1956 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1956:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 18

11—16 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 11 maj

Sid.

Enhetsskolan m. m.:

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola ................ 5

Skolöverstyrelsen: Avlöningar.............................. 29

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar .................... 34

Folkskoleseminarierna: Avlöningar.......................... 35

Statens skolköksseminarium: Avlöningar...................... 40

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala ............ 41

Särskoleseminariet i Stockholm............................ 45

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda investeringsav giften

för år 1956 m. m................................... 46

Beskattningen av resekostnads- och traktamentsersättningar ...... 58

Jordbrukskasserörelsen m. m................................. 59

Tisdagen den 15 maj

Svar på frågor av:

herr Eliasson ang. höjningen av ersättningen för anlitande av täck -

dikningsförmän ...................................... 64

herr Gustafson i Göteborg ang. den hotande potatisbristen...... 68

Svar på interpellationer av:

herr Löfroth ang. bestämmelserna om koncessionsrenskötseln i kustlandet
i Norrbotten.................................... 72

herr Onsjö i anledning av vissa olägenheter beträffande skolskjutsarna
.............................................. 77

herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder till förbättring av fiskehamnarna
.............................................. 79

herr Senander ang. förhandlingar med statstjänstemännens organisationer
i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångs tillägg

till innevarande års löner.......................... 82

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

herr Larsson i Stockholm ang. förekomsten av överenskommelser
mellan statliga och enskilda företag till förhindrande av att viss
hos den ena parten anställd personal anställes av den andra
parten .............................................. 91

Onsdagen den 16 maj

Svar på interpellation av herr Lundberg ang. faran för förstöring och

förorening av grundvattnet bl. a. i grusåsarna ................ 96

Bostadssparande.......................................... 99

Lag om ersättning åt smittbärare m. m......................... 112

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo...... 113

Idrottens främjande........................................ 116

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m......... 121

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor ........................ 133

Anslutning till GATT och OTC m. m........................... 134

Upphävande av varuskatten för glass.......................... 143

Ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet att utöva läkarkonsten .. 145

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier .............. 146

Interpellation av fröken Karlsson ang. proportionen mellan ordinarie
och icke ordinarie lärare i folkskolan........................ 169

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 11 maj

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. försöksverksamheten med nioårig

enhetsskola m. m. samt vissa anslag under åttonde huvudtiteln .. 5

— nr 103, om nya lokaler vid musikaliska akademien med musikhögskolan
m. m........................................... 45

— nr 104, ang. bidrag till fiskares försäkring .................. 45

— nr 105, ang. bidrag till den lokala polisorganisationen å landsbygden
m. m............................................. 45

— nr 106, ang. anslag till epileptikervården.................... 45

— memorial nr 107, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om

likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten övertagna enskilda
trafikföretagen och vid statens järnvägar.............. 45

— nr 108, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut om anslag till

Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar (vot. prop. godk.).. 45

— nr 109, ang. uppskov med vissa ärenden.................... 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. tillägsavtal till avtalet den

24 december 1936 med Frankrike mot dubbelbeskattning, m. m. 46

— nr 42, om avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda

investeringsavgiften för år 1956 m. m....................... 46

— nr 46, ang. ändring av bestämmelserna om beskattning av resekostnads-
och traktamentsersättningar...................... 58

Bankoutskottets utlåtande nr 26, om jordbrukskasserörelsen m. m. .. 59

Innehåll

Nr 18

Onsdagen den 16 maj

Val av valmän för utseende av dels fullmäktige i riksbanken och riks gäldskontoret

med suppleanter............................ 95

— suppleanter för dessa valmän ............................ 96

Bankoutskottets utlåtande nr 27, om stimulerande av ungdomssparande

och bostadssparande.................................... 99

— nr 28, ang. ett person- och sakregister till riksdagens protokoll

med bihang för åren 1951—1960 .......................... 112

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. lag om ersättning åt smittbärare
m. m........................................... 112

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, om anslag till Skogsvård m. m.

för skogar i enskild ägo................................ 113

— nr 27, ang. befrielse från betalningsskyldighet................ 116

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. ändrad lydelse av 1 kap.

1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.................. 116

Statsutskottets utlåtande nr 110, om anslag till idrottens främjande.. 116

— nr 111, ang. överlåtelse av mark m. m..................... 121

— nr 112, om tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten

m. m. och till befordringskurser för folkskollärare.......... 121

— nr 113, ang. neurologiska och neurokirurgiska kliniker vid karolinska
sjukhuset........................................ 133

— nr 114, ang. avtal rörande forskning och undervisning ikardiologi

vid Södersjukhuset .................................... 133

— nr 115, om anslag till Tullverket för anskaffning av materiel.... 133
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, om Bidrag

till erkända arbetslöshetskassor .......................... 133

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. anslutning till det reviderade
allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till avtalet
rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m..... 134

— nr 44, om upphävande av varuskatten för glass.............. 143

Bankoutskottets memorial nr 29, ang. lönetillägg åt riksdagens tjänstemän
................................................ 145

Första lagutskottets utlåtande nr 28, om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
m. m................................... 145

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

om behörighet att utöva läkarkonsten...................... 145

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. garanti för lån till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier.............................. 146

— nr 29, ang. försäljning av kronoegendomar m. m............. 169

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Fredagen den 11 maj

Kl. 13.00

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott
Kungl. Maj:ts å kammarens bord liggande
propositioner:

nr 178, med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m., och

nr 180, angående godkännande av en
den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande
av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, m. m.

§ 3

Enhetsskolan in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
samt anslag för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln till skolöverstyrelsen
in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkterna
180—194, 196—204 och 227—230
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 4
januari 1956, föreslagit riksdagen att
anvisa vissa anslag för budgetåret 1956/
57 till skolöverstyrelsen, vissa anstalter
för lärarutbildning samt psykologiskpedagogiska
institutet.

I propositionen nr 80 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 23 februari
1956, jämte redogörelse för den under
skolöverstyrelsens ledning pågående allmänna
försöksverksamheten framlagt
vissa förslag beträffande specialundervisning
m. m. i folkskolan och på försöksskolans
högstadium.

Avd. 1

Försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

Under rubriken Erfarenheter av den
allmänna försöksverksamheten hade i
propositionen nr 80 (avsnitt I, s. 2—45)
behandlats vissa spörsmål rörande försöksverksamhet
med enhetsskola och
pedagogisk försöksverksamhet vid högre
skolor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft vissa motioner.

I de båda likalydande motionerna
1:428 och 11:519 av herrar öhman
och Norling samt herr Holmberg m. fl.
hade hemställts, att riksdagen med hänsyn
till den situation som förelåge på
skolväsendets område måtte besluta att
den 9-åriga enhetsskolans genomförande
skulle påbörjas i hela landet inom loppet
av de närmaste fem åren samt riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
framläggandet av en plan härför
och förslag om nödvändiga åtgärder
med beaktande av vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde,

I. beträffande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

a) att motionerna 1:428 och 11:519
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

b) att motionen 1:432 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört och förordat i anledning
av vad departementschefen anfört i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 23 februari 1956 ävensom
i anledning av motionerna 1:421
och 11:513, 1:427 och 11:529 samt
I: 504 och II: 664, de fyra förstnämnda
motionerna såvitt här vore i fråga;

d) att motionerna 1:427 och 11:529,
såvitt här vore i fråga, i den mån de ej
blivit tillgodosedda genom vad utskottet
under c) hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

e) att motionerna I: 504 och II: 664,
i den mån de ej blivit tillgodosedda
genom vad utskottet under c) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. beträffande specialundervisning i
folkskolan och på försöksskolans högstadium
m. m.

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:255 och 11:403 ävensom med avslag
å motionen II: 421, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna
av departementschefen förordade ändrade
grunder för hjälpundervisningen
i folkskolan, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret 1956/57;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:503 och 11:663, godkänna
av departementschefen förordade
grunder för övrig specialundervisning i
folkskolan, att tillämpas tills vidare från
och med redovisningsåret 1956/57;

c) att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för specialundervisning på försöksskolans
högstadium, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret
1956/57;

d) att motionen II: 660 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

e) att motionen 11:421, såvitt den ej

behandlats under a), icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

f) att motionerna 1:255 och 11:403,
såvitt de ej behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet hade i sin motivering bl. a.
gjort följande uttalande:

»Utskottet vill inledningsvis uttala,
att enligt utskottets uppfattning den pågående
försöksverksamheten med enhetsskoleorganisation
skall utmynna i
en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen
nioårig skola. Enligt utskottets
mening är det angeläget, att den nya
skolan skall kunna mera allmänt genomföras
så snart sig göra låter. Dessförinnan
måste emellertid klarhet och
enighet skapas i fråga om de detaljer
och moment i enhetsskolans organisation
och inre arbete m. m., beträffande
vilka oklarhet och delade meningar ännu
kan råda. För att ge tillräckligt
underlag härför måste, såsom departementschefen
framhållit, försöksverksamheten
erhålla förbättrade arbetsbetingelser
och ytterligare möjligheter till ändamålsenlig
variation av försöken i olika
hänseenden. Utskottet delar också departementschefens
mening, att en ökad
omfattning av försöksverksamheten är
angelägen med hänsyn till önskvärdheten
av att ytterligare sammanhängande
försöksregioner åstadkommes och
till det förhållandet, att det utan en
verksamhet i större omfattning icke
torde vara möjligt att vid bearbetningen
av erfarenheter och resultat göra det
tillräckligt representativa urval i olika
hänseenden, som från vetenskapliga synpunkter
kräves. Utskottet får i detta
sammanhang även erinra om att utskottet
redan vid 1953 års riksdag (uti. nr
139 s. 26) pekade på att en utökning av
försöksverksamheten jämväl synes ägnad
att i sin mån råda bot på den platsbrist
inom realskolan, som för närvarande
gör sig gällande.»

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Staxäng, vilka ansett, att det nämnda
yttrandet av utskottet bort ha följande
lydelse:

»Utskottet vill inledningsvis uttala, att
enligt utskottets uppfattning den pågående
försöksverksamheten med enhetsskoleorganisation
skall utmynna i
en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen
nioårig skola. Enligt utskottets
mening är det angeläget, att den
nya skolan skall kunna mera allmänt
genomföras så snart sig göra låter. Dessförinnan
måste emellertid klarhet och
enighet skapas i fråga om de detaljer
och moment i enhetsskolans organisation
och inre arbete m. m., beträffande
vilka oklarhet och delade meningar ännu
kan råda. För att ge tillräckligt underlag
härför måste, såsom departementschefen
framhållit, försöksverksamheten
erhålla förbättrade arbetsbetingelser
och ytterligare möjligheter till
ändamålsenlig variation av försöken i
olika hänseenden. Utskottet delar också
departementschefens mening, att en
ökad omfattning av försöksverksamheten
är angelägen med hänsyn till önskvärdheten
av att ytterligare sammanhängande
försöksregioner åstadkommes
och till det förhållandet, att det utan
en verksamhet i större omfattning icke
torde vara möjligt att vid bearbetningen
av erfarenheter och resultat göra det
tillräckligt representativa urval i olika
hänseenden, som från vetenskapliga synpunkter
kräves. Utskottet vill dock påpeka,
att dylika försöksregioner rimligtvis
redan finnes för kategorien städer
och tätorter, inte minst genom tillkomsten
av försöksområdet »Söder om
Söder» i Stockholm. Det angivna behovet
kan i övrigt fyllas därigenom, att
man inriktar sig på att sammanställa ett
eller ett par representativa områden,
där landsbygden och dess förhållanden
dominerar, allt i överensstämmelse med
en grundläggande uppfattning om att
det rör sig om en försöksverksamhet.
Den platsbrist, som för närvarande gör
sig gällande i realskolan, bör mötas med

de åtgärder, som föreslagits i Kungl.
Majrts proposition nr 123.»

Reservanterna hade därjämte ansett,
att utskottets yttrande i anledning av
motionen 1:432 av herr Arrhén, avseende
försök med genomförd klassdifferentiering
enligt vissa grunder från
klass 5, bort ha annan, av reservanterna
angiven lydelse.

Utskottets hemställan i avd. I föredrogs;
och anförde därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! I och med det beslut,
som riksdagens kamrar i dag inbjudes
att fatta på grundval av propositionen
angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola och statsutskottets utlåtande
däröver, tar enligt mitt förmenande
den skolreformatoriska verksamheten
här i landet ett icke oväsentligt
steg framåt. Detta är den första proposition,
vari ett någorlunda klart tidsschema
för den kommande utvecklingen
skisserats, och utskottet har ju i det
stora hela instämt i vad som sålunda
föreslagits och inledningsvis uttalat att
enligt utskottets uppfattning den pågående
försöksverksamheten med enhetsskoleorganisation
skulle utmynna i en
obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen
nioårig skola. Kungl. Maj :t har
redan tidigare, jag tror det var 1952,
gjort uttalanden av enahanda innebörd,
och det gliider givetvis särskilt mig att
utskottet kunnat enas om detta inledande
yttrande.

Vad sedan beträffar de olika tidsmoment,
som här anges på olika sätt, så
finner jag att man även i detta avseende
nått enighet i det väsentliga. I fråga
om exempelvis den sammanfattande utredning,
om vilken det ända sedan 1950
års riksdagsbeslut har varit klart att den
skulle komma i slutet av försöksverksamheten,
säges i propositionen att utredningen
i vissa hänseenden bör påbörjas
så snart som möjligt och senast
under år 1958, bland annat i vad gäller

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskcla m. m.

den rent vetenskapliga bearbetningen
av de olika pedagogiska spörsmålen.
Även om det i propositionen i detta
sammanhang icke klart utsagts, så har
det givetvis under hela vårt arbete förutsatts,
att den pedagogiska institution
vi nu får vid lärarhögskolan kommer
att på ett eller annat sätt medverka vid
den vetenskapliga bearbetningen.

Utskottet säger i detta avseende att
utredningen bör tillsättas så snart som
möjligt, och det är givetvis ungefär detsamma
som framhållits i propositionen.
I det aktstycke, som i debatten här
kanske ytterligare kommer att åberopas
i detta sammanhang, nämligen folkpartimotionen
angående det obligatoriska
skolväsendet och dess överbyggnad på
läroverks- och universitetsstadierna, säges
att utredningen bör tillsättas före
1957 års utgång. Där pekas vidare på att
det bör vara en sammanfattande utredning
i ungefärlig överensstämmelse med
vad realskoleutredningen tillkännagivit
i sitt betänkande. Det är sålunda praktiskt
taget inte några delade meningar
i fråga om tillsättandet av den utredning
som skall genomarbeta försöksverksamhetens
resultat.

Om vi går vidare och ser på hur man
uttrycker sig när det gäller förslag till
riksdagen, vill jag erinra om att det i
propositionen sägs att utredningen bör
vara avslutad i sådan tid, att därpå
grundade förslag om enhetsskolans successiva
genomförande och skolväsendets
vidare utveckling kan föreläggas
riksdagen i början av 1960-talet. Utskottet
är på samma linje då det säger att
utredningsarbetet bör vara avslutat i
sådan tid, att därpå grundade förslag
i förevarande frågor kan föreläggas
riksdagen tidigast möjligt i början av
1960-talet och senast år 1962. Även här
är folkpartimotionen inne på precis
samma linje, nämligen att utredningen
bör inkomma med förslag vid sådan tidpunkt
att senast 1962 års riksdag kan ta
slutlig ställning i dessa frågor.

Det är ingen tvekan om att det för

oss alla, som vill arbeta för genomförande
av den sedan flera år tillbaka siktade
skolreformen så snart resurserna
över huvud taget gör det möjligt, är
synnerligen glädjande att dessa uttalanden
i samma linje har kunnat göras.
Det är emellertid inte slut med detta,
utan det finns anledning att i dag även
peka på att skolöverstyrelsen nyligen
har inkommit med ett förslag rörande
planeringen för enhetsskolans genomförande,
där styrelsen också utgår ifrån
tidigare i propositioner och på annat
sätt gjorda uttalanden men anser att
man nu kan vara framme vid att fastställa
tidpunkter av ännu mera bindande
karaktär.

Det huvudsakliga innehållet i denna
skolöverstyrelsens skrivelse är följande.

Bland annat från kommunala synpunkter
är det alltmer önskvärt att ett
auktoritativt besked om den takt i vilken
skolreformen väntas bli realiserad
åtminstone inom den närmast överskådliga
framtiden kan ges. Skolöverstyrelsen
förutsätter att den sammanfattande
utredningen även kommer att allmänt
innefatta frågan om skolväsendets organisation
i samband med enhetsskolans
genomförande, vissa nuvarande skoltypers
ersättande genom enhetsskolan, yrkesskolornas
lämpliga anknytning samt
den praktiska realskolans och den kommunala
flickskolans ställning.

Skolöverstyrelsen fortsätter med en
mycket betydelsefull slutsats: en allmän
övergång till enhetsskola bör ske med
början under perioden 1962/63 till
1968/69. Och man tillägger: slutåret för
fullständigt genomförd nioårig skolgång
skulle då bli 1972/73, och efter
1968/69 bör uppskov kunna förekomma
endast efter särskilt medgivande av
Kungl. Maj :t.

Under tiden fram till 1962/63 bör försöksverksamheten
enligt skolöverstyrelsen
utbyggas efter följande tre riktlinjer.

För det första bör det inrättas ytterligare
sammanhängande försöksregioner.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Det förutsätter bland annat att flera
glesbygdsdistrikt kommer med. Det är
också understruket att en komplettering
under alla förhållanden bör ske med ett
antal glesbygdsdistrikt. Utprovning av
interkommunal samverkan, korrespondensundervisning,
skolradio samt förberedande
yrkesutbildning inom jordbruk
och skogsbruk är också punkter där det
är nödvändigt med ytterligare utökning.
För vissa distrikt förordas partiell försöksverksamhet,
utmynnande i 9g- och
eventuellt 9a-linjer.

För det andra rekommenderar skolöverstyrelsen
försöksverksamhet även
i distrikt som ej deltager i samtliga enkäter
och prov och ej avger regelbundna
försöksrapporter. Detta skulle tillgodose
akuta utbildningsbehov men även
ge erfarenheter rörande formerna för
den regionala och centrala ledningen.

För det tredje förordar skolöverstyrelsen
utbyggnad till nioårig folkskola
i distrikt där befintliga realskolor och
flickskolor bibehålls och kan utvidgas.
Den nya undervisningsplanen för folkskolan
erbjuder alternativ för såväl allmänteoretisk
som praktisk undervisning.

Till detta skolöverstyrelsens utan tvekan
värdefulla förslag ber jag att få
knyta några personliga kommentarer.
Regeringen har givetvis ännu inte kunnat
ta ställning till de förslag som skolöverstyrelsen
lägger fram i den ifrågavarande
skrivelsen. Jag anser det emellertid
angeläget att här i alla fall i korthet
redovisa några av mina egna synpunkter
på det väsentligste av innehållet
i skolöverstyrelsens skrivelse.

Vad då först överstyrelsens tidtabell
för enhetsskolans genomförande under
1960-talet anbelangar synes denna stämma
väl med arbetsprogrammet för den
kommande utredningen, och den ligger
också helt i linje med utskottets uttalande
om angelägenheten av att enhetsskolan
genomföres så snart sig göra
låter. Med hänsyn till skolans behov anser
jag skolöverstyrelsens tidsplan rea -

listisk, och enligt min mening bör därför
samhället göra allt vad som är praktiskt
möjligt för att kunna realisera planen.
Självfallet måste takten i genomförandet
av enhetsskolan bli beroende
av vilka faktiska resurser som samhället
kan ställa till förfogande. Det gäller
dels kostnaderna över huvud taget för
en allmän förlängning med ett å två
år av den obligatoriska skolan, dels lärarproduktionen
och dels investeringarna
för skolbyggen. Det är uppenbarligen
en ytterligt viktig avvägning av
samhällsresursernas inriktning som här
måste göras. Enhetsskolan är ju inte
något självändamål eller någon lyxartikel,
om nu någon skulle tycka det, utan
den skall utgöra en bättre grund för
den fortsatta progressiva välståndsutveckling
som vi alla hoppas på.

Med den målsättningen är enhetsskolan
en förnuftig och, jag vill tillägga,
nödvändig investering för framåtskridandet
på både det materiella och det
andliga planet.

Den fortsatta utbyggnaden av försöksverksamheten
fram till den tidpunkt
på 1960-talet, då vi kan besluta om enhetsskolans
definitiva utformning, bör
enligt min mening i organisatoriskt hänseende
främst inriktas på åstadkommande
av ytterligare försöksregioner av
olika struktur, framför allt på landsbygden.
Även glesbygdens högstadieproblem
måste uppmärksammas därvid.

Det är av den största vikt att lämpliga
former för interkommunal samverkan
utprovas, framför allt med hänsyn till
de problem som hänger samman med
högstadieverksamheten. Utan ett mycket
omfattande samarbete över kommungränserna
blir det nämligen aldrig möjligt
att i vårt land genomföra en enhetsskola
i egentlig bemärkelse. Frågan
blir alltså här om det går att utvidga
försöksverksamheten inom den verkliga
glesbygden och få den interkommunala
samverkan prövad, utan vilken det hela
inte kan klaras i mycket stora delar av
landsbygden.

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Jag vill för min del knappast till försöksverksamheten
med enhetsskola räkna
det tredje av skolöverstyrelsens övergångsalternativ,
utbyggnad av folkskolan
till en nioårig folkskola parallellt
med bibehållande och eventuellt utbyggande
av realskolor och liknande skolformer
i vederbörande skoldistrikt. Det
är en anordning helt i syfte att utöka
den nuvarande folkskolans utbildningsmöjligheter,
och den är naturligtvis som
sådan värd allt beaktande. Med enhetsskolan
har den emellertid inte så mycket
att skaffa, och någon försöksverksamhet
med enhetsskola i egentlig mening
kan den inte kallas för. Den har
med enhetsskolan endast den nioåriga
skolgången gemensam vad grundprinciperna
anbelangar.

Jag vill också peka på att den ifrågavarande
anordningen innebär en definitiv
uppsortering senast från och med
sjunde klass av eleverna i olika skolformer
på den gamla skolans grund, och en
sådan utformning av en kommuns skolväsen
får absolut inte uppfattas som en
variant inom enhetsskolans ram, ej heller
såsom någon godtagbar ersättning
för enhetsskolan.

