1956 ANDRA KAMMAREN Nr 21 (Riksdagens protokoll 1956:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 21

26 maj

Debatter m. m.

Lördagen den 26 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Braconier i anledning av att svenska

fiskare vid anlöpande av dansk nödhamn vägrats tillstånd att

transitera fångster till Sverige.............................. 3

Pensionsförbättring för vissa underofficerare i arvodesbefattning vid

försvaret............................................... 6

Ändring i butikstängningslagen............................... 13

Avsättning till statens hästavelsfond.......................... 38

Lag om höjning av folkpensioner m. m......................... 45

Motioner om en allmän pensionsförsäkring...................... 71

Samtliga avgjorda ärenden

Lördagen den 26 maj

Statsutskottets utlåtande nr 139, om pensionsförbättring för personal

i arvodesbefattning vid försvaret........................... 6

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, om ändring i butikstängningslagen.
................................................ 13

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, rörande avsättning till statens hästavelsfond
............................................. 38

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. höjning

av folkpensioner m. m................................... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om en allmän pensionsförsäkring. 71

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 21

''Åy

v,. -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lördagen den 26 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation i anledning av att
svenska fiskare vid anlöpande av dansk
nödhamn vägrats tillstånd att transitera
sina fångster till Sverige

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Braconier har framställt
följande interpellation:

1) Har Ers Excellens uppmärksammat
uppgifterna om att svenska fiskare
vid anlöpande av dansk nödhamn icke
skulle ha erhållit tillstånd att transitera
sina fångster till Sverige?

2) Om dessa uppgifter är riktiga, har
Ers Excellens då för avsikt att söka
kontakter med vederbörande danska
myndigheter för att om möjligt förhindra
ett upprepande av dylika händelser? I

anledning av interpellantens uppgifter
har en undersökning verkställts.
Därav framgår att ett 30-tal svenska
fiskefartyg torsdagen den 15 mars sökte
sig till Neksö hamn på grund av isförhållandena.
Fredag eftermiddag anhöll
skepparen på en av de svenska båtarna
att få föra sin last av fisk till Rönne
hamn, som var isfri, för att därefter
transportera fisken till Sverige. Svar
erhölls från danska fiskeriministeriet
lördag morgon och innehöll att tillstånd
lämnades.

Med hänsyn till vad här sagts torde
något svar på den andra frågan icke
erfordras.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens ministern för utrikes ärendena
få framföra mitt tack för svaret.
Det svar som här har givits är ju glädjande
ur nordisk synpunkt. Det visar
att danskarna på detta område är villiga
till samarbete.

Jag vill emellertid framhålla att de
uppgifter, som har cirkulerat i pressen
och som jag har fått bekräftade av respektive
befälhavare och av hamnkaptenen
i Kåseberga i brev, ställer denna
situation i en något egendomlig dager.
För att jag inte skall behöva anknyta
till de pressuppgifter som har förekommit
skall jag be att få återge ett brev
som har sänts från hamnkaptenen i
Kåseberga och som är vidimerat av en
av befälhavarna på trålarna Atlantic,
Lilly och Crossby.

Tre trålare från Kåseberga angjorde
Neksö på Bornholm den 14/3 med cirka
7 500 kg torsk, som enligt de priser som
då betalades i Sverige motsvarade ett
värde av cirka 7 000 kronor. Denna last
överfördes till trålaren Atlantic, som
skulle vidarebefordra densamma till
Sverige, men den 15 mars på morgonen,
då trålaren skulle avgå, var detta omöjligt
på grund av att Neksö hamn då var
fullpackad med is, som icke kunde forceras.
Fiskarna på kåsebergabåtarna
fick då veta att en trålare från Simrishamn,
Vingarö, låg i närheten av Rönne.
Hamnen där var isfri. Vingarö anropades,
och man fick även kontakt.
Det överenskoms att Vingarö skulle gå
in till Rönne för att lasta torsken, som
skulle komma från Neksö på lastbilar
och sedan transporteras till Sverige.
När allt var klart med lastningen i

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Svar på interpellation i anledning av att svenska fiskare vid anlöpande av dansk
nödhamn vägrats tillstånd att transitera sina fångster till Sverige

Neksö uppenbarade sig en »fiskeribetjent»
— kontrollant — och förbjöd
bilarna att avgå till Rönne med torsken,
då det ej var tillåtet att transportera
varan på detta sätt. Detta förbud ansåg
de svenska fiskarna vara högst egendomligt,
då endast tre veckor tidigare
ångaren Rotna hade inkommit till Ystad
med 70 000 kg torsk, som var avsedd
för Köpenhamn och som skulle transporteras
via Malmö.

Det blev nu ett svårt slag för de svenska
fiskarna, att detta stora parti torsk
ej kunde få avsändas till Sverige. Det
skulle medföra en mycket kännbar förlust.
Men till slut ordnades det så, att
torsken skulle få säljas till danska fiskhandlare,
vilket också skedde till ett
pris av 45 öre i danskt mynt per kg.
Förlusten taxeras av fiskarna till cirka
4 500 kronor.

Så långt brevet.

Det är ganska underligt detta. Yad
jag nu har återgivit gäller alltså bara
tre båtar, men det var ett trettiotal
båtar som låg i hamnen. När de kom
tillbaka till svensk hamn fick de sälja
fisken till ett pris av, om jag minns
rätt, 25 öre eller kanske 30 öre per kg.
De gjorde således en ansenlig förlust.
Enligt en uppgift som jag har till hands
och som torde vara alldeles riktig
förbjöds först fiskarna att transitera
fisken. Det visar i varje fall att bestämmelserna
är mycket oklara. I Nordiska
rådet har man tagit upp frågan om en
rekommendation om att ett avtal skall
upprättas. Jag medger gärna att personer
som är större experter på detta
område än jag har vitsordat att de danska
fiskarna i allmänhet brukar visa
god samarbetsvilja. Men det görs gällande
av fiskarna som låg i hamnen, att
detta tillstånd, som utrikesministern
talade om, blev återkallat, och om de fick
tillstånd att transitera sin fisk är det i
varje fall egendomligt att de skulle behöva
sälja fisken i Sverige och lida så

stora förluster när de nu låg så många
dagar i hamnen på Bornholm.

Herr talman! När vi har diskuterat
det nordiska samarbetet har man från
alla håll understrukit angelägenheten av
att man når fram till överenskommelser
och resultat som främjar detta samarbete.
Det är möjligt att de svenska
fiskarna har missuppfattat det meddelande
som kom från de danska myndigheterna
och på det viset gjort sig
skyldiga till en felbedömning, men det
kan inte föreligga någon missuppfattning
beträffande de tre båtar som kom
in redan den 14 och som först vägrades
transitera fisken, så att de fick sälja
den med denna stora förlust. Detta tyder
i varje fall på önskvärdheten av att
man får ett avtal, antingen muntligt
eller skriftligt, så att alla parter vet vad
de har att rätta sig efter. Jag medger
gärna att hans excellens utrikesministern
inte hade någon speciell anledning
att gå in på detta på grund av formuleringen
av interpellationen, men de
uppgifter från befälhavarna och från
fiskare i Kåseberga som jag här har
tyder i varje fall på att fiskarna har
trott att de inte fick göra någon transitering.
De har sålt sin torsk till underpris,
och detta understryker väl, herr
talman, angelägenheten av att den rekommendation
som en gång har antagits
av Nordiska rådet blir förverkligad och
känd för alla parter så att ett bättre
samarbete mellan de svenska och danska
myndigheterna här kommer till
stånd.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Det är uppenbart att interpellantens
informationer inte riktigt
stämmer med de informationer jag har
fått av vederbörande. Det har gjorts en
utredning inom jordbruksnämnden, som
haft kontakt med de danska vederbörande
i denna sak. Jag vill påpeka för
herr Braconier att det föreligger ett av -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Svar på interpellation i anledning av att svenska fiskare vid anlöpande av dansk
nödhamn vägrats tillstånd att transitera sina fångster till Sverige

tal mellan Sverige och Danmark angående
fiskhandeln och en ömsesidig
fiskekvot. Alla dessa förhållanden rörande
begränsning av importen av fisk
från det ena landet till det andra vilar
därför givetvis på detta avtal och på
uppgörelser, och det behövdes här ett
tillstånd från fiskeriministeriet. Det
kom inte in mer än en ansökan om sådant
tillstånd, och den ansökan beviljades
dagen efter det att den hade inkommit.
Om jag skall gå in litet mer på
detaljer så innebär mina informationer
att fiskeriministeriet på eftermiddagen
fredagen den 16 mars söktes per telefon,
men eftersom expeditionstiden slutar
klockan 16.00 var det inte möjligt
att få ett besked omedelbart. Genom privata
kontakter lyckades man emellertid
utverka att prövningen skulle ske omgående,
och nästa morgon klockan 10
erhölls tillstånd både till transitering
och till försäljning.

Jag vill vidare läsa upp följande passus
ur ett uttalande av Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund: »Med all sannolikhet
har inte de svenska fiskarna
gjort några större ansträngningar att få
fisken transporterad de första dagarna
efter landningen, eftersom fisken var
mycket väl isad och mera is inköptes
därstädes för överisning.»

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Hans excellens ministern
för utrikes ärendena har säkert alldeles
rätt då han gör gällande att flera
av dessa fiskare inte haft klart för sig
möjligheten att få en transitering till
stånd. Beträffande de båtar, som hans
excellens utrikesministern här nämnde,
förhåller det sig nog så, att de kanske
hade fått transiteringstillstånd om de
snabbare vänt sig till det danska fiskeriministeriet.
Men när befälhavarna på de
tre båtar, som avses i det brev från
hamnkaptenen, som jag här läste upp
och vars uppgifter vitsordats av befäl -

havarna, av dansk myndighet på Bornholm
erhöll beskedet att de inte fick
transitera sin fisk, så trodde de att
detta var ett definitivt besked. De
tvingades sälja sin fisk till det underpris
jag talade om i mitt föregående anförande,
och det innebar alltså en förlust
för dem på 4 500 kronor.

Visserligen föreligger det, som utrikesministern
sade, ett avtal på detta
område, men det måste i så fall bero på
bristande upplysningar om fiskare gör
dessa stora förluster. Fiskarna på de
övriga båtarna, vilkas antal uppgick till
över 20, gjorde ju ännu mycket större
förluster, då de måste sälja fisken för
25 öre per kilo när det ordinarie priset
var 75 öre per kilo. Det tyder i varje
fall på att de yrkesmän detta avtal gäller
inte närmare känner till det. De
trodde att det, om de danska myndigheterna
på Bornholm gav beskedet att
de inte fick begärt tillstånd, inte var
någon anledning för dem att vända sig
till fiskeriministeriet i Köpenhamn.
Därmed kvarstår faktiskt de förhållanden
jag nämnde i mitt förra anförande,
nämligen att det är viktigt att Nordiska
rådet genomför sin rekommendation i
detta avseende så att fiskarna erhåller
klarhet i dessa frågor.

Jag vill även understryka att danskarna
såvitt jag vet i andra fall visat
mycket god samarbetsvilja, men uppenbart
är att en del svenska fiskare i detta
fall förlorat ganska mycket pengar.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
lägga mig i denna debatt, men det är
en liten detalj som man kanske inte
observerat när man kommit med dessa
litet olika uppgifter om möjligheterna
att transitera torsk över Bornholm. Det
förhåller sig nämligen så, alt man i
Danmark har ett minimimått för östersjötorsk
på 33 centimeter, och torsk
som inte håller detta mått får inte lan -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Pensionsförbättring för viss personal i arvodesbefattning vid försvaret

das på och naturligtvis inte heller transiteras
över danskt territorium. Vi har
inte något motsvarande minimimått i
Sverige, och jag tar för givet att här
ifrågavarande fångst —- som vanligt är
■— innehöll en del torsk som inte höll
det danska minimimåttet av 33 centimeter.
Detta kan förklara de här anförda
motstridande uppgifterna om huruvida
rätt att transitera förelåg eller
ej.

Jag kan vidare meddela att denna
sak varit föremål för behandling vid
Skånes fiskareförbunds årskongress i
april månad, där representanter för
både de blekingska fiskarorganisationerna
och Dansk fiskeriforening deltog.
Man var från alla håll överens om att
ta ytterst försiktigt på denna sak så att
man inte på något sätt riskerade att
skada det utomordentligt goda förhållande
som råder mellan de svenska och
de danska fiskarorganisationerna och
de goda möjligheter de svenska fiskarna
har haft att använda de danska hamnarna.
Vi har med andra ord varit mycket
måna om att ingenting skulle få
framkomma som kan skada detta.

Till sist vill jag kanske också, med
anledning av herr Braconiers uppgifter
om värdet av den fångst det här
gäller, säga att vi då hade minimipriser
på rensad östersjötorsk, varierande mellan
53 och 57 öre per kilogram. Det var
de svenska minimipriserna, och då kan
herr Braconier ju själv se hur pass
uppgifterna om förlusterna stämmer.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det kan ju synas djärvt
av mig att gå emot en så framstående
fiskeexpert som herr Levin, men jag
gör det uteslutande av det skälet, att
det brev jag läste upp är vidimerat av
en av befälhavarna på båtarna och dessutom
skrivet av hamnkaptenen i Kåseberga.

De uppgifter om priserna som jag
framfört här är alltså vederbörande fiskares
egna. Herr Levin kan visserligen

göra gällande att dessa fiskare är ovederhäftiga,
men det är ju dessa tre båtar
som har gjort förlusten. Kvar står
att de inte skulle ha gjort förlusten utan
vidare om de känt till möjligheten att
gå direkt till danska fiskeriministeriet.
De har litat på den uppgift som den
danske kontrollanten gav.

För övrigt var det väl inte all torsk i
dessa båtar som inte höll måttet. Det
gjordes tydligen ingen sortering, utan
de fick det beskedet, att någon transitering
inte kunde medges. Man har näppeligen
gjort den uppdelning för dessa
tre båtar som herr Levin talade om.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 155 och 156,
bevillningsutskottets betänkanden nr 45,
48 och 50, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 30 och 32—34, första
lagutskottets utlåtande nr 35, andra lagutskottets
utlåtanden nr 37—39, tredje
lagutskottets utlåtande nr 21 samt jordbruksutskottets
utlåtande och memorial
nr 30 och 33.

§ 3

Pensionsförbättring för viss personal i
arvodesbefattning vid försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
139, i anledning av väckta motioner om
pensionsförbättring för viss personal,
som tjänstgör i för pensionerade underofficerare
avsedda arvodesbefattningar
vid försvaret.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Wolgast (I: 110) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson i Kalix m. fl. (11:155),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att före den 1 juli 1952 med
ålderspension från beställning i dåvarande
lönegrad Ma 5 avgången fan -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Pensionsförbättring för viss personal i arvodesbefattning vid försvaret

junkare (motsvarande), som vid nämnda
tidpunkt innehade för pensionerad
underofficer avsedd arvodesbefattning
vid försvaret och hade innehaft dylik
befattning i en följd från pensionsavgången,
skulle — under förutsättning att
han icke på egen önskan, grundad på
annan anledning än sjukdom, frånträdde
sådan anställning före 60 års ålder
— från det han frånträtt eller frånträder
arvodesbefattning erhålla tjänsteoch
familjepensionsrätt som om han
hade avgått från beställning i lönegrad
Ma 19.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:110 och 11:155 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Sundelin, Bengtson och Jacobsson,
fröken Elmén samt herrar Staxäng,
Nihlfors, Jansson i Kalix, Löfroth och
Nelander, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 110 och II: 155,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
frågan om förhöjt pensionsunderlag för
beställningshavare i arvodesbefattning
vid försvarsväsendet, vilka avgått med
ålderspension före den 1 juli 1952, måtte
bli föremål för skyndsam utredning
och att Kungl. Maj:t ville för 1957 års
riksdag framlägga de förslag, till vilka
utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Statsutskottets majoritet
har avstyrkt motionerna i de föreliggande
ärende, som rör arvodister vid
försvaret. Det finns emellertid en reservation
i utskottet, som har samlat
elva röster, representerande alla de fyra
demokratiska partierna. Tyvärr har ett
namn fallit bort från reservationen,
nämligen herr Svenssons i Stenkyrka.
Eftersom han inte är närvarande här i
kammaren, har jag hans uppdrag att
meddela, att han biträder reservatio -

nen, och han talade också för denna reservation
i utskottet.

Det finns för närvarande över 1 000
arvodestjänster vid försvaret, och ungefär
två tredjedelar av dessa innehas av
underofficerare. Denna fråga rör en bestämd
grupp av dessa arvodister, nämligen
sådana som stannat kvar i tjänsten
efter uppnådd pensionsålder. De i
motionerna avsedda underofficerarna1
— det gäller närmast fanjunkarna —
uppgår till ett antal av 227.

Den 1 juli 1952 höjdes fanjunkarbefattningen
från 17 till 19 lönegraden,
men de fanjunkare som här avses uppnådde
den stadgade pensionsåldern,
som är 50 år, före nämnda datum och
stannade kvar i sin befattning under
kanske 10—15 år, visserligen i regel
förflyttade från trupptjänst till expeditionstjänst,
men i alla fall i de befattningar
de tidigare innehaft. Under denna
tid får de förmåner som motsvarar
19 lönegraden, men vid den slutliga avgången
ur tjänsten får de pensionsbelopp,
grundade på 17 lönegraden. De
anser inte detta vara riktigt, och det
gör inte heller motionärerna eller reservanterna.

I själva verket kan man betrakta dessa
arvodister såsom extraordinarie befattningshavare.
I proposition nr 210
år 1952 sägs också att deras anställningsförhållanden
skall regleras »enligt
grunder som gäller extraordinarie befattningshavare
i statens tjänst».

I sitt utlåtande säger nu utskottsmajoriteten,
att den högre lön som de fått
under arvodestiden har utbetalats för
att de skulle behålla sin gamla lönestandard.
Yisst kan det vara riktigt, men
precis detsamma gäller naturligtvis när
de slutligen skall avgå med pension,
och då blir ju standardsänkningen ännu
mera märkbar.

Utskottsmajoriteten menar också att
ett bifall till motionerna skulle strida
mot principen att pensionsunderlaget
skall grundas på slutlönen och att andra
grupper, vilkas befattningar upp -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Pensionsförbättring för viss personal i

flyttas i högre lönegrad efter vederbörandes
inträde i pensionsåldern, också
skulle kunna göra sig påminda.

Härtill är först att säga, att de ifrågavarande
arvodisternas slutlön, såsom
jag förut påpekat, i verkligheten är lika
med lönen enligt den högre lönegraden
som också är normerande för arvodesbeloppet,
och Kungl. Maj:t har redan
tidigare medgivit fanjunkare i arvodesbefattning,
vilken har avgått med förtidspension
före 1 juli 1952, pensionsrätt
enligt denna högre, 19:e lönegrad.

Nämnas kan också att 1948 års pensionsålderskommitté
i sitt betänkande,
som avgavs 1952, föreslog pensioneringsperioder,
under vilka personalen
dock inte ovillkorligen skulle ha rätt
att avgå utan kunde beordras kvar under
pensioneringsperioden, bland annat
i dylik arvodesbefattning. Härvid skulle
denna personal erhålla en löneklassuppflyttning
och likaledes efter fortsatt
tjänst till 60 års ålder en pensionsförbättring
på grundval av löneklassuppflyttningen.
Detta var som sagt ett förslag
från 1948 års pensionsålderskommitté,
vilket inte ännu har lett till något
resultat.

Beträffande utskottets paralleller mellan
dessa arvodister och alla de pensionärer,
vilkas befattningar genom
tjänsterevision har höjts efter deras avgång,
så är ju detta en fråga som hör
hemma i annat sammanhang. Men den
som studerat ärendet måste väl medge
att denna fråga ligger på ett annat plan.
Här har ju de ifrågavarande underofficerarna
blivit kvar i sin tjänst och
också fått lön efter den högre lönegraden
ända tills de slutligen har avgått.

Jag vill också påpeka den stora fördel
för staten som det måste vara att
dessa arvodister stannar kvar i försvarets
tjänst efter uppnådda femtio år, i
synnerhet i betraktande av den långa
militära erfarenhet som de har förvärvat.
Medan var och en av dessa enskilda
arvodister genom att stanna kvar tjänar
ungefär 5 000 kronor om året så

arvodesbefattning vid försvaret

kan man säga att staten tjänar ungefär
10 000 kronor om året för var och en
av dem under arvodestiden, eftersom
då pensionen praktiskt taget inbesparas.

Om inte dessa befattningshavare stannat
kvar — under krigsåren var de helt
enkelt nödsakade att göra detta; de
kunde inte sluta — då hade civil- eller
reservutnämnd personal måst anställas,
och kostnaden hade blivit betydligt
högre. Man lär hos de militära staberna
ha beräkningar om att de cirka 160 sådana
ersättare, som för närvarande
finns, kostar bortåt en miljon kronor
om året mer än om pensionsavgångna
underofficerare hade kvarstannat i arvodesbefattning.
Vid bedömandet av
den föreliggande pensionsfrågan bör
man nog också ta hänsyn till vad staten
verkligen tjänar och inte heller försvåra
möjligheterna att också i fortsättningen
kunna ha tillgång till dessa arvodestjänster.

Jag vill understryka att försvarets
civilförvaltning i sitt yttrande över ifrågavarande
motioner också har framhållit,
att med den för underofficerare i
allmänhet låga pensionsåldern framstår
det som ett statsintresse att deras
arbetskraft även efter pensionsåldern
tages i anspråk i försvarets tjänst. Civilförvaltningen
anser därför skäl tala
för ett tillmötesgående av motionerna.

Ämbetsverket erinrar emellertid om
att samma skäl som för underofficerarna
kan åberopas för en grupp arvodister
inom officerskåren. Det gäller noga
räknat 153 kaptener, som efter uppnådd
pensionsålder kvarstått i arvodestjänst.
Också kaptensbefattningen höjdes
den 1 juli 1952, nämligen från 26
till 27 lönegraden.

Då denna fråga sålunda berör ännu
en grupp utöver den i motionerna
nämnda, har den reservation som vi tagit
initiativ till yrkat på en skyndsam
utredning om ett förhöjt pensionsunderlag
för beställningshavare i arvodestjänst
vid försvaret, vilka avgått med
ålderspension före den 1 juli 1952, samt

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Pensionsförbättring för viss personal i arvodesbefattning vid försvaret

att de förslag, till vilka utredningen kan
föranleda, framlägges för 1957 års riksdag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

I detta anförande instämde fröken
Vinge (fp) samt herrar Hamrin (fp),
Nyberg (fp) och Nestrup (fp).

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Detta är en viktig principfråga.
Det är fråga om vilken lönegrad
som skall vara grundläggande för
bestämmandet av tjänstepensionen då
befattningshavare avgår från sin befattning
och erhåller pension.

Man kan säga att det är en fråga av
den art att man icke på grundval av en
enskild motion ensidigt från riksdagens
sida skall fatta ett beslut av denna karaktär,
utan att man i stället bör följa
den princip, som ur löneförhandlingarnas
synpunkt är den riktiga, nämligen
att välja vägen med förhandlingar mellan
arbetsgivaren och de anställda och
sålunda på detta sätt fastställa vilken
lönegrad som skall vara grundläggande
för pensionen. Vad som nu gäller är ju
en uppgörelse efter förhandlingar i detta
hänseende. Utskottet har inte kunnat
finna att man med anledning av en motion
skall begära en särskild och snabb
utredning beträffande en enskild grupp
inom ett visst område med bortseende
från de konsekvenser som detta har
även på andra områden, alltså en utredning
av så begränsad omfattning. Inte
heller har vi ansett det vara riktigt, att
man skall begära en utredning i detta
fall, utan här bör det bli förhandlingar
mellan vederbörande organisationer och
arbetsgivaren, staten.

Den grupp av underofficerare som
det bär gäller har avgått vid den fastställda
pensionsåldern, 50 år. De har
erhållit pension efter 17 lönegraden,
som då var grundläggande för pensionen.
Sedermera har man höjt lönegraden
för underofficerare till 19 lönegra -

den. Man har emellertid också ordnat
med arvodesbefattningar för tidigare
avgångna underofficerare, och då har
man givit ett arvode efter den lönegrad,
som gäller efter 1952, nämligen
19 lönegraden. Man kan inte säga, som
reservanterna gör i sin reservation, att
dessa underofficerare har stannat kvar
i innehavd befattning. De har avgått
från sin ordinarie befattning vid 50 år,
och de har sedermera tilldelats arvodesbefattningar
i 19 lönegraden, som inte
är pensionsberättigande. Frågan är väl,
om man över huvud taget skall medge
pension på arvodesbefattningar, som
är särskilt inrättade för befattningshavare,
som på grund av den låga pensionsåldern
skall beredas möjlighet till
sysselsättning inom det område där de
tidigare varit verksamma.

Utskottet har den uppfattningen, att
detta är en förhandlingsfråga. Det är en
principfråga, som organisationerna och
arbetsgivaren skall göra upp om, och
riksdagen skall icke ensidigt fatta beslut
i detta spörsmål.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Avdelningens ärade ordförande
säger, att detta är en principfråga,
och visst är detta riktigt. Det
medgav jag också, men vi måste dock
göra klart för oss, att principen om att
pension skall grundas på slutlönen blir
inte antastad genom detta förslag. Jag
menar nämligen, att slutlönen för dessa
arvodister faktiskt är lika med lönen
i 19 lönegraden. Det är alltså inte på det
sättet, att de stannar på sina arvodesförmåner
i 17 lönegraden utan de har
arvoden i enlighet med den högre lönegraden.

Nu säger herr Andersson i Mölndal,
att man inte kan ensidigt ta upp detta
spörsmål. Jo, herr Andersson, vi menar,
att det är just det riktiga att ta upp detta
spörsmål, som berör en bestämd och
klart avgränsad grupp inom ett visst

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Pensionsförbättring för viss personal i arvodesbefattning vid försvaret

område. Vad vi begär är inte detsamma
som motionärerna, alltså att vi skall
utan vidare besluta, utan vi begär en
utredning om denna sak och att utredningens
resultat skall föreläggas 1957
års riksdag.

Herr Andersson i Mölndal talade om
att detta borde vara en förhandlingsfråga.
Emellertid har det förekommit
åtskilliga förhandlingar, samtal och diskussioner
om denna fråga och även
framställningar såväl från Underofficersförbundet
som från Officersförbundet
utan att någon rättelse har uppnåtts.
För övrigt har de som redan inträtt i
pensionsåldern ju inte förhandlingsrätt,
vilket vi från vårt håll menar, att de
bör ha.

Vidare säger herr Andersson, att de
inte har stannat kvar i sin innehavda
befattning, men det är just det som vi
anser att de har gjort. De har visserligen
flyttats från trupptjänst till expeditionstjänst,
men i grund och botten är det
samma befattning, även om det är skrivbordsgöra,
som de sedan fått syssla med.
Staten bör ha all anledning att ta vara
på dessa arvodisters arbetskraft, och
det är ett mycket tungt vägande skäl.

Jag yrkar än en gång bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att det
i denna fråga varit framställningar till
Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj :t har avslagit
desamma. Men några förhandlingar
mellan Kungl. Maj :t och organisationerna
har icke förekommit.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Eftersom riksdagen
ändå beslutar de bestämmelser, som
skall gälla för pensionering, har riksdagen
möjlighet att tillgodose önskemål,
som riksdagen kan finna vara berättigade,
eller göra ändringar, som eljest ur
riksdagens synpunkt framstår som önskvärda.
Jag menar följaktligen att vi inte

kan skjuta ifrån oss detta bara med hänvisning
till att frågan kan göras till föremål
för förhandlingar mellan tjänstemännens
representanter och myndigheterna.

Vad som gör att jag är betänksam mot
majoritetens yttrande och förslag är den
del av yttrandet där det heter att ett
bifall till motionen skulle innebära ett
klart avsteg från principen, att pensionsunderlaget
grundas på den löneställning,
som gällde vid vederbörandes
avgång från tjänsten. Om man accepterar
detta, eller låter det stå oemotsagt,
har riksdagen tagit en principståndpunkt.
I verkligheten är det emellertid
på det sättet, att hela frågan om pensionsrätten
vid ändring av löneställning
omedelbart före eller efter pensionstillfället
icke är behandlad av riksdagen.
År 1947 beslöt riksdagen höja pensionerna
för redan pensionerade i samband
med den höjning av tjänstemännens löner,
som då genomfördes. Den gången
kunde man säga att man gjorde till princip
att justera pensionerna efter det att
pensioneringstiden inträtt, men så var
motiverat med hänsyn till den väsentliga
förändring av lönerna som inträtt
för de i aktiv tjänst kvarstående.

Sedan har det från högerhåll bland
annat motionsledes föreslagits, att man
skulle höja pensionerna för tjänstemän,
som hade påräknat och utlovats löneförhöjningar
1949—1950 men som fick
vänta med löneförhöjning tills man kom
fram till tjänsteförteckningsrevisionen
1951—1953. Då höjdes lönerna, men de
som hunnit avgå ur tjänst före denna
ändring i lönegrads- och löneklassplacering,
har inte följt med i pensionsliänseende.
De kvarstår alltså på lägre
nivå. Frågan huruvida dessa pensionärer
borde ha högre pension har hänvisats
till 1951 års pensionsutredning,
denna märkliga kyrkogård för alla möjliga
uppslag och yrkanden, och där
ligger den nu.

I förrgår, då jag interpellerade civilministern
och berörde detta förhållan -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Pensionsförbättring för viss personal i arvodesbefattning vid försvaret

de och dess betydelse för rätt stora
tjänstemannagrupper, fick jag besked
om att nu skulle denna kommitté i dagarna
avge ett yttrande just om denna
sak. Därefter är det alltså fri möjlighet
att få ta upp denna fråga till behandling
i riksdagen, att diskutera den och
framlägga skälen för och emot, innan
man tar ställning. Men då är det oriktigt
att, som utskottet gör i sitt yttrande,
säga att ett bifall här skulle innebära
ett avsteg från en redan fastställd
princip. Jag menar att vi inte har någon
princip att rätta oss efter. Mot detta
utskottets uttalande vill jag därför göra
en erinran.

Har vi inte kommit rätt långt i formalism,
har vi inte bundit oss till både
händer och fötter och till vårt förstånd,
om vi ordnar det så, att en statens tjänsteman,
som har en viss bestämd pensionsålder
men ändå får kvarstå i tjänst
med arbetsuppgifter som motiverar högre
lön, att denne tjänsteman icke sedan
skall kunna få pension efter denna högre
lön bara därför att hans rätta pensionsålder
skulle motiverat en avgång
två, tre, fyra eller fem år tidigare! Är
det inte formalism till det yttersta! Det
är väl rimligare och vettigare att denne
tjänsteman får räkna pension på den
lön han haft i slutet av sin anställningsperiod.
Den omständigheten att man ger
tjänsten en annan beteckning borde i
och för sig icke vara avgörande. I vart
fall kan man inte avfärda, i mitt tycke
åtminstone, ett förslag att pensionen i
detta fall skall räknas på slutlönen med
att det skulle innebära ett avsteg från
principen att pensionsunderlaget skall
grundas på den löneställning som gällde
vid vederbörandes avgång ur tjänst.
Det är, tycker jag, närmast en besynnerlig
invändning, eftersom pensionen
nu inte räknas på pensionsunderlaget
vid avgång ur tjänst. Det gör den nämligen
inte för dem som kvarstår efter
uppnådd pensionsålder.

.lag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Wetterström (h) och herr Fröding (h).

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Nelander började
sitt anförande med att säga, att under
denna reservation fanns representanter
för samtliga de demokratiska partierna.
Man kunde därav tro, att detta var en
fråga av så stor räckvidd, att det behövdes
en allmän samling för att rättvisa
skulle ske, eller att det skulle vara
någon stor reform som det här var
fråga om.

Vi har tolkat det såsom en principfråga,
och det kan man heller inte komma
ifrån att det är. Det är emellertid
inte som herr Nelander säger, att det
är befattningshavare som är kvar på
sina tjänster. Dessa befattningshavare
har gått på trupp och har en tidig pensionsålder.
Sedan har de stannat som
arvodestagare med expeditionsarbete.

Man har i motionen antytt, att detta
inte skulle ha någon principiell betydelse
för andra grupper, därför att
den grupp som berördes var så liten
och avgränsad. Det visade sig emellertid
ögonblickligen, att även om gruppen
inte var så stor, så hade det dock
konsekvenser. Omgående kom officersförbundet
med en skrivelse, där förbundet
säger att det bland sina medlemmar
har åtskilliga, framför allt kaptener,
som står i samma ställning.

Det blir faktiskt så, att man måste
ta hänsyn till vad detta kommer att
innebära, om man här bryter mot bestämmelserna
att pensionen skall vara
byggd på utgående lön vid avgång ur
tjänst.

Nu kan man inom parentes säga, att
reservanterna inte har gått på motionen
utan ändrat sig dithän att de föreslagit
att frågan om förhöjt pensionsunderlag
för beställningshavare i arvodesbefattning
vid försvarsväsendet, vilka avgått
med ålderspension före den 1 juli 1952,
måtte bli föremål för skyndsam utredning.
Utskottet anser, att man inte kan

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Pensionsförbättring för viss personal i arvodesbefattning vid försvaret

avgränsa en grupp inom ett visst område
utan att det får konsekvenser. Vi
anser att man inte kan avgränsa en viss
grupp på ett visst område utan konsekvenser.
På sid. 46 säger man i utskottsutlåtandet:
»Förutom att ett bifall
till motionerna, såsom de hörda
myndigheterna påpekat, skulle innebära
ett klart avsteg från principen att pensionsunderlaget
grundas på den löneställning
som gällde vid vederbörandes
avgång ur tjänst, skulle detsamma icke
kunna undgå att medföra konsekvenser,
i första hand beträffande den arvodistgrupp,
som utgöres av officerare avgångna
från kaptensställning före den
1 juli 1952, men ytterst även för alla
pensionärer, vilkas förutvarande befattningar
till följd av de senare årens
tjänsteförteckningsrevisioner uppflyttas
i högre lönegrader.. .» Där har vi själva
principfrågan. De som har i minnet
den proposition vi behandlade här för
en tid sedan, nr 124, vet att civilministern
i denna föreslog en viss förhandlingsordning
och förhandlingar mellan
personalorganisationerna och hur man
därvid enligt överenskommelse skall
förfara. Nog tycker man ändå att denna
fråga är av så pass stor räckvidd att
den borde kunna bli föremål för förhandling
mellan myndigheterna och
personalorganisationen. Även om herr
Ahlberg tycks leva kvar i ett tidevarv
då tjänstemännen inte hade förhandlingsrätt,
borde väl ändå i vår tid, när
man å ömse sidor har erkänd förhandlingsrätt,
denna fråga få en riktig avvägning
olika grupper emellan. Jag är
för min del inte främmande för att det
kanske finns vissa saker som bör rättas
till, men skall vi få ordning på det hela
måste det väl bli förhandlingar mellan
parterna. Och är frågan så angelägen
som här sagts borde personalorganisationerna
efter den ordning som riksdagen
antagit begära förhandling hos civildepartementet.
Man har här sagt att
på dessa arvodesbefattningar gör statsverket
en stor vinst. Ja, det är ju möj -

ligt, men vore det så hemskt om staten
skulle göra en vinst? Jag utgår emellertid
ifrån att vinsten inte är större än att
den kan döljas tills man kan nå en
överenskommelse mellan berörda parter.

Bifall till utskottet.

Herr AHLBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är uppenbart att
jag så långt ifrån har något att erinra
mot att detta ärende göres till föremål
för förhandlingar med representanter
för tjänstemännen och deras organisationer
som jag anser det i högsta grad
önskvärt för den som så vill. Men jag
är angelägen om att riksdagen inte nu
knäsätter en princip, som lägger hinder
i vägen för en regelrätt förhandling med
sikte på att nå ett resultat. Vad riksdagen
här gör om den följer utskottet är
att den säger, att principen för pensioneringen
är inte den lön vederbörande
har när anställningen upphör utan den
lön vederbörande uppbar då han avgick
från en tjänst till en annan, alltjämt som
tjänsteman hos staten. Det är den principen
jag anser oriktig. Jag anser att ett
principavgörande bör ske först sedan
vi i utskottet haft tillfälle att efter utredning
behandla frågan.

Herr PETTERSON i Degerfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Ahlberg om att denna fråga varit föremål
för riksdagens behandling tre
gånger tidigare med anledning av enskilda
motioner, nämligen 1950, 1951
och 1955, men avslagits. Under den tiden
borde ju ändå förutsättningar funnits
för personalorganisationerna att ta
upp förhandling så att riksdagen inte
på enskilda motioner behövde ta ställning
till så vittomspännande frågor.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag anser det fullständigt
orimligt att officerare och underofficerare
i förvaltningstjänst skall avgå
med pension vid den ålder, som för när -

Nr 21

Lördagen den

varande gäller. Det är här fråga om
människor i sin allra bästa ålder, vilka
kan vara staten till större nytta då än
kanske någonsin tidigare. Jag har talat
med en del sådana befattningshavare
och vet att de många gånger med stark
känsla av missmod frågar sig: Vad skall
jag ta mig till nu, sedan jag blivit pensionerad? Jag

tror att vi måste ompröva frågan
om pensionsåldern på både det militära
området och på andra håll. Den saken
löser nu varken utskottet eller reservanterna,
utan frågan måste tagas upp i annat
och större sammanhang. Och om så
sker, tror jag inte att riksdagen får ta
så stor hänsyn som hittills skett till sådana
grupper, som anser sin befordran
försenad, om pensionsåldern höjes. Det
är ju då endast fråga om en övergångstid,
sedan ordnar sig förhållandena
igen. Samhället har helt enkelt inte råd
att slösa med arbetskraften på det sätt
som för närvarande sker.

