1956 ANDRA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1956:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 28

2—7 november

Debatter m. m.

Måndagen den 5 november kl. 14.00

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen ang. omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker och vin, tillika svar
å frågor ang. inköpen av spritdrycker för intagna å alkoholistanstalterna,
ang. en redogörelse för erfarenheterna av försöken på
vissa restauranger av spritdrycker utan måltidstvång och ang.
konsekvenserna för nykterheten av ett borttagande av de restriktiva
bestämmelserna rörande försäljning av starköl samt å interpellationer
ang. den pågående nykterhetsvårdsutredningen, i vad

den angår frågor som beredas inom finansdepartementet, ang. en
komplettering av nykterhetsreformen m. m. och ang. den ökade
spritkonsumtionen ...................................... 4

Måndagen den 5 november kl. 19.30

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen ang. omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker och vin (forts.) ..... 39

Onsdagen den 7 november

Svar på frågor av:

herr Andersson i Dunker ang. besök i Sverige av sovjetryska poli -

tiska ledare ......................................... 67

herr Braconier ang. förhandlingarna rörande lärarnas vakthållning

vid skolmåltider ...................................... 75

Svar på interpellation av herr Helén ang. en förbättring av skolans
lokalbehov och minskning av elevantalet i folkskolors och högre

skolors klassavdelningar.................................. 79

Interpellation av fru Sjöstrand ang. viss ändring av tidtabellerna för

expresståget »Skåningen».................................. 85

1 —Andra kammarens protokoll 1956. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 5 november kl. 19.30

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. höjd omsättnings- och ut skänkningsskatt

å spritdrycker............................ 39

Onsdagen den 7 november

Statsutskottets utlåtande nr 161, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret
1956/57 84

— nr 162, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)..... 84

— nr 163, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet)....... 84

— nr 164, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet)
................................................. 84

— nr 165, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet)... 84

— nr 166, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)..... 84

— nr 167, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet) ..... 84

— nr 168, ang. allmän beredskapsstat (statens allmänna och försvarets

fastighetsfonder) ...................................... 85

— nr 169 ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet) ...... 85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, rörande fiskerätten i kronans

vatten .............................................. 85

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34, om inventering av ofullständiga

småbruk eller arrendegårdar vid fideikommiss ............... 85

— nr 35, ang. bättre utnyttjande av lantmannaskolornas jordbruk

i undervisningshänseende ................................... 85

Fredagen den 2 november 1956

Nr 28

Fredagen den 2 november

Kl. 16.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare
U. R. Jacobson i Vilhelmina är
intill den 20 nov. 1956 på grund av sjukdom
förhindrad att deltaga i riksdagens
arbete, betygas härmed på begäran.

Vilhelmina den 30 okt. 1956

Nils Björkman
Provinsialläkare

Kammaren beviljade herr Jacobson i
Vilhelmina ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 30 oktober till
och med den 19 november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å kammarens bord
vilande motionen nr 818, av herr Staxång
m. fl.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 161—169, tredje
lagutskottets utlåtande nr 26 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 34 och 35.

§ 5

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
svårigheterna för jordbrukare att fullgöra
amorteringar på de stödlån, som
under åren 1952—1955 utlämnats på
grund av skördeskador.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 193, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. samt
5 § förordningen den 26 februari 1954
(nr 72) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin,
tillställts kammaren.

Denna proposition remitterades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

§ 4

Föredrogs den av herr Severin i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Hjalmar
Nilson angående åtgärder för att i Sverige
förverkliga Nordiska rådets rekommendation
om likställighet för nordiska
medborgare beträffande sportfiske
med handredskap längs havkusterna.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att kammaren sammanträder
på söndag kl. 20 för bordläggning
av bevillningsutskottets utlåtande
beträffande propositionen nr
193 samt på måndag kl. 14 för slutlig
behandling av bevillningsutskottets betänkande
i detta ärende.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Gunnar Brilth

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Söndagen den 4 november

Kl. 20.00

§ 1

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72) an -

gående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 20.01.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 5 november

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar och sjukintyg:

Till Riksdagens Andra Kammare

För studier av rehabiliteringsfrågor i
England får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
7—16 november.

Stockholm den 5 november 1956

Ingemund Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare

I och för deltagande i sammanträden
inom Örebro och Värmlands län med
1954 års Brandlagsrevision får undertecknad
härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
5—7 nov. 1956.

Örebro den 4 nov. 1956

Ruben Swedberg

Riksdagsman Adolv Olsson i Gävle är
på grund av sjukdom (kranskärlssjukdom
med hjärtsvikt) förhindrad att del -

taga i riksdagens arbete under tiden
1—15 november 1956.

Vilket härmed på heder och samvete
intygas.

Stockholm den 2 november 1956
Gustav Nylin
Professor, överläkare

Kammaren biföll de gjorda ansökningarna.

Herr Olsson i Gävle beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen den 1—15
innevarande månad.

§ 2

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker;
tillika svar på frågor och interpellationer
rörande vissa nykterhetsfrågor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. samt 5 § förordningen den 26
februari 1954 (nr 72) angående omsätt -

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

nings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
och vin.

I en den 26 oktober 1956 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 193, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin.

Propositionen innebar i huvudsak en
skärpning av omsättningsskatten på
spritdrycker, medförande höjningar i
utminuteringspriserna om mellan ca 4
och 8 kronor, medan restaurangpriserna
komme att stiga med ungefär samma
belopp. Skatterna på viner och maltdrycker
skulle lämnas oförändrade. De
nya bestämmelserna skulle äga tillämpning
fr. o. m. den 5 november 1956.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, nr 193, antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändrad lydelse av 2 §
1 mom. samt 5 § förordningen den 26
februari 1954 (nr 72) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker
och vin.

Utskottet hemställde tillika, att förevarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Anders Johansson, Sjölin och
Kollberg, vilka ansett att till utskottets
motivering bort fogas följande uttalande: »Under

hänvisning till vad utskottet
ovan anfört om nödvändigheten av denna
åtgärd ur nykterhetspolitisk synpunkt
vill utskottet emellertid uttala att
detta steg inte bör leda till en ökning av

det totala skattetrycket. Utskottet förutsätter
därför att 1957 års riksdag med
anledning härav förelägges förslag till
skattesänkningar. Utskottet syftar därvid
i första hand på en sänkning av
den direkta beskattningen.»

II) av herrar Gustaf Elofsson och
Eriksson, vilka hemställt,

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 193; och

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsamma
åtgärder i syfte att återinföra någon
form av ransonering i fråga om spritinköp; III)

av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa

dels att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 193, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 §
förordningen den 26 februari 1954 (nr
72) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin;

dels att riksdagen måtte uttala, att
vid 1957 års riksdag en sänkning av
den direkta statsskatten för fysiska personer
borde ske med ungefär samma
belopp, för helt budgetår räknat, varmed
den nu företagna höjningen av omsättningsskatten
för spritdrycker beräknades
öka statsinkomsterna.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Werner och Vigelsbo.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid behandlingen
av detta ärende besvara herr
Heléns fråga angående inköpen av
spritdrycker för intagna å alkoholistanstalterna,
herr Braconiers frågor angående
en redogörelse för erfarenheterna
av försöken på vissa restauranger av
spritdrycker utan måltidstvång och angående
konsekvenserna för nykterheten
av ett borttagande av de restriktiva be -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

stämmelserna rörande försäljning av
starköl, fru Ewerlöfs interpellation angående
den pågående nykterhetsvårdsutredningen,
i vad den angår frågor,
som beredas inom finansdepartementet,
herr Rimmerfors’ interpellation angående
en komplettering av nykterhetsreformen,
m. m., och fru Erikssons i
Stockholm interpellation angående den
ökade spritkonsumtionen.

Kammaren biföll till en början bevillningsutskottets
hemställan, att förevarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Härefter föredrogs utskottets hemställan
i övrigt; och anförde därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I början av innevarande
höstsession har med andra kammarens
tillstånd riktats flera interpellationer
och enkla frågor angående nykterhetspolitiken
till olika ledamöter av
regeringen.

Sålunda har fru Eriksson i Stockholm
i en interpellation frågat mig, om
jag är beredd att omedelbart vidta åtgärder,
som begränsar spritinköpen genom
ändrade butikstider och åldersbestämmelser
för sådana inköp och genom
andra restriktioner. Fru Eriksson
har också frågat mig om jag ämnar förelägga
1957 års riksdag en ny alkohollagstiftning
i restriktiv anda.

Herr Rimmerfors har i en interpellation
till statsministern riktat följande
frågor.

»Ämnar regeringen vidtaga eller föreslå
några omedelbara åtgärder till
komplettering av nykterhetsreformen,
i syfte att begränsa de nuvarande övergångssvårigheterna? Kan

det förväntas, att regeringen
kommer att biträda det från nykterhetshåll
framförda förslaget om tillsättandet
av en kommitté med uppgift att kontinuerligt
följa nykterhetsläget och un -

dan för undan föreslå de åtgärder som
kan befinnas nödvändiga?

Är regeringen i tillfälle att redan under
innevarande riksdag lämna kammaren
en redogörelse för läget inom
den tidigare svårt eftersatta nykterhetsvården
och för de upprustningsåtgärder
som utan dröjsmål kan och bör
genomföras?»

I en interpellation till chefen för socialdepartementet
har fru Ewerlöf ingått
på olika spörsmål rörande rusdrycksförsäljningen
och alkoholistvården.
Dessa spörsmål avser bl. a. försäljning
av sprit i småbuteljer, systemaffärernas
öppethållande, förbud mot
utminutering och utskänkning på lördagar,
spritköp genom ombud samt
vårdanstalternas upprustning. Fru
Ewerlöf frågar om den pågående nykterhetsvårdsutredningen
kommit så
långt i sitt arbete, att åtgärder redan
nu förberedes i anledning härav. Fru
Ewerlöf har även frågat hur man i
övrigt bedömer läget på regeringshåll
och om man överväger att vidta några
särskilda åtgärder för att förbättra
detta.

Vidare har herr Helén frågat mig, om
jag är beredd att medverka till att inköp
av spritdrycker för de intagna på
alkoholistanstalterna försvåras och om
möjligt förhindras.

Slutligen har herr Braconier bett mig
lämna en redogörelse för erfarenheterna
av försöken på vissa restauranger
med servering av spritdrycker utan måltidstvång.
Herr Braconier har även frågat
mig, om jag anser att det skulle
medföra menliga konsekvenser för nykterheten
om de restriktiva bestämmelserna
rörande försäljning av starköl toges
bort.

De till andra ledamöter av regeringen
riktade interpellationerna har, i vad
angår frågor som beredes inom finansdepartementet,
överlämnats till mig för
besvarande.

På kammarens bord ligger i dag en
proposition, vari jag föreslår att sprit -

Måndagen den 5 november 195C fin.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

priserna skall höjas med cirka 5 kronor
per liter. Syftet med förslaget är
att minska spritkonsumtionen. Därmed
kan också — det visar erfarenheten —
missbruket nedbringas.

Jag har i propositionen redogjort för
vad vi vet om utvecklingen efter den
1 oktober 1955, och jag har även närmare
utvecklat min syn på läget. Vad
jag anfört kan sammanfattas så, att jag
delar den oro som kommit till uttryck
i interpellationerna. De aktuella svårigheterna
får visserligen inte överdrivas,
och det finns onekligen vissa positiva
drag i utvecklingen, ökningen av konsumtionen
och, framför allt, missbruket
är emellertid allvarlig, och jag finner
särskilt oroande att några tecken till
förbättring ännu inte kan skönjas. Jag
har därför, trots de betänkligheter som
kan hysas mot att höja spritpriserna i
nykterhetspolitiskt syfte, ansett mig
böra föreslå denna åtgärd.

För att på längre sikt åstadkomma
förbättringar i nykterhetstillståndet synes
man främst böra lita till positiva
åtgärder. Det 1954 beslutade programmet
för sådana åtgärder bör därför
fullföljas. Särskilt gäller detta nykterhetsvården,
inom vilken en omedelbar
förstärkning är påkallad.

Samtidigt med propositionen har det
offentliggjorts, att jag kort före höstsessionens
början utverkat Kungl. Maj:ts
bemyndigande att låta verkställa en
översyn av rusdrycksförsäljningsförordningen.
Utredningen kommer att pröva
flertalet av de frågor rörande rusdrycksförsäljningen,
som upptagits i
interpellationerna och frågorna, bl. a.
spörsmålen om effektivare avstängningsåtgärder
mot missbrukare och om
inskränkningar i rätten att köpa sprit
genom ombud.

Med det anförda torde intcrpellationerna
och frågorna i huvudsak få anses
besvarade. Jag skall ytterligare endast
i korthet ingå på några särskilda frågor.

Herr Rimmerfors har i sin interpella -

samt svar på frågor och interpellationer

tion upptagit ett från nykterhetshåll
framfört förslag att tillsätta en kommitté
med uppgift att kontinuerligt följa
nykterhetsläget. I anledning härav får
jag erinra om att behovet av ett organ
med sådana uppgifter beaktades redan
vid 1954 års reformbeslut. Uppgifterna
i fråga anförtroddes åt kontrollstyrelsen.
Tilläggas kan, att överläggningar
ägt rum med företrädare för styrelsen
innan det nu föreliggande skatteförslaget
framlades. Vi har vidare nykterlietsbyrån
inom socialstyrelsen som självfallet
följer utvecklingen, och att även
regeringen med uppmärksamhet följer
och skall följa utvecklingen av nykterhetstillståndet
ligger i sakens natur.

Till herr Helén kan jag lämna den
upplysningen, att redan gällande lagstiftning
innebär möjlighet att försvåra
rusdrycksinköpen för vårdanstalternas
intagna. Vederbörande länsnykterhetsnämnd
kan nämligen förbjuda de intagna
att köpa hos systembolaget. Om förbudet
underrättas de systembutiker,
som ligger i anstaltens närhet. Butikspersonalen
kan sedan vägra de intagna
inköp. Frågan skall ytterligare övervägas
av den nyss nämnda utredningen.

I anledning av herr Braconiers frågor
får jag slutligen nämna, att försöksverksamheten
med måltidsfri utskänkning
över lag synes ha utfallit väl. Inkomna
redogörelser från restaurangintendenterna
bearbetas f. n. inom kontrollstyrelsen,
och materialet kommer att av
styrelsen anmälas för regeringen. Frågan
om försöksverksamhetens fortsatta
Utformning kan sedan prövas. Vad
starkölet beträffar synes detta ha fått
mindre betydelse än man tidigare antagit.
Jag har i direktiven för utredningen
gett uttryck för den uppfattningen,
att man redan nu kan överväga att
avskaffa måltidstvånget för starköl och
att även i andra hänseenden lätta på
de medvetet restriktiva bestämmelser
rörande denna dryck, som i avbidan på
närmare erfarenheter beslöts år 1954.

Herr talman! Med detta anser jag mig

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

ha besvarat de interpellationer och
frågor som framställts i ärendet.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När jag har att tacka
finansministern för det svar han lämnat
på min enkla fråga, måste mitt uttalande
här bli beroende av att finansministern
har lämnat detta svar i ett
större sammanhang. På de frågor och
interpellationer som framställts har
han valt att svara på två sätt, dels genom
att här sakligt redogöra för sin
synpunkt på de detaljfrågor och mera
principiella frågor som har väckts frågevägen,
dels också genom att på riksdagens
bord lägga en proposition med
förslag till omedelbara åtgärder för
att, som jag antar, bidraga till en förbättring
i det aktuella nykterhetsläget.

Man måste då också peka på att den
situation vi i dag befinner oss i är en
följd av det beslut riksdagen fattade
1954 och att alla vi, som då röstade för
de stora förändringarna och därmed
tog ansvaret för själva omläggningen
av nykterhetslagstiftningen, i dag får
bära vårt ansvar. Jag tror dock det är
klokt att i dag inte dra alltför långtgående
slutatser av de för individerna
hemska och tragiska förhållanden vi
upplever. Vi har den svåra uppgiften
att iakttaga utvecklingen ännu något
år och först senare försöka att överblicka
hela frågeställningen och då
säga oss: »Handlade vi fel eller
inte?» I dag kan man inte svara på
den frågan.

Men på en punkt är det alldeles
uppenbart att riksdagsbeslutet av 1954
inte var tillfredsställande — det gäller
det stöd som staten har att ge de olika
nykterhetsvårdande organen. På den
punkten var heller inte 1954 års riksdag
ense. Från det parti, som jag företräder,
framfördes mera långtgående
önskemål om omedelbar förbättring av
både nykterheisnämndernas, nykterhetsorganisationernas
och alkoholist -

vårdsanstalternas arbetsmöjligheter. De
önskemålen tillgodosågs inte, och hela
riksdagen måste i dag med beklagande
konstatera, att detta är en av de allra
allvarligaste försummelser som gjordes
den gången.

Jag har tagit upp en detaljfråga, nämligen
om det är rimligt att interner på
alkoholistvårdsanstalterna bereds tillfälle
till spritinköp. Finansministern
liar mycket riktigt konstaterat, att redan
gällande lagstiftning ger möjlighet
att försvåra dessa inköp, men inte
desto mindre förekommer de faktiskt.
Det händer att internerna, även på orter
där systembolagen har en så liten
kundkrets, att det vore rimligt att personalen
väl kände till de besökande,
får köpa sprit över disken. Jag har i
min hand en rad handlingar, som visar
att så har skett. På en plats med mycket
ringa omsättning och liten kundkrets
har det i en rad fall inträffat, att internerna
från en näraliggande anstalt
har fått köpa sprit trots att de har varit
klädda i anstaltens kläder. Jag förmodar
att här föreligger en brist i instruktionerna
från systembolagets ledning
till dem, som har att utföra det
praktiska arbetet i butikerna, och jag
förmodar att arbetet i den nu av finansministern
tillsatta utredningen som
skall syssla med detta också måste leda
till andra och skärpta anvisningar från
systembolagets ledning. Det kan ju inte
vara rimligt att samhället, samtidigt
som det för relativt stora kostnader tar
vård om alkoholskadade, inte skyddar
dem från möjligheten till spritinköp.

På det mera allmänna plan, där jag
tog mig friheten att börja detta anförande,
anser jag det nödvändigt, att
det i dag klart säges ut, att vad som
nu skall ske som en följd av den tillsatta
utredningens arbete måste bli ett
snabbt ingripande i syfte att lägga till
rätta arbetet för dem, som bär den
tyngsta bördan. Jag syftar då direkt
på personalen vid anstalterna och de
alkoholsjukas närmaste omgivning samt

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

på nykterhetsnämndernas personal. Det
är uppenbart, att dessa personer dag
efter dag ställes i situationer, som är
övermänskliga att bemästra helt enkelt
på grund av att statsmakterna inte i
tid har velat ställa de nödvändiga ekonomiska
resurserna till förfogande. Jag
har här från denna talarstol tidigare
påpekat det orimliga i att stora alkoholistvårdsanstalter
saknar heltidsanställda
läkare, som kan göra en sådan
fördelning av de intagna, att de kan
få en ändamålsenlig vård. Ja, jag måste
gå så långt, herr talman, att jag konstaterar,
att i stora drag innebär omhändertagande
på våra alkoholistvårdsanstalter
i dag icke individuell vård
utan enbart ett omhändertagande. Det
är inte rimligt, att det i fortsättningen
skall få förbli på det sättet.

Bevillningsutskottet har uppenbarligen
i denna situation vid behandlingen
av den föreliggande propositionen inte
ansett det förenligt med sin ställning
att ge detaljerade anvisningar om hur
de nu inflytande medlen skall användas.
Det är rimligt och begripligt, om
bevillningsutskottet resonerar på det
sättet, men vi måste som enskilda riksdagsledamöter
nu mer än någonsin tidigare
kräva, att inga halvhjärtade
statsfinansiella skäl ställes i vägen för
omedelbara hjälpåtgärder i nykterhetsarbetet.

Det hade också varit lyckligt, herr
talman, om här i dag kunde ha uttalats
en önskan om att vi i denna situation,
när vi behandlar dessa för vårt folk så
förnedrande förhållanden, även kunnat
peka på de skyldigheter vi har gentemot
andra länder och andra folk, vilka
i dag brottas med helt andra problem
och lider på ett helt annat sätt
än vårt folk. Vi är på grund av den
svenska budgetens konstruktion förhindrade
att göra sådana gester. Men
nog hade det varit önskvärt, herr talman,
om vi i dag, när vi genom ett
snabbt beslut skaffar in stora medel
till den svenska statskassan, också hade

samt svar på frågor och interpellationer

kunnat visa, att vi är beredda att i
handling hjälpa människor, som lider
under en långt fruktansvärdare nöd
än den man kan uppleva i det svenska
folkhemmet.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det kan ju inte undgås
att vi, när vi i kammaren diskuterar
om dessa frågor, kommer att tänka på
det spörsmål som herr Helén berörde i
slutet av sitt anförande. Våra känslor
inför de tragiska världshändelser som
utspelas har ju talmännen och partiledarna
vältaligt givit uttryck för. Det är
nu i denna stund med mycket blandade
känslor vi går att diskutera de föreliggande
frågorna, men riksdagsarbetet
måste ju fortgå; vardagslivets problem
kan vi inte undgå att ta ställning till.
De frågor det här gäller berör i hög
grad vårt folks fysiska och även andliga
hälsa.

Jag har ingen anledning att uppta
någon längre polemik med herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet,
vilken jag tackar för svaret på min fråga.
De synpunkter som man kan framföra
i dessa sammanhang framfördes redan
i särskilda utskottet av några reservanter,
när vi beslutade om avskaffandet
av Brattsystemet. Det syntes mig
ganska inkonsekvent med tanke på vad
man då genomförde, att man skulle
införa en massa restriktioner när det
gällde både starkölet och även vinet,
restriktioner, som måste te sig ytterst
löjliga emot den utveckling vi senare
har sett. Om det är så, att man skall
skapa en motvikt till den rena starkspritförtäringen,
råder väl inom vida
kretsar av vårt folk den uppfattningen,
att man då inte skall göra det svårare
för människor att få svagare alkoholdrycker,
t. ex. starköl. Jag undrar om
inte detta att man måste gå till systembutikerna
för alt köpa starköl i själva
verket stimulerar till spritförtäring. Det
leder nog till att många människor, som

10 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

beger sig dit för att köpa starköl, samtidigt
köper starksprit som annars inte
tänkt göra det.

Jag skulle tro det vore lämpligt, att
vi tog bort de många betydelselösa restriktionerna,
och jag kan, herr talman,
i det sammanhanget inte undgå att också
tänka på de underliga bestämmelser
som infördes beträffande alkoholreklamen.
Jag undrar om man inte där
förbisåg huvudtendenserna. Desamma
gäller frågan om restaurangnäringen.
Det är väl uppenbart, att den svenska
restaurangnäringen i närvarande stund
inte skapar någon fara för nykterheten.
Kan det då vara rimligt, att man har en
så hög utskänkningsskatt på vissa spritvaror?
Kan det vara rimligt, att man
har alla dessa krångelbestämmelser, som
för tankarna bort från de centrala ingripandena
som bör göras, när det gälles
dessa frågor?

Jag vill inte, herr talman, hålla något
längre anförande, men jag har den uppfattningen
som finansministern nu liksom
i tidigare interpellationssvar förra
året också hade, att alla dessa krångelbestämmelser
kring ölet bör bort. Vi
diskuterade ingående dessa frågor inom
det särskilda utskottet, och vi var
många som då förvånade oss över hur
folk, som var så säkra på att man kunde
släppa Brattsystemet, ändå ville ha alla
dessa restriktioner, när erfarenheter
från olika håll — dessa erfarenheter redovisas
bland annat i en artikel i septembernumret
av Svensk Bryggeritidskrift
—• visar att man i länder som
England, Amerikas förenta stater och
av allt att döma också Finland genom
att höja konsumtionen av starköl fått
många medborgare att avstå från eller
begränsa sin förtäring av starksprit.
Enligt dessa iakttagelser skulle det från
nykterhetssynpunkt, såvitt man kan se,
ha gynnsamma verkningar för vårt folk,
om man kunde få över konsumtionen
till alkoholsvagare drycker. Därför tror
jag att den ställning, som finansminis -

tern har intagit i sitt interpellationssvar,
är riktig, nämligen att det finns
anledning att på dessa punkter ta bort
de restriktiva bestämmelser som gäller.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! I likhet med de föregående
talarna vill jag konstatera, att
det endast är med svårighet, för att inte
säga motvilja, man i dag koncentrerar
sin uppmärksamhet på ett så begränsat
problem, som nykterhetsfrågan dock är,
även om den påkallar en alldeles särskild
uppmärksamhet för närvarande i
vårt land.

Så ber jag att få tacka herr finansministern
för svaret på min interpellation.
Svaret på interpellationen ligger i
den proposition, som i dag ligger på
riksdagens bord och som innebär förslag
om höjda spritpriser, samt i det
konstaterande, som finansministern gör
i propositionen, att en utredning tillsatts,
som skall syssla med detaljproblemen
i nykterhetsfrågan.

Kunde man se på denna proposition
som ett verkligt nykterhetsvårdande instrument,
då skulle man vara glad åt
att de stora linjerna fått komma fram
— det medger jag gärna — och sedan
skulle man med lugn ha kunnat överlåta
åt utredningen att undan för undan
ta upp detaljfrågorna. Jag kan emellertid
inte tro på att propositionens förslag
skulle kunna medföra de verkningar,
som man hoppas på.

Finansministern konstaterar i propositionen,
att konsumtionen har ökats
med en tredjedel och att antalet fylleriförseelser
har trefaldigats. Ända till för
några månader sedan ansåg man det
som en ljuspunkt, att ungdomarna klarat
situationen så bra, och det har de ju
också i stort sett — ungdomsfylleriet är
ju mindre än fylleriet i årsklasserna
över 50 år — men i Stockholm och Göteborg
har dock ungdomsfylleriet fördubblats.

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

Man anför vidare, kanske inte direkt
som en ljuspunkt, men dock såsom något
som är rätt tillfredsställande, att
kvinnofylleriet endast har stigit med
50 procent. Det är dock precis 50 procent
för mycket.

Jag tror inte, att denna proposition
med förslag om höjda spritpriser kommer
att medföra den chockverkan, som
väl är avsikten med det hela. Jag tror
inte, att missbrukarna kommer att avhålla
sig från spriten på grund av den
där femman. Jag minns från behandlingen
av denna fråga i nykterhetsutskottet
— det låter kanske både sentimentalt
och överdrivet — vilken förtvivlan
jag kände i mitt hjärta, när jag
tänkte på hur den fria spriten skulle
verka i hemmen och vad denna spritflod
skulle ge för resultat för kvinnorna
och barnen. Jag bor i en del av staden,
där det bor många av dessa, som förr betraktades
som ganska pittoreska gestalter
i stadsbilden, de s. k. kolingarna, och
jag vet att de hem, som har berörts av
den fria spriten, är otaliga. Jag har
haft kontakt med kvinnor, förtvivlade
hustrur till alkoholister, som sagt: Vad
nu statsmakterna än gör i denna situation,
må de bara inte tro, att de genom
någon höjning av spritpriserna ska kunna
hålla spriten tillbaka! Ty vad karlarna
än kan och inte kan, nog kan de
skaffa pengar till brännvin, och dyrare
sprit än vi nu har kommer bara att
ytterligare förstöra ekonomien.

Jag tror inte, att en femma kommer
att ha den avsedda verkan, och jag tror
inte, att hemmens, kvinnornas och barnens
situation kommer att förbättras genom
den åtgärd, som nu föreslås.

Hur ogärna jag än vill syssla med de
här detaljerna nu, nödgas jag ändå att
åter ta upp de frågor, som jag tagit upp
i min interpellation och som statsrådet
tydligen anser höra till dem, som skall
behandlas av utredningen och som kanske
delvis elimineras genom höjningen
av spritpriserna. Jag tar upp den där -

samt svar på frågor och interpellationer

för, att jag tror att man omedelbart
borde sätta in åtgärder på dessa punkter.
Jag tror inte, att en utredning —
även om det är en expertutredning, som
bara består av tre personer — tillräckligt
snabbt kan komma fram med förslag,
och jag tror, att det är mycket, som
kunde rättas till omedelbart.

Låt mig då först, herr statsråd, peka
på ungdomarnas möjligheter till spritinköp.
Som det nu är, låter man ungdomarna
köpa sprit, även om man misstänker,
att de inte är 21 år. Här bör
man omedelbart och i ett sammanhang
införa identitetskort, så att vederbörande
inte kan komma och säga, att de är
21 år fyllda utan att behöva bevisa det.
Jag ifrågasätter för resten, hur långt
man skall sträcka sig beträffande identitetskort,
om det inte bör utvidgas att
omfatta alla. Jag har inget begrepp om
vad man menar, när det i propositionen
och i promemorian från behandlingen
i statsrådet sägs, att man har uppmärksamheten
riktad på att komma åt dem,
som inköper sprit för annans räkning,
och på sådana som är langare. Det står
ingenting om hur detta skall ske. Man
nämner, att de kvantiteter, som dessa
människor inköper, möjligen kan ge
ledning. Men det finns ju ingenting,
som hindrar dessa människor från att
gå från bolag till bolag. Hur skall man
då kunna komma till rätta med saken?

Så några ord om öppethållande av systembutikerna.
Är det inte antagligt, att
lördagarna är särskilt påfrestande dagar
för dem, som vill skaffa sig sprit
över en veckohelg? Jag tror, att lördagarna
är farliga dagar och att man därför
bör vidta åtgärder med anledning
härav.

Sedan kommer jag till mina tredjedelslitrar.
När jag interpellerade statsrådet
i mars, fick jag till svar, att nya
systembolaget hade gjort en statistik,
som gav vid handen, att på orter, där
man hade haft tredjedelslitrar, var spritförsäljningen
nästan densamma som på

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

orter, där man inte hade haft dylika.
Skillnaden var så liten som 0,3 procent.
Den var ju så gott som obefintlig. Men,
herr statsråd, 0,3 procent är 30 000
tredjedelslitrar på en månad i åtta städer.
Är det då inte verklighetsfrämmande
att göra gällande, att försäljningen
av dessa små flaskor inte har spelat
någon roll i förbrukningen? Det ligger
ju i öppen dag, att det är lättare att
få ihop pengar till den lilla flaskan än
till den stora. Det är lättare att gömma
den i fickan. Det är också lättare att
intala sig själv, att en tredjedels liter
den tål man, den kan man lysa upp arbetsdagen
med, men mera skall man
inte ta med sig. I Belgien har man gjort
den psykologiska iakttagelsen, att man
inte bör tillhandahålla sprit annat än
i mycket stora förpackningar.

Vad beträffar förhållandena på arbetsmarknaden
vill jag nämna, att enligt
en artikel i en tidskrift, Fackföreningsrörelsen
— jag tror, det var några veckor
efter, det jag ställde interpellationen om
lå-delslitrarna till statsrådet — hade
nykterheten vid ett större järnbruk
försämrats i så avsevärd grad, att man
måst vidta långt gående åtgärder. I det
läge, vari vi nu befinner oss, då vi ser
fram emot en arbetstidsförkortning, som
vi ju alla önskar, är det väl mera angeläget
än någonsin, att man ser till, att
inte arbetstiden blir mindre effektivt
utnyttjad, så att inte produktionsvolymen
och därmed sammanhängande välståndsbildning
sjunker.

Starkölet har herr Braconier vid olika
tillfällen talat så ivrigt för, att jag bara
vill understryka, vad han har sagt på
den punkten. Man konstaterade ju, att
sista kvartalet 1955 steg starkölsförbrukningen,
och kanske i sammanhang
därmed sjönk spritkonsumtionen. Nu
återigen liar starkölskonsumtionen sjunkit
och spritkonsumtionen stigit. Vore
det inte skäl i att inte endast överväga
starkölets lössläppande i förhållande
till mattvånget utan även ta under för -

nyat övervägande att låta människor
lättare komma åt starkölet och befria
dem från att behöva gå till systembolaget? Herr

statsråd, jag är medveten om att
detta är detaljer i det hela, men jag
tror, att de har sin betydelse i alla fall,
och eftersom jag, som sagt, inte tror
på de linjer, som här i dag dras upp för
oss, så vill jag starkt understryka, att
jag hoppas, att inte en långrandig utredning
först efter så och så många
månader ska komma med förslag, utan
att man skall kunna sätta i gång så fort
som möjligt med reformer i olika avseenden.

Jag vill till slut säga, att alla är vi ju
överens om att åtgärder är nödvändiga
i fråga om alkoholistvården. De slutna
platserna, som nu endast kan ta emot
katastroffallen, måste byggas ut, forskning
och upplysning stödjas.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet vill också
jag uttala mitt tack för svaret på
min interpellation av den 16 oktober.
Jag har anledning att i många avseenden
beteckna svaret som positivt. På
någon punkt skulle jag vilja föra en delvis
annan argumentering. Om själva
grundlinjerna i den nu antydda inställningen
till nykterhetsproblemet torde
det råda tämligen stor enighet.

Vi har ju här i riksdagen under ett
antal år talat om en samling över partigränserna,
när det gällt exempelvis
ett sådant problem som försvarsfrågan.
Jag har en känsla av att något liknande
håller på att ske i nykterhetsfrågan. Det
har hänt någonting. Vi känner ett starkare
gemensamt ansvar för den olycka,
som spritbruk och spritmissbruk utgör
för vårt folk.

Samtliga partier var ju delaktiga i
1954 års reformbeslut. Samtliga partier
kommer säkerligen också att ta ett hel -

Måndagen den 5 november 1950 fm.

Nr 28 13

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

hjärtat ansvar för den ytterligare komplettering
av lagstiftningen, som nu tydligen
är av nöden. Vi är eniga om att
på ett eller annat sätt råda bot på det
tillstånd, jag skulle vilja säga det för
vårt folk ovärdiga tillstånd, vari vi nu
befinner oss.

Jag har i min interpellation tagit upp
frågan, huruvida vi för två år sedan så
grundligt misstog oss på vårt folks livsvilja,
ansvarskänsla och motståndskraft,
att hela detta experiment nu måste betraktas
som misslyckat. Siffermässigt är
det nog ännu för tidigt att dra några
definitiva slutsatser i den vägen, men
klart är att tendensen är oroande. Ingen
skulle bli gladare än vi, som tillhör
Sveriges riksdag, om statistiken om ett
par år skulle komma att uppvisa en
gynnsammare bild, såsom fallet tycks
ha blivit i Norge.

Finansministern är i sitt interpellationssvar
inne på samma tankegång, då
han menar att det också finns vissa
positiva drag i utvecklingsbilden och
att de aktuella svårigheterna inte får
överdrivas.

Vad som hänt är i alla fall, herr talman,
så pass allvarligt och beklämmande
och för oss, som trodde på en lyckligare
utgång och en starkare ansvarskänsla
hos vårt folk, så förödmjukande,
att någonting måste göras. Av vad finansministern
anfört framgår också, att
det finns åtskilliga åtgärder, som vi
ännu kan sätta in, åtgärder, av vilka
många tidigare har lanserats av den
samlade nykterhetsrörelsen, av nykterhetskommittén
och t. o. m. i den kungliga
proposition, som låg till grund för
1954 års beslut, ehuru de då inte antogs
av riksdagen.

Det är väl numera uppenbart att den
reform, som då genomfördes, saknade
en del av de garantiåtgärder, som vi
nu nödgas vidtaga. Det framgår av statsrådsprotokollet
av den 12 oktober —
och finansministern har själv nyss antytt
detta — att man tänkt sig en om -

samt svar på frågor och interpellationer

prövning av en del detaljer i rusdrycksförsäljningsförordningen
och att särskilda
sakkunniga tillkallats för en sådan
översyn. Man vill i detta sammanhang
gärna uttrycka den förhoppningen,
att exempelvis reglerna för ombudsköp
omprövas, så att minimiåldern i
varje fall höjs till 21 år, att tiden för
systembolagsbutikernas öppethållande
inskränks bch att någon möjlighet bereds
till registrering av missbrukarna.

Jag instämmer gärna med fru Ewerlöf,
när hon nyss så vältaligt på nytt
bekämpade tredjedelslitrarna. Min erfarenhet
styrker helt hennes mening.
Jag tror att de mindre förpackningarna
helt enkelt är en förbannelse. De är
alltför lätt åtkomliga. I synnerhet nu,
när vi från Kungl. Maj:t har ett förslag
om att av nykterhetspolitiska skäl höja
priset, är det ju orimligt att vi skall
fortsätta att tillhandhålla så små kvantiteter,
att prishöjningen absolut ingenting
betyder.