Slutligen vill jag i detta sammanhang
beröra ett speciellt av skolöverstyrelsen
avhandlat problem. Det gäller frågan
om att under en övergångstid fram till
början av 1960-talet i vissa fall kunna
anordna partiella enhetsskolehögstadier
avseende praktisk utbildning. Enligt
min mening bör ett distrikt för egen
del kunna få ordna ett dylikt högstadium
såsom försöksverksamhet med enhetsskola
under förutsättning att distriktet
i samverkan med annat eller
andra distrikt ordnar även den teoretiska
utbildning, som tillhör enhetsskolans
högstadier. Det blir då fullständig
försöksverksamhet med enhetsskola
med en organisation av högstadiet, som
kan väntas bli väl så ofta förekommande
i framtidens enhetsskola. Det utesluter
givetvis inte att i enstaka undantagsfall,
där speciella omständigheter

gör det troligt att ett experiment av det
slag som skolöverstyrelsen tänkt sig
skulle ge verkligt värdefulla erfarenheter,
skall sådana få anordnas. Jag tänker
därvid på vissa varianter av y-undervisningen,
som inte är så lätt att
ordna på flertalet platser, även där
barnantalet i och för sig skulle vara tillräckligt.
Men jag vill ännu en gång betona
att jag räknar med att det kommer
att bli i ett ytterligt begränsat antal.
Skulle försöksverksamheten i betydande
omfattning begränsa sig till allenast
utbildning, utmynnande i 9y och eventuellt
9a, så är det ingen enhetsskola
utan fortfarande en definitiv uppsortering
av eleverna på olika skolformer, senast
fr. o. m. sjunde klass. Och vi skall
väl ändå inte ge på hand att det bör
gå på det sättet förrän vi har gjort ytterligare
undersökningar och fått ytterligare
erfarenheter av de olika slag
av differentiering, som i den samlade
försöksverksamheten kan och bör förekomma.
Denna av skolöverstyrelsen nu
senast avhandlade anordning bör alltså
i princip hänföras till det tredje av
överstyrelsens alternativ, som jag nyss
har berört, nämligen utbyggnad av
folkskolan till en nioårig dylik.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
några detaljspörsmål i detta mitt inledningsanförande.
Jag vill emellertid ännu
en gång uttala, att det föreliggande
utskottsförslaget synes mig vara en mycket
god grund att bygga det fortsatta
reformarbetet på.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! I likhet med ecklesiastikministern
vill jag betyga att det är
glädjande att statsutskottet i stort sett
är enigt i vad utlåtandet berör enhetsskolan.
Man är enig om att den pågående
försöksverksamheten skall utmynna
i en obligatorisk, organisatoriskt
sammanhållen nioårig enhetsskola, och
man är enig om att den bör genomföras
allmänt när klarhet och enighet ska -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

pats i fråga om de detaljer där oklarhet
ännu råder — de är ju både många
och betydelsefulla. Både reservanterna
och utskottsmajoriteten har alltså samma
uppfattning på den punkten, att man
skall vinna klarhet om detaljerna.

Man måste — därom är också utskottet
enigt — ha ett visst underlag i form
av resultat från försöksverksamheten
för en bedömning, huruvida denna har
givit de resultat som vi alla önskar att
vår skola skall ge. Man kan fråga sig,
om inte den stora mängd barn — det
rör sig väl om cirka 80 000 — som nu
är i försöksskolan skulle kunna räcka.
Möjligen kan det sägas att man inte
från början har planerat försöksdistrikten
riktigt utan låtit dem bli utspridda
och därigenom fått för små enheter,
men det har man undan för undan sökt
reparera genom att när vederbörande
kommuner eller skolöverstyrelsens försöksavdelning
kommit med förslag till
utökning av försöksverksamheten lägga
distrikten i anslutning till försöksdistrikt,
och det är ju riktigt.

Nu menar departementschefen och
statsutskottets majoritet, att detta inte
är tillräckligt utan att man måste ha
ännu större försöksregioner. Det är på
den punkten som reservanterna har en
avvikande mening. Reservanterna menar
att vi redan har så många och omfattande
försöksregioner att de borde
kunna räcka till för den bedömning som
vi alla anser böra göras. Jag vill bara
peka t. ex. på det stora området söder
om Söder i Stockholm när det gäller
orter av stadskaraktär — det exemplet
anförs för övrigt i reservationen — men
det finns också på landsbygden ganska
stora försöksregioner som borde kunna
räcka till.

Vi menar nämligen att vissa förutsättningar
måste vara uppfyllda för att
försöken skall kunna bli utslagsgivande,
och det gäller enligt vår mening i
första hand tillräckligt inånga kvalificerade
lärare och tillräckligt med
klassrum, så att vi kan få mindre antal

barn i klasserna. Är man vän av försöksskolan,
måste man hålla på att
dessa två förutsättningar — mindre antal
barn i klasserna och kvalificerade
lärare — måste vara uppfyllda för att
det skall lyckas. Detta är den egentliga
orsaken till att reservanterna har önskat
en annan utformning av ett av styckena
i statsutskottets skrivning.

Jag vill tillägga ännu en sak efter
ecklesiastikministerns anförande. Han
säger att han önskar att den vetenskapliga
utredningen skall ge bevis för hur
det ligger till. Detta borde ju också
vara ett skäl för att man kanske skulle
skjuta litet på utökningen av försöksdistrikten.

Reservanterna har önskat en annan
skrivning även i ett annat stycke av utskottets
yttrande. I en motion i första
kammaren med nummer 432 har det föreslagits
att man skulle kunna få göra
försök med en genomförd klassdifferentiering
från klass 5 med barn som bedöms
lämpade för studier i högre skolor,
och denna differentiering skulle ske
med hjälp av testning, betyg och lärarnas
omdöme.

Många kanske värjer sig för tanken
att man redan då skulle mönstra ut en
del barn, och det ligger kanske någonting
i den invändningen. Men om vi nu
inom alla försöksdistrikt gör försök,
som inte helt lyckas, är det väl riktigt
att man fullföljer det som beslöts vid
1950 års riksdag och företar allsidiga
försök angående de för enhetsskolan
ändamålsenliga organisations- och arbetsformer
som på något sätt kan vara
en vägledning om hur man skall lägga
upp undervisningen, alltså ett experiment
eller ännu ett försök som kanske
skulle kunna ge något utslag antingen i
positiv eller i negativ riktning.

Herr talman! Med detta korta anförande
på denna punkt ber jag att få
yrka, att de två styckena i skrivningen
utbyts på det sätt som iir angivet i reservationen
av herr Arrhén in. fl.

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Ecklesiastikministern
har genom att inleda den här debatten
velat markera, att ett viktigt skede i
arbetet på den kommande nioåriga skolan
nu tar sin början och det glädjande
i att man här inom de demokratiska
partierna kunnat nå enighet om den
fortsatta tidtabellen och den yttre ramen
för enhetsskoleförsöket.

Jag vill understryka att också jag
finner detta mycket tillfredsställande,
ävensom att diskussionerna i statsutskottet
i detta ärende har kunnat föras
i en anda av generositet och öppenhet
för synpunkter från olika håll, som är
utomordentligt stimulerande och ganska
löftesrik för det fortsatta arbetet.

Den partimotion som vi från folkpartiets
sida i januari lade fram i dessa
frågor har i det väsentliga blivit tillgodosedd
i statsutskottets nu föreliggande
utlåtande, och jag har därför ingen anledning
att rikta någon som helst kritik
mot utlåtandet. Den tidtabell som skolöverstyrelsen
har i sitt i dagarna framlagda
förslag är också nära nog identisk
med den som förekommer i utskottets
utlåtande, och det tyder ju på att här
har uppstått en betydande förbättring
i fråga om upplysningsläget. För kommunerna
är det nu ganska klart, vad de
har att ställa in sig på i fråga om organisatoriska
förändringar.

Det är emellertid beklagligt att kommunerna,
som nu genom realskoleutredningens
och enhetsskoleärendets behandling
fått klarhet på dessa punkter,
inte får klarhet på den tredje punkt,
som är utomordentligt viktig för dem,
nämligen frågan om hur den lokala och
regionala ledningen av skolans organisation
skall ske, om de nya mellaninstanser
som skall träda till och om de former
för det interkommunala samarbetet
som dessa mellaninstanser skall
handlägga. Vi hade alla hoppats att en
proposition om mellaninstanserna skulle
ligga på riksdagens bord i vår. Jag
förmodar att det är lärdomarna av den

häromdagen förda debatten om riksdagens
rätt att i god tid få propositioner
från regeringen som gör, att regeringen
nu har underlåtit att lägga fram denna
proposition. Jag kan i likhet med statsministern
säga, att det är utomordentligt
trevligt med folk som är läraktiga och
omedelbart tar rättelse, men ur saklig
synpunkt måste jag beklaga att denna
proposition inte kunnat komma tidigare
i vår.

Nu är det stora oklarheter för kommunerna,
vid vilken tidpunkt de gemensamma
skolstyrelserna skall träda
i kraft och vid vilken tidpunkt länsskolnämnderna
— om jag får kalla dem
så — skall börja fungera. Jag har själv
personlig erfarenhet av hur arbetet i
en gemensam skolstyrelse fungerar i ett
försöksdistrikt och kan vittna om att
det varit utomordentligt värdefullt i
fråga om utnyttjandet av tillgängliga
lärarkrafter och planeringen av de olika
skolformernas arbete att kunna handlägga
dem i ett organ samt att förutsättningarna
för ett samarbete med
grannkommunerna avsevärt vidgats på
detta sätt.

Här har kammaren vid olika tillfällen
efterlyst ställningstagande från regeringens
sida till skolstyrelseförslaget.
Jag vill vittna om det intresse som herr
Andersson i Linköping vid olika tillfällen
visat som pådrivare, och det är
synd att han och alla andra nu skall
behöva sväva i ovisshet ytterligare en
tid. Jag hoppas att ecklesiastikministern
i dag är beredd att åtminstone säga
något om tidpunkten för ikraftträdandet
av denna lag såsom regeringen nu ser
på dessa saker, om man fortfarande tänker
sig ikraftträdandet från den 1 juli
1957 eller om man är benägen att ytterligare
skjuta på ikraftträdandet.
Inte minst med tanke på det betydande
arbete med organisationsplaner, som
realskoleutredningen förutsatt att mellaninstanserna
skall handlägga, är det
nödvändigt att här sker en relativt snar
start för dessa organ.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

I direkt anslutning till en central
punkt i utskottets nu föreliggande utlåtande
skulle jag vilja säga några ord
om den sammanfattande utredning för
den nioåriga skolan, som här förutsättes
och som ju på visst sätt har varit aviserad
ända sedan 1950 års beslut fattades.
Man tänkte sig då att mot slutet av 1950-talet skulle det komma en utredning,
som framför allt skulle ta ställning till
de kvarstående och olösta organisationsproblem
som kompromissen 1950 inte
mäktade klara. Den sammanfattande
skolutredning, som nu föreslås i statsutskottets
utlåtande, är alltså identisk
med denna, men därutöver och med
anledning inte minst av den principmotion
vi från vårt håll har framlagt
har utskottet nu förklarat, att utskottet
för sin del gärna ser att en inledande
etapp i denna utredning ägnas en ingående
prövning av den nioåriga skolans
mål, dess kompetensvärde och dess inriktning
emot yrkesarbetets olika former.
Jag syftar då inte enbart på linjen
9 y utan över huvud taget på det
värde enhetsskolans avgångsklass skall
tillmätas i förhållande till olika kommande
utbildningsvägar. Såvitt jag förstår
är det fel, som hittills begåtts i
planeringen av den kommande skolan,
att man varit så helt inriktad på den
yttre organisationen, på avvägningen av
olika lärarkompetens- och differentieringsspörsmål,
att man har glömt bort
åtskilligt av det som 1946 års skolkommission
lade så stor vikt vid, nämligen
en fortgående prövning av skolans innehåll,
dess bildningsmål ocli dess karaktärsfostrande
uppgifter.

Det är alltså här som den sammanfattande
utredningen •—• och den får ju
tid till det, då den organisatoriska delen
inte skall börja behandlas förrän
efter utgången av läsåret 1958—59 —
såsom en första etapp kan grundligt studera
dessa problem, granska i vad mån
de kursplaner, som finns, och de läroböcker,
som är utarbetade, verkligen
svarar mot det praktiska livets behov.

Jag är särskilt glad över att utskottet
understryker, att man här bör ta upp
direkt kontakt med näringslivet och om
möjligt få bindande förpliktelser från
näringslivet om vad man där önskar i
fråga om förändringar, kompletteringar
och preciseringar i nu gällande kursplaner.

Jag tror det vore utomordentligt önskvärt
om de direktiv som kommer att
skrivas för denna sammanfattande utredning
blir så generöst hållna, att de
verkligen medger för utredningen att
under de första åren, då den ännu inte
hunnit in i sitt mest kritiska och pressade
läge, verkligen får möjlighet att
göra grundliga utredningar.

Jag är också glad över att utskottet
velat markera detta genom att ge lärarhögskolans
pedagogiska institution
en personalförstärkning redan nu från
i sommar utöver vad regeringen föreslagit,
så att dels de pedagogiska mätmetoderna
och dels formerna för en
sådan bildningsmålsundersökning verkligen
i tid skall kunna hinna penetreras.

Jag skall avslutningsvis, herr talman,
bara säga några ord om den reservation
från högern, som föreligger och som
fröken Karlsson haft den kanske inte
helt angenäma plikten att här försvara.

Högern instämmer ju på alla de väsentliga
punkterna med utskottsmajoriteten,
men på två punkter har högern
velat infoga, om jag får kalla det så,
en brasklapp. Man har velat värja sig
mot vad man uppfattar som en alltför
stark utvidgning av försöksverksamheten
genom att säga, att det inte är så
nödvändigt att åstadkomma ytterligare
sammanhängande försöksregioner. Högerns
argument mot det är att det redan
finns sådana. Man hänvisar särskilt
till »Söder om Söder». Nu är det, som
framgår för alla, som tagit del av skolöverstyrelsens
plan, inte alls så att
»Söder om Söder» är någon typisk försöksregion.
En försöksregion har ju
två uppgifter, dels att skapa underlag
för försöksgymnasier med skiftande

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

geografiskt underlag, dels att pröva det
interkommunala samarbetet. »Söder om
Söder» är ett stadsområde. Det är ett
område inom en och samma stad och
ett och samma skoldistrikt, och där
ställs man inte alls inför de problem
som man skulle göra i en försöksregion
ute i landet.

Man skiljer i högerreservationen mellan
behov av regioner i tätorter och städer.
Det avgörande är ju att man skall
åstadkomma regioner, som omfattar både
tätorter och städer, att tätorterna
skall kunna stödja de kringliggande
landskommunerna och att man därjämte
skall kunna få ett mera differentierat
högstadium än hittills.

Den andra delen av högerreservationen
avser differentieringen i klasserna
5—6. Den ställer kravet, att man
redan nu skulle vidta särskilda försök
för en renodlad klassdifferentiering i
klasserna 5—6. Jag måste nog säga att
jag förstår, att fröken Karlsson med sin
praktiska erfarenhet från folkskolan
inte kan uppfatta detta som en hjärtesak.
Att realskoleutredningen tvingas
föreslå en ganska omfattande differentiering
av dessa klasser beror på att
de under en övergångstid skall bilda
underlaget för en mycket krävande teoretisk
skola, den treåriga realskolan,
och därför måste man i femte och sjätte
klasserna tvinga in en del av det
stoff, som hittills legat inom realskolan
och som folkskolan inte behöver sysselsätta
sig med.

Jag tror säkert att även i fortsättningen
en viss gruppering av eleverna kommer
att bli nödvändig i folkskolans femte
och sjätte klasser — verksamheten i
försöksdistrikten tyder bestämt på det
— men att nu som en väsentlig punkt
inrikta sig på skapandet av genom
psykologiska urvalsprov åstadkomna
elitklasser i femte och sjätte klasserna
tror jag vore att skjuta in sig på fel
punkt. De statliga försöksskolorna, som
väl väntas komma till under nästa budgetår,
skall pröva ett rikt varierat diffe -

rentieringsschema, särskilt på högstadiet
men jag hoppas också på mellanstadiet.
Där är det då naturligt att göra
detta som ett led i ett allmänt differentieringsprogram,
men det finns ingen
anledning att nu skjuta fram behovet
av elitklasser i samma ögonblick som
man uppger tanken på att under alla
förhållanden bevara den femåriga realskolan.

Herr talman! Jag har här bara velat
ta upp några av de principiellt viktigaste
synpunkterna. Jag tror det vore
värdefullt, om denna debatt verkligen
kunde ge en överblick över enhetsskolfrågans
aktuella läge, och jag tror att
utskottets utlåtande bildar ett gott underlag
för detta.

Jag ber att till alla delar få yrka bifall
till utskottets förslag, avdelning I.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helén menade, att
det skulle vara en oangenäm uppgift
för mig att framföra de synpunkter
som jag gjort. Det var det inte alls, därför
att de stämmer med min personliga
uppfattning, och då är det inte på något
sätt oangenämt.

Jag menar att om man inte ökar ut
försöksdistrikten i alltför snabbt tempo
— man skall gärna göra det så fort som
möjligt men inte förrän man har de resurser,
som jag pekade på — vinner
man, att man inte behöver så många
lärare och så många klassrum. Jag vill
understryka, att om man kan göra det
utan att man eftersätter detta krav, har
jag ingenting emot det. Men jag anser
att förstahandsintresset är de mindre
klasserna. Man kan aldrig investera nog
däri. Det är inte att betrakta som ett
lärarintresse, det är ett barnens intresse
och ett hemmens intresse i första hand.

Vad sedan gäller det i motionen i
första kammaren framförda förslaget
till en differentiering av femte klassen
som ett försök, har jag väl rätt att tro
på att man kan göra försöket. Jag sade

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

i mitt första anförande, att det kanske
kan ge ett negativt utslag, men då har
man ju också däri fått något att lära.
När vi använder ordet försök, så ligger
det väl däri, att vi har möjlighet att erkänna
att detta var eller inte var riktigt
lyckat.

Det där är ju alldeles självfallet, så
det behöver jag inte påpeka vare sig
för herr Helén eller någon annan i
kammaren, att det endast kan göras när
man har flera parallellklasser. Jag har
lika stor rätt att tro att det försöket
bör göras som herr Helén då han anser
det oberättigade i att det sker.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad fröken Karlsson
sade om behovet av mindre klasser är så
självfallet att den saken behöver vi inte
alls diskutera. Jag skulle bara vilja ha
en upplysning av fröken Karlsson om
på vilket sätt och i vilket sammanhang
högern gjort insatser för att åstadkomma
detta. Det svala intresse högern visat
för att driva igenom vårt krav på
en minskning av klassenheterna tyder
inte på att fröken Karlssons säkerligen
personligt kända övertygelse också omfattas
av något allvarligt stöd av högerpartiet.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrar om vad jag
sade alldeles nyss om att man i riksdagen
varit rörande enig i denna sak.
Mig veterligen har högern aldrig på
något sätt aktivt medverkat till en höjning
av barnantalet i klasserna, så därav
kan herr Helén inte dra några som
helst slutsatser. Det är inte, tycker jag,
att på något sätt understryka vikten av
enighet i en stor fråga.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det borgerliga motståndet
mot enhetsskolan har pågått in i
det sista. Fröken Karlssons anförande
nyss är därvidlag belysande, även om
det ingalunda var av den art, som vi

har vant oss vid att i andra sammanhang
läsa i högerpressen under senaste
tiden. Men efter det riksdagsbeslut, som
nu förestår, bör det bli svårt för de
kretsar, som motarbetar enhetsskolan,
att förhindra en fortsatt demokratisering
av undervisningen — åtminstone
vad det gäller den grundläggande utbildningen.

Fröken Karlsson har nu som skäl för
en fortsatt förhalning anfört, att man
inte bör utvidga försöksverksamheten
ytterligare, ja, att man över huvud taget
inte skall åtgöra någonting i praktiskt
avseende annat än att under ytterligare
några år utreda hela frågan. Man
kan inte bedöma enhetsskolans förutsättningar,
innan det finns tillräckligt
med lärare och tillräckliga resurser i
övrigt, säger fröken Karlsson. Det är
alltså högerns linje: att dröja tills dess
sådana förutsättningar föreligger. Och
med det vill högern uppenbarligen vinna
ytterligare några år för det nuvarande
tillståndet.

Från våra utgångspunkter är det visserligen
illa nog att de borgerliga attackerna
mot enhetsskolan har lett till
betydande eftergifter i fråga om tempot
för skolreformens genomförande, vilket
också framgår av utskottets utlåtande,
men nu har ju i alla fall de borgerliga
partierna insett att folkopinionen
för enhetsskolan är så stark, att det
till och med i den borgerliga reservationen
har måst tagas med en formulering
om att reformerna på skolans område
skall »utmynna i en obligatorisk,
organisatoriskt sammanhållen nioårig
enhetsskola». Det är onekligen ett
framsteg, och det är något helt annat
än de tusentals artiklar och tal som
flödat från borgerligt håll efter riksdagens
principbeslut i denna fråga för
några år sedan. Vi kan bara med tillfredsställelse
konstatera att det borgerliga
motståndet har brutits på ytterligare
en viktig punkt, d. v. s. att de
borgerliga partierna dess bättre inte
haft makt att förverkliga sina avsikter.

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Nu har det också genom utskottsbehandlingen
blivit ytterligare understruket
att meningsskiljaktigheterna om
skolreformen — om man undantar små
grupper, som fortfarande kämpar för
det gamla bildningsmonopolet — inte
längre gäller de grundläggande linjerna
för enlietsskolan utan vissa detaljer.
Under sådana förhållanden anser vi
också ytterligare styrkt att vårt förslag
om enhetsskolans genomförande i ett
snabbare tempo är fullt möjligt att genomföra.
Det kan inte finnas några skäl
att dröja ytterligare, därför att vissa
detaljer måste utredas. Utredningen
skall nämligen — som herr Helén framhållit
— framför allt gälla skolans inre
arbete: kursplaner, metoder och kanske
framför allt organisationen av enhetsskolans
högstadium. Men beträffande
allt sådant gäller ju i särskild grad det
påpekande, som gjordes av skolkommissionen
på sin tid, nämligen att det i
fråga om sådana skolfrågor aldrig kan
fastställas några fixa normer, utan att
man därvidlag måste eftersträva »en
ständigt fortskridande skolreform».

Så långt har försöken med enhetsskolan
bedrivits, att man nu kan börja
med införandet av denna skolreform i
alla skoldistrikt inom en viss fastställd
tid i stället för att ytterligare en gång
framflytta det hela till en obestämd
framtid.

För föräldrar och andra målsmän,
som är angelägna om att i tid kunna
planera för sina barns skolgång, vore
det av stort värde om de finge veta något
så när bestämt när enhetsskolan i
deras bygd kommer att förverkligas.
Praktiskt taget alla människor i vårt
land är nu medvetna om att den nuvarande
folkskolan är otillräcklig ur
många synpunkter. Det är i hög grad
den saken — inte bara den starka befolkningstillväxten
— som är anledningen
till de ständigt ökande köerna
av sökande till realskolor, yrkesskolor
och andra högre skolor, och därmed
också till de ständigt ökande skaror av

ungdomar som avvisas från alla dessa
skolor och därför aldrig kan få någon
annan utbildning än folkskolans.

Många tiotusental föräldrar, som befinner
sig i den situationen, frågar sig
därför med oro: När blir det enhetsskola
i det här skoldistriktet? När kan
vi räkna med att våra barn blir jämställda
med barnen i de distrikt, som
redan har enhetsskola, eller med barn
som har haft turen att komma in vid
realskolor och yrkesskolor? När blir
det i vårt skoldistrikt en självklar rätt
för alla barn att få den undervisning,
som motsvarar ungefär den nuvarande
realskolan, och vi därmed slipper ifrån
det förödande jäkt, som är förenat med
den nuvarande konkurrensen om de
otillräckliga platserna vid realskolor
och liknande?

