1956 ANDRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1956:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 20

24—25 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Östlund ang. utredning av fråga om verkningarna i skatteavse ende

vid fusion mellan ekonomiska föreningar.............. 5

fru Renström-Ingenäs ang. åtgärder för att lätta bördan för dem

som insjuknat i multipelskleros och deras anhöriga, m. m..... 6

herr Svensson i Lj ungskile ang. gällande praxis i fråga om intagning

av patienter på sinnessjukhus, m. m....................... 9

herr Gustafsson i Borås ang. ledighet för elever i folkskolan för deltagande
i frikyrklig kristendomsskola...................... 45

herr Ahlberg ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag
................................................ 46

Torsdagen den 24 maj em.

Hemkonsulentverksamhet i städer............................ 54

Försvarets musikorganisation................................ 55

Armén: Remontering...................................... 72

Television................................................ 86

Fredagen den 25 maj fm.

Svar på interpellationer av:

fru Sjöstrand ang. rätt för dem, som förtidspensionerats på grund

av sjukdom och invaliditet, att utnyttja billighetsresorna för folkpensionärer
.......................................... 114

herr Hansson i önnarp ang. utnyttjande av landsbygdens busslinjer
för skapande av goda postförbindelser.................. 115

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

Nr 20

Innehål]

Sid.

herr Persson i Appuna ang. trafiken å järnvägslinjerna Vadstena—

Ödeshög och Skänninge—Bränninge...................... 116

herr Svensson i Stenkyrka ang. överenskommelserna om ytterligare

nedskärning av kreditgivningen.......................... 117

herr Andersson i Björkäng ang. bristen på veterinärer.......... 123

herr Christenson i Malmö ang. omständigheterna vid Jane Horneys

död ................................................ 125

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. 1954 års fiskeriutred nings

arbete............................................ 126

Svar på interpellation av herr Börjesson ang. vissa spörsmål beträffande
fiskexporten ...................................... 127

Yttranden med anledning av svaret på interpellationen ang. omständigheterna
vid Jane Horneys död .......................... 136

Främjande av bostadsförsörjningen m. m....................... 137

Fredagen den 25 maj em.

Främjande av bostadsförsörjningen (forts.)............ 197

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m..... 230

Anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen............ 247

Skyndsam prövning av frågan om broförbindelse mellan Öland och
fastlandet.............................................. 252

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 24 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 125, om hemkonsulentverksamhet i städer 54

— nr 121, ang. vissa anslag under fjärde huvudtiteln m. m....... 55

— nr 122, ang. markförvärv för försvaret..................... 86

— nr 126, ang. anslag till atomforskning....................... 86

— nr 129, ang. anslag till universitetssjukhusen m. m........... 86

— nr 130, med förslag till lag om ersättning åt smittbärare, m. m... 86

— nr 131, ang. television.................................. 86

Fredagen den 25 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m............................................. 137

— nr 147, ang. anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
................................................ 230

— nr 132, ang. anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen
.................................................. 247

— nr 133, ang. trafikförhållandena i Bohusläns kustland och skärgårdar
.............................................. 251

Innehåll

Nr 20

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 134, ang. skyndsam prövning av frågan

om broförbindelse mellan Öland och fastlandet.............. 252

— nr 135, ang. fast bro över Göta älv vid Jordfallet............ 254

— nr 136, ang. ny radiostation på sydkusten.................. 254

— nr 137, om bilfärja mellan delarna av Holmsund............ 254

— nr 138, ang. statsliggarens bihang........................ 254

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj

Kl. 13.00

§ 1

Svar på interpellation ang. utredning
av frågan om verkningarna i skatteavseende
vid fusion mellan ekonomiska
föreningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr östlund frågat mig om jag är
villig att låta utreda frågan om verkningarna
i skatteavseende vid fusion
mellan ekonomiska föreningar och för
riksdagen framlägga de förslag som
härav kan föranledas.

Jag får i anledning härav anföra följande.

Bestämmelserna i civillagstiftningen
om fusion är av jämförelsevis sent datum.
Varken 1910 års aktiebolagslag eller
1911 års lag om ekonomiska föreningar
innehöll sådana bestämmelser.
Man hade därför inte heller anledning
att i tidigare sammanhang uppmärksamma
företeelser av ifrågavarande slag
i skattelagstiftningen.

Genom 1944 års aktiebolagslag blev
det möjligt att företa fusion mellan aktiebolag.
Efter verkställd utredning antog
1950 års riksdag särskilda bestämmelser
om inkomstbeskattningen vid fusion
mellan aktiebolag. Härigenom underlättades
bolagsfusioner samtidigt
som garantier skapades för att fusionsförfarandct
inte skulle tillföra bolagen
obehörig fördel i skattehänseende.

Bestämmelser om fusioner mellan
ekonomiska föreningar upptogs sedermera
i 1951 års lag om sådana för -

eningar, vilken lag trätt i kraft den 1
januari 1953. När dessa bestämmelser
infördes, visste man ännu inte om särskilda
skatteregler vid fusion mellan
ekonomiska föreningar var erforderliga.
En tillämpning i analogi med reglerna
vid bolagsfusioner kunde nämligen antagas
komma att godtas i praxis. Regeringsrätten
har emellertid, som interpellanten
framhåller, för någon tid sedan
uttalat sig i motsatt riktning. I detta
ändrade läge blir en skattelagstiftning
på området erforderlig. Jag har
redan tidigare observerat detta och har
för avsikt att ta erforderliga initiativ
till en lagstiftning.

Härpå anförde

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för det positiva
svar som jag fått på min interpellation.

Herr statsrådet säger, att han redan
iakttagit de oberäknade skattetekniska
följdverkningar som uppstått vid fusionsbildning
enligt den nya föreningslagen
och att han har för avsikt att
framlägga förslag till lagändring i detta
avseende. Jag vill endast uttala den önskan,
att detta lagförslag kommer snart,
om möjligt redan till 1957 års riksdag.
Innan en lagändring kommit till stånd
finns det ju inte möjlighet att vidtaga
en sådan rationaliseringsåtgärd som
sammanslagning av flera mindre ekonomiska
föreningar till större driftsenheter.

Jag ber att än en gång få framföra
mitt tack till herr statsrådet.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att lätta bördan för dem som insjuknat
i multipelskleros och deras anhöriga
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, fru Renström-Ingenäs har till
mig riktat två frågor. Dels spörjes vilka
åtgärder, som är ämnade att i första
hand komma till utförande för att lätta
bördan för multipelsklerossjuka och deras
anhöriga, dels frågas, hur lång tid,
som kan beräknas åtgå, innan den av
medicinalstyrelsen utformade planen
för en utbyggnad av den neurologiska
vårdens organisation kan tänkas vara
genomförd.

Som svar vill jag anföra följande.

Den 30 november 1954 besvarade jag
i denna kammare en interpellation av
herr Rimmerfors angående en effektivare
forskning på multipelsklesorens
område. Jag redogjorde därvid bl. a.
för en av medicinalstyrelsen i samråd
med huvudmannarådet, styrelsens vetenskapliga
råd och andra representanter
för neurologi och invärtes medicin
utformad plan för en utbyggnad av den
neurologiska vårdens organisation. Planen
innebar i korthet, att högkvalificerade
neurologiska avdelningar skulle
inrättas vid de 6—7 sjukhus — främst
undervisningssjukhus — där även neurokirurgiska
avdelningar planerades,
samt därutöver inrättande av neurologiska
avdelningar vid vissa centrallasarett.
Jag framhöll samtidigt, att ett genomförande
av medicinalstyrelsens plan
för den neurologiska vårdens organisation
innebar, att högkvalificerad neurologisk
specialistvård, avsedd för samtliga
organiska nervsjukdomar, komme
att finnas tillgänglig inom landets olika
delar, vilket även skulle komma patienter
med multipelskleros till godo. Jag
underströk slutligen, att den planerade

utbyggnaden även komme att innebära
väsentligt förbättrade möjligheter till
forskning på de organiska nervsjukdomarnas
område, vilket icke minst med
hänsyn till multipelsklerosens okända
etiologi framstode som synnerligen
önskvärt.

Vid bedömandet av åtgärder för att
förbättra vårdmöjligheterna för multipelsklerossjuka
måste beaktas dels rena
sjukvårdsuppgifter, d. v. s. diagnos och
behandling av sjukdomen i det akuta
skedet eller vid akutisering i det fortsatta
förloppet, dels åtgärder för att ge
den individ, som erhållit förlamningar
eller andra funktionsrubbningar, möjlighet
att förbättra den kvarstående
funktionsförmågan eller med andra ord
rehabiliteringsåtgärder, dels ock åtgärder
för att taga vård om de fall, där en
uttalad invaliditet föreligger och en aktiv
behandling icke längre kan ge resultat.
Några delade meningar kan icke
råda om önskvärdheten av att de multipelsklerossjuka
erbjudes all den hjälp,
som läkarvetenskapen och våra resurser
förmår att lämna. Som jag tidigare
framhållit bör emellertid enligt den
medicinska sakkunskapen separata åtgärder
icke vidtagas för denna sjukdomsgrupp.
Erforderliga åtgärder bör
i stället ske genom upprustning av sjukvårdsorganisationen
i stort och under
hänsynstagande även till sjukvårdens
övriga krav. Det torde härvidlag väsentligen
ankomma på kroppssjukvårdens
och kronikervårdens huvudmän, landsting
och landstingsfria städer, att i görligaste
mån söka tillgodose det stora
vårdbehov, som här föreligger. Vissa
åtgärder har också redan vidtagits och
ytterligare andra planeras. Vid Södersjukhuset
i Stockholm kommer sålunda
antalet neurologiska platser att fr. o. m.
den 1 juli 1956 öka från cirka 60 till
87. I den plan för investeringar på
sjukvårdens område, som uppgjorts för
åren 1956—1965 finnes upptaget utbyggnad
av neuromedicinska avdelningar
vid bl. a. länslasaretten i Örebro och

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Nr 20

för att lätta bördan för dem som insjuknat i
m.

Svar på interpellation ang. åtgärder

multipelskleros och deras anhöriga m.

Sundsvall under den sista delen av perioden.
Rehabiliteringsavdelningar har
inrättats eller är under uppförande vid
centrallasaretten i Borås och Västerås,
och ett flertal landsting har fattat principbeslut
om inrättande av sådana avdelningar.

Vad beträffar utbyggnaden av platser
för omhändertagande av de fall av multipelskleros,
där hjälpåtgärder icke kan
ifrågakomma utan fråga endast är om
vårdnaden av de sjuka, må framhållas,
att utbyggnaden av hem för kroniskt
sjuka avses skola ske i betydligt större
utsträckning än hittills.

Vad åter undervisningssjukhusen angår
har riksdagen nyligen beslutat uppförande
vid karolinska sjukhuset av
neurologiska kliniker, varigenom antalet
neuromedicinska vårdplatser kommer
att öka från för närvarande 82 vid
serafimerlasarettet till omkring 110. De
nya klinikerna beräknas kunna tagas i
bruk år 1962. Vid Akademiska sjukhuset
i Uppsala planeras en neurologisk
klinik om 25 vårdplatser kunna tagas i
bruk under budgetåret 1957/58. I Göteborg
är en ökning av den neurologiska
kliniken planerad, och en provisorisk
avdelning för rehabilitering av patienter
med nervsjukdomar har redan inrättats.
Vid lasarettet i Lund kommer
arbetena med uppförande av bl. a. en
ny neurologisk klinik att påbörjas innevarande
år. Antalet vårdplatser kommer
härigenom att öka från 24 till 58. Kliniken
beräknas stå färdig år 1959. Jag vill
i detta sammanhang även erinra om att
riksdagen nyligen bifallit i årets statsverksproposition
framlagt förslag om
inrättande vid serafimerlasarettet av en
befattning som biträdande läkare vid
en vårdavdelning för paraplegiker, vilken
läkare avsetts även skola biträda
vid rehabilitering av andra kroniskt
nervsjuka, däribland multipelsklerossjuka.

Det nu sagda visar, att utbyggnaden

av vårdresurserna vad gäller såväl neuromedicinska
avdelningar och avdelningar
för rehabiliteringsåtgärder som
avdelningar för vård av kroniskt sjuka
pågår och att planerna på deras utbyggnad
är på god väg att förverkligas. Det
är anledning förvänta, att dessa ökade
vårdresurser jämväl skall komma de
multipelsklerossjuka till godo.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen!

Härefter anförde

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation
angående utbyggnaden av neurologvården,
särskilt med tanke på de
multipelsklerossjukas behov av hjälp.

Jag förstår synpunkten att sådana åtgärder
kan vara svåra att vidta för en
grupp av sjuka, när det finns andra
grupper som kan vara lika svårt invalidiserade
och har lika stort hjälpbehov
och som skulle kunna känna sig förbigångna.
Det är känslan av att ha varit
förbigångna som de ms-sjuka så länge
har haft. De har tidigare blivit levande
isolerade, om jag får uttrycka mig så.
De har först på senare år liksom upptäckt
skaran av olycksbroder och -systrar
och börjat organisera sig. Därvid
har de också funnit möjlighet att med
förenade krafter börja göra sig hörda
och sprida kännedom om sin svåra situation.

Det gäller här en successivt invalidiserande
sjukdom, en sjukdom som läkarkonsten
ännu står rådlös inför, då
man inte vet dess orsaker och inte heller
hur man skall bota den. Man får
förstå de ms-sjukas otålighet i denna
situation. Det är ju så med oss alla här
i landet att när vi kommer i en dylik
svår situation och ser oss om efter

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att lätta bördan för dem som insjuknat i
multipelskleros och deras anhöriga m. m.

hjälp, då är det samhället vi går till
med våra bekymmer. Vi vänder oss till
stat och kommun och ber om hjälp. Det
är också den utvägen som de ms-sjuka
prövar. Jag är medlem av deras organisation
i mitt hemlän och söker förmedla
deras önskningar.

Statsrådet Hedlund lämnade år 1954
en redogörelse för utbyggnadsplanerna
för neurologvården. Det är helt naturligt
att de sjuka och deras familjer med
spänning avvaktar vad det skall bli av
detta i praktiken. Vi kan alla förstå att
samhället inte har större resurser att
tillgripa för att fylla det stora behovet
på sjukvårdens och andra områden än
vad vi medborgare mer eller mindre
godvilligt betalar in skattevägen. Och
vi förstår nog alla att var och en som
kräver skattelättnader därmed också
bromsar samhällets förmåga att tillgodose
önskemål av olika slag, som vi
annars betecknar som synnerligen angelägna
och som vi kräver skall tillgodoses.
Men det är som det är med
den saken.

Nu har statsrådet Hedlund redovisat
tidsschemat för neurologvårdens utbyggnad
och framhållit att det ankommer
på sjuk- och kronikervårdens huvudmän,
d. v. s. landsting och landstingsfria
städer att i görligaste mån tillgodose
de stora vårdbehov som här föreligger.
Vad sker då på den fronten?
Endast i Stockholm kommer inom den
närmaste tiden antalet neurologiska
vårdplatser att öka. Det blir cirka 27
nya platser, varav en del kommer de
ms-sjuka till godo. I hela landet i övrigt
är det två landsting, som enligt sina
planer hoppas att inom nio år kunna
bygga nya neuro-medicinska avdelningar,
och två, som håller på att iordningställa
rehabiliteringsavdelningar. Ett
flertal landsting, men långt ifrån alla,
har fattat principbeslut om att inrätta
sådana avdelningar, men när och hur
det skall ske är en öppen fråga.

Detta är inte mycket, och vi har inga
snabba åtgärder att vänta. Därför har
jag också med glädje strukit ett tjockt
rött streck under ett ord i herr statsrådets
svar, under ordet »väsentligen».
»Det torde härvidlag väsentligen ankomma
på kroppsjukvårdens och kronikervårdens
huvudmän, landsting och
landstingsfria städer, att i görligaste
mån söka tillgodose det stora vårdbehov,
som här föreligger», heter det, och
däri ligger ju ett medgivande, att staten
bör och kan ingripa. Detta är också
den bön, som jag vill framföra till inrikesminister
Hedlund: Undersök vilka
möjligheter som finns att genom statliga
ingripanden stimulera landsting
och landstingsfria städer till ytterligare
åtgärder för att fylla det stora
hjälpbehov, som föreligger här och likaså
när det gäller utbyggnad av hem
för kroniskt sjuka! Den som på nära
håll kunnat följa hur de anhörigas krafter
utnyttjats över bristningsgränsen innan
den ms-sjuke kunnat beredas vård
på annan plats än i hemmet, vet, hur
behjärtansvärt det är med statlig stimulans
även i fråga om byggandet av
kronikerhem.

Också vad undervisningssjukhusen
beträffar är den i tiden näraliggande
utbyggnaden mycket liten. Man skulle
önska, att forskningen finge ökade möjligheter,
men på grund av det digra
arbetsprogrammet här i riksdagen nu
under slutspurten skall jag inte vidare
fördjupa mig i ämnet.

Jag är mycket glad över att vi fått
denna redogörelse för utbyggnaden på
detta sjukvårdsområde, men jag kan
inte hålla med inrikesministern, när
han i slutet av sitt svar påstår, att utbyggnaden
är på god väg att förverkligas.
Vi står väl bara vid vägens början,
och det behövs stimulerande åtgärder
från statens sida, om vi skall nå målet
inom en rimlig tid.

Överläggningen var härmed slutad.

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Nr 20

§ 3

Svar på interpellation ang. gällande
praxis i fråga om intagning av patienter
på sinnessjukhus, m. m.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och uppläste följande i
stencil utdelade svar på denna interpellation: Herr

talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Svensson i Ljungskile till mig riktat
vissa principiella frågor rörande
förutsättningarna för tvångsintagning
på sinnessjukhus och även begärt en
redogörelse för innehållet i vissa handlingar,
som avser intagning av artisten
Gustaf Unman på sinnessjukhus hösten
1935.

Innan jag går att besvara de framställda
frågorna, vill jag i korthet erinra om
de lagregler, som gäller på detta område.
Förutsättningarna för att någon
enligt bestämmelserna i sinnessjuklagen
skall kunna tagas in på sinnessjukhus
är för det första att han är sinnessjuk
(eller sinnesslö) och för det andra att
han är i behov av vård på sinnessjukhus.

Vad som skall menas med sinnessjukdom
anges inte närmare i lagen. Det är
också uppenbart, att detta begrepp
knappast kan sammanfattas i någon enkel
och entydig formel. Här måste självfallet
den medicinska erfarenheten och
den vetenskapliga forskningen vara avgörande.
Sinnessjuklagen har ansetts
tillämplig inte bara på sjukdomstillstånd
i en mera inskränkt mening; under
lagen har också hänförts fall av
gravare psykisk abnormitet, varvid i
allmänhet den regeln tillämpats, att abnormiteten
bör vara »av så djupgående
natur att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom». S. k. psykopater har i
viss omfattning tagits in på sinnessjukhus.
Det har då oftast varit fråga om
allvarliga fall, sådana fall där abnormiteten
tagit sig uttryck i psykiska reaktioner
av t. ex. depressiv, hysterisk el -

ler paranoid art eller där det förekommit
självmordsförsök, aggressivt uppträdande
eller kriminella handlingar.
Vad som menas med psykopati och hur
man bör behandla psykopater har föranlett
en vidlyftig vetenskaplig debatt.
I begreppet psykopati brukar innefattas
en hel rad, såväl till sina yttringar som
till sina orsaker olikartade, tillstånd.
Psykopatierna kan vara konstitutionellt
betingade men också orsakade t. ex. av
hjärnskador genom infektioner eller
olycksfall i den tidiga barndomen. Det
bör erinras om att till sinnessjukdomarna
också räknas en mycket stor grupp
av mera kortvariga rubbningar, såsom
förvirringstillstånd, sjukliga tillstånd
orsakade av förgiftningar med alkohol,
sömnmedel eller narkotika och vidare
sjukliga depressioner och trötthetstillstånd,
som kan vara orsakade av yttre
omständigheter. En mycket stor del av
de patienter, som för närvarande intages
på våra sinnessjukhus, tillhör i själva
verket just denna kategori med mera
kortvariga psykiska rubbningar.

Inte heller då det gäller att tolka vad
som skall menas med behov av vård på
sinnessjukhus lämnar lagen någon närmare
ledning. Det är även här fråga
om ett medicinskt bedömande enligt vedertagen
uppfattning och beprövad erfarenhet.
Möjligheten att genom behandling
på sjukhuset häva sjukdomen eller
åtminstone förbättra den sjukes tillstånd
måste självfallet spela en avgörande
roll, då man tar ställning till frågan
om vårdbehov föreligger. Men lika
väl som då det gäller en kroppssjukdom
ingår också en social komponent av varierande
styrka i begreppet vårdbehov.
Under gynnsamma yttre förhållanden
kan även en svårt psykiskt sjuk människa
klara sig utan sjukhusvård, medan
å andra sidan förhållandena kan
vara sådana, att ett omhändertagande
av en i mindre grad psykiskt sjuk eller
abnorm människa framstår som nödvändigt.
Det är alltså ofrånkomligt, att
bedömningen av vårdbehovet i viss utsträckning
blir subjektiv och att därför

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

olika läkare kan komma till olika resultat
i ett och samma fall.

För att emellertid, så långt det är
möjligt, en betryggande prövning av
vårdbehovet skall komma till stånd innehåller
lagen regler för denna prövning.
Dessa regler tillämpas även då
den sjuke själv gjort ansökan om intagning
på sinnessjukhus för vård. Det ankommer
nämligen på den läkare som
har ansvaret för vården på sjukhuset, i
lagen kallad sjukvårdsläkaren, att inom
viss kortare tid, i regel fjorton dagar
från intagningen, på grund av läkarundersökning
av den intagne pröva, om
denne är i behov av vård på sinnessjukhus.
Finner sjukvårdsläkaren därvid
att något vårdbehov inte föreligger,
skall den intagne ofördröjligen utskrivas.
I sådana fall då den sjuke inte
själv begärt sjukhusvård utan ansökan
göres av någon annan, t. ex. make, förmyndare
eller polismyndighet, skall
vårdbehovet prövas också före intagningen.
Vid ansökningen skall finnas
fogad en vårdattest, utfärdad av läkare
och grundad på personlig undersökning
av den sjuke högst en månad tidigare.
Vårdattesten skall innehålla en förklaring
av läkaren, att den sjuke är i behov
av vård på sinnessjukhus. Efter intagningen
har därefter sjukvårdsläkaren
att göra en prövning av vårdbehovet på
samma sätt som jag nyss har beskrivit
för de fall, då den sjuke själv ansökt
om intagningen. Sjukvårdsläkaren skall
alltså, trots att det redan gjorts en läkarundersökning
och föreligger en vårdattest
bland intagningshandlingarna,
själv undersöka den intagne och bedöma,
om denne behöver vård. Härigenom
sker alltså i dessa fall en dubbel
kontroll av vårdbehovet. Det förekommer
ej sällan att sjukvårdsläkaren, som
haft bättre möjligheter att se patienten
och pröva dennes psykiska tillstånd,
finner vård vara obehövlig.

De nu återgivna reglerna om intag -

ning på sinnessjukhus får en viss belysning
av de bestämmelser, som gäller för
utskrivning. Den som är intagen på
sinnessjukhus skall utskrivas så snart
han blivit återställd till hälsan eller så
förbättrad, att han icke längre är i behov
av vård på sinnessjukhus. Men även
om den sjuke fortfarande är i behov av
sådan vård kan utskrivning ske, om det
erfordras för att bereda plats för annan
sinnessjuk, som uppenbarligen är i större
behov av vård, eller om det på ett
tillfredsställande sätt är sörjt för den
sjukes vårdande utanför sjukhuset. I
dessa fall gäller dock som en förutsättning,
att den sjuke kan vistas utom
sjukhuset utan fara för annans personliga
säkerhet eller eget liv, och lagen
uppställer även vissa begränsningar, då
det gäller straffriförklarade och vissa
andra intagna. Huvudregeln är att sjukvårdsläkaren
beslutar om utskrivning.
Samma befogenhet som sjukvårdsläkaren
har överinspektören för sinnessjukvården.
Lämnas en begäran om utskrivning
utan bifall, kan beslutet överklagas
hos sinnessjuknämnden. Beträffande
de straffriförklarade samt sådana
patienter, som begått mot annans persontiga
säkerhet riktat brott, som icke
blivit beivrat, gäller vissa särskilda regler:
utskrivningen ankommer här på en
särskild utskrivningsnämnd vid varje
sjukhus, men nämndens beslut kan överklagas
hos sinnessjuknämnden.

Efter denna redogörelse för de grundläggande
lagbestämmelserna på området
skall jag nu först besvara de frågor
av principiell innebörd, som herr Svensson
i Ljungskile har riktat till mig. Den
första av dessa frågor lyder: »Kan en
svensk medborgare som lider under
någon psykisk sjukdom, vilken inte i
och för sig nödvändiggör intagning på
sinnessjukhus, med stöd av läkarintyg
berövas sin frihet genom intagning på
sinnessjukhus därför att han är samhällsbesvärlig?»
Om så enligt rådande

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i

sinnessjukhus, m. m.

praxis är fallet, har herr Svensson i
Ljungskile anhållit, att jag ville åtminstone
genom exemplifiering redovisa de
kvalifikationsgrunder, som har tillämpats.
Vidare har han frågat mig, om jag
anser att rådande praxis på detta område
bör ändras.

Såsom framgår av vad jag redan har
sagt, fordras för att en person skall
kunna tagas in och kvarhållas på sinnessjukhus
att han är både sinnessjuk
och i behov av vård. Herr Svenssons
fråga måste därför besvaras nekande.

Den som icke behöver sjukhusvård på
grund av sinnessjukdom kan icke mot
sin vilja tagas in på sinnessjukhus och
kvarhållas där, även om han skulle vara
besvärlig i olika avseenden. Sådan är
nu gällande praxis enligt vad jag inhämtat
från medicinalstyrelsen.

Herr Svenssons fråga ger emellertid
anledning att något beröra ett angränsande
spörsmål, nämligen i vad mån
ett störande uppträdande kan vara av
betydelse som ett symtom bland andra
dylika, då det gäller att bedöma, om
en person som är sinnessjuk också behöver
vård på sinnessjukhus. Såsom
framgår av vad jag redan har sagt måste
läkaren, då han bedömer vårdbehovet,
ta hänsyn till alla föreliggande omständigheter.
Han måste beakta möjligheten
att ge den sjuke en medicinskt motiverad
behandling, platstillgången på
sjukhuset, den sjukes miljöförhållanden.

I sistnämnda hänseende måste självfallet
också beaktas om den sjuke uppträder
störande för sin omgivning eller för
andra och om han t. ex. bor samman
med barn eller åldringar eller alldeles
saknar tillsyn. Om den sjuke uppträder
störande i den meningen, att han uppvaktar
myndigheter med klagoskrifter
och besök, kan detta icke anses vara
av den betydelse att det motiverar ett
omhändertagande. Det är tvärtom ett
vanligt och välkänt förhållande att myndigheter,
inte minst domstolar, åklagare,
länsstyrelser och andra rätlsvår -

Nr 20

fråga om intagning av patienter på

dande organ, ofta uppvaktas av psykiskt
sjuka personer och att myndigheterna
också offrar mycken tid och mycket
tålamod på att försöka hjälpa dem
till rätta. Då det gäller personer som är
intagna på sinnessjukhus finnes bestämmelser
som går ut på att dessa alltid
skall vara oförhindrade att göra framställningar
till de medicinska myndigheterna
och att de också skall ha rätt
att vända sig till andra offentliga myndigheter
i mål eller ärende, vari den
intagne själv äger föra talan.

Självfallet får ett omhändertagande
inte äga rum bara därför att den sjuke
gör muntliga eller skriftliga framställningar
till myndighet, utan frågan om
ett vårdbehov föreligger beror i dylika
fall på hur man medicinskt bedömer
den sjukes uppträdande. Det bör framhållas
att de bedömanden som läkaren
har att göra alltid är ansvarsfulla och
ej sällan mycket vanskliga. Det är ett
rättsskyddsintresse att icke någon i
onödan utsattes för tvångsåtgärder genom
intagning på sinnessjukhus, men
det finns samtidigt också ett allmänt intresse
att den som är i behov av vård
blir omhändertagen i tid. Då man bedömer
psykiaternas åtgärder i ett enskilt
fall bör man ha i minnet att de alltid
har detta dubbla ansvar. Det är en
allvarlig sak om någon i onödan berövas
sin frihet, men det är också allvarligt
om läkaren misstar sig, så att en
vårdbeliövande människa icke blir omhändertagen.

Flera av de frågor jag nu har berört
är under utredning. Det kan erinras om
att i psykopatvårdsutredningens betänkande,
som framlades år 1952, behandlades
vissa gränsproblem i fråga om
psykopater och framlades förslag om
särskilda anstalter för vård av psykopater
inom sinnessjukvårdens ram.
Detta betänkande överväges nu i samband
med sinnessjukvårdens byggnadsfrågor.
I december 1953 tillkallade jag
sakkunniga med herr Alexanderson som

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

ordförande för utredning av frågan om
ökade rättsliga garantier vid administrativa
frihetsberövanden och därmed
sammanhängande spörsmål. Vid denna
utredning är det avsett, att förfarandet
vid administrativa frihetsberövanden
av olika slag, således även tvångsintagning
på sinnessjukhus, skall behandlas
ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet.
Internering på sinnessjukhus
ger emellertid anledning till även andra
mera speciella rättssäkerhetsfrågor än
sådana som har samband med förfarandet
vid frihetsberövanden. Chefen
för inrikesdepartementet har därför i
juni 1954 tillkallat en sakkunnig, numera
justitieombudsmannen Bexelius,
för att verkställa en utredning av olika
rättssäkerhetsfrågor inom sinnessjukvården
och därmed sammanhängande
spörsmål. Enligt direktiven skall utredningsmannen
huvudsakligen befatta sig
med frågor om utskrivning från sinnessjukhus
samt om ökad lekmannainsyn i
sinnessjukvården. Det är emellertid
möjligt att utredningsmannen även kommer
att gå in på vissa frågor om intagning
på sinnessjukhus. De båda sistnämnda
utredningarna, som har gemensam
sekreterare, arbetar i samråd med
varandra.

Den sista frågan i herr Svenssons i
Ljungskile interpellation avser, om jag
på grund av vad nu blivit känt vill lämna
en fullständig redovisning av innehållet
i de handlingar som låg till grund
för de meddelanden, som jag den 15
maj 1953 lämnade riksdagen beträffande
artisten Gustaf Unmans intagning på
sinnessjukhus.

De meddelanden, som herr Svensson
här åsyftar, är det svar på interpellationer
rörande vissa förhållanden inom
rättsväsendet, vilket jag lämnade i denna
kammare. I den av herr Svensson
vid detta tillfälle framställda interpellationen
hade han hänvisat till en rad
olika rättsaffärer och begärt en redovisning''
av regeringens syn på de om -

diskuterade förhållandena inom rättsväsendet.
I mitt svar lämnade jag en ingående
redogörelse för en rad sådana
ärenden, däribland också den s. k. Unmansaffären.
Denna avsåg frågan, huruvida
artisten Gustaf Unman hade förlorat
större delen av en ärvd förmögenhet
genom brottsliga åtgärder.

Jag hade tidigare haft ett ärende rörande
denna sak. År 1946 kom nämligen
till justitiedepartementet en begäran
om utredning i frågan. Den hade då,
alltså 1946, redan varit föremål för tre
undersökningar av revisorer på uppdrag
av förmyndarkammaren, en utredning
av överståthållarämbetet, en polisundersökning
med ny granskning av
överståthållarämbetet, en utredning av
en t. f. justitiekansler, en av den ordinarie
justitiekanslern med biträde av
revisorer och andra sakkunniga samt en
granskning av två av riksdagens justitieombudsmän.
Ingen av alla dessa utredningar
hade kunnat finna något olagligt.

Sådant var läget, när jag fick mottaga
en begäran om ny utredning. Man kunde
naturligtvis ifrågasätta, om det verkligen
var försvarligt att sätta i gång
ytterligare undersökningar efter alla
dessa föregående. Men jag gjorde det
likväl, och jag har i ett interpellationssvar
till herr Svensson år 1953 angivit
det förnämsta skälet därtill. Det
får, som jag då framhöll, inte finnas någon
tvekan om, att en medborgares
rättsskydd skall upprätthållas till det
yttersta. Därför satte jag i gång en ny
undersökning och tillkallade som utredningsman
en straffrättsligt sakkunnig
jurist, som inte tidigare hade haft
någon befattning med frågan, nämligen
nuvarande riksåklagaren Heuman. Hans
undersökning gav samma negativa resultat
som alla de föregående, och regeringen
kunde därför inte vidtaga någon
ytterligare åtgärd. Det hade inte
framkommit något bevis, som kunde
stödja de framställda påståendena. Där -

Torsdagen den 24 mai 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande

sinnessjukhus, m. m.

med är naturligtvis inte heller motsatsen
bevisad. Jag påpekade i mitt förra
interpellationssvar, att man kunde tänka
sig att något nytt skulle kunna framkomma,
sedan en av Unmans tidigare
förmyndare, f. d. rådmannen Folke
Lundquist, blivit ställd under tilltal för
andra ekonomiska transaktioner. Frågan
härom, som jag redan då framställde,
står fortfarande kvar. Lundquist har
viserligen blivit dömd för brott mot
andra personer, men hans affärstransaktiner
har varit så många och invecklade,
att det rättsliga förfarandet pågått
i flera år, och hans mellanhavanden
med Unman har ännu inte blivit prövade
av någon domstol.

Sedan regeringen hade skilt sig från
Unmansaffären, togs den upp i riksdagen
år 1949 genom en motion i denna
kammare, vari det begärdes en allsidig
utredning. En av motionärerna, herr
Ståhl, blev själv ordförande i det tillfälliga
utskott som behandlade motionen.
Utskottet underkastade ärendet en
närmare prövning, och den ledde till
samma negativa resultat som alla tidigare
undersökningar. På utskottets förslag
avslogs motionen. Utskottets motivering
slutade med den förklaringen, att
Unmansaffären, vad angick myndigheternas
befattningstagande med densamma,
var mogen för avskrivning.

Jag har erinrat om alla dessa utredningar
för att påvisa, att statens organ
inte har sparat någon möda för att om
möjligt klarlägga Unmansaffären. Dessa
utredningar har i första hand avsett frågan,
om någon olaglighet blivit begången
i samband med att Unman förlorade
en betydande förmögenhet. Men flera
av utredningarna behandlade också frågan,
om något övergrepp ägt rum vid
intagning på sinnessjukhus. I mitt förra
interpellationssvar berörde jag också
de påståenden som ofta har framförts,
att personer som tagit sig an Unmans
sak har blivit utsatta för trakasserier
och övergrepp från myndigheternas si -

Nr 20

praxis i fråga om intagning av patienter på

da bl. a. i form av inspärrning på sinnessjukhus.

Härom anförde jag följande:

»Vad som härvid framför allt åsyftas
är, såvitt jag förstår, att Unman
själv och en av hans medhjälpare, förutvarande
överkonstapel Dahnberg på
hösten 1935 blev underkastad läkarundersökning
och därefter vårdades på
sinnessjukhus under närmare ett halvt
år.

Det finns ingenting som visar, att
detta varit några övergrepp. Till belysning
av förhållandena kan jag meddela,
att Unmans sinnesbeskaffenhet har
blivit bedömd av åtminstone ett tiotal
läkare och att samtliga dessa ansett honom
lida av själslig abnormitet. Vad angår
Dahnberg hade han vårdats på sinnessjukhus
under fyra månader innan
han ännu alls börjat syssla med Unmansaffären,
och han utskrevs därifrån
förbättrad men inte frisk.»

I fortsättningen på mitt tidigare interpellationssvar
framhöll jag att de
handlingar som upprättats rörande Unmans
och Dahnbergs intagning och vård
på sjukhuset enligt vanliga regler var
hemliga. Jag anförde att jag i och för
sig gärna skulle vilja häva hemligstämpeln
på handlingarna rörande Unmans
och Dahnbergs sinnesbeskaffenhet, så
att var och en skulle kunna se, att talet
om övergrepp är oriktigt, men att jag
inte ansåg mig kunna blottställa dessa
människors privatliv inför offentligheten.

Vid utarbetandet av svaret på den nu
föreliggande interpellationen har jag
emellertid fått reda på, att handlingarna
rörande Unmans och Dahnbergs sinnesbeskaffenhet
till stora delar varit
företedda i rättegång vid domstol och
därigenom är att betrakta såsom offentliga
handlingar. Detta gör dock i sak
inte någon större skillnad. Det är enligt
min mening en mycket viktig princip,
att man skall skydda medborgarnas personliga
integritet och alltså inte utan

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

tvingande skäl redovisa detaljer ur deras
privata liv. Läkares och särskilt sinnessjukläkares
utlåtanden innehåller regelmässigt
sådana detaljer. Även med
beaktande härav torde det emellertid
inte möta hinder att ur de redan offentliggjorda
handlingarna lämna ett
tillräckligt utförligt svar på herr Svenssons
interpellation.

Herr Svensson har nu endast upptagit
frågan om Unmans intagning på sinnessjukhus,
medan den tidigare diskussionen
framför allt avsåg Dahnbergs fall.
Det var nämligen honom som man närmast
avsåg med talet om att personer
som tagit sig an Unmans sak blivit inspärrade
på sinnessjukhus. Dahnbergs
sjukdom var sådan att även en lekman
utan stöd av läkarexpertis måste förstå
att det rörde sig om en svårt sjuk
människa. Dahnberg var under en lång
följd av år anställd vid polisen i Stockholm
och befordrades till överkonstapel.
Det har omvittnats att Dahnberg
var en begåvad och omdömesgill person
och en hedersman. Sedan han år 1932
i femtiofemårsåldern avgått från tjänsten
med pension, drabbades han emellertid
av sinnessjukdom, som gick så
långt att han trodde sig vara förföljd
och uttalade hot att bruka skjutvapen
samt spärrade in sig för att skydda sig
mot inbillade förföljare. Han blev då
på begäran av sin familj i juni 1933
undersökt och intagen på sinnessjukhus,
från vilket han utskrevs i oktober
samma år såsom förbättrad men ej
frisk. Först därefter kom han av en
tillfällighet att ta befattning med Unmans
affärer. Dahnberg hade alltså på
initiativ av sin familj varit intagen på
sinnessjukhus redan innan han började
syssla med Unmanssaken.

Unman är född 1879. Han beskrives
som en vänlig, fin och försynt människa.
Handlingarna i ärendet innehåller
ett stort antal läkarutlåtanden som anger
att Unman led av psykisk abnormitet.
Unman har nämligen både före och

efter det tillfälle det nu gäller blivit undersökt
av ett tiotal psykiatrer, däribland
några av vårt lands främsta specialister
på detta område. Samtliga dessa
läkare har kommit till den slutsatsen
att han led av psykisk abnormitet.
Redan ett par år före den nu aktuella
händelsen lät Unman på inrådan av den
kände psykiatern professor Gadelius
och under dennes tillsyn isolera sig på
ett privat sjukhem.

Medicinalstyrelsen har i anledning
av två rättegångar tagit ställning till
Unmans sinnesbeskaffenhet. Det första
fallet gällde hans psykiska tillstånd ett
par år före intagningen på sinnessjukhus.
Medicinalstyrelsen ansåg, att han
då befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd,
att han inte kunde göras ansvarig
för ekonomiska förbindelser som
han hade ingått. Det andra utlåtandet
gällde frågan om ansvar för gärningar
som han begått i mitten av oktober
1935, d. v. s. en månad före intagningen
på sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen
fann, att han då befunnit sig i sådant
sjukligt sinnestillstånd, som avses i 5
kap. 5 § strafflagen, d. v. s. att hans
psykiska abnormitet var så grav att
han inte var ansvarig för sina gärningar.

Intagningen på sinnessjukhus av
Dahnberg och Unman grundades på undersökning
av två psykiatrer, överläkarna
Rabe och Eneström. De kom till
den slutsatsen, att det för både Dahnberg
och Unman förelåg trängande behov
av intagning på sinnessjukhus. Enligt
sinnessjuklagen fordras blott att
det skall föreligga behov av intagning,
men i vårdattesten står att behovet var
trängande, vilket uttryck brukar användas
då läkaren anser att intagningen
bör ske omedelbart.

Såsom jag tidigare påpekat, skall behovet
av vård efter en kortare tids
sjukhusvistelse prövas av den läkare
som har ansvaret för vården på sinnessjukhuset.
Det var i detta fall överlä -

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

karen Wiesel som gjorde denna prövning.
Av handlingarna framgår vidare,
att Unman dessutom under vistelsen på
sinnessjukhuset haft samtal med dåvarande
överinspektören för sinnessjukvården,
doktor Brundin. överinspektören,
som har till uppgift bl. a. att utöva
kontroll över intagning på sinnessjukhus,
hade nämligen fått en anmälan
om fallet från jur. kand. Björn Dalström,
och efter en undersökning meddelade
Brundin till Dalström att det
inte fanns någon anledning för honom
att ingripa. Fyra psykiatriska specialister,
som själva prövat fallet, har sålunda
ansett vårdbehov föreligga.

De handlingar, som jag talade om i
mitt förra interpellationssvar, utvisar
alltså, att alla de många sakkunniga instanser,
som har prövat frågan om
Dahnbergs och Unmans sinnesbeskaffenhet
och deras behov av vård på sinnessjukhus,
kommit till överensstämmande
slutsatser. Och de rättsliga kontrollorgan
som efteråt har granskat intagningen
på sinnessjukhus har icke
kunnat finna någon anledning till anmärkning
mot åtgärden. Detta var
det material på vilket jag gjorde det
uttalande i mitt förra interpellationssvar,
som herr Svensson nu har angivit.
Vid den förut omnämnda riksdagsbehandlingen
av Unmansaffären år 1949
framhöll utskottet, att de företedda
hemliga handlingarna rörande sinnessjukförklaring
och sinnesundersökning
av vissa i affären agerande personer
var av sådan art att de bestyrkte slutsatsen,
att ifrågavarande ingripanden
varit påkallade.

Emellertid har, såsom herr Svensson
påpekat, en ny omständighet tillkommit,
i det att en känd psykiater, docenten
Erik Goldkulil, nyligen har riktat
vissa anmärkningar mot motiveringen i
den vårdattest av överläkarna Rabe och
Eneström, som låg till grund för intagningen
på sinnessjukhus. Enligt min mening
har docenten Goldkulil anfört vissa

skäl som gör att man kan sätta frågetecken
för vissa uttalanden i vårdattesten.
Å andra sidan har Goldkulil inte
själv undersökt Unman utan begränsat
sig till en kritisk granskning av ordalagen
i den för tjugu år sedan avgivna
vårdattesten, utan att därvid med ett
ord beröra de uttalanden som gjorts av
de många andra psykiatrer som själva
undersökt Unman vid olika tillfällen
både före och efter intagningen. Goldkuhl
har över huvud taget inte ingått
på någon närmare diskussion av Unmans
sinnesbeskaffenhet. På den avgörande
punkten, om det förelåg ett
medicinskt motiverat vårdbehov, hänvisas
i Goldkuhls utlåtande endast till
att diagnosen på sjukhuset angivits såsom
psykopati och att journaluppgifterna
icke säger något om en terapeutisk
anledning till omedelbar intagning. Därmed
förbigås vårdattestens uppgift att
Unman befann sig i ett expansivt sjukdomsstadium,
och man får då inte heller
någon förklaring till att vederbörande
sjukvårdsläkare vid prövning enligt
sinnessjuklagen fann Unman behöva
vård och att den dåvarande inspektören
för sinnessjukvården icke
heller fann någon anledning att ingripa.

Hela problemet är ju emellertid en
medicinsk fråga, som inte kan närmare
bedömas utan stöd av en sakkunnig
omprövning av hela det omfattande materialet,
inbegripet docenten Goldkuhls
synpunkter. Det är också sörjt för att
en sådan omprövning skall komma till
stånd.

Även om en fråga av detta slag har
prövats i en rad utredningar, som alla
har kommit till samma resultat, och
även om man liksom jag — och även
riksdagens utskott — har ansett att man
inte hade några utsikter att komma
längre, får detta självfallet inte hindra,
att saken ånyo tages upp till prövning,
när något nytt tillkommer. Så har också
skelt.

Samma dag som docenten Goldkuhls

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

erinringar blivit offentliggjorda, tog justitiekanslern
Alsén initiativ till en sådan
omprövning. Han begärde då utlåtande
av medicinalstyrelsen, huruvida
det ur medicinsk synpunkt förelåg fog
för intagningen av Unman och Dahnberg
på sinnessjukhus år 1935. Därvid
rådgjorde justitiekanslern med mig, som
tillstyrkte åtgärden. Härigenom kommer
alltså denna fråga att sakkunnigt
bedömas ånyo med beaktande av docenten
Goldkuhls synpunkter. Medicinalstyrelsen
hinner inte avge sitt utlåtande
innan riksdagen åtskiljes, men
för att kammarens ledamöter skall kunna
få del av huvuddragen i det omfattande
materialet, innehåller det skriftliga
svar som jag har låtit utdela till
kammarens ledamöter en kort sammanställning
ur handlingarna i ärendet.

Såsom en sammanfattning vill jag
framhålla att Unman redan tidigare
hade undersökts av flera psykiatrer och
även ett par år före det aktuella tillfället
på egen begäran varit intagen för
vård på enskilt sjukhem. Vad som på
hösten 1935 aktualiserade frågan om intagning
på sinnessjukhus var att Unman
och Dalinberg hade gjort en polisanmälan
mot en lång rad personer och
att därefter förmyndarkammaren klagade
över deras uppträdande. Det är
detta förhållande som docenten Goldkuhl
översatt med uttrycket »samhällsbesvärlighet».
I vad mån Lundquist haft
något att göra med Unmans och Dahnbergs
omhändertagande vet man inte.
Han tjänstgjorde vid detta tillfälle icke
i förmyndarkammaren. Unman blev vid
tillfället undersökt av fyra psykiatrer
som ansåg honom behöva vård. Någon
anledning att dessa skulle ha anlagt
andra synpunkter än rent medicinska
vid sitt bedömande har hittills inte förelegat.
På grund av den kritik som
framförts är emellertid saken hänskjuten
till en ny sakkunnig prövning av
medicinalstyrelsen.

I princip gäller för att någon skall

kunna intagas på sinnessjukhus att han
är sinnessjuk och i behov av vård. Föreligger
inte båda dessa förutsättningar
kan alltså ingen tagas in eller kvarhållas
på sinnessjukhus.

Eftersom herr Svensson har anknutit
sina frågor till den interpellationsdebatt
som hölls här i kammaren för
tre år sedan, vill jag slutligen erinra
om att debatten den gången inte enbart
gällde Unmansaffären utan hade en vidare
syftning. Vad herr Svensson då
hade frågat om var förhållandena inom
rättsväsendet och regeringens inställning
härtill. En väsentlig del av mitt
svar den gången gick ut på att påvisa
hur regeringen i alla sammanhang eftersträvar
att, så snart det finns någon anledning,
utreda och klarlägga vad som
förekommit. Vad som nu har inträffat
i Unmansaffären bestyrker detta uttalande.

Till förestående svar på interpellationen
hade i stencil till kammarens
ledamöter jämväl utdelats följande sammanfattning
av vissa läkarutlåtanden rörande
Unmans sinnesbeskaffenhet m. m.

I november 1928 blev Unman på egen
begäran förklarad omyndig och i september
1929 förklarades han åter myndig
på egen begäran. På ansökan av
sin frånskilda hustru försattes emellertid
Unman den 3 mars 1932 ånyo i
omyndighetstillstånd, enär han genom
otillbörligt förfarande i avseende å sin
egendom äventyrade sin och sin familjs
välfärd. Till förmyndare förordnades
Folke Lundquist, som vid den tiden
var assessor vid Stockholms rådhusrätt.
Lundquist innehade förmynderskapet
till den 8 maj 1934. Han efterträddes då
av advokaten Hemming-Sjöberg, som utövade
förmynderskapet till den 4 november
1937. Därefter fick Unman andra
förmyndare; han är alltjämt omyndig.

Under åren 1931—1933 pågick en rättegång
mellan Unman och dennes från -

Torsdagen den 24 maj 195G fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

skilda hustru angående vårdnaden om
makarnas barn. I detta mål åberopades
intyg av medicine doktorn Harald Fröderström
och professorn Bror Gadelius.
Enligt Fröderström, vilken tidvis
hade haft Unman under sin behandling
sedan 1927, var Unman en utpräglat
psykopatisk eller neuropatisk natur,
som vid flera tillfällen stått på gränsen
till sinnessjukdom och på senhösten
1928 blivit uppenbart sinnessjuk. Den
art av sinnessjukdom, varav han led,
var av utpräglat periodisk natur. Gadelius
hade för sin del funnit, att Unman
lidit av en depressionspsykos av övervägande
exogent ursprung, d. v. s. att
den var framkallad av vidriga yttre omständigheter.
Däremot hade Gadelius
inte iakttagit något symtom av sinnessjukdom
i inskränkt bemärkelse.

I november 1932 instämdes Lundquist
i egenskap av förmyndare för Unman
till Stockholms rådhusrätt av ett större
företag. Käromålet avsåg ett belopp av
200 000 kronor på grund av vissa förbindelser
som Unman åtagit sig under
tiden från och med juli 1930 till och
med den 8 januari 1932, då han varit
myndig. Från Unmans sida bestreds
käromålet under påstående att Unman
företagit dessa rättshandlingar under
inflytande av rubbad själsverksamhet
och att de därför inte var bindande för
honom. Unman stödde sig därvid på
lagen den 27 juni 1924 om verkan av
avtal, som slutits under inflytande av
rubbad själsverksamhet. Som bevisning
åberopades utlåtanden av Gadelius och
Fröderström samt av docenten Sven
Stenberg.

Gadelius omnämnde i sitt utlåtande,
alt han i september 1932 besökts av Unman
och därvid fått ett synnerligen oroande
intryck av denne. Gadelius blev
övertygad om nödvändigheten av att
Unman kom under vård. Unman var
också själv villig att under Gadelius’
tillsyn isolera sig på ett privat sjukhem
utanför Stockholm. Interneringen

på sjukhemmet lämnade ett mycket gott
resultat. Gadelius tecknade vidare följande
bild av Unmans sinnesbeskaffenhet:
»Det psykiskt abnorma hos Unman
ligger mindre i ett anlag av manodepressiv
art än i en höggradig känslighet,
som vid stark påfrestning lätt tager
sig otvetydigt patologiska uttryck.
Yttre omständigheter bringa honom hastigt
ur fattningen, och äro de av plågsam
natur, kunna de beröva honom all
nykter besinning.» Fröderström förklarade
i utlåtande den 4 november 1932,
att Unman sedan flera år lidit av en
periodisk sinnessjukdom med företrädesvis
depressiva perioder. Stenberg
förklarade för sin del det vara av ringa
betydelse, om man ville kalla Unmans
sjukdom för det ena eller det andra, då
Unman under alla förhållanden befunnit
sig i ett tillstånd av rubbad själsverksamhet.
Som slutomdöme uttalade
samtliga läkarna, att Unman företagit
de ifrågavarande rättshandlingarna under
inflytande av rubbad själsverksamhet.

På begäran av rådhusrätten avgav
medicinalstyrelsen utlåtande i målet. I
detta anförde styrelsen, att Unman under
den i målet relevanta tiden befunnit
sig i sådant sjukligt sinnestillstånd som
avses i 1924 års lag. I enlighet härmed
ogillades också käromålet i samtliga instanser.

Under år 1935, då Unman var omyndig,
begärde han att åter bli förklarad
myndig. Hans förmyndare införskaffade
då två läkarintyg rörande hans sinnesbeskaffenhet.
I det ena som avgavs
i mars 1935 av doktor C. Franke anförde
denne, att hans totalintryck av Unmans
förmåga att sköta och överblicka
sina affärer var sådant att han inte kunde
tillstyrka att Unman åter förklarades
myndig. I det andra, som avgavs av
doktor Stenberg efter samråd med doktor
T. Lindner anfördes att Unman fort -

farande på grund av psykisk sjukdom
var i behov av förmyndare. Detta utlå2
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

18 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

tande är daterat den 30 augusti 1935
eller alltså endast omkring två och en
halv månad före intagningen av Unman
på Beckomberga sjukhus. Stenberg yttrade
i utlåtandet, att man kunde fråga
sig om inte hos Unman höll på att utveckla
sig en kverulans. Unman arbetade
hypomant med ett otvivelaktigt förhöjt
stämningsläge och befann sig enligt
Stenbergs uppfattning för närvarande
i ett tillstånd, där hans omdöme
var i hög grad grumlat. Stenberg betecknade
Unmans tillstånd såsom psykisk
sjukdom.

Därmed är man framme vid den tidpunkt
då Unman och Dahnberg intogs
på sinnessjukhus. År 1933 började Unman
hos olika myndigheter framställa
anmärkningar mot och påkalla utredning
rörande det sätt, på vilket hans
förmögenhet förvaltats av personer,
som haft hans uppdrag därtill eller varit
förordnade som förmyndare för honom.
Han biträddes därvid av bl. a.
Dahnberg.

Den 17 oktober 1935 inlämnade Dahnberg
i sällskap med Unman till polismästaren
i Stockholm en skrift, åtföljd
av åtskilliga promemorior. I skriften
beskylldes ett stort antal personer för
brottsliga förfaranden. Sålunda angavs
bankirerna Gregor Mileikowsky och
Birger Varenius för underlåten redovisning
till Unman och för bedrägligt förfarande
mot honom, Lundquist för trolöshet
mot huvudman och för att han
genom företeende av falska förmyndarredovisningar
sökt dölja sina förskingringsbrott,
Birger Varenius’ broder Carl
Varenius samt målaren Birger Hägg och
portvakten John Pettersson för bedrägeri
mot Unman i samband med vissa
reparationsarbeten på dennes fastigheter,
auktoriserade revisorn Paul Norman
och godkände granskningsmannen
Fr. Hammarstrand för delaktighet i
Lundquists brott och för trolöshet mot
Unman, numera militieombudsmannen
Erik Wilhelmsson för trolöshet mot en

omyndigförklarad anförvant till Unman,
dåvarande tredje polisintendenten Alvar
Zetterquist, numera rådmannen
Gösta Berglund och kriminalkommissarien
Edvard Eriksson för delaktighet i
Lundquists brott och för tjänstefel med
avseende å den befattning de tagit med
vissa tidigare till kriminalavdelningen
av Dahnberg ingivna anmälningar i
ärendet samt Franke för delaktighet i
Lundquists och Wilhelmssons förbrytelser.
Vidare angavs Lundquist, Wilhelmsson
och Hägg för att de, i avsikt att få
Dahnberg internerad på sinnessjukhus,
till kriminalavdelningen ingivit falska
intyg om sinnessjukdom.

Den 19 oktober 1935 inkom förmyndarkammaren
med en skrivelse till polismästaren.
I denna skrivelse anfördes
bl. a. att Unman enligt utlåtande av en
psykiater led av psykisk sjukdom och
att Dahnberg vårdats på Beckomberga
sjukhus för sinnessjukdom. Förmyndarkammaren
höll för troligt, att den senast
ingivna anmälningsskriften liksom
tidigare av Dahnberg och Unman
mot olika personer framställda beskyllningar
hade sin grund i psykisk rubbning.
Förmyndarkammaren hemställde
därför, att undersökning måtte verkställas,
huruvida inte Dahnberg och
Unman vore i behov av vård på sinnessjukhus;
deras uppträdande och arten
av deras beskyllningar kunde inte undgå
att verka hindrande på förmyndarkammarens
arbete och nedsättande för
dess anseende.

Advokaten Hemming-Sjöberg, vilken i
egenskap av förmyndare för Unman bereddes
tillfälle att yttra sig i ärendet,
instämde den 1 november 1935 i förmyndarkammarens
anhållan om undersökning
av Unman och Dahnberg. Han
framhöll därvid, att det syntes vara uppenbart
att dessa var sinnessjuka. Beträffande
Unman uttalade han särskilt,
att Unmans tillstånd under senaste tiden
förvärrats.

Den 18 november 1935 hämtades Un -

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

man och Dahnberg i sina bostäder av
polismän och fördes till kriminalavdelningen.
Där blev de var för sig undersökta
av överläkarna Harald Rabe och
Hjalmar Eneström. Det kan nämnas, att
den sistnämnde regelmässigt anlitades
av polisen för läkarundersökningar och
att Rabe vid tidigare tillfälle hade undersökt
Dahnbergs sinnesbeskaffenhet.
De båda läkarna förklarade, att såväl
Unman som Dahnberg var i trängande
behov av vård på sinnessjukhus. Hemming-Sjöberg
underskrev därefter ansökan
om intagning av Unman på Beckomberga
sinnessjukhus. Ansökan om
Dahnbergs intagning underskrevs av en
poliskommissarie. Samma dag överfördes
Unman och Dahnberg genom polisens
försorg till sjukhuset.

I vårdattesten beträffande Unman,
vilken finns utförligt återgiven i interpellationen,
lämnade Rabe och Eneström
först en kortfattad redogörelse
för vissa av Unmans personliga förhållanden.
I vårdattesten omnämndes vidare,
bland annat, hur Unman och Dahnberg
verkställt vidlyftiga utredningar,
vilka resulterat i ett stort antal skrivelser
till förmyndarkammaren och polisen.
Vårdattesten utmynnade i följande
slutsats:

»Då Unman, vilken vi anse lida av
en på manisk-deprcssiv grund baserad
paranoia quaerulans, f. n. befinner sig
i ett expansivt sjukdomsstadium, då han
genom grundlösa beskyllningar ärekränkt
ett stort antal personer, varav
flera i ämbetsställning, vilket därest
han ej varit sinnessjuk, skulle ådragit
honom rättsliga följder, då vidare dessa
beskyllningar hota att spridas till vidare
kretsar, och då till slut därigenom särskilt
förmyndarkammarens arbetsro och
anseende menligt kunde påverkas, anse
vi trängande behov av intagning på sinnessjukhus
föreligga.»

Frågan om Unman behövde vård på
sinnessjukhus blev i den ordning sinnessjuklagen
föreskriver prövad av ve -

derbörande sjukvår dsläkare, doktor
Wiesel. Enligt sjukhusjournalen vårdades
Unman på sjukhuset under diagnosen
psychopathia. Han hade redan från
början förståelse för situationen. Vid
upprepade tillfällen, bl. a. vid samtal
med överinspektören för sinnessjukvården,
uttalade han sin tillfredsställelse
med vistelsen på sjukhuset; han ville
rentav berömma vården. Han kände sig
inte internerad i egentlig mening. Han
hade frihet att resa in till staden och
till sin stuga i Nacka samt att göra promenader
i omgivningarna. Den 5 februari
1936 har i journalen antecknats, att
Unman sällan var anträffbar på sjukhuset.
För det mesta var han ute i affärer.
Det har vidare antecknats att han
haft löfte om utskrivning men inte begagnat
sig därav.

Dahnberg utskrevs på försök redan
efter några veckor. Unman fick stanna
något längre; han blev försöksutskriven
i februari 1936. Både Unman och Dahnberg
utskrevs slutligt i maj 1936.

I december 1936 instämde Unman sin
förmyndare Hemming-Sjöberg till rådhusrätten
med yrkande bl. a. om ansvar
å denne för trolöshet mot huvudman.
Hemming-Sjöberg yrkade å sin
sida ansvar å Unman för falskt åtal.
Rådhusrätten beslöt, att utlåtande skulle
inhämtas om Unmans sinnesbeskaffenhet.
Med anledning härav avgav biträdande
läkaren vid Långbro sjukhus
Johan Ehrensvärd utlåtande i målet
den 23 augusti 1937. Detta utmynnade i
att Unman vore en höggradig psykopat
av hypertym typ med en psykisk egenart,
yttrande sig i långvariga abnorma
reaktioner (reaktiva depressioner, övervärdiga
idéer, för närvarande kverulans),
att den åtalade gärningen stod
i samband med lians psykiska sjukdom,
samt att han vid tiden för utlåtandets
avgivande (d. v. s. 1937) vore i behov
av vård på sinnessjukhus. Sedan parterna
träffat förlikning avskrevs målet
den 11 oktober 1937.

20 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 19o6 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

Vid denna tidpunkt stod Unman
emellertid under åtal vid rådhusrätten
för falsk angivelse. Åtalet hade väckts
av allmän åklagare efter anmälan av
flera av de personer, som utsatts för
beskyllningar från Unmans sida genom
de handlingar som ingivits till polismästaren
den 17 oktober 1935. På begäran
av rådhusrätten avgav Ehrensvärd
utlåtande om Unmans sinnesbeskaffenhet
även i detta mål. I utlåtandet, som
avgavs den 4 december 1937, förklarade
Ehrensvärd, att Unman led av psykisk
sjukdom (kverulans) och att han vore
i behov av vård på sinnessjukhus. Rådhusrätten
begärde därefter att även
medicinalstyrelsen skulle avge utlåtande
i målet. Styrelsen infordrade med
anledning härav nytt yttrande från
Ehrensvärd. I utlåtande, avgivet den
29 januari 1938, anförde Ehrensvärd, att
Unman nu föreföll lugnare än vid de
tidigare undersökningarna och mera i
jämvikt. Unman hade fått nya förmyndare,
med vilka han kom överens. Visserligen
hade han förut visat sig ombytlig
och fort tröttnat på sina förmyndare,
men Ehrensvärd fann det likväl
möjligt, att detta lugna skede kunde bli
bestående. Unman syntes därför i varje
fall för närvarande inte behöva vård
på sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen
förklarade därefter i eget utlåtande, att
Unman vid tiden för de åtalade gärningarna
— alltså en månad före intagningen
på Beckomberga sjukhus —
befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd
som avsågs i 5 kap. 5 § strafflagen
men att han vid tiden för utlåtandets
avgivande (d. v. s. 1938) inte vore
i behov av vård på sinnessjukhus. I utslag
den 7 april 1938 fann rådhusrätten
att Unman begått de åtalade gärningarna
men förklarade att han jämlikt
nyssnämnda lagrum inte kunde fällas
till ansvar i målet. Däremot ålades han
att utge vissa skadestånd. Av Unman
hos Svea hovrätt och högsta domstolen

anförda besvär föranledde ingen ändring
i rådhusrättens utslag.

Under större delen av 1940-talet pågick
en vidlyftig rättegång mellan Unman
och Mileikowsky med vilken Unman
haft affärsförbindelser 1931 och
1932. Unman åberopade själv i denna
rättegång att han led av en allvarlig
nervsjukdom. I målet förekom en utförlig
utredning rörande Unmans sinnesbeskaffenhet
och frågan gällde i vad
mån denna inverkat på vissa affärstransaktioner
bl. a. belåning av inteckningar.

Mileikowsky åberopade i målet utlåtande
om Unman av fyra psykiatrer,
nämligen Rabe och Wiesel samt Stenberg
och överläkaren Viktor Hellberg.
Rabe och Wiesel betecknade Unman
som en uttalad psykopat. Stenberg och
Hellberg ställde visserligen inte någon
diagnos beträffande Unman men framhöll,
att denne inte var vid full psykisk
hälsa. Samtliga dessa läkare ansåg
emellertid, att det varit fråga om rättshandlingar
av så enkel beskaffenhet
att Unman trots sin abnormitet varit i
stånd att inse innebörden av dem. Stenberg
och Hellberg underströk därvid
särskilt att deras uttalanden inte stod i
strid med det utlåtande som medicinalstyrelsen
avgivit i det mål som pågick
i början av 1930-talet. Unman åberopade
å sin sida en utredning av professor
Sjöbring som undersökt Unman
i augusti 1944. Professor Sjöbring anses
som bekant ha varit en utomordentligt
framstående vetenskapsman. I sitt
utförliga utlåtande kommer han till den
slutsatsen att Unman led av läsionell
själslig rubbning av dels encephalitisk
och dels ixofren natur. Han uttalade att
det är denna som ligger till grund för
de själsliga svaghets- och sjukdomstillstånd
som framträtt under den period
av Unmans liv som avsågs i målet. Sjöbring
framhöll att den svaghet det gällde
inte hade så stor betydelse under
vanliga lugna förhållanden men att den

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

däremot får en ofta synnerligen allvarlig
betydelse för personens möjlighet
att reda sig i livet så snart han ställes
inför större påfrestningar.

Härpå anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Denna har ju i viss mån anknutit till
en tidigare interpellation, som besvarades
av justitieministern den 15 maj
1953. Denna interpellation anknöt i sin
tur till den diskussion och den oro ute
bland allmänheten som hade vållats av
en del händelser inom svenskt rättsväsende.
Syftet var att ge justitieministern
en möjlighet att genom uttalanden
i riksdagen så långt möjligt återställa
och stärka förtroendet.

Jag skall inte här uttala mig om i
vilken mån detta har lyckats, men jag
vill erinra om att vi i princip har varit
överens om nyttan av att dessa saker
blir föremål för meningsutbyte här i
riksdagen. Vi har varit överens om det
rimliga och riktiga i att riksdagen inte
ställer sig vid sidan om den debatt i
rättsfrågorna som pågår ute i landet.

Jag skall här inledningsvis erinra om
ett par av de uttalanden som justitieministern
gjorde i den tidigare debatten.

Han sade vid detta tillfälle: »Det bör
därför enligt min mening framstå som
eu central uppgift för statsledningen
att söka återställa allmänhetens fulla
förtroende för vårt svenska rättssamhälle.
»

Statsrådet yttrade vidare: »I och för
sig är det ett sundhetstecken, att blotta
misstankar om rättsövergrepp vållar
oro. Det är naturligt att allt som hör
till rättsvården betraktas med allvar
och vaksamhet. Kan det påvisas att rådande
ordning ger upphov till fel eller

misstag av myndighet, är det ett samhällsintresse
av största vikt att söka
åstadkomma rättelse. Det är därför välkommet
att dessa frågor nu har ställts
under debatt i riksdagen.»

I inledningen till ett senare interpellationssvar,
den 8 december 1953, understryker
statsrådet ytterligare dessa
synpunkter. Det gäller samhällsproblem
av så fundamental betydelse »att man
aldrig får förlora dem ur sikte, utan
ständigt bör hålla diskussionen vid
makt och ständigt förnya ansträngningarna
att stärka garantierna för den enskilde
medborgarens rättssäkerhet».

Jag tror det är värdefullt att återigen
konstatera, att om detta är vi överens.

Jag vill vidare erinra om att det tillhör
det parlamentariska systemets arbetsordning
att oppositionen får bidra
till att hålla en dylik debatt i gång.

Jag kanske i det sammanhanget kan
få citera vad ledaren för det socialdemokratiska
partiet i England inledningsvis
yttrade för ett par veckor sedan,
då han riktade ett angrepp mot
den sittande engelska regeringen. Han
sade: »Det är varje oppositionspartis
plikt att undersöka, kritisera och anklaga
varje misstag som förekommer i
ett regeringsdepartement.»

Jag vill också här än en gång understryka
att de administrativa frihetsberövandena,
vilka ju utgör den mycket
viktiga detalj som dagens debatt
framför allt rör sig om, och de tendenser
att missbruka dem, som har förekommit
i vårt land, är en för vårt rättsväsende
och vår självstyrelse mycket
allvarlig sak. Så uppfattas den också
av en stor mängd kvalificerade medborgare.

När man här i debatten år 1953, en
debatt som ju omspände många saker,
satte Unmans och Dahnbergs intagning
på sinnessjukhus hösten 1935 under
debatt, yttrade statsrådet Zetterberg i
denna kammare bl. a. följande —-jag bryter ut några relevanta saker. För

22 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

det första: »Det finns ingenting som
visar att det varit fråga om något övergrepp.
» För det andra: »Unmans sinnesbeskaffenhet
har blivit bedömd av åtminstone
ett tiotal läkare, och samtliga
dessa har ansett honom lida av själslig
abnormitet.» För det tredje: »För att få
ett slut på de ovederhäftiga beskyllningar
om olaga inspärrning, som gång på
gång utslungats, skulle jag i och för sig
gärna vilja häva hemligstämpeln på
handlingarna rörande Unmans och
Dahnbergs sinnesbeskaffenhet. En var
skulle då kunna se, att talet om övergrepp
är oriktigt.» Dessa uttalanden är
ju i sak mycket kategoriska under det
att de handlingar, varpå omdömena
grundar sig, förklaras vara hemliga.

I olika sammanhang åberopar justitieministern
dels förre justitieombudsmannen
Rudewall, som funnit åtgärderna
mot Unman lämpliga och av behovet
påkallade, och dels det riksdagsutskott
som 1949 behandlade en motion
av herr Spångberg m. fl. I dessa bedömningar
synes emellertid ingen medicinsk
sakkunskap ha varit inkopplad.

När så stadsfiskal Eliasson i samband
med sina utredningar för åtalen
mot rådman Folke Lundquist fick anledning
syssla med artisten Unmans
hälsotillstånd, fann han visserligen för
sin del att »motiveringen för frihetsberövande!
var föga övertygande». Men
han skilde sig från de jurister, som tidigare
sysslat med saken, på det sättet
att han menade, att medicinsk sakkunskap
måste kopplas in även i eftergranskningen,
om nu en sådan skulle
förekomma. Därför vände han sig till
förre överinspektören för sinnessjukvården,
överläkaren vid Långbro sjukhus
docenten Erik Goldkuhl, och bad
om ett utlåtande. Det är vad som i det
sammanhanget har kommit fram som
har väckt en mycket stor uppmärksamhet.

Jag tror att man vid en allmän bedömning
av vad som här förekom på hös -

ten 1935 har anledning att erinra om en
del saker, som föregick frihetsberövandet
den 18 november. Jag skulle vilja
erinra om att advokaten Hemming-Sjöberg
i en skrift den 1 november 1935
till överståthållarämbetet gjort gällande,
att Unman uppenbart vore sinnessjuk
samt att den lämpligaste åtgärden vore
att Unman omhändertoges på sinnessjukhus,
enär han inte längre borde tilllåtas
att fortsätta sina angivelser och
sina trakasserier. Det var den 1 november,
och det var alltså en advokat som
avgav detta utlåtande.

Den 12 november förklarar överförmyndaren
H. Källander i en promemoria,
att han har framhållit för Unman,
att förmyndarkammaren och rådhusrätten
inte kunde finna sig i att dess tjänstemän
beskylldes inför olika personer
för försummelser eller vårdslöshet i
tjänsten. När Unman förklarade sig inte
fästa något avseende vid denna varning,
förklarade Källander att han vid
rådhusrättens nästa session komme att
påkalla åtgärder för att förhindra att
förmyndarkammarens anseende nedsattes
av Unman och hans biträden.

Sex dagar senare, den 18 november
1935, kom polisorder att Unman skulle
anhållas och föras till kriminalavdelningen.
Det skedde en undersökning av
läkarna Harald Rabe och Hjalmar Eneström.
Det har förekommit vissa uppgifter
i pressen om denna undersökning
och därvid förekommande samtal,
men jag skall inte gå in på den saken.

Efter ett vidlyftigt ordande om Unmans
affärer och hans bristfälliga uppfattning
om deras läge kommer de två
läkarna till följande slutsats, som här
bör återupprepas: »Då Unman, vilken
vi anse lida av en på manisk-depressiv
grund baserad paranoia quaerulans,
f. n. befinner sig i ett expansivt sjukdomsstadium,
då han genom grundlösa
beskyllningar ärekränkt ett stort antal
personer, varav flera i ämbetsställning,
vilket därest han ej varit sinnessjuk

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

skulle ådragit honom rättsliga följder,
då vidare dessa beskyllningar hota att
spridas till vidare kretsar, och då till
slut därigenom särskilt förmyndarkammarens
arbetsro och anseende menligt
kunde påverkas, anse vi trängande behov
av intagning på sinnessjukhus föreligga.
»

Det förefaller alltså som om huvudmotiveringen
för Unmans intagning på
sinnessjukhus inte var hans eget tillstånd
utan omtanken om förmyndarkammarens
arbetsro och anseende. När
man ställer samman detta med advokat
Hemming-Sjöbergs skrivelse till överståthållarämbetet
och överförmyndare
Källanders varningar en vecka tidigare,
är det begripligt om allmänheten ser
kritiskt på de resultat som läkarna kom
till.

Statsrådet använder i sitt svar inledningsvis
fyra sidor för att tala om vad
som menas med sinnessjukdom. Dr
Goldkuhl säger på en och en halv rad
vad som är relevant i sammanhanget,
och det lyder så: »Tyvärr är begreppet
trängande vårdbehov föga stringent,
och någon mera ingående definition
torde aldrig ha utformats. Självklart är
emellertid» — fortsätter docent Goldkuhl
-— »att trängande vårdbehov föreligger,
om den sjuke är farlig för andra
människors personliga säkerhet eller
för sitt eget liv eller om han är oförmögen
att ta vård om sig själv». Intetdera
var enligt dr Goldkuhl fallet beträffande
artisten Unman.

Men så förs det in en helt annan sak
i sammanhanget. Dr Goldkuhl skriver:
»Samhällsbesvärlighet av mera utpräglat
slag har stundom men inte alltid ansetts
göra vårdbehovet trängande. Det
har mestadels varit fråga om mer eller
mindre intensiv uppvaktning av rikets
högsta myndigheter, dit emellertid förmyndarkammaren
knappast torde kunna
räknas.»

Det är denna allmänt svepande formulering,
i vilken det uppges att sam -

hällsbesvärlighet kan vara ett motiv för
frihetsberövande, som jag i min interpellation
har betecknat som alarmerande
och som föranlett den första frågan.
Enligt docent Goldkuhl är det endast
det motivet som kan förklara åtgärden
mot Unman i november 1935, en åtgärd
som han anser betänkligt närma sig karaktären
av administrativt övergrepp.

Statsrådet förklarar nu i sitt svar, att
samhällsbesvärlighet icke är något motiv
för frihetsberövande, och det sker
med hänvisning till gällande lag och
till vad statsrådet inhämtat från medicinalstyrelsen
om nu gällande praxis.
Fråga är ju vad man skall lägga in i bestämningen
nu gällande praxis — fallet
Unman är ju gammalt. Någon närmare
diskussion om vad som förekommit
i konkreta fall går statsrådet i detta
sammanhang inte in på. Såvitt jag förstår
blir alltså läget, i vad gäller frågan
om samhällsbesvärlighet såsom motiv
för intagning på sinnessjukhus, följande: För

det första: statsrådet förnekar
att samhällsbesvärlighet kan vara motiv
för frihetsberövande.

För det andra: docent Goldkuhl anser
att detta motiv varit det enda som
kunde åberopas i fallet Unman 1935.

För det tredje: de rättsliga kontrollorgan,
som efteråt har granskat intagningen
på sinnessjukhus, har inte kunnat
finna någon anledning till anmärkning
mot åtgärden enligt vad statsrådet
meddelar på s. 15 i sitt svar.

I denna oklarhet kan naturligtvis debatten
inte avslutas, även om jag för
(lagen inte kan föra den längre. Jag är
ju varken jurist eller medicinare. Men
läget måste ytterligare klarläggas, och
jag förmodar, att nästa inlägg blir medicinalstyrelsens
utlåtande, som ännu
inte har kommit, och sedan kommer
väl debatten i övrigt att gå vidare.

Här skulle jag emellertid vilja göra
en liten anmärkning i marginalen, som
gäller en passus i statsrådets interpella -

24 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

tionssvar den 15 maj 1953. Med anknytning
till Haijbyutredningen yttrade
statsrådet om direktör Haijbys intagande
på sinnessjukhus: »Sålunda fastslogs
av utredningen, att det hade förelegat
medicinska skäl till Haijbys intagningar
på sinnessjukhus, oavsett om
därjämte obehöriga hänsyn medverkat
eller ej till intagningarna. Det visade
sig nämligen, och har även senare bestyrkts,
att Haijby lider av psykisk abnormitet,
ehuru han icke är i egentlig
mening sinnessjuk.» Jag erinrade i mina
kommentarer då, att det egentligen var
de eventuella obehöriga hänsynen, som
från rättssynpunkt var av intresse. Här
skall jag bara säga, att i statsrådets kommentar
till det fallet uteslöts inte »obehöriga
hänsyn». Kunde det månne vara
samhällsbesvärlighet ?

I och med statsrådets negativa svar
på den första frågan faller frågorna två
och tre bort. De var nämligen följdfrågor,
som var beroende av ett positivt
svar på frågan ett.

Kvar står emellertid den sista frågan,
som i viss mån har parlamentarisk
innebörd. Den lyder så här: »Vill herr
statsrådet på grund av vad som har blivit
känt lämna en fullständig redovisning
av innehållet i de handlingar som
låg till grund för de meddelanden, som
herr statsrådet den 15 maj 1953 lämnade
riksdagen beträffande artisten
Gustaf Unmans intagning på sinnessjukhus?»
Justitieministern verkar närmast
förvånad över att jag nu har tagit upp
fallet Unman. Det heter i svaret på s.
12 och 13 så här: »Herr Svensson har
nu endast upptagit frågan om Unmans
intagning på sinnessjukhus, medan den
tidigare diskussionen framför allt avsåg
Dahnbergs fall. Det var nämligen
honom som man närmast avsåg med
talet om att personer som tagit sig an
Unmans sak blivit inspärrade på sinnessjukhus.
Dahnbergs sjukdom var sådan
att även en lekman utan stöd av

läkarexpertis måste förstå att det rörde
sig om en svårt sjuk människa.»

Här säger alltså statsrådet, att 1953
gällde det »framför allt» Dahnberg. I
mina kommentarer till statsrådets svar
den 15 maj 1953 i fråga om intagningen
på sinnessjukhus knöt jag samman fallen
Dahnberg och Unman på samma
sätt som statsrådet själv gjort. Jag sköt
inte särskilt fram Dahnberg. Jag citerade
därefter utan att själv uttala någon
mening om saken ett intyg av Eric
Nilshagen från ett samtal med doktor
Wiesel. I detta intyg heter det: »Undertecknad
(d. v. s. Nilshagen) framställde
följande fråga till doktor Wiesel:
’Men om det skulle visa sig att den
av Unman och Dahnberg gjorda utredningen
i stort sett är riktig och att deras
anmälan varit befogad, få de även
då anses för tokiga?’ Doktor Wiesel
svarade: ''Det blir en annan sak. Då kan
de omedelbart friskskrivas’.» Min egen
personliga kommentar till detta citat
var följande: »Ja, detta är bara ett exempel
på hur kontroversiellt materialet
är och hur svårt det är att komma till
botten.»

Det finns alltså inte någon täckning
för justitieministerns påstående att det
särskilt gällde Dahnberg, i varje fall
inte i vad gäller min insats i den debatten.
Men jag får ju säga, att när jag
sedan läste inläggen från 1953, förvånade
det mig att statsrådet inte hade
någonting att säga om vad herr Spångberg
relaterade om fallet Dahnberg. Det
finns på s. 42—43 i andra kammarens
protokoll från nämnda debatt, och det
skulle i och för sig vara värt att återgivas,
men jag skall inte ge mig in på
några sidospår. Kvar står emellertid att
herr Spångberg med sitt lekmannaförstånd
inte kunde förstå behandlingen
av Dahnberg.

Men att jag nu tagit upp fallet Unman
beror naturligtvis på att det är i det fallet
som det kommit fram ett nytt material,
och det kan väl därför inte för -

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

våna någon att det är fallet Unman som
det finns anledning att diskutera just
på grund härav.

Beträffande materialets hemliga karaktär
som åberopades 1953, förklarar
nu justitieministern — jag citerar: »Vid
utarbetandet av svaret på den nu föreliggande
interpellationen har jag emellertid
fått reda på, att handlingarna rörande
Unmans och Dahnbergs sinnesbeskaffenhet
till stora delar varit företedda
i rättegång vid domstol och därigenom
är att betrakta som offentliga
handlingar.» Nu kan därför, menar
statsrådet, ett tillräckligt utförligt svar
lämnas.

Man kan ju fråga sig, om en verkligt
realistisk bedömning år 1953 skulle ha
lett till det resultatet, att de åsyftade
personerna och deras anhöriga orsakats
större skada genom att papperen
lagts på bordet än genom den behandling
de i övrigt har utsatts för. För min
del tror jag inte att så är fallet.

Det är emellertid en annan fråga,
som kan ställas här, och det är denna:
Har alla dessa läkarintyg, som nu helt
eller delvis återgivits, verkligen varit
hemliga handlingar? Såvitt jag förstår
har en stor del av dessa intyg långt
tidigare använts i en rad civilprocesser
vilkas material varit offentlig handling.

Nästa fråga — och det är ju den mest
väsentliga ur parlamentarisk synpunkt
— är frågan om dessa s. k. hemliga
handlingar verkligen har den bärkraft
som justitieministern i sitt uttalande inför
riksdagen den 15 maj 1953 gjorde
gällande. Om jag bortser från det där
aktuella fallet i november 1935, så finns
det i den rad läkarintyg som statsrådet
apostroferar, ingenting om sinnessjukdom
som motiverar ett frihetsberövande.
Det har gällt Unmans omyndigförklarande
eller hans förmåga i övrigt att
ingå ekonomiska avtal med rättslig verkan.
Vid ett tillfälle på 1940-talet, relaterat
på s. 26 i statsrådets svar, bemödar
sig läkarna om att visa alt Unmans

psykiska hälsa var tillräckligt god för
att han skulle inse innebörden av de
rättsliga handlingar, varom då var
fråga. Ett närmare klarläggande av intressespelet
i detta sammanhang kommer
väl så småningom.

Jag tror man kan konstatera att intresset
i allt väsentligt knyter sig till
vad som hände i november 1935. Om
den saken säger nu statsrådet: »Fyra
psykiatriska specialister, som själva
prövat fallet, har sålunda ansett vårdbehov
föreligga.» De två första var som
redan nämnts läkarna Rabe och Eneström.
Innebörden i deras intyg är redan
kommenterad. Den tredje var doktor
Wiesel, såvitt jag förstår. Han ställde
diagnosen psykopati. Hans journalanteckningar
bekräftade inte enligt
doktor Goldkuhls mening behovet av
frihetsberövande. Den fjärde var dåvarande
överinspektör Brundin, som i ett
svar till Björn Dalström sade sig inte
ha någon anledning att ingripa. I vad
mån han gjort någon verklig undersökning,
framgår inte av det framlagda
materialet. Statsrådet erkänner också
själv, att man kan sätta frågetecken för
vissa uttalanden i vårdattesten.

Jag nödgas alltså konstatera, att det
inte finns någon hållbar grund för de
mycket kategoriska uttalanden statsrådet
gjorde 1953. Och såvitt jag förstår
fortsätter statsrådet att överanstränga
sina argument.

Sedan heter det på s. 15: »De rättsliga
kontrollorgan som efteråt har granskat
intagningen på sinnessjukhus har
icke kunnat finna någon anledning till
anmärkning mot åtgärden.» Det förefaller
av denna formulering som om en
råd rättsliga kontrollorgan behandlat
saken, men vilka är i så fall dessa?
Statsrådet kan väl inte syfta på JKutredningen,
där ingen medicinsk sakkunskap
var inkopplad, och ännu mindre
på riksdagsutskottet 1949, som självfallet
inte hade möjlighet att i elt dylikt
fall ingå i sakprövning. Återstår

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

det sedan någon mer än medicinalstyrelsen,
vilken väl bör nämnas i singularis?
Om denna skriver statsrådet på s.
14: »Medicinalstyrelsen fann, att han»,
d. v. s. Unman, »befunnit sig i sådant
sjukligt sinnestillstånd, som avses i 5
kap. 5 § strafflagen, d. v. s. att hans
psykiska abnormitet var så grav att han
inte var ansvarig för sina gärningar.»
Men i fortsättningen av detta citat säger
medicinalstyrelsen, »att han inte
var i behov av vård på sinnessjukhus».
Statsrådet har här klippt citatet på
samma vilseledande sätt som citatet
från det nordiska juristmötet i ett interpellationssvar
den 8 december 1953.

Jag skall, herr talman, sluta mitt anförande
med följande sammanfattning.
Jag vill alltså för det första säga, att
frågan om vad samhällsbesvärlighet under
gångna år kan ha spelat för roll
vid frihetsberövande inte är klarlagd,
för det andra att uttalandet 1953, att
var och en av de åberopade hemliga
handlingarna skulle kunna se att talet
om övergrepp är oriktigt, saknar hållbar
grund, och för det tredje att frågan
om de åberopade handlingarnas hemliga
karaktär synes diskutabel, samt för
det fjärde att det är oklart vilka rättsliga
kontrollorgan statsrådet åsyftar
med sitt uttalande på s. 15.

I avslutningen av sitt svar säger statsrådet,
att debatten 1953 gällde många
andra saker. Det är riktigt, och jag vill
säga, att den efterdebatt, som pågått i
böcker, i inlagor, i tidningar och i övrigt
på olika sätt med anknytning till
interpellationsdebatten 1953, mycket väl
kunde motivera att man nu tog en debatt
om 1953 års debatt. Men jag har
begränsat mina frågor till en speciell
sak, och vi är här i kammaren rätt hårt
ansträngda just nu. Dessutom tror jag
inte att denna debatt om rättsfrågorna
i allmänhet är färdig i och med vad som
säges här i dag, och det gör att jag för
min del inte skall ge mig in på några

andra frågor utan nöja mig med dessa
kommentarer till statsrådets svar.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall be att få göra
några kommentarer till vad herr Svensson
i Ljungskile har sagt.

Vi är ju lekmän på det medicinska
området både herr Svensson och jag
liksom de flesta andra i kammaren
också. Vad gör en lekman, som bedömer
sådana här saker? Jo, han gör en värdering
av deras uttalanden, som verkligen
begriper saken. Det är vad jag gjort tidigare
och vad jag talat om nu. Därmed
menar jag inte att jag undersökt vare
sig Unman eller Dahnberg, och det har
väl inte herr Svensson i Ljungskile heller
gjort, utan vad man kan göra är
vad en domstol gör och vad riksdagens
utskott gjorde 1949. Man värderar de
sakkunnigas, experternas, uttalanden.
Här bär nu herr Svensson i Ljungskile
åberopat sig på en kritisk granskning
av en framstående psykiatrisk expert,
som först för ett par månader sedan
framträtt, och jag har funnit att det är
väl värt att undersöka om det ligger något
i hans synpunkter. Det är därför JK
på min tillstyrkan skickat handlingarna
till vår högsta medicinska myndighet,
medicinalstyrelsen. Men docent Goldkuhl
har, som jag förut sagt, inte själv
undersökt fallet. Herr Svensson i
Ljungskile anser trots detta saken avgjord
och säger att mitt uttalande 1953
saknade hållbar grund. Då framkom
emellertid ingen medicinsk kritik, utan
det förelåg, som jag påvisade överensstämmelse
i allt väsentligt i hela den
långa raden av medicinska experter,
vilkas utlåtanden jag tog del av vid min
granskning av ärendet. Ett tiotal specialister
hade undersökt Unman, och
alla funnit att han led av psykisk ab -

Torsdagen den 24 maj 195G fm.

Svar på interpellation ang. gällande

sinnessjukhus, m. m.

normitet. Medicinalstyrelsen hade varit
inkopplad på fallet två gånger och därvid
kommit till samma resultat. Den ena
gången gällde det Unmans sinnesbeskaffenhet
en månad före intagningen på
sjukhus, och då ansåg medicinalstyrelsen
att Unmans abnormitet var så grav,
att han icke kunde fällas till ansvar för
vissa gärningar.

Frågan huruvida Unman led av psykisk
abnormitet är den ena av de två
saker, som nu skall undersökas. Den
andra är vårdbehovet. I detta senare fall
har vi först det utfärdade läkarutlåtandet.
Om det har jag sagt, att docent
Goldkuhls nyligen framkomna kritik
har givit också mig anledning att sätta
vissa frågetecken i kanten för utlåtandet,
men man kan inte därför utan vidare
säga, att de två psykiatrer som undersökt
Unman och Dahlberg har begått
fel. Det vet man inte.

Dessutom blev Unman, som det här
närmast gäller, undersökt efter intagningen
på sjukhuset. Den första undersökningen
gjordes av överläkare Wiesel.
Som jag förut framhållit är det sjukhusläkarens
skyldighet att undersöka om en
intagen patient är i behov av vård. Om
så inte är fallet, skall vederbörande utskrivas
omedelbart.

Sedan underkastades fallet kontroll
av överinspektören för sinnessjukvården,
och även han skulle ha inskridit
och utskrivit Unman, om det hade konstaterats
att denne inte behövde vård.
Jag vet inte vad herr Svensson i Ljungskile
stöder sig på, när han antyder att
nämnda läkare inte har gjort sin plikt.
Jag har redovisat vad de medicinska
myndigheterna har kommit till för resultat,
och jag har förklarat att jag vid
min prövning förra gången fann, att
alla utlåtanden var i allt väsentligt samstämmiga.

Sedan har jag sagt att den rättsliga
kontrollen icke funnit anledning att iningripa,
och herr Svensson i Ljungskile
undrade vad jag menade med det.

Nr 20

praxis i fråga om intagning av patienter på

Med detta uttryck kan väl inte åsyftas
någon annan instans än medicinalstyrelsen,
sade han. Men det är givetvis tvärtom.
Först redovisas de medicinska instansernas
utlåtanden — alltså inbegripet
medicinalstyrelsen — och sedan talas
det om de undersökningar av mera
rättslig art, som företagits. Det var det
andra ledet, och inte heller där har man
funnit anledning inskrida. Slutligen kom
så riksdagsutskottet med sitt utlåtande
1949. Beträffande detta utlåtande kom
herr Svensson i Ljungskile med det häpnadsväckande
påståendet, att utskottet
icke har ingått i realprövning av frågan,
men det är just vad utskottet har
gjort. I andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 8 för år 1949
står nämligen på sidan 5 följande: »Med
anledning härav vill utskottet anmäla,
att de företedda hemliga handlingarna
rörande sinnessjukförklaring och sinnesundersökning
av vissa i affären agerande
personer äro av sådan art, att de
bestyrka slutsatsen, att ifrågavarande
ingripanden varit påkallade.»

Riksdagsutskottet har verkligen ingått
i realprövning av ärendet och därvid
kommit till samma resultat som det
jag redovisade 1953. Därmed är givetvis
inte sagt att allting är klart och ärendet
slutgiltigt avgjort. Tvärtom har jag upprepade
gånger i olika interpellationsdebatter
med herr Svensson i Ljungskile
framhållit, att så fort anledning finns
att undersöka, huruvida ett föregående
resultat kan vara oriktigt, skall frågan
undersökas ånyo. Man får inte slå sig
till ro med att flera instanser, riksdagen,
regeringen, JO, justitiekanslern, medicinalstyrelsen
och en hel rad läkare
kommit till ett visst resultat. Finns det
anledning att ånyo undersöka en medborgares
rättssäkerhet, så skall sådan
undersökning göras — och det är just
vad som nu gjorts, när docent Goldkuhls
kritik tillsammans med övriga handlingar
har överlämnats till vår högsta
medicinska myndighet, medicinalstyrel -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

sen, för omprövning av denna medicinska
fråga. En sådan omprövning kan
inte vi göra. Vi har att på annat sätt ta
ställning till ärendet. Vi skall pröva de
slutsatser och uttalanden som de medicinska
experterna gör. Det har vi
gjort förut. Först nu har det kommit
fram kritik från sakkunnigt medicinskt
håll, och därför omprövar vi frågan. Det
är vad man kan och bör göra — och det
är vad som gjorts!

Sedan får jag kanske också säga några
ord i en fråga som herr Svensson i
Ljungskile drog upp, nämligen frågan
om initiativet till Unmans intagande på
sinnessjukhus. Det är inte alldeles riktigt,
som herr Svensson gjorde gällande,
att initiativet togs först några dagar före
intagningen. Det var ungefär en månad
tidigare. Och om man undrar vad som
var det första i den kedja som utlöste
intagningen, så var det inte advokat
Hemming-Sjöbergs skrivelse — jag tror
det var så herr Svensson i Ljungskile
framställde det. Det första som inträffade
var att Unman och Dahnberg inlämnade
en polisanmälan mot 14 personer
den 17 oktober 1955. Dessa två
ingav då till polismästaren i Stockholm
en skrift åtföljd av åtskilliga promemorior.
I skriften angavs inte bara f. d.
rådman Lundquist för brott utan en hel
rad andra personer.

Sålunda angavs bankirerna Gregor
Mileikowsky och Birger Varenius för
underlåten redovisning till Unman och
för bedrägligt förfarande mot honom,
Lundquist för trolöshet mot huvudman
och för att han genom företeende av
falska förmyndarredovisningar sökt dölja
sina förskingringsbrott, Birger Varenius’
broder Carl Varenius samt målaren
Birger Hägg och portvakten John
Pettersson för bedrägeri mot Unman i
samband med vissa reparationsarbeten
på dennes fastigheter, auktoriserade revisorn
Paul Norman och godkände
granskningsmannen Fr. Hammarstrand
för delaktighet i Lundquists brott och

för trolöshet mot Unman, numera militieombudsmannen
Erik Wilhelmsson för
trolöshet mot en omyndigförklarad anförvant
till Unman, dåvarande tredje
polisintendenten Alvar Zetterquist, numera
rådmannen Gösta Berglund och
kriminalkommissarien Edvard Eriksson
för delaktighet i Lundquists brott och
för tjänstefel med avseende å den befattning
de tagit med vissa tidigare till
kriminalavdelningen av Dahnberg ingivna
anmälningar i ärendet samt Franke
för delaktighet i Lundquists och Wilhelmssons
förbrytelser. Vidare angavs
Lundquist, Wilhelmsson och Hägg för
att de, i avsikt att få Dahnberg internerad
på sinnessjukhus, till kriminalavdelningen
ingivit falska intyg om sinnessjukdom.

Som jag redan förut omtalat står det
fortfarande öppet hur det ligger till beträffande
förhållandet mellan Unman
och f. d. rådman Lundquist. Detta är
föremål för polisundersökning. Beträffande
ingen av hela den långa raden av
övriga personer har det framkommit något
som helst bevis för att någon brottslig
handling blivit begången.

Uppenbarligen var det denna framställning,
där en lång rad människor beskyllts
för brott, som satte i gång förmyndarkammaren,
ty två dagar efteråt
gjorde den en officiell framställning om
sinnesundersökning av Unman och
Dahnberg. Denna motiverades med att
beskyllningarna störde förmyndarkammarens
arbete och verkade nedsättande
för dess anseende. Förmyndarkammaren
förmodade att de framförda beskyllningarna
hade sin grund i psykisk rubbning
hos Unman och Dahnberg. Där
ligger således det första fröet till detta
uttalande om att dessa två skulle ha
stört förmyndarkammarens arbete och
att beskyllningarna verkat nedsättande
för dess anseende. Det har sedan, vilket
herr Svensson återgav, tagits upp i motiveringen
till vårdattesten.

Några dagar senare remitterades

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i

sinnessjukhus, m. m.

samtliga handlingar till Unmans dåvarande
förmyndare, advokat HemmingSjöberg,
för yttrande. På det sättet kommer
han in i bilden, och det är inte heller
så märkvärdigt. Han var efter Lundqnist
förmyndare för Unman, och i sinnessjuklagen
anges förmyndare särskilt
bland de personer som har att, då anledning
föreligger, göra anmälan om att
deras myndling behöver psykisk vård.
Sedan inkom de ytterligare handlingar
som herr Svensson i Ljungskile redovisat.

Jag har bara velat tala om detta för
att klarlägga på vilket sätt initiativet till
intagningen av allt att döma togs.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern säger
att jag anser saken avgjord i och med
att doktor Goldkuhl har utfört en kritisk
granskning av Rabes och Eneströms
utlåtande. Nej, det är inte så saken ligger
till, utan det ligger så till, att justitieministerns
uttalande inför Sveriges
riksdag 1953 i sin allmängiltiga och
kategoriska form gick ut på att de föreliggande
handlingarna icke gav rum för
tveksamhet. Var och en, säger justitieministern,
som finge titta i dessa hemligstämplade
handlingar skulle kunna
se att intet övergrepp har gjorts. Eliasson
kunde inte se det och Goldkuhl
kunde inte se det. Det finns åtskilliga
andra som läst dessa papper men icke
kunnat se det. Det är därför justitieministerns
uttalande, i den kategoriska
och allmängiltiga form som det hade
1953, saknar grund i och med att alltsammans
står under debatt. Man behöver
inte gå längre, och jag tycker att
justitieministern kunde medge, att han
gjort ett felaktigt uttalande inför riksdagen
i det fallet.

Den rättsliga kontrollen har inte berörts
av medicinalstyrelsen, säger justitieministern.
Denna formulering ger,

Nr 20

fråga om intagning av patienter på

som jag nämnde, det intrycket att flera
organ har utövat rättslig kontroll. Varför
inte tala om vilka det var och huruvida
det verkligen fanns någon medicinsk
sakkunskap inkopplad! Att advokater
skulle kunna utföra någon verklig
eftergranskning i medicinska frågor, är
väl ändå inte rimligt.

Vad utskottsbehandlingen beträffar
säger justitieministern, att jag skulle ha
hävdat, att utskottet inte gått in på
någon realprövning. Jag har inte sagt
något nedsättande om detta riksdagsutskott.
Jag har varit med tillräckligt
länge i detta hus för att veta vad ett
riksdagsutskott orkar med. Ett riksdagsutskott
har ingen möjlighet att gå in i
en sakprövning av den art det här är
fråga om.

Sedan var det initiativet. Numera vet
vi ju att det inte bara var fråga om en
psykisk rubbning hos vissa personer,
utan att det även var fråga om en moralisk
rubbning hos en av de medagerande.
Enligt justitieministerns senaste
uttalande var det väl »samhällsbesvärliglieten»
hos herr Unman som satte
det hela i gång, vilket det ju dock inte
skulle få vara. Och nog är det, herr talman
— om jag får säga det också —•
underligt att två personer samma dag
blir i trängande behov av omedelbar
sjukhusvård och ett halvår senare samma
dag blir friska!

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Under de inte så få
Unman-debatter som förts här i kammaren
efter 1949 har jag deltagit endast
vid ett tillfälle. Jag har avhållit mig
från deltagande, ty det är ju ytterst
vanskligt för en lekman att fälla några
kategoriska omdömen om en rättsfråga
som denna. Att jag i dag har ansett mig
böra ta till orda beror dels på att jag
hade äran att vara ordförande i det
riksdagsutskott, som behandlade Unmanaffären
år 1949, dels på att den motion,

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i frågan om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

som jag tidigare hade undertecknat, vid
flera tillfällen åberopats i debatten.

Jag vill först säga, att jag anser det
vara av värde att herr Waldemar Svensson
tagit upp frågan vid denna tidpunkt.
Den belysning, som rådman
I.undquist nu efteråt kommit att ställas
i, har naturligtvis bidragit till att dra i
tvivelsmål rättmätigheten i det förmynderskap
för Unman, som han utövade
under åren 1932—34. Inte minst i den
offentliga debatten har förts fram så
många faktorer och omständigheter,
som förefaller egendomliga, att det
måste vara ett intresse att få saken ånyo
debatterad, vilket herr Svensson skapat
raöjlighet till genom sin interpellation.

Emellertid vill jag tillägga — det är
självklart, men det bör ändå sägas -—
att även om rådman Lundquist har begått
brottsliga handlingar i flera sammanhang,
så kan han ju inte få beskyllas
för brott i sådana fall, där han inte
kunnat överbevisas. Detta är en enkel
rättsregel, vars tillämpning varje svensk
medborgare måste förstå. Det är väl begripligt,
herr talman, att jag, när jag
sedan 1949 med stort intresse följt alla
de detaljer, som jag kunnat få reda på
rörande Lundquists befattning med Unmanförmynderiet,
har försökt att komma
till klarhet i frågan: Har rådman
Lundquist kunnat överbevisas om något
brott som vi icke fick fram vid den —
det vågar jag säga — ingående granskning,
som vi företog vid 1949 års riksdag? För

att begränsa det jättekapitel, som
Unmanaffären utgör, skall jag inskränka
mig till två snäva avsnitt. Det ena är
Unmans intagande på sjukhus och över
huvud taget hans sinnessjukförklaring
— det som här står under diskussion —
och det andra är det spörsmål, som uppkommit
med anledning av den offentliga
debatten: Vad har inträffat efter
1949 som till äventyrs förändrar bilden
av Unmanaffären, sådan som den kom
att framställas i första tillfälliga utskottets
utlåtande vid 1949 års riksdag?

I fråga om sinnessjukförklaringen
föreligger, som justitieministern har påpekat,
samstämmiga omdömen av ett
tiotal läkare — inte bara som vid vanliga
intagningar på sinnessjukhus två
läkare — däribland flera av landets
främsta experter. Dessa har skrivit under
att den intagning som skedde var
berättigad, och om man inte lösrycker
några formuleringar utan, som vi försökte
göra i utskottet år 1949, strävar
efter att komma underfund med bilden
av Unmans sinnessjukdom, måste man
konstatera att han under olika perioder
var sinnessjuk och däremellan återställd.
Det var likadant efter den period,
som här är under diskussion. Då kan
man fråga sig: Saknar man objektiva
skäl, såsom herr Svensson i Ljungskile
har ansett? Finns det icke objektiva
grunder för den behandling som Unman
blev utsatt för? Det är klart, att
man kan diskutera vad som är objektivt
och vad som är subjektivt, men
för egen del kan jag vittna om -— och jag
föreställer mig att flera av kammarens
ledamöter är i samma situation — att
jag i en styrelse, som jag tillhör, med
ett vittomfattande verksamhetsfält enbart
under det sista året av övertygande
skäl har tvungits att delta i två beslut
om förtidspensionering av befattningshavare
mot dessas vilja på grund av
psykisk abnormitet. I de båda fallen
förelåg intyg från två läkare, och det
ansågs och anses som objektivt skäl för
en sådan åtgärd. Det oaktat är det möjligt,
att man, om man tillkallade ett stort
antal läkare i dylika fall, skulle komma
till andra resultat. Jag tror dock inte
att man vågar påstå, att dessa befattningshavare
fördenskull har drabbats
av rättslöshet.

I fallet Unman var det fråga om icke
två läkare utan ett tiotal, av dem flera
av landets främsta. Jag törs därför vidhålla
den uppfattning, som jag hade redan
år 1949 och då gav uttryck åt här
i kammaren, att man knappast kan begära
starkare indicier för en förklaring

Torsdagen den 24 maj 195G fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i
sinnessjukhus, m. m.

om psykisk abnormitet. Jag har här i
min hand, herr talman, det omdiskuterade
sjukintyget av överläkarna Rabe
och Eneström, de båda polisläkare, som
brukade användas i sådana fall. Vad
som har debatterats här är det uttalande
om samhällsbesvärlighet, som överläkare
Goldkuhl har fällt, och vidare
yttrandet beträffande trängande behov
av intagning på sinnessjukhus.

Jag skall erkänna, så lekman jag är,
att när jag vid upprepade tillfällen läst
den ganska långa vårdattesten, som omfattar
tre tätt maskinskrivna sidor, har
jag inte gjort det på riktigt samma sätt
som vare sig justitieministern eller herr
Waldemar Svensson. Det är möjligt, att
jag har missuppfattat den, men jag vill
ändå helt enkelt vittna om vilken uppfattning
jag har fått. Den mycket utförliga
framställning — anamnes eller vad
den kallas på läkarspråk — som beskriver
sjukdomsbilden hos Unman,
gång på gång, i avsnitt efter avsnitt
kommer till det resultatet, att Unman
lider av psykisk abnormitet. Detta är
alltså fastslaget, innan man når fram
till slutsatsen, men när denna kommer
i några få rader längst ned på sista sidan,
står där precis vad herr Svensson
i Ljungskile citerade, nämligen att då
Unman utöver den paranoia querulans,
som läkarna konstaterat att han lider
av, »genom grundlösa beskyllningar ärekränkt
ett stort antal personer, varav
flera i ämbetsställning, vilket därest
han ej varit sinnessjuk skulle ådragit
honom rättsliga följder, då vidare dessa
beskyllningar hotat att spridas till vidare
kretsar, och då till slut därigenom
särskilt förmyndarkammarens arbetsro
och anseende menligt kunnat påverkas,
anse vi trängande behov av intagning
på sinnessjukhus föreligga».

Man säger alltså, att eftersom Unman
för tillfället är i ett sådant orostillstånd,
är vårdbehovet trängande, men att vårdbehov
föreligger är redan konstaterat i
tidigare avsnitt av det omfattande sjuk -

Nr 20

fråga om intagning av patienter på

intyget. Så läste jag dessa papper år
1949, så läser jag dem alltjämt, och jag
tror, att det är en läsart som torde stå
sig.

För att ytterligare understryka detta,
herr talman, skall jag be att få ta upp
frågan om ordet »samhällsbesvärlighet»,
som kommit att spela en sådan roll i
denna diskussion. Jag skall erkänna, att
när jag såg överläkare Goldkuhls uttalande
om samhällsbesvärlighet första
gången — jag tror till och med att det
stod inom citationstecken ■— undrade
jag, vad det kunde vara för slags hemlagad
diagnos, och därför tog jag mig
friheten att forska litet i saken. Jag
hade, efter vad jag kunde minnas från
utskottsarbetet, inte tidigare stött på ordet.
Det visade sig emellertid, att detta
inte var något påhitt av docenten Goldkuhl,
som justitieministern säger på
sidan 17 i sitt interpellationssvar: »Det
är detta förhållande som docenten Goldkuhl
översatt med uttrycket ''samhällsbesvärlighet’.
»

Ordet samhällsbesvärlighet finns, herr
talman, redan i den kungl. stadgan angående
sinnessjukvården av den 19 september
1929, efter ändring 1937, där
det sägs, att en patient på sinnessjukhus
inte kan medgivas rätt att fritt vistas
utanför sjukhusområdet, därest han
visar symptom på uttalad samhällsbesvärlighet.

Samma ord har sedan i olika cirkulär
från medicinalstyrelsen till samtliga
sinnessjukhus här i landet använts. Det
säges där att man skall vara försiktig
med frigångsrättigheter för patienter
som visat, såsom det heter, mera uttalad
samhällsbesvärlighet. Det är alltså
inte fråga om något påhitt eller i och
för sig överraskande att de läkare, som
utfärdade intyget om Unman, använde
detta ord. Sedan Unman och överkonstapel
Dalinberg angctt ett femtontal
personer, av vilka flera hade varit eller
var deras närmaste medarbetare, kunde
man väl sälta i fråga, huruvida de ägde

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

sådan normal sinnesförfattning som
måste krävas av människor som skall
röra sig fritt i samhället.

Jag skall i detta sammanhang be att
något få belysa Unmans förhållande till
den dåvarande förmyndaren, advokaten
Hemming-Sj Öberg.

Vad som skedde i november, alltså
när de båda läkarna skrev ut den omstridda
vårdattesten, var inte alldeles
överraskande, om man försöker bilda
sig en uppfattning om hela händelseförloppet.
Unman hade under hela hösten
visat symtom på tilltagande egendomlighet.
Jag skall på den punkten
be att få till kammarens protokoll relatera,
att i oktober månad, när Unmanboet
hotades av konkurs, ingav Gustaf
Unman till förmyndarkammaren en inlaga,
som han i rubriken kallade »Avveckling»
och där han omtalade att han
hade planer på stora donationer. Vid
ett par tidigare tillfällen hade mer
sporadiskt framkommit funderingar på
donationer, och Unman hade även i
brev till advokaten Hemming-Sj Öberg
utvecklat dessa donationsplaner. När
hans förmyndare då gjorde ett påpekande
om att Unmans ekonomiska situation
var sådan, att det måste anses ytterst
ovisst om konkurs kunde undvikas,
så berörde det honom inte. Han
hade över huvud taget inte klart för sig
hurudan hans ekonomiska situation var.
Detta inträffade månaden innan det
omstridda intyget skrevs ut.

