommit fram till att om Malmö stad är
på jakt efter koloniområden, så har
man väsentligt bättre marker att tillgå
än den egendom det här gäller. Man har
jämna plana fält, som ligger tillräckligt
långt från bebyggelsen för att mänskligt
att döma dagens malmöbor i varje
fall knappast kommer att få uppleva
den dag, då mellanliggande markområden
är bebyggda. Det har visserligen
sagts att de markerna är olämpliga som
koloniområden, men det är en bedömningsfråga.
Jag skall inte närmare ingå
på den, men om jag skulle gå efter
mitt eget bedömande, så skulle jag välja
andra marker för kolonibebyggelse än
den egendom det här gäller.

Jag anser att de skäl Malmö stad
anfört i detta fall icke är starka. Bland
annat har det sagts att man behöver
egendomen för olika sociala anordningar,
för att bygga hem för efterblivna
barn o. s. v. Men sedan det skälet framfördes
har Malmö stad köpt en egendom
om 200 tunnland ute vid Ringsjön,
där man nu håller på att bygga nämnda
sociala välfärdsinrättningar. Vidare
finns det i trakten av Östra Kattarp nedlagda
kommunalbyggnader, som mycket
väl kan tagas i anspråk för den

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Försäljning av Kattarp Östra 51 i Malmöhus län

sociala bebyggelse Malmö stad planerar.

Att Malmö stad vill köpa denna egendom
är helt naturligt med tanke på att
det pris staten har åsatt den är sådant
att vem som helst skulle tacka ja till
erbjudandet. Som herr Pettersson i
Dahl nyss påpekade är det orimligt
att staten skall subventionera en kommun
med sådan bärkraft som Malmö
stad har. Vid inköp av tomtmark på
andra områden, vilka Malmö stad gjort
både under det senaste året och tidigare
år, har man fått betala flera gånger
det nu ifrågavarande priset. Här gäller
det försäljning till ett pris av ungefär
40 öre per m^, men man har tidigare,
såsom nämnts, betalat över 1 krona
per m2 för mark i privat ägo.

Jag anser därför för min del, att alla
skäl talar för att staten, tills vidare åtminstone,
behåller denna gård i sin
ägo. Värdet av den kommer inte att
sjunka utan sannolikt i stället att stiga
framöver. Är det så som Malmö stad
sagt, att man icke inom överskådlig
framtid behöver denna egendom, så
finns ju, när denna överskådliga framtid
gått till ända, egendomen kvar på
den plats, där den i dag ligger och kan
förvärvas till det pris, som vid denna
senare tidpunkt gäller. Det är ur dessa
synpunkter, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det har rått olika meningar
om propositionen nr 129, som
behandlats av jordbruksutskottet och nu
debatteras i kammaren. Reservanterna
hävdar, att den försäljning, som förordats
i propositionen och tillstyrkts av
utskottsmajoriteten, inte bör komma till
stånd på de föreslagna villkoren.

Det är tre intressen som anmäler
sig i denna affär: statens intresse, företrätt
av domänstyrelsen, Malmö stads

intresse och arrendatorns intresse. När
jag som chef för jordbruksdepartementet
liksom domänstyrelsen företrätt statens
intresse, har jag tagit ställning inte
enbart med sikte på detta enskilda fall,
utan jag har försökt att vara konsekvent
med hänsyn till alla försäljningar, som
sker från statens sida. Då jag blev jordbruksminister
1951, hade jag ett samtal
med generaldirektören för domänstyrelsen.
Vi resonerade som så, att det
var angeläget att staten förde en försäljningspolitik,
där arealer under 50
hektar, alltså mindre hemman, familjejordbruk,
efter hand försåldes. Jag vågar
påstå, att det under de senaste fem
åren skett försäljningar i större utsträckning
än tidigare. Jag har utgått
ifrån att om en arrendator på skäliga
villkor kan förvärva den egendom han
arrenderar, måste det ju vara bättre för
honom att vara ägare än att vara arrendator.
Från statens sida kan det resonemanget
föras, att egendomar av denna
storlek i de flesta fall kräver en bebyggelse
som medför investeringar svåra
att förränta.

Följaktligen menar jag, att den försäljningspolitik
som tillämpats av staten
varit acceptabel ur alla samhällsgruppers
synpunkt och inte minst ur jordbrukarnas.
När ärendet rörande egendomen
Kattarp östra 5l behandlades i domänstyrelsen,
var man där av den meningen,
att egendomen i det skick den
befann sig borde försäljas. Man ansåg
att arrendatorn inte kunde göra anspråk
på att få köpa egendomen, och budet
gick till Malmö stad. Jag skall emellertid
återkomma till detta senare.

Följaktligen måste vi komma ihåg att
det inte är Malmö stad som har tagit
initiativet, utan det är domänstyrelsen.
Frågan blev behandlad av olika myndigheter,
och när jag första gången fick
den mig förelagd var försäljningen inte
tillstyrkt i alla instanser — och det
skall villigt erkännas att man kan ha
olika meningar om detta försäljningsprojekt.
Vid detta tillfälle hade kam -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Försäljning av Kattarp östra 51 i Malmöhus län

markollegium avstyrkt en försäljning,
och 1954 avslog Kungl. Maj:t begäran
om att egendomen skulle säljas. Malmö
stad hade som sagt nu blivit erbjuden
att köpa den, och bakom Malmö stad
står nu, sedan frågan är utredd, alla
myndigheter, som alltså tillstyrker egendomens
försäljning. Det har nu begärts
att den endast skall erbjudas Malmö
stad, eftersom arrendatorn inte gärna
kan pretendera på att få köpa den.

När det gäller domänverkets försäljningspolitik
kan jag nämna att domänverket
under de senaste fem åren har
försålt 3 762 hektar skogsmark och 3 598
hektar inägor, tillsammans 7 360 hektar.
Man har under samma tid köpt 4 589
hektar. Följaktligen har resultatet ur
den självägande bondens synpunkt blivit
att domänverket har sålt 2 571 hektar
mera jord än domänverket har köpt.
Jag tycker att också detta borde läggas
i vågskålen, när man kritiserar den försäljningspolitik
som förts.

Malmö stads myndigheter, även de
som värnar om jordägarna och jordfördelningen,
länsstyrelsen, länsarkitekten,
länsarbetsnämnden och andra myndigheter
— jag behöver inte räkna upp dem
alla — har varit eniga om att Malmö
stad har behov av att få köpa denna
egendom. Det är klart att man kan lägga
olika synpunkter även på den frågan,
och naturligtvis kan man säga att än så
länge har Malmö stad mycket gott om
jord och behöver därför inte nu förvärva
mera. Jag anser man kan påstå
att det ligger något i detta, men de olika
myndigheterna har i varje fall alla tillstyrkt
en sådan försäljning.

Beträffande sedan arrendatorn så har
han begärt att få köpa egendomen. Vi är
nog alla överens om att han inte kan
få göra detta och av olika skäl. Dels
har han inte suttit på egendomen längre
tid än sedan 1950 och kan därför knappast
framställa några godtagbara krav
på att få förköpsrätt på denna egendom.
Dels har han företagit sig en handling,
som kanske förekommer då och då, men

jag skulle tro att vi är ganska överens
om att det inte är på det sättet man
skall göra affärer. När han övertog arrendet
överräckte han 30 000 kronor
till sin företrädare, men på det sättet
bör man väl inte ta ut vissa goodwillvärden.
Dessa borde väl ha kapitaliserats
och ett visst högre arrende ha betalats,
så att staten fått ut vad arrendatorn
ansett egendomen vara värd. Det
är riktigt att i slutomgången har inte
någon ställt sig bakom arrendatorn, men
han har likväl fått sina intressen tillgodosedda
i ganska stor utsträckning,
vilket kanske beror på att det från jordbruksdepartementets
sida framhållits att
arrendatorn borde få sina berättigade
intressen tillgodosedda. Han har sålunda
fått rätt att arrendera egendomen
under ytterligare fem år, med den motiveringen
att han därigenom skulle på
ännu några år kunna slå ut de 30 000
kronor som han kanske i god tro lagt ut
till företrädaren på egendomen. Dessutom
har han fått förmånsrätt att arrendera
egendomen, därest den även
i fortsättningen kommer att utarrenderas.
Jag skulle tro att även denna förmånsrätt
kan ha ett visst värde för arrendatorn.

Jag anser således att arrendatorns
intressen hade tillgodosetts, när förslag
framlades om en överenskommelse med
Malmö stad. Sedan återstår frågan om
avvägningen av statens och stadens intressen.
Det är klart att det ligger mycket
i vad som här sagts om att med det
pris, som egendomen åsatts, är det ett
mycket förmånligt köp som Malmö stad
gör. Men å andra sidan är det svårt att
avgöra, om försäljningen verkligen är så
ofördelaktig för staten. Det skulle nog
vara omöjligt att ta ut ett arrende
som täckte eventuella nyinvesteringar
på denna gård. Vi känner alla till hur
subjektiva omdömena kan vara när det
gäller frågan om huruvida en byggnad
befinner sig i gott skick eller inte. Jag
har varit nere och tittat på denna gård,
och jag tyckte nog att det fattades en

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Försäljning av Kattarp östra 51 i Malmöhus län

hel del i fråga om underhåll av byggnaderna.
Med de krav, som jag anser att
man bör ställa, skulle det inte krävas så
litet av investeringar för att få byggnaderna
i gott skick.

Under diskussionen i första kammaren
var det en talare som sade: »Men
staten kan väl göra de investeringar som
behövs och så höja arrendet.» Man får
nog vara glad över att staten inte tar ut
arrenden, som innebär full förräntning
av investeringar. Med nuvarande priser
på jordbruksprodukter kan inte jordbruket
förränta alla nyinvesteringar,
ulan då måste det andra tag till i fråga
om prissättningen, något som är
otänkbart i vårt samhälle sådant det nu
är. Man måste därför räkna med att
många av de nyinvesteringar, som sker
inom jordbruket, aldrig kan förräntas.

Det är dessa synpunkter som jag lagt
i ena vågskålen, och i den andra har
jag lagt de utlåtanden som avgivits av
olika myndigheter. Jag har därvid ansett
mig böra följa myndigheterna, när
dessa tillstyrkt en försäljning. Inom
jordbruksutskottet har det funnits en
del reservanter, som haft en annan mening,
men man har ingalunda, såsom
herr Pettersson i Dahl framhöll, delat
upp sig efter partier, Hepresentanterna
för den grupp, som jag tillhör, tycks
inte alla ha gått på min linje när det
gäller denna sak. Jag förmodar att inom
Malmö stad har representanter för olika
politiska partier varit av den meningen
att staden bör få förvärva denna egendom,
men när företrädare för samma
partier i jordbruksutskottet gått att ta
ställning till frågan, då har man reserverat
sig mot en försäljning.

Det är klart att man kan ha olika meningar
i en fråga som denna. Jag tror
dock att vi från riksdagens sida i längden
vinner mest på att vara konsekventa
när det gäller priset på kronoegendomar
som skall försäljas. För min del
har jag, när jag framlagt förslag om
sådana försäljningar, varit angelägen om
att följa de förslag som respektive do -

mänvärderingsmän kommit med. Vid
några tillfällen har jordbruksrepresentanterna
inom jordbruksutskottet varit
av den meningen, att det föreslagna priset
varit alldeles för lågt, och jag har
fått bakslag på saken. Men sådant får
man väl ta med jämnmod. I det här föreliggande
fallet vill reservanterna få
igenom en ståndpunkt, som avviker
från den kontinuerliga linje som följts
vid försäljning av kronoegendomar. För
min del tror jag att riksdagen medverkar
till att så mycket som möjligt minska
motsättningarna mellan olika intressen,
om man beslutar i enlighet med
propositionen och utskottets förslag.

Jag är väl medveten om att det kan
råda olika meningar i detta ärende liksom
i många andra, men jag har inte
anledning att närmare ingå på de olika
uppfattningar som här kan finnas. Jag
har, herr talman, bara velat framföra
några synpunkter som motivering för
att jag varit av den meningen att ifrågavarande
egendom bör försäljas.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skcgrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av jordbruksministerns
historieskrivning nyss,
då han påstod att Malmö stad inte har
tagit initiativ till detta köp, vill jag bara
påpeka, att saken ligger till på det
sättet, att domänstyrelsen ursprungligen
föreslog att gården skulle försäljas.
Innan den erbjöds till arrendatorn,
eller kanske samtidigt, erbjöds den av
domänstyrelsen till Malmö stad. Ärendet
föll år 1951, men år 1955 togs initiativ
av Malmö stad på nytt för att få
köpa, och det är detta sista initiativ,
som vi i dag diskuterar. Följaktligen
har Malmö stad tagit det initiativ, som
nu är underlaget för försäljningen, såvitt
jag har läst rätt.

Jag vill inte kritisera jordbruksministerns
försäljningspolitik i allmänhet,

5 Andra kammarens protokoll 1956. Nr .‘12

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Försäljning av Kattarp östra 51 i Malmöhus län

men jag framhöll i början av debatten,
att man inte kan skära alla försäljningar
över en kam utan måste ta hänsyn
från fall till fall till vem och under
vilka förhållanden en försäljning skall
ske. När sedan statsrådet säger, att han
vill vara konsekvent i sitt uttalande till
domänstyrelsen, vill jag bara påpeka,
att så sent som för två år sedan, år
1954, var ju Kungl. Maj:t på samma
linje som reservanterna är i dag, nämligen
att egendomen icke skulle försäljas.
Det var ett avsteg från de rekommendationer,
som herr statsrådet tydligen
hade gett tidigare än år 1954. Jag
ställer mig frågan: Vad har inträffat
sedan detta år, som i dag ger större
anledning att försälja egendomen än
då? Jag finner inte, att någon sådan
orsak har uppkommit under de sist
förflutna två till tre åren.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! När det gäller historieskrivning
tycks herr Hansson i Skegrie
och jag vara fullkomligt överens. Det är
just den utvecklingsgång, som herr
Hansson nu relaterade, som jag också
talade om i mitt anförande. År 1954
tog domänstyrelsen initiativet. Sedan
blev det avslag hos Kungl. Maj :t, och
därför tog Malmö stad ett förnyat initiativ.
Därom är vi överens.

Herr Hansson frågar då: »Vad har inträffat,
som ger anledning till försäljning
nu?» År 1954 var inte alla myndigheter
eniga om tillstyrkande, och
förslaget avslogs. När det kom igen till
förnyad behandling var emellertid alla
myndigheter eniga om att tillstyrka detta
köp. Det är anledningen.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Om det enda skälet är
att myndigheterna nu har samlat sig
bakom kravet på försäljning, vill jag
bara för egen del påpeka, att jag för -

behåller mig att ha en egen uppfattning,
oavsett vad myndigheter säger.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag skall inte alls lägga
mig i den interna skånska debatten om
huruvida skolhemmanet Kattarp östra
skall säljas till Malmö stad eller inte,
utan jag skulle bara till detta ärende
vilja foga några helt allmänna reflexioner.

Det har på ett tidigare stadium förekommit
diskussion i denna fråga. Det
var lantbruksnämnden och RLF som
drog fram de synpunkterna, att fastigheten
inte borde säljas till Malmö stad
utan i stället till den nuvarande arrendatorn.
De menade, att han framför staden
borde ha berättigade anspråk på att
få förvärva fastigheten och bli — som
jordbruksministern säger — en självägande
jordbrukare.

Om nu så hade skett, vad hade då blivit
följden? Malmö stad hade i morgon
— om vi sålt i dag — kunnat gå till
Kungl. Maj :t och ansöka om rätt att
expropriera marken och skulle då ha
kunnat åberopa 16 mom. i 1 § expropriationslagen
och säga, att staden ville
förvärva gården för att säkerställa att
mark på skäliga villkor skulle bli tillgänglig
för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar. Den nuvarande
arrendatorn, som vid det ögonblicket
hade varit s. k. självägande jordbrukare,
skulle väl då ha sökt värja sig
mot expropriationen och invänt, att
fastigheten låg ganska långt från Malmö
stads centrum — ungefär 9 kilometer —
och att det skulle dröja ofantligt länge,
innan Malmö skulle vara i behov av
den. En sådan invändning skulle dock
ha varit skäligen hopplös, eftersom meningen
med den nya expropriationsgrund,
som infördes på hösten 1949,
just skulle vara — som departementschefen,
statsrådet Zetterberg, uttryckte
det — att göra det möjligt för kommunerna
att säkra sitt markinnehav i god

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Försäljning av Ivattarp Östra 5‘ i Malmöhus län

tid. Det skulle vara en fördel, sade statsrådet,
att ha vissa betydelsefulla områden
i samhällets hand redan innan planerna
— alltså byggnadsplaner, stadsplaner
etc. — definitivt tar form, så att
man vid det preliminära utarbetandet
icke behöver känna sig alltför bunden
av hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
av olika alternativ.

Den nye ägaren, d. v. s. den tidigare
arrendatorn, kan sålunda inte freda sig
mot en expropriation genom att påpeka,
att marken av staden skulle användas
inte för bostadsändamål utan som koloniområde.
I propositionen 1949 sades
uttryckligen att fritidsområden — och
dit hör onekligen koloniområden — hör
till de områden för vilka expropriation
skall kunna ske.

Jag har i all korthet velat fästa uppmärksamheten
på detta, ty vi har framför
oss ett bra exempel på hur den nya
expropriationslagen verkar. Endast den
omständigheten, att fastigheten i dag
befinner sig i kronans hand, hindrar att
staden tvångsvis förvärvar den. Varje
enskild jordbrukare, som har en fastighet,
som är belägen på liknande sätt intill
en stad eller en tätort, kan när som
helst tvingas avstå sin fastighet till
samhället. Jordbruksintressena är därmed
föga väl tillgodosedda. En enskild
jordbrukare kan inte som vi i dag avgöra
om han vill sälja eller inte. Han
står direkt inför tvånget.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Vi har här i debatten
fått klarlagt, alt domänverket och övriga
berörda parter i detta ärende följt
gällande regler. Jag vill i det sammanhanget
erinra herr Hansson i Skegrie
om att värderingen vid sådana här försäljningar
sker lokalt. Uppskattningsnämnden
har i detta fall vid förrättning
den 29 oktober 1952 beräknat fastighetens
saluvärde till 116 000 kronor. Egendomens
storlek gör ju att den tillhör
det slag av fastigheter, betriiffande vilka

det är vanligt att jordbruksutskottet tillstyrker
försäljning.

Det har invänts mot denna försäljning
att egendomen inte skulle vara
lämplig för det ändamål köpet närmast
avser, nämligen koloniändamål. Man
får väl ändå räkna med att Malmö stads
fastighetsnämnd, som sagt att fastigheten
skulle vara synnerligen lämplig för
det ändamålet, har något litet begrepp
om denna sak. Det är naturligtvis för
oss här i riksdagen omöjligt att ta ställning
till den frågan annat än med ledning
av de synpunkter som berörda
parter anför.

Det har också skymtat i debatten, att
det föreslagna priset inte skulle vara
lämpligt med tanke på att det är en
kommun som är köpare. Man tycks med
andra ord syfta till att staten när den
säljer till kommuner skall betinga högre
priser än när den säljer till enskilda.
Men både nu och då under senare år
har vi haft att ta ställning till försäljningar
till kommuner utan att man i något
fall riktat invändningar mot det
föreslagna priset. Invändningen mot köpesumman
i detta fall tyder inte på den
konsekvens, som man talat om tidigare
i debatten.

Jag vill varmt rekommendera kammaren
att följa propositionens och utskottets
förslag i detta ärende. I motsats
till min vän herr Pettersson i Dahl
vill jag som bekant mycket ogärna gå
emot jordbruksministerns förslag. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flykting kommissarie -

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
140 ja och 42 nej, varjämte 17 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Extra bidrag till den verksamhet, som
bedrives av Förenta Nationernas flyktingkommissarie Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ett extra bidrag till
den verksamhet som bedrives av Förenta
Nationernas flyktingkommissarie.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag förmodar att vi så
gott som allesammans här i kammaren
är glada över att regeringen föreslagit
detta anslag, och jag tvivlar inte på att
förslaget kominer att gå igenom. Det
kan väl inte gärna vara mer än fem
stycken som kan vara emot förslaget.
Jag tror också att det är riktigt, att anslaget
ställts till Förenta Nationernas

flyktingkommissariats förfogande. Det
är en vederhäftig institution, som numera
har erfarenhet och som har klarat
svåra situationer förut. Jag gjorde
den reflexionen, att dessa pengar utgör
en sorts restlager som vi har liggande
och som egentligen skulle ha använts
till förmån för Luxemburg och Belgien.
De härrör från de beslagtagna tyska
privattillgångarna, och jag kan inte få
ur mitt huvud att med dessa saker icke
allt är som det borde vara. Men jag
skall inte bråka om detta nu. När nu
dessa pengar finns kunde de inte ha fått
en bättre användning än den regeringen
här föreslagit.

I samband härmed tror jag det är
riktigt att jag anmäler för kammaren,
att jag hade tillfälle att helt nyligen, i
enlighet med riksdagens uppdrag, i
Europarådets flyktingkommitté besöka
Österrike. Därvid fick jag tillfälle att
titta på en del av de saker som nu håller
på att ske där nere. Kommittén besökte
gränsen mot Ungern i Nickelsdorf,
genomgångslägret i Flisenstadt och ett
uppsamlingsläger i Traiskirchen. Vi
hade också tillfälle att sammanträffa
med en del myndigheter, närmast inrikesdepartementets
chef och hans närmaste
män.

Jag behöver inte gå in på de svårigheter
som möter myndigheterna där
nere. Jag skall inte heller gå in på
några beskrivningar över de mänskliga
tragedier som man får bevittna i
dessa sammanhang. Jag skulle emellertid
särskilt vilja poängtera att det bör
stå klart för den övriga världen att de
flyktingar, som samlas i Österrike, inte
utgör en österrikisk angelägenhet utan
en angelägenhet för världens alla nationer
och i första hand för Västeuropa.
Det är angeläget att även vi här i Sverige
gör detta fullkomligt klart för oss.
Österrike är inte något rikt land. Det
har nyss undgått en ockupation av samma
makt som nu förtrampar det ungerska
folket. Ryska bokstäver står ännu

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flyktingkommissarie -

att läsa på byggnaderna nere i Burgenland,
där ungrarna nu samlas. De österrikiska
myndigheterna möts av nästan
oöverkomliga svårigheter, som det
är vår plikt att hjälpa dem med.

Vi har här i Sverige åtagit oss att ta
emot ett visst antal flyktingar. Det är
ett antal, som höjts undan för undan,
och det har sagts uttryckligen av statsministern,
om jag minns rätt, att siffran
inte behöver betraktas som definitiv.
Det är förvisso en lovvärd inställning
från regeringens sida att se saken på det
sättet.

Nu vet vi ju inte hur det här kommer
att fortsätta. Varje dag strömmar
flyktingar över gränsen trots att man
från rysk sida försöker spärra den så
effektivt som möjligt. Uttransporteringen
av flyktingar från Österrike till
andra länder håller ännu inte alls jämna
steg med tilloppet från Ungern, vilket
gör att situationen i Österrike för
varje dag blir svårare och svårare för
de österrikiska myndigheterna. Det är
glädjande att höra, att svenska organ
håller på att arbeta där nere. Svenska
Röda korset har just under en mycket
kvalificerad chef övertagit uppsamlingslägret
i Traiskirchen. Att klara
detta är en utomordentligt svår uppgift,
men jag är säker på att det kommer att
lyckas med den erfarna personal vi har
skickat ned.

Jag sammanträffade med en österrikisk
parlamentsledamot, som framhöll,
att det inte är ett antikommunistiskt
uppror som pågår i Ungern utan
ett krig mellan det ungerska folket och
Sovjetunionen. Gamla garvade kommunister
deltar i striderna mot inkräktarna.
Han gav uttryck åt uppfattningen,
att om gränsen inte vore spärrad skulle
Österrike få ta emot åtta miljoner
ungerska flyktingar, d. v. s. praktiskt
taget hela ungerska folket. Vi vet sålunda
inte hur det kommer att utveckla
sig, och jag skulle därför gärna vilja
försäkra mig om att regeringen följer

utvecklingen där nere med den allra
största uppmärksamhet. Sverige får inte
se denna uppgift så, att vi bara gör ett
litet urval och tänker efter vad vi bekvämt
kan ta emot och sedan tar emot
dem och därigenom indirekt säger, att
resten får österrikarna klara själva. Det
är inte så vi skall se saken; vi har lika
stort ansvar som Österrike för att de
ungerska flyktingarna behandlas på det
riktiga sättet.

Jag ser att statsrådet Ulla Lindström
nu har infunnit sig i kammaren. Hon
är återkommen från FN, som säkerligen
har debatterat denna fråga ganska
ingående. Det vore mycket värdefullt
om vi här i kammaren skulle kunna få
höra ett ord från regeringshåll om hur
regeringen ser på denna sak och hur
man i FN, där vi ju är representerade,
ser på den, och om vi samtidigt också,
hoppas jag, kunde få den försäkran jag
nyss efterlyste, nämligen att denna sak
ligger regeringen mycket nära om
hjärtat.

Jag har ingen anledning, herr talman,
att yrka annat än bifall till utskottets
förslag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall bara be att
med några ord få anknyta till vad
herr Dickson sade. Det råder väl i
denna kammare inte så särskilt delade
meningar om önskvärdheten av att vi
i dagens läge kunde uträtta mera för
de olyckliga flyktingarna. Herr Dickson
ställde till statsrådet Lindström en
fråga, som jag skulle vilja komplettera
genom att fråga — det angår väl närmast
socialministern — vilka möjligheter
man inom regeringen anser föreligga
ur arbetsmarknadssynpunkt att
ta emot flera flyktingar i vårt land. Det
förefaller mig vara av värde för kammaren
att få några ord till redogörelse
på den punkten. Det kan väl inte råda
några delade meningar om att vi bör

70 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flyktingkommissarie -

göra allt vi kan för att den svenska arbetsmarknaden
skall kunna ta emot de
flyktingar som redan kommit. Det gäller
att sätta dem i arbete så snart det finns
möjligheter därtill. Att detta bjuder svårigheter
är uppenbart för alla.

Jag skulle vidare vilja fråga om statsrådet
är i tillfälle att säga något om de
planer, som regeringen eventuellt kan
ha på att ytterligare öka flyktingkontingenten
utöver vad vi hört de sista dagarna.
Jag tror det skulle vara värdefullt
om vi kunde få besked härom.

Det aktuella flyktingproblemet är,
som herr Dickson sade, mycket stort,
men det återstår ju tyvärr en mycket
stor fråga, nämligen alla de flyktingar
som suttit i läger under åtskilliga år.
För denna fråga kanske statsrådet Lindström,
som närmast har att syssla med
den, kunde lämna en redogörelse. Jag
begär inte några långa utläggningar,
men det vore enligt min mening värdefullt
att få höra några ord om dessa
ting. Det är en angelägenhet som verkligen
i hög grad berör oss alla.

I detta yttrande instämde herrar Rimmerfors
(fp), Regnéll (h) och Johansson
i öckerö (fp).

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! En upplysning som jag
under hand just fick av herr Senander
gör att jag vill modifiera vad jag nyss
sade beträffande enhälligheten här i
kammaren. Jag antar sålunda nu att allesammans
här i kammaren med glädje
hälsat ifrågavarande initiativ från regeringens
sida.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill gärna ta tillfället
i akt, vilket jag har uppfordrats till
av herrar Dickson och Dahlén, att säga
några ord om flyktingproblemet, såsom
jag nyss har upplevt det i FN i hela
dess tragiska vidd, och om reaktionerna
i anledning av det sjumiljonersanslag
som riksdagen nu behandlar.

Under närmare tre veckor har FN:s
generalförsamling och dess sociala utskott
sysslat med frågan om hur man
skall komma till rätta med den till synes
outtömliga flyktingreservoaren. Redan
innan ungernhändelserna spelades
upp för drygt en månad sedan var problemet
allvarligt nog. Men då var det
bara det gamla vanliga triviala problemet,
som avtrubbat det internationella
samvetet under tio, elva långa år. De
flyktingar, som kan betraktas som en
följd av andra världskriget och omvälvningarna
därefter, har sedan cirka fem
år tillbaka haft ett internationellt flyktingkommissariat
som bevakare av sina
intressen. När FN inrättade detta flyktingkommissariat
den 1 januari 1951
var ännu väldiga flyktingskaror hopade
i läger, och andra levde mer eller mindre
ett understödsliv utanför lägren i
Österrike, Tyskland, Italien och Grekland.
Fastän kommissariatet sedan dess
liar lagt ned ett ofantligt arbete på att
ordna permanenta lösningar för ett stigande
antal individuella flyktingsöden
har reservoaren av flyktingar endast
långsamt minskat. Detta har haft två
orsaker. Den ena orsaken är att verksamheten
har finansierats helt med frivilliga
bidrag från regeringarna i FNländer
och från privata organisationer
och att dessa bidrag har varit otillräckliga.
Den andra orsaken är att de länder,
som har lämpat sig för flyktingarnas
permanenta bosättning med sikte
på en ordnad framtid, har visat en
större eller mindre restriktivitet i urvalet
av dem som man har velat motta.
En viss kvot av friska, unga och yrkesutbildade
har nog varit välkommen,
men s. k. svåra fall, gamla och sjuka,
har fallit för immigrationsparagrafer
och lämnats kvar i lägren som en bottensats
av mänsklig hopplöshet. När
flyktingfamiljerna siälva, såsom ofta har
varit fallet, inte har velat spalta upp
sig och lämna de tbc-sjuka eller ålderdomssvaga
familjemedlemmarna efter

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flyktingkommissarie -

sig har också friska, unga män och kvinnor
kommit att leva kvar i baracklivet
med tillfälliga påhugg av arbete eller
eventuellt med längre arbetsanställn ingår,
men då oftast till lägre löner än de
ordinarie marknadslönerna och utan
det skydd som medborgarskapet ger
landets egna invånare.

