1956 ANDRA KAMMAREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1956:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 29

9—14 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 november

Sid.

Svar på fråga av herr Åhman ang. biljettpriserna på de statsägda 6

roslagsjärnvägarnas förortslinjer............................

Svar på interpellationer av:

herr Dahlén ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm
.................................................. 7

herr Wedén ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i

allmänhet ........................................... 26

herr Königson ang. tillämpningen av bestämmelserna om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus.......................... 34

Onsdagen den 14 november

Organiserande av en svensk FN-styrka........................ 38

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande

preliminär skatt......................................... 40

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt
3—9 §§ allmänna förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen
skola träda i tillämpning....................... 45

Riktlinjer för sjöräddningsväsendet........................... 53

Plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk......................... 54

Ökat stöd åt forskningen beträffande framställning av alkoholfria

drycker av frukt och bär.................................. 57

Finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten....... 58

Säkrande av full sysselsättning i Skåne........................ 59

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 november

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. organiserande av en svensk FN styrka.

............................................... 38

— nr 180, ang. lotteri i samband med återbetalning av överskjutande

preliminär skatt........................................ 40

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. samtycke till förordnande
att 2 §§ första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna förfogandelagen
ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola

träda i tillämpning...................................... 45

Statsutskottets utlåtande nr 170, ang. riktlinjer för sjöräddningsvä sendet.

................ 53

— nr 171, ang. plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk........... 54

— nr 172, rörande den norrländska vintersjöfartens kontinuerliga

drift................................................. 56

— nr 173, om ökad sjömätningsverksamhet i Norrland........... 56

-—- nr 174, om återförande till de ursprungliga fastigheterna av mark

i Norrbottens län....................................... 57

-—• nr 175, ang. stöd åt invalidiserade barns vård i hemmen....... 57

— nr 176, om ersättning för skada genom åtgärd av myndighet. ... 57

— hr 177, om ökat stöd åt forskningen i framställning av alkoholfria

drycker av frukt och bär ................................ 57

— nr 178, om provisoriskt rörligt tillägg å tjänstelivränta m. m. . .. 58

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. taxeringsförordning, m.m. 58

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. finansieringen av kommunal investering
............................................. 58

— nr 36, ang. säkrande av full sysselsättning i Skåne............ 59

-—• nr 37, om en statlig bilindustri............................ 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring av förordningen om

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.................... 60

— nr 42, ang. läkarvårdsersättning för förebyggande vård m. m.,

ändring av prisrabatteringen av läkemedel.................. 60

— nr 43, om ändringar i förordningen angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel.................................. 60

— nr 44, ang. översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring, i

vad avser fria läkemedel m. m............................. 61

— nr 45, ang. do......................................... 61

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36, ang. den försämrade fångsten av

vandringsfisk m.m....................................... 61

Fredagen den 9 november 1956

Nr 29

Fredagen den 9 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 1, den
2 och den 4 innevarande november.

§ 2

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition, nr 195, angående anslag å
tilläggsstat I för budgetåret 1956/57 till
utökning av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 819, av herr Sköld m. fl.,
nr 820, av herr Andersson i Brämhult,

nr 821, av herr Adolfsson,
nr 822, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 823, av herr Jansson i Aspeboda
m. fl.,

nr 824, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., och

nr 825, av herrar Nilsson i Svalöv
och Nilsson i Lönsboda; samt

till statsutskottet motionen nr 826, av
herrar Boija och Carlsson i Tibro.

§ 4

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående viss ändring
av tidtabellerna för expresståget
»Skåningen».

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 171, i anledning av väckta motioner
angående utredning om anläggande
av ett plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk
i Luleå,

nr 172, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den norrländska
vintersjöfartens framtida möjligheter
för kontinuerlig drift,

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande utökad sjömätningsverksamhet
på de norrländska
farvattnen,

nr 174, i anledning av väckt motion
om återförande till de ursprungliga fastigheterna
av vissa av 1942 års militära
markersättningsnämnd inköpta och arrenderade
markområden i Norrbottens
län,

nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samhälleliga
stödåtgärder för invalidiserade
barn, som vårdas i hemmen,

nr 176, i anledning av väckta motioner
om ersättningar i ömmande fall åt
enskilda, som genom åtgärd av offentlig
myndighet lidit ekonomisk skada,
nr 177, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt forskningen beträffande
framställning av alkoholfria
drycker av frukt och bär, och

nr 178, i anledning av väckt motion
om provisoriskt rörligt tillägg å tjänstelivränta
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

Nr 29

Fredagen den 9 november 195G

sition med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 35, i anledning av väckt motion
angående finansieringen av den kommunala
investeringsverksamheten,
nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning angående erforderliga
åtgärder för säkrande av full sysselsättning
i Skåne, och

nr 37, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig bilindustri; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

nr 42, i anledning av väckta motioner
dels om ändring i sjukförsäkringslagen
i syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning
för förebyggande vård m. m.,
dels ock om viss ändring av bestämmelserna
rörande prisrabattering av läkemedel; nr

43, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel,

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring, i vad motionerna
avser fria läkemedel m. m., och
nr 45, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring, i vad
motionerna avser läkemedel; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 36, i
anledning av väckta motioner om utredning
angående orsakerna till det försämrade
fångstresultatet beträffande
s. k. vandringsfisk, m. m.

§ 6

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 198, angående organiserande
av en svensk F.N.-styrka, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 188, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1957, m. m.:

nr 827, av herr Nelaiuler m. fl.,

nr 828, av herrar Sjölin och Nelander,
och

nr 829, av herrar Carlsson i Stockholm
och Nelander.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens andra kammare

För deltagande i Interparlamentariska
unionens sammanträde i Bangkok
anhåller undertecknad om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 12—24
november 1956.

Stockholm den 7 november 1956

Gästa Skoglund

Till riksdagens II kammare
Herr talman

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen för bevistande
av Inter-Parliamentary Union
Conference i Bangkok för tiden 13—
23 november 1956.

Stockholm den 7 november 1956
J. W. Pettersson
(i Norregård)

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 13 t. o. m. den 24 nov.
1956 för fullgörande av annat uppdrag.

Stockholm den 10 november 1956
Wald. Svensson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 10 november 1956

Nr 29

Lördagen den 10 november

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 5 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Jerker Svensson,
född den 18 juli 1897, på grund av sjukdom
(leverinflammation) icke kan deltaga
i riksdagsarbetet under tiden 8
november 1956—8 december 1956 intygas
härmed.

Göteborg den 8 november 1956

G. Angervall

Herr Svensson i Göteborg beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 8 november till och med
den 8 december.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å kammarens bord vilande
propositionen nr 198, angående organiserande
av en svensk FN-styrka.

§ 4

Föredrogos var för sig och hänvisades
till bevillningsutskottet följande på
bordet liggande motioner:

nr 827, av herr Nelander m. fl.,

nr 828, av herrar Sjölin och Nelander,
samt

nr 829, av herrar Carlsson i Stockholm
och Nelander.

45 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 36.

§ 6

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 196, angående ytterligare understöd
till båttrafiken i Stockholms
skärgård, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 188, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957
m. m. motionerna:

nr 830, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 831, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Lundqvist,

nr 832, av herr Ohlin m. fl.,
nr 833, av herrar Edström och Kollberg,
och

nr 834, av herr Kollberg m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 189, med förslag angående
visst lotteriförfarande i samband med
återbetalning av överskjutande preliminär
skatt motionen nr 835, av herrar
Edström och Oickson.

Motionerna nr 830—834 bordlädes,
och motionen nr 835 hänvisades omedelbart
till statsutskottet.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 170—178, bevillningsutskottets
betänkande nr 52,
bankoutskottets utlåtanden nr 35—37,
andra lagutskottets utlåtanden nr 41—

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.03.

In fidem
Gunnar Brilth

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Tisdagen den 13 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare under
höstsessionen för deltagande i den
svenska FN-delegationens arbete i New
York.

Göteborg den 9 november 1956

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Svar på fråga ang. biljettpriserna på de
statsägda roslagsjärnvägarnas förortslinjer Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Åhman har frågat
mig, om jag inom den närmaste tiden
ämnar vidtaga åtgärder för att förverkliga
ett löfte vid en uppvaktning i våras
att eliminera skillnaden i den högre
taxesättningen å biljettpriserna för förortslinjerna
å de statsägda roslagsjärnvägarna
och den lägre å övriga från
Stockholm utgående statsägda järnvägar.

Roslagsbanornas ställning inom det
statsägda järnvägsnätet har senast i anledning
av motioner vid 1954 års riks -

dag varit föremål för riksdagens handläggning.
Statsutskottet uttalade härvid,
att utskottet alltjämt hyste sin tidigare
deklarerade uppfattning, att roslagsbanan
borde införlivas med statens
järnvägar så snart förutsättningarna
därför vore för handen. Av vissa skäl
syntes det dock utskottet tveksamt, huruvida
tidpunkten ännu vore inne för
en dylik åtgärd. Utskottet hade under
hand inhämtat, att 1948 års järnvägstaxekommitté
inom en näraliggande
framtid väntades komma att framlägga
förslag om särskild förortstaxa för
stockholmsregionen, avseende trafiken
å jämväl de båda linjer — nämligen
Stockholm Ö—Roslagsnäsby—Lindholmen
och Roslagsnäsby—österskär —
om vilka nu närmast vore fråga. Prövningen
av detta förslag syntes lämpligen
inte böra föregripas genom att beslut
nu fattades om roslagsbanans direkta
inlemmande i statens järnvägars
organisation med därav betingade taxeförändringar
som följd. Utskottet förutsatte
slutligen, att Kungl. Maj:t, så
snart ställning tagits till järnvägstaxekommitténs
förslag, komme att uppta
frågan om roslagsbanans förvaltningsform
till förnyat övervägande.

Jag har från järnvägstaxekommittén
erhållit upplysning om att kommittén
kommer att framlägga sitt betänkande
omkring instundande årsskifte och att
betänkandet kommer att innehålla en
redogörelse för principiella synpunkter
på frågan om särskilda förortstaxor i
stockholmsregionen.

Först efter det att betänkandet remissbehandlats
blir det möjligt för mig
att ta ställning till det av herr Åhman
berörda frågekomplexet.

Beträffande det i frågan påtalade löf -

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

tet från min sida vill jag endast framhålla,
att något sådant löfte i annan
riktning, än vad jag nu angivit, inte liar
avgetts.

Härpå anförde

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för att jag fått svar
på min fråga, ehuru svaret inte är särdeles
tillmötesgående i sak. Jag skall
emellertid följa statsrådets exempel och
vara nöjd med att dröja med en diskussion
av det upptagna spörsmålet tills
det kommer upp i ett större sammanhang.

Beträffande det sista avsnittet av
svaret, som avser det löfte jag omnämnde
i min fråga, vill jag dock erinra
statsrådet om att statsrådet vid
den ifrågavarande uppvaktningen framförde
den synpunkten, att det kunde
vara berättigat att ha samma biljettpriser
på alla de statsägda järnvägarna.
Statsrådet var emellertid för sin del
inte beredd att vidtaga några åtgärder
för en taxesänkning för roslagsjärnvägarna
men var däremot villig att vid
kommande taxehöjningar för övriga
järnvägslinjer tillse att inte biljettpriserna
på roslagsbanans förortslinjer
höjdes. Det är med anledning av detta
löfte jag har fått påstötningar från en
del av dem som var med vid uppvaktningen.
De undrar om det inte borde
göras en framstöt för att förverkliga
det löfte som sålunda lämnats. Detta är
orsaken till min enkla fråga, och jag
hoppas att statsrådet i fortsättningen
har uppmärksamheten riktad på spörsmålet,
för den händelse järnvägstaxekommitténs
betänkande inte skulle
komma så snart som här aviserats. Det
har ju i andra sammanhang talats om
att detta betänkande skulle komma betydligt
tidigare än vid instundande
årsskifte. Jag uttalar alltså en förhoppning
att statsrådet, om det skulle bli

aktuellt med taxeändringar, beaktar de
synpunkter som framförts och även söker
realisera det löfte som gavs vid den
här berörda uppvaktningen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för
ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Dahléns interpellation
angående åtgärder för ökning
av bostadsbyggandet i Stockholm.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Ericsson
gav nu en kort redogörelse för dess innehåll.
Det inom kammaren utdelade
svaret var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat
mig, om jag ämnar vidta åtgärder i syfte
att få till stånd en omedelbar ökning
av bostadsbyggandet i Stockholm. Som
svar härpå vill jag anföra följande.

För år 1955 utgjorde rikskvoten för
flerfamiljshus 42 150 lägenheter. För år
1956 fastställdes en minimikvot på
38 000 lägenheter. Minskningen från år

1955 till 1956 motsvarade ca 10 %.
Stockholms stads andel av dessa kvoter
var för 1955 5 876 lägenheter och för

1956 5 700 lägenheter, en minskning således
med 176 lägenheter eller knappt
3 %.

Då emellertid Stockholms stad ur arbetsmarknadssynpunkt
bör betraktas
som en del av enheten Stor-Stockliolm,
har arbetsmarknadsstyrelsen — som
svarar för kvoternas länsfördelning —
ansett, att frågan om kvottilldelningen
för staden och Stockholms län bör ses
i ett sammanhang. Kvottilldelningen för
Stockholms stad och län tillsammans
visar — tvärtemot riket i övrigt — för
år 1956 en viss ökning i förhållande till
1955. Kvoten för Stockholms stad och
län tillhopa var således 1955 9 900 lä -

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

genheter men för 1956 10 013 lägenheter.
I det senare antalet ingår ett tillägg
av 488 lägenheter, utgörande Stockholms
läns andel av de 3 500 lägenheter,
som Kungl. Maj :t bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen
att fördela utöver
tidigare medgiven kvot (38 000
lägenheter). Genom detta tillägg har
således även Stor-Stockholm och därmed
även Stockholms stad blivit tillgodosett
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Det förskott av ca 400 lägenheter
från 1956 års kvot, som beviljades Stockholms
stad under fjärde kvartalet 1955,
innebär icke någon minskning av kvoten.
Förskottstagandet skedde enbart
för att få en så tidig igångsättning av
grundarbetena under fjärde kvartalet
1955, att sysselsättningen vid ifrågavarande
bostadshus skulle bli så hög som
möjligt under vinterperioden. Liknande
förskott har lämnats till de flesta län
och är således icke ett för Stockholms
stad säreget förhållande.

Interpellanten har uttalat, att tillgången
på arbetskraft vid tidpunkten
för tilläggskvotens fördelning skulle ha
medgivit ett betydligt större bostadsbyggande
för Stockholms del. Detta förhållande
skulle vidare de fördelande
myndigheterna — i det här fallet arbetsmarknadsstyrelsen
— inte velat bestrida.
Uttalandet måste bygga på ett
missförstånd. Vid den tidpunkt, då fördelningen
av tilläggskvoten gjordes, förelåg
en inom arbetsnämnden verkställd
framskrivning av sysselsättningen
på byggnadsarbetsmarknaden under
hösten och vintern. Denna framskrivning
gav vid handen, att den redan då
föreliggande bristen på timmermän
skulle komma att skärpas under de
kommande månaderna.

Faktiskt råder nu i Stockholm, med
den omfattning byggnadsverksamheten
för närvarande har, en rätt kännbar
brist, framför allt på timmermän. I slutet
av oktober fanns på arbetsförmedlingarna
inom Stockholm anmälda 15
timmermän. Av dessa var 10 över 65 ar

och 5 mellan 50 och 65 år. över huvud
taget är de nu anmälda arbetslösa byggnadsarbetarna
gamla; 60 procent är
över 50 år, och därav är 20 procent över
65 år. Arbete skall givetvis beredas
även den äldre arbetskraften. Särskilda
byggnadsföretag med huvudsakligen
inredningsarbeten har igångsatts med
tanke på sysselsättning för denna arbetskraft.
Men det är icke möjligt att
starta stora nybyggen med enbart äldre
arbetskraft.

Byggnadsmarknaden i Stockholm
präglas nu av hög sysselsättning. I slutet
av oktober i år var antalet lägenheter
under byggnad större än motsvarande
tid i fjol, inte mindre än 1 200
flera. Härtill kommer att kostnaderna
för pågående byggnadsarbeten inom
byggnadsregleringens ram av annan karaktär
än nybyggnader av bostäder i
slutet av oktober i år uppgick till 458
milj. kronor mot 295 milj. kronor motsvarande
tid i fjol, alltså för 163 milj.
kronor mer. Hänsyn härtill måste givetvis
tagas, då man skall bedöma frågan
huruvida tillstånd omedelbart skall
ges för ytterligare bostäder.

Beträffande planeringsläget för flerfamiljshusen
är situationen sedan åtskilliga
år tillbaka den, att arbetsmarknadsmyndigheterna
sett sig nödsakade att
i huvudstaden medgiva att bostadsbyggnadsföretag
startas trots att företagen
av vederbörande kommunala organ endast
erhållit s. k. scliaktningslov d. v. s.
byggnadslov för schaktning men ej
byggnadslov för nybyggnad. Denna
form av igångsättning av bostadshus
praktiseras i större skala veterligen endast
i Stockholm. I övriga kommuner
krävs att planeringen skall vara så
långt framskriden att byggnadslov skall
ha erhållits.

I övrigt kan i detta sammanhang anföras
följande. Av innevarande års kvot
återstod vid fjärde kvartalets början i
år 1 200 lägenheter (motsvarande 20 CU
av Stockholms hela årskvot), vilka ej
hade erhållit igångsättningstillstånd.

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

Anledningen härtill var bl. a., att ca 600
av dessa lägenheter icke hade erhållit
schaktningslov, än mindre byggnadslov.
Den 29 september erhöll dock arbetsnämnden
— inför ett sammanträde
i ärendet med arbetsmarknadsstyrelsen
— meddelande om att schaktningslov
skulle vara att påräkna under oktober
månad för större delen av dessa 600
lägenheter. Frågan om byggnadslov
skulle, enligt uppgifter från de kommunala
organen, kunna prövas under deri
tid grundläggningsarbetena pågick.

Jag är fullt medveten om bostadsbristens
omfattning i Stockholm, och jag
är angelägen om att bostadsbyggandet
ökas. Bestämmande för bostadsbyggandets
storlek är emellertid bl. a. tillgången
på arbetskraft och kommunens planering.
Åtgärder för att öka tillskottet
av arbetskraft har sedan länge varit
föremål för arbetsmarknadsmyndigheternas
uppmärksamhet. Men full sysselsättning
råder även i andra delar av
landet, och tillströmningen av ytterligare
arbetskraft kan därför självfallet icke
bli stor. Beträffande planeringsläget
har regeringen uttalat, att om planeringen
av bostadsbyggandet i Stockholm
kan bedrivas så, att en mot arbetsmarknadsläget
svarande igångsättning
av nya bostadsbyggen kan ske, är
statsmakterna beredda att söka tillmötesgå
önskemålen om ett ökat bostadsbyggande
i Stockholm och medverka
till att inom ramen för den totala årliga
bostadsinvesteringen tillföra Stockholms
stad största möjliga utrymme.

Härefter anförde:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att till socialministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Tyvärr måste
jag omedelbart konstatera att jag anser
svaret vara otillfredsställande i fråga
om såväl slutsatser som motivering.
Slutsatserna är välmenande: Vänta och
se! Motiveringen är på flora ställen.

måste jag tyvärr säga, en blandning av
dåligt underbyggda påståenden och
motstridiga påståenden.

Man måste ha klar för sig bakgrunden
till detta problem, nämligen att
Stockholm har omkring hälften av de
tusentals och åter tusentals bostadslösa
i detta land. Frågan blir då: Får Stocksom
en häremot svarande rimlig del av
byggnadskvoten? Hur har utvecklingen
varit de sista åren? Vad har skett i
Stockholm i detta avseende?

Jag skall nämna de sista tre årens
siffror för antalet faktiskt beviljade
igångsättningstillstånd för flerfamiljshus.
Dessa motsvarade 1954 6 962, året
därpå 6 278 och i år, som det ser ut,
5 312 lägenheter. Detta är alltså vad som
faktiskt har hänt. Minskningen från
1955 till 1956 uppgår till ungefär 1 000
lägenheter, och minskningen från 1954
till 1956 utgör 1 650 lägenheter. Detta
måste man hålla fast. Det är en minskning
av bostadsbyggandet i Stockholm,
som kommer att leda till att bostadsköerna
blir längre och längre och att
de bostadssökande får vänta längre och
längre.

Nu försöker socialministern sig på en
rad bortförklaringar eller kanske vi
skall säga försök att dämpa detta intryck.
Han säger för det första att
minskningen mellan 1955 och 1956 i
antalet igångsättningstillstånd bara är
176 lägenheter. Det är det första försöket
till bortförklaring. Han vill givetvis
att läget skall te sig så ljust som möjligt,
men för att kunna vinna detta
syfte måste socialministern se bort ifrån
att kvoten för bostadsbyggandet i Stockholm
vid slutet av förra året helt plötsligt
minskades med 500 lägenheter. Efter
mycket kort tid begrep man ju att
detta var orimligt, och Stockholm fick
då ett förskott på 1956 års kvot med
442 eller, som det senare visat sig, 452
lägenheter. Den ena av dessa transaktioner
tar socialministern med, men
inte den andra. lian ändrar 1955 års
kvot men låter 1956 års kvot stå kvar

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

oförändrad. Om man skulle få verkligt
jämförbara siffror, förutsatte detta givetvis
att det funnits möjligheter för
Stockholm att under 1956 få förskott på
1957 års kvot, men det har vi ju inte
något löfte om. Man måste därför hålla
fast vid de siffror jag här anfört och
som utvisar att antalet lägenheter, för
vilka igångsättningstillstånd meddelats,
är 1 650 färre under 1956 än under
1954.

Socialministerns anspråk på att ge
en korrekt redovisning av de senaste
årens händelseutveckling är inte så
stora som man skulle önska.

Det andra försöket till förklaring kan
man ha delade meningar om. Socialministern
säger att det i slutet av oktober
i år pågick byggen av 1 200 fler lägenheter
än motsvarande tid i fjol. Ja, sådana
uppgifter är mycket svårbedömbara
— det vet alla. Jag kan verifiera
den saken med siffror. Den 1 november
under de tre senaste åren pågick
det byggnad av 10 600 respektive 8 017
och 9 211 lägenheter.

Om man tar ut enskilda uppgifter på
detta sätt spelar många tillfälligheter
in — kreditfrågor, väder, tomtmarkens
förhållande, i vilket skede vissa stora
byggnadsföretag befinner sig o. s. v.
Siffrorna kan slå fel åt båda hållen. Jag
hoppas att socialministern inte vill
grunda sin långsiktiga bedömning av
behovet av byggnadskvot för Stockholm
på siffror för det ena eller det andra
månads- eller kvartalsskiftet — det vore
olyckligt.

Det tredje försöket till förklaring gäller
arbetskraftsbristen. Socialministern
säger i sitt svar att jag har fel när jag
påstår, att skälet till att Stockholm för
någon tid sedan inte fick del av tilläggskvoterna
inte skulle vara arbetskraftsbrist
som det gjorts gällande. Strax innan
har emellertid socialministern sagt,
att arbetskraftstillgången i Stor-Stockholm
måste ses som en enhet. Han menar
väl att detta område inte går att
dela upp; arbetskraften är densamma

oavsett om vederbörande arbetar inom
eller utom staden, och huvudsaken är
att de arbetar i Stor-Stockholm. Hur
kan då socialministern hålla på detta
argument, att det verkligen var arbetskraftsbrist
som låg bakom, fastän det
just inom Stockholm gick att lämna tillläggskvot
på 448 lägenheter — då fanns
ju arbetskraften? Mitt påstående är såvitt
jag förstår fullkomligt riktigt. Att
man sedan har kommit med andra förklaringar
hör ju inte ihop med denna
sak. Socialministerns påstående, att det
icke fanns arbetskraft för att man skulle
ha kunnat ge Stockholm någon del av
tilläggskvoten, är uppenbarligen felaktigt.
Man kan inte ena sekunden säga,
att det inte finns någon ledig arbetskraft,
och den andra sekunden ge en
kvot som möjliggör byggande av 448
nya lägenheter.

Det har sagts att man gav detta extra
tillskott för att ge en chans till fullföljande
av vissa etappbyggen, och det
har uppgivits för mig att detta skulle
gälla två tredjedelar av den kvot på
488 lägenheter som Stockholms län fått.
Det är mycket antagligt att så är fallet;
i alla händelser kan man fråga, varför
inte Stockholms stad kunde få den
återstående tredjedelen, om nu denna
uppgift är riktig.

Den som är så pass osakkunnig som
jag anser sig ha skäl att ställa frågan,
om Stockholms stad skulle vara praktiskt
taget det enda av alla områden i
detta land där det inte fanns några pågående
etappbyggen som man hade anledning
att värna om. Jag bara ställer
den frågan.