Om man för att få ytterligare perspektiv
på vad som skedde ställer dessa
händelser mot bakgrunden av de erfarenheter
som advokaten HemmingSjöberg
tidigare gjort, så begriper man
att förmyndaren blev orolig för vad
Unman skulle företa sig. Det första
Hemming-Sjöberg hade gjort såsom Unmans
förmyndare var — det har också
berörts här i dag — att genom en process,
där han lyckades få Unman sinnessjukförklarad,
rädda 200 000 kronor
åt honom, som han annars varit tvungen

att betala — rådhusrätten i Stockholm
hade redan dömt ut beloppet. HemmingSjöberg
lyckades emellertid att i alla
tre instanserna, rådhusrätten, hovrätten
och högsta domstolen, få Unman
sinnessjukförklarad, varigenom han
blev oansvarig för den ekonomiska
transaktionen i fråga och på det sättet
slapp betala det betydande beloppet.
Mot denna bakgrund är det ganska förståeligt,
om det på ett senare stadium
uppstod oro för Unmans planer. Man
avvaktar nu resultatet av medicinalstyrelsens
prövning av intagningen.

Om jag så får gå över till frågan om
intyget och vad man känner till om Unmans
och Dahnbergs sinnesförfattning,
så vill jag med hänvisning till vad utskottet
har skrivit och justitieministern
här tidigare refererat säga, att det måste
i den allmänna rättssäkerhetens intresse
beklagas, att man inte är i stånd
att helt publicera de journaler som ligger
till grund för utskottets uttalanden.
Jag vill erinra om att vid interpellationsdebatter
om förhållandena på sinnessjukhusen
har från läkarhåll, bland
annat av dåvarande ledamoten av denna
kammare, överläkare Österman i Sidsjön,
framhållits, att läkarna borde ha
rätt att efter prövning av en opartisk
instans framlägga och offentliggöra
journaler för att visa vad som är den
verkliga grunden till påstådda förhållanden.
Vad Dahnbergs intagning beträffar
står det enligt min mening fast
vad som i interpellationssvaret säges,
att det var Dahnbergs familj som begärde
att han skulle omhändertagas för
vård. Men om journalernas ordalydelse
på den punkten kunde offentliggöras
och är riktiga, skulle varje ledamot av
denna kammare bli ännu mer övertygad
om att intagningen var påkallad
med hänsyn till Dahnbergs omgivning.
Jag vågar säga att den var ofrånkomlig.
Och vad Unman beträffar får det
väl ändå anses styrkt av de många läkare,
som uttalat sig i saken, att han

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

just då hade en period när han var i
behov av vård. Från november behövde
han ju sedan bara vara inne till februari
månad, då han ånyo fick vistas på
fri fot.

Får jag sedan, herr talman, bara tilllägga
ett par ord om vad som har passerat
i Unman-affären efter 1949. Det
enda som har inträffat är — vilket justitieministern
snuddade vid här — den
befattning med saken som stadsfiskalen
Eliasson kommit att få genom det större
sammanhanget i rättegången mot
rådman Lundquist. Jag vill säga — jag
har underrättelser från sådant håll att
jag betraktar dem som vederhäftiga —
att stadsfiskal Eliasson under flera månaders
följd haft två auktoriserade revisorer
till hjälp för att gå igenom Lundquistförmynderiet
och där på nytt undersöka
huruvida brottsligt förfarande
kan föreligga. Jag ber kammaren observera
vad första tillfälliga utskottet
skrev 1949. Man sade, att vad som kan
göras till föremål för civilrättslig process
och vad som kan bli föremål för
moraliska värderingar i förmynderiet,
det är frågor som man i detta sammanhang
icke kan ta befattning med. Vad
det här gäller är om brottsligt förfarande
föreligger.

Enligt vad jag har inhämtat har sådant
icke ansetts föreligga med undantag
av en punkt. Den punkten gäller
den redan år 1949 mycket omdiskuterade
frågan om försäljningen av en post
lösöre — den s. k. lösöreförsäljningen
i Unman-boet — som rörde sig om det
i detta sammanhang obetydliga beloppet
på i runt tal 4 000 kronor. Där har
stadsfiskal Eliasson väckt åtal mot
Lundquist för att denna lösöreförsäljning
inte skulle ha tillgått i riktig ordning.
Någon dom har emellertid ännu
inte avkunnats, och därför finns det
ingen möjlighet att uttala sig om huruvida
brottsligt förfarande föreligger eller
inte. Jag kan i varje fall inte göra
något sådant uttalande.

Dessutom finns det enligt samma
uppgifter en diskutabel post på 500 kronor,
som man inte kan vara säker på
om den är rätt bokförd. Jag har fått
resultatet av denna förnyade granskning
refererat från tillförlitligt håll. Jag
hänvisar till vad utskottet konstaterade
1949, att sannolikt ingen svensk person
har fått så många undersökningar av så
framstående expertis som Unman för
att få full rättvisa. Här har han fått ytterligare
en grundlig utredning, och jag
är naturligtvis enbart tillfredsställd
över att ingen tid och inga pengar sparas
för att komma till botten med detta.
Man avvaktar med intresse resultatet utöver
vad Unmans egen revisor Hammarstrand
och förmyndarkammarens
revisor Paul Norman kom till. Då
konstaterades, att alla poster i det väsentliga
kunde verifieras. De stora förlusterna
hade Unman gjort innan han
blev omyndig, och det var just fördenskull
han blev omyndigförklarad.

Jag skulle därför vilja sluta med den
förhoppningen, att man avvaktar omdömet
om Lundquistförmynderiet — saken
ligger ju i ett sådant läge att hittills
ingenting har framkommit utöver en
stämning på dessa 4 000 kronor. Men
mer kan ju komma fram. Man bör alltså
vänta med omdömet tills man får se hur
detta åtal kan komma att sluta. Förhastade
domar i detta fall är enbart ägnade
att vilseleda den allmänna opinionen.

Jag kan således, herr talman, inte
med bästa vilja förstå annat än att det
är riktigt att diskussionen fortsätter till
dess man är övertygad om att ingen
orättvisa har skett någon — inte Unman,
inte Dahnberg och ingen annan
heller i detta sammanhang. Dessutom
är jag angelägen om att konstatera, att
ingenting hittills har framkommit som
rubbat de tidigare utredningarna —■
däribland den som i all enkelhet gjordes
1949 av andra kammarens första
tillfälliga utskott.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja

3 — Andra kammarens protokoll 1!).r>6. Nr 20

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

uppmana de av kammarens ledamöter
som är intresserade av vad som verkligen
hänt i Unman-affären att gå till
detta utskottsutlåtande, där det finns
en ganska fyllig bilaga som relativt kort
och överskådligt meddelar alla väsentliga
fakta i denna affär.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! I och för sig kanske det
måste anses beklagligt att vi i dag, år
1956, tar upp en debatt, som i huvudsak
rör vad man kallar inspärrningar,
d. v. s. interneringar, på sinnessjukhus,
detta i ett läge då vårdresurserna på våra
mentalsjukhus gör möjligheterna att
återställa sjuka människor till hälsa så
stora, att det står långa köer utanför
dessa sjukhus i avvaktan på vård. Det
är emellertid glädjande, att i allmänna
debatten talet om de obehöriga intagningarna
på sinnessjukhusen har förbytts
i ett beklagande av att man, i stor
utsträckning på grund av statsmakternas
senfärdighet och försummelse, inte
har kunnat bereda vård på sjukhusen åt
alla de människor som är i behov av
det. Våra mentalsjukhus är inte några
fängelser eller några därmed jämförbara
institutioner utan vårdanstalter,
till vilka i dag allt flera sjuka människor
söker sig för att genomgå behandling
under allt kortare vårdtider.
De har all anledning att vara tacksamma
för den vård, som där bereds dem.
Det är denna syn vi måste ha på dessa
sjukhus. Vi måste ha den inställningen,
att det principiellt inte är någon skillnad
mellan den vård som bereds där
och den vård som bereds på kroppssjukhus.

I det utredningsarbete, som för närvarande
bedrives på detta område, strävar
vi efter att så mycket som möjligt
jämställa de psykiatriska sjukhusen av
olika slag med kroppssjukhusen. I en
kommitté, som jag själv tillhör, har vi
just tagit upp frågan om alla intag -

ningsformaliteterna vid sjukhusen och
kommit underfund med att intagningsförfarandet
för närvarande är belastat
med alldeles för många formaliteter och
rigorösa bestämmelser. Vi är beredda
att komma med en framställning om
uppmjukande i väsentliga stycken av
dessa bestämmelser. Detta tror jag är
en riktig väg, samtidigt som jag naturligtvis
också måste erkänna att det
finns en liten grupp människor, som antingen
kan vara farliga för sitt eget liv
eller farliga för andra människors liv
och egendom och som man därför tyvärr
är nödsakad att ta in på sjukhus
av detta slag mot deras egen vilja.

Den debatt som förs här i dag rör
sig om ett fall för över 20 år sedan,
om vilket man gör gällande att intagningen
eller, som man säger med ett litet
tråkigt ord, inspärrningen, beslutats
utan tillräckliga grunder.

Vad är det då för en sjukdomsbild
som det rör sig om i det aktuella fallet
artisten Gustaf Unman? Han får ju en
ganska ingående beskrivning i interpellationssvaret.
Han tycks vara en person,
som har lidit av periodiska stämningsväxlingar,
i och för sig inte något
synnerligen märkvärdigt. Men som något
alldeles särskilt skjuter man i förgrunden
att han, som det uttrycks med
ett utländskt ord, lider av paranoia
querulans, d. v. s. en kverulerande inställning
och förföljelseidéer av ganska
besvärlig natur.

När det gäller denna sjukdom — det
rör sig otvivelaktigt om en sjukdom —
skulle jag emellertid vilja mycket bestämt
framhålla, att man för att över
huvud taget kunna ställa en diagnos
måste göra en undersökning, ingalunda
av mera medicinsk natur, av vad som
ligger bakom dessa förföljelseidéer. Personer
som drabbats av sjukdomen känner
vi litet var till. Det är ofta människor
som har blivit utsatta för någon
oförrätt, låt vara inte en så stor oförrätt
som de själva gör gällande, och som

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

hänger upp sig på detta, vars själsliv
helt blir upptaget av de verkliga eller
inbillade oförrätter som de har blivit utsatta
för och vars hela liv är en plåga
för dem själva — det är människor utan
tvivel som förtjänar all vår medkänsla.
De går till alla möjliga domstolsinstanser,
riksdagens ombudsmän, till åklagarmyndigheter
och justitiekanslern —
inte en utan många gånger — och söker
rättvisa. Enligt min mening är den behandling,
som dessa människor i första
rummet bör undergå, mindre av medicinsk
än av vad jag skulle vilja kalla
allmänt psykologisk natur. Det är mycket
angeläget, att man med all uppmärksamhet
bemöter dem och tar reda på
deras anspråk och försöker hjälpa dem
till rätta, och framför allt att man undviker
att bara rycka på axlarna åt dem
och peta undan dem som mer eller
mindre konstiga personer. Jag tror att
vi litet var, på tidningsredaktioner,
som har rätt mycket att göra med dessa,
som läkare eller i myndigheter av olika
slag, gör dessa personer den allra största
nyttan genom att uppmärksamt höra
på dem och ge oss tid med dem, även
om det är litet besvärligt många gånger,
och om möjligt ge dem anvisningar om
var de kan komma till rätta med sina
problem.

Hur förhåller det sig nu med artisten
Gustaf Unman, som har fått denna
diagnos i vårdattesten och även av andra
läkare vid flera tillfällen? Skall man
ställa diagnos på honom, måste man utgå
ifrån en uppfattning om huruvida de
påståenden han gör om oförrätter är
riktiga eller felaktiga. Det är därför
det är så väsentligt, det exempel som
herr Waldemar Svensson tar fram här
under debatten, enligt vilket det vid
samtal med överläkare Wiesel, om jag
inte tar fel, är någon som säger: Om
det nu verkligen är riktigt att förmyndaren
har stulit 150 000 kronor ifrån
Unman, kan han då förklaras frisk? Ja,
svarar överläkaren, och det är i och

för sig i sin tillspetsade form ett alldeles
riktigt svar. Endast under den förutsättningen,
att påståendena var orimliga
och fullständigt utan varje grund,
kunde man betrakta Unman som lidande
av denna sjukdom.

Hur det förhöll sig med grunden för
hans påståenden det har vi nu, år 1956,
en något större möjlighet att bedöma
än vi hade den där novemberdagen år
1935, som det har talats så mycket om
i debatten.

Ty låt oss gå till den aktuella situation
som rådde vid det tillfälle då Unman
i sällskap med sin juridiske rådgivare
överkonstapel Dahnberg, omhändertogs
för läkarundersökning på
begäran av förmyndarkammaren, som
han på något sätt störde i dess verksamhet
genom sin kverulans. Ja, ingen
hade väl vågat i den situationen stå upp
och säga att förmyndarkammaren, alla
som hörde till Stockholms rådhusrätt
och de som i övrigt hade med detta att
göra var annat än ärans män, över huvud
taget tillförlitliga och trovärdiga
personer, som utövade sitt ämbete på
ett i allo föredömligt sätt och även i sin
privata vandel umgicks med andra människors
medel på ett sätt som måste betraktas
som klanderfritt. Vi måste gå
tillbaka till den situation som rådde då
för att förstå inställningen framför allt
hos de läkare som hade att skriva ut
vårdattesten på begäran från olika håll.
För dessa läkare måste det ha förefallit
som en absurditet, detta som en person
kommer och påstår, att en rådman, en
domare, är en person som förfar på något
sätt oredligt. Det måste för dem te
sig såsom ett påstående så barockt, så
orimligt att det icke förtjänade någon
tilltro.

När man skall bedöma läkarnas
ståndpunktstagande här, som ju har kritiserats,
får man komma ihåg att läkarnas
bedömande ingalunda är isolerat till
den undersökning som de utför på vederbörande.
Läkarna måste ha tillgång

36 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

till sjukhistorien. De måste ha tillgång
till uppgifter som har lämnats dem av
trovärdiga personer för att bilda sig
en uppfattning. Det är därför som denna
intagning inte uteslutande blir en åtgärd
av dessa båda läkare, utan blir en
åtgärd i samverkan mellan läkarna, de
myndigheter som har påkallat undersökningen
och de personer som har underskrivit
det lagliga dokument, som vi
kallar »ansökan 2» och som är förutsättningen
för att en person över huvud taget
skall kunna tas in på ett sinnessjukhus.
Enbart läkarhandlingen är inte tillräcklig.
Finns inte de andra handlingarna
så blir vederbörande inte mottagen
på sjukhuset.

Här kommer jag till detta som jag
kommer att framhålla i fortsättningen
också, att vi inte bör göra så som jag
tycker att justitieministern har gjort i
sin plädering här, nämligen göra denna
fråga om intagningen på sjukhuset till
en renodlat medicinsk fråga, ty det år
inte en renodlat medicinsk fråga. Man
har här att göra med ett samspel av
olika faktorer, ett hänsynstagande till
olika synpunkter.

Här kommer jag in på en gammal
käpphäst som jag har vädrat vid något
tillfälle då vi har talat om förbättringar
i vår rättsordning. Lika väl som jag
tror att ett ökat användande av lekmän
i det processuella förfarandet —
någonting som ju har gammal hävd i
rättsskipningen särskilt på vår landsbygd
— skulle vara till gagn, så tror jag
att det skulle vara till gagn om man på
något sätt utökade lekmannainflytandét
vid sådana här administrativa frihetsberövanden.

Jag vet att justitieombudsmannen
Bexelius, av vilken vi inom mentalsjukvårdskommittén
har hört en mycket intressant
föredragning i detta viktiga
ämne, är inne på den tanken, som jag
här livligt vill understödja, att man så
långt ifrån skall beskära lekmannainflytandet
vid alla dessa förrättningar —

både intagningar och utskrivningar —-att man i stället skall stärka detsamma.
Jag tror att det är en riktig utväg, och
jag tror att lekmännen har mycket stora
möjligheter att — naturligtvis jämte
läkarna — bedöma denna sak, frånsett
att det självfallet för de sjuka eller förment
sjuka måste vara av en alldeles
särskild psykologisk betydelse att deras
ärende kan prövas i tillbörlig mån
också av tillförlitliga och trovärdiga
lekmän.

Detta rör alltså den fråga om intagningen,
som nu diskuteras. Jag har velat
försöka ge en bakgrund till denna för
att förklara framför allt läkarnas inställning,
som jag har en viss förståelse för,
även om jag så här långt efteråt, då man
kan sitta och bedöma saken på avstånd,
tycker att det kanske hade funnits andra
möjligheter för de inremitterande
läkarna att handlägga det här fallet. I
sin mycket långa redogörelse i interpellationssvaret
förbigår justitieministern
en sak som är rätt väsentlig i detta sammanhang,
nämligen att vi har en möjlighet
att ta in en person för observation
på ett sinnessjukhus då man inte
är riktigt på det klara med huruvida
han verkligen är i behov av vård. Det
är ett förfarande som är klart reglerat
i lagen. Det krävs en särskild handling,
en observationsattest, för denna intagning.
Detta förfarande har, tycker jag,
ganska litet kommit till användning under
de år vi har haft sinnessjuklagen,
men det förefaller mig ha varit en lämplig
utväg för de här läkarna, som måhända
kunde ha känt en viss tveksamhet
i det speciella fallet. Då hade ju åtminstone
de friats i detta avseende; de
hade kunnat säga till patienten, som
inte gärna ville komma in på sjukhuset,
att det var en sak som skulle prövas
ytterligare i fortsättningen och att det
vore klokt om han kom in och frivilligt
underkastade sig vård och framför
allt en undersökning på sjukhuset. Det
är den reflexion jag gjort, herr talman,

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

när jag tänkt på handläggningen av
detta ärende. Jag betonar emellertid
ännu en gång att vi nu befinner oss i
år 1956 och att denna fråga debatterades
i riksdagen 1953. Det var då justitieministern
gjorde sitt nu med ganska
stor rätt, tycker jag, kritiserade uttalande
av ungefär följande innebörd: Det
här är hemligstämplat, det kan jag av
diskretionära och humanitära skäl inte
offentliggöra, men om ni bara visste vad
som står i de här handlingarna skulle
ni alla vara på det klara med att några
övergrepp icke förekommit. Det är denna
kategoriska formulering från justitieministerns
sida i interpellationsdebatten
1953 som jag anser att man med
full rätt kan kritisera, och det är i själva
verket kärnpunkten i denna nu ganska
långa debatt. Det är inte alls i främsta
rummet en fråga om det medicinska
bedömandet, utan det är en fråga om
det parlamentariska ansvaret, huruvida
ett statsråds uttalanden inför riksdagen
är av den art att de helt och fullt förtjänar
tilltro.

Nu kommer vi till situationen 1956,
och där kommer en annan läkare jämte
en jurist och ifrågasätter riktigheten av
den vårdattest som justitieministern
uppger sig ha sett 1953 men då fann
vara fullt i sin ordning. Då säger justitieministern:
Ja, det finns nog en hel
del i vad docenten Goldkuhl har att
säga här, vi skall ta och undersöka saken
vidare. Justitiekanslern får höra
om detta, och även om hans handläggning
av rättsärenden, såsom framgått
av tidigare debatter, kanske i många avseenden
mera utmärkes av en kontemplativ
eftertänksamhet, så störtar han
nu som stungen av eu orm till sin telefon
och ringer till justitieministern samma
dag och säger: Nu måste vi göra
något, nu har Goldkuhl kommit med en
skrivelse och nu måste vi koppla in
medicinalstyrelsen i detta sammanhang.
Här i kammaren säger justitieministern:
Nu får vi höra vad denna expertinstans

säger, nu får vi höra vad de speciella
sakkunniga har att anföra.

Här återknyter jag emellertid, herr
talman, till vad jag sagt tidigare: Låt oss
inte se denna fråga som en fråga av
den art att den endast tillkommer experter.
Kammarens ledamöter är vana
att i många fall, kanske de allra flesta
vi har att handlägga, vara tvungna att
bedöma frågor utan att ha någon ingående
expertkännedom om frågorna.
Det är ju en hel mängd mångskiftande
ärenden som faller under vårt bedömande,
och när det gäller sådana saker
som formuleringen av det nu för kammaren
företedda intyget och dess slutsatser,
håller jag bestämt före att det
inte alls är en sak som tillkommer enbart
de s. k. medicinska experterna att
avgöra om detta intyg var riktigt eller
inte. Justitieministern säger blygsamt
att han är en lekman, och det är han
naturligtvis i detta sammanhang, men
han är en lekman vars hjärna tränats
genom juridisk skolning och verksamhet.
Han är en alldeles särskilt kvalificerad
lekman i detta avseende. Jag tycker
nog att justitieministern när han
läste vårdattesten och dess slutsatser
åtminstone borde ha sagt sig: Alldeles
klar är väl ändå inte denna sak, är det
verkligen riktigt att man kan bedöma
denna samhällsbesvärlighet på ett sådant
sätt som här har skett? Mannen
hotar ju inte någon annan människa,
han hotar inte någon till livet, han reser
inte livsfarligt vapen, han har uppenbarligen
inte visat några tendenser
att beröva sig själv livet. Det föreligger
alltså inte något av de båda skäl som
annars brukar vara de väsentliga för
intagning å sinnessjukhus mot vederbörandes
egen önskan.

Det mildaste man kan säga om denna
sak är att den är åtskilligt tvivelaktig,
och detta omdöme rubbas inte på något
sätt av vad medicinalstyrelsen till
äventyrs så småningom kan komma att
anföra i denna fråga. Det fel som alltså

38 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

är begånget från justitieministerns sida
är att han utan vidare har funnit saken
vara i sin ordning, en sak som nu diskuteras
och där vi kan ha litet olika
uppfattningar och där det kan råda en
betydande tveksamhet om rättmätigheten
av den vidtagna åtgärden.

När vi kommer till det som här sammanfattas
med uttrycket »samhällsbesvärlighet»
skulle jag dock vilja säga att
det ju är en av behållningarna av denna
debatt att något sådant inte kommer
att i fortsättningen kunna åberopas som
skäl för en intagning. Skall vi se positivt
på denna sak tror jag detta är något
mycket väsentligt. Jag tror också,
som jag tidigare sade, att vad vi har
att göra, bland annat med lärdom av erfarenheterna
i det speciella fallet Unman,
är att försöka förstärka garantierna
när det gäller intagning och utskrivning
av människor mot deras egen önskan.
Även om fall som detta säkerligen
inte förekommer numera — de förekom
kanske en och annan gång förr i världen,
och vi talar ju om förhållandena
förr i världen — så kan man inte skapa
nog bestämda rättsgarantier till skydd
för den enskilda människan och hennes
personliga integritet. Jag tror det är
riktigt att vi fortsätter att arbeta på den
vägen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I den sakliga kritik som
herr Svensson i Ljungskile riktade mot
justitieministern och andra kan jag
utan vidare instämma. Jag skall inte
göra några upprepningar utan bara en
del kompletteringar.

Jag tror att varje uppmärksam lyssnare
här har fått en känsla av den rättslöshet
som den vanliga människan måste
erfara, särskilt om denna människa
har råkat i klammeri med psykiatriker
och domarkåren. Gränserna för vad
man kallar sinnessjukdom och särskilt
sådana här konstiga saker som »samhällsbesvärlighet»
och paranoia quaeru -

lans är mycket flytande, och när mäktiga
människor gör sitt inflytande gällande
är det lätt att ställa diagnosen.
Detta är inte första gången som människor
har blivit förklarade sinnessjuka
när någon har velat komma åt deras
pengar.

Jag tror herr von Friesen var inne
på en viktig sak nyss när han sade, att
detta inte är någon renodlat medicinsk
fråga. Nej, det är det sannerligen inte.
Det finns så mycket annat som hänger
samman med detta. Herr von Friesen
kom också in till en kärnpunkt när han
sade att dessa läkare hade hört en förklaring
av en rådman vid Stockholms
rådhusrätt, och de kunde inte ens tänka
sig någonting så barockt och absurt,
säger herr von Friesen, som att denne
rådman kunde vara en tjuv. Därför gick
det lätt att ställa en diagnos.

Därmed kommer jag in på mycket
som jag berört tidigare i denna kammare
när jag haft anledning att tala om
fall av rättsröta i vårt land, nämligen
att vi lider under dogmen om domarnas
ofelbarhet, som här i landet är lika
rotfäst som dogmen om påvens ofelbarhet
är i de katolska länderna. Med en
domare är det som med Cesars hustru,
som inte ens får misstänkas. Man kan
inte föreställa sig någonting så absurt
som att en domare skulle kunna göra
ett fel. Detta är nog själva grundvalen
för diagnosen beträffande Unman, och
det är denna föreställning som har legat
till grund också till hela fördröjandet
av den stora bedrägeriaffären Lundquist.

Här har herr Ståhl lika energiskt som
justitieministern försvarat sitt gamla
ställningstagande vid riksdagsdebatten
1949. När herr Svensson i Ljungskile
efterlyste en omvändelse hos justitieministern,
hade han lika stora skäl att
göra det beträffande sin partivän herr
Ståhl, som sannerligen inte verkade botfärdig.
Han var tvärtom till den grad
villig att understryka alla dessa sinnes -

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i

sinnessjukhus, m. m.

sjukattester, att han till alla diagnoserna
om depressionspsylcos och paranoia
quaerulans lade till en psykiatrisk diagnos
av alldeles eget fabrikat, nämligen
»tilltagande egendomligheter».

Herr Ståhl försökte också i övrigt försvara
det gamla ställningstagandet —
ty här är det inte bara fråga om intagandet
på sinnessjukhus, det hänger
ihop med hela affären Unman och hela
affären Lundquist.

Herr Ståhl ville göra gällande att det
inte är bevisat ännu att Lundquist har
begått några juridiska fel — däremot
möjligen moraliska — mot Unman. Herr
Ståhl red mycket hårt på det påståendet.

Jag skall inte heller göra några förhandsdomar.
När herr Ståhl emellertid
som exempel anför, att åtalet hittills
bara gäller en struntsumma på 4 000
kronor för en lösöreförsäljning, vill jag
påpeka att den springande punkten i
Unmanaffären just är att hans lösöre
och egendom såldes så billigt, och att
köparna i de flesta fallen varit bulvaner
till rådman Lundquist och att en del
lösöre sedermera återfunnits i dennes
hem. Detta snarare styrker än minskar
anklagelsernas tyngd, herr Ståhl.

I övrigt är ju inte affären Unman
ännu utredd, utan bara i sin förberedelse.
Herr Ståhl, som 1949 förklarade,
att han en gång för alla ville göra slut
på den affären, så att den inte liksom
galten Särimner skulle uppstå igen, kan
ju befara att även denna upplaga av galten
Särimner kommer igen i likhet med
allt annat i Lundquistaffären. Här har
sagts att det var så svårt att bedöma
dessa saker 1949 och 1953, men nu är
allt annorlunda, och saken är åtminstone
delvis utredd och klar. Ja, det
tycks ta sin tid, och det är mycket som
inte är klart ännu. Jag anser att det inte
är myndigheternas förtjänst att Lundquistaffären
äntligen har kommit fram
— de har gjort vad de kunnat för att
hindra det. Om Lundquist hade varit li -

Nr 20

fråga om intagning av patienter på

tet måttlig i sina anspråk och stoppat
sina bedrägerier när han fått 17 stenhus
och 1 miljon, tror jag att han alltjämt
hade varit en mycket betrodd domare
vid Stockholms rådhusrätt, men han
gick så långt att bubblan måste brista.
Det är den allmänna opinionens och
icke myndigheternas förtjänst.

Herr Ståhl förklarade i dag att han
var en mycket enkel lekman, som inte
gärna ville lägga sig i några juridiska
omdömen. Han var inte en så enkel lekman
år 1949 som ordförande i tillfälliga
utskottet. Då var han motionär vid herr
Spångbergs sida, och herr Spångberg
framförde just de anklagelser som nu i
stor utsträckning har visat sig vara riktiga.
Herr Ståhl gick emellertid ifrån
sin egen motion som utskottsordförande
och försäkrade kammaren att han
och en till hade gjort detta så grundligt
därför att de en gång för alla ville ha
slut på debatten om att det skett något
orätt i affären Unman och att inte rådman
Lundquist skulle vara en ärans
man.

Jag citerar herr Ståhl från protokollet
1949: »Jag har ibland snarast frågat
mig, när jag trängt djupare och djupare
in i detta, om inte myndigheterna
gjort mera än vad som rimligen kan begäras.
Jag har här en anteckning om
att fyra justitieministrar, tre justitiekanslerer
och förmyndarkammaren i
tre omgångar företagit grundliga utredningar
i Unmanaffären. Och den nuvarande
riksåklagaren, Heuman, säger i
den senaste utredningen, att sannolikt
har aldrig i detta land någon enskild
mans förmögenhetsförhållanden och
-förluster blivit så in i detalj undersökta
och klarlagda som i detta fall.»
Vidare säger herr Ståhl: »Jag vågar försäkra,
att vi ha varit åtminstone två
ledamöter i utskottet, som grundligt letat
efter varje anledning att ställa frågan,
huruvida här ändå inte finns något
outrett. Men vi ha icke kunnat finna
något.»

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

Det är ju rätt kategoriska omdömen
av en lekman, herr Ståhl! Det är en hel
spökparad av juridisk sakkunskap som
tågar fram med fyra justitieministrar
och tre justitiekanslerer i spetsen och
herr Ståhl som anförare. Jag tror att
herr Svensson i Ljungskile bör se litet
på sin partivän också och hans andel
i att det 1949 inte blev en undersökning
om rådman Lundquists brott.

Jag instämmer ännu en gång i herr
Svenssons hårda kritik av justitieministern
och hans förklaringar, men jag
tillägger med en travestering av Runeberg:
Giv herr Ståhl en skrapa även!

Under detta yttrande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Man har, när man hört
herr Johansson i Stockholm, anledning
att misstro möjligheterna att få i gång
en allvarlig diskussion om så betydande
samhällsvärden som rättssäkerheten och
rättstilliten. Herr Svensson i Ljungskile
anknöt denna debatt såsom en fortsättning
på debatten av den 15 maj 1953.
Även vid det tillfället spårade debatten
ur, och även herr Johansson i Stockholm
sjöng samma toner som nu. Är
inte hela frågan om tilliten till rätten
och den enskildes rättssäkerhet för allvarlig
för att slarvas bort i sådana här
debatter? Vi borde vara fullkomligt
medvetna om att vårt arbete i dessa
frågor ytterst bygger på vår förmåga att
väcka det allmänna rättsmedvetandet
till insikt om dessa värden. Det är så
betydande värden att man inte skall
stanna vid att rota i händelser som ligger
20 år tillbaka i tiden, utan man skall
komma fram till positiva förslag.

Här kom litet av positivt värde, men
det låg alldeles säkert utanför avsikten
med denna debatt. Herr von Friesen
framförde allmänna synpunkter, som
jag dock inte kan helt dela, och herr

Ståhl lämnade en redogörelse för hur
han betraktar just detta fall, men jag
kan inte säga att det kom något positivt,
det snuddades bara vid det. Vi skall
vara ganska klara med ett par saker
här, som jag skall anknyta till därför att
de antyddes av de olika talarna.

Herr Svensson i Ljungskile sade att
han inte ville ta upp en allmän debatt,
han ville begränsa sig till denna sak,
oaktat det nu är alldeles klart för alla
att bedömningen av fallet Unman fortsätter
både i Lundquistaffären och i
utredningen om det medicinska bedömandet
och läkarintyget. Det sistnämnda
tolkar jag, inom parentes sagt, på
samma sätt som herr Ståhl. Jag är ganska
övertygad om att motivet samhällsbesvärlighet
mer är till för att skydda
individen än för att gagna någon utomstående.
Om Unman hade fått fortsätta
här i det tillstånd han onekligen varit
i, skulle han ha skadat sig själv i betydande
grad. Samhället har i första
hand att här tänka på den enskilde.
Men detta var inom parentes.

Det andra som jag skulle vilja gå in på
är frågan som väcktes av herr von
Friesen, frågan om läkarnas ställning.
Där skulle man kunna ta upp en debatt.
Vi har varit ganska eniga i första lagutskottet
under alla år, särskilt då utskottet
hävdat att läkarna inte skall
vara ensamma i sitt bedömande utan att
över dem står domaren i sitt avgörande
av värdet av deras utlåtanden. Men vi
kan ju inte vara utan läkarnas sakkunskap.
Vi måste ha materialet oss förelagt,
om vi sitter som domare. Att nu
börja en diskussion om hur detta samspel
har verkat i ett speciellt fall för 20
år sedan är tämligen meningslöst. Det
är också olämpligt ur den synpunkten,
att det skymmer de andra större aspekterna.

Jag kan inte dela herr von Friesens
inställning, då han utan tvekan rekommenderar,
att man skall kunna dra upp
privata rättsfall här. När han klandrar

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på

sinnessjukhus, m. m.

justitieministern för att denne inte under
den tidigare debatten drog fram sådana
saker som de hemligstämplade
journalerna om Unman, så gör sig herr
von Friesen skyldig till en orättvisa.
Jag tvekar inte att säga, att jag anser,
att man skall tänka på den enskildes
rättssäkerhet. För den enskilde står
emellertid rättsmedel till förfogande
utan någon process i andra kammaren.

Jag skall inte bli långrandig. Jag skall
sluta med att säga att vad jag nu sagt
inte alls ändrar min allmänna inställning
och mitt instämmande i herr
Svenssons i Ljungskile uttalande, att vi
inte skall vara rädda för en öppen kritik
av hithörande förhållanden. Vi skall
välkomna varje tillfälle att i denna församling,
som är ansvarig för en sådan
hörnpelare i rättstillitens och rättssäkerhetens
tjänst som lagstiftningen, ta
upp en kritisk debatt i rättsfrågor. Men
jag tycker inte att vi skall dra ned debatten
till att endast diskutera enskilda
rättsfall.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag var vice ordförande i det utskott
vars utlåtande här berörts och
hade tillfälle att som en enkel lekman
läsa igenom polisprotokollen och Unmans
egna dagböcker samt psykiatrikernas
utlåtanden.

Allra först vill jag säga, att jag också
hade tillfälle att se den själsutveckling,
som herr Ståhl genomgick under utskottsförliandlingen.
Jag har vid några
tillfällen varit i politiskt slagsmål med
herr Ståhl, men jag måste säga, att under
det utskottsarbetet fick jag stor
respekt för honom. Han var motionär
och hans anseende stod i viss mån på
spel, men han böjde sig så småningom
för de fakta, som vi ändå inte kunde
komma undan att ta hänsyn till. Herr
Johanssons i Stockholm anförande i dag
var inte något försök att få fram fakta

och att söka sanningen. Däremot vill jag
säga om ovannämnda utskotts arbete,
att ordföranden då verkligen vinnläde
sig om att söka sanningen.

Jag tillbringade flera dagar med att
läsa akterna, och jag måste säga, att när
man som en lekman läste dem, måste
man komma till den uppfattningen, att
om någon hade behov av psykisk vård,
så var det Unman. Det är ett utomordentligt
tragiskt fall. Man kunde nästan
gripas till tårar, när man läste hans
mycket tafatta dagbok. Han var en
konstnärsnatur, som hade ärvt ett par
miljoner. Det var inte underligt, att han
under de svåra ekonomiska förhållanden,
som rådde åren omkring 1932,
skulle råka i ekonomiska svårigheter
och att det pressade honom alldeles
ohyggligt. Dessutom hade han en annan
rent personlig uppgörelse, som jag inte
här skall närmare relatera, som säkerligen
satte minst lika svåra spår i hans
själsutveckling. Jag tror alltså att om
kammarens ledamöter finge tillfälle att
liksom 1949 års utskott studera ifrågavarande
handlingar, så skulle kammarens
ledamöter inte komma till någon
annan uppfattning än vad vi gjorde då.

Är det nu så, att man hittar ytterligare
material, skulle jag och utan tvivel
varenda en som tillhörde nämnda utskott
bli synnerligen glada, om sanningen
kommer fram. Men då skall det också
vara nya fakta av sådan beskaffenhet,
att sanningen blir klarlagd. Det är
givet att det skulle vara av synnerligen
stor betydelse för hela vårt rättstänkande,
om ytterligare klarläggande kunde
ske. Emellertid vill jag tillbakavisa uppfattningen,
att det skulle ha förelegat
någon sammansvärjning mellan dessa
tio psykiatriker och alla dem som i
offentlig ställning prövat dessa saker
och att även vi som satt i utskottet
skulle ha varit med i denna sammansvärjning.
Det är ju orimligt att över
huvud taget tänka sig något sådant i ett
rättssamhälle.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är nog ganska lätt
att som herr Bark säga, att man skall
försöka komma fram till sanningen.
Förhållandet är ju emellertid det, att
här står expert mot expert och att det
är deras bedömanden som skall avgöra
en människas öde. Den expert man litar
på blir bestämmande. Hade man i detta
fall anlitat personer med docent Goldkuhls
inställning, hade det inte skett
någon internering. I detta fall hade
man andra experter, och det ledde till
att man kan ha snedvridit en människas
liv.

Ingenting är väl klarare än att man i
dylika frågor inte skall yttra sig i så
kategoriska ordalag som riksdagsutskottet
1949 och justitieministern 1953.

Jag förstår inte riktigt herr von Friesen
när han säger att lekmän skall avgöra
sådana fall, icke på grundval av
medicinska skäl, utan från andra utgångspunkter,
varvid man skall beakta
andra omständigheter. Om inte psykiatrikerna
kan komma till samma uppfattning
om förhållanden, som de har bedömt
så grundligt, hur skulle vi lekmän
då kunna döma, så att det inte blir någon
orättvisa? Jag tycker att det är rätt
förvånande, att en ansedd läkare för
in ett sådant moment i debatten. Det
beklagliga i hela denna rättsaffär är
bland annat att justitieministern säger,
att det finns handlingar, som om de
hade legat på varje riksdagsmans bord
skulle ha visat att det var uppenbart,
att vetenskapsmännen obestridligen hade
rätt. Ja, den uppfattningen hade vi
kanske haft alla, om inte Goldkuhl kommit
med sitt utlåtande. Det finns ingen
klarhet i detta förhållande. Varför skall
då en justitieminister 1953 säga, att saken
är uppenbar?

Det är givetvis så, att psykiatrikerna
har en oerhörd makt. Men det är
farligt om myndigheterna bara förlitar
sig på några psykiatrikers uttalanden
och säger, att det är uppenbart att om

allmänheten fått se alla handlingar, så
har det inte vederfarits någon orätt.

Därmed kommer man in på centralpunkten:
hemligstämplingen. Rättsmedvetandet
kräver att alla handlingar i
målet läggs fram. Vad hade det skadat
dessa människor, då det gällde deras liv
och existens, om vi fått se alla de handlingar
som låg till grund för bedömandet?
Hade det skadat dem i något väsentligt
avsende? Det hade väl kanske
kunnat hjälpa dem, om vi fått se handlingarna.

Man har nog det intrycket att vi
behöver en förstärkning av rättspsykiatrikerna.
Vi behöver en ökad konkurrens
för att få fram den allra
främsta expertis just när det gäller människor,
som har en oerhörd makt att avgöra
andra människors öden. Jag tycker
det borde vara riksdagen angeläget
att ge ökade resurser för utbildning och
forskning på det rättspsykiatriska området.
Dessutom skall vi hålla fast vid
att rättsmedvetandet kräver, att de
makthavande i största möjliga utsträckning
undviker hemligstämpling. Skall
riksdagen kunna bedöma dessa frågor,
skall den i största möjliga utsträckning
ha alla akterna på sitt bord.

Herr BARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev mycket förvånad
över herr Braconiers påstående, att
det var psvkiatrikerna som förstört Unmans
liv. Det är ett mycket underligt
påstående. Det var väl i alla fall andra
faktorer, som därvidlag var verksamma.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bark har totalt
missförstått mig.

Jag sade att det var psykiatrikernas
utlåtanden, som låg till grund för intagningen
av Unman och Dahnberg på
sinnessjukhus, och jag sade att hade
man haft ett sådant utlåtande som Goldkuhls,
hade man förmodligen inte intagit
dem. Det har alltså varit av väsent -

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. gällande praxis i fråga om intagning av patienter på
sinnessjukhus, m. m.

lig betydelse för deras liv vilka psykiatriker
som avgivit utlåtande. Det är alltså
dessa, som i själva verket varit och
måste vara ett slags domare över Unman
och Dahnberg.

Herr BARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Är herr Braconier säker
på att, om Goldkuhl varit med för
20 år sedan och haft de fakta för ögonen,
som då förelåg, hans utlåtande
blivit annorlunda än de utlåtanden som
då avgavs?

Herr ANGUR (fp):

Herr talman! Det är några uttalanden
under diskussionens gång som ger mig
anledning till några reflexioner.

När man talar om Unman, så tänker
man sig honom stående isolerad i ett
läge, som för honom var ytterst prekärt
och då han handlade under mycket
stark affekt. Men går man tillbaka till
den tidpunkt, då dessa händelser utspelades,
var det också på det sättet, att
det fanns en hel del människor som av
Unman var beskyllda för allvarliga
brott. Här har nu uppstått en konflikt,
där rättssäkerheten är det väsentligaste
på båda sidor. Det är å ena sidan Unmans
rättssäkerhet, hans rätt att bli bedömd
och behandlad efter lag, som avser
att garantera hans medborgerliga
rättigheter och hans frihet. Å andra sidan
har man de andra, som blivit beskyllda
för brott och som med samma
rätt kan fordra att få leva utan att bli
kränkta. I den situationen kommer åtgärderna
mot Unman.

Nu är det väl så, att man utan att ha
tillräckliga belägg för detta kombinerar
Lundquists åtgärder och hans handlande
och vandlande med Unmans intagning
på sinnessjukhus, men i dag har
vi inte någon klarhet på den punkten.
Vi vet i dag inte om Lundquist verkligen
har spelat någon aktiv roll i detta
sammanhang. Hans transaktioner är ju
i dag föremål för granskning vid dom -

stol. Något bedömande föreligger inte i
detta avsnitt.

Det är då som man osökt kommer
tillbaka till själva principfrågan, nämligen
vilken verkan sinnessjukförklaring
och utfärdande av vårdattest har i
allmänhet, bortsett från detta speciella
fall, där vi inte har alla papper på
bordet. Den väsentligaste frågan är då,
tycks det mig, vilken betydelse det sakkunnigutlåtande,
som en vårdattest innebär,
har och på vad sätt man kan
granska och vraka sådana.

I den verksamhet som jag har kommer
man alltid då och då i kontakt
med denna fråga. Jag måste säga, att
jag för min del inte har odelat förtroende
för alla sådana handlingar som
utfärdas av sakkunniga. De används i
olika sammanhang. I vanliga civilmål
händer det ibland, att någon vill dra
sig undan ingångna förpliktelser genom
att bli förklarad sinnessjuk. Då blir
förbindelserna ogiltiga, eftersom de har
ingåtts i ett tillstånd av rubbad själsverksamhet.
När man därför skall fälla
ett avgörande, kan man inte med säkerhet
sätta sig till doms utan att veta att
de sakkunnigutlåtanden man har är
fullt tillförlitliga. Några absoluta garantier
i det hänseendet kan man emellertid
aldrig få — och då är det väl
inte riktigt att skjuta över frågan på
det juridiska planet!

Givetvis skall man döma efter vad
som är rätt, men så långt kan man inte
nå. Men får nöja sig med att döma efter
vad som enligt uppställda regler skall
bedömas vara rätt, och då är man
stundom tvungen att godtaga den bevisning
de sakkunniga kommer med. Vi
finner därför att Unman är bevisskyldig
för de obestyrkta påståenden, som
han — säkerligen i förlitande på deras
riktighet — utslungar. Det åligger honom
att bevisa att han talat sanning.
När det däremot var fråga om utskrivningen
av vårdattesten, har intygsgivarna
utgått ifrån att Unman icke talat

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. gällande praxis i
sinnessjukhus, m. m.

sanning. Hade han gjort det, skulle han
icke ha intagits för vård. I så fall ligger
väl ändå denna fråga på det medicinska
planet, inte på det juridiska.
Man anser sig oftast tvungen att godtaga
av sakkunniga personer på tro och
heder avgivet intyg som bevismaterial
i en rättegång, och ofta är intygen av
sådan art, att det är mycket svårt att
åstadkomma någon motbevisning.

Detta är i själva verket den stora
frågan. Om vi kan komma därhän, att
läkarutlåtanden i sådant avseende, som
det här är fråga om, kan ställas under
domstolens prövning och det rättsliga
avgörandet väger över — alltså om det
inte kan bli tal om att fatta en dom
enbart på grundval av en läkarundersökning
utan ärendet skall vara en domstolsfråga
— så kan man tänka sig en
sådan utveckling, att domstolar med
lekmannainslag granskar bevismaterialet
även på denna punkt. Då tror jag
att mycket skulle vara vunnet. Men förfarandet
kommer givetvis att medföra
mycket stora förseningar. Snabba domar
blir kanske då helt uteslutna.

I detta stora problemkomplex ligger
alltså den fråga, som har diskuterats
här i dag, nämligen vilket värde ett läkarintyg
eller läkarutlåtande har för
den jurist, som skall avgöra sakfrågan.
Det är en mycket stor fråga, där vi nu
endast kommit så långt, att vi kunnat
slå fast, att det som grund för ett frihetsberövande
inte är tillräckligt att någon
är besvärlig för samhället; detta
är en betydande landvinning, men jag
hoppas att Kungl. Maj :t — eller riksdagens
ledamöter motionsvägen — tar upp
hela detta komplex för sådan genomarbetning,
att rättssäkerheten i detta avseende,
där förhållandena för närvarande
icke är tillfredsställande, säkras, så
långt detta står i vår makt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ytterligare några ord. Vid det här laget

fråga om intagning av patienter på

tror jag att man kan vara någorlunda
överens om att det inte varit rimligt
att vidga denna debatt till en diskussion
om allt det material, som kommit
fram med anledning av tidigare rättsdebatter.
Jag har för min del en del
saker, som i och för sig kan vara nyttiga
att diskutera, men det bör nog
inte ske i dag.

Sedan skulle jag med anledning av
att många talare här gång på gång
framhållit, att ett tiotal läkare förklarat
att artisten Gustaf Unman var sjuk
i psykiskt avseende på ett eller annat
sätt, bara vilja säga, att den saken har
dagens debatt inte gällt, utan den har
gällt de kvalifikationer, som erfordras
för frihetsberövande och för omedelbar
och trängande vård på sinnessjukhus.
Allt det andra kan läggas åt sidan såsom
icke relevant i det sammanhang jag
diskuterat den föreliggande frågan.

Vidare har det satts i fråga, om denna
debatt lett till något resultat. Min
interpellation har avsett två syften. Det
ena var att ge uttryck för en parlamentarisk
vaksamhet med hänsyn till vad
som yttrades här 1953 och vad som sedan
har kommit fram. Jag tror att en
sådan vaksamhet från en folkförsamlings
sida har ett positivt värde. Vi har
i denna kammare inte bara att försvara
en ställning olika grupper emellan utan
den har också över huvud taget att försvara
det svenska folkstyret inför Sveriges
folk. Det är ett intresse för oss
allesammans, att den parlamentariska
vaksamheten inte slappas eller avskrives.
Jag tror därför att allmänheten
skulle ha svårt att förstå, om man inte
fullföljde debatten om sådana ämnen
som det här gäller även i riksdagen.

Det andra syftet med min interpellation
var att få klarlagt om samhällsbesvärlighet
kan vara kvalifikationsgrund
för frihetsberövande. Därvidlag har ju
justitieministern för sin del givit ett
klart uttalande och sagt ifrån, att så kan
och så får det inte vara. Jag har tidi -

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Nr 20

gare konstaterat, att det föreligger en
oklarhet beträffande vad som varit och
att man nog får räkna med att frågan
kräver ytterligare belysning. Men vad
som sagts här från justitieministerns
sida har givetvis ett positivt värde, som
inte får underskattas. Till detta skulle
jag bara vilja foga ett litet observandum.
Med den bristande kapacitet våra
vårdanstalter har kan man mycket väl
tänka sig att man i vissa sammanhang
måste välja mellan människor, som är
både sinnessjuka och i behov av vård,
för vilka alltså kvalifikation för vård
finns. Men då möter man ytterligare en
fråga, nämligen om samhällsbesvärlighet
får vara kvalifikationsgrund vid utväljandet
av människor, som av andra
sakliga skäl behöver vård. Även i det
fallet tror jag att det vore önskvärt att
den grunden inte får spela någon roll.

Herr PRÖDING (h):

Herr talman! I likhet med herr Gezelius
finner jag det vara ganska ofruktbart
att i dag diskutera vad som skedde
i denna sak 1935. Även om herr
Svensson i Ljungskile m. fl. tycks anse,
att Unmans intagning på sinnessjukhus
var obefogad, torde detta dock numera
vara fullkomligt omöjligt att leda i bevis.
Docent Goldkuhls utlåtande kan
härvidlag knappast vara utslagsgivande,
då det avgivits 20 år efter intagningen.

Huvudsaken är emellertid, att vi för
framtiden kan försäkra oss om att administrativa
frihetsberövanden kringgärdas
med största möjliga rättssäkerhetsgaranti.
En utredning arbetar ju
också för närvarande med denna fråga,
och man torde ha anledning förmoda,
att den kommer att vilja göra varje intagning
överklagbar under domstolsmässiga
former. Därest så blir fallet,
torde man ha nått så långt i rättssäkerhctshänseende
på detta område, som
det över huvud taget är möjligt.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. ledighet för
elever i folkskolan för deltagande i frikyrklig
kristendomsskola

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Gustafsson i Borås
till mig riktat följande fråga:

»Vill herr statsrådet medverka till sådana
åtgärder — eventuellt sådan ändring
i gällande kungörelse (SFS 1941:
693) — att ledighet kan beviljas elever
i folkskolan för deltagande i frikyrklig
kristendomsskola enligt samma principer
som nu gäller för deltagande i
kyrklig konfirmationsundervisning?»

Interpellantens fråga avser folkskolans
elever. För elever i klasserna 8 och
9 i folkskolan är frågan om ledighet för
konfirmationsläsning eller motsvarande
religionsundervisning numera reglerad
genom en anvisning — nr 13 — till timplanerna
i den nya undervisningsplanen
för folkskolan. Denna anvisning omfattar
även frikyrkliga kristendomsslcolor.
I fråga om elever i klass 7 och i fråga
om ledighet för elever i klasserna 8
och 9 i annan ordning än som åsyftas
i anvisning 13 gäller alltjämt den av interpellanten
åberopade kungörelsen
1941:693. Denna kungörelse avser endast
konfirmationsundervisning. Jag
ämnar snarast föranstalta om sådan
ändring av kungörelsen, att den kommer
att omfatta även de av interpellanten
avsedda kristendomsskolorna.

Härpå anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Naturligtvis är jag statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
synnerligen tacksam för det
svar jag fått på min interpellation, och
jag ber att få betyga detta.

Både av principiella och praktiska
moliv har jag ansett, att det vore riktigt

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

med en översyn av gällande bestämmelser
i fråga om konfirmationsundervisningen
i folkskolan. Rådande bestämmelser
tolkas inte enhetligt när de lokala
myndigheterna ordnar upp saken
på respektive platser. Tidigare var det
ju så, att konfirmationsläsningen var
förlagd till tiden efter slutad skolgång.
Kungörelsen den 19 juli 1941 säger, att
om omständigheterna är sådana att
»barn befinnas böra bevista konfirmationsundervisning,
innan de avslutat sin
folkskolekurs, må härför erforderlig ledighet
från folkskolans undervisning
kunna beredas dem». Det utökade antalet
läsår betraktas givetvis som sådan
omständighet. Jag har ingen anledning
att närmare ingå på detta.

Likställigheten mellan de olika trossamfunden
har fastslagits i den nya undervisningsplanen
för folkskolan. I timplansanvisningarnas
moment 13 heter
det: »Deltagandet i undervisning i valfritt
ämne är obligatoriskt för elev i
enlighet med timplanerna. Detta gäller
dock icke lärjunge för tid motsvarande
den, under vilken han enligt intyg av
vederbörande religionslärare deltar i
konfirmationsundervisning eller motsvarande
av trossamfund anordnad religionsundervisning».

Genom denna formulering har ju
»trossamfunden» jämställts i fråga om
rätt att efter intyg från respektive religionslärare
få disponera skoltid för särskild
undervisning åt barnen. Men bestämmelsen
gäller endast timplanstid
för valfria ämnen, medan det i övrigt
även här hänvisas till kungörelsen av
år 1941, i vilken ingen jämställdhet ifrågasättes
mellan de olika trossamfunden.
Detta är naturligtvis en inkonsekvens,
som i praktiken skapat villrådighet och
olika tolkningar. Men nu har statsrådet
lovat att rätta till saken, och hans svar
är så tydligt, att jag har all anledning
att vara tacksam. Jag vill inte säga att
frågan därmed är i alla facetteringar
löst, men den är väl löst så långt min
interpellation sträckte sig.

Jag ber att än en gång få tacka för
det utomordentligt tillfredsställande
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. fullgörandet
av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Ahlberg har frågat
mig, om jag är i tillfälle att upplysa om
i vilken utsträckning 1951 års pensionsutredning
fullgjort sitt uppdrag och om
jag kan ange när något resultat av pågående
utredningar kan förväntas. I
samband härmed har herr Ahlberg erinrat
om ett flertal under de senare åren
aktualiserade pensionsfrågor.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Enligt erhållna direktiv skall 1951
års pensionsutrednings arbete avse den
framtida statliga personalpensioneringen.
Frågor, som gäller redan beviljade
pensioner, faller icke inom utredningens
arbetsområde i vidare mån än att
utredningen har att belysa frågan om
eventuell förbättring av sådana pensioner
ur principiell synpunkt. För övrigt
gäller två allmänna riktlinjer för utredningens
arbete. Den ena är, att uppmärksamhet
skall ägnas det sätt, på vilket
annan peronalpensionering har ordnats.
Den andra är, att frågan om allmän
pensionsförsäkring skall beaktas,
något som i direktiven betecknats såsom
självfallet.

Utredningen kommer att i dagarna
lämna den avsedda belysningen av frågor
om förbättring av äldre pensioner.

Beträffande utredningens egentliga
arbetsuppgifter — alltså den framtida
utformningen av den statliga personalpensioneringen
— får jag på grundval
av de upplysningar i ämnet, som jag har
införskaffat, meddela följande.

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

Inom utredningen har verkställts en
inträngande principiell belysning av
frågorna, och inom ett av utredningen
tillsatt arbetsutskott har penetrerats så
gott som alla frågor, som uppkommer
vid uppbyggandet av en ny personalpensionering.
Vad som utgör anledning
till att utredningen inte har kunnat utarbeta
slutligt förslag i ämnet är, att
frågan om allmän pensionering numera
på allvar har aktualiserats och att det
å ena sidan torde stå klart att denna
fråga på ett eller annat sätt kommer att
lösas under den närmaste framtiden,
men å andra sidan förhåller det ju sig
så, att något avgörande ännu inte har
träffats rörande de huvudlinjer, efter
vilka den allmänna pensioneringen
kommer att utformas. Om dessa omständigheter
inte förelegat, hade utredningen
kunnat slutföra sitt arbete tidigare
än som nu kan bli fallet.

Den ingående belysning, som inom
utredningen har verkställts av frågan
om funktionssättet av en allmän pensionering
och av personalpensionering
sida vid sida, har lett fram till den bestämda
uppfattningen, att det icke kan
vara försvarligt att nu söka en lösning
av personalpensioneringen oberoende
av vad som kan komma att snart bli
bestämt i fråga om den allmänna pensioneringen.
Det är framför allt långsiktigheten
i pensioneringen som utgör
ett starkt skäl mot att man nu skulle
binda sig för lösningar inom personalpensioneringen,
som kunde komma att
strida mot vad som på grund av en
allmän lösning av pensionsfrågan skulle
bli gällande för befolkningen i allmänhet.
En sådan åtgärd skulle kunna komma
att allvarligt komplicera pensioneringen
av de statsanställda under flera
decennier framåt.

I syfte att utredningen skall få möjlighet
att snarast möjligt slutföra sitt
arbete med den statliga personalpensioneringen
har emellertid mellan utredningens
ordförande och ordföranden i
den inom socialdepartementet tillsatta

beredningen av frågan om allmän pensionering
förekommit samråd i fråga
om planläggningen av utredningarnas
arbete till den del det sammanhänger,
och härvid har det visat sig, att fördelar
ur båda utredningarnas synpunkter
skulle vara förenade med ett intimt samarbete
mellan dem. Frågan om härav
betingade åtgärder torde inom kort
komma att underställas social- och civildepartementen.

På herr Ahlbergs fråga, om ett bebestämt
besked kan lämnas om när resultatet
av 1951 års pensionsutrednings
arbete kan erhållas, torde därför svaret
få bli, att frågan intimt sammanhänger
med när ståndpunkt kan tagas till en
allmän pensionering, och att allt skall
göras för att få frågorna lösta så snart
som möjligt. — Herr Ahlberg är ju ledamot
av beredningen och torde därigenom
även själv kunna medverka till
en snabb lösning av frågorna.

Härefter anförde:

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
civildepartementet för det svar jag
fått på interpellationen. Det vore fel att
någon längre stund uppta kammarens
tid med detta ärende, så belastad som
dagordningen är, och jag skall därför
underlåta att gå djupare in på det stora
komplex av problem, som ligger bakom
min fråga och som egentligen bort analyseras.

Den utredning, som vi väntat få ett
resultat av, tillsattes ju redan i februari
1951 och har således varit verksam under
en även för en sådan kommitté
lång tid. Jag bär sysslat tillräckligt mycket
med pensionsproblem för att vara
medveten om att de tar sin tid, och
jag vill inte fälla det omdömet, att kommittén
underlåtit att visa den aktivitet,
som en kommitté normalt bör visa. Men
jag har ställt frågan därför att man tidigare
på det håll, där man har intresse

48 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

av att få se ett resultat, erhållit besked
av vederbörande statsråd, att förslag
skulle vara att vänta med det allra snaraste.
Den 10 november 1954 uttalade
statsrådet Lingman som svar på en interpellation
i första kammaren, att enligt
vad han inhämtat skulle utredningen
komma att avge ett principbetänkande
»under nästa år», d. v. s.
under 1955. Men 1955 kunde man i
trycket läsa, att kommittén väntades
framlägga sitt betänkande under 1956.

Efter det svar jag här fått är det uppenbart,
att något principbetänkande
inte kommer heller i år. Nu hänvisar
man till sambandet med frågan om en
allmän pensionering, och jag har i och
för sig intet att erinra mot detta. Men
om man underlåter att komma med lösningar
till problem, som inte har något
samband med den allmänna pensioneringen,
tycker jag inte kommittén följer
de direktiv som den fick vid tillsättandet.
I direktiven står nämligen,
att det bör övervägas, i vilken mån uppdraget
kan fullföljas genom successivt
avlämnade förslag i olika ämnen.

Jag skall tillåta mig peka på några
av de detaljer i pensionsfrågor som är
av sådan natur, att dröjsmålet föranleder
berättigat missnöje hos vissa grupper
av statstjänstemän.

Från skilda håll har påyrkats en omprövning
av pensionerna för sådana
statstjänstemän, som fick gå i pension
omedelbart innan den tjänsteförteckningsrevision
genomfördes, som ägde
rum åren 1951—53. Dessa grupper av
tjänstemän hade sedan långt tillbaka
gjort framställningar om löneförhöjning.
Vederbörande myndigheter hade
ställt sig välvilliga men ansåg sig böra
skjuta på dessa uppflyttningar i lönegrad
tills ärendet togs upp i ett större
sammanhang. Det dröjde länge innan
det blev dessa tjänstemäns tur, och då
hade rätt stora grupper bland dem hunnit
avgå med pension.

Det har nu yrkats, att dessa pensionärer
skulle få den höjning av sina pen -

sionsbelopp som erfordras för att deras
pensioner någorlunda skall sammanfalla
med dem som utgår till de tjänstemän,
som något senare avgick med
pension och fick beräkna den enligt den
nya lönegradssättningen. Denna fråga
har icke kunnat behandlas av riksdagen,
därför att den ansetts höra hemma
i 1951 års pensionsutredning. Medan
denna pensionsutredning håller på
att arbeta hinner en och annan av dessa
tjänstemän gå bort och antalet av dem
som här har stora ekonomiska intressen
krymper. Det är uppenbarligen
otillfredsställande med en sådan ordning.
Det borde ha varit möjligt att behandla
denna fråga separat. Jag anser,
att den inte har något samband med
den allmänna pensionering, som nu diskuteras
och som behandlas även inom
departementet.

En annan fråga är av samma natur.
I direktiven till utredningen ingick, att
kommittén skulle överväga en höjning
av den åldersgräns, där rätten till familjepension
vid nyingånget äktenskap
upphör. Denna åldersgräns har varit 60
år, men man anser att den borde sättas
högre. Om man dröjer med detta blir
det allt fler efterlevande som blir avstängda
från den pension, som skulle
ha kommit dem till del om utredningen
hade varit färdig med denna detalj, som
enligt mitt förmenande inte heller har
något som helst samband med lösningen
av den allmänna pensioneringsfrågan.

Ett tredje ärende är på sitt sätt rätt
anmärkningsvärt. 1945 beslöt riksdagen
efter motion att hemställa hos Kungl.
Maj :t om en utredning rörande tillämpningen
på det statliga området av principen
om pensionsrättens oantastbarhet.
Trots detta beslut dröjde det till
1951 innan den kommitté, som vi nu
talar om, blev tillsatt. Sedan dess har
det gått fem år och sammanlagt har
sålunda elva år gått sedan riksdagen
gjorde framställning om att frågan om
pensionsrättens oantastbarhet skulle ut -

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

redas och lösas. I mitt och statstjänstemännens
tycke är detta en orimligt
lång tid.

Det är alldeles uppenbart, att något
som helst samband icke finns mellan
den planerade allmänna pensioneringen
eller pensionsförsäkringen — vad man
nu kommer att stanna för —- och statens
allmänna pensionsanordningar. Dessa
detaljer hade följaktligen kunnat utredas
och presenteras för riksdagen.

Jag vill också något beröra ett annat
problem. Det gäller det sätt, varpå man
sammanfogat tjänstepensionen och den
icke inkomstprövade folkpensionen. De
flesta av kammarens ledamöter har säkerligen
någon gång från statstjänstemannahåll
ställts inför den frågan, hur
det kan komma sig att pensionärerna
förlorar rätten till den icke inkomstprövade
folkpensionen, vilken har presenterats
såsom en alla medborgare tillkommande
rättighet. Man anser att staten
berövar sina tjänstemän denna förmån.
Nu förhåller det sig ju inte på
det sättet, men den anordning, som
man på denna punkt gått in för, är så
komplicerad och svårtillgänglig, att
knappast någon statstjänsteman som är
pensionerad kan själv göra reda för sig,
hur hans pension är sammansatt, hur
mycket han har i tjänstepension och
hur mycket som kommer från folkpensioneringen
eller hur sammanfogningen
av dessa pensioner har skett. Det har
därför funnits och finns alltjämt ett
mycket utbrett misstroende hos statstjänstemännen
mot denna sammankoppling.

Detta problem nämndes bland de
uppgifter, som 1951 års utredning fick
när den tillsattes. År 1952 gick det parti,
som jag tillhör, fram med en stor motion,
där frågan om denna sammanfogning
och vad därmed äger samband
analyserades och där man påyrkade en
bättre lösning av det hela. Motionen
föranledde givetvis det beslut som är
vanligt, när en kommitté sysslar med
uppgifter på området: man hänvisade

till kommittén. Något beslut om en förändring
kunde följaktligen inte fattas,
och frågan vilar nu hos kommittén.

Om och när det nu kan komma fram
något förslag på denna punkt kan inte
ens statsrådet säga. Man hakar fast
spörsmålet vid den allmänna pensionering
som nu planlägges. Att det finns
ett sådant samband är ostridigt. Men
det är väl inte förmätet att ifrågasätta,
om inte statsrådet skulle vilja på det
sättet personligen engagera sig för saken,
att han undersöker möjligheterna
att från utredningen få fram förslag till
lösning av vissa problem, som icke har
något samband med den allmänna pensioneringen.

Jag har varken anledning eller lust
att här rikta någon kritik mot statsrådet
— han är givetvis utan skuld i detta
sammanhang. Men det som jag antytt i
interpellationen och som jag här sagt
visar, att det är fråga om en serie problem,
som för rätt stora tjänstemannagrupper
har väsentlig betydelse. Statsrådet
har varit älskvärd och artig nog
att erinra om att jag såsom ledamot av
pensionsberedningen har tillfälle att
påskynda dess arbete. Jag tackar för det
erkännande som ligger i detta, men
tyvärr är nog detta omdöme om mina
möjligheter att göra en insats litet överdrivet.
Jag vill emellertid kvittera statsrådets
artighet med att säga, att jag
skulle sätta värde på om statsrådet,
som har väsenligt större möjligheter att
påverka arbetstakten, skulle vilja begagna
sitt inflytande i den riktning som
jag här talat om.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp
en speciell fråga. Jag vill framhålla nödvändigheten
av att de problem, som
sammanhänger med poststationsföreståndares
och lantbrevbärares arbetsförhållanden,
pensionering och tid för
avgång, bringas till en snar lösning. .lag
vet att detta är en svår fråga, men dessa
människor har år efter ar väntat på att

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

50 Nr 20 Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

deras arbets- och pensionsförhållanden
skulle ordnas och de har också blivit
lovade att så skulle ske i samband med
1951 års pensionsutredning. De nuvarande
förhållandena kan inte vara tillfredsställande
för någon part. Det är av
vikt inte bara för tjänsteinnehavarna
själva, utan också för allmänheten och
jag förmodar även för arbetsgivaren, att
det blir ordning och reda på det hela.
Redan det sätt, varpå arbetsbördan och
ansvaret har ökat för dessa grupper av
befattningshavare, är en anledning till
att frågan blir löst så snart som möjligt.

Jag vill med ett exempel belysa de
nuvarande förhållandena. När en poststationsföreståndare
i min hemsocken
fyllde 90 år, uppvaktades hon bland
annat av postdirektören och postmästaren
med medalj och sådant som hör
högtidsdagar till, och så fortsatte hon
sin tjänst som förut och höll på därmed
till sin död. Även om hon var av härdig
småländsk tåga och även om man skall
tillvarata också åldringarnas arbetsprestationer,
måste det finnas en gräns,
där de gamla ersättes med yngre krafter.

Det är inte försvarligt att avvakta resultatet
av utredningen om en allmän
pensionsförsäkring, innan nu berörda
grupper får sina förhållanden ordnade.
Här är snabba åtgöranden av nöden.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ta upp någon längre debatt i
anslutning till detta spörsmål, men jag
vill ändå med några ord beröra det inlägg,
som herr Ahlberg nyss gjorde från
denna plats. Han framhöll önskvärdheten
av att vissa frågor, som inte hade
direkt samband med den långsiktiga
pensioneringsfrågan, skulle kunna brytas
ut. Jag erinrar då om att jag redan
i interpellationssvaret nämnde, att utredningen
i dagarna kommer att lämna
den avsedda belysningen av frågan om
förbättring av äldre pensioner. Jag kan

komplettera detta yttrande med att utredningen
i dag har överlämnat vissa
synpunkter med belysning av dessa
äldre pensionsfrågor. Vad materialet
innehåller kan jag givetvis inte gå in
på nu; det får behandlas i vanlig ordning.

Herr Ahlberg nämnde sedan samordningen
med folkpensioneringen. Det
förhåller sig ju så, att statstjänstemännen
inte mister sin folkpension, utan
den kvarstår ograverad. De har bara
favören att få den i förskott, när de lämnar
sin tjänst, men den reduceras alltså
inte. Det samordningssystem, som nu
tillämpas och varom uppgörelse har
träffats med vederbörande organisationer,
innebär ju, att tjänstemännen för
närvarande har tjänat på samordningen.
Den bygger på ett indextillägg av 6
procent, varvid det skulle balansera
jämnt. Upplysningsvis kan jag nämna,
att indextillägget i dag är 71 procent. I
den mån tillägget går under de 6 procenten
förlorar statstjänstemännen, i
den mån det går däröver blir det en
vinst för dem. Följaktligen har de inte
gjort någon förlust på denna punkt.

Det väsentliga skälet till att man inte
nu kan komma fram till en lösning är
samordningen med den pension, som
herr Ahlberg är med om att bereda. Vi
har ju vissa erfarenheter från samordningen
med sjukkassefrågorna, då några
detaljer inte blev så lyckade och inte
heller var så lätta att ordna, alldenstund
man hade två olika system som
skulle sammansmältas. Jag tror, att det
är riktigare, att man nu får se hela stommen
till den pensionering, som herr
Ahlberg och hans medarbetare förbereder,
och sedan anpassar pensionerna till
denna, så att vi slipper de missförstånd
och svårigheter, som vi hade vid
samordningen med sjukkassorna. Jag
strävar alltså uteslutande efter att vinna
klarhet på denna punkt. Skulle vi
helt ha bortsett ifrån den allmänna pensionering,
som skall införas, skulle enligt
de uppgifter, som 1951 års pen -

Öl

Torsdagen den 24 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. fullgörandet

sionsutredning har lämnat mig, denna
på ett tidigare skede lia kunnat framlägga
sina förslag, men jag tror inte, att
pensionsfrågan som sådan hade vunnit
på en dylik lösning. Det riktiga är väl
ändå att man först ser efter, hur den
stora pensionsreformen utformas, och
sedan på ett smidigt sätt anpassar den
statliga pensioneringen därefter.

Herr AHLBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande sammanfogningen
mellan tjänstepensioneringen
och den icke inkomstprövade folkpensioneringen
förhåller det sig givetvis
som statsrådet sagt, att statstjänstemännen
genom det utgående indextillägget
inte har kommit att bli direkt missgynnade.
När statsrådet säger, att i den
mån tillägget överstiger sex procent
gör man en vinst, är detta påstående
dock baserat på den generalisering, som
man betjänade sig av vid lösandet av
sammanfogningsproblemet. Därigenom
blir alla tjänstemän med låg pensionsålder
relativt sett överkompenserade,
medan de arbetstagare, som har en förhållandevis
hög pensionsålder, gör förluster.
Över huvud taget är den form,
som man tvingades stanna för när man
löste detta problem sådan, att den ger
plats för många individuella orättvisor
och följaktligen för kritik.

Jag begärde emellertid ordet för replik
närmast för att uttrycka min tillfredsställelse
med den del av statsrådets
svar, som utgör ett meddelande till
riksdagen — eller vem som än skall ta
emot det — att den del av materialet,
som avser ställningstagandet till höjda
pensioner för vissa statstjänstemän, är
att vänta med det snaraste. Detta underströks
i statsrådets senaste inlägg. Jag
är övertygad om att detta meddelande
kommer att hälsas med allra största
tillfredsställelse av alla de statstjänstemän,
soin med rätt eller orätt har gålt
och väntat på att få cn höjning av sina
pensionsförmåner.

Nr 20

av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! En av de detaljfrågor,
som är överlämnade till 1951 års kommitté,
är frågan om pensionsreglering
i statens pensionsanstalt av halvtidstjänster.
När nu socialministern också
är närvarande, skulle jag ett ögonblick
vilja stanna vid detta problem. Det är
alltså nu klart, att 1951 års kommitté
har tagit ställning till principerna för
de statsanställdas pensionering. Vi har
tidigare fått höra, att den allmänna pensionsförsäkringen
inte på något sätt
skall försämra villkoren för dem, som
nu är anställda. Här gäller det något,
som socialvården och sjukvården väl
behöver, nämligen de halvtidsanställda,
som tidigare varit heltidsanställda. Dessa
kommer under nuvarande förhållanden,
på grund av att de inte får stå kvar
med pensionsrätt, att förlora ungefär
20 eller 25 procent av sina inkomster,
när de övergår från hel- till halvtidstjänst.
Vore det inte lämpligt att lösa
detta detaljproblem nu? Kan vi vänta
oss, att den frågan kommer upp, eftersom
vi ändå fått löfte om att det inte
skall bli sämre ställt för dem före än
efter den allmänna pensionsförsäkringens
införande? Då jämför jag de
SPA-anslutna med de statligt anställda
och deras möjligheter till halvtidstjänst.

För oss som arbetar inom social- och
sjukvården är det ett oerhört brådskande
problem att få detta löst. Vi behöver
kvalificerade personer, och vi
får dem inte. Ett av skälen därtill torde
vara, att de får sämre förmåner, men
huruvida det är så kan vi inte avgöra,
förrän vi har erbjudit dem proportionellt
lika goda förmåner som de hade
tidigare. Vi är tacksamma för besked
på denna punkt.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljer, men jag kan inte underlåta
att beklaga, att denna utredning
trots alla påstötningar inte har lyckats
pressa fram ett principbetänkande förr -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 195G fm.

Svar på interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

än just i dagarna. Det är dock över fem
år sedan den tillsattes, och den fick
då direktiv baserade på framställningar
som hade kommit in från både LO
och TCO på 1940-talet. Herr Ahlberg
nämnde också 1945 års riksdagsbeslut
med anhållan om en utredning angående
pensioners oantastbarhet. Det är
märkligt, att denna utredning har varit
så långsam. Denna långsamhet är också
enligt min uppfattning ganska inhuman
med tanke på att den i mycket
stor utsträckning haft att utreda problem
som bekymrar just pensionärer,
som ju är i den åldern att de inte kan
vänta hur länge som helst på att få sina
frågor lösta.

När statsrådet Lindholm säger, att
han förutsätter samråd mellan 1951 års
pensionsutredning och den nu i år tillsatta
särskilda pensionsberedningen
inom socialdepartementet, skulle jag
vilja fråga honom: Anser statsrådet att
detta samråd kan åstadkommas utan
risk för att hela den stora pensionsreformen
fördröjes? Med tanke på den
förhalningsteknik, som 1951 års pensionsutredning
så ypperligt har utbildat
under de år den suttit och till synes
inte gjort någonting, måste man undra
om inte här finns en viss risk för fördröjning,
även om pensionsberedningen
är besjälad av intresse att snabbt få
fram resultat.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill i anslutning till
fröken Höjers anförande erinra om att
de statligt anställda som har halvtid har
pensionsrätt. Här är det fråga om de
kommunalanställda. Enligt reglementet
för SPA är det för närvarande inte möjligt
för dem att få pensionsfrågan ordnad,
men om man får den nya allmänna
pensionsordningen kan de på samma
sätt som övriga medborgare grunda ett
pensionsunderlag på den lön som de
har. Fröken Höjer framställde här sa -

ken på ett sätt som gör att någon kanske
skulle kunna missförstå henne och
tro att hon avser samtliga halvtidsanställda
och inte bara de som är kommunalanställda.

Herr Ahlberg kasserar in mitt förra
yttrande som ett uttryck för att det
skall bli höjningar. Detta har jag aldrig
sagt. I de handlingar, som hittills har
överlämnats, har utredningen konstaterat
att den statliga pensioneringen är
väsentligt bättre än den som förekommer
på öppna marknaden. Herr Ahlberg
gör klokt i att räkna med att betänkandet
utmynnar i ganska negativa ting.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag sade att det gällde
halvtidstjänster för SPA-anslutna. Det
gäller både privata och kommunala
tjänstemän som har vissa kvalifikationer.
Jag vidhåller att det är just den
frågan som är så kolossalt viktig. Det
gäller inte hundratusentals människor
men väl tusentals.

Den pensionsform, som denna arbetskraft
har som heltidsanställd, bör beredas
dem även som halvtidsanställda,
om man skall kunna säga att de inte
kommer att förlora någonting på detta
nya pensionssystem. Man har alltså för
närvarande möjligheter att ge tjänstledighet
till en heltidsanställd under
halva tiden. Vederbörande behåller då
sin pensionsrätt. Det går emellertid inte
för alla dessa huvudmän att inrätta en
rad befattningar och sedan bevilja vederbörande
tjänstledigt för halva tiden.
Man kan inte kringgå bestämmelserna
på detta sätt. Denna möjlighet har funnits
för en kort tid, men de som i framtiden
helt vill övergå till halvtidstjänst
har inte någon möjlighet att proportionellt
behålla denna pensionsförmån.
Jag menar alltså att detta inte är något
föregripande av den stora reformen, eftersom
man faktiskt har lovat dem
detta, att de inte skall lida någon förlust
av de tidigare förmånerna.

Torsdagen den 24 maj 1956 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall råda vill jag bara meddela
kammarens ledamöter, att det inte finns
någonting som hindrar privata företagare
eller kommuner att själva pensionera
dessa halvtidsanställda. Vad de
vill är att staten skall betala hälften av
deras pensionskostnader, det är därom
diskussionen står. Jag tror att fröken
Höjer får precisera sin ståndpunkt litet
bättre när hon talar om SPA-anslutna,
så att folk får klart för sig hur det i
verkligheten ligger till.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! De, som varit SPAanslutna
i låt oss säga 10—15 år och sedan
tvingats lämna denna pensionsform
för att övergå till en rent kommunal
pensionering, kommer — det vet statsrådet
lika bra som jag — att förlora
ungefär hälften av vad de intjänat som
SPA-anslutna, detta på grund av att
den tjänstelivränta de får är så urusel.
Allt detta hänger således ihop som ler
och långhalm. Skall man ge dessa anställda
samma rättigheter som förut, så

måste det ske genom SPA eller någon
annan statlig pensionsanstalt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara slutgiltigt
konstatera, att det dock finns något i
den statliga förvaltningsapparaten som
är eftersträvansvärt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 141, 142 och
151—153, bevillningsutskottets betänkande
nr 49 samt första lagutskottets
utlåtande nr 53.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren uppskjuta behandlingen
av övriga^ på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 20

Torsdagen aen 24 maj 1950 em.

-SSTi

•>

Torsdagen den 24 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Hemkonsulentverksamhet i städer

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1956/57 till
hemkonsulentverksamhet i städer.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Fröken AGER (fp):

Herr talman! I denna fråga, som gäller
statsbidrag till hemkonsulentverksamhet
i städer, har jag avgivit en blank
reservation. I går antog vi förslaget om
förstatligande och omorganisation av
Hemmens forskningsinstitut, där det
också skall finnas en avdelning som
skall meddela varukonsumentupplysning.
Den avdelningen blir emellertid
inte så utrustad att dess verksamhet
kan komma alla konsumenter till godo,
utan man måste begagna sig av andra
vägar. Dels kan vi ju få hjälp av de blivande
konsulenterna genom den upplysning
de får av hushållspedagogerna
i de olika skolformerna och dels kan
vi ordna kursverksamhet på olika håll,
framför allt i våra yrkesskolor, men
den största gruppen av konsumenter,
såväl män som kvinnor, kan inte
få del av denna verksamhet, utan man
behöver också annan upplysningsverksamhet.
På landsbygden finns det redan
ett 25-tal hemkonsulenter inom hushåll -

ningssällskapen. De har visserligen rätt
att arbeta också i städer, men de har
inte tid, och därför har inte städer och
tätorter möjlighet att ta del av den upplysningsverksamhet
som dessa konsulenter
bedriver. Man har vidare på kommunalt
håll i Stockholm och Borås med
mycket gott resultat startat verksamhet
av detta slag.

Jag har denna gång inte inom utskottet
yrkat bifall till motionen — jag
har motionerat i frågan ett flertal år
— men jag hoppas att utskottets skrivning
denna gång skall göra att Kungl.
Maj :t kommer att ta upp spörsmålet
på grundval av de utredningar som
har skett under tidigare år.

Utskottet har i sitt utlåtande anfört
att jag inte har angivit grunderna för
statens bidragsgivning. Denna bidragsgivning
kan givetvis ske antingen genom
ökning av statsbidragen till hushållningssällskapen
eller — vilket jag tror
är en riktigare väg — via våra yrkesskolstyrelser.
Med hänsyn till de goda
erfarenheter man har av verksamheten
i Stockholm och Borås vill jag uttala
den förhoppningen, att man till nästa
år, när frågan om yrkesskolornas bidrag
skall behandlas, även måtte ta upp frågan
om bidrag till hemkonsulenter i städer
och tätorter och att ecklesiastikministern
beaktar denna fråga.

Jag har bara velat delge kammaren
dessa synpunkter. Jag har intet yrkande.

Häruti instämde fru Andrén (fp).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Torsdagen den 24 maj 195G em.

Nr 20

§ 2

Vissa avlönings- m. fl. anslag för budgetåret
1956/57 under fjärde
huvudtiteln in. in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande,
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1956/57 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Försvarets musikorganisation

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
110 föreslagit riksdagen dels besluta, att
försvarets musikorganisation skulle utformas
i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 2 mars 1956
föreslagit dels ock till Engångsanskaffning
av musikinstrument för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Enligt de riktlinjer som departementschefen
angivit skulle inom ramen
för nuvarande kostnader utrymme finnas
för sammanlagt 26 musikkårer.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:511 och 11:679
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 513 och II: 705
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:515 och 11:704
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 516 och II: 703
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:517 och 11:706
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna 1:543 och 11:719
icke måtte av riksdagen bifallas;

Försvarets musikorganisation

VII. att motionerna I: 544 och II: 718
icke måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionen II: 707, i vad den
avsåge flottans musikkår, icke måtte av
riksdagen bifallas;

IX. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till
motionen II: 707, i vad den icke behandlats
under VIII., samt med avslag
å motionen II: 717, besluta, att försvarets
musikorganisation skulle utformas
i enlighet med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 2 mars 1956 och utskottet
föreslagit;

X. att riksdagen måtte till Engångsanskaffning
av musikinstrument för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ohlon, Näsgård och Nils
Theodor Larsson, fröken Elmén samt
herrar Hansson i Skegrie och Svensson
i Stenkyrka, vilka ansett att utskottet
under IX. bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å motionen II: 707, i
vad den icke behandlats under VIII.,
och i anledning av motionen II: 717,

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag, i vad
det avsåge indragning av nuvarande
militärmusikkårer;

b) besluta, att försvarets musikkårers
personalorganisation skulle utformas i
enlighet med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 2 mars 1956 föreslagit;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förnyad utredning rörande den av
Kungl. Maj:t föreslagna förläggningen
av musikkårerna och förslag till 1957
års riksdag i ämnet;

2) av herr Gillström; utan angivet
yrkande; och

3) av herr Andersson i Malmö, likaledes
utan yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Försvarets musikorganisation

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Ek och bok, grevar och
baroner är kulturväxter som sällan
tränger över Dalälven. Att Dalälven i
långt flera hänseenden fått utgöra en
s. k. stoppgräns för utvecklingen, inte
minst då det gäller andlig odling och
kulturliv, är djupt beklagansvärt.

Då vi i dag skall ta ställning till
högst väsentliga förändringar i nuvarande
organisation för militärmusikkårerna
får vi göra detta inte bara från
militär synpunkt, utan också med hänsyn
till den inverkan på det civila musiklivet
som föreliggande förslag innebär.

I alla de utredningar, som förekommit
beträffande musikliv i Sverige, har
man i avgivna betänkanden klart givit
uttryck för militärmusikens betydelse
för det civila musiklivet.

Departementschefen och överbefälhavaren
har ävenledes vid behandlingen
av detta ärende understrukit vikten av
att vid utformningen av en ny musikorganisation
vederbörlig hänsyn tas till
det civila musiklivets behov.

Överbefälhavarens förslag, som sträcker
sig något längre än propositionen,
innebär även med hänsyn till de civila
uppdragen förslag om en fördelning av
kostnaderna på fjärde och åttonde huvudtitlarna.

Med tanke på dessa uttalanden om att
hänsyn bör tas till det civila musiklivets
behov kan jag inte uraktlåta att uttala
min förvåning över att man med en
sådan målsättning ändå kan föreslå en
så genomgripande nedskärning som det
blir då man decimerar kårernas antal
från nuvarande 43 till 26.

Speciellt missgynnade blir här som
så ofta eljest de norrländska länen.
Procentuellt är det ingenting att säga
om nedskärningen från nuvarande sex
kårer till fyra kårer. Det motsvarar vad
som har skett över hela linjen. Men om
man betraktar saken ur räjongsynpunkt
— och i den nya indelningen har man
ju gått in för räjongsystem — måste man

tycka att det med hänsyn till att Norrland
med sina stora avstånd endast har
tillgång till sex militärmusikkårer borde
ha varit ett rimligt krav att man
hade fått ha kvar dessa sex kårer i den
nya organisationen.

1955 års militärmusikutredning har i
bilaga 1 till sitt betänkande ritat in räjongerna
på ett kartblad. Det är skrämmande
att se hurusom norr om Dalälven
stora vita fält ligger utanför de fyra
räjonger som skall nås av kvarvarande
musikkårer, medan södra Sverige, inte
minst Småland, har blivit förhållandevis
väl tillgodosett.

Inom de vita fälten utanför räjongerna
ligger ett flertal städer och köpingar
samt en mängd tätorter. Jag förstår
mycket väl att det inte kan bli fråga om
konserter från musikkårerna på tillnärmelsevis
alla tätorter, men jag vet att såväl
yrkesorkestrar som amatörorkestrar
av olika slag på dessa orter är i hög
grad beroende av de militära musikutövarna.

Beträffande Gävle-Dala-området säger
1955 års militärmusikutredare att
det ur militär synpunkt är likgiltigt om
kåren förläggs till Falun eller Gävle.
Visserligen borde Gävle ligga bättre till
såväl ur kostnadssynpunkt som med
tanke på den tidsspillan som uppstår då
kåren skall spela exempelvis i Söderhamn.
Enligt planen skall kåren i Falun
betjäna 114 i Gävle en gång i veckan
och F15 i Söderhamn en gång varannan
vecka. Från Falun till Söderhamn
är det 15,5 mil. Om kåren hade varit
förlagd till Gävle hade man haft ett
reseavstånd av 6 mil till Söderhamn
och 9,5 mil till Falun. Utredningen tycker
inte att avståndet Falun—Söderhamn
behöver ha någon avgörande betydelse
vid valet av förläggningsort.
För min del anser jag nog att vi borde
kunna utnyttja våra hädanefter så hårt
decimerade musikkårer bättre än vi
skulle göra genom att låta mannarna åka
tåg eller buss 95 km alldeles i onödan
26 gånger per år. Den bärande motive -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

ringen för stationering av musikkåren
i Falun har för utredningen varit att i
»Gävle finns en fast symfoniorkester,
som bör kunna fungera utan direkta insatser
från militärmusiken». Ja, ärade
kammarledamöter, det finns sedan mer
än 40 år tillbaka en symfoniorkester i
Gävle, men den är i mycket hög grad
beroende av blåsare från musikkåren
vid Hälsinge regemente.

Orkesterföreningen ger cirka 85 konserter
under själva säsongerna, varav
mer än hälften i stationsorten Gävle,
samt dessutom under sommarsäsongen
konserter sex dagar i veckan under
tretton veckor. Som förstärkning till
symfonikonserterna i Gävle anlitas regelmässigt
regementmusiker från 114
till ett antal av som regel sju mannar för
varje konsert. Till dessa symfonikonserter
åtgår varje gång fyra repetitionsdagar
förutom konsertdagen, alltså
sammanlagt fem dagar. Antalet repetitions-
och konsertdagar uppgår under
spelsäsongen, d. v. s. tiden den 1 september—30
april, till 85. Genom att
musikerna är bosatta i Gävle har orkesterföreningen
lyckats träffa avtal om en
ersättning av 60 kronor per konsert
och man, och då räknar man in repetitionerna.
Vid en förstärkning på sju
man uppgår kostnaderna alltså till 420
kronor per konsert. Om orkesterföreningen
skulle tvingas att anlita extra
musiker, exempelvis från Falun, skulle
kostnaderna, beräknade för sju man,
uppgå till 1 470 kronor per konsert, och
då har man ändå baserat gaget på samma
låga belopp, 60 kronor per konsert,
vilket säkert inte kan accepteras
av musiker som inte bor på orten. Om
man emellertid skulle ta denna extra
förstärkning från Stockholm skulle det
bli en kostnad av 125—250 kronor per
man, och då finge man bara räkna med
ett par repetitioner. Kostnaden skulle
uppgå till mellan 900 och 1 700 kronor.
Ett så ringa antal repetitioner är möjligt
endast om man kan räkna med att
låna stockholmsmusiker från elitorkest -

Försvarets musikorganisation

rar som konsertföreningen eller hovkapellet.
Genom att musikkåren varit
förlagd till Gävle har sjukvikarier för
orkesterföreningens blåsare kunnat anlitas
på samma förmånliga villkor som
extraförstärkningen.

Också som rekryteringsbas för orkesterföreningen
har regementsmusikkåren
sin stora betydelse. Av föreningens
tretton fast anställda blåsare har under
årens lopp tio rekryterats från denna
musikkår.

Det måste stå klart för var och en
att det blir en ren katastrof för orkesterföreningen
i Gävle om den ej längre
kan räkna med hjälp av blåsare bosatta
på orten. Stadens kostnader uppgår redan
nu till 110 000 kronor per år, och
det är ett belopp som utslaget per invånare
säkerligen är det högsta i vårt
land. Orkestern är mycket högt uppskattad
och värderad, och publikfrekvensen
är i ständigt stigande. Även i det avseendet
torde det vara något av ett rekord.
Under det senaste spelåret var
genomsnittssiffran för besök vid anordnade
konserter uppe i 458 per konsert.

Jag beklagar djupt att orkesterföreningen
i Gävle ej haft tillfälle att uttala
sig i denna fråga. Såsom varande yrkesorkester
är den inte ansluten till Sveriges
orkesterföreningars riksförbund,
som är en sammanslutning av amatörorkestrar.
Detta förbund har av förklarliga
skäl inte haft intresse av att
sätta sig in i yrkesorkestrarnas problem
eller att vid avgivandet av remissyttrande
föra deras talan.

Det är emellertid inte bara yrkesorkestern
i Gävle som skulle drabbas hårt
vid en eventuell indragning av musikkåren
vid 114. Gästrikland är som bekant
ett landskap som har ett mycket
stort antal industrier. Vid ett flertal orter
har bland bruksungdomen bildats
amatörorkestrar där icke mindre än
tolv medlemmar av I14:s musikkår
tagit synnerligen aktiv del. De tolv
medlemmarna medverkar regelbundet i
inte mindre än tio amatörorkestrar och

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Försvarets musikorganisation

musikkårer dels i Gävleborgs län och
dels också i Uppsala län, nämligen i
Skutskär, som ligger nära Gävle. Dessa
medlemmar utgör ryggraden i ifrågavarande
amatörorkestrar. Antalet konserter,
som dessa orkestrar och kårer
gett under sista året, har uppgått till 71,
fördelade på följande sätt: Skutskärs orkesterförening
och biåsorkester 14,
Korsnärsverkens orkester i Gävle 25,
Hofors orkesterförening 2, Söderhamnsortens
orkesterförening 7, Sandvikens
Jernverks musikkår och ABF:s orkester
4, Norrsundets musikkår 2, Hammarby
musikkår 8, Ockelbo musikkår 4, Gävle
kammarmusikförening 2, IOGT:s ungdomsorkester
2 och Hille musiksällskap
1.

Dessutom tjänstgör ett tiotal medlemmar
i musikkåren som lärare i instrumentalmusik
inom Gävle stad, nämligen
vid ABF :s musikskola, Gävle stads folkskolor
och''högre allmänna läroverket i
Gävle.

Utom tjänsten deltar vidare regelbundet
sex medlemmar i instruktions- och
dirigentverksamhet inom Gävleborgs
län, och under deras ledning har sammanlagt
52 konserter föregångna av inte
mindre än 336 repetitioner givits.

Av detta framgår att Hälsinge regementes
musikkår har en stor och viktig
uppgift inom det civila musiklivet i
Gävleborgs län. Gävle stad och Gävleborgs
län har på ett alldeles särskilt sätt
förstått att taga vara på de möjligheter
till musikalisk hjälp och ledning som
denna musikkår kunnat ge. En eventuell
indragning av denna musikkår skulle
därför bli ytterst kännbar för vårt län.

Fritidssysselsättning och fritidsproblem
diskuteras ofta i denna kammare,
inte minst i samband med ungdomsproblem
och ungdomsvård. Den ungdom,
som i dag ägnar sin fritid åt musikstudier,
är värd allt det stöd den kan
få i tillgång på kompetenta lärare. Varifrån
skall vi i Gävle med omnejd hädanefter
få musiklärare? Att ta dem
t. ex. från Falun är otänkbart, och Upp -

sala och Stockholm ligger också för
långt bort. Det blomstrande musikliv,
som vi nu har, hotas att tillspiilogivas.

Beträffande den militära musikutövningen
för kåren vid 114 vill jag påpeka,
att kåren förutom i 1955 års militärmusikutredning
redovisade 157 konserter
inom det egna förbandet även betjänar
F 15 i Söderhamn, A 1 vid dess
övningar i Marma, T 3 vid dess förläggning
i Ljusdal och Svea ingenjörkår
då denna är förlagd till Älvkarleö. Som
jag tidigare anfört skall musikkåren i
Falun hålla en konsert i veckan i Gävle
och en varannan vecka i Söderhamn.
Det blir för musiklivets bevarande och
utveckling en försämring, som under
nuvarande förhållanden icke är försvarbar.
Ett större antal musikkårer knutna
till förbanden och bygden torde vara av
stor betydelse även om musikkårernas
numerär minskas med hänsyn till kostnaderna.

Enligt musikutredningens förslag skall
musikkårerna uppdelas på mindre avdelningar
då de skickas ut på förbanden,
en musikkår på 14 och en på 13
man. Detta innebär att den musikaliska
standarden icke kommer att höjas mot
den nuvarande. Det är föga troligt att
musikkåren i sin helhet kommer att engageras
vid parkkonserter e. d. detta
med hänsyn till kostnaderna. Det torde
därför vara ytterst sällan som den samlade
musikkåren kommer att framträda.

För Gävles del synes det vara väl
motiverat med bibehållandet av musikkåren
med hänsyn till musikkårens insatser
i det civila musiklivet. Det torde
vara lättare för S.O.R.-orkestrarna att
tillfälligtvis engagera musiker till sina
konserter, som brukar vara fyra per år,
än för Gävleborgs länsorkester att tillfälligtvis
engagera förstärkning till omkring
35 konserter per år. Det synes
som om musikutredningen tagit hänsyn
till orter med S.O.R.-orkestrar, men
däremot förbisett orter med statliga
och kommunala orkestrar, trots att dessa
är beroende av militärmusikkårerna

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

på orten. Förbandets storlek och det
geografiska område, soin musikkåren
betjänar, torde vara avgörande för bibehållandet
av militärmusikkåren i
Gävle.

1947 års musikutredning välver stora
planer om ett rikt blomstrande musikliv
i Sverige. Här talas bl. a. om behov
av dels vidgad geografisk bredd och
dels vidgad social bredd. Man talar också
om utvecklingsmöjligheter inom redan
befintliga organisationer och vikten
av samarbete mellan stat och kommun.
En kraftig utbyggnad av utbildningsanstalter,
musikforskning m. m. förutsättes
ske.

Det är möjligt att då vi en gång i
framtiden kunnat få till stånd något av
den stort upplagda verksamhet, som
skisseras i betänkandet »Musikliv i Sverige»,
vi väl kan avvara några av de
musiklärare som militärmusikkårerna
för närvarande har. Men att redan nu
beröva svenskt musikliv denna värdefulla
tillgång i så stor omfattning som
föreslagits anser jag inte vara klok
politik.

Herr talman! Jag förstår väl att försvarsministern
är intresserad av att få
ned kostnaderna för försvaret. Men då
det visat sig att militärmusiken har så
stor betydelse för det civila musiklivet,
tycker jag att det borde ha funnits möjlighet
att såsom överbefälhavaren föreslagit
överföra vissa kostnader på åttonde
huvudtiteln. Lotterimedel har ju också
tagits i anspråk för liknande ändamål.
Varför kan man ej tänka sig ett
årligt anslag från denna fond?

Jag vill också uttala min förvåning
över att det särskilda uttalande som
gjorts av experterna i 1955 års kommitté,
krigsrådet E. Hallin, byråchefen
vid försvarets socialbyrå H. Karén och
director musices S. Svensson beträffande
den militära musikpersonalens anställning
som civilmilitära befattningshavare,
icke redovisats i propositionen.

För en lekman synes en sådan lösning
av organisationsfrågan som de har före -

Försvarets musikorganisation

slagit ha många fördelar. Det är möjligt
att den ur militär synpunkt ej är genomförbar,
men då borde man få veta
skälen därtill. De många motioner som
förekommit i samband med denna proposition
talar väl för att en omprövning
av ställningstagandet är berättigat. Beträffande
personalens befordringsförhållanden
är det väl ingen som vill lägga
hinder i vägen. Att man kanske
måste pröva nya vägar för att i möjligaste
mån värna om musiklivet är värt
en undersökning.

Herr talman! Då jag anser att denna
fråga, inte minst då det gäller bibehållande
av musikkåren vid Hälsinge regemente
i Gävle, bör bli föremål för omprövning,
ber jag att få yrka bifall till
den reservation som fogats till utlåtandet
av herr Ohlon in. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är väl ingen som vill
bestrida, att militärmusiken numera saknar
militär betydelse. Den bidrar visserligen
att skänka glans vid solenna tillfällen,
den kan fungera som propagandamedel
för försvaret, och självfallet bidrar
den även till förströelse för befäl
och manskap, men fråga är om inte dessa
uppgifter kan lösas med betydligt
lägre kostnader än nu är fallet. Det är
därför ganska naturligt att försvarets
målsmän anser, att militärmusiken är
för dyr och att kostnaderna bör reduceras.
Emellertid motiveras alla dessa stora
utgifter främst ur den synpunkten, i
vilken mån den militära musiken har
betydelse för det civila musiklivet, och
det är ganska naturligt att varje förändring
i organisationen aktualiserar frågan,
vilken effekt den nya organisationen
kommer att få på möjligheterna att
hjälpa upp det civila musiklivet.

Svaret på en sådan fråga kan naturligtvis
inte bli kategoriskt, eftersom erfarenheten
får visa hur därmed kan förhålla
sig. Jag tror emellertid att den indragning
av de 17 kårerna som utskottet

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Försvarets musikorganisation

förordar kommer att i hög grad nedsätta
militärmusikens rent civila betydelse.

Jag är väl medveten om att det i och
för sig är en bra sak att kårernas antal
har minskat och de som blivit över förstärkts,
men så länge det inte har skett
en klar fördelning mellan militärmusikens
tjänstgöring inom det militära och
det civila området, så länge tror jag det
är fördelaktigare med en större spridning
av kårerna, även om dessa kårer
inte står på samma höga standard som
de skulle få genom denna reform.

Jag bortser här helt från lokala synpunkter.
Om man benhårt skall hålla
last vid dem, är nämligen varje organisatorisk
förändring omöjliggjord. Jag
tror emellertid att en sådan reform som
det här är fråga om bör föregås av en
grundlig utredning om den arbetsfördelning
mellan civilt och militärt musicerande
som visserligen skall komma
men som ännu inte är genomförd.

Jag tror att den nya organisationen
kommer att visa sig få den följden, att
kårerna får så många militära uppgifter,
att deras möjligheter att betjäna det civila
musiklivet i hög grad kommer att
förminskas. Jag grundar den uppfattningen
på det faktum, att kårerna, såsom
fröken Liljedahl redan har åskådliggjort,
skall betjäna en hel rad förband.
Dessa resor och detta uppträdande
på olika håll kommer att så kraftigt
inkräkta på musikpersonalens tjänstgöringstid,
att den tid som blir över för
civilt musicerande i vissa fall och under
vissa tider kommer att bli minimal.

Jag kan inte underlåta att påpeka, att
de eventuella besparingar, som man
skulle kunna göra genom denna omorganisation,
i hög grad kommer att slukas
av resekostnader och traktamentsersättningar
när kårerna skall besöka de olika
förbanden, vilka såsom vi hört kan ligga
på betydande avstånd från den egna förläggningsorten.
Jag befarar att vi i stället
för att öka stödet från militärmusiken
till det civila musiklivet försämrar
de möjligheter, som militärmusiken nu

otvivelaktigt har att befordra det civila
musiklivet.

Om man skall komma till rätta med
detta verkligt betydande kulturproblem,
tror jag att frågan om militärmusikens
slutliga organisation och uppgifter måste
sättas in i ett större sammanhang. Det
är snart fem år sedan 1947 års musikutredning
avgav sitt betänkande. Där
föreslogs ett helt komplex av stödåtgärder
från stat och kommun till musiklivet,
till musikundervisningens förnyelse
på alla stadier, stöd åt orkesterverksamheten
men framför allt en
grundlig uppryckning av amatörmusicerandet.
Jag tror det är dubbelt angeläget
att detta sker i en tid då man söker
efter möjligheter att ordna stimulerande
fritidssysselsättningar.

Jag tror att den utredning som nu pågår
och som skall ta sig an frågan om
fördelning av militärmusikernas tjänstgöring
i det civila och militära musiklivet
borde ha föregått beslutet om omorganisationen.
Jag hyser nämligen den
farhågan, att om vi nu binder oss vid
denna mycket kostnadskrävande militära
organisation med de arbetsuppgifter
som den får sig förelagd, kommer
möjligheterna för det civila musiklivet
att dra fördel av organisationen att i
hög grad försämras. Tiden medger inte
att nu gå in på hela detta stora problemkomplex,
men jag anser mig skyldig att
säga, att det är min bestämda övertygelse,
att om vi nu för oöverskådlig tid
fastlägger en militär organisation utan
att den prövning som jag redan har talat
om har blivit slutförd, så har vi gett oss
in på något som kommer att i hög grad
försvåra en rimlig fördelning av våra
utgifter på den militära och civila sidan
av musiklivet.

Det skulle ha varit önskvärt att här
ge en skildring av vad som skulle behöva
göras härvidlag, men jag förstår,
att kammaren inte skulle ha lust att
höra på en sådan sak. Jag vill emellertid
säga att om man gjorde en uppdelning
av kostnaderna, så att militären

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

betalade t. ex. hälften av militärmusikorganisationen
och den andra hälften av
kostnaderna kunde bestridas av åttonde
huvudtiteln och sålunda hälften av militärmusikernas
tid kunde anslås till det
civila musiklivets behov, så skulle vi
kunna åstadkomma en uppryckning av
musiklivet i dess helhet i huvudsaklig
överensstämmelse med 1947 års utrednings
förslag för en totalkostnad, som
inte skulle överstiga vad militärmusiken
nu kommer att kosta.

Jag beklagar att befordringsförhållandena
för musikerna, som under så
lång tid varit en i hög grad aktuell fråga,
är så hårt knutna till organisationen.
Det är kanske mycket svårt att nu pressa
fram en fördelning sedan organisationen
är fastlagd. Det är även därför
viktigt att understryka, att den utredning
jag talade om borde ha varit fullföljd,
så att vi hade sett vad man hade
kommit fram till i det sammanhanget.

Jag skulle också haft lust att säga någonting
om de utbildningsfrågor som
här berörts för militärmusikens vidkommande.
I ett delbetänkande föreslog
1947 års musikutredning, att man skulle
göra ett avgörande prov, innan musikerna
utnämndes till furirer. Nu ifrågasättes
det, att vederbörande, innan han
blir underofficer, skall ha studerat vid
Musikaliska akademien två år. Det är
klart att det innebär en utomordentlig
förstärkning av militärmusikernas kvalitet.
Men jag vill erinra om att det är
mer antagligt, att de 164 eller 165 underofficersbeställningar
som skall inrättas,
kommer att besättas med furirer, som
nu väntar på sin befordran, och det är
väl inte möjligt, att dessa furirer skall
vänta i två år och under den tiden studera
vid akademien, innan de vinner
befordran. Skulle så inte vara fallet, är
det uppenbart, att verkan av denna nya
förnämliga utbildning under mycket
lång tid framåt inte kommer att göra sig
gällande. Det tror jag är en ganska betydelsefull
sak.

Vad beträffar kårernas sammansätt -

Försvarets musikorganisation

ning skall jag inte yttra mig om den saken
i vidare mån än att jag vill uttala
mitt beklagande av att man ansett sig
böra dra in på antalet klarinetter. Jag
vill medge att jag på den punkten kanske
är något djärv, eftersom försvarsministern
därvidlag kan stödja sig på
ingen mindre än Musikaliska akademien.
Icke desto mindre tror jag att det
framför allt för det civila musiklivet
vore mycket värdefullt, om klarinetternas
antal inte minskas.

Då jag beaktar musikpersonalens berättigade
behov, anser jag att det skulle
kunna vara möjligt att tillgodose
dessa, om vi ändå sköte på själva organisationens
genomförande i avvaktan
på en förnyad prövning av denna sak,
som jämväl skulle innefatta en utredning
om arbetsfördelningen mellan civila
och militära uppgifter.

På grund av dessa omständigheter
och önskvärdheten att både det civila
och militära musiklivet får sin beskärda
del av de miljoner, som denna musikorganisation
kostar, nödgas jag yrka bifall
till reservationen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att försvarets nuvarande musikorganisation
är behäftad med betydande
brister och svagheter. Det har vi konstaterat
under utskottsbehandlingen.
Detta gäller särskilt i två avseenden,
nämligen stämbesättningen och personalens
befordringsförhållanden.

Huvuddelen av denna personal kan
inte erhålla pensionsberättigade tjänster
och kvarstår därför relativt kort tid
i tjänst. Det bär därför blivit ett genomgångsyrke,
och detta har inverkat
menligt på rekryteringen. Jag tycker
att det ur dessa synpunkter är synnerligen
tillfredsställande att det nu framlagts
förslag till ny musikorganisation,
som råder bot på dessa tidigare missförhållanden.
Vi har alltså från utskottsmajoritetens
sida funnit försvars -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Försvarets musikorganisation

ministerns förslag välbetänkt i detta avseende.

Nu har vi särskilt inom avdelningen
varit livligt medvetna om de civila intressen
som gör sig gällande här, och
det har ju bevisats av de båda föregående
talarna och inte minst av det stora
antal motioner som vi haft att behandla.

Vi har under behandlingen i avdelningen
och vid de föredragningar som
därvid ägt rum fått det bestämda intrycket,
att departementschefen redan
tagit mycket stor hänsyn till dessa civila
intressen. Departementschefen har
funnit att det önskemålet kan tillgodoses
genom att begränsa antalet instrument
och därmed minska de enskilda kårernas
personella numerär utan att därvid
den musikaliska effekten kommer att
i någon högre grad försämras.

Det är riktigt som herr Sundström
förut sade, att man i detta avsende kan
stödja sig på Musikaliska akademien
och av den angivna riktlinjer rörande
stämbesättningen.