Den 1 januari i år fanns det ännu
70 000 flyktingar som resultat av omvälvningarna
efter andra världskriget,
vilka levde kvar i läger, och det fanns
dessutom 332 000 som levde utanför
lägren under tillfälliga och oordnade
villkor. Sammanlagt gör detta en summa
av 400 000 människor, en gammal
surdeg av mänskligt elände med så
småningom tilltvingad resignation.

År 1954 uppgjorde därför flyktingkommissariatet
en fyraårsplan för att
åtminstone tömma lägren fram t. o. m.
år 1958. Det var en plan som förutsatte
en frivillig bidragsgivning på totalt 16
miljoner dollar under fyraårsperioden.
Redan första året, 1955, blev en missräkning.
Endast två tredjedelar av beräknade
bidrag inflöt. Och 1956 uppvisar
samma bild. Knappt två tredjedelar
av de bidrag som planen grundade
sig på kommer in. Avvecklingen av
flyktinglägren har därmed kommit att
ske långsammare. Med ett födelseöverskott
i lägren — ty många barn föds
också i flyktingfamiljerna — plus ett
normalt, mindre tillflöde av politiska
flyktingar, ungernflvktingarna då inte
medräknade, skulle det år 1958 med
nuvarande avvecklingstakt ännu återstå
cirka 23 000 lägerflyktingar av den äldre
kategorien, flyktingar som funnits
där sedan åren 1945 och 1946.

Det nobelpris, som flyktingkommissarien
fick i fjol, var ett symboliskt erkännande,
som räcker eller räckt till
för att tömma ett enda läger, det på
den grekiska ön Tinos, men nobelpengarna
smittade tyvärr inte av sig i en
förhöjd bidragsgivning, och flykting;-kommissarien gjorde ett nära nog des -

perat uttalande om sina otillräckliga resurser
strax innan han dog en för tidig
död och lämnade bekymren i arv till
det FN-utskott, som nu i november behandlade
frågan och som i torsdags i
förra veckan antog ett uttalande med en
enträgen vädjan till regeringarna att
öka sin generositet.

Dessförinnan hade emellertid den
svenska regeringen presenterat den proposition,
som riksdagen behandlar här
i dag. De sju miljoner kronor till flyktingkommissariatet,
som det här gäller,
är svenska pengar, av riksdagen beviljade
till internationellt återuppbyggnadsarbete
redan år 1946, och alltså
inga beslagtagna tyskmedel, såsom felaktigt
meddelats i Svenska Dagbladet i
en uppgift, som tyvärr spred viss misstro
och undran i de andra skandinaviska
FN-delegationerna innan vi hunnit
dementera den. Jag förstod av herr
Dicksons anförande, att han fortfarande
hyste någon misstanke om att det
gällde dessa pengar, men han ansåg att
frågan inte var mycket att diskutera.
Jag håller med om detta. Det är inte
stor idé att i detta sammanhang diskutera
de tyska tillgångarna, eftersom den
frågan slutligt reglerats genom en
svensk-tysk överenskommelse, som trädde
i kraft den 3 september i år, och
som förut sagts ingenting har att göra
med de pengar vi i dag diskuterar.

Till anslaget har också, såsom utskottet
understrukit, knutits det villkoret,
att det skall användas för varaktig utplacering
av flyktingar, som för närvarande
befinner sig i flyktingläger eller
under likartade förhållanden. Det
betyder, att anslaget inte skall användas
för tillfälliga placeringar av ungerska
flyktingar eller dessas underhållskostnader
i Österrike i avvaktan på placering
i annat land utan för det iildrc
flyktingproletariatets försörjning i Österrike
eller överförande till annat land.

Med särskild iver och tacksamhet har
flyktingkommissarien noterat just detta.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flykting kommissarie -

Det stora intresse för ungernflyktingarna,
vilket härrör ur den allmänna
upprördheten över övergreppen i
Ungern, har öppnat både penningpungen
och gränserna i oanad grad hos
raden av FN-stater. Inför FN-utskottet
uttryckte vikarierande flyktingkommissarien
på samma gång tacksamhet över
detta intresse och oro över att det skulle
komma att konkurrera ut viljan att äntligen
hjälpa de äldre flyktinggrupperna
ur flyktinglägrens förslumning. Han underströk
i ett särskilt tack till Sverige
den betydelse han tillmätte det faktum,
att vårt sjumiljonersbidrag knutits till
den äldre kategorien flyktingar. Dessa
har ju med bitterhet måst åse, hur de
färska fallen från Ungern har tagit förlursplatsen
i allas medkänsla och att
en 10—11-årig lägervistelse skjutits åt
sidan för endast veckogamla fall.

Men även våra bidrag till ungernflyktingarna
uppskattades mycket, och
man fäste särskild vikt vid den rapphet
och den frånvaro av formalism och
kvalifikationsgrunder, som präglat överföringen
av ungerska flyktingar till
Sverige. Vid varje sammanträde i FNutskottet
kunde ömsom flyktingkommissarien,
ömsom den österrikiske delegaten
delge kommittén nya och växande
siffror över antalet flyktingar från
Ungern. Om siffran, då debatten avslutades
i fredags, var drygt 90 000, kan jag
nämna, att antalet i dag är ca 112 000.
Flertalet vill dock stanna i Österrike
under åtminstone de närmaste sex månaderna
för att om möjligt kunna hålla
kontakt med kvarvarande anhöriga i
Ungern och i det okuvliga hoppet att
motståndsmännen trots allt skall segra.
Flyktingarna kostar cirka en dollar per
person och dag att underhålla, och de
kostnaderna måste Österrike få hjälp
med. FN har redan utanordnat ett första
belopp för ändamålet och mer kommer
givetvis.

De flyktingar, som emellertid redan
nu vill börja ett nytt liv i ett annat

land, söker man snabbt utplacera. USA,
Kanada, Schweiz och Sverige är exempel
på länder, där flyktingarna hört att
man har det bra. Dit vill man fara. Sverige
tar också emot flyktingarna i den
utsträckning vi kan och på våra vanliga,
vad flyktingkommissarien kallar,
»ytterligt liberala villkor». Även andra
länder har i det ömmande ungernfallet
mjukat upp de regler, varefter de
normalt gallrar flyktingklientelet. Om
en sådan uppmjukning i det särskilda
fallet kan bli inkörsporten för en liberalare
flyktingpolitik i allmänhet, vore
mycket vunnet även för de gamla flyktingkategorierna.

Det har varit en av den svenska FNdelegationens
uppgifter under senare år
att försöka övertyga andra mottagarländer
om värdet av en dylik liberalare
flyktingpolitik. Våra erfarenheter av att
ta emot familjer, i vilka ingår sjuka och
gamla personer, är nämligen mycket
positiva. Som jag någon gång tidigare
i år nämnt här i riksdagen — jag tror
det var i första kammaren — tillfrisknar
de tbc-sjuka flyktingarna, som kommer
till oss, förundransvärt fort, och de
gamla och sjuka blir en sporre till ökad
familjesammanhållning. De ökar också
strävandena och ivern hos de friska att
med arbete försörja familjekollektivet.
De svåra öden, som ligger bakom dem,
har därtill bidragit till att skapa mogna
människor, som tillför det svenska folket
även andra värden än de materiella,
utblickar som är ägnade att i någon
mån dämpa den kverulans som vi ibland
förfaller till i vår välmåga. Att ta emot
flyktingar är därför ingen ensidig barmhärtighetsgärning
utan ett ömsesidigt
givande och tagande, en verksamhet
som betalar sig, ja, som är en »god affär»,
vilket jag tillät mig säga inför det
internationella forum i amerikansk
miljö, där en god affär inte är något
krasst och nedsättande utan något, som
man okonstlat erkänner som ett plusvärde
även i en ekvation, där humani -

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flyktingkommissarie -

teten svarar för de övriga motivfaktorerna.

Att ta emot flyktingarna är en investering,
som lönar sig på lång sikt och
som det bör vara en självklar plikt att
inte försumma att göra så långt våra
resurser medger. Det sjumiljonersanslag,
varom riksdagen i dag beslutar, är
en internationell investering. Mottagandet
av de 3 500 ungerska flyktingar, som
är eller snart blir våra gäster i detta
land jämte de bortåt 1 000 flyktingar vi
har mottagit tidigare i höst, är en nationell
investering som kommer att ge en
avkastning, inte minst i mänskliga värden,
som inte kan mätas.

Jag vill gärna ge herr Dickson den
försäkran han efterlyste i sitt anförande,
nämligen att regeringen med uppmärksamhet
följer ungernflyktingarnas
situation och är beredd att i mån av resurser
hjälpa dem.

Men jag vill också säga —- och där
kommer jag in på vad herr Dahlén efterlyste
— att det som hittills har skapat
förtroende för Sveriges flyktingpolitik
är att vi har bedrivit den i sådant
intimt samarbete med, ja, i själva
verket i regi av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Vi har inte tagit hand om fler
flyktingar än arbetsmarknaden har kunnat
absorbera inom en rimlig övergångstid,
och flyktingarna har därmed sluppit
att överföras från en lägertillvaro
till en annan med endast en geografisk
olikhet i belägenheten. I Sverige har de
flyktingar, som vi normalt tar till oss,
kunnat placeras i arbete och vinna försörjning
inom en å två veckor efter ankomsten,
något som äntligen ger flyktingen
en känsla av en verklig ändring
till det bättre.

Nuvarande årstid och mängden av
ungernflyktingar gör, att vi inte kan
räkna med sådana möjligheter vad beträffar
de ungerska flyktingarna. Flertalet
får nog leva i läger över vintermånaderna,
och vi får säkert också under
hand åtskilliga svårigheter med ar -

betsplaccring och vidareutbildning av
de ungerska flyktingarna. Detta bör föranleda
oss att tänka oss litet för och
göra våra insatser i etapper allteftersom
resurserna kan överblickas och utvidgas.
Sverige gör ändå mycket i förhållande
till sin folkmängd, t. ex. tre
gånger så mycket som USA gör i förhållande
till sin folkmängd, men vi ligger
ju också närmare till, såsom herr
Dickson påpekade.

Vi behöver inte vara missnöjda med
vår insats såsom ett av de ledande länderna
i världen när det gäller att ta
emot flyktingar, såsom ett land som inte
plockar ut russinen ur flyktingkakan
utan tar emot flyktingar i alla åldrar
och hälsotillstånd, med eller utan yrkesutbildning.
Jag kan avslutningsvis
nämna, att den förste ungerske flyktingen
tillträdde sin anställning i går.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! När vi förra året diskuterade
FN:s inställning till flyktingproblemet,
konstaterades från denna talarstol,
att FN:s insatser för en lösning
av flyktingproblemet sannerligen inte
är imponerande, och samma sak underströk
indirekt statsrådet Lindström nu.
De uppgifter som hon här har lämnat
om hur flyktingar i åratal har fått leva
under föga människovärdiga förhållanden
fäster uppmärksamheten på det faktum,
att de humanitära känslorna visserligen
blir starka inför barbari och
förtryck och att alla då rycks med, men
att de sedan blir svalare. Vi glömmer så
lätt alla de människor, som ända sedan
andra världskrigets slut har levt i flyktingläger.

Jag tillät mig i debatten för ett år sedan,
då hans excellens utrikesministern
var närvarande, säga att Sverige har
varit en pådrivande kraft när det gäller
flyktingarna inom Förenta Nationerna.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flykting kommissarie -

Det behöver vi kanske inte brösta oss
för när vi gör jämförelser med andra
länder, ty vi har ändå, ärade kammarledamöter,
haft sådana förhållanden, att
Sverige mycket väl har kunnat gå i
spetsen. Det har emellertid, såsom statsrådet
Lindström underströk, varit ett
beklämmande drag i Förenta Nationernas
inställning till flyktingfrågan, att
flyktingkommissarien har haft mycket
litet pengar till sitt förfogande för att
ta hand om de olyckliga människor som
har levt så länge i läger.

Sedan bör man inte glömma en sak,
som är karakteristisk för vårt folk liksom
för andra folk. Vi är så entusiastiska
när världshändelsernas dramatik
tränger sig på oss, men humaniteten
skall ju bevaras även i vardagslivets grå
förhållanden. Flyktingarna under förtrycket
behöver inte bara komma till
ett land där de känner sig välkomna för
stunden, utan de behöver även möta en
kontinuerlig förståelse i sin nya tillvaro.

Jag vill säga till statsrådet Lindström,
att det visserligen ytligt sett kan synas
vara bra att vi inte har tagit emot fler
flyktingar än arbetsmarknaden kan anpassa
sig efter, men om vi inte ändrar
de normer efter vilka flyktingar mottas
och om vi inte ökar vår kvot, undrar
jag, därest andra länder handlar efter
samma mall, när FN skall lösa det
stora flyktingproblemet, inte bara för
de flyktingar som tillkommit i år utan
också för alla de tidigare flyktingar som
statsrådet Lindström talade om. Här behövs
verkligen mycket större insatser.
Även om vi kan säga, att vi har gjort en
god insats och varit en drivande kraft
inom F''N, tror jag inte det vore ur vägen
om vi i framtiden ökade våra resurser
alt hjälpa flyktingarna.

Herr ORGÅRD (s):

Herr talman! Talmannen är säkerligen
tacksam för den exposé, som statsrådet
Ulla Lindström har gett av flyk -

tingproblemet och vad som har gjorts,
framför allt vad som från svensk sida
har gjorts och kommer att göras. Det är
självklart, att jag inte har något annat
yrkande i anledning av propositionen
än ett varmt bifall.

Det var emellertid inte för att säga
det som jag begärde ordet utan för att
anknyta till den utvidgning av frågan,
som statsrådet var inne på i slutet av
sitt anförande vad beträffar de åtgärder
vi här i landet kan vidtaga för att bereda
bättre utkomst åt flyktingarna. Jag
tänkte ta upp en alldeles speciell sak,
kanske inte så stor, som jag förresten
privat har talat med ledamöter av regeringen
om, nämligen om regeringen
överväger att bland andra ting också ta
upp frågan om stipendier till flyktingar
vid våra läroanstalter. Då tänker jag
närmast på folkhögskolorna, som är synnerligen
lämpade att ta emot flyktingar.
Den folkhögskola, i vars styrelse jag är
ordförande, har redan tagit upp denna
fråga och är beredd att ta emot sådana
flyktingar under förutsättning att staten
bidrar med stipendier på samma sätt
som när det gäller andra elever vid
skolan.

Vi har utvidgat ramen för stipendierna
tidigare. Under kriget vill jag minnas,
att stipendiemöjligheterna var i
viss mån utvidgade och att ett flertal av
våra folkhögskolor tog emot framför
allt nordiska flyktingar. Jag var själv
med i en kommitté, som förmedlade en
stor del av dylika flyktingar till folkhögskolorna.
För ungrarnas del kanske
det bara kan bli fråga om ett begränsat
antal på grund av språksvårigheter, men
i många fall kan de väl tyska och är
därigenom i stånd att knyta förbindelser.
I så fall blir det ett ömsesidigt utbyte.
Det ger flyktingarna en kontakt
med det land de kommer till på ett alldeles
utmärkt sätt, samtidigt som även
eleverna i folkhögskolorna får utbyte
genom den internationella kontakt, som
de på detta sätt får. Jag ber att få fästa

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flyktingkommissarie -

regeringens uppmärksamhet på detta.
Jag skall inte fråga, så att det behövs
inget svar, då jag är övertygad om att
regeringen kommer att ägna frågan positiv
uppmärksamhet.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall bara ge några
kommentarer till de inlägg som har
gjorts här. Vi är alla ense om både syftet
och metoderna för flyktinghjälpen.
Herr Braconier påpekade alldeles riktigt,
att FN gör för litet och att flyktingkommissariatet
har för små resurser.
Det är jag den första att hålla med
om. Vi försökte i FN-delegationen i
förfjol att få anslag till flyktingkommissariatet
uppfört på FN:s ordinarie
driftbudget för att därmed få ordentliga
bidrag från alla medlemsländerna,
men vi fick inte majoritet för detta i
FN. Man är alltså fortfarande hänvisad
till frivilliga bidrag, som kommer mycket
ojämnt från olika länder i olika delar
av världen.

Till herr Orgård vill jag säga, alt vi
har ett begränsat anslag på tredje huvudtiteln
till stipendier, som vi hittills
har gett åt s. k. tekniska hjälpstuderande,
d. v. s. sådana som vi tagit
hit till Sverige för att ge en utbildning,
som de kan ha nytta av i sina hemländer
och där göra fruktbärande. Jag kan
emellertid inte se något principiellt
hinder mot att utnyttja detta anslag
även för stipendier åt sådana flyktingar,
som kanske kommer att stanna här.
Herr Orgård förutsatte, att en del av
dessa ungrare skulle kunna tyska. Jag
har en liten rapport betriiffande den
första kontingenten ungrare som kommit
hit. Av dem har 15 procent visat sig
kunna litet tyska. Vi har emellertid satt
i gång dels med omskolningskurser i
och för yrkesutbildning, dels med ren
skola för de ungerska barnen, vilka redan
har fått börja lära sig svenska och
olika skolämnen, som förekommer i våra
skolor.

Det är klart, att vi skall göra vad herr
Braconier vädjade till oss om, nämligen
se till att ungrarna inte bara kommer
hit och får arbete utan också skall
kunna inlemmas i vårt samhälle som
likvärdiga medborgare. Sedan ankommer
det på oss alla att få dem att känna
sig välkomna.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse lyssnat till denna debatt.
Jag vore mycket tacksam, om statsrådet
skulle kunna säga något om hur FN ser
på andra flyktingproblem än de nu berörda.
Jag tänker på dem som lämnat
sitt hemland i samband med att staten
Israel upprättades. Jag har läst i Stockholms-Tidningen
en skildring av den
nöd som råder i de bristfälliga läger,
vari dessa människor bor sedan många
år. De har inget hopp om att kunna
placeras ut i arbete och få normala
hemförhållanden. Det säges att hatet
och bitterheten växer bland dessa. Jag
tror att det rör sig om 700 000 å 900 000
flyktingar. Det skulle vara mycket intressant
om vi fick veta något om vad
som kan göras för dessa.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är ett mycket komplicerat
problem som fru RenströmIngenäs
berörde. Jag kan inte på rak
arm ge någon utförlig exposé över det.
Men de s. k. arabflyktingarna lider i
varje fall inte nöd i lägren. De försörjes
helt och hållet av FN. Sverige beviljar
varje år 300 000 kronor, som går direkt
till dessa arabflyktingar i lägren i Mellersta
östern. Någon nöd rent fysiskt
lider de inte, vilket bl. a. visas av att
de förökar sig oerhört till antalet. De
var från början 300 000 å 400 000, men
nu är de mellan 700 000 och 800 000.
Födelseöverskottet har dels genom goda
hygieniska betingelser och dels genom
stor nativitet blivit så stort, att dessa

76 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Extra bidrag till den verksamhet, som bedrives av Förenta Nationernas flyktingkommissarie -

arabflyktingar på kort tid har fördubblats
i antal.

Deras stora problem är just arbetsmöjligheterna
och möjligheterna att få
en stadigvarande tillvaro ordnad för
sig i framtiden, och detta är tyvärr beroende
på de politiska faktorerna i mellersta
östernproblemet. Staten Israels
gamla »vapenstillestånd» med arabstaterna
har ännu inte reglerats, någon
varaktig fred är ännu inte i sikte och
innan så skett kan en permanent lösning
av detta flyktingproblem inte
åstadkommas. Tyvärr kan jag inte ge
fru Renström-Ingnäs någon som helst
upplysning om den tidpunkt, då en
ljusning kan inträda. Vi har sett saken
så, att vi är tvungna att se till att flyktingarna
får sin materiella trygghet ordnad.
Sedan måste det på det storpolitiska
området genomföras en varaktig
fred mellan arabländerna och Israel,
innan man kan få dessa arabflyktingar
placerade. Det normala vore, att de integrerades
i de kringliggande arabländerna,
att dessa absorberade dem och
gav dem arbete. Så sker inte, därför att
flyktingarna utgör ett lämpligt politiskt
tillhygge mot Israel. Deras naturliga
missnöje mot en arbetsfri och oordnad
tillvaro blir en press mot Israels gräns.
Men detta är en så pass komplicerad
och svår sak, att jag inte kan ge mig in
på någon utrikespolitisk bedömning.
Den får anstå till någon gång då utrikesministern
i en utrikesdebatt vill penetrera
problemet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet fru Lindström för den redogörelse
hon lämnat för dessa frågor.

Jag tycker nog liksom herr Braconier,
att vi inte har så kolossalt stor anledning
att vara alltför belåtna med de
svenska insatserna. Vi har gjort det som
jag tycker är vår enkla plikt. Men låt
oss inte diskutera detta.

Det var värdefullt att få fastslaget, att
när det gäller ungerska flyktingar tänker
regeringen inte lägga arbetsmarknadssynpunkter
på saken, d. v. s. man
kommer inte endast att ta dem som kan
placeras på arbetsmarknaden. Vi kommer
alltså att ta emot flyktingar även
om det innebär, att vi inte omedelbart
kan placera ut dem. Statsrådet sade, att
vi får räkna med att det kan dröja några
månader, innan vi kan placera alla
på arbetsmarknaden. Det är värdefullt
att få detta fastslaget.

Jag tycker kanske, att statsrådets besked
om hur mycket vi framdeles kan
ytterligare öka kvoten, när det gäller
att ta in flyktingar — det var ju den frågan
jag ställde — det beskedet var mot
den bakgrund som statsrådet själv gav
mycket svävande. Har verkligen inte
regeringen övervägt denna fråga så pass
mycket, att man här i riksdagen kan
lämna ett besked av annan karaktär än
att vi får se, hur mycket vi kan klara
av.

Självfallet skall man lämpa intagningen
efter resurserna, men jag föreställer
mig att om man hedriver sin politik
på donna punkt med något längre
perspektiv än vad jag kunde utläsa ur
statsrådets svar — det är möjligt att jag
inte uppfattade nyanserna, och i så fall
är jag villig att ta tillbaka mitt omdöme
— borde statsrådet här ha kunnat ge besked
om hur många ungerska flyktingar
som regeringen avser att under de närmaste
veckorna kunna ta emot utöver
den siffra som vi fått under de sista dagarna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag kan inte ge herr
Dahlén ett sådant preciserat besked.
Det är praktiskt taget omöjligt. Som jag
sade i mitt anförande har vi försökt öka
våra insatser i etapper, allteftersom
våra resurser har vidgats. Det är riktigt,
att jag härmed inte menar arbets -

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

marknadens förmåga att kanna absorbera
flyktingarna; vi är beredda att försörja
dem i läger under en övergångstid.
Det är emellertid mycket annat som
erfordras för att ta emot flyktingarna:
man behöver lägerpersonal, tolkar och
en mängd utrustning. De som arbetar
med detta gör också en verklig organisatorisk
insats i fråga om att trolla fram
möjligheter. Vi har måst se efter hand
vad vi kan få fram och inrätta vår intagning
därefter. Det var i går som regeringen
ökade på med 500 ungernflyktingar.
Det är vad vi inom den närmaste
tiden kan ta emot, och vi får sedan
se vad det kan bli i fortsättningen.

Jag menar att vi inte skall på något
sätt förhäva oss och säga, att vi är särskilt
duktiga. Vi gör vår solklara plikt.
Sverige har en god administrativ träning
i flyktingorganisatoriska ting, som
vi haft god användning för, och jag tror
inte vi behöver vara missbelåtna med
vad som hittills har uträttats.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet sade om den personal som
arbetar med dessa frågor ber jag få
understryka, att jag tror den gör sitt
allra yttersta på ett efter våra förhållanden
förnämligt sätt. Men det är inte
detta som är det väsentliga, och vi har
inte anledning att diskutera denna personal
här. Frågan är, vilka resurser regeringen
är villig att ställa till dess förfogande
och vilka planer regeringen
har.

Detta svarar statsrådet inte på. .lag
får böja mig för att något besked inte nu
lämnas, men jag hoppas att det kan
bringas till offentligheten mycket snart,
att cn ökning av kvoten skall komma till
stånd.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Förlängning av ostkustbanan

nr 201, i anledning av väckta motioner
om ökat statligt stöd för rationaliserings-
och forskningsverksamheten
inom hantverk och småindustri,

nr 202, i anledning av väckta motioner
om vissa socialpedagogiska anordningar
beträffande barn med beteenderubbningar,

nr 203, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolbibliotek vid
särskolor med internat,

nr 204, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolhem för studerande
vid seminarier,

nr 205, i anledning av väckta motioner
om ökad utbildning av bilreparatörer,

nr 206, i anledning av väckta motioner
om vissa pedagogiska mätmetoder
m. m. inom enhetsskolan och realskolan,
nr 208, i anledning av väckta motioner
om förstärkning av vattendomstolarnas
personal m. m., och

nr 209, i anledning av väckt motion
om införlivande med statsbanenätet av
Stockholm—Nynäs järnväg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Förlängning av ostkustbanan

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
210, i anledning av väckt motion om
förlängning av ostkustbanan.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg väckt motion (II: 506) hade
hemställts, att riksdagen måtte dels i
princip besluta om förlängning av ostkustbanan
från Härnösand norrut, avseende
i första hand sträckningen till
Umeå, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till erforderliga anslag
m. m. för igångsättande av förenämnda
arbetsföretag senast under
1957.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 506 icke måtte av riksdagen bifallas.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Förlängning av ostkustbanan

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det blir allt vanligare
att yttranden från myndigheter i Norrland
om statliga åtgärder inom deras
verksamhetsområden får en viss desperat
och resignerad prägel. Tanken bakom
sådana yttranden är tydligen den,
att vederbörande tycker att det skrivs
och pratas och utreds så mycket, men
det blir i verkligheten så litet gjort.

Det är begripligt att sådana stämningar
uppstår, när exempelvis kommunikationsprojekt
av den typ vi här behandlar,
alltså ostkustbanan, dyker upp
under årtionden gång på gång men endast
i form av nya efterlvsningar i riksdagen,
nya yttranden från alla möjliga
myndigheter och nya utredningar
— för att inte tala om sådana projekt
som firar 50- och 100-årsjubileum, t. ex.
mellanriksvägen över Arjeplogs kommun,
som fortfarande bara är ett projekt.

Ett typiskt uttryck för sådana stämningar
av misstro och harm finns i ett
av de yttranden som avgivits i anledning
av vår motion. Länsstyrelsen i Västerbotten
erinrar nämligen om att den
redan vid tidigare behandling av denna
fråga har intagit en klart positiv ståndpunkt.
Järnvägen är viktig för länets
utveckling på skilda områden. Men om
statsmakterna — säger länsstyrelsen i
sitt yttrande — inte vill göra det som är
bäst och förnuftigast, så ge åtminstone
ett klart besked om den saken och ge
oss hjälp att klara de angelägna behoven
på något annat sätt, t. ex. genom
riktiga vägar, som åtminstone i någon
mån kan ge ersättning för den uteblivna
järnvägen. Något måste nämligen göras
och göras utan ytterligare dröjsmål, säger
länsstyrelsen.

Det förefaller som om kommunikationsdepartementet
och statsutskottet
inte riktigt förstår hur oerhört skadligt
det är att behandlingen av norrlands -

frågor ofta ger anledning till sådana
stämningar. Framför allt hos folk söderut
befäster det uppfattningen, att
Norrland ännu under mycket lång tid
— kanske för alltid — skall stå på undantag,
att det är en landsdel som inte
bara har hårt klimat och odrägliga avstånd
utan också statsmakterna emot
sig. Det skrämmer inte oss norrlänningar,
som är övertygade om vår landsdels.
lysande framtid. Vi har också bevis för
att storslagna framsteg kan åstadkommas,
när statsmakterna lyssnar till folkopinionen,
och vi skall nog också se
till att den opinionen hålls levande i
fråga om sådant som ännu inte är genomfört.

Men det orimliga dröjsmålet med allt
som skall ske och som måste ske förr
eller senare skrämmer andra. Det påverkar
företag, som eljest skulle etablera
sig i Norrland och därmed bidraga
till en bättre industrilokalisering, något
som också statsmakterna påstår sig vara
anhängare av. Och det blir ett hinder
för rekryteringen exempelvis av akademisk
arbetskraft, som är en viktig fråga
särskilt under den tid som återstår till
dess vi fått ett ordentligt norrlandsuniversitet.

I alla dessa sammanhang spelar kommunikationerna
en mycket viktig roll.
Vi vet av mångfaldiga exempel hur ytterligt
värdefullt det varit både praktiskt
och psykologiskt, att den översta
landsdelen nu har fått en snabb förbindelse
med det övriga landet genom
flyglinjen till Luleå och Kiruna. Men
detta är ju trots allt bara en liten detalj
i det hela. Och fortfarande håller
statsmakterna på detta område inte på
långt när jämna steg med modern utveckling
och med de behov som finns i
Norrland. Det gäller bl. a. ostkustbanan,
som vår motion handlar om.

Eftersom kustjärnvägen i Norrbotten
nämns i sammanhanget — det är järnvägsstyrelsen
som gjort det i sitt utlåtande
—• vill jag erinra om att just
behandlingen av den ostkustbanedelen

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

är typisk i flera hänseenden. Det kan
anföras mycket goda skäl för att den
ena eller andra delen av ostkustbanan
skall ha företräde vad tidpunkten för
byggnationen beträffar. Det var även
sådana skäl, som var anledningen till
att vi föreslog, att bandelen mellan Luleå
och Karlsborgsverken skulle byggas
i första hand. Vi anser emellertid,
att man vid utformningen av varje sådant
delbanbygge måste sikta till att det
skall bli en enhet och bli det inom
rimlig tid.

Även ur den synpunkten var riksdagsbeslutet
om järnvägsdelen i Norrbotten
beklagligt. Det hade föregåtts av
samma långa dröjsmål och samma skadliga
verkningar för den berörda bygden
som andra liknande fall. Men därtill
kommer, att riksdagsbeslutet blev ett
fuskverk inte bara för Norrbotten utan
också — och det är viktigt — för ostkustbanan
i dess helhet. Det blir nu både
dyrare och sämre än om man skulle
ha byggt en riktig kustbana. Det är
för övrigt skada, att vi inte ens i Norrland
kunnat komma fram till ett sådant
enhetligt betraktelsesätt, även om
det för tillfället råkar handla om en
handel, som ligger utanför den egna
länsgränsen.