Finansministern hänvisade i sitt interpellationssvar
också till den nu framlagda
propositionen om höjda spritpriser,
en fråga, som naturligtvis i dag
kommer att ta kammarens intresse i
hög grad i anspråk. Personligen kommer
jag att i detta läge rösta för en prishöjning,
men jag gör det utan någon
större hänförelse. Dels beror detta på
att jag hörde till dem, som 1954 trodde
att vi inte skulle behöva tillgripa detta
instrument, dels sammanhänger det
med att jag hyser föga tilltro till den
nykterhetsfrämjande effekten av en så
pass liten prishöjning som det här är
fråga om. Penningtillgången är ju så
stor, särskilt bland ungdomen, och höjningen
blir ju inte större på det hela
taget än som motsvarar försämringen
av penningvärdet. Erfarenheten visar,
säger statsrådet — och däri har han alldeles
rätt — att höjda spritpriser brukar
kunna nedbringa konsumtionen. Ja,
om höjningen är tillriickligt stor verkar
den säkerligen konsumtionshämmande.

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

För dem, hos vilka det ekonomiska
förnuftet är starkare än spritbegäret,
kommer prishöjningen säkert att leda
till inskränkningar i konsumtionen, och
redan detta, herr talman, att en relativt
måttlig konsument blir ännu måttligare
genom att han tycker att det är oförnuftigt
att ösa ut så stora pengar på sprit
är en tillgång för framtiden, eftersom
allt missbruk ju någon gång har börjat
med bruk och vi måste hälsa med tillfredsställelse
alla tendenser till inskränkning
i dryckessederna. Kan man
sålunda genom höga spritpriser begränsa
förbrukningen även bland de skötsamma
är sannerligen ingen skada
skedd.

Sedan kommer naturligtvis hänsynen
till de omåttliga, till missbrukarna. Därvidlag
säger motståndarna till höjning
av spritskatten — och fru Ewerlöf var
ju nyss inne på den tanken — att vi
genom höjda spritpriser försvårar situationen
för familjerna till alkoholskadade
människor, eftersom männen
nu måste betala mera för spriten. Jag
tror med all respekt för den erfarenhet,
som ligger bakom detta påpekande att
detta ändå är överdrivet. Vi som sysslar
med alkoholistvården vet, att en verklig
alkoholist super upp alla sina pengar
oavsett hur mycket eller hur litet
sprit han får för pengarna. Det blir
ändå ingenting över för familjen. Det
blir det inte heller nu, trots att spriten
i förhållande till andra varor är relativt
billig. Därtill kommer att missbrukarna,
som till varje pris skall ha sprit,
faktiskt har fått en indirekt prissänkning
när de kunnat få vanlig systembolagssprit
utan att behöva köpa den
på svarta börsen. Nej, kommunen brukar
ju ändå få lov att svara för familjernas
underhåll. Blir nu spriten betydligt
dyrare betyder det för dessa olyckliga
människor ingenting annat än att
kvantiteten blir mindre för de pengar
man har tillgängliga, och det är ju ingen
olycka. Så långt kommer det hela
att verka konsumtionsbegränsande.

samt svar på frågor och interpellationer

Det skulle vara värdefullt om vi med
detta inaugurerande av beskattningsinstrumentet
som ett nykterhetspolitiskt
vapen, som finansministern skrivit i
propositionen, verkligen kunde inleda
en ny tid, där vi brukar detta vapen,
för att efter hand få se vad det duger
till. Det har ju ändå i andra länder
visat sig användbart. Vi får naturligtvis
komma ihåg, att det finns gränser för
det, helt enkelt därför att man kan
riskera att vid en viss gräns framkalla
hembränning och handel med smuggelsprit.
Jag skulle dock med större tillfredsställelse
ha hälsat, om ökningen
denna gång varit kraftigare, så att den
verkligen avsatt direkta spår. Jag är
emellertid beredd att rösta för den av
finansministern och bevillningsutskottet
föreslagna skattehöjningen, och jag
hälsar med tillfredsställelse det principiella
i att finansministern så klart tillkännagivit,
att syftet med skattehöjningen
är av nykterhetspolitisk art.

Vidare vill jag, herr talman, på en
alldeles bestämd punkt fråga statsrådet,
om man inte kan tänka sig att gå ett
steg längre än han antytt i interpellationssvaret
i dag. Det gäller den från
nykterlietshåll föreslagna kommittén,
som skulle följa nykterhetsläget och
sammanställa iakttagelser och erfarenheter
och undan för undan föreslå de
åtgärder som skulle kunna befinnas
nödvändiga. Nu hänvisar finansministern
till kontrollstyrelsen, som 1954 fick
detta uppdrag, och lovar dessutom att
regeringen skall hålla uppsikt över frågan.
Löftet noteras med tacksamhet.
Men frågan är om inte det förslag, som i
särskild skrivelse till Kungl. Maj:t framlämnats
av styrelsen för Sveriges nvkterhetsvänners
landsförbund, skulle bidra
till att underlätta och effektivisera
denna vakthållning. Kontrollstyrelsens
uppgift måste väl ändå väsentligt ligga
på rusdrycksförsäljningslagstiftningens
område och beträffande dess tillämpning.
Vad nykterhetsfolket efterlyst och
efterlyser i dag är ett mycket allsidigt

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28 15

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

organ, som kunde följa utvecklingen på
samtliga här berörda områden, inte bara
det skattetekniska och försäljningstekniska,
som kunde ha tid att ägna speciellt
intresse åt sådana högaktuella
frågor som gäller insamlandet och bearbetandet
av ett material till belysande
av nykterhetstillståndet i landet, som
kunde syssla med den aktuella situationen
inom nykterhetsvården, som ju
är ett av våra ömtåligaste och mest svårbemästrade
områden, och som inte
minst kunde ge akt på de positiva faktorerna
inom ungdomsarbetet och nykterhetsverksamheten.
Detta föreslagna
organ skulle utgöra en bevakningspost,
som omedelbart inrapporterar vad man
iakttager och föreslår åtgärder. Nykterhetsfrågans
allvar kräver något sådant,
och andan i 1954 års beslut var ju faktiskt,
att vi skulle anknyta reformen
närmare till folkrörelserna och vänta
oss mera av dem. Vi från nykterhetshåll
såge gärna, att finansministern
ännu en gång funderade på detta och
för att avlasta en del arbete från departementet
och kontrollstyrelsen kompletterade
kommittén på ett sådant sätt,
att den fick representanter också från
de kämpande folkrörelserna, som verkligen
vill göra något; det skulle enbart
vara till nytta.

Den bebådade propositionen slutligen,
herr talman, om en väsentlig upprustning
av nykterhetsvården motses
med tillfredsställelse och stor förväntan.
Vi är helt enkelt pliktiga i detta
land och detta läge att ta ett verkligt
krafttag. Det som försports från den
Nyströmska kommittén har ju inte låtit
särskilt imponerande, men det är möjligt
att stora ting är å bane. Vi vill gärna
i dag i denna debatt understryka
vikten av att vi gör något utöver det
vanliga och inte bara nöjer oss med
det som medför de minsta kostnaderna
och besvären. Vi skall satsa stort på
människor i nöd. När vi har inkomster
på sprithanteringen här i landet, i runt
tal en miljard, skall ingen anklaga oss

för att av sparsamhetsskäl låta människor
förgås.

Jag hade en påringning i morse från
en gammal dam här i staden, 67 år gammal.
Hon har en make i ungefär samma
ålder. Hon omvittnade med rörelse att
hon sedan 30 år tillbaka har fått leva i
en alkoholisthustrus helvete. Nu orkade
hon inte längre ta reda på sin man,
när han kommer hem drucken, klä av
honom och få honom i säng. Hon måste
ringa efter någon, som kan göra detta,
men hon har fått nej från läkaroch
alkoholistvår dshåll; man hinner
inte ta hand om alla de många fallen.
Skulle vi inte kunna göra någonting för
att skapa en beredskapskår, dit alkoholisternas
hustrur kunde ringa, när de
inte själva orkar längre?

Jag frågade denna dam, om förhållandena
hade blivit värre under det senaste
året, men till min förvåning svarade
hon nej på detta. Snarare hade
det blivit en liten förbättring, sade hon,
men det är tillräckligt illa som det är.
Det slog mig då, att vi kanske skulle
kunna bygga ut vår nykterhetsvård med
grupper av frivilliga, som kan hjälpa
alkoholskadade människor och deras
vårdare.

Som jag har understrukit i min interpellation,
är det här också en fråga
om folkmoral. Vi måste se till att alla
moraliska krafter i vårt land mobiliseras,
och att vi också med personliga
föredömen verkligen går in för att skapa
en ny och bättre ordning på detta
område.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tackar för finansministerns
svar på min interpellation,
men jag är inte säker på att svarets innehåll
utgör ett svar på mina frågor.

I min interpellation har jag pekat på
konsumtionsökningen, det tilltagande
fylleriet, speciellt ungdomsfylleriet och
rattfylleriet. Jag har pekat på att delirium
tremens blir allt vanligare, och att

16 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

den av spriten förorsakade brottsligheten
ökar och att fylleriet på arbetsplatserna
tilltar, vilket måste innebära en
tung börda för produktionen. Med stöd
av detta har jag så frågat finansministern,
om han omedelbart vill vidtaga
åtgärder för att begränsa inköpen av
sprit genom ändrade inköpstider och
åldersbestämmelser för inköp o. s. v.
Vidare har jag frågat, om finansministern
är beredd att 1957 komma med en
ny, restriktiv alkohollagstiftning.

Finansministern bestrider inte mina
påståenden, att alkohololyckorna okär,
även om han för att dämpa oron säger,
att man inte skall överdriva. Det tror
jag dock inte att någon av interpellanterna
kan beskyllas för med det knappa
ordval de använt för att beskriva förhållandena.
När finansministern däremot
talar om att vår nuvarande alkohollagstiftning
har vissa positiva drag,
så förstår jag inte vad han menar. Vad
är det för positiva drag? Kan det möjligen
vara det, att nykteristerna nu blir
bättre bemötta på restaurangerna eller
att skattebördan har vältrats över än
mera på dem, som dricker sprit? Det är
ju i så fall inte alls några positiva drag
i vad gäller nykterhetstillståndet, även
om det kan vara behagligt för en viss
kategori människor. Jag tillhör själv
dem, som har nytta av dessa förändringar.
Nej, riktigare vore att säga, att
alkohollagstiftningen inte alls uppvisar
några positiva drag, när det gäller nykterheten.

Finansministern har tillsatt en kommitté,
som möjligen kommer att ge positiva
svar på mina frågor om omedelbara
restriktiva förändringar beträffande
försäljningen av sprit. Här gäller det
väl bl. a. att skära ned tiderna för systembutikernas
öppethållande. Det är
nämligen omvittnat, att de sista timmarna,
som utminuteringsbutikerna har
öppet, till stor del går åt för att mota
ut starkt berusade individer, som triumferande
deklarerar, att de skall ha sprit

och att ingen kan avvisa dem. Finansministern
säger i interpellationssvaret,
att man har rätt att avvisa sådana berusade
personer och att de skall avvisas
— men hur skall systembolagens
personal gå i land med det? Då måste
man väl flytta utkastarna från restaurangerna
till systembutikerna.

Att några åtstramningar kommer att
ske har vi trots allt fått ett halvt löfte
om av finansministern. Man får bara
hoppas, att de förändringar som vidtages
sker före julen, så att finansministern
och andra kan få ha sin omvittnade
goda sömn under helgen. Om ingenting
göres, kan vi nämligen vänta oss en
jul, som blir mera skräckfylld än någonsin
för alla dem, som i sina familjer
brottas med alkoholproblemet.

Min fråga om en ny lagstiftning i restriktiv
anda har finansministern inte
svarat på. Möjligen menar han, att den
nu tillsatta kommittén skall få mera vidsträckta
möjligheter att ingripa och att
man den vägen kan åstadkomma förändringar,
som kan förbättra läget. Ja,
den kommittén kan måhända lösa frågorna.
Stora kommittéer, som verkar
många år, har jag inte stort förtroende
för, när det gäller alkoholfrågan. Om
denna mindre kommitté kan kopplas in
på den restriktiva lagstiftningen, är jag
nöjd.

Svaret på min första fråga — och
kanske också på min andra, om jag nu
skall anse att jag fått något sådant —
utgör den mindre delen av finansministerns
svar. Den större utgörs av det förslag
om en skattehöjning på spriten,
som förelagts riksdagen i form av en
proposition.

De starka betänkligheter, som infinner
sig hos finansministern när det gäller
att minska konsumtionen, finns tydligen
inte när det gäller att ta in mer
pengar på konsumtionen — där är hämningarna
borta. Motiveringarna för propositionen
haltar ganska kraftigt. I samma
ögonblick som det säges, att den

Måndagen den 5 november 195C fm.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

föreslagna höjningen av priset inte
kommer att göra någon nytta, anges
propositionens syfte vara nykterhetspolitiskt.
Jag har ingenting emot en
prisanpassning för starkspriten, men
det är att blanda bort korten att föra in
detta förslag i en nykterhetspolitisk debatt;
där liar det ingenting att göra.
Sanningen är naturligtvis, att man inte
vill bita huvudet av skammen och företa
en höjning, som verkligen skulle kunna
betyda någonting i nykterhetspolitiskt
avseende. Detta är jag i och för
sig glad åt, ty det gavs storartade försäkringar,
om att priset inte skulle höjas,
när man lyckades åstadkomma en
allmän samling kring kravet på motbokens
slopande. Folk trodde på försäkringarna
att problemen skulle kunna
lösas utan en prishöjning, och det var
till stor del därför, som man fick denna
samling. Då kan man naturligtvis
inte nu gå ifrån löftet och genomföra
en kraftig prisstegring.

Men den höjning, som i dag föreslås,
kan inte anses som en nykterhetspolitisk
åtgärd. 25 öre mer för supen är
ingenting, som hindrar folk från att
dricka lika mycket sprit som nu. Åtminstone
kommer inte det klientel, som
vi är särskilt ängsliga för att inskränka
sin konsumtion.

Langarna, som nykterhetskommittén
trodde skulle försvinna, har enligt en
intervju i dag med en kriminalkommissarie
i Stockholm bara på Söder ökat

1 antal från 50 till 500. Langningen har
alltså inte blivit mindre. Är det någon
som tror, att den blir det genom att
man höjer spritpriset med en femma?

Ungdomsfylleriet — det mest bekymmersamma
— har ökat oerhört. I gruppen
ungdomar under 18 år har en höjning
skett med 118 procent, och av 551
dömda i denna grupp hade 78 redan
tidigare drabbats av fylleristraff. Av
ungdomar mellan 18 och 25 år, som på
senare tid fått en fylleridom, hade halva
antalet straffats en gång tidigare.

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

samt svar på frågor och interpellationer

Tror någon att dessa ungdomar kommer
att supa mindre därför att spritpriset
höjs med en femma? Svaret är nej.

Och är det någon som tror, att de
omkring 200 som i år fått delirium treinens,
dricker mindre sprit för att den
ökar med 5 kronor litern? Svaret är
nej. Näppeligen kommer heller antalet
fall av rattfylleri och andra brott i
samband med spritmissbruk att minska.

Vad är det som ändras? Det har sagts,
att de som äger ett gott förstånd, måttlighetssuparna,
kommer att dricka mindre.
Låt så vara, att detta är ett plus,
men det är inte den kategorien vi bekymrar
oss för utan det är de kategorier,
som jag räknat upp, framför allt
då ungdomarna. Dessa grupper kommer
inte att hindras från alkoholförtäring
genom den femma, som föreslås bli
pålagd. Vad som ändras är, att staten
kommer att ta in 150 miljoner mer till
statskassan på ett år. Jag kan förstå,
att man behöver ett sådant tillskott, och
jag kan förstå, att man höjer spritpriset,
om det kommit i underläge jämfört
med andra priser. Men jag kan inte
förstå, att man räknar detta som en
nykterhetspolitisk åtgärd. Det är, som
jag sade, att blanda bort korten. Skattehöjningen
verkar ungefär på samma
sätt, som om man hade ett riskfyllt dike
på en lekplats för barn, där det
hänt många olyckor, och så sade, att vi
skall ha 10 öre i inträde till lekplatsen
men absolut inte hindra någon från att
komma fram till det farliga diket.

Finansministern säger i propositionen,
att tyngdpunkten i den nya nykterhetslagstiftningen
flyttas från restriktioner
till positiva nykterhetsfrämjande
åtgärder — forskning, undervisning,
upplysning i alkoholfrågan. Det bör
kanske understrykas, att sådana åtgärder
inte står i någon motsats till restriktioner.
Det är oriktigt att beteckna
dylika åtgärder som positiva ocli restriktioner
som negativa. Kan det vara
mindre positivt, att man tar flaskan
28

18 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

från en som dricker, än att man står
och håller föredrag för honom, medan
han dricker? Viktigare än nykterhetsvård
anser jag, att nykterhet är. Om
vi skall få allmänna sympatier för att
satsa ordentligt på nykterhetsvården,
som även jag vill, då får vi också försöka
begränsa konsumtionen. Vanligt
förnuftigt folk säger: Hindra folk från
att få så mycket sprit att dricka! Endast
om det sups mindre, kan folk bli
nyktrare. — Den måttliga skattehöjning,
som föreslagits, hindrar inte konsumtionen,
och en större skattehöjning
kan inte få förekomma, om man vill
vara hederlig. Mindre ingripanden i
försäljningen kan vara till nytta omedelbart.
Men endast ett klart positivt
svar på min andra fråga, om finansministern
ämnar förelägga 1957 års riksdag
förslag till en ny restriktiv alkohollagstiftning,
och ett handlande därefter
är en väg att verkligen minska konsumtionen.
Tiden är så allvarlig, att ett steg
mot restriktioner skulle förstås av hela
vårt folk. Många av dem som en gång
var med på att avskaffa motboken skulle
i dag ställa sig sympatiska till att nykterhetsfrågan
lyftes ut från statistikdiskussionerna
till praktiskt vardagsresonemang.
En ransonering av starkspriten
— den behöver inte vara detsamma
som det gamla Brattsystemet — är det
enda som kan ge resultat, och jag tror
att sympatierna därför är mycket stora.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill som allra hastigast
ge några repliker till raden av interpellanter
och frågeställare och jag
skall göra det i den ordning vederbörande
haft ordet här ifrån talarstolen.

Herr Helén ställde vissa frågor, utgående
ifrån att alkoholistvården nu
måste förstärkas. När riksdagen för ett
år sedan godkände förslaget om reformen
på alkohollagstiftningens område
var det en, kanske delvis tyst men dock

samt svar på frågor och interpellationer

klar förutsättning att samhället hade
skyldighet att ta krafttag på nykterhetsvårdens
område. Jag fann i herr Heléns
anförande en kritik av att detta
icke skett i den utsträckning som från
hans utgångspunkter ansågs erforderligt.
Jag kan ge herr Helén rätt så till
vida, att visst hade det varit lyckligt
om nykterhetsvården varit bättre rustad
än den var för ett år sedan. Men vi var
då allesammans på det klara med att
det behövdes någon tid av erfarenhet på
ett så pass oprövat område som detta,
innan man kunde vara färdig att presentera
ett slutgiltigt program för nykterhetsvården
och dess omfattning.

Jag tror mig kunna säga att vi nu
har vunnit erfarenheter som visar att
det är erforderligt med en kraftig upprustning
på vårdområdet. Såsom jag berörde
i mitt interpellationssvar kommer
socialministern att redan vid innevarande
höstriksdag presentera kamrarna
förslag om anslag på tilläggsstat för att
kunna företa en utökning av vårdplatsernas
antal. Det fanns i runt tal 1 100
vårdplatser när reformen genomfördes
1955, och efter de förstärkningar, som
socialministern kommer att begära,
skulle antalet röra sig om 1 600. Detta
är självfallet inte en tillräcklig utbyggnad,
och sannolikt har riksdagen — det
är möjligt att socialministern själv kommer
att här närmare redogöra för detta
— att räkna med ytterligare utbyggnadsförslag
när den sittande utredningen
blivit mera färdig med sin prövning
av frågan.

Herr Helén protesterade — och med
all rätt — emot att alkoholistinterner,
klädda i vederbörande anstalts kläder,
fått köpa sprit i systembutikerna. Jag
är helt ense med herr Helén om att detta
är uppenbart olämpligt och oriktigt,
och jag utgår ifrån att om något sådant
har förekommit skall det finnas möjlighet
att instruktionsvägen från centralt
håll vidta de åtgärder som behövs för
alt det inträffade icke skall upprepas.

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28 19

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer
rörande vissa nykterhetsfrågor

Herr Braconier undrade i sitt anförande,
varför man har kvar restriktionerna
för starkölet. Såsom jag framhöll
i mitt interpellationssvar är det kanske
onödigt med den grad av restriktivitet,
varmed vi för närvarande omgärdat
starkölet, om man tror på möjligheten
att styra konsumtionen över till de
mindre alkoholstarka varorna, i det här
fallet ölet. Jag var emellertid inte överraskad
över att man i samband med reformen
gick in för en ganska hög grad
av restriktivitet beträffande starkölet,
ty under tiden före Brattsystemets införande
spelade ju ölet en icke oväsentlig
roll för alkoholmissbrukarna, och
bilden av det gamla öldrickandet fanns
kanske kvar på näthinnan hos åtskilliga
av kamrarnas ledamöter när reformen
beslutades för något år sedan. Utvecklingen
har emellertid visat att det
nog inte är så stor risk förenad med att
tillgodose konsumentsidans krav i fråga
om ölkonsumtionen. Det kan hända att
vissa liberaliseringar beträffande ölet
skulle kunna medföra att man inte så
odelat eller rent av automatiskt inriktade
sin konsumtion på starkspriten.
Den kommitté, som nu skall göra en
översyn av rusdrycksförordningen ur
mera tekniska synpunkter, har ju också
i sina direktiv fått det beskedet att man
bör se på problemet rent förutsättningslöst.
Om man utöver vissa förenklingar
och rationaliseringar av distributionen
också kan åstadkomma vissa lättnader
i fråga om konsumtionen, så är man
oförhindrad att även framlägga förslag
därom.

Fru Ewerlöf bekände att hon inte
trodde, att fem kronor mera för starkspriten
skulle ha någon som helst chockverkan
på det klientel av missbrukare
som det här gäller. Jag är i stort sett
ense med fru Ewerlöf därom. Jag tror
inte heller på någon chockverkan, och
regeringens avsikt med prishöjningen
har inte varit att åstadkomma någon
sådan verkan. Vi får inte tappa ur sikte

att de svenska konsumenterna av alkoholhaltiga
drycker inte bara utgöres av
missbrukare. Glädjande nog är det ju
den lilla delen som är missbrukare, medan
den stora delen av konsumenterna
sköter saken på ett anständigt sätt. Det
finns naturligtvis — jag skall återkomma
därtill — en viss fara för att måttlighetssuparen
genom ett träget måttlighetssupande
kan få en benägenhet att
bli omåttlig, men vi måste ta en viss
hänsyn till de människor, som på ett
anständigt sätt konsumerar alkoholhaltiga
drycker och som väl bör ha rätten
att fortsätta med sin konsumtion. Man
kan inte slå ihjäl missbruket med det
enkla resonemanget att det bara gäller
att åstadkomma chockartade prisstegringar.
Jag tror att en sådan linje
skulle ha dålig kontakt med uppfattningen
hos det svenska folket i allmänhet
och därigenom kanske i grund och
botten motverka de nykterhetspolitiska
strävanden som vi allesammans är ute i.

Fru Ewerlöf tog upp sina tidigare
här i kammaren redovisade önskemål
om begränsningar i fråga om ombudsköp,
stängningstider och försäljning på
småflaskor. Den nu annonserade kommittén
har fått i uppdrag att undersöka
alla dessa tre problem. Fru Ewerlöf har
alltså så till vida blivit bönhörd, att
genom de kungl. direktiven för kommitténs
arbete har hennes synpunkter
blivit tillgodosedda. Men jag skulle i
detta sammanhang vilja varna för den
tron, att man med sådana här små
lämpor verkligen kommer till rätta med
vad vi i dag diskuterar, nämligen alkohosmissbruket.
Från gamla tider med
lokalt veto för pilsnerförsäljningen
minns vi, att det fanns en provkarta på
olika åsikter beträffande försäljningen.
En del kommuner hade beslutat att
ingen fick köpa mer än två flaskor
pilsner på en gång, medan andra kommuner
tillämpade den ordningen att
ingen fick köpa mindre än en stor
back med pilsner på en gång. Båda

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

dessa ytterlighetsriktningar motiverade
sina åtgärder med samma skäl, nämligen
att man ville komma åt risken för
missbruk.

Fru Ewerlöf resonerar på det sättet,
att just därigenom att det finns den
lilla förpackningen på % liter lockas
människor att köpa sprit. Men förekomsten
av de små förpackningarna
kan också vara någonting av ett återhållande
moment. Den, som känner sig
osäker på sig själv och som behöver
så att säga en krycka att ta sig fram
med, kanske resonerar som så: »Jag
kan ju köpa en liten flaska; jag behöver
inte köpa en hel liter.» För honom är
inte frågeställningen, om han skall låta
bli att köpa sprit eller inte, utan om
han skall köpa den lilla eller den störa
flaskan.

Man kan således med praktiskt taget
samma bevekelsegrunder komma fram
till olika resultat, och det finns skäl för
både den ena och den andra ytterlighetsriktningens
uppfattning. Utredningen
får nu fundera på frågan om förpackningarna.
Själv är jag inte beredd
att lägga mig ombord med någon personlig
uppfattning i denna fråga.

När det gäller stängningstiderna tror
jag att det alltid kommer att finnas
tjänstvilligt folk, som köper sprit när
butikerna är öppna, för att ge den törstige
hans chans att skaffa sig sprit när
spritbutikerna är stängda, naturligtvis
för ännu högre priser än systembolaget
betingar sig. Jag är följaktligen skeptisk
mot tanken på en begränsning av öppethållandet.
Det är ungefär samma
sak som när man försöker dämma upp
bäckar på vårarna. Åtgärder av det här
slaget är alldeles för svaga fördämningar
för att dämma upp spritfloden
på ett sådant sätt, att det skapas en
bättre tingens ordning. Icke förty anser
jag att det ligger så pass mycket i de
synpunkter, som anförts, att man bör
undersöka även frågan om stängningstiden,
och den kommande utredningen

har som sagt fått i uppdrag att göra
detta.

Herr Rimmerfors var i långa stycken
inne på samma argumentering som fru
Ewerlöf, men han ställde direkt till mig
den frågan, om det inte var ett angeläget
samhälleligt intresse att se till att
få i gång ett rådgivande organ beträffande
spritkonsumtionens utveckling
som nykterhetsfolket begärt. Nu har vi
ju redan i kontrollstyrelsen ett organ
som skall följa utvecklingen på detta
område. Vidare har vi socialstyrelsens
nykterhetsbyrå. Nykterhetsvårdens administration
har undergått en upprustning;
vi har fått bättre lokala nykterhetsnämnder
och det har även organiserats
nylcterhetsnämnder på länsplanet.
Jag tror därför att den statligt auktoriserade
floran av kontrollorgan är
ganska tillräcklig, men självfallet är det
min förhoppning att folkrörelserna, godtemplarorganisationen,
fackföreningsrörelsen
och andra sammanslutningar,
skall intressera sig för den utomordentligt
viktiga fråga som nykterhetsvården
utgör och energiskt arbeta för en
bättre tingens ordning på detta område.
Jag tror inte heller att man kommer
att tappa lusten att göra det, sett
mot bakgrunden av den utveckling som
vi nu har bevittnat.

Jag är däremot inte utan vidare beredd
att i dag säga, att man skall behöva
ge något slags officiell auktorisation
åt deras arbete för att därmed ge
det en större effekt. De fria folkrörelserna
har alltid arbetat fritt och utan
den statliga auktorisationen. Min förhoppning
var, att de skulle göra det
även i fortsättningen, men jag har -—
det vill jag nämna för herr Rimmerfors
— inte tagit någon definitiv ställning
på denna punkt.

Fru Eriksson i Stockholm ställde denna
fråga till mig: »Vill finansministern
komma med en ny restriktiv lagstiftning?»
Hon frågade vidare: »Vad är det

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

för positiva drag i den nya giv, som
finansministern talar om?»

I den mån som restriktioner och föreskrifter
i samband med spritförtäring
under anständiga former av anständiga
människor betraktades som en byråkratisk
klåfingrighet från samhällets
sida, är det en positiv utveckling, om
man kan slippa ifrån dem. Är irritationen
mindre i dag bland de anständiga
människorna med en anständig
förbrukning, tycker jag nog, att detta
är av positivt värde. Vad reformen väl
sedan ändock skall räknas till godo är
de klara, energiska tag inom forskningen
i fråga om alkoholsjukdomarnas karaktär
samt möjligheterna till förebyggande
åtgärder på detta område, som
vi väl icke haft i gång i samma omfattning
och samma takt som nu, därest
vi skulle ha fortsatt med Brattsystemets
traditionella teknik.

Jag vill, herr talman, innan jag slutar,
göra ytterligare ett par påpekanden
i anledning av den proposition, som nu
ligger på kammarens bord. Förslagets
konstruktion är ju sådan, att man har
lagt prishöjningen på starkspriten men
avstått från att fördyra de svagare alkoholdryckerna,
starkvinerna, lättvinerna
och starkölet. Häri ligger ett fullföljande
av vad riksdagen uttalade sig
för, när reformen genomfördes, nämligen
att försöka leda konsumtionsvanorna
över till mindre alkoholstarka
kvaliteter.

Om vi vidare ser på förhållandet mellan
utminutering och utskänkning, har
ju prishöjningen icke tillåtits få ett
automatiskt genomslag på restaurangpriserna.
Den slår igenom till dels, men
man lägger icke på den proportionella
extraförhöjning, som den procentuella
utskänkningsskatten i och för sig skulle
motivera. Där bakom skymtar tanken —
förutom att restauratörerna säkerligen
bar det ganska besvärligt för närvarande
— att det i långa stycken kan ligga
något i ett försök att komma över till

städade alkoholvanor, om man ser till
att få en litet bättre balans än vi nu har
mellan den sprit, som konsumeras hemma,
och den, som konsumeras ute på en
lämplig lokal. Utskänkningsskatten är
nu föremål för en utredning, som har
lovat att vara färdig innevarande höst.
Det är åtminstone regeringens förhoppning
att kunna presentera riksdagen ett
förslag år 1957 rörande utskänkningsskattens
existens och utformning i fortsättningen.
I motivet för utredningen
och för att man ingriper i dessa frågor
ligger nog, vågar jag säga, en önskan,
att de mera olustiga arterna av hemsuperi
skall få en starkare konkurrens
genom att spritkonsumtionen på restaurangerna
inte behöver bli så avgjort
mycket dyrare.

Jag vill slutligen erinra om att det
har framkommit också i den lilla debatt,
som hitintills har förts, att om
man vill avläsa nykterhetsreformens
verkningar, finns det ändå något av
konsekvens och riktighet i att hävda,
att detta skall ske, när man har ett något
så när konstant förhållande mellan
inkomster och spritpriser. Man får inte
en korrekt avläsning av det nya systemets
lämplighet eller olämplighet, om
den skall göras samtidigt som spriten
gradvis förbilligas, relativt sett, i jämförelse
med arbetsinkomsterna. Den
nya prishöjningen innebär ingenting
annat än att den relation återställes,
som vi hade mellan inkomster och
spritpriser år 1949.

Man kan naturligtvis, om man ser
litet ensidigt på detta problem, göra
gällande, att 5 kronors förhöjning av
spritpriset inte avhåller någon missbrukare,
och jag kan delvis acceptera ett
sådant resonemang. Frågan gäller emellertid
inte bara att titta på missbrukarna
utan kanske också på den normalkonsumtion,
som längre fram kan befaras
bli ett missbruk. Jag tror, att
prishöjningen kommer att få betydelse
för alla dem, som — om jag får an -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

vända det uttrycket — står på gränsen
mellan bruk och missbruk, och för alla
de ungdomar, som, ehuru de har goda
förtjänster, också har en förmåga att
göra slut på sina pengar, även på andra
ting än sprit. För dessa blir nog en
prisstegring på 5 kronor ändå en tankeställare.

Det framgår av propositionens statistiska
redovisning, att vid en jämförelse
mellan de nordiska länderna när
det gäller spritkonsumtionen så intar
vi en allt annat än hedrande — men
väl en ledande — ställning. Det visar
sig, att konsumtionen per huvud i vårt
land är ungefär dubbelt så stor som
konsumtionen i Finland. Jag tror inte
att den finska allmänheten i gemen är
mindre intresserad av alkoholstarka
drycker än den svenska allmänheten.
Där är vi ungefär lika goda kålsupare.
Det är dock ett faktum, att den finska
inkomsten och standarden är så pass
mycket lägre än den svenska inkomsten
och standarden. Därför har man inte
råd med den alkoholkonsumtion vi kostar
på oss här. Jag tar detta såsom ett
uttryck för att priset ändå spelar en
roll i utvecklingen av vår alkoholkonsumtion.
Om jag således bortser från
de typiska missbrukarna — de utgör
dess bättre inte ett så starkt inslag i det
svenska folkhemmet — så har prishöjningen
sin återhållande effekt på alla
de normala konsumenterna av alkohol.

Ja, herr talman, jag har med detta
bara velat kommentera de interpellationer
och frågor som har debatterats
här från talarstolen. Avslutningsvis kan
jag kanske lämna det svaret på fru
Erikssons i Stockholm direkta fråga,
att jag inte är beredd att gå tillbaka
till en mera restriktiv alkohollagstiftning.
Ett år är en smula för kort tid
för att dra bestående slutsatser för
framtiden när det gäller detta viktiga
problem. Jag räknar med att det kanske
inte är så lyckligt att från ett år till
ett annat göra väsentliga förändringar

samt svar på frågor och interpellationer

på detta för alla våra medborgare ingripande
område. Jag tror också att
man får se denna fråga litet mera nyanserat
än jag tyckte fru Eriksson i
Stockholm gjorde, när jag hörde hennes
inlägg från talarstolen. Jag fick
intuitivt en känsla av rädsla när jag
hörde henne. Jag sade mig, att om hon
går ut som en valkyria och missionerar
i den andan bland dem som varit i
John Finkelmans famntag, då har jag
ingen större förhoppning om att de
kommer därur. Man får nog föra denna
diskussion i litet lugnare tonarter. Jag
tvekar inte att säga att det finns en
stor möjlighet just för de människor
som — om jag nu använder detta uttryck
— varit i John Finkelmans famntag att
diskutera med sina olyckliga bröder,
som ännu inte kommit därur. Här finns
det kanske vissa möjligheter att genom
ett handtag till vissa organisationer i
vårt land få hjälp av en helt ny kategori
nykterhetsapostlar, som kommer
att kunna göra rätt mycket för att lösa
de problem som vi allesamman har så
stort intresse av att lösa.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern konstaterade,
att man behövde någon tid
av erfarenhet av det nya systemet innan
man kunde bedöma vårdbehovet
och rätta statens åtgöranden därefter.
Han menade tydligen att de 15 månader
som förgick mellan den dag riksdagen
beslöt om den nya nykterhetslagstiftningen
och beslutets verkställighet
inte varit tillräckliga.

Jag förstår, herr finansminister, att
man ville se omfånget av svårigheterna
så där i största allmänhet innan man
satsar stora pengar. Men i fråga om
vissa detaljåtgärder där förslag framförts
år efter år — senast i samband
med det störa beslutet 1954 — behövs
inte någon sådan ny erfarenhet. Jag
menar exempelvis att när man efter ett

Måndagen den 5 november 1956 fin.

Nr 28 23

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

tiotal år av arbete på alkoholistvårdanstalterna
får den erfarenheten att det
inte går att åstadkomma en tillfredsställande
vård utan hjälp av kompetenta
läkare, då kan man redan i förväg
säga att vi, i samband med en väntad
ökad tillströmning, måste se till att
dessa läkare finns redan från början.

Däremot är det helt tillfredsställande
att finansministern här konstaterar och
instämmer med mig i att försäljningen
av sprit till de intagna på alkoholistvårdanstalter
i fortsättningen måste förhindras.
Han var tydligen tveksam om
att någonting så verkligt chockerande
hade inträffat. Ja, herr finansminister,
jag har i min hand på ämbetsansvar
skrivna rapporter från personal vid statens
vårdanstalt som visar att så är fallet.
Jag skall bara läsa upp fem rader
som ett exempel på vad som förekommit
— ett exempel bland flera: »Vid
företagen undersökning i ovannämnda
fall visade det sig, att T. före sitt omhändertagande
dels inköpt en halv liter
brännvin på systembolaget, dels besökt
stadshotellets tredjeklass avdelning,
där han blivit serverad mat och
spritdrycker. T. var vid nämnda tillfälle
iklädd anstaltens kläder.»

Det är ju tydligen så att den personal
som tjänstgör i systembolagens butiker
inte anser sig ha rätt att vägra någon
inköp av sprit, såvida inte vederbörande
är påtagligt berusad eller står på
avstängningslista, trots att de vet att vederbörande
är svårt alkoholiserad eller
intagen på anstalt. I detta fall har personal
från anstalten fått ställas som
vakter.

.lag ber, herr talman, att få överlämna
materialet till finansministern för
vidare befordran till utredningen.

