1956 ANDRA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1956:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 25

16—18 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 16 oktober

Sid.

Talmannens hälsningsanförande.............................. 3

Minnesord över avliden ledamot av kammaren .................. 3

Interpellationer av:

herr Skoglund i Doverstorp ang. effektivisering av nuvarande anti dumpinglagstiftning.

................................... 4

herr Eliasson ang. komplettering av 1956 års pensionsutredning med

företrädare för jordbruk och annan småföretagsamhet........ 6

herr Nilsson i Svalöv ang. frågorna om egnahemsbeskattningen och
de övriga skattespörsmål, som beröras av en allmän höjning av

taxeringsvärdena................................ 7

fru Ewerlöf ang. den pågående nykterhetsvårdsutredningen...... 8

herr Rimmerfors ang. en komplettering av nykterhetsreformen, m.m. 9
herr Stiernstedt ang. kommunikationerna inom Stockholms skärgård
................................................ 10

herr Jacobson i Vilhelmina ang. de vakanta provinsialläkartjänster na

i övre Norrland.................................... 11

herr Holmberg ang. de skadliga verkningarna av statens järnvägars

taxepolitik för de avlägset liggande landsdelarna............ 12

fru Eriksson i Stockholm ang. den ökade spritkonsumtionen.. .. 13

herr Helén ang. en förbättring av skolans lokalbehov och minskning
av elevantalet i folkskolors och högre skolors klassavdelningar 14
herr Pettersson i Dahl ang. frågan om nedläggande av trafiken på

bandelen Falkenberg—Limmared ........................ 14

herr Dahlén ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm
.............................................. 15

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Onsdagen den 17 oktober

Sid.

Interpellationer av:

herr Swedberg i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar 19
herr Wedén ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i

allmänhet............................................ 19

herr Svensson i Ljungskile ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden
samt bostads- och sanitetsanläggningars utformning vid glesbebyggelse
.......................................... 20

herr Johansson i Öckerö ang. lånemöjligheterna för den mindre

skeppsfarten ........................................ 21

herr Nilsson i Göingegården ang. genomförande av fastställd plan

rörande sträckningen av riksvägen 2 invid Varberg.......... 22

herr Senander ang. höjning av folkpensionernas grundbelopp .... 23

herr Ohlin ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete
.............................................. 24

Torsdagen den 18 oktober

Interpellation av herr Ohlin ang. konsekvenserna för företagens
sunda utveckling och konkurrensförmåga gentemot utlandet, som
nuvarande företagsbeskattning hotar att leda till.............. 27

Tisdagen den 16 oktober 1956

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Talmannens hälsningsanförande

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession, som
härmed förklaras öppnad.

§ 2

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN yttrade:

Under föregående vecka nåddes vi av
meddelandet, att ledamoten av denna
kammare Alarik Hagård avlidit.

Ända sedan 1920-talet var Hagård
verksam på framstående poster inom
det sociala arbetet och inom ungdomsvården.
Under de svåra arbetslöshetsåren
ledde han i sin hemstad och i sitt
hemlän kampen mot allt det onda, som
sysselsättningskrisen förde med sig.
Under några år verkade han också som
arbetslöshetskommissionens sociala ombudsman.

År 1940 invaldes Hagård i andra kammaren.
Han tillhörde som bekant andra
lagutskottet, och han var också på sin
tid verksam inom socialvårdskommittén.

Vi minns den bortgångne som en
stillsam och försynt människa, som
kammaren gärna lyssnade till, när han
med stor sakkunskap yttrade sig i de
frågor, som låg honom om hjärtat. Vi
lyser frid över vår bortgångne kamrats
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 12 oktober 1956

Till justitiedepartementet hade den
1 augusti 1956 från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län inkommit fullmakt
för Erik Samuelsson, Göteborg,
vilken vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den
däri omförmälda fullmakten för Erik
Samuelsson, Göteborg, att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden
till den 1 januari år 1957 efter herr
Edberg.

Protokollet lades till handlingarna.

Herr talmannen meddelade, att herr
Samuelsson intagit sin plats i kammaren.

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956

Interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftnmg

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar om ledighet från
riksdagsgöromålen samt läkarintyg:

Riksdagens andra kammare, Stockholm På

grund av utlandsvistelse anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 16 oktober t. o. m. den 2
november 1956.

Stockholm den 15 oktober 1956

C. W. Carlsson

Härmed anhåller jag vördsamt om ledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden 16—27 oktober för deltagande i
sammanträde med Europarådets rådgivande
församling.

Åkersberga den 10 oktober 1956

Gunnel Olsson

Till Andra kammaren

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 16—27 oktober för bevistande av
Europarådets session.

Linköping i oktober 1956

Ingemar Andersson

Till Andra kammarens kansli, Stockholm För

deltagande i Europarådets höstsession
får jag anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
16 oktober 1956 till och med den 29
oktober s. å.

Skövde den 13 oktober 1956

Walter Sundström

Till Riksdagens Andra kammare

På grund av officiellt uppdrag i New
Dehli och resa i samband därmed får
jag anhålla om ledighet från innevarande
höstriksdag fr. o. m. den 16 oktober
tills vidare.

Karlstad den 12 oktober 1956

Manne Ståhl

Härmed intygas, att riksdagsman Erik
Einar Hseggblom, född 93.04.30, bosatt
Slakmöre, Kåremo, sedan den 13/10
1956 är intagen å kirurgiska avdelning -

en, Centrallasarettet, Kalmar, på grund
av gallvägssjukdom och kan beräknas
vara arbetsoförmögen ca 2 mån.

Kalmar den 15/10 1956
Erik Stille
Bitr. lasarettsläkare

Kir. avd. Centrallasarettet, Kalmar

Kammaren biföll de av herr Carlsson
i Stockholm, fröken Olsson samt herrar
Andersson i Linköping, Sundström och
Ståhl framställda ledighetsansökningarna,
varjämte kammaren beviljade herr
Hseggblom ledighet från riksdagsgöromålen
från och med innevarande dag
tills vidare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Strandh under denna
dag och herr Larsson i Luttra under
4 dagar från och med denna dag.

§ 5

Interpellation ang. effektivisering av

nuvarande antidumpinglagstiftnmg

Ordet lämnades på begäran till

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h), som anförde:

Herr talman! Under de senare åren
och ej minst under de senaste månaderna
har det klart framgått, att de
svenska textil- och beklädnadsindustrierna
haft och alltjämt har betydande
ekonomiska svårigheter att brottas med.
Speciellt textilindustrien har fått vidkännas
svåra ekonomiska förluster med
resultat att många företag måst nedlägga
sin verksamhet eller i betydande
grad inskränka denna. Då någon förbättring
av branschens läge inte kan
skönjas utan man tvärtom kan befara
en ytterligare försämring, kan svåra
sysselsättningsproblem och andra sociala
vådor uppstå inom de områden
av vårt land, där denna industribransch
är av dominerande omfattning.

Det bör även beaktas, att textilbranschens
arbetskraft i stor utsträckning
utgöres av kvinnor, vilka vid en minskad
sysselsättning inom branschen i
många fall lämnar arbetsmarknaden. Då

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956
Interpellation ang. effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning

man samtidigt på längre sikt kan räkna
med en ökande konsumtion av textilvaror,
kan följden av en minskad produktion
bli en ökad belastning på vårt
lands valutareserv.

Textilindustriens kritiska läge är
icke enbart en svensk företeelse. Åtskilliga
av de andra västeuropeiska länderna
befinner sig i samma situation.
Sverige har emellertid en långt driven
importliberalisering och relativt sett
mycket låga tullar och har därför helt
naturligt snabbt kommit i blickfånget
för andra länders exportintressen. Den
betydande ökningen av den svenska
textilimporten har trots den svenska
textilindustriens tekniskt sett höga standard
lett till en allt hårdare begränsning
av avsättningsmöjligheterna för
den svenska industrien och därmed försämrad
räntabilitet för denna, vilket i
sin tur medför förminskad rationaliseringsförmåga
och därmed minskad konkurrenskraft.
I detta läge, då ett bibehållande
av vår höga tekniska standard
framstår såsom oundgängligen nödvändigt,
är företagens möjligheter härtill
ytterligare inskränkta genom investeringsavgifter,
höjd företagsbeskattning,
begränsning av företagens rätt till fri
avskrivning och fri varulagervärdering,
kreditrestriktioner och andra statliga
åtgärder.

Då jag här tar upp frågan om textilindustriens
svårigheter är avsikten inte
att föregripa den diskussion om de allmänna
tullsatserna som torde vara att
vänta vid nästa års vårriksdag i anslutning
till 1952 års tulltaxekommittés förslag.
Alldeles oavsett vad en ny tulltaxa
kan komma att medföra för textilindustriens
del framstår det emellertid såsom
uppenbart, att den ej kommer att
medföra ett tillräckligt skydd mot sådan
import, som är förbunden med
s. k. dumpingpriser.

Att den fortgående liberaliseringen
av världshandeln medför samhällsekonomiska
fördelar torde ej bestridas av
någon. För textilindustriens del har en

omfattande frilistning åstadkommits
inom ramen för OEEC-samarbetet. Detta
har skärpt konkurrensen och pressat
prisnivån till det yttersta. Vår liberala
handelspolitik utnyttjas emellertid också
för osund konkurrens. I all synnerhet
förtjänar därvid att uppmärksammas
den import, som förekommer från
olika östeuropeiska länder, vilka uppenbarligen
tillämpar en direkt politisk
prissättning som ej grundar sig på några
som helst kostnadsmässiga faktorer. Det
är här utan tvekan fråga om dumping.
Genom import till dumpingpriser undergräves
i själva verket betingelserna
för den svenska textilindustriens förmåga
att hävda sig i hederlig konkurrens.
Även om det kan sägas, att den
totala textilimporten från öststaterna
värdemässigt sett ej är påfallande hög,
blir kvantiteterna genom de låga priserna
icke obetydliga. De blir under
alla förhållanden tillräckliga för att
störa marknaden och för att försvåra
en planmässig anpassning till konkurrensläget.
Oavsett kvantiteterna medför
alltså blotta förekomsten av dumpingpriser
ett svårt avbräck för en industrigren,
som redan av andra skäl har besvärliga
problem att brottas med.

Det kan erinras, att vi i vårt land
sedan år 1950 har en lag med syfte just
att motverka dylika extrema dumpingfall.
Denna lagstiftning har emellertid
endast i ringa utsträckning kommit till
användning. Orsaken härtill är i huvudsak
att söka i det förhållandet att
en betungande bevisbörda åvilar den
som i det särskilda fallet vill påyrka lagens
tillämpning.

