1956 ANDRA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1956:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 30

16—21 november

Debatter m. m.

Fredagen den 16 november

Sid.

Svar på interpellation av fröken Löwenhielm ang. förbättring av

arvodena till pensionsavgångna lärare vid vikariat ................ 3

Interpellation av herr Lundberg ang. tillämpningan av jaktlagen ____ 5

Tisdagen den 20 november

Interpellationer av:

herr Jönsson i Rossbol ang. markersättning för elektriska hög- och

lågspänningsledningar för detalj distributionen................... 9

fru Andrén ang. medelsanvisningen till byggandet av vägar och

gator inom städer och stadsliknande samhällen ................. 12

herr Königson ang. vissa missförhållanden vid C-avdelningen å
Källshagens sjukhus, m. m...................................... 13

Onsdagen den 21 november

Svar på interpellation av herr Löfroth ang. revision av gällande
skyddsområdesinstitution kring våra militära befästningsanord ningar

............................................................ 15

Taxeringsförordning, m. m........................................... 18

Investeringsavgift för år 1957, m. m................................. 35

Ändring i vattenlagen m. m.......................................... 87

Enskild väghållning ................................................. 89

Effektivisering och förstärkning av de statliga rationaliseringsorganen,

m. m............................................................. 91

Nedläggandet av linberedningsverket i Mellansel .................... 92

Stöd åt den svenska fruktodlingen ................................... 93

1 —Andra kammarens protokoll 1930. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, med förslag till taxeringsför ordning,

m. m.................................................... 18

— nr 57 om investeringsavgift för år 1957, m. m.................... 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, om ändring i vattenlagen

m. m............................................................. 87

Statsutskottets utlåtande nr 181, om polisväsendets förstatligande____ 89

— nr 182, ang. polisens auktoritet m. m............................ 89

— nr 183, ang. ersättning för skador genom brott .................. 89

— nr 184, rörande enskild väghållning .............................. 89

— nr 185, om rationaliserad förvaltning m. m...................... 91

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, ang. allmän beredskapsstat för

jordbruksärenden ................................................ 92

— nr 38, ang. anslutning till ett internationellt veteavtal ........... 92

— nr 39, ang. nedläggandet av linberedningsverket i Mellansel...... 92

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. tilläggsprotokoll nr 8 till överenskommelsen
om europeisk betalningsunion .................... 93

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. stöd åt fruktodlingen____ 93

— nr 54, ang. restitution av skatt å bensin inom jordbruksnäringen

och industrien.................................................... 98

Fredagen den 16 november 1956

Nr 30

Fredagen den 16 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte på grund av förfall för
sekreteraren undertecknad, jämlikt herr
förste vice talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till riksdagens andra kammare,
Stockholm

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag härmed om ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.

Kvarnsveden den 14 nov. 1956

Elsa Lindskog

Intyg

Fru Elsa Lindskog, Kvarnsveden, är
på grund av svår övre-luftvägsinfektion
t. v. förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Borlänge 14/11 1956

Einar Tolt

Riksdagsman Ivar Jansson, Kalix, är
på grund av hjärtsjukdom oförmögen
att under tiden 17/11 till och med den
21/12 1956 fullgöra sitt uppdrag som
riksdagsman, vilket intygas.

Kalix den 10/11 1956

Jonas Kallander
provinsialläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Lindskog från och med den
14 november tills vidare och herr Jansson
i Kalix från och med den 17 november
till och med den 21 december.

§ 3

Svar på interpellation ang. förbättring
av arvodena till pensionsavgångna lärare
vid vikariat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fröken Löwenhielm har
frågat mig, om jag har för avsikt att
vidtaga åtgärder för att förbättra arvodena
till pensionsavgångna lärare, som
åtager sig vikariat i skolorna, detta mot
bakgrunden av att, enligt hennes mening,
lönesättningen till pensionsavgångna
lärare är sådan, att den icke
stimulerar dessa till att åtaga sig något
arbete i skolorna efter pensionsavgången.

Jag vill svara fröken Löwenhielm, att
gällande föreskrifter om ersättning till
pensionsavgångna lärare just med hänsyn
till lärarbristen har utformats så,
att dessa lärare åtnjuter högre ersättning
än som brukar tillerkännas pensionärer
vid återanställning.

För att närmare belysa detta vill jag
erinra om att en återanställd pensionär
i allmänhet vidkänns avdrag å lönen
under återanställningen med belopp
motsvarande den till honom utgående
pensionen. Riktpunkten är härvid, att
vederbörande skall åtnjuta sammanlagda
förmåner i form av lön och pension
motsvarande lönen i den löneklass, som
han tillhörde närmast före pensionsavgången.
De normer som gäller beträffande
beräkningen av arvodena till pensionsavgångna
lärare innefattar å andra
sidan, att de vid full tjänstgöring kommer
i åtnjutande av sammanlagda förmåner
i form av arvode och pension,

4 Nr 30 Fredagen den 16 november 1956

Svar på interpellation ang. förbättring av arvodena till pensionsavgångna lärare vid
vikariat

som överstiger lönen i nämnda löneklass.
Den förhöjning i förhållande till
slutlönen, som detta innebär, utgör
exempelvis för adjunkt i 29 lönegraden
å 3-ort cirka 28,5 procent (å 5-ort 25
procent) och för ämneslärare i 27 lönegraden
27,6 procent (å 5-ort 24 procent).
Angivna procenttal gäller före inträdet
i folkpensionsåldern. Efter 67 års
ålder utgör motsvarande procenttal 23,4
(å 5-ort 20,3) respektive 22,1 (å 5-ort
18,8), varvid är att märka att vederbörande
därjämte uppbär folkpension.

Jämväl för andra lärarkategorier än
de förut angivna medför gällande bestämmelser
förmåner, som överstiger
den tidigare slutlönen. För folkskollärare
varierar sålunda den på motsvarande
sätt beräknade förhöjningen mellan
27 och 14,6 procent och för lektorer
mellan 24,5 och 14,1 procent.

Jag vill erinra om att det senast i våras
vidtogs sådan ändring i bestämmelserna,
att den under vissa förhållanden
utgående reseersättningen till återanställda
pensionsavgångna lärare höjdes
från 4 till 8 kronor för dag.

Jag har med dessa ord velat framhålla,
att gällande bestämmelser om ersättning
till pensionsavgångna lärare
utformats med särskilt beaktande av den
rådande lärarbristen. Från principiella
utgångspunkter torde det vara svårt att
ytterligare förbättra de redan i förhållande
till förmånerna till återanställda
pensionärer i allmänhet förhöjda ersättningarna
till pensionsavgångna lärare.

Härpå anförde

Fröken LÖWENHIELM (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Jag vet att denna fråga kan göras till
en principdiskussion om huruvida statens
pension är intjänt lön, eller om
den är en förmån, som staten ger lön -

tagaren efter ett visst antal tjänsteår.
Jag vet också att liknande frågor har
kommit upp i andra sammanhang här
i riksdagen, men då liar de företrädesvis
varit sedda ur framför allt de pensionerade
lärarnas synpunkt. De frågorna
vill jag inte närmare gå in på här.
Vad jag har velat få belyst är, hur frågan
ser ut sedd från skolornas sida.
Skolorna har nu oerhörda svårigheter
med att skaffa lärare — det är en trivial
sanning vid det här laget. De har
mycket störa svårigheter att skaffa lärare
till de kortare vikariaten, för en
vecka eller en månad. Hur svårt detta
är vet nog endast de berörda parterna,
d. v. s. skolledarna och i någon mån
länsarbetsnämnderna.

Om en anställd lärare blir sjuk och
en vikarie måste anskaffas, kompliceras
ofta hela saken av att man inte vet hur
lång tid vikariatet skall vara. Detta gör,
att sådan arbetskraft, som ser sig om
efter ett mera permanent arbete, icke
står till buds. Länsarbetsnämnden, dit
man i första hand vänder sig, har redan
på sommaren bottenskrapat sina
reserver, och under pågående termin
har man mycket liten hjälp att vänta
därifrån. Det finns emellertid en liten
reserv av arbetskraft i de pensionerade
lärarna, och dem skulle man säkerligen
lättare få tillgång till, om ersättningen
vore bättre än den nu är. En pensionerad
lärare säger emellertid: Varför
skulle jag åtaga mig arbete, när staten
inte anser min arbetskraft fullgod?

Jag har hört det sägas flera gånger.
De pensionerade lärarna jämför då timarvodena
och finner att de får 16 kronor,
när de är pensionerade, medan de
förut fått 24 kronor per timme. Jag har
här räknat efter ungefär 30 löneklassen
i dyrortsgrupp 4. De pensionerade lärarna
är ofta den bästa hjälp man kan
få, ty åtminstone åren närmast efter att
de blivit pensionerade är skolans kurser
aktuella för dem. De är vana vid
förhållandena inom skolan och har of -

Fredagen den 16 november 1956

Nr 30

Interpellation ang. tillämpningen av jaktlagen

tast ingå svårigheter med disciplinen.
De kan verkligen undervisa och lära
eleverna något. Nu får man i stället
vanligen ta till vikarie en person, på
vilken man inte kan ställa större förhoppningar
än att vederbörande skall
kunna någorlunda sysselsätta klassen.
Några arbetsresultat får man ofta inte
vänta sig.

De flesta pensionerade lärare för
ingen talan i denna sak, utan de avstår
från att ta anställning. Skolornas elever
för heller ingen talan. Men framför allt
de äldre eleverna fordrar av sin skola
att den skall ge dem kunniga lärare.

Jag är övertygad om att man skulle
göra skolorna en verklig tjänst genom
att man gåve de pensionerade lärarna
full timlön och full läsårsdaglön. Av
statsrådets svar får jag tyvärr närmast
den uppfattningen att statsrådet anser
att de pensionerade lärarna är överbetalda.
Men för att de siffror, som anföres
i interpellationssvaret, skall ha
någon betydelse måste de hänföra sig
till det fall att en lärare har full tjänstgöring
under hela läsåret. Endast om en
lärare vikarierar mellan 10 och 16 dagar
i månaden — antalet dagar blir
beroende på den löneklass, vari vederbörande
befinner sig — kommer han
upp till samma arvode som en icke
pensionerad lärare.

Enligt min mening skulle det vara
mycket enklare och riktigare, om de
pensionerade lärarna jämställdes med
ordinarie lärare med full tjänstgöring,
vilka åtager sig övertimmar utöver sin
tjänstgöring, och betalades på samma
sätt.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Interpellation ang. tillämpningen av
jaktlagen

Herr LUNDBERG (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I lag om rätt till jakt
19 § sista stycket säges: »Idkas jakt

med drivande hund å område som är
av sådan beskaffenhet, att drevet måste
antagas komma att huvudsakligen framgå
över annans jaktområde, och framgår
av omständigheterna uppenbarligen,
att syftet är att åtkomma villebråd från
sistsagda område, vare ansett som om
olovlig jakt ägt rum.»

Med hänvisning till nämnda paragraf
har Högfors och Persbo AB — liktydigt
med Avesta Jernverks AB — i oktober
i år till landsfiskalen anmält »att
jakt med drivande hund förekommit av
jordägarna till fastigheterna Broarna ls
och l2 i Västerfärnebo kommun vid två
kända tillfällen under december månad
1954 oaktat dessa marker är av sådan
beskaffenhet att jakt med drivande hund
icke får företagas inom desamma». I
skriftväxlingen förekommer även en
rapport från bolagets jaktvårdare, vari
det förefaller som om länsstyrelsen skulle
utfärdat förbud mot jakt med drivande
hund på bl. a. Broarna l3; detta beslut
synes ha delgivits bolagets representanter
men synes däremot icke ha
delgivits jordägarna, som träffades av
den skada som ett sådant beslut kan innebära.

Denna anmälan, som givetvis syftar
till åtal och föranlett både omfattande
och kostsamma förundersökningar och
förhör, går ut på att dessa mindre jordägare
skulle generellt förbjudas att jaga
med drivande hund på egen mark. De
anmälda jakträttsinnehavarnas mark
omfattar ett jordbruk på ca 87 tunnland
skogsmark och 17 tunnland åker,
vilket gått i samma släkt något hundratal
år, samt tre mindre jordbruk på
tillsammans ca 30 tunnland mark; sammanlagt
förfogar de över ca 134 tunnland
mark. Dessa jordbruk ligger insprängda
i de mycket stora markområden
som bolaget äger, och ur bolagets
synpunkt kan givetvis finnas ett intresse
av att på ett eller annat sätt inskränka
eller ockupera dessa markers nyttjande
av ägarna. Men lag om rätt till jakt
torde väl knappast, varken till lagtex -

Nr 30

Fredagen den 16 november 1956

Interpellation ang. tillämpningen av jaktlagen

tens utformning eller syfte, ha till uppgift
att ytterligare ge förmåner till bolag
och större markägare genom ett godtyckligt
förfarande gentemot bönder
och småbrukare, som berövas värden
till förmån för de välsituerade.

Av förhörsprotokollen och jakträttsinnehavarens
muntliga uppgifter framgår
att jakten, som vid de två angivna
tillfällena bedrivits med hjälp av en
dreverhund, helt eller i varje fall till
huvudsaklig del förekommit på de egna
markerna. Jakten och »upptaget» har
börjat och efter ca 15 minuter avslutats
på jakträttsinnehavarens egna marker.
Villebrådet fanns på de egna markområdena,
och allt tyder på att djurens
betesmarker där var av mera beständig
natur; detta framgår även av åsamkad
skada å växande gröda.

Dreverjakten har alltså icke i enlighet
med lagtexten »huvudsakligen»
framgått över annans jaktområde, den
utvisar ej heller »att syftet varit att
åtkomma villebråd» från annans jaktområde.
Kvar står då att intressen, som
icke kan ha sin grund i lag om rätt
till jakt, tagits som motiv för anmälan,
och det förefaller av aktsamlingen, att
en arealbedömning gjord efter kartan
är grunden för anmälan, och att arealbedömningen
kan vara utförd av länsstyrelsen.

Även om det ur skogsnäringssynpunkt
och med hänsyn till andra intressen
kan finnas önskemål om att mindre
jordbruk insprängda i bolagsmarker
skall försvinna, och även om de som
har ekonomisk makt tillika har obegränsad
tillgång till juridisk expertis och
andra möjligheter för att bedriva en systematisk
»utnötning» av dessa mindre
jordägare, torde detta icke överensstämma
med en demokratisk lags anda och
syfte, och i varje fall kan maktägare
eller myndighet icke utan riksdagens
hörande godtyckligt få nyttja en lag
för att exempelvis påskynda överförandet
av bondejord till bolagen.

Då det bl. a. i detta fall förefaller

att myndigheter, bolag och enskilda,
godtyckligt har nyttjat en av riksdagen
beslutad lag för syften och intressen,
som helt måste vara främmande för
lagstiftaren, är det angeläget att jämväl
de beslutande organen ser till att
verkställigheten noggrant följer lagens
utformning, anda och syfte.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
att lag om rätt till jakt otillbörligt
utnyttjas för att monopolistiskt gynna
bolag och större markägare och att
myndigheter, bolag och enskilda genom
tillämpning av en generell arealbedömning,
som icke kan ha sin grund
i lagen, utestänger bönder, småbrukare
och arrendatorer från att få disponera
över och bedriva jakt på egna marker
under likvärdiga former som de större
markägarna?

2. I så fall kan man förvänta att herr
statsrådet kommer att vidtaga erforderliga
åtgärder för att tillämpningen
av denna lag i fortsättningen icke kommer
att ensidigt gynna de större markägarnas
intressen och att jämväl demokratiska,
sociala och andra för mindre
jordägare och arrendatorer väsentliga
intressen vederbörligen blir tillgodosedda.

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av väckta motioner
om förnyad utredning av frågan
om polisväsendets förstatligande,

nr 182, i anledning av väckt motion
om utredning angående åtgärder för att
stärka polisens auktoritet m. m.,

nr 183, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning

Fredagen den 16 november 1956

Nr 30

av allmänna medel för skador, som tillfogats
genom brottslig gärning,

nr 184, i anledning av väckta motioner
rörande enskild väghållning, och
nr 185, i anledning av väckta motioner
om dels effektivisering och förstärkning
av de statliga rationaliseringsorganen
dels viss utredning i syfte att
rationalisera den offentliga förvaltningen
dels ock en allmän översyn av den
civila och den militära förvaltningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, såvitt
angår jordbruksärenden,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal, och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder i
samband med nedläggandet av driften
vid linberedningsverket i Mellansel.

§ 6

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 349, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57 behandlade
allmänna frågor;

nr 350, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser förvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bercd -

skapsstat för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 363, i anledning av väckt motion
om återförande till de ursprungliga fastigheterna
av vissa av 1942 års militära
markersättningsnämnd inköpta och arrenderade
markområden i Norrbottens
län;

nr 364, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samhälleliga
stödåtgärder för invalidiserade barn,
som vårdas i hemmen; och

nr 365, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt forskningen beträffande
framställning av alkoholfria drycker
av frukt och bär.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 361, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till taxeringsförordning,
m. m.

§ 7

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposi -

Nr 30

Måndagen den 19 november 1956

tion nr 197, angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1956/
57 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.14.

In fidem
Per Bergsten

Måndagen den 19 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 197, angående
anslag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 till Bidrag
till företagareföreningar m. fl. och
till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 181—185 och
jordbruksutskottets utlåtanden nr 37
—39.

§ 4

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillämpningen
av jaktlagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tilläggspro -

tokoll nr 8 till överenskommelsen den
19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 53, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder till stöd åt
den svenska fruktodlingen,

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin
för vissa motordrivna fordon inom
jordbruksnäringen och industrien,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 6

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 200, angående anslag till supplementär
jordbrukskredit, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 20 november 1956

Nr 30

Tisdagen den 20 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 200, angående
anslag till supplementär jordbrukskredit.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 53,
54, 56 och 57.

§ 4

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkanden
nr 56 och 57 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 5

Interpellation ang. markersättning för
elektriska hög- och lågspänningsledningar
för detaljdistributionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf), som
anförde:

Herr talman! Enligt regler som nu
tillämpas av såväl statens vattenfallsverk
som de stora enskilda kraftverken
i landet lämnas ersättning för bestående
skador som förorsakas av de stora
kraftledningarna, som benämnas stamlinjer,
landslinjer eller primärlinjer
och sekundärlinjer. Ersättningarna utgår
efter normer som utarbetats av sär -

skilda av Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga,
d. v. s. 1948 års åkernormer och
1952 års skogsnormer.

För orts- och lågspänningsledningar,
d. v. s. vissa hög- och alla lågspänningsledningar
för detaljdistribution,
fordrar kraftleverantörerna i regel fri
mark. Genom att markägaren så gott
som undantagslöst är abonnent på
elektrisk kraft hos kraftledningsägaren,
har denne kunnat tilltvinga sig fri
mark genom att intaga en bestämmelse
härom i det reglemente som gäller för
kraftleveransen. En abonnent som
vägrar att upplåta fri mark för t. ex. en
högspänningsledning från en bygd till
en annan, något som förorsakar ett avsevärt
intrång såväl i åker som skogsmark,
kan på så sätt ställas utan elkraft.

Elkraftutredningen av år 1943 har i
sitt huvudbetänkande (SOU 1954: 12, s.
261 och s. 264) med framhållande bland
annat av att bestämmelsen om fri mark
gan bli betungande för abonnenten uttalat
som önskvärt att frågan om markupplåtelse
för elektrisk ledning och ersättning
för intrång genom sådan särskilt
utredes. I sitt yttrande över elkraftutredningens
betänkande har kungl.
kommerskollegium den 31 mars 1955
tillstyrkt att en sådan utredning kommer
till stånd.

Riksförbundet Landsbygdens folk,
RLF, vilket torde representera det
största antalet markägare som berörs av
ifrågavarande slag av ledningar, upptog
i slutet av 1940-talet förhandlingar
med kungl. vattenfallsstyrelsen angående
ersättning till sådana markägare
vilka åsamkas extra stort markintrång.
Som resultat av förhandlingarna erbjöd
sig styrelsen att betala en engångsersättning
av 45 kronor per stolpe inom

Nr 30

Tisdagen den 20 november 1956

Interpellation ang. markersättning för elektriska hög- och lågspänningsledningar

för detaljdistributionen

vattenfallsstyrelsens mellansvenska nät
och 25 kronor per stolpe inom styrelsens
distributionsnät i övre Norrland.
Dock skulle ersättning utbetalas endast
för det antal stolpar som med två gånger
antalet tariffenheter översteg markägarens
elabonnemang. Ägaren till en
jordbruksfastighet om t. ex. 3 rum och
kök och 12 hektar odlad jord, d. v. s.
10 tariffenheter, skulle alltså vara
tvungen att upplåta fri mark för 20
stolpar och erhålla ersättning för endast
det antal stolpar som översteg 20.
Efter en kort tid visade det sig, att
markägarna ansåg ersättningarna för
låga och att dessutom endast ett fåtal
markägare skulle kunna erhålla någon
ersättning enligt dessa normer. De stora
enskilda kraftverken, vilka sammanlagt
har ett mycket större antal abonnenter
på landsbygden än vattenfallsstyrelsen,
har vidhållit kravet på att fri mark i
regel skall av alla jordbruksabonnenter
lämnas för samtliga stolpar. Markägarna
krävde därför att nya förhandlingar
skulle upptagas mellan RLF och i första
hand vattenfallsstyrelsen för att söka
träffa en uppgörelse om skäliga beräkningsgrunder
för ersättningarna.

Med anledning av att elkraftutredningen
som tidigare nämnts föreslagit
en särskild undersökning angående
markersättning för ifrågavarande slag
av ledningar och de med vattenfallsstyrelsen
upptagna förhandlingarna icke
lett till något resultat, hemställde RLF
i skrivelse till Konungen den 25 juni
1954, att den av elkraftutredningen föreslagna
undersökningen snarast måtte
igångsättas.

I skrivelsen har RLF framhållit att
ortslinjerna, d. v. s. de mindre högspänningslinjerna,
även betjänar tätorter,
industrier, sommarbostads- och sportstugeområden
och sålunda icke byggts
uteslutande för ägarna till de marker
de passerar. Detta gäller i icke obetydlig
omfattning även för lågspänningsledningar.
Jordbrukare som beta -

lar sin elförbrukning efter samma taxor
som andra förbrukare måste sålunda
med nuvarande system i regel släppa
till fri mark för ledningar, som betjäna
andra slag av abonnenter, vilket i realiteten
innebär att jordbruksabonnenterna
får lämna icke obetydliga bidrag
till kraftverkens eldistributionskostnader,
som övriga abonnenter är befriade
ifrån. Härtill kommer att det markintrång,
som orts- och gårdslinjerna förorsakar,
drabbat jordbruksfastigheterna
mycket ojämnt.

Liksom de större ledningarna måste
även ledningarna för ortsdistributionen
ofta framdragas genom värdefull
skogsmark. Genom den ökade maskinanvändningen
inom jordbruket är därjämte
stolparna i åkermark till avsevärt
större hinder nu än tidigare. Markägarna
har därför numera krav på ersättning
för alla ledningsintrång. Det
nuvarande systemet, enligt vilket en
kraftleverantör med utnyttjande av sin
faktiska monopolställning kan tvinga
en abonnent att upplåta fri mark för
ledningar, som icke uteslutande är avsedda
för den egna fastighetens elkraftförsörjning,
är ur rättvisesynpunkt svårförståeligt
och leder ständigt till konflikter
mellan kraftleverantörerna och
markägarna. Detta gäller såväl äldre
ledningar som vid nybyggnad av ledningar
för ortsdistributionen. Många
gånger fördröjes eller rent av omöjliggöres
en lämplig ledningsombyggnad
eller en nyelektrifiering genom kraftleverantörens
fordran på fri mark.

Kungl. vattenfallsstyrelsen liksom enskilda
kraftdistributörer har velat göra
gällande, att man vid bestämning av det
tariffenhetstal, enligt vilket den i strömavgifterna
ingående grundavgiften uträknas,
tagit hänsyn till markägarnas
skyldighet att upplåta fri mark. Jordbruksabonnenterna
anses därför generellt
ha erhållit full kompensation för
markintrånget. Om stolpersättningar
skulle utbetalas för orts- och lågspän -

Tisdagen den 20 november 1956

Nr 30

Interpellation ang. markersättning för elektriska hög- och lågspänningsledningar

för detaljdistributionen

ningsledningar, skulle man därför kunna
befara att distributörerna anser sig
berättigade att skaffa sig den erforderliga
inkomstökningen förmedelst en sådan
omläggning av tariffenhetsnormerna,
att tariffenhetstalen för jordbruksbelastningar
höjes under det att tariffenhetstalen
för andra förbrukare kvarstår
oförändrade.

Härtill kan genmälas, att grunderna
för tariffenhetsberäkningarna sådana
desamma nu tillämpas av vattenfallsstyrelsen
och så gott som samtliga större
kraftleverantörer i landet har angivits
av elkraftutredningen i dess »Betänkande
med förslag till standardtariffer
för detaljdistribution av elektrisk kraft»
av den 2 januari 1947 (SOU 1947:4).
Förslaget bygger i allt väsentligt på
ett av en kommitté inom Svenska elverksföreningen
utarbetat förslag, vilket
är intaget såsom huvudbilaga till betänkandet.
Varken i elkraftutredningens
förslag eller Elverksföreningens förslag
med motivering och kommentarer finns
på något ställe angivet eller ens antytt
att man vid bestämning av grunderna
för tariffenhetstalet för jordbruksabonnenter
utgått ifrån, att jordbruksabonnenenterna
skulle upplåta fri mark för
ortsledningar och lågspänningsledningar.
Man kan sålunda utgå ifrån att i
varje fall elkraftutredningen icke tagit
ställning till på vilket sätt jordbruksabonnenterna
skall erhålla kompensation
för markintrånget. Att detta antagande
är riktigt bekräftas också av att
elkraftutredningen i sitt förut nämnda
huvudbetänkande föreslagit att frågan
om ersättning för intrång genom bland
annat ifrågavarande ledningar måtte bli
föremål för en särskild undersökning.

Vilka ersättningar som skall anses
skäliga och på vilket sätt markägarna
skall erhålla kompensation bör kunna
avgöras med ledning av undersökningens
resultat. Som framhållits av markägarnas
representanter drabbas jordbruksfastigheterna
mycket ojämnt av

intrånget. En fastighet med en bygdeeller
ortstransformator inom eller i närheten
av sina ägor kan bli belastad med
ett otal antal stolpar, då däremot en
fastighet, belägen i ändpunkten av ett
detaljnät, endast belastas med stolpar
för den egna fastighetens elkraftförsörjning.
Det säger sig därför självt att
en generell kompensering av jordbruksabonnenterna
för intrånget genom en
avvägning av tariffenhetstalet eller på
annat sätt aldrig kan erbjuda en tillfredsställande
lösning.

Ehuru det finns exempel på distributionsföretag
här i landet som lämnar ersättning
för alla stolpar som förorsakar
intrång och haft goda erfarenheter
av ett sådant system, har man från
markägarhåll inga anspråk på markersättning
för stolpar som uppbär ledningar
uteslutande för den egna fastighetens
elkraftförsörjning. Dessutom förutsättes
alla stolpar, som förorsakar ett
obetydligt intrång, såsom stolpar i t. ex.
impediment, stenrösen, naturlig äng och
i rågång, bli undantagna från ersättning.

Om ledningsdragningen utföres med
den hänsyn till markägarintresset som
är tekniskt möjlig, blir ersättningarna
i regel icke stora. Är ett avsevärt intrång
oundvikligt, erhålles full kompensation.
Inom områden, där ersättningar
utbetalas, visar erfarenheten, att
elkraftsdistributören planerar ledningsdragningen
och utväljer stolpplatser
med större omsorg än inom områden,
där distributören tilltvingat sig fri
mark.

I princip torde inga invändningar
kunna resas mot att kraftdistributören
inräknar markersättningarna för de
mindre kraftledningarna i distributionskostnaderna
på samma sätt som sker
för de större kraftledningarna och att
kostnaderna för dessa ersättningar betalas
av alla anslutna abonnenter av
olika kategorier via strömavgifterna.

Inom områden, där ersättningar för

Nr 30

Tisdagen den 20 november 1956

Interpellation ang. medelsanvisningen till byggandet av vägar och gator inom städer
och stadsliknande samhällen

alla ledningar betalas, har det visat sig,
att distributionskostnaderna icke nämnvärt
påverkas, varför några taxehöjningar
icke ansetts motiverade.

Då vattenfallsstyrelsens och de större
enskilda kraftverkens avoga inställning
till denna ersättningsfråga därför framstår
som oförståelig och utgör en ständig
källa till irritation och tvister
mellan markägarna-abonnenterna och
kraftdistributörerna, måste det anses
angeläget, att den av elkraftutredningen
förordade undersökningen, varom
RLF påmint, senast den 26 maj 1956,
måtte igångsättas snarast möjligt.

Med det ovan anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att låta
verkställa den av elkraftutredningen
förordade och av kommerskollegium
tillstyrkta undersökningen om markägares
medgivande till dragning av elektrisk
ledning över hans mark samt om
skälig ersättning för intrång genom sådan
ledning, innefattade bland annat
frågan om markersättningen till abonnenter,
vilkas fastigheter beröres av
hög- och lågspänningsledningar som
tillhör detaljdistributionen, vars lösning
visat sig vara av stor principiell
betydelse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. medelsanvisningen till
byggandet av vägar och gator inom städer
och stadsliknande samhällen

Fru ANDRÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Som bekant svarar städerna
själva för huvudparten av kostnaderna
för byggandet av vägar och
gator inom sitt område. Statsbidrag kan
dock enligt bestämmelserna utgå med
95 procent av kostnaderna för genomförandet
av byggnadsprojekt som avser

allmän väg och gata som är »för biltrafiken
viktig». Som viktiga i den meningen
har, såsom bestämmelserna kommit
att tolkas, i stort sett endast de
gator ansetts som haft karaktären av
genomfartsleder.

Dessa statsbidrag utbetalas ur anslaget
för Bidrag till byggande av vägar
och gator, som avräknas mot bilskattemedelsfonden.
Dessa anslag har emellertid
med samhällsekonomisk motivering
hållits inom snäva gränser, som
på intet sätt svarar mot de betydande
investeringsbehov som motorismens
snabba utveckling har skapat. Tillgången
på automobilskattemedel skulle i och
för sig medge en avsevärt större anslagsgivning.

Därtill kommer emellertid att de av
riksdagen beviljade anslagen för ändamålet
endast i begränsad omfattning
får disponeras. I praktiken har statsbidragsgivningen
genom fastställandet
av medelsförbrukningsramarna kommit
att hållas på en betydligt lägre nivå än
anslagen. För budgetåret 1954/55 anslogs
för bidrag till byggande av vägar
och gator (inom städer och stadsliknande
samhällen) 80 miljoner kronor, för
budgetåret 1955/56 90 miljoner kronor
och för 1956/57 110 miljoner kronor.
Dispositionen av medlen hänför sig till
kalenderåren 1955, 1956 och 1957. Medelsförbrukningsramarna
för åren 1955
och 1956 bestämdes emellertid till endast
30 miljoner kronor för vartdera
året. Detta innebär alltså att under kalenderåret
1955 endast 37,5 procent och
under kalenderåret 1956 bara 33,3 procent
av det för ändamålet medgivna
anslaget i verkligheten kommit till användning.
De av riksdagen beviljade
anslagen har således i praktiken nedskurits
med cirka två tredjedelar. Det
kan nämnas att vägväsendet i övrigt fått
en avsevärt gynnsammare behandling.
Av de för byggandet av vägar och broar
medgivna anslagen har genom medelsförbrukningsramarnas
fastställande för

Tisdagen den 20 november 1956 Nr 30

Interpellation ang. vissa missförhållanden vid C-avdelningen å Källshagens sjukhus,
m. m.

de angivna kalenderåren 1955 och 1956
en nedskärning skett med endast cirka
18 procent.

Konsekvensen av denna skillnad mellan
anslagens och medelsförbrukningsramarnas
storlek har blivit ett uppskjutande
av viktiga gatubyggnadsprojekt,
varigenom besvärliga flaskhalsar uppstått
i genomfartslederna i många av
våra trafikcentra. Situationen mildras i
någon mån genom det förhållandet att
åtskilliga städer sett sig nödsakade att
utan statsbidragshjälp fylla sina mest
pressande gatubyggnadsbehov, trots att
dessa arbeten varit statsbidragsberättigade.
Mot denna bakgrund framstår det
som nödvändigt, att man vid fastställandet
av medelsförbrukningsramen för
år 1957 bättre än tidigare anpassar den
till det faktiska gatubyggnadsbehovet.

Med stöd av det som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Hjalmar Nilson få
framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet vid prövningen av
medelsförbrukningsramen för byggandet
av vägar och gator inom städer och
stadsliknande samhällen medverka till
att större hänsyn tas till den eftersläpning
som inom detta område uppstått
under senare år och bättre anpassa
nämnda ram till det faktiska medelsbehovet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. vissa missförhållanden
vid C-avdelningen å Källshagens
sjukhus, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KöNIGSON (fp), som anförde:

Herr talman! I proposition 133 till
1952 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t
efter det betänkande av den s. k. tillsynskommittén
avgivits, att sinnesslöinspeklionen
skulle förstärkas, närmast

för att man på förekommen anledning
skulle systematiskt gå igenom alla på
anstalt intagna sinnesslöa för att konstatera,
att ingen utan skäl intagits eller
kvarhållits på anstalt. Riksdagen biföll
sedan detta förslag.

Den beslutade undersökningen har
nu, trots att den försenats av täta byten
på posten som biträdande inspektör,
varigenom genomgången t. o. m. 1954
kommit att inskränka sig till 136 patienter
å Rinkesta slott, framskridit så långt,
att den omfattar över 7 000 patienter
och elever. Nuvarande överläkaren vid
Sahlgrenska sjukhuset, med. dr Hans
Forssman, har nämligen under tiden 1
januari—30 november 1955 undersökt
inte mindre än 6 898 intagna å 89 anstalter.
Över detta arbete har han lämnat
en till kungl. medicinalstyrelsen
ställd berättelse, av vilken framgår att
förhållandena i avseende å det med inspektionen
avsedda syftet endast i ett
fall givit anledning till allvarligare anmärkningar.
Undantaget gäller C-avdelningen
vid Källshagens sjukhus.

Denna avdelning är egentligen avsedd
för ett klientel av psykiskt efterblivna
med symtom av asocialitet och
grov kriminell belastning, men dessutom
har i vanlig administrativ ordning
å avdelningen intagits patienter utan
någon kriminell belastning. Resultatet
har blivit, att här blandas straffriförklarade
mördare, mordbrännare, rånare,
sexualförbrytare, bedragare, vanetjuvar
o. s. v. med i allmänhet unga
patienter, som hänvisats från landstingsanstalter
endast på grund av att de
vållat allmänna disciplinsvårigheter
utan att vara kriminellt belastade. I biträdande
inspektörens berättelse lämnas
i det fallet exempel, som är verkligt
upprörande. En del av dessa patienter
är endast lätt efterblivna och står på
ungefär samma nivå som eleverna vid
cn del av ungdomsvårdsskolorna.

»Sammanfattningsvis måste», sägs det
i berättelsen, »beträffande C-avdelning -

Nr 30

Tisdagen den 20 november 1956

Interpellation ang. vissa missförhållanden vid C-avdelningen å Källshagens sjuk
hus, m. m.

en vid Källshagens sjukhus konstateras,
att iakttagelser gjordes vid besöket 1955
som voro ägnade väcka bestämda betänkligheter
humanitärt och ur rättssäkerhetssynpunkt.
»

Senare har under tiden juni—juli
1956 avdelningen inspekterats av överinspektör
Torsten Arneus och kurator
Gudrun Rabbinovitz, och den av dem
lämnade redogörelsen är ännu mer
skrämmande, ty den ger en totalbild
av förhållandena. Sålunda framgår, att
patienterna inte har några dagrum till
sitt förfogande. Sängarna står tätt och
sängskåp saknas. Det finns ingen förvaringsplats
för privata tillhörigheter,
trots att en del av patienterna här tillbringar
flera tiotal år av sitt liv. Här
lever över huvud människor i dagens
samhälle decennium efter decennium
utan att ha något som de kan kalla sitt.
Det finns intet varmvatten vid tvättställen,
och detta förhållande skapar —
tillsammans med att många av patienterna
har ringa intresse för hygien ■—-förhållanden som man ryggar tillbaka
för att beskriva. Tillgången på varmvatten
är för övrigt i vissa fall så begränsad,
att badning måste ske på söndagar,
då åtgången av varmvatten för
andra ändamål är mindre. Man har inte
resurser att servera verkligt varm mat,
och på vintern kan man ibland inte
uppnå högre rumstemperatur än 14
grader.

Avdelningen rymmer normalt 283
patienter, men har konstant överbelägg -

ning. Långa tider har man saknat både
läkare och examinerad sjuksköterska.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Anser herr statsrådet att det finns
skäl att låta riksdagens ledamöter få
del av den redogörelse, som avgivits av
biträdande inspektören för sinnesslövården
angående hans verksamhet 1955?

2. Avser herr statsrådet att inom allra
närmaste tiden vidta åtgärder för
att skapa mera människovärdiga förhållanden
för patienterna å C-avdelningen
å Källshagens sjukhus?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 836, av herr Johansson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 196, angående ytterligare
understöd till båttrafiken i Stockholms
skärgård.

Denna motion bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Onsdagen den 21 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Chefredaktör Gösta Netzén vårdas sedan
den 18 november 1956 intagen på
medicinska kliniken, Allmänna Sjukhuset,
Malmö, och är på grund härav tills
vidare förhindrad fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag.

Medicinska kliniken, Malmö, den 20
november 1956

Bengt Hamrin
leg. läk.
avd.-läk.

Kammaren beviljade herr Netzén ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 18 innevarande november tills
vidare.

§ 2

Svar på interpellation ang. revision av
gällande skyddsområdesinstitution kring

våra militära befästningsanordningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Med denna kammares
tillstånd har herr Löfroth i en interpellation
frågat, om jag inte anser tiden
nu vara inne att revidera den nu gällande
skyddsområdesinstitutioncn kring
våra militära befästningsanläggningar.

Såväl bestämmelserna om villkoren
för utlännings rätt att vistas inom
skyddsområde som frågan om skyddsområdenas
omfattning har nyligen varit
föremål för en allmän översyn. Denna
har resulterat i att Kungl. Maj :t utfärdat
dels ny skyddsområdeskungö -

relse den 21 oktober 1955 och dels ny
kungörelse om fastställande av skyddsområden
den 29 juni innevarande år.

Den nya skyddsområdeskungörelsen
innebär att vissa icke obetydliga uppmjukningar
av de tidigare bestämmelserna
kunnat genomföras. Sålunda har
den tid, som utlänning utan särskilt tillstånd
får vistas på vissa, särskilt utsedda
allmänna uppehållsplatser, utsträckts
från 24 timmar till 72 timmar.
Tidigare kunde den lokala militära
myndigheten lämna tillstånd för utlänning
att vistas inom skyddsområde upp
till tre månader; denna tid har i den
nya kungörelsen utsträckts till sex månader.
Vidare kan nämnas att för vissa
fall föreskrivits ett samrådsförfarande
mellan militära myndigheter och länsstyrelserna,
varigenom garantier skapats
för att civila synpunkter får göra
sig gällande på ett tidigt skede.

