1956 ANDRA KAMMAREN Nr 31 (Riksdagens protokoll 1956:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 31

23—28 november

Debatter m. m.

Fredagen den 23 november

Sid.

Svar på fråga av herr Nihlfors ang. försörjningsläget beträffande matpotatis
.................................... 3

Interpellation av herr Ekdahl ang. statens övertagande av utdömda
skadestånd i vissa fall.................................... 8

Tisdagen den 27 november

Svar på interpellation av fröken Vinge ang. utlandssvenskarnas rösträtt
.................................................. 14

Interpellation av herr Nihlfors ang. modifiering av gällande bestämmelser
för oljetilldelningen till bostadsfastigheter .............. 14

Onsdagen den 28 november fm.

Svar på frågor av herr Larsson i Stockholm och fru Ewerlöf ang. undantag
för invalider från drivmedelsrestriktionerna................ 16

Upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten och

kyrkan ............................................... 19

Ändring i lagen om hyresreglering m. m....................... 80

Interpellationer av:

herr Ekdahl ang. vissa spörsmål beträffande järnvägars nedläggande
............................................ 88

herr Rylander ang. den planerade atomreaktordrivna fjärrvärmeanläggningen
i Västerås ................................ 93

Onsdagen den 28 november em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m. (forts.) ................ 94

Borttagande av den militära yrkesorienteringen ur enhetsskolan .... 119
Snabbutredning rörande den mera långsiktiga planeringen av kraft verksanläggningar

...................................... 120

Kompensation åt statens aflärsdrivande verk för driftförluster på deras
rörelse i de norrländska bygderna ...................... 122

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i
de fyra nordligaste länen.................................. 123

Samordning mellan tjänstepension och folkpension .............. 137

Förbättring av äldre tjänste- och familj ep ensioner utan avvaktan på
resultatet av 1951 års pensionsutredning .................... 142

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 november fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, om utredning rörande ett
upplösande av det organisatoriska sambandet mellan staten och
kyrkan .............................................. 19

Onsdagen den 28 november em.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i lagen den 19 juni

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m..................... 80

Statsutskottets utlåtande nr 186, ang. ändrade bestämmelser rörande

j, besiktning av hästar för krigsmaktens behov ................ 118

— nr 187, ang. internordisk samverkan inom viss forskning ...... 118

— nr 188, ang. den praktisk-pedagogiska utbildningen av blivande

universitetslärare ...................................... 118

— nr 189, ang. naturhistoriska riksmuseets organisation m. m.....119

— nr 190, om borttagande av den militära yrkesorienteringen ur

enhetsskolan .......................................... 119

— nr 191, om en gemensam nordisk barnfilmnämnd ............ 120

— nr 192, om en professur vid tekniska högskolan i reaktorteknologi 120

— nr 193, ang. inköp av polioympämne ...................... 120

— nr 194, om en snabbutredning rörande den mera långsiktiga planeringen
av kraftverksanläggningar........................ 120

-—- nr 195, om kompensation åt statens affärsdrivande verk för driftförluster
på deras rörelse i de norrländska bygderna .......... 122

— nr 196, ang. möjligheter för enskilda att köpa aktier i vissa av

staten ägda företag .................................... 123

— nr 197, om åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft i de fyra nordligaste länen.................. 123

— nr 198, om samordning mellan tjänstepension och folkpension .. 137

— nr 199, om förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner utan

avvaktan på 1951 års pensionsutredning.................... 142

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. avtal med Norge för undvikande
av dubbelbeskattning å inkomst och förmögenhet...... 145

— nr 58, ang. beskattning av utdelning i samband med upplösning

av fastighetsföretag .................................... 145

Fredagen den 23 november 1956

Nr 31

Fredagen den 23 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. försörjningsläget
beträffande matpotatis

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig dels om jag är i tillfälle att
lämna upplysning om försörjningsläget
beträffande matpotatis inför vintern,
dels om den vid årets början tillsatta
kommittén för utredning om åtgärder
för bättre försörjning med matpotatis
av tillfredsställande kvalitet kan väntas
framlägga förslag inom närmaste
tiden.

Vid besvarandet av den första frågan
vill jag till en början erinra om att den
totala skörden av potatis i år enligt
skördeuppskattningen per den 15 oktober
uppgår till drygt 2,1 miljoner ton
mot endast 1,3 respektive 1,4 miljoner
ton år 1955 och år 1954. Försörjningen
med matpotatis under innevarande säsong
torde därför vad angår kvantiteten
vara tryggad. Den stora potatisskörden
i år har medfört, att utbuden alltifrån
säsongens början varit rikliga med fallande
pristendens som följd. Sedan
matpotatispriset — engrospriset på ordinär
matpotatis av sortklass I enligt
Sveriges lantbruksförbunds stockholmsnotering
— underskridit den enligt det
gällande prissättningssystemet fastställda
nedre prisgränsen för matpotatis,
har statens jordbruksnämnd enligt bemyndigande
av Kungl. Maj:t beslutat,
att införsel av potatis skall vara licens -

belagd från och med den 5 oktober.
Någon import har icke medgivits sedan
dess. Den kvantitativa införselregleringen
skall enligt bemyndigandet tilllämpas,
intill dess matpotatispriset åter
uppnår nedre prisgränsen.

Vad angår kvaliteten hos den svenskodlade
matpotatisen förefaller denna
av de upplysningar, som jag kunnat erhålla,
i år vara avsevärt bättre än under
de närmast föregående åren. Råvarans
förhållandevis goda beskaffenhet
bör sålunda göra det möjligt att få
fram konsumentvara av godtagbar kvalitet.
Jag kan i detta sammanhang nämna,
att en undersökning av förekomsten
av olika potatissorter hos de svenska
odlarna tyder på att över 50 procent
av den sammanlagda matpotatisarealen
nu utnyttjas för odling av sorterna
Bintje, King Edward, Magnum
Bonum och Mandel, d. v. s. potatis tillhörande
den tidigare sortklass I.

En olägenhet ur avsättningssynpunkt
hos årets inhemska potatisskörd är den
ovanligt rikliga förekomsten av storknölig
vara. De enskilda hushållen efterfrågar
nämligen mest ganska småknölig
matpotatis, trots att kvaliteten
på denna vara i och för sig icke är
bättre än på den större sorteringen. Det
har sålunda visat sig ganska svårt att
i år finna avsättning för den storknöliga
sorteringen, fastän priserna på
denna — åtminstone engrospriset i
Stockholm — varit 2 å 3 öre per kilogram
lägre än på den småknöliga varan.
I vanliga fall erbjuder eljest avsättningen
av storknölig vara, som
framkommer vid sortering, icke någon
större svårighet, eftersom den alltid
har sitt givna användningsområde hos;
storkonsumenter, t. ex. militärförband;

Nr 31

Fredagen den 23 november 1956

Svar på fråga ang. försörjningsläget beträffande matpotatis

restauranger och skolor, där skalningsmaskiner
begagnas.

Trots den av allt att döma förhållandevis
rikliga tillgången på kvalitetspotatis
har det uppgivits, att vissa svårigheter
skulle föreligga att få fram vara
av den mycket höga kvalitet, som numera
alltmer efterfrågas. Enligt vad
som meddelats mig kan detta till viss
del bero på bristande vana att iordningställa
sådan vara. De angivna svårigheterna
lär vidare främst gälla stockholmsmarknaden.
För landet i övrigt
synes sålunda några svårigheter icke
föreligga att få fram efterfrågade potatiskvaliteter.
Enligt vad som upplysts
mig pågår underhandlingar mellan vederbörande
parter om säkerställande
även av stockholmsmarknadens behov
av förstklassig matpotatis under den
instundande vinterperioden.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att den pågående utbyggnaden
av sorteringscentraler för potatis kan
beräknas undan för undan komma att
förbättra försörjningen med inhemsk
kvalitetspotatis. I förhållande till förra
året torde sålunda en avsevärd förbättring
kunna konstateras. Beträffande
försörjningen under vinterperioden
vill jag särskilt nämna, att — enligt
vad jag inhämtat — i år större kvantiteter
potatis lagras i lagerhus med utlastningsmöjligheter
under köldperioder
än under de senaste åren. Ett nytt
lagerhus i Stockholm beräknas komma
att tagas i bruk innevarande vinter.

Vad till slut beträffar möjligheterna
och intresset för export av matpotatis
till Sverige från de traditionella exportländerna
är det med hänsyn till det
internationella läget svårt att göra några
bestämda uttalanden. Jag vill emellertid
nämna, att i Holland såväl skörd
som exportöverskott i år lär vara mindre
än i fjol. Vidare lär någon export av
belgisk potatis ej vara aktuell, medan
Frankrike beräknas ha överskott i höst.
Den franska potatisen påstås emellertid
bl. a. till följd av bladmögelangrepp

icke vara så lagringsduglig, att några
nämnvärda exportöverskott av godtagbar
kvalitet kan komma att finnas
längre fram under säsongen, såvitt man
nu kan bedöma. Vad angår våra grannländer
uppges årets skörd av potatis
i Danmark och Finland vara ovanligt
stor.

Beträffande den andra av herr Nihlfors
framställda frågan har jag inhämtat,
att 1956 års matpotatisutredning
räknar med att under innevarande budgetår
kunna framlägga delbetänkande
beträffande åtgärder för att höja matpotatisens
kvalitet. Utredningen räknar
själv med att slutföra sitt arbete under
nästa budgetår.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Nihlfors’ enkla fråga.

Härpå anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för det utförliga svar som jag fått på
min fråga om potatisförsörjningen inför
vintern och om den pågående utredningen,
som har till uppgift att
undersöka, hur vi skall kunna få bättre
potatis här i landet. Det är glädjande
att höra, att läget för potatisförsörjningen
är avsevärt mycket bättre i år
än i december förra året. Vi vet alla
hur stor uppståndelsen blev då det visade
sig, att det knappast gick att få
fram tillräckligt med godtagbar potatis
före jul i fjol.

Vad kvantiteterna beträffar tvcks det
alltså nu inte föreligga några risker av
samma slag som förra året, och de
större kvantiteterna skapar väl också
möjligheter att hålla bättre kvalitet på
varan vid utbudet. När tillgången är
god finns ju möjligheter att sortera undan
mindre bra potatis, som när leverantörerna
har knappt om varan accepteras
såsom lämplig att utbjuda till
allmänheten. Den kvalitetsförbättring
som skett torde väl till en del bero på
dessa förhållanden.

Fredagen den 23 november 1956

Nr 31

Svar på fråga ang. försörjningsläget beträffande matpotatis

De svenska husmödrarna har dock
mer och mer börjat inse, att kvaliteten
på potatisen är en viktig sak, och de
vill inte acceptera brister, som tidigare
om åren godtogs. Särskilt har man, när
tillåtelse givits till import av matpotatis,
kunnat konstatera, att allmänheten
i många andra länder kan äta bättre
potatis än den vi varit vana vid. Kvalitetskravet
har kommit i förgrunden,
och jag vågar påstå, att många husmödrar,
även i hem där man har knappt
om pengarna, är beredda att betala ett
eller annat öre mer för en bättre kvalitet.
De dåliga kvaliteterna är ju för
övrigt egentligen ganska dyra på grund
av att mycken potatis får kastas bort.

Herr statsrådet framhöll, att lagerhållningen
i år är bättre ordnad än i
fjol. Då var det ju den svåra vintern
som gjorde lagerhållningen besvärlig
på sina håll i landet, men det är ju
möjligt att det blir en svår vinter även
i år, och man ställer sig undrande, hur
lagerhållningen då kan klaras. Vi har
nu en tid haft ett väder som har varit
minst sagt vinterlikt. Kan man då räkna
med att våra resurser när det gäller
lagerhållningen men också när det
gäller transporterna räcker till för att
ge konsumenterna tillräckligt med bra
potatis? Om jag inte minns fel talades
det förra året om att SJ inte hade tillräckligt
med vagnar som var lämpliga
för potatistransporter. Jag skulle gärna
vilja höra herr statsrådets åsikt i denna
sak. Inryms under det som i svaret benämnes
underhandlingar även sådant
som rör transportfrågans ordnande?

Beträffande den pågående utredningen
säger herr statsrådet att man kan
vänta sig ett delbetänkande under innevarande
budgetår. Slutresultatet kan
man tydligen vänta sig först under nästa
budgetår. Jag är litet förvånad över
att man talar om budgetår när det gäller
kommittébctänkanden. Jag har för
mig att man i sådana sammanhang oftast
brukar tänka på kalenderår. Åtminstone
verkar det så, eftersom många

kommittéer slutspurtar i december.
Men här får vi alltså reda på att det
gäller budgetår, och det betyder alltså
att man inte skulle få fram ens ett delbetänkande
förrän kanske den 30 juni
nästa år, ty det blir ju ofta, herr statsråd,
i sista ögonblicket som man levererar
betänkandena. Och då vill jag
bara till slut fråga, om man verkligen
kan kalla detta för en snabbutredning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! I år tycks ju herr Nihlfors
vara tillfredsställd med den kvalitet
som kan levereras. Han säger att
husmödrarna har vant sig vid att man
skall kunna få fram en bra potatis.

Det skall villigt erkännas att det under
vissa av de år som har gått inte har
varit möjligt att få fram tillräckligt med
kvalitetspotatis, men under senare år
har det av jordbrukets organisationer
— och även konsumenternas organisationer
har hjälpt till — förts en propaganda
för odling av sorter av bättre
kvalitet, och jordbrukarna har i stoiutsträckning
varit lyhörda för denna
propaganda.

Herr Nihlfors kanske gav akt på att
jag i mitt svar sade att skörden i år är
mycket stor och att den till 50 procent
består av just de sorter som är allra
mest efterfrågade och som betecknas
såsom klass I. Följaktligen har vi i år
enligt min mening mycket gott om potatis
som bör kunna fylla kvalitetskraven.

I år har man ju på stockholmsmarknaden
lagt sig till med ett nytt krav, att
potatis inte skall vara godkännbar med
mindre den iir sorterad till en viss storlek,
motsvarande högst 55 millimeters
maskor. Enligt detta krav anses den i
år mycket rikliga skörden till stora delar
inte leveransgill, även om den beträffande
smak och även kvalitet i övrigt
är fullgod.

Så anför herr Nihlfors att man tidigare
har fått in potatis med bättre kva -

Nr 31

Fredagen den 23 november 1956

Svar på fråga ang. försörjningsläget beträffande matpotatis

litet genom import. Ja, i viss utsträckning.
Men säkerligen har man många
gånger också sagt, att man godtar potatisen
bara den är utländsk. Vi har dock
från jordbrukarhåll inte enbart gått in
för bättre kvaliteter; lagringsmöjligheterna
har också ökats i mycket hög
grad. Ett nytt lagerhus blir, som jag
sade i mitt svar, färdigt nu i vinter. Det
rymmer 600 å 700 ton. Dessutom förhöll
det sig så i fjol, att ett stort lagerhus
inte var fullbelagt vid den här tiden,
och det gjorde att det blev en särskilt
stor efterfrågan på varmvagnar
när vintern bröt in. Jag är övertygad
om att med de förbättrade lagringsmöjligheter
som finns i år bör det finnas
mycket goda utsikter till att statens
järnvägar med tillgängligt antal varmvagnar
skall kunna förse Stockholm med
potatis, om inte vintern blir exceptionellt
svår.

Vad sedan gäller utredningen, herr
Nihlfors, har jag i direktiven sagt, att
utredningen skall arbeta snabbt. I denna
finns företrädare för både konsumenter
och producenter, och givetvis
arbetar utredningen så snabbt som möjligt.
Frågan torde emellertid vara ganska
invecklad, och detta gör, att utredningsmännen
inte kan komma med sitt
utlåtande och förslag så snabbt som de
säkerligen velat göra.

Sedan talar herr Nihlfors om budgetår
och kalenderår och säger, att den 30
juni är något sent. Ja, herr Nihlfors, är
det så att utredningen inte är färdig
den 1 april eller 1 mars, kan det givetvis
inte åstadkommas någon förbättring
under 1957, när det gäller odlingsbetingelserna.
Men utredningen gör ju vad
den kan, och jag förmodar att utredningsmännen
är besjälade av viljan att
utan onödig tidsutdräkt uppnå resultat.
Jag är också övertygad om att man genom
denna utrednings tillsättande och
genom de förslag som redan framlagts
har påverkat odlarna dels så, att de
bättre kvaliteterna ökat, dels så att det
tillkommit flera lagerhus.

Vidare är det ju så, att man kan diskutera
potatiskvaliteten i det oändliga.
Enligt min mening bör emellertid Sveriges
jordbrukare — och jag är förvissad
om att de är villiga till det — också
odla en matpotatis, som bör kunna
tillgodose mycket högt ställda anspråk
på kvalitet. Därmed är inte sagt, att anspråken
vid vissa tillfällen kan vara
sådana, att de inte går att tillfredsställa.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tror inte att de svenska
husmödrarna ställer anspråk på
kvalitetens höjd bara för ro skull, och
tror inte heller att de ställer sådana anspråk,
som över huvud taget inte kan
tillfredsställas. Finns det en divergens
mellan potatisodlarnas möjligheter att
leverera kvalitetspotatis och kraven
från konsumenterna, kan det bero på
naturliga förhållanden i detta land, förhållanden
som gör att vi tydligen får
räkna med att även ha import av en
annan och bättre potatistyp. Denna fråga
vill jag nu inte gå närmare in på, men
jag föreställer mig, att man från konsumenternas
sida inte vill ställa krav, som
inte är vettigt underbyggda.

Herr statsrådet sade någonting om att
man i Stockholm lagt sig till med ett
nytt krav, när det gäller sorteringen i
olika storlekar. Man vill ha en viss storlek
på potatisen eller med andra ord —
om jag skall göra ett eget tillägg — inte
ha så stora »bumlingar» som i svaret
kallas »storknölig potatis» — vilket låter
roligt i och för sig. Jag förstår mycket
väl att husmödrarna, med de redskap
de normalt har i hushållet, inte
tycker om att skala stor potatis. Man
har nog inte på konsumentsidan »lagt
sig till» med något nytt krav. Man har
alltid krävt att det skall vara lämplig
storlek på den potatis som användes i
hemmen.

Jag är liksom statsrådet övertygad
om att den tillsatta utredningen, vars
sammansättning är mycket tilltalande
med representanter för alla olika kate -

Fredagen den 23 november 1956

Nr 31

Svar på fråga ang. försörjningsläget beträffande matpotatis

gorier och även för expertisen på området,
är besjälad av önskan att göra ett
gediget arbete. Varför jag nu tagit upp
frågan om en snabbutredning är därför
att det tidigare talats om en sådan.
Av protokollet från andra kammarens
sammanträde den 15 december 1955
framgår att statsrådet i en liten diskussion
med mig om denna fråga bland
annat säde: »Det skall bli en snabbutredning.
Det är inte fråga om att ärendet
skall drunkna i en utredning, utan
här skall vi försöka få fram resultat så
fort som möjligt.» När man hör sådana
kraftfulla och löftesrika uttalanden tror
man att den utredning som tillsattes i
början av år 1956 skall vara klar innan,
låt mig säga, mitten av år 1958, som det
nu faktiskt här talats om.

Det råder tydligen olika uppfattningar
om vad som menas med snabbutredning,
men naturligtvis är det av vikt
att få en utredning som belyser alla
möjliga aspekter på detta problem. Vi
får väl hoppas att vädret här i Sverige
skall bli sådant, att det inte inträffar
någonting som gör att man ångrar att
man inte såg till att det verkligen blev
en snabbutredning.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Nihlfors tog till
väl kraftigt, då han sade att utredningen
inte skulle vara färdig förrän 1958.
Man räknar med att vara färdig under
mitten av 1957.

Om det jag sade år 1955 var kraftord,
så menade jag i varje fall att det skulle
bli en snabbutredning. Men tydligen var
frågan av större omfång än jag den
gången räknade med. Jag har inte någon
anledning anse att utredningen
handlat felaktigt, när man nu tar litet
mera tid på sig. Det är bättre att vänta
och få fram det bästa resultatet än att
driva på utredningen och säga, att den
skall skynda sig att avge ett förslag.

Som gammal potatisodlare förstår jag
väl att det inte går alt leverera hur stor

potatis som helst. Men jag vet inte om
herr Nihlfors känner till vad det innebär
att som normalstorlek inte skulle
godkännas potatis som är större än 55
mm:s maskor. Även potatis som är något
större är säkert i stor utsträckning
sådan att den motsvarar husmödrarnas
anspråk på kvalitet. Det finns olika slag
av storknölig potatis. Om en stor potatis
är slät och fin, kan den användas i
hushållen; husmödrarna kan ju klyva
potatisen. Däremot bör man vara mycket
noga med att inte som normalstorlek
godkänna stor potatis med utväxter.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vi kanske inte skall diskutera
vad som är storknölig potatis
eller inte. Det är klart men ej så bra att
man bland konsumenterna och odlarna
kan ha olika uppfattningar om vad som
är en acceptabel kvalitet på matpotatis.

Jag ville nu närmast beröra vad herr
statsrådet här sade om utredningens
slutförande. I sista meningen av interpellationssvaret
heter det följande: »Utredningen
räknar själv med att slutföra
sitt arbete under nästa budgetår.»
»Nästa budgetår» är, herr statsråd, det
budgetår som börjar den 1 juli 1957
och slutar den 30 juni 1958. Det kan
alltså dröja till sommaren 1958 innan
utredningen är färdig. Men alla vet ju
att utredningar alltid är optimistiska,
när det gäller den tid inom vilken arbetet
kan slutföras, medan vi som vill
ha fram utredningsresultat är pessimistiska,
i all synnerhet när vi får sådana
här långtidsprognoser för utredningsarbetets
slutförande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet liggande
proposition, nr 201, angående godkännande
av viss ändring i avtalet mellan
Sverige ocli Norge rörande transittrafiken
över hamnar i Trondhcimsfjorden.

Nr 31

Fredagen den 23 november 1956

§ 4

Interpellation ang. statens övertagande

av utdömda skadestånd i vissa fall

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr EKDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Tidskriften Juristnytt
nr 14 av den 12 oktober detta år innehöll
under rubriken »Målsäganden missgynnad
part» en av hovrättsrådet Per
Erik Först författad artikel med följande
lydelse (med av interpellanten gjorda
kursiveringar).

»Sett ur rent formella synpunkter är
det ganska väl förspänt för alla tre
parterna i ett normal brottmål — åklagaren
och målsäganden samt den tilltalade.
Förutsättningarna kan därför synas
ganska goda för att rättvisa skall
ske. Uppgörelsen mellan åklagaren, som
företräder staten själv, och den tilltalade
om det allmännas rätt att straffa
och tillrättaföra är reglerad på ett sätt
som ger den tilltalade en ärlig chans
att försvara sig. Den del av processen
som angår de två enskilda parterna —
målsäganden och den tilltalade — och
som gäller den enskildes rätt att få skadestånd
är ordnad i stort sett som andra
rättsliga mellanhavanden mellan enskilda.

Lägger man sakliga synpunkter på
brottmålsprocessen och dess resultat så
finner man att en av parterna i själva
verket är klart missgynnad. Jag syftar
på målsäganden. Han har nämligen i
praktiken så gott som aldrig möjlighet
att få någon gottgörelse för de skador
han lidit. Brottslingar med utmätningsbara
tillgångar är mycket sällsynta företeelser.
Egentligen är det därför nästan
alltid bortkastad tid och förlorade
pengar för målsäganden att alls uppträda.
Den roll som kan tilldömas honom
i form av skadestånd är i regel
en tom rätt som inte kan indrivas och
alltså är värdelös.

Detta gäller mål om grova brott —
mord, misshandel, våldtäkt, stöld, rån
o. s. v. I trafikmål och liknande brott -

mål, där försäkring till skadelidande
målsägandes förmån är påbjuden, blir
målsägandens ställning bättre. Sådana
brottmål lämnas här åt sidan.

Under gångna tider har man av allt
att döma haft den föreställningen att
huvudsaken med brottmålet inte bara
för åklagaren utan också för målsäganden
var att den skyldige fick sitt straff.
Genom att straffet utdömdes och verkställdes
ansågs brottslingen ’sona’ sin
förbrytelse. Detta ''sonande’ ansågs antagligen
gälla också i förhållande till
målsäganden. Av allt att döma har det
i äldre tider ansetts mindre väsentligt
om målsäganden därutöver fick gottgörelse
också i form av skadestånd. Rättvisa
skedde genom straffet.

Nu är åsikten om meningen med samhällets
ingripande mot brottslingar en
helt annan. Man har anlagt sociala synpunkter
på brottsligheten. De tongivande
straffrättsexperterna och strafflagstiftarna
bekämpar med patos allt tal
om att samhällets åtgärder mot brottslingar
skulle syfta till ''sonande'' och
''vedergällning''. Samhällets ingripande
skall, även om det har formen av straff,
enligt härskande uppfattning ha ett positivt
syfte, nämligen att hjälpa brottslingen
att bli kvitt de olyckliga egenheter
som framkallar hans brottslighet.
Härför kan anlitas medicinska hjälpmedel
och olika former av annan vård
och behandling.

Brottmålsprocessen och vad som följer
och föregår den får genom detta
ändrade syfte en annan innebörd än
tidigare. Ingen förnuftig människa kan
föreställa sig att en dom som förverkligar
det positiva, sociala syftet att
hjälpa brottslingen skall uppfattas som
något slags gottgörelse åt den skadelidande
målsäganden. Den får helt enkelt
inte uppfattas så. Men därav följer
att målsäganden omöjligen kan få föreställningen
att ''rättvisa'' blir skipad i
förhållandet mellan honom och brottslingen
genom att denne blir dömd till
ansvar. Och eftersom målsäganden lika
litet som förr i världen brukar få ut
någon ekonomisk gottgörelse av brotts -

Fredagen den 23 november 1956

Nr 31

Interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

lingen så uppkommer det läget att målsäganden
får en alldeles riktig och naturlig
känsla av att han blir alldeles
åsidosatt och inte får någon rättvisa alls
genom brottmålsdomen. Jag tror att
denna känsla bidrar till att skapa det
mycket starka motståndet hos allmänheten
mot de moderna idéerna om
brottsbekämpning. Och jag tror att den
medverkar till talet om rättsröta och
till allmänhetens känsla av bristande
rättssäkerhet.

Om man vill fortsätta att tillämpa de
moderna straffrättsidéerna måste man
rimligen ta konsekvenserna av det ändrade
läge som här beskrivits och positivt
ta sig an målsägandena. Det bör ankomma
på staten att ordna detta, lämpligen
genom att i skälig utsträckning
ställa sig som garant för de belopp som
utdömes till målsägande i brottmål.

Staten betraktar brottsligheten som ett
socialt problem, för vars lösning den
med kraft vill verka. Statens verksamhet
på detta område har hittills uteslutande
varit inriktad på att hjälpa och ta vård
om brottslingarna. Det allmänna har beredvilligt
lagt ned mycket stora kostnader
på denna hjälpverksamhet. Själva
brottmålsprocesserna kan kosta mycket
stora belopp. Och kostnaderna för den
vård som ägnas dömda brottslingar kan
springa upp i ansenliga summor. Varje
intern på Roxtuna kan t. ex. beräknas
kosta 50—55 kronor om (lagen, d. v. s.
cirka 20 000 kronor om året. Men intet
av de i hjälpverksamheten deltagande
statsorganen tycks ha haft den ringaste
tanke på att också brottslingarnas offer
kan ha rimliga anspråk på att det
allmänna skall lägga ned kostnader på
att hjälpa dem. Detta är anmärkningsvärt,
eftersom deras problem också är
ett socialt problem. Mig förefaller det
befängt att sedan t. ex. en svår misshandel
ägt rum, så lägger staten utan att
blinka ned 10 000-tals, kanske 100 000-tals kronor i form av processkostnader
och vårdkostnader för att försöka
göra folk av våldsverkare!). Men den

vill inte skjuta till ett öre för att hjälpa
det våldförda offret att bli människa
igen eller för att klara försörjningen av
hans eller hennes familj. Utom förstås
i form av vanlig socialhjälp och sjukhjälp
på grund av den allmänna sjukförsäkringen.
Men av dessa samhällsåtgärder
är socialhjälpen alldeles fel
hjälpform och sjukhjälpen klart otillräcklig.

Kravet på att staten skall dra rimlig
försorg om brottslighetens offer och
bereda verklig rättvisa åt dem har rests
förut och står på riksdagens dagordning
i form av en motion, som skall behandlas
av höstriksdagen. Det förefaller
som om få krav kunde vara bättre grundade
än detta.»

Den motion, som hovrättsrådet Först
åsyftar — nr II: 333 med likalydande
1:170 — förekom i riksdagen den 21
dennes då statsutskottets utlåtande nr
183 förelåg till behandling. Motioner i
samma syfte återfinns dels vid 1954 års
riksdag — nr 1:108 — dels vid riksdagen
år 1947 — nr II: 279. Sistnämnda
motion återgav en av häradshövdingen
i Nedansiljans domsaga E. H. Leehe
författad artikel i Dagens Nyheter någon
gång på våren 1946, som inledningsvis
lydde sålunda:

»De rättigheter, som en av brottsliga
åtgärder träffad medborgare är tillförsäkrad
i det moderna samhället, förete
ofta ett föga reellt värde. Den, som tillfogats
skada till person eller egendom
genom en brottslig handling, äger visserligen
vidsträckta möjligheter att
sätta rättsmaskineriet i gång. Han kan
vid domstol yrka ersättning av brottslingen
för den skada eller förlust, som
han lidit. Men om den som begått brottet
saknar möjligheter att betala utdömt
belopp eller gör sig oåtkomlig, när detsamma
skall utkrävas, så blir detta domstolsbeslut
ingenting annat än en tom
gest. — Det föreligger ofta för den av
skadan drabbade bitter motsats mellan
lagstiftningens och de rättsvårdande
organens positiva intresse för hans fall

Nr 31

Fredagen den 23 november 1950

Interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

och samhällets möjligheter att upprätthålla
ett effektivt rättsskydd.

I vissa fall — t. ex. då det är fråga
om skada, soin vållats av en ansvarslös
eller med otur behäftad bilförare och
dylikt — fungerar visserligen rättsskyddet
perfekt om vederbörlig försäkringsplikt
iakttagits, vilket dess bättre
som regel torde vara fallet. Men hur
ofta inträffar det inte, att t. ex. fattigt
folk, i synnerhet på landsbygden, råkar
illa ut genom övergrepp av kringstrykande
individer, som tyvärr inte torde
vara utrustade med någon form av ansvarighetsförsäkring.
Det kan visst sägas,
att den som blivit föremål för t. ex.
inbrott har sig själv att skylla, om vederbörande
inte skyddat sig medelst en
stöldförsäkring. Men stöldförsäkringen
ingår icke i det allmänna medvetandet
på vår landsbygd ens hos de bättre lottade.
Att den skall te sig som en orimlig
utgift för landsbygdens fattigare befolkning
är därför så mycket naturligare.
-— Man litar kanske i många fall på
rättsskyddet, på samhällets förmåga att
fånga in en brottsling och sätta makt
bakom ordet, när han blir fast — och
så står man där — i praktiken rättslös,
när olyckan drabbar.»

Författaren framhöll i fortsättningen
såsom intryck från sin ämbetsutövning
att »det i de flesta fall år fattigt folk
eller åtminstone människor med en
knapp försörjning, som ute på landsbygden
bli offer för tjuvar och våldsverkare.
I vissa fall hyser man nog så
stark skepsis, att man ingenting gör för
att yrka skadestånd eller eljest hävda
sin rätt. I de flesta fall låter man väl
dock i förhoppning om att få skadan
ersatt åklagaren framställa ersättningsyrkande.
Hur fåvitska dessa förhoppningar
ofta äro, kunna förvisso våra
landsfiskaler frambära många och gripande
vittnesbörd om.»

Häradshövding Leche underströk
ovan anförda synpunkter med en rad
exempel:

»Två kringdrivande ''affärsmän’ kom -

mo in i en stuga, bebodd av en 83-årig
änka. Medan den gamla var ute ett
ögonblick, lade de sig till med ett skrin,
innehållande hennes samlade besparingar,
omkring 700 kronor. — När de
efter en tid blevo fast, hade de givetvis
förbrukat pengarna. Att den utdömda
ersättningen aldrig någonsin kommer
änkan till del, kan man betrakta som
tämligen säkert. — Två ynglingar, som
drevo omkring under förevändning av
gårdfarihandel, bestulo en 70-årig ensamboende
man på alla hans kontanter,
flera hundra kronor. Vid häradsrätten
gjordes en utförlig utredning om till
vilket belopp kontanterna kunde anses
ha uppgått, och ersättning dömdes ut —
men den gamle går förvisso i graven
utan att fått ut ett enda öre. — En tillfällighetsarbetare
i ett skogshuggarläger
bestal sina arbetskamrater på deras
hopsparade förtjänster, förvarade så
där primitivt, som det gärna måste bli
fallet i en dylik förläggning. Även i detta
fall en dom om ersättning, i praktiken
utan något reellt värde.

Det lär inte i sådana fall som de här
åberopade nytta något till att räkna med
den — förvisso synnerligen imaginära
— möjligheten att brottslingen eller
brottslingarna en gång kanske komma
in i förhållanden, där ersättning stode
att pressa fram. Vanligt enkelt folk
saknar varje möjlighet att sätta i gång
den apparat, som inför en sådan situation
skulle kunna göras verksam.»

Ovan anförda katalog över rättsfall
med mänskliga tragedier som bakgrund
kompletterades i motion 1956/11:333
med följande exempel — ett fåtal bland
många, härstammande från åren 1951
—55.

»En fattig träsnidare blev — under
förespegling att en ''försäljare'', som
dök upp med bil utanför stugan, skulle
kunna placera träsnidarens alster —
strax före julen frånlurad hela sitt
lager, resultatet av flera månaders arbete.
Den beräknade förtjänsten var
vad träsnidaren och hans familj skulle

Fredagen den 23 november 1956

Nr 31

Interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

haft att leva av under den förestående
helgen och en avsevärd tid därefter.
Häradsrätten oskadliggjorde visserligen
''försäljaren’ för ett och ett halvt år
framåt. Men träsnidaren kunde icke få
ut ett enda öre i ersättning. — Samma
öde drabbade en annan träsnidare i
små ekonomiska omständigheter —
hans förlust blev över 600 kronor. —
En nyetablerad köpman med ansträngd
ekonomi blev av samme försäljare lurad
på 2 700 kronor. — En änka i små
ekonomiska omständigheter bedrogs på
260 kronor genom ett bedrägligt mattköp,
iscensatt av en tredje försäljare.
Det fanns ingen möjlighet att av denne
få ut det av häradsrätten ådömda skadeståndet.
— Två kringresande rödfärgsagenter
narrade från ett antal småbrukare
varierande belopp upp till något
över hundra kronor. Utmätningsmannen
i orten har förklarat att för
dessa målsägande voro förlusterna synnerligen
kännbara. Samma upplysning
har han lämnat beträffande en rad
namngivna offer för en bedräglig agent,
som hade ett hundratal målsägande på
sitt samvete. En ''försäljare'' dömdes till
förvaring i tre år för bedrägerier mot
ett hundratal målsägare, bl. a. tre åldringar
som förlorade vardera 115 kronor.
— Utdömd ersättning omöjlig att
få ut.

Dagspressen sysselsatte sig tidigare
under detta år med en liga, ibland kallad
mattligan, ibland åldringsligan, med
bl. a. en ''pastor'' och en ung kvinna
som agerande — som beräknas ha genom
bedrägerier under en landsomfattande
turné, varvid särskilt ensamma
gamlingar råkat illa ut, tillskansat sig
minst 150 000 kronor. Ett dagsfärskt
axplock ur tidningarna med exempel
ur denna ligas meritförteckning må anföras
såsom avslutning på argumenteringen
för åtgärder i denna motions
syfte: En 93-årig man i Kävlinge frånnarrad
2 320 kr, ett åldrigt syskonpar
i Vetlanda 8 000, en 82-årig kvinna i
Järnskog 27 000, en 76-årig kvinna i

Hagfors 8 000, alla med största sannolikhet
ur stånd att återfå någonting alls
av sina förlorade sparmedel.»

När det gäller tolkningen av de vittnesbörd,
som tidningsnotiser, rättegångsreferat
och tillgänglig statistik ger
beträffande utvecklingen på rättssäkerhetens
område under det årtionde, som
förflutit mellan publiceringen av de
synpunkter, som de båda ovan åberopade
juristerna givit offentlighet åt,
bör kanske en lekman taga sig till vara
för tvärsäkra omdömen. Men man torde
kunna våga påstå, att förhållandena
icke förändrats till det bättre. — Övervakningen
av predestinerade återfallsförbrytare
och andra kriminella element
störes av betydande svårigheter
och företer säkerligen i stort sett nedslående
resultat. — De redan förut försvarslösa,
som denna interpellation vill
föra talan för, är synbarligen utsatta
för större risker i dagens läge än de var
år 1946.

Sistnämnda år förekom preludier till
skandinaviskt samarbete på bl. a. skåderättens
område. I ett program för
detta samarbete, publicerat i Svensk
Juristtidning för år 1947, s. 561 och
följande och författat av justitieministern,
statsrådet Zetterberg, liksom i en
som ett led i och ett resultat av detta
samarbete gjord utredning av professor
Ivar Strahl — SOU 1950:16 —
beröres också frågan om tryggande av
skadelidandes möjligheter att utfå dem
tilldömt skadestånd.

Frågan är således alls icke ny, och
denna interpellation utgör ingalunda
någon isolerad framstöt.

Det rör sig här om människor, som
icke har några möjligheter att uppträda
i samlade formationer. De saknar varje
möjlighet att göra sig hörda i sådana
sammanhang, där gruppintressen med
krav på rättsskydd och medborgerliga
förmåner kan ta sig uttryck i en politiskt
slagkraftig opinionsbildning. De
har inga möjligheter till hjälp utom i

Nr 31

Fredagen den 23 november 1956

Interpellation ang. statens övertagande av utdömda skadestånd i vissa fall

den mån statsmakterna av rättfärdighetsskäl
tar sig an deras sak.

I sitt ovan antydda utlåtande nr 183
framhöll statsutskottet att »det bör undersökas
huruvida icke den reglering
av ersättningsanspråk, som redan försöksvis
har införts, när det gäller skador,
vållade av rymlingar m. fl., kan utsträckas
till att avse även vissa andra
avgränsade grupper». — »Det bör»,
heter det fortsättningsvis, »enligt utskottets
mening överlämnas åt Kungl.
Maj:t att med ledning av erfarenheterna
från denna verksamhet närmare överväga
denna fråga och för riksdagen
framlägga därav föranledda eventuella
resultat.»

Denna interpellation avser bl. a. att
så omedelbart som möjligt ge aktualitet
åt den hänvändelse till regeringen,
som riksdagens godkännande av åsyftade
statsutskottsutlåtande innebär.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om andra kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Anser sig statsrådet kunna ställa i
utsikt att inom en näraliggande framtid
låta utreda förutsättningarna för att med
begränsning till verkligt ömmande fall
genom statens övertagande av ansvaret
för utdömda skadestånd eller på annat
lämpligt sätt bringa ersättning för
eller lindra ekonomisk skada, som drabbat
av brott träffade personer, vilka
icke i annan form kunnat hållas skadeslösa
för dem i åsyftade sammanhang
tillfogade förluster?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det
organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan;

statsutskottets utlåtanden:

nr 186, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
besiktning av hästar för krigsmaktens
behov,

nr 187, i anledning av väckta motioner
angående utredning om internordisk
samverkan inom viss forskning,
nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning av formerna för
en praktisk-pedagogisk utbildning av
blivande universitetslärare,

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning angående naturhistoriska
riksmuseets organisation m. m.,
nr 190, i anledning av väckt motion
om borttagande av den militära yrkesorienteringen
ur enhetsskolan,

nr 191, i anledning av väckt motion
om åtgärder för inrättande av en gemensam
nordisk barnfilmnämnd,
nr 192, i anledning av väckt motion
om en professur vid tekniska högskolan
i reaktorteknologi,

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inköp
av polioympämne,

nr 194, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande den
mera långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar,

nr 195, i anledning av väckta motioner
om beredande av kompensation åt
statens affärsdrivande verk för driftförluster
på deras rörelse i de norrländska
bygderna,

nr 196, i anledning av väckt motion
angående möjligheter för enskilda att
köpa aktier i vissa av staten ägda företag,

nr 197, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft i de
fyra nordligaste länen,

nr 198, i anledning av väckt motion
om en särskild utredning av frågan om
samordning mellan tjänstepension och
folkpension, och

nr 199, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om en förbättring
av äldre tjänste- och familjepen -

Fredagen den 23 november 1956

Nr 31

sioner utan avvaktan på resultatet av
1951 års pensionsutredning;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,
och

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående beskattning av utdelning,
som företas i samband med upplösning
av fastighetsföretag;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av väckt motion om
vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
samt i lagen om allmän sjukförsäkring,
i vad motionen avser lagen om
allmän sjukförsäkring,

nr 48, i anledning av väckta motioner
om ökat statsbidrag till kostnaden
för barntillägg inom den obligatoriska
sjukförsäkringen,

nr 49, i anledning av väckta motioner
om höjning av grundsjukpenningen
och den högsta sjukpenningen i den
allmänna sjukförsäkringen,

nr 50, i anledning av väckt motion
om förbättrad ställning för de långvarigt
sjuka, som vid sjukförsäkringslagens
ikraftträdande betraktades som
»utförsäkrade»,

nr 51, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för reseersättning
vid sjuktransporter med privat bil,

nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536) dels ock i ämnet
väckta motioner, och

nr 53, i anledning av väckta motioner
angående viss ändrad tillämpning
av 18 § lagen om allmän sjukförsäkring;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan angående bevakningsfartyg
för södra Östersjön,
nr 41, i anledning av väckta motioner
om förstärkande och utbyggande av
den lantbruksvetenskapliga forskningen,
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Kattarp östra 51 i Malmöhus län,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.26.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 31

Tisdagen den 27 november 1956

Tisdagen den 27 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19,
den 20 och den 21 innevarande november.

§ 2

Svar på interpellation ang. utlandssvenskarnas
rösträtt

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
fröken Vinge frågat mig om jag vill
låta utreda frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt.

Till svar härpå får jag anföra, att jag
i direktiven för 1955 års valutredning,
vilken tillkallats för att verkställa en
teknisk översyn av bestämmelserna rörande
allmänna val, har berört bl. a.
frågan om lättnader för utlandssvenskar
och hemvändande emigranter att
utöva sin rösträtt. Enligt vad jag inhämtat
kommer utredningsmannen på grund
härav att till behandling upptaga den i
interpellationen väckta frågan. Utredningsmannen
har för mig uppgivit, att
han vid fullgörandet av sitt uppdrag
i denna del har för avsikt att samråda
med den inom finansdepartementet
verksamma utredningen angående vissa
frågor rörande folkbokföringsväsendet.
I avbidan på resultatet av valutredningens
arbete saknas enligt min mening
anledning att nu vidtaga några ytterligare
åtgärder.

Härpå anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret. Det var en glad
överraskning, att direktiven för 1955
års valutredning får tolkas så, att även
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
kommer att bli utredd. Man får nu hoppas
att utredningsmannen skall komma
med förslag som kan leda till en godtagbar
lösning av frågan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17,
statsutskottets utlåtanden nr 186—199,
bevillningsutskottets betänkanden nr 55
och 58, andra lagutskottets utlåtanden
nr 47—53, tredje lagutskottets utlåtande
nr 28 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 40—42.

§ 4

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
tredje lagutskottets utlåtande
nr 28 skulle uppföras närmast efter
konstitutionsutskottets utlåtande nr
17 samt övriga ärenden i den ordning
dagens föredragningslista utvisade.

§ 5

Interpellation ang. modifiering av gällande
bestämmelser för oljetilldelningen
till bostadslägenheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Alla är ense om att en

Tisdagen den 27 november 1956 Nr 31

Interpellation ang. modifiering av gällande bestämmelser för oljetilldelningen till
bostadslägenheter

nedskärning av vår normala oljeförbrukning
i nuvarande läge är nödvändig.
De personliga inskränkningar som
måste göras bärs därför med jämnmod.
Det är naturligt att man därvid utgår
från att de restriktiva åtgärderna planeras
och genomförs på ett sådant sätt
att de så långt som möjligt motsvarar
rimliga rättvisekrav.

Det synes emellertid som om ransoneringen
av oljebränsle till bostadsfastigheter
liar fått en sådan utformning
att den resulterat i en ganska slumpartad
och orättvis fördelning. Bestämmelserna
innebär att inköp av olja under
tiden 1 juli 1956—20 januari 1957
endast får uppgå till 40 procent av föregående
bränsleårs inköp. Genom att
den procentuella nedskärningen således
baseras på varje enskild fastighets inköp
under föregående bränsleår drabbar
den särskilt hårt de fastighetsägare
och hyresgäster som redan iakttagit
sparsamhet med oljebränslet. I åtskilliga
fastigheter har man genom en rationell
skötsel av den maskinella utrustningen
lyckats avsevärt pressa ned
bränsleåtgången. Att man i dessa fall
— som en direkt konsekvens av den
långt drivna ekonomien i eldningen —
drabbas jämförelsevis hårdast av ransoneringen
förefaller obilligt. Till detta
kommer att de, som strax före den
1 juli gjorde inköp med sikte på det
kommande bränsleåret, får en betydligt
gynnsammare position än de som
väntade med inköpen till i början av
bränsleåret.

Verkningarna av de nuvarande bestämmelserna
är sådana att en modifiering
av dessa bör ske i en sådan
riktning, att en rättvisare fördelning
av oljebränslet till bostadsfastigheter
kan uppnås. Med stöd av det som ovan
anförts hemställer jag därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
söka åstadkomma en sådan modifiering
av nu gällande bestämmelser för oljetilldelningen
till bostadsfastigheter att
en rättvisare fördelning kan ske?

Denna anhållan bordlädes.

§ C

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 374, i anledning av väckta motioner
om förnyad utredning av frågan
om polisväsendets förstatligande, och
nr 375, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning
av allmänna medel för skador, som tillfogats
genom brottslig gärning; samt
från andra lagutskottet:
nr 371, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

nr 372, i anledning av väckta motioner
dels om ändring i sjukförsäkringslagen
i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning
för förebyggande vård m. m.,
dels ock om viss ändring av bestämmelserna
rörande prisrabattering av läkemedel,
samt

nr 373, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.

§ 7

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 197, angående anslag å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1956/57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl.:

nr 837, av herr Eriksson i Sandby
m. fl., samt

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

nr 838, av herrar Edström och Östlund.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem
Gunnar Britth

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 28 november

Kl. 10.00

§ 1

Svar på frågor ang. undantag för invalider
från drivmedelsrestriktionerna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LÄNGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
har frågat inrikesministern om
med tanke på invalidernas beroende av
deras motorfordon dessa kan undantas
från de nyligen införda drivmedelsrestriktionerna.
Frågan har av inrikesministern
överlämnats till mig för besvarande.
Vidare har fru Ewerlöf till
mig riktat en fråga, om jag vill vidta
åtgärder för att genom generellt dispensförfarande
undanta invalid, som
innehar invalidbil eller annat motsvarande
motorfordon, t. ex. trehjulig moped,
från rådande körförbud under söndagsdygnet.

Med anledning av frågorna vill jag
först framhålla, att det bland alla dem
som innehar motorfordon självfallet
finns ett stort antal personer som har
ett starkt behov av att för rekreation
använda sina fordon på söndagarna.
Det vore i och för sig önskvärt att även
under rådande bristförhållanden kunna
tillmötesgå önskemålen härvidlag. Det
är emellertid inte praktiskt möjligt att
inom rimlig tid kunna åstadkomma en

rättvis individuell prövning av dylika
omständigheter. Jag måste vidare understryka
att, om det s. k. söndagsförbudet
skall få åsyftad verkan, d. v. s.
en betydande nedskärning av drivmedelsförbrukningen,
kan endast den ur
samhällssynpunkt oundgängligen nödvändiga
fordonstrafiken hållas igång på
söndagarna.

Vad beträffar de särskilda fordon,
som åsyftas i frågorna, vill jag erinra
om att dessa redan från början fått användas
även under söndagarna för nödvändiga
resor t. ex. till och från arbetet
och matservering. Handels- och industrikommissionen
har emellertid numera
utfärdat bestämmelser enligt vilka
skattefria invalidfordon utan behovsprövning
kan få särskild körlicens hos
länsstyrelserna. Det är inte givet att
denna kategori av fordonsägare är den
mest behjärtansvärda. Det finns säkerligen
andra grupper av invalida och sjuka
personer som i än högre grad skulle
behöva komma ut under helgerna. Undantaget
möjliggöres därigenom att denna
fordonskategori kan klart avgränsas.
I fråga om det stora antalet rekreationsbehövande
personer i övrigt är jag
emellertid nödsakad konstatera att, såsom
situationen f. n. ter sig, något undantag
tyvärr inte kan medges.

Härpå anförde:

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

Svar på frågor ang. undantag för invalider från drivmedelsrestriktionerna

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framföra mitt tack för det lämnade
svaret. Det gläder mig att höra att
invalidernas fordon redan från början
var undantagna från bestämmelserna
om förbud att köra på söndagarna. Jag
är emellertid inte helt övertygad om att
vederbörande kände till detta. Jag har
i varje fall fått mottaga brev från invalider,
där de dels framfört sin erkänsla
till mig personligen för att jag velat ta
upp denna sak och dels även framhållit
sitt stora beroende av sina fordon
och att de inte känt till de bestämmelser
handelsministern nu talar om, innebärande
att de skulle ha en generell
rätt att använda sina fordon. Det hade
naturligtvis varit mycket önskvärt att
det från början klart hade utsagts att
dessa grupper var fritagna från förbudet
att köra på söndagarna. Då hade
kanske en hel del trassel i form av onödiga
ansökningar till länsstyrelserna
o. d. blivit besparat. Anledningen till
att jag vände mig till inrikesministern
var just att jag inte var på det klara
med hurudana tillämpningsbcstämmelserna
härutinnan var, om det fanns
möjlighet för länsstyrelserna att generellt
medgiva undantag för ir.validfordon.

Som handelsministern här påpekat
finns det emellertid invalider, som inte
har skattefria invalidfordon men som
ändå kan vara i behov av rekreation på
söndagarna. Jag är självfallet mycket
väl medveten om detta, och mina önskemål
innefattar naturligtvis även dem.
Jag förstår ju att det därvidlag inte kan
göras ett generellt undantag. Det skulle
kunna ordnas så, att alla som har intyg
om att de är invalidiserade kunde
få något slags tillstånd att på söndagarna
använda de motorfordon de har,
även om dessa inte var skattefria. Men
hur den saken skall ordnas rent admi -

Kvar står i alla fall det faktum, att det
med de bestämmelser som nu gäller
finns en icke obetydlig grupp av invalider,
som inte kan medges att använda
sina motorfordon på söndagarna. Jag
är därför tacksam om statsrådet vill
medverka till att det, om detta förbud
skulle bli av mera långvarig art, skapas
möjligheter även för dessa att i viss utsträckning
använda sina motorfordon
på söndagarna i rekreationssyfte.

Det är inte enbart söndagskörningen
jag tänkt på utan också förbudet att
köpa bensin före kl. 10 på vardagsförmiddagarna.
Det är naturligtvis mycket
önskvärt, att en invalid som skall till
sitt arbete kan undantas från de bestämmelser
som gäller härvidlag. Det är
inte säkert att han alltid har tillfälle
att senare på dagen åka ut och skaffa
sig bensin. Han är handikappad genom
sitt lyte, och det är därför av vikt att
alla de lättnader som är möjliga företas
beträffande dessa människor.

Herr talman! Jag har inte mycket
mera att tillägga. I fråga om den verkan
av dessa restriktioner, som handelsministern
talade om, kan jag bara till
sist säga att det lär röra sig om cirka
ett tusental skattefria invalidfordon, och
de bör ju inte kunna ha någon större
inverkan. Hur många fordon det finns,
som inte är skattefria men som används
uteslutande av invalider, kan jag inte
yttra mig om, men jag skulle tro att
inte heller de kan vara så förskräckligt
många att de skulle verka störande
på den ransoneringsprincip som nu tilllämpas.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga. Låt mig tillägga att jag,
när jag framställde den, inte visste att
herr Larsson redan hade framställt en
liknande. Jag tycker inte att man skall
dubblera sådana här saker, men jag är

nistrativt kan jag naturligtvis inte lämna
några som helst anvisningar om.

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Svar på frågor ang. undantag för invalider från drivmedelsrestiktionerna

ändå glad att jag personligen får tillfälle
att ställa en fråga till handelsministern
i detta sammanhang.

Handelsministern säger i sitt svar, att
det redan från början har varit möjligt
för invaliderna att få företaga nödvändiga
resor till och från arbete och till
och från matservering på söndagarna.
Då vill jag emellertid framhålla vikten
av att allmänheten verkligen får kännedom
om rådande bestämmelser. Invaliderna
själva har, liksom allmänheten,
varit okunniga om detta på grund av
att pressen inte varit informerad. Den
rörande historien om den unge mannen
i Linköping, som fick vara utan mat på
söndagen då han inte kunde komma till
sin matservering, är ett typiskt exempel
på hur det går när man inte är tillräckligt
underrättad om innebörden av
lagar och förordningar.

Sedan kommer min fråga till handelsministern.
Handelsministern säger:
»Handels- och industrikommissionen
har emellertid numera utfärdat bestämmelser
enligt vilka skattefria invalidfordon
utan behovsprövning kan få särskild
körlicens hos länsstyrelserna.»
Och sedan tillägger statsrådet: »Det är
inte givet att denna kategori av fordonsägare
är den mest behjärtansvärda.
»

Men, herr statsråd, kan man inte utgå
ifrån, att de, som innehar skattefria invalidfordon,
verkligen är behjärtansvärda
fall?

När statsrådet i slutet av sitt svar talar
om svårigheten att undantaga vissa
grupper för rekreationskörning, så vill
jag ta som exempel den 18-årige gymnasist
här i Stockholm, som tidigt på
morgonen åker i sin invalidvagn till
skolan. Det är mörkt när han far dit,
det är mörkt när han far hem, han kan
aldrig komma ut på rasterna, och han
kan inte få komma ut med sitt fordon
på söndagarna. Det betyder, att han under
en stor del av året, den årstid vi nu
lever i, över huvud taget inte får dagsljus.
Jag vet inte om man skall beteckna

det som rekreation, snarare är det väl
ett elementärt behov att en gång i veckan
få komma ut i ljuset.

Jag är medveten om att det är som
handelsministern säger, att skall man
utfärda ett påbud i en ömtålig situation,
så är det svårt att göra undantag hit
och dit, men här gäller det en grupp
som icke är större än cirka 1 000 personer
och som är så prövad av livet i
andra sammanhang, att jag envetet
framställer frågan: Skall man inte kunna
göra ett generellt undantag för dessa
människor, och ge dem tillstånd att få
använda sina invalidbilar på ett sätt
som vanliga människor självklart inte i
rådande situation bör ha möjlighet till?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag undrar om inte
herr Larsson i Stockholm missförstått
mig i svaret. Jag har inte sagt att de
här fordonen, som nu av handels- och
industrikommissionen undantagits, varit
undantagna redan från början. Det
var de inte.

Herr Larsson framhöll att han hade
fått mottaga många uttryck för tacksamhet
från invalider för att han aktualiserat
frågan här i riksdagen genom
den till inrikesministern ställda frågan.
Jag vill ogärna beröva herr Larsson
äran av att ha aktualiserat frågan,
men jag måste begagna tillfället att
lämna den upplysningen, att redan dagen
efter första söndagsförbudet var de
vanföras riksorganisations ordförande
hos mig och framhöll dessa spörsmål.
Jag kunde då lämna den uppgiften till
honom, fru Ewerlöf, att för resor till och
från matservering liksom för resor till
och från arbetet hade de vanföra möjlighet
att få särskilt tillstånd, även för
körning på söndagarna. Det var också
efter denna uppvaktning som jag i samråd
med handels- och industrikommissionen
bad denna undersöka möjligheterna
att undantaga denna kategori från

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

Svar på frågor ang. undantag för invalider från drivmedelsrestriktionerna

det generella söndagsförbudet. Så skedde
också. Detta har skett, inte i anledning
av att frågan aktualiserats här i
riksdagen, utan därför att den hos mig
väckts av de vanföras egen riksorganisation.

Det är klart att det finns önskemål
i fråga om undantag från söndagskörningsförbudet,
som i och för sig är ytterst
behjärtansvärda och väl underbyggda.
Men en behovsprövning är omständlig
och den tar sin tid. Jag är
medveten om att bränslenämnden hos
handels- och industrikommissionen
hela tiden prövar ansökningar och så
snart sig göra låter genomför de lättnader
som är möjliga utan att man där
för äventyrar hela syftet med dess£
restriktioner. Det tror jag är svaret på
den av fru Ewerlöf till mig sist ställda
frågan.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill inte alls ge mig
in på någon tvist om vem som skall
ha äran av att invaliderna fått lättnader
från förbudet att köra på söndagarna.
Jag tror i varje fall, att det är
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
som har de största möjligheterna
att förvärva vederbörande
personers tacksamhet. För mig som
riksdagsman räcker det med att saken
blivit aktualiserad och att det också genomförts
lättnader i inskränkningarna
för dessa människor beträffande användandet
av motorfordon. Delta är det
väsentliga för mig.

Anledningen till att jag över huvud
taget nämnde, att jag fått en viss erkänsla
från invalidhåll var bara att jag
ville framhålla, att man i dessa kretsar
inte känner till att det finns möjligheter
att vinna lättnader. Men nu har,
som herr statsrådet framhöll i sitt anförande,
dessa bestämmelser tillkommit
senare, och då är det inte underligt att
kännedomen därom inte fått den spridning,
som varit önskvärd.

För mig framstår det som väsentligt
att lättnader beredes dessa människor.
Vem som sedan skall ha äran av att saken
kommit på tal överlåter jag helt åt
handelsministern att själv bedöma.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner:

nr 837, av herr Eriksson i Sandby
m. fl., samt

nr 838, av herrar Edström och Östlund.

§ 3

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdeparmentet
angående modifiering av gällande
bestämmelser för oljetilldelningen
till bostadsfastigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 17, i anledning av motioner
om viss utredning rörande ett upplösande
av det organisatoriska sambandet
mellan staten och kyrkan.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 163 i
första kammaren av herr Osvald m. fl.
och nr 214 i andra kammaren av herr
Edberg, vilka motioners behandling
uppskjutits till höstsessionen, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en allsidig utredning om formerna för
och de överblickbara följderna av ett
upplösande av det organisatoriska sambandet
mellan staten och kyrkan.

Nr 31

november 1956 fm.

Onsdagen den 28

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning, i anslutning
till vad i utlåtandet anförts, av frågan
om den framtida gestaltningen av
förhållandet mellan staten och kyrkan;
samt

2) att motionerna 1:163 och 11:214
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt.

I motiveringen hade utskottet bl. a.
gjort följande uttalande:

»Hur än de fortsatta relationerna mellan
staten och kyrkan kunna komma
att utformas, torde det vara uppenbart,
att staten icke bör frånsåga sig allt ansvar
för religiösa angelägenheter. Ett
problem, som sålunda bör undersökas,
är kristendomsundervisningen vid en
eventuellt förändrad gestaltning av förhållandet
mellan staten och kyrkan
ävensom i sammanhang därmed lärarutbildningen
samt den teologiska forskningens
och de teologiska fakulteternas
ställning.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Weiland, von Friesen
•och Svensson i Ljungskile, som ansett,
att det berörda uttalandet av utskottet
bort ha följande ändrade lydelse:

»Hur än de fortsatta relationerna mellan
staten och kyrkan kunna komma att
utformas, torde det vara uppenbart, att
staten icke bör frånsäga sig allt ansvar
för religiösa angelägenheter. Hit hör
bl. a. frågan om kristendomsundervisningen
i våra skolor. Statsmakterna ha
emellertid för inte länge sedan tagit
ställning till denna sak dels i samband
med 1950 års skolreform och dels vid
tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag.
Något organisatoriskt samband mellan
kyrka och skola av sådant slag, att
dessa två problem måste behandlas samtidigt,
föreligger inte heller numera.
Oavsett hur förhållandet mellan staten
och kyrkan kan komma att utformas,
saknas därför enligt utskottets me -

ning anledning att under den tid, som
nu kan överblickas, frångå den lösning
frågan fått genom ovan nämnda
beslut. Att i en utredning rörande staten
och kyrkan nu draga in den mycket
stora samt i och för sig fullt fristående
frågan om kristendomsundervisningen
och de principer, som riksdagen under
senare år godkänt, skulle göra utredningen
onödigt svår och vidlyftig. Den
nu föreslagna utredningen synes därför
enligt utskottets mening icke böra behandla
frågan om kristendomsundervisning
i skolorna.»

2) av herrar Ragnar Bergh, Fritiof
Karlsson, Bror Nilsson, Pettersson i
Norregård och Hästad, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att motionerna
I: 163 och II: 214 ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill förutskicka två
anmärkningar. Jag vill förklara för det
första, att jag inte i detta anförande
kommer att vidröra den av några frisinnade
utskottsledamöter avgivna reservationen
i fråga om kristendomsundervisningen,
och för det andra varför
jag tar till orda redan nu i stället
för att efter sedvana låta oppositionen
först komma till tals. Mitt syfte med
detta är att få ange om möjligt den stil
och den ton, som speciellt i denna fråga
bör komma till synes.

Jag vill då inför kammaren deklarera,
att jag, då vi i utskottet började
behandlingen av denna motion, ställde
mig synnerligen skeptisk mot densamma.
Jag hade i friskt minne motionärens
tidigare kampanj för förbud för
att börja och sluta arbetsdagen i Sveriges
skolor med psalmsång och bön.
Följaktligen såg jag i motionen en lätt
camouflerad strävan att påskynda sekulariseringen
genom att på detta sätt
rikta hugget mot kyrkan, som genom
sin intima sammanflätning med det bor -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

gerliga samhället starkt påverkar opinionsbildningen.