Vad importen från öststaterna beträffar
föreligger ingen tvekan om att dumping
förekommer. Det står alldeles klart
att färdigvarupriserna i flertalet fall icke
överstiger råvarupriserna på världsmarknaderna.
Under sådana förhållanden
synes man kunna allvarligt ifrågasätta,
om en import av denna art bör
tillåtas ens i begränsad omfattning. I
varje fall bör dessa försök att störa

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956

Interpellation ang. komplettering av 1956 års pensionsutredning med företrädare
för jordbruk och annan småföretagsamhet

vårt näringslivs utveckling mötas med
effektiva åtgärder, som förtar verkningarna
av dylika företeelser.

Under åberopande av vad sålunda
anförts anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Vill herr statsrådet vidtaga åtgärder
för en snabb effektivisering av nuvarande
antidumpinglagstiftning?

2. Avser herr statsrådet att vid kommande
handelsförhandlingar med stater,
vilka ej tillhör OEEC, söka begränsa
importåtaganden avseende textilvaror? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. komplettering av 1956
års pensionsutredning med företrädare
för jordbruk och annan småföretagsamhet Herr

ELIASSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Den 27 januari 1956 tillkallade statsrådet
och chefen för socialdepartementet
en särskild beredning med uppdrag
att inom departementet biträda vid
fortsatt handläggning av frågan om en
förbättrad pensionering och därmed
sammanhängande spörsmål. I direktiven
understrykes, att beredningen bör
bilda sig en uppfattning om den inverkan
som ett genomförande av en s. k.
obligatorisk tjänstepensionering skulle
få eller lämpligen borde få dels på utformningen
av annan socialförsäkring,
främst folkpensioneringen, den allmänna
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
dels på andra offentliga och
privata pensionsanordningar.

Då de frågor beredningen skall ta
ställning till berör alla medborgargrupper,
borde beredningens sammansättning
i fråga om såväl parlamentariker

som experter vara så allsidig som möjligt.
I den nuvarande sammansättningen
saknas emellertid representanter för
jordbrukare, hantverkare och andra
småföretagare. Ett genomförande av
den obligatoriska tjänstepensioneringen
synes komma att medföra svåra anpassningsproblem
för just dessa grupper,
varför de enligt min mening också bör
få företrädare inom beredningen.

Den bristande allsidigheten i fråga
om beredningens expertsammansättning
har påtalats bl. a. i Riksförbundet
Landsbygdens folks remissyttrande den
12 mars 1956 över pensionsutredningens
betänkande, vari det heter: »RLF
finner det beklagligt att jordbrukets
organisationer såsom företrädare för
den stora företagaregruppen i samhället
inte blivit representerade i beredningen
men förutsätter att möjligheter
finns att en representant för jordbruksorganisationerna
tillkallas.»

Såvitt bekant har de från RLF framförda
synpunkterna icke föranlett någon
komplettering av beredningen. Pensionsberedningen
har arbetat sedan i
januari månad och kan antas ha hunnit
en god bit på väg, varför arbetet
för en nytillträdande ledamot av beredningen
redan nu kommer att bli besvärligt.
Det synes mig därför angeläget att
en representant för de berörda grupperna
snarast tillkallas.

Med stöd av vad ovan anförts anhålles
om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att på
det sätt som begärts i bl. a. RLF:s remissutlåtande
över pensionsutredningens
betänkande vidta åtgärder, så att
den arbetande pensionsberedningen
snarast möjligt kompletteras med företrädare
för jordbruk och annan småföretagsamhet.

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 16 oktober 1956

Nr 25

§ 7

Interpellation ang. frågorna om egnahemsbeskattningen
och de övriga skattespörsmål,
som beröras av en allmän höjning
av taxeringsvärdena

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Svalöv (h), som anförde: Herr

talman! Den nuvarande egnahemsbeskattningen
innebär för egnahemsägarna
en extrabeskattning, som
i de individuella fallen kan vara högst
betydande. Den har i första hand sin
grund i fastighetsskatten, vilken är utformad
så, att den drabbar i omvänd
proportion till skatteförmågan. Men
även inkomstbeskattningen är för egnahemsägarna
sådan att den strider mot
principen om rättvisa och jämlikhet i
beskattningen.

Denna extrabeskattning av egnahemsägarna
hotar nu att bli ännu större genom
den höjning av taxeringsvärdena
som är att vänta i samband med 1957
års allmänna fastighetstaxering. I vissa
fall får man såsom ett resultat härav
även räkna med en höjning av förmögenhetsbeskattningen
-—• liksom av
kvarlåtenskaps- och arvsbeskattningen.

Frågan om egnahemsbeskattningens
utformning och dess konsekvenser rör
ett mycket stort antal medborgare. Direkt
torde den gälla omkring 700 000
egnahemsägare. Den påverkar emellertid
även dem som överväger att lösa
sin bostadsfråga i egnahemsformen och
för vilka den föreliggande överbeskattningsrisken
måste komma med i kalkylerna.
Det sätt på vilket egnahemsbeskattningen
kan komma att utformas
har alltså stor praktisk betydelse. Det
har också principiell och symbolisk betydelse
— som en mätare på skattepolitikens
utformning med hänsyn till spararnas
intresse.

Inom högerpartiet har vi konsekvent
motsatt oss det nu gällande systemet
för beskattning av egnahemsägarna. Någon
anledning att ålägga dessa en högre

beskattning än som motsvarar deras
skatteförmåga, mätt med hänsyn till
deras verkliga inkomst, anser vi inte
föreligga. Vi har även krävt en sådan
utformning av förmögenhetsbeskattningen
och av skatten i samband med
dödsfall, att dessa skattereformer inte
skulle verka sparhämmande.

Då frågan om egnahemsbeskattningen
behandlades vid senaste vårriksdag mötte
våra förslag om lättnader däri intet
gensvar från riksdagsmajoritetens sida.
Sedan dess har emellertid en särskild
utredningsman tillkallats för att inom
finansdepartementet utreda skattekonsekvenserna
av höjda taxeringsvärden.
Några officiellt tillkännagivna direktiv
har utredningsmannen ej erhållit. Departementschefen
och andra ledamöter
av regeringen har visserligen vid olika
tillfällen gjort allmänna uttalanden om
syftet med den pågående utredningen
och om de mål man avser att ernå.
Dessa uttalanden har emellertid varit
av sådan art och så formulerade, att
några säkra slutsatser inte kunnat dragas
om utredningsarbetets inriktning.
Det förefaller mig angeläget att landets
egnahemsägare får större klarhet i detta
avseende än hittills varit fallet. Frågan
är dessutom icke begränsad till enbart
egnahemsägare. Även stora kategorier
jordbrukare och andra småföretagare
beröres så starkt av de väntade höjningarna
av taxeringsvärdena, att de
bör ha rätt att få närmare upplysningar.

Under åberopande av vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redovisning för de riktlinjer efter
vilka statsrådet avser att lösa frågorna
om egnahemsbeskattningen och de övriga
skattespörsmål som beröres av en
allmän höjning av taxeringsvärdena
vid 1957 års allmänna fastighetstaxering? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956

§ 8

Interpellation ang. den pågående
nykterhetsvårdsutredningen

Ordet lämnades på begäran till

Fru EWERLÖF (h), som yttrade:

Herr talman! Då den fria rusdrycksförsäljningen
genomfördes hade alla
klart för sig att vissa övergångssvårigheter
skulle uppstå. Att redan efter ett
år dra några definitiva slutsatser om
vad det nya systemet kommer att innebära
för framtiden är ännu för tidigt.
Det framgår dock att konsumtion och
fylleriförseelser ökat i en omfattning
som måste inge allvarliga farhågor. Försäljningen
har sålunda efter den 1 oktober
1955 stigit med omkring 35 procent,
och i t. ex. Stockholm har antalet av polisen
omhändertagna fyllerister under
augusti ökat med 231 procent jämfört
med samma månad 1955. Även om man
hoppas att förhållandena efter hand
skall stabiliseras, bör man överväga
vad som kan göras för att övergångstiden
ej skall bli så svår.

Som jag i en interpellation under
vårriksdagen påpekade skulle kanske
en förbättring i nykterhetstillståndet
framför allt på arbetsplatserna ernås,
om försäljningen av sprit i småbuteljer
och då framför allt tredjedelslitern
upphörde. Enligt en alltmer utbredd
uppfattning är förekomsten av denna
billiga och lätthanterliga butelj en bidragande
orsak till det ökade fylleriet.

Det har ifrågasatts, att viss nedgång
i fylleriet skulle ske om systembutikerna
stängde något tidigare på dagen.
Visserligen skulle kanske de skötsamma
personer, som önskar göra sina inköp
efter arbetstidens slut, bli lidande
på en sådan ändring, men de skulle
säkerligen acceptera den om fylleriet
härigenom kunde minsskas. Även denna
fråga var under vårriksdagen uppe till
debatt efter interpellation av herr Hagård.

Det kan även övervägas om man inte,
i likhet med vad förhållandet är i

Norge, bör avstå från all utskänkning
och utminutering av sprit på lördagar.

Ett glädjande inslag i den för övrigt
ganska dystra bilden är att ungdomen
skött sig på ett i stort sett tillfredsställande
sätt. Man kan kanske räkna
med att det skulle kunna bli ett ännu
bättre tillstånd, om man ej hade lagregler,
som gjorde det möjligt även
för 18-åringar att köpa sprit. Enligt
rusdrycksförsäljningsförordningen får
nämligen en person, som fyllt 18 år,
användas som ombud vid spritinköp,
medan åldersgränsen för personliga inköp
bestämts till 21 år. Då fullmakt
inte avkrävs ombud, är det endast en
fiktion att tala om ombud. Samma
åldersgräns synes böra tillämpas för
ombud och för den som gör inköp
för egen räkning, nämligen 21 år.

Under den svåra övergångstid i vilken
vi nu befinner oss och som vi ej
vet om den ännu nått sin kulmen, är
det alldeles speciellt en fråga som kräver
en snar lösning, nämligen nykterlietsvårdsfrågan.
Det har visat sig, att
det i stort sett är samma klientel som
polisen omhändertager för fylleri. Då
efterfrågan på vårdplatser är mycket
stor, kan vård icke beredas dem förrän
efter lång väntetid. Även för alkoholister,
som är uppenbart farliga för sin
omgivning, är det svårt att erhålla
plats. Genom de stora påfrestningarna
på anstalterna har vårdtiden måst pressas
ned, vilket medfört ett försämrat
vårdresultat.