Sedan har jag gjort den reflexionen,
att det är i den här frågan som i så
många andra, när det gäller försvaret,
att alla vill att vi skall spara, men när
det kommer till konkreta förslag är
man inte med längre. Jag tror inte det
gäller bara musiken. Det skulle vara
precis samma sak, om det vore fråga
om indragning av militära förband.
Från den ort som drabbas — och det är
ju i och för sig rätt förklarligt •— motsätter
man sig detta, och det är väl också
det som ligger bakom det stora antalet
motioner. Jag bor rätt nära en ort,
nämligen Norrköping, som får sin kår
indragen, men jag har funnit mig i detta
utan att motionera.

Det förhåller sig ändå så att den indragning
som nu sker innebär ingen
som helst besparing. Kostnaderna blir
desamma som tidigare, enligt de upplysningar
som vi fått under utskottsbehandlingen,
förnämligast därför att
man redan tillgodosett det civila musikintresset.
Man skulle kunna gå på en

betydligt lägre kostnad än den nuvarande,
därest man inte tagit denna hänsyn,
föreställer jag mig. Nuvarande
kostnader uppgår till ungefär 8Vi miljoner
kronor, och det är klart att för
militären skulle det inte innebära någon
avsevärd försämring att kanske gå
ned ytterligare någon miljon, men det
har inte skett. Därför innebär detta enligt
vårt sätt att se även ett handtag
åt det civila musiklivet.

När det talas om ytterligare utredning
vill jag nog säga, att detta är väl
en av de frågor som utretts synnerligen
grundligt. Jag tror den utretts i ett
femtontal år. Det är väl inte minst den
omständigheten att man haft möjlighet
att skylla på att frågan befunnit sig
under utredning som gjort att personalens
anställningsförhållanden inte tidigare
har fått en förmånligare lösning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets nu
föreliggande utlåtande.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Trots att talarlistan är
fullspikad har jag ansett mig inte kunna
underlåta att säga några ord även i den
här frågan. Jag står nämligen som huvudmotionär
på en av de motioner, som
i dag skall avslås, och skulle gärna vilja
hålla ett litet begravningstal.

I vår motion har vi i första hand yrkat,
att försvarets musikorganisation
skulle utformas i enlighet med vad Musikaliska
akademien föreslagit, vilket
bl. a. skulle ha inneburit att ytterligare
två musikkårer utöver de av departementschefen
föreslagna, nämligen den
i Sundsvall och den i Kalmar, skulle ha
bibehållits. I andra hand yrkade vi att
i varje fall en musikkår av typ II måtte
förläggas till Sundsvall. Man är ju
egoist.

Beträffande förstahandsyrkandet byg -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

ger det som nämnts på Musikaliska akademiens
förslag. Enligt detta förslag
skulle ytterligare två kårer kunna vinnas
genom att man inskränker antalet
tromboner för varje kår till en i stället
för, som departementschefen nu föreslår,
två. Eftersom jag är sundsvallsbo
och inte så överdrivet förtjust i tromboner
accepterade jag med nöje Musikaliska
akademiens förslag.

Emellertid har jag tyvärr av den av
mina medmotionärer i första kammaren,
som deltagit i statsutskottets behandling
av ärendet såväl på vederbörande
avdelning som i plenum, erfarit,
att Musikaliska akademien numera efter
diverse provspelningar tydligen gått
ifrån sitt ursprungliga förslag och funnit
försvarsministerns kårsammansättning
bättre. Då min ifrågavarande medmotionär
bland annat på grund härav
ansett sig ej kunna avgiva annat än en
blank reservation, finner jag mig nu
sakna möjlighet att yrka bifall till någotdera
av motionsyrkandena.

Jag vill emellertid redovisa några av
de tankegångar, som låg bakom motionen.

Från de skadeverkningar för sundsvallsdistriktets
musikliv och för distriktets
sex orkesterföreningar, som kårens
indragning givetvis kommer att medföra,
skall jag här bortse, eftersom precis
enahanda synpunkter torde kunna anföras
beträffande alla de till indragning
föreslagna kårerna.

Jag vill i stället anlägga några mera
allmänt norrländska synpunkter på frågan.

Enligt Kungi. Maj:ts förslag kommer
av landets 26 musikkårer endast fyra
att vara förlagda till Norrland. Detta
synes föga rimligt, om man beaktar,
att Norrland omfattar betydligt mer än
halva rikets areal eller cirka 262 000
kvadratkilometer mot omkring 187 000
kvadratkilometer för landet i övrigt.
Detta skulle rent schematiskt innebära
att norrlandskårerna hade att täckta
ungefär 65 000 kvadratkilometer per kår

Försvarets musikorganisation

mot cirka 8 500 kvadratkilometer per
kår för landet i övrigt.

Nu invändes det kanske att man inte
skall ta hänsyn till enbart arealen utan
i stället till antalet invånare och antalet
förband i Norrland respektive landet
i övrigt. Invändningen saknar givetvis
inte helt fog. Man kan naturligtvis inte
begära militärkonserter från exempelvis
Kirunas stadsberg, Kebnekajse. En
uträkning visar emellertid att Norrland
missgynnats i denna fråga både om man
tar hänsyn till invånarantalet och antalet
förband. Invånarantalet delat med
antalet kårer skulle sålunda bli cirka
303 000 människor per musikkår för
Norrland mot endast 273 000 per kår
för landet i övrigt. Antalet förband delat
med antalet kårer skulle vidare ge 4
förband per musikkår för Norrlands del
mot endast 3,4 förband per musikkår
för övriga Sverige. Med hänsyn till
Norrlands stora ytvidd borde väl denna
landsdel rätteligen ha fått behålla ett
större antal- musikkårer per invånare
och förband än landet i övrigt.

Jag tillåter mig lämna ytterligare ett
litet exempel på hur det nu kommer
att gestalta sig. Medelavståndet mellan
de 4 musikkårerna i Norrland är cirka
15 mil. Om man från varje kårort drar
en cirkel med en radie motsvarande
hälften av detta medelavstånd eller
7,5 mil, kommer sålunda endast en musikkår
att ligga inom varje sådan cirkel
i Norrland. Drar man som jämförelse en
likadan cirkel med 7,5 mils radie med
exempelvis Strängnäs som medelpunkt,
kommer denna cirkel däremot att inrymma
inte mindre än sex musikkårer,
nämligen en i Strängnäs, tre i Stockholm
— varav en av typ I ■— en i Uppsala
och en i Västerås.

Det har ofta talats om Norrlands kulturella
armod och om svårigheten att
få kvalificerad personal av skilda slag
att stanna kvar i Norrland. Detta gäller
även för sundsvallsdistriktets de), vilket
distrikt av många synes betraktas närmast
som en mellanstation på vägen till

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Försvarets musikorganisation

en tjänst söderöver. Att en dylik tendens
är skadlig för befolkningen i övrigt
synes vara självklart. En bidragande
orsak till denna beklagliga tendens
torde den norrländska kulturfattigdomen
utgöra.

Vad särskilt angår sundsvallsdistriktet
med dess cirka 90 000 invånare är
det ju för övrigt så, att minst en tjugondel
av vårt lands samlade export torde
härröra därifrån. Med hänsyn härtill
borde från distriktets sida en något
större förståelse från statsmakterna kunnat
förväntas i denna viktiga kulturfråga.

Hur man ser på denna sak i Härnösand
•— Sundsvalls arga konkurrent —
framgår av följande lilla underledare i
Västernorrlands Allehanda för den 14
maj i år, där det säges följande: »Regeringen
fördelade i fredags anslagen
till teatrar och orkesterföreningar. Sammanlagt
får en rad olika kulturinstitutioner
12,9 miljoner. Hur mycket går till
Norrland av dessa stora pengar? I direkt
anslag endast 211 000 kronor och
mottagare är Gävleborgs orkesterförening.
Indirekt får norrlänningarna
glädje av riksteaterns 1 387 000 kronor,
Programbolagets 500 000 kronor och
orkesterföreningarnas 140 000 kronor.
Proportionerna är orimliga och inte
blir saken bättre med att riksdagen kommer
att rösta bort Sundsvalls militärorkester
om den följer regeringsförslaget.
Nog finns det skäl tala om kulturell
utarmning och undernäring av Norrland.
»

Jag ämnar, som förut antytts, inte yrka
bifall till min motion. Däremot kommer
jag — även om det blir mera en demonstration
— att ansluta mig till den
reservation som avgivits av herr Ohlon
m. fl. Jag hoppas att därvid få medverkan
från hela norrlandsbänken.

Jag uttalar slutligen en enträgen vädjan
att statsmakterna i fortsättningen
ville bättre än hittills slå vakt om Norrlands
jämfört med riket i övrigt skäligen
svaga kulturmöjligheter.

Norrlänningarna är visserligen ett tålmodigt
och föga bortskämt släkte, men
beröva oss inte utan absolut tvingande
skäl de relativt blygsamma kulturella
resurser, som vi en gång fått! Förvandla
oss inte från norrlänningar till »knorrlänningar»! I

detta anförande instämde herrar
Anderson i Sundsvall (fp) och Larsson
i Hedenäset (bf).

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det har uppstått en allmän
förvåning över den kraftiga indragning
av inte mindre än 17 militärmusikkårer
som föreslås i propositionen.
Man kan nästan tala om en militärmusikkårdöd.
Under senare tid har
de militära musikkårerna fått allt större
och större förankring i det civila musiklivet.
Det är närmast därför som motionärer
i riksdagen begärt uppskov
med frågans lösning och en snabbutredning
till nästa års riksdag. Försvarsdepartementets
planering av de militära
musikkårernas förläggningsorter har varit
föremål för kritik i de väckta riksdagsmotionerna.
Det föreslagna rayonsystemet
är ingen godtagbar lösning.

De verkställda utredningarna har slagit
fast vilken stor betydelse militärmusiken
har för militärväsendet ur underhållnings-
och propagandasynpunkt.
I krig såväl som i fred är militärmusiken
främst ett medel för personalvård
för att höja andan, skapa stämning och
ge förströelse. Militärmusiken ger den
ensidiga militära vardagen en god avkoppling,
och därmed ökas trevnaden
för militärpersonalen. En musikalisk
underhållning efter övningarnas slut
bör i större utsträckning än för närvarande
är fallet utnyttjas. Militärmusiken
har en goodwill-skapande uppgift och
är betydelsefull för främjandet av rekryteringen
av personal till försvaret.

Inom såväl civilförsvaret som skytterörelsen
och frivilliga försvarsorganisationer
är militärmusikkårernas insatser

Torsdagen den 24 maj 195G em.

Nr 20

av ovärderlig betydelse. Musikkårerna
inom det militära fullgör också representativa
uppgifter vid högtidliga tillfällen
särskilt när det gäller utländska
besök och t. ex. vid Svenska flaggans
dag, försvarsutställningar, korum, övriga
militära gudstjänster och militärbegravningar,
sjösättningar, försvarsfester
och idrottstävlingar med militär medverkan
o. s. v.

Av det sagda, som sammanfattningsvis
har hämtats ur officiella utredningar,
framgår att i stället för att minska
försvarets musikkårer vore en utökning
att rekommendera. En inskränkt musikunderhållning
betyder av allt att döma
en sänkt personalvård vid militärförbanden.

I utredningarna har också uttryckts
en hög uppskattning av militärmusikens
betydelse för det civila kulturlivet.
Militärmusikernas värde för orkesterföreningar,
musiksammanslutningar, för
pedagogisk verksamhet och för rekrytering
av biåsmusiker är allmänt omvittnat.
Vid friluftskonserter, kommunala
evenemang och musikunderhållningar
av skilda slag, bl. a. på sjukhus och ålderdomshem,
är militärmusiken högt
uppskattad. För det allmänna musiklivet
har militärmusikernas individuella
insatser stor betydelse. De är ofta,
som förut sagts i dag, musikinstruktörer
i skolor och ledare för amatörorkestrar
m. m. Enhetsskolans utveckling
fordrar också en musikalisk upprustning.

Musiken är en kulturellt sett betydelsefull
fostran för ungdomen, och det
är en av samhällets främsta uppgifter
att skapa underlag för en sådan fostran.
Därför är det beklagligt att riksdagen
inte fått en plan för samordning av det
militära och civila musiklivet och en
kostnadsfördelning mellan fjärde och
åttonde huvudtitlarna. Detta har överbefälhavaren
föreslagit, men departementschefen
har inte beaktat det.

Försvarets musikorganisation

militära och det civila livet. Det blir
genom detta system en snedbelastning
av arbetsuppgifterna, som kommer att
verka i negativ riktning, när det skall
verkställas praktiskt. Omkostnaderna
för försvarets musikorganisation blir
inte lägre än de nuvarande. Tvärtom
kommer dagtraktamenten och resekostnader
att bli betydligt högre än som beräknats.
Statsutskottet säger, att, om de
motioner som väckts skulle bifallas,
kostnaderna skulle stiga med 3 miljoner
kronor. Denna siffra är tydligen byggd
på de tilltänkta kostnaderna och inte
på de nuvarande.

I fråga om indragningen av militärmusikkårerna
fäster jag mig vid att det
folkrika Skåne får antalet musikkårer
neddraget från fem till två, nämligen:
Lv 4 i Malmö, T 4 i Hässleholm och F 5
i Ljungbyhed. Det är i högsta grad anmärkningsvärt
att rikets tredje stad
skall mista sin enda militärmusikkår.
Malmö är dock en betydelsefull inkörsport
från kontinenten och har betydande
representativa plikter vid utländska
besök. Indragningen förefaller illa motiverad.

Ur personalens synpunkt har de hittillsvarande
befordrings- och pensionsförhållandena
inte varit tillfredsställande.
Jag har i min motion hävdat, att
dessa tjänsteförhållanden bör ordnas.
Det statliga lönekineseriet är visserligen
invecklat, men att kedja fast dessa
löneproblem med omorganisationsplanerna
är väl inte nödvändigt. När det
gäller den militära musikpersonalens
framtid synes det mig att en samordning
mellan det militära och civila musiklivet
skulle vara mera betryggande
på lång sikt. Det kanske kommer nya
krav på besparingar inom försvaret,
och på nytt skulle då indragningshotet
för militärmusikkårer kunna bli aktuellt.

Den slutliga utformningen av den nya
musikorganisationen enligt propositionens
förslag kan sannolikt inte vara klar
förrän den 1 jan. 1958. Ilär finnstillfälle

Rayonsystemet måste avsevärt minska
det musikaliska utbytet för både det
5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Försvarets musikorganisation

att överväga nya former för militärmusiken.
Försvarets framtida musikorganisation
har experter velat utforma på
annat sätt. Jag vill i likhet med fröken
Liljedahl erinra om att experterna i
1955 års militärmusikutredning, herrar
Hallin, Karén och Svensson, i ett särskilt
yttrande förordat en för försvaret
gemensam musikorganisation med personal
sammanförd i en kår och hela
organisationen underställd en myndighet
inom försvaret. Kungl. musikaliska
akademien har instämt i detta yrkande.

I Musikaliska akademiens remissvar
föreslås bl. a. att frågan om kårernas
räjongtjänst skall upptas till förnyad
prövning och att kårernas antal skall
utökas. Av remissyttrandena framgår
klart att den föreslagna räjongtjänsten
omöjliggör för dessa musikkårer liksom
även för de enskilda militärmusikerna
att medverka i och stödja det civila
musiklivet utanför förläggningsorterna.
Liknande synpunker har framförts av
herr Sundström.

De sakskäl som här åberopats talar
för ett uppskov, varför jag, herr talman,
yrkar bifall till reservationen av
herr Ohlon m. fl.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
avgivit en blank reservation och skall
därför be att få säga några ord. Det
förslag som föreligger syftar till att höja
den militära musikens kvalitet och att
förbättra befordringsplanen för de anställda
inom musikkårerna. Man kan
emellertid fråga sig om det är nödvändigt
och lämpligt att gå så hårt fram
som här är föreslaget beträffande indragningarna.

Mitt intresse i denna fråga är liksom
många andras närmast lokalbetonat.
Jag har tänkt på Lv 4 i Malmö, vars
musikkår föreslås bli indragen. Denna
fråga är av mycket stort intresse för
Malmö stad och dess befolkning. Musikkåren
i fråga har gjort sig mycket

omtyckt på mångahanda sätt vid sitt
deltagande i det civila musiklivet, och
det är i hög grad önskvärt att det finns
en musikkår av detta slag som kan medverka
vid olika tillfällen. Det är också
en allmän önskan att denna musikkår
skall vara kvar i Malmö. Även för exempelvis
konserthusstiftelsen och Malmö
teater har ett samarbete med densamma
stort värde.

Det säges i förslaget att Stockholm
och Göteborg bör ha militära musikkårer
för representativa uppgifter, men
jag vill framhålla att det finns flera
platser i landet som av samma anledning
skulle behöva militär musikkår.

Vad jag här sagt och som närmast
avser Malmö gäller säkerligen också på
många andra håll. Jag tror det skulle
vara lyckligt och lämpligt att ta upp
denna fråga till förnyad prövning, och
därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen av herr Ohlon
in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Olsson i Gävle (s), Severin i Gävle (s),
Andersson i Ronneby (s), Adamsson (s)
och Ekdahl (s).

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Herr talman! Det har i den fråga som
vi nu har till behandling väckts inte
mindre än 16 motioner, och räknar vi
underskrifternas antal kommer vi upp
till mellan 60 och 70 stycken. Det tyder
i varje fall på att det finns ett mycket
stort intresse ute i de olika orterna för
denna fråga. Man är helt enkelt rädd
för att man skall mista den musikkår
som har glatt ortens befolkning vid så
många olika tillfällen.

Trots detta har vi haft tillfälle konstatera,
att första kammaren på ett tämligen
tragiskt sätt har tagit ställning i
saken. Där avgjordes den utan någon
debatt och utan någon votering. Det
finns därför sannolikt inte så stora utsikter
att vi skall kunna komma till ett
för motionärerna tillfredsställande re -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

sultat i denna kammare, men jag har
för min del resonerat som så, att skall
det gå åt pepparlandet, skall det i alla
fall gå med musik.

Det har såväl i propositionen som i
utskottsutlåtandet och också på annat
håll anförts huvudsakligen tre skäl för
den föreslagna omorganisationen. Det
första är minskning av kostnaderna, det
andra är bättre befordringsförhållanden
för musikpersonalen, och det tredje
är högre kvalitet på den musik som
presteras. Med hänsyn till vad som
sagts av föregående talare skall jag inte
så utförligt uppehålla mig vid dessa
skäl utan skall beröra dem mer i förbigående.

I fråga om minskningen av kostnaderna
ställer jag mig •— och jag tror
det är många som är villiga instämma
därvidlag •— högst tvivlande med tanke
på räjongindelningen. Det uppges att
det skulle kosta 3 miljoner kronor att
upprätthålla den nuvarande organisationen.
Då måste man fråga sig: Vad
får man för den summan?

Jag skall, herr talman, anföra ett exempel.
Jag säger som herr Fröding, att
man är väl lokalpatriot, och jag ber i
viss mån om ursäkt för att jag uppehåller
mig uteslutande vid förhållandena
i Kalmar. Det är emellertid endast
ett exempel.

Den militärmusikkår vi har i Kalmar
är F 12 :s. Den har givit 15 utekonserter
per år mot av staden betald ersättning,
ett 40-tal torg- och industrikonserter
utan ersättning och dessutom ett betydande
antal konserter vid olika tillfällen,
när det varit fest, idrott eller högtid.
Jag kan även nämna, att de enskilda
musikerna har varit instruktörer för
folkskolans musikorkester, för läroverkets
musikorkester, för frikyrkliga organisationer
och för den biåsorkester
av civil karaktär som också finns i staden.
Härutöver har militärmusikkåren
medverkat vid respektive musikkårer i
Borgholm, Lindås, Skruv och Flerohopp.
Allt detta visar ju att den utgjort

Försvarets musikorganisation

ett synnerligen betydelsefullt inslag i
bygdens musikliv.

Tar man dessa förhållanden i betraktande
och tänker efter vad som skulle
kunna sparas genom en indragning, får
man väl fråga sig: Vad får vi i gengäld?
Skall allt detta slopas, och är det förnuftigt
att göra en sådan besparing?

Det kan ju hända att det är oriktigt
att belasta fjärde huvudtiteln med hela
den kostnad, som organisationen drar,
och det är inte uteslutet att en del av
kostnaden skulle kunna överföras på
exempelvis ecklesiastikhuvudtiteln. Det
kan också tänkas, att lotterimedelsfonden
skulle kunna användas för finansieringen.

Jag är den förste att instämma i önskemålet
om bättre befordringsmöjligheter
för den militära musikpersonalen.
Men detta går dock, såvitt jag kan
förstå, även på annat sätt än genom en
inknappad organisation. Alla befordringar
kan i varje fall inte ske omedelbart,
utan de får äga rum undan för
undan. Tar man sig en funderare på saken,
bör man väl kunna komma till
rätta med den. Den reservation av herr
Ohlon m. fl., som fogats till utskottsutlåtandet,
anvisar förresten vägar för
hur problemet skall kunna lösas.

Vad beträffar den högre kvalitet som
skulle kunna ernås med det nya systemet,
frågar jag mig: Vad sätter allmänheten
mest värde på —• att ha ett fåtal
mycket högtstående musikkårer eller
att ha m.\nga, som kanske inte i alla
avseenden fyller de musikaliska anspråken
men som har möjlighet att
glädja ett betydligt större antal människor?
Jag håller före att det är viktigare
att ha flera kårer, ty folk i allmänhet
är nog inte — tyvärr, kan man
kanske säga — sådana finsmakare på
musik, att de anser det vara huvudsaken
alt vid solenna tillfällen, kanske
några gånger om året, få njuta av mycket
god musikalisk underhållning. Folk
sätter större värde på att få flera konserter
och är säkert villiga att pruta av

Nr 29

Torsdagen den 24 maj 1556 em.

Försvarets musikorganisation

något på de musikaliska fordringarna
för att få detta.

Under ärendets behandling har det
ju för övrigt yppats, att man inte är så
absolut enig om den nya organisationen
ens bland militärmusikerna. Jag
har själv haft tillfälle att tala med sådana.
En del vill ha det nya systemet,
en del vill inte ha det utan skulle vara
belåtna med att få ha kvar det gamla
systemet.

Att meningarna är delade även på
experthåll, framgår av att Musikaliska
akademien, såsom herr Fröding redogjort
för, förordat att exempelvis musikkårerna
i Sundsvall och Kalmar
skulle bibehållas. Jag ber för övrigt att
få tacka herr Fröding för att han hade
vänligheten omnämna också min hemstad,
och jag ber så mycket om ursäkt
för att jag inte nämnde herr Frödings
hemstad i den motion, där jag står som
huvudmotionär. Hade herr Fröding talat
om för mig, att han i den kommande
debatten tänkte nämna Kalmar, så
hade jag naturligtvis nämnt Sundsvall
i motionen, och då hade vi varit kvitt.

En mycket framstående politiker har
en gång sagt, att fattigdomen fördrages
med jämnmod, när den delas lika av
alla. I fråga om den nya musikorganisationen
måste man tyvärr säga, att det
inte blir någon lika fördelning av fattigdomen.
Tvärtom blir vissa orter tämligen
utarmade på musikalisk njutning,
medan andra däremot få en smula överflöd.
Jag tänker därvid inte minst på
kungl. huvudstaden, där man ju har
fått kravet på musikalisk organisation
tillgodosett. Där har man dessutom
kungl. operans och kungl. hovkapellets
m. fl. orkestrar. Dessa har statsanslag,
men vad får vi i landsorten, exempelvis
i Kalmar? Det är inte utan att vi
med en viss avundsjuka ser på kungl.
huvudstaden och önskar och säger:
Eja, vore vi där!

Herr Christenson i Malmö har här
framhållit en synpunkt som jag skall be
att få understryka. Han yttrade några

ord om den blivande enhetsskolans behov
av musikalisk undervisning. Jag
tycker mig ha kunnat förstå av vad
som sagts i kammaren, när det gällt
skolfrågor, att vi är tämligen eniga om
att enhetsskolan skall tillgodoses så att
den blir likvärdig och kan tävla med
vilka andra skolformer som helst. Det
bör den nog kunna göra även vad musikundervisningen
beträffar, och jag
hade hoppats, att vi därvidlag skulle
kunna få stöd av den statliga musikorganisationen.

Herr talman! Jag skall med det nu
sagda be att få yrka bifall till den reservation
av herr Ohlon m. fl., som är
fogad till utskottets utlåtande.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag är inte motionär i
denna fråga men anser mig stå musikpartiet
ganska nära. Att jag nu begärt
ordet beror på att jag har vad man
skulle kunna kalla ett förflutet här i
riksdagen vad gäller militärmusik. Jag
har nämligen några gånger engagerat
mig i denna sak och då först och
främst efterlyst förslag till riksdagen,
så att frågan skulle kunna lösas. Vad
jag då närmast pekat på har varit de
dåliga befordringsförhållanden, som varit
utmärkande för de militära musikkårerna.
När nu ett förslag har kommit
fram till riksdagen för beslut, är
detta i och för sig tacknämligt.

Sedan vill jag erinra om att det år
1951 företogs vissa provisoriska jämkningar
i musikkårernas personaluppsättning.
I det sammanhanget yttrade
jag från denna talarstol, att man borde
bibehålla musikkårerna och göra dem
mera tillfredsställande ur personalens
synpunkt. Jag har fortfarande samma
mening, som jag gav uttryck åt vid
detta tillfälle, d. v. s. att de nuvarande
musikkårerna bör finnas kvar. Jag skall
dock inte närmare gå in på de olika
skäl, som talar för detta. Den saken har
utförligt behandlats av de föregående

Torsdagen den 24 maj 195G cm.

Nr 20

talarna. Jag vill bara som min uppfattning
framhålla, att man här har skjutit
kostnadsfrågan alltför mycket i förgrunden
och att man i viss mån har
överdrivit den s. k. musikaliska effekten.
Man bör i stället ta mera hänsyn
till själva trivselmomentet, ty när en
musikkår försvinner från ett regemente,
går också en betydande del av trivseln
vid och kring regementet förlorad, även
om musiken i och för sig inte har varit
sådan, att den har tillfredsställt de
mest utpräglade finsmakarna.

Det föreligger vid detta utskottsutlåtande
en reservation, som såvitt jag förstår
innebär, att man skulle bibehålla
de nuvarande musikkårerna men förbättra
personalorganisationen. Eftersom
detta överensstämmer med den mening,
som jag uttalat här i riksdagen, kommer
jag att rösta för reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag har under denna
debatt gjort den iakttagelsen, att jag
mycket hellre lyssnar till musik än till
aldrig så vackra tal om musik. Jag har
också kommit att anknyta till de reflexioner,
som jag gjorde på den tiden
jag fullgjorde min egen värnplikt. Då
tyckte jag faktiskt, att musiken var det
bästa i det militära. Tydligt är att jag
inte varit ensam om denna min uppfattning,
i det att denna överläggning
tenderar att bli den längsta försvarsdebatt,
som jag har varit med om sedan
jag blev försvarsminister.

Jag vill vidare understryka, att jag
på det hela taget kan instämma i alla
de goda skäl för militärmusiken, som
har lämnats av de föregående ärade talarna.
Det har inte varit tal om militära
ting utan om personalens trivsel och
om militärmusikens betydelse för det
civila musiklivet. Jag accepterar helt
och fullt vad som yttrats i dessa avseenden,
men jag her att få erinra om — som

Försvarets musikorganisation

det också har sagts här — att det även
blir en kostnadsfråga, om vi skall kunna
behålla vår nuvarande militärmusikorganisation
med den förbättring, som
krävs av musikutövarna. Jag kan mycket
väl förstå deras krav, ty från deras
synpunkt är det hela inte bara en materiell
fråga, en fråga om bättre befordringsförhållanden.
Den som själv spelat
i en orkester — och det har jag gjort ■—-vet, att för alt musikutövarna skall känna
trivsel måste musikutövningen ligga
på en någorlunda god nivå. Vad jag
fruktar är att om man behåller den nuvarande
organisationen men inte gör
de förbättringar beträffande stämbesättningen,
som inte bara är önskvärda
utan också nödvändiga, därest musikkårerna
skall kunna använda de internationella
sättningar som finns, så kommer
intresset för militärmusiken att
tyna bort och vi kommer så småningom
inte att kunna rekrytera några militärmusiker.
Detta yrke är redan nu i alltför
hög grad ett genomgångsyrke, och
den karaktären kommer att bli ännu
mer utpräglad, därest man nu skulle
skjuta på frågan om en omorganisation.

Om vi däremot skulle genomföra den
allmänna förbättring, som är önskvärd
ur musikalisk synpunkt med nuvarande
antal kårer, medför det en extra
kostnad på över 8 miljoner kronor per
år. Utgifterna skulle alltså öka från beräknade
cirka 8,5 miljoner till över 16
miljoner. Det var nämligen ett misstag,
när herr Nordkvist här sade, att de
bara skulle kosta 3 miljoner kronor. Så
mycket kostar det, därest man skulle
tillmötesgå motionerna, vilket innebär
att åtskilliga av de nuvarande musikkårerna
ändock skulle läggas ned.

Med denna min argumentation bär
jag egentligen bemött även de i och för
sig intressanta synpunkter som här
framfördes av herr Sundström. Jag tror
inte att det är möjligt att få militärmusikerna
att stanna kvar under nuvarande
betingelser. Även om det inte skulle
vara så, som herr Sundström fruktade,

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1950 em.

Försvarets musikorganisation

att de inte skulle få tillfälle att delta i
det civila musiklivet, så kommer i varje
fall resultatet att bli, att kvaliteten sjunker
hos våra militärmusikkårer. De goda
musikerna kommer inte att vilja stanna
kvar och spela under de förhållanden
som man nu tvingas göra.

Detta är en av orsakerna till att Kungl.
Maj :ts förslag utformats så som skett.
Jag vill framhålla att detta förslag dock
innebär en utökning med fyra kårer utöver
det antal som musikutredningen
hade tänkt sig. Det har påpekats att
Musikaliska akademien hade sträckt sig
längre och föreslagit en organisation
som innebar en utökning med sex kårer.
Jag tror inte det är förmätet att
säga, att en sådan utökning med en
mindre stämbesättning i varje kår skulle
ha påverkat kvaliteten i negativ riktning.
Herr Sundström tyckte visserligen
att vi hade tagit bort en eller annan
klarinett för mycket, men å andra
sidan har man ju fått en trombone utöver
vad akademien föreslagit. Jag kan
också påpeka att Musikaliska akademien
numera står bakom det förslag som
framlagts av Kungl. Maj:t.

Jag kan inte inse att det tjänar någonting
till med den omprövning, som föreslagits,
därest man inte är beredd att
göra en sådan utvidgning av militärmusikorganisationen,
att det uppkommer
en extra kostnad på 8 miljoner kronor
per år. Är det meningen att hålla sig
inom den nuvarande kostnadsramen,
kan ett sådant beslut om omprövning
bara innebära att man överlåter åt
Kungl. Maj :t eller någon annan att ta
under övervägande frågan om var musikkårerna
skall vara placerade. Skall
vi dra in musikkåren i Växjö och i stället
placera en musikkår i Kalmar? Eller
skall vi flytta musikkåren i Kristianstad
till Hässleholm? Eller skall musikkåren
i Ystad placeras i Malmö? Eller
skall Kristinehamn få en musikkår
i stället för Karlstad? Eller skall vi flytta
musikkåren i Falun till Gävle?

Kammarens ledamöter bör ha klart

för sig, när ställning här skall tagas till
de olika förslagen, att resultatet av en
omprövning bara kan bli att det företages
sådana omplaceringar, därest man
nu inte vill gå med på den väsentliga
kostnadsökning som skulle uppkomma
genom den förbättring av stämbesättningen,
som är nödvändig, samtidigt
som den nuvarande organisationen bibehålies.

Herr talman! Jag har bara velat lämna
dessa upplysningar till ledning för
kammaren, när man nu skall ta ståndpunkt
till frågan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Efter försvarsministerns
anförande kan jag fatta mig mycket
kort. Jag vill omvittna att denna fråga
varit föremål för ett mycket stort intresse
inom statsutskottet. Särskilt utskottets
första avdelning har använt
mycken tid på detta ärende, och vi har
inom avdelningen kommit till den uppfattningen,
att försvarsministern lyckats
inom den nuvarande kostnadsramen
få fram en god musikorganisation
med icke mindre än 26 musikkårer.
Den representant för Musikaliska akademien,
som vi hörde i utskottet, var
också i stort sett mycket tillfredsställd
med det resultat som uppnåtts. Därtill
har man lyckats skapa en organisation
som ger personalen en långt tryggare
anställningsform än tidigare. När man
adderar ihop detta och gör klart för
sig, vilket arbete som försvarsdepartementet
och försvarsministern verkligen
lagt ned på denna fråga, tycker jag att
man med ganska stort lugn kan tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag.

Det är klart att många lokalintressen
kommer att känna sig missbelåtna, men
jag tror, som försvarsministern sade
nyss, att det är omöjligt att tillgodose
allas intressen. Jag befarar, att om de
som nu samlar sig bakom yrkandet på
en ny utredning skulle lyckas med att
få en sådan, så kommer vi kanske att

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

uppleva ett förslag, som leder till ett
sämre resultat än det som för närvarande
ligger på bordet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Jag gladde mig synnerligen över att
herr försvarsministern uttalade, att vad
han särskilt värdesatte i det militära
var musiken. Jag är dock inte riktigt
övertygad om att han hyser samma
uppfattning som borgmästare Lindhagen,
som på sin tid sade, att man gärna
för honom fick slopa det militära, bara
man behöll musiken.

Det är väl i alla fall en viss dualism
i utskottets inställning, när utskottet betygar
att militärmusiken skall tjäna det
civila musiklivet men å andra sidan
vill dra in delar av den militära organisationen.
Skall man tillämpa räjongindelningen,
förstår jag inte hur man
skall kunna lösa denna fråga. Jag tror
inte att tiden räcker till och inte heller
att pengarna gör det.

Det verkar som om man skulle vilja
beröva vissa landsändar alla kulturella
förnöjelser. I Kalmar t. ex. har vi kämpat
mycket hårt för att få behålla det
folkskoleseminarium som vi har, och vi
vet inte om vi skall få behålla det eller
ej. Sedan har man också tänkt sig en
utredning om att dra in sjöbefälsskolan.
Man har inte heller velat ge oss de
kommunikationer vi vill ha. Nu vill
man ta ifrån oss F 12 :s musikkår också.
Det blir inte så mycket kvar så småningom
om man får hålla på i den
stilen.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Jag vill bara påpeka för herr Nordkvist,
som citerade borgmästare Lindhagen,
att borgmästare Lindhagen, om
jag inte minns fel, inte ville ha någon
militärmusik alls utan ville överföra
dessa musikkårer till undervisningsväsendet,
alltså till herr Nordkvists eget

Försvarets musikorganisation

område. Jag skulle tro att det bleve ännu
mycket större oenighet mellan olika orter,
om ecklesiastikdepartementet finge
hand om saken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen av herr Ohlon m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Liljedahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Liljedahl begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 110 ja och 70 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Punkten 11

Armén: Remontering

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln (punkt
52) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1956/57 beräkna ett reservationsanslag
av 400 000 kronor, hade Kungl. Maj :t
i propositionen nr 110 (punkt 11, s. 132
—137) föreslagit riksdagen att till samma
ändamål för nämnda budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Domö m. fl. (I: 39)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafson i Dädesjö m. fl.
(11:59), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att 400 remonter
skulle inköpas årligen t. o. m. år 1960.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. till Armén: Remontering för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor;

II. i anledning av motionerna I: 39
och 11:59 i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla,

a) att resultatet av verkställd utredning
rörande inrättandet av civil körskola
och hästdepå vid Strömsholm
måtte föreläggas 1957 års riksdag;

b) att utredning måtte verkställas rörande
samordning av olika åtgärder för
tillgodoseendet av krigsmaktens och näringslivets
behov av hästar och resultatet
därav föreläggas 1957 års riksdag.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Leander,
Nåsström, Hesselbom, Andersson i
Malmö, Åkerström, Andersson i Mölndal,
Jansson i Kalix och Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

I. till Armén: Remontering för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor;

II. avslå motionerna I: 39 och II: 59.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har nu att ta ställning till ett förslag
från försvarsministern, som går ut på
att spara bortåt 2 miljoner kronor årligen
genom att fullfölja fjolårets av
Kungl. Maj:t framförda förslag om avkastning
av armén. Emellertid har utskottsmajoriteten
inte kunnat vara med
på denna besparingsåtgärd. Vi är dock
10 reservanter som — låt oss gärna erkänna
det — med uppsträckta händer
och stor tacksamhet tagit emot denna
möjlighet att få biträda ett sådant förslag
till besparing.

Utskottsmajoriteten har låtit sig påverkas,
i varje fall av en del skrivelser.
En sådan är rätt utförligt redovisad i
utlåtandets recit, ja, t. o. m. så utförligt,
att propositionen inte är lika utförligt
refererad.

Man erinrar från utskottets sida om
att utskottet i fjol rekommenderade —-och riksdagen följde utskottsmajoriteten
— att innan man gick med på detta
förslag att denna rid- och körskola i
Strömsholm skulle indras, skulle man
titta på saken litet närmare. En utredning
rekommenderades. Nu kan utskottet
säga, att av den nu föreliggande propositionen
framgår, att den begärda utredningen
verkställts och att densamma
utmynnat i ett förslag om att en civil
körskola med hästdepå skall komma till
stånd med utnyttjande av personal och
byggnader vid Strömsholms hästdepå.

Sedan kommer en skrivning i utskottet
som förefaller mig rätt anmärkningsvärd:
»Då detta utredningsförslag
ännu icke av Kungl. Maj :t underställts
riksdagen och riksdagen alltså icke
haft tillfälle att pröva detsamma, är det
givetvis icke möjligt för riksdagen att,
innan så skett, fatta beslut beträffande
den med förslaget sammanhängande
frågan om indragning av Strömsholms
ridskola.» Sedan kommer här en beställ -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

ning, som har följande formulering: »Då
det ur flera synpunkter är angeläget,
att detta spörsmål snarast bringas till
lösning, bör Kungl. Maj :t till nästa års
riksdag framlägga förslag i ämnet.»

Tänk, ärade kammarledamöter, så
många kungliga kommittéers utredningsförslag
som inte har lett till någon
redovisning inför riksdagen! Det
är ju orimligt att begära, att varje utredningsförslag
skall redovisas för
riksdagen. Utskottsmajoriteten tycks ha
tänkt sig ett sådant förslag, som skulle
överensstämma med utredningsmannens
mening. Jag vill här bara säga, att detta
utredningsförslag antagligen får dela
samma öde som så många andra under
gången tid. Det finns hundratals olika
utredningsförslag som inte har kunnat
av regeringen föras vidare till riksdagen.

Reservanterna har samma uppfattning
som departementschefen, nämligen
att det inte finns någon anledning att
hysa bekymmer för frågan om hur man
skall kunna försörja det svenska försvaret
med hästar. Nu beräknas det finnas
cirka 300 000 hästar. Litet längre
fram i tiden kan vi få räkna med en
nedgång till låt oss säga 200 000. Försvaret
har hittills haft ett behov av
26 000 hästar. Under den tid, då den
nämnda minskningen av hästbeståndet
kommer att ske, kommer behovet att reduceras
till omkring 10 000. Enligt reservanternas
mening finns det intet skäl
att biträda majoritetens förslag med den
motiveringen, att man bör tillgodose
arméns behov av hästar. Detta behov
kommer helt säkert att tillgodoses i tillräcklig
omfattning med det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget.

Nu har utskottet här också fört det
resonemanget, att detta inte skulle kosta
så mycket pengar -— man menar att det
ju finns pengar i en fond. Sedan har
jordbruksutskottet blandat sig i detta.
Men vad säger nu jordbruksutskottet
när dess majoritet gått på samma linje
som statsutskottsmajoritelen? Jord -

Armén: Remontering

bruksutskottet säger i sitt utlåtande nr
31 i år: »I detta sammanhang får jordbruksutskottet
dock erinra om att utskottet
vid behandlingen av spörsmålet
om inrättandet av ifrågavarande fond
utgick från att — därest fonden komme
att nedgå i någon mera väsentlig utsträckning
— ett belopp motsvarande
vad som tagits i anspråk skulle avsättas,
då läget så tillät.» (JoU 1947:10;
rskr. 72)

Jag ber, herr talman, att med det anförda
och under hänvisning till vad
departementschefen i övrigt anfört i
propositionen, få yrka bifall till den vid
punkten nr 11 fogade reservationen av
herr Karl Andersson m. fl.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag tror att den fråga,
som vi nu behandlar, hade fått en allsidigare
och mera ingående behandling
därest den varit hänskjuten till ett sammansatt
stats- och jordbruksutskott.
Här har ju statsutskottet behandlat anslagsfrågan
under det att jordbruksutskottet
på grund av motioner, som dels
hänskjutits till statsutskottet och dels
till jordbruksutskottet, haft att ta ställning
till själva ärendet. Jordbruksutskottet
har ju inkopplats genom att det
motionsledes yrkats, att därest icke det
under fjärde huvudtiteln anslagna beloppet
för remontering skulle bli tillräckligt,
skulle medel få tas ur hästavelsfonden.

Man måste bli förvånad när man tar
del av statsutskottets utlåtande. Av detsamma
framgår att dess majoritet föreslår
riksdagen att frångå det principbeslut
som fjolårets riksdag fattade i
fråga om en reducering av hästbeståndet
vid armén. Statsutskottets hemställan
innebär ju i realiteten, att den svenska
armén skulle återgå till att bli en
hästburen och hästdragen sådan. När
samma majoritet inom statsutskottet
tillstyrkte avsevärda ökningar av försvarsmaktens
beställningsbemyndigan -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Armén: Remontering

den, gjordes detta under motiveringen
att vårt försvar måste följa med den
tekniska utvecklingen. Det talet rimmar
dåligt med det nu framlagda förslaget.

Statsutskottet ville i fjol ha en prövning
av frågan om samordning av krigsmaktens
och näringslivets behov av hästar.
I år begäres på nytt denna utredning,
vilket är ägnat att förvåna, enär
försvarsministern så sent som den 13
mars i år i sitt svar till herr von Seth,
som i en fråga önskat upplysning om
denna sak, svarade bland annat, att
förra årets riksdagsbeslut om ändrad
organisation av kavalleriet m. m. överensstämde
med vad statsutskottet hade
anfört i sitt utlåtande nr 128. Av sagda
utlåtande hade försvarsministern inte
kunnat utläsa annat än att riksdagen
icke beslutat något mera än att samordningsfrågan
bör undersökas. Innan
en sådan undersökning göres — hävdar
försvarsministern — måste man emellertid
vara övertygad om att det verkligen
erfordras särskilda åtgärder för att,
med nödig hänsyn tagen till näringslivets
behov, säkerställa krigsbehovet av
hästar. Detta är huvudfrågan, vilket
även framgår av utskottets uttalande att
en förutsättning för att arméns remontering
skall kunna nedbringas på föreslaget
sätt torde vara, att det för krigsbehovet
nödvändiga antalet hästar säkerställes.

Några särskilda åtgärder erfordras
icke för närvarande för att säkerställa
krigsbehovet av hästar, sett mot bakgrunden
av de uppgifter som lämnades
i nyssnämnda svar, varav bland annat
— såsom redan påpekats av herr Åkerström
— framgick att antalet hästar
1955 utgjorde cirka 300 000 och att antalet
1960 beräknas ha nedgått till cirka
200 000. Den del av landets totala hästbestånd,
som behöver tagas i anspråk
av armén, kommer att nedgå från för
närvarande 12 procent till omkring 7
procent.

Så länge antalet hästar överstiger
100 000 synes det enligt försvarsminis -

terns svar vara möjligt att i rimlig utsträckning
tillgodose arméns behov av
hästar. Under sådana förhållanden är
det ju fullständigt obegripligt av vilken
anledning riksdagen skulle frångå fjolårets
beslut. Det som gör ett bifall till
statsutskottets hemställan ännu mera
betänkligt är den uppgift som försvarsministern
i går lämnade i första kammaren,
nämligen att ett bifall skulle
innebära en extra utgiftsökning av 2,5
miljoner kronor.

Nej, låt oss följa reservanterna inom
utskottet, som första kammaren gjorde
i går!

Det är inte rätt att göra denna fråga
till ett sådant problem som stats- och
även jordbruksutskottsmajoriteten gjort.
Det finns en kategori för vilken denna
fråga är av stor betydelse. Jag syftar
därvid på hästuppfödarna. Om riksdagen
nu beslutar öka det av försvarsministern
begärda antalet remonter för
nästa budgetår från 65 till 400, betyder
givetvis denna ökning mycket för hästuppfödarna,
men deras intressen skall
väl inte gå före skattebetalarnas. Har
man för övrigt inte gjort den iakttagelsen,
att i den mån armén ökar hästbeståndet
och sålunda skaffar sig ett
större antal ackordshästar, medför detta
att de privatägda hästarnas antal nedgår
i ungefär samma omfattning. Ett
dylikt förfarande kan väl inte vara rationellt
i den nuvarande försvarsorganisationen.
Staten skall väl inte hålla
flera hästar och flera remontdepåer än
vad som behövs för det statliga behovet.

Det är ett annat förslag som också
inger betänkligheter, nämligen att utskottsmajoriteten
förutsätter inrättande
av en civil körskola vid Strömsholm.
Detsamma kan nog också sägas om utskottsmajoritetens
uttalande, att varmblodsaveln
bör upprätthållas i nuvarande
omfattning. Om det är någonting som
man i detta sammanhang ur försvarets
synpunkt borde vara intresserad av, är
det inte den varmblodiga hästaveln,
utan den kallblodiga. Försöken vid

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

bl. a. jägarskolan i Kiruna, varvid de
kallblodiga hästarna visat sig utmärkta,
borde i någon mån stämma ned tonen
hos anhängarna av de rasrena och
varmblodiga hästarna.

Jag ber till sist att få säga några ord
i själva anslagsfrågan. Det är riktigt att
statsutskottets föreliggande förslag inte
medför krav på en höjning av arméns
remonteringsanslag, men ett lika stort
belopp, d. v. s. 400 000 kronor, kommer
enligt de sakkunnigas beräkningar
att erfordras av de medel som finns tillgängliga
i hästavelsfonden. Alltså skulle
ungefär 800 000 kronor behöva tagas i
anspråk för inköp under nästa budgetår
av det antal remonter som statsutskottets
och jordbruksutskottets majoritet
har tänkt sig. Det resterande kapitalbehovet
torde täckas genom försäljning
av hästar. Det är alltså inga småsmulor
det gäller. Vidare en sak till:
det belopp som tages ur hästavelsfonden
skall enligt 1947 års riksdagsbeslut
angående dispositionen av dessa medel
ersättas genom medelsanvisning på
driftbudgeten.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det redan av herr Åkerström framförda
yrkandet om bifall till reservanternas
förslag.

Herr WARD (s):

Herr talman! I en gammal strixliistoria
heter det: mycket får man höra
innan öronen ramlar av. Den reflexionen
har majoriteten i statsutskottet och
särskilt den i första avdelningen haft
anledning att göra. Det viskas om att
första avdelningen genom sitt förslag
skulle ha visat ett extra militaristiskt
nit i förhållande till vad regeringen har
föreslagit, och det har till och med sagts
eller i varje fall insinuerats, att avdelningen
skulle ha tagit intryck av hästuppfödarnas
synpunkter härvidlag. Så
är inte alls förhållandet. Vi har inte på
något sätt försökt betunga fjärde huvudtiteln,
i varje fall inte på längre

Armén: Remontering

sikt, med ökade anslag, utan vi har
velat hålla oss inom den ram som regeringen
har föreslagit. Vi har däremot
ansett det vara angeläget att få ett rådrum,
så att man kan kombinera de militära
intressena med de civila, till gagn
för hela samhället. Detta är vad vi har
syftat till och ingenting annat.

Jag vill för min del betyga, att vi
inom första avdelningen anser, att försvarsministern
har lagt fram ett förslag,
som är verkligt hållbart ur de synpunkter
han har att anlägga, men vi har
under utskottsbehandlingen inom första
avdelningen efter ärliga försök att bilda
oss en övertygelse i dessa frågor kommit
till den uppfattningen, att man genom
att kosta på sig ytterligare ett år
bör kunna vinna möjligheter till en
kombination som kan tillfredsställa
både de militära och de civila intressena.

Nu nämnde herr Jacobson med all
rätt, att det nog skulle ha varit bättre
om ett sammansatt stats- och jordbruksutskott
hade handlagt denna fråga, men
det skulle nog ha varit ännu mer angeläget,
att man inom Kungl. Maj:ts kansli
hade kunnat åstadkomma en samverkan
mellan de båda departement som
här har intressen att bevaka. Jag vill
därmed inte lasta något enskilt statsråd;
jag bara konstaterar, att man genom
en samordning redan i kanslihuset
skulle ha kunnat bringa denna fråga i
ett bättre läge än den för närvarande
intar.

Herr Jacobson talade mycket om
fjolårets beslut. Jag vill erinra kammaren
om att riksdagen i fjol enhälligt beslöt
hemställa till Kungl. Maj:t att framlägga
en utredning beträffande just de
angelägenheter som jag nu har berört.
Det lär ha verkställts en utredning, men
den har inte redovisats för statsutskottet
och för riksdagen. Nog borde vi väl
i alla fall få ett besked om hur Kungl.
Maj:t bedömer det ärende som riksdagen
har bett Kungl. Maj:t att ägna uppmärksamhet
åt.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Armén: Remontering

En samordning av det slag jag nämnde
skulle kanske ha ställt saken i ett
sådant läge, att vi nu inte haft någon
större anledning att diskutera. I vilken
riktning ett beslut skulle ha gått, vågar
jag inte bedöma, men det är väl i
alla fall fullkomligt riktigt att det hade
varit värdefullt att få ett svar på en
riksdagens hemställan.

Jag ser denna fråga främst som en
fråga om tillgodoseende av civila intressen.
Vi har inom statsutskottets
första avdelning haft en lång rad utredningar,
och jag medger gärna att vi nog
har tagit starkt intryck av de framstälningar
som gjorts från skogsägarhåll.
Man har nog efter hand kommit till den
slutsatsen, att skogsbruket inte kan lita
endast till traktorer. Skogsterrängen är
inte sådan att dessa maskiner lämpar
sig, utan det är ofrånkomligt att också
låta hästarna arbeta i skogen.

Vi har sålunda ansett att man borde
kunna kombinera arméns ridskola i
Strömsholm med en civil körskola på
samma plats. Den lösningen är rationell
ur flera synpunkter: där finns lokaler,
och där finns lämpliga marker
för olika ändamål vad gäller skötsel av
hästar och utbildning. När man ställer
det kravet på det civila näringslivet,
att anläggningar inte får rationaliseras
hort på sådant sätt, att befolkningen i
orten ställs i trångmål, anser vi dessutom
att staten, innan den slopar en
anläggning, bör söka hjälpa befolkningen
på platsen till någonting annat,
med vilket den kan försörja sig.

För övrigt kan man ställa sig tvivlande
inför påståendet att det skall vara
så utomordentligt rationellt att förlägga
denna militära utbildningsanstalt till
Umeå. Jag känner inte terrängförhållandena,
tillräckligt bra för att våga
vttra mig om dem, men så mycket vet
jag, att när det gäller militära anläggningar
får man inte så sällan känning
av att de kalkyler som har gjorts upp
på militärt håll inte är särskilt pålitliga.
Det skulle inte förvåna mig om vi

om något år skulle få veta att man nu
inom den militära ledningen har kommit
till den uppfattningen, att Umeå
inte alls är lämplig som plats för ridskolan,
och i så fall skulle vi få ta de
förluster som har förorsakats av ett förhastat
beslut i denna sak.

Jag har faktiskt inte mer att tillägga.
Vad jag nu har anfört har i varje fall
varit vägledande för statsutskottets
majoritet och speciellt naturligtvis för
dess första avdelning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets framställning.

I detta anförande instämde herrar
Ståhl (fp) och Ekdahl (s).

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! När jag som huvudmotionär
anser att jag bör redovisa de
motiv som ligger bakom motionerna, så
kan jag i ganska långa stycken göra detta
med att helt enkelt instämma i de
synpunkter som herr Ward anförde till
försvar för utskottets förslag, eftersom
dessa synpunkter i stort sett sammanfaller
med motionärernas.

Departementschefen säger på sidan
136 i proposition nr 110: »I det förut
omtalade betänkandet» — alltså det
Nordlanderska betänkandet — »har det
totala antalet hästar i landet år 1955 beräknats
till i runt tal 300 000. Fram till
år 1960 antages hästbeståndet komma
att sjunka till 200 000. Av de siffror jag
nu angivit framgår att arméns behov av
hästar kan beräknas minska i större omfattning
än det totala antalet hästar; en
förhållandevis större andel av den totala
häststocken torde följaktligen kunna
användas för att tillgodose andra behov
än det militära försvarets. Enligt
min uppfattning bör det, även sedan
armén minskat sitt hästbestånd, bli möjligt
att i rimlig utsträckning tillgodose
det totala hästbehovet.»

Ja, det är ju en enkel och lättfattlig
matematik, som mynnar ut i en till synes
invändningsfri slutsats. Men för
motionärerna och i varje fall för mig

Torsdagen den 21 maj 195ö em.

Nr 20

ter sig resonemanget inte fullt så övertygande,
och slutsatsen förefaller inte
så tvärsäker. Om vi ser på fölproduktionen
och uppskattar denna till 7 000
om året och om vi vidare ser på hästarnas
åldersfördelning och sätter medellivslängden
till 15 år, finner vi att
antalet uttagbara hästar sjunker. Såvitt
man nu kan bedöma saken och om inga
särskilda åtgärder vidtas för att stödja
aveln tenderar antalet uttagbara hästar
på längre sikt mot 100 000. I så fall
kommer arméns behov att öka i stället
för att minska i förhållande till det
totala antalet hästar. Och detta gäller
under fredstid. Vid krig och bränslebrist
ökar behovet. Reduceringen av antalet
hästar, som totalförsvaret skall rekryteras
ur vid en mobilisering, är enligt
min mening en mycket allvarlig sak,
och en uttagning för militära behov kan,
menar vi motionärer, innebära en dragarkris
för både jord- och skogsbruk
just i en situation då vi har ett alldeles
speciellt intresse av att också det civila
näringslivet fungerar.

I första kammaren gjorde försvarsministern
i ett anförande, som jag åhörde
där inne, den reflexionen gentemot
vad som var sagt av utskottsmajoritetens
talesman i första kammaren —
och då utskottets uttalande återfaller på
motionen tar jag upp saken här — att
utskottet och motionärerna har krupit
bakom talet om totalförsvaret. Hur det
kommer att se ut i en krigssituation vet
vi ingenting om, men det är väl så, att
alla våra överväganden om våra försvarsanstalter
sker mot bakgrunden av
vad som i ett sådant fall kan komma att
hända. Från min civila utgångspunkt
förefaller det att vara viktigt att i ett
sådant läge även näringslivet kan fungera
och inte kommer i kläm när de militära
hästuttagningarna sker.

En andra orsak till motionärernas
framställning är detta som herr Ward
också påpekade, att riksdagen i fjol
skrev till Kungl. Maj:t med anhållan om
utredning om Strömsholm. Utredningen

Armén: Remontering

om Strömsholm har kommit, men den
utredning angående en samordning mellan
försvar och näringsliv, som man
också begärde, har det hittills inte gjorts
någonting åt. Jag skall inte spekulera i
anledningarna härtill eller vad som kan
ha förekommit departementen emellan.
För motionärerna står frågeställningen
alltjämt kvar, och jag anser att statsutskottet
har formulerat kärnpunkten i
frågan då man framhåller att utskottet
»vill ånyo understryka angelägenheten
av att en nedskärning av arméns hästbestånd
icke sker utan att samtidigt betryggande
åtgärder vidtagas för tillgodoseende
av krigsmaktens och näringslivets
behov av hästar vid mobilisering
eller krig». För motionärerna har alltså
frågeställningen varit denna: Kan försvaret
garantera att näringslivets minimibehov
av levande dragare på längre
sikt kommer att tillgodoses i en mobiliseringssituation?
Kan en sådan förklaring
grundas på nu tillgängliga undersökningar
och prognoser? Kan det svaret
ges, skall vi lugna dra oss tillbaka
med våra propåer. Men då frågan enligt
vår uppfattning inte prövats, anser
vi i likhet med statsutskottet att ett par
års andrum är nödvändigt innan vi
definitivt fattar beslut om nedskärning
av arméns hästbestånd och övriga
dispositioner i anslutning därtill, som
försvarsministern föreslagit.

Jag för min del har sannerligen ingen
åstundan att bromsa upp besparingsåtgärder
under fjärde huvudtiteln, men
jag kan inte blunda för konsekvenserna
av denna fråga på den civila sidan.

Slutligen har jag gjort mig själv frågan,
och jag kan ju låta den gå vidare
till dem det vederbör: Är denna detalj
i begränsningsprogrammet för försvarsbudgeten
av den natur att ett uppskov
på ett år skulle bryta sönder systemet?
Jag tror det inte. Jag är beredd att när
utredningen är gjord böja mig för dess
resultat. Men jag ber, herr talman, att
med detta få deklarera min anslutning
till utskottets förslag.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Armén: Remontering

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Efter att ha tagit del av
de motioner, som avlämnats i denna fråga,
och statsutskottets majoritets utlåtande
över dels motionerna och dels
proposition nr 110, är det inte utan att
man är litet fundersam. Här har både
jag och säkerligen många med mig gått
och haft den uppfattningen och har den
väl fortfarande, att vi nu lever i motorismens
tidevarv. På vilket område man
än ser, om det gäller inom trafiken,
inom vårt näringsliv med dess vitt skilda
områden, så går man alltmer över
till att mekanisera och som drivkraft
utnyttja motorn i skilda avseenden. Därtill
kommer kanske att vi står på tröskeln
till atomåldern, då utvecklingen
kan gå därhän att atomenergien kan bidraga
till att det blir en ytterligare mekanisering.

Men motionärerna och utskottsmajoriteten
frestar ju kammaren att tro, att
för försvarets vidkommande vilar mycket
stora delar därav på hästen. Man
har litet svårt att värja sig från den
uppfattningen, att dessa talesmän lever
kvar i ryttarromantiken med husarer,
försedda med plymer och fjädrar i hattarna
och jaktspjut i händerna. Man är
ju nästan frestad att säga som Rellingen
sade, men det får man ju inte göra från
denna talarstol, ty då riskerar man allvarligt
att talmannen skall använda sin
klubba, och jag har ingen anledning att
fresta honom till det.

Vad är det nu som så upprört sinnena
såväl när det gäller motionärerna som
de olika uppfattningar som har förekommit
i denna fråga? Anledningen är
ju den att försvarsministern har föreslagit
att utrustningsbehovet av hästar
i samband med planerade organisationsförändringar
bör minska från för närvarande
cirka 26 000 till så småningom
10 000. I samband därmed föreslås att
Strömsholms ridskola indrages från
och med budgetåret 1957/58 och att
Gudhems remontdepå avvecklas från
och med budgetåret 1956/57, vartill ett

par mindre inrättningar på detta område
indrages från och med budgetåret
1957/58. I samband med detta anförde
försvarsministern, »att även sedan armén
minskat sitt hästbestånd blir det
möjligt att i rimlig utsträckning tillgodose
det totala hästbehovet».

Det är just dessa förslag som såväl
motionärerna som utskottets majoritet
har gått emot. Jag vill säga att jag i detta
fall tror betydligt mycket mera på
vad försvarsministern har sagt. Motionärerna
och utskottsmajoriteten får
ursäkta att jag i detta fall tror mindre
på dem. Det kan väl ändå inte vara rimligt
att vi skall ha ett kavalleri här i
landet för hästarnas skull. Förr i världen
skulle man uppföda hästar för kavalleriets
skull. Nu har det blivit omvänt
i detta avseende, men jag vill för
min del såväl som reservanterna i utskottet
inte acceptera detta. Däremot
kan jag mycket väl förstå, att de civilanställda
på Strömsholm känner oro inför
denna utveckling. Men därvidlag får
man väl utgå ifrån och förutsätta att de
berörda myndigheterna gör vad som göras
kan för att tillgodose de anställdas
legitima intresse.

Likaså kan man mycket väl förstå
den borgerliga kommunens representanter
i Kolbäck, vilka har gjort flera ansträngningar
i detta avseende för att få
behålla Strömsholms ridskola. Det är
helt naturligt att dessa med oblida ögon
ser, att ett visst skatteunderlag kanske
bortfaller för kommunen och att kanske
befolkningsunderlaget även kommer att
minska i någon mån. Men även härvidlag
får man väl förutsätta, att de statliga
myndigheterna bör ha goda möjligheter
att på ett eller annat sätt kompensera
kommunen för de avbräck som
den i detta fall eventuellt kommer att
lida.

Kontentan av mina tankegångar i detta
avseende är att vi nu liksom tidigare
inte skall lägga ned mera pengar på försvaret
än som är oundgängligen nödvändigt.
När nu försvarsministern har

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

angivit en linje för att minska utgifterna
på detta område så är jag därför beredd
att i detta avseende stödja honom.

Jag ber att med dessa korta ord, herr
talman, få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven under denna punkt
av herr Karl Andersson m. fl. och vilken
innebär bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är i långa stycken
förekommen av avdelningens ordföraande
och herr Gustafson i Dädesjö, men
jag vill ändå göra några reflexioner innan
vi avgör denna fråga.

Det är väl ingen som kan förutse hur
ett eventuellt krigsfall kommer att se
ut. Jag skulle tro att om försvarsministern
skulle lämna ut svarsformulär till
kammarens ärade ledamöter och allihopa
skulle försöka ge en bild av hur
ett eventuellt krigsfall skulle te sig, skulle
den säkert bli lika varierande, som
om ärkebiskopen på ett kyrkomöte
skulle utlämna ett formulär och be kyrkomötets
ledamöter att ange, hur Vår
Herre ser ut. Vem som helst kan bli lika
sannspådd, om man skulle sia, hur ett
krigsfall skulle se ut.

Jag tillhör dem som fann en tröst
häromdagen när en av våra namnkunnigare
författare gav till känna sin uppfattning
om i vilken situation vi skulle
komma att stå vid ett eventuellt krigsfall.
Man kan väl inte tänka sig ett krigsfall,
som ser ut på annat sätt än att det
är en militär övermakt som angriper
oss. Jag tror inte att den kärleksrusige
Monacofursten kommer att ofreda oss
och över huvud taget inte heller någon
annan mindre stat. Det är jag övertygad
om.

Anledningen till att jag satte mitt bomärke
på denna motion var att det där
ställdes ett utredningskrav och att vi
skulle få ett rådrum, som första avdelningens
ordförande mycket riktigt
framhöll här. Ingen av denna kammares
ledamöter kan väl misstänka mig för

Armén: Remontering

att detta skulle vara någon hjärtesak
för mig. Det finns dock några synpunkter
som för mig varit avgörande
och som jag vill redovisa.

Jag tillhörde visserligen de kanske
mest grånade och kalnade årsklasserna,
som var inkallade under det sista
världskriget. Jag såg då, trots att vi inte
var invecklade i krig, vilket manfall
det var bland hästarna, som låg ute vid
gränserna och hurusom dessa måste ersättas.
Hur skulle det då se ut, om vi
skulle ha ett verkligt krigsfall''? Jag vågar
inte tänka på den saken, om vi
även i så fall skulle ha så bistra vintrar
som det var då.

Uppskattningen att vi skulle ha
200 000 hästar 1960 är alldeles säkert
överdriven. En mycket stor procent av
hästarna tillhör åldersgrupper, som armén
inte kan använda. Som herr Gustafson
i Dädesjö påpekade kommer vi om
några år, kanske 8, 9 år, att ha en häststam,
om vi inte behåller de gamla hästarna
tills de självdör, på omkring
100 000 hästar. Om vi bortser från de
största jordbruken och de minsta småbruken
har vi i runt tal 200 000 brukningsdelar.
Om vi då får en häst på varannan
brukningsdel, förstår vi, hur näringslivets
behov av levande dragkraft
då kan tillgodoses.

Motorismen i all ära, och jag är personligen
glad, när den kan avlyfta de
tyngsta uppgifterna för den levande
dragkraften, och jag tror det skulle vara
en humanitär åtgärd, om man helt kunde
ta bort hästen från försvaret, men
det är väl inte genomförbart ännu i dag,
i all synnerhet inte om vi skulle få ett
krig enligt de linjer Siwar Arnér var
inne på i den artikel jag nämnde nyss.

Så sent som i går har en tjänsteman
i departementet, som svarar för denna
detalj, bekräftat för mig, att hästuttaget
i Norrland, där vi har de kallblodiga
hästarna, som är de mest lämpade för
arméns behov, beräknas vara procentuellt
lika stort vid ett eventuellt krigsfall
som tidigare. En mycket stor del

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Armén: Remontering

av de hästar som vi har i Norrland används
närapå halva året av de norrländska
småbrukarna för skogskörslor.
Om de i mycket stor utsträckning skulle
gå miste om dem, ställs de i en väldigt
besvärlig situation. För mig är alltså
frågeställningen i detta problem, om
det skall vara en viss grupp av näringslivet,
som skall svara för den levande
dragkraften inom försvaret, eller om
det är en statens, en allas vår gemensamma
uppgift att svara för den detaljen.
Jag trodde att den utredning som skulle
kunnat bli resultatet av beslutet i år,
skulle givit oss besked på den punkten.

Man kan inte heller undgå att tänka
sig den situation vi skulle stå i i Norrland
med fullt pådrag där uppe och
med det ökade behov av bränsle, som
skulle krävas för att hålla någorlunda
värme i de många gånger primitiva bostäder,
som de inkallade skulle inhysas
i. Hur skulle vi kunna få fram ved ur
skogarna med den knappa dragkraft vi
förfogar över? Det är den erfarenhet
som vi har gjort under sista kriget.

Det fanns en tid, då vi hade en övertro
på att man skulle kunna motorisera
även i skogen. Erfarenheterna visar att
det blir för dyrt. Det är dessutom osmidigt,
och man far mycket illa fram med
ungbeståndet i skogen.

Jag är personligen övertygad om att
när det gäller en krigföring av den typ
som jag tidigare var inne på, så kan vi
inte komma ifrån att vi måste ha en
häststam tillgänglig.

Jag vill förklara för de ärade kammarledamöterna
att jag ingalunda är
okänslig för besparingssynpunkterna,
men ni måste ändå hålla med mig om
att när vi ser denna fråga mot bakgrunden
av de verkligt stora besparingar
som föreslagits tidigare i år — och vi
vet ju hur det gick med dem — och det
nu höjs sådana ramaskrin emot att det
skulle vara ett slöseri att vi på denna
punkt iakttar ett visst förutseende, så
rinner det mig i minnet historien om
lejontämjerskan som, sedan hon hade

jagat in de vilda lejonen i sina burar
och gått in i husvagnen och skulle lägga
sig blev varse, att hon hade en mus
utanpå nattlinnet och gav upp ett nödrop,
som väckte hela cirkuslägret. Ungefär
de proportionerna tycker jag det är
i fråga om resonemanget om finansieringen
av denna detalj.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag skall be att till alla
delar få instämma i vad som tidigare
anförts av utskottets talesman herr
Ward och även av herr Gustafson i Dädesjö
och nu senast av herr Lindström.
Det är ju väsentliga synpunkter som
från deras sida har framförts som stöd
för ett bifall till statsutskottets förslag
i denna fråga.

Man tycker ju att det förefaller egendomligt,
att man inte nu skulle kunna
vara med om att medverka till ett års
ytterligare försöksverksamhet. Denna
försöksverksamhet har ju tillstyrkts av
1955 års kavalleriutredning, den har
tillstyrkts av arméchefen och den har
tillstyrkts av överbefälhavaren.

En sak som vi i denna fråga bör uppskatta
är bl. a. det samarbete, som här
har ställts i utsikt och som jag anser
inte bör vara uteslutet, nämligen det
samarbete som här skulle etableras mellan
det militära och det civila. Jag tror
det har sin stora betydelse att ett sådant
samarbete kommer till stånd.

När man talar om motiven för reservanternas
ställningstagande säger man,
att man bygger sin uppfattning om stöd
för reservationen på att riksdagen i fjol
begärde en utredning i denna fråga, och
så säger man att då denna utredning
numera slutförts, men utredningsmannens
förslag om inrättande av en dylik
skola, enligt vad chefen för jordbruksdepartementet
på förfrågan därom av
chefen för försvarsdepartementet meddelat,
icke kommer att framläggas, an -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

ser utskottet i likhet med departementschefen
att ridskolan vid Strömsholm
bör indragas.

Vi kan inte fatta att det skall vara
riktigt att bara ett sådant besked från
jordbruksministerns sida skall behöva
vara ett skäl för försvarsministern att
helt och hållet indraga denna anläggning.
Från utskottets sida siktar man
inte till någonting annat än ett års ytterligare
försöksverksamhet på platsen.

Man har uttalat önskemål om en bättre
samordning mellan departementen,
och det skulle ju vara roligt om en dylik
samordning kunde komma till stånd
så att vi under det kommande försöksåret
kanhända med bättre blick för vad
som kan göras finge ta ställning till frågan
huruvida denna verksamhet skall
läggas ned. Vi får dock komma ihåg att
det finns stora investeringar gjorda där
och att byggnader, träningsbanor och
övningsfält givetvis är värda stora
pengar. Jag tycker att när vi har dessa
tillgångar kan det inte finnas skälig
anledning att i dag på de ganska lösa
grunder varpå reservationen bygger besluta
oss för att lägga ner dessa stora
anläggningar.

Herr talman! Jag ber att på anförda
skäl få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Jacobsson i Sala (s) och Bark (s), fru
Eriksson i Hallstahammar (s), fru Andrén
(fp) samt herrar Andersson i Dunker
(bf) och Börjesson (bf).

Herr KYLANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte tala om
hästar, vare sig varmblodiga eller kallblodiga,
eller om avhästning. Jag tror
att kammarens ledamöter lätt nog begriper,
att jag inte vet något om de sakerna.

Självfallet är det bra att genom avhästning
eller vad det vara må kunna
tjäna in pengar till kronan, men det synes
mig att man här från västmanlands -

Armén: Remontering

länsbänken kan säga, att skälig hänsyn
till ortsbefolkningen torde föranleda att
ridskolan inte nedlägges förrän planerna
på någon ersättning för densamma
tagit en något bestämdare form än som
är fallet, detta i all synnerhet som denna
fråga har stötts och blötts så pass
länge som skett. Det kan annars bli så,
att hela detta samhälle blir utan existensmöjligheter,
vilket ju på ett ganska
kännbart sätt måste beröra hela den
kommun, där Strömsholm ligger. För
kronan betyder det väl mindre om dess
fastigheter blir liggande öde ett eller
annat år, men för enskilda fastighetsägare
och näringsidkare kan ett sådant
mellanspel bli ödesdigert. Såvitt
känt är har de planer av olika slag som
framkommit, t. ex. om Strömsholms användning
för fångvårdsändamål, visat
sig orealiserbara. Jag tycker att det
skulle vara rimligt att man försökte få
till stånd någon vettig användning av
Strömsholm, innan man flyttar bort
ridskolan. Satte man in alla krafter härpå
tror jag att man skulle kunna lyckas
därmed.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna, jag kan säga trevliga, debatt om
hästarna på Strömsholm, men det är
dock ett par synpunkter på frågan, som
jag i detta sammanhang vill stryka under,
även om jag helt skulle kunna instämma
i vad herrar Ward, Gustafson
i Dädesjö och Vigelsbo sagt.

När armén inköper sina hästar sker
det dels i form av remontinköp och dels
i form av inköp av andra hästar, vilka
armén är i behov av. I det senare fallet
får staten inte hästar av den kvalitet
som de bör vara. Jag tror att det i sistnämnda
fall finns möjlighet att spara
på inköpen av hästar till armén.

Vidare skulle jag, herr talman, särskilt
vilja understryka, att även om det

6 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Armén: Remontering

härvidlag är fråga om en utgift för ett
år är vi dock inte försvarade med att
rösta för reservanternas förslag. Ur
beredskapssynpunkt har hästen, såsom
redan påpekats, en oerhört stor betydelse
bakom fronten för det civila livet
i ett krig, särskilt då för det mindre
jordbruket. Det är som jag sade i en
interpellationsdebatt så, att det är de
mindre jordbrukarnas hästar som är i
fara. När herr Jacobson i Vilhelmina
talar om motorisering skulle jag i min
tur till honom vilja säga, att vi vet inte
vad hästen kommer att betyda i Västerbotten
eller Norrbotten. Jag hörde en
norrbottning nyss säga att vi kanske
kan komma därhän att vi till och med
behöver renar. Men nu finns det intet
förslag i den vägen, så jag skulle vilja
vädja till de ärade kammarledamöterna
på Västerbottens och Norrbottens länsbänkar,
som inte nu är beredda att
rösta för utskottets förslag, att tänka på
saken och åtminstone för ett år avstå
från att rösta, så att vi kan få se hur
saken kommer att utveckla sig.

Till sist skulle jag vilja påpeka att
hittills har i totalisatorspelen staten fått
in 20 miljoner kronor, som kommer
olika ändamål till godo.

Då här redan talats så mycket i denna
sak skall jag inte vidare orda i densamma
utan ber nu att varmt få förorda
utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Mitt intryck är att de
som företräder utskottsmajoritetens
ståndpunkt är benägna att göra denna
fråga något mera invecklad än vad den
i själva verket är. Den har emellertid
även en annan aspekt än enbart den,
som direkt gäller hästarna och hästbeståndet
i landet, och jag skall därför
be att få göra samma påpekanden som
jag i går gjorde i medkammaren.

De militära myndigheterna utsattes
ofta för kritik för att de inte följer med

den militärtekniska utvecklingen på ett
sätt, som många anser önskvärt, och för
att de inte tillräckligt effektivt använder
de pengar, som ställes till förfogande,
samt för att de i alltför ringa grad
tar hänsyn till de sparsamhetssynpunkter
vi här i riksdagen är så angelägna
om att anlägga. Denna kritik hålles i
allmänhet i överkant, om jag utgår från
de erfarenheter jag har av i varje fall
den militära ledningen här i landet.
Riksdagens ledamöter skall emellertid
inte bortse ifrån, att om de militära
myndigheterna framlägger rationaliseringsförslag,
som står i överensstämmelse
med den allmänna tendensen på
militärteknikens område, så kan det
synas dem otacksamt att få bakläxa
från riksdagen, när de framlägger dessa
sina förslag. I den militära organisationen
finns det förvisso konservativa
krafter som håller igen, när det gäller
att dra slutsatserna av vad som sker
runt om i världen. Om därför den militära
ledningen drar de enligt mitt
förmenande riktiga slutsatserna på ett
visst område, så är det ur psykologiska
synpunkter föga önskvärt att riksdagen
uppträder som ett återhållande element.
Militärledningens strävanden i det stycket
bör tvärtom visas all den uppskattning
de enligt min mening är värda.

Detta är en sida av saken. Sedan vill
jag emellertid också genom att hänvisa
till några enkla fakta rensa bort de vanföreställningar,
som kommit till uttryck
i denna debatt, när det gäller de 335
varmblodiga remonternas betydelse för
det totala hästbeståndet i landet i händelse
av att vi dragés in i en allvarlig
kris.

Vi har för närvarande i runt tal
300 000 hästar. Enligt den organisation
vi hade före 1955 behöver vi ta ut
35 000 av dessa hästar, d. v. s. i runt
tal 12 procent. År 1960 beräknas hästbeståndet
vara 200 000 djur, och arméns
behov uppskattas då till 15 000
hästar. Dessa siffror anger inte bara
utrustningsbehovet — som är respekti -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

ve 26 000 och 10 000 hästar — utan
också ersättningsbehovet, som beräknas
vara 80 procent av utrustningsbehovet.

Nå, säger man då — och bl. a. har
herr Lindström kraftigt understrukit
den saken — hur kommer det att bli
för den händelse landet råkar i krig,
om vi nu försummar denna möjlighet
att öka hästbeståndet? Ja, här är det
fråga om 335 varmblodiga remonter,
och även hästentusiasterna anser att 100
stycken av dessa skall säljas årligen
till utlandet. Det blir sålunda 225 hästar
kvar. Men även om vi räknar med
alla de 335 hästarna utöver vad Kungl.
Maj:t har föreslagit, så är det ändå bara
fråga om drygt en promille av landets
hästbestånd! Sådan ter sig den ökade
beredskap, som herr Lindström gjorde
sig till varm tolk för.

Herr Lindström sade också i anslutning
till Arnérs artikel i Morgon-Tidningen
att han inte trodde att det var
den »kärlekskranke Monacofursten»
som skulle angripa vårt land. Jag gjorde
då den reflexionen, att om man går
på herr Lindströms linje ■— ty det är
ju här fråga om varmblodiga hästar,
som jag har för mig inte kan göra någon
större nytta som dragdjur i de
svenska skogarna — måste han räkna
med ett angrepp av denne Monacofurste
eller någon liknande, och att
vi då skall göra ett glansfullt motstånd
på den varmblodiga hästryggen. Nej,
låt oss hålla oss till vad det här verkligen
är fråga om!

Nu invändes det att man i skogsbolagcn
numera har kommit till insikt om
att det inte går att anviinda sig av mekanisk
dragkraft i skogarna, ulan att
det måste ske en återgång till tidigare
förhållanden. Men, mina damer och
herrar, om detta är riktigt, tror ni då
inte att skogsbolagen skulle ta konsekvenserna
härav och skaffa sig de erforderliga
hästarna? Menar ni verkligen
att det skulle vara statens angelägenhet
ntt i så fall ställa hästar till skogsbolagens
förfogande? Om så är, tycker jag

Armén: Remontering

att ni kräver för mycket av staten. Den
skall väl ändå inte ingripa på alla områden,
och framför allt inte när det
gäller skogsbolagen, där det inte fattas
vare sig förstånd eller pengar, och där
man sålunda bör kunna dra de riktiga
slutsatserna av sina erfarenheter.

Beträffande skogsbolagen och den
verkställda utredningen vill jag för övrigt
framhålla att bolagen inte under
det år riksdagen gav dem chansen har
visat något intresse för vare sig körskolan
eller hästarna. Inför Kungl.
Maj :ts proposition i år har det uppstått,
enligt vad som uppges av utskottsmajoriteten,
ett nymornat intresse därför.
Om man verkligen hyser detta heta intresse
för att en körskola skall komma
till stånd, kan skogsbolagen träda fram
och säga: Vi är beredda att inrätta en
körskola i Strömsholm. Man får möjlighet
till detta, ty enligt propositionen
skall avvecklingen icke ske förrän den
1 juli 1957.

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt
hur vi skall klara saken, därest man
skulle följa utskottsmajoriteten och ha
oförändrade anslag på 400 000 kronor
för remontering och dithörande ändamål.
Jag ber att få understryka att kostnaden
för anskaffande av dessa 400 remonter
belöper sig på i runt tal en miljon
kronor och de extra kostnaderna för
furage belöper sig på i runt tal 450 000
kronor. Kostnaderna för att behålla personalen
vid Herrevadsklosters och Utnäslöts
remontdepåer uppgår till drygt
en miljon kronor. Det gör 2’/a miljoner
kronor. Skulle man för framtiden följa
utskottsmajoriteten medför detta en extra
kostnad på i runt tal 1,2 miljon
kronor. Skall alla dessa pengar tagas
från hästavclsfonden?

I varje fall skall dessa utgifter enligt
mitt förmenande inte bokföras på fjärde
huvudtiteln. Om skogsbolagen är intresserade
av ett ökat hästbestånd kan
det inte vara riktigt att fjärde huvudtiteln
skall ta på sig dylika kostnader.
Om man nu verkligen är så intresserad

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Armén: Remontering

av hästbeståndet i landet, varför skall
man skaffa sig dessa de allra dyraste
hästarna? Jag är övertygad om att man
skulle kunna finna former för att behålla
kallblodiga hästar, som skulle visa
sig vara väsentligt billigare än att tillgripa
denna ytterst exklusiva utväg.

Jag skall inte förlänga debatten. Jag
har bara velat för riksdagens ärade ledamöter
göra klart vad det i själva verket
ekonomiskt innebär att följa utskottsmajoriteten.
Oavsett om utgiften
skall bokföras på hästavelsfonden eller
på fjärde huvudtiteln är det ändock ytterst
statsverket som kommer att stå
för fiolerna.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern var
inne på frågan om de 335 hästarna. Det
är inte detta som varit avgörande för
mig, utan det är utredningen. Och vem
skall svara för arméns behov av hästar?
Skall det åligga det enskilda näringslivet,
eller är det en försvarets sak att se
till att ett tillräckligt antal hästar finns?
Det kan ju inte vara främmande för landets
försvarsminster, när han nu berör
frågan om varmbloden, att också dessa
med framgång kan användas som klövje-
och kulsprutehästar av infanteriet.
I dagens försvar är det väl ändock infanteriet
som kräver de flesta av arméns
hästar.

Försvarsministern gjorde en fråga beträffande
skogsbolagen. Jag har inte på
något sätt bestritt att den hästförsörjningen
måste vara en bolagens egen angelägenhet.
Vad jag syftade på var småbrukarna
som kör i skogen, dels på
egen och dels på andras, och dem håller
inte skogsbolagen med hästar. Vi vet
att vid ett eventuellt krigsfall kommer
armén, enligt uppgift från departementet,
att bibehålla samma uttagningsprocent
som tidigare, och då står man där
utan hästar. Då kan man ju inte klara
saken genom att t. ex. åka upp till
Fättjaur och ta sig en körren.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s), kort
genmäle:

Kostnadsfrågan har här berörts i olika
sammanhang, och jag ber försvarsministern
att i någon mån upplysa mitt
förmörkade förstånd på denna punkt.
Enligt de upplysningar som stod jordbruksutskottet
till buds skulle merkostnaderna
komma att påföras hästavelsfonden.
Man utgick då från följande
siffror.

Vid inköp av 400 remonter är bruttobehovet
av medlen under anslaget för
såväl kall- som varmblod 1,9 miljon
kronor. Från denna summa avgår inkomst
för försålda hästar enligt intendenturförvaltningens
beräkningar med
600 000 kronor. Detta belopp kan enligt
departementets beräkningar höjas med
inkomsten av försålda hästar genom export
till Schweiz, varvid likviden förskotteras
från anslaget och inflyter på
hösten med 200 000 kronor. Beräknad
reservation på anslaget 100 000 kronor.
Det anslag som begäres för 1956/57 uppgår
till 400 000 kronor. Detta gör 1V2
miljon kronor. Det återstår då 400 000
kronor som skulle behöva täckas med
andra medel, d. v. s. från hästavelsfonden.

Detta som sagt enligt de upplysningar
som stod oss till buds i jordbruksutskottet
och som föranledde vår skrivning.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Lindström att staten redan tidigare såvitt
möjligt söker svara för det hästbestånd
som behövs för dess vidkommande.
Vi har dessa ackordsdraghästar
som står till arméns förfogande, men
det är givet att vi inte kan hålla hela
det erforderliga hästbeståndet i fredstid.
I krigstider tvingas vi däremot att
först och främst mobilisera folk i stor
utsträckning •—• i mycket större utsträckning
än hästar, som vi nödgas

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

mobilisera till det antal som jag tidigare
har nämnt. Vi tvingas även att mobilisera
traktorer: 10 procent av det
nuvarande traktorbeståndet måste tillgripas
i krig. Man måste ha en sådan
organisation, ty i annat fall skulle försvaret
dra våldsamma kostnader i fredstid.
Känner jag herr Lindströms inställning
rätt är han inte någon anhängare
av att vi skulle ta på oss sådana
kostnader.

De varmblodiga hästarna kan också
anspännas som dragdjur, säger herr
Lindström. Det är klart att detta går,
men jag skulle tro att vi klarar oss med
de kallblodiga. Vi behöver väl inte vara
så exklusiva, att vi skaffar oss varmblodiga
hästar för ändamålet.

Beträffande de förfrågningar, som
herr Gustafson i Dädesjö gjorde, vill jag
påpeka, att årets proposition innebär,
att vi för nästa budgetår inte skall köpa
några varmblodiga remonter, därför
att riksdagen genom sitt tidigare beslut
redan försett armén med tillräckligt antal
sådana. Vi kan därför hoppa över
detta i år. Om vi nu följer utskottet gör
det emellertid en extra utgift på i runt
tal en miljon kronor. Furage för dessa
hästar gör 450 000 kronor. De remontdepåer
vi måste ha kvar i Herrevadskloster
och Utnäslöt drar en extra kostnad
på en miljon kronor.

Så ligger det till — detta är kalla och
enkla siffror. Om utgifterna sedan skall
betalas från fjärde huvudtiteln eller från
hästavelsfonden spelar i och för sig
ingen roll. Faktum är, att det blir statsverket
som får ställa pengarna till förfogande.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! .lag skall inte yttra mig
i själva sakfrågan. Jag vill bara göra den
anmärkningen, att det är ju samma visa
var gång det är fråga om att anpassa
någon del av statsverksamheten efter
utvecklingen. Då blir det alltid ett oerhört
motstånd, och för att förhindra be -

Armén: Remontering

sparingar för man fram en mängd ganska
ovidkommande synpunkter. Så är
det alltid när det gäller att dra in på
försvaret — då blir alla försvarsvänner
och vill öka kostnaderna eller hålla
uppe kostnaderna, även om militären
själv inte tycker att detta är nödvändigt
— och så är det som sagt även annars.
Man talar så mycket om sparsamhet och
att man vill minska statens utgifter,
men när det kommer till kritan, säger
man något helt annat. För egen del ämnar
jag rösta för reservationen.

Jag har emellertid begärt ordet för
att framföra några rent formella synpunkter.
Som alla känner till har ju
första kammaren bifallit reservationen.
Om andra kammaren bifaller utskottets
förslag, skulle kamrarna sägas ha fattat
skiljaktiga beslut. Men det har de ju
inte — de har ju beslutat exakt samma
kläm och exakt samma antal kronor.
Man kan inte heller säga, att motiveringarna
för reservationens eller utskottsmajoritetens
yrkanden innefattar
några mera preciserade anslagsvillkor.
Och ändå har besluten så kolossalt olika
innebörd i de båda fallen; man menar
så olika ting. Den ena parten menar 65
remonter, den andra 400. Den ena parten
menar att vissa militära institutioner
skall nedläggas, den andra menar
att man skall vänta någon tid. Hur skall
denna fråga lösas? Vad kommer riksdagens
beslut att innefatta, om kamrarna
skulle stanna vid formellt skiljaktiga
beslut? Det kan ju inte gärna bli en
gemensam votering, när det inte är någon
skillnad vare sig på anslag eller
på anslagsvillkor.

Skall man då sammanjämka de båda
motiveringarna? Jag vet inte hur det
skall gå till, men det måste ju finnas någon
utväg. Jag skall inte fördjupa mig
i detta, men jag frågar: Varför har vi
kommit i denna mycket underliga situation?
Jo, därför att statsutskottets majoritet
tagit sig före att föreslå saker
och ting som kostar mycket pengar,
men har låtit bli att räkna upp ansla -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

gen och kommer med ett anslagsäskande,
som är fullständigt otillräckligt. Man
går så ut ifrån, att pengar skall tas ur
liästavelsfonden för att betala militära
utgifter. Jag har den meningen, herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
— även om denna kammare
skulle komma på idén att för jordbrukets
och herr Lindströms och andras
skull besluta högre utgifter — att eftersom
det gäller fjärde huvudtiteln, så
skall det tas på fjärde huvudtiteln.

Jag vill sluta med att säga, att om det
blir skiljaktiga beslut och man i utskottet
skall försöka sig på en sammanjämkning,
så ber jag utskottet att föreslå
ett anslag, som täcker kostnaderna
och låter hästavelsfonden vara i fred.
Det är ju en underlig statsfinansiell
ordning, att man skall besluta utgifter
under fjärde huvudtiteln och betala det
från hästavelsfonden. Det kan inte vara
rimligt. Om statsutskottet mera vill bemöda
sig om att få konsekvens mellan
motiveringar och klämmar, så behöver
inte riksdagen sättas i en sådan situation
som den nu kanske kommer att
sättas i. Riksdagen vet ju faktiskt inte
vad riksdagen beslutar eller hur man
skall kunna komma fram till en vettig
tolkning av vad riksdagens kamrar beslutat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 121,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 83 ja och 106 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Föredrogos vart efter annat följande
statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret,

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen
m. m. jämte i ämnet väckt motion,
och

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., såvitt
angår anslag för budgetåret 1956/57 till
Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

§ 4

Television

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

position angående television jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 90 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 2 mars
1956, dels berett riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande i anledning av ett av
föredragande departementschefen framlagt
förslag angående principerna för televisionsverksamhetens
finansiering
och organisation i vårt land dels ock
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1956 57 anvisa till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader under
sjätte huvudtiteln ett anslag av 3 470 000
kr., till Televisionsanläggningar under
statens affärsverksfonder, televerkets
fond, ett investeringsanslag av 330 000
kr. samt till Lån för inköp av televisionsutrustning
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av
1 200 000 kr.

Det i propositionen framlagda förslaget
rörande televisionsverksamhetens
finansiering och organisation innebar,
att samma principer som för rundradion
skulle gälla. Uthyrning av programtid
för reklamändamål skulle alltså
ej få äga rum, utan verksamhetens finansiering
skulle i princip bli baserad
på inkomster från licensavgifter på televisionsmottagare.
Målsättningen borde
därvid enligt förslaget vara att göra
verksamheten självbärande. Programverksamheten
skulle upplåtas med ensamrätt
till Aktiebolaget Radiotjänst,
som i samband därmed skulle erhålla
ett breddat intresseunderlag.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

I en inom första kammaren av herr
Franzon väckt motion (1:500), hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte
begära, att Kungl. Maj :t måtte hemställa,
dels hos styrelsen för Radiotjänst,
att möjligheterna att åvägabringa
ett svensk-danskt utbyte av televisions -

Television

program skulle undersökas, dels hos telestyrelsen,
att de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna att snarast möjligt
anordna en provisorisk programledning
mellan Stockholm och Köpenhamn
med avgrening Varberg (Grimeton)—-Göteborg, alternativt Stockholm—Göteborg
med avgrening Varberg (Grimeton)—Hallandsåsen,
skulle undersökas
och att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
att i anslutning till den
provisoriska programledningen på
lämpliga höjdsträckningar uppföra etf
antal provisoriska televisionssändare
skulle utredas.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:501) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
m. fl. (II: 669), hade hemställts, att riksdagen
i anledning av förevarande proposition
ville dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t under
beaktande av i motionerna framförda
synpunkter måtte till 1957 års riksdag
framlägga ett närmare utarbetat förslag
angående riktlinjer för den reguljära televisionsverksamhetens
utbyggnad, organisation
och finansiering, dels, i avvaktan
härpå, bifalla de i propositionen
framlagda anslagsäskandena.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
departementschefens förevarande uttalande
och motionen I: 500 samt med avslag
å motionerna 1:501 och 11:669, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

II. att motionen II: 670 icke måtte bifallas
av riksdagen;

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1956/57 anvisa följande anslag, nämligen a)

till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader under sjätte huvudtiteln
ett anslag av 3 470 000 kr.;

b) till Televisionsanläggningar under
televerkets fond ett investeringsanslag
av 330 000 kr.;

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

c) till Lån för inköp av televisionsutrustning
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 1 200 000
kr.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Sundelin, Nils Theodor
Larsson, Bengtson, Jacobsson, Birke
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Widén, Löfroth och Svensson i Stenkyrka,
vilka ansett att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av departementschefens förevarande
uttalande och motionen
1:500 samt med bifall till motionerna
I: 501 och II: 669, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Karl Andersson och Rubbestad; 3)

av herrar Ohlon, Staxäng och Andreas
son; och

4) av herr Skoglund i Doverstorp; de
tre sistnämnda reservationerna utan angivna
yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i denna fråga, alldenstund
jag dels är motionär, dels står med under
reservationen men därtill även som
göteborgare. Tyvärr har televisionsverksamheten
släpat efter här i Sverige
i jämförelse med andra länder, även i
jämförelse med en del mindre länder.
Det kanske beror på att vi lever i ett
så avlångt land men måhända också på
att man har skjutit på avgörandet i televisionsfrågan.
Man har ju även många
gånger diskuterat nyttan av televisionen
och därvid gett uttryck åt olika
uppfattningar. Kvar står dock, att televisionen
har ett oerhört värde för upplysning,
undervisning och demonstrationer
och vidare för övervakning och
kontroll på olika områden. Det viktigaste
är dock måhända, att televisionsverksamheten
återverkar på utvecklingen
inom det elektroniska området,

vilket — som alla vet — har mycket
stor betydelse för automationen inom
produktionen, där man i stor utsträckning
måste använda elektroniska apparater.
Forskningen på detta område är
därför av mycket stor samhällelig betydelse.

Alla är för närvarande överens om
att reguljär televisonsverksamhet bör
startas i landet. I utskottet är man också
enig utom vad gäller ställningstagandet
till finansieringen och organisationsformerna.
Utskottsmajoriteten vill
i likhet med departementschefen, att
finansieringen skall ske licens- och
skattevägen, under det att reservanterna
anser, att man inte nu skall ta ställning
till denna fråga utan avvakta förhandlingar
och följa utvecklingen i utlandet.
Man har ett exempel från England,
där man år 1955 har infört kommersiell
television och hittills tydligen
fått goda erfarenheter av denna. Man
behöver nämligen inte bara tänka sig en
renodlad kommersiell linje eller en renodlad
statlig utan i stället ett samarbete
mellan staten och näringslivet samt olika
organisationer, såsom folkrörelserna
och bildningsorganisationerna, vilket
skulle ge betryggande garantier för
programmens kvalitet. Av betydelse är
naturligtvis också, hur man snabbt
skall kunna få televisonsnätet utbyggt.
Därför menar reservanterna, att man
inte skall ta slutlig ställning till organisations-
och finansieringsfrågan nu.
Mycket talar för en samarbetslösning,
vilken inte blir så betungande för licensbetalarna
och för staten.

Vidare har man i motionen nr 500
i första kammaren framhållit angelägenheten
av ett svensk-danskt utbyte
av program. Detta vore givetvis värdefullt
i många avseenden, kanske också
för det nordiska samarbetet i allmänhet.
Man har även påpekat värdet för
västkusten av en provisorisk programledning
med avgrening Varberg—Göteborg,
och man talar varmt för att Göteborgs
och Skånes befolkning skall kun -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

na dra fördel av de danska utsändningarna.

Jag vill med detta, herr talman, i all
korthet yrka bifall till reservationen av
herr Sundelin, men innan jag lämnar
denna talarstol vill jag såsom göteborgare
med en stark opinion bakom
mig ställa en fråga till kommunikationsministern.

I Göteborg har sedan en tid tillbaka
i all blygsamhet pågått en televisionsverksamhet,
knuten till Chalmers tekniska
högskola. Denna televisionsverksamhet,
som möjliggjorts genom stora
frivilliga insatser, har givit utmärkta
resultat, och det finns för närvarande
1 200—1 300 apparatinnehavare i Göteborg.

Det är viktigt, att man vid Chalmers
tekniska högskola även i fortsättningen
kan bedriva forskning på televisionens
område. Det är inte lyckligt att denna
forskning koncentreras till tekniska
högskolan i Stockholm. Konkurrens är
även på detta område till stor fördel
och medverkar säkerligen till att driva
utvecklingen snabbare framåt. Det är
också betydelsefullt med hänsyn till utbildningen
av teletekniker, att högskolan
i Göteborg kan fortsätta sitt arbete
på detta område. Det är inte fördelaktigt,
att utbildningen förlägges enbar
till Stockholm. Slutligen vore det
orätt mot apparatinnehavarna, om inte
televisionsverksamheten i Göteborg
kunde få fortsätta och vidareutvecklas.

Det har under de senaste månaderna
blivit allt svårare för televisionsverksamheten
i Göteborg att få filmer från
Radiotjänst. Det har därför diskuterats
olika möjligheter, såsom anordnandet
av en särskild programledning till
Göteborg, som kunde överföra program
från Danmark, eller av en programledning
från Stockholm eller alternativt
anskaffande av telerccorder, så att man
även i Göteborg kunde sända ut stockholmsprogrammen.
Vad som framför
allt är viktigt är emellertid, att man i
Göteborg även i fortsättningen kan be -

Television

driva forskning på området och arbeta
med egna program. Det är därför mycket
önskvärt, att Göteborg kunde få någon
del av det anslag som riksdagen
i dag skall bevilja.

Jag vet att kommunikationsministern
i olika sammanhang, bl. a. i propositionen,
har framhållit att anslaget huvudsakligen
bör gå till Stockholm och att
det vore synd att plottra bort pengarna
genom att ge Göteborg en del av anslaget.
Men om televisionsverksamheten
i Göteborg skulle kunna fortsätta och
kanske även arbeta med direkta sändningar,
därest man fick en tiondel av
anslaget, så skulle det väl inte innebära
att pengarna plottrades bort. Det
har ju varit en framgångsrik verksamhet,
som hittills med hjälp av frivilliga
insatser har bedrivits i Göteborg.

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern,
om han inte kunde vara
beredd att på något sätt vidta åtgärder
för att tillförsäkra oss i Göteborg möjligheter
att fortsätta med televisionsverksamheten
och vidareutveckla den,
antingen genom anordnande av en programledning
eller med hjälp av telerecorder.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Gustafson i Göteborg (fp), Königson
(fp) och von Friesen (fp).

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Då vi nu skall besluta
om principen för televisionsverksamheten
i vårt land, kan man fråga sig om
det inte hade varit bäst, om man redan
från början hade kunnat köra i gång i
någorlunda stor skala samt med sändningar
på olika håll i landet. Då hade
ju större utsikter funnits till snabb anslutning
från allmänhetens sida och
därigenom också till större inkomster
för tclevisionsföretaget. Men televisionsverksamliet
i större skala skulle betyda
väsentligt ökade anläggningsutgifter och

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

mycket stora belopp för apparatanskaffning
från allmänhetens sida. Det
gäller säkerligen flera tiotal miljoner
kronor. Detta skulle medföra påfrestningar
för samhällsekonomien och på
arbetsmarknaden, och därför går inte
televisionsverksamhet i större skala för
närvarande att realisera.

Inför detta förhållande kan man sätta
i fråga, om man inte bort vänta med
beslut i denna fråga, tills det blir möjligt
att börja i större omfattning. Men
som den föregående talaren erinrade
om har vi väntat länge här i landet på
television, och många längtar efter att
något sker. Detta ger oss en anledning
till att fatta ett positivt beslut i frågan,
låt vara att det blir en ringa början.

Departementschefen föreslår, att riksdagen
skall fatta ett principbeslut rörande
televisionsverksamheten i vårt
land och att den nuvarande försöksverksamheten
skall fortsätta och utvidgas.
Men denna försöksverksamhet
skulle enbart komma att gälla stockholmsområdet.
Det finns som förut
erinrats om två andra områden i landet,
där allmänheten har skaffat sig televisionsapparater
i viss omfattning. Det
är Skåne, som kan ta emot de danska
sändningarna, och det är göteborgsområdet,
som tar emot sändningar från
Chalmers tekniska högskola. Även dessa
områden borde ha blivit delaktiga
av de sändningar, som nu kommer
stockholmsområdet till del. Departementschefen
har sagt, att om det finns
möjlighet att hjälpa även dessa områden
bör detta ske, och utskottet har understrukit
att det bör ske, om tekniska
möjligheter kan komma att föreligga
för att realisera en sådan sak. Hur detta
tekniskt skall realiseras — om det
skall ske på ena eller andra sättet -— är
en fråga som teknikerna får avgöra.
Såvitt jag har hört skulle vissa möjligheter
nu föreligga att i varje fall Göteborg
och kanske också Skåneområdet
skulle kunna få stockholmsprogrammet
i någon omfattning.

Vi har i utskottet haft besök av representanter
för Göteborg. Som föregående
talare nämnde kunde vi konstatera
ett mycket stort intresse på det hållet
och att det har nedlagts mycket arbete
där på televisionen. Det har därvid
framkommit en hel del synpunkter,
som troligen blir till gagn vid den kommande
prövningen av saken.

Emellertid är i dag det egentliga tvisteämnet
huruvida kommersiell television
skall förekomma eller inte. Televisionsutredningens
majoritet och departementschefen
har föreslagit, att reklam
icke skall få förekomma i svensk
television. Departementschefen har vidare
uttryckt uppfattningen, att beslut
om denna sak redan vid detta tillfälle
bör fattas. Utskottsmajoriteten ansluter
sig till detta förslag, medan reservanterna
vill vänta med ställningstagandet
och anser att vi bör skaffa oss mera erfarenhet
från utlandet, innan vi i vårt
land tar ställning till den frågan. Därvid
tänker man såvitt jag förstår närmast
på England. Men såväl ur motionen
som ur reservationen kan man klart
utläsa, att syftet med detta uppskov är
att söka bereda väg även i vårt land för
kommersiell television.

Det har bl. a. påståtts, att den kommersiella
televisionen inte skulle försämra
kvaliteten på utsändningarna.
Men man kan ju fråga sig huruvida inte
annonsörerna, som skall betala programmen,
skall ha något inflytande
över formen för reklamen. Får de den
inte som de vill ha den, bortfaller väl
både annonserna och inkomsterna. Man
kan fråga sig, huruvida det kommer
att bli möjligt att rättvist avväga vilken
reklam som just med hänsyn till
kvaliteten bör få förekomma i television.
Detta kan ge anledning till många
tvister. Utredningens majoritet har på
något ställe i sitt betänkande sagt, att
en kontroll som garanterar objektivitet
och neutralitet över huvud taget icke
kan åstadkommas. Jag förmodar att det
är efter grundligt studium av frågan,

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

som kommittén kommit till den uppfattningen.

Det är nog bäst med hänsyn till den
kommande planeringen att fatta beslut
i dag. Det kan inte för någon av de i
frågan intresserade vara lämpligt med
osäkerhet på denna punkt. Kommitténs •
majoritet och departementschefen har
sagt, att frågan om kommersiell television
måste bedömas mot bakgrunden
av målsättningen för televisionen. Televisionen
får inte bli något självändamål
utan måste ha en av samhällsnyttan
bestämd uppgift. Kommittén avråder
från försäljning av programtid som
inkomstkälla.

Kommittén har som mål för televisionen
i vårt land sagt ungefär följande:
Televisionen bör ställas i samhällets,
kulturens, folkbildningens och
hemmets tjänst. I detta uttalande, herr
talman, vill jag instämma, och med
detta vill jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Regeringen har skyndat
långsamt i televisionsfrågan. I stället
för att bygga på erfarenheter och
praktiska rön valde kommunikationsdepartementet
en annan väg och tillsatte
på det synnerligen vanliga lilla
sättet en utredningskommitté. Denna
kommitté arbetade i fyra år och föreslog
hösten 1954, att televisionen skulle
starta 1956. Under ett och ett halvt år
har kommunikationsministern funderat
på saken, innan propositionen äntligen
lades fram. Departementschefen skyller
denna gång på samhällsekonomiska
skäl, men är då våra resurser sämre än
i så många andra länder, länder som
varit med i kriget och hunnit bygga
flera bostadslägenheter, hotell osv., än
vad vi rått med utan att därmed utvecklingen
av televisionsverksamheten
eftersatts?

Vad riksdagen får ta ställning till är
främst principen för televisionsverksamhetens
finansiering och organisa -

Television

tion. Motionärerna har yrkat på att ett
nytt förslag skulle läggas fram till 1957
års riksdag med hänsyn till den framtida
organisationsverksamlieten. Jag har
i en motion anslutit mig till en sådan
behandling av frågan.

I det framlagda förslaget förutsättes
en licensavgift på 75 kronor i stockholmsområdet
och en registreringsavgift
på 10 kronor på televisionsinnehavare
i Västsverige och Skåne. Det sistnämnda
är en opsykologisk avgift. Under
uppbyggnaden borde staten göra reklam
för att få så många som möjligt
att börja med televisionsexperiment.

Folk i allmänhet har länge väntat på
att television skulle införas i Sverige
liksom i andra länder. I Skåne och i
Västsverige finns det nu några tusen
televisionsmottagare. Det är viktigt, att
deras intresse hålles vid liv, och enligt
min mening borde de uppmuntras i
stället för att straffbeskattas. Skall staten
ta hand om televisionsutvecklingen,
bör man gå psykologiskt fram redan
vid starten. Denna registreringsskatt
ger inte staten någon nämnvärd inkomst,
när kontroll och administrationskostnaderna
dragits ifrån. Utskottet
erkänner också, att registreringsavgiften
kan få vissa ogynnsamma verkningar.

I samband härmed skulle jag vilja
ställa en fråga till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet:
Anser herr statsrådet det möjligt att få
televisionssändningar för de berörda
områdena i Skåne och Västsverige under
nästa år, eller kan det ges licenser
inom dessa områden för utsändning
av censurerad film? En sådan licensgivning
skulle nämligen vara en kompensation
för registreringsavgiften på
10 kronor.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag har deltagit både i
fjärde avdelningens och i statsutskottets
behandling av propositionen nr 90
ocli har helt kunnat ansluta mig till

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

vad utskottsmajoriteten anfört i sin
skrivning. Jag har emellertid låtit anteckna
en blank reservation för att
nämna några saker, som vi på västkusten
tycker kan vara värda att framföra
i denna fråga.

Låt mig emellertid först, herr talman,
framhålla, att när fröken Elmén inledde
sitt anförande med att säga att hon
talade för Göteborg, så är göteborgarna
i varje fall inte ense om att man vill ha
kommersiell television. Det har bland
annat en ledamot av Göteborgs televisionsnämnd,
stadssekreterare Lindblad,
bekräftat inför statsutskottets fjärde avdelning.

När Göteborgs stad från Radiotjänst
fick en anmodan att bilda en televisionsnämnd
var det ingen som helst
tvekan om att detta aktiverade televisionsintresset
i Göteborg. När samma
nämnd och även övriga göteborgarf nu
har tagit del av Kungl. Maj:ts proposition
gör de sig onekligen frågan: Var
det meningen att denna televisionsnämnd
skulle tillsättas bara för att få
meddela televisionstittarna i Göteborg
beskedet, att man inte kan räkna med
några pengar för utsändningar där?

Fröken Elmén nämnde i sitt anförande,
att det vid Chalmers tekniska
högskola har bedrivits en försöksverksamhet.
För denna har 20 elever som
studerar till civilingenjörer just i teleteknik,
varit ofantligt intresserade och
de har nedlagt ett mycket stort frivilligt
arbete och medverkat till de undersökningar,
som Göteborgs televisionsnämnd
har föreslagit rörande upprättandet
av en radiolänkförbindelse med
den danska sändaren i Gladsax. Det
kan också tilläggas, att denna civilingenjörskurs,
som har bedrivit sina
experiment både på dagar, kvällar och
nätter, härvid såväl i Grimeton som i
Onsala har haft en god hjälp av televerkets
anställda, som oavsett tidpunkten
på dygnet ställt sig till förfogande
för de experiment som bedrivits.

Vi göteborgare har emellertid, efter

att ha undersökt den av televisionsnämnden
föreslagna länken med den
danska sändaren, kommit till den uppfattningen,
att detta förslag knappast
är realiserbart, bl. a. beroende på att
man, som tidigare nämnts i första kammaren,
inte har fått till stånd någon
uppgörelse med de danska artisterna
och inte vet hur den saken skall ordnas.
Vi är också nog realistiska att inte
tro, att man inom en snar framtid kan
upprätta en radiolänkförbindelse med
Stockholm. I varje fall har telestyrelsens
experter i detta avseende upplyst,
att man måste räkna med att det tar
ungefär ett och ett halvt år att få en sådan
förbindelse till stånd, och det tycker
vi är litet för lång tid att vänta.