Det ligger i sakens natur, att oavsett
vilken tidpunkt man bestämmer sig för
så kommer det fortfarande under många
år att råda stora svårigheter för många
föräldrar och elever. Så har det blivit
på grund av de hittillsvarande försummelserna
i fråga om skolpolitiken. Men
det är också klart, att om riksdagen
nu fastställer en bestämd tidpunkt när
åtgärderna för enhetsskolans genomförande
skall påbörjas i alla skoldistrikt,
så ger detta föräldrarna åtminstone
visshet om vad de har att vänta sig. De
kan med ledning därav planera för sina
barns skolgång. Genom ett beslut i enlighet
med regeringens och utskottets
förslag däremot vet föräldrarna fortfarande
ingenting bestämt om den saken.
I varje fall får de bara veta att det
skall ske »så snart sig göra låter». Det
kan vara om fem eller tio eller femton
år, möjligen ännu längre fram i tiden.

Skall man döma av utskottsförslaget
i fråga om lärarutbildningen — som vi
kanske får behandla i detta sammanhang,
eftersom frågan här redan varit
på tal — så handlar det även där om
en målsättning på lång sikt. I debatterna
om skolreformen har uttrycket
»så snart sig göra låter» alltid inrymt

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

en reservation främst i fråga om tillgången
på lärare och lokaler. Tyvärr
har vi i samband med frågan om enhetsskolan
icke fått något besked om
vad utskottet har tänkt sig om skolbyggnadsprogrammet.
Därvidlag har
det som bekant dragit ihop sig till en
katastrofsituation, därför att regeringen
och riksdagen år efter år har avvisat
även de blygsammaste anspråk på flera
skolbyggnader. Nu är vi uppe i en brist
på cirka 6 000 klassrum i folkskolan,
och prognosen för de närmaste åren
visar att bristen bara blir värre. I längden
kommer man väl knappast ifrån
den avvägning av statsutgifterna, som
kommunisterna har förordat, nämligen
att satsa litet mindre på militärutgifterna
för att få litet mera till bl. a.
skolorna. Men vi tycker att man skall
handla omedelbart. Vi anser att man
inte skall vänta utan ta litet större hänsyn
till de tiotusentals föräldrar, som
oroligt väntar på ett genomförande av
enhetsskolan.

På samma sätt förhåller det sig med
lärarutbildningen. I -samma utlåtande
där utskottet förklarar att enhetsskolan
»så snart sig göra låter» skall genomföras,
föreslår utskottet att det skall
företagas en betydande minskning av
lärarutbildningen. Detta förslag skall
naturligtvis ses i samband med det
sorgliga faktum att det råder en skriande
brist på lärare till skolor av alla
slag. Detta erkänner också utskottet
men kommer med förklaringen att det
om några år blir ett mindre antal elever
i skolorna, och då får vi för många
lärare, om vi fortsätter med utbildningen
i samma omfattning som hittills.

Utskottets bekymmer är alltså inte de
odrägliga förhållanden, som vi bär nu
på skolans område, bland annat på
grund av lärarbristen. Nej, utskottet
sysselsätter sig med att värja oss för
den »olycka», som består däri att vi
en gång i framtiden får fler lärare än
vad vi behöver. Men vad vi behöver är
som bekant elt mycket relativt begrepp.

2 — Andra kammarens protokoll 1950. N

Jag kan exemplifiera det genom att
påpeka vad skolöverstyrelsens planeringskommitté
har sagt om skollokalerna.
Utöver den brist på inemot C 000
klassrum, som vi har nu, skulle vi få
en ytterligare brist på 800 å 900, om
folkskolan skulle återgå till 1947 års
bestämmelser i fråga om klassernas
storlek. En så oerhörd försämring av
undervisningsmöjligheterna har nämligen
skett på de senaste tio åren! Men
de stora klasserna har vi ju inte bara
på grund av att det fattas klassrum
utan också därför att vi saknar lärare,
och man kan följaktligen inte bota den
delen av bristerna genom att minska
lärarutbildningen ytterligare. En mycket
betydande del av det »läraröverflöd»,
som utskottet bekymrar sig för,
skulle alltså gå åt enbart genom en
återgång till 1947 års bestämmelser om
klassernas storlek — och ändå var inte
heller den tidens klasstorlek helt tillfredsställande.
Egentligen borde man
ha ännu mindre klasser.

Skall man dessutom göra något allvar
av deklarationerna om glesbygdernas
skolförhållanden, så kommer det sannerligen
inte att bli en enda lärare över,
även om man totalt utnyttjar den nuvarande
seminarieorganisationen!

Detta om framtiden. Men härutöver
finns det anledning att starkt understryka
vad skolöverstyrelsens planeringskommitté
har sagt om det aktuella
läget. Minskar man lärarutbildningen,
så innebär det att elever som
under många år ytterligare kommer att
vara handikappade, därför att det inte
finns enhetsskola och inte plats för
dem i realskolor och yrkesskolor, dessutom
också skall dragas med alla de
olägenheter, som bristen på lärare innebär.
Under några år kommer vi nämligen
att ha eu ökande brist på lärare.

Skolöverstyrelsens kommitté framhåller
också att det skulle vara »ytterst anmärkningsvärt
om ungdomens utbildningsmöjligheter
skulle försämras åren
närmast före införandet av den oblir
18

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. in.

gatoriska nioåriga enhetsskolan». Men
så blir det enligt utskottets förslag.

Jag instämmer helt i skolöverstyrelsens
planeringskommitté i detta stycke.
Jag vill tillfoga att det vore en upprörande
orättvisa mot föräldrar och elever,
som på detta sätt i dubbel mening
blir offer för bristerna i vårt skolväsende,
om man nu begränsar lärarutbildningen
ytterligare.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag sagt vill jag beträffande avdelning
I a hemställa om bifall till motion
nr 519, som innebär att riksdagen
nu skall besluta, att den nioåriga enhetsskolans
genomförande påbörjas i
hela landet under loppet av närmaste
femårsperiod och att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall begära
framläggande av en plan härför och
förslag till de åtgärder som erfordras
för att trygga skolreformens genomförande
på det sätt vi angivit i reservationen.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Den föregående talaren
kände glädje av, tyckte jag, att anmärka
på högerns ställning i skolfrågan, och
han efterlyste »högerns positiva inställning».
Han sade, att högerns attityd är
ju alltid att vänta.

Jag skall inte ta många minuter i anspråk,
ty jag vet att det är många som
vill tala, men jag kan inte underlåta att
ta upp ett par punkter i herr Holmbergs
anförande. Han var i sista delen
av sitt yttrande inne på att vi har ont
om lärare. Jag tillät mig för ett par år
sedan att här i kammaren föreslå, att
vi skulle vänta med nedläggandet av
ett av de provisoriska seminarierna för
utbildande av folkskollärare. Jag menade,
att vi hade så stora svårigheter att
täcka vikariebristen, att vi kunde vänta
åtminstone något eller några år och
därmed slippa gå miste om utbildningen
av 84 lärare varje år. Enligt vad jag
kan komma ihåg var herr Holmberg
inte bland dem som röstade för att se -

minariet skulle bibehållas. Det kan ju
hända att jag tar fel, men jag tror det
knappast. I varje fall är väl delta ett
klart bevis för att vi gärna velat vara
med om en ökad utbildning av lärare.

Om inte högern varje gång okritiskt
anslutit sig till allt som gjorts beträffande
försöksdistrikten, vittnar väl detta
snarare om en positiv än om en negativ
inställning. Jag har tidigare i dag
sagt, att man gjorde ett fel vid utplaceringen
av försöksdistrikten. Det må
ju vara hänt att detta fel begicks, men
värre var att när man utökade försöksdistrikten
så lade man dem inte alltid
i anslutning till redan förefintliga försöksdistrikt,
och därigenom fick man
inte så stora regioner som det borde
vara. Detta är man nu i färd med att
rätta till efter flera år. Här har vi således
ett annat bevis för att högern
hade en riktig inställning.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att fröken
Karlsson talar på högergruppens vägnar,
när hon säger sig vilja vara med
om ökad lärarutbildning, ty då skulle
vi tydligen få uppleva en ganska stor
överraskning så småningom. Frågan om
lärarutbildningen har ju varit föremål
för behandling i utskottet med anledning
av en motion från vårt håll, och
det finns en socialdemokratisk reservation,
som visserligen inte går så långt
som vår motion men i samma riktning.
Högern har i utskottet bekämpat såväl
vår motion som det förslag reservationen
innebär. Skall vi nu få vara med
om att högergruppen röstar antingen
för vår motion eller också för reservationen
rörande lärarutbildningen? Kanske
fröken Karlsson redan nu kan ge
oss ett besked?

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att något beröra den kritik som riktats
mot försöksverksamheten i fråga om
den nioåriga enhetsskolan.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Jag vill gärna begagna tillfället att
betyga såväl ecklesiastikministern som
statsutskottet min synnerliga tacksamhet
för den proposition som vi fått i
ärendet respektive det utskottsutlåtande
som har presterats — vittnesbörd om
samarbetsvilja och en ärlig strävan att
komma till rätta med problemen i enighetens
tecken. Jag hade knappast väntat
mig att få se exempel på så stor enighet
och på så stor samarbetsvilja. Från
visst håll har nämligen en mycket frän
kritik riktats mot försöksverksamheten
och mot resultat, som elever givit prov
på efter slutad nioårig skolgång. Det
har till och med sagts, att skall det hålla
på så här, får vi troligen tillbaka den
femåriga realskolan bakvägen. Man har
nämnt att elever, som kom från ett visst
försöksdistrikt och skulle genomgå ett
statligt gymnasium, inte ens kunde ta
ut subjekt och predikat i en så enkel
sats som »Bonden plöjer åkern».

Detta är inte något konstruerat exempel,
utan det är hämtat ur levande livet,
och det har till och med anförts i pressen.
Man jämför med den femåriga realskolan
och man räknar poäng. Man räknar
inte bara poäng i hela tal utan man
räknar till och med i bråkdelar och säger:
»Ja, så uselt är det, men någonting
annat var ju inte att vänta.»

Å andra sidan har man från samma
håll varit med om att försöksverksamhet
skulle anordnas. Det är precis som
om man hade tänkt: »Ja, det går naturligtvis
illa, men en försöksverksamhet
kan vi alltid vara med om.» Lika gärna
kunde man ju resonera som så: »Nu
skall vi bygga två olika slags industrier,
en som skall tillverka klädespersedlar
-— låt oss säga västar och byxor — ocli
en som skall frambringa charkuterivaror.
» När verksamheten sedan pågått
en tid säger man: »Nu skall vi se vem
som gör de bästa korvarna.»

Visst blir resultaten olika, men när
man jämför ojämförbara ting, så kan
resultatet inte bli annat än olika. Man
glömmer bort att de båda skolorna har

olika förutsättningar. Den ena har ett
gallrat material, den andra ett ogallrat.
Den ena har äldre elever, den andra
yngre. Den ena har vältränade lärare,
som sedan många år är införda i ett
visst system, den andra folk som är
mindre kvalificerade i utbildningsavseende
och som skall söka sig fram till
något nytt. Man glömmer bort vad det
är vi vill vinna med försöksverksamheten
och vad det är vi vill vinna med den
nioåriga enhetsskolan. Ty vad är det vi
strävar efter? Ja, mitt herrskap, det är
tämligen allbekanta ting, så om den saken
skall jag inte orda särskilt mycket.
Jag skall bara sammanfattningsvis anföra
några punkter.

Vi vill för det första ha bort poängjäktet
och nervositeten vid inträdesprövningarna
till på folkskolan byggande
skolor. Vi skall komma ihåg en
sak som förre ecklesiastikministern
Weijne sade i skoldebatten 1950: man
har sprängt ramen för den nuvarande
realskolan. Vi vet alla hur det är. Man
söker från fjärde klass i folkskolan till
realskolan, och en del kommer in, andra
kommer inte in. De som inte kommer in
söker från femte klass — en del kommer
in, andra inte. Så söker man från
sjätte (då vanligen till den fyraåriga
realskolan), och sedan håller man på
och söker ända upp i sjunde klass till
den fyraåriga realskolan.

Men, mitt herrskap, hur går det med
folkskolan och dess klasser? Jo, de blir
söndertrasade, och det finns ingen
möjlighet för lärarna att arbeta tillfredsställande
under sådana förhållanden.

Trots allt detta får man i realskolan
in olämpliga lärjungar. De passar inte
för skolan, de passar inte för kurserna
och kurserna passar inte för dem. Man
kan höja poängtalet, såsom i visst avseende
föreslagits av realskoleutredningen,
och man kan välja ett annat intagningsförfarande.
Det blir kanske bättre,
men jag tror att man ändå misslyckas.

Vi måste för det andra ha en lugnare

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

arbetstakt i framtidens skola, och jag
tror att detta skall bli möjligt i enhetsskolan,
trots att man där försöker knappa
in på tiden. Det är ju inte alla kunskaper
som skall sitta i huvudet. Eleverna
skall också lära sig att när så behövs
använda uppslagsböcker och träna
sitt omdöme i stället för sitt minne.
Man skall lämna skolan med en glad
offensivanda och längtan efter att lära
mer och inte som nu ofta med leda vid
plugget. Onödiga kurser måste beskäras,
och sker det, får man nog tid till vad
som är väsentligt. Jag har här en lista
på hur jag anser att man bör förfara.
Jag skall emellertid inte ge mig in på
att undervisa kammaren om detta, ty
kringvandrande agitatorer har sagt mig:
»Tala nu inte för länge, ty vi vill hinna
sluta så, att vi kan fara hem med tåget
till den efterlängtade hembygden!»

För det tredje vill vi ha bort kvarsittningen
och utkuggningen. Det nuvarande
skolsystemet befordrar dessa
saker.

För det fjärde vill vi ha samma startmöjligheter
för fattiga och rika, om jag
får uttrycka mig en smula drastiskt. Det
är alldeles för få från socialgrupp 3
som med nuvarande skolsystem har
möjlighet att gå de teoretiska studiebanorna
och kanske också de praktiska.

För det femte vill vi ha jämställdhet
mellan stad och land och för det sjätte
jämställdhet mellan praktisk och teoretisk
utbildning. Jag är för min del
rädd för — ja, jag är nästan dödligt
rädd — att det nya skolsystemet kommer
att lida av samma brister som det
gamla i det avseendet, att det lockar
över till de rent teoretiska studievägarna
en hel del unga pojkar och flickor,
som skulle ha gått praktiska vägar. Det
är nämligen inte så, som många människor
föreställer sig, att en viss kategori
av ungdomar med praktisk läggning
skall ägna sig åt yrkesarbete, medan
en annan kategori med intellektuell
läggning skall ägna sig åt teoretiska studier.
Vetenskapliga undersökningar har

visat, att många av dem som är intellektuellt
högtstående också har en mycket
praktisk läggning. Det skulle vara
skäl i att försöka rädda över några av
dem till de rent praktiska studievägarna.

Som punkt 7 har jag tagit upp, att 9 y
i den nya skolorganisationen måste ges
lika stora chanser som 9 g. Vi håller på
att glömma de många eleverna i 9 y för
de relativt få som skall gå vidare till
gymnasiet.

Jag har inte med detta velat säga att
jag är någon vän av en forcering när
det gäller enhetsskolan, utan jag anser
att försöksverksamheten skall ges erforderlig
omfattning, så att vi kan
komma fram till ett lyckligt och bra
resultat. Jag vill emellertid uppmana
speciellt statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att inte ta intryck
av den ofta fräna och ovederhäftiga
kritik som har riktats mot försöksverksamheten,
utan att hela tiden ha
målet klart i sikte: uppbyggandet av en
enhetsskola.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i avdelning
I.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! På grund av deltagande
i medkammarens debatt var det inte
möjligt för mig att åhöra herr Heléns
anförande. Sedan jag återvänt hit till
kammaren har jag emellertid fått reda
på att herr Helén till mig framställt en
direkt fråga av ungefär följande lydelse:
när kommer den väntade propositionen
med anledning av skolstyrelseutredningens
förslag?

Jag vill inte alls sticka under stol med
att propositionen i fråga har en viss betydelse
även i förevarande sammanhang.
Det är önskvärt att ett sådant förslag
snarast kan föreläggas riksdagen, så att
man kan fatta de beslut som kan behövas
både för planerandet av den fort -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

satta försöksverksamheten och för genomförandet
av enhetsskolan. Av vad
som här tidigare sagts framgår ju att vi
inte har så värst god tid på oss med
detta.

Jag vill emellertid sammanfatta mitt
svar på herr Heléns fråga på det sättet,
att jag erinrar om att jag tidigare tänkt
mig att det skulle, om än med ett nödrop,
vara möjligt att framlägga propositionen
om skolstyrelse för riksdagen
till den sista propositionsdagen i april.
Så har inte kunnat ske. Propositionen
skulle, om vi ytterligare forcerat arbetet
de allra sista dagarna, kanske ha
kunnat läggas på riksdagens bord i dag.
Jag är inte övertygad om att herr Helén
hade uppskattat detta — hans uttalanden
i onsdags kommer mig närmast att
tro motsatsen. Regeringen bär också i
god tid fattat ett annat beslut som vi
ansett hänsynsfullare mot riksdagen,
nämligen att propositionen skall framläggas
för riksdagen den första dagen
under höstsessionen. Det uppkommer
därigenom den förskjutningen att motionstiden
helt kommer att förläggas till
höstriksdagen i stället för att den skulle
ha till allra största delen sammanfallit
med slutspurten nu i maj. Vi har varit
på det klara med att det senare inte
skulle vara lämpligt, och vi har därför
tänkt oss att man skulle acceptera den
försening som det innebär att motionstiden
helt förlägges till höstriksdagen.

Regeringen anser att en behandling
av propositionen under höstsessionen
inte skulle innebära någon verklig försening
i förhållande till det tidigare
schemat. Alla inser nog att, även om
propositionen framlagts den It april,
skulle det ha varit ganska svårt för
riksdagen, med hänsyn till de många
skolfrågor som då ännu icke var behandlade,
att hinna med behandlingen
av densamma under vårsessionen.

Av skäl, som bland annat herr Helén
här anfört och som jag själv snuddat
vid tidigare, finner regeringen det angeläget
att så snart som möjligt bringa pro -

positionens huvudinnehåll till skolplanerarnas
och allmänhetens kännedom.
Jag räknar med att så kommer att kunna
ske på lämpligt sätt, troligen i början
av nästa månad.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
ecklesiastikministern för de upplysningar,
som han nu ansett sig kunna lämna.
När han säger, att någon försening på
detta sätt inte skulle behöva uppkomma,
gäller det, såvitt jag förstår, enbart
riksdagsbehandlingen. Däremot är det
fråga om det inte kommer att bli en avsevärd
försening av lagens ikraftträdande,
och det var detta jag fäste särskilt
stor vikt vid. Eller får man möjligen
tolka ecklesiastikministern så, att
exempelvis de nya mellaninstanserna
trots fördröjningen på riksdagsplanet
skulle kunna träda i funktion redan under
loppet av år 1957?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag beklagar, att jag
inte kan ge herr Helén det svar på hans
fråga, som han nog hade väntat sig.
Skolstyrelseutredningen menade ju, att
en definitiv reglering av hela frågekomplexet
skulle kunna ske från den 1 juli
1957, och om angelägenheten härav råder
väl inte heller någon tvekan. Eftersom
det emellertid är fråga om en reform,
som ingriper på ett flertal områden
inom skolväsendet, har jag vid senare
genomgångar av materialet funnit
det viktigare att det lägges en fast
grund för arbetet än att reformen snabbt
föres ut i ett icke helt fullgånget skick.
Jag har bedömt frågan så, att det inte
är möjligt för några regionala skolmyndigheter
att börja sin verksamhet
i full utsträckning den 1 juli 1957, delvis
på grund av att det måste genomföras
ett mycket omfattande författningsarbete,
som skall ge skolstyrelsereformen
dess närmare innehåll. Därvidlag
duger det inte, alt dessa för -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

fattningar, såsom vissa av dem vi diskuterade
i onsdags, kommer i efterhand,
vilket kan gå för sig t. ex. när det gäller
statsbidrag, som ändå skall utbetalas
åtskilligt i efterskott. De som skall
tillämpa skolförfattningarna måste ha
dem i sin hand och ha hunnit studera
dem ordentligt, inan de träder i kraft.
Vad herr Helén — och andra honom
närstående personer — yttrade i onsdags
tyder ju även på att han här knappast
kan ha någon annan mening än
den, som jag nu har gett till känna.

Detta komplex av författningar behöver
emellertid inte träda i kraft på en
enda dag. Jag vill tillägga, att jag ser
saken så, att även om det måste bli ett
års försening av mellaninstanserna, skall
det finnas möjligheter för de olika skoldistrikten
att tillsätta den nya skolstyrelsen
från något tidigare datum, låt
vara att denna då inte kan åläggas hela
arbetet utan någon tid måste fungera parallellt
med den gamla skolstyrelsen. I
praktiken — föreställer jag mig — kommer
väl vederbörande kommun i allmänhet
att åt den nya skolstyrelsen
uppdra särskilda planeringsuppgifter,
och det hela skulle bra nära likna det
schema, som vi hade för ikraftträdandet
av den nya kommunindelninsreformen
för några år sedan. Jag kan alltså
säga, att ett sådant system faktiskt är
prövat. Det bör sålunda inte bli några
svårigheter med just planeringsarbetet i
de olika kommunerna, och därmed menar
jag också, att förhandlingarna mellan
angränsande kommuner skall kunna
få en klarare utgångspunkt på ett tidigare
stadium än om ett partiellt ikraftträdande
inte vore möjligt.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till ecklesiastikministern,
att vad vi opponerade
oss emot i onsdags var sådana fall, då
jästen kastas in efteråt i bakugnen. Däremot
har vi ingenting emot en snabb jäsnings-
och bakningsprocedur, om jästen
bara finns med från början.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Helén har nog inte
klart för sig, vilket omfattande författningsarbete
som återstår, innan de
nya bestämmelserna är fullt klara och i
sådant skick, att de kan tillämpas. Jag
skall inte räkna upp några detaljer nu,
men jag kan i alla fall påpeka, att det i
det stora hela blir fråga om en alldeles
ny skolstadga och om huruvida särskilda
stadgor för en del skolor, som nu
har sådana, skall behövas i fortsättningen
— i så fall efter omarbetning — eller
om man skall söka åstadkomma en
fullständig sammanbyggnad och sålunda
en förenkling av författningarna på
detta område. Det problemet är inte
löst i en handvändning, och jag anser
fortfarande, att noggrannheten och omsorgen
härvidlag är det väsentligaste.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Utskottet har uttalat, att
försöksverksamheten skall utvidgas ytterligare,
och statsrådet talade nyss om
att det behövdes en utbyggnad av försöksverksamheten
i glesbygderna. Jag
har satt dessa önskemål emot utskottets
uttalande, att vi senast 1962 på grundval
av den försöksverksamhet som pågår
skall ta ställning till när enhetsskolan
skall genomföras och hur den skall
utformas. Resultatet av utredningen som
skall sammanfatta försöksresultaten
måste därför föreligga senast 1961. Då
ifrågasätter jag om en försöksverksamhet,
som börjar 1957 eller 1958, kan ge
underlag för ett ställningstagande 1962.
Jag tror att det finns begränsade möjligheter
att nu bygga ut en försöksverksamhet,
som lämnar väsentliga bidrag
till det slutliga utformandet av enhetsskolan.