Den nu uppkomna situationen är så
mycket mer anmärkningsvärd som det
vid reformens genomförande förutsattes,
att nykterhetsvården skulle vara så
rustad, att den kunde möta det ökade
vårdbehovet.

Jag vet att det pågår en utredning
på detta område, men eftersom förhållandena
är så bekymmersamma för
många människor här i landet och i
första hand då för familjer, där männen
inte kan bruka spriten på ett måttligt
sätt, finns det all anledning att redan
nu diskutera detta problem.

Tisdagen den 16 oktober 1956 Nr 25 9

Interpellation ang. en komplettering av nykterhetsreformen, m. m.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet eller socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har den pågående nykterhetsvårdsutredningen
kommit så långt i
sitt arbete att herr statsrådet redan nu
förbereder någon åtgärd i anledning
härav?

2. Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om hur man i övrigt bedömer
läget på regeringshåll och om man
överväger att vidtaga några särskilda
åtgärder för att förbättra detta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. en komplettering av
nykterhetsreformen, m. m.

Herr RIMMERFORS (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om spritmissbruk
och nykterhetsarbete torde inte
på årtionden ha diskuterats så intensivt
i landet som nu. Man kan utan tvivel
tala om oro i landet.

Naturligtvis är det 1955 års nykterhetsreform
som nu, cirka ett år efter
reformens genomförande, på allvar aktualiserat
frågan. Att folk yttrar sig för
och mot reformen, att man registrerar
konsumtionssiffrorna och fylleriförseelsernas
ökning samt att man med särskild
oro ger akt på utvecklingen av
ungdomens alkoholvanor, att man ivrigt
efterlyser förekommande och nykterhetsvårdande
åtgärder, kort sagt att
man som aldrig förr intresserar sig för
alkoholproblemet, torde enbart böra
betraktas som ett framsteg. Ingen kan
längre komma förbi denna fråga, som
ju tenderar att bli vårt allt överskuggande
sociala problem.

Från riksdagens synpunkt har man
rätt att nu ställa frågan, huruvida vi för
två år sedan så grundligt misstog oss
på vårt folks livsvilja, ansvarskänsla
och motståndskraft, att hela experimen -

tet måste betraktas som misslyckat. Statistiskt
sett torde det ännu vara för
tidigt att dra några definitiva slutsatser
i den vägen. Siffrorna är visserligen
skrämmande, men dock lägre än exempelvis
Norges i samma situation och
efter samma tidrymd. Möjligt är att
statistiken, här som i Norge, kommer
att uppvisa en gynnsammare bild om
ett par år. Men det är inte det frågan
gäller i dag.

Problemet har också en moralisk och
rent mänsklig aspekt. Medan statistiken
mekaniskt registrerar sina sifferkombinationer
håller människor på att förgås.
Och detta sker tyvärr i större utsträckning
och under mer upprörande
former än vi trodde oss behöva räkna
med.

Även om det klart utsädes, även från
nykterhetskommitténs och riksdagens
sida, att övergångssvårigheter måste befaras,
nödgas man nu konstatera att
erfarenheterna varit förödmjukande.

Visar det sig nu, att stora grupper
av vårt folk icke är mogna för det förtroende,
som vi den gången kallade frihet
under ansvar, nåväl, då måste naturligtvis
lagstiftningen kompletteras.
Därtill kommer det självklara behovet
av de moraliska krafternas fortsatta
mobilisering.

Uppenbart är också, att detta kan
ske, utan att huvudlinjerna i reformen
behöver förfuskas. Möjligen skulle några
av de uppslag till skyddssåtgärder,
som den gången föreslogs av såväl nykterhetskommittén
som den svenska nykterhetsrörelsen
och i vissa fall även i
den kungl. propositionen men som utelämnades
av den lagstiftande församlingen,
behöva prövas på nytt.

Framför allt gäller det nu att bota
vad som brustit i såväl förebyggande
som nykterhetsvårdande åtgärder. Ingen
förnuftig människa torde ha menat, att
liberaliseringen av rusdryckshandeln i
och för sig skulle lösa vårt sedan årtionden
alltmer svårartade svenska
nykterlietsproblem. Endast i förening

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956

Interpellation ang. kommunikationerna inom

med alla de positiva åtgärder som samtidigt
förutsattes, skulle en sanering av
vårt nykterhetsläge småningom vara
möjlig.

Den vägen står oss alltjämt öppen.
Vissa elakartade symtom på övergångssvårigheter
och vissa påtagliga brister
i nykterhetsvården nödvändiggör en
omedelbar omprövning av åtskilliga
detaljfrågor, liksom också på lång sikt
en kontinuerlig och påpasslig vakthållning
inom detta viktiga avsnitt av
svenskt socialt liv.

Med hänvisning till vad ovan sagts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
få rikta följande frågor:

Ämnar regeringen vidtaga eller föreslå
några omedelbara åtgärder till komplettering
av nykterhetsreformen, i syfte
att begränsa de nuvarande övergångss
våriglieter na ?

Kan det förväntas att regeringen
kommer att biträda det från nykterhetshåll
framförda förslaget om tillsättandet
av en kommitté med uppgift
att kontinuerligt följa nykterhetsläget
och undan för undan föreslå de åtgärder
som kan befinnas nödvändiga?

Är regeringen i tillfälle att redan under
innevarande riksdag lämna kammaren
en redogörelse för läget inom
den tidigare svårt eftersatta nykterhetsvården
och för de upprustningsåtgärder
som utan dröjsmål kan och bör
genomföras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. kommunikationerna
inom Stockholms skärgård

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr STIERNSTEDT (h), som yttrade: Herr

talman! Försämringen under de
senaste åren av kommunikationerna med
och inom Stockholms skärgård har vid

Stockholms skärgård

upprepade tillfällen påtalats här i riksdagen.
Alltjämt är förhållandena i hög
grad otillfredsställande. Den ena utredningen
har avlöst den andra, och
förslag efter förslag har avgivits. 1952
beslöt emellertid riksdagen efter Kungl.
Maj:ts proposition att ordna skärgårdstrafiken
i stockholmsområdet enligt det
av 1949 års skärgårdstrafikkommission
avgivna betänkandet. Det synes mig
som om detta riksdagens beslut icke på
ett tillfredsställande sätt blivit omsatt
i praktiken.

Den bofasta befolkning som finnes i
skärgårdsområdet måste på något sätt
tillförsäkras vida bättre och tryggare
förbindelser med omgivningar och huvudstad
än vad nu är fallet, om man
vill undvika skärgårdens allt snabbare
avfolkning. Därtill kommer att man
även måste tillgodose det trafikbehov
som skapas av de tusentals människor
vilka tillbringar längre eller kortare
tid i skärgårdsområdet utan att vara
stadigvarande bosatta där.

Tidigt i höstas aktualiserades dessa
frågor på ett kännbart sätt då Waxholms
nya ångbåtsaktiebolag meddelade
att det ämnade gå i likvidation.
Skärgårdstrafiken hotade att stoppas
redan före vintern, och befolkningen
i de berörda områdena stod inför utsikten
att bli isolerad under den svåraste
tiden av året. Efter de förhandlingar
som följde har statsmakterna garanterat
trafikens upprätthållande under
den kommande seglationssäsongen,
d. v. s. till någon gång under hösten
1957. Om tiden därefter råder emellertid
djup ovisshet.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet ge kammaren
en redogörelse för hur långt 1952 års
riksdagsbeslut beträffande ordnandet
av förbindelserna i skärgården genomförts? 2.

Anser herr statsrådet att genom -

Tisdagen den 16 oktober 1956

Nr 25

Interpellation ang. de vakanta

förandet av 1952 års beslut hittills skett
planenligt?

3. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att genomföra 1952
års beslut inom avsedd tid samt för att
på tillfredsställande sätt lösa trafikproblemen
under övergångstiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. de vakanta provinsialläkartjänsterna
i övre Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s),
som anförde:

Herr talman! Förste provinsialläkaren
i Västerbottens län, dr Sixten Hemmingson,
påpekar i sin årsrapport till
medicinalstyrelsen att läkarfrågan inom
länet i fråga om den öppna vården är
katastrofal. Västerbotten hade vid fjolårets
slut inte mindre än tio vakanta
provinsialläkartjänster. (Sedan dess har
antalet ökat till tretton.) Ökat antal
läkare släpps ut varje år, påpekar dr
Hemmingson, men den kraftiga utbyggnaden
av den slutna vården behöver
dem. På sjukhusen får de unga läkarna
utbildning, har relativt bra betalt och
relativt väl ordnad arbetstid.

Vad skall man göra i denna mycket
allvarliga situation, undrar dr Hemmingson,
skall man vänta och se hur
det kan ordna sig i en framtid? Detta
kan man ej. Behovet av läkarvård är
under alla omständigheter alltid stort,
ofta akut. Inte kan man dra sig fram
genom att lagligen kungöra dubbel- eller
trippelförordnanden.

Resultatet av detta blir endast, att
befolkningen får otillfredsställande hälso-
och sjukvård samt att de ordinarie
läkarna sliter ut sig, tröttnar och far
till trakter, där, som de tror, arbetet är
mindre pressande. I Västerbottens län
med de stora avstånden är dylika extra
förordnanden särskilt betungande.

I annat sammanhang har förslaget om

provinsialläkartjänsterna i övre Norrland

en jämnare fördelning av rikets läkare
diskuterats men stött på den naturliga
fackföreningsinvändningen om arbetets
frihet. Var och en, hävdar de
unga läkarna, skall ha rättighet att
välja sitt arbete och sin arbetsplats.

Men hur är det när det gäller landets
försvar? Är då inte varje tjänsteduglig
medborgare skyldig att göra sin insats
varhelst försvaret kräver det?

Är det otänkbart med tjänsteplikt för
unga läkare? frågar dr Hemmingson. Är
inte kampen för folkets hälsa och striden
om liv lika viktig? Kan man inte
även där införa plikt, åtminstone för
viss tid, en hälsovårdsplikt? Ingen ung
läkare skulle ta skada av ett års sådan
plikt i hälso- och sjukvård, om han därvid
har förmånen av riktigt samhällsnyttigt
arbete och goda inkomster. För
en kommande läkargärning, för läkarfostran
och erfarenhet skulle en dylik
tjänstgöring också ha en stor betydelse.

För endast några dagar sedan hade
Västerbottens tjänsteläkarklubb ett
sammanträde, varvid man dryftade den
svåra situationen. Man beslöt att i skrivelse
till medicinalstyrelsen påpeka att
läkarbristen i länet hotar att bli katastrofal.
Mot dubbelförordnanden riktade
de i sammanträdet deltagande läkarna
stark kritik.