I här förevarande fall rör det sig om
fanjunkare med 15—20 års förvaltningstjänst
bakom sig och med så stor erfarenhet
att de kan göra en lika stor,
kanske t. o. m. större, insats än befattningshavare
i högre tjänsteställning. De
bör helt enkelt befordras och på det
sättet kvarstå i tjänst.

Jag är medveten om att vi beträffande
den militära trupptjänsten måste ha
en lägre avgångsålder, men där kommer
vi in på problem, som är av en helt annan
storleksordning än vad som framgått
av denna diskussion.

Herr talman! Jag har endast velat
framhålla det anförda i denna debatt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 139, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nelander
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 94 ja och
64 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Ändring i butikstängningslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608} jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 6 april 1956 dagtecknad
proposition, nr 162, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608).

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar ändringar i 2, 4 ocli 6 §§
butikstängningslagen. Med ändringarna i

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

2 § avsågs, att från butikstängningslagens
bestämmelser skulle undantagas öppethållande
av butik i demonstrations- eller
upplysningssyfte samt — med vissa
begränsningar — försäljning från automatapparat,
även om försäljningen ej
bedreves i anslutning till egen butik,
där samma slag av varor salufördes.
Innebörden av de föreslagna ändringarna
i 4 och 6 §§ var, att butik skulle få
hållas öppen till klockan 21 en söckendag
i veckan.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr
571 i första kammaren av herr Holmqvist
m. fl. samt nr 754 i andra kammaren
av herr Jacobsson i Sala m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
576 i första kammaren av herrar Sunne
och Johansson, Anders, samt nr 765 i
andra kammaren av herrar Larsson i
Stockholm och Carlsson i Stockholm,

dels ock de likalydande motionerna
nr 577 i första kammaren av herr Birke
samt nr 764 i andra kammaren av herrar
Nygren och Nilsson i Svalöv.

I motionerna I: 571 och II: 754 hade
föreslagits, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts hemställan i propositionen
i vad avsåge ändring i butikstängningslagens
4 och 6 §§.

I motionerna I: 576 och II: 765 hade
anhållits, att riksdagen måtte begränsa
den i propositionen föreslagna utsträckta
öppethållandetiden till kl. 20.

Motionerna 1:577 och 11:764 utmynnade
i yrkande att riksdagen måtte avslå
förslaget om frigörande av automathandeln.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:577 och
II: 764 och med avslag å propositionen,
i vad denna innefattade förslag till ändring
av 2 § 6) butikstängningslagen den
21 juli 1948 (nr 608), ävensom med för -

mälan att utskottet funnit 4 och 6 §§ i
det i propositionen framlagda lagförslaget
icke böra i oförändrat skick antagas
samt med avslag å motionerna
1:571 och 11:754 och med bifall till
motionerna I: 576 och II: 765, måtte för
sin del antaga av utskottet framlagt förslag
till lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608).

Utskottets förslag innebar, att de i
propositionen föreslagna ändringarna
beträffande automathandeln ej skulle
genomföras samt att den utsträckta öppethållandetiden
skulle begränsas till
klockan 20.

Reservationer hade avgivits:

1) vid ingressen samt 4 och 6 §§:

av herr Axel E. Svensson, fru Carl qvist,

herr Grönkvist, fru Johansson i
Norrköping samt herrar Lundberg,
Odhe och Johansson i Södertälje, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen — med avslag å motionerna
1:576 och 11:765 samt med bifall till
motionerna I: 571 och II: 754 — måtte
avslå propositionen, i vad denna innefattade
förslag till ändring av 4 och
6 § § butikstängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608), samt att till följd därav
i ingressen till det framlagda lagförslaget
avsnittet », 4 och 6 §» måtte utgå.

2) vid 2 § och ikraftträdandebestämmelsen: av

herrar Nils Elowsson och Axel E.
Svensson, fru Carlqvist, fru Johansson
i Norrköping samt herrar Lundberg,
Odhe och Johansson i Södertälje, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med avslag å motionerna
1:577 och 11:764, måtte bifalla det i
propositionen framlagda förslaget, i
vad detta avsåge ändring av 2 § butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr
608), ävensom bifalla i propositionen
framlagt förslag till ikraftträdandebestämmelse.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Fru JOHANSSON i Norrköping (s),
som anförde:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 36 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredrages
det av utskottet framställda lagförslaget
paragrafvis, med iakttagande att 4 och
6 §§ behandlas i ett sammanhang samt
att ikraftträdandebestämmelse, ingress
och rubrik förekommer sist, varefter utskottets
hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med den av kammaren antagna
föredragningsordningen föredrogs
nu utskottets förslag till lag om
ändring i butikstängningslagen, 2 §;
och yttrade därvid:

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Den proposition som
behandlats av andra lagutskottet, och
som vi nu skall behandla, innehåller tre
mycket väsentliga ändringar i butikstängningslagen.
Propositionen föreslår
en inskränkning i rätten för kommunerna
att göra avvikelser från den medgivna
öppethållandetiden på så sätt att
ett kommunalt beslut inte kan hindra
öppethållande av butik till klockan 21
en kväll i veckan. Vidare skall en försäljare
av större konsumentvaror ha rätt
att även på kvällstid anordna demonstrationer,
men tillståndet skall däremot
inte gälla försäljning. Slutligen skall
också automathandeln frigöras från vissa
inskränkningar.

Jag tänker i det följande endast uppehålla
mig vid frågan om butikernas
utsträckta öppethållande till klockan
21 en kväll i veckan, och det är också

Ändring i butikstängningslagen

mot denna ändring i lagen som vi i vår
motion nr 754 i denna kammare vänder
oss. Jag vill först erinra om att vår
första butikstängningslag tillkom 1909.
I den stadgades att butik icke får hållas
öppen längre än till klockan 8. Sedan
har det vidtagits mycket väsentliga ändringar
i denna lag, och senast 1948 företogs
en revision av densamma. Det har
under årens lopp skett förbättringar för
handelns folk både beträffande arbetstidens
längd och de ekonomiska villkoren,
och de i handeln anställda har i
stort sett kommit i åtnjutande av samma
standardhöjning som andra grupper
i samhället. När propositionen därför
framlades, reagerade man på visst håll
mycket starkt mot den försämring för
handelns folk, som ett bifall till förslaget
om förlängt öppethållande i butikerna
skulle innebära. Ibland reagerade
man kanske t. o. m. kraftigare än
som hade varit nödvändigt. Åtminstone
skedde detta i ett fall.

Det förslag, som ligger till grund för
propositionen, har ursprungligen kommit
från varudistributionsutredningen,
som i sitt betänkande »Pris och prestation
i handeln» hade förordat dessa
åtgärder. Redan vid behandlingen i utredningen
restes i vissa fall ganska
kraftig opposition. Det avgavs också två
reservationer, en av företrädare för
detaljhandeln och en av företrädare för
de i handeln anställda. Det är klart, att
dessa båda intresseparter hade stor anledning
att intressera sig för frågan.
Detaljhandelns folk hade intresse av det
därför att de räknade med att de svårigheter
att klara personalfrågorna, som
redan nu finns, skulle ytterligare öka.
Detta gäller framför allt den kvinnliga
arbetskraften, som ju utgör en stor del
av de affärsanställda. Det är i betydande
utsträckning gifta kvinnor, vilka också
har hem och familj att sköta. För deras
vidkommande är det mycket känsligt
att på något sätt försämra möjligheterna
att jämsides med hemarbetet
också sköta en anställning. Handelsar -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

betarförbundet har framhållit, att risken
för att stängningstiden blir kl. 21,
oavsett om behov föreligger eller ej,
är påtaglig.

Dessa synpunkter förtjänar givetvis
stor hänsyn, när vi nu skall besluta i
frågan. Men det är ändå den stora konsumentgruppens
intressen som först och
främst skall tillgodoses, och vi är väl
alla ense om att butikerna skall vara
öppna under sådana tider, att alla i
möjligaste mån kan göra sina inköp
utan alltför stora besvärligheter. Om
verkliga olägenheter härvidlag finns,
skall de också elimineras.

Frågan blir då, om ett behov av längre
öppethållande kan anses föreligga.
Jag berörde nyss den revision av lagen,
som företogs år 1948. Lagändringen hade
förberetts av 1947 års butiksstängningssakkunniga,
och dessa hade på ett
mera inträngande sätt än varudistributionsutredningen
lyckats bedöma i varje
fall frågan om lämpliga butikstider. Butiksstängningssakkunniga
ansåg, att den
gällande lagen mycket väl tillgodosåg
de behov, som kunde anses föreligga.

Vi motionärer menar, att det inte skett
något som kan motivera en ändrad uppfattning
— snarare tvärtom. Ty vad har
egentligen inträffat? Ja, åtminstone ingenting
som motiverar för riksdagen
att inta en annan ståndpunkt än vad
den tidigare gjort. Vi har däremot i
motionen pekat på de förbättrade inköpsmöjligheter
som konsumenterna i
flera avseenden fått. Bland annat har vi
erinrat om den utveckling som skett när
det gäller självbetjäningsbutikerna. År
1948 fanns det endast 22 sådana, men i
dag finns det 2 500 i landet. Dessa butiker
har skapat möjlighet för konsumenterna
att efter arbetstiden på ett betydligt
snabbare sätt än i andra butiker
göra sina inköp. Man kan ofta också på
samma ställe köpa flera olika varuslag,
som man tidigare fick springa i en rad
butiker för att få tag i. Jag anser även
att den utökning av varusortimentet som
skett genom att affärerna till sina egent -

liga huvudartiklar lagt komplementvaror
är en väsentlig förbättring.

Jämsides med denna utveckling har
det på stora områden av arbetsmarknaden
skett dels en minskning av arbetstiden,
dels en ändrad fördelning av arbetstiden.
Detta har givetvis ökat inköpsmöjligheterna
för stora grupper.
Inom många industrier och på en hel
del andra arbetsplatser har införts helt
eller delvis fria lördagar eller lagts in
hel- och halvlediga dagar i veckan.
Denna utveckling fortsätter, och allt
flera grupper får härigenom sina inköpsmöjligheter
förbättrade.

Men det är klart, att trots dessa förbättringar
såväl i fråga om butikernas
service som i fråga om arbetstidens
längd och förläggning råder det betydande
svårigheter för vissa grupper,
framför allt då de förvärvsarbetande
gifta kvinnorna. Man räknar med att
80 000 av dessa är sysselsatta inom industrien
och 40 000 inom detaljhandeln.
Men om man kan utgå från att
största delen av de inom industrien anställda
kvinnorna numera fått del av
förbättringarna i fråga om arbetstidens
förläggning, får man väl säga, att svårigheterna
för denna grupp väsentligt
reducerats.

Den tredje stora gruppen gifta kvinnor
har vi inom kontorsyrkena och de
fria yrkena, men där är ju arbetstiden
i regel kortare och de anställdas möjligheter
att göra sina inköp på lämpliga
tider följaktligen större.

Den andra stora gruppen är just den
grupp, som vid ett bifall till propositionen
och utskottets förslag skulle få vidkännas
en viss försämring i sina arbetsförhållanden.
Av handelsarbetarförbundets
85 000 medlemmar är mer än hälften
kvinnor, för vilka ett längre öppethållande
skulle medföra avsevärda olägenheter.
Och av hela antalet i detaljhandeln
sysselsatta, ca 122 000, är 38 000
gifta, alltså ungefär hälften av dem som
är sysselsatta inom industrien. Man bör
därför ta hänsyn till denna stora grupps

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

behov av trivsel, rekreation och möjligheter
att umgås med sina familjer. Åtminstone
anser jag det vara tämligen
svårt att i denna diskussion gå förbi
denna stora grupp av gifta förvärvsarbetande
kvinnor.

Denna fråga torde huvudsakligen vara
en storstadsfråga, och det är också storstadssynpunkter
som anlagts i de flesta
av de remissvar som gått i tillstyrkande
riktning. I Stockholm finns det 150 000
förvärvsarbetande kvinnor. Av dessa är
52 000 gifta, men av dem är det endast
9 000 som har barn under 18 år. De som
har ett påtagligt besvär av den nuvarande
butiksstängningen är alltså relativt
få. En stor del av dessa 9 000 är
just butiksbiträden, som har svårast att
kombinera förvärvsarbetet med vården
av hem och barn.

Enligt gällande bestämmelser får butikerna
hållas öppna mellan kl. 8 och
19 under vardagar, alltså 66 timmars
affärstid per vecka och den får inte
genom kommunala beslut göras längre.
Sedan arbetstidslagen genomfördes har
man i allmänhet en öppethållandetid
som motsvarar 48 timmar, öppningstiden
varierar men som regel är den
vanliga tiden kl. 8.30 eller 9 till 18, på
lördagar till kl. 16 eller 17.

En jämförelse med butikstiderna i de
övriga nordiska länderna visar, att
våra bestämmelser är betydligt generösare.
I Danmark får man enligt lagen
på fredagar ha öppet till kl. 20, på lördagar
till kl. 14 och övriga dagar till
kl. 17.30. Men praxis är att man stänger
på fredagar kl. 19, på lördagar i de
flesta fall kl. 13 och övriga dagar kl.
17.30. I Finland säger lagen, att man
får ha öppet på lördagar till kl. 17,
övriga dagar till kl. 18. Praxis är emellertid
att man stänger kl. 15 eller 16 på
lördagar och övriga dagar kl. 17. I Norge
har man en kommunal lagstiftning på
området, och där stänger man butikerna
på lördagar kl. 15, eventuellt kl. 16, och
övriga dagar mellan kl. 17 och 19. Det
är med andra ord tydligt, att det här

Ändring i butikstängningslagen

i landet i detta avseende ligger synnerligen
gynnsamt till för konsumenterna.

Jag vill i detta sammanhang också
påpeka, att det innebär en lättnad för
konsumenterna att andra lagutskottet i
enlighet med propositionen har föreslagit,
att man skall få ha butik öppen
litet längre för demonstration, som inte
åtföljes av försäljning. Det är ett experiment
som jag för min del är mycket
misstänksam emot, och det skall bli intressant
att se hur det kommer att verka.
Naturligtvis har man anledning hoppas,
att det inte skall misslyckas. Anordningen
kommer i varje fall att betyda
att de, som har svårt att i annat
fall kunna se på större artiklar, nu får
möjlighet att göra detta under dessa
demonstrationskvällar.

Utskottet framhåller, att när man
skall lösa dessa frågor bör man väga
emot varandra å ena sidan det behov
av en utsträckt tid, som kan finnas hos
konsumenterna, och å andra sidan det
intresse för ett bibehållande av den
gamla ordningen, som kan föreligga hos
de anställda. Så långt är vi överens. Men
det är ju inte bara de anställda att ta
hänsyn till i sammanhanget, även detaljhandlarna
har samma intresse. Deras
representanter i utredningen har reserverat
sig och Sveriges köpmannaförbund
har i sitt remissvar också avstyrkt
förslaget om utökad butiksöppethållning.

Med vad jag här anfört tror jag mig,
herr talman, ha visat, att det behov som
kan finnas hos konsumenterna är för
det första helt lokaliserat till storstaden
ocli för det andra koncentrerat till en
relativt liten grupp. Om det skulle ha
funnits något som helst verkligt behov
av att någon dag i veckan få utsträckt
öppethållande, så skulle väl sådana
önskningar någon gång ha framkommit.
Men om man bortser från Stockholm
har det inte från någon del av landet
begärts, att den tid som lagen nu medger
för öppethållande — alltså butiksstängning
kl. 19 — skulle utnyttjas ens

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 21

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

4»

Ändring i butikstängningslagen

för en dag i veckan. Det måste väl då
synas ganska egendomligt, att man nu
helt plötsligt i propositionen yrkar öppethållande
till kl. 21. Att utskottet har
fastnat för kl. 20 kan inte förändra min
uppfattning i denna fråga. Har det inte
uttalats någon önskan om att utnyttja
denna timme till kl. 19, så finns det
väl inte heller behov av att lagfästa ett
öppethållande till kl. 20.

Det är klart att även på denna punkt
har erfarenheterna från Stockholm blivit
bestämmande för utskottets ställningstagande.
Det experiment med öppethållande
till kl. 20 av vissa affärer,
som företagits i Stockholm, har emellertid
givit ganska diskutabla resultat.
I början var folk mycket intresserade
av saken. För att ta exemplet Vällingby
så känner väl de flesta, som sysslat något
med dessa frågor, till att under den
första tiden, som butikerna hade öppet
till kl. 20, var det omöjligt att få en
parkeringsplats i Vällingby. Hela Stockholm
var där ute för att göra inköp
eller i varje fall för att se hur det var
att gå och handla litet senare på kvällen.
Sedan har emellertid kundtillströmningen
på kvällarna undan för undan
minskat, och man är fullt på det klara
med att det inte skulle vara någon idé
att ha butikerna öppna till kl. 21. Redan
bortåt kl. 20 finns det inga kunder kvar
i affärerna och det är således knappast
ekonomiskt att hålla öppet ens till kl.
20. Under sådana förhållanden frågar
man sig, om det inte är tillräckligt att
hålla sig inom lagens nuvarande ram
och utnyttja den möjlighet som redan
finns att någon dag i veckan ha öppet
till kl. 19.

Jag skulle vilja sammanfatta min uppfattning
på det sättet, att jag säger, att
ett bifall till propositionen eller utskottets
förslag inte innebär annat än att
en ytterst liten grupp i en storstad tillförsäkras
en mycket obetydlig fördel.
För att uppnå detta lilla resultat skulle
man i lagen föreskriva, att butikerna i
hela landet en dag i veckan skulle hålla

öppet till kl. 21 eller 20 utan att det
framkommit något nämnvärt behov av
ett sådant öppethållande. Däremot åstadkommer
man en försämring av arbetstiden
för de anställda, man försvårar
tillgången på arbetskraft för företagen
och man tar ett steg tillbaka mot den
första butikstängningslagen för 50 år
sedan. Man inkräktar också på den
kommunala självstyrelsen.

Jag kan inte se att det finns någon
anledning att åstadkomma sådana olägenheter
för att uppnå så små fördelar
för konsumenterna som vad här skulle
bli fallet. Jag vill därför yrka bifall till
den reservation, som här avgivits av
herr Axel E. Svensson beträffande ingressen
samt 4 och 6 §§.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Lundqvist (s).

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! När man diskuterar öppethållandet
av butikerna får man hålla
i minnet, att lagstiftningens bestämmelser
inte är avgörande för det faktiska
öppethållandet. Lagstiftningen anger
den tidsram, inom vilken affärerna har
rätt att hålla öppet. Ett vidgande av denna
ram behöver således inte nödvändigtvis
innebära, att affärerna generellt
kommer att vara öppna längre. Ytterst
är det nämligen parterna på arbetsmarknaden
som genom sina överenskommelser
avgör hur länge affärerna
skall vara öppna.

Det har från en del håll ifrågasatts,
om det under sådana förhållanden över
huvud taget är nödvändigt att ha en butikstängningslag.
Man menar, att med
organisationernas stora inflytande samt
med den arbetstidslag och arbetarskyddslagstiftning,
som vi nu har, är
butikstängningslagen ganska överflödig.
Detta resonemang kunde måhända vara
riktigt, om parterna inom handeln var
till 100 procent organiserade, men så är

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

inte förhållandet. Just på handelns område
är det på många håll ganska klent
beställt med organisationstillhörigheten.
Det finns stora personalgrupper som är
oorganiserade och även ett stort antal av
de mindre företagarna står utanför sina
branschorganisationer. Med hänsyn härtill
kan d.et inte för närvarande komma
i fråga att slopa butikstängningslagen.

Frågan är då, hur vid lagstiftningen
skall göras för att man skall tillmötesgå
berättigade krav från konsumenternas
sida, samtidigt som man inte låter lagen
förlora sin karaktär av en restriktiv
lagstiftning i fråga om butikernas öppethållande.
När det gäller denna fråga
finns det givetvis delade meningar. Från
visst konsumenthåll framhålles det
önskvärda i att t. ex. förvärvsarbetande
husmödrar beredes bättre möjligheter
att göra sina inköp än vad nu är fallet.
I detta sammanhang förtjänar det att
understrykas, att redan den nu gällande
lagen ger — såsom också herr Jacobsson
i Sala här framhållit — möjlighet
att hålla butikerna öppna till kl. 19 varje
söckendag. Kommunerna kan sedan
fastställa annan tid för öppethållandet,
och denna rätt har genomgående utnyttjats
så, att tiden för öppethållandet begränsats
till kl. 18.

Den senare tidpunkten har mycket
litet utnyttjats; man har inte utsträckt
öppethållandet utöver kl. 19, vilket man
ju också har rätt till, i något större antal
fall. Man har gjort ett försök här i
Stockholm, såsom den föregående talaren
nämnde. Sedan förra hösten tillämpar
man i förorterna och givetvis i någon
mån även i innerstaden en öppethållning
till kl. 20. Problemet är ganska
storstadsbctonat. Vi har grupper av husmödrar,
som arbetar till kl. 17 och sedan
får sitta på spårvagnen cirka en timme,
innan de kommer till sin bostad. Den
långa vägen mellan bostad och arbetsplats
gör, att de kommer hem ungefär
lagom tills butikerna skall slänga, om
detta sker kl. 18. Därför måste de göra
sina uppköp i innerstaden och föra med

Ändring i butikstängningslagen

sig sina paket på överfyllda spårvagnar
och bussar, vilket inte är tilltalande.

Det är också av intresse för affärsmännen
i förorterna att få de kringboende
att göra sina uppköp hos dem.
Man kan säga, att affärsmännens och
konsumenternas intressen ytterst sammanfaller
på denna punkt, eftersom det
ju också är av intresse för konsumenterna
att ha möjlighet att handla så nära
bostaden som möjligt.

Detta problem växer i samma takt som
tätorterna. I Stockholm är det kanske
nu mest aktuellt, men det kommer att
bli det både i Göteborg och Malmö och
övriga städer, i den mån avstånden blir
längre mellan bostäder och arbetsplatser.
Den redan nu föreliggande möjligheten
att få kommunalt tillstånd till att
ha öppet till kl. 20 är enligt min mening
inte särskilt tillfredsställande. Vi har
på övriga områden gått in för att så
långt möjligt få en enhetlig lagstiftning,
och man borde nog även i detta fall ha
en viss enhetlighet, så att de affärsinnehavare,
som så önskar, sedan överenskommelse
därom träffats mellan parternas
organisationer, generellt kunde få
ha öppet till kl. 21 utan att behöva inhämta
kommunalt beslut.

Vi har ju på en del andra områden
också frångått sådana kommunala beslut.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad som skedde, när den nya rusdryckslagstiftningen
trädde i kraft. I
fråga om försäljning av pilsner hade
man tidigare kommunalt veto, men detta
bortföll nu. Man strävar alltså efter att
få enhetlighet i lagstiftningen, och denna
synpunkter för mig ganska avgörande
i detta fall.

Nu har man i propositionen föreslagit
öppethållande till kl. 21. Enligt min
mening är detta att gå litet för långt.
Det är inte nödvändigt att ha öppet så
länge, utan man kan begränsa tiden åtminstone
en timme till kl. 20. Det är
inte heller så lämpligt att ha alltför stort
glapprum mellan den i lagen tillåtna tiden
och den i praktiken tillämpade.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, eftersom vi har flera viktiga
ärenden på föredragningslistan i dag.
Även om jag tycker, att det inte hade
varit någon överhängande brådska med
att ändra butikstängningslagen, framgår
det av vad jag nu anfört, att jag anser
att det finns skäl för att vidga öppetliållningstiden
något. Jag hälsar med
tillfredsställelse, att utskottet emellertid
har begränsat denna utvidgning ifrån
kl. 21, som propositionen föreslår, till
kl. 20, och jag vill, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan i denna
del.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Den i propositionen föreslagna
utvidgningen av tiden för öppethållande
av butiker en söckendag i
veckan är i huvudsak betingad av konsumenternas
intressen. Framför allt de
förvärvsarbetande kvinnorna behöver
denna utsträckta tid. De hinner många
gånger inte göra sina uppköp på den
vanliga butikstiden.

Genom beslut av kommunala myndigheter
kan tillstånd till utsträckt tid för
öppethållande av butik erhållas, under
förutsättning att den sammanlagda tiden
ej överstiger den i butikstängningslagen
fastställda. Med det nya förslaget
har man velat vinna, att butiksinnehavarna
skall äga rätt att hålla öppet till
kl. 21 en söckendag i veckan utan att behöva
begära tillstånd hos kommunal
myndighet. Vid de överväganden, som
gjorts inom andra lagutskottet i denna
sak, har utskottets majoritet stannat för
att föreslå utsträckt tid till kl. 20, vilket
utskottet ansett tillräckligt för tillgodoseende
av berättigade konsumentkrav.
Dessutom finns ju allt fortfarande möjligheten
kvar att genom kommunalt beslut
få rätt till öppethållande på annan
tid.

De här omnämnda förhållandena är
— såsom tidigare framhållits från denna
plats — övervägande ett storstadsproblem.

Förslaget i propositionen om öppethållandet
av butik i demonstrations- och
upplysningssyfte har inte föranlett utskottet
till några erinringar.

Då det gäller propositionens förslag
om utvidgning av automathandeln har
utskottet stannat för att föreslå att man
inte vidtar ändringar i gällande bestämmelser.
Vissa skäl talar för att inte göra
detta, bland annat vissa hygieniska skäl.
Man menar att automattekniken nog behöver
förbättras åtskilligt, innan man
kan överväga en vidgad lagstiftning på
detta område. När det gäller sötsaker är
det vidare ett intresse att automaterna
om möjligt inte placeras alldeles intill
skolor.

Butikstängningslagen kommer också,
som det framhålles i propositionen, att
bli föremål för omprövning i samband
med det arbete, som bedrives av den
år 1954 tillsatta utredningen om kortare
arbetstid. Vi har alltså inom utskottet
ansett oss kunna sträcka oss till vad
vi här har föreslagit under förväntan
på modernare lagstiftning på detta område.

Herr talman! Med vad jag här har anfört
tillåter jag mig att yrka bifall till
andra lagutskottets utlåtande nr 36.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt,
som herr Larsson i Stockholm
framhöll, att denna lag bara är en ram
för vad parterna på arbetsmarknaden
kan besluta om affärstiderna, men den
är i alla fall en psykologisk faktor. När
lagen säger, att affärerna får ha öppet
till en bestämd tid, blir det för det mesta
så, att affärerna håller öppet så länge
de har rätt att göra det. Är en viss
stängningstid bestämd i lagen, blir det
inte heller så stor konkurrens om att
hålla öppet mellan de olika affärerna.

Förslaget att nu ändra lagen på det
sättet, att affärerna får lov att hålla öppet
längre än tidigare, är ganska överraskande,
eftersom affärerna för närvarande
inte har använt sig av lagens till -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

låtelse att liålla öppet till kl. 19 utan i
de allra flesta fall har stängt kl. 18. Vad
är det då, som plötsligt har gjort det
nödvändigt att lägga fram detta lagförslag,
som blivit ett stort irritationsmoment
för alla dem som är anställda
inom handeln? Det har sagts, att de förvärvsarbetande
husmödrarna med nuvarande
stängningstider inte hinner
göra sina uppköp. Jag kan gärna medge,
att detta kan vara ett problem i
Stockholm och kanske någon annan
stor stad, men är det då nödvändigt,
därför att detta problem finns i Stockholm
och kanske i Göteborg, att ändra
lagen över hela landet? Det går genom
kommunernas välvilja att få dessa tider
ändrade, när det kan visas, att detta
ovillkorligen är nödvändigt för att de
förvärvsarbetande kvinnorna skall hinna
göra sina uppköp. I Stockholm har
man kunnat förlänga affärstiden till kl.
20. Jag har inte själv någon erfarenhet
av hur allmänheten har utnyttjat den
extra tiden, men jag har hört sägas, att
när det gäller livsmedelsaffärerna gick
det så, att det fanns en del kunder där
de första kvällarna, men när det hade
gått en liten tid kom det inte några som
ville köpa utan man fick stänga livsmedelsaffärerna
igen vid samma tid som
förut.

Jag kan gott förstå detta, ty de som
är anställda i industrier, och det är dessa
som är mest beroende av affärstiderna,
gör sina uppköp på vägen hem och
vill inte gå ut och handla igen när de
väl har kommit hem utan är glada att
få stanna hemma. När det gäller andra
varor än livsmedel kan det däremot
vara ett intresse för husmödrarna att i
lugn och ro kunna titta på vad de vill
köpa till hemmet. Därför kan jag ansluta
mig till den ändring som propositionen
föreslår, att öppethållande i
demonstrations- och upplysningssyftc
skall medges generellt och inte bara
som förut när det gäller konst och böcker
och sådant. Det finns en hel del
saker som man behöver se på innan

Ändring i butikstängningslagen

man köper dem och som man inte kan
handla på en halvtimme eller en kvart.

Vi går mot en utveckling, som gör det
allt lättare för de människor som det
här gäller att handla. I självbetjäningsaffärer
kan man handla en stor mängd
livsmedel på mycket kortare tid än i
andra affärer, där man skall stå och
vänta på sin tur, och automathandeln
kan när den släpps fri också underlätta
mycket, t. ex. om man på kvällen vill
köpa förnödenheter som man har glömt
att få med sig hem på dagen.

Denna utveckling är riktig. Vi skall
försöka att genom att rationalisera handeln
på allt sätt göra det lättare för
dem som vill köpa varor, men vi skall
inte gå baklänges och anta en lag, som
gör det värre för dem som är anställda
i denna bransch, vilka — såsom det har
omvittnats förut i debatten — också
ofta är husmödrar, som längtar efter att
komma till sitt hem i någorlunda dräglig
tid. Även de som är anställda inom
handeln och inte är husmödrar kan ha
samma berättigade önskan att ha sin
kväll ledig som de som arbetar på andra
områden i samhället. Det är därför
som jag har så svårt att förstå, att man
nu skulle behöva göra en ändring i lagen.
Jag skulle också vilja peka på att
både Socialdemokratiska kvinnoförbundet
och Folkpartiets kvinnoförbund har
sagt, att visst skall man göra allting för
att underlätta inköpen för de förvärvsarbetande
husmödrarna, men man säger
också, att man inte alls tror att det
är nödvändigt att nu ändra lagen i det
hänseende som nu har föreslagits i propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall,
när det gäller 4 och 6 §§ till reservationen
nr 1, i vilken man yrkat att
lagen skall vara kvar i det skick som
den nu är. Likaså vill jag yrka bifall
till reservationen nr 2, som gäller automathandeln.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Denna fråga, som gäller

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

en del smärre ändringar i butikstängningslagen,
uppvisar ju ett ganska
splittrat utskottsutlåtande, och vi har
här hört företrädarna för majoritet och
minoritet utveckla sina synpunkter på
kvällsöppet och på automathandeln.
Kungl. Maj :ts förslag i punkten om
kvällsöppet till kl. 21 en kväll i veckan
har visserligen »fallit under bordet» i
utskottet och kammaren får näppeligen
tillfälle att rösta om det. Men det fanns
och finns bakom Kungl. Majrts förslag
fakta och principiella synpunkter, som
inte förlorar sitt värde, även om de förlorat
en votering, och som för övrigt
utgör ett stöd även för utskottsmajoritetens
mer försiktiga liberaliseringslinje
i frågan om kvällsöppet. Jag skall därför
tillåta mig att redovisa en del av
dessa fakta och synpunkter.

I argumentationen mot en ändring av
butikstängningslagen, som skulle möjliggöra
för handeln att hålla öppet till
kl. 21 (enligt Kungl. Maj:ts förslag) eller
kl. 20 (enligt utskottsmajoritetens
förslag), läggs tonvikten vid att en ändring
inte är behövlig. Ingenting har inträffat,
framhåller anhängarna av status
quo, som motiverar en ändring. Något
behov av utsträckt öppethållande tror
man inte på.

Jag kan inte dela denna uppfattning
i vare sig det ena eller det andra avseendet.
Åtskilligt har nämligen inträffat.
Hela samhällsstrukturen håller på
att genomgå en förändring. Nuvarande
butikstängningslag är åtta år gammal •—■
en kort tid, menar reservanterna, som
tydligen tycker att lagen är tillräckligt
up-to-date. Men jag kan påminna om att
lagstiftningen i det här ämnet sedan
1930-talet har reviderats gång på gång
med cirka tre års intervaller och att de
justeringar, som nu föreslagits och som
inte innebär någon principiell ändring
i lagstiftningens uppbyggnad, är sådana,
som är direkt motiverade av utvecklingen
under de senaste 8—10 åren.

Varudistributionsutredningen, som
för jämnt ett år sedan framlade det för -

slag, som kammaren nu behandlar, beskrev
närmare vari förändringarna bestod.
Den analyserade de växande förorternas
butiksproblem, de tidsödande
resorna mellan bostad och arbetsplats,
som ger en smal tidsmarginal att handla
på, främst för det växande antalet
förvärvsarbetande husmödrar och för
kvinnor med vårdnadsplikter, men även
för många ensamstående män och kvinnor
med långa resvägar. Enbart de gifta
kvinnorna med förvärvsarbete har ökat
med 55 procent under den korta tiden
av fem år mellan de båda senaste folkräkningarna.
Utredningen pekade också
på bilismens expansion, som är på
väg att revolutionera landsbygdens köpvanor:
lantbrukarfamiljen köper i allt
större utsträckning sina specialvaror
— skor, kläder, inventarier — i den
närbelägna tätorten, dit den vill kunna
bila och handla någon kväll, när arbetsdagen
på landet är slut. Det är alltså
inte uteslutande något storstadsproblem
såsom herr Larsson i Stockholm och
herr Jacobsson i Tobo här anfört. Utredningen
pekade vidare på de köptoppar,
som uppträder i handeln vid veckosluten
och som accentueras mera, ju
större den varuvolym blir, som handeln
skall expediera. Lördagen dominerar ju
kraftigt som försäljningsdag, och ur rationaliseringssynpunkt
— en synpunkt
som fru Johansson i Norrköping här
anförde mot föreliggande förslag — ansåg
utredningen och även hela den remissopinion,
som sedan yttrat sig, att
det vore önskvärt att man utjämnade
belastningstopparna vid veckosluten genom
förlängt butiksöppet någon kväll i
veckan.

För en något smidigare butiksöppetpraxis
än den vi nu har talar enligt utredningen
även, att det skulle bidraga
till en bättre ekonomi för konsumenterna
genom att mera tid och omsorg kunde
ägnas särskilt åt inköp av varaktiga
konsumtionsvaror. Genom ett visst
kvällsöppethållande skulle konsument -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

upplysningen få bättre svängrum och
större effekt.

Det bär verkligen under bara de sista
tio åren skett en utveckling, som inte
går att vrida tillbaka, och den utvecklingen
kräver ökad service av servicenäringarna.
Och visst skulle väl ändå
en sådan service kunna ordnas med
fackliga överenskommelser mellan organisationer,
som är vana att sätta makt
bakom orden, så att det rakt inte behöver
medföra att man hamnar i sekelskiftets
förhållanden, förhållanden som
rådde för 50 år sedan, en risk som motionärerna
målat ut i sin motion och
som herr Jacobsson i Sala också andragit
i debatten i dag. Hade den risken
varit allvarlig, d. v. s. hade vi inte
haft en arbetstidslag och hade de handelsanställda
varit så svagt organiserade,
att de inte kunnat skydda sig mot
sådana risker, så skulle väl ändå inte
LO ha tillstyrkt den ändring i butikstängningslagen,
som Kungl. Maj:t framlagt
förslag om. Inte heller skulle väl
Kooperativa förbundet ha tillstyrkt detta
förslag — observera det, herr Lundberg,
som ju är med bland reservanterna
— och förklarat att en utsträckning
av butikstiden »kommer att tämligen
oemotståndligt arbeta sig fram, ehuru i
olika takt för olika orter och områden»
och att »i den mån en ändrad butikslagstiftning
ger möjlighet för en bestämd
konsumentopinion att utöva erforderligt
inflytande ... motståndet hos yrkes-
och personalorganisationer inte
kan undgå att försvagas».

Allt som allt har möjligheterna till
mer kvällsöppet tillstyrkts av 19 remissinstanser,
medan endast 5 varit däremot.
Näringsfrihetsrådet påminner om
att förslaget ligger helt i linje med den
fria konkurrensens idé. Arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrker positivt och
framhåller, att det ju inte är fråga om
någon förlängning av de handelsanställdas
arbetstid, utan bara en annan förläggning
därav, men att en av olägenheterna
för gifta kvinnor att inneha

Ändring i butikstängningslagen

förvärvsarbete komme att minska, om
butiksöppethållandet gjordes smidigare.
Både husmödrarnas och yrkeskvinnornas
respektive riksförbund anser detsamma
och tillstyrker en ökad frihet på
området.

Fru Johansson i Norrköping drog
fram de enda två kvinnoförbund, det
socialdemokratiska och det folkpartistiska,
som motionärerna åberopat som
bundsförvanter på sin sida. Jag vill
emellertid påpeka, att dessa båda förbund
i alla fall bestämt understrukit betydelsen
av rörligare butiksöppettider,
och då de vill avvakta litet till och se,
om detta inte kan ske inom ramen för
gällande lagstiftning, så är det i den
uttryckliga förhoppningen, att handeln
skall på eget initiativ anpassa sig till
en önskad utveckling.

Jag önskar att jag kunde dela den förhoppningen.
Visst finns det utrymme
för ändringar av nuvarande butiksstängningspraxis
redan med gällande
butikstängningslag, men man har inte
utnyttjat det. Några lokala förhandlingar
mellan representanter för allmänheten,
köpmännen och de handelsanställda,
i syfte att ordna butiksöppettiderna
i allmänhetens intresse, vilket departementschefen
1948 uttryckligen anbefallde
borde ske »med det snaraste», ett
uttalande som riksdagen då instämde i,
har knappast förekommit under de åtta
år som gått sedan dess. Kommunerna
har tvärtom till 98 procent använt sin
rätt att göra avvikelser från gällande
butikstängningslag till att minska öppethållandet,
fastän de haft möjlighet att
också besluta i motsatt riktning. Stockholm
utgör under det sista året ett angenämt
undantag.