Det finns på många håll en mycket
förklarlig strävan att bygga ut skolverksamheten
på högstadiet. De stora årskullarna
kan inte tas emot inom nuvarande
realskolans ram. Det finns i
många kommuner en önskan att hellre

Fredagen den 11 maj 195G

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

direkt försöka sig på nioårig obligatorisk
skola än att bygga ut realskolan.
Skall dessa distrikt, just därför att de
vill bereda de ökade barnkullarna tillfälle
till vidare utbildning, bli försöksdistrikt?
Jag tror vi här kommer i ett
dilemma. Jag tror inte försöksverksamheten
som sådan betjänas av att distrikt,
som önskar bygga ut sin skola, av det
skälet tillförs försöksverksamhet, i all
synnerhet inte på ett senare stadium
av försöksperioden. Hur frågan skall lösas
kan jag inte bär gå in på. Att bygga
ut den obligatoriska skolan till nioårig
obligatorisk skola kan vara lösningen.

I denna bild kommer det in ytterligare
ett problem, som jag skulle vilja
beröra. 1953 års riksdag beslöt, att försöksskolorna
skulle få särskilda statsbidrag
för att kompensera de ökade kostnader,
som försöksverksamheten för
med sig. Den utredning som låg till
grund för det beslutet förutsatte, att
detta bidrag skulle bli temporärt. Statsutskottet
och riksdagen anslöt sig till
det uttalande, som departementschefen
då gjorde, att statsbidraget skulle ha
provisorisk karaktär. De direkta försökskostnadsbidragen,
alltså till de löpande
driftkostnaderna, behöver inte
innebära något problem, men byggnadsbidragen
kommer givetvis i ett annat
läge. Den utredning som behandlat dessa
frågor föreslog, att det försökskostnadsbidrag,
som då infördes, skulle gälla
bara tre år, t. o. in. budgetåret 1954/
55, och sedan tas under omprövning,
samt tilläde, att övriga bidrag till försöken
borde få karaktär av engångsbidrag.
Utredningen ville med detta understryka,
alt de föreslagna bidragen
var av provisorisk karaktär och inte
automatiskt kunde påräknas vare sig
för försöksverksamhetens sista fas eller
för den definitiva enhetsskolan.

På denna punkt behöver vinnas klarhet,
och detta snarast möjligt. Jag har
av tidningsnotiser sett, att man vid beräkningar
av byggnadskostnaderna för
planerade nya cnlietsskolor räknar inte

bara med det normala statsbidraget
utan också med det åttaprocentiga tilllägg
på statsbidraget som utgår till försöksdistrikten
för dessas byggnadskostnader.
Om även skolor, som tillkommer
i ett slutskede av försöksperioden, får
detta särskilda försöksbidrag, skapas en
orättvisa mot andra distrikt, som inte
har haft möjligheter, även om de önskat
det, att komma med i försöksverksamheten.
Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att komma med ett direkt förslag
till riksdagen om att till tiden begränsa
möjligheten att få detta bidrag. Nu kan
det tänkas, att vi senare får ta ställning
till bestämmelser, som innebär en höjning
av statsbidragen till skolbyggnader,
och att dessa ökade bidrag kan
jämna ut skillnaden mellan de skoldistrikt
som får och dem som inte får det
särskilda bidraget till byggnation i försöksdistrikt.
Därom vet vi för dagen
ingenting. Det viktigaste är, med tanke
på kommunernas planering, att vi får
klarhet.

För övrigt har jag, herr talman, inget
annat yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande behandlas inte
bara frågan om enhetsskolan utan också
om ordnandet av hjälpundervisning och
specialundervisning i folkskolan. Detta
förslag från departementschefens sida,
vilket statsutskottet biträtt, har medfört
betydliga förbättringar i fråga om möjligheterna
att inrätta hjälpklasser och
specialklasser även på landsbygden, någonting
som jag betraktar såsom utomordentligt
glädjande. Tyvärr har i detta
sammanhang skolöverstyrelsens förslag
om ett gynnsammare delningstal, alltså
att underlätta inrättandet av skolmognadsklasser,
inte kommit med. Jag beklagar
detta, men man kanske vågar

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

räkna med att statsutskottets tolkning
är riktig när det säger, att man av departementschefens
uttalande kan sluta
sig till att förslag i ämnet kommer att
föreläggas nästa års riksdag.

Jag tycker det är meningslöst att nu
diskutera resultaten av försöksverksamheten.
Vi har ju nu kommit till det stadiet
då vi är överens om att vi måste
få fram ändamålsenliga metoder för att
bedöma dessa resultat. Tack vare utskottets
ställningstagande på denna
punkt och under en följande punkt som
handlar om lärarhögskolan får vi vissa
möjligheter att på allvar gripa oss an
med detta. Det är en mycket angelägen
sak, att vi så snart som möjligt kommer
fram till ändamålsenliga metoder för att
bedöma resultaten.

Däremot bör frågan om urvalet av
försöksdistrikt och frågan om antalet
nya försöksdistrikt behandlas i dagens
debatt. I den skrivelse som skolöverstyrelsen
i dagarna riktat till regeringen
gör man en viss uppdelning av
försöksdistrikten med hänsyn till i vilken
mån deras resultat skall ligga till
grund för det framtida ställningstagandet.
Jag konstaterar med tillfredsställelse
att skolöverstyrelsen där räknar
med att inte alla elever och inte alla
försöksdistrikt skall delta i alla undersökningar.
Det skall här ske ett visst
stickprovsförfarande. Det är just vad vi
hemställde om från folkpartihåll under
fjolårets debatt.

När det gäller att välja ut vilka försöksdistrikt
som helt eller delvis skall
ligga till grund för dessa undersökningar
förutsätter jag, att det kommer att
finnas ett nära samarbete mellan skolöverstyrelsen
och lärarhögskolan. Jag
tror dock att man här får skilja en smula
på olika slag av försöksverksamhet.
Jag vänder mig här till min vän herr
Widén, som ifrågasatte om det var någon
mening i att nu komma med några
nya försöksdistrikt. Vi får väl skilja på
den försöksverksamhet som syftar till
att få ett underlag för bedömningen av

undervisningsmetoder och liknande ting
å ena sidan, och å andra sidan undersökningarna
av de organisatoriska problemen
i distrikten. Det gäller ju att
ytterligare undersöka möjligheterna till
kommunal samverkan. Det gäller att undersöka
möjligheterna till att få flera
y-Iinjer och underlag för yrkesundervisningen
o. s. v. På den punkten bör
man kunna räkna med att skaffa sig erfarenheter
även efter relativt få år, och
det är just här som vi fortfarande har
för få försöksdistrikt. Vi har inte tillräckligt
många distrikt av den typen
där dessa svårigheter är särskilt framträdande.

Sedan har skolöverstyrelsen också talat
om en grupp distrikt som statsrådet
inte vill räkna som försöksdistrikt. Det
kan hända att det är riktigt att de inte
är försöksdistrikt, men de är dock en
form av enhetsskoledistrikt. Det är distrikt
som vill pröva nioårig obligatorisk
skola. Jag skulle vilja vädja till
statsrådet, trots att han inte är närvarande
nu, att han behandlar sådana ansökningar
med ganska stor generositet.
Om det finns ett mycket starkt intresse
hos skolmyndigheterna, lärarkåren och
föräldrarna i en kommun för att verkligen
införa nioårig enhetsskola och
pröva det nya som ligger i skolreformen,
då vore det önskvärt att man också
finge pröva en sådan organisation.
Jag kan förstå om man i departementet
tvekar att — som herr Widén framhöll
— ge alla dessa distrikt särskilt försöksbidrag,
men jag skulle vilja hemställa
att de åtminstone finge samma
pedagogiska hjälp som de egentliga försöksdistrikten
får.

Jag skulle i detta sammanhang särskilt
vilja fästa uppmärksamheten på
det faktum, att det är ett mycket stort
antal folkskoleinspektörer här i landet
som inom sina inspektionsområden ännu
inte har något enhetsskoledistrikt.
När vi nu står inför avslutandet av försöksperioden
vore det värdefullt att
någorlunda många av våra inspektörer

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

får erfarenhet av en nioårig obligatorisk
skola.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag anmälde mig till
denna debatt för att eventuellt få ett
tillfälle att diskutera enhetsskolan och
det aktuella läget på försöksverksamhetens
område. Vi som åhört denna debatt
får väl ändå säga, att någon diskussion
i ordets egentliga bemärkelse inte
har uppstått. Det finns heller ingen anledning
att förlänga denna s. k. debatt.
Den har därför givetvis inte varit överflödig,
tvärtom. Flera värdefulla deklarationer
och vittnesbörd har förts
fram från olika håll. För att en röst
från socialdemokratiskt håll inte skall
saknas en dag som denna vill även jag
konstatera, att det onekligen är en märkesdag
i skolreformens historia. De
ständiga diskussionerna om innebörden
av 1950 års skolbeslut borde ju, mänskligt
att döma, vara avslutade i och med
denna diskussion och det beslut som
riksdagen -— föreställer jag mig ■—■ om
några minuter kommer att fatta.

Det är enligt min mening också lämpligt
att vid ett tillfälle som detta ge
skolöverstyrelsen ett erkännande, inte
bara för ämbetsverkets sista initiativ,
utan jag tänker över huvud taget på alla
dem som under dessa sex år på det
praktiska planet fått bära den verkligt
tunga börda det inneburit att svara för
försöksverksamheten. För oss som verkat
på det politiska planet har ju själva
striden så att säga varit nog belöning
och nog stimulerande. Jag tror att det
bästa som nu kan hända är att våra
pedagoger och kommunala skolledare,
alltså alla de som ute på fältet sysslar
med enhetsskolan, får arbetsro och att
det blir slut på denna från visst håll
drivna skrämselpropaganda bland föräldrarna.
I varje fall borde väl de skribenter
i vissa högerorgan, som i åratal

försökt att förvända blicken på allmänheten,
sluta upp med den trafiken efter
riksdagens beslut i dag.

Jag skulle också gärna vilja säga att
vi från socialdemokratiskt håll många
gånger lidelsefullt och säg gärna fanatiskt
arbetat för skolreformen och för
enhetsskolan. Däremot har vi aldrig visat,
och har heller inte i fortsättningen,
någon som helst dogmatisk uppfattning
om hur enhetsskolan kommer att bli utformad
när det gäller så delikata problem
som t. ex. differentieringen. Det
är också värdefullt att slå fast att det i
fortsättningen i största möjliga utsträckning
kommer att bli en diskussion på
det pedagogiska planet. En av anledningarna
till att vi, som herr Helén
sade, möjligen har försummat något av
enhetsskolans inre verksamhet, är kanske
att vi har varit så upptagna av att
socialt, organisatoriskt och därmed också
politiskt få denna enhetsskoleprincip
allmänt accepterad. I dag är den det,
och då borde det i fortsättningen gå
betydligt bättre att ägna krafterna åt
det inre arbetet för skolan.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det är enbart glädjande
att här höra den enhälliga anslutningen
från olika håll till det föreliggande utlåtandet.
Jag undantar då icke högerreservationen,
ty i allt väsentligt är man
också på det hållet ense med oss. Efter
de många anföranden som hållits och,
för att instämma med statssekreterare
Edenman, de många deklarationer som
avgivits i frågan, finns det inte någon
anledning för mig att genom upprepningar
ytterligare argumentera för utskottets
förslag, då detta ju skett i fullt
tillräcklig utsträckning. Jag vill därför
endast yrka bifall till utskottets förslag.
Jag skall heller inte ta upp någon argumentering
mot högerreservationen. Herr
Helén har framfört sina synpunkter på
densamma, och då de i sak överensstämmer
med utskottets synpunkter kan

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskoia m. m.

jag ansluta mig till herr Heléns yttrande
i detta avseende.

Till slut, herr talman, vill jag också
för min personliga del uttala den glädje
man känner över att enigheten är sä
stor när det gäller denna sak. Denna
enighet bör bli en god utgångspunkt
för den fortsatta försöksverksamheten
och arbetet på att föra ut den framtida
skolan i levande livet.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag måste till att börja
med säga att jag kanske kommer att
blanda litet malört i den glädjebägare
som här tycks tömmas från olika håll
i riksdagen. Jag tror att herrarna och
damerna litet var har underskattat
stämningen ute i bygderna. Om ni hade
gått ut och hört hur det ligger till än
här och än där, så skulle ni ha märkt
att man inte har samma ljusa optimism
som kommer till uttryck här i dag. Inte
så att man inte vill försöka att i viss
utsträckning realisera det beslut som
fattades år 1950, men man konstaterar
de oerhörda svårigheter detta för med
sig, inte minst ekonomiskt. Herrarna
och damerna deklarerar här att vi skall
vara färdiga att gå in för denna skolreform
snarast möjligt. Har ni tänkt
er in i vad lösandet av lokalfrågorna
drar för kostnader, och har ni vidare
tänkt igenom vad förslaget framför allt
på landsbygden innebär beträffande
yrkesundervisningen? Det är denna undervisning
som är det stora problemet,
och vi fäster den allra största vikt vid
att den kommer till stånd.

Vi hörde av herr Nordkvist i Kalmar,
som annars var mycket intresserad av
reformen, att han var dödligt rädd för
att denna yrkesundervisning skall bli
satt i efterhand, och jag tror att vi litet
var bör betänka att detta är den stora
frågan och att man inte har fått någon

klarhet i hur yrkesundervisningen skall
realiseras.

Det är alltså detta jag har velat ge till
känna, att man ute i bygderna inte är
så ljusblått optimistisk inför vad som
här föreslås. Jag önskar gärna att det
skulle kunna bli arbetsro för dem som
är verksamma i reformarbetet på detta
område, men man skall inte bortse ifrån
de faktiskt föreliggande omständigheterna.
Den som har varit litet varstans
ute i landet har nog uppmärksammat
att det finns ett växande motstånd mot
denna reform, och jag vill vid detta tillfälle
inte underlåta att ge uttryck åt
denna betänksamhetens anda, som jag
vet finns litet varstans ute i bygderna.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Det är ingalunda för att
replikera herr Rubbestad som jag har
begärt ordet. Det är väl helt naturligt
att det på sina håll kan förefinnas tveksamhet
och undran när det gäller realiserandet
av den stora reform som det
här gäller, men just därför kan jag inte
uraktlåta, även om det blir en viss upprepning
av vad jag tidigare har sagt,
att säga att de erfarenheter som vi har
från det nordligaste försöksdistriktet i
landet —• ett utpräglat landsbygdsdistrikt,
där man har rätt stora svårigheter
— inte för mig och för andra i
kommunen synes ge något underlag för
en så stor betänksamhet som herr Rubbestad
givit till känna.

Jag kan inte uraktlåta att säga att ungdomar
i detta landsbygdsdistrikt genom
försöksverksamheten har beretts tillgång
till en bättre utbildning än de annars
skulle ha haft möjlighet till i följd
av de rätt betydande svårigheter genom
stora avstånd m. m. som vi brottas med
där uppe.

Om jag sedan tillåts att knyta ett par
kommentarer till det föreliggande utskottsförslaget
vill jag först uttala det
önskemålet, att den blivande utredning -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

en om målsättning och organisation för
en mera definitiv, obligatorisk enhetsskola
må ägna uppmärksamhet just åt
landsbygds- och glesbygdssynpunkter,
så att vi kan få ett beslut om den definitiva
utformningen som visar sig vara
möjligt att tillämpa även i våra glesbygdskommuner.

Jag tillåter mig också att påtala en
sak som såvitt jag har kunnat se icke
ar nämnd i utskottsutlåtandet men som
är av stor betydelse. När det blir fråga
om ett definitivt genomförande av den
nya skolan torde det icke vara möjligt
att slippa ifrån att ta upp till allvarlig
realbehandling problemet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.
Det är mycket olika med möjligheterna
att ordna skolfrågan i olika kommuner
här i landet. Inkomsterna och skatteunderlaget
varierar. Antalet barn per
skattebetalare är också synnerligen
olika, och dessutom är även kostnaderna
rätt olika av skäl som sammanhänger
med avståndsförhållanden och andra
omständigheter. Det gör att detta problem
måste ägnas uppmärksamhet. Jag
vet inte om det har bedömts så, att den
aviserade utredningen inte skall syssla
med det här spörsmålet, utan att detta
skall prövas på annat sätt. Det är möjligt
att det är praktiskt att göra på det
sättet. Jag vill inte uttala någon bestämd
uppfattning därvidlag, utan endast
uttala den åsikten, att det är nödvändigt
att denna sida av saken ägnas
uppmärksamhet och inte glöms bort.
Förslag i detta hänseende bör vara klara
den gång då det kan bli fråga om att
fatta ett definitivt beslut om enhetsskolan.

Herr talman! Med uttalande av dessa
önskemål kan även jag instämma i det
yrkande om bifall till utskottets förslag
som här har framställts.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att delge kammaren några erfarenheter
från ett försöksdistrikt och från
det län som har de flesta försöksdistrikten.

Jag skall inskränka mig till den problemgrupp
som omfattar yrkesutbildningen.
Det är på detta område som
behovet av interkommunal samverkan
är störst, ty de små landskommunerna
kan naturligtvis inte själva bjuda det
uppväxande släktet en tillräckligt omfattande
yrkesutbildning och kanske
inte ens ordna den förberedande yrkesutbildningen
så som den borde ordnas.
Därför är denna interkommunala samverkan
ytterligt betydelsefull.

I vårt län har vi redan före enhetsskolan
anordnat en ganska väl utbyggd
yrkesskolverksamhet. Kommunerna i
detta län har yrkesskolor i mycket stor
omfattning. Dessutom har vi en hel
mängd stora industrier i vårt län, och
dessa industrier har byggt upp industriskolor
efter sina speciella principer.
Sedan har landstinget också sin vrkesskoleverksamhet.
Vi har varit litet efterblivna
när det gällt den centrala
verkstadsskolan, men nu har landstinget
haft en kommitté, som under några år
arbetat med det problemet. Vi har då
utvidgat våra befogenheter till att täcka
hela yrkesutbildningsproblemet för länet,
och vi har sökt kontakt dels med
kommunerna, dels med industrierna.
Denna kontakt har varit av utomordentlig
betydelse, och jag vill också säga
att det från alla håll har visats ytterligt
stort intresse för att bygga upp
yrkesutbildningen på enhetsskolans
grund.

Det är flera industrichefer som just
har tagit dessa kontakter, och i landstingskommittén
har vi också haft en
av länets främsta industrimän med.
Denna kommitté har blivit enig om de
principer, som landstinget bör bygga
sin insats på. I korthet skulle man kunna
säga, att de principerna innefattar,

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

att kommunerna i första hand skall
göra vad de kan. Sedan skall man söka
kontakt med näraliggande kommuner
för att åvägabringa samverkan och en
arbetsfördelning på bästa sätt. Man
skall också söka samarbete med industriskolorna,
vilket redan har skett. Det
bästa exemplet har vi från Surahammar,
där industrien från början hade
planerat en industriskola. När principbeslutet
om nioårig enhetsskola kom,
byggdes kommunens och industriens
yrkesutbildningsverksamhet ihop, och
så har det skett litet varstans.

Nu har vi lagt upp det så, att kommunerna
skall söka denna samverkan
med näraliggande kommuner och med
industrier, och i de fall där detta samarbete
inte räcker till bör landstinget
träda till. Det är inte så, att landstinget
skall avlyfta ansvaret och arbetsinsatserna
från kommunerna, men landstinget,
som kan representera det största
interkommunala samarbetet i detta fall,
bör träda till där det mindre interkommunala
samarbetet inte räcker till. Jag
tror att det är en linje som bör vara
framkomlig, i varje fall anser vi det i
Västmanland, både inom kommuner,
industrier och landsting.

Jag vill hålla med herr Rubbestad —
och det är vi väl alla ense om — att det
är den praktiska yrkesutbildningen för
de 60 å 65 procenten av ungdomen som
är det svåraste problemet. Diskussionen
i tidningar o. s. v. har ju mest rört sig
om den s. k. teoretiska utbildningen,
men det är ju en mindre grupp jämfört
med den som skall gå in på arbetsmarknadens
olika s. k. praktiska områden.

Sedan instämmer jag helt i vad någon
föregående talare sade om att vetenskapliga
undersökningar klarlagt, att
den s. k. praktiska begåvningen är ett
komplex av olika begåvningsanlag, och
för en hel del av de s. k. praktiska
verksamhetsområdena krävs det kanske
ett mera komplicerat komplex av begåvningsanlag
än på en del av de teoretiska
områdena.

I alla fall tror jag att det är viktigt,
att man söker utnyttja alla samarbetsmöjligheter
som finns inom ett län, och
så har naturligtvis — det är vi alla
överens om — staten sitt givna ansvar.
Jag vill understryka vad näst föregående
talare sade, att vi säkerligen också
får ompröva kostnadsfördelningen mellan
kommun och stat.

Jag yrkar givetvis bifall till utskottets
förslag.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det roade herr Rubbestad
att vid den tidpunkt när debatten
just var avslutad hälla vad han kallade
en droppe malört i bägaren. Det kan ur
historisk synpunkt vara nyttigt att jämföra
denna droppe malört med vad herr
Rubbestad presterade i den långa debatten
år 1950. Det var enligt hans egen
utsago en hel kalldusch. Herr Rubbestad
är alltså på reträtt, och jag tror
att det är värdefullt för honom att vi
alla uppfattar hans inlägg på det sättet.

Herr Rubbestad försöker göra utskottets
talesmän till tanklösa och ljusblå
optimister. Det är ingalunda så. Vi är
på en lång rad punkter — det kan jag
försäkra herr Rubbestad — i varje fall
från oppositionen — medvetna om de
brister som nu vidlåder skolsystemet
och de svårigheter som försöksverksamheten
haft att kämpa med. Men det
betyder ingalunda att vi vill ansluta oss
till dem, som tycker att man skall låta
det hela barka åt skogen. Vi vill ge försöksverksamheten
så goda resurser som
möjligt, och vi vill inrikta det fortsatta
arbetet genom så praktiska modifikationer
som möjligt på att få så goda
resultat som över huvud taget kan uppnås.

Vi har inga ljusblå drömmar. Vi tror
inte att denna skola helt och hållet
kommer att motsvara alla de förhoppningar
en del av dess upphovsmän
hyste på 1940-talet. Men vi är övertygade
om att denna skolreform, när

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

den är förverkligad, kommer att ge
rättvisa åt landsbygdens barn och minska
en hel del av de orättvisa skillnader
i utbildningsmöjligheter, som nu råder
mellan dem som bor i glesbygderna och
i tätorterna. Det är i en anda av att vilja
konstruktivt belysa och kommentera
den pågående försöksverksamheten som
vi har författat detta utlåtande.

Jag tror att om herr Rubbestad vill
fortsätta att hålla sig utanför den samlade
gemenskapen, måste han ge mera
konstruktiva bidrag till debatten än
hittills. Har herr Rubbestad exempelvis
sett efter hur befolkningsutvecklingen
kommer att te sig på 1960-talet och undersökt
hur många de skollokaler är
som nu är överfyllda men som då inte
alls kommer att behövas? Har herr
Rubbestad sett efter hur de årskullar
ser ut som träder in i skolorna omkring
1960 och vilka möjligheter vi har med
den utbyggnad av läroanstalter och universitet,
som vi alla utgår från måste
ske under 1950-talets sista år, att verkligen
bemästra lärarbehovet under 1960-talet?