Tjänsteläkarklubben erinrade om ett
förslag från Västerbottens läns läkarförening
att det även för sjukhusläkare
skulle fordras en kortare tids tjänstgöring
i öppen vård. Vi, säger dessa läkare,
är övertygade om att även sjukluisläkare
skulle ha nytta av en sådan
tjänstgöring, som också skulle kunna
ge dem en inblick i och förståelse för
den öppna vårdens svårigheter och speciella
problem.

Den nuvarande situationen inom Västerbottens
län och i övrigt även i andra
delar av övre Norrland närmar sig
undan för undan den rena katastrofen.
Tretton vakanta provinsialläkartjänster
och förmodligen ett 15—20-tal om
något år, därest icke några åtgärder

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956

Interpellation ang. de skadliga verkningarna av statens järnvägars taxepolitik för
de avlägset liggande landsdelarna

vidtages från statsmakternas sida, är en
i längden fullständigt ohållbar situation,
varför jag anhåller om kammarens
tillstånd att, under åberopande av det
anförda, till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
spörsmål:

Ämnar herr statsrådet vidtaga någon
åtgärd för att råda bot på de nu rådande
katastrofala förhållandena i fråga
om det stora antalet vakanta provinsialläkartjänster
i övre Norrland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. de skadliga verkningarna
av statens järnvägars taxepolitik
för de avlägset liggande landsdelarna

Herr HOLMBERG (k) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! För tio år sedan avlämnade
norrlandskommittén ett utförligt
motiverat förslag, som syftade till ett
förbilligande av godstransporter och
personbefordran på långa avstånd. I
flertalet utlåtanden från myndigheter
och organisationer tillstyrktes kommitténs
förslag eller lämnades utan erinran.
Järnvägsstyrelsen framhöll emellertid,
att järnvägarna borde erhålla
gottgörelse från statsverket för eventuella
taxeförändringar, som vidtoges
för att ge stöd åt någon viss landsdel
eller näringsgren.

Så långt man kunde döma av utredningen
och remissyttrandena låg den
enda eventuella tvistefrågan sålunda
uteslutande på det politiska planet; det
handlade om statsmakternas vilja att
bereda Norrlands glesbygder och andra
avlägset belägna landsdelar den föreslagna
förbättringen. För bedömningen
härav kunde icke behövas något ytterligare
långt dröjsmål.

När det vid början av 1948 års riksdag
emellertid inte fanns några tecken
på att regeringen tänkte ta initiativ,
som ledde till ett någorlunda snabbt re -

sultat i denna fråga, ingav ett 20-tal
ledamöter av andra kammaren en motion
med förslag, att riksdagen nu skulle
fatta beslut i enlighet med norrlandskommitténs
förslag om nya taxebestämmelser.
När den nyssnämnda riksdagsmotionen
några månader senare behandlades
av utskott och riksdag, blev
resultatet ett beslut att avvakta de förslag
den nya utredningskommittén kunde
komma med.

Redan ett år senare avlämnades ytterligare
en motion i samma fråga, och
nu begärde riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t att förslagen om nedsättning
av järnvägstaxorna för långa
transporter »måtte upptagas till behandling
utan avvaktande av slutförandet
av järnvägstaxeutredningens undersökningar
i övrigt».

Erfarenheterna sedan dess har visat
hur berättigat det var att kräva en sådan
snabbare behandling av den viktiga
trafikfråga, som det här handlar
om. Men tyvärr har riksdagens önskan
därvidlag icke föranlett Eågon hittills
märkbar åtgärd från regeringen eller
utredningskommittén. Vid början av
1956 års riksdag meddelades, att 1948
års järnvägstaxekommitté beräknades
slutföra sitt uppdrag under innevarande
år. Men ännu i dag — några veckor
före detta års slut — har det icke förmärkts
några tecken på att kommittén
givit företräde åt den del av utredningsarbetet,
som riksdagen fattade särskilt
beslut om för sju år sedan!

Under denna långa väntan på utredningsresultat
och regeringsinitiativ har
järnvägstaxorna höjts inte mindre än
fyra gånger, nu senast genom regeringens
beslut att medge en 10-procentig
höjning från 1 november 1956.

Varje sådan taxehöjning leder till
försämring av de stora folkskiktens
levnadsstandard, ofta en större försämring
än som motiveras av frakthöjningarna.
Ett aktuellt exempel är prishöjningen
på bensin och eldningsolja. Där -

Tisdagen den 16 oktober 1956 Nr 25 15

Interpellation i anledning av den ökade spritkonsumtionen

vidlag har statsmakternas taxepolitik
och jämsides därmed det successiva
slopandet av priskontrollen utsatt konsumenterna
för kostnadsökningar, som
inte bara ger oljebolagen täckning för
ökade fraktkostnader utan också ger
dem extra vinster.

Alla prishöjningar av detta slag drabbar
dessutom de längst avlägsna landsdelarna
hårdast. De har redan förut
de högsta fraktkostnaderna och får
därför också de värsta prishöjningarna
varje gång taxorna justeras uppåt. Utom
dessa verkningar på levnadsstandarden
för flertalet människor i avlägsna landsdelar
har denna politik också särskilt
menliga följder för småföretagare av
alla slag i sådana områden. Som exempel
kan nämnas, att en företagare i
Gällivare med 15 anställda, enligt uppgifter
som blivit offentligt redovisade,
måste räkna med 30 000 kronor större
omkostnader än en motsvarande industri,
placerad i Mellansverige. En väsentlig
del av denna merutgift utgjordes
av extra fraktkostnader på grund av
långa transporter av såväl material som
färdiga varor. Även jordbrukare i Norrland
och därmed jämförliga avlägset
liggande landsdelar måste vidkännas
förhållandevis mycket större kostnader
än sina kolleger i andra landsdelar på
grund av nuvarande järnvägstaxor.

I en mängd utredningar och yttranden
rörande norrländska näringsfrågor
har också påvisats, att de höga fraktkostnaderna
är ett stort hinder för
strävandena att åstadkomma ett mera
varierande och omfattande näringsliv
i Norrland. De ständiga frakthöjningarna
och det orimligt långa dröjsmålet,
när det gällt att komma till en lösning
av Norrlands särskilda problem därvidlag,
synes sålunda knappast förenliga
med regeringsförklaringens löften
om åtgärder för att åstadkomma en
bättre industrilokalisering och en »levande
landsbygd».

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens

tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få

rikta följande fråga:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidtaga
för att skydda avlägset liggande
landsdelar från de skadliga verkningarna
av statens järnvägars hittillsvarande
taxepolitik?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation i anledning av den ökade
spritkonsumtionen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
anförde:

Herr talman! Experimentåret med
den fria spriten har givit fruktansvärda
erfarenheter för samhällsorganen, för
arbetsmarknaden, för trafiksäkerheten,
för hemmen. Siffror som styrker detta
är tillgängliga för alla. Vittnesmål om
människor, som den fria spriten har
bringat till misär, kan vi alla lämna.
Konsumtionen har bara i Stockholm
under en sommarmånad ökat med
400 000 liter brännvin i jämförelse med
motsvarande månad i fjor. Antalet omhändertagna
för fylleri har likaledes
under en sommarmånad ökat med 208
procent mot föregående år. Ungdomsfylleriet
har mer än fördubblats under
andra kvartalet i år i jämförelse med
andra kvartalet 1955. Alkoholism håller
på att grundläggas hos många ungdomar.
Det allvarliga tillstånd som benämnts
delirium tremens har på ett
restriktionsfritt år drabbat nära 200
människor i Stockholm mot några stycken
ströfall tidigare. Rattfylleriet ökar,
annan spritinfekterad brottslighet stiger
oavlåtligen och tynger orimligt polisarbetet.
Hälften av fylleristerna omhändertages
under arbetsdagen före
kl. 18, något som måste betyda ett avbräck
för produktionen. Tyvärr håller
sig tendensen till ökad onykterhet månad
för månad.

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956

Interpellation ang. en förbättring av skolans lokalbehov och minskning av elevantalet
i folkskolors och högre skolors klassavdelningar — Interpellation ang.
fragan om nedläggande av trafiken på bandelen Falkenberg—Limmared

Utvecklingen kan inte få fortsätta,
om vi vill vårda oss om familjerna och
ungdomen och vill hålla uppe vår ekonomiska
standard. Experimentet med
fri sprit måste avslutas och andra spår
följas för att minska alkoholkonsumtionen.
Man får inte ge sig till tåls med
nya utredningar och digra siffersammanställningar
utan så snart som möjligt
företa praktiska åtgärder för att
bryta nedbusningen och människoförstörelsen.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
interpellation:

Är statsrådet beredd att omedelbart
vidtaga åtgärder, som begränsar spritinköpen
genom ändrade butikstider
och åldersbestämmelser för spritinköp
och genom andra restriktioner, och
ämnar statsrådet förelägga 1957 års
riksdag en ny alkohollagstiftning i restriktiv
anda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. en förbättring av
skolans lokalbehov och minskning av

elevantalet i folkskolors och högre
skolors klassavdelningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det angelägna i att
åstadkomma en snar minskning av antalet
elever per klassavdelning i skolorna
har senast understrukits av årets
riksdag genom instämmande i statsutskottets
utlåtande nr 154, vari även begärts
en utredning om möjligheterna till
snara åtgärder, då nu föreliggande utredningsmaterial
är föråldrat. I samma
utlåtande har också berörts det angelägna
i att Kungl. Maj :t med till buds
stående medel tillgodoser intresset av

att de klassrumspaviljonger i lämplig
omfattning kan uppföras, som utgör det
snabbast verkande medlet mot lokalbristens
hävande. Årets riksdag har
även genom att instämma i tredje lagutskottets
utlåtande nr 15 uttalat, att
Kungl. Maj :t vid sin fortsatta prövning
av frågan om vidgad tillståndsgivning
för uppförandet av sådana klassrumspaviljonger
måtte tillgodose intresset av
att sådana klassrumspaviljonger i lämplig
omfattning uppföres. Inom riksdagen
föreligger alltså en enstämmig uppfattning
från de skilda utgångspunkter som
kan anläggas.