Den naturliga utbyggnaden av televisionen
i landet anser vi skall ske genom
koaxialkablarna, varigenom man
har fördelen att få telefon, telegraf,
telex, trådradio och även television i
samma kabel. Den utbyggnaden kan
emellertid inte förväntas bli klar förrän
efter ett, kanske ett par år, och det är
också enligt vår mening alltför lång tid
att vänta.

Då har på sista tiden lanserats en annan
tanke, nämligen att Radiotjänst
skulle få möjligheter att inköpa en cinemascopekamera,
varmed man på filmremsor
kan ta upp inte bara ett utan,
beroende på vilken typ man väljer, ända
upp till åtta program, som skulle kunna
sändas icke endast, som nämnts i propositionen,
i Göteborg och Skåne utan
även på andra platser där man kan
åstadkomma relativt billiga sändare. En
annan fördel med denna lösning är, att
man avhjälper olägenheten av att Radiotjänst
för närvarande inte har möjligheter
att konservera de program som
utsändes i television och som ju många
gånger är historiska och kan ha värde
för framtiden. Jag erinrar mig, att jag
häromkvällen i ett radioprogram hörde
utsändningar som var upptagna på
1930-talet. De återgavs i syfte att demonstrera
hur långt tekniken kommit

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

vid den tidpunkten, men de konserverade
ju samtidigt program av den tidens
toppartister. Televisionen har hittilldags
inte haft motsvarande möjligheter.
Detta system med film har praktiserats
såväl i USA som i Kanada. I
sistnämnda land begagnar man sig huvudsakligen
av film, som man distribuerar
mellan de olika sändarstationerna.

Det står alltså nu en möjlighet öppen
för oss i Göteborg att få televisionsprogram
genom distribution av film, och
Kungl. Maj:t har i propositionen sagt,
att under nästa budgetår vägen skall
stå öppen för Göteborg och Skåne att
få utsändningar om det är möjligt. Utskottet
har också mycket kraftigt understrukit
detta. Det är väl också så,
att fjärde avdelningen, därest man skulle
ha fått dessa tekniska frågor för yttrande,
utan tvekan skulle ha förordat
ett förverkligande av dessa planer. I
varje fall har jag under hand inhämtat
av fjärde avdelningens medlemmar, att
samtliga med undantag av herr Andersson
i Rixö, som yrkar direkt avslag på
Kungl. Maj :ts proposition, skulle ha
kunnat ansluta sig till ett sådant uttalande.

Herr talman! Eftersom det nu tydligen
finns möjligheter att relativt snabbt
anordna utsändning på nyss angivet sätt
såväl i Göteborg som i Malmö — efter
det att man där har satt upp en sändare
— utgår jag ifrån att kommunikationsministern
i enlighet med sitt uttalande
i propositionen, ett uttalande som
ju utskottet mycket kraftigt har understrukit,
ser till att vi så snabbt som möjligt
får de televisionssändningar, som
vi så gärna önskar bli delaktiga av även
på andra ställen än i Stockholm.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Göteborg (s) och Edberg (s).

Herr andre vice talmannen tog härefter
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Television

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först må det kanske
vara mig tillåtet att beklaga, att en så
viktig fråga som denna råkar behandlas
vid en tidpunkt när kammarens ledamöter
uppenbarligen — och förklarligt
nog -— är så debattrötta. Men riksdagsordningen
har sin gång, och det är
ingenting att göra åt den saken.

Jag vill emellertid konstatera, att det
vore synd att säga, att statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
kan glädja sig åt någon starkare anslutning
från statsutskottets sida till
den proposition han har framlagt i detta
ärende. Om man gör sig mödan att räkna
reservanterna finner man, att det är
10 ledamöter som har undertecknat reservationen
nr 1 och att sex ledamöter
avgivit blanka reservationer. Majoriteten
av statsutskottets ledamöter befinns
alltså vara reservanter. Jag har under
mina år i statsutskottet sällan varit med
vid något tillfälle, då ett förslag från
detta utskott har framlagts här i kammaren
med så svagt underlag som i det
här fallet.

Anledningarna till att så många ledamöter
reserverat sig är naturligtvis av
flera slag. För dem som står under reservationen
nr 1 — vilka jag tillhör —■
är anledningen helt enkelt den, att vi
anser, som herr Andersson i Malmö här
för en stund sedan sade, att det är felaktigt,
oriktigt och olyckligt att vid denna
tidpunkt, när det bara gäller att
fortsätta försöksverksamheten, binda sig
för den princip, enligt vilken televisionen
för framtiden skall drivas här i
landet.

Andra reservanter har andra motiveringar.
Det är några, som menar att vi
över huvud taget inte bör gå in för att
på allvar skaffa oss television i vårt
land.

Såvitt jag har fått förstakammardebatten
rätt refererad har departementschefen
under debatten i medkammaren
varit inne på detta, att det är tveksamt
huruvida det bland vårt folk finns nå -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

got större intresse för televisionen. Enligt
samma referent anförde statsrådet
därvid såsom bevis, att han hade fått
två brev från svenska folket med upplysning
om vilka åsikter brevskrivarna
hade i denna fråga. Herr statsrådet
skakar på huvudet, och det kan hända
att jag har fått saken felaktigt refererad
för mig. Det spelar i och för sig inte så
stor roll, ty min övertygelse är, att det
finns ett starkt intresse för televisionen.
Att så är förhållandet visar ju de
opinionsmöten som har hållits på olika
håll i landet, inte bara i Göteborg, utan
även i de norra delarna av Sverige. Att
det finns ett intresse i Skåne har ju
nyss omvittnats av herr Carl Christenson
i Malmö, som därvid anförde möjligheterna
till en förbindelse med Danmark.

Men naturligtvis, herr talman, beror
intresset i vårt land på hur televisionen
kommer att startas, om televisionsprogrammen
verkligen får ett innehåll
som blir någonting att bjuda det svenska
folket. När utskottsmajoriteten här
i enlighet med departementschefens
proposition föreslår, att man nu skall
binda sig för en television som principiellt
kommer att finansieras med licensmedel,
så måste man tyvärr befara,
att de sändningar som på den vägen
kan komma att ges blir så pass tunna
och föga givande, att intresset för att
skaffa de relativt dyrbara apparater,
som det här blir fråga om, kommer att
bli litet. Redan det är en anledning till
att man måste ställa sig tveksam, huruvida
man här väljer den riktiga organisationsformen.

Man måste vidare säga att de motiv,
som anföres av utskottsmajoriteten för
att man redan nu skall binda sig för
denna princip, är skäligen svaga. Det
sägs på sidan 18: »För alla av frågan
intresserade bör det vara en fördel att
beslut snarast fattas om grunderna för
televisionsverksamheten i vårt land»,
men sedan är det mycket litet av motivering
härför.

Det har sagts under frågans förbehandling,
att utöver denna allmänna
motivering skulle det ha anförts från
radioindustrien, att man där skulle behöva
ett principiellt ställningstagande
från statsmakternas sida redan nu. Jag
har sedan den uppgiften lämnades under
utskottsbehandlingen varit i tillfälle
att något närmare undersöka detta
förhållande, och jag kan försäkra att
man från det hållet förklarar, att detta
inte är någon enhällig mening bland
dem som bedriver tillverkning av radio-
och televisionsapparater här i landet.
Man har tvärtom den meningen
bland majoriteten, att det vore lyckligt
att låta detta principavgörande anstå.

Herr Andersson i Malmö halkade i
någon mån in på principfrågan om
kommersiell eller statlig television. Eftersom
vi här inte har att ta ställning till
den frågan i och för sig, skall jag inte
heller vid denna tidpunkt ta upp hela
den debatten. Jag bara konstaterar, att
vad reservanterna vill är ett uppskov
och ingenting annat med frågan om
kommersiell eller statlig television. Vi
har yrkat, att man icke nu skall ta
ställning, och vi har sagt att den mycket
blygsamma och magra försöksverksamhet,
som hittills har pågått och
som enligt propositionen kommer att
fortsätta, är för dålig grund för att man
nu skall fatta ett så viktigt principavgörande.
Det är alltså ett uppskov vi vill
ha, ingenting annat.

Nu sade herr Andersson i Malmö, att
annonsörernas inflytande på programmen
naturligtvis måste bli ganska avsevärt,
de måste ha sitt ord med i laget
vid utformandet av programmen, och
det är en konsekvens som vi inte vill
ta. Jag vill därtill säga, att man på den
punkten ifrån näringslivet, som står
för det enda konkreta förslag vi har till
en organisation enligt de kommersiella
linjerna, har skapat fullgoda garantier.
Man har sagt, att reklamen bara skall
ha 10 procent av sändningstiden, och
vad därutöver är icke skall vara re -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

klamsändningar. Vidare har man givit
en ytterligare garanti i det programråd,
som man föreslagit skulle inrättas
och som skulle ha rätt att ge direktiv
och vägledning för programstandarden
och programmens innehåll. Även
den invändningen saknar alltså faktiskt
värde och beviskraft i detta fall.

Som ytterligare ett skäl för att man
redan nu skulle ta ställning har anförts,
att för den händelse man inte gjorde
det skulle det vara risk för att den
personal, som nu i Radiotjänsts regi arbetar
med försöksverksamheten med
television, skulle liksom tappa hoppet
för framtiden och ge sig i väg till någon
annan verksamhet. Man skulle få
personalsvårigheter. Jag må säga att
detta argument förefaller dubbelt egendomligt
ur den synpunkten, att om man
nu uppskjuter ställningstagandet skulle
man ju ändå ha utsikter att kunna få
flera sändningsbolag än det enda, som
Radiotjänst skulle utgöra enligt utskottsmajoritetens
förslag. Detta skulle väl i
så fall ge större möjligheter åt den personal
som är utbildad för television än
det alternativ, som majoriteten förordar
och som går ut på att Radiotjänst ensamt
skulle ha hand om sändningarna.

Hur man än granskar de argument
som här anförts för att man skall ta
ställning redan nu, måste man alltså
komma till det resultatet, att de icke
är hållbara. Därutöver finns utifrån
varnande exempel på risken av att fatta
förhastade beslut. I England startade
man som bekant med ett statligt televisionsbolag
i EBC:s regi, alltså precis
parallellen till vad man här står i beredskap
att göra. Det ledde till en så låg
standard på programmen, att man efter
någon tid var tvungen att gå med på
startandet av ytterligare sändningsföretag,
varför man för närvarande har olika
sådana företag. Det bekräftas även
från representanter för BBC, att detta
har verkat stimulerande och höjande
på televisionssändningarnas kvalitet.

Då det alltså, om jag summerar, inte

Television

kan anföras bärande skäl för att man
inför den blygsamma försöksverksamhet
som här skall fortsättas behöver
känna sig tvungen att fatta ett principbeslut
rörande den framtida organisationen,
men då det däremot finns starka
skäl som talar för att man bör skjuta
på detta avgörande, så kan jag, herr
talman, inte finna annat än att den riktiga
vägen är att ytterligare avvakta de
resultat försöksverksamheten kan komma
att ge under den närmare framtiden.

Med stöd av det resonemang, som reservanterna
för på den punkten och
som helt enkelt går ut på att man för
dagen skall inskränka sig till att bevilja
de pengar som departementschefen
begär till försöksverksamheten men
avhålla sig från att fatta ett långtgående
principbeslut, vars verkningar vi nu
icke kan överblicka, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen
av herr Sundelin m. fl.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag har ett bestämt intryck
av, att de former för televisionsverksamheten
under försöksperioden
som reservanterna förordat bara kommer
att medföra, att det varken blir
hackat eller malet.

Den väsentliga skillnaden mellan utskottet
och reservationen är att reservationen
förordar, att ett slutgiltigt ställningstagande
till den reguljära televisionens
organisation och finansieringsformer
inte skall ske nu. Motiveringen är
att kostnaderna för utbyggandet av ett
riksomfattande televisionsnät enligt reservanterna
inte kan bedömas med någon
säkerhet i nuvarande läge.

Det är nu mer eller mindre en överdrift.
Man kan i varje fall, herr Ståhl,
säga att det blir en ganska dyr affär,
och det borde väl snarast leda till den
slutsatsen, att man bör göra klart för
sig på ett så tidigt stadium som över
huvud taget är möjligt vad som kom -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

mer att krävas organisationsmässigt och
kostnadsmässigt och hur kostnaderna
skall klaras. Investeringskostnaderna
går ganska väl att beräkna; driftkostnaderna
kanske man kan beräkna med
mindre säkerhet, men även med den
vetskapen ifrågasätter jag, om man inte
gör televisionen den största otjänsten
genom att låta den genomlida födslovåndor,
som visserligen har börjat men
vilkas lustbara slutakt skulle förläggas
i ovisshetens dunkel.

Radiotjänst har börjat, men om det
nu skall ordnas så, att Radiotjänst över
huvud taget ingenting vet om vad som
skall ske med avseende på dess delaktighet
i den svenska televisionens framtid,
och om den personal som nu sysslar
med television skulle försättas i oviss
otrygghet om var de till slut skulle hamna
— om de alls hamnar någonstans, för
den händelse reservanterna får sin vilja
igenom — så kan det givetvis inte medföra,
att man arbetar med vare sig tillförsikt
eller livsvilja. Vi ger dem som
arbetar med televisionen just den otrivsel
i arbetet, varmed man äventyrar en
stor del av den försöks- och uppbyggnadstidens
arbetsglädje och skaparlust
som man eftersträvar.

Det kan inte heller te sig angeläget
för någon att söka sig till en verksamhet,
som organisationsmässigt hänger i
luften — det måste den göra, eftersom
ett uppskov kan anses innebära risken,
att Radiotjänst kanske inte alls får den
befattning med televisionen som propositionen
avser. Detta skulle enligt min
mening vara till ouppskattbar skada för
hela den svenska televisionsverksamheten.
Av alla tänkbara alternativ är detta
den sämsta utvägen.

Reservanterna avser att tjäna tid, och
de kanske får det dithän, att televisionsverksamheten
blir något slags
avelscentrum för skilda bolagsbildningar.
Dit hänför jag reservanternas intresse
av att två eller flera programföretag
skulle få tillfälle att verka sida vid
sida inom distributionsnätet med en

flerförgrenad administration och organisation,
om vilken man på förhand
kan säga, att den i varje fall måste bli
dyrare än om verksamheten koncentreras
till ett företag, därtill ett företag
som har den administrativa uppbyggnaden
klar och som under en mångårig
verksamhet byggt upp många viktiga
kontakter.

Med ett uppskov av det slag som reservanterna
förordar når man dessutom
den effekten, att man fördröjer
anskaffande och inredning av lokaler
jämte förvärv av apparatur. Sådant
måste ske med tanke på framtiden, men
Radiotjänst kan såvitt jag förstår inte
rimligen planera med den eventuella
risken inför ögonen, att andra bolag
möjligen inte accepterar dispositionerna.
De personella resurserna måste säkerställas.
De erfarenheter som Radiotjänsts
programmässiga och tekniska ledarpersonal
skaffat sig är ett icke föraktligt
kapital. Fortsatta provisorier och
osäkra anställningsförhållanden motverkar
syftet att samla, utbilda och sammansvetsa
de team, som är nödvändiga
för verksamheten. För programverksamheten
är det nödvändigt att erforderliga
ekonomiska och juridiska avtal
träffas mellan parter, som kan ge auktoritativa
och bindande besked. En televisionssektor
inom Radiotjänst som
hänger i luften är inte operativ och effektiv
för dessa syften. De internationella
och nordiska sammanhangen, där
Radiotjänst har väl utvecklade förbindelser
och där överenskommelser också
behöver träffas, måste komma att lida
av att Radiotjänst inte kan åtaga sig att
långsiktigt medverka, under de förutsättningar
alltså, som reservanterna presenterar.

Utöver detta bör det kanske också,
herr talman, noteras, att konkurrensen
i ett litet land mellan ett antal televisionsproducerande
företag med av naturliga
skäl begränsade resurser inte
kan ge erforderliga garantier för att
allmänhetens skilda intressen och smak -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

riktningar bättre tillgodoses än genom
en samordning av resurserna till ett
företag, som har erfarenhet av olika
krav och ändamål, särskilt från hemmens
och familjernas sida. Här representerar
Radiotjänst numera en betydande
tillgång, som nya företag skulle
nödgas att skaffa sig i nya omgångar
och i olika upplagor.

Så långt alltså de rent principiella
invändningarna mot tankegångarna i
reservationen, invändningar, vilka dessutom
har en betydande praktisk tyngd.

Vad avser man med ett uppskov, när
man talar om att man skall utreda bl. a.
frågan om televisionens finansiering,
annat än att söka vinna tid för att
eventuellt få en finansiering bestående
dels av licensmedel — här har utskottet
och propositionen den meningen, att
det skall ske uteslutande av licensmedel
— och dels av inkomster för försåld
reklam. Jag skall inte fördjupa
mig i reklamsidan, men jag tycker ändå,
att det kan vara nödvändigt att även
den här gången slå fast några faktiska
omständigheter, som man måste ta hänsyn
till, när man bedömer möjligheterna
att via reklamen skaffa televisionen
inkomster.

Man har räknat med att den svenska
reklamen omsluter mellan 350 och 400
miljoner kronor per år. Den siffran
föranleder många att tro, att det finns
åtskilligt att ta av för televisionens räkning.
Det är emellertid nödvändigt att
göra klart för sig, att denna summa omfattar
alla slag av reklam — de tusentals
små bäckarna, som aldrig kan kanaliseras
till televisionen. Det riktiga
perspektivet får man, om man erinrar
om att de auktoriserade annonsbyråerna
1949 omslöt cn försäljningssumma
för reklam på ungefär 70 miljoner kronor.
Det är den s. k. riksannonseringen
— den stora annonseringen. Men av
denna summa var endast 65 procent direkt
konsumtionsvaruinriktad. Nu omsluter
byråerna sannolikt 100—125 miljoner
för detta slag av reklam. Det gör

Television

65—75 miljoner kronor eller med andra
ord den pott, varur televisionen tillsammans
med alla andra reklammedel, inte
minst tidningspressen, skulle kunna
hämta sin del. Är det någon i denna
kammare som tror att annonsörerna i
det här landet — såsom annonsörsföreningen
angett — skulle av denna summa
utnyttja 24 miljoner kronor för reklam
i televisionen vid ett licensbestånd,
som redovisar 40 000 mottagare?
Av dessa 24 miljoner skulle hälften kunna
betraktas som betalning för sändningstid,
andra hälften för kostnader,
som täcker programproduktionen.

Men vidare •— och det är kanske
ännu mera intressant —- det fanns 1949
tillhopa 6 200 kunder i de annonsbyråer,
som särskilt redovisats i utredningen.
Av dessa var det icke mindre
än 4 800, som annonserade för belopp
på under 2 000 kronor. De betyder
ingenting för televisionen. Annonsörer
som kan betyda någonting är sådana
som åtminstone kommer upp till 100 000
kronor i reklamkostnader per år —
d. v. s. de stora företagen. Deras antal
var 1949 84. Låt oss säga att de nu är
till antalet 100. Kanske ett femtontal av
dem kommer upp i reklamkostnader på
ungefär 400 000 å 500 000 kronor, alltså
ungefär en halv miljon kronor per år.
Det är uppenbarligen i första hand denna
reklamsumma ur vilken man skulle
kunna tänka sig hämta inkomster för
televisionen, alltså det som skulle kunna
betraktas som något slags mjölkko.
Antingen begränsar de tidningsreklamen
— och skapar väldiga problem i
det fria ordets värld — eller också ökar
de reklamkontot. De vänder sig från
början till en mycket begränsad köppublik
med en mycket dyrbar reklam.
De gör det säkerligen inte av ideella
skäl.

.lag tycker det är nödvändigt, att man
i diskussionen om reklamen som finansieringsmedel
för televisionen gör klart
för sig, att våra tillgångar på detta område
över huvud taget är så starkt be -

7 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

gränsade, att man inte kan räkna med
några väsentliga bidrag för täckning av
televisionens driftkostnader.

Jag skulle lia lust, herr talman, men
klockan är för mycket, att i fråga om
reklamen dessutom ta upp till diskussion
den fråga, som annonsörföreningen
också har fört fram, nämligen behovet
av kontroll över reklamen i televisionen,
framför allt kontroll över
reklam, som eventuellt skall föras i
en television låt mig säga i Radiotjänsts
regi. Det är ganska märkligt,
och det är symptomatiskt för hur känsligt
kapitlet är, att ingen av dem som
har sysslat med reklamen i televisionen
tagit upp frågan om kontrollen av denna
reklam, om innehållet i den kontrollen,
om den skall gå ut över varukvaliteten,
om den endast skall innefatta en
kontroll över texter och bilder utan att
man har något omdöme om innehållet
i övrigt av den reklam som förs fram i
televisionen, om reklamen skall få propagera
för varor och saker, som kanske
står i motsatsförhållande till den objektiva
kundupplysningen i den reguljära
televisionen. Det är en lång serie problemställningar
som — det försäkrar
jag — om man fördjupar sig i dem, leder
fram till den slutsatsen, att den kontroll
som man åsyftar, kan, därest den
anlitar reklamen, komma att skapa problem
för svensk television, som sannolikt
inte kommer att bli lustiga vare
sig för dem som svarar för televisionen
eller för dem som utövar reklamen,
kanske inte heller för den stora allmänheten,
som skulle få njuta av skådespelet.
Alla skäl talar för att man skall vara
försiktig.

Herr Ståhl talade om att man genomfört
kommersialiserad television i England,
därför att de engelska BBC-programmen
skulle vara för dåliga. Jag
undrar om han inte på den punkten
är på villovägar. Jag har sett åtskilligt
av television i Europa, senast i Ryssland.
Jag måste säga, att de program,
som produceras av den engelska tele -

visionen på alla håll betecknats som
det förnämsta och främsta som europeisk
television över huvud taget har
kunnat producera. Däremot har det varit
bråk om den kommersialiserade engelska
televisionen, därför att den åtminstone
under en viss period skapat
problem, vilka framkallat en sådan
storm av indignation och protester i
den engelska pressen, att man varit
tvungen att göra en omändring av programmens
innehåll. Det är kanske också
en form av konkurrens, men jag
skulle önska betona i detta sammanhang,
att den engelska kommersialiserade
televisionen inte har kommit till i
första hand för att BBC gjort dåliga
televisionsprogram, utan uppenbarligen
bl. a. därför att de engelska konservativa
hade för sig, att man nödvändigt
skulle ha en kommersialiserad television
i England. Denna har dessutom
visat sig bli så dyr för annonsörerna,
att de i hög grad börjat dra sig med
hänsyn till kostnaderna. Det är kanske
också ett perspektiv som vi har anledning
att fundera över i detta sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag förstår att vi måste
vara kortfattade så här sent på natten.
Som en av dem som varit med om att
väcka denna motion om utredning om
kommersiell television vill jag emellertid
tillåta mig att säga några ord.

Jag skall börja med att praktiskt taget
i allo instämma med vad herr Ståhl
yttrade, och jag vill därvid ännu en
gång understryka, att vad det i dag gäller
är att åstadkomma ett uppskov i
själva organisationsfrågan. Men naturligtvis
måste bakom ett sådant uppskov
ligga en viss tanke, nämligen att man
närmare skall undersöka möjligheten
och lämpligheten av kommersiella program.
Jag skulle i korthet vilja samman -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

fatta vad jag finner vara det som man
skulle kunna vinna med de kommersiella
programmen och som jag tyckte
herr Sehlstedt gick något hastigt förbi.

För det första borde man, om man
fick till stånd — jag betonar detta —
en god, hållbar och förnuftig överenskommelse
mellan dem som är företrädare
för kommersiella program och staten,
kunna vinna en tidigare och bredare
igångsättning av televisionen. För
det andra skulle man minska statens
utgifter för detta. För det tredje skulle
man kunna påverka licensavgifterna i
nedåtgående riktning. Det finns ju, om
man skall tolka propositionen riktigt, en
risk för att avgifterna blir rent prohibitiva,
ifall vi skall bygga televisionen i
framtiden på avgifter och vi t. ex. under
några år framåt under televisionens
utbyggnadstid skulle samla på oss en
stor skuld, som sedan skulle avbetalas
med avgifter. För det fjärde skulle vi
få en rikhaltigare sortering av program.
Och för det femte skulle ett snabbare
igångsättande av televisionen och framför
allt ett bredare igångsättande av
detta innebära en mycket stark stöt
framåt för vår elektroniska industri.
Jag skulle förmoda ■— utan att göra
anspråk på att vara sakkunnig på detta
område — att det är många i detta land
som är intresserade av en snabb utveckling
av den elektroniska industrien,
inte minst de arbetare som är verksamma
i denna.

Detta är de fem fördelar, som man
enligt min mening måste beakta, fem
fördelar som alla enligt min mening
skulle kunna betyda något väsentligt
också för stora skaror i vårt land.

Vad sätter man nu emot detta? Ja, det
är ganska litet vi får genom den proposition
som här framlagts. Under alla
förhållanden vill jag betona, att jag inte
ens av herr Sehlstedts anförande har
kunnat övertygas om att ett uppskov
med beslutet i själva organisationsfrågan
och ett bifall i övrigt till anslagsfrågan
skulle behöva betyda något upp -

Television

skov med de tekniska förberedelserna
för den svenska televisionen eller en
försening av utbyggnaden av televisionen
i Sverige.

Sedan också några ord om en annan
sak, som utskottet har berört men kanske
inte ansett som den största och
mest betydelsefulla synpunkten. Utskottet
skriver att Sverige är ett så litet
och folkfattigt land, att de inte finns
tillräckligt med aktörer och artister för
att fylla både radions och televisionens
behov, i synnerhet om televisionen delas
upp på två företag. Men är detta nu
så säkert? Är det inte i stället så att
de som uppträder i television till stor
del är andra människor än de som
uppträder i radio? Såvitt jag vet har
det i andra länder visat sig att televisionen
har lockat fram dolda talanger,
som passar för just den verksamheten.
Och sanningen att säga finns det väl
många här i landet, som i dag anser att
de skulle kunna anlitas i radio oftare
än vad som nu sker. Jag skulle tro att
detta är en vanlig uppfattning exempelvis
bland artister och sådana som sysslar
med populärvetenskap o. s. v. Jag
tror i varje fall att vi inte från början
skall underskatta de tillgångar som därvidlag
finns bland vårt folk.

Sedan kommer vi emellertid till den
väsentliga frågan, nämligen hur vi skall
tolka utvecklingen i England. Vi fick
nyss av herr Sehlstedt en mycket kraftfull
beskrivning av den saken. Det första
som vi bör beakta är att TV-utredningen
på sin tid icke kunde ha någon kännedom
om utvecklingen i England, ty denna
är av senare datum. Detta är sålunda
ingen anmärkning mot televisionsutredningen
utan endast ett konstaterande av
faktum att vi här står inför en ny situation.
Men några av oss, representerande
olika partier, hade för någon tid sedan
tillfälle alt här i riksdaghuset lyssna
till labours förutvarande kulturminister
mr Hardman, som talade om erfarenheterna
av den kommersiella radion
i England — jag beklagar att herr Sehl -

100 Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

stedt inte var närvarande vid det tillfället
— och den skildring han gav av
förhållandena på ett område, där han
måste sägas vara minst lika kompetent
och insiktsfull som herr Sehlstedt, avvek
i högsta grad från vad herr Sehlstedt
här anfört.

För det första framhöll mr Hardman
som sin mycket bestämda mening att
BBC:s program i hög grad hade påverkats
och förbättrats av den kommersiella
televisionen, vilken enligt hans uppfattning
hade skapat en synnerligen
nyttig konkurrens. Personligen föredrog
har Hardman BBC:s program, eftersom
de var litet mera kulturellt lagda, men
han sade också att många människor i
England föredrar det kommersiella programmet.
För det andra tilläde han ■—•
och det är det mest intressanta i dag —
att om labour skulle komma till makten
igen, så skulle partiets ledning inte kunna
tänka sig, med den popularitet den
kommersiella radion har fått, att återinföra
ett monopol för BBC. Han ansåg
det självklart att den kommersiella televisionen
i framtiden skulle komma att
leva vid sidan om BBC.

Jag har aldrig vare sig förr eller senare
haft någon förbindelse med mr
Hardman, och detta var det enda tillfälle
vi haft förmånen att taga del av
hans erfarenheter på detta område —
men dessa är så mycket mera intressanta
som mr Hardman ju är den på
laboursidan, som haft anledning att
mest syssla med televisionens kulturuppgifter.

Jag finner det givetvis alldeles självklart,
att om kommersiell television införes
här i Sverige, så blir det en mycket
viktig och grannlaga sak för statsmakterna
att uppställa alla de villkor
som behövs för koncession. Jag är övertygad
om att man i alla de organisationer
inom näringslivet, som hyser intresse
för kommersiella sändningar, är beredd
härpå.

Sedan skall jag också säga några ord
om en mening i utskottets föreliggande

utlåtande, vilken tydligen avspeglar departementschefens
uppfattning i denna
fråga. Längst ned på sidan 17 i utlåtandet
framhålles det att den takt i vilken
televisionen kan utbyggas »uppenbarligen
är intimt beroende av omfattningen
av det investeringsutrymme som står
till buds». Ja, det är alldeles självklart
att vissa investeringsbegränsningar kan
vara nödvändiga under en högkonjunktur.
Men jag undrar ändå varför man
behöver hysa sådana farhågor beträffande
televisionen. Det är ju mycket
möjligt att televisionen är någonting,
som i allra högsta grad kommer att intressera
svenska folket, sedan detta har
blivit väl förtroget med och fått större
möjligheter att bedöma densamma. Vi
har sett med vilket intresse man i andra
länder numera omfattar televisionen. I
Londons Aero t. ex. är antalet televisionsapparater
nu uppe i ett par miljoner,
och detta kan väl inte tydas på
annat sätt än att människorna betraktar
televisionen som en av de viktigaste
och värdefullaste ting som tekniken på
senare tid skapat. Det är samma förhållande
i Amerika, och om jag är rätt underrättad
är man även i Ryssland på
väg att utrusta nästan varje hem med
televisionsapparat. I varje fall är detta
det program man har uppställt. Det har
talats om planer på 10 miljoner nya apparater
per år under den närmaste
framtiden.

Vi får väl ändå försöka att tillmötesgå
alla de människors önskningar, som
är intresserade av television och som
hellre vill ha en televisionsapparat än
en bil. Alla de som inte vill så att säga
leva, sova och do på landsvägen utan
som hellre vill sitta hemma, bör väl
också ha ett visst utrymme för sina
önskningar. Jag tycker att statsmakterna
har all anledning att försöka gå dem
till mötes så långt som möjligt.

Slutligen var herr Sehlstedt också
inne på den säkerligen mycket svårbedömbara
frågan om reklamen och reklamkostnaderna.
Jag antar att ingen,

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20 101

inte ens herr Sehlstedt, kan säga något
med någon säkerhet härom i dag. Själv
vill jag gärna erkänna att jag tidigare
varit mycket tveksam om kommersiell
television, detta framför allt
därför att jag trodde att man med detta
nya tekniska medel skulle kunna
skada något som ändå var det viktigaste
i demokratien, nämligen det fria
ordet. Om kommersiell television skulle
leda till att annonseringen gick nedåt
så att tidningarna skulle få ytterligare
svårigheter att existera, vore det enligt
min mening en verklig anledning för
oss att uppträda med försiktighet gentemot
den kommersiella televisionen.
Men jag har blivit mer och mer övertygad
om att de argument mot kommersiell
television, som anförts från denna
utgångspunkt och som herr Sehlstedt nu
var inne på, är överdrivna.

Varför — och det är den egentliga
frågan man bör ställa — har man inte
gjort alla dessa sorgliga erfarenheter,
som herr Sehlstedt talade om, där man
har television och samtidigt erfarenhet
av kommersiell television? I Amerika
har annonseringen inte nedgått enligt
de uppgifter jag försökt samla ihop.
Tvärtom har annonseringen under senaste
åren successivt gått upp. Beträffande
England ställde vi en fråga till
mr Hardman: Kan man spåra någon
svårighet för pressen i London att med
anledning av att den har fått konkurrens
med det televisionsföretag, som
bygger sin ekonomi på kommersiellt
system? Han svarade att såvitt han förstod
var denna fråga inte alls en realistisk
fråga. Det fanns ingenting som tydde
på att den engelska pressen fått ökade
svårigheter, utan tvärtom ansåg han
att ur vissa synpunkter kunde televisionen
till och med verka befordrande
på annonseringen genom att reklamen
på detta sätt kombinerades. I varje fall
måste jag säga alt när det rör sig om
så oerhört stora reklamutgifter som
det här är fråga om -— om kostnader
som enligt herr Sehlstedts uppgift upp -

Television

gick till 400 miljoner kronor, medan jag
har hört en ännu större summa nämnas,
nämligen 500 miljoner kronor tillsammans
— är väl den annonsering det här
är fråga så liten, kanske en bråkdel av
en procent att även om en nedgång
skulle inträffa, vilket vi inte har erfarenhet
av från något annat land, skulle
skulle den inte få så katastrofala verkningar
som man ofta talar om. Tvärtom
är det väl troligt, så länge ingenting annat
kunnat påvisas att verkningarna för
pressens del här skulle bli desamma
som i andra länder.

Det sista spörsmålet vilket jag skall
sluta med, herr talman, är detta: Är
statsrådet Andersson, herr Sehlstedt och
herr Andersson i Malmö så säkra på
att ni har svenska folkets majoritet med
er i dag? Jag vill inte diskutera det demokratiska
i TV-monopol eller inte utan
jag bara ställer frågan: Är ni så säkra på
■— herr Sehlstedt talade ju med så stor
aplomb — att det ni talar om i dag håller
om fem år, om vi skulle få ett kommersiellt
system? Det skulle strida mot
det som inträffat i England. Och jag säger
ännu en gång, att om man får billigare
avgifter och ett snabbare utbyggt
TY-system jämte ett rikhaltigare program,
vad är det då för något i detta,
som svenska folket kan hysa fruktan
för? Svenska folket kan ju välja program
och ta det som det finner bäst.
Jag skulle därför tro att den övervägande
delen av svenska folket, om den i
dag även inte trängt in i detta problem,
så i vart fall i framtiden, skall ha lättare
att förstå de synpunkter, som här
i kväll utvecklats av reservanterna, än
dem som utvecklats av de talare som
företrätt regeringen och utskottsmajoriteten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Ilcrr talman! Bara ett par repliker.
Jag tror alt jag beträffande den engelska

102 Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

televisionen som startats av BBC vågar
säga, att den före vårt besök men även
därefter har haft perioder av stark stimulans
men även perioder av visst stillastående.
Jag tror mycket väl att konkurrensen
med ett kommersialiserat parallellföretag
kan ha verkat stimulerande.
Men det blir inte följden här i landet
eftersom vi inte skall ha parallellföretag,
varav det ena sänder ett kommersiellt
program, medan det andra
sänder ett annat program, utan vi har
bara en sändningsmöjlighet, och det är
inom ramen härför vi skall göra programmen.

Det som jag vet om kommersiell television
i England är bara vad jag läst
om den, men vad jag inhämtat har för
mig klargjort att den kommersialiserade
televisionen i England faktiskt ur
många synpunkter har blivit ett problem,
som man för närvarande försöker
att klara av på ett eller annat sätt
både ur annonsörsynpunkt och kostnadssynpunkt
och även med hänsyn
tagen till programproduktionen.

Sedan skulle jag beträffande resonemanget
om den svenska reklamen och
reklamkostnaderna vilja säga, att om
herr Håstad verkligen har låtit sig övertygas
om att en kommersiell televisionsreklam
inte skulle utgöra någon risk
för den svenska tidningspressen, alltså
det fria ordet i detta land, då tror jag
att han drar för hastiga slutsatser. Det
finns ingen möjlighet för oss att jämföra
oss med Amerika, och jag tror inte
heller att det finns någon möjlighet att
göra det med England, därför att man
där har resurser av en helt annan storleksordning
framför allt då i Amerika
men också i England.

Det faktum att annonsbyråerna tillsammans
rör sig med 100 å 125 miljoner
i reklam av den art, att den kan
passa för televisionen, säger åtminstone
mig att tillgången på medel i detta
avseende är så pass begränsad, att det
kan bli risk för att följderna går ut
över den svenska tidningspressen. Det

kan ju hända att kammaren tycker att
jag talar som tidningsman, men jag anser
att det har betydelse i sammanhanget
att man får detta med i bilden.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sehlstedt kan inte
förneka att hur man än lägger programmen
och hur många sändare man än
har, betyder existensen av två skilda
företag en konkurrens som innebär en
stimulans för båda.

Jag är mycket förvånad över att herr
Sehlstedt säger att den kommersiella
televisionen i England skapat så många
problem. När vi bad mr Hardman redogöra
för alla de problem som televisionen
hade skapat — vid sammanträffandet
med honom satt ju sida vid sida
anhängare av regeringsförslaget och anhängare
av den motion som jag varit
med om att väcka — svarade mr Hardman,
som tycks vara labours stora expert
i just denna fråga, att han inte
kände till dessa svårighetsproblem, som
nu är så välbekanta för herr Sehlstedt.

Jag vill tillägga att ett av våra motiv
för uppskov med ett beslut i denna fråga
till nästa år har varit, att man borde
skicka ut objektiva delegater till England
för att i olika hänseenden studera konsekvenserna
av de två systemen där.

Vad slutligen tidningarna beträffar
förstår jag mycket väl herr Sehlstedt.
Det råder den skillnaden i allmänhet
mellan svenska tidningar och anglosachsiska
att våra tidningar har mindre
upplagor och därför kanske är ekonomiskt
något känsligare. Men vad som
här har betydelse är frågan, huruvida
förekomsten av kommersiell television
har medfört någon minskning av tidningarnas
annonsintäkter. Har detta inte
varit fallet kan det inte uppstå någon
fara för tidningarna i detta sammanhang.
Trots en avsevärd stegring av
annonskostnaderna i Amerika under föregående
år har ändå kvantitet av annonser
ökat, enligt de uppgifter vi har

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20 103

fått. Det är detta som har gjort att vi
ställt oss frågande till spörsmålet, huruvida
de farhågor verkligen är berättigade
som från presshåll uttalats, så
långt man nu kan döma av erfarenheterna
hittills från utlandet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Jag skall inte bli långrandig, herr talman.
Jag har hållit ett anförande i första
kammaren och skall därför begränsa
mig till att ge mig in i den debatt som
just pågår här.

Jag befinner mig i den mycket egendomliga
situationen att å ena sidan vara
beskylld för att ha fördröjt televisionens
införande i landet, och å andra sidan
för att vara för tidigt ute: utskottsreservanterna
vill ha uppskov med organisationen
och med finansieringsproblemet.
Det är uppenbarligen något som
inte går ihop.

Reservanterna vill att vi skall vänta
med att fastställa den kommande organisationen
för televisionen och vänta
med att ta ställning till finansieringsproblemet.
Anledningen till det sistnämnda
har riktigast motiverats av herr
Håstad, som ju talade om vad som står
i den motion som väckts och som pläderar
för kommersiell television. Herr
Ståhl försökte säga att reservanterna
vill bara ha uppskov; de har inte alls
anslutit sig, säger han, till principen om
kommersiell television. Herr Ståhl vet
tydligen inte vad som står i reservationen.
Där står att man yrkar på ett bifall
till motionerna nr 501 i första kammaren
och nr 669 i andra kammaren. Dessa
båda motioner pläderar, som herr Håstad
sade, för kommersiell TV. Kammarens
ställningstagande är därför ett
ställningstagande i fråga om finansieringen,
om vi skall finansiera televisionen
med licensavgifter eller med inkomster
även från reklamverksamlict av
skilda slag.

Jag skall först säga några ord om var -

Television

för jag anser att det är nödvändigt att
nu ta ställning till organisationsproblemet.
Vad är det för organisation som
föreslås i propositionen och av utskottsmajoriteten?
Jo, det föreslås att AB Radiotjänst,
som nu har ensamrätt på
rundradiosändningarna i landet, också
skall få ensamrätt på televisionssändningar.
Men i samband med att riksdagen
åt AB Radiotjänst överlåter denna
nya verksamhet skall detta företag
omorganiseras.

AB Radiotjänst skall få en ny organisation
med nya aktieägare. Dessa nya
aktieägare är de svenska folkrörelserna
och näringslivets huvudorganisationer.
Jag har efter förhandlingar med folkrörelsesidan
alldeles klart för mig att
man där är villig att träda in som aktieägare
i detta nya bolag. Med folkrörelserna
menar jag här alla våra stora folkrörelser,
inte de politiska utan intresseorganisationerna,
nykterhetsrörelsen,
bildningsrörelsen, frikyrkliga organisationer
o. s. v.

Vi skulle alltså få en radio- och televisionsverksamhet
i landet, som skulle
ledas av den fria pressen, tidningarna,
som nu är huvudaktieägare i AB Radiotjänst,
våra fria folkrörelser och näringslivets
organisationer, jämte staten.
Staten skulle på samma sätt som nu i
fråga om Radiotjänst utse majoriteten
av styrelsen, enär den överlämnat ensamrätten
till sändningarna åt företaget.
Såsom redovisas i propositionen har utredningen
föreslagit, att styrelsen skall
bestå av It ledamöter, varav staten skulle
tillsätta 6 och aktieägarna 5. Folkrörelserna,
tidningarna och näringslivet
skulle alltså få ett direkt inflytande över
programverksamheten.

Reservanterna menar, att vi bör vänta
med att på detta sätt bestämma ledningen
för televisionen för att först undersöka,
om vi inte i stället skall ha flera
företag. Jag föreställer mig att dessa
företag skulle finansiera sin verksamhet
med inkomster från reklam och annonser.
När jag vänt mig mot detta beror

104 Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

det i första hand på att jag har en principiell
inställning i frågan: jag menar,
att vi skall låta televisionen på samma
sätt som radion vara fri från reklaminslag.
Min principiella syn rymmer
också andra ting. Jag är inte säker på
att man kan få en lika fri och oberoende
television, om man låter reklampengarna
få inflytande över verksamheten och
programvalet. Vi har garantier för en
fri och oberoende television, om vi lägger
den i händerna på de organisationer,
som jag nämnt. Dessa garantier
finns inte, om vi delvis lägger televisionen
i händerna på programbolag, vilkas
verksamhet finansieras av de största
företagen och därför också blir beroende
av dessa.

Samma problem, som vi nu diskuterar
här, har diskuterats i de flesta europeiska
länder. För att kammaren inte
skall tro, att vi alldeles ensamma tänker
välja vägen med en TV utan reklaminslag,
vill jag erinra om att de flesta
länder ute i Europa hittills valt den väg,
som jag här förordar. De länder, som
inte har reklam i sin television, är Belgien,
Danmark, Frankrike, Österrike,
Schweiz, Västtyskland, Nederländerna
och Italien. De länder, som har kommersiell
television, är Storbritannien,
Luxemburg, Saar och Monaco. I flera
av de länder jag nämnt, som inte har
kommersiell television, pågår liksom
här debatter i frågan, men parlamenten
i flera av dessa länder har fattat beslut
mot kommersiell TV. Jag har sett televisionen
i flera av dessa länder, jag har
talat med programledarna och jag vet,
att både dessa och parlamentariker från
alla partier kämpar mot att få in, som
de säger, det storfinansiella intresset i
televisionen. Jag vill inte använda detta
uttryck, ty jag tror inte att reservanterna
syftar till något sådant, men reservanterna
bortser från de risker vi löper,
om vi släpper fram pengarna att styra
programmen i vår television.

Härtill kommer att televisionen är en
dyrbar leksak, och dess reklam skulle

inte bli tillgänglig annat än för de stora
företagen. Näringslivets förslag till en
organisation med program med reklaminslag
visar ju att kostnaderna för reklamen
ligger mellan 500 och 1 000 kronor
per minut. Erfarenheten från England,
som jag strax skall komma till, visar
att det där blivit ännu dyrare. De
små företagen har ingen chans att få
sina varor presenterade för allmänheten
i TV-rutan, utan det blir de stora märkesvarorna
som kommer till synes där.
I Amerika talas om de 15 varumärken
som dominerar televisionen. Det skulle
kanske kunna bli något flera här, men
de små företagen kan inte hävda sig i
denna reklamverksamhet. Jag hoppas
att kammarens ledamöter vill lägga detta
på minnet.

Jag skall inte tränga djupare in i frågan
om kommersiell TV eller icke kommersiell
TV, ehuru det kunde finnas åtskilligt
att säga ytterligare. Men när man
vill ha flera programföretag för att monopol
skall undvikas, bör man tänka på
att vi nu har monopol för rundradioverksamheten.
Ingen annan än AB Radiotjänst
får sända program. Enligt mitt
förslag skulle det bli på samma sätt med
televisionen. Det är klart att detta rent
tekniskt innebär ett monopol, men det
är inte något åsiktsmonopol. I televisionen
kommer olika åsiktsriktningar, politiska,
religiösa och andra, att få trängas
och samsas på samma sätt som i radion.
Nog löper man, om man låter affärsintressena
skapa egna programföretag,
större risker för att få det som är värre
än ett tekniskt monopol, nämligen
åsiktsmonopol. Jag tror att den kontroll,
som vi kan skaffa oss över detta nya
propagandamedel genom att alla här i
landet, trots sina många olika uppfattningar,
tar hand om televisionen och
försöker leda den, är den bästa garantien
för att vi skall få en fri och oberoende
television, som kan tillgodose
den målsättning från samhällets sida,
som på ett litet högtidligt sätt har uttryckts
i orden att televisionen skall

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20 105

tjäna samhället, kulturen och folkbildningen.

Herr Håstad har här talat om England.
Jag vill inte göra några bestämda
uttalanden om vilka slutsatser man kan
dra av erfarenheterna från en ganska
kort period av konkurrens mellan BBC
och ett programföretag som finansieras
med televisionsreklam. På en punkt
vill jag emellertid bidra till att belysa
läget, nämligen i fråga labours inställning.
Jag vet mycket väl att en labourman
varit här och talat för det nya
programbolaget, men han har icke labour
bakom sig. Labour bekämpade
programbolaget när det tillkom, och
både före och efter detta har labour i
sitt program skrivit in en punkt som
talar om en television fri från kommersiellt
inslag. Det rådde inte heller särskilt
delade meningar inom labour vid
det tillfälle då parlamentet fattat sitt
beslut i saken. Herr Håstad erinrar sig
säkert att det inte gick att få majoritet
i underhuset för förslaget, utan att man
var tvungen inkalla lorderna för att
åstadkomma den nödvändiga majoriteten.
Jag vill emellertid, som sagt, inte
dra några slutsatser av vad som skett.
Jag har visserligen de sista dagarna läst
kritiska invändningar mot det nya bolagets
program, men vi bör nog vänta
och se. I varje fall bör vi tills vidare
akta oss för att hit överflytta något av
de engelska metoderna. Varför inte
överflytta metoder från länder, som gått
in för en liknande televisionsverksamhet
som vi planerar här i Sverige?

Slutligen vill jag, herr talman, säga
några ord om det som i början av denna
debatt tilldrog sig ett visst intresse,
nämligen kravet från Västsverige och
Göteborg på att Göteborg från början
skulle få en egen försöksverksamhet.
Jag förslår att det kan kännas litet bittert
att inte Göteborg får bedriva en
egen försöksverksamhet, men jag vet
inte hur man skulle kunna ordna detta.
Vi kan inte på mer än en plats börja
med försöksverksamhet och utbildning

Television

av teknisk personal, programpersonal
o. s. v. Därest vi skulle bedriva försöksverksamhet
och utbildning på två olika
platser, måste det anslås betydligt större
belopp än 5 miljoner kronor. Dessutom
skulle försöksverksamheten i Stockholm
och Göteborg bli av mycket olika slag.
Den försöksverksamhet, som nu skall
påbörjas i Stockholm med omgivningar,
är ju embryot till den rikstelevision som
naturligtvis så småningom kommer.

Jag håller därför fortfarande fast vid
den uppfattningen, att det är oriktigt
att alltför mycket splittra anslaget. Jag
vill upprepa vad jag sade i första kammaren,
att i och för sig har jag ingenting
att invända emot vad utskottsmajoriteten
skriver om önskvärdheten av en
televisionsverksamhet i Västsverige.
Men den stora frågan är, hur en sådan
verksamhet skall kunna ordnas. Det
bästa vore att Göteborg liksom landet
i övrigt kunde utnyttja de program som
nu skall produceras i Stockholm. Men
programledningarna är ju den dyra saken
i detta sammanhang, och jag medger
att det kan dröja innan man kan
använda denna metod. Det har emellertid
från Göteborgs sida framförts så
många uppslag, vilka dessutom varit
sinsemellan oförenliga, att jag har mycket
svårt att avgöra vilka uppslag som
möjligen skulle kunna snabbare, än propositionen
tänkt sig, förse Göteborg med
program. Även under de sista fjorton
dagarna har det kommit sådana uppslag,
och jag har inte kunnat göra annat än
låta de två utredningsmän, som skall
undersöka om distributionsproblemen
kan lösas snabbare och billigare än utredningen
och televerket tänkt sig, även
undersöka huruvida programfrågorna
skulle kunna lösas på något annat sätt
än man tidigare förutsatt. Det är det enda
jag kan säga med hänsyn till att jag
själv inte är tekniker utan måste lita
till den sakkunskap, som vi har omgett
oss med för att försöka få uppslag.
Det viktigaste för västra Sverige och
andra delar av landet är självfallet att

106 Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

få kontakt med programverksamheten
i Stockholm, men därom kan inte riksdagen
få förslag förrän nästa år.

Anledningen till att jag inte nu framlade
ett program för den fortsatta utbyggnaden
av televisionen i landet, vilket
jag hade kunnat göra med ledning
av utredningens förslag, är ju att det under
den sista tiden har framkommit —-bland annat i näringslivets förslag till
organisation — tankar på att få fram
ett billigare distributionsnät, vilket kullkastar
de ekonomiska kalkylerna. Dessa
frågor vill jag också ha utredda, innan
riksdagen presenteras ett program för
hur televisionen skall byggas ut i det
övriga landet.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Det är onekligen för mig, som är både
motionär och reservant, svårt att förstå,
hur den ansvarige departementschefen
här i kammaren kan påstå, att när jag
yttrat, att reservanterna icke begärt något
annat än ett uppskov, så hade jag
tydligen icke tagit del av motioner i
första och andra kammaren, som ligger
till grund för reservationen.

I motionerna förs ett resonemang,
herr kommunikationsminister, om olika
typer av och principer för television,
och klämmen slutar med en hemställan
att »Kungl. Maj :t under beaktande av i
motionerna framförda synpunkter måtte
dels till 1957 års riksdag framlägga
ett närmare utarbetat förslag angående
riktlinjer för den reguljära televisionsverksamhetens
utbyggnad, organisation
och finansiering, dels i avvaktan härpå,
bifalla de i propositionen framlagda anslagsäskandena».

I klämmen sägs inte ett ord om att
man nu eller nästa år skall binda sig för
kommersiell television, såsom statsrådet
här försöker göra gällande.

Vad sedan själva sakfrågan beträffar
vill jag bara konstatera, att vad statsrådet
här anför om att man bland annat
genom näringslivets förslag fått ett uppslag
till hur televisionen skall kunna

förverkligas och tekniskt utbyggas i
landet, vilket man inte fått genom utredningen,
utgör ett indicium för att
man inte borde förhasta sig och binda
sig för principbeslut redan nu. Allt talar
för att man skulle kunna få flera
sådana uppslag i den fortsatta diskussionen.
Det är tydligt, att statsrådet —
jag hinner inte gå närmare in därpå ■—-i långa stycken inte är på det klara
med hur näringsorganisationerna tänkt
sig det förslag, som de har framlagt.
Detta visar också, att man behöver ytterligare
tid för överväganden liksom
för inhämtande av erfarenheterna från
England, vilka blivit så pass omskakande
för den statliga monopoltelevisionen.
Vi måste ha tid för överväganden, herr
talman, och det är just detta reservationen
syftar till.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte inse, att
man behöver tid för att tänka över televisionens
organisation och finansiering
därför att man gör ett övervägande
om distributionstekniken. Det är denna
utredningen nu i sommar sysslar med.
I fråga om organisationen och om finansieringen
med licensmedel är jag
helt enig med den utredning, som ligger
till grund för propositionen, men
i fråga om distributionstekniken vill jag
inte binda mig med hänsyn till att det
finns chanser att göra besparingar, som
jag inte tror att utredningen haft möjligheter
att diskutera.

Beträffande den första frågan, herr
Ståhl, är ju den motion, som reservanterna
vill att denna kammare skall bifalla,
klart uppbyggd på ett resonemang
om kommersiell television, vilket ju
också herr Håstad har erkänt. Läs, herr
Ståhl, vad som står nederst på sidan 7
och överst på sidan 8 i motionen nr
669 i denna kammare! Där pläderas ju
för att det skall finnas konkurrerande
företag med kommersiellt inslag.

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

107

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Fastän timmen är sen
vill jag ändå gärna beröra några problem,
av vilka åtminstone något inte
har diskuterats förut i kväll. Jag skall
börja med att framhålla, att det här rör
sig om ett nytt kommunikationsmedel
av utomordentlig effektivitet, som kan
göra vad man tidigare inte trodde vara
möjligt, nämligen visa en bild samtidigt
för det stora flertalet människor i detta
land. När man diskuterar hur vi skall
kunna använda denna enastående uppfinning
framträder människor och säger:
»Vi skall bestämma oss i förväg för
att inte använda detta kommunikationsmedel
i det svenska näringslivets
— d. v. s. det svenska folkhushållets •—
tjänst. Vi skall inte ens pröva oss fram,
vi skall inte våga oss på att försöka
skaffa oss egna erfarenheter under en
övergångsperiod. Nej, saken är så farlig,
att vi måste bestämma oss innan
vi gör några prov.»

Det ligger, herr kommunikationsminister,
enligt min mening åtskilligt av
framstegsfientlighet över en sådan inställning.

Herr Sehlstedt och andra har uttalat
sig så säkert om många saker, men framför
allt har de varit säkra på att det
vore farligt att försöka. Man åberopar
att försöken i England med kommersiell
television inte har gett gott resultat.
Varför är de då så ängliga för att göra
ett par års försök, innan vi i Sverige bestämmer
oss?

Eftersom här har talats om sammanträffanden
med politiker av olika åskådning,
kan jag berätta att jag för inte så
länge sedan träffade en mycket framstående
socialdemokratisk politiker från
ett annat land. Han sade, att skälet mot
att göra ett försök med kommersiell reklam
är att har man en gång fått den,
blir man inte av med den. Han kom från
ett land med socialdemokratisk majoritet.
Ligger inte bakom en sådan ståndpunkt
en ängslan för att det skall visa
sig, om man försöker med kommersi -

Television

ell reklam, att denna har så stora fördelar
att allmänheten kommer att föredra
att fortsätta med den i stället för att
gå över till en ordning med högre licensavgift?
Det är naturligtvis detta som
ett avskaffande av den kommersiella televisionen
skulle betyda.

Då säger herr Sehlstedt: Det kommer
inte att gå att finansiera televisionen
till någon väsentlig del genom att släppa
in reklam i televisionen. Jag har sällan
lyssnat till något anförande, som i lika
hög grad som herr Sehlstedts har utmärkts
av statiska tankegångar. Jag lyssnade
med spänd uppmärksamhet för att
uppfatta om det skulle finnas en enda
stavelse i detta yttrande om att vi lever
i ett växande samhälle, att produktionen
växer, att det finns tendenser
till stordrift och att kommunikationerna
växer snabbare än produktionen i
allmänhet, så att säkerligen de kostnader
som ägnas just åt den del av kommunikationsväsendet,
produktionen och
handeln, som har att göra med distributionen
på det psykologiska området,
reklamen, även de kommer att växa
snabbt. Men intet fanns därav i hans
yttrande. $å snart man inför denna dynamiska
faktor i resonemanget och räknar
med en tillväxt av kanske 5 procent
om året, faller grunden för herr Sehlstedts
hela resonemang. Då står slutsatsen
orubbad, att det vore all anledning
att pröva den kommersiella televisionen.

Den samhällsekonomiska sidan av saken,
som berörts av kommunikationsministern
i propositionen och av majoriteten,
stöder alls inte deras uppfattning.
Att få ett nytt och bättre transportmedel
än det man förut haft tillgång
till är en nationalekonomisk vinning,
det är eu produktionsstegrande
faktor. Att diskutera om vi har råd till
en snabb utveckling av televisionen,
som om denna inte hade något att göra
med produktionens och handelns utveckling,
är ett mycket statiskt betraktelsesätt.
Jag återkommer, herr talman,
till att det är en sensationellt effektiv

108 Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

metod att transportera informationen
som det här gäller. Och om man använder
nya produktiva metoder, stegras
produktiviteten och inkomsten i landet.

Jag vet väl, att det finns människor
som ser på de ekonomiska problemen
på ett så gammalmodigt och orealistiskt
sätt, att de menar, att den som sätter
spaden i jorden producerar, men
den som säljer varor effektivt producerar
inte! Men i denna kammare är vi
väl överens om att den som verkar inom
distributionen gör en produktiv insats
lika väl som alla andra och att kunna
utföra distributionen effektivt är en nationalekonomisk
vinning.

Jag tror kort sagt att det skulle vara
möjligt att utbygga televisionen snabbare
här i landet, om vi hade ett blandat
system, där det även fanns utrymme
för kommersiell television. Utbyggnaden
skulle då kunna gå snabbare, utan
att detta för med sig en nationalekonomisk
merkostnad och utan behov ätt
inskränka på andra håll annat än kanske
mycket tillfälligt i jämförelse med
om man väljer den andra metod som
här föreslås i propositionen.

Jag observerade, att kommunikationsministern
när det gällde hänvisningar
till andra länder talade om att många
länder inte har kommersiell TV. Nej,
men endast vissa av dessa länder har
väl ännu tagit definitiv ställning till saken.
På andra håll är saken öppen liksom
den hittills varit i Sverige.

Herr talman! Av hänsyn till tiden
skall jag låta frågan om den kommersiella
televisionen vara med detta
för att i stället övergå till en annan sak.
Om kammaren skulle stanna för att ge
regeringen fullmakt att starta television
utan annan finansiering än den
offentliga, uppkommer i alla fall ett problem.
Jag skulle vilja vädja till kommunikationsministern
att ännu en
gång överväga, om han inte i någon mån
kan tillmötesgå företrädarna för en annan
uppfattning än den han i dag har
framfört. Monopol på det kulturella om -

rådet är väl i och för sig inte önskvärda.
Jag tyckte att kommunikationsministerns
förra yttrande vittnade om att
även han har den uppfattningen. Menar
man detta, måste man väl säga sig att
det är vissa risker förenade med monopol
på distributionen på ett kulturellt
område. Det uppkommer ju alltid risk,
att rättigheten att vara den ende som
får dela ut möjligheter att använda detta
kulturella kommunikationsmedel utnyttjas
felaktigt. Om det nu inte finns
några vägande tekniska skäl och inte
heller några starka ekonomiska skäl till
att programledningen vid ett statligt televisionsföretag
sammankopplas med
programledningen för radion, vädjar
jag till kommunikationsministern att
överväga, hur man skall kunna ge maximal
frihet och självständighet åt programledningen
i ett statligt televisionsföretag,
om ett sådant inrättas. Sök lösa
problemet hur man skall uppnå samma
självständighet åt programledningen
inom ett sådant företag som inom ett
helt fristående programföretag för television!
Med god vilja bör det gå att finna
en ordning varigenom man både skulle
minska riskerna för missbruk och få
ökade fördelar av konkurrens. Att man
i alla fall kan utnyttja erfarenheterna,
som tjänstemännen inom Radiotjänst
har samlat, bland annat genom att en
del av Radiotjänsts tjänstemän får anställning
inom televisionens programledning,
är väl uppenbart — en sak som
majoriteten tydligen inte beaktat.

Statsrådet talade överraskande nog
om att kommersiell television skulle leda
till någon sorts åsiktsmonopol. Jag
förstår inte detta. Om staten i alla fall
finansierar en del av kostnaderna och
har dispositionsrätt över en mycket väsentlig
del av programtiden, kan det
ju aldrig bli något åsiktsmonopol. Nej,
herr statsråd, decentralisering måste
minska riskerna för att ledningens handlingssätt
blir sådant, att man kan tala
om åsiktsmonopol. Decentralisering

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

109

minskar alltid riskerna för att missbruk
blir omfattande och allvarliga.

När statsrådet talar om den mördande
konkurrens som småföretagarna skulle
bli utsatta för, måste jag påpeka, att herr
Sehlstedt tydligen inte har gjort något
större intryck på kommunikationsministern.
Herr Sehlstedt befarade ju att reklamen
inte skulle kunna få någon större
omfattning, att näringslivet inte skulle
vilja offra några väsentliga belopp
och att reklamen fördenskull inte heller
skulle få något nämnvärt värde för finansieringen.
Då kan den inte heller få
stor effekt. Herr statsråd! Vi har hört
så många gånger, att småföretagen skulle
konkurreras ut. Den föreställningen
har präglat socialistiskt tänkande under
årtionden, men erfarenheten har vederlagt
alla sådana profetior. Jag tror att
det skulle gå precis på samma sätt här.
Jag har mig inte bekant, att småföretagen
i Förenta staterna har försvunnit
annat än inom ett mycket litet antal
branscher — och i dessa verkar det som
om de inte heller skulle kunna konkurrera
i länder, där man saknar kommersiell
television. Det är kanske litet väl
tidigt att här hänvisa till erfarenheten,
men jag tror att man kan ta med stort
lugn på kommunikationsministerns invändning.
Vi kan inte avstå från att använda
ett nytt kommunikationsmedel
därför att det kan sägas, att det inte
omedelbart kan i samma grad utnyttjas
av alla.

Herr talman! Statsrådet är mycket fåordig
när det gäller styrelsens sammansättning.
Jag skulle vilja efterlysa närmare
besked på den punkten. Det har
talats om elva styrelseledamöter, varav
sex eventuellt skulle utses av Kungl.
Maj :t och fem av aktieägarna. Mycket
beror på hur aktierna skulle fördelas
mellan organisationerna och hur dessa
sinsemellan skulle fördela styrelseposterna.
Skall den saken helt och hållet
lämnas åt organisationerna, eller skall
det regleras så, alt större organisationer
får köpa flera aktier och därmed får

Television

företräde till styrelseposterna? Kan man
bilda sig en mening om sammansättningen
av den grupp styrelseledamöter
som organisationerna utser? Det man
får veta om organisationerna är, att tidningarna
inte skall ha majoritet, men
detta är en rätt negativ upplysning. Kan
vi inte få litet mera positiv upplysning
också? Hur tänker sig statsrådet vidare,
att den majoritet skall vara sammansatt,
som Kungl. Maj:t har att utse? När
det har gällt Radiotjänst har Kungl.
Maj :t såvitt bekant för de styrelseposter,
som Kungl. Maj :t har rätt att besätta,
utsett en socialdemokratisk medlem av
riksdagen och en f. d. socialdemokratisk
medlem av riksdagen. Kan vi hoppas
på att statsrådet vid den förestående
omläggningen för omväxlings skull
till den nya styrelsen i stället utser någon
ledamot eller f. d. ledamot av riksdagen
som tillhör oppositionspartierna?

Vi behöver inte sticka huvudet i busken
och neka till att det har stort intresse
hur styrelsen sammansättes även
i detta avseende. Det har ett visst intresse
i vad mån företrädarna har kontakt
med det politiska arbetet genom
nuvarande eller förutvarande ledamotskap
av riksdagen. Jag hoppas verkligen
att det här inte är fråga om något monopol,
innebärande att socialdemokratiska
ledamöter av riksdagen skall ha
företräde vad gäller Kungl. Maj :ts utseende
av styrelseledamöter. Om aktieägarna
sedan utser folk som eventuellt
har varit ledamöter av riksdagen, är det
ju visserligen av intresse, men det kan
inte i och för sig motivera någon ensidighet
i Kungl. Maj :ts val.

Om det alltså, herr statsråd, skall bli
sex av Kungl. Maj :t utsedda styrelseledamöter,
tillåter jag mig uttrycka en förhoppning
att regeringen tillser att det
blir en rättvis politisk fördelning av
platserna, såvida man inte kommer att
helt avstå från att ha företrädare för
politiska partier, något som jag för min
del inte vill rekommendera. Jag tror att
en utfästelse från statsrådets sida, att

Ilo Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Television

denna fråga kommer att handläggas i
en sådan objektiv anda som jag här efterlyst,
skulle välkomnas av kammaren.

Vad sedan beträffar eftergranskningen
av programmen tillåter jag mig
ifrågasätta om det kan anses vara klokt
att på radionämnden lägga eftergranskningen
av både radio- och televisionsprogrammen.
De som sitter i radionämnden
har väl en hel del annat att göra,
och jag tror att man skulle få en effektivare
eftergranskning, om man fördelade
arbetsuppgifterna så, att de inte
blir alltför tunga för ledamöterna av
radionämnden.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Både utskottets majoritet
och undertecknarna av reservationen
nr 1 utgår från som något givet
att television bör införas i vårt land.
Varför är nu detta så självklart? Är det
säkert att det svenska folket blir vare
sig lyckligare eller klokare genom en
sådan åtgärd? Som jag ser saken blir
det, om televisionen kommer, ännu
mindre lugn och stillhet i våra hem, ännu
mindre tillfälle till naturlig kontakt
mellan föräldrar och barn eller mellan
vänner, ännu mindre tid till läsning
och studier. Vi blir i ännu högre grad
än nu matade med idéer och intryck
utifrån i stället för att tänka och känna
själva. Vi blir orimligt stereotypa genom
denna mäktiga påverkan från en och
samma källa. Redan detta, att hela det
svenska folket om lördagskvällarna sitter
och lyssnar till ett och samma radioprogram,
är för mig skrämmande.

Jag vill inte med min röst medverka
till att staten skall engagera sig för television,
vare sig ensam eller i förening
med företrädare för kommersiella intressen.

Jag ber, herr talman, att få yrka att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte ge till känna sin mening, att staten
icke bör medverka till införande av
television i vårt land.

I detta yttrande instämde herrar Rubbestad
(bf), Berggren (fp) och Onsjö
(bf).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Sehlstedt höll sitt anförande. Han
och jag har ju tidigare diskuterat television
i denna kammare, och jag får
med beklagande konstatera att våra
ståndpunkter tycks vara lika oförenliga
nu som de var förra gången.

Nu har herr Sehlstedts anförande bemötts
så utförligt av föregående talare,
att jag kan nöja mig med ett par korta
kommentarer.

Herr Sehlstedt argumenterar som om
det här vore fråga om att införa en renodlat
kommersiell television, alltså utan
några som helst andra inslag än de kommersiella,
men det är ju inte på något
sätt meningen. Även om reservanternas
förslag vinner beaktande kommer ju
försöksverksamheten att pågå i precis
samma utsträckning som den i annat
fall skulle göra, och det är ju vidare avsikten
att Radiotjänst hela tiden skall
ha en utsändning av televisionsprogram
som icke är av kommersiell karaktär.

Kommunikationsministern har här
sagt att man skulle riskera ett åsiktsmonopol,
om man släppte in den kommersiella
televisionen. Detta påstående har
redan bemötts av herr Ohlin, men jag
vill komplettera med att säga att man
från Näringslivets televisionskommittés
sida har sagt ifrån, att program av
kontroversiell natur — politiska och
religiösa — bör behandlas precis på
samma sätt som man för närvarande
behandlar motsvarande typ av radioprogram
hos Radiotjänst.

Så kommer jag till frågan om kontrollen
över programmen. Herr Sehlstedt
var särskilt ängslig för hur man
skulle finna någon metod att hålla kontroll
på reklamen i TV. Jag skulle vilja
fråga: På vad sätt har man kontroll på
de annonser som införs i herr Sehlstedts
tidning och andra tidningar här i lan -

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

Nr 20

111

det? Jag tror inte att kontrollen över
reklamen kommer att innebära några
större problem i en kommersiell TV.
Däremot kan man ifrågasätta hur man
skall ordna en kontroll över själva programmen,
men också den saken går det
mycket bra att genomföra; det har visat
sig exempelvis i England.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga några ord om Göteborg och Västsverige.
I kommunikationsministerns
uttalande fanns det, i alla fall tyckte
jag, en liten stråle av hopp för västkusten,
nämligen när kommunikationsministern
sade att han inte riktigt visste
hur han skulle behandla den frågan. Det
tyder i alla fall på att kommunikationsministern
har övergivit den rent negativa
inställning som man tidigare har
kunnat spåra i vissa intervjuuttalanden
i pressen.

Emellertid säger kommunikationsministern
att det är nödvändigt att börja
på en plats och att det inte går att
splittra sig på flera platser. Om det hade
varit så, att man i Göteborg hela tiden
hade suttit med händerna i kors och
nu hade kommit och begärt att få vara
med, hade jag kanske i någon mån förstått
kommunikationsministerns inställning,
men nu har det, såsom har påvisats
av fröken Elmén och herr Andreasson,
pågått ett intensivt arbete i Göteborg,
mycket genom frivilliga och uppoffrande
insatser. År det då verkligen för mycket
begärt, att det inte skall läggas hinder
i vägen för en fortsättning av denna
verksamhet och en utveckling av densamma? Nu

kan det sägas att man inte får ta
hänsyn till lokala intressen när det gäller
att utveckla telcvisionsverksamheten.
Men vi har i alla fall i detta land
två tekniska högskolor, och jag anser
att det är att ta otillbörlig hänsyn till
lokala intressen, om man koncentrerar
verksamheten till en av de två platser
som har dessa tekniska högskolor.

Jag vill därför uttrycka den förhoppningen,
att kommunikationsministern

Television

skall finna en möjlighet att tillgodose de
berättigade krav, som Göteborg kan ha
på en utveckling av televisionsverksamheten,
redan under det kommande budgetåret.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den av herr Sundelin
m. fl. avgivna reservationen; samt 3: o)
bifall till det yrkande, som under överläggningen
framställts av herr Cassel;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Stålil, Cassel
och Håstad begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 131, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den av herr Sundelin m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 68 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

112 Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956 em.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av 96
och 99—101 §§ regeringsformen, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående skolväsendets ordnande på
realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande m. m.

§ 6

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 294, till Konungen i anledning av
väckta motioner om åtgärder för effektiv
minskning av bilstölder m. m.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att chefsredaktör
Gösta Netzén, Malmö, på grund av angina
tonsillaris är rekommenderad vila
från och med den 20 5 och tills vidare.

Malmö den 23/5 1956

Nils Lundgren
överläkare
vid

Öronkliniken, Malmö Allmänna Sjukhus.

Herr Netzén beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
20 innevarande månad tills vidare.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.01 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 113

Fredagen den 25 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1956 den 25 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1956—1959 efter herrar D. E.
Hall och O. Andersson, vilka vore i tur
att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1956—1959:
herr Hall, David
Emanuel, ledamot av
andra kammaren . . med 42 röster;
herr Andersson, Olof,
ledamot av andra
kammaren ........ med 42 röster;

suppleant för herr Hall, D. E.:
herr Ahlkvist, Karl
Emil, ledamot av första
kammaren ... med 42 röster;

suppleant för herr Andersson, O.:
herr Svensson, Sven
Patrik, ledamot av
andra kammaren . . med 42 röster.

Härjämte avlämnades sex blanka röstsedlar.

Abel Andersson K. G. Ewerlöf

O. Malmborg Gustaf Elofsson

8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

År 1956 den 25 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§
70 och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1956—1959 efter herrar
G. V. Nilsson och W. Svensson, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1956—1959:
herr Nilsson, Gustaf
Valdemar, talman i
andra kammaren . . med 42 röster;
herr Svensson, Waldemar,
ledamot av
andra kammaren . . med 42 röster;

suppleant för herr Nilsson, G. V.:
herr Andersson, Axel
Gustav Birger, ledamot
av första kammaren
............ med 42 röster;

suppleant för herr Svensson, Waldemar:
herr Widén, Lars Arthur,
ledamot av andra
kammaren .... med 42 röster.

Abel Andersson K. G. Ewerlöf

O. Malmborg Gustaf Elofsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda
dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förättade valen.

114 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

§ 3

Svar på interpellation ang. statens järnvägars
billighetsresor för pensionärer

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! De senaste två åren har
järnvägsstyrelsen medgett ålderspensionärer
att resa tåg för halvt tur- och retur-pris
ett antal dagar före och efter
nyårshelgen.

Fru Sjöstrand har i anledning härav
frågat mig om jag vill ta upp förhandlingar
med ledningen inom statens järnvägar
i syfte att medge även dem, som
förtidspensionerats på grund av sjukdom
och invaliditet, rätt att utnyttja
nämnda billighetsresor, under förutsättning
att sådana kommer till stånd även
i år.

Från järnvägsstyrelsens sida har invändningar
rests mot att utsträcka billighetsresorna
till nya kategorier.

Motivet härtill har icke i första hand
varit de befarade legitimationssvårigheterna.
En förutsättning för att styrelsen
skall kunna medge förmåner av
detta slag är att det samtidigt ur järnvägens
synpunkt är ekonomiskt motiverat.
Styrelsen befarar att ett utsträckande
av billighetsresorna i enlighet med
interpellantens önskemål vid den avsedda
tidpunkten icke låter sig förena
med det krav på affärsmässighet, styrelsen
måste ställa.

Även om jag förstår järnvägsstyrelsens
farhågor är jag likväl beredd att
fortsätta diskussionerna med styrelsens
ledning för att närmare undersöka
möjligheterna att tillgodose de önskemål,
som interpellanten framfört.

Härpå anförde

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
vill jag uttala mitt tack för det positiva
svaret på min interpellation. Jag är

glad över att herr statsrådet personligen
är så positivt inställd till denna
fråga, och jag är också glad över att
de svårigheter beträffande legitimation,
som man först var rädd för, inte har
den betydelse som man kanske kunnat
frukta. Jag hade för min del i all enkelhet
tänkt mig att man vad beträffar legitimationen
kunnat göra på samma
sätt som i fråga om de fria barnresorna,
nämligen att man går till socialnämndens
eller pensionsnämndens kontor
och ber att få ett intyg. Det kan
finnas andra sätt än detta, men jag tycker
att det är det enklaste.

Jag beklagar att SJ har backat ut i
detta fall. SJ lär från början inte ha
varit ohågade, men sedan har det kommit
fram andra synpunkter.

Troligen skulle det inte bli någon
ekonomisk uppoffring för SJ. De personer
som det här gäller och av vilka
vi alltid ser någon på tågen så snart vi
är på resa, är inte vad man kallar sjuka
människor utan sådana som blivit invalider
genom polio eller trafikolyckor.
De har kanske svårt att gå upp på tågen.
De orkar inte bära en väska. De
kommer säkert att i stor utsträckning
bli åtföljda av sina anhöriga, och därför
kan det hända, att SJ kommer att
tillföras ytterligare resande. Det är
emellertid bara ett antagande som jag
inte kan bevisa. Men det kan i alla fall
tänkas att det blir så.

Till sist vill jag nämna det som statsrådet
och jag har talat om förut under
hand, nämligen att man skulle kunna
tänka sig, att man inte ordnar dessa
fria resor på samma tider som åt folkpensionärerna,
utan att man kunde
placera ut dessa resor på andra tider
av året, och att man på det sättet skulle
kunna fördela det hela bättre.

Jag tackar i alla fall för att statsrådet
lovar fortsätta diskussionerna med järnvägsstyrelsens
ledning, och jag hoppas,
att denna kategori, som är ganska illa
drabbad, kan få samma uppmuntran
som folkpensionärerna har fått.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

115

§ 4

Svar på interpellation ang. utnyttjande
av landsbygdens busslinjer för skapande
av goda postförbindelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Hansson i önnarp
har frågat mig, om jag är beredd att
vidta åtgärder, som syftar till att landsbygdens
busslinjer i större utsträckning
än vad som nu är fallet utnyttjas för
skapande av goda postförbindelser på
landsbygden.

Brevlådbefordring med buss i linjetrafik
tillkom 1934. Denna form av postbefordring,
som var avsedd att komplettera
andra postanordningar såsom
postföring, lantbrevbäring e. d., har
sedan dess tillkomst starkt utvecklats.
Den sammanlagda längden av postlinjer
på landsbygden, vid vilka brevlådor
för avgående post regelbundet tömmes
av bussförare, postförare eller lantbrevbärare,
ökade under tidsperioden 1935
—1955 med 65 procent.

På senare år har viss kritik riktats
mot denna form av postbefordring. Åtskilliga
bussföretag har av olika anledningar
förklarat sig inte vilja gå med
på att brevlåda placeras utvändigt på
buss. Även från postalt håll har man
ställt sig kritisk mot systemet. Generalpoststyrelsen
har därför föranstaltat
om en utredning rörande möjligheterna
att slopa de fasta brevlådorna på
bussarna och i stället utrusta chaufförerna
i de postförande turerna med
postväskor. Utredningsarbetet häroin
pågår.

Interpellanten framhåller två tänkbara
praktiska åtgärder att utvidga
postservicen på landsbygden. Den ena
vore att chaufförerna skulle tömma fasta
brevlådor efter busslinjerna inte endast
om rnornarna utan även vid en
lämplig kvällstur med anslutning till
postförande tåg. Den andra åtgärden
vore att förse alla bussar med brevlådor.

Ur principiella synpunkter synes icke
hinder böra resas mot att busschaufförerna
något oftare än vad nu är fallet
skulle tömma brevlådor uppsatta vid
sådana platser, där uppehåll vanligen
göres för resande eller gods. Om man
ytterligare skulle utvidga systemet med
postbefordring per buss skulle detta
medföra, att bussarna finge stanna oftare
eller göra längre uppehåll än nu.
Restiden för trafikanterna skulle härigenom
förlängas. Nackdelarna med en
sådan serviceförsämring för de resande
finge då vägas mot fördelarna av
åtgärden i postalt hänseende.

Det kan i detta sammanhang erinras
om att korrespondent kan få försändelse
befordrad med buss i linjetrafik utan
postverkets förmedling. Förutsättningen
är därvid att postporto erlagts. I sådana
fall äger dock trafikföretaget rätt
att ta betalt för frakten enligt gällande
godstaxa.

Vid brevlådebefordring per buss är
kostnaden per försändelse i regel så
hög, att portoavgiften inte ens täcker
kostnaden för själva bussbefordringen.
Inrättandet av brevlådebefordring har
av postverket emellertid inte i första
hand bedömts ur ekonomiska synpunkter
utan framför allt med hänsyn till
den nytta anordningen kunde beräknas
medföra för korrespondenterna. Den
princip, som härvid följts, nämligen att
försändelserna skall komma adressaterna
tidigare till handa, överensstämmer
med interpellationens syfte. Interpellantens
önskemål är därför i stort sett
redan tillgodosedda. Det är klart, att
enstaka fall kan förekomma, där behov
av att anordna brevlådebefordring föreligger.
Å andra sidan har en för några
år sedan verkställd översyn visat, att
ett avsevärt antal av nu befintliga brevlådbefordringslinjer
i mycket ringa utsträckning
anlitas av allmänheten. Från
generalpoststyrelsen har jag erhållit
den upplysningen, att postdirektörerna,
som närmast svarar för dessa anordningar,
med uppmärksamhet följer förhållandena
på detta område och vid be -

116 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. trafiken å järnvägslinjerna Vadstena—ödeshög och Skänninge—Bränninge -

hov vidtar de åtgärder, som kan befinnas
påkallade. Något särskilt ingripande
från min sida finner jag inte erforderligt.

Vidare anförde

Herr HANSSON i Önnarp (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar jag fått.

Med denna interpellation syftade jag
närmast till att få statsrådets principiella
synpunkt på här ifrågavarande
spörsmål. Det har jag fått.

Med hänsyn till den stora arbetsbelastning
som för närvarande vilar över
riksdagen skall jag inte ge mig in på
någon mera vidlyftig kommentar. Jag
vill emellertid med viss tillfredsställelse
konstatera den deklaration som avgivits
i svaret, att postdirektörerna med
uppmärksamhet följer, just dessa förhållanden
och vidtar de åtgärder som
åsyftas och som kan vara påkallade.
Det är emellertid min förhoppning att
denna uppmärksamhet inte skall stanna
på papperet utan att den också skall
komma till uttryck, när allmänheten
kommer med sina framställningar. Denna
förhoppning kan nog inte sägas vara
alldeles ogrundad. Det finns antagligen
möjlighet att få den infriad, särskilt
med tanke på det tillmötesgående som
generalpoststyrelsen i en del fall redan
visat, när det gällt att förbättra postförbindelserna.
En fortsättning på den
vägen kan kanske göra, att syftet med
interpellationen blir tillgodosett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. trafiken å
järnvägslinjerna Vadstena—ödeshög och
Skänninge—Bränninge

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har frågat mig

1) om alla möjligheter för ett fortsatt
uppehållande av trafiken på bandelarna
Vadstena—ödeshög och Skänninge—Bränninge
prövats; och

2) om sådana åtgärder företagits, som
garanterar trafikanterna fullt tillfredsställande
kommunikationer, därest en
omläggning till landsvägstrafik kommer
att ske.

Nedläggning av trafiken på dessa bandelar
har aktualiserats i samband med
planer på en effektivare samordning av
järnvägs- och biltrafiken inom åttonde
distriktet. Detta planeringsarbete är inte
avslutat. För att vinna tid har man emellertid
ansett det lämpligt att bryta ut
frågan om att lägga ned bandelen Bränninge—Skänninge.
En utredning härom
har av distriktschefen nyligen överlämnats
till järnvägsstyrelsen, som dock
ännu inte granskat utredningen. Beträffande
bandelen Vadstena—ödeshög har
någon motsvarande utredning hittills
inte verkställts.

På interpellantens fråga kan jag i detta
läge inte ge något närmare svar.

Härefter anförde

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för de uppgifter
som jag här har fått som svar på min
interpellation.

Anledningen till att jag ställde denna
interpellation var den, att distriktschefen
för åttonde distriktet för en ortstidning
hade meddelat, att indragning
av persontrafiken på järnvägssträckan
Vadstena—ödeshög komme att ske under
innevarande höst eller från den tidpunkt
regeringen komme att besluta.
Nu får jag veta av statsrådets svar, att
denna utredning inte är klar, och därför
har han ingen möjlighet att ge något
besked i denna fråga.

Däremot när det gäller järnvägssträckan
Skänninge—Bränninge föreligger
en utredning, som för närvarande gran -

Fredagen den 25 maj 1956 fm. Nr 20 117

Svar på interpellation ang. överenskommelserna om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen

skas av järnvägsstyrelsen, och ett beslut
kan väl så småningom därifrån förväntas.
Jag är medveten om att kommunikationsministern
på grund av nu
angivna förhållanden inte kan ge mig
något tillfredsställande svar på min interpellation,
men eftersom jag, herr talman,
har ordet skulle jag gärna i detta
sammanhang vilja anföra några synpunkter
på frågan.

När densamma aktualiserats har befolkningen
i dessa bygder visat en mycket
stor oro för den utveckling som blir
följden av försämrade kommunikationer,
bl. a. av ökad avflyttning från landsbygden.
Jag är medveten om att det
ekonomiska underlaget för dessa järnvägar
på grund av olika orsaker har
minskat, och eftersom järnvägsstyrelsen
tvingas anlägga ekonomiska synpunkter
på sina kommunikationer
tvingas man vidtaga rationaliseringar
av olika slag. Men, herr talman, jag måste
säga, att varken befolkningen eller
de kommunala myndigheterna i berörda
områden har sett vidare ljust på utvecklingen.
Man har visserligen sagt från
myndigheternas sida att om man gör
denna indragning av järnvägslinjerna
skall man se till att kommunikationerna
på annat sätt blir tillfredsställande ordnade,
vilket skulle ske med hjälp av
landsvägsbussar. Jag är rädd för att farhågorna
delas av de flesta inom dessa
områden för att vägförhållandena inom
Vadstena—ödeshög och Skänninge—
Bränninge-områdena inte är av den kvalitet
att de kan ta emot den ökade trafik
som det blir fråga om. Jag skulle därför
vilja vädja till kommunikationsministern
att han innan något beslut träffas
i dessa frågor låter göra en utredning
om vägförhållandena inom nu berörda
områden.

Jag kan säga alt såvitt angår Skänninge—Bränninge-området
har uppvaktningar
vid olika tillfällen skett inför
järnvägsmyndigheterna med petitioner,
som varit underskrivna med ef -

ter vad jag vill minnas något över 2 000
namn, vilket tyder på att man emotser
denna utveckling med oro. Jag hoppas
att vi får tillfälle att närmare se på denna
fråga, när vi så småningom får ett
mera tillfredsställande utredningsmaterial
att hålla oss till.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. överenskommelserna
om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Stenkyrka
riktat följande interpellation till statsministern
:

Är regeringen villig medverka till att
vid tillämpningen av överenskommelserna
mellan riksbanken och kreditinstituten
om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen hänsyn tages till kreditbehovet
såväl för landets jordbruk och
småföretagsamhet i allmänhet som för
näringslivet i dess helhet i områden
med svaga kapitaltillgångar, så att allvarliga
ekonomiska skadeverkningar
kan undvikas?

Med anledning av interpellationen,
som överlämnats till mig för besvarande,
får jag anföra följande.

De spörsmål som interpellanten här
berört torde vara välkända för kammarens
ledamöter. Så sent som den 25
april diskuterade riksdagen kreditåtstramningens
verkningar särskilt för
jordbruket och småföretagsamheten. Debatten
ägde rum i anslutning till bankoutskottets
utlåtande nr 20. I utlåtandet
konstaterades alt inte ens efter en omfattande
remissbehandling av frågan var
det möjligt att med säkerhet fastslå att
den dittills förda restriktiva kreditpoli -

Nr 20

118

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. överenskommelserna om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen

tiken drabbat de mindre företagsenheterna
hårdare än de större.

Knappheten på krediter är en av
hörnstenarna i det program för den ekonomiska
politiken som jag utförligt redogjorde
för i finansplanen och som
ånyo slagits fast i propositionen om
komplettering av riksstatsförslaget mot
bakgrunden av den där lämnade skildringen
av det ekonomiska läget och utsikterna
för framtiden. Det är glädjande,
att allmän enighet synes råda om
nödvändigheten att ännu en tid fortsätta
med restriktiviteten på kreditpolitikens
område. Jag noterar, att också
interpellanten delar denna uppfattning.
Det måste dock än en gång understrykas,
att kreditpolitiken inte kan och
heller inte har fått bära hela bördan
i kampen mot den ekonomiska överhettningen.
De finanspolitiska åtgärderna
har haft stor betydelse och ges med
det föreliggande riksstatsförslaget ökad
vikt under nästa budgetår. Detta betyder,
att bördan fördelas mera jämnt
mellan olika ekonomiska subjekt. Vad
särskilt gäller förhållandet mellan stora
och små företag kan generellt sägas,
att de finanspolitiska mått och steg som
vidtagits under de senaste åren hårdare
drabbat de stora företagen än de små.
Jag tänker härvid på omläggningen av
företagsbeskattningen, höjningen av bolagsskatten
samt inte minst investeringsavgiften
med dess avgiftsfria bottenbelopp
om 20 000 kronor. Härigenom har
skapats en motvikt till de eventuellt
hårdare verkningarna av kreditåtstramningen
på de mindre företagen.

Interpellanten säger att riksbankens
senaste överenskommelse har fått en
chockartad verkan. Jag är medveten om
att en sådan verkan kan ha åstadkommits
hos många av dem som under de
förflutna månaderna börjat få den föreställningen
att de ekonomiska svårigheterna
nu övervunnits och att tiden
vore inne att mildra de inflationsbekämpande
åtgärderna. Tyvärr är såda -

na förhoppningar för tidigt väckta och
vi tvingas alltjämt att uppehålla full
ekonomisk beredskap.

Slutligen vill jag knyta några reflexioner
till interpellantens önskemål
om en förmånsställning i kreditavseende
för vissa delar av vårt land. Det
synes mig alldeles uppenbart, att kreditrestriktionerna
måste vara generella
även i den meningen, att de måste drabba
alla delar av vårt land. Detta är ett
krav, som för närvarande måste upprätthållas
även om varken riksbanken
eller någon annan kan garantera någon
hundraprocentig geografisk rättvisa
vid tillämpningen därav. Skulle några
avsevärdare olägenheter uppstå genom
detta krav, är det bättre att söka finna
andra och lämpligare utvägar att avhjälpa
dem än genom att skapa undantag,
vilka med största sannolikhet skulle
leda till en uppluckring av den kreditrestriktivitet
som för närvarande
framstår som oundgängligen nödvändig.

Härpå anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Svaret går inte
i positiv riktning, ty finansministern
anser tydligen att regeringen inte kan
tillmötesgå de önskemål jag framfört
i interpellationen, nämligen att vid den
ytterligare nedskärning av kreditgivningen,
som skall företagas, hänsyn bör
tagas till kreditbehovet för såväl landets
jordbrukare som småföretagsamheten
i allmänhet.

Jag framställde egentligen min interpellation
till statsministern, närmast
kanske av det skälet att statsministern
i december i fjol besvarade en interpellation
med åtminstone delvis samma
syfte, och om jag inte minns fel hänvisade
statsministern då till en utredning
angående kreditrestriktionernas

Fredagen den 25 maj 195G fm. Nr 20 119

Svar på interpellation ang. överenskommelserna om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen

inverkan. Resultatet av nämnda utredning
skulle framläggas så småningom.
Jag finner emellertid att finansministern
inte har berört den saken i sitt
svar i dag.

I fråga om verkningarna av kreditåtstramningen
hänvisar finansministern
till bankoutskottets utlåtande nr 20 och
till debatten om detta utlåtande den 25
april i år. I nämnda bankoutskottets utlåtande
konstateras, säger finansministern,
att det sedan frågan varit föremål
för en omfattande remissbehandling
icke har varit möjligt att med säkerhet
fastslå, om den dittills förda restriktiva
kreditpolitiken har drabbat den mindre
företagsamheten hårdare än den större.
Det är riktigt att bankoutskottet
gjorde detta konstaterande, men därmed
kan inte frågan om kreditrestriktionernas
verkningar på småföretagsamheten
respektive på storföretagen anses uttömmande
besvarad.

I remissutlåtandena framförde skilda
remissinstanser sin uppfattning om hur
kreditrestriktionerna har verkat, och
någon enighet förelåg inte bland dem.
Tvärtom var meningarna starkt delade.
Om det skall vara möjligt att med någon
högre grad av säkerhet bedöma hur
hårt kreditrestriktionerna drabbat jordbruket
och annan mindre företagsamhet,
måste en utredning av detta spörsmål
göras. Jag beklagar att regeringen
tydligen ännu inte har låtit företaga en
dylik undersökning. Om så skett, hade
kanske säkrare hållpunkter i dag förelegat
för bedömningen av hur kreditpolitiken
för den närmaste framtiden
lämpligen bör utformas.

Det är givet att kreditrestriktionerna
har drabbat all företagsamhet — och
det är ju också avsikten med dem —-men om vissa företag nu får bära tyngre
bördor än andra, så bör det missförhållandet
kunna rättas till på ett smidigt
sätt.

Finansministern hänvisar i svaret till
att inte bara kreditpolitiska åtgärder

har använts för att sänka den höga temperaturen
i det ekonomiska livet, utan
även finanspolitiska åtgärder har kommit
till användning. Dessa sistnämnda
åtgärder — omläggningen av företagsbeskattningen,
höjningen av bolagsbeskattningen
samt investeringsavgiften
■— har drabbat de stora företagen hårdare
än de små, säger finansministern,
och detta skulle betyda att hela bördan
fördelats mera jämnt på olika ekonomiska
objekt. Ja, att de finanspolitiska
åtgärderna har lagt tyngre bördor
på de stora företagen än på de små
skall inte förnekas, men om den börda
kreditrestriktionerna utgör därigenom
blivit lättare för de små företagen kan
diskuteras. De större företagen har givetvis
åsamkats större utgifter genom
t. ex. investeringsskatten och omläggningen
av företagsbeskattningen, men
många av dessa företag, kanske de flesta,
är självförsörjande i fråga om kapital
och har därför kunnat förfoga
över pengar till såväl investeringar som
driftens upprätthållande. Småföretagsamheten
däremot har i regel inte uppnått
någon högre grad av självförsörjning
med kapital, och då möjligheterna
att erhålla kredit skäres ner blir det
svårt, i många fall omöjligt, att låna
pengar både för nyinvesteringar och
för att hålla driften i gång. Det är just
i detta förhållande de ekonomiska skadeverkningar
för småföretagen, som
jag talat om i min interpellation, inställer
sig.

Enligt min mening — och den torde
delas av flertalet av kammarens ledamöter,
om man får döma efter resonemanget
kring dessa ting här i kammaren
— är det oundgängligen nödvändigt
att näringslivet på landsbygden
blir mera mångsidigt och mera rikt
utvecklat, om vi skall kunna förhindra
att befolkningskoncentrationen till städerna
blir ännu kraftigare än hittills.
Detta kräver ny företagsamhet och utbyggnad
av äldre företag. Särskilt briin -

120 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. överenskommelserna om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen

nande är detta problem för vissa områden
i vårt land med stark avflyttning.
Om de hårda kreditrestriktioner
som nu tillämpas kommer att bli bestående
för någon längre tid framåt,
kan följden bli att redan befintliga företag
på landsbygden måste lägga ned
sin verksamhet — en utveckling som
skulle vara synnerligen olycklig. Även
för de stora företagen kan långvariga
och hårda kreditrestriktioner givetvis
bli till skada och leda till ogynnsamma
nationalekonomiska verkningar.

Jag delar finansministerns uppfattning
att det f. n. är nödvändigt att föra
en restriktiv kreditpolitik för att skydda
penningvärdet. Däremot är jag inte
säker på att det är lämpligt att rikta de
inflationsbekämpande åtgärderna i huvudsak
mot produktionssidan och endast
i mindre grad mot konsumtionen.
Även om den nu förestående skärpningen
av kreditrestriktionerna i viss
mån kommer att verka hämmande på
konsumtionen, kan det diskuteras om
åtgärderna i detta avseende är tillräckliga.
Det torde nämligen i huvudsak endast
bli inköpen av s. k. varaktiga konsumtionsvaror
som hämmas.

Att inflationstendenserna måste bekämpas
och hållas tillbaka är vi väl
alla ense om, men när den ekonomiska
politiken inriktas härpå får man inte
glömma att det är farligt att vidtaga
sådana åtgärder, som i det långa loppet
verkar hämmande på produktionen.
Även om inte någon utredning med
kalla siffror föreligger är jag övertygad
om att den för landets ekonomi så
väsentliga produktionen inom jordbruket
och inom annan småföretagsamhet
hämmats mera genom kreditrestriktionerna
än produktionen inom storföretagen.
Dessutom är det ju ett faktum,
att nystartande av företag praktiskt taget
gjorts omöjligt.

Finansministern säger — och det är
egentligen den enda lilla ljuspunkten i
detta interpellationssvar — att det är

nödvändigt att försöka finna andra och
lämpligare vägar. Jag vill gärna anteckna
detta till minnes, och jag hoppas
att finansministern själv har saken i
minnet, så att önskemål som framställs
kan möta större välvilja hos finansministern
än vad som i dag kommit de
frågor till del, som jag ställt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är klart att varje
intressegrupp, som drabbas av kreditåtstramningen,
känner dennas verkningar
hårdast för sin egen del. Jag
är inte så alldeles säker på att man utifrån
ett speciellt avsnitt av näringslivet
har möjlighet att bedöma kreditåtstramningens
verkningar tillräckligt
objektivt för att kunna ge några absoluta
omdömen om att kreditrestriktionerna
har drabbat orättvist eller speciellt
tungt på det eller det området.

Jag har tillåtit mig att säga i interpellationssvaret,
att de rent finanspolitiska
bromsåtgärder, som satts in, har nog
drabbat de större företagen hårdare än
de mindre. Det är möjligt att interpellanten
har rätt i att kreditåtstramningen
känts hårdare för de små företagen.
Hittills finns det emellertid ingenting
som bestyrker denna senare uppfattning.
I bankoutskottets utlåtande nr
20, som jag hänvisade till, redovisas
remissutlåtanden över motioner av samma
innebörd som interpellationen, och
där finner man en naturlig intresseuppdelning.
Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation och jordbrukets
kreditkassa bekräftar vad som
framkom i motionerna — och detta bekräftar
ju också interpellantens uppfattning
— medan däremot fullmäktige
i riksbanken, Svenska bankföreningen,
Sparbanksföreningen och Industriförbundet
inte delar denna uppfattning.

Jag är medveten om, att skall man gå
tillbaka i akterna och försöka få fram

Fredagen den 25 maj 1956 fm. Nr 20 121

Svar på interpellation ang. överenskommelserna om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen

något siffermaterial, så blir detta material
än så länge mycket otillfredsställande.
Men det har av Svenska bankföreningen
gjorts en kreditanalys, som
givit ganska intressanta resultat. Den
andel, som jordbruket, detaljhandeln
och »servicenäringarna» tidigare haft
av affärsbankernas totala utlåning, har
förblivit i stort sett oförändrad mellan
maj och november 1955. Vidare
kommer man fram till att enligt tillgängliga
uppgifter ökningen i affärsbankernas
och de 84 större sparbankernas
utlåning mot statlig kreditgaranti,
d. v. s. för småföretagsamheten, varit i
stort sett densamma under 1954 och
1955, att de 84 större sparbankernas utlåning
för jordbruksändamål under
1955 synes ha ökat med cirka 55 miljoner
kronor, att ökningen i AB Industrikredits
utlåning varit av ungefär
samma omfattning under det senaste
året som under år 1954, att jordbrukskassorna
under 1955 ökat sin utlåning
med cirka 56 miljoner kronor, att Hypoteksbankens
utlåning, som väsentligen
avser jordbruket och bland annat
omfattar lån för fastighetsförvärv och
för yttre och inre rationalisering, under
år 1955 ökat med cirka 81 miljoner
kronor samt att slutligen, som riksdagen
väl känner till, cirka 70 miljoner
kronor anvisats till stödlån åt jordbruket
med anledning av den svåra
missväxten under föregående år.

Svenska bankföreningens analys av
verksamheten ger knappast belägg för
de synpunkter, som motionsvis och nu
interpellationsvis framförts. Jag vill för
min egen del inte ta någon ståndpunkt
här; jag är inte säker på om analysen
kan stå sig vid en hårdare granskning.
Men jag kan ju meddela interpellanten
att regeringen satt i gång den utredning,
som statsministern annonserade
i slutet av föregående år. Konjunkturinstitutet
har fått detta uppdrag och
arbetar för närvarande med saken. Det
är särskilt tillsagt, att även lantbruks -

styrelsen skall inkopplas i utredningsarbetet
just på grund av besvärligheterna
för jordbruket.

Interpellanten slutade sitt anförande
med att säga, att det var en liten ljuspunkt
i interpellationssvarets sista del.
Jag kan kanske därför för min del som
avslutning säga, att vi tillsammans får
leva på hoppet att resultatet av denna
utredning skall bli ljuspunkten nummer
två. Längre vågar jag inte sträcka
mig.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag vill gärna understryka
interpellantens synpunkter och
kan intyga att det är svårigheter för
jordbruk och småföretag. Finansministern
har åberopat remissvaren till bankoutskottets
utlåtande nr 20 med anledning
av de då väckta motionerna, vari
bl. a. berördes svårigheterna för dem
som skulle ha garantilån m. m. Finansministern
åberopade emellertid endast
de instanser som avstyrkt förslaget,
bland dem fullmäktige i riksbanken.

Nu rådde det inte full enighet härvidlag
i riksbanken och om finansministern
ser på bankoutskottets utlåtande
skall han finna att fullmäktige
i riksbanken säger: »Något undantag
från densamma» — det gäller kreditrestriktiviteten
— »bör icke ifrågakomma
annat än när utomordentliga omständigheter,
såsom fjolårets missväxt,
gör detta tvingande nödvändigt.» Detta
är ju mjukare än finansministern.
Statsrådet har vidare åberopat stödlånen
och det är klart att de hjälper en
del av dem som drabbats hårdast av
missväxt men långt ifrån alla. Vad som
särskilt ger upphov till dessa kreditsvårigheter
är de här svaga åren, fjolårets
missväxt och 1954 års ganska dåliga
skördeutbyte. Detta gör det mycket
besvärligt för jordbruket, särskilt om
det inte går att få nödiga krediter.

Svenska bankföreningen har knap -

Nr 20

122

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. överenskommelserna om ytterligare nedskärning av

kreditgivningen

past yttrat sig i det påtalade bankoutskottet
om dessa småföretag utan huvudsakligen
om de större. Sveriges industriförbund
uttalar: »Det vore i och
för sig mera naturligt om bankerna inför
nödvändigheten att skära ned sin
kreditgivning läte denna nedskärning
framför allt gälla de större krediterna,
där uppenbarligen en effekt snabbare
kan ernås i kreditbegränsande
syfte.» Här talar man samma språk som
interpellanten och som ger vid handen
att småföretagen egentligen skulle bli
fria.

När det gäller jordbruket har jordbrukskassorna
träffat en överenskommelse
med riksbanken om dessa kreditrestriktioner.
Den med riksbanksledningen
avtalade begränsningen av jordbrukskasserörelsens
utlåning innebär
för varje centralkassa, att den totala
utlåningen den 31 augusti 1956 såvitt
möjligt icke får överstiga motsvarande
utlåning den 31 mars 1956. Detta fick
kassorna reda på i maj, och var och
en som känner till dessa förhållanden
vet att april månad är särskilt besvärlig
för jordbruket. Man behöver då skaffa
pengar till utsäde, gödning m. m., och
detta hade ansträngt dessa kreditinstitutioner
ganska mycket under denna
månad. Följden blir att det praktiskt
taget inte kan göras någon utlåning alls
före den 31 augusti. På många ställen
har man faktiskt utnyttjat hela denna
kvot under april månad. Detta blir
egentligen ett idiotstopp.

Statsrådet säger att restriktionerna
har drabbat de större företagen hårdare
än de små, och han hänvisar i det
sammanhanget till bolagsbeskattningen.
Men vi går ju in för att det skall vara
skatt efter bärkraft, och de stora företagen
har väl lättare att fullgöra sina
åligganden än de mindre. Statrådet yttrade
vidare att han inte är säker på att
de olika intressegrupperna kan rättvist
bedöma verkan av ifrågavarande
åtgärder. Nej, det är möjligt att de inte

kan, men det är alltid så, att där skon
klämmer känns det, och det är självklart
att man vill komma ut ur det här
läget.

Det förhåller sig väl ändå så, herr
finansminister, att såväl räntehöjning
som kreditrestriktioner har kommit till
i syfte att bevara penningvärdet. Kan
man verkligen med fog hävda att man
skapar ett bättre penningvärde genom
att strama åt lånemöjligheterna för jordbruk
och småföretag? Är det något som
ger vid handen att jordbruk och småföretag
på något sätt skulle ha äventyrat
svenskt penningväsende? Det är väl
ändå de mindre företagen inom näringslivet
som bör hjälpas och som genom
sin produktion skapar stora nationella
tillgångar och värden. Är det riktigt
att strama åt för dessa kategorier
på det sätt man nu gör?

Om nu den ändring som statsrådet
talade om skulle innebära någon ljuspunkt,
så hoppas jag att denna ljuspunkt
kommer till synes så snart som
möjligt, ty det är väl inte meningen att
vi skall vänta så länge att konkurserna
och betalningsinställelserna kommer
upp i samma antal som på 1930-talet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vi har ju nyligen här
i kammaren haft en diskussion om dessa
frågor, och vi får en ny diskussion om
dem i nästa vecka. Jag skall därför inte
dra upp någon större debatt. Jag vill
bara i anslutning till vad herr Pettersson
i Dahl har sagt konstatera vad redan
finansministern framhållit, att alla
partier ju är överens om att vi måste
föra en restriktiv kreditpolitik för närvarande.

Jag vill också understryka det uttalande
som riksdagen antog i samband
med behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 20 och där man anser det
vara av vikt att bankofullmäktige, som
sköter penningpolitiken, uppmärksamt

Fredagen den 25 maj 195G fm.

Nr 20

123

Svar på interpellation ang. bristen på veterinärer

följer utvecklingen och inom ramen för
en fortsatt restriktiv kreditpolitik vidtager
de åtgärder, som bankofullmäktige
finner möjliga för tillgodoseende
av kreditbehovet för den kategori av
företagare, som herr Pettersson i Dahl
nyss talade om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. bristen på
veterinärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med utgångspunkt från
att t. f. distriktsveterinären i Kopparbergs
distrikt förordnats att under viss
tid jämväl uppehålla distriktsveterinärtjänsten
i Grythyttans distrikt har —
med kammarens tillstånd — herr Andersson
i Björkäng frågat mig dels om
jag anser, att bristen på veterinärer är
så stor, att två distrikt måste skötas av
en befattningshavare, dels vilka åtgärder
jag ämnar vidtaga för att hindra
att djursjukvården försämras och fördyras
i landets glesbygder.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Under höstriksdagen 1954 besvarade
jag en av herr Andersson framställd
interpellation, vilken närmast rörde de
ökade risker och kostnader, som kunde
följa med att en distriktsveterinär förordnades
att jämte egen tjänst bestrida
distriktsveterinärbefattningen i ett angränsande
distrikt. Jag anförde därvid,
bland annat, att veterinärstyrelsen sökte
undvika dylika förordnanden. För att
belysa i vilken omfattning förordnanden
lämnats nämnde jag, att under år
1953 meddelats 111 förordnanden om
tillhopa 856 dagar. 38 av förordnandena
om sammanlagt 543 dagar hade avsett
distrikt i Norrland. Endast ill fall hade
förordnandena omfattat längre tid än
10 dagar. Någon större förändring av

antalet förordnanden och dessas varaktighet
torde icke ha inträffat under de
senare åren.

Mot huvudparten av de kortvariga
förordnandena torde någon berättigad
invändning knappast kunna göras. Det
kan väl knappast anses påkallat, att vid
några dagars sjukdom eller ett par semesterdagar
för en distriktsveterinär
sända ut en särskild vikarie. I stället
synes det ganska naturligt att, om det
icke finns någon annan praktiserande
veterinär i orten, grannveterinären anlitas
som vikarie.

Annorlunda ställer det sig i fråga om
de långvarigare förordnandena. Veterinärstyrelsen
uppger sig alltid ha sökt
undvika att ge sådana förordnanden åt
grannveterinären. Tyvärr går det emellertid
icke alltid att undvika en dylik
anordning. Under vissa tider av året
■— främst under den för veterinärerna
betungande vårpraktiken och under den
livligaste semesterperioden (juni—augusti)
— förslår nämligen för närvarande
icke den reserv av veterinär arbetskraft,
som veterinärstyrelsen förfogar
över, att helt tillgodose behovet
av vikarier för distriktsveterinärer och
andra ordinarie veterinärer. Veterinärstyrelsen
har framhållit, att en lättnad
torde vara att vänta i detta förhållande.
Under de fem läsåren 1948/49—1952/53
nyintogs nämligen ett större antal elever
än tidigare. Då studietiden numera
beräknas till cirka 7 år, blir dessa större
årskullar snart utexaminerade. Därmed
torde veterinärstyrelsen få något
bättre möjligheter att undvika dubbelförordnande
för distriktsveterinär.