Även kungörelsen den 29 juni i år om
fastställande av skyddsområden innebär
lättnader. Skyddsområdenas omfattning
har väsentligt inskränkts inom
Stockholms kustartilleriförsvar. Betydande
minskningar har vidare kunnat
ske inom blekinge-, göteborgs- och
sundsvallsområdena.

I detta sammanhang vill jag framhålla,
att skyddsområdenas storlek av
olika skäl inte kan mera avsevärt begränsas.
Gjorde man så skulle man
komma att närmare lokalisera skyddsföremålen,
ja rent av kanske utpeka
dem. Härtill kommer, att det inte bara
är själva befästningen som är av intresse
för en presumtiv motståndare
utan även ett förhållandevis stort område
runt omkring befästningen och
omkring ett system av befästningar. Jag
kan peka på betydelsen för en fiende
alt i förväg ha rekognoscerat förflytt -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Svar på interpellation ang. revision av gällande skyddsområdesinstitution kring
våra militära befästningsanordningar

ningsvägar och lämpliga stridsställningar
för de pjäser, varmed befästningarna
kan väntas bli bekämpade, och att känna
till lämpliga landsättningsplatser för
lufttrupper bakom ett befästningssystem.
Utvecklingen av atomstridsmedlen
och de tekniska framstegen på det fotografiska
området framhäver ytterligare
betydelsen av att tillräckligt stora områden
runt befästningar och befästningssystem
avdelas som skyddsområden.

Samma dag som kungörelsen om fastställande
av skyddsområden utfärdades
bestämde Kungl. Maj :t bland annat de
vägar, som utlänning får begagna vid
färd genom skyddsområdena och vid
färd till och från skyddsområdena, samt
de allmänna uppehållsplatser, där utlänning
får vistas 72 timmar utan särskilt
tillstånd. Även dessa bestämmelser
innebär lättnader i förhållande till
vad som tidigare gällde. Ett flertal vägar
och uppehållsplatser har tillkommit
såsom tillåtna och vissa uppehållsplatser
har erhållit större utsträckning.

Av den lämnade redogörelsen framgår,
att skyddsområdesbestämmelserna
helt nyligen varit föremål för en allmän
översyn. Därvid har civila önskemål om
lättnader i bestämmelserna tillmötesgåtts
så långt det varit möjligt utan att
eftersätta väsentliga militära säkerhetskrav.
Med hänsyn härtill är jag icke beredd
att nu medverka till någon ytterligare
allmän revision av dessa bestämmelser.

Interpellanten har som utgångspunkt
för sin fråga tagit ett nyligen i pressen
uppmärksammat fall rörande uppehållstillstånd
för östtyska arbetare i Luleå.
Med anledning härav vill jag beröra
omständigheterna i detta ärende.

Luleå stad ligger inom Bodens skyddsområde.
Största delen av staden utgör
emellertid allmän uppehållsplats, där
således utlänning utan särskilt tillstånd
kan vistas 72 timmar. Vidare får utländskt
fartyg utan särskilt tillstånd

vara förankrat eller förtöjt inom Luleå
stads hamnområde upp till 7 dagar, om
fartyget skall lossa eller lasta.

I samband med en utökning av lagringsmöjligheterna
för eldningsolja i
övre Norrland har Oljekonsumenternas
riksförbund beslutat bygga cisterner
ovan jord i Luleå. Arbetet har därvid
överlämnats på entreprenad till en östtysk
firma, som lämnat det lägsta entreprenadanbudet.
På grund av svårigheten
att erhålla specialarbetare har entreprenören
tvingats anställa utländsk
arbetskraft för att i tid bli färdig med
arbetet.

De utländska arbetarna har anlänt
till Luleå i grupper. Början gjordes den
1 oktober 1956. För närvarande torde
ett åttiotal man arbeta vid anläggningen.

Kommendanten i Boden ansåg sig på
grund av de allmänna riktlinjer för tillståndsgivning,
som meddelats av överbefälhavaren,
icke böra bevilja vistelsetillstånd
inom skyddsområdet för ifrågavarande
arbetare. Emellertid meddelades
provisoriskt uppehållstillstånd.

Sedan försvarsstaben för sin del tillstyrkt
vistelsetillstånd för arbetarna,
har Konungen genom beslut den 30 oktober
och den 5 november 1956 medgivit
arbetarna tillstånd att vistas inom
skyddsområdet, dock längst till den 15
december innevarande år, då anläggningen
beräknas vara färdig. Vid mitt
ställningstagande i denna fråga har jag,
i likhet med försvarsstaben, fäst den
största vikt vid att oljecisternbygget bedömts
vara viktigt för bränsleförsörjningen
inom detta område. Enligt särskilt
påpekande i beslutet äger kommendanten
meddela de inskränkningar
beträffande rörelsefriheten, som betingas
av omständigheterna. Härigenom
ges möjlighet att vidtaga särskilda försiktighetsåtgärder.
Risken för spionage
har därför inte ansetts vara större i
detta fall än då utländska fartyg utan
särskilt tillstånd besöker Luleå hamn

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

Svar på interpellation ang. revision av

våra militära befästningsanordningar

eller då utlänningar utan sådant tillstånd
besöker staden.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Löfroths interpellation.

Härefter anförde:

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min interpellation.

Även om bestämmelserna om villkoren
för utlännings rätt att vistas inom
skyddsområde liksom frågan om
skyddsområdenas omfattning nyligen
varit föremål för en allmän översyn,
anser jag på goda grunder, att dessa
frågor —- särskilt den senare frågan —■
borde ha prövats mer verklighetsbetonat
än som skett. De synpunkter som
länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit
i sina utlåtanden den 25 november
1954 och den 12 maj 1956 borde
mer ha beaktats vid ovannämnda översyn
av bestämmelserna. Särskilt vad
länsstyrelsen framhållit om att tillståndsgivningen
— som nu handhas av
de militära myndigheterna — borde anförtros
polismyndigheterna, anser jag
fullt riktigt. Därmed skulle också hithörande
ärenden säkert erhålla en
snabbare handläggning. Att tillståndsgivningen
åvilar polisen torde också
bättre överensstämma med stadgandet,
att tillsynen av efterlevnaden ankommer
på polismyndighet. Jag beklagar,
att länsstyrelsens vettiga synpunkter
inte mer beaktades.

Vad som närmast gav anledning till
min fråga till försvarsministern var ju
fallet rörande uppehållstillståndet för
ett antal östtyska arbetare som kommit
till Luleå, eller kanske rättare sagt den
mycket dåliga handläggningen av frågan,
en handläggning som föreföll mig
och många med mig rent ut sagt tafatt
och oskicklig — vem som nu är skuld
till detta. Den 1 oktober anlände till
skyddsområdet i fråga 13 östtyska ar2
— Andra kammarens protokoll 1956. N

gällande skyddsområdesinstitution kring

betare. Först den 4 oktober kom ansökningar
om uppehållstillstånd till
kommendanten i Boden. Tydligen ville
han ha råg i ryggen och skrev till försvarsstaben
i Stockholm och anhöll om
råd. Intet svar kom. Förutom att han
skrev telegraferade han två gånger. Han
ringde även men fick ändå intet besked.
Tystnaden från försvarsstaben
fortfor även sedan tyskarna varit där
15 dagar. Då fann sig kommendanten
böra handla själv och beslöt att neka
tyskarna uppehållstillstånd, varefter polisen
forslade ut tyskarna från skyddsområdet.
Då först kom från försvarsstaben
ett telegrafiskt besked om att
provisoriskt uppehållstillstånd ordnats
och att dessa tyskar, som uppgick till
ett 80-tal, skulle få vara kvar.

Försvarsministerns redogörelse ger
klart belägg för att en revision av nu
gällande bestämmelser på hithörande
område snarast möjligt bör åvägabringas
i enlighet med vad länsstyrelsen i
Luleå föreslagit. Sedan kan man inte
frångå den bestämda uppfattningen, att
frågan om de östtyska arbetarnas uppehållstillstånd
bedömts av försvarsledningen
i Stockholm och övriga myndigheter,
som tydligen varit inkopplade på
frågan och haft mer att säga till om,
inte så mycket ur försvarspolitiska utan
fast mer ur arbetsmarknadspolitiska
synpunkter. Skyddsområdesbestämmelser
och dylikt har blivit en andrahandsfråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det kommer alltid att
finnas en friktion mellan de civila önskemålen
och de militära kraven, när
det gäller skyddsområdesbestämmelserna
och deras tillämpning.

Det är ofta så, att om vi upptäcker
spionage i detta land, anklagar man
myndigheter och andra för dålig kontroll
och en viss godtrogenhet, och det
kan stundom finnas en viss grund för
• 30

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

dessa påståenden. Avsikten med skyddsområdena
och deras utsträckning är i
första hand att man skall inrikta allmänhetens
uppmärksamhet på eventuella
utlänningar, som finns i dessa
områden, och hoppas på att allmänheten
på sitt sätt ingriper och underrättar
myndigheterna, därest man tycker
att något misstänkt förekommer. Detta
är grundprincipen, vilket naturligtvis
med hänsyn till skyddsområdenas storlek
också innebär, att någon effektiv
bevakning inte kan äga rum.

Vad sedan speciellt handläggningen
av detta ärende beträffar, så skall jag
utan vidare medge, att det icke har
handlagts med den snabbhet och beslutsamhet,
som man skulle kunna kräva.
Men å andra sidan kan jag också slå
fast, att det här gäller en viss grupp av
arbetare, som kan stå under ständig
kontroll. Man vet var arbetsplatsen är
belägen, och man vet var de har sin
förläggningsort. Därför tror jag inte att
deras vistelse inom skyddsområdet innebär
någon fara ur säkerhetssynpunkt.

Jag skall emellertid ännu en gång
medge, att själva handläggningen av
ärendet, vad det nu kan bero på, inte
varit sådan som ur allmänna synpunkter
varit önskvärt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 836, av herr Johansson
i Stockholm.

§ 4

Föredrogs den av herr Jönsson i Rossbol
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående markersättning
för elektriska hög- och lågspänningsledningar
för detaljdistributionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av fru Andrén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet Hjalmar Nilson angående medelsanvisningen
till byggandet av vägar
och gator inom städer och stadsliknande
samhällen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Königson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående vissa missförhållanden
vid C-avdelningen å Källshagens
sjukhus, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Taxeringsförordning, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 56, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 150, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september
1928 (nr 379);

dels ock godkänna av föredragande
departementschefen enligt samma pro -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

tokoll förordade riktlinjer för en ändrad
taxeringsorganisation.

I betänkandet nr 52 hade utskottet
behandlat de under 2) och 3) upptagna
författningsförslagen och i nu föreliggande
betänkande propositionen i
återstående delar.

Det i propositionen framlagda förslaget
till ny taxeringsförordning och delvis
ändrad taxeringsorganisation syftade
främst till att skapa ökad effektivitet
i taxeringsarbetet med sikte särskilt på
en förbättrad granskning av svårkontrollerade
deklarationer men även att
tillgodose de skattskyldigas krav på ett
förbättrat rättsskydd. Enligt propositionen
skulle i varje stad med egen uppbördsförvaltning
och i varje fögderi
finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder
med uppgift att taxera
rörelseidkare, fria näringsutövare och
andra skattskyldiga, beträffande vilka
en mer ingående deklarationsgranskning
vore påkallad. Beträffande prövningsnämnderna
föreslogs, att taxeringsintendenten
och den skattskyldige
skulle inför nämnden processa såsom
likaberättigade parter och att en taxering
ej skulle ändras annat än på yrkande
av part. Ändringar till den skattskyldiges
förmån skulle dock i mål, som
genom besvär dragits inför nämndens
prövning, kunna företas även utan yrkande.
Den nuvarande anordningen att
taxeringsintendenten skulle deltaga i
prövningsnämndens överläggningar föreslogs
avskaffad. Intendenten skulle i
fråga om rätt att vara närvarande i
nämnden huvudsakligen bli likställd
med den skattskyldige. De skattskyldiga
skulle inte längre förlora sin rätt att anföra
besvär hos kammarrätten och regeringsrätten
på grund av deklarationsförsummelse.
Intresset av att självdeklarationerna
avgåves i tid föreslogs i stället
tillgodosett genom effektiviserade vitesoch
bötesbestämmelser.

37 § 2 mom. fjärde stycket, 79 § och
120 § första stycket förslaget till taxe -

Taxeringsförordning, m. m.

ringsförordning voro av följande lydelse.

37 § 2 mom. fjärde stycket:

Därest vid avlönings utbetalande avdrag
skett för löntagares eller hans efterlevandes
pensionering, skall i kontrolluppgiften
upptagas bruttolön och
vad som avdragits.

79 §

Sammanträde med prövningsnämnd
må ej övervaras av annan än tjänsteman,
som biträder nämnden, där ej
muntlig förhandling äger rum enligt
vad nedan i 80—84 §§ stadgas.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må taxeringsintendent vara närvarande
vid handläggning av ärende, i
vilket han icke är part. Taxeringsintendent
må ock komma tillstädes för lämnande
av muntlig upplysning i mål eller
ärende, när prövningsnämnden för
visst fall så finner av särskilda skäl
påkallat. Likaledes må, där så anses
erforderligt, ordförande eller annan ledamot
i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet
kallas att infinna sig vid
sammanträde med prövningsnämnden
för att meddela upplysningar.

120 § första stycket:

Till utskottet hade i samband med
propositionen hänvisats ett flertal motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 150, i vad densamma behandlades
i detta betänkande, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 575 av herrar Spetz och Sö -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

derquist samt 11:761 av herr Strandh
m. fl., de likalydande motionerna I: 606
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 801
av herr Kollberg m. fl. ävensom motionen
11:800 av herr Christenson i
Malmö, för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till taxeringsförordning
med av utskottet angivna
ändringar av 7 §, 9 §, 12 § 1
mom., 14 § 1 mom., 17 §, 50 § 1 och

2 mom., 67 §, 78 §, 92 §, 116 §, 117 §,
119 §, 123 §, 129 § 5 och 8 mom., 144 §

3 mom., 155 § 3 moin., 157 § 2 mom.,
163 § 1 mom. och 174 §;

B) att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation
som förordats i Kungl. Maj :ts
förevarande proposition, nr 150; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:556
av herrar Erik Olsson och Per Olofsson
samt II: 737 av herr Nilsson i Östersund
m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:570
av herr Anderberg samt II: 752 av herrar
Jönsson i Gärds Köpinge och Persson
i Appuna,

3) de likalydande motionerna 1:574
av herr Niklasson och II: 762 av herr
Vigelsbo,

4) de likalydande motionerna 1:575
av herrar Spetz och Söderquist samt
II: 761 av herr Strandh m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 606
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 801
av herr Kollbcrg m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:608
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 798 av herrar Edström och
Strandh,

7) de likalydande motionerna 1:609
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 799 av herrar Edström och
Strandh,

8) motionen I: 607 av herr Nils Theodor
Larsson,

9) motionen II: 800 av herr Christenson
i Malmö, ävensom

10) motionen II: 802 av fru Torbrink
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Kristensson i Osby, Veländer,
Anders Johansson, Werner, Nilsson
i Svalöv, Sjölin och Kollberg, vilka
under punkten A) hemställt, att riksdagen
i anledning av de likalydande
motionerna 1:606 av fru Gärde Widemar
m. fl. och II: 801 av herr Kollberg
m. fl. måtte för sin del antaga följande
lydelse av 79 § i det vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 150 fogade förslaget till
taxeringsförordning.

79 §

Sammanträde med — —-- 80—84 §§

stadgas.

Utan hinder av vad i första stycket
sägs må taxeringsintendent vara närvarande
vid handläggning av ärende, i
vilket partsförhållande icke föreligger.

II) av herrar Söderquist, Sjölin och
Kollberg, som under punkten A) hemställt,
att riksdagen måtte för sin del
antaga följande lydelse av 120 § första
stycket i det vid Kungl. Maj:ts proposition
nr 150 fogade förslaget till taxeringsförordning: 120

§.

Har någon, ehuru skyldig att utan
anmaning avgiva självdeklaration, icke
behörigen avlämnat sådan deklaration
inom föreskriven tid eller avlämnar han
självdeklaration med så bristfälligt innehåll
att den uppenbarligen icke är
ägnad att ligga till grund för taxering,
straffes med böter, högst trehundra kronor,
såvida icke bärande skäl kan anföras
för uraktlåtenheten att utan anmaning
inkomma med deklaration eller
för att ha lämnat bristfällig deklaration.

III) av herrar Velander, Nilsson i
Svalöv och Sjölin, vilka under punkten
A) hemställt, att riksdagen måtte för
sin del antaga följande lydelse av 37 §
2 mom. i det vid Kungl. Maj:ts propo -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

sition nr 150 fogade förslaget till taxeringsförordning.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag
skett för löntagarens eller hans
efterlevandes pensionering, må i uppgiften
upptagas endast den återstående
avlöningen och upplysning lämnas om
att sådant avdrag skett.

IV) av herr Werner, såvitt angick bestämmelserna
om straff och vite.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herr Kollberg.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningsordningen, ordet av

Herr IvRISTENSSON i Osby (fp), som
yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 56 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A på det
sätt, att till en början föredrages det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget till
taxeringsförordning med av utskottet
förordade ändringar, varvid föredragningen,
där så erfordras, sker paragrafvis
samt övergångsbestämmelser, ingress
och rubrik förekomma sist, varefter
utskottets hemställan föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A, utskottets förslag till taxeringsförordning,
1 §; och anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Ändamålet med det förslag
till ny taxeringsförordning som vi
nu går att behandla tar enligt departementschefens
uttalande i första hand
sikte på att få de enskildas krav på

Taxeringsförordning, m. m.

rättssäkerhet i största möjliga mån tillgodosedda
i vad det gäller beskattningsmål.
Förslaget tar också sikte på att få
till stånd en effektivare och väl därmed
rättvisare taxering. Huruvida förslaget
kommer att fylla de krav på rättssäkerhet
och effektivitet som varit utgångspunkten
för förslaget, får väl framtiden
utvisa. Förslaget bygger ju i första hand
på det betänkande 1950 års skattelagssakkunniga
på sin tid lade fram. Detta
betänkande har sedan av 1955 års taxeringssakkunniga
hyfsats till på väsentliga
punkter, sedan har departementschefen
i sin tur hyfsat till det betänkande
1955 års taxeringssakkunniga lade
fram, och nu till sist har bevillningsutskottet
snyggat till och förbättrat förslaget
på en hel del punkter.

Trots alla dessa förbättringar av taxeringssakkunniga,
av departementschefen
och av utskottet vill jag dock instämma
med herr Kollberg, när han i
ett särskilt yttrande anfört att det föreliggande
förslaget synes ha tillkommit
under relativt stor brådska. Jag vill nog
för min del säga — även om jag i stort
för dagen accepterat vad utskottet anfört
i sitt betänkande — att under de
kommande åren får vi nog i bevillningsutskottet
och här i riksdagen finna oss
i att då och då få taga upp olika detaljer
till justering allteftersom vissa svagheter
i förslaget kommer att framträda.

Utskottet framhåller inledningsvis i
sitt yttrande att sedan den nuvarande
taxeringsorganisationen 1943 genomfördes
har de förutsättningar, under vilka
den nuvarande organisationen uppbyggdes,
i hög grad förändrats. Bland annat
pekar man på de förändringar i
skattelagstiftningen som sedan dess förekommit,
förändringar som många
gånger varit av komplicerad natur. Antalet
avlämnade självdeklarationer anges
också ha stegrats väsentligt. Nu vill
jag säga att detta rimmar dåligt med allt
tal som de sista åren från regeringspartierna
i olika sammanhang förts rörande
den förenkling som genom bland an -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

nät schablontaxeringar o. d. genomförts
i vår skattelagstiftning. Nåja, jag
skall inte ta upp en diskussion kring
dessa problem, eftersom jag i utskottet
i huvudsak accepterat vad utskottet
framfört, men jag kan icke underlåta att
säga att, så som jag ser saken, det inte
är dessa förändringar i skattelagstiftningen
etc. och det stegrade antalet deklarationer
som framtvingat denna nya
taxeringsförordning, utan att det framför
allt är det höga skattetryck som vi
fått sedan 1943 som påfordrat ett förslag
till en ny taxeringsförordning. Man
kan nämligen inte komma ifrån, att ju
högre skattetrycket blir, desto större vikt
måste man lägga både på effektiviteten
och på rättssäkerhetens problem.

Enligt det föreliggande förslaget skall
prövningsnämnderna i fortsättningen
få en mera domstolsmässig ställning.
Skall emellertid prövningsnämnden bli
en domstol, så måste det vara ett huvudkrav,
att åt de båda parterna — i det
här fallet taxeringsintendenten och den
skattskyldige — ges samma ställning.
Den ene bör icke erhålla något företräde
framför den andre. Taxeringssakkunniga
har också i sitt betänkande starkt framhållit
detta, och i anslutning därtill föreslog
de att taxeringsintendenten icke
skulle vara närvarande i prövningsnämnden
vid dess slutna handläggning
av besvärsmål. Detta förslag har också
i princip biträtts av flertalet remissinstanser.
Av de remissyttranden som inkommit
har jag personligen fäst mig
vid vad riksskattenämnden har anfört i
sitt remissvar. Jag skall vid detta tillfälle
inte ta upp tiden med att citera
detta, utan jag vill endast be kammarens
ledamöter, om ni har propositionen
tillgänglig, att studera vad riksskattenämnden
där har sagt och som
anges på sidan 240.

När man läser detta, får man nog den
uppfattningen att taxeringssakkunniga
hade rätt, när de lade fram sitt förslag.
Om man sedan synar propositionen och
där ser vad departementschefen har an -

fört, så finner man också där att finansministern
egentligen argumenterar
för att taxeringsintendenten icke borde
få vara närvarande vid prövningsnämndens
sammanträden. Men trots detta
har finansministern ändå föreslagit en
formulering av 79 §, som ger taxeringsintendenten
möjlighet att vara med vid
dessa sammanträden.

Inom utskottet har högerns och folkpartiets
representanter icke kunnat biträda
det framlagda förslaget i denna
del. Vi har i reservation I givit denna
vår mening till känna och yrkat att åt
79 § ges den utformning, som vi har
angivit i reservationen. Enligt detta vårt
förslag skall taxeringsintendenten få
vara närvarande endast vid handläggning
av ärenden, i vilka partsförhållanden
icke föreligger, exempelvis då det
gäller att fastställa länsanvisningar för
årets taxeringsarbete. Vid sådana sammanträden
är det ju helt naturligt att
taxeringsintendenten är närvarande.

Herr talman! Med det sagda yrkar jag
bifall till reservation I.

Även i en annan detaljfråga har vi
högerrepresentanter i utskottet jämte
herr Sjölin haft en avvikande mening,
nämligen beträffande en detalj i 37 §.
Denna paragraf behandlar uppgiftsskyldigheten,
d. v. s. avlämnandet av kontrolluppgifter
till taxeringsmyndigheterna.
I paragrafens 2 mom. föreslås bl. a.
följande stadgande: »Därest vid avlönings
utbetalande avdrag skett för löntagares
eller hans efterlevandes pensionering,
skall i kontrolluppgiften upptagas
bruttolön och vad som avdragits.»

Vi som är reservanter i denna detaljfråga
anser, att kravet på uppgift om
beloppet på avdragen pensionsavgift
icke fyller något förnuftigt ändamål.
Bestämmelsen innebär i många fall onödigt
merarbete, den komplicerar kontrollen
för taxeringsmyndigheterna och
medför risk för felaktigheter vid taxeringen.
Vad som erfordras är en uppgift
om lönebeloppet, sedan avdrag
gjorts för pensionen, och en upplysning

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

om huruvida avdrag skett för pensionsavgift
eller ej. Vi har hemställt om en
ändring av 37 §, som tar sikte på vad
jag här har anfört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
även till reservation III, av herr Velander
m. fl.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! På förslag av bevillningsutskottet
begärde 1950 års riksdag
en utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen. Utskottet
skrev då att målet skulle vara att nå
fram till ökad effektivitet samtidigt som
ökade garantier för rättssäkerhet skapades.
Som herr Nilsson i Svalöv redan
påpekat, är detta också målsättningen
för det förslag till taxeringsförordning
som nu föreligger. Man vill nå ett dubbelt
syfte, en förbättrad granskning av
framför allt svårbedömliga deklarationer
och ett ökat rättsskydd.

Det är alldeles uppenbart att en taxeringsförordning
måste innehålla en
mängd avvägningsproblem. Man kan
säga att praktiska synpunkter och principer
i viss mån bryter sig mot varandra,
och det är därför helt naturligt
att det i en fråga som den här förevarande
föreligger en mängd motionsyrkanden.

Enligt min uppfattning måste tyngdpunkten
i taxeringsarbetet ligga på
första instansen. I regel blir taxeringen
i första instansen bestående, och det är
därför av stor vikt att resultatet där
blir riktigt. Bevillningsutskottet har för
sin del anslutit sig till förslaget om inrättande
av särskilda taxeringsnämnder
för rörelseidkare, fria näringsutövare
och skattskyldiga med svårkontrollerade
deklarationer. Det är meningen
att en sådan särskild nämnd i regel
skall finnas i fögderi eller i stad med
egen uppbördsförvaltning. Ledamöterna
i dessa nämnder får större erfarenhet
av just dessa speciella taxeringar. Sammanförande
av ärenden rörande in -

Taxeringsförordning, m. m.

komster av likartat slag till en och
samma nämnd bör ge enhetlighet vid
bedömningen.

För granskningsarbete och utredning
har det föreslagits anställande av ett
antal tjänstemän som skall kallas taxeringsassistenter.
Vi har inom bevillningsutskottet
anslutit oss också till
denna del av förslaget. I samma mån
som förändringar i lagstiftningen äger
rum på sätt som nu sker, blir det allt
svårare för ordförandena i taxeringsnämnderna
att följa med och sköta arbetet.
Taxeringsarbetet har blivit allt
svårare och mer omfattande.

Antalet tjänstemän har av departementschefen
föreslagits bli ungefär 240.
Det är ungefär hälften så många som
de sakkunniga hade föreslagit. Vi har
inom utskottet anslutit oss till Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt.

Jag vill i detta sammanhang understryka
vikten av att dessa taxeringsassistenter
har goda kvalifikationer,
eftersom det är ett mycket grannlaga
arbete som de har att utföra. Men jag
vill också understryka att förslaget
givetvis innebär, att beslutanderätten
skall ligga kvar hos de folkvalda ledamöterna
av taxeringsnämnderna.

Genom ett noggrant arbete i första
instansen bör det vara möjligt att minska
antalet besvärsmål. Utbyggnaden av
första instansen är alltså en förutsättning
för att prövningsnämnderna skall
kunna ändras så, att de i högre grad
får domstols karaktär. Från denna synpunkt
skulle man kunna säga att det
är en viss svaghet i förslaget, att utbyggnaden
av första instansen med de
särskilda taxeringsnämnderna skall ske
successivt under fem år, medan prövningsnämnderna
skall omgestaltas redan
den 1 januari 1958. Detta kan leda
till vissa övergångsbesvär, men jag vill
gärna understryka just den övergående
naturen av dessa besvär.

Till införandet av de särskilda taxeringsnämnderna
i första instansen knyter
jag den förhoppningen, att detta

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

skall kunna leda till ett bättre arbete
och större rättvisa för den enskilde och
mellan de enskilda.

I fråga om första instansen har bevillningsutskottet
anslutit sig till departementschefens
förslag. Men förslaget
innebär ju också en ombildning av
prövningsnämnden till att bli huvudsakligen
en besvärsinstans. Utvecklingen
har nämligen gått i den riktningen.
Målens antal har vuxit. År 1954 hade
prövningsnämnderna i vårt land inte
mindre än omkring 125 000 ärenden att
behandla. Det är uppenbart att det därigenom
har blivit mindre tid än förut
över till granskningsuppgifter. Förslaget
drar konsekvensen av denna utveckling
och ger prövningsnämnderna
en mera obunden ställning som besvärsprövande
organ.

Vid utskottsbehandlingen har vi i
många fall vägt de principiella synpunkterna
mot de rent praktiska, och
vi har föreslagit några avvikelser från
departementsförslaget. Sålunda har vi
av praktiska skäl föreslagit att högst
två ledamöter av taxeringsnämnden
skall få vara ledamöter eller suppleanter
i prövningsnämnd. Kungl. Maj:ts
förbud för suppleant att närvara annat
än då ordinarie ledamot har förhinder,
har vi tagit bort. Vi har vidare infört
den förändringen, att landshövdingen
inte skall få vara närvarande i prövningsnämnden,
och slutligen har vi också
beträffande taxeringsrevisorerna gått
in för att dessa i viss omfattning skall
få vara allmänna ombud i prövningsnämnderna.
Vi har inom bevillningsutskottet
varit överens om dessa förändringar.

Meningarna har emellertid gått isär
huvudsakligen när det har gällt taxeringsintendentens
och ordförandens i
taxeringsnämnden rätt att vara närvarande
i prövningsnämnden för att
lämna upplysningar utan att motparten
är närvarande. Majoriteten har där gått
på departementsförslaget och som stöd
för detta anfört praktiska skäl. Man

anser att det är lämpligt för att förkorta
förfaringssättet, och visst kan sådana
praktiska synpunkter läggas på
problemet, det vill jag inte förneka,
men vi reservanter har i stället skjutit
fram de principiella synpunkterna. Vi
säger att detta förslag gynnar det allmännas
representanter och innebär ett
avsteg från principen om likställighet
mellan parterna. Vi menar att ett borttagande
av denna bestämmelse skulle
bidraga till att öka förtroendet hos allmänheten
för prövningsnämndernas arbete.

Såväl departementschefens som utskottets
förslag innebär en kompromiss
i frågan om prövningsnämnden såsom
domstol. Vi har därför i bevillningsutskottet
understrukit önskvärdheten av
att man får en ny översyn av detta
spörsmål när erfarenheter har vunnits.

Herr talman! I förhoppning om att
den nya taxeringsförordningen skall
skapa ökat förtroende för taxeringsarbetet
hos allmänheten och främja en
rättvis och likformig beskattning yrkar
jag bifall till utskottets förslag utom
beträffande 79 §, där jag yrkar bifall
till reservationen nr I.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Genom att alla inkomsttagare
på ett eller annat sätt kommer i
kontakt med taxeringsförordningens
regler, är det givet att på denna förordning
måste ställas alldeles särskilda
krav. Det fordras å ena sidan ett smidigt
och enkelt förfarande, som kan
brukas för den stora massan av ärenden,
men å andra sidan måste förfarandet
vara så utformat, att det lämpar
sig även för avgörande av mycket invecklade
tvister, ofta avseende stora
värden. Behovet av regler, som tryggar
effektivitet och likformighet i taxeringsarbetet,
är ju lika uppenbart som
behovet av regler, som bereder möjlighet
för medborgarna att skydda sin
rätt i andra sammanhang.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Det i propositionen framlagda förslaget
till taxeringsförordning innebär
visserligen betydande framsteg i förhållande
till nu gällande förordning,
men de nya idéer, som bär upp förslaget,
har endast till en del genomförts.
En nyhet i propositionen, som jag särskilt
skulle vilja peka på, är den obundna
ställning förslaget vill tillförsäkra
prövningsnämnden såsom besvärsinstans.
Den tanken är otvivelaktigt riktig.
Prövningsnämnden måste ju i rättssäkerhetens
intresse utvecklas till ett objektivt
arbetande, besvärsprövande organ.
Förfarandet i prövningsnämnden
måste få karaktären av ett domstolsmässigt,
d. v. s. helt och hållet opartiskt förfarande.
De band, som på olika sätt knyter
prövningsnämnderna vid den fiskaliska
verksamheten inom länsstyrelserna,
måste brytas, om prövningsnämnden
skall kunna få en fullt oberoende
ställning.

Jag vill anföra ytterligare en synpunkt
för att betona vikten av att prövningsnämnden
får en opartisk ställning.
Ju mer den uppfattningen vinner insteg,
att prövningsnämndernas bedömning
sker på helt domstolsmässiga
grunder, i desto högre grad kan man
förvänta, att parterna låter sig nöja
med prövningsnämndens avgörande och
alltså avstår från att fullfölja målet i
högre instans. Härigenom torde en ej
obetydlig avlastning komma att ske av
överinstansernas arbete.

Men tanken att låta prövningsnämnden
bli ett fristående domstolsorgan har
endast delvis förverkligats i propositionen.
Bestämmelserna om straff och
viten har inte heller fått en lämplig utformning.

I sitt betänkande pekar utskottet på
olika faktorer, som kan föranleda att
den nya taxeringsförordning vi i dag
skall besluta inom kort kommer att bli
i behov av en översyn. Jag har i ett
särskilt till utskottsutlåtandet fogat yttrande
understrukit, att den föreslagna
taxeringsförordningen endast är att be -

Taxeringsförordning, m. m.

trakta som ett provisorium i avbidan
på en definitiv lagstiftning och att arbetet
med en sådan lagstiftning bör upptas
omedelbart. Dessa förberedelser bör
samordnas med arbetet på omorganisationen
av förfarandet i de båda högsta
instanserna, varvid hänsyn bör tas till
de i de likalydande motionerna 1:606
och II: 801 framförda åsikterna. I nämnda
motioner reses bland annat krav på
genomförande av en mera domstolsmässig
ställning för prövningsnämnderna.
Målet bör vara att samla reglerna
för taxeringsförfarandet i alla instanser
till en gemensam lag.

På åtskilliga punkter har utskottet,
såsom herr Kristensson i Osby nyss redovisade,
ansett sig kunna biträda de
i motionerna I: 606 och II: 801 framförda
yrkandena helt eller delvis, men
i andra avseenden har motionerna inte
vunnit utskottets stöd. önskvärt hade
varit, att utskottet i större utsträckning
än som skett beaktat ändringsförslaget
i motionerna.

Rörande en fråga, nämligen taxeringsintendents
rätt att komma tillstädes i
nämnden, har jag ansett mig böra biträda
en reservation vari föreslås, att
om taxeringsintendent skall kallas till
nämnden för att lämna upplysning, skall
också hans motpart beredas tillfälle att
inställa sig för att avge yttrande om de
upplysningar taxeringsintendenten lämnar
prövningsnämnden. Denna regel
bör vara ovillkorlig, och någon rätt för
nämnden att pröva, huruvida lämnade
upplysningar skall föranleda hörande
av den skattskyldige, får ej komma i
fråga. Jag ber att få hänvisa till vad
herr Nilsson i Svalöv anfört på denna
punkt och vill bara än en gång starkt
betona det utomordentligt betydelsefulla
i att en klar linje följes på denna
punkt, så att allt som kan äventyra tilltron
till de blivande prövningsnämndernas
objektivitet och opartiskhet blir utrensat.
Då jag likväl stannat för att nu
endast hemställa om viss ändring i förslaget,
har detta skett i medvetande om

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

att de nya bestämmelserna dock innebär
en förbättring samt att en omarbetning
av den nya förordningen uppenbarligen
måste ske inom en nära framtid
i samband med den planerade reformen
av de två högre instansernas
ställning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr I, av herr Kristensson
i Osby m. fl.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Som redan framhållits
är utskottet i stort sett enigt om sitt betänkande.
Det är endast på ett fåtal
punkter man har olika meningar, och
dessa är redovisade i reservationer. För
min del skall jag uppehålla mig vid reservation
nr II.

Som herr Nilsson i Svalöv redan påpekat
anger utskottet, att förslagets syfte
är att skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet
och att samtidigt tillgodose
de skattskyldigas krav på förbättrat
rättsskydd. Det kan emellertid ifrågasättas,
om detta sistnämnda syfte fullföljts
i alla avseenden. En ny bestämmelse
har nämligen tillkommit, som
man ställer sig frågande till. Den föreskriver,
att skattskyldig, om han försummat
att i tid avge självdeklaration
eller lämnat bristfällig sådan, kan dömas
till böter om högst 300 kronor.
Förut medförde en sådan försummelse
att man gick förlustig sin besvärsrätt.
Detta förfarande har emellertid ansetts
orättfärdigt och har ej heller tillämpats
under senare tid. I stället har nu dessa
nya bötesregler föreslagits. Utskottet
framhåller, att man inte kan undvara
någon form av sanktion mot den, som
gör sig skyldig till grövre försummelser
mot föreskriften att i tid och utan anmaning
inkomma med deklaration. Därför
har paragraf 120 tillkommit, i vilken
det ordagrant heter: »Har någon,
ehuru skyldig att utan anmaning avgiva
självdeklaration, icke behörigen

avlämnat sådan deklaration inom föreskriven
tid eller avlämnar han självdeklaration
med så bristfälligt innehåll
att den uppenbarligen icke är ägnad att
ligga till grund för taxering, straffes
med böter, högst trehundra kronor.»

Vi reservanter har ansett, att man
på denna punkt går för hårt fram mot
de skattskyldiga. Ifrågavarande försummelser
kan nämligen uppkomma utan
avsikt att undgå eller uraktlåta att deklarera.
De kan bero på rent mänskliga
omständigheter; man kan vara sjuk,
man kan vara på resa eller helt enkelt
ha glömt bort saken. Att man under sådana
förhållanden straffas med böter
finner vi orimligt, och vi vill därför ha
ett tillägg med följande lydelse: »såvida
icke bärande skäl kan anföras för
uraktlåtenheten att utan anmaning inkomma
med deklaration eller för att ha
lämnat bristfällig deklaration.»

Vi finner ett sådant tillägg vara nödvändigt
för att skydda den enskildes
rätt. Utskottet har visserligen framhållit,
att det har en s. k. stark skrivning,
som mycket tydligt klargör, att man,
när dessa försummelser är ursäktliga
eller eljest ringa, skall kunna frias från
straff, och det är ju gott och väl, men
det hindrar inte, att man ändå kan
åtalas för dem. Även detta anser vi reservanter
vara oriktigt.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
om bifall till reservation nr II.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Som redan har påpekats,
är den reform av taxeringsorganisationen,
som vi i dag skall fatta beslut
om, den tredje etappen av det förslag
till en både rättvisare och effektivare
taxering, som under de senaste
åren har genomförts. De två föregående
har varit en förenkling genom en viss
övergång till schablontaxering för framför
allt de stora löntagargrupperna samt
en delreform av taxeringsförordningen,
vilken genomfördes under fjolåret.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Om det förslag, som nu föreligger,
liar det — vilket också framgått av de
inlägg, som gjorts här från talarstolen
— i stort sett rått enighet. Oenigheten
inom bevillningsutskottet återspeglas i
reservationerna och gäller praktiskt taget
bara ett fåtal detaljfrågor.

Själva grundtanken i Kungl. Maj:ts
förslag har varit att reformera taxeringsorganisationen,
så att man erhåller
ett ökat rättsskydd och samtidigt en
effektivare taxering. Dessa två målsättningar
går för övrigt hand i hand, ty
om man kan åstadkomma en effektivare
taxering betyder ju detta samtidigt, att
man skapar större rättvisa emellan de
olika skattskyldiga. Att detta också
innebär ett ökat rättsskydd, även gentemot
det allmänna, är alldeles uppenbart.