Det har under riksdagsuppehållet genom
offentliga uttalanden från regeringens
sida framgått, att frågan om
klassrumspaviljongerna är föremål för
regeringens prövning sedan flera månader
tillbaka. Däremot har samtidigt
meddelats, att den med behovet av
klassrumspaviljonger intimt sammanhängande
frågan om klassavdelningarnas
storlek icke anses böra bli föremål
för någon särskild utredning, trots att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalat ett bestämt önskemål härom.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder har inom skilda departement
vidtagits för att åstadkomma
en snar förbättring av skolans lokalbehov
i samband med det av riksdagen
uttalade önskemålet om en minskning
av de alltför stora klassavdelningarna
i folkskolan och de högre skolorna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. frågan om nedläggande
av trafiken på bandelen
Falkenberg—Limmared

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Tisdagen den 16 oktober 1956

Nr 25

Interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

Herr talman! Nedläggandet av en
järnväg är uppenbart ett betydande ingrepp
i en bygds kommunikationsliv.
Bebyggelse och näringsliv har under
avsevärd tid och i väsentlig grad anpassats
till järnvägarna. Landsvägstrafikens
starka utveckling under framför
ålit senare tid har givetvis inte kunnat
undgå att verka ofördelaktigt på de
ekonomiska förutsättningarna för järnvägsdriften.
Visserligen har trafik och
transporter i stor utsträckning kunnat
ombesörjas genom bilar och bussar,
särskilt där vägnätet är fullt utbyggt.
Men för många bygder är det alltjämt
nödvändigt, att järnvägarna bibehålies,
om inte en ekonomisk tillbakagång
skall inträffa. Alla erfarenheter ger vid
handen, att en järnväg inte utan vidare
kan utbytas mot landsvägslrafikmedel
utan försämrad service för bl. a. persontrafiken.

Vid remissdebatten i denna kammare
den 2 november i fjol erinrade jag om
att distriktschefen för statens järnvägars
VI distrikt föreslagit, att bandelen
Falkenberg—Limmared skulle nedläggas
från den 1 april 1956. Jag påtalade
de nackdelar, som detta skulle medföra
för de bygder, som berördes därav, och
likaså den oro, som kommit till uttryck
bland bygdens befolkning. Frågan har
på nytt aktualiserats genom att statens
järnvägars VI distrikt nu vill nedlägga
ifrågavarande järnväg den 31 maj 1957.
Samtliga anställda vid järnvägen har
tillställts en cirkulärskrivelse om att de
vid första bästa tillfälle bör söka skaffa
sig annan anställning. En del av dem
har redan hörsammat uppmaningen
och skaffat sig ny plats. Några av dem
har till mig personligen framfört klagomål
över de olägenheter, som förflyttningen
medför, särskilt för dem som
har egen bostad i form av egnahem.

I Ätradalen, där järnvägen Falkenberg—Limmared
går fram, är landsvägarna
på långt när inte i sådant
skick, att de kan ersätta järnvägen och
la hand om trafiken och transporterna

på ett nöjaktigt sätt. Skall detta ske,
måste det investeras mycket stora belopp
i utbyggnad av vägar och serviceanläggningar,
bussar m. m. Tar man i
betraktande, att ett fast trafiknät nu
finns, blir sådana nyinvesteringar i hög
grad diskutabla, särskilt mot bakgrunden
av den strama ekonomiska politik
som i nuvarande läge föres.

Statens järnvägar bör ju ha till uppgift
att sörja för att kommunikationerna
inte försämras. Ändamålet har varit
och bör vara att ordna med kommunikationer
för hela landet, att se till att
såväl glesbygder som tätorter blir betjänade
av ett väl utvecklat trafik- och
transportnät. Det måste för hela samhället
vara av utomordentligt värde,
att inte landsbygdsbefolkningen alltför
mycket uttunnas. En levande landsbygd
är en nödvändighet ur hela samhällets
synpunkt. Om järnvägen Falkenberg—
Limmared nu nedlägges, måste det få
den konsekvensen, att kommunikationerna
för de berörda bygderna försämras
och att stora svårigheter åsamkas
näringslivet.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet med hänsyn till
bygdens krav på goda kommunikationer
beredd att medverka till att bandelen
Falkenberg—Limmared inte nu
nedlägges?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. åtgärder för ökning
av bostadsbyggandet i Stockholm

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DAHLÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Den i våras beslutade
ramen för bostadsbyggandet har på
grund av sin otillräcklighet blivit före -

Nr 25

Tisdagen den 16 oktober 1956

Interpellation ang. åtgärder för ökning av bostadsbyggandet i Stockholm

mål för stark kritik. Kvoten för flerfamiljshus
skulle enligt denna ursprungliga
plan skäras ned med 8 procent under
andra halvåret i år. Den ökning av
tillståndsgivningen med 3 500 lägenheter
som regeringen nyligen medgivit är
därför en nödvändig justering av det
förut uppgjorda programmet.

Det egendomliga har emellertid inträffat,
att Stockholm, där nära hälften
av vårt lands bostadssökande utan lägenhet
befinner sig, har ställts utanför
vid fördelningen av dessa tilläggslägenlieter.
Detta har inte skett med
hänvisning till tillgången på arbetskraft.
Denna hade nämligen vid tidpunkten
för tilläggskvotens fördelning
medgivit ett betydligt större bostadsbyggande
för Stockholms del — det är
ett förhållande som man från de fördelande
myndigheternas sida inte har
velat bestrida. Däremot har man inom
statliga myndigheter som skäl för att
Stockholm blivit utan extra lägenheter
angivit att de kommunala förberedelserna
för bostadsbyggande i Stockholm
inte skulle ha bedrivits i en sådan takt
att en från arbetsmarknadssynpunkt
lämplig igångsättning av bostadsbyggandet
kunnat genomföras, ett påstående
som bestämt och med utförlig motivering
liar tillbakavisats av de kommunala
myndigheterna.

Till detta kommer att Stockholms i
förhållande till föregående år nedskurna
bostadskvot ytterligare dras ned genom
bortfallet av de 482 lägenheter som
hösten 1955 erhölls i förskott. Konsekvensen
blir att den faktiska tillståndsgivningen
under de senaste tre åren
har fått en starkt sjunkande tendens.
Tillstånd gavs 1954 för 6 962 lägenheter,
1955 för 6 278 och 1956 för 5 218.
Denna sänkning har skett samtidigt
som bostadsköerna ständigt förlängts.
Enbart nedskärningen av bostadsbyggandet
i förhållande till förra året med
ca 1 000 lägenheter betyder att väntetiden
förlängs med ca två månader.

Detta är oroande, eftersom redan nu
t. ex. bostadslösa tvåpersonsfamiljer
måste vänta 5 år och 3 månader för att
få en lägenhet. Hösten 1950 var väntetiden
för denna kategori år. Enbarnsfamiljerna
fick 1950 vänta IV2 år
mot f. n. 3 år och 4 månader. Tvåbarnsfamiljerna
fick 1950 lägenhet efter ett
år, medan de nu får vänta 2 år och
11 månader. Dessa siffror är hållna i
underkant. I verkligheten torde väntetiden
de närmaste åren ytterligare avsevärt
förlängas.

Med stöd av det som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet vidta åtgärder
i syfte att få till stånd en omedelbar
ökning av bostadsbyggandet i Stockholm? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

182, med förslag till skolstyrelselag
m. m.,

nr 183, angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal,

nr 184, med förslag till lag om skydd
för vissa kartor, m. m.,

nr 185, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536), och

nr 186, angående vissa åtgärder i
samband med nedläggandet av driften
vid linberedningsverket i Mellansel.

Dessa propositioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.18.

In fidem

Gunnar Britth

Onsdagen den 17 oktober 1956

Nr 25

Onsdagen den 17 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Andra kammarens kansli, Riksdagen,
Stockholm

Anhåller om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 16—29 oktober för
fullgörande av uppdrag som delegat i
Europarådets församling.

Tore Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen 16—26
oktober för fullgörande av uppdrag i
Europarådet.

Strasbourg den 12 oktober 1956

James I. A. Dickson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 2

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts å bordet vilande proposition, nr
182, med förslag till skolstyrelselag
m. m. hänvisades propositionen, såvitt
anginge lagförslagen, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härpå föredrogos var för sig följande
Kungl. Majrts propositioner, och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 183, angående godkännande av Sveriges
anslutning till ett internationellt
veteavtal;

till behandling av lagutskott propositionerna
:

nr 184, med förslag till lag om skydd
för vissa kartor, m. m., och

nr 185, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536); samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 186, angående vissa åtgärder i samband
med nedläggandet av driften vid
linberedningsverket i Mellansel.

§ 3

Föredrogs den av herr förste vice talmannen
Skoglund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
effektivisering av nuvarande antidumpinglagstiftning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Eliasson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående komplettering av 1956
års pensionsutredning med företrädare
för jordbruk och annan småföretagsamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Nilsson i Svalöv
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående frågorna
om egnahemsbeskattningen och de övriga
skattespörsmål, som beröras av en
allmän höjning av taxeringsvärdena.

Kammaren biföll denna anhållan.

Andra kammarens protokoll 1956. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 17 oktober 1956

§ 6

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående den pågående nykterhetsvårdsutredningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående en komplettering av nykterhetsreformen,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Stiernstedt
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående kommunikationerna
inom Stockholms skärgård.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Jacobson i
Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
de vakanta provinsialläkartjänsterna
i övre Norrland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående de

skadliga verkningarna av statens järnvägars
taxepolitik för de avlägset liggande
landsdelarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av fru Eriksson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet i anledning av
den ökade spritkonsumtionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
en förbättring av skolans lokalbehov
och minskning av elevantalet i folkskolors
och högre skolors klassavdelningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs den av herr Pettersson i
Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
frågan om nedläggande av trafiken
på bandelen Falkenberg—Limmared.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Föredrogs den av herr Dahlén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för ökning av
bostadsbyggandet i Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 17 oktober 1956

Nr 25

Interpellation i anledning av tågförseningarna vid statens järnvägar — Interpellation
ang. nysparande för bostäder och bostadssparande i allmänhet

§ 15

Interpellation i anledning av tågförseningarna
vid statens järnvägar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SWEDBERG (fp), som anförde:

Herr talman! Tågförseningarna vid
statens järnvägar har tilldragit sig en
uppmärksamhet, som knappast kan vara
ägnad att förvåna. Tågförseningar
är visserligen ingen ny företeelse i vårt
land. Tvärtom har väl sådana under
järnvägens hela historia förekommit
under vissa svåra omständigheter, t. ex.
under ovanligt hårda och snörika vintrar
och vid mer eller mindre tillfälliga
toppbelastningar i fråga om gods- eller
persontrafiken. Förseningarna har på
senare tid i fråga om både antal och
omfattning varit så stora, att de skapat
ytterst besvärliga förhållanden både
för den resande allmänheten och
för andra, som på olika sätt direkt eller
indirekt berörs därav.