I denna sin hållning och sin politik
är han naturligtvis i sin fulla rätt. Men
jag fann motionärens blick på det invecklade
problemet i hög grad ensidig,
ja enögd. Han går här ett angeläget
ärende för den enskilde individen, vilket
alltid är tacknämligt. Men han ser
inte att samtidigt en rad andra frågor
tränger fram i blickfältet. Han ser i
den i livsåskådningsfrågor neutrala staten
ett ideal, och han tror att man bara
liksom genom att sänka ned en järnridå
blir kvitt alla komplikationer. Men,
som utskottet också säger: Staten kan
inte vara likgiltig för vilken livssyn
medborgarna omfattar, ty det blir ju
till sist avgörande för de rättsbegrepp
och de samhällsideal som de bekänner
och varpå statens verksamhet skall byggas.
Utskottet uttalar också att staten
inte bör frånsåga sig allt ansvar för
religiösa angelägenheter.

Frågor som tränger sig fram i detta
sammanhang är sådana som denna:
Skall staten på något sätt säkerställa att
evangelisk förkunnelse tillhandahålles
de medborgare som behöver den? Vi
ser mångenstädes i det kommunala livet
hur vidhjärtade kommunalmän ordnar
för olika medborgargrupper. De skapar
skolor, idrottsplatser, ålderdomshem,
kyrkor, bibliotek, församlingshem o.s.v.
Skall staten känna ett liknande ansvar?
Det är en fråga, som kommer upp i
detta sammanhang. Skall staten, med
hänsyn till att kyrkan omfaltar nationens
stora flertal, se till att i dess representativa
former demokratiens principer
hävdas, att minoriteter skyddas
och att åsiktsförtryck förebygges? Det
är frågor, som anmäler sig vid en eventuell
skilsmässa. Men motionären antyder
inte att dessa problem existerar,
utan han föredrar, som nyss nämnts,
att sänka ned järnridån, varigenom problemen
blir osynliga, men icke obefintliga.
Med andra ord: jag har ett starkt
intryck av att motionen i sin ensidighet

Förhållandet mellan staten och kyrkan

och förenkling icke vore den bästa att
lägga till grund för en skrivelse om utredning.

Jag vill bekänna ytterligare en sak,
nämligen att jag fann det tvivelaktigt,
huruvida frågan om en utredning hade
tillräcklig aktualitet. Jag har ofta resonerat
som så, att om 1951 års religionsfrihetslag
hade resulterat i en massutvandring
från kyrkan, åtminstone på
vissa trakter i landet, så att man hade
kunnat tala om ödekyrkor, då hade
denna fråga aktualiserats. Eller om
kyrkans ledning eller en avsevärd del
av dess prästerskap hade kommit i
något slags motsättning mot folket, hade
frågan helt naturligt blivit aktuell. Men
så är inte fallet.

När jag har sagt detta skulle man
kunna tro att jag drar den slutsatsen,
att utredningen borde avvisas. Kanske
det därför kan äga ett intresse att jag
för kammaren meddelar, hur frågan utvecklade
sig i utskottet.

Allteftersom debatten skred vidare
och sikten klarnade kom jag att ansluta
mig till utskottets föreliggande utredningsförslag,
och det av följande skäl.
Utskottet började mer och mer frigöra
sig från motionens tankegångar, vilka
såsom jag sade ger en negativ och ensidig
prägel åt utredningskravet. Utskottet
stannade i stället vid så klara
och positiva omdömen om vad en evangelisk
syn betytt för fäderna, närmast
våra föräldrar, och genom dem för oss,
att utskottet säger: »De värden, som
kristen verksamhet skapat åt vårt folk,
utgöra en tillgång, som bör tagas väl
till vara. Utskottet kan därför icke medverka
till någon åtgärd, som kan befaras
skada dexsa omistliga värden.»
Om utskottet i lag ger sin anslutning
härtill, bör den misstro och den oro
försvinna som medborgare i vida kretsar
känt inför denna motion.

Till yttermera visso understryker utskottet,
att utredningen skall vara förutsättningslös
så att den »icke ensidigt
tager sikte på vare sig fortsatt organisa -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

22 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

toriskt samband mellan staten och kyrkan
eller upplösning av detta samband».
På ett annat ställe säger utskottet,
att det icke anser sig böra uttala
sig för eller emot en upplösning, och
utskottet slutar sitt resonemang med
att än en gång betona, att dessa uttalanden
icke innebär något principiellt
ställningstagande till frågan om kyrkans
skiljande från staten.

Det är att observera att denna linje
— en allsidig, förutsättningslös utredning
— har starka sympatier inom kyrkan.
Lika enhälliga som domkapitlen är
att avvisa den motivering som motionärerna
har förebragt, lika talrika är
deras instämmanden i det trängande
behovet av att en allsidig, förutsättningslös
utredning kommer till stånd.
De uttalar i olika ordalag, att hela förhållandet
mellan staten och kyrkan är
så genomvävt och övervuxet av komplicerade
frågor, att det är synnerligen
angeläget att en utredning kommer till
stånd.

De nuvarande förhållandena har lett
till situationer av oklarhet och osäkerhet,
som varit till förfång för båda parter.
Det är riktigt, som ett domkapitel
säger, att materien är svårgenomtränglig.
Utskottet instämmer i denna tanke.
Det säger nämligen, vilket är synnerligen
viktigt att observera: »Huvudsyftet
med utredningen bör nämligen vara
att framlägga material för en fortsatt
diskussion av och ett framtida ställningstagande
till frågan om statens och
svenska kyrkans relationer till varandra.
»

Jag vill särskilt omnämna ett uttalande
av docent Ruben Josefson, redaktör
för Svensk Kyrkotidning, som kan
sägas vara prästerskapets fackliga organ.
Han säger på tal om dessa frågor:
»En saklig, förutsättningslös utredning,
som inte är ett instrument i det politiska
spelet och som inte heller utgår
från en förutfattad mening om hur det
skall vara, utan vars resultat skall lämna
material till åsiktsbildningen, skulle

otvivelaktigt vara av utomordentligt
värde.»

Jag tycker kammaren har all anledning
att särskilt observera detta uttalande,
som förunderligt väl stämmer
med utskottets tankegångar. När man
hör dessa ord, kan man faktiskt tro att
författaren skulle ha läst konstitutionsutskottets
sats som jag nyss återgav:
»Huvudsyftet med utredningen bör
nämligen vara att framlägga material
för en fortsatt diskussion av och ett
framtida ställningstagande till frågan
om statens och svenska kyrkans relationer
till varandra.»

Jag upprepar än en gång, att varje
oro eller misstro mot en så beskaffad
utredning är fullständigt obefogad. Det
kanske är förmätet av mig, men jag
dristar mig ändå att vädja till de ärade
reservanter som har motsatt sig en utredning,
att de måtte erkänna dess
objektiva och förutsättningslösa karaktär
och att de blott bjuder ett symboliskt
motstånd däremot. Jag har nämligen ett
intryck av att denna reservation är
skriven innan utskottet hade deklarerat
att utredningen borde vara förutsättningslös.
Dessutom har reservanterna
uppenbarligen haft motionärens tankelinjer
i sikte och inte observerat att
hela problemställningen har förskjutits
genom utskottets skrivning. Ja, man
vore frestad att misstänka, att de inte
ens givit sig tid att läsa betänkandet
till slut. När de inför den befarade
långa utredningstiden uttalar, att under
mellantiden trängande reformbehov
skulle skjutas åt sidan med hänvisning
till den pågående utredningen, slår de
in öppna dörrar. Just den saken tas
nämligen upp av utskottet självt, som
säger, att den befarade långa utredningstiden
icke bör föranleda, att sådant
utrednings- och reformarbete på
det kyrkliga området, som kan leda till
önskvärda partiella reformer, avbrytes
eller inställes. De gör sig alltså skyldiga
till ett hugg i vädret, som verkar
alldeles meningslöst. Tvärtom, allt skall

Onsdagen den 28 november 1956 fin.

Nr 31

fortgå som hittills. Trängande utredningskrav
bör verkställas, och jag begagnar
tillfället att här i kammaren i
dag rikta en vädjan till ecklesiastikministern,
att han i anslutning till vad
utskottet har uttalat måtte låta lägga
fram för statsmakterna det vilande förslaget
om pastoratsreglering. Det är
just en reform som är av trängande och
skyndsam natur. Ecklesiastikministern
bör inte alls, om riksdagen i dag bifaller
utskottets förslag, anse sig förhindrad
av den blivande utredningen. Detta
gäller även andra saker såsom 1951 års
kyrkomötesutredning, som är av synnerligen
radikal och genomgripande
natur. Den bör inte få vila på hyllorna
utan efter sedvanlig remissberedning
behandlas av Kungl. Maj :t och sedan
av riksdagen.

Jag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till konstitutionsutskottets förslag.
Jag vill rent principiellt säga, att redan
alltför länge har det varit ett det kalla
kriget som har präglat relationerna mellan
stat och kyrka. Det har varit bristande
kännedom och förståelse på ömse
sidor. Misstron har haft alltför stort utrymme.
Mycket behöver ändras och anpassas
till en ny tid. I och med utskottsförslaget
föreligger här ett dokument,
som bäres av en ny ton, en förståelsens
och saklighetens anda. I den atmosfären
bör dessa problem skärskådas. Jag uttalar
den förhoppningen att detta arbetes
frukter skall bli till gagn och båtnad
för Sveriges folk.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Vi är fem ledamöter i
ulskottet, som inte har kunnat ansluta
oss till det utredningsförslag, som utskottet
har kommit till. Vi anser att
det inte finns någonting som motiverar
en sådan utredning. Det är ju fråga om
en utredning av oerhört stora mått,
som skulle ta en avsevärd tid i anspråk
och skapa oro i det kristliga arbetet
inom kyrkan. Det skulle också fördröja

Förhållandet mellan staten och kyrkan
varje reform på det kyrkliga området.
Visserligen skriver utskottet — och
utskottets värderade ordförande uppmjukar
i dag i sitt anförande den
skrivningen ytterligare — att önskvärda
partiella reformer skulle kunna genomföras,
även om det pågår en sådan
omfattande utredning om kyrkan som
här ifrågasättes. Jag tror inte på detta.
Jag skulle knappast heller tro, att utskottsmajoritetens
ärade ledamöter
tror på att så blir fallet, ty det har
vi väl ändå erfarenhet av ifrån riksdagsarbetet,
att om det framställs några
förslag om ändringar, medan en utredning
pågår, då stoppas dessa förslag
in i utredningssäcken och blir liggande
där i avvaktan på vad utredningen
kan komma till för resultat. Jag tror
därför inte, att utskottets ledamöter
verkligen tror på vad de själva skrivit.
Om utredningen skulle lägga hinder
i vägen för partiella reformer,
åstadkommer den mer skada än nytta.
Jag är viss om att därest en utredning
kommer till stånd, kommer den att
ligga som en död hand över det arbete,
som försiggår på det kyrkliga området
och som man faktiskt måste erkänna
de sista åren har lett till större aktivitet
inom det kyrkliga arbetet än som
tidigare fanns. Det skulle därför vara
till skada för det kyrkliga livet, om
denna utredning skulle lägga en viss
boja på detta kyrkliga arbete.

Nu säger utskottet klart ifrån, och
det är ju tacknämligt, att denna utredning
inte får ske i kristligt negativ
anda. Vad har vi för garantier för
det, när det kommer att gå 10 å 15 år
innan riksdagen kan besluta i denna
fråga. Vi vet mycket litet om vilka som
kommer att sitta i denna utredning, och
vi har inga garantier för att det blir
personer, som särskilt kommer att bevaka
de kristliga intressena i denna
utredning. Därför har man skäl att
vara orolig, när majoriteten inom utskottet
har gått in för ett sådant här
utredningsförslag.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Man har visserligen i utskottets skrivning
försökt komma ifrån motionerna.
Motionerna går ju klart och tydligt ut
på skiljande av det organisatoriska
sambandet mellan staten och kyrkan.
Det kan utskottet inte komma ifrån,
trots att det har skrivit bort motionerna
helt och hållet, och man är mycket
skuggrädd för dessa motioner. De ligger
dock bakom som grund för det beslut,
som konstitutionsutskottet här har
fattat. Visserligen får en utredning väl
rätta sig efter vad utskottet har skrivit,
men vi vet inte vilka krafter som här
kan komma att bli i tillfälle att arbeta.

När dessa motioner togs upp i våras
var det väl inte många inom utskottet
som trodde att resultatet skulle
bli majoritet för en utredning, utan vi
var mycket ovissa. Vi sade att vi skulle
penetrera opinionen i de olika domkapitlen,
och det gjordes en mycket
vidlyftig remissinfordran. Remissvaren
har varit avstyrkande nästan allesamman.
Det är bara två som har gått i
tillstyrkande riktning, och även i dessa
har skrivningen varit mycket försiktig Vad

blev följden när utskottet fick
dessa remissutlåtanden? Det blev majoritet
för en utredning trots att remissuttalandena
talar emot en sådan.
Det var ju en rätt onödig procedur att
fråga en mängd remissinstanser när
man i alla fall ämnade gå precis emot
vad de skulle ha att säga.

Därför har vi alltså, några ledamöter
av konstitutionsutskottet, inte kunnat
biträda utskottets förslag. Från början
strävade nog utskottets ärade ordförande
efter att få fram ett enhälligt utlåtande,
och trots att skrivningen har blivit uppmjukad,
hade han nog velat ha en ännu
mjukare skrivning. Man kan väl också
säga att det hördes på hans anförande
i dag, att han inte hade någon entusiasm
för denna utredning, utan att han hade
en viss känsla av att det kanske hade
varit bättre att inte få en sådan utredning,
som i alla fall kommer att rubba

hela det kyrkliga livet i mycket hög
grad.

Man brukar ju säga att vi inte skall
ta några utredningsförslag i riksdagen
när det inte finns starka skäl för det.
Man brukar vilja ha en stark folkopinion
för en utredning. Här är det i
andra kammaren en enda ledamot som
har motionerat, och det har varit mycket
långt mellan de enstaka motioner
som tidigare har kommit fram i denna
fråga. I första kammaren har tre motionärer
anslutit sig till samma motion.
Man kan inte säga att detta är
en opinion som ger skäl för en jätteutredning
om ett samhällsförhållande
som det egentligen inte är många som
klagar på. Vi har det väl tämligen lugnt
på det religiösa området här i landet,
och även på det politiska, ty dessa
båda områden hänger ju i viss mån
samman. De jämförelser som utskottet
gör med andra länders kyrkosamfund
och sekter är väl inte riktigt rättvisande,
eftersom förhållandena är så olika i
de olika länderna. Men å andra sidan
har vi väl rätt många skrämmande
exempel på länder, där religionen har
spelat in väldigt mycket i rent krigiska
förvecklingar och inbördes strider. De
små religiösa sekterna i många länder
har blivit politiskt infiltrerade eller
rent av fått politisk karaktär, och det
finns en viss fara för att så skulle bli
förhållandet även här, om man efter
en utredning skulle komma till det
resultatet, att stat och kyrka borde
skiljas åt.

Jag skall inte dra ut debatten mycket
längre, ty det tjänar ingenting till att
ta upp en större debatt. Jag är säker
på att ledamöterna redan har bestämt
sig för hur de skall rösta i denna från
samhällssynpunkt mycket viktiga fråga.
Men jag kan inte låta bli att till sist
nämna något av vad den ena av de remissinstanser
som utskottets majoritet
har åberopat såsom tillstyrkande slutar
sitt remissutlåtande med. Det visar
vilken tveksamhet det har funnits även

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

hos denna instans, som har tillstyrkt
en utredning. Det är Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm som skriver: »Skulle
den föreslagna utredningen få sådana
direktiv, att den går till sitt arbete
med en negativ inställning till
kristendomen och dess betydelse för
samhället och därigenom medverkar
till vårt folks fortsatta avkastning i
kanske till och med ökad takt, är församlingen
djupt övertygad om alt det
är bättre, att utredningen icke kommer
till stånd.» Man kan inte säga att
detta är ett tillstyrkande, utan det är
en till riksdagen ställd varning för att
taga denna utredning och därigenom
rubba den religiösa plattform som vårt
land bygger på. Vi behöver denna folkkyrka,
som har allmän anslutning, och
det finns inte någon opinion som talar
för att vi skall företa en utredning sådan
som den här föreslagna. Jag vet
knappast att det tidigare har förekommit
i riksdagen, att det föreslagits en
sådan jätteutredning med så litet skäl
som här finns. Det finns förstås ett
skäl, om vi skall se saken partipolitiskt,
och jag förstår de socialdemokratiska
ledamöterna, ty de har denna fråga på
sitt partiprogram, och de tycker naturligtvis
att det är bra att ha en utredning,
så att de i 10 å 15 år slipper bli åthutade
för att de inte följer programmet,
men det bör inte vara ett skäl för
en utredning i en så samhällsviktig
fråga som denna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! I det nästan ödmjukt
ursäktande anförande, som utskottets
ordförande herr Hallén inledde debatten
med, kunde han med rätta framhålla,
att utskottsmajoriteten frångått
motionerna, som krävde en utredning
»om formerna för de överblickbara
följderna av ett upplösande av det organisatoriska
sambandet mellan staten

Förhållandet mellan staten och kyrkan

och kyrkan». För dessa motionärer var
ju syftemålet fullt klart, enär de bestämt,
direkt och planmässigt eftersträvade
ett slitande av banden mellan
staten och kyrkan. Utskottets folkpartioch
socialdemokratiska ledamöter har
emellertid från vitt skilda utgångspunkter
på det sätt, som vi nyss hörde herr
Hallén utveckla på utskottets vägnar,
intagit en så att säga för dagen neutral
ståndpunkt. Motionärerna har ändock
till slut fått en utredning, låt vara litet
annorlunda lagd än den motionärerna
begärt men desto större tilltagen i
växten.

Riksdagen ställs dock nu faktiskt inför
ett visst avgörande. Då en utredning
knappast kan vara ett självändamål
och då utredningsväsendet inte
kan vara en Fart pour Fart, något slags
konstart, måste i denna utredning ligga
någon form av viljeyttring. Jag kan inte
se denna viljeyttring på annat sätt än
att man med olika grader — jag betonar
detta — av iver eller intresse önskar
liksom öppna dörren på glänt till
en skilsmässa mellan stat och kyrka.
Det är möjligt att någon enstaka ledamot
av majoriteten har haft en annan
mening, men jag har haft tillfälle att
följa förhandlingarna, och jag anser
mig berättigad att dra denna slutsats.
Den utredning vi ställs inför är säkerligen
på många håll välmenande, och
det finns erkännansvärt mycket att säga
om det sätt på vilket utskottet dragit
upp riktlinjerna för densamma. Men
man kan lika väl säga, att den uppfattning,
som utskottet ger till känna, är
blåögd och att hela utredningen får på
något sätt — jag tvekar inte att använda
ordet — något vidunderligt över sig.

Vi har haft några sådana jätteutredningar
förr. Vi hade den s. k. mammututredningen
på 1930-talet, som mig veterligen
inte ledde till någonting; den
gällde det ekonomiska läget. Vi hade
den stora socialiseringsnämnden, som
verkade i ett tiotal år och däröver och
som presterade åtskilliga betänkanden,

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

men det hela rann som vi vet fullständigt
ut i sanden. Nu skall vi få
en kyrklig avsocialiseringskommitté,
och då ställer man sig frågan om
resultatet kommer att bli mycket annorlunda
än resultatet blev av en liknande
kommitté i Danmark, som omnämnes
i utskottsutlåtandet. Av hänvisningen
till Danmark framgår, att denna
kommitté, som för samma breda syfte
hade ungefär liknande vittfamnande
utredningsuppgifter som den nu tilltänkta,
verkade under åren 1928—
1940 och att något resultat inte kommit
av densamma. Meningarna var fortfarande
efter tolv års utredningsarbete
mycket delade.

Om den svenska utredningen emellertid
trots dess tänkta förutsättningslösa
karaktär skulle utmynna i ett praktiskt
förslag om skilsmässa — och detta
får vi väl inte anse uteslutet — då
inträffar något som man i dag inte klart
utsäger utan i stället just i dag liksom
slår bort.

Sedan kommer jag till den fråga,
som jag också förde på tal i utskottet:
Kan verkligen en kommitté vara ägnad
att lösa alla de stora, svåra, grannlaga,
delvis rent vetenskapliga uppgifter som
utskottet vill lägga på kommittén? Man
vill att kommittén skall kartlägga relationerna
mellan stat och kyrka och det
kyrkliga inflytandet i Sverige etc. Jag
tillåter mig med all respekt för syftet
därvidlag ha en klentro till svenskt
kommittéväsendes förmåga just i dessa
stycken. Många kommittéer, som jag
själv haft tillfälle deltaga i, har bibragt
mig den uppfattningen att kommittéväsendet
i Sverige ligger utomordentligt
väl till för rent praktiska uppgifter.
Svenska riksdagsmän eller andra
som sätts in i kommittéer är utpräglade
realistiska människor med mycket konkreta
insikter och intressen; de kan
göra utomordentliga insatser i praktiska
frågor. Men så fort en kommitté
kommer till något abstrakt, något som
i detta fall skulle kunna kallas historie -

filosofi, är, tror jag, svenskt kommittéväsende
en form föga lämpad för en
utredning. Man får nog i allmänhet det
intrycket att ledamöterna då får förfärligt
litet tid att närvara och att deras
intresse förjagas. De sätter sig inte
gärna och grubblar över filosofiska
problem, som man inte kan ta på. Om
det kommer någon historiefilosofi eller
annan filosofi in i betänkandena, är
det nog i regel sekreteraren som ganska
självständigt presterat detta.

Om — såsom också framhållits i reservationen
— en sådan utredning pågått
under en räcka av år med all den
grundlighet som utmärker det svenska
utredningsväsendet, kommer vi ändå
till slut att endast upptäcka, att meningarna
i kyrkliga ting är ofantligt
delade. Man kommer att kunna kartlägga
inte de kyrkliga relationerna men
de olika meningarna bland olika människor
och olika strömningar om dessa
kyrkliga relationer. Och dessa våra meningar
kommer att bestämmas av vår
allmänna samhällsåskådning, av vår inställning
till de religiösa problemen,
kort sagt av vår livssyn. Jag tror inte
att herr Edberg, om han skulle sitta
kvar i denna kammare, kunde komma
att påverkas av någon utredning, lika
litet som herr I.undberg i Uppsala, som
ofta brukar uttala sig i frågor rörande
kyrkan. Meningarna kommer säkerligen
ändå att stå mot varandra ganska oförändrade
och oförmedlade — och det
tycker jag inte i och för sig är särskilt
anmärkningsvärt. Det vore tvärtom
ganska naturligt. Det finns nämligen
inga objektiva vetenskapliga mått, med
vilka man kan mäta andliga värden.
Några sådana mått kan icke konstitutionsutskottet
eller den av utskottet rekommenderade
kommittén konstruera.
Vi har ju t. ex. i kyrkohistorien läst
om kyrkomöten i gången tid, i Nicea
och annorstädes, under vilka människorna
nära nog förgjorde varandra vid
skolastiska tolkningar av kyrkliga skrifter
och andra frågor.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Dessutom är det väl så att relationerna
mellan staten och kyrkan växlar,
inte bara från århundrade till århundrade
utan även från årtionde till
årtionde. Jag har läst några ytterst intressanta
historiska framställningar och
jag har en sådan med här, om någon
vill studera den. Den är skriven av
professor K. B. Westman, som just berättar
om spänningen mellan stat och
kyrka alltifrån hednatiden, hur å ena
sidan vad han kallar syntesen och å
andra sidan diastasen — samverkan
resp. spänning — har avlöst varandra.
Kyrkan på den karolinska tiden var
inte densamma som under frihetstiden,
och frihetstidens kyrka var inte densamma
som kyrkan i dag. Anton Niklas
Sundbergs kyrka på 1880- och 1890-talen var inte samma kyrka som Nathan
Söderbloms o. s. v. Det ligger därför
åtskilligt i vad utskottets ärade vice
ordförande nyss sade, nämligen att när
utredningen en gång är klar, kan förhållandena
ha ändrats så att hela utredningen
blivit inaktuell.

Så vill jag peka på ytterligare en fråga,
som i utskottsutlåtandet anmäles till
utredning, nämligen den om ägandeoch
dispositionsrätten till kyrkans egendom.
Kan man verkligen utreda den saken
genom en kommitté? För mig framstår
det spörsmålet som ett typiskt
rättsproblem. Det kan givetvis lösas
kommittévägen eller genom ett riksdagsbeslut,
nämligen om staten avstår
från sina eventuella krav och rättigheter.
Men om kyrkan vidhåller sitt
krav på äganderätt, då kan tvisten inte
slitas genom en kommitté utan måste
lösas av domstol. Det är enligt min mening
det enda sättet, eftersom vi ju
inte här i Sverige brukar tillämpa
retroaktiv lagstiftning, d. v. s. omskifta
äganderättsförhållandena i efterhand.

Vidare tycker jag det är någonting
som saknas i utredningens direktiv,
nämligen frågan vilka förhållanden som
råder i andra länder; framför allt där

Förhållandet mellan staten och kyrkan

statskyrkan avskaffats. Skulle det inte
vara intressant att se hurudana konsekvenserna
blivit av en genomförd
sekularisering i länder, som åtminstone
i någon mån kan jämföras med Sverige?
Vad har konsekvenserna blivit i
Frankrike efter 1905 års sekulariseringsbeslut?
Har det inte där delvis
skett en återgång, och har inte kyrkan
där för närvarande en mycket starkare
ställning — exempelvis genom MRP
det parti som dominerade parlamentet
där i flera år efter 1945 — än den hade
under åren före första världskriget,
alltså åren omedelbart efter den stora
sekulariseringen? Skulle vi inte också
kunna hämta lärdomar i det stycket
från Sovjetunionen, Mexiko och åtskilliga
andra stater, där sekulariseringen
genomförts? Jag medger gärna att förhållandena
inte är helt jämförbara, men
några rön av värde skulle vi väl ändå
kunna inhämta från nämnda länder.
Jag tror att utredningen därvidlag skulle
kunna öppna nya vidder för diskussionen
i dessa frågor.

Trots den långa uppräkningen av utredningsfrågor
framgår det inte heller
klart av utskottsutlåtandet, hur stor
denna nya kyrkliga mammututredning
kommer att bli. Man säger i utskottsutlåtandet
alt »uppräkningen icke gör
anspråk på att vara fullständig». Det
är sålunda möjligt att helt nya komplex
kommer att dragas in, något som
väl måste leda till att arbetet ytterligare
vidgas och försvåras och troligen
också försenas.

Några ord kunde också yttras om
skillnaden mellan den reservation, under
vilken bl. a. herrar von Friesen
och Svensson i Ljungskile har skrivit
sina namn och utskottsutlåtandet. Jag
vill då endast betona att reservanterna
utgår ifråii att kristendomsundcrvisningen
i skolorna skall vara tryggad i
fortsättningen på sätt som riksdagen
beslutat om på 1950-talet, medan utskottet
hänvisar även den frågan till
utredningen.

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

28 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Jag vill hundraprocentigt instämma
i vad herr Pettersson i Norregård sade,
nämligen att följderna av att tillsätta
en jätteutredning kommer att bli att
praktiska eller principiella frågor av
mera detaljerat slag kommer att skjutas
undan — vad utskottet än må skriva
— under hela den tid utredningsarbetet
pågår. Utskottets ordförande kallade
detta för »ett hugg i luften» och
sade att detta skulle vara att hysa överdriven
respekt för riksdagen. Men den
tillsatta utredningen måste ju kräva, att
inte vissa frågor, med direkt sammanhang
med utredningen, löses under pågående
utredningsarbete. All erfarenhet
från detta hus säger också, att det vill
mycket till innan den svenska riksdagen
löser ett problem, så länge detta
är föremål för behandling av en arbetande
utredning.

Man frågar sig nu, om något har hänt
som har aktualiserat den stora frågan
om stat och kyrka just i år. Jag lämnar
för min del öppet huruvida det står
många bakom kravet på en skilsmässa.
Det är möjligt att kravet stödes av
många — därom vet vi intet. Men man
kan knappast göra gällande att akterna
eller fakta ådagalägger att en sådan
stark opinion just nu skulle förefinnas.
När riksdagen med anledning av en
Edbergs-motion på 50-talet träffade ett
beslut i samma fråga, sade en mycket
stor majoritet i denna kammare nej till
skilsmässa.

Religionsfrihetslagstiftningen kan ju
inte heller åberopas, eftersom enligt utskottet
endast cirka 0,3 procent har begagnat
sig av rätten att utträda ur kyrkan
— något mindre för övrigt, 0,24
procent, i prosten Halléns eget stift.
Denna siffra måste betecknas som oerhört
liten, mycket mindre än man från
början hade anledning att vänta, och
den kan ju omöjligen tala för någon
forcering av denna fråga. Yi har dessutom
inte någon motionär i dag i kammaren.
Det finns alltså inte några som
har ansett denna fråga så viktig, att de

vänt sig till kammaren med en motion,
sånär som på herr Edberg, som emellertid
nu lämnat kammaren. Av de yttranden
som avgivits över motionen har
ju, som vice ordföranden nyss framhöll,
de allra flesta gått i avstyrkande riktning.
Det säger något att alla domkapitel
i landet ställt sig avvisande till utredningen,
och de sympatier för en utredning
som framkommit bland annat
i den teologiska fakulteten är försedda
med så många hakar att det knappast
på dem kan byggas något väsentligt
reformkrav.

I valrörelsen var det ju alldeles tyst
i frågan trots att ärendet hade aktualiserats
genom motioner redan i januari.
Ingen människa yttrade mig veterligt
någonting då i spörsmålet, åtminstone
ingenting som kom till stockholmspressens
kännedom Jag var själv inblandad
i en radiodiskussion och frågade därvid
representanterna för de övriga partierna
hur de ställde sig i statskyrkofrågan,
men ingen av mina fyra motståndare
gitte svara på frågan. Man
har liksom gömt undan denna motion
under valrörelsen. Jag vet inte vad anledningen
härtill varit, jag finner förhållandet
anmärkningsvärt. När en fråga,
som så direkt berör folket, skjuts
undan så måste det finnas några skäl
som för oss i detta fall är förborgade.

Nu utgår man från att innan något
avgörande skall ske en folkomröstning
måste anordnas. Självfallet är jag den
förste att instämma i detta krav, gammal
referendumvän som jag är. Men
jag ställer mig blott den frågan på
detta stadium: Om vi skulle anordna
ett konsultativt referendum är det då
givet att 51 procent då skulle vara tillräckligt
för skilsmässa? Skall 51 procent
av svenska folket i en rådgivande
folkomröstning kunna klippa av tusenåriga
band? Vi kommer här tillbaka till
den problemställning som mötte vid
förbudsomröstningen. Då hävdades bestämt
även i denna kammare att förutsättningen
för ett förbud var att folk -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

omröstningen gav ett utslag på minst
60—65 procent för förbud, eljest skulle
man vara osäker om huruvida förbudet
var förankrat i det allmänna rättsmedvetandet.

Skall en folkomröstning komma till
stånd i denna fråga synes det mig vara
ett självfallet krav att folkmeningen
före ett beslut måste vara tillräckligt
starkt markerad på sätt som grundlagen
fastställer. Enligt den lösning, som
vi troligen får nästa år, då den vilande
grundlagsändringen om en utvidgning
av det konsultativa referendum skall behandlas,
kommer det att krävas vid ett
konsultativt referendum att minst 50 i
första kammaren och 77 i andra kammaren
begär ett sådant. Sedan kan inte något
hinder resas för en sådan omröstning.
Enligt min mening har dessa 50 plus
77 till uppgift och skyldighet att draga
upp huvudlinjerna till den lösning som
de önskar. Det är ju möjligt att det
överstiger deras förmåga att hundraprocentigt
precisera dessa sina meningar,
och då kan det enligt min mening
tänkas att den statliga apparaten
träder till för att så att säga ytterligare
precisera deras uppfattning. Men man
kan väl inte kräva av oss andra, som
ställer sig kritiska till en aktualisering
av problemet om skilsmässa mellan stat
och kyrka, att vi skall ha skyldighet
att under nuvarande förhållanden verka
i sådan riktning att en skilsmässa
kan förberedas, underlättas eller påskyndas.
Det är enligt min mening en
allmän renlighetsfråga, det är en samvetsfråga
att de människor i denna
kammare som har en viss uppfattning
inte skall vara skyldiga att verka för
motsatsen. Det är därför som jag finner
det naturligt att de som önskar en
skilsmässa öppet träder fram och utnyttjar
det nya folkomröstningsinstitutet.

Herr talman! Vi har sagt i vår reservation
att ett slitande av de månghundraåriga
banden mellan stat och
kyrka skulle innebära en omvälvning

Förhållandet mellan staten och kyrkan

i kyrkligt, kulturellt och administrativt
hänseende. Självfallet kan jag tänka
mig den tid, då det kan bli ett krav
även från kyrkan själv att ernå en
friare ställning, nämligen om kyrkan
skulle tvingas av den världsliga makten
till underkastelse eller hindras från
att fritt fullfölja sin uppgift. Vad som
skett i fråga om församlingsindelningen
— dröjsmålet och bristen på generositet
mot församlingarna — kan möjligen
tolkas som ett symptom på att den
världsliga makten vill hålla kyrkan i
starkare band än många av oss anser
tillbörligt. Det är möjligt att en friare
folkkyrka i vissa fall skulle ha möjlighet
att nå djupare ned i folkskikten än
den nuvarande. Men jag hävdar mycket
bestämt att jag i dag, i likhet med
domkapitlen, ej kan ansluta mig till
skilsmässotanken. Jag tror att kyrkan
skulle förlora mera än den vinner, staten
desslikes.

Kyrkan är ju trots den sedan många
decennier eller kanske man får säga
århundraden pågående sekulariseringen
ändock en moralisk klippa. Ingen stat
kan leva utan moraliska normer. Vi behöver
bara gå till skräckväldet i Frankrike
under franska revolutionen, till
Hitler och till Mussolini, till den gudlöshet,
som har inskrivits i Sovjetförfattninger.
, för att få exempel på moralisk
depression, på förtrampande av
kristna humanitetsideal. Under det sista
världskriget var ju kyrkan den fastaste
klippan — den blev tillflykten för
människorna, den mest auktoritativa
motståndsfaktorn.

Kyrkans inflytande kan ju inte mätas
i antalet kyrkobesökare, allra minst i
en tid, då radion kan kopplas på under
gudstjänsttid i varje hem. Men hela vår
svenska kultur står — och jag är glad
över att även utskottet har skrivit
detta — alltifrån medeltidens början
under ett bestämt kristet inflytande.
Kristna ideal har fått sätta sin prägel
på utvecklingen. Det gäller även för

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

de många människor, som inte bekänner
sig som kristna utan står utanför.

Vad kristendomen har gjort är ju att
den påverkat hela vår utveckling i fråga
om rätten och rättssäkerheten, i fråga
om social barmhärtighet och i fråga
om uppfostran. Jag har många gånger
ställt mig frågan, om verkligen de socialdemokratiska
idealen inte har just
samma ankarfäste när det gäller rätten,
barmhärtigheten och uppfostran. Finns
det egentligen någon skillnad mellan
socialdemokratisk uppfattning och vad
vi allmänt brukar kalla kristna ideal i
detta hänseende? Jag säger detta trots
att vi ju vet, att socialdemokratien
ibland enhälligt, ibland företrädd av
några av sina ledare, bekämpat kyrkan
som institution eller dess dogmer.

Det ligger i sakens natur, att idealitet
och humanitet kan finnas även utanför
kyrkans råmärken, och vi är skyldiga
dem som står utanför all respekt.
Vi vet också, att de frikyrkliga samfunden
har låtit sin verksamhet alltigenom
präglas av samma ideal som statskyrkan.
Men vi får ändå inte glömma,
att kyrkan tillåter en mycket stor
åsiktsfrihet — ja, frågan är om det
egentligen finns någon rörelse för närvarande,
där åsiktsfriheten faktiskt är
större och friare än i vår svenska kyrka.
Jag erinrar mig många samtal med
min gamle vän från andra lagutskottet
Albert Forslund. Han gjorde alltid gällande
att det var högt under kyrkans
tak. Där fick man tänka fritt. Något
åsiktstvång härskade inte, sade han,
inom den svenska statskyrkan.

Vad skall nu sättas i stället för kyrkan,
om vi skulle gå mot en sekularisering?
Utskottet slår fortfarande vakt
om de kristna idealen, men om ett slitande
av banden sker, kan utskottets
fraser bli helt platoniska.

Till allra sist, herr talman! Vi får
aldrig glömma, att den svenska kyrkan
är en presbyteriansk kyrka i den bemärkelsen,
att lekmännen inte bara får
delta utan också ha ett bestämmande

inflytande. Efter 1949 års kyrkomötesreform
har lekmännen majoritet i
kyrkomötet. Vidare har lekmännen allena
beslutanderätt i kyrkofullmäktige
och kyrkoråd. Även den politiska makten
har genom ecklesiastikministern
och justitieministern ett stort inflytande
över kyrkan. Man kan därför
kalla den svenska kyrkan även i denna
bemärkelse en folkkyrka, för att använda
biskop Einar Billings bekanta
uttryck.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 2.

I detta anförande instämde herr förste
vice talmannen Skoglund (h).

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste inlägga en
bestämd gensaga mot den siste ärade
talaren, då han stämplar utskottets positiva
omdömen om kristendomen och
dess värde såsom fraser. Jag skrev ordagrant
upp de ord han där fällde. Men
herr Håstad borde veta, att utskottets
skrivning föregåtts av ett synnerligen
allvarligt och grundligt övervägande.
Utskottet har avsett att söka brygga
över motsättningar och inte engagera
sig på något sätt. Jag behöver inte tala
om för herr Håstad, att jag är en varm
vän av statskyrkan. Det finner jag helt
naturligt att vara, och det skulle gräma
mig, om den borgerliga staten miste
den prägel av moralisk höghet, som den
har genom denna förbindelse med kyrkan.
Det är emellertid en annan sak,
när man erbjuder en objektiv och fullt
opartisk utredning för att skaffa fram
det material, som efterlyses av domkapitlen
själva.

Herr Håstad påstår, att alla domkapitel
har vänt sig mot dessa yrkanden.
Det är inte sanning. Vad de vänt sig
emot är den edbergska motionen med
dess ensidiga, nästan enögda motivering.
Jag är alldeles övertygad — utan
att övervärdera vårt arbete — om att
hade Sveriges domkapitel haft tillgång
till de tankelinjer, som vi framfört,

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

hade vi fått ett instämmande över hela
linjen. De talar själva om den svåra
materian och behovet av att få denna
sak klarlagd. Det är, menar jag, inte
rätt att i ena ögonblicket vända sig
mot utskottet och i det nästa mot motionären,
som ingen tagit i försvar.

Det är underligt, att både herr Håstad
och herr vice ordföranden söker
vifta bort utskottets påpekande, att en
utredning, som tar lång tid, icke skall få
föranleda något reformstopp. De säger:
»Man vet aldrig, hur man resonerar om
tio—femton år.» I så fall skulle det
vara lönlöst för riksdagen att över huvud
göra uttalanden. Då skulle man
säga: »Det skall vi sluta med, ty om
några år ser vi saken på annat sätt.»

När riksdagen klart och tydligt sagt
ifrån, att utredningen inte skall vara en
förevändning för att skjuta på ärendet,
kan alltså inte ett framtida konstitutionsutskott
eller första lagutskott avvisa
en motion med hänvisning till pågående
utredning. Det måtte vi väl ha
reda på.

Hela reservanternas motivering är
liksom dubbelbottnad trots att utskottet
klart har tagit avstånd därifrån.
Ideligen återfaller man på den edbergska
motionen och tar domkapitlen till
hjälp i detta avseende. Det är inte rätt
att göra så. Det är inte intellektuellt
redligt.

Herr HÅSTAD (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få erinra om
att utskottet i utlåtandets kläm hemställer,
att riksdagen ville anhålla »om
en allsidig och förutsättningslös utredning
... av frågan om den framtida gestaltningen
av förhållandet mellan staten
och kyrkan». Alltså utesluter detta
inte möjligheten av att kommittén trots
att den inte är förbunden härtill ändå
stannar för att föreslå en skilsmässa.
Det framgår av hela motiveringen, att
detta kun bli ett av resultaten, och det
är, ifall den situationen skulle inträffa,
att utredningen slutligen leder till att

Förhållandet mellan staten och kyrkan

en skilsmässa kommer att genomföras,
som utskottet enligt min mening inte
har satt något annat än fraser i stället.

Däremot var jag, herr Hallén, den
förste att ge ett erkännande åt utskottet
för vad det eljest uttalat om kyrkan.
Jag betonar alltså att denna utredning
har tillkommit för att eventuellt möjliggöra
ett eventuellt skiljande av kyrkan
från staten och knappast med det
primära syftet att bevara statskyrkan.
Så har jag uppfattat meningarna hos
alla dem som står bakom utredningskravet.

Jag tror också, att det är en överdrift
av herr ordföranden för konstitutionsutskottet
att hävda, att domkapitlen
skulle ha gått med på förslaget, därest
de känt till utredningens nu skisserade
direktiv. Detta påstående är nog
alldeles hämtat ur luften. Det är möjligt,
att några ledamöter av domkapitlen
skulle göra det, men herr ordföranden
kan inte vara berättigad att göra ett
sådant generaliserande uttalande, när
samtliga domkapitel har avstyrkt en
utredning över huvud taget och när det
i dessa sitter representanter för olika
partier.

Till sist vill jag än en gång framhålla,
att det inte går att säga att det är vi
som har fel, när vi gör gällande, att
denna tänkta jätteutredning skulle hämma
det så att säga normalt pågående
reformarbetet. Jag upprepar än en
gång: Respekten från riksdagens sida
för en av riksdagen begärd utredning
kräver, att riksdagen vidtar principiella
dellösningar inte medan denna pågår.
Var och en som har någon kännedom
om denna kammares arbete vet, att detta
har varit en maxim i alla tider. Säkerligen
kommer inte något undantag
att göras, ifall denna utredning kommer
till stånd.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första anförande
vädjade jag till ecklesiastikministern
alt han omedelbart måtte gå i författ -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

32 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

ning om att för statsmakterna framlägga
förslaget om pastoratsreglering och
även upptaga 1951 års kyrkomötesutredning.
Och jag kan nu tillägga församlingsstyrelselagen,
jordfästningslagen
m. m. Tror verkligen herr Håstad
att ecklesiastikministern skulle avstå
från detta därför att riksdagen skulle
besluta en utredning om förhållandet
mellan stat och kyrka? Nej, det skulle
han ingalunda göra, utan arbetet med
denna sak skulle säkert komma att fortsätta.
När riksdagen uttalat en mening,
skall väl denna respekteras i fortsättningen.
Om man skulle resonera som
så, att det inte vore brukligt att göra
en partiell reform när det arbetar en utredning,
så skulle man ju klavbinda all
utveckling på detta område under en
oöverskådlig framtid.

I mitt första anförande citerade jag
docent Ruben Josefsons uttalande om
att det skulle vara av utomordentligt
värde att få en så rikhaltig, mångsidig
och förutsättningslös utredning som
möjligt av frågan om förhållandet mellan
stat och kyrka, och inte mindre än
sex domkapitel har, utan kännedom om
utskottets skrivning, uttalat som sin
mening att det skulle vara mycket värdefullt
att få alla tänkbara alternativ
klarlagda.

Vad beträffar det resultat, vartill utredningen
skulle kunna leda, vill jag
framhålla att det finns många andra
möjligheter än status quo, alltså att
bibehålla det nuvarande förhållandet
mellan stat och kyrka, och det tillstånd
som motionären tänkt sig, med en järnridå
som går ned mellan de två parterna.
Utskottet har som ett exempel bl. a.
pekat på den organisation som man
har i Finland och Västtyskland. Det är
tänkbart med en kyrka, som inte är
statskyrka men som på vissa punkter
har ett intimt samband med staten, och
det finns många andra variationer som
kan utredas. Man bör inte stirra sig
blind på den linje som motionären anvisat.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill skynda mig att
tillägga att personligen önskar jag att
ecklesiastikministern under alla förhållanden
måtte framlägga ett bra förslag
till ny pastoratsindelning. Men frågan
om pastoratsindelningen kan knappast
kallas ett principiellt spörsmål. En ändrad
pastoratsindelning utgör endast en
praktisk åtgärd, en anpassning efter
den nuvarande kommunindelningen och
efter den geografisk-ekonomiska utvecklingen
liksom efter tillgången på
präster.

Det exempel som herr Hallén anförde
var alltså inte ett exempel av det
slag som jag hade i åtanke. Skulle det
komma upp några frågor som mera
principiellt berör förhållandet mellan
stat och kyrka, kommer riksdagen säkerligen,
om man nu beslutar igångsätta
den föreslagna utredningen, att
avvisa förslagen med hänvisning till
den pågående utredningen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Professor Håstad sade
i något sammanhang här — jag nämner
det inte för att polemisera, något som
jag över huvud taget inte tänker göra
i denna fråga, utan jag tar det bara som
en utgångspunkt för mitt anförande —
att den som har en personlig uppfattning
naturligtvis inte bör verka för något
som innebär motsatsen till denna
uppfattning. Detta är egentligen så
självklart att det knappast skulle behöva
sägas, men när jag tar det som utgångspunkt
då jag med några ord vill
motivera min ståndpunkt i denna fråga
beror det därpå, att jag verkligen
har en personlig uppfattning och att
jag måste, i den mån jag tvingas att
agera, göra det i anslutning till denna.

Förhållandet mellan staten och kyrkan
är ju något som kan ha betydelse
både för statens och för kyrkans framlida
utveckling. För att börja med det
första vill jag erinra om att enligt min

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

uppfattning har den moderna staten
kommit att bli mycket exklusiv genom
att den tvingats syssla med så många
ting som staten i äldre tider inte behövde
syssla med. Man kan naturligtvis ha
olika meningar om i vilken grad denna
utveckling mot allstatlighet är nödvändig,
men ingen lär kunna förneka att i
själva den tekniska utvecklingen och i
de krav, som vi alla ställer på statsmakterna
när det gäller omvårdnaden
av medborgarna, ligger inneslutet ett
tvång till ökad statsverksamhet, låt
vara att denna verksamhet sedan kan
modifieras på olika sätt. Det ligger
emellertid en fara däri, att staten blir
alltför exklusiv, att vi får alltför mycket
av allstatlighet. Det är enligt min
uppfattning med hänsyn till samhällsutvecklingen
på lång sikt ett befogat
önskemål att statens makt, inflytande
och verksamhetsområden avbalanseras
på alla punkter, där så är möjligt, genom
att fullmyndig beslutanderätt lägges
i andra händer än statens. Det behöver
på så många områden som möjligt
skapas auktoritativa myndighetscentra,
som kan ge människorna stöd och ledning
och som är självständiga i förhållande
till den rent statliga verksamheten.
Detta gäller inte minst det religiösa
området. Det som kännetecknar staten
är makt, och det som kännetecknar religionen
är ande, och detta är två skilda
saker.

Rent principiellt har jag den uppfattningen
att när det gäller den organisation,
som alltid måste finnas även för
den andliga verksamhetens del, så bör
man söka lösningar som innebär att
denna organisation i varje fall får mesta
möjliga fullmyndighet, medan den
statliga dirigeringen på området blir
den minsta möjliga. För närvarande är
ju den svenska staten cn ganska vänlig
makt i förhållande till kyrkan, men herr
Håstad har här erinrat om hur statens
inställning skiftat under tiderna. Det
kan han ha rätt att göra. Det var annorlunda
för 250 år sedan, för 150 år sedan
3-—Andra kammarens protokoll 1956.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

eller bara för 50 år sedan, och vi vet
ingenting bestämt om hur det kan vara
ett eller annat decennium härefter.

Det är en annan allmän synpunkt
som jag gärna för min personliga del
vill anföra. Det är det internationella
perspektivet. Vi söker ju för närvarande
skapa internationella organisationer
och kontaktlinjer på det ena området
etter det andra — med mycket liten
framgång, kan det stundom tyckas —
men trots detta är väl de flesta av oss
överens om att vi måste fortsätta med
vår strävan till internationell samverkan.
Här har de kristna kyrkorna en
stor uppgift för framtiden att skapa
alltmera av samverkan på religiös
grund. Jag skulle personligen vilja gå
ännu längre. Jag tror att om det skall
nli någon ordning i världen blir det
nödvändigt även för de olika religionernas
företrädare att åtminstone i vissa
frågor söka kontakt med varandra
och åvägabringa samverkan.

Nu är ju nationalismen, den överdrivna
nationalismen, liksom den statliga
exklusiviteten ett av samtidens värsta
lyten. Nog förefaller det mig som om
förutsättningarna för samverkan på det
internationella planet blir sämre ifall
man har en rad statskyrkor än ifall man
liar kyrkor som sfår fria gentemot statsmakten
i sitt hemland. Det ligger nära
till hands att andra länders representanter
tolkar in nationella eller nationalistiska
motiv och tankegångar även
i de kyrkliga organens uppträdande på
det internationella planet. Hur mycket
kristen mission har förlorat och ännu
mer håller på att förlora i dagens värld
genom att de religiösa företrädarnas
verksamhet kopplas samman med nationella
intressen är nog inte lätt att
veta. Jag tror för min del att skadeverkningarna
ur andlig synpunkt har varit
och kan bli mycket störa. Därför menar
jag ail man helst borde eftersträva
en kristen international när det gäller
mellanfolkligt arbete, vars nationella
ankarfästen är suveräna och fria gentNr
31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

34 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

emot vederbörande statliga organ. Det
är möjligt att denna synpunkt är för
vidlyftig och att det är sådant som svenska
riksdagsmän •— enligt professor
Håstad — inte skall syslsa med. För
min del kan jag dock inte utesluta sådana
synpunkter i detta sammanhang.

Här hemma har ju frågan om förhållandena
mellan stat och kyrka aktualiserats
gång efter annan under de sista
50 åren. Med hänsyn till vad man vet
om olika gruppers inställning och med
hänsyn till vad man har anledning att
tro om den fortsatta utvecklingen, lär
denna fråga inte utan vidare kunna avlöras
från dagordningen. Då borde det
väl i alla fall vara bättre att man börjar
med att försöka skapa klarhet omkring
många av de principiella och
praktiska problem som här finns. Det
borde väl för alla parter vara en fördel
att en sådan ökad klarhet skapas.

Utskottets ärade ordförande har redan
strukit under, att utskottets skrivning
icke bygger på motionen utan att
den i allt väsentligt är självständigt utformad.
Ingen lär kunna förneka att så
är fallet. Utskottets skrivning är, med
hänsyn till kristna värden, mycket positiv
och det är, från mina utgångspunkter,
en mycket stor vinning. Detta utskottsutlåtande
är i och för sig skrivet
så, att det kan vara ett värdefullt bidrag
till den fortsatta debatten på detta område.
Sedan är det en alldeles självklar
sak, att denna skrivning inte kan inrymma
allt av personliga meningar
som kan finnas hos dem som undertecknat
utlåtandet. Man kan väl säga att
denna skrivning är minsta gemensamma
nämnaren, och det tror jag från
praktisk synpunkt är riktigt.

Trots att jag har den principiella
uppfattning som jag här tidigare försökt
antyda, har jag för min del inte
någonting emot att man på detta sätt
hemställt om en förutsättningslös utredning
om relationerna mellan stat
och kyrka. Det är väl i alla fall vad man
på nuvarande stadium har anledning

att begära. Oavsett nyanserna i personlig
uppfattning är det här viktigt att
man klarlägger så mycket som möjligt
på detta område.

Nu säger man här från en del håll,
att det är så mycket som inte kan klarläggas.
Nåja, då får man väl klarlägga
det som går att klarlägga — det blir ändå
ett framsteg — och sedan får man
fortsätta debatten när man kommit så
långt.

För min del skulle jag också vilja
stryka under en sak i utskottsutlåtandet.
Man säger att just den nuvarande
i stort sett positiva och mycket lidelsefria
inställning till dessa spörsmål som
finns på olika håll gör, att tiden nu är
särskilt lämplig för ett utredningsarbete,
som syftar till att klarlägga problemet.

Professor Håstad sade här, att det
kan bli ett intresse för kyrkan själv att
begära en utredning om friare ställning,
ifall staten på allvar skulle börja
inkräkta på kyrkans frihet. Jag
skall inte gå in i någon debatt i detalj.
Jag vill bara säga att jag tycker att detta
är en underlig synpunkt om det gäller
att bedöma när tiden är mogen. Har
man råkat i det läget att man har en
statsmakt som står i uttalad motsättning
till kyrkan, då är det väl ändå bra
mycket sämre från kyrkans synpunkt
att ta upp problemet än att försöka
klarlägga det hela under förhållanden
sädana som de nuvarande.

Jag har funnit ett historiskt dokument
som professor Håstad gick förbi.
Det är punkt 16 i högerns den 4 juni i
år antagna partiprogram. Där heter det
nämligen så här: »Religionsfriheten
skall upprätthållas och alla trossamfund
äger rätt att verka efter sin egenart.
Svenska kyrkan skall som en fri
folkkyrka i samverkan med staten verka
för svenska folkets kristna fostran.
Svenska kyrkans organ skall äga full
bestämmanderätt över kyrkans inre liv
samt ett avgörande mcdinflytande över

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

utformningen av sambandet mellan
stat och kyrka.»

Ja, om nu detta är för handen, herr
Håstad, varför skriver man nu om det
i programmet som ett önskemål? Om
det icke är för handen, herr Håstad,
varför vill man inte klarlägga detta?
Det är ju relationerna mellan stat och
kyrka som man här vill klarlägga. Det
förefaller nog som om man på högerkanten
glömt bort vad man skrev den
4 juni, när man utformade denna reservation.
— Att sedan börja orda om vad
konservativa krafter under historiens
gång tagit för ståndpunkt när det gäller
att slå vakt om religion och kyrka,
det vore i det närmaste obarmhärtigt.
Jag skall gå förbi den saken.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan. När det gäller
motiveringen har jag tillsammans med
ett par kamrater reserverat mig på en
punkt som gäller skrivningen angående
kristendomsundervisningen i våra
skolor.

Jag yttrade redan i utskottet att jag
är medveten om att detta är en mycket
stor utredning. Det kan man emellertid
inte hjälpa. Man kan ju inte gå förbi
samhällsfrågorna för att de är stora,
men det kan å andra sidan finnas anledning
att inte göra utredningen större
än nödvändigt. Jag har därför för
min del varit angelägen om att betona
att man inte borde göra utredningen
större än som för sakens skull är erforderligt.
När det gäller undervisningen
i skolan så är det ju på det sättet, att
riksdagen ganska nyligen har tagit
ståndpunkt till den frågan; där har varit
utredningar, överväganden och
ståndpunktstaganden.

Det finns inte längre något sådant organisatoriskt
samband mellan kyrka och
skola — detta samband som man undan
för undan liar upplöst under senare tider
— att man nödvändigtvis behöver
koppla ihop dessa frågor. Jag skulle
kunna tillägga att även om denna utredning
av relationerna mellan stat och

Förhållandet mellan staten och kyrkan

kyrka skulle leda till en skilsmässa, och
även om man skulle dra den slutsatsen
att denna skilsmässa borde påverka
kristendomsundervisningen i skolan
så att den lägges i andra händer, så skulle
ju kyrkan, såvitt jag förstår, enligt
all rimlig praktisk ordning behöva en
relativt lång tid på sig för att klara andra
anpassningsproblem innan den skulle
kunna handlägga en sådan uppgift. Det
är alltså under alla förhållanden, oavsett
vad man har för inställning till
själva sakfrågan, en fråga som rimligtvis
ligger rätt långt fram. Det finns
därför, enligt vår uppfattning som är
undertecknare av den här reservationen,
ingen rimlig anledning att nu betunga
utredningen med den uppgiften.
Man kan låta den saken vara vad den
enligt riksdagens beslut redan är. Jag
tror att det ur praktisk synpunkt är en
rimlig anordning, och jag ber, herr talman,
att beträffande motiveringen få
yrka bifall till denna reservation av
herr Weiland m. fl.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att det är
många talare som vill yttra sig, och
jag kan inte annat än i något enstaka
fall förlänga debatten. Men det var ett
uttalande av herr Svensson i Ljungskile,
som tvingar mig till ett klarläggande,
framför allt därför att herr
Svensson i Ljungskile så starkt tryckte
på denna fråga. Han menade att det av
högern nyligen antagna programmet i
kyrkofrågan och högerns reservation
här, det vill säga avvisande av den föreslagna
utredningen, är en motsägelse.
Nej, herr Svensson i Ljungskile, jag
har varit med vid utformningen av bägge,
och jag anser mig handlat helt och
fullt konsekvent i bägge fallen. Utredningen
här, som även herr Svensson i
Ljungskile har begärt, avser frågan om
den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan stat och kyrka och håller
alltså även möjligheten av en skils -

36 Nr 31 Onsdagen den 28

Förhållandet mellan staten och kyrkan

november 1956 fm.

mässa mellan stat och kyrka öppen. Det
är detta som vi högermän under nuvarande
förhållande inte har velat vara
med på. Yad vi har inskrivit i vårt program
är att kyrkan bör bevaras vid
sina rättigheter och skyddas gentemot
attacker mot dess ställning och uppgifter
i samhällslivet. Vi vet från riksdagen
att det har kommit fram åtskilliga
förslag under årens lopp — jag vill
inte säga från herr Svenssons i Ljungskile
sida — med yrkande på att kyrkans
ställning i olika hänseenden skulle
inskränkas.

Utredningen angående kyrkans ställning
i samhället och i förhållande till
staten är dessutom delvis redan utförd,
herr Svensson i Ljungskile. Den finns
ju i 1951 års kyrkomötesutredning. Jag
tror inte att man kan komma mycket
längre än som där skett.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstår måste
man av professor Håstads sista uttalande
här få den uppfattningen att högern
med denna skrivning inte kräver någon
frihet utöver den som kyrkan redan
har och kan få med nuvarande
konstitutionella ställning. Det var alltså
innebörden i det programmet. Det är
nog från kyrkans synpunkt litet magert.

Herr FAST (s):

Herr talman! Man har utanför riksdagen
förmenat, att detta förslag från
utskottets sida skulle innebära ett ställningstagande
för eller emot en skilsmässa
mellan stat och kyrka. Men den
som lyssnat till den nu förda debatten
och gjort sig mödan att ta del av utskottets
motivering och hemställan, kan
väl omöjligen finna stöd för en sådan
uppfattning. Den utredning utskottet
här föreslår är en utredning av förutsättningslös
karaktär, en utredning som
skall skapa möjligheter för ett objektivt
bedömande av förutsättningarna för och
verkningarna av en skilsmässa mellan

stat och kyrka. Först sedan detta klarläggande
har kunnat ske och denna belysning
har ägt rum, kan det svenska
folket på sakliga grunder ge sin mening
till känna, eventuellt vid en allmän
förberedande folkomröstning.

Med anledning av att herr Håstad här
nämnde hur ömtålig denna fråga är, vill
jag i detta sammanhang framhålla att
delta ju också framgår av utskottets motivering.
Herr Håstad säger att man i
denna fråga, om det gällt en beslutande
folkomröstning, inte gärna skulle kunnat
gå till ett beslut om t. ex. 55—60
procent av de röstande varit inställda
på att skilja kyrkan från staten. Detta
förhållande är en av anledningarna till
att jag alltjämt principiellt motsätter
mig införandet av en beslutande folkomröstning.
I detta fall bör man väl använda
den rådgivande folkomröstningen,
där det erhålles en vägledning för
det beslut statsmakterna skall fatta.

Herr Håstad erinrade också om en
annan sak, nämligen bestämmelserna
om hur folkomröstning skall kunna beslutas
av en minoritet i båda kamrarna.
Ja, herr Håstad, den minoriteten skulle
det nog inte vara så särskilt svårt att
uppmönstra, men vad sker då om
man inte har förberett detta ärende genom
en ordentlig utredning och belysning?
Jo, att vi en vacker dag kanske
får motioner i båda kamrarna och ett
beslut om en sådan rådgivande folkomröstning,
utan att de människor som
skall bedöma frågan har till sitt förfogande
den utredning, som vi väl alla är
överens om är nödvändig, och det klarläggande
av frågeställningen som därvid
är ofrånkomligt. Av dessa skäl anser
jag att vad herr Håstad här anfört
utgör ett av de starkaste bevisen för
hur nödvändig denna utredning egentligen
är.

Ingen kan väl på sakliga grunder påstå
att detta utskottsbetänkande andas
fientlighet eller likgiltighet för kristna
värden. Utskottet gör tvärtom mycket
positiva uttalanden om de värden, som

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

den kristna åskådningen och verksamheten
har skapat åt vårt folk, omistliga
värden, som man anser även i fortsättningen
bör tillvaratagas. Utskottet erkänner
i en passus att kristen etik i hög
grad har varit normgivande för både
individens och samhällets moraliska
handlande.

Även om den svenska kyrkan i här
berört avseende utan tvekan gjort betydelsefulla
insatser, är väl kristendomens
inflytande och ställning i vårt
samhällsliv och i enskilt handlande
ändå icke ovillkorligt förbundna med
huruvida vi har en statskyrka eller om
denna kyrka omvandlas till en frikyrka,
jämförbar med andra frikyrkor i vårt
land. Man kan väl förutsätta att den
omvandlade statskyrkan skall ha en inneboende
kraft att hävda sig, även om
anslutningen till kyrkan sker genom
enskild anslutning och verksamhetens
kostnader täckes av medlemmar och
kyrkans övriga sympatisörer.

Vilken organisationsform för den
svenska kyrkan, som kan vara mest ägnad
att befrämja kristna och moraliska
värden inom svenskt samhällsliv, det är
en fråga som bör närmare undersökas
i en blivande utredning, i den mån
detta kan utredas och bedömas. Jag
medger gärna att härvidlag möter vissa
svårigheter, ja kanske stora svårigheter,
men jag instämmer i herr Svenssons i
Ljungskile uttalande på denna punkt,
att det i varje fall är åtskilligt som
kan utredas och belysas, och man får
vara nöjd med vad som i detta avseende
är möjligt. Längre kan man ju inte
komma.

Den omständigheten att en utredning
av detta slag blir tidsödande och omspänner
svårbedömbara problem, bör
väl ändå inte utgöra ett hinder för att
en utredning beslutas och igångsättes.
Om dessa ting är svårbedömbara och
ömtåliga, så är det viil tvärtom ändå
nödvändigare att hos folket skapa åtminstone
de yttre förutsättningarna för
ett bedömande av dessa frågor. Det tor -

Förhållandet mellan staten och kyrkan

de alltså vara ett bevis för att en förutsättningslös
och allsidig utredning nu
bör komma till stånd. I utskottets motivering
förutsättes givetvis att utredningskommittén,
såviil i fråga om ledamöter
som beträffande tillkallandet av
all nödvändig expertis även på det vetenskapliga
området, får en allsidig
sammansättning, varigenom de olika
problemen kan bli belysta från olika
utgångspunkter.