Herr Nilsson i Svalöv gjorde i detta
sammanhang en reflexion, nämligen att
denna reform hade framtvingats främst
av att vi har ett så högt skattetryck,
eftersom man i sådant fall måste ställa
större krav på rättssäkerhet och rättvisa.
Det är för mig något ganska nytt,
att just det materiella skall vara ett motiv
för ett ökat rättsskydd. Jag tycker,
att man alldeles oavsett skattetryckets
höjd skall försöka åstadkomma en så
rättvis fördelning som möjligt, och jag
är litet förvånad över att herr Nilsson
i Svalöv fäster uppmärksamheten på
att det, om vi har ett lägre skattetryck,
kanske inte är alldeles nödvändigt att
reformera oss fram till ett ökat rättsskydd
och en rättvis avvägning. Detta
är en ståndpunkt, som i varje fall jag
inte kan dela.

Av de avlämnade reservationerna —
jag skall återkomma till dem litet mera
i detalj —• liksom av de motioner som
avgivits framgår, att det rått oenighet
främst om prövningsnämndens organisation.
Det är framför allt två åsiktsriktningar
som kommit till tals i motionerna,
och bägge återfinnes i motioner
avlämnade av representanter för
folkpartiet. Herr Spetz, som väl är en

Taxeringsförordning, m. m.

av folkpartiets skattesakkunniga, är sålunda
motståndare till praktiskt taget
alla förslag som kan tänkas innebära en
ändring av prövningsnämnden till att
bli en institution av mer domstolsmässig
karaktär, och därmed är han också
motståndare till vad som avsetts att utgöra
ett ökat rättsskydd. Herr Spetz
tycker bl. a. att prövningsnämnden inte
skall ha något särskilt kansli. Enligt
hans mening är tydligen rättssäkerheten
tryggad även om taxeringsintendenten
får vara närvarande vid prövningsnämndens
sammanträden i lika
stor utsträckning som han nu har skyldighet
att vara närvarande. Herr Spetz
har emellertid inte varit i tillfälle att
inom bevillningsutskottet utveckla dessa
tankar vid mer än ett enda sammanträde,
eftersom han sedan plötsligt fick
förfall och inte kunde deltaga i arbetet.
Det gick faktiskt med honom som med
länsmannen i Delsbo: han kom bort.

Den alldeles motsatta ståndpunkten
har vi här hört deklareras av herr Kollberg.
Fru Gärde Widemar och herr
Kollberg har i likalydande motioner
föreslagit att man skall gå ett steg längre
än propositionen och omorganisera
prövningsnämnden till en ren skattedomstol.

Vid utskottets granskning av Kungl.
Maj :ts proposition har det gjorts aktningsvärda
försök att åstadkomma enighet
inom utskottet. Utskottet har sålunda,
såsom dess vice ordförande nyss redogjort
för, föreslagit en del ändringar
i den riktning som påyrkats i vissa av
motionerna. Tyvärr har emellertid inte
försöket att skapa enighet till fullo lyckats,
och jag vill här något beröra innehållet
i de reservationer som avgivits.

Såsom framgår av de föregående anförandena
är det framför allt bestämmelserna
i 79 § som reservanterna har
fäst sig vid, och man vill ha ett uttryckligt
förbud för taxeringsintendenten att
närvara vid prövningsnämnds sammanträde
för att lämna upplysningar. Det
skulle, såsom här redan sagts, bli syn -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

nerligen svårt att i praktiken tillämpa
ett sådant förfaringssätt; det skulle helt
enkelt bli fråga om ett förbud för taxeringsintendenten
att på begäran av
prövningsnämnden lämna en upplysning
annat än skriftligt. Man har emellertid
från reservanternas sida gått så
långt att man hävdat att därest taxeringsintendenten
skall vara närvarande
vid någon del av prövningsnämndens
sammanträden eller lämna vissa
upplysningar, så skall också motparten
kallas till sammanträdena. Alla som har
någon erfarenhet av praktiskt taxeringsarbete
inser, att det skulle bli synnerligen
svårt att genomföra en sådan
ordning. Prövningsnämndens arbetsmöjligheter
skulle därigenom allvarligt
försämras. Jag tycker nog att genom
den restriktiva skrivning, som återfinnes
i utskottsbetänkandet, har det skett
en sådan avvägning att det inte finns
någon risk för att den skattskyldiges
rätt skall åsidosättas, utan det är här
bara fråga om en rent praktisk åtgärd.

I en av reservationerna har man också,
såsom herr Sjölin nyss redogjort för,
tagit upp frågan om bestämmelsen i
120 §, som innebär att det skall kunna
utdömas böter, därest en skattskyldig
försummar att avlämna självdeklaration
eller avlämnar en så bristfällig deklaration
att den inte kan läggas till grund
för taxeringen. Enligt min mening innebär
inte, herr talman, den formulering
som föreslagits i den av herr Sjölin
m. fl. avgivna reservationen några sakliga
ändringar av utskottets förslag.
Det är bara den skillnaden att reservanternas
formulering är sämre än utskottets.
Av reservanternas formulering får
man det intrycket att en deklaration
kan vara hur bristfällig som helst; vederbörande
deklarant kan ändå av olika
skäl vara ursäktad. Eftersom det i
sak inte är fråga om något nytt förslag
från reservanternas sida, så är den formulering
som återfinnes i utskottsbetänkandet
att föredraga.

I den av herr Velander m. fl. avläm -

nade reservationen III frainhålles att
kontrolluppgifterna endast bör uppta
lönebeloppet sedan avdrag gjorts för
pension, samtidigt som det meddelas
att sådant avdrag skett, och att man
icke skall vara skyldig att uppta både
bruttolönen och det som avdragits för
pension. Detta är för närvarande inte
nödvändigt. Man anger i löneuppgiften
bara att avdrag skett för pension. Nu
menar reservanterna, att man inte heller
i framtiden skall behöva ange
bruttosumman och pensionsbeloppet
var för sig. Bestämmelsen att man också
skall ange pensionssummorna tillkom,
såvida jag inte minns fel, i samband
med att man genomförde viss
schablontaxering för löntagargrupper i
syfte att få bättre möjlighet till kontroll.
Vid remissbehandlingen påpekade
flera länsstyrelser, att det var nödvändigt
att göra denna ändring, då det
annars kunde ges möjligheter till dubbelt
avdrag.

Med detta har jag faktiskt gått igenom
reservationerna. Som framgår av
vad jag sagt är skillnaderna inte så stora,
vare sig ur principiella eller sakliga
synpunkter, mellan reservanternas
och utskottets ståndpunkter. Med hänsyn
härtill ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande
nr 56.

Herr KRISTENSSON i Osbv (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander berörde
herr Spetz’ arbete i utskottet. Jag vill
därför nämna, att herr Spetz var förhindrad
att deltaga i utskottsbehandlingen
på grund av sitt arbete i beredningsnämnden
för fastighetstaxering i
sin hemort.

Vad beträffar den omstridda 79 § vill
jag understryka, att min och reservanternas
uppfattning där överensstämmer
med riksskattenämndens uttalande.
Denna bör ju också ha vissa möjligheter
att bedöma den saken. Om man inte

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

här gör någon ändring i förslaget i enlighet
med reservationen, löper man
risk att allmänheten får tvivel om
prövningsnämndens opartiskhet.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander berörde
frågan om förbud för taxeringsintendenten
att närvara vid prövningsnämndens
sammanträden. De taxeringssakkunniga
har föreslagit förbud, och
såväl departementschefen som utskottet
har uttalat, att den kritik som riktats
mot den nuvarande ordningen vore
befogad och att det därför ur principiell
synpunkt vore motiverat med ett
förbud mot intendentens närvaro. De
skäl som herr Kärrlander anfört kan
jag inte finna vara av den styrka, att
det kan föranleda ett frångående av
taxeringssakkunnigas förslag på denna
punkt. Man vill ju ge förfarandet i prövningsnämnden
en rent domstolsmässig
karaktär. Man får inte förfuska den
tanken.

Jag kan inte förstå herr Kärrlanders
inställning att ett bifall till reservanternas
förslag skulle försvåra prövningsnämndernas
arbete. Vad som föreslagits
är, att om taxeringsintendenten skall
kallas till nämnden för att lämna upplysningar,
då skall också hans motpart
heredas tillfälle att inställa sig för att
yttra sig över de upplysningar, som intendenten
lämnar nämnden.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! I mitt första anförande
framhöll jag, att vårt höga skattetryck
är en av huvudanledningarna till att vi
nu på riksdagens bord har ett nytt förslag
till taxeringsförordning, som tar
sikte på ökat rättsskydd och ökad effektivitet
i taxeringsarbetet. Till herr
Kärrlander vill jag säga, att med detta
mitt uttalande vill jag inte ha sagt, att
rättssäkerheten och effektiviteten ej har
någon betydelse vid ett lägre skattetryck,
utan vad jag vill ha betonat är

Taxeringsförordning, m. m.

att ju högre skattetrycket är ju större
avseende måste man fästa vid att rättssäkerheten
i skattemål är tryggad och
att taxeringen sker på ett riktigt sätt.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag börja med vad
herr Nilsson i Svalöv sade sist. Jag kan
inte inse att vad som här framkom påverkade
riktigheten av mina reflexioner.
Slutklämmen var ju, att ju högre
skattetrycket är desto mera angeläget
är det att se till rättsskyddet. Det blir
således en gradering efter materiell
skala som jag inte kan instämma i. Men
det må vara hur som helst med den
saken.

Sedan några ord till herr Kristensson
i Osby, som fann det angeläget att beklaga
herr Spetz’ frånvaro. Det finns
ingen anledning att fortsätta den diskussionen.
Det var ju otur att herr Spetz’
arbete i hemorten så precis skulle sammanfalla
med behandlingen av denna
fråga, att han inte i full utsträckning
kunde göra sin röst hörd.

Beträffande 79 § har samtliga som
haft replik sagt, att den innebär en
minskning av rättsskyddet och att den
inte kommer att inge den skattskyldige
fullt förtroende. Den innehåller ett kategoriskt
förbud för taxeringsintendenten
att närvara vid prövningsnämndens
sammanträde. Från detta förbud finns
för det första det undantaget — som
också reservanterna är med på — att
taxeringsintendenten må vara närvarande
vid handläggning av ärende, i
vilket han icke är part, alltså vid förberedande
arbete för taxeringsarbetets
bedrivande. Sedan har vi det andra
tillägget som reservanterna inte vill gå
med på. Det heter här: »Taxeringsintendent
må ock komma tillstädes för
lämnande av muntlig upplysning i mål
eller ärende, när prövningsnämnden
för visst fall så finner av särskilda skäl
påkallat.» Detta är just den springande
punkten för reservanterna som menar,
att taxeringsintendenten i det allmännas

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

omdöme skulle få en favoriserad ställning.
Det står dock alldeles tydligt i
utskottets skrivning, att sedan taxeringsintendenten
lämnat sin upplysning
skall han lämna sammanträdet,
och om upplysningen kan föranleda en
höjning av den skattskyldiges taxering,
bör det om möjligt beredas den skattskyldige
tillfälle att yttra sig över vad
taxeringsintendenten har anfört.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I en motion nr 800 i
denna kammare har föreslagits, att taxeringsnämnd
själv skall få besluta om
tillkallande av sakkunnig. Bevillningsutskottet
har avstyrkt förslaget och uttalat,
att en sådan föreskrift kan befaras
leda till att man inom ett och
samma prövningsdistrikt får ett stort
antal sakkunniga, vilket kan menligt
påverka taxeringsarbetet.

Enligt förslaget förutsattes, att en
särskild taxeringsnämnd skall inrättas
för varje fögderi inom länet. Då i flertalet
län antalet fögderier understiger
tio, förefaller utskottets farhågor något
överdrivna. Man torde kunna utgå ifrån
att en taxeringsnämnd, innan sakkunnig
tillkallas, genom sin ordförande tar
kontakt med taxeringsintendenten i länet,
som ger råd och anvisningar. Detta
spörsmål är av formell natur och torde
i praktiken inte spela någon större
roll. I princip bör dock beslutanderätten
tillkomma taxeringsnämnden och
inte taxeringsintendenten.

Utskottet anser att ordförandeskapet
i prövningsnämnd alltjämt bör anförtros
landskamreraren. Även om de skäl
som anförts härför har visst fog för sig,
kan man inte komma ifrån, att det ur
psykologisk synpunkt skulle vara till
stort gagn om ordförandeskapet kunde
läggas på någon annan, som står
utanför taxeringsorganisationen. Ett
känt faktum är, att prövningsnämnderna
inte lyckas tillvinna sig ett helhjärtat
förtroende från allmänhetens sida.

Jag vill även påpeka, att det är nödvändigt
att göra allt vad som kan göras
för att råda bot på ett sådant missförhållande.
Sett ur denna synpunkt
är frågan om ordförandeskapet i prövningsnämnden
av större betydelse än
utskottet velat påskina. Spörsmålet bör
därför ytterligare utredas, därest riksdagen
av tidsnöd ser sig nödsakad att
bifalla utskottets förslag.

I motionen har vidare föreslagits, att
ledamöter i prövningsnämnden, med
undantag av ordföranden, borde väljas
efter samma grunder som tillämpas vid
val av ledamöter till riksdagens första
kammare. Detta skulle med andra ord
betyda en förstärkning av den kommunala
självstyrelseidén.

När jag i motionen har föreslagit en
decentralisering av kammarrätten, åberopar
utskottet — något som man hört
till leda både här i riksdagen och under
valrörelsen — att utredning pågår.

Ett förslag som preciserades i motionens
lagutkast har bifallits. Det gäller
rätten för prövningsnämndssuppleant
att vara med vid prövningsnämndernas
sammankomster. I motionen har jag
omnämnt, att vid en undersökning 1953
konstaterades, att över 1,3 miljoner
skatteavvikelser meddelades av taxeringsnämnderna.
En förstärkning av
den formalistiska granskningen kommer
av allt att döma att ytterligare öka
detta antal.

Under 1954 behandlades i prövningsnämnderna
omkring 125 000 överklagningar.
Jag har vid ett tidigare tillfälle
i denna kammare framhållit, att många
avstår från att processa på grund av
kostnaderna i samband med anlitande
av skatteexpertis och på grund av de
tidsförluster som uppstår. Man avstår
av sådana skäl från att tillkämpa sig
sin rätt och lider oförrätt. Men hur
rimmar detta med rättssäkerheten, som
riksdagen begärt ökad utredning om?

Herr talman! Taxeringsarbetet i första
och andra instans, där lekmannainflytandet
medverkar, måste gestaltas

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

så, att det inger förtroende och skapar
förståelse hos de miljontals skattskyldiga
vilkas deklarationer skall granskas.
För vinnande av detta syfte och för
att skapa ökad rättssäkerhet bör i den
nya taxeringsorganisationen det folkliga
inflytandet få ett kraftigare underlag
än som kommit till uttryck i propositionen.

Då de förslag, som ställts i motion
nr 800, i huvudsak inte beaktats i utskottet,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motionen.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! I en motion där jag är
medmotionär, nr 802 till innevarande
års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150 med förslag till ändrad
taxeringsförordning, har föreslagits
vissa åtgärder som avser dels att
effektivisera taxeringsarbetet och dels
att söka åstadkomma ett bättre rättsskydd
för de skattskyldiga. Enligt min
mening måste den kommande taxeringsorganisationen
vara så uppbyggd, att
den tillfredsställer kravet på effektivitet
och rättssäkerhet. Att detta måste
vara den vägledande principen har
också bevillningsutskottet uttalat i sitt
betänkande nr 46 år 1950.

Ökad effektivitet i taxeringsarbetet
kan åstadkommas på två sätt, dels genom
lagliga möjligheter för taxeringsmyndigheterna
att vidtaga kontrollåtgärder
av olika slag och dels genom
att ge taxeringsmyndigheterna tillräckliga
personella resurser. 1955 års riksdag
har gett taxeringsmyndigheterna
ökade kontrollmöjligheter. Dessa har
emellertid ännu icke varit av så stort
värde, enär tillgänglig personal icke varit
tillräcklig. Det nu framlagda förslaget
syftar till att fylla denna brist.

Det är uppenbart att effektiviteten i
taxeringsarbetet måste vara så hög, att
den ger rimliga möjligheter att komma
till råtta med de underdeklarationer
som vi ju alla vet förekommer. Det bör

Taxeringsförordning, m. m.

dock understrykas att taxeringsarbetet
måste utföras med omdöme. Den skattskyldige
måste kunna känna ett visst
förtroende för det allmännas representant.
Det är ju en fråga av stor ekonomisk
betydelse för den enskilde. Allmänhetens
förtroende synes bäst kunna
vinnas genom att det allmänna använder
sig av väl kvalificerade tjänstemän
som har god utbildning i ekonomiska
frågor. Tjänstemännen måste icke bara
kunna ta fram oredovisade inkomster,
de måste även kunna hjälpa de skattskyldiga
till rätta och se till att de får
den rätt som dem vederbör.

Som vi framhållit i vår motion kan
en aldrig så noggrann granskning av
uppgifter, som lämnas i deklarationer
av de skattskyldiga, icke leda till framtagande
av odeklarerade inkomster av
någon betydenhet. Detta gäller särskilt
granskningen av de deklarationer, som
avlämnas av de medelstora och större
rörelseidkarna samt de juridiska personerna.

De deklarationer som avlämnas av
löntagare och andra personer med enkla
inkomstförhållanden torde redan nu
bli föremål för en effektiv granskning.
Tyngdpunkten måste därför läggas på
granskningen av rörelseidkarnas deklarationer
och räkenskaper. Endast härigenom
kan man uppnå en rättvis fördelning
av skattebördan mellan olika
grupper av medborgare. Detta har också
framhållits i EO:s yttrande över
1955 års taxeringssakkunnigas betänkande.

Det finns knappast någon annan utväg
att komma till rätta med underdeklaration
än genom taxeringsrevision.
Detta är onekligen ett ingrepp i den
skattskyldiges tillvaro, men det sker
uteslutande i den lojale skattebetalarens
intresse. För den som har klara papper
torde obehaget icke vara särskilt stort,
speciellt sedan 1955 års riksdag fastställt
ganska ingående sekretessbestämmelser
på detta område.

Det är med utgångspunkt från dessa

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

synpunkter som vi i vår motion upptagit
frågan om ytterligare förstärkning
av den kvalificerade personalen på
taxeringsrevisionen.

Utskottet har i sitt betänkande, sid.
115, konstaterat, att fråga om ytterligare
förstärkning av den kvalificerade
revisionspersonalen kan uppkomma,
men att denna fråga bör skjutas på
framtiden. Man vill avvakta och se hur
den föreslagna organisationen fungerar
fullt utbyggd. Vi är medvetna om att
detta i och för sig är riktigt, men det
kanske kan dröja flera år innan organisationen
blir fullt utbyggd, med tanke
på svårigheterna att få personal. Jag
tänker då närmast på taxeringsassistenterna.

Då det emellertid för löntagarna framstår
som ett rättvisekrav att man snarast
kommer till rätta med så stor del
av förefintlig underdeklaration som
möjligt, hade det varit önskvärt att en
förstärkning av revisionspersonalen
kunnat ske redan nu. Frågan kommer
säkerligen tillbaka. Det hade varit önskvärt
om utskottet föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
ytterligare tjänster för kvalificerad revisionspersonal
på de länsstyrelser, där
behov visas föreligga. Vi får en förstärkning
av revisionspersonalen med
25 tjänstemän. Antalet län är 24, och
det är ’äl i Östergötlands län man får
en utbyggnad med två nya tjänster. Det
är klart att detta är ett stort framsteg,
och det framsteget kostar givetvis pengar,
men det är säkerligen ganska väl
använda pengar, då man därigenom får
personal som kanske kan åt det allmänna
ta fram mycket stora oredovisade
inkomster.

I motionen har även berörts frågan,
vilka personalkategorier som bör anförtros
uppdrag att som allmänt ombud
föra talan i skattemål. Utskottet har
i denna fråga gjort ett klarläggande uttalande,
som i viss utsträckning tillfredsställer
den i motionen gjorda hemställan.

För att kravet på ett bättre rättsskydd
för den enskilde skall beaktas i
tillräcklig omfattning har i motionen
hemställts, att frågan om taxeringssektionernas
utbrytning från landskontoret
skall göras till föremål för ytterligare
utredning. Utskottet har anfört att
frågan om utbrytning redan varit föremål
för utredning och har av den anledningen
avstyrkt motionen på denna
punkt. Häremot vill jag endast i all enkelhet
framhålla, att 1950 års skattelagssakkunniga
i sitt betänkande med förslag
till effektivare taxering -— SOU
1954: 24 — som avlämnades den 8 september
1954, föreslog en sådan utbrytning.
1955 års taxeringssakkunniga,
som avgav sitt betänkande ett drygt år
senare — närmare bestämt den 17 december
1955 — redovisar en motsatt
uppfattning. Denna senare uppfattning
synes mig icke baserad på någon allsidig
utredning av denna fråga ur rättssäkerhetssynpunkt,
utan deras ställningstagande
torde mera vara förestavat
av andra synpunkter. På denna
punkt får väl den närmaste framtiden
utvisa den bästa vägen.

Herr talman! På grund av utskottets
i stort sett positiva utlåtande har jag
inte något annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herr Johanson
i Västervik (s).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! I anledning av fru Torbrinks
tal om en förstärkning av revisionsavdelningarna
på länsstyrelserna
vill jag erinra om att det förslag som
finns i propositionen faktiskt överensstämmer
med de önskemål som både
taxeringsintendenterna och revisorerna
har under hand framfört till skattelagssakkunniga.

En viktig sak som man inte får glömma
då man talar om en effektivisering
av revisionsarbetet är att de 240 taxeringsassistenter,
som kommer att tjänst -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

göra ute på fögderierna, under praktiskt
taget ett halvår när taxeringsarbetet
inte pågår skall syssla just med revisionsarbete.
Enligt utskottets sätt att
se innebär detta en avsevärd förstärkning
av taxeringsrevisionen.

Jag har, herr talman, bara velat påminna
om detta när man säger att revisionsavdelningarna
borde ha fått betydligt
större resurser. Det sker faktiskt
en förstärkning, som inte är oväsentlig.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag vill först i likhet
med de övriga talarna ge uttryck åt
tillfredsställelse över att enighet har
uppnåtts beträffande de lokala taxeringsnämnderna.
Enligt mitt sätt att se
är detta den viktigaste instansen. Den
granskar alla deklarationer, och dess
arbete blir i regel avgörande för taxeringen.
På denna punkt har vi alltså
varit eniga.

Skiljaktigheterna berör huvudsakligen
prövningsnämndens karaktär. Man
har diskuterat huruvida prövningsnämnden
skall ha karaktären av domstol
eller icke, och man har kommit till
en lösning som jag tycker är något så
när förnuftig. Personligen tror jag inte
det spelar så stor roll om prövningsnämnden
har karaktär av domstol eller
ej. För den skattskyldige, som anfört
besvär i prövningsnämnden och fått
avslag på sina yrkanden, tror jag det är
en ringa tröst om detta avslag meddelats
av en prövningsnämnd som är domstol.

I reservation II yrkas ett tillägg till
120 §, som innebär att första stycket
skulle sluta med orden: »såvida icke bärande
skäl kan anföras för uraktlåtenheten
att utan anmaning inkomma med
deklaration eller för att ha lämnat bristfällig
deklaration.»

Det tillägget föder ovillkorligen tanken,
att taxeringsnämnderna mycket noga
anmäler människor som har urakt -

Taxeringsförordning, m. m.

låtit att lämna deklaration, men det
verkliga förhållandet är ju motsatsen.
Jag kanske bör erinra om att det tidigare
har funnits en viss form av straffpåföljd
för den som kommer för sent
med sin deklaration, nämligen förlust
av rätten att anföra besvär i högre instans.
I och med att riksdagen antar
detta förslag till förordning upphör
denna bestämmelse att gälla, men det
är ju rimligt att ha någon påföljd för en
skattskyldig som vägrar att lämna deklaration.
Nu finns bestämmelser därom
i 120 §, och jag tycker de bestämmelserna
ger den skattskyldige största
möjliga grad av rättvisa och säkerhet.
Innan en skattskyldig kan åtalas för att
ha lämnat deklaration för sent skall
först och främst taxeringsnämndens
ordförande avgöra, om den skattskyldiges
brott skall anses vara av sådan
art, att det bör anmälas. Sedan har taxeringsintendenten
att upprepa samma
procedur, och kommer han till samma
uppfattning som taxeringsnämndens
ordförande, skall han lämna ärendet till
allmän åklagare, och om allmän åklagare
har samma uppfattning, skall han
överlämna saken till domstol. Det blir
alltså en granskning i fyra instanser innan
dom eventuellt kan avkunnas. Nu
finns ju i sista stycket 120 § en bestämmelse
som säger: »Finnes försummelse,
som avses i denna paragraf, ursäktlig
eller eljest ringa, må från straff
frias.» Jag tycker därför att alla krav
i den riktning som herr Sjölin angav
måste vara tillgodosedda.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till det av utskottet framlagda
förslaget och uttrycka min förhoppning
om att detta förslag måtte godtas.
Det måste ju även medföra att taxeringsmoralen
höjs, ty ingen kan förneka
att taxeringsmoralen står i ett bestämt
förhållande till kontrollmöjligheterna
över de skattskyldiga.

överläggningen var härmed slutad.
Den föredragna 1 § godkändes.

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Taxeringsförordning, m. m.

2—36 §§

Godkändes.

37 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation nr 3 av herr Velander
m. fl.

Herr KRISTEN SSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

38—78 §§

Godkändes.

79 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 av undertecknad
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av 79 § dels ock
på godkännande av paragrafen i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna, med
I betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
79 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till taxeringsförordning,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen nr I av herr Kristensson
i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 85
nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

80—119 §§

Godkändes.

120 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2 av herr Söderquist m. fl.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Övriga delar av förordningsförslagel.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A
Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1957, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 oktober 1956 dagtecknad
proposition, nr 188, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

A) antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om investeringsavgift
för år 1957;

2) förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 december
1955 (nr 649) om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift); samt

4) förordning om tillfällig skatt i
vissa fall å motorfordon vilka vid utgången
av november månad 1956 finnas
i lager; ävensom

B) medgiva att för budgetåret 1956/57
den i avlöningsstaten för kontrollstyrelsen
upptagna anslagsposten till Avlöningar
till icke-ordinarie personal finge
överskridas för bestridande av de kontrollkostnader
som betingades av vad
i propositionen förordats.

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick punkt B, till statsutskottet, samt
i övrigt till bevillningsutskottet.

Propositionen innebar i huvudsak att
den allmänna investeringsavgift som
beslutats för 1955 och 1956 också skulle
uttagas för investeringar under 1957;
dock skulle det avgiftsfria bottenbeloppet
höjas till 30 000 kronor samt bussar
i yrkesmässig trafik och fartyg om
högst 300 bruttoregisterton undantagas
från avgiftsplikt. Förvärv av begagnade
bilar skulle inte längre beskattas, men
skattesatserna för nya bilar höjas till
omkring 12 procent av priset i detaljhandeln.
I och med att förvärv av begagnade
fordon inte längre skulle avgiftsbeläggas
hade den nuvarande särskilda
investeringsavgiften kunnat ombildas
till en omsättningsskatt, som på
vanligt sätt skulle uttagas hos importörer
och tillverkare. De nya bestämmelserna
beträffande motorfordon voro avsedda
att tillämpas fr. o. m. den 1 december
1956.

I anledning av propositionen hade
väckts ett flertal motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 188, såvitt densamma
hänvisats till bevillningsutskottet, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:634 av herrar Birke och
Franzon samt 11:828 av herrar Sjölin
och Nelander, de likalydande motionerna
1:623 av herr Geijer m. fl. och
11:819 av herr Sköld m. fl., de likalydande
motionerna I: 630 av herrar Sundelin
och Sunne samt II: 829 av herrar
Carlsson i Stockholm och Nelander, de
likalydande motionerna 1:637 av herr
Ohlon m. fl. samt II: 833 av herrar Edström
och Kollberg ävensom motionen
11:823 av herr Jansson i

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957 med vissa av

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

utskottet angivna ändringar av 5 och
10 §§;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
16 december 1955 (nr 649) om avgift
vid investering i motorfordon år 1956
(särskild investeringsavgift);

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt i vissa fall å motorfordon
vilka vid utgången av november månad
1956 finnas i lager;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 622
av herr Birke och II: 818 av herr Staxäng
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 624
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
11:825 av herrar Nilsson i Svalöv och
Nilsson i Lönsboda,

3) de likalydande motionerna 1:625
av herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
samt 11:822 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:626
av herrar Alvar Andersson och Nils
Theodor Larsson samt 11:821 av herr
Adolfsson,

5) de likalydande motionerna 1:628
av herrar Theodor Johansson och Lars
Andersson samt II: 824 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:630
av herrar Sundelin och Sunne samt
11:829 av herrar Carlsson i Stockholm
och Nelander,

7) de likalydande motionerna 1:631
av herrar Sundelin och Sunne samt
II: 827 av herr Nelander m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:633
av herr Aastrup och 11:834 av herr
Kollberg m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:634
av herrar Birke och Franzon samt
11:828 av herrar Sjölin och Nelander,

10) de likalydande motionerna I: 635
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 830 av
herr Hjalmarson m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 636
av herr Ohlon m. fl. och II: 832 av herr
Ohlin m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 637
av herr Ohlon m. fl. samt II: 833 av
herrar Edström och Kollberg,

13) de likalydande motionerna I: 638
av herr Strand samt 11:831 av herrar
Gustafsson i Stockholm och Lundqvist,

14) motionen 1:627 av herr Karl Andersson
m. fl.,

15) motionen 11:820 av herr Andersson
i Brämhult, ävensom

16) motionen 11:823 av herr Jansson
i Aspeboda m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

I det av utskottet tillstyrkta förslaget
till förordning om investeringsavgift för
år 1957 voro 5 § femte stycket, 7 §
första och andra styckena, 10 § tredje
stycket samt övergångsbestämmelserna
första, andra och tredje styckena av
följande lydelse:

5 § femte stycket:

Såsom avgiftspliktig investering skall
ej anses investering i bussar, som godkännas
för användning i av ägaren bedriven
yrkesmässig trafik, icke heller
investering i handels- eller fiskefartyg,
vilkas bruttodräktighet ej överstiger
300 registerton eller, för den som yrkesmässigt
bedriver fiske, i andra för fisket
använda inventarier än fartyg. Detsamma
skall gälla investering i rullande
järnvägsmateriel, dock icke i sådan materiel
som uteslutande är avsedd för
godsbefordran.

7 § första och andra styckena:

Investeringsavgift skall — med undantag
som i andra och tredje styckena
sägs -—• beräknas på grundval av kostnaden
för avgiftspliktig investering. Har
för sådan investering använts virke,
som uttagits ur egen fastighet, eller till -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

gång, som varit avsedd för omsättning
eller förbrukning i rörelse, skall i investeringskostnaden
inräknas virkets
eller lagertillgångens saluvärde.

Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan
likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.

10 § tredje stycket:

Om avdrag för investeringsavgift enligt
denna förordning helt eller delvis
icke kunnat utnyttjas vid inkomsttaxeringen
och den avgiftsskyldige företer
tillfredsställande utredning härom må
han tillgodoräkna sig det resterande avdraget
senast vid 1962 års taxering. Avdrag
för investeringsavgift skall anses
ha utnyttjats vid inkomsttaxeringen till
den del avdraget föranlett minskning
antingen av den avgiftsskyldiges till
statlig inkomstskatt taxerade inkomst
eller av hans till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomst.

Övergångsbestämmelserna första, andra
och tredje styckena:

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.
Vad i punkt 3 av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 16 december
1955, nr 695, stadgats angående samma
förordnings tillämplighet i vissa fall vid
1958 och 1959 års taxeringar skall därvid
upphöra att gälla.

I samband med ikraftträdandet av
denna förordning skall följande iakttagas.

1. Till avgiftspliktig investering hänföres
icke sådan investering i fastighet,
för vilkens utförande byggnadstillstånd
meddelats senast den 15 januari 1955,
därvid med byggnadstillstånd i förevarande
sammanhang avses annat tillstånd
än sådant som lämnats för fortlöpande
reparations- och underhållsarbeten. Vidare
skall icke som avgiftspliktig
investering anses inventarieförvärv,

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

därest leverans skett eller skriftligt avtal
om leverans träffats senast den 15
januari 1955.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Veländer, Anders Johansson,
Sjölin, Strandh och Edström, vilka vid
punkterna A 1), A 2), A 3) och A 4)
hemställt,

A) att riksdagen måtte

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa
fall;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
16 december 1955 (649) om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift) med vissa av
reservanterna angivna ändringar; samt

4) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt i vissa fall å motorfordon vilka
vid utgången av november månad 1956
finnas i lager;

II) av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Velander, Anders Johansson,
Sjölin, Strandh och Edström, vilka

a) ansett att viss del av utskottets yttrande
(den del som å sid. 41 började
med orden »slutligen får» och slutade
med orden »av utskottet») bort hava
annan, i reservationen angiven lydelse;

b) därest riksdagen ej skulle bifalla
de i reservation I) framställda yrkandena
om avslag på de föreslagna förordningarna
om investeringsavgift och omsättningsskatt
å motorfordon, beträffande
punkterna A 1), A 2), A 3) och
A 4) hemställt,

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1950

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

motionerna 1:623 av herr Geijer m. fl.
och 11:819 av herr Sköld m. fl., de likalydande
motionerna 1:625 av herrar
Ebbe Ohlsson och Magnusson samt
II: 822 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., de
likalydande motionerna 1:630 av herrar
Sundelin och Sunne samt II: 829 av
herrar Carlsson i Stockholm och Nelander,
de likalydande motionerna
I: 634 av herrar Birke och Franzon
samt II: 828 av herrar Sjölin och Nelander,
de likalydande motionerna
I: 637 av herr Ohlon m. fl. samt II: 833
av herrar Edström och Kollberg ävensom
motionen 11:823 av herr Jansson
i Aspeboda m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1957 med de ändringarna,
att 5 § femte stycket skulle erhålla
nedan angiven lydelse, att till 5 §
skulle fogas ett nytt sjätte stycke med
den avfattning som nedan angives samt
att 7 § andra stycket och 10 § tredje
stycket skulle erhålla följande lydelse:

5 § femte och sjätte styckena:

Såsom avgiftspliktig investering skall
ej anses investering i bussar, som godkännas
för användning i av ägaren bedriven
yrkesmässig trafik, icke heller
investering i handels- eller fiskefartyg,
vilkas bruttodräktighet ej överstiger
300 registerton, eller, för den som yrkesmässigt
bedriver fiske, i andra för
fisket använda inventarier än fartyg.
Detsamma skall gälla investering i säkerhetsanordningar
för tågdrift vid
järnväg och i rullande järnvägsmateriel,
dock icke sådan materiel som uteslutande
är avsedd för godsbefordran.

Investering, som tillkommit på direkt
föranstaltande av offentlig myndighet,
skall ej anses som avgiftspliktig investering.

7 § andra stycket:

skillnaden. Likaså skall vid beräkning
av investeringskostnad för ersättningsanskaffning
avdrag göras för den utrangerade
tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta ej kan
visas, för det belopp som erhålles vid
försäljning av tillgången.

10 § tredje stycket:

Avgiftsskyldig som erlagt investeringsavgift
men vars förvärvskälla under
året visat förlust eller så ringa överskott,
att han vid beräkning av nettointäkten
av densamma ej kunnat utnyttja
avdragsrätten, må tillgodogöra sig det
resterande avdraget senast vid 1962 års
taxering.

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall
och i stället antaga det vid de likalydande
motionerna 1:633 av herr Aastrup
och II: 834 av herr Kollberg m. fl.
fogade förslaget till förordning angående
omsättningsskatt å motorfordon i
vissa fall, med viss i reservationen angiven
ändring;

3) antaga ett av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 16 december 1955 (nr 649) om avgift
vid investering i motorfordon år
1956 (särskild investeringsavgift);

4) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
skatt i vissa fall å motorfordon, vilka
vid utgången av november månad 1956
finnas i lager;

III) av herrar Kristensson i Osby,
Gustaf Elofsson, Söderquist, Veländer,
Niklasson, Anders Johansson, Sjölin,
Vigelsbo, Strandh och Edström, vilka
beträffande punkten A 1) hemställt att
riksdagen måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 624 av herr Gustaf
Elofsson m. fl. samt 11:825 av herrar
Nilsson i Svalöv och Nilsson i
Lönsboda, besluta att till punkt 1 av
övergångsbestämmelserna till det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om investeringsavgift för år

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

1957 skulle fogas ett nytt stycke av följande
lydelse:

Har någon under år 1954 påbörjat
rörelse för industriell tillverkning, skall
investering, som verkställes under år
1957 i rörelsen och som visas vara beslutad
under år 1954, ändå att avgiftsfrihet
ej föreligger enligt första stycket,
icke anses såsom avgiftspliktig, under
förutsättning tillika att rörelsen
huvudsakligen är grundad på nämnda
tillverkning samt att rörelseidkaren eller
annan, med vilken denne måste anses
vara i intressegemenskap, icke bedriver
annan rörelse av samma slag.

IV) av herrar Kristensson i Osby,
Gustaf Elofsson, Söderquist, Velander,
Niklasson, Anders Johansson, Sjölin,
Vigelsbo, Strandh och Edström, vilka
ansett att viss del av utskottets yttrande
(näst sista stycket i yttrandet) bort hava
annan i reservationen angiven lydelse.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr KRISTENSSON i Osby (fp), som
yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 57 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis;

att punkten A 1 behandlas på det sätt,
att först föredrages Kungl. Maj:ts i denna
punkt behandlade förordningsförslag
med av utskottet förordade ändringar,
varvid föredragningen, där så
erfordras, sker paragrafvis samt övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik,
förekommer sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att punkten A 2 behandlas i enahanda
ordning som punkten Al, dock att ingressen
till förordningsförslaget föredrages
före övriga delar av samma förslag;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, den -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

na må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Herr talman! Jag yrkar bifall till detta
förslag.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A) 1), utskottets förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957,
1 §; och anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Händelserna ute i världen,
som mer än annat fångat vår uppmärksamhet,
inger oro och osäkerhet
inför framtiden. Detta gäller också det
ekonomiska livet i vårt land. Vi vet
inte, hur förhållandena ute i världen
kommer att gestalta sig, och vi vet inte
heller, vilka återverkningar detta kommer
att få för vårt land.

När det gäller det nuvarande konjunkturläget
här, är vi såvitt jag vet i
stort sett överens. Vi är överens om att
det råder en relativ balans, men att det
finns risk för rubbningar på grund av
yttre och inre förhållanden. Från folkpartiets
sida vill vi fortsätta med en
restriktiv politik men givetvis inte längre
och inte hårdare än nödvändigt. Så
långt är vi, förmodar jag, i princip
överens. Men sedan är meningarna delade,
när det gäller utformningen av
denna restriktiva politik. Vi inom folkpartiet
anser, att investeringsavgiften
är ett utslitet vapen. Den bör därför utmönstras
ur arsenalen. Vi anser den
onödig och skadlig — därför bör den
bort.