Då man jämför kvoterna för Stockholms
stad och län 1955 och 1956 bör
man klargöra för sig bakgrunden till
denna extra tilldelning. Stockholms stad
fick vidkännas en minskning under
andra halvåret 1956 i jämförelse med
1955 men fick ingen extra tilldelning.
Stockholms län behövde inte vidkännas
någon minskning men fick ändå tillläggskvot.
Jag missunnar verkligen inte

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956
Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

länet att få detta tillskott, och såsom
socialministern säger har kommunerna
i Stor-Stockholm en hel del gemensamma
intressen, men jag måste ifrågasätta
om socialministerns redovisning av detta
ärende verkligen är riktig.

Försök nr 4 anser jag delvis vara
riktigt. Socialministern säger, att man
i Stockholms stad tydligen icke har haft
alla planer färdiga i tillräckligt god tid.
Såvitt jag kan bedöma ligger det en hel
del i detta. Socialministern vet lika väl
som jag vilka personer och instanser
detta framför allt drabbar. Emellertid
tror jag att socialministerns siffror, som
skall ge vägledning för en bedömning
av läget i Stockholm, inte är korrekta.
Socialministern säger att igångsättningstillstånd
inte hade beviljats för
20 procent av stadens kvot, d. v. s.
1 200 lägenheter, den 1 oktober; det anförs
som bevis för dålig planering och
som ett skäl för att staden inte skulle
få ökad tilldelning. Nog hade det ändå
varit korrekt att i interpellationssvaret
meddela, att hela denna kvot var utnyttjad
elva dagar därefter. De 1 200
lägenheter, som socialministern säger
icke var tillräckligt planerade den 1
oktober, var färdiga den 11 oktober.
Jag anser — utan att därmed vilja säga,
att Stockholms stads myndigheter har
skött sig perfekt — att en korrekt redovisning
borde ha innehållit denna uppgift.
Det förhållandet, att socialministern
inte tar upp den saken, utan i stället
i allmänna ordalag talar om att det
varken fanns schaktningslov eller byggnadslov
för 600 lägenheter, kan inte
rädda socialministerns argumentering
på den punkten.

Arbetsmarknadsstyrelsen hade också,
som socialministern erkänner, fått besked
om att man inom den närmaste
tiden skulle ha planer fördiga och få
schaktningslov för dessa 600 lägenheter
och att man under tiden skulle klara
av frågan om byggnadslov.

De 600 lägenheter som socialministern
nämner ingår såsom kammarens

ledamöter känner till i det stora experiment
som görs i Östbergaområdet. För
första gången i vårt land bygger man
där i denna skala samtidigt gator och
ledningar samt lägger grund. Det är
ett intressant och djärvt experiment att
försöka bygga billigare och mera rationellt.
Det blir inte mindre intressant
av att det är HSB som gör experimentet
och att detta är det enda exempel
som socialministern drar fram i detta
sammanhang, ehuru han inte nämner
något namn.

Enligt fastighetskontorets besked hade
dessutom vid den tidpunkt, då frågan
om extra tilldelning var uppe, planeringen
beträffande andra byggnadsföretag
framskridit så långt, att man
hade planer färdiga för ytterligare 1 010
lägenheter, men härav blev nu ingenting.

Socialministern säger i sitt svar, att
han vill medverka till en ökning-av bostadsbyggandet,
om planeringen av bostadsbyggandet
i Stockholm kan bedrivas
så, att en mot arbetsmarknadsläget
svarande igångsättning kan ske. Det är
ett välmenande uttalande, men jag är
inte riktigt säker på innebörden, och
det vore önskvärt att socialministern
ville precisera vad det här är fråga om.
Att planeringen för närvarande medger
ett väsentligt ökat bostadsbyggande, vill
ju ingen betrida.

Det naturliga i detta läge vore att
man, om arbetskraftstillgången medger
det, ger Stockholms stad ett förskott på
nästa års kvot, vilket har skett för
Stockholms stad och andra områden
vid flera tillfällen tidigare, såsom socialministern
har påpekat.

Nästa års kvot kanske förtjänar ytterligare
ett par ord. Kvoten för första
halvåret 1957 innebär för både Stockholms
stad och Stockholms län en
minskning, om jag håller mig till planerna
— man måste ju antingen redovisa
vad som verkligen tiar byggts eller
också redovisa planerna. Kvottilldelningen
under de senaste tre åren visar

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för

en jämnt sjunkande kurva. För första
kvartalet 1954 planerades för Stockholms
stad och län en kvottilldelning
av 4 198 lägenheter, följande år 3 900,
därefter 3 425 och för 1957 en tilldelning
av 2 905 lägenheter. Det är en
minskning för både Stockholms stad
och Stockholms län; framtiden ter sig
således sannerligen inte särskilt ljus.

Jag skall be att få återkomma till frågan
om arbetskraftstillgången. Det är
uppenbart att utvecklingen av en viss
del av byggnadsproduktionen ställer
nya problem. Enligt vad experterna säger
krävdes det tidigare för en viss
sorts byggen en tredjedel timmermän i
förhållande till grovarbetarna, men nu
krävs det ungefär lika många av varje
kategori. Murare krävs inte i så stort
antal som tidigare för dessa byggen, och
det innebär en viss revolution för denna
del av byggnadsproduktionen.

Såsom socialministern påpekade i sitt
svar är timmermännen mer eftersökta
nu än tidigare, och tillgången är inte
tillräckligt stor, säger han. Det tror jag
gäller även för Stor-Stockholms del.
I lördags fanns det i Stor-Stockholm
438 lediga grovarbetare och 148 murare.
Dessutom fanns 21 timmermän,
som dock till stor del var överåriga.
Detta är uppgifter som jag fått från arbetsnämnden
och som gäller läget i
lördags.

Arbetsmarknadens parter i Stockholm
har upprepade gånger gjort aktningsvärda
försök att omskola grovarbetare
och andra till timmermän och
även ägnat sig åt lärlingsutbildning av
timmermän, men det räcker uppenbarligen
inte.

Den fråga man då ställer sig är: Vad
avser socialministern att göra i denna
situation? Det finns en viss tillgång på
andra byggnadsarbetare än timmermän.
Man har inte lyckats få till stånd en
tillräckligt stor överflyttning från dessa
andra grupper byggnadsarbetare till
gruppen timmermän. Enligt en expert
skulle det emellertid utan svårighet kun -

ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

na sättas in 10 procent grovarbetare i
nuvarande timmermannalag. Vederbörande
sade, att i Stockholm skulle man
i dag utan tvivel kunna sätta in 250 grovarbetare
i timmermannalagen. Jag har
ingen egen uppfattning om detta, men
vederbörande känner till saken. Borgarrådet
Wennström har också tagit upp
denna fråga och sagt, att man skulle
kunna sätta in grovarbetare i timmermannalagen.
Tyvärr har det hittills
inte uppnåtts något som helst resultat,
såvitt jag känner till. Antalet byggnadsarbetare
i Stor-Stockholm kan ju inte
på något sätt betraktas som konstant.
Om det är så önskvärt att få till stånd
en ökad byggnadsverksamhet i det område,
som är värst utsatt, är hela arbetsmarknadsverket
till för att söka stimulera
en tillströmning av byggnadsarbetare
dit. I hur stor utsträckning detta
skett, undandrar sig mitt bedömande.

Min fråga är: Vad tänker socialministern
göra åt detta problem? Det torde
vara uppenbart, att det inte går att
vänta med åtgärder. Jag hoppas att det
inte är meningen, att väntetiden för familjer
utan barn skall behöva öka från
fem år och fyra månader till sex eller
sju år innan något händer.

Jag skulle vilja ställa denna fråga
mot bakgrunden av det som Stockholms
arbetarkommun förde fram i detta års
valrörelse. Där förklarade man, att det
för socialdemokratien i Stockholm var
ett mål att öka byggandet här från
32 000 rumsenheter till 40 000 rumsenheter.
Detta gällde uppenbarligen StorStockholm;
meddelandet var något felaktigt
utformat i Morgon-Tidningen.
Tog arbetarkommunens ordförande,
herr Torsten Nilsson, kontakt med den
av sina regeringskolleger, som är ansvarig
för bostadsproduktionen, innan
arbetarkommunen i Stockholm slog fast
detta i årets valrörelse? Eller var det
kanske så, att herr Erlander gjorde det?
Jag föreställer mig att det är otänkbart,
att man kunde slå fast detta som ett
vallöfte från socialdemokratiens sida

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

utan att ha diskuterat saken med den
person, som närmast är i skottgluggen.
Det skulle vara mycket intressant att få
ett svar på detta — om det nu inte är så,
att det svar socialministern då gav och
nu ger, när vi liar fått de nya kvoterna
för första halvåret nästa år, skall anses
tillräckligt! Det svaret innebär, att
igångsättningstillstånden beräknas gå
ner från 15 100 till 12 000 nya lägenheter.
Skulle det vara svaret, undrar man
onekligen, om inte bondeförbundets
representant i bostadsdebatten i våras,
vilken förklarade att bondeförbundet
inte hade något speciellt intresse av
ökat bostadsbyggande i städerna, ändå
fått rätt. Detta skulle kanske utgöra svaret
på en del av det man inte fick veta
om vad som ägde rum vid regeringsförhandlingarna
för någon tid sedan.

Jag sammanfattar, herr talman! Jag
måste tyvärr säga, att socialministerns
svar lämnar åtskilligt övrigt att önska.
Det saken liär gäller är inte framför
allt att bolla med siffror och försöka
göra gällande, att läget är något så när
hyggligt. Man kan säkerligen rikta anmärkning
även mot mina siffror, men
vad det gäller är att se till, att något
blir gjort. Mitt intryck är, att det som
socialministern här redovisat icke kan
leda till ett ökat bostadsbyggande vare
sig i Stockholm, Stor-Stockholm eller
landet i övrigt. Och då är det ett mycket
beklagligt besked socialministern
givit.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag får säga, att herr
Dahlén har inga små anspråk. Jag tvivlar
ändå på att det skulle ha blivit en
bättre planering av bostadsbyggandet i
Stockholm eller i övriga landet, om
man kunnat sprida ut de kunskaper
han nu förmedlat i denna kammare.

•lag lyssnade med stor uppmärksamhet
till herr Dahlén, men hörde inte ett
enda konkret förslag från hans sida.

Nu vet vi, att han säger »att vi inom
oppositionen kan inte göra något, ty
det är regeringen som skall klara det»,
men jag tycker hans utgångsläge är felaktigt.
Han konstaterar, att bostadsbristen
är störst i Stockholm. Ja, ingen
människa har väl förnekat det, det är
väl alla överens om. Vi har också sagt,
att i den mån det är möjligt, skall vi
bygga mera bostäder i Stockholm. Jag
trodde, att herr Dahlén visste, att om
man skall försöka finna bot på bostadsbristen
i Stockholm, måste man tänka
på Stor-Stockholm. Därför tycker jag
det är en dålig argumentation från hans
sida, när han säger att »Stockholms
stad inte fick högre kvot», att »Stockholms
län fick visserligen högre kvot
och det är tacknämligt» samt att »jag
missunnar inte länet detta, men det kom
inte Stockholm till godo».

Herr Dahlén! Man måste nu och för
framtiden lägga allt större vikt vid att
detta område ses i ett sammanhang. Jag
hoppas att iag kan förmå herr Dahlén
till detta, eftersom tomtmarken i Stockholm
tar slut om ett par år, om man
bygger i nuvarande takt. Då blir det
oundgängligen nödvändigt att gå till
grannkommunerna för att där bygga
bostäder. Det blir så mycket mer nödvändigt
som människor vill ha fristående
hus, d. v. s. små hus att bo i. Jag
trodde herr Dahlén, som uppträder
med en väldig force, hade reda på dessa
grundläggande förutsättningar. Hade
han haft det och hade han läst statistiken
riktigt, skulle han inte ha beskyllt
mig för att bolla med siffror för att
komma undan vad det här egentligen
gäller. Ser man hela Stor-Stockholm i
förhållande till den tillståndsgivning
som förekommit, är siffrorna för lägenheterna
och de tre senaste åren 10 600,
9 900 och 10 013.

Det är alltså inte fråga om någon särställning,
och det är detta som är relevant.
Hur många bostäder har kommit
denna region till godo? Om ämbetsverken
nu lämnar felaktiga sifferuppgifter,

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för

måste jag beklaga det. Det tror jag emellertid
inte. Det är i alla fall visat, att
herr Dahléns påstående, att jag bollar
med uppgifter för att bortförklara vad
vi har gjort, är felaktigt, varför han
borde vara angelägen att ta tillbaka vad
han sagt.

Vad sedan gäller arbetskraften i
Stockholm måste väl ändå alla erkänna,
att om vid en viss tidpunkt arbetslösheten
uppgick till åtta timmermän
varav fem är över sextio år, så är det
absolut full sysselsättning; och då går
det inte att sätta i gång nya byggen med
enbart den arbetskraften. Ger man flera
tillstånd, vilket herr Dahlén pläderar
för, utan att kunna visa, varifrån han
skulle ta den nya arbetskraften, blir det
inte fler lägenheter utan en ökad rörlighet
bland arbetskraften, och byggnadstiderna
blir då bara förlängda. Herr
Dahlén säger, att han talat med en expert,
som kan sätta in tio procent grovarbetare
i timmermanslagen. Varför
gör man inte det då? Menar herr Dahlén,
att regeringen skall ordna sådana
saker? Skall vi lägga oss i det? Finns
det några lagar, som hindrar, att man
använder grovarbetare till att utföra
timmermansarbete, om det går tekniskt
sett? Jag tror inte det skulle gå, men
herr Dahléns expert säger, att det går
utan vidare att flytta över tio procent
grovarbetare till timmermännens fack.
Enligt de uppgifter jag har fått måste
det bli en omskolning, innan man kan
vidta en sådan åtgärd.

Herr Dahlén är inte nöjd med min
slutsats i interpellationssvaret att, om
det kommer att visa sig, att Stockholms
stad kan planera en större bostadsbebyggelse,
vill vi vara positivt inställda
till detta. Emellertid har ju Stockholms
stad onekligen sina markresurser begränsade.
Därför skulle jag, om jag vore
kommunalman i Stockholm, säga, ått
det ligger ökad vikt uppå att man får
fram praktiska resultat av det samarbete,
som äger rum mellan Stor-Stockholms
kommuner, så att man på så sätt

ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

kan öka bostadsbyggandet i vad vi kallar
Stor-Stockholm.

Som svar på herr Dahléns fråga, om
Torsten Nilsson har frågat mig, om de
fick göra ett uttalande i Stockholms arbetarkommun,
vill jag säga, att det har
man verkligen inte frågat mig om. Vi
har ju fria organisationer här i landet.
Nu har partisekreteraren väl varit ute
och frågat fe! person. Han får väl fråga
andra. Jag agerar här som socialminister.
Den eftersläng, som kom på slutet
av herr Dahléns anförande, får väl föras
fram i annat sammanhang. Nu var det
ju bostadsproduktionen i Stockholm
vi skulle diskutera.

Jag vidhåller att vad på statsmakterna
ankommer skall vi försöka pressa fram
bostadsproduktionen i Stockholm, men
att det är en svår sak, vet alla. Jag förnekar
mycket bestämt och kategoriskt,
att Stor-Stockholm, som vi här talar om,
har fått en reduktion av sin bostadskvot.
Den har tvärtom fått någon ökning.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp bara
ett par saker, och jag börjar med det
som socialministern sade näst sist.

Stockholms arbetarkommuns ordförande,
statsrådets kollega, hade inte
frågat honom, när han ställde ut vallöften
om ökning från 32 000 till 40 000
rumsenheter! Mot bakgrunden av statsministerns
emfatiska påstående, att socialdemokraterna
håller sina vallöften,
är det intressant, att man inte frågat
den som i detta fall legat närmast till
hands att fråga, innan man avgivit ett
sådant vallöfte. Det kan kanske vara
tacksamt att komma ihåg för landets
väljare vid kommande tillfällen! Jag
skall inte försöka att kommentera detta,
det talar för sig självt.

Vad socialministern uttalade om fria
organisationer skulle jag vilja säga
några ord om.

Visst har vi fria organisationer, men

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

friheten får väl inte gå så långt, att man
inte på något sätt hör sig för, om det
finns täckning för påståendena, när det
finns en person som har till uppgift i
detta land att sköta bostadsfrågan.
Det är möjligt att man har en sådan frihet,
men då måste alla påståenden från
personer bland socialdemokraterna,
som inte talar i egenskap av statsråd,
tas med mycket stor försiktighet. Det
kanske var detta som socialministern
indirekt ville ge en anvisning om, atf
man inte skall bry sig om vad Stockholms
arbetarkommun säger på denna
punkt. I så fall är svaret ännu intressantare.

Sedan började socialministern, som
han ofta gör i sina repliker, med ett ur
parlamentarisk synpunkt mycket egendomligt
inlägg. Han frågade: Yad har
ni för konkreta förslag? Det frågar alltså
den person, som har till uppgift att
sköta bostadspolitiken i landet och som
inte här på något sätt kan redovisa att
det kan tänkas, att någonting skall kunna
göras för att läget skall bli bättre!
Han har inget program. Det enda program
han har är att skära ned tillst
åndsgivningen med 20 procent nästa
halvår. Herr socialminister! Jag ställer
verkligen frågan: Hur har socialministern
tänkt sig att klara arbetskraftproblemet,
eftersom det finns ett visst överskott
av vissa kategorier byggnadsarbetare
och tillgången på timmermän är
en flaskhals? Är det inte då den närmast
till hands liggande uppgiften, att
socialministern gör något för att påskynda
saken?

Sedan sade socialministern med förakt
i tonen, att herr Dahléns experter
säger, att det går att sätta in grovarbetare
i timmermanslag. Detta har framförts
av borgarrådet Wennström, som
lär ha haft upprepade kontakter med
socialministern sista tiden, och sedan
har jag frågat experter om detta. Menar
socialministern att det skulle vara
oklokt, om regeringen kallade till överläggningar
om detta, när ingenting sker?

Skulle det vara fel, att den för bostadspolitiken
närmast ansvarige kallar samman
arbetsmarknadens parter och undersöker,
om något kan göras så att här
blir rotation, att vi på denna punkt kan
ordna arbetskraftfrågan och därigenom
kan bygga mera?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag trodde herr Dahlén
visste, att vi har ett ämbetsverk i detta
land som sköter om arbetsmarknadsfrågorna.
Det är helt naturligt att jag utgår
från att arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna
och arbetsnämnden
i Stockholm regelmässigt följer dessa
ting.

Visst har vi en rörlighet när det gäller
byggnadsarbetskraften, men det är
ju en sak. Man framställer nu frågan
så, att det går att per omgående få till
stånd en sådan förändring, och det var
om detta jag sade, att det tror jag inte på.

Sedan säger herr Dahlén, att vi har
inte fått reda på vad regeringen tänker
göra. Jag har talat mycket om bostäder
det sista året och vad vi har för avsikter.
Jag har satt min lit till att man genom
ett rationellare byggande kan bygga
mera. Vi har rekommenderat åtskilliga
åtgärder, som kan leda fram till flera
bostäder. Att jag inte förberett mig att
nu i detalj kunna redogöra för hur man
skall lägga upp dessa ting, ber jag herr
Dahlén om ursäkt för. Men när herr
Dahlén säger, att vi skall akta oss för
att lova någonting som vi inte har täckning
för, faller jag för frestelsen att
bemöta herr Dahlén.

Herr Dahlén förde in i resonemanget
vad som förekommit i valrörelsen. Jag
fick kastat emot mig i valrörelsen, att
vi hade en miljard kronor att bygga bostäder
för. Sätt i gång och bygg mera!
Det fanns väl täckning för det påståendet,
herr Dahlén?

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

alla de detaljer om byggnationen i
Stockholm som här har varit berörda
av såväl herr Dahlén som statsrådet,
men jag kan inte låta bli att säga några
ord för att teckna bakgrunden till den
situation som i dag råder här. Av statsrådets
svar framgår, att han, liksom
jag, är fullt medveten om bostadsbristens
omfattning i Stockholm och angelägenheten
av att bostadsbyggandet
skall ökas.

För att kammarens ledamöter skall
få någon liten hum om hurudan denna
bostadsbrist verkligen är, vill jag nämna,
att vi i bostadskön har över 100 000
bostadssökande, av vilka inte mindre
än hälften, 50 000, saknar egen direkthvrd
lägenhet, av dessa inte mindre än
10 000 barnfamiljer. Om man ser detta
mot bakgrunden av det som redovisas i
liyresregleringspropositionen, finner
man, att i 101 andra städer och tätorter,
vari icke Stockholm och Göteborg
är medräknade, finns det nära
100 000 bostadssökande, av vilka 36 000
saknar egen direkthyrd lägenhet, därav
9 000 barnfamiljer. Alltså finns det här
i Stockholms stad bostadssökande i lika
stor utsträckning som i 101 andra städer
och tätorter i detta land. Tar vi
med Stor-Stockholmssiffrorna blir det
ännu mera skrämmande. Alltså kan
man säga, att Stockholms stad har nästan
hälften av bostadskön i detta land,
men staden får endast bygga 10 procent
av vad som byggs här i landet. Det
är denna disproportion, som jag har
velat rikta statsrådets och kammarens
uppmärksamhet på. Man bör förstå, att
det är fullkomligt orimligt, att man får
bygga så litet, där behovet är störst.

Väntetiden är i dag för tvåbarnsfamiljer
och större ca tre år och fyra
månader, för enbarnsfamiljer ca fyra
år och för övriga, tvåpersoners hushåll
och andra, cirka sex år. Denna väntetid
har ökat år efter år och ser ut att
öka ytterligare. Sådan är alltså dagens
situation.

Om man ser på morgondagens situa -

tion, finner man, att den blir ännu
mörkare. Då kommer det gamla lägenhetsbeståndet
in i bilden. I dag har vi
i Stockholm 23 000 lägenheter som är
över 70 år gamla. 69 000 personer bor
i dessa rivningsmogna lägenheter. Saneringstakten
är 300 lägenheter per år.
Med denna takt blir det 1961 31 500
lägenheter med 94 500 personer, 1966
36 000 lägenheter med 108 000 personer
och 1971 40 000 lägenheter med 121 000
personer, som alltså kommer att bo i
praktiskt taget rivningsmogna lägenheter.
Rivnings- och saneringstakten måste
öka från nuvarande 300 till 1 450 lägenheter
per år för att hålla bostadsbeståndet
i det skick som det är i dag,
och det är ju enligt all sakkunskap inte
fullt tillfredsställande, men det har varit
omöjligt att öka saneringstakten, då
bostadsnöden är så stor.

När man ser på framtiden ytterligare,
kommer, som vi alla känner till, de
stora ungdomskullarna, som blir giftasmogna
i mitten av 1960-talet. Det rör
sig för Stockholms vidkommande om
en ökning på inte mindre än 30 000 ungdomar
som nu är i åldern 15—20 år,
vilket medför ökad äktenskapsbildning
med cirka 2 000 nya äktenskap per år
från början på 60-talet, om familjebildningen
skall fortgå i vårt samhälle som
hittills. Följaktligen måste vi också öka
antalet bostäder med ytterligare omkring
2 000 lägenheter per år, om vi
skall kunna undvika att bostadsnöden
då blir värre än den är i dag. För att
bibehålla det nuvarande läget på bostadsfronten
måste vi alltså dels ha en
ökad byggnation med mer än 1 000 lägenheter
för att ersätta det gamla beståndet
och dels ytterligare 2 000 lägenheter
per år för att klara av det behov,
som uppkommer i och med att ett ökat
antal ungdomar uppnår giftasvuxen ålder.
Vi måste med andra ord bygga
10 000 lägenheter, om inte de nuvarande
bostadsköerna skall öka ytterligare.
Med hänsyn härtill anser jag det orimligt
att inte i större utsträckning än

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

vad som nu sker ta hänsyn till behovet
där bostadsnöden är störst, d. v. s.
i Stockholm. Där måste givetvis resurserna
sättas in kraftigast.

Sedan ställer jag mig som lekman
litet undrande till arbetskraftsproblemen.
Den organiserade byggnadsarbetarkåren
redovisas till sammanlagt ca
230 000 man. Av dessa är dock endast
omkring 30 procent verksamma inom
bostadsbyggandet, där de bygger flerfamiljshus.
Detta synes mig vara orimligt
litet med hänsyn till föreliggande
behov och angelägenhetsgrad. Vi måste
väl säga att bostadsbyggandet och bostadsförsörjningen
är av allra största
angelägenhetsgrad.

Jag vill också nämna att byggnadsarbetarkåren
ökar med i genomsnitt
4 000 man per år och att den del som
arbetar med bostadsbyggandet minskar
med ungefär 2 000 per år. År 1950 byggde
nämligen 80 arbetare 100 lägenheter,
medan det för år 1955 redovisas att 53
arbetare byggde lika många lägenheter.
Där har vi alltså fått en minskning
av arbetskraften med 33 procent. Då
frågar man sig varför vi inte — när det
nu ändå skall centraldirigeras — kan
få över ett ökat antal byggnadsarbetare
till bostadsområdet. Varför kan man
inte från de ansvariga myndigheternas
sida väga av den nuvarande bristen på
timmermän och ordna med en mera
effektiv utbildning av den kategorien
arbetare?