Utskottets uppräkning av de frågor,
som bör utredas och belysas, gör icke
anspråk på att vara fullständig, men jag
tror dock att den uppräkning som återfinnes
ger en god bild av problemställningarna.

Om statskyrkan omvandlas till en frikyrka,
där staten och dess organ saknar
inflytande, är det enligt min personliga
mening rätt självklart att staten
inte kan till denna kyrka i stort sett
lämna annat ekonomiskt stöd än som
eventuellt kan lämnas till andra jämförbara
frikyrkor. Men om detta i en
utredning blir klarlagt, tror jag att
många inom den svenska statskyrkans
mera framträdande kretsar, som i dag
är sympatiskt ställda till en skilsmässa
mellan stat och kyrka, kommer att få
en annan inställning. Detta är också
ett skäl till utredning.

Detsamma kan måhända sägas vara
fallet i fråga om äganderätten till viss
kyrklig egendom, kristendomsundervisningens
ställning i våra skolor — inte
bara i våra folkskolor utan även de
högre läroanstalterna — den teologiska
forskningen, utbildningen av präster
och kristendomslärare samt de kyrkliga
församlingarnas ändrade organisatoriska
ställning.

Nu säger man, att detta inte är något
folkkrav bakom förslaget om utredning.
Ja, det kan vara sant så till vida att
bär inte uppträder någon bullrande opinion,
men problemen finns i det svenska
samhället, och det finns bland de
svenska medborgarna —• det kommer
vi inte ifrån. Det diskuteras både inom

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

38 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

politiska och religiösa kretsar, och det
diskuteras även inom statskyrkans egna
leder. Den omständigheten att det inte
nu finns någon högljudd eller pockande
opinion utgör enligt min mening en
borgen för att en utredning rörande
•dessa ömtåliga och svårbemästrade ämnen
kan få tillräcklig tid till sitt förfogande
för att kunna utföra utredningsarbetet
i lugn och besinning utan lidelsefulla
debatter inom landet, vilket
dessa ärenden egentligen är mest betjänta
av.

Jag anser sålunda i likhet med utskottet
att tidpunkten för utredningens
igångsättande är synnerligen lämplig.
Man förmenar här att denna utredning
kommer att ta mycket lång tid i anspråk
och att den blir synnerligen kostnadskrävande.
Ja, att den kommer att
ta lång tid i anspråk är utan tvekan riktigt,
men jag vill understryka vad utskottets
ordförande här anfört, att utskottets
motivering och det beslut, som
jag hoppas att riksdagen kommer att
fatta, inte bör få lägga hinder i vägen
för nödvändiga förändringar även under
denna tid. Det är emellertid ganska
självklart att ärenden av en principiell
beskaffenhet, som bör ingå som ett naturligt
led i den större utredningen, inte
bör bli föremål för en särskild utredning.
Men det är många andra praktiska
och organisatoriska problem, som
under denna tid kan bli föremål för
ändringar, och då har ju riksdagen i
detta sammanhang sin fulla frihet.

Däremot har jag inget sinne för vad
som visserligen icke har sagts i kammaren
i dag men i andra sammanhang,
nämligen att denna utredning kommer
att bli synnerligen kostnadskrävande.
Jag vägrar att diskutera denna fråga ur
kostnadssynpunkt. Här är det fråga om
sådana värden för individen och samhället,
att kostnadssynpunkterna enligt
mitt förmenande helt måste vika åt
sidan.

Att som i en reservation av herrar
Weiland och Svensson i Ljungskile fö -

reslås från utredningen undanta kristendomsundervisningen
i våra skolor,
är, herr talman, knappast förenligt med
utredningens förutsättningar. Ett bifall
till denna reservation innebär, att utredningen
inte över hela fältet blir förutsättningslös.
Frågan om kristendomsundervisningen
är en viktig del av utredningen
och den har betydelse för ett
bedömande av statskyrkans ställning i
övrigt och statskyrkans befogenheter.
Kristendomsundervisningen i våra folkskolor,
högre skolor och universitet har
vissa förgreningar, som enligt min uppfattning
inte kan skiljas ut från en förutsättningslös
utredning.

Jag måste sålunda, herr talman, i det
avseendet yrka avslag på reservationen
i vad gäller motiveringen. Som utredningsförslaget
är utformat av utskottet
är det inte nödvändigt att ingå på någon
diskussion rörande religionsfrihetsbegreppet
sådant som detta begrepp allmänt
uppfattas i vårt land, ty givetvis
måste detta ändå få en betydande plats
i den utredning, som här föreslås och
utöva inverkan också på det slutliga
ställningstagandet. Någon religionsfrihet,
tillämpad i sina yttersta konsekvenser,
har vi inte i vårt land, långt därifrån,
och det kan väl också ifrågasättas,
huruvida en sådan i framtiden är
önskvärd.

Herr talman! Till sist vill jag göra en
rent personlig deklaration. Om vi i dag
skulle ta ställning till förhållandet mellan
stat och kyrka, skulle jag ge till
känna samma uppfattning i dag som jag
har givit till känna i åtskilliga sammanhang
under många år, och jag skulle
rösta mot statskyrkans skiljande från
staten. När jag trots detta yrkar bifall
till utskottets förslag om en förutsättningslös
utredning av dessa omfattande,
invecklade och ömtåliga problem,
beror det på att en utredning enligt min
uppfattning skulle kunna bilda underlag
för en lidelsefri diskussion och ett
slutligt ställningstagande till denna för
samhället och folket så viktiga fråga

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

på verkligt sakliga grunder. Jag vill ytterligare
understryka, att tidpunkten för
ett aktualiserande av dessa spörsmål
enligt mitt förmenande är ganska väl
vald. I detta sammanhang bör också
belysas förhållandena i länder med andra
kyrkosystem än vårt och vilka resultat
man där har uppnått.

Innan jag ställer mitt yrkande, herr
talman, vill jag framföra ett tack till
herr Håstad för ett uttalande som han
gjorde. Han sade att så långt han kunde
se var de begrepp, som man innefattar
i socialdemokratiens strävanden och i
den kristna åskådningen, ganska sammanfallande.
Detta skall bli ett kärt
minne att ta med mig, när jag nu lämnar
denna riksdag. Detta har också varit
min ledstjärna, men viljan är ju en
sak, förmågan en helt annan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
såväl i fråga om dess kläm som i
fråga om motiveringen.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att rätta ett missförstånd av herr
Fast. Det föreföll av herr Fasts anförande
som han trodde att jag hade diskuterat
en decisiv folkomröstning om
sambandet mellan stat och kyrka. Nej,
när jag diskuterade detta problem i
mitt första anförande, hade jag för ögonen
endast den i dag aktuella och tänkbara
folkomröstningsformen, nämligen
den konsultativa, ocli jag erinrade om
det vilande grundlagsförslaget, som ju
ger en minoritet möjlighet att få till
stånd ett sådant referendum.

Jag upprepar emellertid än en gång,
att om vi får ett konsultativt referendum
i denna centrala fråga, synes det
mig väsentligt att vi från början kräver
en större majoritet än eljest, eftersom
det gäller så oerhört stora värden. Frå -

Förhållandet mellan staten och kyrkan

gan bör inte få avgöras av en majoritet
på låt oss säga en enda procent.
Skulle vi ha ett decisivt referendum,
uppstår ett helt annat problem, men
det decisiva referendum är ju för närvarande
icke aktuellt, då högerns och
folkpartiets förslag om införande av
ett sådant har avslagits.

Jag vill säga ytterligare ett par ord,
herr talman, när jag ändå befinner mig
i talarstolen.

Herr Fast anförde, att den svenska
statskyrkan borde ha ungefär samma
möjligheter som de fria samfunden att
bära sina utgifter efter en eventuell
skilsmässa. Ja, men är detta ett lockande
perspektiv för alla våra glesnande
landsbygdsförsamlingar med den
ringa skattekraft som där kommer att
finnas kvar? Hur skall dessa förmå bära
alla utgifter för kyrkor o. s. v.

Herr Fast säger att vi kan bevilja
samma anslag åt kyrkan och andra
samfund. Ja, det kan herr Fast säga,
men var finns garantien för att det
kommer att bli så? Även om vi skulle
skriva detta i ett riksdagsbeslut på
1960-talet, kan ju läget helt förändras
under andra tider. Anslagen kan indras
eller inknappas. Just ur denna
synpunkt och inte minst med tanke på
den glesnande landsbygden erbjuder
enligt min mening den nuvarande ordningen
med säkerhet i kyrkans egendomar
en mycket bättre garanti.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstads senaste
framställning är mycket intressant.
Han framför där ett skäl mot skilsmässa
mellan stat och kyrka, och den
ståndpunkten sammanfaller närmast
med min egen uppfattning i dagens
läge. Emellertid vore del väl besynnerligt
om en fri kyrka, som skiljes från
staten, inte skulle ha samma inneboende
kraft och förmåga ätt hävda sig som
de fria kyrkorna nu har. Jag tror inte
det är befogat att säga så, och det inne -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1950 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

bär väl ändå ett underbetyg åt de krafter
som verkar i den svenska kyrkan,
herr Håstad.

Det är möjligt att det förelåg en missuppfattning
från min sida, men herr
llåstad började med att tala om en beslutande
folkomröstning och sade att
det borde fordras en större majoritet än
något mer än hälften av de röstande.
Sedan gick han in på frågan om en
rådgivande omröstning.

Nu säger herr Håstad, att om det blir
en rådgivande folkomröstning, bör det
självfallet krävas en majoritet på 60
eller 65 procent, men hela detta resonemang
bottnar ju i den föreställningen,
att omröstningen skall bli fullständigt
utslagsgivande och att inte
statsmakterna vill ha ett ord med i laget
efter denna rådgivande folkomröstning.
Herr Håstads replik i det avseendet
hänger i luften.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill stryka under
att den personliga uppfattning som herr
Fast har givit uttryck åt beträffande
den ekonomiska uppgörelsen inte motsvaras
av något uttalande i utskottets
utlåtande. Utskottets skrivning ger rum
för en generös ekonomisk uppgörelse
mellan stat och kyrka, och jag tror att
här finns åtskilligt att göra och överväga
beträffande de religiösa samfunden.

Herr Håstad frågar, om det finns någon
garanti för att det som skrivs i ett
riksdagsbeslut kommer att gälla i framtiden.
Nej, naturligtvis inte. Har vi
över huvud taget några garantier för
vad som i en demokratisk stat kommer
att ske i framtiden utöver att det kommer
att ske som folkmajoriteten vill?
Men det gäller ju lika mycket nuvarande
förhållanden. En emot kyrkan ovänlig
riksdagsmajoritet kan ju med nuvarande
ordning strypa anslag och sätta
kyrkan på svältkost. Det har vi heller

ingen garanti emot. Vi kan över huvud
taget inte besluta hur människor i framtiden
skall besluta, utan här blir det ju
fråga om människornas livssyn i fortsättningen.

Herr NELANDEIt (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar är helt visst av större betydelse
och större räckvidd än de flesta
andra frågor, som på mycket länge varit
före i vår svenska riksdag.

Vår statskyrka har en månghundraårig
tradition. Ett lösande av förbindelsen
mellan stat och kyrka, som motionärerna
avsett, tangerar därför också
förhållandet till kristendomen, som är
en av vårt kulturarvs fundamentala
faktorer. Enligt mitt sätt att se gäller
det därför här också statens inställning
till de kristna värden, som hittills utgjort
den självklara grundvalen för vår
rättsuppfattning och vår lagstiftning
och som också varit en av de starkaste
ideella drivkrafterna i vårt samhällsliv.
Inte minst i denna tid av sekularisering
och osäkerhet i rättsbegreppen
måste man tveka inför åtgärder, som
kanske skulle försvaga de moraliska
grundvalarna hos vårt folk.

Jag skall gärna erkänna, att utskottets
skrivning är mycket positiv ur
kristen synpunkt. Utskottet säger sig
inte vilja medverka till någon åtgärd,
som kan befaras skada de värden, som
kristen verksamhet skapat åt vårt folk.
Huvudsyftet med utredningen menar
man skall vara att framlägga material
lör en fortsatt diskussion av och ett
ställningstagande till frågan om statens
och kyrkans framtida relationer till
varandra, men också att klargöra konsekvenserna
av en omgestaltning av
detta förhållande.

För min egen del har den avgörande
frågan vid mitt ställningstagande varit:
Under vilka förhållanden kan kyrkan
bäst fylla sin uppgift? Kyrkans
uppgift är att, som teologiska fakulte -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

ten i Lund uttrycker det, med evangeliet
betjäna de människor, vilka vill
låta sig betjänas därav. Denna uppgift
delar statskyrkan med de frikyrkliga
samfunden och de kristna organisationerna
i vårt land. Dessa har var sin
särprägel och kan därför nå ut till olika
grupper. Men de behövs allesammans,
och ett broderligt ekumeniskt
samarbete måste vara den naturliga
attityden i all kristen verksamhet. Evangeliet
måste föras ut till människorna.
Ingenting är farligare än att de kristna
grupperna isoleras för sig själva.

Väckelserörelserna har en stor del av
förtjänsten av att kristen tro förs ut och
blir livsförvandlande och livsomskapande.
Kyrkan sökte för hundra år sedan
hindra fri andlig verksamhet, men
denna tid har för länge sedan flytt och
skall inte här åberopas. Nu kan kyrkorna
och samfunden arbeta sida vid sida
i den gemensamma gärningen.

Liksom de kristliga rörelserna var
för sig har sin speciella uppgift, har
emellertid också statskyrkan sin. Som
jag ser det har statskyrkan åtskilliga
möjligheter att nå människor som andra
inte har — kanske just därför att
den är statskyrka.

En mycket stor del av vårt svenska
folk är människor som inte aktivt engagerar
sig i religiösa frågor men som ändå
önskar behålla de visserligen ofta svaga
men ändock skönjbara banden med
kristen tro och livsåskådning. Atl inte
flera låter sig av denna livsåskådning
föras över till ett kristet handlande kan
beklagas, men fråga är, om det bleve
bättre, om dessa indifferenta skulle
slita alla band med kyrkan. Jag tror
snarare Ivärtom. De om än svaga kontakterna
möjliggör dock i vissa situationer
en Ordets och Andens påverkan,
som kan bli fruktbärande.

Antalet utträdande ur svenska kyrkan
är ju synnerligen ringa. Även om tröghetslagen
här gör sig gällande, kan man
nog inte bortse ifrån de anförda synpunkterna.
Efter religionsfrihetslagens

Förhållandet mellan staten och kyrkan

ikraftträdande 1952 har var och en som
vill rätt att utträda ur svenska kyrkan
utan att anmäla inträde i annat trossamfund,
men det har som sagt varit
ett ringa fåtal som begagnat sig av denna
möjlighet. Och svenska kyrkan beräknas
i dag omfatta 99 procent av folket.
En folkomröstning skulle helt visst
ge en stor majoritet för bibehållande
av de organisatoriska banden. Under
sådana förhållanden frågar man sig
varför spörsmålet nu skall aktualiseras.
Utskottets ärade ordförande har nyss
erkänt att han från begynnelsen var på
det klara med att motionen inte vore
den bästa grunden för konstitutionsutskottets
skrivning.

Tidigare motioner i ärendet har i stor
utsträckning byggt på religionsfrihetsprincipen.
Efter religionsfrihetslagens
tillkomst kan man knappast med fog
göra gällande, att den enskilde medborgaren
inte kan ställa sig utanför varje
religionsgemenskap eller fritt utöva sin
religion eller att de religiösa samfunden
inte fritt kan bedriva sin verksamhet,
såsom också statskontoret framhållit.
Existensen av en statskyrka har således
inte hitintills hindrat tillgodoseende
av religionsfrihetens princip.

I konstitutionsutskottets redogörelse
återfinns bland annat en passus ur en
motion som väcktes av pastor J. W.
Johnsson år 1950. Det hette däri, att
»kyrkan måste vara beredd att värna
sin självständighet för att kunna fungera
som kristet samfund, men att staten
också måste göra klart för sig, om
den ville upphöra att vara en kristen
stat, vilket skulle innebära, att staten
avsade sig varje ansvar för fostrandet
och vården av det religiösa behovet».
Det är just här som jag menar, att det
ligger en stor fara. P. P. Waldenström
uttryckte i kyrkomötesdebatten år 1910
denna tanke på följande sätt: »En religionslös
stat är ett hus utan grundvalar,
ovillkorligt dömd till undergång.»
Även om man visst inte kan säga att
vårt land i dag är genomsyrat av kris -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

ten livssyn så har dock staten en kristen
signatur. Under krigets ofärdsdagar
präglades satsen: Den svenska linjen
är den kristna linjen. Jag tror att
banden mellan stat och kyrka hjälper
till att hålla denna linje.

»Hur än de fortsatta relationerna mellan
staten och kyrkan kan komma att
utformas», säger utskottet på sidan 16
i sitt utlåtande, »torde det vara uppenbart
att staten icke bör frånsåga sig allt
ansvar för religiösa angelägenheter.»
Trots detta uttalande från utskottets
sida ligger det ändå nära till hands att
i ett läge, där staten har skurit av banden
med religionen, kristendomsundervisningen
kan komma att bli lidande
och åtskilligt annat kan komma i farozonen.

Jag vill gärna understryka följande
uttalande av utskottet: »Utom tvivel
står, att kyrkans förmåga att — jämväl
genom den av samhället givna auktoriteten
— inverka på opinionsbildningen
haft avsevärd betydelse.» Jag vill till
fullo instämma i detta, och jag vill tilllägga
att jag för min del inte skulle
vilja medverka till att denna betydelse
minskas.

Nu invänder man från utskottets sida
att man inte har satt kyrkans skiljande
från staten som ett mål för utredningen,
och detta är ju riktigt. Motionärerna
däremot har siktat härtill. Och man
kan nog inte bortse från möjligheten
av att utredningen kan komma fram
till ett förslag om ett skiljande.

Utredningen kommer att bli mycket
omfattande, såsom det redan har påpekats.
Den kanske kommer att pågå
i tio eller tolv år, och det har redan
nämnts här hur gången blev i Danmark,
där en liknande kommitté arbetade i
tolv år och hade 250 plenarsammanträden
men ändå inte lyckades ena sig om
ett samlat förslag.

Det finns helt visst många spörsmål
som bör klaras upp, men åtskilliga specialutredningar
är ju redan i gång. Och
det är säkert bättre att låta speciella

förhållanden undersökas av mindre
utredningar än att låta en sådan långtidsutredning
utöva ett hämmande och
förlamande inflytande på verksamheten
under en lång period, vilket jag
trots vad som tidigare har sagts befarar
kan komma att ske.

Jag vill inte förneka att banden mellan
stat och kyrka har både fördelar
och avigsidor. Problem finns, och olika
meningar gör sig gällande. Initiativet
till ett skiljande och även till en så omfattande
utredning som denna borde
emellertid enligt min mening komma
från kyrkan själv.

Om staten skulle hindra eller försvåra
för kyrkan att fylla uppgiften att
bära fram sin Herres budskap, ja, då
finns det förvisso intet val. Men så är
inte fallet nu. Vad man enligt min mening
nu främst bör se till är att kyrkans
liksom de övriga kristna organisationernas
möjligheter som budbärare för
evangeliet inte försvagas, utan fastmer
förstärks.

Herr talman! Jag skulle nog ha önskat
att reservationen nr 2 hade fått en
litet fylligare utformning, men jag ber
att få yrka bifall till reservationens
kläm, som innebär avslag på utredningskravet.

Herr HOPPE (s):

Herr talman! Det är förvisso ingen av
de ärade kammarledamöterna som förvånar
sig om jag, en tjänare i svenska
kyrkan, deklarerar att jag har känt och
känner mycken tveksamhet inför de
upprepade kraven här i Sveriges riksdag
på utredning om skilsmässa mellan
stat och kyrka. Jag har ju nämligen,
herr talman, å ena sidan den mycket
bestämda uppfattningen att kristen tro,
kristen livsåskådning, kristen livsföring,
kristen sed in. m. hör till det allra
värdefullaste i vårt svenska folks liv.
Jag skulle vid detta tillfälle gärna vilja
drista mig säga, att för mig ter sig vårt
folks framtid mycket ovissare och mör -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

kåre om det kristna inslaget i vårt folks
liv skulle komma att försvagas.

Å andra sidan har jag en mycket bestämd
mening — och det förenar jag
med en livlig uppskattning av verksamheten
i de frikyrkliga församlingarna
— att den svenska kyrkan har alldeles
särskilt stora möjligheter när det gäller
den för mig så betydelsefulla frågan
att slå vakt kring de kristna värdena.
Detta, herr talman — vakthållningen
kring kristna värden — är något av det
allra nödvändigaste för vårt svenska
folk. Låt mig också säga att jag har ett
bestämt intryck av — och det har jag
fått inte bara från utskottsutlåtandet och
yttranden här i dag utan också på annat
sätt — att det i Sveriges riksdag
finns en klar och bestämd majoritet
som vägrar att engagera sig i beslut
och åtgärder ägnade att försvaga kristendomens
ställning i vårt folks liv.

Sedan skulle jag, herr talman, gärna
vilja göra ett par reflexioner, om man
så vill med adress åt tvenne håll. Först
skulle jag säga — jag har snuddat vid
detta förut — att förhållandet mellan
kyrka och stat, såsom det i huvudsak
är utformat för närvarande, ger verkligen
kyrkan så stora möjligheter att tjäna
vårt folk med evangeliet och bära
ut det kristna budskapet, att ingen frikyrka
och ingen fri folkkyrka äger eller
kommer att äga samma möjligheter.

Yår kyrka har sina allvarliga brister.
Svagheterna i vår kyrkas liv och svårigheterna
i kyrkans gärning torde
dock knappast sammanhänga — i varje
fall inte i första hand — med något
otillbörligt tryck från statsmakternas
sida. Jag är, herr talman, livligt övertygad
om att om och när mina frikyrkliga
bröder gör den upptäckten, att vår
svenska folkkyrka av i dag har förutsättningar
att famna hela folket, nå
med sin förkunnelse de bygder dit
knappast annars kristet budskap når,
då kommer de — mina frikyrkliga bröder
— i större omfattning än hittills
att slå vakt kring den svenska kyrkan.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Och sedan ett ord åt ett annat håll.
Utskottets vice ordförande — vill jag
minnas det var — menade, att det
knappast var något att förvåna sig över
att de som tillhör det socialdemokratiska
partiet biträder kravet på denna
utredning, eftersom kravet på kyrkans
skiljande från staten står i partiprogrammet.
Jag hoppas att jag klart kan
säga ifrån, att mitt medlemskap i partiet
inte på något sätt betyder någon
skyldighet att känna mig trogen mot
partiprogrammet på denna punkt. Över
huvud taget liar jag ett starkt intryck
av att vi är mycket friare på både den
ena och den andra punkten än vad
människor, som tillhör andra partier,
tänker och tror om oss.

Jag lyssnade med tillfredsställelse till
herr Håstad när han talade om att kravet
på rättfärdighet i samhällslivet
m. m. sådant hade vi demokrater gemensamt
med den svenska kyrkan. Till
det märkliga i svensk historia och särskilt
den svenska arbetarrörelsens historia:
under sista seklet har socialdemokratien
vunnit segrar så snabbt
på så många punkter, detta torde i
mycket stor utsträckning bero på att
socialdemokratien krävt ett större mått
av rättfärdighet på alla områden. Denna
dess förkunnelse skulle inte burit så
rika frukter och detta så snabbt, om
det inte framförts till ett folk, där människorna
sedan århundraden varit genomsyrade
av kristna tankar. Ibland
har jag tänkt att det kunde vara gott
och nyttigt för mina partivänner att
besinna att kristendomen varit och
kan bli oss till hjälp när det gäller att
slå vakt om, och jag kan gärna säga fördjupa,
vår svenska demokrati.

Från visst håll och då alldeles särskilt
från reservanternas har man betonat
att så många av de kyrkliga institutionerna
ställt sig negativa till motionen.
I likhet med herr Hallén vill jag
peka på, att vad man framför allt har
ställt sig negativ till är motionens syfte:
att få till stånd den efterlängtade

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

44 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

skilsmässan mellan stat och kyrka. Jag
tror emellertid som herr Hallén, att
många av de kyrkliga instanserna skulle
ha intagit en annan ståndpunkt, om
de hade fått ta del av utskottets enligt
min mening i långa stycken mycket
förnämliga skrivning.

Jag har här i min hand ett urklipp ur
Svensk Kyrkotidning, där huvudredaktören,
docent vid Uppsala teologiska
fakultet, bland annat skriver: »En saklig,
förutsättningslös utredning, som
inte är ett instrument i det politiska
spelet, som inte utgår från en förutfattad
mening om hur det skall vara,
utan vars resultat skall lämna material
till hjälp för åsiktsbildningen, skulle
otvivelaktigt vara av utomordentligt
värde.»

Jag gissar att man i många av våra
domkapitel gärna skriver under detta.

Samtidigt som jag i likhet med utskottet
säger ett bestämt nej till motionen,
ansluter jag mig ej utan tacksamhet till
utskottets skrivning, och jag gör det
med en motivering, som redan har
skymtat här i andra anföranden. Jag
har ett starkt intryck av att kravet på
en utredning av här ifrågavarande slag
kommer att upprepas i riksdagen om
och om igen. Vid läsningen av vad utskottet
skrivit anar man vilka direktiv
utredningen kan tänkas att få. Jag
tycker ock att tiden är lämplig därför
att nu skapats en viss avspänning olika
åsiktsriktningar emellan — vi kan
diskutera frågorna lidelsefritt. Så understryker
jag då utskottets positiva inställning
till kravet att utredningen skall
vara förutsättningslös. I det kravet inlägger
jag även att direktiven skall
utformas så, att det förväntas att utredningen
inte bara skall undersöka
följderna av kyrkans skiljande från
staten utan också att undersöka hur vi
för morgondagens samhälle skall utforma
förbindelserna mellan stat och
kyrka.

Vidare delar jag utskottets uppfattning
att en långtidsutredning, om vi nu

får en sådan, icke får på något sätt innebära
en hämsko i det kyrkliga arbetet.
Kyrkans arbete får icke försvåras.

Till slut vill jag också säga några
tacksamhetens ord till reservanterna
och deras talesman herr Nelander, som
hade ordet nyss. Jag tror emellertid att
man bedömer läget i vårt folkliv riktigare
i utskottet än vad reservanterna
gör, och jag ansluter mig därför till utskottet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
säga att jag gärna ansluter mig till den
deklaration, som herr Fast gjorde i slutet
av sitt anförande. Han sade då, att
om det här gällde att rösta för eller
emot kyrkans skiljande från staten, så
skulle han i dag rösta emot förslaget
härom. Jag har precis samma uppfattning.
Nu är det emellertid inte den frågan
det här gäller, och därför kan vi
tyvärr inte i dag rösta om kyrkans skiljande
från staten. Det spörsmål vi nu
behandlar är en utredning om den
svenska kyrkans ställning i samhället
samt kyrkans förhållande till statsmakterna.

Jag sympatiserar till fullo med vad
utskottet skriver och med utskottets
motivering och förslag, men till motiveringen
vill jag gärna knyta an några
synpunkter. Herr Håstad använde i sitt
anförande ett uttryck, som man mycket
ofta möter. Han sade »kyrkan själv».
Jag kan inte underlåta att då fråga:
Vad menas med det? Vad är kyrkan
själv för någonting? En anledning till
att en utredning synes mig böra komma
till stånd är, att den kan bidra till
att skingra den förvirring som för närvarande
råder i uppfattningarna om
kyrkans väsen. Inför alla förslag på
svar på denna fråga måste lekmannen
nämligen ställa sig mycket tveksam.

Vad är svenska kyrkan för någon -

Onsdagen den 28 november 1950 fm.

Nr 31

ting? Är den en luthersk kyrka, är
svenska kyrkan såsom idé synonym
med lutherdomen? Eller är svenska
kyrkan en statsinstitution med prästerna
som tjänstemän, precis som vilken
annan statsinstitution som helst,
domänverket eller någonting annat?
Eller är svenska kyrkan en kristen församling
likt t. ex. baptistförsamlingarna,
metodistförsamlingarna och Svenska
missionsförbundets församlingar?
Har svenska kyrkan över huvud taget
någonting med den urkristna föreställningsvärlden
att skaffa, eller är svenska
kyrkan bara ett geografiskt begrepp,
som helt enkelt i sig innesluter
alla som befinner sig inom dess område? Frågar

man prästerna, vad de menar
med kyrkan, får man inte heller något
entydigt svar. Deras resonemang går
nog i de flesta fall i den riktningen,
att kyrkan är prästerskapet jämte kyrkobyggnaderna
samt den materiella
egendom, som är ansluten till dessa
byggnader.

Ja, det finns en hel rad av spörsmål
som man här kan ställa. En remissinstans,
vars uttalanden återfinns i
konstitutionsutskottets utlåtande, har
verkligen tagit upp frågan till en rätt
ingående och enligt mitt förmenande
mycket intressant analys. Det är teologiska
fakulteten i Lund. När jag läser
igenom dess framställning, blir jag
verkligen övertygad om nödvändigheten
av en utredning på denna punkt.
Teologiska fakulteten i Lund gör nämligen
gällande, att svenska kyrkan inte
är någonting av det jag tidigare nämnt.
Svenska kyrkan har i själva verket
ingenting med detta att skaffa, utan det
är en folkkyrka. Det är verkligen intressant
att följa, hur fakulteten resonerar
sig fram till detta.

Läser man på s. 27 i utlåtandet finner
man, att teologiska fakulteten i
Lund så att säga bäddar för sin senare
definition med att sociologiskt söka förklara
frikyrkoprincipen. Man säger att

Förhållandet mellan staten och kyrkan

de flesta nog är behärskade av den
åskådningen, att frikyrkoprincipen och
friförsamlingens idé är den riktiga, och
därifrån utgår givetvis de frikyrkliga
men också socialdemokraterna. Det
framhålles, att dessa ting aktualiserades
av de alldeles speciella samhällsförhållandena
under 1800-talet, och
man går till och med så långt att man
säger, att det är de privatkapitalistiska
samhällsförhållandena under 1800-talet
som ligger bakom frikyrkorörelsen.

Såvitt jag ser ansluter sig fakulteten
i Lund till Lenins förklaring av religionen.
Han gav uttryck åt dessa tankar
redan i början av 1900-talet. Jag vill
minnas, att det var omkring 1905 som
han i S:t Petersburg höll ett föredrag
om arbetarklassen och religionen, där
han sade, att religionen sådan den var
måste betraktas som ett uttryck för den
privatkapitalistiska samhällsordningen.

Teologiska fakulteten i Lund understryker
nu, att detta enligt dess synpunkt
uppenbarligen är riktigt. Vad
som emellertid inte är riktigt i fakultetens
uttalande är att frikyrkotanken
— föreställningen om den föreningskyrka
enligt associationsprincipen, som
fakulteten talar om — skulle på något
sätt härleda sig från 1800-talets väckelserörelse.
Det lutherska prästerskapet
— och den teologiska fakulteten
i Lund är ju luthersk — borde veta,
att när lutherdomen tillkom och när
den lutherska reformationen genomfördes,
startade den och dess församlingsbildning
såsom frikyrklig. Ur katolsk
synpunkt betraktades den såsom en
sekterisk kyrka, och såsom en ren sekt
betraktas den givetvis än på katolskt
håll, ty ur katolsk synpunkt finns det
ju endast en kyrka, utanför vilken någon
frälsning icke gives. (Jag använder
inte ordet sekt som skällsord till skillnad
från många andra.)

Att den lutherska kyrkan vid reformationens
genomförande övergav frikyrkotanken
hänger ju samman med att
det uppstod konkurrerande riktningar,

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

som liade konkurrerat ihjäl den lutherska
kyrkan om inte denna hade allierat
sig med furstarna. Så ombildades den
lutherska kyrkan i den första instansen
till en furstekyrka.

Vidare måste man säga att själva frikyrkotanken
fortlevat under hela den
kristna kyrkans historiska utveckling.
Om man läser Apostlagärningarna finner
man där ingenting annat än föreningskyrkan;
begreppet folkkyrka är
i själva verket främmande för hela
Nya testamentets religiösa tankevärld.
Men sedan menar man att för Sveriges
vidkommande har samhällsförhållandena
ändrats på sådant sätt, att hela
denna ursprungliga, kristna frikyrkotanke
nu inte längre skulle vara lämplig
som ett speciellt instrument som
staten skulle kunna använda för att
medverka till att sprida evangelium till
vårt folk. För Sveriges vidkommande
måste man säga att 1800-talet icke innehar
frikyrkotankens födelse.

Sedan Gustaf Vasa hade genomfört
den lutherska reformationen på sitt
sätt, uppträdde genast här i vårt land
människor som företrädde den ursprungliga
lutherska frikyrkotanken.
Jag hänvisar till Melchior Hoffmann,
som hade församling här i Stockholm
i mitten på 1500-talet, och 1734 bildades
på Söder den i vår mening första
kristna friförsamlingen. Det finns således
intet stöd i historien för påståendet
att frikyrkotanken är en kapitalistisk
uppfinning från 1800-talet, utan den
har sin förankring helt i den historiska
utvecklingen. Något annat stöd än Lenin
för en dylik uppfattning finns säkerligen
inte.

När nu Lundafakulteten försöker
svara på frågan: Vad är folkkyrkan
för någonting? måste man säga att man
från kristna synpunkter blir betänksam.
Här uttalas nämligen att denna
folkkyrka är avsedd att betjäna en viss
grupp av människor. Det är en serviceinstitution
med andra ord. Man skall
betjäna dem som så önskar med evan -

gelium, säger man, och det är ju gott
och väl. Vidare skall man betjäna människor
som vill anlita prästerskapet —
med dop och vigsel och nattvard och
konfirmation och jordfästning. Jag tycker
det är en beklämmande beskrivning
av den svenska kyrkan, att den endast
skulle vara en betjänande kyrka. Mig
påminner detta i allra högsta grad om
restaurangrörelse.

Samtidigt heter det att man för allt
i världen inte skall påverka människor.
En särskild fördel i denna folkkyrka
skulle vara att man utesluter de två
extrema grupperna i vårt land, först
och främst de avgjort troende, enfaldiga
människor som tror att kristendomen
består av ett etiskt handlande
med Jesus från Nasaret som förebild
— dem är man rådd för i folkkyrkan.
Vidare är man rädd för dem som på
grund av förnuftsmässig reflexion kommit
till den uppfattningen, att de inte
kan acceptera kristendomen. Däremot
intresserar man sig för de totalt likgiltiga,
mellanskiktet. Det är dem som
man skall betjäna i den nyss nämnda
rörelsen. Jag tror att det behövs en
utredning för att klarlägga själva det
religionsfilosofiska kyrkobegreppet.

Man måste nog säga sig att när man
studerar fakultetens i Lund uppläggning
av folkkyrkotanken, kommer man
till det resultatet att den kyrka man
här rekommenderar det svenska folket
är den verkligen hundraprocentigt sekulariserade
kyrkan. Det skulle inte
alls vara svårt att göra jämförelser mellan
Hägerströms etiska nihilism och
Lundateologiens kristendomsuppfattning.
Utskottet säger att det vill särskilt
slå vakt om kristendomens moraliska
värden, ett uttryck som jag för min del
givetvis på allt sätt sympatiserar med
och vill understryka. Men Lundateologien
säger att det finns intet samband
mellan någon kristen uppfattning och
några etiska och moraliska värden. Om
man ansluter sig till denna uppfattning
måste man ju lämna den moraliska lin -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

jen och hävda, att den svenska folkkyrkans
uppgift är någon annan än att
tillgodose behovet av moralisk påverkan.

Ett annat skäl för att företa denna
utredning är att den skulle kunna utgöra
grund för en bättre religionsfrihetslagstiftning.
Vår nuvarande religionsfrihetslagstiftning
är enligt min
uppfattning icke tillfredsställande. Den
har naturligtvis inte tillkommit för de
prästers skull, som i alla fall hade följt
humanitetens och generositetens bud,
utan för deras skull som kunde misstänkas
vara benägna att inte följa denna
princip, i synnerhet när det gäller
disponerandet av kyrkobyggnaderna.
Det är rätt underligt att lagstiftningen
skall lägga i prästens hand att bestämma
över kyrkornas upplåtande, detta
särskilt om man accepterar den principen
att kyrkan även är ett geografiskt
begrepp och att alla Sveriges medborgare
i själva verket är medlemmar
av denna kyrka. Men även ur andra
synpunkter är den nuvarande religionsfrihetslagen
otillfredsställande. För
präster, som har ett känsligt samvete
och som tror på bekännelseskrifterna,
måste det vara ett egendomligt förhållande
att man, samtidigt som man är
medveten om att kyrkans bekännelse
säger att det endast är genom dopet
som den enskilda människan upptages
i den kristna församlingen, medverkar
till en ordning, varigenom alla människor,
vare sig de är döpta eller inte,
upptages i kyrkan. I remissutlåtandet
från fakulteten i Lund säges det visserligen
att kyrkan är byggd på bekännelsen,
men man skyndar sig att tilllägga
att det inte är nödvändigt att dess
medlemmar omfattar denna bekännelse.

Det uppräknas i utskottets utlåtande
en hel del spörsmål som borde bli föremål
för utredning, och jag vill sluta
med att peka på ytterligare ett sådant
spörsmål. Man borde undersöka, huruvida
inte den nuvarande trosbekännelsen
skulle kunna kompletteras med

Förhållandet mellan staten och kyrkan

några förnuftiga tillskott. I sin nuvarande
lydelse är den ganska diskutabel.
Hur skulle det vara att till trosbekännelsen
foga, inte hela men några stycken
ur bergspredikan? Tänk om man
i kyrkorna på söndagarna till allmän
vägledning för människornas handlande
läste och åter läste ett stycke ur
bergspredikan i stället för att man genom
läsandet av den nuvarande trosbekännelsen
uteslutande håller sig på
det rent filosofiska och metafysiska
planet!

Jag hoppas att utskottets hemställan
om en utredning skall bifallas, till fromma
för kristendomen och den kristna
förkunnelsen i detta land.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i Lundateologiens mysterier, utan
jag bara konstaterar att den fråga som
riksdagen här har att behandla hör till
de spörsmål som gång efter annan har
förorsakat stora debatter. Detta är kanske
inte heller så underligt. Staten och
kyrkan eller samhället och den kristna
tron har sedan årtusenden haft mycket
med varandra att göra, och jag tror
att hur utvecklingen än kommer att gestalta
sig skall det bli så även i framtiden.

För min del skulle jag, herr talman,
hellre ha sett att initiativet till den allsidiga
utredning som konstitutionsutskottet
nu förordar hade kommit från
någon av kyrkans män. Jag skulle då
med mycket större frimodighet ha kunnat
biträda förslaget. Om utskottet hade
framfört ett önskemål om bifall till motionen
och dess motivering, skulle jag
utan vidare ha yrkat avslag. Det gäller
här att göra klart för sig vad det är
fråga om och vad det inte är fråga om.
Debatten har inte i alla avseenden gett
klarhet på den punkten, utan man har
vävt in i vartannat en hel del som inte
hör samman. Man har rent av velat göra
gällande att utskottet biträder den tan -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

ken att vad som skall utredas är frågan
om kyrkans skiljande från staten.
Något sådant yrkande har inte framförts
från utskottets sida. Utskottet har
klart sagt ifrån att den utredning, som
rekommenderas, inte innebär något
principiellt ställningstagande till frågan
om kyrkans skiljande från staten.
Om det över huvud taget skall bli fråga
om en utredning av relationerna
mellan kyrka och stat, kan man knappast
tänka sig en välvilligare inställning
till detta förhållande än som framgår
av konstitutionsutskottets här föreliggande
skrivning.

Under förutsättning att de direktiv,
som skall ges till en eventuell utredning,
följer just de riktlinjer som utskottst
rekommenderar, kan jag, herr
talman, för min del yrka bifall till utskottets
förslag. Annars skulle jag yrka
avslag.

Riksdagen hade att i våras ta ställning
till förslaget om folkomröstning
angående ett lösande av de organisatoriska
banden mellan kyrka och stat. Vi
har debatten därom i färskt minne. En
av kyrkans mera stridbara biskopar
blev intervjuad om sin inställning, och
hans svar blev ungefär följande: »Först
vill jag konstatera, att under de tjugo
år jag varit präst märkts en stadigt stigande
opinion inom kyrkan för en sådan
åtgärd. Utvecklingen tycks mig ha
gått allt fortare under de sista åren. Orsakerna
är uppenbara. En alltmera byråkratiserad
stat ger ett allt mindre utrymme
för kyrkans allra mest nödvändiga
initiativ, då den centrala byråkratien
saknar förståelse för kyrkans uppgift.
Om staten», tillägger han, »dessutom
visar tydlig tendens att utvidga
sina befogenheter i fråga om kyrkostyrelsen,
blir läget så småningom ohållbart.
»

Jag anser, att ett sådant yttrande av
en av kyrkans mest prominenta män
inte bör alldeles förbigås: »Särskilt är
det det prekära läget för kyrkan i storstäderna
med deras orimligt stora för -

samlingar och allt fåtaligare präster som
gjort många övertygade om att en skilsmässa
håller på att bli en nödvändighet.
» Märk väl, att han talade om skilsmässa!
Det förslag som riksdagen i våras
hade att ta ställning till ansåg emellertid
samme kyrkomän utan tvekan
vara väl värt att allvarligt betänkas.
Han förmenade, att mycket hänger på
tendenserna i statens hållning gentemot
kyrkan under den närmaste framtiden.
Till frågan om folkomröstning ställde
sig emellertid göteborgsbiskopen avvisande,
därför att det var omöjligt att
veta vad ett ja eller ett nej verkligen
innebar. Jag tror, att jag gjort rättvisa
åt biskop Giertz’ uttalande i intervjun.

När man från kyrkans håll talar om
bristande förståelse från statens sida
för dess prekära läge i storstäderna,
kan jag väl fatta detta resonemang. Det
är ju i allra högsta grad aktuellt, inte
minst här i Stockholm. Jag har mig bekant,
att staten vill lösa problemet om
det religiösa arbetet inom kyrkans ram
i de stora församlingarna i ytterområdena
genom att flytta ut tolv präster
från centrumförsamlingarna, vilket
inom kyrkan anses nära nog otänkbart,
för att inte säga katastrofalt. Vad staten
kan gå med på är bara en transport
av arbetskraft, och staten själv pekar
på hur denna transport skall ske.

En utredning, herr talman, efter det
mönster, som utskottet angiver, skulle
ju bidra till att auktoritativt skapa klarhet
om statens hårda eller välvilliga inställning
och om vad som kan vara
bäst för kyrkan. Jag vill klart deklarera,
att primärfrågan i resonemanget
för mig icke är »statskyrka eller frikyrka»
utan »Gud eller icke Gud i vårt
folks liv». Jag vill inte vara med om
något, som ens kan tänkas försvaga
något trossamfunds möjligheter att arbeta
hos vårt folk, inte heller statskyrkan.
Jag kan heller inte se, herr talman,
att utskottets förslag går i negativ riktning.
En utredning kan tjäna till att få
fram ett material till fortsatt fruktbar

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

debatt. Så såg även en sådan kyrkomän
som J. \V. Johnsson saken, när lian
år 1950 motionerade just efter de linjer,
som konstitutionsutskottet nu förordar.
När vi alltså i våras avslog motionen
om folkomröstning i denna fråga,
ansåg vi detta vara mycket väl motiverat,
därför att frågan icke var utredd
och sålunda alltför komplicerad
för att tillåta något ståndpunktstagande.
Det förefaller då något underligt att nu
vägra att skaffa fram ett pålitligt oradömesmaterial.
Ifrån den synpunkten
bl. a. kan jag yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Nu har också konstitutionsutskottet
klart sagt ifrån, att det icke vill vara
med på något, som kan försvaga eller
skada omistliga värden, som den kristna
tron rymmer. Utskottet säger på ett
ställe i sin motivering för en förutsättningslös
utredning: »Också samhälleliga
strävanden och värderingar ha —
även på områden, där kristendomen
icke allmänt erkänts såsom normgivande
— utgått från en moraluppfattning,
som direkt eller indirekt vilat på kristen
grund. De värden, som kristen verksamhet
skapat åt vårt folk, utgöra en
tillgång, som bör tagas väl till vara. Utskottet
kan därför icke medverka till
någon åtgärd, som kan befaras skada
dessa omistliga värden.»

Nu kan jag, herr talman, inte tänka
mig att en utredning tillsättcs med direktiv
som står i strid med konstitutionsutskottets
skrivning. Skulle så ske,
då har jag samma allvarliga betänkligheter
emot cn utredning som Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm har i sitt remissvar.

Jag har fäst mig vid vad utskottet
skriver på s. 15 i sitt utlåtande: »Huvudsyftet
med utredningen bör nämligen
vara att framlägga material för en
fortsatt diskussion av och ett framtida
ställningstagande till frågan om statens
cch svenska kyrkans relationer till varandra.
» Längre ned på sidan skriver
utskottet: »Ovan har framhållits, att

Förhållandet mellan staten och kyrkan

kristen etik och kristen verksamhet i
väsentlig mån bidragit till att forma dagens
svenska samhälle. Den närmare
arten av detta kristna inflytande har
emellertid icke undersökts. Av grundläggande
vikt för en utredning rörande
kyrkans förhållande till staten bör det
därför vara att religionens betydelse
såsom samhällsfaktor klarlägges.»

Jag skulle gärna vilja fråga herr Håstad
— han är tyvärr inte i kammaren
just nu — i hans egenskap av statsvetare:
Kan man påräkna att de utredningsdirektiv
som Kungl. Maj :t kan
tänkas ge går alldeles förbi eller emot
vad konstitutionsutskottet här skriver
och rekommenderar i sitt utlåtande?

Man kan väl även tänka sig, att utredningen
ger vid handen att skilsmässa
mellan stat och kyrka nära nog
är en olöslig fråga om man inte vill
spoliera stora andliga livsvärden. Motionärerna
har klart sagt ifrån, att syftet
med motionen är att lösa de organisatoriska
banden mellan kyrka och stat.
Utskottet har intagit en helt annan
ståndpunkt. Det har gått emot motionen
på ett så kraftigt sätt, att jag, när jag
först läste utskottets skrivning, förundrade
mig över att det varit möjligt att
hänga upp ett utlåtande på motionen.
Detta har man tydligen inte heller
gjort. Man har begagnat sig av utskottets
initiativrätt och lagt fram den skrivning
vi här har. Jag antar att jag inte
tagit fel på den punkten. Utskottet säger
klart ifrån, att det gäller att få fram
en förutsättningslös utredning av relationerna
mellan siat och kyrka. Just
denna formulering gör att jag kan gå
med på denna utredning.

Jag vill här citera vad ett par teologie
professorer i Uppsala säger på s.
32 i konstitutionsutskottets utlåtande.
Det är professorerna Olsson och Lindroth,
båda teologer och — får man förutsätta
— varma anhängare av svenska
kyrkan. De säger bl. a.: »Vi vilja emellertid
tillägga, att man från kyrkans
sida icke har anledning frukta en så -

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 51

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

dan utredning, om den skulle komma
till stånd. Detta förutsätter emellertid,
att en sådan eventuell utredning erhåller
sådana direktiv, att den ger en verkligt
objektiv bild av förhållandet mellan
kyrka och stat.» Jag vill gärna ansluta
mig till detta. Jag förutsätter att de direktiv,
som ges utredningen, kommer
att gå efter de linjer som konstitutionsutskottet
har rekommenderat.

Herr talman! Jag har den uppfattningen,
att om remissinstanserna skulle
ha haft att ta ställning till utskottets
skrivning i stället för till motionen så
skulle svaren alldeles säkert ha blivit
annorlunda. Jag tror att konstitutionsutskottets
ordförande har rätt i detta.
Jag tog mig friheten att ringa upp några
prominenta kyrkomän i går och spörja
dem på denna punkt. Det gav vid handen,
att hade man haft att ta ställning
till det material som konstitutionsutskottet
här presenterar, då hade remissvaren
i väsentlig grad blivit annorlunda.

Utifrån vad jag här anfört kan jag
alltså yrka bifall till utskottets hemställan
med den reservation, som har
avgivits av herr Weiland m. fl. Med
detta skall jag, herr talman, sluta. När
den dagen kommer — om den nu kommer
— då vi skall ta ståndpunkt till en
eventuell skilsmässa mellan kyrka och
stat, då anser jag att kyrkans egna män
och ledare bör säga till och ta initiativ
i saken. Om kyrkan själv yrkar på att
banden mellan kyrka och stat skall lösas,
då vill även jag som frikyrkoman
biträda detta. Nu är det dock inte fråga
om detta utan om en utredning, och
så långt vill jag vara med.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! När jag suttit och lyssnat
uppmärksamt på debatten här i dag
har jag tänkt på vad jag upplevde där
hemma för ett par dagar sedan. Min
lille pojke kom hem från skolan, och
när jag hörde att han hade kristendom

i läxa bad jag honom visa mig boken.
Det var två små korta stycken han
skulle lära sig, men i marginalen stod
det hänvisat till fyra, fem bibelcitat, ur
Markus och Lukas evangelier. Då sade
jag till honom: »Du skall inte glömma
de här citaten som står i känten, för
de ger dig hela sammanhanget.» Då tittade
han litet skälmskt på mig och så
sade han: »Men hör du, Markus och
Lukas, brukar de inte ofta ha olika uppfattning
om samma sak?» Då svarade
jag honom: »Om vi fyra som sitter här
vid bordet upplevde en sak eller såge
någonting gemensamt, och sedan finge
i uppdrag att återge det, skulle du se
att det inte bleve riktigt detsamma. Vi
finge ut något som vore gemensamt, men
våra meningar kanske delade sig i fråga
om oväsentligheter.» Han förstod mig
när jag sade det.

Jag skulle kunna instämma i så mycket
som sagts i dag, och ändå kommer
jag och de andra som har talat här, när
vi drar våra slutsatser, fram till olika
saker.

När jag läste utskottsutlåtandet och
lyssnade till ordföranden, kunde jag
inte komma till annat än att den motivering
man här har leder till ett avslagsyrkande.
Jag skall bemöta motiveringen
på några punkter. Herr Gustafsson
i Borås sade inledningsvis ungefär
detta: Här är inte fråga om statskyrka
eller frikyrka, det är fråga om Guds
närvaro eller ej. Jag delar denna hans
syn på vad vi skall ge vårt svenska folk
och hur detta skall ges. I övrigt hade
jag tänkt instämma med herr Nelander
i hans inledningsanförande här, men
för mig är det i alla fall ett allvarligt
faktum, att vi i dag är i den situationen
att vi i riksdagen måste värna om
vår kyrka.

Vi är beroende av alla goda krafter i
detta samhälle. Vi kan inte utsortera
någon, vi behöver kyrkan i hela dess
räckvidd. Där är herr Gustafsson och
jag ense. Vi behöver frikyrkofolkets intensiva
arbete. Vi har inte råd att ut -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

rangera någonting. Det skulle vara alldeles
klart, tycker jag, för alla som vill
slå vakt om de andliga värdena, att kyrkans
arbete om möjligt skall intensifieras.

Även om motionärerna säger, att de
inte undervärderar kyrkans kulturgärning,
har motionen inte väckts för att
skapa bättre förutsättningar för kyrkan.
Det synes mig — och det bör vara ett
observandum för herr Gustafsson —
som om pingströrelsen på ett riktigt sätt
beaktat detta faktum. Dess tillstyrkande
av att en utredning kommer till stånd
är mycket restriktivt och röjer stor
skepsis. Som herr Gustafsson nyss citerade,
har från pingströrelsens håll anförts,
att om utredningen inte skall
syfta till att skapa bättre och vidare inflytande
för kristenheten, vore det bättre
att utredningen inte kommer till
stånd. Vi har ju inga garantier i dag för
vad som sker på den punkten. Jag kan
därför inte uppfatta Filadelfiakyrkans
tillstyrkan i denna fråga såsom någon
riktig tillstyrkan. Endast under vissa
förhållanden med goda garantier tillstyrker
man en utredning.

Utskottet kan inte medverka till någon
åtgärd som kan befaras skada de
omistliga värden som vi har i moraluppfattning
och den grund som vårt
samhälle hitintills byggt på, betonas det
i utlåtandet. Redan med denna utgångspunkt
tycker jag man kunde ha sagt att
vi inte har tillräcklig grundval för en
begäran om en utredning, som vi inte
vet när den skall börja eller sluta eller
vad den kommer att ge oss. Utskottet
refererar en rad av andra pågående utredningar.
Ett helt stort avsnitt på sidan
14 anger utredningar som pågår
eller är ute för att granskas av skilda
remissinstanser. Skulle man inte haft
nytta av att avvakta resultaten av alla
dessa utredningar, när vi kanske redan
av dem skulle ha fått mycket stoff som
vore användbart just för den fråga vi
nu håller på med?

Utskottet menar att oavsett om slut -

Förhållandet mellan staten och kyrkan

resultatet blir att stat och kyrka skils
åt eller inte är frågan så svår och av
sådan vikt för hela folket, att den förtjänar
att förutsättningslöst och grundligt
utredas. Är det riktigt att detta gäller
för hela folket? Jag tycker nog att
det finns åtskilligt som tyder på motsatsen.
Remissinstanserna har med
mycket få undantag helt avvisat utredningskravet.
Visserligen sade herr Gustafsson
i Borås nyss att en del remissutlåtanden
kanske skulle ha blivit annorlunda
om man hade känt till utskottets
ställningstagande och det resonemang
som där förts. Jag tror dock att
även remissinstanserna har penetrerat
dessa frågor samvetsgrant och ingående
samt att deras överväganden i och för
sig skulle kunnat leda fram till samma
tankegångar som redovisats i utskottsutlåtandet,
men man har likväl kategoriskt
avvisat förslaget om en utredning.

1951 års religionsfrihetslag har ofta
kommit in i sammanhanget i dagens debatt,
och resultatet av denna lagstiftning
ger ju ett belägg så gott som något
för att det inte finns någon stark opinion
ute i landet för det krav som det
här är fråga om. I stället har det kommit
opinionsyttringar av motsatt innebörd.
Jag vill erinra om den samlade
meningsyttring, som för några år sedan
kom från Norrbottens och Västerbottens
län, där man drygt 90-procentigt
uttalade sig för kravet på bibehållande
av kristendomsundervisningen i våra
skolor. Den frågan kan inte trollas bort
ur detta sammanhang.

Samma intryck erhålles om man ser
på den verksamhet som bedrives runt
om i vårt land. Jag vill erinra om hur
människor intensifieras och blir arbetsvilliga
och engagerar sig så snart det
blir fråga om ett kyrkbygge eller restaurering
av en gammal kyrka. Det gäller
människor som kanske tidigare inte
har engagerat sig på dessa områden
men genast känner: Här vill vi vara
med. Offerviljan är stor och arbetsinsatserna
är många. Själv är jag fråru

52 Nr 31 Onsdagen den 28

Förhållandet mellan staten och kyrkan

november 1956 fm.

en kommun som mer än någon annan
har gått i spetsen för småkyrkorörelsen
och arbetet i samband därmed. Dessutom
är Råneå församling, som har något
över 8 000 invånare, Luleå stifts
starkaste frikyrkofäste med sina 400—
500 frikyrkoanslutna. Hittills har endast
Cl personer i Råneå församling begärt
utträde ur svenska kyrkan, och alla
dessa är inte frikyrkoanslutna, utan det
finns en hel del som inte tillhör något
kyrkosamfund. Procentuellt innebär
detta att i denna starkt frikyrkliga församling
cirka 0,6 procent av hela socknens
befolkning och högst 5 procent av
de frikyrkliga vill lämna statskyrkan.
Detta visar att folket självt inte önskar
någon ändring.

Det har hållits tre småkyrkokonferenser
under tiden från mars till oktober
i år, en i Uppsala med 125 närvarande,
en i Undersvik med 70 närvarande och
en i Vindel» med 80 representanter för
människor, som är beredda att utöka
den kyrkliga verksamheten med småkyrkor
i de stora församlingarna. Detta
säger mig att det inte finns ett samlat
intresse hos hela folket, som man uttrycker
det i utskottsutlåtandet, för kravet
på en utredning.

Jag följer här utskottets framställning
och kommer då till utskottets resonemang
om vad som kan vara i farozonen
när man börjar att utreda. Jag kan inte
frigöra mig från känslan att utskottet
självt hyser betänkligheter och oro på
denna punkt. Jag tror att herr Gustafsson
i Borås får ursäkta mig, men vi har
väl var och en på sitt håll tänkt igenom
och granskat detta. Jag kommer
till samma citat på s. 15 i utskottsutlåtandet,
som herr Gustafsson nyss apostroferade.
Man frågar sig där om
man undersökt i vad mån kristet inflytande
har betytt något i dagens samhälle.
Hur kommer det att bli med
kyrkomötet, frågar man vidare, hur
kommer det att bli med missions-, sjömansvårds-
och diakonistyrelserna,
domkapitlen, stiftsnämnderna och and -

ra till kyrkan knutna organ samt med
prästernas löner och pensioner? Det är
även riktigt, som herr Fast för en stund
sedan framhöll, att frågan om kristendomsundervisningen
inte kan undandragas
utredningen. Hur skall man eljest
få möjlighet att överblicka fördelar
eller nackdelar av en skilsmässa mellan
staten och kyrkan? Det är ju detta utredningen
skall belysa. Vi vet ingenting
om hur det kommer att se ut i det
här landet förrän vi har gjort klart för
oss att kristendomsundervisningen kan
försvinna från våra skolor. Vi måste
ställa oss inför risken att förlora vad vi
har. Det är mycket som ligger i farozonen,
och jag förstår väl utskottets betänkligheter.

Detta och mycket annat skall förutsättningslöst
utredas. Utskottet befarar
med all rätt att utredningen måste bli
omfattande — det har för övrigt poängterats
av samtliga talare här i dag —
och vill därför skapa en viss garanti för
att inte något pågående arbete får avbrytas
eller inställas. Detta vill jag särskilt
understryka, eftersom herr Hallén
gav herr Håstad en rätt allvarlig erinran
beträffande det sätt på vilket han
har reserverat sig i utskottet. Det var
som ett slag i luften, ingenting kunde
ju ske när utskottet hade skrivit som
det gjort, menade herr Hallén.

Vad har det skrivit? Jo, så här:
»Huru än utredningens omfattning begränsas,
torde det sålunda komma att
dröja avsevärd tid, innan dess resultat
kan framläggas. Med hänsyn därtill bör
dess arbete icke föranleda, att sådant
utrednings- och reformarbete på det
kyrkliga området, som kan leda till
önskvärda partiella reformer, avbrytes
eller inställes.»

Det rör sig alltså om arbeten som är
i gång. Men den kyrkliga verksamheten
är ju i sig själv levande liv, som inte
kan bindas fast vid ett visst stadium,
utan alltid måste vara expansivt och
på väg att utvidgas. Här är ingenting
sagt som ger någon garanti för att kyr -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

kan i fortsättningen kan arbeta vidare
och växa vidare utan att hämmas av
den igångsatta eller pågående utredningen.
Man har rätt och anledning att
vara vaksam för vad som kan hända
när man sätter i gång denna utredning,
så att den inte kommer att vila såsom
en tung och hämmande hand över vårt
kyrkliga liv.

Jag tror, i likhet med åtskilliga av
dem som talat i dag, att det från kyrkligt
håll inte finns någon anledning att
vara rädd för en utredning. Tvärtom,
jag tror att finge man riktigt belysa
alla dessa frågor så skulle man snart
komma dithän, att vi behöver kyrkans
insatser på alla dess områden. Men det
är just vad som kan hända innan man
kommer till klarhet därom som inger
oro för att det kyrkliga arbetet kan
stagnera.

Innan jag slutar vill jag påminna om
vad som skedde i Danmark, där man
fattade ett liknande beslut som många
menar att vi skall fatt» i dag. Man tillsatte
en utredning på 26 personer som
sammanträdde 250 gånger i plenarsammanträde.
Ur detta omfattande arbete
kom ingenting som gav resultat för
Danmarks kyrka, ty man enades inte
om någonting. 13 personer kom med
ett förslag som kullkastades, 4 kom med
ett annat förslag, och sedan blev det
några här och några där, som samlade
sig kring olika frågeställningar,
utan att man kom till något resultat.

Av detta kommer jag fram till den
slutsatsen, att det riktigaste är att yrka
avslag på utskottsutlåtandet, och det
kommer jag också att göra. Utskottet
borde av sin egen argumentation ha
letts till ett avstyrkande.

Dala-Demokraten yttrade sig häromdagen,
och med det vill jag sluta: »Kyrkan
intar en central plats i vårt samhälle,
även i allas våra liv, oberoende
om vi deltar i dess sammankomster
eller inte. Kyrkan är tradition och i
orostider även en tillflyktsort, inte bara
för dem som är troende utan för alla.»

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Den tillflyktsorten behöver vi ha
kvar. Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen nr 2.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Då jag i den här fundamentalt
viktiga frågan, som ju formellt
»bara» — jag sätter »bara» inom citationstecken
•— gäller ett yrkande om
en utredning, vilken till på köpet skall
vara förutsättningslös, men som naturligtvis
reellt har mycket vida aspekter
och säkert inte är så konturlös som det
kanske kan se ut, har en uppfattning
som avviker från den som företräds av
mina partivänner i konstitutionsutskottet,
och då de problemställningar som
här rullas .upp, över huvud taget är
sådana, att även nyanserna i opinionsläget
och opinionsbildningen förtjänar
komma till sin rätt, så skall jag be att
få säga några ord.

Man kan ju, herr talman, finna det
en smula anmärkningsvärt, att en fråga
som i så utpräglad grad som denna är
tillrättalagd för personliga reaktioner
och personliga ställningstaganden, skall»
ha lyckats åstadkomma de starkt partimässigt
utgestaltade formationer, som
ju ställningstagandet i utskottet bär
vittne om. Jag kan inte förstå annat än
att detta måste vara en ren tillfällighet.
Det är självklart även från de synpunkter,
som jag för min del vill anlägga,
väl på sin plats att med största tillfredsställelse
betyga den karaktärsskillnad,
som föreligger mellan å ena sidan
den Edbergska motionens, om jag så får
kalla det, ideologiska uppläggning, och
å andra sidan utskottets resonemang
och ställningstagande. Detta kan sägas,
om man ser det hela ur synpunkten av
vad som för kristen tro och kristna
strävanden måste te sig som det utanför
varje diskussion centrala.