Då investeringsavgiften infördes, yttrade
dåvarande finansministern: »Avsikten
är att man skall kunna säga till
företagaren: ''Om Du anser, att Dina
investeringar är så viktiga, att Du behöver
göra dem de närmaste två åren,
då får Du ta på Dig en 10-procentig
fördyring av dem. Men vill Du vänta
två år, skall Du inte få den skatten.’»

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Denna uppfattning, att investeringsavgiften
skulle vara ett medel att förmå
vederbörande att uppskjuta investeringar,
har ju betonats ofta. I det sammanhanget
har man framhållit, att investeringsavgiften
bör vara kortvarig
och tidsbegränsad. Senare har detta uttalande
många gånger kommit till uttryck
såväl i bevillningsutskottets skrivning
som ifrån denna talarstol, också
när det gällt talare från majoriteten.

Det vore frestande att ingå på denna
långa rad av uttalanden, men åtskilliga
av dem har tidigare återgetts i debatten
kring denna segslitna fråga. Jag vill
därför inskränka mig till några yttranden.

Bevillningsutskottet skrev i sitt betänkande
den 3 februari 1955: »Kravet
på att bestämmelserna skall vara tidsbegränsade
är tillgodosett genom att
förordningen endast är avsedd att gälla
ett år.»

Den 14 december samma år (1955)
uttalade bevillningsutskottets ärade
ordförande från denna talarstol: »I den
nuvarande formen kan denna lagstiftning
i varje fall inte vara kvar utöver
1956.» Vidare sade han: »Det är min
allvarliga övertygelse, att denna förordning
skall försvinna med utgången av
1956.»

Under remissdebatten denna höst yttrade
bondeförbundets gruppledare i
andra kammaren, herr Pettersson i
Dahl: »Men det måste än en gång understrykas,
att en åtgärd som investeringsavgiften
förfelar sitt syfte, om den
blir mer än en kortvarig företeelse. Permanentas
den, blir den enbart kostnadshöjande,
och det kan inte få ske.»

Jag finner att detta är kloka ord, ord
som borde följas.

Vi har haft investeringsavgift 1952,
1953, 1955, 1956, och nu är det fråga
om förlängning över 1957. Vi har alltså
haft investeringsavgift fem år av sex
sedan 1952. Är detta verkligen i överensstämmelse
med det myckna talet
om tidsbegränsning av denna åtgärd

och om kort varaktighet? Det är det
inte!

Ärade kammarledamöter! Tänk ett
ögonblick, hur detta skall uppfattas av
den enskilde, som åtlytt uppmaningen
och som uppskjutit investeringen; det
må gälla byggande av fabrik eller inköp
av maskiner eller inventarier. När
han åtlytt uppmaningen finner han, att
investeringsavgiftens giltighetstid förlängts
ytterligare. I ett annat fall är det
fråga om en person, som åtlyder uppmaningen
och väntar med bilköp, och
så finner han att investeringsavgiften
i stället för att tas bort dyker upp i
annan förklädnad och då kommer i
skärpt form. Vad skall den enskilde
tänka om en sådan politik? Såvitt jag
förstår försvagar sådant förtroendet för
statsmakternas uttalanden, och detta
betraktar jag som en allvarlig sak.

Investeringarna sträcker sig i åtskilliga
fall över flera år. I många fall har
man då inte anledning att räkna med
investeringsavgift, men så blir giltighetstiden
förlängd. Här uppstår ett nytt
läge. Kalkylerna bryts. Svårigheter med
finansieringen uppstår. Investeringen
kan inte uppskjutas -— det vore alltför
oekonomiskt. I ett sådant fall är det ju
påtagligt, att investeringsavgiften inte
utgör en broms för investeringen utan
endast har kostnadshöjande effekt. Sådana
fall finns.

Skånes cellulosa AB håller för närvarande
på att uppföra en massa- och
pappersfabrik i Broby för att tillvarata
klenvirke i bygden. Bolaget bildades i
juli 1954. Det året var fritt från investeringsavgift.
Då man det året beslöt
bygga denna fabrik, hade man alltså
ingen anledning att kalkylera med investeringsavgift.
Man beräknar nu, att
fabriken skall bli färdig 1957. Man uppger,
att avgiftsbeläggningen för nästa
år medför en investeringsavgift för detta
företag på cirka 900 000 kronor, som
man alltså inte räknat med i kalkylerna.
Detta erbjuder svårigheter för detta nystartade
företag. Om man inte vill vara

Onsdagen den 21 november 195C

Nr 30

med om att helt slopa investeringsavgiften
för nästa år, vilket jag anser vara
det riktigaste, borde man enligt min
uppfattning i varje fall kunna vara
med om befrielse i detta och liknande
fall för nystartade företag. Jag finner
detta vara ett minimikrav, ett rimligt
och välmotiverat krav. I reservationen
nr 3, som har samlat hälften av bevillningsutskottet,
alltså representanterna
för folkpartiet, högern och bondeförbundet,
har man sökt åstadkomma en
rättelse i detta förhållande för nystartade
företag. Jag hoppas att kammaren
godtar denna reservation.

Folkpartiet har tidigare i princip uttalat
sig för investeringsavgift i ett extremt
högkonjunkturläge, men endast
under den förutsättningen att avgiften
blir tillfällig och tidsbegränsad. Därför
kunde vi på hösten 1951 biträda förslaget
om en ettårig investeringsavgift,
men sedan dess har vi för vår del gått
emot en sådan avgift.

I nuvarande läge har majoriteten
svårt för att upprepa talet om kortvarighet
och tidsbegränsning. Vad gör
man då? Man glider i argumentationen
över till talet om att investeringsavgiften
verkar kostnadshöjande och därigenom
bromsar investeringarna. Före helomvändningen
i april i fjol riktade majoriteten
kritik mot en räntehöjning,
framför allt därför att den skulle verka
kostnadshöjande. Nu är det hos majoriteten
högsta visdom, att investeringsavgiften
skall stå kvar, därför att den
som en kostnadshöjande faktor bromsar
investeringar. Denna glidning i motiveringen
är allvarlig. Man riskerar därigenom
i hög grad, att avgiften får en
permanent karaktär och endast kommer
att försvinna under en arbetslöshetsperiod,
alltså under tider som ingen
vill ha. Man har därför särskild anledning
att spörja — och jag skulle vilja
rikta den frågan till majoritetspartiet
och framför allt till finansministern —
om invcsteringsavgiften kommit för att

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

stanna. Vi inom folkpartiet tar bestämt
avstånd från något sådant.

Vi anser för vår del, att investeringsavgiflen
nu är onödig och att den är
skadlig. Den är skadlig, därför att den
höjer produktionskostnaderna och minskar
näringslivets konkurrensförmåga.
För oss alla, för svenska folkets levnadsstandard,
är det angeläget, att företagen
kan rationaliseras och förnyas
och att nya företag kan växa upp. Om
detta är vi överens på längre sikt. Den
snabba tekniska utvecklingen förutsätter
investeringar inom produktionslivet,
sjöfarten och handeln. Men varför
då denna onödiga investeringsbroms år
efter år? Underskottet i vår utrikeshandel
inger oro. Det är angeläget för oss
att stärka vår valutaställning. Men det
sker enligt mitt sätt att se inte genom
investeringsavgiften, och det sker inte
med regeringens politik. Investeringsavgift,
extra bolagsskatt och andra bördor
för näringslivet och företagen håller
tillbaka investeringar, som är nödvändiga
för att exporten skall växa och
importen hållas tillbaka. Ju förr herrarna
inom regeringspartierna kommer
till insikt om detta desto bättre för landet.
Det gäller att i stället stärka konkurrensförmågan,
inte i onödan minska
denna. Än en gång vill jag understryka,
att underskottet i betalningsbalansen
är en allvarlig företeelse, som bör leda
till en omprövning av regeringspolitiken.

Folkpartiet och högern har i bevillningsutskottet
gått in för avslag på
både investeringsavgiften och omsättningsskatten
vid bilköp. I andra hand,
om avslagsyrkandet alltså inte bifalles
av riksdagen, har vi framställt ändringsyrkanden,
som jag finner starkt
motiverade men som jag inte nu närmare
skall gå in på, därför att dessa
kommer att behandlas av andra talare.

Propositionen omfattar också ett förslag
till en ombildning av bilaccisen.
Den dyker upp i en ny förklädnad som
en permanent omsättningsskatt på bil -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

köp. Enligt min uppfattning innebär
detta ett avsteg från statsmakternas tidigare
deklarationer. Bilaccisen har
man betraktat som ett komplement till
investeringsavgiften. Båda skulle ha
samma korta livslängd.

När det gäller detta bör man inte se
bort ifrån att kreditrestriktionerna och
reglerna för avbetalningshandeln båda
bromsar bilköpen. Dessutom bör man
skapa sparmål, som konkurrerar med
bilköpen. Jag tänker då framför allt
på särskilt bostadssparandet. Man bör
vidare inte förglömma, att största delen
av bilismen gäller nyttotrafik, t. ex. för
arbetare som har långt till sina arbetsplatser.
Bilismen har en särskilt stor
betydelse för landsbygdens folk och alldeles
särskilt för dem som bor i glesorter.
Jag betraktar denna omsättningsskatt
på bilköp som en orättvisa mot
dessa grupper.

Vi har inom såväl folkpartiet som
högern framställt avslagsyrkande, när
det gäller denna omsättningskatt på
bilköp. I andra hand har vi i reservationer
yrkat på en ändring av uppbörden.
Jag skall inte gå in på detta, det
kommer motionären, herr Kollberg, att
göra.

Det har vidare framförts en gemensam
reservation från samtliga representanter
inom bevillningsutskottet för
folkpartiet, högern och bondeförbundet,
vari man yrkar att de medel, som kommer
in genom omsättningsskatten på
bilköp, om nu riksdagen inte antar avslagsyrkandet,
skall tillföras automobilskattemedlens
specialstat och alltså
komma vägarna till godo. Detta krav
har framförts i många motioner. Förslaget
om att dessa medel skall gå in i
den allmänna budgeten finner jag i hög
grad överraskande. Det är ett avsteg
från den ordning som bestämdes vid
införandet av en särskild beskattning
på motorfordon. Då beslöts att dessa
medel skulle komma vägväsendet till
godo. Statsmakterna har sedan vid flera
tillfällen uttalat, att bilismen bör bära

de kostnader, som den förorsakar vägväsendet.
Däri ligger ett löfte att bilismen
inte skall bli en mjölkko i övrigt
för statskassan.

Jag finner starka skäl föreligga att
hålla på denna linje beträffande bilismens
beskattning. Det är ett rättvisekrav,
som man inte bör frångå. Jag hoppas
verkligen att kammarens ärade ledamöter
följer den reservation som i
detta hänseende är avgiven av samtliga
ledamöter inom bevillningsutskottet
från folkpartiet, högern och bondeförbundet.

Herr talman! Jag ber nu att få yrka
bifall i första hand till reservation nr
1 om avslag på propositionen både beträffande
investeringsavgiften och omsättningsskatten
vid bilköp. I andra
hand yrkar jag, herr talman, bifall till
övriga reservationer till detta betänkande.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Man brukar gärna börja
ett anförande med att berätta en solskenshistoria,
men jag skall berätta en
ledsam historia i stället. En sådan förekom
nämligen, när detta betänkande
fastställdes i bevillningsutskottet. Då
ville vi från vår sida ha en reservationstid
till kl. 18 nästa dag, alltså 24
timmars reservationstid, men majoriteten
tyckte att det kunde räcka med 20
timmar eller till kl. 14 nästa dag. Då
beslöts genom votering att reservationstiden
endast skulle utgöra 20 timmar.
Herr talman! Brukar det förekomma sådant
i de andra utskotten? Är inte detta
att öppna vida perspektiv, och är inte
detta ett utslag av missbruk av sin majoritetsmakt,
när majoriteten fastställer
något sådant mot minoritetens önskan?
Men, herr talman, jag skall gå till saken.

■lag har tyvärr många gånger under
efterkrigstiden haft tillfälle att konsta -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

lera den bristande balans som råder i
vår samhällsekonomi. Det fallande penningvärdet,
de än kraftigare prisstegringarna,
bristen på sparande m. m.
har varit de påtagliga tecknen på att de
ekonomiska förhållandena inom samhället
inte varit tillfredsställande. Man har
visserligen från regeringens sida sökt
vidta olika åtgärder för att förhindra
prisstegringarna och penningvärdesförsämringen,
men dessa åtgärder har
uppenbarligen inte visat sig tillräckligt
effektiva.

Man kan generellt uppdela de metoder,
som statsmakterna använt för att
åvägabringa balans i samhällsekonomien,
i två olika grupper. Dels har man
sökt genom begränsning av de samlade
investeringarna minska det inflationstryck
som härleder från en alltför högt
uppdriven investeringstakt inom den
privata sektorn, dels har man försökt
begränsa konsumtionen. Regeringen har
emellertid så gott som uteslutande under
de senaste åren använt sig av den
första metoden, nämligen att genom direkta
ingrepp minska näringslivets investeringar.

Inskränkningarna har främst varit av
skattemässig karaktär. Således infördes
exempelvis för bara några år sedan för
inkomståret 1951 elskatt och investeringsskatt.
Sedan dess har investeringsavgift
uttagits, som vi nyss hörde, för
varje år efter 1952 utom för 1954. Vidare
har en provisorisk begränsning av
rätten till fri avskrivning förekommit
alltsedan inkomståret 1952. Som bekant
har denna provisoriska lagstiftning enligt
beslut av föregående års riksdag fått
permanent karaktär. I det sammanhanget
vill jag också nämna den för
näringslivet mycket viktiga inskränkningen
av tidigare rätt till fri lagervärdering.
Ovanpå detta har till slut lagts
en 50-procentig höjning av statsskatten
för aktiebolag och ekonomiska föreningar,
en pålaga som kommer att ha mycket
menliga inverkningar för näringslivet.

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

De åtgärder som regeringen vidtagit
för att begränsa konsumtionen har varit
av betydligt mindre omfattande karaktär.
Mig veterligen har inte någon
annan åtgärd vidtagits än införandet av
bilaccisen. Dennas effekt kan emellertid
på goda grunder diskuteras; jag skall
senare återkomma till detta spörsmål.

Resultatet av dessa skatteskärpningar
har tidigare inte helt kunnat bedömas,
men nu har vi tillgång till konjunkturinstitutets
senaste rapport, och däri ser
man klarare hur skatteskärpningarna i
realiteten har kommit att verka. I klara
ord säger man i rapporten, att ökningen
av bruttonationalprodukten visar en
klar tendens att minska. Medan ökningarna
från 1951 till 1955 endast uppgick
till 10 å 11 procent, utgjorde de under
perioden 1946—1951 inte mindre än 29
å 30 procent. Och för 1956 beräknas de
ytterligare minska. Det finns således ett
klart samband mellan de åtgärder på
företagsbeskattningens område som regeringen
vidtagit under de senare åren
och den betydande minskning i framstegstakten
som har inträffat med avseende
å bruttonationalprodukten. Denna
utveckling är så mycket mer oroande
som den helt skiljer sig från den
tendens som gäller för våra konkurrentländer
i Europa. Det visar sig i en redogörelse
för industriproduktionen för
1952—1955 i OEEC-länderna, att Sverige
relativt sett har den minsta produktionsökningen.
Västtyskland kan
exempelvis uppvisa en ökning med 42
procent, medan Sverige stannar vid 13
procent. Man kan naturligtvis säga, att
Västtyskland hade en annan utgångspunkt
än Sverige, men skillnaden i siffror
är stor och tendensen skrämmande.
Detta är fakta som inte går att blunda
för. Vad jag nu här har sagt, herr talman,
är inte någon nyhet för kammaren.
Jag har i tidigare sammanhang, när
frågorna om skärpning av företagsskatten,
genomförandet av investeringsskatt
och liknande åtgärder diskuterats, ofta
med klart siffermaterial pekat på den

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

utveckling vi nu har kommit in i. Det
har inte varit i min egenskap av politisk
representant som jag haft anledning
peka på detta förhållande. Jag har lika
mycket som företagsledare och aktiv i
ett relativt stort företag, där jag dagligen
kommit i kontakt med förhållanden
på världsmarknaden och sett hur
de utvecklat sig, sökt fästa kammarens
uppmärksamhet på det faktum att den
ekonomiska politik som regeringen accepterat
obönhörligen kommer att leda
till en försvagad konkurrenskraft gentemot
utlandet och därigenom på lång
sikt en försvagning av hela den svenska
ekonomien och en sänkning av levnadsstandarden.
Jag har tillåtit mig att i bevillningsutskottet,
på den grund att jag
snart lämnar utskottet, rikta en skarp
varning till majoritetens representanter
för att fortsätta på den inslagna vägen,
som jag anser kommer att leda till en
försämrad ställning för oss alla. Det är
således mot denna bakgrund som den
nu föreslagna fortsättningen av investeringsavgiften
och permanentningen av
bilaccisen skall bedömas. Detta enbart
ger enligt vår uppfattning ett fullgott
motiv för ett avslagsyrkande på det
framlagda förslaget. Reservanterna anser
att det oundgängligen fordras en
ökning av vår produktion för att vi på
längre sikt skall ernå en stabil ekonomi.
Den avtappning av valutareserven som
enligt vad herr Kristensson i Osby nyss
nämnde skett under senare år och som
enligt konjunkturinstitutets rapport
kommer att ytterligare markeras innevarande
år, kan endast hejdas om produktionsförhållandena
förbättras och de
svenska varorna bättre kan konkurrera
på världsmarknaden.

Det är emellertid inte enbart de samhällsekonomiska
skälen som talar för
ett avslagsyrkande på regeringens nu
framlagda förslag om investeringsavgift
och bilaccis. Man har även anledning
att fästa uppmärksamheten på den tekniska
utformningen av investeringsskatten
samt på de löften som regering och

riksdagsmajoritet tidigare avgivit om
investeringsavgiftens framtida avveckling.
Sålunda har både regering och
riksdag klart understrukit att en invesleringsavgift,
när den måste tillgripas,
måste göras tillfällig och tidsbegränsad.
När man år 1955 återinförde investeringsavgiften
uttalades klart och entydigt
från både regeringens och bevillningsutskottets
sida, att avgiften endast
var avsedd att gälla ett enda år, nämligen
år 1955. Det framhölls då att denna
tidsbegränsning var själva grundvalen
för att avgiften skulle få den effekt
man åsyftade. Avgiften var avsedd att
få företagarna att tillfälligt uppskjuta
sina investeringar ett år. Accepterade
företagarna denna uppskjutning i tiden
med sina investeringar, så skulle de indirekt
komma att belönas genom att påföljande
år få genomföra sina planerade
investeringar till billigare pris, d. v. s.
utan investeringsavgift.

Trots de löften som gavs förlängdes
dock avgiften ett år, och nu skall vi
besluta om ytterligare ett års förlängning.
Det är uppenbart att regeringens
och riksdagens handlande på den punkten
icke inger förtroende. Om de löften
som gives rörande den ekonomiska politiken
skall vinna tilltro, så måste det
första villkoret vara att löftena hålles.
Så har uppenbarligen icke skett i detta
fallet. Med olika krystade motiveringar
har regeringen ansett sig ånyo böra
lägga fram förslag om förlängning, och
effekten av avgiften kommer därigenom
att minska avsevärt. Ingen tror numera
att avgiften kommer att avskaffas.

Om man läser den argumentering
som förebragts av såväl finansministern
som från utskottets sida, så är de anförda
motiveringarna även argument
för en permanent investeringsskatt. Resultatet
blir att ingen nu finner anledning
att skjuta upp sina planerade investeringar
i hopp om att erhålla lättnader
vid beskattningen. Det börjar
därför också alltmer ingå i människors
medvetande att en av regeringen fram -

Onsdagen den 21 november 195C

Nr 30

lagd provisorisk, tillfällig skärpning av
en skatt i realiteten är upptakten till
en permanent ökning av skattebelastningen.
Det finns andra exempel än den
nu diskuterade investeringsavgiften,
som bekräftar detta.

Saknar då investeringsavgiften varje
betydelse i investeringshämmande syfte?
Nej, naturligtvis inte! Om man tar
ifrån den som vill investera alla hans
pengar, så kan han ju inte investera.
Det är den slags inverkan investeringsavgiften
har. Alla räknar nu med att
deras investeringar blir 10—12 procent
dyrare än vad de borde vara, och detta
räknas med i investeringskalkylerna.

Vad jag här anfört kan också anföras
som skäl när det gäller avslag på den
särskilda bilbeskattningen. Jag vill inte
bestrida att bilaceisen — om jag får
kalla den så — har verkat återhållande
på folks önskan att köpa bilar, så länge
accisen haft tillfällig karaktär. Däremot
tvivlar jag på utskottets uppfattning
att den skulle haft en »avsevärt»
återhållande verkan — det uttrycket
återfinnes i utskottets utlåtande — och
att bilköpen med säkerhet skulle varit
än flera, om det inte hade funnits någon
beskattning. Jag tycker att resultatet
har visat något annat. Bilköpen
har kanske varit lika stora som de
skulle ha varit om bilaceisen inte hade
funnits. Ingen vet!

Vad utskottet anfört om att bilaccismedlen
skulle utgöra ett icke obetydligt
kollektivt sparande, verkar också oklart
för mig. Syftet med bilaceisen kan väl
inte ha varit att genomföra någon form
av tvångssparande?

Det mest avgörande för mig har emellertid
varit att bilskatten är en sådan
punktskatt, som till största delen träffar
nyttotrafiken. Om det hade varit
möjligt att endast beskatta nöjesåkningen,
så hade jag för min personliga del
gärna varit med på en bilskatt, som ju
i och för sig är ett slags konsumentskatt.

Jag vill sålunda, med hänvisning till

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

vad jag här anfört, yrka avslag även på
förslaget om bilskatten.

Vad sedan beträffar den närmare utformningen
av den allmänna investeringsavgiften,
så finns det anledning
att fästa uppmärksamheten på en del
speciella förhållanden. Vid tidigare tillfällen
har från vårt håll yrkats att en
del uppmjukningar av reglerna för upptagande
av investeringsavgift skulle vidtagas.
Dessa har motiverats av rättviseskäl
och av önskemålet att avgiften icke
skall drabba på sådant sätt att den i
realiteten medför alltför betydande
kostnadsfördyringar. Det är i och för
sig glädjande att departementschefen
redan i propositionen har velat förorda
någon av de förbättringar, som vi
tidigare påyrkat. Sålunda har det i propositionen
föreslagits en höjning av det
avgiftsfria bottenbeloppet — vilket även
har accepterats av utskottsmajoriteten
— samt en undantagsbestämmelse för
bussar och vissa mindre fartyg, vilket
sammanhänger med att investeringsavgiften
är särskilt kännbar för lantbrukarna
och de mindre rederierna.

Tillsammans med herr Kollberg står
jag emellertid som undertecknare av en
motion, som närmast tar sikte på att
åstadkomma hel befrielse från avgift
för rederinäringen. Detta förslag har
dock inte vunnit bevillningsutskottets
gillande. Jag vill emellertid starkt framhålla
att investeringsavgiften kommer
att direkt motverka de svenska rederiernas
strävanden att modernisera sin
flotta. Detta är ur hela samhällsekonomiens
synpunkt beklagligt. Ingen kan
eller vill väl bestrida att den svenska
handelsflottan har varit av utomordentlig
betydelse för folkhushållet, speciellt
när det gällt att tillföra landet utländska
valutor. Varje ökning av sjöfartsnettot
innebär en förbättring av bytesbalansen.
Kan det då vara rimligt att
statsmakterna nu motverkar rederiernas
möjligheter att tillföra landet ökade
utländska valutor? Vad är det som
motiverar att man i Sverige söker för -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

hindra rederiernas möjligheter att konkurrera
på världsmarknaden? I motsats
till vad man gör här i Sverige har
man i andra länder — t. ex. i Belgien,
Frankrike, Holland, Italien och Tyskland
— genom subsidier, skattelättnader
och fördelaktiga krediter lämnat
stöd åt den inhemska rederinäringen
för att öka dess konkurrenskraft på
världsmarknaden.

Regering och riksdag är i denna fråga
mycket vacklande. Förra gången
denna fråga behandlades här i riksdagen,
yrkade jag bland annat att fartyg
på 300 bruttoregisterton skulle undantagas
från avgiftsplikt.

Den gången accepterades icke detta
av riksdagen. Bevillningsutskottet påstod
till och med, att ett sådant undantag
skulle rubba de förutsättningar, på
vilka investeringsavgiften var uppbyggd.
Nu har departementschefen tydligen
inte funnit detta skäl vara bärande
utan föreslår, att dessa fartyg skall
undantagas från investeringsavgift. Samma
skäl, som departementschefen motiverar
sitt ställningstagande med, motiverar
enligt min mening ett fullständigt
undantagande från investeringsavgiften
av hela rederinäringen. Hur avgiften i
praktiken verkar för de svenska rederierna
framgår, om man tänker sig att
ett svenskt rederi t. ex. på ett holländskt
varv beställer ett fartyg och ett
belgiskt rederi på samma gång vid samma
varv beställer ett precis likadant
fartyg, ett s. k. systerfartyg. Den svenske
redaren drabbas av alla de extra
kostnadsfördyrande pålagor, som regeringen
nu vill att riksdagen skall besluta
om. Det belgiska rederiet däremot
lämnas gynnsamma kreditvillkor och
understöds på allt sätt av den belgiska
staten. Det svenska rederiet kommer
därigenom, när de båda fartygen är färdiga,
i ett betydligt sämre utgångsläge
än det belgiska rederiet, men konkurrera
måste man ändå med det belgiska
bolaget. Jag anser att det bör ligga i regeringens
och samhällets intresse att

snarast möjligt överväga, om inte den
svenska rederinäringen kan befrias från
den pålaga investeringsavgiften utgör.
Men, herr talman, på denna punkt har
jag intet yrkande i dag.

I den av herr Ohlon och mig väckta
motionen, som berör rederinäringen,
har även yrkats att ersättningsanskaffning
på grund av utrangering av fartyg,
även om de nybeställda fartygen
beroende på den tekniska utvecklingen
är av en annan typ än de utrangerade,
endast bör drabbas av investeringsavgift
i vad avser skillnaden mellan anskaffningskostnaden
för det nya fartyget och
det utrangerade. Detta förslag har inte
vunnit utskottsmajoritetens bifall. Jag
vill emellertid framhålla, att det här
inte på något sätt är fråga om nyinvestering.
Det gäller ju endast att anskaffa
ett nytt fartyg som ersättning för ett
som tidigare normalt ingått i rederirörelsen,
och det borde väl vara självklart,
att en sådan nyanskaffning inte
skall drabbas av investeringsavgift. Jag
vill gärna vidga mitt yrkande, och jag
finner det naturligt att all ersättningsanskaffning
borde, såväl när det gäller
fartyg som när det gäller maskiner,
byggnader etc., befrias från avgift. Mitt
yrkande på denna punkt sammanfaller
med reservationen II av herr Kristensson
i Osby m. fl., vid vilken för övrigt
också mitt namn står antecknat.

I samma reservation har vi vidare
yrkat ett förtydligande av de bestämmelser
som gäller gränsdragningen mellan
å ena sidan reparationer och å andra
sidan förbättrings- och ersättningsanskaffningar.
Med reparationer, anser
vi, bör således i förordningen om investeringsavgift
avses samma slag av kostnader
som åsyftas med motsvarande bestämmelser
i kommunalskattelagen. Utskottet
har tillmötesgått vår synpunkt
så till vida att det framhåller, att de
nuvarande reglerna inte skall tillämpas
alltför rigoröst. Jag tackar för detta
lilla tillmötesgående. Det är en uppmjukning
av utskottets tidigare inställ -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

ning på denna punkt och en hänvisning
till riksskattenämnden. Måhända kommer
utskottets uttalande i detta avseende
att medföra en ändring av den snäva
praxis som finns till förmån för en liberalare
inställning när det gäller reparationskostnaderna.
Enligt vår uppfattning
hade det emellertid varit mera riktigt
och befogat att på denna punkt få
klara och mera entydiga regler. Vi vill
därför tillstyrka motionsförslaget om
att kommunalskattelagens bestämmelser
här skall gälla, och jag yrkar bifall till
denna punkt i reservationen II av herr
Kristensson i Osby m. fl.

På punkt 5 i samma reservation skall
jag inte närmare ingå, ty jag vet att min
medmotionär kommer att yttra sig om
den.

Slutligen endast några ord om de gemensamma
reservationer, som högern,
folkpartiet och bondeförbundet avgivit.

I reservation III har yrkats bifall
till motioner med begäran om att från
investeringsavgift skall undantagas nya
företag, som börjat sin rörelse 1954, så
vitt avsåge år 1954 beslutade investeringar.
Från oppositionshåll har vi ju
ständigt yrkat avslag på investeringsavgiften,
och när vi inte lyckats få gehör
för dessa yrkanden har vi sökt vidga
bestämmelserna om undantag för
att därigenom minska de skadliga verkningarna
av denna avgift. I konsekvens
därmed vill jag nu också yrka bifall
till reservation nr III för att ytterligare
vidga det område, där investeringsavgift
icke skall uttagas.

Skulle bilskatten genomföras innebär
detta, såsom utskottet närmare utreder,
att statskassan kommer att tillföras betydande
belopp, för år 1957 omkring
140 miljoner kronor, i bilskattemedel.
Departementschefen föreslår att dessa
pengar skall tillföras den allmänna budgeten
och inte som tidigare reserveras
för vägunderhåll och väginvesteringar.
Som herr Kristensson tidigare påpekade
innebär detta ett radikalt avsteg från
den princip som fastslogs när bilacci -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

sen och beskattningen av motorfordon
fastställdes. Denna princip har tidigare
följts, och vi anser att den inte heller
nu bör få frångås. I dagens läge, med
den ökning av motorfordonsparken som
har skett och den ytterligare ökning
som väl kommer att ske, är det mer angeläget
än förut att de inkomster, som
staten erhåller från bilismen, också
kommer bilismen till godo. I flera sammanhang
har regeringen själv framhållit
att bilismens utveckling kräver ökad
investering. Vad är då mera naturligt
än att bilskattemedlen också kommer
väginvesteringarna och de kapitalutgifter
som direkt kan hänföras till motorismen
till godo? Att bilskattemedelsfonden
för närvarande uppgår till cirka
700 miljoner kronor utgör inte något
skäl för att bilskatten inte skall budgeteras
enligt vedertagna principer.

Herr talman! Jag ber således till slut
att få yrka bifall i första hand till den
av herr Kristensson m. fl. avlämnade,
med I betecknade reservationen till bevillningsutskottets
betänkande, vilken
avser avslag både på den allmänna investeringsskatten
och på omsättningsskatten
på motorfordon. Vidare ber jag
alternativt att få yrka bifall till de reservationer
angående tillämpningen av
den allmänna investeringsskatten och
motorfordonsskatten som är betecknade
med II, III och IV.

Herr Staxäng (h) instämde häri.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! För det första ber jag
att få beklaga att herr Edström tydligen
kände sig illa berörd av den korta reservationstid
som beviljades reservanterna.
Jag skall vara den förste att erkänna
att det var en pinsam situation
även för den som nödgades hålla fast
vid 14-slaget av det enkla skälet att det
var tidsnöd, som det ofta är, och att
det både förklarats nödvändigt bland
annat med hänsyn till tryckningen att

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

reservationstiden begränsades på detta
sätt. Men jag tycker ändå att herr Edström
skall ta denna malör med en viss
ro, och reservationernas omfattning och
grundliga uppläggning synes mig på ett
klart sätt ha visat att reservanterna
mycket väl klarade sig med den reservationstid
som utmättes.

För att återgå till själva ämnet vill
jag säga, att självklart är att en investeringsavgift
som upprepas så här år från
år inte har samma styrka och effekt
som en tidsbegränsad sådan. Jag skall
villigt medge att det uppskjutande momentet
därigenom försvagas. Men därav
följer självfallet inte att inte investeringsavgiften
ändå kan ha en återhållande
effekt som det är nödvändigt att
åstadkomma i en situation då ekonomien
bedöms vara så upphettad att
dylika restriktioner anses nödvändiga.

Herr Kristensson i Osby har i sitt
anförande framhållit en hel del synpunkter
som enligt vad jag tycker borde
ha lett honom till ett bifall till
Kung!. Maj:ts proposition nr 188.

Först och främst har vi nu uppnått
en relativ samhällsekonomisk balans,
som det bör vara vår gemensamma strävan
att söka upprätthålla. Ty vi får inte
förbise att inflationen lurar och att tendenserna
ute i världen är sådana att vi
med all sannolikhet kan räkna med en
mycket livlig högkonjunktur, som kommer
att sätta den samhällsekonomiska
balansen på mycket hårda prov. Därför
måste vi acceptera en hel del spärrar,
en hel del restriktioner, som vi naturligtvis
under normalare förhållanden
helst skulle se att vi sluppe.

Dessutom är ju, som herr Kristensson
också påpekade, spänningen ute i världen
i tilltagande. Jag vill för min del
inte överdriva den saken — jag tror att
det är mycket bättre om vi betraktar
läget med en viss reservation och med
lugn och kallblodighet —- men det är
väl alldeles uteslutet att vi skulle kunna
uraktlåta att iaktta vad som händer i
världen och dra våra lärdomar därav.

Jag vill också betrakta investeringsavgiften
som ett led i en hel serie av
restriktioner, och det är klart att åtminstone
de anmärkningar som herr
Kristensson framförde mot investeringsavgiften
med samma styrka kan anföras
mot praktiskt taget alla de spärrar som
vi har nödgats tillgripa.

Jag anser därför att det är alldeles
omöjligt att ensidigt och utan vidare
yrka avslag på en enstaka bland de åtgärder
som har föreslagits till penningvärdets
förstärkning. Vi måste naturligtvis,
om vi har möjligheter till lättnader,
pröva vilken spärr som vi helst
vill se borttagen, och jag tror att inte
ens herr Edström vid den prövningen
skulle vara benägen att i första hand
ta bort investeringsavgiften. Det kan
hända att det finns andra spärrar som
det är mycket mera angeläget att få
avlägsnade.

Jag kan i det sammanhanget nämna
t. ex. en räntesänkning. Det kan mycket
väl tänkas att en sådan skulle kunna
uppfattas såsom en mycket angelägnare
åtgärd än ett borttagande av investeringsavgiften.

Det har, herr talman, här framhållits
att det är önskvärt att öka investeringarna.
Därom är vi allesammans
överens. Men det är något som vi bör
vara lika eniga om, att det inte är önskvärt
med ökade investeringar som går
utöver våra resurser. Det galler i stället
att hålla investeringarna inom en ganska
snäv ram som är synnerligen svår
att utvidga, och då får vi finna oss i
att det måste företas en del besvärliga
ingrepp, om vilka vi naturligtvis har
anledning hoppas och tro att de i sinom
lid skall kunna undvaras.

Det finns också ett annat skäl för att
investeringsavgiften bibehålies. Jordbruk
och småföretag kommer nu att i
väsentlig utsträckning befrias från svårigheterna
genom att det avgiftsfria
beloppet har höjts, något som även herr
Edström hälsade med tillfredsställelse.
Vidare kommer busstrafiken, som be -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

finner sig i ett prekärt läge, att slippa
investeringsavgift, och även rederinäringen
har beretts en viss lättnad genom
att för fartygens del gränsen för
avgiftsplikten höjts till 300 ton. Herr
Edström tog emellertid litet för lättvindigt
på saken, när han gjorde gällande
att den omständigheten att vi gått
med på denna höjning skulle vara tillräckligt
skäl för att helt befria rederinäringen
från investeringsavgift. När
jag hörde detta kom jag ofrivilligt att
tänka på den gamla uppsalaprofessorn
som sade: »Därför att Du går ut genom
norra porten i Uppsala så är det inte
nödvändigt eller ens lämpligt att Du
fortsätter till Nordpolen.»

Vad bilarna beträffar ligger frågan
på ett helt annat plan än när det gäller
investeringarna. Bilinköpen representerar
en ren konsumtion. Vi är ju allesammans
eniga om att investeringarna
bör få en större del av nationalprodukten
än nu, medan konsumtionen
bör i motsvarande mån trängas tillbaka.
Men vad sker när det framlägges ett så
blygsamt förslag som att man skall införa
12 procents omsättningsskatt för
bilarna för att därigenom hålla bilköpen
något tillbaka? Jo, alla som bekänner
sig till den satsen att det är
angeläget att öka investeringarna och
minska konsumtionen skyndar sig att
yrka avslag på det enligt min mening
mycket välmotiverade förslaget om denna
omsättningsskatt.

Av vad jag här sagt framgår att vi
inom utskottet inte kan på något sätt
tillmötesgå oppositionen eller reservanternas
önskemål om att man skall uraktlåta
att införa denna omsättningsskatt
på bilar.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om alt det har skett en väsentlig modifikation
genom att begagnade bilar undantagit*
från omsättningsskatt. Det är
kanske en svaghet hos förslaget, men
det har funnits starka skäl för att undantaga
de begagnade bilarna och inte

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

fortsätta med investeringsavgift för
dem.

Det är många som anser det olämpligt
att man nu vill övergå till en omsättningsskatt
i stället för investeringsavgift.
Jag tror inte att vi kan komma
ifrån en sällan skatt. Jag är till och
med så kättersk att jag vågar säga, att
herr Kristensson i Osby, om han bleve
finansminister i en kommande regering,
säkerligen inte skulle påyrka att denna
omsättningsskatt toges bort. Snarare
kommer nog utvecklingen att visa att
det blir nödvändigt att skärpa denna
beskattning.

Med detta har jag inte velat säga att
bilismen i och för sig är något ont som
bör motarbetas. Bilismen har ju oerhört
många positiva sidor. Men det kan
inte vara önskvärt med en expansion
av bilparken av nuvarande mått. Herr
Edström ifrågasatte mycket kraftigt,
huruvida den föreslagna omsättningsskatten
skulle få någon inverkan på
storleken av bilparken. Det är naturligtvis
omöjligt att statistiskt bevisa
detta eller att komma med några bestämda
påståenden vare sig i den ena
eller andra riktningen. Men alla är vi
ense om att därest bilarna skulle gå
ned i pris med, låt mig säga 10 procent,
skulle detta vara ett incitament
för att öka inköpen. Å andra sidan har
man åtminstone anledning att hoppas
att den föreslagna omsättningsskatten
skall kunna i någon mån bromsa den
utvidgning av bilparken som säkerligen
många av oss ser med bekymmer på
grund av de konsekvenser som den
medför.

Till frågan om bilskattemedlens användning
skall jag återkomma.

Reservanterna har inte kunnat godkänna
de skäl som jag här redovisat. I
den första reservationen framföres
bland annat den invändningen, att det
inte skulle föreligga några konjunkturpolitiska
skäl för investeringsavgiftens
bibehållande. Detta är ett blankt påstå -

Amlrtt kammarens protokoll 1956. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

ende för vilket reservanterna enligt min
mening inte anfört minsta motivering.