Som lekman ställer man sig som sagt
frågande till dessa problem. Jag vill
emellertid inte rikta någon kritik mot
vare sig regeringen eller mot de myndigheter
som har hand om dessa frågor,
men jag vill att man skall observera förhållandena
och på allvar ta itu med
problemen och försöka lösa dem. Det
går inte an att bostadsköerna i Stockholm
ökar år från år, som nu sker! Jag
har som kommunalman under många år
haft känning av olägenheterna i detta
stycke. Det måste tagas krafttag från
dem som bestämmer över arbetskraften I

Sedan är jag fullt överens med statsrådet
om att bostadsnöden i huvudstaden
är ett problem som rör Stor-Stockholm.
De kommunala myndigheterna
här har också tagit problemen på allvar
och skrivit till regeringen om dessa.
Det gjordes för många år sedan. När
detta inte hjälpte, tillsattes en särskild
rotel för att syssla med Stor-Stockholms
problem, och vi fick ett särskilt
borgarråd som förhandlar med
grannkommunerna. Men vi kan inte
klara problemen med den långsamma
takt som nu råder. Jag vill därför allvarligt
vädja till inrikesministern —
detta är väl närmast hans område —
att han ser till att man från regeringens
sida tar ett kraftigt initiativ i detta
stycke.

Även om det går att i något större utsträckning
föra ut bostadsbyggandet i
Stockholms grannkommuner, misstänker
jag ändå starkt, att den del av bostadsproduktionen,
som Stockholms
stad kan få därav, rör sig om endast
cirka 50 procent — detta med hänsyn
till det behov som finns i nämnda
kommuner. I varje fall är det en siffra
som har diskuterats i detta sammanhang,
och det var ju inte det resultatet
man ville nå för Stockholms kommuns
innebyggare.

Stockholmskommunens marktillgångar
beräknas inom kort sina, men under
de närmaste två åren, alltså 1957 och
1958, redovisar ändå de ansvariga myndigheterna
att det finns mark tillräckligt
för att bygga över 7 000 lägenheter
per år. Med hänsyn till statsrådets uttalande
nyss vill jag då fråga, om vi
kan räkna med statsrådets medverkan
för byggande av ett så stort antal lägenheter
under de närmaste två åren.

Till sist noterar jag med tillfredsställelse
att statsrådet har för avsikt att
hjälpa till så att Stockholms stad tillföres
största möjliga utrymme för bostadsbyggande,
och jag vill då ännu en
gång allvarligt vädja till statsrådet att
ägna stockholmsproblemen — vare sig

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 29

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

det nu gäller Stor-Stockholm eller
Stockholms kommun — betydligt större
uppmärksamhet än vad fallet har varit
hittills. Från de kommunala myndigheternas
sida tror jag mig kunna lova att
man är beredd att i detta hänseende
göra allt vad som göras kan.

50 000 å 55 000 av de 125 000 som är anställda
i husbyggnadsarbete. De siffrorna
ter sig något annorlunda än de av
herr Carlsson redovisade; det var för
att korrigera hans siffror som jag begärde
ordet vid detta tillfälle.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag måste tyvärr begära
ordet för att säga ett par saker
till herr Carlsson i Stockholm.

Jag tror att det är farligt att framställa
läget så, att Stockholm skulle få
en alldeles för liten del av tillgängliga
resurser på detta område. Det är klart
att vi här har en avvägningsfråga. Om
inte Stockholm måst bygga en massa
andra ting än bostäder, hade det i år
funnits en friställd arbetskraft, men nu
har Stockholm, som jag tillåtit mig påpeka
i interpellationssvaret, i gång en
byggnadsverksamhet av annan art, som
är mycket omfattande och som de kommunala
myndigheterna sagt är nödvändigt
att släppa fram; därigenom blir det
mindre bostadsbyggande. Nu säger herr
Carlsson att man i Stockholm får bara
en tiondel av vad som byggs i form av
bostäder. Det är inte sant; jag återkommer
till detta. Vi måste betrakta StorStockholm
som en enhet. Herr Carlsson
erkänner att vi har tomter här i Stockholm
för två år framöver. Märk väl att
jag fått bekräftat vad jag tidigare sagt,
nämligen att för åtminstone två år skall
Stockholm ha tomtmark tillräckligt för
att bygga i större utsträckning. Sedan
blir det alltså på upphällningen med
tomtmarken, och då återstår saneringsverksamheten.
Denna är alltid svår, när
man har en bristsituation i fråga om bostäder.
Men det går inte att säga, att
30 000 byggnadsarbetare bygger bostäder
medan övriga bygger andra ting, ty
det är ytterligare 15 000 som bygger
småhus och ytterligare 7 000 å 8 000 som
drar fram gator och ledningar. Vi kommer
alltså till en arbetskraftstillgång på

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När herr statsrådet tar
upp mitt resonemang om att Stockholm
får endast 10 procent av bostadsbyggandet
men har nästan 50 procent av
bostadskön, vill jag säga, att om vi
räknar med Stor-Stockholm som herr
stadsrådet gör måste vi också räkna
med hela Stor-Stockholms invånarantal,
och då blir proportionen i stort sett
samma som den jag nämnde enbart för
Stockholm.

Vidare talade statsrådet om dessa
30 000 byggnadsarbetare för bostadsbyggande,
men i det avseendet betonade
jag ju särskilt, att den siffran gällde
flerfamiljshus. Det finns inga exakta
uppgifter för de andra husen, åtminstone
redovisas de inte i de papper jag
har fått. Vi kommer inte ifrån, hur vi
än vänder på detta, att Stockholm får
en för liten del av byggnationen i förhållande
till behovet; det är detta jag
har velat påpeka.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När socialministern den
24 oktober besvarade min enkla fråga
om åtgärder mot vinterarbetslösheten
bland byggnadsarbetarna i Stockholm
kom vi också in på frågan om timmermännen.
Jag har också rådfrågat andra
experter än borgarrådet Wennström och
dem herr Dahlén nämnde, folk som leder
byggnadsarbetarefackföreningen i
Stockholm, och jag kan därför bekräfta,
att den möjlighet som herr Dahlén
antydde finns.

Socialministern sade den där gången,
att det går inte att på kort tid omskola

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

en grovarbetare till timmerman. Nej,
det är sant, inte till en kvalificerad
timmerman, men jag har fått bekräftat,
att det finns bland grovarbetarna i
byggnadsfacket många vilka sysslar
med arbetsuppgifter som ligger vanliga
timmermäns mycket nära. Det skulle
vara lätt att ta över dessa som jag här
talat om. Det enda som står i vägen är
justeringen av ackordslistorna så att
inte de mera kvalificerade timmermännen
riskerar något på en inflyttning av
grovarbetare under den tid då detta
yrke är en flaskhals. Alltså finns en
möjlighet i detta avseende, och byggnadsarbetarna
är själva angelägna om
att det blir en så hög sysselsättning som
möjligt och att det byggs så mycket
som möjligt.

Jag medger att socialministern kan
ha rätt i att regeringen inte skall sköta
allting, och det är väl heller ingen som
begär. Men jag tror att det skulle göra
gott om regeringen gjorde en påstötning
om att det finns en möjlighet till
lösning av frågan. Det skulle gagna en
bättre sysselsättning i byggnadsfacket,
bland annat under vintern, och bli en
väg till avhjälpande av bostadsbristen
i Stockholm, där unga familjer får vänta
i många år för att få en lägenhet att
flytta in i.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
upprepar att Stockholm får bara
en tiondel av byggnationen, och han säger
att vi måste räkna in folkmängden
i Stor-Stockholm. Ja, visst skall vi göra
det, men vi bygger ju låt mig säga 55 000
lägenheter på ett år. Jag har till herr
Dahlén sagt att under de tre senaste
åren har tillstånd givits Stockholm för
nästan exakt 10 procent lägenheter. 10
procent av 55 000, det kan alla kammarens
ledamöter konstatera vara mer än
10 procent, eller hur, herr Carlsson i
Stockholm?

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
socialministern nämnde siffran en miljard,
som han »fått slungad mot sig
under valrörelsen», som orden föll. Jag
vet inte bestämt vad socialministern
syftar på. I den mån han syftar på ett
uttalande av mig vill jag säga, att socialministern
vet lika väl som jag att
detta uttalande icke har den innebörd
han syntes vilja tillägga det- Det föranleddes
av socialministerns argumentation
under valrörelsen, att det över huvud
taget inte skulle finnas några statsfinansiella
resurser att ställa till förfogande
för den ökning av bostadsprogrammet
i förhållande till regeringens
program, som vi hade förordat. Jag
framhöll då, att det finns ett miljardöverskott
i budgeten och att man mycket
väl kan använda den tiondel eller
vad det rör sig om av detta, som går åt
för den statliga andelen av finansieringen
till det utökade program vi föreslagit.
När socialministern alltså talar
som om denna miljard i dess helhet av
oss skulle ha kunnat tänkas stå till bostadsbyggandets
förfogande, använder
sig socialministern av en argumentationsmetod,
som jag måste skarpt anmärka
på.

Jag får också lov att säga, herr talman,
att jag tycker herr Dahlén hade
alldeles rätt, när han tog upp Stockholms
arbetarkommuns ordförandes
förhållande till socialministern i fråga
om bostadsproduktionen. Den motsättning
som finns mellan det uttalande,
som Stockholms arbetarkommun gjorde
och konsekvensen av den faktiska politik,
som socialministern bedriver, gick
genom hela den socialdemokratiska argumentationen
under valrörelsen. Här
lägger man fram ett program i riksdagen
som innebär, att bostadsproduktionen
inskränkes och kommer under den
nivå den tidigare nått, samtidigt som
man på olika håll i landet för en propaganda
av innebörden, att bostadsproduktionen
skall ökas så mycket

20 Nr 29 Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

som möjligt. Jag har tidigare använt
ordet dubbelspel om denna motsättning,
och jag tycker det är fullt i sin ordning
att anmärkningar framförs utan att
detta bör ge anledning till några särskilt
upprörda känslor hos socialministern.

Jag kanske får nämna, för att ytterligare
belysa saken, att den faktiska
igångsättningen av nya flerfamiljshus i
hela landet under budgetåret 1954/55
låg vid nivån 42 000 lägenheter. Under
budgetåret 1955/56 steg nivån till 47 000
lägenheter. Men av regeringens planer
för budgetåret 1956/57 — det budgetår,
som omfattas av minimiprogrammet —
framgår att antalet lägenheter i flerfamiljshus,
som skall kunna igångsättas,
även med tillägg för regeringens vallöfteskvantitet,
inte blir fler än cirka
38 000. Det är alltså en starkt markerad,
brant nedåt rasande kurva, och mot
denna bakgrund har herr Dahlén verkligen
haft skäl att ställa sin fråga.

Sedan riksdagen godkänt detta minimiprogram,
som det hette, meddelade
socialministern strax efter riksdagens
slut på ett ganska ostentativt sätt, att
nu skall vi avskaffa kvoteringen även
för flerfamiljshusen från och med den 1
januari 1957, liksom vi tidigare gjort för
enfamiljshusen. Men under den följande
diskussionen under valrörelsen glömde
socialministern själv bort, att kvoteringen
skulle avskaffas från den 1 januari
1957, och talade om att förskott
skulle ges på nästa års kvoter som han
alltså tidigare beslutat avskaffa. Nu slutligen
har socialministern av omständigheternas
makt, eller vad man skall kalla
det, tvingats slå till fullständig reträtt
på denna punkt och behålla kvoteringen.
Jag måste därför, herr talman, säga,
att socialministern inte befinner sig i
en sådan position, att han kan anklaga
oppositionen för brist på konkreta förslag,
ty hans uppgift är ju att försvara
,en politik, som innebär att man sänker
nivån för bostadsbyggandet. Jag har
svårt att tro annat än att kammarens

ledamöter anser, icke minst med hänsyn
till den utveckling jag här tecknat,
att behandlingen av frågan om byggnadskvoterna
för flerfamiljshus uppvisar
utpräglade drag av dilettantism.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag kan väl förstå, att
herr Wedén begärde ordet i detta sammanhang,
ty det går naturligtvis an att
säga, att jag menar någonting annat än
vad jag verkligen sade och hur folk
uppfattade det. Det är kanske ändå det
viktigaste hur folk uppfattar saker och
ting. Det är ingen idé att tala om kvoter,
ty herr Wedén och hans meningsfränder
har ju sagt, att bostadsbyggandet
bara minskar och minskar. Jag har
sagt, att vi skall ha ett minimiprogram,
som skall genomföras, och det är väl
detta herr Wedén för till vallöftena, ty
några andra löften har inte givits. Vi
har gjort som vi gjort alla tidigare år,
nämligen lämnat s. k. förskottskvoter,
men det ändrar ingenting i sak, ty hade
inte dessa tillstånd givits, hade det
skett en reduktion av den ursprungliga
kvantiteten, och det menade aldrig vi.

Herr Wedén säger, att vi avskaffat
kvoterna men ändå talar om kvoter. Det
är ju på det sättet, att vad småhusen beträffar
blir det fråga om hur många lägenheter
man kan få inom den anvisade
penningramen, och när det gäller
flerfamiljshusen blir penningramen i
realiteten avgörande, även om vi av arbetstekniska
skäl åtminstone ett halvt
år framåt kommer att arbeta med kvotbegrepp.

Herr Dahlén har ju all rätt att ställa
dessa frågor och resa dessa krav, säger
herr Wedén. Ja, visst har han det. Men
jag satt nästan och var rädd att herr
Wedén skulle förbjuda mig att yttra
mig i debatten — det lät så ett tag. Jag
kommer dock att envisas med att yttra
mig. Vi har alla den uppfattningen, att
bostadsbristen är en mycket allvarlig

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

social fråga. Jag har försökt att angripa
problemkomplexet ifrån delvis
nya utgångspunkter, men det skulle
aldrig falla mig in att stå här och säga,
att jag är alldeles övertygad om att lyckas.
Det är så många andra som är
självsäkra, att jag inte vill ta upp någon
tävlan med dem i det avseendet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Nej, herr talman, jag har verkligen
inte haft några aspirationer på att försöka
förbjuda socialministern att yttra
sig i kammaren. Men det tycktes mig
som om det i socialministerns svar till
herr Dahlén fanns ett och annat tonfall
som gav intryck av att socialministern
kanske skulle tycka att det vore skönt,
om han kunde förbjuda herr Dahlén —
eller möjligen mig — att tala i kammaren
i det här sammanhanget. Det var
detta som kom mig att reagera på det
sätt jag gjorde.

Låt mig tillägga, herr talman, att vad
jag hela tiden opponerat mig emot är
att socialministern lägger fram ett minimiprogram,
som innebär en nedskärning
av bostadsbyggandet. Ännu är inga
som helst åtgärder vidtagna för att förändra
detta program till något annat
än dess minimiinnebörd. Samtidigt far
hans meningsfränder runt om i landet
och försöker övertyga svenska folket
om att här är det icke fråga om någon
nedpressning. Det är på den punkten
jag anser att socialministern tillsamman
med sina meningsfränder bedriver
en upplysningsverksamhet som det
finns mycket starka skäl att anmärka
på. Det var detta som herr Dahlén
gjorde.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte alls beröra
vad som har sagts under valrörelsen.
Jag har inte haft så stor anledning
att blanda mig i debatten här om hur
mycket som skall byggas i Storstockholm.
När jag nu emellertid hör vilka
krav och önskemål som framföres från

stockholmsbänken om att få bygga ännu
mycket mera här i staden, vill jag fästa
uppmärksamheten på hur det ligger till
för våra landsbygdskommuner när det
gäller möjligheterna att bygga flerfamiljshus.
Ännu finns det en och annan
landsbygdskommun som försöker att
leva vidare och behålla sin folkmängd,
men det är oerhört svårt för dem att få
tillstånd att bygga flerfamiljshus.

Herr Dahlén sade att Stockholm har
över hälften av de bostadssökande i
hela landet, och jag betvivlar inte att
detta är riktigt. Men det är väl så, att
det finns många kommuner som man
inte har några uppgifter eller sammanställningar
ifrån beträffande önskemålen
att få bostäder. Jag hör själv till en
kommun som under detta år önskat få
bygga ett enda flerfamiljshus — det
gällde tolv lägenheter. Vi har icke haft
möjlighet att få tillstånd härtill.

Med hänsyn till den stora folkflykt
som pågår från landsbygden till Stockholm
och de större städerna och tätorterna
tycker jag det skulle finnas större
möjligheter för de landsbygdskommuner,
som så önskar, att få bygga och
även bygga flerfamiljshus. Jag skulle
därför liksom herr Dahlén vilja vädja
om att man söker få till stånd en mer
korrekt redovisning av byggandet, särskilt
med tanke på förhållandet i detta
avseende mellan stad och landsbygd.
Jag vill vädja till statsrådet och chefen
för socialdepartementet att han söker
skapa en rättvisare fördelning av möjligheterna
på området, så att landsbygdskommunerna
får större möjligheter
att bygga flerfamiljshus.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag noterar med intresse
att statsrådet inte försökte göra gällande
att de siffror jag anförde beträffande
den successiva minskningen av
bostadsbyggandet i Stockholm var oriktiga.
Det har förekommit en successiv
minskning: från 6 962 lägenheter år
1954 till 5 312 i år, detta alltså i fråga

22 Nr 29 Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

om beviljade igångsättningstillstånd. I
år skulle det egentligen ha varit 5 258
lägenheter, men då en del inte är statsbelånade
blir siffran som sagt 5 312.

De siffror som socialministern nu välvilligt
ger mig förefaller mig gälla Storstockholm.
Dessa siffror innebär endast
en upprepning av vad socialministern
meddelade nyss. Då skall jag be att
få anföra, vad som är beslutat för nästa
halvårs kvot. Jag tar med den faktiska
igångsättningen första halvåret i år. Med
de planer som finns för Storstockholm
nästa år blir siffran detta år 5 135 och
nästa år 2 950. Dessa siffror kompletterar
ganska bra den utveckling som förefaller
att bli vår här i Storstockholm,
om de nu uppdragna linjerna fullföljes.

Jag noterar också med intresse att
socialministern inte vidhåller sitt i interpellationssvaret
lämnade påstående,
att det råder sådan arbetskraftsbrist i
Storstockholm att det inte finns någon
möjlighet för Storstockholm att ur den
synpunkten få bygga. Detta påstående
var ju felaktigt, och herr statsrådet har
som sagt inte nu heller försökt att försvara
det utan har endast gått över till
storstockholmsfrågan. Självfallet bör
detta spörsmål ses ur synpunkten av
vad vi verkligen kan åstadkomma i
Storstockholm. Själv har jag haft äran
motionera i kammaren på denna punkt,
men jag måste säga att regeringens intresse
för dessa planer har varit praktiskt
taget obefintligt.

Därmed kommer jag in på den andra
sidan av saken. Statsrådet sade som
svar på min förfrågan, vad man skulle
kunna göra för att lätta den akuta bristen
på timmermän, att det är en sak
som arbetsmarknadsstyrelsen sköter.
Men, herr statsråd, arbetsmarknadsstyrelsen
står inte till svars i denna kammare,
det är herr statsrådet som gör
det. Jag frågar mig: Har det inte alltid
varit statsmakternas skyldighet att försöka
se till att utbildning av behövlig
arbetskraft sker? Detta — säger statsrådet
-—skall arbetsmarknadsstyrelsen

sköta. Men det är statsrådet som skall
bedöma om detta verkligen sker, och
jag tror att det vore av intresse för kammaren
att få veta vilka planer regeringen
har. Anser herr statsrådet att åtgärderna
härvidlag är tillräckliga eller inte
tillräckliga? Och vad skall i det senare
fallet göras?

Det är denna ansvarsfråga jag ber att
få stryka under och som jag är väl medveten
om att också statsrådet är medveten
om. Men då tycker jag att statsrådet
skall låta bli att skylla på arbetsmarknadsstyrelsen
utan själv ta ställning
i frågan. Finns det verkligen ingenting
mer att göra för att få en lämplig
sammansättning av byggnadsarbetskraften?
Det gäller utbildning av nya lärlingar
och omskolning av de övertaliga
byggnadsarbetare, som för närvarande
finns. Detta, herr statsråd, är
vad som snabbast går att ändra på. Den
förändring, som sedan verkligen är nödvändig
för att få ett annat sakernas tillstånd
i vårt land, är en annan ekonomisk
politik, men jag är inte säker på
att statsrådet har samma uppfattning
som jag på den punkten, och därför
skall jag inte ta upp den till diskussion.
Låt oss hålla oss till de näraliggande
problemen. Vad skall man göra för att
få lämplig omsättning av arbetskraft?
Det är statsmakternas skyldighet att se
till detta och i första hand socialministerns,
som sköter bostadspolitiken.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Dahlén drar den
slutsatsen, att jag inte vill försvara vad
jag sagt i mitt interpellationssvar, därför
att jag inte bemött vad han nu yttrat
i kammaren. Jag trodde, att det skulle
vara tillräckligt att lämna ett besked
genom ett interpellationssvar, och naturligtvis
måste jag stå för detta. Jag
har inte givit herr Dahlén rätt på en
enda punkt. Det fanns nämligen ingen
arbetskraft vid det aktuella tillfället.

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

Herr Dahlén menar, att detta är en sak
och att jag borde ha redovisat, att det
11 dagar senare än tidpunkten för fördelning
av kvoterna, som vi talade om,
inte fanns några lägenheter kvar på
stockholmskvoten. Det vet jag mycket
väl, men vad har hänt däremellan? Jo,
Stockholms stad har lämnat s. k. schaktningstillstånd.
Jag antar, att herr Dahlén
vet vad schaktningstillstånd är för något.
Det borde vara nog sagt på den
punkten.

Sedan frågade herr Dahlén, om jag
inte kunde lämna någon redogörelse för
vad arbetsmarknadsmyndigheterna gör.
Visst skulle jag kunna det, men jag utgick
ifrån att det var klart att när arbetsmarknadsstyrelsen
skötte dessa saker
var det inte därför att jag ville slippa
ifrån ansvaret för vad som händer
och sker. Helt naturligt vet jag, att jag
som innehavare av detta ämbete bär
ansvaret för arbetsmarknadsfrågorna.
Jag förutsätter dock — och det har jag
fått redogörelse för — att arbetsmarknadsstyrelsen
står i ständig kontakt med
parterna på arbetsmarknaden och att
man försöker och ofta lyckas att föra
över arbetskraft från överskotts- till underskottsområden.
Jag vet också, att man
har försökt få över timmermän till
Stockholm, men eftersom hela samhället
har full sysselsättning är det inte så
lätt att skaffa fram dylika. Det är också
bekant, att man har inrättat nya avdelningar
inom verkstadsskolorna o. s. v.,
men sådana åtgärder ger inga omedelbara
resultat. Därför finns det enligt
min mening ingen anledning att i en
debatt om möjligheterna att omedelbart
öka bostadsbyggandet i Stockholm dra
fram detaljfrågor av detta slag.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast be att
få säga till herr statsrådet, att när statsrådet
nu försvarar sitt uttalande i interpellationssvaret
om att det inte fanns
någon arbetskraft tillgänglig i storstockholmsområdet,
faller detta på sin egen

orimlighet. Det fanns ju möjligheter att
just inom detta område ge tillstånd för
byggande av ytterligare 448 lägenheter.
Fanns det då arbetskraft eller inte?
Bygges dessa lägenheter av andar, eller
vad är det fråga om?

Socialministern är så nöjd med arbetsmarknadsstyrelsens
insatser på denna
punkt, och därom skall jag inte diskutera
med honom. Är han nöjd så är
han det. Jag ifrågasätter dock, om det
inte skulle finnas möjligheter att vidta
en del av de åtgärder, som jag tidigare
talat om. Detaljerna skall jag emellertid
inte upprepa, herr talman.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag är den ende närvarande
ledamoten av arbetsmarknadsstyrelsen
i denna kammare, och därför
anser jag mig böra säga ett par ord.

Det är fullkomligt riktigt, som statsrådet
här har påpekat, att arbetsmarknadsstyrelsen
har hand om anskaffandet
av arbetskraft till byggenskapen.
Jag försäkrar, att vi på den punkten gör
allt som göras kan, men skulle vi förfara
som herr Dahlén nyss ville, då
skulle vi tvinga människorna till utbildning
i yrken, som de inte har tänkt sig
men inom vilka det enligt uppgift råder
stor brist på arbetskraft, tvinga
dem ifrån det arbete de har över till
andra uppgifter. Jag vill understryka
för kammaren, att vi inom arbetsmarknadsstyrelsen
har mycket stora svårigheter
att förse industrien med behövlig
arbetskraft. Där kommer en företagare
och säger: »Vi behöver 50 eller 100
man», och jag känner till ett fall, då en
företagare sade: »Vi kan sysselsätta 500
man ytterligare, om ni kan skaffa oss
dem.»