Man skulle kanske kunna uttrycka
det så: det att söka sig från motionens
lika tvärsäkra som allmänt teoretiskt
hållna utläggningar och till utskotts -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

utlåtandets — det vill jag också varmt
vitsorda — väl begrundade och väl
balanserade resonemang pro et contra
är som att bege sig från ett luftstreck
med trots allt ganska kalla och frostiga
vindar — herr Edberg får ursäkta, men
så känns det faktiskt — till ett annat,
där andra och långt mildare fläktar
sveper fram. Man lägger, som sagt, genast
märke till klimatomslaget, och man
gläds naturligtvis däråt.

Men, herr talman, även med allt erkännande
sålunda av detta obestridliga
framsteg i själva greppet på ämnet så
är jag i dag inte beredd att ge min anslutning
till det utredningskrav, som
det här och nu är fråga om. Jag är väl
medveten om att mina skäl för denna
hållning ur vissa synpunkter kan gendrivas.
De kan gendrivas först och
främst av alla som menar, att därför att
vi här rör oss på ett område av samhällslivet,
som inte kan sägas vara till
fullo kartlagt och utrett, så måste en
kartläggning och en utredning prompt
komma till stånd. Det skulle med andra
ord över huvud taget inte få finnas
några vita fläckar. Det må så vara. Jag
är bara rädd för att ett sådant betraktelsesätt,
i en strikt och konsekvent tilllämpning,
skulle leda betänkligt vilse
och att det skulle komma att pålägga
oss uppgifter, som innebure, att vi toge
oss vatten över huvudet. En utredning
kan och får väl inte bli självändamål.
På den punkten kan det inte råda några
delade meningar. Något måste det väl
betyda vart man syftar, vad man har
för målsättning. Jag skulle framför allt
vilja säga: Något betyder det väl också,
om och i vad mån ett sådant där allmänt
utredningskrav verkligen bärs
upp av en klar och övertygande folkmajoritet.
Jag frågar i likhet med andra
talare här i dag: Kan man påvisa någon
spontant framsprungen önskan ute
bland människorna i de svenska bygderna
med den innebörden, att riksdagen
skulle behöva känna sig uppfordrad
att här och nu tillmötesgå ett ut -

redningsyrkande med — säga vad man
vill —- mycket osäkra och vittsyftande
konsekvenser? Man behöver ju bara se
på de nästan löjligt låga utträdessiffror,
som efter den nya religionsfrihetslagens
ikraftträdande redovisats — 0,3 procent
har ju nämnts som ett mått på
antalet av dem som lämnar kyrkan.
Något religionsfrihetsproblem i den meningen,
att den enskilde individen genom
statskyrkosystemet skulle vara utsatt
för press, föreligger ju alls inte i
dag. Jag är för övrigt ganska säker på
att de flesta människor i detta land
känt en stark förvåning, för att inte
säga bestörtning, när man ställts inför
detta, att den svenska riksdagen plötsligt
börjat umgås med allvarliga planer
på att kasta hela den väldiga frågan om
en separation mellan stat och kyrka i
stöpsleven. Man är helt enkelt inte vare
sig känslomässigt eller förnuftsmässigt
beredd till några överväganden utefter
den linjen. Därom är jag alldeles övertygad,
och jag skulle tro, att det främlingskap
man i utbredda kretsar känner
inför sådana här tankegångar, är företrätt
i alla läger, politiskt och kyrkopolitiskt.
Jag har också från den undanskymda
position jag haft i utskottet, då
denna fråga behandlats, fått det bestämda
intrycket att också bland de ärade
ledamöter där, som stött utredningskravet,
entusiasmen varit, lindrigt sagt,
måttlig.

Men jag vill ändå, herr talman, ha deklarerat,
att för mitt ställningstagande
har detta trots allt inte varit den avgörande
faktorn. Det finns andra skäl
och skäl med ännu större tyngd. Man
kan ställa frågan så: Kan det verkligen
i själva tidsläget sägas ligga en uppfordran
att i dag föra fram problemställningar
med denna starkt kontroversiella
innebörd i främsta linjen? Jag
skulle vilja säga, att det förhåller sig
alldeles tvärtom. Inte minst den debatt,
som förts här i dag, visar ju till fullo,
hur brännbart ämnet är. Just i själva
tidsläget, som i sig rymmer sådana

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

ohyggliga risker, ligger en uppfordran
att icke skärpa dessa motsättningar.
Man skulle också kunna uttrycka det
så här: Kristna i alla läger, förena er!
Sök inte sak! Blås inte till strid! Se inte
till det som skiljer men väl till det som
förenar! Marken bränner liksom, men
det gör den inte därför att här skulle
så att säga på folkdjupet förefinnas
några spänningar med kyrkopolitisk
bakgrund eller därför att människorna
skulle gå omkring och känna det som en
belastning, att vi i detta land har en
kyrka som — jag höll på att säga sedan
urminnes tider — varit allierad med
staten. Den kris som vi i dag upplever,
är betingad av helt andra faktorer. Det
är en kris, som går ut över hittills som
omistliga och självklara betraktade värdeskalor
och som röjer sig i en ödesdiger
flykt bort från kristna trosföreställningar
och kristen etik, kort sagt i
detta som man med en något nött kliché
brukar kalla för den fortskridande sekulariseringsprocessen.
Men alla måste
ju se och inse, att det hot, som här ger
sig till känna, ingalunda avlägsnas genom
att en statlig utredning sätter sig
till att grubbla över det organisatoriska
sambandet mellan stat och kyrka. Jag
är fastmer övertygad om att den renässans
för kristen tro och kristet tänkande,
som i dag ter sig som en så
trängande nödvändighet, om inte hela
vår kultur skall vittra sönder, den måste
sökas utefter helt andra vägar. Jag tror
framför allt, att den mycket väl kan
komma till stånd inom ramen för de
kyrkor och kyrkosystem som vi nu har.
Allt beror härvidlag på den vilja till
ansvarstagande och till förnyelse, som
vi, som tillhör dessa kyrkor och kyrkosystem,
är beredda att mobilisera i våra
egna hjärtan. Historien visar dock upp
mångfaldiga exempel på hur även inom
den officiella kyrkans ram mäktiga
andliga livsrörelser fått sitt utlopp och
blivit till en kraft i folkets liv. Vad som
skett förr, det kan ske alltjämt.

När jag säger detta, gör jag det såsom

Förhållandet mellan staten och kyrkan

en som eljest känner den största samhörighet
framför allt med de krafter
och med de rörelser, som i dag bär
upp svensk frikyrklighet och som i
långa stycken måst bana sig väg i
medveten opposition mot kyrkan och en
inte sällan svårforcerad kyrklig monopolställning.
Men tiderna förändras, och
i dag är läget sådant att — jag säger
det än en gång — samförståndets och
samarbetets väg framstår som den enda
naturliga och enda försvarbara.

Herr talman! För mitt vidkommande
ter sig den allt överskuggande frågan
så: Vad är i dagens läge mest gagneligt
för den kristna saken i stort? Jag ser
alltså frågan inte från speciellt kyrklig
eller statskyrklig synpunkt. Jag tycker,
att det här i våra resonemang
bör och måste finnas plats för en god
portion ekumenik. Är det till gagn, att
vi i dag inleder den låt vara försiktiga
och trevande process om den svenska
kyrkan, som igångsättandet av en stor
och vittsyftande utredning innebär?
Skulle det för det kristna budskapet
komma att erbjuda sig fler kanaler ut
till folket, sedan kyrkans förbindelser
med staten brutits? Hela debatten kring
detta spörsmål ger klart vid handen, att
i varje fall kyrkans egna aktivt arbetande
krafter — och vilka ligger väl
närmast till att vittna, om inte just
dessa krafter? — alldeles övervägande
är beredda att svara nej på båda de
frågor som här ställdes.

Jag skall gärna som övervägande frikyrkligt
orienterad och verksam lekman
utan omsvep deklarera, att jag är
fullt och fast övertygad om att svenska
kyrkan just i sin nuvarande utgestaltning
har möjligheter att med sitt ärende
-— ett ärende som dock är gemensamt
för oss alla som för en kristen bekännelse
—- nå fram till människor och in
i sammanhang, som eljest inte skulle
komma att nås.

Jag tycker att just detta är någonting
ytterst väsentligt. Jag menar med andra
ord, att en åtgärd med det allvarliga

56 Nr 31 Onsdagen den 28

Förhållandet mellan staten och kyrkan

november 1956 fm.

syfte det här är fråga om måste, om
den inte skall lända till mer skada än
gagn, bäras upp av förtroende från i
första hand kyrkans egen sida. Det är
möjligt att den dagen kommer, då det
blir naturligt även för svenska kyrkan
att ompröva sina relationer till staten
från radikalt nya utgångspunkter, med

— kanhända — en fullständig skilsmässa
som ett klart utformat alternativ.
Men ett sådant läge föreligger uppenbarligen
inte i dag, och vi vet över huvud
taget inte, om det någonsin skall
komma att föreligga ett sådant läge. Varför
skall man då med en stor och allomfattande
utredning föregripa en utveckling,
om vilken man sålunda inte
vet, huruvida den någonsin skall komma
att inträfa? Att som en sorts beredskapsåtgärd
kasta denna väldiga fråga
om stat och kyrka i stöpsleven, alldeles
som om det i vårt samhälle inte funnes
tillräckligt med intrikata problem att
reda upp, har jag för min del svårt att
inse det kloka uti.

Jag skulle med den inställning jag har
inte ens vilja få skenet emot mig att
ha någon önskan att intervenera på ett
område, där kyrkan själv och dess ansvariga
och aktiva krafter i första hand
måste ha rätt att säga sitt ord och att
också få det beaktat.

Med detta vill jag alltså, herr talman,
ha deklarerat, att jag inte är i stånd att
biträda det föreliggande utredningsyrkandet.
Skulle jag i detta sammanhang
till sist få lov att uttala en önskan,
så vore det att statsmakterna nu och
för framtiden visade den generositet

— jag är förvissad om att den överväldigande
majoriteten av vårt folk ser det
just så — som det innebär, att kyrkan
inom den nuvarande ramen garanteras
den inre självständighet och frihet, som
är en förutsättning för att kyrkan över
huvud taget skall kunna fullgöra sin
gärning. Men för att ge prov på en dylik
generositet behövs verkligen ingen
stor och omfattande och till sina kon -

sekvenser oviss utredning av det slag
som det här är fråga om.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 2).

Herr andre vice talmannen OLSSON
(fp):

Herr talman! Om det i dag gällde att
svara ja eller nej på frågan om kyrkans
skiljande från staten, skulle jag med det
omdömesmaterial som nu föreligger
känna mig förpliktad att rösta nej. Jag
har i denna fråga ett föregående, som
jag inte rimligen kan se bort ifrån.

Jag minns att andra kammaren redan
storstrejksåret 1909 tillstyrkte en utredning
men att frågan föll genom att den
dåvarande första kammaren sade nej. År
1918 kom frågan igen, och den gången
liksom 1909 avstyrktes utredning av
andra kammarens första tillfälliga utskott,
men Arthur Engberg — den blivande
ecklesiastikministern — samlade
med sin talekonst en andra kammarmajoritet
för utredningskravet, vilket
emellertid även nu föll på första kammarens
motstånd. För tredje gången
kom frågan igen 1923, och då fick jag
i egenskap av utskottsordförande en hel
del att syssla med utredningskravet. Utskottet
vidhöll sitt avstyrkande, och nu
ställde sig andra kammaren för första
gången avvisande till förslaget. Avböjandet
motiverades med att förslaget
siktade mot en skilsmässa. Det var alltså
inte som nu fråga om en förutsättningslös
utredning. Vidare ansågs frågan
inte särskilt aktuell, så livaktig som
kyrkan framträdde och så vida och djupa
rötter som den tydligen hade hos
vårt folk. Tidpunkten för en utredning
ansågs ur skilda synpunkter mindre
lämplig.

Sedan 1923 har det emellertid hänt
en hel del. Frågan har återkommit både
inom kyrkomötet och i riksdagen. Här i
riksdagen har det motionerats både om
en allsidig undersökning av förutsättningarna
för en helt ny reglering av

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

förhållandet mellan stat och kyrka och
om en utredning rörande statskyrkosystemets
avskaffande. Båda framställningarna
har avvisats med en hänvisning
till dissenterlagkommitténs utredning.
Men andra kammarens beredningsutskott
gjorde ändock ett uttalande
om att det inom vida kretsar både inom
och utom kyrkan säkerligen rådde en
önskan, att förhållandet mellan stat och
kyrka måtte tas under omprövning, så
att fördelarna av det nuvarande systemet
kunde vägas mot nackdelarna.

När religionsfrihetslagen antogs 1951,
avslogs en motion om en ny allsidig
och förutsättningslös utredning med
sikte på skilsmässa mellan stat och
kyrka men under för de svenska kyrkosamfundens
fortbestånd och utveckling
betryggande former.

Sedan växlades frågan in på ett nytt
spår genom 1955 års motioner om en
rådgivande folkomröstning angående
ett lösande av det organisatoriska bandet
mellan kyrka och stat under betingelser,
som vore betryggande för
kyrklig verksamhet och kristet kulturliv.
Då sade riksdagen, att en rådgivande
folkomröstning, som skulle vara
någonting värd, måste föregås av en
objektiv upplysning och att en sådan
upplysning kunde inte ges utan föregående
utredning, som i detta sammanhang
inte hade begärts.

Hur man nu efter detta uttalande kan
säga nej till en allsidig och förutsättningslös
utredning, har jag svårt att
förstå. Det kan väl ändå inte vara meningen,
att riksdagens majoritet skall i
saknad av erforderlig upplysning
springa runt i en cirkel. Jag, som tidigare
har gått emot alla de ensidiga
motioner, som siktat emot en skilsmässa
mellan stat och kyrka, röstar i dag, när
frågan återigen föreligger, tveklöst för
en utredning. .lag röstar inte för motionerna,
som nöjer sig med klarläggande
av formerna för och de överblickbara
följderna av ett upphörande av det organisatoriska
sambandet mellan staten

Förhållandet mellan staten och kyrkan

och kyrkan. Men jag röstar för den av
utskottet tillstyrkta utredningen, vilken,
allsidig och förutsättningslös, under alla
förhållanden vill bevara de etiska värden,
som på kristen grund har byggt
upp vårt svenska samhälle. Jag är väl
medveten om att utredningen måste bli
både tidsödande och besvärlig, men jag
kan inte godta reservanternas summariska,
mosaikartade avslagsmotivering.
Om utskottets förslag är blåögt, såsom
herr Håstad sade i dag, så är jag rädd
för att reservationen lider av starr.

Jag har svårt att förstå, hur man i reservationen
kan säga, att någon deciderad
folkvilja inte har framträtt. Man
har ju inte genom en folkomröstning
velat mäta folkviljan. Konstitutionsutskottets
vice ordförande, herr Pettersson
i Norregård, tillgrep i dag, då han
ville bagatellisera meningsyttringarna
här i riksdagen, metoden att räkna antalet
motionärer i stället för att redovisa
antalet avgivna röster.

Aktualitet har frågan, så länge landets
största politiska parti har statskyrkans
avskaffande på sitt partiprogram
och så länge även på motsatta sidan
högerns nya program synes kräva
vissa förändringar i förhållandet mellan
stat och kyrka.

Att alla domkapitel gått emot utredningskravet
förvånar mig inte med hänsyn
till den sammansättning och den
prästerliga dominans som domkapitlen
har, men det får inte förbises att, såsom
redan har påpekats under debatten,
domkapitlen har yttrat sig om motionen,
icke om utskottets förslag. I åtskilliga
av dessa domkapitelsyttranden
finns positiva tongångar till förmån för
en förutsättningslös utredning, och jag
tror, att konstitutionsutskottets ärade
ordförande hade rätt, när han yttrade,
att det finns starka sympatier för en
sådan förutsättningslös utredning även
inom kyrkan.

Jag bekänner att jag inte förstår reservanternas
uttalande, att många av
de kyrkliga spörsmål, som det här är

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

fråga om, är så intrikata, att de näppeligen
kan lösas kommittévägen. Jag har
inte hört, att någon har gjort gällande,
att frågorna skulle kunna lösas kommittévägen,
men väl att utredningen
skulle objektivt belysa och klarlägga de
spörsmål som måste klarläggas för att
man skall kunna förebygga förhastade
beslut.

Såvitt jag förstår måste det vara en
stor vinning att utredningen nu får ske
under sådana lugna förhållanden, som
skapar en välvillig atmosfär för frågornas
lidelsefritt sakliga behandling. Ett
ständigt nejsägande kunde under andra
förhållanden leda fram till en operation
som från alla synpunkter vore olycklig.
Den utsträckta hand som nu bjudes borde
kunna mötas av alla vänner av en
svensk folkkyrka.

Man kan få till svar: Detta kan vara
riktigt, det kan vara klokt och behövligt
att en objektiv utredning göres, men
hur kan det komma att uppfattas? Kan
det inte i vida kretsar missförstås, även
om det nu försvaras av kammarens
prästerliga ledamöter? Jag vägrar att
tro att riksdagen är färdig att böja sig
för sådana taktiska synpunkter. Frågan
om det religiösa livets organisation är
någonting så betydelsefullt att det inte
får göras till en partiangelägenhet. Behövs
det upplysning, så är det vår sak
att ge den upplysningen. Det skulle bestämt
inte skada om vi någon gång
även nu för tiden kunde få tala om
någonting annat än rent materiella ting.
Nu har riksdagen ett tillfälle att utan
upprörd strid besluta om en utredning
som är klart förutsättningslös i den meningen,
att den enligt utskottets egna
ord inte ensidigt skall ta sikte på vare
sig fortsatt organisatoriskt samband
mellan staten och kyrkan eller upplösning
av detta samband. Detta tillfälle
är så värdefullt, att det efter min mening
bör begagnas utan misstro och utan
räddhåga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utredningsförslag.

Häruti instämde herr Ähman (fp).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Ett par uttryck har
varit fullkomligt genomgående i dagens
debatt, särskilt bland dem som har talat
för utskottets förslag. Den ena är »förutsättningslös
utredning». Jag skall inte
kommentera detta uttryck i annan mån,
herr talman, än att jag vill påpeka att
vi känner igen dessa ord från många
andra avsnitt, där det gällt andra frågor
i riksdagen. Där har man ofta seglat
fram på ordet »förutsättningslös». Men
först när utredningen har varit klar har
vi fått klart för oss om den verkligen
har varit förutsättningslös.

Det andra uttrycket, som jag sätter
betydligt större värde på, är detta, som
har fällts från flera håll: Skulle jag rösta
i dag skulle jag rösta för avslag om det
gällde skilsmässa mellan stat och kyrka.

Hur värdefulla dessa uttryck än är
så är de ännu mer fullgiltiga och värdefulla
den dag, då vi kanske tvingas att
ta ställning till den frågan.

Jag tror det var herr Hoppe som
nämnde att, om vi inte i dag beslutade
om denna utredning, dessa motioner,
som vi är vana vid på detta område,
givetvis komme att upprepas. Det håller
jag inte alls för otroligt, men om
denna utredning kommer till stånd och
får fram ett material, är jag ändå inte
säker på att dessa krav kommer att
tystna. Utskottet säger ju i sitt utlåtande:
»Huvudsyftet med utredningen bör
— — — vara att framlägga material
för en fortsatt diskussion av och ett
framtida ställningstagande till frågan
om statens och svenska kyrkans relationer
till varandra.» Den kommer säkert
tillbaka till riksdagen i en eller
annan form, oavsett om vi i dag avslår
eller bifaller utredningskravet. Blir det
en skilsmässa kommer frågan bara upp
i andra former.

Jag har inte anledning att här gå in
på en hel del detaljspörsmål som de
föregående talarna har behandlat. Jag

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

kan livligt instämma i det anförande
som här har hållits av herr Håstad och
även i vissa anföranden som sedermera
hållits av andra talare. .lag nämner särskilt
herr Nelander, och jag hörde även
med stor respekt på det självständiga
anförande som hölls av herr Hamrin.

Jag vill gå in på ett uttalande som
också har varit rätt genomgående i
denna debatt, nämligen att man måste
skilja mellan motionen och utskottets utlåtande.
Utskottet har också i slutet av
sitt utlåtande ansett sig böra understryka
att dess uttalande icke innebär
något principiellt ställningstagande till
frågan om kyrkans skiljande från staten.
Så står det i sista stycket av motiveringen.
Skall detta kanske vara ett
avståndstagande från motionernas direkta
syfte? Men märk väl, vid den andra
punkten av klämmen redovisas att motionerna
måste anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt. Det
är ett ganska kraftigt ställningstagande
för vad som i motionen framkommit.
Utskottets ärade ordförande framhöll,
och det har också framkommit från
flera håll: att domkapitlens yttranden
gäller motionerna men inte utskottets
utlåtande. Herr Hallén gick så långt att
han nästan försäkrade, att om domkapitlen
yttrat sig över utskottsutlåtandet,
hade det kommit i tillstyrkande form.
Men vi får väl inte förbigå vad som
står i utskottets utlåtande på sidan 16:
»Bland de detaljproblem, som komma
att aktualiseras vid utredningen, bör
först nämnas den avveckling eller omgestaltning
av kyrkliga organ, som skulle
bliva en följd av att de organisatoriska
banden mellan staten och kyrkan
upplöstes. Härvid bör prövas den ställning
kyrkomötet, missions-, sjömansvårds-
och diakonistyrelserna, domkapitlen,
stiftsnämnderna, kvrkokommunala
representationer och verkställande
organ etc. intaga.»

Det är ju en mycket allvarlig utvidgning
av utredningens uppgifter som
här deklareras. Jag bar tagit del av

Förhållandet mellan staten och kyrkan

domkapitlets yttrande och funnit att det
är inte en sådan utredning som man där
har begärt, utan det som det anser aktuellt
är, att en undersökning av möjligheterna
för en omreglering av förhållandena
mellan stat och kyrka göres,
så att de bättre motsvarar nuvarande
ändrade förutsättningar.

När utskottet obestridligen här går
längre än domkapitlen här begärt, kan
man väl, om man är korrekt, inte påstå
att domkapitlen, om utskottets förslag
underställts dem, skulle ha tillstyrkt detsamma.

Jag vill citera en annan passus i utskottets
förslag, som är skriven i anslutning
till religionslagstiftningen 1951.
Där säger utskottet: »Å andra sidan uppvisar
ingen epok stillastående relationer
eller avstannande utveckling.» Uttalandet
är relevant om man är inställd på
att bibehålla den bestående ordningen.
Men då utskottet inte utesluter en skilsmässa
mellan stat och kyrka som en
följd av den begärda utredningen, är
uttalandet inte logiskt längre. Religionsfrihetslagstiftningen
1951 inledde en ny
epok, och de som då var med, inte minst
i särskilda utskottet, och behandlade
den frågan och den lagen var fullt på
det klara med att denna lag och detta
steg var så viktiga att större förändringar
inom överskådlig tid inte skulle ske
och givetvis inte snart kunna brytas av
en ny epok, som en skilsmässa givetvis
måste innebära.

Jag kan inte underlåta att citera en
person som vad gäller denna lagstiftning
var en av de mera framträdande
och som kanske var en av dem som var
främst i linjen, när det gällde att åstadkomma
denna religionsfrihetslagstiftning,
nämligen rektor Mosesson. Han
var fullt på det klara med hur stor innebörden
av denna lagstiftning var. Han
sade: »Ledamöterna av utskottet har här
verkligen bemödat sig om att vi skulle
kunna få lämna åt det svenska folket ett
förslag till lag som, såvitt jag kan bedöma,
bör ge oss arbetsro åtminstone

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

60 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

för några årtionden framåt på detta
område.» För honom stod det klart att
detta steg var så viktigt, att det — så föreställer
jag mig ■—- varit svårt förstå
att man redan sex år efteråt skulle diskutera
en eventuell skilsmässa mellan
stat och kyrka.

Den fråga vi i dag diskuterar var
uppe till behandling i samband med religionsfrihetslagstiftningen
1951. Herr
Hallén framhöll den gången, när även
han då gick emot motionerna, att det
var mycket naturligt att denna fråga
behandlades i samband med religionsfrihetslagen.
Herr Hallén yrkade avslag
på motionerna — han motiverade
detta i följande yttrande: »Därför vilja
vi ej att samhället, märk väl samhället,
skall släppa ifrån sig uppgiften att vårda
denna inspirationskälla och lämna
det uppdraget åt enbart det privata initiativet.
»

Sedan fortsatte herr Hallén med följande,
som det kan vara av ett visst
intresse att återge här: »Detta innebär
inte någon kritik eller något underkännande
av våra frikyrkliga bröder. Tvärtom,
herr talman, jag hyser all aktning
för den insats som dessa samfund både
göra och ha gjort i vårt lands andliga
odling, men jag tycker samtidigt, och
jag tror att jag har dessa grupper med
mig i den satsen, att när exempelvis
klockorna ringa till jul eller påskdagsmorgonen
eller när en död människa
förs till den sista vilan, är det inte bara
Sveriges kyrka som gör sin tjänst, det
är på samma gång riket, det svenska
samhället, som träder i funktion.»

Jag tycker detta är en god deklaration
i dag, när det gäller banden mellan
stat och kyrka.

Så några personliga deklarationer.
En skilsmässa mellan stat och kyrka är
en så allvarlig sak för båda parter, att
det för mig är omöjligt att i dag rösta
för en utredning av den frågan. Jag kan
nämligen icke tänka mig att en sådan
skilsmässa är möjlig, utan den skulle
skada både kyrkan och staten, och då

anser jag mig givetvis icke kunna medverka
till en utredning av detta slag.
Den synpunkten har också tydligt redovisats
i de inkomna remissvaren, och
likaså har den deklarerats i flera anföranden
här i dag. Vi har med respekt
lyssnat till herr Hamrins deklaration
i det stycket.

Jag vill här citera vad en talare yttrade
för många år sedan, när denna
fråga var uppe till behandling: »Det är
här icke blott fråga om att upplösa banden
mellan kyrkan och staten, utan det
är i väsentlig mån fråga om att upplösa
banden mellan kyrkan och det svenska
folket. Ty den kvrkoform vi har giver
åt vår svenska kyrka de ojämförligt rikaste
tillfällen att bereda henne de bästa
vägar att kunna nå det svenska folkets
stora skaror.»

Det har här anförts, bl. a. av herr
Gustafsson i Borås, att kyrkan borde ta
första steget till denna skilsmässa. Jag
har en direkt motsatt uppfattning. Om
man är på det klara med att en skilsmässa
skulle skada samhället och kyrkan,
så är det inte kyrkans plikt att ta
initiativet till skilsmässan. Vi vet alla
att banden mellan kyrka och stat ger
anledning till en del bekymmer, inte
minst för kyrkans del. Men så länge
kyrkan äger rätt att predika ett rent
och klart Guds ord och att förvalta sakramenten,
anser sig kyrkan icke ha rätt
att ta en strid på liv och död, och så
länge kan man inte heller från kyrkans
sida ta första steget till en skilsmässa.
Detta har haft till följd att man från
kyrkans sida — kanske med några undantag
— icke har velat ta initiativet
till en skilsmässa. Däremot har man
från kyrkans sida varit angelägen om
att begära partiella reformer i samarbetet
mellan stat och kyrka. Detta är också
min ståndpunkt.

I flera av remissyttrandena har uttalanden
gjorts om skadan för båda parter
av en skilsmässa mellan stat och
kyrka. Jag finner anledning att göra ett
citat: »Tvärtemot den populära upp -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

fattningen att kyrkans anknytning till
staten innebär ett religiöst åsiktstvång
är förhållandet i stället att denna förbindelse
bidrar till att skydda de enskilda
människorna från ett oberättigat
religiöst tryck. För ett kyrkosamfund,
som frigöres från samhörighet med staten,
kommer en skärpt tendens till trostvång
eller uniformerat tänkande att
ligga nära till hands. Den folkkyrkliga
karaktär, som ger kyrkan öppna gränser,
måste få större svårigheter att genomföras,
om kyrkan skiljes från staten.
Från statens och samhällets allmänna
synpunkt är det icke önskvärt, att
kyrkan drives i riktning mot ett sådant
för hennes egna traditioner främmande
betraktelsesätt. Från samhällets synpunkt
kan det näppeligen vara ett
önskemål, att den stora del av svenska
folket, som icke tillhör någon bestämd
frikyrklig konfession, skall drivas att
ansluta sig antingen till den ena eller
andra konfessionellt bestämda samhällsriktningen
eller till en avgjort antikristen
grupp.»

Man har där givit en mycket klar belysning
av förhållanden, som rör både
kyrkan och staten. Mina kammarkamrater
har kanske inte klart för sig, vad
som egentligen kan komma att ske, om
banden bryts mellan staten och kyrkan,
så att kyrkan bliver fristående liksom
de nuvarande fria kyrkosamfunden.
Vad har hänt i andra länder, där
en sådan skilsmässa ägt rum? Särskilt
påtagligt är att i ett par länder har en
mycket internationellt politiskt betonad
kyrka snabbt tagit ledningen bland samfunden.
För mig är detta en ytterst allvarlig
sak.

I utskottsutlåtandet har uttalanden
gjorts om värdet av kyrkans gärning
och av de kristna samfundens arbete,
och dessa skall givetvis noteras. Utredningen
har också föreslagits bli lagd
efter sådana linjer, att många som varit
tveksamma ansett sig böra biträda
utskottets förslag. Det är därför som
:sagt troligt, att detta vinner andra kam -

Förhållandet mellan staten och kyrkan

marens bifall. Mitt ställningstagande är
klart. Jag vill helt ansluta mig till reservationen
nr 2, som går på avslag.

Utskottet har också gjort ett i och för
sig värdefullt uttalande, att reformerna
på kyrkans område inte får avstanna
under den tid utredningen arbetar. Jag
delar herr Håstads mening på denna
punkt, att uttalandet visserligen bör noteras
men att det säkert blir mycket,
mycket svårt att få igenom positiva åtgärder
för kyrkan under utredningens
gång. Jag vill emellertid framföra en
vädjan, att riksdagen under denna utredningsfas
måtte handla fullt korrekt.
Man får inte tvinga på kyrkan reformer,
som berör vad som för stora delar
av kyrkan är en trossak, för att så efter
några år skilja staten från kyrkan. Jag
hoppas som sagt innerligt, att den svenska
riksdagen inte skall begagna sin
makt på detta sätt, om en utredning nu
kommer till stånd.

Herr talman! Med stöd av vad jag anfört
ansluter jag mig till det yrkande,
som herr Håstad framförde i debattens
början. Men jag vill avslutningsvis säga
också följande.

Kyrkans framtida arbete skall givetvis
— jag har sagt det redan förut vid
ett annat viktigt tillfälle — gagnas genom
samhälleligt skydd. Naturligtvis
kan kyrkan också kvävas till döds i
statens famn — det står jag inte främmande
för. Men ett är visst: blir vår
svenska kyrka trogen sin kallelse och
bekännelse, kan den vandra vidare och
utföra sin tjänargärning. Den tid kan
komma, då vårt folks ögon öppnas för
det historiska arv, som man i dag tanklöst
håller på att förstöra ■—- det arv,
som ligger i konungaorden om Sveriges
majestät och Guds kyrka, som därutinnan
vilar.

Herr Nilsson i Bästekillc (h) instämde
häri.

Herr GUSTAFSSON i Rorås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Sista delen av herr

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

62 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Staxängs anförande tycker jag nog
borde tala mycket allvarligt just för en
utredning av den fråga det här gäller.
Så verkade det i varje fall på mig. Man
kommer åter och åter i debatten här
fram till den slutsatsen, att säger man
ja till utredningen, så måste nästa steg
bli att man säger ja även till skilsmässa
mellan kyrkan och staten. Men man bör
väl ändå kunna skilja på utredning och
bifall till motionerna. Jag har, herr
Staxäng, den uppfattningen, att gäller
det att ta ståndpunkt till frågan om
skilsmässa mellan kyrkan och staten,
då bör initiativet komma från kyrkans
ledande män, som har att vaka över
kyrkans både organisatoriska och andliga
arbete.

När t. ex. J. W. Johnsson 1950 motionerade
i ärendet, hade han just den
motivering som utskottet nu har. Det
är så pass allvarliga spörsmål han berör
i sin motion, att jag gärna vill anföra
något av hans synpunkter. J. W.
Johnsson skriver:

»Läget på den kyrkliga fronten synes
också driva dithän, att kyrkan själv
måste värna sin självständighet för att
kunna fungera såsom kristet samfund.

Kyrkans hittillsvarande organisationsformer
gömma uppenbarligen stora
faror. I församlingsstyrelserna kunna
f. n. inväljas personer, som ha till
huvudsakligt syftemål att försvåra kyrkans
arbete. På detta område har av
formella juridiska skäl kyrkolagens föreskrift
flera gånger kränkts, att ''till ledamot
av kyrkoråd skall väljas person
som kan anses vilja främja kyrkolivet’».
Och han fortsätter:

»Det finnes ett stort antal andra skäl
för kyrkan att taga sin ställning under
omprövning: stelheten i hela den nuvarande
kyrkliga förvaltningen, som
gör att kyrkan oftast kommer för sent,
beroendet av staten för nödvändiga församlingsdelningar,
pastorsexpeditionernas
överbelastning på många håll, svårigheten
för att icke säga omöjligheten

att erhålla anslag för nya initiativ och
för behövliga tjänster ...»

Såsom jag också påpekat i mitt anförande
här i dag när det gäller Storstockholm
är detta nog så allvarliga
problem för kyrkan. Dessa motiveringar,
som J. W. Johnsson anfört i sin motion,
är ytterst relevanta just i den situation
som råder, och de talar för en utredning.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson framhöll
att vissa avsnitt av mitt anförande
skulle tala för en skilsmässa mellan
staten och kyrkan. Herr Gustafsson pekade
emellertid inte på något konkret
sådant uttalande från min sida. Däremot
gör herr Gustafsson i slutet av sin
replik ett uttalande, som klart visar
skillnaden i uppfattning mellan honom
och mig. Han citerar bl. a. ett uttalande
av pastor John W. Johnsson. Nu talar
inte herr Johnsson för hela svenska
kyrkan. Enligt herr Gustafsson skulle
det förhålla sig så, att om samhället
t. ex. inte går med på att bevilja kyrkan
tillräckliga anslag på någon viss punkt,
skulle detta vara ett incitament för kyrkan
att ta initiativet till en skilsmässa
från staten. Jag har på den punkten,
herr talman, avgivit en klar deklaration
som här bör vara normen: Först när
kyrkan förvägras att predika ett sant
och klart Guds ord och förvalta sakramenten.
Det är en gammal linje, och
den är väsentlig.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Staxäng gjorde
gällande att jag talat som om jag pläderat
för en skilsmässa mellan stat och
kyrka. Det är tvärtemot vad jag gjort,
utan det gäller att klarlägga de många
dunkla punkter som finns härvidlag
och som en utredning skulle kunna ta
itu med, enligt vad också konstitutionsutskottet
rekommenderat. Det är vad
riksdagen skall taga ståndpunkt till.

Onsdagen den 28 november 195C fm.

Nr 31

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
begär utskottet en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan
om den framtida gestaltningen av förhållandet
mellan staten och kyrkan. Huvudsyftet
med utredningen skall enligt
utskottsmajoritetens mening vara att
framlägga material för en fortsatt diskussion
av och ett framtida ställningstagande
till frågan om statens och kyrkans
relationer till varandra. Utskottet
ställer sig vid sidan av den egentliga
frågan, om vår svenska kyrka i framtiden
skall vara en statskyrka eller inte,
och begär endast, att ett objektivt utredningsmaterial
skall skaffas fram för att
belysa olika aspekter på detta spörsmål.

Det kan naturligtvis i och för sig
vara av intresse att erhålla ett sådant
material, men är en mammututredning
av den art, som det här måste bli fråga
om, verkligen den rätta vägen?

Utredningen måste sysselsätta sig
med en mängd olika problem av både
religiös-ideell, rättslig, ekonomisk och
organisatorisk-administrativ karaktär,
Många av dessa problem har redan varit
föremål för utredning eller befinner
sig under utredning. Man skulle således
utan denna nya stora utredning kunna
få fram en stor del av det material
som utskottet efterlyser. En del frågor
torde för övrigt vara av sådan natur,
att det är praktiskt omöjligt för en sådan
utredning att kunna prestera en
objektiv undersökning.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
måste man fråga, vad syftet med
den begärda utredningen egentligen
skall vara. Utskottsutlåtandet är en
kompromissprodukt, i vilken både anhängare
av och motståndare till statskyrkan
kan tolka in sina uppfattningar
och sina syften, om de så önskar.
Jag föreställer mig emellertid, att de,
som önskar behålla det urgamla bandet
mellan stat och kyrka, inte kan anse
ens en utredning av den art utskottet
förordar som vare sig önskvärd eller

Förhållandet mellan staten och kyrkan

nödvändig. Slutsatsen måste alltså bli,
att det innersta syftet med utredningen
äi att förbereda en skilsmässa mellan
stat och kyrka.

Om det funnes en bestämd och allmänt
utbredd uppfattning bland vårt
folk, att bandet mellan kyrka och stat
skulle slitas av, skulle det inte vara
någonting att invända mot en utredning
av frågan, men i så fall borde den
inte vara förutsättningslös. Om, som
sagt, folkmeningen deciderat vore för
en sådan reform, skulle det i en demokratisk
stat som vår vara orimligt att
söka förhindra densamma. Folkmeningen
varken bör eller kan tvingas till underkastelse
under en motsatt åsikt. Nu
föreligger dock alldeles säkert inte
dessa förutsättningar. Visserligen hår
frågan om skilsmässa mellan kyrka och
stat länge diskuterats, och visserligen
har från skilda läger med olika motiveringar
krav på skilsmässa rests, men
detta krav har endast omfattats av relativt
små grupper i samhället. Inga
tecken har varslat om att den allmänna
opinionen kräver, att banden mellan
kyrka och stat skall upplösas. Har några
utslag av folkopinionen märkts, har
dessa gått i motsatt riktning.

För några år sedan antogs — som tidigare
i debatten nämnts — en ny religionsfrihetslag,
som medgav utträde ur
statskyrkan genom personlig anmälan
till pastor i församlingen. Det fanns
nog en rätt allmänt utbredd uppfattning,
att antalet anmälningar om utträde
ur statskyrkan skulle bli tämligen
högt. I verkligheten blev det tvärtom.
Endast ett ringa antal personer har
genom anmälan enligt religionsfrihetslagens
föreskrift lämnat den svenska
statskyrkan. Människorna uppfattar
inte det obligatoriska medlemskapet av
statskyrkan som något religiöst tvång.
Ett rationellt logiskt tänkande leder
visserligen till den slutsatsen, att fullständig
religionsfrihet inte kan förverkligas,
förrän statskyrkan avskaffats,
men, som ett av domkapitlen uttryckt

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

saken, tankens logik är en annan än
verklighetens. Varken staten själv eller
statskyrkan utövar något religiöst tvång
på människorna. Religionsfrihetslagens
första paragraf föreskriver, att envar
äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt
han icke därigenom stör samhällets
lugn eller åstadkommer allmän förargelse.
Det är en grundsats, som stat och
kyrka respekterat långt innan den nya
religionsfrihetslagen trädde i kraft, och
den kommer att respekteras så länge
vårt land är en demokratisk rättsstat.
Vi skall hoppas, att vårt land alltid skall
förbli en sådan fri rättsstat. Skulle den
olyckan hända, att Sverige föll offer
för diktaturens krafter, då spelar det
ingen roll, om vi har en statskyrka eller
inte. Då skulle åsiktsförtrycket bli lika
järnhårt på religionens område som på
alla andra områden.

Under årens lopp har ett flertal motioner
väckts i riksdagen rörande frågan
om statens och kyrkans inbördes
förhållanden. Vissa motioner har klart
syftat till skilsmässa dem emellan, andra
har begärt mer eller mindre förutsättningslösa
utredningar av frågan. Samtliga
motioner har emellertid givit negativa
resultat. Även i den offentliga debatten
har ju frågan diskuterats, och
krav har utanför riksdagen rests på
skilsmässa mellan kyrka och stat. Skilsmässans
förespråkare har ingalunda utgjort
någon enhetlig grupp: där har
funnits klart antireligiösa personer, som
velat komma den kristna religionen till
livs genom upplösningen av bandet mellan
kyrka och stat, där har funnits ickekristna
personer eller agnostiker, som
respekterat kristen tro och livsåskådning
men som menat, att religionen är
en angelägenhet, som staten bör stå helt
neutral till, varför en statskyrka vore en
orimlighet; där har funnits övertygade
anhängare av personlig frihet, som av
principiella skäl motsatt sig att människorna
skulle »födas» in i en statskyrka.
Där har också funnits varmt religiösa
personer, såväl inom statskyrkan själv

som inom frikyrkosamfunden, som fruktat
att staten skulle utöva obehörigt inflytande
över kyrkan.

Liksom varje ärlig övertygelse bör
respekteras, bör man respektera uppfattningarna
hos dem, som av klart
ideella eller religiösa motiv ställer sig
i opposition mot statskyrkosystemet.
Frågan är bara, om inte ett avskaffande
av statskyrkan i själva verket skulle
medföra just de olägenheter eller faror,
som de tror är förbundna med statskyrkans
verksamhet. Hela vår västerländska
kultur har utformats och präglats av
kristendomens etik. Den andliga och
kulturella orientering i kristen anda,
som skett under seklernas lopp, framstår
säkerligen även för flertalet anhängare
av statskyrkans avskaffande såsom
så värdefull att den kan betecknas
som omistlig. Om nu statskyrkan skulle
avskaffas, löpte vi då inte risk för att
det komme att ske en förändring i folklivet
som kunde leda till att den kristna
grundinställningen kastades över bord?
Statskyrkan har kanske sina fel och
brister och har måhända allvarliga svårigheter
att komma i kontakt med de
stora folkgrupperna. Men kyrkan kan
i dessa avseenden reformeras, så att
den åter kan komma att verka med större
kraft, intensitet och innerlighet. Slites
däremot bandet med staten, kan kyrkan
komma att utvecklas till ett samfund
som inte vill beblanda sig med
utanförstående. En sådan utveckling
skulle föra bort från den ekumeniska
andan och skapa slitningar mellan olika
religiöst ideologiska riktningar. Tolerans
och vidsynthet, som också är väsentliga
inslag i vår västerländska kultur,
skulle komma att sitta trångt.

Besöksfrekvensen vid gudstjänsterna
i den svenska kyrkan är måhända på
åtskilliga håll inte särskilt hög, men
den kristna traditionen lever starkt.
Det synes inte minst därav, att vigslar,
barndop, konfirmation och jordfästningar
sker inom kyrkan i förvånansvärt

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

stor utsträckning med tanke på den
sekularisering som ägt rum.

Jag har den bestämda uppfattningen
att bandet mellan kyrka och stat bör
bestå allt framgent, och då jag är övertygad
om att denna uppfattning delas
av folkopinionen, måste jag beteckna
den av utskottet begärda utredningen
såsom onödig. Den kan också, såsom här
tidigare framhållits i debatten, komma
att förhindra önskvärda partiella reformer
av förhållandet mellan staten och
kyrkan.

Med hänsyn till vad jag anfört, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen, vilket innebär avslag på
konstitutionsutskottets hemställan.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Det är en för vårt folk
mycket vital fråga som här upptagits till
behandling. Den berör ett område, där
vi inte kan anlägga enbart praktiska
och materiella synpunkter, även om sådana
synpunkter kommer att spela en
stor roll i sammanhanget. Jag har under
dagens debatt gjort en intressant
iakttagelse. Alla de som här talat har,
oavsett om de gått på utskottets eller
reservanternas linje, enstämmigt betygat
det värde som kristendomen har
haft och har för vårt folk. Jag tycker
att detta är en iakttagelse värd att notera.

Personligen har jag den uppfattningen
att det samband mellan stat och
kyrka, som nu finns och som har bestått
under en följd av sekler, inte kan
skäras av utan att båda parterna kommer
att förlora på skilsmässan. Emellertid
har, såsom framgår av utskottets
utlåtande, frågan om relationerna mellan
staten och kyrkan gång efter annan
kommit upp till diskussion såväl här i
riksdagen som i den allmänna debatten.
Man måste därför fråga sig, om det

Förhållandet mellan staten och kyrkan

inte i nuvarande situation är på sin
plats att tillmötesgå de krav på en utredning
som från olika håll framförts.
Även om jag i den motion, som ligger
till grund för konstitutionsutskottets utlåtande,
anar en negativ inställning till
kristendomen som sådan och fördenskull
närmast skulle vara böjd för att
yrka avslag på motionen, känner jag
mig förpliktad att yrka bifall till utskottets
förslag om en förutsättningslös utredning.

Det är med glädje och tacksamhet
man tar del av utskottets positiva uttalande
på s. 13 i utlåtandet, där det
bl. a. heter: »Ej blott för enskildas
handlande har kristen etik varit en pådrivande
kraft. Också samhälleliga strävanden
och värderingar ha — även på
områden, där kristendomen icke allmänt
erkänts såsom normgivande — utgått
från en moraluppfattning, som direkt
eller indirekt vilat på kristen grund.
De värden, som kristen verksamhet skapat
åt vårt folk, utgöra en tillgång, som
bör tagas väl till vara. Utskottet kan
därför icke medverka till någon åtgärd,
som kan befaras skada dessa omistliga
värden.»

Detta uttalande bör utgöra en garanti
för att en eventuellt kommande utredning
får en sådan sammansättning att
den har möjlighet att ge en allsidig och
förutsättningslös belysning av alla de
olika och säkerligen svårlösta problemkomplex
som här kommer att upprullas.

När jag alltså uttalar min tillfredsställelse
över utskottets yrkande om en
allsidig och förutsättningslös utredning,
gör jag mig samtidigt till tolk för Sveriges
kristna socialdemokraters förbund,
som vid sin senaste kongress hade
att behandla en motion i här berörda
fråga. Sveriges kristna socialdemokraters
förbund är en i ordets verkliga mening
ekumenisk rörelse, som inom sina
led rymmer medlemmar från alla våra
olika kristna kyrkor och samfund —
från statskyrkan till pingströrelsen. Vid
kongressen var alla dessa olika sam -

5 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 31

GG Nr 31 Onsdagen den 28

Förhållandet mellan staten och kyrkan

november 1956 fm.

fundsriktningar representerade, och
därvid gjordes ett enhälligt uttalande,
som helt och fullt överensstämmer med
detta utskottsutlåtande. Det som därvid
framkom var bl. a., att utredningen borde
bli allsidig, d. v. s. också beakta möjlikheterna
till moderniseringar och förbättringar
på här ifrågavarande område,
vilka även av en kristen opinion
skulle kunna bedömas som ett framsteg.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det förslag till utredningsskrivelse
om sambandet mellan
staten och kyrkan, som här föreligger
för kammarens begrundande, är ju dikterat
av en i dagens politiska läge ganska
ovanlig majoritet. Samtliga utskottets
socialdemokrater och folkpartister
har enat sig om en begäran om en förutsättningslös
utredning av frågan. Kanske
man skulle kunna tillägga, att konstellationen
i huvudreservationen är
lika ovanlig i dagens läge. Där har högern
och bondeförbundet enat sig om
att avslå begäran om en utredning.

Nu kan man kanske säga, att utskottets
positiva inställning är en konsekvens
av den ståndpunkt, som utskottet
— och även riksdagen — intog förra
året, då man hade att behandla en motion
av herrar Swedberg och Helén, en
motion som närmast siktade till en folkomröstning
för utrönande av inställningen
till denna fråga. Riksdagen avslog
detta förslag med den motiveringen,
att man näppeligen vid en folkomröstning
kunde ställa frågan på ett så
klart och otvetydigt sätt, att det över
huvud taget gick att ordna en sådan
omröstning. Frågan var så pass outredd,
ansåg man, att det inte gick att
ta ställning till den. Är det då inte en
riktig konsekvens att riksdagen bifaller
motionärernas begäran om en utredning,
då man ju föregående år förklarade
sig sakna en sådan?

Som herr Svensson i Stenkyrka alldeles
nyss påpekade från denna plats,
är utskottsmajoritetens förslag resultatet
av en kompromiss. Det tjänar ingenting
till att dölja detta faktum. Det är i
själva verket ganska märkligt, att bakom
kraven på en utredning står människor,
som kan prestera de mest skilda motiveringar
för sitt ställningstagande.

För egen del skall jag klart och otvetydigt
uttala min inställning i denna
fråga. Den är gammal; jag tillägnade
mig den då jag först började tänka över
politiska frågor. Denna uppfattning går
helt enkelt ut på att det förefaller mig
från liberal synpunkt självklart, att staten
och kyrkan organisatoriskt skall
vara skilda från varandra. Bakom denna
uppfattning ligger också i dag den
meningen, att kan man frånhända staten
ett maktområde så gör man därigenom
en nyttig gärning. Det är min bestämda
uppfattning att det mycket väl
låter sig göra på detta område. Denna
uppfattning har sina rötter i 1800-talets
liberalism, där den för övrigt sammanstrålade
med den mening som då förfäktades
av de fria samfundens företrädare.
Det är dessa olika strömningar —
denna kulturliberalism å ena sidan och
denna frireligiösa uppfattning å den
andra — som har sammansmälts i den
ganska solida partibildning som vi i dag
har i folkpartiet, en sak som många av
dem som står utanför partiet aldrig upphör
att förvåna sig över. Jag finner inte
någon anledning att av opportunistiska
skäl komma med några rökridåer beträffande
min egen ståndpunkt i frågan.
Då den nu är deklarerad skulle
jag vilja tillägga, att jag för min del
inte skulle ha haft någonting emot att
gå längre och begära en utredning med
en klar och bestämd målsättning. För
att emellertid åtminstone nå någonting
i den här frågan har jag varit med om
det utredningsförslag, som majoriteten
här föreslår.

Frikyrkofolket går ju i dag — något
som ganska tydligt framgår av debatten

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

här i kammaren — på olika linjer. Man
står inte längre så eniga som man gjorde
under 1800-talet. En smula förvånande
är den inställning som från statskyrkofolkets
sida visas i denna fråga.
Man hade nu väntat sig att man •— vilket
faktiskt tidigare skett — från det
hållet skulle ha varit med om att begära
en utredning. Så har emellertid
inte skett. Den svenska statskyrkan har
otvivelaktigt under sin historia gjort
sig skyldig till många underlåtenhetssynder.
Jag tänker bl. a. på den tid, då
statskyrkan verkligen hade makt i samhället,
då man mycket kallsinnigt betraktade
strävandena till en utjämning
av levnadsstandarden. Dessa strävanden
har sedan slagit igenom och blivit allmänt
accepterade inom vårt folk. Jag
är övertygad om att man från statskyrkans
håll gör oklokt i att ställa sig så
avvisande mot detta utredningskrav som
faktiskt har skett. Denna hållning finner
man i synnerhet i remissutlåtandena.

Ett uttalande, som konstitutionsutskottet
gör och som med gillande citeras
även av reservanterna, skall jag be
att få upprepa. Utskottet säger ingressvis
att »de värden som kristen verksamhet
skapar åt vårt folk, utgöra en tillgång,
som bör tagas väl till vara». Jag
kan helt ansltua mig till en sådan skrivning.
Då jag gör detta, är det inte heller
av några som helst opportunistiska
skäl, av någon önskan att stå väl med
någon speciell kristen riktning. Jag tror
att det inte minst i dag i vårt land är
angeläget att man stöder och främjar
varje strävan hos en enskild eller en
grupp av enskilda människor, som lyfter
tanken en smula över den vardagliga
materiella behovstillfredsställelsen
och förmår dem att tänka över ting som
ligger helt utanför sådana ting. Det är
uppenbart att det finns människor som
utan att ha en i egentlig mening kristen
tro kan äga en betydande moralisk resning,
men det låter sig knappast förnekas,
att för ett helt folk iir det svårt

Förhållandet mellan staten och kyrkan

att undvara den moralbildande faktor
som kristendomen utgör. Den bildar i
själva verket ett fundament för etiken,
och ingen vetenskaplig världsbild kan
forma dess motstycke i hållfasthet och
styrka. Om man — som jag har anledning
att så gott som dagligen göra —
ser nevrosernas utbredning hos allt flera
människor, måste man säga sig att
denna rotlöshet hos många människor,
denna brist på stadga i tillvaron, sannolikt
till stor del bottnar i en brist på
tro på fastare värden. Jag tror att ingen
mentalsjukvård, ingen psykoterapi är i
stånd att restlöst ersätta detta. Detta,
herr talman, må vara sagt även av den
som inte själv har kunnat fångas av
den religiösa erfarenheten och därför
anser sig stå utanför dessa grupper.

Det vore självfallet omöjligt att hindra
människor från att genomlysas av
den kristna religionen, och det är ingalunda
min avsikt att försöka detta. Varje
erfarenhet talar ju för att trosföreställningarna,
om de bekämpas med våldshandlingar,
växer i styrka. Annorlunda
förhåller det sig med de samfund som
människorna bygger upp gemensamt
med likatänkande. Man kan tveka om
det är lämpligt att staten ger ett enda
av dessa sitt alldeles särskilda stöd. I
ett av remissuttalandena, som också
herr Kilsmo var inne på i en ganska
träffande vidräkning — jag syftar på
vad teologiska Lundafakulteten anfört
— för man ett resonemang som synes
mig mer än besynnerligt. Man riktar
bland annat opposition mot den gamla
associationstanken eller församlingstanken.
Under 1800-talet, då den meningen
var gängse, att var och en skulle klara
sig själv med ett minimum av statsingripanden
— man menar väl under den
ekonomiska liberalismens glanstid —
kunde man möjligen tänka sig denna
församlingsprincip tillämpad, men i dagens
situation, då vi alla vet att staten
har ett så starkt inflytande på olika samhällsområden,
förefaller det Lundafakulteten
naturligt att också kyrkan anmä -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

ler sig bland dessa som mottar statens
stöd. Lundafakulteten utlägger statskyrkans
innebörd på ett sätt som jag har
mycket svårt att förstå mig på. Man
säger, att det inte är fråga om någon
bekännelsekyrka. Man begär i själva
verket så ofantligt litet av dem som
tillhör kyrkan. Man är kanske tacksam
för att de låter döpa sina barn, låter en
präst viga sig eller jordfästa sig. Man
mottar även de klentrogna och de otrogna
i sin krets. Över huvud taget menar
man att denna statskyrka sträcker ut
sin famn mot alla, och att den har en
uppgift att fylla utan att man behöver
fästa så särskilt stort avseende vid det
egentliga bekännelsetvånget. Jag har,
herr talman, velat i polemik citera detta
därför att jag omöjligen kan föreställa
mig att denna ståndpunkt är hållbar,
och jag tror heller inte att den delas
ens av andra teologer. Det framgår ju
bl. a. av vad som anförts av Uppsalafakulteten,
som ju helt ansluter sig till
utredningskravet, att man där har en
annan syn på saken.

Nu kommer reservanterna med ett argument,
som de betraktar som det väsentliga,
nämligen att det svenska folket
i själva verket inte vill vara med
om en reform av här antydd beskaffenhet.
Den överväldigande majoriteten av
vårt folk vill bevara det nuvarande sambandet
mellan stat och kyrka, den vill
inte vara med om en upplösning. Det är
naturligtvis mycket möjligt att reservanterna
har rätt i denna förmodan,
därom skall jag inte profetera, men det
förefaller mig då som om det vore ett
alldeles särskilt tillfälle just för reservanterna
att följa utredningskravet och
låta den färdiga utredningen efterföljas
av en folkomröstning för att få ett belägg
för denna sin tro. Det verkar emellertid
som om man från reservanternas
sida inte var benägen att acceptera en
sådan ståndpunkt. Är man i själva verket
rädd för att folkmeningen skall ge
ett annat resultat?

Från vår sida skulle jag vilja säga

klart och tydligt ifrån, att om det inte
finns någon folkmening bakom kravet
på avskärande av banden mellan stat
och kyrka, så skall denna reform ej genomföras.
Det är ju egentligen ett alldeles
självklart påstående. Vad vi syftar
till är, vilket bör understrykas
många gånger i detta sammanhang, enbart
en förutsättningslös utredning som
— fastän det inte utsäges i utskottsutlåtandet
— så småningom skall bereda
människorna tillfälle att ta en definitiv
ställning till frågan. Jag tycker att detta
utredningskrav är så generöst formulerat
att det borde ha kunnat samla en
ännu större majoritet inom kammaren.
Jag tycker också att reservanternas, låt
vara mycket kortfattade, bevisföring är
otillfredsställande. Jag kommer därför,
herr talman, att stödja utskottets hemställan.

Medan jag har ordet vill jag ytterligare
fästa uppmärksamheten på en annan
reservation av långt mindre räckvidd,
som inte rör utskottsutlåtandets
kläm utan dess motivering och som helt
enkelt syftar till att man, för att inte
göra denna utredning hur vidlyftig och
omfattande som helst, skall begränsa
den och därifrån undantaga vissa områden,
frågor till vilka riksdagen helt
nyligen har tagit ställning och beträffande
vilka det inte förefaller oss reservanter
nödvändigt att återigen riva upp
en strid. Jag medger gärna att utskottets
skrivning i en detalj är något bättre
och tydligare på denna punkt. Det är
då man framhåller att frågan om de
teologiska fakulteternas ställning skall
bli föremål för övervägande inom utredningen.
Att detta inte utsäges i reservationen
innebär givetvis inte att denna
fråga skall undantagas, det förefaller
mig ganska självklart. Jag tillåter mig
därför också, herr talman, att i fråga
om motiveringen yrka bifall till den
till utskottsutlåtandet fogade reservationen
nr 1 av herr Weiland m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Sedan så många talare
yttrat sig i detta ärende skall jag fatta
mig mycket kort. Jag kan göra det så
mycket hellre som åtskilliga av dem
som redan liaft ordet gjort uttalanden
som jag utan vidare eller åtminstone i
stor utsträckning kan ansluta mig till.
Sålunda kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till vad bl. a. herrar Pettersson
i Norregård, Nelander, Hamrin och
Staxäng sagt. Att jag ändå vill säga
några ord beror på att jag anser denna
fråga vara av så oerhört stor betydelse.
Jag vill då gärna från början deklarera
att jag inte anser någon som helst utredning
nödvändig, ty jag vill inte vara
med om en skilsmässa mellan stat och
kyrka, och jag har den bestämda uppfattningen
att det är meningslöst med
en dylik utredning.

Prosten Hallén började sitt anförande
med att säga, att all oro bör vara borta,
här är ingen fara för att det kommer
att bli en skilsmässa; och i en replik
till herr IJåstad sade han bl. a. att det
skulle gräma honom mycket om det
bleve en skilsmässa mellan stat och
kyrka. Om man kunde få garantier för
att det under inga förhållanden blir
någon skilsmässa, så skulle man kanske
kunna vara med om det nu föreliggande
förslaget, men herr Hallén känner
liksom vi andra här i riksdagen
mycket väl till, att om en utredning
igångsatts kan man nog befara att den
resulterar i något helt annat än man
syftat till när man gick in för utredningen.
Till mycket stor del beror detta
naturligtvis på vilka personer som kommer
att sitta i denna utredning, och vi
har ju inte någon som helst aning om
vilka som får hand om detta uppdrag.
Vi har här hört toner som nog bådar
att denna utredning kan ge upphov till
åtskilligt. Jag vill bara hänvisa till herr
Fasts anförande, där han pekade på en
hel del saker vilka vi som önskar behålla
bandet mellan kyrka och stat inte
kan acceptera.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

Utskottet har här deklarerat, att det
inte alls vill vidkännas den motion som
ändå ligger till grund för utlåtandet,
men hur har man behandlat den motion
som man inte vill befatta sig med? Jo,
i klämmen under punkt 2 hemställer
utskottet, att motionen må anses besvarad
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt. Någonting sådant
säger man inte om en motion som man
inte vill biträda, utan i uttalandet ligger
ett erkännande av att också motionen
skall beaktas vid utredningen. Om
man inte klart tar avstånd från motionen,
kommer den helt naturligt att i
stor utsträckning beaktas av utredningen.

Många av dem som här talat för utredning
har sagt, att de inte skulle
vilja vara med om en skilsmässa mellan
stat och kyrka, om vi skulle ta ställning
till den frågan i dag. Ja, men har
man den meningen, anser jag att man
bör ge uttryck åt den redan nu. Varför
skall det tillsättas en kostbar och långvarig
utredning, om den inte har till
syfte att föreslå en skilsmässa? Det är
väl bättre att redan i dag säga nej till
en utredning, som man vet så litet om.

För min del vill jag tillägga, att den
som är född och uppfostrad i en bygd
där kristendomen haft ett starkt inflytande
skulle känna det mycket smärtsamt
den dag en skilsmässa mellan stat
och kyrka skulle inträda. När man
lärt sig uppskatta staten inte minst för
dess samband just med kyrkan, anser
man att det skulle bli en stor brist i
vårt statsväsen om denna skilsmässa
skulle inträda, och det är någonting
som jag under inga förhållanden vill
vara med om.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 2.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Dagens debatt har visat
att många av de talare som förordat en
utredning är anhängare av den svenska
statskyrkan och motståndare till tanken

70 Nr 31 Onsdagen den 28

Förhållandet mellan staten och kyrkan

november 1956 fm.

på skiljande av stat och kyrka. Även
jag skulle, om jag i dag hade att ta ställning
till statskyrkans vara eller icke
vara, rösta emot en skilsmässa. I likhet
med många andra har jag emellertid
den uppfattningen, att det i dagens
läge, efter den debatt av spörsmålet som
har fortgått under de senaste åren, är
väl motiverat att förhållandet mellan stat
och kyrka blir allsidigt belyst. Man rör
sig nämligen i debatten alltför mycket
med vaga uttryck utan att den konkreta
innebörden i dessa uttryck är
klar för dem som diskuterar. Man vet
egentligen inte mycket konkret om hur
de olika alternativ skulle se ut i verkligheten
som nu ställs mot varandra i
debatten. Redan detta, herr talman, är
ett skäl för en ytterligare belysning av
hithörande spörsmål. Dessutom medger
alla såvitt jag förstår att det finns
många problem — delproblem, om man
så vill — berörande förhållandet mellan
stat och kyrka som behöver klargöras.
Att det på olika punkter finns
behov av reformer betygas inte minst
av kyrkan själv. Herr Svensson i Ljungskile
har tidigare i dag genom att läsa
upp utdrag ur högerns program visat
hur tydligen även högerpartiet har
önskemål i fråga om förhållandet mellan
stat och kyrka, vilka inte är uppfyllda
i dag men vilkas uppfyllande
synes förutsätta en dessförinnan genomförd
utredning och belysning.