I fråga om hittills beslutade delar av
ostkustbanan har samma invändningar
förekommit som nu görs rörande den
västernorrländska och västerbottniska
delen, nämligen att den tagen för sig
inte blir affärsmässigt bärande. Därmed
kommer vi emellertid in på det gamla
stridsämnet, om inte sociala synpunkter
måste tillmätas stort värde vid sidan
av de strikt företagsmässiga. Vi vidhåller
för vår del — och den synpunkten
har vi hävdat i alla liknande sammanhang
— att stor hänsyn måste tas till sådana
faktorer som möjligheten att bättre
kunna utnyttja Norrlands rika naturtillgångar
samt att sörja för sysselsättning
åt alla som vill stanna i Norrland.

1 princip har vi ingenting att invända
mot järnvägsstyrelsens mening,

Förlängning av ostkustbanan

att anläggningar av detta slag inte skall
få medföra en ytterligare räntebelastning
för statens järnvägar. Hur man därvidlag
skall hålla SJ skadeslöst är för
oss ganska ovidkommande — det må
ske genom anslag över kapitalbudgeten
eller genom tillskott på det sätt, som
riksdagen genom beslut i förra veckan
har begärt utredning om. Huvudsaken
är att det går snabbt. Själva finansieringsfrågan
kan ju omöjligen motivera,
att man skall dröja ytterligare i flera
år.

Herr talman! Från sådana utgångspunkter
och eftersom själva sakfrågan
i övrigt är så utdebatterad och utredd
och eftersom det råder en enhällig mening
i de berörda bygderna om betydelsen
av denna järnväg, bör inte heller
finansieringsfrågan få utgöra något hinder
mot förslaget i vår motion. Jag yrkar
därför bifall till motionen 11:506.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Frågan om ostkustbanans
förlängning har varit aktuell under
efterkrigsåren. Vi har i statsutskottet
upprepade gånger haft att handlägga
ärendet, och vi har därvid varit angelägna
att tillämpa ett omfattande remissförfarande
för att få spörsmålen
allsidigt belysta.

I sitt remissvar i år liar järnvägsstyrelsen
bland annat anfört, att de senaste
årens undersökningar visat, att
icke ens inom den del av här ifrågavarande
trafikområde, där behovet av
godstransporter är störst, järnvägsekonomiska
förutsättningar kan anses föreligga.
Alla som sysslat med sådana frågor
vet, att just den företagsekonomiska
sidan måste tillmätas avgörande betydelse.

Herr Holmberg anförde som många
gånger förr, att statsutskottet saknar
förståelse för norrlandsproblemen och
i det här sammanhanget speciellt kommunikationsproblemen.
Jag tror inte
det är riktigt att påstå detta. Jag vågar
hävda, att vi är fullt på det klara med

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Förlängning av ostkustbanan

att Norrland har ett stort behov av förbättrade
kommunikationer. Den frågeställning
som här är aktuell är således
inte, om Norrland skall ha bättre kommunikationer,
utan hur vi skall lösa
detta problem. Jag tycker att därvidlag
har länsstyrelsen i Yästernorrlands län
givit uttryck för en realistisk uppfattning,
när den säger: »Finns det något
alternativ till ostkustbanans förlängning
som kan medföra samma eller
större fördelar till samma eller lägre
kostnad?» Herr Holmberg berörde också
den synpunkten.

I yttrandet från länsstyrelsen i Västerbottens
län heter det: »Kan lösningen
av kommunikationsproblemen för de
berörda områdenas befolkning och näringsliv,
särskilt i vad avser de tunga
transporterna, icke väntas ske genom
anläggandet av järnväg, är det enligt
länsstyrelsens mening nödvändigt att inrikta
sig på en mycket väsentlig förstärkning
av landsvägarna.»

Utskottet har i sitt utlåtande hänvisat
till att de i motionen berörda frågorna
torde komma att upptagas till behandling
av 1953 års trafikutredning,
som liar att företa en prövning av hela
det trafikpolitiska problemet i vårt land
Med utgångspunkt från kostnadsstrukturen
för järnvägs-, respektive landsvägtransporter
samt dessa transporters
olika ekonomiska förutsättningar i områden
med olika trafiktäthet bör utredningen,
enligt direktiven, söka komma
fram till en avvägning, som möjliggör
en ändamålsenlig användning och samordning
av de särskilda transportmedlen.

Herr talman! Det synes mig vara tämligen
klart att just dessa spörsmål, aktualiserade
i herr Holmbergs motion,
hör hemma i denna utredning. Till yttermera
visso vill jag anföra att bland
de speciella järnvägsfrågor, som utredningen
enligt direktiven har att ta befattning
med, nämnes särskilt förslaget
om byggande av en järnväg utefter
norrlandskusten.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad herr Malmborg i
Skövde nu sagt bestyrker vad jag tidigare
påpekat, nämligen att denna ständiga
väntan, i vissa fall flera årtionden,
på en lösning av kommunikationsproblemen
i Norrland ibland medför att
även myndigheter i ren förtvivlan måste
föreslå någon kompromisslösning,
som de själva inte anser vara bra men
som de ändå anser bättre än ingenting
alls.

Just i fråga om ostkustbanan har vi
ett sådant exempel för Norrbottens vidkommande.
Det beslut som riksdagen
till sist stannade för är ju inte alls vad
som motsvarar en rimlig behandling av
frågan, och inte heller motsvarar vad
norrbottningarna hade väntat av riksdagen,
utan det är en eländig kompromiss.
På samma sätt förhåller det sig med
förslagen från Västernorrlands och Västerbottens
länsstyrelser: det är dåliga
kompromisser. Dessutom bar det visat
sig — vilket riksdagen hör beakta —
att sådana kompromisser i fråga om
brobyggen samt järnvägs- och landsvägsbyggen
i längden blivit mycket dyrare
än om man från början hade löst
frågan på ett riktigt sätt. Jag skulle på
rak arm kunna ge minst ett tiotal exempel
på sådana onödigt fördyrade och
fördröjda anläggningar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 211, i anledning av väckt motion
om utredning av förutsättningarna för

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32 81

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

en tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms
administrativa område m. m., och
nr 212, i anledning av väckta motioner
om en effektiv kommunal skatteutjämning.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 21

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 59, i anledning av väckta motioner
om vissa sparstimulerande åtgärder
på beskattningsväsendets område
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:290
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte antaga genom
motionerna framlagda förslag till

1) förordning om bostadssparande,
och

2) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

II) de likalydande motionerna 1:293
av herr O hlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta att höja det i
39 § 3 mom. kommunalskattelagen stadgade
schablonavdraget vid taxering av
inkomst av kapital från nuvarande 100
kronor för ensamstående och 200 kronor
för äkta makar till 200 kronor
för ensamstående och 300 kronor för
äkta makar att träda i kraft den 1
januari 1957 eller vid 1958 års taxering
samt att införa ett schablonavdrag
av 200 kronor vid taxering av inkomst
av en- och tvåfamiljsfastighet att likaledes
träda i kraft den 1 januari 1957
eller vid 1958 års taxering ävensom att

vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig lagtext.

Ovan berörda motioner innehöllo, utöver
vad nu angivits, yrkanden i ett
flertal andra hänseenden, vilka av utskottet
behandlats i betänkandena nr
31, 40 och 50.

I enlighet med utskottets hemställan
i memorial nr 47 hade riksdagen vid
vårsessionen beslutat att till innevarande
års höstriksdag uppskjuta behandlingen
av förenämnda motioner i nu
ifrågavarande delar.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson m. fl. om vissa
sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område, i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och 11:224
av herr Ohlin m. fl. om vissa lättnader
i beskattningen, m. m., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander och Edström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte

dels i anledning av de likalydande
motionerna I: 290 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 238 av herr Hjalmarson m. fl.

a) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning om bostadssparande; b)

antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

dels anse de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson m. fl., i den mån
desamma i övrigt behandlats i detta betänkande,
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt;

6 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 32

82 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

2) att de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och 11:224
av herr Ohlin m. fl. om vissa lättnader
i beskattningen, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II) av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Anders Johansson, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 290 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 238 av herr Hjalmarson
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och
11:224 av herr Ohlin m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om ytterligare
utredning i syfte att åstadkomma
sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Det är bara fjorton dagar
sedan vi hade tillfälle att i denna
kammare diskutera den ekonomiska politiken
och de åtgärder, som regeringen
anser vara lämpliga för att hålla investeringarna
tillbaka. Grunden för regeringens
önskan att tränga tillbaka investeringarna
— och det är ju särskilt de
produktiva industriinvesteringarna som
kommer i klämma — står helt naturligt
att finna i det förhållandet, att det totala
sparandet här i landet är för litet.
Det kanske inte finns anledning att diskutera
just den saken, ty där är vi fullt
ense. Men det finns ändå skäl att peka
på det omedelbara samband som råder
mellan bristen på kapitalmedel och svårigheterna
på kreditmarknaden å ena
sidan samt de bryska åtgärder, som regeringen
vidtagit för att begränsa företagens
möjligheter att göra nyinvesteringar,
å andra sidan. Det är ett oupplösligt
samband, där varje förbättring
av företagarnas och de enskilda människornas
liksom samhällets möjligheter
att spara också kommer att leda till en

stabilare ekonomi. Enligt vårt sätt att
se återverkar det även på de ekonomiska
förhållandena mot en friare, obunden
och expansiv ekonomi.

Högerpartiet har för sin del vid så
gott som varje tillfälle, då de ekonomiska
förhållandena diskuterats i riksdagen
eller annorstädes, med skärpa framhållit
vikten av att alla till buds stående
medel används för att höja det enskilda
sparandet. Detta sparande intar enligt
min uppfattning en nyckelställning i de
ekonomiska sammanhangen. Storleken
av det enskilda sparandet utgör grunden
för varje välståndsökning.

Härutinnan skiljer vi oss från regeringsmajoriteten,
som väl tycks inse betydelsen
av att det måste finnas ett totalt
sparande av en viss volym i samhället
men som dessutom tycks ha den
bestämda uppfattningen, att sparandet
alls icke behöver ligga hos de enskilda
individerna utan lika väl, eller kanske
hellre, bör ligga hos staten i form av
tvångssparande.

Det är svårt att få tillförlitliga uppgifter
om hur stort det personliga sparandets
absoluta storlek är här i landet.
Frågan har emellertid något diskuterats
i konjunkturrapporten för innevarande
höst, och det kan finnas anledning att
redovisa en del av de i rapporten lämnade
uppgifterna. Man har inte givit
någon upplysning om den absoluta storleken
av sparandet men däremot sökt
belysa det personliga sparandets utveckling.
Detta har man kunnat göra,
enär man relativt väl kan fastställa, hur
stora förändringar som år från år förekommit
av de personliga inkomsterna
respektive konsumtionen. En kalkyl av
detta slag är helt naturligt av intresse
bl. a. därför att den ger en viss uppfattning
om storleken av den marginella
sparkvoten, alltså förhållandet mellan
sparandeökning och inkomstökning och
dess förändring för landets inkomsttagare
som helhet.

I rapporten anges, att mellan åren
1948 och 1956 har av en viss given ök -

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Nr 32

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

ning i den reala disponibla inkomsten
i genomsnitt omkring 80 procent använts
till ökad (reell) konsumtion men
endast 20 procent till ökat reellt sparande.
Den reella marginala konsumtionskvoten
har således varit 0,8 anges det i
rapporten, medan den reala marginala
sparkvoten varit cirka 0,2. Drar man ut
denna trend visar det sig, att förhållandet
mellan konsumtionsökningen och
sparandeökningen i stort sett varit jämn
under hela perioden. Men för de olika
åren visar siffrorna en ganska markerad
kastning. För år 1956 har det således,
med utgångspunkt från den här
redovisade uppläggningen av statistiken,
skett en avsevärd sparandeminskning,
medan det under åren 1954 och
1955 skedde en relativ ökning av sparandet.
Avgörande synes mig emellertid
vara, att just under innevarande år, då
de olika restriktionsåtgärder börjat verka,
som regeringen vidtagit på det ekonomiska
området, har i realiteten en relativ
minskning av sparandet ägt rum.
Jag tror knappast att det kan ha varit
regeringens mening, att den ekonomiska
politiken skulle få denna effekt.

Detta är i korthet den allmänna bakgrund
som jag tycker man bör ha i minnet,
när man nu skall bedöma bevillningsutskottets
avstyrkande av våra förslag
till sparstimulerande åtgärder på
beskattningsväsendets område. Det
egendomliga har ju här inträffat — det
är för övrigt inte första gången — att
bevillningsutskottet ställer sig klart positivt
till åtgärder i syfte att uppmuntra
det frivilliga sparandet men avstyrker
åtgärder för att öka sparandet genom
lättnader i beskattningen. Det är, som
vanligt i riksdagen, ett långt avstånd
mellan ett principiellt positivt ståndpunktstagande
till ett reellt tillstyrkande
av praktiska och konkreta åtgärder,
ägnade att uppfylla det angivna syftet.

I högermotionen, som föranlett betänkandet,
har upptagits inte mindre än
sju olika förslag för att åstadkomma ett
ökat frivilligt sparande. Det första för -

slaget gäller en form av målsparande för
att stimulera människorna att spara
pengar till en egen bostad. Konkret innebär
förslaget att man på särskilt bostadskonto
i bank eller annan penninginrättning
skulle få insätta ett belopp
om sammanlagt 5 000 kronor, för äkta
makar högst 10 000 kronor, vilket belopp
skulle bli skattefritt, om medlen
uttas för förvärv av eget hem eller för
betalning av insats i bostadsrättsförening.
Vi har ansett att detta förslag är
ett godtagbart och praktiskt genomförbart
alternativ när det gäller att öka
sparandet för bostadsanskaffning, i
synnerhet som det ju måste bli fråga
om ett nysparande på särskilt konto.

Det förhållandet att den bostadspolitiska
utredningen diskuterat frågeställningen
i sitt betänkande med riktlinjer
för bostadspolitiken bör ju inte hindra,
att riksdagen redan nu fattar beslut om
ett bostadssparande på det sätt som vi
föreslagit. Ett bifall till motionens förslag
bör enligt vår mening helt naturligt
inte utesluta ytterligare stimulansåtgärder
från statsmakternas sida när
det gäller att förverkliga tanken på ett
målsparande för bostadsanskaffning.

Att vårt förslag har utformats såsom
en särskild skattelättnad anser utskottet
var ett fel, men man kan väl snarare
säga att en åtgärd som är ägnad att
minska skattebelastningen i själva verket
innebär den bästa stimulansen när
det gäller att åstadkomma en ökning av
det frivilliga sparandet. Härtill kommer
den synpunkt, som inte endast gäller det
av oss förordade förslaget utan som gäller
varje praktisk åtgärd som är ägnad
att förbättra möjligheterna att finansiera
flera bostäder, att det för ungdom
som avser att ingå äktenskap är av utomordentlig
betydelse att reella möjligheter
skapas för en lösning av deras
bostadsfråga.

Ett förslag som hänger samman med
den bostadspolitiska målsättning, som
högerpartiet har drivit under de senare
åren, är att ägare av en- och tvåfamiljs -

84 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

fastigheter eller bostadsrättslägenheter
skall få rätt till avdrag vid fastighetstaxeringen
intill ett belopp av högst 700
kronor för överamortering av sådan
fastighet eller lägenhet. Frågan om avdragsrätt
vid inkomsttaxeringen för
skuldamortering är helt naturligt ett
problem som har fått stor aktualitet under
de senaste åren.

Den föreslagna skattefria överamorteringen
för ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter
kan emellertid få ganska vittgående
konsekvenser. Vi har därför ansett
det lämpligt att hela detta spörsmål
om amortering av skuld och avdragsrätt
härför vid inkomsttaxeringen närmare
prövas. Detta bör ske snarast.
Lämpligast är att frågan tas upp till
fortsatt övervägande, när regering och
riksdag har att ta slutgiltig ställning till
det förslag som den särskilt tillkallade
utredningsmannen inom finansdepartementet
kommer att framlägga i vad avser
inkomstberäkning för vissa fastigheter.

Utskottsmajoriteten har vid sitt avståndstagande
från detta förslag bl. a.
motiverat detta därmed, att för en- och
tvåfamiljsfastigheter sker inkomstbeberäkningen
numera enligt schablonmetoden.
Vid fastställande av procenttalet
har därvid hänsyn tagits till att
andra omkostnadsavdrag än gäldränta
och tomträttsavgäld inte får medgivas.
Vi kan inte anse detta vara ett skäl mot
det av oss framförda förslaget om rätt
till skattefri överamortering. Den nuvarande
schablonberäkningsmetoden är
inte tillfredsställande och vi har i andra
sammanhang påyrkat en återgång till
det tidigare systemet, innebärande att
avdrag skall medgivas för verkliga kostnader.

Jämväl vårt förslag om ett extra avdrag
på 200 kronor vid beräkning av
fysisk persons inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
i hemortskommunen
har utskottet avstyrkt. I samband därmed
har man även tagit avstånd från
förslaget om att schablonavdraget vid

inkomst av kapital skall fördubblas samt
att ett särskilt avdrag skall införas för
inkomst av utdelning på aktier eller andelar.
Det sistnämnda avdraget skulle
enligt vårt förslag utgöra 150 kronor för
ensamstående och 300 kronor för gifta.
Vi har emellertid inte velat reservera
oss på denna punkt, huvudsakligen med
hänsyn till att den i oktober 1956 tillkallade
utredningsmannen inom finansdepartementet
numera i en särskild promemoria
framlagt vissa förslag som i
stort sett överensstämmer med de i
motionen framförda yrkandena. Det
finns dock en avgörande skillnad mellan
yrkandena i promemorian och i
motionen. Den gäller det av oss förordade
särskilda avdraget från inkomst
av utdelning från ekonomiska föreningar,
vilket icke återfinnes i promemorian.
Vi anser att detta spörsmål bör göras
till föremål för övervägande när de övriga
i promemorian förordade förslagen
förelägges riksdagen för prövning. Då
det föreligger överensstämmelse när det
gäller tidpunkten för ikraftträdandet av
de av oss förordade skattelättnaderna
och det av utredningsmannen framförda
förslaget, har vi som sagt inte
velat reservera oss på denna punkt.

Slutligen har vi i motionen ånyo
aktualiserat frågan om en höjning av
försäkringsavdragets maximibelopp. Vi
vill sålunda att från och med 1958 års
taxering dessa avdrag skall höjas till
400 kronor för ensamstående och 800
kronor för gift skattskyldig. Utskottet
har ställt sig kallsinnigt till detta yrkande
och avstyrkt detsamma. Man har
bland annat hänvisat till att försäkringsavdragen
höjdes i samband med sjukförsäkringsref
ormens ikraftträdande
och att denna höjning avpassades på
sådant sätt, att det tidigare utrymmet
för avdrag för frivilliga försäkringar i
stort sett bibehölls. Det är riktigt, att
det bibehölls siffermässigt, men detta
innebär med andra ord, att det inte
skedde någon reell höjning av avdraget
vid detta tillfälle. Vi anser inte att riks -

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32 85

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

dagens ståndpunktstagande härutinnan
var riktigt. Det fanns ingen anledning
att låsa fast försäkringsavdraget vid en
siffernivå, som ingalunda motsvarade
vad som fastställdes, när försäkringsavdraget
första gången infördes. Man
glömmer helt bort, att penningvärdeförsämringen
radikalt urholkat värdet
av det nuvarande avdraget. Skulle försäkringsavdragens
storlek ha höjts i takt
med penningvärdeförsämringen, finge
man säkerligen inte nöja sig med 300
respektive 600 kronor, utan de komme
kanske att ligga på minst det dubbla
beloppet. Det finns anledning att erinra
om att det snart är femtio år sedan ett
avdrag av detta slag infördes i vår
skattelagstiftning. I andra sammanhang
har riksdagen uttalat sig positivt när
det gällt att höja vissa förmåner, särskilt
då de sociala, när dessa blivit mer
eller mindre värdelösa genom den fortgående
penningvärdeförsämringen. I
och för sig finns det ingenting som talar
för att man skulle anlägga en annan
syn när det gäller ett avdrag av det
slag försäkringsavdraget utgör. Kan det
möjligen förhålla sig på det sättet att
riksdagen principiellt är avogt inställd,
när det gäller att gynna försäkringsspararna?
Det finns för övrigt alltför
många exempel på att man begagnat
penningvärdeförsämringen som ett medel
i regeringens skatteskärpningspolitik.
Vårt yrkande är väl befogat, och de
av oss föreslagna avdragsbeloppen om
300 respektive 600 kronor är mycket
rimligt tilltagna.

Vad utskottsmajoriteten slutligen anfört
om att man ännu inte fått någon
allmän uppfattning av hur de nya avdragen
i praktiken har kommit att
verka, tycker jag att det inte finns
någon anledning att fästa något som
helst avseende vid. Det är en formulering,
som alltför ofta användes av utskottet,
då man är i avsaknad av sakskäl.
Vi vill alltså tillstyrka förslaget
om höjda försäkringsavdrag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

att få yrka bifall till den av mig och
herr Velander avgivna reservationen till
bevillningsutskottets betänkande nr 59.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsbetänkande
rymmer som vi hört förslag
till en hel del olika sparfrämjande åtgärder
genom skattelindring. Vi som
undertecknat reservation nr II har emellertid
med anledning av olika omständigheter
ansett, att årets riksdag inte
gärna kan bifalla något av dessa olika
förslag, och har därför i en särskild
reservation framfört krav på utredning.
I ett avseende, när det gäller kapitalavdraget,
finner vi dock, att frågan kommit
i ett helt annat läge genom den utredning
om fastighetsbeskattningen,
som vi tidigare i dag har talat om och
i vilken det föreslås, att kapitalavdraget
skall höjas till 400 kronor. Det förut
föreslagna avdraget på upp till 300 kronor
har sålunda förlorat sin aktualitet.

Beträffande försäkringsavdraget anser
vi, att en utredning på den punkten
kan motiveras med hänsyn till att man
numera torde kunna få klarare begrepp
om sjukförsäkringsavgifterna för de olika
skattedragarna. Dessutom spelar väl
penningvärdet sin roll också i detta
sammanhang, varför det vore skäligt
med en något närmare utredning även
därom.

Vad sedan bostadssparandet beträffar,
menar vi, att det är mycket värdefullt
med sådant målsparande och att alla
rimliga åtgärder bör vidtagas för att
främja det. Vi anser också, att det därvidlag
inte heller borde vara uteslutet
att använda sig av skattelindringsmetoden.
Det föreliggande förslaget är emellertid
inte tillfredsställande utformat,
och därför har vi inte kunnat biträda
detta utan menar, bl. a. att ett förslag
om bostadssparande såvitt möjligt måste
tillgodose kravet på elt verkligt nysparande.
Vi anser, alt frågan om bostadssparande
kräver en närmare utred -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

ning. Vi har emellertid liksom utskottet
betonat, att det frivilliga sparandet är
angeläget, och enligt vår uppfattning
skulle man kanske för att främja det
kunna tillgripa skattelindringar. Alla
dessa olika förslag torde emellertid böra
samordnas genom en utredning. Vi yrkar
därför, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t hemställa om ytterligare utredning
i syfte att åstadkomma sparstimulerande
åtgärder på beskattningsväsendets
område.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen nr II.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Såsom herr Edström redan
framhållit finns det inte några uppgifter
om hur stort det enskilda personliga
sparandet för närvarande kan
vara. Man kan därför inte heller ha någon
bestämd uppfattning om huruvida
detta sparande är »stort» eller »litet».
Men naturligtvis kan man något avgöra
hur utvecklingen av sparandet har
gestaltat sig under senare år, och herr
Edström anförde här vissa uppgifter
från konjunkturinstitutets höstrapport
om hur man där ser på utvecklingen.
Herr Edström kom därvid till det resultatet
att det hade skett en förändring
till det sämre av sparandet under år
1956, jämfört med sparandet under år
1955. Jag vill då hänvisa till vad konjunkturinstitutet
säger, sedan man angivit
utvecklingen som helhet under en
tioårsperiod: »Mot denna bakgrund
framstår, som synes, varken 1955 års
relativt kraftiga sparandeökning eller
1956 års sparandeminskning som särskilt
anmärkningsvärda.» Man konstaterar
vidare att det föreligger en tämligen
jämn trend under den tioårsperiod som
undersökningen har omfattat och man
kommer till följande: »Den enda slutsats,
som bör dras av diagrammens utseende
synes vara den, att om man med
sparbenägenheten avser sambandet mellan
inkomstutveckling och sparande -

utveckling, kan det tillgängliga statistiska
materialet i vart fall inte tas som
bevis för att någon långsiktig nivåförändring
av sparbenägenheten — sparviljan
— inträffat under åren 1948—
1956.»

Detta är en synpunkt som rätt mycket
strider mot den uppfattning som man
från såväl högerns som folkpartiets sida
brukar anföra, nämligen att vi går mot
ett läge där sparviljan kommer att bli
allt sämre. Jag tror att i nuvarande
situation sparas det åtskilligt: det sparas
till bostäder och till försäkringar
och det förekommer naturligtvis även
ett betydande banksparande utan bestämt
angivet mål. Men även om det
sparas mycket, är naturligtvis behovet
av investeringar så stort att det är i hög
grad önskvärt med ett ökat sparande.
Om den saken råder det säkert inte
några delade meningar.

Men sedan säger herr Edström, att
socialdemokratien inte har något egentligt
intresse av att det enskilda sparandet
ökar; enligt vår uppfattning skulle,
menar herr Edström, sparandet lika väl
kunna ligga hos stäten. Vad finns det
för belägg för ett sådant påstående? Vi
på vårt håll har aldrig förnekat att det i
högsta grad är ett allmänintresse, om det
enskilda sparandet är stort och ökar.
Det andra ledet i resonemanget kommer
ju inte in, förrän vi konstaterar att
det enskilda sparandet, även om det är
stort och ökar, ändå är otillräckligt för
att tillföra marknaden det kapital som
behövs för att investeringsbehovet skall
kunna tillgodoses. Därför är det enligt
vår mening önskvärt att det vid sidan
om det enskilda sparandet också finns
ett allmänt kollektivt sparande. Det är
denna uppfattning som har kommit till
uttryck genom den totalbalanserade
budget som detta år framlagts.

Jag vill vidare hänvisa till de åtgärder
av olika slag som inte minst under
senare år vidtagits från statsmakternas
sida för att uppmuntra det enskilda
sparandet. Det har bland annat skett

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32 87

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

genom det premiesparande som vid
kommande årsskifte har bestått under
en tvåårsperiod. Det har skett genom
de förändringar som vi genomfört i
skattelagarna, innebärande att viss avkastning
av kapital är skattefri. Det har
skett genom att vi under lång tid haft
möjligheter att göra avdrag för sådana
pengar som placeras i försäkringssparande.
Yi har för rätt kort tid sedan behandlat
ett förslag, där man uppmuntrar
dem som vill låta skatteåterbäringen
stanna kvar hos staten en tid framöver.
Får jag till detta även lägga, att om
räntenivån har någon betydelse för det
enskilda sparandet — vilket jag för all
del betvivlar — har man inte på mycket
länge haft ett mera gynnsamt läge än
det vi har just nu.

Då kan man emellertid säga, att även
om det nu gjorts åtskilligt för att uppmuntra
det enskilda sparandet så är det
angeläget att gå vidare på denna väg.
Jag ber då att — i likhet med herr
Edström — få hänvisa till den utredning
som gjorts inom finansdepartementet.
Där föreligger ett förslag som skulle
innebära en uppmuntran till sparande
i egnahem. Enligt detta förslag skulle
det bli fördelaktigare villkor för dem
som har ett kapital. Skulle det förslaget
genomföras betyder det, att en kapitalavkastning
på över 10 000 kronor för
två makar skulle bli skattefri. Härmed
har man på två punkter i betydande utsträckning
tillgodosett det motionerna
handlar om.

Jag kommer sedan till det som får
betraktas som det väsentliga i denna
högerframställning. Det är bostadssparandet.
Jag skulle här, i likhet med utskottet,
vilja hänvisa till att man på
olika håll tagit initiativ till att åstadkomma
ett bostadssparande på de vanliga
villkor som gäller för banksparande
eller på de villkor som gäller när man
sätter in pengar i bostadsföretag. För
egen del vill jag säga att det initiativ
som exempelvis Stockholms sparbank
tagit till byggande av egnahem är myc -

ket gott. Jag är övertygad om att man
kommer att få framgång i sina strävanden
att få människorna att spara under
några år för att därefter få möjligheter
att förvärva ett eget hem. Här håller
alltså en del på att ske.

Vidare har den utredning, som för
inte så länge sedan slutförde sitt arbete
beträffande bostadspolitiken, även varit
inne på frågan om det önskvärda i att
bostadssparandet finge en ökad omfattning.
I debatten här har sagts — det var
närmast herr Sjölin som påpekade det
— att frågan, hur man skall utforma
detta, borde utredas närmare. Jag vill
då bara hänvisa till vad socialministern
framhöll i interpellationsdebatten i
denna kammare den 13 november i år.
Socialministern sade bland annat: »Bostadspolitiska
utredningens betänkande
är f. n. föremål för sedvanlig remissbehandling.
Sedan denna avslutats kommer
regeringen att pröva de skilda förslagen,
bl. a. frågan om bostadssparandet.
I den mån anledning visar sig föreligga
att från statens sida vidtaga åtgärder
för att stimulera bostadssparande
är jag beredd att medverka härtill.» Frågan
är alltså uppmärksammad. Uttalandet
är inte negativt i inställningen till
bostadssparandet.