Förklaringen till kommunernas ståndpunktstagande
kanske ligger i Svenska
stadsförbundets lilla reflexion — kommunerna
uppfattar alltså inte detta som
ett intrång i den kommunala självbeslämningsrätten,
som reservanterna här
gör gällande — att det ändå är partsorganisationerna,
som avgör om det blir

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

något praktiskt resultat av en lagändring,
och därvidlag är Stadsförbundet,
som tillstyrkt lagändringen, tyvärr pessimistiskt.
Att pessimismen har visst fog
för sig visar ju också reservanternas
ståndpunktstagande och den diskussion,
som de sista veckorna flammat högt
kring denna detaljfråga. I praktiken är
detta nämligen en detaljfråga, eftersom
ingenting händer, om ingen vill utnyttja
den vidgade frihet som föreslagits. Jag
vill här bestämt dementera herr Jacobssons
i Sala försök att få kammaren att
tro, att den föreslagna lilla uppmjukningen
i lagen skulle innebära att butik
skall hålla öppet till kl. 21 (enligt Kungl.
Maj:ts förslag), respektive kl. 20 (enligt
utskottsmajoritetens förslag). Det heter
bokstavligen i lagtexten »må» hålla öppet,
och det rör sig alltså bara om en
möjlighet, som handeln kan utnyttja,
om den vill, och strunta i, om den så
önskar.

I princip är ju frågan däremot av
icke ringa intresse som symptom på hur
mycket eller litet vi ännu är mogna att
ersätta skyddsföreskrifter utifrån med
frihet inifrån att själva bestämma och
ta ansvar.

Från håll som motsätter sig varje ändring
har det talats om behovet av en
generell arbetstidsförkortning, som om
det här vore fråga om en arbetstidsförlängning.
Men det rör sig ju uteslutande
om en ändrad förläggning av arbetstiden
ett par timmar i veckan
med rejäl kompensation i ledighet på
annan tid. Det talas om att behov av
kvällsöppet inte föreligger, utan att man
dock vill ge detta behov tillfälle att
göra sig gällande under någon längre
tid av anpassning till förändrade butikstider.
Och för övrigt — om man är
så säker på att behov inte föreligger,
varför är då de handelsanställda oroliga
för att oförmedlat möta konsumenternas
krav, och varför vill de mellan sig
och konsumenterna skjuta in ett kommunalt
veto? Socialstyrelsen är tydligen
mycket för tidigt ute när den anser att

tiden nu är mogen att helt avskaffa butikstängningslagen.

Ja, varför skulle man inte också på
detta område kunna ordna kompensation
för obekväm arbetstid ett par timmar
i veckan, när personalen inom
andra serviceområden har lyckats göra
det? Hur skulle vi annars kunna åka
nattåg mellan riksdagen och våra hemorter,
serveras en sen måltid på restaurang,
telefonera fram på kvällningen
eller ringa på nattsyster, när vi ligger
på sjukhus, för att nämna några exempel? Jag

skall stanna vid detta, herr talman,
och bara säga några få ord om
automathandeln, som utskottsmajoriteten
inte vill ge några ökade friheter.
Den oerhört snabba utbredning, som
automathandeln kan uppvisa efter 1948,
är i sig själv en dementi på de farhågor
som skymtar i utskottets skrivning. Statens
institut för folkhälsan, som har
hand om granskningen av automater,
har fram till nu provat och godkänt 58
olika automattyper såsom hygieniskt
tillfredsställande och tekniskt betryggande
mot inbrottsförsök. Utvecklingen
går framåt med stormsteg, och det är
för närvarande aktuellt att börja med
automater för läskedrycker, juicer,
varm korv m. in. sådant. Nästan alla
slags livsmedel säljs numera genom
automater, men folkhälsoinstitutet föreskriver
i sitt godkännandebevis vilka
varuslag som får säljas i varje typ av
automat. Enstaka klagomål har väl förekommit,
men de har då berott på att
automaterna exempelvis har varit placerade
i ett för soligt läge eller har
misskötts av innehavaren. Och även när
automaten befinner sig så att säga dörr
vid dörr med den butik, som automatinneliavaren
driver, kan sådan missskötsel
ske. Redan nu är det dock tilllåtet
att sätta upp automater vid järnvägsstationer
och trafikknutpunkter utan
anslutning till butik, och det finns inga
belägg för att de automater, som är placerade
på sådana platser, skulle vara

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

mer försummade eller mindre hygieniska
än de som ägarna har direkt under
sina ögon. Den litet större frihet,
herr talman, som Kungl. Maj :ts förslag
innebär, får säkerligen inga vådor, som
riksdagen behöver rygga för.

Jag skulle därför gärna se att kammaren
följer reservanterna i punkten
om automaterna och följer utskottsmajoriteten
i punkten om kvällsöppet, eftersom
utskottsmajoritetens förslag härvidlag
i varje fall står Kungl. Maj :ts
förslag närmast.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr JACOBSSON i Sala (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle i långa stycken
kunna instämma med statsrådet.
Men det finns vissa saker som jag inte
kan hålla med om. Bland annat gäller
detta den bild som statsrådet visar av
de förvärvsarbetande kvinnornas vedermödor
här i Stockholm. Det är ju fortfarande
på det sättet, som jag har försökt
att understryka, att det gäller ett
rent storstadsproblem. Därom är vi tydligen
överens, statsrådet och jag. Husmödrarna
här i Stockholm måste, när
de har gjort sina inköp, ta med sig varorna
i fullpackade bussar och spårvagnar
för att över huvud taget kunna
hinna med vad de skall. Men så gör
man inte i Degerfors, i Nynäshamn, i
Örebro och andra orter över hela landet,
utan det är Stockholm det gäller,
och vad jag reagerar emot är just att vi
bara med hänsyn till stockholmsförhållandena
skall införa en försämring i
den lagstiftning som finns.

.lag kan inte heller finna, att resonemanget
om att de föreslagna förändringarna
skulle medföra en bättre ekonomi
för konsumenterna kan vara riktigt
på annat sätt än att — däri ger jag
statsrådet rätt — man bör ha möjlighet
att gå ut och se på stora saker som man
kan vilja köpa. Men den fördelen vin -

Ändring i butikstängningslagen

ner man ju i stor utsträckning just genom
möjligheten att ha demonstration
på kvällen av sådana artiklar. Det önskemålet
är alltså uppfyllt redan utan
förlängd försäljningstid. En förlängd
öppethållningstid medför ingen förbättring
i ekonomien för konsumenterna,
tv den kräver dyrbar arbetskraft, och
kostnadsökningen får läggas på varorna
och betalas av konsumenterna.

Statsrådet citerade Socialdemokratiska
kvinnoförbundets remissvar, och
jag måste fullständiga citatet, ty det är
inte bara så, att förbundet talar om
möjligheterna för de förvärvsarbetande
kvinnorna att köpa en del konsumtionsvaror,
utan man säger också: »Redan
nuvarande lag ger emellertid om den
utnyttjas relativt goda möjligheter härtill.
I avvaktan på i vilken utsträckning
denna möjlighet till öppethållande utnyttjas
av handeln, vill förbundet för
närvarande icke tillstyrka en ytterligare
uppmjukning av butikstängningslagen.»
Folkpartiet säger samma sak, och jag
menar att dessa båda kvinnoorganisationer
ju ändå är rätt representativa.

Statsrådet gjorde en jämförelse mellan
handelns anställda och anställda vid
restauranger och sjukhus. Jag har försökt
bevisa att man kan ha behov av
att gå på en restaurang för att roa sig
eller för att äta en måltid, och man har
behov av att komma till ett sjukhus när
man är sjuk, men man har inte behov
av att nödvändigtvis göra sina uppköp
till kl. 8 på kvällen, när man har möjlighet
att att göra det kl. 7 enligt nuvarande
lagstiftning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag tycker att herr Jacobsson
i Sala väl envist håller fast vid
att det inte föreligger något behov av
längre öppethållande. Han vet ingenting
om detta behov. Jag vill inte heller
påstå att jag vet någonting om det, men
jag menar att man bör få möjlighet att
visa, om behovet existerar eller inte.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

Herr Jacobsson i Sala gör gällande,
att de förvärvsarbetande kvinnorna i
Stockholm, som han väl antar, att jag
känner till lite om, möjligen kan ha
behov av att butikerna hålls öppet något
längre, men att detta inte gäller
kvinnorna i Nynäshamn, Sala och andra
mindre orter. Jag har dock talat för
industriarbeterskor och andra yrkesarbetande
kvinnor i många kvinnosammanslutningar
landet runt, och jag har
fått det rakt motsatta intrycket. Genomgående
klagas det över svårigheterna
att göra inköp vid sidan om den egna
arbetstiden. Lunchstängningen, som så
ofta är genomförd i småstäder, väcker
stora bekymmer bland dessa kvinnokategorier
liksom även detta att butikerna
stängs kl. 6 varje dag i veckan.

Herr Jacobsson i Sala försökte uppkonstruera
någon skillnad mellan sin
och min tolkning av Socialdemokratiska
kvinnoförbundets remissyttrande, men
jag kan inte se någon skillnad. Han läste
upp en passus, att man »i avvaktan» på
att det skall hända någonting »inte för
närvarande» anser att någon ändring
är erforderlig, men det som skrivits i
meningarna före innebär ett positivt
understrykande av att kvinnorna önskar
rörligare öppethållningstider.

Sedan gav sig herr Jacobsson i Sala
in på frågan om kostnaderna, som han
inte vet någonting om — och det gör
inte jag heller, fastän jag utrett sådana
här problem i många år. Varudistributionsutredningen
gjorde försök att komma
underfund med hur ett vidgat butiksöppetliållande
skulle påverka kostnaderna
i handeln, men kunde inte
komma till något resultat. Det är omöjligt
att avgöra om utsträckt öppethållande
en kväll blir dyrare eller billigare,
när personalen skall ha kompensationsledigt
en annan dag, men man har
anledning att tro, att den utjämning av
belastningstopparna, som skulle ske om
en del av lördagens försäljning skötes
över till en annan dag, då butikerna
vissa timmar går i tomgång, snarast

skulle verka ekonomiskt fördelaktigt
för handeln och kunna medföra en
kostnadssänkning. Utredningen har
emellertid inte velat positivt påstå någonting
sådant, och jag anser att lika
litet herr Jacobsson i Sala har möjlighet
att positivt påstå motsatsen. Här
önskar vi bara frihet att göra experiment,
en frihet som ingen behöver utnyttja,
om han inte vill.

Herr JACOBSSON i Sala (s) kort genmäle: Herr

talman! Om statsrådet på olika
orter har mött klagomål i fråga om butiksstängningstiderna
och hört talas om
svårigheter för förvärvsarbetande kvinnor
att göra sina uppköp, frågar jag varför
det inte någon gång på någon plats
har gjorts en framställning om att man
skulle få hålla öppet till kl. 19 i enlighet
med vad lagen nu säger. Det har inte
förekommit.

Jag kan självfallet lika litet som
statsrådet visa i siffror vad ett längre
öppethållande betyder ekonomiskt, men
jag vet vad det kostar i ersättning för
övertid och obekväm arbetstid att hålla
personal dessa kvällar. Jag kan för
övrigt för en gångs skull instämma
med herr Sunne i första kammaren, som
i går refererade till en köpman från
Vällingby, som hade sagt att det är
orealistiskt ur kostnadssynpunkt att
tänka sig att man skulle kunna ha butikerna
öppna till kl. 21. Statsrådet kanske
inte känner till det, men jag som
har sysslat med dessa saker i 30 år vet
att dessa sista timmar på kvällen kostar
mycket pengar.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag anser inte att vad
en köpman i Vällingby säger är det
definitiva svaret på denna fråga. Det
finns andra erfarenheter från betydligt
större köpmän. Vid NK i Stockholm
är man mycket belåten med öppethållandet
på måndagar till kl. 8, vilket man
tillämpat sedan i höstas, och stickprovs -

Lördagen den

förfrågningar visar att även personalen
är nöjd. För två måndagskvällar med
två timmars extra arbete får den varannan
vecka en heldag i koinpensationsledighet
— valfritt tisdag, onsdag, torsdag
eller fredag —, då varuhuset inte
har så stor kundfrekvens, att det märks,
om dessa tidigare övertidsarbetande är
borta.

Jag vill bara framhålla, att denna sak
inte är så enkel och att man inte kan
utreda en företeelse, förrän företeelsen
har praktiserats.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå in på det långa anförande
som statsrådet fru Lindström höll, jag
tror det har blivit bemött och belyst
utförligt från både majoriteten och minoriteten
i utskottet. Jag skulle emellertid
vilja konstatera ett som jag tycker
säreget förhållande, att andra lagutskottet
vid två olika tillfällen på sista tiden
har vågat tänka självt och faktiskt gått
emot de propositioner vi har fått.

För ungefär en vecka sedan förelåg
här en proposition med förslag om att
man från medicinalstyrelsen skulle
överföra vissa funktioner till sjukvårdsberedningar
och direktioner. Vi kunde
med fog säga, att det inte innebar
den enkelhet och förbättring av administrationen
som man tänkt sig i propositionen.
Slutligen räddade man sin
tvekan med en utflykt på ett fritt fält
genom att man tog till en ytterligare
nedskrivning i fråga om administrationen
på detta område och ville lägga
denna uppgift på sjukhusdirektionerna.

Nu har vi här i dag fått uppleva ett
andra sådant fall där vi i andra lagutskottet
vågat tänka själva och i huvudsak
avvisat det förslag som här är
framlagt. .lag vill inte närmare gå in
på innehållet här utan jag vill bara
slutligen säga, att när man inom utskottet
var tveksam, berodde det inte
på att det stod »kvinder bag barn». Vi
hade klart för oss att tjänstgörande de -

2G maj 195G Nr 21 27

Ändring i butikstängningslagen

partementschefen inte självständigt hade
gjort detta, men det försvårade inte
situationen på något sätt.

För min egen del vill jag säga, att jag
tycker att den här saken var onödig,
men om man nu i storstäderna har behov
av en utsträckt tid särskilt för de
dubbelarbetande kvinnorna, så tror jag
att vi kommit i varje fall ett stycke på
väg genom att ta den kompromiss som
faktiskt föreligger här i utskottets förslag.
Till det ber jag, herr talman, att
få yrka bifall.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Hagård sade att
andra lagutskottet har vågat tänka självt
och berömde sig av detta. Och visst är
det bra. Men Kungl. Maj:t vill bara att
också handeln skall tänka själv.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall efter statsrådet
Ulla Lindströms långa anförande
och i vissa avseenden starka argumentation
nöja mig med att redovisa erfarenheterna
från Stockholm, som jag väl
känner dels teoretiskt efter alla de diskussioner
jag varit med om på detta
område och dels praktiskt.

Jag vill emellertid säga att jag tror i
likhet med statsrådet inte att detta är
enbart ett storstadsproblem, utan det
är väl ändå så att övriga tätorter betjänar
en stor landsbygd, och även på
landsbygden kan man ofta ha svårigheter
att handla på ordinarie arbetstid.
Jag tror sålunda att motiven för ett
öppethållande finns även i övriga tätorter.

Tillåt mig emellertid först, innan
jag går in på stängningstiden, att säga
ett par ord om automathandeln, .lag
tror där att utskottet har funnit den
rätta vägen då man framhåller, att den
reguljära handeln har större förutsättningar
än särskilda bolag att ta hand
om denna del av distributionen. Systemet
med särskilda bolag kan vara till
skada för den reguljära handeln och i

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

det långa loppet torde det gå ut även
över allmänheten. Vi har ännu inte
kommit så långt att man kan undvara
den öppna butiken, och då är det nog
också nödvändigt att man ser till att
den får det stöd som den behöver. Dessutom
är det väl så att den kända butiken
i direkt anslutning till automaten
har större förutsättningar att ge garantier
för att det blir bra varor som
tillhandahålles, och köparen har även,
som utskottet mycket riktigt framhåller,
bättre möjligheter när det gäller
reklamationer.

Vad gäller utökat öppethållande i
demonstrations- och upplysningssyfte
så är ju alla eniga om detta, och jag tror
att det är en bra väg som riksdagen här
slår in på.

Men när vi kommer till propositionens
förslag om öppethållande till klockan
21 en dag i veckan, är det nog orealistiskt
att tänka sig att gå så långt som
till klockan 21. Visserligen är det parterna
som bestämmer, men lagstiftningen
skall väl ändå visa vägen och bör
därför hålla sig inom det realistiska
och möjliga. Jag kan försäkra att det
blir en kostnadsfördyring om man har
öppet ända till klockan 21. Det är omöjligt
att ordna kompensation på samma
sätt som när man har öppet till klockan
20, ty om man skall ha öppet till klockan
21 måste ju de biträden, som skall
tjänstgöra, ha minst en timmes middagsrast,
och att ordna den kompensationen
tror jag är omöjligt. Det måste
ordnas antingen genom vikarier eller
på annat sätt, och jag vet inte hur det
skall gå till.

Nä det gäller erfarenheterna från
Stockholm såväl under julhandeln som
vid de försök som gjorts i Stockholms
city dels måndagar och dels fredagar
under det sista halvåret, så visar de
att vad de anställda önskar är kompensation
på lördagarna, vilket det säkerligen
inte finns någon möjlighet att genomföra.
Jag kan nämna en undersökning
som vi gjort inom Stockholms

köpmannaförbund genom detaljhandelns
utredningsinstitut, där man kommer
fram till att omsättningen totalt för
samtliga branscher på lördagseftermiddagarna
mellan klockan 16 och 17 —
vi har ju öppet här i Stockholm till
klockan 17 på lördagarna — var 18,9
procent högre än genomsnittet under
övriga timmar på dagen, medan antalet
kunder denna sista timme var 14,6
procent högre. Det förefaller därför
troligt att den sista timmen mellan klockan
16 och 17 är den viktigaste under
hela veckan ur försäljningssynpunkt
för de flesta branscher.

Beträffande måndagens två kvällstimmar
finner man att de i medeltal
inte kommer upp till genomsnittet för
övriga måndagstinunar. Omsättningen
är där inte mindre än 24,2 procent
lägre per timme och antalet kunder inte
mindre än 28,1 procent lägre. Siffrorna
avser alltså fortfarande samtliga branscher
tillsammans. För varuhusen är
däremot erfarenheterna annorlunda.
Statsrådet fru Lindström har alldeles
rätt i vad hon nämnde om dessa.

Det säger oss emellertid, att kompensation
genom tidigare stängning på lördagarna
är omöjligt att tänka sig i varje
fall nu. I övrigt är det helt andra erfarenheter
från Stockholms förorter.
Detta gäller särskilt fredagsöppethållandet
till klockan 20. Herr Jacobssons
i Sala uttalande att i Vällingby hade
man på sista tiden inte haft samma
kundfrekvens på fredagskvällarna som
det var i början är inte riktigt. Tvärtom
har kundfrekvensen ökat och man
är alldeles överens där ute om att detta
öppethållande allt fortfarande är en
succé och att man ämnar fortsätta med
det.

Erfarenheterna från de två timmarna
efter klockan 6 — detta gäller även
julhandeln — visar att kundfrekvensen
är mycket lägre den sista halvtimmen,
alltså V, 8—8. Den är störst vid 7-tiden.
Vad orsaken till detta kan vara är svårt
att ange. Det kan vara hänsyn till biträ -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

dena och företagarna. Men det är lika
troligt, att när klockan börjar bli så
mycket på kvällen, vill man känna sig
ledig även från nöjet att handla. Vi får
väl hoppas, att det är ett nöje att handla.
I varje fall vet jag, att det är det för
många. Men trots detta så när man är
trött efter dagens arbete vill man känna
sig ledig, och att gå i affärer och handla
är inte minst tröttsamt. Jag anser det
helt orealistiskt och även omotiverat att
gå längre än till klockan 8.

Men trots allt detta som talar för tidiga
stängningstider, så tror jag, att det
ligger mycket i vad som särskilt starkt
framhållits från de yrkesarbetande kvinnorna.
De behöver litet bättre tid att i
lugn och ro kunna företaga sina inköp.
Vi har från detaljhandelns sida, i varje
fall här i Stockholm, böjt oss för detta
krav och så långt det varit möjligt sökt
tillfredsställa det. Därför har vi i Stockholms
stadsfullmäktige redan 1948 medverkat
till att det skulle vara möjligt att
hålla öppet på fredagskvällarna till klockan
8 och sedan hösten 1955 ändrat
detta därhän, att man kan få ha öppet
antingen på måndagar eller fredagar till
klockan 8 em.

När det så gäller Stockholms förorter
— och förhållandet är säkerligen likartat
på många håll i landet — så torde det
vara obestridligt, att ett stort behov av
längre öppethållande föreligger. Från
detaljhandelns sida kändes detta särskilt
starkt bland de cirka 50 företag
som finns i Vällingby centrum. Det är
ju ett starkt koncentrerat butikscentrum
för typiska cityaffärer, alltså skor, kläder,
varuhus, heminredningsartiklar och
annat. Om man kan säga, att kundtillströmningen
var normal under vanlig
affärstid, så blev redan från starten lördagseftermiddagarna
så överansträngda,
att både konsumenterna och företagarna
var irriterade av det. Redan efter någon
månad diskuterades problemet i företagarföreningen,
och vi var fullt på det
klara med att man snabbt måste utöka

Ändring i butikstängningslagen

affärstiden på tider, då de förvärvsarbetande
husmödrarna var lediga.

Vad var det då, som var anledning
til! att just här detta problem blev så
starkt framträdande där? Jo, det var
de långa avstånden. Vällingby butikscentrum
skall dock betjäna hela Västerort.
Och samma problem uppträder
överallt ute i våra förorter. Innan husmödrarna
hinner hem från sina respektive
arbetsplatser, blir klockan bortåt 6,
och då hinner man inte med att göra
sina uppköp, i varje fall inte då det gäller
inköp av kläder och annat i den vägen.
Däremot har det visat sig, att enahanda
behov icke i samma utsträckning
föreligger i det centrala Stockholm, och
det är också naturligt, ty där handlar
man efter arbetstidens slut, innan man
reser hem till sin bostad. De förut nämnda
siffrorna för kundfrekvensen bestyrker
ju detta. Det så att säga negativa resultatet
från centrala Stockholm har
även sin förklaring i att det endast är
vissa affärer som har öppet, somliga
har öppet måndagar och andra fredagar,
och man saknar enhetlighet. Detta
är för allmänheten mycket irriterande.
Kunderna vill ha sitt fria val vid sina
inköp, annars väntar man till en tid då
alla har öppet. I Vällingby har sammanhållningen
varit 100-procentig, och resultatet
har också visat sig vara till
fromma för alla parter. Det är fortfarande,
herr Jacobsson i Sala, en fullständig
marknad på fredagskvällarna
där ute. Parkeringsplatserna har utbyggts
i betydande utsträckning och
detta torde vara orsaken till att det nu
är lättare att parkera. Jag vill alltså med
det sagda konstatera, att det föreligger
ett behov, som vi så långt det är möjligt
bör tillgodose.

Frågeställningen blir då, om riksdagen
skall genom lagstiftning möjliggöra
detta eller om, som exempelvis har skett
här i Stockholm, denna möjlighet skall
beredas genom kommunalt beslut i varje
särskilt fall inom ramen av nuvarande
lagstiftning.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

För att få svar på denna fråga går jag
tillbaka till erfarenheten från Vällingby.
Let gällde att handla snabbt. Behovet
konstaterades med mycket kort varsel.
Det var ju en ren tillfällighet, att Stockholms
stadsfullmäktige redan 1948 hade
beslutat om denna möjlighet, som dock
icke i praktiken tillämpats. Hade detta
beslut icke funnits, så är det troligt, att
det dröjt minst något år, innan ärendet
hunnit valsa genom hela den kommunala
utredningskvarnen, och då hade
kanske så många stenar rullats i vägen,
att man icke kunnat få majoritet för detta.
Nu fattades beslutet under lugn och
ro på grund av starka sakliga motiv,
men från partsorganisationernas sida
under vetskap om att de själva hade beslutanderätten
om tillämpningen i praktiken.
Ingen tänkte då på Vällingby. Jag
tror att förhållandena är lika på många
håll i landet, inte minst i tätorter, som
skall betjäna en stor landsbygd. De som
i dessa tätorter skall besluta i en sådan
fråga kanske inte tar vederbörlig hänsyn
till denna landsbygd.

Därför tror jag att om man vill hjälpa
det förvärvsarbetande folket till denna
utökade möjlighet att handla i lugn och
ro ett par timmar extra en dag i veckan,
så skall man bereda denna möjlighet i
butiksstängningslagen. Då kan respektive
parter, så snart de känner behovet,
snabbt genomföra denna reform. Och
jag är övertygad om att något onödigt
öppethållande behöver vi icke vara
rädda för. Ingen, varken företagare eller
anställd, vill i onödan stå i tom
butik.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) :

Herr talman! Jag betvivlar inte att
statsråden Hjalmar Nilson och fru
Lindström har handlat i god avsikt, men
jag betvivlar att denna proposition har
något reellt underlag.

Beträffande de förvärvsarbetande

kvinnorna är det diskutabelt, om förslaget
utgör någon hjälp åt dem, men
vi kan väl konstatera att det är en direkt
nackdel för de cirka 45 000 gifta kvinnor,
som vi har inom handeln.

När man säger, att vi behöver ett ökat
öppethållande, och menar, att man måste
tillmötesgå önskan om en viss service,
skulle jag vilja säga, att inom handeln
har vi fått snabbköp både vad gäller
livsmedel och annan handel. Vi har även
gått in för en rationalisering och en förbättring
i olika avseenden. Det gäller
kyldiskar m. in. Man har inom arbetslivet
i övrigt diskuterat en arbetstidsförkortning
för olika grupper. Då frågar
man sig, om någonting har inträffat
som skapat ett verkligt behov av ett
utsträckt öppethållande inom handeln,
och på den frågan kan jag svara både
som konsument och som intresserad
inom kooperationen — jag är medlem
i styrelsen för ett kooperativt företag —
att det har icke inträffat någonting och
icke framkommit något krav i detta avseende
från de kundkretsar som vi skall
betjäna.

Jag vill också säga att enligt min mening
kan denna proposition ur servicesynpunkt
medföra en direkt försämring
för det svenska folkhushållet. Vi har
inom handeln mycket stora svårigheter
att få personal, och den yrkesvana personalen
är i regel gift. Om handeln icke
får tillgång till denna personal, kommer
den att ställas inför risken att behöva
inskränka servicen. Om det vore på det
sättet att de butiksanställda utgjorde en
höglönegrupp eller om vi hade ett överflöd
på arbetskraft på detta område,
skulle man kunna resonera som statsråden
här har resonerat. Men eftersom
vi har brist på arbetskraft och handelns
folk i regel tillhör låglönegrupperna,
måste vi försöka se till att arbetsförhållandena
för denna personal icke försämras
i den grad som faktiskt skulle
bli fallet, om denna proposition antages.

I praktiken har det visat sig både när
det gäller julhandeln och övrig handel

Lördagen den 2G maj 1956

Nr 21

här i Stockholm, att allmänheten icke
har uppskattat det ökade öppethållandet,
utan man har fått stå med butiken
i stort sett tom.

Det har här talats om NK och Vällingby.
Beträffande Vällingby är det väl
så att detta har nyhetens behag och att
det har mycket goda parkeringsplatser.
Ur den synpunkten kan det vara trevligt
att resa dit och handla. NK är icke något
uttryck för svensk handel, och jag tror
det är olämpligt att åberopa detta företag
som exempel.

Här försöker man att införa en ny
affärsvana bland det svenska folket och
försöker att psykologiskt driva fram
stämningar som skulle göra att handeln
tvingas in på en oekonomisk väg.

Till herr Carlsson i Stockholm vill
jag säga, att det är inte så att handeln
har så stora marginaler att den kan genomföra
detta öppethållande utan att
det föreligger ett behov som gör att försäljningen
även på kvällarna blir av den
storleksordningen att öppethållandet
blir lönande. Man kan inte vidta en sådan
här åtgärd utan att höja priserna.
Samtliga hushåll här i landet tvingas
betala höjda priser därför att det finns
några, jag vågar säga några, som skulle
ha lust att handla mellan klockan 6
och 8 på kvällen. Rent allmänt sett förvånar
mig detta herr Carlssons yttrande
att klockan 8 var det lämpligaste
klockslaget. Om man har en sådan tilltro
till organisationernas förmåga, varför
skall man då inte ha öppet till klockan
9 eller 10? Herr Carlssons resonemang
går ut på att man skall kunna utsträcka
tiden hur länge man vill.

Men man skall, anser jag, inte försvåra
möjligheterna för handeln att sköta
sin personal på ett vettigt sätt. Jag
vågar säga att denna proposition skapat
oro för att det skall bli så pass svårt för
handeln att den inte får möjlighet att ge
en riktig service. Ty kommer de gifta
kvinnorna bort från handeln i någon
större utsträckning måste vi vara på det
klara med, att vi inte kan ersätta dem

Ändring i butikstängningslagen

med utbildad personal, varför det blir
en direkt försämring.

Sedan har det också sagts, att det
skulle bli så bra för landsbygden om
man finge möjlighet att resa till någon
tälort och handla en kväll i veckan. Ja,
det där förstår jag givetvis mer än väl.
En bortrationalisering av butiker på
landsbygden är något som vi inte kan
hindra. Men jag frågar: När vi inte kan
ersätta dessa butiker med andra och
huvuddelen av landsbygdens befolkning
inte har bil och kan resa till tätorterna,
innebär inte detta, att man slår sönder
det ekonomiska underlaget för vissa affärer
på landsbygden, även att man
ställer landsbygdens befolkning i den
situationen att den måste betala de ökade
priser som därmed måste följa? Handeln
kan nämligen inte utöva någon välgörenhet.
Ökar man kostnaderna så
tvingas man även betala dem. Vad vi i
dag behöver är inte en utsträckning av
öppethållandet utan att vi även i landsbygdens
olika butiker får kyldiskar och
annan bättre utrustning. Om statsråden
hade gått på den vägen skulle jag haft
förståelse för deras synpunkter.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationerna
i det föreliggande utskottsutlåtandet. Jag
vågar säga, att både ur handelns och
konsumenternas och personalens synpunkt
gör man en god gärning om man
följer reservanterna.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr Lundbergs påstående
att handeln inte har så stora marginaler
att vi kan vidta denna åtgärd utan
att priserna liöjes säga, att vi har erfarenhet
från Stockholm och även på
andra orter av dessa två timmars utökning
av öppethållandet. Jag tror därför
att det är möjligt att genomföra detta
även på andra håll utan att det behöver
bli eu ökning på lönekontot. Med detta

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

har vi i varje fall lyckats i Vällingby
och Stockholms city, där som regel biträdena
för två timmars öppethållande
en kväll får tre timmars ledighet på annan
tid, vanligtvis någon förmiddag.
Detta är en av huvudanledningarna till
att vi inte kan sträcka oss längre än
till klockan 20, ty går vi längre, som jag
sade i mitt första anförande, så långt
som till klockan 21 kommer det en middagsrast
in i bilden, som försvårar, ja
praktiskt taget omöjliggör ett genomförande
av detta längre öppethållande.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att jag
är medveten om att vad beträffar vissa
varor är marginalerna sådana att man
kan följa herr Carlssons i Stockholm
exempel. Men på livsmedel och andra
varor har man inte den marginal som
de varor som herr Carlsson kanske närmast
tänker på, och det finns alltså
ingen möjlighet att hålla öppet längre
utan att omsättningen har en viss omfattning.
Man får därför ta under övervägande
om inte ett längre öppethållande
måste kompenseras genom höjda priser.
Den svenska handeln är dock inte
förlagd bara till Vällingby och NK. Det
gäller andra problem för den mindre
handeln, och för övrigt betjänar ju affärerna
i Vällingby samt NK en mycket
liten del av det svenska folkhushållet.
Det är de andra affärerna som betjänar
huvudparten.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det
finns någon detaljhandel i dag som har
en sådan lönsamhet att den tål en löneökning.
Jag betonar ju, herr Lundberg,
att det gäller att ordna kompensation
utan ökning på lönekontot.

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! När man tar ställning
till denna fråga, märker man att den
har flera sidor, och jag vill här i kort -

het peka på några av de konsekvenser,
som ett utsträckt butiksöppethållande
för med sig.

Först kan man fråga sig vad den
egentliga orsaken kan vara till att det
nu skulle behöva vidtagas ändringar i
butikstängningslagen. Man kan väl med
all rätt hävda att det inte har inträffat
någonting, som motiverar en ändring
därvidlag. När butikstängningslagen
kom till, var syftet att få de handelsanställdas
arbetstid reglerad, och den frågan
är lika aktuell i dag som när lagen
stiftades.

Den mest kännbara konsekvensen av
ett utsträckt öppethållande av butikerna
blir måhända de ökade svårigheterna
att få en tillfredsställande rekrytering
till handelsyrkena. Svårigheter i
det stycket har förmärkts under flera
år redan, och de kommer att bli ännu
mera markerade nästa år, om detta lagförslag
går igenom. Vid rekryteringen
av folk till butikerna är det självklart
att konkurrensen yrkena emellan är det
utslagsgivande. Den ungdom som skall
rekrytera handelsyrkena fäster naturligtvis
stor vikt vid fritiden, och de butiksanställda
har redan nu avsevärt
mindre fritid än de anställda inom andra
yrken. På andra områden slutar arbetet
i regel kl. 17, men affärerna stänger
först en timma senare. Dessutom är
det åtminstone på landet så, att man
efter butikens stängning kl. 18 måste
göra en hel del efterarbete, redovisningar
o. d. Man kan därför säga att de
affärsanställda blir fria först omkring
kl. 19. Detta är givetvis en nackdel, men
det är förmodligen en ofrånkomlig sak
i detta yrke.

Om nu en affär på landsbygden håller
öppet till kl. 20 eller kl. 21, så är det
självklart att alla andra butiker i samma
bransch ur konkurrenssynpunkt
måste följa efter, och på det sättet får
många handelsanställda sin arbetstid
förlängd. Man kan verkligen fråga sig
om detta är till någon fördel. För min
del tror jag inte alls att behovet av

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

längre butiksöppethållande är så stort,
att det kan ha framtvingat en lagstiftning
på detta område. De flesta kunderna
kan troligen göra sina inköp före
kl. 18, och även om vi utsträcker öppethållandet
till kl. 20 eller 21, kommer det
ändå alltid att finnas människor, som
inte har haft tid att handla, utan som
därför vill ha öppet ännu längre. Denna
fråga är enligt min mening av så
stor betydelse för de handelsanställda
och för rekryteringen till handelsyrkena,
att vi icke bör bifalla utskottets
hemställan i föreliggande utlåtande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Axel E. Svensson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag känner för min del
inte till att det ute i landet finns en så
stark opinion för en ändring av butikstängningslagen,
som statsrådet fru
Lindström här gjorde gällande. Fru
Lindström sade att hon hade talat med
många människor i olika kvinnosammanslutningar
och att man där hade
varit positivt inställd till förslaget om
utsträckt öppethållande av butikerna,
men detta kan helt ha berott på det
sätt på vilket frågorna framställts. Jag
tror t. ex. att det inte skulle vara svårt
för mig att i Fackliga centralorganisationen
där hemma vinna gehör för ett
förslag om att t. ex. läkarmottagningarna
skall vara öppna på kvällarna i stället
för på dagarna. Jag är säker på att
jag skulle få hela representantskapet
med mig i en sådan framstöt. Detta
skulle heller inte vara svårt beträffande
ett förslag om att den kommunala
servicen, drätselkontoret, socialvårdskontoret
o. s. v., skall pågå under kvällstid
— men jag tror inte att detta skulle
vara särskilt lyckligt.

Statsrådet fru Lindström nämnde vissa
serviceyrken, i vilka man är tvungen
att tjänstgöra på kvällarna. Men är det
icke skada — om jag får använda det

Ändring i butikstängningslagen

uttrycket — att man på det sättet splittrar
familjelivet, samtidigt som man
förstör förenings- och studiearbetet i
mycket stor utsträckning? Man kommer
visserligen inte helt ifrån kvällstjänstgöringen
i vissa serviceyrken och vid
vissa industriella anläggningar, men
denna tjänstgöring bör förekommma i
så liten utsträckning som möjligt. Jag
kan därför inte finna något starkare
underlag för framstöten att ändra butiksstängningslagen
på sätt som föreslagits.
Kommunerna har redan möilighet
att efter framställning ordna öppethållande
på annan tid än den gällande.

Jag vill säga några ord också om vad
utskottet anför. Utskottet säger bland
annat, att det finns vissa punkter, där
behov av lagändring föreligger och där
konsekvenserna kan överblickas. Jag
skulle vilja fråga utskottets talesman:
Är utskottsmajoriteten säker på att man
kan överblicka konsekvenserna? Handelsarbetareförbundets
representanter
har tillkännagivit, att om denna lag går
igenom och man alltså kommer att ha
öppet till kl. 20 eller 21, så ämnar handelsarbetareförbundet
kräva kompensation
i form av ledighet på lördagarna.
Vad har då vunnits? Landsortsborna
reser ju på lördagarna in till städerna
och tätorterna för att göra sina inköp.
Om man nu håller öppet till kl. 20 en
kväll i veckan, är detta för landsortsborna
inte något alternativ till lördagarna,
tv tiden blir för kort för dem
att åka in till städerna och tätorterna
på kvällen.