Det förefaller mig under dessa omständigheter
vara naturligt, såsom
många talare redan har påpekat, att
det görs en förutsättningslös utredning
som gäller hela komplexet och alltså
får innefatta inte bara dessa delproblem,
som väl alla önskar få belysta,
utan även innefattar frågan om ett skiljande
av stat och kyrka, låt vara att
jag, såsom jag tidigare har sagt, tillhör
dem som anser att den frågan saknar
aktualitet.

De skäl som reservanterna anför mot
en utredning är till största delen av
rent praktisk natur och enligt min me -

ning föga bärande, ehuru jag avstår
från att nu polemisera mot dem.

Härmed må nu vara hur som helst;
klart är att det inte finns någon principiell
skillnad i inställningen till statskyrkan
mellan majoriteten å ena sidan
och minoriteten å andra sidan, såsom
grupper betraktade. Det kan vara lämpligt
att det än en gång slås fast, att diskussionen
gäller huruvida det är lämpligt
att förutsättningslöst belysa denna
stora och viktiga samhällsfråga i hela
dess vidd. Det är på den punkten meningsmotsättningarna
framträder i utskottet.

Reservanterna ger emellertid ett finger
åt den ståndpunkten, att eftersom
de själva inte anser ett skiljande av stat
och kyrka vara aktuellt — det gör som
sagt inte jag heller — så behövs det
ingen utredning, och man bör motsätta
sig en utredning. Jag kan inte ansluta
mig till denna reservanternas ståndpunkt.
Många människor i vårt land är
varmt intresserade av frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka, angelägna
om att den skall bli allsidigt belyst.
Varför skulle man inte kunna tillmötesgå
dessa stora grupper om att få
en sådan belysning, grupper som är att
finna såväl bland anhängarna till statskyrkan
som bland dem, som av principiella
skäl har en annan uppfattning.

Nu föreligger i dag ett förslag om en
sådan utredning. Hur skall man då
kunna motsätta sig ett dylikt klargörande?
Det förefaller mig som om de principiella
skäl, som jag nu anfört, talar
för att denna utredning kommer till
stånd, och jag för min del röstar därför
för utskottet med den av herr Weiland
m. fl. angivna reservationen i fråga
om kristendomsundervisningen. Men
jag vill inte neka till, herr talman, att
jag gärna skulle ha önskat att utgångspunkten
för utskottsmajoritetens utredningsförslag
hade varit en motion med
en mindre ensidig motivering och en
delvis annan motivering än den som
den Edbergska motionen har.

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

Men vad denna motion innehåller är
i dagens läge irrelevant, vilket jag vill
understryka med anledning av herr
Rubbestads yttrande. Det är inte så att
en förutsättningslös utredning kommer
att vara i minsta mån bunden av vad
som står eller icke står i motionen, lika
litet som utredningen — som ju skall
vara förutsättningslös — kan vara bunden
av några andra direktiv rörande
vilka slutsatser man skall komma till.
Utredningen kommer att vara bunden
endast på det sättet att den skall belysa
ett visst område, vilket den tillsättes
för att göra. Vi kan därför lugnt avföra
motionen från debatten. Utskottets yttrande
är ju en helt annan sak, uppburet
som det är av en positiv inställning
till kristendomens grundvärden,
på vilka vår civilisation vilar.

Herr Håstad och i viss mån herr
Rubbestad har emellertid framfört en
motivering för reservationens negativa
slutsats, som går ett steg längre än vad
som finns antytt i själva reservationen.
Det har anförts, kanske tydligast av
herr Håstad, att det kan tänkas att även
om utredningen är förutsättningslös, så
kan från en grupp inom utredningen
så småningom komma fram ett förslag
till skiljande av stat och kyrka. Dessa
talare finner inte önskvärt att detta
sker. Eftersom de är motståndare till
att banden mellan stat och kyrka avskäres
tycker de heller inte att det är
önskvärt att ett förslag i sådan riktning
kommer fram och finner häri en
anledning att motsätta sig även en utredning.
Men vilken skada kan det
egentligen göra, att frågorna belyses,
att det kommer fram förslag av många
slag till större eller mindre reformer?
Ja, olägenheten skulle väl ur herr Ilåstads
synpunkt framträda, om folkets
majoritet visade sig önska en skilsmässa
mellan stat och kyrka, vilket jag inte
tror. — Men om någon väntar att efter
en utredning det kan gå annorlunda i
en fråga än han själv önskar, bör lian
därför motsätta sig en utredning? Om

Förhållandet mellan staten och kyrkan

man väntar att eventuellt själv komma
i minoritet i folket, skall man då säga
nej till utredning? Bör han då liksom
blockera behandlingen av frågan genom
att försöka hindra en objektiv utredning?
Om någon tänker sig det, skulle
det ju betyda att man vill hålla frågan
mörklagd för att hindra en eventuell
folkmajoritet — som jag inte tror kommer
att finnas i detta fall — att genomföra
det som en folkmajoritet önskar.
Ett sådant förfaringssätt förefaller mig
inte vara helt demokratiskt.

Personligen upprepar jag ännu en
gång, att jag tror inte att folkmajoriteten
skulle uttala sig för statskyrkans
avskaffande, och jag tror därför inte
på den risk, som tydligen skrämmer
herrar Håstad och Rubbestad så mycket,
att de inte ens vill vara med om en
belysning av hela spörsmålet. Jag vill
tillägga att det enligt min mening vore
naturligt att om en så genomgripande
förändring av vårt svenska samhälle
mot förmodan skulle bli aktuell, då bör
Sveriges folk ha tillfälle att först uttala
sig därom genom en folkomröstning.
Jag finner detta självklart, herr talman.
Mot den bakgrunden ter sig för mig
argumenten mot en förutsättningslös utredning
av hela komplexet såsom tämligen
svaga.

Herr talman! Visst kan det finnas
skäl av praktisk natur mot just den
form av utredning, som här ifrågasättes.
Men i dagens läge blir den aktuella
frågan för mig — den fråga som riksdagen
har att ta ställning till — följande.
Jag inskjuter att det verkar som
om det vore ganska många i kammaren
som tänker på liknande sätt. Frågan
blir: Skall vi säga nej till en allsidig
belysning av frågan om förbållandet
mellan stat och kyrka, ett spörsmål som
har så många olika aspekter som är
otillräckligt utredda och belysta? Skall
vi avskärma vissa delar av frågan och
säga att de och de sakerna får inte utredas?
Jag kan inte ansluta mig till
denna ståndpunkt. Jag tror, att det

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

svenska samhället och den svenska kyrkan
i längden har mest att vinna på en
allsidig upplysning.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin har ännu
en gång under denna debatt tagit upp
frågan om högerns program, som i stort
sett innebar dels att statskyrkan skulle
bibehållas, dels att statskyrkan skulle
få så stor frihet som möjligt. När vi nu
uttalat detta frågar herr Ohlin: Varför
går vi då inte med på den s. k. förutsättningslösa
utredning, som nu ifrågasattes
från utskottets sida? Ja, vi kan diskutera
ordet förutsättningslös hur länge
som helst. Vi kan i varje fall aldrig
komma ifrån att denna utredning har
sin grund i en motion, som tar sikte
just på det vi inte vill, nämligen slitandet
av banden mellan stat och kyrka,
och ingen kan heller bestrida möjligheten
av att utredningen kommer att
leda till ett förslag i denna riktning.
Då kan det inte finnas någonting, som
kan åberopas från demokratiska eller
andra synpunkter för ett tvång för oss att
verka för en dylik utredning. Skulle det
däremot ha varit konkreta förslag som
förelagts oss, hade vi fått diskutera dem
i vanlig ordning. Jag kan verkligen försäkra
herr Ohlin om att högerpartiet
inte har varit det parti som under de
senaste decennierna varit motståndare
till nyordningar inom vårt partis just angivna
gränser på det kyrkliga området.
Det är inte någon skyldighet för oss
att här, så att säga alternativt, i förväg
ta ståndpunkt till någonting, som vi inte
kan gilla. Jag tycker att denna sak är så
solklar, att den inte behöver närmare
diskuteras.

Sedan har herr von Friesen tillagt,
att vi högermän skulle vara liksom rädda
för en folkomröstning. Vi är ju själva
inom högern anhängare till folkomröstningar,
men det kan inte innebära
att vi har skyldighet att emot vår övertygelse
i sakfrågor gå med på alla möjliga
folkomröstningar bara för omröstning -

ens egen skull, d.v. s. att använda folkomröstningsinstitutet
såsom ett slags
Gallup-institut. Det är inte därför som
ett konsultativt referendum konstruerats,
utan det har konstruerats för att
vara en mätare av folkopinionen, när
denna folkopinion i författningsenlig
ordning framträder med tillbörlig
styrka.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Håstad sade, att man ju vet att utredningen
kommer med ett förslag i
den riktning som motionen anger. Det
måste vara ett missförstånd. Herr Håstad
har säkert på grund av den tidsnöd
som jag själv känner så väl till sagt
någonting annat än han menat. Han
kan inte mena att han i förväg vet att
utredningens majoritet kommer med
ett visst förslag. Utredningen skall vara
förutsättningslös, och varken herr Håstad
eller någon annan vet hur majoriteten
kommer att ställa sig till de olika
frågor som skall belysas. Det är möjligt
att någon grupp inom utredningen
kommer med ett förslag i motionens
riktning, men det är bara en gissning,
och härom vet man som sagt ingenting
med bestämdhet. Någon anledning för
statskyrkans anhängare att av det skälet
ta ställning mot utredningen har
herr Håstad icke presenterat i sitt senaste
anförande.

Herr Håstad sade vidare, att han och
hans meningsfränder inte har skyldighet
att alternativt ta ställning till något
förslag som de inte önskar. Nej, herr
Håstad, det gäller inte på någon enda
punkt att ta ställning till någon viss reform
av förhållandet mellan stat och
kyrka. Det gäller bara att ta ställning
till huruvida det bör tillsättas en förutsättningslös
utredning eller om man vill
försvåra debatten i denna fråga genom
att försöka hindra den mera allsidiga
belysning som en förutsättningslös utredning
skulle kunna medföra. Jag tycker
det inte skulle vara så svårt att på

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

denna punkt ta ställning för den linje
som innebär upplysning.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! I likhet med de närmast
föregående talarna skall jag begränsa
mig till att anföra ett par huvudsynpunkter.

Jag vill till att börja med ta fasta på
utskottets positiva uttalande om värdet
för samhället av den kristna verksamheten
och utskottets betonande av att
inga åtgärder bör vidtas som kan skada
dessa värden. Som en principdeklaration
är detta uttalande betydelsefullt.

Det synes mig nämligen innebära att
den så att säga översta synpunkten för
utredningen om den framtida relationen
mellan kyrka och stat skall vara att finna
den ordning som bäst tjänar de kristna
värdena.

Det är emellertid anmärkningsvärt,
såsom också har framhållits tidigare i
debatten, att de kyrkliga instanser, vilka
varit inkopplade på frågan, i allmänhet
har avstyrkt en utredning i nuvarande
situation. Varför har de gjort det,
herr talman? Jag undrar om inte följande
synpunkter varit väsentliga.

För den övervägande delen av kyrkans
folk är frågan över huvud taget
inte aktuell. De har som någonting självklart
accepterat den historiskt givna
ordningen och kan inte finna några
tvingande skäl för en ändring av mera
radikalt slag. Kyrkan omfattar ju alltjämt
praktiskt taget hela svenska folket,
och religionsfrihetslagen har i detta
avseende inte ändrat kyrkans ställning.
Att den i och för sig rätt naturliga
spänningen mellan kyrka och stat
under de senaste decennierna har
skärpts beror väl framför allt på statsmaktens
allmänna expansion. De svårigheter
som kyrkan upplevt är i princip
av samma slag som de som upplevs
på andra samhällsområden i denna tid.

Vi vet att den föreslagna utredningen
kommer att bli utomordentligt omfattande,
och man får räkna med, alt den

Förhållandet mellan staten och kyrkan

kommer att arbeta under en avsevärd
tidrymd. Utskottet har exemplifierat
de problem som möter. Även om utskottet
framhåller, att angelägna åtgärder
inte får fördröjas eller uraktlåtas,
därför att denna långsiktiga utredning
pågår, är det ändå, herr talman, att befara,
att så kommer att ske. Hur kommer
det t. ex. att gå med ett så betydelsefullt
betänkande som det som 1951
års kyrkomöteskommitté framlade förra
året? Kan man verkligen göra någonting
åt denna för den framtida relationen
mellan stat och kyrka centrala
fråga, när hela problemkomplexet på
nytt skall behandlas från delvis nya utgångspunkter?
Kommer inte tveksamheten
att bli ganska stor inför en rad
frågor, så länge nu ifrågavarande utredning
arbetar och så länge man inte
vet åt vilket håll den kommer att gå?
Utredningen skall ju vara en utredning
utan någon annan målsättning än kartläggning
av ett samhällsområde. Den
skall anskaffa material, som möjliggör
ett framtida ställningstagande.

Enligt utskottet skall utredningen
klarlägga religionens betydelse som
samhällsfaktor. Det är i sanning inte
någon liten uppgift, och jag tvivlar på
att en statlig utredning kan göra detta.
Kan över huvud taget en sådan utredning
göras objektivt och förutsättningslöst?
Kommer inte uppfattningen om
religionens betydelse som samhällsfaktor
att i väsentlig grad bero av vilken
samhällssyn man företräder? Utgår
man ifrån ett kristet västerländskt samhällsideal
kommer frågan att besvaras
på ett sätt. Företräder man den kulturradikala
samhällssyn, som menar att
de religiösa utsagorna faller på det
kunskapsteoretiska sanningsbegreppet,
kommer frågan att besvaras på ett annat
sätt. Med utgångspunkt i denna senare
inställning kommer religionen
närmast att uppfattas som en negativ
faktor i samhällslivet.

Även om utskottet utgår ifrån att kristendomen
är ett omistligt värde i vårt

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

samhälle och i viss mening därigenom
binder utredningen vid en bestämd
ståndpunkt, så kan det väl inte hindra,
att programmet inbjuder till en kamp
mellan skilda ideal och uppfattningar
om samhället och religionen. Det finns
kanske en grupp, som vill ha en sådan
kamp, men jag tror, herr talman, att
den är mycket liten i vårt land.

I Danmark tillsatte man 1928 en kommitté,
som skulle utreda frågan om förhållandet
mellan kyrka och stat och
skulle framlägga förslag till sådana
ändringar i det bestående förhållandet
som befanns önskvärda. Den skulle också
överväga frågan om en fullständig
skilsmässa mellan båda parter. Kommittén
arbetade i 12 år, och lyckades
icke komma fram till ett enhetligt förslag.
Skilsmässa förordades av en minoritetsgrupp.
Två minoritetsgrupper
framlade särskilda förslag till mindre
jämkningar i den bestående ordningen
och allting förblev vid denna ordning.
Det finns nog skäl att anta att det skulle
bli likadant här.

Nej, herr talman, låt oss ta upp konkreta
frågor i förhållandet mellan stat
och kyrka, frågor som pockar på sin
lösning och där förhållandet är utsatt
för slitningar. Det tror jag är en mera
realistisk linje än den som utskottet har
valt.

Det är i och för sig svårt att få något
riktigt grepp om ett förslag till en utredning,
som är så ytterligt allmänt hållet
som utskottsutlåtandet. Man kan
knappast säga att utskottets hemställan
är ett svar på motionärernas önskemål,
som är präglat av en ganska bestämd
tendens. Utskottet förtjänar respekt, för
att det inte har velat acceptera denna
tendens. Utskottet talar erkännsamt om
den kristna verksamheten och om religionens
betydelse, men man nämner
egentligen i detta sammanhang inte kyrkan,
även om den är förutsatt.

Det är emellertid viktigt, att en synpunkt
i detta sammanhang inte kommer
bort. Den svenska kyrkan är ju pri -

märt icke en statskyrka utan en folkkyrka.
Även efter en skilsmässa, om en
sådan skulle komma till stånd, skulle
den svenska kyrkan precis som de tyska
lutherska kyrkorna framträda som
en folkkyrka. I de motioner, som har
givit anledning till utskottets hemställan
och i vissa av inläggen i dagens
debatt har man behandlat kyrkan såsom
om den i stället borde organisera sig
som en förening av vuxna människor
med en viss religiös livsåskådning. Jag
tror att det är viktigt att det sägs inte
blott att man skall tillse, att de kristna
värdena bevaras och att staten har ansvar
för de religiösa angelägenheterna
utan också att kyrkan skall behandlas
så, att den alltjämt enligt sin bekännelse
kan arbeta vidare som folkkyrka,
hur än förhållandet till staten kommer
att gestalta sig. Det förefaller inte som
om denna synpunkt kommit fram i utskottets
skrivning. Kyrkan har icke
upprättats av staten. Så länge den funnits
i vårt land, har den emellertid varit
nära förbunden med statsmakten.
Skall nu förhållandet till statsmakten
omprövas, så bör en sådan omprövning
ta hänsyn till den svenska folkkyrkan
sådan som denna är och sådan som den
vill vara. Statsmakten bör visa så mycken
respekt för sin partner i ett månghundraårigt
äktenskap, att man, om en
utredning kommer till stånd, Också bör
fråga efter denna partners möjligheter
att arbeta som en folkkyrka även efter
en eventuell skilsmässa.

Detta är ett kärnproblem, från vilket
alla övriga frågor som utskottet omnämner
— kristendomsundervisningen, den
teologiska forskningen o. s. v. — måste
rullas upp. Så har skett i andra länder,
där man har haft med staten förenade
lutherska folkkyrkor och där förhållandet
mellan staten och kyrkan har omreglerats
därhän att statsmakten avstått
från sitt medinflytande i kyrkoärenden.

Från statens synpunkt är det måhända
också viktigt att staten själv frågar
sig vad det skulle innebära att den vid

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

sin sida hade en fri folkkyrka av den
svenska kyrkans storleksordning. Staten
måste fråga sig om en verklig skilsmässa
är önskvärd eller möjlig att åstadkomma.
Med sådana problem måste en
eventuell utredning befatta sig, men
dessa problem synes inte ha beaktats
tillräckligt av utskottet.

Herr talman! Givetvis kan det sägas
att många människor i vårt land är
svala i religiösa ting. Men det vore nog
felaktigt att dra alltför vittgående slutsatser
av detta förhållande. Det är ändå
kyrkan som av ålder skapar helgd över
de viktigaste och mest avgörande händelserna
i flertalet människors enskilda
liv. Den ger, som det med rätta har
sagts av flera talare här tidigare, ett
stöd åt moralbildningen, vilket vi inte
vill förlora. Den öppnar en fri kanal till
vad många människor — kanske långt
fler än man ibland tror — uppfattar
som en religiös verklighet.

Naturligtvis kan kyrkan fylla dessa
uppgifter även om banden med staten
slits. Men för min del uppfattar jag det
som ett allmänintresse att staten positivt
vårdar sig om kyrkan med respekt
för dess frihet. Skulle en opinion av betydelse
växa fram, som ställer sig kritisk
till den ställning kyrkan nu faktiskt
intar, då kommer saken i ett annat
läge. Det läget har vi emellertid inte
i dag.

Jag tvivlar på, herr talman, att denna
jätteutredning kommer att fylla ett förnuftigt
syfte, även om den skall vara
förutsättningslös, och därför ber jag att
få förena mig med herr Håstad i det av
honom framställda yrkandet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde i mitt första
anförande att jag inte har något
större intresse av att polemisera i denna
debatt. Jag har motiverat min egen
ståndpunkt. Men jag tror att den som
från principiell synpunkt efteråt vill

Förhållandet mellan staten och kyrkan

granska denna debatt i protokollet kommer
att hitta ett och annat som verkar
rätt underligt. Till detta hör väl i alla
fall den omständigheten, att herr Hjalmarson,
såvitt jag kunde höra, ställde i
motsättning till varandra ett kristet västerländskt
samhällsideal och ett kulturradikalt
samhällsideal. När man diskuterar
kyrka, moral och liknande frågor
borde man ju visa något litet återhållsamhet
och inte svänga sig hur som
helst med terminologien. Jag trodde,
när herr Hjalmarson nämnde det kristet
västerländska samhällsidealet, att
han skulle ställa detta i motsättning till
ett buddistiskt, hinduistiskt, muhammedanskt,
japanskt eller kinesiskt-österländskt
samhällsideal, men det gjorde
han inte, utan han satte i stället upp
någonting som han kallade ett kulturradikalt
samhällsideal. Jag räknar mig
inte till kulturradikalerna, även om jag
inte har någonting emot vare sig kultur
eller radikalism, men jag trodde i alla
fall att kulturradikalismen i detta land
i stort sett hade det gemensamt med
den kristet västerländska uppfattning,
som herr Hjalmarson talade om, att
dess samhällsideal har sin grund i judiskt,
kristligt och grekiskt tänkande,
alltsammans översatt i en västerländsk
kulturutveckling. Att det sedan finns
tyngdpunktsförskjutningar och olika
personliga livsuppfattningar inom denna
ram är en sak för sig, men man går
litet för långt när man behandlar terminologien
så som herr Hjalmarson
gjorde.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Svensson i
Ljungskile verkligen hade velat tänka
efter hur mina ord föll, så tror jag att
denna replik hade varit ganska överflödig
och att herr Svensson i Ljungskile
inte hade behövt ta mina ord till
anledning att frångå den princip som
han hade uppställt för sitt deltagande i

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

76 Nr 31

Förhållandet mellan staten och kyrkan

debatten, nämligen att inte ingå på onödig
polemik. När jag talade om en form
av kulturradikal samhällssyn, satte jag
detta begrepp i direkt sammanhang med
den uppfattning som såvitt jag vet brukar
framträda under den kulturradikala
etiketten och som underkänner religionen
såsom en positiv faktor, därför att
man anser att de religiösa uppfattningarna
är oförenliga med det teoretiska
sanningsbegreppet, och med denna
tolkning av uttrycket, herr talman, vidhåller
jag bestämt den uppfattning jag
har givit uttryck åt. Men jag har dessutom
en känsla av att herr Svensson i
Ljungskile och jag skulle ha rätt lätt för
att finna varandra i just den frågan,
även om vi kanske i andra ting, som
vi har diskuterat i denna debatt, inte
står på samma linje.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Först några ord till herr
Svensson i Ljungskile. Han anlade kvantitativa
synpunkter på det kommande
utredningsmaterialet och menade att
det kommer att bli så omfattande, att vi
inte behöver ta allt på en gång, och
därför kunde frågan om kristendomsundervisningens
ställning i vårt samhälle
anstå till ett annat tillfälle.

Så får man emellertid inte resonera,
ty allt beror naturligtvis på resultatet
av utredningens arbete och på de relationer
vi kan räkna med mellan stat
och kyrka. Antingen blir det status quo
— och då får man hoppas att vi får
behålla kristendomsundervisningen sådan
den nu är — eller också blir det en
radikal ändring, och då öppnar sig allehanda
möjligheter. Vi vet inte vart utredningsmaterialet
kan komma att leda,
och följaktligen vet vi heller inte vilken
plats och karaktär kristendomsundervisningen
kan komma att få. När
denna fråga en gång skall underställas
Sveriges folk i en folkomröstning, blir
emellertid kyrkans ställning inte den
första frågan, utan den första frågan

blir: Vad skall vi i det nya samhället
och i de nya förhållandena säga våra
barn om Gud? Man kommer med andra
ord att vilja ha besked om kristendomens
väsen och ställning i den offentliga
undervisningen. Den saken kan
man inte gå förbi med tystnad. Jag skall
nämna som exempel de teologiska fakulteterna.
Dessa är för närvarande
konfessionellt bundna i sitt arbete, och
det kan givetvis tänkas en sådan lösning
att detta blir en ohållbar linje. Vi
kan därför aldrig gå förbi den saken.
Ärligheten och klarheten kräver ett besked
till folket i den frågan. Den är
mycket viktigare än många andra frågor,
som blir föremål för utredning.

Då jag förmodar att debatten nu lider
mot sitt slut, vill jag begagna tillfället
att så gott jag kan dra fram något av
det väsentligaste som framkommit under
diskussionen i dag. Jag upprepar
då vad jag sade tidigare, nämligen att
det i dag har förnummits en annan ton
än den brukliga vid debatterna om andliga
spörsmål. För första gången har
alla de direkt kyrkofientliga och kristendomsfientliga
tongångar, som alltid
annars med större eller mindre styrka
gjort sig gällande, fallit bort. Det anser
jag vara en stor vinst för den allmänna
debatten. Jag beklagar bara att denna
positiva vinst delvis har fördunklats genom
att en del av oppositionens män
i denna kammare har framhållit den
Edbergska motionen på bekostnad av
det reella innehållet i utskottets utlåtande.

Vi står faktiskt har vid en milstolpe.
Jag har försökt att följa med vad som
skett i kyrkliga frågor under de senaste
50 åren. Vi har under den tiden
alltid haft såväl positiva, välvilliga röster
som fientliga och kritiska. Än en
gång konstaterar jag att så icke har
varit fallet i dag. I stället har man ådagalagt
mycken sympati, kärlek och förståelse
för Sveriges kyrka, och jag konstaterar
detta med glädje. Bakom reservanternas
rädsla för att det skulle inne -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

bära första steget till skilsmässa mellan
stat och kyrka, ligger egentligen en ömhet
och en månhet om Sveriges kyrka,
för vilken de är värda all tacksamhet.
Det vill jag ha sagt.

Herr talman, jag är inte rädd för en
utredning av det slag, som här skisserats,
och jag tycker inte heller att Sveriges
kyrka bör vara det. Då säger man
kanske att detta är alltför optimistiskt
resonerat och att jag är alltför blåögd.
Jag har dock under hela min riksdagstid,
i snart 50 år, alltid när frågor av
detta slag kommit före så långt jag förmått
fört kyrkans talan. Jag bör därför
inte kunna misstänkas vare sig för att
gå kyrkan emot eller för att sakna förmåga
att bedöma det verkliga läget. Jag
är övertygad om att det utredningsmaterial
som en gång — säkerligen i en
mycket avlägsen framtid — sammanställes
och förebringas, kommer att bli
av sådan natur att det kommer att stärka
kyrkans ställning och därmed gagna
vår svenska kyrka. Genom de rationaliseringar
och moderniseringar som utredningen
kommer att utvinna görs
kyrkan än bättre skickad att fylla sin
gärning bland Sveriges folk.

Herr Staxäng citerade välvilligt några
ord av mig vid 1951 års riksdag, då jag
tillät mig ge uttryck för det stora värde
jag tillmätte att samhället lierade sig
med alla goda krafter på sätt som jag
då närmare utvecklade. Jag vidhåller
nu vad jag då sade och är övertygad om
att detta är det bästa. Men jag är inte
rädd för det utredningsmaterial som
kan komma att förebringas, ty jag tror
som sagt att det inte kommer att försvaga
utan tvärtom att stärka ställningen
för Sveriges kyrka.

Herr BARK (s):

Herr talman! Liksom så många andra
skulle jag gärna vilja avlägga en bekännelse
och dessutom göra en del reflexioner
med anledning av vad som
här sagts. Då jag emellertid känner mina

Förhållandet mellan staten och kyrkan

riksdagskamrater och deras reaktion
inför var och en som kommer upp i talarstolen
just nu skall jag avstå därifrån.

Jag hade begärt ordet för att yrka
bifall till den reservation som avgivits
av herrar Weiland, von Friesen och
Svensson i Ljungskile. Jag gjorde det
därför att ingen socialdemokrat ställt
ett sådant yrkande. Jag gillar den motivering
som finns i denna reservation,
nämligen att det organisatoriska sambandet
mellan kyrka och skola nu är avklippt.
Det är inga kyrkliga instanser
som nu beslutar i skolans angelägenheter.
Detta avklippande kan ju inte tolkas
och har inte heller verkat som om
religion och kristendom försvunnit från
skolans schema och kursplaner. Man gör
sig skyldig till en förväxling om man
kommer med ett sådant argument. Det
är helt enkelt så, att det är andra instanser
än de kyrkliga som nu beslutar
i dessa frågor, och även riksdagen har
ju, som här flera gånger antytts, tagit
ställning till dem. Jag tycker också att
detta lilla undantag, som finns påtalat
i denna reservation av herrar Weiland,
von Friesen och Svensson i Ljungskile,
är riktigt, och jag vill därför yrka bifall
till reservationen i fråga.

Innan jag slutar mitt anförande skall
jag emellertid på bara en halv minut
säga, att det som gjort att liberaler och
socialdemokrater denna gång gått gemensamt
kanske beror på deras innersta
uppfattning om människovärdet och friheten,
att den enskilda människan skall
ha rätt att ta ställning till religion och
livsåskådning och även frivilligt bestämma,
vilken organisation man vill
tillhöra.

Herr talman! Ännu en gång ber jag
att få yrka bifall till den ifrågavarande
reservationen.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Bark gjorde sig skyldig till en motsägelse
när han talade om det där lilla

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Förhållandet mellan staten och kyrkan

undantaget, och jag undrar om inte
herr Bark vid litet närmare eftertanke
måste medge, att frågan om kristendomsundervisningen
i våra skolor —
och till skolor måste man väl hänföra
läroverk, universitetens teologiska fakultet
o. s. v. — är en så väsentlig fråga,
att man måste säga att därmed har
man i väsentlig grad gjort denna utredning
till något annat än en förutsättningslös
utredning.

Herr talman! Den som suttit i riksdagen
så länge som jag och erinrar sig
de många debatter vi haft om katekesundervisningen
och vad som skall läggas
till grund för kristendomsundervisningen
i skolorna, har en stark känsla
av att detta är en av de betydelsefullaste
frågorna i utredningen. Under sådana
förhållanden måste jag säga, att en dylik
inskränkning inte står i överensstämmelse
med utskottets kläm.

Herr talman! Jag vidhåller yrkandet
om bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Jag räknar mig till den
grupp som genom sin religiösa bakgrund
känner sig fast bunden till den
svenska statskyrkan. Jag vill självklart
ha en stark kyrka, en kämpande, en
uppsökande, en själavårdande kyrka.
Men vi som är knutna till det kyrkliga
arbetet inom statskyrkan ser fler och
fler exempel på hur det kyrkliga livets
utformning blir mer och mer beroende
av instanser och myndigheter, som inte
kan ta någon hänsyn till kyrkans rent
religiösa verksamhet. Ärkebiskop Brilioth
har själv i en bok givit ett klart
belägg för hur de människor som arbetar
inom kyrkan känner det. Jag vill
här citera ett par rader ur ett kapitel,
som bland annat handlar om pastoratsindelningen,
prästlönereformen och lagen
om tjänstebostäder, som ju också
rör prästgårdarna. Ärkebiskopen säger:
»Med växande oro, ja, med pressande

vånda frågar man sig: Var stå vi? Quo
tendimus? Vilken framtid går Sveriges
kyrka till mötes? Hon och hennes tjänare
besjälas av en djupt rotad lojalitet
mot ’det världsliga regementet’ och hysa
en bestämd motvilja mot att engagera
sig i politiska strider. Intill år 1954
hade det synts ganska möjligt, att statens
och kyrkans samliv skulle kunna
fortsätta efter samma linjer som hittills.
Men dessa år ha skapat en stor
ovisshet, en växande oro. Vi skola med
tacksamhet erkänna, att man på vissa
områden alltjämt kan tala om en positiv
vård om kyrkan, i det att interna kyrkliga
frågor äro föremål för behandling
av statliga kommitéer med positiv inställning.
Men inför de stora kyrkopolitiska
avgörandena gripas allt flera av
oro och undran. Den frågan tränger sig
på: Kan detta fortsätta, utan att kyrkan
tar obotlig skada? Har ''vården om kyrkan’
vänts i sin motsats, och har det väsentliga
villkoret för kyrkans och statens
samliv bortfallit?»

Ja, herr talman, det är detta, som
jag vill, att en utredning skall klarlägga.
Vi måste ha fullkomligt fasta linjer rörande
relationerna mellan staten och
kyrkan. Jag är ganska övertygad om att
en utredning kommer att visa, hur
trängd kyrkan redan är av statsmakterna.
Detta kommer säkert i sin tur att
göra, att stora grupper av det svenska
folket, som uppriktigt önskar en stark
och kristlig humanistisk grund för vårt
samhällsliv, kommer att inse, att om vi
vill ha en kristen grund att bygga på,
måste vi också se till att kyrkan får den
inre friheten och de yttre möjligheterna
till religiös verksamhet. Det är däri,
jag ser den största och djupaste motiveringen
till en allsidig och förutsättningslös
utredning. Jag tror, att vi på så sätt
skulle kunna väcka de grupper av vårt
folk, som i dag inte kommit till insikt
om kyrkans ställning, vilken ärkebiskopen,
som jag nyss citerade, klargjort
på ett, jag höll på att säga, skakande
sätt.

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag. Dock ansluter
jag mig till den motivering, som finns i
reservation nr 1) angående kristendomsundervisningen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Med viss självövervinnelse
— det måste jag erkänna — har
jag beslutat avstå från att tala vid denna
timme och nöjer mig mer att yrka
bifall till utskottets hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
föreslås i reservationen av herr Weiland
m. fl.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Ragnar Bergh m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Norregård begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Pettersson i Norregård och Håstad
begärde emellertid rösträkning,

Förhållandet mellan staten och kyrkan

varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 128
ja och 57 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av denna motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Weiland m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Friesen
begärde emellertid votering, i anledning
varav följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
konstitutionsutskottets motivering i
utskottets utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Weiland
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
81 ja och 53 nej, varjämte 53 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

§ 5

Ändring i lagen om hyresreglering
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1956 dagtecknad
proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag (hyresregleringslag);

2) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag (bostadsrättskontrollag);

3) lag med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m.;

4) lag med vissa bestämmelser, som
skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört; samt

5) lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal.

På hemställan av utskottet i dess utlåtande
nr 21 hade riksdagen för sin del
antagit de delar av propositionen, som
innehållit förslag till fortsatt förlängning
av hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen
samt ändring av
8 a § hyresregleringslagen och förslag
till lag med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid äktenskaps upplösning m. m.,
varefter Kungl. Maj:t den, 7 juni 1956
förordnat i enlighet härmed (SFS nr
303—305).

Kungl. Maj :ts förslag innebar i huvudsak,
att en successiv avveckling av hyresregleringen
skulle börjat den 1 juli
1956. Genom beslut av Kungl. Maj:t
skulle sålunda hyresregleringslagen och
bostadsrättskontrollagen kunna bringas
att upphöra i ort eller del av ort, där
läget på bostadsmarknaden icke krävde
fortsatt hyresreglering. Skulle avvecklingen
föra med sig stora hyresstegringar,
skulle dock hyresregleringen
kunna återinföras. Bestämmelserna i
hyresregleringslagen om hyreskontroll
skulle ej vara tillämpliga i fråga om lägenheter
i hus, för vilket utgått tertiäreller
egnahemslån, vilket slutligt beviljats
efter den 30 juni 1956; hyrorna för
sådana lägenheter skulle bestämmas i
samband med lånets beviljande och hyresregleringen
gripa in, om lånet uppsades
till betalning eller lägenhet uthyrdes
i andra hand. I fråga om bostadsupplåtelse
i hotell- eller pensionatrörelse
skulle hyresregleringslagen vara
tillämplig endast för de minsta hotellens
och pensionatens del. Grundhyran skulle
kunna nedsättas, om lägenhetens
skick avsevärt försämrats eller hyresgästs
förmåner påtagligt inskränkts. Då
den allmänna hyreslagen i motsats till
hyresregleringslagen icke beredde hyresgästen
ett tillfredsställande skydd i
hans besittning till lägenheten, föreslogs
en lagstiftning om besittningsskydd för
hyresgäst, när hyresregleringslagens bestämmelser
om uppsägningsskydd icke
gällde. Enligt den föreslagna lagen skulle
hyresgäst i princip få rätt till nytt
hyresavtal, då den tidigare hyrestiden
löpt ut. Hyresvillkoren skulle i första
hand bestämmas genom överenskommelse
mellan hyresvärd och hyresgäst; kunde
de ej enas, skulle avtalet upptaga de
villkor hyresvärden fordrat, eller, om
hans krav vore otillbörligt, samma bestämmelse
som det tidigare hyresavtalet.
Tillämpningen av den nya lagen
föreslogs skola ankomma på allmän
domstol, dock med rätt för parterna att
i stället vända sig till medlingsnämnd
för hyrestvister. Lagarna skulle enligt

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

förslaget gälla till och med den 30 september
1957.

I förevarande utlåtande hade utskottet
även behandlat

dels sju före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen inom
första kammaren

nr 354 och 355 av herrar Norling och
öhman samt

nr 458 av herr Ewerlöf m. fl.
samt inom andra kammaren
nr 274 och 275 av herr Johansson i
Stockholm m. fl.,

nr 289 av herr von Friesen och
nr 596 av herr Hjalmarson m. fl.
dels ock fjorton i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 583 av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.,

nr 584 av herr Magnusson,
nr 585 av herrar Norling och Persson,
Helmer,

nr 586 av herr Bergh, Ragnar,
nr 587 av herr Lindblom m. fl. och
nr 588 av herrar Lindblom och De
Geer

samt inom andra kammaren
nr 766 av herr Rubbestad m. fl.,
nr 767 av herr Engkvist m. fl.,
nr 768 av herr Gezelius m. fl.,
nr 769 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 770 av fröken Wetterström,
nr 771 av herr Ståhl,
nr 772 av herr Ståhl m. fl. och
nr 773 av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.

Av motionerna voro följande likalydande,
nämligen I: 354 och II: 275, I:
355 och 11:274, 1:458 och 11:596, I:
583 och 11:766, 1:584 och 11:770, I:
585 och II: 769, I: 586 och II: 768, I: 587
och II: 772 samt I: 588 och II: 771.

I motionerna 1:585 och 11:769 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag till ändring av
1 och 26 §S hyresregleringslagen.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

I motionerna I: 354 och II: 275 hade
föreslagits, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om förslag till
lag avsedd att i de fall, där hyresgäst
i s. k. industribostäder uppsagts till avflyttning
på grund av slutad anställning,
bereda erforderligt hyresskydd
till dess annan lämplig bostad ordnats,
exempelvis genom kommunalt organs
försorg».

I motionerna I: 355 och II: 274 hade
yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om förslag till
lag om fördelning av hyreslägenheter
efter behovsprincip genom samhälleligt
(kommunalt) organ, avsedd att tillämpas
i landets största städer samt i övriga
tätorter med svår bostadsbrist, där
ett mer avsevärt bestånd av hyreslägenheter
förefinnes».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att,
sedan beslut under vårsessionen fattats
i enlighet med utskottets utlåtande nr
21 beträffande vissa delar av de genom
förevarande proposition, nr 168, framlagda
förslagen till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, samt lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, återstående delar icke kunnat
antagas i oförändrat skick — måtte
för sin del antaga av utskottet framlagda
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.;

2) lag angående ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna till lagen den
19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

3) lag med vissa bestämmelser, som
skola iakttagas sedan hyresregleringen
upphört;

6 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

B. att riksdagen — med förklaring att
det genom propositionen nr 168 framlagda
förslaget till lag om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal
icke kunnat antagas i oförändrat skick
— måtte för sin del antaga ett av utskottet
framlagt förslag till lag om rätt
i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal; C.

att motionerna I: 458 och II: 596,
i vad de innehölle yrkande om undantag
från hyresregleringen, 1:586 och
11:768, 1:587 och 11:772, såvitt däri
yrkats avslag å propositionens förslag
till lag om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal, I: 583 och II: 766, i
vad däri yrkats ändring av sistnämnda
lagförslag beträffande upplåtelse som
vore betingad av anställningsförhållande,
I: 584 och II: 770, I: 585 och II: 769,
I: 588 och II: 771 samt II: 773 måtte avslås; D.

att motionerna 1:354 och 11:275
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna I: 355 och II: 274
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionerna 1:458 och 11:596,
såvitt däri begärts skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om förslag till
1957 års vårriksdag om plan för en total
avveckling av hyresregleringen, i
den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att motionerna 1:587 och 11:772,
i vad de innehölle yrkande att riksdagen
måtte uttala sin anslutning till att
justitieministern skulle bemyndigas att
ofördröjligen tillkalla sakkunniga för en
översyn av allmänna hyreslagen, i den
mån de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. att motionerna 1:583 och 11:766,
såvitt däri begärts skrivelse till Kungl.
Maj :t om skyndsam översyn av allmän -

na hyreslagen, i den mån de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

I. att motionen II: 289 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

J. att motionen II: 767, i den mån den
ej kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört i sin motivering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I. av herrar Ebbe Ohlsson och Östlund,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A) (lika med utskottet under A) med
vissa ändringar beträffande de under
1) och 2) upptagna lagförslagen);

B) att riksdagen måtte avslå det genom
propositionen nr 168 framlagda
förslaget till lag om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal;

C) att motionerna I: 458 och II: 596,
i vad de innehölle yrkande om undantag
från hyresregleringen och ej bifallits
ovan under A) och B) eller nedan under
F) och L), I: 583 och II: 766, i vad
däri yrkats ändring av sistnämnda lagförslag
beträffande upplåtelse som vore
betingad av anställningsförhållande,
I: 585 och II: 769, I: 588 och II: 771
samt II: 773, i vad däri yrkats undantag
från besittningsskyddslagen av nytillkommande,
privatfinansierade hus, måtte
avslås;

D) och E) (lika med utskottet);

F) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att Kungl. Maj:t
inför 1957 års riksdag måtte framlägga
förslag till plan för en total avveckling
av hyresregleringslagstiftningen; G)

—J) (lika med utskottet);

K) att motionerna I: 458 och II: 596,
till den del de överensstämde med
beslut under A) och B), 1:586 och
11:768, 1:584 och 11:770, 1:587 och
II: 772, såvitt däri yrkats avslag å propositionens
förslag till lag om rätt i vis -

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

sa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal,
samt II: 773, i vad däri yrkats fritagande
från hyresregleringen av nytillkommande,
privatfinansierade hus och möblerade
enkelrum, måtte bifallas;

L) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om sådan ändring
av gällande statliga låneförfattningar,
att fördelningen på olika lägenheter av
det av bostadsstyrelsen fastställda totala
hyresbeloppet skulle tillkomma fastighetsägare
i stället för hyresnämnd;

II. av herrar Herbert Hermansson,
Nyberg, Georg Carlsson och Hansson i
Skegrie, som dels föreslagit viss ändring
i övergångsbestämmelserna till den
föreslagna lagen om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal, dels ock
ansett, att utskottet under H) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 583 och II: 766 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om så
skyndsam översyn av allmänna hyreslagen,
att förslag till ändrade bestämmelser
om besittningsskydd för hyresgäst
måtte kunna framläggas redan till
1958 års riksdag;

III. av herrar Spetz och Nestrup, vilka
dels föreslagit viss annan lydelse av
26 § hyresregleringslagen, dels hemställt
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 587 och II: 772 avslå propositionen,
i vad anginge förslaget till
lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal, dels ock hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
rörande frågan om ett förbättrat
besittningsskydd för hyresgäster skulle
verkställas och bedrivas med sådan
skyndsamhet, att förslag i frågan kunde
föreläggas 1958 års riksdag;

IV. av herrar Nyberg, Spetz och Nestrup,
vilka ansett att utskottet bort med
tillstyrkande av motionerna I: 588 och
11:771 hemställa, att 2 § förslaget till
lag med vissa bestämmelser, som skola
iakttagas sedan hyresregleringen upphört,
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, lämnades, beträffande
föredragningssättet, ordet till

Herr ANDERSSON i Löbbo (s), som
yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 28 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis;

att punkten A behandlas på det sätt,
att först föredrages de i punkten tillstyrkta
lagförslagen vart för sig, det
första paragrafvis och, där så erfordras,
styckevis, med förslaget till ändrade
övergångsbestämmelser samt lagförslagets
ikraftträdandebestämmelse, ingress
och rubrik i nu angiven ordning sist,
varefter utskottets hemställan i punkten
A föredrages;

att punkten B föredrages i följande
ordning, nämligen först i ett sammanhang
1—10 §§ av det i punkten tillstyrkta
lagförslaget, därefter slutbestämmelserna
i samma lagförslag, vidare förslagets
ingress och rubrik samt sist utskottets
i punkten gjorda hemställan;

att vid behandling av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed föredrogs först
punkten A. 1) Utskottets förslag till lag
angående ändring i lagen om hyresreglering
m. m.

Efter föredragning av 1 § anförde:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Den lagstiftning, som
vi nu går att behandla, har av till och
med mycket framstående jurister omvittnats
vara synnerligen komplicerad
och svårtolkad. Den kan inte heller betraktas
som vilken kristidslagstiftning

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

som helst. Visserligen tillkom den i början
av andra världskriget för att, som
det uttrycktes, hindra vissa skadeverkningar
av den knapphet på hyreslägenheter,
som uppstod genom att byggnadsproduktionen
efter krigsutbrottet
gick ned avsevärt.

Lagstiftningens bibehållande efter
kriget har emellertid inte dikterats av
den ursprungliga krissituationen. I stället
har hyresregleringen kommit att
ingå som ett led i en bostadspolitik,
vilken kännetecknas av tvångsingripanden
i olika former från samhällets sida
samt avsevärda generella och individuella,
ekonomiska, statliga och kommunala
stödåtgärder. När man nu trots allt
inför de kaotiska förhållanden, som råder
på bostadsmarknaden, med en bostadskö,
som inte är i avtagande utan
ständigt blir längre, tvingas successivt
lätta på hyresregleringen, kan detta inte
betraktas såsom en isolerad företeelse.
Tvärtom måste man se det som ett led
i strävandena att åstadkomma mer
marknadsmässiga förhållanden på fastighets-
och bostadsmarknaden.

Det får alltså betraktas såsom en åtgärd
av flera till övergång från ett bundet
system, som visat sig slå fel, till ett
friare system, som på längre sikt kan
komma de bostadssökande till godo i
form av ökad tillgång på fastigheter och
bostäder.

Det är måhända tveksamt om regeringen
och utskottsmajoriteten oförbehållsamt
betraktat den nu föreslagna avvecklingen
på sådant sätt som jag här
skisserat. Litet eftertanke och en kort
erinran om vad som i övrigt hänt på
det bostadspolitiska området under det
senaste året bör emellertid något kunna
belysa sammanhanget.

Vi kan erinra om beslut här i kammaren
i år och föregående år om en
successiv avveckling av de s. k. tilläggslånen.
Vi kan vidare erinra om statsrådet
Ericssons direktiv för den bostadspolitiska
utredningen, som avgav sitt
betänkande i slutet av år 1955, i vilka

direktiv han förklarade, att de ekonomiska
insatserna från det allmännas
sida av generell karaktär i syfte att
mera allmänt påverka relationen mellan
hyror och inkomster borde få vika
för ingripanden som avser att förhjälpa
hushåll med små ekonomiska resurser
till en godtagbar bostad.

I sak innebär ju detta att man övergivit
en av de grundläggande principerna
för regeringens bostadspolitik,
nämligen den principen att staten till
byggande av bostäder skall, oavsett de
kommande hyresgästernas förmåga att
själva betala sina hyror, bidraga med
väsentliga belopp för att hålla hyrorna
under det marknadsmässiga värdet.
Denna utredning har som sagt numera
framlagt sitt förslag i ärendet och vi
hoppas att detta förslag kommer att föranleda
proposition till nästa års riksdag.

I detta sammanhang kan ju också, såsom
tecken på att en ny syn håller på
att göra sig gällande på det bostadspolitiska
området, nämnas de olika initiativ
från kommunernas och penninginstitutens
sida som går ut på att öka bostadssparandet.

För oss högerreservanter står det således
fullkomligt klart att hyresregleringens
successiva avveckling är en av
de många åtgärder som måste vidtagas
för att man på längre sikt skall få ett
friare och bättre system på bostads- och
fastighetsmarknaden. De förslag om en
längre gående avveckling av hyresregleringen,
som framlagts i reservation nr
1, kan naturligtvis komma att medföra
viss uppjustering av hyrorna, men å
andra sidan kommer en tillämpning av
de bostadspolitiska åtgärder, som högerpartiet
i andra sammanhang förordat,
att medföra en kostnadspress på
bostadsbyggandet som kan beräknas
motväga de hyreshöjningar en avveckling
av regleringen medför. Detta samband
är viktigt att hålla i minnet när
hyresregleringslagstiftningen diskuteras.

Jag skall, herr talman, övergå till att

Onsdagen den 28 november 1950 fm.

Nr 31

något närmare motivera och utveckla
våra konkreta förslag till avveckling av
hyresregleringen. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna är ense om att
man i möjligaste mån skall försöka få
till stånd en regional avveckling av hyreskontrollen.
Skillnaden i uppfattningen
består måhända här endast i nyanser.
För vår del anser vi att regeringen
uppmärksamt skall följa de möjligheter
till regional avveckling som finns.
För att kunna göra detta är det enligt
vår mening nödvändigt att ha tillgång
till en närmare utarbetad plan över den
etappvisa avveckling av regleringen
som bör ske. En genomgång av de orter,
där hyresregleringen kan inom en
inte alltför avlägsen tidpunkt slopas,
bör göras.

Målet bör vara att regleringen vid en
mer fixerad tidpunkt i framtiden skall
vara helt slopad. En sådan plan för avveckling
av regleringen, som naturligtvis
inte endast bör ta sikte på den regionala
avvecklingen utan även på den
kategorimässiga, bör snarast presenteras
riksdagen, så att kammaren har
möjlighet att uttala sig om de reella utsikterna
att inom viss tid få bort hela
regleringen. Utskottsmajoriteten har visserligen
framhållit att då man nu redan
börjat avveckla hyresregleringen och
fortsättning väntas följa — en sak som
inom parentes är helt självklar — så
skulle riksdagen inte behöva att närmare
befatta sig med frågan, men jag
tycker att detta vittnar om ett svagt
intresse för hela problemställningen.
Det är klart det måste bli Kungl. Maj :t
som vidtar de praktiskt administrativa
åtgärderna för regleringens avskaffande,
men det hindrar inte att riksdagen
även bör helt engagera sig i det
principiella beslutet om avvecklande av
regleringen.

Vad beträffar den kategorimässiga
avvecklingen ansluter vi högerreservanter
oss i huvudsak till det förslag hyresregleringskommittén
framlagt. Vi anser
att detta förslag i stort sett är väl

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

avvägt. Det överensstämmer också till
sina väsentligaste delar med de propåer
och motionsframställningar, som högerpartiet
vid ett flertal tillfällen under de
senaste åren gjort här i riksdagen men
som då helt avvisats av riksdagen.

När man bedömer frågan om hyresregleringens
avveckling är det naturligtvis
lätt att framför allt skjuta in sig
på de förmenta skadeverkningar som
en sådan avveckling skulle medföra. Det
finns ingen anledning att fördölja att
avvecklingen av en hyresreglering, som
är så pass gammal som denna, kommer
att medföra vissa kortvariga rubbningar
på bostadsmarknaden.

Orsaken härtill är visserligen direkt
själva avvecklingsproceduren, men ser
man något djupare på problemet, måste
ju var och en säga sig, att grunden till
det hela ligger i att man under en alltför
lång tid har bibehållit ett statligt ingrepp,
trots att de ursprungliga förutsättningarna
för ingreppet inte längre
föreligger. Detta har medfört, att hyresregleringen
förorsakat uppenbara olägenheter
på bostadsmarknaden. För att
få bort dessa olägenheter och åstadkomma
normala förhållanden är det nödvändigt
att avskaffa hyresregleringen,
men det är då också nödvändigt att under
en kortare tid ta vissa nackdelar
med regleringens avskaffande. På längre
sikt skall det säkerligen bli uppenbart,
att de positiva fördelarna av en
fri hyresmarknad kommer att vara så
dominerande, att man är tacksam att
regleringen inte bibehållits.

När det gäller regleringens slopande
i statsbelånade hus har utskottsmajoriteten
och reservanterna i stort sett samma
principiella uppfattning. Vi högerreservanter
vill emellertid gå något
längre än utskottsmajoriteten och anser,
att regleringen kan avskaffas för alla
statsbelånade hus, där de lånebeviljande
organen fortfarande utövar en viss
kontroll på liyressättningen.

Vidare anser vi, att fördelningen på
olika lägenheter av det hyresbelopp,

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

86 Nr 31

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

som fastställes av bostadsstyrelsen, skall
tillkomma fastighetsägaren i stället för
hyresnämnden. Detta är motiverat ur
administrativa och praktiska synpunkter.
Att överlåta till hyresnämnden att
verkställa fördelningen innebär ju i realiteten
en dubbel kontroll av hyrorna,
vilket är en både tidsödande och omfattande
procedur. Känt är ju också, att
det råder en hög arbetsbelastning för
hyresnämnderna, varför en sådan åtgärd,
som innebär att hyresnämnderna
befrias från detta arbete, är väl motiverad.
Jag kan inte se, att det finns anledning
befara, att fastighetsägarna
skulle missbruka sina möjligheter att
bestämma över fördelningen i sådan utsträckning
att man med hänsyn därtill
skulle behöva avstå från denna avvecklingsmöjlighet.

I fråga om avvecklingen av regleringen
i nytillkommande hyreshus har vi
högerreservanter gått ett steg längre än
utskottsmajoriteten och förordat en total
avveckling av regleringen i detta
hänseende. Genom en sådan åtgärd skapar
man en fri sektor på bostadsmarknaden,
mot vilket ju knappast bör kunna
riktas någon invändning. Frågan är
också, om inte ett frisläppande av denna
sektor kan komma att stimulera intresset
för att pröva nya byggnadsmetoder
genom att byggherren icke behöver
räkna med risken att de av honom
uppgivna anskaffningskostnaderna korrigeras
av hyresnämnden.

Vad beträffar lägenheter, som upplåtes
för annat ändamål än bostad, ansluter
vi oss också till vad hyresregleringskommittén
anfört. De skäl som kommittén
andragit härvidlag är enligt vår
uppfattning så tungt vägande, att en fri
hyresmarknad på detta område framstår
såsom angelägen. Även här är det emellertid
självfallet att man måste ta hänsyn
till de aktuella förutsättningarna
och de sannolika verkningarna i det
aktuella läget. Särskilt i de större städerna
råder ju betydande brist på sådana
lokaler, som här avses, och det är

möjligt att just detta förhållande kommer
att få vissa återverkningar på hyresnivån.
Med hänsyn till att vi dock beträffande
bostadslägenheter förordar en
långt gående avveckling kan det inte
anses motiverat, att man för dessa speciella
grupper hyresgäster, nämligen
småföretagare, rörelseidkare, hantverkare
etc., skall göra ett särskilt undantag
från denna del av priskontrollen.

Vad beträffar slopandet av hyresregleringen
för de möblerade enkelrummen
är det nog ganska klart, att regleringen
här medfört en minskad benägenhet
att hyra ut dylika rum. Detta torde
i huvudsak bero på risken för uthyraren
att ej kunna bli av med en
olämplig hyresgäst. Enligt vår mening
är det önskvärt att åstadkomma en förbättring
av uthyrningsviljan beträffande
sådana bostäder. Om utbudet på
dessa rum ökas, kan konkurrensen om
de minsta bostadslägenheterna väntas
minska. Vi har därför ansett det nödvändigt
att man redan nu avvecklar
hyresregleringen för lägenheter, som
uthyres i möblerat skick och omfattar
mindre än två rum.

Vad sedan angår de mindre bostadshusen
har utskottet menat, att regleringen
för närvarande icke bör avvecklas.
Vi högerreservanter har för vår
del ansett denna hållning vara inkonsekvent.
Följdriktigt är att inte göra någon
skillnad mellan denna kategori av
bostäder och flerfamiljshusen, då exempelvis
statsbelånade tvåfamiljshus i
fråga om hyreskontrollen är underkastade
samma bestämmelser som de statsbelånade
flerfamiljshusen. För övrigt
får anses, att de skiljaktigheter i andra
avseenden, som kan finnas mellan dessa
huskategorier — exempelvis det i tvåfamiljshusen
personligare och därmed
komplicerade förhållandet mellan hyresvärd
och hyresgäst — just talar för
en mera vittgående avveckling av regleringen
för tvåfamiljshusen. Enligt vår
mening är det sålunda motiverat att
undantaga dessa hus från regleringen.

Onsdagen den 28 november 1950 fm.

Nr 31

Vi högerreservanter har också ett särskilt
yrkande om ändring av lagen om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt. Det gäller här ett önskemål
som framförts vid ett flertal tillfällen
under de senaste åren och som går
ut på att ägare av bostadsrättslägenhet
skall kunna försälja sin lägenhet till det
pris, som den verkligen betingar i en
fri marknad. Det är enligt vår mening
ett rättvisekrav att dessa lägenhetsinnehavare
vid avveckling och försäljning
av sina lägenheter skall få samma fördelar
som en ägare av en villafastighet.

Slutligen några ord om det förslag till
provisorisk lagstiftning om ett särskilt
besittningsskydd, som regeringen föreslagit
och som förordats av utskottsmajoriteten.
Vi högerreservanter förmenar
att det kan föreligga behov av något
skydd mot ur rättslig synpunkt omotiverade
uppsägningar under den övergångstid,
då hyresregleringen successivt
håller på att avvecklas och en anpassning
sker av hyresmarknaden till
friare förhållanden.

Det vore olyckligt om prisregleringens
avskaffande skulle medföra obefogade
uppsägningar och störa svårigheter
för de människor som på sådant
sätt blir utan lägenhet.

Mot förslaget att göra en särskild
provisorisk lagstiftning om besittningsskydd
har emellertid rests starka
och vägande invändningar särskilt av
lagrådet. Jag anser mig inte närmare behöva
utveckla dessa, utan hänvisar i
detta hänseende till det sammandrag
av lagrådets synpunkter, som gjorts i
utskottsutlåtandet å sid. 72. Med utgångspunkt
härifrån har herr Gezclius
m. fl. väckt en särskild motion som går
ut på att det nu förefintliga uppsägningsskyddet
i hyresregleringslagen
skall bibehållas under en tid av tre år
från det hyresregleringen avvecklas.

När det däremot gäller uppsägningar
av hyresgäst i en- eller tvåfamiljshus
och i möblerade enkelrum anser vi, i
likhet med vad som föreslagits i den

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

särskilda lagen om besittningsskydd,
att det av oss föreslagna uppsägningsskyddet,
under viss angiven tid, icke
heller skall gälla uppsägningar av hyresgäst
i en- och tvåfamiljshus och möblerade
enkelrum.

Särskilt det personliga förhållande
som råder mellan hyresvärd och hyresgäst
i en- och tvåfamiljshus gör det angeläget
att hyresgästen icke genom ett
uppsägningsskydd kan tilltvinga sig att
kvarbo i fastigheten.

Jag vill till sist göra ett uttalande beträffande
yrkandet om avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om besittningsskyddet. I
direkt anslutning till motsvarande avslagsyrkande
har några folkpartirepresentanter
i reservation nr III hemställt
om en skyndsam utredning rörande frågan
om förstärkt besittningsskydd. Bondeförbundets
representanter har i reservation
nr II ett liknande utredningsyrkande.
För vår del är vi inne på detta
tema i anslutning till våra förslag om
ändringar i hyresregleringslagen, där
vi föreslagit en övergångstid på tre år
i avvaktan på den utredning justitieministern
förebådat redan i våras. Av
tekniska skäl kommer nu proposition
på dessa tre olika yrkanden att ställas
helt var för sig. För högerpartiets del
vill jag uttala, att vi under punkten B i
vår reservation nr I nöjt oss med ett
rent avslagsyrkande av den anledningen
att vi, för övrigt i likhet med utskottet,
velat lita på att den av justitieministern
utlovade utredningen skall komma till
stånd. Men jag vill ändå understryka
att det inte bör få dröja alltför länge
innan justitieministern infriar sitt löfte
från i våras, .lag tycker nog att det redan
dragit ut på tiden onödigt länge.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till samtliga punkter i den med I
betecknade reservationen av herr Olsson
och mig.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägars nedläggande

fortsatta överläggningen i ärendet till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 6.

Interpellation ang. vissa spörsmål beträffande
järnvägars nedläggande

Ordet lämnades på begäran till

Herr EKDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Statens järnvägar har —
i likhet med statens övriga affärsdrivande
verk — under en följd av år haft att
brottas med allvarliga bekymmer för företagets
ekonomiska bärighet. Taxehöjningar
gång efter annan och med relativt
korta mellanrum har gett varsel om
vilka besvärligheter verket haft, när
stadigt stigande krav på service och
modernitet länkats samman med lika
stadigt stigande konton för underhåll,
materiel, lönekostnader o. a. driftskostnader.

Att SJ :s ledning i en sådan situation
oavlåtligt måste syssla med ingående undersökningar
för utrönande av möjligheterna
att genom rationaliseringsåtgärder
få fram bästa möjliga ekonomiska
balans, är en självklar sak. Att resultatet
av dessa strävanden ofta måste ta
sig uttryck i hårda tag, ofta t. o. m.
mycket härda, är lika självklart för
var och en, som vill försöka förstå det
läge, som SJ :s ledning har att bemästra.
Men det är också självfallet, att när
speciellt hårda tag får en så att säga
mera personlig adress, så vill man gärna
från de närmast berördas sida ställa
frågan, om de undersökningar, som föregår
åtgärderna, har karaktären av en
tillräckligt betryggande prövning av
samtliga de faktorer, som bör tillmätas
väsentlig betydelse inför ett slutligt
ställningstagande.

Jag syftar i detta sammanhang främst
på det nedläggande av såsom trafiksvaga
bedömda bandelar, vilket ingår
såsom ett väsentligt led och kanske ett
av de väsentligaste bland de f. n. aktuel -

la rationaliseringsåtgärderna inom SJ.

— I hur hög grad det härvidlag än är
fråga om ekonomiska intressen för SJ

— och därmed givetvis för alla oss, som
med en något romantiserad slogan betecknas
såsom delägare i »Svenska folkets
egen järnväg» — så finns det två
parter till, som också har intressen att
anmäla i detta sammanhang, nämligen
dels den personal, vars framtida öden
på ett ingående sätt beröres av »järnvägsdöden»,
dels den allmänhet, som
kommer i en ny och annorlunda trafiksituation.