Jag har redan bemött den andra
invändningen som reservanterna anför,
nämligen att investeringsmöjligheterna
skulle försämras i stället för främjas
och att propositionen därför bör avslås.
Jag vill bara återupprepa, att investeringsbenägenheten
är större än utrymmet,
och då finns det ingen annan möjlighet,
om vi vill förhindra en ytterligare
penningvärdeförsämring, än att
bita i det sura äpplet och vidta vissa
restriktioner. Därmed har vi också
gjort vad vi kan för att uppnå vad vi
alla är eniga om är det väsentliga i
penningpolitiken: att för det första bevara
penningvärdet och för det andra
vidmakthålla den fulla sysselsättningen.

För avslag på omsättningsskatten på
bilar anförs det, att bilarna till stor del
går i nyttotrafik. Ingen människa har
bestritt detta, men nyttan är ett vidsträckt
begrepp, över huvud taget kan
man hävda, att alla de investeringar
och andra utgifter, som drabbas av investeringsavgiften,
också är övervägande
nyttiga, men icke desto mindre måste
vi tillgripa avgiften. Många viktiga
saker skulle främjas genom mildare
kreditgivning, men icke desto mindre
måste vi använda kreditrestriktioner
och höga räntor. Det anförda skälet
är sålunda mycket svagt.

Herr Kristensson i Osby har försökt
mobilisera landsbygden emot omsättningsskatten
på bilar.

Jag vill vända på steken och påpeka,
att den svällande bilparken visst inte är
någon garanti emot landsbygdens isolering
utan alldeles tvärtom. På grund
av den oerhörda ökningen av antalet
bilar hotas bussförbindelserna av nedläggning
i de mest avlägsna bygderna,
där isoleringen känns hårdast och de
allmänna kommunikationerna har den
största betydelsen. Bilbeståndets tillväxt
kan alltså i detta fall verka som ett
tveeggat svärd.

Sedan kommer man in på några spe -

kulationer om att ungdomen saknar
sparmål och att bostadssparandet skulle
minska bilköpen. Det kan ju vara gott
att tro, fastän man inte ser, men att bostadssparandet
skulle kunna konkurrera
med bilsparandet, herr Kristensson, det
betvivlar jag. Varför skulle man inte
spara till bostad hellre än till bil? Ändå
gör man det inte. Finns det över huvud
taget något sparande, som är mera lönande
och bör vara mera lockande än
bostadssparandet i våra dagar, om man
besinnar, vilka fördelar det medför att
spara till eget hem eller till insats i ett
kooperativt bostadsföretag. Erfarenheten
visar ändå, att sparandet till en bil
går långt före. Jag vill inte generalisera,
men den omständigheten att det finns
människor, som säljer sina egna hem
för att lösgöra några tusen kronor till
bilköp, ger en antydan om bilens lockelser.

Bostadssparandet är för övrigt i full
gång, och det är mycket lovvärda ting,
som uträttas av kooperativa bostadsföretag.
Inte minst det nuvarande lånetaket
har bidragit till att insatserna i bostäder
blivit betydligt större än vad de
varit tidigare.

Reservation nr II rör kostnader för
reparationer och underhåll. Därvid gäller
ju i viss mån motiveringen i första
delen. Mot detta kan jag anföra, att det
inte finns någon anledning att nu övergå
till ändrade regler. Det har nämligen
under årens lopp utbildats en praxis,
som — det har omvittnats — är fullkomligt
tillräcklig som vägledning vid
bedömningen av dessa frågor. Att börja
plottra och göra om reglerna och utarbeta
en ny praxis kan i nuvarande
situation inte anses påkallat.

De övriga delarna av reservation nr
II, som avser paragraferna 5, 7 och 10,
är gamla bekanta från tidigare tillfällen.
Jag skall inte gå in på dem i detalj
utan vill bara framhålla, att tillägget
om rullande materiel för de enskilda
järnvägarna har tillkommit för att
jämställa dessa med bussföretagen. Nu

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

vill man också införa ett tillägg om säkerhetsanordningar
och dylikt, allesammans
saker som är avsedda att komplicera
bestämmelserna. Jag måste säga,
att det rent principiellt är ganska nödvändigt
att reglerna, så länge vi måste
dras med en investeringsavgift, är entydiga
och generella. Om vi börjar
ändra om och göra undantag på alla
möjliga punkter, hamnar vi ett kineseri,
som är fullkomligt meningslöst. Fördelarna
för den enskilde torde bli tvivelaktiga
och utfallen säkerligen i högsta
grad orättvisa.

Då det gäller 10 § har utskottet biträtt
ett motionsyrkande, vilket borde ha
hälsats med särskild tillfredsställelse. I
stället har man nu framställt krav som,
om de skulle bifallas, i hög grad komme
att tillkrångla saken. Om en företagare
inte kan utnyttja investeringsavgiftens
fulla belopp som avdrag vid sin
årliga självdeklaration, är det enligt utskottets
förslag medgivet att han i stället
gör detta något annat år fram till
1962. Detta är naturligtvis en mycket
bra sak och en fördel för de skattskyldiga.
Nu har man emellertid kommit
underfund med att det kan tänkas att
han inte kan dra av hela beloppet både
vid taxeringen till statlig och vid taxeringen
till kommunal skatt. Nu vill man
försöka säkra detta. Skillnaden mellan
reservanternas förslag och utskottets
är följande. Jag antar, att företagaren
har rätt till ett avdrag av 1 000 kronor
och det visar sig att han vid första deklarationen
inte kan dra av t. ex. mer än
500 kronor på den kommunala och ingenting
på den statliga skatten. Då menar
motionärerna, att företagaren nästa
år skall kunna göra avdrag för 500 på
den kommunala sidan och 1 000 på den
statliga, under det att bestämmelsen sådan
den nu är avfattad innebär, att han
får göra ett avdrag 1958 på högst 500
kronor både på den statliga och den
kommunala sidan. Detta kan i förstone
verka förbryllande, men sådana uppdelningar
som motionären föreslår skul -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

le kräva en kontrollapparat, som inte
står i proportion till de fördelar som
detta system skulle erbjuda. Det är
främst av den orsaken som utskottet nu
velat begränsa sig till att utvidga avdragsrätten
på det sätt som utskottet nu
föreslagit.

Reservation nr III gäller en mera besvärlig
sak. Herr Kristensson gav väl
inte en alldeles riktig karakteristik av
denna reservation, när han betecknade
den såsom avseende nystartade företags
investeringar. Företagen skall inte
vara nystartade det år som den första
investeringen sker, utan vad som avses
är företag som funnits till och som beslutat
investeringar 1954. Dessa företag
skall för sådana investeringar, om de
verkställes 1957, vara befriade från avgift.
Om jag skall tala rent ut, måste
jag faktiskt konstatera, att hela denna
aktion har tillkommit för att rädda ett
stort industriföretag i södra Sverige
från investeringsavgift för 1957 års investeringar.
I och för sig må det vara
hänt att man gör en framstöt för att
hjälpa detta företag. Jag vill inte förneka
att den investering, som där görs
i en stor cellulosafabrik, kan ha ekonomisk
betydelse för landet i många avseenden.
Men att skriva förordningar av
denna art med tanke på att visst företag
behöver stöd, är en lagstiftningsmetod
som vi skall akta oss för. Om ett
visst företag skall gynnas på grund av
dess samhällsnyttiga natur eller av andra
skäl, må detta beslutas i varje särskilt
fall. Dessutom skulle det fordras mycket
mera komplicerade bestämmelser, om
detta över huvud taget skulle kunna genomföras.
Det går nog inte, som reservanterna
föreställer sig, att klara saken
bara med några rader i en övergångsbestämmelse.

Den sista reservationen gäller förslaget
att vad omsättningsskatten på bilar
inbringar skall ingå i den allmänna
budgeten och inte, som tidigare varit
fallet med investeringsavgiften på bilar,
tillföras bilskattcmedelsfonden. Det

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

finns ingen annan omsättningsskatt vid
vilken det är knuten någon bestämmelse
om vartill medlen skall användas.
Samtliga omsättningsskatter går ju in
i den allmänna budgeten. Om riksdagen
nu beslutar att vi skall förvandla investeringsavgiften
på bilar till en omsättningsskatt,
finns det väl inget skäl
i världen att göra ett undantag just för
den omsättningsskatten. Annorlunda
hade det varit om automobilskattemedelsfonden
varit uttömd, så att det hade
skrikits efter pengar för att genomföra
de förbättringar i vägväsendet som är
möjliga att genomföra i nuvarande situation.
Men automobilskattemedelsfonden
är mycket rikligt försedd med
pengar — jag kan inte exakt ange fondens
storlek, men att det rör sig om
600 å 700 miljoner är säkert. Under sådana
omständigheter kan jag inte finna
annat än att man också här bör tillämpa
den gängse regeln att alla omsättningsskatter
skall ingå i den allmänna budgeten.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att på alla punkter få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
och avslag på samtliga reservationer
som fogats till detta betänkande.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundströms anförande
föranledde mig att begära replik
beträffande en sak. Jag syftar på
herr Sundströms påstående, att reservationen
nr III bara gällde ett enstaka
fall. Så är inte förhållandet. De ändringar
i övergångsbestämmelserna vi
här yrkar på gäller över huvud taget
företag som 1954 påbörjat rörelse för
industriell tillverkning och som under
detta år beslutat en investering, under
förutsättning bl. a. att rörelsen huvudsakligen
är grundad på nämnda tillverkning.
Det gäller inte bara ett fall
utan det gäller flera. Vi har betraktat
det som ett rättvisekrav att dessa före -

tag som beslöt investeringar 1954 — ett
år som var fritt från investeringsavgift
— och som då inte kunde räkna med
en investeringsavgift i sina kalkyler,
inte skall drabbas av denna beskattning
för 1957. Vi har inskränkt våra krav
till företag som grundades 1954. Detta
gjorde vi därför att vi räknade med att
det skulle vara lättare för kammarens
ledamöter att biträda ett mycket begränsat
önskemål.

Herr Sundström kämpar här för att
de medel, som kommer in genom den
nya beskattningen för motorfordon,
inte skall tillföras vägbudgeten. Jag
måste säga att jag har en helt annan
uppfattning än herr Sundström. Jag
tycker för min del att det skulle vara
en hederssak för herr Sundström och
majoriteten att vidhålla den gamla linjen,
att bilismen bara skall betala sin
andel av vägkostnaderna och inte mer.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristensson i Osby
påstår här att det inte är fråga om bara
ett företag. Det är teoretiskt möjligt att
det kan komma att gälla flera företag.
Jag vill dock bara säga att när detta
tillägg motiverades, åberopades just detta
företag såsom alldeles särskilt i behov
av det och tvingat att kräva en befrielse
från investeringsavgiften. Jag
tror inte att tillägget i dess nuvarande
form skulle ha aktualiserats om det inte
gällt just detta företag.

Sedan ville herr Kristensson i Osby
— jag höll på att säga sin vana trogen
— göra detta undantag till ett rättvisekrav.
Jag tror inte att man kan betrakta
det som ett sådant. Det är här
fråga om likhet i lagstiftningen för alla
skattebetalare. Det är väl ett mycket
viktigt rättvisekrav?

Beträffande frågan om pengarna till
vägarna vill jag bara konstatera att åsikt
står mot åsikt. Det blir kammarens sak
att döma.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt vad herr
Sundström säger, att vi under diskussionen
i bevillningsutskottet åberopade
verkningarna för Skånes Cellulosa AB,
som håller på att bygga sin fabrik i
Broby. Vi tog upp detta exempel i utskottet
för att belysa verkningarna i levande
livet. Det finns andra liknande
fall som kan visa att det är ett minimikrav
att man gör ett undantag åtminstone
i dessa fall — om man nu inte kan
gå med på vårt huvudyrkande, nämligen
avslag på investeringsavgiften.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket möjligt
att just det företag som herr Kristensson
nämnde kan vara av sådant värde för
landet, att det kan vara skäl att ompröva
frågan. Jag menar emellertid att
denna omprövning får ske på annat sätt
än genom generella bestämmelser, vilka
kan ha inverkan på företag av helt annan
art och av en helt annan angelägenhetsgrad.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! I den proposition, nr
188, som här föreligger till behandling,
har det föreslagits en förlängning av
investeringsavgiften med ytterligare ett
år. Dessutom har det föreslagits att investeringsavgiften
på bilar skall förvandlas
till en permanent omsättningsskatt.

Det är inte utan en viss förvåning
som man tar del av innehållet i denna
proposition, åtminstone då det gäller
förslaget om förlängning av investeringsavgiften.
När den infördes underströks
det här i kammaren och det har
understrukits även vid andra tillfällen,
att investeringsavgiften skulle vara
av tidsbegränsad natur. Man var tvungen
att begränsa den till cn viss tid, ty man
hade den uppfattningen —- det är i
varje fall den uppfattning som har bibringats
oss — att skulle avgiften bibe -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

hållas någon längre tid, skulle den förlora
sitt värde som inflationsspärr.

I detta sammanhang anfördes två år
såsom en lämplig tidsfrist för avgiftens
bibehållande. Efter denna tid, sade man,
skulle den inflationsbromsande effekten
minska, den skulle till och med helt
försvinna. Såvitt jag kan förstå har
också den föregående talaren, herr
Sundström, medgivit att han tror, att
den investeringshämmande effekten försvagas
genom cn förlängning av tillämpningstiden.

Nu föreslås som sagt denna investeringsavgift
förlängd med ytterligare ett
år. Därmed ställs näringslivet och vi
alla inför spörsmålet, såvida man alltjämt
hyser den uppfattningen att investeringsskatten
kommer att ge minskad
effekt, om den förlänges för någon
längre tid: Är investeringsavgiften i så
fall en inflationsspärr eller är den en
statsskatt? Har den inte någon inflationsbromsande
effekt måste man ju dra
den slutsatsen, att den förvandlats till
en ren statsskatt, och givetvis kan vi
inte vara tillfredsställda med att den
utvecklas i den riktningen.

Emellertid måste vi medge att finansministern
har gjort icke oväsentliga
förbättringar vad gäller de avdragsfria
beloppen. Han har höjt dessa från
20 000 till 30 000 kronor, och detta är
en avgjord förbättring. Jag skulle tro
att jordbruket, småindustrien och hantverket
efter denna förbättring i fråga
om avdragsrätten kommer att ligga
praktiskt taget helt och hållet utanför
det skattepliktiga fältet. Vi uttalar därför
vår tillfredsställelse över denna förbättring
av förslaget.

Med hänsyn till detta men också med
hänsyn till det tillspetsade utrikespolitiska
läge, vari vi för närvarande befinner
oss, har vi likväl från vår sida
icke ansett oss denna gång kunna vara
med om att avstyrka lagens förlängning
för ytterligare ett år. Det skulle dock
vara i högsta grad önskvärt att få besked
från sådant håll, där besked kan

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

lämnas i denna sak: Kommer investeringsavgiften
att förlängas utöver det år
som nu är föreslaget? Kominer den att
bibehållas ett fjärde år, kommer den att
bibehållas ett femte år? Är det rent av
risk för att denna investeringsavgift,
liksom bilskatten, kommer att förvandlas
till en permanent skatt? Detta är frågor
som vi givetvis är intresserade av
och som det även ur inflationshämmande
synpunkt skulle vara av en viss
betydelse att få ett besked i.

Säkerligen är det många som nu står
beredda att göra en investering. Kanhända
är den inte nödvändig för dagen,
man kan i värsta fall skjuta på den.
Men om man uppskjuter investeringen
ett år, kan man då räkna med att bli
kvitt investeringsavgiften? Eller ämnar
man förlänga investeringsavgiften för
flera år? Hur länge skall man vänta
med att göra denna investering för att
slippa ifrån den särskilda avgiften?
När den infördes framhölls som motivering,
att man därmed ville bidra till
att sådana investeringar, som inte var
för dagen oundgängligen nödvändiga,
skulle skjutas något på framtiden, då
man med hänsyn till både materiella
och personella resurser hade bättre förutsättningar
att kunna verkställa dessa
investeringar utan att de skulle menligt
inverka på det ekonomiska livet i
övrigt.

Herr Sundström framhåller i detta
sammanhang att vi får tro och hoppas.
Ja, man brukar säga att tron verkar
allt, men jag är inte övertygad om att
näringslivet kan vara till freds med ett
sådant svar som att vi skall tro och vi
skall hoppas att investeringsavgiften avvecklas,
kanske vid årsskiftet 1957/58
eller vid årsskiftet 1958/59 -—- såvida
den inte eventuellt kommer att permanentas,
allt spörsmål som näringslivet
givetvis har stort intresse av. Det är
frågor som man för övrigt ur hela samhällsekonomiens
synpunkt har rätt att
få ett svar på.

Det finns många företag som hade

planlagt kanhända omfattande investeringar
redan 1954. Då förslaget om investeringsavgift
kom sade man till dem:
Om ni skjuter på dessa investeringar
ett eller annat år, är det möjligt att investeringsavgiften
på grund av ändrade
förhållanden av olika slag kan avvecklas
under mellantiden och att det alltså
då blir lämpligare att företaga de investeringar,
som nu är påtänkta men
som ni i samhällsekonomiens intresse
skjuter på. Det finns en hel del nyinvesteringar,
som var kalkylerade redan
1954 men har uppskjutits. En del kanske
säger sig ha gått med på dessa uppskov
av ren samhällslojalitet. Jag vill
inte sträcka mig så långt, utan det är
väl främst en önskan att undgå investeringsavgift
som gjort att man skjutit
på dessa arbeten.

Dessa företagare frågar sig givetvis:
Skall vi bygga nu, eller skall vi skjuta
på investeringarna även i fortsättningen
i avvaktan på att investeringsavgiften
borttages? De som skjutit på sina
investeringar har ju fått vidkännas
kostnadsökningar i fråga om både material
och arbetslöner, och man tycker
då att det är litet hårt om de till dessa
utgiftsökningar, som inträffat under den
tid de har avvaktat att investeringsavgiften
skulle avskaffas, nu också skall
få betala investeringsavgift. Jag hemställer
sålunda, herr talman, på denna
punkt om bifall till den till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande fogade
reservationen nr III av herr Kristensson
i Osby m. fl.

Inom jordbruket har vi ju också en
hel del förädlingsorgan, som är tvungna
att bygga ut sina anläggningar på grund
av åtgärder av statliga myndigheter och
i hela samhällets intresse. Centralföreningarna
måste bygga stora lagerhusutrymmen,
slakterierna måste bygga
kylhusanläggningar och lagerhus, och
även en del andra företag, exempelvis
mejeriorganisationerna, måste bygga
moderna anläggningar för att tillmötesgå
konsumenternas anspråk på hy -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

gien o. s. v. Vi kan inte förstå annat än
att det varit riktigt att taga någon liten
hänsyn till dessa förhållanden vid fastställandet
av grunderna för investeringsavgiftens
uttagande.

Vad härefter gäller investeringsavgiften
på bilar har vi med tillfredsställelse
noterat — det har även understrukits
av en del föregående talare här
— att de gamla bilarna undantagits från
skatteplikten. Vi kan också till nöds
godkänna att investeringsavgiften på
bilar ombildas till en omsättningsskatt
och att denna fastställes till 12 procent
av detaljhandelspriserna, även om
vi nog tycker att den kanske kunnat bibehållas
vid 10 procent också sedan de
gamla bilarna undantagits från skatteplikt.
Men det må väl vara hänt, vi accepterar
dessa 12 procent. Att skatten
uttas hos importörer och tillverkare har
heller inte föranlett någon erinran från
vår sida. Det är emellertid en annan
sak i fråga om bilbeskattningen som vi
inte anser oss kunna acceptera, och det
är propositionens förslag att denna omsättningsskatt
skall tillföras den allmänna
budgeten. Den föregående ärade talaren,
herr Sundström, sade att det aldrig
hänt att en omsättningsskatt överförts
på en specialbudget. Nej, det är
nog riktigt att det förhåller sig så, men
då ligger väl felet däri, att man ändrat
investeringsavgiften på bilar till en
omsättningsskatt just för att därigenom
på en omväg kunna finna en motivering
för att överföra dessa inkomster, som
tidigare har gått till automobilskattefonden,
till den allmänna budgeten.

I en hel del motioner har det med
rätta sagts, att denna skatt hårdast drabbar
landsbygden, ty det är landsbygdens
biltrafik som betraktas som nyttotrafik.
Där kan man inte tala om lyxtrafik
i samma omfattning som på en
hel del andra håll. Man behöver bil med
hänsyn till avståndet till tätorterna. Det
är enligt min mening en riktig uppfattning
att omsättningsskatten på bilar
utgör en belastning speciellt för lands -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

bygden, men jag är också övertygad
om att landsbygdens och de glesbebyggda
orternas befolkning inte har så stora
erinringar att göra mot denna skatt såsom
sådan, under förutsättning att de
inflytande medlen användes för att ge
dem möjligheter att på farbara vägar
ta sig fram med sina fordon. Jag är
övertygad om att man hellre betalar bilaccis,
under förutsättning att medlen
går till vägarna, än har det tillstånd som
nu råder med dåliga och svårframkomliga
vägar.

Vårt bygdevägnät, som är ganska
stort, måste bygdernas folk alltjämt sköta
utan någon som helst medverkan från
samhällets sida. Underhållet av dessa
vägar drabbar hårt bygdernas folk, säkerligen
mycket hårdare än vad bilbeskattningen
gör. Det har många gånger
krävts stöd för bestridandet av kostnaderna
för både iståndsättande och
underhåll av dessa vägar, och sådant
stöd har även utlovats i stor omfattning.
Det är emellertid uppenbart att vi genom
att taga undan de pengar som nu
inflyter genom bilbeskattningen undandrar
automobilskattemedelsfonden så
mycket pengar, att möjligheterna för
det allmänna att ekonomiskt bidraga
till underhållet av bygdevägnätet försvagas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har låtit utföra en utredning som pekar
på att mellan 15 och 20 miljarder måste
investeras i vägnätet under de närmaste
20 åren för att vägnätet skall motsvara
de anspråk som den moderna trafiken
ställer. Vidare har utredningen
om skogsvägarna föreslagit, att det skall
anslås automobilskattemedel också till
skogsvägar. Räknar vi ihop alla sådana
saker, är jag övertygad om att vi skall
finna användning för automobilskatteinedlen,
och jag anser att de bör avsättas
för sådana ändamål för vilka de ursprungligen
varit avsedda.

Här har talats om att man ställer
stora ekonomiska krav på staten. Vi
anser att de kommunala ortsavdragen

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

bör höjas och inkomstminskningen för
kommunerna täckas av statsmedel, vi
anser det vara riktigt att höja folkpensioner
och barnbidrag och att stärka
vårt militära försvar, och det har ställts
anspråk på att skatterna samtidigt skall
sänkas. Jag ifrågasätter emellertid om
det är riktigt att finansiera dessa utgiftsökningar
genom att föra över medel
från en specialbudget, som är avsedd
för ett särskilt ändamål, till den allmänna
budgeten. Jag anser det riktigare
att låta pengarna i en specialbudget gå
till sådana ändamål som de är avsedda
för. Vill vi kosta på oss höjda folkpensioner
och ortsavdrag, bör det finansieras
genom utdebitering. På det sättet
blir det överskådligare, och människorna
får en bättre uppfattning om
vad de har att iaktta för att medverka
till den allmänna sparsamhet som är
nödvändig, om inte skattetrycket skall
bli alltför hårt.

Jag kan inte komma till annan uppfattning
än att medlen på en specialbudget
inte bör överföras till den allmänna
budgeten och användas för statsverkets
löpande utgifter. Av den anledningen,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservation IV till bevillningsutskottets
betänkande nr 57. Den reservationen
sammanfaller i allt väsentligt
med de motioner som har undertecknats
av bl. a. herrar Jansson i
Kalix och Andersson i Rixö.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo vill göra
gällande att man har förvandlat investeringsavgiften
på bilar till en omsättningsskatt
för att få en förevändning
att överföra automobilskattemedel till
den allmänna budgeten. Jag tror att den
spekulationen är i grunden felaktig.
Det måste uppenbarligen särskilt för
bilhandeln vara av stor betydelse att
få klarhet i hur riksdagen ämnar göra

med investeringsavgiften på bilar. Eftersom
den har funnits så lång tid, är
det säkerligen från alla synpunkter riktigast
att klargöra, att den måste ändras
till en omsättningsskatt, som sannolikt
kommer att bestå en avsevärd tid framåt.
Vi bör betrakta införandet av omsättningsskatt
på bilköp helt och hållet
som en åtgärd vilken syftar till att
åstadkomma ett ritardando i bilparkens
ansvällning.

Herr Vigelsbo talade för reservation
IV, som innebär att skattemedlen skall
gå till vägbyggandet, och nämnde att
det är önskvärt att få farbara vägar, att
det enskilda vägnätet behöver stora anslag,
o. s. v. Allt detta är känt och
riktigt. Det är naturligtvis värdefullt att
få vägväsendet utbyggt, men, herr Vigelsbo,
detta är inte vårt problem i dag.
Om vi bara kan släppa till arbetskraft
till vägväsendets uppbyggnad och förbättring,
så nog finns det pengar både
i dagens läge och under en avsevärd tid
framåt. Med den ansvällning av biltrafiken
som nu sker kan vi säkerligen
på lång sikt genomföra väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
stora program för
vägväsendets förnyelse.

Det är inte av dessa skäl nödvändigt
att föra pengarna till den allmänna budgeten,
men däremot kan det, med hänsyn
till de utgifter herr Vigelsbo uppräknade,
bli nödvändigt att förstärka
statskassan.

Herr VIGELSBO (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill som svar på
herr Sundströms inlägg säga, att det beträffande
tillgången på arbetskraft,
pengar och material till vägarna brukar
heta, att det offras så mycket som
över huvud taget är möjligt med hänsyn
till tillgången på arbetskraft. Jag
har emellertid hört sägas, att det i fråga
om medelsansökningarna till underhåll
och iståndsättande, i varje fall av
bygdevägnätet, många gånger förekommit
avslag på framställningar och att

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

man därvid hänvisat till att det inte
funnits medel för ändamålet. Sådana
motiveringar har lämnats, och under
sådana förhållanden kan jag inte komma
till annat resultat än att det behövs
mera medel för att kunna utföra dessa
arbeten.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Redan av de motioner
i denna fråga, vilka jag medverkat till,
framgår att jag i första hand anser, att
både den allmänna investeringsavgiften
och den särskilda investeringsavgiften
-— bilaccisen — bör helt och slutgiltigt
slopas.

Jag ansluter mig på den punkten till
vad herr Kristensson anfört. Jag vill
även ansluta mig till vad herr Edström
sagt beträffande rederinäringen, och på
vissa punkter kan jag ansluta mig till
herr Vigelsbos synpunkter i hans intressanta
anförande.

Om det nu skulle bli så, att riksdagen
beslutar ersätta den hittillsvarande bilaccisen
med en permanent omsättningsskatt
på bilar, hoppas man emellertid,
att formen för uppbörden av denna
skatt måtte bli en annan än den i propositionen
föreslagna. Hittills har ju
uppbörden skett i samband med registreringen
av fordonen, d. v. s. genom
länsstyrelserna respektive överståthållarämbetet.
Den uppbördsformen har
fungerat enkelt och effektivt, och såvitt
jag vet har heller ingen anmärkning
riktats mot den. Att omsättningsskatten
i fortsättningen skulle utgå bara
för nya vagnar och inte också på begagnade,
medför ju ingen ändring i förutsättningarna
för själva inkasserandet
av skatten.

Nu vill man emellertid i propositionen,
att uppbörden i stället skall ske
så, att fabrikanten eller importören
skall räkna in omsättningsskatten i bilpriset
och sedan redovisa och leverera
in skatten till staten. Då måste man fråga
sig, varför en sådan ändring skall

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

genomföras. Något verkligt bärande skäl
har inte framförts, och jag kan inte
inse, att något sådant finns. Det är alltså
fråga om en i och för sig omotiverad
omläggning. Därtill kommer att både
praktiska och principiella skäl talar
emot en ändring.

Vid första påseende kan det ju synas
enkelt att låta uppbörden skötas av
fabrikanter och importörer. Man skulle
till och med kunna tro, att inkassering
och redovisning bleve mindre arbetskrävande
så. Men sätter man sig närmare
in i saken finner man, att den
inte alls är så enkel.

För fabrikanter och importörer skulle
en omläggning medföra en mycket komplicerad
inventering den 30 november
för erläggande av en särskild lagerskatt.
Vidare måste dessa företagare lägga om
sin bokföring så att den både fyller de
uppgifter, all bokföring inom ett företag
har att fylla, och därtill ger en klar
och dagligen aktuell redovisning av
själva uppbörden. Det är alltså först
engångsåtgärder av olika slag och sedan
en fortlöpande arbetsuppgift med
en betydande pappersexercis, som jag
här icke i detalj skall försöka redovisa.

Hela denna redovisningsapparat måste
ju ofrånkomligen kosta pengar, och
den blir sammanlagt dyrare än den nuvarande.
Låt vara att kostnaden inte
blir så stor siffermässigt, om man slår
ut den på varje försäljning från ett företag
med stor omsättning, men den
finns där ändå. Förr eller senare måste
den samlade kostnaden slå igenom i
bilpriserna, och då blir det bilköparen,
som får betala inte bara omsättningsskatten
utan också dess indrivning. Jag
anser det vara en grundregel, att kostnaden
för skatteuppbörd bör påvila
det allmänna. Bilismen skall alltså inte
här än en gång komina i en oförmånlig
särställning.

Sedan är det också en statlig myndighet,
som skulle bli belastad genom
den föreslagna förändringen, nämligen
kontrollstyrelsen. Det skulle inte bli

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

någon liten uppgift för denna att hos
alla de vitt spridda inkasserande företagen
kontrollera både att omsättningsskatten
tagits ut på alla från fabrikanterna
och importörerna till bilförsäljningsföretagen
— detaljhandeln — försålda
vagnar och att den i varje särskilt
fall tagits ut till rätt belopp. Detta skulle
kräva en arbetsinsats och kostnader,
som inte fordras vid nuvarande uppbörd
genom länsstyrelserna. Det har ju
inte sagts, och inte heller visats, att
länsstyrelserna skulle göra några motsvarande
besparingar av arbetskraft, om
arbetet överläts till kontrollstyrelsen.
Uppbördsapparaten blir inte minskad
utan ökad.

Starka praktiska skäl synes mig alltså
tala mot en ändring av nuvarande form
för uppbörden, som dock bör kunna
kompletteras med ökat samarbete med
postgiro.

Den motivering, som framskymtat
både i propositionen och i utskottsutlåtandet,
nämligen att uppbördsförfarandet
skulle kunna förenklas genom
denna omläggning, är en felsyn. Det
samlade bestyret, vari måste inbegripas
såväl ett omfattande och detaljerat kontrollarbete
från kontrollstyrelsens sida
som de enskilda företagens merarbete,
blir större än om nuvarande ordning
med uppbörd vid registreringstillfället
hos länsstyrelserna bibehålies.

Men därtill kommer ett lika starkt
principiellt skäl. Om en skattskyldig —
det vill här säga bilköparen ■— kan erlägga
en utskyld direkt till en myndighet,
så bör man inte skjuta in en grupp
företagare som mellanhand. För bilköparen
är det ju — detta vill jag särskilt
framhålla — inte större besvär att som
nu betala omsättningsskatten samtidigt
med registreringsavgiften och den vanliga
bilskatten än att betala den vid
själva vagnköpet.

Jag vill alldeles särskilt understryka,
att vare sig man ger en fortsatt beskattning
namnet omsättningsskatt eller behåller
beteckningen accis, så är det

dock i sista hand bilköparen-konsumenten,
som skall betala den. Någon fördel
ur konsumentens synpunkt kan det icke
vara att skatten inräknas i detaljhandelspriset.
Detta intresse kan endast finnas
hos den som önskar dölja skattens
existens.

Vi har här ett nytt utslag av senare
års tendens att lägga på näringslivet
ett ständigt växande antal uppgifter av
olika slag. Jag vill erinra om företagarnas
betydande arbete med källskatteuppbörden.
Källskatten går emellertid
inte att ordna på annat sätt än som
skett. Men med omsättningsskatten på
bilar går det bra. Det är bara att fortsätta
som man gjort hittills.

Inte heller den av utskottet gjorda
jämförelsen med omsättningsskatt på
varor är riktig. De varor, som drabbas
av varubeskattningen, är ju inte
sådana varor, som före utlämnandet till
den enskilde förbrukaren registreras
hos myndighet. Bilhandeln är ett av
de områden, där ett annat och enklare
uppbördssystem än det som gäller för
varubeskattningen kan tillämpas just på
grund av registreringstvånget.

En del av det statistikarbete och liknande,
som ålagts företagare och företagarsammanslutningar
under senare år,
kan i vissa fall vara motiverad. Däremot
finns det mycket arbete, som staten
uppdragit åt näringslivet, men som
från de berörda företagens synpunkt
ter sig onödigt och verkar betungande
och irriterande. Till det senare slaget
av uppgifter får man nog räkna denna
omläggning av uppbörden av omsättningsskatt
på bilar. Det måste vara
olämpligt att belasta en näringsgren
med skyldigheten att i förskott inbetala
omsättningsskatt som är avsedd att
drabba de slutliga köparna. Det rör sig
om en kredittid av i runt tal en månad
och en kreditvolym av 12 miljoner kronor,
som undanhålles branschen i en
tid, då kreditrestriktionerna i särskilt
hög grad anstränger likviditeten.

Sammanfattningsvis kan anföras, att

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

det måste ligga i allmänhetens, näringslivets
och statsmakternas intresse att
tillse, att alla möjligheter att förenkla
och förbilliga den administrativa proceduren
tillvaratas. Inte minst torde
detta gälla skatteuppbörden. Man kan
inte finna annat än att riksdagen, om
man godtar denna målsättning, bör besluta
om en sådan förenkling av uppbördssystemet
för omsättningsskatt på
bilar, som reservanterna föreslagit i
den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
nr II, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Vad sägas skall, är väl
till största delen allaredan sagt. Flera
talare har övertygande argumenterat
mot en ytterligare förlängning av investeringsavgiften.
Inte minst var herr
Vigelsbos kritik av investeringsavgiften
mycket träffande — underligt bara att
hans anförande inte utmynnade i ett avslagsyrkande.

För min del skall jag be att få göra
några reflexioner i anslutning till praktiska
erfarenheter i mitt yrke, bankmannens.
Jag frågar: Hur påverkar investeringsskatten
den enskilde näringsidkarens
beslut beträffande en investering?
Att klargöra det för sig är, skulle
jag tro, lika viktigt som att komma med
allmänna teoretiska spekulationer om
vår samhälleliga balans.

Utan tvivel höll 1955 års investeringsavgift
tillbaka investeringar. »Låt oss
vänta ett år», hette det, »så sparar vi
12 procent på konstnaden. Högern och
folkpartiet är ju mot investeringsavgiften
och några av de stora gubbarna i
koalitionen har ju sagt att det bara är
fråga om 1955.»

Nu blev det ju emellertid förlängning
i december 1955 för ett år till. Hur reagerade
man då? Jo, i många fall fick
man svälja förtreten och söka finansiera
sin fördyrade anläggning. I andra
fall, där investeringsbehovet inte varit
så överhängande, har man skjutit fram

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

sin nyanskaffning till 1957. 12 procent
är inte så litet, varken i räntabilitetskalkylen
eller i likviditetsplanen. Mycket
framstående koalitionsherrar har
sagt sig både tro och hoppas, att investeringsavgiften
skall försvinna med utgången
av 1956, resonerade man.

Nu, herr talman, är tydligen majoriteten
beredd att förlänga den avgift,
som man tidigare förklarat att företagarna
inte skulle behöva räkna med för
1957. Hur kommer den enskilde företagaren
att reagera inför detta? Söker
man besvara den frågan, rör man sig på
gissningarnas mark men behöver ändå
inte tveka mycket.

Vad först beträffar de psykologiska
verkningar, som man har brukat tala
om att investeringsavgiften har, så vågar
man nog påstå, att en förlängning
för 1957 inte kommer att ge några positiva
resultat. Jag är rädd för att det enda
resultatet på det psykologiska planet
blir en ytterligare minskad tilltro
till ändamålsenligheten av den ekonomiska
politiken.

Den törnen anser man sig tydligen
beredd att ta för att nå något synnerligen
eftersträvansvärt samhällsekonomiskt
mål. Men når man det målet på
denna väg? Jag undrar om man inte försummat
att göra klart för sig, hur dagens
läge är för den genomsnittlige företagaren.

Kreditransoneringen har berövat honom
den värdefulla rörlighet, som tillfälliga
krediter innebär. Marknadens utarmning
gör att han knappast kan räkna
med några kapitaltillskott. 1957 års
skattebetalningar kommer efter fjolårets
riksdagsbeslut om höjd bolagsskatt
och skärpta avskrivnings- och lagervärderingsregler
att fresta på hans likviditet
mer än någonsin förr. I det läget,
herr talman, springer man inte åstad och
gör några investeringar i onödan, inte
ens om man skulle slippa de 12 procent,
som staten de sista åren debiterat ovanpå
entreprenörräkningar och leverantörfakturor
som lök på laxen!

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Detta är vad som gäller om det genomsnittliga
företaget. Visst finns det
sedan företag med en likviditet, som
gjort dem ganska motståndskraftiga mot
både kreditstopp och skattepress. Det
är mest fråga om ett relativt begränsat
antal företag med mycket god lönsamhet.
För deras del är en tolvprocentig
fördyring av anläggningen ofta inte avgörande.
Investeringen kommer likväl
till stånd.

Jag skulle alltså gissa, att det dämpande
inflytande, som investeringsavgiften
utövade 1955 och i viss mån i år,
inte kan påräknas för 1957. Också investeringsavgiften
förutan kommer företagen
att noga pröva sina investeringsönskningar.
På verkligt nödvändiga investeringar
kommer investeringsavgiften
å andra sidan — avtrubbad till sin
effekt genom upprepningarna — inte
att ha någon inverkan.

Om resonemanget är riktigt, kan jag
kanske som omdöme om den föreslagna
förlängningen av investeringsavgiften få
använda samma betyg som herr Sköld
1951 principiellt avgav om en år från
år upprepad investeringsavgift: den är
meningslös. Ja, meningslös är den som
konjunkturstyrande faktor. Den har reducerats
till en kostnadshöjande pålaga
på näringslivet och i sista hand på konsumtionen.
Den har blivit en av de
många kanaler, genom vilka kapital
slussas över från den enskilda sektorn
av samhällsekonomien till den allmänna.

En liten tröst för dem som anser investeringsavgiften
olämplig är att förordningen
redan nu är en skuta som
läcker som ett såll. Olika särintressen
har redan lyckats betänkligt fräta på
den generella karaktär, som bestämmelser
av detta slag måste ha, om det över
huvud taget skall vara någon mening
med dem. Att frigränsen höjs från
20 000 till 30 000 kronor sänker styrfarten
avsevärt. Skulle sedan till äventyrs
reservationen nr III under bevillningsutskottets
betänkande vinna bifall i dag,

så får man väl säga, att hela konstruktionen
av investeringsavgiften brakar
samman.

Just resonemanget i reservation nr III
är för övrigt mycket lärorikt som ett
konkret exempel på hur investeringsavgiften
verkar. Det talas om »en ekonomiskt
brydsam och tyngande situation»,
som det angivna företaget försättes
i genom den opåräknade förlängningen
av investeringsavgiften. Att avgiften
skulle medföra någon som helst
revidering av företagets investeringsplaner
ifrågasattes alls inte. Meningslösheten
i att söka använda det avtrubbade
investeringsavgiftsvapnet mot överkonjunkturen
demonstreras här tydligt och
klart.