Hurudana är då förhållandena inom
jordbruket och i skogen? Hela sommaren
kan jordbruket icke få den arbetskraft
det behöver, och i skogen råder
det under vintern praktiskt taget alltid
brist på arbetare. Var vill herrarna
ta den arbetskraft ifrån, som måste till

24 Nr 29 Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

för en ökning av byggenskapen? Skall
den tas från jordbruket, från skogsbruket
eller exempelvis från exportindustrien?
Gå till en företagare och begär,
att han skall avstå 10, 20 eller 50 man,
eftersom de behövs till byggenskapen
i Stockholm! Jag behöver inte säga vad
svaret blir.

Däremot finris det naturligtvis möjligheter
att minska på en annan gren
av byggenskapen för att kunna öka bostadsbyggandet,
men kom till landsting,
till städer och landskommuner, som behöver
sjukhus och skolor, och säg: »Ni
får inte bygga skolor, ålderdomshem
och dylikt, ty det skall byggas mer bostäder
i Stockholm.» Svaren är nog givna
på förhand.

Herr Carlsson i Stockholm uttalade
sig om arbetskraften och framhöll, att
han var lekman. Det behövde han kanske
inte ha talat om; det hördes ändå
av vad han anförde. En sak fäste jag
mig emellertid vid. Herr Carlsson påstod,
att det finns massor av bostäder
i Stockholm, som är 70 år gamla och
därför odugliga att bo i. Jag råkar själv
bo i ett trähus på landet, som är 256 år
gammalt, och jag bor mycket bra. Bara
för att ett hus är 70 år gammalt behöver
det alltså inte vara odugligt som bostad.

Jag håller med den talare som här
nyss framhöll att vi i detta sammanhang
inte bara bör tänka på Stockholm
utan också på andra delar av landet.
Skulle Stockholm få bygga så mycket
bostäder man vill, skulle följden bli att
ytterligare kanske 30—40 tusen människor
om året drogs till Stockholm
från landsbygden och småsamhällena.
Skulle det vara någon större glädje med
detta? Det är ju redan så trångt här i
Stockholm på alla möjliga sätt, och det
har skapats problem som Stockholms
stad tycks ha ytterst svårt att bemästra.

Jag kan därför inte dela den meningen
att man bör pressa de myndigheter,
som har att bestämma över bostadsbyggandet
och byggenskapen över
huvud taget, att avsätta mera arbets -

kraft och pengar för byggande av bostäder
i storstäderna. Det hindrar emellertid
inte att jag livligt beklagar att
en mängd människor i Stockholm och
andra storstäder inte har kunnat få bostäder
av den beskaffenhet som de önskar.
Men det är, som sagt, inte önskvärt
att alltför många drar sig in till storstäderna
från landet i övrigt.

Jag kan således inte, herr talman, ansluta
mig till den uppfattning som framförts
av herrar Wedén, Dahlén och
Carlsson i Stockholm m. fl. Meningsyttringar
av det slaget går stick i stäv mot
de önskemål och behov som finns inom
övriga delar av landet.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Först och främst är jag
angelägen om att säga att jag har vid en
omräkning funnit, att den procentsiffra
för Stor-Stockholm, som jag nämnde i
ett tidigare anförande, i verkligheten
ligger ett par procent högre. Jag ger
statsrådet rätt däri. Min första siffra
var litet för hastigt uträknad — jag
råkade få tag i ett papper som gällde
färdigställda lägenheter i Stor-Stockholm
ett år då siffran var ovanligt låg.

Jag kan inte underlåta att säga några
ord med anledning av herr Anderssons
i Dunker anförande. Enligt vad jag förstår
— och herr Dahlén avsåg väl inte
heller något annat — är det inte fråga
om att tvinga arbetare över till ett nytt
yrke eller till en annan del av deras
nuvarande yrke, utan det gäller endast
att stimulera en frivillig omskolning av
arbetskraft för att vid ett visst tillfälle
fylla behovet av arbetskraft inom den
sektor, där arbetskraftsbristen är som
störst.

Herr Andersson i Dunker var också
litet inne på det resonemang som jag
förde, när jag framhöll att man ställer
sig frågande till om arbetskraften verkligen
utnyttjas effektivt. Såsom jag här
påvisat ökar byggnadsarbetarkåren med
ungefär 4 000 arbetare per år, och med

Tisdagen den 13

Svar på interpellation ang. åtgärder för

hänsyn till denna kraftiga ökning av
arbetskraften kan man inte undgå att
ställa den frågan, huruvida det är brist
på effektivitet eller annat som gör att
vi inte kan bygga mer än som nu sker,
när det tack vare ökad maskinell utrustning
och andra åtgärder är möjligt
att åstadkomma en större bostadsproduktion
med mindre antal arbetare än
tidigare. Jag skulle därför, eftersom
herr Andersson i Dunker sitter med i
arbetsmarknadsstyrelsen, vilja skicka
med honom en önskan om att arbetsmarknadsstyrelsen
måtte i alldeles särskild
grad ta sig en titt på detta problem.

Vad beträffar frågan om hur gammalt
ett hus kan bli, så vill jag erinra
om att enligt sakkunskapens mening är
bostadsfastigheter, som byggdes på
1880—1890-talen, i dag som regel rivningsmogna.
Utvecklingen på bostadsområdet
har gjort att vi inte längre är
betjänta av att ha fastigheter med WC
på gården och utan moderna bekvämligheter
i övrigt. Det lönar sig inte att
bygga om sådana fastigheter, utan det
är mera ekonomiskt att riva dem och
bygga nya hus. Jag tror också att utvecklingen
i fortsättningen kommer att
gå i den takten, att de hus, som i dag
bygges, inte kan beräknas stå mer än
70—80 år.

Herr Andersson i Dunker är betänksam
mot ett ökat bostadsbyggande här
i Stockholm därför att man därigenom
skulle kunna dra hit folk från andra
delar av landet. Men vad saken gäller
är ju att skaffa bostäder åt invånare i
Stockholm som i dag saknar egna lägenheter.
Eftersom Stockholms expansion
förts på tal vill jag emellertid nämna
att under en följd av år under kriget
och åren därefter offrade Stockholms
stad mycket pengar på att genom propaganda
av olika slag avråda folk från
att ta anställning i Stockholm. Även om
staden inte har fortsatt med denna propaganda,
så gör man å andra sidan inte
några åtgärder i syfte att dra hit vare
sig industrier eller arbetskraft.

november 1956 Nr 29

ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Den diskussion som här
förts har framför allt rört sig om tillgången
på arbetskraft för bostadsbyggandet
i Stockholm och andra delar av
landet. Jag skall inte ta upp tiden med
att fortsätta denna debatt, utan jag vill
något beröra en annan sida av problemet,
nämligen frågan om kapitalförsörjningen
och penningmarknadens möjligheter
att skaffa de krediter som behövs
för att bygga bostäder.

Departementschefen har i sitt interpellationssvar
och även under den fortsatta
debatten ganska klart sagt ifrån,
att det minimiprogram på 53 000 lägenheter,
som uppställdes i våras, skall
hållas. Vi har också fått några små
glimtar av hopp om att det skulle kunna
byggas en del utöver detta minimiprogram.
Det skulle mycket glädja oss
alla, om så kunde bli förhållandet, men
om man jämför å ena sidan dessa hoppets
glimtar och å andra sidan det
regeringskontrakt, som ingåtts mellan
socialdemokrater och bondeförbundare,
eller vad finansministern i höstriksdagens
remissdebatt hade att säga om
det bistra ekonomiska klimat, som vi
måste räkna med, och om den restriktivitet
på penningmarknaden som måste
upprätthållas ännu under överskådlig
tid framåt, då frågar man sig vad det
finns för grund för de förhoppningar
som statsrådet Ericsson här uttalat.
Finns det verkligen några förutsättningar
för att resurserna på penningmarknaden
skall ge oss möjligheter alt
överskrida det minimiprogram för bostadsbyggandet
som fastställts? Har
statsrådet någon täckning för att inge
oss förhoppningar om en sådan ökning?

Herr talman! Det skulle vara mycket
angeläget att få ett svar från socialministern
på den frågan. Det är viktigt
både för dem här i Stockholm som hoppas
att få en lägenhet och för oss alla
ute i landet, ly bostadsproblemet är ett
hela landets problem. Det skulle därför
vara ytterligt tacknämligt, om statsrådet
ville ge oss en liten antydan om hur

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

finansieringsproblemet enligt hans mening
skulle kunna lösas.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna framföra
herr Carlssons hälsning till arbetsmarknadsstyrelsen,
även om den är
fullkomligt onödig eftersom arbetsmarknadsstyrelsen
dagligen och stundligen
arbetar på att lösa problemet om att
skaffa arbetskraft inte bara till bostadsbyggandet
utan till all möjlig annan
företagsamhet.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När det gäller den begränsade
del av uppgiften, som går ut
på att häva den akuta bristen på timmermän,
är det inte fråga om att mot
folks vilja pressa dem över från ett
arbete, som de har, till ett annat. Det
rör sig här om arbetslösa grovarbetare
•och andra byggnadsarbetare, och det
gäller alltså att flytta över folk från ett
arbete, som de inte har, till ett annat
arbete, som de kan utföra och där de
kan göra nytta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. nysparande

för bostäder och bostadssparande i
allmänhet

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Wedéns interpellation
angående nysparande för bostäder
och bostadssparande i allmänhet.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter.
Herr statsrådet Ericsson gav
nu en kort redogörelse för dess innehåll.
Det inom kammaren utdelade svaret var
så lydande:

Herr talman! Herr Wedén har till mig
ställt frågan om jag avser att inom den
närmaste framtiden taga de initiativ,
som är nödvändiga för att stimulera

nysparande för bostäder och öka bostadssparandet
i allmänhet. I anledning
härav får jag framhålla följande.

Frågan om lämpliga former för bostadssparande
har behandlats av bostadspolitiska
utredningen i dess betänkande
om riktlinjer för bostadspolitiken,
vilket avlämnades den 30 oktober
i år. Utredningen understryker, att den
funnit anledning ställa frågan huruvida
de specifikt bostadspolitiska åtgärderna
kan utformas så, att de främjar en förbättrad
kapitalförsörjning för bostadsbyggandet.
I anledning härav har utredningen
prövat frågan om möjligheterna
att avveckla de generella subventionerna
till bostadshus, frågan om en
sänkning av belåningsgränserna för
statliga lån samt frågan om skärpta
amorteringsvillkor för bostadslån, övervägandet
av dessa frågor har föranlett
utredningen att förorda sådana jämkningar
i statens stöd åt bostadsbyggandet,
som är ägnade att öka sparandet
och främja en förbättrad kapitalförsörjning
för bostadsbyggandet.

Bostadspolitiska utredningen har härutöver
särskilt behandlat frågan om att
stimulera ett »målsparande» för bostadsanskaffning.
Utredningens inställning
till ett dylikt målsparande är klart
positiv, även om utredningen framhåller
att denna form av målsparande har
en given begränsning däri att den kan
få större betydelse endast i fråga om
egnahem och lägenheter upplåtna med
bostadsrätt. Utredningen framhåller
också, att det är omöjligt att vinna garantier
för att ett målsparande till insatser
i bostadslägenheter kommer att
innebära ett verkligt nysparande.

Emellertid anser utredningen att ett
målsparande för bostadsanskaffning är
väl värt att uppmuntras av det allmänna
icke minst som ett led i strävandena
att främja ökat sparande bland ungdomen.
Då det gäller att finna lämpliga
former för organiserandet av detta sparande,
bör enligt utredningen fältet
lämnas fritt för enskildas, organisatio -

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

ners och kommuners initiativ och uppfinningsrikedom.
Några fastare regler
härför borde därför inte nu uppdragas
av statsmakterna. Utredningen anför
emellertid vissa allmänna synpunkter
på uppläggningen av detta målsparande,
vilka jag ber att här få återge:

»Det synes oss självklart, att ett organiserat
målsparande för egnahem ellei
bostadsrättslägenheter icke kan bedrivas
med framgång, såvida icke däri engagerade
bostadssökande kan bereda!
viss förtur framför övriga bostadssökande.
Det är därför angeläget, att kommunerna,
i den mån så låter sig göra
utan att övriga bostadssökandes skäliga
anspråk otillbörligt eftersättes, medverkar
härtill. Möjligheter föreligger också
att favorisera den målsparande genom
att tillerkänna honom större valfrihet
vid tillgodoseendet av bostadsönskemålen
än andra bostadssökande. Kooperativa
bostadsorganisationer, vilkas medlemmar
engagerat sig för målsparande,
bör därvid enligt vissa regler själva
kunna svara för fördelningen av de lägenheter
de producerar. Det måste
emellertid med skärpa betonas, att enbart
beredvilligheten att prestera en insats
för erhållande av en bostadsrättslägenhet
eller ett egethem icke bör berättiga
en bostadssökande till förtur i
bostadsförmedlingarnas köer. Ett villkor
för sådan förtur bör vara, att insatsen
presterats genom ett långsiktigt
sparande i organiserade former, exempelvis
ett lönsparande, och att den motsvarar
ca 10 procent av lägenhetens
produktionskostnad.

Kommunerna kan också på andra
sätt stödja initiativ till målsparande för
bostadsändamål, exempelvis genom att
organisatoriskt medverka vid planläggning
och projektering av egnahemsområden
avsedda att upplåtas såväl till
målsparare som till andra grupper. Genom
att på sådant sätt medverka vid
produktion i större skala av egnahem
kan kommunerna därjämte främja egnahemsbyggandets
rationalisering.»

I anslutning härtill vill jag understryka,
att jag tidigare vid upprepade
tillfällen givit uttryck åt den meningen
att ett ökat bostadssparande är synnerligen
önskvärt och i likhet med bostadspolitiska
utredningen har jag därvid
särskilt understrukit betydelsen av att
ungdomen engageras i detta sparande.
Jag har samma uppfattning i dag. Det
problem som föreligger och är värt att
diskuteras och prövas är under vilka
former ett bostadssparande av angiven
innebörd bör äga rum. Bostadspolitiska
utredningen har ansett, att statsmakterna
inte bör dra upp några fastare
regler för detta sparande, men utredningen
har å andra sidan framfört vissa
synpunkter på uppläggningen av detsamma
som visar att det är viktigt hur
sparandet organiseras.

Bostadspolitiska utredningens betänkande
är f. n. föremål för sedvanlig remissbehandling.
Sedan denna avslutats
kommer regeringen att pröva de skilda
förslagen, bl. a. frågan om bostadssparandet.
I den mån anledning visar sig
föreligga att från statens sida vidtaga
åtgärder för att stimulera bostadssparande
är jag beredd att medverka härtill.

Härpå anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för hans svar på min interpellation.

När det gäller finansierings- och
ainorteringsvillkoren i allmänhet för bostadsproduktionen
har jag förståelse
för att socialministern nu inte vill säga
mer om den saken. I dessa mycket viktiga
angelägenheter har ju den Severinska
utredningen lagt fram konkret
utformade förslag som för närvarande
är föremål för en ingående remissbehandling.
Det är naturligt om både regeringen
och de politiska partierna vill
avvakta dessa remissyttranden innan de
tar slutlig ställning. Men det är också

28 Nr 29 Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

klart att denna prövning bland annat
måste ske med hänsynstagande till möjligheterna
att öka bostadsbyggandet och
i möjligaste mån undvika en ytterligare
uppsplittring på olika nivåer av bostadskostnaderna
för samma sorts lägenheter.
En huvudlinje i den nya utredningen
är tydligen att söka öka
sparandeinsatserna och omloppshastigheten
hos det i bostadshus engagerade
kapitalet. Lyckas detta, måste också möjligheterna
att finansiera en ökad nyproduktion
bli större.

Men det är också angeläget — jag
vill understryka det — att dessa möjligheter
verkligen utnyttjas. Efter den
debatt, som här nyss förts, skall jag
emellertid inte gå närmare in på den
saken. Jag bara konstaterar att regeringens
politik under innevarande budgetår
pekar i annan riktning. Det är
klart att om Sveriges folk skall spara
mera för bostaden, bör också det inom
bostadssektorn presterade ökade sparandet
på ett rimligt sätt komma till användning
för större bostadsproduktion.
Jag hoppas att sådana tankegångar skall
bli vägledande för regeringens prövning
av frågan, och jag har för övrigt utgått
från såsom självklart att förslag från
regeringen med anledning av bostadsutredningens
betänkande skall föreläggas
vårriksdagen. Det vore emellertid
värdefullt om socialministern nu ville
bekräfta detta.

Om jag alltså i detta fall inte har
något ytterligare att tillägga till socialministerns
svar, måste jag däremot beteckna
hans uttalande när det gäller det
särskilda målsparandet, i första hand
vädjande till ungdomen, såsom i allra
magraste laget. Statsrådet inskränker
sig till att repetera vad utredningen
sagt och framhåller att han även på
denna punkt måste avvakta remissyttrandena.
När det gäller detta särskilda
målsparande till skillnad från det allmänna
bostadssparandet, om jag får använda
den formuleringen, har emellertid
den Severinska utredningen inte

lagt fram några konkreta riktlinjer. Socialministern
gör det inte heller i sitt
interpellationssvar, utan han hänvisar
till remissyttrandena. Men utredningens
betänkande är så allmänt hållet att
man knappast kan vänta sig att remissyttrandena
kommer att innehålla mer
än allmänna deklarationer på denna
punkt. Det hade legat annorlunda till,
om utredningen även i detta fall hade
formulerat konkreta riktlinjer. Dessa
skulle naturligtvis inte ha syftat till något
slags statligt diktat, men väl till att
utgöra ett mönster, efter vilket kommuner,
kreditinstitut och olika byggnadsföretag
kunde verka och samverka. Om
sådana konkreta riktlinjer funnits, hade
remissbehandlingen kunnat få en mera
realistisk karaktär, och utsikterna att
något så när snabbt få i gång ett målsparande
av detta slag och av så stor
omfattning som möjligt hade också tett
sig bättre. Jag tycker det är en brist att
det nu inte finns några sådana konkreta
riktlinjer. Jag förstår att utredningen
har arbetat under tidsnöd, men jag tror
också att det förhållandet att riksdagen
i våras något förhastat avslog en motion
från vårt håll i denna sak nog har
verkat som en hämsko på både utredningen
och även på socialministern här
i dag. Jag tror emellertid att den skadan
kan repareras, och jag vill därför vädja
till socialministern att han här försöker
gå fram på följande sätt:

Skulle man inte kunna engagera en
för saken intresserad och kunnig sparbanksman,
en kommunalman med positivt
intresse, en representant för den
kooperativa bostadsproduktionen och
en representant för de enskilda byggnadsföretagen
och låta dem inom socialdepartementet
biträda med upprättandet
av en promemoria med konkreta
riktlinjer? Då kan man få ut en
sådan promemoria till remissbehandling
snabbt nog, och då kunde det bli
en realistisk behandling av problemen i
remissutlåtandena. Det blir inte någon
ingående prövning på sådana allmänna

Tisdagen den 13

Svar på interpellation ang. nysparande för

uttalanden som nu föreligger från den
Severinska utredningen.

I ett avseende tycker jag det är tydligt
och klart att staten måste medverka,
om det skall gå bra med ett särskilt
målsparande. Såvitt jag förstår är
vi nämligen överens om att den belöning
för ett verkställt målsparande för
bostäder, som en säkrare förvissning om
att verkligen få en egen bostad skall utgöra,
inte skall få gå ut över andra
trängande bostadsbehov. Men eftersom
vi har svår bostadsbrist, och eftersom
det väl är sannolikt att ett målsparande
av denna karaktär blir särskilt utpräglat
i orter med svår brist, måste man
också vidtaga åtgärder för att göra det
möjligt att på dessa orter öka produktionen
på ett sätt som rimligt svarar
mot det antal lägenheter, för vilket målsparande
sker. Och där behövs en direkt
medverkan från statens sida genom
bostadsstyrelsen och kanske också
genom arbetsmarknadsstyrelsen. Även
den sidan av saken måste penetreras.

Jag vill sluta med en varm vädjan till
socialministern att till fullständigande
av det utredningsarbete som gjorts och
för att få mera kött på benen i det här
fallet låta verkställa en departementsutredning
med biträde av experter av det
slag jag här nämnt samt att man även
penetrerar hur det allmänna skall verka
för att få till stånd ett sådant ökat bostadsbyggande,
som ett rätt fungerande
målsparande gör nödvändigt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! I princip är jag överens
med herr Wedén. I den mån man ökar
målsparandet, bör detta också komma
till synes i en ökning av bostadsproduktionen.

Sedan hörde jag att herr Wedén betonade
en sak, som jag inte tidigare hört
honom ge uttryck för, nämligen att man
måste ta hänsyn till även andra faktorer
än själva målsparandet, när det gäl -

november 195G Nr 29

bostäder och bostadssparande i allmänhet

ler att disponera lägenheterna. Herr Wedén
menade tydligen att det kan finnas
familjer, som har större behov av bostad
än de målsparande, och att de kan
kräva att få dessa större behov tillgodosedda.
Målsparandet skall bedömas så,
att vid lika förhållanden och med samma
utgångsläge — alltså där man har
två likställda människor, av vilka bara
den ene målsparar —- skall den som sparar
ha förtursrätt. Så långt är vi ense.
Men sedan sade herr Wedén att bostadspolitiska
kommittén har nöjt sig med
tämligen allmänna talesätt. Då vill jag
svara, att det ju inte har varit någonting
som hindrat kommittén att göra
mera preciserade uttalanden och att
skissera hur man velat ha det ordnat.
Jag kritiserar dock inte kommittén för
att den inte har givit sig in på dessa
frågor, ty hela problemet är kanske inte
så enkelt, när man kommer till själva
kärnan. Även om vi är överens om det
angelägna i att åstadkomma ett ökat bostadsbyggande,
tror jag nämligen att
det återstår en hel del rent praktiska
problem, så länge man inte kan säga till
människorna att de får bygga i obegränsad
omfattning. Kunde vi det, så
vore det mycket enklare. Om man i
varje kommun kunde säga: Ni får den
och den bostaden då och då, det svarar
vi för — ja, då vore åtskilliga besvärligheter
övervunna. Men vi är inte där
i dag. Tvärtom har många människor
nu stått i bostadskön mycket länge.

Herr Wedén vill också göra gällande
att riksdagens ställningstagande i våras
till folkpartiets motion om bostadssparandet
skulle ha inverkat på kommittén
och mig. Nej, så är det inte, herr Wedén!
Ty när folkpartimotionen avslogs,
var direktiven för kommitténs arbete
redan givna. Frågan om bostadssparandet
fick alltså ingen dödsstöt i och med
att motionen försvann under bordet.
Denna utredning var ju påbörjad tidigare,
så den inverkade inte på sakfrågan.

Sedan är det uppenbart att det finns

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

plats för olika initiativ, och jag kanske
vågar säga att åtskilliga kommuner redan
har börjat att fundera över dessa
ting. Inom vissa kommuner föreligger
konkreta förslag om hur man skall ordna
ett bostadssparande och en viss förtursrätt.
Det kanske är rimligt att låta
kommuner och andra institutioner,
exempelvis sparbanker och ideella föreningar,
fundera på detta ett tag innan
statsmakterna ger sig till att säga: så
och så skall ni göra. Jag har hört en
och annan säga att vi bör akta oss för
centraldirigering och låta människorna
sköta sig själva någon gång. Jag vet inte
om man bland talesmännen för denna
uppfattning återfinner herrar Cassel
och Wedén, men nog vill jag minnas att
det har inträffat. Vill ni nu nödvändigtvis
komma fram till ståndpunkten att
socialministern här skall sätta fart på
det hela genom att dekretera att man
skall förfara så och så? Ni verkar otåliga
på något sätt.

Däremot skall jag gärna erkänna att
själva tanken bör omhuldas. Jag kan
emellertid aldrig komma därhän att —
om vi får ett ökat bostadssparande av
viss omfattning — tala om att det rör
sig om 10 procent av bostadskostnaden.
Jag har tillåtit mig att till Sveriges sparbanker
ställa frågan: Kan ni för de närmaste
åren öka er utlåning från 300 till
400 miljoner kronor och därmed svara
för bottenlånen för ytterligare 5 000
egnahem? Om sparbankerna kan klara
den uppgiften — och det blir en mycket
stor uppgift — är det givet att det är
statsmakternas skyldighet att undersöka
om vi kan öka vår långivning i motsvarande
grad. Jag begär som sagt inte
att sparbankerna skall lämna besked
huruvida de kan öka sin utlåning i angiven
omfattning för att möjliggöra uppförandet
av ytterligare 5 000 småhus,
men det är klart att min personliga ambition
driver mig åt det hållet. Detta är
ett svar på herr Cassels fråga under debatten
i föregående ärende. Uppenbart
är att jag personligen har ett intresse

av att driva fram förutsättningarna för
ett ökat byggande så långt det är möjligt.
Jag har därför talat om ytterligare
5 000 lägenheter i småhus under de närmaste
åren, men då måste vi få fram
bottenkrediter, såvitt man inte anser att
staten skall lämna hela lånen upp till
90 procent. Det är väl emellertid ingen
som för närvarande vill rekommendera
mig att förfara så.