Herr Rubbestad sade en klok sak i
debatten den 26 maj 1950: »Om vi gång
efter annan fattar principbeslut och i
kommande tid måste upphäva dessa,
kommer detta att tära på folkets förtroende
för Sveriges riksdag.» Herr
Rubbestad! Statsutskottets andra avdelning
vill inte bidra till att en sådan
situation uppkommer, att principbeslutet
behöver upphävas. Vi vill tvärtom
förse det med ett bärkraftigt underlag,
och jag hoppas att herr Rubbestad så
småningom sluter upp i detta arbete.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag bär inte alls ändrat
mig sedan 1950, som herr Helén säger.
Även då framförde jag betänkligheter
ur ekonomisk synpunkt, men jag yrkade
inte avslag. Det jag sagt i dag är också
en erinran om att man bör tänka på de
ekonomiska konsekvenserna litet mer

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

än utskottsmajoriteten nu tycks göra
att döma av dess yttrande.

Också lärarutbildningen, som herr
Helén berörde, är ett ekonomiskt problem
som man bör tänka på liksom alla
de skollokaler som erfordras för de
växande ungdomsskarorna. Detta har
jag framhållit i min erinran.

När herr Helén talar så vackert om
denna sak vill jag säga, att jag alltid
har betraktat herr Helén som en teoretiker,
som i stort sett saknar möjlighet
att beakta de praktiska synpunkterna.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om motionerna I: 428
och 11:519, nämligen dels på att kammaren
måtte med bifall till utskottets
hemställan avslå nämnda motioner dels
ock på bifall till desamma; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Beträffande utskottets hemställan i
övrigt gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den av herr
Arrhén m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Avd. II

Anslagsberäkningar

Punkten 1

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (åttonde huvudtiteln,
punkt 180, s. 377—387) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att, med tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1956/57, vidtaga
av departementschefen angivna
ändringar i personalförteckningen för
skolöverstyrelsen, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1956/57,
dels ock till Skolöverstyrelsen: Avlö -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

ningar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 4 300 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I de båda likalydande motionerna
1:267 och 11:388 av herr Sundelin
m. fl. och herr Ohlin m. fl., hade hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att förstärka skolöverstyrelsens
organisation för handläggning
av folkhögskolans ärenden genom
att där inrätta en särskild folkhögskolerotel
enligt det utförligt motiverade
förslag härom, som skolöverstyrelsen
närmare preciserat i sina petita för
1956/57.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:250 och 11:425, 1:276 och 11:533,
I: 267 och II: 388, I: 431 samt -— i vad
de avsåge medelsanvisningen — 1:421
och II: 513, samtliga motioner utom
de två förstnämnda såvitt här vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för skolöverstyrelsen,
som föranleddes av vad
departementschefen anfört;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 4 300 000 kronor;

II. i anledning av motionerna 1:421
och II: 513, i vad de, såvitt här vore
i fråga, ej behandlats under I., i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört beträffande de
audiovisuella hjälpmedlen i skolarbetet.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HAMMAR (fp):

Herr talman! I samband med föreliggande
ärende, som gäller anslagsberäkningar
för budgetåret 1956/57, l:o)
Skolöverstyrelsen: Avlöningar, har statsutskottet
haft att behandla ett par motioner,
bl. a. nr 1:267 av herr Sundelin
m. fl. och II: 388 av herr Ohlin m. fl.
Såvitt här är i fråga, går dessa motio--ner ut på att riksdagen måtte besluta
att förstärka skolöverstyrelsens organisation
för handläggning av folkhögskolans
ärenden genom att där inrätta
en särskild folkhögskolerotel enligt det
utförligt motiverade förslag härom, som
överstyrelsen närmare preciserat i sina
petita för 1956/57.

När statsutskottet yttrar sig över motionerna
i fråga, påpekar det, att deras
hemställan sammanhänger med ett samtidigt
framställt yrkande om genomförande
från och med nästa budgetår av
en folkhögskolereform i överensstämmelse
med skolkommissionens därom
avgivna förslag. Under hänvisning till
vad utskottet i samband med den frågan
anfört, har det därför funnit, att
det icke för nästa budgetår bör förorda
någon förstärkning av överstyrelsens
personella resurser. Efter detta yttrande
hemställer utskottet om avslag på
motionerna.

Så långt är ingenting att anmärka mot
behandlingen av de båda folkhögskolemotionerna.
Det är riktigt, att hemställan
om en särskild folkhögskolerotel i
skolöverstyrelsen har upptagits i de
motioner, där man samtidigt yrkar på
en folkhögskolereform.

Sambandet mellan de båda yrkandena
är emellertid bara rent formellt. I sak
är det fråga om två skilda ärenden.
Hade motionärerna kunnat förutse, att
utskottet på sätt som skett skulle sammankoppla
de två yrkandena, så att det
enas öde skulle vara avhängigt av utgången
av det andra, hade det säkerli -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

gen sörjts för att frågorna hade tagits
upp i två skilda motioner.

Vad gäller egentligen saken? Motionärerna
har i sitt yrkande om en särskild
folkliögskolerotel hänvisat till det
förslag härom, som skolöverstyrelsen
närmare har preciserat i sina petita.
Går man nu till överstyrelsens anslagsäskanden
för 1956/57, finner man, att
anhållan om ifrågavarande personalförstärkning
— det gäller närmast ett undervisningsråd,
en förste byråsekreterare
och ett kanslibiträde — inte alls är
avhängig av den eventuella folkhögskolereformen.
Behovet av denna personalförstärkning
har redan i dagens
läge framträtt på ett utomordentligt
kännbart sätt.

Saken kan inte vara helt okänd för
statsutskottet. Jag medger emellertid
gärna, att utskottets stora arbetsbelastning
inte minst under innevarande vårsession
kanske lockat utskottet till en
väl summarisk behandling på vissa, icke
oväsentliga punkter.

Följande är sagt så ofta, att det börjar
närma sig tjatet: den omdaningsperiod,
som vårt skolväsende för närvarande
befinner sig i, har undan för undan
medfört en stegrad arbetsbelastning
inom överstyrelsen, som centralt skall
svara för planeringen och utvecklingen
på detta område. Utvecklingen har i
själva verket varit så snabb och genomgripande,
att dagens skolväsende utan
överdrift kan betecknas som ett i viktiga
hänseenden helt annat än det, som
låg till grund vid planeringen av den
nuvarande personalorganisationen. Till
råga på olyckan nedskärs också det ursprungligen
planerade personalbeståndet
i jämförelse med vad som med hänsyn
till tidigare rådande förhållanden
ansågs nödvändigt.

Vad som här sagts, gäller i utomordentligt
hög grad den avdelning eller
de avdelningar inom skolöverstyrelsen,
som haft hand om det allmänna folkbildningsarbetet
och därmed också våra
folkhögskolor. Detta område har före -

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

tett en betydande kvantitativ utveckling.
Samtidigt som denna utveckling
ökat folkbildningsrotelns arbetsbörda
har roteln tilldelats nya arbetsuppgifter,
bl. a. i samband med de nya statsbidragen
till ungdomens fritidsverksamhet
och ungdomsledarutbildningen,
det ökade stödet åt nykterhetsrörelsen
inte att förglömma.

Överstyrelsen går efter dessa allmänna
reflexioner direkt in på problemet
skolöverstyrelsen och folkhögskolorna.
Formerna för skolöverstyrelsens handläggning
av folkhögskoleärendena måste
snarligen omprövas, är överstyrelsens
otvetydiga uppfattning. Det nödvändiggör
bl. a. folkhögskolornas ökade
antal och stigande elevfrekvens samt
det förhållandet, att folkhögskolornas
insatser i den nu pågående allmänna
pedagogiska reformverksamheten blivit
alltmer aktuella. Den ändamålsenliga
lösningen av dessa problem är, därom
svävar överstyrelsen inte i ringaste tvivelsmål,
inrättande av en särskild folkhögskolerotel.

Skolöverstyrelsen gör i fortsättningen
en jämförelse med de lägre lantbruksundervisningsanstalterna.
De har
förmånen av en ganska välförsedd undervisningsbyrå,
som närmast sorterar
under lantbrulcsstyrelsen. Byrån omfattar
en byråchef, en förste byråinspektör,
en förste byråsekreterare, en inspektör
för lanthushållsskolorna, en
amanuens i reglerad befordringsgång,
en kontorist, ett kanslibiträde och tre
kontorsbiträden i reglerad befordringsgång.
Dessa tio befattningshavare i undervisningsbyrån
hade läsåret 1953/54
inspektionsmyndighet över 107 lantmannaskolor
och lanthushållsskolor
samt med dessa jämförliga läroanstalter
med 396 lärare och 4 900 elever.
Samma läsår fanns det emellertid 83
statsunderstödda folkhögskolor med 495
lärare och 9 982 elever, d. v. s. nära 100
flera lärare och 5 082 flera elever i folkhögskolorna
jämfört med lantmannaoch
lanthushållsskolorna. För denna

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

gren av vårt folkbildningsarbete, d. v. s.
folkhögskolorna, är det som motionerna
hemställer om en rotel, bestående
av -—- inte tio befattningshavare som
lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå
utan endast tre. Vare det fjärran från
mig att påstå, att undervisningsbyrån
är överbemannad, det tror jag inte. Fuller
väl har den tillräckligt med arbete
för sin viktiga sektor av vårt gemensamma
utbildningsväsen. Men jämförelsen
mellan denna byrå och en ifrågasatt
folkliögskolerotel är ändå ganska
signifikativ. När jag nu ser jordbruksministern
närvarande, vill jag till
honom överlämna en blomma. Han är
verkligen att lyckönska för sitt grepp,
när det blir fråga om lantbrukets undervisningsanstalter,
vilka i likhet med
folkhögskolorna har en sådan eminent
betydelse i synnerhet för landsbygden
och dess ungdom.

Herr talman! Det sagda kan vara till
fyllest. Ännu en gång vill jag emellertid
stryka under det förhållandet, att skolöverstyrelsens
äskande om en särskild
folkliögskolerotel gäller dagsläget. Redan
nu behövs denna upprustning inom
överstyrelsen. Den är icke alls avhängig
av en kommande folkhögskolereform.
Tvärtom — den bör komma före genomförandet
av den av så många ivrigt eftertraktade
reformen. Som det nu är,
har arbetet svällt så över sina bräddar,
att överstyrelsen endast med svårighet
och under risk av årslång eftersläpning
kan hinna med sina uppgifter. Den,
som aldrig så litet försökt att sätta sig
in i överstyrelsens situation, måste behjärta
dess vanskliga läge. Skall sedan
överstyrelsens och folkhögskolans upprustning
bli en verklighet ungefär samtidigt,
då fruktar jag för en ännu våldsammare
eftersläpning till nackdel för
vårt undervisningsväsen.

Det kan finnas situationer, där det
gamla ordspråket om snålheten som bedrar
visheten, äger sin tillämpning. Här
menar jag föreligger just en sådan situation.
Att för priset av årslånga svå -

righeter och eftersläpning — jag vill
inte gärna använda ordet kaos, ty även
kritiska omdömen måste ju vara nyanserade
— köpa sig fri från beslutet om
en särskild folkhögskolerotel i år, är,
syner det mig, alldeles för dyrt. Skolöverstyrelsens
personalsituation är redan
under nuvarande förhållanden så
ansträngd, att jag ej förstår, hur det
skall gå i fortsättningen.

Herr talman! Med anledning av vad
jag här haft att anföra, tillåter jag mig
yrka bifall till motionerna 1:267 och
11:388 i den del, som hemställer om
inrättande av en särskild folkhögskolerotel.

Under detta yttrande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall bara med några
få ord motivera den reservation, som
är knuten till avdelning II punkt 1 i
statsutskottets utlåtande nr 102. Här
gäller det inte någon beskärning eller
utökning av personalen. I motion I: 431
har två motionärer menat, att man
skulle fullfölja ett beslut av 1950 års
riksdag, att statens psykologisk-pedagogiska
institut skulle anlitas för en
bedömning av det resultat, som man
kommit till i enhetsskolan.

Nu har statsutskottet i stället menat,
att man skulle knyta en skolpsykolog
till skolöverstyrelsen. Motionärerna menar
att det inte finns fog för annat än
att denna befattning knyts till statens
psykologisk-pedagogiska institut, som
var avsett att ta hand om denna arbetsuppgift.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid avd. II
punkt 1 knutna reservationen av herr
Arrhén m. fl.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Statsutskottet har vid
flera tillfällen medgivit, att en förstärk -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

ning av de personella resurserna på
hushållssektionen inom skolöverstyrelsen
måste anses berättigad, främst därför
att skolmåltidsverksamheten för
varje år blir alltmera omfattande. På
tio år har antalet portioner per dag
fyrdubblats. För tio år sedan serverade
man 142 000 portioner per dag. I år serverar
man per dag 633 000 portioner.

Trots att utskottet är medvetet om att
detta ställer stora krav på ledningen
inom skolöverstyrelsens hushållssektion,
har utskottet i alla fall gjort gemensam
sak med departementschefen
och yrkat avslag på det krav på en ökning
av personalen, som har framställts
år efter år både av skolöverstyrelsen
och av motionärer.

Jag hoppas att utskottets ärade ordförande
inte tar illa upp om jag upprepar,
att även detta synes mig vara en
missriktad sparsamhet. Genom en effektivt
ledd skolmåltidsverksamhet kan
man spara tiotusentals, kanske 100 000
kronor både för stat och kommun.

Som ett exempel på arbetskrävande
uppgifter som denna verksamhet medför
för skolöverstyrelsen kan jag nämna,
att i år har 400 bespisningsföreståndare
anmält sig till sommarkurser för
att sätta sig in i en effektiv ledning
av verksamheten. Vilken extra arbetsbelastning
blir inte detta för hushållssektionen
att på 20 olika ställen i landet
ordna kurser, skaffa lokaler och
lärarinnor! Jag vill påpeka att det gäller
att skaffa lärarinnor till kurser på
sommaren. Vad det betyder står väl
klart, när man vet hur svårt det är att
få lärarinnor till den ordinarie undervisningen
under terminerna.

En annan orsak till behovet av en
särskild hushållskonsulent för skolmåltidsverksamheten
är den, att man nu
kommit så långt med de rationaliseringsundersökningar,
till vilka riksdagen
gav ett anslag på 200 000 kronor
förra året, att man nu kan bearbeta materialet
och få fram anvisningar om hur
lokalerna och inredningen skall utfor3
— Andra kammarens

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

mas, hur arbetstekniken skall genomföras
och hur matsedlarna skall sammansättas.
Rationaliseringsundersökningarna
visar att om kommunerna
tillgodogör sig de vunna erfarenheterna
så får de en rationellare drift av sin
skolmåltidsverksamhet. Vi strävar ju
mot att alla svenska skolbarn skall få
deltaga i skolmåltiderna. Det är ännu
ca 300 000 skolbarn som inte har denna
förmån. När verksamheten kommer att
omfatta alla betyder det ännu mycket
mer, om man får en ekonomisk drift
som ger bästa möjliga måltider till rimligt
pris.

Herr talman! Jag ställer inte något
yrkande utan bara beklagar, att skolöverstyrelsen
och motionären skall behöva
återkomma i denna fråga år efter
år.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall utan någon
längre motivering be att få återtaga mitt
yrkande i fråga om reservationen under
avd. II, punkt 1.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det har riktats en hel
del bister kritik mot utskottet därför att
det inte velat bifalla två motioner avseende
dels en omorganisation inom
skolöverstyrelsen genom tillskapandet
av en särskild folkhögskolerotel och
dels en förstärkning av personalen på
den avdelning i skolöverstyrelsen, som
sysslar med skolmåltiderna.

I den sistnämnda frågan har man lagt
mycket stor vikt vid att just tillkomsten
av en speciell befattningshavare skulle
kunna skapa ett idealtillstånd i skolmåltidsverksamheten.
Det är väl ingen
som tror på det. Det kan nog många
gånger vara behov av en tjänst, men jag
tror ändå att vi måste vara försiktiga
och se efter om vi har råd till det. över
huvud taget måste man klart kunna visa
upp behovet. Jag vill påpeka att skolmåltidsverksamheten
ledes av skolöverstyrelsen
i de stora sammanhangen, me -

protokoll 1956. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar

dan verksamheten såsom sådan sköts
av kommunerna. Det är på kommunernas
skötsel av ekonomien skolmåltidsverksamheten
i huvudsak är beroende
och inte på en eller annan befattningshavare
i skolöverstyrelsen; det senare
tror jag är att överdriva sakens betydelse.

Jag ber också, herr talman, få framhålla,
att när det gäller inrättandet av
en särskild rotel för folkhögskoleärenden
i skolöverstyrelsen har utskottet
inte tagit bestämd ståndpunkt vare sig
för eller emot. Vad vi sagt är bara, att
den saken bör tas upp närmast i samband
med den undersökning skolöverstyrelsen
skall göra rörande folkhögskolornas
problem. Jag tror att en lösning
i det sammanhanget är det riktiga.

Med stöd av det sagda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! Anledningen till att det
är av en så central betydelse att få en
särskild konsulent i skolöverstyrelsen,
som ägnar sig åt rådgivande verksamhet
åt kommunerna, är att det här rör
sig om en restaurangrörelse, om jag får
kalla den så, som har en årlig omslutning
på mer än 100 miljoner kronor. En
sådan verksamhet måste ju ha behov av
en organisatör knuten till skolöverstyrelsen.
Vi får nu ett mycket värdefullt
material genom rationaliseringsundersökningarna,
varigenom man bl. a. kan
fastslå hur lokalerna skall vara utformade
för en rationell drift, var man
skall placera spisar och annan apparatur
och hur man skall utnyttja personal
och livsmedelsteknik. Alla dessa uppgifter
kommer att sammanställas av
skolöverstyrelsen. Det är klart att man
med nuvarande personal försöker göra
så mycket som möjligt i detta avseende,
men vi har bara två konsulenter på
denna avdelning, och de har att stå för
ledningen av vår husliga utbildning i
alla svenska skolor såsom sin huvudsak -

liga uppgift. Det är såsom en serviceinstitution
för vår enormt stora skolbespisningsverksamhet,
som vi ansett en
särskild konsulent i skolöverstyrelsen
vara oundgängligen nödvändig.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:267 och 11:388; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NESTRUP (fp):

Herr talman! I den s. k. läraröverenskommelsen
av år 1952 har bland annat
föreskrivits, att deltagare i praktisk
lärarkurs under kursen skall erhålla
oavkortad lön och i vissa fall rese- och
traktamentsersättning.

Lärarhögskolans styrelse har utgått
från att ämneslärarkandidat skall antagas
till aspirant i reglerad befordringsgång
under de tre terminer, som utbildningen
omfattar, och uppbära full
lön som aspirant.

Departementschefen anser att det bör
få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
närmare bestämmelser i frågan.

Den fackorganisation, som företräder
läroverkslärarna, har gjort gällande, att
1952 års överenskommelse också innesluter
ämneslärarkandidaterna vid lärarhögskola.
Skolkommissionen har i
sitt betänkande kommit till samma resultat.

Det skulle enligt mitt förmenande
vara olyckligt, om nu vid starten av
lärarhögskolan tillräcklig anslutning
skulle riskeras från fil. magistrar och

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

fil. licentiater genom att dessa inte
skulle kunna vara säkra på att få samma
ekonomiska förmåner som vid de
traditionella provårsläroverkens lärarkurser.
Utskottet påpekar att avlöningsförmåner
i reglerad befordringsgång
torde i viss mån kompliceras dels genom
att utbildningen omfattar såväl
teoretisk som praktisk lärarutbildning
och dels genom att under de första åren
torde komma att antagas även lärarkandidater,
som efter avlagd examen
har haft praktisk tjänstgöring i viss
utsträckning. Dessa skulle kunna komma
i en ofördelaktig ställning, om de
gick till lärarhögskolan i stället för till
provårsläroverken. Det råder stor brist
på läroverkslärare. 1 300 filosofie magistrar
väntar på hänvisning till praktisk
lärarkurs, och varje möjlighet att
få ner den balansen är nödvändig. Vissa
förstärkningar har skett genom inrättandet
av nya provårsläroverk. Det
skulle emellertid vara högst olyckligt,
om nu inte lärarhögskolan skulle draga
till sig en del av dessa, som står i ko
för den praktiska utbildningen.

Utskottet förutsätter som självklart,
att de blivande bestämmelserna — vilka
med hänsyn till rekryteringen synes
böra utfärdas snarast möjligt — erhåller
en sådan utformning, att det för erhållande
av behörighet till ordinarie
tjänst i läroämnen icke blir ekonomiskt
ofördelaktigare att genomgå lärarhögskolans
ämneslärarutbildning än att genomgå
praktisk lärarkurs.

När utskottet skrivit på detta sätt,
kanske jag får fråga utskottets ärade
talesman, om jag får tyda denna skrivning
som ett förtäckt bifall till motion
II: 404.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Ilcrr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 5—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkten 187, s.
426—441) föreslagit riksdagen att dels
besluta, att det provisoriska småskoleseminariet
i Falun skulle nedläggas vid
utgången av budgetåret 1955/56, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1956/57, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för folkskoleseminarierna,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för folkskoleseminarierna
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1956/57, dels ock
till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 16 948 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I de båda likalydande motionerna
I: 429 och II: 520 av herrar öhman och
Norling samt herr Holmberg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att samma antal elever skulle intas vid
folkskoleseminarierna som hösten 1955,
vilket innebar 43 avdelningar med sammanlagt
1 176 elever.

I de båda likalydande motionerna
I: 260 och II: 383 av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. och herr Persson i Växjö m. fl.
hade hemställts, att riksdagen ville besluta
att antalet avdelningar av klass I
vid folkskoleseminariernas 4-åriga linje
läsåret 1956/57 faställdes till 16.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:429 och 11:520
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna I: 260 och II: 383
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:261 och 11:428,
såvitt i motionerna yrkats på ett uppskjutande
av riksdagens beslut i ämnet,
besluta att det provisoriska småskole -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

seminariet i Falun skulle nedläggas vid
utgången av budgetåret 1955/56;

IV. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 261 och II: 428, i vad
de icke behandlats under III., i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet anfört beträffande anordnande
av småskollärarutbildning i Falun;

V. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för folkskoleseminarierna,
som föranleddes av
vad departementschefen förordat;

b) godkänna av utskottet föreslagen
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 16 948 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Persson i Växjö.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med ett par andra kammarledamöter
väckt en motion angående antalet avdelningar
vid folkskoleseminariernas
fyraåriga linje, och jag har också avgivit
en blank reservation vid punkt 8
i statsutskottets förevarande utlåtande.
Med anledning därav vill jag här säga
några ord.