Fru EWEKLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern sade i
sin replik till mig, att han aldrig avsett,
att denna prishöjning skulle ha en

samt svar på frågor och interpellationer

chockverkan, och jag erkänner, att jag
inte kan utläsa något av detta dramatiska
stoff i propositionen. Jag kanske
själv — i den mån denna åtgärd skulle
anses vara ett nykterhetsvårdande element
— har lagt in en sådan tolkning
som förutsättning för, att den skulle
fylla sin uppgift.

Finansministern har fört in alla de
anständiga alkoholförbrukarna i bilden,
dessa som inte behöver utsättas för
restriktioner. Ja, dem skall man naturligtvis
också tänka på. Men då skulle
man kanske tänkt ett tag till och över
huvud taget inte höjt spritpriserna. Det
är den enkla konklusion, jag kommer
fram till.

Sedan ber jag att få tacka finansministern
för, att de små strån, som jag
dragit till denna stack, får komma med
i utredningen. Jag är glad och tacksam
för detta, och jag hoppas, att utredningen
inte skall dra ut på tiden.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministerns svar
var ju sympatiskt på många sätt. Jag
förstår bara inte hans litet ettriga tillägg
om mig såsom en valkyria med något
slags alltför ensidig nykteristinställning.
Jag tyckte det fanns fler nyanser i min
framställning än i propositionen. Jag
menade, att man inte behövde klämma
åt de måttliga spritförbrukarna så förtvivlat.
Det är fullt legitimt att ta sig
en sup. Jag har inte en märkligare inställning
än att jag tycker det, även om
jag inte varit i John Finkelmans famn,
vilket ju skulle vara förutsättningen för
att begripa. Därför reagerar jag mot
alltför stor höjning av spritpriserna.
Men jag är så nyanserad i min förståelse,
att jag även förstår resonemanget
att vi skall ha priser som inte i realiteten
understiger dem vi hade då nykterhetsreformen
genomfördes. Allt detta
förstår jag. Vad är det jag inte förstår?

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

Jo, att man skall vara så ängslig att
säga sig: »Folk super mera, och därför
blir de onyktrare. Låt oss då begränsa
möjligheterna att supa, skapa hinder att
skaffa starksprit!»

Jag har däremot aldrig velat ha alla
dessa trakasserier när det gäller ölet,
som det är barnsligt att tala så mycket
om, när vi har en så farlig sak som
brännvinet. Jag ser inte alls, som finansministern
inbillar sig att nykteristerna
gör, rött när det gäller måttligt
spritbruk. Det farliga är i dagens proposition,
att de som inte kan hejdas
med femkronorshöjningen inte blir hejdade
på annat sätt.

Jag fick till slut svaret, att finansministern
inte omedelbart var beredd att
komma med en restriktiv lagstiftning.
Detta förstår jag, men jag när fortfarande
hoppet, att genom olika slags
restriktivitet möjligheterna att skaffa
sprit skall bli mindre för folk som super
för mycket. Jag vore glad om finansministern
inte tog detta lilla hopp
ifrån mig genom att nu gå upp i talarstolen
och säga, att han aldrig skall
komma med några restriktioner. Låt
mig och många andra här i landet få
behålla vårt hopp om restriktioner, som
hindrar superiet men inte trakasserar
hyggligt folk!

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Finansministern gav
i sin replik till mig uttryck för förhoppningen,
att de svenska folkrörelserna
skulle fullfölja sin intresserade insats
utan att få »den officiella auktorisation»
som skulle ta sig uttryck i den kommitté,
som vi har föreslagit. Jag tackar
finansministern för detta förtroende
och försäkrar honom, att de säkert inte
kommer att brista i intresse och arbetsglädje.
Men dessutom vill jag erinra om
att det inte var officiell auktorisation
av en kommitté, enbart hämtad ur folk -

rörelsernas led, som vi begärde. Både
landsförbundets och interpellantens tanke
var ju den, att det skulle vara en
statlig kommitté med stark tonvikt lagd
på de officiella organen men med några
representanter för de folkrörelser,
som här är särskilt intresserade. Jag
fattar finansministerns avslutande ord
i det stycket som uttryck för att dörren
möjligen ännu står öppen för ett kommande
samarbete av denna karaktär.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern och jag
synes i stort sett ha samma uppfattning
i fråga om starkölet. Men huruvida
starkölet skall bli en konkurrent till
starkspriten beror av skatten på starkölet.
Därför fordras att en viss alkoholmängd
är billigare i form av starköl än
i form av starksprit. Om konsumtionen
av öl ökar på starkspritkonsumtionens
bekostnad, har detta ur nykterhetspolitisk
synpunkt gynnsamma verkningar,
såvitt man nu kan bedöma av de undersökningar
som företagits bl. a. i Finland,
där såsom finansministern sade
förhållandena liknar Sveriges. Jag vill
också erinra om att de grundliga undersökningar,
som har utförts av vår kanske
främste expert i Sverige på detta
område, pekar i samma riktning. Samma
sak tyder också utvecklingen i England
på.

Försöken med måltidsfri utskänkning
på restaurangerna har efter vad som
framgår av finansministerns svar till
mig haft goda resultat. Detta kan väl
inte leda till annan slutsats än att utskänkningsskatten
på spritdrycker är
orimligt hög i vårt land. Jag kan inte
finna någon rimlig motivering till den
na ur nvkterhetspolitisk synpunkt.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Inom bevillningsutskottet
har vi varit överens om att vi skulle

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28 25

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

lämna vår medverkan till en snabbehandling
av denna proposition. Vi fann
detta nödvändigt med hänsyn till den
våg av liamstring som eljest skulle ha
vällt fram över vårt land.

Men å andra sidan måste jag beklaga
att det inte har blivit tillfälle för riksdagens
ledamöter att avlämna motioner.
Det förefaller mig som om man skulle
kunna ge Kungl. Maj :t rätt att tillfälligt
ingripa med stängning av utminuteringsbutikerna
eller göra en inskränkning
i försäljningen för några dagar, så
att riksdagsmännen skulle få tillfälle
att motionera, om vi skulle komma i ett
liknande läge någon gång i framtiden.
Den saken borde i varje fall utredas.

Det är ett känt faktum att nykterhetstillståndet
i vårt land avsevärt försämrats
efter den 1 oktober i fjol. De två
mätarna på nykterhetstillståndet, nämligen
konsumtionen och fylleriförseelserna,
pekar båda åt samma håll. Konsumtionen
har ökat med ungefär en tredjedel,
och man har inte lyckats föra över
konsumtionen till svagare sorter. Fylleriförseelsernas
antal i städerna har
mer än fördubblats.

Det är uppenbart att detta medför
verkningar i många avseenden i vårt
samhälle. Det inverkar på produktionen,
på förhållandena på arbetsplatserna —
avskedande för spritmissbruk har blivit
vanligare än förr — men det berör naturligtvis
också i hög grad hemmen och
de enskilda. Bakom siffrorna ligger givetvis
djupa tragedier. Ingen av oss kan
undgå frågan: Vad skall vi göra för att
här få fram bättre förhållanden?

Det förslag som nu ligger på kammarens
bord ser jag som ett led i en serie
av åtgärder vilka bör vidtas utan dröjsmål.
Man kan ha olika meningar om verkan
av denna prisförhöjning, och jag
vill inte överdriva effekten, men det
brukar ju ändå vara så att prishöjningar
över huvud taget dämpar efterfrågan,
och så iir det enligt mitt sätt att se i någon
mån också på detta område.

I vad mån denna väntade effekt sedan
blir bestående är det svårare att uttala
sig om. Det beror ju på löneutvecklingen
och andra faktorer. Men man vill
gärna hoppas att effekten blir av mer
varaktig karaktär.

Dessutom vill jag understryka att verkan
av denna fördyring är i hög grad
individuell. Man har gjort gällande att
den inte medför någon konsumtionsminskning
beträffande de olyckliga
människor som är alkoholister, och jag
tror att det i stort sett förhåller sig så,
men nog kan det tänkas fall där inköpen
minskar helt enkelt av det skälet
att pengarna inte räcker till för samma
konsumtion som tidigare. Jag vill dock
framhålla att alkoholistproblemet måste
angripas med andra medel, såsom alkoholistvård
och forskning.

Men det finns ett gränsklientel som
står nära alkoholisternas skara. Där tror
jag för min del att prisförhöjningen kan
ha en viss inverkan. Men framför allt
utgör höjningen en broms på det allmänna
bruket. Det är ur detta bruk
som missbruket växer fram. Jag menar
att det framför allt gäller att påverka
ungdomen, som inte har bundits av vanans
makt, och jag tror att det finns
många unga människor i vårt land som
räknar med de ekonomiska betingelserna
i sitt handlande också på detta område.

Sist vi behandlade spritbeskattningen
i riksdagen var år 1954. Den allmänna
prisnivån har sedan dess stigit något.
Oförändrade priser skulle alltså innebära
en relativ sänkning av spritpriserna.
Något sådant kan såvitt jag förstår
inte komma i fråga.

När det giiller höjningens storlek har
Kungl. Maj:t valt basåret 1949 och omräknat
prisläget då med hänsyn till den
genomsnittliga ökningen av industriarbetarlönerna.
Man kan naturligtvis säga
atl detta basår iir godtyckligt valt. Den
saken kan man diskutera, men inom
bevillningsutskottet har ledamöterna på

26 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

två undantag när sagt att man kan godta
denna prishöjning, att man vill stödja
propositionen i detta allvarliga läge.

Åtgärden är givetvis motiverad av
nykterhetspolitiska överväganden och
inte av statsfinansiella. Men som en biprodukt
beräknar man att det skall bli
en ökning av statens inkomster vilken
är uppskattad till 150 miljoner kronor
per år. Det är detta förhållande som har
föranlett oss på folkpartihåll att i reservation
till motiveringen uttrycka den
meningen, att det totala skattetrycket
inte bör ökas genom denna nykterhetspolitiska
åtgärd. Vi anser att detta bör
beaktas vid nästa års riksdag.

Bevillningsutskottet skriver att denna
skattehöjning bör ses som ett led i en
förnyad ansträngning från samhällets
sida för en förbättrad folknykterhet.
Jag ber för min del att få betona att
jag betraktar denna höjning som en åtgärd
bland flera. Problemen måste angripas
också från andra håll och med
andra medel.

Utskottet förutsätter i sin skrivning
att det redan till nästa års riksdag skall
komma förslag till förändringar i rusdryckslagstiftningen
i syfte bl. a. att
försvåra åtkomsten av sprit för missbrukare
och för ungdomar under 21 år.
Vi har också påtalat att nykterhetsvården
snabbt bör förbättras. Enligt min
uppfattning finns det också anledning
att gå in för ökat stöd åt nykterhetsrörelsen
och för upplysningsverksamhet.
Jag tänker på undervisningen i alkoholproblemet
i våra skolor. Jag tror att
detta är en viktig sak när det gäller
uppfostran på detta område.

Till sist vill jag endast understryka
att alla, både absolutister och de som
måttligt brukar alkohol, bör samverka
på detta område för att genom gemensamma
ansträngningar snarast få fram
ett bättre nykterhetstillstånd i vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan och att
beträffande motiveringen få yrka bifall
till reservationen nr I.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vi alla här i riksdagen
är angelägna att söka komma till rätta
med det allvarliga spritmissbruket i
vårt land. Det kan inte råda något tvivel
om denna sak. Det väsentligaste därvid
anser jag vara att man försöker påverka
folkets dryckesvanor. Det verkliga
missbruket av sprit finner vi hos
dem som skaffar sig de billigaste spritdryckerna
och snabbt förtär den kvantitet
de anskaffar. Otvivelaktigt har
borttagandet av spritrestriktionerna varit
ägnat att underlätta deras möjligheter
att skaffa sprit, men jag tror ändå
inte att man skulle vinna något på att
nu återinföra någon form av kvantitativa
restriktioner. Det gäller att försöka
få folk att gå över från den ensidiga
konsumtionen av starksprit, främst
brännvin, till lättare alkoholsorter. En
ökning av vinkonsumtionen och en
större förbrukning av starköl skulle med
all säkerhet minska själva spritmissbruket.
Jag tror också att den alkoholförtäring,
som äger rum på restaurangerna,
icke utgör någon verklig fara. Det skulle
inte bli någon verklig fara ens om denna
förtäring något ökades. Det är säkerligen
bättre att den alkohol som förtärs
konsumeras under uppsikt, såsom det
sker på restaurangerna, än att förtäringen
äger rum i portgångar och dylikt.

Vad vi bl. a. sysslar med här i dag är
hur man skattevägen kan göra något ur
nykterhetsvårdande synpunkt. Genom
att skattehöjningen bara träffar starkspriten
blir spänningen i fråga om priserna
större än tidigare mellan starksprit
å ena sidan samt vin och starköl
å den andra. I detta avseende kan förslaget
naturligtvis ha en viss effekt. I
varje fall hyser vi inom högerpartiet
den förhoppningen, och vi har därför
inte velat motsätta oss det förslag som
nu ligger på riksdagens bord. Jag tror
emellertid att man med mera positiva
åtgärder på beskattningens område skulle
kunna göra ännu mer. En sänkning
av omsättningsskatten i fråga om vin

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker
rörande vissa nykterhetsfrågor

och starköl ligger mycket nära till
liands, såsom förut berörts här i dag.
Även en sänkning av utskänkningsskatten
vore säkerligen till stor nytta för att
få alkoholförtäringen under uppsikt på
restaurangerna i stället för att den skall
ske ute i portgångar, på arbetsplatser
etc. Eftersom frågan om utskänkningsskatten
är föremål för utredning vill
jag passa på att uttrycka den förhoppningen,
att vi så snart som möjligt skall
få se ett resultat av denna utredning
och att utredningsresultatet kommer att
medföra att den stora prisspänningen
mellan butikshandelssprit och restaurangprit
minskas.

I detta sammanhang kan jag inte undgå
att uttrycka min förvåning över att
chefen för finansdepartementet ansett
det vara riktigt att i kronor räknat höja
priset betydligt mer för kvalitetsspriten
och därmed de dyraste spritsorterna.
Dessa är redan så högt uppe i pris att
de endast förtärs i mycket små kvantiteter,
vilket för övrigt framgår av den
utredning som finns i den kungl. propositionen.
Med den nykterhetspolitiska
motivering som anföres i propositionen
kan man fråga sig om det inte hade varit
en framkomlig väg att endast företa
samma skattehöjning i kronor räknat
för alla spritsorter eller med andra ord
bibehålla den prisspänning i kronor
räknat som nu förekommer.

Tiden för behandlingen av denna proposition
har, som här redan framhållits
av herr Kristensson i Osby, varit alltför
kort. Detta har medfört, att vi på
högerhåll inte har kunnat göra de utredningar
som vi skulle velat ha gjort,
om tid därtill stått till vårt förfogande.
Vi har därför inte kunnat framställa
något yrkande om en lika stor prisstegring
i kronor räknat på all sprit, utan
vi har fått nöja oss med att endast diskutera
denna sak i vår reservation.

Vi inom högerpartiet har sedan länge
hävdat, att skattenivån är alltför hög i
vårt land. För oss framstår det som an -

samt svar på frågor och interpellationer

geläget, att människorna får behålla en
större del av de inkomster, som de arbetar
ihop än vad som nu är fallet. Från
denna utgångspunkt är vi inom högern
inte glada åt ett förslag, som innebär
en ytterligare höjning av den totala
skattenivån. Det är därför som herr
Magnusson och jag avgivit en reservation
till bevillningsutskottets betänkande.
Vi har inte velat gå emot förslaget
som sådant i en situation, då man
griper efter varje halmstrå, som kan
hjälpa till att minska spritkonsumtionen.
Men vi har ansett, att man bör se
till att de pengar som flyter in genom
höjningen av omsättningsskatten återgår
till skattebetalarna genom en sänkning
av den direkta skatten. Det bör ankomma
på nästa års riksdag att fatta
beslut i den frågan och samtidigt besluta
om den form skattesänkningen bör
få. Även härvidlag har tiden ju varit
alltför kort för oss att kunna utforma
något preciserat förslag. Vi har sagt i
reservationen, att den direkta statsskatten
för fysiska personer bör minskas
med samma belopp som höjningen av
omsättningsskatten kan beräknas ge.
För att det inte skall bli något missförstånd
på den punkten, vill jag betona,
att vi inom högerpartiet inte anser oss
ha fått en rimlig skattenivå, om man
nöjer sig med en sänkning av den direkta
statsskatten på exempelvis endast
150 miljoner kronor, som denna nya
spritskatt beräknas ge. Man bör enligt
vår mening gå betydligt längre. Vad vi
i detta sammanhang velat framhålla är,
att den företagna skattehöjningen i sig
själv motiverar en sänkning med ungefär
150 miljoner kronor.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den av herr Magnusson
och mig avgivna reservationen nummer
III.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Om vi haft möjligheter
att överblicka konsekvenserna av riksdagens
beslut att avveckla restriktionssystemet
och införa fri försäljning av
spritdrycker, är det högst sannolikt, att
ställningstagandet hade gått i en åtminstone
delvis annan riktning.

Emellertid är det meningslöst att tala
om den snö som föll i fjol och söka
falla tillbaka på övergivna metoder.
Jag kan därför inte förstå, att två av
utskottets ledamöter ansett sig böra
yrka avslag på föreliggande proposition
och yrka på tillsättande av en utredning,
som skulle syfta till ett återinförande av
restriktionssystemet. Hur mycket vi än
kan beklaga den vrångbild av motboken,
som nykterhetskommittén på sin
tid presterade, tror jag ändå att motboksepoken
är till ända och att vi måste
söka oss fram på nya vägar för att dämma
upp i första hand den syndaflod som
släpptes lös den 1 oktober 1955.

Jag anser inte, att det föreliggande
förslaget till skärpt beskattning av
spritdrycker liksom inte heller de i interpellationerna
framförda önskemålen
kan betraktas som någon ny giv i alkoholfrågan
utan är väl närmast att likna
vid en rad halmstrån, som vi griper
efter för att om möjligt tränga den kraftigt
ansvällande konsumtionen tillbaka.
De mera genomgripande åtgärderna,
som måste vara mera omsorgsfullt genomtänkta
än det förslag vi nu har
framför oss, får vi väl vänta på, tills
vissa utredningar slutförts och jag fäster
framför allt en viss tillförsikt vid
den nyss igångsatta utredningen om
översyn av rusdryckslagstiftningen. Jag
hoppas, att den kommer att ge uppslag
till åtgärder av mera bestående karaktär.

Det skall inte fördöljas, att metoden
att nedpressa konsumtionen genom prisstegringar
har sina allvarliga nackdelar.
Fru Ewerlöf och andra har redan
framhållit de vådor som detta kan ha

för hemmen och i andra avseenden. Jag
skall därför inte närmare exemplifiera
detta. Jag kan emellertid ansluta mig
till det föreliggande förslaget på skäl
som jag nu skall försöka att i någon
mån redovisa.

Jag tror att den angelägnaste uppgiften
för närvarande är att söka hindra
konsumtionskurvan att stiga och helst
få den att gå nedåt. Den konsumtionsökning
som vi har fått faller nog inte i
någon avgörande utsträckning på de
s. k. alkoholmissbrukarna. Under januari—augusti
i år steg totalkonsumtionen
av spritdrycker med inte mindre än 10
miljoner liter, och det är uppenbart att
spritmissbrukarna — som visserligen är
sorgligt många men dock i förhållande
till folkmängden ett relativt litet antal
— inte kan svara för någon större del
av denna konsumtionsökning. Jag håller
sålunda före, att konsumtionen har ökat
över hela fältet, och det är särskilt
detta vi måste beakta. Det är enligt min
mening nödvändigt att söka få ned totalkonsumtionen.

Det är nämligen till fullo klargjort,
att denna förbrukning över hela fältet
har en stor benägenhet att verka i den
riktningen, att vi får en större skara av
missbrukare allteftersom tiden lider.
Den föreställning vi hade då spriten
släpptes fri, att de notoriska missbrukarna
skulle gå mot fördärvet men att
den nya generation av förbrukare
som växte upp skulle undgå att hemfalla
åt spritmissbruk, har sannolikhet
för sig endast under den förutsättningen,
att vi kan nedbringa totalkonsumtionen
av sprit till en nivå som är lägre
än den vi hade när restriktionssystemet
var i kraft. Nya rön på alkoholforskningens
område har visat, att den nuvarande
konsumtionsökningen kan befaras
blomma ut kanske om tio—femton
år i en förödande ökning av de egentliga
alkoholisternas antal.

Huruvida den nu föreslagna höjningen
verkligen kommer att driva total -

Måndagen den 5 november 195G fm.

Nr 28 29

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

konsumtionen tillbaka, vågar jag inte
profetera om, men tidigare erfarenheter
visar, att så kan vara fallet. Jag för min
del kan inte ta på mitt ansvar att avvisa
en åtgärd som man hoppas skall kunna
verka i den riktningen. Jag kommer
därför att stödja den kungl. propositionen,
och jag tror att riksdagen bör bifalla
densamma.

Det är mycket möjligt, såsom flera
talare tidigare har utvecklat, att en utjämning
av klyftan mellan priset på
restaurangsprit och priset på utminuteringssprit
skulle kunna vara ett led i
konsumtionsbegränsningen. Jag tar därför
fasta på att departementschefen på
denna punkt har sagt, att en skärpning
av omsättningsskatten på restaurangsprit
icke i detta sammanhang bör komma
i fråga. Jag hoppas att departementschefen,
så snart den utredning
blir färdig som arbetar med denna
fråga, skall framlägga förslag om en
kraftig utjämning av priserna mellan
utskänknings- och utminuteringssprit.
Tvärtemot vad vi tidigare har föreställt
oss har den sprit som förtärs på restauranger
mycket mindre förödande verkan
ur nykterhetssynpunkt än vad utminuteringsspriten
har.

Jag har ingen anledning att närmare
gå in på de övriga reservationer och det
särskilda yttrande som fogats till bevillningsutskottets
betänkande. Jag skall endast
säga några ord om tanken, att man
redan nu skall bestämma sig för att de
150 miljoner, som till äventyrs inflyter
genom denna höjning av spritbeskattningen,
skall reserveras för en sänkning
av den direkta beskattningen. Enligt
min mening är detta ett egendomligt resonemang.
Varför framställdes inte samma
yrkande när man kalkylerade in den
högre spritinkomst som skulle bli en
följd av konsumtionens ökning? I statsverkspropositionen
kalkylerar ju finansministern
med att spritinkomsterna på
grund av konsumtionsstegringcn skall
vara större under innevarande budgetår

samt svar på frågor och interpellationer

än de var föregående år. Skall vi tilllämpa
en sådan princip, borde väl även
de pengarna ha reserverats för en sänkning
av den direkta beskattningen.

Jag anser att vi bör hålla fast vid de
vanliga reglerna för bestämmande av
hur mycket som skall betalas i skatt,
nämligen att först fatta beslut om olika
utgifter och sedan ta ut i skatt vad som
är erforderligt sedan statens övriga inkomster
tagits i anspråk. Att vid detta
tillfälle göra något särskilt uttalande angående
dessa 150 miljoner, tycker jag
verkligen är opåkallat. Den saken bör
tas upp i sammanhang med skattens
fastställande, och då är det helt andra
överväganden som skall göras. Om det
visar sig att ett tillskott till statsinkomsterna
med dessa 150 miljoner medför
inte bara att vi kan bestrida alla våra
statsutgifter och få en balanserad budget
utan också att det ändå blir pengar
över, tror jag säkert, att finansministern
utan denna fingervisning skall
vidta de åtgärder som av den situationen
kan anses påkallade. Jag kanske får
tillägga, att jag livligt förstår, att herr
Nilsson i Svalöv är med om detta förslag.
Däremot förvånar mig det som nr
I betecknade yrkandet. Jag fick nämligen
det intrycket, att dessa reservanter
i utskottet företrädde ungefär samma
uppfattning som den jag här har givit
uttryck åt.

Jag skall sluta med att säga, att det är
en högst allvarlig fråga, som vi i dag
diskuterar, och att kraftåtgärder måste
vidtagas. Men i likhet med finansministern
tror jag, att vi skall hålla debatten
mindre känsloladdad än för närvarandra
är fallet. Om man talar för
mycket om en sak, så kan det hända,
att det får en motsatt verkan mot vad
man tror. Om vi alltför mycket gräver
ned oss i detaljer och överbetonar dem
och jämt och ständigt håller diskussionen
i gång om betydelsefulla men också
mindre betydelsefulla detaljer, kan det
hända, att de mindre betydelsefulla de -

30 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

taljerna upptar intresset i sådan omfattning,
att man glömmer de stora frågorna.
I varje fall tror jag, att en upplagning,
för att använda fotbollsspråket,
av nykterlietsdebatten avgjort skulle
vara till fördel. Därmed vill jag ingalunda
förringa betydelsen av detta väldiga
spörsmål.

Herr talman! Jag ber nu att få yrka
bifall till bevillningsutskottets förslag
oförändrat och avslag på det tillägg till
motiveringen som har framställts i yrkanden
av herr Nilsson i Svalöv och
herr Kristensson i Osby.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sundström ironiserade
över att vi ifrån högerhåll i en
reservation hade framfört kravet på att
de pengar, som flöt in genom den ökade
spritbeskattningen, skulle gå tillbaka till
skattebetalarna i form av sänkning av
annan skatt. Det var en linje som högerrepresentanterna
ensamma förordade
i utskottet under den korta tid som
vi där diskuterade denna fråga, och jag
har tillsammans med herr Magnusson
fullföljt denna tankegång i reservationen.
Det tror jag är en riktig tankegång,
ty om man får tro vad som står i propositionen,
har detta förslag inte tillkommit
för att klara budgeten, utan det
har tillkommit av rent nykterhetspolitiska
skäl. Om detta är fallet, måste slutsatsen
bli, att staten inte har behov av
den inkomsten utan kan låta den gå
tillbaka till svenska folket, ty det kan
väl inte vara meningen, herr Sundström,
att man skall försöka hitta på
nya utgifter för att göra av med dessa
pengar?

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har för min del
ingenting emot att dessa 150 miljoner
kronor går tillbaka i form av skattesänkning,
men förutsättningen är ju,
att vi kan klara budgeten och bestrida

de utgifter som riksdagen beslutar. Blir
det 150 miljoner över, får man ju vid
den tidpunkten bestämma, hur man
skall förfara. Det kan ju tänkas, att vi
får så stora krav på statskassan, inte
minst med hänsyn till händelserna ute
i världen, att vi utan dessa 150 miljoner
till äventyrs skulle få vara beredda på
en skattehöjning. Det är således enligt
mitt sätt att se alldeles för tidigt att
tala om vad dessa 150 miljoner kronor
skall användas till.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Först vill jag protestera
mot det lättvindiga förfaringssätt som
har tillämpats vid detta ärendes föreläggande
för beslut i kamrarna. Jag vet
visserligen, att grundlagen tillåter en
omedelbar remittering till utskott,
men det torde dock vara en parlamentarisk
praxis, att riksdagens ledamöter,
när det gäller skattefrågor, skall få tillfälle
att väcka motioner. Till på köpet
lämnades propositionen en helgdagsafton,
då de flesta riksdagsledamöterna
befann sig i sina hemorter. Jag tror inte,
att ett dylikt förfarande gagnar den sak
man säger sig vilja främja. Jag är naturligtvis
medveten om, vilket ju också
finansministern framhåller i sin proposition,
att detta tillkom för att hindra
en rusning till spritaffärerna. Men det
är väl ganska osannolikt, att de grupper,
vilkas alkoholkonsumtion det i
första hand gäller att begränsa, har kapital
tillgängligt för hamstring i någon
större utsträckning. För övrigt fanns
det andra utvägar. Man hade t. ex. kunnat
ha systembolagsbutikerna stängda
några dagar till. Det hela är ett skolexempel
på avigsidorna av en varubeskattning.
Vi vill nog litet till mans,
bl. a. av dessa skäl, be försynen bevara
oss för en utvidgad konsumtionsbeskattning.

Att nykterhetstillståndet försämrats
sedan den 1 oktober förra året, är vi
ganska ense om. Några enstaka tillskyn -

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28 31

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

dåre av den nya rusdryckslagstiftningen
vill visserligen inte se resultatet sådant
det är, men för oss andra, som
obundna av doktriner går omkring i
samhället med öppna ögon och ser vilket
elände den fria spritförsäljningen
åstadkommit, står det klart och tydligt,
att här måste något göras. Den långa
raden av interpellanter visar ju också,
att man ganska allmänt uppfattar försöket
med fri rusdrycksförsäljning som
misslyckat. Försöket har misslyckats.
Det finns all anledning att slå fast detta.
Det hjälper inte, att man på en del
håll talar om att en övergångstid alltid
måste medföra besvärliga tendenser
—• det ökade superiet är alltför tydligt.

Riksdagen kan i dag inte frita sig
själv från ansvar för detta misstag. Röster
som varnade för att släppa spriten
fri saknades inte, varken utom eller innanför
detta hus. För var och en som
ville se var det uppenbart, att i första
hand två grupper i samhället skulle
komma i farozonen, nämligen ungdomen
och missbrukarna. Mot detta ställdes
den suggererande verkan som motboken
ansågs ha och som sades medföra
en breddning av alkoholsederna.
I detta läge tog riksdagen sitt parti och
utsatte de nyssnämnda grupperna för
en ohygglig fara i det bedrägliga hoppet
att kunna tränga tillbaka alhokolseden,
en beräkning, som endast var
underbyggd av teoretiska och i långa
stycken helt verklighetsfrämmande resonemang.
Det finns i dag för riksdagen
sannerligen anledning till självprövning.

Det är heller inte att undra på att
man börjar fråga sig, om de betydande
kostnader, som 1954 års nykterhetskommitté
drog, verkligen var väl använda
i medborgarnas intresse. Man
har visserligen samlat statistik i oerhörd
mängd, man har teoretiserat och
diskuterat, och resultatet blev det läge
som vi nu befinner oss i. Det måste väl

ändå till sist vara det praktiska resultatet
som visar värdet av en utredning,
inte mängden av statistik!

Oron inför utvecklingen har under
sommaren stegrats i takt med missbruket,
och som ett svar på detta har den
nu föreliggande propositionen till slut
kommit. Det förnämsta i detta svar är
att spritpriset höjs med omkring 5 kronor
per liter. Det är fattigt, obeskrivligt
fattigt! Efter alla stolta förklaringar
att restriktionssystemet saknade betydelse
ur nykterhetssynpunkt, att det
motverkade ett ökat nykterhetsarbete
— man föraktade motboken — vädjar
man nu till plånboken om hjälp. Men,
herr finansminister — jag ser, att statsrådet
har avlägsnat sig — jag kan aldrig
tänka mig att finansministern verkligen
menar, att denna femma skall låta oss
slippa synen av berusade liggande på
parksofforna, på gräsmattorna och till
och med på trottoarer och körbanor,
att vi skall slippa se schabbiga individer
halsa brännvin i portgångar och att
radiopolisen skall slippa ingripa för att
hindra att hustrur och barn blir misshandlade
av berusade vettvillingar! Jag
kan heller aldrig tro att finansministern
har den uppfattningen, att han
kommer att tackas av hustrurna i de
familjer, där pengar till sprit går före
hushållspengar. Jag tror i varje fall inte
detta. Det lär inte bli mera pengar över
till familjen, om det nu föreliggande
förslaget trumfas igenom!

Herr talman! En kritik som bara är
negativ kan inte bygga upp något av
värde, och jag skall gärna erkänna, att
vår rusdrycksfråga inte är lättlöst i det
läge, vari den nu har kommit. Vad som
emellertid förvånar mig är, att så få
röster höjts för en återgång till restriktionssystemet.
Enligt min mening är
detta det enda rimliga alternativet. Att
låta alkoholister och över huvud taget
missbrukare fritt få köpa sin sprit är,
som jag ser det, närmast brottsligt. .lag
tror, herr talman, att det egentliga felet

32 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

ligger i att vi för litet har intresserat
oss för att bekämpa missbruket och för
mycket sysslat med att begränsa bruket.
Det är fullt klart — åtminstone för mig
— att vi, sådan situationen nu är, först
måste inrikta oss på att stävja missbruket.
Sedan är det helt och fullt riktigt,
att vi på längre sikt måste sträva
efter att också begränsa bruket, men
man måste göra en skillnad i metoderna
därvidlag. Samma åtgärder som kan
väntas medföra ett tillbakaträngande av
alkoholsederna kan man inte använda
när det gäller missbruket. Missbrukarna
måste i möjligaste mån avstängas från
möjligheten att skaffa sig sprit, och det
är därför vi måste finna oss i ett restriktionssystem.
Jag tror emellertid
inte att det är nödvändigt att fördenskull
gå tillbaka till den spritbyråkrati,
som under senare decennier kom att
vidlåda Brattsystemet och som hade en
förmåga att reta folk genom en massa
kitsliga småbestämmelser, som i stort
sett var utan betydelse ur nykterhetssynpunkt.

Frågan om bruket av alkohol däremot
är sådan, att man måste arbeta
med den på längre sikt, och det är min
absoluta övertygelse att den enda säkra
vägen att gå är upplysningens. Det skall
vara en upplysning som sätter in så
tidigt som möjligt. Varför inte ordna
med obligatorisk nykterhetsundervisning
i våra skolor? Är det inte lika
farligt att gå ut i livet med bristande
kännedom om alkoholen och dess verkningar
som att gå ut i livet med bristfälliga
kunskaper om sexuallivet? Att
sedan ungdomsorganisationerna kan
fortsätta arbetet, om de får tillräckligt
ekonomiskt stöd och tillräckliga personella
resurser, är vi väl här i kammaren
ganska ense om. Hur undervisningen
skall läggas, känner jag mig inte
manad att ge några anvisningar om,
eftersom jag inte är någon pedagog,
men jag tror inte man skall väja för
drastiska metoder, om man verkligen

vill uppnå det resultatet, att det i framtidens
Sverige skall anses som en skam
att uppträda berusad.

I detta sammanhang kanske jag får
säga till herr Rimmerfors, som ju återkallade
i minnet vad som sades om det
utvidgade samarbetet från samtliga organisationers
sida, att de stora fackliga
organisationerna skulle stödja nykterhetsorganisationernas
arbete. Det samarbetet
har ställts i utsikt, men om vi
skall hålla på den traditionella metod
till bekämpande av bruk och missbruk
som ligger i prisförhöjningar, så befarar
jag verkligen, herr talman, med beklagande,
att detta samarbete kan spolieras.

Jag hälsar naturligtvis med tillfredsställelse
att regeringen ställt i utsikt
ökade resurser för alkoholistvården,
men det vore sannerligen inte för mycket
om vi skulle få ökade anslag från
statskassan genom de inkomster spriten
tillför denna. Jag hade under en tidigare
rusdrycksdebatt tillfälle säga, och
jag upprepar det nu, att ett verkligt
nykterhetsarbete inte kan bedrivas här
i landet så länge staten är beroende av
spritinkomsterna för den allmänna budgetens
finansiering. Det vore därför
synnerligen önskvärt att rusdrycksmedelsfonden
finge återuppstå och att
en betydande del av inkomsterna överfördes
till denna för att snabbt kunna
finansiera de åtgärder som kan anses
påkallade.

Däremot kan jag inte ansluta mig till
tanken att lätta den direkta beskattningen
till förmån för en konsumtionsbeskattning.
Beskattning av konsumtionen
är en orättvis skatteform även om
det gäller rusdrycker, och den kan endast
försvaras så långt, att spritförbrukarna
åläggs att betala de påvisbara
kostnaderna för samhället som spriten
orsakar. Hittills har endast en bråkdel
av inkomsterna använts för detta ändamål.

Att den nu föreslagna höjningen av

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

rusdrycksbeskattningen skulle vara någon
väg ut ur de svårigheter, vari vi
nu befinner oss, är det väl uppriktigt
sagt ingen här i kammaren som tror,
inte ens finansministern. Men varför
skall vi då biträda ett sådant förslag
som detta?

Finansministern förklarar visserligen,
att höjningen betingas endast av att
realpriset skall återföras till den nivå
det hade 1949. Jag vill påpeka att nvkterhetskommitténs
betänkande, som avlämnades
1952, förklarade, att spritpriset
var tillräckligt högt, tillräckligt
högt för att förhindra en ohämmad konsumtion,
om restriktionssystemet skulle
avskaffas. Om det föreliggande förslaget
genomförs har vi emellertid höjt spritpriset
med inte mindre än 53 procent
sedan dess. Jag kan aldrig tänka mig
att reallönerna verkligen blivit så kraftigt
justerade uppåt att detta kunnat
vara motiverat. Det må vara med den
saken hur som helst; har vi verkligen
kommit i det läget att det enda alternativet
till restriktionssystemet som regeringen
kan tänka sig är en prishöjning,
så är det en mycket farlig väg
att gå.