När man nu kommer in på det konkreta
högerförslaget har man all anledning
att vara skeptiskt inställd. Vad
betyder högerförslaget? Jo, det betyder
att vi skattevägen skulle införa en subvention
till dem som bygger egnahem
eller till dem som vill ha en lägenhet.
De får dock själva göra en kontant insats.
Det är i och för sig rätt egendomligt
att högern träder fram som det
parti, som här skulle vilja öka subventioneringen
till bostadsbyggandet.
Förklaringen till detta får man emellertid
om man ser hur en sådan subventionering
kommer att verka. Den kommer
inte att ta hänsyn till om något
behov föreligger. Det kommer inte att
bli en subvention, som hjälper dem som
har det svårt med sin ekonomi. Det blir

88 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

i stället en subventionering som ökar
ju större inkomsten är.

Om vi ser på statens andel i denna
subventionering så skulle det för folk i
de vanliga inkomstlägena röra sig om en
subventionering på 1 100 kronor under
en femårsperiod under förutsättning att
de komme upp till de 10 000 kronor
i sparande det maximalt är fråga om.
För folk i de högsta inkomstlägena blir
subventionen 6 500 kronor. Det kan inte
vara rimligt, om man vill söka påverka
sparandet till bostäder, att man gör en
gradering där den ene får ungefär sex
gånger så mycket i återbäring för samma
sparade belopp som den andre. Det är
att gå i en riktning, som utskottet bestämt
motsatt sig och som inte kan vara
rimlig.

Samma förhållande gäller ju när det
är fråga om det högerförslag, som skulle
möjliggöra amorteringar för egnahem
eller bostadsrätt. Där skulle man då få
göra ett motsvarande avdrag vid inkomsttaxeringen.
Också detta kommer
ju att verka i hög grad ojämnt, även om
det är fråga om exakt samma sparsumma.

Jag skall, herr talman, inte säga något
mer om detta utan bara nämna några
ord om försäkringsavdraget. Jag tror att
det är ett i hög grad nyttigt sparande
som förekommer via försäkringarna. Det
är önskvärt att också detta sparande
kan öka, så att vi får ett större totalt
sparande. Detta är ju också bevillningsutskottets
uppfattning. När utskottet går
emot en höjning av försäkringsavdraget
i det nu aktuella läget beror det ju på
att vi för kort tid sedan genomförde en
höjning. Den höjningen har ännu inte
tillämpats vid någon taxering. Man gör
det första gången nästa år. Då är det väl
rimligt om man säger, att vi skall avvakta
erfarenheterna från denna taxering
innan vi på nytt tar upp frågan
om en höjning av försäkringsavdraget
till prövning.

Jag vill vidare säga, att den historieskrivning
som herr Edström gjorde på

denna punkt inte kan vara alldeles
riktig. Han sade, att man inte har gjort
någonting alltsedan försäkringsavdraget
kom till. Innan vi genomförde höjningen
från 400 kronor till 600 kronor
genomförde vi •— det var för inte så
många år sedan — en höjning för gifta
från 200 kronor till 400 kronor. Den
sist vidtagna höjningen skulle närmast
ge utrymme för de nytillkomna avgifterna
för sjukförsäkringen, men den
föregående höjningen var en reell höjning
för alla gifta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Sparandet har, som herr
Henriksson säger varit jämnt, om man
betraktar hela perioden, men det omdömet
gäller inte åren 1955 och 1956.
Den konklusion jag drog anser jag därför
fortfarande vara riktig.

Det ställdes en fråga till mig, vad jag
menar med att regeringen och majoritetspartiet
vill ha ett tvångssparande.
När man lägger upp ett skattesparande
av sådana mått som vi fått vara med om
under de senaste åren, behöver man
väl inte tveka om att det är ett tvångssparande.
Att ett sådant tvångssparande
avsevärt minskar möjligheterna till
frivilligt sparande kommer man inte
ifrån.

Om bostadssparandet skall göras till
ett vanligt banksparande, vilken fördel
har de sparande då av detta banksparande?
Efter vad det står i bevillningsutskottets
utlåtande, skall de sparande
beredas förtur framför övriga bostadssökande,
och de skall också favoriseras
genom större valfrihet. Det är väl inte
ett demokratiskt sätt att lösa problemet
att ge de sparande förmånen att komma
litet längre fram i kön. Det skulle väcka
kolossal opposition.

Sedan kan man tänka sig ett »både
och». Man behöver naturligtvis för ett
sådant bostadssparande inte skjuta åt

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32 89

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

sidan tanken att också uppmuntra sparandet
genom en skatteförmån. Att den
senare vägen är riktigare än att gå via
banksparandet, tror jag alla inser.

Den som har större inkomst har troligtvis
också stora utgifter, och hans
möjlighet att spara är kanske inte större
än dens som har mindre inkomster och
därmed mindre kostnader att stå för.
Det kan därför vara riktigt att skära
alla över en kam. Man kan inte fastställa
olika grader för ett sådant sparande,
men man kan mycket väl sätta
upp en maximigräns för hur stor del av
sparandet som skulle medföra skattelättnader.
Om gränsen sätts vid låt oss
säga 3 000 eller 3 500 kronor skulle den
odemokratiska sidan av detta sparande
bortfalla.

Herr Henriksson säger att försäkringsavdraget
höjdes för ett år sedan. Det var
ingen reell höjning då utan endast en
omläggning. Däremot var det en reell
höjning för några år sedan, när det höjdes
från 200 till 400 kronor, men om
man räknar om de 200 kronor, som avdraget
uppgick till när det infördes för
50 år sedan, till nuvarande penningvärde,
skulle det bli av storleksordningen
flera tusen kronor.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! När man bedömer försäkringsavdraget
har man inte bara att
utgå ifrån hur högt avdraget skulle vara,
om det i nuläget skulle svara mot de
200 kronor det uppgick till när det infördes,
utan också att beakta i vilken
utsträckning detta avdrag under nuvarande
förhållanden är tillräckligt för
att täcka de försäkringsavgifter som
folk i allmänhet har. De för all del visst
inte fullkomliga undersökningar, som
bevillningsutskottet lät utföra för några
år sedan, visade, att försäkringsavgifterna
i de allra flesta fall kunde rymmas
inom ett avdrag på 400 kronor. Även
om man har stort intresse för denna
fråga, bör man nog inte ta upp den till

omprövning innan nu gällande avdrag
hunnit tillämpas i det praktiska livet.

Beträffande bostadssparandet är väl
bara att säga, att herr Edström nu erkänner,
att det kanske inte är rimligt
att ha ett bostadssparande via skatten
enligt högermotionens och högerreservationens
utformning, därför att detta
gynnar de stora inkomsttagarna i alltför
stor utsträckning. Man skulle då
laborera med en gräns — var gränsen
skulle gå gick han inte närmare in på.
Men så fort man gör något sådant
går man ju ifrån det som jag trodde
skulle vara finessen med skattesparandet.
Då kommer man över till frågan:
Hur mycket skall vi ge åt dem, som
bygger hus, i kompensation för det sparande
de åstadkommer? Det blir en
formlig subvention som är ungefär lika
för alla, och jag kan inte finna att man
skall ge sig in på ett sådant här system
för att åstadkomma detta. Då är det
bättre att ha den ordning som HSB,
Stockholms sparbank och vissa städer
och andra kommuner nu börjat tillämpa,
nämligen att locka med att om folk
bostadssparar blir det dels allmänt sett
flera bostäder och dels ökade möjligheter
för dem själva att tillgodose sitt
personliga bostadsbehov.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Orsaken till att jag så
starkt framhåller att bostadssparandet
skall få en fördel i skattehänseende är
att ett sådant sparande har betydligt
starkare effekt än någon annan åtgärd i
syfte att öka sparandet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Velander
och Edström avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Kristensson i Osby
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Edström

90 Nr 32 Onsdagen den 5 december 1956 fm.

Interpellation i anledning av vissa rättskränkningar mot egyptiska medborgare av
judisk börd

begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Edström
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 59 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Kristensson i Osby
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herrar Velander och Edström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 69 ja och 51
nej, varjämte 77 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Kristensson i Osby avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Kristensson i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Sjölin begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 78 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial nr 38, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt

första lagutskottets utlåtande nr 36,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, dels ock i ämnet
väcka motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 23

Interpellation i anledning av vissa rättskränkningar
mot egyptiska medborgare
av judisk börd

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 5 december 1956 fm. Nr 32

Interpellation i anledning av vissa rättskränkningar mot egyptiska medborgare av
judisk börd

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! De senaste dagarnas
underrättelser från Mellersta östern ger
vid handen, att egyptiska medborgare
av judisk börd samt i Egypten boende
statslösa judar tvingas att lämna sitt
hemland, varvid deras egendom konfiskeras
av den egyptiska staten. Det
har även nämnts, och man har knappast
någon anledning att betvivla uppgiftens
riktighet, att egyptiska judar — väl att
märka ej israeliska undersåtar — förts
till egyptiska koncentrationsläger.

Dessa åtgärder kan inte jämföras med
de säkerhetsåtgärder som ett i krig varande
land brukar vidtaga mot inom
dess gränser boende främlingar med ett
fiendelands nationalitet. Här gäller det
egyptiska medborgare av judisk börd,
som icke förbrutit sig mot sitt hemlands
lagar men likväl hänsynslöst frånhändes
sin egendom och fördrivs från
sina hem och sin borgerliga näring.

Om de nu lämnade uppgifterna visar
sig vara riktiga synes Egypten således
mot en oskyldig minoritet ha vidtagit
åtgärder, som måste anses innebära ett
brott mot 1949 års Genévekonvention
till skydd för civilbefolkningen under
krig och en grov kränkning av de
mänskliga rättigheter, kring vilka Förenta
Nationerna velat slå vakt.

Utifrån har världen svårt att rätt
bedöma vidden och djupet av den egyptiska
judenhetens tragedi. Här, liksom i
fråga om Ungern, är det därför önskvärt
att Förenta Nationerna genom undersökningar
på platsen får en klar insyn
i förhållandena och därmed en
grundval för åtgärder som kan medverka
till en rättelse av begångna rättskränkningar.

Denna omständighet ger mig anledning
att anhålla om andra kammarens
tillstånd att till hans excellens ministern
för utrikes ärendena få rikta följande
frågor:

Har den svenska utrikesledningen
riktat Förenta Nationernas uppmärksamhet
på de rättskränkningar som den
egyptiska regeringen enligt uppgift begått
mot tiotusentals egyptiska medborgare
av judisk börd?

Om så icke är fallet, avser Ers Excellens
att, eventuellt i samråd med de
övriga nordiska staterna, hos Förenta
Nationerna påkalla skyndsamma åtgärder
med anledning av det inträffade?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Onsdagen den 5 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Allmän ordningsstadga m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till allmän
ordningsstadga, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 143, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till allmän ordningsstadga;

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om allmänna sammankomster;
och

2) lag om skyldighet att renhålla
gata m. m.;

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av
16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket;

dels ock velat inhämta riksdagens
yttrande över ett vid propositionen likaledes
fogat förslag till förordning om
ändring i förordningen den 22 juni
1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

Den i propositionen föreslagna allmänna
ordningsstadgan var avsedd att
ersätta 1868 års ordningsstadga för rikets
städer och skulle gälla riket i dess
helhet. Offentliga tillställningar, varmed
avsåges teaterföreställningar, danstillställningar,
idrottstävlingar och liknande
tillställningar, skulle regleras i
allmänna ordningsstadgan. Tillstånd
skulle fordras för anordnande av vissa
särskilt angivna slag av tillställningar.
Församlingsrätten hade ansetts
vara av den vikt att den borde regleras
i en särskild lag om allmänna
sammankomster. Med sammankomst avsåges
t. ex. sammankomst för överläggning,
opinionsyttring eller upplysning
i allmän eller enskild angelägenhet, föreläsning,
föredrag, religionsövning
m. m. Tillstånd att anordna allmän sammankomst
skulle fordras endast om den
skulle anordnas utomhus å allmän plats.
Anmälan om sammankomst skulle ske
endast i mycket begränsad omfattning.
Renhållning inom stadsplanelagt område
i stad, köping eller annat samhälle, där
byggnadslagens bestämmelser för stad
gälla, föreslogs i princip skola åvila
samhället, då fråga vore om gata, torg,
park och annan sådan allmän plats samt
allmän väg. Under vissa förutsättningar
skulle dock fastighetsägare kunna åläggas
att svara för renhållning av gångbana
eller annat för gångtrafiken erforderligt
utrymme utanför sin fastighet.
I lagen hade upptagits en särskild
bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t
skulle äga medgiva annan ordning för
renhållningen än som föreskreves i lagen.
Författningsförslagen voro avsedda
att träda i kraft den 1 januari 1958.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
10 § allmänna ordningsstadgan ha följande
lydelse:

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32

Å juldagen, långfredagen och påskdagen
efter klockan sex på morgonen
må icke anordnas offentlig tillställning.
Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag
för tillställning, vars innehåll
och syfte kan anses förenligt med högtidens
helgd.

I förslaget till lag om skyldighet att
renhålla gata m. m. voro 1 § första stycket,
2 § första stycket samt fjärde stycket
i övergångsbestämmelserna så lydande: 1

§ (första stycket)

Renhållning i stad inom område, för

vilket stadsplan fastställts, av gata,
torg, park och annan sådan allmän plats
samt allmän väg åvilar staden. Samma
lag vare beträffande snöröjning jämte
undanskaffande av snö och is ävensom
sändning eller annan åtgärd till motverkande
av halka i den mån ej åtgärden
ankommer på kronan såsom
väghållare.

2 § (första stycket)

Ägare av fastighet inom område, som
i 1 § första stycket sägs, må genom
beslut av stadsfullmäktige åläggas att
fullgöra skyldighet som i nämnda paragraf
avses, såvitt angår gångbana eller
annat för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten. Beslutet
skall underställas Konungens prövning,
såframt på fastighetsägare lägges skyldighet
som tidigare icke ålegat honom.

Övergångsbestämmelserna
(fjärde stycket)

För stad eller annan ort, som avses
i lagen, må stadsfullmäktige eller motsvarande
myndighet genom beslut före
lagens ikraftträdande bestämma att med
lagens tillämplighet tills vidare skall
anstå. Sådant beslut vare dock ej gällande
utöver två år från lagens ikraftträdande.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till

Allmän ordningsstadga m. m.

motionerna I: 557 och II: 736 samt med
avslag å motionen II: 747 — måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att
riksdagen vid granskning av det vid
förevarande proposition fogade förslaget
till allmän ordningsstadga ej funnit
skäl göra andra uttalanden än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit;

B) att riksdagen måtte för sin del antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om allmänna sammankomster; C)

att riksdagen — med avslag å motionerna
1:553 och 11:730, 1:554 och
II: 733 samt I: 563 och II: 748 — måtte
för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om skyldighet
att renhålla gata m. m.;

D) att riksdagen måtte för sin del
antaga de likaledes vid propositionen
fogade förslagen till lag angående ändring
i lagen den 18 december 1953 (nr
754) om införande av kommunallagen
och till lag angående ändrad lydelse av
16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket;

E) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen ej
funnit anledning till erinran mot det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändring i förordningen
den 22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående
biografföreställningar.

Reservationer hade avgivits:

1) av fru Sjöström-Bengtsson, fru
Gärde Widemar samt herrar Jacobsson
i Sala och Lundqvist, vilka i fråga om
punkten A) ansett, att utskottet bort förorda,
att konserter skulle undantagas
från det i 10 § förslaget till allmän ordningsstadga
föreslagna förbudet;

2) av herrar Bglander och Gustafsson
i Borås, vilka ansett, att utskottet under
punkten C) bort hemställa, att riksdagen
— med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om skyldighet att renhålla gata
m. m. samt med avslag å motionerna

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Allmän ordningsstadga nt. m.

1:553 och 11:730, 1:554 och 11:733
samt I: 563 och II: 748 — måtte för sin
del antaga nämnda lagförslag med den
ändringen, att förslagets 2 § och fjärde
stycket i övergångsbestämmelserna
skulle erhålla följande lydelse:

2 §

Ägare av fastighet inom område, som
i 1 § första stycket sägs, må genom beslut
av stadsfullmäktige åläggas att, såvitt
angår gångbana eller annat för
gångtrafiken erforderligt utrymme utanför
fastigheten, fullgöra annan skyldighet
som i 1 § avses än undanskaffande
av snö. Beslutet skall underställas Konungens
prövning, såframt på fastighetsägare
lägges skyldighet som tidigare
icke ålegat honom.

Övergångsbestämmelserna
(fjärde stycket)

För stad eller annan ort, som avses

1 lagen, må stadsfullmäktige eller motsvarande
myndighet genom beslut före
lagens ikraftträdande bestämma att med
lagens tillämplighet tills vidare skall
anstå. Sådant beslut vare dock ej gällande
utöver fyra år från lagens ikraftträdande; 3)

av herr Lindblom, fru Gärde Widemar
samt herrar Magnusson och Fröding,
vilka ansett att utskottet under
punkten C) bort hemställa,

dels att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om skyldighet
att renhålla gata m. m. — måtte för
sin del antaga ett av reservanterna framlagt
förslag i ämnet, vilket icke upptog

2 § i Kungl. Maj:ts förslag samt i fråga
om övergångsbestämmelserna överensstämde
med den under 2) angivna reservationen; dels

ock att motionerna 1:553 och
11:730, 1:554 och 11:733 samt 1:563
och II: 748, i den mån de ej kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Punkten A föredrogs; och anförde
därvid:

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag har inte någon större
erinran mot det föreliggande förslaget
utan kan i stort sett biträda detsamma.
Jag har emellertid medverkat till
en reservation, som gäller en detalj i
förslaget, nämligen frågan om rätt att
ordna konserter på helgdagar, och det
ger mig anledning att säga några ord.

De sakkunniga som behandlat denna
fråga har inte ansett det vara nödvändigt
att göra någon förändring i nu gällande
förordning. De utgår ifrån att
konserter även i fortsättningen skall få
anordnas på vissa kyrkliga helgdagar.
Jag vill betona att jag inte har något
intresse av att slå vakt om nöjesindustrien,
för att den skall få tillfälle att
utnyttja exempelvis långfredagen och
juldagen för vanliga nöjen. Däremot har
jag gjort den erfarenheten, att lämpliga
lokaler brukar vara lediga just dessa
dagar, exempelvis långfredagen, och det
finns då möjlighet för sammanslutningar
av olika slag att anordna konserter.
Jag förstår inte varför man nu
skulle behöva göra denna sak mera tillkrånglad
än den är, ty det har, som vi
framhåller i vår reservation, inte inträffat
något som ger anledning till att nu
göra en lagändring på denna punkt. Det
är beklagligt att både utskottet och departementschefen
har funnit, att detta
skulle vara en nödvändighet. Det är
också synnerligen märkligt, att man inte
ens i det fallet då det gäller dispensförfarandet
skulle kunna överlåta åt
polisen att bestämma i dylika ärenden
utan att det skall vara länsstyrelsen som
skall yttra sig i sådana frågor.

Om jag tar ett exempel från min hemstad,
så anordnar NTO:s musikkår varje
långfredag sedan många år tillbaka en
konsert. Jag har aldrig funnit, att man
på något håll tagit anstöt av detta. Alla
uppskattar det program som då framföres,
och bland publiken finns både

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32

gamla och unga, religiösa och icke religiösa
som är nöjda med dessa konserter.
Nu skall man i fortsättningen
genom hänvändelse till länsstyrelsen anhålla
om dispens, och därmed få möjlighet
att anordna konserter på dessa
helgdagar, men jag anser inte att detta
är en så stor sak, att den vägen skall
behöva anlitas. Jag anser inte heller,
att det förekommit något som gör att
man behöver skärpa förordningen på
detta område. Man borde i stället uppmuntra
sådana sammanslutningar som
jag här åsyftar att tillvarataga dylika
tillfällen, då konkurrensen med nöjesindustrien
inte är så stor och då man
har möjlighet att bjuda allmänheten
goda program. Samhället bör inte försvåra
möjligheten att ordna dylika konserter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1
till det föreliggande utlåtandet, vilken
är undertecknad av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Jacobsson i
Sala (s) och Dahl (s).

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Enligt en särskild kungörelse
1943 gäller för närvarande förbud
mot offentliga nöjestillställningar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar.
De dagar som avses är juldagen, långfredagen
och påskdagen. Den senaste
ordningsstadgeutredningen ansåg, att
bestämmelserna härom borde överföras
till den nya ordningsstadgan och att någon
ändring inte borde ske i fråga om
de högtidsdagar det här gäller. Under
remissförfarandet har också alla varit
ense om att ett sådant förbud borde
stadgas, men det har förelegat någon
meningsskiljaktighet beträffande omfattningen
av förbudet. På något håll
har man velat ha även aftnarna före
dessa helgdagar frilagda ifrån pöjesliv.
Här har också förekommit en motion i
den riktningen, men då ingen har

Allmän ordningsstadga m. m.

nämnt något om detta, skall jag inte
gå in på den saken.

Det föreligger emellertid även en önskan
om begränsning i annat hänseende,
nämligen vad angår arten av de tillställningar
som bör förbjudas. Herr
Lundqvist har nyss varit inne på den
frågan. Den nuvarande kungörelsen omfattar
teater-, biograf-, cirkus- och revyföreställningar,
varieté- och kabaretföreställningar,
tivolinöjen och dans
samt »andra med dem jämförliga tillställningar».
Dispens från förbudet kan
meddelas av Kungl. Maj:t, och praxis
har varit mycket restriktiv.

Ordningsstadgekommittén har, som
herr Lundqvist sade, föreslagit att det
liksom nu skulle vara undantag för konserter.

Emellertid har det under remissbehandlingen
visat sig, att ett stort antal
remissinstanser anser, att endast konserter
som är förenliga med högtidens
helgd borde få förekomma på de ifrågavarande
dagarna. Ett undantagande
utan vidare av konserter skulle medföra
att även sådana tillställningar, som inte
kan vara förenliga med högtidens helgd
såsom t. ex. jazzkonserter, skulle få förekomma.
Ett bifall till reservationen
härvidlag skulle alltså kunna föranleda
att man inte kunde hindra att t. ex. ett
negerkapell hade en stor jazzkonsert
här i Stockholm på långfredagen, och
det vore väl ändå ganska egendomligt.

Departementschefen har i likhet med
dessa remissinstanser funnit, att vissa
former av musikunderhållning å dessa
dagar för många människor skulle framstå
som direkt stötande, och han har
därför inte ansett tillräckliga skäl föreligga
att i fortsättningen göra ett särskilt
undantag för konserter. Det är
att märka att framförande i kyrkor eller
andra gudstjänstlokaler av religiös musik
i regel är att anse som en sammankomst
för religionsutövning och alltså
faller utanför förbudet.

Ett ytterligare skäl för att inte nu
skilja på olika slag av offentliga till -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Allmän ordningsstadga m. m.

ställningar är att som utredningen förordat,
undantag under vissa förutsättningar
skall kunna medges från förbudet
även beträffande andra tillställningar
än konserter. Departementschefen
uttalar att dispens bör kunna meddelas
för varje slag av tillställning, såvida
dess innehåll och syfte kan anses
förenliga med högtidens helgd. Han
tillägger emellertid att det bör ske en
noggrann prövning i varje särskilt fall
och att undantagsbestämmelserna bör
tillämpas restriktivt. Av den anledningen
finner han också, att prövningen bör
ankomma på länsstyrelsen, och samma
uppfattning har framförts i flera remissyttranden.
Utskottets majoritet ansluter
sig helt till vad departementschefen
har anfört i det sammanhanget.

Gentemot vad herr Lundqvist här
anförde vill jag säga att utskottsmajoriteten
inte finner, att det skulle vara en
så stor apparat att kräva dispens i de
fall han nämnde, och det bör inte heller
föreligga risk för oenhetlighet i
praxis. På många andra områden, där
länsstyrelserna har liknande prövningsrätt,
har det visat sig att praxis utvecklat
sig ganska jämnt och likartat. Det
finns ju numera många möjligheter till
kontakt mellan länsstyrelserna, bl. a.
i de årligen återkommande landshövding-
och landssekreterarmötena, där
sådana frågor kan tagas upp. Däremot
skulle ett undantagande utan vidare av
konserter, såsom jag nämnde, uppenbarligen
innebära risk att tillställningar
som är helt oförenliga med dessa
helgdagars helgd skulle kunna äga rum
utan att man kunde göra någonting åt
det. Det är ett mycket litet besvär för
vederbörande, det må nu vara frälsningsarmen
i Trollhättan eller någon
annan, att göra en sådan framställning.
I vissa fall torde dispens samtidigt kunna
lämnas för flera tillställningar. Utskottsmajoriteten
är alltså helt ense
med departementschefen, och jag kommer
att yrka bifall till utskottets förslag
i denna del.

Herr talman! Jag skall nu i fortsättningen
inte tala å utskottets vägnar utan
såsom reservant. Jämte herr Gustafsson
i Borås har jag till utskottets utlåtande
fogat en reservation, som avser renhållningen
å gatorna.

Gaturenhållningsskyldigheten i stad
har av ålder åvilat tomtägarna, men efter
hand har man också rubbat på detta
förhållande. Anläggning och underhåll
har på senare tid blivit föremål
för lagreglering, men vad beträffar renhållningen
har däremot någon sådan
reglering inte genomförts, och i princip
åvilar renhållningsskyldigheten alltjämt
tomtägarna. Den principen har
emellertid i stor utsträckning genombrutits
så att samhällena själva övertagit
vissa moment i renhållningen -— i
några fall, t. ex. här i Stockholm, har
samhället till och med övertagit hela
renhållningsskyldigheten.

Denna utveckling har försiggått i
skilda former och har nått olika långt
på olika håll. Som det nu är präglas tillståndet
av ovisshet om vem som egentligen
är renhållningsskyldig i städerna,
och det har blivit alltmer angeläget att
få en lagreglering också på detta område.
Om man då söker efter en grundläggande
princip för vem renhållningsskyldigheten
skall åvila, kan man inte
bortse från den utveckling i riktning
mot en kommunalisering som faktiskt
har ägt rum. Behovet av att vid modern
gaturenhållning använda maskiner pekar
här i samma riktning. Varje fastighetsägare
kan ju inte bestå sig med sådana
maskiner, utan det krävs en viss
centralisering. Det leder då fram till
att man, åtminstone vad beträffar de
delar av gaturenhållningen där maskiner
kan komma till användning, bör
hävda den principen, att kommunerna
skall vara renliållningsskyldiga. Den
principen knäsättes också av departementschefen.
Men grundregeln modifieras
mycket avsevärt genom att samhällena
har fått möjlighet att i fråga
om gångbanor och andra för gångtra -

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32

fiken erforderliga utrymmen utan någon
viss tidsbegränsning överföra renhållningsskyldigheten
på fastighetsägarna.

Det har också rests en opinion mot
detta. Flera motioner har väckts, däri
man föreslår att detta modifierade stadgande
skall utgå ur förslaget. Till stöd
för det åberopar motionärerna både
principiella och praktiska skäl. Principiellt
anser man att gångbanerenhållningen
sker i hela samhällets intresse
liksom renhållningen av själva gatubanan
och därför bör bekostas av samhället
i dess helhet. Ur praktiska synpunkter
har motionärerna framfört, att
den rationellare maskindriften kan
komma till användning även för gångbanornas
del. De förutsätter därför, liksom
i fråga om gaturenhållningen, en
kommunalisering av den renliållningsuppgiften.

Yi två reservanter tycker att det är
riktigt, att även gångbanerenhållningen
väsentligen sker i allmänhetens intresse
och att det är rimligt, att allmänheten
också betalar för renhållningen genom
att kostnaderna överförs på samhällena.
Den renhållningsskyldighet som av
ålder åvilat fastighetsägarna har naturligtvis
slagit igenom i fastighetspriserna
liksom alla andra fastighetsonera,
men man får inte bortse från att anspråken
på renhållningen har ökat och
kostnaderna stigit. Vi vet också att det
på sistone ganska länge inte har varit
möjligt för fastighetsägarna att övervältra
alla dessa kostnader på hyresgästerna.
Vi reservanter anser därför
inte skäligt att för framtiden bibehålla
denna skyldighet oförändrad.

Vad angår de praktiska skäl, som motionärerna
anfört till stöd för sin ståndpunkt,
så är förhållandena naturligtvis
mycket växlande på olika håll. Gångbanorna
är olika lämpade för maskinrenhållning.
I allmänhet kan man väl
säga, att både behovet ocli möjligheterna
att använda maskiner blir betydligt
mindre beträffande gångbanorna än bc -

Allmän ordningsstadga m. m.

träffande körbanorna. Ofta ter det sig
också som särskilt värdefullt att kunna
använda fastighetsägarnas biträde vid
renhållning av gångbanorna för att få
den snabbt gjord t. ex. efter ett snöfall.
Det är ju helt enkelt omöjligt att i kommunal
regi ordna detta tillräckligt
snabbt utan att man skulle ha en orimligt
stor stab av kommunalanställda.

Starka skäl talar därför enligt vår mening
för att följa det förslag som framlagts
i propositionen. Härigenom skulle
man skapa möjlighet för varje samhälle
för sig att låta sådan skyldighet att renhålla
gångbana avgöras av vad de speciella
lokala förhållandena gör lämpligt.
överförs gaturenhållningen på samhällena,
kommer samhällena att belastas
med nya och i många fall mycket
höga kostnader. Det är rimligt att gå
fram med stor sparsamhet här, och den
nu diskuterade regeln kan då fullgöra
den viktiga uppgiften att göra lagstiftningen
elastisk. Man kan under en lång
tid gå igenom en utveckling, som leder
hän emot fullständig kommunalisering.

Vi två reservanter tillstyrker förslaget,
att samhällena beträffande gångbanorna
skall äga överföra viss renhållningsskyldighet
på fastighetsägarna.
Fastighetsägarna bör alltså kunna
åläggas att utföra barmarksrengöring
av gångbanorna, röja gångbanorna
från snö och verkställa erforderlig
sändning. Sådana uppgifter ägnar sig
i hög grad för manuellt arbete och kanske
ännu mera för arbetskraft som inte
alla gånger är alldeles fullvärdig. På
detta sätt vinnes den fördelen, som
nämnts, att renhållningen kan ske
snabbt. Det är emellertid klart, att med
teknikens utveckling det ganska snart
kanske kan bli lämpligt att överföra
även sådana arbetsuppgifter på samhället.
Vi har hört talas om hurusom man
har sandspridare, och man har motorplogar,
som kan ge sig upp på trottoarrerna
och göra rent där.