Intagningen av elever på den fyraåriga
linjen vid folkskoleseminarierna
har för innevarande läsår minskat med
tre avdelningar jämfört med närmast
föregående år. I ecklesiastikministerns
förslag, som statsutskottet tillstyrkt, har
föreslagits att vi för nästa läsår skall
företaga en ytterligare nedskärning i
antalet avdelningar från nuvarande 19
till 12, alltså med 7 avdelningar. Denna
reducering är en följd av den sedan
1940-talet minskade nativiteten. Vidare

har man också räknat med att undervisningen
i klass tre i folkskolan enligt
av riksdagen fattat beslut skall övertagas
av småskollärarinnor. Detta är de
egentliga motiven för indragningen av
nämnda avdelningar vid folkskoleseminariernas
fyraåriga linje.

I vår motion har vi emellertid hänvisat
till och pekat på en del faktorer,
som synes tala för att elevantalet vid
seminarierna icke bör reduceras i den
utsträckning som föreslagits. Jag vet att
man i statsutskottets andra avdelning
har varit överhopad med arbete under
den senaste tiden, och det skulle därför
inte vara så underligt om en i och för
sig ganska obetydlig motion som vår
icke hade studerats så särskilt ingående
av alla ledamöter i avdelningen.
Jag skall därför ta mig friheten att något
erinra om de faktorer, som talar
mot en så kraftig reducering som föreslagits
av antalet avdelningar vid seminarierna.

Det är ju först och främst så, att skoldistrikten
nu bygger på sina skolor med
nya obligatoriska årsklasser. Försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
vidgas till nya skoldistrikt, folkskollärarna
åtnjuter i växande utsträckning
tjänstledighet för vidareutbildning, och
överflyttning av folkskollärare till högre
skolor äger rum i ökande omfattning.
Beräkningen av behovet av folkskollärare
är därför mycket vansklig
— vilket också framhållits i propositionen.
Erfarenheterna ger vid handen,
att myndigheterna gärna räknar i underkant.

Skolväsendet är ju statt i snabb utveckling
och omvandling. Riksdagen
har fattat principbeslut om skolpliktens
utsträckande till nio år. De flesta skoldistrikten
har dock ännu sjuårig skolplikt,
men man förbereder sig på många
håll för övergång till nioårig, och ofta
önskar man inrätta ett åttonde obligatoriskt
skolår som etapp på vägen.

Försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola vidgas också år från år.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Det är svårt att på förhand beräkna
tempot i denna utveckling; hittills har
den gått snabbare än man trott. Enligt
realskoleutredningens beräkningar bör
en generell övergång till enhetsskolesystem
och nioårig skolplikt kunna inledas
i början av 1960-talet, en omständighet
som varken skolöverstyrelsen
eller departementschefen tagit med i
sina beräkningar av det framtida lärarbehovet.
Skolpliktens successiva utsträckande
till åtta år ute i skoldistrikten,
försöksverksamhetens utvidgning
och enhetsskolesystemets generella genomförande
är allt faktorer som ökar
behovet av folkskollärare.

Det kan ifrågasättas, om beräkningarna
tar tillräcklig hänsyn till behovet
av sjukvikarier och andra lärarkrafter
i reserv. Såvitt jag kan förstå är beräkningarna
hållna i underkant. Bland dem
som utexamineras finns åtskilliga, som
är olämpliga eller mindre lämpliga
som lärare. I vissa fall blir detta ådagalagt
först när tjänstgöringen på egen
hand börjar.

Jag tror alltså, att det finns skäl som
talar för att vi skall vara försiktiga med
att begränsa intagningen till den fyraåriga
linjen i folkskoleseminarierna.
Departementschefen har också i propositionen
sagt, att den fyraåriga linjen
rekryteringsmässigt utgör kärnan i
folkskoleseminarieorganisationen. Erfarenheten
visar dessutom, att rekryteringen
på denna linje begåvningsmässigt
sett är bättre än på studentlinjen,
där främst bristen på manliga kvalificerade
sökande de senaste åren varit
påtaglig.

I motionen har begärts, att antalet
avdelningar av klass 1 vid folkskoleseminariernas
fyraåriga linje skall reduceras
med endast 3, d. v. s. från 19
till 16 i stället för med 7 från 19 till
12, som departementschefen föreslagit
och utskottet godtagit. De motiv som
anförts i motionen är enligt min mening
så starka, att utskottet bort bifalla
motionen. Utskottet bar ju inte heller

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

kommit med några motargument, vilket
var och en kan övertyga sig om genom
att läsa utlåtandet. Av detta kan man
emellertid knappast dra den slutsatsen,
att utskottet vill biträda motionärernas
uppfattning, eftersom man yrkat avslag
på motionen.

Det enda inte helt negativa uttalande,
som utskottet gör i anslutning till
motionen, är när utskottet säger, att
det inte tagit någon definitiv ställning
till hur seminarieorganisationens problem
i framtiden bör lösas.

Utskottet har ju haft den stora och
för många utskott ganska vanliga förmånen
att som stöd för sitt ställningstagande
kunna hänvisa till en pågående
utredning. Men just eftersom det pågår
en utredning borde man enligt min mening
vara försiktig och i avvaktan på
utredningens förslag inte gå in för en
så stark reducering. Jag vet väl, att departementschefen
frångått skolöverstyrelsens
förslag om en ännu större reducering,
men som jag nyss sade anser
jag att vi bör nöja oss med en
minskning med tre avdelningar.

Med hänsyn till konsekvenserna tror
jag det vore högst olyckligt, om riksdagen
anslöt sig till utskottets förslag.
Kanske har andra avdelningens och
statsutskottets övriga ledamöter hunnit
mera noga studera de olika motionerna
nu, när vi kommit till riksdagens slutskede,
och en och annan har kanske
kunnat ändra mening efter att ha fått
sin uppmärksamhet fäst på denna fråga
genom min blanka reservation. Jag tror
inte det kan anses inhonett av mig om
jag, trots att jag i statsutskottet avgav
endast en blank reservation, nu ändrar
mig och med stöd av den här lämnade
motiveringen föreslår, att andra
kammaren bifaller motionen 11:383.
När jag tänkt över frågan har jag nämligen
funnit, att den är rätt viktig.

Herr .JOHANSSON i Mysinge (bf):

llerr talman! Avdelningens ställningstagande
är, herr Persson i Växjö, inte

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

alls förestavat av någon överväldigande
arbetsbörda, utan vi har mycket noga
penetrerat förslaget. Man kan fråga sig,
varför herr Persson i Växjö anser att
han har så absolut rätt i sina beräkningar.
Här har ju redovisats tabeller
för det framtida lärarbehovet och Kungl.
Maj:ts ställningstagande på grundval av
dessa tabeller. Hur kan herr Persson då
påstå, att behovet skulle vara precis
det som han gör gällande?

Kungl. Maj :t har byggt ut skolöverstyrelsens
förslag för att få en marginal,
så att man kan vara på den säkra
sidan. Det har ju också tydligt redogjorts
för att ställningstagandet grundar
sig på den statistik, som skolöverstyrelsens
statistiska kontor utarbetat för
seminarieutredningens räkning. Genom
att beräkna efter statistiken har man
sökt komma så nära verkligheten som
möjligt och har sedan för säkerhets
skull lagt på en god marginal. Vi har
inte kunnat jäva det material som
Kungl. Maj :t förelagt oss, och detta
är grunden till vårt ställningstagande.

Å andra sidan förstår jag herr Perssons
missnöje med detta ställningstagande.
Det är roligare att bygga ut en
organisation än att begränsa den — det
skall villigt erkännas. Samtidigt kan jag
också kosta på mig det erkännandet,
att sådana här beräkningar ju tidigare
långt ifrån alltid slagit in. Utskottet menar
dock, att med den marginal som
lagts till bör det på föreliggande statistik
grundade förslaget vara hållbart
så långt man mänskligt kan bedöma detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle: Herr

talman! Om någon fick det intrycket,
att jag var bergsäker i fråga om
mina beräkningar, måste jag ha uttryckt
mig mycket oklart. Det är ju möjligt att
jag gjorde det. Annars har jag gått ut
just från den synpunkt som anförts i

Kungl. Maj :ts proposition, att det är
mycket svårt att göra några exakta beräkningar.
Där står nämligen: »Jag behöver
icke här ytterligare understryka
den osäkerhet, som alltid måste vidlåda
alla under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande verkställda beräkningar
rörande lärarbehovet inom
skolväsendet.» Detta är den utgångspunkt
jag haft, och det är klart att jag
inte kan ha ansett, att det går att göra
helt säkra beräkningar, när jag iakttagit
att skolöverstyrelsen föreslagit en
minskning till 6 avdelningar men att
Kungl. Maj:t sagt, att antalet avdelningar
bör vara 12. Men kan man, som
Kungl. Maj :t gjort, öka på skolöverstyrelsens
förslag från 6 till 12 avdelningar,
så kan man väl också öka på det till
16 — det kan väl vara lika riktigt, då
beräkningarna är så osäkra. All erfarenhet
visar ju enligt propositionen och
utskottsutlåtandet, att man tidigare räknat
alldeles för lågt.

Inte heller jag har som sagt någon
fullständigt säker grund att stå på, men
i det avseendet befinner sig väl utskottets
talesman i samma läge. Utskottet
har för övrigt sagt, att man inte tar
någon definitiv ståndpunkt till motionen.
Också detta visar att stor osäkerhet
vidlåder beräkningarna. Jag tror,
att med hänsyn till erfarenheten och
med hänsyn till alla de faktorer som
räknats upp i motionen bör det vara
lika rimligt att gå in för 16 som att gå
in för 12 avdelningar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Persson i Växjö
har gjort sig mycken möda med att
räkna upp en hel del faktorer, som kan
komma att påverka lärarbehovet, och
han menade att alla dessa var mycket
betydelsefulla. Jag kan emellertid försäkra
herr Persson, att vi vid utarbetandet
av propositionen övervägt alla
dessa faktorer men ändå inte kunnat
komma fram till någon exakt uppgift

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

om hur många lärare som behövs. Detta
beror på saker och ting, som redovisas
i propositionen och som herr Persson
likaväl som utskottet inser.

Det måste väl under sådana förhållanden
vara ganska svårt att med någon
större grad av vederhäftighet göra gällande,
att just det antal avdelningar
som anges i motionen skulle vara det
rätta. Skolöverstyrelsen har också övervägt
alla dessa faktorer noga, men på
grund av att den på en punkt räknat
annorlunda än vi sedan gjort i departementet
har den kommit till ett lägre tal.
Herr Persson är angelägen om att vi
skall utbilda så många lärare som vi
någonsin kan tro oss ha behov av. Men
jag tycker det är så pass stor ökning i
Kungl. Maj:ts förslag jämfört med skolöverstyrelsens,
att det inte finns rimlig
anledning att hugga till med en ökning
därutöver.

Faktum är ju, att vi i dag inte med
bestämdhet kan säga något om exempelvis
en så betydande faktor som klassavdelningarnas
storlek i folkskolan. De
fyraåriga linjerna svarar ju inte heller
allena för lärarutbildningen för ett visst
år, utan det finns möjligheter att åstadkomma
en ökning genom studentlinjer,
om förhållandena skulle ändras. Däremot
är det inte möjligt att åstadkomma
en minskning på annat sätt än genom
att så gott som helt slopa studentlinjerna
ett eller ett par år. Så som vi
tidigare tänkt oss denna sak, med ett
visst växelspel mellan studentlinjer och
fyraåriga linjer, kan inte heller det senare
vara önskvärt. Jag menar därför,
att så noggranna och ingående överväganden
— det har också utskottets ärade
talesman här pekat på — som man
någonsin kunnat göra har gjorts såväl i
departementet som i utskottet. För den
skull hoppas jag, att kammaren följer
utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Johansson i Mysinge, har framhål -

Folkskoleseminarierna: Avlöningar

lit, att det finns tabeller att hålla sig
till. Vad behöver vi mer? Enligt min
uppfattning behöver vi en vettig bedömning
av tabellerna. Dessa förutsätter
nämligen, att det i alla fall under
flera år framåt skulle bli en ytterligare
försämring av utbildningsmöjligheterna,
och vidare, att de odrägligt stora klasserna
fortfarande skulle vara likadana
med de svårigheter för undervisningen
som följer därav. Slutligen är inte alls
någon hänsyn tagen till glesbygdernas
intressen av en bättre lärogång och en
kraftigare minskning av elevernas antal
i vissa klasser.

För övrigt har jag redan tidigare under
debatten om enhetsskolan anfört
våra skäl mot en inskränkning av lärarutbildningen.
Dessutom har herr Persson
i Växjö nu framfört synpunkter,
som jag anser vägande och som jag till
väsentlig del kan instämma i. Jag skall
därför bara med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till vår motion
nr 520 i denna kammare.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av det
senaste anförandet kan jag tillägga, att
bland de faktorer, som vi tagit med i
beräkningen, finns även en viss försiktig
sänkning av antalet elever i klassavdelningarna,
men vi kan helt naturligt
inte i dag ta ställning till hur snart
en sådan skall kunna göras. Att den är
önskvärd, är vi väl alla överens om,
men det krävs ju utom lärare även nya
lokaler, om man skall åstadkomma en
väsentlig minskning av elevantalet i
klasserna. Kammaren vet mycket väl,
att läget på investerings- och byggnadsmarknaden
är sådant, att man inte kan
uttala sig med någon större säkerhet
om att en ökning av byggnadskvoten
under den allra närmaste tiden skall bli
möjlig, i varje fall i någon högre grad.
För övrigt har ju den debatt, som förts
här tidigare i dag, rört ett område vilket

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

också i och för sig ställer stora krav på
byggnadsresurserna. Jag tror inte, att
man har några som helst reella skäl
för att komma och påstå, att det här
faktiskt finns behov av flera lärare än
vad Kungl. Maj:ts proposition anvisar.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen till en början
propositioner beträffande momentet
I, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
motionerna 1:429 och 11:520; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härpå framställde herr förste vice talmannen
i fråga om momentet II propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till motionerna
I: 260 och II: 383; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Persson i Växjö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. II p. 8
mom. II i utskottets utlåtande nr 102,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:260 och 11:383.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

På därå framställd proposition biföll
kammaren härefter vad utskottet hemställt
i momenten III—V.

Punkterna 9—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Statens skolköksseminarium: Avlöningar Punkten

föredrogs, och anförde därvid: Fröken

AGER (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
jag en blank reservation, som gäller en
provisorisk kurs för utbildning av barnavårdslärarinnor.
Jag har motionerat
därom tre år i rad, och det har blivit
avslag på motionerna varje år med olika
motiveringar. Även i år har min motion
avslagits, nu med den motiveringen, att
det knappast föreligger någon brist på
dessa lärare. Jag vill bara konstatera,
att det i praktiken är lika svårt, om inte
svårare, att få barnavårdslärarinnor
som andra lärare, och detta är mycket
besvärande för skolorna.

Det var emellertid inte närmast den
saken jag skulle tala om vid detta tillfälle,
utan vad utskottet i andra stycket
har skrivit angående lärarutbildningen.
Jag vill opponera mig mycket kraftigt
mot utskottets yttrande om möjligheterna
att avhjälpa en eventuell brist på
barnavårdslärarinnor. I min motion har
jag påpekat, att det kommer att bli mycket
svårt att skaffa lärarinnor till den
nya skolformen och framför allt vad gäller
klass 9y. Då har utskottet föreslagit,
att man skulle kunna lösa detta problem
genom att andra lärarkategorier finge
genomgå en komplettering av sin nuvarande
utbildning med en begränsad
kurs i barnavård utan att därigenom
studietiden förlängdes. Huru detta skall
ske har utskottet över huvud taget inte
undersökt, men hur som helst är det
ändå en åtgärd på lång sikt. En undervisningsplan
kan ju inte ändras ögonblickligen
och jag tror inte heller att
skolöverstyrelsen är villig att i detta
fall göra en sådan ändring, när det sitter
en utredning som skall behandla
frågan.

Vidare råder det en sådan brist på
lärare av alla dessa kategorier att man
knappast kan hjälpa upp situationen på

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala

det sätt utskottet föreslår. Jag kan inte
alls dela utskottets uppfattning, att man
just i ämnet barnavård skall ha lärare
som inte är fullt kompetenta. Det är ett
lika viktigt ämne som andra undervisningsämnen
på skolschemat. Riksdagen
skulle ha kunnat göra förhållandena på
detta område drägliga genom att lämna
anslag till en sådan provisorisk kurs
som jag föreslagit. Det finns gott om sökande
till en dylik kurs.

Såsom en av svårigheterna påpekar
utskottet att man inte skulle kunna bereda
dessa lärare full tjänstgöring ute
i distrikten, eftersom det finns ett så
litet antal timmar i ämnet vid varje
kurs. Den frågan kan lösas på många
sätt. En lösning är att flera skoldistrikt
gemensamt anställer en lärare som kan
ambulera mellan skolorna, på samma
sätt som man har gjort när det gäller
skolkökslärarinnorna inom fortsättningsskolan.

Skall det verkligen behöva bli en katastrof,
innan någonting göres för att
avhjälpa bristen på barnavårdslärarinnor? Jag

har inte något yrkande, herr talman,
men jag hoppas att departementschefen
utan att invänta utredningen till
ett annat år tar upp frågan om ökad utbildning
av barnavårdslärarinnor.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Fröken Ager började
sitt anförande med att säga att utskottet
påstår, att det inte råder någon
brist på lärare i barnavård. Det har
utskottet ingalunda sagt. Vi har påpekat
det mycket beklagliga förhållandet,
att skoldistrikten inte inrättar så många
tjänster i detta ämne, alt det finns någon
större tillgång på fasta tjänster för
de kompetenta lärare som redan är utbildade.
Vidare framhåller utskottet att
det likväl inom flertalet skolformer mö -

ter stora svårigheter att erhålla kompetenta
lärare i barnavård. Var och en
som har försökt få tag i en sådan lärare
vet att det är mycket stor brist på
dem.

Jag har velat säga detta, herr talman,
då det skulle vara mycket beklagligt,
om det missförståndet kvarstod att
inte avdelningen inom utskottet varit
medveten om den stora bristen på lärarinnor
i barnavård.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala

Kungl. Maj:t hade (punkt 198, s. 463
—465) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 697 300 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första
kammaren av fru Hamrin-Thorell väckt
motion (I: 268), vari hemställts att riksdagen
a) till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala måtte anvisa medel för
att dels omändra en av skolans ordinarie
facklärartjänster i sömnad i lönegrad
Ca 23 till en facklärartjänst i lönegrad
Ca 25 samt att fastställa tjänstgöringsskyldigheten
till lägst 20 veckotimmar
samt att dels ytterligare 4 ordinarie
facklärartjänster måtte inplaceras
i lönegrad Ca 25, b) måtte anvisa
ett med 19 000 kronor ökat driftbidrag
till fackskolan för huslig ekonomi i
Uppsala för budgetåret 1956/57.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen I: 268,
till Bidrag till fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
697 300 kronor.

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Malmborg i Skövde och Widén,
fröken Vinge och fröken Ager, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 1:268, till
Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 707 300
kronor.

Punkten föredrogs, och yttrade därvid: Fröken

AGER (fp):

Herr talman! Under skoldebatten i
dag har flera talare påpekat vikten av
att 9 y får goda lärare och att över huvud
taget undervisningen där får en
god inriktning. Riksdagen har nu tillfälle
att visa vilken inställning den har
till denna sak. Det är nämligen här
fråga om bidrag till fackskolan för huslig
ekonomi, vilken skall utbilda de lärare
som sedan skall undervisa bl. a. i

9 y I

den motion, som föreligger på denna
punkt, begäres en ökning av statsbidraget
till 19 000 kronor, medan reservanterna
inom utskottet stannat för
en ökning till 10 000 kronor. Att reservanterna
gjort detta beror på att skolöverstyrelsen,
som understryker att
fackskolan för huslig ekonomi har en
mycket svag finansiell ställning, inte
ansett sig kunna med hänsyn till framtidsperspektiven
sträcka sig så långt
som till 19 000 kronor, utan förordat en
ökning med 10 000 kronor.

Utskottets skrivning är delvis välvillig,
men tyvärr lever inte fackskolan
på välvillig skrivning, utan den behöver
ett ordentligt handtag.

Jag är förvissad om att utskottets
ärade ordförande kommer att säga, att
anslaget till fackskolan för huslig ekonomi
ökat med 77 800 kronor. Det är
alldeles riktigt, men kvar står ändå en
brist på 19 000 kronor — ja, i dag uppgår
den till 23 000 kronor med hänsyn
till att fackskolan, när den gjorde upp

sin stat, inte kunde ta med i beräkningen
de fyra procentens lönehöjning. Eftersom
staten bidrar med 90 procent av
lönerna måste skolan bidra med 10 procent.
Detta blir mellan 3 000 och 4 000
kronor.

Jag undrar om kammaren förstår vad
det kommer att innebära för skolan om
vi går på utskottets linje och inte beviljar
dessa 10 000 kronor? Jag tror
inte att samhällsekonomien rubbas på
något sätt om skolan skulle få dessa
pengar. För skolan blir det dock ytterst
besvärligt att inte få dem.

Detta är inte en vanlig enskild skola.
Det finns fyra seminarier, tre enskilda
och ett statligt. Alla dessa utbildar lärarinnor
till statens egna skolor. Yad
skulle staten göra om skolorna skulle
begränsa sin undervisning eller kanske
helt enkelt slå igen?

Jag har full förståelse för att man
måste invänta utredningens resultat innan
slutlig ställning tas till de ekonomiska
problemen, men under tiden
måste denna skola ändå verka. Vi vet ju
också att det kommer att dröja länge,
kanske flera år, innan riksdagen kan
ta ställning till dessa problem. Om fackskolan
inte får dessa 10 000 kronor får
den ytterligare strama åt sin budget.
Det är inte på många punkter som den
över huvud taget kan stramas åt. Man
får sätta in besparingarna på inventariekontot,
på undervisningskontot och
man får öka elevavgifterna. Vad inventariekontot
beträffar, så har man inte
någon stor marginal att minska på. För
övrigt vet vi att det i pressen åtskilliga
gånger har påpekats, att dessa seminarier
har en mycket dålig utrustning och
i stället borde få större belopp för att
kunna skaffa en tidsenlig utrustning.
Många gånger få man också tigga material
till sin verksamhet.

Skolkökslärarinnorna betalar i dag
en kursavgift på 505 kronor till den
förberedande kursen. Den tvååriga seminariekursen
kostar 880 kronor. Det
innebär att man har en elevavgift på

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala

1 385 kronor. Här har vi gång på gång
under de senaste åren påpekat, att elevavgifterna
i de olika skolorna skall
minskas eller helt utgå. Här är vi alltså
beredda att i stället öka elevavgifterna.

Man har emellertid även andra utgifter.
Eleverna får betala för det material
de skall ha till sina demonstrationer,
vidare för den experimentella matlagningen,
för kompendier, för alla sina
studieresor och för materiel av olika
slag. Jag kan inte för dagen säga vilket
belopp det rör sig om, men för några
år sedan betalade eleverna 25 å 30 kronor
i veckan, ett ansenligt belopp alltså.

Jag vet att utskottets ordförande kommer
att säga att det väckts ett otal motioner
i samband med åttonde huvudtiteln
och att alla vill ha ökade anslag.
Man har emellertid måst begränsa dessa
motioners begäran. Tyvärr klarar
dock inte fackskolan sin ekonomi på
detta, utan den måste få ett ordentligt
handtag.