Under ett besök i Norge i höst har
jag haft tillfälle att höra något om förhållandena
där. De personer jag talade
med tillhörde statsförvaltningen. De var
eniga i att förhållandena i Norge var
ungefär likartade med de svenska förhållandena,
det rådde ungefär samma
problem. Både bruket och missbruket
var skrämmande stort, och den sprit
som förbrukades var i stor utsträckning
illegal sådan. Hembränningen spelar för
närvarande en stor roll för Norge, ja,
den är i vissa landsdelar så vanlig, att
ordningsmakten inte beivrar den annat
än i mycket flagranta fall. Och vad
värre är: den har förmått att uppluckra
moralen så att hembränningen numera
i allt vidare kretsar inte betraktas som
en skamlig hantering. Så har det blivit

politik. Slår vi här i landet in på samma
vägar, kommer vi till samma resultat.
Jag vill därför rikta en allvarlig
maning: tänd inte elden under brännvinspannorna! Jag

skall inte ta kammarens tid i anspråk
så länge till, jag vill endast som
en sammanfattning framhålla, att min
åsikt är dels att man för att tillbakatränga
de måttliga alkoholvanorna arbetar
på längre sikt med upplysning
som det väsentliga inslaget, dels att man
söker komma till rätta med missbruket.
Därför måste vi tyvärr finna oss i ett
restriktionssystem. Vi har gjort ett försök,
men vi har misslyckats, och vi har
intet annat val än att återgå till restriktionerna.
Det är ingen omöjlighet, det
är tvärtom ganska lätt om man gör en
jämförelse med hur det skulle vara att
återgå från ett missbrukat system med
höga spritskatter, där skatteinkomsterna
går in i den allmänna budgeten.

Herr talman! Jag ser mig föranlåten
att yrka avslag på den föreslagna höjningen
av spritbeskattningen, och eftersom
avslagsyrkandet är framfört i reservation
nr II, av herrar Gustaf Elofsson
och Eriksson, ansluter jag mig till
denna reservation. Inför den situation
som nu råder måste vi alla känna stort
ansvar, och jag menar att vi inte kommer
ifrån det ansvaret så enkelt som
genom en höjning av spritpriserna. De
som tror sig kunna lösa problemet på
den vägen svävar i en föreställningsvärld,
som inte har så värst mycket
med verkligheten att göra. Vi har gjort
ett misstag, men låt det inte följas av
missgrepp, som till sina verkningar är
ännu mera ödeläggande.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! I sitt anförande berör -

sedan man slog in på de höga prisernas
3 — Andra kammarens protokoll 19.r>6. Nr 28

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

de herr Larsson i Stockholm bland annat
vad jag hade sagt om folkrörelsernas
insatser, och herr Larsson menade
att fackföreningsrörelsen skulle komma
att ställa sig kallsinnig till nykterhetsarbetet,
om vi fortsatte att hävda
vår hittillsvarande linje. Jag tror emellertid
vi kan vara överens om att nykterhetsrörelsen
bäst fyller sin uppgift,
om den står fast vid sina ideal. Men sedan
är det givet att det kan anläggas
även andra mera skiftande och nyanserade
synpunkter i olika församlingar,
exempelvis denna. Nykterhetsrörelsen
har emellertid funnit sin väg, som den
nu praktiserat i så många år, nämligen
den att det är lyckosamt att rekommendera
människor en helnvkter livsföring.

Låt mig här bara anföra två skäl, som
har varit högaktuella inte minst den senaste
tiden. Det ena är den vetenskapliga
forskningens påpekande att fler
människor, än vi i allmänhet har en
aning om, i sin kropp bär benägenheten
för en patologisk alkoholreaktion. Då
kan det naturligtvis komma överraskningsmoment
i det avseendet för den,
som minst anar det, och därför menar
jag att det allra lyckligaste för unga
människor är att aldrig råka ut för risken
att komma i det predikamentet.

Det var det ena skälet. Det andra är
nykterhetsvårdens uppfattning att det
för alkoholsjuka människor som vårdats
för alkoholmissbruk bör skapas alkoholfria
miljöer, där de inte utsättes
för den övermänskliga press, som de
annars råkar ut för. Jag anser det därför
vara väl värt att sträva efter att skapa
så många sådana hem och arbetslag
som möjligt, där man hjälper de alkoholsjuka.

Vad fackföreningsrörelsen beträffar
vill jag slutligen säga, att vi där för närvarande
har det mest strålande samarbete
genom samarbetskommittén mellan
fackföreningsrörelsen och nykterhetsrörelsen,
och jag har inte märkt annat

än att man på det förstnämnda hållet
iakttar den helnyktra rörelsen med respekt.
I många fall har man också anmodat
nykterlietsfolket att komma till
undsättning på arbetsplatserna.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag
uttryckte mig så otydligt, att herr Rimmerfors
totalt missuppfattade mig. Jag
har emellertid ett starkt minne av att
jag inte talade om fackföreningsrörelsen
utan om den fackliga rörelsen —
men det betyder kanske mindre i detta
sammanhang. Det väsentliga är, att jag
inte har uttalat mig mot den helnyktra
linjen utan mot den traditionella uppfattningen
inom nykterhetsrörelsen att
prishöjning på spritdrycker skulle vara
ett verksamt medel mot spritmissbruk.
Det var vad jag sade, och det är
mot den linjen som jag tror att man
bland den fackliga rörelsens medlemmar
kommer att ha en mening något
avvikande mot herr Rimmerfors’.

Herr FAST (s):

Herr talman! Man kan i dag inte underlåta
att beröra det nykterhetspolitiska
läget och verkningarna av rusdrycksförsäljningsreformen,
som riksdagen
beslutat. De verkningarna börjar
nu bli ganska överskådliga. Efter mitt
ställningstagande här i riksdagen när
reformen beslöts är det rimligt att jag
nu än en gång, medan jag ännu är riksdagsman,
tar tillfället i akt att säga
några ord i denna fråga.

Efter verkningarna av motbokens slopande
— vilka vi alla kunnat iaktta —
och efter alla uttalanden som gjorts här
både tidigare och i dag, har vi nu fått
propositionen om höjda spritpriser som
en definitiv bekräftelse på att det nya
systemet har misslyckats.

Riksdagen beslutade, att spriten skulle
bli helt fri, men detta beslut åtfölj -

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28 35

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer
rörande vissa nykterhetsfrågor

des inte av något uttalande om att spritpriserna
skulle komma att höjas. Tvärtom
var bl. a. vissa representanter för
det utskott som förberedde ärendet av
den åsikten, att meningen icke var att
spritpriserna framdeles skulle höjas. Om
prishöjning varit avsedd och detta skulle
ha blivit känt ute bland den stora allmänheten,
hade dennas reaktion blivit
mycket kraftig.

Jag är fullt medveten om att man gör
den invändningen: »Ja, det var uttalanden
i samband med motbokens slopande.
» Men ännu har inte så lång tid gått
sedan reformen genomfördes att man
kan undgå att binda samman dessa uttalanden
även med dagens förhållanden.
Jag uttalade redan vid motbokssystemets
slopande farhågor för att när spritförbrukningen
hade stigit till en viss
höjd, så skulle vi trots allt här i riksdagen
få lov att överväga, om inte försök
måste göras att dämpa konsumtionen
genom en prishöjning.

Nu är vi där, herr talman! Men det
finns dock även här i riksdagen åtminstone
någon som menar, att det nuvarande
nykterhetstillståndet är precis
det man räknade med i nykterhetsutredningen,
där det hävdades, att efter
en stark ökning av spritförbrukningen
skulle successiva förbättringar inträda
efter något eller några år. Detta resonemang
synes mig inte blott felaktigt utan
även i högsta grad oriktigt för att inte
säga direkt cyniskt. Alkoholbruket är ju
vanebildande, ocli alkoholskadorna och
alkoholismen stiger i relation till konsumtionen.
Detta synes mig så logiskt
och så underbyggt av all erfarenhet, att
det inte gärna kan bestridas.

Man söker nu trösta sig med att det
är framför allt de gamla alkoholmissbrukarna
som svarar för den stigande
spritkonsumtionen och det ökade antalet
fyllcriförseelser. Detta är ingenting
annat än ett klent försök att bedra sig
själv och saknar stöd i verkligheten.
Tyvärr har ju bruket och missbruket av

sprit trängt allt djupare ner bland de
unga årsklasserna. Vi kan mäta den totala
spritförbrukningen i förhållande
till gångna tider, men med fylleristatistiken
förhåller det sig inte på samma
sätt — där blir jämförelserna ganska
haltande. Man tvingas nämligen i dagens
läge till en betydligt mildare bedömning,
huruvida en person skall tas
i arrest eller inte, beroende på att man
saknar dels tillräcklig polispersonal,
dels också arrestlokaler. Polismän, inte
minst här i Stockholm, har försäkrat
mig, att det verkligen är så. Detta betyder,
att fylleriet tyvärr är betydligt
sorgligare än vad som framgår av den
officiella statistiken.

Sedan utredningsarbetet fortgått
osedvanligt länge, fick riksdagen plötsligt
mycket brått att fatta beslut om ett
nytt system för rusdryckshanteringen.
Men man hade inte bråttom enbart med
att fatta beslut utan också med att sätta
lagen i kraft, och därför blev de samhälleliga
resurserna otillräckliga. Detta
gäller alkoholistvården men kanske
i ännu högre grad de förebyggande åtgärderna.
Jag förutsåg att en tillräcklig
upprustning inte skulle medhinnas,
och jag varnade riksdagen för en så
kort övergångstid.

Tyvärr har vi inte något helt effektivt
medel att bota en alkcholsjuk. Det
är möjligt att något sådant framdeles
kan komma, och därför vill jag särskilt
vädja om att forskningen på området
skall få allt vad den behöver. Vi
kan aldrig använda pengarna bättre än
om vi ger dem åt forskningen. Men
bland de allvarligt alkoholsjuka har en
del själva förorsakat sitt sjukdomstillstånd.
Jag säger detta därför att jag
tycker det finns en tendens att liksom
släta över det personliga ansvaret och
säga, att alla dessa människor är sjuka,
och att man, när man blir sjuk ju har
behov av särskild vård. Missförstå mig
inte! Jag vänder mig inte mot en god
alkoholistvård, men jag viinder mig mot

36 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

att ett personligt ansvar saknas för de
förhållanden, under vilka den alkoholskadade
lever. Som det nu är kan en
nykterhetsnämnd knappast ingripa mot
alkoholskadade, om inte en anmälan
ingives till nämnden. I småsamhällen
och ute på landsbygden är det kanske
möjligt att följa en person, som man
tror dricker för mycket sprit, men det
är alldeles omöjligt i storstäderna och
även i de medelstora. Där får man i regel
vänta tills en anmälan inkommer.
Men, herr talman, innan en anmälan
göres av en far om sin son eller av en
hustru om sin man, har alkoholiststadiet
redan inträtt.

Borttagandet av alla registreringar av
alkoholinköp var ett misstag, och det
skall man, tycker jag, ha mod att erkänna.
Här gick riksdagen för övrigt i
sitt beslut längre än vad nykterhetskommittén
föreslagit. Ingen är väl så
förtjust i motbokssystemet att han inte
kunde reflektera även på andra kontroll-
och registreringsåtgärder. Huvudsaken
skulle väl ändå vara att varje
spritförbrukning kunde i tid observeras,
så att förebyggande åtgärder kunde
vidtas innan det var för sent. Vilket
system man än väljer kommer man
emellertid ingen vart, om man inte har
detta grundmaterial till förfogande.

Den av finansministern utlovade revisionen
av rusdryckslagstiftningen är givetvis
att hälsa med tillfredsställelse.
Men, herr talman, om denna utredning
skall ge något verkligt nykterhetsvärde
och man skall inte bara plottra med petitesser
och kanske lappa på en sak här
och en annan där utan att ge egentligt
nykterhetsvärde, då tror jag att direktiven
för denna utredning måste väsentligt
breddas.

Man måste enligt min mening vara
beredd på att göra avsteg från en del
av vad som nu gäller, om man skall
kunna komma fram till några resultat.
Jag tänker därvidlag inte på motbokens
återinförande. Jag är tillräckligt klok

karl att förstå att det kommer att dröja
åtskilliga år, innan den frågan kan bli
aktuell, men det kan väl finnas andra
utvägar till kontroll och registrering av
spritförbrukningen. Om man i tid hade
nöjt sig med att ur det gamla systemet
rensa ut allt sådant, som bara var irriterande,
som saknade verkligt nykterhetsvärde
-— men som nykterhetsfolket
på den tiden höll så hårdnackat på —
så skulle det säkerligen icke ha blivit
aktuellt med motbokens avskaffande.
Här bär nykterhetsfolket självt ett utomordentligt
stort ansvar.

Nu är det många som mycket högt
värdesätter — inte här i kammaren men
annorstädes —- nedgången i utskänkningen
på våra restauranger. Jag delar
inte denna mening. Vi hade en ganska
god restaurangkultur här i landet. Nu
har man flyttat bort från restaurangerna
in i hemmen med sin spritförtäring,
med all den okultur som storsupandet i
exempelvis kamratlag i stor utsträckning
innebär. Då blir det många gånger
hustru och barn som de otrevliga följderna
går ut över. Så blev det i regel
inte efter restaurangbesök.

Man talar om att en inskränkning av
systembutikernas öppethållande skulle
kunna förbättra nykterhetstillståndet.
Jag har ingenting emot att man vidtar
sådana åtgärder, men jag varnar allvarligt
för en övertro på att man kan nå
fram till några nämnvärda resultat på
den vägen. Vare sig man stänger på lördagar
eller dagen före helgdag eller
man övergår till ett system, enligt vilket
man inte får köpa mindre än en halv
eller en hel eller två liter, så är detta
inte det avgörande. Folk slår sig säkerligen
ihop om pengar till hellitern eller
vilken flaska det nu är fråga om, och
på det sättet kringgås vad man avser
att vinna. Jag har som sagt ingenting
emot ett kortare öppethållande för systembutiker;''
inte minst tror jag att detta
kunde vara erforderligt med hänsyn till
att personalen kan behöva litet mera

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Nr 28 37

Förhöjd omsättningsskatt & spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

människovärdiga arbetsförhållanden än
den haft under den här tiden.

För min del trodde jag att det nya
systemet åtminstone i ett avseende
skulle medföra goda verkningar: att
smyghandeln med rusdrycker skulle
om inte upphöra så väsentligt komma
att minska. Men, herr talman, detta var
från min sida ett stort misstag. Om vi i
dag skulle kunna mäta denna olaga
handel med sprit i förhållande till de
överlåtelser av motbokssprit som ägde
rum — och som jag aldrig bestritt har
ägt rum — så omfattar smyghandeln
mångdubbelt större kvantiteter. Det låter
otroligt men det är dock förklarligt.

I dag tillkommer nämligen hela den
efterfrågan från dem som ännu inte
nått upp till den ålder, när de själva
får köpa sprit, och det finns många
ansvarslösa människor i det här landet
som därvidlag står till tjänst — till på
köpet för att tjäna pengar. Det är också
så, att många efter en jättehippa på lördagen
behöver en återställare på söndagen,
och då vet man var denna sprit
finns att köpa. Kanske i närmaste portgång.
Jag vet inte om jag varit mer utsatt
än kammarkamraterna för telefonpåringningar
och brev från bekymrade
kommunalmän, som talat om hur svårt
det är just med denna langning av sprit
till de underåriga.

Jag är glad över att åtminstone öl och
vin inte kommit med i prishöjningen.
Om människornas vanor kunde vändas
bort mera från bruket av starksprit,
tror jag att rätt mycket skulle vara
vunnet.

Jag vill erinra om att vi när motboken
slopades hade en utveckling, där
starkspriten inte var så kraftigt efterfrågad
medan vinförsäljningen däremot
stegrades. Denna utveckling har radikalt
avbrutits. Jag har emellertid aldrig
förstått, herr talman, att man sedan man
fick spriten fri inte ute i bygderna tar
konsekvenserna av detta beslut. För

samt svar på frågor och interpellationer

mig verkar det nästan löjligt, när det
sitter 20—30, kanske 40 allvarliga herrar
i en kommunalfullmäktigeförsamling
och resonerar om huruvida man
skall få utskänka pilsner på ett kafé
eller sälja pilsner till avhämtning i en
konsumbutik. Jag har den bestämda
uppfattningen, att detta är en del av det
krångel, som jag menade att man skulle
ha tagit bort redan under det gamla
systemet. Jag förmodar att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på det
krångel, som ännu finns kvar och som
icke har något som helst nykterhetsvärde.

Herr talman! Nu kan det väl hävdas,
att vad jag har yttrat utgör inte bara en
kritik av vad riksdagen redan beslutat
— vilket i och för sig inte är något att
göra åt — utan också ett visst försvar
för den framlagda propositionen om
höjda spritpriser. Jag vill inte förneka,
att anledningen till att jag tagit till orda
i denna fråga delvis är mitt tidigare
ställningstagande. Jag har emellertid
försökt skaffa mig en genomtänkt och
konsekvent linje. Framför allt anser jag,
att utredningen om den beslutade översynen
av rusdryckslagstiftningen inte
bör få för snäva direktiv utan skall
söka vidtaga åtgärder och komma med
förslag, som verkligen kan vara nykterhetsfrämjande.

Jag kan inte, herr talman, utan att
göra våld på mitt samvete och min
övertygelse godta förslaget om de höjda
spritpriserna. Jag nekar inte till att det
är möjligt, att det under en kort period
kommer att bli en sänkning av spritinköpen,
men efter en ganska obetydlig
tid är man tillbaka i utgångsläget,
och därefter börjar klättringen
uppåt. Så har det varit varje gång riksdagen
beslutat om höjda spritpriser.
Jag har kunnat följa detta under de
många år jag suttit i Vin- & spritcentralens
styrelse. Även om den nya höjningen
kanske är den kraftigaste, som
ägt rum under de senaste åren, är den

38 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 fm.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

inte så kraftig, att den på något sätt
skulle kunna ge annat resultat än vad
man i detta sammanhang har erfarenhet
av. Tillgången på pengar är ju nu
väsentligt större än tidigare.

Jag vill inte förneka, att kanhända
en del av de mycket måttliga förbrukarna
av spritdrycker under en kortare
tid kommer att minska sin förbrukning,
men, herr talman, det är väl inte mot
dem vi försöker lagstifta. Varken samhället,
familjen eller vederbörande själva
har haft några olägenheter av deras
bruk av alkohol. Dess bättre förhåller
det sig ändå så — även om tillståndet i
övrigt är bedrövligt — att dessa utgör
den stora delen av Sveriges befolkning.
Många av dessa kommer att betrakta
denna prishöjning som ett trakasseri
mot dem. Vad jag däremot inte tror på
är att det stora antalet spritmissbrukare
på något sätt kommer att minska sin
konsumtion. Nej, förhållandet är tyvärr
det — som det sagts förut här i debatten
— att pengarna till spritdrycker,
som man anser sig ha behov av, alltid
ligger överst i börsen. Det blir bara
gamla mor eller hustrun som får så
mycket mindre att hushålla med.

Kan det då inte tänkas, att de höjda
spritpriserna får en viss inverkan på
ungdomen? Därmed vore mycket vunnet,
ty det är ju ungdomen som skall
bygga upp framtiden. Men i dagens läge,
herr talman, kommer inte höjningen av
spritpriset att ha någon inverkan för
ungdomens del, tv de unga har ganska
goda inkomster, i vissa fall till och med
större inkomster än de äldre. Jag tror
därför att allting kommer att bli ungefär
som det är, och vi kommer tyvärr
också i fortsättningen att få räkna med
det som är det bedrövligaste av allt,
nämligen den olagliga langningen av
sprit till underåriga.

Höjningen av spritpriset är givetvis
tänkt att vara en konsumtionshämmande
faktor, men jag tror som sagt inte på
dess betydelse i detta avseende. Höj -

ningen har således inte tillkommit av
statsfinansiella skäl, och det är jag
tacksam för. Spritskatternas andel i
statsbudgeten är redan nu mycket hög,
och det är ganska skrämmande att vi
skall behöva finansiera så stor del av
våra samhälleliga utgifter genom att
ockra på lasten. Nu kan man visserligen
säga att det är lika bra att dessa pengar
hamnar i statskassan som någon annanstans,
men det ligger fara i att slå
in på den väg som man här gjort. Därmed
erkänner man att man tänker tilllämpa
principen med prishöjningar i
stället för att vidta andra åtgärder. Det
är alltså, herr talman, inte fråga om
någon engångsprishöjning, utan endast
om inledningen till ytterligare prishöjningar,
ty om riksdagsmajoriteten anser
att det inte får ruckas på någonting som
är beslutat utan att reformbeslutet skall
fullföljas, vad har man då att ta till annat
än nya och kraftigare prishöjningar,
därest man efter några år måste konstatera
att missförhållandena kvarstår?

Jag skall ju snart lämna riksdagen
och behöver inte vara med om detta,
men jag skulle aldrig, herr talman, ha
velat medverka därtill. En tvångsransonering
av sprit via skatterna är odemokratisk
och ur alla synpunkter felaktig.
Alla människor är ju gudskelov inte
spritmissbrukare, utan den stora delen
av förbrukarna använder sprit på ett åtminstone
ur kulturell synpunkt försvarbart
sätt. Jag är rädd för att det här
föreliggande förslaget är inledningen
till en ny nykterhetspolitik, som det gäller
att se upp med. I stället borde man
i tid ha, inte tagit ett steg tillbaka till
motboken — något sådant tror jag inte
på — men infört sådana kontrollmöjligheter
som kunde ha haft effekt i det
förebyggande nykterhetsarbetet. I dagens
läge går det inte att följa spritförbrukningen
så individuellt att nödvändiga
ingripanden kan företas i rätt tid.

Herr talman! Dessa och många andra
skäl, som jag inte skall uppta tiden med

Måndagen den 5 november 1950 em.

Nr 28 39

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

att här utveckla, gör att jag inte kan biträda
den kungl. propositionen. Jag är
fullt medveten om att jag i dag tillhör
en minoritet, som är ungefär lika liten
som den var den dag den s. k. nykterhetsreformen
beslutades, men det gör
mindre. Jag har så många gånger tillhört
majoriteten i denna kammare att
jag kan ta det med jämnmod, om jag
några gånger skulle befinna mig bland
minoriteten. Jag har inte kunnat underlåta
att deklarera vad som för mig är
en ärlig övertygelse i denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på såväl den kungl. propositionen
som bevillningsutskottets förslag och bifall
till reservationen nr II av herrar
Gustaf Elofsson och Eriksson med den
ändringen att i andra att-satsen ordet
»ransonering» utbytes mot »kontroll».

Häri instämde herrar Gezelius (h),
Fröding (h), Petterson i Degerfors (s),

Spångberg (s), Rubbestad (bf), Carlsson
i Bakeröd (bf), Johansson i Torp
(s), Bergström (s), Johansson i Södertälje
(s), Eriksson i Sandby (s), Hedquist
(s) och Jönsson i Rossbol (bf),
fru Renström-Ingenäs (s), herrar Christenson
i Malmö (fp), Adamsson (s),
Nilsson i Landskrona (s) och Hansson
i Skegrie (bf), fru Boman (h) samt herr
Sveningsson (h).

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 5 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på middagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker
(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72)

angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid, enligt förut gjord anteckning,
ordet till

Herr ENGKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! I den nyktcrhetsdebatt,
som förs här i kammaren i dag — något
mer än ett år efter motbokens avskaffande
—• är det väl naturligt om
många efter det gångna årets erfarenheter
uttrycker sin ängslan för det ökade
spritmissbruket och den starka stegring
av konsumtionen som redovisats.
Jag har full förståelse för den ängslan

40 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

som bland andra herr Fast gav uttryck
åt. Det finns väl heller ingen anledning
att söka bestrida de svårigheter som
den fria spriten medfört. Frågan är naturligtvis,
om dessa svårigheter, som
åtminstone till en del var förutsedda,
kan hänföras till ett övergångsskede.
Här har många talare tidigare sagt, att
det är för tidigt att avge något slutgiltigt
omdöme. .lag delar nog den meningen.
Man måste emellertid, som jag
ser det, vara beredd till korrigeringar
i den takt som utvecklingen ger anledning
till. Det är därför som regeringens
initiativ till en översyn av vissa delfrågor
i försäljningsförordningen måste
hälsas med tillfredsställelse. I samband
med denna åtgärd har vi nu fått förslaget
om spritprisernas återställande
till 1949 års realnivå.

Herr Fast har yrkat avslag på det
framlagda förslaget under förmenande
att denna höjning ej kommer att få avsedd
verkan på de kategorier, som en
minskning av konsumtionen borde inriktas
på. Här kan man naturligtvis anlägga
olika synpunkter. Man får emellertid
komma ihåg att en spritprisjustering
sannolikt blivit nödvändig, även om
motboken bibehållits. Vi vet nämligen
att utvecklingen under restriktionssystemets
sista år tydligt pekade på en
ökning av konsumtionen. Att denna utveckling
skulle brytas i och med att vi
fick den nya nvkterhetslagstiftningen
var väl knappast att räkna med. Man
kan därför enligt min uppfattning inte
så intimt binda ihop dessa frågor och
säga, att de nu föreslagna prishöjningarna
endast är en följd av att vi avskaffade
motboken.

Det finns sidor hos det svenska folkets
sätt att umgås med spriten, som
sannerligen ger anledning till betänkligheter.
För någon tid sedan uppgavs
det, att inte mindre än en tredjedel av
den reallöneökning, som svenska folket
kunnat glädja sig åt under det sista
året, har gått just till alkoholinköp. Det

är en utveckling som inger allvarliga
betänkligheter.

Samtidigt som man här i dag polemiserat
mot förslaget till prishöjningen
har man också påtalat de stora brister
som föreligger beträffande nykterhetsvården
och möjligheterna att ta hand
om de alkoholskadade. Jag vill då bara
erinra om att det -— som finansministern
här angivit — undan för undan
kommer att läggas fram förslag om en
utökning av nykterhetsvårdens resurser.
Jag vill för min del bara deklarera
att jag finner det synnerligen angeläget
att allt göres som kan lätta det tryck
som föreligger på detta område.

Jag noterar också med tillfredsställelse
finansministerns uttalande i dagens
debatt, att den slutna vården måste
kompletteras med andra metoder och
att Länkrörelsens arbete — jag förmodar
att det var den rörelsen som avsågs
— betyder nya och mera resultatgivande
vägar. Jag vill gärna instämma
i finansministerns uppfattning. Länkrörelsen
utför ett betydelsefullt arbete,
och den bör få ett kraftigt stöd från det
allmännas sida. Men jag vill också
framhålla betydelse av ett ökat stöd
till allmänt förebyggande åtgärder, inriktade
framför allt på ungdomen. Det
vi kan göra med verkan på långt sikt
måste vara en god investering ur det
allmännas synpunkt. Nykterhetsrörelsen
och även andra ungdomsfostrande organisationer
bör få ökade möjligheter
att bedriva ett effektivt arbete, gärna
under iakttagande av möjligheterna att
söka nya vägar för arbetet.

Jag nämnde tidigare, att prishöjningen
måste ses som en del av samtliga de
åtgärder, som kan minska alkoholkonsumtionen
och därmed också riskerna
för en ökning av missbruket.

Propositionen har också tagit sikte
på att främja övergången till alkoholsvagare
drycker, och jag vill säga ett
par ord om denna delfråga. Även den
som själv är absolutist måste med till -

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 41

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

fredsställelse hälsa alla åtgärder, som
kan främja övergången till drycker med
lägre alkoholhalt. Jag vill gärna säga
detta, för att inget missförstånd skall
föreligga på den punkten. Arbetet för
helnykterhet får inte skymma bort den
vinst som ligger också däri, att människornas
konsumtionsvanor inriktas på
svagare alkoholdrycker.

Den expertkommitté, som finansministern
nu tillkallat, har enligt det referat
som finns i utlåtandet till uppgift
att företa en översyn av vissa detaljfrågor
i försäljningsförordningen. De
flesta av dessa detaljfrågor har sedan
rätt länge sysselsatt den allmänna diskussionen.
Det finns naturligtvis skäl
både för och emot ståndpunkterna i var
och en av dessa delfrågor. Jag ämnar
inte här ta upp dem till bedömning nu.
Den kommande utredningen får helt naturligt
bedöma i vad mån det är påkallat
att genomföra korrigeringar av nu
gällande försäljningslagstiftning. Det är
emellertid en punkt, som jag skulle vilja
mera utförligt sysselsätta mig med.
Det gäller ombudsinköpen för 18-åringar.
Enligt den gamla förordningen med
motboken hade den som fyllt 18 år
rätt att uppträda som ombuds för motboksinnehavare.
Åldern för rätt att
fungera som ombud bibehålls nu, och
det skulle inte ett ögonblick falla mig
in att yrka på en höjning till över 21
år. Det tror jag inte är realistiskt. Men
vad jag däremot gärna vill framhålla är
att just detta, att 18-åringar har rätt
att uppträda som ombud och att förordningen
lägger i försäljningspersonalens
händer att avgöra om ombuden kan antas
ha fyllt 18 år, medför en så stark
press på ungdomen att de knappast kan
bära sitt ansvar på denna punkt. Jag
tror i själva verket ombudsåldern är
betydligt lägre i genomsnitt, utan att
jag därför vill rikta någon anmärkning
mot försäljningspersonalen. Det är
många 16-åringar som sannerligen ser
ut som 18-åringar. På denna punkt

finns det särskild anledning för nu
nämnda kommitté att se över alla möjligheter
som finns att få fram en förnuftig
ordning, som minskar ungdomarnas
möjligheter att komma över
alkohol.

Jag noterar också med tillfredsställelse
den sammansättning kommittén
fått. Det finns all anledning att vänta
ett både snabbt och rejält arbete. Men
jag tar upp en sak, som redan kommit
fram i dagens debatt och som på sitt
sätt kanske också hör samman med
denna expertkommitté. Jag syftar då
på det organ, som nykterhetsrörelsen
föreslagit och som finansministern yttrade
sig om i ett svar till herr Rimmerfors.
Nykterhetsrörelsens framställning
avsåg väl inte att ge denna rörelse någon
auktorisation som statligt organ.
Motivet för framställningen var ju att
skapa möjligheter för en säkrare bedömning
av utvecklingen. Ju säkrare
underlag vi har för denna bedömning,
desto säkrare borde vi kunna anpassa
lämpliga och nödvändiga åtgärder. Jag
har emellertid full förståelse för finansministerns
tveksamhet att redan nu ta
ställning till ett sådant förslag. I själva
verket vill jag gärna notera, att ett väsentligt
avsnitt av nykterhetsrörelsens
framställning redan tillgodosetts genom
beslutet om tillsättandet av expertkommittén.
Jag vill då endast uttala den
förhoppningen att denna kommitté inom
ramen för sina direktiv skall kunna
pröva frågan om lämpliga metoder att
fortlöpande följa alkoholkonsumtionens
utveckling. Det bör nog också finnas
möjligheter att inom angivna riktlinjer
komma fram till en bedömning av de
frågor, som sammanhänger med just en
sådan fortlöpande granskning.

Herr talman! Det har här i olika omgångar
yrkats på att utskänkningsskatten
skulle borttagas, för att minska
spännvidden mellan priset på restaurangerna
och priset vid utminuteringen.
Det finns naturligtvis skäl för att ta

42 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

bort utskänkningsskatten, men det finns
också nykterhetspolitiska skäl för dess
bibehållande. Jag tror inte att riksdagen
skall göra något bestämt uttalande
på denna punkt innan den kommitté,
som har att titta på denna fråga, kommer
med sitt förslag, vilket kanske sker
redan om någon månad.

Då det gäller utskänkningsskatten tilllåter
jag mig emellertid att lägga fram
ett yrkande om ändring av de av Kungl.
Maj :t föreslagna tillämpningsbestämmelserna.
I det framlagda förslaget till
lagtext föreskrives, att det åligger utskänkningsinnehavaren
att inom två
månader från förordningens ikraftträdande
erlägga å lagret belöpande skatt.
Vid den prisjustering som skedde den
1 april 1944 infördes en likartad bestämmelse
av innebörd att denna kredit
för det inventerade lagret — ty det
är här fråga om en kredit — skulle
gälla upp till sex månader. Vi bör kanske
komma ihåg att det nu råder ett
något svårare kreditläge för näringslivet
och helt naturligt också för restauranginnehavarna.

Man har gjort mig uppmärksam på
detta förhållande, och jag tillåter mig
därför föreslå den ändringen, att andra
dels-satsen i sista stycket på sid. 2 i
Kungl. Maj:ts proposition nr 193 ges
följande lydelse: »dels ock inom sex
månader från förordningens ikraftträdande
till detaljhandelsbolaget erlägga
å lagret belöpande skatt.»

Herr talman! Med detta ändringsförslag,
vilket endast berör en detalj som
inte inverkar på den stora frågan och
inte heller på statens inkomster utan
endast avser en kredit till restaurangnäringens
utövare, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag i övrigt.

Härpå anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När vi ånyo skall behandla
frågan om en höjd spritskatt och

samtidigt diskuterar 1954 års beslut,
måste man erkänna att det beslutet allt
mer och mer synes vara byggt på en
teori som inte motsvaras av den praktiska
verkligheten. Även om jag för någon
dag sedan sade att man borde avvakta
ännu en tid innan man uttalar
sig om resultatet, har jag fattat denna
proposition så, att regeringen nu anser
att det skett så mycket att en omprövning
skulle vara aktuell. Tyvärr förefaller
det i dag som om herr Fast och
inte doktor Englund har fått rätt i denna
fråga, och känner jag herr Fast rätt
måste han lika väl som vi andra beklaga
att så blivit fallet. När man tar del av
erfarenheterna av den fria spriten synes
det nämligen som om den har blivit en
social tragedi för hem och familj, och
dagens debattämne är väl en tyvärr alltför
senkommen påminnelse om att det
beslut vi fattade 1954 kan betecknas som
förhastat och kanske kan vara en olycka
för det svenska folket.

I denna debatt är jag i den situationen,
att jag har en ordenschef som nyss
talat i denna kammare, och jag har också
en ordenschef inom NTO, dr Englund,
som yttrat sig i denna fråga i första
kammaren. När jag hörde herr Engkvist
uttala sin fulla förståelse för den
ängslan man på olika håll hyser för de
svårigheter, som är förenade med den
fria spriten, stod detta uttalande i en
mycket bättre samklang med verkligheten
än de tvärsäkra påståenden jag hörde
min ordenschef göra i debatten i
första kammaren, nämligen att han nästan
kunnat förutsäga det som nu inträffat
och att det alltså inte varit någon
överraskning. Jag måste beklaga det tillstånd
som råder, men jag tror att vi
från nykterhetshåll såväl som från andra
håll ändå bör betänka att vi står i en
situation, där vi måste göra något för
att hjälpa de olyckliga hem, barn och
hustrur, som redan nu dignar under
spritmissbrukets förbannelse. Förut var
det så i de svenska hemmen, att det i

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 43

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker
rörande vissa nykterhetsfrågor

regel inte var någon annan än familjefadern
som använde sprit, och då kunde
husmodern försöka skydda barnen, men
när nu också kvinnorna har börjat
dricka sprit står man i en situation som
åtminstone för inig ter sig verkligt avskräckande,
i det att barnen numera
icke har det skydd i hemmen som de
förr hade. Man har därför all anledning
att se på denna fråga litet allvarligare
än vi kunde göra år 1954, då vi saknade
den erfarenhet vi nu har.

Propositionen har byggt på den tanken,
att man genom en ökad skatt skulle
kunna inskränka spritmissbruket, och
herr Rimmerfors uttryckte den förhoppningen,
att detta användande av skatteinstrumentet
skulle bli inkörsporten till
en ny giv. Han önskade högre skatt i
olika avseenden. Herr talman! Jag tror
nog, att spritprisförhöjningen kan ställa
pensionärer och liknande folkgrupper
utanför möjligheten att förvärva sprit,
men jag hade inte trott att vår nykterhetslagstiftning
eller vår skattepolitik
skulle bli en ransonering efter taxeringskalendern.
Jag hade nämligen trott att
vi skulle försöka komma till rätta med
ungdomens spritbruk och med spritmissbruket.
Vad man kan åstadkomma
med den nu föreslagna åtgärden är ju
endast att skapa besvärligheter för en
grupp som vi varken från nykterhetssynpunkt
eller av andra skäl har anledning
att ställa utanför möjligheten
att köpa sprit.

Jag vill vidare instämma i vad herr
Fast nyss sade, nämligen att det är
olyckligt om vi binder oss vid inkomsterna
från spritbruket mer än vi redan
har gjort. Jag har också den uppfattningen,
att den här propositionen är en
skatte- och icke en nykterhetsproposition.
Jag behåller den gamla uppfattningen,
att jag som nykterist och absolutist
har så många fördelar, icke minst
ekonomiskt, att det nästan är en förolämpning
att säga till mig att jag skulle
sakna den skattekraft som de olyckliga

samt svar på frågor och interpellationer

människor har, vilka har råkat ut för
spritmissbruket.