Beträffande veterinärvården i glesbygder
vill jag framhålla, att frågan om
att utbyta vissa distrikt mot nya sådana
i trakter, där behovet av veterinär
för närvarande icke är tillfredsställande
fyllt, är föremål för omprövning.
Härvid får beaktas å ena sidan
att veterinär skall vara lätt tillgänglig
och å andra sidan nödvändigheten av
att veterinären skall få full sysselsätt -

124

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. bristen på veterinärer

ning. I glesbygder måste detta givetvis
leda till att resekostnaderna för veterinärerna
blir relativt höga. Som jag
nämnt i det tidigare interpellationssvaret,
är frågn om ny veterinärtaxa under
utredning. Utredningen väntas bli klar
i slutet av innevarande år. Enligt vad
jag inhämtat, kommer utredningen bl. a.
att föreslå vissa åtgärder till nedbringande
av djurägarnas veterinärkostnader
i glesbygder. Denna fråga kommer alltså
att upptagas i samband med den förestående
prövningen av ny veterinärtaxa.

Härefter anförde

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation
och för att han nu liksom tidigare
har ungefär samma uppfattning
som jag om dessa problem, även om jag
går ett litet steg längre och menar, att
det borde anställas vikarie även när en
veterinär har semester.

Nu förhåller det sig så, att förra
gången jag interpellerade i samma ämne
hade veterinärstyrelsen ungefär den
åsikten, att man inte skulle använda
grannveterinären åtminstone när det
gällde längre förordnanden. Det hindrar
inte, att man vid det av mig nu påtalade
tillfället har förordnat kopparbergsveterinären
att tjänstgöra i Grythyttan
på samma gång som han sköter
sitt eget distrikt. Tiden för detta förordnande
är begränsad till tre månader.
Denna anordning fick till följd, att
befolkningen blev litet orolig, eftersom
det hela innebar en hel del förhöjda
kostnader, som de fick betala. Vid besvärliga
fall, då veterinärvård är nödvändig
snarast möjligt, kan sådant också
betyda, att djur måste do under väntetiden,
vilket bereder djurägaren stora
förluster.

Nu framgår det ju av svaret att det
är brist på veterinärer och därför svårt

att skaffa vikarier, varför man har fått
lov att göra vissa undantag. Men av
svaret framgår också att denna brist
kommer att avhjälpas, och man får väl
vara nöjd med att den inte kommer att
vara bestående för någon längre tid.

Längre fram i svaret kommer emellertid
en passus, där jordbruksministern
talar om att indelningen av veterinärdistrikten
kommer att omprövas.
När man vidare känner till att veterinärstyrelsen
har föreslagit att Grythyttedistriktet
skall indragas, så blir man
rädd för att de besvärligheter, som jag
här berört, kommer att permanentas.
Jag är emellertid glad över att det i
sista hand är jordbruksministern som
skall avgöra frågan, ty han delar ju i
stort sett min uppfattning på denna
punkt. Jag litar därför på att Grythyttedistriktet
inte kommer att dras in, trots
att veterinärstyrelsen föreslagit detta.

En försämrad tillgång till veterinärer
medför inte bara de olägenheter som
jag här tidigare påyrkat. Jag såg nyligen
i en tidningsnotis att distriktsveterinären
i Tanum i en rapport till länsveterinären
i Bohuslän framhåller att
kvacksalveriet med djur frodas allmänt.
Vid s. k. kalvningslamhet händer det
ofta att vederbörande djurägare själv
»botar» denna genom att med en vanlig
cykelpump pumpa in luft i juvret.
Länsveterinären anser att denna humanitärt
förkastliga klåfingrighet från
djurägarnas sida endast kan utrotas
genom lättare tillgång till perfekt veterinärmedicinsk
service.

Detta är också saker som man bör
tänka på, innan man gör veterinärdistrikten
i glesbygderna större än de nu
är. Jag är mycket tillfredsställd med
att jordbruksministern, att döma av
hela tendensen i hans svar, kommer
att göra vad på honom ankommer för
att inte de förhållanden, som nu är
rådande uppe hos oss, skall permanentas
genom att Grythyttedistriktet dras
in.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 125

§ 8

Svar på interpellation ang. omständigheterna
vid Jane Horneys död

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER hade tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Christensons i Malmö
interpellation angående en redogörelse
för de uppgifter, som från dansk sida
lämnats i målet rörande Jane Horneys
död.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu en kort
redogörelse för dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har med kammarens tillstånd
ställt två frågor till mig, som berör
svenska medborgaren fru Jane Horneys
försvinnande och död efter ett besök
i Malmö i januari 1945. Herr Christenson
frågar mig 1) om jag vill lämna en
redogörelse för de uppgifter i målet
kring Jane Horneys död, som lämnats
från dansk sida, och 2) om jag kan uppge,
huruvida hennes död ägde rum på
svenskt eller internationellt territorium.

De uppgifter om Jane Horneys död,
som lämnats från officiellt danskt håll,
har i allt väsentligt redan offentliggjorts.
Då saken nu aktualiserats, vill
jag emellertid ånyo redovisa dessa uppgifter
och i korthet redogöra för vad
man i övrigt hos berörda svenska myndigheter
kan ha sig bekant i saken.

I anledning av förfrågningar, föranledda
av en framställning till utrikesdepartementet
från Jane Horneys fader,
meddelade det danska utrikesministeriet
den 11 mars 1946, att Jane Horney
omkring den 1 februari 1945 blivit
likviderad i Danmark av den danska
motståndsrörelsen som tysk spion. Justitieministeriet
hade uttalat, att då
handlingen således hörde till ockupationstidens
krigshandlingar och intet

tydde på, att ovidkommande motiv varit
bestämmande för densamma, ytterligare
efterforskningar ej komme att företas i
saken. Från svensk sida försökte man
emellertid få mer klarhet angående de
närmare omständigheterna, och den 4
juli 1946 ägde ett samtal härom rum i
Stockholm mellan statsrådet Möller och
mig själv samt statsekreterare Nyström
från svensk sida och förre ministern
Frode Jakobsen som representant för
den danska motståndsrörelsens ledning
jämte departementschefen EivindLarsen
i danska justitieministeriet som representant
för de danska rättsvårdande
myndigheterna. Den utförliga redogörelse,
som då lämnades av dessa danska
representanter, offentliggjordes genom
TT och publicerades i dagstidningarna
den 12 juli. Av densamma framgår, att
de danska myndigheterna finner det
vara bevisat, att Jane Horney varit tysk
spion och att likvideringen av henne,
som skedde på danskt territorialvatten
i Kattegatt en natt omkring den 1
februari 1945, betraktades som en av
ockupationstidens krigshandlingar. I
redogörelsen sades vidare, att motståndsrörelsens
ledning kände de agerandes
identitet, platsen och tiden för
avresan från Sverige och affärens alla
detaljer, men i överensstämmelse med
de principer, som gällde i Danmark beträffande
upplysningar om dylika förhållanden,
icke kunde ge en mera detaljerad
framställning än som skett i redogörelsen.
Några ytterligare upplysningar
om dessa fakta lämnades sålunda ej
vare sig muntligen eller skriftligen.

De svenska myndigheterna lät sig
icke nöja med den redogörelse, som
lämnats. I skrivelse den 19 september
1946 hemställde överståthållarämbetet
hl. a. om åtgärder för att vinna klarhet
om de närmare omständigheterna kring
försvinnandet och begärde från Danmark
ny undersökning härom. Det
danska utrikesministeriet svarade den
28 juni 1947. I svaret meddelades, att
en sådan undersökning skett och att
det fick anses bevisat, att Jane Horney
dödades på danskt sjöterritorium om -

126 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar pa interpellation ang. 1954 års fiskeriutrednings arbete

kring den 1 februari 1945 och att dråpet
förövades av medlemmar av den
danska moståndsrörelsen, emedan man
ansåg henne farlig för motståndskampen.
I fråga om grunden för dråpet anmärktes,
att Jane Horney enligt föreliggande
upplysningar samtidigt sökt
och i vissa fall också uppnått kontakt
såväl med medlemmar av den danska
motståndsrörelsen som med tyskt Gestapofolk.
På nytt uttalades, att dråpet
från dansk sida betraktades som en av
dåvarande förhållanden betingad rättsenlig
krigshandling.

Den svenska polisen lade likväl icke
ned sin verksamhet i saken. Vid ett
samtal i november 1947 mellan dåvarande
inrikesminister Mossberg och
kriminalpolisintendenten Zetterqvist
förklarade inrikesministern fastmera,
att saken skulle behandlas som vilket
som helst fall polisen hade att utreda,
men att man icke kunde vänta något
bistånd från den danska polisens sida.
Ytterligare polisundersökning skedde
och särskilda polisförhör hölls i resp.
oktober 1947 och september 1948 med
två av de danska medborgare, som Jane
Horney senast setts tillsammans med i
Malmö innan hon försvann. De bestred
att de haft något med hennes försvinnande
att skaffa. Någon bevisning förelåg
icke och de släpptes efter förhören
och återvände till Danmark. Då någon
ytterligare klarhet sålunda icke syntes
kunna vinnas i saken, beslöt Kungl.
Maj:t den 11 februari 1949, att överståthållarämbetets
förenämnda framställning
icke skulle föranleda någon åtgärd.
Detta innebär emellertid icke, att
den svenska polisen skulle ha definitivt
avskrivit saken. Såsom inrikesministern
till svar på en fråga härom av TT den
23 februari i år uttalat, är de svenska
myndigheterna skyldiga att taga upp
ärendet igen, om någonting skulle komma
i dagen, som ger anledning härtill.
Från danskt håll är emellertid uppenbarligen
intet att vänta. Det danska utrikesministeriet
meddelade så sent som

den 20 februari 1956, att från dansk
sida ej fanns något nytt att framföra
i saken.

Beträffande det från officiellt danskt
håll framförda påståendet, att Jane Horney
skulle ha varit illegalt verksam för
tysk räkning, har vid den svenska polismyndighetens
undersökningar icke något
framkommit, som ger belägg för att
så verkligen skulle ha varit fallet. Därmed
är givetvis icke sagt att hon skulle
vara oskyldig. En i danska pressen vid
flera tillfällen förekommande uppgift,
att hos den svenska polisen skulle förvaras
en omfattande hemligstämplad
rapport, som skulle ge oantastliga bevis
för Jane Horneys spionage, är
oriktig.

Vad slutligen angår den andra frågan
om platsen för Jane Horneys död, har,
som framgår av det anförda, från officiellt
danskt håll meddelats, att den
ägde rum på danskt sjöterritorium. Något
bevis härför har icke lämnats, men
det finns icke heller något bevis för
att hon dödats på svenskt eller internationellt
territorium.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellationen.

Vidare anfördes ej.

§ 9

Svar på interpellation ang. 1954 års
fiskeriutrednings arbete

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat mig, om jag kan lämna kammaren
upplysning om huruvida resultaten
av 1954 års fiskeriutrednings arbete
kan förväntas inom sådan tid, att proposition
i ärendet kan föreläggas 1957
års riksdag.

Med anledning därav får jag framhålla,
att utredningens uppgifter är så

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 127

Svar på interpellation ang.

omfattande, att det enligt inhämtade
upplysningar i vart fall är uteslutet,
att utredningens arbete skall kunna
helt avslutas under innevarande år.
Bland annat pågår för närvarande bearbetning
av ett vidlyftigt statistiskt
material. Resultatet härav måste avvaktas,
innan ett flertal av de föreliggande
problemen kan slutligt behandlas.
Jag har emellertid inhämtat, att utredningen
har sin uppmärksamhet riktad
på möjligheten att avgiva delbetänkande
i särskilda frågor, vilka är av sådan
art, att de kan behandlas separat.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Hjalmar Nilson för hans svar
på min fråga.

När jag läste första delen av svaret
blev jag litet missmodig, men då jag
litet längre fram fick se att utredningen
har för avsikt att framlägga detaljbetänkanden
blev jag genast på gladare
humör. Det säger sig självt att ett så
stort frågekomplex som detta inte kan
lösas i en handvändning. Men det förhållandet
att vi tydligen kan räkna med
att det kommer delbetänkanden och att
man börjar lösa vissa frågor ger en
känsla av tillfredsställelse.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet,
samtidigt som jag uttrycker en
förhoppning om att han skall hålla
efter utredningen, så att vi kan få
fram dessa delbetänkanden så snabbt
som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
beträffande fiskexporten

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

vissa spörsmål beträffande fiskexporten

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Börjesson frågat mig

1) om jag uppmärksammat vissa problem
beträffande fiskexporten, framför
allt till länder med centraliserad import,
och om jag i så fall har för avsikt
att vidtaga åtgärder i syfte att uppnå
bättre exportmöjligheter;

2) om jag i samband därmed vill
lämna kammaren en redogörelse för
den i Bonn stationerade fiskeattachéns
verksamhet;

3) om jag avser att vidtaga åtgärder
till utnyttjande av prisregleringskassans
för fisk medel till hjälp åt fisket på
sätt i interpellationen antytts; samt

4) om jag anser, att minimipriset på
torsk kan höjas, så att fiskarna får
bättre inkomstmöjligheter?

Med anledning av dessa frågor får
jag anföra följande.

Som motivering för den första frågan
anför interpellanten, att vår utrikeshandel
med fisk icke kan anses vara helt
tillfredsställande med nuvarande organisation.
Sålunda redovisas för år 1955
ett utförselöverskott av fisk å 45,4 miljoner
kilogram, medan värdemässigt
upptages ett införselöverskott på 27,8
miljoner kronor. Interpellanten riktar
i samband därmed kritik mot att exporten
vid försäljning till länder med
centraliserad import har koncentrerats
till vissa organ. Till en början vill jag
framhålla, att det är oriktigt att hänföra
skillnaderna mellan export- och
importvärdena å fisk till det sätt, på
vilket exporten är organiserad. Den till
synes ofördelaktiga relationen mellan
dessa värden beror nämligen helt enkelt
på att exporten omfattar prisbillig
massfisk, medan import äger rum av
dyrbarare fiskslag och av färdigprodukter.

Vad angår spörsmålet om lämpligheten
av centraliserad export vill jag erinra
om att vi, innan dylik centralisering
genomfördes i fråga om länder
med centraliserad import, tillämpade

128 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande fiskexporten

ett sådant friare system som det interpellanten
förordar. Man fann emellertid,
att åtskilliga olägenheter var förknippade
med detta system och genomförde
därför •— i samförstånd med,
bland andra, fiskets organisationer —
den nu gällande centraliseringen. Koncentrationen
till vissa organ av exporten
till länder med centraliserad import
har enligt statens jordbruksnämnds
bestämda uppfattning lett till en rationellare
ordning och lämnat större möjlighet
för fiskarna att få ut ett högre
exportpris än vad eljest varit möjligt.
Det förhåller sig nämligen så, att i
nämnda länder all import äger rum
genom ett och samma inköpsorgan.
Därför är det viktigt, att detta organ
inte får möjlighet att spela ut olika exportintressen
mot varandra. Detta syfte
vinnes lämpligen genom en motsvarande
centralisering på exportsidan.
Fiskets organisationer delar denna uppfattning.
Det till jordbruksnämnden
knutna fiskexportrådet, vilket består
av representanter för de olika fiskexportintressena
— fiskarna, färskfiskhandlarna,
salteriföretagen och konservindustrien
— har sålunda vid upprepade
tillfällen under de gångna åren
(senast vid sammanträde i början av
innevarande år i samband med behandlingen
av nämndens förslag till reglering
av fiskexporten under nästa budgetår)
förklarat, att fortsatt behov föreligger
av centralisering av fiskexporten
till länder med centraliserad import.

Till stöd för sina uttalanden om behovet
av ändrade bestämmelser i fråga
om exporten till centraliserade marknader
har interpellanten bland annat
åberopat, att en mycket stor del av de
svenska fiskarnas fångster exporteras
till dessa marknader via danska exportorgan.
Därmed förhåller det sig
emellertid så, att svenskfångad fisk,
som ingår i danska exportförsäljningar,
företrädesvis utgöres av fångster,
som svenska västkustfiskare direktlan -

dat i danska hamnar. Dessa landningar
har lika litet som svenska direktlandningar
i andra länder något att göra
med centraliseringssystemet utan är betingade
av andra förhållanden, bl. a.
fångstplatsernas belägenhet, vilken gör
det ekonomiskt förmånligare att direktlanda
i utlandet, även om därvid ofta
erhålles ett lägre pris än vid försäljning
i Sverige.

Vad härefter angår den andra frågan,
nämligen rörande statens fiskexportrepresentants
verksamhet, får jag anföra
följande.

Befattningen som statens fiskexportrepresentant
tillsattes den 1 december
1952. Befattningshavaren har under de
första åren varit placerad i Stockholm
och därefter i Bonn. Enligt Kungl.
Maj :ts beslut skall fiskexportrepresentanten
ha till uppgift »att verka för avsättningen
utomlands av produkter av
svenskt fiske och svensk fiskförädlingsindustri.
Det åligger honom därvid,
bland annat, att genom resor i länder
av betydelse för sådan avsättning och
annorledes skaffa sig kännedom om den
allmänna handelspolitiska utvecklingen
och särskilt om statliga åtgärder,
som ha avseende å import och handel
förbindelse med svenska myndigheter,
med fisk. Han skall vidare stå i nära
förbindelse med svenska myndigheter,
exportörer och sammanslutningar på
fiskerinäringens område ävensom med
vederbörande utländska myndigheter,
importörer och sammanslutningar. Därjämte
har han att sprida kunskap om
det egna landet och dess förhållanden,
såvitt angår hans arbetsfält, ävensom
att lämna upplysningar och råd rörande
till hans verksamhet hörande frågor.
I land, där särskild lantbruksrepresentant
finnes, skall han bedriva sin verksamhet
i samråd med denne. Det åligger
honom tillika att inom ramen för
sina arbetsuppgifter på anmodan tillhandagå
fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök samt statens jordbruksnämnd
med de uppgifter och utred -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

129

Svar på interpellation ang.

ningar samt lämna dessa myndigheter
det biträde i övrigt, som de finna sig
behöva för sin verksamhet».

Fiskexportrepresentantens hittillsvarande
verksamhet, som främst inriktats
på icke centraliserade marknader, har
huvudsakligen bestått i en kartläggning
av olika utländska marknader, som
kan vara av betydelse för avsättning
av svensk fisk. I detta syfte har han
företagit resor till Storbritannien, Förenta
staterna, Holland, Belgien, Frankrike,
Schweiz, Österrike, Tyskland, Italien
och Polen. För resultatet av besöken
i dessa länder har han avgivit
muntliga och skriftliga berättelser till,
bland andra, jordbruksnämndens exportråd,
där fiskerinäringens exportintressen
är allsidigt representerade.
De problem, som anknyter till fiskexportrepresentantens
verksamhet, har i
viss omfattning belysts i en av honom
författad artikel »Svensk fiskimport»,
som återfinnes i Jordbruksekonomiska
meddelanden nr 2/1955. Befattningshavaren
har vidare deltagit i handelsavtalsförhandlingar
med vissa länder om
varuutbytet med fisk, t. ex. med Danmark,
Frankrike och Tyska Förbundsrepubliken.
I anslutning till sina resor
i utlandet har fiskexportrepresentanten
självfallet sökt beakta de möjligheter
som förelegat att skapa nya kontakter
för svenska fiskexportörer. Även
i övrigt har han i enlighet med sina
åligganden verkat för avsättning av
svenskfångad fisk på utländska marknader.

Fiskexportrepresentanten har hittills
ej deltagit i enskilda avslut om försäljning
av svenska fiskprodukter. Jordbruksnämnden
har emellertid upplyst,
att inom exportrådet nyligen väckts
förslag om att befattningshavaren skall
erhålla befogenhet att mera aktivt deltaga
i förhandlingar med utländska köpare.
Frågan om behovet och lämpligheten
härav har ännu icke slutdiskuterats
inom rådet.

vissa spörsmål beträffande fiskexporten

gasatt, huruvida icke behållningen i
prisregleringskassan för fisk skulle
kunna användas för en förbättring av
fiskerinäringens möjligheter i allmänhet,
och har angivit vissa ändamål, vilka
lämpligen skulle kunna tillgodoses
med här ifrågavarande medel. Jag vill
erinra om att prisregleringsmedlen enligt
statsmakternas bestämmande har
uttagits i syfte att användas för reglering
av priset på fisk. Från fiskerinäringens
sida har mig veterligt icke
framkommit önskemål om att medlen
skall tagas i anspråk för ändamål, som
ligger vid sidan av prisregleringsverksamheten.
Jordbruksnämnden har för
sin del bestämt motsatt sig en dylik
användning och har vid skilda tillfällen
understrukit, att medlen utgör en nödvändig
säkerhet för bestridandet av de
utgifter, som kan bli erforderliga i händelse
avsättningen av fisk försvåras
eller förluster uppstår på kreditförsäljningar.
Vid nu angivna förhållanden
anser jag det icke vara tillrådligt att
överväga några sådana åtgärder, som
interpellanten ifrågasatt.

Slutligen har interpellanten frågat
mig, om jag anser, att minimipriset på
torsk kan höjas, så att fiskarna får
bättre inkomstmöjligheter. I interpellationen
anföres i samband därmed, att
minimipriset på torsk för kort tid sedan
sänkts med 3 öre per kilogram.
Jag har inhämtat närmare upplysningar
härom från jordbruksnämnden.
Nämnden har framhållit, att interpellanten
torde åsyfta den prisjustering,
som fr. o. m. den 15 mars 1956 genomfördes
för sydkusttorsk. Denna justering
framstår såsom en prissänkning i
förhållande till de minimipriser, som
gällde just vd tiden för beslutet. I verkligheten
skedde emellertid en prishöjning.
Jämförelse måste nämligen, framhåller
nämnden, göras med det pris,
som gällde vid motsvarande tid förra
året, eftersom det här är fråga om säsongfiske.
Förra året vid samma tid

För det tredje har interpellanten ifrå- utgjorde minimipriset för exempelvis
9 — Andra kammarens protokoll it)56. Nr 20

130

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande fiskexporten

torsk med huvud 49 öre resp. 46 öre per
kilogram i storleksgrupperna 1 och 2.
I år är priset — efter nämnda sänkning
— 53 resp. 50 öre per kilogram. En
prishöjning har sålunda i själva verket
skett med 4 öre.

Till grund för de av jordbruksnämnden
meddelade besluten om minimipriserna
på sydkusttorsk har legat en vid
överläggningar i slutet av mars 1955
träffad överenskommelse mellan representanter
för nämnden och för fiskets
organisationer på sydkusten, enligt vilken
överenskommelse det dittills för
hela året gällande minimipriset på torsk
skulle ersättas med två olika slags minimipriser,
en lägre serie, som skulle
gälla under den tid (företrädesvis våren),
då det egentliga säsongfisket efter
sydkusttorsk bedrives och beredning i
större omfattning sker för framställning
av frysta filéer, samt en högre serie,
som skulle gälla under återstoden av
året. Enligt överenskommelsen skulle
vidare såsom minimipriser i den högre
serien gälla priser, som för torsk med
huvud utgjorde 56 respektive 53 öre
per kilogram för storleksgrupperna 1
och 2. Dessa minimipriser bestämdes
sedermera att gälla fr. o. m. den 1
juli 1955 och upphävdes den 15 mars
1956.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Hjalmar Nilson få framföra mitt
tack för det mycket utförliga interpellationssvaret.

Svaret går ut på att det för dagen
inte finns stora möjligheter att kunna
få någon förbättring på detta område.
Jag vet fuller väl, att det är väldigt
besvärligt att få avsättning på överskottsfisken
på grund av att fisk är
vårt mest svårlagrade livsmedel. När
man emellertid blir i tillfälle att se hur
fiskerinäringen lever och hurudana yrkesförhållandena
är, kan man inte und -

gå att få en känsla av att något utöver
vad som nu är gjort borde åstadkommas.
Man frapperas i första hand av
den mängd organisationer, som finns
på detta område, och man undrar om
det inte skulle finnas möjligheter att
tänka om på den punkten. Dessa exportorganisationer
är ju också av sådan
karaktär, att många andra intressen
utöver fiskarnas har äganderättsförhållande
där. Skulle man inte kunna
tänka sig, att man kopierade något av
vad man inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse har byggt upp, så att
fiskarna fick ett större inflytande?

När det gäller exporten av fisk, skulle
det väl inte vara till skada om, som
jag har anfört, några andra än Västkustfisk
och Sydsvensk exportfisk —
t. ex. enskilda fiskare och av fiskare
ägda exportföretag — fick försöka att
exportera även till sådana länder som
har centraliserade inköp (naturligtvis
med exportlicenser från ett högre organ).
Sådant förekommer, enligt vad
jag vet, inom olika branscher inom
jordbruket och skulle säkerligen kunna
tillämpas även inom detta område,
om man därmed kunde få fram en mekanism,
med vilken man fick bort möjligheterna
till underbud. Man blir
många gånger deprimerad när man ser
att yrket är sådant, att fångsterna ofta
slår fel men att det, när man verkligen
får fångster, inte betalas någonting för
dem.

Vad gäller frågan om den i Bonn
placerade fiskeattachén säger statsrådet,
att jordbruksnämnden har upplyst
om att fiskexportrådet nyligen väckt
förslag om att befattningshavaren skall
erhålla befogenhet att mera aktivt delta
i förhandlingarna med utländska köpare.
Man får hoppas, att detta på något
sätt kan genomföras och att det skall
bidraga till bättre exportförhållanden
och kanske därmed också bättre priser
för den överskottsfisk som finns.

Prisregleringsfonden, som för närvarande
uppgår till 11,2 miljoner kro -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

131

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande fiskexporten

nor, bör naturligtvis i huvudsak användas
till att gardera fiskarna mot för
låga priser på fisk. Men om den aldrig
får användas till stöd åt fiskarna på
annat sätt än genom prisreglerande åtgärder,
är det fråga om inte garantipriset
på fisk borde höjas på åtskilliga
fisksorter.

En mera enhetlig organisation på fiskets
område borde tillskapas, naturligtvis
med fiskarna själva som drivkrafter.
Därigenom borde det fiske som bedrives
runt våra kuster också kunna få
anläggningar, som gjorde det möjligt
att på annat sätt än genom fiskeexport
avsätta överskottet, anordningar såsom
filéstationer, frysanläggningar och rökerier.

Jag ber, herr talman, än en gång få
tacka för det utförliga svaret.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! När man såsom jag
kommer in i fiskefrågorna så att säga
från sidan, är en av de saker, som
man frapperas av, den mängd av organisationer
som finns på fiskets område.
Det är organisationer av olika typer:
fackliga, ideella och ekonomiska. Bara
i Skåne och Blekinge t. ex. kan man
räkna upp åtskilliga. Där finns Skånes
fiskareförbund, Kristianstads läns havsfiskareförbund,
Malmöhus läns havsfiskareförbund,
Skillingefisk, Brantevikfisk,
Trelleborgfisk, Skånes ålfiskareförbund,
Svenska sydkustfiskarnas centralförbund,
Blekinges fiskareförbund,
Blekinge läns havsfiskareförbund och
ett par andra mindre i kustbandet samt
dessutom Blekingefiskarnes centralförening,
Blekinge Andelsfisk, Sydkustfisk
och Sydsvensk Exportfisk o. s. v.
På samma sätt kunde man gå hela
kusten utefter och räkna upp cn väldig
mängd organisationer.

Nu är det klart, att vi från riksdagens
sida inte har någon anledning att

lägga oss i hur fiskarna vill organisera
sig, speciellt när det gäller de fackliga
och ideella organisationerna, men när
det gäller de ekonomiska organisationerna
är det hela inte riktigt bra organiserat,
såvitt jag förstår. Det har ju
sagts förut av herr Börjesson, att det
system som har använts för uppläggningen
av jordbrukets organisationer
också skulle kunna passa för fisket,
och det är väl inte omöjligt att så skulle
kunna vara fallet, ty när det gäller
handel med fiskeprodukter och kanske
speciellt förädling av sådana tror jag
inte att vi har kommit därhän som vi
borde komma. Jag tror framför allt
att dessa frågor bör lösas i stora sammanhang,
så att det inte plottras bort
litet här och litet där. Det finns, såvitt
jag vet, exempelvis inte någon konservfabrik
i Skåne eller Blekinge. Däremot
finns det litet fryserier och sådant,
men — som jag vill påstå — otillräckligt.

I en tid när de nordiska strävandena
går ut på att bryta ned gränserna mellan
de nordiska länderna har vi för att
hjälpa de inhemska fiskarna fått öka
gränsskyddet för t. ex. frusen torskfilet.
Såvitt jag förstår och efter vad jag har
inhämtat har de norska fiskarna ungefär
lika mycket betalt — eller lika litet,
beroende på hur man ser det —
som de svenska för den fisk som de
fångar, men de kan från Norge transportera
fisken hit och sälja den så pass
billigt, att vi måste öka gränsskyddet.

Jag är den siste som skulle vilja säga,
att fiskarna inte skulle ha rätt att
ta bra betalt för det strävsamma liv
som de för och det arbete de utför, men
frågan är om inte detta problem skulle
kunna lösas på något annat sätt, ty det
verkar ju som om man i Norge hade
kommit längre när det gäller förädlingen
av fisk och även när det gäller
möjligheterna att sälja fisken till grannländerna.

1954 års fiskeriutredning har vid fått
direktiv om att också ta upp dessa

132 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande fiskexporten

frågor. Åtminstone kan man intolka
detta i en passus i direktiven, där det
står att utredningen skall ta upp frågorna
om rationalisering av såväl fisket
som fiskhandeln. Men jag tror att dessa
frågor måste tas upp i stort. Jag vet
ju också att det finns fonderade medel,
som exempelvis skulle kunna användas
för fryshusanläggningar o. d. Jag tror
att fiskets problem när det gäller handel
och framför allt förädling är en
organisationsfråga, ett distributionsproblem,
och att det måste tas upp till
en allvarlig prövning i stort. Jag hälsar
med glädje om 1954 års fiskeriutredning
kan komma med en lösning av
dessa frågor, ty det svenska fisket behöver
få sina problem lösta fortast
möjligt.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det är självfallet, att
vi har full förståelse för alla de svårigheter
som fiskarna har på olika områden
vid utövandet av sin näring, och
jag tror jag vågar säga, att vi ser fram
emot resultatet av den stora fiskeutredningens
arbete med livligt intresse
när det gäller att komma till rätta med
en lång rad av dessa svårigheter. Vi
väntar oss, såsom redan tidigare i dag
är sagt, att resultaten av utredningens
arbete ganska snart skall börja komma
fram, så att de liksom alla andra positiva
önskemål som framförts skall kunna
prövas och övervägas.

Vad gäller förädlingen och distributionen
i stort, som herr Ericsson i Näs
var inne på, kan jag säga, att det är
min uppfattning att också dessa frågor
ingår i fiskeriutredningens arbete och
att vi alltså även när det gäller detta
slag av problem skall kunna vänta oss
förslag och överväganden från denna
utredning.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag tycker faktiskt det
är något egendomligt, att interpellanten
och herr Ericsson i Näs här för -

söker lägga ut denna sak så, som om
det skulle finnas något allmänt missnöje
bland fiskarna och även andra
med att vår fiskexport är ordnad som
den är. Det är ju ändå inte mer än
några veckor sedan vi här i riksdagen
behandlade frågan om prisregleringarna
på fisk för nästa budgetår och frågan
om ordnandet av exporten och importen
av fisk. Det förelåg ett enhälligt
utskottsutlåtande, och när utlåtandet
behandlades i kamrarna sades det inte
ett ord mot vad utskottet hade föreslagit.
Jag kan inte begripa varför inte
den ärade interpellanten och herr
Ericsson i Näs då framförde de synpunkter,
som de framför här i dag.
Nästan alla de förslag, som nämnes i
interpellationen och som går ut på att
man skall utnyttja prisregleringskassans
medel för andra ändamål än att
stödja fiskpriserna, att man skall ändra
på det nuvarande systemet med centralisering
av exporten på de centraliserade
marknaderna o. s. v., alla dessa
problem var ju framlagda för utskottet
genom motioner som samtidigt förelåg
till behandling. Jag känner inte till hur
frågan behandlades i utskottet, men det
fanns då inte en rad av tillstyrkande av
dessa motioner i utskottets utlåtande,
utan det var bara blankt avslag.

Jag kan inte begripa varför man nu
efteråt kommer och framställer saken
som om man var missnöjd med vad
som nu gäller och som riksdagen beslutat
skall gälla för nästa budgetår.
Det är väl ändå så, att vi alldeles enhälligt
beslutat exempelvis att exporten
till länder med centraliserad import
skall vara centraliserad till de organ
som nu har hand om exporten. Jag vet
inte om den ärade interpellanten känner
till hur dessa exportorgan är uppbyggda.
Det är kanske för övrigt inte
så många andra heller som känner till
det. Sydsvensk exportfisk har hand om
exporten från Sydsverige. Detta företag
äges till 50 procent av fiskarnas organisationer
och till 50 procent av fisk -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

133

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande fiskexporten

handelns organisationer. Kungl. Maj :t
har utsett en opartisk ordförande i föreningen,
borgmästaren i Malmö, och
det finns inte några som helst delade
meningar, varken bland fiskarna eller
fiskhandlarna där nere, om hur företaget
skall fungera. Man är alltså ense
om att det skall fungera som det gjort
under de sista åren. I jordbruksnämndens
råd sitter också representanter för
alla berörda parter, fiskhandlare,
fiskarorganisationer, konsumenter och
andra. Jordbruksnämndens råd har enhälligt
tillstyrkt den ordning som nu
gäller.

Jag kan alltså inte förstå att man nu,
några veckor efter det att vi i riksdagen
enhälligt beslutat bl. a. hur exporten
på de centraliserade länderna skall
ordnas, kommer och är missnöjd med
vad man själv har varit med om att
tillstyrka.

Herr ERICSSON i Näs (bf) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill till herr Levin
bara säga, att jag här inte har diskuterat
något annat än organisationsfrågorna.
Om det är så, att det inte föreligger
något som helst missnöje bland
fiskarbefolkningen, är det ju bara bra.
Jag har heller inte sagt något om missnöje.
Herr Levin bör naturligtvis känna
till detta bättre, och om fiskarna är
nöjda och belåtna har vi väl varit ute
i ogjort väder.

Beträffande tidpunkten för att aktualisera
ett problem förbehåller jag mig
naturligtvis rätten att välja den när jag
vill.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att fiskarnas
organisationsfrågor väl är och bör vara
en fiskarnas sak. Herr Ericsson i Näs
räknade här upp en räcka av organisationer.
Man skulle ju kunna göra likadant
på jordbrukets område. Han
riiknade upp alla de lokala organisationerna.
Tänk vad bondeförbundet

har många organisationer i Kalmar län,
om vi räknar upp alla by- och kommunorganisationer!
Det var ju vad herr
Ericsson i Näs gjorde när han räknade
upp Trelleborgfisk, Skillingefisk och
alla andra lokala organisationer på fiskets
område.

Herr ERICSSON i Näs (bf) kort genmäle: Herr

talman! Det är nog alldeles riktigt,
men vi brukar inte anlägga en stor
expedition med ombudsman för varje
lokalavdelning. Det är väl i så fall en
sak som skiljer fisket och bondeförbundet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Med hänsyn till dagens
långa föredragningslista skall jag försöka
fatta mig rätt kort.

Jag har med stort intresse lyssnat till
svaret på denna interpellation och de
anföranden som hittills hållits i denna
fråga, och jag har funnit att herr Levin
som vanligt inte tycker om att någon
annan rör vid dessa frågor. Det
räcker tydligen inte med bara exportmonopol
och importmonopol, utan herr
Levin skall också ha ensamt monopol
på att resonera i dessa frågor. Alla andra
göre sig icke besvär utan förhålle
sig tysta i församlingen och naturligtvis
även ute i bygderna. Nu tror jag
inte att någon av dem som deltagit i
denna debatt bryr sig om denna herr
Levins uppfattning, utan vi kommer
nog att förbehålla oss rätten att tala när
vi vill och tiga när vi vill.

Om jag inte minns fel var 1952 det
sista år vi hade det gamla systemet,
att både privata exportörer och övriga
deltog i denna verksamhet. Om vidare
mitt minne icke sviker mig var det
1949 i denna kammare en stor interpellationsdebatt
i denna fråga. Jag tror
också att jag minns rätt, när jag säger
att herr Sträng vid det tillfället förklarade
att det fanns privata exportfirmor
som kunde sköta denna sak på ett syn -

134 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande fiskexporten

nerligen gott sätt, men han ville ha en
monopolorganisation där även de privata
exportörerna skulle få lov att deltaga
med sina kvoter. Den förening det
här gäller har ju ändå — eller hade den
gången, får vi kanske säga — en ganska
stor omsättning, men märkligt var det
i alla fall.

Vad som för mig och många andra
och även för fiskarna själva framstår
som en stor fråga är detta: Är det ändå
inte så, att det börjar bli något överorganiserat
på detta område? Varför
skall man ovanpå Sydkustfisk behöva
ha Sydsvensk exportfisk? Det är inte
bara jag som ställer denna fråga utan
framför allt de som berörs av densamma.
Sistnämnda organisation är
nämligen ingenting annat än ett provisionsföretag
som sköter handeln för
Sydkustfisk, och jag tycker för min del
att dessa två organisationer nog skulle
kunna slås samman till en.

Jag vill framhålla, att detta inte är
mina egna funderingar, utan det är
upplysningar jag fått av just de människor
som berörs av dessa frågor. När
herr Levin gör gällande, att det inte råder
något missnöje ute i bygderna, får
jag säga att man kan kalla det vad man
vill, men jag har träffat på många yrkesfiskare,
som anser att dessa frågor
skulle kunna lösas på ett något enklare
och mindre överorganiserat sätt. Herr
Levin kanske har en annan åsikt, och
det är inte tu tal om att han har rättighet
att ha det.

Sedan är det också en annan sak,
som fiskarna många gånger fört på tal.
När man nu har dessa minimipriser,
exempelvis 50 öre per kilo, sätts det
också ett garantipris, som är ungefär
50 procent lägre, d. v. s. 25 öre. Skall
man vara riktigt noga har det åtminstone
varit så, att man inte får göra några
avslut mellan dessa priser. Den fisk
som inte kan avsättas till garantipriset
skall inlösas till minimipriset, och om
någon har kunnat få ut ett pris däremellan,
får det inte ske.

Jag kan erinra om ett fall som är
fullt officiellt. Det gäller König i Karlskrona,
som var chef för ett fiskeföretag
och vid ett tillfälle inte kunde
betala det pris på 42 öre per kilo för
sill som då gällde men i stället kunde
få ut 38 öre per kilo. Han fick icke exportera
denna sill, utan den skulle i
stället lösas in till det minimipris som
gällde, nämligen 19 öre. Man drog in
exportkortet för honom, och den fisk
som var kvar i Karlskrona såldes för
att förvandlas till sillmjöl. Detta var
ingen hemlighet, utan uppgifterna gick
genom pressen och bestreds inte på
något håll.

Det är märkligt, att en man som representerar
en fiskarorganisation inte
tycker att det skulle vara mer fördelaktigt
att få ut 38 öre per kilo än att sälja
fisken till minkföda.

Jag tycker över huvud taget att vi
skall överlåta åt fiskarna själva att bestämma
om organisationen på fiskets
område. Är våra fiskare eniga om att
de skall ha en hundraprocentig organisation,
bör de få lösa sina problem
på det sättet, och jag kan försäkra herr
Levin, att jag inte skall hindra det, men
om en del av dem såsom i dag är fallet
anser, att den organisation som
finns på detta område skall finnas kvar
men att det jämte den skall finnas andra
konkurrerande företag, tycker jag
vi skall uppmärksamma även dessa
spörsmål och ta tillbörlig hänsyn till
detta. Om det finns en organisation,
tror jag inte vi skall säga att det måste
vara ordnat på det sättet. Yi bör låta
yrkesfiskarna själva avgöra den saken,
och man får väl hoppas att det undan
för undan kommer att bli någon ordning
även på detta område.

Vi vet hur det var under den tid då
det gjordes stora kompensationsaffärer
med östzonen. Man hade där inga
pengar att betala med, men vi bytte
fisk mot andra varor, och jag har fått
upplysning om att dessa kompensa -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

135

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål beträffande fiskexporten

tionsaffärer i fisk uppgick till 100 miljoner
eller kanske något mer.

Det är riktigt som herr Levin säger,
att Sydsvensk exportfisk såsom monopolföretag
gör sina offerter till importmonopolen
i öststaterna. Det går
inte för någon privat exportör att sälja
direkt till de statliga importmonopolföretagen
i respektive länder, men det
finns en annan möjlighet, som har försökts
av andra människor, dock icke
mig veterligt av någon som tillhör Sydsvensk
exportfisk. Man har nämligen
möjlighet att resa till respektive länder
och tala med dem, som står i spetsen
för distributionsföretagen. Som herr
Levin vet lika bra som jag gör dessa
distributionsföretag sina rekvisitioner
hos de stora importmonopolföretagen.

Om man sökte kontakta företagsledningarna
inom distributionsorganen
tror jag man skulle kunna lösa en del
av dessa frågor på ett betydligt bättre
sätt än nu sett från fiskarsynpunkt.
Jag har nämligen fortfarande den åsikten,
att om en fiskare kan få 38 öre per
kilo för sill vid vissa tillfällen, bör han
inte tvingas sälja sillen för 19 öre per
kilo eller därunder. Om vi hjälps åt på
detta område, tror jag nog vi kan komma
till resultat, som både herr Levin
och jag kan vara nöjda med och som
— vilket är det viktigaste — fiskarkåren
kan vara nöjd med.

Jag tycker inte vi skall förklara, att
det inte finns något missnöje och att
alla är nöjda och belåtna. Jag vill ännu
en gång slå fast, att jag inte ämnar resa
några hinder i vägen om yrkesfiskarna
anser att de skall sköta sig själva med
en hundraprocentig organisation, men
så länge de inte anser att så skall vara
fallet bör vi pröva alla tänkbara vägar
för att uppnå det bästa resultatet för
denna yrkesgrupp.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Till herr Nilsson i
Bästekille vill jag siiga, att jag bär inte

tänkt förhindra vare sig herr Nilsson
eller någon annan att yttra sig i fiskefrågor,
men jag tycker att de då först
skall sätta sig in i vad de pratar om.
Visserligen har ju högern nu skaffat sig
en egen fiskeombudsman, och jag förstår
att det är därför man även på det
hållet nu har god tillgång på »informationer».
Men om vi skall ta och resonera
litet om Sydsvensk exportfisk och
Sydkustfisk, så frågar herr Nilsson, varför
inte Sydkustfisk själv kan ta hand
om exporten till de centraliserade
marknaderna. Ja, det skulle vi inte från
fiskarorganisationerna ha någonting
emot. Saken är bara den, att man bildat
Sydkustfisk enbart för att ta hand
om det överskott, som inte finner marknad
inom landet.

Ifrån statens jordbruksnämnd tog
man initiativet att skapa en central organisation
för utbudet på länder med
centraliserad import, men man kunde
inte från jordbruksnämnden gå med
på att Sydkustfisk, som till hundra procent
ägs av fiskarorganisationer, ensam
fick bestämma över exporten till länder
med centraliserad utrikeshandel. Därför
tillskapade man denna särskilda organisation,
Sydsvensk exportfisk, där
som jag säger fiskhandelns och fiskarnas
organisationer är lika representerade
— de äger vardera hälften. Det är
enbart därför, att man uppifrån, från
jordbruksnämnden, har ansett — och
det kanske man kan ge dem rätt i —
att man inte kunde ge denna privilegierade
ställning till ett företag som ägdes
bara av den ena parten, d. v. s. av fiskarna,
som man ansåg, att det var nödvändigt
att tillskapa en särskild organisation
där även fiskhandeln var delägare
och hade insyn. Kan man ändra
det dithän, att fiskarna ensamma skulle
få hand om denna export i framtiden,
skulle jag inte ha något emot det. Men
jag tror knappast att vare sig fiskhandlarna
eller statens jordbruksnämnd
skulle gå med på eu sådan ändring.

136 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Yttranden med anledning av svaret på interpellationen ang. omständigheterna vid
Jane Horneys död

Herr NILSSON i Bästekille (h) :

Herr talman! Nu skall jag tala om
för herr Levin, att mig veterligt har högerpartiet
ingen fiskeombudsman. De
människor, som lämnat mig dessa upplysningar,
är sådana som ligger ute med
sina fiskebåtar alla dagar som vädret
tillåter. Det är från dem jag har mina
upplysningar och inte från några andra.
Jag besöker nämligen människorna på
ort och ställe, tv jag tycker det är intressant
att diskutera med sakkunniga
personer. Att de sedan vänt sig till mig
för att låta mig också tala i dessa frågor
beror kanske på att de trodde, att
de fortfarande hade frihet att vända sig
även till en högerriksdagsman och inte
var tvungna att alltid vända sig till herr
Levin.

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Jag blev frapperad över
herr Levins indignation. Jag har inte
framhållit, att de nuvarande exportförhållandena
vore urusla, men jag har
ifrågasatt om de inte kunde förbättras.
Och vad gäller organisationsfrågorna
så sade ju statsrådet Hjalmar Nilson i
sin replik, att man även tänker behandla
dem i 1954 års fiskeriutredning.

Vad jag blev mest förbluffad av var
den indignation som herr Levin nu visade.
Det kanske tyder på att inte allt
är så välbeställt med denna organisationsflora
som den nu ser ut.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Yttranden med anledning av svaret på
interpellationen ang. omständigheterna
vid Jane Horneys död

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
statsministern få framföra ett
tack för det lämnade svaret. Jag beklagar
missödet att jag under några minuter
var frånvarande från kammaren.

Interpellationssvaret ger emellertid
ingen klarhet beträffande omständigheterna
kring likvideringen av Jane Horney.
När redan kända utredningsresultat
ligger till grund för svaret, hade väl
heller ingen väntat att redogörelsen
skulle innehålla nya upplysningar. Den
svenska riksdagen har dock fått bekräftelse
på att officiella myndigheter
i Danmark känner till de närmare omständigheterna
i målet.

Jane Horneys mystiska död har emellertid
fått ny aktualitet, sedan polisintendent
Zetterquist i en tidningsartikel
fritagit henne från misstanken att
hon skulle vara spion eller angiverska.
Debatten började som bekant år 1945,
när hon i mitten av januari försvann
från Stockholm och likviderades i Öresund
eller Kattegatt.

Ur svensk rättssynpunkt kan inte talan
mot en förbrytelse mot en svensk
medborgare utan vidare nedläggas, därför
att motparten förklarar att det är
fråga om en »krigshandling». Den riktiga
rättsvägen för motståndsrörelsen
vid den aktuella tidpunkten var att om
man misstänkte spionage från enskilda
svenskars sida anmäla detta till svensk
sida. Så gjorde man enligt uppgift från
engelskt håll.

Jane Horney var underkastad stark
kontroll från den svenska polisen och
var även under fjorton dagar anhållen
av polisen på grund av ryktena från
dansk sida. De uppgifter hon gav samt
hennes göranden och låtanden granskades
i detalj, varvid det visade sig, att
hon hade klara papper. Det är därför
oförklarligt, att danskarna inte var nöjda
med den svenska polisens undersökning
utan tog rättsfrågan i egen hand
utan dom och rannsakan.

Interpellationen har inte tillkommit i
syfte att irritera danskarna eller på något
sätt kasta en skugga över deras insatser
under dessa svåra år. Ur svensk
synpunkt får frågan betraktas som en
rättsfråga. Det borde ligga i de offici -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 137

ella danska myndigheternas intresse att
få Jane Horney-affären offentligt redovisad
inför svenskt och nordiskt forum.

En passus i interpellationssvaret har
följande formulering: »Därmed är givetvis
icke sagt att hon skulle vara
oskyldig.» En människa bör emellertid
betraktas som oskyldig, tills annat är
bevisat. Detta har inte skett. Tvärtom
har polisintendent Zetterquist kategoriskt
hävdat, att Jane Horney icke var
spion eller angiverska. Senare företagna
utredningar har gett liknande resultat.

I stället för att få denna rättsfråga
från dansk sida klarlagd sveper man in
fallet Jane Horney i en slöja av mystik,
och något liknande förekommer också
på svensk sida. När inrikesdepartementet
med anledning av herr Zetterquists
artikel publicerade sin kommuniké vari
förklarades, att ingenting nytt hade inträffat,
anhöll jag att på inrikesdepartementet
få ta del av polisrapporten. Jag
fick läsa den i ett sammandraget skick,
då vissa stycken var hemligstämplade.
För en svensk riksdagsman, som ville
ta del av fakta i en rapport om en
svensk medborgares märkliga död, gav
detta behandlingssätt ett olustigt intryck.

Jag har sedan 1952 med intresse följt
denna fråga, vilket närmast föranleddes
av ett uttalande av f. d. minister Frode
Jacobsen i svenska och danska tidningar,
där han förklarade att han lämnat
medlemmar av svenska regeringen
en redogörelse om fakta i fallet. I min
interpellation berörde jag detta uppseendeväckande
uttalande från Frode
Jacobsens sida och någon dementi har
inte lämnats i interpellationssvaret.

År 1947 var en dansk undersåte anhållen
i Hälsingborg. Han erkände därvid
mordet på Jane Horney, men återtog
bekännelsen och släpptes efter att
ha varit anhållen en natt. År 1952 skrev
samma person en cynisk artikel i en
svensk månadstidskrift och redogjorde
där i detalj för hur det gick till när

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jane Horney likviderades. Riktigheten
i denna framställning undandrar sig
naturligtvis mitt bedömande.

Man blir förbryllad och i hög grad
upprörd, när man tänker på vad som
förevarit i denna affär, såvitt av tillgängliga
uppgifter kan bedömas.

Jag uttalar min tillfredsställelse över
att svenska polisen inte har avskrivit
fallet. Den gåtfulla händelsen har djupt
gripit opinionen i vårt land. Opinionsyttringarna
kommer säkerligen inte att
tystna förrän alla papper lagts på
bordet.

Härpå anförde

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Jag skall inte ingå på
någon diskussion av själva sakfrågan,
men jag finner tillvägagångssättet från
interpellantens sida anmärkningsvärt.

Har man ställt en interpellation och
man vet att svaret kommer, tycker jag
nog att det ingår i en ledamots disciplin
att närvara, när interpellationen besvaras,
och inte komma efter och utnyttja
de möjligheter som sedan eventuellt
kan inställa sig.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 2 samt statsutskottets
utlåtande nr 154.

§ 13

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln (bilaga

138

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

7, punkterna 77—85), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1956, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; II.

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1956/57;

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1956/57;

V. medgiva, att under budgetåret
1956/57 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem skulle få meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor; VI.

för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 983 800 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 241 700
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 729 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 60 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 100 000 000 kronor;

7) Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
100 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bilaga
26, punkterna 1 och 2 samt 6—8),
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i grunderna för
lån till bostadshus;

II. medgiva, att under budgetåret
1956/57 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 665 000 000 kronor;

III. medgiva, att under budgetåret
1956/57 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett
belopp av 55 000 000 kronor;

IV. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
som beviljades under
budgetåret 1956/57, bestämdes till
3,25 %;

V. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om lån till anordnande av kollektiva
tvätterier;

VI. för budgetåret 1956/57 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 600 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 160 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kol -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 139

lektiva tvätterier ett investeringsanslag
av 200 000 kronor.

Därjämte hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 19), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
4 januari 1956, föreslagit riksdagen att,
under förutsättning att motsvarande investeringsanslag
beviljades, anvisa följande
reservationsanslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för
budgetåret 1956/57 i härefter angivna
fonder, nämligen

a) statens utlåningsfonder

till Lånefonden för bostadsbyggande
ett reservationsanslag av 150 000 000
kronor;

b) fonden för låneunderstöd

till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett reservationsanslag av
50 000 kronor.

I propositionen nr 1 (bilaga 20) hade
Kungl. Maj:t slutligen, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4
januari 1956, föreslagit riksdagen att
till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1956/57
anvisa ett anslag av 543 600 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna I: 60 (av
herrar Norling och öhman) och II: 136
(av herr Johansson i Stockholm in. fl.)
hade hemställts,

1. att riksdagen måtte uttala sig för
63 000 lägenheter som minimimålsättning
för bostadsbyggandet under 1956
och att det tillskott på 10 000 å 12 000
lägenheter, som härigenom erhölles jämfört
med den av Kungl. Maj:t angivna
ramen för bostadsbyggandet, måtte
ställas till förfogande för större städer
och övriga tätorter med särskilt svårartad
bostadsbrist;

2. att riksdagen under statsverkspropositionens
bilaga 26, punkt 1, måtte

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

a) avslå Kungl. Maj:ts föreslagna avveckling
av det provisoriska tilläggslånet; b)

avslå den föreslagna minskningen
av räntefria delen av egnahemslån;

c) avslå föreslagna ändringar av belåningsvärden
för bostadshus finansierade
med statliga lån;

d) avslå föreslagna ändringar av räntan
å förskott i fråga om egnahemslån; e)

medgiva, att under budgetåret
1956/57 preliminära beslut om lån,
som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, måtte få meddelas intill
ett belopp av 945 000 000 kronor;

f) till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 890 000 000 kronor;

3. att riksdagen måtte under samma
bilaga, punkt 6,

a) medgiva, att under budgetåret
1956/57 preliminära beslut angående
lån från anslaget till tilläggslån till
viss byggnadsverksamhet finge meddelas
intill ett belopp av 125 000 000
kronor;

b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 180 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 192
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 345 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

1) att — i syfte att åstadkomma konkurrens
på likvärdigare villkor — tertiärlån
skulle få beviljas upp till 90 %
av den totala produktionskostnaden mot
enbart inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
samt upp till 100 %
för s. k. allmännyttiga företag mot kommunal
borgen och upp till 95 % för
kooperativa och enskilda företag mot
borgen av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka, dock att kooperativt
företag under en övergångstid av tre
år skulle ulan borgen få låna upp till
95 %;

140 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

2) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
enligt kungörelsen i svensk författningssamling
587:1948 för hus, färdigställda
tidigast den 1 april 1957,
skulle upphöra att utgå;

3) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst, sedan hänsyn tagits till
penningvärdets fall, och i intet fall,
om det räntefria stående lånet innehafts
mer än 10 år;

4) att avslå Kungl. Maj :ts framställning
om rätt att för särskilda fall meddela
undantag från regeln om att
minst 50 % av varje enskilt hus måste
upptagas av bostäder för att statslån
över huvud skulle utgå;

5) att räntesatsen å från lånefonden
för bostadsbyggande tidigast den 1 juli
1956 utlämnade tertiärlån samt räntebärande
egnahems- och förbättringslån
skulle utgöra 4 %;

6) att ränta å egnahemslånebelopp,
som låge utanför de i enlighet med
kungörelsen den 16 december 1955 fastställda
normala belåningsvärdena, skulle
utgöra 5 %;

7) att ränta å tertiärlån, som avsåge
andra lokaler än bostäder, skulle utgöra
5 %;

8) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
återkalla sitt bemyndigande den 18 maj
1955 och hemställa, att kungörelserna
den 30 juni 1955 (SFS: 447 och 448)
måtte upphävas med verkan fr. o. m.
den 1 juli 1956;

9) att räntegaranti å primärlån och
sekundärlån, som utlämnades till nya
fastigheter fr. o. m. den 1 juli 1956,
skulle grundas på en räntesats av 4 %;

10) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å 10 år utgått;

11) att bostadssociala utredningens
uppdrag måtte utvidgas till att omfatta
att framlägga förslag om införande av
ett kreditgarantisystem;

12) att familjebostadsbidrag skulle utgå
till alla ur standardsynpunkt god -

tagbara lägenheter oavsett produktionsåret; 13)

att familjebostadsbidraget skulle
höjas från 150 till 170 kronor för
varje barn fr. o. m. den 1 oktober 1956;

14) att bottenförstärkningen å familjebostadsbidraget
å 210 kronor skulle
fr. o. m. den 1 oktober 1956 ytterligare
förstärkas med 100 kronor för varje
barn utöver två, dock högst för fem
barn utöver två;

15) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t snarast måtte
låta igångsätta utredning rörande
bostadsstyrelsens personalorganisation;

16) godkänna i motionerna framlagd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

17) att till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 3 883 800 kronor;

18) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 114 000 000 kronor,
samt

19) att till Avskrivning å lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett anslag
av 16 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 193
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 346 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte dels uttala att en
begränsning av egnahemsbyggandet på
sätt föreslagits i statsverkspropositionen
icke borde komma till stånd och icke
heller hinder läggas mot igångsättande
av egnahemsbygge vid vilken tidpunkt
som helst under året och dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att utredning
snarast måtte företagas i avsikt
att få fram konkreta förslag till praktiska
åtgärder för att förbättra förutsättningarna
för ett väsentligt ökat egnahemsbyggande.

I de likalydande motionerna 1:194
(av herr Spetz) och 11:358 (av herrar
Johansson i öckerö och Svensson i
Ljungskile) hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 141

begära förslag till sådan ändring i författningarna
angående lån och bidrag
till bostadsegnahem att även äldre fastigheter
i relativt gott skick, som tills
vidare ej behövde genomgå någon större
reparation, måtte kunna belånas i
samband med ägarbyte i den mån de
vore belägna inom Bohusläns kustsamhällen
eller andra likartade platser.

I de likalydande motionerna 1:195
(av herr Erik Jansson m. fl.) och II:
357 (av fru Lewén-Eliasson m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära sådana ändringar
i föreskrifterna angående belåningsvärde
för bostadshus som i motionerna
föreslagits.

I de likalydande motionerna 1:407
(av herr Magnusson) och 11:587 (av
herr Cassel) hade hemställts, att alla
s. k. allmännyttiga bostadsföretag skulle
vara underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

I de likalydande motionerna 1:408
(av herr Lindblom m. fl.) och 11:497
(av herr Ohlin m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t, under
uttalande av att det av regeringen
framlagda bostadsbyggnadsprogrammet
för nästa budgetår vore otillräckligt,
hemställa om en ökning av detsamma
från 53 000 till 60 000 lägenheter;

2) fastställa kreditramen för preliminära
lånebeslut för nästa budgetår
till 830 milj. kronor, innebärande en
ökning i jämförelse med Kungl. Maj:ts
förslag med 110 milj. kronor;

3) bevilja ett investeringsanslag till
lånefonden för bostadsbyggande av 860
milj. kronor, innebärande en ökning
med 100 milj. kronor i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag om anslag till
lånefonden för bostadsbyggande och
tilläggslån;

4) besluta att räntesubventionen för
bottenlån och tilläggslån till flerfamiljshus
fr. o. m. nästa budgetår skulle er -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sättas med ett löpande schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer;

5) fastställa räntan på tertiärlån och
egnahemslån för hus som färdigställes
efter den 1 juli 1956 till 4 % i stället
för enligt Kungl. Maj :ts förslag 3 %
samt besluta, att till hus färdigställda
under sista halvåret 1956 skulle utgå
ett provisoriskt löpande bidrag av i
motionen angiven art, vilket skulle inkluderas
i bidraget enligt punkt 4;

6) besluta att till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter under femte
huvudtiteln anvisa 72 milj. kronor, innebärande
en ökning i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag med 12 milj. kronor; 7)

besluta att den räntefria stående
delen av egnahemslån skulle inkomstprövas
på sätt i motionerna angivits
för egnahem, som erhölle preliminärt
beslut efter den 1 oktober 1956;

8) avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett
avskrivningsanslag beträffande lånefonden
för bostadsbyggande om 150 milj.
kronor;

9) fastställa anslaget till fonden för
oreglerade kapitalmedelsförluster till
123,5 milj. kronor;

10) beträffande genomförandet av
maximigränserna för belåningsvärden,
vissa rationaliseringsfrämjande åtgärder
och bostadspolitiken i övrigt godkänna
de i motionen angivna riktlinjerna
och i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva detta till känna.

I de likalydande motionerna I: 410
(av herrar Alvar Andersson och Theodor
Johansson) och II: 494 (av herr
Jansson i Benestad m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen beträffande grunderna
för lån till bostadshus måtte besluta att

även för Stockholm och Göteborg
med angränsande förortskommuner belåningsvärdet
för enfamiljshus måtte
fastställas till 45 000 kronor för lånesökande,
som icke hade familj med
minst två minderåriga barn, och till
50 000 kronor för familj med minst två

142

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

minderåriga barn, samt för tvåfamiljshus
högst till 75 000 kronor för lånesökande,
som icke hade familj med
minst två minderåriga barn, och till
80 000 kronor för familj med minst två
minderåriga barn,

att belåningsvärdet för flerfamiljshus
måtte fastställas till i allmänhet 540
kronor per m^ bostadslägenhetsyta samt
för annan yta i proportion härtill att
gälla i hela landet, dock med undantag
för de fyra nordligaste länen, för vilka
belåningsvärdet borde fastställas i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag, samt

hemställa hos Kungl. Maj :t om utfärdande
av härför erforderliga föreskrifter.

I de likalydande motionerna 1:411
(av herrar Alvar Andersson och Fritiof
Karlsson) och 11:495 (av herr Börjesson
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att i motionerna anförda
synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen
måtte beaktas under pågående
utredning av vissa bostadspolitiska
frågor.

I motionen II: 141 (av herrar Senander
och Hagberg) hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning och förslag
att antingen genom bosättningslånefonden
eller i annan form möjlighet bereddes
att erhålla lån för anskaffande
av s. k. insatslägenhet.

I motionen 11:359 (av herr Svensson
i Ljungskile) hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om

1) skyndsam utredning

a) angående sådana ändringar i gällande
författningar, tillämpningsförordningar
och administrativa anvisningar
att förutsättningar skapades för en friare
bostadsbebyggelse på landsbygden;

b) angående vilka åtgärder som kunde
vidtagas för att genom forskning,
konstruktionsarbeten och försöksverksamhet
främja tillkomsten av praktiska

alternativ i fråga om bostäders och
sanitetsanläggningars utformning vid
glesbebyggelse;

2) vidtagande av de åtgärder, vartill
utredningen kunde föranleda samt
framläggande för riksdagen av förslag
i fall åtgärdernas genomförande krävde
dess medverkan.

I motionen 11:496 (av herr Sjölin
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) medgiva att under budgetåret
1956/57 beslut om Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
finge meddelas
intill ett belopp av 30 275 000 kronor; b)

till Bidrag för viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 100
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande den framtida bostadspolitikens
utformning med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad utskottet
anfört;

II. beträffande bostadsbyggandets
storlek med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:60 och 11:136, 1:192 och 11:345,
1:193 och 11:346 samt 1:408 och II:
497, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört;

III. avslå i motionerna 1:192 och
11:345 framställt yrkande beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet;

IV. beträffande avveckling av kapitalsubventionen
till flerfamiljshus med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 60 och
11:136 samt 1:192 och 11:345, såvitt
de berörde denna fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

V. avslå i motionerna 1:408 och
11:497 framställt yrkande att tilläggslånet
skulle ersättas med ett löpande
bidrag;

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

143

VI. beträffande eftergift i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:345 samt 1:408
och II: 497, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

VII. avslå i motionerna 1:192 och
11:345 samt 1:408 och 11:497 framställda
yrkanden beträffande räntesatsen
å tertiärlån;

VIII. beträffande högsta belåningsvärden
för flerfamiljshus med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:60 och 11:136, 1:408
och 11:497 samt 1:410 och 11:494,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört;

IX. beträffande villkor för tertiärlån
och tilläggslån till bostadshus innehållande
både bostäder och lokaler för annat
ändamål med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och II: 345, såvitt de
berörde härmed sammanhängande frågor,
godkänna vad utskottet anfört;

X. avslå i motionerna I: 192 och II:
345 samt 1:408 och 11:497 framställda
förslag beträffande villkor för tertiärlån
för olika företagsformer;

XI. beträffande minskning av räntefria
stående delen av egnahemslån med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:60 och
11:136 samt 1:408 och 11:497, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XII. avslå i motionerna 1:192 och
11:345 samt 1:408 och 11:497 framställda
förslag beträffande återbetalning
av räntefri stående del av egnahemslån;

XIII. beträffande eftergift i fråga om
ränta och amortering å egnahemslån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 192
och II: 345, såvitt de berörde denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XIV. avslå i motionerna 1:192 och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:345 samt 1:408 och 11:497 framställda
yrkanden beträffande räntesatsen
å egnahemslån;

XV. avslå i motionerna I: 192 och
II: 345 framställda yrkanden beträffande
räntesatsen å förbättringslån;

XVI. beträffande högsta belåningsvärden
för en- och tvåfamiljshus i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:408 och 11:497,
1:410 och 11:494, 1:60 och 11:136,
1:192 och 11:345 samt 1:195 och II:
357, förstnämnda åtta motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört; XVII.

beträffande räntesatsen å förskott
å egnahemslån med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 60 och II: 136, såvitt
de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XVIII, beträffande belåning av äldre
fastigheter i samband med ägarbyte i
anledning av motionerna I: 194 och
II: 358 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

XIX. beträffande förbättringslån till
anslutningsavgifter vid elektriska installationer
i anledning av motionerna
I: 394 och II: 296 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; XX.

beträffande förutsättningarna för
egnahemsbyggandet med avslag å motionerna
1:193 och 11:346, 1:408 och
11:497, 1:411 och 11:495 samt 11:359,
förstnämnda fyra motioner såvitt de berör
de härmed sammanhängande frågor,
godkänna vad utskottet anfört;

XXI. beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande som villkor för
familjebostadsbidrag med avslag å motionerna
1:192 och 11:345 samt 1:408
och 11:497, såvitt de berörde denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XXII. beträffande familjebostadsbidragets
storlek samt förstärkning av bidraget
i vissa fall med avslag å motionerna
1:192 och 11:345, såvitt de be -

144 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rörde dessa frågor, godkänna vad utskottet
anfört;

XXIII. beträffande lån för anskaffande
av s. k. insatslägenhet med avslag å
motionen 11:141 godkänna vad utskottet
anfört;

XXIV. beträffande tillämpning av
upphandlingskungörelsens bestämmelser
på allmännyttiga bostadsföretag
med avslag å motionerna 1:407 och
11:587 godkänna vad utskottet anfört;

XXV. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under I.—XXIV.,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
under erinran om vad utskottet i utlåtandet
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 408 och II: 497, såvitt de berörde detta
anslag, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
60 000 000 kronor;

XXVII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berörde detta
anslag, till Bostadsrabatter för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 100 000 000
kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionen
II: 496 till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor; XXIX.

medgiva, att under budgetåret
1956/57 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem måtte få meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXX. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1956/57
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXXI. till Bidrag till viss upplysnings -

verksamhet rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136 samt 1:408 och
11:497, såvitt de berörde denna fråga,
medgiva, att under budgetåret 1956/57
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 665 000 000 kronor;

XXXIII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136 samt 1:408 och
11:497, såvitt de berörde detta anslag,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanlag
av 600 000 000 kronor;

XXXIV. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136 samt 1:408 och
II: 497, såvitt de berörde denna fråga,
medgiva, att under budgetåret 1956/57
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
måtte få meddelas intill ett belopp av
55 000 000 kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136 samt 1:408 och
11:497, såvitt de berörde detta anslag,
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1956/57 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
investeringsanslag av 160 000 000 kronor; XXXVII.

medgiva, att räntefoten för
lantarbetarbostadslån, vilka komme att
beviljas under budgetåret 1956/57, bestämdes
till 3,25 procent;

XXXVIII. till Lån till uppförande och

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 145

förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1956/57 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXIX. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret
1956/57 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av 200 000
kronor;

XXXX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:192 och 11:345 samt 1:408 och
11:497, såvitt de berörde detta anslag,
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 under statens
utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 000 kronor;

XXXXI. till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
till Lån till anordnande
av kollektiva tvätterier för budgetåret
1956/57 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett reservationsanslag av 50 000
kronor;

XXXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 408 och II: 497, såvitt de berörde frågan
om anvisande av medel för avskrivning
av kapitalsubventioner, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett anslag av 543 600 000 kronor;

XXXXIII. avslå i motionerna 1:192
och II: 345 framställt yrkande rörande
översyn av bostadsstyrelsens organisation; XXXXIV.

bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet
förordats;

XXXXV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:345, såvitt de berörde
denna fråga, fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för bostadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1956/57;

XXXXVI. bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i personalförteck -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningen för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
förordats;

XXXXVII. i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsbostadsnämnderna
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57;

XXXXVIII. beträffande medelsbehovet
för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:345, såvitt de berörde
ifrågavarande anslag, för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 983 800 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader

ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 291 700
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 729 000
kronor;

XXXXIX. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit ovan under punkterna
I.—XXXXVIII. särskilt berörda,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande den framtida bostadspolitikens
utformning

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under I bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande den framtida
bostadspolitikens utformning i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande den framtida bostadspolitikens
utformning i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad dessa
reservanter anfört;

10 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

146 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottets yttrande bort i viss
del hava annan, i reservationen angiven
lydelse;

2) beträffande bostadsbyggandets
storlek

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under II bort föreslå riksdagen
att beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345 samt I: 193 och II: 346
ävensom med avslag å motionerna I: 60
och II: 136 samt I: 408 och II: 497, samtligt
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
under II bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:408 och 11:497 ävensom med avslag
å motionerna 1:60 och 11:136, 1:192
och II: 345 samt I: 193 och II: 346, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad dessa reservanter anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottets yttrande bort i viss
del hava annan, av reservanterna angiven
lydelse;

d) av herr Persson i Växjö, utan angivet
yrkande;

3) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under III bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införandet
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet
med bifall till motionerna
1:192 och 11:345, såvitt de berörde
denna fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört;

4) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund

i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under IV bort föreslå riksdagen
att beträffande avveckling av kapitalsubventionen
till flerfamiljshus i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 192 och
II: 345 ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136, samtliga motioner
såvitt de berörde denna fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad
reservanterna anfört;

5) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och I^öfroth, vilka ansett, att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna 1:408 och
II: 497 framställt yrkande att tilläggslånet
skulle ersättas med ett löpande
årligt bidrag i enlighet med i motionerna
angivna linjer;

6) beträffande eftergift i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet bort under VI föreslå riksdagen
att beträffande eftergift i fråga
om ränta och amortering å tertiärlån
till flerfamiljshus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345 ävensom med
avslag å motionerna 1:408 och 11:497,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad dessa reservanter anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort under VI föreslå riksdagen att beträffande
eftergift i fråga om ränta och
amortering å tertiärlån till flerfamiljshus
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 192 och II: 345 ävensom
med bifall till motionerna 1:408
och II: 497, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva tillkänna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rub -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 147

bestad och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att viss del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av den lydelse
reservanterna föreslagit;

7) beträffande räntesatsen å tertiärlån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet bort under VII hemställa,
att riksdagen beträffande räntesatsen å
tertiärlån med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345 ävensom i anledning
av motionerna I: 408 och II: 497, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad dessa reservanter anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
under VII bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntesatsen å tertiärlån
med bifall till motionerna I: 408 och
11:497 ävensom i anledning av motionerna
I: 192 och II: 345, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad i
denna reservation anförts;

8) beträffande högsta belåningsvärden
för flerfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett att
viss del av utskottets yttrande bort ersättas
med text av lydelse som i denna
reservation angivits;

b) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vika ansett,
att utskottet under VIII hort föreslå
riksdagen att beträffande högsta belåningsvärden
för flerfamiljshus i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:410 och
II: 494 ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136 samt 1:408 och
II: 497, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
tillkänna vad reservanterna anfört;

9) beträffande villkor för tertiärlån
och tilläggslån till bostadshus innehål -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lande både bostäder och lokaler för annat
ändamål

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet bort under IX hemställa, att
riksdagen beträffande villkor för tertiärlån
och tilläggslån till bostadshus innehållande
både bostäder och lokaler för
annat ändamål i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berörde
härmed sammanhängande frågor,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva
tillkänna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att viss del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av den lydelse
som i denna reservation angivits;

10) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
bort under X hemställa, att riksdagen
måtte beträffande villkor för tertiärlån
för olika företagsformer i anledning
av motionerna 1:192 och 11:345
samt I: 408 och II: 497, samtliga motioner
såvitt de berörde denna fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad dessa reservanter anfört;

11) beträffande minskning av den
räntefria stående delen av egnahemslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett att
utskottet under XI bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande minskning
av den räntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:408 och 11:497
ävensom med avslag å motionerna 1: 60
och II: 136, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva tillkänna vad i denna reservation
anförts;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå

148 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
bort under XI föreslå riksdagen att beträffande
minskning av den räntefria
stående delen av egnahemslån i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:408 och 11:497
ävensom med avslag å motionerna 1: 60
och II: 136, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva tillkänna vad reservanterna anfört;

12) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
bort under XII hemställa, att
riksdagen måtte bifalla i motionerna
I: 192 och II: 345 samt I: 408 och II: 497
framställda förslag beträffande återbetalning
av räntefri stående del av egnahemslån; 13)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet bort under XIII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
eftergift i fråga om ränta och amortering
å egnahemslån i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och II: 345, såvitt
de berörde denna fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad reservanterna
anfört;

14) beträffande räntesatsen å egnahemslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att under förutsättning av bifall till den
med 13) betecknade reservationen utskottet
bort under XIV hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: 408 och II: 497, såvitt de berörde
denna fråga, bifalla i motionerna
I: 192 och II: 345 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å egnahemslån;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
vilka ansett, att utskottet bort under
XIV hemställa, att riksdagen måtte
med avslag å motionerna I: 192 och II:

345, såvitt de berörde denna fråga, bifalla
i motionerna 1:408 och 11:497
framställt yrkande beträffande räntesatsen
å egnahemslån;

15) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att under förutsättning av bifall
till den med 13) betecknade reservationen
utskottet bort under XV hemställa,
att riksdagen måtte bifalla i motionerna
I: 192 och II: 345 framställt yrkande
beträffande räntesatsen å förbättringslån; 16)

beträffande högsta belåningsvärden
för eu- och tvåfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett att
utskottet bort under XVI hemställa, att
riksdagen måtte beträffande högsta belåningsvärden
för en- och tvåfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 192 och II: 345 ävensom
med avslag å motionerna I: 408 och
II: 497, I: 410 och II: 494, I: 60 och II:
136, samt I: 195 och II: 357, förstnämnda
åtta motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad i reservationen anförts;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort under XVI hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 408 och II: 497
ävensom med avslag å motionerna I:
410 och II: 494, I: 60 och II: 136, I: 192
och 11:345 samt 1:195 och 11:357,
förstnämnda åtta motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva tillkänna vad dessa reservanter
anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottet bort under XVI hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:410 och 11:494 ävensom
med avslag å motionerna 1:408
och II: 497, I: 60 och II: 136, I: 192 och

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 149

11:345 samt 1:195 och 11:357, förstnämnda
åtta motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad i denna reservation anförts; 17)

beträffande belåning av äldre fastigheter
i samband med ägarbyte

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet bort under XVIII föreslå
riksdagen att avslå i motionerna I: 194
och II: 358 framställda förslag beträffande
belåning av äldre fastigheter i
samband med ägarbyte;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
vilka ansett att viss del av utskottets
yttrande bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

18) beträffande förutsättningarna för
egnahemsbyggandet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottet under XX bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande förutsättningarna
för egnahemsbyggandet med
bifall till motionerna I: 193 och II: 346,
I: 408 och II: 497 samt I: 411 och II: 495
ävensom med avslag å motionen II: 359,
förstnämnda fyra motioner såvitt de
berörde härmed sammanhängande frågor,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
bort under XX hemställa, att riksdagen
måtte beträffande förutsättningarna för
egnahemsbyggandet med bifall till motionerna
I: 408 och II: 497 samt II: 359
ävensom med avslag å motionerna
1:193 och 11:346 samt 1:411 och II:
495, motionerna I: 408 och II: 497 samt
I: 193 och IT: 346, såvitt de berörde härmed
sammanhängande frågor, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad
reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rub -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bestad och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottet bort under XX hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
förutsättningarna för egnahemsbyggandet
med bifall till motionerna I: 411 och
II: 495 samt i anledning av motionerna
II: 359 samt I: 193 och II: 346 ävensom
med avslag å motionerna I: 408 och
II: 497, sistnämnda fyra motioner såvitt
de berörde härmed sammanhängande
frågor, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva tillkänna vad reservanterna anfört;

19) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka beträffande
tidpunkten för lägenhets färdigställande
som villkor för familjebostadsbidrag
ansett att viss del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av den lydelse
dessa reservanter föreslagit;

20) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under XXII bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
familjebostadsbidragets storlek samt
förstärkning av bidraget i vissa fall
med bifall till motionerna 1:192 och
II: 345, såvitt de berörde dessa frågor, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad i reservationen anförts:

21) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under XXIV bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till motionerna
I: 407 och II: 587 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva tillkänna vad i denna reservation
anförts;

22) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 5) betecknade
reservationen utskottet bort
under XXVI hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Ma j ds för -

150 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

slag samt med bifall till motionerna
1:408 och 11:497, såvitt de berörde
detta anslag, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 72 000 000 kronor;

23) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att under förutsättning av bifall till
den med 20) betecknade reservationen
utskottet bort under XXVII föreslå riksdagen
att i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 192 och II:
345, såvitt de berörde detta anslag, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1956/57
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 108 000 000 kronor;

24) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
bort under XXVIII hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
11:496

a) medgiva, att under budgetåret
1956/57 beslut om bidrag, varom nu
vore fråga, finge meddelas intill ett belopp
av 30 275 000 kronor;

b) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1956/57
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

25) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till de med 2 b) och
5) betecknade reservationerna utskottet
bort under XXXII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:408 och 11:497 ävensom
med avslag å motionerna 1:60 och II:
136, samtliga motioner såvitt de berörde
denna fråga, medgiva, att under budgetåret
1956/57 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från låne -

fonden för bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 830 000 000
kronor;

26) beträffande anslaget till Lånefonden
för bostadsbyggande

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett
att under förutsättning av bifall till den
med 11 a) betecknade reservationen utskottet
bort under XXXIII hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408
och 11:497, såvitt de berörde detta anslag,
till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 590 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att under förutsättning
av bifall till de med 2 b) och
5) betecknade reservationerna utskottet
bort under XXXIII föreslå riksdagen
att i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:408
och 11:497 ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136, samtliga motioner
såvitt de berörde detta anslag,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 860 000 000 kronor,

27) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under XXXIV bort
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag besluta, att
anslag till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien icke
skulle för budgetåret 1956/57 anvisas;

28) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att under förutsättning
av bifall till den med 25) betecknade
reservationen utskottet bort
under XXXV hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:408

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 151

och 11:497 ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136, samtliga motioner
såvitt de berörde denna fråga,
besluta avslå Kungl. Maj:ts förslag beträffande
medgivande till preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från anslaget till tilläggslån till viss bostadsby
ggnadsverksamhet;

29) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att under förutsättning
av bifall till den med 26 b)
betecknade reservationen utskottet bort
under XXXVI hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:60 och 11:136
ävensom med bifall till motionerna
I: 408 och II: 497, samtliga motioner såvitt
de berörde detta anslag, besluta att
anslag till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
icke skulle för
budgetåret 1956/57 anvisas;

30) beträffande avskrivning av anslaget
till Lånefonden för bostadsbyggande a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att under förutsättning av bifall till de
med 7 a), 11 a) och 14 a) betecknade
reservationerna utskottet bort under
XXXX hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna 1:192 och 11:345 ävensom
med avslag å motionerna 1:408 och
II: 497, samtliga motioner såvitt de berörde
detta anslag, till avskrivning av
nva kapitalinvesteringar i Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett reservationsanslag av
14 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till de med 5), 7 b)
och 14 b) betecknade reservationerna
utskottet bort under XXXX hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Maj:ts förslag samt motionerna 1:192
och II: 345 ävensom med bifall till motionerna
I: 408 och II: 497, samtliga motioner
såvitt de berörde detta anslag, besluta,
att anslag till avskrivning av nya
kapitalinvesteringar i Lånefonden för
bostadsbyggande icke skulle för budgetåret
1956/57 anvisas;

31) beträffande avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
under förutsättning av bifall till den
med 30 a) betecknade reservationen
utskottet bort under XXXXII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:408 och 11:497, såvitt
de berörde denna fråga, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster för
budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av
535 600 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Widén, Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
vilka ansett, att under förutsättning
av bifall till den med 30 b) betecknade
reservationen utskottet bort
under XXXXII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 408 och II: 497,
såvitt de berörde denna fråga, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett anslag av 66 000 000 kronor;

32) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet bort under XXXXIII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
översyn av bostadsstyrelsens organisation
med bifall till motionerna 1:192
och 11:345, såvitt de berörde denna
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad i denna reservation anförts; 33)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under XXXXV bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med

152 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bifall till motionerna I: 192 och II: 345,
såvitt de berörde denna fråga, fastställa
i reservationen framlagd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1956/57;

34) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottet under XXXXVII bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag fastställa av
reservanterna framlagd avlöningsstat för
länsbostadsnämnderna att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1956/57;

35) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att under förutsättning av bifall
till de med 33) och 34) betecknade reservationerna
utskottet bort under
XXXXVIII hemställa, att riksdagen måtte
beträffande medelsbehovet för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 192 och
II: 345, såvitt de berörde ifrågavarande
anslag, för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 883 800 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostna der

ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 241 700
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 729 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! En politisk debatt i det
läge som vi har i dag bör helst både
börja och sluta med det som är det viktigaste
beträffande bostadsfrågan, nämligen
hur bostadsbristen skall kunna
avvecklas. I jämförelse med det problemet
är väl de andra stridsfrågorna
inom bostadspolitiken av underordnad
betydelse, även om de inte är oviktiga.
Jag ämnar därför bara helt kort snudda

vid ett par av de reservationer vi har
och i övrigt låta reservationerna tala
för sig själva och i huvudsak uppehålla
mig vid bostadsbristen och hur den
skall kunna avvecklas.

Frågan om likvärdiga konkurrensvillkor
mellan olika företagsformer är ju
ett återkommande tvisteämne mellan oss
och socialdemokraterna, och det lär väl
så förbli ända till dess att vi får lånevillkor
som verkar i riktning mot större
rättvisa mellan de olika formerna. Vi
har beklagat, att känslomättade benämningar
som spekulationsbygge och allmännyttiga
företag fått grumla tänkandet
och leda till en klar favorisering av
de hel- och halvkommunala företagen.
Jag skall senare återkomma till verkningarna
av denna politik, verkningar
som är skadliga, men jag skall inte föra
någon stor process om detta, eftersom
dessa lånegränser just nu ligger under
utredning.

Frågan om avskrivningarna kommer
jag inte heller att fördjupa mig i. När
man har stora budgetöverskott kan man
ju säga, att det är inte stor mening att
reservera sig mot stora avskrivningar,
men om man önskar en bokföring, som
klart redovisar för människorna vad
bostadsstödet för det löpande året verkligen
kostar, är det inte likgiltigt hur
man lägger upp systemet och hur man
avskriver, även om man har stora budgetöverskott.
Det är obestridligt, att någon
riktig redovisning av vad bostadsstödet
kostar ger inte det system som
vi nu har. Men även denna fråga kan
lämpligen skjutas i bakgrunden i dag,
och vi kan i stället ägna oss, som jag
nyss sade, åt den verkligt stora frågan.

Regeringen har föreslagit att för de
provisoriska tilläggslånen bortsett från
de ortsgraderade för hus färdigställda
efter den 1 april 1957 skall kapitalsubventionen
upphöra att utgå, och att kapitalsubventionen
för enfamiljshus från
samma tidpunkt skall sänkas från 6 000
till 4 000 kronor. Vi har anslutit oss till
detta förslag, men vi har velat gå något

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

153

längre dels när det gäller de generella
subventionerna för hyreshus och dels
genom att inkomstpröva kapitalsubventionerna
för egnahem.

De förslag som vi där har framlagt
ansluter sig väl till tankegången i de
direktiv, som socialministern har givit
den bostadspolitiska utredningen. Dessa
direktiv innebär som bekant, att de generella
subventionerna skall avvecklas
i stor utsträckning och att de skall ersättas
med ökat stöd åt barnfamiljerna
och ökat stöd åt andra mycket betalningssvaga
familjer. Men när man ämnar
i huvudsak avveckla räntesubventionen,
kan det inte vara lämpligt att
för ytterligare en årsproduktion lägenheter
binda den statliga tertiär- och
egnahemslåneräntan vid en så låg räntefot
som 3 procent. Det förhåller sig
nämligen så med dessa lån, att räntan
är bunden för lånets hela löptid, alltså
för 25 respektive 40 år. Vi har därför
ansett, att vi redan i år borde vidta en
justering av egnahems- och tertiärlåneräntan.

På grund av eftersläpning i utbetalningen
av lånen medför vårt förslag en
viss hyreshöjning även i fastigheter, där
man redan flyttat in men inte fått lånen
ordnade. För att mildra övergången
föreslår vi därför ett tillfälligt årligt bidrag
för hus färdigställda före den 1
januari 1957 avsett att neutralisera räntehöjningen.
Detta bidrag får då omprövas
i samband med att vi behandlar
bostadsutredningens förslag om en förbättring
av familjebostadsbidraget.

1 detta sammanhang vill jag emellertid
påpeka, att vi inte har kunnat ansluta
oss till att göra någon förändring
i år av räntegarantien för underliggande
krediter. Vi har ansett att den frågan
får vänta tills den bostadspolitiska utredningen
kommer med sitt förslag. Det
skulle vara en smula äventyrligt att
samtidigt som vi inför de fasta belåningsvärdena,
som ju i rätt stor utsträckning
har oroat bostadsproducenterna,
öka räntan på hela kapitalet med

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en procent. Det skulle förmodligen innebära,
att bostadsbyggarna oroades i
så hög grad, att man riskerade ett minskat
bostadsbyggande. Fn avveckling av
de generella subventionerna kan vara
hur bra medicin som helst, men den
bör i alla fall inte ges i dödliga doser.
Den saken bör man kunna enas om.

Nu säger emellertid högern i sin reservation,
att genom att fastställa högsta
belåningsgränser skall man bringa
ned byggnadskostnaderna. »Under förutsättning
att förstnämnda åtgärder medför
åsyftat resultat, vilket utskottet utgår
ifrån, blir det kapital som skall förräntas
mindre än det eljest skulle ha
varit. En något högre ränta på detta
mindre kapital behöver då inte innebära
en samlad ränteutgift som blir
större än tidigare och därför heller inte
ökade hyror.»

Nu är det emellertid så, att om de
fasta belåningsvärdena skall kunna
neutralisera en höjning av räntan för
hela byggnadskapitalet med en procent,
måste det förutsätta en besparing av
byggnadskostnaderna med åtminstone
20 procent. Det betyder att man inte
bara skall komma ned till de belåningsvärden
som regeringen har föreslagit,
utan man bör komma ned till ungefär
100 kronor per kvadratmeter lägre än
dessa värden. Jag är också av den uppfattningen,
att de generella subventionerna
skall avvecklas, men vi skall inte
sticka huvudet i busken och tro, att vi
kan avveckla alla generella subventioner
utan hyreshöjning. Det är ett helt
verklighetsfrämmande resonemang.

Herr talman! Efter att ha snuddat vid
dessa frågor skall jag återgå till det
som jag från början sade var huvudfrågan
i dagens debatt, nämligen bostadsbristen
och bostadsbyggandets omfattning.
Jag behöver inte för kammaren
ge någon närmare motivering varför
det problemet är allvarligt. Alla vet
ju alt bostadsbristen inte endast fortfar
utan att den snarare har en tendens att
öka. I det avseendet räcker det med att

154 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hänvisa till den promemoria från bostadsstyrelsen,
som är bifogad utskottets
utlåtande.

Vi vet också att detta sker under en
tid, då det egentligen borde tillkomma
en bostadsreserv för att möta den ökade
efterfrågan, som vi med visshet kan
räkna med på 1960-talet. Under åren
1941—45 föddes över 200 000 fler barn
här i landet än under motsvarande period
på 1930-talet. Det är de små barnkullarna
från 1930-talet som nu befinner
sig i bostadsförmedlingarnas förrum
och som åtminstone i de större städerna
inte kan få lägenheter inom rimlig
tid. Det är inte underligt, att man i
det läget frågar sig, hur det skall gå,
när de stora årskullarna från 1940-talet
uppträder som bostadssökande.

Vi måste alltså försöka bygga mera,
och frågan är då, hur detta skall bli
möjligt. Något universalmedel som ensamt
ger det nödvändiga utrymmet finns
inte. Det får lov att bli en rad samverkande
åtgärder, som strävar i samma
riktning. De åtgärderna kan indelas i
två huvudgrupper: den ena är sådana,
som syftar till att pressa ned byggnadskostnaderna,
och den andra är sådana,
som avser ett ökat sparande.

Regeringen har ju redan vidtagit en
åtgärd för att pressa ned kostnaderna.
Jag avser maximeringen av belåningsvärdena.
Själva den tankegång som ligger
bakom denna åtgärd är helt i linje
med vår uppfattning. Vi har tidigare
krävt en åtgärd, som innebär att räntesubventionen
maximeras till en viss
byggnadskostnad per kvadratmeter hyreshus
och per lägenhet i fråga om egnahem.
Den som bygger dyrare skall få
betala hela kapitalkostnaden själv utan
något statligt stöd. Detta system är delvis
genomfört numera, nämligen beträffande
egnahem, där ränteeftergifterna
på de underliggande krediterna är maximerade
till visst belopp per lägenhet i
fråga om egnahem och inte växer med
kostnaderna. Man kunde nog ha gått
längre på den vägen och man kunde ha

tillämpat metoden även för hyreshusen
och det är troligt att om man gjort det
skulle en återhållande effekt uppnåtts
även med något uppmjukade värderingsgränser.
Hur systemet med maximerade
lånegränser kommer att verka
vet vi inte. Att det nu är trängsel med
ansökningar om igångsättning säger inte
så mycket dels därför att byggnationen
på grund av den stränga vintern blivit
uppskjuten och dels därför att man helt
naturligt är angelägen om att komma i
gång före den 1 juli, eftersom villkoren
efter den tiden blir ännu hårdare än nu.

I folkpartiets bostadsmotion framhålles
att utvecklingen måste följas med
uppmärksamhet. Skulle det visa sig att
de lånegränser som valts leder till att
bostadsproduktionen inte blir vad den
annars kunde bli, får gränsen uppmjukas.
Utskottets skrivning går också i
den riktningen.

En sak torde emellertid vara alldeles
klar, nämligen att den genomsnittliga
utrymmesstandarden i egnahemmen
kommer att krympa genom att det byggs
färre stora egnahem. Det måste ju i och
för sig innebära att man kan bygga
några flera i stället. Eftersom lägenheterna
är väsentligt större i egnahemmen
än i hyreshusen kan man väl anse
att någon åtstramning på den punkten
är ganska ofarlig. Det är utan tvivel så
att egnahemsägarna ibland har en optimism,
som är en smula i överkant och
som behöver dämpas även med hänsyn
till vederbörandes egen ekonomi.

När det gäller hyreshusen är det ingen
fara för att besparingarna kommer att
rikta sig mot utrymmesstandarden, eftersom
lånegränsen går ut efter kvadratmeter
golvyta. Här är tvärtom risken
att man gör besparingar, som medför
högre underhållskostnader, och då blir
det i det långa loppet inte särskilt ekonomiskt.
Det är emellertid självklart att
om det skulle visa sig att det går att
bygga till de värden som är bestämda,
så innebär det en nedprutning av kostnaderna
och därmed ökas möjligheterna

Nr 20 155

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

att bygga mera. Men det behövs säkerligen
att alla möjligheter därutöver också
beaktas. Med bostadsbyggandet följer
som bekant en hel mängd andra investeringar
såsom för gator, vägar, vatten
och avlopp, och det är därför angeläget
att man redan på planeringsstadiet
försöker pressa ner kostnaderna. Det
har visat sig att man genom att bygga
egnahem i stora grupper även på detta
område kan vinna en hel del. Onödigt
krångel bör rensas ut, och här tror jag
vaksamhet är av nöden inte minst på
det kommunala planet. Rationalisering
och mekanisering fortgår ju i snabb
takt. I en promemoria av bostadsstyrelsen
beräknas det att detta förutom kostnaden
per kvadratmeter skulle bli 60 å
75 kronor dyrare. Man skulle alltså, om
detta är riktigt, kunna säga, att rationaliseringen
medfört en besparing i
byggnadskostnaden på 10 procent. Det
är intet dåligt resultat i och för sig, men
vi har all anledning att se till att denna
utveckling fortsätter. I detta sammanhang
vill jag påpeka att 1947 års byggnadsmaterialutredning,
som ju har att
utreda åtgärder i syfte att möjliggöra
sänkning av materialkostnaderna, något
som bör vara viktigt på detta område,
enligt riksdagsberättelsen inte har haft
något sammanträde mellan december

1954 och november 1955. Huruvida den
haft något sammanträde efter november

1955 undandrar sig mitt bedömande.
Jag tror inte att den frågan bör behandlas
på detta sätt; den är för angelägen
för att skötas så.

Vad den andra stora gruppen av åtgärder
beträffar, nämligen stimulans av
sparandet, är det naturligtvis i första
hand fråga om en allmänt sparvänlig
politik, men även den statliga bostadspolitiken
bör utformas så att den verkar
i riktning mot ett ökat sparande. Jag
tror inte att jag gör mig skyldig till
överdrift om jag säger att bostadspolitiken
sådan som den hittills utformats
snarast verkar i motsatt riktning. De
låneformer som genomfördes 1947 gyn -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nade de offentliga bostadsföretagen på
ett mycket påtagligt sätt. De fick inte
endast bättre lånevillkor, utan dessutom
har man sökt bearbeta opinionen
för att skapa en goodwill för dem som
de inte hunnit göra rätt för genom att
uppvisa goda resultat. Denna politik
har väl inspirerats av någon sorts grumlig
bostadssocialism som hade högkonjunktur
just under skördetidsåren.

Slutet blev att enskild och kooperativ
bostadsförvaltning trängdes planmässigt
tillbaka genom dels utformningen
av lånevillkoren och dels åtgärder av
kommunerna. Socialdemokratiska kommunalmän
var på många håll fyllda av
entusiasm för all den allmännytta som
skulle skapas. Resultatet av denna politik
blev att kraven på att göra en egen
insats i form av sparande för att få en
bostad minskade. I stället för att säga
till de bostadssökande, och särskilt till
ungdomen, att ni måste hjälpa oss att
bygga mera genom att göra en insats i
form av sparande, men gör ni en sparprestation,
så skall vi i gengäld se till
att ni får bostad — i stället för att säga
detta underlättade man åtkomsten av
hyreslägenheter genom hundraprocentiga
statliga lån. Resultatet vet vi. Det
kan vi avläsa i bostadsköernas längd.
Jag tror att detta var ett av de större
misstagen i efterkrigstidens bostadspolitik.
Det är nog på tiden att vi omprövar
den politiken.

Riksdagen har nyss behandlat en
folkpartimotion om bostadssparandet.
Den avslogs av en trippelallians av socialdemokrater,
bondeförbundare och
liögermän. Men eftersom man inte löser
bostadsfrågan bara genom att avslå
folkpartimotioner, så lär nog de tankegångar
som låg bakom denna motion få
upptagas igen till prövning. Förslaget
innebar som bekant att bostadssökande,
som genom lönesparande fullgjort en
viss sparprestation, skulle få viss förtursrätt
till lägenhet. Det är väl inte
nödvändigt att här understryka, att det
aldrig har varit motionärernas mening

156 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att gå så långt att människor, som inte
har någon möjlighet att spara men som
har ett trängande bostadsbehov, skulle
ställas utanför. De sociala synpunkterna
måste helt naturligt med i bedömningen.

Men sedan man gjort den reservationen
finns det i alla fall tillräckligt utrymme
för en sparform av det slag
motionärerna tänkt sig. Bostadsstyrelsen,
som har yttrat sig över motionen,
ansåg att denna sparform var genomförbar
endast beträffande egnahem och
bostadsrättslägenheter men inte när det
gällde hyreshus. Jag delar inte den uppfattningen.
Jag tror det är möjligt att
förfara så även beträffande hyreshusen,
men om så skulle vara att denna form
inte är lämplig för dem som önskar
hyreslägenhet, är det ändå ingenting
som säger att man fördenskull behöver
avstå från att gå den anvisade vägen.

Låt oss då i stället inrikta oss på att
bygga fler bostadsrättslägenheter. Liksom
man för snart tio år sedan började
att planmässigt vrida över bostadsbyggandet
från enskilt och kooperativt till
offentligt och kommunalt får man nu
försöka vrida det åt andra hållet igen.
Om vi rätt kraftigt minskar de offentliga
företagens del av bostadsbyggandet
och i stället bygger fler bostadsrättslägenheter,
kanske med något höjd insats
och möjligen också med en sparprestation
som villkor för lägenhetsupplåtelse,
vinner vi åtminstone tre
fördelar: Vi vinner ett ökat sparande
tack vare insatsen i lägenheterna, vi
minskar statens engagemang — vilket
också måste vara en fördel — och vi
sänker reparationskostnaderna, eftersom
bostadsrättsföreningar har en särskild
fond för inre reparationer. Jag
tycker att dessa vinster är så betydande,
att de borde uppväga att åtgärden
går i motsatt riktning mot de rekommendationer
som givits i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram.

Vi har i våra reservationer hävdat att
man nästa budgetår måste igångsätta
byggandet av 60 000 lägenheter, och vi

har föreslagit motsvarande höjning av
ramarna. I det sammanhanget vill jag
säga några ord om högerns reservation
på den punkten. Där säger man att
bostadsstyrelsen på grunder, som man
anser realistiska, har räknat med att
65 000 lägenheter skulle behöva byggas
årligen under de närmaste åren, om vi
skall kunna klara den nuvarande bostadsbristen
— men sedan tillägger
reservanterna att det inte är realistiskt
att, som skett i våra motioner, till siffran
fixera det antal lägenheter som
skall byggas under året. Jag vill säga
till herr Cassel, som har ordet efter
mig, att detta är oundgängligen nödvändigt,
ty riksdagen skall ju i alla fall
besluta om ramarna för bostadsbyggandet,
och hur skall vi kunna det, om
vi inte gör upp ett program för hur
mycket vi tänker bygga. I varje fall
gäller detta ramarna för igångsättningen,
alltså de preliminära ramarna.

Man kan möjligen göra gällande att
anslagsramarna inte behöver höjas, men
en höjning är nog nödvändig även där,
om man i likhet med högern vill öka
enfamiljsbyggandet, vid vilket det ju
kräves förskott. Godkänner man regeringens
ramar, så anser jag att man
nog får finna sig i att godkänna även
resonemanget och byggnadsprogrammet,
som ligger bakom ramarna.

När det från oppositionen talas om
ett ökat bostadsbyggande, brukar man
mötas av en fråga från regeringssidan
vilka andra investeringar vi i stället
vill minska på. Avsikten är väl att inge
den föreställningen att de beräkningar
regeringens program bygger på är så
exakta, att varje avvikelse liksom måste
kompenseras med en exakt lika stor
förändring på andra sidan. Så är det
väl ändå inte. Skillnaden mellan exempelvis
beräkningen i statsverkspropositionen
och den som nu gjorts i propositionen
om komplettering av riksstatsförslaget
visar väl att dessa beräkningar
är i högsta grad osäkra. Fn ökning
av bostadsbyggandet med förslags -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

157

vis 7 000 lägenheter svarar väl mot ungefär
2 procent av bruttoinvesteringarna.
Det är ingalunda min mening att
bagatellisera svårigheterna med en sådan
ökning, som motsvarar ungefär
hälften av den ökning av investeringarna,
som man räknat med för år 1956.
Men om man vidtar energiska åtgärder
både i sparfrämjande och kostnadspressande
riktning, så behöver inte intrånget
på andra investeringsområden
bli särskilt kännbart.

En annan sak är att ingenting säger
att trängseln på investeringsområdet
blir mindre nästa år eller året därpå.
Vi kan inte vänta med att bygga fler
bostäder till dess vi får ett annat ekonomiskt
klimat. Jag tycker att socialministern
i dag bör ge ett klart besked
om hur han ser på läget. Om trycket på
samhällsekonomien blir ungefär detsamma
under återstoden av 1950-talet,
skall vi då nöja oss med att bygga
53 000 lägenheter per år? Och hur anser
socialministern att vi i så fall skall
klara bostadssituationen på 1960-talet?

Vi har visserligen läst i tidningarna,
att det på den socialdemokratiska partikongressen
gjorts uttalanden för ökat
bostadsbyggande. Det är gott och väl
att socialdemokrater talar om att bygga
flera bostäder, när de samlas i Konserthuset,
men vi är betydligt mer intresserade
av vad de ämnar göra, när de vistas
i Kanslihuset. Det är på den punkten
som besked bör lämnas här i dag
från ansvarigt håll.

I motiveringen till 27-punktsprogrammet
hette det, att »det första målet i bostadspolitiken
måste vara att avskaffa
den nuvarande bostadsbristen». Detta
skulle tydligen ske fort nog, ty i nästa
mening läser vi: »Man får emellertid
inte räkna med alt bostadsbristen kommer
att representera en tillräcklig sysselsättningsreserv
under någon längre
tid efter kriget.» — 27-punktsprogrammet
är nu föråldrat, men bostadsbristen
består. Skall vi bygga bara 53 000
lägenheter om året, kommer bostads -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bristen förmodligen att överleva minst
två socialdemokratiska program till, om
de åldras lika snabbt som efterkrigsprogrammet
har gjort.

Socialministern berörde bostadsbristen
i ett tal i Malmö den 1 maj och yttrade
enligt referatet bl. a. följande. »Vi
dras ännu med svåra brister i bostadsförsörjningen
från en tidigare epok, då
enskilda kapitalintressen ensamma bestämde
över produktion och hyror.»
Jag vill inte ge socialministern några
direkta råd, men jag undrar om det inte
vore klokare av honom att fundera över
vad man på 60- och 70-talen kommer
att säga om den epok, som socialministern
i alla fall har ett väsentligt ansvar
för. Jag tror inte att människorna i bostadsköerna
är trakterade av en dimbildning
av det slag, som socialministern
sysslade med i Malmö.

Herr talman! Innan jag slutar, skall
jag be att med några ord få beröra en
annan reservation, nämligen den som
gäller herr Waldemar Svenssons motion
om bebyggelsen på landsbygden. Enligt
mitt sätt att se borde denna motion ha
behandlats separat. Det är inte alls
lämpligt, som statsutskottet har gjort,
att på detta sätt i bostadsdebatten och
under riksdagens slutskede ta upp en
långsyftande och principiell diskussion
om detta spörsmål. Jag beklagar, att det
inte var möjligt att förmå statsutskottets
tredje avdelning att behandla motionen
i ett särskilt utlåtande. Det hade
enligt min mening varit bättre att uppskjuta
behandlingen till höstriksdagen
än att nu få den samtidigt som bostadsdebatten.

Herr Waldemar Svenssons motion innehåller
en utförlig argumentering och
en rad intressanta synpunkter, som gör
den till ett utmärkt underlag för en diskussion
kring problemen. Men i dag lär
det väl inte kunna bli någon sådan här.
1 själva sakfrågan överlämnar jag åt
motionären alt föra argumenteringen.
Jag vill endast säga, att motorismens
snabba utveckling och den utökning av

158 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fritiden, som vi med säkerhet får inom
en inte alltför avlägsen framtid, bör
medföra att intresset för och möjligheterna
att bo på landet ökar. Det är
väl därför motiverat med en omprövning
av de lagar och förordningar, som
reglerar bebyggelsen på landsbygden.
Motionären har säkerligen också rätt
när han hävdar, att friare regler för bostadsbebyggelse
på landsbygden i hög
grad beror på hur sanitetsproblemet för
en spridd bebyggelse kan lösas. En utredning
av vilka åtgärder som kan vidtagas
för att genom forskning, konstruktionsarbeten
och försöksverksamhet
främja tillkomsten av praktiska alternativ
i detta avseende är säkerligen
högst önskvärd.

Herr talman! När vi vill ha en annan
bostadspolitik på väsentliga punkter, så
innebär detta inte att vi vill ha en reaktionär
politik. De bostadssociala framsteg
som gjorts vill vi inte se förskingrade.
Men en ändring måste komma till
stånd, så att bostadsfrågan lämnar det
dödläge, där den nu befinner sig.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till samtliga reservationer av herr
Sundelin m. fl.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I Dickens’ klassiska roman
»David Copperfield» förekommer
en ständigt utfattig men ständigt lika
optimistisk person, vars namn är Mr.
Micawber och vilken utgör ett porträtt
av författarens fader. Denne gentleman
tröstar sig i livets alla svåra situationer
med valspråket: Something may turn
up — jag kan mycket fritt översätta det
med: Det klarar sig i morgon.

Må de som har ansvaret för bostadspolitiken
här i landet inte följa Mr.
Micawbers exempel och invagga sig i
föreställningen, att någonting plötsligt
kommer att inträffa som löser problemen
åt dem och som skapar den balans
på bostadsmarknaden, vilken den socialdemokratiska
politiken trots alla

ansträngningar i åratal icke förmått
åstadkomma. Även om man försöker
se så kallt som möjligt på de långa bostadsköerna
kan ingen komma ifrån att
de innehåller massor av människor, som
är i verklig mening bostadslösa och för
vilka bostadsproblemet måste lösas.

Vad är det då som man väntar på —
vad är det som skulle kunna inträffa?
Jo, å ena sidan kan det inträffa, att vi
får sjunkande inkomster och arbetslöshet,
så att människornas efterfrågan på
bostäder radikalt och tvångsvis skäres
ned. Å andra sidan skulle det kunna
tänkas att vi får en bostadsproduktion
som är ofantligt mycket större än den
vi nu fått nöja oss med. I valet mellan
dessa båda alternativ kan ju ingen tvekan
råda. Ingen människa vill väl åstadkomma
balans på bostadsmarknaden
genom att tvinga folk att ytterligare inskränka
sitt utrymmesbehov, utan var
och en hoppas väl att det skall vara
möjligt att i stället bygga mera.

När herr Gustafsson i Skellefteå sade
sig ha den föreställningen att högern,
som inte hade velat gå med på några
precis till siffran fixerade ramar på
60 000 å 63 000 lägenheter, därmed skulle
acceptera det socialdemokratiska regeringsprogrammet
är detta uppenbarligen
i högsta grad felaktigt.

Prestationen att bygga väsentligt mera
kan inte utföras, om man inte samtidigt
är beredd att göra uppoffringar på
andra områden.

När vi i högerpartiet under de gångna
åren ständigt har pekat på nödvändigheten
att öka bostadsproduktionen, har
vi alltid fått till svar: Vad vill då herrarna
i stället låta bli att bygga? Vill ni
inte ha sjukhus, vill ni inte ha nya
skolor eller nya fabriker — ni som
ständigt säger att ni är näringslivets
talesmän? Vårt svar har varit och är
fortfarande: Vi vill inte inkräkta på
nödvändiga och nyttiga investeringar
för att därigenom vinna ökat utrymme
åt bostadsproduktionen. Men vi håller
före att det vore i högsta grad nyttigt för

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 159

det svenska folket att inskränka sin löpande
konsumtion eller att åtminstone
låta bli att öka sin löpande konsumtion
i den takt som nu sker för att i stället
spara och öka sina resurser. På så sätt
blir det utrymme för ett ökat bostadsbyggande,
utan att andra viktiga investeringsändamål
kommer i kläm.