En för sparandet för bostadsbyggande
mycket väsentlig sak är sparbankssparandet,
ty det lämnar bottenlån till
övervägande delen av våra småhus.

Att ett ökat sparande behövs är vi väl
alla överens om, och den frågan skall
vi inte diskutera här. Det gäller nu hur
man rent praktiskt skall kunna lägga
upp frågan så att det bästa resultatet
uppnås. Jag är givetvis villig att medverka
i den mån man tror att vi kan
komma fram snabbare på det nu föreslagna
sättet, alltså genom att staten griper
in. Jag är för närvarande inte övertygad
om att detta är riktigt, men jag
kanske blir det senare, om jag får herr
Wedén och andra att driva mig framför
sig för att åstadkomma en centraldirigering
på detta område.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! När vi 1954 från högerhåll
väckte en motion om ett skattepremierat
bostadssparande, så fick vi rätt
litet stöd. Själva frågan om kapitalbildningen
till bostadsbyggandet skymdes
på något sätt bort i bevillningsutskottets
skattetekniska resonemang. Men nu
har förhållandena radikalt ändrats. Nu
är man på alla håll ense med oss om att
ett vidgat personligt sparande är en
ofrånkomlig nödvändighet bland annat
för ett ökat bostadsbyggande och att det
är ganska naturligt och angeläget att
söka stimulera just de människor, som
ingenting hellre önskar än att få en ny
bostad eller att över huvud taget få en
bostad, att hjälpa till med att åstadkomma
denna bostad genom att sätta i

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

gång med ett sparande, som åtminstone
täcker någon ringa del av kapitalkostnaderna.
Särskilt har man ju från alla
håll betonat hur viktigt det är att förmå
ungdomen att deltaga i ett sparande
till det egna hemmet. Vi vill alltså alla
detsamma. Vi vill ha ett bostadssparande,
och vad som skiljer oss åt är att vi
har olika meningar om vilka metoder
man skall använda för att uppmuntra
just denna form av sparande.

Från vårt håll har vi vid de tre senaste
riksdagarna föreslagit ett bostadssparande
som är så konstruerat, att belopp,
som insättes på ett bostadskonto
i bank eller annan penninginrättning,
skall vara fria från inkomstskatt inom
vissa gränser och upptas till beskattning
endast om de används för annat ändamål
än att förvärva eget hem eller insats
i bostadsrättslägenhet. Vi har också
1956 i en motion, som ännu inte har
blivit behandlad men som hänvisats till
bevillningsutskottet och kommer upp
snart nog vid höstriksdagen, sagt att
ägare av en- eller tvåfamiljshus eller
ägare av bostadsrätt, som gör en sparinsats
genom att amortera sina lån i
snabbare takt än med 1,5 procent om
året av fastighetens eller lägenhetens
taxeringsvärde, bör ha rätt till avdrag
vid taxeringen till inkomstskatt för vad
de så att säga amorterar för mycket,
dock för högst 700 kronor. Detta förslag
skulle gå ut på att förmå dessa
ägare att så snabbt som möjligt arbeta
av sin skuldbörda. Följden därav skulle
bli att kapitalet skulle komma tillbaka
i mycket raskare takt och kunna användas
för uppförande av nya bostäder.

Bostadspolitiska utredningen har,
som departementschefen redan utvecklat,
varit i högsta grad inriktad på att
söka få fram ökat kapital till bostadsbyggandet.
Det har föreslagits många
åtgärder i den riktningen. Bland annat
har man velat korta av amorteringstiderna
för tertiärlånen för trcfamiljshusen
från 40 till 35 år. Vidare har man
föreslagit en sänkning av bclåningsvär -

dena för kommunala och s. k. allmännyttiga
hus från 100 till 97 procent och
tänkt sig att mellanskillnaden, alltså 3
procent, skulle anskaffas av kommunerna
skattevägen eller gärna genom att
kommunerna stimulerade dem som
skulle bo i de nya husen till en liten kapitalinsats
i form av aktieteckning eller
på annat sätt.

För det kooperativa byggandet har
utredningen föreslagit att lånegränsen
skall sänkas från 95 till 92 procent,
d. v. s. att den egna insatsen skall höjas
från 5 till 8 procent av kapitalet. På så
sätt kommer det att fordras ett ökat
sparande av den som vill förvärva en
insatslägenhet.

När det gäller premiering av sparandet
för bostadsändamål har utredningen
över huvud taget inte berört frågan,
huruvida en sådan uppmuntran skulle
kunna ske skattevägen. Man har inom
utredningen ansett att det har legat
utanför utredningens uppdrag att beröra
detta problem. Däremot har utredningen
tänkt sig — såsom interpellationssvaret
tydligt utvisar — att kommunerna
borde kunna finna ut någon
form för att göra bostadssparandet lockande
— eller gärna olika former, ty vi
är inte så centraldirigerande som statsrådet
möjligen tror, utan vi har just
velat ge kommunerna, enskilda företag,
sparbanker och vilka det nu kan
vara fråga om en chans att hitta på någonting
själva. Såsom socialministern
har gissat är det nog på det sättet, att
man inom kommittén inte var så förfärligt
klar på vilken form som var den
hundraprocentigt riktiga, utan man
tänkte sig att man skulle använda en
form här och en annan form där och
sedan se på resultaten. Det tror jag är
en riktig väg när man är tämligen osäker,
såsom man är i detta fall.

Om man nu premierar sparandet genom
att ge viss förtur åt den som har
sparat kan man naturligtvis inte göra
på det sättet, att en familj som har mycket
större behov av bostad än spararen

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

kommer i kläm. Det har ingen velat
vara med om, och den saken har kommittén
starkt betonat genom att framhålla
att denna förtursrätt naturligtvis
endast skall tillämpas i den mån så låter
sig göra utan att övriga bostadssökandes
skäliga anspråk eftersättes på
ett otillbörligt sätt. Det är endast när
man har att välja mellan två ungdomar,
av vilka den ene har sparat exempelvis
till en bil medan den andre har sparat
till en lägenhet, under det att de i övrigt
är i samma situation, som man
skall låta den som har givit sitt sparande
formen av bostadssparande gå i förtur,
enligt vad vi har tänkt oss. Utredningens
utlåtande är nu ute på remiss,
och vi får se vad remissvaren kommer
att innehålla.

De åtgärder i bostadssparandestimulerande
riktning som vi inom högerpartiet
har föreslagit skola vidtagas i form
av skattelättnader skulle bli generellt
verkande för hela landet och alltså
även ha sin verkan på de orter där det
inte finns någon bostadskö och där vederbörande
sparare därför inte kan
uppmuntras genom någon förtursplacering
i förhållande till övriga bostadssökande
i samma kommun. Jag tänker
där naturligtvis närmast på den rena
landsbygden.

De skattelättnader som vi hade tänkt
oss skulle ju också uppmuntra ägare av
redan färdiga hus och av insatslägenheter
till ökade amorteringar. Det är
min bestämda uppfattning att sådana
skattelättnader måste få en stark psykologisk
effekt och att detta förslag därför
bör genomföras i första hand. Men
detta hindrar naturligtvis inte att kommunerna,
sparbankerna och andra som
vi har talat om bör ta de initiativ till
stimulans därutöver, som bostadspolitiska
utredningen har antytt, genom att
ge viss förtur åt den som spar systematiskt
för bostadsändamål.

Herr talman! Låt mig understryka
nödvändigheten av att någonting verkligen
snart blir gjort på detta område.

Vi har en skriande bostadsbrist, och vi
har ett utomordentligt stort behov av
nysparande just för bostadsändamål.

Vi är alla överens om att kraftiga åtgärder
måste till från det allmännas
sida för att stimulera enskilda människor
att ägna sig åt ett målmedvetet
bostadssparande. Men detta sparande
måste få komma i gång snarast möjligt.
Vi kan inte hålla på år efter år och dividera
om vilken form av premiering eller
uppmuntran som är den bästa. Det vet
man ju til syvende og sidst inte på förhand,
utan det är angeläget att fatta ett
beslut snarast möjligt. Eljest riskerar
man att folk som kanske hade tänkt
sätta i gång med ett målsparande för
bostadsändamål väntar med detta för
att inte gå miste om de förmåner som i
framtiden kan komma att beslutas.

Departementschefen slutar sitt interpellationssvar
med orden: »I den mån
anledning visar sig föreligga att från
statens sida vidtaga åtgärder för att stimulera
bostadssparande är jag beredd
att medverka härtill.» Skulle nu så illa
åtbära, att vårt förslag till skattepremierat
bostadssparande kommer att avslås
av riksdagen, är därmed icke den frågan
ur världen. Jag utgår ifrån att departementschefen
kommer att vid sitt
framtida ställningstagande pröva problemet
om stimulerande av bostadssparande
från alla synpunkter och därvid
känna sig helt obunden att även pröva
huruvida ett skattepremierande av bostadssparande
kan vara en framkomlig
väg.

Till sist, herr talman, jag är ledsen
att säga det, men jag undrar om inte departementschefen
litet missuppfattade
den fråga jag ställde nyss. Den gällde
inte hans syn på möjligheten på lång
sikt att komma fram till ett ökat bostadsbyggande
genom ett ökat sparande.
Där är vi nog ganska överens, såvitt
jag förstår. Problemet gäller att
med de utgångspunkter i fråga om finansierandet
av olika kapitalkrävande
projekt här i landet, vilka finansminis -

Tisdagen den 13 november 1956 Nr 29

Svar på interpellation ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

tern angav i remissdebatten, under den
tid som är kvar på nuvarande budgetår
klara dels minimiprogrammet i fråga
om bostadsbyggande och dels vad man
antyder skulle kunna åstadkommas därutöver.
Det är det finansieringsproblemet,
som jag närmast var intresserad
att höra något om.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Bostadspolitiska utredningen
har ju åberopats i såväl socialministerns
svar som i herr Wedéns inlägg.
Det kan därför vara rimligt, att
jag knyter ett par reflexioner till den
förda debatten.

I direktiven till utredningen angavs,
att utredningen skulle undersöka möjligheten
att få till stånd ett ökat bostadssparande,
men det var väl närmast
i samband med långivningen, alltså ett
ökat bostadssparande i form av snabbare
amortering och i form av minskade
subventioner. På den punkten har ju
utredningen också kommit med ett förslag,
även om den inte kunnat gå särskilt
långt, när det gäller en snabbare
amortering, eftersom det skulle medföra
för stora hyresstegringar. Däremot
fanns inte något i direktiven som sade,
att utredningen skulle utreda frågan om
ett bostadssparande före det att vederbörande
tillträdde lägenheten. Jag ger
emellertid socialministern rätt i att det
inte fanns något som hindrade utredningen
att göra detta — utom tidsnöd.
Som socialministern säkert är medveten
om, gällde det ju att snabbt få fram
utredningen. Det var därför omöjligt
för denna att göra en mera grundlig
undersökning av denna fråga. Det blev
därför endast ett allmänt hållet positivt
uttalande från utredningens sida.
Utredningen sade därvid, att betydelsen
av ett sådant målsparande icke får
överdrivas, och det håller jag med om.
Man skall naturligtvis inte göra gällande,
att man kan lösa bostadsfrågan enbart
med denna åtgärd. Men bostadsfrågan
befinner sig nu i ett så prekärt

läge, att man får tillgripa en hel rad
åtgärder, även om dessa var för sig inte
är av avgörande betydelse.

Sedan säger utredningen, att statsmakterna
inte bör uppdraga några fastare
regler, när det gäller formerna för
organiserandet av denna verksamhet.
Jag har inte tolkat detta så, att statsmakterna
inte skulle kunna göra något
alls åt denna fråga, men det innebär,
som också socialministern sade, att
statsmakterna inte gärna bör säga åt
kommunerna att så och så skall ni göra.
Däremot tycker jag nog, att statsmakterna
kan säga, att så här kan ni göra,
d. v. s. — som herr Wedén sade — utarbeta
någon sorts normalförslag eller
mönster för hur verksamheten skulle
läggas upp. Det tror jag skulle vara
lämpligt ur flera synpunkter.

Sedan tror jag det är en sak till som
statsmakterna bör göra och det är att
intressera kommunerna för denna sak.
Det råder nog på kommunalt håll en
hel del tveksamhet på detta område och
en del felaktiga föreställningar beträffande
bostadssparandet. Man tror på
många håll, att man liksom skall ställa
åt sidan familjer med stort bostadsbehov,
vilka icke har möjlighet att spara.
Något sådant har ju aldrig varit meningen.
Till och med i reservationen
till utredningens betänkande heter det,
att det inte är rimligt ifrågasätta, att
ungdom, som inte har försörjningsbörda
och som därför haft lättare att spara,
skulle just genom ett dylikt sparande
kunna skaffa sig företrädesrätt före en
barnfamilj i en tävlan om bostad. Nej,
det är riktigt och det har aldrig varit
avsett från något håll, att det skulle gå
till på det sättet. Vad man avsett är, att
av bostadssökande, som befinner sig i
ungefär samma situation, skall den som
är villig att spara ha företräde och att
villigheten att spara skall gå före anmälningstiden
i bostadskön.

Jag tycker alltså dels att statsmakterna
bör försöka intressera kommunerna
för denna sak och få dem att

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 29

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1950

Svar på interpellation ang. tillämpningen

läggslån för flerfamiljshus

förstå, att man från statsmakternas sida
är angelägen om att någonting göres,
dels att det skulle vara önskvärt att man
följde herr Wedéns rekommendation
och uppgjorde någon sorts normalförslag
till hur verksamheten skulle organiseras
och på det sättet liksom talade
om att detta är en väg, som ni kan tilllämpa.
Jag anser emellertid, att kommunerna
och bostadsföretagen hör ha frihet
att experimentera på detta område.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Sedan socialministern har sagt,
att han inte anser att riksdagsbeslutet
i våras behöver utgöra hinder för någon
att dra upp mera konkreta riktlinjer
för ett målsparande av den karaktär
vi här diskuterar — ett besked som jag
hälsar med tillfredsställelse — konstaterar
jag, att det heller inte kan föreligga
något hinder för socialministern att
medverka till en närmare undersökning
av detta, t. ex. i den form jag angav.
Såsom här har omvittnats under debatten
föreligger inte en sådan konkretisering.
Observera, herr socialminister,
att jag inte har gjort mig till tolk
för den uppfattningen, att det bör förekomma
något kommando. Vad frågan
gäller är att konkretisera förslagen och
att hjälpa alla dem, som i och för sig
är intresserade av saken, och det kan
ske på det sätt som jag angav.

Jag vill därför sluta, herr talman,
med att än en gång i sakens intresse
och på alla de skäl som har nämnts i
debatten vädja till socialministern att
föra saken vidare på detta sätt.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av bestämmelserna om tertiärlån
och tilläggslån för flerfamiljshus

Ordet lämnades på begäran till

av bestämmelserna om tertiärlån och till Chefen

för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Königson har till
mig ställt frågan om jag anser det vara
en riktig tillämpning av bestämmelserna
om ränteeftergift, att för bostadsföretag,
som har någon del av bottenlånet
till lägre ränta än 3,5 procent, eftergiften
beträffande övriga lån minskas så,
att den samlade låneräntan blir 3,5 procent.
Såsom skäl för sin fråga anför interpellanten
bl. a. följande.

»Den 30 juni 1955 förordnade Kuugl.
Maj :t, med stöd av riksdagens beslut,
om ändrad lydelse av 12 § kungörelsen
den 30 juni 1948 om tertiärlån och tillläggslån
för flerfamiljshus, vilket innebär,
att den s. k. räntegarantien höjes
från 3 till 3,5 procent för hus färdigställda
före 1951. Dessa nya bestämmelser
tillämpar kungl. bostadsstyrelsen
nu så att de, som lyckats erhålla lägre
ränta än 3,5 procent å någon del av bottenlånet,
får avdrag å vad som rätteligen
skulle komma dem till del i räntesubvention
å sådana lån, som löper med
högre ränta än 3,5 procent. Avdraget
motsvarar det belopp, som låntagaren
anses tjäna å lån, som löper med lägre
ränta, och innebär, att den samlade låneräntan
för denne förs upp till 3,5 procent.
»

Den av herr Königson åsyftade ändringen
av bestämmelserna angående
ränteeftergift lyder till den del den här
är aktuell:

»Därest låntagaren för lån, lämnade
mot säkerhet av inteckningar med bättre
förmånsrätt än den enligt 10 § första
stycket ställda säkerheten, nödgas under
något av de tio första åren efter
lånens upptagande erlägga högre årlig
ränta än, i fråga om byggnadsföretag
som färdigställts före den 1 januari
1951, tre och en halv procent för primärkredit
och däremot svarande ränta
för sekundärkredit, må det lånebeviljande
organet tillerkänna låntagaren ersättning
med belopp högst motsvarande

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om tertiärlån och tillläggslån
för flerfamiljshus

sålunda uppkomna ökade räntekostnader
genom eftergift å vad han för ifrågavarande
år har att erlägga såsom ränta
och amortering å tertiärlånet.»

Syftet med ifrågavarande bestämmelser
har varit att begränsa kapitalkostnaderna
för de nämnda husen till vad
som motsvarar en ränta av 3,5 procent
på primärlån och 4 procent på sekundärlån.
Bostadsstyrelsens tillämpning
av bestämmelsen innebär, att i det fall
lån löper med ränta, som understiger
den sålunda »garanterade» räntesatsen,
vid beräkning av eftergiftens storlek,
avdrag göres motsvarande skillnaden
mellan den »garanterade» räntan och
den faktiska räntan. Innebörden härav
är, att de sammanlagda ränteutgifter,
som skall bestridas av låntagaren, kommer
att motsvara den »garanterade» räntan
av 3,5 procent på primärlån och 4
procent på sekundärlån.

Interpellanten anser, att bestämmelserna
om ränteeftergift bör tolkas så,
att något avdrag inte bör göras för det
fall primär- eller sekundärlån eller del
av sådant lån löper med en ränta, som
understiger den »garanterade» räntan.
De ränteutgifter låntagaren har att själv
bestrida skulle i så fall komma att understiga
vad som motsvarar 3,5 procent
på primärlån och 4 procent på sekundärlån.

Bostadsstyrelsens tolkning finner jag
vara i överensstämmelse med såväl bestämmelsernas
ordalydelse som syftet
med desamma. Avsikten har nämligen
varit att begränsa låntagarnas räntekostnader
till vad som motsvarar den
»garanterade» räntan på primär- resp.
sekundärlån.

Vidare anförde:

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill först till socialministern
framföra mitt tack för svaret
på interpellationen, men jag vill sam -

tidigt säga, att jag givetvis inte är nöjd
med svaret.

Socialministern säger, att han finner
bostadsstyrelsens tolkning vara i överensstämmelse
med såväl bestämmelsernas
ordalydelse som syftet med desamma.
När det gäller den första delen —
tolkningen av bestämmelsernas ordalydelse
■— får jag säga, att socialministern
har gått betydligt längre än bostadsstyrelsen
gör. Bostadsstyrelsen har
nämligen svarat, att bestämmelsernas
ordalydelse inte ger någon direkt vägledning
för hur man skall förfara, men
bostadsstyrelsen har förfarit på det sätt
som den anser vara mest förnuftigt.

Sedan vill jag säga, att räkenskaperna
i den bostadsrättsförening som jag har
anfört som ett belysande exempel skötts
i huvudsak av HSB:s riksorganisation,
och där borde ju finnas människor som
kan läsa bestämmelserna på rätt sätt
och förstå vad de syftar på. I de ekonomiska
beräkningarna för denna förening
har man emellertid utgått ifrån,
att man skulle få full räntesubvention
trots att man haft lägre ränta än 3,5 procent
på en del av bottenlånet.

Det som har fört detta bostadsföretag
och förmodligen också andra i en besvärlig
situation är just tolkningssvårigheterna,
som i det av mig nämnda fallet
har lett till att bostadsrättsföreningen
har måst ta ut ett ganska stort belopp
retroaktivt av medlemmarna, därför
att man inte kunnat tolka dessa bestämmelser
rätt. Jag tror alltså, att det
inte ligger så enkelt till som socialministern
säger, att detta förfarande står
i överensstämmelse med bestämmelsernas
ordalydelse.

Jag vill sedan gå över till en annan
sak som jag, trots att dessa ekonomiska
svårigheter blir rätt betungande för en
del av bostadsrättsinnehavarna, anser
vara av ännu större betydelse, nämligen
frågan om vad syftet är med bestämmeb
serna om ränteeftergift.

Socialministern säger nu, att syftet

Nr 29

Tisdagen den 13 november 1956

Svar på interpellation ang. tillämpningen

läggslån för flerfamiljshus

med dessa bestämmelser är att kapitalkostnaderna
för de nämnda husen skall
motsvara en ränta av 3,5 procent på
primärlån och 4 procent på sekundärlån.
Det kan låta rätt bestickande, men
såsom jag har uppfattat saken är syftet
med denna bestämmelse att skydda dem
som behöver betala högre ränta och inte
att föra ned bostadsföretag, som haft
en skicklig ledning och lyckats få lägre
ränta, i samma läge som andra, vilka
inte haft denna skickliga ledning. Jag
tror det är en farlig tendens. Socialministerns
svar innebär helt enkelt en
uppmaning till dessa föreningar att inte
bry sig om att skaffa sig en skicklig
ledning, som kan skaffa föreningen ekonomiska
förmåner, eftersom regeringen
skall se till att dessa förmåner elimineras,
varigenom dessa föreningar kommer
i samma läge som andra föreningar,
vilka inte har denna skickliga ledning.
Det innebär en farlig tendens att säga
till människorna: ni skall inte försöka
vara skötsamma, ni skall inte försöka
skaffa er en god ställning, ty vi skall se
till att ni kommer i samma läge som
andra som inte varit lika förutseende!

Jag tror det är farligt att säga detta
till människorna. Det är faktiskt det
man gör, när man säger att de föreningar,
som haft en skicklig ledning och
skaffat sig lägre ränta, skall komma i
samma läge som föreningar, som inte
haft en lika skicklig ledning.

Jag kan inte vara nöjd med svaret.
Jag tror det hade varit lyckligt om socialministern
velat säga ifrån, att bostadsstyrelsens
tolkning i detta avseende
varken är den riktiga eller den
lämpliga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Även om herr Königson
har en stark längtan efter att få
medhåll, när han gör ett påstående här,
kan jag inte gå honom till mötes. Herr
Ivönigson måste sätta sig in i att denna

av bestämmelserna om tertiärlån och till ränteeftergift

är så värdefull för hela
vårt bostadsbyggande, att man inte på
något sätt kan schackra med den. Denna
ränteeftergift innebär ju, att man
från statens sida har sagt, att man under
ifrågavarande tid inte skall få högre
räntekostnader än efter 3,5 eller 4
procent.

Det har inte att göra med någon speciell
skicklighet, om en bostadsrättsförening
lyckats få ett bottenlån på 3,1
procent. Om det är en förening ansluten
till HSB misstänker jag, att HSB:s riksledning
har varit inkopplad när det
gällt att placera lånet. Herr Königson
vet nog, att när det gäller att placera
bottenlån får man godta den gällande
räntan. Bostadsrättsföreningarna kan
inte få några speciella förmåner, utan
det är uteslutande läget på penningmarknaden,
som bestämmer vad räntan
blir. Även den bostadsrättsförening, som
nu får en liten minskning av sin räntesubvention,
har ändå en favör i och
med tryggheten, att även om räntenivån
höjs mycket starkt, stiger inte räntan på
bottenlånen över 3,5 procent, och det
är det väsentliga i detta sammanhang.
Att blanda in uttalanden om att vi därmed
skulle säga till alla, som sköter sig
skickligt, att ni skall inte anstränga er,
ty vi kommer att se till att alla får det
lika, är, tycker jag, ett ovidkommande
resonemang i detta sammanhang.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Det betyder så litet, om
socialministern anser det ovidkommande
eller ej, ty resultatet blir ju i realiteten
att den förening, som sitter med ett
bundet bottenlån till 3,1 procents ränta,
finner att den inte kommer i bättre
ställning än de föreningar, som har sina
bottenlån till 3,5 procent eller högre
ränta.

Sedan kan vi diskutera detta hur
mycket som helst, men de ganska enkla
människor, som finns bland bostadsrättshavarna
i den förening jag om -

Tisdagen den 13 november 1956

Nr 29

Svar på interpellation ang. tillämpningen
läggslån för flerfamiljshus

nämnt, känner det som en allvarlig och
svår ekonomisk belastning att behöva
betala en månadshyra extra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition, nr 196, angående ytterligare
understöd till båttrafiken i Stockholms
skärgård.

§ 8

Föredrogos var för sig och remitterades
till bevillningsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna:
nr 830, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 831, av herrar Gustafsson i Stockholm
och Lundqvist,

nr 832, av herr Ohlin m. fl.,
nr 833, av herrar Edström och Kollberg,
samt

nr 834, av herr Kollberg m. fl.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organiserande av
en svensk FN-styrka, och

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt jämte i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med begäran om riksdagens samtycke
till förordnande att 2 § första och
tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna
förfogandelagen ävensom 2—5 §§ all -

av bestämmelserna om tertiärlån och till männa

ransoneringslagen skola träda i
tillämpning; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 27,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 10

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 199, med begäran om riksdagens
samtycke till förordnande att 2 §
första och tredje styckena samt 3—9 §§
allmänna förfogandelagen ävensom 2—•
5 §§ allmänna ransoneringslagen skola
träda i tillämpning, tillställts kammaren.