I vissa delar av vårt land har det
närmast blivit regel att tåg varit försenade
en timma eller mer, och praktiskt
taget över hela järnvägsnätet råder
en irriterande osäkerhet i fråga
om tågens såväl avgångs- som ankomsttider.
Det är naturligtvis svårt att med
någon exakthet uppskatta de olägenheter
av skilda slag som detta innebär.
Men det är uppenbart att dessa är högst
betydande. Människor vilkas tid är
mycket upptagen och därför särskilt
dyrbar tvingas till långa väntetider,
som på grund av sin ovissa längd inte
kan utnyttjas på effektivt sätt. Inte
sällan medför förseningarna extra ekonomiska
utgifter för både enskilda och
organisationer, bl. a. därigenom att —
som en av landets länsstyrelser nyligen
påpekat — föredragshållare och andra
deltagare i konferenser och sammanträden
ibland måste resa ett helt dygn
tidigare än vad annars skulle vara nöd -

vändigt för att de skulle vara säkra på
att komma till bestämmelseorten i rätt
tid. Och den osäkerhet och otrevnad,
som de rådande missförhållandena skapar,
innebär redan i och för sig förlust
av betydelsefulla värden.

Det ter sig helt enkelt nödvändigt
att en bättre överensstämmelse åstadkommes
mellan de officiella tidtabellerna
och de verkliga tågtiderna. Om
det, som nu tycks vara fallet, visar sig
omöjligt att få tågens verkliga tider att
följa de i Sveriges kommunikationer
angivna tidtabellerna, får man väl i
stället fundera på att avpassa tidtabellerna
efter de möjliga tågtiderna.

Under åberopande av det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande frågor:

Är statsrådet i tillfälle att inför kammaren
redogöra för orsakerna till de
talrika och omfattande tågförseningarna
vid statens järnvägar samt för de
åtgärder, som vidtagits eller planeras
för att åstadkomma en bättre överensstämmelse
mellan de officiella tidtabellerna
och de verkliga avgångs-, köroch
ankomsttiderna?

Vill herr statsrådet, om inte tillräckligt
effektiva åtgärder i detta syfte vidtagits
eller planeras, taga initiativ till
att sådana snarast måtte vidtagas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. nysparande för bostäder
och bostadssparande i allmänhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! I motioner till riksdagen
i början på detta år av hr Ohlin
m. fl. framhölls den stora angelägenheten
av att utformningen av bostadspolitiken
gjordes sådan att bostadssparandet
stimulerades. 151. a. underströks

Nr 25

Onsdagen den 17 oktober 1956

Interpellation ang. bostadsbebyggelsen på landsbygden samt bostäders och sanitetsanläggningars
utformning vid glesbebyggelse

starkt vikten av att statliga och kommunala
myndigheter samt lämpliga
sparinstitut samverkade för att uppmuntra
ett ökat nysparande för bostäder,
särskilt hos unga människor, som
söker bostad för att kunna gifta sig.
Genom åtgärder av detta slag kan tillgången
på kapital för bostadsbyggande
ökas, vilket i nuvarande läge med en
alltjämt mångenstädes synnerligen svår
bostadsbrist är mycket betydelsefullt.
Riksdagens majoritet avvisade dock
motionerna.

Under årets lopp har emellertid förståelsen
för vikten av att få fram konkreta
åtgärder ägnade att öka bostadssparandet
förstärkts. Bl. a. har socialminister
Ericsson i en skrift givit uttryck
för en uppfattning som nära ansluter
sig till de i motionerna framförda
förslagen. Utsikterna att förverkliga
förslag av denna art kan därför antagas
ha förbättrats. Med anledning härav
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
interpellation:

Avser herr statsrådet att inom den
närmaste framtiden taga de initiativ,
som är nödvändiga för att stimulera
nysparande för bostäder och öka bostadssparandet
i allmänhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. bostadsbebyggelsen
på landsbygden samt bostäders och sa nitetsanläggningars

utformning vid
glesbebyggelse

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I diskussionen om lokaliseringsproblemen
betonas ofta vikten
av att tendensen till avfolkning av landsbygden
motverkas genom att denna får
en mer differentierad bebyggelse. En
sådan kan åstadkommas dels genom att
industrier i större utsträckning förläggs

utanför tätorterna, dels genom alt personer
som arbetar i tätorterna väljer
att bo på landsbygden. En utveckling i
den riktningen är inte på något sätt
osannolik. Möjligheten att bo på landsbygden
har i hög grad ökats genom
motorismens utveckling, och en övergång
till femdagarsvecka kan förmodas
komma alt ytterligare stimulera människorna
till bosättning utanför tätorterna.
I många fall torde det bli förmånligt
att åka in till tätorten till sitt
dagliga arbete i stället för att som nu
åka ut till landsbygden över veckosluten.
över huvud taget har det alltid
funnits människor som önskat framför
tätorternas trängsel välja landsbygdens
öppnare omgivning.

Hittills har man i resonemangen om
landsbygdens avfolkning i huvudsak
diskuterat hur man skall kunna hindra
folk att flytta från landet. Man borde
med fördel kunna låta första frågan bli
hur man skall kunna röja undan de
hinder som från myndigheternas sida
har skapats, när det gäller möjligheterna
för dem som inte är yrkesverksamma
inom jordbruket att stanna kvar
på landsbygden eller att återflytta dit.
Det är obestridligen så, att en friare
bebyggelse på landsbygden för närvarande
motverkas genom utformningen
av en rad nu gällande författningar,
tillämpningsförordningar och administrativa
anvisningar. Bostadsbebyggelsen
på landsbygden hindras t. ex. i många
fall av nuvarande praxis att lån till
nybyggen av egnahem på landsbygden
endast ges i den mån bostäderna behövs
för jordbruk, fiske, skogsbruk eller
servicenäringar. De som är yrkesverksamma
i tätorterna men vill bo på
landet missgynnas.

I en motion vid riksdagens vårsession
— till vars utförligare motivering
jag ber att få hänvisa — hemställde jag
om en skyndsam utredning angående
sådana ändringar i gällande författningar,
tillämpningsförordningar och

Onsdagen den 17 oktober 1950

Nr 25

administrativa anvisningar att förutsättningar
skapas för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden. Utredningen
skulle också enligt förslaget utröna,
vilka åtgärder som kan vidtas för att
genom forskning, konstruktionsarbeten
och försöksverksamhet främja tillkomsten
av praktiska alternativ i fråga om
bostäders och sanitetsanläggningars utformning
vid glesbebyggelse. I det utlåtande
från statsutskottet, som antogs
av riksdagsmajoriteten, förklarades att
man inte var beredd att förorda särskilda
åtgärder med anledning av förslagen
i motionen, innan statsmakterna
tagit ställning till de utredningar i hithörande
frågor, som utförts av vattenvårdskommittén
och 1950 års avloppsutredning.

Det är emellertid tydligt, att dessa
kommittéers utredningsuppgifter endast
perifert berör de här diskuterade
frågorna. På grund av den ogynnsamma
förskjutningen av ålderssammansättningen
inom landsbygdens befolkning
och den hastigt pågående koncentrationen
av bebyggelsen till tätorterna
är det av vikt att man genom
en utredning av här antydd art utan
dröjsmål söker stimulera i stället för
att förhindra en fri bostadsbebyggelse
på landsbygden. Vi bör skapa en ordning
som innebär att den enskilde själv
får fritt välja var han vill bo.

Då den fråga det här gäller berör
flera departement, hemställer jag om
kammarens tillstånd att till hans excellens
statsministern få framställa följande
frågor:

Vill herr statsministern medverka

dels till att nu gällande författningar,
tillämpningsförordningar och administrativa
anvisningar modifieras i syfte
att skapa en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden

och dels till att praktiska alternativ
skapas i fråga om bostäders och sanitetsanläggningars
utformning vid glesbebyggelse? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. lånemöjligheterna för
den mindre skeppsfarten

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSSON i öckerö (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den svenska mindre
sjöfarten har under en lång följd av år
haft stora svårigheter att kämpa med.
En hård konkurrens från andra nationer
har medfört allvarliga konsekvenser
för de svenska småfraktarna. Den bristande
konkurrensförmågan beror i allt
väsentligt på att de utländska båtarna i
allmänhet är modernare, mera ändamålsenligt
byggda och utrustade samt
driftbilligare. Den nödvändiga förnyelsen
av den svenska båtmaterielen har
hindrats bl. a. genom kreditsvårigheter
och investeringsavgift.

Svårigheterna för den mindre fraktfarten
har medfört stora bekymmer för
befolkningen på de orter, som är ekonomiskt
beroende av näringens lönsamhet.

Sjötransporterna är ett jämförelsevis
billigt transportsätt. Det är vidare ett
självklart beredskapsintresse att en betryggande
del av den mindre fraktfarten
kan ske med svenska båtar. Det är
därför naturligt att den mindre fraktfartens
problem uppmärksammats från
statsmakternas sida. Förslag om en väsentlig
förstärkning av samhällets insatser
till stöd för näringen har också
framlagts av den år 1954 avslutade utredningen
om det mindre och medelstora
tonnaget (SOU 1955:2). Med beklagande
måste dock konstateras att
intet av utredningens förslag ännu genomförts.

De åtgärder som från statens sida
först och främst bör vidtagas gäller en
förstärkning av den mindre fraktfartens
lånemöjligheter, så att den oundgängliga
förnyelsen av båtmaterielen
kan komma i gång. Härom har alla varit
i princip ense. Utredningen föreslog
en utbyggnad av lånefonden för den

22 Nr 25 Onsdagen den 17 oktober 1956

Interpellation ang. genomförande av fastställd plan rörande sträckningen av riksvägen
2 invid Yarberg

mindre skeppsfarten till 25 000 000 kronor.
Departementschefen ansåg sig av
samhällsekonomiska skäl i statsverkspropositionen
för innevarande budgetår
inte kunna sträcka sig längre än till
en kapitalökning med 3 000 000 kronor.
I de likalydande motionerna 1:416 av
herr Spetz m. fl. och 11:552 av herr
Nyberg m. fl. föreslogs en ökning till
8 000 000 kronor. I sitt yttrande i ärendet
framhöll statsutskottet bl. a.:

»Utskottet har tidigare vid flera tillfällen
understrukit betydelsen ur såväl
sjöfarts- som beredskapssynpunkt av
det mindre och medelstora tonnaget.
I det betänkande, som avgivits av utredningen
angående aktuella spörsmål
beträffande ifrågavarande tonnage, har
framhållits, att den svåra situation,
vari detta tonnage befinner sig, icke
synes vara tillfällig. Det finnes enligt
utredningen anledning räkna med att
detsamma kommer att successivt minska,
om icke stödåtgärder vidtagas.
Vid sin behandling av motsvarande anslag
föregående år uttalade utskottet
en förväntan, att förslag i anledning av
förenämnda utredning förelädes innevarande
års riksdag. Utskottet beklagar,
att detta icke kunnat ske.»