Det vare mig fjärran att på något sätt
insinuera, att SJ:s ledning skulle hysa
någon kylig likgiltighet mot vare sig
den personal eller den allmänhet, som
bildligt talat, i mer eller mindre mån
kopplas bort från SJ:s intressesfär, när
en handel lägges ner. Men SJ-ledningen
måste nu en gång för alla i sådana sammanhang
först och sist tyngas av det
ekonomiska ansvaret för sitt verk. Även
om de SJ-funktionärer — oftast väl med
regionala ledarställningar ute i landet

— som måste göra de i realiteten avgörande
bedömningarna och ta de primära
ansvaren i dessa frågor, präglas
av den djupaste allmänna ansvarskänsla,
så kan det helt enkelt inte förutsättas,
att de kan vara i stånd att i samma
grad som den drabbade personalen eller
den berörda allmänheten göra klart
för sig innebörden i vissa för frågans
bedömande betydelsefulla faktorer.

SJ:s planer på eller åtminstone ifrågasättande
av järnvägsnedläggelser
spänner över hela vårt land från nordligast
i norr till sydligast i söder. Den
bilaga, som jag tillåter mig foga till
denna interpellation, visar, att det direkt
är fråga om 38 bandelar med en
sammanlagd längd av i det närmaste
1 500 km och motsvarande ca 10 % av
hela det år 1955 befintliga SJ-nätet. Lägger
man till »bandelar, som tills vidare
icke bedömes såsom nedläggningsbara»
men som tydligen befinner sig i riskzonen
i egenskap av »såsom trafiksvaga

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

Interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägars nedläggande

bedömda» kan det på längre sikt bli
fråga om sammanlagt 70 bandelar, representerande
tillhopa drygt 3 745 bankilometer,
d. v. s. ca 25 % av 1955 års
SJ-nät. — Även med beaktande av den
reducerande jämförelse som det innebär,
att av de direkt utsatta järnvägarnas
1 500 km endast ca 370 tillhör normalspårnätet
och svarar mot endast ca
3 % av detta och att, när man på samma
sätt väger de stora talen på längre
sikt, endast knappa 18 % av normalspårnätet
är i riskzon, så kvarstår dock,
att det rör sig om avgöranden av betydande
dimensioner.

Inför ingripanden av så landsomfattande
räckvidd måste det anses angeläget,
att såväl allmänheten utanför SJ
som underordnad personal inom företaget
kan beredas den känsla av säkerhet
och trygghet, som tillräckliga möjligheter
att göra sina synpunkter gällande
kan bereda.

Den åkande personalen liksom personalen
vid järnvägsstationerna ställer
sig ofta mycket skeptisk till de bedömningar,
som tjänstemän på ledande poster
inom SJ gör i samband med frågor
om järnvägsnedläggelser. — Det vore
utan tvivel av synnerlig vikt, om denna
personal, med sin på daglig tjänstgöring
år ut och år in fotade erfarenhet finge
möjligheter att få framföra sina synpunkter.
Mycket, som inte är bra, kunde
kanske då bli belyst och få möjlighet
att rättas till, och mycket som kan vara
bra kunde bli ännu bättre.

Detsamma kan väl sägas om värdet av
intimare kontakter med den allmänhet,
som nedläggandet av en handel berör.
Utan tvivel kan man ha rätt att antaga
att denna allmänhet, och i synnerhet
vissa representativa talesmän för densamma
såsom kommunalmän, affärsmän
o. a. näringsidkare liksom t. ex.
föräldrar till barn i skolåldern kunde
ha givande synpunkter att bära fram
under en förhandsdiskussion om en
handel i riskzonen.

Men — allt detta förutsätter en tidig

delaktighet i rådslagen. Såsom det hittills
gått till — i åtminstone av undertecknad
kända fall — har nog den åkande
och stationära personalen vid ifrågavarande
handel alldeles ställts utanför
diskussionerna. Och i den mån allmänheten
fått vara med, torde det närmast
varit för att få veta att banan skall nedläggas
och när detta skall ske.

En fråga som i varje fall tidigare har
vållat irritation gäller sättet för beräknandet
av en handels bärighet. Det har
förekommit dels att biljettavgifter och
frakter, som förvärvats genom trafiken
på viss handel, bokförts på sådana sätt,
att de alls inte kommit bandelen i fråga
till godo, dels att t. ex. betydande kostnader
för underhållsarbeten, som av
ett eller annat skäl måst eftersättas, genom
anhopning till visst eller vissa år
kommit att oriktigt belasta en kalkylperiod.

Goda förbindelser med anknytande
trafikmöjligheter måste spela en mycket
betydelsefull roll, när det gäller att upprätthålla
en tillfredsställande trafikvolym
på järnvägs- liksom också busslinjerna.
Det minsta försök till studier i
»Sveriges kommunikationer» ger i detta
avseende nedslående resultat. Det är
en beklagligt vanlig företeelse, att ett
tåg på eller buss vid en anknytningsstation
avgår några minuter eller kanske
bara någon minut innan buss eller tåg
från en annan linje kommer in. Det ter
sig för en lekman svårt att förstå, att så
avita förhållanden skall behöva vara
ofrånkomliga. Vid samtal med trafikpersonalen,
får man ofta det intrycket,
att man inte heller på det hållet känner
sig böjd att acceptera bestående olägenheter
av antydda slag.

Slutligen må beröras ytterligare ett
problem. — När en järnväg ifrågasätts
till nedläggande, brukar SJ som regel
söka ge ersättning för den bortfallna
trafikmöjligheten genom inrättande av
busstrafik på landsväg. Man frestas fråga
sig, om det under rådande förhållanden,
när förslitningen av våra lands -

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägars nedläggande

vägar under en lavinartat växande trafik
med person- och lastbilar bereder
vägmyndigheter, regering och riksdag
ständiga bekymmer, innebär en i varje
särskilt fall tillräckligt omsorgsfull avvägning
att flytta ut tung trafik från befintliga
järnvägslinjer till våra redan
förut överbelastade landsvägar.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser statsrådet det skäligt och möjligt
att i förspelet till mera avgörande
bedömningar inför frågan om en järnvägsnedläggelse,
tillfälle beredes dels åt
den vid berörda järnvägslinje tjänstgörande
personalen, dels åt en representativ
allmänhet att på tillräckligt tidigt
stadium få vara med i rådslagen och
anser sig statsrådet i så fall kunna medverka
till att så blir fallet?

Är statsrådet i tillfälle att inför kammaren
lämna upplysningar som verifierar,
att en till nedläggande ifrågasatt
handel dels tillgodoräknas de inkomster,
som verkligen intjänas genom på
densamma förekommande trafik, dels
icke belastas med tillfälliga utgifter,
som borde slås ut på längre perioder?

Finner statsrådet det möjligt att medverka
till sådana revisioner av anslutningstiderna
vid SJ:s knutpunkter, att
ökade möjligheter till samtrafik mellan
anknytande järnvägslinjer — och i förekommande
fall busslinjer — kan bidraga
till bättre driftresultat?

Anser statsrådet att, när avgöranden
träffas beträffande järnvägsnedläggelser,
nödig hänsyn tages till det avvägningsproblem,
som överflyttning av
tung trafik från en befintlig järnvägslinje
till landsväg innebär?

Kammaren biföll denna anhållan.

Bilaga

Utdrag ur Kungl. Järnvägsstyrelsens p.m. beträffande trafiksvaga bandelar.
Grupp

1 Bandelar, som prövas i samband med planering områdesvis av samordning
järnväg—bil inom SJ-koncernen.

2 Bandelar, som separat upptages till prövning under år 1956.

3 D:o under år 1957.

4 D:o under år 1958.

5 Bandelar, vilkas prövning anstår till år 1959 eller senare.

6 Bandelar, som tills vidare ej bedömes som nedläggningsbara.

Banlängd

Grupp	Antal	kilometer		i % av bank 1955
nr	objekt	smsp	nsp	smsp	nsp	totalt
i	7	145,9	68,1	5,8	0,5	1,4
2	8	224,7	27,8	8,9	0,2	1,7
3	6	312,3	59,6	12,4	0,5	2,5
4	7	175,6	77,1	7,0	0,6	1,7
5	10	266,8	137,2	10,6	1,1	2,7
6	32	381,7	1 868,5	15,2	14,9	15,0
	Summa 70	1 507,0	2 238,3	59,9	17,8	25,0

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

Interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägars nedläggande

Sammanställning av vissa uppgifter rörande trafiksvaga bandelar ordnade gruppvis
med avseende på bl. a. tidpunkt för prövning av frågan om nedläggning.

Distrikt Bandel

Banlängd, km
smsp nsp

Grupp 1

I Heby—Enköping............................... 36,7

IV Harmånger—Bergsjö ........................... 19,5

VIII Mjölby—Hästholmen........................... . 31,4

VIII Kummelby—Arkösund.......................... 46,2

VIII Ringstorp—Linköping .......................... 20,7

VIII Vadstena—Ödeshög............................. 32,4

VIII Bränninge—Skänninge................. 27,1_

Summa 145,9 68,1

II	Grupp 2 Bengtsfors V—Bäckefors..............	.......... 28,7
III	Vellinge—Trelleborg..................		15,8
IV	Jämtl Sikås—Hammerdal.............		9,4
IV	Göringen—Dalfors ...................		2,6
VI	Falkenberg—Limmared...............	.......... 102,1
VI	Sandbäckshult—Fagerhult............	.......... 57,7
VI	Ljungbyholm—Påryd.................	.......... 18,4
VIII	Spångenäs—Vimmerby ...............	.......... 17,8

Summa 224,7 27,8

Grupp 3

II Skövde—Skara—Lidköping...................... 50,7

II Skillingsfors—Beted............................ 18,9

IV Mora—Älvdalen................................ 40,7

VI Sävsjö—Målilla................................ 80,4

VI Böda—Ottenby................................ 150,8

VIII Örebro S—Pålsboda............................ 30,4

Summa 312,3 59,6

Grupp 4

III Börringe—Smygehamn.......................... 22,0

III Vellinge—Falsterbo............................. 17,5

IV Strömsund—Ulriksfors.......................... 4,4

IV Orrskog—Söderfors............................. 9,2

VI Axelfors—Hillared.............................. 24,0

VI Brittatorp—Oskarshamn........................ 121,8

VI Karlskrona—Bergkvara......................... 53,8_

Summa 175,6

77,1

92 Nr 31 Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Interpellation ang. vissa spörsmål beträffande järnvägars nedläggande

Distrikt Bandel Banlängd, km

smsp nsp

Grupp 5

I Lärbro—Burgsvik.............................. 116,5

II Mariestad—Moholm............................ 17,7

II Trollhättan—Nossebro.......................... 32,7

II Hjo—Stenstorp................................ 39,0

II Axvall—Stenstorp.............................. 20,6

III Höganäs—Mölle................................ 10,3

III Klippan—Eslöv................................ 40,3

III Billesholm—Landskrona......................... 26,2

VI Ulricehamn—Jönköping....... 60,4

VI Kalmar—Torsås ............................... 40,3

Summa 266,8 137,2

Grupp 6

I Uppsala N—Enköping.......................... 42,3

I Läggesta—Mariefred............................ 3,2

I Åkers Stbr—Strängnäs.......................... 14,9

I Stålboga—Skebokvarn.......................... 23,4

II Uddevalla—Bäckefors .......................... 60,3

II Lilla Edet—Alvhem............................ 14,9

II Åmål—Svanskog............................... 24,8

III Lund—Trelleborg .............................. 42,7

III Köpingebro—Gärsnäs........................... 27,9

III Gärsnäs—Långebro............................. 65,8

III Älmhult—Sölvesborg ........................... 71,8

III Älmhult—Kristianstad.......................... 69,5

III Kristianstad—Eslöv............................ 65,9

III Hästveda—Karpalund.......................... 36,9

IV Sveg—Hede................................... 72,2

IV Vansbro—Särna................................ 172,1

IV Falun—Bepbäcken............................. 29,4

IV Repbäcken—Björbo............................ 41,0

IV Hagaström—Sala............................... 99,6

V Karungi—Övertorneå........................... 46,6

V Älvsbyn—Piteå................................ 52,5

V Gällivare—Arvidsjaur........................... 273,6

V Arvidsjaur—Storuman.......................... 160,5

V Storuman—Hoting............................. 145,5

V Storuman—Hällnäs............................. 167,2

VI Gånghester—Ulricehamn........................ 37,6

VI Växjö—Hultsfred.............................. 116,1

VI Mönsterås—Sandbäckshult...................... 11,5

VI Halmstad Ö—Vislanda......................... 115,2

VI Norraryd—Kvarnamåla......................... 21,0

VI Varberg—Kinnared............................. 66,7

VIII Pålsboda—Finspång............................ 57,6

Summa 381,7

1 868,5

Onsdagen den 28 november 1956 fm.

Nr 31

§ 8

Interpellation ang. den planerade atomreaktordrivna
fjärrvärmeanläggningen i
Västerås

Herr RY LAN DER (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den aktuella försörjningssituationen
när det gäller fossila
bränslen har klart demonstrerat behovet
av, att vi i vårt land genom att påskynda
byggandet av atomdrivna värmeverk
successivt frigör oss från en del av
beroendet av importmöjligheterna. En
sådan utveckling underlättas av att de
atomdrivna fjärrvärmeanläggningarna
bygger på en teknik, som i allt väsentligt
är väl känd, varigenom anläggningsarbetet
inte behöver dras ut på tiden genom
omfattande experimentverksamhet.

Som bekant planerar vattenfallsstyrelsen
att i samarbete med AB Atomenergi
och möjligen ASEA uppföra ett
atomvärmeverk i Västerås, det s. k.
Adam-projektet. Bakgrunden är att styrelsen
sedan flera år levererar värmeenergi
till Västerås stad. Denna leverans
har fått en ständigt stigande omfattning
och beräkningarna för den framtida värmeförsörjningen
visar, att styrelsen senast
år 1960 måste ha möjligheter att
klara en starkt ökad värmeleverans.
Kontrakt om en sådan utökning har slutits
mellan styrelsen och staden.

Med den omfattning som värmeleveransen
till Västerås får skulle tillkomsten
av en atomreaktordriven fjärrvärmeanläggning
betyda en väsentlig nedskärning
av den kvantitet oljebränsle
som måste importeras. Av stort värde
är att konstruerandet av värmereaktorn
skulle lämna betydelsefulla erfarenheter
för uppförandet av motsvarande anläggningar
i de större landsortsstäderna.
Mycket talar nämligen för att den
koncentration på värmeförsörjning utan
samtidigt utvinnande av elektrisk kraft
som den atomdrivna fjärrvärmeanlägg -

ningen representerar utgör den ekonomiskt
fördelaktigaste lösningen på problemet
hur de mellanstora städerna skall
få sitt framtida behov av värmeenergi
tillgodosett.

En tidsmässig förskjutning av den
planerade anläggningen i Västerås skulle
få besvärliga återverkningar på kraftförsörjningen
i övrigt, därigenom att
anläggningar som är avsedda för kraftproduktion
måste tas i anspråk för
fullgörandet av den avtalade värmeleveransen.
Den skulle vidare resultera i
att en ökad kvantitet importerat oljebränsle
nödvändigtvis måste utnyttjas
för ändamålet.

Som ett led i sitt reaktorsprogram planerar
AB Atomenergi uppförandet av en
anläggning med det dubbla syftet att leverera
värme och kraft inom det s. k.
Farsta-området. Detta projekt, som till
dels har en experimentell karaktär, är
betydligt mer komplicerat än Västeråsprojektet
och torde inte komma att tjäna
som mönster vid uppförandet av reaktorer
för värmeförsörjning inom städer
av Västerås storleksordning. Det är av
detta skäl, liksom mot bakgrund av de
här tidigare redovisade förhållandena
nödvändigt att genomförandet av Farsta-projektet
inte får medföra ett uppskjutande
av Västerås-reaktorns byggande.

Med stöd av det som ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet verka för att den
planerade atomreaktordrivna fjärrvärmeanläggningen
i Västerås kommer till
stånd enligt av vattenfallsstyrelsen uppgjorda
planer, d. v. s. senast år 1960?

Denna anhållan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Gunnar Britlh

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Onsdagen den 28 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet, och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

(Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner nu komme att
fortsättas; och lämnades vid fortsatt
föredragning av det i punkten A 1)
upptagna förslaget till lag angående
ändring av lagen om hyresreglering
m. m., 1 §, enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr NYBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Genom det beslut riksdagen
går att fatta blir det möjligt att
regionalt och kategorimässigt avveckla
hyresregleringen. Utskottet har enhälligt
uttryckt sin tillfredsställelse med
denna åtgärd. Här i kammaren är det
väl också ett försvinnande litet antal
ledamöter som vänder sig emot vad
regeringen och utskottet föreslagit i
detta avseende. För oss, i det parti som
jag tillhör, finns det anledning erinra
om att vi vid ett par tillfällen under de
senaste åren föreslagit att möjligheter
skulle skapas för att regionalt avveckla
hyresregleringen, men dessa framställningar
har då avstyrkts. Jag vill dock
medge att utskottsmajoritetens inställ -

ning föregående år var så pass positiv,
att en kompromiss då kunde tillstyrkas
även av oss motionärer. Det är klart att
vi nu med tillfredsställelse hälsar det
beslut som kommer att fattas i dag i
detta avseende.

När det gäller denna regionala avveckling
vill jag fästa uppmärksamheten
på att den skall kunna vidtagas icke
endast när full balans råder mellan tillgång
och efterfrågan på bostäder, utan
även när en viss bristsituation föreligger.
Departementschefens uttalande i
propositionen får väl tolkas på det sättet.
Jag vill för min del uttrycka den
förhoppningen att man går rätt försiktigt
fram med avvecklingen. Att gå alltför
hastigt fram skulle nämligen kunna
få till följd att hyrorna stege, och detta
i sin tur — vilket också förutsatts i propositionen
— skulle kunna leda till att
hyresregleringen måhända skulle komma
att återinföras på orter, där den en
gång slopats. Jag tror att man bör undvika
åtgärder som kan dra med sig konsekvenser
av det slaget.

I enlighet med propositionen föreslår
utskottet att beslut om regional avveckling
meddelas av Kungl. Maj :t. Beredning
av ärendena skulle emellertid ske
genom hyresrådet. Utskottet har för sin
del understrukit att de kommunala myndigheternas
bedömning av läget måste
tillmätas stor betydelse. Deras uppfattning
bör icke utan starka skäl frångås.
Jag vill med tillfredsställelse notera
denna inställning hos utskottet, eftersom
det kommunala inflytandet bör bibehållas
så långt det är möjligt. Jag bör
kanske också erinra om att i de motioner,
som tidigare år har väckts angående
regional avveckling av hyresregleringen,
har man understrukit att detta skulle

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

kunna ske efter framställning av de
kommunala myndigheterna, som ju bäst
torde känna läget på orten.

Beträffande den kategorimässiga avvecklingen
har jag för min del icke velat
sträcka mig längre än regeringen och
utskottsmajoriteten har gjort. Skälen för
att tills vidare bibehålla hyresregleringen
för t. ex. möblerade rum och en- och
tvåfamiljshus har förefallit mig starkare
än skälen för att nu besluta avveckling
även beträffande dessa kategorier.
Jag vill emellertid understryka
vad utskottet i detta avseende har sagt,
nämligen att regeringen snarast möjligt
bör undersöka huruvida icke en samordnad
regional och kategorimässig avveckling
är möjlig även i dessa fall. Det
förefaller mig uppenbart att det kan
vara lättare att övergå till en fri hyresmarknad
beträffande t. ex. enkelrum på
en ort än på en annan. Jag hoppas att
denna detalj snarast möjligt blir föremål
för en närmare undersökning.

Det är inte min uppgift här att mera
ingående polemisera med andra reservanter.
Men när jag hörde herr Östlund
räkna upp alla de kategorier av lägenheter
som högern vill undantaga från
regleringen, så frågade jag mig om det
verkligen skulle befordra en avveckling
av hyresregleringen att gå högern till
mötes. Vi måste nämligen räkna med att
om den fria hyresmarknaden skulle leda
till höjning av hyrorna, så måste kravet
på att återinföra regleringen bli rätt
starkt. Och en återinförd hyresreglering
skulle säkerligen inte bli lätt att få
bort igen. Tag t. ex. hyresregleringen
för affärslägenheter, hantverkslokaler
och liknande! Här har ju regeringen
och utskottsmajoriteten inte velat vara
med om någon avveckling, och samma
mening intas av t. ex. LO, TCO samt
köpmanna- och hantverksorganisationerna.
Anledningen är givetvis den, att
de fruktar en hyreshöjning. Om man
nu följde högern och fritoge denna kategori,
med påföljd att hyrorna stege
och organisationerna begärde att få till -

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

baka hyresregleringen, vad skulle högern
då svara? Skulle man gå emot
dessa organisationers önskemål? Jag
tror det skulle bli rätt svårt. Det är nog
bättre, tror jag, att ta det litet lugnare
om man vill nå ett mera bestående resultat.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på ett par meningar i högerns reservation
under rubriken »Den kategorimässiga
avvecklingen». Här säges: »Den av
regleringen förorsakade relativa hyressänkningen
medför nämligen en ständig
ökning av efterfrågan på bostäder
och därigenom en skärpning av bostadsbristen.
» Det ligger kanske något i detta
resonemang, men om det vore helt riktigt
skulle vi ju i dag knappast ha en
enda ort där hyresregleringen kunde
avvecklas, eftersom regleringen enligt
detta sätt att se bara fortsätter att öka
bostadsbristen. Jag tycker nog också
att högerreservanternas påstående här
strider mot den åsikt, som ligger bakom
det faktum att högern dock undan för
undan varit med om att förlänga hyresregleringen,
senast vid årets vårriksdag.

Den fråga, som vi i utskottet diskuterat
mest och som onekligen även bör
granskas från olika synpunkter, är besittningsskyddets
utformning. Utskottsutlåtandet
skvallrar också om att vi haft
delade meningar på den punkten. Här
föreligger nu i propositionen ett förslag,
som vi kallat för besittningsskyddslagen.
Den är avsedd att träda i kraft
den 1 januari 1957 och gälla till den
30 september 1959. Att märka är att den
icke skall gälla där hyresregleringen
finns — vilket för övrigt är rätt naturligt
— men att den däremot skall tilllämpas
även på tidigare icke hyresreglerade
orter. Detta är enligt min mening
ytterst betänkligt. För övrigt är ju denna
lag så pass illa utformad att den
mött osedvanligt stark kritik under remissbehandlingen.
Jag vill i detta sammanhang,
liksom herr östlund, hänvisa
främst till lagrådets yttrande, som refereras
i utskottsutlåtandet. Jag förstår

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

mycket väl de motionärer i riksdagen,
som yrkat avslag på denna lag, och jag
finner starka skäl tala för den reservation
som avgivits av herrar Spetz och
Nestrup, vilka motsätter sig att denna
provisoriska lag nu införes men samtidigt
begär en snabbutredning om besittningsskydd
för hyresgäster, d. v. s.
att man skulle få fram en mera tillfredsställande
lag än den som nu presenterats.

Jag har emellertid, herr talman, trots
denna inställning icke kunnat gå så
långt som de nämnda reservanterna.
Detta beror på att jag vill att det skall
bli något av med den regionala avvecklingen.
Jag har för övrigt själv någon
gång tidigare motionerat på den punkten.
Jag anser emellertid inte att man
bör avveckla hyresregleringen på någon
ort utan att ha något slags besittningsskydd
för hyresgästerna att sätta
i stället. Hyreslagen torde i sin nuvarande
utformning icke vara till fyllest.
Jag har också tolkat departementschefens
uttalande i propositionen så, att
någon avveckling icke kan komma i
fråga utan att besittningsskyddet ordnas.
Om vi icke inför någon form av
besittningsskydd samtidigt med att möjligheter
att avveckla hyresregleringen
skapas, blir det alltså för minst ett par
år framåt ingenting annat än en bestämmelse
på papperet. Jag delar departementschefens
mening att man bör
kunna börja avvecklingen redan inom
det närmaste året. Jag kan icke biträda
högerns förslag att hyresregleringens
uppsägningsskydd skall bibehållas några
år framåt.

Detta resonemang har lett mig fram
till den ståndpunkten, att jag som ett
provisorium kan godtaga den föreslagna
besittningsskyddslagen men med
samtidig framställning om att den förebådade
översynen av hyreslagen kan ge
resultat till 1958 års riksdag.

Så långt föreligger ingen större skillnad
mellan utskottets majoritet och de
reservanter, till vilka också jag hör.

Emellertid anser vi reservanter att besittningsskyddslagen
icke bör utsträckas
till sådana orter som icke har någon
hyresreglering. Det kan icke vara
nödvändigt att låta detta provisorium
gälla för hela landet. Om man på denna
punkt följer departementschefen och utskottets
majoritet innebär det ju att man
skärper regleringen samtidigt som man
gör det möjligt att avveckla den. Utskottets
majoritet diskuterar också denna
detalj i sitt utlåtande och säger att
det kan vara av värde att pröva de olika
reglerna i olika delar av landet — alltså
även på rena landsbygden. Vidare menar
man att det knappast är troligt att
de nya regler, som eventuellt efter en
mera allsidig utredning kommer att föreslås
inarbetade i hyreslagen, vilken
gäller i hela riket, avgränsas på annat
sätt än denna. Jag tycker, herr talman,
icke att detta är några starka skäl. Det
bjuder mig helt enkelt emot att låta en
enligt allmän uppfattning bristfällig lag
få större tillämpningsområde än nödvändigt,
och vad den kommande hyreslagsändringen
beträffar, vet man ju
ingenting om hur den kommer att se ut.
Det finns ju möjligheter att även i denna
på ett eller annat sätt avgränsa besittningsskyddet.
Dessutom blir detta
väl en ganska ryckig lagstiftning beträffande
de nu fria orterna: först bara
hyreslagen, såsom nu är fallet, sedan
besittningsskyddslag ett par år, sedan
kanske en ändring i hyreslagen. Jag
tycker att det förslag, som bondeförbundets
representanter i utskottet jämte undertecknad
enat sig om, nämligen att
denna provisoriska besittningsskyddslag
skall tillämpas endast på de orter,
där nu gällande hyresreglering avvecklas,
är bäst motiverat. Det är emellertid
klart, att denna provisoriska lag inte
bör gälla längre än nödvändigt, även om
dess tillämpningsområde begränsas på
det sätt som jag här nämnt. I motionerna
583 i första kammaren och 766 i
andra kammaren har yrkats att förslag
till ändrade bestämmelser om besitt -

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

ningsskvdd för hyresgäst skall framläggas
till 1957 års riksdag. Detta torde väl
med hänsyn till att frågan kommit upp
först nu i höst knappast vara möjligt.
Till 1958 års riksdag bör dock ett förslag
vara klart. Vi reservanter begär
med anledning av denna motion, att
riksdagen i skrivelse till regeringen
skall hemställa om en så skyndsam
översyn av hyreslagen, att förslag må
kunna framläggas till 1958 års riksdag.

Jag har i övrigt anslutit mig till propositionen
utom på en enda punkt,
nämligen beträffande utformningen och
tillämpningen av hyresavtal, sedan regleringens
upphört. Det gäller frågan om
det skall stå parterna fritt att i avtal,
som träder i tillämpning under hyresregleringslagens
giltighetstid överenskomma
om villkor, som skall gälla först
efter avvecklingen. Departementschefen
har icke velat medge detta. Däremot har
i ett par motioner yrkats på att parterna
skall få sådan rätt. Med tanke på
eventuella långtidskontrakt synes mig
motionärernas förslag här vara ganska
väl befogat. Utskottets majoritet menar,
att detta skulle leda till risk för obefogade
krav på hyreshöjningar. Jag tror
inte, att den faran är så stor, eftersom
en avveckling ju icke skall ske i annat
än sådana lägen, då bostadsbristen är
övervunnen eller ytterst ringa. För hyresvärdens
vidkommande kan lagen innebära,
att man icke ens får de generella
hyreshöjningar, som kanske utgår
på andra jämförliga orter. Det synes
icke heller vara rimligt att låta lagens
verkningar kanske sträcka sig 5 å 10
år framåt i tiden efter det att lagen
upphört att gälla. I synnerhet om man
ser saken på längre sikt och räknar med
en fortgående regional avveckling av
regleringen, måste detta te sig mindre
tilltalande. I reservation nr IV påyrkas
ett tillägg i vederbörligt lagrum för att
tillgodose de önskemål som motionärerna
och jag här framfört.

Herr talman! Jag kommer att yrka bifall
till reservationerna nr II av her -

rar Herbert Hermansson, undertecknad,
Georg Carlsson och Hansson i Skegrie
i vad avser utskottets hemställan under
punkterna B och H samt till reservationen
nr IV av undertecknad jämte
herrar Spetz och Nestrup, avseende utskottets
hemställan under A 3).

Härefter anförde:

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
innebär en början till en friare hyresmarknad.
Jag kan fullt instämma
med departementschefen, då han säger,
att hyresregleringen har en klar kristidskaraktär
och att en sådan lagstiftning
icke bör bibehållas längre tid än som är
nödvändigt.

I propositionen föreslås dels regional
och dels kategorimässig avveckling.
Beträffande den regionala avvecklingen
kan jag instämma med vad som föreslagits.
Det kommer i största utsträckning
att bero på Kungl. Maj :t huruvida
någon regional avveckling skall företagas
eller inte. Utskottet betraktar det
emellertid blott som en första början
till en successiv avveckling, vars fortsättning
inte behöver dröja länge. Utskottet
vill nu inte gå längre, ty ett alltför
stort steg skulle kunna försena i
stället för att påskynda den i och för
sig önskade utvecklingen i stort.

Beträffande den kategorimässiga avvecklingen
har utskottet stannat för
Kungl. Maj :ts förslag och avstyrkt ett
yrkande i motion II: 773 om att möblerade
enkelrum skall fritas från hyresregleringen.
På denna punkt har herr
Spetz och jag reserverat oss för ett bifall,
till motionen. Även ett stort antal
remissorgan har tillstyrkt denna avveckling,
bl. a. socialstyrelsen, överståtliållarämbetet
och HSB. Enligt vårt förmenande
kan denna kategori utan olägenhet
fritas från hyresreglering redan
nu.

Utskottet uttalar sig mycket positivt
för en avveckling men backar så ut på
grund av att hyreskontrollen kan be -

7-—Andra kammarens protokoll 195C>. Nr .31

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

räknas ha en viss allmänt återhållande
effekt för hyressättningen i de större
städerna och universitetsstäderna. Utskottet
säger: »Vid fortsatta överväganden
om en kategorimässig avveckling
anser utskottet att möblerade enkelrum
hör till den typ av lokaler, som först
bör komma i åtanke». Vi reservanter menar
att utskottet här kunde och borde
ha tagit steget fullt ut. Frågor om möblerade
rum kommer numera sällan före
i hyresnämnderna, och detta visar väl
att denna reglering knappast längre behövs.
Ett personligt umgänge blir mer
eller mindre nödvändigt mellan den,
som hyr, och den som hyr ut ett möblerat
rum. För att det skall gå friktionsfritt
måste båda parter ta hänsyn. På
vissa håll blir väl den uthyrande parten
starkare, och detta kan ju ta sig
uttryck i höga hyror. Man häpnar när
två ungdomar får betala 120 kronor vardera
i månaden för ett delat rum, men
hyresgästen är glad för att han får tak
över huvudet och en säng att sova i.
För husfridens skull går han icke till
hyresnämnden; han är glad för att han
över huvud taget fått en bostad. I sådana
fall måste man väl ändå säga, att
hyresregleringslagen i praktiken har
trätt ur kraft. Emellertid har den kvar
en viss verkan. Det är ett faktum att
den som hyr ett möblerat rum kan
tvinga sig kvar även om värden finner
sig ha fullgott skäl att säga upp sin
hyresgäst. Detta förhållande gör att
många som skulle kunna hyra ut ett
möblerat rum för en viss tid drar sig
för att göra detta inför utsikten att inte
kunna bli av med hyresgästen. En avveckling
av hyresregleringslagen skulle
här enligt mitt förmenande verka så att
flera rum komme ut i marknaden, och
detta skulle vara välgörande i all synnerhet
för ungdomar som söker sig till
städerna och alldeles speciellt för den
studerande ungdomen, som är ekonomiskt
sämre ställd än den övriga ungdomen
och som dessutom måste sköta
en hel del av studierna på sina rum.

Beträffande besittningsskyddet för
hyresgäster har herr Spetz och jag reserverat
oss för avslag på propositionen.
Vi har gjort detta på grund av den
härda kritik vilken, såsom här förut har
omvittnats, har riktats mot lagförslaget
från lagrådet, men jag vill påpeka att
inte ens hyresgästorganisationerna har
ansett sig kunna tillstyrka en lagstiftning
på grund av den utredning som
föreligger. De tillstyrker ytterligare utredning
under medverkan av företrädare
för olika intressegrupper.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
III av herr Spetz och mig
vilket innebär för det första avveckling
av hyresregleringen för möblerade enkelrum
och för det andra avslag på propositionen
i vad den avser besittningsrätt
men skrivelse till Konungen om nytt
förslag i denna sak till 1958 års riksdag.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Det är säkerligen många
medborgare som med en viss oro ser att
den svenska riksdagen nu är beredd att
ta ett första steg mot hyresregleringens
avskaffande. Detta tycker jag är helt
förklarligt. Vi får inte i detta nu glömma
att hyresregleringslagen för många tusenden
familjer har inneburit ett skydd
till hem och bostad, och för många
andra har den varit ett effektivt skydd
mot oskäliga hyresstegringar. Jag medger
gärna, att också jag har hyst en
viss oro inför förslaget om en avveckling,
men efter att närmare ha studerat
det förslag som har utformats i proposition
168 anser jag att det bör finnas
goda utsikter att åstadkomma en
avveckling utan att några större vådor
skall behöva uppstå för hyresgästerna.

Grundtanken är ju att hyresregleringen
skall kunna hävas på en ort
först sedan tillgången på bostäder där
har blivit så god, att läget på bostadsmarknaden
icke längre kräver en fortsatt
hyresreglering. Vidare — och det
är kanske inte minst viktigt —- hålles

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

ju möjligheten öppen att på nytt införa
hyresreglering om det skulle visa
sig att avskaffandet medför stora hyreshöjningar.
Dessutom har det sagts
ifrån och ytterligare understrukits av
herr Nyberg, att de lokala myndigheterna
skall ha möjlighet att yttra sig över
huruvida de anser tiden vara mogen
för en avveckling. Största möjliga hänsyn
skall tagas till deras bedömning, så
att — som utskottet säger — deras uppfattning
icke utan starka skäl frångås.
Iakttas alla dessa försiktighetsåtgärder,
bör det inte behöva uppstå några våldsamma
kastningar. Dessutom tillkommer
ju såsom här redan har påpekats ett
utbyggt besittningsskydd som gör att
man når en helt annan trygghet för hyresgästen
än vad den allmänna hyreslagen
förmår åstadkomma.

När tredje lagutskottet behandlade avvecklingen
av hyresregleringen, uppstod
egentligen inga större principiella motsättningar.
Alla tycks vara överens om
att en avveckling bör ske, men att nu
sätta upp ett tidsschema för avvecklingen
vågade sig i varje fall inte utskottsmajoriteten
på. Utskottsmajoriteten
har i likhet med regeringen förutsatt
att den kommande avvecklingen
skall ske i den takt som omständigheterna
medger.

När det gäller frågan, huruvida man
bör gå fram regionalt eller kategorimässigt
har utskottet godkänt departementschefens
förslag men menar också
att erfarenheterna och omständigheterna
i framtiden bör få bli avgörande för
huruvida man skall välja den ena eller
andra vägen eller kanske gå fram på
båda vägarna. Vid utskottsbehandlingen
var jag kanske den som var mest tveksam
om lämpligheten att göra en kategorimässig
avveckling. .lag menar att
där finns risker, som inte bör underskattas.
Om man t. ex. avskaffar regleringen
för de s. k. fria husen och för
en- ocli tvåfamiljshusen på orter, där
det finns en stor bostadsbrist, så kan
cn dylik kategorimässig avveckling få

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

mycket ogynnsamma följder. Här skulle
komma att inträffa samma sak som man
fruktar skall inträffa om man slopar
regleringen för affärslokaler, hantverkslokaler
o. d., nämligen att man får räkna
med kraftiga hyreshöjningar, om man
undantar allenast en del av lägenhetsbeståndet,
då denna frisläppta del av
helt naturliga skäl kommer att utsättas
för ett helt annat tryck än om hela
lägenlietsbeståndet frisläpps på en och
samma gång.

När det gäller bostadsrättslägenheterna
har det motionsledes framförts
den tanken, att dessa redan nu borde
kunna slippa hyresregleringen. Som
skäl har man anfört, att det inte föreligger
någon principiell skillnad mellan
överlåtelse av en bostadsrättslägenhet
och en försäljning av en villafastigliet,
och i första ögonblicket, då man
möter frågeställningen, är man kanske
beredd godtaga denna motivering, men
vid en närmare eftertanke håller den
knappast.

Om man tar våra enfamiljshus och
bostadsrättslägenheter, som byggts med
statliga lån, har staten i samtliga fall
trätt till för att åstadkomma goda och
billiga lägenheter. Det bör alltså vara
legalt att samhället också har vissa möjligheter
att förhindra jobberi med liknande
lägenheter i en tid av bostadsbrist.
När det gäller egnahemmen har
bostadsstyrelsen som vi alla vet möjlighet
att, om den anser att en villa sålts
till ett alldeles för högt pris, helt enkelt
ålägga säljaren att betala tillbaka
de lån han har fått via bostadsstyrelsen.
Visst finns det inånga kryphål,
men under tider med kreditknapphet
kan ändå skyddet bli ganska effektivt.
När det gäller bostadsrättslägenheter
finns emellertid inte samma möjligheter.
Därför skulle, såvitt jag förstår, ett
bifall till fröken Wetterströms motion
kunna innebära att man här öppnar
porten för ett icke önskvärt jobberi med
lägenheter. I varje fall får nog risken
härför anses vara så stor att hela frågan

100 Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

bör mera ingående prövas innan riksdagen
fattar något beslut i den riktning
som motionärerna föreslår.

När det gäller besittningsskyddet kan
med tillfredsställelse noteras, att denna
oerhört viktiga fråga har kommit ett
stycke närmare sin lösning. Det är klart
att en lag av provisorisk karaktär kan
inge betänkligheter, men jag måste å
andra sidan medge att justitieministerns
argumentering är så pass stark i sak att
det är ytterligt svårt att komma förbi
den. Och det borde väl också stå klart
att om man inte är beredd att i detta
nu ta ett förstärkt besittningsskydd,
måste detta medföra att hyresregleringen
kommer att bestå betydligt längre.
Det är väl över huvud taget svårt
att föreställa sig att man då skulle
kunna våga sig på att avskaffa hyresregleringen.
En förutsättning är — vilket
också starkt har understrukits av
utskottet — att den allmänna hyreslagen
kompletteras med ett rimligt besittningsskydd
för hyresgästen.

Jag skall endast med några ord beröra
den motion som i denna kammare
väckts av herr Rubbestad m. fl. och som
herr Nyberg instämde i. Motionärerna
menar att de nya lagbestämmelserna om
besittningsskydd icke bör gälla orter
som hitintills inte varit hyresreglerade.
Det finns skäl som talar för motionen,
men å andra sidan finns det också, som
utskottet har påpekat, starka skäl som
talar mot motionärernas förslag. Besittningsskyddet
bör naturligtvis inte enbart
sättas i samband med hyresregleringens
avskaffande utan bör väl i stället
ses som ett komplement till den
allmänna hyreslagen, som på denna
punkt haft väsentliga brister, vilka emellertid
inte klart har framträtt därför att
hyresregleringslagen på de platser där
den gällt givit hyresgästerna ett mycket
starkt besittningsskydd.

Den allmänna hyreslagen omfattar
emellertid hela landet, och det är väl
ändå ganska rimligt att en hyresgäst
under mera normala förhållanden —

och det är ju mera normala förhållanden
som vi eftersträvar — skall ha samma
rätt till skydd för sitt hem och bostad
oavsett om platsen där han bor en
gång varit hyresreglerad eller ej. Man
måste också ihågkomma att besittningsskyddet
endast omfattar flerfamiljshusen,
då en- och tvåfamiljshusen undantagits
från lagens tillämplighet. Redan
av detta sistnämnda skäl blir det alltså
ytterst få lägenheter som faller under
besittningsskyddet på de orter som motionärerna,
enligt vad jag skulle tro,
mest haft i åtanke då de skrev motionen.

Men det är naturligtvis av värde om
man nu under provisorietiden också
får pröva lagen på de orter där man
inte tidigare haft en hyresreglering och
där man en gång i framtiden avser —
och det avser även motionärerna, skulle
jag tro — att få fram ett förstärkt besittningsskydd.

När det gäller övergångsbestämmelserna
medger jag gärna att det för en
lekman är ytterligt svårt att bedöma
konsekvenserna av de olika förslagen.
Ett torde vara klart: vilken väg man
än väljer uppstår det problem, men
mycket talar för att det, om man väljer
utskottslinjen, finns goda utsikter för
att avvecklingen blir lugnare.

Det bör också uppmärksammas, att
43 § i den allmänna hyreslagen, som
stadgar rätt till jämkning i hyresvillkor,
där villkoret är stridande mot god sed
i hyresförhållandet eller eljest otillbörligt,
här skapar en viss trygghet. Utskottet
har vidare på s. 70 i sitt utlåtande
pekat på andra möjligheter för
att underlätta övergången när det gäller
långtidskontrakten, som herr Nyberg
sysslade med. Dessa möjligheter kanske
gör att man kan säga att skillnaden
mellan utskottets förslag och vad reservanterna
anför på denna punkt i
verkligheten inte är så stor som man
annars skulle kunna tro.

Det finns naturligtvis mycket mer att
säga, herr talman, men jag skall sluta
med att i övrigt hänvisa till vad utskottet

Onsdagen den 28 november 195G em.

Nr 31

101

har anfört i sitt utlåtande, och jag ber
att till alla delar få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det utlåtande som vi
nu skall ta ställning till rör en fråga
som för stora delar av vårt folk har
väsentlig betydelse. Jag skall försöka
fatta mig kort och går därför direkt in
på några av de punkter det råder delade
meningar om.

Först vill jag med skärpa framhålla,
att jag rent principiellt är av den uppfattningen,
att hyresregleringslagen bör
avskaffas i sin helhet, så snart man kan
spåra tendenser till att balans uppnås
på hyresmarknaden. Detta är tyvärr
inte möjligt i dag. Även om det med
rätta kan göras gällande, att hyresregleringslagen
binder ett stort antal lägenheter,
så är detta antal inte av den
storleksordning, att man kan tala om
någon som helst balans. Tvärtom är det
så, som jag för kort tid sedan i denna
sal nämnde, att vi enbart i Stockholm
har över 100 000 i bostadskön, varav
hälften saknar egen direktförhyrd lägenhet,
därav ca 10 000 barnfamiljer.
Man kan sålunda icke skönja någon
ljusning och måste därför göra det bästa
möjliga av dagens situation.

För att sedan övergå till de olika
punkterna vill jag säga, att enighet ju
uppnåtts om att bostadslägenheter i
statligt belånade flerfamiljshus bör undantagas
från hyresregleringen med avseende
på liyreskontrollen, om lånen
beviljas efter den 31 december 1950,
men att uppsägningsskyddet bör bibehållas.
Beträffande fördelningen av hyrorna
mellan de olika lägenhetstyperna
anser jag emellertid, att vissa normer
och anvisningar bör utfärdas av bostadsstyrelsen
till vägledning för fastighetsägarna.

Frågan om fördelningen av den av
bostadsstyrelsen fastställda hyran för
hela fastighetsobjcktet har nämligen på

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

senaste tiden tilldragit sig ökat intresse,
ty trots att hyresnämnderna nu har möjlighet
att ingripa när det gäller fördelningsfrågorna,
har uppenbara orättvisor
mot vissa kategorier av lägenhetsinnehavare
förekommit. Både HSB och SABO
har därför ägnat denna fråga stor uppmärksamhet,
och jag tror att det är nödvändigt
med vissa anvisningar och normer
för hur fördelningen skall ske.

En annan av detaljfrågorna gäller att
nytillkommande privatfinansierade hus
enligt mitt förmenande helt bör undantagas
från hyresregleringen. Utskottet
har avstyrkt detta.

Det stora problemet är att få en tillräcklig
byggnadsverksamhet, så att balans
på bostadsmarknaden skall kunna
uppnås. Nya signaler har under senaste
dagarna spårats bl. a. i bostadspolitiska
utredningens förslag om riktlinjer för
bostadspolitiken. Man har för avsikt att
göra någonting åt de generella subventionerna,
som nu utgår i form av räntegaranti
och tilläggslån och annat. Vi
har ju redan nu haft bekommer med
de statliga tertiär- och tilläggslånen, som
i brist på pengar inte kunnat utbetalas
i den takt som fastigheterna blivit färdiga
och handlingarna klara. Kommunerna
har likviditetssvårigheter och kan
näppeligen med sin ansträngda ekonomi
i någon större utsträckning klara
finansieringen av bostadsbyggandet.
Det rör sig dock om jättebelopp på
hundratals miljoner, om det skall bli
något resultat.

Andra åtgärder diskuteras också, bl. a.
en begränsing av statens bidrag, så att
hundraprocentig belåning icke längre
skall erhållas.

Men liar då kommunerna möjlighet
att klara finansieringen av toppkostnaderna
för byggnationen? Skall vi se
saken realistiskt, så är nog situationen
den, att samhället har överansträngt sina
resurser och att det är ytterst önskvärt,
att det enskilda kapitalet genom kooperativa
företag —- på den punkten är vi
alla ense — men också genom bygg -

102 Nr 31

Onsdagen den 28 november 1950 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

mästare och fastighetsägare och alla
dem, som har möjlighet och intresse
att bygga hus, som helt finansieras utan
stöd av det allmänna, kommer in i bilden.
På den vägen hoppas jag att ett
betydligt tillskott av bostäder kan komma
till stånd. Men för att detta skall bli
fallet är det nödvändigt med frihet och
att även möjlighet till vinst förefinnes.
Med den omfattning, som hela det reglerade
bostadsbeståndet har, torde de
sociala skadeverkningarna bli mycket
ringa, tv hyrorna i dessa privatfinansierade
hus blir enbart på grund av kapitalkostnadsökningen
cirka 12—15 kronor
högre per m2 än i de statligt belånade
husen. I städernas centrala delar
tillkommer också den högre tomtkostnaden,
och för att saneringen skall
kunna bedrivas med kraft synes det mig
nödvändigt att skapa större frihet. När
man säger att tomtpriserna därigenom
kommer att springa i höjden, vill jag
invända att detta motverkas av de högre
byggnadskostnaderna. Jag är nog mest
rädd för att kostnaderna för dessa hus
blir så mycket högre att byggnationen
ändå blir ringa, hur önskvärt det än är
att motsatsen blir fallet. Erfarenheterna
från Västtyskland exempelvis, där detta
system har praktiserats under flera år,
visar tydligt att det inte blivit någon
större fart på byggandet av privatfinansierade
hus. Det har trots den större
friheten där inte uppstått något större
tillskott. Trots detta anser jag emellertid
att man bör gorå ett försök.

Man har då undrat vilka det blir som
flyttar in i dessa fastigheter med höga
hyror. Ja, jag skall erkänna att det troligtvis
blir en viss kategori människor,
men å andra sidan bör det påpekas att
de bostäder som dessa människor då
lämnar ju kommer andra bostadsbehövande
till godo. Det blir sålunda i varje
fall en ökning av bostadsbeståndet, något
som i dagens läge synes mig vara
det mest väsentliga.

När man uttryckt farhågor för att de
privatfinansierade husen skulle komma

att inrymma huvudsakligen enrumslägenheter
— man har antytt det i debatten
om dessa ting — måste jag säga att
jag starkt tvivlar på att så blir fallet.
Jag tror att de som skulle bygga sådana
hus nog hellre vill låta dem inrymma
stora lägenheter. I Stockholm utgöres inte
mindre än omkring 40 procent av lägenlietsbeståndet
av enrumslägenheter,
och jag tror nog att de som skulle
bygga dessa fastigheter är så förståndiga
och beräknande, att de inte bygger
hus med ett större antal enrumslägenheter,
en typ av lägenheter som i dag
inte är så efterfrågad som familjebostad.
För övrigt tror jag att man på det sättet
kan få fram bland annat nya byggmetoder,
hårdare konkurrens på området och
större differentiering av lägenhetsbeståndet
— en sak som inte är oväsentlig,
när man tänker på hur beståndet
varit sammansatt under byggnationen de
senaste åren.

Man har då ställt frågan vad som
händer om en hyresgäst i ett dylikt hus
blir uppsagd. Därpå vill jag svara, att
det ju ändå finns ett visst skydd redan
i allmänna hyreslagen. Skulle uppenbara
svårigheter uppstå, kommer det
alltid att finnas möjligheter och krafter
verksamma för att lagstiftningsvägen
rätta till eventuella missförhållanden.
Jag tror emellertid att den kategori människor,
som vill bo i dessa dyrare lägenheter,
kan klara den saken, och om det
i några extrema fall skulle uppstå svårigheter
i det avseendet, bör kommunerna
kunna träda emellan på samma
sätt som i andra katastroffall.

Vad beträffar nytillkommande privatfinansierade
affärshus — en fråga som
också har diskuterats i detta sammanhang
— kan det endast bli fråga om att
bygga sådana fastigheter i städernas
centrala delar, och där har ju kommunerna
möjlighet att utöva kontroll på
olika sätt, så där kan det knappast behöva
bli några problem. Erfarenheterna
från byggnationen på nedre Norrmalm
i Stockholm visar tydligt att det inte

Onsdagen den 28 november 195C em.

Nr 31

103

går att uppnå några större vinster på
nybyggda affärsfastigheter i city. Tvärtom
är väl problemet närmast hur man
skall kunna ta ut sådana hyror, att kostnaderna
för fastigheternas uppförande
täckes.

I denna detaljfråga om de privatfinansierade,
nytillkommande fastigheterna
delar jag sålunda den uppfattning,
som kommit till uttryck i högerreservationen.

När det sedan gäller möblerade enkelrum
talar enligt mitt förmenande
allt för att man skall medgiva frihet.
Många vill nu inte hyra ut möblerade
rum, därför att det är så svårt att bli
av med vederbörande hyresgäst. Utbuden
av sådana rum skulle säkerligen bli
betydligt större, om frihet här rådde.
Även ensamstående efterfrågar nu i
mycket större utsträckning än tidigare
egna direktförhyrda lägenheter. Ett
större utbud av möblerade rum skulle
då få till konsekvens att balans uppnåddes,
och priserna skulle därigenom
reglera sig själva. Kontrollen över uthyrningen
av möblerade rum torde numera
fungera på det sättet att de som
hyr ut får en hyra, som de finner tillräcklig.
Endast om hyresgästen blir uppsagd
får hyresnämnden kontakt med
ärendet. Hyreskontrollen saknar då väsentlig
betydelse.

Om jag håller med högern i dess reservation
angående privatfinansierade
hus kan jag inte göra det i fråga om
hyresregleringens upphörande för kommersiella
lokaler innan regleringen upphör
i sin helhet. Jag vill i det avseendet
framhålla det orimliga i ett sådant
yrkande och vilka konsekvenser detta
skulle få, särskilt i städernas centrala
delar. Även om det ur många olika
synpunker vore önskvärt att det bleve
frihet på detta område, vill jag inte gå
med därpå, så länge nuvarande bristsituation
föreligger, ty ett är säkert:
bristen på kommersiella lokaler av
skilda slag är minst lika stor som bristen
på bostäder. Det är bara det, att

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

denna brist inte registreras på samma
sätt som bostadsbristen. Som ordförande
i Hyresgästernas affärsidkarsektion
i Stockholm har jag haft tillfälle
att ta del av och följa de tusentals hyresnämndsakterna
och har därvid kunnat
konstatera, hurusom i otaliga fall uppsägningar
sker utan anledning. Bakgrunden
är som regel att någon annan
vill ha lokalen och är villig att betala
en större eller mindre ersättning för att
få den — alla andra motiv att förtiga.

Det går inte att få ersättningslokaler,
och det skulle bli kaos och ruin för
många rörelseidkare om frihet skulle
medges i denna bristsituation. Jag skulle
vilja gå så långt att jag i många avseenden
anser skyddet när det gäller
kommersiella lokaler angelägnare än
när det gäller bostäderna, ty här är det
inte endast fråga om detaljhandlaren,
hantverkaren eller bolaget; en uppsägning
här drabbar hela företagets personal,
mången gång kanske trotjänare
som har svårt att få annan anställning.
I övrigt vill jag framhålla några av de
motiv som, synes det mig, starkt talar
för att här bibehålla regleringen, tills
balans uppnås på hyresmarknaden eller
tills regleringen i dess helhet upphör.

Förr var det ju så, när man hyrde en
affärslokal, att man skrev kontrakt på
lång tid, vanligen tio år eller längre;
man ville skaffa skydd för sin rörelse
för lång tid framåt. Nu har dessa långtidskontrakt
som regel gått ut och löper
med kortare uppsägning, och även om
man tillskapar ett skydd som gäller för
tre år, är denna tid alldeles för kort i
många fall för att skaffa en annan lokal
eller för att över huvud taget kunna
fortsätta rörelsen, en rörelse som i de
flesta fall är beroende av viss plats.

Så har vi dessa kombinerade bostadsoch
affärsfastigheter. Ägarna av sådana
fastigheter måste ju bli gynnade. Jag
måste ställa frågan: Hur skall man förfara
när det gäller sådana fastigheter,
som är statligt belånade och där alltså
hyran för hela fastigheten iir bestämd?

104

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Är det meningen att innehavarna av
affärslokalerna där skall betala större
delen av den sammanlagda hyran och
att de som har bostadslägenheter skall
få subvention, eller hur har man tänkt
sig ordna den saken?

Det är faktiskt omöjligt att planera
för en affärsrörelse på så lång sikt som
man måste göra för att hinna arbeta
upp en kundkrets och skaffa nödvändiga
inventarier och annat. När det säges
att hyresregleringen i denna sektor
lagt en förlamande hand över affärsverksamheten
så vill jag påstå, att det
är en sanning med mycket stor modifikation.
Vi har exempel från nedre
Norrmalm. Hela omdaningen där visar
ju, att det inte är omöjligt att klara
dylika angelägenheter, utan att det går
att placera om affärsinnehavare och att
det även går att anskaffa andra affärslokaler
för dem som tvingas flytta.

Vidare anför man som ett motiv för
slopande av regleringen, att de ekonomiskt
starka nu gör sig breda genom att
köpa upp rörelser och därigenom komma
över lokaler. I praktiken är det då
alltså lokalen man köper. Ja, det är
riktigt att sådant förekommer, men jag
frågar: Blir detta icke i mycket större
utsträckning fallet efter regleringens
upphävande? Det blir då bara den skillnaden
att de ekonomiskt starka kommer
att fresta fastighetsägaren till oberättigade
uppsägningar, och nog tycker jag
att det är mera rimligt att rörelseidkaren
får ett handtag, då han slutar sin
rörelse, än att han blir tvingad att lägga
ned den för att fastighetsägaren skall
tjäna pengar. Nu är ändock så, att rörelseidkaren
själv kan bestämma när
han vill avstå sin lokal. Och just detta
motiv, som man här anför till förmån
för regleringens slopande, visar vilken
oerhörd bristsituation som föreligger.
Som regel har rörelseidkaren reparerat
och underhållit lokalen i många år. Det
är ytterst sällan när det gäller en affärsrörelse
som fastighetsägaren skött sådana
saker, och då tycker jag att det är

naturligt och riktigt att rörelseidkaren,
när han lägger ned rörelsen, får litet
ersättning för underhållet.

När man talar om att hyran bara utgör
en liten del av en rörelseidkares
omkostnader, vill jag erinra om att marginalerna
i dag är pressade intill gränsen
för lönsamhet, och även minsta
stegring av den fasta utgiftspost, som
hyran utgör, betyder därför ofantligt
mycket för en mindre rörelseidkare. Hyran
är ju jämte löner och en del annat
de fasta utgifter som han måste räkna
med. En kraftig höjning av hyran för
affärslokaler skulle med säkerhet komma
att avspegla sig i en höjning av priserna
särskilt på livsmedel.

Som slutomdöme skulle jag vilja säga,
att jag inte kan finna något sakligt skäl,
varför köpmän, hantverkare och andra
rörelseidkare skall på hyresområdet
behöva utsättas för hårdare press än
andra grupper. Det kan inte vara riktigt
att avveckla hyresregleringen kategorivis
på sätt som föreslagits av högern
beträffande kommersiella lokaler och
därigenom lägga övergångstidens ofrånkomliga
bördor och svårigheter på en
enda grupp.

När det sedan gäller besittningsskyddet
delar jag helt den uppfattning som
herr Nestrup givit uttryck åt och som
framgår av reservation nr III, till vilken
jag ber få yrka bifall.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Av de hittillsvarande
talarnas anföranden har det framgått,
att de allesammans tycks vara inställda
på att det riktiga är att hyresregleringen
successivt avvecklas. Vad de däremot
inte är överens om är tydligen takten i
denna avveckling, och det är klart
att det därvidlag kan råda delade meningar.
När jag för min del har biträtt
den mera försiktiga väg som utskottsmajoriteten
har gått på har det varit
därför att jag inte gärna vill att en för
hastig avveckling av hyresregleringen

Onsdagen den 28 november 195G em.

Nr 31 105

skulle resultera i okontrollerade hyreshöjningar.
Men även om jag anser att
det bör vara en viss försiktighet i denna
avveckling, så vill jag inte att denna
försiktighet skall drivas så långt att man
inte någon gång skall ta risken att komma
i konflikt med jämvikten mellan
tillgång och efterfrågan på lägenheter.
Någon gång får man försöka att ta ett
steg, även om man inte på förhand är
säker att lyckas. Vill man inom rimlig
tid få till stånd en avveckling, är det
bättre att ta ut steget för långt än att
ta det för kort.

När jag anslutit mig till utskottsutlåtandet,
har jag på vissa punkter
gjort det med tvekan. Jag skulle gärna
sett att man gått något längre. Emellertid
måste jag erkänna, att vi här rör oss
på ett synnerligen ömtåligt område. Utskottet
har emellertid skrivit så pass
positivt i flera delar, att jag för min
del kan acceptera uttalandena. Det är
därför endast på ett fåtal punkter som
jag närmare vill utveckla den mening
jag tolkar in i vissa av uttalandena.

Mycket talar t. ex. för att kategorien
de fria husen borde tas undan från
hyresregleringen. De utgör för närvarande
en synnerligen liten del — endast
omkring 5 procent av allt som byggs —
och en sådan premiering skulle man
kunna ge de företagare som bygger med
eget kapital. Men om vi nu måhända
står inför en omstöpning av bostadspolitiken
och kanske framöver får ett
större antal hus av denna kategori, är
jag litet tveksam inför en mera allmän
avveckling.

Jag vill emellertid gärna ge den föregående
talaren rätt i att när det gäller
de dyrbara tomter, som så småningom
kommer att ställas till förfogande i städernas
centrala områden vid saneringsbebyggelse,
man mycket väl skulle
kunna låta dem som bygger med eget
kapital få rätt att själva bestämma hyresvärdet.
Det blir så pass dyrbara tomter,
som den föregående talaren sade, att
riskerna nog inte är särskilt stora.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Utskottet säger inte definitivt nej till
ett undantagande. Jag har tolkat utskottets
skrivning så, att man vill skjuta
frågan på framtiden, och det tycker jag
är riktigt i nuvarande läge. Jag anser
alltså att vi får tolka in, att man inte
motsätter sig att hyresregleringen för de
fria husen framdeles avvecklas om möjligheter
föreligger. Och jag skulle för
min del gärna se, att departementschefen
i fortsättningen bevakar de möjligheter
till ett undantagande, som kan
finnas.

Även i fråga om de möblerade enkelrummen
har utskottet skärpt uttalandena
i propositionen. Jag tror att förhållandena
på många orter är sådana
för närvarande, att hyresregleringen för
de möblerade enkelrummen skulle kunna
avvecklas. Det är mycket möjligt att
man därigenom, såsom sagts här tidigare,
skulle öka tillgången på dylika
lägenheter. När man studerar bostadskön
här i Stockholm och ser vilken
stor procent som utgöres av ungdomar,
som söker bostad av annan orsak än
för att gifta sig, får man intrycket att
bostadskön sannolikt skulle kunna reduceras
väsentligt, om tillgången på enkelrum
ökades. Men i vissa av våra städer
•— dem som vi kallar universitetsstäder
eller städer med högskolor eller vissa
andra skolor — är jag rädd för att en
mycket skarp konkurrens i efterfrågan
på enkelrum skulle skapas mellan de
studerande ungdomarna och förvärvsarbetande
ungdomar, som har så bra
betalt att de gärna betalar en väsentligt
höjd hyra. I den konkurrensen kan det
befaras att den studerande ungdomen
skulle dra det kortaste strået, och av
detta skäl kan jag inte vara med om
annat än den skrivning som utskottet
gjort.

Också då det gäller bostadsrättslägenheterna
tror jag att en översyn kan vara
påkallad, framför allt vad beträffar
rätten till överlåtelse av bostadsrättslägenhet.
För personer, som inte har möjlighet
att själva bebo en sådan lägenhet.

10G

Nr 31

Onsdagen den 28 november 195G em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

kan de nuvarande bestämmelserna nog
innebära ett icke försvarbart intrång i
rätten att förfoga över sin egendom; det
gäller exempelvis dödsbon. Det gäller
personer i statlig eller annan tjänst som
för sitt arbete beordras till annan plats.
Om dessa människor hade varit innehavare
av låt oss säga ett enfamiljshus,
kunde de när som helst sålt detta för
det pris de kunnat uppnå. Men är de
bundna av en bostadslägenhet har de
inte samma möjlighet att fritt förfoga
över denna. Det uttalande, som utskottet
här har gjort, att man vid den kommande
översynen noga bör granska detta
förhållande, vill jag livligt understryka.
Det är nödvändigt, att man så snabbt
som möjligt försöker komma fram till
konkreta åtgärder, som bättre tillvaratar
dessa personers rätt att fritt förfoga
över sin egendom.

Vad sedan gäller besittningsskyddet
för hyresgästen så har vi från vårt håll
tillsammans med herr Nyberg tillkännagivit
en avvikande mening i en viss
detalj. Det bör nämligen enligt vår mening
vara ett kortfristigt provisorium
som man här går in för, och provisoriets
livslängd bör redan nu fastställas. Den
utredning, som departementschefen bebådat,
bör igångsättas och bedrivas så
snabbt att man kan vara färdig redan
till 1958 års riksdag.