Denna proposition hänvisades omedelbart
till behandling av lagutskott.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren nu kl. 16.22 att ajournera
sammanträdet till kl. 20.00, då ett brådskande
ärende väntades föreligga till
bordläggning.

§ 12

Då kammaren åter sammanträdde kl.
20.00 anmäldes till bordläggning andra
lagutskottets utlåtande nr 46 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
begäran om riksdagens samtycke till
förordnande att 2 § första och tredje
styckena samt 3—9 §§ allmänna förfogandelagen
ävensom 2—5 §§ allmänna
ransoneringslagen skola träda i tillämpning.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.01.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Onsdagen den 14 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att Fr. Eva Karlsson, Kopparmölleg.
15 C, Hälsingborg, på grund av övre
luftvägsinfektion är t. v. förhindrad alt
deltaga i riksdagens arbete.

Intygas:

Råå den 12/11 56
A. Dalin
Leg. läk.

Kammaren beviljade fröken Karlsson
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 12 innevarande november
tills vidare.

§ 2

Organiserande av en svensk FN-styrka

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående organiserande av en
svensk FN-styrka.

På förslag av herr talmannen biföll
kammaren till en början utskottets hemställan,
att detta ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

Sedan utskottets hemställan i övrigt
föredragits lämnades ordet på begäran

till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som
yttrade :

Herr talman! Svenska folket har i
likhet med vad som varit fallet med
människor i andra delar av världen
under senare år med en viss förtröstan
följt de tecken på en begynnande internationell
avspänning, som man trott sig
skymta. Många hoppades, att vi stod på

tröskeln till en period med bättre förståelse
mellan folken. Händelserna i
Ungern och Mellersta östern har brutalt
återkallat oss till en bitter verklighet.
Oavsett hur den närmaste utvecklingen
kommer att gestalta sig måste
vi räkna med att ett långt och mödosamt
arbete ligger framför oss, innan
tilltron till samarbetet på det internationella
fältet har återställts.

Vi har i dag att ta ställning till en
fråga som anknyter till händelserna i
Mellersta östern. Den vapenvila, som
FN lyckades åvägabringa mellan å ena
sidan Israel och å andra sidan dess
arabiska grannar, har upprepade gånger
varit utsatt för kränkningar från
båda sidor. Under årens lopp har den
visat sig vila på bräcklig grund, och för
fjorton dagar sedan tillspetsades läget
på ett drastiskt sätt. Den därpå följande
händelseutvecklingen fick ett nästan
rasande förlopp. Jag nöjer mig med att
hänvisa till FN:s generalförsamlings
beslut den 2, 4, 5 och 7 november och
generalsekreterarens åtgärder i anledning
därav. Besluten aktualiserade även
frågan om svensk trupps deltagande i
en internationell styrka för fredens
återställande.

Generalsekreterarens rapport, som
godkänts av generalförsamlingen, innehåller
flera betydelsefulla synpunkter
beträffande FN-styrkans karaktär och
uppgifter.

Som en grundläggande princip framhålles,
att styrkan skall rekryteras från
andra medlemsstater än dem som är
ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.
Avsikten är, att den skall vara av tillfällig
natur. Längden av dess uppdrag
bestämmes av det behov, som den nuvarande
konflikten framkallar. Det
finns icke någon avsikt att påverka den

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

militära balansen i den föreliggande
konflikten och därigenom den politiska
balans, som inverkar på bemödandena
alt bilägga konflikten. Truppen begränsas
i sina handlingar på så sätt, att medgivande
av berörda parter erfordras enligt
allmänt erkänd internationell rätt.
FN kan icke begära att styrkan förlägges
eller opererar inom något lands
territorium utan samtycke av detta
lands regering. Det är alltså icke fråga
om en tvångsaktion gentemot någon
medlemsstat. Det föreligger, framhålles
i rapporten, en uppenbar skillnad mellan
å ena sidan upprättandet av en styrka
i avsikt att övervaka ett upphörande
av fientligheter jämte ett tillbakadragande
av stridskrafter och å andra sidan
upprättandet av en sådan styrka i
avsikt att genomdriva ett tillbakadragande
av stridskrafter. Härav följer att
truppen, ehuru till sin natur att jämställa
med ett militärt förband, icke är
en styrka med militära syften.

Sammanfattningsvis anges i rapporten,
att FN-styrkans uppgift skall vara
att när »eld upphör» inträtt bege sig till
egyptiskt område med egyptiska regeringens
samtycke. Den skall bistå med
att upprätthålla lugn under och efter
tillbakadragandet av icke-egyptiska
trupper samt tillse att övriga bestämmelser
i resolutionen av den 2 november
1956 efterföljes. Truppen skall vara
mer än en observationskår, men den
skall ej ha militära uppgifter utöver
dem som är nödvändiga för att trygga
fredliga förhållanden, allt under förutsättning
att parterna i konflikten vidtager
alla erforderliga åtgärder för att
efterleva generalförsamlingens rekommendationer.
Med denna utgångspunkt
kan styrkans verksamhet förmodas omfatta
ett område, på ett ungefär sträckande
sig från Suezkanalen till demarkationslinjer,
som fastställts i vapenstilleståndsavtalet
mellan Egypten och
Israel.

I sitt svar till generalsekreteraren
framförde regeringen, såsom framgår

Organiserande av en svensk FN-styrka

av propositionen, vissa synpunkter på
FN-truppens karaktär och uppgifter
såsom villkor för svenskt deltagande.
Innehållet i generalsekreterarens rapport
tillgodoser dessa synpunkter.

Numera har alla i striderna inblandade
parter accepterat att en FN-styrka
stationeras i Mellersta Östern. Ett tjugotal
länder har erbjudit sig att deltaga.

Några definitiva uppgifter om den
önskade storleken av truppen och dess
organisation föreligger ännu icke. Vissa
uttalanden i generalsekreterarens rapport
är dock av betydelse. Det angives
att den allmänna erfarenheten tyder på
att det är önskvärt, att stater som deltager
skall tillhandahålla självförsörjande
enheter för att undvika tidsspillan
och minskad effektivitet. Detta senare
är dock oundvikligt, då nya enheter
uppsättes genom sammanslagning av
mindre grupper av olika nationalitet.

Vad angår vårt eget land har överbefälhavaren
erhållit i uppdrag att låta
organisera en svensk FN-styrka. I anslutning
till riktlinjerna i generalsekreterarens
rapport har styrkan bestämts
till en reducerad bataljon, överbefälhavaren
har sedermera fastställt en av
chefen för armén uppgjord plan för organisationen
av styrkan.

Angeläget är att truppen kan komma
på plats så snart som möjligt. Vid organiserandet
av den svenska styrkan
försöker man också efterkomma denna
önskan. Såvitt nu kan bedömas kan
den vara färdig för avtransport i senare
delen av nästa vecka. En mindre
förtrupp kan dock resa i slutet av innevarande
vecka.

Att truppen icke kan vara färdigorganiserad
på kortare tid beror på flera
omständigheter. Här i Sverige har vi
som bekant inga stående styrkor, som
omedelbart kan sättas in. Den svenska
styrkan skall rekryteras på frivillig väg.
Utväljandet av lämpligt folk tar sin tid.
När de utvalda kan hinna inställa sig
skall de utrustas och erhålla en kortare
kompletterande utbildning. Att

40 Nr 29 Onsdagen den 14 november 1956

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

Danmark och Norge är färdiga att sända
trupp tidigare än vi beror på att där
finns stående, färdigorganiserade styrkor,
som omedelbart kan användas för
ändamålet.

Med herr talmannens tillstånd ber jag
att i anslutning härtill få begagna tillfället
att ge mitt erkännande åt det sätt,
på vilket den hittillsvarande chefen för
den svenska FN-truppen har skött sin
uppgift. Han hade också tidigare gjort
sig känd för militär duglighet. Om hans
lämplighet ur rent militära synpunkter
som chef för FN-bataljonen har det därför
icke rått delade meningar.

Den diskussion om hans namn som
uppkommit gäller heller icke detta. Den
hänför sig till huruvida det kunde anses
klokt att han med hänsyn till sina politiska
engagemang i yngre dar borde
fungera på denna utsatta post. I detta
läge och för att undvika ytterligare diskussioner
och eventuella reaktioner
från den ena krigförande partens sida
har han föredragit att efter samtal med
mig anhålla att bli befriad från uppdraget.

Själv anser jag hans hållning välbetänkt
med hänsyn till vikten att undvika
vidare meningsutbyten. Jag har
under sådana förhållanden ingen anledning,
herr talman, att här i riksdagen
beröra denna fråga ytterligare.

Överläggningar har också ägt rum
angående ett visst samarbete mellan de
nordiska staterna på detta område. Därvid
enades man om att vart och ett av
länderna skulle utse en förbindelseofficer
till FN-kommandots huvudkvarter.
Dessa officerare skall verka för nordisk
samordning på de områden, där detta
är praktiskt genomförbart. Bl. a. skall
de gemensamt organisera förbindelserna
mellan FN-kommandots försörjningsbas
i Neapel och hemländerna.

Herr talman! Vi är väl medvetna om
att de uppgifter denna internationella
fredsstyrka kan ställas inför kan bli
både mångskiftande och svårbemästrade.
Men aktionen stödes av en världs -

omspännande opinion, och den ligger
helt i linje med FN:s fredssträvanden.
När vi lämnar vårt bidrag är det i medvetandet
om att därest vi önskar, att en
världsorganisation skall lösa de uppgifter
den ställes inför, så måste vi inte
bara med ord utan även i handling göra
det möjligt för organisationen att fungera.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3

Lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 189 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 19 oktober 1956,
föreslagit riksdagen att dels besluta att
genom fullmäktiges i riksgäldskontoret
försorg skulle utfärdas skattepremieobligationer
och anordnas vinstutlottning
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat
dels ock å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag å
9 000 000 kronor till Anordnande av
vinstutlottning m. m. i samband med
återbetalningen av överskjutande preliminär
skatt.

Propositionen innebar i huvudsak, att
enär statens utbetalningar vore särskilt
stora mot slutet av året, vilket bl. a.
sammanhängde med att återbetalningarna
av överskjutande preliminär skatt
i huvudsak verkställdes då, för att
åvägabringa en utjämning sådana skattskyldiga,
som ägde återfå överskjutande
preliminär skatt, skulle beredas till -

Onsdagen den 14 november 1956 Nr 29

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

fälle att i samband med återbetalningen
av sådan skatt förvärva för ändamålet
särskilt utfärdade premieobligationer,
kallade skattepremieobligationer, vilka
efter vinstdragning i april 1957 skulle
inlösas med början den 10 maj 1957.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Danmans (I: 629) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Boija och
Carlsson i Tibro (II: 826), i vilka hemställts
att riksdagen måtte avslå Kung].
Maj:ts förevarande proposition;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ragnar Bergh och Eskilsson
(I: 632) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Edström och Dickson
(II: 835), i vilka hemställts att riksdagen
måtte dels avslå Kung]. Maj:ts
proposition nr 189 och dels antaga i
motionerna framlagt förslag till ändring
av uppbördsförordningen.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:629 och 11:826 samt
I: 632 och II: 835, sistnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga,

1. besluta att genom fullmäktiges i
riksgäldskontoret försorg skulle utfärdas
skattepremieobligationer och anordnas
vinstutlottning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 19
oktober 1956 förordats;

2. till Anordnande av vinstutlottning
m. m. i samband med återbetalningen
av överskjutande preliminär skatt å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1956/57 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag å 9 000 000
kronor;

B. att motionerna 1:632 och 11:835,
såvitt de avsåge ändring av uppbördsförordningen,
icke måtte av riksdagen
bifallas.

Utskottet hemställde, att förevarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Axel Andersson och
Aastrup, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors, Löfroth och Nelander, vilka
ansett att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 629 och II: 826 samt
I: 632 och II: 835, sistnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

B. att motionerna 1:632 och 11:835,
såvitt de avsåge ändring av uppbördsförordningen,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

2) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Hjalmarson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:629 och 11:826 samt
1:632 och 11:835, sistnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:632 och 11:835, såvitt
här vore i fråga, för sin del antaga ett
i reservationen intaget förslag till förordning
angående ändring av 69 § 1
mom. uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272), innehållande bl. a. följande
bestämmelse:

Därest skattskyldig, för vilken den
slutliga skatten överstiger den preliminära,
låter det belopp, som enligt debetsedel
å slutlig skatt tillkommer honom,
innestå till den 15 juni året efter det
debitering skett, äger han erhålla ränta
med 3,5 % å det innestående beloppet,
avrundat till närmast lägre hundratal
kronor.

Därest sålunda innestående belopp
jämte ränta icke uttagits av den skattskyldige
senast den 15 juli, skall beloppet
för den skattskyldiges räkning överföras
å sparkonto hos bank som den
skattskyldige angivit eller som eljest
bedömes vara den för den skattskyldige
lämpligaste.

42 Nr 29 Onsdagen den 14 november 1956

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

På förslag av herr talmannen biföll
kammaren till en början utskottets hemställan
om ärendets företagande till avgörande
efter endast en bordläggning.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i övrigt anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Alla är helt visst ense
om nödvändigheten att få en jämnare
fördelning över budgetåret av statens
utbetalningar och därmed uppnå ett
minskat behov av upplåning i riksbanken.
De förslagna skattepremieobligationerna
torde emellertid endast i blygsam
omfattning och helt provisoriskt
bidra till detta. Hur pass begärliga dessa
obligationer blir vet man naturligtvis
inte; en gallupundersökning genom
SIFO har visat att sex av tio tillfrågade
stockholmare hellre vill ha ut
sina innestående skattepengar än spela
på lotteri. Det kan de också få, men
därmed vinnes inte det resultat man
åsyftat.

Rent principiellt finns det åtskilligt
att invända mot lotteriförfarande i
detta fall. Möjlighet att delta i lotteriet
föreligger ju endast för en viss grupp
av medborgare, nämligen de som lyckats
få ett överskott på sina skatteinbetalningar.
Genom de relativt stora vinstchanserna
kan man kanske riskera en
återförsäljning av skatteobligationer till
överpris, vilket onekligen skulle vara
en tråkig företeelse. Vad som emellertid
främst talar emot förslaget är, att detsamma
torde medverka till att de ansträngningar,
som gjorts för att öka det
enskilda frivilliga sparandet på längre
sikt, kommer att få minskad effekt, och
det är inte bara önskvärt utan i hög
grad nödvändigt, att ett sådant sparande
stimuleras.

Ett bra medel att suga upp köpkraftsöverskottet
hos den breda allmänheten
har varit de vanliga premieobligationerna,
vilka som regel har åstadkommit
ett mera långsiktigt sparande. Det försämrade
kursläget för dessa har också

avhjälpts genom de av riksgäldsfullmäktige
vidtagna åtgärderna. Om nu —
såsom man kan befara — allmänhetens
intresse för denna goda sparform skulle
minskas genom skatteobligationerna,
har man för en liten och tillfällig förmån
för staten åstadkommit beklagliga
skadeverkningar på det långfristiga
sparandet. Man har härvidlag anledning
att efterlysa riksgäldsfullmäktiges
syn på detta viktiga spörsmål.

Fråga är väl för övrigt, om det är
staten värdigt att när det gäller skattepengar
använda sig av spel i denna
form. Förslaget har även forcerats
fram, så att en mera allsidig belysning
därav inte kunnat ske. Det kan finnas
tillfällen, då en sådan forcering av ett
ärendes behandling är nödvändig och
försvarbar — dagens föredragningslista
ger ett par exempel härpå — men detta
kan knappast sägas om det föreliggande
förslaget.

Herr talman! Med det anförda ber jag
sålunda att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen av herr
Axel Andersson m. fl., vilken innebär
avslag på propositionen.

Häri instämde herrar Carlsson i Tibro
(fp) och Boija (fp).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Själva målsättningen för
finansministerns förslag, att man skulle
försöka få de skattebetalare, som får
pengar tillbaka, låta dessa innestå till
ett nytt år, tror jag inte någon av oss
har något emot. Vi förstår, vad syftet i
detta fall är. Gentemot det föreliggande
förslagets utformning, då finansministern
vill starta ett nytt lotteri, tror jag
emellertid att man kan anmäla allvarliga
betänkligheter. Vi är på högerhåll
av den uppfattningen — det framgår
också av motionerna — att man framför
allt bör syfta till att överföra dessa
pengar på ett sådant sätt att de kan
komma att utgöra början till ett mera
långvarigt frivilligt sparande, något

Onsdagen den 14 november 1950 Nr 29

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

som måste vara i hög grad angeläget.
Vi tror inte heller, att försöket att få
skattebetalarna låta för mycket inbetalade
pengar kvarstå över årsskiftet
bör betraktas som en engångsföreteelse,
utan man bör försöka finna en uppsparingsform,
som kan stå kvar över ett
flertal år.

Vi befarar, att finansministerns förslag
om ett engångslotteri kommer att
allvarligt skada ett annat upplåningssätt,
som staten använder, nämligen
premieobligationslånen, vilka — det
har vi nog på alla håll varit överens
om — vi kanske kommer att i olika
situationer behöva utnyttja och alltså
inte skall motverka genom nya påfund.
Nu har också sparbankerna blivit gripna
av lotteritanken och kommer, om de
får sin vilja fram, med ett liknande
förslag. Jag undrar, om detta kan vara
någon lycklig utveckling. Under sådana
förhållanden blir det ganska mycket
i den stilen, om vi skall följa finansministern.
Detta gör att jag för min
del inte anser mig kunna biträda Kungl.
Maj:ts förslag.

Motioner har väckts av högerledamöterna
herrar Ragnar Bergh och Eskilsson
i första kammaren samt herrar Edström
och Dickson i andra kammaren,
vilka går ut på att vi i stället skulle
gynna dem, som låter sin skatteåterbäring
stå kvar till den 15 juni påföljande
år, med en räntegottgörelse av 3,5 procent
på deras pengar. Vi har emellertid
inom högern också tänkt oss en fortsättning:
pengarna skall betalas ut över
en bankräkning, och den vägen kan
man kanske påverka medborgarna att
låta dem stå kvar som en grundfond
till ett mera långvarigt sparande.
Under sådana förhållanden, herr talman,
kommer jag här att yrka bifall till
den av fröken Andersson m. fl. avgivna
reservationen till statsutskottets utlåtande,
vilken innebär avslag på Kungl.
Maj:ts proposition och bifall till de yrkanden,
som är framställda i de nämnda
motionerna.

Herr talman! Det finns också en annan
sak, som jag skulle vilja resonera
om med finansministern. Det förefaller
mig som om finansministern måste försöka
tänka om i fråga om sitt sätt att
avlämna propositioner. Jag kan förstå
att sådana ärenden som det vi för några
minuter sedan behandlade, nämligen
om FN-styrkan till Egypten, inte tål något
dröjsmål, och i sådana fall får väl
kammaren finna sig i att förslagen inlämnas
på det sätt som skett och tas
upp till behandling efter en enda bordläggning.
Jag kan också förstå att ett
sådant förslag som propositionen om
höjningen av spritskatten måste behandlas
snabbt. Men jag reagerar absolut
emot att finansministern försöker
införa en sådan ordning att vi till varje
söndagsdygn skall få propositioner som
måste behandlas utan nödig förberedelse.

Den proposition, som här föreligger,
kom för all del något tidigare, men
man blev dock utsatt för en väldig
press vid behandlingen av densamma.
Propositionen remitterades den 31 oktober
från kamrarna till statsutskottet,
och motionstiden utgick — under förutsättning
att kamrarna sammanträdde
— lördagen den 10 november. Normalt
skulle emellertid kamrarna inte ha haft
något sammanträde förrän påföljande
tisdag, varför motionstiden i realiteten
skulle ha utsträckts till dess. Nu förkortades
motionstiden genom att det
utlystes ett särskilt sammanträde med
kamrarna på lördagen. En halv timme
efter plenum sammanträdde den avdelning
inom statsutskottet som hade att
behandla ärendet. Då var motionerna
ännu inte tryckta, och kamrarnas ledamöter
vet också hur svårt det är att en
lördagseftermiddag samla dem som
skall delta i behandlingen av en sådan
här fråga. Även i fortsättningen måste
det ske en stark forcering. Statsutskottet
in pleno måste sammanträda på
måndagen, och man fick ringa upp
ledamöterna för alt få med så många

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

som möjligt på sammanträdet. Det skedde
alltså en verklig snabbehandling av
ärendet. Under utskottshandläggningen
framgick, att man inte hade haft tid
att höra t. ex. riksgäldsfullmäktige —
finansministern förefaller inte heller ha
haft behov därav — eller att konsultera
andra institutioner som borde haft värdefulla
synpunkter att anföra.

Jag har inte kunnat underlåta att i
detta sammanhang ta upp denna sak,
och jag vill till finansministern framföra
en bestämd önskan om att han en
annan gång måtte förbereda det hela
på ett sådant sätt att proposition vilken
måste vara behandlad till viss tidpunkt
kan avlämnas så tidigt att statsutskottet
inte behöver forcera behandlingen så
som nu skett. Något sådant vill vi inte
gärna vara med om ett flertal gånger.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationen av fröken
Andersson m. fl.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Såsom de båda föregående
talarna konstaterat råder det inte några
delade meningar rörande själva målsättningen
utan bara beträffande medlen
eller vägarna för att åvägabringa en bättre
balans mellan inkomster och utgifter
för staten under ett kalenderår. Från folkpartiets
sida har man nöjt sig med att
enbart yrka avslag på propositionen och
utskottets förslag utan att framlägga något
annat förslag om hur den målsättning,
varom det råder enighet, skall
kunna förverkligas i det aktuella läget.
Högern har däremot i motioner föreslagit
den vägen, att det utbetalas en
ränta på 3,5 procent till de skattebetalare
som läte sina pengar stå inne till
den 15 juni nästföljande år. Det måste
erkännas att detta förslag är av ett
visst värde, men riksdagen har dock redan
under våren prövat förslaget och
på hemställan av bevillningsutskottet
avslagit detsamma. Bevillningsutskottet
ansåg att den föreslagna ordningen
skulle medföra mycket administrativt

arbete och dessutom knappast åstadkomma
önskad effekt; man trodde inte
att den föreslagna räntan var av sådan
höjd, att skattebetalarna skulle avstå
från att ta ut sina för mycket inbetalade
skattemedel.

En undersökning av hur de för mycket
inbetalade skattemedlen fördelar sig
visar, att medelbeloppet per skattskyldig
är 240 kronor. Om man räknar med
en räntesats av 3,5 procent, skulle räntan
på detta medelbelopp för år utgöra
8:40 eller 3: 60 mer än vid vanlig
räntesats. Jag undrar om man inte ställer
litet för stora förhoppningar på
skattebetalarna, därest man tror att
dessa skulle låta 240 kronor innestå för
att därigenom få 3: 60 mer i ränta. För
min del tror jag att man inte skulle
uppnå den önskade effekten. Skattebetalarna
skulle säkerligen i allmänhet ta
ut sina för mycket inbetalade skattemedel.
Däremot skulle den av statsrådet
föreslagna ordningen med ett skattelotteri,
där den skattskyldige kan räkna
med relativt stora vinstchanser och med
en högsta vinst på 300 000 kronor, te
sig mycket mer lockande. Därför har
utskottet för sin del ansett, att det finns
skäl att göra ett försök på detta område,
men utskottet betraktar åtgärden
som ett försök och anser att utfallet av
detsamma bör bestämma, huruvida man
även i framtiden bör använda den metod,
som här är föreslagen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herr Andersson i Mölndal
började med att framhålla, att det
ärende, som innefattas i de av mig
nämnda motionerna, redan har behandlats
i våras. Han ansåg att man under
sådana förhållanden var förhindrad att
nu på nytt, vid samma års riksdag, ta
upp spörsmålet. Jag tror detta betraktelsesätt
är felaktigt. Frågan har vid
höstriksdagen kommit upp under helt

Onsdagen den 14 november 195C

Nr 29

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i till lämpning -

nya förhållanden och motionerna väckts
under en ny motionstid. Kamrarna har
också mottagit motionerna utan invändning.
Herr talmannen lär därför utan
betänklighet ställa motionernas yrkande
under proposition.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till vad utskottet hemställt;
2:o) bifall till den av herr Axel Andersson
m. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den reservation, som avgivits
av fröken Andersson m. fl.; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nelander begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade
likväl herr förste vice talmannen Skoglund
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr
180 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Axel Andersson m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av fröken
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående

omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 64 ja och 61 nej, varjämte
58 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 180, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Axel Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nelander begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 46 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 4

Samtycke till förordnande att 2 g första
och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna
förfogandelagen ävensom 2—5 §§
allmänna ransoneringslagen skola träda
i tillämpning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i til lämpning -

Maj:ts proposition med begäran om
riksdagens samtycke till förordnande
att 2 § första och tredje styckena samt
3—9 §§ allmänna förfogandelagen ävensom
2—5 §§ allmänna ransoneringslagen
skola träda i tillämpning.