Utskottets majoritet ansåg sig med
hänsyn till det allmänna ekonomiska
läget dock böra tillstyrka departementschefens
starkt begränsade förslag oförändrat.

Enligt min mening är det en tvingande
nödvändighet att det nu snart två
år gamla utredningsförslaget upptages
till verklig prövning av Kungl. Maj :t
och att en ordentlig förstärkning av
lånemöjligheterna snarast kommer till
stånd. Med tanke på det svenska fartygsbeståndets
ålderssammansättning,
därav betingade utrustning och starkt
försvagade konkurrenskraft kan det
knappast framföras övertygande samhällsekonomiska
skäl för att låta det
fortgå som hittills.

I den nyligen avgivna programför -

klaringen från de i regeringen samverkande
partierna har uttalats, att förslag
kommer att framläggas om förstärkning
av lånemöjligheterna bl. a. för den
mindre företagsamheten med 30 milj.
kronor. Nuvarande anslag till samma
ändamål är 3 milj. kronor. Ett förslag
om höjning av beloppet till 4,5 milj.
kronor avvisades så sent som i våras
av »samhällsekonomiska skäl». Det har
emellertid inte givits till känna, huruvida
nyssnämnda ökning till 30 milj.
kronor även skulle avse en förstärkning
av den mindre skeppsfartens lånefond.
Under alla omständigheter borde
en sådan förstärkning av skäl som här
angivits nu ske.

Till sådana ytterligare åtgärder, som
från samhällets sida borde företagas
till den mindre fraktfartens fromma,
hör enligt min mening investeringsavgiftens
avskaffande; jag skall dock inte
ingå härpå i denna interpellation.

Med hänvisning till det här anförda
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Avser den i den nyligen avlämnade
programförklaringen från regeringspartiernas
sida aviserade förstärkningen
av lånemöjligheterna för den
mindre företagsamheten även en utbyggnad
av lånemöjligheterna för den
mindre skeppsfarten?

2. Om inte, vill herr statsrådet medverka
till att även den mindre skeppsfartens
lånemöjligheter snarast förstärkes? Denna

anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. genomförande av
fastställd plan rörande sträckningen av
riksvägen 2 invid Varberg

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Göingegården (h),
som anförde:

Onsdagen den 17 oktober 1956

Nr 25

Interpellation ang. höjning av folkpensionernas grundbelopp

Herr talman! Trafikvolymen på våra
vägar och gator har under det senaste
decenniet ökat betydligt. Det är ett alltför
känt faktum för att man skall behöva
uppehålla sig därvid.

Denna utveckling har emellertid för
många städers och tätorters del skapat
kännbara problem. Icke sällan måste
den täta trafiken på t. ex. huvudvägarna
ledas genom städer, vilkas planering
rimligtvis icke kunnat ske med
hänsynstagande till dagens trafikförhållanden.
Ett exempel härpå är den
vid rikshuvudväg 2 belägna staden
Varberg vars smala gator är föga ägnade
att bära den trafik, som nu på
grund av rikshuvudvägens sträckning
måste dirigeras genom själva staden.
Denna omständighet bidrager bl. a. i
hög grad till att hålla trafikolyckornas
antal på en alltför hög nivå.

Detta förhållande synes mig böra rättas
till med det snaraste. För drygt 20
år sedan beslöt man att bygga en genomfartsled
vid sidan om själva staden.
Detta projekt är till största delen
genomfört, men arbetet på den återstående
delen, omkring en sjättedel, har
sedan en längre tid legat nere och såvitt
jag vet ännu icke återupptagits.
Denna omständighet medför att rikstrafiken
fortfarande måste dirigeras genom
stadens centrum.

För närvarande söker sig den färdigställda
delen av riksvägen söder ifrån
utanför staden mot den punkt, där vägen
norrifrån löper samman med den
gata som nu tjänar som genomfartsled
utan att dock nå ända fram. Avståndet
är högst två kilometer. Den södra vägen
kan betecknas som en återvändsgränd.
Den synes för närvarande ha en
mycket begränsad uppgift. Staden har
haft stora utgifter för densamma i form
av marklösen, inlösen av byggnader
m. m., vilka tills vidare kan anses som
mer eller mindre onyttigt kapital.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
att de otillfredsställande möjligheterna
för rikstrafiken att passera Varberg
kan avsevärt förbättras genom att
enligt fastställd plan förbinda den södra
delen av riksväg 2 med den norra?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
företaga åtgärder som snabbt leder till
ett genomförande av detta projekt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. höjning av folkpensionernas
grundbelopp

Herr SENANDER (k) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under höstens valkampanj
hade frågan om ålderdomsförsörjningen
en dominerande, plats i
samtliga partiers propaganda. Meningarna
delade sig beträffande den s. k.
tjänstepensioneringen, medan partierna
samstämmigt uppgav sig vilja verka
för en höjning av folkpensionerna.

I den programförklaring som regeringen
nyligen avgav förklarades beträffande
folkpensionerna följande:

»Grundvalen för svenska folkets ålderdomsförsörjning
är folkpensioneringen.
En kraftig höjning av nu utgående
folkpensioner genomförs.»

Denna utfästelse har utan tvivel väckt
stora förhoppningar särskilt hos de
folkpensionärer, som helt eller delvis
är beroende av folkpensionen för sin
försörjning. Även om riksdagen under
förra året genomförde en måttlig förstärkning
av grundpensionerna anser
sig folkpensionärerna kunna i regeringsdeklarationen
se ett löfte om en
ytterligare höjning redan under nästa
år.

I anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
ocli chefen för socialdepartementet få
rikta följande fråga:

Kan det förväntas att förslag till höj -

Nr 25

Onsdagen den 17 oktober 1956

Interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

ning av folkpensionernas grundbelopp
kommer att föreläggas nästa års riksdag? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. ökade möjligheter för
äldre personer till förvärvsarbete

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr OHLIN (fp), som anförde:

Herr talman! Enligt liberal grundsyn
får människorna aldrig betraktas som
enbart verktyg åt produktionen. Denna
skall i stället stå i människans tjänst,
både som grundvalen för hennes materiella
bärgning och som möjligheten
till skapande sysselsättning och till intim
mänsklig arbetsgemenskap. Arbetslivet
måste därför ordnas med tanke
på den enskildes hälsa och trivsel.

En fråga som har blivit alltmer aktuell
är hur man skall kunna anpassa
produktionslivet efter de naturliga önskemålen
i de högre åldersklasserna.
Åtskilliga företag här i landet har på
ett föredömligt sätt sökt finna arbetsformer
som ger de äldre arbetstagarna
möjlighet att utan alltför hård press
utnyttja sin speciella kapacitet och sin
långa erfarenhet. Från samhällets sida
har emellertid detta viktiga problem
hittills inte blivit föremål för tillräcklig
uppmärksamhet.

I många slitsamma sysselsättningar
blir den avtagande kroppsliga prestationsförmågan
ganska tidigt ett allvarligt
problem. Många skogsarbetare och
andra med tungt arbete och många med
en nervpåfrestande sysselsättning undrar
med oro hur de skall orka med att
ha kvar sitt arbete fram till folkpensionsåldern.
För dem som har sådana
arbeten skulle det vara en välkommen
lättnad, om de fick större möjligheter
att i en takt som passar deras hälsa gå
över till lättare och lugnare uppgifter.

A andra sidan finns det många som,

när pensionsåldern inträder, har krafterna
i behåll och gott skulle kunna
fortsätta i sitt nuvarande arbete eller
i ett närbesläktat arbete på samma arbetsplats
ytterligare några år. För dem
känns det svårt och onödigt att för åldersstreckets
skull koppla loss från den
uppgift och den gemenskap med arbetskamraterna,
som varit en viktig del
av deras liv.

Många pensionärer skulle säkerligen
också i form av deltidsarbeten av olika
slag kunna göra en god arbetsinsats.
När de funderar över saken, upptäcker
emellertid åtskilliga av dem att det blir
en ganska dålig affär att ta ett sådant
arbete. Om de arbetar, minskar änkepension,
bostadstillägg och ibland också
andra förmåner så pass kraftigt, att
förtjänsten blir dålig. Genom att mildra
eller ta bort en del avdragsregler skulle
samhället få större glädje av den arbetskraftsreserv,
som vitala pensionärer
utgör. Det är alltså av stor vikt att
vi får pensionsbestämmelser, som smidigare
anpassar sig till individuella behov
och önskemål.

I en folkpartimotion vid 1955 års
riksdag berördes dessa frågor. Vi yrkade
i motionen på en utredning om
de äldres anpassning i arbetslivet och
på att de resultat som därvid nåddes
skulle ges en sådan spridning att de
kunde motverka den ganska vanliga
men ogrundade benägenheten att överbetona
ålderns roll vid bedömningen av
arbetskapaciteten.

En av motiveringarna för den begärda
utredningen var den samhällsekonomiska
vinst, som skulle göras, om det
blev lättare för de äldre att stå kvar
i produktionen. Men den väsentligaste
motiveringen var en annan. Det gäller,
som motionärerna uttryckte saken, att
åt den åldrande säkra det sätt att leva
som ger den största personliga tillfredsställelsen
och som står i överensstämmelse
med det mått av krafter som står
till buds. Det kan innebära att det viktigaste
för den ene är en god omvård -

Torsdagen den 18 oktober 1956

Nr 25

Interpellation ang. ökade möjligheter för äldre personer till förvärvsarbete

nåd, för den andre att han inte helt
kopplas av från sin produktiva insats.

Allmänna beredningsutskottet underströk
kraftigt det berättigade i folkpartimotionens
tankegångar. Riksdagen
beslöt att — som utskottet föreslog —
skriva till regeringen och ge uttryck
för den uppfattningen att en sammanställning
av redan tillgängligt material
omedelbart borde ske genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg och att för
övrigt frågan borde ägnas ökad uppmärksamhet
på olika sätt.

Med stöd av det som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet ge arbetsmarknadsstyrelsen
sådana direktiv och för
ändamålet tillräckliga anslag att en
omfattande utredning utan dröjsmål
kan ske om ökade möjligheter för personer,
som befinner sig i åldern några
år före eller efter folkpensionens inträdande,
att delta i arbetslivet under
former, som motsvarar deras krafter,
kapacitet och personliga önskemål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner,
nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 142, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken motionerna:
nr 795, av herr Fröding,
nr 796, av herr Fröding m. fl., och
nr 797, av herr Skoglund i Umeå, samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 150, med förslag till taxeringsförordning,
m. m. motionerna:

nr 798 och 799, av herrar Edström
och Strandh,

nr 800, av herr Christenson i Malmö,
nr 801, av herr Kollberg m. fl., och
nr 802, av fru Torbrink m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.