Vi vill inte heller godkänna att denna
besittningsskyddslag utsträckes till att
gälla hela landet. I många orter, framför
allt på landsbygden, råder nu normala
förhållanden på hyresmarknaden
i fråga om tillgång och efterfrågan på
lägenheter. På dessa orter behövs ingen
hyresreglering och det finns heller ingen
sådan. Det måste då enligt vår mening
betraktas som en överloppsgärning att
låta detta besittningsskydd utsträckas
till att gälla hela landet. Det kan betyda
minskad dispositionsrätt och strider
mot den inskränkning av kontrollen,
som avvecklingen syftar till. Det skulle
innnebära ett intrång, som vi inte vill
godkänna. Jag skall gärna för min del

erkänna att på många orter inte andra
lägenheter finns än de som redan är
fritagna. Men vi anser det sannolikt att
man utan förfång för någon kan undantaga
från denna lags tillämpning även
orter med flerfamiljshus, vilka nu icke
har hyresreglering.

Herr talman! Med dessa korta randanmärkningar
skall jag be att få yrka bifall
till reservation II, av herr Herbert
Hermansson m. fl., och i övrigt bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag vill här väsentligen
hålla mig till förslaget om rätt i vissa
fall för hyresgäst till nytt hyresavtal,
alltså vad man kallar besittningsskyddslagen.
Detta lagförslag har ju sin grund
i den uppfattningen, att den allmänna
hyreslagen i alltför ringa utsträckning
verkligen tillgodoser hyresgästens intresse
av att kunna få bo kvar i lägenheten
sedan hyrestiden har gått ut. Departementschefen
framhåller också att
under de år som lagstiftningen om hyresregleringen
varit i kraft har hyresgästen
haft ett starkt besittningsskydd,
och det har alltmera framstått som naturligt,
säger han, att ett sådant skydd
bibehålies också under normala förhållanden.

Frågan om ökat besittningsskydd för
hyresgäst har flera olika sidor. För det
första bör man ställa frågan, om det
vid en normal hyresmarknad, där tillgång
och efterfrågan på lägenheter balanserar
varandra, över huvud taget
kan anses föreligga behov av besittningsskydd
för hyresgästen utöver det
som han redan har enligt den allmänna
hyreslagen. För det andra är ju frågan
om huruvida under övergången från
hyresreglering till friare hyresmarknad,
alltså under den tid då full balans ännu
inte inträtt mellan tillgång och efterfrå -

Nr 31

107

Onsdagen den 28 november 1956 em.

gan, det finns skäl att bibehålla starkare
besittningsskydd än det — jag
upprepar det — den allmänna hyreslagen
erbjuder. För det tredje och slutligen
är det en mycket viktig principiell
fråga om en lagstiftning om besittningsskydd
verkligen bör genomföras i
form av en provisorisk lagstiftning vid
sidan av hyreslagen av 1939, där det ju
synes som om sådana här lagbestämmelser
naturligen hörde hemma. Detta
vill jag understryka särskilt därför att
en lagstiftning om besittningsskydd innebär
dock ett radikalt och mycket allvarligt
ingrepp i bestående äganderättsförhållanden.

Vad behovet av uppsägningsskydd i
en normal hyresmarknad beträffar så
lämnar den PM på vilken detta förslag
bygger tyvärr inte någon som helst ledning.
Det är också helt naturligt, ty
man har inte kunnat undersöka, hur
de bestämmelser, som för närvarande
finns i 1939 års hyreslag, har verkat i
praktiken. Denna lag trädde i kraft den
1 januari 1940, och redan i juni 1942
fick vi hyresregleringslagen med dess
bestämmelser om uppsägningsskydd.
Hyresregleringslagen har alltså inte hittills
fått verka i cn normal bostadsmarknad.
Det förhållandet, att hyresregleringslagens
bestämmelser om skydd mot
uppsägning har vuxit sig in i den allmänna
uppfattningen såsom en rättighet
som bör tillkomma en lojal hyresgäst,
kan inte ha någon beviskraft när
det gäller att bedöma behovet av uppsägningsskydd
i en hyresmarknad, där
tillgången på lägenheter är tillräcklig.
Den nuvarande inställningen till behovet
av ett besittningsskydd är ju också
till avgörande del dikterad av bristen
på bostäder, och att härpå grunda ett
bedömande av en lagstiftning om generellt
besittningsskydd för normala tider
går helt enkelt inte. Det fordras ingående
undersökningar både av det reella
behovet av ett besittningsskydd och
av de tekniska möjligheterna att åstadkomma
en tillfredsställande laglig av -

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

vägning mellan de intressemotsättningar
som alltid måste finnas mellan fastighetsägare
och hyresgäst.

Departementschefen har också varit
medveten om de brister som vidlåder
den föreliggande promemorian, och han
har sagt att frågan om definitiva regler
för besittningsskydd skall utredas av
särskilda sakkunniga som skall verkställa
en översyn av den allmänna hyreslagen.
Detta löfte hälsar man givetvis
med glädje.

Vad beträffar den andra frågan, behovet
av besittningsskydd under hyresregleringens
avveckling, är det inte alls
uteslutet att just förhandenvaron av ett
sådant skydd kan medverka till en smidigare
och effektivare avveckling av
själva hyreskontrollen. Mig synes det
då naturligt att ett besittningsskydd
inte tillskapas genom en särskild provisorisk
lagstiftning vid sidan av hyres-
och hyresregleringslagarna utan att
det knytes till själva hyresregleringslagen.
Lagrådet har förordat att man
gör sådana ändringar av hyresregleringslagen
att på orter, där hyreskontroll
inte längre behövs, hyresregleringslagens
bestämmelser fortfarande
skall kunna tillämpas vid ogiltigförklarande
av uppsägning, förlängning av
hyresavtal, övertagande av lägenhet
o. s. v. Vi anser emellertid att reglerna
därom bör göras tidsbegränsade, och då
förefaller en period av högst tre år vara
väl tilltagen.

Vad slutligen den sista frågan beträffar,
alltså huruvida en lagstiftning
av den omfattning och genomgripande
betydelse på äganderättens område som
den här aktuella lagen över huvud taget
bör vara av provisorisk karaktär, så
måste vi på högerhåll med vår principiella
inställning svara bestämt nej. En
provisorisk lagstiftning har — det finns
många exempel därpå — ofta en benägenhet
att permanentas utan att avgörande
motiv anförts för dess bestånd.
Skulle då å ena sidan en ingående
prövning senare visa, att behov av be -

108

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

sittningsskydd inte reellt kan anses föreligga,
så kan å andra sidan existensen
av en provisorisk lagstiftning på området
ha påverkat den allmänna rättsuppfattningen
i en riktning som gör det
svårt att avveckla lagstiftningen.

Vi anser därför att hyresregleringslagens
bestämmelser om ogiltigförklaring
av uppsägning, förlängning av hyresavtal
och övertagande av lägenhet
bör bibehållas under en tid av tre år
från det regleringen avvecklas, och att
alltså Kungl. Maj:ts förslag i denna del
skall avslås.

Det finns en mängd detaljer i lagförslaget
som skulle vara värda uppmärksamhet,
men jag skall inte närmare
ingå på dem, utan jag skall fatta
mig så kort som möjligt. Jag vill bara
konstatera att i realiteten har ett trettiotal
remissinstanser gått emot lagförslaget,
sådant det är framlagt. På s.
60 i propositionen redovisas visserligen
att ett relativt fåtal av remissinstanserna
intagit en helt avvisande ställning
till förslaget, men i själva verket har
ett flertal remissinstanser — jag skall
inte räkna upp dem -— framhållit, att
en lagstiftning i ämnet måste föregås
av ett mera omfattande utredningsarbete,
och har alltså de facto ställt
sig avvisande till förslaget, sådant det
föreligger.

En mycket väsentlig synpunkt har
enligt min mening också framförts av
Sveriges advokatsamfund, som säger, att
den föreslagna lagen skulle göra det
svårt eller omöjligt för hyresvärden att
bli av med en misskötsam hyresgäst.
Lagen skulle alltså skada även de övriga
hyresgästernas intresse, och det är
ju en mycket olycklig konsekvens.

Det föreliggande lagförslaget har också
andra svagheter, bland annat det lösliga
uttryckssätt, som här och där kommer
fram. Hur skall man avgöra om en
hyra är oskälig, som det heter, eller
inte? Jag håller fullständigt med Kooperativa
förbundet — för att välja i högen
— som ifrågasätter, om inte i la -

gen borde ha införts vissa normer för
bedömandet av hyresvärdet.

En annan bestämmelse, som jag också
som hastigast vill beröra, är att om
en hyresgäst får vad som kallas oskälig
hyra, skall det tidigare avtalet erhålla
fortsatt tillämpning. Följderna kan bli
mycket olika i olika situationer. Hur
blir det t. ex. om hyresnivån sjunker?

Lagberedningen har ett förslag, som
inte har framlagts ännu, men som jag
finner mycket klokt, nämligen att man
skulle kunna införa regler om kompletterande
hyra. Det kan ju bli alldeles
barockt om, när en viss ny hyra så småningom
fastställes, denna skall tillämpas
först från dagen för ikraftträdandet,
medan det kanske i själva verket hade
varit skäligt, att den tillämpats tidigare.
Den svårigheten skulle man komma
ifrån med lagberedningens förslag.

Sedan, herr talman, vill jag framhålla
det enligt vår uppfattning mycket egendomliga,
att lagen skall gälla utanför
hyresregleringen även där denna eller
i vart fall dess bestämmelser om uppsägning
består. Vi tycker, att det åtminstone
skulle vara skäl att begränsa
den på sådant sätt.

När man ser på dessa bestämmelser,
tränger sig de allmänna bostadspolitiska
aspekterna fram, och då måste
man också erinra sig det förhållandet,
att vad vi vill ju är att dra så mycket
kapital till bostadsbyggandet som möjligt.
Det måste då vara farligt med bestämmelser,
som — om jag så får uttrycka
mig — skrämmer bort kapitalet
eller åtminstone gör att man endast kan
få fram kapital till högre pris än eljest.
En sådan bestämmelse är otvivelaktigt
denna om besittningsskyddet. Och vad
blir följden av att man skrämmer bort
kapitalet eller bara kan få fram det till
högre pris än normalt? Jo, helt enkelt
högre hyror, och det är väl vad vi minst
av allt har avsett.

Jag skall också be att få ta upp en
annan punkt i högerns reservation. Den
är angiven på sidan 92 i utskottsutlå -

Onsdagen den 28 november 195G em.

Nr 31

109

tandet och gäller frågan om kontroll av
upplåtelse av bostadsrätt m. m. I denna
lag stadgas bland annat, att lägenhet,
som innehas med bostadsrätt, i allmänhet
inte får överlåtas till annan mot
högre belopp än som svarar mot bostadsrättsinnehavarens
andel av bostadsrättsföreningens
behållna tillgångar.
Detta kan medföra betydande förluster
för många innehavare av bostadsrätt.
Särskilt är det förhållandet på
grund av den penningvärdesförsämring
som har varit ett bistert faktum. Vederbörande
som säljer får alltså inte ut
mera pengar än han betalat in. Om han
sedan vill köpa sig en likvärdig bostad,
t. ex. om han flyttar till annan ort, får
han betala ett väsentligt högre pris, i
varje fall om det gäller en nybyggd fastighet.
Vi kan inte finna någon principiell
skillnad mellan t. ex. överlåtelse
av en bostadsrättslägenhet å ena sidan
och t. ex. försäljning av en villafastighet
å andra sidan. Vid försäljning av en
villafastighet kan ägaren emellertid ta
ut det pris, som fastigheten betingar i
den allmänna marknaden, och sålunda
få täckning för den penningvärdeförsämring,
som eventuellt inträtt sedan
den förvärvades. Man kan även på denna
punkt tillämpa det resonemang, som
jag nyss förde om svårigheterna att dra
nytt kapital till bostadsproduktionen.
Nu har varken hyresregleringskommittén
eller departementschefen berört
frågan om ett helt upphävande av bestämmelserna
om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av fastighet, och
det synes oss mycket olyckligt.

Herr talman! Det skulle säkert vara
mycket mera att tillägga, men jag vill
inskränka mig till att med dessa ord
yrka bifall till högerreservationen,
den på grund av de bristförhållanden

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Under de år som hyresregleringslagen
varit tillämplig i vårt
land har den fyllt två viktiga uppgifter
för hyresgästerna. För det första har

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

som varit till finnandes på bostadsmarknaden
sett till, att hyrorna inte fått
stiga till orimliga proportioner. För det
andra har vederbörande hyresgäster
här haft ett besittningsskydd i och med
denna lag. När vi nu är i färd med att
successivt avskaffa hyresregleringslagen
är det väl riktigt, som någon talare
tidigare sagt, att utskottsmajoriteten
och reservanterna är eniga på den
punkten. Åtminstone från utskottsmajoritetens
sida tror vi, att en successiv
avveckling av hyresregleringen får ske
med mycket stor varsamhet, så att man
inte får hyror på bostadsmarknaden
som kommer att ersätta den avskaffade
hyresregleringslagen.

Högern har i sin reservation sagt, att
denna successiva avveckling skall kunna
ske snabbare än vad utskottsmajoriteten
förutsätter. Högern säger att det
inte är nödvändigt att invänta en balans
på bostadsmarknaden. Man får tilllåta
att det blir en viss hyresstegring.
Man får tolerera detta därför att man
blir av med de nackdelar som hyresregleringslagen
för med sig. Jag har här
tidigare anfört, att vi inte vill ha de
höga hyrorna som en regulator på bostadsmarknaden.
Jag tror att det också
är utskottsmajoritetens uppfattning, att
man skall ta all den hänsyn till dessa
förhållanden som är nörvändig när avvecklingen
skall ske för att man inte
skall komma upp till hyror som vederbörande
hyresgäster inte kan betala.

Högern har vidare i sin reservation
föreslagit, att en plan skall läggas fram
för 1957 års riksdag om hela denna avveckling.
Vi har från utskottsmajoritetens
sida sagt, att det inte är möjligt
att för någon längre tid framåt förutse
hur läget kommer att utvecklas på bostadsmarknaden.
Vi har därför inte ansett
det vara möjligt att så snart som
till 1957 lägga fram en fullständig plan.

Jag skall sedan gå över till frågan om
den kategorimässiga avvecklingen av
hyresregleringen. Där föreslås i propositionen
bl. a., att hyresregleringslagen

110

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

skall slopas för de statsbelånade fastigheter
som fått sina slutliga lånebesked
efter den 31 december. Vissa reservanter
föreslår att man skall gå litet längre
tillbaka och även slopa hyresregleringen
för de statsbelånade fastigheter som
har byggts enligt kungörelsen av år
1946. Vi menar att detta inte går, tv
kontrollen över dessa fastigheter upphör
efter 10 år. Utskottsmajoriteten har
alltså instämt i propositionen.

Jag går så över till ett helt annat
område, nämligen till de möblerade
rummen. Jag skall gärna medge, att vi
varit en smula tveksamma när vi diskuterat
denna fråga. Vi resonerade som
en stor del av reservanterna gjorde. Vi
frågade oss om det var nödvändigt att
behålla hyresregleringen för de möblerade
rummen. Blir inte följden av denna
lagstiftning den, att alla önskvärda
rum inte kommer ut i hyresmarknaden?
Det kanske finns ett visst fog för resonemanget.
Å andra sidan ställde vi oss
den frågan, att om man i en ort har hyresregleringslagen
tillämplig, så är det
rimligt att även den som hyr ett rum
har ett visst skydd för att en oskälig
hyra inte kommer att tas ut. Jag tror
att det var herr Nestrup som sade, att
hyresregleringslagen inte har någon
uppgift att fylla, eftersom man redan
nu betalar så pass mycket för möblerade
rum. Det kan vara riktigt, herr
Nestrup, i vissa sammanhang. Blotta
existensen av denna lagstiftning gör väl
dock att man kan få fram lägre hyror
för de möblerade rummen. Utskottet föreslår
alltså att dessa rum i fortsättningen
skall innefattas i lagens bestämmelser.

Sedan går jag över till frågan om besittningsskyddet.
Jag sade inledningsvis
att hyresgästerna under de år lagen
varit tillämplig haft ett skydd och att
de fått ha sina lägenheter kvar. När
hvresregleringslagcn slopas innebär
detta, att skyddet kommer att försvinna,
om man inte utformar någon annan
bestämmelse till förmån för vederbö -

rande. Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
är på det klara med att
hyreslagen inte ger möjligheter till det
skydd som behövs på detta område.
Därför har departementschefen föreslagit
ett provisorium. Ett provisoriskt besittningsskydd
skall gälla när hyresregleringslagen
är avskaffad.

Det är riktigt, som här sagts, att lagrådet
och vissa andra remissinstanser
varit tveksamma på denna punkt, men
departementschefen och utskottsmajoriteten
har trots detta sagt att detta besittningsskydd
kommer att vara av så
pass stort värde, att man är beredd att
ta det tills en översyn av hyreslagen
kommer att verkställas. Majoriteten har
inte heller någonting emot att denna
översyn kommer till stånd så snabbt
som möjligt, så att man får permanenta
regler inarbetade i hyreslagen.

Reservanterna har också sagt, att besittningsskyddet
inte behöver gälla för
orter där hyresregleringslagen inte äger
sin tillämpning. Men även reservanterna
menar väl, att när vi får en permanent
hyreslag skall denna gälla för hela
landet. Det förefaller då vara naturligt
att också låta detta provisoriska besittningsskydd
gälla för hela landet.

Herr Hansson i Skegrie tog upp frågan
om det kan vara rimligt att detta
besittningsskydd skall gälla för hela
svenska landsbygden. Ifrån besittningsskyddsreglerna
kommer en- och tvåfamiljsfastigheterna
att undantas, och
detta måste ju innebära att stora delar
av svenska landsbygden inte drabbas
av besittningsskyddet.

Jag är ingen jurist och har därför
inga möjligheter att polemisera mot
herr Munktells tolkning av lagförslaget.
Det är beklagligt att han inte fått tillfälle
att vara närvarande vid utskottsbehandlingen.
Det hade kanske kunnat
gå, om herr Munktell varit med, att
rätta till de oformligheter han här påpekar.
Han frågade också om det var
rimligt att införa något sådant som besittningsskydd
i vår lagstiftning. Men

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

111

även högerreservanterna är ju på det
klara med att man är tvungen att skapa
ett visst skydd för hyresgästerna och
förordar ett skydd, som visserligen
skall gälla bara i tre år; även de är således
inne på samma linje.

Bostadsrättsfrågan var herr Munktell
också inne på. Han sade, att den som
äger en bostadsrättslägenhet inte har
samma möjlighet som den som äger en
enfamiljsfastighet att tillgodoräkna sig
det värde som en penningvärdeförändring
kan ge honom vid en eventuell
försäljning. Det bör då i detta sammanhang
framhållas att den som byggt
ett eget hem med statligt lån alltid måste
ha låneorganets tillstånd till försäljning
samt det högsta pris som får betingas
för fastigheten. Under sådana
förhållanden tror vi att det inte på
detta område föreligger några större
orättvisor.

Herr talman! Jag skall sluta med att
be att få yrka bifall i alla delar till vad
utskottet anfört.

Herr HANSSON i Skegrie (bf> kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Persson i Appuna
lyssnat till vad jag sade, hade han
kanske uppfattat att jag sade just detta,
att på många orter på landsbygden inga
andra hyreslägenheter finns än de som
redan är fritagna. Men sedan tilläde
jag, att det även finns orter som har
flerfamiljshus, men ingen hyresreglering,
och att dessa orter utan förfång
för någon kan undantagas från besittningsskyddet.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det beslut som riksdagsmajoriteten
nu går att fatta innebär
en uppluckring och begynnande
avveckling av det värdefulla hyresgästskydd
som infördes i början av 1940-talet. Regeringen, utskottet och riksdagsmajoriteten
går emot en enhällig
hyresgästopinion, som kräver att hyresregleringen
skall bibehållas tills den

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

kan inarbetas i den allmänna hyreslagen.
Det är en kapitulation för de fastighets-
och markägarintressen, som vill
ha ännu högre hyror och ännu mer oberättigad
tomtvärdestegring och som
vill riva upp skyddet för hyresgästerna
för alt uppnå dessa syften. Förslaget
ligger i linje med avvecklingen av det
statliga stödet för bostadsbyggandet,
med de redan genomförda hyresökningarna
och de nya försämringar och
hyresstegringar som föreslås i bostadsutredningens
betänkande.

För den föreslagna uppluckringen av
liyresskyddet har det icke anförts något
skäl som hyresgästerna och de bostadsbehövande
kan godkänna. Lagen
är en kristidsföreteelse som snarast
bör avvecklas, säger justitieministern.
Då bör den väl inte avlägsnas så länge
det krisläge som framkallat lagen inte
bara består utan på många platser avsevärt
förvärrats. Alla prognoser tyder
på att bostadskrisen kommer att fortsätta
åtminstone ett årtionde framåt.
Statsmakternas kreditrestriktioner och
åtstramningspolitik förvärrar ytterligare
läget.

Det är inte så farligt, säger man. Det
är bara fråga om att genomföra en avveckling
på sådana orter, där läget på
bostadsmarknaden inte kräver fortsatt
bostadsreglering. Vi har i vår motion
påvisat, att borgerliga kommunala majoriteter
genom sin bedömning av läget
kan framdriva ett avvecklingsbeslut,
som medför dels en avsevärd hyresstegring
och dels spekulationsbetonade åtgärder
från byggmästarhåll, där man
kan använda dessa orter som opcrationsfält.
Börjar man luckra upp enligt
fastighetsägarkraven, kan fortsättningen
bli ödesdiger för hyresgästerna. Det
är också tydligt att utskottsmajoriteten
kallt räknar med att en hyresstegring
blir följden men ändå avvecklar hyresregleringen
innan man nått balans.

Jag erinrar om remissyttrandena från
bostadsstyrelscn, hyresgäströrelsen och
de korporationer där hyresgästernas in -

112 Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

tressen är väl företrädda. Bostadsstyrelsen,
som torde ha den bästa översikten,
anser att regleringen icke bör
avlägsnas på någon ort förrän det finns
en reserv av moderna hyreslägenheter.
Var finns det sådana orter? Bostadsstyrelsen
betonar vidare att det särskilt
för barnfamiljerna är angeläget, att
uppsägningsskyddet består tills knappheten
på bostäder är hävd. En avveckling
medan knappheten består skulle
framför allt medföra höjda hyror i de
moderna lägenheterna, säger bostadsstyrelsen.
Hyresgästernas riksförbund,
HSB, två reservanter inom hyresrådet
och ett stort antal kommunala församlingar
har ansett, att en avveckling inte
bör påbörjas förrän balans uppkommit
mellan tillgång och efterfrågan på bostäder,
eller tillfredsställande besittningsskydd
införts i allmänna hyreslagen.
LO och ett stort antal fackliga och
kommunala organisationer har förklarat,
att någon avveckling inte bör få ske
innan balans uppnåtts. Hovrätten över
Skåne och Blekinge talar om faran av
att en avveckling genomföres som experiment
under en ännu icke hävd bristsituation,
då detta skulle kunna medföra
stora olägenheter för enskilda. En
reservant i priskontrollnämnden påvisar
att hyresregleringens avveckling
kommer att medfölja en oförtjänt värdestegring
i stora delar av fastighetsbeståndet,
en värdestegring som helt tillfaller
fastighets- och markägarna. HSB
är inne på samma linje, och markvärdeutredningen
betonar, att man bör vänta
med dessa åtgärder till den är färdig
med sin utredning.

I den stora kampanj, som hyresgästorganisationerna
nu genomför mot bostadsutredningens
reaktionära betänkande
och mot restriktioner för bostadsbyggandet,
vänder man sig också
med skärpa mot uppluckringen av hyresregleringslagen.
Senast i lördags, på
det störa hyresgästmötet i Konserthuset,
framförde ordföranden i Hyresgästernas
riksförbund, Leonard Fredriksson,

det bestämda hyresgästkravet att lagen
icke på någon punkt fick försämras. Lagen
om besittningsskydd, där man hänvisar
missnöjda hyresgäster att fora
talan inför domstol, kan inte godtagas
som ersättning för det skydd som hyresregleringslagen
ger. Däremot anser
vi att förändringarna i 3 och 8 a §§ innebär
en förbättring.

Vi anser i likhet med hyresgästopinionen
att allt måste göras för att häva
bostadskrisen och stoppa hyreshöjningarna,
som redan är förödande för de
mindre bemedlade. Utskottsförslaget
om en successiv avveckling av hyresregleringen
mitt under en svår bostadsbrist,
som på många platser tenderar
att ytterligare förvärras, kommer att
driva hyrorna i höjden, skapa en olidlig
otrygghet för hyresgästerna och
stegra spekulationen i bostadsnöden.
Därför kommer vi i enlighet med våra
motioner att yrka avslag på de försämringar
i lagen som föreslås i 1 och
26 §§.

I en annan motion, II: 275, vill vi slå
vakt om hyresgästskyddet i s. k. industribostäder.
På många orter har en
mycket stor del av bostadskvoten fördelats
till ortens industrier, som upplåter
dem till sina arbetare. Detta har lett
till bostadsband, som tvingar arbetare
att stanna kvar i lägre avlönat arbete, när
bättre står till buds, därför att de inte
kan erhålla andra bostäder. Om de
ändå gör det eller anställningen upphör
av annan anledning, står de utan
egentligt skydd. De pressas att flytta
med kort varsel och har i de flesta fall
ingen annan bostad att flytta till. Arbetarpressen
har noterat en rad fullkomligt
upprörande fall, där arbetarfamiljer
som slutat sina anställningar
kastats ut från sina bostäder och hänvisats
till hälsovådliga ruckel, och fall
där barnfamiljer splittrats. En del sådana
fall framfördes av min medmotionär
i debatten i första kammaren i förmiddags.

Utskottet medger att rättstillämp -

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

113

ningen hittills i denna fråga gynnar
arbetsgivarna och att arbetstagarnas
intresse förtjänar större beaktande. Utskottet
anser dock att de föreslagna reglerna
om besittningsskydd i något högre
grad gynnar arbetstagarna och att
man vid tillämpningen bör ge den
uppsagde, som det heter, skäligt rådrum.
Vad ger dessa vackra ord, »skäligt
rådrum», när ingen ny bostad står
att uppdriva?

Jag yrkar bifall till vår motion, där
vi föreslår att riksdagen hos regeringen
skall hemställa om en lag, som ger dessa
anställda erforderligt hyresskydd
till dess annan lämplig bostad ordnats,
exempelvis genom kommunalt organs
försorg.

I en tredje motion, 11:274, har vi
särskilt uppmärksammat det hänsynslösa
bostadsocker och den svartabörshandel
med tusenlappar under bordet,
som dagligen pågår, framför allt i våra
storstäder. Vi har i våra motioner anfört
exempel ur det främsta regeringsorganet,
där det påvisas, att hyresockrare
öppet säger, att det finns gott om bostäder,
om man bara vill betala, men
att det inte går att komma under femtusen
kronor för en enkelrummare och
tiotusen kronor för en tvårummare. Säkert
känner många av oss unga familjer
som tvingats låna upp stora summor
till ockrarna för att få någonstans att
bo. Nyss påvisades i Stockholms rådhusrätt
att en enda av dessa skojare lurat
av 144 personer 409 000 kronor, och
ändå hade de flesta av dem inte fått
någon lägenhet. Ockrarna kan operera
fritt på grund av att de kommunala förmedlingsorganen
i storstäderna bara
kan förmedla en mindre del av de bostäder
som blir lediga. De förmedlar
bara det årliga nytillskottet i byggnader,
tillhöriga vissa kommunalt ägda
eller allmännyttiga bostadsföretag, och
lägenheter som blir lediga inom sådana
byggnader. Det är beträffande exempelvis
Stockholm uppenbart, att mycket
fler lägenheter varit lediga under för -

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

sta halvåret i fjol än de 6 162 som bostadsförmedingen
hade hand om. En
stor del av de andra lägenheterna förmedlas
genom tusenlappar under bordet,
för överlåtelse eller som betalning
för gamla mormorsmöbler som inte duger
till något annat än kakelugnsved.
Barnfamiljernas och ungdomens intressen
och andra rättvisesynpunkter tillgodoses
bäst om de kommunala organen
får hand om hela det ledigblivna bostadsbeståndet,
det har vi hävdat i en
råd motioner. Trots att det var genom
påstötningar från riksdagen som en hyresregleringskommitté
tillsattes i mars
1951 för att utreda i vilken utsträckning
och på vad sätt en fördelning av färdigbyggda
lägenheter efter behovsprincipen
skulle genomföras, har kommittén
emellertid avvecklats utan att slutföra
den delen av sitt uppdrag. I stället har
den gjort raka motsatsen genom att
föreslå den påbörjade avveckling av
hyresgästskyddet, som jag påtalat i första
delen av mitt anförande och som
Sveriges hyresgäster med skärpa fördömer
men som riksdagens majoritet nu
tänker besluta.

Jag yrkar, herr talman, under punkt
A avslag på Kungl. Maj :ts och utskottets
ändringsförslag beträffande §§ 1
och 26 i lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m., under punkt D bifall
till motionerna 1:354 och 11:275,
och under punkt E bifall till motionerna
I: 355 och II: 274.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till avfattning av 1 § dels ock på avslag
därå; och godkände kammaren förslaget.

3 §

Godkändes.

26 § första stycket föredrogs; och yttrade
därvid:

8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 31

114

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation III av herrar Spetz
och mig.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag yrkar i enlighet med
hemställan i motionen II: 769 avslag på
utskottets förslag.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I av herrar Ebbe Ohlsson och
mig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till detta styckes avfattning; 2:o) godkännande
av stycket i enlighet med den
med I betecknade reservationen av herrar
Ebbe Ohlsson och Östlund; 3:o)
godkännande av stycket i den lydelse,
som föreslagits i den med III betecknade
reservationen av herrar Spetz och
Nestrup; samt 4:o) avslag å utskottets
förevarande förslag; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Östlund begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Nestrup
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition i voteringen om
kontrapropositionen i huvudvoteringen
antagits den under 3:o) angivna propositionen,
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes; Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
26 § första stycket i förevarande

lagförslag antager det förslag som innefattas
i den av herrar Ebbe Ohlsson
och Östlund avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herrar
Spetz och Nestrup.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herrar Ebbe Ohlsson
och östlund avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill att kammaren godkänner
26 § första stycket i det av tredje
lagutskottet i utlåtande nr 28 punkten
A under 1) tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som förordats i den av herrar Ebbe
Ohlsson och Östlund avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr östlund begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

115

Därvid avgåvos 120 ja och 26 nej, varjämte
32 .av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 26 §
första stycket.

26 § andra stycket föredrogs; och anförde
därvid:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I av herr Ebbe Ohlsson
och mig.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till detta styckes avfattning
dels ock på godkännande av stycket i
den lydelse, som föreslagits i den med
I betecknade reservationen av herrar
Ebbe Ohlsson och Östlund; och godkände
kammaren utskottets förslag.

övriga delar av lagförslaget

Godkändes.

Härefter föredrogs det i punkten A
2) upptagna förslaget till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 19 juni 1942 om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.; och yttrade därvid: Herr

ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets föreliggande
förslag dels ock på godkännande

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

av det förslag, som förordats i den av
herrar Ebbe Ohlsson och östlund avgivna,
med I betecknade reservationen;
och godkände kammaren utskottets förslag.

Efter föredragning av det i punkten
A 3) upptagna förslaget till lag med
vissa bestämmelser, som skola iakttagas
sedan hyresregleringen upphört, anförde: Herr

NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation IV.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Även på denna punkt
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag dels ock på godkännande av det
förslag som framlagts i den av herr Nyberg
m. fl. avgivna, med IV betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
det av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 28 punkten A under 3) tillstyrkta
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda lagförslag med den ändrade lydelse,
som förordats i den av herr Nyberg
m. fl. avgivna reservationen.

116

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

nen. Herr Nyberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 64 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Punkten B

Lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst
till nytt hyresavtal

1—10 §§ föredrogos i ett sammanhang;
och yttrade därvid:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
III.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag
till 1—10 § § :s avfattning; 2:o) att kammaren
måtte i enlighet med den av herrar
Spetz och Nestrup avgivna, med
III betecknade reservationen avslå ifrågavarande
författningsrum samt besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en utredning rörande ett förbättrat
besittningsskydd för hyresgäster;
samt 3:o) bifall till det avslagsyrkande,
som innefattades i den av herrar
Ebbe Ohlsson och Östlund avgivna,
med I betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Östlund begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den un -

der 2:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1—10 §§ i det av tredje lagutskottet
i punkten B av utlåtandet nr 28 tillstyrkta
lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av herrar Spetz och Nestrup
avgivna reservationen i motsvarande
del avslagit nämnda författningsrum
samt beslutit att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en utredning rörande
ett förbättrat besittningsskydd för hyresgäster.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nestrup begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
109 ja och 58 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 1—10 §§
i förevarande lagförslag.

Slutbestämmelserna föredrogos; och
anförde därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II av herr Herbert
Hermansson m. fl.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositio -

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31 117

ner dels på godkännande av utskottets
förslag till slutbestämmelser dels ock
på godkännande av dessa bestämmelser
i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Herbert Hermansson m. fl. avgivna,
med II betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
slutbestämmelserna i det av tredje
lagutskottet i punkten B av utlåtande
nr 28 tillstyrkta lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
slutbestämmelserna i den lydelse, som
förordats i den av herr Herbert Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
94 ja och 81 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag i fråga om slutbestämmelserna.

Återstående delar av lagförslaget

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 11

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Punkten C

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr I.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i punkten L i den
av herrar Ebbe Ohlsson och Östlund avgivna,
med I betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten D föredrogs. Därvid anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 275.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen II: 275; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten E

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
II: 274.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

118 Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Ändring i lagen om hyresreglering m. m.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkt dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen
11:274; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punlden F föredrogs; och anförde
därvid:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
I.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten dels ock på bifall i motsvarande
del till den av herrar Ebbe
Ohlsson och Östlund avgivna, med I
betecknade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten G

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten H föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen II av herr Herbert
Hermansson, mig själv m. fl.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag hemställer att kammaren
måtte bifalla utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på bifall i motsvarande
del till den av herr Herbert Hermansson
m. fl. avgivna, med II betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Ny -

berg begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
H i utskottets utlåtande nr 28, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det förslag, som innefattas i punkten 1)
av den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Herbert Hermansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nyberg
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 94 ja och
59 nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten H.

Punkterna I och J

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 186, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
besiktning av hästar för krigsmaktens
behov,

nr 187, i anledning av väckta motioner
angående utredning om internordisk
samverkan inom viss forskning,

nr 188, i anledning av väckta motioner
om utredning av formerna för en
praktisk-pedagogisk utbildning av blivande
universitetslärare, och

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

119

Borttagande av den militära yrkesorienteringen ur enhetsskolan

nr 189, i anledning av väckta motioner
om utredning angående naturhistoriska
riksmuseets organisation m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Borttagande av den militära yrkesorienteringen
ur enhetsskolan

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av väckt motion om
borttagande av den militära yrkesorienteringen
ur enhetsskolan.

I en inom andra kammaren av fru
Torbrink och herr Lundqvist väckt
motion (11:528) hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om att den militära yrkesorienteringen
helt borttoges ur enhetsskolan.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 528 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Karl Andersson,
Hesselbom och Åkerström.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag vet att det är långt
lidet och att kammaren har haft en
dryg dag, men jag vill ändå inte uraktlåta
att säga några ord i anledning av
den av mig och medmotionärer väckta
motionen.

Mycket har hänt i världen sedan i våras,
då jag och herr Lundqvist väckte
motionen 11:528 och begärde, att åtgärder
måtte vidtas för avskaffande av
den militära yrkesorienteringen i enhetsskolan,
över vilken motion statsutskottet
avgivit det utlåtande som nu föreligger
till behandling. I tidningarnas
notiser och bildserier angående oroligheterna
i världen har vi sett även många
ungdomar i stridsscenerna och som fall -

na i striderna. Detta förhållande har,
herr talman, ytterligare styrkt mig i min
uppfattning, att krigets hantverk och
barn inte hör ihop.

Emellertid säger man, att denna fråga
ju gäller yrkesorientering och att det,
när vi i alla fall har yrkesmilitärer och
de skall rekryteras ur de ungas led, är
legitimt, att skolungdom också får kännedom
om detta yrke, både dess föroch
nackdelar. Det är klart att en rikt
fasetterad yrkesorientering är mycket
tacknämlig för den unge inför valet av
framtida yrke. Men lika väl som fångvård
och sinnessjukvård är undantagna
från yrkesorientering, borde enligt mitt
förmenande också militäryrket vara det.
Vi har ganska stora grupper av ungdomar,
som så småningom skall komma
in i sinnessjukvård och fångvård, men
det finns väl ingen skolstyrelse, som
vill sända skolbarnen för yrkesorientering
till Långholmen eller Beckomberga.
I fråga om yrkesorienteringen rörande
det militära har man ändå ansett det
vara riktigt. Vi anser fortfarande att så
icke är fallet.

När den militära yrkesorienteringen
började, var många betänksamma. Vid
den tiden kunde man samla tidningsurklipp
ur Östergötlands Folkblad, Skånska
Socialdemokraten, MT och många
andra tidningar, där det uttalades betänkligheter
mot att unga pojkar skulle
få tillträde till regementena och följa
med de olika övningsmomenten. Det
blev i alla fall militär yrkesorientering.
Det visade sig emellertid ganska snart,
att de regler som fanns för denna yrkesorientering
inte alltid följdes utan
att man vid det lokala genomförandet
av orienteringsprogrammet gick utöver
den för yrkesorientering vanliga ramen
och faktiskt för dessa unga pojkar nästan
införde militära övningsmoment,
som de fick vara med om. Det föranledde
så småningom en interpellation i
riksdagen, varvid ecklesiastikministern
tillfrågades om han tyckte att detta var
så bra. Han medgav att man vid de lo -

120 Nr 31 Onsdagen den 28 november 1956 em.

Snabbutredning rörande den mera långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar -

kala övningarna inte hade följt de riktlinjer
som skolöverstyrelsen hade ansett
böra gälla för denna yrkesorientering.
Det kan ligga en viss risk förborgad i
denna yrkesorientering just på denna
grund, sade ecklesiastikministern. Man
skärpte också bestämmelserna och har
faktiskt bantat ned den militära yrkesorienteringen
för att eliminera stridsmomentet.
I de nya anvisningar som
skolöverstyrelsen har givit ut har man
försökt klargöra att eleverna under den
militära yrkesorienteringen inte får
hantera vare sig riktiga vapen eller attrapper
och att de inte heller får delta i
några tillvänjningsövningar för att se
hur de reagerar för knalleffekter och
dylikt, och det är gott och väl att man
har kommit underfund med detta. Vi
får hoppas att anvisningarna också
följs. Men vi ser nu i tidningarna att
man inbjuder läroverksungdomar och
andra till regementena för att de skall
få se hur de militära övningarna går
till, och även om detta inte görs direkt
i yrkesorienterande syfte innebär det
i alla fall att man söker väcka ett visst
intresse för dessa saker hos ungdomarna.

Det är klart att dessa mycket unga
pojkar är mottagliga för det äventyrliga.
De tycker att det är tjusigt när det
knallar omkring dem, och de tycker
det är roligt att se autentiska övningsmoment.
Men vi ser ju att det ofta händer
att ungdomar själva har vapen och
även göra bruk av dessa. Detta kanske
inte är så nyttigt för unga, känsliga sinnen,
och lika väl som vi inte vill att de
skall gå på biografer och se de värsta
skräckfilmerna, vill vi inte att de vid en
tidpunkt då de är så omogna skall få
vara med om denna militära yrkesorientering.

Nu har skolöverstyrelsen sagt ifrån
att den anser att man nu bör avvakta
resultatet av de senast meddelade anvisningarna
innan man vidtar några ytterligare
åtgärder, och det har också

utskottet gått med på, fastän jag, herr
talman, med hänsyn till att det är så
svårt att få några riktigt klara linjer
för denna form av yrkesorientering faktiskt
tycker att det hade varit rejälare
att i stället tillstyrka motionen, som jag
härmed, herr talman, ber att få yrka
bifall till.

I detta anförande instämde herr
Lundqvist (s).

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):
Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till utskottets motivering få yrka
bifall till dess hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till inköp
av polioympämne.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Snabbutredning rörande den mera långsiktiga
planeringen av kraftverksanläggningar Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
194, i anledning av väckta motioner om
en snabbutredning rörande den mera
långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar.

121

Onsdagen den 28 november 1956 em. Nr 31

Snabbutredning rörande den mera långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar -

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Det kanske kunde vara
onödigt att över huvud taget yttra sig,
när man har fått en motion så välvilligt
behandlad att den föranleder en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Jag borde kanske
närmast tacka utskottet för den välvilliga
behandlingen. Av utskottets skrivning
får man emellertid en känsla av
att utskottet inte riktigt tror på att utnyttjandet
av atomkraften befinner sig
i en så kraftig expansion att det är nödvändigt
att se så allvarligt på dessa frågor.

Här i Sverige står oljan för närvarande
för 38 procent av kraftförsörjningen,
vattenkraften för 31 procent,
kol och koks för 17 procent och ved
för 14 procent. Där har alltså oljan på
några få år distanserat de fasta bränslena.
Jag tror inte att det var så många,
som för några år sedan tänkte sig en
sådan utveckling. Vad oljan betyder
har vi ju också fått starka belägg för
i våra dagar, och i fråga om utnyttjandet
av atomkraften kommer utvecklingen
säkerligen att gå i ännu snabbare
takt.

När jag i våras väckte min motion,
som syftade till att vi inte skall bygga
ut våra vattenfall i alltför snabb takt,
därför att atomkraften sannolikt kommer
att konkurrera med vattenkraften
när det gäller elektricitetsförsörjningen,
så hade ännu ingenting hänt som i
och för sig styrkte detta påstående.
Men när motionen nu behandlas, har
man det första atomkraftverket i bruk
i England, nämligen Calder Hall, och
enligt de senaste meddelandena från
England är elkraftpriset där 0,6 pence,
d. v. s. 3,6 öre.

Om vi jämför utvecklingen på atomkraftens
område med t. ex. flygets utveckling
— som också har gått snabbt
-—• så tror jag vi får goda jämförelse -

punkter. Om vi då ser på bröderna
Wrights första flygmaskiner och jämför
dem med de flygplan som i dag utan
att väcka sensation flyger fortare än
ljudet, så ser vi att utvecklingen har
gått fort. Jag vill också nämna att man
i USA nu har gjort de första proven med
atomdrivna flygplan.

I Sverige har vi urantillgångar —
råvaran — men i England måste man
importera uran. Trots detta har man
emellertid i England beslutat att inga
andra kraftverk än atomdrivna sådana
får anläggas. Jag tror därför alla skäl
talar för att vi bör uppmuntra och forcera
forskningen på atomkraftens område
och bygga atomkraftverk. Frågan
har varit uppe i en motion, som avslogs
här för bara några minuter sedan.
Jag tror det är klokt att se upp med
dessa saker, ty det tar ändå fyra år att
bygga ut ett vattenfall och anlägga ett
kraftverk, och därtill kommer tiden
för projektering, domstolsförhandlingar
m. m.

När vi då utnyttjar atomkraften, skall
vi givetvis också ha uppmärksamheten
fäst på de risker som därmed sammanhänger.
Där bör forskningen sätta in.
Vidare är avfallsprodukterna vid atomdrift
ett särskilt kapitel, som man måste
ha uppmärksamheten riktad på.

Min motion berör emellertid ytterst
bevarandet av våra vattenfall, våra fiskevatten
och de värden som ligger i en
orörd natur, så länge vattenfallen inte
är utbyggda. Utskottet har som sagt beslutat
om en skrivelse till Kungl. Maj:t,
och jag förmodar att det då blir den
norrländska vattenkraftutredningen
som får denna sak om hand. Jag har
här endast velat framhålla det anförda
för att markera vikten av att denna fråga
hålles under uppsikt och att vi inte
onödigtvis fördärvar naturen och fisket
genom att bygga ut våra kraftverk
fortare än nöden kräver.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

122 Nr 31 Onsdagen den 28 november 1956 em.

Kompensation åt statens affärsdrivande verk för driftförluster på deras rörelse i de
norrländska bygderna

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ C

Kompensation åt statens affärsdrivande
verk för driftförluster på deras rörelse
i de norrländska bygderna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
195, i anledning av väckta motioner om
beredande av kompensation åt statens
affärsdrivande verk för driftförluster
på deras rörelse i de norrländska bygderna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörlin m. fl. (I: 112) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Kalix m. fl. (II: 149), hade hemställts,
att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning om
åtgärder, varigenom de affärsdrivande
statsverk som måste vidkännas driftförluster
på sin rörelse i de norrländska
bygderna kunde erhålla kompensation
i skälig grad för dessa förluster, förslagsvis
ur medel som kunde inflyta genom
uttagande av en elaccis.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 112
och II: 149, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag kan praktiskt taget
i allt instämma med motionärerna.
Utskottet har ju också i sak givit dem
rätt. Utskottsförslaget innehåller emellertid
en passus, som på ett område kan
innebära att en av de stora orättvisor,
som norrlänningarna är utsatta för, blir
bestående under ytterligare lång tid. Det
gäller taxesystemet vid statens järnvägar.

Bland de önskemål motionärerna har

velat befrämja uppräknas bl. a. behovet
av billigare transporter till landets avlägsna
delar. Det är mycket viktigt.
Från alla håll har nämligen intygats, att
de stora fraktkostnaderna till Norrland
är ett av de värsta hindren för utvecklingen
av näringslivet i sådana områden.
Det får för övrigt också varje enskild
invånare i Norrland erfara. Nuvarande
missförhållande påverkar ju nämligen
kommunalskatter, hyror och priser
på ett ofördelaktigt sätt.

Nu föreslår emellertid utskottet att
de av motionärer och remissinstanser
berörda problemen i »hela sin vidd»
skall utredas. Till utredningsämnena
hör sålunda också SJ :s taxor. Men den
frågan har sedan länge varit föremål
för utredningar. Redan i norrlandskommitténs
stora betänkande fanns ett i detalj
utformat förslag om införande av
s. k. virtuella avstånd just med sikte
på att förbilliga fraktkostnaderna på
sätt motionärerna velat få till stånd.
Där beaktas också vad som nu påpekas
av utskott och remissinstanser, nämligen
att detta inte är ett speciellt norrlandsproblem,
även om olägenheterna
är störst där. Andra avlägset liggande
landsdelar hämmas också i sin utveckling
och påläggs en orättvis ekonomisk
belastning genom nuvarande fraktbestämmelser.

På många år skedde emellertid ingenting
med anledning av norrlandskommitténs
förslag. Därför togs saken upp
motionsledes i riksdagen för några år
sedan, och resultatet härav blev först en
riksdagsskrivelse till Kungl. Maj :t och
därefter ett uppdrag åt 1948 års järnvägstaxekommitté
att utreda saken.

Nu har det meddelats att denna kommitté
skall avge sitt slutbetänkande i
år. Skall man fatta denna utfästelse bokstavligt
så återstår det alltså bara drygt
en månad innan vi får se vilket resultat
de sakkunniga har kommit till. Men
under alla förhållanden kan det bara

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

123

handla om en mycket kort tid innan
förslaget ligger på regeringens bord.
Och därefter bör det finnas möjlighet
att handla mycket snabbt. En sådan
snabb behandling bör också ske med
hänsyn till att fraktkostnaderna har
höjts fyra gånger under den tid man
hållit på med utredningar om att sänka
dem.

Bifalles utskottsförslaget oförändrat,
alltså med krav om utredning även av
taxefrågan, så finns det anledning befara
att detta tas till förevändning för
att framflytta avgörandet i en fråga,
som dels är tillräckligt utredd och dels
ligger på ett principiellt annat plan än
motionärernas förslag i övrigt.

För att undvika ett sådant dröjsmål
genom att ordna den ena utredningen
på den andra om en och samma fråga,
hemställer jag om ett litet tillägg till
utskottets förslag. Jag föreslår, att efter
den passus i utskottsförslaget som slutar
med orden »i hela dess vidd närmare
utredes», inskjutes följande: »Utskottet
förutsätter dock att frågor som redan
utretts av 1948 års järnvägstaxekommitté
icke skall ingå i den här föreslagna
utredningen utan nu lösas med minsta
möjliga dröjsmål».

I övrigt hemställer jag om bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen föreslagits
av herr Holmberg; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
196, i anledning av väckt motion angående
möjligheter för enskilda att köpa
aktier i vissa av staten ägda företag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Åtgärder för att stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft i de fyra
nordligaste länen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
197, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att stimulera rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft i de
fyra nordligaste länen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:227) och den andra
inom andra kammaren av herr Agerberg
m. fl. (II: 636), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
till åtgärder i syfte att eliminera bristen
på och stimulera rekryteringen av
kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste
länen.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 227 och II: 636 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Näsström, fröken Andersson, herrar
Axel Andersson, Staxäng, Cassel och
Gustafsson i Skellfteå, fröken Vinge
samt herr Kelander, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:227
och II: 636, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning och förslag till
åtgärder i syfte att eliminera bristen på
och stimulera rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft i de fyra nordligaste
länen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Yi norrlänningar blir
ibland beskyllda för att klaga i onödan,
när vi i olika sammanhang framför
missnöje över att våra anspråk inte blir
i tillbörlig grad tillgodosedda, speciellt
när vi jämför oss med andra delar av
vårt land. Det är möjligt att vi en eller

124 Nr 31 Onsdagen den 28 november 1956 em.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste
länen

annan gång överdriver och tar till i
överkant, men i regel finns det nog ett
visst fog för missnöjet. Det är nog inte
bara kverulans när det exempelvis bildats
särskilda samarbetsorgan bland annat
på det landstingskommunala området
för att tillvarataga norrländska intressen.

När det gäller de motioner, som statsutskottet
har behandlat i det nu föreliggande
utlåtandet, vill jag göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på
att de inte har undertecknats bara av
norrlänningar utan också av behjärtade
kvinnor och män från hela landet som
har observerat de nordligaste länens
svåra belägenhet i vad avser rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft. Man
kan väl därför säga, att motionerna utgör
ett ojävigt vittnesmål och att behovet
av åtgärder på detta område är behörigen
styrkt.

Både i motionerna och i de remissyttranden,
som kommit in, har vältaliga
uppgifter lämnats om situationen när
det gäller bristen på kvalificerad arbetskraft.
Det är för övrigt inte bara
fråga om akademiskt utbildad arbetskraft
utan också om annan mera kvalificerad
arbetskraft, men jag tillåter mig
ändå att anföra några siffror som visar,
att läget i vissa fall närmast kan betraktas
som katastrofalt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har
inhämtat vissa yttranden för remissutlåtandet,
och det har bland annat gjorts
en undersökning i länet, från vilken jag
skall he att få anföra några siffror. Av
60 procent av underläkartjänsterna uppehälles
för närvarande 20 stycken av
svenska legitimerade läkare. 23 —- inte
mindre än 40 procent — upprätthålls
av utländska läkare utan svensk behörighet,
6 av utländska läkare med
svensk behörighet och 20 av svenska
legitimerade läkare. Av 78 distriktstandläkartjänster
i länet upprätthålls 35 av
svenska legitimerade tandläkare, 2 av
utländska tandläkare med svensk legi -

timation men inte mindre än 41 av utländska
tandläkare utan svensk legitimation
(52 procent). Mer än hälften
saknar alltså svensk legitimation. Av
29 lektorat i länets läroverk är 17 vakanta
(58 procent). Motsvarande siffror
för adjunkter är 121 tjänster, varav
63 vakanta (52 procent) och för ämneslärarinnor
9 tjänster, varav 4 vakanta
(44 procent).

Att läget är svårast just i Norrbotten
kan naturligtvis inte bestridas. Men situationen
är faktiskt mycket svår i hela
Norrland. Låt oss som exempel ta läroverkslärarna.

Som vi anfört redan i motionen var
hösten 1953 bristen på läroverkslärare
i Norrland tre gånger så stor som i landet
i övrigt. Närmare bestämt föll då på
Norrland 12 procent av landets läroverkselever,
medan 34 procent av bristen
på heltidsanställda lärare i läroverken
fanns inom området. Sedan dess
har förhållandena faktiskt blivit ännu
värre.

Det är för övrigt inte nog med att
undervisningen på detta sätt blir sämre.
En annan och allvarlig sida är att elevplatserna
i de högre skolorna i Norrland
måste ransoneras hårdare. Ett större
antal personer utestängs på det sättet
från undervisningen i realskolor och
gymnasier. Den genomsnittliga minimiantagningspoängen
är i samtliga fall
högre och det relativa antalet avvisade
elever genomgående större i Norrland
än i jämförbara delar av det övriga
Sverige. I mitt eget län, Jämtlands län,
finns det för närvarande bara plats för
cirka 4 procent av varje årskull av barn
i gymnasierna, medan motsvarande siffra
för hela riket är ungefär 15 procent.
För realskolorna är siffran inom mitt
län 25 procent mot 40 procent för hela
riket.

Dessa förhållanden inverkar givetvis
mycket även beträffande andra yrkesgrupper,
ty det är klart att föräldrar,
som har barn i skolåldern, inte vill ta

125

Onsdagen den 28 november 1956 em. Nr 31

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste
länen

tjänst i Norrland eller stanna kvar där,
om de vet att det finns ytterst små möjligheter
för barnen att få utbildning i
läroverk. Statsutskottet har i sitt utlåtande
åberopat vissa remissyttranden
och framhållit, att den nu rådande bristen
på akademiskt utbildad arbetskraft
är en företeelse, som är karakteristisk
för landet i dess helhet. Det bestrider vi
ingalunda, men vad vi vill ha påvisat
är, att den är betydligt svårare i Norrland
än i riket i övrigt. Man kan ju
inte göra som Svenska stadsförbundets
styrelse gjort i sitt remissutlåtande, att
man plockar ut några väl ställda läroverk
i städer i Norrland — jag tror det var
Härnösand, Sundsvall, Östersund och
Örnsköldsvik — och påvisar att det
finns enstaka läroverk i södra Sverige,
som har det lika illa ställt som många
läroverk i Norrland. Om vi plockar ut
våra sorgligaste exempel så kan vi, som
vi för övrigt gjort i motionen, påvisa
exempelvis att Sollefteå läroverk, som
för ett par år sedan var väl utrustat
med lektorer, i vintras hade bara en
lektor, vilken till råga på allt var tjänstledig.
Förhållandena är värst vid realskolorna
och de högre folkskolorna i
våra mindre tätorter. Jag skulle kunna
visa på många talande exempel från
mitt eget hemlän, men jag kan inskränka
mig till att hänvisa till den bilaga,
som fogats vid yttrandet från länsstyrelsen
i Jämtlands län.

För att råda bot på dessa enligt vår
mening ohållbara förhållanden har vi
motionärer hävdat, att snabba åtgärder,
avsedda att ge omedelbart resultat, är
nödvändiga, om inte skadeverkningarna
skall bli så störa, att det blir svårt
att reparera dem. Det är nämligen stor
risk för detta. På lång sikt måste man
givetvis —• såsom även utskottet framhållit
— söka anpassa utbildningsresurserna
efter det ökade behovet och således
inrikta ansträngningarna på att
tillgodose hela landets behov av kvalificerad
arbetskraft. Utskottet har också

pekat på att 1955 års universitetsutredning
bl. a. skall undersöka möjligheterna
att upprätta en högre läroanstalt,
alltså en högskola eller ett universitet,
i Norrland. Ja, det är givetvis i och för
sig mycket bra, men det är en åtgärd
på mycket lång sikt innan utredningen
blir färdig, innan nya universitet eller
högskolor hinner inrättas och slutligen
innan någon arbetskraft blir utbildad
där. Medan gräset gror eller i
detta fall den akademiska lagern växer
är det stor risk för att kon kan -—- om
inte direkt dö så dock komma att lida
av så svåra bristsjukdomar på grund av
undernäring, att kon får allvarliga sviter
för lång tid framåt.

De åtgärder vi lämnat exempel på i
vår motion är några som möjligen kan
komma i fråga. Vi har givetvis inte haft
möjlighet till någon mera ingående prövning
av vilka åtgärder som är mest
lämpliga eller tänkbara eller vilka verkningar
de kan komma att få i olika avseenden.
Vad vi önskar är en kartläggning
av hela denna fråga för att om
möjligt få till stånd en lösning av ett
enligt vår mening mycket allvarligt problem.

Utskottet har i sitt utlåtande sagt att
så länge, totalt sett, ett underskott på
akademiskt utbildad arbetskraft finnes
måste eventuella åtgärder syftande till
att upphjälpa läget inom en landsända
förutsättas medföra en motsvarande försämring
inom andra områden av landet.
Ja, skulle nu detta vara någonting orimligt?
Det borde väl snarast vara rimligt
och rättvist, att en brist, om det går,
utjämnas så att den drabbar alla i landet
lika. För övrigt skulle nog en rättvis
utjämning av bristsituationen inte
drabba det övriga Sverige så hårt med
hänsyn till den lilla del Norrlands behov
utgör på detta område i förhållande
till det hela.

Det problem vi tagit upp i vår motion
är för övrigt inte bara ett kvantitetsproblem
utan också ett kvalitets -

Nr 31

126

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste
länen

problem. Om en tjänstgöring i Norrland
betraktas som mindre lockande kan det,
även när brist på arbetskraft inte föreligger,
medföra att Norrland inte kan
konkurrera om eller behålla sin rättvisa
andel av den mest kvalificerade arbetskraften
som »denna dynamiska
landsända», för att tala med länsstyrelsens
i Norrbottens län ord, så väl behöver
för sin fortsatta utveckling.

Herr talman! Jag vet att denna fråga
redan har fallit för den här gången, eftersom
första kammaren tagit utskottsmajoritetens
förslag. Men det skedde
med så knapp majoritet att jag för min
del betraktar det som ett stort fall framåt.
Skulle nu till äventyrs denna kammare
i stället följa den reservation som
fogats vid utskottsutlåtandet blir fallet
inte så stort men desto mera framåt,
och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru Boman
(h), herr Jönsson i Rossbol (bf)
och fröken Wetterström (h).

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i det resonemang, som förts
av herr Agerberg, och skall be att få
tillägga ett par synpunkter.

När man talar om bristen på akademiskt
utbildad arbetskraft i Norrland
kommer läkarbristen gärna i förgrunden,
och den har aktualiserats i en interpellation
i andra kammaren under
höstens riksdag.

Förste provinsialläkaren i Umeå, doktor
Hemmingsson, har i en i höst utskickad
årsberättelse sagt att läkartillgången
i landet i dess helhet är dålig
men att läkarbristen i övre Norrland
börjar bli katastrofal, åtminstone inom
den öppna vården.

Västerbotten hade vid årsskiftet tio
vakanta provinsialläkartjänster, och det

antalet lär sedan dess ha ökat. Ungefär
liknande svårigheter har man inom de
övriga norrlandslänen. Enligt de uppgifter
jag erhållit är inom de fyra nordligaste
länen 39 tjänster vakanta. Av
dessa var några blockerade och några
lediga på grund av omflyttning, men 28
av de 39 tjänsterna anses svårbesatta.
Eftersom hela antalet tjänster är 136,
innebär detta att 20 procent av samtliga
tjänster är svårbesatta. I hela det
övriga landet betraktas 30 tjänster av
346 som svårbesatta; det betyder inte
fullt 9 procent. Skillnaden är utan tvekan
mycket betydande. Doktor Hemmingsson
anser att man i denna allvarliga
situation inte bara kan vänta och
se hur det kan ordna sig i en framtid.
Man kan inte dra sig fram genom att
lagligen kungöra dubbel- eller trippelförordnanden.
Resultatet av detta blir
endast att befolkningen får en otillfredsställande
hälso- och sjukvård samt
att de ordinarie läkarna sliter ut sig,
tröttnar och far till trakter, där de tror
att arbetet är mindre pressande. I övre
Norrland med de stora avstånd vi där
har är det helt naturligt att dylika
extra förordnanden blir särskilt betungande.
Doktor Hemmingsson framförde
tanken på att man skulle införa
tjänsteplikt inom den öppna sjukvården
för unga läkare. Den utvägen är emellertid
inte tilltalande och man bör nog
i första hand söka sig fram efter andra
linjer. Det är emellertid tydligt, att vi
får räkna med läkarbrist åtminstone till
inemot mitten av 60-talet.

I det läget är det inte mer än rimligt,
att man undersöker om det finns möjligheter
att vidtaga provisoriska åtgärder
för att åstadkomma en utjämning av
bristen och få till stånd en mera rättvis
fördelning av rikets läkare.

När det gäller lärarbristen har herr
Agerberg nyss lämnat talande siffror.
Jag skall endast bidraga med en uppgift,
som jag fick alldeles nyss. Om man
räknar med samtliga högre skolor och

127

Onsdagen den 28 november 1956 em. Nr 31

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord
ligaste länen

lärare med full tjänstgöring i hela Norrland
-— alltså inte endast de fyra nordligaste
länen — så finner man, att 142
tjänster är besatta med innehavare, som
ej är fullt behöriga. Det innebär i allmänhet,
att de inte är filosofie magistrar
eller folkskollärare i 23 lönegraden.
Motsvarande siffra för övriga landet är
502 tjänster, men antalet lärjungar är i
Norrland i runt tal endast 25 500 mot
156 000 för resten av landet. Detta betyder,
att medan man i Norrland har
5,6 tjänster per 1 000 barn besatta med
innehavare som saknar full behörighet,
har man i övriga delar av landet
endast 3,2 tjänster besatta på samma
sätt. Läget kan också uttryckas så, att
Norrland får bära 22 procent av lärarbristen,
medan landsdelen med hänsyn
till antalet lärjungar borde bära endast
14 procent. Jag vill understryka, att
dessa siffror gäller för hela Norrland
och att skillnaden skulle bli ännu mera
påtaglig, om man endast tog hänsyn till
övre Norrland.