Spara till bostäder! Ja, så gör också
varje förnuftig enskild familj. Den gör
stora uppoffringar för att klara sin bostad.
Det egna hemmet blir centrum för
familjens existens. Men liksom den
enskilda familjen tvingas till uppoffringar
för att nå sitt mål, tvingas också
hela nationen till ökat sparande för att
klara sin bostadsförsörjning. Det tvånget
kan vi aldrig slingra oss ifrån, men det
är heller inte orimligt hårt. Om vi bara
för några år framåt dämpade vår lust
att ständigt göra av med mer och mer
pengar på offentlig och enskild konsumtion,
skulle det vara möjligt för oss
att frigöra resurser och arbetskraft för
ett vidgat bostadsbyggande.

Från vår sida har vi i år liksom förra
året lagt fram förslag om ett särskilt,
skattepremierat bostadssparande. Det
har tyvärr skjutits upp till höstriksdagen.
Tyvärr säger jag, därför att det hade
varit angeläget att börja detta sparande
så snart som möjligt. Att vi nu i
vår inte kunde gå med på folkpartiets
förslag i samma riktning beror givetvis
inte alls på bristande intresse för själva
saken utan hänger endast samman med
att vi inte tycker att folkpartiets förslag
rent tekniskt var så bra utformat
som det skulle kunnat vara.

Den som ser hur rader av nya hus,
ja hela kvarter växer upp i våra städer
och samhällen kan lätt få den föreställningen,
att det svenska folket i gemen
snart nog kommer att bo i moderna
lägenheter. Det är också den sidan som
visas upp för turister och studiegrupper
från utlandet. Vad man däremot inte ser
så mycket av och inte heller gärna talar
så mycket om är det förhållandet, att
allt flera människor i det här landet

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bor i förslummade hus. Medan bostadssociala
utredningen i slutet av 1940-talet
räknade med att 15 000—18 000 lägenheter
skulle komma att rivas varje
år fram till 1960 och ersättas med nybyggnader,
har rivningen i själva verket
stannat vid en tiondel av den siffran.

Det gamla bostadsbeståndet står alltså
i huvudsak kvar och blir äldre för
varje år, äldre och alltmer utslitet, alltmera
förslummat. Underhåll och ombyggnad
har avstannat, vilket leder till
att förfallet går ännu fortare. Problemet
gäller emellertid ingalunda enbart
städer och tätorter. Det gäller i lika hög
grad landsbygden.

Mangårdsbyggnaderna vid jordbruken
ser för all del mycket pittoreska ut
när man ser dem på håll. De ligger där
rödtimrade och med vita knutar, men
de är mycket gamla och byts inte ut i
den takt som skulle behövas. 1946 byggde
vi 16 000 nya rumsenheter på landet,
men sedan har nyproduktionen under
intryck av den förda politiken sjunkit
undan för undan, så att vi förra året
kom ned till 5 400 rumsenheter, alltså
ungefär en tredjedel. 1954 fick vårt
jordbruk inte mer än 1 200 nya mangårdsbyggnader.

Från alla håll tycks man vara på det
klara med att ett ökat egnahemsbyggande
är dagens melodi. De enkäter
som gjorts visar att det stora flertalet
människor föredrar egnahem framför
hyreshus, och att det egna hemmet som
bostadsform för barnfamiljer har utomordentliga
fördelar framför alla andra
bostadsformer är väl obestridligt. Det är
vidare riktigt att ett ökat egnahemsbyggande
är en förutsättning för landsbygdens
renässans, en renässans som
man från alla parter säger sig vilja
medverka till. Men för att också storstäderna
skall kunna lösa sin bostadsfråga
krävs det vidgade möjligheter att
bygga på landsbygden. Det går helt enkelt
inte att hopa alla människor här i
Stockholm. Är det så att de vill arbeta

160 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

i Stockholm, får de bo utanför staden
och färdas fram och tillbaka till arbetsplatsen.

Under många år har man dragit sig
för att på allvar sätta i gång med egnahemsbyggande,
ty man har tyckt att
kostnaderna blivit för höga, men i dag
börjar produktionskostnaderna bli sådana
att egnahemmen kan konkurrera
med flerfamiljshusen. Jag kan nämna
att i Spånga, Huddinge, Lund, Linköping,
Skänninge, Hultsfred, Sandviken,
Gävle, Olofström och ett stort antal andra
orter har man genom seriebyggande
av egnahem visat att det är fullt möjligt
att komma ned till konkurrenskraftiga
priser.

Jag vill understryka det glädjande i
att intresset för egnahemsbyggandet nu
har blivit så stort hos såväl myndigheter
som enskilda byggnadsföretagare.
De nya belåningsgränserna har tydligen
inte vållat alltför stora svårigheter. Det
visar ju att den tidigare förda bostadspolitiken
i alltför ringa grad varit inriktad
på att få ned produktionskostnaderna,
så att egnahemmen skulle komma
inom räckhåll för den stora massan
av människor. Förbättringen av kommunikationsförhållandena
och den fortskridande
motoriseringen verkar också
i riktning mot ett vidgat egnahemsbyggande.

Jag träffade i går en lycklig människa
— det gör man ju inte så ofta. Det
var en man som i fyra år hade stått i
bostadskön i Stockholm utan att få någon
bostad. Varför var han nu så lycklig?
Jo, han satt och skrev under kontrakt
om köp av ett egnahem, en del av
ett radhus i Stockholms omedelbara närhet.
Hans del av huset hade ett ytinnehåll
på 80 m2, fördelade på två plan.
Bostaden var fullt modern och såg ut
att bli mycket trivsam. Hans boendekostnader
skulle, inräknat värme och
allting annat — t. o. m. skatter —- uppgå
till 2 700 kronor. Huset var som sagt
beläget i Stockholms omedelbara närhet,
alltså inom den högsta dyrorten,

där många speciella problem möter
dem som bygger. Ett exempel som detta
visar att det dock har gjorts mycket
stora framsteg under de sista två, tre
åren. De påståenden, som vi tidigare
kommit med, att det är möjligt att bygga
egnahem, där boendekostnaderna blir
överkomliga för människor med måttliga
inkomster, har varit hållbara. Samma
typ av egnahem, som jag här talat
om, har uppförts på andra håll i landet
och där naturligtvis till betydligt lägre
pris. Produktionskostnaden har varit
ända upp till 20 procent lägre än i
Stockholm och boendekostnaden har
hållit sig omkring 300 kronor lägre.

Med allt detta för ögonen, herr talman,
kan man inte underlåta att förvåna
sig över att regeringen har funnit
det nödvändigt att på nytt lägga egnahemsbyggandet
under kontroll, ja, till
och med vägra egnahemsbyggaren att
sätta i gång sitt bygge på den tid av
året som bäst passar honom själv. Från
vårt håll motsätter vi oss bestämt varje
sådan inskränkning i egnahemsbyggarens
frihet. Vi tror att egnahemmen i
Sverige har kommit att utgöra en alldeles
för liten del av bostadsproduktionen
och att tendensen här liksom i Amerika,
Holland, Västtyskland och England
går i riktning från flerfamiljshus
till egnahem. Denna omsvängning har
staten inte någon anledning att söka
hindra, utan staten bör tvärtom med alla
till buds stående medel befrämja
den.

Vi har nu i en rätt omfattande motion
föreslagit, att utredning snarast
möjligt bör företagas i syfte att få fram
praktiska åtgärder för att skapa förutsättningar
för ett väsentligt ökat egnahemsbyggande.
I anledning härav har
man hört en rad myndigheter och institutioner,
som alla livligt tillstyrkt
vårt förslag. Utskottsmajoriteten avvisar
emellertid, märkligt nog, förslaget under
hänvisning till det starka intresse
för saken som råder ute i landet. Vore
det inte tvärtom ett skäl att gå med på

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 161

utredningsförslaget? Får jag lov att
fråga utskottets ärade talesman, om det
hade varit större utsikter att få en utredning
till stånd, därest remissmyndigheterna
visat sig mera kallsinniga?

Även om det har gjorts mycket från
enskildas, kommunernas och statens
sida, så återstår det ofantligt mycket att
göra, innan alla de komplicerade och
svårbemästrade problem, som hänger
samman med det starkt ökade egnahemsbyggandet,
blir lösta. Här anmäler
sig samordningsfrågor av stor räckvidd.
Jag är, herr talman, fullständigt övertygad
om att den utredning, som vi i år
har begärt men som väl inte nu kommer
till stånd, kommer att företas nästa år
eller något av de följande. Jag kan inte
finna det särskilt välbetänkt att slösa
bort en dyrbar tid genom att inte omedelbart
gå till verket.

Av de inte mindre än 24 reservationer,
som jag har tillåtit mig foga till
statsutskottets utlåtande, skulle man
måhända kunna få den föreställningen
att utskottsmajoriteten och högerrepresentanterna
befinner sig i ett motsatsförhållande
till varandra på snart sagt
alla punkter. Det är ingalunda fallet. I
själva verket har ståndpunkterna, sedan
regeringen den 16 december i fjol kom
med sin nya giv, i stor utsträckning
börjat närma sig varandra. Departementschefen
är precis som vi på det
klara med att det är nödvändigt att
pressa ned byggnadskostnaderna och
han har också visat sig äga kraft och
förmåga att vidtaga åtgärder i sådan
riktning. Att dessa åtgärder — maximering
av belåningsvärdena — medfört
övergångssvårigheter och påfrestningar
är uppenbart, men lika uppenbart
är att så måste vara förhållandet, om
maximeringen över huvud taget skall
nå åsyftad effekt. Såvitt man hittills
kan bedöma har byggarna förmått inrikta
sig efter det nya läget och fortsatt
med sin bostadsproduktion. Vår gamla
tro — som vi ofta gett uttryck åt — att
byggnadskostnaderna kan bringas att
11—An''1 ra kammarens protokoll 1956.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.
sjunka bland annat genom minskning
av det statliga stödet har visat sig riktig.
Departementschefen är också liksom
vi på det klara med att tiden nu
är mogen för en övergång från generellt
verkande produktionssubventioner till
ett effektivt stöd åt de människor, som
på grund av låga inkomster eller stor
försörjningsbörda eller en kombination
av bådadera är i särskilt behov av hjälp
för att kunna ordna sin bostadsfråga.
Vad som skiljer oss åt är framför allt
detta, att vi anser det möjligt att gå
något raskare fram på den inslagna vägen
än departementschefen har tyckt
sig kunna göra. Vi har inte i dagens läge
föreslagit slopande av alla generella
subventioner. Så långt har vi inte velat
sträcka oss. Vad vi utöver departementschefen
föreslagit är huvudsakligen
att de ortsdifferentierade tilläggslånen
nu skall bort och att räntesubventionerna
skall minskas, alltså inte
helt försvinna. Såvitt vi kan förstå, finns
det ingen anledning att vänta med ett
borttagande av de ortsdifferentierade
tilläggslånen. Dessa innebär ju ingenting
annat än att man försöker hålla
billigare hyror i t. ex. Vetlanda än i
Stockholm, medan byggnadskostnader,
levnadskostnader och löner är tämligen
utjämnade i hela landet.

Varför skall man då tvinga skattebetalarna
till uppoffringar för att
hålla nere hyreskostnaderna just i vissa
speciella orter? Är det inte riktigare, att
våra generella subventioner också får
verka generellt? Lägg märke till att de
ortsdifferentierade tilläggslånen inte utgår
efter dyrortsgruppering utan snarare
tvärtom och inte heller efter samma
normer, som gäller när man har differentierat
i fråga om de maximala belåningsvärdena.
De är heller ingen billig
historia för skattebetalarna utan medför
en belastning på 40—50 miljoner
kronor för varje år. Särskilt vill jag
påpeka, hur ologiskt det är att differentiera
stödet till flerfamiljshus, när
Nr 20

162 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

man inte differentierat stödet till egnahem
utan låter det vara lika för alla.

Nästa betydande olikhet är den att
vi vill minska — observera inte avskaffa
— den högst betydande subvention,
som underräntan för närvarande
utgör. För hus, som är byggda efter år
1950, garanterar staten, att primärlånen
inte skall kosta låntagaren mer än 3
procent, medan bundna primärlån i
marknaden för närvarande kostar 4,60
och obundna 4,75. Mellanskillnaden, i
ena fallet 1,6 procent och i det andra
1,75, får staten betala. Motsvarande
siffror beträffande sekundärlånen ligger
en halv procent högre. Räkningen
får staten i form av ränteeftergift på
tertiärlånen. För varje ny årgång blir
kostnaden cirka 18 miljoner, och om
något år kommer totalutgiften för ändamålet
att ligga omkring 100 miljoner
kronor, vilket borde vara ett skrämmande
perspektiv för varje finansminister.
Vi föreslår, att räntan å primärlån
och sekundärlån höjs till 4 procent
men att staten genom sin räntegaranti
täcker vad som går därutöver. I själva
verket är även detta en ganska väsentlig
subvention, i synnerhet som denna
räntegaranti även enligt vårt förslag
kommer att stå kvar i 10 år. På det sättet
avgränsar man bostadslånen från
den allmänna lånemarknaden och gör
dem fördelaktigare. Det blir fortfarande
väsentligt billigare för den som vill
låna för bostadsändamål än för jordbrukare
och företagare, som måste ta
upp lån för sin rörelse. Vidare föreslår
vi, att räntan å tertiärlånen skall läggas
inte som nu vid 3 procent utan vid
4 procent. På den punkten har vi — såsom
framgick av herr Gustafssons i
Skellefteå anförande nyss — fått sällskap
med folkpartiet. Ett sådant ränteläge
med 4 procent på topplånen, som
ligger vid 85—95—100 procent, innebär
uppenbarligen en utomordentligt stor
subvention, eftersom räntan på så högt
liggande lån i den fria marknaden torde
uppgå till cirka 6 procent.

Utskottsmajoriteten bar nu — som
vanligt höll jag på att säga — gjort sig
möda att räkna fram vad ett bifall till
våra förslag i denna del skulle komma
att betyda i form av hyresökning. Utskottet
utgår därvid från oförändrade
byggnadskostnader. Den utgångspunkten
anser vi orealistisk. Vårt förslag
kommer naturligtvis endast att avse de
fastigheter, som framdeles kommer att
byggas, inte dem, som redan står färdiga.
Om, som vi tror, byggnadskostnaderna
kan bringas att sjunka, betyder
det, att det kapital, som skall förräntas,
blir mindre än tillförne. En något
högre ränta på detta mindre kapital
behöver då inte innebära en samlad
ränteutgift, som blir större än den, som
tidigare utgick, och behöver därför inte
heller slå ut i ökade hyror. Skulle man
följa utskottets tankebanor, borde alla
de som har varit oroliga för att Kungl.
Maj :ts system med maximerade belåningsvärden
skulle verka fördyrande
på kapitalkostnaderna och därmed på
hyrorna gjort motsvarande uträkning
och måhända kommit med krav på
ökade subventioner. Så har inte skett.
Utskottsmajoriteten hade för övrigt i
detta sammanhang bort nämna, att vi
från högerhåll samtidigt har föreslagit
förstärkta familjebostadsbidrag för de
sämst ställda barnfamiljerna. Det förslaget
har vi ställt för att icke de ömtåligaste
skulle utsättas för en hyreshöjning.
Risk för att en hyreshöjning skulle
bli följden av dessa förslag finns ju
alltid.

Nu kan man säga och jag är beredd
på den invändningen, herr talman, att
högerpartiet inte borde ha kommit med
de här förslagen i år, eftersom det ju
sitter en utredning som just har till uppgift
att ersätta de generella subventionerna
med särskilt stöd åt barnfamiljer
och dylika. Ja, det resonemanget har
onekligen visst fog för sig, men vi har
därför också ålagt oss den moderationen,
att vi inte helt har velat slopa de
generella subventionerna i avbidan på

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 163

utredningsresultatet. För oss är ja detta
ingenting nytt utan bara ett fasthållande
vid en sedan gammalt intagen
ståndpunkt. Vi måste vidare hela tiden
komma ihåg, att vi här rör oss med
medel från tungt belastade skattebetalare,
av vilka endast en ringa del får
någon valuta för sina kontributioner
genom lägre hyror. De 144 miljoner som
vi nu omedelbart vill spara på budgeten
skall enligt våra förslag oavkortade
gå till en allmän skattesänkning — observera
en skattesänkning, som kommer
alla till godo, medan bostadssubventionen,
den må vara högre eller
lägre, bara avser just dem som bor i den
årgång hus som kommer på budgetåret
1956/57.

I år liksom snart sagt varje år tidigare
står bostadsstyrelsen i slutet av
maj i den situationen, att styrelsen inte
har pengar för att lämna ut slutliga lån
till fastigheter, för vilka preliminärt beslut
har lämnats. Detta innebär, att bostadsstyrelsen
lovar en byggherre, att
han när huset är färdigt och alla papperen
ligger på bordet skall få slutligt
lån, men sedan när byggherren kommer
och begär att detta löfte skall infrias
måste svara: Ni får lov att vänta ett par
månader, ty det finns inga pengar kvar
och några nya kan inte komma förrän
nästa budgetår.

Ett sådant sätt att honorera ingångna
förbindelser kan inte anses vara staten
värdigt. Det vållar också byggherrarna
stora besvärligheter och kostnader. Svårigheterna
att här få ordnade förhållanden
till stånd bottnar uppenbarligen i
att man inte avstämmer den preliminära
låneramen mot de anslag som beviljas.
Botemedlet måste vara endera,
alt man minskar de preliminära låneramarna
eller också att man ökar anslagen.
Det är angeläget — jag är övertygad
om att alla är överens om detta —-att dessa problem närmare skärskådas.

Från vår sida har man år efter år
hävdat principen, att den statliga långivningen
på bostadsområdet bör utby -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tas mot lämnande av kreditgarantier.
Fördelarna med ett sådant system är
flera. Den viktigaste är, att man därigenom
vinner säkerhet för att de pengar,
som ställs till förfogande för bostadsbyggnadsändamål,
verkligen motsvaras
av ett reellt sparande hos banker
och andra kreditinrättningar och
att man härigenom undgår den uppenbara
fara för penningvärdet som ligger
däri, att bostadsproduktionen finansieras
genom riksbanken.

Nu invänder de som är motståndare
till kreditgarantisystemet på detta område,
att det kan inträffa att kreditinstituten,
framför allt sparbankerna,
kommer att sakna tillräckligt utrymme
för att i full utsträckning tillgodose de
anspråk på kredit, som ett fullföljande
av statsmakternas byggnadsprogram
medför. Invändningen kan vara riktig
men betyder ju bara, att bostadsbyggandet
måste hålla sig inom ramen för de
samlade finansiella resurserna. Lån till
jordbruket lämnas ju redan i form av
kreditgaranti. Kan man a priori utgå
ifrån att det är mindre viktigt, att jordbrukarlånen
kan effektueras, än att bostadslånen
lämnas ut? En annan stor
fördel med kreditgarantisystemet är, att
man med det systemet undanröjer en
del av det enorma kamerala och administrativa
arbete, som det nuvarande
lånesystemet för med sig.

Vid upprepade tillfällen har vi påpekat
nödvändigheten av att utnyttja tillgängliga
utrymmen i städernas centra
på ett bättre sätt än nu, särskilt de stora
vindar, som nu står tomma. Men det
förefaller vara nästan omöjligt att här
komma till praktiska resultat. Låt mig
ge kammaren ett konkret exempel. Jag
kan för kammarens ärade ledamöter vilken
dag som helst demonstrera eu vindsvåning,
belägen vid Stortorget i Malmö
och innehållande cirka 500 kvm. I denna
vindsvåning skulle man utan att
ändra yttertakets höjd och med mycket
blygsamma kostnader i jämförelse med
en nybyggnad kunna inreda 22 alldeles

164 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utmärkta kontorsrum plus vaktmästarbostad.
Trots mycket allvarliga ansträngningar
från fastighetsägarens sida
har det emellertid hittills varit fullständigt
omöjligt att få vidtaga en sådan enkel
men rationell åtgärd. Där står hela
detta fina vindsutrymme till ingen som
helst nytta, medan folk runt om i staden
skriar efter bostäder och kontor.

De s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
är ju i själva verket inga fristående
ekonomiska enheter. De arbetar med ett
eget kapital, som närmast är fiktivt. De
pengar, som skali till, rekvirerar man
i ställer till hundra procent från statskassan.
I realiteten är det alltså egentligen
ingen skillnad, om t. ex. byggnadsstyrelsen
skulle utföra byggnationen
och med statsmedel likvidera kostnaderna
eller om det s. k. allmännyttiga
organet här agerar för statens räkning.
Men en skillnad finns i närvarande
stund. Medan byggnadsstyrelsen är skyldig
att iakttaga upphandlingskungörelsens
bestämmelser och alltså att bjuda
ut de olika arbetena på entreprenad, så
kan det s. k. allmännyttiga företaget här
handla efter gottfinnande. Det är visserligen
så, att många av företagen låter
olika firmor räkna, men det har också
kommit i dagen, att en och samma
firma, utan att anbud inhämtats från
konkurrenter, får bygga praktiskt taget
alla de arbeten i sin bransch som det
allmännyttiga företaget beordrat. Hur
vet man då, att skattebetalarnas medel
kommer till effektivast möjliga användning?
Enligt vår mening är det ett renlighetskrav
att upphandlingskungörelsens
bestämmelser skall gälla, när lån
utlämnas till s. k. allmännyttiga bostadsföretag.

Herr Spetz i Dingle, herr Johansson
i öckerö och herr Svensson i Ljungskile
har funnit anledning föreslå, att
även äldre fastigheter, som icke behöver
genomgå någon genomgripande reparation,
skall kunna belånas i samband
med ägarbyte, dock — märk väl — endast
om de råkar vara belägna i Bohus -

läns kustsamhällen eller andra likartade
platser. Här öppnas dörren för en helt
ny epok inom den statliga långivningen
på bostädernas område. Hittills har ju
de statliga lånen varit till för att få
fram nya lägenheter, genom nyproduktion
eller genom genomgripande ombyggnad.
Enligt det föreslagna systemet
kommer man in på någonting helt annat,
nämligen att staten skulle finansiera
dem som vill köpa redan befintliga
fastigheter. Motionen har av utskottets
majoritet fått ett ganska välvilligt
mottagande. Varför, frågar jag mig,
skall nu staten lägga sig i detta? Det är
väl en uppgift för banker och finansieringsinstitut
av olika slag att ordna sådana
krediter. För egen del vill jag bestämt
avråda från att staten skall ta på
sig nya sådana uppgifter.

Herr talman, jag stannar här och ber
med dessa ord få yrka bifall till samtliga
de reservationer, å vilka mitt namn
förekommer.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! De nya initiativ som tagits
på bostadspolitikens område under
senare tid, gäller dels direktiv till den
nytillsatta utredningen, dels begränsningen
av belåningsvärdena. Dessa initiativ
hälsar vi från vårt håll med den
största tillfredsställelse. Särskilt viii jag
stryka under departementschefens uttalande,
att ekonomiska insatser från
det allmännas sida av generell karaktär
i syfte att mera allmänt påverka relationen
mellan hyror och inkomster nu
bör få vika för ingripanden, som avser
att förhjälpa hushåll med begränsade
ekonomiska resurser till en godtagbar
bostad. Departementschefen framhåller
även, att det bör bli en central fråga, hur
samhällets insatser på bostadsområdet
skall utformas för att desamma helt och
fullt skall komma dem till godo som är
i verkligt behov av ett stöd. Detta betyder
ju en omläggning av bostadspolitiken.
Det är klart att man frågar sig:

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 165

Kommer inte detta bostadsstöd nu dessa
kategorier till del fullt och helt? Jag
tror att man får svara nej på den frågan.
Detta har departementschefen tydligen
också menat.

När vi började med denna bostadspolitik
kallades den för den sociala bostadsförsörjningen.
Meningen var givetvis
att just de människor, som av sociala
skäl inte kunde skaffa sig den bostad
de borde ha, genom det allmännas
försorg skulle erhålla denna hjälp. Utvecklingen
har emellertid under de år
som gått lett fram till att den sociala
aspekten i vissa fall har utsuddats. Vi
beviljar i dag bostadslån till personer
med ganska goda inkomster och vi beviljar
lån till bostäder vars standard betydligt
överstiger det vi kan kalla för
normal bostadsstandard. Samtidigt som
vi gör detta måste vi —• och det är rätt
ofta — avslå låneansökningar från andra
människor med den motiveringen,
att vi anser att de inte har ekonomiska
resurser att föra i land företaget.

Nu är det inte bara personer med speciellt
låga inkomster som faller under
denna dom utan många gånger folk
med, som det populärt heter, ganska
vanliga inkomster. Det kan vara småföretagare,
lantarbetare etc. som med
hänsyn till sin inkomst bedöms icke
kunna föra i land ett bostadsbygge. Det
beror på att den ekonomiska utvecklingen
har blivit sådan, att boendekostnaderna
har blivit för höga i förhållande
till dessa människors inkomster. Det
sammanhänger också med att den ekonomiska
utvecklingen har blivit en annan
än vad man kunde förutse när denna
bostadspolitik igångsattes. Att utvecklingen
har blivit sådan, det tror
jag inte man skall klandra någon för.

En omläggning av bostadspolitiken i
syfte att stärka stödet åt dem som av
sociala skäl bäst behöver det och minska
det beträffande dem som har bättre
möjligheter att själva klara sin bostadsfråga
är därför nödvändig, och det blir
väl också ‘''en uppgift som den nu lill -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

satta utredningen kommer att försöka
nå en lösning på. Jag tror för min del
att en sådan omläggning har stora sympatier
också ute bland allmänheten. Den
översyn som nu skall göras är därför,
menar jag, synnerligen angelägen.

Vad sedan gäller den andra nyheten
på detta område, nämligen begränsningen
av belåningsvärdena, vill vi från vårt
håll gärna uttala tillfredsställelse även
med detta beslut i och för sig. Det är
ett djärvt grepp som har gjorts, men
jag tror att sådana är nödvändiga, om
det skall gå att få rätsida på den tendens
till ständigt stigande boendekostnader,
som den senare tiden har präglats
av. Jag har tidigare sagt att dessa
stegringar av byggnadskostnaderna
automatiskt innebär att allt fler människor
med begränsade inkomster utestängs
från möjligheten att skaffa egen
bostad. Om socialministern inte har blivit
populär i vissa byggföretagarkretsar
för sitt initiativ, så tror jag att många
tacksamma tankar i stället kommer från
de människor, som är offer för en i förhållande
till deras inkomst alltför högt
uppdriven bostadskostnad. Tidigare har
det knappast funnits något denna stegring
av bostadskostnaderna återhållande
moment, och i varje fall vågar jag
säga att de återhållande momenten inte
har kunnat hävda sig mot de prisuppdrivandc
momenten.

I fråga om själva belåningsgränserna
har vi från bondeförbundets sida hävdat
den meningen, att samma lånegränser
borde gälla för landet i dess helhet
med undantag för de fyra nordligaste
länen. Inom dessa län är det klimatiska
förhållanden som fördyrar byggandet
och vidare de kostnader som föranledes
av de stora avstånden där uppe. Det är
faktorer som inte kan bemästras lika
lätt som det går att bemästra faktorer
som påstås verka fördyrande på vissa
andra orter, såsom inom stockholmsoch
göteborgsområdena, som enligt propositionens
förslag om belåningsgränserna
också skall ha en mera gynnad

166 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ställning. Vi menar att den påstådda
dyrheten där främst beror på befolkningens
koncentration på dessa orter
med därav följande konkurrens om
tomtmarken och andra med överdriven
tätbebyggelse följande möjligheter att
driva upp bostadskostnaderna. Den indexberäkning,
som nu tillämpas för
t. ex. stockholmsområdet vid fastställandet
av lånegränserna, har åstadkommit
mycket besvärande problem för
kommunerna i närheten, där stockholmsavtalet
gäller för byggnadsarbetarna
men lånegränserna har satts lägre
än beträffande Stockholm. Det finns enligt
vår mening ingen rimlig anledning
att uppehålla en sådan gradering, vilken
måste innebära att den utjämning,
som bör ske mellan byggnadskostnaderna
inom olika delar av landet, inte
kommer till stånd eller också kommer
att gå för långsamt. Likaså måste ju en
sådan gradering, som blir till fördel
för dessa stora tätorter, stockholmsoch
göteborgsområdena, också innebära
en viss konservering av de höga bostadskostnader
som nu påstås förefinnas
just i dessa tätorter. Ur samhällsplaneringssynpunkt
borde åtgärder i
stället vidtagas för ett återhållande av
bostadsbyggandet i dessa tätorter.

Vi har från vår sida föreslagit ett
högsta belåningsvärde för flerfamiljshus
av 540 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta, att gälla för landet i dess
helhet, med den justering för de norrländska
länen som de högre byggnadskostnaderna
där uppe kan motivera.
För egnahemmen har vi stannat vid
45 000 kronor med motsvarande justering
för de nordligaste länen.

Vi har i reservationen också höjt ett
varnande finger mot de försök som av
olika anledningar kan komma att göras
att pressa upp dessa lånegränser. Jag
vill nämligen säga att uppfinningsförmågan,
när det gäller sådana tendenser,
inte är liten på dessa områden. Vi
menar därför att departementschefen
och andra som det vederbör nog från

början får intaga en synnerligen försiktig
hållning när det gäller sådana
justeringar. Jag såg häromdagen i en
tidningsnotis att departementschefen
hade utlovat, att han skulle ta dessa
lånegränser under övervägande. Jag vill
då för min del bara uttala den förhoppningen,
att han är synnerligen restriktiv
och försiktig. Det torde vara ofrånkomligt,
om inte meningen och avsikten
med dessa lånegränser skall förfelas.

När man talar om byggnadskostnaderna
är steget inte så långt över till
bostadsbyggandets omfattning, och den
frågan har ju varit ett av de viktigaste
temana för de två talare som varit uppe
tidigare i denna debatt. Jag skall i motsats
till dem inte deltaga i några jeremiader
över bostadsköerna i de största
tätorterna. Vi ser kanhända litet annorlunda
på dessa köer än man gör på
vissa andra håll, och vi vill under inga
förhållanden vara med om att överanstränga
våra resurser för att försöka
bygga ifatt dessa bostadsköer.

Det är ju känt att en viss del av dessa
köer består av inaktuella fall, men
man kan inte bortse ifrån att det är
den allmänna inkomstnivåns förbättring
som har gjort, att just nu efterfrågan
på bostäder är väsentligt mycket
större än den har varit tidigare. Men
köerna beror också på att vi nu med
konstlade medel håller priset på en vara

— bostaden — lägre än priserna på
andra varor. Om vi på något annat område
med statliga subventioner hade
hållit priset på en annan vara lägre än
på liknande, är det mycket möjligt att
det också skulle ha uppstått köbildning
i efterfrågan på den sålunda subventionerade
varan.

Bostadsköerna i de största tätorterna
är ju egentligen varnande exempel, som
borde få verka återhållande på en onormal
ytterligare tillväxt av dessa orter.

Nu menar man ju på vissa andra håll

— det har sagts här tidigare — att vi
måste öka bostadsbyggandet utöver vad

Nr 20 167

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

regeringen med hänsyn till våra resurser
har ansett vara rådligt. Det har
sagts här, att vi borde sätta målet till
60 000 lägenheter per år, och det har
menats att även denna siffra är rätt
blygsam. Ja, vore det bara möjligt att
med praktiskt resultat genomföra en sådan
ökning, skulle vi väl allihop vara
tillfredsställda med detta, men jag
skulle vilja fråga hur det skall gå till.
Hur skall det gå till att öka bostadsbyggandet,
när vi nu icke har någon
reserv av arbetskraft och när dessutom
även materialresurserna är rätt ansträngda?
I varje fall tror jag inte att
vi, utan att det märks på något annat
håll, skall kunna höja siffran utöver
vad regeringen har bedömt vara möjligt
med hänsyn till resurserna.

Att vi skall kunna, såsom föreslås
från visst håll, både fördyra bostäderna
och på samma gång öka efterfrågan
på dem är för mig obegripligt, ty den
vanliga enkla regeln är väl dock den,
att om man vill öka efterfrågan och
möjliggöra för människorna att köpa
mera, får man försöka moderera priset
därefter och inte gå den motsatta vägen.

Sedan sägs det att den väg som skall
följas går över ett skattepremierat sparande.
Jag kan hålla med om att ökat
sparande kan vara nödvändigt för en
ökning av bostadsbyggandet, om inte
detta skall behöva inskränka på annan
byggenskap, men jag ställer mig ganska
skeptisk mot att genom premiering med
skattemedel locka fram detta ökade
sparande. Det premiesparande, som vi
redan nu har, är en alltför dyrbar affär
för att locka till ytterligare utbyggnad.
Bostad är väl ändå en så pass viktig
sak, att alla människor som vill efterfråga
en sådan bör kunna spara till
densamma utan att staten särskilt skall
uppmuntra till detta. En hel del av dem
som står i bostadsköerna har sannolikt
inte satt av någonting i sparande
för att eventuellt en gång framöver
kunna skaffa sig en bostad, och ändå
vågar jag bestämt säga att en stor del

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av dem som står i bostadsköerna befinner
sig i sådana åldrar, att de har bättre
möjligheter än många andra att sätta
av något av det överskott som uppstår
då de från sina inkomster drar sina i
övrigt nödvändiga utgifter. Men det sker
inte, och då tycker jag det är rätt långsökt
att man skall ge premier av skattemedel
även till sådana. Man måste väl
kunna begära, att ett sparande för så
elementära behov som bostad skall kunna
växa fram spontant, av spararnas
egen vilja och på deras eget initiativ.

I vår reservation framhåller vi att
även bostadsbyggandet får finna sig i
en viss återhållsamhet under nuvarande
restriktivitet på investeringsområdet.
Redan nu har ju bostadsbyggandet en
privilegierad ställning genom att kreditåtstramningen
inte verkar på det området.
Man kan med goda skäl ifrågasätta
om det är så riktigt, att kreditåtstramningen
inte skall verka här. Samtidigt
som många småföretagare och
jordbrukare, såsom nämnts tidigare här
i dag, just nu får finna sig i en ganska
hård kreditåtstramning, som gör att de
inte ens kan få låna pengar för de utgifter
som löper sommaren över eller
för att hålla i stånd de byggnader de
har, vare sig det gäller bostadsbyggnader
eller ekonomibyggnader, är hela
nybyggnadssektorn undantagen från åtstramningen.
Man kan nog ifrågasätta
huruvida det inte är riktigt att säga, att
om inte denna läcka hade funnits i kreditåtstramningen,
skulle måhända kreditåtstramningen
inte behövt bli lika
hård på andra områden. I varje fall
kanske man får lov att hoppas att den
skulle kunna upphävas fortare än nu
kan ske, om denna läcka tilltäpptes.

Skall vi sedan utöver detta undantag
från kreditåtstramningen även tillföra
ytterligare arbetskraft för att öka byggandet,
vilket ju är nödvändigt om vi
skall gå upp till låt oss säga 60 000 lägenheter,
försvåras ytterligare möjligheterna
att uppehålla annan produktion.
Jag tror nog att det är ett önske -

168 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tänkande vad herr Cassel sade nyss, att
vi får begära att människorna skall
minska på annan konsumtion. Ja, det
kan man säga. Jag tror ju för min del
att människorna just nu är sådana, att
de vill både bibehålla den andra konsumtionen
och öka sina krav på bostadsinnehav.
Så är nog verkligheten i
varje fall. Om vi här skulle sträcka oss
utöver vad jag nyss nämnde, utöver de
s. k. resurser vi räknar med så skulle
det bara betyda att vi fick förlänga
byggnadstiderna, att vi sannolikt fick
högre byggnadskostnader, etc. Jag tror
mycket litet på att det skulle vara möjligt
att, med den lilla reserv vi har att
tillgå, nu något avsevärt komma över
de mål, som regeringen här har satt
sig före.

Jag vill i varje fall säga, att vi på vår
sida accepterar den ram för bostadsbyggandet,
som har föreslagits i propositionen.
Vi skall naturligtvis med
tillfredsställelse hälsa en möjlighet till
utökning av detta, men jag vill bestämt
säga att vi icke vill vara med om en
utökning på bekostnad av annan produktion.
Det sade herr Cassel också,
och därom är vi överens. Det är bara
det, att vi inte har lika ljusa förhoppningar
om att kunna nå ett sådant mål.
Herr Cassel tror att det går. Jag tror
det inte, med de små resurser vi har
att tillgå.

I fråga om krediter till bostadsfastigheter,
som inrymmer andra lokaler än
bostäder, hävdar vi från bondeförbundet
att till prövning bör tas upp frågan,
huruvida statlig kredit över huvud taget
bör utgå till sådana lokaltutrymmen.
Vi bygger därvidlag på den förutsättningen,
att när en gång saneringen
av de äldre stadsdelarna kommer i gång
på allvar, kommer sannolikt sådan kredit
att efterfrågas i mycket stor utsträckning.
Då menar vi att det vore
riktigast, att lån till sådan byggenskap
finge sökas i öppna marknaden och att
den byggenskapen hade att bära de
lånekostnader som där krävdes. Det an -

ser vi vara motiverat inte minst med
hänsyn till att denna sanering i städernas
äldre delar kan betraktas som en
fråga av lokal karaktär.

Vad gäller ränteeftergifterna skall jag
bara för min del säga, att vi på den
punkten accepterar propositionen med
hänsyn till att frågan om dessa ting nu
ligger under utredning. Och så länge
denna fråga är under utredning anser
vi, att det inte finns tillräckliga motiv
för att göra några omedelbara ändringar
på den punkten. Vi gör emellertid
den reservationen, att om inte allmän
sänkning av räntenivån kan komma
till stånd inom en inte alltför avlägsen
framtid, så bör räntesubventionerna
kunna omprövas utan längre dröjsmål.
Vi förutsätter nämligen att räntenivån
snarast skall kunna återföras till
sin tidigare nivå, och därmed minskas
ju betydelsen och behovet av ränteeftergifter.

Sedan är det en sak som alla tycks
vara överens om, nämligen att vi skall
ha ett ökat egnahemsbyggande. Det ser
ut som om det låg i själva tidsandan,
när denna tanke har väckts från så
många håll på samma gång. Jag tror
inte det är någon tillfällighet att den
tanken har blivit så allmän. Jag tror
att kravet på en ökad levnadsstandard
och möjligheterna att skaffa sig en sådan
genom de bättre inkomstförhållandena
lätt leder till önskemålet om det
oberoende och den frihet beträffande
boendeförhållandena, som ett egnahem
skänker, jämfört med en hyreslägenhet
i ett flerfamiljshus. Det är kanhända
inte heller omöjligt att samtidigt den
snabbt växande motoriseringen också
för tanken in på ett egnahem utanför
stadens jäkt och trängsel. Jag är av den
uppfattningen att det är på tiden, att
vi på allvar börjar studera det ofrånkomliga
samband, som finns mellan
ökad motorisering och bostadsbyggande,
och börjar planera för den utveckling
som kan komma av detta samband.

Det är ju dock så att de bostadsfas -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 169

tigheter, som byggs nu, står sig några
tiotal år framåt, och jag tror inte att
man hänger sig åt någon utopi, om man
säger att samhället under samma tid
sannolikt kommer att vederfaras en
ganska omfattande omgestaltning. Det
är motoriseringens och varför inte också
atomkraftens utveckling, som kan
komma att väsentligt omskapa vårt samhälle,
och det gäller att observera de
problemen redan i dag. Det är inte
minst viktigt för landskommunerna, ty
det gäller ju för dessa att i god tid se
till, att de kan ta emot den utflyttning,
som vi väl hoppas skall komma i gång
från de stora befolkningscentra vi nu
har. Därmed skulle jag till sist kunna
gå in på en fråga som har behandlats
här i flera motioner, nämligen hävdandet
att landsbygden missgynnas gentemot
tätorterna. Ser man på siffrorna
för de senare åren, förefaller det som
om denna mening är riktig. Man anmärker
på att gällande regler för belåning
och avstyckning tillämpas för restriktivt
när det gäller landsbygden. Nu
är det självklart — det tror jag vi alla
är överens om — att man inte kan låta
byggandet på landsbygden ske hur som
helst. Det måste vara någon ordning
där också, men vi är nog även överens
om att man inte på landsbygden får tilllämpa
bestämmelserna efter stadsmodell.
Det måste göras undantag och ställas
lägre anspråk, när det är passande
i den trakt där man skall bygga.

Riksdagen beslöt ju också år 1953 om
sådana undantag. Jag skulle kanhända
kunna gå så långt att jag säger, att någon
annan åtgärd för att underlätta
byggenskapen på landsbygden egentligen
inte behövs än att dessa uttalanden
av riksdagen 1953 verkligen omsätts i
praktisk tillämpning. Vi har också i vår
reservation begärt att Kungl. Maj :t skall
pröva vidtagande av sådana åtgärder,
att bebyggelsen på landsbygden främjas
på det sätt som avsågs 1953. I övrigt
menar vi, liksom det krävs i motionerna
11:495 och 1:411, att den pågående

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utredningen bör beakta dessa frågor. I
vår reservation har vi även anmärkt på
att tillämpningen av 1953 års uttalande
icke överallt står i god överensstämmelse
med vad som avsågs. Vi hade för
några månader sedan en interpellationsdebatt
i denna kammare, varvid socialministern
förklarade, att detta uttalande
från 1953 enligt hans mening alltjämt
skulle gälla, och någonting annat har vi
inte heller ifrågasatt. Vi menar att vad
som där är skrivet skall stå fast i fortsättningen
och inte får uppluckras.

Det gjordes emellertid i denna interpellationsdebatt
försök att utpeka vissa
syndabockar för ett saboterande av
1953 års uttalande, och det nämndes
bland annat att bostadsstvrelsen numera
tycks vara mer positivt inställd på att
följa dessa riktlinjer än förut. Detta uttalande
gjordes av en framstående representant
för länsbostadsnämnderna.
Om jag här fritog bostadsstyrelsen från
allt ansvar i denna kritik från landsbygdsintressenterna,
kunde det lätt tolkas
som partiskhet, och därför får väl
bostadsstyrelsen bära sin andel. Så mycket
vill jag emellertid ha sagt, att jag
många gånger vid genomläsning av besvärsärendena
från förmedlingsorganen
och länsbostadsnämnderna, då det gällt
sådana fall, där 1953 års beslut borde
ha föreskrivit skyldighet att tillmötesgå
folks begäran att få bygga på landsbygden
och vederbörande således inte skulle
behöva gå besvärsvägen till bostadsstyrelsen,
bar frågat mig, vart landsbygdsrepresentanterna
i dessa organ tar
vägen. Skall jag för min del fördela ansvaret
måste jag säga att dessa primärorgan
ute i kommunerna och länen
kommer i första linjen. Det skulle vara
önskvärt att landsbygdsrepresentanterna
i dessa organ bättre såg till sin uppgift
än de många gånger förefaller göra.

Det är emellertid felaktigt att skjuta
skulden endast på de långivande organen.
.lag tror vi skall vid fördelning
av skulden inte minst tänka på avstyckningsmyndigheterna,
som många

170 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gånger reser de värsta hindren. Man bör
nog numera också räkna in vägförvaltningarna
bland dem som tänker alltför
ensidigt. Det förefaller som om man på
många håll har fastnat i ett tätortstänkande
och glömmer att även landsbygden
många gånger har företräden framför
tätorterna ur trivselsynpunkt och att
försörjningsmöjligheterna på landsbygden
har förbättrats väsentligt genom
motoriseringen.

Sedan bör vi observera, att det beslut,
som riksdagen för en tid sedan
fattade om att använda byggnadsregleringen
i näringsdifferentierande syfte,
också bör följas av en motsvarande omgestaltning
av bostadsplaneringen. Vi
vill därför biträda de krav i hithörande
problem som har tagits upp i vissa motioner,
men vi anser dessutom att 1953
års beslut inte får falla i glömska utan
i stället bör göras till föremål för en
närmare precisering och därmed lända
till mera allmän efterrättelse.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Pålsson m. fl. När det
gäller punkt IX ber jag emellertid att få
ställa ett särskilt yrkande i anslutning
till reservationen 9 b), nämligen: »beträffande
villkor för tertiärlån och tillläggslån
till bostadshus innehållande
både bostäder och lokaler för annat
ändamål i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berör härmed
sammanhängande frågor, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört.»

I detta anförande instämde herrar
Pettersson i Dahl (bf), Rubbestad (bf),
Börjesson (bf), Norén i Mullsjö (bf) och
Andersson i Dunker (bf).

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anknytning till den motion
nr 357 i andra kammaren som jag
varit med om att väcka och som tar

upp en detaljfråga i det stora problemkomplex,
som vi nu behandlar.

Denna detaljfråga är de nya belåningsvärdena
för egnahemmen och deras
tillämpning på olika orter. Att jag
inte ser på denna detaljfråga på precis
samma sätt som herr Hansson i Skegrie
kanske sammanhänger med våra bosättningsorter
och deras respektive bostadsköer.

Först vill jag emellertid betyga att
motionärerna har den största förståelse
för den uppfordran till billigare byggande,
som ligger bakom beslutet om
ett sänkt belåningsvärde. Även i fråga
om småhusen har vi den meningen, att
den fortgående utvecklingen mot allt
dyrare hus måste stoppas, till gagn både
för den enskilde och för samhället. Men
hur långt man här skall gå ner, är
självfallet en känslig avvägningsfråga.
Vi menar att de nya föreskrifterna har
fått en sådan utformning, att de blir
rent ödeläggande för en normal gång
av egnahemsbyggandet inom vissa områden.

Vi har klart för oss att omställningen
måste medföra övergångssvårigheter av
olika grad, som man måste tåla för att
omsider komma fram till de lägre kostnader
man strävar efter. Men med hänsynstagande
inte bara till de höga byggkostnaderna
utan också till de höga
tomtkostnaderna inom ett sådant område
som t. ex. Stor-Stockholm kan vi
inte finna lånegränsen rimlig.

Den cirka 10 procent högre byggkostnaden
här i förhållande till normalorten
kan till nöds rymmas inom det medgivna
högre belåningsvärdet, men så
kommer ju till detta tomtkostnaden,
som är avsevärt högre än på övriga orter.
Att råmark, anslutningsavgifter och
gatubyggnadskostnader går på cirka
10 000 kronor i länsdelen i Stor-Stockholm
är vanligt.

Kan nu inte också här en nedpressning
av kostnaderna åstadkommas? Det
var ju ändå det som var meningen. Jo,
det är klart att det går till en viss del,

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 171

men det är en sak som tar tid, även om
allvarliga och ihärdiga ansträngningar
göres från såväl bostadsmyndigheter
som kommuner och byggare för att
medverka härtill.

Vad gäller tomtkostnaderna är nog
inte mycket att hämta. Det behöver inte
vara några oskäliga råmarkspriser för
att sammantagna med övriga exploateringskostnader
ge de priser som nu gäller
och som jag tidigare refererat. Den
standard som krävs för vägar, friområden,
ledningar av sanitära och trafiktekniska
skäl i dessa stora tätbebyggda
samhällen är inte mycket att ge avkall
på. Kommunerna, som inte sällan är
markexploatörer, gör vad som göras
kan i återhållande riktning, men man
måste konstatera, att effekten inte blir
stor.

För byggnadskostnaderna bör finnas
större marginaler att åtminstone på litet
längre sikt åstadkomma något. Men man
måste ha klart för sig, att det är fråga
om en väsentlig prutning på kvalitet
och utrymme, om man skall nå de små
belåningsvärdena. Hur mycket skall vi
ge avkall på i fråga om arbetsbesparande
anordningar, trivselvärde och låga
underhållskostnader? Ja, det är frågor
som inte får negligeras vare sig av egnahemmaren
eller samhället. Kan vi sätta
vår lit till de nya byggmetoderna, till
grupp- och seriebyggande och annat,
som under senare år förts fram i diskussionen?
Vi får i varje fall hoppas,
att så blir fallet, när detta nya har kommit
över experimentstadiet.

Att det är dåligt före i portgången,
får man emellertid många vittnesbörd
om. I varje fall kan man tydligen inte
dra några allmängiltiga slutsatser av erfarenheter
man gjort på enstaka håll.
Den mycket kände byggare, som för ett
par år sedan byggde billiga radhus i
vårt sydligaste landskap, har fått konstatera,
att det klarar man inte i stockholmstrakten
lika enkelt. Fn radhuslamell
har av denne byggare i slutlig
produktionskostnad redovisats med

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

54 600 respektive 57 300 kronor inför
förmedlingsorganet i den kommun i
stockholmstrakten, där han slutfört 36
sådana radhus. Det är litet skillnad på
dessa siffror och de 35 500 krohor som
redovisades i det första fallet. Gruppbyggande
i Vallentuna och Täby i enskild
regi men livligt understött från
kommunernas sida kan tyvärr inte heller
visa upp siffror som passar inom
lånegränserna.

Seriebyggandet möter ju även det naturliga
hindret att så stor del av tillgänglig
tomtmark består i uddatomter,
insprängda i redan bebyggda kvarter.
Sammanhängande områden färdiga för
exploatering är det inte så lätt att hitta.

Slutsatsen av det sagda blir att praktiskt
taget ingen klarar ett egnahemsbygge
utan att utöver den egna insats
som alltid förutsättes lägga ytterligare
ett väsentligt belopp för att täcka skillnaden
mellan belåningsvärde och verklig
kostnad. Även om vi medger att inkomstläget
är högt i det här ifrågavarande
området, svarar det ju ingalunda
mot de krav på egna resurser och tillgångar
som förutsättes efter vad jag
nu sagt. Följden blir en risk för fellokalisering
av bebyggelsen inom detta
område ut mot periferien och med luckor
i den tidigare påbörjade bebyggelsen
till förfång för både människor och
samhälle. Man skall givetvis också minnas,
att det självfallet finns representanter
för låglönegrupperna även inom
dessa områden.

Den allvarligaste följden blir dock
en uppbromsning av egnahemsbyggandet,
som jag tror alla är överens om är
mycket olycklig. I detta område har
vi de längsta bostadsköerna, och vi har
ett stort behov av ökade möjligheter till
just egnahemsbyggande, som motvikt
till stenstädernas hyreshusbebyggelse,
här kanske mera markerad än i någon
annan trakt.

Tron på att vi skall kunna stoppa
flykten från landsbygden genom att
skapa eller vidmakthålla vidriga bo -

172

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadsförhållanden för de människor
som finns i Stockholms- och göteborgsområdena
är väl en alltför besk medicin,
som dessutom ofta får tas in av de
flyktande, eftersom de hamnar sist i
bostadskön.

Med en viss häpnad registrerar man
att folkpartiet och högern vill lägga
lök på laxen genom att med olika metoder
behovspröva den räntefria stående
delen. Att knyta lånets värde till
familjestatus under byggnadstiden anser
vi motionärer inte tillfredsställande.
Man skapar här gränsproblem, och sådana
är alltid olustiga. Vi har enbarnsfamiljen,
som faller utanför den extra
hjälpen, om den inte i behaglig tid har
blivit tvåbarnsfamilj, och vi har familjen
med flera barn, fortfarande gående
i skolor, men som bara har ett
barn under sexton år. Detta har varit
skälet till att vi i vårt yrkande ej velat
som faktor ta med något barnantal utan
stannat för att, med hänsyn till de skäl
jag här anfört och för att komma över
till de nya belåningsreglerna, ge dem
en generösare innebörd på det sättet,
att belåningsvärdet för enfamiljshus
ökas från respektive 45 000 kronor till
50 000 kronor och från 50 000 kronor
till 60 000 kronor, med motsvarande
justeringar för tvåfamiljshusen, varvid
förutsättes att något tillägg för barnfamiljen
ej utgår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion 11:357.

Iiäruti instämde herrar Hedquist (s)
och Sköldin (s).

Kerr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Regeringens och riksdagsmajoritetens
åtgärder i bostadsfrågan
har under senare år haft en mycket
bestämd tendens. Trots fortsatt och
förvärrad bostadsnöd avvecklas alltmer
den nya bostadspolitik, som på sin
tid inleddes med den bostadssociaia utredningen.
Regeringen sviker givna utfästelser,
kapitulerar för högerns högröstade
propaganda, minskar tempot i

bostadsbygget genom kreditrestriktioner,
räntestegring och avveckling av de
generella stödåtgärderna. Högern och
folkpartiet har all anledning att vara
belåtna, och hr Hanssons i Skegrie tal
visar att koalitionsbröderna också är
belåtna, när utskottet nu föreslår, att
sista resten av de provisoriska tilläggslånen
skall avvecklas, sedan de förut
skurits ned från 4 kronor till 1 krona
per kvadratmeter, att de räntefria egnahemslånen
sänkes från 8 000 till
4 000 kronor, att lånen för egnahemsombyggnad
sänkes från 25 till 20 procent
och att igångsättningen av bostadsbyggen,
som förra året sjönk från
58 200 till 56 000 lägenheter, skall ytterligare
begränsas till en angiven minimisiffra
av 53 000 lägenheter. Minimiprogrammet
ligger 10 procent under
siffrorna 1953 och 1954 och 18 procent
under den tidigare angivna målsättningen
av 65 000 lägenheter per år.

Denna begränsning sker i en tid,
när de stora barnkullarna alltmer närmar
sig giftasåldern. Den sker i en tid,
då, för att tala med Hyresgästernas
Riksförbunds ordförande, Leonard
Fredricsson, »bostadsbristen är kvar
och till ingen del har avvecklats. Det
gamla undermåliga bostadsbeståndet
har endast till ringa del kunnat saneras».

Siffermaterialet om den växande bostadsnöden
är skrämmande, även om
vi kan göra samma reservation som
bostadsstyrelsen, att det i detta material
finns en del inaktuella ansökningar,
som inte avregistrerats,. Det uppväges
av att det säkert finns ett bostadsoch
bytesbehov, som icke registrerats,
ty många bryr sig inte om att ställa
sig i ko, när de ser att köerna kan bli
stående både 5 och 10 år. Jag låter alltså
siffrorna tala.

Bostadsköerna ökade i fjol med 10
procent, från 258 000 till 280 000 sökande.
Reräknar man 2,5 personer för
varje ansökan, blir det 700 000 bostadssökande,
nära tre kvarts miljon. I tek -

Fredagen den 25 inaj 1956 fm.

Nr 20 173

nisk mening bostadslösa — utan egen
bostad — utgjorde 168 000 eller en
kvarts miljon tillsammans med familjerna.
I Stockholm står 94 130 i bostadskön.
Det är en ökning för året på
13 760, och med nuvarande byggnadstakt
beräknas det, att den skall växa
till 115 000 sökande 1960. I Göteborg
står 42 513 i kön, i Malmö 21 588, i
Solna 9 615, i Örebro 6 268, i Norrköping
5 040 och i Linköping 4 623. De
flesta har familjer, och varje siffra bör
multipliceras med 2,5.

De nyårssiffror beträffande byggverksamheten,
som finansministern har
anfört, är missvisande. De beror på
förseningen genom kreditrestriktionerna
och att avvecklingen av tilläggslånen
framflyttats från januari till april,
varför det inte längre är så angeläget
att bli färdig till 1 januari. Vid de flesta
tidpunkter under året låg siffrorna
avsevärt under föregående års.

I Stockholm väntar man rena katastrofen
på 1960-talet, om inte byggnadstakten
ökas. År 1959 behövs det
350 000 lägenheter med cirka en miljon
rum. De sakkunniga tror att siffran
inte kominer att bli så mycket högre än
300 000. Det behövs 12 000 lägenheter
per år i Stockholm, men det byggs
5 600.

De stora barnkullarna väntar. År
1950 fanns det 415 000 ungdomar mellan
17 och 18 år. År 1961 blir det
635 000. I onsdags debatterade riksdagen
i över fyra timmar ungdomens
fostran och åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Bygg tillräckligt med
bostiider till överkomligt pris åt barnfamiljerna
och den giftasvuxna ungdomen,
så att de inte behöver vänta i
många år på lägenhet, så behövs det
inte så stora anslag för att återföra vilsekommen
ungdom till ett normalare liv!

Man kan också tala om ett katastrofläge
i flera andra städer, där industrierna
utvecklas och stor inflyttning
sker. I Luleå beräknar man att med nuvarande
byggnadstakt kunna avveckla

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadskön till år 2 033. Ingen av de
förutsättningar, som angetts för denna
förändring av bostadspolitiken, är hållbar
vid närmare prövning.

Avvecklingen av kapitalsubventionerna
till flerfamiljshusen har motiverats
med de höga bostadskostnaderna, som
man vill pressa ner. För det första har
generaldirektör Alf Johansson i bostadsstyrelsen
själv visat, att byggnadskostnaderna
stigit mindre än livsmedelsindex,
och för det andra att de
inte minskat utan stigit, sedan subventionerna
börjat avvecklas, under förra
året med 4 procent. De höga byggnadsoch
boendekostnaderna beror på privatmonopol
i byggnadsämnesindustrierna
och på statsmakternas egen räntepolitik.
Utredningen om privatmonopolen
och priserna på byggnadsmaterial
har sovit i 10 år och tycks nu med
regeringens tysta medgivande ha somnat
in för evigt.

Vidare är det framför allt statsmakternas
högräntepolitik som driver upp
byggnadskostnaderna och hyrorna. Jag
skall låta direktör Wallander i HSB
bevisa detta. I en skrift från hyresorganisationen
»Bostadsreformen måste
fortsätta» visar han räntenivåns inverkan
i ett hyreshus, som kostar en miljon
att bygga. För fem år sedan, då
medelräntan på det behövliga kapitalet
var 3 procent, kunde en lägenhet på
två och ett halvt rum och 65 kvadratmeter
framställas för 35 kronor 50 öre
per kvadratmeter och en årshyra av

2 300 kronor. Nu är medelräntan 5,2
procent, och samma lägenhet kostar
47 kronor 50 öre kvadratmetern och

3 100 kronor i hyra. Enbart räntepolitiken
har alltså fördyrat denna normallägenhet
med 800 kronor. Direktör Wallander
fortsätter: »En räntehöjning på
2,2 procent betyder således, att jag
måste sänka byggnadskostnaderna med
36 procent för att uppnå samma hyresnivå
i bägge alternativen.» Jag
nämnde nyss att hyreskostnaderna drar
sig uppåt i stället.

174 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

En annan motivering har varit att
genom de stegrade inkomsterna hyrans
andel av genomsnittsinkomsten
har sjunkit och att de flesta mycket
väl kan bära en högre bostadskostnad.
Tidigare har man ställt som norm, att
bostadskostnaden skulle utgöra 20 procent
av inkomsten. Den genomsnittliga
industriarbetarlönen för manliga
var i fjol 10 230 kronor och genomsnittspriset
för en modern tvårummare
över 2 000 kronor. Hyran tar alltså alltjämt
de 20 procenten, varför även den
motiveringen bortfaller. Det går inte
heller att hänvisa till familjeinkomsten,
när sambeskattningen tar bort så mycket
av de arbetande fruarnas inkomster.

Regeringen har kapitulerat för högerdemagogien
om folket i slumbostäderna,
som skattevägen måste betala
subventioner till bättre ställda människor
i moderna lägenheter. Har högern
någonsin intresserat sig för folket i
slumbostäderna? Högerns strävan är,
att de förmögna och välbeställda skall
få minskade skatter genom att man
slopar de subventioner som gör det
möjligt för arbetarna och lägre tjänstemän
att flytta in i de dyra moderna
lägenheterna.

Utskottet säger liksom regeringen, att
samhällets insatser nu skall koncentreras
på de medborgargrupper, som är
i verkligt behov av samhällets stöd för
att kunna lösa bostadsfrågan. Det talas
om barnfamiljer, pensionärer, ensamstående
mödrar samt invalider och andra
handicapade. Detta skulle enligt utredningsdirektiven
ske genom återinförande
av behovsprövning, som slopats
beträffande barnbidragen och andra sociala
reformer. Var och en kan tänka
sig hur detta skall verka exempelvis i
Stockholm, där höger- och folkpartimajoriteten
skall sköta behovsprövningen.
Självfallet är vi överens om att
det behövs särskilda åtgärder, mycket
kraftigare åtgärder än de föreslagna,
för att hjälpa dessa särskilt nödställda
kategorier. Det talas inte längre om

»fattiga» och »nödställda». Vi hörde
nyss herr Gustafsson i Skellefteå använda
det moderna svenska ordet »inkomstsvaga»,
men vi håller oss i stället till det
gamla, icke ämbetsmannamässiga svenska
språket. Vi har gång på gång ställt
förslag dels om tillräckliga stödåtgärder
och dels om en obligatorisk bostadsförmedling,
som fördelade bostäder
efter behov och framför allt såge
till, att barnfamiljerna, invaliderna,
pensionärerna och de ensamma mödrarna
finge människovärdiga bostäder.

De som kommer mest i kläm för den
nya bostadspolitiken är dock de mycket
stora grupper av arbetare och lägre
tjänstemän, som inte är så nödställda
att de tillhör socialklientelet, men som
på grund av den samordnade lönepolitiken
och pris- och hyresstegringar inte
heller kunnat göra några besparingar.
De kan därför inte skaffa sig pengar,
och kreditspärren hindrar dem från att
låna pengar till egnahemsbygge eller en
insatslägenhet i HSB eller andra liknande
företag eller i de privatkapitalistiskt
finansierade spekulationsbyggen,
som är högerns och folkpartiets melodi
i bostadsfrågan och särskilt gynnas av
den nya bostadsgiven. Vi hörde nyss
herr Gustafsson i Skellefteå förorda att
sådana byggen skulle få breda ut sig på
de kommunala och allmännyttiga byggenas
bekostnad. Dessa kategorier, av
vilka majoriteten kanske tillhör det
största regeringspartiets väljare, hade
redan förut mycket stora svårigheter att
kunna flytta in i anvisade moderna lägenheter
för vilka de hade stått i ko i
flera år. De kommer att få avsevärt ökade
svårigheter, när subventionerna
minskar och hyrorna drivs i höjden.
Även i folkpartiets reservation slås det
fast, att regeringen förutsätter en fortsatt
och ganska betydande hyresstegring.

I ett föredrag i Skene förklarade socialministern
beträffande egnahemsbebyggelsen,
att maximeringen av egnahemsbelåningen
avser att »skapa mer

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

175

egnahem till kostnader, som vanligt
folk står ut med». Jag skall låta en kommunalman
i nedre Norrland beskriva
hur åtgärderna verkar för just dessa
vanliga egnahemsbyggare.

Byggnationen begränsas genom att
sparbankerna inte kan ta alla bottenlån.
I fjol beviljades många egnahemslån,
trots att det inte fanns täckning för
bottenlånen. Det var dåligt samarbete
mellan länsbostadsnämnderna och bankerna.
Länsbostadsnämnderna vägrade
att fördjupa lånen. Många som fick färdiga
sina gårdar får därför betala avsevärt
högre ränta på kreditiven än
om besluten beviljats i tid. Många egnahemsägare
får betala 50 kronor i månaden
och mera i högre ränta och förlorad
ränteeftergift. Sparbankerna blir
mer och mer restriktiva. Från 1 juli i
år godkänner de statliga låneorganen
en produktionskostnad av 45 000 eller
50 000 kronor, om familjen har två barn.
»Här på orten», säger vår sagesman,
»har dessa egnahem kostat minst 55 000
kronor. Trähusfirmornas kalkyler håller
inte i praktiken.»

Det blir egnahemsägarna som får försöka
skaffa fram det som fattas, och
många av dem kan inte detta. Det kommer
alltså att bli avsevärt färre byggen
i fortsättningen. Standarden kommer
att sänkas. Fasadtegel, oljeeldning, tvättmaskiner
och sådant som på längre sikt
sänker driftkostnaderna måste slopas.
Så var det med åtgärden, som skulle
skapa fler egnahem åt vanliga människor.

HSB:s direktör och många andra experter
har också förklarat, att restriktionerna
framtvingar en standardsänkning
även i flerfamiljshusen. Stadssekreteraren
i Göteborg, Torsten Henriksson,
talade på den socialdemokratiska
partikongressen om det »tvårumselände»,
som kommer att bli följden av
denna politik.

Till de icke hållbara motiveringarna
hör också påståendet — som har upprepats
här i debatten — att man icke

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kan bygga mera på grund av bristen på
arbetskraft. Men det finns arbetskraft.
Det gick 30 000 byggnadsarbetare arbetslösa
en lång tid i vintras, och det
berodde inte bara på kylan, ty många
av dem var arbetslösa långt innan kylan
satte in. Det finns i Sverige 245 000
byggnads- och anläggningsarbetare, och
om vi också räknar in dem som sysslar
med egnahemsbygge, blir summan
58 000 man, vilka sysslar med bostadsoch
egnahemsbygge. Om man överför
5 000 man från onödiga och miljonslukande
militära byggen och kapitalistiska
spekulationsbyggen till bostadsbyggandet,
så klarar vi det program, som
bostadsstyrelsen anser nödvändigt. Det
finns sålunda resurser, herr Hansson i
Skegrie. Det gäller bara att flytta över
arbetskraften till bostadsbyggandet.

Det är betecknande att bostadsbyggandets
andel i bruttoinvesteringarna
har sjunkit från 30,3 procent 1939 till
19,8 procent 1945. Om vi hade hållit
byggnadstakten från 1947, skulle vi fått
ytterligare 28 000 lägenheter i fjol. Det
är obetingat nödvändigt att bostads-,
skol- och sjukhusbyggandet får en större
del av de samhälleliga resurserna,
och det bör i första hand ske på den
svällande militärbudgetens bekostnad.
Folkets stora flertal bestrider finansministerns
tes på den socialdemokratiska
partikongressen, att investeringarna i
militärbyggen är »lika mycket värda»
mm bostadsbyggandet. Det är bättre
att använda våra resurser till att bygga
hem för människor än till atombomber
och andra bomber för att förinta hemmen
och människorna.

De ständiga eftergifterna för borgarpartiernas
krav innebär en förskjutning
från allmännyttiga byggen i samhällelig
eller folklig regi till privatkapitalistiska
spekulationsbyggen, och som vi
hört vill högern och folkpartiet fortsätta
på den vägen. Borgarpartiernas
lösning av bostadsfrågan tar sikte på
att de bättre bostäderna skall reserveras
för de förmögna och de bättre ställda

176 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och att vanliga människor skall tränga
ihop sig. Högern och folkpartiet tar
sikte på en hyresnivå, som blir så hög
att moderna, rymliga bostäder blir ruinerande
och oöverkomliga för vanliga
arbetare och lägre tjänstemän. De vill
begränsa det allmännas stöd till behovsprövad
hjälp till slumbostäder åt invaliderna,
änkorna och pensionärerna
samt begränsade hjälpåtgärder för de
stora barnfamiljerna. De vill inte att
de förmögna skattevägen skall behöva
betala något nämnvärt till en förbättring
av vanliga människors bostadsstandard.

Regeringens eftergifter för borgarpartiernas
krav kulminerar i den till höstriksdagen
förutsedda uppluckringen av
hyresgästskyddet, som skulle ge värdarna
och fastighetsägarna nya möjligheter
att trakassera hyresgästerna och driva
hyrorna i höjden.

Regeringens många eftergifter för
borgarpartiernas krav har glädjande
nog skapat en stark opinionsrörelse
även inom det socialdemokratiska partiet,
särskilt bland alla dem som är engagerade
i den allmännyttiga byggnadsverksamheten.
Socialministern stod
tämligen isolerad inför den hårdhänta
kritik, som på den stora bostadskonferensen
nyligen levererades av generaldirektören
i bostadsstyrelsen och hyresgästernas
representanter samt representanter
för de kommunala och allmännyttiga
bostadsföretagen. De visade
att regeringens åtgärder raserade själva
grunden för den bostadspolitik, som inleddes
under stora åthävor efter kriget,
och att en skyndsam förändring är nödvändig,
om inte läget skall bli rent katastrofalt.
Även på partikongressen förekom
enligt referaten en mycket skarp
kritik av denna bostadspolitik och särskilt
mot de svårigheter som kreditrestriktionerna
har skapat för kommunerna
och den kommunala byggnadsverksamheten.

Alla motiveringar för förändringarna
är sönderskjutna av kritiken. Vi skall

för vår del göra vårt bästa för att denna
opinion bland arbetarna och tjänstemännen
skall bli så stark, att den driver
fram en ny omläggning av bostadspolitiken
från högerlinjen tillbaka till
den sociala bostadspolitikens linje. Målsättningen
måste vara att bygga så mycket
bostäder att bostadsköerna minskar
och den uppväxande ungdomen kan få
lägenheter, att bostadsstandarden förbättras
och utrymmena ökas, att dessa
moderna bostäder blir överkomliga för
vanliga enkla människor genom subventioner
och räntesänkning och andra
åtgärder som sänker hyrorna, att byggherrarnas,
fastighetsägarnas och de
många hyresockrarnas spekulationer i
bostadsnöden stävjas, att en obligatorisk
förmedling ser till att även de
sämst ställda får ordentliga bostäder
och att bostadsbehovet, inte de stora
pengarna, blir avgörande vid fördelningen.

Reservationerna i utskottet har mestadels
högerns och folkpartiets märke,
och vi kan bara stödja en av dem. I
vår motion nr 136 har vi föreslagit, att
riksdagen uttalar sig för 63 000 lägenheter
som minimimålsättning för 1956
och att tillskottet främst fördelas på
storstäderna och tätorterna med den
största bostadsbristen. Vi har vidare
yrkat avslag på avvecklingen av tillläggslånen,
på minskningen av den räntefria
delen av egnahemslånen, på de
föreslagna ändringarna av belåningsvärdet
och övriga föreslagna ändringar
av räntan å egnahemsförskotten.

Vi har också föreslagit att de preliminära
lånebesluten från lånefonden
för bostadsbyggande må meddelas upp
till 945 miljoner kronor, att lånefonden
får ett investeringsanslag på 890 miljoner
kronor, allt detta under punkt 1 i
bilaga 26, vidare att under punkt 6 i
samma bilaga preliminära beslut om
lån, som utgår från anslaget till tillläggslån,
må meddelas intill ett belopp
av 125 miljoner och att ett investerings -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 177

anslag till dessa tilläggslån kan anvisas
med 180 miljoner kronor.

Herr talman! I punkterna 2, 4, 8, 11,
16, 17, 32, 33, 35 och 36 yrkar jag bifall
till motion nr 136.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Den skrivning som utskottet
presterar under rubriken Allmänna
grunder för bostadspolitiken på
sidan 34 i utlåtandet har föranlett mig
att avge en blank reservation. Utskottet
behandlar där frågan om igångsättande
av nya bostadsbyggnadsföretag
under nästa budgetår och ansluter sig i
det avseendet till Kungl. Maj:ts förslag.
Samtidigt understryker utskottet att
Kungl. Maj:ts förslag är ett minimiprogram
och att allt bör göras för att inom
ramen av tillgängliga resurser utöka
detta program.

Som avslutning på detta avsnitt säger
utskottet: »Slutligen vill utskottet understryka
vikten av att bostadsstyrelsen
fortlöpande följer långivningens omfattning
och i den mån behov av jämkningar
i fastställda ramar för långivningen
uppkommer skyndsamt göra
framställning därom till Kungl. Maj:t.»

Såvitt jag kan förstå innehåller denna
mening en kritisk anmärkning mot
bostadsstyrelsen för det sätt, varpå styrelsen
hittills handhaft dessa uppgifter
i förevarande avseende. I anledning
därav vill jag för det första framhålla,
att styrelsen under innevarande och
föregående år fortlöpande har följt långivningens
omfattning och varje månad
lämnat rapport därom till Kungl. Maj:t.
Att göra något ytterligare i det avseendet
är knappast möjligt. För det andra
bör beträffande frågan om framställning
till Kungl. Maj:t om jämkningar i
de fastställda ramarna för långivningen,
som utskottet talat om, framhållas
att styrelsen i sina pctita i augusti 1954
angav medelsbehovet för preliminära
beslut om lån till 790 miljoner kronor.
Riksdagen bantade sedan ned denna
12 — Andra kammarens protokoll 1950.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ram på förslag av Kungl. Maj:t till 650
miljoner. Styrelsen redovisade i augusti
1955 att en utvidgning av ramen för
innevarande budgetår från den av riksdagen
fastställda, 650 miljoner kronor,
till 887 miljoner erfordrades.

Om man över huvud taget skall rikta
någon kritik på denna punkt mot någon,
behöver man kanske inte gå utanför
detta hus för att finna objekt för
densamma. I varje fall kan inte bostadsstyrelsen
ha anledning att ta åt sig av
vad utskottet här har skrivit. Ytterligare
en omständighet gjorde att jag i avdelningen
tyckte att det var onödigt att
skriva på detta sätt.

Det förhåller sig så, att några bekymmer,
som orsakats av att den nämnda
ramen för långivningen skulle ha varit
för snäv, har inte förekommit under
detta budgetår. Kritiken saknar alltså
grund och kan egentligen inte riktas
mot någon. Det var i stället utbetalningarna
från lånefonden för bostadsbyggande,
som i brist på anslagsmedel
måste stoppas i slutet av förra året, men
i det avseendet har ju utskottet inte
haft något att anmärka.

I det utskottsutlåtande som vi nu
behandlar finns det 35 reservationer,
och om jag inte räknat fel är det 55
punkter i dessa reservationer. Jag tror
att kammarledamöterna känner igen de
flesta av dessa reservationer; linjerna
är ungefär desamma. De olika partierna
har hållit sig kvar i sina gamla positioner
i dessa frågor. Det är inte möjligt
för mig att nu ingå på det stora komplex
av olika frågor som behandlas i
detta utlåtande, och jag skall därför
bara ta upp ett par saker.

Först vill jag då fästa uppmärksamheten
på att högern fullföljer sin linje
från föregående år. Högern rekommenderade
då åtgärder som, om de hade
genomförts, skulle ha medfört en höjning
av hyrorna i hyreslägenheter med
omkring 30 procent utöver den höjning
som sedan dess genomförts. Vid det tillfälle
då vi diskuterade denna fråga sade
Nr 20

178

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

herr Cassel, att vi rekommenderar en
sådan bostadspolitik som medför att
kostnaderna kommer att sjunka och
som motverkar hyresstegring. Vi har
inte lyckats eliminera en hyresstegring
genom att sänka kostnaderna under
denna tid, och det är väl ingen människa
som tror att detta skulle ha lyckats
om vi fört den politik högern
rekommenderat.

I detta sammanhang vill jag också,
med anledning av att herr Cassel talade
om billiga egnahem, fråga hur många
sådana där verkligt billiga »högerhus»,
byggda under valrörelsen för ett par år
sedan, som sedan dess har uppförts.
Det var ju sådana förnämliga och billiga
hus. Det bör väl förvåna alla att
inte många familjer nappade på den
kroken och uppförde sådana hus och
därigenom har fått låga bostadskostnader.
Eller försvann »högerhusen» på
samma sätt som högertrafiken? Vid
detta tillfälle rekommenderades från
högerhåll en politik som skulle ha medfört,
att kapitalkostnaderna stigit så
mycket, att bostadskostnaderna i egnahem
ökat ungefär på samma sätt som
för lägenheterna i flerfamiljshus. I år
kommer högern med förslag, som om
de genomfördes skulle innebära en
ungefär lika stor höjning av bostadskostnaderna
för de olika lägenhetstyperna.

Herr Cassel sade, att för det första
kommer de av högern föreslagna åtgärderna
att medföra en så stark kostnadsminskning,
att hyreshöjningen elimineras,
och för det andra drabbar
denna hyreshöjning bara de hus som
byggs efter förslagets genomförande.
Jag tror inte på det första påståendet,
och det är väl knappast heller någon
annan här i riksdagen som tror på det.
En stor sänkning av byggnadskostnaderna
på en gång kan faktiskt inte
åstadkommas. Och om, för att gå till
herr Cassels andra påstående, bvggnadskostnaderna
stiger kraftigt i de hus
som byggs, kan man ju inte behålla den

tidigare hyresnivån för de förut uppförda
lägenheterna och ha en hyressplittring
på 25 å 30 procent eller mera.
För övrigt kommer naturligtvis löntagarna
att kräva kompensation för den
starka höjningen av bostadskostnaderna,
vilket å sin sida tar sig uttryck i
höjda kostnader för fastighetsägarna.
Kostnadshöjningen kommer alltså så
småningom att slå igenom också i de
äldre husen, och vi får en hyresnivå,
som över hela fältet ligger så mycket
högre än den nuvarande, som jag nyss
nämnde. Det blir konsekvensen av högerns
förslag.

Herr Cassel och de som skrivit högerns
partimotion har ju insett, att det
måste bli en hyreshöjning av ungefär
här angivet slag. Detta är en av motiveringarna
för det förslag om en höjning
av familjebostadsbidragen som
man rekommenderar för att skydda
barnfamiljerna från verkningarna av
den skisserade bostadspolitiken. Jag
tror emellertid inte att det skyddet är
mycket att hurra för. Jag sade förra
året, när dessa frågor diskuterades —
och från herr Cassels sida har precis
samma resonemang förts i år som förra
året — att högern visar sin kärlek til!
barnfamiljerna genom en tillämpning
av ordspråket, att den man älskar den
agar man. För min del har jag inte
någon bestämd uppfattning, huruvida
agan äger berättigande i något sammanhang,
men om den övergår till en
sådan här hänsynslös misshandel, så
reagerar jag. Högerns förbättrade bostadsrabatter
kan inte förhindra, att
förslaget om bostadsbyggandet, om det
genomfördes, skulle höja hyran för
ungefär 974 000 av de 975 000 barnfamiljerna
i landet. I de flesta fallen
skulle hyreshöjningen bli så avsevärd
som 400 kronor och därutöver om året.
Det är alltså en promille av barnfamiljerna
som skulle undgå att drabbas av
högerns omsorger — alla de övriga
familjerna skulle drabbas av dem.

Jag har inte velat ta upp någon längre

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

179

debatt om denna sak, men jag fann anledning
att erinra om vad som sades
förra året, då vi hade en längre diskussion,
eftersom herr Gassel kör med
sina gamla argument.

Jag vill så beröra ett av folkpartiets
alternativ, som jag inte tror har diskuterats
här i kammaren vid något tidigare
tillfälle. Det har framförts i motionerna
1:408 och 11:497 och berörs
i reservationen 11) B) av herr Sundelin
m. fl. I motionerna framföres den
meningen, att kapitalsubventionen till
egnahem bör inkomstprövas. Den lånesökande,
som haft en till statlig inkomstskatt
taxerad inkomst, vilken under
ett par föregående år understigit
12 000 kronor, skall erhålla 4 000 kronor
i räntefri stående del, den som
haft mellan 12 000 och 14 000 kronor
skall erhålla 2 000, medan den som haft
över 14 000 skall bli utan sådan räntefri
stående del. Jag tycker det är en oformlighet,
att man på detta sätt skall inkomstpröva
ett sådant här byggnadsbidrag
eller vad man skall kalla det för
— det är ju en engångssubvention. Som
alla vet spelade tröskelproblemet en
mycket viktig roll i folkpartiets valkampanj
år 1950. Det inspirerade också
den valfilm, som folkpartiet fick lov
att slopa redan innan valrörelsen var
slut. Nu har det tydligen skett en omsvängning
inom folkpartiet, och jag kan
förstå denna mot bakgrund av erfarenheterna
från år 1950. Men jag undrar
i alla fall, om inte omsvängningen tagit
sig litet väl markanta uttryck i det förslag
som framlagts. Man bör val ändå
akta sig för att göra jämförelser mellan
denna engångssubvention till byggandet
av egnahem och de bostadsrabatter som
beviljas barnfamiljerna. Bostadsrabatterna
är ju ett löpande bidrag. Om en
person ett visst år söker familjebostadsbidrag
men har för hög inkomst, avslås
hans ansökan. Nästa år kanske hans
inkomst har sjunkit och om han då på
nytt söker bidrag, får han ett sådant.
Vidare kan man ju förlora bidraget, om

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inkomsten stiger under den tid bidrag
utgår; det sker då en avveckling på
två år.

En sådan ordning kan inte tillämpas
i fråga om en inkomstprövad räntefri
stående del av lånet. Sedan denna förmån
har beviljats, får vederbörande
behålla den, hur mycket än hans inkomst
stiger. Man kan inte anpassa denna
subvention efter inkomstvariationerna
på samma sätt som sker med familjebostadsbidraget.

Detta är något som vi bör erinra oss
i detta sammanhang. Jag kan inte föreställa
mig att det finns några starkare
skäl som talar för att man vidtar åtgärder
som skapar irriterande tröskelproblem.

Från olika håll har väl vittnats om att
det på bostadsmarknaden råder en
bristsituation som är svår att komma
ifrån. Ja, det känner vi alla till. Från
folkpartihåll har man i motioner och
reservationer krävt att det under nästa
budgetår skulle ske en större igångsättning
än Kungl. Maj :t nu föreslagit
och utskottet tillstyrkt. Men det har inte
lämnats någon som helst anvisning om,
var vi skall ta de ökade resurser som
erfordras för att realisera ett sådant
program — jag bortser nu från herr
Johansson i Stockholm som kom med
sin speciella lösning av frågan. Vilka
andra investeringar vill man begränsa
eller skära ned? För min del tror jag
att det i nuvarande läge är nödvändigt
att kompensera en ökning av investeringarna
i bostäder genom minskningar
på andra håll. Herr Gassel menar visserligen
att det inle behövs några investeringsbegränsningar,
utan alt vi genom
en begränsning av konsumtionen
och elt ökat sparande skall kunna åstadkomma
en överflyttning av resurser
från konsumtionssidan till investeringssidan.
Men hur skall det gå till? Det är
inte så liitt att få folk alt begränsa sina
anspråk. Varken löntagarna eller andra
grupper i samhället vill göra det.

Under sådana förhållanden är väl

180

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det enda realistiska att man går till
väga på det sätt som Kungl. Maj:t har
föreslagit, d. v. s. fastställer ett minimiprogram
— som i det här fallet rör
sig om 53 000 lägenheter — och säger
ifrån att detta program skall utökas,
för den händelse resurserna skulle visa
sig medge detta. Jag kan inte finna annat
än att detta är det riktiga tillvägagångsättet.

Jag tror också för min del att de nya
bestämmelserna om maximerade belåningsvärden
så småningom kommer att
gynna strävandena att öka bostadsproduktionen.
Jag förstår mycket väl att
man kan ha olika meningar om bestämmelsernas
innebörd och utformning —
det är inte säkert att ens Kungl. Maj:t
har träffat alldeles rätt därvidlag. Men
att någonting måste göras för att åstadkomma
en sänkning av belåningsgränserna,
var väl ändå tämligen tydligt.
Bostadsstyrelsen var också fullt på det
klara med den saken, när man började
diskussionerna med departementet om
en sådan begränsning. Utvecklingen i
fråga om belåningsvärdena har kanske
varit mer avskräckande än ökningen av
byggnadskostnaderna i och för sig. Såsom
framhållits i direktiven för den utredning,
som fått uppdraget att verkställa
en översyn av det allmänna stödet
åt bostadsförsörjningen, har i varje fall
under de senaste åren samhällets bostadsstöd
i viss utsträckning kommit
hushållsgrupper till godo som med hänsyn
till sina inkomstförhållanden egentligen
inte haft behov av ett sådant stöd.

När det gäller den rad av yrkanden
som framförts i reservationerna, tycker
jag att man åtminstone på de allra flesta
punkter lugnt kan hänvisa till att resultatet
av den igångsatta utredningen
bör föreligga innan man tar ställning
till viktiga frågor eller i varje fall beslutar
om långtgående förändringar av
nuvarande bestämmelser.

Herr Gustafsson i Skellefteå hade observerat
att den socialdemokratiska partikongressen
behandlat frågan om bo -

stadspolitiken, men han menade att det
mera intresserade kammarens ledamöter
vad socialdemokraterna ville bygga
i riksdagen än vad de ville bygga i
Konserthuset. Det kan jag väl förstå.
Herr Johansson i Stockholm var i alla
fall mycket intresserad av vad vi ville
bygga i Konserthuset, men det är nu en
sak för sig, som inte precis har med
detta resonemang att göra.

Herr Gustafsson i Skellefteå kan väl
ändå inte förneka att under den tioårsperiod
efter kriget, då det kunnat föras
en något så när målmedveten bostadspolitik,
har vi här i landet fått ett tillskott
av lägenheter som saknar motstycke
under någon föregående tioårsperiod.
Det kan inte förnekas att statens
och kommunernas bostadspolitiska
åtgärder medverkat till en mycket
kraftig förbättring av bostadsstandarden
för de stora folkgrupperna i vårt
land. Allt flera vanliga familjer har kunnat
få en tillfredsställande bostad. Här
påstår herr Cassel, att allt fler och fler
lägenheter förslummas, och beskriver
över huvud taget läget på bostadsmarknaden
som det värsta i varje fall under
detta århundrade här i landet. Så är det
inte i verkligheten. Yi hade år 1935
ungefär 140 000 barnfamiljer i moderna
lägenheter om två rum och kök. Nu bor
ändock 500 000 familjer i sådana lägenheter.
Det har skett en mycket kraftig
standardstegring i fråga om lägenheterna,
särskilt beträffande utrymmesstandarden,
som lättast kan anges.

Folkmängden i vårt land var år 1945
6 670 000 människor. 10 år senare hade
den ökat till 7 230 000 människor, d. v. s.
med 560 000. Under dessa tio år fick vi
ett nettotillskott av lägenheter, som kan
uppskattas till omkring 475 000 stycken.
Jag har då räknat bort de lägenheter,
som har avgått från bostadsbeståndet.
Antalet rumsenheter har under samma
tid ökat med cirka 1 600 000. Hade vi
nöjt oss med samma boendetäthet nu
som 1945, hade vi inte behövt bygga
hälften så många lägenheter som vi

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 181

gjort, och vi skulle ändå ha kunnat slippa
bostadsköerna. Vi skulle till och
med ha haft en lägenhetsreserv. Detta
säger i alla fall, att det skett något
på detta område liksom på så många
andra i vårt land.

Här i Stockholm är kanske förhållandena
svårast i hela landet, och bostadsbristen
är stor. Borgarrådet Garpe
anförde i en tidningsartikel förra hösten,
att man i Stockholm, om man hade
nöjt sig med samma boendetäthet som
1946, hade haft möjlighet att ge alla bostadslösa
i kön lägenheter, och man
skulle ändå ha haft en lägenhetsreserv.
Man skulle vidare ha kunnat sanera ut
alla utdömda lägenheter. Jag vet väl,
att detta är en grov jämförelse utan någon
hänsyn till förändringar i åldersoch
könsfördelningen och i civilstånd,
men den ger ändå en viss föreställning
om den höjning av bostadsstandarden,
som successivt har skett. Det är också
en sådan utveckling, som vi önskat se
som resultat av våra bostadspolitiska
insatser.

Jag tillhör dem som tror, att det blir
mycket angeläget att försöka ställa så
stora resurser till bostadsbyggandets
förfogande, att vi kan möta den ökade
efterfrågan, som vi väntar, och så snart
som möjligt kan komma ifrån bostadsbristen.
Betydelsen av goda bostäder
anser jag för min del aldrig kan överskattas.
Det kan inte nog starkt framhållas,
att det är viktigt för familjerna
att erhålla sådana.

Jag tror också fullt och fast, att man
i dagens läge inte kan nå något bättre
resultat, om man går en annan väg än
den utskottsmajoriteten rekommenderar
och som det föreligger förslag om i utskottets
utlåtande. Det är därför, herr
talman, jag yrkar bifall till detta utlåtande.

Under detta yttrande återtog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Växjö

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inledde sitt anförande med att påstå,
att de olika partierna sitter kvar i sina
gamla positioner. Är det inte en överdrift?
Förhåller det sig inte faktiskt så,
att både socialdemokratien och bondeförbundet
i allra högsta grad har visat
sig ha möjlighet att tänka om? Jag talar
då inte närmast om herr Persson, som
ju i detta sammanhang representerar
bostadsstyrelsen, vilken inte riktigt är
detsamma som Kungl. Maj :t.

Så vill herr Persson i Växjö göra gällande,
att ingen vill bo i de s. k. högerhusen.
Han sade inte, att dessa står
tomma, men det lät nästan som om han
ville ge det på hand. Detta är inte sant.
De som har flyttat in där bor kvar i
högönsklig välmåga. Herr Persson skall
komma ihåg — jag har framhållit det
många gånger — att vår mening inte var
att börja ett bostadsbyggande och sälja
hus utan att visa upp, att det är möjligt
att producera en sorts hyggliga
och trevliga bostäder, där folk med
måttliga inkomster kan bo.

Häromdagen kom herr Persson till
mig i utskottet och visade mig ett nytt
exempel. En kommun i Småland hade
hittat på andra, billigare och bättre
hus än vi visat. Jag kan inte säga, att
jag på något sätt kände mig ledsen
därför, tvärtom. Om någon kan konstruera
bättre hus än högern är det bara
bra. Vad vi vill är ju att få fram billiga
bostäder, särskilt egnahem, där vanliga
människor med mindre inkomster har
råd att bo.

Sedan kommer det gamla vanliga påståendet,
att högern lägger fram förslag,
som skall driva upp hyrorna med
300 kronor, i värsta fall med 400 kronor.
Då utgår man från det statiska resonemanget,
att produktionskostnaderna
skall vara oförändrade. När det gäller
Kungl. Maj :ts förslag om att sänka
belåningsvärdena, som herr Persson är
mycket orolig för, räknar man emellertid
inte med vad det kommer att kosta
i form av ökade hyror, ifall det inte är
möjligt för byggherren att hålla sig

182

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

inom den nya ramen, Varför har inte
lierr Persson räknat på det?

I fortsättningen kommer också föregående
års resonemang om att en höjning
för den nya årgången måste dra
med sig höjda hyror i hela det gamla
fastighetsbeståndet. Jag tror rätt litet
på detta. Vi har en sådan splittrad hyresnivå
förut här i landet, att en utjämning
precis efter dagens hyres- och
byggnadskostnader nog inte kan komma
till stånd.

Så säger man, att högern har varit
fullt medveten om att de åtgärder, som
vi föreslår, skulle framkalla högre hyror
och att vi därför velat höja familjebostadsbidragen.
Jag försökte uttrycka
mig tydligt på denna punkt, men herr
Persson i Växjö har inte förstått mig.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Cassel
är jag överraskad över att herr
Persson i Växjö inte använde en stor
dela av sin tid för att polemisera mot
herr Hansson i Skegrie. Har det sagts
något här i dag, som borde strida mot
socialdemokratisk uppfattning i bostadsfrågan,
har det väl kommit från
bondeförbundshåll. Man har till och
med velat ta bort prioriteten när det
gäller krediterna på bostadsmarknaden.
Om man inom koalitionen kan klara
upp den motsättningen, tycker jag att
statsministern skall sluta att oroa sig
för motsättningarna inom oppositionen.

Herr Persson i Växjö vänder sig mot
inkomstprövningen av kapitalsubventionerna
på egnahem. Då man upphör
med kapitalsubventioner till hyreshus
men bibehåller dem till egnahem, gör
man väl detta i stor utsträckning av
rent sociala skäl. Skall man då av sociala
skäl ge kapitalsubventioner även
till dem som har stora inkomster? Jag
tycker att inkomstprövningen där stämmer
väl överens med de direktiv, som
socialministern har utfärdat till den utredning
som nu är i gång. Dessa direk -

tiv innebär, att man skall ge stöd till
dem som bäst behöver det. Något tröskelproblem
behöver väl inte uppstå. Inkomsterna
prövas när låntagaren bygger.
Sedan får han skaffa sig större inkomster,
om han kan, och i alla fall
bibehålla bidraget.

Det har tidigare både från höger- och
bondeförbundshåll väckts motioner i
denna fråga. Jag tror att det är en utbredd
uppfattning, att kapitalsubventionerna
till egnahem, om vi skall behålla
dessa subventioner, bör inkomstprövas.
Därför skulle jag beklaga, om
socialdemokraterna har kört fast så
hårt på denna punkt, att de inte går att
resonera med i fortsättningen.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Cassel säger att
det var fel av mig att påstå, att partierna
är kvar i sina gamla positioner.
Det är i varje fall riktigt att påstå detta
om högern, och man kan nog säga det
om oss också. När det gäller avvecklingen
av de från början på avveckling
ställda tilläggslånen, har skillnaden
mellan oss och högern egentligen varit
den, att högern i motsats till oss velat
avskaffa dem med en gång och samtidigt
höja räntan och kanske vidta någon
annan åtgärd, som skulle höja kapitalkostnaderna
kraftigt. Vi har ändå
lyckats plocka bort den ena kronan
efter den andra i det provisoriska tillläggslån
för flerfamiljshus, som infördes
1951 på hösten, och hålla hyrorna
på samma nivå som den vi hade när vi
började avvecklingen. Det måste väl
vara rimligare att på det sättet försöka
avskaffa de generella subventioner, som
ansetts vara provisoriska, på ett sådant
sätt att det inte blir sådana fantastiska
språng i hyresutvecklingen, som det
skulle ha blivit om vi hade följt högerns
linje.

Jag kan inte heller förstå herr Gustafssons
i Skellefteå resonemang om inkomstprövade
kapitalsubventioner på

Nr 20 183

Fredagen den 25 maj 1950 fm.

egnahem. Det blir ju bara ett enda tillfälle
som blir avgörande för den inkomstprövningen.
Är inkomsten vid det
tillfället kanske av en händelse under
strecket, får man denna subvention och
bar den sedan i varje fall under 10 år.
Det blir en årlig förtjänst på bortåt
140 kronor, om man höjer räntan till
4 procent, som folkpartiet vill. Skulle
man däremot ligga något över strecket
just vid det tillfället, får man vara utan
subventioner för alltid. Det är inte så
med familjebostadsbidrag. Många familjer
just i dessa inkomstlägen har dessutom
något för höga inkomster för att
erhålla familjebostadsbidrag. Då vore
det väl märkvärdigt, om det inte blev
ett tröskelproblem, som blir bra mycket
svårare än det som folkpartiet försökte
behandla i en misslyckad film i
valrörelsen 1950.

Herr CASSEL (b) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fortsätta med
min lilla undervisning till herr Persson.
Det bär sagts att vi vill höja familjebostadsbidragen.
Nu säger herr
Persson att detta betyder, att högern
har dåligt samvete och inser, att det
måste med högerns linje bli högre hyror.
Nej, herr Persson, det har vi aldrig
sagt. Vi har sagt att det kan bli
vissa risker för att hyrorna höjs på
vissa områden, och det är dessa risker
som vi inte vill att de svagast ställda
barnfamiljerna skall behöva ta. Detta
är alltså en säkerhetsåtgärd som vi velat
införa. Det tycker jag herr Persson
skall hålla oss räkning för.

Sedan tror herr Persson inte på att
man med högerns förslag om ökat sparande
kan få utrymme för vidgat bostadsbyggande.
Hur vill då herr Persson
finansiera det ökade bostadsbyggandet?
Vi är väl alla överens om att
vi med det bostadsbyggande, som vi nu
presterar, inte har någon rimlig chans
att komma ur bostadsbristens elände.
Vi måste om vi inte vill strypa till

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

folks möjligheter att få bostäder bygga
mera, och detta kan vi inte göra om
vi inte låter bli andra utgifter.

Sedan säger herr Persson att jag har
utmålat tillståndet som ynkligt i detta
land med allt sämre bostadsförhållanden.
Det har jag visst inte gjort. Det har
visst byggts massor av nya, fina hus. Men,
herr Persson, de hus, som 1945 års bostadssociala
utredning ville döma ut,
står fortfarande till största delen kvar.
Rivningen har varit obetydlig. De hus,
som 1945 var eländiga och förfallna, är
väl nu 10 år senare 10 år äldre än de
var då.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! I denna debatt har
praktiskt taget varje talare framhållit
den enighet som råder — eller bör råda
— om att man skall bygga mer. Statsutskottet
säger ju också att man kan
vara enig om önskemålet att kunna
bygga mer. Diskussionen gäller emellertid
vilka åtgärder som är nödvändiga
för att åstadkomma ett större bostadsbyggande.

Om man skall belysa möjligheterna
för detta tror jag att det är praktiskt
att gå tillbaka till hösten 1955 och se
på förhållandena då. Vi hade då ett bostadsbyggande
i gång av en storleksordning,
som klart angav att vi var på
gränsen att överanstränga våra resurser.
Detta tog sig uttryck i besvärligheter
att åstadkomma en finansiering
av byggandet. Det var besvärligt att få
bottenlån till egnaliemsbyggandet även
om våra sparbanker förklarade, att de
var i stånd att ställa kredit till förfogande
för ett egnahemsbyggande på
låt oss säga 15 000 lägenheter under
ett år. Ett sådant program kostar sparbankerna
ungefär 300 miljoner kronor,
och staten får skjuta till ungefär samma
belopp.

Om man från sparbankerna förklarat
sig ha möjligheter att lämna ut dessa

184

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

pengar, så ligger det emellertid dess
värre till så, att man inte kan cleara
mellan de olika bankerna. Dessa är
nämligen suveräna enheter var och en
på sin ort. Jag vill gärna vitsorda de
besvärligheter som uppkommit genom
att det är svårt att föra över pengarna
från ett område till ett annat. Denna
situation hade vi i höstas. Om man
skall ta 300 miljoner från sparbankerna
och lika mycket från staten, då är det
angeläget att man ordnar de praktiska
detaljerna på ett sådant sätt, att den
som sätter i gång ett egnahemsbygge
redan vid starten skall få besked om
att bottenlånen är klara. Att det är viktigt
med denna speciella detalj framgår
tyvärr av att rätt många egnahemsbyggare
inte kunnat ordna sina bottenkrediter.
De har fått vidkännas det vi
kallar för marknadsränta. Man har
alltså inte kommit i åtnjutande av statens
billiga lån. Dessa egnahemsbyggare
har därför fått offra en onaturligt
stor del av sin inkomst för att behålla
sitt egnahem. Skall byggandet av småhus
och egnahem ske i större omfattning
än hittills, då måste dessa saker
ordnas på ett praktiskt sätt.

Det är inte så som herr Johansson
i Stockholm sade, att det är statens valhänthet
och statens låneregler som bidrager
till att man nu inte kan få krediterna
ordnade i Norrland. Om herr
Johansson intresserat sig aldrig så litet
för detta ämnesområde, kunde han
kanske ha inhämtat uppgifter från
Norrland, där han tydligen har kontakter.
I Norrland har nämligen staten
en väsentligt större del av egnahemslånen
än på något annat håll i landet.

När det gäller flerfamiljsbyggen räknar
man under innevarande år med en
byggnation av 38 000 lägenheter. Kostnaderna
för dessa beräknas till ungefär
1 300 miljoner kronor. Staten tar den
översta delen av långivningen i form
av tertiärlån. Bottenlånen och sekundärlånen
får man skaffa på den öppna
marknaden. Det är alldeles uppenbart,

att om det blir knapphet på pengar på
kapitalmarknaden och man därigenom
får svårigheter att ordna lån, blir en
naturlig följd av detta, att man söker
få förskott på det statliga lånet. I höstas
fick staten lämna ut förskott på
både egnahemslån och lån till flerfamiljshus
i långt större utsträckning
än tidigare. Därför räckte inte de pengar
till som riksdagen tidigare anvisat.
Regeringen fick gå till riksdagen och
begära tilläggsanslag, vilket riksdagen
beviljade.

När herr Johansson i Stockholm säger
att det nu är slut med den bostadspolitik
som haft en social inriktning, så
skulle jag vilja svara, att aldrig något
år tidigare kommer svenska staten att
sätta in så mycket pengar i bostadsbyggande
som under innevarande år.
Om herr Johansson anser att detta markerar
en period, där staten drar sig tillbaka
när det gäller finansierandet av
bostadsbyggandet, så får det vara hans
ensak att tänka så. Denna stora långivning
var nödvändig. Jag skall dock
gärna erkänna, att jag inte önskar att
en sådan situation skall upprepas.

Det är klart att byggandet av flerfamiljshus
leder fram till ökade byggnadskostnader,
som medför högre kapitalkostnader.
Allt måste betalas av
någon, och det blir i sista hand hyresgästerna
som får betala dessa merkostnader.
Det var i det läget regeringen
ansåg att man borde göra någonting för
att få kostnaderna under kontroll. Yad
skedde då? Jo, man sade att staten bör
göra klart för sig vilka utfästelser man
tar på sig i fråga om bostadsproduktionen.
Genom att fixera bestämda gränser
för statens långivning skulle man kunna
pressa byggnadskostnaderna. I varje
fall skulle man kunna stoppa upp
kostnadsstegringarna. Kammarens ledamöter
känner till hur dessa maximibelåningsregler
är utformade, och jag
skall inte trötta med den saken. Så
mycket måste jag emellertid säga, att
det gläder mig att statsutskottet har

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 185

godkänt denna nya princip. Jag förstår
mycket väl statsutskottet, när det säger
att regeringen bör följa utvecklingen
med uppmärksamhet. Helt naturligt
skall vi göra det. När vi vidtagit åtgärder,
som har klandrats på åtskilliga
håll, så beror det på att vi fann dem
mycket angelägna med tanke på nödvändigheten
att säkra en stor bostadsproduktion
för framtiden. Det är alltså
inte gjort bara för att krångla med
människor utan tvärtom för att man i
längden skall nå fram till en bättre,
mera omsorgsfull planering av bostadsbyggandet
och därmed också kunna få
fram ett billigare byggande.

Nu har helt naturligt denna bestämning
av belåningsgränserna på en del
håll föranlett besvärligheter, som i sin
tur resulterat i att man kritiserar just
dessa gränser och säger att de borde
justeras uppåt. Fru Lewén-Eliasson
framförde nyss synpunkten att man i
Stockholm med omnejd fått lånevillkor
som blir besvärliga när det gäller egnahemsbyggandet.
Belåningsvärdet är ju
där 5 000 kronor högre än på andra
orter, men jag erkänner att åtskilligt
av denna höjning neutraliseras av de
höga tomtkostnaderna. Om man köper
speciella, i annan bebyggelse insprängda
tomter, som kvarhållits länge och
kanske är dyra, hjälper dessa 5 000
kronor självfallet inte så värst mycket.
Men i den mån man lyckas få i gång en
byggnation i större serier tror jag mig
veta att det även inom stockholmsområdet
finns möjligheter att ordna bebyggelse,
för vilken tomterna visserligen
i och för sig är dyra men inte
orimligt dyra, om man i priset räknar
in den favör som ligger i att gator och
avlopp är ordnade. Det är den väg man
enligt min mening måste gå. Andra får
förbehållas de dyra tomter som finns
kvar insprängda i gammal bebyggelse.
I varje fall tycker jag man skall ha rätt
att beträffande sådana speciella tomter
kräva att vederbörande sätter in

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

eget kapital, om han förmår det, eller
också lånar pengar på annat håll.

I fråga om maximibelåningsvärdena
gäller vissa övergångsbestämmelser
fram till den 1 juli. Vi har varit angelägna
att försöka se till att dessa belåningsvärden
inte skulle stoppa den
byggnation som var planerad förra
året och alltså skulle verkställas i år.
Därför har det utformats övergångsbestämmelser
som jag tror verkat så, att
praktiskt taget alla de projekt som var
någorlunda vettiga kommer till utförande;
i varje fall har jag fått det beskedet
från bostadsstyrelsen. Vad vi
hört under dessa fyra månader föranleder
inte mig att föreslå regeringen
ändringar i bestämmelserna beträffande
villor och egnahem eller småhus
över huvud taget. Det är emellertid
klart att vi skall följa utskottets uppmaning
att uppmärksamma utvecklingen
på området, och i den mån det blir
nödvändigt för att hålla bostadsbyggandet
i gång kan man få justera vissa
detaljer.

Beträffande flerfamiljshusen blir bestämmelserna
med naturnödvändighet
mera komplicerade. Även där gäller
övergångsbestämmelser, och det har talats
och skrivits rätt mycket om att
man den 1 juli skulle se till att få en
justering av de fastställda värdena. Jag
känner behov av att säga att vår erfarenhet
efter fyra månader även här blivit
den, att vi i stort sett finner värdena
rätt avvägda. Givetvis kan man
diskutera om man skall förlänga giltighetstiden
för de extra tillägg av ungefär
3 procent på belåningsvärdena, som
nu ges men som enligt övergångsbestämmelserna
skall upphöra den 1 juli.

Vi har tagit särskild hänsyn till om
man ordnar husen så, att man sparar
bränsle. Ett hus som är bra isolerat får
alltså ett något högre belåningsvärde.
Nu sägs det, och det ligger åtskilligt i
det resonemanget, att om man skaffar
sig en fasadbeklädnad på ett hus, t. ex.
av fasadtegel, ökar detta byggnadskost -

180

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

naderna. Huset blir inte bättre värmeisolerat,
men det blir mera beständigt
och billigare i underhåll. Skall vi inte
ta hänsyn till dessa förhållanden när vi
lånar ut pengar? Det ligger, som jag
sade, något i detta, ty vi skall naturligtvis
inte utforma dessa bestämmelser
så, att vi kommer att bygga på ett
oriktigt sätt. Vi skall givetvis bygga
så förnuftigt som möjligt. Om ett fasadmaterial
minskar driftkostnaderna kan
det vara skäl i att investera mera vid
anskaffningen.

Det finns naturligtvis också andra frågor
som kan aktualiseras. Man vill med
dessa bestämmelser försöka pressa kostnaderna.
Inom vissa områden av landet,
låt oss säga i hela södra Sverige, har
man tidigare byggt åtminstone relativt
billigt. Om man nu fastställer byggnadskostnadsindex
efter de speciella orternas
förhållanden, blir det naturligtvis
så, att södra Sverige kommer en bra
bit under det medelvärde som fastställts.
Jag kan exemplifiera detta med
att säga att Malmö stad har maximibelåningsregler,
som stannar under 500
kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.
Stockholm och Göteborg har värden på
över 600 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.
Det är uppenbart att Malmö
har mindre marginal för pressning av
sitt pris än man borde ha i Stockholm
och Göteborg. Bestämmelserna får ju
inte verka så, att om det finns ett område
där man har byggt relativt billigt
och bra, där man har planerat hyggligt
och därigenom fått lägre hyror, de som
bygger på ifrågavarande orter skall bestraffas
därigenom att man använder
en indexserie. Sådana ting skall vi se
upp med, så att vi inte får fram orimliga
konsekvenser.

Även beträffande byggandet av flerfamiljshus
vill jag således säga, att allt
tyder på att inga väsentliga förändringar
behöver vidtagas i de nu gällande
bestämmelserna.

Förslaget i statsverkspropositionen
om ändringar i lånereglerna skall jag

i stort sett gå förbi utan att referera
det. Jag vill bara peka på att den av
oss föreslagna förändringen av räntesatsen
för förskotten på egnahemslån
inte, såsom herr Johansson i Stockholm
tror, markerar någon förändring i den
allmänna räntepolitiken. Dessa förskott
beviljas i stället för byggnadskreditiv,
när man inte kan skaffa pengar på annat
sätt. Våra kommunalmän är så insiktsfulla,
att när de märker att de kan
få låna pengar för tre procent, medan
de själva kan placera sina pengar för
fyra och en halv procent i penninginstituten
eller kanske kan undvika att
låna pengar för fem och en halv eller
sex procent för sin verksamhet, så utnyttjar
de förskotten. När regeringen
därför har föreslagit en justering av
räntesatsen till fem procent, så är det
klart att vi har strävat efter att komma
någorlunda i paritet med marknadsräntan
för byggnadskreditiv. Statsutskottet
har insett detta och har ingen invändning
mot den åtgärden. Herr Johansson
i Stockholm räknar ändå den förändringen
som en belastning för oss.