På förslag av herr talmannen biföll
kammaren till en början utskottets hemställan,
att detta utlåtande måtte företagas
till avgörande efter endast en
bordläggning.

Sedan utskottets hemställan i övrigt
föredragits, yttrade:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Mot att Kungl. Maj:t får
den fullmakt, som här begäres, att om
så blir erforderligt, sätta de bestämmelser
som finns i allmänna förfogandeoch
ransoneringslagarna i tillämpning,
har jag givetvis ingenting att erinra. Att
under nuvarande förhållanden åtgärder
i god tid vidtas för att minska åtgången
av bränsle och drivmedel är naturligtvis
klokt. Bestämmelser som utfärdas i
god tid kan ofta tillämpas smidigare
och riktigare än om man kommer sent
med restriktionerna. Inte heller emot
den begränsning av biltrafiken, särskilt
under söndagarna, som kanske åsyftas
som en första åtgärd, har jag något att
erinra. Jag förutsätter att vederbörlig
hänsyn kommer att tas till vissa nödvändiga
körningar med privatbilar; jag
tänker på sjukresor och dylikt. Det är
dock beträffande vissa andra resor som
jag här skulle vilja rikta en vädjan till
Kungl. Maj :t. Det gäller resa med privatbil
till söndagarnas gudstjänster i
församlingskyrkorna. Jag skall inte i
något längre anförande motivera denna
begäran utan bara helt kort enträget
vädja till Kungl. Maj :t att, när dessa bestämmelser
utfärdas, lättnader ges för
resa till församlingens gudstjänst på
söndagen.

I detta anförande instämde herrar

Stiernstedt (h), Hoppe (s), Rubbestad
(bf) och Nilsson i Bästekille (h), fru
Boman (h) samt herr förste vice talmannen
Skoglund (h).

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är säker på att herr
Staxängs synpunkt väcker allmän sympati
och ytterligare kommer att understrykas
under den följande diskussionen.
Själv begärde jag ordet endast för
att rikta en fråga till handelsministern.
Nödvändigheten av åtgärder av nu ifrågasatt
art i en situation, där den väntade
minskningen i tillgången på olja
av olika slag kanske blir begränsad till
en relativt kort tid, måste ju bedömas
med tanke på lagerställningen. Det är
klart att vi här i landet bör ha så störa
lager som möjligt av oljor med tanke
på dessas utomordentliga betydelse för
folkförsörjningen. Detta är också väsentligt
av militära beredskapsskäl. Sedan
ganska länge har man nog varit
överens om att lager av dessa vitala förnödenheter
i Sverige borde ökas. Det
har i den offentliga debatten och även
här i kammaren under de senaste sju,
åtta åren ifrågasatts åtgärder i avsikt
att öka lagringsmöjligheterna och därmed
också lagren av oljor.

Nu bedömer regeringen situationen
så, att lagren för närvarande inte är så
stora att man vågar ta större risker,
utan omedelbart måste skrida till en
konsuintionsbegränsning. Det är klart
att detta framkallar frågan: Har regeringen
gjort allt som göras kan för att
öka lagringsmöjligheterna och lagren
av oljor? Jag vet att lagren har vuxit
ganska väsentligt under låt mig säga de
senaste sju, åtta åren, och vi har ju fått
en lagstiftning som avser att öka de lager
som finns i landet. Det hindrar emellertid
inte att man i ett läge som detta
måste efterlysa en redogörelse från regeringens
sida beträffande de åtgärder,
som regeringen har vidtagit, och en

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i till lämpning -

redogörelse som utvisar huruvida regeringen
anser, att allt har gjorts som göras
kan, eller om regeringen har några
planer på att öka lagringsmöjligheterna
och lagren.

Jag efterlyser alltså från handelsministerns
sida en redogörelse för behandlingen
av frågan om lagringsmöjligheterna
och lagrens ökning. Jag gör det
inte i någon kontroversiell anda, utan
jag gör det därför att jag anser det vara
nödvändigt att kammaren — antingen i
dag eller, om handelsministern säger
att det inte går för sig, i en mycket nära
framtid — får en sådan relativt uttömmande
redogörelse för hur regeringen
har handlagt denna utomordentligt viktiga
fråga.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Genom den redogörelse
som statsrådet Lange lämnade i radio i
går kväll är vi underrättade om vari
de nu akuella inskränkningarna i stort
sett kommer att bestå. För eldningsoljan
skulle kvantiteten reduceras med cirka
20 procent, och denna reduktion skulle
medföra att temperaturen i bostäderna
i stort sett skulle bli 4 grader lägre än
man hittills varit van vid. När det är
nödvändigt med liknande åtgärder tror
jag väl att folk i allmänhet finner sig
till rätta med sådan inskränkning,
även om bekvämligheten blir lidande.
Detta gäller generellt, men det är vissa
grupper av människor, för vilka en så
stark nedsättning av rumstemperaturen
skulle vara mycket oläglig och i sämsta
fall vara farlig och skadlig. Dit hör i
första hand de sjuka, de som alltså är
intagna på sjukhus, kronikerhem och
liknande inrättningar. Men dit hör också
personer som uppnått så hög ålder,
att rörligheten är nedsatt, och som därför
i allmänhet får sitta overksamma
i sina bostäder. Det vore mycket beklagligt
om det inte skulle visa sig möjligt
att göra ett undantag från denna

ransonering för sjukhus, ålderdomshem,
pensionärshem och liknande fastigheter,
där de boende utgöres av personer
som antingen uppnått hög ålder
eller lider av sjukdom.

Jag har observerat en passus i propositionen
där det sägs, att de i lagarna
stadgade befogenheterna självfallet icke
skall utnyttjas tidigare eller i större omfattning
än förhållandena med nödvändighet
kräver. Jag tror att man allmänt
skulle värdesätta om statsrådet Lange
kunde uttala, att man så långt det är
möjligt skall söka undantaga fastigheter
med det klientel jag här åsyftar, och jag
riktar en vädjan till statsrådet att överväga
dylika modifikationer.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag noterar med stor
tillfredsställelse att samtliga talare som
deltagit i denna debatt haft endast en
mening beträffande nödvändigheten av
att nu sätta denna fullmaktslagstiftning
i kraft. Det vittnar om en riktig ansvarskänsla
inför det läge som föreligger
i världen, och jag noterar det, som
sagt, med tillfredsställelse.

Jag skall inte förlänga debatten mycket,
men låt mig ändå erinra om att
bakgrunden till de åtgärder som här avses
skola tillgripas är läget i Mellersta
östern. Genom vad som där inträffat
har vi att räkna med en minskning i
tillförseln av olja till Europa, och det
kommer att betyda också en minskad
tillförsel av olja och bensin till vårt
eget land. Det är uteslutande dessa händelser
och dessa omständigheter som
gjort det nödvändigt att nu genast gripa
in.

Herr Ohlin framhöll att orsaken till
att regeringen var tvungen att så snabbt
vidtaga åtgärder kanske var att vår lagersituation
inte var helt tillfredsställande
och betryggande. Jag tror, herr

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i till lämpning -

Ohlin, att vilka lager vi i dagens läge
an hade haft, så skulle det ha varit nödvändigt
för oss att på detta område införa
en beredskap och att kanske inte
låta det stanna därvid utan också vidtaga
åtgärder för att begränsa förbrukningen.
Våra möjligheter att från de
gemensamma europeiska tillgångarna få
en så stor andel som önskvärt är sammanhänger
med att vi själva kan visa
att vi gjort vad på oss ankommer för
att i detta, som vi hoppas, tillfälliga
läge pressa ned förbrukningen. Jag förutsätter
alltså att vi, även om våra oljelager
varit bra mycket större än de för
närvarande är, likväl måst tillgripa begränsnings-
och regleringsåtgärder.

Som jag tillät mig säga i ett radioeko
i går räknar regeringen med att
dessa åtgärder och ingripanden omedelbart
skall upphävas när vi klarare kan
se vad som händer i framtiden och så
snart oljan börjar flyta in. Det finns
ingen som i och för sig önskar sådana
ingripanden eller vill ge dem längre
varaktighet än som är absolut oundvikligt.

Herr Ohlin berörde lagersituationen
och efterlyste besked från regeringsbänken
om vad regeringen gjort för att
förbättra lagren. Jag kan lämna en sådan
redogörelse, men jag vill inte ta upp
kammarens tid med att lämna den nu,
och jag behöver dessutom vissa uppgifter,
som jag inte har omedelbart tillgängliga,
för att göra den så fullständig
som möjligt. Jag skall dock överväga
att i annat sammanhang ge kammaren
en sådan redogörelse. Så mycket kan
jag säga redan nu, att situationen i detta
hänseende är bättre än den var för ett
år sedan. Vi har genom statsmakternas
egna åtgärder, genom åtgärder i kommunal
regi och genom enskildas insatser
under senare år undan för undan
ökat våra lagerutrymmen för såväl eldningsoljor
som bensin. Jag tror inte det
är oriktigt att säga, att denna ökning

har skett i snabbare takt än förbrukningsökningen.

Man kan naturligtvis alltid göra gällande,
att vi skulle stå oss ännu bättre
om våra lager vore ännu större än de
för närvarande är. Här står vi inför en
avvägning, hur mycket av resurserna
vi skall binda för beredskap och vilka
omedelbara önskemål och behov som
skall tillgodoses. Kanske får jag tillägga,
att det för över ett år sedan på initiativ
av min företrädare i ämbetet tillkallades
en särskild utredning, som
skulle överse beredskapen på detta område
och utarbeta förslag om ytterligare
åtgärder i syfte att stärka lagren
av brännoljor och bensin.

Herr Staxäng rekommenderar regeringen
att söka möjliggöra vissa lättnader
i bensinrestriktionerna. Han menar
att det skulle vara önskvärt, att
folk fick ta sig till gudstjänsten på söndagarna
även i privatbilar. Ja, jag förstår
både honom och dem som instämde
i hans anförande och anser att det
skulle vara önskvärt, att man inte behövde
lägga hinder i vägen för folk som
vill komma till gudstjänsten, men jag
tror att det skulle vara förenat med betydande
praktiska svårigheter att införa
lättnader av det slaget. Jag föreställer
mig dessutom att det i många
fall finns kollektiva transportmedel att
anlita, och de bör i första hand komma
till användning. Jag kommer att be
bränsleavdelningen inom handels- och
industrikommissionen undersöka, om
någonting kan göras för att åstadkomma
lättnader på detta område, men jag
är inte säker på att det går att praktiskt
genomföra utan att andra besvärliga
konsekvenser uppstår. Jag vill också
än en gång säga, att vi har anledning
hoppas att dessa åtgärder är av högst
tillfällig natur, och då får vi väl ta de
olägenheter som kan följa med en reglering
av delta slag. Det vore en annan
sak om vi kunde förutse, att regleringen

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i till lämpning -

skulle vara i kraft ett år eller mera —
i ett sådant fall är det nödvändigt med
en rad olika undantagsbestämmelser och
säranordningar. Jag anser dock att man
inte bör tynga en tillfällig regleringsapparat
med alltför många undantag
av detta slag.

Herr Ahlberg framhöll att man borde
se till, att sjukhus, ålderdomshem och
över huvud taget fastigheter där åldringar
bor inte får alltför stark känning
av begränsningen i tilldelningen av eldningsolja.
Det är självfallet att sådana
institutioner som sjukhus får bedömas
särskilt, men man måste också ta hänsyn
till vilka möjligheter att använda
ersättningsbränslen som finns. Utöver
vad jag redan har sagt rent allmänt om
vår lagersituation vill jag tillägga, att
även våra lager av fossilt bränsle är
större än för ett år sedan. Jag tror inte
att herr Ahlberg behöver hysa alltför
stora farhågor för att inte de hänsyn,
som han här har talat om, kommer att
tagas vid tillämpningen av regleringen.

denna fråga till omsorgsfullt övervägande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga att jag inte tänker villfara herr
Ohlins sista begäran. Jag vill bara erinra
herr Ohlin om att i den mån som
bidrag eller lån av allmänna medel utgår
för dessa lagringsändamål ingen investeringsavgift
utgår.

Därjämte har det meddelats mig att
den kommitté, varom jag talade i mitt
första anförande, kommer att vara klar
med sin utredning inom ganska kort
tid, och det är ju möjligt att vad som
där föreslås också kan ha betydelse för
det spörsmål som herr Ohlin nu sist
reste. Men innan jag har sett resultaten
av denna utredning och kunnat ta ställning
till dessa tänker jag inte företa mig
någonting i linje med herr Ohlins sista
rekommendation.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Jag är glad att handelsministern ställer
i utsikt en redogörelse för lagringsproblemet
i hela dess omfattning. Jagvill
bara be handelsministern att omedelbart
ta upp till övervägande ett förslag
som tidigare har debatterats här i riksdagen,
nämligen att man skulle avskaffa
investeringsavgiften för investeringar
som innebär ökade lagringsmöjligheter
för olja. Det förefaller mig nämligen
som om det är litet hårt att personer
och företag som gör investeringar, vilka
kanske inte i och för sig är lönande
men som starkt kan bidra till att förbättra
beredskapen i landet med avseende
på tillgången på olja, skall i viss
mån bestraffas genom att tvingas erlägga
investeringsavgift.

Jag hemställer att regeringen i belysning
av dagens läge omedelbart tar upp

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Min replik skall även
innehålla ett tack till statsrådet för hans
uttalande. Statsrådet var visserligen
ganska tveksam om möjligheten att tillmötesgå
min begäran beträffande resorna
till gudstjänsterna men förklarade
sig dock beredd att med vederbörande
myndigheter överlägga om denna
sak.

Det är alldeles riktigt som statsrådet
nämner, att kontrollen här spelar en
mycket stor roll, men gentemot detta
vill jag framhålla att den lokala polismakten
känner varje bilägare som gör
dessa resor, varför det torde vara möjligt
att genomföra en kontroll. Jag vill
också framhålla att detta gäller en fråga
som i mycket hög grad berör lands -

bygden.

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i till lämpning -

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett ord till herr
Staxäng. 1 mitt förra anförande glömde
jag att säga att taxibilar naturligtvis inte
kommer att drabbas av något söndagskörningsförbud,
varför även möjligheten
att använda sådana står öppen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det är uppenbart att vi
måste vara villiga att finna oss i vissa
uppoffringar också här i vårt land, när
världen överskuggas av så allvarliga
händelser som nu. Vi skulle väl ha anledning
att blygas om vi enbart kverulerade
över vissa inskränkningar i vår
frihet, när andra folk berövas liv och
frihet och världsfreden står i fara. Regeringen
skall inte klandras för att den
här gör sin självklara plikt och vakar
över landets försörjningsläge när det
gäller så viktiga importvaror som olja
och bensin. Något sådant klander har
ju heller inte här framförts. Vi får vara
tacksamma om våra bidrag till konfliktens
lösning inskränker sig till de här
föreslagna åtgärderna, och då inkluderar
jag vår svenska FN-styrka till Suezområdet.

Jag begärde ordet, herr talman, för
att säga några få ord rörande bensinfrågan
och söndagstrafiken. Vid första
påseende verkar åtgärden vara välbetänkt
och av två eller flera onda ting
det minst onda. Men om man ser närmare
på saken finner man, att den
nog kommer att medföra stora olägenheter
för vissa folkgrupper, och att den
drabbar så orättvist. Vi i städerna klarar
oss naturligtvis bra, trots dessa inskränkningar
under veckohelgerna.
Detta är i första hand ett landsbygdsproblem,
och eftersom jag har en riksuppgift
som för mig landet runt i olika
ärenden kan jag göra mig en föreställning
om hur inskränkningarna kommer

att inverka på gemenskapslivet på den
svenska landsbygden. Det gäller gudstjänstlivet,
som herr Staxäng redan har
påpekat, men det gäller även folkbildningsverksamhet,
kurser och annat sådant,
som man i regel har förlagt till
veckohelgerna. Jag har en känsla av att
all sådan verksamhet kommer att drabbas
onödigt hårt i förhållande till de
bördor som tätorterna kommer att få
bära. Jag har egna erfarenheter av att
man på landsbygden, när man samlar
människor till olika gemenskapsformer,
i hög grad är beroende av bilarna. Det
är inte omöjligt att vi utanför våra lokaler
har 20, 30, 40 och upp till 100 motorfordon
under sammankomsterna.
Man måste ju fråga sig om inte ett sådant
här kategoriskt förbud mot söndagskörning
kommer att lamslå landsbygdens
gemenskapsliv för den tid som
förbudet omfattar. Vi är ju ändå i den
här kammaren på det klara med att
detta gemenskapsliv är ett styrkebälte
för vårt folk och att det skulle vara
olyckligt om vi förhindrade en sådan
samling.

Det är särskilt olyckligt, att det är
under vinterhalvåret som detta förbud
träder i kraft, under den tid då det är
svårt att cykla långa vägar. Nu har
man inte heller samma möjligheter som
förr att använda hästtransporter. Handelsministern
anförde här att vi har
bussarna och taxibilarna. Det är riktigt,
men många av de vägar som det
gäller befares ju inte regelmässigt av
busstrafik, och vad taxibilarna beträffar
blir ju inte bensinåtgången mindre
för att man åker taxibil till gudstjänsten
eller kurssammankomsten.

Jag har inte, herr talman, för avsikt
att i det här sammanhanget vädja till
handelsministern om en omedelbar ransoneringsåtgärd,
även om en sådan enligt
min mening skulle vara mera rättvis.
Jag förstår att det är en dyrbar åtgärd
och att vi helst ser om vi kan und -

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i till lämpning -

gå den, i synnerhet om detta tillstånd
blir av kortvarig karaktär. Skulle det
emellertid vara så, herr statsråd, att
oron kommer att fortsätta ännu en tid,
så skulle jag allvarligt vilja vädja till
herr statsrådet att överväga om förordningen
i vissa avseenden kunde mildras.
Jag utgår ifrån att förkunnare från
olika kristna samfund, som har sin regelbundna
gudstjänstverksamhet, kommer
att få tillstånd att använda sina
bilar under söndagarna, men det är ju
inte så synnerligen roligt för dem att
stå ensamma i sina helgedomar om folket
i allmänhet har svårt att komma dit.

Vidare står vi snart inför julen, och
jag skulle vara synnerligen tacksam om
statsrådet ändå ville överväga huruvida
inte vissa undantagsåtgärder kunde vidtagas
för att främja gemenskaps- och
gudstjänstlivet under denna stora helg.

Häri instämde herr Neländer (fp).

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herrar Staxäng och
Rimmerfors här anfört. De har framhållit
vissa landsbygdens synpunkter på
denna fråga.

Jag har icke något att invända emot
att här föreslagits en del inskränkningar
och ransoneringar i fråga om bensinoch
brännoljeförbrukningen, ty detta
är säkerligen nödvändigt i nuvarande
läge. När jag emellertid fick läsa denna
proposition, undrade jag, om det i
handelsdepartementet inte fanns någon,
som kände till de väsentligt annorlunda
förhållandena på landsbygden jämfört
med städerna. Att statsrådet själv inte
kan känna till de sakerna så väl det får
vi förlåta honom, men nog borde det
finnas någon inom detta departement,
som kunde ha gjort klart för statsrådet,
att denna form av inskränkning drabbar
landsbygden oerhört hårt. I städerna
har man inte de långa avstånden,
man har i stor utsträckning till -

gång till de kollektiva kommunikationsmedlen,
såsom bussar och spårvagnar,
och i allmänhet god tillgång till taxibilar.
På landsbygden har vi inte detta.
Antalet bussar där är numera mycket
inskränkt, och detsamma gäller busslinjerna.
Detta gör att man inte kan få
den nytta av detta kommunikationsmedel
som man annars skulle kunna få.

Sedan är det riktigt, som herr Rimmerfors
sade, att det är just under lördagskvällar
och söndagar som vårt föreningsliv,
vårt gudstjänstliv och annat
sådant, som kan räknas till kulturell
verksamhet, lever och frodas. Det är
praktiskt taget omöjligt att få ihop folk
på kvällen en tisdag, torsdag eller fredag,
men på lördagskvällarna och söndagarna
går det. Det är, som han också
sade, så att människorna nu kommer
i bilar, och det skall ingen klandra dem
för; det är ju i högsta grad ett landsbygdens
kommunikationsmedel. Hästar
är snart museiföremål också på landsbygden.
Den föreslagna åtgärden blir
därför ett hårt slag emot landsbygden,
vilket man där mycket starkt reagerar
mot. Jag har redan i dag på morgonen
haft ett flertal telefonsamtal från min
hembygd, där man är mycket upprörd
över det här förslaget.

Nu är det väl inte möjligt att i dag
få igenom någon förändring i det föreliggande
förslaget, men jag vill varmt
vädja till statsrådet att snarast möjligt
gå i författning om utarbetandet av förslag
till någon form av ransonering av
bensinen, så att varje bilägare får åtminstone
någon kvantitet, som han kan
använda på tid och sätt han finner
lämpligast. Jag såg också i en tidning
just i dag, att man i Danmark gått ungefär
den vägen, och jag frågar mig:
Varför skulle inte vi kunna göra detsamma?
Vi har ju om möjligt ännu
mera behov av bilar på den svenska
landsbygden än man har i det tätbefolkade
Danmark.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Samtycke till förordnande att 2 § första och tredje styckena samt 3—9 §§ allmänna

. i förfogandelagen ävensom 2—5 §§ allmänna ransoneringslagen skola träda i till lämpning -

Det är ju också på det sättet, att gör
man en ransonering eller inskränkning
i: något avseende — som det är tydligt
att man måste göra i föreliggande situation
— bär folket det med ganska stort
jämnmod, om det kan finna att fördelningen
är rättvis. Men finner folk som
nu, att praktiskt taget hela landsbygden
har ställts i strykklass — det har ju
blivit så — då reagerar man, och detta
med rätta.

Jag vill därför än en gång vädja till
statsrådet att snarast möjligt låta utarbeta
och framlägga förslag till någon
form av ransonering av bensinen i
stället för det föreslagna körförbudet.
Det skulle skapa möjlighet att åka till
kyrkan och till andra religiösa lokaler,
och även möjlighet att uppehålla föreningslivet
på landsbygden, vilket lyckligtvis
ännu lever ett ganska rikt liv.
Får det ett sådant slag som den nu
föreliggande propositionen innebär, får
det säkerligen ganska svårt att resa sig.

Jag tillåter mig att enträget hemställa
till herr statsrådet att så snart ske kan
göra den förändring jag här föreslagit.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tänker mig, att vi
alla känner det beklagligt att ha kommit
i denna situation, men det är naturligtvis
inte något annat att göra än
att finna sig i den hårda nödvändigheten.

, Det har här förut påpekats, och jag
vill ytterligare understryka det, att denna
anordning drabbar människorna
mycket olika. Den hindrar ju inte personer,
som kan ta sig ledigt en eller ett
par dagar mitt i veckan, att få möjlighet
utnyttja sin privatbil och resa nära
nog vart de vill, under det att andra,
som är bundna av sitt arbete hela veckan
och bara kan vara lediga under
veckoslutet, nu får stanna hemma. Städer
och tätorter berörs naturligtvis

mycket litet. De har bussar och spårvagnar,
de har kommunikationerna i
stort sett ordnade, under det att landsbygden
drabbas mycket hårt. Det torde
då bli på det sättet i praktiken, att nära
nog all kursverksamhet och föredragsverksamhet,
som nu är planerad, får inställas
på grund av att man inte har något
annat kommunikationsmedel att tillgå
i de flesta fall än bilar. Hästar finns
inte, och man har inte åkdon heller,
och avstånden gäller ofta en eller flera
mil. Det är ju bara frisksportarna som
tar sig för att gå nu för tiden, annars
skulle det kanske inte skada att sätta
fart på gångtrafiken. Det skulle många
må väl av.

Det är nog så, att vi alla skall vara
solidariska, men, herr talman, all solidaritet
bygger på den principen, att
alla skall behandlas så lika som möjligt.
Det är ju förutsättningen för att
alla skall vara solidariska. Blir nu denna
form av ransonering av mycket kort
varaktighet, tycker jag inte det är så
mycket att bråka om -— då får alla finna
sig i det — annars vill jag gärna instämma
med herr Andersson i Dunker
i att om ransoneringen kommer att
spänna över någon längre tid bör regeringen
söka finna någon form för utjämning.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag har liksom de föregående
talarna ingenting att anmärka
mot det föreliggande utskottsutlåtandet,
men jag skulle vilja säga ett par ord
om den form som bensinransoneringen
enligt meddelandet skall få.