Nu är det naturligtvis inte endast i
fråga om läkare och lärare som Norrland
så att säga fått för stor tilldelning
av bristen, utan det gäller även om andra
befattningar, som kräver högre utbildning.
Det är alldeles obestridligt, att
Norrland i en bristsituation får bära en
orimligt stor del av bördan. Utskottsmajoriteten
hävdar emellertid i sitt
utlåtande, att man »främst bör söka anpassa
utbildningsresurserna efter det
ökade behovet och sålunda inrikta ansträngningarna
på att tillgodose hela
landets behov av kvalificerad arbetskraft.
Detta mål kan självfallet nås endast
på längre sikt. Ett steg har emellertid
tagits med tillsättandet av 1955
års universitetsutredning». Det är klart,
att man på längre sikt måste öka tillgången
på akademisk arbetskraft för
hela landet — det bestrider ingen —
men nog tycker man, att det är väl
starkt att hänvisa till 1955 års universitetsutredning,
när man begär förslag till

på kort sikt verkande åtgärder för att
komma till rätta med den aktuella bristen
inom Norrlandslänen. Jag skulle
vilja fråga utskottets talesman, vid vilken
tidpunkt han tror att de åtgärder,
som universitetsutredningen kommer
att föreslå, skall ge resultat i form av
ökad tillgång på akademiskt utbildad
arbetskraft och när denna ökning blir
så stor, att den kommer att påtagligt
märkas även i Norrland. Det är tydligt,
att det kommer att gå lång tid innan
dess och att en jämnare fördelning av
bristen måste betraktas som ett rättvisekrav.

Nu påstår emellertid utskottsmajoriteten,
att om man åstadkommer en sådan
jämnare fördelning för att hjälpa
upp läget inom den landsända, som saken
här gäller, medför detta motsvarande
försämring i andra områden av
landet. Det är självklart, att om man
tidigare haft en orättvis fördelning och
sedan beslutar sig för att dela mera rättvist,
får de som tidigare varit gynnade
en mindre tilldelning. Men menar verkligen
utskottsmajoriteten, att detta kan
anföras som skäl mot att sträva efter en
rättvisare fördelning? Jag tycker uppriktigt
sagt, att det resonemanget är en
smula cyniskt. Kan vi finna åtgärder
för att fördela bristen rättvisare bör vi
också begagna dem. Jag vill ingalunda
förneka de stora svårigheter, som här
möter, när det gäller att vidta lämpliga
åtgärder, och jag är rätt övertygad om
att utskottsmajoritetens talesman kommer
att rada upp en hel del sådana, men
jag tror inte, att just detta förhållande
kan anföras som argument mot att denna
fråga verkligen kommer under en
allsidig utredning.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Att bristen på akademiskt
utbildad arbetskraft är särskilt
svår i övre Norrland vet inte minst ledamöterna
av statsutskottets andra av -

Nr 31

128

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord
ligaste länen

delning. Häromåret gjorde vi nämligen
en resa i i Norrland och besökte bland
annat några enhetsskoledistrikt, t. ex.
Hietaniemi, där man då första gången
hade klass 9 g. Där fanns inte en enda
akademiskt utbildad lärare på högstadiet.
Jag träffade samma höst en lärare
vid ett läroverk i inre Norrland, och
enligt honom hade man där precis
samma sorgliga erfarenheter, som herr
Agerberg berättade om från Sollefteå.
Man hade inte en enda lektorskompetent
lärare på det kommunala gymnasiet.
De få akademiker, som fanns i
staden, tjänstgjorde på gymnasiet, och
i realskolan fick man klara sig med allehanda
andra sorters lärare.

Nu frågar man sig: Hur stämmer detta
med den redogörelse, som arbetsmarknadsstyrelsen
kommit med? Den
har ju en fin tabell på sidan 10 i utskottsutlåtandet.
Jag tror inte, att det
är så svårt att upptäcka vilka rent ut
sagt misstag som arbetsmarknadsstyrelsen
gjort sig skyldig till. Först och
främst har man alldeles underlåtit att
tala om enhetsskolans högstadium. Sedan
talar man när det gäller lärare bara
om adjunktskompetenta sådana, och
därigenom kommer hela frågan om lektorsbristen
bort. Slutligen räknar man
medeltal för stora områden. Det har
redan omvittnats, att lärarbristen inte
är så stor i Östersund och Sundsvall
och vid några andra läroverk, men om
man tar med i beräkningen antalet lärare
och elever inom hela detta jättestora
område, som motsvarar halva Sveriges
yta ocli där det finns några läroverk,
som är mycket stora och ganska
välförsedda med lärare, är det alldeles
klart, att detta inverkar så starkt på
medeltalet, att bristerna i de avlägsna
orterna inte alls kommer fram.

Faktum är, att inte ens denna, jag vill
inte säga direkt vilseledande men på ett
olämpligt sätt sammanställda statistik
kan dölja den ohyggliga bristen på
språklärare. Jag tror inte, att denna

uppstått av en slump, ty språklärare
är beroende av att ha möjligheter att
ibland göra studieresor till de länder, i
vilkas språk de skall undervisa. Om nu
en sådan lärare får ett av de stipendier
som finns, inte i tillräckligt stor men
dock i viss utsträckning, för lärare, får
den, som bor uppe i Norrland, använda
en mycket större del av sitt stipendium
för själva resan. Han får ju betala för
hela färden ned till gränsorten, t. ex.
Hälsingborg eller Malmö, där en annan
lärare kanske kan anträda sin resa.

Fn liten reform, som skulle kunna
göra gott, vore en sådan förändring av
stipendievillkoren att stipendiaterna
fick särskild ersättning för resan från
sin tjänstgöringsort till lämplig gränsstation
och alltså kunde använda hela
stipendiebeloppet för vistelsen utomlands.
På det sättet skulle det skapas
större rättvisa.

Frågan om att avhjälpa bristen på
läkare är nog i stor utsträckning én
fråga om att skaffa medhjälpare till de
läkare som nu arbetar i Norrland. Läkarbristen
där uppe är så stor, att de få
provinsialläkarna praktiskt taget aldrig
får någon fritid, och därtill kommer
alla de svårigheter som följer med
tjänstgöring under svåra klimatiska förhållanden.
Detta gör att läkarna vanligen
snart söker sig bort från Norrland.
Kunde man t. ex. genom stipendiering
intressera yngre läkare för att tjänstgöra
såsom medhjälpare åt provinsialläkare
i Norrland, så att dessas arbetsförhållanden
bleve något mer normala,
så kanske man kunde få en del av läkarna
att stanna i Norrland. Många av dem,
som nu arbetar där, trivs bra med både
naturen och folket.

Framför allt är emellertid denna fråga
en lönefråga. Om man skall kunna
få, såsom krävs från norrlandshåll —
och jag tror att vi sörlänningar måste
förstå detta krav — en jämnare och ur
Norrlands synpunkt rättvisare fördelning
av den knappa arbetskraften, så

129

Onsdagen den 28 november 1956 em. Nr 31

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord
ligaste länen

måste man ta hänsyn även till avlöningsförhållandena.
Vid en konferens
i Norrland, som jag för några år sedan
deltog i, tillfrågades bl. a. industriens
företrädare om möjligheterna att rekrytera
de stora företagen med personal.
Man svarade att denna rekrytering icke
mötte så stora svårigheter, eftersom industrierna
tog hänsyn till de särskilda
norrlandsförhållandena och i nödfall
betalade litet högre lön till sina ingenjörer,
gav dem bättre bostad än söderut
o. s. v. Vad dessa ingenjörer liksom
alla andra klagade över var svårigheterna
att ordna med ordentlig skolgång
för barnen, bristen på läkare och sådant,
vilket gjorde dem ohågade att
stanna där uppe.

I § 34 av statens allmänna avlöningsreglemente
finns kanske embryot till
en ordning som man skulle kunna använda
för att lösa lönefrågan. Formuleringen
är ganska egendomlig. Det
heter: »Till tjänsteman, stationerad på
sådan ort inom rikets nordliga del, där
vistelsen på grund av klimatiska förhållanden
och levnadsbetingelserna i övrigt
kan anses medföra avsevärda olägenheter
i fysiologiskt hänseende, utgår
kallortstillägg.» Denna beskrivning
är så avskräckande att man är rädd för
att redan den gör att folk inte vill söka
sig upp till Norrland, men även ordet
»kallortstillägg» låter ganska ruskigt.
Både motiveringen och själva namnet
borde ändras, men framför allt är det
belopp, varmed kallortstillägget utgår,
alldeles för litet. I Umeå utgör det bara
10 kronor i månaden, och man har räknat
ut att för exempelvis en lektor i
Umeå motsvarar detta kallortstillägg
‘/2 procent av hans lön. Dessutom går
av de 10 kronorna 4 kronor bort i skatt.
Kallortstillägget är emellertid graderat
efter förhållandena på olika orter, och
det är därför litet större uppe i Kiruna,
där det åtminstone härom året utgjorde
56 kronor i månaden, och om man där
som exempel väljer, inte en lektor utan

en befattningshavare i låg lönegrad, låt
mig säga cn brevbärare, så motsvarar
kanske tillägget 8 procent av lönen.

Jag undrar om man inte för att underlätta
rekryteringen skulle kunna efter
en liknande princip införa ett lönetillägg
till alla befattningshavare på
vissa orter och alltså precis så som när
det gäller kallortstillägget göra tillägget
störst på den sämst belägna orten. Därigenom
skulle man inte behöva rucka
på dyrortsgrupperingen, med de många
konsekvenser som detta medför.

Tillsammans med några kammarkamrater
motionerade jag häromåret om ett
tillägg av denna beskaffenhet, men riksdagen
avslog tyvärr denna motion. Jag
hoppas att den utredning, som nu kan
bli tillsatt, också skall beakta detta förslag
bland många andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Det råder inte några
delade meningar mellan utskottsmajoriteten
å ena sidan och motionärerna och
reservanterna å den andra sidan rörande
bristen på kvalificerad arbetskraft i
Norrland liksom inte heller om behovet
av att stimulera rekryteringen av kvalificerad
arbetskraft där. Skiljaktigheten
i uppfattningar gäller de förslag till åtgärder
som motionärerna framfört i
syfte att utöva sådan stimulans på
olika befattningshavare, att de skulle
bosätta sig i Norrland och där fullfölja
sin verksamhet. Man har redan på olika
områden, bl. a. när det gäller provinsialläkare,
gått med på att, såsom herr
Gustafsson i Skellefteå redan påpekat,
införa en mer fördelaktig tjänsteårsberäkning
än som gäller i andra delar av
landet, men denna åtgärd har icke lett
till önskat resultat. Vidare har man för
lärare i Norrland infört en gynnsammare
meritvärdering än som gäller för andra
delar av landet. Detta har endast med -

9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 31

130 Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen

ligaste länen

fört en ökad rörlighet inom lärarkåren
i Norrland och i viss mån en avflyttning
av lärare från Norrland genom att
vederbörande kan tillgodogöra sig denna
bättre meritvärdering när de söker
nya tjänster inom andra delar av landet.

Man har alltså genom dessa åtgärder
försökt finna en form för att befrämja
tillgången på kvalificerad arbetskraft i
Norrland.

Motionärerna pekar även på andra
åtgärder. Bl. a. betonas, att en generell
löneökning för den kvalificerade arbetskraften
i Norrland skulle vara en
väsentlig fördel. Man skulle få en ökad
inflyttning av den kvalificerade arbetskraften.
Det råder dock mycket delade
meningar härom i de olika yttranden
som föreligger i anledning av motionerna.
Bl. a. har ju länsstyrelsen i Norrbottens
län för sin del ifrågasatt lämpligheten
av generella lönelyftningar. Man
räknar med att det skulle få till följd,
att även andra grupper av statliga befattningshavare
skulle anse sig vara berättigade
till samma förmån som de
akademiskt utbildade genom en sådan
åtgärd skulle få.

Jag tror för min del att det inte är
möjligt att genomföra en generell lönelyftning
enbart för de akademiskt utbildade
i Norrland utan att man i så fall
även måste sträcka sig till andra grupper
av de statliga befattningshavarna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län säger
också, att om man genomför en generell
lönelyftning för de statliga befattningshavarna
kommer det att leda till att
även andra samhällsgrupper ställer anspråk
på en lönelyftning. Detta leder
till att det blir ökade omkostnader för
det norrländska näringslivet. Näringslivet
där får ytterligare svårigheter, utöver
dem som för närvarande finns, att
konkurrera med näringslivet i de södra
delarna av landet. Man säger ävenledes,
att redan det att man nu tillhör
dyrortsgrupp 5 är en nackdel för det
norrländska näringslivet i jämförelse

av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord med

näringslivet i de södra delarna av
landet. Man föreslår även en del andra
åtgärder på det lönepolitiska planet och
man kan förutsätta, att om de skulle
komma att genomföras, så kommer detta
att leda till att även andra statliga
befattningshavare kan anse sig vara
berättigade till liknande förmåner som
den akademiskt utbildade arbetskraften
skulle ha.

Vi i utskottet tror för vår del att det
inte är möjligt att komma fram på denna
väg, utan att man måste inrikta sig
på en ökad utbildning av den akademiska
arbetskraften. Det är inte bara i
Norrland det råder brist på sådan arbetskraft
utan i hela landet. Det är brist
på tekniker, lärare, läkare och tandläkare.
I Norrland har man försökt tillgodose
behovet av tandläkare genom
att där upprätta ett tandläkarinstitut.På
det sättet försöker man förmå tandläkarna
att bli kvar i de norrländska
områdena.

I år har vi haft att behandla en proposition,
där Kungl. Maj :t har föreslagit
en ökad utbildning vid universitet
och högskolor. Detta skulle innebära
att man nu kan ta in 30 procent mer
studerande än tidigare. Detta måste ju
medföra en ökad tillgång på den kvalificerade
arbetskraften. Arbetsmarknadskommittén
har behandlat frågan
rörande den kvalificerade arbetskraften
och föreslagit vissa åtgärder, som
skulle leda till att det blir bättre förhållanden
på detta område. Likaså har
man uppdragit åt kommittén för rikets
sjukvård att särskilt studera förhållandena
i Norrland. Kommittén skall speciellt
ägna sig åt läkarvården och sjukvården
i detta område.

Det förekommer alltså utredningar
på skilda områden som berör den kvalificerade
arbetskraften. Dessa utredningar
kommer så småningom — det
hoppas vi i statsutskottet — att leda till
resultat. Vi tror inte att de i motionen
föreslagna åtgärderna kan leda till nå -

131

Onsdagen den 28 november 1956 em. Nr 31

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord
ligaste länen

gon ökad stimulans för den kvalificerade
arbetskraften att söka sig upp till
Norrland. Skulle man följa dessa anvisningar
skulle det leda till att man inte
kan begränsa dessa enbart till den akademiskt
utbildade arbetskraften. Man
måste då också ta hänsyn till andra
grupper av befattningshavare på dessa
områden.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Andersson i Mölndal skulle ha
gått emot ett förslag om en utredning
huvudsakligen därför att han inte kunde
sympatisera med en del av de direkta
förslag som framförts i motionen och
som motionärerna anser böra övervägas.

Det är möjligt att en del av de förslag
som antytts i motionen inte är genomförbara.
Detta är ändå inte något skäl
att motsätta sig en utredning. Det är alldeles
klart att det under diskussionen i
denna fråga kommer fram förslag som
inte är lämpliga. Tyvärr blir det ofta
alltför mycket av allmänna talesätt och
för få konkreta uppslag. Detta är dock
snarast ett förhållande som talar för
att sätta i gång med en utredning.

Sedan säger herr Andersson i Mölndal
att vi bör sträva efter en ökad utbildning
av akademisk arbetskraft. Det
är vi fullständigt eniga om. På denna
väg får vi emellertid inte fram något
resultat de närmaste åren utan först på
längre sikt. Vi har med klara siffror
påvisat, att vid den brist på kvalificerad
arbetskraft som nu råder, får Norrland
bära en alltför stor del av bördan.
Det vore då rimligt att starta en utredning
för att se, om man möjligen kan
finna några lämpliga åtgiirder för att
åtminstone i någon mån utjämna denna
orättvisa. Jag kan inte förstå att något
av de argument som herr Andersson i

Mölndal framförde kan vara vägande i
detta fall. Allt talar för att denna fråga
bör utredas.

Herr AGERBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Utöver vad herr Gustafsson
i Skellefteå alldeles nyss anförde
i sin replik vill jag bara säga till herr
Andersson i Mölndal, att länsstyrelsen i
Norrbottens län, som herr Andersson i
stor utsträckning refererade till och
som framhållit många av nackdelarna
med vissa av de åtgärder vi föreslagit,
med sin kännedom om förhållandena
ändå anser att någonting måste göras.
Länsstyrelsen slutar därför med att
säga, att en utredning måhända skall
kunna resultera i att några icke tidigare
praktiserade eller diskuterade åtgärders
betydelse i detta sammanhang kunde få
en mera ingående prövning. Detta är
just vad vi velat med vår motion.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag vill livligt beklaga
att vi skall behandla detta i mitt tycke
mycket viktiga ärende vid denna tidpunkt
på dagen och vid denna tid på
året. Detta ämne hade varit värt en
djupare analys än vi kan kosta på oss
i kväll. Jag har varit med om att förbereda
denna motion och har med intresse
avvaktat resultatet av den framstöt
som gjorts i syfte att ställa till
rätta de missförhåljanden som i dag
finns i Norrland. Det måste nämligen
betraktas som något ur allmän synpunkt
mycket betänkligt, att en del av vårt
land i så stor utsträckning som fallet är
i Norrland saknar den kvalificerade arbetskraft,
som erfordras för att upprätthålla
de samhälleliga funktionerna i
skilda avseenden, och att detta till trots
ingenting gjorts och ingenting görs för
att ändra detta förhållande.

I denna motion har man utan pretention
på att ha löst problemet nämnt
vissa åtgärder och därvid också kommit
att tala om lönefrågan. Det visar sig nu

132 Nr 31 Onsdagen den 28 november 1956 em.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste
länen

att detta sista inte var så lyckat, ty det
har förorsakat betänkligheter hos remissinstanser
och även inom statsutskottet.
Varför har det gjort detta? Därför
att man befarar oangenäma konsekvenser
om man vidtar den åtgärd som
i och för sig läge nära till hands, nämligen
att betala mera där det är svårt
att få folk. Jag förstår den synpunkten.
Om motionärerna bara hade ställt problemet,
om de konstaterat att de och de
bristerna har vi i denna del av landet
och föreslagit en utredning, är det möjligt
att detta yrkande fått ett annat mottagande.
Nu har de tillfrågade som företräder
arbetsgivarintressena, ställt sig
mycket kallsinniga allenast av det skälet
att lönefrågan nämndes i sammanhanget.
Det vore beklagligt om detta
uppslag till åtgärder mot bristerna
skulle ha den effekten.

Det råder som också herr Andersson
i Mölndal bekräftade enighet om att det
är illa ställt i norra delen av vårt land.
Det kan icke få vara på det sättet, att
en väsentlig del av vår befolkning skall
vara sämre ställd än övriga när det gäller
sjukvård, utbildning o. s. v. Detta
konstaterande torde väl i och för sig
motivera en undersökning, om det över
huvud taget är möjligt att komma till
rätta med dessa problem. Då kan man
väl inte så lättvindigt som statsutskottet
gör avvisa ett yrkande på en utredning,
i varje fall inte med den motivering
som har anförts. Man talar här också
med rätta om den allmänna bristen på
bl. a. läkare och läroverkslärare, men
om det behövs 100 kvalificerade tjänstemän
på ett visst begränsat område och
vi har 80 personer till förfogande och
10 vakanser skall drabba en del av landet,
är detta naturligtvis upprörande.
Man kan då säga, vilket också statsutskottet
gör, att det viktiga är att vi ser
till att vi får dessa 100 och alltså ökar
utbildningen. Om detta är alla överens.
Vi beklagar att vi har en eftersläpning
i utbildningen, särskilt i de nu nämnda

yrkena. Till dess att vi får erforderlig
arbetskraft till vårt förfogande är det
dock ett skäligt anspråk i första hand
från norrlänningarna, att man delar den
tillgängliga arbetskraften så, att det blir
någorlunda rättvist i landet i dess helhet.

Under detta ämnes behandling hos
dem som avgivit yttranden är det en
sak, som i mitt tycke glädjande nog har
kommit att understrykas mycket starkt,
nämligen behovet av en högskola eller
ett universitet i Norrland. Om denna
motion till äventyrs inte skulle ha haft
annan effekt lär den väl måhända påverka
dem som har det ärendet om
hand och påskynda tillkomsten av utbildningsanstalter
för de mera kvalificerade
arbetstagarna i den norra delen
av landet, något som kanske i det
långa loppet skulle kunna medverka
till ett eliminerande av de påtagliga
olägenheter man nu har att dras med.

I likhet med övriga talare, som haft
ordet här och som biträder reservationsyrkandet,
vill jag emellertid understryka
att den omständigheten, att
man framdeles, om fem, tio eller femton
år, måhända har ett bättre läge, väl
inte motiverar eller försvarar att vi
sitter med armarna i kors och underlåter
att vidtaga de åtgärder som till
äventyrs kan medverka till att den i dag
påtagliga bristen på sådan arbetskraft
blir något mindre i den övre delen av
vårt land. Det är väl inte tillfredsställande
att utan åtgärder endast konstatera
att här föreligger en påtaglig brist i
en del av landet, medan man på andra
håll och, låt oss säga det, framför allt
i Stockholm och dess närmaste omgivning
har full besättning. Det är — jag
skall undvika ett starkt ord — i varje
fall inte riktigt att underlåta att medverka
till en fördelning av arbetskraften
som kan medföra att medborgarna
blir någorlunda lika ställda. Jag tycker
det skulle vara en naturlig uppgift för
riksdagen att medverka till sådana åt -

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

133

Åtgärder för att stimulera rekryteringen
ligaste länen

gärder — jag bortser här helt från lönefrågan
— som till äventyrs är ägnade
att jämna ut arbetskraftstillgången över
hela vårt arbetsfält, och jag tycker att
det är svårt att motsätta sig yrkandet om
en utredning i syfte att få kännedom
om vad som i det avseendet kan åtgöras.

Jag ber därför, herr talman, att få
förena mig med dem som yrkat bifall
till den reservation som är fogad till
statsutskottets föreliggande utlåtande.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Ahlberg beklagade
om detta uppslag skulle föranleda att
hela problemställningen komme att
snedvridas på grund av att motionerna
pekat på vissa förslag till lösning, som
inte erbjuder någon framkomlig väg.
Det är kanske möjligt, men vid behandlingen
av en motion håller man sig ju
till denna och inte till något annat. Det
gäller bifall till eller avslag på motionen.

Dessa motioner är ju i stort sett helt
uppbyggda på den norrlandsutredning
som Saco-organisationen gjorde för något
år sedan och som gick ut på att det
var större brist på akademiskt utbildat
folk i Norrland än på övriga orter i
landet. Det kanske inte kan förnekas att
bristen genomsnittligt är större i Norrland,
men redan i remiss-svaren har
framför allt kommunförbunden, som ju
också representerar hela landet, hänvisat
till att vi har andra orter i vårt
land där bristen på läkare, lärare och
andra akademiker är lika stor som uppe
i norrlandslänen. Om man följde motionärernas
linje skulle det bli en allmän
tävlan om dessa tjänster, och om
det släpptes dithän hade självfallet städerna
och samhällena i den södra delen
av landet samma möjligheter i denna
tävlan, och var skulle man då hamna,
framför allt på det avtalstekniska området
i fråga om förhandlingar och lönesättning?
T. o. m. en så gammal och

av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord durkdriven

förhandlare som herr Ahlberg
borde förstå att vi skulle hamna i
en ohållbar situation.

Om man nu går igenom de olika yttrandena
i anledning av motionerna finner
man, att inte heller bland dem som
ställer sig välvilliga och alltså inte vill
motsätta sig en utredning, är det någon
som tror på framkomligheten hos de av
motionärerna anvisade vägarna. Man är
tämligen överens om precis vad utskottsmajoriteten
säger, nämligen att
den enda förutsättningen för att råda
bot på denna brist är en ökad utbildning
av personal. Till detta hänvisas
också i yttrandena från dem som inte
velat motsätta sig en utredning.

Jag begärde ordet därför att jag tycker
att denna debatt borde vara betjänt
av att man till riksdagens protokoll läser
in åtminstone ett stycke ur länsstyrelsens
i Norrbottens län yttrande i
detta ärende, och jag skall göra det, herr
talman.

Länsstyrelsen säger: »Var skall då
denna gräns gå, i höjd med Sundsvall,
Umeå eller Luleå? Därtill kommer att
givetvis även andra grupper bland dem
många lägre avlönade än akademikertjänsterna
med rätta kan fråga, varför
icke liknande förmåner skulle tillkomma
även dem. Att i detta avseende kunna
göra en rättvisande kategoriklyvning
måste nog anses vara omöjligt. En generell
löneförbättring för exempelvis läkare,
lärare och andra med dem likställda
befattningshavare skulle kunna
utlösa ett liknande kompensationstänkande.
Man måste i varje fall räkna med
den konsekvensen att en sådan löneglidning
icke skulle kunna isoleras just
till dessa bäst betalda men ändå svårrckryterade
tjänstemannagrupper. Skulle
en löneökning tänkas få avsedd effekt
måste den dessutom vara ordentligt
tilltagen. Efter någon tid skulle en
sådan uppräkning av lönerna med all
sannolikhet sprida sig till andra områden
och resultatet bli en generell löne -

134

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen

ligaste länen

lyftning, som automatiskt skulle komma
att få mycket långtgående konsekvenser
i form av ökade kostnader för industrien,
konununikationsverken, hantverket,
köpenskapen etc. och därmed också
ökade svårigheter för den norrländska
företagsamheten att göra sig gällande
i konkurrensen med Mellan- och Sydsverige.
Redan nu utgör dyrortsgrupperingen
i vissa avseenden ett sådant handikapp
framför allt för de sektorer inom
det norrländska näringslivet, som icke
har en skyddad marknad. Om Norrland
genom en sådan utveckling i ännu högre
grad skulle komma att bli ett utpräglat
höglöneområde, skulle detta betyda,
att man endast gjorde ont värre.

Ytterst skulle en sådan skärpt, till en
början geografiskt bestämd lönedifferentiering
så småningom kunna tänkas
medföra anspråk från motsvarande
grupper i andra delar av landet, att de
tidigare relationerna i lönetabellerna
skulle återställas, och så var man på ett
högre löneplan tillbaka vid utgångsläget.
»

Jag tycker detta är precis vad som
behöver sägas i detta sammanhang.
Länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande
är så riktigt. Detta är inte en framkomlig
väg. Man bör gå på ökad utbildning
för att råda bot på den nuvarande
bristen på arbetskraft.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Alla är vi överens om
att vi vill öka utbildningen, men om vi
skall kunna få några av dessa som ytterligare
utbildas att söka sig till Norrland,
måste vi nog göra något för deras
löner. Jag skall ta upp de tre punkter
som herr Petterson i Degerfors citerade
från länsstyrelsens i Norrbottens län
remissyttrande: »Var skulle man dra
gränsen, vid Sundsvall o. s. v.?» Jag
föreslog i mitt anförande att man skall
dra gränsen så som man gör i § 34 i av -

av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord löningsreglementet,

och ta den principiella
uppdelning som man har när det
gäller kallortstillägg.

Sedan var det frågan: Skulle andra
kategorier också få ett sådant tillägg?
Det skulle de få om man följer det förslaget,
ty det skulle utgå till alla statsanställda
som arbetar på de orterna.

Och så frågan om konsekvenserna av
lönesättningen för det enskilda näringslivet.
Man är märkvärdigt rädd på socialdemokratiskt
håll för att någon arbetare
skall komma och begära högre
lön. Nu har jag inte den uppfattningen
att de statsanställda på dessa orter har
högre löner än folk med motsvarande
kvalifikationer i det enskilda näringslivet.
Jag tror inte det är någon risk förbunden
med att ge dessa statsanställda
ett lönetillägg, och jag tror i varje fall
att det är nödvändigt att man gör någonting
för att över huvud taget få folk
att stanna i Norrland, de må tillhöra det
enskilda näringslivet eller vara statseller
kommunalanställda.

Herr AHLBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att det
skall stanna vid vad herr Petterson har
dikterat till protokollet, om man nu
skall citera vad som har yttrats från
Norrbottens läns länsstyrelse.

Låt mig för det första erinra om att
den motion som vi behandlar här innehåller
en förteckning på tänkbara åtgärder,
ocn det påpekas mycket starkt att
detta endast var anvisningar på vissa
möjligheter som förtjänar att närmare
utredas. Det är alltså inte på det sättet
att motionärerna har varit ute för att
skörda hem någon löneförhöjning eller
göra ett löneproblem av denna fråga.
Man har nämnt bland andra åtgärder
en särskild lönekompensation till dem
som tagit anställning i de delar av landet,
där det inte visat sig möjligt att få
kvalificerad arbetskraft.

Nu har länsstyrelsen i Norrbottens län
tagit upp till behandling just denna de -

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31 135

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nordligaste
länen

talj av lönefrågan, och det har dikterats
till dagens protokoll. Låt mig då i anledning
av detta också få till protokollet
anteckna att samma länsstyrelse i
sitt yttrande också har sagt följande:
»Av de i motionerna berörda åtgärderna
anser länsstyrelsen att frågan om ordnande
av rymliga och i andra avseenden
ändamålsenliga bostäder till skäliga hyror
för tjänstemän, som flyttar till Norrland,
är av mycket stor betydelse. Detta
har beaktats av vissa industriföretag
och även av statliga verk såsom vattenfallsstyrelsen
och statens järnvägar och
synes ha haft en betydande inverkan på
rekryteringen. Ett samarbete mellan stat
och kommun borde i detta avseende
kunna resultera i att bostäder reserveras
för tjänstemän vid vissa verk och
institutioner. Vidare skulle måhända en
regel om att flyttningsersättning skall
tillerkännas tjänsteman, som söker och
får transport till befattning i övre Norrland,
förtjäna beaktande. En sådan förmån
torde bland annat kunna stimulera
lärare att söka adjunktstjänster i 29 lönegraden
i Norrland. Vetskapen om att
flyttningen vid en eventuell senare
transport till annan del av landet får
betalas av vederbörande själv kan nämligen
för närvarande verka återhållande
på lusten att söka dessa tjänster.»

Man har sålunda i denna länsstyrelse
tagit upp något av det som jag nämnt
och tillagt något ytterligare för att visa
att man anser att det går att vidta åtgärder
som betjänar det syfte som motionärerna
har velat nå. Det är ändå något
positivt i detta, men statsutskottet
ger sitt utlåtande den slutklämmen, att
motionen icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Jag vill konstatera en
väsentlig skillnad mellan utskottets inställning
och inställningen hos länsstyrelsen
i Norrbottens län.

Herr AGEItBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom både herr Petlerson
i Degerfors och herr Ahlberg till

protokollet ordagrant har citerat Norrbottens
länsstyrelses yttrande, så kan
jag inte neka mig nöjet att citera slutklämmen,
trots att jag varit inne på en
del av detta förut. Länsstyrelsen säger
nämligen: »Även om länsstyrelsen i det
föregående uppehållit sig vid några av
de praktiska och andra svårigheter, som
måste anses vara förknippade med för
vissa befattningshavares del speciellt
avsedda förmåner, anser länsstyrelsen
likväl att en utredning härom måhända
skall kunna resultera i att några icke
tidigare praktiserade eller diskuterade
åtgärders betydelse i detta sammanhang
kunde få en mera ingående prövning
och bedömning.»

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag vill först framhålla,
att jag inte delar herr Anderssons i
Mölndal och den norrbottniska länsstyrelsens
lönepolitiska farhågor. Om ökade
löner för de grupper vi nu talar om
skulle leda till ökade löner för andra
grupper, exempelvis gruvarbetare, träindustriens
arbetare och andra, finns
ingenting att invända mot detta. Tvärtom
skulle jag vilja påstå att alldeles
oavsett hur det går med den fråga vi nu
behandlar, är sådana krav på löneförhöjningar
berättigade. Men jag har en
invändning av helt annat slag mot reservanternas
förslag.

Mitt ärende i denna fråga är att peka
på en företeelse av samma slag som jag
nyss har talat om när det gäller en annan
norrlandsfråga, nämligen att det
då och då dyker upp förslag om åtgärder,
som säkert är välmenade men som
till sin praktiska effekt blir en björntjänst
åt norrlänningarna. Så är det
nämligen beträffande en detalj, som spelar
stor roll i detta sammanhang. Jag
vill, innan jag går in på det, också helt

Nr 31

136

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Åtgärder för att stimulera rekryteringen av kvalificerad arbetskraft i de fyra nord
ligaste länen

instämma i motionärernas beskrivning
av det läge som uppstått i Norrland på
grund av att det finns för få läkare,
lärare, tekniker o. s. v. Kritiken från
arbetarpartiernas norrlandsrepresentanter
mot sådana missförhållanden har
som bekant varit minst lika hård som
i dessa motioner och övriga yttranden.
Vi har ju för övrigt vid flera
tillfällen framfört sådan kritik i motioner
och interpellationer.

Nu löser man naturligtvis inte det här
problemet med något universalmedel.
Missförhållandena har ju t. ex. ett alldeles
tydligt samband med näringspolitiska
förhållanden av stor räckvidd.
Jag vill emellertid också understryka,
att förbättringar naturligtvis kan åstadkommas
åtminstone med en del av de
åtgärder, som motionärerna föreslagit,
och jag skulle ha understött sådana åtgärder,
om inte motionärernas och reservanternas
förslag också haft allvarliga
negativa drag.

Redan när motionen avlämnades blev
jag förvånad över att motionärerna tog
så flyktigt på en fråga, som föreföll vara
en av de mest betydelsefulla i sammanhanget,
nämligen frågan om ökad utbildning
av intellektuell arbetskraft
över huvud taget och framför allt sådan
utbildning i Norrland. Efter årtionden
av utredningar och ingående debatter
har vi nämligen kommit dithän, att vi
i praktiskt taget hela Norrland torde ha
en enhällig opinion för kravet på ett
norrlandsuniversitet.

Ännu mer förvånad blev jag emellertid,
när jag såg vad reservanterna ville.
Deras förslag innebar nämligen i fråga
om Norrlandsuniversitetet att det definitiva
avgörandet om den saken kommer
att fördröjas ytterligare, säkerligen
under mycket lång tid. År 1955 lyckades
vi ju tack vare den enhälliga norrlandsopinion,
som vi hade bakom oss, få
med frågan om Norrlandsuniversitetet
i den då tillsatta universitetsutredningen,
och såväl före som efter den åt -

gärden hade frågan också avancerat
därigenom att man i Umeå lagt grunden
till ett vetenskapligt storbibliotek och
dessutom fått ett embryo för medicinsk
utbildning och forskning.

Men sedan vi äntligen kommit dithän
föreslår nu reservanterna att också frågan
om Norrlandsuniversitetet skall
läggas i utredningskvarnen på nytt. Reservanterna
påstår, att hela det problem,
som motionen handlar om, måste
ges en ytterligare belysning genom en
sådan utredning, och vad Norrlandsuniversitetet
beträffar har motionärerna
försökt göra troligt, att arbetskraftssynpunkterna
motiverade att också
Norrlandsuniversitetet måste komma
med i utredningskvarnen tillsammans
med en mängd andra frågor.

Låt mig då fråga, vad det är för arbetsmarknadssynpunkter
som inte skulle
kunna klarläggas av den utredning
som hållit på med saken i två år. Redan
i de motioner som avgavs 1946 kunde
vi stödja oss på ett mycket auktoritativt
material som visade, att bristen på högskoleutbildad
arbetskraft beror dels på
att det totalt finns alldeles för litet liögskoleutbildat
folk och dels på att Norrland
saknar universitet. Jag skall inte
gå in på alla de övertygande bevisen
för att det förhåller sig så, men det kan
räcka med en hänvisning till att ett
stort antal framstående vetenskapsmän
och experter av olika slag just med den
motiveringen har anslutit sig till tanken
på ett norrlandsuniversitet. Alla
länsstyrelserna i Norrland och en enhällig
norrlandsmässa har intagit samma
ståndpunkt, för att inte nämna otaliga
opinionsyttringar under årens lopp.
Till slut har då universitetsutredningen
fått hand om denna sak och därtill
med direktiv att i första hand undersöka
möjligheterna att upprätta ett norrlandsuniversitet.

I det läget vill reservanterna animera
oss att koppla ihop den här saken
med en mängd svårlösta problem

Onsdagen den 28 november 1956 em. Nr 31 137

Samordning mellan tjänstepension och folkpension

som skall utredas. Herr Gustafsson har
framhållit att det går för sakta med de
åtgärder vi väntar oss av universitetsutredningen,
och det kan jag helt hålla
med honom om, men då bör ju åtgärderna
inriktas på att få till stånd ett snabbare
tempo framför allt beträffande
Norrlandsuniversitetet, men på den
punkten innebär reservanternas linje
ytterligare dröjsmål. För Norrlandsuniversitetet
behöver vi inte någon sådan
utredning som det nu talas om, utan
efter alla de utredningar som har företagits
den ena ovanpå den andra och
som fortfarande pågår behöver vi i stället
åtgärder som syftar till att påskynda
utredningsarbetet så att det äntligen
blir handling.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 197, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

avgåvos 89 ja och Cl nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Samordning mellan tjänstepension och
folkpension

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av väckt motion
om en särskild utredning av frågan om
samordning mellan tjänstepension och
folkpension.

I en inom andra kammaren av herr
Neländer m. fl. väckt motion (II: 464)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att frågan om samordning mellan
tjänstepension och folkpension brötes
ut ur 1951 års pensionsutredning och
gjordes till föremål för en förutsättningslös
särskild utredning samt att
denna bedreves så skyndsamt att förslag
kunde föreläggas 1957 års riksdag.

Utskottet hemställde, att motionen
11:464 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Malmborg i Skövde och
Gustafsson i Skellefteå, fröken Vinge
och herr Nelander, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av motionen 11:464,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad dessa reservanter anfört,

2) av fröken Andersson och herr
Staxäng, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NELANDEIt (fp):

Herr talman! Formerna för samordningen
mellan tjänstepension och folkpension
har alltifrån begynnelsen väckt
åtskillig irritation och — det måste erkännas
— mycket missförstånd. Sam -

138 Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Samordning mellan tjänstepension och folkpension

ordningen har visserligen godtagits av
personalorganisationerna vid förhandlingar,
dock endast som ett provisorium
och i avvaktan på en slutlig lösning. Eftersom
dessa tidigare förhandlingar varit
sammankopplade med frågan om
procenttalet för det rörliga tillägget på
pensionerna, vilket tagit bort vissa skönhetsfläckar
från samordningen, har säkerligen
organisationerna ansett sig
tvungna härtill. Statspensionärerna har
väl inte heller varit i några direkta förhandlingar.

Frågan har varit överlämnad till 1951
års pensionsutredning, dit åtskilliga
andra pensionsproblem lämnats. Redan
vid tillsättandet av denna utredning yttrade
statsrådet till protokollet att dessa
spörsmål sedan länge varit aktuella och
att därför en utredning borde komma
till stånd, fastän statsmakterna ännu inte
tagit ställning till det förslag om allmän
pensionsförsäkring som kommit
1950. Sedan dess har den s. k. Åkessonska
utredningen hösten 1955 lagt
fram ett nytt betänkande om allmän
pensionsförsäkring, och pensionsberedningen
arbetar med samma sak. Pensionsutredningen
av 1951 har haft att ta
hänsyn också till dessa förslag om en
allmän pensionsförsäkring och säger
att ett ställningstagande är nära förestående.

Den föreliggande motionen nr 464
liksom några andra motioner som väcktes
i januari i år syftade till att få fram
ett yttrande i dessa frågor från 1951 års
pensionsutredning eller också få till
stånd en särskild utredning. Nu har ju
pensionsutredningen i samband med
remissyttrandet över motionen lagt
fram vissa principiella synpunkter i
samordningsfrågan. Motionen har sålunda
åtminstone till en del fyllt sin uppgift.

Det är givetvis inte möjligt att i detta
sammanhang gå in på en detaljgranskning
av argumenten för den komplicerade
samordningen och av de allmänna
resonemang om pensioneringsprinci -

per, som framlagts, och inte heller att
ta en definitiv ståndpunkt till dessa
spörsmål. Utredningen har emellertid
i slutet av sitt yttrande sagt att fastän
den inte anser, att ett slopande av samordningen
är påkallat, kan det lämpligaste
sättet för denna samordning diskuteras.

Det är just här som vi reservanter vill
knyta an. Sedan 1951 års pensionsutredning
äntligen lagt fram några principiella
synpunkter, för vilka jag dock
för min del sätter flera frågetecken, bör
Kungl. Maj :t på det sätt som anses
lämpligast påskynda utredningen av formerna
för en samordning, så att denna
skall kunna bli klarare och mera lättförståelig
än den nuvarande utan att
sakligt motiverade synpunkter trädes
för nära.

Ett sådant förslag måste ju också läggas
fram som förhandlingsbas. Jag är
medveten om att inte minst med hänsyn
till de i utsikt ställda högre folkpensionerna
en samordning i någon
form nu är nödvändig. Den behöver
helt visst inte strida emot den s. k.
oantastbarlietsprincipen, vilken tjänstemännen
håller hårt på. Det beror emellertid
på hur samordningen anordnas.

TCO-direktören framhöll nyligen, att
för de i offentlig tjänst anställda, där
en samordning är genomförd, »innebär
den höjda folkpensionen ingen fördel,
då de, om inte särskilda åtgärder vidtas,
kommer att få bidra till densamma
utan att kunna utnyttja fördelarna av
höjningen. Detsamma blir följden för de
privatanställda tjänstemänen, därest en
samordning genomföres även på detta
område. Det är naturligt, att tjänstemännen
med hänsyn härtill hos sina
arbetsgivare kommer att kräva kompensation
för de med den höjda folkpensionen
ökade avgifterna. Den höjda
folkpensionen kommer sålunda att skapa
komplikationer för tjänstemännens
del.» Så långt TCO-direktören. Härtill
är blott att säga att dessa komplikationer
redan finns.

Nr 31 139

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Samordning mellan tjänstepension och folkpension

Pensionsutredningen kommer i sitt
yttrande nederst på s. 14 in på samma
tankegångar. Utredningen menar att det
vore riktigare, att de samhälleliga pensionsförmånerna
finansierades med avgifter
och icke med skatter, så att reella
möjligheter skapas för att reglera
uppkommande kompensationsfrågor för
de berörda grupperna.

Det är väl, ärade kammarledamöter,
en ganska naturlig princip, att man, om
man betalar avgifter till en försäkring,
också bör i någon mån få del av dess
förmåner. Tjänstemännen — i detta fall
särskilt de i allmän tjänst anställda —
ser säkert icke med oblida ögon på att
andra grupper får bättre pensionsförmåner,
men man må inte förtänka dem,
om de finner det rätt underligt, att höjningen
av folkpensionerna inte på något
sätt kommer till synes vid deras
pensionsutbetalningar.

En statspensionär skrev till mig häromdagen
i denna fråga. Han hade varit
placerad i 14 :e lönegraden och var för
resten i den situation, som berörs i
nästa ärende om de äldre pensionerna.
De flesta i hans ställning hade lyfts upp
till 15 :e lönegraden, men hans speciella
grupp höjdes först sedan han blivit
pensionerad. Den senaste folkpensionshöjningen
den 1 juli innebar en höjning
med 13 kronor per månad för honom.
Samtidigt sänktes hans tjänstepension
med kronor 13: 20. I stället för
att få någon del av höjningen fick han
således en mindre sänkning. Det må
vara ett typexempel. Jag vet väl, att han
genom samordningen fram till 67 års
ålder får del av det s. k. utjämningstilllägget,
men så länge statstjänstemän,
kommunalanställda och andra grupper
får betala full avgift som alla andra,
kan det väl inte anses vara riktigt, att
inte någon del av folkpensionshöjningen
kommer dem till godo.

I motionen beröres också ojämnheten
beträffande utjämningstillägget enligt
den tekniska*samordningen. Den
som pensioneras vid 60 år eller ännu

tidigare får ju under en relativt lång tid
nytta av denna förskottsutbetalning, medan
den som har högre pensionsålder
får bara ringa gottgörelse för det avdrag,
som sedan kommer vid 67 år.

Trots vad utredningen anfört kan
man väl inte komma ifrån, att denna
ojämnhet blivit än mer markant, sedan
pensioneringsperioder eller rörlig pensionsålder
införts. De som begagnar sig
av möjligheten att stanna kvar — och
detta måste ju anses som en fördel för
statsverket — får ännu mindre nytta av
detta utjämningstillägg före 67 år, för
vilket avdrag sedan sker.

Det är sålunda åtskilligt i samordningen,
som måste tagas upp till diskussion.
Men först måste det framläggas
förslag om en samordning, som ger klarare
linjer och som kan vinna mer förståelse
hos berörda grupper än den nuvarande.
Enligt pensionsutredningen är
som sagt ett ställningstagande snart att
vänta beträffande den allmänna pensionsförsäkringen,
varför det inte borde
bereda så stor svårighet för utredningen
att till nästa år komma med ett
utformat förslag, som också kan tas
med vid de förhandlingar om framtida
löner som stundar.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Den nu gällande samordningen
mellan tjänstepension och
folkpension bygger på en överenskommelse
som träffades år 1947 mellan staten
och de anställdas organisationer.
Dessa har sedermera, år 1953, motsatt
sig att samordningsfrågan skulle utbrytas
ur sitt större sammanhang och göras
till föremål för en mera definitiv
separat reglering före pensionsfrågorna
i övrigt. Vidare står vi nu inför ett
genomförande av en allmän pensionsreform,
och denna fråga berör även
statstjänstemännens pension i förhållande
till allmänpensioneringen, alltså

140

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Samordning mellan tjänstepension och folkpension

just denna samordning, som har ett
oupplösligt samband med den större
frågan. Att nu besluta om ett utbrytande
av samordningsfrågan ur 1951 års pensionsutrednings
arbete, trots att denna
utredning har möjlighet att efter framläggandet
av förslag rörande allmänpensioneringen
ta upp samordningsfrågan
och framlägga förslag även i denna,
har vi inom utskottet inte funnit
skäl till. Om man nu skulle tillsätta en
särskild utredning skulle det säkerligen
betyda att denna fråga skulle komma
att fördröjas, så att lösningen skulle
komma ännu senare än den eljest skulle
göra.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr SEN ANDER (k):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ställa något annat yrkande än om
bifall till utskottets utlåtande, men jag
tänkte ändå anföra några synpunkter
i denna fråga. Jag vill också anföra ett
exempel på hur tillkrånglad denna samordning
är, och det gör jag genom att
läsa direkt ur utskottets utlåtande och
närmast pensionsberedningens däri
återgivna yttrande.

Orsaken till att jag inte har något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan är att vi vill motsätta oss allt
som kan vara ägnat att äventyra en
snabb lösning av pensionsfrågan över
huvud taget, sålunda inte bara beträffande
statstjänarna, utan för hela det
svenska folket. Då vi anser att utskottets
uttalande i detta ärende är fullt
tillfredsställande har jag intet annat
yrkande.

Samordning har blivit ett modernt uttryck,
och det har också fått sin tilllämpning
i många sammanhang. I och
för sig är detta begrepp till sin innebörd
inte alls obehagligt, men så som
man har praktiserat det på senare tid
har det lett till otillfredsställande resultat.
I det nu aktuella fallet har samord -

ningen dels rent materiellt varit till
nackdel för statstjänstemännen men
dels också medfört ett sådant krångel,
att faktiskt det stora flertalet tjänstemän
och inte bara dessa utan även de
personer, som direkt handlägger dessa
ärenden, inte kan fatta den rätta innebörden
av samordningen.

Utskottet har ju också förklarat att
det på många håll råder stor oklarhet
rörande samordningssystemets verkliga
innebörd. Detta är mycket milt sagt.
Jag skall be att få föredra ett exempel
som visar hur tillkrånglat hela detta
system är och hur obegripligt det är för
en vanlig enkel människa.

Pensionsutredningen har i sitt yttrande,
som återfinns i utlåtandet, sökt
klara ut samordningens innebörd, men
när man läser vad utredningen skriver
måste man konstatera att det är fullständigt
obegripligt. Jag anför ett stycke
av vad utredningen skriver och tar
det som ett exempel på hur man kan
begagna sig av den bekanta kanslisvenskan
på ett sådant sätt att det sagda blir
omöjligt att fatta för vanligt folk. Utredningen
skriver: »Om de tre belopp, med
vilka den nivå, som motsvarade 2/3 av
2-ortslönen, skulle modifieras, skulle ha
lagts vid sidan av pensionsbelopp motsvarande
nämnda nivå — och alltså förutom
792-kronor savdraget även realbegränsningen
och utjämningstilläggen
gjorts fullt ''synliga’ — hade konsekvensen
därav uppenbarligen blivit ett mycket
invecklat och administrativt otympligt
pensioneringssystem.» I fortsättningen
talar utredningen om vad man
har tagit till i stället för detta, som utredningen
själv betecknar såsom invecklat
och administrativt otympligt.
Men enligt min mening blir det, som
man tar till i stället, inte ett dugg mera
klargörande: »Övervägandena i denna
del ledde alltså till att man såsom tjänstepensionsunderlag
att tillämpas intill
folkpensionsåldern direkt angav belopp,
motsvarande a/3-nivån å ena sidan
minskad med realbegränsningen och å

Nr 31

141

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Samordning mellan tjänstepension och folkpension

andra sidan förhöjd med utjämningstillläggen,
och att föreskrift meddelades
om att tjänstepensionsunderlaget för tid
efter folkpensionsåldern skulle motsvara
ifrågavarande ''begynnelseunderlag’
minskat med det tekniska avdraget av
792 kronor.» Jag frågar kammarens ledamöter:
Är det någon av er som kan
fatta vad detta handlar om? Jag kan det
sannerligen inte. Hos den som har utformat
detta måste väl ändå förståndet
ha stått stilla åtskilliga gånger, innan
han kom fram till sin formulering. Jag
kan i varje fall inte förstå innebörden
av det skrivna, och jag tror inte att någon
annan kan det heller.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet finner inte
skäl föreligga att bryta ut denna fråga
ur 1951 års pensionsutredning såsom
yrkas i motionen — sade herr Andersson
i Mölndal. Men, herr Andersson,
det har ju hänt någonting sedan
motionen väcktes! Tack vare remissyttrandena
över motionen har vi ju
fått ett principuttalande från utredningen,
och det är därför som vi reservanter
i motsats till motionärerna icke
har yrkat att frågan skall utbrytas utan
i stället hemställt att Kungl. Maj:t skall
påskynda ett framläggande av förslag
till klarare utformning och med klarare
riktlinjer i denna fråga.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Frågan om den s. k.
samordningen av statstjänstemännens
pensioner och folkpensionerna har ju
varit föremål för behandling flera gånger
i denna kammare, kanske främst på
grund av den vidlyftiga motion högerpartiet
avlämnade 1952 men också på
grund av senare interpellationer i skilda
sammanhang.

Jag skall, herr talman, denna gång
underlåta att uppehålla mig vid alla de
motiv som talar för alt något äntligen
göres härvidlag. Jag anser nämligen att
herr Andersson i Mölndal har viss täck -

ning för sin uppfattning, att vi nu kommit
så långt att det måhända inte är någon
mening i att påyrka särskilda åtgärder.
Vi har i mitt och mångas tycke
väntat alltför länge på att 1951 års pensionsutredning
skulle komma med någonting.
Nu lär det väl ändå inträffa
att den inom en överskådlig framtid
kommer med ett förslag till ändrade
regler för denna samordning.

När jag ändock begärt ordet, herr
talman, är det för att bekräfta vad alla
vet, nämligen att förmodligen ingen i
detta land, åtminstone ingen statspensionär,
kan klargöra för sig själv eller
andra hur hans pension är sammansatt
när han kommer till de 67 åren. Det
enda undantaget från denna regel skulle
vara ordföranden i pensionsutredningen
Folke Ericson, som skrivit den inlaga
av vilken några delar nyss föredrogs
här.

Denna samordning är så ytterligt
komplicerad och svårfattlig i sin teknik,
att det skall till ett helt studium för att
komma till rätta med hur den genomförs.
Det är under sådana omständigheter
inte att undra på att det råder
starkt missnöje bland statspensionärerna
över denna sammanfogning, ty när
man inte förstår, misstänker man det
vara felaktigt gjort. Det behöver inte
vara så, i vart fall inte i den utsträckning
pensionärerna själva föreställer
sig.

Men en sak är säker, och det har
jag belägg för. När jag 1952 förberedde
den motion som nyss åberopades och
som föregicks av en tämligen grundlig
undersökning av dessa ting framgick
det att samordningens teknik lämnade
mycket övrigt att önska. Därvidlag är
fel begångna som man inte kan försvara,
nämligen utjämningar och hyfsningar
som individuellt leder till orättvisa.
Men detta må vara en sak, och
kommer vi nu till en ändring inom
överskådlig tid, skall vi inte uppehålla
oss vid detta.

Vad jag däremot skulle vilja komma

142

Nr 31

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner utan avvaktan på resultatet av
1951 års pensionsutredning

med är ett förslag, som självfallet inte
kan föranleda något riksdagsbeslut, nämligen
att man i avvaktan på att vi får
nya enkla och för alla förståeliga samordningsregler
måtte underrätta de
statspensionärer som blir folkpensionärer
genom ett litet meddelande från det
statliga organ som utdelar tjänstepensionerna,
att nu sker den och den ändringen
i pensionen i och med att vederbörande
fyller 67 år, detta meddelande
om möjligt sammanträngt på en kvartosida
eller en foliosida och skrivet så
att den som läser det någorlunda kan
begripa vad som ligger bakom förändringen.
Det går inte, däri vill jag gärna
anknyta till den föregående talaren, att
bilägga det utlåtande från pensionsutredningen
som åtföljer utskottets utlåtande.
Jag håller med om att ehuru det
är mycket välskrivet, väl formulerat
och säkerligen förnämligt, är det för
menige man tämligen obegripligt. Det
skulle alltså vara en populär framställning
av det väsentliga som sker när en
statspensionär vid 67 år får sin folkpension
utan den höjning i hans inkomst
som han och andra räknat med.
Den åtgärden tycker jag kunde vidtas
för att litet lindra det missnöje som vi
alla vet hyses av dem som uppbär statspension
vid den åldern. Herr talman!
Jag har inget yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Malmborg i Skövde m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 198, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Malmborg i Skövde m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 10

Förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner
utan avvaktan på resultatet av
1951 års pensionsutredning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
199, i anledning av väckt motion om
utredning av frågan om en förbättring
av äldre tjänste- och familjepensioner
utan avvaktan på resultatet av 1951 års
pensionsutredning.

I en inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. väckt motion (II: 566) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att frågan om en förbättring av äldre
tjänste- och familjepensioner brötes ut
ur 1951 års pensionsutredning och gjordes
till föremål för en särskild utredning,
vilken borde bedriva sitt arbete
så skyndsamt att ett förslag till reglering
av äldre tjänste- och familjepensioner
kunde underställas 1957 års
riksdag för prövning.

Utskottet hemställde att motionen
II: 566 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Malmborg i Skövde,
Staxäng, Cassel och Gustafsson i Skellefteå,
fröken Vinge och herr Nelander,

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31

143

Förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner utan avvaktan på resultatet av
1951 års pensionsutredning

vilka ansett, att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av motionen
II: 566, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad dessa reservanter
anfört,

2) av fröken Andersson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Utskottet behandlar i
förevarande utlåtande motion nr 566 i
denna kammare, i vilken motionärerna
hemställt att frågan om förbättring av
äldre tjänste- och familjepensioner skall
brytas ut ur 1951 års pensionsutredning
och göras till föremål för en särskild
utredning samt att förslag skall
framläggas så fort som möjligt, helst
till 1957 års riksdag. Motionärerna anser
att denna fråga är av den art, att
den bör utredas utan dröjsmål, och om
utredningen föranleder åtgärder, bör
dessa vidtagas fortast möjligt. Det ligger
i frågans natur.

Motionen avgavs i januari i år. Den
14 maj kom 1951 års pensionsutredning
med en skrivelse i ärendet. Utredningen
hade fått i uppdrag att belysa frågan ur
principiell synpunkt, och utskottet finner
nu att nämnda belysning är gjord
i och med att skrivelsen avlämnats. Utredningens
skrivelse kom som sagt den
14 maj, och remissbehandlingen är ännu
inte klar. Det kan man fundera litet
över. Utskottet anser också att det inte
är någonting att göra åt frågan just nu,
eftersom den är under arbete. Det må
så vara att utskottet tycker att utredningens
skrivelse belyser frågan ur
principiell synpunkt, men jag skall inte
ta upp den saken nu utan i stället stanna
inför några andra punkter.

Pensionsutredningen säger beträffande
nu gällande pensionsgrunder att det
är fullt klart att man skall hålla sig till
givna pensionsutfästelser, däri inbegripet
vad som kan anses följa av sådan

sedvänja i fråga om pensioneringen,
som anses vara rättsligt bindande. Ja,
fattas bara annat! Men det är väl inte
bara det man skall se till, när man
gör en principiell undersökning och belysning
av frågan. Jag och många med
mig frågar oss, om det inte vore rimligt
att se på detta spörsmål inte bara
ur de befattningshavares synpunkt som
nu är i aktiv tjänst utan också ur deras,
som tidigare lämnat arbetet, och
beakta dessa f. d. befattningshavares
förhållande till dem som nu innehar
deras förutvarande tjänster.

Tjänstemännens centralorganisation
anser att en omprövning i vissa fall bör
kunna ske, nämligen vid sådana mera
genomgripande revisioner av tjänsteförteckningarna,
som kan leda till att
de redan pensionerades förmåner väsentligt
fjärmar sig från de villkor som
kommer att gälla för senare pensionerade.
Där bör en omräkning av pensionerna
kunna ske. Pensionsutredningen
har framhållit att det är så oerhört invecklat
och besvärligt att justera de
äldre pensionerna i förhållande till de
lönerevisioner som skett, därför att det
är fråga om smågrupper, där man inte
riktigt vet var vederbörande skulle ha
stått i lönehänseende, om han eller hon
varit i aktiv tjänst. Tjänstemännens
centralorganisation har sagt: Låt oss
bara ta med de stora grupper som i åratal
väntat på en löneförbättring och
som av olika omständigheter inte fått
sin lönereglering, varför de också endast
erhåller denna lägre pension. ■—
Detta om den frågan.

Men man förvånar sig också över att
när frågan nu belyses från principiell
synpunkt har man inte brytt sig om att
taga upp en principiellt så viktig fråga
som att stora kvinnogrupper icke tidigare
erhållit placering i den sista löneklassen
och följaktligen kommit att stå
en pensionsklass under motsvarande
manliga tjänstemannagrupper. Detta synes
så mycket egendomligare som di -

144 Nr 31 Onsdagen den 28 november 1956 em.

Förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner utan avvaktan på resultatet av
1951 års pensionsutredning

rektiven för 1947 års omregleringar inte
avsåg att fastslå några principer. Pensionsutredningen
hävdar i sin skrivelse,
såsom redovisas på s. 25 i utskottsutlåtandet,
att vid 1947 års omreglering av
äldre pensioner tog man inte upp dessa
principfrågor. Men nu skall man göra
det. Därvid hoppar man emellertid över
en mycket viktig principfråga så helt
att man inte ens antyder att den existerar.

De kvinnogrupper som tillhör det civila
avlöningsreglementet fick redan
1939 sitt sista ålderstillägg. För befattningshavarna
inom det kommunala undervisningsväsendet
skedde ändringen
inte förrän 1947. Alla grupper hade alltså
fått det sista ålderstillägget 1947, men
dock reglerade man inte vid det tillfället
de äldres pensioner. Man tycker
verkligen, att denna sak borde belysts,
och jag skulle gärna vilja av pensionsutredningen
veta, hur det kommer sig,
att den tycker att allt är gott på denna
punkt. Jag kan för min del inte finna
att det är så.

Herr talman! För dagen vill jag yrka
bifall till reservationen nr 1) av herr
Malmborg i Skövde m. fl.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! 1951 års pensionsutredning
har, som fröken Höjer påpekade,
nu framlagt sitt principbetänkande rörande
de äldre pensionerna. Frågan är
ute på remiss och kommer under Kungl.
Maj :ts prövning, sedan remissbehandlingen
avslutats. Jag förutsätter att de
synpunkter, som fröken Höjer lagt på
spörsmålet, kommer fram i tjänstemännens
remissyttranden. Men jag vill i
detta sammanhang också erinra om att
TCO haft en representant i 1951 års
tjänstepensionsutredning, nämligen herr
Schärman, och han har inte lämnat någon
reservation till den principbelysning
av frågan, som föreligger.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Det är riktigt att ingen
inom utredningen avgivit någon reservation,
och det är också riktigt att TCO
i sitt yttrande berört dessa frågor. Men
jag tycker i alla fall att de är av en sådan
betydelse, att kammarledamöterna
bör få höra detta nu, innan vi fattar beslut.
Jag kan inte hjälpa, att jag finner
det egendomligt att en utredning, som
skall belysa dessa frågor, inte mera ingående
tar upp dem.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Högerpartiet har i motioner
och interpellationer behandlat
detta ämne vid flera tillfällen. Vi har i
princip hävdat, att de pensionerade
statstjänstemän, som gått i pension under
den tid dessa lönefrågor varit föremål
för behandling, men som väntat på
den löneförhöjning som utlovats för att
komma i åtnjutande av den högre pension,
vilken svarar mot pensionen för
dem som efterträtt vederbörande, borde
kommit i samma ställning som efterträdarna.
Denna ståndpunkt har diskuterats
utan att vi fått gehör för den.

Problemet kommer nu upp i detta
sammanhang, men i vad mån 1951 års
pensionsutredning accepterat vår ståndpunkt
är för tillfället inte känt. I stort
sett har emellertid samma synpunkter
framförts som i den motion, som utskottet
haft att ta ställning till, och detta
gör att jag för min del kommer att rösta
för reservationen, till vilken jag alltså
yrkar bifall.

Häri instämde herrar Håstad (h) och
Rimmerfors (fp) samt fröken Wetterström
(h).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Malmborg
i Skövde m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med

Onsdagen den 28 november 1956 em.

Nr 31 145

Förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner utan avvaktan på resultatet av
1951 års pensionsutredning

övervägande ja besvarad. Fröken Höjer
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 199, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Malmborg i Skövde m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Höjer begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 90 ja och 47 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,
och

nr 58, i anledning av väckta motioner
angående beskattning av utdelning, som
företas i samband med upplösning av
fastighetsföretag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 12

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 381, till Konungen i anledning
av väckta motioner om viss utredning
rörande ett upplösande av det
organisatoriska sambandet mellan staten
och kyrkan.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 370, till Konungen, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
vattenlagen m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.12.

In fidem
Gunnar Britlh

10 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 31