Det är också orimligt att stämpla alla
brukare av sprit som missbrukare. Huvuddelen
av det svenska folket är väl
ändå icke spritmissbrukare, men vi har
tillräckligt många spritmissbrukare som
behöver hjälp. Det föreliggande förslaget
innebär icke någon hjälp, utan det
är ett sätt att stjälpa över bördor på de
olyckliga hem där det finns spritmissbrukare.
Därför anser jag att vi borde
försöka se litet nyktert på denna fråga,
även om det är en spritfråga.

Det har också talats om att spritpriserna
med hänsyn till penningvärdet
och realinkomsterna icke skulle ha stigit
i den utsträckning som man skulle
ha rätt att kräva. Jag har här framför
mig en uppställning av spritpriserna
från år 1877 och fram till det pris som
enligt förslaget skall gälla nu år 1956,
och jag har det intrycket — därest denna
i en tidning återgivna tabell är riktig
— att man näppeligen kan resonera
om att man bör höja spritpriserna bara
av det skälet att de i förhållande till
realinkomsten skulle vara anmärkningsvärt
eftersläpande. Ty om detta resonemang
tillämpas beträffande andra varor,
t. ex. socker — jag kan studera sådana
saker i gamla dagsverkesböcker som jag
har hemma — så skulle vi komma in på
orimliga tankegångar.

Jag vill instämma i att det behövs
upplysning och att det behövs förebyggande
vård, och jag är den förste
att säga att när vi 1954 beslutade spritreforinen
gjorde vi detta utan att vara
rustade att fullfölja den. Detta har väl
medverkat till den skrämmande situation
som vi för närvarande är i. Det
gamla systemet hade sina brister och
var kanske värt en hederlig begravning,
men om icke byråkratien hade varit
sådan den är — vissa tjänstemän tillämpade
ju regler som icke hade sin grund
i riksdagens beslut — hade vi säkert
kunnat ha ett system som hade fungerat

44 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

utan att skapa den irritation som vi då
måste konstatera. Nog är det väl rimligt
att tänka sig, att vi skulle kunna åstadkomma
en sådan reglering av sprittilldelningen,
att vi kan eliminera de vådor
som den fria spriten medför. Jag kan
tänka mig att man efter enklare regler
skulle kunna lämna en tilldelning av ett
visst antal liter per månad men gå mycket
hårt till rätta med den som missbrukade
sin ranson i något avseende. Jag
tror att vår lagstiftning har varit för
släpphänt mot de människor, som överlämnat
sprit åt andra, speciellt åt ungdomar.
Visst skulle man även kunna
finna på ett enkelt system att låta överlåtelse
av sprit få allvarliga följder för
den felande och att komma till rätta
med problemet om sprit i trafiken genom
att dra in körkorten för kortare
eller längre tid. Givetvis borde dessa
åtgärder påbyggas på olika sätt, och jag
tror att man därigenom skulle kunna
åstadkomma ett rättvist system som
fungerar bra.

Som herr Dickson vid ett tidigare
tillfälle har sagt spelar det personliga
uppträdandet och inställningen till spriten
en stor roll. Jag tycker att det genom
lagstiftning eller andra åtgärder
bör sägas ifrån, att den representation
som det allmänna står för absolut skall
vara spritfri. När vi diskuterar saken
är vi nog överens om detta, men, ärade
kammarledamöter, hur går det att få
den ordningen praktiskt genomförd i
de olika organen? Stat, kommuner och
landsting borde tillsammans med de
störa organisationerna gå i septsen genom
att visa, att spritfri representation
är möjlig.

Alkoholistvården behöver upprustas,
och jag hälsar med tillfredsställelse uttalandena
om att antalet vårdplatser
skall ökas. Trängseln på de psykiatriska
klinikerna är för närvarande oerhörd,
delvis därför att man inte har någon
annanstans att skicka dem som är förstörda
av sprit. Jag är beredd att gå

ganska långt när det gäller förebyggande
vård och upplysning av olika slag.
Om vi i stället för att ge anslag för dessa
ändamål till centrala ämbetsverk kunde
ge nykterhetsorganen ute i länen och
arbetsmarknadens parter anslag i sådan
utsträckning att de kunde bedriva ett
verkligt nykterhetsarbete, så skulle vi
på den vägen kunna förenkla organisationen,
få bort byråkratien och ge våra
ungdomsorganisationer, fackföreningar
och nykterhetsorganisationer direkta
och så stort tilltagna anslag, att de kunde
bedriva ett effektivt arbete. Enligt
min mening bör vi överlåta åt länen
och kommunerna att sköta detaljerna;
det är bara pengar de behöver.

Här har talats om en expertutredning,
men sedan jag hört min ordenschef i
första kammaren tala om den utredningen
som låg till grund för 1954 års
beslut är jag rädd att det blir så mycket
av teorier och statistiska tabeller att
man glömmer de människor för vilka
nykterhetsvården ändå skall vara till.
Om experterna — som alla hade fina
titlar — skulle kunna få fram någonting
vettigt vore det ju bra, men om
utredningen skall kunna göras förståelig,
behövs det nog även ett inslag av
lekmän i den fina församlingen.

Det har varit tal om att de 150 miljoner
kronor som ökningen av spritskatten
ger skulle användas för en sänkning
av den direkta skatten. Jag beklagar
djupt att ett sådant förslag över huvud
taget kan framställas. Som absolutist
reagerar jag mot uppfattningen, att de
som använder sprit skulle ha större
skattekraft än jag, och de olyckliga människor
som det här är fråga om — det
gäller även ungdom — kan få en känsla
av att man genom spritskatten vill klå
dem in på bara kroppen för att ge tillbaka
pengar i form av lägre direkt skatt
åt några få människor. Här är man inne
på vägar som bör förkastas av riksdagen.
Att man super sig till ett svenskt försvar
må vara förklarligt, men att man

Måndagen den 5 november 195C em.

Nr 28 45

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

skulle supa sig till en skattesänkning
för vissa grupper måste väl vara orimligt
och i högsta grad anstötligt, vilket
säkerligen dessa reservanter också finner,
om de tänker sig närmare in i saken.
Jag kan inte förstå att ett sådant
förslag har kunnat läggas fram i den
situation där vi nu är.

Jag har, herr talman, med detta velat
säga, att riksdagen får ta på sig ansvaret
för misstagen utan att ta hänsyn till
falska prestigehänsyn. Vi har bara att
erkänna att spritmissbruket har tagit en
sådan omfattning, att vi måste vidta åtgärder
för att hejda det. Jag instämmer
därför i det förslag som herr Fast här
har framlagt. Till herr Rimmerfors vill
jag i det sammanhanget säga, att nykterhetsrörelsens
ideal inte får bli att man
skall hålla fast vid vissa teoretiska
principer. Här gäller det att praktiskt
hjälpa människor i nöd -— allt annat
måste vara av underordnad betydelse.

Jag vidhåller min gamla uppfattning,
att spritpriserna inte får vara någon regulator
för tilldelningen av sprit eller
för nykterhetsvården. En skattehöjning
kan aldrig hjälpa spritmissbrukarna till
rätta, utan det behövs andra åtgärder.
Jag vill därför än en gång understryka,
att riksdagen av nykterhets- och andra
skäl bör avslå propositionen och i övrigt
bifalla det tilläggsyrkande som herr
Fast har gjort till reservation nr II —
därmed tror jag att vi gagnar strävandena
att minska spritmissbruket.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag hade tänkt att jag
i samband med detta ärende skulle ta
upp ett problem som alltid återkommer
då riksdagen måste tillgripa en sådan
här snabb behandling av ett ärende.

Vid alla de tillfällen då dessa blixtaktioner
har ansetts nödvändiga har
kritikerna framhållit, att någon möjlighet
för riksdagens ledamöter att väcka
motioner med förslag till ändringar inte

föreligger. Den kritiken har framförts
vid alla de tillfällen då en sådan här
behandling tillgripits beträffande spritbeskattningen,
när vi första gången genomförde
bilaccis o. s. v., och den har
framförts även i dag.

Det ligger naturligtvis mycket i denna
kritik. Denna snabbehandling är inte
önskvärd, även om det är långt emellan
de tillfällen då den kan anses nödvändig.
Här möter inte bara den principiella
invändningen, att riksdagens möjligheter
att handla efter vanliga normer
är begränsad; även rent praktiskt
ställer det till svårigheter för människor
som har planerat för sin verksamhet,
kanske på andra ställen, och så
plötsligt måste återvända.

Jag tror emellertid, herr talman, att
det inte är möjligt att helt undvika situationer
då en snabb behandling av
en särskild fråga är absolut nödvändig.
Så har säkert varit fallet vid de föregåenda
tillfällena, och så är ju fallet även
med den fråga vi behandlar i dag. Jag
vill understryka vad som har sagts förut,
nämligen att det inte skulle ha varit
möjligt att handlägga frågan om en höjning
av spritskatterna i vanlig ordning.
Det har sagts att man kunde ha stängt
butikerna cn längre tid, exempelvis en
vecka, men jag tror att de som varit
inne på den tanken vid närmare eftertanke
måste avvisa den som orealistisk.
Det är ännu orimligare att tänka sig
ett sådant förfaringssätt nu sedan motbokssystemet
upphävts. Men trots detta
är det enligt min mening önskvärt att
undersöka, om man inte kan finna utvägar
att utom i exceptionella fall, t. ex.
under krigstid, lösa dessa frågor på ett
bättre sätt än man nu måste tillgripa.
Varför skulle vi inte, herr talman, åtminstone
då det gäller spritbeskattningen,
kunna ge Kungl. Maj:t en begränsad
fullmakt, som gör det möjligt
för regeringen att med omedelbar verkan
genomföra ett beslut, som gäller
bara under den tid, som erfordras för

46 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

att riksdagen skall kunna behandla
ärendet i vanlig ordning? Sådana fullmakter
har Kungl. Maj :t redan på vissa
andra områden. Jag kan i detta sammanhang
nöja mig med ett exempel. Vi
har ju den fullmakt, som såvitt jag vet
sedan 1932 varje år har beviljats och
som ger Kungl. Maj :t bemyndigande att
åsätta särskilda tullavgifter, alltså den
s. k. antidumpinglagen. Den fullmakten
att åsätta en särskild tullavgift gäller ju,
som riksdagen vet, bara under den tid,
då riksdagen inte är samlad, och det
åligger regeringen att, sedan riksdagen
åter är samlad, inom viss tid, jag vill
minnas tio dagar, framlägga förslaget
till godkännande. Jag menar, herr talman,
att man skulle kunna i viss utsträckning
kopiera denna fullmakt.
Detta borde vara möjligt åtminstone
beträffande spritbeskattningen. Om man
gjorde det, skulle Kungl. Maj :t med stöd
av en sådan fullmakt kunna ändra priset
att gälla, tills riksdagen hade behandlat
och godkänt regeringens åtgärd
eller förkastat den. Jag har, herr
talman, den åsikten, att en sådan anordning
är betydligt bättre än den
brist på anordningar, som vi nu har i
sådana här fall. Jag tror inte, att en
sådan fullmakt, oavsett vilken regering
som sitter, skulle komma att missbrukas.

Jag har velat ta upp detta spörsmål
till debatt, därför att jag vet att många
av oss skulle önska en ändring. Jag
tror sålunda, att om regeringen skulle
begära en sådan fullmakt, skulle den,
såvitt jag förstår, inte möta något större
motstånd.

Beträffande bevillningsutskottets betänkande
vill jag säga, att jag inte skall
närmare gå in på detta, därför att jag
i huvudsak kan instämma i det som
har sagts här av utskottets talesman.
Med anledning av att man som kritik
mot en höjning av spritbeskattningen
sagt, att på detta sätt löser vi sannerligen
inte problemet, skulle jag bara

vilja säga att det är naturligtvis ingen
som har trott det.

Man har vidare sagt, att man inte
kommer åt spritmissbrukarna. Man kan
möjligen få en viss nedgång av spritkonsumtionen
bland de människor, som
sköter sin alkoholförtäring, och därför
fyller detta förslag egentligen inte någon
funktion. Herr Fast var inne på
det temat. Jag tycker emellertid, att om
resultatet av en höjning av spritpriserna
med i genomsnitt fem kronor per liter
skulle få till följd en nedgång i den
totala konsumtionen bland de grupper,
som räknas till de skötsamma spritkonsumenterna,
så är det också, herr talman,
en framgång, som man inte skall
förakta. Ty ibland dessa måttlighetsförbrukare
finns i varje fall glädjande nog
den alldeles övervägande delen av vår
svenska ungdom, och om en prisjustering
skulle kunna åstadkomma en nedgång
i eller åtminstone hindra en fortsatt
ökning av spritkonsumtionen bland
ungdomen, skulle det vara en framgång,
som är så pass stor, att den är
värd att ta till vara. Jag tror därför
inte, att det är riktigt realistiskt att
vara så pessimistisk som de varit, som
här gjort gällande, att det inte nyttar
något till. Det är angeläget, mycket angeläget,
icke bara att försöka tränga
tillbaka spritmissbruket; det är också
mycket angeläget, framför allt på lång
sikt, att få ned den totala konsumtionen.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det är alldeles tydligt
av den förda debatten, att kammaren
går och fattar beslut med anledning av
den framlagda propositionen med mycket
blandade känslor. Personligen har

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 47

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

jag bara på ett par punkter tänkt ta
tillfället i akt till ett par erinringar.

I samband med 1954 års beslut om
den nya given i nykterhetspolitiken
sade man bl. a. ifrån, att man inte avsåg
att i vårt land efter mönster från
andra länder införa ett system med
mycket höga spritskatter. I dag tycker
jag nog, att man i alla fall snuddat vid
detta. Man har i propositionen angivit
exempel som England och Danmark.
Jag känner inte till de dagsaktuella siffrorna
från England, men om man
jämför med Danmark, torde det vara
på det sättet, att vi börjar närma oss
den danska beskattningen rätt avsevärt,
kanske med undantag av den inkomstökning
för staten, som finansministern
har i bakfickan, när han i dag framlägger
förslag om förhöjning av spritbeskattningen.

.lag tycker nog, att vi är på gränsen
till ett löftesbrott mot det beslut, som
vi fattade 1954, men det ger mig inte
anledning att motsätta mig vad som
i dag föreslås i den här propositionen.
Jag har emellertid så att säga velat
freda mitt samvete med att framhålla,
att jag är synnerligen tveksam, när
man gör på detta sätt så snart efter
1954 års beslut. Jag tycker det är ännu
mera tveksamt, när finansministern i
propositionen så starkt har understrukit,
att det som har hänt inte på något
sätt får tas till intäkt för att man skulle
vara på väg utför, när det gäller förhoppningarna
om en positiv framgång
för den nya nykterhetspolitiken. Det är
nämligen ännu alldeles för tidigt att
kunna avläsa något resultat av de motverkande
åtgärderna, och därför kan
man inte redan nu ta ställning.

Med anledning av detta uttalande
tycker jag, man kan säga, att man gått
litet för snabbt fram efter 1954 års beslut,
när man redan nu är beredd till
en så kraftig stegring av spritpriset
som här föreslås.

Emellertid är det främst av en annan

anledning som jag begärt ordet, nämligen
av den anledningen alt det har
sagts, alt detta kommer såsom en detalj
i nykterhetspolitiskt syfte, och att
en annan detalj blir den proposition,
som redan vid höstriksdagen skall framläggas
om förebyggande åtgärder vid
alkoholistvården. Jag uppskattar mycket,
att man kommer med en sådan
proposition redan till höstriksdagen,
men däremot finner jag, att man inte
sagt ett ord om att man är beredd att
komma med förslag om förstärkning av
det anslag i rätt riklig omfattning som
man i samband med denna lagstiftning
ställde i utsikt till ungdomsorganisationerna.

Jag är väl införstådd med att det inte
kan bli en proposition till höstriksdagen
i denna fråga. Däremot skulle åtminstone
vissa av kammarens ledamöter
finna det önskvärt om man kunde
öka detta anslag — jag förmodar, att
budgetarbetet nu pågår som bäst. Det
antydes ju från alla håll, inte bara från
regeringsbänken utan även från alla
kammarens ledamöter, att man är mycket
positivt inställd till den förebyggande
verksamheten och alldeles speciellt
när det gäller den ungdomsvårdande
verksamheten. Men om man klär
av denna allmänna deklaration och ser
efter, hur positiv man är från regeringens
sida, när man föreslår anslag,
och hur positiv man är från riksdagens
sida, när man beslutar om anslag, får
man faktiskt en helt annan bild. Jag
tänker då närmast på det anslag, som
går över ecklesiastikdepartementet, och
det anslag till ungdomsverksamheten,
som går över handelsdepartementet. När
det gäller dessa positiva åtgärder för
ungdomsorganisationernas vidkommande
delar man upp anslaget på några
specialanslag till ungdomsledarutbildning,
till instruktörer och till fritidsverksamhet.
Hur har man då gjort?

När det gäller ungdomsledarutbildningen
beviljade man första året ett

48 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

anslag på i runt tal 320 000 kronor. Det
året var landets ungdomsorganisationer
beredda att sätta i gång en ungdomsledarutbildning,
som krävde 370 000 kronor.
Eftersom det var första året visste
man inte, hur det hela skulle gå. De accepterade
därför att man då föreslog
320 000 kronor. Nästa år var landets
ungdomsorganisationer beredda att sätta
i gång en utbildningsverksamhet bland
sina ledare eller skaffa fram nya ledare
för en kostnad av nära en miljon, närmare
bestämt 960 000 kronor, men trots
detta höjdes inte anslaget, utan man lät
det stå kvar vid 320 000 kronor.

Beträffande anslaget för innevarande
budgetår, som vi hade att behandla i
våras, sade landets ungdomsorganisationer
att de nu var beredda att genomföra
en verksamhet som skulle kosta en
och en kvarts miljon. Ecklesiastikdepartementet
föreslog och riksdagen beslöt
fortfarande 320 000 kronor. Jag
tycker det är en så småsnål politik, att
det har ingenting att göra med de positiva
deklarationer som man här gjort
från olika riktningar i riksdagen!

Beträffande instruktörer till ungdomsorganisationernas
förfogande'' är
det på precis samma sätt. Första verksamhetsåret
var det 31 organisationer
som ville ha 40 instruktörer. Då sade
man, att det får räcka med 24. Andra
året ville ungdomsorganisationerna ha
45. Man höll fast vid 24. I år var 39
ungdomsorganisationer beredda att hjälpa
till med denna verksamhet, och de
ville ha anslag till 65 instruktörer. Jag
vill nämna, att det är inte bara statsmedel,
som skall täcka dessa kostnader.
Ungdomsorganisationerna gör själva
ekonomiska uppoffringar. Skolöverstyrelsen
sade, att dessa äskanden från
ungdomsorganisationernas sida var så
väl motiverade, att skolöverstyrelsen
skulle kunna tillstyrka samtliga, om erforderliga
medel funnits till förfogande,
men man förstod att så inte var
fallet, och därför företog man en myc -

ket kritisk granskning av dessa äskanden.
Trots detta kunde man emellertid
inte komma ned längre än till 36. Detta
hindrade inte ecklesiastikministern från
att hålla fast vid den tidigare siffran,
och han föreslog på vanligt sätt 24
stycken.

Jag tycker att vi talar ett fattigmansspråk,
när det gäller att hjälpa ungdomsorganisationerna.
Ungdomsorganisationerna
har deklarerat, att de är positivt
inställda till att sätta in all sin
kraft för att hjälpa till med denna verksamhet,
men då får de detta svar från
statsmakternas sida. Det kan inte vara
riktigt. Det betyder i praktiken, att de
fått en fjärdedel av vad de velat ha. Jag
tycker deras begäran varit väl motiverad
eftersom det gäller en verksamhet
som ger ett direkt resultat. Man kan
inte få en lika snabb verkan inom alkoholistvården
genom utbyggnad av anstalter
o. d., som är åtgärder på längre
sikt, men man kan genom ungdomsorganisationerna
på en månad eller två,
alltså under en besvärlig övergångstid,
göra en mycket positiv insats, om man
visar förståelse för ungdomsorganisationernas
betydelse.

Det har också en psykologisk verkan,
när man vitt och brett ordar om, dels i
riksdagen och dels i förarbetena till
nykterhetsreformen, att man är beredd
att stödja ungdomsorganisationerna och
ge dem den hjälp som de behöver. När
ungdomsorganisationerna med anledning
härav begär det stöd som de trodde
var förutsatt, får de endast en fjärdedel.
När de vill ha 40 ungdomsledare,
får de anslag till 10. Rent psykologiskt
blir det en besvikelse, när man finner
att löftet om stöd inte var mera värt.
Det har en oerhörd psykologisk verkan
och gör att ungdomsorganisationerna så
att säga tappar sugen. Jag förstår inte,
varför man skall behöva behandla dem
så restriktivt.

Det finns också anledning att i detta
sammanhang säga några ord om hur

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 49

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

man i handelsdepartementet behandlat
idrottsanslaget. Det är ju på det sättet
att man på 30-talet fattat ett principbeslut,
men man har aldrig någon gång
fullföljt detta principbeslut, och jag
tror inte heller att man kan fullfölja det.
Men man kan visa en betydligt större
förståelse för idrottsrörelsen, som uppenbarligen
har visat sig äga den bästa
förmågan att samla ungdomen. Det vill
man emellerid inte göra. Man får i dag
90 miljoner kronor från Tipstjänst till
statskassan och delar därav ut ungefär
10 procent. Det är alldeles för litet. Jag
tycker att man härvidlag skulle övergå
från tal och deklarationer i allmänna
ordalag till förmån för dem som vill
verka bland ungdomen till att i stället
verkligen gå till handling.

Det var med mycket stor uppskattning
jag i propagandan för ansvar och
nykterhet läste den hälsning statsministern
riktade till familjerna i vårt
land. Han sade där bl. a.:

»Ytterst är den egna insatsen avgörande
för hur den enskilda människans
liv skall gestalta sig. Men om den ungdom,
som nu växer upp, skall utvecklas
till dugliga och harmoniska människor,
behöver den stöd -— stöd av ett
gott familjeliv, stöd av goda vanor och
av ett samhälle som över huvud ger den
rättvisa startchanser i livet. Inte minst
behöver ungdomen det stöd, som en aktiv
insats i föreningslivet kan ge.

För många unga människor har
idrottsrörelsen varit en ovärderlig tillgång.
Idrottsrörelsen bör därför kunna
räkna med vår uppskattning och förståelse
i sitt betydelsefulla arbete för ungdomens
bästa.»

Gör man en kritisk granskning av
det stöd som härvidlag lämnats tror jag
att man kan konstatera, att det stöd
kommunerna får från statens sida inte
är stort. Och dock är det att märka, att
det är staten som har de stora förmånerna
av detta stöd, när det gäller just
den förebyggande verksamheten exem -

pelvis i fråga om alkoholbruket. Därför
tycker jag att man i nästa års statsverksproposition
bör uppfylla något av
vad man så många gånger lovat i ord
men inte visat i handling.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det skall på detta långt
framskridna stadium av debatten, då
väl det mesta är sagt, både på gott och
ont, från min sida inte bli fråga om annat
än några randanmärkningar.

Till herr Stenberg skulle jag alldeles
omedelbart vilja säga, att när han talar
om löftesbrott i detta sammanhang förstår
jag honom verkligen inte. Jag
skulle vilja säga, att en verkligt allvarlig
grund för kritik skulle föreligga, om
statsmakterna inte i ett bevisligen radikalt
förändrat läge vore beredda att
också ta metoderna under omprövning,
såsom ju faktiskt här har skett.

Det har för övrigt här i dag talats
mycket om chockverkan, och man har
bollat en hel del med det begreppet.
Jag menar för mitt vidkommande, att man
på en punkt i varje fall har anledning
säga sig, att det ligger något chockerande
i den aktuella situationen, och det
är detta, att vi här i dag fått hela
denna väldiga debatt. Bara ett drygt
år efter den stora spritreformen tycks
vi vara mogna att på nytt ompröva
hela den svenska nykterhetspolitiken.
Vi är i varje fall på väg åt det hållet.
Och vi gör det under ett våldsamt
tryck från en förbrukning, som
statsmakterna inte tycks få någon som
helst kontroll på. Vi gör det faktiskt
från ett försämrat utgångsläge i förhållande
till vad som gällde för bara ett
par, tre år sedan. Vi är alla utan undantag
allvarligt bekymrade på den
punkten.

Det råder alltså i det avseendet samling.
Det kan inte hjälpas, att när jag
suttit här i dag och lyssnat på de
många bekymrade inläggen, bär jag ererinrat
mig den uttrycksfulla titeln på

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 28

50 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

en bok, som kom ut alldeles häromåret.
»Vårt behov av tröst» kallade Stig Dagerman
det lilla strålande dikthäftet.
Just det: vi har alla behov av att finna
tröstegrunder, och vi tycks alldeles särskilt
ha det i dagens läge, inför anblicken
av de sifferserier och rapporter
som möter oss på detta område.

Men man skulle kunna fråga: Hur
skulle det kunna vara annorlunda med
tanke på det sätt, på vilket vi under
årens lopp inrättat oss på detta område?
Det finns ett budord i rusdrycksförsäljningsförordningen,
som faktiskt
har eller borde ha något av grundlagens
stränghet och stramhet över sig —
det är den 7 §, där det uttryckligen
stadgas, att all försäljning skall så ordnas
och handhas, att därav uppkommer
så ringa skada som möjligt. Men hur
har statsmakterna i det fallet handlat?
Jag tror nog att svaret måste bli, att
man inte just handlat i överensstämmelse
med vare sig andan eller bokstaven
i den paragrafen.

Nu invänder man, att det var på nykterhetsrörelsens
tillskyndan och under
dess medverkan som detta restriktionslösa
och från i stort sett alla konsumtionshämmande
spärrar frikopplade
system kom till stånd. Detta är emellertid,
som jag ser det, en sanning med
mycket stor modifikation. Å andra sidan
skall emellertid inte förnekas, att
svensk nykterhetsrörelse i dag faktiskt
bör ha anledning till viss självprövning.
Jag tycker att det bör kunna sägas och
erkännas i denna debatt, i varje fall
från en som känner sig mycket starkt
allierad med just denna rörelse. Jag vill
tillägga, att denna självprövning lämpligen
kan försiggå samtidigt som ett öppet
och ärligt erkännande ges åt regeringen
och alldeles särskilt åt dess finansminister,
som så snabbt och resolut
slagit till och gett riksdagen en möjlighet
att med omedelbar verkan vidtaga
denna åtgärd med en klar nykterlietspolitisk
motivering.

Egentligen vilar det något av gengångaraktig
spökstämning över de rekommendationer,
som en enhällig nvkterhetskommitté
på sin tid gav i samband
med motbokssystemets avveckling
och som gick ut på att vi icke skulle
behöva sätta något annat i stället — som
tesen med en alldeles påtaglig förenkling
kom att formuleras. Det är detta
missgrepp och denna felsyn, som vi
alltså i dag skall försöka att i någon
mån korrigera.

Man kan i detta sammanhang inte
heller underlåta att reflektera över det
faktum, att det i 1944 års nykterhetskommitté
fanns en ensam sakkunnig,
regeringsrådet Klackenberg, som i ett
särskilt yttrande starkt och övertygande
pläderade för anlitandet av prisskruven
och beskattningsinstrumentet. Om
den rekommendationen hade följts tidigare,
hade det kanske inte sett så illa
ut som det gör i dag.

Hur angeläget det t. ex. än är att
peka på alkoholistvårdens upprustning
— och jag är den siste att bestrida det
kravet — så måste ju ändå det primärt
viktiga vara att söka komma åt det onda
så att säga i dess rot, i detta fall alltså
se till att någon form av svårtillgänglighet
åvägabringas. När en allmän epidemi
av något slag bryter ut, nöjer man
sig rimligtvis inte med att i forcerad
takt bygga sjukhus och skapa vårdplatser,
utan man ser till att man parallellt
härmed inringar och oskadliggör själva
sjukdomsorsaken, smitthärden.

Nu får man som sagt vara glad för att
en omprövning kommit till stånd så
jämförelsevis snabbt som fallet är. Jag
är för min del ingalunda övertygad om
att den nu föreslagna höjningen skall
visa sig vara tillräcklig för att åstadkomma
en önskad och nödvändig nykterhetseffekt.
Men jag tycker knappast,
att man i dag inom svensk nykterhetsrörelse
har täckning för mera långtgående
krav på den punkten än vad finansministern
nu har föreslagit. Det

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 51

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

steg som tagits, är likväl av utomordentlig
betydelse, därför att det innebär ett
principiellt ställningstagande, ett klart
erkännande av att prisinstrumentet har
sin givna plats i den nykterhetspolitiska
arsenalen. Det är viktigt att i dagens debatt
slå fast detta med hänsyn till framtiden
och de krav som då kan komma
att ställas.

Man kommer heller inte ifrån — om
ett ord skall sägas även på den punkten
— att prisinstrumentet har mycket
stora praktiska fördelar, bl. a. den att
dess användning inte betingar någon
stor och dyrbar administrativ apparat,
ingen apparat alls för övrigt. Ett enkelt
beslut av statsmakterna, det är det hela.
En prishöjning utlöser heller icke några
s. k. kontrasuggestiva verkningar
•— detta sagt i all stillsamhet i polemik
med dem, som möjligen ännu sneglar
åt ransoneringssystemet som ett universalmedel.

Sedan lyssnade jag med alldeles särskilt
stort intresse till det uppenbarligen
av stark övertygelse burna anförande,
som herr Fast höll här före middagspausen.
Jag måste emellertid skynda
mig att tillägga, att jag på icke oväsentliga
punkter är ur stånd att dela
herr Fasts uppfattning. Särskilt gäller
detta den delen av herr Fasts anförande,
där han resonerade sig fram till sin
syn på beskattningsinstrumentet, som
han karakteriserade som »odemokratiskt».
Det måste väl ändå här förhålla
sig så, att en bedömning av det slaget
grundar sig på en felvärdering, nämligen
den att den vara vi här talar om
skulle vara på något sätt oumbärlig,
alltså representera ett positivt värde.
Det skulle innebära, om man godtar herr
Fasts resonemang, att när socialdemokratiska
regeringar i Norge och, framför
allt, Danmark i folkets intresse och
med uppenbart god nykterhetseffekt
tagit prisskruven till hjälp för att komma
till rätta med alkoholproblemet, så
skulle dessa socialdemokratiska rege -

ringar ha handlat i strid med en demokratisk
samhällsuppfattning. Men det
är väl ändå att döma väl kärvt!

Jag föreställer mig att vi kan vara
överens om att vi i detta land med åren
har blivit väl förtrogna med prisregleringar,
som ur strikt principiellt-demokratisk
synpunkt måste ställas i en
långt sämre klass än den prisreglering
det här är fråga om. För övrigt måste
man väl ändå till sist falla tillbaka på
den gamla nykterhetspolitiska grundregeln
— i varje fall ser jag det så —
att allmän folknykterhet över huvud
taget inte kan skapas med mindre än
att svårtillgängligheten beträffande
rusdryckerna på ett eller annat sätt
bringas att öka.

Herr talman! Den regeringens åtgärd,
som vi här diskuterar, har mötts
med viss kritik både här i riksdagen
och utanför riksdagshusets väggar. Sä
mycket större anledning kan det vara
att man från andra håll betygar sin
oreserverade uppskattning av det steg,
som här tagits. Jag vill beteckna det
som ett principiellt betydelsefullt steg
mot en sanering, och jag tror också på
dess praktiska verkningar. Jag skulle
vilja sluta med att säga, att finansministern
förvisso är välkommen tillbaka
med överraskningar av lika god kaliber.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Antingen man redan är
färdig med sitt omdöme och anser, att
1954 års beslut var olyckligt, eller man
vill vänta och se, hur övergången
egentligen skall gestalta sig, finns det
utan varje tvivel anledning för oss att
vara bekymrade. För min del vill jag
gärna erkänna, att jag med den erfarenhet
vi hittills haft kommit till att jag
övervärderade svenska folkets allmänna
kulturnivå. Jag trodde, att svenska
folket hade kommit längre i motstånds -

52 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

kraft mot spritbegär och i förmåga att
sköta spritdrycker, när jag lade fram
det förslag, som riksdagen biföll 1954.

Men att jag bekänner detta innebär
inte att jag menar att motbokssystemet,
det ransonerings- och kontrollsystem,
som vi 1954 beslöt att taga bort, kunde
utgöra någon lösning av nykterhetsfrågan.
Man vill ju gärna se det som varit
i ett förgyllt skimmer, och det gör man
nog här i dag. Men låt oss inte glömma,
att motbokssystemet var statt i stark
förvittring. Den individuella kontrollen
var sedan länge borta — den fanns
inte. Det som var kvar av systemet var
ransoneringen. Och jag kan ju gå med
på att vår erfarenhet nu visat, att verkan
av ransoneringsdelen var större än
vi trodde. Den höll faktiskt nere spritbruket,
och den utgjorde tydligen också
ett hinder för spritmissbrukare samt
hade en hämmande inverkan på ungdomens
spritkonsumtion. Så var det. Men
även dessa sidor av systemet höll på att
vittra bort, höll på att nötas ut. Det
skedde en ständig glidning bort från
systemet. Extra tilldelningar blev allt
vanligare, och över huvud taget skedde
steg för steg, under trycket av den allmänna
opinionen, ett försvagande även
av spritransoneringens verkan.

Därför kan vi utan vidare säga att
det beslut, som riksdagen fattade 1954,
skulle riksdagen ha blivit nödsakad att
fatta förr eller senare. Om man nu tycker,
att beslutet 1954 var förhastat, så
är det enda man kan säga, att det genomfördes
för tidigt — att det kanske
hade varit klokare att låta systemet nötas
ut ännu fullständigare, innan det
lades i graven. Att de skulle ha gått den
vägen kan ingen människa tvivla på,
som har varit i tillfälle att studera motbokssystemets
utveckling och tillstånd
1954.

Jag skall inte uppehålla mig vidare
vid detta. Vi står i den situation där vi
står, då säger man: »Vad nu?» Herr
Fast yttrade: »Vad har vi nu att ta till?»

Det finns en säker väg att slå in på, och
det är den väg som innebär, att vi skall
nöta in i människorna viljan att umgås
anständigt med spriten, alltså uppfostrarvägen.
Det är en lång och mödosam
väg, men det är den enda väg som säkert
leder till målet. Hur skall det gå
till?

Det behövs forskning, sade herr
Fast, så mycket forskning vi kan klara.
Ja, det går att säga nu, sedan vetenskapsmännen
efter erfarenheterna av
det sista årets nykterhetstillstånd blivit
böjda för att erkänna alkoholforskningen
som något viktigt. Det var inte så
1954, men här har ett steg framåt tagits.

Jag skulle också tro, att läget nu gör
det möjligt för oss att realisera de intentioner,
som propositionen år 1954
hade: att föra in alkoholfrågan som ett
undervisningsobjekt i alla våra offentliga
skolor, ända nedifrån folkskolan
och upp till de anstalter, som skall utbilda
lärare och instruktörer av olika
slag för den svenska ungdomen, den
tillväxande och den vuxna.

Låt oss satsa vidare på upplysningsverksamheten!
Låt oss stödja nykterhetsrörelsen!
I dagens läge är det inte
bara nykterhetsrörelsen utan folkrörelserna
över huvud taget, som är positivt
inställda till detta arbete. Låt oss utnyttja
det gynnsamma läget till att göra
mer för att påverka ungdomen, för att
sträva efter att föra ungdomen in i goda
miljöer! Då kan vi göra framsteg. Men
naturligtvis skapar vi inte folknykterhet
på ett år eller två eller på tio år.
Det tar en mycket lång tid, men det är
en väg som är värd att gå och där kan
vi vara övertygade om att vi icke misslyckas.

Sedan är det naturligt, att samhället
skall ta hand om och hjälpa alkoholbrukets
— missbrukets skulle jag vilja säga
— självförvållade eller oskyldiga offer.
Det är en verksamhet som också är
självklar. Den är inte direkt förebyggande,
ty en sådan verksamhet tillgri -

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 53

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

per man först sedan det onda börjat ge
sig till känna. Men det är klart att vi
skall göra detta också. Detta är någonting
att ta till, herr Fast. Vi står inte
tomhänta inför framtiden.

Vad jag härefter skulle vilja säga är:
låt oss inte för mycket lockas till att
söka genvägar över nya restriktioner!
Om vi nu tar de stora huvudtyperna
först. En sådan är ransonering. Det har
funnits förespråkare här i dag för en
återgång till något ransoneringssystem.
De har vunnit mycket ringa genklang.
Jag tror inte det finns någon möjlighet
att få det reslystna och resvana svenska
folket att hålla fast vid en metod, om
vilken Sverige har varit ensamt i världen,
att hålla fast därvid sedan alla
länder i världen har slutat upp att genom
så långt gående lagstiftningsåtgärder
försöka lösa sin nykterhetsfråga.
Herr Fast trodde icke på ransonering.
Harr Fast ville i stället ha utvidgade
direktiv för den annonserade sakkunnigberedningen,
direktiv att pröva kontroll-
och registreringsåtgärder. Jag har
redan sagt, att den individuella kontrollen
var borta; den har icke existerat
på många år.