Vilka blir i första hand lidande? Jo,
skolans elever och målsmännen. Jag
vädjar därför till kammarens ledamöter
att när vi om en liten stund tar
ställning till denna fråga, överväga, om
vi vill hjälpa staten eller om vi vill
hjälpa eleverna på dessa seminarier.

Jag yrkar med detta bifall till reservationen.

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Jag har genom omständigheternas
kanske något underliga spel
kommit att få kontakt med fackskolan
för huslig ekonomi, fast den ligger så
långt bort från mina egna bygder, och
jag är därför i tillfälle att efter att ha
lärt känna skolan inifrån lämna mitt
oreserverade stöd till det yrkande fröken
Ager här har framställt. Jag skall
inte upprepa hennes motivering utan
bara erinra om en fråga, som fröken
Ager, såvitt jag kunde följa med, inte
snuddade vid. Skolans ledning liksom

skolöverstyrelsen har beträffande fem
lärarinnetjänster hemställt, att dessa —■
i likhet med andra likvärdiga tjänster
— skulle lyftas upp från lönegrad 23
till lönegrad 25. Det vore naturligtvis
att i viss mån kvälja dom, om jag skulle
anmärka på den ställning statsmakterna
hittills har tagit till denna lönefråga.
Statens lönenämnd har nämligen hänvisat
till en uppgörelse som träffats med
vederbörande organisation att dessa
fem tjänster tills vidare skall stå kvar
i lönegrad 23. Nu förhåller det sig emellertid
så att dessa fem tjänster för att
kunna skötas tillfredsställande kräver
innehavare med höga kvalifikationer.
De är dessutom mycket arbetstyngda.
För att över huvud kunna få kapabla
krafter till dessa tjänster, måste skolan
honorera dem efter lönegrad 25. Skolans
ledning får alltså betala ut ett lönebelopp,
som ligger betydligt högre än
vad anslagen för närvarande räcker till.
Detta försvårar i hög grad skolans situation.
Jag kan också bekräfta de uppgifter
som fröken Ager har lämnat om
den ekonomiska belastning som åligger
eleverna. Om inte skolan kan sänka sina
utgifter för undervisningsmateriel och
på andra liknande poster högst betydligt
och därmed riskera en sänkning av
undervisningens kvalitet, måste den
höja elevavgifterna. Jag tillåter mig
också att för kammaren allvarligt understryka
det ur demokratisk synpunkt
ytterst otillfredsställande i att en undervisningsanstalt,
som utbildar lärarinnor
med så ytterst betydelsefulla
uppgifter som skolans elever kommer
att få, nödgas att emot allt vad som är
kutym för närvarande höja avgiften.
Detta iir den mycket allvarliga konsekvensen
av ett avslag på reservationens
yrkande. .lag ber därför, herr talman,
att få förena mig med fröken
Ager i hennes mycket allvarliga vädjan
till kammaren att biträda reservationen.

En sak som inte har kommit fram i utskottstrycket
är alt skolöverstyrelsen,
som ju själv har föreslagit 10 000 kro -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala

nor till bidrag för ökade driftkostnader,
därvid har framhållit, att eftersom
det samtidigt bortfaller ett tillfälligt anslag
på 8 000 kronor för viss materiel,
vilket fanns i fjolårets budget, är den
reella höjningen inte mer än 2 000 kronor.
Det förslag, som riksdagen här har
att ta ställning till, innebär alltså faktiskt
att öka anslaget med 2 000 kronor
för att hjälpa faekskolan för huslig ekonomi
ur svårigheter, som för tillfället
ter sig synnerligen besvärliga.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag skall inte alls vifta
bort fröken Agers påstående om det
allvarliga i skolans läge. Jag kan tvärtom
ur åtskilliga synpunkter understryka
detta. Jag vill heller inte säga
att det skulle ha någon nationalekonomisk
betydelse om detta ökade anslag
beviljades eller inte.

Vad jag däremot vill framhålla är att
det är synnerligen svårt, såsom skolan
nu är organiserad, att sanera den. Det
är nog inget annat att göra än att vänta
på 1953 års lärarinneutbildningskommittés
ställningstagande, och sedan riksdagens,
till frågan om skolan skall vara
statlig eller inte. Statsmakterna har
dock för den här skolan lika väl som
för alla andra liknande skolor fastställt
vissa statsbidragsnormer, som har följts
i detta fall lika väl som i alla andra.
Det är ingen tvekan om att skolan, som
fröken Ager har påpekat, behöver ett
ordentligt handtag. Men fröken Ager
menar väl inte, att enbart dessa 10 000
kronor innebär ett sådant handtag, när
skolöverstyrelsen har beräknat, att det
för att täcka förlusterna skulle åtgå
19 000 kronor, och fröken Ager själv
säger att förlusten är 23 000 kronor?
Det är inte så lätt i utskottet att ta
en bestämd ställning till anslagsfrågan
under sådana förutsättningar. Därför
har vi menat, att det då är bättre
att säga ifrån till Kungl. Maj :t, att
skolans läge uppenbarligen nu är ekonomiskt
bekymmersamt, att Kungl.

Maj:t skall ha uppmärksamheten riktad
på detta problem, under förhoppning
att Kungl. Maj :t skall så snart som möjligt
pröva denna fråga, så att riksdagen
får ta ställning till denna skolas fortsatta
öden, så att den blir i stånd att
på bästa sätt fullgöra sin betydelsefulla
uppgift.

Det är denna motivering, herr talman,
som jag har, när jag nu yrkar bifall
till utskottets förslag.

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att dessa 10 000 kronor inte hjälper helt
och hållet när skolan redan nu har en
skuld på 23 000 kronor. Men om vi drar
bort 10 000 kronor har vi bara 13 000
kronor kvar som eleverna får dela upp
som ökade utgifter. Detta spelar en ganska
stor roll.

Sedan tycker jag att det vore en ganska
god uträkning för staten att redan
nu betala dessa pengar, ty förr eller senare
måste staten lägga ut dem, då den
ju skall överta skolan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ager begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i avd. II
punkten 18 :o) i utskottets utlåtande nr
102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

sitionen ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken Ager
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 74
nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 19—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Särskoleseminariet i Stockholm

Sedan punkten föredragits, anförde

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag vill till statsutskottet
uttala min tacksamhet för dess positiva
uttalande över vår motion om inrättande
av ett specialpedagogiskt seminarium.
Med anledning av motionens yrkande
framhåller statsutskottet angelägenheten
av att en förbättring av utbildningsmöjligheterna
för särskollärare
och lärare för specialundervisning i
folkskolorna snarast möjligt kommer till
stånd, och utskottet föreslår att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om att förslag om inrättande av
ett dylikt seminarium, så snart omständigheterna
det medger, förelägges riksdagen.

Jag vill härtill foga en förhoppning,
att det verkligen inte skall dröja länge
förrän vi får ett sådant seminarium, så
att den svåra bristen på lärare i folkskolans
specialklasser kan avhjälpas.

I det sammanhanget vill jag också
tacka statsutskottet för dess tillstyrkande
av förslaget om förmånligare grunder
för anordnande av hjälpundervisning
i folkskolan. Genom det beslut,
som riksdagen tidigare i dag med anledning
därav har fattat, ökas emellertid
efterfrågan på lärare till specialklas -

Särskoleseminariet i Stockholm

ser i folkskolan, och därigenom får
önskemålet om en effektivisering av
denna lärarutbildning ökad tyngd.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 24—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

i 4

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1956/57 till inredning och utrustning av
nya lokaler vid Musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet
väckta motioner m. m.,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till fiskares
försäkring,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 107, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om inotionsvis väckt förslag att
åvägabringa full likställdhet mellan pensionärerna
vid de av staten övertagna
enskilda trafikföretagen och pensionärer
vid statens järnvägar.

§ 6

Föredrogs statsutskottets memorial nr
108, i anledning av kamrarnas skilj -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda
1956 m. m.

aktiga beslut i fråga om anslag för budgetåret
1956/57 till Tandläkarhögskolan
i Stockholm: Avlöningar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 7

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets memorial nr 109, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden,
och

bevillningsutskottets betänkande nr
39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och betänkande hemställt.

§ 8

Avskaffande av investeringsavgiften och
den särskilda investeringsavgiften för
år 1956 m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av investeringsavgiften
och den särskilda investeringsavgiften
för år 1956 m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 113
av herr Spetz och 11:160 av herr Johansson
i öckerö m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande förordning om investeringsavgift
för år 1956, att investeringsavgift
ej skall utgå vid investering i
fraktfartyg med en bruttodräktighet

investeringsavgiften för år

understigande 300 ton, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext»;

II) de likalydande motionerna 1:293
av herr O hlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta, att förordningen
om investeringsavgift för år 1956
liksom förordningen om särskild investeringsavgift
för år 1956 (bilaccis)
måtte upphävas samt vederbörande utskott
utarbeta förslag till härför erforderlig
lagtext; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 441
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:575 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte antaga vid
motionerna fogade förslag till

1) förordning angående upphävande
av förordningen om investeringsavgift
för år 1956; samt

2) förordning om upphävande av förordningen
om avgift vid investering i
motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift).

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och 11:224
av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

att de likalydande motionerna
I: 441 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 575
av herr Hjalmarson m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna
I: 113 av herr Spetz och II: 160 av herr
Johansson i öckerö m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Kristensson i Osby,
Spetz, Velander, Kronstrand, Nilsson i
Svalöv, Sjölin och Strandh, vilka ansett
att utskottet under punkterna 1) och 2)
bort hemställa,

Fredagen den 11 maj 1956 Nr 18

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda investeringsavgiften för år

1956 m. m.

1) att riksdagen måtte antaga följande
Förslag

till

förordning angående upphävande av
förordningen den 16 december 1955
(nr 695) om investeringsavgift för år
1956

Härigenom förordnas, att förordningen
den 16 december 1955 om investeringsavgift
för år 1956 skall upphöra
att gälla med utgången av december
månad 1956.

2) att riksdagen måtte antaga följande
Förslag
till

förordning angående upphävande av
förordningen den 16 december 1955
(nr 649) om avgift vid investering i
motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift) Härigenom

förordnas, att förordningen
den 16 december 1955 om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift) skall upphöra
att gälla med utgången av maj månad
1956.

II) av herrar Kristensson i Osby,
Spetz, Velander, Kronstrand, Nilsson i
Svalöv, Sjölin och Strandh, vilka ansett
att, därest det i reservationen nr I framlagda
förslaget om upphävande av förordningen
om investeringsavgift för år
1956 icke skulle vinna riksdagens bifall,
utskottet under punkt 3) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1:113 av herr
Spetz och II: 160 av herr Johansson i
öckerö m. fl., antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad hjdelse av
5 § förordningen den 16 december 1955

(nr 695) om investeringsavgift för
år 1956

Härigenom förordnas, att 5 § förord -

ningen den 16 december 1955 om investeringsavgift
för år 1956 skall hava
följande ändrade lydelse.

5 §.

Har myndighet---av lånegaran tien.

Har tillgång--- — av anskaffnings kostnaden.

Ersättningsanskaffning i---av giftspliktig

investering.

Investering som — — — om fondskatt.

För den — -— — 100 registerton.

Investering i fraktfartyg med en bruttodräktighet
understigande 300 registerton
är icke att anse såsom avgiftspliktig
investering.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vi är väl alla ense om
att det svenska näringslivets möjligheter
att hålla en hög produktion, knuten
till en hög och jämn sysselsättning, är
ett intresse för oss alla. Är vi ense om
denna sak finner jag det underligt att
regeringen på olika sätt försöker bromsa
utvecklingen inom näringslivet.

Fn av bromsarna på näringslivets utveckling
är den nu befintliga investeringsavgften.
Vi på vårt håll har här i
kammaren så många gånger diskuterat
investeringsavgiftens vara eller icke
vara med företrädarna för regeringspartierna,
att jag inte här i dag skall upprepa
alla de argument som vi framfört
såsom motiv för investeringsavgiftens
slopande. Det är bara en enda sak som
jag på nytt vill erinra om, nämligen
investeringsavgiftens kostnadshöjande
effekt.

Det torde väl inte nu kunna bestri -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda investeringsavgiften för år

1956 m. m.

das, att investeringsavgiften verkar fördyrande
på produktionen. Till en början,
d. v. s. år 1951, då investeringsavgiften
första gången infördes, blev kanske
inte dess kostnadshöjande effekt så
markerad, eftersom avgiften då möjligen
höll tillbaka några mindre räntabla
investeringar, men då investeringsavgiften
icke blivit av den tillfälliga natur,
som från början utlovades från regeringspartiernas
sida, torde man i dag
kunna säga att denna avgift inte längre
är ett instrument för att utgallra mindre
räntabla investeringar, utan att dess
fördyrande effekt nu helt slår igenom
på kostnaderna.

Att investeringsavgiftens betydelse avtar
ju längre avgiften kvarstår, bestrides
inte av någon, inte ens av utskottsmajoriteten.
Utskottet har flera gånger i
sina betänkanden under senare år sagt,
att om investeringsavgiften skall få avsedd
effekt måste den vara av kortvarig
natur. Så har också de av dåvarande
finansministern på sin tid tillkallade
sakkunniga, som verkställt utredning
angående frågan om en av konjunkturväxlingarna
betingad rörlig företagsbeskattning,
i sitt betänkande den 23 november
1955 framhållit, att en under
flera års följd uttagen investeringsavgift
visserligen kan sägas under hela
tiden utgöra en kostnadsfördyrande
faktor och så till vida också ha ett
visst konjunkturpolitiskt värde. Det är
å andra sidan uppenbart, säges det vidare,
att intresset av att uppskjuta en
investering i syfte att undgå avgiftsbeläggning
starkt minskar, därest bestämmelserna
om en sådan avgift gäller för
längre tid.

Detta uttalande kan väl, herr talman,
icke innebära något annat än vad jag
nyss sade, nämligen att en investeringsavgift,
som i vad avser tiden för dess
uttagande undan för undan förlänges,
så småningom helt slår igenom som en
kostnadsfördyrande faktor, vilket i sin
tur påverkar priserna på de framställda

produkterna. Ben verkar då i inflationistisk
riktning i stället för att vara ett
medel mot inflationen.

Herr talman! Jag tror nog att de flesta
liksom jag anser att investeringsavgiften
nu för lång tid framåt spelat ut sin roll
som medel för en ekonomisk stabiliseringspolitik
och i stället motverkar sitt
ursprungliga syfte. Det är därför på tiden
att vi slopar investeringsavgiften
fortast möjligt. Krav härpå har framförts
i bland annat högerns partimotion
av herr Hjalmarson in. fl., och det är
ett krav som vi reservanter fullföljt i
vår till utskottsbetänkandet fogade reservation.
Vi yrkar där att det för investeringar,
gjorda under år 1956, icke
skall utgå någon investeringsavgift.

Vi har även en s. k. särskild investeringsavgift
för motorfordon, i dagligt
tal kallad bilaccis. Denna avgift drabbar
till viss del den privata konsumtionen,
men den drabbar också näringslivet
och den s. k. nyttotrafiken. Den
kommer här liksom investeringsavgifter
för övrigt, som utgår på andra investeringar,
att verka kostnadsfördyrande.
Det är en kostnadsfördyrande faktor,
som framför allt drabbar landsbygden,
där bilen är ett oundgängligt medel för
såväl person- som godstransport. Enligt
högerns uppfattning bör därför bilaccisen
avskaffas från och med den 1
juni 1956. Detta yrkande är också framfört
i reservationen.

Herr talman! Jag skall med tanke på
att en ekonomisk debatt skall hållas här
i kammaren om någon vecka inte närmare
nu gå in på investeringsavgiftens
verkningar i olika avseenden, men eftersom
jag nu ser finansministern här i
kammaren, vill jag rikta en direkt fråga
till honom: Om vi nu utgår ifrån att det
motionsvis framförda kravet om att investeringsavgift
inte skall utgå på investeringar
som är gjorda under 1956
och att den för bilar skall slopas den
1 juni 1956, inte bifalles av kammaren,
är då finansministern beredd att göra

Fredagen den 11 maj 1956 Nr 18

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda investeringsavgiften för år

1956 m. m.

ett uttalande, att denna investeringsavgift
inte kommer att utgå under 1957
ulan att den verkligen blir en sak, som
endast gäller t. o. in. detta års utgång?

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Vid åtskilliga tidigare
tillfällen har från vår sida här i kammaren
ingående belysts vilka nackdelar
och olägenheter som är förbundna
med investeringsavgiften och med den
särskilda investeringsavgiften. Den senaste
diskussionen i saken hölls så sent
som i december förra året, och jag skall
liksom herr Nilsson i Svalöv inte ta
upp kammarens tid med någon upprepning
av alla de argument, som då anfördes
mot avgiftens bibehållande.

Jag vill dock i korthet erinra om att
när avgiften infördes framhölls det uttryckligen
-— bl. a. från bevillningsutskottets
sida — att en första förutsättning
för att den skulle få den avsedda
effekten var, att den var strängt tidsbegränsad.
Härigenom ansåg man sig
kunna förmå företagarna att för viss
tid uppskjuta planerade investeringar.

Ju mer företagarna får den uppfattningen
att statsmakterna inte avser att
stå för sin utfästelse att avgiften skulle
få endast kort giltighetstid, desto större
blir benägenheten att helt kallt kalkylera
med avgiften som en oundviklig
kostnad bland alla andra.

Vi har uppenbarligen kommit i det
läget att en företagare, som kan skaffa
pengar till en investering som han anser
nödvändig, inte låter sig avskräckas
av investeringsavgiften. Han hoppas att
den ökade kostnad för investeringen,
som avgiften innebär, kommer han att
kunna göra sig täckt för när han får
avsättning för sina produkter. På detta
sätt verkar investeringsavgiften, som
herr Nilsson i Svalöv framhöll, omedelbart
prishöjande. Och det är onekligen
förenat med viss tankemöda att inse,

att man skall kunna bekämpa inflationstendenser
genom pålagor som har
en prishöjande effekt.

I den mån investeringsavgiften i sista
hand bestrides av utländska konsumenter
blir den en extra exportbeskattning.
I den allmänna diskussionen har ju flera
framgångsrika länder klandrats för
att de ger exportpremier och stora
skattelättnader åt exportörerna; den anklagelsen
kan åtminstone inte resas mot
ett land som med extra skatter belastar
exporten.

Dessa och andra invändningar har ju
förklingat ganska ohörda från riksdagsmajoritetens
sida, och utskottet
kör även nu på i de gamla banorna. En
uppmjukning av den hittills förda restriktiva
politiken kan inte vidtagas nu,
heter det.

Nu hade väl ingen väntat att utskottsmajoriteten
skulle överge sin vid höstriksdagen
deklarerade syn på oppositionens
kritik av investeringsavgiften.
Men vad man kunde vänta var att utskottet
med litet större omsorg skulle
ha granskat de nya omständigheter, som
inträtt sedan vi sist hade frågan uppe.
Jag förmodar nämligen att även utskottets
majoritet hyser den uppfattningen,
att avgiften skall betraktas inte som något
i och för sig fördelaktigt och gott
utan som ett nödvändigt ont.

När jag talar om nya omständigheter,
tänker jag främst på den ytterligare
skärpning av kreditrestriktionerna som
genomfördes i förra månaden, varigenom
möjligheterna att anskaffa pengar
till investeringar har kommit i ett helt
nytt läge.

I sin proposition till höstriksdagen
om förlängning av investeringsavgiftens
giltighet uttalade finansministern att
vissa av de åtgärder, som under år 1955
vidtagits i bromsande syfte, ännu icke
har verkat i sin fulla kraft. Detta vore
bl. a. fallet med åtgärderna på kreditpolitikens
område. Jag vill erinra om
vad detta yttrande bl. a. åsyftade.

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda investeringsavgiften för år

1956 m. m.

Det syftade på ett beslut av riksbanken
i april 1955 om ökning av bankernas
likviditet och framför allt den i
juli 1955 beslutade minskningen av bankernas
totala kreditgivning till näringslivet
med en procent. Men vad som nu
har inträffat och som borde ha föranlett
utskottet att inta en annan ståndpunkt
är att riksbanken i april 1956,
alltså för ungefär en månad sedan,
skärpte denna kreditåtstramning genom
beslut om en minskning av den totala
kreditgivningen med ytterligare fyra
procent eller sammanlagt med fem procent
under den nivå som rådde i juli
1955. Detta innebär en minskning av
krediterna i pengar räknat av inte
mindre än en halv miljard för näringslivet.

Utskottet avfärdar denna fråga om
kreditåtstramningen med följande lättvindiga
och intetsägande rader: »Såvitt
av nu föreliggande material kan bedömas
synes emellertid de under fjolåret
vidtagna skärpningarna i kreditpolitiken
ensamma icke ha tillräckligt återhållande
effekt på företagens investeringslust.
» Sedan kommer ett uttalande:
»Huruvida efter den ytterligare kreditåtstramning,
som man nyligen beslutat
vidtaga, en sådan verkan kan nås
torde det i dagens läge icke vara möjligt
att med säkerhet uttala sig om.»

Det sista, undanglidande uttalandet
av utskottet är ju av den allbekanta sort
som kan göras i praktiskt taget vilken
situation som helst och vid varje tillfälle.
Jag vill till en början blott erinra
om att riksbanken såsom den ansvariga
penningvårdande myndigheten
i detta land har bedömt den företagna
åtstramningsåtgärden såsom i rådande
läge tillräcklig och att riksbankschefen
har förklarat, att ytterligare åtgärder av
samma karaktär är att emotse, om de
hittills vidtagna icke skulle visa sig
vara tillräckliga. Vi skall i riksbanken
göra vårt bästa, säger riksbankschefen,
för att skapa kreditnöd.

Ingen tror väl att dessa åtgärder för
näringslivets del skulle vara bekvämare
än investeringsavgiften. I själva verket
förhåller det sig ju så, att kreditrestriktionerna
kommer att förorsaka näringslivet
oerhörda bekymmer och svårigheter,
och det finns anledning att fråga
sig, varför man inte i likhet med riksbankschefen
sätter sin lit till penningpolitiken
och slopar en slumpartat verkande
investeringsavgift. Kreditrestriktionerna
påverkar ju inte bara investeringarna
i byggnader och maskiner,
utan de utövar en verkan på hela varuområdet
och får därför inte den olyckliga
karaktär av punktingrepp som vidlåder
investeringsavgiften. Jag förmodar
att man inte längre i dagens läge
vill vidhålla det gamla ohållbara resonemanget,
att kreditåtstramningen
lämnar de s. k. självfinansierande företagen
oberörda.

Som sagt verkar kreditrestriktionerna
inte ensidigt på investeringar som
drabbas av investeringsavgiften utan får
en allmänt inflationsdämpande effekt.
De dämpar importen över hela fältet
och bidrar därigenom till skyddande
av vår valutastäilning.

Kreditåtstramningen har alltså en vidare
konjunkturbetonad effekt, som inte
har någon motsvarighet när det gäller
investeringsavgiften. Svårigheten att erhålla
kredit nödgar nämligen företagarna
att exempelvis inskränka sin lagerhållning.
Detta medför ett successivt
ökat utbud av varor, varigenom efterfrågan
på varor för konsumtion blir
bättre tillgodosedd. Detta ökade utbud,
liksom över huvud taget den snabbare
varuomsättning som följer av knapphet
på pengar, är dessutom ägnad att skärpa
konkurrensen och verkar på så sätt
pressande på prisnivån.