Man säger, att detta till syvende och
sidst är en fråga som skall avgöras mellan
partsorganisationerna. Men både De
liandelsanställdas förbund, som det nu
heter, och handelns arbetsgivare har
gått emot förslaget. Ett genomförande
av detta skulle inte förhindra en utveckling,
som kan vara olycklig. Det finns ju
affärer, där man inte har någon anställd,
utan där ägaren och hans hustru
turas om att stå i affiiren. Dessa kan
vara avgörande för om man skall på en

3 — Andra kammarens protokoll 1!).r>6. Nr 21

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

ort gå in för en ändring av öppethållandet.
Det gäller ju för affärerna att
betjäna konsumenterna på ett tillfredsställande
sätt, och de olika affärsinnehavarna
söker givetvis se till att andra
affärer inte överträffar deras egen i
service.

Med dessa få ord ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fru Johansson
i Skövde (s) och fru Renströmlngenäs
(s).

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall bara ge ett par
repliker nu, eftersom en votering i första
kammaren nyss hindrade mig från
att omedelbart replikera herr Lundberg.
Efter honom har ju också några andra
talare berört ungefär samma saker.

Jag skall inte vara ofin nog att repetera
för herr Lundberg vad RF yttrat
om denna sak och om hur den »oemotståndligt»
kommer att arbeta sig fram.
Det är kanske finkänsligast att låta bli,
men det är faktiskt så, att den organisation,
där herr Lundberg är så aktiv,
har sagt sig vilja experimentera med
rörligare butiksöppettider.

Herr Lundberg sade mycket kategoriskt,
att de förvärvsarbetande kvinnorna
inte kommer att ha någon nytta av
ett längre öppethållande, och han anförde
då de olägenheter, som ett genomförande
av lagförslaget skulle dra med
sig för de i detaljhandeln anställda förvärvsarbetande
gifta kvinnorna. Jag vill
till detta säga, att antalet förvärvsarbetande
gifta kvinnor för närvarande är
235 000, och lägger man till de 80 000
ensamstående mödrarna, som skall förena
förvärvsarbete med vårdnadsplikter,
inköp, hemvård och allt sådant, har
vi ca 315 000 kvinnor, för vilka inköpssvårigheterna
är akuta. I detaljhandeln
sysselsatta utgör en åttondel av dessa.
De som tjänstgör i butiker och branscher,
som efter eget val skulle komma
att utnyttja rätten till längre öppet en

kväll i veckan, bör emellertid kunna
räkna med kompensationsledighet på
dagtid, som de skulle kunna använda för
egna inköp.

Det är inte alls omöjligt, att även
herr Johansons i Västervik fru, som är
butiksanställd, skulle bli nöjd med en
sådan kompensationsledighet. Herr Johanson
i Västervik trodde, att han likaväl
skulle kunna övertyga Fackliga central
på sin hemort om behovet av utsträckt
arbetstid på andra områden som
om det onödiga i mer butiksöppet, som
för resten splittrar familjeliv och föreningsliv,
säger han. Det vare mig fjärran
att vilja splittra någons familjeliv,
och jag skulle vilja rekommendera herr
Johanson att ta med sig sin fru till någon
av LO:s kurser för äkta makar på
Runöskolan. Jag har där diskuterat dessa
problem med representanter för olika
yrkesområden och mött en stor bifallsstämning
för uppmjukningar i gällande
butikstängningslag. Herr Johanson i
Västervik får kanske inte lika lätt att
övertyga en sådan kurs som han tror sig
ha att övertyga Fackliga central i Västervik.

De tre sista talarna har hävdat, att
rekryteringen av de handelsanställda
skulle äventyras, om butikerna började
ha Öppet två eller tre arbetstimmar
längre i veckan på mera obekväm tid
och inte bleve nöjda med en kompensationsledighet
på 50 procent eller mera.
Herr Lundberg och, som jag fattade
även herr Jönsson i Gärds köpinge, menade
att detta skulle leda till att folk
lämnade yrket. Men vart skulle de då
ta vägen? De kan ju inte gärna gå till
kommunikationsverken, till sjukvården,
till hotell- och restaurangbranschen, till
industrier, där man har kontinuerlig
drift eller till yrken över huvud taget
med skiftarbete och obekväm arbetstid.
De bekväma yrkena är snart påfyllda.
Det sannolika är väl ändå att majoriteten
av de handelsanställda stannar i sitt
handelsyrke och där ökar kraven på
bättre löner och på en kortare arbets -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

tid totalt som kompensation för en i någon
mån obekvämt förlagd arbetstid.
Detta måste ju bli den fackliga motåtgärd,
som de handelsanställdas organisation
samlar sina medlemmar kring,
och en sådan aktivitet är väl ändå bra
för yrket: med bättre betalning blir yrket
attraktivare, och med bättre betalning
tvingas företagarna att rationalisera
arbetet både i eget lönsamhetsintresse
och i priskonkurrensen om konsumenternas
bevågenhet. Jag menar
därför, att vi inte behöver räkna med
någon skrämmande flykt från handelsyrket,
om vi i dag medger handeln rätt,
men inte skyldighet att ha kvällsöp pet
en eller två timmar längre en kväll i
veckan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Uttalandet av KF:s styrelse
skall jag inte yttra mig om men
jag måste säga att vi ute i föreningarna,
som skall praktiskt syssla med detta och
försöka få personal så att butikerna kan
fungera, vet att svårigheterna är stora,
särskilt då det gäller att få tag på kvalificerad
arbetskraft.

Beträffande uppgiften att en åttondel
av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna
är sysselsatt inom detaljhandeln och
att de inte skulle kunna söka sig över
till andra yrken, vill jag säga att jag
tror inte att förhållandena är sådana på
arbetsmarknaden för närvarande att
man enbart för att det uppstår ett beträngt
läge skulle kunna hålla dessa
kvinnor kvar inom deras arbetsområde,
i detta fall handeln.

Om statsrådet fru Lindström ser efter
nu under sommarmånaderna hur det
förhåller sig inom exempelvis restaurangerna
på västkusten, skall hon finna
hur man där under denna tid anställer
folk som under vintermånaderna arbetar
inom handeln. Men handeln måste
fungera även under sommarmånaderna
och vi vill icke ha sämre service och
inte heller dras med andra svårigheter

Ändring i butikstängningslagen

under den tiden. Det är ur den synpunkten
som jag anser att denna proposition
är överflödig. Den löser inga problem
men den skapar irritation och förhållanden
som kan innebära sämre service
för dem som skall nyttja affärerna och
den skapar problem inom handeln, som
måste innebära ökade kostnader, vilka i
sin tur leder till ökade priser.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte i debatten
nämnt något om att jag hade en fru som
var handelsanställd, men eftersom statsrådet
fru Lindström nu talat om det
vill jag bekräfta att det är riktigt. Och
då kanske jag också kan få redogöra något
för hennes synpunkter på ett utsträckt
öppethållande om kvällarna.
Hon säger att när affärerna stänger
klockan 6 på kvällen finns det vissa
människor som kommer fem minuter i
6. När affärer om jularna håller öppet
till klockan 7 på kvällen kommer vissa
människor fem minuter i 7, och det är
samma människor som eljest kommer
fem minuter i 6. Men det är icke förvärvsarbetande
husmödrar. Dessutom
kan jag nämna för statsrådet Lindström
att jag också har en son och han är mycket
tacksam om mor är hemma på kvällarna.
Det finns många affärsanställda
som har barn och jag tror också att
dessa barn är mycket tacksamma om
deras mödrar är hemma hos dem om
kvällarna.

Det var en fullständig missuppfattning
av statsrådet Lindström när hon
påstod att jag skulle ha gjort gällande,
att jag skulle kunna få Fackliga centralorganisationen
i min hemstad med mig
om ett förslag att man icke skulle ha
öppet längre än till klockan 18. Vad
jag har sagt är att jag tror inte det är
någon svårighet för mig att få Fackliga
centrals representantskap med mig, om
jag kommer hem och säger att läkarna
skall ha mottagning på kvällarna i stäl -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ändring i butikstängningslagen

let för om dagarna. Det är absolut säkert
att jag kommer att vinna gehör för
detta lika väl som för ett förslag att de
kommunala serviceorganen, socialvårdsbyrån,
kommunalkontoret eller drätselkontoret
och för övrigt även lasarettsinottagningen
skall ha öppet om kvällarna.
Men jag anser inte att det är en
lycklig utveckling att man går till väga
på det sättet.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, men när jag hörde
statsrådet Lindströms anförande måste
jag gå upp för att på det varmaste instämma
i allt vad statsrådet sagt. Här
har statsrådet Lindström tagit ett initiativ
som man inte på något håll vågat
göra förut — då det inte är politiskt
matnyttigt. Det är heller inte en
politisk fråga utan en samhällsfråga av
allra största räckvidd, så som förhållandena
utvecklats.

Här oroar man sig för allt som en
ändring härvidlag skulle kunna föra
med sig. Men vad rör det sig om? Jo,
det är fråga om en kväll i veckan som
butikerna skulle ha öppet två timmar
längre. Detta skulle splittra föreningsliv
och familjeliv. Jag instämmer med statsrådet
Lindström: Tänk på alla som har
ständigt skiftarbete och som varannan
vecka har kvällarna upptagna! Här gäller
det som sagt bara en enda kväll i
veckan.

Alltid när frågan om butikernas öppethållande
varit på tal har det förefallit
mig så egendomligt att man tar
det så naturligt, att affärer i vissa branscher
skall få vara öppna hur länge som
helst, såsom tobakskiosker och konfektyraffärer.
I dessa butiker är det ändå
fråga om varor som man kan köpa hem
och lagra. Men dessa affärer är öppna
och det accepterar man i allmänhet.
När det däremot gäller viktigare förnödenheter,
vill man inte vara med om
saken.

Här talas hela tiden om att när man
gjort dessa experiment med längre öppethållande
så har det inte varit de förvärvsarbetande
hustrurna som använt
sig av denna utökade öppethållandetid,
utan det är de hemarbetande kvinnorna
som uppges ha den största nyttan därav.
Det förefaller mig i allra högsta grad
egendomligt, att de hemarbetande kvinnorna
inte skulle använda sig av den
övriga tiden utan just av den utsträckta,
och detta tycker jag i så fall inte talar
så mycket till deras fördel. Jag skulle
emellertid tro, att man härvidlag inte
kan avgöra vilka som är förvärvsarbetande
och vilka som inte är det. Problemet
gäller ju förvärvsarbetande hustrur,
såsom statsrådet Lindström här har
framhållit, och även ensamstående, som
i många fall har mycket svårt att klara
sina inköp.

Jag skulle också vilja påpeka, att när
jag i mitt arbete är ute på inspektioner
på arbetsplatser kommer ofta detta
spörsmål osökt upp. Man frågar: »Kan
ni inte göra något för att få tiden för
öppethållandet utsträckt så att man kan
få bättre tillfälle att handla?»

Det hela gäller just de gifta kvinnorna
ute i arbetet, och det har påtalats i
många olika sammanhang. Man menar,
att detta är en stor social fråga, som
måste ordnas på något vis. Samhället
har utvecklats på ett visst sätt, och lagstiftningen
får då inte dra i väg åt ett
annat håll, så att förhållandena blir
ohållbara i både familje- och arbetslivet.

För herr Lundberg skulle jag vilja
framhålla, som också statsrådet Lindström
gjorde, att Kooperativa förbundet
ju har tillstyrkt utredningens förslag
och anser, att utvecklingen kommer
att gå i den riktning detta innebär.

Herr Lundberg talar om att man skall
införa kyldiskar och snabbköp. Det avhjälper
ju inte svårigheterna för de
många människor, som arbetar till klockan
18, att göra nödvändiga inköp.

Herr talman! Med detta vill jag yrka

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

bilall till utskottets hemställan. I vad
gäller automathandeln ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde fröken Ager (fp).

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag tycker nog att statsrådet
Lindström gjorde sig skyldig till
en viss överdrift, när hon här talade
om de 315 000 kvinnor som skulle få
det bättre ordnat för sig genom att butikerna
skulle hålla öppet till kl. 20.
Frågan om hur kvinnorna skall få tid
för sina inköp är ju ett storstadsproblem.
Det gäller här framför allt förhållandena
i Stockholm och Göteborg.
På andra orter har inte problemet alls
samma aktualitet. Varför skall man då
ändra lagstiftningen, när svårigheterna
— om det nu finns några sådana — kan
undanröjas genom att de kommunala
myndigheterna medger ett något längre
öppethållande i sådana fall där det visar
sig nödvändigt?

Statsrådet ville inte fästa så stort avseende
vid att Socialdemokratiska kvinnoförbundet
liksom Folkpartiets kvinnoförbund
sagt, att det kan anstå med en
lagändring, utan hon betonade i stället
att man hade framhållit, att utvecklingen
gick mot ett utsträckt öppethållande.
Ja, det har man visst sagt, men Socialdemokratiska
kvinnoförbundets yttrande
slutar med ett understrykande av att
den nuvarande lagstiftningen ger relativt
goda möjligheter till ökat öppethållande.
Jag har också för min del ansett
att det finns möjligheter att lösa
problemet utan att göra en lagändring,
som bara kommer att skapa irritation
bland de anställda, där man inte kan
förstå att det finns behov av en sådan
åtgärd.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 2 § i den av utskottet
föreslagna lydelsen dels ock på att

Ändring i butikstängningslagen

kammaren måtte i överensstämmelse
med den av herr Nils Elowsson m. fl.
avgivna reservationen godkänna paragrafen
i den lydelse, som föreslagits av
Kungl. Maj:t; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Johansson i
Norrköping begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till lag om ändring i butikstängningslagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i överensstämmelse
med den av herr Nils Elowsson
m. fl. avgivna reservationen godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
av Kungl. Maj:t.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens utgång, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 105 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen
i den lydelse som föreslagits av
Kungl. Maj :t.

Härefter föredrogos i ett sammanhang
4 och 6 §§; och anförde därvid:

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1, som går ut på
att den nuvarande lagen inte skall
ändras.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Avsättning till statens hästavelsfond

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av förevarande
paragrafer dels ock på att kammaren
i överensstämmelse med den av
herr Axel E. Svensson m. fl. avgivna reservationen
måtte avslå förslaget i vad
avsåge dessa paragrafer; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Johansson
i Norrköping begärde likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
4 och 6 §§ i andra lagutskottets
föreliggande förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i överensstämmelse
med den av herr Axel E.
Svensson m. fl. avgivna reservationen
avslagit förslaget i vad angår dessa paragrafer.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Johansson i Norrköping begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 69 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 och
6 §§ i enlighet med utskottets förslag.

Ikraftträdandebestämmelsen föredrogs;
och yttrade därvid:

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets förslag
godkändes.

Efter föredragning av lagens ingress
anförde

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets förslag
godkändes.

Lagens rubrik

Godkändes.

Utskottets hemställan

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens föregående
beslut.

§ 5

Avsättning till statens hästavelsfond

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Avsättning
till statens hästavelsfond jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i årets statsverksproposition
(IX ht, p. 62 s. 153—154)
föreslagit riksdagen att till Avsättning
till statens hästavelsfond för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av 400 000
kronor.

I samband med denna anslagspunkt
hade utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

likalydande motioner, nämligen I: 40 av
herr Domö och II: 60 av herr von Seth,
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte medgiva, att statens hästavelsfond
skulle få tagas i anspråk för
bestridande av eventuellt uppkommande
merkostnader för inköp av 400 remonter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Avsättning till statens hästavelsfond
å riksstaten för budgetåret
1956/57 under nionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 400 000 kronor;

2) i anledning av motionerna 1:40
och 11:60 i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservationer hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Jacobson
i Vilhelmina och Jönsson i Gärds
Köpinge, vilka ansett, att utskottet bort
under 2) hemställa att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 40 och II: 60.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Med anledning av riksdagens
beslut vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 121 ber jag för
det första att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan i föreliggande
utlåtande nr 31 punkt 1 beträffande
anslagsfrågan, och för det andra avslag
på samma utlåtande punkt 2, vilket
sistnämnda yrkande är lika med reservanternas
förslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att få framföra några synpunkter på
hästfrågan. I sitt utlåtande över Kungl.
Maj ds proposition nr 110 som bl. a.
handlade om avhästningen av försvaret
och vilket utlåtande riksdagen häromdagen
behandlade, hade statsutskottet

Avsättning till statens hästavelsfond

försökt finna en form, enligt vilken man
skulle kunna skjuta själva avgörandet
av frågan ett år framåt i tiden. Utskottet
ville ge olika intressenter tid att
överlägga och om möjligt finna någon
godtagbar lösning för att i större utsträckning
bevara hästarna. Riksdagen
avslog emellertid utskottsförslaget, och
därmed är det borta. Jag måste tilllägga,
att även om jag stod under ut-,
skottsutlåtandet och röstade för detta,
så har jag dock en viss förståelse för
försvarsministern när han ogärna vill
dra sådana kostnader på försvarshuvudtiteln
som inte alldeles nödvändigt
hör dit.

Frågan om behovet av hästar i landet
är dock inte slutdiskuterad i och
med detta riksdagsbeslut. För det första
kvarstår, att försvaret har ett visst behov
av hästar — även om detta behov
kan minska. Vidare vet vi att jordbruket
alltjämt behöver hästar, även om
jordbrukarna numera satsar friskt på
traktorer och i betydligt mindre utsträckning
— jag skulle vilja säga i alltför
liten utsträckning — på hästuppfödning.
Jämsides med försvarets behov
kan vid ett krigstillstånd uppstå
stor efterfrågan i landet på hästar för
övriga ändamål. Vi kan ju bli avstängda
från tillförseln av motorbränsle utifrån.
Vi kan med andra ord få ett svårartat
försörjningsproblem.

Om vi säger att detta starka behov
är till finnandes under tider då försvarssynpunkterna
dominerar, så måste
vi dock beakta att det även under fredstid
finns ett stort behov av hästar. Jag
tänker på behovet inom skogsbruket.
Detta problem är långt mera invecklat
än vad försvarsministern föreföll anse
häromdagen när han talade om, att de
stora skogsbolagen själva kunde lösa
detta problem. Jag skall inte gå in i
någon diskussion om försvarsministerns
synpunkt i detta fall.

Jag bar, herr talman, framför allt begärt
ordet för att rikta en fråga till jordbruksministern.
Var återfinner vi jord -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Avsättning till statens hästavelsfond

bruksministern i detta spörsmål? Han
kom alldeles bort i debatten om hästarna
häromdagen, och det kan vara intressant
att föra in honom i sammanhanget.
Vad vill jordbruksministern
göra? Han vet dock att detta problem
under skogsveckan tilldrog sig ett oerhört
stort intresse. Försvarsministern
sade också klart ut i debatten häromdagen,
att Strömsholm skall bli kvar
till 1957, och försvarsministern var öppen
för de diskussioner som kunde följa
om Strömsholms framtida användning.
Jag skulle vilja tillråda jordbruksministern,
vilken inte är ovan vid förhandlingar
och heller inte är någon dålig
förhandlare, att söka sammanföra
olika intressen — jag tänker nu på såväl
skogsbruket och jordbruket som
hästuppfödarna och kanske också försvarets
målsmän •—• och låta dem överlägga
för att försöka hitta någon positiv
linje i denna sak, så att man åtminstone
kunde få behålla ett värdefullt
avelsmaterial. Ett sådant måste vi
kanske annars inom en snar framtid
anskaffa för dyra pengar. I det här
sammanhanget kommer naturligtvis den
nordsvenska hästen först i fråga —■ i
alla händelser den kallblodiga hästen.
Det är emellertid möjligt att jordbruksministern
också kan finna någon utväg
för att även den ädla hästens representanter
kan få sina synpunkter prövade.

I detta anförande instämde herr
Nilsson i Göingegården (h).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det beslut som riksdagen
fattade i går eller i förrgår var säkert
ett slag för dem som sysslar med
varmblodig hästavel. De känner nog, att
det nu inte finns stora utsikter till att
den varmblodiga hästaveln skall fortsätta
här i landet i större utsträckning.
Även om jag är med om att den proposition,
som försvarsministern lade fram,
var riktig från försvarets synpunkter —

försvarets representanter har ju understrukit
att en avhästning bör genomföras
— är inte därmed sagt, att jag inte
personligen har förståelse för de varmblodiga
hästuppfödarnas svårigheter.
Men eftersom riksdagen har fattat sitt
beslut är väl, som förste vice talmannen
sade, åtgärder till förmån för den varmblodiga
hästaveln för närvarande inte
så aktuella.

Förste vice talmannen förde också in
resonemanget på den kallblodiga hästaveln.
Jag ser inte att det har skett någon
större förändring för dennas del.
Den utredning som företagits har gällt,
huruvida man skulle lägga ned ridskolan
på Strömsholm och huruvida man
skulle kunna behålla Strömsholm i annan
skepnad med bland annat civil körskola.
Jag har inte varit ointresserad av
detta, och en utredning har arbetat med
saken. Men det är märkligt, att när den
utredningen påbörjades märktes en hel
del intresse hos skogsbolagen, men när
utredningen var färdig ville dessa inte
uttala sig bestämt om huruvida de hade
något intresse för saken. I och med att
riksdagen häromdagen tog ställning till
den varmblodiga hästens vara eller icke
vara på Strömsholm, kommer saken i
något annat läge. Den utredning som är
gjord angående Strömsholm ligger i
jordbruksdepartementet. Jag ansåg inte,
som det då låg till, att jag hade någon
anledning under dåvarande förhållanden
att vidtaga någon åtgärd, om inte
de som berördes visade intresse.

Skogsbolagen visade märkligt nog
inte på hösten 1955 — det var då utredningen
blev färdig — något större
intresse, men på våren 1956 i elfte timmen
hade de plötsligt fått mycket stort
intresse för denna sak.

Jordbruket har än så länge så stora
skyldigheter att ställa hästar till förfogande
vid mobilisering — som försvarsministern
sade häromdagen skall
Strömsholm inte läggas ned förrän 1957
•— att jordbruket inte kan ställa sig neutralt
till den varmblodiga och ännu

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

mindre till den kallblodiga hästavelns
behandling av statsmakterna. Om vi
skulle råka i den situation som förste
vice talmannen talade om, är det inte tu
tal om att en god hästavel är en tillgång
för hela landet.

Jag förväntar följaktligen att skogsbolagen
och de som för övrigt har intresse
för hästavel anmäler, att de är
beredda att ta upp diskussionen.

Herr försle vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag fäste mig vid jordbruksministerns
betygade intresse för
den varmblodiga hästen. Som skåning
har han nog detta intresse, men då tycker
jag att han i någon mån skulle ha
gjort sig påmind när det gällde hästarna
vid försvaret, där varmblodshästen
skulle kunna ha en speciell uppgift.
Men låt oss lämna detta åt sidan.

Herr jordbruksministern säger att
skogsbrukets representanter och hästuppfödarna
bör, om de har intresse,
göra sig påminta. Jag är inte alldeles
säker på att detta är en riktig ståndpunkt.
Jag undrar, om det inte vore
klokare att jordbruksministern själv tar
initiativ. De olika grupper, som här berörs,
är så splittrade, att det inte är säkert
att de kan enas om att komma upp
till jordbruksministern med ett någorlunda
samstämmigt förslag. Om jordbruksministern
vill ta initiativ, kanske
man kan klämma dem samman kring ett
gemensamt handlingsprogram.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag tycker nog att försvarsministern
häromdagen lite grann
förvillade den hästfråga, som nu kommit
upp igen, genom att nästan uteslutande
tala om den varmblodiga hästen.
För det stora flertalet av hästägare här
i landet är det inte den varmblodiga
utan den kallblodiga hästen som är det
väsentliga. Det var också om den vi
främst talade, då vi tidigare uppvaktade
statsråd och statsutskott för att

Avsättning till statens hästavelsfond

framhålla våra bekymmer. Det är riktigt
som statsrådet nyss sade, att det för
skogsbolagen är ett stort intresse att
det finns hästar, men jag vill påstå att
det är ett ännu större intresse för de
svenska jordbrukarna, ty de hästar som
går i skogen tillhör nog i största utsträckning
jordbrukarna, som dels använder
dem i sina egna skogar och dels
kör hos andra. Det är därför enligt
min mening i näringslivets för att inte
säga i hela samhällets intresse att inte
också den kallblodiga hästaveln totalt
försvinner.

Vi har gjort en utredning i mitt hemlän,
Södermanlands, för att se hur pass
fort det går nedåt. För ungefär tio år
sedan föddes i Södermanlands län ca
2 000 kallblodiga föl per år; i år räknar
man med att det skall födas ca
200. Vi skall vara på det klara med
att vi för att kunna bibehålla en häststam
måste ha fölston. Av de 200 föl
som föds i år blir högst 100 stoföl och
av dem blir säkert inte alla lämpliga
som fölston. Det går därför nedåt med
starkt ökad hastighet, och möjligheterna
minskas därför snabbt att upprätthålla
en rimlig häststam här i landet.
Jag menar därför att detta intresse
måste snarast tillgodoses. Man kan inte,
herr statsråd, bara gå och vänta att
skogsbolagen skall komma och säga att
de vill göra de och de insatserna. Det
är för hela näringslivet, i all synnerhet
för jordbruket, men även för försvaret
av oerhörd vikt att det finns ett
tillräckligt hästbestånd, ur vilket man
också kan ta ut vad som behövs vid en
mobilisering. Det är sålunda ett intresse
av stor betydelse för näringslivet i detta
land och ett intresse som måste tillgodoses
snart. Vi skall komma ihåg att
det vid hästuppfödning tar fem år innan
man får en fullgod häst, och om
avelsmaterialet bar sjunkit ned till rakt
ingenting blir det eu väldigt besvärlig
situation.

Jag vet att herr statsrådet har intresse
för detta, men jag hoppas att han

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Avsättning till statens hästavelsfond

också verkligen med det snaraste tar
upp frågan. Vilka åtgärder som skall
vidtagas, har jag inte någon möjlighet
att ange, men det får väl någon utredning
försöka komma till klarhet om.
Jag hoppas, som sagt, att något snart
blir gjort i detta fall, ty annars artar
det sig till katastrof på detta område.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad man här talar om. I fråga om den
kallblodiga hästen har det inte skett
någon förändring eller någon försämring.
Beträffande inköp av varmblodiga
hästar har det ifrågasatts att vi som
tidigare skulle köpa 400 remonter i stället
för de 65 som man har stannat för
att köpa från och med nästa år — i år
skall det ju inte bli några inköp. Detta
gäller alltså den varmblodiga hästen.
Det är inte där som skon klämmer, utan
vad man egentligen ser så allvarligt på
är att priserna på hästar är så låga, att
det med nuvarande uppfödningskostnader
är uteslutet att någon jordbrukare
intresserar sig för hästuppfödning. Det
har gått så långt att man i det landskap,
där man väl har det största intresset
för den kallblodiga hästen, nämligen
Skaraborgs län, säljer de yppersta föl
till slakt. Hästuppfödarna erhåller bidrag
till språngsedlar, de förnämsta
avelsston förs till hingst, det föds föl,
och resultatet blir, som sagt, att fölen
säljes till slakt. Köttet är lika bra som
gödkalvskött. Det är ett förfärligt allvarligt
läge, men det åstadkommes inte
någon förbättring på detta område genom
att vare sig jordbruksministern eller
skogsbolagen kallar till sammanträde
i dessa frågor.

Jag förstår så väl frågans allvar. Vi
grunnar på den, och jag har resonerat
med lantbruksstyrelsen om vilken väg
man skall gå för att få ett större intresse
för hästuppfödning i detta land. På
en del håll säger man: Vi skall absolut

förbjuda import av hästar. Från lantbruksstyrelsens
sida har man varit ganska
återhållsam, till och med så återhållsam
i en del fall att det föranlett påpekande
här i riksdagen. Om man skall
gå till mötes de synpunkter som framföres
från lantbruksstyrelsen och från
en del av hästaveln intresserade personer,
då är man omänsklig och tar inte
hänsyn till de småbrukare som så väl
behöver köpa en häst. Om man däremot
släpper in en och annan häst
från utlandet, så står hästavelns vara
eller icke vara på spel. Jag tror vi skall
se litet sansat på detta.

Därmed är inte sagt annat än att jag
är beredd att vidta de åtgärder, som det
finns möjligheter att få förståelse för,
i syfte att uppmuntra hästaveln. Vi har
ju ännu pengar i hästavelsfonden. Det är
inte enbart en fråga om att det produceras
föl, utan också om att dessa föl
uppföds, och, som herr Andersson i
Dunker mycket riktigt säger, det dröjer
dock fem år innan det blir en färdig
häst av ett föl. Och det är inte småslantar
det kostar. Bara skötselkostnaden
för en unghäst är i dag så hög, att
priset på en treårig häst inte är mer
än möjligen en halv gång till så högt
som skötselkostnaden. Det är besvärligt,
men här kan vi väl inte göra så mycket
annat än att se till, att vi på något sätt
kan få upp priset på hästar, och om vi
får det, så att hästar stiger i pris i förhållande
till andra varor, tror jag det
går snabbt att åter få en hästuppfödning
i gång.

Vad det gällde i fjol, då vi behandlade
frågan om Strömsholm, var egentligen
inte att åstadkomma en ökad hästuppfödning.
Där gällde det ju att vid en
körskola, där skogsbolagen skulle utbilda
instruktörer, få upp intresset för
att sköta hästar och köra med dem.
Mina damer och herrar, det är i dag säkerligen
många socknar i vårt land där
en jordbrukare, om han säger till sin
lantarbetare att vara så god att sela
hästarna och köra med dem, får sva -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

ret: Nej, skall jag köra hästar slutar
jag min anställning här! Detta gör det
rätt besvärligt att hålla hästar, men jag
menar att man från jordbruksdepartementets
sida måste undersöka, vilka vägar
som står till buds att möjliggöra för
jordbruket att hålla den beredskap som
med tanke på avspärrning kan åläggas
jordbruket. Men skulle vi råka i det
olyckliga förhållandet blir varken det
stora jordbruket eller mellanbruket
hjälpt med hästar, ty de redskap som
numera finns passar inte alls att dras
av hästar.

När vi talade om hästar häromdagen
framhölls det att det tidigare var tolv
procent av hästantalet som skulle tas ut
till försvaret, medan andelen nu har
sjunkit till sju procent. Men när hästantalet
når botten, som det tycks komma
att göra inom några år, skulle uttagandet
av det ringa antalet av sju
procent komma att drabba jordbrukarna
mycket hårdare än den tidigare uttagningen
av tolv procent skulle ha
gjort, ty de sju procenten måste i stor
utsträckning tas från jordbrukare som
bara har en häst. När siffran var tolv
procent, var det en hel del — kanske
de fem procent som skiljer mellan förr
och nu — som kunde tas från jordbrukare
som hade flera hästar, och dessa
kunde då klara upp situationen i alla
fall.

Jag skall villigt erkänna att detta är
en allvarlig fråga, och jag tror nog att
sista ordet i frågan ännu inte är sagt.
Jag är beredd att följa den med intresse
och se till att jordbruket kan få den
hjälp som det behöver, i synnerhet som
det ställs krav på jordbruket, att detta
skall ikläda sig ansvar för en viss leverans
av hästar, om vi skulle råka i
olyckliga förhållanden.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Hur utvecklingen av
hästbeståndet går har ju jordbruksministern
klart belägg för i den Nordlan -

Avsättning till statens hästavelsfond

derska utredningen, som han har i förvar
i sitt departement.

Jordbruksministern talar om vad man
eventuellt kan ha för positiva uppslag i
detta sammanhang. När jag tog upp denna
fråga i dag tänkte jag på Strömsholm,
i fråga om vars verksamhet det ju mycket
snart är aktuellt att avgöra, om den
skall avvecklas helt och hållet eller hur
det skall bli. Där har man ju tänkt sig
en körskola, en hästdepå, och utan att
jag vet om det är möjligt att realisera
tanken har jag personligen den uppfattningen,
att man borde undersöka
om man inte där också kunde samla
ett visst avelsmaterial, för att det inte
skall spolieras. Ty jag skulle tro att
hingsthållning vad det lider blir ganska
omöjlig för de enskilda jordbrukarna.
Stomaterialet är för litet. Vilka åtgärder
man kan böra vidta i det avseendet
kan jag inte skissera upp här, men
det var just dessa problem som jag
tänkte att jordbruksministern i dag skulle
kunna komma in på.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade
nyss här att det inte har skett någonting
i fråga om den kallblodiga aveln,
och det är ju riktigt. Genom de beslut
som har fattats har det inte skett några
förändringar. Men vad jag hade hoppats
var just, att det skulle komma att ske
någonting, och statsrådet har varit vänlig
nog att här säga att han skall ägna
denna fråga all möjlig uppmärksamhet
och allt möjligt intresse samt att han
skall söka finna vägar som kan bli till
stöd för den kallblodiga aveln. Jag är
tacksam för att statsrådet har sagt detta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
diskussion med herr vice talmannen om
huruvida det är lämpligt att på en utbildningsanstalt,
där man skall utbilda
körarc och där kanske en del av elever -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Avsättning till statens hästavelsfond

na är nybörjare, sätta värdefullt avelsmaterial
i händerna på eleverna. Om
man i dag frågar en erfaren hästuppfödare,
skulle jag nog tro att man får det
svaret, att han inte vill byta kusk för de
värdefulla avelsdjuren en gång varannan
månad. Jag skulle tro att han ser till,
att han får folk som kan köra hästar och
att han inte, om han har en avelsbesättning,
låter människor som skall utbilda
sig till körare ha hand om de värdefulla
stona. Vi är för mycket praktiska jordbrukare
för att behöva diskutera den
saken här, men jag skulle tro att vi är
överens. I varje fall är jag säker på att
det inte är lämpligt att kombinera de
sakerna.

Att vi behöver en utbildningsanstalt
för instruktörer vid Strömsholm, är nog
riktigt. Däremot är det väl ingen som
tror att lantbrukare i Skåne, Småland
eller Östergötland skulle skicka särskilt
många lantarbetare till en körskola på
Strömsholm. Det kan möjligen sörmlänningar
göra, eftersom avståndet för dem
inte är så stort. En utbildningsanstalt
för instruktörer tror jag dock har en
stor uppgift att fylla.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den deklaration, som
statsrådet Norup här givit beträffande
sin allmänna uppfattning om hästsituationen
nu och i framtiden, stämmer helt
med den uppfattning vi har haft i statsutskottets
första avdelning och som under
debatten för ett par dagar sedan
här i kammaren utvecklades av herr
Ward. Jag måste livligt beklaga att herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
inte använde det tillfället,
då frågan verkligen stod under avgörande,
till att deklarera den uppfattning
som han nu, två dagar för sent, uttrycker
här i kammaren. Det är ju så, att
generaldirektör Nordlanders utredning,
som är gjord på uppdrag av jordbruksdepartementet,
innehåller en allvarlig
prognos som väl stämmer med den situation
statsrådet här har målat upp.

Vi har en avel av kallblodiga hästar som
motsvarar ett bestånd på i runt tal
100 000 hästar, medan statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet sade
att vi skulle ha 200 000 omkring 1960.

Om herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet hade passat på
vid den debatten att upplysa kammaren
om det allvarliga läge han nu talar om, är
det möjligt att vi hade fått ett beslut som
hade placerat oss i en mindre olycklig
situation än fallet nu blev. Jag vill alltså
beklaga att denna deklaration kommer
tre dagar för sent.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Ståhl utnyttjade
detta tillfälle till att säga, att det skulle
ha haft stor betydelse om jag gjort denna
deklaration för två dagar sedan. Har
inte herr Ståhl märkt att diskussionen
här rört sig om kallblodiga hästar, medan
man härom dagen talade om varmblodiga?
Tror verkligen herr Ståhl, att
den svenska hästaveln skulle räddas,
om staten köpte in ytterligare 335 remonter
om året? Det behövs andra tal
om vi skall kunna hjälpa den.