Jag har med tillhjälp av experter —
herr Lundberg — försökt sätta mig in
i frågan, hur man skulle kunna ordna
ett registreringssystem; det fanns nämligen
förslag om att man skulle göra så.
Jag kom till det resultatet, att det finns
ingen möjlighet att inom rimliga gränser
för kostnader och byråkrati skapa
ett registreringssystem för de svenska
alkoholkonsumenterna som är praktiskt
hanterligt. Det är ingen konst att lägga
ner miljoner på ett insamlande av uppgifter
för bearbetning med hålkortsmaskiner,
men det kommer inte att falla
ut något ur dessa maskiner, som kan
användas för de enskilda individuella
fallen. .lag hoppas att finansministern
inte faller för herr Fasts uppmaning, ty
det är att skicka ut de sakkunniga på
en vildgåsjakt, som icke kan leda till

praktiskt resultat men möjligen kan
leda till en ny pappersexercis och en
ny byråkrati.

Jag vill säga: låt oss inte lockas till
att vidtaga en del invecklade anordningar,
som kan ge ett sken av att befrämja
nykterheten men som i grund
och botten kanske ingenting annat betyder
än att vi bedrar oss själva. Låt
mig varna, liksom herr Fast, för övertro
på sådana åtgärder.

Man kan då ställa den frågan till
mig: Skall man då inte anlita lagstiftningen?
Kan den inte vara till någon
nytta? Jag ställer genast motfrågan:
Vad menar man? Vilken nytta syftar
man till? Syftar man till att man på
den vägen skulle kunna åstadkomma
väsentliga förbättringar i nykterhetstillståndet
i landet? Då svarar jag, att i
så fall är det ingen mening att leka med
tanken. Om man begränsar restriktionerna
att gälla fylleriet eller rättare
sagt fylleriets verkan såsom en vantrivselfaktor
i samhället, om man avser åtgärder
som skall användas för att andra
människor inte skall råka ut för alltför
mycket vantrivsel på grund av alkoholmissbruk,
då är det klart att det
finns saker och ting som kan övervägas
och som kan göras.

En sådan sak är frågan om öppethållandet
av systembutikerna liksom
naturligtvis, fru Ewerlöf, frågan om
tredjedelslitrarna. Men det är väl ingen
som tror, att exempelvis det förhållandet
att det finns tredjedelslitrar med
brännvin att köpa har någon egentlig inverkan
på det allmänna nykterhetstillståndet.
Nej, frågeställningen är: Medverkar
tillhandahållandet av tredjedelslitrarna
till att öka eller minska fylleriet,
framför allt det offentliga fylleriet?
Den frågan kan jag för min del
inte besvara. Det finns, såsom finansministern
här framhållit, skäl både för
och emot bibehållandet av tredjedelslitrarna.

.lag har naturligtvis ingenting emot

54 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

att frågan om tredjedelslitrarna liksom
andra detaljer blir föremål för en undersökning,
men jag skulle vilja understryka,
att det inte bör ske från den utgångspunkten,
att man genom dessa
små ingripanden i människornas rörelsefrihet
kan lösa nykterhetsfrågan eller
skapa ett väsentligt förbättrat nykterhetstillstånd.
Frågeställningen är, som
sagt, i stället mera begränsad: Är det
möjligt att genom dessa åtgärder åstadkomma
en minskning av det offentliga
fylleriet och att vinna vissa framgångar
ur ordningssynpunkt? Om så kan förmodas
bli fallet, då skall man vidtaga
de åtgärder som det gäller, men vinner
man inte dessa fördelar, skall man låta
bli att göra det. Det måste finnas en
begränsning i fråga om de mål som
man sätter upp för lagstiftningsåtgärder
av detta slag.

Jag skulle vilja varna för att man
alltför mycket leker med tanken på nya
restriktioner. Det kan lätt föra tillbaka
till byråkrati och krångel och fördunkla
vår känsla för nödvändigheten av att
satsa på uppfostrande åtgärder och att
ägna våra krafter åt det, som i alla
fall måste vara det väsentliga.

I detta sammanhang skulle jag vilja
uttrycka ett visst bekymmer över tendenser
till något, som enligt min mening
utgör en felaktig inställning från
nykterhetsrörelsens sida. Nykterhetsrörelsen
har för närvarande en starkare
ställning i folkmedvetandet än någonsin
tidigare. Alla människor önskar lycka
och framgång åt nykterhetsrörelsen
i dess arbete, och andra folkrörelser
står, såsom jag nämnde, beredda att biträda
nykterhetsrörelsen. Detta är en
goodwill av oerhörd betydelse för nykterhetsrörelsen.
Bör i en sådan situation
nykterhetsrörelsen falla tillbaka i
sin gamla knappologi och börja intressera
sig för små restriktionsdetaljer,
vara målsman för genomförandet av sådant
som för medborgaren i allmänhet
känns som nålsting? Nej, eftersom så -

dana åtgärder endast kan, såsom jag
förut utvecklat, ha betydelse för den
allmänna ordningen och trivseln, så
bör man låta de samhälleliga organ,
som har till uppgift att sörja därför, ta
ledningen på detta område. Det är onödigt
och det kan inte heller vara lyckligt,
att nykterhetsrörelsen ställer sig i
spetsen för kontrollstyrelsen och systembolaget,
socialstyrelsen och nykterhetsnämnderna.
Bland oss, som är medlemmar
av nykterhetsrörelsen, finns det
helt naturligt sådana, som även representerar
de samhälleliga ordningsinstitutionerna
på alkoholfrågans område.
Det är klart att sådana personer kan ha
intresse av att, låt mig säga, spänna
nykterhetsrörelsen för de olika institutionernas
kärror. Det är givet att vi,
som är medlemmar av nykterhetsrörelsen,
också vill såsom enskilda medborgare
ta ståndpunkt till alla dessa frågor,
men behöver nykterhetsrörelsen
engagera sig därför? Enligt min mening
är det inte bara onödigt utan även icke
önskvärt att man gör det. Nykterhetsrörelsen
bör inte förspilla den chans
till framgångsrikt arbete inom alla folkgrupper,
som nykterhetsrörelsen nu
har, genom att engagera sig i restriktionsbyråkratien.

Jag har velat skicka med dessa betraktelser
till den utredning, som nu
skall göra en undersökning av nykterhetstillståndet
för närvarande och en
översyn av den rusdrycksförordning
som beslutades år 1954. När det gäller
den senare saken vill jag än en gång
understryka, att man bör låta restriktionslagstiftningen
vara en ordningslagstiftning.
Tro inte att denna lagstiftning
kan användas för att lösa
nykterhetsfrågan, även om det givetvis
kan åstadkommas vissa begränsade resultat
på lagstiftningsvägen!

Till sist vill jag säga ett par ord om
det föreliggande förslaget. Jag tror inte
heller •—• i motsats till den föregående
ärade talaren — att nykterhetsfrågan

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 55

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

låter sig lösas med spritbeskattning. Å
andra sidan kan jag naturligtvis inte
förneka, att priserna spelar en viss roll
eller — som den föregående ärade talaren
framhöll — att beskattningen, eftersom
den verkar generellt och icke
är byråkratisk och på samma sätt invecklad.
Den har alltså inte de nackdelar,
som är förknippade med restriktionerna.
Det förslag som här föreligger
kommer givetvis att få vissa nykterhetsbefrämjande
verkningar, ehuru
rätt begränsade. Jag tror, att bevillningsutskottets
majoritet ganska väl
har redovisat den saken.

För övrigt anser jag, att det allmänekonomiska
läget gör, att denna beskattningsåtgärd
kan vara lämplig, och
därför har jag inte för min del någonting
emot att rösta med utskottet. Jag
vill bara understryka detta: låt oss inte
heller betrakta detta beslut såsom något
väsentligt för frågan om ett radikalt
förbättrat nykterhetstillstånd hos det
svenska folket!

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld började med
ett erkännande av ett begånget misstag,
nämligen att han räknat fel på svenska
folkets reaktion i samband med det beslut,
som vi fattade år 1954. När han
gör detta erkännande, finns det kanske
inte så värst mycket att tvista om i detta
sammanhang. Jag måste dock framhålla
för herr Sköld, då han talar så
varmt om att vi inte skall söka några
genvägar, att jag för mitt vidkommande
inte har anvisat några sådana, men jag
undrar ändå, om man inte när beslutet
fattades år 1954 var besjälad av tanken
att det fanns genvägar att beträda. I
annat fall skulle man kanske ha följt
den andra, modifierade linjen, att —
som jag tidigare rekommenderat — tagit
bort alla de irriterande bestämmelser,
som saknade nykterhetsvärde, och samlat
sig kring det som verkligen hade något
värde. Genvägarna får sålunda stå

för herr Skölds räkning och inte för
min.

I fortsättningen framhöll herr Sköld,
att den individuella kontrollen är borta
och att tanken på sådan inte är något
nu att syssla med; vi vill inte ha den
åter. Nej, jag har nog klart för mig, att
det inte är så lätt att ta ett steg tillbaka.
Det är så många omständigheter, som
lägger hinder i vägen. Den individuella
kontrollen måste emellertid till, när
vi skall taga hand om de alkoholskadade.
Om man har någon mening med
talet om förebyggande verksamhet, måste
denna väl rikta sig mot individen
och bli, om inte en individuell kontroll
så i varje fall en individuell behandling,
och det kanske i och för sig är samma
sak.

Jag finner det dock nästan nedsättande
för nykterhetsvården, att den
visserligen ger människorna individuell
behandling, när de blir alkoholister,
men att individuell behandling dessförinnan
inte är tänkbar. Min linje,
sådan som jag har skisserat den här
och vid andra tillfällen, är att man skall
skapa möjlighet att så följa förbrukningen
att man kunde ingripa på ett
stadium, innan vederbörande är i behov
av att skickas till alkoholistanstalter,
varifrån de kommer tillbaka föga
förbättrade.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag förordade, att
vi skulle införa enkla kontrollregler,
var det just därför att jag menade, att vi
skall akta oss för experter, som ger
oss hålkortsmaskiner i stället för en
prövning av de människor, som vi behöver
hjälpa i olika sammanhang. Jag
har inte velat gå tillbaka till byråkrati
och krångel utan tvärtom önskat få
fram en förenkling genom att vi endast
skulle låta kontrollen träffa dem, som
bryter mot lagar och förordningar.

Att jag i dag med så pass stort allvar
har tagit del i diskussionen beror på att

56 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

vi står i det läget, att någonting måste
göras. Jag vill tillägga, att vi nykterister
inte bara kan vänta för att utnyttja
en goodwill, utan vi måste även se till,
att det under tiden icke vållas obotliga
skador för framtiden.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
med herr Fast om vem som söker genvägar.
Jag liar sagt min mening, och
däråt får protokollet ge den rättvisa
det kan.

Herr Fast säger, att om vi tar bort
det byråkratiska i systemet och behåller
det bärande, så får vi ett modifierat
system. Jag har försökt visa, att det
enda i det gamla systemet som hade
något värde var just ransoneringen.
Herr Fast sade i sitt förmiddagsanförande,
att han inte tror på ransonering.
Han vill alltså ta bort det enda, som hade
något värde i det gamla systemet!

Jag förstod inte riktigt vad herr Fast
syftade på, när han talade om individuell
kontroll och individuell behandling.
Det är klart att om en person kommer
under behandling av de nykterhetsvårdande
myndigheterna, så skall dessa
myndigheter följa honom. Det har
jag ingenting emot, men det framgick
av herr Fasts anförande att han trodde,
att man via försäljningsuppgifter och
försäljningsstatistik från systembolagen
skulle kunna få fram uppgifter om de
enskilda människorna, vilka uppgifter
skulle kunna tjäna till ledning för nvkterhetsvårdens
folk. Det är detta jag
anser vara omöjligt att åstadkomma
utan mycket stora kostnader och en
väldig byråkrati. Jag tror inte heller att
ett sådant system — hur vidlyftigt man
än gör det — skulle få någon praktisk
nytta.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet ledsen över
att man i samband med denna viktiga
fråga anför som argument, att föreslag -

na åtgärder kan kosta samhället några
tusenlappar eller kanske någon miljon.
Det är väl i detta sammanhang av fullkomligt
underordnad betydelse; det enda
viktiga är frågan vilka verkningar
åtgärderna kan få.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Sköld, att det inte är på det sättet, att
jag personligen måst uppge min uppfattning,
att ransoneringen varit av värde.
Vad som nu kommer till följd av
spritprishöjningen är en ransonering
efter inkomsterna. Men jag böjer mig
för det realistiska förhållandet, att det
är nästan omöjligt att ta ett steg tillbaka.
Nu får vi gemensamt försöka göra
det bästa av det beslut vi tidigare fattat.

Herr Sköld sade tidigare, att han
hoppades att finansministern inte skulle
falla för min vädjan att vidga ramen
för utredningarna. Det är ju finansministerns
sak att avgöra det, men jag
vet att jag har ofantligt många människor,
inte bara i denna kammare
utan i hela landet, bakom mig, när jag
ställer denna vädjan, som jag hoppas
inte skall förklinga alldeles ohörd.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan ju vara tacksamt
att gentemot en motståndare anföra,
att han är rädd om tusenlapparna
eller till och med en miljon och att han
väjer för besvärligheterna. Om herr
Fast blev i tillfälle att skaffa sig en
föreställning om den pappersexercis,
som skulle bli följden av att man från
systembolagen skulle samla in uppgifter
om människors inköp och bearbeta dessa
miljoner och åter miljoner papperslappar,
och om vilken liten effekt det
skulle få, skulle han inte uttala sig så
ringaktande om min uppfattning.

Herr Fast har vädjat till finansministern,
och det har jag också gjort. Vi
står alltså i det avseendet i samma läge,
och nu blir det finansministern som

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 57

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

får avgöra, om hans tre experter skall
gå ut på vildgåsjakt eller inte.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Får jag så här i debattens
slutskede helt kort deklarera, att
jag hör till dem som tror, att de föreslagna
höjningarna av spritpriserna
inte kommer att få den nykterhetseffekt,
som vi alla önskar och som vi anser
vara absolut nödvändig. Därtill är
höjningen säkerligen alldeles för liten,
och den kommer, som här tidigare sagts,
säkerligen att i hög grad gå ut över
hemmens ekonomi. Vi kommer inte till
rätta med missbrukarna och ungdomens
spritkonsumtion på det sättet. Jag
tror inte heller att vi kommer till rätta
med problemet, om vi vidtager en alltför
drastisk höjning av priserna; då
har man att vänta sig ökad hembränning
och smuggling.

Också till en del andra av de rekommenderade
åtgärderna ställer jag mig
en smula tveksam, t. ex. förslaget om
begränsning av öppethållandet. Jag tror
att en sådan åtgärd skulle vidga terrängen
för den svarta marknaden. Vi
vet att spriten redan nu utbjudes av
tjänstvilliga langare till ungefär 40 kronor
litern på lördagseftermiddagarna
och på söndagarna, framför allt under
dubbelhelgerna.

Jag tror inte heller att en återgång
till ransoneringssystemet är någonting
att förorda. Inte heller tror jag det är
påkallat med registreringar av inköpen.
Detta skulle medföra en alltför
stor administrativ apparat.

Däremot tillåter jag mig, efter dessa
uttryck för en något negativ inställning
till vissa åtgärder som rekommenderas,
att komma till det förslag som jag tror
på. Det är detta med identitetskorten.
Det har här talats om att man skulle införa
identitetskort för personer under
21 år, men jag skulle vilja utvidga en
sådan åtgärd att gälla alla personer

samt svar på frågor och interpellationer

som vill inköpa spritvaror. Jag vill alltså
inte återinföra ett motbokssystem,
inte heller någon kvantitetsbegränsning
eller registrering. Jag tror att det hela
skulle kunna ske på ett mycket enkelt
sätt. Det blir egentligen ingenting märkvärdigare
än att man måste legitimera
sig på posten eller visa upp färdbiljetter
på tåg och bussar. Vad man skulle
vinna med identitetskort vore att alla
spritmissbrukare och ungdomar skulle
komma bort från spritinköpen, och det
är ju dithän vi vill nå. Kostnaderna för
det systemet tror jag, efter vad jag har
inhämtat från sakkunnigt håll, skulle
ställa sig ytterst blygsamma. Det skulle
behövas en viss personalförstärkning i
övergångsskedet när korten skulle utfärdas,
men sedan skulle det bara gälla
ströfall och arbetet inte bli så stort.

Herr talman! Jag tror som sagt på detta
system, kombinerat med strängare
straff för överlåtelse, speciellt då till
dem som inte innehar inköpskort, och
med förstärkning av spritpolisen samt
med klok upplysningsverksamhet.

När herr Sköld talade om det värdefulla
som ligger i uppfostringsmomentet,
vill jag säga att det är vi alla överens
om. Men det är ju ett arbete på
längre sikt, vilket inte kan ge en omedelbar
effekt. I den situation som vi
nu befinner oss i, måste man göra någonting
och det just nu. Det är väl i
alla fall ganska groteskt som det för
närvarande är, att en person, som kommer
ut t. ex. ifrån Åsbrohemmet kan
gå direkt till en systembolagsaffär, där
han, om han är nykter, inte får vägras
inköp. Går han däremot på en restaurang
får han ej serveras, om personalen
känner honom. Man efterlyser konsekvensen
i sådana bestämmelser.

Finansministern har i dag deklarerat,
att han inte ämnar vidtaga några väsentliga
ändringar i riktning mot en
mera restriktiv lagstiftning på rusdrycksområdct,
innan man kunnat fälla
mera bestämda omdömen om en så

58 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

genomgripande reform som den som
vi genomförde för ett år sedan. Jag vet
inte om finansministern anser införandet
av identitetskort vara en så genomgripande
åtgärd. Jag tillåter mig i alla
fall vädja till statsrådet och den sittande
expertutredningen att överväga identitetskort
för alla som önskar köpa
sprit, utan registreringstvång och utan
kvanti tetsbegränsningar.

Vi befinner oss i ett bedrövligt läge
här i landet när det gäller människors
umgänge med alkohol, ett läge som vi
måste se till att vi snart, mycket snart
kommer ur. Det gäller ekonomiska värden
— jag tänker på bortovaro från
arbetet m. m. — men främst människovärden
och vårt folks moraliska hälsa.
Vi här i Sveriges riksdag är ju ansvariga
för det beslut, som vi fattat tidigare
och som ju åtminstone hittills fått
så katastrofala följder. Visserligen bör
man nog akta sig för kategoriska omdömen,
men det är vår skyldighet att
snabbt vidta de ändringar som kan anses
oundgängligen påkallade. Jag vill
också hoppas, att åtskilligt av det som
nu är galet skall kunna rättas till, innan
skadorna blir omöjliga att reparera.

Herr talman! Jag kommer för min
del att gå på samma linje som herr
Fast, alltså följa reservation nr II med
den ändring som yrkats av herr Fast,
vilket innebär förslag om införande av
någon form av kontroll i fråga om spritinköpen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag måste bekänna att
det var med mycket blandade känslor
som jag först tog del av finansministerns
proposition. Situationen på nykterhetsområdet
i dag har utvecklat sig på ett
långt mera oroande sätt än vi tänkte
oss, det vet vi. Att det måste göras något
och att detta måste göras snabbt
står också klart för alla och har omvittnats
här i kammaren från alla håll.

Men var nu metoden med en prishöjning
den rätta? Därom är jag, efter att
ha hört debatten i kammaren, snart
sagt lika tveksam som jag var innan.

Mot metoden med en prishöjning talar
naturligtvis allra främst, som redan
herr Fast så klart sade ifrån, att den är
odemokratisk. Man tvingar den att avstå
från köp, för vilken en femma extra
betyder att han inte orkar med längre,
medan den som har gott om slantarna
kan köpa precis lika mycket som förut.
Även med mycket måttlig förbrukning
blir utgiftshöjningen för en familj i förhållandevis
lågt inkomstläge kännbar.
De människor som har verkligt spritbegär,
hur går det med dem? Det har redan
sagts från många håll, att för dem
betyder höjningen av priset inte minskad
konsumtion utan bara att de pengar
som blir kvar till familjen sedan spriten
fått sitt blir ännu mindre än förut.

Dessa skäl och många andra gjorde,
att jag i förstone mest lutade åt att yrka
avslag på propositionen. Men, ärade
kammarledamöter, å andra sidan vet vi
så litet. Vi vet så litet om hur olika åtgärder
verkar rent psykologiskt på
människornas sätt att leva, och vi är
tvingade att på detta område treva oss
fram liksom vi hittills gjort. Vi måste
nog fortsätta med detta, och därför har
man inte rätt att utmönstra den väg,
som finansministern slagit in på, utan
att först ha prövat den. Det kan säkerligen
också bli många andra åtgärder vi
blir tvungna att försöka oss på utan att
i förväg vara så särskilt säkra på deras
effektivitet, och efter vägande för och
emot har jag stannat för bifall till propositionen
i denna del.

Att man vid utformandet av förslaget
lämnat vin och öl utanför var säkerligen
klokt. Såvitt jag tror mig begripa,
är en av de mest framkomliga vägarna
till ett bättre nykterhetstillstånd här i
landet att med all makt försöka få slut
på det orimliga brännvinsdrickande som
här råder och i stället söka få dryckes -

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28 59

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

vanorna att inrikta sig på lättare saker,
på vinet och ölet. En övergång på detta
sätt till mera kultiverade dryckesseder
tror jag skulle betyda ofantligt mycket.

Eftersom den höjda skatten på sprit
inte skall ha något annat än nykterhetspolitiskt
syfte, förefaller det mig som
om det varit naturligt att man samtidigt
som spritpriserna höjdes hade
sänkt beskattningen på vin och även på
starkölet, ty det har ju blivit för dyrt
för att på allvar kunna konkurrera ut
spriten. Jag tycker även att man i det
sammanhanget borde ha kunnat överväga
att stimulera till en övergång till
andra njutningsmedel än alkohol. Man
frågar sig om det kan vara klokt att ha
den nuvarande beskattningen på alkoholfria
drycker och på kaffe. Är det
inte ett nykterhetspolitiskt intresse att
där försöka reducera kostnaderna i
skatte- och tullhänseende? Jag förutsätter
att de utredningar, som arbetar
med hithörande problem, tar upp avvägningen
av skattesatserna mellan de
olika drycker och njutningsmedel som
jag här nämnt och kommer med förslag
till åtgärder, som gör att konsumtionen
i denna del via beskattningen styres
in i en ur folkhälsans synpunkt rätt
riktning.

Som saken i dag ligger till och då
jag inte anser det vara riktigt att en
höjning av spritpriserna medför en ökning
av det totala skattetrycket, vill jag,
för den händelse herr Nilssons i Svalöv
yrkande beträffande klämmen inte kommer
att vinna kammarens bifall, ställa
yrkande om bifall till motiveringen i
den reservation, som bär nr III och har
undertecknats av herrar Magnusson och
Nilsson i Svalöv.

Herr HOLMBERG (k):

Ilerr talman! Alla känner ju oro för
de skador den ökade spritkonsumtionen
kan medföra och möjligen redan har
medfört, men jag anser inte att svårig -

samt svar på frågor och interpellationer

heterna bör föranleda oss att svartmåla
så som det nu faktiskt finns en tendens
att göra. Jag anser heller inte att
det finns några skäl att frångå den
nykterhetspolitiska linje riksdagen bestämde
sig för i samband med motbokens
slopande, och just därför kan jag
inte biträda regeringsförslaget. I likhet
med herr Fast anser jag nämligen att
regeringen och utskottet nu försöker
animera oss till en politik, som åtminstone
i ett väsentligt avseende är en annan
än den som riksdagen fastställde
1954. Det har också sagts i debatten att
det i denna skattepolitiska fråga kommit
med andra skäl än enbart nykterhetspolitiska,
och det finns onekligen
ganska stor anledning att misstänka
detta. Väsentligen handlar väl detta förslag
i alla fall om att ta in ytterligare
något hundratal miljoner kronor i indirekta
skatter. Finansministern har
tydligen också varit så upptagen av
denna tankegång, att den har färgat av
sig på hans argumentering. Där figurerar
gång på gång hans gamla kända tes
att välståndsökningen måste motvägas
med allehanda prishöjningar. Det är
hans mening att lönerna i detta fall har
tagit hissen medan spritpriserna tagit
trappan, för att travestera ett bekant
talesätt. Sprit och tobak har också tidigare
varit objekt för en begränsningspolitik,
men det gäller ju också livsmedelspriserna
och hyrorna och annat som
har höjts för att dra in s. k. köpkraftsöverskott.
Nu börjas det med spriten
igen.

Vid riksdagens beslut 1954 förutsattes
i stället alt man måste räkna med en
viss övergångsperiod för att vinna erfarenhet
och få se resultat av den linje
man då slog in på, men det förutsattes
också att nykterhetspolitiska åtgärder
av annat slag skulle genomföras med
större kraft än vad regering och riksdag
i varje fall hittills har velat gå med på.
Departementschefen har i sin proposition
erinrat om vad vi var överens

60 Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

om 1954. Avsikten var att ersätta restriktionspolitiken
med positiva åtgärder
som forskning, undervisning, upplysning
i alkoholfrågan, ungdomssociala
åtgärder och bättre vård åt de alkoholskadade.
På alla dessa områden har
emellertid åtgärderna hittills varit alldeles
för otillfredsställande, framför allt
om man ser dem mot bakgrunden av de
väldiga inkomster staten får genom
spritskatten. Läkare och socialvårdare
av alla slag, nykterhetsorganisationer
och folk som har befattning med ungdomsvård,
klagar ju också allmänt över
att de inte på långt när har fått de resurser
som behövs för en effektiv nykterhetsbefrämjande
politik. Jag vill
emellertid påpeka att det varit så även
tidigare. Det är alltså inte ett behov som
har uppstått i och med motbokens avskaffande,
men det var ju meningen
att vi i samband med att den nya vägen
beträddes i fjol skulle få en ändring till
stånd även i fråga om de positiva nykterhetsvårdande
åtgärderna.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om departementschefens egna
tvivel beträffande riktigheten av en del
siffror som anförts om det tilltagande
superiet och de därav framkallade skadeverkningarna.
Allt tyder ju på att fylleristatistikens
mest avskräckande siffror
emanerar ifrån en liten grupp som
aldrig kan påverkas med metoder av
det slag som regeringen nu föreslår.
För den gruppen krävs det i stället beredande
av ökade möjligheter till vård
•— vanligen under mycket lång tid —
och även vissa andra åtgärder, och vad
ungdomen beträffar är det väl ganska
klart ådagalagt att den svartmålning
som har förekommit inte är berättigad,
utan att ungdomens överväldigande del
sköter sig mycket bra i detta sammanhang.

Jag vill emellertid också råda statsmakterna
att visa litet större frikostighet
gentemot organisationer, t. ex. organisationen
Länkarna och andra, som ju

gör en mycket nyttig och uppoffrande
insats för de alkoholskadade.

När det gäller prishöjningens nykterhetspolitiska
effekt, bör man enligt min
mening hålla fast vid den uppfattning
som riksdagen gav till känna år 1954.
Departementschefen erinrar själv om de
överväganden som föranledde riksdagen
att då avvisa tanken på att efter
danskt mönster införa ett system med
mycket höga spritskatter. Det skulle
nämligen, såsom finansministern nu
också refererar, framkalla avoghet mot
de nykterhetspolitiska strävandena och
medverka till uppkomsten av en svårbemästrad
illegal sprithantering. Men
allt detta är ju argument just emot regeringens
eget förslag. Om detta förslag
genomförs kommer nämligen riksdagen
inte längre att avvisa den danska förebilden
utan tvärtom att efterlikna denna
i fråga om de höga spritskatterna.
Om jag har förstått saken rätt kommer
spritpriset i Sverige efter genomförande
av den nu föreslagna höjningen att bli
ganska exakt lika högt som det är i
Danmark, och det är, som här redan
tidigare har anförts och som jag också
anser, att slå in på en principiellt annan
väg i nykterhetspolitiken än som
var avsikten i samband med motbokens
slopande.

Herr talman! Jag skulle i övrigt kunna
instämma i en hel rad av de synpunkter
som har anförts av andra talare,
men jag vill begränsa mig till det
nu sagda och hemställer om avslag på
såväl utskottsförslaget som propositionen.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att göra ett par påpekanden i anslutning
till uppfostringslinjen, som
herr Sköld var inne på.

De många rekommendationer som här
har gjorts i detta ämne har ju alla, kan
man säga, syftat till en begränsning av

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

konsumtionen, och det är självklart att
det finns många vägar att pröva sig
fram på när man vill nå det resultatet.

Man har i debatten främst sysslat
med det måttliga respektive det omåttliga
bruket av alkohol, men jag anser
att man i det sammanhanget bör påpeka
att måttlighetens väg aldrig kan
leda fram till ett riskfritt umgänge med
alkoholen. Inte heller leder oss bruket
av vin, Öl och svagare spritsorter ur de
svårigheter som vi står inför. Den viktigaste
aktionen när det gäller en lösning
av alkoholproblemet kommer alltid
att bli den som görs hos barn och
ungdom för att där redan i unga år
skapa en grundval för helnykterheten,
för den totala avhållsamheten. Vill vi
komma till roten med det problem som
vi nu diskuterar, så anser jag för min
del att det från statens sida bör göras
en verklig insats inom undervisningsväsendet.
Visserligen finns det i undervisningsplanerna
för de olika undervisningsanstalterna
föreskrifter om viss
nykterhetsundervisning, och det meddelas
väl också en hel del sådan, men
den intresserade och helhjärtade insatsen
fattas ofta. Detta gäller inte minst
de högre läroanstalterna, och det gäller
också högskolor och universitet, där
såsom vi vet både tradition och sed i
många fall bidrar till att grunda alkoholvanor
även hos dem som innan de
kommer till dessa högre läroanstalter
inte har umgåtts med alkohol. Skolornas
nykterhetsundervisning bör från
statsmakternas sida ägnas ett mycket
större intresse än vad som varit fallet
hittills, och jag anser att staten bör
bidra till en verklig upprustning på det
sättet att undervisningsmateriel anskaffas
och ställs till förfogande. Om man
ser på vad det nu finns för materiel att
tillgå för skolorna när det gäller nykterhetsundervisningen,
måste man konstatera,
att det är ytterst torftiga och
mycket omoderna saker. Jag anser för
min del att den rekommendation som

samt svar på frågor och interpellationer

man bör rikta till det statsråd som nu
skall försöka råda bot för eländet är,
att man från statens sida intresserar
sig just för att få fram planscher, bildmaterial
och över huvud taget undervisningsmateriel,
att man spelar in filmer
med de bästa krafter, att man gör
bildband och att man inte spar några
utgifter då det gäller att få fram läseböcker,
handledningar och allt sådant
som skall sättas i händerna på lärarna
samt att denna undervisningsmateriel
inte skall anskaffas av respektive skoldistrikt
och skolor, utan att staten ställer
denna undervisningsmateriel, dessa
läseböcker och allt det som rör nykterhetsundervisningen
gratis till skoldistriktens
och de högre skolornas förfogande,
så att man vet att materielen
verkligen kommer ut och att det således
finns möjligheter att hedriva undervisning
i detta ämne även för de lärare
som inte är direkt intresserade och har
satt sig in i frågan, utan som är beroende
av den undervisningsmateriel etc.
som står till förfogande.

Jag vill alltså hoppas att staten ägnar
undervisningen i alkoholfrågan och
nykterhetsfrågan den största uppmärksamhet
och ger lärarna möjligheter att
på det sätt som jag här har sagt hos
barnen och ungdomen grundlägga en
förståelse för absolutismens, den totala
avhållsamhetens princip.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Kammaren håller mig
nog räkning för att jag vid denna sena
timme fattar mig mycket kort.

Ilär föreliggande proposition har en
mörk bakgrund. Mycket få om ens någon
av de talare, som i dag har tagit
till orda, har ens gjort en ansats till att
skildra det nuvarande nykterhetstillståndet
i ljusare fiirger. De positiva
drag, som departementschefen trott sig
kunna finna, har knappast uppmärksammats
i övriga inlägg i denna fråga.

62 Nr 28 Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer
rörande vissa nykterhetsfrågor

Som ett otvetydigt faktum framstår
att fylleristatistiken efter den 1 oktober
1955 visar nedslående drag. Antalet för
fylleri omhändertagna i våra städer har
ökat för varje kvartal, och alldeles särskilt
ogynnsam förefaller utvecklingen
i de stora städerna. Av uppgifterna i
fru Nancy Erikssons i dag besvarade
interpellation framgår b!, a. att konsumtionen
bara i Stockholm under en
sommarmånad ökade med 400 000 liter
brännvin i jämförelse med motsvarande
månad i fjol. Antalet för fylleri omhändertagna
har likaledes ökat under
en sommarmånad med 208 procent i
jämförelse med föregående år, uppgav
hon. Ungdomsfylleriet har mer än fördubblats
under andra kvartalet i år i
jämförelse med andra kvartalet 1955.

Om syftet med det framlagda förslaget
råder ingen som helst tvekan: det
vill i sin mån söka sätta en damm för
spritfloden. Sedan kan man naturligtvis
ha olika uppfattningar om effekten av
propositionens förslag. Omöjligt är inte,
att här skulle ha behövts ett vida kraftigare
handtag. Själv anser jag emellertid
förslaget som ett låt vara litet steg
på väg fram mot målet: att främja den
nedgång av spritkonsumtionen och alkoholskadornas
omfattning, som ändå
til syvende og sidst måste vara målet
för 1954 års reformer inom nykterhetspolitiken.
I detta styrkes jag av utskottets
bestämda understrykande av departementschefens
löfte, att statsmakterna
skall fullfölja utbyggnaden av
samhällets positiva nykterhetsfrämjande
insatser i enlighet med det riksdagsbeslut
jag nyss nämnde. Behovet av en
fortsatt utbyggnad gör sig för närvarande
mycket starkt gällande inom nykterhetsvården.
Vidare bör man överväga
förändringar av rusdryckslagstiftningen
i syfte bl. a. att försvåra åtkomsten av
sprit för missbrukare och för ungdomar
under 21 år. Utskottet säger sig till sist
hälsa med tillfredsställelse finansministerns
löfte om en utredning i ämnet och

förutsätter att förslag i ärendet förelägges
nästa års riksdag.

Herr talman! Sett ur synpunkten, att
vi här har att göra med det första ledet
i en serie av nya ansträngningar från
samhällets sida för en förbättrad folknykterhet,
är föreliggande förslag värt
allt stöd. Åtgärden är, såsom också betonas
i propositionen, helt dikterad av
nykterhetspolitiska och inte av statsfinansiella
skäl.

Som jag förut sade är det möjligt,
att problemet borde ha angripits från
andra håll och med kraftigare medel.
Då jag emellertid menar, att den i propositionen
föreslagna skattehöjningen
likväl i sin mån främjar nykterlietstillståndet
i vårt land, kan jag inte annat
än instämma i bevillningsutskottets här
föreliggande betänkande.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag har såsom framgår
av utskottsbetänkandet biträtt förslaget
om höjning av de skatter vi nu diskuterar.

Uppenbarligen kan det uttalas tvivel
om den föreslagna skattehöjningens
nykterhetspolitiska effekt, och det sades
också inom utskottet att man inte kunde
vara övertygad om att höjningen
skulle ha någon särskilt framträdande
nykterhetsbefrämjande verkan. Vi sade
oss emellertid också, att frågan är så
allvarlig, att vi bör beträda den väg som
finansministern har föreslagit i den
föreliggande propositionen, även om
effekten inte blir så stor, bara den i
någon omfattning kan förmå ungdomar,
som ännu inte börjat använda sprit, att
avstå från att köpa sådan.

I propositionen har det beräknats att
vi skulle få en inkomstökning under
löpande budgetår på 80 miljoner och
under nästkommande hela budgetår på
150 miljoner. Jag tror inte att finans -

Måndagen den 5 november 1956 em.

Nr 28

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

ministern har räknat i underkant. Risken
i detta fall är att inkomsterna blir
större än man har räknat med — den
risken har visat sig föreligga vid tidigare
reformer av liknande art.

När man nu talar om vilka åtgärder
som bör vidtas för att vårt nykterhetsarbete
kanhända en gång i fortsättningen
skall krönas med bättre framgång,
vill jag hoppas att ecklesiastikministern
och finansministern vid behandlingen
av kommande års petita
från nykterhetsorganisationerna, ungdomsorganisationerna
och studieorganisationerna
inte visar sig alltför njugga.
Om vi skall få någon effekt av det
arbete som vi lägger ned på att fostra
de svenska medborgarna till nyktrare
människor än de förefaller vara på väg
att bli, så bör de pengar som man tyvärr
säkert får in användas just för
detta ändamål. Jag hemställer till finansministern
att inte vara njugg utan
tilldela ungdomsorganisationerna, studieorganisationerna
och nykterhetsorganisationerna
sådana anslag, att de
verksamt kan bidra till det arbete som
behöver utföras för att ett bättre underlag
skall skapas för den framtida utvecklingen
på detta område.