Det är utan tvivel så, som det redan
sagts, att förbud mot söndagskörning
är den mest otrevliga formen av bensinransonering.
Det har redan förut
framhållits, att landsbygden drabbas
orättvist, och det har också i förbigående
nämnts, att den även drabbar

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

andra grupper på ett sätt som inte kan
betraktas som rättvist. En ransonering
i form av förbud mot söndagskörning
drabbar inte dem som kan göra sig fria
någon eller ett par dar i veckan, men
de som hela veckan är bundna på kontor,
fabriker eller verkstäder och som
kanske mera än andra har behov av att
komma ut på lördagar och söndagar,
drabbas särskilt hårt.

Denna form av bensinransonering är
det otrevligaste som man kan tänka sig
och det enda skälet för att man kan
acceptera den är, att man vill tro att
den kommer att få en mycket kort varaktighet.
Men skulle det vara så, att
den inte får den korta varaktighet, som
vi vill tro att den kommer att få, då är,
som det redan förut har sagts, en allmän
ransonering, som drabbar alla lika,
att föredra.

Det är klart vi nu måste göra någonting
för att få ned oljekonsumtionen
men vi får som sagts hoppas att dessa
inskränkningar blir av kort varaktighet,
och under den förutsättningen kan
man, som jag förut sagt, kanske acceptera
detta förbud mot söndagskörning.

överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter tredje
lagutskottets utlåtande nr 27.

§ 6

Riktlinjer för sjöräddningsväsendet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet
jämte i ämnet väckta
motioner. Utskottets hemställan föredrogs,
och anförde därvid

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Utskottet har ju varit
välvilligt vid behandlingen av en i förevarande
ärende väckt motion, 11:734.

Riktlinjer för sjöräddningsväsendet

Jag vill bara med några ord understryka
en passus i utskottets utlåtande:
»Enligt utskottets mening bör i huvudsak
gälla, att fondmedlen disponeras
för Sällskapets behov och att medel för
erforderlig anskaffning och förbättring
av statlig sjöräddningsmateriel anvisas
över riksstaten. Det synes nämligen utskottet
vara av vikt, att Sällskapet icke
av brist på medel hindras från att på
ett effektivt sätt fullgöra sina betydelsefulla
uppgifter.» Vad beträffar bristen
på medel är det ju ett faktum, att sälkj
skåpet trots välvilliga donationer från
flera håll under de sista åren har haft
mycket ont om pengar för nybyggnader
och modernisering av sina båtai;
och övrig materiel. ;

De båtar, som nu finns, börjar bli
mycket föråldrade. Jag ber att få erinra
om att de två största båtarna på
västkusten är 37 år gamla. Det är ep
alldeles för hög ålder för båtar, som
ofta under hårda påfrestningar skall
användas i sådant väder, då andra bår
tar söker hamn. Det är därför av behor
vet påkallat, att detta båtmaterial blir
förnyat. Och det ganska snart!

En båt är visserligen under byggnad
på Djurgårdsvarvet i Stockholm, mep
enligt uppgift som jag fått är det mycket
svårt att finansiera byggandet av
den nya båten. Om inte pengar inom
en snar framtid kan ställas till förfogande,
är man nödsakad att sälja statsobligationer
för att finansiera det hela.

Med hänsyn till utskottets välvilliga
skrivning utgår jag ifrån att departementschefen
ser till att pengar till sjö*
räddningssällskapet utbetalas inom en
snar framtid. Jag vågar tolka utskottets
skrivning som ett bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar
Adamsson (s), Carlsson i Bakeröd
(bf), Lundqvist (s), Nyberg (fp) och
St axäng (h).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

§ 7

Plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
171, i anledning av väckta motioner
angående utredning om anläggande av
ett plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk
i Luleå.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den formella invändningen
mot motionerna tycks vara, att
det inte behövs någon utredning bland
annat på grund av de åtgärder som redan
vidtagits eller planerats av Norrbottens
järnverks ledning. Jag vill därför
påpeka att i den kommunistiska
gruppens motion har det icke yrkats på
någon utredning. Förslaget därom kom
först efter det den kommunistiska motionen
inlämnats. Jag vet inte vad anledningen
därtill var.

Däremot har vi ansett för troligt att
Norrbottens järnverk även för denna
utbyggnad behöver ekonomisk medverkan
i någon form från statsmakternas
sida. Fördenskull erfordras emellertid
inte någon utredning i gängse mening
utan ett regeringsingripande av ganska
enkelt slag.

Av uppgifter, som för övrigt helt nyligen
lämnats av bolagsstyrelsen, framgår
det emellertid, att det inte ens behövs
sådana åtgärder från regeringens
sida, som vi trodde var nödvändiga. Bolagets
ekonomiska situation är nämligen
sådan, att det klarar denna sak
utan ekonomisk medverkan från statsmakternas
sida.

Fortfarande ligger emellertid det hela
i regeringens eller skall vi säga statsmakternas
hand så till vida, att byggnadstillstånd
skall beviljas av statliga
organ, och det gäller ju här en relativt
stor anläggning. Det är ju också bekant,
att vederbörande statliga instanser ställs
inför två framställningar om byggande
av plåtvalsverk, och det är därför angeläget
att understryka en sak, som jag

tror är verifierad från fackmannahåll,
nämligen att allt talar för, både ur nationalekonomisk
och marknadsmässig
synpunkt, att Norrbottens järnverk bör
ha förtursrätt, när det så småningom
blir fråga om att bygga ytterligare ett
plåtvalsverk här i landet.

De yttranden som avgivits med anledning
av motionerna bekräftar vår uppfattning,
att utbyggnaden av NJA ligger
särskilt väl till om man snabbt vill
åstadkomma en betydande förbättring
av försörjningsläget i Norrbotten. Det
kommer nämligen att röra sig om en
anläggning, som kan sysselsätta flera
hundra man, och det är behövligt ur
försörjningssynpunkt.

Det kan gå snabbt för det första därför
att det är alldeles klart ådagalagt
att den svenska industrien har starkt
behov av ökad stålproduktion. För det
andra har NJA all den sakkunskap och
även de ekonomiska resurser som behövs
för att verkställa en sådan utbyggnad.
För det tredje skulle en vidgning
av NJA:s produktionsprogram av allt
att döma i mycket betydande grad bidraga
till att öka verkets lönsamhet. För
det fjärde har Norrbotten ett påfallande
behov av de nya arbetstillfällen och den
allmänna förbättring av försörjningsläget
som en utbyggnad av NJA skulle
medföra.

Det är eljest vanligt att förslagen om
näringspolitiska åtgärder i Norrland
hamnar i utredningskvarnar som mal i
årtionden. Beträffande NJA:s utbyggnad
finns i varje fall inte denna möjlighet
att motivera ett långt dröjsmål.

Jag vill i detta sammanhang också erinra
om att det i princip ligger till på
samma sätt med ytterligare ett viktigt
industriprojekt i Norrbotten, nämligen
frågan om en lövmassefabrik i Tornedalen,
som den statliga utredningen
lämnade förslag om för snart två år
sedan.

I yttrandet från länsstyrelsen i Norrbotten
påpekas en sak, som naturligtvis
är bekant för riksdagens ledamöter men
som det ändå finns särskild anledning

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

att understryka. Det är erinringarna om
att man inom fackmannakretsar anser
att ett modernt handelsjärnverk uppnår
sin bästa lönsamhet vid en kapacitet
av omkring en halv miljon ton färdigvalsade
produkter. Vår grupp har
fört samma fråga på tal vid flera tillfällen
tidigare, när man i riksdagen
diskuterat det statliga järnverket. Erinringar
om vad som skett i den frågan
ger nämligen belysning av högerns och
folkpartiets ständiga bemödanden att
förhindra NJA:s utbyggnad till det format,
som är mest lönsamt enligt fackmännens
mening, och framför allt de
borgerliga partiernas strävanden att
hålla NJA kvar så länge som möjligt på
tackjärnsproduktionens nivå.

Riksdagens ursprungliga beslut var
ju nämligen, att järnverket skulle ha en
kapacitet av i det närmaste en halv miljon
ton. Jag skall inte i detalj erinra
om de upprepade borgerliga attackerna
— och inte heller om eftergifterna för
dessa attacker — som resulterade i att
det statliga järnverkets kapacitet kom
att bli ungefär hälften av det ursprungligen
i riksdagens principbeslut fastställda.

Nu är det emellertid på tiden att NJA
fors fram till den position som det bör
ha dels ur lönsamhetssynpunkt och dels
med hänsyn till befolknings- och arbetsmarknadsförhållanden.
Detta kan
ske genom att snabbt komplettera NJA
med ett valsverk för grovplåt samt genom
att i övrigt åtgärder vidtas, som
hör samman med en sådan utbyggnad.

Jag vill också göra en kort kommentar
till en del av Jernkontorets yttrande
över våra motioner. Däri vitsordas att
inom några år torde det finnas behov
av en svensk produktionsökning av
grovplåt med mer än 100 000 ton per
år, även om man skall bibehålla den
nuvarande stora importen av plåt från
andra länder. Men så kommer Jernkontorct
in på frågan om fraktkostnaderna
och gör följande synnerligen underliga
påstående: »Uppenbarligen tarvas det

Plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk

att NJA har ett speciellt produktionstekniskt
försprång för att de förhållandevis
höga fraktkostnaderna till förbrukarna
skall kunna kompenseras.»

Men nu förhåller det ju sig så, som
för övrigt Jernkontoret också påpekar,
att de svenska förbrukarna måste köpa
det mesta av plåten från England och
Amrika. Det är ju orimligt att tro att
fraktkostnaderna från Luleå till svenska
varv skulle behöva bli avskräckande i
jämförelse med motsvarande transporter
ända från Amerika.

Dessutom tillkommer ju andra prisfrågor.
Jernkontoret erinrar om det kända
faktum att svenska varv hämmas i
sin utveckling på grund av att det inte
finns plåt att köpa i tillräckliga mängder.
Det är klart att en sådan situation
ger de utländska ståltrusterna en särskild
favör gentemot de svenska förbrukarna.
Plåtpriserna har ju också
självfallet bland annat på grund av dessa
förhållanden på ett år ökat med 60
procent.

De offentliga förklaringar, som nu
avgivits av NJA:s styrelse med anledning
av motionerna, kommer säkert att
hälsas med tillfredsställelse av Norrbottens
folk. Särskilt gäller detta styrelsens
beslut att redan nu öka götproduktionen
och att installera en ny 70-tons stålugn.
Men även styrelsens prognos för
plåtvalsverket vill jag för min del tolka
optimistiskt. Jag bedömer det hela så,
att det nu finns förutsättningar för ett
mycket snabbt resultat i den rikning
vi med motionerna velat främja. Under
sådana förhållanden, herr talman, anser
jag att vi för dagen har kommit så
långt som det nu är möjligt, och jag
ställer därför inget särskilt yrkande
utan vill till slut bara uttala den förhoppningen,
att regeringen skall ge allt
erforderligt stöd för NJA:s fortsatta utbyggnad,
när det så småningom blir
fråga om att bevilja byggnadstillstånd.

Ilerr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Plåtvalsverk vid Norrbottens järnverk

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att polemisera mot herr Holmberg
i anledning av hans anförande här nyss
från denna plats. Jag vill endast understryka
att den utredning, som vi begärt
i den motion även jag undertecknat,
byggde på ovetskap om att styrelsen
hade förberett utredningar och företagit
undersökningar, vilka i nuläget rent
av gör det möjligt för styrelsen att
sätta i gång utbyggnaden av valsverket
så fort ekonomiska förutsättningar härför
föreligger. De resultat utskottet redovisat
i förevarande utskottsutlåtande
är emellertid av enbart glädjande natur.
Vi norrbottningar ser givetvis med
glädje att styrelsen redan har kommit
så långt, att det kanske rent av finns
färdiga planer på en sådan utbyggnad.
Att vissa andra utbyggnader av rent
tekniska skäl måste gå före utbyggnaden
av valsverket förstår vi också.

Jag har begärt ordet här för att uttrycka
vår glädje över att man nu kommit
så långt som fallet är med planerna
på övriga produktionsfaktorer vid
järnverket samt att man nu skall bygga
ut plåtvalsverket. Vi har nämligen den
uppfattningen att man vid järnverket
har möjligheter att syssla med även annan
produktion än enbart förädlingen
av malm till järn. Vi tror att man kan
öka möjligheterna att möta de skiftningar
i efterfrågan på världsmarknaden,
som kan bli följden av en kris eller
av en omställning av byggnadsmetoder
och -konstruktioner. Vi räknar
med att plåtvalsverket skall bli en viktig
faktor, när det gäller att bära upp
järnverket ekonomiskt, och vi instämmer
inte i alla de spådomar som uttalats
om att järnverket kommer att bli en
sjö, i vilken staten kastat bort 400 miljoner
kronor — pengar som man aldrig
kommer att få tillbaka.

Vi anser att järnverket nu har fått
ökade möjligheter, och vi tror också att
järnverket i och med utbyggnaden av
plåtvalsverket skall kunna ge småföre -

tagarföreningarna möjligheter till utveckling,
vilket i så fall kommer att
medföra ett mera differentierat näringsliv
i Norrbotten. Vi är tacksamma för
de åtgärder, som från statens sida vidtagits,
och som gjort att vi i Norrbotten
har fått en stor och förnämlig träindustri
och genom järnverkets tillkomst
också en stor järnindustri. Vi
saknar emellertid alltjämt de differentierade
förutsättningarna för ett rätt
utnyttjande av småföretagarverksamheten.
Det planerade plåtvalsverket kan
skapa förutsättningarna för en järnmanufakturindustri,
som kan bli ett gott
stöd vid utbyggnaden av småföretagarverksamheten.
Därmed får vi också
möjligheter att komma åt den restarbetslöshet,
som trots allt ändå dröjer
sig kvar här och var i Norrbottens bygder,
inte minst inom Tornedalen, och
detta på grund av att vårt näringsliv är
så ensidigt inriktat som fallet är.

Jag vill nu framföra min egen och
mina medmotionärers glädje över att
utskottet har kunnat göra de konstateranden,
som utskottet har gjort. Jag
kan också förena mig med herr Holmberg
och säga att även vi vill uttrycka
förhoppningen att hinder icke skall resas
från regeringshåll, när styrelsen
förelägger regeringen de utarbetade planerna
på en utbyggnad av järnverket.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

I detta anförande instämde herr Gavelin
(s), fru Ericsson i Luleå (s) och
herr Viklund (s).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 172, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den norrländska
vintersjöfartens framtida möjligheter
för kontinuerlig drift,

nr 173, i anledning av väckta niotio -

Onsdagen den 14 november 1956 Nr 29

ökat stöd åt forskningen beträffande framställning av alkoholfria drycker av frukt
och bär

ner om utredning rörande utökad sjömätningsverksamhet
på de norrländska
farvattnen,

nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående samhälleliga
stödåtgärder för invalidiserade
barn, som vårdas i hemmen, och

nr 176, i anledning av väckta motioner
om ersättningar i ömmande fall åt
enskilda, som genom åtgärd av offentlig
myndighet lidit ekonomisk skada.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

ökat stöd åt forskningen beträffande
framställning av alkoholfria drycker av
frukt och bär

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
177, i anledning av väckta motioner om
ökat stöd åt forskningen beträffande
framställning av alkoholfria drycker
av frukt och bär.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Då jag är en av motionärerna
i denna fråga, vill jag uttala
min tillfredsställelse med den positiva
inställning utskottet haft i detta stycke.

Frågan om de alkoholfria dryckerna
är betydelsefull ur mer än en synpunkt.
Vi vet alla att efterfrågan på dessa drycker
har ökat betydligt under senare år,
detta delvis kanske tack vare de anslag
riksdagen beviljat för upplysning och
propaganda. Efterfrågan på must har
också ökat, och detta gäller inte endast
för mustens användning som måltids-,
fest- och sällskapsdryck, utan cfterfrågeökningen
gäller också i stor utsträck -

ning för musten som läskedryck. Men
man är förvissad om, efter de erfarenheter
man har, att denna efterfrågan
kunde ytterligare stegras i hög grad om
man hade effektivare tillverkningsmöjligheter.

Vi har i vårt land en omfattande
fruktodling, vars utövare strävar efter
att få fram så goda kvaliteter som möjligt.
Ett av de stora problem man har
att brottas med är att få till stånd en
tillfredsställande avsättning även av
frukt av lägre kvalitet och av sorter
som icke lämpar sig för direkt konsumtion.
Hade man bättre avsättning
för denna fabriksfrukt, skulle denna
helt försvinna från färskvarumarknaden
till gagn för konsumtionen i övrigt, varjämte
fruktodlarna också kunde göra
sig någon inkomst på denna vara.

Även om efterfrågan på muster och
juicer stigit och den svenska tillverkningen
ökats avsevärt under senare
år, är dock konkurrensen av importvaror
mycket stor och kännbar. De importerade
alkoholfria dryckerna är resultatet
av mångårigt utländskt forskningsarbete,
och på det hållet har man
också en välskött, världsomspännande
reklamapparat till sitt förfogande. Den
svenska produktionen däremot disponerar
i allmänhet inte över några större
ekonomiska resurser, då de flesta
musterierna är småföretag. Det är därför
motiverat att med stöd från det
allmännas sida åt en intensifierad forskning
söka få fram så goda alkoholfria
drycker som möjligt.

Institutet för konserveringsforskning
har redan 1951 haft frågan härom uppe
till behandling, men på grund av bristande
ekonomiska resurser har man inte
kunnat göra något åt saken. Jag vill
därför understryka utskottets uttalande
om att man förväntar, att Kungl. Maj:t
vidtar de åtgärder som kan anses vara
påkallade. Det är min förhoppning att
Kungl. Maj:t snarast ställer tillräckliga
medel till förfogande för en utökad

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten

forskning, så att man kan få fram ännu
bättre kvaliteter av våra inom landet
odlade frukter och bär, varigenom den
svenska produktionen kunde hållas i
nivå med den utländska. Inte minst av
nykterhetspolitiska skäl — för att främja
ett alkoholfritt umgängesliv — är det
viktigt att alkoholfria drycker marknadsföres
i rikligt urval och i goda
kvaliteter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 178, i
anledning av väckt motion om provisoriskt
rörligt tillägg å tjänstelivränta
m. m.; och

bevillningsutskottets betänkande, nr
52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till taxeringsförordning,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 11

Finansieringen av den kommunala investeringsverksamheten Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckt motion angående
finansieringen av den kommunala
investeringsverksamheten.

I en inom första kammaren under nr
51 väckt motion, som hänvisats till bankoutskottet,
hade herrar Näsgård och
Werner hemställt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla om
skyndsam utredning rörande finansieringen
av den kommunala investeringsverksamheten
samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, som därav
kunde föranledas.

Motionärerna hade uttalat sig för
investeringens finansiering- skattevägen
i större omfattning än genom upplåning.

Utskottet hemställde, att motionen
1:51 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet bl. a.
yttrat:

Även i det samhällsekonomiska läge,
som nu är rådande, framstår ett ökat
sparande som ett av den ekonomiska
politikens väsentligaste mål. Ur denna
synpunkt kan någon invändning icke
resas mot motionärernas uttalande om
önskvärdheten av att begränsa kommunernas
anspråk på lånemarknaden, och
utskottet finner sig därför kunna instämma
i motionens syfte.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Danmans, Magnusson, Schmidt,
Nordqvist i Karlskoga och Löfgren,
vilka ansett att ovan anförda stycke i
motiveringen för utskottets hemställan
bort utgå ur utlåtandet.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LÖFGREN (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Jag ber också, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

§ 12

Säkrande av full sysselsättning i Skåne

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning angående erforderliga åtgärder
för säkrande av full sysselsättning
i Skåne.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 451 i första kammaren av herrar
Norling och öhman och nr 581 i
andra kammaren av herrar Johansson
i Stockholm och Hagberg, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättandet
av en utredning med uppdrag att
framlägga förslag till erforderliga åtgärder
för säkrande av full sysselsättning
i Skånes städer och landsbygdskommuner,
varvid särskild uppmärksamhet
borde ägnas dels ökat samhälleligt
inflytande i viktigare näringsgrenar
dels skapandet av ett differentierat
näringsliv på den skånska landsbygden.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:451 och 11:581 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den utförliga behandling,
som bankoutskottet ägnat vår motion,
visar liksom de remissyttranden
som avgivits att det ifrågavarande problemet
är allvarligt och även uppmärksammats
av de instanser, som lämnat
remissutlåtanden. Detta bestyrker, att
vi håller på att få ett nytt problembarn
vid sidan av vissa norrlandsbygder,
nämligen vårt sydligaste distrikt.

Det är framför allt jordbrukets rationalisering
och den snabba och kraftiga
minskningen av antalet lantarbetare
som givit upphov till den ökade säsongarbetslösheten,
som drabbat både
lantarbetarna och den stora byggnadsarbetarkåren.
.lag kan nämna, att enbart
en stad som Kristianstad har be -

talat i genomsnitt 720 kronor per byggnadsarbetare
och år i understöd. Vid
en konferens som hölls i söndags med
murare i Skåne konstaterades, att mellan
den 1 januari i fjol och den 1 april
i år har utbetalts inte mindre än 30
miljoner kronor i arbetslöshetsunderstöd.
Om de som erhållit understöd i
stället kunnat sysselsättas med att bygga
välbehövliga bostäder, skulle ytterligare
1 000 lägenheter ha färdigställts.

Även inom byggnadsämnesindustrien
har det varit en del säsongarbetslöshet;
i Bromölla och inom avdelningarna
på många andra platser. Sockerbruken
koncentreras mer och mer, och
Trelleborgsbruket nedlades som alla
minns för inte länge sedan. Det blir genom
denna rationalisering ett mycket
litet antal heltidsanställda och mest
s. k. kampanjarbetare.

Vid den tid skörden äger rum är det
arbete för många, men sedan vet dessa
arbetare inte vart de skall ta vägen.
Nyss nedlades också Gunnarstorps gruva.
Det finns visserligen möjligheter
för dem som arbetade där att få annat
gruvarbete i närheten, men då uppstår
liksom på andra håll det problem, som
utskottet även sysslat med, nämligen
att om man vill behålla människorna
på landsbygden inom denna gamla bebyggelse,
så måste man skapa snabba
och billiga resemöjligheter för dem till
städer och tätorter där, såsom utskottet
konstaterar, efterfrågan på arbetskraft
råder.

Problemet kompliceras av att så
många av de säsongarbetslösa är mindre
kvalificerade. Detta understryker
vad vi sagt om yrkesutbildningen och
visar framför allt att möjligheter måste
skapas att förlägga nya industrier till
de områden av Österlen och andra områden
inom Kristianstads län, som har
särskilt behov av större sysselsättning.
Att medverka härtill borde också ligga
nära till för de jordbrukarrepresentanter,
som i kammaren ofta talat om riskerna
för landsbygdens avfolkning.
Svårigheterna att få bostäder i tätor -

Nr 29

Onsdagen den 14 november 1956

Säkrande av full sysselsättning i Sk&ne

terna komplicerar än ytterligare problemet.

Jag är glad för den positiva behandling,
som utskottet givit frågorna. De
bägge länsstyrelserna har i likhet med
Svenska lantarbetareförbundet redovisat
ganska många åtgärder som hittills
vidtagits och åtgärder som förbereds.
Men när utredningar nu är i gång tycks
oss en större samordnande utredning,
såsom påyrkas i motionerna, vara av
behovet påkallad. Jag hoppas att motionen
och utskottets utlåtande skall ha
verkat i pådrivande syfte och leda till
snabba åtgärder. Någon förhoppning
om att ett bifallsyrkande kommer att
leda till en ändring har jag inte, men
för att markera problemets allvar och
för att ange, att de yttranden som avgivits
av lantarbetareförbundet och av
länsstyrelserna enligt min mening motiverar
en större utredning, vill jag
ändå yrka bifall till motionen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Såsom av alla remissyttranden
som utskottet har inhämtat
framgår, är det ingen av de hörda
myndigheterna och institutionerna, inte
heller lantarbetarförbundet, som tillstyrkt
en särskild utredning. Allesamman
erkänner förefintligheten av de
säsongarbetsproblem som uppkommit
genom jordbrukets nya arbetsmetoder,
men allesamman hänvisar till att åtgärder
redan är vidtagna, att åtgärder är
planerade och att de inom länen förefintliga
myndigheterna och organen
sannolikt skall kunna bemästra de uppkomna
problemen. Med hänsyn härtill
har utskottet inte heller funnit det nödvändigt
att igångsätta en särskild, större
utredning.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet

väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en statlig bilindustri.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 359, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organiserande av
en svensk FN-styrka; och

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt; samt

från andra lagutskottet:
nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran om riksdagens
samtycke till förordnande att 2 §
första och tredje styckena samt 3—9 §§
allmänna förfogandelagen ävensom 2—5
§§ allmänna ransoneringslagen skola
träda i tillämpning.

§ 15

Föredrogos vart efter annat
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

nr 43, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen

Onsdagen den 14 november 1956

Nr 29

angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel,

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring, i vad motionerna
avser fria läkemedel m. m.,
och

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring, i vad
motionerna avser läkemedel; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 36, i
anledning av väckta motioner om ut -

redning angående orsakerna till det
försämrade fångstresultatet beträffande
s. k. vandringsfisk, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.06.

In fidem
Gunnar Britth