Jag skall be att få sluta med en liten
summering. Att en ofta upprepad investeringsskatt
är meningslös, tycks
man vara ense om. Ändå föreslår man
nu förlängning för det sjätte året av sju
i rad.

Finansministern uttalade i fjolårets
proposition, att investeringsavgiften
»enligt sin natur måste verka generellt».
»Varje undantag från avgiftsplikten är
ägnat att minska de investeringsbegränsande
verkningarna», hette det. Och
motsvarande, skrev finansministern,
»gäller om det avgiftsfria beloppet skulle
höjas».

Och ändå föreslår man nu både ytterligare
undantag och en 50-procentig
höjning av frigränsen.

Vad så till sist beträffar dagens faktiska
läge, så är det inte så, att den samlade
företagarvärlden bara väntar på att
investeringsavgiften skall avskaffas för
att kasta sig över landets resurser. Långt
därifrån. Inom näringslivet lever man
under penningknapphetens kalla stjärna.
Vad som i dag investeras sker efter
en angelägenhetsprövning, som släpper
igenom bara vad som anses nödvändigt
för företagens fortbestånd, för att de
också i fortsättningen skall kunna sysselsätta
sina anställda och lämna bidrag
till vår samlade produktion.

Onsdagen den 21 november 195C

Nr 30

Så återkommer man till detta, att den
allmänna investeringsavgiften nu tjänar
enbart fiskaliska syften. Detta liar icke
varit riksdagens mening med avgiften.

Slutsatsen kan bli bara en: investeringsavgiften
bör inte förlängas.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Till denna allmänna
klagan, som i dag liksom så många
gånger förr förts fram om investeringsavgiftens
olämplighet och den inverkan
den har på näringslivets investeringsmöjligheter,
kan väl ändå fogas det tilllägget
att fakta ju säger oss, att även
om investeringsavgiften verkat under
en ganska lång tid, så har det likväl
skett en fortgående ökning av investeringarna.
Ser vi på utvecklingen mellan
1955 och detta år finner vi, att industriens
investeringar, såsom man
uppskattar dem i konjunkturinstitutets
höstrapport, kan väntas öka med 3—5
procent i företag som sysselsätter mer
än 50 anställda, och det är väl inte sannolikt
att den siffran nämnvärt förändras
om man tar industrien som enhet.
När vi ser att detta är utvecklingen,
borde väl ändå något av de många och
stora ord som förts fram om den mycket
starkt hämmande inverkan, som investeringsavgifen
anses ha, hänga i luften.
Men man kan naturligtvis sedan
utifrån allmänna utgångspunkter säga,
att även om investeringarna nu ökar
vore det önskvärt att de kunde öka i
snabbare takt och att investeringarna
inom näringslivet kunde få ta i anspråk
en större del av våra totala resurser än
de gör nu. Från näringslivets sida brukar
ofta understrykas, att den tid vi går
till mötes är en tid där man har anledning
att önska större investeringsomfattning
än nu. Man pekar på den fortskridande
tekniska utvecklingen, den
förestående arbetstidsförkortningen och
den hårdnande internationella konkurrensen.
Det iir emellertid av ett inte
obetydligt intresse att här göra jämfö -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

relser mellan det sätt på vilken näringslivet
presenterar sitt program, när
det sker genom icke politiskt engagerade
företrädare, och hur det presenteras
via högern och folkpartiet här i
riksdagen. När man från näringslivets
sida för fram den meningen att investeringarna
borde få en större volym av
våra samlade resurser än nu, ställer man
ju där bakom kravet på att konsumtionen
skall skäras ned, att de offentliga
icke produktiva investeringarna inte
skall få lov att ta i anspråk så mycket
som för närvarande sker. Det är ett
program som det kan råda delade meningar
om, men det är ett logiskt resonemang
där man är på det klara med
att om man vill söka gynna investeringarna
mera, måste det leda till återhållsamhet
på andra håll. Men hur ter det
sig när vi kommer över till de politiker,
som anser sig företräda näringslivet?
Jo, där möter vi i dag som alltid
den bilden, att det inte är fråga om
att gynna de enskilda investeringarna
genom att skära ned några investeringar
på det offentliga området, och att
det allra minst är fråga om att vidta
åtgärder, som leder till att konsumtionsökningen
bringas ned och ger ökat
utrymme för investeringar. Det finns
ingen logik i det resonemang, som oppositionen
för, och därför är det föga
trovärdigt, när man här talar om det
störa intresse man har för ökade investeringar
inom industrien.

Nå, vilken uppgift skall man då anse
att en investeringsavgift under 1957
skall fylla? Det har sagts här av flera
talare, att om man har en investeringsavgift,
som gäller under en lång följd
av år, får den inte någon större effekt,
och framför allt får den inte den effekten
att den verkar uppskjutande på de
investeringsobjekt som företagarna kan
ha. Till det vill jag säga, att om man
har en investeringsavgift som utgår
med hög procentsats och verkar under
kort tid, så blir dess effekt givetvis
sådan, att de som planerar investering -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

ar skjuter upp dem till en senare tidpunkt,
då den kortvariga investeringsavgiften
upphört att utgå. Men vi har
inte under något år, då investeringsavgift
utgått, haft en avgift av den karaktären.
I stället har avgiften utgått efter
ett lågt procenttal. Det har inte varit
12 % — som herr Regnéll sade — utan
i verkligheten har den stannat vid ungefär
hälften, om hänsyn tages till avdragsrätten
vid beskattningen.

Vi har sålunda inte haft en hög investeringsavgift
med chockartad verkan,
och företagarna har därför inte
uppskjutit investeringarna. Jag håller
för min del för sannolikt att investeringsavgiften
under hela den tid den
utgått har haft som väsentlig effekt den
verkan, som uppkommit genom den av
avgiften föranledda kostnadsfördyringen.
Därmed följer också, att det inte
finns anledning räkna med någon större
förändring i investeringsavgiftens verkningar,
om den nu fastställes att gälla
även under 1957. .lag tror det är fel att
här försöka betona, att det finns en
principiell skillnad mellan vad som
gällt tidigare och det som kommer att
gälla under 1957.

Så sade herr Regnéll, att det inte är
önskvärt att få någon belastning på
kostnadssidan. Herr Regnéll sade emellertid
också något annat, som det här
kan vara av intresse att beröra, nämligen
att investeringsavgiftens kostnadshöjande
effekt påverkar konsumtionspriserna,
vilket också återverkar på efterfrågan.
Om det är så att investeringsavgiften
fungerar på det sättet, kan jag
inte se att det har en verkan, som strider
mot vad näringslivets talesmän här
är ute efter. De vill ju ha just en fördyring,
så att konsumtionsökningen
hålles tillbaka.

Jag ställde nyss frågan vad investeringsavgiften
kan ha för uppgift under
1957, och jag svarade att den väsentliga
uppgiften torde vara att genom sin kostnadshöjande
effekt verka återhållande på
investeringarna. Därtill kommer emel -

lertid att avgiften givetvis fyller en väsentlig
funktion i vår ekonomiska politik
som helhet. Om vi nu, på hösten 1956,
minskar på de åtstramande åtgärder
som vidtagits på olika områden, så
kommer detta att leda till biverkningar,
när vi litet längre fram får överläggningar
om lönerna för det kommande
året. Från de stora löntagarorganisationerna
har nämligen icke någonting understrukits
starkare än angelägenheten
av att statsmakterna fortsätter med att
föra en hård ekonomisk politik och
skapa möjligheter för en balanserad
ekonomi och för realistisk utveckling
på lönesidan och därmed också på
kosumtionssidan.

Sedan vill jag också ta upp några
detaljfrågor.

En fråga är om undantagen från investeringsavgiften.
Jag ger herr Regnéll
rätt, när han säger att det blir
mycket besvärligt, om vi inte kan bibehålla
en i stort sett generellt verkande
investeringsavgift. Men om detta
inte bara är herr Regnélls personliga
uppfattning, utan om den har stöd också
inom herr Regnélls parti, så förvånar
jag mig litet över att man från högerhåll
vid varje tillfälle, då investeringsavgiften
är uppe till behandling, så
hårt försöker utvidga den krets av undantag,
som har gällt från början. De
förslag till uppmjukningar som lagts
fram har ju inte hämtats upp ur intet.
De har kommit till beroende på den
opinion som bildats och som framhållit
att förhållandena på vissa områden är
så känsliga att investeringsavgift icke
borde utgå. När uppmjukningar nu
göres, är det riktigt att de i första hand
tar sig generella uttryck, i detta fall
så, att det avgiftsfria beloppet ökas från
20 000 till 30 000 kronor.

Beträffande övriga framförda yrkanden
om undantag är det — just med
den motivering herr Regnéll själv anfört
— berättigat att inte nu gå dem till
mötes. Det kan emellertid vara så att
investeringsavgiften för vissa nystartade

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

företag kan ha sådan effekt, att den
framstår som särskilt oläglig. Att utan
undersökning av konsekvenserna av en
uppmjukning göra ändringar kan emellertid
inte vara motiverat. Jag tror att
vi principiellt måste vidhålla, att så
länge investeringsavgiften gäller, måste
den verka så långt möjligt generellt.

Herr talman! Till sist bara några ord
rörande den omläggning av investeringsavgiften
på motorfordon till en
skatt, som nu föreslås.

Det har gjorts invändningar mot att
en punktskatt av denna karaktär införes,
och jag har själv vid ett tidigare
tillfälle sagt, att i och för sig är punktskatter
inte önskvärda. Jag tror emellertid
att det finns anledning att göra
ett undantag från den principinställningen
just när det gäller punktskatter,
som har till uppgift att hålla tillbaka
en efterfrågan, vilken med hänsyn till
de materiella och ekonomiska resurserna
är alltför hög. Lika väl som vi har
en punktskatt liggande på elkraften,
därför att vi funnit att det på detta
område inte är möjligt att helt tillgodose
önskemålen om utbyggnader i den
takt som konsumtionen växer, lika väl
är det nu lämpligt att ha en punktskatt
liggande på motorfordonen. En sådan
punktskatt fyller uppgiften att något
hålla tillbaka efterfrågan på motorfordon,
och genom att pengarna går in
i en totalbalanserad budget håller den
samtidigt tillbaka den samlade efterfrågan.

Det har emellertid gjorts gällande, att
pengarna icke bör tillföras den allmänna
budgeten utan liksom hittills bör
komma vägväsendet till godo. Man liar
då också velat ge uttryck åt den meningen,
att om inkomsterna av denna
punktskatt gick till vägväsendet, skulle
det vara möjligt att i stor omfattning
och på kort tid bygga ut detta.

Men det är väl inte flera skäl som
talar för att en punktskatt på motorfordonen
skall användas till ett speciellt
ändamål än dem som skulle kunna an -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

föras för ett sådant system när det gäller
övriga förekommande punktskatter.
Skatterna får väl gå in i den allmänna
budgeten, och sedan blir det på vanligt
sätt riksdagens sak att pröva, på vilka
områden pengarna skall ges ut.

Vad beträffar resonemanget att möjligheterna
att bygga ut vägväsendet
skulle öka betydligt, om de influtna
skattemedlen avsattes just till vägändamål,
vill jag bara göra det konstaterandet,
att vi redan har mycket pengar
reserverade för vägväsendet, men vi kan
inte använda dem i full utsträckning
på grund av att vi saknar de materiella
resurserna. Detta är alltså inte endast
en fråga om pengar, utan det är också
en fråga om avvägningen mellan konsumtion
och investeringar på olika områden.
Oppositionen har, som jag sagt,
inte lagt fram några förslag, hur en
enda vägmeter mera skulle kunna byggas,
om pengarna avsattes till vägändamål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson framförde
den uppfattningen, att investeringsavgiften
under den tid den funnits
inte lett till ett uppskjutande av investeringarna
i annan mån än att den verkat
kostnadshöjande. Detta uttalande
står, herr Henriksson, i mycket skarp
kontrast till tidigare yttranden från regeringshåll.
Jag vill erinra om att finansministern
i december 1951 uttryckte
som sin mening, att om vi inte
bestämmer oss för en tidsbegränsning
vore avgiften meningslös. Detta kan
synas vara hårda ord, men jag tror att
det var en riktig bedömning. Avgiften
bör inte på detta sätt förlängas att gälla
det ena året efter det andra.

Herr Henriksson säger, att vi bör
inte nu lätta på den restriktiva politiken,
ty det kunde på ett olämpligt sätt

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

påverka avtalsförhandlingarna. Jag
tror för min del inte, herr Henriksson,
att det skulle vålla några svårigheter,
om man tog bort investeringsavgiften
och samtidigt talade om för löntagarna,
att investeringsavgiften är kostnadshöjande
och till nackdel också för dem.

Så vill jag fråga herr Henriksson:
Menar herr Henriksson att investeringsavgiften
skall bli permanent, eller i
vilket läge vill herr Henriksson eljest
att vi skall ta bort investeringssavgiften? Herr

EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson gjorde
gällande, att de politiker som representerar
industrien inte hade kommit med
några förslag till en annan fördelning
av de tillgängliga resurserna än dem
som för närvarande tillämpas. Men det
är fel. Vi har många gånger påpekat,
att vi vill att en minskning företas av
de allmänna investeringarna, så att större
möjligheter skapas för industriens
investeringar. Dessutom har det flera
gånger påpekats, såsom jag försökte
framhålla i mitt tidigare anförande, att
också konsumtionen måste begränsas -—
det har gjorts på tok för litet för att
åstadkomma en sådan begränsning.
Konsumtionen måste minskas för att en
ökning av de privata investeringarna
skall kunna komma till stånd, investeringar,
som vi är ense om vore lämpliga
och lyckliga om de komme till stånd.

Det sades nyss att man, om man utvidgar
undantagen från beskattningen,
åstadkommer svårigheter för investeringarna
i allmänhet. Orsaken till att vi
vill utvidga området för undantagen är
emellertid att vi vill få bort de dåliga
verkningarna av beskattningen, att vi
vill genomföra en förbättring på de
områden som är mest känsliga.

Genom att ändra namn på en beskattning
och kalla den för en omsättningsskatt
ändrar man ju inte ändamålet med
pengarnas användning. Motorismen har
sedan långt tidigare haft löfte om att

pengar som skall tas från motorismen
skall användas till vägarna. Att vi för
ögonblicket inte kan använda dem på
detta sätt är beklagligt, men de kan ju
ligga tills det kanske kommer tider då
vi kan få användning för dem.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson lär ha
framhållit som ett positivt drag hos
investeringsavgiften, att den skulle komma
att verka fördyrande på företagens
investeringar under kommande år. Där
är väl ändå herr Henriksson bunden
av nationalbudgetens formler, och han
ser för litet till de faktiskt föreliggande
förhållandena. Det faktiska läget är att
det svenska näringslivet för närvarande
inte har ett sådant handicap i det internationella
konkurrensloppet att det
är lämpligt att belasta det ytterligare.

Man behöver bara erinra om de svårigheter
och kostnadsökningar som
bränslekrisen och övergången till fossila
bränslen kommer att innebära för
många svenska företag. Dessa svårigheter
har tyvärr redan tvingat fram permitteringar
av anställda. Att förstärka
denna tendens genom statliga åtgärder
kan inte vara rimligt.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll var uppenbarligen
inte inne när jag höll mitt
anförande. Jag berörde också frågan
om den internationella konkurrensen
och investeringarna på längre sikt. När
jag har sagt att investeringsavgiften för
nästa år genom sin kostnadshöjande effekt
kan hålla tillbaka något av de investeringar
som eljest skulle komma till
stånd så är det alltså sagt mot bakgrunden
av det ekonomiska läge vi har just
nu och nödvändigheten av att vi på
olika områden för en hård ekonomisk
politik bland annat därför att det utan
en sådan icke är möjligt att hålla inkomstutvecklingen
inom en sådan ram
som vår ekonomi kan tåla.

Till vad herr Kristensson anförde vill

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

jag bara säga att jag inte tror att det
finns några grundläggande motsättningar
mellan det jag anförde och det som
tidigare kan ha sagts om investeringsavgiften.
Jag har aldrig utgått ifrån något
annat än att meningen med investeringsavgiften
från början har varit att
den skulle verka uppskjutande på investeringarna,
men vad jag sade var att
den sannolikt icke har fått denna verkan
beroende på att den har utgått med
ett alltför lågt procenttal. En investeringsavgift
som skulle verka uppskjutande
måste sannolikt utgå med ett väsentligt
högre belopp än de omkring sex
procent som ofta blir nettot sedan man
har tagit hänsyn till avdragsmöjligheterna
vid beskattningen.

Herr Edström säde, att visst har väl
högern förordat att man skulle hålla tillbaka
de allmänna investeringarna och
velat medverka till att konsumtionen
inte skulle öka alltför mycket. Men har
högern verkligen gjort detta? Om man
studerar de förslag som har framförts
av högern blir väl helhetsbilden närmast
den, att dessa förslag i mycket liten
utsträckning skulle kunna påverka
de totala allmänna investeringarna, och
när det gäller konsumtionen har ju i
varje fall de förslag som vi har mött här
i kammaren alltid haft den karaktären,
att de skulle bidra till att öka konsumtionen
genom långtgående skattelättnader.

Herr VIGELSBO (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson sade
att det inte skulle byggas en enda meter
väg mera även om mera medel skulle
kunna ställas till förfogande. Hur det
därvidlag förhåller sig med de stora
autostradorna känner jag inte till, men
jag vet hur det förhåller sig med bygdevägnätet.
Man har begärt att få låna
vägdistriktens maskiner, och det får
man givetvis. Det har emellertid visat
sig, att det inte funnits medel för att
bekosta förbättringar av dessa utfarts5
— Andra kammarens

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

vägar, så att de kunde överföras till allmänt
underhåll. Detta behöver inte inkräkta
på arbetskraften, ty det finns
ju småbrukare och liknande efter vägarna,
som skulle kunna fullgöra arbetet,
men de vill naturligtvis ha en liten
ersättning för det. På detta sätt
skulle ingen arbetskraft tas från den
löpande verksamheten. Följaktligen är
resonemanget inte riktigt.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller bestämt,
herr Henriksson, den uppfattningen,
att det här ifrån regeringspartiernas
sida — framför allt på socialdemokratiskt
håll — skett en glidning i argumentationen
för investeringsavgiften.
Förut har man varit mycket mån om
att betona, att denna skulle föranleda
ett uppskov genom sin kortvarighet.
Nu talar man i stället om att den skall
föranleda uppskov, därför att den är
en kostnadshöjande faktor. Jag citerade
tidigare i dag ett uttalande om
investeringsavgiften av bondeförbundets
andrakammarledare, herr Pettersson
i Dahl, under remissdebatten nu i
höst. Han yttrade då: »Permanentas
den, är den enbart kostnadshöjande,
och det kan inte få ske.»

Nej, herr Henriksson, just detta att
man går in för argumentationen, att
investeringsavgiften är en kostnadshöjande
faktor och för den skull bör
behållas, gör att jag blir oroligare inför
framtiden. Det är också därför jag
ställt frågan till herr Henriksson: Är
det meningen att permanenta denna
avgift, eller under vilka omständigheten
vill herr Henriksson att den skall
tas bort? Jag betraktar nämligen investeringsavgiftens
kostnadshöjande effekt
som en skadlig företeelse, ty den
håller tillbaka produktionen och konkurrensförmågan,
detta hämmar exporten
och befrämjar importen. Enligt
min mening bör man ompröva rege -

protokoll 1956. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

ringspolitiken för att på andra vägar
få till stånd bl. a. en bättre balans i
vår utrikeshandel.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Vigelsbo talade
om ökade medel, väl närmast för att
bygga ut bygdevägarna. Hör detta ihop
med frågan om var de pengar, som nu
kommer från punktskatten på bilar,
skall redovisas, om de skall gå till vägväsendet
eller till den allmänna budgeten?
Nej, det är inte detta herr Vigelsbo
talar om utan snarast frågan
om hur man vill fördela de resurser
som redan står till vägväsendets förfogande.
Den saken får tas upp, när man
håller på med denna del av problemet.

Vad jag sagt är att vi nu har så mycket
pengar till vägväsendet, att det inte
finns möjlighet att använda dem, därför
att våra materiella resurser inte
tillåter deras fulla utnyttjande i det
nuvarande ekonomiska läget.

Herr Kristensson i Osby vill jag endast
svara, att de synpunkter, som jag
här anfört om hur investeringsavgiften
har verkat, inte alls är nya. Jag har
framlagt dem flera gånger tidigare och
också varit med om att motionera, just
när investeringsavgiften första gången
kom till, om en väsentligt högre avgift,
för att den skulle få den uppskjutande
verkan, som då utgjorde det främsta
motivet för dess införande.

Herr Kristensson ställer frågan: »När
skall investeringsavgiften avskaffas?»
Denna fråga kan väl inte besvaras på
annat sätt än de som ställts om den
ekonomiska politiken i övrigt. Investeringsavgiften
har ju inte tillkommit
för att utgöra ett självändamål utan
för att vara en sten i vårt bygge för
att hindra alltför starka inflationstendenser.

Sedan vill jag, herr talman, begagna
tillfället att ge också herr Edström ett
svar på hans fråga om hur punktskatten
på bilar skall utnyttjas. Han säger, att

om den nu övergår från att ha varit
en investeringsavgift till att i stället
bli en indirekt skatt, bör detta inte förändra
användningen av de influtna
medlen. Hur skulle herr Edström se på
samma sak, om vi hade en allmän omsättningsskatt?
Skulle då alltjämt de
pengar som kommer från bilarna särredovisas?
Skulle vi ha en hel rad av
specialbudgeter för användningen av
de medel, som inflyter genom skatter
av detta slag? Är det inte i stället rimligt
att det som kommer in i form av
indirekta skatter går in i den allmänna
budgeten?

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Nu har vi inte någon
allmän omsättningsskatt, herr Henriksson.
Om det hade legat ett förslag om
sådan på bordet, skulle vi lättare ha
kunnat ta upp saken till diskussion.

En allmän omsättningsskatt, som träffar
alla över lag, kommer säkerligen
att ligga utanför den speciella punktskatten
på bilar, och därför är jag rädd
att vi får bådadera en gång i tiden,
när herr Henriksson kanske kommer
fram med sitt förslag. För den skull
finner jag det riktigt, att den speciella
omsättningsskatten på bilar skall tillföras
de ändamål, som det redan tidigare
har givits uttryckliga löften om
att den skulle användas till.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! De svenska företagens
konkurrens med utlandet är mycket
hård. Det möter stora svårigheter för
den svenska industrien att göra sig gällande
på världsmarknaden. Redan våra
i förhållande till utlandet i allmänhet
höga löner och de små serier, som den
svenska industrien vanligen måste arbeta
med, utgör ett handikapp. Vårt
mest effektiva medel att motverka detta
är ökad rationalisering. Detta förutsätter
emellertid investeringar och åter
investeringar. Det är då anmärkningsvärt
att regeringen år efter år reser hin -

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

der för investeringar som allmänt anses
nödvändiga för att genomföra den
rationalisering som måste vidtagas för
att trygga vår export.

Inom fackföreningsrörelsen är man
däremot fullt medveten om att utvecklingen
kräver allt större medel för industriella
investeringar — detta enligt
ett uttalande som Landsorganisationens
ordförande herr Geijer nyligen gjort.
Om detta är, sade han, arbetsmarknadens
parter fullt eniga, och han tilläde,
att investeringarna måste bli ganska
höga. Han konstaterade emellertid att
resultatet blir ett helt annat när dessa
problem presenteras på det politiska
planet. Då verkar dissonanserna och
avståndet betydligt större än när det
är fråga om reella debatter mellan arbetsmarknadens
parter. Detta kanske
kan få vara en tankeställare för herr
Henriksson med anledning av vad han
nyss sade om näringslivet och de politiker
som i allmänhet företräder dess
intressen här i riksdagen.

För egen del vill jag sammanfattningsvis
understryka att om vi vill upprätthålla
vårt välstånd och helst öka levnadsstandarden,
då måste möjligheter
skapas för att genom rationaliseringar
öka förutsättningarna för en framgångsrik
konkurrens med utlandet.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid den principiella sidan
av saken. Tyvärr kommer riksdagen
naturligtvis att antaga förslaget om
investeringsavgift. För att emellertid
undgå de mest framträdande orättvisorna
har reservanterna framlagt vissa
förslag till ändringar, och jag skulle
här vilja något närmare beröra dessa.

I reservation II) möter vi för det
första ett förslag om undantagsbestämmelser
när det gäller investeringar föranledda
av offentlig myndighets åläggande.
Det förefaller ovillkorligen
märkvärdigt att investeringar, som
måste företas på grund av ett åläggande
från en officiell myndighet och som
inte kan uppskjutas, skall beläggas med

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

investeringsavgift. Vad vi här syftar på
är sådana ålägganden som göresavjärnvägsinspektionen,
fartygsinspektionen,
yrkesinspektionen, hälsovårdsnämnder,
för att ta några exempel. Vi begär att
investeringar, som föranledes av offentlig
myndighets åtgärd, inbegripet återanskaffande
av tillgång som myndighet
utdömt, skall befrias från investeringsavgift.

För det andra har vi i reservationen
tagit upp frågan om ersättningsanskaffningar.
Enligt det i propositionen framlagda
förslaget skall vid ersättningsanskaffningar
investeringsavgift beräknas
på den totala kostnaden, dock att
vid direkt byte av likartade tillgångar
avgift endast skall beräknas på erlagd
mellanskillnad. Detta stadgande medför
att investeringsavgiften även drabbar
sådana investeringar som är nödvändiga
för produktionsapparatens vidmakthållande.
Vi anser att en sådan konsekvens
i möjligaste mån bör undvikas.
Syftet nås, om vid ersättningsanskaffningar
av maskiner eller inventarier
avdrag får göras för den utrangerade
tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta värde inte kan
visas, det belopp som erhålles vid försäljning
av tillgången. Reservationen innehåller
sålunda ett förslag härom.

För det tredje gäller reservationen
avgiftsbefrielse för investeringar i säkerhetsanläggningar
vid tågdrift. För
min del har jag redan tidigare motionerat
om att de enskilda järnvägarna i
detta avseende skulle bli likställda med
statens järnvägar och sålunda få konkurrera
på lika villkor, men dessa förslag
har alltid avböjts. I år har utskottet
tillmötesgått denna önskan så till
vida att man endast undantar rullande
materiel som inte uteslutande avses för
godsbefordran. För den oinvigde kan
detta synas rätt märkligt, men tanken är
den att eftersom det utgår investeringsavgift
för lastbilar, bör också de enskilda
järnvägarna betala investeringsavgift
för den rullande materiel som

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

användes vid godsbefordran. Det är
onekligen rätt logiskt, men jag anser att
tanken borde ha fullföljts litet längre
och att man sålunda bort vara mån om
att järnvägstrafik och landsvägstrafik
även i övrigt skulle bli någorlunda likställda
i konkurrensavseende. För närvarande
fordras det ganska långtgående
säkerhetsanordningar för att järnvägarna
skall få upprätthålla tågdriften,
och särskilt är detta besvärligt när det
gäller den annars mycket enkla rälsbusstrafiken.
Landsvägstrafiken behöver
däremot inte vidkännas kostnader
för några säkerhetsanordningar, och
järnvägarna har alltså ett handikapp
härvidlag. Det hade därför varit rimligt
att även säkerhetsanordningarna
vid tågdrift undantages från investeringsavgift.

Vår reservation på denna punkt avser
sålunda en utökning av utskottets
förslag dithän, att inte bara rullande
material, som icke avses för godsbefordran,
utan även säkerhetsanordningar
vid järnvägarna skall vara undantagna
från investeringsavgift.

För det fjärde avser reservationen
vidgad avdragsrätt för erlagd investeringsavgift.
I flera motioner har erinran
gjorts mot bestämmelserna rörande
avdragsrätten för erlagd investeringsavgift,
vilka i propositionen föreslås
förlängda utan ändring. I samtliga motioner
har påtalats att de gällande bestämmelserna
missgynnar sådana företag,
vilka på grund av förlust eller otillräcklig
vinst inte kan utnyttja avdragsrätten,
d. v. s. i främsta rummet nystartade
företag. Motionärerna har i allmänhet
förordat den lösningen att den
tid, varunder avdraget får göras, skall
förlängas. Det föreligger olika motioner
i den riktningen, bland annat en motion
av herr Sköld, låt vara att den något
avviker från övriga motioner. Även
herr Sköld påtalar emellertid de orättvisa
verkningarna av nu gällande bestämmelser
och föreslår en förlängning
av tiden för avdragsrättens utvidgande,

men med den betydelsefulla skillnaden
att därest en skattskyldig för ett visst
år endast kunnat utnyttja avdragsrätten
till den del som t. ex. motsvarar den
skattskyldiges till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomst, så skall den för
samma år icke utnyttjade avdragsrätten
vid den statliga inkomsttaxeringen gå
förlorad. Det är således den stora skillnaden
gentemot de övriga motionerna.
I dessa har någon sådan uppdelning och
begränsning av avdragsrätten inte
gjorts, utan i stället förordats, att till
varje del avdragsrätten för avgiften inte
kunnat utnyttjas skulle den få avdragas
vid taxeringen under de följande fem
åren, så länge den outnyttjade delen
förslår, och detta vid taxeringen till
både statlig och kommunal inkomstskatt.

Utskottet har nu tillstyrkt herr Skölds
motion. Vi reservanter anser, att det är
rättvist och rimligt att i stället gå på de
övriga motionerna och har således föreslagit
följande formulering av tillägget
till paragraf 10: »Avgiftsskyldig som
erlagt investeringsavgift men vars förvärvskälla
under året visat förlust eller
så ringa överskott, att han vid beräkning
av nettointäkten av densamma ej
kunnat utnyttja avdragsrätten, må tillgodogöra
sig det resterande avdraget
senast vid 1962 års taxering.»

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservation nr II) av
herr Kristensson i Osby m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall inskränka
mig till bara några få reflexioner. Jag
tycker att den diskussion, som förts
här och som i stor utsträckning varit
en upprepning av vår diskussion i detta
ämne förut, inte ger anledning till
något längre inlägg.

Av den diskussion som förts framgår
alldeles klart, att om vi i dag skulle
följa oppositionens förslag och avskaffa

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

både investeringsavgiften och bilaccisen,
då skulle det under nuvarande
ekonomiska förhållanden bli en ökad
spänning i samhällsekonomien som
knappast kan vara försvarbar. Reservanterna
har talat om kostnadsfördyringen,
och herr Sjölin och några
andra talare var inne på frågan om
konkurrensen från andra länder. Dessa
synpunkter måste emellertid vika eftersom
vi inte kan bortse från den huvudsakliga
följden, nämligen att det skulle
bli en sådan ökad spänning i samhällsekonomien
att vi får en fortsatt penningvärdeförsämring.

Enligt min mening är det klart —
något som också underströks av herr
Sundström — att själva den uppskjutande
effekten blir mindre om man
fortsätter med den extra beskattningen
en längre tid. Ett återhållande moment
finns dock kvar, vilket gör att den som
ämnar investera måste gradera sina
investeringsprojekt noggrannare. Om
man tar bort dessa extra skatter blir
det ingen annan effekt än om man
t. ex. sänker räntan. Detta glömmer
man alldeles bort ifrån oppositionens
sida när man rekommenderar en lättnad.
Folkpartiet säger t. o. m. att det
inte finns något konjunkturpolitiskt
skäl att behålla skatten. Detta påstående
tror jag emellertid inte att man
har möjlighet att bygga under med
några bevis.

Herr Sjölin var också inne på tanken
att alla är överens om att investeringarna
måste öka. Han citerade LO:s
nuvarande ordförande Geijer och sade,
att det är nödvändigt att öka investeringarna
om man skall kunna fortsätta
med att öka produktionen och höja
levnadsstandarden. Jag vill dock säga,
herr Sjölin, att det nog är felaktigt att
adressera herr Geijers uppmaning —
ett uttalande som gällde skillnaden vid
diskussioner mellan arbetsmarknadens
parter och diskussionen på det politiska
planet — till oss. Det är nog
bättre att ställa adressen till det egna

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

partiet. Oppositionen brukar ju i regel
— och det gjorde herr Sjölin också —
göra gällande, att det är den som
framför allt företräder näringslivets
intressen. De förslag som oppositionen
lagt fram — herr Henriksson sade det
också för en stund sedan — går i regel
i en alldeles motsatt riktning. Förslaget
här i dag om att ta bort den extra beskattningen
på bilarna — således inte
gå med på omsättningsskatten på 12
procent — kan väl inte resultera i ett
ökat utrymme för investeringar inom
näringslivet. Benägenheten att köpa bilar
är ju tillräckligt stor ändå. Om man
skulle göra det billigare skulle väl
människorna köpa ännu flera bilar, och
då kan jag inte tänka mig att det skulle
bli något större utrymme för investeringar
som är nödvändiga inom näringslivet
för rationaliseringen av industrien.
Utrymmet skulle tvärtom bli
mindre, eftersom det alltid finns en
gräns för våra resurser, som man inte
kan överskrida. Jag anser således, herr
talman, att oppositionens förslag om att
slopa investeringsavgiften och omsättningsskatten
på bilar inte är något alternativ
till regeringens förslag utan
bara ett vanligt nejsägeri.

Sedan skall jag säga några ord om
en del detaljer, som herr Sjölin varit
inne på nu sist. De uppmjukningar,
som bevillningsutskottet föreslagit bl. a.
beträffande en del rullande materiel
inom de enskilda järnvägarna, borde
ha gått längre, ansåg han, så att man
även hade undantagit godstrafiken från
avgiftsplikt. Han medgav dock, att lastbilarna
och deras berättigade krav på
befrielse då komme i blickpunkten.
Men, ansåg han, landsvägarna behöver
inte några säkerhetsåtgärder. Är det
alldeles riktigt, herr Sjölin? Om man
inte tvingades att ta hänsyn till säkerhetskrav
beträffande landsvägstrafiken,
skulle man ju kunna bygga landsvägarna
betydligt billigare, än man gör nu,
då man bygger dem så att de fyller
höga anspråk just ur säkerhetssyn -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

punkt. Det är ganska felaktigt att generalisera
och säga, att järnvägsdriften
har väldigt stort behov av säkerhetsanläggningar
men att landsvägsdriften
inte har detta.

I jämförelse med herr Skölds motion
om avdragen för erlagda investeringsavgifter
ger reservanternas förslag, säger
herr Sjölin, större rättvisa och innebär
en uppmjukning. Javisst, det innebär
en uppmjukning så långt, att vederbörande
efter eget skön finge bestämma
vilket år det kunde passa bäst
att göra avdragen. Det har inte bevillningsutskottet
velat gå med på. Utskottet
har ansett, att finns det utrymme
att göra avdrag för investeringsavgiften,
skall det utnyttjas. Valfrihet skulle
inte bara bli en lättnad för den som
har svårigheter utan dessutom ge möjlighet
för skattskyldiga att justera
skattetrycket olika år på det sätt som
vederbörande anser mest lämpligt.

Herr talman! Alla förslag till uppmjukningar
tycker jag bär vittne om
att i varje fall bevillningsutskottet när
det behandlade detta ärende inte hade
någon önskan att behålla de extra pålagorna
längre än som är alldeles nödvändigt
ur samhällsekonomisk synpunkt.
Jag tror att alla — även reservanterna
— måste vara överens om att
vi inom bevillningsutskottet försökt att
granska alla förslag för att se om det
skulle finnas några möjligheter att gå
ytterligare ett stycke för att göra uppmjukningar
utan att syftet med investeringsavgiften
alldeles spolieras. Men
tyvärr har det i dagens läge inte varit
möjligt att komma längre än utskottet
gjort. Med detta ber jag att få yrka
bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! På järnvägarnas förhållanden
kan man i detta sammanhang
anlägga två aspekter. Dels kan man
tänka på kravet på konkurrens på lika

villkor mellan enskilda järnvägar och
statens järnvägar, dels kan man tänka
på kravet på lika villkor för järnvägstrafik
och landsvägstrafik. Jag gav ett
erkännande åt utskottet för att det undantagit
järnvägarnas godsbefordran
från skyldigheter att betala investeringsavgift,
därför att villkoren för
järnvägs- och landsvägstrafik då skulle
bli mera lika. Men jag framhöll också,
att järnvägarna ändå har ett stort handikapp
genom de stränga föreskrifter
som gäller beträffande säkerhetsanordningar
och som det inte finns någon
motsvarighet till beträffande landsvägarna.
Det är klart att man måste iaktta
försiktighet även när det gäller
landsvägstrafik, men det finns inga särskilda
anläggningar för detta, som motsvarar
järnvägarnas anläggningar för
bevakning och passning av stationer,
semaforer, signaler, växelkontroll och
en massa andra sådana saker, som är
en pålaga på järnvägarna. Om det vore
riktigt borde järnvägarna befrias från
investeringsavgift för nyanskaffningar
av sådana anläggningar.

Herr EDSTRÖM (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander och
herr Sundström har tidigare flera gånger
återkommit till likheten mellan räntan
och investeringsavgiften. Men det
är mycket stor skillnad mellan räntan
och investeringsavgiften. Här beslutar
vi att denna avgift skall tagas ut under
lång tid framåt, medan räntan däremot
ju kan ändras från dag till dag om förhållandena,
kanske på grund av den
yttre situationen, kräver detta. Man kan
inte dra en parallell mellan dessa båda
åtgärder.

Att ett borttagande av investeringsavgiften
och bilaccisen skulle vara ett
incitament till en ökning av samhällets
utgifter över huvud taget och alltså
medföra en skärpning av inflationen
anser jag icke. Investeringsavgiften har
inte någon fördröjande utan endast en

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

fördyrande inverkan. I stället kommer
dess borttagande sparandet till godo,
och det är ett sparande som vi försöker
åstadkomma och som vi har velat underlätta
på allt sätt. Det finns större
möjligheter till sparande i samhället,
om investeringsavgiften tages bort.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Som svar på herr Edströms
påpekande, att det är stor skillnad
mellan en investeringsavgift och
räntan, vill jag framhålla att jag endast
har sagt att investeringsavgiften
och räntan är jämställda i så måtto, att
en höjning av räntan höjer kostnaderna
liksom också investeringsavgiften höjer
kostnaderna. Beträffande själva mekanismen
har jag ingen anledning att bestrida
herr Edströms uppgift att man
snabbare kan ändra räntan, därom råder
inga delade meningar. De båda åtgärderna
är precis likadana till sina
verkningar beträffande kostnaderna,
och det var detta som jag framhöll.

Apropå herr Sjölins reflexioner rörande
landsvägstrafikens kostnader vill
jag bara erinra om att exempelvis lastbilägarna
ju får vara med och betala
kostnaderna för de vägar som bygges
för att de skall bli så bra som möjligt ur
säkerhetssynpunkt.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Får jag fråga herr Kärrlander, om
inte järnvägarna betalar kostnaderna
för själva banan i analogi med de bidrag
bilar och bussar betalar för landsvägarna? Herr

ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Då man nu diskuterar
frågan om att ännu en gång förlänga
eller inte förlänga giltighetstiden för
investeringsavgiften vill jag i anledning
av den motion jag har väckt i denna
kammare klart deklarera att jag tror,
att denna avgift i dagens situation inte

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

har någon konjunkturdämpande uppgift
att fylla.