Enligt vår mening är det dock mera
tveksamt, huruvida även skyldigheten
7 — Andra kammarens protokoll 195C>. Nr 32

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Allmän ordningsstadga m. m.

att undanskaffa snö, såvitt avser gångbanorna,
bör kunna överföras på fastighetsägarna.
Den frågan blev vid remissbehandlingen
föremål för särskild
granskning, och från flera håll uttalades
kritik mot att denna skyldighet
skulle kunna överföras på fastighetsägarna.
Det framhölls i remissyttrandena,
att det skulle vara mycket litet
rationellt, att i en stad först skulle
av staden tillhandahållna bilar komma
och hämta snö från körbanorna, och att
sedan fastighetsägarna med andra av
dem anskaffade bilar skulle komma och
hämta snö från en gångbana, som låg
kanske strax intill körbanan, där man
nyss hämtat snö, och vice versa.

I viss utsträckning har dessa synpunkter
också vunnit beaktande av departementschefen.
Han förklarar nämligen,
att det kan vara lämpligt, att staden
påtar sig vissa uppgifter i fråga om
bortforsling av snö från gångbana. Om
vid plogning av gata snö har kastats
upp på gångbana, säger departementschefen,
så är det mest rationellt att
staden svarar för snövallens undanskaffande.

Enligt vår mening är det nödvändigt
att på denna punkt skapa en rättsregel
som i alla eller de flesta uppkommande
situationer ger ett klart och entydigt
besked om vem skyldigheten att undanskaffa
snö åvilar. Propositionens reglering
av frågan fyller enligt vår mening
inte måttet. Det är att märka, att därför
att statsrådet säger, att det är lämpligt,
att staden bortskaffar denna snövall,
som alltså kan bestå av snö från
trottoar och snö från gata, är det, om
propositionen bifalles, ingenting som
hindrar att ett samhälle begagnar sig av
rätten att överföra trottoarrengöringen
på fastighetsägarna och att det sådan
åligger dem som en skyldighet att bortfrakta
snön.

I enlighet med ett av högsta domstolen
nyligen avgjort rättsfall lär det
komma att gälla, att samhället måste
bortskaffa den snö som vid plogning

av körbana kastas upp därifrån på gångbana.
En sådan regel, som anknyter till
om snön ursprungligen fallit på den
ena eller den andra platsen, måste inbjuda
till rättstvister, och en hovrätt
har också uttalat oro för det. Redan ur
synpunkten av att få klara och lättilllämpliga
rättsregler synes det oss därför
vara att föredra, att skyldigheten
att bortskaffa snö inte får överföras på
fastighetsägarna, utan att den skyldigheten
alltid skall ankomma på samhället.

En annan sak är att sådana saker som
sändning, upphackning av is o. s. v. på
gångbanorna kan överföras på fastighetsägarna.
En sådan ordning synes
också motiverad av praktiska skäl. Det
är inte rationellt att, som jag tidigare
nämnde, det kan komma åkdon som
staden har anskaffat för att köra bort
snö från körbanan och den snövall,
som ligger i gränsen mellan körbanan
och trottoaren, under det att det kanske
ligger en snövall också på insidan
av trottoaren, som andra skall komma
och hämta. Genom att bortforslingsskyldigheten
helt kommunaliseras undviks
sådana situationer, och det åstadkommes
en samordning av samtliga tillgängliga
transportresurser, vilket är
särskilt angeläget, då det ju, som vi alla
vet, vid snöfall kan bli en toppbelastning
på dessa resurser.

En sådan samordning av bortforslingen
medför också, att man kan på
lämpligt sätt disponera när och var
bortforsling skall äga rum. Om all bortforsling
sker i stadens regi, kan man
alltså dirigera dessa åkdon, som skall
hämta snön, till de mest trafikerade gatorna
först och låta snön ligga kvar tills
vidare på mindre trafikerade ställen.
Men om alla dessa fastighetsägare träffar
avtal med olika åkare, blir det ju
en viss förvirring, och den fastighetsägare
som har ett stående avtal blir
kanske först betjänad, även om hans
fastighet ligger långt ute i en utkant.

Genom att samhället omhändertar

Onsdagen den 5 december 195C em.

Nr 32

bortforslingen vinnes också en annan
fördel, nämligen att moderna tekniska
hjälpmedel såsom särskilda snölastare,
som suger upp snön, kan i full utsträckning
tas i anspråk för dessa arbetsuppgifter
och sättas in där det är mest
angeläget.

För att i lagtexten uttrycka denna
vår mening och möjliggöra att övrig
gångbanerenhållning såsom barmarksrenhållning
och sändning kan överföras
på fastighetsägarna bör undanskaffande
av snö undantas från de skyldigheter
som enligt 2 § i lagen om skyldighet
att renhålla gata m. m. må överföras
på fastighetsägare.

Med hänsyn till den påfrestning för
samhällena, som det nya systemet på
åtskilliga håll kommer att medföra,
blir det av vikt att övergången göres
så smidig som möjligt. Detta har departementschefen
också tänkt på och
föreslår, att samhället skall få möjlighet
att inom en tvåårsperiod självt avgöra,
när den nya lagen skall träda i
kraft. Vi två reservanter anser, att den
tiden är för kort och att den bör utsträckas
till en fyraårsperiod, särskilt
med hänsyn till den något större möjlighet
att överföra renhållning på fastighetsägarna
som vi förordar.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
tillkännage, att jag kommer att yrka bifall
till reservation nr 2 i denna del.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rylander påpekade
att remissyttrandena innebar ett avståndstagande
från detta förslag.

Jag vill då erinra om att utredningen,
som väl ändå prövat ärendet och även
prövat frågan om negerjazzkapellen, ej
funnit att det innebar någon fara att
anordna konserter på dessa dagar.

När jag nämnde ordet krångel menade
jag, att det kanske är någon skillnad,
om det är borgmästaren i Västerås som
skriver inlagor till länsstyrelsen eller,
såsom jag anförde, om det är en musik -

Allmän ordningsstadga m. m.

kår eller en godtemplarsammanslutning
som gör det. Den som under årens lopp
sysslat med dessa saker vet, att det ligger
mycket arbete bakom en musiktillställning.
Det gäller att anskaffa lokal,
lägga upp ett program och inöva detta
program. Arrangörerna har stora bekymmer
i detta avseende, och när det
under årens lopp, såvitt utredningen
kunnat påvisa, inte varit några olägenheter
förenade med den nuvarande ordningen
på detta område, har jag den
uppfattningen att man fortfarande borde
ha detta undantag. Om dessa jazzkonserter
skulle bli alltför störande,
finns det väl andra möjligheter för
myndigheterna att ingripa.

Herr Rylander talade också om renhållningen
av gångbanorna. Jag skall
emellertid inte närmare ingå på den saken.
Det kanske andra gör i stället. Om
inte, kan jag ju återkomma. Jag vill
dock understryka att vi anser att åt
stadsfullmäktige, d. v. s. kommunens
beslutande myndighet, skall givas befogenhet
att dra upp riktlinjerna för renhållningen
av gångbanorna och för
bortforsling av snö. I författningarna är
endast stadsplanerade områden berörda,
men på många orter bebygger man
ju nu stora områden innan stadsplanen
är fastställd, och där skulle sålunda lagen
inte gälla i detta stycke. Men den
moraliska lag måste ändå gälla i samhället,
den lag som säger att alla medborgare
skall behandlas lika. I städerna
ombesörjes plogning av gångbanorna,
medan man i icke stadsplanelagda områden
får klara renhållningen själv.

Jag anser att det inte finns någon anledning
att gå ifrån vad som är föreslaget
i den punkten. Den kommunala
myndigheten är utsatt för allmänhetens
kritik, och det gör att man väl överallt
försöker ordna denna sak på det mest
praktiska sättet. Jag är tacksam för att
utskottet i det hänseendet har skrivit
så, att man ute i kommunerna har möjlighet
att ordna dessa ting på det sätt
som är mest praktiskt.

100

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Allmän ordningsstadga m. m.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra herr Lundqvist
uppmärksam på att det just var
förslaget om att den gamla regeln skulle
gälla beträffande konserterna — alltså
regeln att de skulle vara undantagna
— som gjorde att man från flera håll
kom med gensagor. Tydligen har man
litet varstans ute i länen haft otrevliga
erfarenheter av just jazzkonserterna på
helgdagarna. Och när man då måste
införa ett dispensförfarande för andra
tillställningar, förefaller det mycket irrationellt
att göra undantag för konserterna.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Inför det stora och delvis
ömtåliga lagstiftningskomplex som
vi nu behandlar vill en enkel lantdomare
först gärna uttala en eloge till inrikesministern,
som just kommit in i
kammaren, och till hans medhjälpare
i departementet för ett väl utfört arbete.

Jag kan upplysa om att jag i det enda
avseende där utskottsmajoriteten önskat
en ändring i författningstexterna, nämligen
beträffande det generella förvaringsförbudet
för sprit vid offentlig tillställning,
i utskottet har röstat för bifall
till propositionen i oförändrat skick.
Någon reservation har jag dock inte ansett
påkallad i denna i och för sig
oväsentliga fråga.

Däremot har jag sett mig nödsakad
ansluta mig till reservation nr 3, beträffande
lagen om gaturenhållning i
stad m. m., och jag skall försöka att i
allra största korthet motivera varför jag
gjort detta.

I likhet med åtskilliga remissinstanser,
bl. a. kungl. byggnadsstyrelsen, anser
jag att tiden nu kan vara inne att av
såväl principiella rättviseskäl som av
praktiska hänsyn ålägga kommunerna
ett odelat ansvar för gaturenhållningen.
I lagförslagets 1 § har man också i princip
gjort så. Därefter har man emellertid
i 2 § medgivit stadsfullmäktige att
själva besluta det avsteget från första

paragrafens huvudregel, att ansvaret för
trottoarrenhållningen skall kunna överflyttas
på vederbörande fastighetsägare.
Mot att kommunerna själva på det sättet
skall kunna sätta lagens grundprincip
ur spel måste jag reagera. Härigenom
kan nämligen vissa kommuner
komma att för all framtid ålägga sina
fastighetsägare en tunga, från vilken
fastighetsägarna i andra kommuner är
helt fria. Detta synes mig vara i det närmaste
lika oegentligt som om man exempelvis
i samband med en höjning av
de kommunala ortsavdragen lade i vederbörande
kommuns egen hand att genom
beslut av fullmäktige sätta denna
höjning ur spel för den kommunens del.

Jag är dock fullt medveten om att en
viss, inte alltför kort övergångstid kan
visa sig erforderlig för att kommunerna
skall hinna rusta sig för en total gaturenhållning.
Men ökar man -—- såsom
föreslagits i både reservation nr 2 och
nr 3 — den längsta tid efter den 1 januari
1958, till vilken kommunen själv
kan uppskjuta lagens tillämpning, från
två till fyra år, så torde de flesta kommuner
nog också komma att medhinna
de åtgärder som erfordras för gaturenhållningens
fulla övertagande. För de
fall, där de lokala förhållandena gör ett
ytterligare uppskov eller visst annat avsteg
från lagens huvudregel oundgängligen
nödvändiga — och jag är medveten
om att det kan tänkas sådana fall
— så finns ju därjämte den i förslagets
tredje paragraf upptagna möjligheten
för Kungl. Maj :t att på särskilda skäl
efter framställning från kommunerna
medge dispens från lagens tillämpning
helt eller delvis.

Beträffande reservation nr 2, av herr
Rylander m. fl., för vars närmare innebörd
utskottets ärade ordförande nyss
redogjort, så tillåter jag mig upplysa
om att, därest utskottsmajoriteten godtagit
en lösning av samma innebörd som
herr Rylanders senare reservation, jag
för min del skulle ha varit nöjd med
det.

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32

101

Jag kommer också, om reservation
nr 3 blir utslagen i voteringen om kontraproposition,
att rösta för bifall till
herr Rylanders reservation, mot vars
anspråkslösa tillgodoseende av fastighetsägarnas
intressen några sakskäl
knappast torde kunna åberopas. Jag
kommer, herr talman, att vid överläggningens
slut rösta för bifall till reservation
nr 3, av herr Lindblom m. fl.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! I denna fråga om renhållning
av gator m. m. har ju utskottet
varit så gott som enigt. Ett par reservanter
anser, att då gaturenhållningen
väsentligen sker i allmänhetens intresse,
så bör allmänheten också betala
härför genom överförande på samhällena
av kostnaderna. Det har utan förekomst
av särskild lagbestämmelse av ålder
varit så, att gaturenhållningsskyldigheten
åvilat tomtägarna. Dessa har alltså,
var och en utanför sin tomt, ombesörjt
underhåll och renhållning. Detta liar
emellertid under senare tid på grund av
stadsplane- och byggnadslagstiftning
blivit föremål för lagreglering. Här gäller
sålunda, enligt 1947 års byggnadslag,
att staden är ansvarig för underhållet
av gata men har möjlighet att ålägga
tomtägarna att bidraga till kostnaderna.

De skyldigheter som nu kan påläggas
fastighetsägarna har begränsats till
att avse gångbana eller annat för gångtrafik
erforderligt utrymme utanför fastighet
inom tättbebyggd del av stad eller
samhälle. En sådan fördelning överensstämmer
nära med vad som redan tilllämpas
i ett stort antal städer och andra
samhällen. I syfte att befrämja en fortsatt
rationalisering av renhållningen kan
därför inget annat komma i fråga än att
renhållningsskyldigheten endast i princip
överföres på samhället. Gångbanorna
torde nämligen på olika platser vara
olika, av olika beskaffenhet och i olika
grad lämpade för maskinell renhållning.
Reservanterna anser att teknikens ut -

Allmän ordningsstadga m. m.

veckling kan göra det lämpligt att även
dessa arbetsuppgifter i framtiden övertas
av samhället.

Allmänt kan dock sägas att såväl behovet
som möjligheterna att använda
maskiner blir betydligt mindre beträffande
gångbana än beträffande körbana,
och vidare kan man inte bortse
från det värdefulla i att t. ex. efter
ett snöfall kunna anlita fastighetsägarna.
I så fall kan fastighetsägarna
använda arbetskraft som omedelbart
kan ingripa och snabbt och lätt röja
undan snön, medan kommunal arbetskraft
först efter betydligt längre tid
kan bli tillgänglig över hela samhället,
till följd varav röjningen blir svårare,
då snön efter hand alltmera tilltrampas.
Starka skäl talar alltså för utskottets
förslag på denna punkt. Utskottsmajoriteten
vill i överensstämmelse med
propositionen ge samhällena möjlighet
att efter de lokala förhållandena själva
avgöra hur mycket de orkar ta på sig
av renhållningsuppgifterna. Om kommunen
skall övertaga renhållningen av
gångbanorna, blir en ökning av arbetarstyrkan
ofrånkomlig, och den måste
också skaffa fler maskiner. Man kan
fråga sig om detta kan vara riktigt.

Det må även framhållas att de möjligheter
som enligt förslaget skulle beredas
stad att ålägga fastighetsägare viss
del av renhållningen på nu ifrågavarande
område synes utgöra en naturlig
motsvarighet till möjligheterna att enligt
byggnadslagstiftningen ålägga fastighetsägarna
bidragsskyldighet för gatukostnaderna.
Utskottet understryker
i detta sammanhang departementschefens
uttalande angående bortforsling av
snön från gångbanorna.

Det framhålles i propositionen, att
vid plogning med väghyvel snön kan
föras upp på trottoaren, och att det då
är kommunens skyldighet att svara för
undanskaffandet av denna snö. Reservanterna
är av samma mening men påpekar,
att då dessa frågor torde komma
att lösas på det sätt, som visar sig mest

102 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Allmän ordningsstadga m. m.

praktiskt, något behov av ett särskilt
lagstadgande inte synes föreligga. Om
sålunda renhållningen av körbanan omhänderhas
av kommunen och även renhållningen
av gångbanan övertages från
fastighetsägarna, kommer ju detta att
på de flesta håll medföra en lindring av
den fastighetsägarna åvilande renhållningsbördan.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag, som
ansluter sig till propositionen, i vad avser
gångbanorna.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Gentemot vad herr
Landgren anförde vill jag göra två korta
anmärkningar.

Det av herr Landgren omnämnda gatukostnadsbidraget
har enligt min mening
på ett helt annat sätt samband med
själva exploateringen än den löpande
gaturenhållningen. Beträffande den senare
föreligger därför, såvitt jag kan se,
inte samma skäl att betunga fastighetsägarna
med någon kostnad.

Det torde vidare med nuvarande arbetsmarknadsförhållanden
ofta vara betydligt
svårare för den enskilde fastighetsägaren
än för kommunen att snabbt
skaffa fram erforderlig arbetskraft.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Her talman! Jag skulle ha önskat att
man i den nu föreslagna ordningsstadgan
kunnat finna någon form för att
skärpa möjligheterna att kontrollera
bruket av s. k. pyrotekniska leksaker,
något som förut varit på tal här i kammaren.
Jag tycker det är ett egendomligt
kulturens offerväsen, att samhället
skall tillhandahålla leksaker för barn av
så pass vådligt slag, att svåra kroppsskador
uppstår gång efter annan. Jag
gläder mig åt att en hel del remissinstanser
i sina svar hemställt, att bestäm -

melserna rörande fyrverkeripjäser skall
utvidgas till att omfatta även s. k. smällare
och andra pyrotekniska artiklar,
som inte direkt kan betecknas som fyrverkeri.
Man har ansett att tillstånd bör
fordras för dessa lättexplosiva varor
lika väl som för andra liknande. Leksaksballonger
fyllda med vätgas synes
inte vara så oskyldiga som många vill
göra gällande. Länsstyrelsen i Östergötlands
län t. ex. påvisar behovet av säkerhetsbestämmelser
för kringförande
av dessa ballonger i folksamlingar.
Spörsmålet har anmälts till inrikesdepartementet
i skrivelse den 2 april 1954
från yrkesinspektören i tredje yrkesinspektionsdistriktet.
Han erinrar om
att verkan av explosion i dylika ballonger
kan vara densamma som verkan
av åtgärder, vilka anges i 6 § första
stycket i Kungl. Maj :ts förslag. Departementschefen
vidgår att problemet finns
och att olyckor inträffar, till och med
allvarliga olyckor, men vill inte förorda
att användningen av de nämnda artiklarna
skall regleras i den föreslagna
ordningsstadgan. Han anser i stället att
de lokala myndigheterna bör kunna
vidtaga nödiga åtgärder. För min del
tror jag rätt litet på dessa möjligheter,
men jag ansluter mig till utskottets
skrivning om att kommerskollegium har
sin uppmärksamhet riktad på saken och
kan vidtaga åtgärder för att försvåra
åtkomsten av dessa leksaker, som pojkar
finner nog så spännande men som
för ögon och fingrar kan vara högst
vådliga.

Herr talman! Jag vill säga ett par ord
också om herr Hamrins motion nr 747,
som vi haft att behandla. I denna motion
yrkas, att det i 10 § intagna s. k.
helgskyddet skulle omfatta inte bara
juldagen, långfredagen och påskdagen
utan även kvällen före och natten till
långfredagen. Jag har, herr talman,
stora sympatier för denna motions syfte.
För kristet tänkande och kristen
känsla måste det vara stötande, att det
denna afton, som är så intimt förknip -

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32

103

pad med korsets drama, alltmer synes
bli så, att vad man inte kan uppföra
och ta sig till med på långfredagen söker
man få plats med på skärtorsdagskvällen.
Det annonseras om »skärtorsdagsbal»
och jag vet inte allt vilka namn
man tar till. Jag tvekar inte att beteckna
det som öppet hån mot kristen livssyn
och kristen känsla, att man stjäl kristna
begrepp och kristen terminologi för
profana nöjestillställningar av ofta ganska
skabrös art. Jag kan därför inte
anse att de synpunkter herr Hamrin
framför i sin motion är omotiverade.
Litet mera av pietet inför dessa värden,
som dock betyder så mycket, skulle
inte skada dessa arrangörer. Utskottet
betygar också sin förståelse för motionens
syfte och instämmer i att det är
stötande för den religiösa känslan, att
natten mot långfredagen profaneras med
tivolinöjen, danstillställningar o. s. v.
Jag kan också nämna att länsstyrelsen
i Östergötlands län helt är inne på
den linje herr Hamrin talar om. Orsaken
till att jag likväl nöjt mig med utskottets
skrivning är dels att man sagt
ifrån, att man finner dylika tillställningar
stötande, dels att departementschefens
förslag inte ger rum för något
slag av uppmjukning av paragrafen utan
i stället skärper skyddet för helgfriden
under den kristna kyrkans tre stora
helgdagar.

Utskottet biträder departementschefens
förslag till formulering av § 10.
Jag kan inte se annat, när jag tar del
av remissvaren, än att departementschefen
har god grund för att inte öppna
dörren för diverse ganska tvivelaktiga
»konserter» på kyrkliga högtidsdagar.

Justitieministern säger: »Jag anser
emellertid i likhet med en del remissinstanser,
att vissa former av musikunderhållning
å ifrågavarande dagar
för många människor skulle framstå
som direkt stötande.» Jag anser att departementschefen
har fog för detta.
»Jag kan därför inte finna tillräckliga

Allmän ordningsstadga m. m.

skäl», säger han, »att göra särskilt undantag
för konserter. Framförande i
kyrka av religiös musik torde i regel få
anses som en sammankomst för religionsövning
och alltså falla utanför
förbudet.»

Herr talman! Till detta vill jag bara
foga att t. ex. överståthållarämbetet här
i Stockholm ställer sig mycket skeptiskt
till utredningens förslag, att konsert
utan vidare får hållas å de tre kyrkliga
helgdagar som det är fråga om. Man
anser att »begreppet konsert synes alltför
vidsträckt, då däri torde kunna inbegripas
till och med vissa varietéliknande
jazzkonserter». Poliskamrarna
i Linköping och Norrköping säger
klart ifrån att deras mening är att »de
ofta» — märk ofta -— »förekommande
jazzkonserterna inte bör få äga rum de
nämnda dagarna, enär sådana inte kan
anses vara förenliga med det i stadgan
åsyftade helgskyddet». Jag vill även påpeka
att poliskammaren i Malmö är inne
på samma linje. Den yttrar om § 10,
att under denna paragraf och i ordet
konsert inrymmer man nu vanligen
även musikframträdanden av mindre
seriöst slag, t. ex. jazzkonserter, vilka
— tillägger poliskammaren — knappast
försvarar sin plats som undantag
från förbudet.

Jag har velat redogöra för dessa remissinstansers
svar för att påvisa att
departementschefen inte varit helt utan
skäl när han i § 10 skrivit som han
gjort.

Några remissinstanser har tänkt sig
att man kunde komma till rätta med
saken genom att i § 10 tillägga »konsert
av mera allvarligt innehåll» eller
»som är förenlig med högtidens helgd».
Jag tror att departementschefens lösning
av saken är enklare, bättre och effektivare.
Den som vill anordna en
konsert eller annan tillställning har att
hänvända sig till länsstyrelsen, som
prövar om tillställningen till innehåll
och syfte kan anses förenlig med högtidens
helgd. Besvären torde inte vara

104 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Allmän ordningsstadga m. m.

oöverstigliga. Undantagsbestämmelserna
bör tillämpas så likformigt som möjligt,
och därför är det inte lämpligt
att polismyndigheterna på respektive
platser tar avgörandet i sina händer.
Jag tror att utskottet haft starka skäl
för att på denna punkt följa departementschefen,
och jag yrkar på denna
punkt bifall till utskottets skrivning.

Det synes som om renhållningen av
gata och gångbana är den fråga som
främst intresserar och som tycks vara
mest brännbar. Bara ett par ord om
detta — jag kan nästan avstå helt och
hållet efter den framställning som första
lagutskottets ordförande har givit. Men
några ord skall jag dock säga.

Det är möjligt att framtiden kan uppvisa
tekniska möjligheter att utan manuell
kraft hålla gångbanan ren. Än kan
man i varje fall inte uppvisa några sådana
teknikens under. Vi får väl hoppas
att stockholmarna inte är alldeles
radis, utan att man här i staden vet
vilka tekniska resurser som finns på
detta område. Men många av oss är
säkert överens om att så dålig renhållning
på gångbanorna som det ofta är
här vill vi inte ha ute i landsorten.
Här i Stockholm får man många gånger
gå balansgång på isknölarna för att
inte falla omkull.

Det riktiga är nog, att fastighetsägarna
sköter om barmarksrengöringen och
skyfflar snön ut på körbanan och sandar
vid behov, men sedan bör, anser
vi, den privata skyldigheten upphöra.
Kommer den dag när trottoarerna är
fria från träd och lyktstolpar och rännstenen
från bilfiler, då må den kommunala
självbestämmanderätt, som vi
nu har och gärna vill värna om, sätta
in de maskintekniska resurserna för att
få till stånd en annan tingens ordning.
Det måste väl ändå sägas vara horribelt
att samhället efter eller under ett
yrväder kör bort snö på ena sidan av
gatan under det att på andra sidan
gatan, där fastighetsägaren skottat undan
snön på trottoaren, denne i sin tur

skall köra fram en bil för att få bort
denna snö, för att inte nu tala om alla
gräl som kan uppstå när man skall skilja
mellan samhällssnö och fastighetsägarsnö,
sedan snöplogarna kört fram
och vräkt upp snön på trottoaren igen
efter det att fastighetsägarna skottat
bort den. Herr Rylander har här motiverat
den bestämmelse som är den enda
effektiva, nämligen att samhället forslar
bort all snö därest så erfordras. Det
behöver ju inte alls bli fråga om all
snö, tv på breda eller mindre trafikerade
gator kan snön gott ligga kvar.

Herr talman! Följer man den linjen
att samhället skall forsla bort snön men
fastighetsägarna hålla gångbanan ren,
har man inte vältrat över på samhället
stora ekonomiska bördor, såsom skulle
bli fallet om samhället ålades att svara
även för trottoarrenhållningen. Man har
inte heller, synes det mig, trätt den
kommunala självbestämmanderätten för
nära. Vad som föreslås i reservation
nr 2 är något av det mest måttfulla
som gärna kan tänkas, och det ger båda
parterna deras rätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson sade
att reservation nr 2 är måttfull. Ja, den
är på vissa punkter alltför måttfull. Jag
håller emellertid med dem, som undertecknat
reservation nr 2, därom att det
är önskvärt att samhället svarar för
bortforslingen av snön, och jag vill då
gärna hoppas att man också tar bort
den snö som man själv plogat upp, så
att inte fastighetsägarna, efter att på
kvällen ha skottat sig fram genom trädgården
till sin grind, på morgonen upptäcker
att det utanför grinden ligger
en snövall, som samhällets snöplogar
åstadkommit under natten och som fastighetsägarna
med nuvarande bestämmelser
själva måste ta bort»

Både herr Rylander och utskottets ta -

Nr 32 105

Onsdagen den 5 december 1956 em.

lesman framhöll som önskvärt att snön
snabbt måtte forslas bort. Det är också
min uppfattning, och just därför kommer
jag, herr talman, att rösta för reservation
nr 3. Jag undrar om utskottet
har tänkt på att fastighetsägarna i
en stad bara till en mindre del består
av ägare till så stora fastigheter att det
där finns en heltidsanställd portvakt.
I många mindre hyreshus har man en
deltidsanställd portvakt, som på dagarna
är upptagen av förvärvsarbete och
som bara kan syssla med fastigheten på
kvällarna. Vidare får man inte glömma
att en mycket stor del av gatumarken
även när det gäller stadsplanelagda områden
ligger inom egnahemsbebyggelse,
där fastighetsägarna vanligen inte alls
har någon möjlighet att skotta bort snö
på dagarna.

I mitt län finns en stad som har en
kungörelse angående tid och sätt för
gaturenhållningens fullgörande, däri
det heter att gångbanor vid snöfall och
senast inom två timmar efter det snöfall
upphört, eller, om detta inträffar
mellan klockan 20 och 7 påföljande
dag, senast före klockan 8 skall befrias
från snö och sådana isbildningar, som
gör gångbanorna ojämna och obekväma
för gående. Fullgör man inte denna
skyldighet kan man till och med dömas
till böter. Det låter ju mycket bra
med att renhållningen skall ordnas på
detta sätt, men jag skulle vilja säga såsom
det står i katekesen: »Hur skall
detta ske?» Om fastighetsägaren är upptagen
av förvärvsarbete och inte kommer
hem förrän på kvällen, skall han
då bli bötfälld därför att han inte tidigare
skottat undan den snö som fallit
under dagen? Att leja någon annan som
skottar en dag, när det snöar över hela
samhället, är i nio fall av tio ogörligt.

Herr Rylander talade om önskvärdheten
av att undvika rättstvistcr. Jag
tycker också att det är önskvärt, och
det är ett av skälen till att jag anser
det bäst att samhället får sörja för renhållningen
även av gångbanorna.

Allmän ordningsstadga m. m.

T. o. m. inom stadsplanelagda områden
utgöres visst inte gångbanorna alltid av
väl avgränsade trottoarer. På den plats
där jag bor får vi gå och balansera på
några decimeter breda remsor mellan
hjulspåren på vägen — det är våra
gångbanor. Hur skall man i sådana fall
kunna avgöra vad som är gångbana och
vad som är väg?