Jag vill deklarera att det, ur den
varmblodiga avelns synpunkt sett, var
ett nedslående beslut som fattades häromdagen,
men tror herr Ståhl att ett
beslut i den riktning statsutskottet förordade
skulle ha lyft av bekymren i
fråga om att skaffa hästar här i landet?
Det stora bekymret står kvar, nämligen
att väcka intresse hos lantbrukarna för
att öka fölpålägget. Här hjälper ingenting
annat än ett bättre pris på hästarna.
Att med statsanslag försöka skapa
ett sådant intresse går inte i verkligheten,
herr Ståhl. Det kan man möjligen
påstå, om man vill göra gällande, att jag
inte har något intresse för denna sak
och att det hade varit bättre, att jag
gjort denna deklaration för ett par dagar
sedan. Nej, en sådan åtgärd skulle
säkerligen inte ha hjälpt.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen utan bara konstatera att
det tydligen helt har förbigått jordbruksministern,
att vad statsutskottets
första avdelning skrev i fjol och påminde
om i år var en utredning angående
hela hästsituationen, alltså även
beträffande kallblodiga hästar, samt
dessutom möjligheterna för ett samarbete
i nya former mellan de statliga och
enskilda hästintressena.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

§ 6

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om höjning av
folkpensioner m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 107, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om höjning av folkpensioner
m. m., och

2) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

dels ock för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett
förslagsanslag av 1 ()00 000 000 kronor,
till Särskilda barnbidrag till änkors

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 16 400 000 kronor, samt

till Fondering för framtida pensionsändamål
ett anslag av 275 000 000
kronor.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att från och med juli
1956 folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skulle för år
räknat höjas med belopp motsvarande
fyra indextillägg eller med 160 kronor
för gift pensionsberättigad, vars make
åtnjöte ålderspension eller tilläggspension
eller vars hustru uppbure hustrutillägg,
ävensom för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbure
hustrutillägg, samt med 200 kronor för
annan pensionsberättigad. I enlighet
härmed skulle alltså — bortsett från
kommunalt bostadstillägg — vid nuvarande
indexläge folkpensionen för en
ensamstående ålderspensionär eller en
ensamstående invalidpensionär med
full invalidpension komma att uppgå
till 2 100 kronor om året och folkpensionen
för två gifta ålders- eller invalidpensionärer
till sammanlagt 3 360
kronor om året. Änkepensionens och
hustrutilläggets maximibelopp skulle
komma att stiga till 1 680 kronor om
året. Änke- och änklingsbidragen skulle
höjas på samma sätt som änkepensionerna.
Förhöjningen skulle utgå efter
samma regler som de nuvarande indextilläggen,
frånsett att någon anknytning
till pensionspristalet inte skulle ske.
I fråga om finansieringen av de förhöjda
förmånerna föreslogs, att stat
och kommun skulle bidraga till förhöjningen
i samma proportion som i fråga
om indextilläggen. Ökningen av statens
kostnader på grund av pensionsförhöjningen
skulle motvägas genom en höjning
av folkpensionsavgiftens uttagsprocent
från 1,8 till 2,5. Denna avgiftshöjning
skulle träda i kraft den 1 januari
1957; dock skulle nuvarande bestämmelser
gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påförts för år 1957 och

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

tidigare år. Vidare förordades i propositionen
en fondbildning i syfte att
lägga en finansiell grund för en blivande
pensionsreform. En första insats till
en sådan fondbildning skulle göras genom
att det belopp, som under budgetåret
1956/57 beräknades inflyta genom
den av 1955 års riksdag beslutade höjningen
av skattesatsen för aktiebolag,
ekonomiska föreningar m. fl., eller 275
milj. kr., avsattes till en för ändamålet
särskilt inrättad fond i stället för att
på i statsverkspropositionen föreslaget
sätt tillföras budgetutjämningsfonden
och innestå på särskilt konto i riksbanken.
Fonderingen skulle redovisas över
ett särskilt anslag på femte huvudtiteln,
benämnt Fondering för framtida pensionsändamål.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels tio i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna nr 512
i första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 678 i andra kammaren
av herr Hagård m. fl.,

b) de likalydande motionerna nr 518
i första kammaren av herr Birke m. fl.
och nr 700 i andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl.,

c) de likalydande motionerna nr 540
i första kammaren av herrar Norling
och Öhman och nr 696 i andra kammaren
av herr Senander,

d) de likalydande motionerna nr 541
i första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 697 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl.,

e) motionen nr 698 i andra kammaren
av herr Rimmerfors samt

f) motionen nr 699 i andra kammaren
av herr Rimmerfors;

dels ock två före propositionens avlämnande
väckta likalydande motioner,
nämligen nr 344 i första kammaren av
herr Weiland och nr 264 i andra kammaren
av herr Hamrin.

I motionerna I: 541 och II: 697 hade
hemställts

att riksdagen för sin del måtte besluta,
att standardförhöjningen skulle
gälla retroaktivt från den 1 januari 1956
i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
1 juli samma år,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t i
kommande förhandlingar med de statsanställdas
personalorganisationer beaktade
i motionerna anförda synpunkter
till undvikande av att höjning av
pensionsavgifterna medförde orättvisor
mot personer i offentlig tjänst,

att riksdagen med avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om fondering till framtida
pensionsändamål under budgetåret
1956/57 måtte i stället besluta, att de
medel, som komme att inflyta under
budgetåret 1955/56 genom den förhöjda
bolagsskatten m. m. och genom investeringsavgiften,
måtte på tilläggsstat för
detta budgetår anslås till fondering för
framtida folkpensionsändamål, samt

att riksdagen till täckande av kostnaderna
för den i samma motioner föreslagna
retroaktiva standardförbättringen
måtte »på tilläggsstat för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln till
Bidrag till folkpensioner in. m. anvisa
ett förslagsanslag av 72 400 000 kronor».

I motionerna I: 540 och II: 696 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att godkänna Kungl. Maj :ts proposition
nr 107 med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m. med den ändringen,
att de nu utgående folkpensionsavgifterna
bibehålies oförändrade».

I motionerna I: 518 och II: 700 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag till fondering
för framtida pensionsändamål.

I motionen II: 699 hade hemställts,
»att riksdagen beslutar, att det belopp
som enligt 18 § lagen den 26 juni 1946
om folkpensionering av kommun ur
folkpensionen månatligen skall tillhan -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

dahållas pensionsberättigad som är intagen
på fattigvårdssamhälle tillhörig
anstalt skall höjas till 40 kronor, utgörande
ett minimibelopp».

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet samt i övrigt till behandling
av lagutskott. Motionerna
I: 518 och II: 700 hade hänvisats till
statsutskottet. Motionerna I: 541 och
II: 697 hade hänvisats, i vad de avsåge
förslaget till lag om höjning av folkpensioner
m. m., till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.
Övriga motioner hade hänvisats till behandling
av lagutskott. I vad propositionen
och motionerna hänvisats till
lagutskott hade de tilldelats andra lagutskottet.

Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen och motionerna överlämnats
till behandling av sammansatt statsoch
andra lagutskott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 107, såvitt avsåge
förslaget till lag om höjning av
folkpensioner m. m., samt med avslag
å motionerna I: 344 och II: 264, såvitt
avsåge höjning av beloppet av allmän
ålderspension utöver vad i propositionen
föreslagits, och å motionerna I: 541
och 11:697, i vad avsåge retroaktiv
standardhöjning av folkpensionerna
från den 1 januari 1956, måtte för sin
del antaga nämnda lagförslag;

B. att riksdagen med bifall till förevarande
proposition, såvitt avsåge förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
och med avslag å motionerna
I: 540 och II: 696 samt II: 699 måtte
för sin del antaga nämnda lagförslag;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:541 och 11:697, i vad avsåge
anvisande på tilläggsstat för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln till Bi -

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

drag till folkpensioner m. m. av ett förslagsanslag
av 72 400 000 kronor;

D. att riksdagen måtte för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 1 600 000 000 kronor,
samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 16 400 000 kronor;

E. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 518 och II: 700 samt I: 541 och
II: 697, sistnämnda båda motioner i vad
avsåge fondering för framtida folkpensionsändamål,
måtte för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa
till Fondering för framtida pensionsändamål
ett anslag av 275 000 000
kronor;

F. att motionerna 1:512 och 11:678
samt II: 698 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G. att motionerna I: 344 och II: 264, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och under
A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

H. att motionerna 1:541 och 11:697,
i vad avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande beaktande vid kommande förhandlingar
med de statsanställdas personalorganisationer
av vissa synpunkter,
i den mån motionerna härutinnan
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen till punkten B hade
utskottet yttrat bl. a. följande:

»I motionen II: 699 yrkas, att de s. k.
fickpengarna till folkpensionärer som
är intagna på ålderdomshem och vissa
andra anstalter skulle höjas från nuvarande
30 till 40 kronor i månaden.

I fråga om dessa belopp genomfördes
så sent som vid fjolårets riksdag en betydande
höjning, nämligen från 16 kronor
i månaden (jämte för december ytterligare
8 kronor) till 30 kronor i månaden.
Med hänsyn härtill synes det utskottet
som om anledning icke nu före -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

ligger att ytterligare höja beloppet
av fickpengarna. Motionen avstyrkes
alltså.»

Reservationer hade avgivits:

Vid utskottets hemställan under A

av fröken FAmén samt herrar Jacobsson,
Per, och Jacobsson i Tobo, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 541 och II: 697, såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna 1: 344
och II: 264, såvitt nu vore i fråga, och
med förmälan att det i förevarande proposition,
nr 107, framlagda förslaget till
lag om höjning av folkpensioner m. m.
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga nu nämnda lagförslag
med den ändringen att det
skulle träda i kraft den 1 januari 1956.

Vid utskottets hemställan under B

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson,
Per, och Jacobsson i Tobo, vilka
ansett att det stycke i utskottets motivering,
som började med orden »I motionen»
och slutade med orden »avstyrkes
alltså.», bort ersättas med följande uttalande: »I

motionen II: 699 yrkas att de s. k.
fickpengarna till folkpensionärer som
är intagna på ålderdomshem och vissa
andra anstalter skulle höjas från nuvarande
30 kronor till 40 kronor i månaden.
I fråga om dessa belopp vill
utskottet till en början erinra om att en
betydande höjning genomfördes så sent
som vid fjolårets riksdag, nämligen
från 16 kronor i månaden till 30 kronor
i månaden. Skälig anledning att nu
ytterligare höja de i lagen fastställda
minimibeloppen av fickpengarna synes
därför utskottet inte föreligga. Utskottet
vill emellertid framhålla, att utskottet
utgår från att de kommunala huvudmännen
på samma sätt som hittills med
hänsyn till skiftande lokala förutsättningar
beaktar behoven i de individuella
fallen av högre fickpenning än
de i lagen bestämda minimibeloppen.
I övrigt anser utskottet att motionen

inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Vid utskottets hemställan under C

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson,
Per, och Jacobsson i Tobo, vilka
under hänvisning till sin reservation vid
utskottets hemställan under A ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:541 och
II: 697, såvitt nu vore i fråga, måtte på
tilläggsstat för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln till Bidrag till
folkpensioner m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 72 400 000 kronor.

Vid utskottets hemställan under E

1. av herr Hagård, som ansett,

a) att viss del av utskottets motivering
bort hava annan, i reservationen
angiveen lydelse; och

b) att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 518 och II: 700 samt med avslag å motionerna
I: 541 och II: 697, såvitt gällde
viss fondering, måtte avslå det i propositionen
gjorda äskandet om anslag för
budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
till Fondering för framtida pensionsändamål
av 275 000 000 kronor;

2. av fröken Elmén samt herrar Jacobsson,
Per, och Jacobsson i Tobo, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med avslag å motionerna
I: 518 och II: 700 och med bifall till
motionerna I: 541 och II: 697, såvitt nu
vore i fråga, samt med avslag å propositionen,
såvitt avsåge fondering för
framtida pensionsändamål, måtte å tillläggsstat
för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln till Fondering för
framtida folkpensionsändamål anvisa de
medel, som komme att inflyta under
sagda budgetår genom den förhöjda bolagsskatten
m. m. och genom investeringsavgiften; 3.

av herr Hansson i Skegrie och fru
Svenson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med avslag å
motionerna I: 518 och II: 700 samt med
bifall till motionerna I: 541 och II: 697,

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

sistnämnda båda motioner i vad de avsåge
att medel skulle anslås icke till
fondering för pensionsändamål utan till
fondering för framtida folkpensionsändamål,
måtte på det sätt bifalla propositionen,
såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisade till Fondering
för framtida folkpensionsändamål
ett anslag av 275 000 000 kronor.

Vid utskottets hemställan under F

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson,
Per, Jacobsson i Tobo och Hagård,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning av
frågan om en höjning av grundpensionen
och att Kungl. Maj:t ville för 1957
års riksdag framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Vid utskottets hemställan under H

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson,
Per, Jacobsson i Tobo och Hagård,
vilka ansett att utskottet med bifall till
motionerna I: 541 och II: 697, såvitt nu
vore i fråga, bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att Kungl. Maj :t i kommande
förhandlingar med de statsanställdas
personalorganisationer beaktade i motionerna
anförda synpunkter till undvikande
av att höjning av pensionsavgifterna
medförde orättvisor mot personer
i offentlig tjänst.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! År 1946 ansågs det vara
ett mycket djärvt steg att föreslå ålderspensionerna
till 1 000 kronor för ensamstående
och 1 000 kronor för äkta
makar. I dag står vi inför en mer än
hundraprocentig höjning av dessa belopp.
Från och med den 1 juli detta år
utgör samma pension 2 100 kronor för
ensamstående och 3 300 för äkta makar,
sedan riksdagen fattat beslut i
överensstämmelse med nu föreliggande
förslag.

4 — Andra kammarens protokoll 1956. .V,

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

Anledningen härtill är främst den
ständigt pågående försämringen av penningvärdet.
Om man bortser från den
standardförbättring, som även folkpensionärerna
erhåller, kan man dock inte
säga, att folkpensionärerna har det bättre
ställt efter dagens beslut än då de
nya principerna för folkpensioneringen
genomfördes för 10 år sedan. Den gången
var det dessutom inkomstprövningens
slopande vid ålderspensioneringen,
som var den stora betydelsefulla händelsen.
.lag tror att vi inser detta bättre
nu än tidigare.

Det förslag vi nu behandlar står i full
samklang med vad som från vårt håll
framlagts i anslutning till motionen i
fråga om den allmänna pensionsförsäkringen.
Därvid förutsattes en sådan systematisk
förbättring av folkpensionen,
att vi från och med den 1 januari 1965
skulle efter successiva höjningar komma
fram till en folkpension om 3 250
kronor för ensamstående och 5 200 kronor
för äkta makar. Det nu av Kungl.
Maj:t föreslagna är ett steg i denna
riktning. Jag hemställer sålunda om bifall
till förslaget om beloppens storlek.

Till detta vill jag foga några speciella
önskemål.

Över hela folkpensioneringen bär
samtliga belopp med vissa mellanrum i
tid sålunda höjts. Endast i ett enda fall
har avvikelse från denna regel skett.
Det gäller grundbeloppet, 200 kronor,
till invalider och sjukbidragsberättigade.
Motioner föreligger emellertid nu
om höjning, så att penningvärdeförsämringen
och standardförbättringen på övriga
områden av folkpensionen utjämnas
till att omfatta även denna del.

I utskottet ansåg man, att detta
spörsmål hade sådant sammanhang med
allmänna pensionsförsäkringen, att man
nu inte skulle röra vid denna detalj.
Fn sådan uppenbar orättvisa, som jag
anser här föreligga, saknar logiskt stöd
och hör snarast avlägsnas. Det gäller
omkring 12 000 kronor till invalider
och sjukbidragsberättigade, och clt be2/ -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

lopp uträknat på grundval av det som
antytts i motionen skulle innebära en
ökning av kostnaderna totaliter på 2,4
miljoner kronor.

Jag yrkar bifall till den reservation,
som jag gemensamt med fröken Elmén
in. fl. avgivit under punkten F. Yrkandet
gäller utredning härutinnan och förslag
till 1957 års riksdag.

Samma reservanter har yrkat, att reglerna
för den samordning mellan folkpension
och tjänstepension för statens
tjänstemän, som för närvarande är ytterst
otillfredsställande, måtte göras till
föremål för översyn. Yrkanden härutinnan
har från vårt håll tidigare flera
gånger framförts.

Till denna reservation under punkten
H yrkar jag bifall.

Slutligen, herr talman, har utskottet
behandlat frågan om propositionens
förslag om fondering av 275 miljoner
kronor, ett förslag som innebär att rubriken
på en redan förutsatt avsättning
kort och gott ändras.

För det första rimmar inte denna åtgärd
med den uppfattning, som vi på
vårt håll velat framföra. Vi anser tillsammans
med övriga borgerliga partier
i utskottet, att fondering inte bör ske
som Kungl. Maj:t föreslagit, nämligen
för pensioneringsändamål i allmänhet.
Folkpartiet och bondeförbundet har för
sin del velat gå så långt som att upplägga
en fond för framtida folkpensioneringsändamål.
Detta har utskottet
motsatt sig.

Med anslutning till den tankegång
som angivits i motionerna I: 518 och
II: 700 samt i den avgivna reservationen
under punkten E har jag yrkat avslag
på propositionens förslag i detta
avseende.

Lösningen av frågan om en allmän
pensionsförsäkring bör nämligen ske
över en så småningom förbättrad folkpension
med rätt till delaktighet för
folkpensionärerna i en allmän standardförbättring.
På en sådan grund kan ytterligare
åtgärder sedan vidtagas för att

underlätta ett genomförande av en
ovanpå folkpensionen lagd frivillig pensionsförsäkring.
Jag yrkar alltså under
punkten E bifall till min med 1. a) och
b) betecknade reservation.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Det torde vara obehövligt
att här orda så mycket om behovet
och riktigheten av att ge åldringarna
och invaliderna m. fl. en något så när
rimlig försörjning på ålderdomen. Det
är en sak som vi numera anser vara ganska
självklar, och beviset för att vi hyser
den uppfattningen får man väl inte
minst se i de ganska höga belopp som
vi anslår för detta ändamål. Det är nog
ingen annan av våra sociala välfärdsanordningar
som omfattas av en så enig
folkmening som just denna, att vi med
hänsyn till våra ekonomiska resurser så
långt som möjligt skall ge de människor
jag nämnde en hygglig försörjning på
ålderdomen eller när eljest behov därav
föreligger.

Det är emellertid nödvändigt att vi
ständigt följer utvecklingen av andra
människors inkomstförhållanden och
anpassar pensionerna därefter. Denna
uppmärksamhet är inte minst nödvändig
på grund av att folkpensionärerna
inte har samma möjlighet som andra
människor att själva kunna hävda sina
intressen av den enkla anledningen, att
deras arbetsinsats inte längre efterfrågas.
De har inte de vapen som andra
kan utnyttja.

Även om det naturligtvis är mycket
tacknämligt att här i dag kunna tala
om de överbud som har lämnats i vissa
frågor, så tror jag att bortsett ifrån
det kan man hysa en ganska stor tillfredsställelse
med den förbättring av
folkpensionerna som föreslås i det nu
föreliggande förslaget. För vår del hälsar
vi det i varje fall med den största
tillfredsställelse.

Lördagen den 26 maj 1956

Det är endast på en punkt som vi inte
har kunnat ansluta oss till förslaget,
och det gäller ändamålet med avsättningen
till en fond för framtida pensionsändamål.
Även om varken departementschefen
eller utskottet har preciserat
till vad för slags pensionsändamål
denna avsättning skall användas,
så vill vi inte vara med om att avsätta
medel till en fondbildning med den benämning
som man här föreslagit. Även
om man får säga att ett godkännande av
propositionen och utskottets formulering
naturligtvis under förhandenvarande
omständigheter icke innebär något
förhandsgodkännande av det utredningsförslag,
som vi kallar det Åkessonska
förslaget, så tycker jag i alla fall
att släktskapen med denna fondavsättning
är så pass påtaglig, att man har
svårt att acceptera ens benämningen.

Jag har nämligen den uppfattningen
att vi från bondeförbundets sida icke
torde kunna medverka till en pensionsreform,
som är byggd på det system
som det Åkessonska utredningsförslaget
innehåller. Yårt motstånd mot benämningen
på den ifrågasatta fonden får
därför tolkas som ett uttryck för denna
vår mening. Vi har velat redan vid
detta tillfälle säga ifrån beträffande
vår inställning till det s. k. Åkessonska
utredningsförslaget.

Jag har här endast möjlighet att säga
min egen mening, men jag tror ändå att
jag har så pass inhämtat uppfattningarna
inom det parti jag tillhör, att jag
vågar säga att man där inte torde komma
att acceptera någon pensionsreform
i den stilen.

Nu har ju en översyn av detta utredningsförslag
satts i gång, och man får
hoppas att det ursprungliga förslaget
kommer att justeras i sådan riktning,
att det kan bli acceptabelt.

Vår mening är den, att en framtida
cffcktivisering av pensionsformerna
för åldringar, invalider och andra bör
grunda sig på den nuvarande folkpensioneringen
och på det system, enligt

Nr 21

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

vilket detta är uppbyggt. Vi har i en
motion till årets riksdag också framfört
ett sådant förslag. Det betyder, skulle
jag tro, en lika effektiv pensionering i
stort sett, men det innebär enligt vår
mening en rättvis avvägning av bördorna
för ett framtida pensionssystem.

Vid en sådan utvidgning av den nuvarande
folkpensioneringen kommer
kostnaderna att öka väsentligt, och för
att en övergång inte skall medföra en
alltför stor belastning på både de enskilda
och staten menar vi, att det finns
skäl för att avsätta medel även för det
ändamålet i en folkpensioneringsfond.
Det är med den motiveringen som vi
har velat ha den benämning på fonden
som vi begärt.

Vad sedan gäller medelsanvisningen
är vi där på samma linje som utskottet,
nämligen att medel bör tas under åren
1956 och 1957.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som
under punkten E avgivits av mig och
fru Svenson.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Vad beträffar den i propositionen
föreslagna standardhöjningen
för folkpensionärerna kan jag instämma
i vad herr Hagård och herr
Hansson i Skegrie nyss framhållit, vilket
ju betyder, att det råder enighet i
själva huvudsaken, d. v. s. om folkpensionärernas
rätt att få del av framåtskridandet
i samhället och att samhället
är förpliktat att upprätthålla den standarden
för pensionärerna.

Från folkpartiets sida kan vi också
acceptera avgiftshöjningen med hänsyn
till den motivering som här framförts.
När det gäller tidpunkten för förbättringens
ikraftträdande har vi emellertid
ansett att den bör ske från 1956
års början. Vi föreslår sålunda i vår
motion, att folkpensionärerna bör bli
delaktiga i standardhöjningen från samma
tidpunkt som den stora massan av

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

yrkesanställda har fått räkna en förbättring
av sina inkomster, d. v. s. från
årsskiftet. Vi har också i en reservation
till utskottets hemställan under punkt A
yrkat att lagen skall träda i kraft från
den 1 januari 1956. Jag tillåter mig, herr
talman, att yrka bifall till reservationen
av fröken Elmén m. fl. under punkt A
i utskottets hemställan.

Vad beträffar den föreslagna fonderingen
— i propositionen föreslås ju,
att det skall uppläggas en pensionsfond
av 275 miljoner och att den skall användas
för framtida pensionsändamål
-— har vi för vår del ansett, att den bör
benämnas fondering för framtida folkpensionsändamål.
Därmed har man inte
tagit ställning till hur pensionsfrågan
kan eller bör lösas. Vi har emellertid
den uppfattningen, att vilket system
man än kommer fram till, måste folkpensioneringen
utgöra ett slags grundtrygghet
i vårt samhälle. Med hänsyn
därtill måste den, vilken lösning man
än väljer för pensioneringen, komma att
dra högst betydande kostnader, som åtminstone
i ett initialskede inte kan motsvaras
av de avgifter man får in. Vi vill
alltså att det rubriceras som fondering
för pensionsändamål.

I fråga om finansieringen av de 275
miljonerna har vi en från propositionen
avvikande mening. Vi anser att beloppet
skall tas av innevarande års medel som
inflyter genom den höjda bolagsskatten
och investeringsavgiften, vilka medel
enligt riksdagens beslut skall steriliseras.
I anslutning härtill tillåter jag mig
yrka bifall till reservation nr 2 av fröken
Elmén in. fl. under utskottets hemställan
under punkt E.

Vidare har vi från vårt håll motionerat
om en förbättring av grundpensionernas
belopp. Vi har inte yrkat på ett
bestämt belopp utan bara tagit sikte på
att med hänsyn till att nuvarande belopp
fastställts 1946 och sålunda inte i
nuvarande penningvärde motsvarar vad
det på sin tid var, borde man utreda
frågan om en förbättring av grundpen -

sionernas belopp. En sådan utredning
bör enligt vår mening kunna ske så
pass snabbt, att ett förslag härom kan
föreläggas nästa års riksdag.

Enligt uppgift är det numera 12 000
invalider och sjukbidragsberättigade
som på grund av att de eller deras äkta
makar har inkomster av sådan storleksordning
att de är uteslutna från att
få någon tilläggspension, har samma belopp
som de fick, när reformen trädde
i kraft 1948.

Jag är fullt medveten om att om man
ändrar detta, måste man överväga förbättring
av grundpension inte bara åt
dessa 12 000, utan även åt de invalidpensionärer
som har tilläggspension.
Det är själva konstruktionen för tillläggspensionen
som då skulle få övervägas.
Vi anser emellertid att inte minst
i de många gränsfall, då makens inkomst
tar bort nästan alltsammans och
vederbörande inte är så svåra invalider
att de är berättigade till hjälplöshetstillägg
eller vårdtillägg, skulle det betyda
en lättnad för dem, om man justerade
upp grundpensionens belopp. Med
hänsyn till detta tillåter jag mig att yrka
bifall till den reservation, som är knuten
till utskottets hemställan under
punkt F av fröken Elmén m. fl.

Till utskottets hemställan under punkt
H har vi knutit en reservation, där vi
framhåller ett litet problem i fråga om
samordningen mellan folkpensionerna
och tjänstepensionerna, som blir aktuellt
inte minst när vi accepterar högre
pensionsavgifter för att täcka kostnaderna.
Därför har vi vågat oss på att
föreslå, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t bör anhålla om att Kungl.
Maj:t vid kommande förhandlingar med
de statsanställdas organisationer beaktar
dessa synpunkter. Med vad jag sålunda
framhållit yrkar jag, herr talman,
bifall även till den sista reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! I samband med behand -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

lingen av frågan om en standardförbättring
av folkpensionerna har samordningen
mellan folkpensionen och den
statliga tjänstepensionen åter aktualiserats.
Det har härvid gjorts gällande att
denna samordning inte är tillfredsställande
för de berörda.

Resonemanget, sådant det förs bl. a. i
den i utskottsutlåtandet berörda motionen
nr II: 697 av herr Ohlin m. fl., går
ut på följande. Jag citerar: »Den principiella
utgångspunkten vid strävandena
att förbättra ålderstryggheten för grupper,
som ännu ej har denna sak tillfredsställande
ordnad, bör enligt vår
mening vara, att försämring inte åstadkommes
för någon grupp. I den mån
vederbörande inte får del av höjningen
av folkpensionen men ändå måste betala
ökade avgifter försämras hans läge.
Det synes oss naturligt, att en sådan
försämring för vissa grupper undvikes.
» Detta är onekligen bestickande,
och i princip är det inte svårt att hålla
med motionärerna. Men så enkelt är det
inte i det nu aktuella fallet.

Till en början vill jag sålunda konstatera,
att enligt gällande statliga pensionssystem
folkpensionen utan någon
som helst reduktion tillfaller pensionären.
Mot bakgrunden av vad som anförts
i den åberopade motionen kan det
därför i och för sig inte vara något
att erinra mot att folkpensionsavgifterna
erläggs till fullo. Vad åsyftar då motionärerna?
Jo, de åsyftar det förhållandet
att enligt en med personalorganisationerna
träffad överenskommelse, som
numera godkänts av riksdagen, det rörliga
tillägget å utgående tjänstepensioner
skall reduceras i samband med att
nya standardtillägg på folkpensionerna
medges och att denna reduktion bestämts
att ungefär motsvara standardförbättringen
för gift folkpensionär,
vars make åtnjuter folkpension.

Jag inser att denna anordning av
många kan fattas så, att det skulle föreligga
ett direkt samband mellan statlig
tjänstepension och folkpension av

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

den innebörden, att då folkpensionen
höjs tjänstepensionen automatiskt skall
sänkas i motsvarande mån. Detta överensstämmer
emellertid inte med verkliga
förhållandet. Något sådant samband
förekommer nämligen inte. Varför reduceras
då det rörliga tillägget på tjänstepensionen?
För att förklara detta måste
jag något uppehålla mig vid den tekniska
samordning, som gäller i fråga
om tjänstepension och folkpension.
För fullständighetens skull vill jag inskjuta,
att det härutöver förekommer en
s. k. reell samordning mellan de båda
pensionsformerna. Från denna kan
dock bortses i detta sammanhang.

Den tekniska samordningen innebär,
att tjänstepensionären från det tjänstepensionen
börjar utgå erhåller en efter
försäkringsmatematiska grunder beräknad
förhöjning av pensionsunderlaget,
som motsvarar värdet av en folkpension
från 67 års ålder av cirka 800 kronor,
d. v. s. det pensionsbelopp, som 1947
— då det nuvarande pensionssystemet
konstruerades -— beräknades utgå till
gift folkpensionär, vars make åtnjöt
folkpension. Från och med 67 års ålder
skall i konsekvens härmed ske en
minskning av tjänstepensionsunderlaget
med 800 kronor, eller -— för erhållande
av med tolv jämnt delbart tal — 792
kronor. Det hela var alltså i princip
tänkt som en omfördelning av de totala
pensionsförmånerna, en förskottering
av folkpension så, att pensionären skulle
under hela pensionstiden åtnjuta samma
pensionsförmåner. Jag vill betona,
att den tekniska samordningen inte innebär
någon reducering vare sig av
folkpensionen eller tjänstepensionen
samt att den tillkommit i samförstånd
med personalorganisationerna.

Den tekniska samordningen utformades
emellertid på ett sätt, vars lämplighet
man i efterhand kan ifrågasätta.
Hela konstruktionen bygger nämligen
på ett belopp för rörligt tillägg — såväl
före som efter 67 års ålder — motsvarande
sex procent av pensionsunder -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

laget före 67 års ålder, alltså det högre
pensionsunderlaget. Endast vid detta
läge slår avdraget på 792 kronor efter
67 års ålder korrekt. Vid lägre rörligt
tillägg än sex procent förlorar pensionären,
vid högre tilläggsprocent vinner
han. Enligt årets löneuppgörelse utgår
rörligt tillägg med 71 procent. Detta
innebär att den statliga tjänstepensionären
på grund av pensionssystemets
konstruktion skulle vinna ej mindre än
485 kronor för år om ingen reduktion
vidtogs. År 1953, då den senaste folkpensionshöjningen
genomfördes, utgick
rörligt tillägg å pensionerna med 53
procent, motsvarande ett felslag om 350
kronor per år. Man fann det vid sådant
förhållande icke rimligt att härutöver
låta standardförbättringen på folkpensionen
slå igenom, överenskommelse
träffades därför med personalorganisationerna
om en reduktion av det rörliga
tillägget med cirka 280 kronor per
år, motsvarande vad som skulle utgå i
standardtillägg till gift folkpensionär,
vars make åtnjöt folkpension. Vad som
hänt i år är att man även denna gång
träffat överenskommelse om en motsvarande
reduktion av det rörliga tillägget.
Jag vill påpeka att 1953 och 1956 års
reduktioner sammanlagt uppgår till cirka
280 plus 160 lika med 440 kronor,
d. v. s. ett belopp som väl håller sig
inom felslagsbeloppet på 485 kronor.

Jag vill framhålla, att varken vi i
civildepartementet eller personalorganisationerna
är till freds med allt som
rör samordningen av folkpension och
tjänstepension. Då vi emellertid samtidigt
är överens om att något nytt system
inte bör konstrueras i avvaktan på
resultatet av pågående pensionsutredningar,
så har vi gått fram den här vägen
som ett provisorium.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha visat att någon orättvisa inte har
begåtts mot de statliga tjänstepensionärerna,
även om de inte får någon direkt
känning av de nya indextilläggen. Snarare
är det väl så, att statsmakterna vi -

sat stor omtanke om pensionärerna genom
att inte verka för en neutralisering
av felslaget annat än i samband med
standardhöjningar av folkpensionerna
och att då inte yrka på större nedsättning,
än som håller sig inom ramen
för standardförbättringen.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag vill först säga några
ord med anledning av civilministerns
anförande nyss, i vilket han försvarade
den nuvarande samordningen mellan
statstjänstemännens pensioner och folkpensionerna.
Jag skall emellertid inte nu
ingå på själva sakfrågan — som har
väckt mycket starkt missnöje bland
tjänstemännen — eftersom jag gissar att
vi får anledning återkomma till den vid
annat tillfälle. Så mycket vill jag dock
säga, att jag tycker det är nära nog groteskt
att klämma åt statstjänstemännen
på sätt som här sker, bara därför att
staten har möjlighet att göra det, medan
man däremot inte kan göra något åt det
faktum att andra medborgare vid 67 års
ålder kan ha inkomster på 20 000 till
60 000 kronor och ännu mera, utan att
detta inverkar det minsta på vederbörandes
folkpension. Det är alldeles uppenbart
att det måste alstra missnöje att
staten begagnar sig av sina möjligheter
att på detta sätt klämma åt de egna
tjänstemännen. Att det sedan har träffats
en uppgörelse efter uppgjorda linjer
med personalorganisationerna är en
sak för sig — och värdet av denna och
liknande uppgörelser kan man för övrigt
diskutera.

Nu är det emellertid propositionen
om standardförbättringen åt folkpensionärerna
vi skall behandla. Naturligtvis
måste man med tillfredsställelse notera
varje förbättring av folkpensionärernas
läge, även om den inte fyller de anspråk
man med tanke på samhällets resurser
har rätt att ställa. Den kommunistiska
riksdagsgruppen ser i det förslag
som nu behandlas en ny framgång

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

till de tidigare för gruppens årslånga
kamp för folkpensionärernas intressen.

Men det är ännu lång väg kvar till målet,
nämligen trygghet på ålderns dagar.
Föredragande departementschefen
förklarar själv att »den nuvarande folkpensionen,
om inte vid sidan av densamma
finns andra inkomster, endast
medger en blygsam levnadsnivå». Det
är det minsta man kan säga. De höjningar
som nu föreslås under benämningen
standardförbättring betyder givis
en hel del. Men de gör därför inte
talet om »blygsam levnadsnivå» obefogat.
Alltjämt kvarstår det faktum, att de
folkpensionärer som huvudsakligast är
hänvisade till folkpensionen för sin utkomst
ofta lever under existensminimum.

Det bör även fastslås, att någon standardförbättring
knappast inträder genom
vad som nu föreslås. Går man tillbaka
till den senaste höjningen, som
inträffade för cirka tre år sedan, och
använder den som jämförelse, så kan
man inte gärna acceptera talet om standardförbättring.
Yad som nu föreslås
är förhöjningar med i princip 10 procent
på grundbeloppen. Ser man emellertid
till de prisstegringar som inträffat
under tiden och tar i betraktande att
indexregleringen av folkpensionerna
är synnerligen oförmånlig till sina
verkningar, så finns det faktiskt inte
mycket underlag för talet om standardförbättring.

Det allmänna index, som ju ligger
till grund för indexreglerna för folkpensionerna,
ger ingen riktig bild av
prisstegringarnas tryck på folkpensionärshushållen.
Medan generalindex steg
med 8 enheter under förra året, så steg
posten livsmedel med 15 enheter, bränsle
och lyse med 17 enheter och bostadskostnaderna
med 14 enheter.

Dessa utgiftsposter spelar som bekant
den största rollen i en folkpensionärs
hushållsbudget. De utgör cirka 85 å 90
procent av alla utgifter i ett pcnsionärshushåll.
Den faktiska standardförsäm -

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

ringen är följaktligen avsevärt mycket
större än vad generalindex utvisar. Om
man tar hänsyn till denna omständighet
och eftersläpningen genom folkpensionärsindex’
trögrörlighet, så är det
svårt att förstå talet om standardförbättring.

För vår del skulle vi hellre vilja tala
om kompensation för en sedan den senaste
höjningen inträffad standardförsämring.
I pengar utgör emellertid höjningen
320 kronor för två makar och
200 kronor för ensamstående. Denna
höjning är självfallet mycket välkommen
för folkpensionärerna, men den utgör
knappast någon stadigvarande förbättring.
Trycket över folkpensionärshushållen
finns kvar. För vår del har
vi vid detta tillfälle dock inte ställt något
förslag om ytterligare förbättring.
Vi utgår nämligen ifrån att den allmänna
pensionsförsäkringen måste få en
mycket snabb lösning och att folkpensionärerna
skall jämställas med övriga
pensionärer, vilket skulle medföra en
påtaglig och som jag förmodar stadigvarande
förbättring av deras läge.

Skulle emellertid lösningen av frågan
om den allmänna pensionsförsäkringen
fördröjas kommer vi att, liksom vi gjorde
vid höstriksdagen genom vår interpellation
i frågan, söka få fram behövliga
förbättringar i folkpensionärernas
läge.

Vid utskottsutlåtandet är fogad en reservation
som i sin tur grundar sig på
en motion, vari påyrkas att propositionen
skall ges retroaktiv verkan från den
1 januari i år. Vi kommer att stödja
denna reservation.

Däremot har vi i en motion vänt oss
mot den höjning av pensionsavgifterna
som nu föreslås. Vid tidigare tillfällen
har vi deklarerat att vi i princip är
emot att folkpensioneringen skall finansieras
genom särskilda avgifter. Vi har
ansett att finansieringen bör ske skattevägen.
Det förslag som nu föreligger i
detta avseende är förkastligt av flera
skäl.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

För det första skall enligt propositior
nen hela det belopp som åtgår för pensionsförhöjningen
tas ut genom höjda
avgifter. Detta innebär ett frångående
av de principer som fastslogs vid pensionsförhöjningen
år 1953. Om dessa
principer hade tillämpats nu skulle avgiftsförhöjningen
ha stannat vid 2,1
procent. Nu föreslås en uttagningsprocent
av 2,5, vilket betyder att det skall
tas ut 100 miljoner kronor mera än enligt
en avgift på 2,1 procent.

För det andra kvarstår alltjämt maximeringen
av avgifterna, vilket medför
att höjningen blir lika stor för en inkomsttagare
med 10 000 kronor i taxerad
inkomst som för en inkomsttagare
med 100 000 kronors inkomst. Båda får
en höjning på 70, respektive 140 kronor.

För det tredje betyder den föreslagna
avgiftshöjningen, att den till år 1957
beslutade skattesänkningen helt eller
till stor del kommer att slukas av avgiftsförhöjningen
för många av de lägre
inkomsttagarna. För att ytterligare belysa
orättvisan j avgiftshöjningen vill
jag framhålla, att den som har en årsinkomst
av 10 000 kronor får en skattesänkning
nästa år på 109 kronor, medan
avgiftshöjningen för honom och
hans hustru blir 125 å 130 kronor —
således en klar försämring trots skattesänkningen.
Men 100 000-kronorsmannen
får en skattesänkning på 1 099 kronor,
medan höjningen av folkpensionsavgiften
stannar vid 140 kronor. I förra
fallet blir det en förlust av cirka 20
kronor, medan i det senare fallet en ren
vinst på 959 kronor uppstår!