När investeringsavgiften infördes
första gången sade man, att detta är
ett medel att dämpa investeringslusten.
Genom investeringsavgiftens chockverkan
skall man förmå folk att uppskjuta
sina investeringar till en senare tidpunkt,
då vårt ekonomiska läge ur investeringssynpunkt
är fördelaktigare.

Jag kan instämma i att en investeringsavgift
kan ha en sådan chockverkan
och kan vara ett instrument att för
en kortare tid påverka det ekonomiska
livet. Men om man gör investeringsavgiften
beständig, så förtas denna chockverkan.
Det är väl nu tredje gången
vi är beredda att förnya investeringsavgiften,
och då kan man påstå, att åtgärden
helt och hållet har mist sin
chockvérkan. Jag tror att om en investeringsavgift
skall ha effekt, får
dess verkningstid inte vara så värst
mycket längre än ett år eller kanske
högst ett och ett halvt år.

Om man nu bibehåller investeringsavgiften
är den endast en kostnadsfördyrande
faktor, och det är väl ingen
som påstår, att en fördyring av produktionen
— man måste ju inkalkylera
i produktionens slutpris även kostnaden
för investeringsavgiften —- kan
verka inflationsdämpande. Detta måste
tvärtom vara inflationsdrivande, och
det är detta skäl, herr talman, som har
gjort att jag anser att ett avslag på
förslag om förlängning av investeringsavgiften
är motiverat.

Jag vill i detta Sammanhang även beröra
några andra synpunkter. De som
hävdar att investeringsavgiften skulle
behövas anser att vi för närvarande
har ett inflationstryck, en överkonjunktur
som måste dämpas ned. Jag tror
att man på det hållet ser en smula ensidigt
på detta problem. Det är väl i
alla fall på det sättet att om efterfrågan
på varor och tjänster är större än
tillgången, då har man ett inflationstryck.
Det finns då enligt min uppfatt -

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

ning tre vägar att välja på för att
komma ur en sådan situation. Man kan
stimulera produktionen så mycket att
tillgången på varor blir tillräcklig. Man
kan rationalisera produktionen så mycket
att man har möjlighet att genom
investeringar minska efterfrågan på
tjänster. Man kan slutligen också dämpa
efterfrågan genom att med lämpliga
åtgärder minska anspråken från konsumtionssidan,
eller man kan pröva en
kombination av båda dessa åtgärder.
Kanske är det den tredje metoden som
kräver de minst radikala åtgärderna,
då den genom en fördelning på båda
sidorna skapar möjlighet att snabbare
uppnå ett jämviktsläge.

Här har väl alla partier lika stort
ansvar, ty såvitt jag kan bedöma har
det inte framlagts något verkligt klart
program. Man går omkring problemets
kärna som katten kring het gröt. Det
är omtanken om väljarna som spelat
den största rollen, och man vågar därför
inte tala rent språk. Jag har från
denna talarstol vid ett par tidigare tillfällen
efterlyst, om det inte vore möjligt
för de fyra demokratiska partierna
att gemensamt samsas om en ekonomisk
politik i detta land, på samma sätt
som man lyckats samsas om en försvarspolitik
som är lyft över partigränserna
och en jordbrukspolitik som i
stort sett också är lyft över partistriderna.
På tal om försvarsfrågan vet vi,
att möjligheterna att åstadkomma ett
effektivt försvar i hög grad är beroende
av att vi har ett starkt ekonomiskt läge
och ett väl rustat näringsliv. Dessa frågor
bör därför kunna sammankopplas.
Det tycks emellertid hittills ha varit så,
att man försökt använda den ekonomiska
politiken såsom argument i den
partiskiljande propagandan.

Jag ser att herr finansministern har
kommit in i kammaren, och jag vill då
framhålla att jag instämmer i vad han
sade vid LO:s konferens, nämligen att
man inte kan säga att vi å ena sidan
skall minska bolagsskatten och över hu -

vud taget ha sänkta skatter, och å
andra sidan skall bygga ytterligare
10 000 bostäder. Det går inte ihop, sade
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
och det är riktigt. Men
det finns väl andra lösningar, och jag
menar att de fyra demokratiska partierna
borde ta dessa utvägar under
mycket noggrant övervägande i det allvarliga
ekonomiska och världspolitiska
läge, vari vi i dag befinner oss, och
försöka diskutera sig tillsammans beträffande
den ekonomiska politik vi i
vårt land skall föra. Det är uppenbart
att vi i dag för en näringsfientlig politik,
där företagarsidan pressas hårt
medan det på konsumtionssidan pumpas
in ny köpkraft vid varje avtalsrörelse
och mellan avtalsrörelserna i
form av en ständigt pågående löneglidning.
Jag tror inte att den höga standard,
som vårt land har och som vi
med rätta är stolta över och hoppas
skall fortsätta även framåt i tiden, kan
bibehållas under de betingelser som nu
är rådande, då näringslivet hindras genom
investeringsavgifter, kreditåtstramningar,
en tung räntebörda o. s. v.
Det är dock vad vi på producentsidan
inom näringslivet skapar, som bär upp
samhället. Det måste vara ett gemensamt
intresse för hela svenska folket att
vi inte genom onödiga pålagor fördyrar
vår produktion och på så sätt också
försvårar våra möjligheter att konkurrera
med andra länder ute på världsmarknaden.
Det borde vara ett intresse
för oss alla att i stället så mycket som
möjligt skapa förutsättningar för en
billigare och effektivare produktion
och därmed också en ökad konkurrenskraft.

Herr talman! Jag skall inte i onödan
förlänga debatten, det har redan sagts
så mycket. Jag har velat framföra dessa
synpunkter på detta problem därför
att jag själv är företagare och har varit
det praktiskt taget hela mitt liv och
därför kanske känner dessa problem på
ett speciellt sätt och även har kontakt

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

med näringslivet i övrigt. Jag skulle
därför vilja sluta med att yrka bifall
till punkt 1 i reservationen nr I samt
till reservationen nr IV till det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall inte behandla
någon detalj i detta förslag, utan mitt
anförande vill vara en protest emot det
tal som man — kanske inte så mycket
här i kammaren men däremot i pressen
och ute i bygderna och inom korporationer
— möter och som går ut på
att detta förslag till investeringsskatt
och regeringens ekonomiska politik
över huvud taget är näringsfientlig och
utvecklingsfientlig. Till min förvåning
hörde jag också herr Adolfsson använda
detta ord beträffande denna skatt.
Tidigare har jag aldrig märkt att han
ens varit närvarande när vi behandlat
frågan om investeringsskatt i dienna
kammare.

Ingen lär väl förneka att vi i vårt
land fortfarande brottas med inflationstendenser,
att den samlade efterfrågan
för konsumtions- och investeringsändamål
ständigt hotar att gå utöver den
ram som bildas av tillgången på arbetskraft
och andra produktiva resurser.
Detta erkännes ju också i näringsorganisationernas
skrivelse till bevillningsutskottet.
Detsamma säger direktör
Kugelberg i sitt temperamentsfulla
inlägg på träriksdagen. Näringsorganisationerna
lika litet som direktör Kugelberg
bestrider angelägenheten av att
motverka dessa tendenser, men det får
enligt deras mening inte ske genom en
ensidig inriktning av de efterfrågebegränsande
åtgärderna på det privata
investeringsområdet, och man uttalar
allvarliga tvivel på att det svenska näringslivet
i längden skall kunna fortsätta
att förkovra det svenska folkets
levnadsstandard i önskvärd takt. I denna
skrivelse uppräknas vilka väldiga investeringsbehov
det finns på olika om -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

råden. Vi känner ju alla till att så är
förhållandet, och vi vet också att vi
faktiskt står på tröskeln till en ny
industriell revolution med alla de krav
på investeringar som därav följer. Men
såväl näringsorganisationerna och herr
Kugelberg som högerns och folkpartiets
motionärer understryker det självklara,
av ingen förnekade faktum, att vår
konkurrensförmåga, våra möjligheter
att på längre sikt hålla jämn och full
sysselsättning, med andra ord våra möjligheter
till ökad standardförbättring
och fortsatt framåtskridande, förutsätter
en fortsatt utbyggnad av vår produktionsapparat
och förutsätter rationaliserings-
och utvecklingsfrämjande
investeringar. Ju mer vi kan bygga ut
vår produktionsapparat och rationalisera,
desto effektivare kan vi utnyttja
kapitalet och arbetskraften och därmed
snabbare höja vår standard och främja
vårt framåtskridande. Allt detta är så
solklart, att det inte råder någon oenighet
därom.

Men, herr talman, det är i dagens
läge omöjligt att utnyttja de investeringar
som redan har gjorts i detta
land. Ingen lär kunna bestrida, att det
fattas tiotusentals män och kvinnor att
besätta de platser som redan står till
förfogande tack vare de investeringar
som har gjorts. I mitten av maj och
juni fanns det 37 000 lediga platser som
inte kunde besättas. Företagare, enskilda
personer, stat och kommuner slåss
bildligt talat, trots all kreditåtstramning,
om tillgänglig arbetskraft och tillgängligt
material, vilket medför en latent
fara för inflation. Hur skulle det
bli om man släppte loss hela detta koppel,
alla dessa väldiga behov?

Nej, herr talman, det går inte att förneka
att ytterligare produktionsökningar
utan rationaliseringar och ökade investeringar,
som frigör arbetskraft, inte
är möjliga. Så långt är vi ense — kanske.
Det finns nämligen även i denna
kammare de som låtsas som om det
funnes obegränsade resurser till allting.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Hur vi än vrider och vänder på det
hela kommer vi aldrig ifrån detta faktum,
att vi inte kan åstadkomma någon
produktionsökning totalt sett om vi inte
lyckas hålla expansionen inom ramen
för våra personliga och materiella resurser,
d. v. s. hålla investeringar inom
ramen för sparandet. Spänningen i samhällsekonomien
finns redan och har
funnits i flera år. Det är alldeles uppenbart
att man inte kan lätta på bromsarna
nu efter de senaste världshändelserna,
som otvivelaktigt kommer att
skärpa inflationstendenserna. Nog får
man väl säga, att det som folkpartimotionärerna
skrivit i sin motion om att
världsmarknaden företer tendenser till
avmattning inte längre korresponderar
med verkligheten.

Härtill kommer att samhällsekonomien
under full sysselsättning är särskilt
känslig för plötsliga förändringar
i efterfrågan. Vi kan inte mätta en
plötsligt stegrad efterfrågan genom en
lika snabb ökning av tillgången på varor
och tjänster. Allt är redan mer än
fullt utnyttjat, alla har arbete, och en
sådan ökning av efterfrågan medför
hårda påfrestningar på våra resurser.

Detta förklarar också en sak som
många gånger har påpekats från denna
talarstol, nämligen att andra länder med
sämre utgångsläge, t. ex. arbetslöshet
som Västtyskland och andra länder har,
har lättare att öka produktionen i snabb
takt än vårt land har och att detta i
själva verket inte säger någonting om
att de andra länderna skulle ha sett om
sin produktionsapparat bättre än vi.
Om jag får ta ett exempel från idrotten,
är det uppenbart att den som har
världsrekord i höjdhopp och ökar sin
prestation med en centimeter utför en
vida mer berömvärd prestation än den
som förut hoppat 180 centimeter och
nu hoppar en eller två decimeter högre
— han är ändå inte bäst.

Vad skall man nu göra? Näringsorganisationerna
säger i slutet av sin skrivelse
till bevillningsutskottet, att det

ligger utom ramen för deras framställning
att gå närmare in på frågan om de
olika slag av åtgärder som är nödvändiga
för att minska inflationstrycket i
samhället. Javisst, det överlåter man
med varm hand åt politikerna att klara.
Så är det med de flesta opponenterna
mot den förda politiken. Jag vill ingalunda
förmena företagarna att påpeka
dessa ting — jag anser rent av att det
är företagarnas skyldighet att redovisa
investeringsbehoven lika väl som det är
försvarsledningens rätt och skyldighet
att redogöra för försvarets behov -—-men det är uppenbart att det sedan är
politikerna som har ansvaret för att det
göres en riktig avvägning inom ramen
för de resurser som finns.

Näringsorganisationerna, herr Kugelberg
m. fl., vänder sig till fel forum.
Herr Kugelberg och näringsorganisationerna
bör kalla oppositionens talesmän
till en konferens och övertyga dem om
att de inte bör motsätta sig alla vällovliga
åtgärder i syfte att bromsa inflationen.
Det är för oppositionen de måste
göra klart att det inte går att ostraffat
agitera för populära konsumtionsstegrande
ting som motverkar alla strävanden
att upprätthålla eller helst öka investeringsvolymen.

Direktör Kugelberg säger klart och
tydligt, att konsumtionen stiger till
följd av löneökningar och reformer,
som direkt stimulerar till ökad förbrukning.
Höjningen av barnbidragen och en
skattesänkning står nu inför sitt avgörande,
säger han, och det kommer sannolikt
att äta upp hela den produktionsökning
vi i bästa fall kan räkna
med nästa år. Han erinrar vidare om
den planerade kommunalskattereformen
och arbetstidsförkortningen samt tjänstepensioneringen.
Även en känd nationalekonom,
professor Carsten Welinder,
har i »Svensk Tidskrift» (högerns organ)
förklarat, att skattesänkningar verkar
konsumtionsfrämjande. Han skriver
nämligen: »En allmän sänkning av den
personliga inkomstskatten, som ej till

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

någon del ökar konsumtionen, torde
vara omöjlig att genomföra.» Varför,
kan man fråga, skulle inte några hundra
miljoner kronors skattesänkningar få
samma verkan, när det gäller konsumtionsökning,
som lika många hundra
miljoner kronors löneökning?

Herr Kugelberg — och han är sannerligen
inte ensam — anser att den
ekonomiska politik som förs i detta
land är ett fuskverk och kan leda till en
katastrof. Ja, det är ju samma tongångar
som oppositionens talesmän ofta för
fram, d. v. s. att regeringens politik
är näringsfientlig, utvecklingsfientlig
o. s. v.

Vad rekommenderar nu direktör Kugelberg,
som väl får anses företräda
företagarna men skiljer sig från näringslivets
politiker på det sättet, att
han klart säger ut vad de i själva verket
vill men inte törs säga? Jo, han vill
inte ha några åtgärder över huvud taget
mot företagen. Han anser i stället
det viktigaste vara konsumtionsbegränsande
åtgärder, bl. a. indirekta skatter.

Herr talman! Vad gör nu de, som
framför andra vill göra anspråk på att
föra näringslivets talan? Jo, de försöker
inbilla människorna, att det går att
sänka skatten med hundratals miljoner
mer än vad regeringen föreslagit -— alltså
ep stimulans av konsumtionen enligt
professor Carsten Welinder. De försöker
göra gällande, att det skall gå att
bygga flera skolor, sjukhus och vägar,
man skall kunna anslå mer till försvaret
— för att nu inte tala om bostadsbyggandet!
Så sent som den 13 november
diskuterades den frågan här i riksdagen,
och då sade en folkpartist: »Vi
måste väl säga, att bostadsbyggandet
och bostadsförsörjningen är av allra
största angelägenhetsgrad.» Ja, det kan
man hålla med om. Och så säger han
vidare, att han vill ha fler arbetare till
att bygga bostäder — och detta var han
inte ensam om inom oppositionen.

Man försökte alltså inge människorna
i detta land föreställningen, att det

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

också skall gå att bygga tiotusentals
fler lägenheter med nuvarande resurser.
Man diskuterade också bostadssparandet,
ty man var tvungen erkänna, att
det inte går att öka bostadskvoten med
mindre än att man får ytterligare sparmedel.
Men detta sparande skulle uteslutande
gå till ökat bostadsbyggande,
och jag frågar mig: Vad blir det då för
sparmedel över till ökade investeringar
inom industrien?

I dag har vi ytterligare ett exempel på
oppositionens vilja att hjälpa företagarna
till ökade investeringar. Nu finns,
herr talman, en rejäl chans att införa
konsumtionsbegränsande åtgärder. Vad
gör då oppositionen, vad gör näringslivets
talesmän? Naturligtvis går de också
emot denna omsättningsskatt på bilar.
Man säger åter nej, när man har
möjligheter att ge kapitalbildningen ett
handtag. Näringslivets företrädare (herr
Kugelbergs talesmän i denna kammare)
reser sig som en enda man mot den åtgärden
under den valhänta motiveringen,
att den relativt låga skatten skulle
drabba även nyttotrafiken och vara en
punktskatt.

Herr talman! Jag vill bara helt stillsamt
erinra om att det i varje fall finns
ett land, som belastar bilarna värre,
nämligen England, som har 60 % skatt.
Man får där i dag betala 5 300 kronor i
skatt på en importerad Volvobil.

Nå, men detta ställningstagande är ju
så mycket märkligare som denna konsumtionsskatt
riktar sig mot en mycket
investeringskrävande sektor. Alla vet ju
att bilkonsumtionen utgör en betydande
konkurrent till såväl industriens investeringar
som till bostadsbyggandet. Det
finns väl ingen konsumtionsvara, med
undantag av bostäderna -— vilka vi
dock i dag vill ha mera av -— som är så
kapitalkrävande, direkt och indirekt,
som bilismen. Uppenbarligen verkar
skatten återhållande, och den minskar
inte endast konsumtionen av bilar utan
också betydande investeringar, som följer
i bilismens spår.

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Ja, herr talman, här har vi ett praktiskt
bevis på oppositionens dubbelbottnade
politik: att hålla sig väl med
arbetsgivarna, företagarna, men samtidigt
ge sken av att föra de många vardagsmänniskornas
talan. Näringsorganisationerna
och herr Kugelberg bör
omgående, som jag tidigare sade, kalla
oppositionens talesmän till en konferens
och få dem att klämma fram ett
alternativ, göra klart för dem, att det
inte gagnar herr Kugelbergs strävanden
eller näringslivet över huvud taget
att tala vitt och brett om att det går
att frambringa mer av allt det, som i
själva verket konkurrerar med industriens
kapitalbehov och därmed bromsar
investeringstakten. Oppositionens
talesmän bör få klart för sig, att det
inte går att pocka på alltmera av just
dessa ting och dessa tjänster, som endast
samhället kan ställa till medborgarnas
förfogande, och samtidigt kräva
mer till privata investeringar och till
på köpet sänkt skatt. Finge denna politik
slå igenom, skulle den resultera i
prisstegringar och inflation.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att så länge vi inte kan enas om
andra åtgärder, så länge spänningen i
samhällsekonomien finns och inflationstendenserna
till varje pris måste
bekämpas, så länge måste vi se till att
investeringarna hålles inom ramen för
det sparande vi har och de resurser
som finns. Ett av medlen härtill utgör
investeringsskatten. Jag har ansett mig
kunna bifalla denna efter de modifikationer
som nu vidtagits. Alternativet är
väl räntehöjningar, som inte får samma
verkan, eller omsättningsskatt och
tvångssparande. I dagens läge finns det
enligt vad jag förstår — trots herr Kugelberg
och andra — ingen politisk
möjlighet att lösa problemen med dessa
senare medel.

Jag skall gärna medge, att jag anser,
att man med hänsyn till vad jag sade
tidigare om behovet att få allt mera investeringar
bör arbeta på att komma

fram till ett sätt att lösa problemet
utan investeringsskatter. Men så länge
vi inte funnit framkomliga vägar att
åstadkomma ökat sparande finns det,
som sagt, säkerligen ingen möjlighet att
undvika denna skatt. Jag protesterar
emellertid mot talet om att detta ställningstagande
skulle bottna i något slags
näringsfientlighet. De som påstår det
bör omgående förklara på vilket sätt de
vill åstadkomma ökade investeringar
utan de åtgärder vi vidtagit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ADOLFSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Min vän Brandt var ju
inne på en del saker som jag har berört
här. Han säger att det är ett konstigt
resonemang, när vi från näringslivets
sida gör gällande, att ökade investeringar
ingalunda behöver innebära
ökade inflationsrisker utan tvärtom är
nödvändiga för att öka tillgången på
varor och minska efterfrågan på tjänster.
Med anledning därav vill jag säga
till honom, att om jag har möjlighet att
med ett kapital, som inte är särskilt
fördyrat genom investeringsavgift, företa
en rationaliseringsåtgärd i mitt företag
— köpa en ny maskin eller göra
vissa andra förändringar, som gör,, att
jag utan ökning av antalet arbetare kan
producera mera —- måste det innebära,
att jag inte har ökat inflationsriskerna
utan snarare minskat dessa risker. Från
näringslivets sida säger man därför, att
varje åtgärd, som fördyrar en investering,
såsom nu är fallet med investeringsavgiften,
utan att uppskjuta investeringarna,
är en kostnadsfördyrande
faktor och ingenting annat. Det finns
nämligen i dag ingen människa som
tror, att den skall gälla bara ett år och
sedan upphöra. Det blir nu tredje gången
vi säger det, och då slutar folk att

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

tro på det. Investeringsavgiftens chockverkan
är då borta.

För att inte onödigt förlänga debatten
vill jag emellertid återigen, herr
talman, anknyta till att jag i herr
Brandts resonemang — fastän han var
flitig i fråga om att riva broar —• tyckte
mig finna, att han även lämnade ett
litet finger åt tanken, att om vi kunde
komma överens om att lösa detta problem
på annat sätt vore det önskvärt.
Han ansåg således, att detta inte var
någon idealisk lösning, och jag är tacksam
för det.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt medgav,
att det behövs ökade investeringar, men
han ifrågasatte, om det var möjligt att
åstadkomma sådana, eftersom vi har
brist på arbetskraft. Som herr Adolfsson
framhöll, går ju numera varje investering
ut på att minska behovet av arbetskraft,
så att man med mindre arbetskraft
skall få till stånd större produktion
och därigenom möjliggöra en
bättre utveckling. Utan dessa investeringar
kommer vi ingen vart. Utan dem
kan vi inte heller lösa sådana frågor
som att minska arbetstiden.

Jag tror inte att investeringsavgiften
har den effekt som herr Brandt talade
om, nämligen att avgiftens borttagande
skulle öka inflationstrycket. Jag för min
del räknar i stället med att ett sådant
frigörande av kapital skulle gå till ett
enskilt sparande, och det är mera värdefullt
än det statens sparande som det
blir fråga om nu.

Sedan efterlyste herr Brandt något
alternativt förslag och gjorde gällande
att vi inte kommit med något sådant.
Jag har tidigare i dag påpekat, att vi
upprepade gånger förordat minskning
av den allmänna sektorn och begränsning
av konsumtionen. Det är väl svar
nog, herr Brandt.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare disku -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

terat denna sak med herr F.dström. Han
säger, vilket är mycket bestickande:
Om vi investerar i industrien, så att ett
företag skulle kunna tillverka mera med
100 man mindre, varför får man då
inte göra en sådan investering? Jag liar
frågat direktör Edström tidigare, och
jag gör det nu: Var skall den arbetskraft
tas ifrån, som skall göra detta investeringsarbete,
när det redan tidvis
fattas 37 000 å 40 000 man? Det är ju
där problemet ligger. Den måste tas
från något håll, och ingen har hittills
kunnat säga, att man kan avstå arbetskraft
på det eller det området under
den tid man gör en investering, som
kommer att spränga ramen för de resurser
som finns.

Sedan säger herr Edström, att oppositionen
har ändå kommit med förslag,
som visar dess goda vilja. Det är riktigt,
men totalt sett har högern ännu
inte kommit med något förslag, som
skulle eliminera vad man kräver av investeringar
på det industriella området.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Om det inte finns tillräckligt
med folk för att kunna göra
investeringar, så behöver herr Brandts
rädsla för investeringar inte vara så
förfärligt stor. Vi anser emellertid, att
man kan få fram den behövliga arbetskraften
genom en minskning på den allmänna
sektorn.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edström vet mycket
väl att det är som jag sade, nämligen
att staten, landstingen, kommunerna
och många företagare har latenta
investeringsbehov, som herr Edström
för övrigt kan läsa om i näringsorganisationernas
skrivelse till bevillningsutskottet.
Det gäller sjöfarten, transportväsendet
och andra områden. Det hjälper
inte att säga, att det inte är någon
fara, om man skulle få investera fritt,
eftersom det inte finns tillräckligt med
arbetskraft. Det är ju nämligen däri

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

faran ligger, att det kan bli en sådan
konkurrens om arbetskraften, att vi råkar
in i en prisstegring som vi alla strävar
efter att förhindra.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Endast några mycket
korta reflexioner i anslutning till ett
par anföranden som hållits här i dag.

När jag lyssnade till herr Vigelsbo
blev jag mycket glad över den första
delen av hans anförande. Han förde där
en argumentering, som jag trodde skulle
utmynna i att han skulle instämma med
oss på den borgerliga kanten om avslag
på den investeringsavgift som vi i dag
behandlar, men så blev tyvärr inte
fallet.

En detalj i herr Vigelsbos anförande
fäste jag mig vid. Han framhöll att såsom
investeringsavgiften nu skulle bli
utformad, med ett bottenfritt avdrag på
30 000 kronor, skulle jordbrukarna i
stort sett bli befriade från investeringsavgift.
Nej, herr Vigelsbo, jordbrukarna
i stort blir inte befriade från investeringsavgift.
Vid jordbrukets olika ekonomiska
föreningar föreligger nämligen
mycket stora investeringsbehov, som
måste tillgodoses om dessa föreningar
rationellt skall kunna betjäna det svenska
jordbruket. Det blir endast en liten
bråkdel av dessa investeringsbelopp
som blir fria från investeringsavgift.
Den största delen av beloppen blir belagd
med investeringsavgift, och den
får jordbrukarna betala. Det är därför
inte riktigt att man försöker bibringa
de svenska jordbrukarna den uppfattningen
att de i stort blir befriade från
investeringsavgift. Så är nämligen inte
fallet. Detta framgår inte minst av vad
som framkommit i diskussionen kring
den motion som herr Elofsson i första
kammaren samt jag och herr Nilsson i
Lönsboda framfört i denna kammare,
en motion, som syftar på att investeringar,
som planlades och för vilka
man bundit sig redan år 1954, borde

befrias från investeringsavgift. I diskussionen
kring denna motion har det
bl. a. framkommit att tusentals jordbrukare
och skogsägare indirekt blir
drabbade av investeringsavgiften. Så
blir det exempelvis med alla de skogsägare
i södra Sverige, som år 1954 band
sig för vissa investeringar i en halvkemisk
massafabrik för att tillvarata
klenvirke från de sydsvenska lövskogarna.

Herr Sundström försökte göra gällande,
att den motion som jag nyss omnämnde
endast skulle gälla avgiftsbefrielse
för ett enda företag. Herr Kristensson
i Osby har redan bemött detta
herr Sundströms uttalande, men jag vill
ytterligare understryka, att av den reservation
som blivit följden av berörda
motion framgår, att den befrielse som
åsyftas skulle komma alla de företag till
godo som grundats under likartade förhållanden
med skogsägarnas företag i
Broby. Det är således fråga om företag
som 1954 band sig för investeringar och
som sedan i förlitande på riksdagens
uttalande att investeringsavgiften endast
skulle gälla år 1955 skjutit på fullföljandet
av sina investeringar till år
1957. De har hela tiden handlat i god
tro, men nu står de inför det faktum,
att investeringsavgift kommer att uttas
även för 1957 med alla de likviditetssvårigheter
m. m. som blir resultatet
om nu investeringsavgiften på nytt skall
förlängas.

Herr Sundström var inne på frågan
om omsättningsskatten på bilar och
framhöll därvid, att i och med att det
nu hade blivit en omsättningsskatt i
stället för en accis kunde skatten överföras
till den allmänna budgeten. Men
jag vill fråga herr Sundström: Varför
då behålla bensinskatten, som ju också
är ett slags omsättningsskatt, en punktskatt,
på en specialbudget? Det är väl
inte bara för att man ändrar namnet
på en skatt som den därmed också skall
få en helt ny funktion? Funktionen blir
väl precis densamma som tidigare. Att

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

man ändrar namnet på den extra investeringsavgiften
på motorfordon, som
det gamla namnet var, till, som det nu
skall heta, omsättningsskatt på motorfordon,
betyder väl inte att skatten får
någon annan innebörd än den hade
tidigare. Den bör väl användas till
samma ändamål som den ursprungligen
var avsedd för.

Till sist några reflexioner i anslutning
till herr Henrikssons anförande.
Herr Kristensson i Osby frågade herr
Henriksson, när herr Henriksson tänkte
sig att investeringsavgiften skulle kunna
avskaffas. På denna fråga svarade
herr Henriksson, att det kunde han inte
nu säga. Han uttryckte sig ungefär så,
att investeringsavgiften är en sten i det
stora bygget och att framtiden får utvisa
när den kan tas bort. Innebär inte
detta herr Henrikssons uttalande att
företagarna nu fått ganska klart för sig,
att denna avgift förr eller senare blir
permanent liksom investeringsavgiften
på bilar nu skall permanentas under
ett nytt namn? Bibringas svenska folket
denna uppfattning, tror då herr
Henriksson att investeringsavgiften får
den bromsande effekt på investeringarna,
som den enligt regeringen skall ha.
Blir det inte då i stället så, att avgiften
blir en ren omkostnadsfaktor hos företagen
och därmed en kugge i inflationshjulet? Herr

Henriksson framhöll i sitt svar
till herr Vigelsbo, att ett av skälen till
att omsättningsskatten på bilar skulle
överföras till den allmänna budgeten
vore att staten hade så gott om pengar
på denna specialbudget, att de inte kunde
komma till användning. Leder inte
herr Henrikssons motivering till att vi
skall kunna ta bort eller åtminstone
sänka denna skatt? Jag ifrågasätter också
om det inte i dag är andra saker som
mera begränsar investeringarna än vad
en omsättningsskatt på bilar kommer
att göra. Jag tror att de allra flesta av
kammarens ledamöter de senaste dagarna
sett i tidningarna hurusom man

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

exempelvis hos Volvo kommer att tills
vidare arbeta endast fyra dagar i veckan.
Denna inskränkning berör cirka
5 000 arbetare, om man räknar med
filialer och huvudkontor. Restriktionen
på bränsleområdet är säkerligen en faktor
som i hög grad kommer att begränsa
investeringarna i bilar. Även på andra
håll får man rapporter om att bränslerestriktionerna
kommer att påverka
företagens förmåga att sysselsätta sina
arbetare. Detta menar jag kan ge oss
en tankeställare, om vi i dagens läge
skall behöva hålla kvar investeringsavgiften,
som enligt min mening inte
kommer att bli något annat än en kostnadsstegrande
faktor för våra svenska
jordbrukare och företagare.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Nilsson i Svalöv. Han ställde frågan:
Skall investeringsavgiften permanentas?
Det finns ingenting vare sig i propositionen
eller i bevillningsutskottets
betänkande eller i det som sagts här i
dag, som skulle kunna ge belägg för
ett sådant antagande som att vi här skulle
stå inför en permanentning. Tvärtom
visar väl den uppdelning som nu
sker, nämligen å ena sidan investeringsavgift
och å andra sidan omsättningsskatt
på bilar, den sistnämnda betecknad
som mera permanent, att vi här har
två ting som vi till giltighetstiden måste
skilja på.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill så här i debattens
elfte timme bara säga några ord i
anslutning till det nya som ligger i dagens
förslag och i den debatt som i dag
förts nämligen bilaccisen och dess förändring
till en omsättningsskatt på bilar.

Jag vill då först säga att jag har den
uppfattningen att skatter inte skall uttas
till högre belopp än det allmännas
behov oundgängligen kräver. Då vi nu
har ett betydande överskott i bilismens

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

specialbudget har jag den bestämda
uppfattningen, att omsättningsskatt på
bilar inte bör utgå. Först den dag då
ett dylikt behov föreligger behöver den
skatten komma i fråga. Jag förstår emellertid
att det är meningslöst att argumentera
för den linjen. Majoriteten har
bestämt sig för att den skall utgå, och
den votering vi skall företa om några
minuter kommer väl att visa att så blir
förhållandet. När det beslutet är fattat
blir ju frågan om medlens användning
aktuell, och det är just den frågan jag
skulle vilja säga ytterligare några ord om.

Utskottet säger att övervägande skäl
talar för att denna omsättningsskatt
skall gå in i den allmänna budgeten.
Jag vill i likhet med många andra talare
ifrågasätta om detta är riktigt. Principiellt
torde det i varje fall inte vara
riktigt att en dylik punktskatt — om
den tidigare kallats accis och nu omsättningsskatt
är väl egalt — skall göra
det, då den tidigare gått till ett visst
ändamål. Det har också klart uttalats
från alla håll, att denna bilismens särskilda
skatt skall komma vägväsendet
till godo och därmed på lång sikt också
bilisterna själva. Man säger då, och jag
nämnde det inledningsvis, att bilismens
specialbudget har tillräckligt med pengar
för dagens behov, och det är riktigt.
Men jag vill erinra om att den delegation
för översikt av vägplaneringen som
i våras presenterade ett omfattande förslag
för våra vägars utbyggnad räknade
med att enbart våra rikshuvudvägar
behöver förbättras och byggas ut för
en kostnad av över 6 miljarder kronor.
De sekundära vägarna, bygde- och andra
vägar, räknar man behöver 7 å 10
miljarder. Till detta kan läggas att städerna
med rätta kan göra anspråk på
en betydligt större del av bilskattemedel
än man hittills fått.

HerrVigelsbo har pekat på vad bygdevägarnas
utbyggnad kräver, vilket jag
nyss nämnde, och att detta inte direkt
berör en utökning av arbetskraften därför
att det är i gång ändå fastän med

andra medel. Samma är förhållandet
med gatornas utbyggnad och förbättring
i städerna. Det kan således, tycker
jag, med rätta göras gällande, att det
inte skadar om denna bilmedelsskattefond
förstärks särskilt med tanke på
framtiden även i en tid då man kanske
inte alldeles för dagen har behov av
dessa pengar.

Vidare är det ett par andra saker jag
vill omnämna och där ökade anslag
från denna fond behövs. De olycksskador
som nu registreras rör sig ekonomiskt
sett om 300 å 400 miljoner
kronor per år.

Med tanke på detta är det inte ur
vägen att här nämna om att forskningen
för att utröna orsakerna till dessa
skador behöver betydligt förstärkta anslag,
om man skall kunna komma till
rätta med olyckorna. Statens trafiksäkerhetskommitté
behöver också betydligt
ökade anslag. Jag tror därför
det finns goda motiv för att de pengar
som flyter in av denna skatt — när den
nu ändå skall utgå — tillföres bilismens
specialbudget. Om skatten skall finnas,
synes det mig icke föreligga anledningar
att använda pengarna på annat sätt
än förut. Ty även om det för dagen
finns tillräckligt med pengar i denna
bilismens specialfond, ställer framtiden
ändå så störa krav på fonden, att det
vore oriktigt att föra över medlen av
denna inkomstskatt till den allmänna
budgeten. Bilfolket, som skall betala in
pengarna, får också en vänligare inställning
till avgifterna, om garantier
skapas för att pengarna kommer tillbaka
i form av bättre vägar och gator,
även om arbetet härpå till viss del ställes
på framtiden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation IV).

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):
Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att här ställa ett tilläggsyrkande
till utskottets motivering. Innan jag

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

gör det, vill jag emellertid säga att vi
väl alla är överens om att investeringsavgiften
inte skall utgå längre än vad
som är absolut nödvändig och att vi
alla är överens om att bevara penningvärdet,
om nu detta är möjligt, fördenskull
får vi nog ha denna avgift en tid
till.

Jag kan instämma i vad herr Brandt
sade, nämligen att det i landsting och
kommuner samt hos industrier och enskilda
företagare råder en mycket stark
investeringslust och att det gäller att
dämpa denna lust så mycket det går.
Det är emellertid klart att investeringsavgiften
för med sig stora svårigheter
på många områden — särskilt kanske
när det gäller ekonomiska föreningar
o. d., där man planerar nybyggnader
och utvidgningar av rörelsen — och
detta har ju också kommit till uttryck
här i avlämnade motioner och i reservation
nr 3.

Jag tillåter mig nu, herr talman, därför
att ställa det yrkandet att det till
utskottets motivering å sidan 40 i förevarande
betänkande, andra stycket, som
börjar med orden: »Vad förstnämnda»
och slutar med orden »dessa motioner»,
införes en mening av följande lydelse:
»Utskottet förutsätter emellertid att
Kungl. Maj:t låter utreda det problem
som här aktualiserats och, därest en
godtagbar lösning av detsamma visar
sig möjlig, framlägger förslag i ämnet
till 1957 års riksdag.»

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I remissdebatten den 31
oktober i år yttrade herr Pettersson i
Dahl följande: »Men det måste ännu en
gång understrykas, att en åtgärd som
investeringsavgiften förfelar sitt syfte,
om den blir mer än en kortvarig företeelse.
Permanentas den blir den enbart
kostnadsförhöjande, och det kan inte
få ske.» I dagens debatt har bland andra
herr Henriksson framhållit, att motiveringen
för investeringsavgiftens bi -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

behållande är, att den har kostnadshöjande
effekt. Det, sade herr Pettersson
i Dahl sålunda i remissdebatten, finge
icke ske. Detta ger mig anledning fråga
herr Pettersson i Dahl, när lian egentligen
vill avskaffa investeringsavgiften.
Vilka förhållanden skall råda för att
den skall avskaffas?

Beträffande sådana företag som startat
rörelsen under 1954 och som omnämnes
i reservation III) i bevillningsutskottets
betänkande, har det i utskottet
varit en samling av representanterna
för folkpartiet, högern och bondeförbundet.
Det tilläggsyrkande, som herr
Pettersson i Dahl här har lagt fram,
verkar på mig som ett splittringsförsök
av bondeförbundets gruppledare i denna
kammare. Jag tror dock att kammarens
ledamöter med förtroende kan
följa sina representanter i bevillningsutskottet
och stödja reservation III).

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig säga, att
ingen vill ha investeringsavgiften kvar
längre än man anser att den nödvändigtvis
behövs. Jag tycker det bör räcka,
herr Kristensson.

Mitt yrkande är inte tänkt som något
försök att splittra utan tvärtom som ett
försök att ena. Jag tillåter mig att fråga
herr Kristensson, om inte mitt yrkande,
att Kungl. Maj:t skall framlägga förslag
till 1957 års riksdag, är lika värdefullt
och starkt som herr Kristenssons.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Med hänsyn till det yrkande
som framställts av herr Pettersson
i Dahl, att regeringen skall granska
de undantag vi vill ha enligt reservation
nr III), återkallar jag mitt yrkande
på denna punkt.

Sedan vill jag också säga till kammaren:
Jag ber att få instämma med herr
Kristensson, att man kan med förtroende
följa bondeförbundets representanter.

0 — Andni kammarens protokoll 195C>. Nr 30

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! I det yrkande, som här
framställts av herr Pettersson i Dahl
om ett tillägg till utskottets motivering,
ber jag att få instämma. Jag vill emellertid
framhålla, att det kan bli svårt för
den utredning, som förordas, att komma
till rätta med saken. 1 den mån det
är möjligt att få fram ett resultat, får
detta naturligtvis inte ha den karaktären,
att det äventyrar investeringsavgiften
såsom sådan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 1 § i det
av utskottet tillstyrkta förslaget till förordning
om investeringsavgift för år
1957 dels ock på avslag å paragrafen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i det av bevillningsutskottet i
punkten A) 1) av betänkandet nr 57
tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
denna paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 88 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt ut -

skottets förslag till lydelse av denna
paragraf.