Vidare tar jag av principiella skäl avstånd
från propositionens förslag på
denna punkt och anser att paragraf 2
skall utgå ur förslaget. Det är inte ett
fastighetsägarintresse att gångbanorna
hålles rena från snö, utan det är ett intresse
för alla samhällets invånare som
händelsevis har sin väg förbi fastigheterna.
Det finns ingen rimlig anledning
till att kostnaderna för eller besväret
med denna renhållning skall åvila en
viss grupp av medborgare. Jag vet inte,
om det har föresvävat utskottsmajoriteten
att fastighetsägarna i allmänhet är
så väl situerade personer att de utan
svårighet kan klara denna renhållning.
I andra sammanhang, t. ex. när vi diskuterar
fastighetsbeskattningen, brukar
alla vara på det klara med att en fastighetsägare
visst inte behöver vara en person
med nettoförmögenhet. Han kan
lika gärna ha huset intecknat över
skorstenen och dessutom ha skulder av
annat slag. Det är inte skäligt att just
fastighetsägarna skall bära kostnaderna
för gaturenhållningen.

Av dessa skäl och då framför allt av
hänsyn till de praktiska svårigheter,
som ett genomförande av förslaget
skulle medföra för ägare av egnahem,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 3.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! När vi i utskottet har
gått på det här föreliggande förslaget
är det inte därför att vi har någon speciell
aversion mot fastighetsägarna,
utan det är en praktisk erfarenhet ute
i landsortsstäderna som har lärt oss, att

106 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Allmän ordningsstadga m. m.

vi sköter renhållningen av våra gator
och gångbanor bättre än vad man gör i
kungl. huvudstaden, såsom också herr
Gustafsson i Borås har sagt tidigare. Det
har hittills lyckats rätt bra för våra fastighetsägare
i landsortsstäderna att klara
gångbanorna, innan snön blir nedtrampad.
De behöver inte gå i veckotal
med spett och hugga sig fram för att få
trottoaren ren. Detta är den praxis som
vi har tillämpat, men i den mån vi nu
får nya maskiner undan för undan är
det — som jag sagt förut — kanske en
moralisk skyldighet för samhället att i
viss utsträckning åtaga sig bortforslingen
av snön. Det kan emellertid ta
en viss tid, innan man kommer i gång
med det hela. Dock förhåller det sig
på det sättet, att man även i städerna
har allmän rösträtt, och den allmänna
opinionen har, tror jag, större inflytande
där på ordningsfrågor än den
har i denna församling.

Jag åberopade tidigare, att denna lag
endast kommer att avse stadsplanelagt
område. Vi vet, att det i våra landsortsstäder
och troligen också i Stockholm
förekommer bebyggelse, för vilken
stadsplan icke är klar. Ändock plogar
vi gatorna, och vederbörande fastighetsägare
ordnar framför sin tomt och
framför sin port. Även om lagen alltså
inte skyddar dessa ytterområden, kommer
den moraliska lagen att gälla där,
så vi behandlar alla skattebetalare lika,
bl. a. genom beslut av stadsfullmäktige.

Jag anser, att det är lämpligt att följa
utskottet i detta fall och sedan överlåta
åt den kommunala förvaltningen att
ordna de praktiska detaljerna.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Innan jag går in på den
detalj, för vilken jag begärt ordet, vill
jag beträffande förslaget till ordningsstadgan
i dess helhet gärna ansluta mig
till dem, som betygat inrikesministern
och utskottet sitt erkännande för ett
gott arbete. Om dessa ordningsreg -

ler kommer att efterlevas — och det
borde kunna ske, inte minst med tanke
på att de är klart utformade och inte
tyngda av alltför mycket petitesser —
bör det kunna bli god ordning i våra
samhällen.

Det är en detalj i det nu föreliggande
förslaget till ordningsstadga, som jag
i största korthet skulle vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på. Lyckligtvis
har jag inte denna gång någon reservation,
för vilken jag måste kämpa en
hopplös kamp. Förhållandet är i stället
det, att jag som motionär fått mina önskemål
tillgodosedda, och då brukar
man ju helt enkelt saklöst kunna avstå
från att tala. När jag ändå begärt ordet
för ett kort inlägg, har jag gjort det för
att också på denna punkt uttala min
tillfredsställelse över ett verkligt framsteg
och liksom aktualisera det inför
kammaren.

Saken gäller de på sidan 59 i första
lagutskottets utlåtande omnämnda ordningsföreskrifterna
i fråga om nvkterhetsförhållandena
vid nöjesplatser och
idrottsplatser. Den utredning, som föregick
denna proposition, hade för sin
del inte tänkt påyrka förbud mot förtäring
av spritdrycker på offentliga nöjes-
och idrottsplatser. Inom svensk
nykterhetsrörelse hade man emellertid
kommit till insikt om att en sanering
av de offentliga nöjes- och idrottsplatserna
i detta avseende var tvingande
nödvändig, om vi skulle kunna genomföra
den reform av ungdomens alkoholvanor,
som vi så gärna ville få till stånd.
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund
uppvaktade statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet under departementsbehandlingen
av detta ärende och
gav uttryck för den förhoppningen, att
ordningsstadgan skulle uppta förbud
mot förtäring och förvaring av rusdrycker
på dessa platser. Inrikesministern
har i sin proposition tillmötesgått dessa
angelägna önskemål genom att föreslå
förtäringsförbud. Detta noterades och
noteras också i dag med tacksamhet.

Nr 32 107

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Det ansågs emellertid både på nykterhetshåll
och kanske ännu mer bland
dem, som skall utöva vakthållning på
dessa offentliga platser, att det vore
synnerligen svårt att klara den detaljen,
om man inte som komplettering
också fick ett förvaringsförbud. Det kan
vara rätt besvärligt att komma på folk
just medan de förtär sprit, även om
man förstår att de har gjort det eller
kommer att göra det. Man borde sålunda
i ordningens intresse kunna förbjuda
folk att medföra sprit på nöjesoch
idrottsplatser. Det är naturligtvis
inte, herr talman, fråga om någon
kroppsvisitation av nyktra och skötsamma
människor utan om en nödvändig
rätt att förhindra påfyllning av
onykterhet, sedan vederbörande kommit
in på en nöjesplats eller idrottsplats.
Vi anser — och däruti är vi säkert
alla ense — att sprit inte hör samman
vare sig med idrottstävlingar eller
med föreställningar, som har att göra
med ungdomens fritidsnöjen.

Tillsammans med några av mina riksdagskamrater
i båda kamrarna har jag
i motion nr 736 i denna kammare föreslagit,
att Kungl. Maj :ts proposition
skulle kompletteras med en bestämmelse
om förbud mot förvaring av sprit på
nöjes- och idrottsplatser. Utskottet har
enhälligt tillstyrkt förslaget, och jag vill
bara i denna stund, för att fästa uppmärksamheten
på något nytt, som kan
komma att gagna vår kamp inom ungdomsvärlden,
uttala min tillfredsställelse
över den förbättring, som jag tror
att denna nya lagstiftning ändå innebär,
och yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
A) gjorda hemställan dels ock på
bifall till den i fråga om punkten avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Allmän ordningsstadga m. m.

Punkten C

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 3 av herr Lindblom m. fl.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Rylander
och Gustafsson i Borås avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Lindblom
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Rylander
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen,
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Rylander och Gustafsson
i Borås.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja -

108 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets under punkten C gjorda
hemställan.

Punkterna D och E

Yad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Skydd för vissa kartor, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om skydd för vissa kartor, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 september 1956
dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 184, vilken behandlats
av första lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om skydd för vissa kartor;
och

2) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 16 december 1949 (nr
680) om förbud mot spridning av vissa
kartor m. m.

Det under 1) angivna lagförslaget var
av följande lydelse:

Inom rikets allmänna kartverk, sjökarteverket
eller sjöfartsstyrelsen upprättad
officiell karta skall, utan hinder
av vad som stadgas i 9 § lagen den
30 maj 1919 om rätt till litterära och
musikaliska verk, vara föremål för
skydd enligt nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957 och skall äga tillämpning jämväl
å karta, som upprättats dessförinnan,
dock med följande undantag:

1) Har karta, som avses i denna lag,
mångfaldigats före ikraftträdandet, må
redan framställda exemplar fritt spridas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel,
som kunna användas endast för mång -

faldigande av viss karta av angivet slag
och som förfärdigats före ikraftträdandet,
må fortfarande fritt användas för
sitt ändamål till och med den 31 december
1957. Exemplar, som framställts
med stöd härav, må fritt spridas.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner,
nr 621 i första kammaren av
herr Eriksson m. fl. och nr 815 i andra
kammaren av herr Stenberg m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade
hemställts »att Kungl. Maj :ts proposition
nr 184 måtte av riksdagen avslås
och att frågan om författarrätt till statens
officiella kartor måtte upptagas i
samband med det förslag till lagstiftning,
som kan föranledas av auktorrättskommitténs
nyss framlagda betänkande,
alt om huvudyrkandet ej vinner
riksdagens bifall, sådan ändring göres
i förslaget till lag om skydd för vissa
kartor att författarrätten skall tillkomma
Kungl. Maj :t och icke de enskilda
ämbetsverken, samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t understryker vikten
av att förlagsrätten till dessa kartor
icke handhaves så att olägenhet i ekonomiskt
och annat avseende uppstår
för landets kartkonsumenter».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte avslå det i
förevarande proposition, nr 184, framlagda
förslaget till lag om skydd för
vissa kartor;

B) att riksdagen måtte antaga det i
propositionen innefattade förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 16 december 1949 (nr 680)
om förbud mot spridning av vissa kartor
m. m.;

C) att motionerna 1:621 och 11:815
måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A) hemställt.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Lodenius och Lindgren,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32 109

A) att förevarande proposition, nr
184, måtte av riksdagen bifallas;

B) att motionerna 1:621 och 11:815,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herr Larsson i Luttra, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att yrka avslag på första lagutskottets
hemställan. Jag vill tvärtom
uttala min tillfredsställelse över att utskottet
så sunt och efter vad jag kan
förstå realistiskt bedömt denna fråga.
Jag ber i det avseendet kort och gott att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Men utskottets motivering och jämväl
en tjock utredning har föranlett mig att
begära ordet. Utskottet anser att frågan
kan anstå till dess reformen om den
upphovsmannarättsliga lagstiftningen i
dess helhet genomförs. Om jag inte har
läst detta betänkande alltför dåligt är
detta förslag ett arv från justitieministerns
tid som sekreterare. När jag, som
inte tillhör de litterära och konstnärliga
i detta samhälle, nu har försökt
sätta mig in i vad betänkandet innebär
för de folkgrupper, som inte kan hänföras
till de nyssnämnda men kommer
att träffas av denna lagstiftnings alla
verkningar, skulle jag vilja vädja till
statsrådet, att vi skall slippa en proposition
byggd på denna utredning. Vi har
nog stim av Stim. Jag förstår mer än väl
att utredningsmännen inte märkt några
följder av olika lagstiftningsåtgärder,
men vi som måste finna oss i allt krångel
ber Gud bevara oss för att delta betänkande
skall läggas till grund för propositionen.

•lag har begärt ordet endast för att
rikta denna vädjan till justitieministern,
att han inte av ett avlägset förflutet
skall känna sig förpliktad att genomföra

Skydd för vissa kartor, m. m.

vad andra har utrett och nu satt på
pränt. Det vore i högsta grad olyckligt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Utskottet har i detta
ärende uttalat, att det inte bör komma
i fråga att genomföra en sådan provisorisk
lagstiftning som den här föreslagna,
om inte starka skäl kan åberopas därför.
I det uttalandet kan jag till fullo
instämma. Men jag vill genast tillägga,
att det enligt regeringens mening — och
denna delas av flertalet av de hörda remissmyndigheterna
— föreligger tillräckligt
starka skäl för den föreslagna
lagstiftningen. Jag skall försöka med
några ord ange dessa.

Utskottets avstyrkande grundar sig i
första hand på invändningar av principiell
natur. Främst åberopar man auktorrättskommitténs
remissyttrande. Utskottet
framhåller att kommittén har
omtalat, att den ämnar lägga fram —
och det har nu skett —- ett stort betänkande,
där hela auktorsrätten, författares
och konstnärers rätt och jämförliga
rättigheter, behandlas, och att det under
detta arbete framkommit förslag om utvidgade
skyddsbestämmelser på både
detta område och andra, eftersom det
förelåge ett mer eller mindre trängande
behov av sådan provisorisk lagstiftning,
men att kommittén inte har velat biträda
dessa förslag.

När kommittén således gjort jämförelser
med andra fall, där det skulle vara
angeläget att i förväg skapa ett sådant
provisoriskt skydd, lär den, enligt vad
jag inhämtat, framför allt ha åsyftat
framställningar från musikernas och
skådespelarnas sammanslutningar och
från grammofonbolagen om skydd för
konstnärliga prestationer och grammofoninspelningar.
Eftersom denna jämförelse
spelat en stor roll, kanske den
viktigaste i auktorrättskommitténs ullå -

110 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

tande -— vilket i sin tur har lett utskottet
— skulle jag vilja framhålla att man
inte kan jämföra de olika fallen. Man
bör nämligen märka, att det i de andra
fall jag förut talat om — utövande konstnärers
och grammofonbolags intressen
—- är fråga om helt nya rättsregler som
ännu inte är föremål för någon som
helst laglig reglering. Där gäller det
alltså att skapa ett nytt slags skydd, och
där gäller det avsevärda meningsskiljaktigheter
både om formen för skyddet
och hur långt detta skall sträcka sig.
Denna fråga har dessutom invecklade
internationella aspekter, och en separat
lagstiftning i delta ämne skulle bli mycket
vidlyftig. Att kommittén i de andra
fallen, där man begärt ett provisoriskt
skydd, inte velat förorda detta, är således
mycket naturligt.

Här ligger det emellertid helt annorlunda
till. Det är här fråga om att skapa
ett provisoriskt skydd för de officiella
kartorna, alltså sådana kartor som framställts
av rikets allmänna kartverk m. fl.
statliga inrättningar. Där är det fråga
om kartor, som sedan mycket lång tid
tillbaka erkänts vara i princip skyddade
inom upphovsmannarättens ram.
Kartor nämns som skyddsobjekt redan
i Bernlconventionens ursprungliga lydelse
år 1886. Det är en märklig konvention.
Det är ett av de första rättsliga
internationella avtalen, där den civiliserade
världen sökt gemensamt reglera
rättsliga frågor för att skydda viktiga
andliga intressen.

Med anledning av herr Lundbergs
»Stim» helt nyss skulle jag vilja framhålla,
att det här inte alls är fråga om
något slags krångel. Denna gamla konvention
har inte tillkommit för att skapa
svårigheter eller besvärligheter och för
att onödigtvis pressa pengar ur medborgarna.
Denna konvention -—- man
kan jämställa den med en annan konvention
som gäller i Amerika — grundar
sig på en i hela den västerländska
kulturkretsen fastslagen princip, att
man bör skydda alster av andligt ska -

pande verksamhet. Det är faktiskt tack
vare denna konvention som en skapande
konstnär, en författare eller en annan
upphovsman till andliga alster kan
leva på sitt verk, som kanske ger andra
människor så mycket. Förr i tiden, innan
denna internationella reglering
kom till, fick ju författare, konstnärer
och andra andliga skapare leva mer
eller mindre på andras nåd, om de inte
vid sidan av sitt arbete kunde ha något
hantverk eller annan sysselsättning.
Vem som helst förstår, vilka svårigheter
som då uppkommer att utföra produktivt
andligt arbete.

I Bernkonventionen, som alltså reglerar
upphovsmannarätten, finns den
principen såsom en förutsatt grundval,
att varje land uppehåller ett rättsligt
skydd för andligt skapande arbete, vare
sig detta ger upphov till alster av det
ena eller andra slaget. Det kan vara
skönlitteratur, måleri, skulptur, vetenskapliga
skrifter eller någonting annat,
och det finns ingen anledning att härifrån
undanta kartor, som ofta är resultatet
av ett svårt och mödosamt intellektuellt
arbete. Som jag nämnde har
kartor också omfattats av detta skydd
ända sedan Bernkonventionen kom till
år 1886.

I vår nuvarande svenska lagstiftning
är också kartor i princip skyddade. Om
en enskild fackman eller en privat firma
tillverkar en karta, så åtnjuter den
lagens skydd. Men det besynnerliga är,
att om statens allmänna kartverk med
stora kostnader åstadkommer kartor —
dessa är ju de förnämsta kartor som
görs här i landet — så blir dessa oskyddade.
Och vad kan det bero på? Jo, det
beror på tolkningen av en helt annan
lag, som så att säga har korsat över lagreglerna
om upphovsmannarätt. Det
finns nämligen, som kammarens ledamöter
mycket väl vet, i tryckfrihetsförordningen
en bestämmelse som säger att
allmänna handlingar skall vara oskyddade.
Denna bestämmelse är ju av stor
betydelse, eftersom man därigenom får

Onsdagen den 5 december 195G em.

Nr 32

111

material för den offentliga, fria diskussion
som är en grundval för det demokratiska
livet. Allmänna handlingar,
står det —• och därmed menar man ju
t. ex. riksdagens egna alster, ämbetsverkens
skrivelser, sådana skrivelser
som kommer in till ämbetsverk, utredningar
av offentliga myndigheter o. s. v.

■— allt detta skall enligt tryckfrihetsförordningen
vara offentligt, därför att
man genom att vem som helst får trycka
av sådana handlingar tillgodoser behovet
av allmän upplysning rörande
samhällsförhållandena och möjlighet till
en fri kritik av dessa. Men det är ju alldeles
självklart att detta inte gäller om
kartor. Sådana utgör ju inte något slags
grundval för samhällskritiken. Det är
bara så att säga formellt och juridiskt,
som på grund av ordalagen i dessa författningar
de kartor som ges ut av de
statliga ämbetsverken har blivit oskyddade,
medan alla andra kartor, som privat
utarbetas, är skyddade.

Vad det här gäller är alltså att rätta
till den oriktighet i lagstiftningen som
på detta sätt har kommit att föreligga
och som utan sakliga grunder har placerat
statens kartor i ett annat rättsligt
läge än privata företags kartor.

Detta är således den reella grunden
för det föreliggande lagförslaget.

Utskottet har emellertid lagt vikt vid
en annan synpunkt också, nämligen att
denna fråga borde lösas i samband med
att den tillämnade reformen av hela
upphovsmannarätten genomföres, och
detta kan naturligtvis vara ett skäl. Förarbetena
till denna reform har pågått
en tid, och det har nyligen kommit ut
ett betänkande som går ut på att det
skall ske en stor reform av upphovsmannarätten.
Den reformen måste emellertid
med nödvändighet ännu ta tämligen
lång tid i anspråk. Den är en mycket
stor och invecklad juridisk fråga,
såsom kanske framgår av vad jag redan
har antytt. Den spänner över så vida
och olikartade fält som från dessa kartor
över konstverk och till författares

Skydd för vissa kartor, m. m.

alster av olika slag. Man kommer in på
frågan om de nya mekaniska hjälpmedlen,
såsom radio, television, film o. d.
Det hela är på många sätt ett invecklat
problem, och man måste räkna med att
det tar tid innan den stora reformen
kan genomföras. Därför har man i regeringen
ansett, att det inte skulle vara
riktigt att för den stora reformens skull
skjuta på en rättelse av den inadvertens
i fråga om kartorna som här föreligger.

Man kan vidare framhålla att dessa
officiella kartor utgör en så säregen
grupp av andliga alster att man mycket
väl kan ta ställning till frågan om skydd
för dessa utan att nödvändigt behöva
föra in dem i det större sammanhanget.
Som jag förut antytt, är det ju egentligen
endast formellt som de har råkat
bli betecknade som allmänna handlingar,
och frågan om dessa kartor kan alltså
mycket väl behandlas för sig. Jag
vill i det sammanhanget understryka
att lagrådet, som ju särskilt har att beakta
sådana principiella frågor som
denna, inte har haft något att invända
mot förslaget om att här göra en provisorisk
reglering.

De av utskottet anförda principiella
betänkligheterna väger därför enligt
min mening inte så tungt. Frågan bör
i stället bedömas mera från lämplighetssynpunkter
och med hänsyn till det legitima
behov av rättsligt skydd som här
gör sig gällande, för att inte resultatet
av statsverkets med mycket stora omkostnader
bedrivna verksamhet helt
okontrollerat skall kunna utnyttjas ekonomiskt
av privata företag.

Beträffande denna ekonomiska fråga
har det i propositionen hänvisats till
att det gäller såväl statsverkets royaltyinkomster
som dess intresse av att hålla
nere de mycket betydande kostnaderna
för tryckningen av den i olika hänseenden
så betydelsefulla stora ekonomiska
kartan över Sverige. I det förstnämnda
hänseendet säger utskottet, att man
inte har kunnat notera någon mera
avsevärd försämring i fråga om stats -

112

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

verkets direkta inkomster. Häremot vill
jag emellertid anföra att den obehöriga
reproduktion, som detta lagförslag riktar
sig emot, ännu bara har pågått under
en kortare tid. Det förhåller sig
nämligen så, att endast för några år sedan
hade statsverket liksom andra kartframställare
en faktisk ensamrätt till
vad de gjort, ty man kunde då framställa
goda reproduktioner endast om man
hade tillgång till kartoriginal. Nu har
emellertid tekniken gått framåt, så att
det är möjligt att framställa kartkopior
utan tillgång till original. Man kan alltså
bara köpa ett kartexemplar i allmänna
handeln och sedan kopiera det och
på det sättet tillgodogöra sig alster av
andras arbete utan att betala något därför.
De kopior som görs på detta sätt
blir visserligen av sämre kvalitet men
är fullt användbara för åtskilliga ändamål.
Om det föreliggande lagförslaget
inte genomföres, har man anledning att
räkna med att denna form av reproduktion,
där statsverket alltså inte får någon
som helst ersättning för sina stora
omkostnader utan andra drar nytta av
dem i sina affärer, kommer att få avsevärt
ökad omfattning. Helt allmänt är
det dessutom klart, att statsverket vid
förhandlingar om royalty och dylikt
måste komma i ett sämre läge om det
inte kan garantera motparten en juridiskt
giltig rätt till kartorna. Det förhållandet
behöver väl knappast bestyrkas
med siffror. Jag vill understryka
att det här inte bara gäller royalty utan
också och främst statsverkets intresse
av att på tillfredsställande villkor få de
olika kartorna och särskilt den viktiga
ekonomiska kartan tryckta. Utskottet
går i viss mån förbi den sidan av saken.

Med all rätt har utskottet understrukit
att om statsverket skulle få den författarrätt
till kartorna, som det av allmänna
skäl bör vara berättigat till,
måste man beakta allmänhetens intresse
av att snabbt och utan onödigt stora
kostnader kunna erhålla kartreproduktioner
av lämpligt slag. Det är klart att

det finns många som har behov av enkla
och billiga kartor, t. ex. idrottsfolk,
ungdomliga orienterare och andra. Jag
har förberedelsevis försökt ta reda på
hur den saken ligger till och fått mig
försäkrat, att frågan om att utan onödiga
kostnader snabbt kunna framställa
enkla kartreproduktioner för sådana
ändamål kan vinna en god lösning utan
större svårigheter. Dessa frågor bör
alltså inte utgöra ett hinder mot det föreslagna
skyddet.

Sammanfattningsvis vill jag till sist
framhålla, att frågan här inte gäller om
staten skall få en bättre ställning än
andra, utan om en gren av statens affärsverksamhet
inte skall få samma
rättsliga skydd och samma rättsliga
ställning som motsvarande enskilda
företag redan har. Det gäller alltså en
principiellt motiverad fråga, och ett avslag
måste leda till alltmer betydande
ekonomiskt avbräck för statsverket genom
att resultatet av det skapande arbete,
som med mycket stora kostnader
utföres inom kartverket, annars utan
gottgörelse skulle kunna utnyttjas av
andra företag. På grund härav hoppas
jag att den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen vinner kammarens bifall.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
gäller skyddet för författarrätten till
kartor. Som statsrådet redan varit inne
på i sitt anförande har ju frågan aktualiserats
framför allt av den tekniska utvecklingen,
som nu medger reproduktion
av kartor utan att man har tillgång
till kartoriginalen. Den faktiska ensamrätt,
som alltså tidigare funnits av tekniska
skäl, existerar på grund av reproduktionsteknikens
utveckling inte
längre. Denna utveckling har medfört
att man nu kan framställa reproduktioner
och särtryck av den topografiska
kartan både snabbare och billigare än
tidigare, även om kvaliteten inte är så
hög som vid tryckning från original.

Onsdagen den 5 december 1950 em.

Nr 32

113

Nu har denna medalj emellertid onekligen
också en frånsida. Det finns ju
risk för att staten förlorar pengar genom
att den royalty som utgår minskas
på grund av dessa förhållanden.
Detta kan i sin tur kanske leda till att
framställningen av den viktiga ekonomiska
kartan försvåras.

Här finns alltså två intressen som står
emot varandra, men man bör kanske
i detta fall även ta hänsyn till en tredje
omständighet. Om auktorrättskommitténs
förslag upphöjes till lag, synes
upphovsmannarätten till kartorna bli
skyddad. Frågan gäller endast huruvida
man redan nu skall besluta om detta
skydd eller om man skall dröja med det
tills auktorrättskommitténs förslag i sin
helhet blir föremål för statsmakternas
beslut.

I en motion som jag har varit med
om att väcka har vi yrkat i första hand
att propositionen måtte avslås men i
andra hand att Kungl. Maj :t och inte
de enskilda ämbetsverken skall erhålla
författarräten samt att Kungl. Maj:t
måtte söka ordna så, att kartkonsumenternas
intressen blir tillgodosedda. Reservanterna
yrkar att propositionen
skall bifallas, men de stryker samtidigt
kraftigt under angelägenheten av att
kartkonsumenternas intresse av att
snabbt och billigt kunna erhålla kartor
tillgodoses. Nu har första kammaren
redan bifallit reservationen. Motionen
har här utan tvivel gjort den nyttan, att
man i beslutet strukit under att Kungl.
Maj :t bör söka tillgodose de i motionen
omnämnda kategoriernas intresse av
att snabbt och billigt kunna erhålla kartor.
Statsrådet har här strukit under att
det finns möjlighet att göra detta, och
i den situationen kan jag ge mitt stöd
åt reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag har inte utgått från
att herr statsrådet skulle ha haft någon
ond avsikt eller någon vilja att skapa

Skydd för vissa kartor, m. m.

krångel genom denna proposition, men
jag tror betänkandet är skrivet på sådant
sätt att svenska folket och kanske
även riksdagens ledamöter inte helt förstår
verkningarna av ett beslut i denna
riktning.

Jag vill uppmana justitieministern att
syssla med andra, för svenska folket
viktigare frågor än denna. Vi har exempelvis
väntat länge på förslag i jordvärdestegringsfrågan.
På det området
behövs det åtgärder, men här behövs
det inte några särskilda åtgärder för att
vi skall kunna uträtta ett produktivt
andligt arbete i vårt land.

Jag vill tillägga att det ju är meningen
att denna rätt skall överlämnas till
ett enskilt monopolistiskt företag. Vi
har därför inga garantier för att de
önskemål som här har uttalats kommer
att tillgodoses.

I sådana här sammanhang dyker det
alltid upp en intellektuell högfärd. Borde
inte en upphovsmannarätt gälla också
för en arbetare som står i produktionen?
Även han deltar i arbetet på att
skapa värden för framtiden, men någon
upphovsmannarätt för den folkgruppen
har utredningen icke ansett
behövlig.

Jag vill slutligen än en gång säga till
herr statsrådet, att vi behöver ägna
tid och arbete åt andra och för samhället
viktigare uppgifter än att skapa
ytterligare krångel i den flora vi har
av lagar, vilkas mening och innehåll
varken denna kammares ledamöter eller
andra förstår.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundberg, att jag väl förstår hans
intresse av att man i första hand tillgodoser
människornas materiella behov,
och det är ju det som vi i största
utsträckning sysslar med inom riksdagen.
Jordvärdestegringsfrågan, som herr
Lundberg nämnde, är en oerhört vik -

8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 32

114

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

tig och utomordentligt svårlöst fråga.
Jag har två gånger försökt lösa den utan
resultat, och jag har därefter tillsatt en
tredje kommitté, enär jag helt delar
herr Lundbergs uppfattning om vikten
av att denna fråga löses. Jag hoppas
också att kommittén skall komma till
resultat.

Jag menar emellertid också, att vi
inte bara bör diskutera sådana ekonomiska
ting. Människan behöver också
någonting annat, och nog tror jag det
är väl motiverat att riksdagen sysslar
med sådana ting som skydd för alster
av andligt arbete.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig givit uttryck
åt den uppfattningen, att vi i första
hand bör söka tillfredsställa människornas
materiella behov, men jag
har erfarenhet av hur svårt det är för
dem som icke fått gå den s. k. lärda
banan att få del av de andliga skatter
vi har. Herr statsrådet bör observera
att detta förslag kommer att innebära
ett hinder för de bredare folklagren att
få del av de andliga värdena.

Jag vill tillägga, att jag är med om att
ge materiell hjälp i annat avseende åt
dem som producerar olika värden, men
jag anser att vi icke bör göra det på
det sätt som här har föreslagits. I så
fall slår vi in på vägar som jag tror
varken herr statsrådet eller vi andra
anser önskvärda. Vi kan drivas in på
dem genom olyckliga omständigheter.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag var med i det utskott
som behandlade denna fråga, men
jag var tyvärr förhindrad att delta i beslutet.
Därför vill jag säga, att om jag
deltagit i beslutet, hade jag befunnit
mig bland reservanterna.

Utskottet hemställer här om avslag
på den kungl. propositionen. Det är
inte så vanligt att så sker, och det är
kanske mera ovanligt i ett fall som

detta, där det förslag propositionen
bygger på tillstyrkts av nästan samtliga
de remissinstanser som har yttrat
sig. Ocli det är många som yttrat sig
just om denna fråga.

Såsom jag ser det är det huvudsakligen
en ekonomisk fråga. Rikets allmänna
kartverk, en statlig institution,
framställer ju de kartor av olika slag
som vi behöver i vårt samhälle, och att
framställa kartor kostar pengar. Hittills
har man kunnat ordna det så, att kartverket
kunnat lämna ut ensamrätten till
litografiska anstalten och därvid förbehållit
sig en viss royalty och på det
sättet fått inkomster, som täckt utgifterna
för kartframställningen.