Man har vidare velat ändra räntesatsen
när det gäller lån till kombinerade
hus, där det finns både bostäder och
lokaler. Vi har funnit att riksdagen aldrig
har menat att man skall subventionera
anskaffningen av lokaler i form
av butiker och liknande. Vad vi har velat
hjälpa fram är bostadsbyggandet.
Om det då är så, att det finns både
bostäder och andra lokaler i ett hus,
tycker vi att det är rimligt att ta ut
statens normalränta, d. v. s. fyra procent,
på den del av lånet som går till
att anskaffa dessa lokaler. Detta är motiveringen
till att man går ifrån den
speciellt subventionerade räntan på den
delen av lånet.

Vad beträffar avveckling av de generella
subventionerna är det allmänt bekant
att man nu i ett antal år har arbetat
med att försöka få bort dessa subventioner
när det gäller de allmänna
tilläggslånen och den stående delen av

Fredagen den 25 maj 195G fm.

Nr 20 187

egnahemslånen. Årets förslag, som jag
hoppas blir riksdagens beslut, innebär
ju att den sista kronan av tilläggslånet
faller bort och att egnahemslånens stående
del reduceras till 4 000 kronor. Nu
har det från folkpartiets och högerns
sida sagts att de 4 000 kronorna borde
behovsprövas. Vi känner varandras argument
beträffande dessa ting. Jag vill
bara lägga en enda synpunkt på denna
sak. Innan man tar ställning till att avskaffa
detta stöd på 4 000 kronor till
egnahemmen, tror jag det är ändamålsenligt
att den kommitté, som nu arbetar,
talar om vad den tycker. Jag finner
det nämligen ganska rimligt att
statsmakterna uppmuntrar den form
av bostadsanskaffning, som egnahemsbyggandet
utgör, och ger en favör åt
dem som vill ordna sin bostadsfråga på
det sättet. Jag tror nämligen att den
boendeformen har så många fördelar,
att det i och för sig inte är orimligt att
den subvention, som vi fick år 1948,
kan stå kvar även framöver.

När det gäller de kvarstående, ortsdifferentierade
tilläggen kan man mycket
väl diskutera huruvida dessa skall
vara kvar eller inte. Det är bara en huvudsynpunkt
som jag vill anföra: innan
man försämrar kapitalanskaffningsmöjligheterna,
innan man fördyrar lånen,
är det väl rimligt att säga sig, att om
vi har satt i gång en utredning som
skall avge förslag beträffande utformningen
av den framtida bostadspolitiken,
så bör väl den utredningen få arbeta
ostörd, eftersom det efter vad jag
hoppas inte skall bli en utredning som
sitter alltför länge. Det är därför en naturlig
slutsats att man säger: Vänta
och se!

Att folkpartiet är så otåligt på denna
punkt förstår jag inte riktigt. Tidigare
har det alltid varit så, att herr
Ohlin har klandrat mig för min ensidighet
när det gäller att tillsätta utredningsmän,
men nu har jag iindå glädjen
att framför mig se herr Gustafsson i
Skellefteå, som är ledamot just i denna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kommitté. Ändå är man otålig på folkpartihåll.
Om det beror på att man inte
litar på herr Gustafsson eller om det
har andra orsaker vet jag inte. Jag tycker
det är rimligt att man väntar ett
halvt år, tills man kan se hur man
skall kunna utforma det hela.

Det förekommer i några motioner,
jag tror från folkpartiet, en kritik av de
vidtagna åtgärderna. Man säger att
maximibelåningsreglerna infördes för
abrupt, och man uttalar tämligen tvärsäkert,
att de kommer att skada byggnadsverksamheten.

Nu sker emellertid igångsättningen
av nya bostadsbyggen inte i lägre takt
i år än tidigare utan tvärtom litet snabbare.
Den statistik jag förfogar över,
som omfattar fyra månader, visar att
inte mindre än 13 000 lägenheter har
påbörjats under de fyra första månaderna
i år, vilket är 1 000 mer än under
motsvarande tid förra året.

Man talar om att regeringen bara försämrar
bostadsbyggandets villkor undan
för undan, och jag läste en tidningsartikel
häromdagen, som gav en
känsla av att det hotar en katastrof. I
verkligheten är det så, att 20 000 lägenheter
har färdigställts under de fyra
första månaderna i år mot 17 000 motsvarande
tid förra året.

Detta är sådana fakta, som man inte
har saklig anledning att dölja, om man
inte är ute i andra avsikter än att sprida
upplysning om bostadsfrågans faktiska
läge.

De nya lånebestämmelserna har alltså
inte lett till försämrad igångsättning
hittills. Hur blir det då framöver? Det
är svårt att säga, men beträffande egnahemsbyggandet
förefaller det, som om
vi väl skulle kunna utnyttja de kvoter
som har fastställts, d. v. s. det byggnadsprogrnm
som är uppställt för innevarande
år. Det skulle inte förvåna mig,
om vi genom samarbete mellan kommunerna
och de enskilda byggarna fick
till stånd en produktion av småhus i

188 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stordriftens form, så att det blir fler
lägenheter än vi nu räknar med.

Jag har betonat att 53 000 lägenheter
är ett minimiprogram, och finns det
reella möjligheter att bygga mer, skall
vi försöka göra det. Men nu är det fråga
just om de reella möjligheterna. Folkpartiet
och högern vill ju ha ett större
program genomfört än regeringen föreslår.
Folkpartiet fixerar sitt program
till 60 000 lägenheter. Jag är inte överraskad
över den siffran i och för sig —
i årets remissdebatt tillät jag mig säga,
att man skulle önska sig ett program på
65 000 lägenheter framöver — men folkpartiet
har genom sin motion reducerat
sitt önskemål från tiden för ett par år
sedan. Herr Ohlin fixerade då programmet
till 70 000 lägenheter om minst tre
rum och kök. Får vi en så hygglig opposition,
att den begär 60 000 lägenheter,
skall jag inte beklaga mig. Vi har tvingats
sätta vårt minimiprogram till 53 000
lägenheter, och vi får väl diskutera vad
som är möjligt att genomföra.

Oppositionspartierna säger, att regeringen
har misslyckats med sin bostadsbyggnadspolitik,
de rekommenderar
konkurrens och appellerar för stöd åt
det frivilliga sparandet — allt är sådana
saker som vi känner igen sedan gammalt.
De här tingen kan naturligtvis
diskuteras från olika utgångspunkter.
Jag trodde vi var eniga om att ifall man
kan bygga billigare utan att sänka standarden,
så får vi fler lägenheter inom
samma totala ram. Kan vi åstadkomma
detta, är redan det en ljusning.

Man har sagt att detta leder till att
vi får små lägenheter. Ja, det är riktigt
att vi bygger en del små lägenheter, och
inte så få för övrigt, men man bör inte
glömma vad man siktar till. När man
vänder sig mot regeringens bostadspolitik,
talar man om att så många människor
är bostadslösa och att det är en
väsentlig uppgift för samhället att hjälpa
till att avskaffa bostadsbristen. Jag
kan hålla med om det, men jag vill tilllägga,
att vi inte kan utdöma en lägen -

het om två rum och kök som en undermålig
bostad, om det i första hand gäller
att öka lägenhetstillskottet. Det gäller
då att främst inrikta sig på flera
lägenheter i stället för att tala om att
vi måste höja standarden — framför
allt utrymmesstandarden — ytterligare.
Vi håller nämligen, ärade kammarledamöter,
redan nu på att bygga ett flertal
lägenheter som består av tre eller flera
rum. Tvårummaren är ingalunda den
dominerande bostadslägenhetsformen,
utan det är bostaden om tre rum eller
mer, under förutsättning att vi räknar
in egnahemsbyggandet, villorna och
radhusen, vilket vi måste göra.

Det har sagts gentemot mig att jag är
bakåtsträvare, jag ser inte framtiden,
jag vågar inte diskontera standardhöjningen.
Visst hoppas jag på att vi skall
få rymligare bostäder åt svenska folket,
men jag erkänner, att jag finner
min uppgift i första hand vara att försöka
planlägga byggandet så, att vi får
fram flera lägenheter. Det är alltså angelägenhetsgraden
nummer ett i detta
program.

Man har frågat hur vi skall bära oss
åt för att nå denna produktionshöjning.
Öka konkurrensen, säger oppositionspartierna,
diskriminera inte längre!
Därmed menar man att man i låneavseende
skall praktiskt taget likställa enskilda
byggare, kooperativa byggnadsföretag
och allmännyttiga bostadsföretag.
De allra flesta bostäder byggs av
enskilda företagare i fri konkurrens
med andra företagare inom branschen.
Jag vet inte att man har erkänt, att det
kan finnas ett monopolförhållande mellan
byggarna. Det är uppenbarligen inte
det man menar när man säger att man
skall ha jämställdhet, det gäller alltså
inte utövandet av näringsverksamheten,
tv där finns det fri konkurrens. De allmännyttiga
och de kooperativa bostadsföretagen
anlitar enskilda företag i stor
utsträckning för att bygga. Det man
menar är att man skall möjliggöra för

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 189

enskilda att äga bostadshus i större
omfattning nu och i framtiden.

Jag erkänner att här föreligger en
skillnad i åskådning. Vi har den uppfattningen,
att det är ändamålsenligt
och fördelaktigt för framtiden att få en
så stor del som möjligt av bostadsbyggandet
hos allmännyttiga och kooperativa
företag, där det enskilda vinstintresset
är uteslutet. Vi har den uppfattningen,
och jag föreställer mig att
folkpartiet och högern har den motsatta
uppfattningen. Men i så fall skall
man väl diskutera detta och inte föra
monopolresonemang i största allmänhet.
Nu kanske man lagt upp det hela
så, att man vill tala om någonting som
verkar som någonting annat än det man
avser, och det må vara hänt, men jag
tycker nog att man skall säga ut vad
man verkligen tänker.

Dessa låneregler tror jag alltså inte
kommer att få någon avgörande betydelse
för produktionens omfattning.
Däremot förstår jag dem som säger:
Låt oss spara mer! Att spara mer är
detsamma som att avstå konsumtion av
andra ting och föra över pengarna,
d. v. s. de produktiva krafterna, till
bostadsbyggandet. Jag har sagt att jag
inte har någonting emot detta, och jag
erkänner att ett medvetet sparande, ett
ändamålssparande för bostaden, kan ge
mera bostäder. Men jag reagerar när
man säger att staten numera lånar ut
praktiskt taget alla pengar som behövs
för bostadsbyggandet. Det är inte så.

.Tåg hör till dem som vill ge ett erkännande
åt egnahemsbyggarna. Deras
insats på minst 10 procent och oftast
mer är ett betydande sparande, som
hjälper till att skapa varaktiga nyttigheter
i form av egnahem. Detta sparande
för egnahem gäller ungefär 15 000
lägenheter per år. Sedan kommer de
kooperativa bostadsföretagen, där minimiinsatsen
är 5 procent. Man kan
diskutera storleksordningen 5 procent
eller mera, men man sparar, och detta
gäller ungefär 12 000 lägenheter. Så

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kommer den tredje kategorien av byggare,
enskilda företagare. Genom att
lånegränserna är så utformade som de
nu är, måste de spara minst 15 procent.
Det gäller sammanlagt 10 000 lägenheter.
Om jag adderar, får jag alltså
sammanlagt 37 000 lägenheter.

Då återstår de allmännyttiga företagen,
som svarar för en knapp tredjedel
av hela produktionen. Det är rätt när
man säger att här borde det också sparas.
Jag vet att t. ex. i Danmark får en
hyresgäst, som flyttar in i ett hus, betala
en insats när inte kommunen gör det.
Där har man alltså snävare belåningsgränser
än i Sverige. Jag tror att staten
för närvarande lånar ut till 94 procent.
Staten tvingar fram ett sparande på
annat håll.

Men eftersom de allmänna bostadsföretagen
har gjort en utomordentlig
insats, eftersom dessa företagsformer i
allt väsentligt på ett tillfredsställande
sätt har klarat sina arbetsuppgifter, borde
man kunna enas om att den formen
går att använda framöver. Om vi inte
kan enas därom, vill i varje fall den
meningsriktning jag företräder slå vakt
om den formen av bostadsbyggande och
bostadsägande. Man kan då fråga sig,
om det kan sparas på annat sätt. Antingen
det blir ett personligt sparande
eller det blir ett kollektivt sparande i
form av amorteringssparande, blir det
i sak samma resultat. Om man inte vill
begära en insats i en sådan allmännyttig
fastighet, är det mycket möjligt
att man i stället kan öka amorteringarna
av lånen till dessa allmännyttiga
bostadsföretag och därmed få fram ett
sparande, naturligtvis över hyran, genom
hyresgästerna.

Om de allmännyttiga bostadsföretagen
förvaltas riktigt och effektivt, om
de anskaffar riktiga bostäder, så kan
det ju neutralisera en del av den hyreshöjning
som det här blir fråga om. Vad
leder hyreshöjningen till? Jo, den leder
fram till att det allmännyttiga företag,
som amorterar mera, stiirker sin för -

190 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mögenhetsställning. Och, ärade kammarledamöter,
jag har ingenting emot att
så sker. Det blir alltså inget privatintresse
som drar fördel av att man
ökar sparandet. Det blir de allmännyttiga
företagen, som därmed får bättre
möjligheter att göra insatser i nya
byggen.

Jag menar alltså att vi inte behöver
förkasta någon form av sparande. Den
kommitté som har fått i uppdrag att
undersöka dessa ting kan ju se efter
om det finns framkomliga vägar, ifall
vi alla är ense om att ett ökat sparande
skulle bidra till ett ökat bostadsbyggande.

Jag kanske skulle säga ytterligare
några ord om möjligheterna att öka byggandet.
Jag hörde herr Norling i första
kammaren och herr Gustav Johansson
i denna kammare uttrycka sig på det
sättet, att när det finns både material
och arbetskraft, varför bygger man då
inte mera? Det är klart att vid den tidpunkt
herr Johansson i Stockholm avsåg,
nämligen i vintras, hade vi faktiskt
arbetslösa byggnadsarbetare. Om
det hade varit möjligt att ta dem i anspråk
ögonblickligen för att bygga nya
bostadshus, skulle väl det ha skett. Men
det var inte så enkelt att åstadkomma
det.

Man har framhållit, att eftersom bostadsbyggandet
upptar en så liten andel
av vår sammanlagda investeringsvolym,
borde rätt små förändringar leda till stora
resultat. Ja, hur är det med det? Fördelningen
av den sammanlagda investeringsvolymen
nu och före kriget är
i stort sett oförändrad, om man ser på
fördelningen mellan enskildas investeringar
och det allmännas investeringar.
De enskilda investeringarna var före
kriget 40 procent och de offentliga investeringarna
inklusive bostadsbyggandet
60 procent. Av dessa 60 procent fick
bostadsbyggandet före kriget 30 procent
och andra investeringar lika mycket.
För närvarande har vi en fördelning
som innebär, att av den allmän -

na investeringssektorn tar bostadsbyggandet
20 procent och andra investeringar
40 procent. Vad är de andra
investeringarna? Jo, det är skolor, sjukhus,
vägar och gator m. m. Det gäller
t. ex. här i Stockholm tunnelbanan
och många andra ting.

Vi har sammanlagt 75 000 arbetare
i husbyggnadsverksamheten, och nu ber
jag herr Johansson i Stockholm höra på.
Kläm inte till med de där 245 000 byggnads-
och anläggningsarbetarna, ty det
är någonting annat, utan märk väl att
det är 75 000 man inom husbyggnadsverksamheten.
Inom den reglerade
byggnadsverksamheten, d. v. s. inom
tillståndsgivningeiis ram, har vi ju bostadsbyggnadsverksamheten.
Vidare har
vi en sektor utanför denna tillståndsgivning,
nämligen egnahemsverksamheten.
Den är fri. Den skall man lägga
till. Om man lägger tillsammans egnahemsbyggandet
ocli flerfamiljshusbyggandet
kommer man till att 45 000 arbetare
tas i anspråk för detta byggande.
Till detta kommer, herr Johansson i
Stockholm, 7 000 arbetare, som bygger
ledningar, gator och vägar. Det blir
52 000 man av sammanlagt 75 000 inom
husbyggnadsverksamheten. Byggnadsarbetarkåren,
om jag får uttrycka mig så,
har varje år under 1950-talet ökat med
minst 4 000. Jag tror inte man kan
bortse från alla andra ting och säga:
Pumpa in ännu mera folk!

Jag har haft en annan post i regeringen,
där man ofta sade, att avgörande
för vår materiella standard blir,
om vi kan hålla uppe produktionen och
framför allt få till stånd en högre export.
Jag menar nog, att vi står inför
ett avvägningsproblem, hur vi än vrider
och vänder oss. Vi kan inte komma ifrån
det. Då måste vi fråga oss: Kan vi bygga
effektivare? Kan vi pressa fram nya
former och hur skall vi finna medel
för det?

Jag tror, att vi i maximeringen av
lånevärdena kommer att få ett instrument,
som tvingar inte minst tekniker -

Nr 20 191

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

na att säga: skall vi genomföra det här,
så måste vi göra så och så. Det skall
ingalunda innebära, att man bygger
sämre fastigheter, i vilka man får avstå
från alla moderna hjälpmedel. Det kan
ju inte vara någon mening med det.
Det är inte dit vi syftar. Men det är
lika säkert, att om man får ut den
effekt man hoppas genom denna åtgärd,
så skall vi få fram flera lägenheter.

Jag är väl medveten om att det kräver
samarbete och planering, samarbete
mellan statliga och kommunala
myndigheter och mellan enskilda och
kommunala myndigheter. Men det har
redan visat sig så många exempel på
att det finns många positiva krafter,
inte minst i det s. k. fria näringslivet,
som är beredda att satsa på att man
verkligen skall komma ett steg längre.

Vad oppositionen har att ge i det
hänseendet har jag svårt att upptäcka.
Jag har läst reservationerna mycket noga,
men det är idel gamla bekanta
ifrån gångna år. Det kanske är det, att
folkpartiet nu har sagt, att man skall
behovspröva subventionerna till egnahem
redan i år och inte vänta till nästa
år med att ta ståndpunkt till detta. Det
erkänner jag är en nyhet Men i övrigt
är det ingenting som man gläds åt
precis, ty vad man är ute efter är att
söka människor som vill någonting. Det
är klart att vi har fel och brister allesammans,
men det måste vara det största
felet att lägga så taktiska synpunkter
på en sådan sak, att man inte vågar
komma med någonting av värde att
diskutera. Ty det måste vara taktiken
som är avgörande för oppositionen, när
den breder ut sig på det sätt som den
återigen gör i reservationerna. Jag kan
inte finna någonting annat.

Herr Gustafsson i Skellefteå har st till t
en direkt fråga till mig. Han säger: Kan
socialministern ge besked om, huruvida
vi med samma tryck på investeringssektorn
som vi nu har kan få ett ökat
bostadsprogram nästa år? Jag utgår,
herr talman, ifrån att vi även framöver

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

får ett mycket hårt tryck på investeringssidan.
Vi ställs ständigt och jämt
inför en avvägning. Jag har sagt att
53 000 lägenheter är ett minimiprogram.
•lag har föreslagit regeringen åtgärder,
som regeringen har föreslagit riksdagen
att godkänna — det hoppas jag att
riksdagen gör i dag — nämligen nya
regler som verkar i riktning mot ett förbilligat
byggande, som pressar kostnaderna
och alltså bidrar till att få fram
flera lägenheter. Bara därigenom kan
man inom samma totala volym som vi
har nu få fram flera lägenheter. Men jag
erkänner gärna, att det kan finnas fog
för att skjuta undan andra ting.

Jag skall sålunda svara herr Gustafsson
att om detta som vi planerar lyckas
— och det hoppas vi på —- och det
blir möjligt att disponera ökade verkliga
resurser, låt mig säga till hösten, och
om kvoterna inte räcker, känner jag
mig manad att gå till riksdagen på nytt
och anmäla, att vi kan bygga mera. Jäg
har framlagt ett minimiprogram, som
betyder att vi inte skall behöva ta ett
steg tillbaka utan kunna ta ett steg
framåt i stället.

Sedan frågar herr Gustafsson till sist i
anslutning till ett föredrag, som jaghöll
i Malmö för en tid sedan, om vad
jag tror att människorna säger om vår
bostadspolitik, när man kommer fram
till 1970-talet. Jo, herr Gustafsson, jag
tror de säger ungefär så här, att mellan
åren 1945 och 1955 anskaffades här i
Sverige 500 000 nya lägenheter, vari
bodde ungefär 2 miljoner människor.
Om vi kommer fram till 1970-talet skall
vi ha byggt betydligt mer än
500 000 lägenheter, och det innebär
att vi då närmar oss en total omvandling
av vårt bostadsbestånd. Just nu har vi
en hopklumpning av befolkningen i
våra städer, men detta kommer inte
att hända varje årtionde. Kanske
kommer tendensen att gå åt andra
hållet. Nu får vi ett ökat investeringskrav
därför att människor flyttar
mot städerna. Vi har stora barnkullar

192 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som vi måste bygga för. Det är rimligt,
menar jag, att man ser detta inte på det
sätt som oppositionen vill måla ut det,
att vi är inne i en cirkel som vi inte
kommer ur, utan så att det finns ett
mål som vi siktar på.

Jag kan glädja herr Gustafsson i
Skellefteå med att säga, att under de
åtta år som gått sedan riksdagen beslöt
utvidga bostadsbidraget till tvåbarnsfamiljer,
så har inte mindre än
hälften av alla familjer som befinner
sig i de inkomstlägena nu fått en modern
bostad. Det kommer 20 000 å
30 000 nya familjer varje år till sådana
bostäder. Det är klart, herr talman, att
det är en radikal skillnad på den efterfrågan
som uppkommer nu 1956 och
den efterfrågan på bostäder som fanns
i början på 1930-talet, när vi hade en
annan politisk regim här i landet. Det
är en väldig skillnad, ty nu har statsmakterna
vidtagit medvetna åtgärder för att
ge alla de människor möjlighet att efterfråga
bostad, som har små inkomster.
Nu har man fattat beslut om att staten
skall träda till och klara kapitalförsörjningen,
alltså ta riskerna genom att
ställa kapital till förfogande och därmed
få kontroll över byggandet. Efterfrågan
på bostäder är nu en helt annan än när
oppositionspartierna var i majoritet här
i landet. Men vi vill inte tillbaka till
1920- eller 1930-talen, ty även om vi nu
har en alltför hög efterfrågan på bostäder
är det ett mindre ont än när under
den politik som tidigare fördes det
fanns tillgång på bostäder men människorna
inte hade råd att bo i dem.
Det var ett mycket sämre system på
den tiden, till vilket vi inte vill återvända.
Jag har därmed inte sagt att vi
kan avskaffa bostadsbristen omgående.
Jag vill tvärtom betona, att det är en
affär på lång sikt. Med det beslut riksdagen
nu står i begrepp att fatta föreställer
jag mig, att vi lagt grunden till
en hög bostadsproduktion under nästa
budgetår.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Vi skall inte ta ett steg
tillbaka, säger socialministern, men regeringen
har ju, herr talman, tagit flera
steg tillbaka. Det är inte bara jag som
rest kritik mot att man avrustar den
sociala bostadspolitiken. Jag har punkt
för punkt visat hur detta gått till, och
socialministern har mött precis samma
kritik på hyresgästernas konferens och
på sitt eget partis kongress.

Under ingen tid har regeringen skaffat
fram så mycket pengar till bostäder
som nu, sade socialministern. Men var
det inte regeringen som beslöt de kreditrestriktioner,
som höll på att tvärstoppa
bostadsbyggandet, och var det
inte köerna av panikslagna kommunalmän
och bostadsbyggare i regeringens
trappor, som framtvingade de extraordinära
åtgärder, som regeringen och socialministern
nu berömmer sig av? Var
det inte regeringens högräntepolitik,
som ledde till den höjning av räntan på
den allmänna lånemarknaden, som man
nu anpassar sig efter? Och var det inte
till slut samma kreditrestriktioner, som
skapade de rubbningar i byggnadsplanerna
och de förseningar i byggnationen,
som åstadkom den stora arbetslösheten
i vintras? Jag har visat på ett
kapitalslukande och inflationsdrivande
område, där man kan minska tempot
och i stället överföra arbetskraften till
att höja tempot i bostadsbyggandet.

Slutligen säger socialministern, att vi
skall vänta på utredningen och se vad
den kan föreslå. Borde inte också socialministern
innan man vidtog försämringarna
ha väntat tills utredningen var
färdig?

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
höra socialministern tala om vad han
trodde folk skulle säga på 1960- och
1970-talen om den bostadspolitik rege -

Fredagen den 25 maj 1950 fm.

Nr 20

193

ringen fört. Det är väl dock så, att om
man inte kan bygga mer än 53 000 lägenheter
per år kommer bostadsbristen
att öka mycket väsentligt på 1960-talet.
Tror socialministern att vederbörande,
som då står i bostadsköerna kommer
att tala om att det byggdes så och så
mycket på 1950-talet? Jag tvivlar på att
dessa blir så vänligt inställda mot de
tidigare epoker som socialministern
tror.

Sedan var socialministern orolig för
att jag skulle binda mig i utredningen
genom de reservationer som jag nu varit
med om att underteckna. Jag vill försäkra,
att jag varit mycket försiktig på
den punkten. Det är i två avseenden jag
gått ifrån regeringens förslag. Det gäller
räntehöjningen på tertiärlånen och
inkomstprövningen i fråga om egnahem.
Nu är tertiärlånen bundna på 25 å 50
år, och vi anser att om det skall ske en
omprövning skall man inte nu för ytterligare
en årsproduktion binda räntan
vid 3 procent.

Sedan säger socialministern att vi
borde ha väntat till dess man rustat upp
familjebostadsbidragen. Vi har föreslagit
att till det schablonbidrag, som vi
anser skall utgå i stället för ränteeftergift
på bottenkrediten, skall läggas ett
provisoriskt bidrag, som neutraliserar
verkningarna av räntehöjningen till
dess utredningen kommer med sitt förslag.
Skillnaden är bara den, att vi inte
binder oss för en tertiärlåneränta på
3 procent, och detta vårt förslag tycker
jag att socialministern borde kunna gå
med på. Detsamma gäller inkomstprövningen
av kapitalsubventionerna för
egnahem. Socialministern säger själv i
sina direktiv till utredningen, att stöd
bör ges dem som bäst behöver det. Jag
kan för all del dela socialministerns
uppfattning att det är mycket möjligt
att vi kan komma att bibehålla kapitalsubventionerna
för egnahem, även när
andra subventioner är avskaffade; jag
har ingen bestämd ståndpunkt i det fallet.
Om de skall bibehållas är det emcl13
— Andra kammarens protokoll 1956.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lertid rimligt att man gör en inkomstprövning,
så att man ger stödet åt dem
som bäst behöver det.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan bara hoppas att
statsrådets tro, att man kan klara sig
inom lånegränserna, när det gäller de
nya områdena, kommer att infrias. I
fråga om de udda tomter jag åberopade
är det inte ett litet fåtal som kan klaras
genom att där lägga villor för särskilt
förmöget folk. I min egen hemkommun
till exempel räknar man med cirka 7 000
disponibla tomter för egnahem på lång
sikt, och av dessa ligger omkring 2 500
i gamla områden. Det är resultatet av
gamla synder, då enskilda tomtexploatörer
bestämde utformningen av samhället.
Men det är nödvändigt med en
förtätning av bebyggelsen i dessa gamla
villasamhällen, och det är då som problemet
med lånegränsen kommer in.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern efterlyste
någonting nytt, men det nya i dagens
situation är ju, att regeringen mer
och mer har börjat acceptera ting, som
är gamla och förtrogna för oppositionen.
När jag lyssnade till socialministern
kom jag —■ kanske litet respektlöst —
att tänka på Harriet Löwenhielms strof:

»Allting gammalt är så nytt
för en stackars liten glytt
som kom ijons till världen.»

När socialministern säger att man bör
överväga att även för framtiden bibehålla
den räntefria stående delen oavsett
de ekonomiska förhållandena, frågar
man sig om detta är riktigt. Vi har
ofantligt många sociala problem, som
vi inte orkar klara upp. Är det då så
angeläget att till välsituerade människor,
som mycket väl kan bygga sitt hus utan
hjälp, dela ut 4 000 kronor med det
enda villkoret att huset inte får ha mer
Nr 20

194

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

än 125 kvadratmeters golvyta? Stimulera
folk till sparande, men dela inte ut
subventioner som inte är nödvändiga!

Vad slutligen de allmännyttiga husen
beträffar, är enligt vår mening de hus
allmännyttiga, som vid lika standard
erbjuder de lägsta boendekostnaderna.
Vi kan inte erkänna någon annan kvalifikationsgrund.
Vem som äger eller bygger
huset är oss likgiltigt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern hänvisade
till att jag för ett par år sedan
talade för ett program med målsättningen
70 000 nybyggda bostäder per år.
Detta är alldeles riktigt. Men så fortsatte
socialministern med att säga, att
nu har folkpartiet reducerat sina anspråk
till 60 000 lägenheter. Herr statsråd!
När jag uppställde programmet
med 70 000 nybyggda lägenheter, så
byggdes här i landet 58 000 å 59 000 lägenheter
per år. Jag ansåg då att nyssnämnda
ökning var ett naturligt mål.
Sedan har emellertid regeringen gått in
för en reducering av bostadsbyggandet
till 53 000 lägenheter per år. Detta skall
visserligen vara minimum, men det är
dock en målsättning. Att vi då som ett
första steg föreslår en höjning till 60 000
lägenheter innebär inte att vi är nöjda
med det. Vi vill gå vidare och längre
fram öka bostadsproduktionen ytterligare.
Siffran 70 000 är ingalunda tilltagen
i överkant. Men när regeringen
skär ned programmet på sätt som skett,
är det väl för mycket begärt, att man
från den ena dagen till den andra skall
kunna öka bostadsbyggandet med 30
procent.

Orsaken Lill att efterfrågan på bostäder
har ökat så väsentligt är den pågående
välståndsökningen, sade statsrådet.
Därför har vi för närvarande bostadsbrist.
Men välståndsökningen beror
ju, herr socialminister, på att det nu
produceras mera per invånare i detta
land än förr. Då borde man också kun -

na bygga väsentligt fler bostäder än
förr, men det är just vad som inte sker!
Ökningen där är ganska ringa.

Vidare förklarade statsrådet, att vi är
bättre ställda nu än på 1920- och 1930-talen, då oppositionen hade majoriteten.
Då räknar tydligen socialministern bondeförbundet
till oppositionen, och det
var nästan det mest intressanta i hela
hans anförande — det mest framåtblickande,
kanske jag skall säga. Nej, herr
statsråd, bostadsproduktionens ökning
under tiden sedan före kriget har varit
mycket ringa. Produktionsökningen på
andra områden har varit mycket stor.
Orsaken till den nuvarande bostadsbristen
är inte att vi har fått en välståndsökning
här i landet, utan den är att
man under senare år har underlåtit att
öka bostadsproduktionen — jag skall
inte säga i takt med den stora produktionsökningen
inom industrien — men
över huvud taget underlåtit att öka den
väsentligt. Hade man gjort det, så hade
vi icke haft någon bostadsbrist i dag!

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag tillät mig erinra om de 70 000
lägenheterna. Efter herr Ohlins senaste
anförande förstår jag, att han inte menade
just någonting med det programmet.

Herr Ohlin ansåg det självklart, att
oppositionen tycker att man skall bygga
60 000 lägenheter per år, sedan regeringen
som ett minimiprogram satt
upp en bostadsproduktion av 53 000 bostäder.
Så tilläde herr Ohlin, att det
har byggts så litet bostäder. Inom andra
områden av näringslivet har produktionsökningen
varit mycket större, sade
han. Däri behöver emellertid inte ligga
någon motsättning. Vi har kanske reglerat
för litet i vårt samhälle. Om vi hade
gått hårdare fram, hade det utan tvekan
varit möjligt att åstadkomma en större
bostadsproduktion än den vi haft, men

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

195

det hade då skett på bekostnad av andra
ting. Jag erkänner utan vidare att jag i
det avseendet är en syndare. Jag har
nämligen under en period medverkat
till uppförandet av bostäder i mängd,
och så nödgades jag en dag erkänna,
att vi i stället måste öka andra investeringar,
om vi över huvud taget skulle
kunna vinna några favörer på ett herr
Ohlin mycket närstående fält, nämligen
den fria utrikeshandeln. Då skedde investeringar
i mycket stor utsträckning
på sådana områden, som kunde bidra
till att öka vår export. Här var det med
andra ord en avvägningsfråga. Det är
alldeles givet att om vi anser det ofrånkomligt
att stimulera en viss verksamhet,
så måste det ske på bekostnad av
en annan.

Herr Ohlin medger själv, att vi nu
bör bygga fler skolor, sjukhus o. s. v. ■—
och där har vi ändå en mycket bättre
standard nu än tidigare — och det blir
i så fall också en avvägningsfråga. Vi
är alla överens om nödvändigheten av
att bygga fler bostäder. Den saken har
betygats från alla håll. Svårigheten är
bara att lista ut hur det skall gå till. Vi
kan endera effektivisera och rationalisera
bostadsbyggandet eller också avstå
från något annat och där producera
i mindre omfattning. Det är inte så enkelt,
som herr Ohlin framställer det,
när han säger att bostadsproduktionen
har ökat väsentligt mindre än produktionen
på andra områden.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern säger,
att tydligen har vi reglerat för litet på
detta område. Nej, det förhåller sig så,
alt ni reglerat mera på detta område än
på något annat ekonomiskt område, och
ändå har resultatet blivit en vida mindre
produktionsökning än på övriga områden.
Slutsatsen borde inte bli, att det
reglerats för litet, utan att det reglerats
för mycket.

Socialministern tycktes vara i argu -

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

mentnöd när han sade, att vi kunde ha
byggt mer men endast på bekostnad av
andra ting. Det har funnits en fast ram,
menade han tydligen. Men de som lyssnade
till socialministerns föregående
anförande, vilket säkert följande talare
kommer att närmare kommentera, märkte
att en väsentlig beståndsdel i detta
var — för första gången, tycker jag —
att man kan bygga mera vid givna ekonomiska
resurser om man lägger tingen
så till rätta, att ett billigt och mera ekonomiskt
byggande framtvingas. Detta
är synpunkter, som oppositionen länge
hävdat. Det innebär ju, herr socialminister,
att Ni har erkänt, att inom ramen
för vissa givna resurser hade det
kunnat byggas mera, om sådana metoder
i tid tillämpats, som Ni nu själv
knyter stora förhoppningar till.

Socialministern får alltså, om han
inte vill överge den värdefullaste beståndsdelen
i sitt huvudanförande, erkänna
att det inte längre går att hänvisa
till den fasta givna ramen och säga att
man, om man vill öka bostadsbyggandet
så och så mycket, måste minska lika
mycket någon annanstans. Frågeställningen
är inte denna statiska utan
en annan, nämligen att man genom att
lägga till rätta för ett effektivt bruk av
de produktiva resurserna har möjlighet
att bygga mera. Jag hoppas att framtiden
skall visa, att socialministern i
praktiken kommer att vara lika intresserad
av detta som han onekligen var
i sitt huvudanförande. Detta gör att jag
slutar med att uttrycka min tillfredsställelse
med åtminstone senare delen
av socialministerns huvudanförande —
samtidigt som jag hoppas, att repliken
inte betyder att han tar avstånd från
vad han först uttalade.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Kommaren har ånyo
upplcvat att herr Ohlin beskyller de
personer han diskuterar med för alt ha

196 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ett fullständigt statiskt tänkande. Det
är bara herr Ohlin själv som representerar
vidsyn och rörlighet.

I går kväll hörde vi här i en annan
debatt herr Ohlin säga, att det är alldeles
förskräckligt med ett sådant statiskt
tänkande •—• alltså hos människor
som han tvingas diskutera med och som
han anser inte förmår utveckla den intellektuella
rörlighet herr Ohlin kräver
i en diskussion.

De åtgärder jag föreslagit har jag
inte kunnat upptäcka att också folkpartiet
har föreslagit. Folkpartiet var
tvärtom så pass tveksamt, att det i sin
motion till årets riksdag skrev, att de
av mig föreslagna åtgärderna kommer
alldeles för snabbt, de kan bli farliga
för byggandet. Det kan bli olägenheter
med ett dylikt system. Man borde inte
ha förfarit på det sättet. I dag var herr
Ohlin beredd att frångå denna uppfattning
och säger att det är riktiga åtgärder.
Kommentarerna gör sig kanske
själva.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Jag vill bara erinra socialministern
om att vi i fjol lämnade fram ett förslag,
som innebar att räntesubventionerna
skulle begränsas, alltså att de som byggde
för över en viss kostnad skulle få betala
hela kapitalkostnaden själva. Det
var således ett steg i ungefär samma

riktning som det socialministern har
tagit i år.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Jag förstår inte att herr Gustafsson i
Skellefteå kan ta detta exempel. Jag ser
inte någon särdeles stor likhet mellan
detta förslag och mitt förslag. Folkpartiet
vill nu höja räntesatsen på tertiärlånen.
Det är det ena förslaget. Det
andra innebär att man därefter skall
bevilja ett tillfälligt bidrag — som tar
bort hela effekten, åtminstone under
första halvåret. Om detta beror på att
det är val i höst vet inte jag. Dessutom
föreslår man, att schablonbidrag skall
ersätta tilläggslån och ränteeftergifter.
Det är bara ett nytt namn man har hittat
på. Men på vad sätt skall detta bidraga
till att sänka byggnadskostnaderna?
Det återstår att förklara.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
detta utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.50.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 197

Fredagen den 25 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Ang. främjande av bostadsförsörjningen
(Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 127, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag
för budgetåret 1956/57 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid, enligt förut
skedd anteckning, ordet till

Herr ÅKERSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Statsutskottets tredje
avdelning har nu liksom tidigare ägnat
denna fråga stort intresse och — som
vi vill göra gällande — också omsorg.
Vi har bland annat tillkallat förutom
representanter för bostadsstyrelsen och
andra sakkunniga även chefen för statens
konjunkturinstitut och chefen för
riksbanken. Alla vet ju, att regeringens
s. k. nya giv och frågan om taket för
långivningen har vållat mycken diskussion
i landet, främst inom kretsar, som
sysslar med bostadsbyggandet. Vi ställde
denna fråga till chefen för konjunkturinstitutet:
Hur skall vi bedöma bostadsbyggandet
i samband med frågan
om vad som skapar övertryck på vår
ekonomi? Kan man påstå, att bostadsbyggandet
i högre grad än andra investeringar
är ägnat att medverka till en
skärpning av detta övertryck?

Självfallet kunde inte chefen för konjunkturinstitutet
ge något absolut svar
på denna fråga, utan det blev bara ett
allmänt resonemang. Vi fick väl stöd
för vår uppfattning, att t. ex. bilinvesteringarna
— både de, som statistiken
räknar in i konsumtionen, och de, som
förts till investeringssidan — nog, om
man ser saken ur hela folkhushållets
synpunkt, borde något stå tillbaka för
ett ökat bostadsbyggande. Emellertid
har man ju här i landet frihet att själv
förfoga över sin köpkraft och välja vad
man själv vill, och därför är det inte
möjligt för myndigheterna att utan vidare
säga ifrån, hur det skall vara, och
få det därhän. Det är denna frihet, som
—■ skulle jag för egen del vilja säga ■—
har lett till att man har efterfrågat bilar
i sådan utsträckning, att det inverkat
på bostadsbyggandets omfattning.

Beträffande regeringens nu redovisade
minimiprogram, som anges till 53 000
lägenheter, var det ju av intresse att
veta, hur riksbanken såg på möjligheterna
att finansiera det. Vi fick nog det
intrycket, att riksbanken kommer att
göra vad den förmår och utnyttja sitt
inflytande för att i samarbete med de
andra bankerna klara de 53 000 lägenheterna.
För att få denna utfästelse inte
bara från riksbanken utan även från
kreditinstituten över huvud taget här i
landet var det nog också skäl att begränsa
programmet — låt vara som ett
minimum — till delta antal.

Det är ganska naturligt, att svenska
folket engagerar sig i debatten kring
bostadsförsörjningen i rätt betydande
omfattning, och att så också sker här
i kammaren betraktar jag som mycket
mera berättigat än att t. ex. offra så

198 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

många timmar på frågan om hur militärmusiken
skall ordnas, som skedde
i går.

Jag skall sedan tillåta mig att med
stöd av en del citat redovisa den ståndpunkt
som utskottet intagit. Utskottet
börjar med att erinra om den utredning
som tillsattes den 16 december 1955
för att utreda skilda bostadspolitiska
problem. Efter att ha redogjort för en
del av direktiven för denna utredning
säger utskottet följande: »Den bostadspolitiska
utredningens uppgift anges
därför vara dels att överse den statliga
bostadslånegivningen i syfte att såvitt
möjligt göra statliga bidrag av allmän
karaktär överflödiga, dels att framlägga
förslag om den utvidgning av bostadsrabatterna,
som krävs för att barnfamiljer,
pensionärer och vissa andra
hushållsgrupper skall ges möjlighet att
skaffa sig en tillfredsställande bostad.
Utskottet anser det angeläget att det blir
närmare klarlagt, vilket stöd från samhällets
sida som erfordras för att barnfamiljer,
pensionärer, ensamstående
mödrar, invalider och andra med begränsade
inkomster skall kunna lösa
sin bostadsfråga. I den mån behov därav
visar sig föreligga, bör en utbyggnad
av bostadsrabatterna aktualiseras.
Utskottet finner det vidare lämpligt att
förutsättningarna för en fortsatt avveckling
av de allmänna bidragen till
nya bostadshus blir undersökta. Sedan
några år tillbaka pågår en avveckling
av kapitalsubventionerna i form av
tilläggslån till flerfamiljshus. Jämväl
motsvarande subvention till småhus
har reducerats. I propositionen har
förordats att nästa år en ytterligare
minskning av dessa subventioner skall
företagas. Till denna fråga återkommer
utskottet i det följande. Av största betydelse
för bostadsbyggandet utgör det
skydd mot tillfälligt höga räntor å primär-
och sekundärlån, som av samhället
lämnas i form av eftergift i fråga om
ränta och amortering å statslånen. Utskottet
anser det angeläget understryka,

att även om den ekonomiska och sociala
utvecklingen under efterkrigstiden
inneburit att allt större medborgargrupper
fått sådana ekonomiska resurser
att de själva kan bära hela kostnaden
för en relativt rymlig, modernt utrustad
bostad för framtiden behov ändock
kan föreligga av insatser från
samhällets sida för att neutralisera
verkningarna på hyror och bostadskostnader
av tillfälligt höga räntor. Ett slopande
av det nuvarande ränteskyddet
i fråga om nya bostadshus skulle inte
endast betyda, att en avsevärd höjning
av hyror och bostadskostnader blev
nödvändig utan framför allt medföra
risk för ett allvarligt avbräck i bostadsbyggandet.
Krav på en stabilisering av
ränteutgifterna för nya hus på en relativt
låg nivå måste därför enligt utskottets
mening alltfort ställas. Uteslutet
bör dock inte vara att verkställa de modifikationer
i ränteskyddet, som kan
föranledas av den ekonomiska utvecklingen
och önskemålet om att i ökad
utsträckning koncentrera samhällets
stöd åt bostadsförsörjningen på åtgärder,
som direkt tar sikte på effektiv
hjälp åt grupper med relativt små ekonomiska
resurser.»

I fortsättningen kommer utskottet in
på det minimiprogram om 53 000 lägenheter,
som regeringen framlagt. Utskottet
understryker i likhet med Kungl.
Maj :t att det är fråga om ett minimiprogram
och att man bör eftersträva
den utökning av programmet som resurserna
visar sig medge. I detta sammanhang
säger emellertid utskottet:
»En igångsättning av nya byggnadsföretag,
som går utöver vad som är möjligt
utan att resurserna blir överansträngda,
byggnadstiderna förlängda
och kostnaderna uppdrivna, kan utskottet
icke rekommendera.» När utskottet
sedan kommer in på frågan om
krediterna heter det: »Utskottet förutsätter
emellertid att tillräckliga krediter
för ett bostadsbyggande av den omfattning,
som föreslagits i propositio -

Fredagen den 25 maj 195G em.

Nr 20

199

nen, skall kunna erhållas och att sålunda
särskilt egnahemsbyggandet blir
bättre tillgodosett än vad fallet varit
under år 1955.»

Längre ned på samma sida i utlåtandet
gör utskottet ett uttalande som herr
Persson i Växjö —■ jag kanske får säga:
i egenskap av representant för bostadsstyrelsen
—• inte var riktigt nöjd med.
Redan vid utskottsavdelningens behandling
av ärendet kände vi till herr
Perssons missnöje på denna punkt, men
oaktat detta fann vi oss böra skriva
som vi gjort.

I ett par motioner har tagits upp frågan
om ett kreditgarantisystem — herr
Cassel har varit inne på den saken. Utskottet
erinrar om att i direktiven för
den förut omnämnda utredningen säges
att frågan om införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet aktualiserats
utan att en slutlig lösning av
problemet kunnat vinnas. Utskottet förutsätter
att utredningen har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och finner
icke anledning att biträda motionärernas
förslag.

Herr talman! Framför allt efter det
anförande, som socialministern här hållit,
har jag inte något särskilt behov
av att trötta kammarens ledamöter med
ytterligare synpunkter. Det mesta av
betydelse förefaller mig redan vara
sagt. Jag skulle kanske ha berört ett
svar på en motion, som utskottsmajoriteten
lämnat på s. 45 och som tydligen
inte tilltalade herr Cassel. Men jag vet
att en av de följande talarna, som är
ganska nöjd med vad utskottet sagt på
denna punkt, kommer att ta upp saken.
Vi har också haft till behandling en hel
del andra motioner vilka vi så långt
det varit möjligt försökt tillmötesgå.

När jag hört herrar Gustafsson i
Skellefteå, Cassel och Hansson i Skegrie
så måste jag tyvärr säga, att den sistnämnde
—■ sålunda koalitionsbrodern
— verkade något för negativ till frågan
om hur den framtida bostadspolitiken
skulle utformas när det gäller stö -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det från samhällets sida. Jag har aldrig
hört honom vara så negativ. Det föreföll
som om han tänkte sig, att detta
stöd i framtiden inte skall ges på annat
sätt än under mycket sträng och individuell
behovsprövning. Han hade inte
något intresse till övers för städernas
bostadsproblem — i synnerhet inte för
storstädernas. Om vi försöker se problemet
ur hela folkets synpunkt får vi
inte vara så där avgränsade. Vi måste
nog vara en smula generösare.

Herr Cassel sade bland annat, att den
uppfattning som högern företräder och
den socialdemokratiska av i dag kanske
kommit närmare varandra. Jag fann
också att herr Cassel försökte vara konstruktiv
när han var inne på frågan
om hur man skall klara penninganskaffningen
för ett större bostadsbyggande.
Han erinrade om — något som också
statsrådet gjorde —- att man när det
gäller enfamiljshusen och radhusen bör
komma fram till byggnadsformer, som
nedbringar kostnaderna. På den punkten
förefaller det inte vara någon skillnad
mellan högern och socialdemokraterna
— i varje fall inte någon större
skillnad.

För folkpartiet är det emellertid så
enkelt, att det skulle gå an att bygga
60 000 lägenheter bara man för en tillräckligt
sparvänlig politik. Ja, detta
är ju ingenting annat än en fras. Man
talar ju här om våra samhällsresurser
och deras utnyttjande, att vi måste göra
begränsningar på skilda områden, vilket
betyder att man inte kan få allt man
önskar sig, samt att i den situationen
måste man bestämma sig för vad man
hellre önskar framför det andra. Man
kommer då fram till något som vi som
sitter i tredje avdelningen erinrar oss
att riksbankschefen sagt: Om herrarna
nu vill bestämma sig för ett större minimiprogram
än de 53 000 lägenheterna,
då är nog herrarna också skyldiga
att ge till känna på vilka områden ni är
beredda att hålla tillbaka.

Under vissa förutsättningar finns det

200

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

naturligtvis en marginal. Talet om att
detta inte går att rucka på är inte berättigat,
men det socialdemokratiska
partiet beskylls för att ha den meningen.
Den beskyllningen har väl tillkommit
för att man har behov av att säga
någonting som man tror skall slå i en
debatt. Så mycket underlag för detta
finns det emellertid inte.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade
bland annat någonting om att vi inte
bara får ägna oss åt att avslå folkpartiets
motioner, om vi skall komma till
rätta med bostadsbristen. Enligt vad
jag förstår syftar han där på en motion,
som behandlades av bankoutskottet
i utlåtandet nr 27. Jag vill fråga herr
Gustafsson om han inte känner behov
av att säga litet mera för att komma
närmare sanningen om hur den motionen
besvarades av utskottet och sedan
av riksdagen. Utskottet sade faktiskt
att detta är någonting som utskottet
betraktar såsom varande av stor betydelse.
Man sade bland annat att den
utredning, som jag tidigare åberopat och
där herr Gustafsson i Skellefteå är
med, i sina direktiv hade att titta även
på denna fråga. Utskottet uttalade sig
för att så bör ske. Herr Gustafsson har
kanske inte läst detta — jag ser att han
reagerar. Utskottet skriver: »Den utformning,
som motionärerna givit sitt
förslag, finner utskottet i likhet med
remissinstanserna dock knappast erbjuda
en framkomlig väg. De rent praktiska
svårigheter som är förenade med
en garanti från det allmännas sida att
ställa en bostad till förfogande när sparande
av en viss storlek presterats, synes
utomordentligt stora såsom framgår av
i synnerhet bostadsstyrelsens och Svenska
stadsförbundets yttranden över motionerna.
Även om motionärernas förslag
i denna del icke förefaller generellt
genomförbara eller lämpliga, bör
möjligheterna att åstadkomma ett högre
sparande i samband med bostadsanskaffningen
noggrant prövas. En sådan
prövning ingår också i uppdraget

för den ovan omförmälda bostadspolitiska
utredningen.» Jag förmodar att
det räcker.

Herr Gustafsson var också litet missnöjd
över att vi inte ägnat hans partivän
herr Svenssons i Ljungskile motion
litet större uppmärksamhet. Motionen
är emellertid besvarad, och vi har inte
alldeles avvisat den utan sagt om den,
liksom om en annan motion, att vi inte
kan göra så mycket åt den nu: utskottet
är inte berett att innan statsmakterna
tagit ställning till de utredningar
i hithörande frågor, som utförs av vattenvårdskommittén
och 1950 års avloppsutredning,
förorda särskilda åtgärder
med anledning av motionärernas
förslag.

Utskottet har också uttalat, att när
det gäller bostadsbyggandet på landsbygden
skall man inte vara så restriktiv,
som man synes ha varit i en del
fall. Socialministern gav i ett svar på
en interpellation under denna riksdag
uttryck för samma mening.

När jag hörde herr Gustafsson framställa
dessa anspråk rörande herr Svenssons
i Ljungskile motion och jag sedan
läste motionen, som till sidantalet är
mycket omfattande — den har över 20
sidor ■— undrade jag om herr Gustafsson
menade, att det var de 20 sidorna
som skulle motivera en särbehandling.
Men det kan också hända, att det var
något särskilt som herr Gustafsson hade
upptäckt i herr Svenssons motion.

Herr Svensson har där sagt ungefär
detta, att i städer och tätorter är det
måhända nödvändigt att ha vattenklosett,
men att det inte är självklart att
man behöver vattenklosetter på landsbygden.
Detta framstår för mig som
kontentan av motionen.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag har anfört och till vad utskottet
har uttalat ber jag att få yrka bifall
till föreliggande utlåtandes samtliga
49 punkter.

Vidare anförde:

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 201

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Så gott som hela dagen
har det talats om brist på bostäder, och
det kan därför kanske låta underligt
att jag kommer att tala om en del platser
som har ett bostadsöverskott. Den
som något känner till Bohuslän och Bohusläns
skärgård vet, att bebyggelsen
är koncentrerad till kustsamhällen och
skärgårdsöar. Denna bebyggelse är ganska
tät. Man måste beklaga, att en hel
del av husen i dessa samhällen skall
stå tomma tio månader av året. Detta
är följden av den avfolkning som har
gått över såväl vår skärgård som vår
landsbygd. Frågan är vad som kan göras
åt detta.

Jag skall med ett par, tre exempel
visa, hurudant läget är. Om jag börjar
norrut i Fjällbacka, kan jag tala om
att där enligt upplysning 25 fullt beboeliga
boningshus under de senaste åren
har övergått till att bli sommarbostäder
mest för folk uppifrån stockholmstrakten.
Längre söderut, i Fiskebäckskil,
finns ett 60-tal, på Käringön ett 60-tal,
på Gullholmen 15—20 och i Hälleviksstrand
ett 10-tal hus. Man kunde gå
hela vägen, tills man kom till Göteborgs
skärgård, och finna samma företeelse.

Jag skulle inte ha tagit till orda i
denna sak om vi inte hade haft en motion
om den. I denna motion önskar vi,
att det skall beredas den bofasta befolkningen
lånmöjligheter så att de
kunde inköpa bra hus, inte så att förstå
att de skulle återköpa dem åt sommargästerna.
Det är inte heller meningen, att
andra skall utestängas från att få köpa
dessa hus. Men vi har funnit det vara
oriktigt, att när någon vill bygga ett
nytt hus går det att få egnahemslån
och om någon köper ett äldre, mycket
dåligt hus, har han möjlighet att få
bostadsförbättringslån, men att när det
gäller att kunna köpa ett relativt bra
hus, som kan bebos åtskilliga år utan
reparation, är det nästan omöjligt för
närvarande att få lån — det har varit
besvärligt förut, men i dag är det ännu

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

värre. Jag skall bara nämna två exempel
på hur det kan gå till.

För ett par år sedan var jag vid ett
tillfälle under sommaren inne i Fjällbacka
och träffade då en yngre kollega
som var ganska nygift. Han hade försökt
köpa ett mycket bra boningshus i
samhället som var till salu för 23 000
kronor, men det var omöjligt för honom
att få lån till detta. Däremot kunde han
få lån för att bygga ett nytt hus, men
det kostade 43 000 kronor. Till det fick
han egnahemslån, och det var ju bara
bra, för all del, men resultatet blev,
som han sade, att han kom i skuld för
20 000 kronor mer än han hade behövt.
Det hus som var till salu för 23 000 kronor
inköptes av en sommargäst. Huset
är, som tidigare sagts, bebott två månader
under sommaren, och sedan står
det tomt resten av året.

Jag skall sträcka mig längre söderut
och ta ett exempel från ett annat samhälle.
Där har ett sju år gammalt hus
varit till salu rätt länge, ty den som
ägde huset hade på grund av en skada
som han ådragit sig på sjön måst sluta
fiska och flytta in till staden. Han
måste därför ha kontant betalning när
han sålde sitt hus. Huset har emellertid
nu under nära ett års tid varit till salu
för 30 000 kronor. Det har varit omöjligt
att få lån för att köpa det, men man
kan ju erhålla egnahemslån till nya hus
som kostar 47 000—50 000 kronor, och
jag vill än en gång framhålla att vi är
tacksamma för det.

Med detta har jag endast velat säga
att vi tycker det vore en vettig politik
om det bereddes möjligheter för den
bofasta befolkningen att köpa dessa
hus. Det skulle ju vara förmånligt både
ur köparnas och inte minst ur statens
synpunkt. Det är ju stor skillnad om
man kan köpa ett färdigt hus i gott
skick i stället för att bygga ett nytt
hus, som är mycket dyrare och som
staten också får bidraga med pengar
till.

Jag måste säga att utskottet har va -

202 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rit ganska välvilligt i sin skrivning när
det gäller denna motion. Jag vill emellertid
rikta ett par ord till herr Cassel,
som här har förfäktat högerns reservation
vid denna punkt. Reservanterna
vill bland annat erinra om att statens
insatser hittills uteslutande varit inriktade
på att medverka till att nya fullvärdiga
bostäder kommer till stånd.
Jag bara undrar: vad är en fullvärdig
bostad? Jag förutsätter att reservanterna
menar att en fullvärdig bostad skall
vara utrustad med värmeledning, badrum
och w.c., och det är ju riktigt. Vi
kan vara överens om att detta är önskvärt,
även om det kanske inte alltid och
på alla ställen är nödvändigt. Men för
att vi skall kunna uppnå den standardisering
det talas om — bestämmelserna
angående lån är ganska enhetliga över
hela landet, om jag inte är alldeles fel
underrättad — måste den första förutsättningen
naturligtvis vara att det finns
vatten. Det förhåller sig emellertid faktiskt
så, att vi har många samhällen där
detta inte är fallet. Jag kan bara gå till
Knippla, som ligger min hemort ganska
nära. Där köpte man föregående år
500 000 liter vatten från Göteborg, och i
år har man redan börjat köpa vatten.
Jag vill framhålla att man där lagt ned
tiotusentals kronor för att försöka borra
brunnar och därigenom få vatten, men
det har misslyckats. Trots att det alltså
inte finns förutsättningar att använda
dessa moderniteter är man ändå i dessa
samhällen tvingad att ha såväl den ena
som den andra av de tidigare nämnda
anordningarna för att få statliga lån. Vi
undrar helt enkelt om det inte skulle
vara möjligt att åstadkomma en uppmjukning
i detta avseende. I ett anförande
tidigare i dag verkade herr Cassel
litet bekymrad över att utskottet enligt
hans mening varit ganska välvilligt
vid behandlingen av vår motion. Jag
kan ju förstå herr Cassels reaktion, ty
med högerns reservation förhåller det
sig nästan tvärtom. Herr Cassel relaterade
också några rader ur vår motion,

men det underliga var som jag uppfattade
det, att han slutade mitt i en metade
på ett ställe där det inte ens fanns ett
kommatecken. Herr Cassel talade om att
detta var en motion som gick ut på att
det endast gällde Bohusläns kustsamhällen.
Om han hade fortsatt att läsa
hade det framgått att det i motionen
står »inom Bohusläns kustsamhällen eller
andra likartade platser». Det säger
i alla fall något mer, nämligen att motionen
avser platser var som helst inom
landet.

När nu staten stödjer nybyggande —
vilket i och för sig är önskvärt —- och
lämnar bostadsförbättringslån för hus
som är fallfärdiga, så anser vi motionärer
att det skulle vara bra mycket fördelaktigare
både för den enskilde och
för staten om det funnes möjligheter
att lämna lån på bra hus, som är godkända
av länsbostadsnämnden.

Herr Cassel hänvisar till att de lånbehövande
skall söka lån hos andra
låneinstitut. Jag bara undrar vilka låneinstitut
han menar. Så långt som jag
känner till saken har de som har behövt
lån försökt på olika platser men
oftast misslyckats, och jag tror inte det
är okänt för någon här, att har kreditsvårigheterna
varit stora förut så är de
större i dag.

Jag skall sluta, herr talman, med att
yrka bifall till den reservation som herr
Sundelin m. fl. har avgivit i anslutning
till punkten XVIII i utskottsutlåtandet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har varit med om
att skriva under den motion som herr
Johansson i öckerö nyss talade om, och
jag har också haft anledning och möjlighet
att ta del av de faktiska förhållanden
som ligger bakom denna motion,
även om jag inte har gjort det så
ingående som herr Johansson har haft
anledning att göra. Jag kan nöja mig
med att beträffande denna motion instämma
i och stryka under vad han har

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

203

sagt. Jag är övertygad om att det som
berörs i denna motion är ett problem
som kommer att tränga sig fram. I dag
gäller det framför allt en del samhällen
av en typ som vi har på den bohuslänska
kusten, men med den oerhörda
dynamik som vi har i samhällsutvecklingen,
med de starka folkomflyttningar
som kan uppkomma, kan motsvarande
problem uppstå på många andra ställen
i landet. Mot bakgrunden av de faktiska
förhållanden som herr Johansson
här har skildrat kommer ju den statliga
låneverksamhet, som endast gäller
nya hus, samtidigt som det finns bra
hus färdiga, som tidigare är använda
men som nu köps upp av sommargäster,
i realiteten att bli en låneverksamhet
för sommargästerna, som får ta hand
om dessa överblivna bostäder till relativt
lågt pris. Det kan ju vara bra för
dem, men om man nu verkligen skall
begrunda det sociala syftet med statens
egnahemslåneverksamhet måste man
nog säga sig att en sådan anpassning
av lånevillkoren som vi föreslagit mycket
väl låter sig förena med detta syfte.

Men jag skall, herr talman, be att få
säga några ord om en annan motion,
nr 359 i denna kammare, som jag har
väckt. Den gäller frågan om en friare
bebyggelse på svensk landsbygd, och
jag har i den motionen försökt teckna
— närmast i stora perspektiv — en bakgrund,
som i och för sig inte faller särskilt
väl in i den här debatten. Jag
tycker för min ringa del att det hade
varit bättre om dessa saker hade fått
tas upp för sig, gärna under höstriksdagen,
men det är nu någonting som
jag inte har haft något inflytande över,
och när utskottet har ansett att denna
min motion borde kopplas samman med
den föreliggande propositionen nödgas
jag, herr talman, att be att få säga litet
grand, även om det i vissa fall knappast
kan bli annat än ett omnämnande
av rubriker på frågor som jag tycker
hör samman med frågan om bebyggelsen
på landsbygden.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag skall alltså inte försöka skildra
den folkvandring från landsbygden,
som det har talats om här i många sammanhang.
Låt mig bara stryka under
det faktum, att folkvandringen från
jordbruket under de sista 20 åren har
varit åtskilligt större än under de 50 år
som ligger närmast före. Folkminskningen
under åren 1880—1930 var alltså
inte så stor som under åren 1930—
1950. Accelerationen tycks för övrigt
fortsätta.

Det läge som vi nu står inför när det
gäller befolkningsstrukturen kännetecknas
bl. a. av att vår jordbruksbefolkning
redan är starkt decimerad, men
också av att denna befolkning har en
i hög grad onormal ålderssammansättning.
En mycket stor del av jordbruksbefolkningen
tillhör åldersgrupperna
över 50 år. Det betyder alltså att under
de närmaste 10—15 åren enligt naturens
ordning en mycket stor decimering
av jordbruksbefolkningen kommer
att äga rum.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra sidan är att under de närmaste
10—15 åren mycket stora ungdomskullar
kommer in i den ålder, då man
väljer yrke, orienterar sig i samhället,
bildar familj och väljer boplats. Å ena
sidan kommer alltså stora ungdomsgrupper
som skall välja boplats, och å
andra sidan går stora grupper överåriga
människor ut ur de aktiva åldrarna och
lämnar förvärvslivet.

Om nu avvecklingen av bebyggelsen
på landsbygden skall ske i den takt
som jordbrukar- och landsbygdsbefolkningens
ålderssammansättning motiverar
och dessa unga grupper skall påverkas
när det gäller bosättning så att
de i stort sett hamnar i tätorterna, innebär
detta att det under de närmaste
10—15 åren kommer att hända så stora
ting i fråga om bebyggelsestrukturen,
att vi har svårt att i förväg genomskåda
hur stora de är. Vi har gång på gång
observerat, att vi trots statistiken har
svårt att riktigt klargöra och konkreti -

204

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sera vad även statistiskt förutbestämda
händelser betyder när de väl inträffar.

Detta är alltså en av de saker som
man bör se ur dessa perspektiv. En annan
sak är livsmedelsproblemet. Jag vet
att jag i det fallet representerar en uppfattning,
som kanske inte delas av flertalet
ledamöter här i kammaren: jag
har nämligen den uppfattningen, att
även livsmedelsproblemet inom en inte
alltför avlägsen framtid kommer att bli
viktigt för oss.

Jag skall här inte dra in de globala
perspektiven, som ju de flesta av oss
känner mer eller mindre väl till. När
det gäller våra egna förhållanden vill
jag bara rent rubrikmässigt erinra om
huru flygplatser, skjutfält, idrottsplatser,
nya vägar och bebyggelsen tar stora
områden av vår bästa jord i anspråk.
Samtidigt läggs stora delar av vår sämre
jord ned genom bortrationalisering av
mindre gårdar och genom arrondering
av gårdar som gör att vissa jordar läggs
ut och planteras med skog.

Allteftersom tillgången på arbetskraft
minskar minskar man även de arbetskrävande
grödorna, och det är de arbetskrävande
grödorna som ger den
största avkastningen per hektar.

Vidare tycks vi vara i färd med att
minska nötkreatursstammen — jag nämner
fortfarande bara rubrikerna. Nötkreaturen
förvandlar stora mängder av
icke matnyttiga produkter till människoföda,
och minskar man kreatursstammen
betyder det att man också
minskar underlaget för livsmedelsproduktionen.
Hur mycket man sedan försvagar
åkerjorden genom att förbruka
myllan i för hastig takt är en sak som
de lärda diskuterar.

Är nu dessa frågor så närliggande,
att vi behöver ta hänsyn till dem i en
aktuell samhällsplanering? Det är svårt
att säga någonting absolut säkert — det
är det ofta — men låt mig bara erinra
om att livsmedelsproduktionens ökning
under mellankrigstiden var 2,5 procent
per år, sedan tiden för andra världs -

kriget har ökningen varit 1 procent,
sedan 1950 står produktionen stilla, och
vi kan vara tämligen säkra, med de
perspektiv vi nu har, att den kommer
att minska under 1960-talet.

En folkmängdsökning på 18 procent
sedan före kriget och en stagnerande
livsmedelsproduktion som inledning till
en tillbakagång i livsmedelsproduktionen
— det är perspektivet på detta område.

Den tredje sak som jag anser att man
bör se ur detta stora perspektiv är naturvården.
Att den utveckling vi är inne
i inte bara minskar åkerjorden utan
också inrymmer faktorer som kan leda
till en försvagning av växtkraften har
jag redan berört. En annan sida av
saken är vattnens renhet. Jag behöver
inte därvidlag gå in i detalj, eftersom
vi snart sagt varje dag får larmrapporter
om vad som händer och hotar att
hända på detta område.

Den fjärde, mindre diskuterade och
kanske mindre gripbara sak jag vill
påpeka är hur utformningen av samhället
och bebyggelsestrukturen påverkar
investeringsbehoven. Jag har många
gånger efterlyst någonting som skulle
kunna kallas de stora samhällenas allmänna
omkostnadspost. Man gör jämförelser
mellan produktionen per timme
för industriarbetare och jordbruksarbetare
eller mellan olika grupper och
fack, men de säger inte allt. Vill man
ha en vägning av olika samhällsstrukturer
mot varandra, måste även allt det
där andra komma med i bilden.

Nog har jag ett starkt intryck av att
tätorterna med sina krav på kommunikationer,
serviceverksamhet och annat
drar med sig mycket stora investeringsbehov,
samtidigt som nästan all
denna investering sker i kollektiva former
via samhället, via staten, via kommunen.
Det betyder att den i stor utsträckning
frikopplas från den individuella
planeringen, den individuella
finansieringen och tvånget till individuell
sparsamhet. Det är förhållanden

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 205

som jag tror spelar en ofantlig roll för
hela den utveckling, som vi är inne i.

Herr talman! Jag skall inte trötta
kammaren med argumentering, jag har
bara som sagt velat antyda de perspektiv
som jag tror borde mycket noga
uppmärksammas när man sysslar med
frågan om bebyggelsen på landsbygden
och i tätorterna.

Nu säger man: Men människorna
skall väl ha rätt att bo var de vill, och
människorna vill ju bo i tätorterna. Jag
svarar ja på den första frågan: människorna
skall ha rätt att bo var de vill
inom mycket vida gränser. Jag anser
att friheten är värd sitt pris. Även en
viss felanpassning i samhället kan det
vara värt att ta, om den är det pris
man skall betala för ett rimligt mått av
personlig frihet. Jag vill alltså inte vara
med om tvångsåtgärder i första taget,
och jag instämmer gärna i vad den
gamle sociologen och skriftställaren E.
H. Thörnberg säger på ett ställe, att
människan är »ett samvisteligt djur».
Människorna vill gärna i någon mån
bo tillsammans, och jag tror att det var
— om jag får säga det i marginalen —
ett stort missgrepp när landsbygdsbyarna
sprängdes i början av 1800-talet.

Men detta får nu väga vad det kan.
Kvar står i alla fall frågan om dagens
svenskar verkligen vill bo i tätorter i
den utsträckning som man nu tycks
inbilla sig på de håll där man sysslar
med samhällsplanering. Såvitt jag förstår
har det alltid funnits och finns
alltjämt många svenskar som vill bo på
landsbygden, vill bo i glesbygden eller
i små tätorter i anslutning till jordbruksbebyggelsen
eller vad det nu kan
vara, bara de får göra det. Och när
de ifrån 1870 ungefär och till nu i så
hög grad har flyttat över till tätorterna
■— hela vår stadsbebyggelse har ju
vuxit upp efter 1870, och vad som dessförinnan
fanns var knappast städer i
vår tids mening om jag undantar några
få — så har det varit av nödtvång; man
liar fålt sin försörjning där, och man

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

har varit nödsakad att ha bostaden i
nära anslutning till arbetet.

Här finns, som redan har omnämnts
i dag, nya inslag i utvecklingen, och
det är ju framför allt motorismen som
börjar göra sig gällande. Vi är snart
i det läget att praktiskt taget varje aktiv
svensk familj kan hålla sig med en
bil, och därmed är tvånget att ha en
bostad nära arbetsplatsen inte på långt
när så stort som förut. Vid sidan av
bilar finns ju andra moderna fordon.

Vi kan ta ett län som det jag representerar,
Bohuslän. Jag skall inte trötta
med detaljer, men jag kan kort och
gott säga att ifrån trakten av Dingle
och ned till Göteborg finns det knappast
en bondgård i detta län, från vilken man
inte med bil kan nå en industriell arbetsplats.
Man behöver alltså inte flytta
ifall det är folk på gården som behöver
arbeta på annat ställe. Det har skett en
så radikal förändring bara på fyra-fem
år, att man har svårt att riktigt fatta
hur oerhört mycket som har skett, och
konsekvenserna har man ännu inte
hunnit dra.

En annan sak som tycks ligga mycket
nära i perspektivet, om inga olyckor
inträffar, är en ytterligare förkortning
eller anpassning av arbetstiden,
låt oss säga femdagarsveckan, populärt
uttryckt. Är det så att de flesta människor
får en weekend från fredag kväll
till måndag morgon, så tror jag det
kommer att ytterligare påverka värderingarna
och valet av boplats. Det är
ju redan nu så att människor som har
en viss standard inte vill sitta stilla i
en stad i en relativt trång stadslägenhet
över en sommarsöndag. Man vill helst
ha både lägenhet i tätort och bil och
sommarställe. Men det är dyrt. För
många människor kommer det alternativet
i stället att finnas, att man kan bo
kvar på landsbygden och fem dagar i
veckan köra in till arbetet. Då har man
både fritidssysselsättning och en miljö
som många människor trivs i, naturligt -

206

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. rrv

vis inte alla. Friheten att välja måste
finnas.

Det är mot denna bakgrund — jag
har bara velat antyda den — som jag
tror man bör se frågan om bebyggelsen
på landsbygden. Jag tror alltså att det
är radikalt fel, när man nu har den bestämmelsen,
att nybyggen av egnahem
på landsbygden skall man ha, men att
lån till dem skall ges endast i den mån
bostäderna behövs för jordbruk, fiske,
skogsbruk eller servicenäringar som
är nödvändiga för dessa näringar. Detta
innehåller ju de anvisningar som finns
nu. De kanske tedde sig rimliga, när
man skrev dem för bortåt tio år sedan,
men jag är övertygad om att de är absolut
felaktiga, om man i stället ser
tio år framåt.

Jag har i denna motion sysslat en
liten smula med de lagar som gäller
jordavstyckning, bebyggelse och egnahemslånegivning.
Jag har sagt att det
i och för sig väl inte är så mycket att
säga om lagbestämmelserna. De är nämligen
ganska rymligt skrivna. Tillämpningsmarginalerna
är så pass vida, att
om man bara tillämpar den lag vi har
på ett med hänsyn till landsbygden generöst
och positivt sätt, så är det kanske
inte så värst mycket som behöver ändras.
Men de anvisningar som finns och
ännu mera den praxis som i vissa fall
har utvecklats — vad jag citerade nyss
om hur man skall bygga på landsbygden
tillhör anvisningarna — är för restriktiva.

Jag skall, herr talman, bara be att få
antyda några konkreta exempel. Jag
har i motionen relaterat tre fall för att
ge en uppfattning om vad saken gäller.

I det första fallet var det en serviceindustri
utanför Trollhättan, som
tvingades flytta in till staden. Jag bara
konstaterar faktum. Visserligen gav
ägodelningsrätten vederbörande rätt,
men myndigheterna överklagade ägodelningsrättens
beslut, och saken fick fullföljas.
Det hela blev så långt utdraget,
att vederbörande, även om han kunnat

skaffa sig den rätt han ville ha att med
sina 13, 14 arbetare bo kvar utanför
staden, inte kunde vänta på att få rätt,
utan han fick flytta in till staden i alla
fall. Landsbygden förlorade alltså industrien,
trots att den mycket väl behövdes
där, enligt vad både lantbruksdirektören
och andra intygade.

Det andra exemplet, vilket jag skall
be att få stanna litet grand vid, gällde
en bondpojke, som hade blivit byggnadssnickare
och vilkens fädernegård
låg ungefär en och en halv kilometer
från ett litet samhälle. Han ville köpa
en tomt av sin bror och bygga på gården.
Distriktslantmätaren avsöndrade
tomten, men sedan tog det emot.

Nu finns det någonting som kallas
stora länsrådet. Stora länsrådet finns
inte i lagstiftningen, men det finns i
allra högsta grad i verkligheten, och
det är väl tänkt som en praktisk anordning.
I stället för att alla de myndigheter,
som kan ha med en sådan avstyckning
och bebyggelse alt göra, skall
skicka remisser mellan sig, kan man —
anses det — träffas på ett ställe och göra
upp saken. Det är en mera praktisk arbetsform.
I detta råd kan ingå landssekreterare,
länsassessor, länsarkitekt,
överlantmätare, biträdande överlantmätare,
vägdirektör, förste provinsialläkare,
distriktsingenjör för vatten och avlopp,
länsbostadsdirektör och kanske
ytterligare en och annan. När stora
länsrådet samlas är det mycket dyrbart
folk som kommer tillsammans för att
bestämma, om »Johansson» får bygga
ett hus. Det är klart att det stora länsrådet
innebär vissa fördelar ur arbetssynpunkt,
men nackdelen är ju, att när
alla dessa höga herra enat sig om en
linje i ett visst fall, är det förfärligt
svårt att få en syl i vädret.

Nu var det fråga om den här pojken,
som skulle bygga ett hus att bo i, och
det hör i alla fall till dagens ämne. Vad
sade länsbostadsdirektören om denna
sak? Han sade, att det var »en ur allmänna
synpunkter diskutabel sprid -

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 207

ning av tätbebyggelsen». Vad sade distriktsingenjören
för vatten och avlopp
om saken? Han sade att »den är att
anse som en olämplig spridning av tätbebyggelsen»
i ett samhälle; d. v. s.
han sade precis detsamma. Vad sade
länsarkitekten med landshövdingens
underskrift? Jo, han sade att denna
byggnad var att betrakta som »en
olämplig spridning av bebyggelsen» ■—
alltså precis detsamma; d. v. s. man hade
kommit överens om vad man skulle
säga i remisserna, och så skrev man i
sak precis likadant.

Men här är verkligen en sak som jag
tycker att Sveriges riksdag borde begrunda.
Man skickar en sådan här sak
till ingenjören för vatten och avlopp.
Varför gör man det? Jo, det gör man
väl för att få veta, huruvida han anser
att ifrågavarande bebyggelse medför
några olägenheter ur sanitär synpunkt.
Det var väl detta han skulle bedöma.
Men i detta fall sade han därom inte
ett ljud, utan han sade precis vad länsarkitekten
sade, d. v. s. han uttalade sig
om någonting som strängt taget inte angick
honom och som inte tillhörde hans
ämbetsområde.

Så hjälpte distriktslantmätaren vederbörande
att skriva en överklagelseskrift
och vädja till ägodelningsrätten.
Ägodelningsrätten tittade på vad alla
dessa herrar sagt, som sagt detsamma,
och så sade ägodelningsrätten: Det förtjänar
inget avseende, det är icke tilllämpning
av gällande lag. Men det var
tillämpning av herrarnas teorier om
hur det borde vara!

Den pojke, som tack vare ägodelningsrättens
utslag fick tillstånd att bygga
huset, skulle i alla fall ha pengar att
bygga för, och då var det fråga om
kreditvärdigheten. Jag vet inte om han
fått något lån ännu, men för några månader
sedan bekände han för en tidning
i Göteborg, att om han hade vetat, luir
mycket besvär han skulle få, hur mycket
arbetstid han måste sätta till och hur
mycket krångel han skulle bli utsatt

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för på grund av att han ville bygga
detta hus och söka detta egnahemslån,
så skulle han aldrig någonsin byggt det.
Det skulle varit bättre att flytta in till
Sjuntorp. Det är möjligt att han fått sitt
egnahemslån — jag hoppas det — och
det kan hända att det i så fall delvis beror
på att saken blivit på detta sätt
offentlig.

Jag skall ta ett exempel till, som man
har snuddat vid tidigare i denna kammare.
Det var en arrendator som arrenderade
en prästgård i Gärdhem i Västergötland.
Han hade gården från 1930 till
1950, alltså i 20 år, och han var en mycket
intresserad jordbrukare. Sedan lämnade
han gården ifrån sig till sin dotter
och måg, som fick överta arrendet. När
han slutade gjorde pastoratsstämman en
särskild protokollsanteckning, i vilken
man tackade honom för det arbete han
nagt ned på att sätta detta jordbruk i
stånd. Han hade, som det heter, på ett
föredömligt sätt skött gården, bragt
dess jord i förnämlig hävd, helt nybyggt
bostället med goda byggnader,
och när han så hade gjort ett gott arbete
och kopplat av, bodde han hos
sin måg. Men den familjen växte enligt
naturens ordning, och då behövde han
skaffa sig en annan bostad. Då ville
han köpa en tomt på den här gården,
och det fick han gärna göra. Man hade
ingenting emot att till honom sälja en
tomt på cirka 2 000 kvadratmeter, som
skulle avstyckas. Men beslutet skulle
godkännas av kungl. kammarkollegium,
och kungl. kammarkollegium remitterade
saken till länsarkitekten, och vad
länsarkitekten hade att säga finns återgivet
i kollegiets skrivelse. Där heter
det: »Länsarkitekten har funnit det ur
allmän synpunkt vara olämpligt att bebyggelsen
i kommunen utsprides mer
än som varit fallet och har därför ansett
sig böra avstyrka bifall till framställningen.
» Han liar föreslagit att sökanden
hänvisas till ett område för tätbebyggelse,
exempelvis Velanda, belä -

208 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

get ej långt ifrån det nu till försäljning
ifrågasatta området.

Sedan kom överlantmätaren, och därom
heter det: »Överlantmätaren har
under hänvisning till länsarkitektens
uttalande och det stöd» ... observera
nu, det stöd... »detta torde ha i byggnadslagstiftningen
ansett sig förhindrad
tillstyrka bifall till framställningen.»
Alltså, med det stöd som länsarkitektens
yttrande torde ha i gällande lagstiftning
avstyrker överlantmätaren. Sedan
hänvisar kammarkollegium till dessa
remisser och avslår ansökan. Han får
inte köpa tomten.

Det finns inte några sanitära problem,
det finns inte några behov av kollektiva
anordningar, det finns inte någon
ansats till tätbebyggelse. Det är en
enligt svensk lag odisputabel, klar rättighet
att bygga där. Men länsmyndigheterna
hänvisar till att deras uppfattning
»torde ha» stöd i lagen, och kammarkollegium
avslår utan att undersöka om
den har stöd i lagen.

Den tätort, som vederbörande har
hänvisat till, låg 3,5 km därifrån. En
gammal bonde, som har jobbat på sin
gård, som trivs där och som har sina
barn där, skall alltså inte ha rätt att bo
på den svenska landsbygden, därför att
det i denna trakt är en olämplig spridning
av tätbebyggelsen! Man har här i
dag hänvisat till 1953 års beslut, som
om allting skulle vara gott och väl med
vad som år 1953 sades om lånemöjligheterna.
Men det är det inte, herr talman!
Jag skulle kunna hålla på till
midnatt att anföra konkreta exempel i
denna fråga, men det skall jag inte göra.
Det får räcka med det anförda.

När det gäller bebyggelsen ute på
landsbygden är såvitt jag förstår den
första fråga man skall ställa inte vad vi
skall göra för att hindra folk att flytta
från landet, utan den första frågan är:
Vad skall vi låta bli att göra för att driva
folket därifrån? Det är den frågan
Sveriges riksdag och regering och administrativa
myndigheter bör svara på.

Jag har i min motion hemställt att
gällande författningar, tillämpningsförordningar
och administrativa anvisningar
skall ses över, i syfte att skapa
en friare bostadsbebyggelse ute på
landsbygden.

Sedan är det emellertid en annan sak.
Herr Åkerström meddelade godhetsfullt
att utskottet hade besvarat min motion
—- vilket jag ber att få bekräfta — och
sade att kvintessensen av det hela väl
är frågan, huruvida vi skall ha vattenklosetter
eller några andra sanitära anordningar.
Detta kan måhända låta litet
enkelt, men den som har följt med händelserna
på detta område och sett vad
utredningar har kommit till för resultat
och vad som i övrigt skrivits och planerats,
har väl märkt att utformningen
av de sanitära anordningarna är en stor
fråga, om man vill ha en rimlig bebyggelsestruktur
med bevarad naturvård.
Våra \vc:n har nästan blivit den bestämmande
faktorn för bebyggelsestrukturen.
Jag har i min motion framhållit,
att vi i stället för det gamla bostadsband
som fanns under de svenska godsen
nu håller på att få ett bostadsband
kring slaskledningarna.

De sanitära kraven skall givetvis upprätthållas.
Frågan är bara hur det praktiskt
skall ske. Jag tycker det vore underligt
— det skulle faktiskt vara ett
gigantiskt fattigdomsbevis! — om inte
våra ingenjörer, som tillverkar atomoch
vätebomber och bygger storstäder
som fungerar som maskiner, skulle kunna
med sina stora tekniska kunskaper
skapa ett alternativ till våra nuvarande
wc:n, passande för landsbygdens och
de små tätorternas bebyggelsestruktur.
Att rena de svenska vattnen och ordna
upp våra sanitetsproblem i detta stycke
är en affär på många tusen miljoner
kronor. Mot den bakgrunden borde det
vara rimligt att försöka skapa alternativ,
som inte ersätter de nuvarande
wc:na och inte löser hela problemet,
men som i viss utsträckning kan avlasta
olägenheterna med vår nuvarande tät -

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 209

ortsbebyggelse. Att satsa hundratusen
kronor eller en miljon eller tio miljoner
på lösningen av detta kanske i och för
sig banala tekniska problem vore väl
använda pengar.

Det har slumpat sig så att några herrar
i går kväll var samlade på källaren
Den Gyldene Freden, där de diskuterade
sanitetsfrågor. Det var professor
Georg Borgström i Göteborg, laborator
Wilhelm Rodhe i Lund, chef för Limnologiska
institutionen, överinspektör Sten
Wallin i fiskeristvrelsen och författaren
Harry Martinson m. fl. De föreslog
bl. a. en tävling, som skulle resultera i
det perfekta vattenskyddande tc:t, torrklosetten
som skulle slå ut det nu så
populära wc:t. I referatet från detta
möte skriver en tidning att den som
löser det problemet i själva verket borde
få nobelpris.

Det finns flera aspekter på landsbygdsbebyggelsens
utformning. Nu lägger
man t. ex. med förkärlek bebyggelsen
på den bästa åkerjorden, därför att
det är lättast att gräva där, men jag
misstänker att det kommer dagar, då
vi efterlyser en hel del av den åkerjord
vi på det sättet har förstört. Det är inte
heller säkert att byggnaderna skall utformas
på samma sätt på den rymliga
landsbygden som i den trånga tätorten
med dess små tomter. Det finns åtskilliga
saker i det sammanhanget, som
vore värda att undersöka. Därför är det
andra yrkandet i motionen, att det skall
göras en utredning om vilka åtgärder
som kan vidtagas för att genom forskning,
konstruktionsarbeten och försöksverksamhet
främja tillkomsten av praktiska
alternativ i fråga om bostädernas
och sanitetsanläggningarnas utformning
i glesbebyggelsen.

.lag tror att hela samhällets elasticitet
och anpassningsmöjligheter efter olika
förhållanden blir större, om man kan
bevara en någorlunda god jämvikt emellan
landsbygd och tätort. .lag har citerat
dessa remissmyndigheter, som har
talat så mycket om vad allmän synpunkt

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kräver, men det är ju fråga om tämligen
lösligt tal i många fall, vilket jag
också tror mig ha kunnat antyda.

Jag skall be att få sluta med att citera
vad jag avslutningsvis sagt i min
motion, nämligen: »Allmänna synpunkter
borde emellertid inte åberopas gentemot
den enskilde medborgaren annat
än när det gäller frågor av verklig
tyngd. Till dessa hör naturvården, inte
minst våra vatten, våra skogar, underlaget
för vår livsmedelsproduktion och
bevarandet av samhällets elasticitet och
anpassningsmöjligheter till olika förhållanden
ute i världen.»

Nu har statsutskottets tredje avdelning
kanske inte kunnat syssla så mycket
med dessa, som jag föreställer mig,
mycket viktiga, allmänna perspektiv —
något som jag hyser förståelse för. Man
har dock gett vissa erkännanden åt motionen
vid besvarandet. Dessutom finns
det ett par reservationer, och jag är
medveten om att dessa reservationer
representerar det mesta av vad som för
dagen kan nås, även om jag är övertygad
om att detta ämne borde utmynna
i längre gående yrkanden.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen nr 18 b av
herr Sundelin m. fl. Skulle det bli en
förberedande votering och nämnda reservation
där bli utslagen, kommer jag
för min del att rösta för reservationen
18 c.

Under detta anförande hade herr talmannen
övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr TALMANNEN:

Med hänsyn till den stora arbetsbörda,
som åvilar kammaren under de närmaste
dagarna, ser jag mig nödsakad
att hemställa till efterföljande talare att
söka begränsa sina framställningar.

Ilcrr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag har inte besvärat
andra kammaren i någon särskilt stor
utsträckning i år. Det ämne, som vi nu

14 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 20

210 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

diskuterar, är ett av dem, som i särskilt
hög grad från början har fångat mitt
intresse i riksdagen. Jag hoppas därför,
att kammaren vill ge mig tillgift,
om jag tar tillfället i akt att ta upp en
debatt med socialministern med anledning
av de anföranden, som han höll
strax före middagspausen.

Dessa anföranden gjorde ett blandat
intryck på mig. Jag kan i vissa delar
instämma med socialministern, ja, när
han talade om vikten av rationalisering
av bostadsbyggandet och om sparande,
lyssnade jag till honom långa stunder
nästan med rörelse; så nära stod han
mina egna ståndpunkter.

Faktum är ju, att vi under flera riksdagar
lagt fram förslag om värderingsnormer,
som skulle stimulera till effektivt
och billigare byggande. Vi har förordat
seriebyggande av enfamiljshus, vi
har i år och tidigare förordat, att räntesubventionerna
skulle ersättas med per
kvadratmeter fixerade löpande bidrag.
Vad angår detta löpande bidrag vill jag
säga till socialministern med anledning
av hans diskussion med herr Gustafsson
i Skellefteå före middagspausen, att jag
alldeles avgjort föredrar att tro, att
socialministern inte har studerat våra
förslag så ingående som han själv sade
sig ha gjort. Om så varit fallet, skulle
han inte ha gett herr Gustafsson den
replik han gav, nämligen att i vår konstruktion
inte kunde ligga någon stimulerande
effekt vad gällde rationaliseringen.
Att vi i förslaget även har inbyggt
en ersättning, som motsvarar tillläggslånet,
är en sak för sig. Den mera
avsevärda delen av vårt bidrag är avsedd
att ersätta socialministerns räntesubventioner.
Det är väl självklart, att
om man fixerar ett fast bidrag per kvadratmeter
på lämpligt sätt, följer inte
detta liksom räntesubventionen med upp
i toppen av de högsta kostnader, som
kan godkännas för belåning. Det blir en
rationaliseringspress. På den punkten
har socialministern helt enkelt fel. Om
man kombinerat vårt system med den

metod med begränsade lånevärden, som
socialministern genomförde omkring årsskiftet,
hade man säkerligen kunnat nå
en hög rationaliseringseffekt, men på en
smidigare väg än nu och utan de nackdelar,
som inte heller socialministern
vill förneka dock kan uppkomma.

Det är väl på detta område som i
fråga om kreditpolitiken, att om man
väntar alltför länge, innan man verkligen
går till aktion, så blir åtgärderna
hårdare och av en mer abrupt karaktär
än de eljest behövt bli. Den stora säsongarbetslösheten
i vintras berodde
inte bara på den hårda väderleken utan
även på störningar i samband med hanteringen
av kreditåtstramningsinstrumentet,
vilken skedde på ett klumpigt
sätt. Detta gör det angeläget att man tar
upp den tanke, som herr Königson vid
ett par tillfällen försökt föra fram i
riksdagen, nämligen att en undersökning
skulle företagas av säsongarbetslöshetens
problem. Med de metoder, som
nu används, kommer vi inte fram till
en lösning, och här finns ändå en reserv
som kan utnyttjas för bostadsbyggandet.

I stort sett var det likväl som sagt
med tillfredsställelse jag lyssnade till
vad socialministern sade om rationaliseringen,
även om jag — det tror jag socialministern
förlåter mig — osökt kom
att tänka på Disraelis gamla ord om
ministern, som överraskade oppositionen
i badet och försökte springa i väg
med dess kläder. Men låt mig tillägga,
att det är en viss skillnad på kläder och
kläder, och jag anser bestämt inte, att
alla herr Cassels och hans meningsfränders
bostadspolitiska plagg skulle
passa en minister, som verkligen har
ambition att på ett tillfredsställande
sätt försöka lösa bostadsfrågan. Jag är
glad över att både utskottsmajoriteten
och folkpartireservanterna på en väsentlig
punkt, nämligen utjämningen av
räntetopparna, även för framtiden söker
sätta en spärr för möjligheterna för
något statsråd att ikläda sig högerns

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

211

mest opraktiska persedlar vad gäller
bostadsbyggandet. Jag är nämligen övertygad
om att ifall man inte vill — och
vi vill det inte, i motsats till regeringen
— acceptera en nedskärning av bostadsbyggandet
utan i stället vill bibehålla
60 000-lägenhetersnivån, som nära nog
nåddes under 1953, 1954 och 1955, och
inom en snart framtid höja denna nivå,
men samtidigt också föra en rörlig och
smidig penning- och kreditpolitik, så
kan man inte på ett så svepande sätt
som socialministern för några månader
sedan gjorde gå förbi de särskilda
problem, som i detta sammanhang reser
sig för bostadsbyggandet.

Socialministern hade några ganska
egendomliga yttranden med anledning
av att vi tillåtit oss påpeka det obestridliga
faktum, att regeringens förslag innebär
en nedpressning av bostadsbyggandet.
Socialministern gjorde jämförelser
mellan utvecklingen under den gångna
delen av år 1956 och motsvarande
period förra året och sade, att i år hade
vi fått så och så många tusen flera
lägenheter färdiga — jag tror det var
3 000 — och dessutom hade vi satt
i gång 1 000 lägenheter mera. Hur kan
då oppositionen komma och säga, frågade
socialministern, att här sker en
krympning?

Detta är verkligen något av ett trick,
herr socialminister. Anledningen till
denna utveckling just under den del
som gått av 1956 är ju att tidsgränsen
för det ytterligare subventionsbortfallet
i fråga om tilläggslånen förskjutits till
den 1 april. Med andra ord: den rush i
färdigställandet av bostäder, som vi
hade vid årsskiftet 1954—55, har vi i
år fått vid kvartalsskiftet mars—april.

Vidare är det självklart att byggarna
använder möjligheten att komma i gång
under de månader i år, då det går att
få bättre belåningsvillkor. Efter den 1
juli kommer ju dessa villkor sannolikt
att vara ändrade.

Speciella faktorer har alltså inverkat,
och socialministerns siffror säger ingen -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ting om vad vi har att vänta oss av
framtiden. De utgör inte något sakligt
argument, ty vad vi realistiskt har att
hålla oss till är regeringens program,
och det innebär en inskränkning av
igångsättandet med 10 procent från
60 000-lägenhetersnivån till ca 53 000
lägenheter.

Hur optimistisk man än vill vara i
fråga om rationaliseringsmöjligheterna

— där finns förvisso mycket att göra

— så är jag övertygad om att skall vi
undgå en katastrof — jag tvekar inte
att använda detta ord — under loppet
av de närmaste tio åren, så måste vi
åstadkomma en sådan förändring i dispositionen
av våra samlade resurser,
att en något större del av en stigande
nationalinkomst förs över till sparandesidan,
och därmed ge större utrymme
för bostadsbyggandets kapitalförsörjning
samtidigt som näringslivets växande
behov också kan tillgodoses.

Jag har i annat sammanhang tidigare
i år sagt, att den förskjutning det här är
fråga om för att klara saken för bostädernas
del sannerligen inte är så särskilt
stor — det rör sig om mellan en
halv och en procent av nationalinkomsten.
Jag betvivlar inte att regeringen
under alla dessa år som gått efter kriget
har gjort sitt bästa för att på sitt
sätt lösa detta problem. Den har byggnadsreglerat
i stor stil, den har försökt
att genom en i system satt överbeskattning
låta staten spara i stället för den
enskilde. Vi har fått investeringsavgifter,
höjd företagsbeskattning och andra
åtgärder som syftat till att på en
gång bromsa näringslivets investeringsvilja
och tvinga företagen att föra en
restriktiv lönepolitik. Men — och det är
detta som är det beaktansvärda i detta
sammanhang -— efter att ha tillämpat
dessa negativa metoder i alla dessa år
har regeringen ändå inte lyckats åstadkomma
en så ringa ändring i användningen
av våra inkomster och resurser
i övrigt som behövs för att trygga bostadsförsörjningen.
Det innebär sanner -

212 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ligen intet gott betyg åt regeringskonsten
under detta skede.

Jag visste redan före dagens debatt
att det finns socialdemokrater som vill
göra gällande, att detta misslyckande
främst beror på att regeringen inte
skulle ha reglerat tillräckligt, inte reglerat
ännu hårdare och ännu mer skärpt
överbeskattningen för att åstadkomma
ännu större statligt sparande. Men jag
visste sannerligen inte att socialministern
tillhörde den kategori — han bekände
sig själv till densamma före middagspausen
— som kan i sitt eget tankeperspektiv
föra in den linjen, att vi
har reglerat för litet. Det är en mycket
intressant och anmärkningsvärd deklaration
som socialministern där gjorde.

Men var hamnar vi om vi skall lyssna
till sådana tongångar? Vad är det för
perspektiv som skymtar i förlängningen
av ett sådant resonemang, som naturligtvis
intet annat är än ett försök att
tillämpa en socialistisk ideologi i modern
utformning? Givetvis kan regeringen
skärpa byggnadsregleringen
mycket hårt, lägga nya områden under
regleringen, vidga kontrollen till alla
möjliga småarbeten och reparationer,
som också kräver pengar och arbetskraft.
Det är klart att näringslivets investeringar
inte bara i byggnader utan
även i maskiner och verktyg kan hämmas
ännu mer och övervakas i detalj
med utgångspunkt från vad våra styrande
skulle kunna anse vara mest nyttigt
och lämpligt. Och naturligtvis kan
också den enskildes konsumtion påverkas
och regleras mer i detalj.

Herr Åkerström talade om bilarna,
och han hämtade sina intryck från chefen
för konjunkturinstitutet och chefen
för riksbanken. I varje fall hade de upplysningar
han fått så att säga transformerats
till de intryck som han delgav
kammaren. Inom parentes sagt tror jag
inte det finns någon ledamot av kammaren
som med sådant darr på stämman
kan tala om chefen för konjunkturinstitutet
och chefen för riksbanken

som herr Åkerström. Det är nästan som
om man hörde änkeöverstinnan Stiernquist
tala om någon medlem av kungahuset.
Alltnog, herr Åkerström kom i
detta sammanhang in på bilarna och
godkände i nåder den frihet som vi har
på det området. Men om man fullföljer
den tankegång socialministern var inne
på, är det självklart att man också kan
göra en bilreglering, att man kan inrätta
någon kunglig och statlig biltillståndsbyrå
som ger medborgarna tillstånd
att köpa bil. Det är också klart att
man kan påverka konsumtionen genom
ett system av väsentligt höjda indirekta
skatter, o. s. v., o. s. v.

Jag tror inte att någon kan bestrida,
att om man verkligen är inställd på att
med negativa metoder — jag använder
med flit detta uttryck — av den art
regeringen valt försöker lösa de samhällsekonomiska
problemen, så ligger
det mycket av obönhörlig logik i ett sådant
resonemang som socialministern
ett ögonblick snuddade vid. Försöker
man verkligen att med metoder av detta
slag lösa våra problem, då tror jag att
man gärna drivs till att vilja göra regleringarna
mer och mer effektiva, att
mer och mer skärpa överbeskattningen
och inte stanna vid halvmesyrer, att utvidga
detaljkontrollen till ständigt nya
områden och till slut åstadkomma en
polisiär övervakning av både investeringar
och konsumtion.

Jag har dragit ut detta perspektiv
därför att jag är övertygad om att den
svenska socialdemokratien kommer allt
närmare ett vägskäl, där den själv —
liksom också alla andra — måste säga
sig att de nuvarande halvmesyrerna
inte leder till framgång. Vi har det mest
flagranta exemplet härpå i bostäderna.
Man har inte ens kunnat lösa den mycket
begränsade uppgiften att ge bostadsbyggandet
ytterligare en halv procent
eller något mera av nationalinkomsten.
Det är ett vägskäl där man måste välja
— socialministern var i närheten av
tankegången — att antingen i konse -

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

213

kvens med sin ideologi dyka djupare
ned i regleringssamhället eller också
helt enkelt erkänna, att den politik man
för icke löser tidens problem och tillfredsställer
dess krav. Det behövs en
annan politik, en mer positiv politik,
en stimulerande och inte reglerande
politik.

Socialministern använde ganska beska
ord om oss som inte vill acceptera
den nya nedpressningen av bostadsbyggandet.
Han sade att det var fråga om
taktik. Jag minns från andra sammanhang
alla möjliga argument om ansvarslöshet
och inkonsekvens, och vi får
också ofta höra att vår politik inte går
ihop. Enligt regeringens mening finns
det inte nu plats för lika många bostäder
som år 1954 och 1955, utan det
måste ske en nedpressning. Ja, med de
förutsättningar regeringens politik skapat
kanske det inte finns plats för lika
många bostäder, men är det inte då
dags att lägga om politiken? Har man
inte hunnit bli på det klara med den
saken? Är det inte dags att lägga om
till en mer positiv politik, som skapar
bättre möjligheter för enskilt sparande,
sedan det visat sig att det statliga sparandet
inte förslår, och också skapar
ett särskilt, på bostäderna inriktat målsparande? Jag

måste säga att jag är ganska led
på de här anklagelserna om taktiska bevekelsegrunder.
Hur skall man då beteckna
socialministerns eget framträdande
i denna fråga? Herr Gustafsson
i Skellefteå bär snuddat vid den saken,
och jag måste också ett tag stanna därvid.
Enligt Morgon-Tidningens referat
gjorde socialministern på den socialdemokratiska
partikongressen det uttalandet,
att »alla tänkbara ansträngningar
måste göras för att öka tillskotten av
lägenheter och att det självfallet då
måste vara fråga om en produktion av
goda bostäder». »Alla tänkbara ansträngningar
måste göras för att öka
tillskotten av lägenheter» -— det uttalandet
bör ses mot bakgrunden av att

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vad socialministern här betraktar som
tänkbart är en nedskärning av igångsättningen
under det följande budgetåret
med ungefär 10 procent eller från
60 000 lägenheter till 53 000. Den socialdemokratiska
partikongressen hävdade
i ett uttalande, att en godtagbar lösning
av bostadsfrågan endast kan åstadkommas
genom en stor produktion av goda
bostäder till rimliga kostnader. Kort tid
därefter försvarar socialministern ett
förslag som innebär, att regeringen skär
ned bostadsproduktionen på det sätt
som jag här angivit.

Det är obestridligt att den nye socialministern
börjar sin frammarsch med
att gå baklänges. Det finns inte något
logiskt samband mellan ord och handling.
På det ena stället säger man ett
och på det andra stället gör man något
annat. Det är här verkligen fråga om
ett dubbelspel.

Jag har sett att en del socialdemokratiska
tidningar varit litet bekymrade
över den anda av alltför stor saklighet,
som enligt deras mening präglade årets
förstamajtal. Man bär väl känt oro för
att de visionära framtidsmålen, de eldande
parollerna, de stora anfallen mot
oppositionen skulle komma bort i diskussionen
om de aktuella svårigheterna.
Men även för de socialdemokratiska
tidningsmän, som har en sådan uppfattning,
måste det väl stå alldeles klart
att socialministerns bidrag till förstamajtalen
var en verklig kraftansträngning
att åstadkomma balans mellan saklighet
och demagogi.

Socialministern har vid olika tillfällen
varit inne på vissa jämförelser
mellan bostadspolitiken under det skede,
som han eller hans regim bär ansvaret
för, och 1930-talets bostadspolitik,
och han tog också i dag upp den saken.
Han sade, ungefär som i sitt 1 maj-tal,
att vi ännu dras med svåra brister i bostadsförsörjningen
från en tidigare
epok, då de enskilda kapitalintressenterna
själva bestämde över produktion
och hyror. Då jag första gången mötte

214

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

detta påstående, frågade jag mig — socialministern
får ursäkta att jag säger
det även här — var den undre gränsen
går när det gäller taktiska uttalanden
med mycket dåligt sakligt underlag av
män som sitter på en av de förnämliga
bänkarna nedanför kammarens talarstol.

Jag skall gärna ta upp en diskussion
om 1920- och 1930-talets bostadsproduktion
och anledningen till att vi
vid krigsslutet hade en viss bostadsbrist,
men om den saken har praktiskt taget
allting sagts som kan sägas, och det tjänar
inte mycket till att spela den gamla
skivan igen, även om socialministern
både den 1 maj och i dag tydligen känt
sig så trängd att han måste göra det. Jag
vill bara framhålla att om man jämför
två olika skeden, kan man inte jämföra
den absoluta nivån under dessa båda
skeden i ett visst avseende, t. ex. i fråga
om bostäderna, ty trots allt växer våra
resurser. Vad man skall jämföra, om
man vill ha ett rättvist mått på vad
som uträttats, är framstegstakten under
det ena och det andra skedet. Och det
torde vara ett faktum, trots den kritik
som med rätta kan riktas mot 1930-talets
bostadsproduktion, att trångboddheten
avtog, boendetätheten minskade i snabbare
takt under sista hälften av 1930-talet än vad fallet varit under efterkrigsåren.
Därför är det väl så, att den
tidens produktion i förhållande till den
tidens befolkningsutveckling lyckades
nå en högre framstegstakt än vad den
produktion, som den socialdemokratiska
regimen är ansvarig för, har lyckats
med i förhållande till den befolkningsutveckling,
som vi haft under tiden
efter kriget.

Jag är helt överens med socialministern
om att det var en välsignelse att
vi kom bort från en produktion av den
gamla typen. Jag erinrade mig emellertid,
när jag lyssnade till hans ganska
emfatiska försvar för tvårummare, hur
jag en gång för ungefär 20 år sedan
satt på läktaren i en kommunal för -

samling där hemma och hörde representanter
för troligen alla politiska meningsriktningar
diskutera, om man skulle
bygga tvårummare eller enrummare.
Hur många var det inte då, som steg
fram och sade: »Visst är det bra med
tvårummare, men vi måste tänka på vad
människorna anser sig ha råd till, och
därför måste vi bygga så och så många
enrummare.» De förde precis samma argumentation
till förmån för enrummarna
som socialministern i dag har fört
till förmån för tvårummarna. Jag är
övertygad om att vi om ytterligare 20
år har kommit — och bör ha kommit
— avsevärt mycket längre i detta sammanhang.

Jag skall göra den randanmärkningen
ytterligare på denna punkt, att jag,
ehuruväl jag förstår och helt och hållet
kan instämma i socialministerns
gradering, att det primära är att komma
ifrån bostadsbristen, dock inte i samma
utsträckning kan hålla med om att man
har så speciellt mycket att vinna genom
att krympa utrymmesstandarden — det
tror jag socialministern skall finna, om
han tittar på de gjorda undersökningarna
— i jämförelse med vad man vinner
genom att ställa bara en obetydligt ökad
andel av nationalinkomsten till bostadsbyggandets
förfogande.

Jag vill vidare konstatera, att den bostadssociala
politiken, som det rått enighet
om mellan socialdemokratien och
folkpartiet, under perioden efter kriget
har fått sina goda verkningar i stor utsträckning
begränsade, huvudsakligen
på grund av att regeringens bostadsproduktiva
åtgärder varit socialistiskt doktrinära
och naturligtvis också på grund
av brister i den allmänna ekonomiska
politiken. Vi har inte fått fram de bostäder,
som fordrats för att den bostadssociala
politiken skulle få full effekt.

Socialministern tog upp det resonemang,
som vi brukat föra, och frågade:
»Vad menar ni egentligen med att tala
om monopol? Byggmästarna bygger i
alla fall i mycket stor utsträckning.» —

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 215

»Men», sade socialministern, »jag medger
gärna, att när det är fråga om ägandet,
d. v. s. förvaltningen, har vi utan
tvivel skilda meningar.» Betyder detta,
att socialministern vill ha ett kommunnalt
eller allmänt förvaltningsmonopol?
Det är nämligen inte fråga om konkurrens
bara när det gäller byggandet utan
även när det gäller förvaltningen, och
socialministerns tankegång var på den
punkten skäligen dunkel. Jag måste
framhålla, att även om de kommunala
företagen i stort sett — som socialministern
sade — hittills klarat sig skapligt,
är jag rädd för att de inte skulle
klara sig lika bra, om de fick en alltmer
dominerande och till slut monopolartad
ställning på marknaden. Det behövs
sannerligen konkurrens här också.
Jag har sett tillräckligt av vad som kan
hända för att vara på det klara med den
saken.

Får jag sammanfatta detta avsnitt.
Den nuvarande regeringen tog emot
en viss bostadsbrist vid krigets slut —
jag är inte alls rädd att diskutera dess
orsaker men avstår från det här. Sedan
har denna bostadsbrist successivt förvärrats
och till slut blivit ungefär fördubblad.
Då är det verkligen brist på
blygsamhet — när man alltså har skött
saken så, att det inte blivit någon förbättring
utan i stället en stor försämring
på bostadsmarknaden — att påstå,
att dagens svårigheter beror på eftersläpning
från det förgångna. Hade
man förbättrat situationen skulle det
kanske inte ha varit så mycket att invända
mot ett sådant resonemang, men
det är inte fallet. Det förhåller sig helt
och hållet tvärtom.