Med detta uttalande, herr talman, vill
jag yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Med hänsyn till att
första kammaren redan har fattat beslut
i föreliggande fråga her jag att få
ta tillbaka det ändringsförslag jag framställde
beträffande tillämpningsförordningen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har inte kunnat
undgå att göra en del reflexioner, när
jag har suttit och lyssnat till de många
inläggen, bl. a. från företrädarna för

den riktning som här yrkar avslag på
propositionen.

Man har samt och synnerligen slagit
fast, att någonting bör göras mot bakgrunden
av utvecklingen och att detta
något bör göras nu. Jag frågar mig då:
Vilka konkreta alternativa förslag har
framförts från dem, som icke vill vara
med på ett förslag om prishöjning? Ja,
man har här diskuterat någon form av
registrering, någon form av identifiering
— och det har även sagts någon
form av ransonering. Men alla dessa
tre åtgärder — om jag skall betrakta
dem som konkreta alternativ — har
bl. a. den olägenheten, att de inte är
färdiga att sättas i verket nu. Jag tror
att man kommer att hesitera i ännu
större utsträckning, då det gäller att
söka leda utvecklingen i rätt riktning,
när man får se dessa, jag vågar säga
palliativ, utformade.

Det är ju rätt lockande att göra reflexionen:
Skulle dessa ärade ledamöter
av kammaren, vilka nu talar för avslag
på propositionen under motivering
att konsumtionen och dess utveckling
har liten förbindelse med själva prissättningen,
när det nu inte rör sig om
mer än fem kronor per liter, vara beredda
att biträda ett förslag — jag tar
det bara hypotetiskt — som skulle innebära
en sänkning av nuvarande priser
med fem kronor per liter? Om ni verkligen
menar något allvar med att priset
och konsumtionen har liten förbindelse
med varandra, så länge man rör sig om
variationer på fem kronor, bör ju konsekvensen
bjuda, att den deklarationen
gäller i vilken riktning variationen än
går. Jag är emellertid övertygad om att
dessa som här står som förslagsställare
eller yrkar avslag på propositionen
skulle hesitera att i dagens läge föreslå
en prissänkning. Mot bakgrunden av
erfarenheterna från det gångna året
säger ni för er själva: Detta vågar vi
inte vara med om.

Vad är det egentligen som händer för

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker samt svar på frågor och interpellationer

rörande vissa nykterhetsfrågor

närvarande och vilken utveckling är
det som pågår? Ja, det är en gradvis
skeende relativ prissänkning på starkspriten
i dess förhållande till svenska
folkets inkomster; för varje år blir spriten
billigare och billigare. Man skall ha
klart för sig, att det är den utvecklingen
vi är inne i, och jag förstår inte
hur man, samtidigt som man deklarerar
sin djupa olust för den utveckling vi
kommit in i, kan med — får jag använda
uttrycket — bibehållet lugn se
spritpriset sjunka och konsumtionen
öka.

Är man inställd på att något måste
göras och göras nu, ja, då har vi inget
annat medel i återhållande riktning än
att ena oss om att i varje fall inte genom
en gradvis fortgående relativ prissänkning
göra spriten i samma takt
relativt lättare åtkomlig för en konsumtion,
som redan i dag är så hög, att vi
allesammans bävar för den fortsatta
utvecklingen.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Man måste givetvis beklaga
tendenserna till en alltmer ökad
spritkonsumtion. Detta till trots finns
det faktiskt vissa tecken, som tyder på
att vi framgent skall ha större möjligheter
att motverka det tilltagande spritmissbruket.
I den allmänna opinionen
framstår numera alkoholfrågan som ett
allvarligt socialt och samhälleligt problem
— det är inte längre den etiska
frågan, avhållsamhet från rusdrycker
eller ej, som dominerar intresset. Därigenom
tror jag att det finns större
möjligheter att vinna gehör för strävandena
att förbättra folknykterheten.

De åtgärder som under förra året sattes
in för att motverka den suggererande
verkan, som övergången till en friare
spritförsäljning innebar, har varit omstridda.
I vida kretsar betecknades
kampanjen »Ansvar och nykterhet»
som ett utslag av statlig överambition

och ett missriktat utnyttjande av de resurser
som fanns tillgängliga för att
motverka en stegrad spritkonsumtion.

När vi nu har vissa möjligheter att
bedöma verkningarna av denna kampanj,
kan vi visserligen konstatera att
den 1 oktober 1955 medförde en ökning
av spritkonsumtionen. Men vi kan också
konstatera att konsumtionen senare
blev föremål för en ytterligare ökning.
Därav torde man kunna dra den slutsatsen
att kampanjen hade en viss effekt,
trots att den hade att arbeta under ett
visst folkpsykologiskt motstånd.

Enligt min mening bör man än en
gång pröva frågan och undersöka om
inte folkrörelserna är beredda att ställa
sina krafter till förfogande för en ny
sådan kampanj. Effekten av en ny
kampanj skulle säkert bli större nu,
just därför att allmänheten har en annan
inställning än tidigare. Inte minst
när det gäller att inpränta det ansvar
som följer med rätten att köpa sprit,
torde en ny kampanj ha en klart positiv
verkan. Om en folkrörelsekampanj
kommer till stånd, bör man i den särskilt
uppmärksamma den avart som
överlåtande av sprit till ungdom utgör.
Det är kanske just på den punkten, som
det nya spritförsäljningssystemet har
sin svaga punkt. Här måste de äldre besinna
sitt ansvar. Dessa som överlåter
sprit till ungdom är kanske med hänsyn
till det totala antal medborgare, som
liar rätt att inköpa sprit, inte så många.
Men de behöver heller inte vara så
många för att deras ansvarslöshet skall
få mycket beklagliga följder. Självfallet
bör man utnyttja alla möjligheter att
kontrollera, att inga obehöriga överlåtelser
sker. För min del tror jag dock,
att det måste till även andra åtgärder
för att begränsa och motverka detta
beklagliga förfaringssätt.

Därvid bör man inte bortse från den
roll, som den allmänna opinionen spelar.
Under inverkan av en stark opinion,
som fördömer deras handlingssätt,

Måndagen den 5

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

skulle säkerligen många av dem, som
nu överlåter sprit till ungdom, ta sitt
handlande i allvarligt övervägande.
Även detta talar för att möjligheterna
att få de stora och opinionsbildande
folkrörelsernas medverkan i en ny upplysningskampanj
bör undersökas. Den
nu föreslagna höjningen av priset på
spritdrycker måste givetvis bli föremål
för överväganden såväl för som emot.
Ett argument som talar emot höjningen
är den omständigheten att de mera moderata
spritbrukarna kan sägas få betala
ett merpris, som icke är betingat
av deras konsumtion och inverkan på
det allmänna nykterhetstillståndet. Vidare
har det ifrågasatts, om det exempelvis
för anhöriga till mera notoriska
missbrukare och alkoliolskadade kan
komma att få negativa verkningar,
emedan de verkliga missbrukarna ändock
skaffar sig sina spritdrycker. Det
som återstår för de anhörigas uppehälle
skulle då genom prishöjningen komma
att bli än mindre.

Som bekant blir dock icke spritpriset
relativt sett högre än 1949, och vidare
förhåller det sig väl ändå som tidigare
sagts i debatten så, att de notoriska
missbrukarna dricker så länge pengarna
räcker, oavsett priset. Inte ens
med ett lägre spritpris skulle det bli
något mera över för de anhöriga. Följden
av höjningen för denna kategori
kan inte bli annat än minskad konsumtion.

Vi måste se prishöjningen som en
förebyggande åtgärd, och då har man
att välja mellan de eventuella olägenheter,
som åtgärden kan ha för de mera
moderata brukarna, och de positiva
verkningar som den medför.

Höjningen torde komma att avhålla
ungdomar att tillägna sig och grundlägga
alkoholvanor, därför att de med den
föreslagna höjningen icke anser sig ha
råd att köpa sprit. Vidare torde med
hänsyn till att tyngdpunkten på prishöjningen
lagts till starkspriten en övergång
5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

november 1956 em. Nr 28 65

samt svar på frågor och interpellationer

till alkoholsvagare drycker bli en följd,
vilket givetvis är att betrakta som positivt
ur nykterhetspolitisk synpunkt.
Dessutom torde följden, som jag redan
nämnt, bli en viss nedgång i den totala
konsumtionen.

För min del finner jag alltså att övervägande
skäl talar för den föreslagna
prishöjningen, och jag är beredd att
ansluta mig till densamma. Jag vill dock
betona, att jag icke ser den som en isolerad
åtgärd. Andra åtgärder — främst
av förebyggande och upplysande art
— bör snarast vidtagas, om vi mera effektivt
skall kunna motverka det tilltagande
spritmissbruket.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ändra mitt tidigare yrkande därhän,
att jag yrkar bifall till reservation nr
Il med den ändring, som herr Fast föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan, nämligen på 1: o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till det av herr Fast under överläggningen
framställda yrkandet; 3: o) bifall
till den av herrar Magnusson och
Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
samt 4:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Nilsson i Svalöv votering, i anled28 -

Nr 28

Måndagen den 5 november 1956 em.

Förhöjd omsättningsskatt å spritdrycker

rörande vissa nykterhetsfrågor

ning varav och sedan till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagits den under
3:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 51 antager det förslag, som innefattas
i det av herr Fast under överläggningen
framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit det av herr Fast framställda
yrkandet.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Fast under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en

samt svar på frågor och interpellationer

gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Fast begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 127 ja och 42 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av
den motivering, som föreslagits i den av
herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets betänkande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som föreslagits i den
av herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 133 ja och 16 nej, varjämte 27

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Svar på fråga ang. besök i Sverige av sovjetryska politiska ledare

av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
i fråga om det i reservationen
av herr Kristensson i Osby m. fl. föreslagna
tillägget till motiveringen i bevillningsutskottets
förevarande betänkande,
nämligen dels på godkännande
av berörda tillägg till motiveringen dels
ock på avslag å nämnda förslag; och
fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den senare propositionen.

§ 2

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 348, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. samt 5 § förordningen
den 26 februari 1954 (nr 72) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker och vin.

§ 3

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 190, angående ett extra bidrag till
den verksamhet, som bedrives av Förenta
Nationernas flyktingkommissarie,
nr 191, om godkännande av vissa inom
ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa, m. m., och
nr 194, angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 8 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.20.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 7 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 30 och
den 31 nästlidna oktober.

§ 2

Svar på fråga ang. besök i Sverige av
sovjetryska politiska ledare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som anförde:

Herr talmani Herr Andersson i Dunker
har frågat mig, om jag anser att inbjudan
till de sovjetryska politiska ledarna
bör fullföljas. Som svar härpå
vill jag meddela, att någon tidpunkt för
det ifrågavarande besöket i de skandinaviska
länderna icke blivit fastställd.
Utan att föregripa blivande samråd med
mina danska och norska kolleger i saken
kan jag uttala, att under nu inträdda
förhållanden frågans upptagande
med vederbörande i Sovjetunionen icke
synes aktuell.

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Svar på fråga ang. besök i Sverige av sovjetryska politiska ledare

Härpå yttrade

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag tackar för det snabba
svaret på min fråga. Men jag är inte
tacksam för svarets innehåll utan känner
tvärtom mycket stor besvikelse —•
en känsla som jag är övertygad om delas
av det övervägande antalet svenska
medborgare.

Det var ju under helt andra förutsättningar
och förhållanden än de nuvarande
som inbjudan till de ryska ledarna
att besöka vårt land gjordes. Besöket
var såvitt jag vet tänkt att äga
rum under nästa år. Men nu har de
ryska ledarna i handling visat, att alla
deras deklarationer och allt deras tal
om fred och frihet och vänskap ingenting
annat är än bluff och bedrägeri, avsett
att inbilla folk att det kommit en
ny anda in bland de ryska kommunistledarna.
De har avslöjat sig själva. Med
utnyttjande av — ja, det är inte för
mycket sagt — det skändligaste bedrägeri,
med användande av bomber, artilleri,
kulsprutor och tanks har de
krossat det ungerska folkets kamp för
att kunna vinna frihet. På de ryska
kommunistledarnas order har frihetskampen
dränkts i blod. Försvarslösa
män, kvinnor och barn har mejats ned
av kulsprutor och kanoner, krossats under
pansarvagnar. Städer och byar har
utplånats. Jakten på frihetskämparna
fortgår och kommer med säkerhet att
fortgå tills de alla är likviderade. »Det
är tyst från Ungern», heter det i radions
utsändningar. Det är en dödens
tystnad.

Om vi kunde höra vad som sker
bakom den neddragna järnridån skulle
vi säkert få lyssna till exekutionsplutonernas
salvor, då tillfångatagna frihetskämpar
likvideras. Kanske skulle vi
också förnimma ekon av nackskott
mot arbetare, småbönder, studenter och
andra, som med förtvivlans mod försökt
försvara sitt lands och sin egen frihet
mot det oerhörda kommunistiska

förtrycket, mot den utpressning och allt
det våld, som övats mot arma människor.

I hela världen har man reagerat hårt
mot det ryska väldets övergrepp på
Ungerns frihetsälskande folk. Att så sker
även hos oss är självklart. Denna reaktion
har kommit till uttryck vid demonstrationer
och i uttalanden av avsky.
Man har vänt sig mot företrädarna
för detta kommunistiska välde och
gjort det bland annat på så sätt, att
överenskommelser, som tidigare träffats
om besök här av musiker, vetenskapsmän
och andra, har återkallats.

Då frågar man sig: Finns det inte
skäl nog för den svenska regeringen att
återkalla den inbjudan, som gjorts till
de ryska kommunistledarna? De som
finge till uppgift att trycka dessa herrars
händer till en välkomsthälsning,
om besöket kom till stånd, skulle väl
ändå efteråt känna, att de förlorat en
hel del av sin självaktning.

Herr talman! Jag har självfallet intet
yrkande, men jag är övertygad om att
om hans excellens statsministern hade
lämnat ett klart och otvetydigt besked,
att inbjudan kommer att återtagas, så
skulle detta ha hälsats med tillfredsställelse
av, jag vågar säga, miljoner
svenskar.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herrar Ohlin och Hjalmarson begärt
ordet; och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga
stadgade inskränkningen i yttranderätten.

Härpå anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med anledning av hans
excellens statsministerns svar på herr
Anderssons i Dunker fråga tillåter jag
mig att rikta ett kompletterande spörsmål
till statsministern rörande innebörden
av hans svar.

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Svar på fråga ang. besök i Sverige av sovjetryska politiska ledare

Innebär uttrycket »att inbjudan inte
är aktuell», att det omtalade besöket
inte kommer att äga rum vid den förut
avsedda tidpunkten? Jag tillägger endast,
herr talman, att jag skulle funnit
det helt naturligt, om det från regeringens
sida hade lämnats ett svar så
formulerat, att det blivit klart inte blott
att besöket icke kommer att äga rum
vid denna tidpunkt, utan att besöket
inte kommer att äga rum så länge Ryssland
fortsätter den nuvarande våldspolitiken
mot Ungern.

Därigenom skulle vi här i Sverige ha
kunnat klart markera den ståndpunkt,
som jag tror att vi alla -— med undantag
av ett antal kommunister måhända
— är överens om, nämligen ett fördömande
av denna politik från Rysslands
sida. Vi skulle därmed också klart ha
markerat de känslor som vi säkert alla
hyser gentemot Ungerns undertryckta
folk och de känslor som vi hyser, när
vi tänker på den ryska politiken mot
Ungern, känslor som herr Andersson i
Dunker på ett utmärkt sätt nyss har
tolkat från denna talarstol.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma med herr Andersson i Dunker.
Vi har alla känt det så som han gav
uttryck åt. Det som vi har bevittnat
nere i Ungern har varit en av de grövsta
illgärningar i mänsklighetens historia,
ett hänsynslöst åsidosättande av de
rättsgrundsatser, som Förenta Nationerna
har gjort till sina och som vi här i
Sverige alltid har velat hålla högt, ett
nedtrampande och nedslående av alla
humanitära värden, handlingar präglade
av ett svek och ett bedrägeri som
vi inte hade trott vara möjliga i vår tid.

Det måste väl då, herr talman, för oss
alla stå klart, att det skulle kännas som
en djup moralisk belastning, om vi i
vårt land skulle behöva ta emot ett besök
av de ryska statslcdarna. Det skulle
dessutom innebära en grov förolämp -

ning mot de människor där nere i
Ungern, som tydligen alltjämt försöker
kämpa till det yttersta för sin frihet.

Därtill kommer, herr talman, att vi
här i vårt land är inställda på att hålla
hela denna fråga om att stödja frihetens
sak i Ungern levande i Förenta Nationerna.
Det är nog ingen av oss som
tror, med tanke på de herrar som vi har
att göra med där borta i Moskva, att
det kommer att gå i brådrasket att hos
dem vinna förståelse för FN:s rättsprinciper.
Men att vi inte mot denna
bakgrund, när vi givit beskedet att vi
inte skall släppa taget om denna fråga
i Förenta Nationerna, att vi inte mot
den bakgrunden klart och tydligt skulle
kunna här säga ifrån, att vi önskar inte
ha något besök i vårt land av de ryska
statsledarna, det är för mig obegripligt.

Det skulle skänka en känsla av lättnad
och tillfredsställelse om statsministern
kunde komplettera sitt meddelande
med ett entydigt uttalande, av vilket
framgick att så länge som frihetskämparna
nere i Ungern behandlas på det
sätt som nu sker, så länge som slaveriet
fortsätter i Ungern och denna illgärning
fullföljes från Sovjets sida, så
länge känner vi här i Sverige att vi
inte skulle kunna ta emot ett besök av
de högsta ledarna för de kommunistiska
bödlarna.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
med de föregående talarna att man har
mycket stark medkänsla med Ungerns
folk, som har lidit så mycket under de
dagar som gått, men vad jag ändå förvånar
mig över är, att medömkan bara
hyses för detta folk och inte utsträckes
till alla som vi vet lider och förtrycks
i världen. Vi har nog sett, hur det egyptiska
folket också har bombarderats
ifrån luften. Även detta folk bör vara
förtjänt av medlidande. Jag vet vidare,
att alla här i kammaren nyligen har fått
ett meddelande från Grekland, i vilket

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Svar på fråga ang. besök i Sverige av sovjetryska politiska ledare

man betonar svårigheterna för dess
folk på Cypern, framför allt för barnen.
Jag finner det underligt, att man inte
skall kunna ha litet förbarmande med
alla andra, utan bara riktar sig till
Ungerns folk.

Det gjordes några uttalanden för ett
par dagar sedan av ledande män här i
landet, och jag måste bekänna, att vad
som tilltalade mig mest var då vår
ärkebiskop riktade sig med sin varma
känsla till alla lidande och önskade att
man skulle ha förståelse för dem. Det
är bara detta jag vill ge uttryck för, att
man också skall tänka på alla andra,
inte endast på Ungerns folk.

Jag vill framhålla, att jag måste känna
mig litet upprörd över den starka
stämning, som man försöker ingjuta i
vårt folk, en stämning som jag inte tror
är så synnerligen lycklig för vårt land.
Vi såg härom kvällen hur unga pojkar
ställde till med ett slags uppbåd på gatorna,
och det är självklart att ett talande
till känslorna på det sätt som
skett medverkar till dylikt. Det är för
vårt land enligt min mening inte till
någon båtnad utan tvärtom till skada.
Jag skulle därför vid detta tillfälle vilja
göra en vädjan, att man skall försöka
hålla sina känslor i styr och inte låta
dem löpa i väg. Det kan vara farligt för
vårt folk. Vi kommer nog alla ihåg hur
det var under det finska kriget, då det
också var nära att folkstämningen skulle
nå en viss bristning. Då uppträdde
emellertid, som vi vet, vår gamle kung,
Gustaf V, och uttalade lugnande ord,
som gjorde att man drog in på sina
känslouttryck. Jag skulle önska, att
svenska folket även nu ville hålla balansen
och inte driva upp en agitation,
som kan vara skadlig för det, inte
minst med hänsyn till vårt förhållande
till olika makter här i världen.

Herr ANDERSSON i Danker (bf):

Herr talman! Jag kan inte annat än
uttala min förvåning över herr Rubbestads
yttrande. Har Sverige någonsin

nekat att hjälpa, där vi har kunnat och
där vi vetat, att hjälpbehov funnits?
Sverige har väl skänkt bistånd åt alla
möjliga håll. Att vi nu känner mest och
djupast för Ungern behöver jag väl inte
tala om. Det är självklart.

Herr Rubbestad anmärkte på att studenter
och andra ungdomar demonstrerar
och uttrycker sin avsky för våld
och förtryck. Jag tycker för min del,
att vi skall vara glada så länge vi har
ungdomar som vill och vågar ge uttryck
för sina känslor och synpunkter
som de gjort.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Man har i diskussionen
gjort vissa invändningar mot det av
statsministern lämnade svaret och menat,
att detta inte var tillräckligt klart
och bestämt. Jag har litet svårt att förstå
dessa invändningar. Enligt min mening
fyller svaret de anspråk, som man
rimligen kan ställa på det i dagens läge.

I samband härmed har på nytt den
ungerska situationen kommit att beröras.
Låt mig då påminna om att det under
förra veckans stora debatt här i
kammaren rådde fullständig enhetlighet
i synen på händelseutvecklingen i
Ungern från de demokratiska partiernas
sida. Herrar Ohlin och Hjalmarson
instämde också helt i de kraftfulla och
klara deklarationer som på regeringens
vägnar gjordes av stats- och utrikesministrarna.

Vid det tillfället tillät jag mig konstatera,
att utvecklingen i Ungern utgör ett
skakande bevis för att våld och terror
inte förmår utplåna människornas frihetslängtan.
Förr eller senare finner
denna sin form och går sina egna vägar.
Utvecklingen sedan dess har inte
givit mig anledning att ändra detta omdöme.
Från kommunistiskt håll har
man efter den fruktansvärda nya vändning,
som händelserna tagit genom de
ryska truppernas förnyade ingripande,
sökt göra gällande, att folkupproret inte

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Svar på fråga ang. besök i Sverige av sovjetryska politiska ledare

haft stöd hos befolkningens breda lager.
Alla uppgifter tyder på att detta
är ett fullkomligt sanningslöst påstående.
Det bör slås fast att Sovjets trupper
satts in mot människor som kämpat
och dött för frihet och ökad demokrati.
Enstämmigt har det svenska folket
i dessa dagar uttryckt sin beundran
inför frihetskampens hjältar och
martyrer, sin avsky för det brutala våld
som utövats för att kväva och krossa
friheten och sitt bestämda krav på att
Sovjet skall dra tillbaka sina trupper.
Sveriges regering har genom sin delegat
i Förenta Nationerna på ett utmärkt
sätt tolkat svenska folkets känslor inför
och inställning till vad som här har
skett. Alltjämt knyter vi våra förhoppningar
till Förenta Nationerna. Vi känner
dess svaghet, och vi vet, att världsorganisationen
saknar de maktmedel,
som skulle behövas för att visa tillbaka
våldsaktioner. Men Förenta Nationernas
moraliska auktoritet är ändå inte utan
betydelse. Med glädje har vi också under
det senaste dygnet mottagit meddelande
om att de stridande parterna i
Egypten följt Förenta Nationernas uppmaning
att låta vapnen tystna. Därigenom
har Förenta Nationernas prestige
utan tvekan stärkts och dess möjligheter
ökats att göra en konstruktiv insats
i den ungerska frågan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tilllägga
några ord med anledning av herr
Rubbestads yttrande.

Herr Skoglund i Umeå har här nyss
med rätta hänvisat till den enighet de
olika demokratiska partierna emellan
som kom till uttryck under debatten i
förra veckan, och jag vill gärna understryka
att andra och första kammarens
talmän på ett utomordentligt sätt i radio
tolkade samma känslor och inställning.
Jag vill också, för att det inte
skall bli något missförstånd, passa på
att uttala min tillfredsställelse över den
förklaring som svenska regeringens re -

presentant i Förenta Nationerna för ett
par dagar sedan avgav.

Det är alltså inte detta saken gäller.
Men det föreligger, herr Rubbestad, en
aktuell politisk situation, där vi i Sverige
har tillfälle att klart markera hur
oerhört bestämt och intensivt hela vårt
folk reagerar mot det våld som förekommer
i Ungern. Att åt denna svenska
opinion ges så tydliga uttryck som möjligt,
däri ser jag ett sätt att stärka Förenta
Nationernas arbete på att få till
stånd en förändring, som återger
Ungerns folk dess nationella frihet.

I fråga om Egypten ligger det ju så
till, att de berörda parterna har accepterat
Förenta Nationernas förslag om
inställande av fientligheterna liksom
förslaget om att Förenta Nationerna
skulle skicka dit en polisstyrka. Om och
när Ryssland accepterar ett förslag om
att FN får sända en polisstyrka till
Ungern, som där tillser att det ungerska
folkets rättigheter blir respekterade,
kommer frågan i ett annat läge än det
vari den i dag befinner sig. Men sorgligt
nog finns det tills vidare ingen utsikt
till detta, och det är det som skapar
den situation herr Rubbestad tycks
vara alldeles blind för.

Enligt min mening är det väsentligt
att man i detta fall inte drar några oriktiga
parelleller. Hur mycket man än må,
såsom vi från olika håll också gjort, beklaga
det som skett den senaste veckan
i Egypten, så är dock för närvarande
situationen där en helt annan än den
som föreligger i Ungern. Det som nu
är aktuellt är alltså att markera våra
känslor inför våldspolitiken i Ungern.
Jag upprepar att jag i en sådan manifestation
skulle se ett bidrag till Förenta
Nationernas ansträngningar att skapa
en sådan världsopinion, att Förenta
Nationerna kan åstadkomma en förändring
till förmån för Ungerns frihet.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr Rubbestad gav uttryck
åt den universella kristna broder -

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Svar på fråga ang. besök i Sverige av sovjetryska politiska ledare

skapsprincip, som vi alla omfattar. Jag
undrar emellertid, om inte herr Rubbestad,
när han talade om vad som skett
ute i världen, glömde bort den kristna
definitionen av begreppet vår nästa.
Vår nästa är ju den som i ögonblicket
främst behöver vår hjälp. Även med de
utgångspunkter, som herr Rubbestad
anlade, måste alltså våra tankar och
våra känslor i denna stund framför allt
kretsa kring sorgespelet i Ungern.

Allra minst mot bakgrunden av de
enhälliga deklarationer som gjordes under
det utrikespolitiska avsnittet av remissdebatten
skulle det behöva uppstå
något missförstånd om den svenska
ståndpunkten, men för säkerhetens skull
vill jag ändock fästa herr Rubbestads
uppmärksamhet vid att den demokratiska
opinionen i riksdagen gett uttryck
för en allvarlig och bestämd reaktion
gentemot Englands och Frankrikes inskridande
i Egypten. Det har av företrädare
för alla demokratiska partier
klart och tydligt sagts ifrån, att denna
aktion stått i uppenbar strid mot de
rättsgrundsatser som FN hävdar och
som Sverige liksom andra små länder
bestämt måste sluta upp kring.

Jag vill också helt och hållet instämma
med herr Ohlin däri, att samtidigt
som vi säger ifrån detta är det angeläget
att understryka den oerhörda skillnad,
som föreligger mellan Englands
och Frankrikes uppträdande och Sovjetunionens
uppträdande.

I och med att England och Frankrike
har accepterat Förenta Nationernas
auktoritet och dess medlingsaktion har
ju läget blivit ett annat i Främre Orienten.
Vi kan hoppas på möjligheter att
åstadkomma en fred på rättvisa och
rimliga villkor för de berörda folken.
Detta har också en annan betydelse,
den nämligen att den demokratiska
världen i Förenta Nationerna i fortsättningen
med en helt annan tyngd
och en helt annan moralisk styrka kan
vända sig gentemot det oerhörda kom -

munistiska maktövergreppet nere i
Ungern.

Så, herr talman, en liten reflexion
med anledning av vad herr Skoglund
i Umeå yttrade. Enligt herr Skoglunds
uppfattning uppfyllde statsministerns
svar alla de anspråk på klarhet, som
man kunde ställa i dagens läge. Jag är
ledsen över att jag inte helt kan dela
herr Skoglunds uppfattning. För min
del tycker jag att just i dagens läge det
skulle ha varit lättare än någonsin att
tala med en sådan klarhet, att inga
kompletterande frågor hade behövt
ställas till statsministern.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beklagar, att varken
interpellanten eller ett par av de
andra talare, som deltagit i denna debatt,
gjort sig mödan att försöka förstå
vad det av mig lämnade svaret innehåller.
Här föreligger icke någon som
helst oklarhet om regeringens besked.
Tidpunkten för detta besök måste ju
först fastställas för att det över huvud
taget skall kunna bli ett besök. Jag har
i mitt svar sagt, att något initiativ från
den svenska regeringens sida i denna
sak inte är att vänta under de förhållanden
som nu inträtt. Om något sådant
initiativ icke tages, kommer följaktligen
inte heller besöket att bli av. Det
borde framgå ganska klart av det svar
jag lämnat.

Det har sagts en del allmänna ting
om förhållandena i Ungern av de övriga
partiledarna. För att det inte skall
uppstå skymten av ett missförstånd anser
jag mig nödsakad att upprepa det
som jag åtskilliga gånger under dessa
dystra och mörka veckor har haft anledning
att säga. Det är klart, att händelserna
i Ungern har skakat våra sinnen,
och våra känslor har tagit sig
många gripande uttryck. Från alla delar
av landet, från alla samhällsgrupper
har inströmmat uttalanden, vilka

Onsdagen den 7 november 195G

Nr 28

Svar på fråga ang. besök

vittnar om det svenska folkets reaktion.
Denna mängd av uttalanden beror inte
på splittring och villrådighet; tvärtom
det är samma tankar, samma känslor
som vi har klätt i nästan exakt samma
ord. Det är, för att taga ur mängden
av fattiga uttryck för våra känslor, beundran
inför det tappra ungerska folkets
frihetskamp, förbittring över att
en främmande makt har slagit ned friheten,
krav på att den främmande makten
skall dra tillbaka sina trupper för
att låta det ungerska folket i frihet
forma sin framtid, och framför allt
medkänsla med inbördeskrigets offer.
Det är dessa som de skenbart splittrade
uttalandena har velat säga. Sveriges
regering har, på ett sätt som det gläder
mig att i dag höra här lovordas, velat
tolka vad Sveriges folk i dessa dagar
känner, genom vad vi har framfört i
Förenta Nationerna. Jag hänvisar till
vad Sveriges delegat där uttryckt, när
han återigen upprepade det som vi efter
fattig förmåga har försökt variera
under dessa dagar.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag vill ta fasta på vad
statsministern här uttalat, nämligen
för det första att tidpunkten för det
planerade besöket av de ryska statsledarna
tydligen inte ens mera i allmänhet
preciserats, för det andra att för att
detta besök skall komma till stånd förutsättes
initiativ från svensk sida för
att diskutera tidpunkten. För det tredje
framhåller herr statsministern, att något
sådant initiativ under rådande förhållanden
inte kommer att tagas. Jag
föreställer mig att vi, som varit litet
kritiska mot den första formuleringen,
i uttrycket »rådande förhållanden» inlägger
samma betydelse; om statsministern
är enig med oss skulle vi därav
våga dra den slutsatsen att det ryska
besöket inte kommer till stånd. Jag
tycker, herr talman, att just i dagens
situation man inte skulle ha behövt

i Sverige av sovjetryska politiska ledare

använda en sådan invecklad diplomatisk
formulering för att konstatera en
så självklar sak. Men om den nu är
självklar och vi alla kan vara överens
om detta, hälsar jag självfallet statsministerns
besked med tillfredsställelse.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det har här gjorts
några uttalanden som tyder på att de
som gjort dem talar från oriktiga utgångspunkter.
Det senaste telegrammet
meddelar, att engelsmännen och fransmännen
nyss bombat Kairo. Det beslut
som Förenta Nationerna fattade i natt
om vapenvila — varöver vi alla gladde
oss -— har således överkorsats genom
en egenmäktig handling, fullt i stil med
det engelska, franska och israeliska angreppet
på Egypten.

Varför erinrar jag om detta? Herr
Hjalmarson sade nyss, att man från
hans och andras sida klart har sagt
ifrån sitt ogillande av det engelskfransk-israeliska
angreppet. Det var i så
fall en nyhet för mig. Jag hörde visserligen
i remissdebatten att herr Hjalmarson
talade om att det israeliska angreppet
var någonting från svensk synpunkt
obegripligt. Jag får säga att detta
var ett mycket diplomatiskt och högerbetonat
uttryck för den reaktion som
han ville forma. Jag hörde inte att han
talade om vare sig England eller Frankrike,
de länder som har huvudansvaret
för detta angrepp mot Egypten.

Vad den ungerska frågan beträffar
knyter jag an till vad jag nu sagt. Bakgrunden
här är långt mera komplicerad
än herrarna försökt teckna. Bakgrunden
är den, att vi befinner oss inför ett
överhängande hot om ett nytt storkrig.
Det är den enkla sanningen. Man behöver
bara titta på kartan för att se
vad en omvälvning i Ungern, av den
karaktär, som de senaste dagarnas —■
fredagens och lördagens — händelser
tydde på, skulle ha inneburit. Det är

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Svar på fråga ang. besök i Sverige av sovjetryska politiska ledare

inte mina uppgifter, det är de borgerliga
korrespondenternas uppgifter i
stockholmstidningarna om vad det är
för folk som slussats över. Det är 60 000
före detta Horthy-officerare och likartade,
folk som flöt fram ovanpå denna
spontana rörelse från det ungerska
folket, vars berättigande jag är lika
villig att understryka som de övriga
som har framträtt här.

Ännu en sak tycker jag också skall
markeras, nämligen frågan om de utländska
trupperna. Det är en oerhörd
olycka för Europa att främmande trupper
skall stå i en rad länder. Vi hoppas
varmt att den situationen mycket
snart skall uppstå, när dessa främmande
trupper dras tillbaka från Polen,
Östtyskland, Ungern och Rumänien —
således de länder i öst där det ännu
står ryska trupper — samt från Västtyskland,
från England, Frankrike, Italien,
Belgien, Holland, Spanien och
Luxemburg, länder, där det står utländska
trupper, vilkas uppgift sannerligen
inte är att förbereda några
polisaktioner.

Ja, herr talman, jag har velat påpeka,
att situationen inte är så enkel och
okomplicerad som man här framställt
och som för närvarande framställs i
radions aktuella utsändningar. Jag tror
att det är befogat att man håller huvudet
kallt och tar det litet lugnt och
inte rusar i väg.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte säga mer
än att jag livligt beklagar att vi i denna
kammare, denna riksdag, har personer,
som har panna att stå upp här och försvara
de ohyggliga ogärningar som begåtts
och alltjämt begås i Ungern.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):
Herr talman! Jag förstår att herr
Hagbergs anförande här syftade till att

avleda intresset från Ungern. Beträffande
händelserna i Främre Orienten vet vi
ju och har nyss hört, att striderna där
är nedlagda. Vi måste väl anse detta som
en god insats av FN, och vi får väl i
detta fall hylla vår man där borta, Hammarskjöld,
som har gjort en utomordentligt
förnämlig insats.

Men, herr talman, det var icke detta
som föranledde mig att begära ordet.
Det anspelades här på uttalanden, som
gjorts i remissdebatten. Jag gjorde också
ett uttalande där och framhöll min
avsky för de händelser som ägde rum

Ungern. Jag ställde mig helhjärtat
bakom de uttalanden som gjorts från
regeringssidan. Sedan drog jag kanske
2n förhastad slutsats då. Jag var för
optimistisk beträffande den fortsatta
händelseutvecklingen.

Vad gäller statsministerns svar här i
dag på herr Anderssons i Dunker fråga
så anser jag, att såväl frågeställaren som
herrar Ohlin och Hjalmarson i sina första
anföranden misstolkat statsministerns
uttalande. Svaret måste ju, enligt
min mening, innebära, något som statsministern
i ett senare anförande förklarat,
ett avståndstagande från detta
besök nu.

Det har i debatten gjorts attacker
emot de demonstrationer som här har
ägt rum, också av studenter. Jag förstår
mycket väl demonstranternas uppträdande
och uppfattning, och jag har
ingenting att anföra emot dessa demonstrationer.
Jag tycker att det är helt
naturligt att dessa ungdomar och andra
personer ger ett uttryck för den avsky
som de känner inför de händelser som
har rullats upp där nere i Ungern.

Man måste nog beklaga att FN inte
har litet större makt att sätta bakom
orden. Det är möjligt att de diplomatiska
åtgärderna nu har lyckats från
FN eller att de kommer att lyckas, men
annars tycker jag att händelseutvecklingen
visar, att det skulle vara bra om
FN kunde sätta litet makt bakom orden.

överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

§ 3

Svar på fråga ang. förhandlingarna rörande
lärarnas vakthållning vid skolmåltider Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig, om jag vill lämna kammaren
»en redogörelse för resultatet av förhandlingarna
rörande lärarnas vakthållning
vid skolmåltider».