Nu har det, som här framhållits, uppkommit
ett ändrat förhållande genom
att det blivit enklare att kopiera kartor.
Av rent praktiska skäl har man
aldrig tidigare behövt ifrågasätta denna
statens eller kartverkets författarrätt.
Nu går det emellertid att reproducera
och trycka kartor enklare, och då har
litografiska anstalten sagt upp avtalet
med kartverket. Den vill inte vara med
om att betala dessa pengar till statsverket,
om den inte kan få nytta av
ensamrätten.

Jag delar statsrådets uppfattning om
att när staten i detta fall genom kartverket
driver en affärsverksamhet liknande
den som drivs av enskilda är det
rimligt, att också staten har samma
skydd som den enskilde för sina alster;
det är ju vad det här gäller. Vad som
föranlett utskottsmajoriteten att gå på
avslagslinjen är väl mest principer.
Man har kankse tyckt, att det bjudit litet
emot att ta en provisorisk lagstiftning,
när man känt till att det skall
komma något nytt. Men jag vet inte,
om det finns anledning att rida på
detta, därest man är överens om att vi
här måste komma fram till en lösning.

Jag skall inte säga mer i denna fråga,
som statsrådet så utförligt belyst. Jag
ber att få sluta med att yrka bifall till
reservationen.

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32

115

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Efter statsrådets utförliga
redogörelse har jag ingen anledning
att närmare gå in på vad auktorrättskommittén
har sagt o. s. v. Jag förmodar
emellertid, att det är med ganska
blandade känslor, som statsrådet här
går in för att lösa kartproblemet för sig
självt och dra kartorna ur sitt sammanhand,
där de så tryggt och lugnt vilat
under 18 år i auktorrättskommittén. Det
är ju inte vanligt att så sker, och det är
så mycket mer egendomligt att man
först nu efter så lång tid plockar ut en
fråga, som enligt statsrådet är så särpräglad
att den mycket väl lämpar sig
för en speciell lösning. Om denna åtgärd
vidtagits tidigare hade kanske
auktorrättskommittén klarat sitt arbete
på 17 år och det hade ju alltid varit en
fördel. Propositionen skulle säkerligen
ha vunnit på att mycket av det som
statsrådet här anfört influtit i densamma
i stället för att vi först nu fått
del av det.

Tänker man riktigt skarpt kan man
naturligtvis komma fram till att det här
egentligen inte gäller någon ny rätt;
det är en rätt som man trott sig ha och
som man borde ha, och nu skall man
också få den. Jag håller med om att
man inte utan vidare kan jämföra framställandet
av kartor med t. ex. dem, som
gör inspelningar eller insjungningar på
grammofon och nu skall få rättigheter
som de tidigare inte haft. Här gäller det
ju i alla fall — formellt eller inte —
att skapa en rätt, som inte finns för
statsverket, och man får en obehaglig
känsla av att när det gäller pengar för
statsverket, eller när man förmenar att
det gäller pengar för detta, är man rask
med att ta en provisorisk lagstiftning.
Som alla vet är man inte så rask, när
det gäller enskilda.

Det är väl alldeles självklart, att utskottet
fäst mycket stort avseende vid
vad auktorrättskommittén sagt med hänsyn
till dessa ledamöters stora anseende
och med hänsyn till att de grubb -

Skydd för vissa kartor, m. m.

lat över sina problem i 18 år och nu
tagit denna ståndpunkt. De har säkerligen
också observerat den säregna stålning
kartorna intar, och de gör sina
jämförelser. Jag skall inte gå in på detta;
det är inte stor idé att göra det. Det
var ju så att en kommitté, fotogrametriutredningen,
som sysslade med helt
andra ting, plötsligt kastade sig på detta.
Det stod inte ens, såvitt jag kunnat upptäcka,
i kommitténs direktiv. Den hade
väl fått en liten hälsning, att det var
bäst att den behandlade även denna sak,
eftersom den var sysselsatt med liknande
ting. Man gjorde det trots att man
visste att auktorrättskommittén sysslade
med samma sak. Det var väl så — jag
vet inte hur det gick till — men man
fick väl inte auktorrättskommittén att
bryta ut det här gebitet.

Statsrådet håller med utskottsmajoriteten
om, att det måste föreligga synnerligen
starka skäl, när man vidtar en
så ovanlig åtgärd som att gå in för en
provisorisk lagstiftning, särskilt som det
inte kan vara så lång tid kvar, innan
auktorrättslagstiftningen kommer på
riksdagens bord. Jag hoppas att det inte
blir begravt i departementet i lika
många år som det tagit att utreda frågan.
Om så ej sker blir det inte lång tid
som detta provisorium skall vara. Föreligger
det då synnerligen tungt vägande
skäl för en sådan provisorisk lagstiftning,
som ju skall avse en mycket kort
tid?

Det är då först att märka att anstalten
förklarat, att den vill ha omprövning av
royaltvsatserna. En sådan begäran grundas
på, som det synes, ganska svaga
grunder vad beträffar det förflutna. Man
kan inte under de fyra sist förflutna
åren upptäcka någon egentlig skillnad
i statsverkets royaltyinkomster annat än
för just de tillfälliga särtrycken, men
märk väl, dessa har aldrig på de sista
fyra åren uppgått till mer än cirka
25 000 kronor. Även om man minskar
på detta, blir det inte så förtvivlat storförlust.
Det är visserligen sant, att den

116

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

ekonomiska kartan går med förlust och
att täckandet av denna förlust sammanhänger
med villkoren i övrigt. Anstalten,
som själv bestämmer priserna
på särtrycken, synes i alla fall ha tagit
mycket bra betalt för dessa särtryck.
De konsumeras av skolor, idrottsorganisationer
och liknande. Anstalten har
betingat sig priser som väsentligt överstiger
vad som förekommer vid försäljning
från andra företag. Jag har sett
exempel på att man tagit dubbelt så
mycket betalt. För att vara rättvis vill
jag emellertid tillägga, att anstalten i
sina avtal är bunden vid vissa kvalitetsbestämmelser,
och alldeles oavsett att
den måste täcka sig för royaltykostnader
kan den därför inte hålla så låga
priser som andra.

Det synes emellertid utskottet uppenbart,
att man måste göra någonting för
att bringa ned priset, vare sig det nu
skall vara monopol eller inte, för dem
som beställer sådana särtryck. Jag tycker
inte det är rimligt, att idrottsorganisationer
och andra som konsumerar
kartor verkligen skall betala statens
kostnader för den ekonomiska kartan.
Jag tycker inte detta är rimligt, ty staten
bör tillhandahålla en viss service beträffande
sådana enkla kartor. Det hade
varit mycket tacknämligt, om statsrådet
i propositionen redogjort för hur man
tänkt ordna det. Statsrådet säger visserligen
att om man inför en upphovsmannarätt,
är det inte meningen att den
skall kunna utnyttjas hur som helst, tv
det kan göras på olika sätt. Men det är
också allt man får veta. Det skulle varit
önskvärt att man fått veta mera om den
saken. Det skulle säkert ha varit till
fördel för sakens behandling.

För övrigt förefaller det, som om omsorgen
om detta enskilda företag, som
tydligen i alla tider tjänat mycket pengar
på de officiella kartorna, inte alltid
varit lika stor. Redan 1903 tyckte man
tydligen, att det var litet obehagligt
att staten inte fick vara med och tjäna
något av dessa pengar. Man ville då inte

förlänga avtalet annat än på en kortare
tid. 1946 var man inne på tanken att
statens reproduktionsanstalt skulle trycka
dessa kartor, och 1953 års utredning
om de statliga företagsformerna,
vars betänkande är under tryckning
just nu, har gått in för samma sak. Den
har uppmärksammat, att generalstabens
litografiska anstalt har ensamrätt
till tryckningen av huvudparten av de
officiella kartorna, och tycker inte det
är bra.

Det förefaller mig en aning förhastat
att tro att anstalten, som hittills haft i
det närmaste obeskuret faktiskt monopol
på allt officiellt karttryck och naturligtvis
under en lång framtid kommer
att vara bäst rustad för kartreproduktion,
under föreliggande omständigheter
skulle ställa villkor om en
drastisk nedsättning av royaltysatserna
och därmed sammanhängande ekonomiska
förhållanden och på det sättet
manövrera ut sig själv från framtida
avtal, när auktorrättslagstiftningen i en
nära framtid blir genomförd. Det är
självfallet, förutsatt att propositionen
inte antages, att om anstalten drastiskt
skulle skära ned alla royaltyinkomster,
så kommer staten i fortsättningen, när
den en gång får auktorrätt till kartorna
inte att vilja ha något med denna anstalt
att göra vidare. Jag är ganska viss om
att företaget, som har de allra bästa
betingelser för denna verksamhet, nog
vill tjäna pengar på karttryck i fortsättningen,
även om det inte kan ske lika
smärtfritt som hittills utan under en
viss konkurrens.

Däremot synes avtalet böra jämkas i
olika hänseenden, bland annat så, att
det blir möjligt för anstalten att obunden
av kvalitetsbestämmelser kunna
tillhandahålla billiga särtryck, som tydligen
är en stor artikel. Anstaltens prispolitik
beträffande dessa särtryck har
gjort att man under senare tid har velat
begagna sig av de möjligheter som har
yppat sig att få köpa billigare kartor.
Det är ju inte någon särskild glädje för

Onsdagen den 5 december 195C em.

Nr 32

117

dem, som löper eller vad de nu gör
efter karta, att det är en så särskilt fin
karta, som är gjord efter kartverkets
underlag, utan det viktigaste för dem är
ju att de får en karta som de kan använda.

Herr talman! Låt vara att det genom
vad statsrådet här anfört kommit fram
en del nya aspekter på frågan, så måste
jag säga att jag fortfarande fäster stort
avseende vid vad auktorrättskommittén
sagt och dess sakkunskap.

Det finns även andra, som säkerligen
haft ett ord att säga men som inte blivit
hörda, förläggarföreningen t. ex., som
borde ha fått yttra sig i detta sammanhang.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad utskottets talesman här
har framfört, när han argumenterade
för ett bifall till utskottets förslag. Det
är bara ett par små kommentarer som
jag vill göra, närmast med anledning av
statsrådets uttalande, att man har insett
vikten av att man inte skulle försämra
situationen för de stora grupper
av kartkonsumenter, som här blir berörda.

Jag tycker att det är förvånande, att
man inte har redovisat detta bättre i
propositionen. Där talar man om att
just dessa grupper — skolbarn, kommuner,
idrottsorganisationer och kanske
småbrukare och skogsägare som behöver
dessa kartor — genom att köpa
särtrycken av de topografiska kartorna
skall vara med och betala kostnaderna
för tryckning av den ekonomiska kartan.
Man talar om att staten skall spara
och se till att det blir så fördelaktigt
som möjligt ur statens synpunkt, och
man anser, att man inte har någon anledning
att så att säga ekonomiskt hjälpa
andra i samhället. Man menar tydligen
dem som trycker dessa kartor och

Skydd för vissa kartor, m. m.

inte dessa stora grupper av kartkonsumenter.
Jag vill förtydliga detta med
att säga, att när organisationerna var
hänvisade till litografiska anstalten för
att beställa särtryck, så var dessa dubbelt
så dyra och leveranstiden dubbelt
så lång som ute i marknaden.

Propositionen avser således inte att
försöka förbättra situationen för dessa
stora grupper av kartkonsumenter, och
det är förvånande, att man inte i propositionen
har redovisat vad man tänker
göra för att om möjligt kunna förbättra
deras situation. Därför har vi tagit
oss friheten att motionera i frågan
från alla de fyra stora partierna. Bland
motionärerna befinner sig även herr
Larsson i Luttra. Vi har sagt att vi tycker,
att man kan vänta med lagstiftning
på detta område tills man tar upp det
störa betänkandet från auktorrättskommittén.
Man får då möjlighet att under
tiden finna utvägar att bättre skydda
dessa kartkonsumenter än vad man gör
i dag. Det går i alla fall som en röd träd
genom hela denna proposition, att man
skyndsamt måste få denna särlagstiftning
just för att kunna ge ensamrätt
och monopolställning åt litografiska anstalten
när det gäller utgivandet av
dessa särtryck.

Det är också förvånande, att man inte
från departementets sida har hört sig
för hos den utredning, som behandlar
frågan om de statliga företagsformerna,
vilken utredning bl. a. sysslar med reproduktionsanstalten
och som jag tror
har helt andra synpunkter på denna
fråga än vad som kommit till uttryck i
propositionen. Denna utrednings betänkande
har emellertid inte avlämnats,
och därför är det förvånande, att man
inte från departementets sida gjort sig
underrättad om hur man ser på frågan
där. Jag kan inte redan nu röja utredningens
inställning, men jag tycker det
skulle ha varit angeläget att inhämta
dess uppfattning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

118 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag skall först be att få
säga ett par ord till herr Lundberg. Jag
fick den uppfattningen, att herr Lundberg
ville vidga denna debatt till att
omfatta inte bara det spörsmål vi nu
diskuterar utan även mångt och mycket
av vad som kan inräknas i vad han
kallar den andliga odlingen. Herr Lundberg
uppmanade justitieministern, att
han skulle syssla med de stora frågorna
i stället för med dessa små frågor, som
vi är inne på här. Jag har ingenting
emot att justitieministern sysslar med
stora frågor, men jag kan inte komma
ifrån att såväl han som vi i riksdagen
måste behandla även små frågor, när
sådana frågor är aktuella, och en sådan
fråga är aktuell nu.

När jag har läst handlingarna sådana
de föreligger i utskottsbetänkandet och
hört justitieministerns anförande här,
så har jag blivit något förvånad över
utskottets ställningstagande. Jag betraktar
detta som en rent ekonomisk
fråga. Det kan hända, att jag härvidlag
har en motsatt uppfattning mot herr
Lundberg. Om utskottets förslag bifalles,
står vi enligt mitt sätt att se inför
utsikten att föranleda minskade inkomster
för statsverket på minst 500 000
kronor, och varför? Ja, det är väl de
ändrade förhållandena på detta område
som haft eller kommer att ha det
resultatet. Dels synes man vilja betrakta
ifrågavarande kartor som officiella
handlingar, dels — vilket också
framgår av utlåtandet — har genom den
tekniska utvecklingen framkommit metoder,
varigenom man kan få fram goda
reproduktioner även utan tillgång till
kartoriginalen. Dessa omständigheter,
framför allt den sistnämnda, beräknas
komma att medföra att andra företagare
kan göra förtjänster, som egentligen
borde tillfalla staten.

Detta är mitt enkla sätt att se på
dessa problem. Jag anser att vi här har
en rent ekonomisk fråga, och därför
tycker jag att dessa officiella kartor

bör •—- såsom föreslås i reservationen
och i regeringens förslag —- skyddas
enligt författarlagen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta yttrande instämde herr Skoglund
i Umeå (s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Om jag inte hade tillhört
utskottet, skulle jag inte ha besvärat
kammaren med att här ta till orda,
men som det nu är känner jag mig nästan
förpliktad att säga några ord i denna
debatt.

När det gäller den fråga vi här diskuterar,
kan jag inte neka till att lantmäteristyrelsens
yttrande har utövat ett
icke ringa inflytande på mitt ståndpunktstagande.
Fråga är väl, om inte
lantmäteristyrelsen är den mest sakkunniga
instansen i detta fall, om man bortser
från kartverket, som väl dock måste
betraktas som intressent i detta sammanhang.
Lantmäteristyrelsen framhåller,
att det är nödvändigt att tillse att
en eventuell förlagsrätt inte blir så exklusiv,
att den ekonomiska kartans utnyttjande
i det allmännas tjänst försvåras.
Det har, säger man, funnits tendenser
i den vägen, och lantmäteristyrelsen
framhåller att man under protest har
fått gå med på vissa anordningar, som
inte varit helt tillfredsställande. Lantmäteristyrelsen
är på det hela taget kritiskt
inställd till de oöverblickbara följderna
av en lagstadgad upphovsmannarätt,
och styrelsen har betonat, att det
saknas en utredning om konsekvenserna
av en ensamrätt samt beträffande
det verkliga värdet av en monopolställning
för vissa företag. Jag nekar inte
till att detta har betytt rätt mycket för
mig, när jag har tagit ståndpunkt i denna
fråga.

I de utredningar som lantmäteristyrelsen
har påfordrat gives det tillfälle
till jämlöpande undersökningar med
förestående behandling av auktorrättskommitténs
betänkande.

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32 119

Det är inte alldeles oviktigt att i detta
sammanhang taga hänsyn till kartkundernas
behandling, om en upphovsmannarätt
skulle medföra ett kartmonopol
för generalstabens litografiska anstalt.
Anstalten har själv, som motionärerna
och särskilt herr Stenberg på ett avslöjande
sätt påpekat, sagt att de förutsedda
förlusterna på den ekonomiska kartan
kommer att täckas av höga priser
på särtryck av den topografiska kartan.
Här får alltså landets tusentals beställare
av särtryck veta varför anstaltens
priser hålles så höga, och man kan väl
räkna med att en monopolställning inte
skulle mildra prispolitiken. Det var ju
glädjande att höra av statsrådet, att man
kan räkna med att priserna kan sänkas
i framtiden. Den uppfattningen fick
man i varje fall inte, när man hört åtskilliga
andras uttalanden.

Landskommunernas förbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund
och Riksidrottsförbundet har anmält
mycket starka betänkligheter mot ett
villkorslöst monopol. Det har framhållits,
att en av orsakerna till att anstalten
på senare år haft viss konkurrens
från privata företag är, att kartkunderna
kunnat nöja sig med enklare reproduktioner
än vad anstalten tillhandahåller.
Härtill är bara att säga dels att
många andra tryckerier gör fullgoda reproduktioner
— jag är inte alldeles säker
på att generalstabens litografiska
anstalt alltid tillhandahåller så hundraprocentigt
kritikfria kartor, så ser man
i varje fall inte saken hos lantmäteristyrelsen
— dels att vissa kartkunder
klarar sig med enklare reproduktioner
och då också bör kunna få sådana.

I propositionen framhålles, att det nu
inte gäller att avgöra under vilka former
en ensamrätt skall utnyttjas och
man anger några olika sätt att lösa frågan.
Jag vet inte om jag är inne på den
absolut rätta vägen, men jag tycker det
är något betänkligt att ta lagförslaget,
ty då har viil ändå riksdagen i icke
ringa grad avhiint sig möjligheten att

Skydd för vissa kartor, m. m.

påverka formerna för ensamrättens utövande.
Lagförslaget tycker jag mår bra
av att ligga till sig någon tid, medan
man undersöker konsekvenserna av det
i olika avseenden.

Det har anförts, att åtskilliga instanser
understrukit att skyndsamhet är av
nöden. När man läser propositionen,
finner man emellertid att av de statliga
remissmyndigheterna har endast kartverket
framhållit att lagförslaget bör antagas
snarast möjligt. Att sedan generalstabens
litografiska anstalt kraftigt
understrukit detta tycker jag inte behöver
tagas som ett pådrivande argument.

Vi har cirka 1 100 skoldistrikt och
mellan 400 och 500 högre skolor, och i
alla dessa förekommer det orienteringsutbildning.
Man kan nöja sig med ganska
enkla och billiga saker där. Det går
inte att ett halvår i förväg lägga upp
förråd av vad man behöver i fråga om
kartblad. Man får räkna med 14 dagar
eller tre veckor. Den möjligheten har
man dock inte ställt i utsikt i samband
med den ensamrätt, som generalstabens
litografiska anstalt här skulle få.

Auktorrättskommittén har avstyrkt
lagförslaget under hänvisning till att
problemet om författarrätten för kartor
kommer att beröras i dess betänkande.
Detta är nu framlagt. När det gäller motioner
söker man alltid med ljus och
lykta efter en utredning, som kan anföras
som motiv för att omedelbart
slakta dem. Här har nu auktorrättskommittcn
hållit på med en utredning, och
ändå vill man bryta ut en del av frågan
och behandla den särskilt; jag tycker
inte det är riktigt. Det brinner väl
inte värre i takåsen än att vi kan vänta
till dess auktorrättskommitténs förslag
har remissbehandlats och man sett vad
det i olika avseenden innebär.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet HJÄLMAR NILSON:

Herr talman! När jag tar till orda är

120

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

det främst med anledning av att jag har
att syssla med kartverket i regeringen,
och det är kartverkets ekonomiska problem
som speciellt intresserar mig, eftersom
det beslut som fattas i dag i
hög grad kommer att påverka möjligheterna
att få en ordnad ekonomi på
kartverket för framtiden.

Innan jag går in på de centrala problemen,
skulle jag vilja ta upp några
påståenden i de yttranden som här har
fällts. Jag skall då börja med herr Gustafsson
i Borås. Det är inte så, som
herr Gustafsson trodde, att lantmäteriet
skulle bli vanlottat om denna lagstiftning
går igenom. Det har tvärtom i propositionen
sagts ifrån, att man i det
avtal som skall gälla för framtiden
skall taga hänsyn till vad lantmäteristyrelsen
har anfört. Det är inte heller
så, herr Gustafsson, att det är dessa
särtryck som skall betala förlusterna
på den ekonomiska kartan. Som framgår
av kartverkets föredragning i utskottet
beräknas förlusterna på den
ekonomiska kartan till minst 100 000
kronor, och royaltyinkomsterna på särtrycken
har rört sig om ungefär 25 000
kronor om året. Också den uppgiften
är alltså felaktig.

Vad gäller lantmäteristyrelsens yttrande
om hur karttrycket skulle kunna
ordnas av statens reproduktionsanstalt,
så är, väl att märka, förutsättningen för
att reproduktionsanstalten skulle kunna
åtaga sig en sådan uppgift, att ett förslag
om att som beredskapsarbete bygga
en ny stor fabriksbyggnad för statens
reproduktionsanstalt först genomföres.
Innan det är gjort, har statens reproduktionsanstalt
inga som helst möjligheter
att åtaga sig ett avsevärt vidgat
karttrvck, och ännu mindre någon förlagshållning
av kartor i någon nämnvärd
omfattning.

När det gäller den andra frågan, som
bl. a. herr Stenberg har varit inne på,
frågan om att skapa förutsättningar för
tillhandahållande av billigare kartor till
dem, som vill ha ett billigt särtryck och

inte har alltför stora anspråk på exakthet,
så är jag ganska övertygad om att
den frågan kan lösas förhandlingsvägen,
mellan kartverket och generalstabens
litografiska anstalt. Eftersom jag förstår
att riksdagen fäster stort avseende
vid den detaljen, så lovar jag nu att sådana
förhandlingar skall tas upp snarast
möjligt. Jag tror att de förhandlingarna
skall kunna föras till ett rimligt
resultat.

Man har i detta sammanhang klagat
på att det tar så lång tid att få kartor
tryckta hos generalstabens litografiska
anstalt, bortsett från att de är
dyra. Den saken kan lösas på det sättet,
att generalstabens litografiska anstalt,
efter medgivande från kartverket, träffar
avtal med vissa välutrustade tryckerier
i olika delar av landet och tillhandahåller
dem sina avtryck av det
sist upprättade topografiska kartbladet.
Då kan man via dessa tryckerier
påräkna en snabb leverans av karttryck,
som är så dagsaktuella som möjligt.
Jag föreställer mig, att den omständigheten,
att de kartor, som kommuner,
skolbarn, orienterare och många andra
får, är dagsaktuella och så långt som
möjligt har med de senaste uppgifterna,
också har sitt stora värde.

När herr Rylander här sagt, att det
är ett svagt skäl att tala om förlusterna
under den gångna tiden, så är det kanske
riktigt. Men i och med att det genom
denna proposition är klarlagt, att staten
för närvarande inte har någon rätt att
få kartverkets kartarbeten skyddade,
så blir situationen helt annorlunda för
framtiden. Herr Andersson i Malmö har
nämnt en förlustsumma per år på en
halv miljon kronor. Det är åtskilligt
mera realistiskt räknat än de beräkningar
man kan göra på grundval av
tidigare års erfarenheter. Måhända är
felet med den summan bara att den är
för låg.

Låt mig i detta sammanhang få framföra
en annan synpunkt. Om kartverkets
inkomster skulle minska avsevärt

Onsdagen den 5 december 195G em.

Nr 32

121

dels genom minskade royaltyinkomster,
dels genom ökade utgifter för kartframställning
— det finns i det sammanhanget
också andra fördyringar, t. ex.
ökade statliga kostnader, att ta med i
beräkningen — så kommer detta också
att leda fram till ett annat resultat, som
jag inte heller tror att kartkonsumenterna
blir särskilt tilltalade av. I den dragkamp
om hur mycket pengar som staten
har råd att ställa till förfogande, som
ständigt pågår mellan olika intressen,
är det inte säkert, att kartverket med
ens skulle få sina även ur statens synpunkt
ganska betydande inkomstminskningar
och utgiftsökningar täckta. Då
skulle resultatet bli, att framställningen
av dagsaktuella kartor skulle ske i betydligt
långsammare takt än för närvarande,
och man skulle de närmaste åren
framåt ha att räkna med långt mindre
aktuella karttryck än de man kan få,
om den ekonomiska grundvalen för
kartframställningen bibehålies.

Låt mig till detta foga ytterligare en
kommentar, som i dagens läge kanske
har litet allvarligare aktualitet än vad
man ibland i det här landet varit benägen
att anse. Kartorna är bara till en
del allmän egendom. Det finns kartor,
som man av militära skäl inte sprider
här i landet, och det finns kartor,
som av vissa skäl inte innehåller
alla de uppgifter, som kan finnas på
vissa andra blad. Ensamrätten innebär
ur militära säkerhetssynpunkter ett
skydd, en trygghet, som kanske också
är värd att fästa avseende vid, innan
man går att besluta i frågan i dag.

Första kammaren har redan bifallit
propositionen. Jag tror det vore klokt,
om andra kammaren i det avseendet
följer första kammarens ställningstagande
och genom ett bifall till reservanternas
yrkande följer Kungl. Maj:ts
proposition i frågan.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig vara
en underlig affärskutym som man tän -

Skydd för vissa kartor, m. m.

ker använda i detta avseende. Först
tänker man lagstifta och ge ett företag
ensamrätt och sedan skall man inleda
förhandlingar, som berör de stora grupperna
av kartkonsumenter. Jag tycker
det skulle vara naturligare, om man
först förhandlade och sedan lagstiftade,
och det är precis vad motionärerna
och utskottet vill. Man skall först se
över detta ur den synpunkten och sedan
kan man tänka sig att ta upp det
lagstiftningsvägen i samband med auktorrättskommitténs
betänkande. Jag är
förvånad över att statsrådet Hjalmar
Nilson lovar riksdagen, att han skall se
till att det blir bra för konsumenterna.
I propositionen skriver man på s. 8 raka
motsatsen, nämligen att man skall finansiera
den ekonomiska kartan med
särtryck från den topografiska. Får yi
bra betalt för särtrycken, resonerar
man, skall vi kunna finansiera den ekonomiska
kartan. Jag har exempel på att
anstalten begärt 240 kronor för 100
exemplar plus 38 kronor för följande
100, medan privata tillverkare i samma
fall begärt 120 kronor för 100 exemplar
plus 10 kronor för följande 100. Nu säger
man visserligen att man skall låta
flera företag ute i landet få rätt av
generalstabens litografiska anstalt att
återge reproduktioner i form av särtryck.
Man skall alltså göra om monopolet
till kartell.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Även om man kan befara
det värsta efter den bänkpåverkan,
som skett efter middagen, vill jag ställa
frågan: Är det rimligt att riksdagen ett
år tar en lag mot monopol för att sedan
vara den förste att själv driva fram ett
monopol, som skall ligga i enskild hand
såsom i detta fall? Jag måste beklaga,
att justitiedepartementet icke tagit råd
av någon som är van att föra underhandlingar
i affärsfrågor, ty man brukar
väl klara av underhandlingarna
först och fatta beslut sedan. När man

122 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Skydd för vissa kartor, m. m.

fattat beslut, är man ju i en annan ställning.

Jag vill beklaga, att man här kommit
i en sådan situation, att det förefaller
som om man till varje pris skall
driva fram en lagstiftning av prestigeskäl.
Här ger vi oss in på ett område,
som är farligt i många avseenden, och
jag tycker det är synd att herr Andersson
i Malmö tydligen inte tänkt sig in
i vilka följder detta kommer att få i
framtiden.

Jag protesterar mot detta och jag kan
inte förstå, att ett statsråd i dag är så
intresserad av att vi skall återgå till
monopol- och kartellverksamhet på ett
område, där ytterst kommunerna och
folkrörelserna får stå som betalande.
Jag tycker att det icke är värdigt staten
och riksdagen att bryta ut en fråga
och försöka få igenom den samtidigt
som man förklarar, att fortsättning följer.
Det skall bli intressant att se vad
som händer, när arkitekter och andra
ganska snart kommer underfund med
vad som kan uträttas, därest principerna
i det ifrågavarande betänkandet genomföres.

Jag vidhåller min uppfattning och
hoppas att kammaren följer utskottet.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Efter herr Stenbergs
yttrande kunde jag avstå, men eftersom
man vänt sig direkt till mig, skall jag
i alla fall svara. På s. 8 i propositionen
står det: »Så till exempel torde de utgifter
anstalten har för tryckning, lagerhållning
och distribution av den
ekonomiska kartan icke täckas av
tryckningsersättning och inkomster vid
försäljning, men denna förlust har beräknats
bli uppvägd av de inkomster
anstalten ansett sig kunna erhålla exempelvis
vid försäljning av särtryck av
den topografiska kartan.»

Jag trodde att vad som stod i propositionen
var riktigt, och därför tog jag
mig friheten yttra mig som jag gjorde

i mitt anförande. Jag kan inte läsa ut
något annat ur lantmäteristyrelsens yttrande,
än att lantmäteristyrelsen ställer
sig starkt kritisk mot en monopolrätt,
och detta sade jag också.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det förefaller mig som
om vad herr Stenberg citerade var utredningens
yttrande, som återges i propositionen.
Det är i så fall inte vad departementet
anfört i frågan.