Det är enligt vår mening upprörande,
att man först reklamerar med en skattesänkning
och söker påvisa dess fördelar
för de lägre inkomsttagarna för att
därefter genom ett annat slag av beskattning
ta igen skattesänkningen och
mer till. Vi har därför i en motion yrkat
avslag på avgiftsförhöjningen och
hävdat, att avgifterna bör utgå oförändrade.
Jag yrkar också bifall till motionen
i denna kammare nr 696.

Jag vill även meddela, att jag kommer
att begära votering på denna punkt.
Jag anser nämligen att det bör vara av
intresse för det stora flertalet kammarledamöter
att få se hur de partier ställer
sig i denna fråga, som alltid är
framme och utmålar sig själva som
skattesänkningspartierna framför alla
andra. Jag syftar främst på folkpartiet
men också på högern, vilka i sin press
hävdat, att det finns inkomsttagare som
kommer att göra en förlust genom att
avgiftshöjningen på folkpensionsavgifterna
blir högre än skattesänkningen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för civildepartementet, herr
Statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Senander säger att
den samordning som förekommer mellan
tjänstepension och folkpension har
väckt ett mycket starkt missnöje, och
om denna samordning beskrives på det
sätt som herr Senander gjorde i dag
förstår jag att det finns ett naturligt
underlag för detta missnöje.

Herr Senander skildrade saken så,
att man försöker klämma åt statstjänstemännen,
under det att de som
hade 50 000 å 60 000 kronor i inkomst
fick sitt ograverat. Det torde ändå inte
vara obekant för herr Senander att
statstjänstemännen får sin pension i
förskott i samband med tjänstepensionen.
Det torde inte heller vara obekant
för herr Senander att det föreligger en
försäkringsteknisk utredning bakom
denna samordning och att detta betraktades
som en favör när den genomfördes,
framför allt för de grupper som
herr Senander oftast gör anspråk på
att vara talesman för.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Allt det där känner jag mycket väl
till, och jag vet också under vilka förhållanden
denna samordning har tillkommit.
Men det ändrar inte på det fak -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

tum att man här pressat fram en uppgörelse,
som särskilt riktar sig mot
statstjänstemannen därför att de är
statstjänstemän och man kan komma åt
dem, medan det beträffande stora inkomsttagare
i 67-årsåldern inte alls
finns någon möjlighet att göra någon
reducering.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är väl alltid med
den allra största tillfredsställelse som
man går att besluta i en sådan här fråga,
som innebär att en stor del av befolkningen,
nämligen folkpensionärerna,
får en förbättrad ekonomi. Beträffande
folkpensioneringen har vi tidigare
infört en indexbestämmelse som
inneburit, att folkpensionärerna garderas
mot penningvärdeförsämring, men
någon verklig standardförbättring har
de hittills inte fått. Därför hälsar man
nu med tillfredsställelse detta förslag,
som ger folkpensionärerna en större
standardförbättring. Trots att både herr
Hagård och herr Senander gjorde gällande
att denna standardförbättring på
det hela taget inte skulle betyda något,
tror jag ändå att pensionärerna själva
är övertygade om att den medför en
stor förbättring av deras förhållanden.

Utskottet har varit fullständigt enigt
när det gällt standardförbättringen,
men på skilda punkter, där motioner
har väckts, har utskottet inte kunnat
ena sig; i dessa fall har det emellertid
gällt frågor av mindre betydelse.

Herr Hagård har reserverat sig för
en höjning av grundpensionen till invaliderna.
En sådan kan naturligtvis i och
för sig vara önskvärd, men jag tror att
den inte har så stor betydelse, ly de
12 000 pensionärer, som det här skulle
gälla, har endast grundpension därför
att deras inkomst bredvid är så stor
att de inte kan få tilläggspension.

Det har också väckts en motion om
höjning av fickpengarna till pensionärer
på ålderdomshem. Denna har ut -

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

skottet inte kunnat biträda, därför att
vi så sent som i fjol höjde fickpengarna
från 16 kronor till 30 kronor i månaden.
Utskottsmajoriteten tycker att den
höjningen än så länge får anses vara
tillräcklig.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
sådana detaljer som det ökade uttaget
på 2Va procent, ty jag vet, att en efterföljande
talare kommer att beröra den
saken. Jag vill bara på utskottets vägnar
anhålla om bifall till sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag förstår att talmannen
var otålig och menade att jag, så
ung som jag är, inte skulle ta kammarens
tid i anspråk med att tala om ålderspensioneringen.
Men jag skall i huvudsak
uppehålla mig vid förtidspensionen,
om jag med detta kan tillfredsställa
herr talmannen.

Jag har haft tillfälle att, visserligen
mest på det lokala planet, följa folkpensioneringens
utveckling de senaste
tio åren. När folkpensioneringsreformen
förverkligades år 1948, såg vi ju klart,
hur det bedrövliga tillståndet för folkpensionärerna
förbättrades. Det kunde
vara lockande att som bakgrund till
dagens diskussion måla upp den historiska
utvecklingen för folkpensioneringen,
men även om vi lever i ett fritt
land, får man ju inte, med hänsyn till
den mångfald ärenden som återstår att
behandla, fresta tålamodet hur mycket
som helst. Låt mig emellertid säga, att
tiden före 1930-talet var den tid, då
retroaktiviteten ännu inte var uppfunnen
på folkpensioneringens område.

Utvecklingen på detta område har
inte stått stilla. Målet har ju varit en
hygglig ålderdomsförsörjning. Detta har
stått högt upp på önskelistan, och de
senaste årens förslag visar, att regeringen
menat allvar när det gällt att ge
åldringarna en tillfredsställande försörjning.
Folkpensioneringen är också

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

tungviktaren i socialhuvudtiteln och
uppgår till ett belopp av 1 miljard 600
miljoner kronor. 1953 års beslut innebar
— det var vi väl alla överens om -—-framtida löften, och det är glädjande
att vi i dag kan omsätta den växeln med
ett belopp, som faktiskt tillfredsställer
innehavarna av papperet, d. v. s. folkpensionärerna.
Även denna kammare
har ju varit fullt enig om att beloppen
är tillfredsställande, eftersom vi inte
har fått en enda motion om höjda pensioner.
Till och med herr Senander var
överens med socialministern i fråga om
beloppens storlek, eftersom han på denna
punkt inte har avlevererat någon
motion.

Vi såg i tidningarna hur representanter
för folkpensionärernas organisation
i höstas uppvaktade regeringen med
önskemål om att det skulle beredas utrymme
i statförslaget för höjda folkpensioner.
Vi vet väl alla, att budgetåret
börjar den 1 juli, och vi väntade, att
pensionerna skulle höjas vid ingången
av det budgetår, som statförslaget avsåg.
Folkpensionen har höjts med mer
än 100 procent sedan år 1948. Att påstå,
att det inte skett någon standardhöjning
i det fallet är väl ändå direkt att
ljuga. För övrigt har inte bara beloppen
höjts, utan även bestämmelserna beträffande
inkomstprövningen har förbättrats.

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att beröra den höjning av
grundpensionen på 200 kronor till invalidpensionärer,
som herr Hagård
m. fl. önskar. Nu vet herr Hagård bättre
än någon annan i denna kammare vad
grundpensionen är och varför den tillkommit.
Den var som bekant försäkringsmässigt
motiverad. Det fanns personer,
som enligt den gamla lagstiftningen
hade erlagt avgifter och alltså
hade att fordra pension. För att komma
ifrån en individuell bokföring åstadkom
man denna knepiga lösning med grundbelopp
på 200 kronor i 1946 års folkpensioneringslag.

Som fru Johansson i Norrköping anförde,
är invalidpensionen inkomstprövad.
Detta innebär att den vid en viss
inkomst börjar minskas för att till slut
helt indragas. Nu har inkomstprövningän
förändrats i gynnsam riktning, till
fördel även för invalidpensionärerna.
Ingen människa skall ju leva på grundpensionen.
De 12 000 förtidspensionärer,
som omnämnts i motionen, har så hög
inkomst vid sidan av pensionen, att de
kan leva på den.

Sedan bör man i detta sammanhang
komma ihåg att vi också har hjälplöshetstillägg
och vårdtillägg. Jag är mycket
snabb att understryka, att dessa tilllägg
är restriktivt utformade och att
det vore önskvärt, om denna restriktivitet
kunde minskas. Så mycket är
dock säkert, att invalidpensionerna
höjts i samma utsträckning som ålderspensionerna.
De inkomstlägen, vid vilka
enbart grundpensionen utgår, är sålunda
i dag mycket högre än år 1948.

Herr talman! Jag skall nöja mig, eftersom
jag bara tänkt ta upp denna
punkt, med att uttala det önskemålet,
att man om möjligt ger vårdtillägget
med större generositet. Jag tror, att det
vore mest värdefullt för den berörda
gruppen. Jag yrkar bifall till samtliga
punkter i utskottets utlåtande.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Att jag inte har väckt
någon motion har jag motiverat i mitt
anförande, men jag vill tillägga, att detta
förhållande inte betyder, att jag finner
vad som nu föreslås tillfredsställande.
Det är väl ingen, som vill påstå, när
exempelvis föredragande departementschefen
säger, att de tidigare pensionsbeloppen
endast gav en blygsam levnadsstandard,
att vad som nu föreslås
kan anses vara av den omfattningen, att
man kommer upp till en tillfredsställande
standard.

Dessutom framhöll jag i mitt anförande,
att vi med hänsyn till att genom -

Lördagen den

förandet av en allmän pensionsförsäkring
förestår — vilket måste återverka
också på folkpensionerna på ett eller
annat sätt — inte har motionerat. Sedan
vidhåller jag vad jag sagt, att det
i jämförelse med den senaste höjningen
inte sker någon avsevärd standardförbättring
genom vad som nu föreslås.
Det kan man se i den officiella levnadskostnadsstatistiken
och vidare lätt konstatera,
om man tar hänsyn till vilka
poster, som har den största betydelsen
i en folkpensionärs budget.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är att jag vill rätta till ett
missförstånd, som socialministern gjort
sig skyldig till i sitt 1 maj-tal i Malmö.
Han förklarade där i polemik mot mig
att folkpartiets begäran, att höjningen
av folkpensionerna skulle utgå retroaktivt
från nyåret, måste betecknas som
ett överbud, ty han hade inte hört något
från folkpartiet under hösten, som
gav täckning för ett sådant önskemål.

Jag förstår, att statsrådet har undgått
att lägga märke till vad folkpartiets
riksdagsgrupp har uttalat på denna
punkt. När riksräkenskapsverkets nya
inkomstberäkningar för innevarande
budgetår och preliminära beräkningar
för nästa budgetår kom, gjorde folkpartiets
riksdagsgrupp det för åtminstone
denna grupp mycket ovanliga att i ett
offentligt yttrande framhålla, att tiden
nu var inne för en höjning av folkpensionerna
i enlighet med vad riksdagen
uttalat om att dessa skulle få följa med i
den standardhöjning, som vi alla får
del av. Att sedan socialministern vill
kalla detta för ett överhud må vara
hänt, men det går inte att göra gällande,
att vi inte redan under hösten har rest
frågan. Uttalandet har också sedan ganska
flitigt kommenterats i den socialdemokratiska
pressen, och därför fann jag
anledning att här påtala saken.

Det är väl, herr talman, ett ganska

26 maj 1956 Nr 21

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

rimligt krav att det skall ske en retroaktiv
höjning från 1 januari av folkpensionerna,
när löntagarna i allmänhet fått
sina förmåner höjda från nyåret, medan
folkpensionärerna inte sedan 1953
blivit delaktiga av standardstegringen.
När riksräkenskapsverkets beräkningar
kom i december ansåg vi det inom folkpartiet
möjligt och rimligt att rätta till
eftersläpningen för folkpensionärernas
del. Den utgift, som en retroaktiv höjning
skulle medföra, är mycket väl förenlig
med de förslag som vi framlagt
här i riksdagen.

Jag har närmast velat göra detta påpekande
i anledning av socialministerns
uttalande. I övrigt yrkar jag bifall till
de reservationer som anförts av fröken
Elmén m. fl.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Senander får nog
inte någon att tro på det påståendet, att
det inte skett någon standardförbättring
för folkpensionärerna. Jag skall inte
repetera vad som i det avseendet hänt
sedan 1948, även om det skulle vara
frestande att göra så. Men glöm inte
bort, herr Senander, det kommunala
bostadstillägg som har tillkommit och
den förändring av bestämmelserna för
inkomstprövningen som har skett. Vidare
har ju folkpensionärerna 1953 fått
en höjning av både dyrtidstillägg och
standardtillägg, och det kommer även
nu att ske en sådan höjning.

Jag anser inte alls att vi nu nått målet
i fråga om folkpensionerna, och det är
väl ingen annan från vårt håll som gör
det. Som bevis därför vill jag erinra om
det frenetiska arbete som pågår för att
få till stånd en tillfredsställande obligatorisk
pensionsförsäkring.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå, varför
herr Bengtsson i Varberg, när han
här polemiserar mot mig, skall lägga
andra ord i min mun än jag har använt.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

Jag bär aldrig påstått att det inte under
årens lopp skett någon standardförbättring
för folkpensionärerna. Jag är tvärtom
den förste att erkänna att det efter
kriget åstadkommits en mycket betydande
sådan standardförbättring, inte
minst genom den stora pensionsreform
som beslutades 1946.

Vad jag har påstått är att det som nu
föreslås i fråga om folkpensionerna icke
innebär en standardförbättring med
hänsyn till den eftersläpning som folkpensionärerna
fått vidkännas, när det
gäller tilläggen o. s. v. Det är mot detta
påstående som herr Bengtsson bör polemisera
och inte emot någonting annat
som jag inte har sagt.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Senander nu
har den uppfattningen är det väl underligt
att han inte orkat komma med en
motion om höjda folkpensioner.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag förstår herr Dahléns
behov av att tala om att jag misstagit
mig beträffande folkpartiets ställningstagande
till en höjning av folkpensionerna.
När jag gjorde det uttalande
som herr Dahlén berörde, byggde
jag givetvis detta på det material som
finns i riksdagstrycket. Därav framgår
visserligen att en representant för folkpartiet
vid ett tillfälle sagt, att hans
grupp ville vara med om en höjning av
folkpensionerna, men i övrigt finns det
inte någonting som anger folkpartiets
ståndpunkt. Man åberopar nu ett uttalande
som gjorts av partiets riksdagsgrupp.
Ja, det kan man visst göra, men
sådana uttalanden anses ju inte lika
bindande som direkta förslag i riksdagen.

Vad vi nu diskuterar är, herr Dahlén,
huruvida förhöjningen av folkpensionerna
skall utgå från den första januari
eller den första juli. Som ett motiv

för att de skall utgå från den 1 januari
anför herr Dahlén att folkpensionärerna
inte fått samma standardförbättring
som andra medborgare. Givetvis skall
1953 års beslut tolkas på det sättet, att
folkpensionerna skall anpassas efter de
förbättringar som undan för undan inträder
för den aktiva befolkningen, men
för att en standardförbättring skall
kunna konstateras måste man göra jämförelser
mellan förhållandena under
vissa tidsperioder. Om en arbetargrupp
får en löneförhöjning vid årets början,
kan man inte säga att detta innebär en
så och så stor reallönestegring för denna
grupp under året, utan man får
vänta till årets slut, innan man kan
konstatera att förbättringen blivit så
och så stor. När det nu gäller folkpensionärerna
har man tagit tiden från
1952 års slut fram till 1955 års slut och
konstaterat, att på dessa tre år har folk
i allmänhet fått så mycket bättre materiella
villkor —- trots alla omdömen,
som fällts om regeringens politik, förhåller
det sig glädjande nog så — att
folkpensionärerna också är berättigade
till en höjning av sina pensioner.

Genom de åtgärder, som vidtagits,
har vi fått värdebeständiga folkpensioner.
Herr Senander har en avvikande
mening därvidlag; han anser att indexberäkningarna
inte utgör någon tillfredsställande
grund att bygga på. Men
den allmänna uppfattningen är nog att
man numera kan följa prisförändringarna.
Det är emellertid inte detta som
vi nu skall diskutera, utan frågan om
när en höjning av folkpensionerna skall
träda i kraft. Folkpartiet har i sin
motion föreslagit att man skall ta 72
miljoner kronor från statskassan och
dela ut till folkpensionärerna, så att dessa
får en höjning av folkpensionen från
den 1 januari. Det är ett ganska märkligt
förslag med tanke på att det,
såsom jag här erinrat om, inte kan
vara fråga om en standardförbättring
från en viss tidpunkt, utan bara under
en viss period. År 1953 förflöt det fyra

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

månader mellan den tidpunkt då riksdagen
fick Kungl. Maj:ts proposition
och då de höjda folkpensionerna började
utbetalas. Det är samma tidsskillnad
i år. Propositionen kom i mars, och de
höjda folkpensionerna kommer att utbetalas
den 1 juli. Det finns alltså inga
andra skäl än att vi har ett budgetöverskott
och man säger: Låt oss dela ut en
del av detta! Detta är alltså den metod
som finansministern varnade för. Det
är julgransplundringen, som man vill
acceptera. Men, herr Dahlén, är det inte
så, att vi betraktar folkpensionen som
en iatjänt förmån, som en rättighet våra
gamla bör få därför att de har gjort en
produktiv insats? Om man betraktar
pensionerna på det sättet, bör det gälla
vissa regler och man bör då inte komma
med presenter dessemellan.

Hur har för övrigt folkpartiet tänkt
sig, att man skall tillämpa den retroaktiva
utbetalningen? Skall man betala
ut till före detta folkpensionärer? Jag
utgår från att kammaren uppfattar vad
jag menar. Det är ett tekniskt problem.
Man kan naturligtvis återremittera förslaget
till utskottet och få beslut i annan
ordning, men det kan inte bli tal
om att förbättra standarden på det sättet.
Detta är naturligtvis en sida av saken
som vederbörande inte tänkt på,
men jag tycker det kan vara skäl att
påpeka denna lapsus.

När jag tog mig friheten att säga att
folkpartiet bjudit över, baserade jag mig
alltså på den uppfattning jag hade fått,
att folkpartiet som parti inte hade gjort
några ansträngningar för att pensionerna
skulle träda i kraft redan den 1
januari. Det kom ingen framställning
om detta. När regeringen kom med sitt
förslag, kom folkpartiet med ett bud,
som gick något längre. Folkpartiet ville
ge denna present. Vi betraktar från vår
sida det rimligt att folkpensionärerna
får sina pensioner som en rättighet enligt
de principer som är fastslagna vid
1953 års riksdag, och jag tror att det
är bäst att kammaren följer de redan
fastslagna principerna.

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med
tillfredsställelse, att socialministern tydligen
inte hade reda på det uttalande,
som folkpartiets riksdagsgrupp hade
gjort, och att det alltså berodde på
detta, att han enligt TT-referatet polemiserat
mot folkpartiet och inte så litet
mot mig den 1 maj.

Socialministern säger något, som
kanske inte är så bra ur hans synpunkt.
Ett uttalande av riksdagsgruppen kan
inte, säger han, vara bindande på samma
sätt som ett förslag i riksdagen.
Menar verkligen statsrådet, att om en
riksdagsgrupp gör det åtminstone för
vår riksdagsgrupp ovanliga att offentligt
uttala något sådant som detta, att
vi anser tiden vara inne för att folkpensionärerna
skall få sin del av standardhöjningen,
så är detta någonting man
kan springa ifrån? Vad är det för skillnad
om statsrådet står och talar om sin
uppfattning, det må sen vara i Skinnskatteberg
eller Penningby, eller om en
riksdagsgrupp offentligt förklarar, att
den vill ha ett förslag i en viss riktning.
Jag tror att det blir lika bindande
i bägge fallen.

Socialministern har uttryckt saken
så, att folkpartiet nu vill ha 75 miljoner
kronor från statskassan och dela ut
dem. Vein är det som inte delar ut?
Enda innehållet i socialministerns uttryck
måste vara, att han har en annan
värdering då det gäller att dela ut folkpensionshöjningar
mellan den 1 januari
och den sista juni än då det sker
efter den 1 juli.

Sedan säger socialministern, att det
kan vara ett besvärligt problem att dela
ut folkpensioner retroaktivt, men jag
tror inte att de som nu lever skulle
uppfatta det som någon stor orättvisa
eller oförmånlig behandling för egen
del, om de som tyvärr har dött under
tiden inte själva får den högre pensionen.
Vi får väl försöka att hålla de tekniska
svårigheterna inom rimliga gränser.
Med de nya maskiner som har
kommit till stånd för utbetalningen av

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

pensionerna, kan det väl inte vara något
tekniskt problem. En återremiss till
utskottet behövs säkerligen inte för den
sakens skull.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern förklarade
att de nya indexreglerna för folkpensionerna
är ett skydd mot penningvärdeförsämringen,
och detta stämmer,
särskilt från och med i år, då vi har
de nya indexreglerna. Dessförinnan förekom
en mycket stor eftersläpning. Det
är denna jag har talat om. Jag vill bara
erinra om att förra året kunde index
stiga med 6 procent innan folkpensionärerna
fick någon kompensation. Det
var rena förlusten alltså för dem under
förra året. Jag menar att något liknande
har inträffat sedan den senaste pensionsförhöjningen.
Om man anställer
jämförelse mellan deras nivå vid det
tillfället, är de nu föreslagna pensionerna
inte någon större standardförbättring.

Till herr Bengtsson i Varberg kan jag
säga, att nog kunde vi ha väckt en motion
i denna fråga, men det är inte någon
som har påstått, att inte vad som
nu föreslås är en förbättring. Mitt resonemang
utgår ifrån huruvida det är
en standardförbättring i jämförelse med
nivån vid det tillfälle då vi förra gången
beslöt att höja pensionerna. Om en
ogift pensionär får 200 kronor mera
och två gifta 320 kronor mera, är det
klart att detta är en förbättring av deras
läge. Vad vi har sagt är, att det inte
är en standardförbättring i förhållande
till standarden förra gången vi fattade
beslut om en höjning.

Vi har inte motionerat bland annat
av den anledningen, att då vi interpellerade
socialministern i höstas gjorde
han en utfästelse att höja folkpensionerna.
Även om vi inte är tillfredsställda
med höjningen av folkpensionernas
grundbelopp, anser vi att detta är ett
resultat att notera. Detta tillsammans
med en del andra omständigheter gjor -

de, att vi inte ansåg det lämpligt att
motionera.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När jag vill beteckna
folkpartiets bud som ett överbud, så
grundar jag den uppfattningen på det
förhållandet, att jag hade en överläggning
med herr Dahlén i en interpellationsdebatt
här i höstas. Sedan blev det
en debatt med herr Senander. Då deklarerades
det från folkpartiets sida, att
man var beredd att höja folkpensionen.
Det var vad som förekom här i riksdagen.
Sedan är det alltid en omdömessak
om man anser, att man hade bort komma
fram med propositionen så snabbt,
att man hade kunnat höja den 1 mars.
Detta gick nu inte. Då tar man första
lämpliga tidpunkt därefter.

När det sedan kommer ett förslag om
att ge litet mera, så är det naturligtvis
en kostnadsfråga. Den tekniska detaljen,
som jag nämnde, visar bara hur
felaktigt det i och för sig är att ge
retroaktiva höjningar när det gäller
folkpensionerna.

Beträffande kostnadsfrågan vill jag
framhålla, att statskassan nu får betala
ett halvt års kostnader för de förbättrade
folkpensionerna. Först nästa år
räcker avgifterna till att betala det
hela. Eftersom folkpartiet nu har den
uppfattningen, att man kan disponera
budgetöverskottet för detta, så tillät jag
mig att säga, att man inte kan ta vilka
pengar som helst och dela ut, som herr
Dahlén sade. Det måste ske en avvägning
beträffande vad vi kan ge i uthålliga
pensioner. Om man anser att folkpensionärerna
har rätt till en andel i
den standardförbättring, som nationen
kan åstadkomma, så är därmed fastslaget,
att det inte är några nådegåvor
man vill ge utan en rättighet som man
vill tillerkänna dessa medborgare. Då
trodde jag, att man skulle kunna nå
enighet om att man skulle undvika sådana
extra bud. Jag tog mig därför fri -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

heten att säga — herr Dahlén får vara
missbelåten eller inte — att denna gång
är alla ense, till och med herr Senanders
parti, och det är bara folkpartiet
som givit ett bud däröver. Jag tycker
nog att detta är en riktig karakteristik.
Om herr Dahlén har behov av att slå
fast att jag är dåligt informerad, då kan
jag inte hindra honom från det.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det är väl ingen av oss
i Sveriges riksdag som inte gläds varje
gång det finns möjlighet att förbättra
situationen för våra folkpensionärer.
Den uppgiften är lustbetonad i och för
sig. Det är här fråga om folk som arbetat
hårt och länge, det är människor
som på grund av frånvaron av arbetsinkomst
numera känner hårdare än vi
andra följderna av penningvärdets fall.
Detta är anledningen till att jag gärna
biträder förslaget om att retroaktivt ge
denna förbättring av folkpensionerna
från ett så tidigt datum som möjligt.

Sedan vill jag bara säga ett ord om
de två motioner jag själv står för. Åtminstone
den ena av dessa anser jag
vara en fråga av så pass stor räckvidd,
att jag skulle ha önskat att den hade
kunnat avgöras i år. Den gäller höjning
av grundpensionsbeloppen till invalider
och sjukbidragsberättigade.

Det har sagts tidigare, att denna höjning
av grundbeloppet med 200 kronor
i och för sig inte är så avgörande. Men
det gäller här inte bara människor, vilkas
ekonomiska situation är ömmande,
utan framför allt prövade människor,
handikappade människor, som jämför
sin ställning med andras och gärna vill
se sin situation förbättrad. Nu har utskottet
plockat fram en sittande utredning,
som skulle kunna ta denna fråga
under sina vingars skugga. Det är en i
januari i år tillkallad parlamentarisk
beredning, som har till uppdrag att
inom socialdepartementet biträda vid
den fortsatta handläggningen av frågan

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

om förbättrade pensionsförmåner och
andra liknande ärenden. Jag tror nog
att detta ärende passar i den säcken,
och jag uttalar bara den förhoppningen,
herr talman, att i varje fall denna
del av problemkomplexet skall kunna
lösas med det allra snaraste. Jag är glad
över den formulering, som har gjorts i
reservationen under F av fröken Elmén
m. fl., där man faktiskt hemställer till
Kungl. Maj :t att ta särskild hänsyn till
denna fråga och framlägga förslag i
ärendet i nästa års statsverksproposition.
Jag ber att få yrka bifall till såväl
denna reservation som till övriga reservationer
i detta utlåtande av fröken
Elmén m. fl.

Till sist, herr talman, några ord om
motionen nr 699. Jag hade där föreslagit
en höjning från 30 till 40 kronor
av det belopp, som en folkpensionär
har rätt att behålla när han är intagen
och försörjd på ett ålderdomshem. Utskottet
avstyrker detta med hänvisning
till att det så nyligen skett en uppskrivning
av detta belopp. Jag kan mycket
väl erkänna riktigheten av den argumenteringen.
Jag tycker bara att det är
en aning stötande, att kommunerna på
detta sätt får tillgodogöra sig förbättringen
av pensionsbeloppet för den på
ålderdomshem intagne och inte pensionären
själv. Man vet ju hur ivrigt de
gamla har väntat på den här höjningen,
och det är väl ingen tvekan om att
dessa 10 kronor i månaden även reellt
betyder en del för dessa gamlingar, som
har svårt att få pengarna att räcka till
frimärken och andra nödvändiga ting.
Förr kallade vi det här bidraget för
»snuspengar», och för en del gör det
väl än idag skäl för det namnet. Under
alla omständigheter skulle jag ha önskat
att vi hade kunnat förorda en sådan
blygsam höjning. Jag förstår emellertid
att det iir orealistiskt att ställa
något yrkande i den vägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna av fröken Elmén
in. fl.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av det inlägg som civilministern
gjorde här tidigare i debatten, då
han kom in på frågan om samordning
mellan folkpension och statlig tjänstepension
och redovisade de regler, som
för närvarande finns på det området.

Vi vet ju alla, att denna tekniska samordning
är mycket obegriplig för den
stora massan av statspensionärer. Detta
yttrar sig också i ständig kritik, som
tar sig uttryck på olika håll i pressen
och på annat sätt. Jag skall emellertid
inte uppehålla mig vid denna tekniska
samordning. Den har ju tidigare år 1953
godkänts av riksdagen, och den justering,
som då ägde rum, gav ju, kan man
säga, prejudikat för den ytterligare
justering av samordningen, som nu är
erforderlig för år 1956 på grund av höjningen
av folkpensionerna.

Jag reagerade emellertid när civilministern
citerade ett avsnitt av folkpartiets
motion, där det talas om att vederbörande
pensionärer, i den mån de
inte får del av höjningen av folkpensionen
men ändå måste betala ökade
avgifter, kommer i ett försämrat läge.
Jag blev nämligen inte riktigt på det
klara med om civilministern ansåg, att
motionärernas uppfattning härvidlag på
något sätt var felaktig. Om han anser
att den är felaktig, kan jag bara uttala
min överraskning, men oavsett om vi
accepterar den tekniska samordningen,
sådan den är och sådan den blir efter
den av rent tekniska skäl nu betingade
justeringen, blir ju följden av de föreslagna
ändringarna trots allt den, att en
försämring av läget för vederbörande i
förhållande till tidigare uppstår genom
att avgifterna höjs.

Jag har låtit mig berättas, att organisationerna,
när de i år träffade den
överenskommelse, vilken innebar den
ytterligare utveckling av samordningstekniken,
som var erforderlig och som
byggde på 1953 års beslut, icke var underkunniga
om storleken av den pen -

sionsavgiftshöjning, som vi har för avsikt
att om en stund besluta.

Jag tror alltså att organisationerna,
om de hade känt till avgiftshöjningens
storlek, kanske skulle ha sett litet annorlunda
på själva överenskommelsen
och åtminstone haft behov av att täcka
sig för följdverkningarna av höjningen.

Nu kan man ju säga, att behovet av
kompensation på denna punkt kan tillgodoses
vid kommande löneförhandlingar,
och det är det som vi från folkpartiets
sida har tyckt oss böra särskilt
stryka under, eftersom vi inte vill
vara med om en orättvisa för dessa
grupper. Våra representanter i utskottet
bär därför i en reservation, fogad
vid utskottets hemställan under H, yrkat
att riksdagen skall uttala sig för att
Kungl. Maj:t i kommande förhandlingar
med de statsanställdas personalorganisationer
beaktar dessa synpunkter på
behovet av kompensation lönevägen.

Utskottet har på den punkten tyvärr
helt snävt gått på den linjen, att det
ankommer på organisationerna att föra
fram dessa synpunkter. Även om jag för
min del är på det klara med att detta
är en förhandlingsfråga, är det emellertid
inte därmed sagt att inte riksdagen,
såsom ett forum där det finns representanter
för folket och alltså även för
de statsanställda, skall ha möjligheter
att ge till känna en uppfattning i förväg.
Det är ju fråga om en principiell
uppfattning, inte ett uttalande om hur
stor kompensationen skall vara och vilka
rent tekniska former den skall ta.
Jag tycker att det skall bli av visst intresse
att se hur de riksdagsledamöter,
som är statsanställda eller representerar
statsanställda, kommer att ta ställning
till reservationen när den kommer
under votering.

Statsrådet Lindholm sade i en replik,
att de statsantällda får sin folkpension
i förskott, som uttrycket föll. Han syftar
på det uttryck, som vi begagnar oss
av och som ju är ett slags arbetsnamn

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

på företeelsen, att man får folkpensionen
i förskott genom denna samordning,
men egentligen är det ju så, att
det vid den ursprungliga samordningen,
som innebar att man lade ett utjämningstillägg
på tjänstepensionen, skedde
en nedprutning av detta utjämningstillägg
på grund av just den omständigheten,
att de statsanställda hade möjligheter
att få folkpension ograverad. Där
skedde alltså ett brott mot vad man kallar
pensionens oantastbarhet. Nu kan
man naturligtvis mot detta säga, att
denna olycka har kompenserats genom
den tekniska samordningens uppbyggnad,
men likafullt har vi måst konstatera,
att det skedde ett avsteg från den
rikiga principen när samordningen kom
till. Med dessa ord vill jag markera, att
statsrådet Lindholms uttryckssätt på
den punkten var litet väl omfattande
och inte så konkret som önskvärt varit.
Hans uttryckssätt skulle ha kunnat ge
sken av att det verkligen förhåller sig
på det sätt som hans ord kom att falla.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
liksom tidigare herr Jacobsson i Tobo
yrka bifall till reservationen vid utskottets
hemställan under H.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Nihlfors säger att
den samordning, som sker mellan statlig
tjänstepension och folkpension, är
obegriplig för den större delen av statstjänstemännen,
och det är givet att ju
mer man försöker att framställa den
som något annat än vad den i realiteten
är, desto mer obegriplig blir den.

•lag vill emellertid ändå ge uttryck
för min förvåning över att herr Nihlfors
uppträder på det sätt som han i
dag gör, ty om jag inte minns fel befann
sig herr Nihlfors i den TCO-förhandlingsdelegation,
som jag hälsade
välkommen till förhandlingarna. Jag
förmodar att herr Nihlfors sedermera
också deltog i TCO-förhandlingsdclegationens
arbete, och jag har under alla
5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

förhållanden ett minne av att jag såg
herr Nihlfors första gången jag var tillsammans
med delegationen. Jag tycker
därför att herr Nihlfors som representant
för en tjänstemannaorganisation i
någon mån skall stå för den förhandlingsöverenskommelse
som träffats. När
därför herr Nihlfors sade, att det skulle
bli intressant att få se hur statstjänstemannarepresentanterna
röstade i denna
fråga, så måste jag göra det tillägget,
att det skall bli intressant att se i vilken
utsträckning de i dag är beredda
att stå för de uppgörelser som har träffats
vid förhandlingsbordet.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara tala om
för statsrådet, att jag icke var med i
den förhandlingsdelegation som representerade
TCO.

Jag har i mitt inlägg icke kritiserat
överenskommelsen sådan den tog sig
uttryck när det gällde justeringen av
den tekniska samordningen mellan
folkpension och tjänstepension, eftersom
jag, liksom TCO och LO:s statstjänarkartell,
anser att detta är en följdverkan
av 1953 års överenskommelse.
Vad jag med mitt inlägg vill ha sagt
var bara, att riksdagen borde kunna
gå med på såsom ett uttalande om vad
som är rättvist, att man vid kommande
löneförhandlingar bör ta upp frågan
om kompensation för de statsanställda
i anledning av de höjda folkpensionsavgifterna,
vilka såvitt jag vet icke var
föremål för behandling innan överenskommelsen
om justeringen av den tekniska
samordningen mellan folkpension
och tjänstepension träffades.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Nihlfors väsentligt underskattar
tjänstemannaorganisationernas förmåga
att tillvarata sina medlemmars intressen,
då han anser det erforderligt
att riksdagen i dag gör ett uttalande om
2/

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

vilka spörsmål dessa skall ta upp vid
kommande förhandlingar.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag underskattar icke
organisationernas möjligheter att tillvarata
sina medlemmars intressen, men
jag anser inte att Sveriges riksdag behöver
ställa sig så offside, att den inte
i en rättvisefråga skulle kunna uttala
sig i samma riktning som organisationerna
kommer att göra i de förslag,
som de i höst torde ha för avsikt att
lägga fram för civilministern.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! I motion nr 264 i denna
kammare — som för övrigt väcktes innan
den kungliga propositionen avlämnades,
vilket kanske särskilt bör noteras
— yrkas på en något större höjning
av ålderspensionen än den av regeringen
sedermera föreslagna och av utskottet
nu tillstyrkta. Det begärdes i
motionen också, att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj :t hemställa om en plan,
som skulle kunna läggas till grund för
ett förslag hur dessa och kommande
höjningar, till dess existensminimum
uppnåtts, skall kunna finansieras.

De allmänna synpunkter som framfördes
i denna motion finner jag självfallet
alltjämt väsentliga, men då det i
det läge som i dag är för handen uppenbarligen
inte är någon framkomlig
väg att fasthålla vid de preciserade
yrkandena i motionen, skall jag självfallet
inte göra det utan i stället be att
få ansluta mig till de yrkanden, som
framställts i de av fröken Elmén in. fl.
vid utlåtandet fogade reservationerna,
som ju till sin allmänna tendens väl
överensstämmer och sammanfaller med
de synpunkter jag har på dessa ting.

Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat ge till känna mitt ställningstagande
och något motivera detsamma.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Den åsikt jag bär om
hur ålderdomsförsörjningen bör ordnas
i vårt land i den del den ankommer på
samhället, torde vara så allmänt känd,
att jag inte behöver redogöra för den.
Med denna min uppfattning är det emellertid
också uppenbart, att jag med alldeles
särskild tillfredsställelse har hälsat
regeringens proposition och de förslag
till höjning av den icke inkomstprövade
folkpensionen, som vi nu har
att ta ställning till.

Det är en detalj, som inte kommenterats
här och som jag inte heller skall
uppehålla mig vid något nämnvärt men
som i detta sammanhang förtjänar
att observeras. Jag avser den ändring
av folkpensionsavgiften som nu genomföres.
Jag är tilltalad av den ändringen.
Jag anser nämligen, att den hittillsvarande
år 1948 bestämda avgiften, även
om den var högre än den man fick fram
vid en försiktig teknisk beräkning, har
varit oriktig. Jag tror inte att den uttagningskvot,
som statsrådet har stannat
för, är den riktiga, men den är i
vart fall riktigare än den tidigare tilllämpade.
Jag vill passa på tillfället att
säga, att jag sålunda sympatiserar med
den ändring i denna detalj som nu
skett.

Det är emellertid två andra saker
som jag något vill vidröra.