Efter samråd med statsrådet och chefen
för civildepartementet får jag svara
följande.

Då några förhandlingar beträffande
skolmåltidsvakten ännu inte kommit till
stånd, kan jag inte nu lämna den av
herr Braconier avsedda redogörelsen.
Jag hoppas emellertid att senare under
riksdagen bli i tillfälle att — med anledning
av en av herr Axel Andersson
i första kammaren framställd interpellation
i ämnet — lämna en redogörelse
för de olika frågor, som sammanhänger
med lärarnas tillsyn vid skolmåltiderna.

Härefter anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret. Det har ju gått över två år efter
1954 års riksdagsbeslut i denna fråga
rörande vakthållningen. Det har gått
mer än ett och ett halvt år sedan den
kommitté som hade att utreda denna
fråga kom med sitt betänkande. Ecklesiastikministern
och jag hade ju en interpellationsdebatt
i denna fråga i maj
i år, och då framhöll ecklesiastikministern
att det fanns goda förhoppningar
om att man vid förhandlingarna skulle
kunna nå en överenskommelse på godtagbara
villkor. Mot detta uttalande har
ju fackorganen riktat en mycket skarp
kritik. De bär sagt att det som de betraktar
som ett diktat aldrig kan skapa
förutsättningar för en överenskommelse.

Tvång och samförstånd är olika begrepp.

Det är väl ändå ganska anmärkningsvärt,
herr statsråd, att det skall gå över
två år utan avgörande när det gäller en
förhandlingsfråga mellan staten och en
part på arbetsmarknaden, vilken är av
fundamental vikt för vederbörande
grupper. I maj månad kunde visserligen
statsrådet göra gällande, att den
undersökning som jag då stödde mig på
hade begränsad räckvidd, därför att
den hänförde sig till stockholmsförhållanden,
men sedan vi hade denna debatt
i kammaren, har det kommit en
grundligare undersökning, som visar att
frågan om lärarnas vakthållning vid
skolmåltider spelar en stor roll för den
vantrivsel som stora grupper av lärare
känner. Jag måste anse det vara ytterst
angeläget för staten — inte minst när
man från regeringspartiernas sida hävdar
att det skall skapas en ökad demokrati
på arbetsmarknaden — att staten
när det gäller förhandlingar med en
motpart visar, att den har intresse för
att få sådana förhandlingar till stånd
som även för motparten framstår såsom
förda på sådana villkor, att det kan
vara tal om ett samförstånd.

Om man tillsätter en kommitté som
skall utreda denna fråga, kan det väl
ändå inte vara rimligt, att man ligger så
länge på ärendet sedan utredningen
framlagts. Jag har inte fått något svar
på frågan, vad som är anledningen till
att det inte har kommit till förhandlingar
i denna sak.

I maj månad i år hävdade ju ecklesiastikministern
att redan 1946 års beslut
i själva verket innebar, att ett
tvång skulle föreligga för lärarkåren.
Om detta var förhållandet, varför behövde
riksdagen då ännu en gång ta
upp frågan, såsom den gjorde år 1954?
Det var väl meningen att 1954 års beslut
skulle skapa de juridiska förutsättningarna
för en överenskommelse?

Efter den långa tid som har förflutit
sedan riksdagsbeslutet av år 1954 och
sedan den utredning, som tillsatts av

76 Nr 28 Onsdagen den 7 november 1956

Svar på fråga ang. förhandlingarna rörande lärarnas vakthållning vid skolmåltider

ecklesiastikministern, kommit med sitt
förslag, vilket skedde för mer än ett
och ett halvt år sedan, kan ecklesiastikministern
fortfarande inte ge något som
helst svar på min fråga, utan hänvisar
till att han i en debatt, som kommer i
första kammaren, kommer att ta upp
denna fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet Lindholm, begärde härefter
ordet; och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den inskränkning
av yttranderätten, som stadgats
i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga.

Härpå yttrade:

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Vissa yttranden i herr
Braconiers inlägg föranledde mig att
begära ordet. Han kritiserade regeringen
för att den inte ville föra förhandlingar,
trots att den ofta talar om demokrati
och sådant. Men innan herr Braconier
gör alla dessa mycket tvärsäkra
uttalanden borde han väl ändå studera
urkunderna i denna fråga något närmare.
Vid riksdagsbehandlingen år
1954 av skolmåltidsfrågan förordade
man inom statsutskottets andra avdelning
en skrivning som innebar
— jag citerar inte exakt utan återger
endast innehållet — att en överläggning
skulle äga rum om formerna
för folkskollärarnas medverkan vid
skolfrukostarna. Inom utskottet uppträdde
då några ledamöter, som framställde
ett yrkande med annan formulering.
Genom att de drev sin mening
vidare och förde den fram till kammaren,
där vi också hade en ingående debatt
om detta spörsmål, neutraliserade
de innebörden av statsutskottets skrivning
på ett sätt som gjorde, att den inte
gav det utrymme för förhandlingar, som
eljest skulle ha blivit fallet. Det är alltså
dessa reservanter som genom sitt sätt

att skriva faktiskt har låst fäst hela förhandlingssituationen
från början. Om
de hade uraktlåtit att visa detta nit i
onödan, skulle med all sannolikhet denna
fråga ha varit löst tidigare, men genom
deras sätt att formulera reservationen
och argumentera i kammaren
har hos den här berörda parten skapats
en stämning, som har gjort att man vid
det tillfälle, då förhandlingarna fördes,
inte kunde förhandla så fritt på detta
fält som varit möjligt om man endast
haft utskottets skrivning. Vidare förhåller
det sig ju så, att man under det senaste
året inte har hört så mycket från
Folkskollärarförbundets sida, och en
av förutsättningarna för att det skall
bli förhandlingar är väl ändå, att den
part som berörs begär förhandlingar.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Om jag rätt fattade innebörden
av civilministerns svar till
mig, skulle vi ju aldrig få några förhandlingar.
Civilministern åberopar en
reservation i ett utskott för att därmed
bevisa, att man egentligen inte skulle
ha några förhandlingar! Var det därför
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
tillsatte en utredning efter
1954 års beslut, en utredning som
ju senare tog upp denna fråga? Hur
kan reservationen i utskottet, som kom
före tillsättandet av kommittén, på något
sätt vara en käpp i hjulet för de
förhandlingar, som förutsattes komma
till stånd, och för att det — som ecklesiastikministern
själv framhöll i maj
i år — skulle finnas alla möjligheter till
en godtagbar lösning, alltså en lösning
som skulle kunna antagas av båda
parter?

Om ecklesiastikministern sade detta
till mig i maj månad, hur kan civilministern
nu här säga något som helt
strider mot detta ecklesiastikministerns
uttalande? Varför kom inte ecklesiastikministern
i maj månad med det uttalande
som civilministern nu gör i denna
kammare, då han skyller ifrån sig

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Svar på fråga ang. förhandlingarna rörande lärarnas vakthållning vid skolmåltider

allt på några reservanter i ett utskott?
Vad skall denna kammare kunna få för
uppfattning i frågan, när ecklesiastikministern
gav kammaren den förklaringen,
att vi hade alla möjligheter att
mycket snart komma till samförstånd,
och civilministern sedan säger: Vi har
inte hört något från lärarkårens sida?
Det föranleder mig att ställa en fråga:
Har det från departementschefens sida
framställts ett direkt förslag om förhandlingar
till vederbörande lärarkår,
på vilket förslag departementet fått ett
nekande svar? Är det verkligen på det
sättet, som civilministern med sitt inlägg
vill göra gällande, att lärarkåren
direkt sagt nej till förhandlingar, och
när kom i så fall anbudet om förhandlingar?
Det kan ju inte ha förelegat i
maj månad, att döma av den interpellationsdebatt
vi då hade. När har det på
något sätt meddelats att lärarkåren sagt
nej till förhandlingar?

Jag finner särskilt civilministerns senaste
förklaring till dröjsmålet vara av
den art, att jag inte kan förstå vilka
förutsättningarna egentligen skall vara
för att det över huvud taget skall kunna
bli några förhandlingar.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det går nog inte att
blanda bort korten på det sätt som herr
Braconier nu försökte göra. Genom den
reservation, som fogats vid statsutskottets
utlåtande, skärpte man innebörden
i utskottets skrivning, som sedermera
blev riksdagens beslut. Om den reservationen
inte hade förelegat, hade civildepartementet
haft en vidare ram att
röra sig inom vid förhandlingarna. Genom
att reservationen neutraliserade
innebörden av utskottets skrivning på
sätt som skedde, begränsades, genom de
direktiv riksdagen sålunda gav, civildepartementets
möjligheter att föra förhandlingarna.
Ramen blev härigenom

låst på ett helt annat sätt än den skulle
ha blivit därest reservationen icke hade
förelegat.

Detta var en sida av saken. En annan
sida är att en förutsättning för att förhandlingar
skall komma till stånd är
att den organisation som berörs av saken
tar upp förhandlingar. Inte kan väl
civilministern springa omkring till olika
organisationer och fråga, om de vill
förhandla. Vill de förhandla, så får de
komma till departementet. Var i den enskilda
sektorn handlar man på annat
sätt, herr Braconier? Herr Braconier
brukar göra sig till talesman för det
svenska näringslivet, men kan han finna
ett enda ställe där man för förhandlingar
på det sätt som han föreställer
sig att departementet skall göra?

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Civilministern tycktes
inte förstå innebörden i den anmärkning
jag riktade mot honom. Jag framhöll
att vi i maj månad hade en debatt
om denna fråga här i kammaren och
att ecklesiastikministern då förklarade,
att det fanns goda förutsättningar för
ett samförstånd. Herr civilministern tar
upp ett helt annat resonemang. Bortsett
från fraserna om att jag blandar
samman begreppen som statsrådet påstår
trots att jag ingående försökte påvisa
det ologiska i hans förklaring, gör
han gällande att 1954 års riksdagsbeslut
i själva verket var av sådant slag, att
det praktiskt taget omöjliggjorde för civildepartementet
att få några förhandlingar
till stånd.

Om regeringen har denna enligt min
mening orimliga tolkning, varför har
den då inte själv kommit med förslag
som gjort det möjligt att nå en överenskommelse?
Civilministern menar väl
inte att endast staten och dess motpart
har intresse av dessa förhandlingar?
Nej, detta är en fråga som berör kommunerna
och det svenska skolväsendet,

78 Nr 28 Onsdagen den 7 november 1956

Svar på fråga ang. förhandlingarna rörande lärarnas vakthållning vid skolmåltider

och det måste ligga i statens eget intresse
att söka åstadkomma en lösning.

Genom sin argumentering lägger civilministern
skulden uteslutande på lärarna.
Hans svar innebär att det inte
kommer att bli några förhandlingar,
därför att lärarkåren i själva verket
inte vill det. Civilministern uttryckte
det så att han inte kan springa omkring
och fråga lärarna om deras uppfattning.

I denna fråga är även ecklesiastikdepartementet
inblandat, och det var ju
ecklesiastikministern som tillsatte utredningen
efter 1954 års riksdagsbeslut.
Tillsattes den utredningen för att konstatera
att man över huvud taget inte
kunde göra någonting, att det i själva
verket inte fanns några möjligheter till
förhandlingar eftersom det hade förelegat
en reservation i statsutskottet år
1954?

Om regeringen har den uppfattning
som civilministern nu har anfört, då
måste ecklesiastikministerns svar till
mig i maj månad detta år vara felaktigt,
då han gav uttryck åt den uppfattningen,
att vi mycket snart skulle
komma till samförstånd. Vad har inträffat,
sedan ecklesiastikministern lämnade
sitt svar till mig, som gör att regeringen
nu bedömer situationen från
helt andra utgångspunkter?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tror att jag för tredje
gången måste upprepa vad jag har
sagt, för att herr Braconier skall kunna
förstå innebörden.

Jag sade nämligen, att reservationen
har begränsat det område, inom vilket
departementet kan föra förhandlingar i
denna fråga. Jag har inte sagt, att det
var förbud att förhandla, utan har talat
om det område vi kan röra oss
inom. Om då Folkskollärarförbundet
genom reservationen har invaggats i
den förhoppningen, att det inte behöver
hålla sig inom det området utan kan

hålla sig inom ett helt annat område —
en tolkning som det inte finns täckning
för i riksdagsbeslutet — innebär det
väl ändå någonting annat än herr Braconiers
tolkning av vad jag har sagt.

Det är riktigt som herr Braconier
säger, att ecklesiastikministerns svar
byggde på den bedömningen, att vi,
inom den ram riksdagen bestämt, hade
vissa möjligheter. Men herr Braconier!
Om nu det förbund, som är berört av
detta spörsmål, inte hörs av och anledningen
härtill kanske är, att det vill
förhandla om vad som ligger utanför
den ram riksdagen har fastställt, kan
väl civildepartementet inte göra något
åt den saken.

Herr talman! Jag tänker nu inte ge
herr Braconier fler lektioner i denna
fråga.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Civilministern gör gällande,
att det är några människor, som
har invaggat lärarkåren i falska föreställningar.
Jag citerade ju ett interpellationssvar
till mig från ecklesiastikministern
i maj månad, enligt vilket det
fanns goda förhoppningar att här åstadkomma
samförstånd.

Nu säger civilministern, att det nuvarande
läget egentligen beror på att lärarna
inte har kommit med något förslag.
Ja, men i lärarnas eget fackorgan
säges det, att man väntar på ett förslag
från departementet. Om nu detta är civilministerns
uppfattning i denna fråga,
hade det väl — med tanke på vad
som skrivits i lärarnas eget organ —
varit enkelt att säga till lärarkåren att
komma med ett förslag och att man då
skulle ta upp förhandlingar. De direktiv
som kommittén fick av ecklesiastikministern
förutsatte ju, att det skulle
bli förhandlingar, och det var efter
1954 års beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

§ 4

Svar på interpellation ang. en förbättring
av skolans lokalbehov och minskning
av elevantalet i folkskolors och
högre skolors klassavdelningar

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Helén till hans excellens
statsministern framställt följande
interpellation:

»Vilka åtgärder har inom skilda departement
vidtagits för att åstadkomma
en snar förbättring av skolans lokalbehov
i samband med det av riksdagen
uttalade önskemålet om en minskning
av de alltför stora klassavdelningarna i
folkskolan och de högre skolorna?»

Då de av interpellanten upptagna
spörsmålen närmast berör ecklesiastikoch
socialdepartementens verksamhetsområden
får jag, efter samråd med
statsrådet och chefen för socialdepartementet,
anföra följande.

Skolväsendets nybyggnadsbehov är,
som alla i denna kammare väl vet, synnerligen
stort. Som exempel kan jag
nämna, att skolöverstyrelsen i vissa
uppgifter till 1955 års långtidsutredning
för folkskolan, realskolan och
gymnasiet räknat med ett investeringsbehov
av 2 735 miljoner kronor för skolbyggnader
under perioden 1956—1965,
varav 1 720 miljoner kronor under den
första femårsperioden. För kalenderåret
1957 har överstyrelsen föreslagit
en byggnadskvot av 425 miljoner kronor
för ifrågavarande ändamål. Till
jämförelse kan nämnas, att motsvarande
byggnadskvot för innevarande
kalenderår utgör omkring 180 miljoner
kronor.

Herr Ilclén har i sin interpellation
med avseende på lokalbehovet speciellt
berört frågan om uppförande av s. k.
klassrumspaviljonger, en typ av de provisoriska
skollokaler, för vilka särskilda
statsbidrag kan utgå inom folkoch
realskolan. Inom folkskoleväsendet
har statsbidrag till provisoriska skol -

byggnader medgivits år 1952 för sammanlagt
7 klassrum, 1953 för 10 klassrum,
1954 för 35 klassrum, 1955 för
27 klassrum och 1956 hittills för 46
klassrum.

Beträffande klassrumspaviljongerna
kan jag nämna, att en arbetsgrupp inom
statens nämnd för byggnadsforskning
— skolhusgruppen — för närvarande
för slutlig redovisning bearbetar bl. a.
frågan om en standardiserad mindre
skolpaviljong, avsedd som komplement
till befintliga skolanläggningar för att
tillgodose behovet av extra klassrum.
Entreprenadhandlingar har utarbetats
för skolpaviljonger omfattande 2, 4 och
6 klassrum med tillhörande biutrymmen.
På erhållna entreprenadanbud baserade
överslagsmässiga jämförelser
med tidigare i Stockholm uppförda
byggnader av liknande slag ger enligt
nämnden vid handen, att det uppgjorda
förslaget torde innebära en betydande
besparing. Dessutom har utförda schemastudier
visat bl. a., att en paviljong
omfattande 2 klassrum och 2 grupprum
för lågstadiet med viss planlösning kan
medge en dubblering av antalet avdelningar
utan att skoldagen nämnvärt
förlänges.

Jag vill i detta sammanhang också
fästa uppmärksamheten på en av skolöverstyrelsen
— efter samråd med statens
nämnd för byggnadsforskning,
statens byggnadsbesparingsutredning
samt sakkunniga för omprövning av
vissa statsbidrag på skolväsendets område
— den 11 oktober 1956 till Kungl.
Maj:t avgiven redogörelse beträffande
arbetet för rationalisering av skolbyggnadsverksamheten.
I denna redogörelse
har med utgångspunkt i sådana faktorer
som skolplanering, utrymmesstandard,
planlösning och byggnadstekniska
detaljer ingående behandlats olika
åtgärder och projekt i syfte att nedbringa
skolbyggnadskostnaderna. Tyvärr
kan jag icke här ta tiden i anspråk
för att närmare redovisa innehållet i
redogörelsen. Denna torde komma att
publiceras i »Aktuellt från skolöversty -

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Svar på interpellation ang. en förbättring av skolans lokalbehov och minskning av

elevantalet i folkskolors och högre skolors klassavdelningar

relsen» och på det sättet nå allmän
spridning inom skolväsendet.

Jag vill vidare nämna, att för 1957
års riksdag torde komma att på grundval
av vissa för närvarande ännu pågående
sakkunnigutredningar framläggas
förslag om en sådan utformning av
statsbidraget till skolbyggnader, att ett
nedbringande av anläggningskostnaderna
verkligen stimuleras och att planeringen
av skolbyggnadsföretagen redan
från början inriktas på byggnadsprogram
inom rimliga ekonomiska gränser
ulan att fördenskull berättigade anspråk
på lokalernas standard och ändamålsenlighet
eftersättes.

Det är således en rad av anordningar
av både rådgivande och dirigerande
natur, som redan vidtagits och fortlöpande
utnyttjas för att begränsa skolbyggnadskostnaderna,
och dessutom
överväges ytterligare åtgärder i samma
riktning, allt i det synnerligen angelägna
syftet att utvinna största möjliga
antal skollokaler inom den vid
varje tillfälle för ändamålet disponibla
byggnadskvoten. Vad särskilt gäller
klassrumspaviljongerna torde därjämte
den vid vårriksdagen (tredje lagutskottets
utlåtande nr 15 och statsutskottets
utlåtande nr 154) aktualiserade frågan
om speciella åtgärder för att tillgodose
intresset av att dylika lokaler uppföres
i lämplig utsträckning komma att prövas
i samband med fastställande av
byggnadskvoten för nästa kalenderår.

Interpellanten har sammanställt
spörsmålet om skolans lokalbehov med
önskemålet om en minskning av klassavdelningarnas
storlek i folkskolan och
de högre skolorna. Till problemkomplexet
hör väl också lärartillgången, eftersom
möjligheterna till en minskning
av klassavdelningarnas storlek är avhängiga
av tillgången på såväl lärare
som lokaler.

Jag vill med anledning därav framhålla
att inom ecklesiastikdepartementet
för närvarande pågår den utredning,

som riksdagen i våras begärde rörande
sänkning av elevantalet i undervisningsavdelningarna
inom folkskoleväsendet
samt vid de allmänna läroverken och
därmed jämförliga läroanstalter. Det
gäller i första hand en kartläggning av
de skiftande lokala förutsättningarna
för förbättringar i olika hänseenden
på detta område. Resultatet av denna
kartläggning, som främst avser lokaltillgång
och elevtillströmning, får sedan
sammanställas med uppgifter om
lärartillgången i olika ämnen och på
olika skolstadier. Därefter får en sammanfattande
avvägning ske av i vilken
takt och i vilka former åtgärder kan
vidtagas i syfte att genom minskat elevantal
i klassavdelningar eller genom
andra förstärkningsanordningar öka
undervisningens effektivitet och förbättra
möjligheterna att i undervisningen
tillgodose elevernas individuella behov
och intressen. Jag vill också erinra
om att viktiga partiella reformer i detta
avseende genomförts vid innevarande
års riksdag, exempelvis beträffande
specialundervisningen och undervisningen
i engelska och matematik i folkskolan.
Givetvis bör också frågor om
ytterligare partiella reformer på angelägna
punkter kunna prövas utan hinder
av den pågående, mera sammanfattande
utredningen på detta område.

Avslutningsvis vill jag understryka,
att det självfallet måste vara en riktpunkt
för statsmakterna att på skolans
område i dagens läge söka skapa ytterligare
tillgång på lokaler och lärare och
därmed möjligheter till en effektivare
undervisning. Det råder ju i vårt samhälle
en fullständig enighet om det angelägna
från pedagogiska och sociala
synpunkter av att skolans arbetsbetingelser
så snart som möjligt ytterligare
förbättras genom ökade lokalutrymmen,
ökad lärartillgång och minskade klassavdelningar.

Härefter yttrade:

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Svar på interpellation ang. en förbättring

elevantalet i folkskolors och högre skolors klassavdelningar

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för den redogörelse
han har lämnat för arbetet inom
det egna departementet och inom socialdepartementet
i syfte att förbättra
skolans lokaltillgång och bringa frågan
om klassavdelningarnas storlek i ett
bättre läge.

Det är ju riktigt som ecklesiastikministern
påpekade, att det finns också
en tredje inblandad faktor i detta sammanhang,
nämligen tillgången eller bristen
på lärare. Att jag inte tagit upp
detta beror helt enkelt på att det är de
båda andra faktorerna, lokalbehovet
och klassavdelningarnas storlek, som
utförligt behandlades av vårriksdagen
och där riksdagen i ett enhälligt uttalande
har begärt åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida.

I fråga om lärartillgången är situationen
den, att den för den stora gruppen
av lärare, grundskolans lärare, har
varit under utredning, och först sedan
Kungl. Maj :t har tagit ställning till seminarieutredningens
förslag kan den
saken rimligen diskuteras här. Men det
betyder inte att den tredje frågan skulle
vara mindre viktig.

Det har ofta sagts, kanske med en
viss överdrift, att behovet av mindre
klassavdelningar är den viktigaste skolreformen.
Det var mot den bakgrunden
som vårriksdagen begärde en snabbutredning
om möjligheterna att åstadkomma
bättre förhållanden än för närvarande,
och man sade ifrån att ingen
tid fick försittas. Man begärde en sammanfattande
utredning.

Nu meddelade ecklesiastikministern
redan i valrörelsen, att han inte funnit
det nödvändigt med någon särskild utredning,
som han då sade, utan tydligen
ansåg att frågan kunde behandlas i
samband med budgetarbetet i departementet.
Av dagens svar framgår, att det
sker en utredning inom departementet,

av skolans lokalbehov och minskning av

svarar vad riksdagen i våras önskade.
Jag är bara då litet förvånad över den
sekretess som man omger en sådan utredning
med. Det brukar vara rätt vanligt
att man utåt deklarerar, vem som
får ett sådant utredningsuppdrag. Jag
förmodar att det är ingen hemlig Jönsson
vem som helst utan någon av de
skickliga experter, som står till departementets
förfogande. Det vore intressant
att här få en upplysning om de
närmare formerna för detta arbete. Jag
tror att skolan och målsmännens organisationer
med intresse skulle vilja
lyssna på en sådan upplysning.

Det händer ibland att man hör människor
säga, att i en tid när vi skall
anstränga oss för att få fram platser
för ständigt nya elevgrupper, kan vi
över huvud taget inte reflektera på att
minska klassavdelningarna. Jag tror det
är uttryck för en defaitism, en vilja att
slå sig till ro, som inte får besjäla
ecklesiastikdepartementet, och jag hoppas
verkligen efter dagens svar att det
inte heller gör det.

Vi kommer att uppleva på grund av
befolkningsutvecklingen, att det blir
trösklar för de olika utbildningsstadierna.
Folkskolan passerar sin maximitröskel
redan omkring 1958, realskolan
kommer fyra år senare och gymnasierna
omkring 1965. På bortsidan av en
sådan tröskel måste man för varje skolstadium
eftersträva en snabb minskning
av elevantalet, och det hade varit välgörande,
om ecklesiastikministern i sitt
svar velat fästa uppmärksamheten på
de möjligheter som där finns att i tur
och ordning genomföra förbättringar.

I fråga om byggande av skollokaler
har såvitt jag förstår vid vårriksdagen
vunnits allmän enighet om att vi inte
får förbise möjligheterna att pressa
byggnadskostnaderna utan att därmed
vålla någon avsevärd standardförsämring.
Statens byggnadsbesparingsutredning,
som nyligen lämnat en första rapport
till regeringen, har gjort undersök -

som statsrådet är beredd att säga mot6
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

Svar på interpellation ang. en förbättring av skolans lokalbehov och minskning av

elevantalet i folkskolors och högre skolors klassavdelningar

ningar beträffande skolbyggena i skilda
län och kommit fram till att i fråga om
de viktigaste tekniska elementen i en
huskropp kan man göra mycket betydande
rationaliseringar och förbilliganden
utan att därför på något sätt inskränka
i kommunernas frihet att bygga
sina skolor som de själva finner riktigast.
Just i fråga om sådana stående
element som akustiska anordningar,
golvbeläggning, belysning, väggbeklädnad
o. d. kan man genom fastare rekommendationer
än dem som hittills funnits
åstadkomma ett förbilligande.

Byggnadsbesparingsutredningen reste
omkring i Kristianstads län och tittade
på skolor, byggda under perioden 1950
—55, och fann, att exempelvis golvbeläggningen
skiftade i anläggningskostnad
från 10 kronor per kvadratmeter
till 50 kronor per kvadratmeter. Även
om detta naturligtvis sedan återverkar
på underhållskostnaderna, så fann utredningen
att det var orimligt med ett
sådant slöseri som försiggått på många
håll.

Här pekar nu ecklesiastikministern ut
användbara vägar för att genom ändrade
bidragsvillkor pressa byggnadskostnaderna,
och jag tror det är utomordentligt
viktigt. Det vore intressant att
få veta, om departementet bestämt sig
för att här ge bidrag per elev eller per
kvadratmeter. Det är en viktig fråga i
det fortsatta arbetet på hur dessa bidragsvillkor
rimligen skall konstrueras.

Jag vill också fråga, om ecklesiastikministern
har fäst sig vid det förhållandet,
att arkitektarvodena för närvarande
är baserade på en sådan princip,
att det sannerligen icke bidrar till att
sänka byggnadskostnaderna utan snarare
drar dem uppåt. Det vore önskvärt,
att även här ändring skedde, så att det
för arkitekterna vore en angelägen sak
att inte bygga monument över sina egna
prestationer utan praktiska och billiga
skolbyggnader.

I fråga om klassrumspaviljongerna,

som också vårriksdagen i enlighet med
både tredje lagutskottets och statsutskottets
utlåtanden mer än tidigare betonade
angelägenheten av, är det riktigt,
som ecklesiastikministern säger, att åtgärder
i rådgivande och dirigerande syfte
redan har vidtagits, och jag har med
stort intresse och stor tillfredsställelse
följt det arbete skolöverstyrelsen här
gjort. Men vore det inte rimligt att komplettera
det rådgivande och dirigerande
arbetet också med stimulerande insatser
från skolmyndigheternas sida? Har
man tagit kontakt med producentsidan?
Har man försökt utreda, om man genom
en ny typ av anbudsförfarande kan få
fram en serietillverkning av monteringsfärdiga,
flyttbara klassrumspaviljonger,
som skulle kunna bli betydligt
mera lättåtkomliga för skoldistrikten än
vad hittills varit fallet? Det behöver
inte betyda, att man slår ut ur konkurrensen
de små hemmabyggmästarna,
som också kan bygga billigt. Men för
de stora kommunerna, som snabbt måste
improvisera inför en hösttermin, är
det viktigt att det finns stora fabrikanter,
som är villiga att efter särskild
överenskommelse med skolmyndigheterna
tillhandahålla de erforderliga
klassrumspaviljongerna.

Detta är alltså ett stort och oerhört
betydelsefullt vardagsarbete, som skolmyndigheterna
kan utföra. Det passar
kanske inte så bra att hålla högtidstal
om, men jag vill ändå lägga ecklesiastikministern
varmt om hjärtat, att han
inte i fortsättningen glömmer bort detta
utan driver det med den största
energi.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Den utredning, som
riksdagen begärde, avsågs skola leda
till beslut vid 1958 års riksdag. Det är
sålunda inte någon tid försutten ännu,
och jag kan försäkra den ärade interpellanten,
att vi i departementet hela

Onsdagen den 7 november 1956

Nr 28

Svar på interpellation ang. en förbättring av skolans lokalbehov och minskning av

elevantalet i folkskolors och högre skolors klassavdelningar

tiden har bedrivit de förberedelser, som
har kunnat göras här. Det är inte på
något sätt anonymt, men jag står fortfarande
fast vid att det inte behövs
någon särskild utredning. Det är undervisningsrådet
Lundblad, som ju herr
Helén mycket väl känner till, som har
gjort en del prognoser tidigare, som
har fortsatt detta arbete i sommar och
i höst. Men om herr Helén uppmärksamt
hade läst tidningarna för några
veckor sedan, skulle han ha funnit, att
seminarieadjunkten Herrström också
har tillkallats såsom sakkunnig i departementet,
och det är han, som har börjat
på med det mera ingående arbetet
med dessa saker nu, då vi inte har kunnat
avdela undervisningsrådet Lundblad
härför. Jag tror sålunda, herr Helén,
att vad som har kunnat göras på
detta område, har blivit gjort, och det
kommer även i fortsättningen att fullföljas.

Sedan anlade ju herr Helén en del
andra synpunkter på dessa stora problemkomplex,
beträffande vilka jag inte
har någon anledning att polemisera mot
honom. Besparingsutredningen har ju
kommit med ett förslag, men det är ju
så nyligen, att herr Helén inte kan begära,
att vi skall ha vidtagit några åtgärder
ännu med anledning därav. Men
att vi kommer att söka i praktiken omsätta
de möjligheter som ges genom
dessa förslag kan herr Helén vara övertygad
om. Jag vet nämligen, att skolöverstyrelsen
redan är mycket klart inställd
på detta. Den har för övrigt redan
på ett tidigare stadium fått del av
åtminstone vissa av generaldirektör
Ödeens synpunkter.

Det gläder mig, att herr Helén är anhängare
av ändrade bidragsvillkor som
bör kunna utgöra en press på kommunerna
att söka bygga billigare. Men jag
kan tyvärr inte tillmötesgå herr Heléns
önskemål att få reda på om det blir
per elev eller per kvadratmeter, som
han uttryckte sig, som de nya bidragen

skall utgå, därför att på den punkten
är faktiskt utredningen ännu inte färdig.

Dessa frågor måste ses ännu mera i
samband med allmänna statsbidragsutredningens
principer än vad jag tänkte
mig för bara ett par månader sedan,
och i anledning därav har nämnda utredning
fått i uppdrag att så snabbt som
möjligt inrikta sig på dessa spörsmål.
Jag är emellertid övertygad om att ett
förslag med anledning av nu pågående
utredningar kan bli färdigt så snart, att
det skall kunna föreläggas nästa års riksdag.
Det kanske därvidlag kan bli möjligt
att ingripa mera också på andra
områden, men jag uppfattade faktiskt
herr Helén så, att han ändå önskade, att
kommunerna skulle behålla sin frihet,
och det önskar givetvis jag också, även
om jag är beredd inte bara att stimulera
till förenklingar och förbilliganden
utan kanske även att, som jag sade i
svaret, vidtaga ännu mera dirigerande
åtgärder på detta område.

Yad herr Helén sade om arkitektarvodet
har jag bara anledning att instämma
i. Men herr Helén vet nog själv,
att den frågan varit uppe under senare
år från andra utgångspunkter och då
tyvärr inte lett till något. Men andra
vägar på detta område bör givetvis också
försökas såsom de standardiseringsarbeten
och eventuella serietillverkningar,
som herr Helén i slutet av silt
anförande talade om. Men märk väl:
det har ju hittills inte varit något så
stort intresse från kommunernas sida
för dessa provisoriska byggnader. De
siffror jag anförde visar ju visserligen
en klar stegring men inget överväldigande
intresse, och att under sådana
förhållanden ingen serietillverkning
ännu kommit i gång får vi väl inte anse
såsom någonting märkvärdigt.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar för de kompletterande
upplysningar, som herr

Onsdagen den 7 november 1956

84 Nr 28

Svar på interpellation ang. en förbättring av skolans lokalbehov och minskning av

elevantalet i folkskolors och högre skolors klassavdelningar

statsrådet här lämnat. Jag skall i fortsättningen
läsa tidningarna flitigt och
hoppas att därigenom få kännedom om
många intressanta nyheter om vad som
händer och sker inom departementet.
Det vore emellertid roligare, om skolmannen
ute i kommunerna slapp att
gå den vägen.

I sakfrågan vill jag säga, att anledningen
till att kommunerna så litet som
fallet är har utnyttjat de provisoriska
klassrumspaviljongerna torde vara den
tidigare påtalade missuppfattningen att
man skulle komma i sämre läge beträffande
permanenta skolbyggen, om man
tog fasta på riksdagens uttalande i våras
och utnyttjade bidragen till att inrätta
provisoriska lokaler. Det missförståndet
får inte råda, och jag hoppas
att ecklesiastikministern är villig medverka
till en tillfredsställande upplysningsverksamhet
därvidlag.

Vad sedan byggnadsbidragen på liögskolestadiet
— jag menar realskolestadiet
— beträffar, så har skolledningarna
där en betydligt större benägenhet
att utnyttja systemet med klasspaviljonger.
Där har man nämligen ofta i
den fasta byggnadskroppen ett gott lokalbestånd,
och med relativt små kostnader
kan man där bygga till en paviljong
och därmed öka kapaciteten avsevärt.
När en helt ny disciplin tillkommer,
måste man därför räkna med att
klassrumspaviljongerna får ny betydelse.
Det är då viktigt att man i skolöverstyrelsen
eller departementet kan ta
okonventionella initiativ för att stimulera
insatserna på producentsidan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr
190, angående ett extra bidrag till den

verksamhet som bedrives av Förenta
Nationernas flyktingkommissarie;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 191, om godkännande av vissa inom
ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; och
till utrikesutskottet propositionen nr
194, angående godkännande av tilläggsprotokoll
nr 8 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion.

§ 6

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 161, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57 behandlade
allmänna frågor,

nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956
Interpellation ang. viss ändring av tidtabellerna för expresståget »Skåningen»

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond, och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

tredje lagutskottets utlåtande, nr 26, i
anledning av väckta motioner om utredning
rörande fiskerätten i kronans
vatten; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av väckta motioner
om viss inventering beträffande
ofullständiga småbruk invid eller arrendegårdar
under fideikommissen, och
nr 35, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan angående möjligheterna
att bättre utnyttja lantmannaskolornas
jordbruk i undervisningshänseende.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Interpellation ang. viss ändring av tidtabellerna
för expresståget »Skåningen»

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru SJÖSTRAND (fp), som anförde:
Herr talman! För många resande,
bosatta i Jönköpings län, är det en betydande
olägenhet att expresståget »Skåningen»
inte i någondera riktningen gör
uppehåll i Nässjö. En ändring av tågtiderna
på denna punkt skulle medföra
en avgörande förbättring av det
folkrika länets tågförbindelscr, framför

allt med Stockholm. Dessa är f. n. inte
tillfredsställande utan medför ofta genom
sin uppläggning stora tidsförluster.

Med stöd av det som nu anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
sådan förändring av de uppgjorda tågtidtabellerna
att expresståget »Skåningen»
gör ett kort uppehåll i Nässjö, varigenom
mer tillfredsställande tågförbindelser
med Stockholm skulle vinnas för
befolkningen i Jönköpings län?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 195, angående anslag å tillläggsstat
I för budgetåret 1956/57 till
utökning av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation,
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 188, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1957,
m. m., motionerna:

nr 819, av herr Sköld m. fl.,
nr 820, av herr Andersson i Brämhult,
nr 821, av herr Adolfsson,
nr 822, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 823, av herr Jansson i Aspeboda
m. fl.,

nr 824, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., och

nr 825, av herrar Nilsson i Svalöv och
Nilsson i Lönsboda; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 189, med förslag angående
visst lotteriförfarandc i samband med

Nr 28

Onsdagen den 7 november 1956

återbetalning av överskjutande preliminär
skatt motionen nr 826, av herrar
Boija och Carlsson i Tibro.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.46.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI.. ESSELTE, STHLM 56
610514