Vad själva sakfrågan beträffar vill
jag bara säga, att i och med att staten
lagstiftningsvägen förvärvat samma rätt
som på detta område redan är tillförsäkrad
de enskilda företag, som framställer
kartor, har staten ett helt annat
förhandlingsläge än om användandet av
statens kartmaterial är helt och hållet
fritt. Möjligheterna att åstadkomma ett
tillfredsställande resultat kan vi kanske
diskutera om ett eller annat år,
ifall kammaren nu följer reservanternas
förslag och bifaller propositionen.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste fråga statsrådet:
Hur tänker sig herr statsrådet att
frågan skall kunna lösas fördelaktigare,
om denna lagstiftning genomföres, än
som kan ske nu? Det måste betyda att
man skall höja priset på kartor för att få
det fördelaktigare för staten. Detta har
vi reagerat mot och därför avstyrkt den
kungl. propositionen. Såvitt jag kan
se finns det ingen annan möjlighet;
finns det det, skulle det vara intressant
att veta, vilken den andra utvägen är.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! I de sista replikerna
har egentligen sagts vad jag för en
stund sedan begärde ordet för att framhålla.

Herr Andersson i Malmö betraktade
frågan uteslutande som en ekonomisk
fråga, och det kan till stor del vara
riktigt. Han framhöll, att staten får ut -

Nr 32 123

Onsdagen den 5 december 1956 em.

gifter på cirka en halv miljon kronor.
Men dessa utgifter kommer ju i viss
mån att inflyta från de organisationer
och andra som det under debattens
gång talats om, alltså orienterare,
idrottskorporationer, skolor etc. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
skolöverstyrelsens representanter har
inför utskottet förklarat att om de haft
möjlighet att yttra sig över förslaget
skulle de ha ställt sig på ungefär samma
ståndpunkt som lantmäteristyrelsen
gjort.

Det finns nog inte heller anledning
att vara så pessimistisk som statsråden
Zetterberg och Hjalmar Nilson och herr
Andersson i Malmö här varit, när man
gjort gällande, att det skulle bli fråga
om så väldiga konsekvenser i ekonomiskt
avseende för kartverket. Om nu
detta företag skulle erhålla ensamrätten,
skulle givetvis företaget, när man
därefter inledde förhandlingar med
kartverket, befinna sig i en betydligt
gynnsammare position gentemot kartverket
än vad man skulle göra därest
propositionen blir avslagen. Esselte är
ju ett affärsföretag, och företagsledningen
har säkerligen fullt klart för sig vilka
engagemang man ger sig in på. Om
man har möjlighet att betala 450 000
kronor i royalty, så kommer nog mycket
avsevärda belopp företaget självt
till godo i form av vinst. Det skulle under
sådana förhållanden förvåna mig
mycket, om företaget inte även i fortsättningen
skulle vara villigt, därest
man inte får denna ensamrätt, att träffa
en för kartverket fördelaktig uppgörelse.
Jag tror således att det ligger alltför
mycket pessimism i de uttalanden som
i detta avseende gjorts.

I detta sammanhang vill jag också
erinra om att av de 450 000 kronorna
i royalty belöper sig endast 25 000 kronor
på försäljningen av särtryck av den
topografiska kartan, under det att resten
av detta stora belopp faller på andra
poster av kartförsäljningen. Skulle man
således med hänsyn till den nedgång av

Skydd för vissa kartor, m. m.

royaltyn från 20 000—25 000 kronor till
ungefär 9 000 kronor, som skett genom
konkurrensen från andra tryckerier,
inte vara villig att göra en ny uppgörelse?
Jag tror det inte.

Slutligen vill jag säga en sak till herr
Andersson i Malmö. Såsom framhållits
av flera talare är det här fråga om att
ge ett enskilt företag ett monopol på
kartförsäljningen samtidigt som det av
en annan utredning föreslås, att statens
reproduktionsanstalt skall affärsmässigt
och tekniskt utrustas på ett sådant sätt,
att man kan konkurrera på likvärdiga
grunder med andra företag. I valet mellan
att ge ett enskilt företag denna ensamrätt
eller att bereda statens reproduktionsanstalt
möjlighet att en gång
i framtiden ta upp konkurrensen på
området har jag min ställning fullt klar.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! När det gäller bedömningen
av de ekonomiska konsekvenserna
måste jag säga, att jag med all
aktning för vad herr Jacobsson i Sala
tror och inte tror ändå får lov att fästa
mycket större avseende vid vad det berörda
ämbetsverket under ämbetsansvar
har anfört som de sannolika följderna.
Det rör sig t. o. m. om högre
kostnader än dem, som herr Andersson
i Malmö lagt fram.

Till herr Stenberg skulle jag bara
vilja säga, att han som affärsman väl
vet, att den, som skall sköta en förhandling,
inte lägger korten på bordet och
på förhand berättar vilka möjligheter
han har att komma fram till positioner,
som ger honom fördelar gentemot
hans motpart. Jag tror inte, att vi skall
göra avsteg från denna regel. Jag vill
bara peka på att kartverket är ett verk
i utveckling, ty nya karttyper tillkommer
från och till, kartlyper, som ibland
tilldrar sig ännu större intresse än de
gamla. Däri ligger en av möjligheterna.

124 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det är ju litografiska
anstalten som har begärt att få ensamrätt
och sagt, att kartverket måste skaffa
den. Det är denna beställning från
den ena förhandlingsparten, som Kungl.
Maj :t skall söka effektuera.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade, av herrar Lodenius
och Lindgren avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 38, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Lodenius och Lindgren.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 84 ja och 91 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herrar Lodenius och Lindgren avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 3

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 54, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen,
och

nr 55, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 69 § lagen om
allmän sjukförsäkring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Översyn av lagstiftningen om allmän
sjukförsäkring

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft sex
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 5
i första kammaren av herr Gei jer m. fl.
samt nr 8 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Stockholm m. fl., utom i
vad motionerna avsågo läkemedel,

dels de likalydande motionerna nr
338 i första kammaren av herr Lindahl
och herr Jansson, Axel, samt nr 280 i
andra kammaren av herr Brandt m. fl.,
utom i vad motionerna avsågo läkemedel,

dels ock de likalydande motionerna
nr 463 i första kammaren av herr Sundelin
samt nr 598 i andra kammaren av
herr Königson m. fl., i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring m. m., utom i vad
motionerna rörde fråga dels om ändring
i 16 § lagen om allmän sjukförsäkring
dels ock om reseersättning vid
sjuktransporter med privat bil.

I motionerna I: 5 och II: 8 hade yrkats
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj :t
verkställer en översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring och senare

Nr 32 125

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

för riksdagen framlägger de förslag till
ändringar vartill denna översyn kan
föranleda».

I vad motionerna icke behandlats i
detta utlåtande hade de behandlats i utskottets
utlåtanden nr 10, 38, 44, 45 och
51 till innevarande års riksdag.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
ville överlämna motionerna 1:463 och
II: 598, i vad de avsåge fråga angående
anmälan om ändrad inkomst, till den
utredningsman, som den 15 juni 1956
tillkallats för att utreda vissa frågor rörande
sjukförsäkringslagstiftningen, att
av honom övervägas med sikte på i utlåtandet
särskilt angivna fall rörande
retroaktiv lön,

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 5 och II: 8 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl.
Maj :t ville föranstalta om en utredning
i syfte att pröva möjligheterna att med
bibehållande i princip av samordningen
förkorta eller slopa karenstiden inom
sjukpenningförsäkringen i fall av yrkesskada,

C. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 338 och II: 280 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om sjukhjälpstiden
med avseende å sjukhusvård
för folkpensionärer,

D. att förevarande motioner

1. 1:5 och 11:8, utom i vad motionerna
avsåge läkemedel,

2. I: 338 och II: 280, utom i vad motionerna
avsåge läkemedel, samt

3. I: 463 och II: 598, utom i vad motionerna
rörde fråga dels om ändring
i 16 § lagen om allmän sjukförsäkring,
dels ock om reseersättning vid sjuktransporter
med privat bil, i den mån
motionerna icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i detta utlåtande
anfört och under A—C hemställt, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Alvar Andersson, fru
Ewerlöf och herr Larsson i Hedenäset,
vilka ansett att utskottet under B. bort
hemställa, att motionerna I: 5 och II: 8,
i vad de avsåge fråga om karenstiden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Den reservation under
rubriken Karenstiden, som i första kammaren
avlämnats av herrar Mannerskantz
och Alvar Andersson och i denna
kammare av herr Larsson i Hedenäset
och undertecknad, skall jag be att
med några få ord få motivera.

Samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
har i alla instanser
ansetts utomordentligt viktig,
och så är ju alltjämt förhållandet. Låt
mig, herr talman, i detta sammanhang
kasta en mycket hastig blick bakåt. I
propositionen nr 178 år 1953 framhöll
departementschefen, statsrådet Sträng, i
fråga om den samordnade karenstiden
följande:

»Utredningen» — en utredning hade
således arbetat med saken — »har föreslagit
att sjukförsäkringens karenstid
skall gälla även inom den samordnade
försäkringen. Karenstiden skulle alltså
bli tre dagar, dagen för insjuknandet
inräknad. Under remissbehandlingen
har från arbetstagarhåll yrkats en förkortning
av karenstiden. Å andra sidan
har bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på
en utsträckning av karenstiden. Jag anser
det inte vara lämpligt att nu minska
karenstiden. Å andra sidan synes det
vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen
ej möjligt att öka densamma.
Att komplicera den obligatoriska försäkringen
genom olika karenstid för

126 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

olika kategorier försäkrade anser jag ej
böra förekomma.»

Då andra lagutskottet behandlade
ovannämnda proposition konstaterade
det, att en »differentiering av karenstiden
mellan å ena sidan sjukdomar orsakade
av yrkesskada och å andra sidan
övriga sjukdomar skulle i väsentlig mån
eliminera fördelarna av den föreslagna
samordningen och bör därför inte ifrågakomma».

År 1954 kom samma fråga igen genom
motioner i båda kamrarna. Utskottet
framhärdade emellertid i sitt ställningstagande
och gjorde gällande, att om
olika karensregler skulle tillämpas inom
sjukförsäkringen för yrkesskador och
för andra sjukdomar, skulle grundvalen
för samordningen ryckas undan.

Vid 1955 års riksdag upprepades det
hela genom motioner. Motionärerna pekade
bl. a. på att »de yrkesskadade under
samordningstiden själva fick betala
viss del av kostnaden för läkarvård»
och antydde att detta kunde bli särskilt
kännbart under den s. k. karenstiden,
då någon sjukpenning icke utgick.
Andra lagutskottet var emellertid starkt
i anden och vidhöll, att samordningen
inte finge äventyras.

År 1956 kom frågan upp igen. Ett
motionsledes framställt förslag om viss
lagändring »i syfte att vid yrkesskada,
som varat mer än två dagar, sjukpenning
skulle utgå från dagen efter den
då skadan inträffat och inte som nu
efter en karenstid av tre dagar» avstyrktes
av andra lagutskottet.

Och så är vi slutligen framme vid
det utlåtande, som nu skall behandlas.
Denna fråga liknar sannerligen galten
Särimner: hur ofta den än slaktas är
den ständigt lika levande.

Herr Gustafsson i Stockholm föreslår
i en motion ändrade bestämmelser i
fråga om beräkning av karenstid. Han
diskuterar tre olika möjligheter att lösa
frågan. Det första alternativet går ut på
att minska karensdagarnas antal eller
helt slopa dem. Det andra innebär till -

lämpning av förmånligare regler vid
olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det
tredje alternativet skulle genom lagstiftning
vederbörande arbetsgivare förpliktas
att betala sjukpenning för karensdagarna
under samordningstiden.

Andra lagutskottet upprepar vad det
sagt vid alla föregående tillfällen. Det
talar om vikten av samordningen. Det
säger att det står klart, att det är en ytterst
svårlöst fråga att med bibehållande
av den för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
grundläggande samordningsprincipen
åstadkomma en förbättring
av de yrkesskadades försäkringsförmåner.
Det kommer slutligen fram
till att samordningen ur skilda synpunkter
är förenad med så stora fördelar,
att den i princip bör bibehållas. Detta
är enligt utskottet ställt utom allt tvivel.
Slutklämmen blir emellertid att man
föreslår, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl. Maj :t
ville låta utreda möjligheterna till förkortning
eller slopande av karenstiden
vid yrkesskada i enlighet med det ovan
anförda.

Herr talman! Jag har icke kunnat lika
hastigt — jag skall kanske inte säga lustigt
i detta sammanhang — som andra
lagutskottet övertygas om att det plötsligt
skall gå att bibehålla denna samordning,
trots att man inför differentierade
karensregler mellan sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna. Jag vill emellertid
sluta med att säga, att jag förstår
att arbetarna kan känna det bittert
att de fått sin ställning försämrad genom
den nya lagstiftning som trätt i
kraft den 1 januari 1955. Jag kan också
förstå, att det i en hel del fall kan bli
kännbart för dem. Finns det emellertid
inte någon möjlighet att avtalsvägen
lösa dessa svårigheter på samma sätt
som man till exempel gjort när det gäller
tjänstemännen?

Ja, herr talman, eftersom jag fortfarande
är lika övertygad om vanskligheten
att införa olika karensregler som
andra lagutskottet varit intill det yt -

Onsdagen den 5 december 1956 em. Nr 32 127

Översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

tersta av dessa dagar ber jag att få yrka
bifall till reservationen av herr Mannerskantz
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har betraktat införandet
av sjukförsäkringen som ett stort
framsteg då det gäller att skapa större
rättvisa och större jämställdhet mellan
olika grupper i samhället. Men det kan
ändå inte kommas ifrån, att det på olika
punkter av denna försäkring finns skönhetsfläckar
som skapar en irritation
som i många fall är onödig, därför att
det finns förutsättningar att göra de
justeringar som skulle behövas för att
få bort åtminstone en del av olägenheterna.
Den främsta orsaken till den irritation
som finns är den försämring som
inträdde för de olycksfallsskadade och
yrkesskadade i och med att man genomförde
sjukförsäkringen. Den andra faktorn
i sammanhanget är den allmänt
oförmånligarc ställning som de i enskild
tjänst arbetsanställda intar i jämförelse
med förvaltningspersonal samt statsoch
kommunalanställda. I båda dessa
avseenden emanerar väl den största irritationen
just ur reglerna om karensdagar.

Man har i reciten till utskottsutlåtandet
refererat ett yttrande från riksförsäkringsanstalten,
vari denna hänvisar
till att en minskning av antalet karensdagar
med en dag skulle dra en kostnad
av 20 miljoner kronor. Det har upplysts
att försäkringen blir billigare än vad
som från början beräknades. Därför är
det för mig inte så avskräckande om
man genom en minskning av antalet karensdagar
eller eventuellt slopande av
alla karensdagar skulle få en viss extra
kostnad. Jag noterar här med tillfredsställelse,
att utskottsmajoriteten föreslår
en utredning angående möjligheterna att
förkorta eller eventuellt slopa karenstiden
i fall av yrkesskada, men jag
ifrågasätter, inte minst med hänsyn till
jämställighetskravet i förhållande till

andra grupper, om begränsningen till
enbart frågan om yrkesskador är berättigad
och på längre sikt kommer att
visa sig hållbar.

I den motion som fru Ewerlöf här pekade
på och som jag har varit med om
att väcka har vi dragit fram en del
andra frågor, som kanske kan synas
vara detaljer men ändå i vissa avseenden
är väsentliga. En av dessa är anmälningsplikten.
Vi menar att det vid
olycksfallsskador skulle kunna räcka
med en anmälan från företaget och att
den skadade inte också själv skulle behöva
sända in en sådan anmälan. Även
om nu utskottet radar upp många svårigheter,
visar ju erfarenheterna från
den gamla olycksfallslagen och den
gamla yrkesskadelagen, att det inte medför
några större svårigheter när denna
anmälningsplikt åligger arbetsgivaren.
Jag tror därför att det är tämligen överdrivet
att säga som man här gör, att
svårigheterna skulle bli för stora och
att den försäkrade skulle kunna gå sin
rätt förlustig, om det inte gjordes anmälan.
Detta är väl ändå saker som det
finns möjligheter att lösa.

Vi har också i motionen pekat på en
del punkter, där förbättringar och förenklingar
skulle kunna genomföras till
vad jag menar mycket rimliga kostnader.
Dessa påpekanden avfärdas av utskottet
med olika motiveringar, vilka i
varje fall jag inte kan finna särskilt
starka, om man verkligen vill skapa
större rättvisa och mindre otrygghet.

Det har förvånat mig att utskottet på
en punkt avstår från att ge någon mening
till känna. Vi har visserligen mycket
flyktigt berört frågan i motionen,
och det är kanhända ingen stor fråga.
Den gäller bara ett fåtal fall, men skapar
ändå en del missnöje. Det är de
orimliga konsekvenser som de nuvarande
s. k. sammanläggningsreglerna medför.
Dessa innebär ju att den, som liar
råkat ut för sjukdomsfall, därefter arbetat
ett antal dagar och sedan också
blir utsatt för olycksfall, en viss tid

128 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

efter olycksfallet kan få den högre ersättning
som utgår under samordningstiden.
För en viss tid efter de 90 dagarna
får lian reducerad ersättning för att
till sist återigen komma upp till högre
ersättning, eventuellt högre ersättning
än under det första skedet, om hans inkomstförhållanden
omprövats. Detta
verkar på den enskilde fullkomligt
orimligt. Jag tror inte att det från början
varit avsikten att bestämmelserna
skulle få en sådan verkan vid olycksfall.
Det är väl något förbiseende vid
utarbetandet av desamma som medfört
sådana konsekvenser. Det är klart att
det finns svårigheter här med tanke på
den värdefulla samordningen, som fru
Ewerlöf talade om. Den enklaste lösningen
vore väl att öka antalet dagar
för vilka samordningen skulle gälla. Då
skulle denna konsekvens elimineras.
Man kunde exempelvis tänka sig att
man ökade samordningstiden från nuvarande
90 dagar till 150. Nu sägs det
också, att riksförsäkringsanstalten har
i uppdrag att göra en kostnadsberäkning
i fråga om möjligheterna att utsträcka
samordningstiden.

På reservationen och fru Ewerlöfs
anförande skall jag inte spilla många
ord. På mig verkar det vara de obotfärdigas
förhinder. Vill man inte åstadkomma
någonting, skall man uppenbarligen
ställa sig på den ståndpunkt som
reservanterna här intar. Jag för min del
misströstar inte. Jag tror att rättvisan
i de strävanden som jag företräder är
så stark, att den trotsar även den negativism,
som här kommer till uttryck.
Man skall ha klart för sig att de stora
grupperna i enskild tjänst arbetsanställda
inte kommer att ge sig till tåls förrän
de värsta orättvisorna i sjukförsäkringen
kommer bort. Jag har sagt tidigare
och upprepar det nu, att frågan om den
sociala omvårdnaden, om trygghet vid
sjukdom, yrkesskada och ålderdom,
måste ges samma innehåll för alla samhällets
medborgare. I varje fall vi från
den fackliga rörelsens sida kommer inte

att ge avkall på vår strävan att utplåna
klasskillnaderna i detta avseende. Det
är denna samhällssyn, herr talman, som
har legat bakom de förslag, som vi
framfört i motionen och som utmynnar
i en begäran om översyn av lagstiftningen
om den allmänna sjukförsäkringen.

Utskottet har nu inte ansett sig kunna
gå oss till mötes i full utsträckning,
även om vår begäran enligt mitt sätt att
se är tämligen blygsam. Men jag betraktar
det ändå som ett framsteg att en begäran
om utredning om karensdagarna
vid yrkesskada föreslås. Jag har, herr
talman, inget annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Johanson i
Västervik (s) och Almgren (s).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag konstaterar med
glädje att utskottet i år tillstyrker en
undersökning av frågan om en förlängd
sjukhjälpstid för folkpensionärer. När
denna fråga tidigare har varit uppe här
har man uttalat förhoppningen att den
utredning som nu har gjorts beträffande
folkpensionärernas sjukhusvårdstider
skulle ge uppslag till en förlängning av
sjukhjälpstiden. Orsaken till att utskottet
inte har kommit fram till något sådant
förslag har ju också angivits. Den
är att man väntar sig en pensionsförsäkring
som skall gripa in på denna punkt.

Till vad utskottet har sagt om en utredning
vill jag bara lägga det önskemålet,
att man därvid också — naturligtvis
— skall komma fram till en förlängning
av sjukhusvårdstiden för änkepensionärer,
hustrutilläggstagare och
invalidpensionärer utan inkomst. Dessa
kategorier har kanske inte poängterats
i den motion som utskottet har haft till
behandling, men ett inbegripande av
dessa grupper måste väl ändå gå i linje
med de önskemål som utskottet har uttryckt
när det har gällt ålderspensionärerna.

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32 129

Översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkrin]

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort efter herr Gustafssons i Stockholm
anförande. Det är bara några små
ord som jag skulle vilja anföra till fru
Ewerlöf, som säger att utskottet så
många gånger har haft denna fråga
uppe men att utskottet vid varje tillfälle
har avvisat den och att hon inte förstår
varför utskottet nu har kunnat inta en
annan ståndpunkt. Men, fru Ewerlöf,
det är väl mycket ofta så att en fråga
faller framåt, som man brukar säga, och
ett utskott får väl ändå inte vara så beskaffat
att det ovillkorligen sitter och
säger nej därför att det liar sagt nej vid
några tidigare tillfällen, om det nu anser
frågan värd att beaktas, och det har
vi i detta fall ansett. Det bästa beviset
för att detta är en stor fråga för en stor
grupp i samhället är ju att motionärerna
har kommit tillbaka år efter år därför
att de anser att här måste göras någonting.

Nu har utskottet uttalat att samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen är någonting som
man skall slå vakt om men att vi trots
detta vill att det skall bli en utredning
av frågan, huruvida det inte skall finnas
någon utväg att komma fram på så
att man kan tillmötesgå motionärernas
önskemål.

Jag vet själv att det är ett starkt önskemål
som motionärerna här för fram,
och därför tycker jag också att det kanske
inte skall vara omöjligt att tillmötesgå
motionärernas krav även om man
håller sig inom ramen för en fortsatt
samordning. Det är också därför som
utskottet har kommit till den ståndpunkt
som det har intagit i denna fråga.

Om jag inte missuppfattade herr Gustafsson
menade han att utskottet hade
avvisat hans och hans medmotionärers
önskemål beträffande anmälan om ändrad
inkomst. Men utskottet föreslår i
stället att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t ville överlämna motionerna i förevarande
del till utredningsmannen.

Så vill jag också säga några ord om
denna sammanläggningsregel, som herr
Gustafsson talade om. Motionen innehåller
olika avsnitt om olika önskemål,
och i ett av dessa avsnitt berörs denna
regel på en enda rad. Man tog detta rent
av litet en passant när man talade om
en annan fråga, och det är därför som
utskottet egentligen inte har gått in på
frågan om sammanläggningsregeln.

Nu vet jag emellertid att den livförsäkringsanstalt
som har fått i uppdrag
att göra en utredning om kostnaderna
har kommit fram till att merkostnaderna
för reglernas slopande skulle uppgå
till 55 miljoner kronor fram till år
1957/58.

Jag har med dessa ord velat förklara
varför utskottet inte har tagit upp denna
fråga, och jag tror nog att herr Gustafsson
själv erkänner att den inte i motionen
kom fram på ett sådant sätt att
vi kunde anse någon större utredning
motiverad.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara säga
några ord. Jag vill då till fru Johansson
i Norrköping säga, att visst kan
man vara karl — och kvinna med för
den delen — att ändra sig om man kommit
till en ny uppfattning. Vad jag med
min lilla historiska återblick ville ha
fram var att utskottet undan för undan
från 1953 och fram till vårsessionen
1956 har hävdat, att denna samordning
är så djupt väsentlig att den inte får
äventyras genom differentierade karensregler.
Nu har enligt mitt sätt att
se ingenting nytt framkommit som gör
att man kan ta en annan ställning till
detta.

Jag tycker kanske att herr Gustafsson
i Stockholm var lite orättvis när han
sade att vill man ingenting så vill
man ingenting, och är man negativt inställd
intar man den attityd reservanterna
nu intagit. Jag sade nämligen uttryckligen
att jag kan förstå den bitter -

9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr .12

130 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.

het som arbetarna känner över att de
har fått sin ställning försämrad genom
den nya lagstiftningen, och jag förstår
också att det kan vara kännbart för
dem. Det var därför jag framställde den
frågan, som jag aldrig fick något svar
på, nämligen om det inte kunde finnas
någon möjlighet att avtalsvägen, liksom
skett beträffande tjänstemännen, klara
upp frågan om karenstiden. Men det begärs
ju som sagt endast en utredning,
och den får väl inom ramen för sina
direktiv ta ställning till detta, och fast
står ju att alla är eniga om att samordningen
är väsentlig.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fru Johansson i Norrköping
missuppfattade vad jag sade angående
anmälningsplikten. Jag talade
om anmälan av inträffat olycksfall och
inte om anmälan av ändrade inkomstförhållanden.
Det var där jag menade
att det kunde vara tillräckligt om anmälan
skickades från ett håll och inte
som nu från två.

Det är riktigt som fru Johansson säger,
att vi i motionen berört dessa sammanläggningsregler
mycket flyktigt. Det
är klart att om man skall bibehålla samordningen
med den utformning den nu
har, så är det en tämligen svårlöst fråga,
då man inte förrän efter 90 dagar
eller något innan dessa 90 dagar gått
till ända konstaterar huruvida det är en
sjukdom eller ett olycksfall. Även om
denna fråga sålunda är svår att lösa
tror jag dock inte att den, lika litet som
övriga frågor rörande samordningen, är
olöslig, fru Ewerlöf. Det torde ändå finnas
möjligheter att även här komma
fram till någon lösning, och man bör
väl pröva vägarna att åstadkomma en
sådan.

Fru Ewerlöf talade om möjligheten
att lösa detta problem avtalsvägen. Inställningen
från arbetsgivarhåll är väl,
tyvärr kan man säga, den att man ute
på arbetsplatserna fortfarande betraktar
tjänstemän och arbetare som två

skilda kategorier och också behandlar
dem och bemöter dem på olika sätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Ewerlöf begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckta motioner
om införande av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtan -

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32 131

Förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.

de nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 144, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om erkända arbetslöshetskassor
samt

2) förordning om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor,

dels ock godkänna i propositionen
förordade ändrade riktlinjer beträffande
kontantunderstöd till arbetslösa.

Propositionen hade, såvitt avsåg förordningsförslagen,
hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till statsutskottet.

I samband med propositionen, såvitt
densamma hänvisats till lagutskott, hade
andra lagutskottet behandlat fem i
anledning av propositionen väckta motioner.

I de likalydande motionerna nr 560 i
första kammaren av herr Magnusson
och nr 749 i andra kammaren av herr
Hagård hade hemställts, att riksdagen
»måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens
sammansättning
och ställning».

Andra lagutskottet hemställde,

A. att riksdagen —- med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning
om erkända arbetslöshetskassor —
måtte för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 23 och 38 §§
crhölle av utskottet angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte för sin del antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor;

C. att motionerna

1. I: 561 samt

2. I: 562 och II: 750,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna 1:560 och 11:749
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fru Ewerlöf, vilka
ansett att utskottet under D. bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 560 och II: 749 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
rörande arbetslöshetsförsäkringsdelegationens
sammansättning och ställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru EWERLÖF (li):

Herr talman! Så här dags brukar
kammarens ledamöter när de tar till
orda lova att deras anföranden skall bli
korta. Jag skall inte fördjupa mig i hur
många som håller detta löfte, men jag
lovar att jag skall bli det.

Den reservation, som fogats vid detta
utlåtande av herr Mannerskantz i första
kammaren och av undertecknad i denna
kammare, går ut på bifall till en av herr
Hagård avgiven motion, vari yrkas att
en utredning skall komma till stånd angående
arbetslöshetsförsäkringsdelegationens
sammansättning och ställning.
Som det nu är utövas nämligen tillsynen
över kassorna av en instans där majoriteten
innehas av kassorna själva. Dessa
kommer då att ha ett avgörande inflytande
vid granskningen av sin egen
verksamhet. Jag skall i ärlighetens
namn säga att jag inte hört några an -

132 Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.

märkningar riktas mot denna delegation
för partiskhet i bedömningen, men
det ligger ju något barockt i att kassorna
skall ha majoriteten i den instans
som skall utöva tillsynen över deras
verksamhet.

När denna motion har varit ute på remiss
har den också tillstyrkts av försäkringsinspektionen
och statskontoret.

Med stöd av detta, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Mannerskantz och mig avgivna reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ändrade riktlinjer
beträffande kontantunderstöd till
arbetslösa.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 376, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från första lagutskottet nr 391, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken;
samt

från andra lagutskottet nr 399, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av 69 § lagen om allmän sjukförsäkring.

§ 9

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 27 november
1956.

Herrar deputerade beslöto att till reservstenografer
hos riksdagen under
återstoden av 1956 års riksdag antaga
juris kandidaten Majken Carlbom och
fil. stud. Rolf Lindborg.

Beviljades kanslisten fru Eva Särnmark
ledighet på grund av sjukdom
fr. o. m. den 22 november 1956 tills
vidare.

Till vikarie för fru Särnmark förordnades
fru Irma Vänner under tiden 22
november—1 december 1956 samt fröken
Margareta Sahlin under tiden för
ledigheten efter sistnämnda dag.

In fidem:

Gunnar Britth

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att fru Gerda Nilsson
på grund av sjukdom är förhindrad att
bevista riksdagen t. o. m. 15 december
1956.

Gävle den 4 dec. 1956

Nils Asklund,
stadsläkare

Kammaren beviljade fru Nilsson ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 4 till och med den 15 innevarande
månad.

Onsdagen den 5 december 1956 em.

Nr 32 133

Herr talmannen meddelade, att herr
Ståhl, som vid kammarens sammanträde
den 16 sistlidna oktober beviljats
tjänstledighet tills vidare, den 4 december
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.05.

In fidem
Gunnar Britth