Jag vill, ehuru mera parentetiskt, beröra
cn omständighet, som är ägnad att
belysa, hur skattemedel trollas bort i
den statliga bokföringen när det gäller
bostäder. Jag tror, att det även för denna
kammare kan vara nyttigt att observera,
att svenska folket enligt regeringens
beslut under nästa budgetår skall
få betala utgifter för s. k. kapitalmedels -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förluster och ränteeftergifter på bostadslån
med tillhopa 60 miljoner kronor.
Den summan räcker till för att inverka
i sänkande riktning på hyrorna för ett
mycket stort antal bostäder ur många
års produktion med i genomsnitt 2:50
å 3: 50 kronor per kvadratmeter.

Samtidigt vill regeringen, att medborgarna
redan under nästa budgetår skall
utge 160 miljoner kronor för avskrivning
av tilläggslån, vilka nu för en enda
årgång hus, alltså ett betydligt mindre
antal hus och ett betydligt mindre antal
lägenheter, medför en hyreslättnad
av låt oss säga 2 kronor per kvadratmeter
under nästa budgetår. Jag reserverar
mig för siffrorna, ty beräkningen
kan vara litet svår, men den inbördes
storleksordningen mellan dem och anslagsbeloppens
storlek är det inte någon
tvekan om. Nog är det väl underligt, att
man för det mindre beloppet kan, såsom
faktiskt är fallet, åstadkomma en
större effekt i hyressänkande riktning
i ett mycket större antal lägenheter, än
vad man för det högre beloppet kan
göra i ett mycket mindre antal lägenheter
under nästa budgetår. Det vore
värdefullt om socialministern ville lämna
ett bidrag till våra försök att klara
ut detta mysterium. Såvitt jag förstår
ställs här i blixtbelysning det kraftiga
överbeskattningsmoment, som är inrört
i regeringens avskrivningsmetoder.

Det är samtidigt av intresse att iakttaga,
hur regeringen nu av omständigheternas
makt i praktiken i övervägande
grad har tvingats in på den metod
för bostadsstödets utformning med årliga
löpande bidrag, som vi sedan
många år har förordat, låt vara att regeringen
bar utformat detaljerna på ett
sätt som vi anser olämpligt och mindre
rationaliseringsfrämjande.

Jag kan inte hjälpa, att jag även måste
säga ett par ord ytterligare om de
olika företagsformerna. Grundfelet med
den förda politiken ligger, som jag ser
det, endels i att regeringen genom sina
metoder misslyckas att åstadkomma ens

216 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en så ringa omfördelning mellan konsumtion
och sparande i användningen av
nationalinkomsten, som behövs för att
säkra grundvalen för större produktion,
endels i att man tillgripit rationaliseringsstimulerande
åtgärder för sent, endels
i att man på ett sakligt oberättigat sätt
satt den enskilda produktionen i ett i
jämförelse med annan produktion sämre
läge. Jag tycker socialministern skulle
ha intresse av att uppmärksamma skillnaderna
i de meningsyttringar från de
olika företagarsektorerna, som har kommit
fram i samband med införandet av
de nya lånebestämmelserna.

Även om jag nu av skäl jag tidigare
har redogjort för anser, att man här
genom kombination av olika metoder
kunde ha gått smidigare fram, har dock
enskilda företagare, såvitt jag kunnat utläsa
av vad som har yttrats från deras
håll, varit villiga att lojalt söka anpassa
sig och klara av saken. Från deras sida
har inte hörts någon motsvarighet till
den jämmerkör, som har stämts upp från
den kommunala sektorn. Jag tycker socialministern
skulle ta fasta på detta, ty
jag är övertygad om att här verkligen
finns en beredskap och en villighet att
hjälpa till med att öka bostadsproduktionen,
en villighet som vi är i mycket
stort behov av och som ytterligare kan
stärkas, om de nuvarande orättvisorna
i finansierings- och konkurrensvillkoren
rättas till.

Herr talman, det läge, som vi nu har,
har alltså i stor utsträckning skapats av
regeringens politik, och jag tror att det
radikalt kan förändras bara genom en
brytning med de negativa huvuddragen
i denna politik. Början till en omläggning
är att ge bostadsbyggandet åtminstone
de ytterligare krediter som behövs
för att förhindra en ny nedpressning
av detsamma och att bereda utrymme
härför genom att ge enskilt sparande
större svängrum och snabbt skapa
ett särskilt målsparande för bostäder.
Det är detta vi har föreslagit. Att
som högern tala dunkelt om att det nog

är riktigt att här behövs ett väsentligt
större bostadsbyggande, men samtidigt
vägra att vidga kreditramarna eller kreditanslagen
med ett enda öre är demonstration
och inte politik.

Socialministern talade något ironiskt
om våra 60 000 lägenheter. Men vi är
beredda att satsa pengarna även om med
ett sådant program skattesänkningen
icke, i varje fall icke i de inkomstgrupper
som jag och socialministern tillhör,
kan bli av samma propagandamässiga
värde som enligt högerlinjen. Detta är
en början. Jag skulle sedan anse det fullt
möjligt att under en fyraårsperiod framåt
bygga åtminstone 275 000 läbenheter.

Herr talman! Jag beklagar att jag har
talat ganska länge och kanske med någon
känsla om detta. Jag anser för övrigt
att känsloengagemang på denna
punkt kan vara sakligt berättigade, ty
jag tror uppriktigt sagt att vi visat för
litet av verklig medkänsla vid vår behandling
av bostadspolitiken. Vi har i
alla fall tiotusentals människor i familjer
med barn som inte har egen bostad.
Vi har många tiotusental av unga människor,
som vill gifta sig men inte kan
få det därför att de inte har bostad. Vi
har tusentals familjer som lever splittrade
på grund av bostadsbristen. Vi har
hundratusentals människor som väntar
på att komma ur en trång bostad och få
en litet bättre. Fordras det inte en ganska
stor kallsinnighet för att säga nej
till förslag att börja bättra på dessa
förhållanden, bakom vilka dock ligger en
mängd av mänskliga bekymmer som vi
inte kan mäta? Det är av den anledningen,
herr talman, att jag inte kan tillägna
mig någon sådan kallsinnighet, som jag
också yrkar bifall till folkpartireservationerna.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att jag i ett avseende
kan instämma med den föregående
talaren. Det behövs ett betydande
mått av kallsinnighet att, sedan den ärade
talmannen gjort en uppmaning till

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 217

de talare som skulle följa efter den långrandige
herr Svensson i Ljungskile att
fatta sig kort, ändock göra som herr
Wedén: hålla ett så långt anförande
utan att i sak berika debatten på någon
punkt.

Jag vill också till herr Wedén säga,
att när jag citerar personer i ansvarig
ställning som också i viss utsträckning
är auktoriteter på sitt område och
har kunnande, så sker det endast i de
fall, där dessa upplysningar också kommer
av vilja till vederhäftighet. Jag
kan lova herr Wedén att jag aldrig kommer
att ha behov av att citera honom
utifrån dessa synpunkter — vare sig
med eller utan darr på stämman.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Wedén var i åtskilliga
avseenden missnöjd med mitt
anförande före middagen. Han säger för
det första att jag läst på dåligt när det
gäller folkpartiets förslag. För det andra
säger han att vi misslyckats med säsongutjämningen.
Otvivelaktigt skulle
det kunna ske åtskilliga ting här. Det
finns en dold reserv, säger han, men regeringens
politik är felaktig. Han säger,
att om vi hade fört en smidig och riktig
penningpolitik, så skulle vi ha nått helt
andra resultat och undvikit de rubbningar
som nu åstadkommits i bostadsbyggandet.
Slutligen säger han att jag har
presenterat bostadsbyggandets aktuella
läge på ett alldeles felaktigt sätt. Jag använder
mig av ett trick, säger herr Wedén,
som inte har något som helst sakligt
värde. Han säger vidare att regeringen
i alla fall föreslår ett nedskuret
bostadsbygge.

Ja, herr Wedén, det går väl inte att
bestrida, att man från oppositionshåll
under de sista månaderna gång efter
annan framhållit risken av att vi lamslår
bostadsbyggandet. Fn herr Wedén
mycket närstående tidning i hans hemstad
har under den sista tiden skrivit
ett par artiklar, där man skildrar hur

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bekymmersamt det blir efter allt detta
reglerande och efter dessa nya belåningsregler.
Undan för undan prutar
man ned igångsättandet av nya bostadsföretag.

Jag tar mig då friheten att säga att
det inte är på det sättet. Verkligheten
ser annorlunda ut. Det är verkligen
inget trick, herr Wedén, man har rätt
att försvara sig. Jag tycker att man skall
göra det. Om jag misslyckas som företrädare
för regeringen när det gäller bostadsbyggandet
skall jag stå upp och
ärligt erkänna det. Jag har närmast en
känsla av att herr Wedén tycker, att
dessa åtgärder inte är några förslag från
regeringen. Det skulle vara folkpartiet
som kommit fram med dem — det föreslog
ju tidigt radhusbyggen. Alla de
många ord herr Wedén lade ut här —
att jag börjar min frammarsch med att
gå bakåt och sådana där klyschor -—
vad har de för värde?

Herr Wedén säger: Här har regeringen
tack var sin ekonomiska politik
tvingats att pressa bostadsbyggandet i
förhållande till 1954/55. Får jag då fråga
herr Wedén vem som stod för den
ekonomiska politiken 1954/55. Man
byggde ju så bra då, herr Wedén. Var
det någon annan som stod för den ekonomiska
politiken då? Så långt jag vet
har folkpartiet varje år kritiserat regeringen
för att den byggt för litet. Det
har visserligen inträffat saker och ting
sedan 1954/55, men det är väl närmast
av den arten att det kanske rätt nära
sammanfaller med vad man tidigare kallat
för en fri penningpolitik. Denna politik
har använt sig av den arsenal, som
man rekommenderat oss, t. ex. en högre
ränta. Vi bär emellertid inte den erfarenheten
att detta varit allena saliggörande.
Denna åtgärd vållar besvärligheter
— betydande besvärligheter. När
därför herr Wedén säger att jag börjar
med att ta ett steg tillbaka skulle jag
vilja förklara saken så, att jag söker få
fast mark under fotterna. Jag har nämligen
sett vilka olyckor det innebär för

218 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

enskilda människor om man spänner
bågen för hårt. Jag vill inte medverka
till att sådana besvärligheter skall återkomma.

Här har man talat om de enskilda
människorna och deras besvärligheter.
Det är dock klart att om man kommer
i en sådan situation, att man tvingar
människor att betala höga räntor bara
därför att den privata penningmarknaden
inte fungerar, då har man skyldighet
att se till att sådana olyckor inte inträffar
i framtiden. Därför har jag i dag
sagt att 53 000 lägenheter är ett minimiprogram.
Om det går som jag hoppas
och tror skall vi bygga mera. Jag har
inte någon gång sagt att jag är tillfredsställd
med volymen hos bostadsbyggandet
som vi uppställt.

Herr Wedén söker göra gällande —-och jag har sett att det har skett på andra
håll också — att jag inte skulle ha
förmåga att tänka mig in i ett läge som
stämmer överens med moderna människors
behov, utan att jag talar om en
tvårummare som en hygglig bostad. Herr
Wedén berättar att han för länge sedan
hängde över ett räcke i sin hemstad och
hörde på en kommunal församling där
det talades om enrumslägenheter och
att tvårumslägenheten då var framtidens
bostad. Det är bara det felet med herr
Wedéns jämförelse, att av de lägenheter
som ingår i vårt faktiska bostadsbyggande
i dag flertalet innehåller tre rum
och kök eller mera. Jag har i denna sak
sagt att de utfärdade lånebestämmelserna
inte lägger hinder i vägen för utan
närmast animerar till byggande av stora
lägenheter. Jag har vidare sagt att jag
inte i första hand ser problemet så, att
det gäller att ytterligare höja utrymmesstandarden,
utan att jag gärna vill försvara
tvårumslägenheten, vilken framstår
som en hygglig bostad framför allt
för ensamstående men kanske också för
mindre familjer, och att vi behöver denna
bostadstyp också för framtiden. Jag
menar nämligen att man skall beakta
detta och korrigera den statistik, som

har fabricerats på sina håll, där det
bara talas om flerfamiljshusbyggande
och sägs att lägenheterna i allmänhet är
av den typen. Det verkligt förnämliga
bostadsanskaffandet sker ju i form av
byggande av egnahem, radhus, kedjehus
och liknande, ty det är i allmänhet stora,
rymliga bostäder. Jag hoppas att herr
Wedén har förstått vad jag syftar till
och menar, och han erkänner ju själv
att det primära är att få bort den akuta
bristen. Att vi därvid får besvärligheterna
i första hand i storstäderna är det
väl ingen i denna kammare som svävar
i tvivelsmål om.

Herr Wedén säger vidare, att nog måste
vi väl, om vi verkligen engagerar oss
ordentligt, om vi visar lite känsla för
människor i besvärligheter, kunna öka
bostadsbyggandet. Det rör sig bara om
en halv procent av nationalinkomsten,
säger han. Ja, en halv procent av en
nationalinkomst på 47 å 48 miljarder
är i och för sig stora pengar, men det
är också klart att denna halva procent
representerar många bostäder. Jag sökte
före middagen göra klart att två
tredjedelar av det bostadsbyggande som
nu sker motsvaras av sparande i olika
former, medan av den som bygger eller
bor i dessa bostäder den återstående
tredjedelen produceras av allmännyttiga
företag, vilka till 100 procent lånar
de pengar som de behöver för att bygga
bostadshus. Jag förklarade mig beredd
att diskutera om man kan finna lämpliga
former för att öka sparandet genom
dessa allmännyttiga företag. Jag sade
att jag är beredd att diskutera ett ökat
amorteringssparande, även om detta leder
fram till en ökad förmögenhetsbildning
för dessa allmännyttiga företag.
Om vi kan finna en form för detta —
något som den utredningskommitté som
nu arbetar skall söka efter — har vi
täckt hela fältet, men jag tilläde för säkerhets
skull att vi inte behöver avvisa
någon form av sparande. Det gäller här
helt enkelt att ta vara på alla konkreta
uppslag.

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 219

Nu har herr Wedén kommit fram med
någonting som han tyckte var värdefullt
och som han trodde skulle kunna öka
produktionen. Han ville nämligen ha
ändrade låneregler för de enskilda när
dessa bygger hyreshus som de själva
skall äga. Jag sade tidigare, att om man
går med på att öka amorteringssparandet
i allmännyttiga företag är det därför
att det i dessa företag inte finns något
privat vinstintresse. Om enskilda
hyresgäster skall behöva gå med på höjda
hyror bara därför att fastighetsägaren
skall få amortera sina lån och öka
sin förmögenhet så frågar man sig: Kan
det vara samma sak som ett ökat amorteringssparande
i allmännyttiga företag?
Jag tycker inte det.

Och så kommer herr Wedén på nytt
och säger att vi måste ta vara på de
möjligheter som bjuds från enskilt näringsliv
när det gäller att bygga effektivare,
bygga rationellare och bygga mera.
Jag har gått och trott att alla dessa
enskilda byggare, i den mån de inte lånar
pengar av staten och bygger egna
bostadshus, är engagerade av kooperativa
och allmännyttiga företag eller av
verksamhet för småhusbebyggelse, alltså
egnahemsbebyggelse. De är i full verksamhet,
och då kommer man till slut
fram till att vi redan tar deras tjänster
i anspråk. Det föreligger alltså inget
fel på den punkten. Så långt jag begriper
har herr Wedén bara en enda åstundan,
nämligen att dessa enskilda företagare
skall få samma möjlighet som de allmännyttiga
företagen att låna pengar
av det allmänna och därmed bli ägare
av realtillgångarna, som naturligtvis —
eller kanske man skall säga tyvärr —
i många fall har fått en oförtjänt värdestegring.
Det är tryggare, anser jag, att
allmännyttiga företag, kooperativa företag
och liknande äger flerfamiljshusen.

Det återstår för mig bara att ställa
den frågan: Har herr Wedén i sitt anförande
redovisat allt vad han har att
bjuda? Om han representerar folkpartiet
så frågar jag: Vad har man för kon -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kreta förslag? Finns det inget mera än
detta att man skall se till att lånevillkoren
förändras, då tycker jag det hela är
ganska magert.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talmannen ger mig bara en kort
replik, så det är över huvud taget omöjligt
för mig att gå in på hela spörsmålet
om sparande i samband med bostäder,
som socialministern reste sist. Låt mig
bara säga att han lyckades i hög grad
missuppfatta mig på den punkten.

Huvudpunkten i diskussionen är i alla
fall bostadsbyggandets omfattning
och vilka förslag vi framlagt. För det
första har vi förslaget att medge ytterligare
krediter på 100 miljoner kronor.
För det andra har vi under de föregående
åren och i år framlagt hela rader
av konkreta förslag om rationalisering
och sparande, som regeringen bara har
struntat i.

Socialministern är mycket vred över
att jag sade att han började sin frammarsch
med att gå baklänges, men det
gör han obestridligen. Under åren 1954
och 1955 byggde vi inemot 60 000 lägenheter
per år. Då säger socialministern:
Var det inte vi som stod för rusthållet
då? Nå, då har ni väl i varje fall blivit
sämre nu, eftersom ni nu bara vill
sätta i gång 53 000 lägenheter. Det är väl
ändå obestridligen ett steg bakåt, och
för att kamouflera detta steg bakåt drar
socialministern fram icke relevanta siffror.
Dessa siffror sammanhänger för det
första med den produktion som redan
var i gång vid årsskiftet, och angelägenheten
att många av dessa lägenheter
blev färdigställda före den 1 april. För
det andra sammanhänger siffrorna med
det faktum, att belåningsvärdegränserna
kommer att ändras från den 1 juli.
Socialministern använder dessa siffror
för att ge intrycket att en expansion här
är i gång medan han i själva verket
tvingar utvecklingen i rakt motsatt riktning.
Det är detta jag kallar ett trick,

220 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och det kan verkligen förtjäna den benämningen,
herr talman.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag måste verkligen vidhålla
att de företag som har igångsatts
i år inte pågick förra året. Kan herr Wedén
bevisa att min statistik är felaktig?

Han talade om att det var felaktiga
siffror beträffande igångsättningen —•
märk väl detta — och beträffande antalet
småhus som skulle påverkas av de
nya belåningsreglerna. Jag har visat att
vi tror oss komma upp till det program
som vi fixerat, och det kallar han blygsamt.
Jag har tagit mig friheten att försvara
ett system som jag känt mig djupt
ansvarig för, och jag kommer att använda
precis samma metod så länge jag inte
vet om några avgörande hinder för
att förverkliga de funderingar jag
hyser.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skall inte oroa kammarens
ledamöter med deklarationen
att jag skall fatta mig kort. Sådana deklarationer
brukar ju alltid följas av mycket
långa utläggningar. Jag inskränker
mig följaktligen till att yrka bifall till
motionen nr 141 i denna kammare,
vari hemställes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
utredning och förslag att antingen genom
bosättningslånefonden eller i annan
form bereda möjlighet att erhålla
lån för anskaffande av s. k. insatslägenhet.

Jag hoppas herr talmannen håller mig
räkning för att jag verkligen fattat mig
kort.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall också efterkomma
herr talmannens önskan och
därför bara säga några få ord. Jag gör
det med anledning av socialministerns
första anförande, där han med så ljusa
bokstäver tecknade vad framtiden kom -

mer att säga om 1950-talets bostadsförsörjning.
Jag är inte lika övertygad som
han om den saken.

Det råder en stor bostadsbrist, som
vi inte ser någon ljusning i, en brist
som, enligt vad flera talare också här
framhållit, torde bli ännu värre då de
stora ungdomskullarna i början av 1960-talet kommer upp i giftasåldern. Förutom
detta är det en annan mycket väsentlig
detalj som inte alls berörts i denna
debatt. Det är saneringsverksamheten
jag tänker på.

HSB har gjort en sammanställning
över det gamla lägenhetsbeståndet och
konstaterat att vi nu har cirka 130 000
bostadslägenheter som är över 70 år
gamla. 70 år torde få anses vara levnadsåldern
för ett bostadshus. Det behöver
då rivas och nybebyggelse komma till
stånd. Med den saneringstakt vi nu har
i landet — cirka 1 300—1 500 lägenheter
per år — skulle förslumningen av
det gamla bostadsbeståndet gå med lavinartad
fart. Redan 1980 skulle dessa
lägenheters antal öka till inte mindre
än 340 000. Av dessa kommer 200 000
att vara äldre än 80 år och 135 000 äldre
än 90 år. År 2000 skulle vi med nu rådande
saneringstakt ha över en halv
miljon lägenheter som är över 70 år
gamla.

För att hålla bostadsbeståndet i nuvarande
skick fordras att bortåt 10 000
lägenheter per år rivs och ersättes av
nybebyggelse. Vi behöver alltså öka
byggnationen med över 8 000 lägenheter
per år bara för att klara evakueringen
av dem som bor i dessa utdömbara
lägenheter. Annars förslummas bostadsbeståndet
mer än vad redan nu är
fallet. Vi får dock inte glömma bort att
det under kriget och åren därefter skett
en betydande förslumning av detta
äldre bostadsbestånd.

Jag vill med detta, herr talman, endast
konstatera att socialministerns ljusa syn
på dagens situation och framtidens omdöme
därom säkerligen inte kommer att
hålla inför det verkliga sakläget, såvida

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 221

vi inte mycket snabbt kan få en betydande
ökning av bostadsbyggandet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen meddelade, att han med
hänsyn till de under överläggningen
framställda yrkandena komme att ställa
propositioner beträffande de särskilda
punkterna i utskottets hemställan var
för sig.

Punkten I

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen av herr
Bergh m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
av herr Sundelin m. fl.; samt 4:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen av herr Pålsson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Cassel votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
åter upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande denna kontraproposition
äskade likväl herr Hansson i Skegrie
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I i statsutskottets utlåtande
nr 127 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Bagnar Bergh m. fl.
beträffande denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Pålsson m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 46 ja och 52 nej, varjämte
96 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den av
herr Pålsson m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten I i statsutskottets utlåtande
nr 127 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Pålsson m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen till -

222

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 65
ja och 55 nej, varjämte 74 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Sundelin m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I

1 utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition ännu en
gång upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
107 ja och 50 nej, varjämte 39 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

Punkten II

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

2 ro) bifall till reservationen av herr
Ragnar Bergh m. fl.; 3ro) bifall till reservationen
av herr Sundelin m. fl.;

4 ro) bifall till utskottets hemställan

med den ändring i motiveringen som
föreslagits i den av herr Pålsson m. fl.
avgivna reservationen; samt 5:o) bifall
till motionerna 1:60 och 11:136, såvitt
nu vore i fråga; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition i denna förberedande
votering antagits den under
3:o) upptagna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets utlåtande
nr 127 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. beträffande denna punkt avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Sundelin m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 74 ja och 56 nej, varjämte 67

Nr 20 223

Fredagen den 25 maj 1956 em.

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten III

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Ragnar Bergh in. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkten IV

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 4) betecknade
reservationen av herr Ragnar Bergh
m. fl.; samt 3:o) bifall till motionerna
I: 60 och II: 136 i nu förevarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan
i punkten.

Punkten V

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen, av herr
Sundelin m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V
i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

224 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten VI

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen; 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Sundelin m. fl.; samt 4:o) bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Pålsson m. fl. vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten VII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till reservationen av herr Sundelin
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gassel
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten VII i statsutskottets
utlåtande nr 127 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ragnar
Bergh m. fl. beträffande denna punkt
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kon -

traproposition i nämnda votering antagit
den av herr Sundelin m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 74 ja och 53 nej, varjämte
66 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
VII i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten VIII

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. vid punkten fogade reservationen;
3:o) bifall till reservationen
av herr Pålsson m. fl.; samt 4:o) bifall
i motsvarande del till motionerna

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 225

I: 60 och II: 136; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
VIII i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Punkten IX

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till det yrkande, som under överläggningen
framställts av herr Hansson i
Skegrie; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr
Cassel votering, i anledning varav efter
15 — Andra kammarens

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten IX i statsutskottets utlåtande
nr 127 antager det förslag, som
innefattas i det av herr Hansson i
Skegrie under överläggningen framställda
yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ragnar Bergh m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 56 ja och 51 nej, varjämte
88 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit det
av herr Hansson i Skegrie under överläggningen
framställda yrkandet.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IX
i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Hansson i Skegrie under
överläggningen framställda yrkandet.

protokoll 1956. Nr 20

226 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Skegrie
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 46
nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
av herr Sundelin m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XI

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen;

3 ro) bifall till den reservation, som herr
Sundelin m. fl. fogat vid punkten; samt
4:o) bifall i motsvarande del till motionerna
1:60 och 11:136; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten XII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Sundelin
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
av herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XIV

Punkten XV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XVI

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen; 3:o)
bifall till den reservation, som herr
Sundelin m. fl. fogat vid denna punkt;
4:o) bifall till reservationen av herr
Pålsson m. fl.; 5:o) bifall i motsvarande
del till motionerna I: 60 och II: 136;
samt 6:o) bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 357; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XVII

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionerna
1:60 och 11:136 i denna del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XVIII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som följde av bifall till reservationen
av herr Sundelin m. fl.; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i öckerö begärde likväl

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 227

votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
3:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XVIII i utskottets utlåtande nr 127,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den av herr Sundelin m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i öckerö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 49 nej, varjämte 36 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XIX

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten.

Punkten XX

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar Bergh
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
3:o) bifall till reservationen
av herr Sundelin in. fl.; samt 4:o)
bifall till den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade
likväl herr Cassel votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
denna kontraproposition äskade likväl
herr Hansson i Skegrie votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten XX i statsutskottets utlåtande
nr 127 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ragnar Bergh m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Pålsson m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 55 ja och 49 nej, varjämte
88 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

228 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i förevarande votering antagit
den av herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu följande
voteringsproposition uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten XX i statsutskottets utlåtande
nr 127 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande denna punkt avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Sundelin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 101 ja och
77 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 67 ja och 47
nej, varjämte 78 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Sundelin m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XX
i utskottets utlåtande nr 127, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Punkten XXI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till samma hemställan
med den ändring i motiveringen, som
följde av bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Sundelin
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXIII

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:141; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXIV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och fann herr talmannen

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 229

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXIV i utskottets utlåtande nr 127,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Cassel begärde
dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 27 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten XXV

På framställd proposition bifölls utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten XXVI

Punkten XXVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
av herr Ragnar Bergh in. fl. avgivna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXVIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Sundelin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna XXIX—XXXI

På därå framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet hemställt
i dessa punkter.

''4

Punkten XXXII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Sundelin
in. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:60 och
II: 136 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXXIII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid punkten fogade reservationen;
3:o) bifall till den reservation, som herr
Sundelin m. fl. avgivit; samt 4:o) bifall
i motsvarande del till motionerna I: 60
och 11:136; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXXIV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXXV

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Sundelin
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till motionerna

230 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

I: 60 och II: 136 i förevarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXXVI

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Sundelin
m. fl. vid punkten fogade reservationen;
samt 3:o) bifall i motsvarande del till
motionerna I: 60 och II: 136; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna XXXVII—XXXIX

På framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet i dessa punkter
hemställt.

Punkten XXXX

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. vid punkten fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till den vid
punkten fogade reservationen av herr
Sundelin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXXXI

Utskottets hemställan blev på framställd
proposition av kammaren bifallen.

Punkten XXXXII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen vid
denna punkt; samt 3:o) bifall till den
reservation, som av herr Sundelin m. fl.
fogats vid punkten; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXXXIII

Punkten XXXXIV

Utskottets hemställan blev på framställd
proposition bifallen.

Punkten XXXXV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
av herr Ragnar Bergh m. fl. fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXXXVI

På framställd proposition bifölls utskottets
hemställan.

Punkten XXXXVII

Punkten XXXXV1II

Punkten XXXXIX

Utskottets hemställan blev på därå
framställd proposition av kammaren bifallen.

§ 2

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1, femte huvudtiteln (punkterna 103—
106 och 108), framlagt preliminära för -

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20 231

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

slag i ämnet, hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 98, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 mars 1956,
föreslagit riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen,
som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

b) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1956/57;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 268 000 kronor;

d) till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 180 000 kronor;

e) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1956/57;

f) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 964 000 kronor;

g) till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 850 000 kronor;

h) till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
område för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av
90 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj ds ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett antal motioner.

I de likalydande motionerna 1:502
(av herrar Damström och Gei jer) och
11:671 (av herrar östrand och Fredriksson)
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå utöver vad i propositionen
föreslagits skulle tilldelas en
förste byråingenjör i lönegraden Ca 29

och en förste byråingenjör i lönegraden
Ca 27 med placering på byråns maskinavdelning.

I de likalydande motionerna 1:519
(av herrar Norling och öhman) och
II: 691 (av herr Johansson i Stockholm
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetarskyddsstyrelsen, som departementschefen
föreslagit, dock med det
tillägget att den inspekterande personalen
inom yrkesinspektionen utökades
med 56 tjänster och 18 biträdestjänster,
och att arbetarskyddsstyrelsens maskintekniska
avdelning förstärktes med två
nya byråingenjörer och en biträdestjänst; vidtaga

de förändringar i avlöningsstaten
som de nya tjänsterna föranledde; till

specialutbildning av yrkeskunniga
arbetare för arbetarskyddsuppgifter och
till stipendier anvisa 75 000 kronor;

öka anslaget till frivilliga organisationer
och sammanslutningar enligt arbebetarskyddsstyrelsens
förslag till
120 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:520
(av herr Kronstrand) och 11:689 (av
fröken Elmén m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning beträffande
besiktningar av ångpannor
och hissar.

I de likalydande motionerna 1:521
(av herr Kronstrand) och 11:692 (av
fru Sandström m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå utöver
vad i propositionen föreslagits skulle
erhålla en förste byråingenjör i lönegrad
Ca 29 och en förste byråingenjör
i Ca 27.

I motionen II: 672 (av herr Ahlberg
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå skulle uppdelas på

232 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

två byråer, en allmänteknisk och en maskinteknisk,
att hos styrelsen skulle inrättas
en tjänst som byråchef i lönegrad
Ca 37 samt att antalet biträdestjänster
hos styrelsen skulle ökas med
ett kontorsbiträde i lönegraden Ce 8.

I motionen 11:690 (av fröken Elmén
in. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels inrätta en tjänst
i Ce 25 inom arbetarskyddsstyrelsens
sociala avdelning, dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning angående
hur yrkesinspektionen lämpligen borde
organiseras så att de yrkesskador, som
icke hade direkt tekniska orsaker, komme
att bekämpas på det mest effektiva
sätt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå i motionen 11:690 framställt
yrkande om utredning beträffande förhindrande
av vissa yrkesskador;

II. avslå motionen 11:677;

III. avslå motionerna 1:520 och II:
689;

IV. i anledning av motionen 11:676 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

V. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionen II: 672 ävensom med
avslag å motionerna 1:502 och 11:671,
1:519 och 11:691, 1:521 och 11:692,
II: 489 samt II: 690, sistnämnda motion
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 2 mars 1956 och
av utskottet förordats;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1956/57;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under

femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 292 500 kronor;

d) till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 180 000 kronor;

e) godkänna av utskottet förordad avlöningsstat
för yrkesinspektionen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

f) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 964 000 kronor;

g) till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
850 000 kronor;

h) till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
område för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett anslag av
90 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Malmborg i Skövde, fröken
Elmén, herr Cassel och fröken
Ager, vilka ansett att utskottet bort under
I hemställa att riksdagen måtte med
bifall till i motionen 11:690 framställt
yrkande om utredning beträffande förhindrande
av vissa yrkesskador i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

2) av herr Malmborg i Skövde, fröken
Elmén och fröken Ager, vilka ansett
att utskottet bort under III. hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 520 och II: 689 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad dessa reservanter anfört;

3) av herrar Gustaf Karlsson, Gillström,
Näsström, Hesselbom, Erik Svedberg,
Ragnar Bergh, Nils Theodor Larsson,
Bergström, Åkerström och Johansson
i Mysinge, fru Ericsson i Luleå och
herr Svensson i Stenkyrka, vilka ansett
att utskottet under V bort föreslå riksdagen
att med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20 233

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

1:502 och 11:671, 1:519 och 11:691,
1:521 och 11:692, 11:489, 11:672 samt
11:690, sistnämnda motion såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 mars 1956 förordats; b)

godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1956/57; och

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 268 000 kronor;

4) av fröken Elmén, vilken ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna II: 690 samt I: 519
och 11:691, förstnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, ävensom med bifall till
motionerna I: 502 och II: 671, I: 521 och
11:692 samt med avslag å motionerna
II: 489 och II: 672,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen, som föranleddes av
vad i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 mars 1956 och av
reservanten förordats;

b) godkänna av reservanten föreslagen
avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1956/57;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 341 800 kronor;

5) av herrar Ragnar Rergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
frågan om partsrepresentation
inom yrkesinspektionens distrikt ansett,
att utskottets yttrande bort hava
annan, av reservanterna angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det är beklagligt, att
man vid en så sen timme skall ta upp
en så pass viktig fråga som den om
arbetarskyddet. Jag har till detta utlåtande
fogat flera reservationer, och
det skulle vara mycket att säga, men
jag får väl försöka att fatta mig så kort
som möjligt.

Arbetarskyddsfrågan har mycket stor
räckvidd, både om man ser den ur
humanitär synvinkel och tänker på
den enskilda individ, som drabbas av
olycksfall, och om man ser på den rent
samhällsekonomiskt. Man räknar med
att det årligen inträffar omkring 300 000
olycksfall. Det blir i förlorade arbetsdagar
med direkta och indirekta kostnader
enligt den utredning, som förberett
propositionen, en årlig förlust på
cirka 350 å 400 miljoner kronor.

Arbetarskyddet är alltså en ekonomisk
fråga av mycket stora mått. Tyvärr
har det blivit en beklaglig eftersläpning,
vilket kan förefalla egendomligt
med tanke på att man så sent som
1949 tog ställning till en ny organisation
av arbetarskyddet och även till tilllämpningen
av en ny lag. Dock är det
kanske inte så underligt, när man tänker
på hur snabbt den tekniska utvecklingen
går framåt och vilka stora förändringar
som sker inom arbetslivet,
att här inte har rustats upp i samma
takt som borde ha gjorts.

En eftersläpning uppstår alltså mycket
lätt, men man måste dock eftersträva
att få till stånd ett effektivt och
modernt arbetarskydd. Vad gäller den
rent tekniska sidan är man på det klara
med att olycksfallen måste bekämpas,
att man måste ha ordentliga skydd på
maskinerna och att poster inom yrkesinspektionen
och arbetarskyddsstyrelsen
måste besättas med tekniker för

234 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

övervakning och granskning och för
utgivande av råd och anvisningar. Detta
är så självklart och har varit det
från första början, att yrkesinspektionen
och arbetarskyddsstyrelsen kan sägas
traditionsenligt vara tekniskt betonade.

Erfarenheten visar emellertid, att det
hela inte enbart är en teknisk fråga.
Om man undersöker olycksfallens orsaker,
finner man att cirka 80 procent
av dessa icke är tekniska utan förorsakas
av den mänskliga faktorn. Det
gäller alltså att komma till rätta med
även den sidan av arbetarskyddet. Vid
den förstärkning av arbetarskyddet som
nu blivit föreslagen och som jag är
mycket tacksam för, har man dock inte
tagit hänsyn till den sidan.

Som jag nämnde förut går tekniken
framåt med oerhörd snabbhet, och med
rationaliseringen följer ständiga förändringar
i arbetslivet, som tvingar människorna
att anpassa sig till ständigt
nya arbetsformer. Arbetet tar sig nya
vägar och byggs upp på helt annat sätt
än tidigare. Det för därigenom med sig
helt nya problem. Med det ensidiga arbetet
följer ofta ensidiga förslitningar
av människorna, och man får partiella
överansträngningar av människorna
och nya slag av yrkesskador. Neuralgier
blir mer och mer en yrkessjukdom
och likaså myalgier och andra åkommor,
som man inte hade att räkna med
i någon större utsträckning i det gamla
arbetslivet. Man hade naturligtvis då
också sina speciella problem, men vi
kan inte bortse från att det moderna
arbetslivet skapat nya problem och nya
yrkesskador. Det talas numera ofta om
hetsen och jäktet, inte bara i arbetslivet
utan också i privatlivet, och om
den stress, d. v. s. alltför starka belastning
som människorna utsättes för.
Neuroserna tycks öka, och det ligger
ofta nervösa åkommor bakom kroppsliga
sjukdomar.

Trots alla förbättringar föreligger det
alltså ökade risker inom arbetslivet.

För att kunna eliminera dessa måste
man ta hänsyn till att arbetslivet är
beroende av fritidslivet och tvärtom.
Man måste med andra ord se människan
mot bakgrunden av hennes situation
under dygnets alla 24 timmar. Frågan
är hur mycket tröttheten liksom
också jäktet och hetsen i arbetet kan ha
medverkat till de olycksfall, som säges
bero av den mänskliga faktorn. En annan
omständighet, som naturligtvis kan
direkt och indirekt medverka, är förtäringen
av alkohol. De risker, som därigenom
uppkommer, har under senare
tid ökat på många arbetsplatser. Skall
arbetstakten verkligen bara bedömas av
tekniker och inte av fysiologer? När
man ser hur arbetet lagts upp och hurudan
arbetstakten är, undrar man många
gånger, om det inte borde tas större
hänsyn till att en människa inte blott
skall hålla ut vissa år utan räcka ett
helt liv.

Något som är av vital betydelse för
att skapa bättre förhållanden är givetvis
arbetstidens längd, dess förläggning,
raster och pauser, spridning av måltider
m. m. Även kostens sammansättning
är av mycket stor betydelse. I
detta sammanhang möter vi många frågor,
som har med den sociala utvecklingen
att göra! Vidare trivseln i arbetet,
hälso- och sjukvården på arbetsplatserna,
de nyanställdas anpassning
i arbetet, och som jag förut sagt, hela
problemet om människan i hennes 24-timmarssituation.

Det är nödvändigt att vi får expertis,
som kan ta upp denna sida av arbetarskyddet,
som inte har blivit tillräckligt
beaktad i propositionen. Det gäller här
yrkesmedicinska och socialmedicinska,
sociologiska, psykologiska och andra
frågor. Det är mycket tacknämligt att
det skett en viss förstärkning av läkarexpertisen
genom att vi har fått två rådgivande,
deltidsanställda läkare — de
har vardera sex timmars arbetstid per
vecka — men i övrigt har det inte skett
någon utbyggnad av de åtgärder, som

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20 235

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

tar sikte på förebyggandet av de icke
tekniska olycksfallen.

Naturligtvis återstår det mycket av
forskning på detta område. Folkpartiet
har motionerat om sådan forskning, och
riksdagen har också fattat beslut i enlighet
med denna motion, men tyvärr
har inte detta lett till några åtgärder.

På varje distrikt finns en befattningshavare,
som skall ha hand om den icke
rent tekniska sidan av arbetarskyddet.
I arbetarskyddsstyrelsen finns det en
avdelning med en byrådirektör och en
amanuens, som skall arbeta ut råd och
anvisningar och hålla kontakt med dessa
s. k. socialinspektörer på distrikten
och ge de impulser som behövs på detta
område. Vad man måste komma till är
naturligtvis en sådan upplysning, att
man får människorna själva med i aktivt
arbete.

Utskottet har framhållit, att denna
fråga i huvudsak måste tas upp av den
lokala organisationen på arbetsplatsen
och att det är en fråga, som måste lösas
gemensamt av arbetsgivare och arbetstagare.
Jag skulle vilja säga, att hela
arbetarskyddet, även den tekniska sidan,
är till största delen en fråga om
samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare
och beror i oerhört stor utsträckning
på hur intresserad den som
sitter i toppen på företaget är och hur
initiativen kan föras vidare i företaget.
Men det är oändligt viktigt, att arbetarskyddsstyrelsen,
som skall ha övervakningen
och vara konsulterande på
detta område, också erhåller behövlig
expertis på området. Jag har därför i
motion och i reservation begärt, att man
skulle vidare utreda hur denna fråga
rätt bör angripas. Jag ber ännu en gång
att få understryka, att man räknar med
att ungefär 80 procent av olycksfallen
beror på den mänskliga faktorn. I en
reservation, som jag kommer till längre
fram, har jag bett om förstärkning av
sociala avdelningen med ytterligare en
tjänst, vilket skulle kunna tillfälligtvis
hjälpa upp situationen.

Fn annan fråga i samband med arbetarskyddet,
som jag och en del andra
motionärer också har dragit fram, gäller
besiktningen av hissar och ångpannor.
Såvitt jag förstår skulle den utredning,
som föregått propositionen, framför
allt försöka få fram förslag till ett
så effektivt arbetarskydd som möjligt
och att på rätt sätt utnyttja den arbetskraft,
som finns inom verket och ute på
fältet. Det är tyvärr så, att det förekommer
ett dubbelarbete vid besiktningen
av ångpannor och hissar som
jag tycker är fullkomligt felaktigt och
irrationellt att ha i en tid, då det är så
ont om folk, särskilt tekniker.

Inspektionen är organiserad så, att
yrkesinspektören har ansvar och är tillsynsmyndighet
för hissar på arbetsplatser
— för hissar i allmänhet finns det
sex olika tillsynsmyndigheter, men när
det gäller arbetsplatser är det yrkesinspektionen.
Den har till sin hjälp hissbesiktningsmän
när det gäller hissar
och speciella besiktningsmän för ångpannor.
Men sedan kontrolleras deras
arbete av tekniker inom yrkesinspektionen.
Det blir alltså skrivelser växlade,
och tekniker kommer att kontrollera
teknikers arbete. Jag kan inte finns detta
rationellt i denna tid, då vi har så
ont om tekniker. Det är all anledning
att rationalisera bort detta dubbelarbete.

Dessa auktoriserade besiktningsmän
är privata företagare, som tar upp en
avgift för sitt arbete. Jag vet inte om
det är principiellt riktigt, att lagstadgad
kontroll på det sättet skall utföras
av enskilda, som kommer i viss beroendeställning
till uppdragsgivarna,
och inte heller om det är alldeles riktigt,
att ett så viktigt arbete som besiktningar
av hissar och ångpannor skall
bli något av ett ackordsarbete som ger
en inkomst, som de besiktigande är beroende
av. Dessa hissbesiktningsmän
och besiktningsmän för ångpannor har
inte heller befogenhet att avstänga ögonblickligen,
om så skulle vara behövligt.

236 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

Detta måste ske genom tillsynsmyndigheten.

Nu säger många, att dessa auktoriserade
besiktningsmän skall sköta kontrollen
och att yrkesinspektionen inte
behöver annat än skriva under besiktningsbevisen.
Yrkesinspektionen är
dock juridiskt ansvarig och skriver därför
inte utan vidare under ett bevis utan
att ha utfört viss kontroll. Vi begär i
motionen, att man skall utreda om vi
kan komma till ett sådant system, att
besiktningen sker vid en enda institution
som slutbehandlar ärendet, så att
det inte behöver vandra från det ena
kansliet till det andra och flera personer
sysselsätts med samma uppgift. I
reservationen begärs, att när den organisationsutredning
rörande yrkesinspektionen,
som departementschefen
förordat, kommer till stånd man då även
tar upp denna fråga. Jag ber att få
yrka bifall till denna reservation.

Utskottet har också begärt, att den
tekniska byrån på arbetarskyddsstyrelsen
skulle uppdelas i tvenne avdelningar.
Det är en byrå som är av utomordentligt
stor betydelse för arbetet ute
på fältet. Den har nämligen att utarbeta
råd och anvisningar och tillämpningsföreskrifter.
En avdelning av byrån har
en kolossalt viktigt uppgift när det gäller
att förebygga de rent tekniska
olycksfallen. Denna avdelning skall kontrollera
de nya maskiner som kommer
ut på marknaden, så att de är försedda
med vederbörligt skydd. Byrån är
oformlig som den är, och därför är det
behövligt med en uppdelning. Det är
nödvändigt med en snabb handläggning
av byråns ärenden. Som det nu är
blir det en stockning av ärendena i en
beklaglig flaskhals. Framför allt har
maskinavdelningen haft mycket svårt
att hinna med sina ärenden. De staplas
på hög, och följden blir, att man inte
hinner med att kontrollera de nya maskiner
som kommer ut i marknaden.
Det händer både ett och flera olycks -

fall med maskiner innan man kan angripa
problemet.

När denna organisation var ny, hade
avdelningschefen till sin hjälp tre
ingenjörer. I dag har han bara en. Andra
arbeten inom arbetarskyddsstyrelsen
har nämligen varit underbemannade,
och då har man flyttat över två ingenjörer
till dessa arbeten. Här finns nu
alltså två befattningshavare, som skall
hinna med att kontrollera skydden på
de nya maskinerna. Med den hastiga
takt utvecklingen har — nya maskiner
tillföres ständigt marknaden — är det
omöjligt för dem att klara detta. Därför
har i motion föreslagits, att ytterligare
två ingenjörer skall anställas på denna
avdelning. I en reservation till detta utskottsutlåtande
har man också begärt
att — förutom uppdelning av byrån —
få två ingenjörer ytterligare till maskinavdelningen
för att den över huvud taget
skall kunna fungera. Jag tycker att
det är en grundläggande sak, när det
gäller att förebygga de rent tekniska
olycksfallen, att man verkligen kan
komma fram till en effektiv kontroll
och granskning av de maskiner som går
ut på marknaden.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 1
av herr Malmborg i Skövde m. fl., där
man begär en utredning om hur man
bäst skall angripa yrkesskador, som inte
beror på tekniska orsaker. Jag yrkar
vidare bifall till reservation nr 2 om utredning
beträffande besiktningar av
ångpannor och hissar. Slutligen yrkar
jag bifall till reservation nr 4, som går
ut på att maskinavdelningen förstärks
med ytterligare två ingenjörer och att
den sociala avdelningen tillföres en
förste byråsekreterare.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag känner behov av
att säga, att jag med verkligt stor till -

237

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

fredsställelse hälsar, att en så pass betydande
förstärkning av arbetarskyddet
och yrkesinspektionen kommer till
stånd. Sedan kan man naturligtvis ha
olika uppfattningar om huruvida detta
förslag är till fyllest eller inte. Man kan
naturligtvis tycka, att man kunnat gå
fram något radikalare. Jag har i viss
mån den uppfattningen, eftersom det är
min fasta övertygelse, att alla investeringar
som man gör för att minska de
alltför många olycksfallen på våra arbetsplatser
är synnerligen välplacerade.

Jag är också övertygad om att det är
nödvändigt med en effektiv statlig yrkesinspektion
som ett komplement till
det allt mer utvecklade och goda samarbete,
som förekommer mellan arbetsgivare
och arbetare för att effektivisera
arbetarskyddet. Jag är naturligtvis litet
ledsen över att här inte har framlagts
något förslag om förstärkning av specialinspektionerna.
Jag är framför allt
intresserad av gruvinspektionen, och
jag har, herr talman, begärt ordet för
att komma med några kommentarer till
den motion, på vilken mitt namn står
först och i vilken vissa synpunkter och
förslag till förstärkning av yrkesinspektionen
för gruvor och bergrumsarbeten
har framförts. Yi har bl. a. pekat på
det allvarliga läge, som gruvinspektionen
har råkat i genom att två av de tre
gruvingenjörsbefattningarna på grund
av brist på kvalificerade sökande varit
vakanta i åtskilliga år.

Gruvinspektionen sköts av fyra bergmästare
och tre gruvingenjörer. Nu
har sedan år 1953 gruvingenjörsbefattningen
i västra distriktet varit vakant.
Samma är förhållandet i norra distriktet
sedan 1950. Att befattningarna, som
varit utannonserade ett flertal gånger,
inte kunnat återbesättas, beror uppenbarligen
på den sämre löneställningen
i jämförelse med lönevillkoren inom
industrien. Detta förhållande är ohållbart
och bör ge anledning till eu snar
omprövning av nu gällande lönegradsplacering.

Yi har även i motionen föreslagit, att
en partskommitté eller nämnd skall tillsättas
för samordning och behandling
av arbetarskyddsfrågorna för gruvor
och bergrum. Det är naturligtvis angeläget
att sådana kommittéer tillsätts för
alla inspektioner. Jag tror det skulle
välkomnas inom stuveriinspektionen,
gruvinspektionen, yrkesinspektionen,
sprängämnesinspektionen, elinspektionen
o. s. v. Dessa kommittéer förutsattes
komma att upprättas efter ungefär
samma grunder som nu föreslås skall
gälla för varje inspektionsdistrikt.

Utskottet har visserligen inte avstyrkt
motionen, och det är jag naturligtvis
glad för. När det gäller statsutskottet
har man kanske anledning att vara synnerligen
tacksam att utskottet säger sig
dela motionärernas uppfattning om vikten
av en tillfredsställande gruvinspektion.
Utskottet har emellertid stannat
för att förorda att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna vad
utskottet anfört, i stället för att — vilket
jag tycker skulle ha varit mera naturligt
— i klämmen framföra en bestämd
mening. Jag får lov att medge att
jag är ganska okunnig om vad en skrivelse
till Kungl. Maj :t i verkligheten
innebär i detta fall och vad man kan
vänta för konkreta åtgärder på grund
av en sådan skrivelse. Man vågar väl
emellertid tolka utskottets mening så,
att den innebär något positivt. Det är
emellertid med anledning av denna obestämdhet
i skrivningen som jag här
velat understryka vikten av att de i
motionen framförda förslagen beaktas,
att eu förstärkning av speciellt yrkesinspektionen
för gruvor och bergrum
sker och att den sker så snart som möjligt.

Gruvindustriarbetareförbundet har
vid åtskilliga tillfällen framhållit vikten
av att bergsstaten rustas upp, och det
har man gjort därför att man på arbetstagarhåll
ser mycket allvarligt på det
förhållandet att bergmästarämbetena
är underbemannade, ity att de tjiinste -

238 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

män, som skall finnas, i verkligheten
inte finns. Om det förhåller sig så, att
tjänsterna är så lågt lönegradsplacerade
att kvalificerade sökande av den anledningen
inte anmäler sig, måste lönerna
naturligtvis höjas så att tjänsterna kan
besättas och en tillfredsställande rekrytering
till bergsstaten kan ske. Jag tror
detta är så mycket mer angeläget som
arbetsuppgifterna ökar undan för undan.
Aldrig har gruv- och bergrumsarbeten
haft en sådan omfattning som
för närvarande. Därtill kommer att vår
största gruva, Kiruna, just nu håller på
att övergå till underjordisk brytning,
vilket i sin tur kommer att öka arbetsbelastningen
på norra distriktet, där
gruvingenjörstjänsten är vakant.

Det är inte bara tillsynen av arbetarskyddet
som blir lidande. Bergmästarna
har även att tillse att gruvarbetet bedrives
på sådant sätt att gruvornas framtida
bestånd icke äventyras eller misshushållning
med malm äger rum. Det är
frågor som är mycket viktiga när det
gäller omsorgen om våra oersättliga
naturtillgångar. Även inmutnings- och
koncessionssystemet med utmål och
därmed jämförliga förrättningar innebär
en mycket viktig arbetsuppgift för
bergmästarna, och det är kanske i första
hand dessa uppgifter som blir eftersatta.
Genom den intensiva uranletning
som nu pågår överallt i landet har antalet
inmutningar ökat mycket kraftigt,
och man har nu inom alla bergmästardistrikten
ett stort antal obehandlade
mutsedlar.

Ett effektivt arbetarskydd är naturligtvis
mycket viktigt för alla arbetstagare,
men det är särskilt viktigt inom
gruvindustrien, ty vi arbetar inom ett
yrke med så stor farlighetsgrad. Visserligen
har olycksfallsfrekvensen sjunkit
de sista åren, men den är fortfarande
hög, och dödsfallens antal är stort. Låt
mig bara upplysningsvis nämna att det
under år 1955 inträffade 27 olycksfall
med dödlig utgång, och hittills i år har
vi haft 9 sådana olycksfall. På en så

liten arbetargrupp som det här är fråga
om är detta ganska skrämmande siffror.

Nu menar jag naturligtvis inte att
dessa siffror skall användas som slagträ
mot gruvinspektionen eller att de
skall utgöra bevis för att inspektionen
är ineffektiv. Jag har nämnt dem enbart
av den anledningen att de utgör ett
ovedersägligt bevis för vilka risker det
finns inom denna industri. Jag är väl
medveten om att ingen yrkesinspektion
i världen kan förhindra att olycksfall,
även sådana med mycket svåra verkningar,
inträffar, men vad jag här velat
framhålla är att alla goda krafter måste
samverka och att jag anser att den statliga
inspektionen spelar en central roll
härvidlag, inte bara som polisiärt eller
kontrollerande organ utan också som
informationsorgan m. m., om vi nu skall
få slut på gruvdöden och de allmänna
hälsorisker som finns vid gruvorna. Jag
tror att bergmästarämbetena har en
mycket stor uppgift att fylla, om de förfogar
över dugande tekniker, när det
gäller konsulterande verksamhet.

Så vill jag även, herr talman, säga
några ord om partsråden eller förtroenderåden.
Jag tror att också de har en
betydande uppgift att fylla beträffande
det samarbete mellan alla berörda parter,
som är oundgängligen nödvändigt
i kampen mot olycksfallen. Det är av
den anledningen vi har föreslagit att en
dylik nämnd skulle inrättas även inom
gruvinspektionen. I motionen har närmare
angivits hur denna nämnd bör
organiseras, men det kan naturligtvis
bli nödvändigt att titta litet närmare på
den saken innan nämnden tillsättes. Det
gäller ju här ett verksamhetsområde
som omspänner hela landet. Den saken
skall jag här förbigå. Jag vill endast
säga att, om jag nu håller mig till gruvindustrien,
en sådan nämnd ingalunda
kommer att sakna arbetsuppgifter. Inom
gruvindustrien pågår en teknisk upprustning
av betydande mått. Nya fyndplatser
inmutas och nja arbetsmetoder
lanseras. Arbetarskjrddet och kanske

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20 239

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

främst ventilationen i våra gruvor -—-gruvorna blir ju allt djupare och djupare
och därmed svårare att ventilera

— kräver ökad uppmärksamhet. Jag
tror att det vore av värde att ha ett
organ där man kunde ta upp till debatt
nya brytningsmetoder och planering av
arbetsmetoderna med utgångspunkt från
minsta möjliga risktagande ur alla synpunkter.
Jag tror att många vettiga synpunkter
härigenom skulle kunna tillföras
arbetarskyddet.

Herr talman! Jag kan inte i dag komma
med något annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag, men jag uttrycker
den förhoppningen, att departementschefen,
som nu sitter här i kammaren,
skall ta sig an dessa frågor och
se till att en upprustning av bergsstaten
så snart som möjligt kommer till stånd
och att de synpunkter som har framförts
i motionen — och för övrigt alla
vettiga uppslag som kan komma fram

— kommer att beaktas.

Så vill jag till slut bara framhålla att
när olycksfallen direkt och indirekt
förorsakar samhället och den enskilde
så stora kostnader, som 400 miljoner
kronor förutom allt lidande och alla
övriga nackdelar som inte kan mätas
med penningmått så måste om man inte
nu kan få ned olycksfallsfrekvensen
avsevärt det nu föreliggande förslaget
betraktas endast som ett steg på vägen
i reformeringen av arbetarskyddet.

I detta anförande instämde herrar
Bark (s) och Gezelius (h).

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I denna trånga krets
vill jag erkänna att jag, förmodligen på
grund av egen försumlighet, inte kommit
att stå med mitt namn under reservationen
nr 3 av herr Gustaf Karlsson
m. fl., som jag hade avsett att biträda.

Jag vill tillägga en annan sak. För att
åstadkomma ännu bättre samarbete mellan
arbetsgivare och arbetstagare än
som redan råder på detta område har

Kungl. Maj:t föreslagit att en partsrepresentation
skall ordnas ute i distrikten.
Jag har ingenting emot detta. Vi
har visserligen gudi nog av nämnder
och styrelser, men kan det vara till
nytta och leda till ett bättre samarbete
så kan det vara värt det.

Men vad jag reagerar emot är att man
i detta organ inte har låtit arbetsgivarna
få lika representation med arbetstagarna.
Medan arbetsgivarna skall få
en man tillsatt efter förslag från arbetsgivarorganisationen,
skall arbetstagarna
ha en man som representant för Landsorganisationen
och en man som representant
för TCO.

Detta kanske rent sakligt sett inte
spelar så förfärligt stor roll, eftersom
det bara är fråga om ett rådgivande
organ, men jag finner att det är både
oklokt och opsykologiskt att starta ett
samarbetsorgan där den ena parten
redan från början känner sig missgynnad.
Inte bygger man väl upp den
rätta samarbetsandan på det viset.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som bär
nr 5 och som är avgiven av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är beredd att tillstyrka
och rösta för utskottsutlåtandet,
som jag således är medansvarig för,
med undantag för det som hänför sig
till punkt V i utskottets hemställan, där
det finns en reservation, betecknad med
nr 3, av herr Gustaf Karlsson m. fl., till
vilken jag vill yrka bifall.

Jag vill erinra om att vi i denna reservation
har följt Kungl. Maj :t och att
vi har markerat detta mycket starkt i
vår skrivning genom att säga: »Utskottet
anser i likhet med utredningen,
vars förslag så gott som undantagslösi
tillstyrkts i yttrandena, att starka skä]
talar för en uppdelning av tekniska byrån
på två byråer. Mot departementschefens
avstyrkande är utskottet dock

Nr 20

240

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

icke berett att nu föreslå en sådan uppdelning
men förordar att frågan upptages
till förnyat övervägande av Kungl.
Maj :t, om det framdeles skulle visa sig
att den i propositionen föreslagna personalförstärkningen
för tekniska byrån
är otillräcklig. Det synes jämväl kunna
ifrågasättas huruvida icke utredning
härom lämpligen bör verkställas i samband
med de av departementschefen
förordade organisationsundersökningarna
beträffande yrkesinspektionen. Då
utskottet förutsätter att det skall bli
möjligt att tillföra tekniska byråns maskinavdelning
någon del av den i propositionen
för byrån som sådan föreslagna
personalförstärkningen, är utskottet
icke heller berett att nu tillstyrka
att särskilda tjänster inrättas föl
avdelningen.» Den av oss föreslagna
klämmen stämmer överens med klämmen
i Kungl. Maj:ts proposition i förevarande
punkt.

Vi tycker nog att de som nu har bildat
majoriteten och bland vilka det ju
finns två herrar Gustafsson, som har
varit med om att göra upp förslaget,
borde ha kunnat nöja sig med vad
Kungl. Maj:t här har föreslagit, i synnerhet
med denna starka skrivning från
utskottets sida. Det gick inte att få majoriteten
till detta, och därför har vi,
som har velat följa Kungl. Maj :t, avgivit
denna reservation.

Jag kanske redan nu skulle tillägga
att första kammaren tagit denna reservation
utan att det i varje fall blev någon
rösträkning. Det lär nog uppfattas
så att det där är en stark majoritet som
ställt sig bakom Kungl. Maj:t.

Men jag vill få in i protokollet ytterligare
några uppgifter beträffande tjänsterna
och deras antal. På tekniska
byrån hade arbetarskyddsutredningen
föreslagit uppdelning av byrån på två
byråer — det har nu Kungl. Maj :t inte
varit med om — och att personalen
förstärkes med en byråchef i Ca 37, en
byrådirektör i Ca 33, två förste byråingenjörer
i Ca 29, ett kanslibiträde och

ett kontorsbiträde, lika med sex nya
tjänster. Departementschefen går ej med
på uppdelning av byrån men föreslår
förstärkning med en byrådirektör i
Ce 33, två förste byråingenjörer i
Ce 29 och ett kanslibiträde, lika med
fyra nya tjänster. Utskottsmajoriteten
biträder utredningens förslag med undantag
av det nya kontorsbiträdet, alltså
två byråer plus fem nya tjänster. Vi
som står för reservation 3 biträder
departementschefens förslag, alltså en
byrå plus fyra nya tjänster.

När det gäller yrkesinspektionen föreslår
utredningen 26 nya tjänster. Departementschefen
föreslår 21 nya tjänster,
och det skiljer ju inte så litet.

I arbetarskyddsstyrelsen föreslår utredningen
18 nya tjänster. Departementschefen
tycker att man tills vidare
får nöja sig med sex nya tjänster. Summan
totalt är att utredningen ville ha
44 nya tjänster, och departementschefen
tycker att det nu får räcka med 27.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
nr 3 av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kan i likhet med
herr Fredriksson börja med att säga att
det är tillfredsställande att det nu ligger
ett förslag på kammarens bord, som
innebär en ganska väsentlig förstärkning
av arbetarskyddets organ här i
landet.

Departementschefen har ju tagit upp
en hel del av vad utredningen föreslagit,
och det kommer utan tvekan att resultera
i ett bättre sakernas tillstånd på
detta viktiga område. Jag kan peka på
att departementschefen har understrukit
vad utredningen skriver exempelvis
om regionala skyddsombud, att det bör
kunna omprövas om inte den anordningen
i vissa fall skulle kunna ge ett
bättre resultat om man använde den i
en större utsträckning än vad som hittills
har skett.

241

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

Det gäller även frågan om de mycket
omdiskuterade tvångsmedlen, där man
ju från den fackliga rörelsens sida speciellt
liar framhållit, att arbetarskyddsstyrelsen
kanhända inte har använt de
medel den har på ett sätt som man kunde
ha begärt. Jag kan även peka på att
departementschefen har varit inne på
den tankegång som utredningen också
har fört fram, att man skulle kunna förstärka
exempelvis inspektionen av byggnadsverksamheten
genom att de kommunala
byggnadsnämnderna skulle ha
möjlighet att utse tillsyningsmän för
byggnadsverksamheten. Departementschefen
säger där, att den frågan kan
göras till föremål för närmare prövning.

Som herr Åkerström har framhållit
gäller det också inrättandet av en hel
del nya tjänster, som innebär en förstärkning
av yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen
på ett sätt som väl
inte har förekommit sedan dessa organ
tillskapades.

Det gäller ytterligare vad utredningen
har tagit upp om informationsdagar för
de kommunala tillsyningsmännen, det
gäller utbildning och fortbildning för
yrkesinspektionens personal och det gäller
även partsrepresentationen inom yrkesinspektionens
distrikt i form av speciella
förtroenderåd, där vi menar att
man skall kunna fördjupa och utveckla
samarbetet mellan parterna ytterligare.

Även om departementschefen som jag
sade har tagit upp en hel del av det som
utredningen bär föreslagit, så är det ju
ändå åtskilligt som inte har kommit
med. Jag kan peka på att utredningen
har fört fram tanken på en utökning av
antalet inspektionsdistrikt. Man har,
som också herr Åkerström sagt, från utredningens
sida anfört behovet av ytterligare
tjänster inom yrkesinspektionen
och arbetarskyddsstyrelsen. Och
vad som kanhända framför allt har
oroat mig och flera i egenskap av utredningsmän
i detta avseende är den
propå, som vi i utredningen fört fram,

om en uppdelning av tekniska byrån,
och om vilket här framför allt tvisten
gäller.

Alla tycks vara eniga om behovet av
den uppdelningen. Herr Åkerström tycks
mena att skillnaden är den, att herr
Åkerström och reservanterna i likhet
med departementschefen anser att man
skall göra en ytterligare utredning om
den saken innan man går att fatta något
beslut. Jag vill till det bara säga att den
utredning, som jag hade äran tillhöra,
hade inom sig ett mindre utskott som
gick igenom arbetarskyddsstyrelsens organisation
och arbetssätt, och man kom
där fram till behovet av denna uppdelning.

Jag tror också man vågar säga att det,
oberoende av om en ny utredning tillsätts,
med hänsyn till den mycket
snabba tekniska utveckling som sker
inom vårt näringsliv knappast är möjligt
att komma till någon annan uppfattning
än att det måste ske en ytterligare
förstärkning av den tekniska byrån.

Denna tekniska byrå har en lång rad
viktiga och väsentliga arbetsuppgifter.
Jag skall ta mig friheten att peka på en
del av de uppgifterna, för den händelse
några av kammarens ledamöter kanhända
inte är riktigt på det klara med
vad byrån har att göra.

Det står i instruktionen att den skall
handlägga ärenden rörande förebyggande
av ohälsa och olycksfall i arbete i
skyddstekniskt, tekniskt och yrkeshygieniskt
avseende. Den har också att
handlägga frågor som gäller skyldigheter
för tillverkare, försäljare, upplåtare
och installatörer av maskiner, redskap
och andra tekniska anordningar,
så att de får tillräckligt väl utformade
och tillförlitliga skyddsanordningar.
Bara den detaljen är en mycket omfattande
del av verksamheten på detta område,
inte minst, såsom jag sade förut,
med hänsyn till den mycket snabba tekniska
utveckling som för närvarande
är i gång inom det svenska näringslivet.
Tekniska byråns arbetsuppgifter omfat -

16 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 20

Nr 20

242

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

tar praktiskt taget alla verksamhetsområden
inom landet där arbetstagare
används till arbete för arbetsgivares
räkning.

Byrån har även att utfärda föreskrifter
inte bara beträffande förebyggande
skydd på tillverkade, importerade och
försålda maskiner och redskap, utan
även föreskrifter som avser skyddsanordningar
i stort inom olika näringsområden.

Jag kanske i det sammanhanget får
erinra om att det i vissa avseenden har
dröjt lång tid innan man kunnat få ut
dylika föreskrifter, som är nödvändiga
om det skall vara möjligt att bedriva
ett framgångsrikt skyddsarbete på arbetsplatserna.

Det har därför för mig och några andra
— utredningen var för övrigt enhällig
på denna punkt ■—framstått som en
av de mest väsentliga uppgifterna att
åstadkomma en förstärkning av tekniska
byrån, och vi har menat att man bäst
åstadkommer en sådan förstärkning genom
att dela upp byrån på två byråer,
en allmän teknisk och en maskinteknisk.
Här har också utskottsmajoriteten
biträtt det yrkande, som framförts i denna
kammare i en motion av herr Ahlberg,
herr Gustafsson i Skellefteå och
undertecknad. Ett bifall till utskottets
förslag kommer att åstadkomma en ytterligare
förstärkning, som kan ge arbetarskyddsstyrelsen
möjligheter att
snabbare än nu få ut dessa anvisningar
av olika slag, som är så betydelsefulla
för ett gott resultat av arbetarskyddsverksamheten.

Det har från olika håll sagts, att samarbetet
mellan parterna på arbetsplatsen
är grundläggande för arbetarskyddet,
och det finnns väl ingen som bestrider
riktigheten av detta påstående.
Men för att detta samarbete skall fungera
och utvecklas på ett tillfredsställande
sätt fordras enligt min mening att
samhällets övervakande och ledande
organ på området har de nödvändiga
resurserna till förfogande för sitt arbe -

te; annars kan lätt talet om samarbete
bli en illusion med vilken vi lurar oss
själva.

Det är alldeles uppenbart att detta
samarbete flyter på ett ganska tillfredsställande
sätt — i vissa fall mycket tillfredsställande
sätt — på många företag,
kanske framför allt stora företag, men
vi har ändå i detta land en oerhörd
företagssplittring med mängder av småföretag,
där det enligt min erfarenhet
inte finns möjligheter att åstadkomma
det förtroendefulla samarbete mellan
parterna som skulle vara önskvärt. Jag
tror att man beträffande dessa arbetsplatser
inte kan komma ifrån behovet
av en förstärkning av de övervakande
organen. Dessa organ skall ge de nödiga
impulserna rörande skyddsarbete på arbetsplatserna.
Det gäller inte bara att
bedriva ett förtroendefullt samarbete
mellan parterna; man måste också ha
de nödvändiga personella resurserna
till sitt förfogande för att göra arbetarskyddet
till en angelägenhet som alla
— såväl företagare som anställda — kan
betrakta som ett av det moderna arbetslivets
viktigaste problem.

Jag tror för min del att vi, om vi fattar
beslut i enlighet med utskottets förslag,
tar ett steg på vägen till en effektivisering
av arbetarskyddsverksamheten.
Det är nödvändigt att försöka få
denna verksamhet att hålla någorlunda
jämna steg med den tekniska utvecklingen
inom näringslivet. Jag vill erinra
om att vi under de senare åren har
haft i runt tal 300 000 olycksfall här i
landet. Jag skall inte gå in på vad det
betyder för den enskilde individen utan
håller mig i stället till de samhällsekonomiska
kostnaderna, som har beräknats
till i runt tal 400 miljoner kronor.
Det måste vara uppenbart för var och
en att det skulle innebära en mycket
stor samhällsekonomisk vinst om man
kunde bringa ned dessa tal med endast
någon promille.

Herr talman! På grund av den sena
timmen skall jag inte förlänga debatten

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20 243

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

ytterligare utan ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tog nu åter ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Även jag beklagar att
den viktiga frågan om arbetarskyddet
behandlas vid en timma, när en övertidsarbetande
riksdag har ett arbetarskyddsintresse
av att komma ut ur denna
dåligt ventilerade arbetslokal. Jag
skall fatta mig mycket kort.

Vi har i motion nr 691 framför allt
påtalat underbemanningen inom yrkesinspektionen.
Den har varat mycket
länge, och den blir inte i så avsevärd
grad förbättrad genom det beslut vi nu
går att fatta. Det är framför allt i fråga
om inspektörerna ute på arbetsplatserna
som underbemanning föreligger, och
dels från skyddsombuden och dels från
yrkesinspektörerna själva har det föreslagits
en mycket större utökning än utredningen
och departementschefen velat
gå med på.

Om det skulle bli någorlunda väl besatt
och inspektionerna bli tillräckligt
täta, så borde vi beträffande den inspekterande
personalen enligt vår mening
ställt frågan om 56 tjänster och 18 biträdestjänster.
Därtill kommer vad vi
nyss diskuterade, att arbetarskyddsstyrelsens
maskintekniska avdelning måste
utbyggas på det sätt som vi har föreslagit.

Vidare är det som herr Gustafsson i
Stockholm nyss sagt inte alla arbetsgivare
som är så angelägna om arbetarskydd.
Tvärtom har arbetarskyddet fått
drivas igenom i strid mot arbetsgivarintresset.
Även om förbättring på vissa
håll skett, är det ganska stort motstånd.
Vi har därför också föreslagit utökade
anslag dels för utbildning av skyddsombud
och dels till den verksamhet som
ABF och andra organisationer bedriver
i detta avseende.

När det gäller inspektörerna liar vi

också påtalat dels de många vakanserna
och att lönen inte är sådan att inspektörsbefattningarna
är attraktiva, dels att
det förekommer att tidigare innehavare
blivit tjänstlediga och behåller tjänsten
lång tid fastän under uppehållande av
andra befattningar och därmed hindrar
befordran och försvårar rekryteringen.
Vidare är man så snål att man exempelvis
i Stockholm vid inspektion av byggnadsverksamheten
inte tillåter dem att
hålla bil utan tvingar dem att åka spårvagn,
fastän de ofta skall förflytta sig
från den ena ändan av staden till den
andra. Jag tror det är en mycket dålig
form av sparsamhet.

Jag skall nöja mig med detta. Jag yrkar
i första hand bifall till vår motion,
men det är klart att vi stöder de förbättringar
som utskottet gjort, och det
gäller särskilt klyvningen av den tekniska
avdelningen. Det måste vara ett
steg på vägen till att få en verkligt effektiv
maskinteknisk avdelning i en
tid, när det pågår en formlig teknisk
revolution både inom industrien och
inom byggnadsverksamheten. Därför
stöder vi utskottet mot de reservanter
som vill vänta och utreda mera. Vi stöder
också fröken Elméns reservation nr
4, som ytterligare vill utbygga dessa
tjänster.

När det däremot gäller den s. k.
mänskliga faktorn vill jag, innan jag
slutar, inte underlåta att påpeka, att jag
på sista tiden tyckt mig finna en överbetoning
av denna s. k. mänskliga faktor.
Så fort en överansträngd bussförare
eller en överansträngd arbetare begår
något fel vid slutet av arbetstiden och
vållar en olycka, talas det alltid om
den mänskliga faktorn utan att man tar
hänsyn till under vilka omständigheter
han arbetar. Jag tror nog att vi får beträffande
den mänskliga faktorn tala
litet mera om den omänskliga faktor
som ligger i den ökade arbetshetsen i
industrien.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen.

244 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag skall bara med några
ord anmäla den inställning jag har
till det ämne som vi nu har att träffa
avgörande i.

Den utredning som ligger bakom propositionen
utgjordes av fyra representanter
för de demokratiska partierna
jämte representanter för Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO. Denna kommitté
blev enig i sitt förslag och kunde
bli detta tack vare det starka intresse
som ledamöterna hade för arbetarskyddet
men också på grund av insikten om
nödvändigheten av att inte komma med
förslag eller yrkanden, som kunde medföra
alltför långt gående kostnader. Det
var därför inom utredningen en fortlöpande
avvägning av vad man skulle
önska och vad man vågade komma
med. Därför har enligt min uppfattning
utredningen kommit med ett förslag,
där all möjlig hänsyn har tagits till
önskvärdheten att begränsa statens utgifter
för denna verksamhetsgren.

Tre av de ledamöter, som ingick i
kommittén, hade speciella erfarenheter
och i någon mån också kunskaper från
arbetarskyddsområdet. De hade nämligen
sedan länge varit ledamöter av den
mellan Arbetsgivareföreningen och LO
upprättade organisationen på området,
arbetarskyddsnämnden. De övriga ledamöterna
hade i ett flertal fall varit verksamma
på detta område. Jag nämner
detta för att få underlag för påståendet,
att det förslag, som slutligen framlades,
är rätt väl genomtänkt. Det är därför
förklarligt nog med icke ringa besvikelse,
som vi här närvarande ledamöter
i kommittén har konstaterat, att regeringen
på några väsentliga punkter har
ansett sig tvingad att pruta på det förslag,
som kommittén kommit med, och
göra modifikationer, som enligt åtminstone
min och de övriga här närvarande
ledamöternas mening försvagar vår
beredskap och gör vårt organ för arbetarskyddet
mindre effektivt än vad vi
hade önskat och vad väl alla vill.

Jag tror att det yttrande, som nyss
fälldes här av herr Cassel, och den huvudreservation,
som åtföljer utskottets
utlåtande, endast är betingade av en
önskan att begränsa utgifterna. Det har
alltså blivit en ekonomisk fråga. Att
man försöker begränsa statens utgifter
skulle ju i vanliga fall från det håll jag
representerar värdesättas på det högsta.
Jag skall inte heller underlåta att uttrycka
min uppskattning av detta i och
för sig. Men frågan är, om denna sparsamhet
är försvarlig och riktig när det
gäller arbetarskyddet. Det var inte
så länge sedan en landsomfattande kampanj
bedrevs av arbetarskyddsnämnden,
där mottot var: Arbetarskydd lönar sig.
Jag är förvissad om att de kostnader
man lägger ned på arbetarskyddet, på
vår yrkesinspektion och på de organ,
som skall svara för att risken för olycksfall
och ohälsa i arbetet i möjligaste
mån begränsas, minskar utgifterna ur
samhällsekonomisk synpunkt i väsentligt
större utsträckning. Det lönar sig
med andra ord att investera pengar på
detta område.

Vi var tre ledamöter i kommittén,
som ställde oss bakom motionen nr 672,
där vi yrkade, att den tekniska byrån
skulle i enlighet med kommitténs förslag
uppdelas i två. Den fjärde parlamentariske
ledamoten i utredningen var
på grund av sjukdom förhindrad att
vara med om denna motion. Jag är förvissad
om att han hade, om han varit
tillstädes, också ställt sig bakom densamma.
Det är sålunda här fråga om en
samverkan mellan representanter för
skilda politiska åsiktsriktningar i riksdagen,
och även uttryck för den mening,
som enhälligt omfattades av kommittén,
när vi önskar, att man åtminstone
på denna punkt skall göra den
justering, som vi har föreslagit och som
har tillstyrkts inte bara av arbetarskyddsstyrelsen
utan av nästan alla remissinstanser,
som haft tillfälle att yttra
sig över kommitténs förslag. Jag
skulle livligt beklaga, om man här un -

Fredagen den 25 maj 1956 em. Nr 20 245

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

der förmenande att sparsamhet på detta
område är nödvändig skulle avvisa det
förslag, som utskottet har kommit med.

Jag vill med instämmande i vad herr
Gustafsson i Stockholm här har yttrat
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Björkäng (bf) instämde
liäruti.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Man kanske skulle vara
tacksam, när man har fått det som man
begärt och ytterligare därtill, men jag
nödgas trots den sena timmen begära
ordet. Bakom denna proposition ligger
kritiska framställningar ifrån de anställda
landet runt. Man har sagt, enligt
min mening med rätta, att arbetarskyddet
inte har haft den utrustning,
som man kan kräva, och därför har
man sagt sig, att en upprustning måste
ske.

Nu har en utredning ägt rum, ett förslag
ligger på riksdagens bord, och det
behandlas nu av denna kammare. Vad går
det ut på? Vid ett överslag kommer man
till det resultatet, att för arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen innebär
förslaget en anslagsökning av storleksordningen
ungefär 800 000 kronor
per år som motsvarar en ökning av ungefär
20 procent. Många föregående talare
har sagt, att den tekniska utvecklingen
har gått mycket snabbt. Det gäller
för tillsynsmyndigheterna att följa
med i den utvecklingen, och det vill jag
gärna skriva under.

Jag håller också gärna med om att
det viktigaste är att förebygga olycksfall.
Kan man förhindra olycksfall, sparar
man givetvis mycket. För det första
besparar man människor lidanden och
besvärligheter, och för det andra uppnår
man fördelar för produktionen och
därmed också för samhället. Men när
vi talar om nödvändigheten av att förebygga
olycksfall, vill jag gärna understryka
att om det är angeläget att följa

med utvecklingen på teknikens område,
så är det också viktigt att alla som är
intresserade av dessa frågor funderar
på om de verkligen har följt med utvecklingen
så som de bort göra. För
ungefär 15 år sedan sysslade jag med
utredningsarbete på arbetarskyddets
område, och detta resulterade i en
grundlig upprustning av arbetarskyddet
och yrkesinspektionen. När jag efter
dessa 15 år kom tillbaka till denna verksamhet,
fann jag mycket oförändrat.
Det slog mig då, när jag gick igenom
frågorna, att arbetarskyddsverksamheten
inte hade följt med utvecklingen
riktigt på alla punkter.

Det är inte bara den tekniska utvecklingen
som har gått mycket snabbt,
utan snart sagt alla förhållanden på arbetsmarknaden
är nu annorlunda än
förr. Det har skett mycket revolutionerande
förändringar där under de senaste
decennierna. Jag tror att det viktigaste
i dag är att verkligen tillvarataga
de fördelar, som kan vinnas genom ett
gott samarbete mellan arbetsgivare och
anställda.

Det framhålles i propositionen att det
är rimligt att de större arbetsgivarna
håller sig med sakkunniga, som så att
säga bevakar olycksfallen och ser till
att förebyggande åtgärder vidtages. Detta
understryker utskottet. Det har också
gjorts ett första trevande försök att bilda
en partorganisation, och utskottet
vitsordar enhälligt att det kan vara
värdefullt med en sådan instans. Vidare
vet vi att det på varje arbetsplats av någon
betydenhet i dag finns ett samarbete
mellan arbetsgivare och arbetstagare
— till arbetarskyddets fromma. Vi har
också riksorganisationer, som arbetar
med dessa saker, och riksdagen är beredd
att stödja dessa organisationer
ytterligare. Detta tycker jag är riktigt.

Utskottet är enigt på alla väsentliga
punkter, och meningsskiljaktigheter
föreligger endast beträffande en detalj,
nämligen den att jag inte liar velat föreslå
riksdagen en uppdelning av den

246 Nr 20 Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

tekniska byrån i arbetarskyddsstyrelsen.
Och varför har jag inte velat det?
Herr Ahlberg tyckte det var tråkigt att
jag inte har vågat föreslå en sådan uppdelning,
och han tilläde att departementschefen
tydligen har velat spara
dessa 30 000 kronor. Ånej, herr Ahlberg,
det har inte alls varit mitt motiv.
Jag kan upplysa kammarens ledamöter
om — eftersom den föreställningen är
allmänt rådande att fackministrarna
får pruta på sina önskemål inför finansministern
— att någon prutning
i detta fall icke har förekommit. Vad
man på socialdepartementet begärt, har
man också fått av finansdepartementet.
Det ligger alltså inga sparsamhetsmotiv
bakom i detta fall. Föreslår man utökning
av kostnaden med 800 000 kronor
per år kunde man ju ta 30 000 kronor
till, om man kände sig övertygad om
att metoden var den rätta och om man
ansåge det ändamålsenligt och angeläget
att byrån delades nu. Jag är inte
alls säker på det, men det kanske utredningsmännen
är.

Jag tycker det är riktigt att tillsätta
dessa många nya tjänster, men jag är
inte alls övertygad om att vi inte skulle
kunna finna nya former för en effektivisering
av detta arbete. Beroende på
många omständigheter tror jag den tid
är förbi, när vi fick fästa avgörande
vikt vid den kontrollerande verksamheten.
Jag hyser den bestämda meningen,
att svensk fackföreningsrörelse och
svensk tjänstemannarörelse i dag har
förmåga att hävda sina intressen. Själv
har jag varit med om att som minderårig
och alltså olagligt arbetande på en
arbetsplats få försvinna för tillfället,
när yrkesinspektören skulle komma, vilket
vi fick reda på i god tid. Det råder
nu andra och dess bättre gynnsammare
förhållanden för detta arbete. Det är
därför jag anser, att när denna byrå
får en förstärkning, som jag tycker år
avsevärd, skall man avvakta innan man
tillsätter nya topptjänster på ordinarie
stat.

Jag har inte i första hand tänkt på
att få till stånd en sakkunnigutredning
av traditionell typ, när jag antyder
att vi skall undersöka en del saker i
fråga om yrkesinspektionen och i fråga
om arbetarskyddsstyrelsen. Man kan ju
verkställa undersökningar på annat sätt,
och jag kan försäkra kammaren, att om
denna förstärkning inte leder till resultat
och om vi vid prövning skulle
komma fram till att det är ändamålsenligt
att dela upp den tekniska byrån,
får riksdagen förslag om detta. Jag
har här velat framhålla, att det icke är
fråga om någon besparingssynpunkt
utan att då förslaget om byrån inte
kommit fram, bottnar detta uteslutande
i osäkerhet från min sida. Jag har helt
enkelt inte velat föreslå riksdagen detta.
Det är därför jag hoppas att denna
kammare fattar ett beslut, som är likartat
första kammarens, nämligen att biträda
den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet och vars första namn
är herr Gustaf Karlsson i Munkedal.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är bara en sak
av vad herr statsrådet här säger, som
jag vill säga ett par ord om.

Statsrådet säger att han i propositionen
förutsätter, att de större arbetsgivarna
själva bör kunna anställa personal
för denna verksamhet, och det vill
jag gärna hålla med om. Men jag vill
också säga, att även om man på det sättet
kan åstadkomma en avlastning av
den rent inspekterande verksamheten,
tror jag knappast att man med detta kan
åstadkomma någon avlastning för arbetarskyddsstyrelsen.
Där kommer enligt
mitt förmenande arbetsuppgifterna
utan tvekan att öka och utskottets förslag
på den punkten innebär ju ingenting
annat än en ökning av härför avsedd
personal. Det blir således inte någon
ökning av den rent kontrollerande
personalen ute på arbetsplatserna utan
endast av den så att säga ledande och

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 247

Anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen

förhandsgranskande personalen på arbetarskyddsstyrelsen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde först propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten I, nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den beträffande
punkten avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

På därå av herr talmannen given proposition
bifölls härefter utskottets hemställan
i punkten II.

I fråga om punkten III gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den beträffande punkten avgivna
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

På framställd proposition bifölls vidare
utskottets hemställan i punkten IV.

Beträffande punkten V gav herr talmannen
till en början propositioner såvitt
anginge motionen 11:691, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i detta avseende dels ock på bifall till
motionen; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Beträffande utskottets hemställan i
övrigt gav herr talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av fröken
Elmén avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V

i utskottets utlåtande nr 147 utom i vad
angår motionen 11:691, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den beträffande punkten avgivna reservationen
av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Königson begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
63 ja och 109 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Gustaf Karlsson m. fl. avgivna reservationen.

I fråga om motiveringen framställde
berr talmannen propositioner dels på
godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring, som föreslagits
i den av herr Bagnar Bergh m. fl.
avgivna reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

§ 3

Anslag till förvaltningsbyggnad för
vattenfallsstyrelsen

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner;

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
130, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 16 mars 1956,
föreslagit riksdagen att dels å tilläggs -

248 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen

stat II till riksstaten för budgetåret
1955/56 till Förvaltningsbyggnad för
vattenfallsstyrelsen under statens affärsverksfonder,
statens vattenfallsverks
fond, anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor dels ock för budgetåret
1956/57 till Förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen under nyssnämnda
fond anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Georg Carlsson och Johan Persson
(I: 523) och den andra inom andra kammaren
av herr Vigelsbo (11:712), i
vilka hemställts att riksdagen med avslag
å förevarande proposition måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förnyad prövning av frågan
om förläggningen av vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbyggnad i enlighet
med vad som i motionerna anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Alvar Andersson m. fl. (I: 524)
och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Brämhult m. fl.
(11:713), i vilka likaledes hemställts
att riksdagen med avslag å förevarande
proposition måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad
prövning av frågan om förläggningen
av vattenfallsstyrelsens förvaltningsbyggnad
i enlighet med vad som i dessa
motioner anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:523 och 11:712 samt 1:524 och
II: 713,

I. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56 till Förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen under
statens vattenfallsverks fond anvisa ett
investeringsanslag av 5 000 000 kr;

II. för budgetåret 1956/57 till Förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrel -

sen under nyssnämnda fond anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Sundelin, Bengtson, Rubbestad
och Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
1:524 och 11:713 samt i anledning av
motionerna 1:523 och 11:712, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad
prövning av frågan om förläggningen
av vattenfallsstyrelsens förvaltningsbyggnad
i enlighet med vad av reservanterna
anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):

Herr talman! Det är ju ingen särskilt
angenäm uppgift att inleda en diskussion
kring ett ärende vid denna tid på
det nya dygnet, men frågan är av så stor
principiell betydelse, att det må tillåtas
mig att som motionär säga några ord.

Mig veterligt är det andra gången riksdagen
har att ta ställning till ett verkligt
lokaliseringsproblem — därför har frågan
speciell betydelse. Riksdagen har i
stort sett ställt sig positiv varje gång
problemet om lokalisering av företag
och institutioner varit föremål för en
allmän diskussion. Dessa problem började
allvarligt debatteras i och med att
en utredning om näringslivets lokalisering
skedde 1951. Det påpekades av utredningen,
att tillväxten av förvaltningspersonalen
spelade en betydande roll
för Stor-Stockholms expansion och att
tillväxten av den centrala statliga och
kommunala förvaltningen relativt sett
varit mycket betydande, även om den
absolut sett sannolikt varit väsentligt
mindre än tillväxten av motsvarande
verksamhet inom näringslivet. Det
framhölls vidare, att statsförvaltningens
koncentration till Stockholm inte
varit utan betydelse för stadens tillväxt
och att en decentralisering av denna

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 249

Anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen

förvaltning skulle motverka en fortsatt
tillväxt av staden.

Även departementschefen erinrade i
den proposition, som år 1952 utarbetades
på grundval av lokaliseringsutredningens
betänkande, om det allvarliga
problem som Stor-Stockholms tillväxt
innebar, och den roll förvaltningen spelar
för stadens expansion underströks.
Riksdagen anslöt sig vid behandlingen
av frågan till dessa uttalanden.

Sedan dess har det praktiskt taget vid
varje riksdag gjorts framstötar i frågan
från olika håll, och varje gång har
riksdagen uttalat sig i positiv riktning.
Det har begärts utredningar, och i all
synnerhet har arbetsmarknadsstyrelsen
varit mycket aktiv och ständigt understrukit
vikten av att man går från ord
till handling. I ett 1953 avgivet yttrande
konstaterades sålunda, att den allmänna
förvaltningstjänsten icke varit utan avgörande
betydelse för Stockholms expansion.
Det påpekades visserligen, att
de flesta centrala ämbetsverk givetvis
vore beroende av kontakter med andra
ämbetsverk, med centrala myndigheter
och med departementen, men att frågan
om utvecklingen av den statliga verksamheten
borde tas upp till omprövning
och ägnas en fortlöpande uppmärksamhet.

I sitt utlåtande över förslaget uttalade
bankoutskottet, att man borde allvarligt
pröva olika förslag som var ägnade
att motverka Stor-Stockholms tillväxt.

Vi väckte år 1954 en motion här i
andra kammaren, nr 290, där hela problemkomplexet
togs upp till diskussion,
och riksdagen uttalade sig i motionens
riktning. Jag skall endast anföra ett par
siffror för att belysa vilken roll förvaltningen
spelat för Stor-Stockholms tillväxt.
Under perioden 1941—45 kom den
största absoluta ökningen av invånarantalet
i Stor-Stockholm i de produktiva
åldrarna just på förvaltningen och industrien,
som vardera ökade ungefär
lika mycket, nämligen med 15 000 för -

värvsarbetande. Inom handel och samfärdsel
stannade ökningen vid för vardera
6 000. Jag skulle kunna anföra flera
exempel, men dessa må räcka för att påvisa,
vilken roll denna centrala förvaltning
spelar.

I anslutning till de framstötar, som
arbetsmarknadsstyrelsen gjort vid olika
tillfällen har det getts tillfälle att realistiskt
pröva två statliga förvaltningsenheters
förläggning. Det gällde till att
börja med det nybildade sjöfartsverket,
och nu gäller det vattenfallsstyrelsen.
Tyvärr måste man konstatera att den utredning,
som tillsattes för att utröna
möjligheterna att flytta ut vattenfallsstyrelsen,
som behövde ny förvaltningsbyggnad,
kom att bli av det slaget att
jag tror det finns skäl konstatera, att
den knappast fyllde sin uppgift. Jag kan
inte yttra mig om huruvida det berodde
på för snäva direktiv, men man har
anledning efterlysa, varför det icke gavs
tillfälle för denna utredning att på någgot
sätt penetrera möjligheterna ute i
landet att ta emot ett verk av vattenfallsstyrelsens
storlek.

Sjöfartsverksutredningen hade möjlighet
att undersöka förhållandena i de
städer som skulle kunna komma i fråga
som förläggningsort och jag tror att
detta i väsentlig grad har ökat värdet
av den utredning som gjordes. Vad utredningen
om vattenfallsstyrelsen beträffar
så har man i stort sett stannat
vid de erfarenheter man tror sig kunna
göra på den rent förvaltningsmässiga
sidan, varvid de lokaliseringspolitislca
synpunkterna kommit i efterhand.

Jag skall inte ta tiden i anspråk med
någon mer djupgående kritik på denna
punkt. Jag skulle emellertid vilja peka
på det förhållandet, att man inte haft
någon kontakt med de platser som skulle
kunna komma i fråga som förläggningsorter,
man vet ingenting om dessa
städers möjligheter att lösa bostadsfrågan,
man vet ingenting om deras möjligheter
att erbjuda förvaltningsbyggnader.
Man vet knappast någonting om

250 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen

möjligheterna till personalrekrytering
och inte heller har man penetrerat problemet
beträffande de kontakter man
nödvändigtvis måste uppehålla med
ämbetsverk och myndigheter i Stockholm.

Vid avgörandet av denna fråga har
man alltför litet tagit hänsyn till de
rent lokaliseringspolitiska aspekterna.
Arbetsmarknadsstyrelsen har på den
punkten uttalat att det skulle vara till
betydande fördel om man kunde företa
en utflyttning. Dessa synpunkter har enligt
min uppfattning — och jag tror det
är flera som delar den — kommit i
skymundan vid den slutliga bedömningen.
Man skulle med skäl kunna ställa
den frågan, om de tjänstemannaorganisationer
och -grupper det här är fråga
om på detta sätt skall få bli den avgörande
faktorn när det gäller att ta ställning
till ett spörsmål som detta. Det har
faktiskt blivit så, och man har låtit just
dessa synpunkter komma till synes så
starkt, att det lokaliseringspolitiska problemet
helt enkelt skjutits åt sidan.

Detta är, herr talman, i stort sett bakgrunden
till den motion som vi har
väckt och vari vi yrkar, att Kungl. Maj :ts
proposition måtte avslås och att en ny
utredning göres, där större hänsyn tages
till de problem som här rullas upp.
Det är för oss av väsentlig betydelse att
slå fast, att denna fråga är av stor principiell
räckvidd, och den skulle givetvis
tarva en längre utläggning. Med hänsyn
till kända fakta måste jag emellertid
nu inskränka mig till att konstatera
att det är beklagligt, att man inte
kunnat få diskutera denna fråga närmare,
då den är av den art att den kan
komma att bli normerande för lång tid
framöver vad gäller samhällets insatser
på just detta speciella område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(bf).

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren har ingående berört de principiella
och lokaliseringspolitiska synpunkter
man kan anlägga på en fråga som
den föreliggande. Jag skall inte ett ögonblick
bestrida att dessa faktorer är av
väsentlig betydelse, och hela problemet
har också varit föremål för utredning.
Utredningsmannen har emellertid
kommit till det resultatet att den ifrågavarande
förvaltningsbyggnaden bör förläggas
till Råcksta inom Stockholms
stad.

Nu menar herr Andersson i Brämhult,
att utredningen hade sina stora brister.
Vi inom utskottet kan knappast dela
denna uppfattning. Utredningsmannen
har grundligt penetrerat de faktorer,
som här bör tas i beaktande, och resultatet
är konkret och tydligt framlagt.

Till de faktorer, som man särskilt bör
uppmärksamma, hör personalfrågan. I
den reservation, som är fogad till utskottets
betänkande, påstås, att det här
bara skulle bli övergångssvårigheter.
Utskottet har mycket ingående granskat
denna del av problemet och kan nog
inte skriva under den tesen. Det är ett
faktum, att man har anledning att befara,
att vattenfallsverket vid en förflyttning
skulle mista en stor del av personalen,
såväl den tekniska som den kamerala.
Även om avgången inte bleve
av den omfattning, som man kan frukta,
skulle den dock skapa mycket stora
svårigheter för detta verk att fullgöra
sin uppgift.

På tal om personalfrågan kan jag inte
heller underlåta att erinra om att rekryteringssvårigheterna
säkerligen skulle
bli stora vid verkets utflyttning. Vi känner
alla till, att det är mycket svårt för
våra tekniska verk att få en tillfredsställande
nyrekrytering. Detta är en faktor,
som man måste tillmäta avgörande
betydelse.

Men, det väsentligaste, herr talman,
är kanske att en sådan förvaltning som
denna måste ha möjlighet att få nödiga

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

251

Anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen

kontakter. Jag vill till belysning av detta
problem här citera, vad förre överdirektören
för arbetsmarknadsstyrelsen, numera
direktören för Lantbruksförbundet
har anfört i ett uttalande för Jordbrukarnas
Föreningsblad i anslutning
till frågan om eventuell förflyttning av
Lantbruksförbundet. Han säger där följande:
»Skälen för att Lantbruksförbundet
inte bör isoleras i en stad utanför
Stockholm väger tyngre än önskemålen
att det kunde flytta. I huvudstaden hör
— tyvärr, måste man säga — förbundet
hemma; därifrån kan det f. n. bäst företräda
och främja svenskt jordbruk och
svensk landsbygd.

Av de anställda är emellertid redan
nu omkring hälften placerad vid förbundets
olika kontor ute i landet. Och
visst kunde även det övriga arbetet, om
detta vore enbart rent kontorsarbete,
lika bra förläggas till annan ort än
Stockholm.

Verksamhetens väsentliga uppgift är
den utåtriktade — den som på det samlade
jordbrukets uppdrag för dettas talan
inför myndigheter och näringslivets
organisationer. För att kunna göra detta
på snabbaste och mest effektiva sätt
krävs en ständig personlig kontakt med
just dessa instanser. Och de är inte bara
många och skall kontaktas ofta, utan
de finns just i Stockholm — och lär inte
flytta på sig.»

Herr talman! Vad som här sagts om
Lantbruksförbundet vid en eventuell utflyttning
från Stockholm gäller såvitt
jag kan förstå i relevanta delar om vattenfallsverket.
Behovet av kontakter är
något mycket väsentligt, och en flyttning
av förvaltningen skulle på detta
område medföra svårlösta problem. Departementschefen
har kraftigt understrukit,
att man inte får äventyra verkets
effektivitet, särskilt med tanke på
det nuvarande läget inom elproduktionen.
Vi har i utskottets utlåtande också
mycket starkt betonat denna synpunkt,
och vi liar kommit till den slutsatsen,
att en utflyttning till landsorten av vat -

tenfallsverket skulle innebära mycket
allvarliga risker för landets kraftförsörjning.
Vi har inte vågat ta ansvaret
för detta, och därför, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Xihlfors (fp).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Brämhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 132, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Andersson
i Brämhult begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 27 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
133, i anledning av väckta motioner angående
undersökning och planläggning

252 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Skyndsam prövning av frågan om broförbindelse mellan Öland och fastlandet

av trafikförhållandena i Bohusläns kustland
och skärgårdar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Skyndsam prövning av frågan om broförbindelse
mellan Öland och fastlandet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av väckta motioner
angående skyndsam prövning av frågan
om broförbindelse mellan Öland och
fastlandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Med hänsyn till motorismens
nuvarande utveckling strävar
man ju efter att, i den mån det är tekniskt
möjligt, med broar förbinda landområden,
som skiljes av vatten. Frågan
om en bro till Öland är ett gammalt projekt.
Det diskuterades mer allvarligt
första gången inom Kalmar motorklubb
år 1928 och var sedan föremål för riksdagsbehandling
1933 och 1939, då riksdagen
fattade beslut om en allsidig utredning
av frågan. När riksdagen redan
1939 ställde sig positiv till denna tanke,
borde väl inställningen vara ännu mer
positiv i dagens läge, med den utveckling
som motortrafiken nu har fått.

Trafiken över Kalmarsund har växt
lavinartat i vad gäller transporten av
bilar och gods. Jag vill till protokollet
anföra några siffror som belyser utvecklingen
under de senaste 10 åren.
År 1944 transporterades det 4 038 bilar
över Kalmarsund. År 1945 var antalet
5 035, år 1946 19 235, år 1947 27 803, år
1948 28 459, år 1949 44 662, år 1950
56 998, år 1951 75 450, år 1952 91 088,
år 1953 103 994, år 1954 122 980 och år
1955 142 991.

Utvecklingen i fråga om godstrafiken
har varit liknande. Det gods, som under
fjolåret transporterades över Färjestaden,
uppgick till 146 000 ton — jag

har då icke räknat med det gods som
fraktades med SJ:s färjor. Jag har fått
l,PPgifter från 17 firmor, varav framgår
att man på järnvägsfärjorna transporterat
33 000 ton gods, på övriga färjor
84 000 ton samt på skutor 113 000 ton.

Inom Kalmar läns kommunikationsråd
har vi låtit professor Torsten
Äström i Stockholm göra upp en prognos
för den fortsatta utvecklingen av trafiken
över Kalmarsund. Denna prognos
visar att ökningen kommer att fortsätta
och att den skulle ta ett stort språng
uppåt vid tillkomsten av en bro över
Kalmarsund. Professor Åström har räknat
med två olika alternativ för välståndsutvecklingen
här i landet. Enligt
det mest pessimistiska alternativet, som
bygger på cirka 170 bilar per 1 000 invånare
år 1980, skulle vi vid denna tidpunkt
ha en trafik över Kalmarsund på
670 000 personbilar och 100 000 lastbilar
per år. Går jag till det mer optimistiska
alternativet, som bygger på 280
bilar per 1 000 invånare år 1980, skulle
trafiken över Kalmarsund omfatta
1 200 000 personbilar och 170 000 lastbilar.
De prognoser, som hittills uppgjorts
för trafiken över sundet, har alla överskridits.

Näringslivet på öar har ju särskilt stora
kostnader på grund av sina större
fraktutgifter, och detta gäller också för
Öland. En lastbil, som t. ex. fraktar varor
mellan Kalmar och Färjestaden, en
sträcka på sex kilometer, får i färjavgift
per år betala brutto cirka 25 000 kronor.
Flera firmor har en färj kostnad på
100 000 kronor och mera. Dessutom får
man räkna väntetiden. Jag kan nämna
att Kalmar läns slakterier har uppskattat
värdet av väntetiden vid föreningens
transporter till 112 500 kronor
per år.

Den nu pågående ö-utredningen har
vid flera tillfällen besökt Öland, för att
där diskutera de problem, genom vilkas
lösande Ölands näringsliv skulle kunna
förstärkas. Den ständigt återkommande
frågan har varit, när man kunde

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 253

Skyndsam prövning av frågan om broförbindelse mellan Öland och fastlandet

hoppas på en fast förbindelse med fastlandet.

Öland liotas som många liknande områden
av avfolkning. Vi liar höga kommunalskatter
och svåra kommunala problem.
ölandskommunerna har också uttalat,
att de är villiga att bidra till frågans
skyndsamma lösning genom att
förbinda sig att betala broavgifter. Detta
tyder på att kommunerna anser, att
en fast förbindelse skulle betyda mycket
för näringslivet på ön. Det är ju allas
vår mening, att landets olika delar
skall ha ett levande näringsliv med
möjlighet att utvecklas.

Jag skulle också vilja nämna något
om turismen. Vi har cirka 200 000 turister
och av dessa har 1 008 sina sommarvillor
på Öland — det är alltså villor
som ägs av personer som inte bor
på Öland året om. Dessutom finns det
avstyckat 238 ej bebyggda tomter för
sommargäster. Sveabolaget tänker emellertid
lägga ned trafiken mellan Stockholm
och Borgholm sommartid, och de
bilköer som på sommaren väntar vid
de fyra färjorna, får ofta vänta fem eller
6 timmar eller ännu längre. För turismen
skulle därför en bro till Öland betyda
ett uppsving, och turismen är en
näringsgren, som för oss betyder mycket.
Borgholms stad t. ex. existerar i
mycket stor utsträckning på turismen.

Förhandlingar pågår mellan ölandskommunerna,
Kalmar stad och Kalmar
läns södra landsting om anläggande av
ett flygfält på Öland. De ekonomiska
och geografiska betingelserna för ett
flygfält på Öland är utmärkta. Den uppfattningen
har också uttalats av luftfartsstyrelsen,
som också understrukit
vad en fast förbindelse därvid skulle
betyda.

Visserligen kan man säga att avståndet
över sundet, G kilometer, skulle göra
att det komme att bli en ganska lång
bro, men man bör besinna, att av denna
sträcka utgör endast en mindre del en
djupränna med 8 meters djup, medan
största delen av sundet varierar i djup
mellan 1 och 1 meter.

Det är ett livsvillkor för landskapet
att en fast förbindelse kan åstadkommas.
Som ett belägg härför kan jag nämna,
att man kan räkna med att byggnadskostnaderna
på Öland blir ungefär 10
procent högre än på fastlandet och att
priset på bensin och olja ligger en zon
högre, bara på grund av fraktkostnaderna
för dessa 6 kilometer.

Jordbruket, som är öns huvudnäring,
skulle kunna få en stor förbättring av
sina produktionsbetingelser om en bro
kom till. Särskilt specialodlingarna ställer
sig oerhört gynnsamma på Öland,
men dessa är dock känsliga för fraktkostnaderna.
Den befintliga industrien,
i synnerhet stenindustrien, gasbetongoch
sockerindustrien skulle också genom
en broförbindelse få bättre villkor.
Småföretagsamheten, som landskommunerna
nu också måste berikas med för
att vi över huvud taget skall få någon
småföretagsamhet, kan knappast komma
i fråga om vi inte får broförbindelse.

Herr talman! Vår önskan nu är den,
att den nu hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
pågående utredningen och de
överarbetningar som man där gör av
broförslaget, måtte ha möjlighet att bli
klara till 1959, så att man då kan med
en positiv inställning pröva frågan om
anslags uppförande för brons byggande
under femårsperioden 1960—64. Länsstyrelsen
i Kalmar län och Kalmar läns
kommunikationsråd har också tillstyrkt
detta förslag.

Jag är såsom motionär nöjd med att
utskottet har uttalat sig så positivt som
det liar gjort, när det sagt att vissa omständigheter
kan åberopas till förmån
för upprättande av den föreslagna broförbindelsen.
Utskottet har också sagt,
att det förutsätter, att den inom styrelsen
pågående utredningen bedrivs med
all den skyndsamhet som är möjlig. På
grund av denna välvilliga behandling
skall jag inte ställa något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

254 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

§ 6

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående en fast broförbindelse
över Göta älv vid Jordfallet,

nr 136, i anledning av väckt motion
angående en ny kustradiostation på sydkusten,

nr 137, i anledning av väckt motion
om trafikförbindelse med en bilfärja
mellan de båda delarna av Holmsunds
köping, och

nr 138, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers särskilda berättelse
angående statsliggarens bihang.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

g 7

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
statsutskottets utlåtanden
141, 142 och 151—153 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 49 skulle
i angiven ordning uppföras närmast efter
statsutskottets memorial nr 150, samt
att första lagutskottets utlåtande nr 34
skulle uppföras näst efter samma utskotts
utlåtande nr 33.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse
av 6 § riksdagsordningen jämte i ämnet
väckt motion,

statsutskottets utlåtanden:
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt samarbete
mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund i Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande]!:
nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.,

nr 48, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
och

nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1956/57, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

30, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock
väckta motioner angående åtgärder för
en skyndsam räntesänkning,

nr 32, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner,

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående förhyrning
samt reparation och inredning
av vissa lokaler för riksbanken, och
nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om
pension för städerskorna vid riksdagshuset
Beda Andersson och Ester Johansson; första

lagutskottets utlåtande nr 35, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av en den 22
mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av rättigheter
på det industriella rättsskyddets
område, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
om ratificering av Internationella arbetsorganisationens
konvention angående
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde, m. in.,

nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
och

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 255

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på landets
vägar;

tredje lagutskottets utlåtande nr 21,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande och
memorial:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väcka motioner,
och

nr 33, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:
nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän prisregleringslag,
m. m.; och

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet, m. m.;

från tredje lagutskottet:
nr 299, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr
314) om allmänna vatten- och avlopps -

anläggningar, dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 300, i anledning av väckt motion
om ändring av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.;

från allmänna beredningsutskottet:

nr 298, om utredningar beträffande
vissa aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor
samt om åtgärder för motverkande
av ungdomsbrottsligheten
m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Bidrag
till erkända arbetslöshetskassor.

§ 10

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERICSSON i Näs (bf), som yttrade: Herr

talman! Jag vill endast anmäla
att jag röstade fel vid behandlingen av
ärendet rörande statsutskottets utlåtande
nr 132. Min mening var att rösta nej.

§ 11

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag fäster uppmärksamheten vid att
anslag uppsatts på anslagstavlan om att
arbetsplenum kommer att äga rum även
på måndag med början klockan 10.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.12 på natten.

In fidem
Gunnar Britth