Man har höjt den icke inkomstprövade
folkpensionen i ett par omgångar
och kommit upp till en nivå, som medför
att folkpensionärerna har litet mindre
bekymmer nu än tidigare. Men vi
har underlåtit att i samma takt höja
den icke inkomstprövade pension, som
skall utges till invalider. Nu har man
från vårt håll påyrkat en höjning. Jag
skall gärna tillstå, att den är mycket
blygsam och att den inte är så radikal
som jag måhända själv önskat. Men den
är ändå ett litet steg i rätt riktning.
Denna förhöjning av invalidpensionens
icke inkomstprövade del har man nu
icke gått med på. Jag förstår inte rik -

Lördagen den 2G maj 1956

Nr 21

tigt att man i utskottet har kunnat stanna
för att avvisa detta förslag, och jag
beklagar det.

Herr Bengtsson i Varberg har anfört
en motivering varför man kan låta sig
nöja med den hittillsvarande icke inkomstprövade
invalidpensionen, dessa
200 kronor. Han säger att han underlåter
att redogöra för folkpensionens historia,
och jag skall inte heller gå in på
den. Men om jag skulle göra det så
skulle jag placera herr Bengtsson i Varberg
i den grupp av i pensionsfrågan
intresserade, som i mitten på 1940-talet
bestämt avvisade tanken på att höja den
icke inkomstprövade folkpensionen och
menade, att folkpensionen skulle utges
allenast till den som kunde styrka sig
vara i behov av ett bidrag från samhället.
Det blev ju dess bättre till sist
så, att alla partier kunde enas om den
omläggning, som genomfördes när vi
fick en icke inkomstprövad folkpension
enligt alternativ 3, d. v. s. 1 000
kronor.

Att man i det sammanhanget tappade
bort invalidpensionen har man haft anledning
beklaga. Den första Åkessonska
utredningen hade ju också i sitt betänkande
ett förslag om en höjning av denna
pension till 1 000 kronor, alltså lika
med den icke inkomstprövade ålderspensionen.

Jag vill yrka bifall till den reservation,
som i detta avseende har avlämnats
från vårt håll.

Den andra saken, som jag är tvingad
att något beröra, är förslaget att till
en fond för bestridande av framtida
pensionskostnader avsätta en del av
den extra skatt, som nu påföres aktiebolag,
ekonomiska föreningar m. fl.
Denna åtgärd vill jag närmast beteckna
som uppseendeväckande. Den måste
nämligen betyda att regeringen anteciperar
en utveckling, om vilken vi ingenling
vet i dag, den måste betyda att regeringen
anser att man under alla omständigheter
skall genomföra en pensionering,
som förutsätter avgifter eller bi -

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

drag från arbetsgivarsidan. Nu har det
ju rått delade meningar om hur långt
samhällets insats här skall sträcka sig.
Jag åberopar än en gång min inställning
till den frågan men kan tillägga,
att enligt en sammanställning som är
gjord i departementet har mer än hälften
av alla remissinstanser haft samma
mening. Det är alltså icke utan vidare
klart, att en lösning av ålderdomsförsörjningens
problem i vårt land förutsätter
särskilda avgifter av denna typ.
Men det har också diskuterats förslag
om en komplettering av en höjd folkpension
med en försäkringspension, för
vilken kostnaderna helt bärs av de försäkrade.
Även vid en sådan lösning blir
alltså en avsättning av denna typ orimlig.
Om man slutligen i en framtida
lösning vill lägga in ett arbetsgivarbidrag,
så bör väl alla arbetsgivare medverka
i avgiftsbetalningen, även fysiska
personer som är arbetsgivare, och inte
endast aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Jag tycker alltså av flera skäl, att
denna del av regeringens proposition
är anmärkningsvärd. Jag vill bestämt
motsätta mig den och yrkar bifall till
den reservation, som på denna punkt
har avgivits från vårt håll.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt alt
jag kommer tillbaka, men jag vill endast
göra ett påpekande för socialministern.

Socialministern vill göra gällande, att
det är någonting för svensk riksdag
främmande att bevilja retroaktiva förmåner.
Det är det inte, herr socialminister.
Tag en diskussion med civilministern
beträffande retroaktiv höjning
av de statsanställdas löner! Det finns
schablonregler för detta, och det finns
redan nu bestämmelser om vilka förmåner
som i anledning av folkpensionslagen
skall utgå för dem som har avlidit
före en viss tidpunkt.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Civilministern viskar i
mitt öra, att riksdagen har uttalat att
sådant inte får ske hädanefter.

Jag avstår i övrigt från ytterligare
repliker. Fortsättning följer i valrörelsen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av fröken
Elmén m. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jacobsson
i Tobo begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten A i utskottets
utlåtande 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 54 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Härefter framställde herr talmannen,
i fråga om punkten B, propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen II:
696; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Senander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten B i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 696 av herr Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 171 ja och 4 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motiveringen
till punkten B, nämligen dels på godkännande
av utskottets motivering i
detta avseende dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits i
den av fröken Elmén m. fl. avgivna reservationen;
och godkände kammaren
utskottets motivering.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Beträffande punkten C gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

På framställd proposition biföll kammaren
utskottets i punkten D gjorda
hemställan.

I avseende å punkten E gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Hagård vid punkten fogade
reservationen; 3:o) bifall till den reservation,
som vid punkten avgivits av
fröken Elmén m. fl.; samt 4:o) bifall
till den av herr Hansson i Skegrie och
fru Svenson avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Tobo begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Jacobsson
i Tobo votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
denna kontraproposition äskade herr
Hansson i Skegrie votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten E i sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2,
antager det förslag, som innefattas i den

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

av fröken Elmén m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Hansson i Skegrie
och fru Svenson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 59 ja och 41 nej,
varjämte 77 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av fröken Elmén m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten E i sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 2 antager det förslag, som innefattats
i den av herr Hagård avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av fröken Elmén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lag om höjning av folkpensioner m. m.

gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge tvekan kunna råda angående omröstningens
utgång, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 74 ja och 53 nej, varjämte
50 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Hagård avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten E i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Hagård.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagård begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 101 ja och 22 nej, varjämte
54 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten E.

Beträffande punkten F gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av fröken Elmén m. fl.; och fann

herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten F i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av fröken Elmén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Jacobsson
i Tobo begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 103 ja och
74 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten F.

På framställd proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten G.

Härpå gav herr talmannen i fråga
om punkten H propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen
av fröken Elmén m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten H i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av fröken Elmén m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Jacobsson
i Tobo begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 107 ja och
66 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten H.

§ 7

Motioner om en allmän pensionsförsäkring Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om en allmän pensionsförsäkring.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGÅKD (h):

Herr talman! Till det särskilda yttrande
som finns fogat vid detta utskottsutlåtande
ber jag att i största korthet
få säga några ord.

Frågan om den allmänna pensionsförsäkringen
var i början av detta år
särskilt högaktuell närmast med anledning
av de olika yttranden som då inkom
över den Åkessonska kommitténs
andra utlåtande angående pensionsförsäkringen.
De båda förslag som då förelåg,
dels kommittémajoritetens, dels också
den alternativa linje, som en ledamot,
herr Ahlberg, framlagt, hade under hösten
föregående år blivit föredragna och

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

diskuterade inom riksdagens högergrupp.
På grundval av dessa speciella
studier och överväganden utarbetades
en sammanfattning som anslöt sig till
tanken på att folkpensioneringen borde
läggas till grund för den allmänna pensionsförsäkringen.
Detta innebar i korthet
följande. I botten bör läggas en för
alla lika grundpension. Därpå bör människorna
kunna lägga en ytterligare säkerhet
för äldre dagar genom kollektiva
överenskommelser, enskilda arbetsavtal
eller frivilliga försäkringar i gamla eller
nya former. Speciell uppmärksamhet
bör ägnas jordbrukarnas och småföretagarnas
pensionsfråga. Folkpensionen
bör även förbättras i den takt och
omfattning som den allmänna standarden
höjes. Den bör vara både värdebeständig
och standardbeständig. De belopp
som på detta sätt framkommer bör
vara sådana att de verkligen täcker
utgifterna för de mest ofrånkomliga behoven.
Under den första perioden skulle
man successivt komma upp i en summa
av 3 250 kronor för ensamstående
och 5 200 kronor för äkta makar. Det
intressanta i den sammanfattning, som
partiet då gjorde, låg kanske i det underlag,
som skapats i ekonomiskt avseende
genom sakkunnigberäkningar
rörande de resurser, som kunde anses
stå till statens förfogande. De pensionshöjningar,
som successivt tänktes förekomma,
borde företas så att därigenom
inte skapades något hot mot penningvärdet.
Höjningen jämte övriga utgifter
måste ligga inom ramen för de statsinkomster,
som ett rimligt skatteuttag kunde
ge.

Under den allmänna motionstiden hade
partiet anledning att överväga huruvida
det arbete, som nedlagts i detta
sammanhang, dessutom borde resultera
i en öppen och ärlig redovisning
inför svenska folket av den ståndpunkt
till vilken vi kommit.

När det i mitten av 1940-talet lades
fram nya principer för folkpensioneringen
och ävenså nya belopp, kom

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

man fram till den uppfattningen, att
den dittills rådande inkomstprövningen
av folkpensionerna borde försvinna. Då
tillkännagav högern på ett relativt tidigt
stadium denna ståndpunkt — till
en början ivrigt bekämpad, vilket dock
inte hindrade att den slutligen segrade.

Valet stod i år mellan att under den
allmänna motionstiden avlämna ett fristående
förslag eller också dröja med
detsamma tills den utlovade propositionen
om folkpensionernas höjning
framlades. Den förstnämnda vägen valdes.
Även ett par andra motioner i denna
fråga från övriga partier väcktes ungefär
samtidigt.

Det är att märka att i vår motion
föreslogs bland annat en mera försäkringsmässig
utformning av änkepensioneringen
samt en närmare samordning
mellan invalidpensionen och annan socialförsäkring,
närmast då sjukförsäkringen.
Den höjning av folkpensionsavgifterna
som ifrågasatts i motionen anslöt
sig i princip men inte beträffande
belopp till Kungl. Maj:ts förslag i det
ärende som alldeles nyss behandlats.

Utskottet har emellertid på det sättet
behandlat de föreliggande motionerna
att det föreslagit riksdagen att hos
Kungl. Maj:t anhålla, att samtliga måtte
överlämnas till den särskilda beredning,
som inom socialdepartementet för
närvarande sysslar med den allmänna
pensioneringen. Härtill vill jag, herr
talman, yrka bifall under hänvisning
till det särskilda yttrande, som avgivits
av herr Mannerskantz och mig.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Här föreligger från två
av kammarens demokratiska partier
framställningar i motionsform, som på
enskilda punkter preciserar ståndpunkterna
i den viktiga frågan om den
framtida folkpensioneringen. Det förefaller
mig då naturligt att här ta tillfället
i akt för att få kompletterande
upplysningar på sådana punkter, där

det i hög grad råder oklarhet om vad
ståndpunkterna innebär. Nämnda motioner
kommer sannolikt att hänvisas
till den sittande utredningen, och det
kan då vara bra för utredningen att
veta litet mer om de ståndpunkter som
endast delvis eller vagt eller inte alls
antytts i motionerna.

Först vill jag då säga några ord i
anknytning till vad den siste ärade talaren,
herr Hagård, sade om högermotionen.
Den innebär att folkpensionen
från år 1965 skall höjas till 3 250 kronor
för ensamstående och 5 200 kronor
för makar. I fråga om tidpunkten
lämnas sålunda här ett klart besked. När
högern här nämner så bestämda siffror,
förefaller det mig rekommendabelt att,
såsom högern här har gjort, också nämna
något om vid vilken tidpunkt högern
tänker sig att övergångsperioden skall
vara slut och pensionen utgå.

Ävenså talar man i högerns motion
om finansieringsmöjligheterna. Jag konstaterar
där endast att man inom högerpartiet
tydligen fäster stor vikt vid att
vi här i landet har en fortgående produktionsökning,
vilken kan väntas tillföra
statskassan successivt stegrade inkomster
vid oförändrat skattetryck och
vid det något sänkta skattetryck, som
högern i likhet med oss räknar med
skall kunna tillföra statskassan väsentligt
ökade inkomster. Det är de genom
denna produktionsökning — vars andra
sida är standardstegring -— stegrade
statsinkomsterna som högern anser bereda
möjligheter att finansiera de höjda
pensionerna.

Detta sätt att resonera och bedöma
den framtida utvecklingen, med allt
vad den rymmer av ovisshet, har tidigare
tillämpats från vårt håll, och jag
har ingen kritik att framföra på den
punkten. Jag nöjer mig med att konstatera
att högern under den föreslagna
övergångstiden på nio år från i år tar i
anspråk de inkomster, som väntas tillfalla
statskassan genom den allmänna
produktionsökningen och standard -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

stegringen. I övrigt skall jag, bland annat
av hänsyn till den knappa tiden, gå
förbi frågan att det inte finns någon
närmare redovisning av hur högern
tänker sig täcka kostnaderna för familj
epensionerna — änke- och barnpensionering
om man så vill — vilka
måste väsentligt förbättras, med ökade
kostnader för det allmänna.

Innebörden av högerns ståndpunkt i
detta avseende måste vara att den standardförbättring
för folkpensionärerna,
som skall äga rum under den kommande
nioårsperioden, är innefattad i de
av högern angivna siffrorna. Enligt min
mening är den föreslagna övergångstiden
emellertid alltför lång. Jag tror inte
man kan räkna med en så lång övergångstid.

Jag konstaterar framför allt att högerns
ståndpunkt icke innebär någon
väsentlig standardförbättring för folkpensionärerna
utöver den, som automatiskt
kommer till stånd med tillämpning
av de hittills gällande principerna. Nuvarande
principer i det avseendet är ju
att pensionärerna skall ha sin andel av
standardhöjningen. Om man då räknar
med en årlig standardhöjning på 3 procent,
så kommer man inte riktigt upp
till högerns siffror. Räknar man däremot
med en fyraprocentig standardhöjning,
så kommer man upp till dem i
runt tal. Det är därför en viktig upplysning
att högern i stort sett tänker sig att
vi skall fortsätta med den strävan till
standardförbättring för pensionärerna,
som alla partier i riksdagen varit överens
om, och att man på högerhåll inte
räknar med någon väsentlig förbättring
därutöver.

Högern tänker sig dessutom att det
kommunala bostadstillägget skall komma
att reduceras successivt, ehuru man
där inte har velat ge kommunerna några
tvingande direktiv. Man räknar uppenbarligen
i högermotionen med att en
väsentlig reducering av det kommunala
bostadstillägget skall komma till stånd
oå många håll i landet. Detta betyder

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

att det föreligger risk för att pensionärerna
på sådana håll i landet, där det
blir en reduktion av det kommunala
bostadstillägget, inte kommer i åtnjutande
av någon standardförbättring. Effekten
av de nya principerna kan fastmera,
om det vill sig illa, i stället bli en
standardförsämring för de folkpensionärer,
som bor på orter där det kommunala
tillägget minskas — om man jämför
med nu gällande principer. Jag vill
, inte på något sätt pressa denna ståndpunkt,
jag konstaterar bara att det är
tveksamt i vad mån den i högerns motion
angivna linjen över huvud taget
kommer att innebära någon standardförbättring
för folkpensionärerna utöver
den, som kommer till stånd om vi
följer de hittills tillämpade principerna.
Under sådana omständigheter förstår
jag väl att utskottet inte har velat
vara med om att nu under pågående utredning
fastslå nya principer och acI
ceptera de i högerns motion angivna
siffrorna och tillvägagångssätten. Utskottet
har sannerligen haft mycket
- starka skäl att hänvisa motionen till den
sittande utredningen.

Sedan vill jag övergå till att också nåi
got kommentera bondeförbundsmotionen.
Jag har talat om för bondeförbundets
ordförande i denna kammare, statsi
rådet Hedlund, att jag skulle komma
att rikta ett par frågor till honom i ant
slutning till bondeförbundsmotionen i
l denna fråga. Det är nämligen så att stats,
rådet Hedlund redan före motionens
avlämnande gjort ett uttalande i Skånska
> Dagbladet, som sedan avtryckts på en
t hel del håll i folkpensionärstidskrifterna,
där han uttalat sig för »en folkpent
sion på 6 000 kronor.» Han säger: »Jag
anser att pensionen på övligt sätt skall
, utgå med 60 procent av årsinkomsten.
, Detta betyder för närvarande en höjning
av folkpensionen till ungefär
, 6 000 kronor.» Detta sätt att inplacera

j orden »för närvarande» har givit många
1 folkpensionärer den uppfattningen, att
r statsrådet Hedlund ville praktiskt tagel

Nr 21

Lördagen den 2G maj 1956

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

omedelbart höja pensionerna till 6 000
kronor. Det skulle vara värdefullt att få
litet närmare upplysningar från herr
Hedlund på denna punkt.

I den motion som väckts från bondeförbundshåll
gör man emellertid klart,
att man tänker sig en successiv höjning
av pensionen, men man vill utgå från
ett 6 000-kronorsläge, som alltså skall
svara mot dagens inkomstnivå. Sedan
vill man tydligen även under övergångstiden
höja pensionen i den mån den allmänna
standarden stiger, och detta alltså
oberoende av den stegring som kan
motiveras av eventuell inflation. Med
anledning av dessa båda framställningar
tillåter jag mig nu att framställa tre
spörsmål.

Siffran 6 000 kronor nämndes både av
herr Hedlund och i motionen, men det
säges inte, huruvida dessa 6 000 kronor
plus höjning i den mån standarden stiger
— det skulle väl bli cirka 7 000 kronor
i början på 1960-talet — skall gälla
lika för ensamstående och för äkta makar.
Hittills har ju folkpensionerna varit olika
för ensamstående och äkta makar, men
när såväl herr Hedlund som motionärerna
i denna utsträckning jämför med den
statliga pensioneringen, får man det intrycket,
att bondeförbundet menar att
folkpensionerna för framtiden skall utgå
med beloppet 6 000 kronor plus standardhöjning
såväl för ensamstående
som för äkta makar. Är detta bondeförbundets
mening, förefaller det mig
som om en upplysning vore av nöden
för att den sittande utredningen alls
skall kunna behandla frågan. Man måste
ju veta om det är så eller om det inte
är så. Eller kan det vara så, att man
inom bondeförbundet inte vill ha samma
pension för ensamstående och äkta !
makar utan vill att 6 000-kronorspen- ]
sionen skall gälla endast för ensamstå- i
ende? Äkta makar har ju hittills haft
omkring 60 procent högre pension än j
ensamstående — skall de då kanske ha j
10 000 kronor plus standardförbättring? i
Eller är det så att siffran 6 000 kronor (

gäller för äkta makar, herr statsråd, medan
ensamstående skall ha mindre, t. ex.
4 000 kronor?

Det hade inte behövts mer än några
få ord för att klargöra detta för en bedömning
av motionens innehåll onekligen
väsentliga faktum. Det finns tre
linjer att välja på. Vilken av dem är
bondeförbundets linje?

Den andra frågan är: Om man nu i
motionen räknar med en övergångstid,
kan det då från bondeförbundets håll
sägas något om hur lång man tänkt sig
denna övergångstid, innan vi alltså kan
vara uppe i en pension av 6 000 kronor
plus tillägg för under tiden inträffad
standardförbättring (det bleve väl 7 000
kronor om fem år och 8 000 kronor om
tio å tolv år) ? Tänker sig bondeförbundet
en övergångstid som är kortare eller
längre än den som högern räknat
med och som är ungefär nio år? Något
bör väl kunna sägas om övergångstidens
längd. Kan man precisera beloppet till
en alldeles bestämd siffra, kan man väl
säga åtminstone något om övergångstidens
längd. Det har ju den allra största
betydelse för en bedömning av finansieringsmöjligheterna.

Och därmed kommer jag till den tredje
frågan. I högermotionen har man tagit
konsekvensen av att nämna ett bestämt
belopp och därför också fört ett
resonemang om finansieringsmöjligheterna.
Kan ni inte från bondeförbundets
sida säga någonting om hur ni tänker
er att pensionshöjningen skall finansieras?
Visserligen är högerns resonemang
en smula obestämt och skulle kunna
kritiskt diskuteras, men jag skall inte ta
upp tiden med det i dag. Högerns resonemang
ger dock en viss vägledning om
hur högern ser på saken. Då bör också
bondeförbundet kunna säga någonting
om var man tänkt ta pengarna.

Herr talman! Framför allt hoppas
jag att herr Hedlund skall kunna ge kammaren
ett klart och bestämt besked om
denna sak. Gäller den av honom nämnda
siffran för pensionen såväl ensam -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

stående som äkta makar eller gäller den
bara äkta makar, medan en ensamstående
skall tänkas få mindre, eller gäller
den bara ensamstående, medan äkta makar
skall tänkas få mer? Det vore av
mycket stort värde om den dimma, som
hittills legat över bondeförbundets
ståndpunkt, i dag kunde skingras.

Herr HEDLUND (bf):

Herr talman! Detta är väl knappast
tillfället att lämna någon mera utförlig
redogörelse för bondeförbundets ståndpunkt
i pensionsfrågan utöver den
som redan har gjorts, detta särskilt med
hänsyn till att det pågår en utredning
där vi har en representant med. Och
f. ö. får väl motionärerna själva klara
ut vad de åsyftar med olika punkter
i sin motion. För egen del skall jag
emellertid säga något om ett tidningsuttalande
av mig i den här frågan.

När jag nämnde summan 6 000 kronor
som minimipension hade jag pensionen
till äkta makar i tankarna. Det
skulle med andra ord bli 6 000 kronor
i stället för de nu beslutade 3 360. I vilken
omfattning även ensamstående
skulle få minst 6 000 kronor är en öppen
fråga, och hur den skall besvaras
beror väl till en del på efter vilka linjer
den pågående utredningen kommer
att dra upp sitt förslag. De 6 000 kronorna
var beräknade efter nuvarande inkomstläge
och dagens penningvärde,
men självfallet var det — som herr
Ohlin förmodade — inte vår mening
att man på en gång skulle kunna komma
upp till en pension på minst 6 000
kronor, utan detta skulle ske steg för
steg. Hur lång övergångstid som kan
komma att behövas är jag inte i tillfälle
att uttala mig om i dag, utan på den
punkten får vi avvakta utredningens
ställningstagande.

Jag skulle emellertid vara tacksam om
herr Ohlin skulle vilja göra något uttalande
och då för folkpartiets del besvara
dessa frågor som han stiillde till

Motioner om en allmän pensionsförsäkring''

mig. Jag är medveten om att herr Ohlin
inte tidigare har gjort något uttalande
i denna fråga och han kanske tycker
att det därför inte finns något att precisera
i dag. Men kanske just den omständigheten
att folkpartiet inte låtit
oss höra någonting om dess mening i
detta avseende skulle kunna vara en
särskild anledning för herr Ohlin att
nu säga något.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! För oss är ett av de centrala
politiska spörsmålen frågan hur
stor förfoganderätt det allmänna skall
kunna göra anspråk på med avseende
på människornas arbetsförtjänster. Vi
vill för vår del inte vara med om en politik,
varigenom i vår generation en familj
med normala inkomster kommer
att av vad den tjänar få avstå hälften
eller kanske ännu mer i direkta och indirekta
skatter och i obligatoriska avgifter
till det allmänna. Detta blir följden
av ett genomförande av den pensionsförsäkring
efter de Åkessonska linjerna
eller i överensstämmelse med något
liknande system.

Vi vill inte vara med om detta så
mycket mindre som vi inte kan finna att
det på något sätt är nödvändigt. Den allmänna
inkomstutvecklingen i vårt land
bör ge människorna i framtiden helt
andra möjligheter än tidigare att själva,
, på det sätt som svarar emot vars och ens
behov, kunna bidra till lösningen av
frågan om försörjningen på gamla dar.

Å andra sidan liar vi självfallet sett
det som en angelägenhet av största vikt
att så gott sig göra låter, då det gäller
lösningar som måste sikta emot en ganska
avlägsen framtid, söka precisera ett
konkret alternativ. Detta alternativ utgår
ifrån att det skall vara en uppgift
för samhället, en uppgift som vi skall
lösa gemensamt, att bygga upp en medborgerlig
grundpension som skall vara
lika för alla människor här i landet.
Denna grundpension, till vilken vi vill

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Motioner om en allmän pensionsförsäkring förvandla

den nuvarande folkpensionen,
skall med andra ord vara ett uttryck för
vår inbördes solidaritet. Härutöver vill
vi att samhället genom olika anordningar
som vi skisserat, både i vår pensionsmotion
och i andra sammanhang, skall
göra det lättare såväl för företagare som
löntagare att ovanpå grundpensionen
skapa frivilliga pensionsformer av skilda
slag.

Yi har då, naturligtvis approximativt
— man kan ju inte här röra sig med
annat än approximativa siffror — med
utgångspunkt i det aktuella inkomstläget
och vad vi i dag känner till om
de faktorer, som kan beräknas påverka
den framtida utvecklingen, försökt att
i grova drag ange de summor som skulle
kunna stå till förfogande, dels för en
höjning av folkpensionen på sätt som
vi skisserat, dels för fortlöpande skattelättnader
och dels för statsutgifter av
det slag som vi alla har att räkna med.

Vi har sökt påvisa att denna ekvation
går att lösa på ett sådant sätt, att slutresultatet
blir en minskning av statens
nuvarande procentuella andel skattevägen
av de enskilda människornas arbetsförtjänster,
samtidigt som det kan
ske en hygglig lösning av pensionsfrågan.

Herr Ohlin anmärkte på att vi räknat
med en övergångstid fram till den 1 januari
1965. Att vi valt en så pass lång
övergångstid sammanhänger givetvis
därmed, att vi inte vågat kalkylera med
en högre framstegstakt än genomsnittligt
tre procent per år. Det säger sig
självt att om framstegstakten skulle bli
högre, t. ex. fyra procent om året, kan
övergångstiden göras kortare.

Vad själva standardförbättringen för
folkpensionärerna beträffar innebär
vårt förslag — som ju framlades vid en
tidpunkt då Kungl. Maj :ts åtgärder ännu
inte var kända — att man, under för- i
utsättning av en framstegstakt på tre
procent, skulle komma fram till en medborgerlig
grundpension den 1 januari
1965 motsvarande en höjning av folk- i

pensionerna med cirka 60 procent. För
att det emellertid inte skall uppstå några
missförstånd på denna punkt, vill
jag, herr talman, klart säga ifrån att
vi inom högerpartiet icke har någon
som helst önskan att tävla med andra
meningsriktningar i fråga om att lova
medborgarna pensioner — jag är övertygad
om att vilket annat politiskt parsom
helst kommer att kunna överbjuda
oss i det avseendet. Detta sammanhänger
med att vi inte heller vill tävla
med andra meningsriktningar när det
gäller att ta medborgarnas inkomster i
anspråk för olika offentliga uppgifter.

Herr Ohlin tog också upp frågan om
det kommunala bostadstillägget. För oss
inom högerpartiet har det avgörande
varit önskemålet att få till stånd en
grundpension för alla medborgare som
inte minskas för den händelse pensionärerna
har arbetsförtjänster vid sidan
om pensionen. Därför har vi ansett det
realistiskt att räkna med en viss reduktion
av det kommunala bostadstillägget.
Jag utgår ifrån att alla är överens om
att många skäl talar för att människorna
i framtiden kommer att ha både fysiska
och psykiska förutsättningar för
att arbeta litet längre än vad tidigare
generationer mäktat göra. I det framtida
samhället kommer det att bli mer
och mer naturligt att människorna gör
en produktiv insats även efter uppnådd
pensionsålder. Med hänsyn härtill finner
vi det angeläget att den medborgerliga
grundpensionen konstrueras på ett
sådant sätt, att den inte kommer att utgöra
något hinder utan tvärtom blir ett
stöd för människornas strävanden att
även på gamla dagar delta i produktionsprocessen.

Herr talman! Det har alltså från vår
sida gjorts ett försök att prestera huvudlinjerna
till ett alternativ till den allmänna
pensionsförsäkringen modell
Åkesson. När jag hörde vår store examinator
vid de politiska seminarieövningar,
till vilka andra kammarens överläggningar
understundom förvandlas, för -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

höra oss inom bondeförbundet och högerpartiet
om vad vi tänker och tycker
i denna fråga, så kunde inte heller jag
undgå att göra samma reflexion som
herr Hedlund: Vad vill egentligen folkpartiet
självt? Var står damerna och
herrarna inom folkpartiet när det gäller
de centrala pensionsproblemen? Nog
borde det på detta stadium av diskussionen
vara möjligt för folkpartiet att klargöra,
naturligtvis inte några detaljer
men sin principiella inställning. Är folkpartisterna
anhängare av en obligatorisk
pensionsförsäkring efter de riktlinjer
som anges i det Åkessonska förslaget
eller efter några liknande riktlinjer,
som alltså innebär ett ungefär
lika långtgående förfogande över medborgarnas
arbetsförtjänster? Eller vill
folkpartiet i likhet med oss bygga upp
en pensionsförsäkring på grundval av
det nuvarande folkpensionssystemet?
Detta är ju ändå en ganska central principiell
frågeställning, som det efter dessa
års diskuterande borde vara möjligt
för oss alla att ta ståndpunkt till.

Herr Ohlin ville, om jag inte missförstod
honom, antyda att vi från högerpartiets
sida hade givit för litet på
hand i fråga om pensionerna. Ja, vi
inom högerpartiet representerar nog
en mera försiktig läggning än våra
vänner i folkpartiet, men om det skall
vara någon mening med herr Ohlins
anmärkning, måste det väl betyda att
folkpartiet vill gå längre än högerpartiet.
Jag frågar då: Hur långt vill folkpartiet
sträcka sig? Jag gör denna fråga
dessto hellre som jag inte kunnat undgå
att observera att folkpartiet i många
andra avseenden gått längre än högerpartiet
när det gäller statens utgifter
samtidigt som man från folkpartiets sida
— fortfarande under förutsättning
att jag inte missförstått intentionerna
— önskar en fortlöpande skattesänkning
av samma omfattning som den skattesänkning
högerpartiet tänkt sig. Under
sådana förhållanden är det, herr talman,
ganska naturligt att en enkel lekman,

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

som inte är så bevandrad i de nationalekonomiska
mysterierna, frågar sig, hur
ekvationen skall gå ihop.

Det skulle vara av ett visst intresse,
om min ärade vän Bertil Ohlin ville ta
tillfället i akt och göra precis detsamma
som vi, vilka nu varit tentander, efter
bästa förmåga har försökt göra, nämligen
svara på de frågor som ställts.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Ohlin började sitt
anförande med att säga att det såväl för
utredningen som för riksdagen och regeringen
— och naturligtvis särskilt för
herr Ohlin — skulle vara värdefullt, om
man kunde få reda på vad de två demokratiska
partier, högern och bondeförbundet,
som motionerat i denna fråga,
egentligen menat med sina framstötar.
Det verkade nästan som om herr
Ohlin var ledsen över att han inte själv
hade kommit med en motion i frågan.

Jag vill svara ungefär som herr Hjalmarson
gjorde: Det vore ännu värdefullare
för utredningen, riksdagen och regeringen
att få veta vad folkpartiet och
herr Ohlin vill i pensionsfrågan.

Herr Ohlin kanske kommer ihåg, att
han och jag hade ett personligt samtal
om dessa ting för inte så länge sedan,
varvid han gav mig ungefär samma frågor
som här i kammaren i dag. Jag
ställde samma fråga tillbaka till honom:
Vad vill egentligen herr Ohlin och folkpartiet? Herr

Ohlin svarade då, att han skulle
tala om det till hösten. Det vore verkligen
värdefullt, om vi kunde få reda på
saken dessförinnan. Menar herr Ohlin,
att valet först skall gå av stapeln, innan
folkpartiet deklarerar sin inställning till
pensioneringsfrågan? Det kan inte hjälpas,
att det här är av allra största intresse
åt! genast få veta var folkpartiet
står.

Beträffande frågan om vad bondeförbundet
vill med sin motion, tycker jag,
att detta redovisas ganska bra i andra

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

lagutskottets utlåtande nr 30 på sidorna
6 och 7. Där framhålls, att de anställda
liar fått sin pension ordnad sedan lång
tid tillbaka. Vi anser det orättvist, att
mindre företagare och låglönade arbetare
inte också skall kunna ordna för
sig som andra medborgare efter avslutad
arbetsinsats. Vi ansluter oss klart
och tydligt till en förbättring av folkpensioneringen
och menar, att denna
skall utbyggas och vara lika för alla.
Statstjänstemännen i löneklass 12 har
en pension på cirka 6 000 kronor om
året. Vi anser, att andra grupper skall
tillförsäkras en minimipension av motsvarande
storlek. I och med en försämring
av penningvärdet bör det också bli
en motsvarande höjning av minimipensionernas
storlek. Beträffande finansieringen
anser vi, att frågan därom måste
utredas. Jag förstår inte, att det kan
vara så mycket att tillägga till detta.
Man kan säkerligen inte komma så värst
mycket längre i nuvarande läge. Vad utredningen
kommer till får vi se.

Jag tillåter mig emellertid att som avslutning
än en gång framhålla, att det
för oss vore utomordentligt värdefullt
att få veta var folkpartiet står. Jag tycker,
att det är tämligen pretentiöst att
göra sig till examinator och vilja ha
preciserade framställningar från andra
men själv komma ganska tomhänt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När jag hörde herr Hjalmarsons
anförande — om jag först får
rikta ett par ord till honom — fann
jag att han inte var riktigt lika belåten
över det tillfälle jag gav honom att närmare
kommentera högerns motion, som
han brukar vara, när han själv vid talrika
tillfällen ger regeringen möjlighet
att närmare utveckla sin ståndpunkt.
Det är inte utan att jag erinrar mig ett
par diskussioner med hans excellens
statsministern om det socialdemokratiska
partiprogrammet, då jag sagt, att det
är egendomligt, att man på socialdemo -

kratiskt håll är så föga entusiastisk för
att offentligen förklara och utveckla
sitt program. Det var ungefär likadant
med herr Hjalmarson och herr Hedlund;
de var närmast gråa i tonen över att jag
gav dem tillfälle att göra reklam för sina
motioner, som jag faktiskt inte trodde
skulle hemlighållas under den kommande
sommaren och som herr Hagård
också tycktes fästa rätt stor vikt vid.
Han uppträdde ju två gånger i dag och
förklarade innehållet i högermotionen,
ehuru i så allmänna ordalag, att han
inte sade mer än som stod där. Det är
mycket intressant, att en liten kommentar
till detta inte skall anses vara välkommen.
Saken är ju den, att högern och
bondeförbundet för den svenska allmänheten
har offentliggjort en förklaring
med precisa sifferuppgifter om
hur de vill ha folkpensionen. Folkpartiet
har liksom socialdemokraterna inte
gjort detta. Vi har velat avvakta, att arbetet
i den sittande utredningen skulle
fortskrida.

Herr Hedlund och herr Hjalmarson
var mycket intresserade av att få höra
litet om folkpartiets ståndpunkt. Jag
skall gärna säga något om den, men,
herr Hedlund, har herr Hedlund frågat
herr Erlander, vad han har för
ståndpunkt, eller anses det vara för ofinkänsligt?
Det skulle i och för sig kunna
vara lika naturligt som att fråga folkpartiet,
ty i detta avseende sitter socialdemokraterna
och vi i samma båt: vi
har icke deltagit i den auktion mellan
högern och bondeförbundet som herr
Hjalmarson hänvisat till. Det är ju, herr
Hjalmarson, två demokratiska partier,
högern och bondeförbundet, som har
inlett en tävlan om att höja pensionsbeloppen.
Högern, tror jag, kom först.
Nu verkar det, som om herr Lljalmarson
vill inbjuda mig att vara med om en sådan
liten auktion. Jag tror inte att jag
kommer att efterkomma denna inbjudan,
lika litet som jag tänker inleda
statsministern i frestelse. När herr Hjalmarson
nu spelar rollen som den åter -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

hållsamme och mycket försiktige i sådana
ekonomiska sammanhang, rimmar
det inte väl vare sig med det faktum att
högern här var först ute genom herr
Hjalmarsons remissdebattanförande eller
med högerns ståndpunkt i skattefrågan.

Om jag får säga några ord om hur vi
i folkpartiet rent allmänt ser på spörsmålet
om en förbättring av folkpensionerna,
så kan jag förklara, att vi anser
att en sådan förbättring, att folkpensionen
blir grunden för den framtida
ålderdomstryggheten för Sveriges
folk, är den självklart riktiga linjen.
Jag hoppas att detta besked, herr Hjalmarson,
är klart nog.

För det andra har jag sagt att vi inte
som här har gjorts bör räkna med så
lång övergångstid som 10 år. Det är så
angeläget att man här lägger en god
grund, att man bör eftersträva, att man
når detta snabbare.

För det tredje vill jag konstatera, att
folkpartiet håller på pensionernas värdebeständighet
och att pensionärerna
skall ha andel av standardstegringen,
två principer som vi har hävdat under
många år delvis under motstånd från
andra partier, delvis i enighet mellan
partierna.

Vidare är det alldeles klart, att förbättringarna
bör ske steg för steg, men
vilka belopp och hur stora steg som bör
tas anser vi tiden ännu inte vara inne
att precisera i dag, när en parlamentarisk
utredning arbetar. Det skall bli intressant
att se om man inte i socialdemokratiska
partiet därvidlag har samma
mening. Detta kan intressera även
herr Hedlund.