2—4 §§ samt 5 § första, andra, tredje
och fjärde styckena

Godkändes.

5 § femte stycket föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr II.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av 5 § femte
stycket enligt utskottets förslag dels ock
på godkännande av detta författningsrum
i den lydelse, som föreslagits i den
av herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna,
med II betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
5 § 5 stycket i det av bevillningsutskottet
i punkten A) 1) av betänkandet
nr 57 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i reservationen II av
herr Kristensson i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förslag.

Härefter föredrogs det i reservationen
II av herr Kristensson i Osby m. fl.
framställda förslaget om ett nytt sjätte
stycke i 5 §; och anförde därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen II på denna punkt.
Den gäller ett tillägg angående undantag
för investering som tillkommit på
direkt föranstaltande av offentlig myndighet.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar avslag på
förslaget om denna tilläggsbestämmelse.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av det föreslagna
tillägget till paragrafen dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Edström
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
avslår det tillägg av ett sjätte stycke
till 5 § i förevarande förordningsförslag,
som föreslagits i reservationen nr
II av herr Kristensson i Osby m. fl.,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
förenämnda i reservationen föreslagna
tillägg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
117 ja och 82 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit förslaget
om tillägg av ett nytt sjätte stycke
till paragrafen.

6 §

Godkändes.

7 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II på denna punkt.
Den gäller avdrag för den utrangerade
tillgångens värde vid beräkning av investeringskostnad
för ersättningsanskaffning.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna, med
II betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Edström begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsél följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
7 § i det av bevillningsutskottet i
punkten A) 1) av betänkandet nr 57
tillstyrkta förordningsförslaget, röstar

Ja;

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i reservationen II av
herr Kristensson i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
117 ja och 83 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av paragrafen.

8 och 9 §§

Godkändes.

10 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II i vad den avser
denna punkt.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag i fråga om 10 § dels ock på godkännande
av det förslag till paragrafens
lydelse, som framlagts i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. avgivna, med
II betecknade reservationen; och fann
lierr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
10 § i det av bevillningsutskottet i
punkten A) 1) av förevarande betänkande
tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i reservationen II av
herr Kristensson i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till avfattning av
paragrafen.

11—21 §§

Godkändes.

Övergångsbestämmelserna föredrogos;
och yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
III.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till övergångsbestämmelser dels
ock på godkännande av övergångsbestämmelserna
i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Kristensson i Osby
m. fl. avgivna, med III betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Osby begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
övergångsbestämmelserna i det av
bevillningsutskottet i punkten A) 1) av
förevarande betänkande tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i reservationen III av
herr Kristensson i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 91 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till övergångsbestämmelser.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) 1)

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslaget.

Punkten A) 2)

Förslaget till förordning angående
omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall

Fabriken föredrogs. Därvid anförde:

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar avslag i enlighet
med reservationen I av undertecknad
m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till rubrik till förevarande förordningsförslag
dels ock på avslag därå;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kristensson i Osby begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
rubriken till det av bevillningsutskottet
i punkten A) 2) av betänkandet
nr 57 tillstyrka förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
nämnda del av förordningsförslaget.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 87 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till rubrik till ifrågavarande
förordningsförslag.

Återstående delar av förordningsförslagct
föredrogos; och anförde därvid:

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Investeringsavgift för år 1957, m. m.

Hen- EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen II av herr Kristensson
i Osby m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av återstående
delar av det av utskottet i föreliggande
betänkande under punkten A 2 tillstyrkta
författningsförslaget dels ock på godkännande
i motsvarande delar av det
författningsförslag som upptagits i
punkten A 2 i den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna, med II betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Edström
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
återstående delar av det av bevillningsutskottet
i punkten A) 2) av förevarande
betänkande tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
motsvarande delar av det författningsförslag,
som förordats i punkten A) 2)
i den av herr Kristensson i Osby m. fl.
avgivna, med II betecknade reservationen.

emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 87 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag i förevarande del.

Utskottets hemställan i punkten A) 2)

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A) 3), A) k) och B)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid föredragning av utskottets motivering
gav herr talmannen till en början
propositioner beträffande det av
herr Pettersson i Dahl under den allmänna
överläggningen framställda yrkandet
om visst tillägg till motiveringen,
nämligen dels på godkännande avnämnda
tillägg dels ock på avslag därå;
och godkände kammaren detta tillägg.

Härefter föredrogs den del av yttrandet
å sid. 4f, som började med orden
»Slutligen får» och slutade med »av utskottet»;
och yttrade därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II av herr Kristensson
i Osby m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande i nu angiven del dels ock
på godkännande av det förslag till yttrande
i motsvarande del, som framlagts
i reservationen II av herr Kristensson i
Osby m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström begärde
emellertid votering, i anledning

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

varav följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
den del av bevillningsutskottets yttrande
i förevarande betänkande, som
å sid. 41 börjar med orden »Slutligen
får» och slutar med orden »av utskottet»,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till yttrande i motsvarande
del, som föreslagits i reservationen nr
II av herr Kristensson i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets motivering i denna del.

Efter föredragning av motiveringen
i näst sista stycket av yttrandet anförde: Herr

KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr IV av mig m. fl. Den syftar
till att medel, som kommer in genom
omsättningsskatten, skall komma vägarna
till godo och tillföras bilskattemedlens
specialbudget.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande
av utskottets yttrande 1 detta stycke
dels ock på godkännande av den motivering
i motsvarande del, som föreslagits
i den av herr Kristensson i Osby
m. fl. avgivna, med IV betecknade reservationen;
och fann herr talmannen

Ändring i vattenlagen m. m.

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
näst sista stycket av bevillningsutskottets
yttrande i förevarande betänkande,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering i motsvarande del, som
föreslagits i reservationen nr IV av
herr Kristensson i Osby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång Uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannert tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Ösby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 105 ja och 101 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i näst sista stycket
av dess yttrande.

På därå av herr talmannen framställd
proposition godkändes utskottets motivering
i övriga delar.

§ 9

Ändring i vattenlagen m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande,
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Ändring i vattenlagen m. in.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Frågan angående vattenförsörjningen
i vårt land och boten
emot vattenföroreningar är av vida
större betydelse än föregående fråga.
Jag kan bara beklaga att vi — både i
riksdagen och annorstädes — ägnar
denna mycket viktiga fråga alltför liten
uppmärksamhet och inte försöker skapa
den opinion för förbättringar som behövs
i detta avseende.

Utskottets beslut i denna fråga är enhälligt,
och jag har inte någon avvikande
mening utan tillstyrker förslaget.
Jag måste emellertid ändå ta till orda,
ty jag anser, att det behövs vida kraftigare
åtgärder. Man behöver ta upp
hela problemet om vattenförsörjningen
och vattenföroreningen till en ingående
diskussion.

8 kap. 23 § behandlar väl i första
rummet utsläpp av förorenat vatten.
Det gäller utsläpp till vattendrag, sjö
eller annat vattenområde. Jag skulle
vilja fråga justitieministern om med
»annat vattenområde» jämväl menas det
vatten vi har i våra grusåsar och de
stora vattentillgångar vi måste räkna
med i samband härmed. Om man här
endast menar förorening av öppet vatten,
så vill jag ännu en gång påminna
om den oerhörda betydelse den
grusås har som går genom det län jag
representerar. Drygt 50 procent av befolkningen
tar sitt vatten därifrån. Ur
vår synpunkt är det av grundläggande
betydelse att vi får tillräckliga möjligheter
att skydda grundvattnet där.

Om vi nu tar detta förslag är det
kanske bara en första åtgärd. Jag vill
nu också fråga herr justitieministern:
När kan vi förvänta att man tar upp
hela detta problem till allvarlig prövning?
Kan vi få till stånd en sådan lagstiftning
att grusåsarna, som ju är de
bästa vattenreningsverken i vårt land
och som tillhandahåller friskt och rent
hushållsvatten, kan påräkna sådana in -

vesteringar, att man kan åstadkomma
ett fullständigt skydd för förstörelse?

Jag vill erinra om att våra grusåsar
sedan gammalt ansågs tillhöra samhället.
Mig veterligt ingick inte grusåsarna
i den enskilda äganderätten. Om detta
hade sin grund i att grusåsarna ansågs
vara värdelösa eller om man ville skydda
vattnet i desamma är osäkert. Det
var dock en förnuftig ordning, och jag
beklagar när lagtolkningen tog sig sådana
uttryck, att även grusåsarna ansågs
ingå i den enskilda äganderätten
och man från samhällets sida icke bevakade
denna utveckling. Därför vill jag
— som utskottet också gör här — vädja
till herr statsrådet att snarast möjligt
ta upp hela problemet till diskussion.

I det sammanhanget bör man även
beakta de problem som oljan på land
skapar, när det gäller vattenförsörjningen.
Jag vill erinra om att en liter
bensin i de vattenförande lagren som
försörjer t. ex. Uppsala skulle innebära
förstörelse av åtminstone en miljon liter
vatten. När nu bensinstationer växer
upp och oljeeldade fastigheter kommer
till, är denna fara självfallet aktuell. Det
förefaller som om den nuvarande lagstiftningen
icke skulle ge oss möjligheter
till ett varaktigt skydd.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat ställa en vädjan till herr statsrådet
att skyndsammast vidta alla erforderliga
åtgärder för att skydda det naturliga
och friska hushållsvatten vi har
i våra grusåsar. Även om denna lagstiftning
kan ordna det så, att vi i viss
mån slipper undan detta usla lortvatten
i våra vattenledningar på en del orter,
så hoppas vi, att vi skall kunna åstadkomma
en ännu större förbättring lagstiftningsvägen.
Jag vill också säga att
vi behöver frammana en allmän opinion
och vi behöver diskutera dessa
frågor ingående, om vi skall kunna
komma till rätta med dem.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

§ 10

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 181, i anledning av väckta motioner
om förnyad utredning av frågan
om polisväsendets förstatligande,

nr 182, i anledning av väckt motion
om utredning angående åtgärder för att
stärka polisens auktoritet m. m. och

nr 183, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning
av allmänna medel för skador, som tillfogats
genom brottslig gärning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Enskild väghållning

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
rörande enskild väghållning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Jag vill redan från början
förutskicka att jag inte ämnar ställa
något yrkande i detta ärende, men jag
skall ändå be att få använda ett par
minuter till att framföra några rent
principiella funderingar på denna
fråga.

Jag har i fjol väckt en motion av
samma innehåll som det i den nu behandlade
motionen nr 364 i denna kammare,
men jag hade då inskränkt mig
till att begära en undersökning av möjligheterna
till förbättringar för vägsamfälligheterna.
Statsutskottet kunde inte
biträda denna hemställan, delvis av det
skälet att motionen var ensidig så till
vida att den sysslade med endast den
ena parten. Årets motion avser både
vägsamfälligheterna och vägföreningarna,
men utskottet har ändå inte ansett
sig kunna biträda min begäran.

Väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen har
avgivit ett remissyttrande i denna frå -

Enskild väghållning

ga, och där är till synes mycket positivt
att hämta ur de enskilda väghållarnas
synpunkt. Man kanske till och
med kan säga att yttrandet är översvallande
i sitt konstaterande av allt som
gjorts på den kanten. Men när man ser
problemet från de enskilda väghållarnas
synpunkt, ställer det sig säkerligen
något annorlunda. En mycket betydande
del av de enskilda väghållarna
har numera motorfordon, för vilka de
får erlägga de avgifter till det allmänna
vägväsendet, som bilismen i allmänhet
får utge. Dessutom har de emellertid
att betala dryga kostnader för sina enskilda
vägar. Man skulle faktiskt kunna
tycka att åt de enskilda väghållarna under
sådana förhållanden av statsmakterna
borde ges den mest gynnade ställningen,
men så är alls inte fallet. Det
är i detta avseende inte riktigt så bra
ordnat som man framhåller från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens sida.

Tillåt mig, herr talman, att ta ett enda
litet praktiskt exempel från min egen
länsdel för att visa hur det kan ställa
sig för en vägsamfällighet, alltså en sammanslutning
av enskilda väghållare, som
anser sig ha all rätt att begära att deras
väg intages till allmänt underhåll.
Detta exempel kan också vara ägnat
att belysa förhållandena på detta område.

Det gäller en socken, Sandhult i södra
delen av Älvsborgs län, där en vägsamfällighet
begärde att man skulle ta
in dess enskilda väg, som är drygt 5,5
km lång, till allmänt underhåll. Framställningen
fick göra hela canossavandringen
ända upp till högsta instans, och
när frågan sedan vandrade nedåt igen
ledde det till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dekreterade, att vägen
skulle intas till allmänt underhåll. Men
vad händer då ärendet åter kommer
ned på länsplanet? Jo, där förklaras
att det inte finns något utrymme just
nu inom den gällande femårsplanen och
att det skall bli föremål för prövning
om denna väg kan komma med i nästa

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1950

Enskild väghållning

femårsplan. Det betyder att dessa enskilda
väghållare, som sålunda gjort sig
förhoppningar om att det allmänna
skulle hjälpa dem ordentligt, kan få
vänta ytterligare ända upp till sju, åtta
år, innan det blir fråga om att ta in
denna väg till allmänt underhåll.

Jag har velat nämna detta som ett
exempel på att förhållandena på det enskilda
väghålleriets område är väsentligt
olika från den synpunkt vägmvndigheterna
företräder och från den
synpunkt, som företrädes av de människor
som har att underhålla dessa enskilda
vägar och därigenom får vidkännas
en avsevärd belastning på sin ekonomi.
Man skulle nog, herr talman, gärna
önska att det toges ett rejält krafttag
för de enskilda vägarna. Jag tror
det är på tiden att så sker, och det är
att beklaga att utskottet inte har velat
acceptera, att det företas en ordentlig
utredning på denna punkt för att se var
man verkligen behöver sätta in hjälpåtgärder
för denna kategori.

Jag har som sagt inte något yrkande.
Jag hoppas emellertid att utskottets
lilla förhoppning, att en framställning
från statsrevisorerna i denna fråga
skall leda till resultat, också når fram
till Kungl. Maj :t, så att man kan motse
bättre förhållanden på detta område.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Brämhult
ställde inte något yrkande, och det
finns under sådana förhållanden inte
någon anledning för mig att söka närmare
motivera utskottets hemställan.
Jag vill emellertid ändå säga ett par
ord i detta sammanhang.

Den omständigheten, att utskottet
stannat för ett avslagsyrkande, får på
intet sätt tolkas som bristande intresse
för de väsentliga ting det här är fråga
om. Utskottet har också i sitt utlåtande
uttalat, att de ekonomiska bördorna för
de intressenter som har att ombesörja
denna väghållning fortfarande är av en

sådan storleksordning, att beredande av
ytterligare lättnader härutinnan kan bli
behövliga. Detta vittnar, herr talman,
om utskottets intresse för saken.

Såsom herr Andersson i Brämhult erinrade
har remissmyndigheterna yttrat
sig mycket utförligt och välvilligt, och
inte minst väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har pekat på en rad åtgärder som
man vidtagit de senare åren för att
främja den enskilda väghållningen. Förutom
de åtgärder som där är omnämnda
vill jag erinra om det beslut som
riksdagen fattat tidigare i år att höja
underhållsbidraget till 65 respektive 80
procent och utvidgningen av tillämpningsområdet
för iståndsättningsbidragen.

Jag vill också peka på en annan sak,
som kanske kan få ganska vittgående
verkningar. Riksdagen har hos Kungl.
Maj:t begärt en inventering av den enskilda
väghållningens situation i skilda
län, och Kungl. Maj :t har nu satt i gång
utredningen. Vi förmenar att denna inventering
skall skapa goda förutsättningar
för en ökad effektivitet på detta
område.

Till sist, herr talman, vill jag stryka
under ett par uttalanden i remissyttrandet.
Där sägs att vad vi nu behöver
inte är utredningar och nya former av
statsbidrag och stöd, utan större anslag
och bättre personaltillgång. Om vi får
mera pengar och mera personal, då kan
vi, herr talman, på ett effektivare sätt
lösa väghållningens problem över hela
landet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Hen- ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
litet påpekande. Jag tror att de framstötar
som har gjorts beträffande bättre
bidragsregler för vägföreningar kan
bli av väsentligt värde. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petita till nästkommande
budgetår har den frågan ta -

Onsdagen den 21 november 195G

Nr 30

Effektivisering och förstärkning

gits upp, vilket.ger oss anledning att
tro, att den också kommer att bli föremål
för riksdagens prövning. Positiva
åtgärder beträffande vägföreningarna
kommer säkerligen i det långa loppet
också att få verkningar beträffande
vägsamfälligheter ute på landsbygden.

Förutom dessa saker vill jag peka på
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
räknar med att kunna anskaffa mindre
väghyvlar för att hjälpa de enskilda
väghållarna och samtidigt öka ut sina
personella resurser.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
utskottets hemställan.

§ 12

Effektivisering och förstärkning av de
statliga rationaliseringsorganen, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av väckta motioner
om dels effektivisering och förstärkning
av de statliga rationaliseringsorganen,
dels viss utredning i syfte att rationalisera
den offentliga förvaltningen, dels
ock en allmän översyn av den civila och
den militära förvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Jag kan börja på samma
sätt som herr Andersson i Brämhult
började sitt anförande nyss: jag kommer
inte att ställa något yrkande på
denna punkt, men jag ber ändå att få
anföra några synpunkter till kammarens
protokoll.

Denna motion om en allmän översyn
av såväl den militära som den civila
statsförvaltningen har delvis tillmötesgåtts
genom den utredning som blivit
tillsatt, och jag vill endast uttrycka den
förhoppningen, att utredningen skall
finna en lösning som verkligen innebär
en rationalisering på detta område.

Förvaltningsapparaten har inte bara
svällt ut på ett oroväckande sätt, utan
den har också blivit tungrodd, inte

av de statliga rationaliseringsorganen, m. m.

minst på grund av att byråkratien i
vårt land översvämmar folket med rapporter
och papper i det oändliga. Jag
vet att många chefer och avdelningschefer
både inom den militära och den
civila förvaltningen får använda största
delen av sin tid till att fylla i mer
eller mindre viktiga rapporter. Det vore
värdefullt om utredningen kunde
leda till en ordentlig upprensning, så
att man undginge att dränka hela förvaltningsapparaten
i denna mängd av
uppgifter och papper.

Jag ville beröra ytterligare en sak
som tillhör förvaltningen och som jag
hoppas man skall beakta — det gäller
den sida av den statliga förvaltningen
som sysslar med byggenskap. Det måste
ju uppföras byggnader för förvaltningen,
men det allmänna har även hand
om uppförandet av andra slags byggnader.
Det är allmänt känt att det allmänna
har en otrolig förmåga att göra
sådant mycket dyrare än en enskild
företagare.

Det förekommer utan tvekan en onödig
lyx, då det gäller dessa allmänna
byggnader. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid ett exempel. När det gäller
våra skolhus i städerna och på landsbygden
går man nog litet väl långt i
fråga om såväl utrymmen som annat.
Man bygger alltför storslaget, och det
kostar alltför mycket pengar. Postverket
har varit i skottgluggen, och jag
kan inte underlåta att påpeka en sak i
detta sammanhang. Under valrörelsen
i somras råkade jag besöka ett rätt nybyggt
posthus i en av våra mellansvenska
städer. Det var en förnämlig
byggnad, pampig värre, med en mängd
betjäningsluckor — om det var 15 eller
20 kan jag inte säga. Jag hann i alla
fall konstatera, att. vid alla utom två
hängde den välbekanta skylten »Stängt».
Bakom de två luckor som var öppna
stod köer. Jag tycker att postverket,
som tillhör våra allmänna företag, borde
dimensionera sina anläggningar på
ett annat sätt. Man behöver inte bygga

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Nedläggandet av linberedningsverket i Mellansel

stora, luxuösa palats för att hänga in
en massa skyltar, på vilka det står ordet
»Stängt», utan man kan bygga litet
mindre, så att man kan spara in inte
bara dessa betjäningsluckor utan också
dessa skyltar och ändå stå allmänheten
till tjänst.

Herr talman! Jag har intet särskilt
yrkande utan har bara velat göra detta
påpekande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, såvitt
angår jordbruksärenden, och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Nedläggandet av linberedningsverket i
Mellansel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
i samband med nedläggandet av
driften vid linberedningsverket i Mellansel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Det är väl inte mycket
att tillägga utöver vad jordbruksutskottet
anfört i sitt utlåtande över Kungl.
Maj:ts proposition i anledning av nedläggandet
av linberedningsverket i
Mellansel.

Jag vill emellertid framhålla, att ned -

läggningen av linberedningsverket har
av såväl de anställda som kommunens
och ortens folk i övrigt mottagits med
blandade känslor. Även om var och en
fått klart för sig, att förutsättningarna
för fortsatt drift inte längre föreligger,
har man liksom inte kunnat tro att nedläggningen
skulle bli en verklighet.

Förutom angelägenheten av att den
vid fabriken friställda arbetskraften så
fort som möjligt omplaceras är det av
utomordentlig betydelse för orten, att
någon ny industri ersätter den nedlagda
linberedningsverksamliet.

Den kommun, i vilken linberedningsverket
ligger, har vid verkets tillkomst
bidragit ekonomiskt med icke
ringa belopp och för endast några år
tillbaka — utan kostnad för linberedningsverket
-— för betydande belopp
ordnat vatten- och avloppsfrågorna.
Detta har självfallet gjorts för att stödja
tillkomsten och bevarandet av den för
kommunen så välbehövliga industrien.

Jag vill också framhålla att Anundsjö
kommun med en folkmängd av i runt
tal 9 600 invånare saknar industrier och
att kommunens nedre del, där linberedningsverkets
byggnader ligger, också
utgör kommunens tätaste befolkningsområde.
Människorna där liksom i övriga
delar av kommunen har sitt huvudsakliga
arbete förlagt till skogen
och jordbruket.

Det är, som jag tidigare anfört, mycket
angeläget att det strängt ensidiga
näringslivet i orten uppblandas med
någon industri. Jag har därför med särskild
tillfredsställelse iakttagit, att departementschefen
bl. a. anfört »att åtgärder
vidtages för att för personalen
mildra följderna av nedläggelsen», och
att det bör uppdragas åt kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
att närmare följa
utvecklingen.

Jordbruksutskottet har också understrukit
»angelägenheten av att åtgärder
vidtages för att snarast möjligt omplacera
den genom linberedningsverkets
avveckling friställda arbetskraften och

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

på andra sätt mildra verkningarna för
personalen av driftens nedläggande».

Herr talman! Jag hoppas att dessa positiva
uttalanden av såväl departementschefen
som jordbruksutskottet skall leda
till att arbetsmarknadsstyrelsen på
ett alldeles särskilt sätt följer utvecklingen
i här berörda avseende och i övrigt
vidtar sådana åtgärder att linberedningsverkets
i Mellansel välbelägna
industribyggnader och bostadsfastigheter
så fort som möjligt kommer till användning
för annan industriverksamhet.

I den förhoppningen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande,
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 8 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Stöd åt den svenska fruktodlingen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder till stöd
åt den svenska fruktodlingen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:289
av herrar Gustaf Elofsson och Sigfrid
Larsson samt II: 218 av herr Hansson i
Skegrie in. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta, att tillverkning
och försäljning av ciderdrycker med en
alkoholhalt av högst 2,8 viktprocent må
äga rum enligt de regler som gäller för

Stöd åt den svenska fruktodlingen

maltdrycker, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext»;

2) de likalydande motionerna 1:311
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 219
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
hemställts »att riksdagen måtte besluta,
att tillverkning och försäljning av ciderdrycker
med den alkoholhalt som
finns föreskriven för maltdrycker må
äga rum, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta de härför erforderliga
författningsändringarna»;

3) de likalydande motionerna 1:312
av herrar Fritiof Karlsson och Alvar
Andersson samt 11:227 av herr Svensson
i Vä m. fl.; samt

4) motionen II: 578 av herrar Ähman
och Rimmerfors.

I enlighet med utskottets hemställan
i memorial nr 47 hade riksdagen vid
vårsessionen beslutat att till innevarande
års höstsession uppskjuta behandlingen
av de föreliggande motionerna.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:289 av herrar Gustaf Elofsson och
Sigfrid Larsson samt 11:218 av herr
Hansson i Skegrie m. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:311 av herr
Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 219 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
1:312 av herrar Fritiof Karlsson och
Alvar Andersson samt 11:227 av herr
Svensson i Vä m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen 11:578 av herrar
Ähman och Bimmerfors icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett att utskottet bort
under punkten 1) hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att Kungl. Maj:t ville — i anslutning
till innehållet i de likalydande
motionerna 1:289 av herrar Gustaf

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Stöd åt den svenska fruktodlingen

Elofsson och Sigfrid Larsson samt
II: 218 av herr Hansson i Skegrie m. fl.
ävensom de likalydande motionerna
1:311 av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och
II: 219 av herr Nilsson i Bästekille m. fl.
— i proposition till nästkommande års
riksdag framlägga förslag till ändrade
bestämmelser angående tillverkning, beskattning
och försäljning av ciderdrycker,
framställda av svensk frukt, samt
läskedrycker, innehållande must, tillverkad
av svenska äpplen;

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Niklasson; utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Frågan om rätt att få
tillverka cider har ju många gånger varit
föremål för debatt i denna kammare.
Jag skall därför, med hänsyn till de
långa debatter som ägt rum tidigare i
dag, inte ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk någon längre tid.

Jag vill endast konstatera, att vad jag
mer än en gång har anfört från denna
talarstol i denna fråga enligt min bestämda
uppfattning har haft fullt fog
för sig. Jag framhöll redan vid nykterhetsdebatten
1954, att det skulle ha varit
en fördel, när man då stod i begrepp
att släppa lös starkspritfloden, om man
tillåtit tillverkning av varor med lägre
alkoholhalt. På det sättet skulle man
förvisso ha lyckats få det svenska folket
nyktrare än vad det är i dag. Jag
delar helt uppfattningen, att man tydligen
på detta område inte varit vuxen
friheten, och vi kan väl vara överens
om att utvecklingen inte gått på det sätt
vi önskat. Jag för min del anser att
detta är ytterligare en motivering för
den ståndpunkt jag intog redan 1954.
Genom att tillåta tillverkning av en alkoholsvag
cider tror jag man skulle
kunna vänja människorna vid detta,
och då skulle inte brännvinsfloden bara
forsa fram.

Utskottet använder i stället en mot -

satt motivering. Det säger att framställning
av alkoholsvag cider skulle kunna
öka tillgången på alkohol. Ja, man kan
naturligtvis se saker och ting på olika
sätt, men jag tror att den uppfattning
jag företräder är den mest verklighetstrogna.

Utskottsmajoriteten säger att denna
fråga inte kan lösas på det sätt som vi
motionärer har föreslagit och fortsätter

— enligt min mening mycket motiverat

— att frågan om stöd åt fruktodlingen
skall lösas på annat sätt. Det är ett vackert
uttalande, till intet förpliktande
och utan värde om det inte följes av
handling.

När nu utskottet anser att någonting
måste göras, tycker jag det skulle ha
varit värdefullt om utskottsmajoriteten
i alla fall hade kostat på sig att på ett
par, tre rader anvisa någon av de vägar
som skulle kunna väljas. Vi har
nämligen även vid andra tillfällen då
fruktodlingens problem diskuterats fått
precis samma svar, att problemen inte
kan lösas på det sätt som har föreslagits
utan att andra vägar måste sökas.
Jag vågar nu i nåder hemställa till utskottsmajoriteten
att någon gång anvisa
någon av dessa vägar. Att bara förkasta
de vägar vi anvisar löser inga problem
vare sig för dagen eller för framtiden.

Jag önskar inte mina medmänniskor
något ont, men jag skulle önska att utskottsmajoriteten
varit fruktodlare år
1956 och haft förmånen att stå där med
stora lager av både tidig sommarfrukt
och höstfrukt som ingen människa vill
köpa och samtidigt ha obetalda räkningar
från handlanden för besprutningsmedel
m. m. utan att veta varifrån
man skall ta pengar till att betala räkningarna.
Det kan till och med tänkas
att de i ett sådant läge skulle orka med
att anvisa någon av de vägar man kan
gå för att lösa problemen för framtiden.

Vi har nu kommit i den situationen,
att den tidiga sommarfrukten Transparente
Blanche inte kunnat säljas utan
i stor utsträckning fått ruttna ner, och

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

för Grawensteiner har man erhållit 22
öre per kg på grund av att 3 100 000 kg
italiensk Gruwensteiner infördes på den
svenska marknaden. Man bör därför
inte förvåna sig, om de människor som
är sysselsatta med denna näring finner
situationen ganska prekär.

Att sedan konsumenterna fått betala
ett annat pris är en sak varöver inte
jag kan råda. Odlarpriserna har emellertid
hittills varit under all kritik, och
de människor som driver denna näring
har fått vidkännas en klar förlust på
sina odlingar.

Jag lovade från början att inte använda
någon längre tid, och med dessa
reflexioner ber jag därför att få yrka
bifall till den reservation som har avgivits
av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Behandlingen av denna
fråga har i år kommit att äga rum i
skuggan av den stora nykterhetsdebatt
som vi hade för ungefär fjorton dagar
sedan. Det är möjligt att den saken inte
har varit till fördel för behandlingen av
denna fråga.

Under nykterhetsdebatten beklagades
genomgående att förtäringen av starksprit
hade ökat, men det uttalades också
ett önskemål, att man skulle kunna
vända spritvanorna från starka spritsorter
till svagare.

Nu har utskottet denna gång liksom
tidigare anfört den motiveringen för
avslag, att tillverkning av en dryck av
ciderns karaktär skulle medföra en ökning
av alkoholkonsumtionen i landet.
Det är motsatsen till vad vi tror som
står för dessa motioner. Jag tror visserligen
inte, att missbrukarna av starksprit
skulle övergå till att konsumera
cider i någon större utsträckning, om
den tillhandahölls i den form som vi
begär, men sannolikt skulle i alla fall
den totala konsumtionen av alkohol
nedbringas. Jag tror att många alkohol -

Stöd åt den svenska fruktodlingen

förtärare skulle gå över till den mera
vinliknande ciderdrycken. Följden skulle
bli en totalt minskad alkoholförtäring,
och att allt som kan göras i den
riktningen nog vore ett steg i rätt riktning,
var vi överens om för fjorton dagar
sedan.

Jag vill bara för min del uttala den
meningen, att liksom man gjorde för en
tid sedan, när den nya spritgiven infördes
— då man införde starkölet på
försök för att se hur folk skulle reagera
inför en sådan dryck — borde man
kunna våga sig på att införa även cider
på försök under en viss tid för att se
huruvida folk verkligen skulle använda
den på sätt somliga befarar. Det är väl
mest sannolikt att man, när man motsätter
sig detta förslag, härvidlag räknar
lika fel som man gjorde den gången när
man omgav starkölet med alla dessa
restriktioner. Det visade sig ju, att de
farhågor som man då hyste beträffande
starkölet inte besannades, och jag tror
inte heller att farhågorna i samma riktning
i fråga om cider kommer att visa
sig befogade. Jag förmodar att vi här
inte kan komma ifrån att efter någon
tid ta upp den s. k. fria spritgiven till
ny granskning. Det hade varit värdefullt
om vi före detta tillfälle haft möjlighet
att pröva också ciderdrycken för att
därigenom få ett begrepp om hur folk
reagerade för den.

Denna frågas betydelse för den svenska
fruktodlingen har här många gånger
omvittnats. Jag behöver inte upprepa
detta nu. Enligt min mening är det felaktigt
att, samtidigt som vi — såsom
fallet varit i år — haft överskott på
frukt, importera mängder av vita viner,
som väl kunde ersättas med cider. Det
är att bränna ljuset i bägge ändar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har rätt när han här säger, att
efter de många diskussioner vi haft i

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

Stöd åt den svenska fruktodlingen

denna fråga är det inte sannolikt att
det finns något nytt att anföra vare sig
för dem som vill stödja motionerna
eller för dem som i likhet med bevillningsutskottet
går in för avslag på
dessa.

Jag skall i all korthet ange de motiv,
som har förelegat för bevillningsutskottet,
när det nu på nytt föreslår avslag
på motionerna. Det är två motiv motionärerna
fört fram till stöd för förslaget
om cidertillverkningen. Det ena är att
man genom tillverkning av cider vill ha
ett ökat stöd åt fruktodlingen, och det
andra är att införandet av cider skulle
ha en nykterhetspolitisk effekt genom
att den drycken skulle komma att användas
i stället för andra, starkare
drycker.

Vad beträffar stödet åt fruktodlingen
vill jag erinra om att den åtnjuter ett
betydande stöd genom de tullar på importerad
frukt som vi har här i landet.
När herr Nilsson säger, att vi nu inte
har anvisat något nytt sätt att stödja
fruktodlingen, så vill jag säga att vi
bara för en vecka sedan behandlade ett
utlåtande från statsutskottet, där man
just tagit upp en fråga som skulle leda
till ökat stöd för den svenska fruktodlingen,
nämligen frågan om ytterligare
forskning för att genom framställning
av alkoholfria drycker kunna ta vara
på svensk frukt. Det är ju ett faktum,
att man därmed har anvisat en möjlighet
att få till stånd en bättre avsättning
av frukten.

Vad sedan beträffar ciderfrågan ur
nykterhetspolitisk synpunkt vill jag
säga, att jag tycker det är ganska verklighetsfrämmande
att utgå ifrån att cider
på allvar skulle kunna konkurrera
med starksprit, vin eller Öl. Man kan
naturligtvis inte räkna med att den enskilde
gör ett val mellan dessa drycker
och cider, utan det är större sannolikhet
för att det blir fråga om ett val
mellan cider å ena sidan och saft och
vatten, läskedrycker och alkoholfria
fruktdrycker å andra sidan. Blir det så,

att man väljer att dricka cider i stället
för någon av de sistnämnda dryckerna,
får man bara en ökad alkoholkonsumtion
i stället för en minskad sådan,
som motionärerna tror. Jag är särskilt
angelägen att framhålla, att man då
kunde förutsätta att det bleve ungdomen
som kunde komma att använda
den här drycken i stället för någon
läskedryck, och detta kunde få till följd
att man via den i och för sig alkoholsvaga
cidern kanske skulle grundlägga
alkoholvanor bland ungdomen, vanor
som så småningom kunde bli besvärande.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson framhöll
att fruktodlingen redan åtnjuter
ett betydande tullskydd. Som gammal
skåning från Kristianstads län borde
han känna till, vilka förhållanden som
rått på fruktmarknaden denna höst. Jag
har i mitt föregående anförande sökt
beskriva den. Att situationen blivit så
svår vill jag emellertid inte anklaga
herr Henriksson för.

Sedan är jag överens med herr Henriksson
om att i den mån forskningen
i framtiden kan komma längre i fråga
om att utnyttja svensk frukt för framställning
av alkoholfria drycker så har
jag ingenting emot detta. I den riksorganisation,
där jag är styrelseledamot,
har jag varmt tillstyrkt fortsatt
forskning på detta område.

Herr Henriksson säger vidare, att det
är verklighetsfrämmande att tro, att cider
skulle kunna betyda någonting för
en minskning av alkoholkonsumtionen.
Därom kan man ju ingenting veta,
förrän man har gjort ett försök. Låt oss
göra ett experiment, så att vi får se vem
som får rätt i framtiden! Jag tror det
blir jag som får rätt. Skulle det bli motsatsen
får jag böja mig för resultatet.

Onsdagen den 21 november 1956

Nr 30

Ingen räknar med att alkoholmissbrukarna
skall välja cider i stället för
starksprit, men det finns gudskelov
andra människor i detta land som inte
är spritmissbrukare, och dem skall vi
kunna vänja vid alkoholsvaga drycker.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord motivera mitt ställningstagande i
detta ärende.

Jag anser att frågan om cidern bör
bedömas med hänsyn till det försämrade
nykterhetstillstånd, som för närvarande
råder i vårt land. I varje fall bör
man inte utan föregående utredning införa
en ny alkoholdryck, som till stor
del kommer att konsumeras av ungdomen.

Man har diskuterat, om cidern skulle
komma att konkurrera med vin och Öl
eller med läskedrycker och alkoholfria
fruktdrycker. För min del tror jag det
senare blir fallet. Man löper då den risken,
att ungdomen därigenom skulle
kunna få smak för alkoholhaltiga drycker.
I den mån som cidern tränger ut
alkoholfria mustdrycker, vore det inte
till fördel för fruktodlingen.

Bevillningsutskottet skrev i fjol i sitt
betänkande, att frågan om stöd åt musterinäringen
bör utredas och övervägas
i annat sammanhang. Bevillningsutskottet
har nu i sitt betänkande återgivit
detta.

Vissa åtgärder har vidtagits för musterinäringens
del, men jag tror det
finns anledning att överväga ytterligare
ting, överväga vad som kan göras
för att befrämja tillverkning och avsättning
av must. Men det är ju uppenbart
att bevillningsutskottet i sitt betänkande
måste försöka att hålla sig till
sitt område.

När det gäller skattefrihet för mustdrycker
ligger den frågan för närvarande
under utredning. En positiv lösning
av denna fråga förefaller mig
skulle kunna öka efterfrågan på dessa

Stöd åt den svenska fruktodlingen

drycker i förhållande till andra läskedrycker.
Därigenom skulle man kunna
befrämja efterfrågan av mustdrycker
och även påverka och förbättra prissättningen
för den svenska frukt som
användes för detta ändamål.

Herr Henriksson har redan erinrat
om att riksdagen i förra veckan gjort
ett uttalande med anledning av herr
Nilssons i Lönsboda motion om stöd åt
forskning beträffande alkoholfria drycker
av frukt och bär. Jag tror det är
ett steg i rätt riktning, men mera behöver
man göra för att öka efterfrågan
på must. En sådan ökning av efterfrågan
skulle vara till fördel för nykterhetstillståndet
i vårt land, och det skulle
vara värdefullt för fruktodlingen. Det är
givetvis angeläget att man tar till vara
den svenska frukten och inte låter den
gå till spillo.

Herr talman! Jag yrkar för min del
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Bästekille begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 53, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo7-—Andra
kammarens protokoll 1950. Nr HO

Nr 30

Onsdagen den 21 november 1956

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille yrkade likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 43 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av väckta
motioner angående restitution av skatt
å bensin för vissa motordrivna fordon
inom jordbruksnäringen och industrien.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Herr talmannen meddelade, att fröken
Karlsson, som vid kammarens sammanträde
den 14 i denna månad med
läkarintyg styrkt sig vara tills vidare
hindrad deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 19

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skri -

velse, nr 366, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till ett internationellt veteavtal.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 367, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin
för vissa motordrivna fordon inom
jordbruksnäringen och industrien;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 20

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 201, angående godkännande av
viss ändring i avtalet mellan Sverige
och Norge rörande transittrafiken över
hamnar i Trondheimsfjorden, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.20.

In fidem
Gunnar Britth