In fidem
Gunnar Britth

Torsdagen den 18 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 18 oktober 1956.

Till justitiedepartementet hade denna
dag från länsstyrelsen i Älvsborgs län
inkommit fullmakt för landstingsmannen
Ragnar Sveningsson, Tranemo, vil -

ken vid ny röstsammanräkning blivit
utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Protokoll över vad sålunda förekom -

Nr 25

Torsdagen den 18 oktober 1956

mit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

K. G. Grönhagen

Vid detta protokoll var fogad den
däri omförmälda fullmakten för landstingsmannen
Ragnar Sveningsson, Tranemo,
att inträda som ledamot av kammaren
för tiden till den 1 januari år
1957 efter herr Hagård.

Protokollet lades till handlingarna.
Herr talmannen meddelade, att herr
Sveningsson intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

795, av herr Fröding,
nr 796, av herr Fröding m. fl., och
nr 797, av herr Skoglund i Umeå; samt
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 798 och 799, av herrar Edström
och Strandh,

nr 800, av herr Christenson i Malmö,
nr 801, av herr Kollberg m. fl., och
nr 802, av fru Torbrink m. fl.

§ 3

Föredrogs den av herr Swedberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i anledning av tågförseningarna
vid statens järnvägar.
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr XVedén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående nysparande för bostäder
och bostadssparande i allmänhet.
Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Svensson i
Ljungskile vid kammaren nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående bostadsbebyggelsen
på landsbygden samt bostäders och sanitetsanläggningars
utformning vid glesbebyggelse.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Johansson i
öckerö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående lånemöjligheterna
för den mindre skeppsfarten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Nilsson i Göingegården
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
genomförande av fastställd plan
rörande sträckningen av riksväg 2 invid
Varberg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående höjning av folkpensionernas
grundbelopp.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att

Torsdagen den 18 oktober 195G

Nr 25

Interpellation ang. konsekvenserna för företagens sunda utveckling och konkur rensförmåga

gentemot utlandet, som den nuvarande företagsbeskattningen hotar

att leda till

få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ökade möjligheter för
äldre personer till förvärvsarbete.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. konsekvenserna för
företagens sunda utveckling och konkurrensförmåga
gentemot utlandet, som
den nuvarande företagsbeskattningen
hotar att leda till

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som anförde:

Herr talman! Ett av de väsentligaste
inslagen i den ekonomiska politik, som
förts i vårt land under de senare åren,
har varit en strävan att med skiftande
skattepolitiska åtgärder försvåra företagens
möjligheter att med eget sparande
finansiera sina investeringar. Ett
första steg i denna riktning togs genom
begränsningarna av den s. k. fria
avskrivningsrätten i fråga om maskiner
och inventarier åren 1952—55, en
åtgärd som ursprungligen betecknades
som tillfällig. Ett nytt steg i samma
riktning togs sedan genom företagsbeskattningens
omläggning vid 1955 års
riksdag. Härigenom bröts definitivt
mot de i den förutvarande permanenta
lagstiftningen mera liberala beskattningsprinciperna,
som utgick ifrån att
det är ur allmänna synpunkter viktigt
att företagens utveckling underlättas.
De förut som tillfälliga betecknade begränsningarna
i avskrivningsrätten i
fråga om maskiner och inventarier
gjordes nu med viss justering bestående
och samtidigt företogs en skärpning av
reglerna för värdering av varulager,
vilken efter en viss övergångstid kommer
att bli betydande. Kort tid efter
skärpningen av avskrivningsreglerna
beslöts — tvärtemot alla tidigare utta -

lade intentioner från statsmakterna och
i strid mot en nyligen avslutad expertutrednings
slutsatser — en höjning av
skattesatsen för bolag och ekonomiska
föreningar med en fjärdedel, den s. k.
extra bolagsskatten. Under vissa perioder
har vidare en särskild investeringsskatt
eller investeringsavgift uttagits.
En sådan avgift utgår för närvarande
sedan snart två år tillbaka. Avgiften
har angivits som tillfällig och
kortvarig.

Den förda politiken har lett till en
starkt ökad skattebelastning för företagen.
Härtill kommer att de beslutade
skärpningarna ännu icke hunnit helt
sättas i kraft, eftersom en övergångstid
om fyra år gäller för den beslutade
omläggningen av reglerna för varulagervärderingen.
Skatteskärpningen till
följd härav är mycket betydande. Den
har beräknats till ett sammanlagt belopp
av storleksordningen 650 å 750
miljoner kronor. De skärpta reglerna
för varulagervärderingen är enligt min
mening ett av de allvarligaste inslagen
i de senaste årens skattepolitik, därför
att därigenom i många fall rent fiktiva
vinster kommer att framtagas till beskattning.
De kommer vidare att särskilt
hårt drabba mindre företag, eftersom
varulagret för dem i allmänhet
utgör en betydande del — i många
fall den huvudsakliga delen — av tillgångarna.

I en nyligen företagen enkät bland
ett antal ledande företag inom olika
branscher (Arbetsgivaren nr 17/1956)
har med konkreta exempel visats hur
de skärpta skattereglerna kommer att
verka. De här lämnade uppgifterna vittnar
om hur allvarligt den höga skattebelastningen
försvårar företagens möjligheter
att utbygga och rationalisera
sin produktionsapparat samt vidmakthålla
och stärka sin konkurrensförmåga
gentemot utlandet. Denna effekt beräknas
bli än allvarligare när de nya reg -

Nr 25

Torsdagen den 18 oktober 1956

Interpellation ang. konsekvenserna för företagens sunda utveckling och konkur rensförmåga

gentemot utlandet, som den nuvarande företagsbeskattningen hotar

att leda till

lerna för varulagervärderingen helt
trätt i kraft.

Syftet med de vidtagna skatteskärpningarna
har från regeringens sida
uppgivits vara att nå en konjunkturdämpande
effekt genom att minska utrymmet
för företagens självfinansiering.
Enligt min mening har den förda
politikens talesmän i väsentlig grad
överdrivit de förutvarande mera liberala
skattereglernas och därmed självfinansieringens
roll som inflationsdrivande
faktor. Man har icke i tillräcklig
utsträckning beaktat företagsinvesteringarnas
snabbt produktionshöjande
verkan liksom inte heller den negativa
effekten på företagssparandet och
därmed på längre sikt även på det totala
sparandet av den kraftigt skärpta
beskattningen. I själva verket är staten
nu i färd med att allvarligt minska företagssparandet,
vilket utgjort en betydande
del, normalt 30 å 40 procent, av
det samlade sparandet i vårt land och
utgjort en förutsättning för de senaste
årtiondenas snabba utveckling inom
industrien och andra näringsgrenar.

Jag tillåter mig att här erinra om
några synpunkter, som vi från den meningsriktning
jag företräder tidigare
framfört rörande företagsbeskattningens
utformning.

Ett ur samhällsekonomisk synpunkt
sunt näringsliv måste ha förmåga dels
att tåla påfrestningar i såväl konjunktur-
som konkurrenshänseende och dels
att höja produktiviteten och bereda en
i stort sett trygg sysselsättning. Till
beredskapen mot de olika påfrestningar,
som följer av konjunkturväxlingar,
bidrog de förut gällande avskrivningsreglerna
i icke ringa mån genom att
främja en bättre kapitalförsörjning.
Denna ökar i sin tur förmågan att i
samhällets och de anställdas intresse
hålla en stabil sysselsättning. En begränsning
av företagens möjligheter till
eget sparande innebär ett återhållan -

de moment i strävandena mot en högre
produktivitet, vilken är underlaget
för en fortlöpande reallönehöjning.
Konkurrenskraften grundas till stor del
på möjligheter att successivt öka investeringarna
samt vidtaga riskbetonade
investeringar utan att företagens
stabilitet och sysselsättningsförmåga
minskas. Med hänsyn till vårt lands
beroende av en livaktig utrikeshandel
måste det svenska näringslivet ha en
höggradig förmåga till anpassning efter
ändrade och skärpta konkurrensförhållanden.

De refererade synpunkterna har giltighet
inte minst i dagens läge. Ett avsaktande
i industriproduktionens utveckling
har kunnat iakttagas samtidigt
som industriproduktionen i våra största
konkurrentländer tillväxer snabbare
än vår. Införande av nya produktionsmetoder
står för dörren, vilket kommer
att kräva betydande kapitalinsatser.
För de anställda är det ett självklart
intresse att vi har välkonsoliderade,
utvecklingsdugliga och konkurrenskraftiga
företag.

Från vårt håll har i andra sammanhang
en reduktion av skattetrycket för
fysiska personer föreslagits. Allt talar
för att en omorientering av skattepolitiken
även vad gäller företagsbeskattningen
snarast bör komma till stånd.
Omläggningen bör syfta till att återställa
tidigare möjligheter för företagen
att själva spara till sina investeringar.
Det bör tilläggas, att den nuvarande
framstegshämmande skattepolitiken utformades
mot bakgrunden av en kredit-
och penningpolitik, som numera
är i väsentliga delar övergiven. Omorienteringen
av den senare politiken
borde därför kunna följas av en skattepolitisk
nyorientering.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finans -

Torsdagen den 18 oktober 1956

Nr 25

Interpellation ang. konsekvenserna för företagens sunda utveckling och konkur rensförmåga

gentemot utlandet, som den nuvarande företagsbeskattningen hotar

att leda till

departementet få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de allvarliga konsekvenser för företagens
sunda utveckling och konkurrensförmåga
gentemot utlandet, som de nuvarande
reglerna för företagsbeskattningen
hotar att leda till?

Vill herr statsrådet medverka till en
omläggning av skattepolitiken i syfte
att främja företagssparandet och därmed
skapa bättre förutsättningar för
en fortsatt produktions- och standardhöjning
samt full sysselsättning, innebärande
den extra bolagsskattens och
investeringsavgiftens avskaffande samt
en återgång till mera liberala varulagervärderingsregler
?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och vice

talmännen i riksdagens andra kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
herr talmannen och vice talmännen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 17 oktober 1956.

Stenografen hos kammaren fil. mag.
Bertil Palmquist beviljades begärd
tjänstledighet under innevarande höstsession
för fullgörande av uppdrag att
vara stenograf hos den svenska övervakningskontingenten
i Korea; och förordnades
reservstenografen sekreteraren
Ingvar Olsson att under tiden uppehålla
en stenografbefattning hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem
Gunnar Britth