Men om ett parti kommer och preciserar
beloppen, som bondeförbundet
och högern gör, är det väl naturligt, om
en utomstående tillåter sig den stora
djärvheten att fråga något om vilken
övergångstid man har tänkt sig och var
man har tänkt sig ta pengar för dessa
förbättringar. Beloppen 60 eller 65 eller
70 eller 75 miljoner kronor har inget

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

reellt upplysningsvärde, om de inte
sätts in i en beskrivning som anger i
vilket läge dessa belopp skall vara uppnådda
och om man inte säger hur man
tänker finansiera dem. Som jag nämnde
förut förefaller det som om högern långt
mera än bondeförbundet uppfyllde de
naturliga kraven i detta avseende. I den
mån den nu sittande utredningen under
den närmaste framtiden fortskrider
med sitt arbete, skapas bättre förutsättningar
för verklig precisering såväl av
sifferbeloppen som av storleken av de
steg som här blir aktuella.

Jag vill tillägga att vi inom folkpartiet
fastslår vikten av att frågan om
änke- och barnpensionering blir tillfredsställande
löst. Detta kan man inte
säga att den är i dag. Det är alltså inte
bara fråga om själva folkpensioneringen
i inskränkt bemärkelse utan om en
verklig reform, ett krafttag, i fråga om
vad man kan kalla en familjepensionering,
som bygges in i eller samordnas
med folkpensioneringen. Vi har som sagt
inte velat föregripa utredningen genom
att precisera siffror. Det är andra som
gjort det och det förefaller riktigt att
mot dessa ställa kompletterande frågor.

Sedan kommer jag till herr Hedlund,
som var vänlig att ge vad han väl avsåg
vara ett svar. Han sade att siffran
6 000 kronor, på vilket belopp sedan
skulle läggas standardstegringstillägg,
skulle efter vad han hade tänkt sig gälla
för äkta makar men icke för ensamstående.
Det var en värdefull upplysning.
Om inte något annat vinns genom
dagens debatt, har vi i alla fall vunnit
detta. Det var dock egendomligt att herr
Hedlund och hans medmotionärer -—
jag förmodar att herr Pettersson i Dahl
har samma mening som herr Hedlund
— kan skriva en lång motion i ett land,
där man ständigt har haft olika pensioner
för makar och ensamstående, och
nämna siffran för folkpensionens belopp
men glömma bort att nämna huruvida
detta belopp skall gälla för makar
eller ensamstående eller bådadera. Det

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

är en sådan pyramidal glömska, som
jag, som själv är litet glömsk, inte kan
erinra mig att jag varit med om under
de 19 år jag har arbetat här i riksdagen.
Jag tackar statsrådet Hedlund för att
han på denna punkt gav åtminstone
ett halvt besked.

Sedan säger han, att i vilken omfattning
även ensamstående skall få 6 000
kronor plus standardtillägg beror på
vilka linjer utredningen kan slå in på.
Herr Hedlund kan tydligen tänka sig,
att det även för ensamstående blir 6 000
kronor, men han kan också tänka sig
något annat. Han har ingen uppfattning
själv om detta. Detta är också en värdefull
upplysning, ty om herr Hedlund
har tänkt sig möjligheten av samma pensionsbelopp
för både äkta makar och
ensamstående, innebär detta att han,
och förmodligen då också bondeförbundet,
är villig att avskaffa den särskilda
folkpensionen för gift kvinnlig
folkpensionär.

Herr Hedlund säger alltså, att han inte
vill ta ställning till om folkpensionen
skall vara differentierad för makar
och ensamstående. Det förefaller
mig ganska överraskande och även upplysande,
att herr Hedlund kan tänka
sig en reform i den riktningen. Jag vill
genast här deklarera, att jag inte kan
tänka mig en sådan reform av den
svenska folkpensioneringen, att man
avskaffar den särskilda folkpensionen
för gifta kvinnliga folkpensionärer.

Beträffande den tredje frågan om
övergångstid m. m. ville herr Hedlund
inte upplysa något utan ville avvakta
utredningen, men det framgick, tyckte
jag, att han tänker sig en icke oväsentlig
övergångstid, något som heller icke
angavs i hans eget offentliga uttalande.

Herr talman! Om ett parti kastar fram
en siffra som dessa 6 000 kronor och
inte talar om vem detta pensionsbelopp
skall gälla för — ensamstående, makar
eller bådadera ■— och inte heller talar
om när det skall börja utbetalas, och
inte ens hur dessa pensioner skall fi -

nansieras -—- ty detta gjorde inte herr
Hedlund och det framgår inte heller av
motionen — är väl ändå herr Petterson
i Dahl ensam om att tycka, att partiet
har gett en god redovisning.

Herr HEDLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Först säger herr Ohlin
att jag har gjort ett uttalande om att ensamstående
inte skulle ha 6 000 kronor
i pension. I nästa andedrag påstår han
— vilket är riktigt — att jag har sagt,
att i vilken omfattning ensamstående
skall ha minst 6 000 kronor är en öppen
fråga. Hur går detta ihop, herr Ohlin?
Av det uttalande som jag gjorde och som
herr Ohlin kan närmare studera när det
kommer i snabbprotokollet, måste man
väl dra den slutsatsen, att jag har tänkt
mig att ensamstående åtminstone i vissa
fall skall få del av denna minimipension
på 6 000 kronor. Att jag inte sedan
går in på förslaget mera i detalj under
utredningsskedet, trodde jag att herr
Ohlin skulle tycka vara en fördel.

När man kan få fram en pension av
denna storlek beror naturligtvis i första
hand på våra ekonomiska resurser och
inte minst på konjunkturutvecklingen.
Varför ställer inte herr Hedlund frågan
till statsministern, frågade herr Ohlin.
Jag trodde, att herr Ohlin förstod att
min fråga till honom var föranledd av
den vänlighet han visade när han beredde
mig tillfälle att svara här. Det var
bara en gentjänst jag ville göra herr
Ohlin.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin talar om pyramidal
glömska i motionens redovisning
och tror att jag är tämligen ensam
om att tycka att redovisningen är god.
Herr Ohlin kan läsa i utskottets utlåtande,
där motionen redovisas, att vi har
hänvisat till att, som jag sade i mitt förra
anförande, statstjänstemän i löneklass
12 får en pension på 6 000 kronor och
att »motionärerna finner det motiverat

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

att andra grupper tillförsäkras en minimipension
av motsvarande storlek».
Jag har aldrig hört herr Ohlin på något
vis protestera mot denna pension åt
statstjänstemannen. Är det aversion
mot småföretagare som Ohlin har? Vi
säger också, att i och med försämringen
av penningvärdet eller höjningen av
den allmänna inkomstnivån borde en
motsvarande ökning ske av minimipensionen
och vidare, att det är klart att
finansieringen måste utredas, och att vi
förutsätter att kostnaderna för pensioneringen
inte skall övervältras på kommunerna.
Jag vet inte om det är vanligt
i motioner att precisera mera.

Men herr Ohlin svarade inte på min
fråga om det som han har sagt skall
komma till hösten. Jag skall kanske
hjälpa Ohlin med minnet och precisera,
att samtalet ägde rum den 12 april på
restaurang Trianon. Kanske herr Ohlin
kommer ihåg detta samtal, då han försäkrade
mig att bondeförbundet på hösten
skall få reda på vad folkpartiet
menar. Det var detta jag syftade på när
jag sade att det vore värdefullt att nu få
reda på folkpartiets mening. Detta delas
säkert av alla.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Detta har blivit en ganska
underlig debatt. Alla de tre borgerliga
partiledarna har ansett det nödvändigt
att säga något om pensionsfrågorna.
Då kanske det ligger nära till hands,
att även den socialdemokratiske partiledaren
säger ett ord i all synnerhet som
ingen av de tre andra väl ett ögonblick
vill bestrida, att det är socialdemokratien
som har aktualiserat denna fråga
och som under hela utredningsstadiet
varit den kraft som har drivit frågan
framåt.

Herr Ohlin har en nära nog fantastisk
förmåga alt få i gång delvis ganska irriterande
och irriterade debatter även
i lägen, där man tycker att saken icke
6 Andra hammarens protokoll 1!)5C>. Nr

borde inbjuda till alltför småfinurliga
taktiska spekulationer. Här har vi ett enhälligt
utskottsutlåtande; högern har
visserligen ansett det lämpligt att göra
ett särskilt yttrande, men beträffande
yrkandet är alla inom utskottet eniga.
Ingen av herr Ohlins partivänner har
kommit på idén att inom utskottet, där
de haft tillfälle att pröva dessa motioner,
säga att högern och bondeförbundet
har uttryckt sig så oklart, att deras
motioner, innan de går till den parlamentariska
pensionsutredningen, måste
bli föremål för en analys, där man diskuterar
beloppen och övergångstiden.
Men, herr Ohlin, när vi kommer till
kammaren i slutspurten av riksdagen
upptäcker herr Ohlin att folkpartiet
ju inte var med här och inte hade någon
motion, och det måste ju då framhållas
hur dåliga högerns och bondeförbundets
motioner är och hur omöjligt det
egentligen är att de skulle kunna komma
med något av värde för pensionsutredningen.
Så kommer denna besynnerliga
aktion, att i en fråga, där de demokratiska
partierna — och jag antar också
kommunisterna — i stort sett är överens
om riktlinjerna, likväl få igång en
debatt av sedvanlig Ohlintyp. Det är
ganska intressant och belysande för
somligas temperament.

Om jag sedan i förbigående skall ta
upp det lilla påpekandet att jag har blivit
så grå i tonen, så kan jag inte hjälpa
att min röst inte är en operasångares.
Om herr Ohlin emellertid funnit att jag
skulle bii speciellt grå i tonen, när herr
Ohlin inviterar mig till att diskutera
socialdemokratiens partiprogram, så
lyssnar herr Ohlin väldigt illa. Det är
för mig så roligt att diskutera med herr
Ohlin att jag riktigt får lägga band på
mig. Det är inte så, att jag ogärna tar
upp en diskussion, utan det förhåller
sig tvärtom på det sättet, att jag ogärna
sitter stilla i bänken och inte tar upp eu
diskussion. Det beror bl. a. på att herr
Ohlin är lätt att diskutera med, som
kammarens ledamöter nog konstaterat.
2/

Nr 21

Lördagen den 26 maj l''J56

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

När det alltså gäller socialdemokratiens
program liar jag många gånger
med entusiasm kastat mig in i sådana
diskussioner, och jag har inte heller något
emot att göra det nu, bara inte talmannen
skulle bli alldeles konfys, om
vi skulle komma in på dessa bispår,
som herr Ohlin vill koppla in sina
vagnar på i diskussionen.

Nej, herr Ohlin, vid våra diskussioner
om socialdemokratiens program går det
till på precis samma sätt som vid diskussionen
här i dag, ty då kan jag hänvisa
till den praktiska politiken och säga:

Så och så är det. Socialdemokratien är
ingen okänd sekt, beträffande vilken
man kan gå omkring och fråga: Vad
skulle den ta sig till om den fick makt?
Den har suttit i sådan position i årtionden
att den har haft möjlighet att
realisera sitt program. Vi kan hänvisa
till den praktiska politiken. Diskussionen
går emellertid till precis som i dag.
lag brukar fråga: Vad är liberalismens
syn på de olika problem som uppstår?
Då den frågan kommer upp till diskussion
har jag nog förmärkt en viss gråhet
i tonen, i varje fall mindre entusiasm
hos herr Ohlin för att ge ett ordentligt
svar. Det blir, som i dag, undanglidande
manövrer.

Det har som sagt varit roligt för mig,
som så många gånger varit i situationen
att vara part i målet i sådana här diskussioner,
att lyssna till när herr Ohlin
i dag diskuterat med herrar Hedlund
och Hjalmarson. Herr Ohlins besvärligheter
i denna debatt har varit en exakt
kopia av dem han brukar ha i de många
diskussionerna med mig.

Sedan, herr Ohlin, herr talman och
ärade kammarledamöter, skulle jag bara
vilja göra en kort deklaration angående
socialdemokratiens ståndpunkt. Vi har
gjort det många gånger, varför det i
och för sig kanske är överflödigt, men
när de andra partiledarna har sagt sitt
ord kanske jag också kan få göra det.

Socialdemokratien har aktualiserat
denna fråga. Varför? Jo, därför att vi

har sagt oss att del inte finns någon
större uppgift för samhällsingripandena,
än att skapa trygghet för människorna
på ålderdomen. När man skall göra
det tror vi emellertid att man inte skall
göra det så, att man konserverar klassgränserna.

Det är fullkomligt riktigt, som herr
Hjalmarson här sagt, att det finns stora
grupper som själva kan lösa sin pensionsfråga.
Men det finns alldeles säkert,
herr talman, mycket stora grupper,
där samhällssolidariteten bjuder oss att
säga: Skall det bli en lösning, måste vi
alla samverka, då måste vi alla hjälpas
åt. Det är sant att vi kan göra det genom
att ha två vitt skilda typer av pensioner:
dels folkpensioneringen och dels,
för dem som har det bättre, en annan
form av pensionering. Det är möjligt
att folkpensionerna kan höjas så mycket,
att den klassgräns som där uppstår
inte blir så kännbar, men vi har
trott att det vore ganska svårt, och därför
har vi år efter år och med otålighet
inom hela vår rörelse eftersträvat att
finna vägar till lösandet av detta trygghetsproblem,
som samtidigt innebär ett
raserande av de klassgränser, som det
nuvarande pensionssystemet innebär.

Vad är det då som vi tror skall göras?
Ja, vi tror att man måste finna en lösning,
som gör det möjligt att i varje situation
skapa en så hög grad av trygghet
för åldringarna och en så hög standard
som är förenlig med den vid varje tillfälle
rådande allmänna ekonomiska situationen
i samhället. Det är därför
riktigt att man i fråga om folkpensionerna
handlar som vi har gjort. Det är
riktigt att man försöker att fylla i folkpensionerna
med standardtillägg. Detta
är en av metoderna att uppnå en ständig
anpassning av just denna pensionsforms
möjligheter att skapa trygghet
till det sig ständigt utvecklande samhällets
ekonomiska kraft. Vi tror att
det skulle ha funnits en möjlighet att
gå vidare på den vägen, men vi vill icke
underlåta att undersöka om man inte

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

kan komma snabbare fram på linjer
som närmar sig det Åkessonska förslaget.
Det är vår inställning, att vi skall
sträva efter högsta möjliga grad av
trygghet och standard med utplånande
av klassgränserna men med hänsynstagande
till samhällets ekonomiska bärkraft
i varje situation. Det är inget lättlöst
problem, och socialdemokratien
kommer icke att delta i en auktion,
där vi ställer i utsikt högre förmåner
än dem som vi tror det finns möjligheter
att nå, men medborgarna skall ha
alldeles klart för sig — och det har de
klart för sig på grund av den praktiska
politik som är förd — att vi kommer
att pressa på samhällets resurser så
långt som det finns en möjlighet att
göra det för att uppnå den pensionsform
som ger lösningen på dessa tre
problem, som jag här har angivit.

Jag tycker, herr Ohlin, att det i detta
läge skulle vara en angelägnare uppgift
att konstatera, att det i den svenska riksdagen
finns ett gemensamt intresse för
att leta sig fram till förnuftiga vägar,
än att i riksdagens slutspurt, inför valrörelsen
ta upp en diskussion av frågan,
om man menar 1964 eller 1965, om
man menar 6 000 eller 5 000 kronor i
sina förslag. Dessa ting får ju prövas i
det ögonblick som man har förslagen
på bordet. .lag tycker det är synd att
det väsentliga, de ting som betyder någonting,
skall skymmas av diskussioner
av denna småfinurliga karaktär.

Herr H.JALMARSON (10 :

Herr talman! Vi är verkligen i högerpartiet
inte alls ledsna för att vi har
fält ett tillfälle att kommentera vårt
pensionsförslag. Men jag erkänner att
jag missförstod herr Ohlins framställning.
Jag hade verkligen inte uppfattat
saken så, att herr Ohlin, såsom orden
föll, avsåg att bereda oss ett tillfälle att
få göra litet politisk reklam för vårt förslag.
Det var alltså ett uttryck för en
vänlighet mot brodern i oppositionen
när herr Ohlin tog upp våra synpunk -

Motioner om eu allmän pensionsförsäkring

ter, och för denna vänlighet får jag givetvis
framföra ett varmt tack.

Jag måste emellertid säga att vänligheten
tog ett väldigt hastigt slut i herr
Ohlins båda inlägg, eftersom huvudsyftet
med herr Ohlins framställning var
att göra gällande, att vi i högerpartiet
skulle ha inlett en tävlan om eller en
auktion på att bjuda människorna pensionsförmåner.
Tillåt mig fråga: Tror
verkligen herrarna och damerna i folkpartiet
att herr Ahlberg, när han satt i
pensionskommittén och utformade sin
reservation såsom ett sakligt alternativ
till majoritetsförslaget, syftade till att
inleda en politisk auktion eller tävlan
på pensionsområdet i detta land? Det
kan väl ändå inte ha undgått folkpartisterna
att det förslag som högerpartiet
har lagt fram i själva verket är herr Ahlbergs
linje, med vissa modifikationer.
Så ligger saken till på den punkten, och
vi kommer inte att delta i någon auktion
i fortsättningen heller.

Vad är det, herr talman, som vi har
fått veta om vad folkpartiet vill? Jag har
antecknat tre ting. Folkpartiet vill för
det första åstadkomma en förbättring av
folkpensionerna. Det är vi allihop överlens
om att försöka åstadkomma. För det
andra vill folkpartiet genomföra denna
förbättring på en kortare övergångstid
än som högerpartiet har föreslagit. Då
vet vi det. För det tredje har vi fått reda
på att folkpartiet tydligen önskar genomföra
en större standardförbättring
av folkpensionerna än vad vi i högerpartiet
har vågat räkna med. Då vet vi det.
Några preciseringar av beloppen har vi
givetvis inte fått. Vi har fått reda på att
man tydligen tänker gå litet längre än
högerpartiet, vilket absolut inte bottnar
i en önskan att delta i någon politisk
tävlan eller auktion. Det är bara så att
man i största allmänhet lovar litet mer
än t. ex. högerpartiet.

Vad har vi alltså fått reda på när vi
har ställt våra frågor till herr Ohlin? Jo,
att han är litet värre än vi andra. Och
det visste vi bestämt förut allihop.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

Herr Ohlin frågar: Vad vill herr Hedlund?
Vad vill herr Hjalmarson? Har
herr Hedlund frågat herr Erlander? Efter
det svar som vi fått, när vi ställt våra
blygsamma frågor till herr Ohlin, kan
jag inte undgå att påminna mig en liten
historia, som jag gärna vill dra, om inte
herr talmannen tar illa upp.

Fritjof Nilsson Piraten var en gång
ute och seglade i Engelska kanalen på
nattkröken och överraskades av en hisklig
storm. När man råkar illa ut i en
storm söker man understundom nödhamn
— det kan man göra i politiken
också — och han seglade in till Southampton
och lade till vid första bästa
kaj. På morgonen vaknade han vid ett
fruktansvärt tutande, och när han kom
upp på däck fick han se den stora engelska
atlantångaren Queen Mary på ingående
just mot den plats vid kajen där
han hade lagt till. När tutandet fortsatte
hissade Piraten flaggspelet och signalerade
till Queen Mary: »Vill du veta din
position?»

Jag har en känsla, herr talman, att
vi har anledning att ställa samma fråga
till herr Ohlin i dag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Hjalmarson jämför
tydligen högern med Queen Mary och
anser att högern har samma relation till
folkpartiet som Queen Mary till piratskutan.
Det är kanske en lätt överskattning
av högerns dimensioner.

Beträffande den här debatten får jag
kanske först säga, att herr Pettersson i
Dahl och jag ofta har små trevliga konversationer
både här i kammaren och
någon gång — fastän inte så ofta — på
restaurang. Jag tog inte med ett block
och antecknade inte de exakta ordalagen
av vad jag sade till herr Pettersson,
men det får jag tydligen göra hädanefter.
När herr Pettersson i Dahl påstår,
att jag utlovade besked till hösten,
tror jag dock att han preciserar litet
mer än som överensstämmer med verkligheten.
Vad jag sade var att jag skulle

precisera längre fram, och allteftersom
utredningsarbetet fortskrider så att man
kan gå ett steg längre på precisionens
väg, kommer vi att göra det.

Herr Hjalmarson var nu tacksam för
att jag gav honom tillfälle att tala om högerns
motion, men det var kanske överflödigt
när herr Hagård hållit två anföranden
om den. Jag vill säga till herr
Hjalmarson att det berodde på att jag
har en sådan där vänlig dag i dag.

Den ståndpunkt som herr Hjalmarson
kastade fram i remissdebatten innebar
emellertid en precisering i siffror och
en bindning av högerpartiet, som gick
långt utöver vad herr Ahlberg kunde
åstadkomma i kommittén. Det kan ju ändå
inte bestridas, att herr Hjalmarson
där kastade fram ett försök till precisering,
som inget annat parti åstadkommit.

Nu säger herr Hjalmarson, att han inte
på något sätt vill delta i en auktion,
men, herr Hjalmarson, det är två partier
som här har gjort sådana preciseringar,
att det kan bli tal om några bud eller
överbud, och det är högern och bondeförbundet.
Statsministern var såsom alla
märkte utomordentligt försiktig, väl
ännu försiktigare än jag har varit.

Till herr Hedlund vill jag sedan säga,
att han, när han läser snabbprotokollet,
skall finna att han nu för andra
gången angav, att han vill hålla frågan
öppen huruvida ensamstående skall ha
en större eller mindre del av dessa 6 000
kronor eller eventuellt hela beloppet.

Jag tillät mig då ett konditionelit resonemang:
Om herr Hedlund alltså inte
vill utesluta möjligheten av att ensamstående
och makar får samma belopp
utan vill hålla det öppet, så innebär denna
hans ståndpunkt att han vill avskaffa
den särskilda folkpensionen för gifta
kvinnliga folkpensionärer. För min del
gjorde jag en precisering och sade, att
iag icke vill vara med om att avskaffa
denna folkpension för gifta kvinnliga
pensionärer. Jag binder mig alltså mycket
hårt, herr Hedlund. På den punkten

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

är det herr Hedlund som håller saken
öppen och hänvisar till utredningen. Det
är av intresse att herr Hedlund just på
denna punkt känner behov av att hålla
frågan öppen.

Herr Erlander, som presenterade sig
såsom socialdemokratisk partiledare, sade
att det är socialdemokratien som har
aktualiserat denna fråga. Men, herr partiledare,
den finns inte behandlad i det
efterkrigsprogram som Ert parti offentliggjorde
år 1944, medan den i väsentlig
omfattning drogs upp i det program om
efterkrigstidens samhälle som folkpartiet
publicerade ett par månader tidigare.
Jag vet inte vilket fog statsministern
har för att säga, att det är socialdemokratien
som har aktualiserat saken;
jag har inte ställt några särskilda
krav därför att vi har aktualiserat den,
men jag bestrider att statsministern har
någon grund för påståendet, att det är
socialdemokratien som har aktualiserat
frågan.

Jag tyckte att herrar Hedlund och
Hjalmarson och jag hade en ganska hemtrevlig
diskussion, fastän jag tillät mig
säga, att de inte verkade glada över tillfället
att få göra reklam, men ingen av
dem tog illa upp.

Men statsministern började sin gamla
grammofonvisa om småfinurliga taktiska
spekulationer och irriterande och
irriterade diskussioner. Jag tyckte om
den här diskussionen, sade statsministern,
och det är riktigt angenämt att få
diskutera denna mycket viktiga fråga
ett slag på detta sätt och för en gångs
skull inte ha bara tre minuter eller sex
plus tre minuter utan kunna på någorlunda
lika fot få belysa egna och andras
ståndpunkter. Det kanske är för mycket
begärt att statsministern skulle uppskatta
denna särskilda anledning till
tillfredsställelse. Det lämnar jag därhän.

Men vad det här gällde var ju om den
svenska allmänheten skulle kunna få
upplysning om vad de ståndpunkter innebär,
som närmast bondeförbundet har
intagit under ett sken av precision ge -

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

nom att kasta ut en siffra på 6 000 kronor
men utan angivande av vem det gäller,
när det kan träda i kraft och hur
det skall betalas. Herr statsminister!
Skulle det verkligen inte vara någonting
av intresse för den svenska allmänheten?
Då säger statsministern: Ja, men
i utskottsutlåtandet finns detta inte behandlat.
Nej, utskottsledamöterna får
svara för vad som skett i utskottet, det
kan jag inte här ge mig in på.

Men, herr talman, jag återkommer till
vad vi diskuterat ett par gånger förut.
Riksdagen är ett forum för politisk debatt,
inte bara en kammare som fattar
vissa direkta beslut. Här är det verkligen
en viktig mission som riksdagen har
att fullgöra. Det är en högst egendomlig
ståndpunkt, om jag ett ögonblick får
skärpa tonen, att landets statsminister
verkligen skall tycka att det är onödigt,
att riksdagen användes som politiskt
forum för att klargöra viktiga
spörsmål, som väl ändå alla måste medge
icke har varit tillräckligt klargjorda
i förväg. Ty den som vill säga att bondeförbundets
ståndpunkt här i förväg har
varit klar, den måste jag säga inger mer
förvåning än man varit utsatt för på
länge.

Dessutom var det ju mycket intressant
att få höra vad statsministern sade
om folkpensionen. Han sade, att han
här liksom under socialiseringsdebatterna
hänvisar till den praktiska politiken.
Ja, herr statsminister, folkpartiet
har då inte saknat konkreta ståndpunkter
i den praktiska politiken när det
gällt folkpensionerna, varken i år eller
tidigare. Men nu gäller det ju framtidsprogrammet,
och där är det eu fråga
hur långt man bör gå i precisering.

Statsministern ville ha högsta möjliga
grad av trygghet inom ramen för våra
ekonomiska resurser med raserande av
klassgränserna genom fortgående standardförbättring.
Jag ansluter mig fullständigt
till den tanken. Vi i folkpartiet
har försökt så gott vi kan att bedöma
de sociala problemen ur den syn -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

punkten, att man steg för steg skall söka
få bort grunderna för klassgränserna i
det svenska samhället. Statsministern
säger att man skall pröva olika linjer.
Ja, det är klart att man skall göra.

När herr Hjalmarson för sin del nyss
sade att högern hade preciserat sin ståndpunkt
i januari, får jag erinra om att
det som gjorde högerns precisering just
då så intressant var, att den skedde vid
en tidpunkt innan de viktigare remissyttrandena
från de stora arbetsmarknadsorganisationerna
hade kommit in.

Vi ville i folkpartiet gärna ta del av bl.
a. remissyttrandena, överväga dem, studera
dem, göra vissa kompletterande utredningar.
Men herr Hjalmarson yttrade
sig just innan de viktiga remissyttrandena
hade kommit in. Det var väl det
som bidrog till intrycket att herr Hjalmarson
hade eu smula bråttom.

Sedan vill jag säga som statsministern
sade, att här måste man pröva olika
linjer. Vi har deklarerat en hel del
principer, något mer än vad statsministern
har gjort. Vi tänker lika litet
som socialdemokratien deltaga i någon
auktion, där man ställer i utsikt
några preciserade belopp, som skulle
kunna tänkas överstiga våra resurser.

Herr talman! Huvudsyftet för mig har
i dag varit att försöka få ökad klarhet i
en av de viktigaste sociala frågor, som
vi har att behandla, ökad klarhet om
hur de partier står— särskilt bondeförbundet
— som har givit ett visst intryck
av precision men lämnat mycket väsentliga
ting oklara. Jag tror att åtminstone
på någon punkt har diskussionen där
lett till ett klargörande från herr Hedlunds
sida, fast han har lämnat det mesta
obesvarat.

Sedan skall jag bara tillägga, att visst
är det värdefullt — det har sagts många
gånger i diskussionen i pensionsfrågorna
här — att vi i stora drag är överens
om målsättningen i det svenska samhällets
arbete på att skapa trygghet för de
gamla människorna i landet. Vi är också
överens om att det svenska samhället

får göra väsentliga uppoffringar för alt
kunna lösa ålderstrygghetens problem
på ett sätt som kan anses tillfredsställande.
Denna vår gemensamma syn är
värdefull, men den bör inte hindra att
vi har debatter, som något klargör den
viktiga frågans olika, nog så besvärliga
tekniska aspekter.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam mot
herr Ohlin för att han erkände att vi
hade haft det där samtalet. Sedan får
jag säga att i en så pass viktig debatt
som denna debatt också enligt herr Ohlins
mening är, tycker jag att det bör
komma fram ungefär hur vårt resonemang
då gick. Det var inte så, herr
Ohlin, att herr Ohlin sade, att det skulle
komma längre fram, utan herr Ohlin
sade, att det skulle komma fram till
hösten. Herr Ohlin försökte pressa mig,
och då försökte jag pressa honom och
frågade vad han egentligen ville, och då
sade herr Ohlin att det skulle komma
fram till hösten.

Nu säger herr Ohlin, att han får lov
att anteckna vad jag säger, då vi har ett
resonemang. Jag skall faktiskt rekommendera
herr Ohlin att anteckna vad
han själv säger. Herr Ohlin säger så
mycket, att han många gånger inte, åtminstone
någon tid efteråt, vet vad han
sagt. Sedan kan det hända, att det var
så, som det varit förut i debatter, att
herr Ohlin säger olika vid olika tillfällen.
Det kan kanske vara bra i vissa fall,
men det kan också vara bra att leta fram
vad som sagts. Jag får säga herr Ohlin,
att det satt långt inne att få herr Ohlin
att erkänna, att vi hade detta samtal
den 12 april. Nu vet jag mycket väl, att
Er s. k. socialliberala linje innebär, att
man skall tala olika vid olika tillfällen
och inte precisera så noga, utan man
kan svänga litet hur som helst.

Herr HEDLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Även om jag riskerar att

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

betraktas som tjatig, måste jag ändå ta
kammarens tid i anspråk för att rätta
herr Ohlin på ett par punkter, där han
påstår att jag gjort vissa uttalanden.

Först vill jag säga, att jag naturligtvis
mycket väl begriper, att herr Ohlin har
viss anledning att tala om dessa pensionsfrågor.
Att det sedan sker med den
motiveringen, att han vill bereda oss
tillfälle att prata, skall vi inte fästa oss
vid så mycket, tycker jag.

Herr Ohlin säger att man från bondeförbundets
sida helt löst kastar fram påståendet,
att det bör vara 6 000 kronor,
men helt underlåter att tala om, vilka
som skall få pengarna. Nej, herr Ohlin,
det är inte på det sättet. Vi har sagt att
minimipensionen för äkta makar bör
vara 6 000 kronor. Sedan, herr Ohlin,
sade jag, att det är en öppen fråga i vilken
omfattning även ensamstående skulle
få 6 000 kronor — märk väl, inte som
herr Ohlin påstod, »huruvida», utan »i
vilken omfattning». Det blir en annan
sak, och den formuleringen innebär naturligtvis,
att vi menar, att vissa grupper
av de ogifta också bör ha minst 6 000
kronor. Det var beklagligt att jag behövde
på nytt ta upp den saken.

Till sist skulle jag vilja säga, att herr
Ohlins frågor här är av den omfattning
och av den art, att man närmast
får det intrycket, att han vill slutföra
utredningen i denna kammare i debatten
i dag i stället för i den kommitté
som har uppdraget.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Liksom herr Hedlund
ber jag om ursäkt för att jag återkommer.
Men om man inte gör det, så blir
det ju så färfärligt mycket kommentarer
och kannstöperier varför man inte
hade något svar även på uppenbart kuriösa
och besynnerliga frågor.

•lag konstaterar bara i förbigående
att socialdemokratien tog initiativ i
denna fråga, .lag föreställde mig ald -

Motioner om en allmän pensionsförsäkring

rig, att någon skulle komma på den idén
att bestrida det. Herr Ohlin hänvisade
till 1944. Den som då var handelsminister
var herr Ohlin. Tog herr Ohlin något
initiativ i denna fråga? Nej. Den som tog
initiativ var en socialdemokratisk handelsminister,
som hette Myrdal. Då kom
utredningen till på grundval av en motion
av herr Åkerström. Var herr Åkerström
ombud för folkpartiet? Nej, herr
Ohlin. Vad skall det tjäna till att leka på
det sättet och ta upp en diskussion om
initiativ, där jag föreställer mig att alla
var fullkomligt överens?

Herr Ohlin skall inte tro att jag inte
tycker det är naturligt, att denna kammare
diskuterar pensionsfrågan. Det är
självklart, att det är denna kammare och
första kammaren som är det forum, där
den politiska debatten skall föras. Jag
har många gånger konstaterat, att den
politiska debatten, sådan den föres i
riksdagen, står på ett högt plan. Här får
man ju tillfälle att utveckla sina synpunkter
på ett annat sätt än vad som är
möjligt i debatten utanför kammaren,
då ju ändå de olika organen anser sig
tvingade att låta bara en meningsriktning
i allt väsentligt släppas fram.

Nej, det är alldeles fel, herr Ohlin, att
jag skulle beklaga att man diskuterar
denna fråga. Men vad jag har vänt mig
emot har varit, att när man har ett
enhälligt utskottsutlåtande, där även
folkpartiets representanter ansett att de
motioner som är väckta är av den beskaffenhet
och har det värde och den
klarhet, att de bör överlämnas till den
statliga utredning som sitter, är det icke
någon mening i att här ta upp en diskussion,
som åtminstone herr Ohlins
första inlägg alldeles uppenbart var avsett
att vara, i syfte, icke att klargöra
utan att misstänkliggöra dessa motioner?
Det är detta jag menar är besynnerligt.
Det är detta jag menar är herr
Ohlins obestridliga skicklighet att han,
iiven i frågor där vi borde kunna ha lätt
att finna varandra, har en fantastisk förmåga
att förmå inte bara mig utan and -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Motioner om cn allmän pensionsförsäkring

ra att under diskussionens lopp fjärmas
från varandra.

Detta är en stor fråga, som man behöver
diskutera, och eftersom nu herr
Ohlin i sitt senaste anförande medgav,
att målsättningen är ungefär likartad,
borde man kunna diskutera den utan
så mycket sidoblickar på vilket intryck
det kan göra på en eller annan
väljargrupp, om ett parti ansett det
lämpligt att fixera sina framtidsdrömmar
i en viss bestämd siffra. Det är ju
intet annat som skett. Högerns bedömning
är ingenting annat än att den fixerat
sin uppskattning av framstegstakten
i samhället. Herr Ohlin är rädd för
dessa 5 000 kronor, men det är mindre
än vad det enligt vår mening skulle
kunna bli.

Det kan inte vara så farligt, om bondeförbundet
fixerar sina framstegsdröminar
vid en viss siffra. Det kan inte vara
något som kan ge anledning till så förfärligt
mycket missuppfattningar och
misstro.

Det är detta, herr talman, som jag har
reagerat emot, inte att vi diskuterar i
kammaren allvarliga problem på ett allvarligt
sätt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall avstå från
att diskutera med statsministern om aktualiseringen.
Jag bara hänvisar till vår
skrift, som kom i början av 1944.

Sedan vill jag bara sammanfatta i två
meningar.

Statsministern säger att det är ingenting
egendomligt, om ett parti fixerar
sin ståndpunkt och sina förhoppningar
i en siffra. Nej, det är det inte. Men är
det något egendomligt, om man då från
annat håll ställer frågan: Vem är det
som skall få denna pension, är det äkta
makar, ensamstående eller bådadera?
Det är väl inget egendomligt om man
vill ha belyst när ungefär den skall börja
utgå eller få veta någonting om finansieringen.

Om inte statsministern kan förstå, att
här har det funnits en oklarhet, som det
är ett allmänt intresse att få skingrad,
så kan jag inte göra mera åt den saken.
Mig förefaller det alldeles uppenbart att
den svenska riksdagen har en uppgift
att genom att verka som debattforum få
en belysning av ståndpunkterna, så att
de framstår klarare och tydligare än de
gjorde förut, och det gör i någon ringa
mån ståndpunkterna efter dagens debatt.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att uttala min tillfredsställelse över
att denna fråga har väckt så stort intresse.
Annat var det för åtskilliga år
sedan, då vi första gången motionerade
om arbetarpensionering. Då mobiliserades
ekonomisk expertis och annan sakkunskap
för att utmåla vår motion som
nära nog en nationalolycka. Framför
allt ville man framställa motionen såsom
ekonomiskt ogenomförbar.

I dag konstaterar vi med tillfredsställelse,
att det är allmän uppslutning kring
den tanke, som vi framförde i vår motion
för åtskilliga år sedan.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, dels att bankoutskottets
utlåtande nr 30, bevillningsutskottets betänkande
nr 50 och statsutskottets utlåtande
nr 156 skulle i angiven ordning
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan
för sammanträdet onsdagen den 30
maj, dels att beträffande ärendenas ordning
på föredragningslistan för sammanträdet
måndagen den 28 maj skulle
iakttagas, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 och memorial nr 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 45
och 48 samt statsutskottets utlåtande nr
155 i angiven ordning uppfördes näst

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

efter statsutskottets utlåtande nr 153,
ävensom att statsutskottets utlåtande nr
154 uppfördes sist på listan.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:
nr 157, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56, och
nr 158, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; samt

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m., och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

§ 10

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1956/57 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels inrättande
av en statens pris- och kartellnämnd
m. in., dels ock anslag till kommerskollegium
samt .statens handels- och industrikommission; nr

282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till

ning och konsumentupplysning m. m.;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen
m. in.;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., såvitt
angår anslag för budgetåret 1956/57 till
Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående television jämte
i ämnet väckt motion;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen; nr

290, i anledning av väckta motioner
angående undersökning och planläggning
av trafikförhållandena i Bohusläns
kustland och skärgårdar;

nr 291, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers särskilda berättelse
angående statsliggarens bihang;
och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Tandläkarhögskolan
i Stockholm: Avlö ningar.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.44.

In fidem
Gunnar Tiritlh

7 — Andra kammarens protokoll 1951). Nr 21