Även vad gäller bilaccisen har läget
under de senaste månaderna försämrats
dels genom kreditrestriktionerna,
som försvårat för bilhandeln att skaffa
pengar, och dels genom det i onsdags

Fredagen den 11 maj 1956 Nr 18

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda investeringsavgiften för år

1956 m. m.

här diskuterade avtalet om avbetalningshandeln.

Herr talman! Åtskilligt kunde vara
att tillägga, men de synpunkter jag här
har anfört visar enligt min mening på
ett ovedersägligt sätt, att såväl investeringsavgiften
som den särskilda investeringsavgiften
— om dessa avgifter
någonsin varit befogade — har spelat
ut sin roll. Den nya kreditpolitiken, som
av orsaker som jag inte här skall gå in
på har blivit hårdare och mera drastisk
än den behövt vara, är det medel
som slutligt gör investeringsavgiften
överflödig. Då denna avgift dessutom
är irrationell och skadlig — förhållanden
som tidigare har påtalats här i kammaren
— bör den utan dröjsmål avskaffas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
två vid betänkandet fogade reservationerna.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig ytterst
kort, eftersom vi kommer att få en
ekonomisk debatt här i kammaren om
någon vecka som spänner över hela fältet,
och jag förmodar att man inte kan
undgå att där beröra även de åtgärder
som har vidtagits i syfte att dämpa expansionstendenserna
inom samhällsekonomien
och vilka vi skall besluta om i
dag.

Jag kan börja med att erinra om att
det, när riksdagen i december förra
året beslöt att investeringsavgiften och
bilaccisen skulle gälla även för 1956,
från oppositionens sida gjordes gällande,
att de här regleringarna över huvud
taget inte var nödvändiga. Man
sade emellertid vidare, att sedan de
skärpningar av kreditpolitiken som då
hade inletts fått slå igenom fullt, skulle
det visa sig att de verkade tillräckligt
diimpande på expansionstendenserna,
och man menade inom oppositionen att
några ytterligare medel för att bromsa

den alltför starka investeringsviljan inte
var nödvändiga.

Jag tillät mig i den debatten säga, att
om vi då skulle följa oppositionens linje
och för 1956 upphäva dessa regleringar,
skulle vi vara det enda landet i Europa,
som under då rådande högkonjunktur
vidtog åtgärder, som betydde en uppmjukning
av den ekonomiska politiken.
Vid det tillfället vidtog de allra flesta
länder i Västeuropa och även Förenta
staterna skärpningar i sin ekonomiska
politik för att hindra en fortsatt expansion
utöver de tillgängliga resurserna.
Vad som har hänt sedan dess skulle jag
i korthet kunna beskriva på det sättet,
att trots de vidtagna kreditåtstramningarna
på olika områden och trots att
man beslöt att bibehålla investeringsavgiften,
så kvarstår ju inte bara hos
oss utan även ute i andra länder ett
ekonomiskt övertryck, som mycket lätt
kan gå över i en klart inflationistisk
utveckling.

Jag kan i detta sammanhang säga till
herr Kollberg, som undrade, varför utskottsmajoriteten
inte hade studerat
någonting av vad som skett sedan i höstas,
att visst har utskottsmajoriteten
gjort det, men den har kommit till rakt
motsatt uppfattning mot vad herr Kollberg
har gjort. När man granskar denna
utveckling, så framgår ju alldeles klart
och entydigt, att det är just inom investeringssektorn,
som det framför allt
råder ett sådant övertryck, att man inte
kan säga, att läget har förändrats så, att
det finns skäl att lätta på dessa regleringar.

Jag måste dessutom säga till herr
Kollberg, att jag förstår inte ett dugg
av hans resonemang. Han påpekar ju,
att man har vidtagit ytterligare kreditåtstramning
och att riksbankschefen
har sagt, att om inte den räcker utan
man måste åstadkomma ändå större
knapphet på pengar, så skall man vidta
ytterligare åtgärder i detta syfte, och
efter detta påpekande säger herr Koll -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda investeringsavgiften för år

1956 m. m.

berg, att då är det onödigt att bibehålla
investeringsavgiften. Jag undrar, hur
riksbankschefen skulle betrakta det, om
riksdagen samtidigt som riksbanken
vidtar dessa kreditrestriktioner, skulle
åstadkomma lättnader på penningmarknaden
genom att förbilliga investeringarna.
Jag tror inte man har tänkt sig
den utvecklingen inom riksbanksledningen.
Jag tror inte heller det finns
någon logik i herr Kollbergs resonemang
på denna punkt.

Med anledning av att både herr Kollberg
och herr Nilsson i Svalöv har talat
om att om dessa regleringar skall ha
någon effekt, måste de vara temporära
och endast avse en kort period, annars
får de endast kostnadsreglerande effekt,
måste jag säga, att det ligger naturligtvis
någonting i att de får en mindre effekt,
om de räcker längre. Det är ingen som
har förnekat detta. Men de får ju inte
någon annan effekt än t. ex. kreditåtstramning
med åtföljande räntehöjning,
som ju har precis samma effekt. Det
är ingen tvekan om att räntehöjning är
en kostnadsfördyrande faktor. Företagarna
måste kalkylera, om det trots
denna räntehöjning är lönsamt att investera,
och de gör naturligtvis på
samma sätt när det gäller investeringsavgiften.
Men ingen av herrarna kan
väl ändå förneka, att om man under en
högkonjunktur, som vi nu har, tar bort
denna investeringsavgift, måste det,
även om denna avgift inte har så stor
återhållande verkan som den hade för
ett år sedan, verka som en stimulans
på investeringarna och öka dessa. Det
medför ett direkt ekonomiskt övertryck.
Detta klara faktum går väl inte
att resonera bort.

Jag har, herr talman, lovat att inte
förlänga debatten, men jag skall bara
säga, att om man ser på utvecklingen i
andra länder, så skall man finna, att om
vi tillmötesgick reservanterna, skulle
vi komma i samma läge som jag talade
om i höstas, nämligen att vi skulle bli

det första land, som började rusta av
vårt försvar för penningvärdet, som
började lätta på bromsarna och säga, att
nu har vi kommit så långt, att vi kan
lita på de övriga medel, som vi har
kvar. Jag tror inte det är klokt att man
samtidigt som man skärper kreditrestriktionerna,
som herr Kollberg påpekade
och som även framhålles i utskottets
utlåtande, skall lätta på kreditsvårigheterna
på nu ifrågavarande område.
Det är att göra detsamma som herr
Hjalmarson talade om för några dagar
sedan, nämligen att man handlar tvärtemot
vad andra gör, och det tror jag
inte är något råd man bör följa.

Jag kan yttra mig mycket kort om
bilaccisen och säga, att borttagande av
bilaccisen nu skulle väl innebära en
ökad stimulans åt investeringar i bilar,
och detta skulle i sin tur innebära en
ytterligare försvagning av vår valutareserv,
som redan nu inte är så stark,
som vi alla skulle önska att den vore.

Med vad jag nu anfört skall jag be att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander påstod,
att om vi upphävde investeringsavgiften,
skulle vi vara det första landet som
lättade på bromsarna. Det låter för en
företagare ganska verklighetsfrämmande.
Herr Kärrlander har väl ändå följt
med i penningpolitiken så mycket, att
herr Kärrlander vet att i april 1956
verkställdes en åtstramning, som är
oerhört besvärande för företagen. Man
har minskat tillgången på pengar så
kraftigt, att det uppstått mycket stora
besvärligheter inte bara för små företag,
som alltid är de första som drabbas,
utan även för mycket likvida företag.
I denna situation kan man icke
påstå att man lättar på bromsarna genom
att ta bort en i och för sig onödig
avgift. Man har ju läget i sin hand just
genom penningpolitiken, och man har

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och

1956 m. m.

det i sin hand på ett helt annat och
effektivare sätt än genom denna investeringsavgift,
som i dagens läge är enbart
kostnadsdrivande.

Är det så att företagen har möjlighet
att skaffa pengar och byggnadstillstånd,
om det är fråga om nybyggnader, då
fullföljes investeringen oavsett investeringsavgiften.
Det är penningknappheten
som är det avgörande och återhållande
momentet i dagens situation.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kärrlander framhöll
att investeringsavgiften inte var
mera kostnadsfördyrande än vad en
räntehöjning skulle vara.

Jag erinrar mig mycket väl att när
investeringsavgiften första gången infördes,
så motiverades den just då med
att den skulle vara ett alternativ till en
kraftig räntehöjning. Men, herr Kärrlander,
denna räntehöjning har ju sedan
kommit. Om jag inte tar fel var det
på våren 1955 som vi fick en räntehöjning.
Trots detta lade regeringen sedan
fram ett förslag på hösten 1955 om förlängning
av investeringsavgiften.

Vi har alltså fått både räntehöjning
och investeringsavgift.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kollberg sade att
han inte förstod mitt talesätt, att vi
skulle vara det första land som började
lätta på bromsarna, om vi tog bort investeringsavgiften,
och jag väntade då
med stort intresse att han skulle nämna
något land som förbigått mig och som
börjat lätta på bromsarna, men något
sådant besked kom inte. Jag tolkar detta
så, att det är i sak inget felaktigt påstående
som jag bar gjort.

Sedan säger herr Kollberg, att man
lättar inte på bromsarna genom att ta
bort en alldeles onödig avgift. Med förlov
sagt, jag förstår inte ett skvatt av
detta resonemang!

Nr 18

den särskilda investeringsavgiften för år

Här har man en investeringsavgift,
som herr Kollberg i sitt inledningsanförande
säger är kostnadsfördyrande. Företagen
måste kalkylera med den kostnaden
och se efter, om den verkligen
ryms inom kostnadsramen, när de skall
investera. Ty de investerar väl inte, om
investeringsavgiften verkar så, att det
blir förlustbringande! Om man anser
att det går att klara ut det affärsmässigt,
tar man denna kostnad. Men tar man
bort investeringsavgiften och alltså sänker
kostnaderna, gör man det väl lättare
för företagen att investera. Om man i en
högkonjunktur inte vill göra det lättare
att investera, om det här råder ett ekonomiskt
övertryck, kan jag inte förstå
logiken i herr Kollbergs resonemang,
att man inte lättar på bromsarna genom
att ta bort en onödig avgift. Kanhända
herr Kollberg tycker att den är onödig,
det får stå för hans räkning.

Sedan vill jag säga till herr Nilsson i
Svalöv, att mitt resonemang om räntan
som parallell till investeringsavgiften
var ingen bedömning alls av räntans
höjd. Ett bevis för att räntan inte ensam
klarar problemet är ju det som herr
Nilsson själv anförde, nämligen att trots
denna räntehöjning var konjunkturen
sådan att det var nödvändigt att bibehålla
investeringsavgiften.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad jag förut sagt för att visa, att man
i dagens läge har skärpt den ekonomiska
politiken här i Sverige. Detta
torde vara uppenbart för envar. Att man
inte heller »lättar på bromsarna» genom
borttagandet av investeringsavgiften har
jag också försökt visa, men herr Kärrlander
vill inte förstå bevisföringen,
och då får det väl vara med den förda
diskussionen.

Det var ett uttalande av herr Kärrlander
som jag fäste mig vid. Herr Kärrlander
sade att om man skall göra en
investering och därvid finner att in -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda
1956 m. m.

vesteringen, om man lägger på investeringsavgiften,
blir förlustbringande,
så gör man inte den ifrågavarande investeringen.
Ja, jag vill se den företagare
som över huvud taget gör en investering
som han räknar med skall bli
förlustbringande! Så till vida ger jag
herr Kärrlander rätt.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det där sista är ju alltid
en framgång, ty då är vi överens,
herr Kollberg och jag. Investeringsavgiften
och bilaccisen är ju till för att i
denna konjunktur få företagarna att
noga planera och se, om man inte kan
skjuta på litet mindre angelägna investeringar
och vänta tills det blir en gynnsammare
konjunktur. Jag tycker därför
att denna diskussion kanske ändå fyllt
en liten uppgift.

När vi inte kommer överens om att
det betyder att lätta på bromsarna att
ta bort investeringsavgiften är det klart
att om man står inför ett bedömande av
den inflationistiska utvecklingen med
prisstegringar lär detta komma att drabba
företagarna minst lika hårt som en
investeringsavgift.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av motionen nr 106
i denna kammare, i vilken ställs krav
på att de mindre fraktfartygen skulle
undantagas från investeringsavgift. Jag
är medveten om att när man kräver att
en näringsgren på detta sätt skall ställas
i ett bättre läge än näringslivet i övrigt,
måste man ha en stark motivering. Jag
anser att en sådan finns i detta fall. Man
kan nämligen om nästan hela det svenska
näringslivet säga, att det arbetar
med mycket modern utrustning och
står på toppen av rationalisering. Men
när det gäller denna näringsgren, alltså
den mindre fraktfarten, är förhållandet
det rakt motsatta. I motionen anför vi,
att över 12 procent av fraktfartyg på

investeringsavgiften för år

mindre än 300 ton är mindre än 30 år
gamla, att 50 procent är mellan 30 och
49 år gamla och 38 procent över 50 år
gamla. När vi alltså begär att denna näringsgren
skall undantagas från investeringsavgiften
är det därför att vi anser
att motiveringen, att dessa näringsidkare
arbetar med så omodern utrustning,
talar starkt för denna ståndpunkt.

Jag skall inte använda så många ord
till, ty jag tror inte de betyder så mycket,
och det har sagts så mycket i saken
redan, men jag skulle dock ytterligare
vilja säga, att när utskottet framhåller,
att om man skulle frita de mindre fraktfartygen
från investeringsavgift skulle
detta komma att drabba de förutsättningar
på vilka investeringsavgiften
bygger. Detta är enligt min mening en
tydlig överdrift. Tvärtom står, som här
redan påpekats, denna näringsgren, den
mindre fraktfarten, i särställning i det
svenska näringslivet på grund av sin
omoderna utrustning, och därför finns
det fullt skäl att undanta den från investeringsavgift.
Jag ber därför att få
yrka bifall till reservation II) av herr
Kristensson i Osby m. fl. för den händelse
reservationen I) inte vinner majoritet
i kammaren.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Alla de gånger denna
investeringsavgift varit före här har vi
vi ju diskuterat de mindre fraktfartygens
ställning, men jag måste nog, herr
Königson, säga att det är ingen överdrift
att påstå, att om man i en sådan
här lagstiftning, som dock är till tiden
begränsad, gör undantag, så förfelar den
sitt syfte. Därför finns det heller inget
undantag gjort för denna fraktfart. Jag
vill som min mening framhålla, att det
är en överdrift att påstå att denna näringsgren
står alldeles i särklass och
att det inte skulle finnas andra avgiftsbelagda
näringsgrenar, som kan förete
mycket goda skäl för att de i detta läge
borde befrias från investeringsavgift.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Avskaffande av investeringsavgiften och

1956 m. m.

Herr talman! Ett undantag på denna
punkt genom ett bifall till reservationen
skulle bryta sönder det hela, och det
skulle vara mycket olyckligt. Jag hoppas
att kammaren i detta fall handlar
på samma sätt som den gjort tidigare
och följer utskottets linje.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Jag vill bara till herr Kärrlander säga,
att om regeringen inte föreslagit att
fiskefartyg skulle undantagas från investeringsavgift
skulle herr Kärrlander
anfört precis samma skäl som regeringen
för att dessa fartyg inte skulle undantagas
från avgiften. Det är tydligen inte
så farligt vad man undantar, det är bara
beroende på varifrån förslaget kommer.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
ställde nyss en direkt fråga till finansministern,
och jag vill då erinra om att
jag i februari förra året frågade dåvarande
finansministern om precis samma
sak. Det kom emellertid aldrig något
svar direkt från finansministern den
gången. Yi avvaktar därför nu med stort
intresse ett svar på frågan om investeringsavgiftens
och bilaccisens tidsbegränsning
eller icke tidsbegränsning.

Jag finner att utskottets och herr
Kärrlanders argument, nämligen att
konjunkturpolitiska skäl skulle tala för
avgifternas bibehållande, hänger fullständigt
i luften. De är inte alls något
vapen i kampen mot inflationen i dag.
Jag finner också att den diskussion,
som här har förts mellan herr Kärrlander
och övriga talare, har utmynnat i
ett jaså. Enligt mina egna och mina
kamraters inom industrien erfarenhet
har investeringsavgiften nu inte någon
som helst hämmande inverkan på investeringarna.
När en företagare planerar
en investering, ser han givetvis
efter om han har råd med den eller
inte, men om investeringsavgiftens 12
procent därvid är med eller inte —■

den särskilda investeringsavgiften för år

d. v. s. om de skall betalas nu eller
nästa år eller det därpå följande året —
inverkar inte ett dugg, om man ändå
måste göra investeringen någon gång.
Därför är det alldeles riktigt som här
framhållits, att det inte heller betyder
någon stimulans att ta bort investeringsavgiften.
Den har ingen samhällsekonomisk
effekt alls, och följaktligen kan
det heller inte betyda någon stimulans
att ta bort den. Investeringarna sker
ändå. Herr Kärrlander et consortes ser
inte realistiskt på denna fråga, men jag
hoppas den saken snart går upp för
dem.

I detta sammanhang vill jag erinra
om vad konjunkturinstitutet framhöll i
sin höstrapport 1955. Institutet sade då,
att det inte vore »osannolikt att den nyligen
annonserade investeringsavgiften
kan komma att medföra att en del investeringar,
som tidigare uppskjutits till
efter årsskiftet, nu sättes i gång redan
under hösten». På konjunkturinstitutet
var man alltså redan i höstas av denna
mening, och jag kan bara bekräfta av
egen erfarenhet och erfarenheterna från
andra industrimän att företagarna ser
mycket klart och realistiskt på investeringsavgiften.
De räknar med att den
finns och med nödvändigheten att betala
den summa det gäller, och de säger
sig då att det är lika bra att betala i
dag. Man skjuter inte upp en investering
av den anledningen. Om investeringen
uppskjutes, så är orsaken brist
på pengar eller andra svårigheter. Åtstramningen
på kreditpolitikens område
är en helt annan sak. Investeringsavgiften
är i det sammanhanget av noll
och intet värde.

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Nilsson i Svalöv anförde och ber
även jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Vi fattade beslut om nu
gällande investeringsavgifter så sent

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda
1956 m. m.

som strax före årsskiftet. De motioner,
som i sammanhanget väcktes från högeroch
folkpartihåll, avlämnades några dagar
in på det nya året, och det är givet
att motionärerna då inte kunde anföra
några nya synpunkter på frågan, jämfört
med vad som hade framförts i samband
med att beslutet fattades om investeringsavgifterna
för 1956.

När motionärerna sålunda inte i motionerna
kunde presentera några nya
synpunkter på frågan, frågar man sig
om det sedan motionerna avlämnades
har inträffat något, som talar för att
riksdagens bedömning av investeringsavgifterna
nu skulle kunna bli en annan
än vid förra årets slut. Nej, det har
det tydligen inte gjort. Vad som inträffat
är, att vi har kunnat notera en ökad
benägenhet att investera. Starka skäl
talar med andra ord för att den hittills
förda strama ekonomiska politiken bör
fortsätta, inte mjukas upp.

Som tidigare påpekats får vi en ekonomisk
debatt här i riksdagen om någon
vecka, och det finns därför ingen
anledning att nu ta upp denna fråga
till ingående behandling. Jag konstaterar
bara att det inte finns någonting,
som nu talar för ett borttagande av investeringsavgifterna
för löpande år.
Alla skäl som anförts i dag anfördes
också i slutet av förra året, när vi fattade
beslut om att avgifterna skulle
vara kvar.

Det är emellertid ett par andra synpunkter
i dagens diskussion, som det
finns anledning att här ta upp till debatt.
Herr Edström sade att investeringsavgiften
inte liar haft någon hämmande
inverkan på företagens investeringsverksamhet.
Men om det är så, vad ligger
det då bakom högerns och folkpartiets
tal om att investeringsavgiften
utövar en hämmande effekt på vår välståndsutveckling,
och att den leder till
att företagen inte får möjligheter att
investera i den takt de skulle vilja? Om
avgiften inte har någon hämmande in -

investeringsavgiften för år

verkan, så kan den ju inte heller ha
den negativa effekt, som herrarna här
tidigare gjort gällande!

Jag har egentligen begärt ordet, herr
talman, för att säga något om den delen
av investeringsavgiften, som gäller bilarna.
Det har inte sagts mycket om den
saken i dagens diskussion, och det som
framhållits har legat på ett helt annat
plan än när vi för ett par år sedan införde
bilaccisen. Om man på höger- och
folkpartihåll nu anser att den avgiften
kan tas bort redan i år, hur går det då
ihop med det program oppositionspartierna
i övrigt har beträffande den allmänna
ekonomiska politiken? Är det
så, herr Nilsson i Svalöv, att ni anser
att det skulle leda till ökat sparande att
ta bort investeringsavgiften på bilar?
Minskar vi dagens stora bilkonsumtion,
om vi tar bort den avgiften? Eller blir
konsumtionen oförändrad? Det vore
synnerligen värdefullt att, i detta sammanhang
eller vid ett senare tillfälle,
få höra hur ni ser på den frågan.

Det kan också ha sitt intresse att få
saken utklarad, då man ju tidigare gjort
gällande att investeringsavgiften på bilarna
skulle leda till att mycket eftersatta
behov på det området icke skulle
komma att bli tillgodosedda. Men om
de skulle bli tillgodosedda kan väl detta
inte leda till ett ökat sparande utan till
en ökad konsumtion just på det området.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det har redan påpekats
att vi skall ha en ekonomisk debatt om
någon vecka. Det var också därför som
jag var så kortfattad i mitt första anförande,
och jag skall inte heller nu bli
långrandig i min replik eller ta upp
några av de problem som har med den
ekonomiska politiken att göra; dem får
vi vänta med till den ekonomiska debatten.

Att jag begärt ordet beror på att herr
Henriksson frågade: Har något nytt in -

Fredagen den 11 maj 1956

Avskaffande av investeringsavgiften och

1956 m. m.

träffat sedan hösten 1955, då vi beslutade
att behålla investeringsavgiften under
år 1956? Nej, herr Henriksson, det
är möjligt att det inte inträffat något
nytt. Inom högern hade vi 1955 den
uppfattningen att investeringsavgiften
inte behövdes, och den uppfattningen
har vi fortfarande. Argumenten har vi
framfört tidigare, och jag skall icke
återupprepa dem nu.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har inte, herr Henriksson,
sagt att investeringsavgiften
inte har haft något inflytande. Den hade
inflytande i början, men den har intet
inflytande nu. Det är den väldiga skillnaden.
För övrigt skall jag tala om för
herr Henriksson att jag anser att vi
båda två har precis samma intresse av
denna avgifts borttagande. Jag vill ta
bort den därför att jag anser att denna
kostnadsfördyrande faktor är inflationspådrivande,
och vi vill ju båda ha bort
inflationen. Av den anledningen vill jag
ha bort investeringsavgiften.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Enligt herr Edströms
uppfattning har investeringsavgiften icke
någon inverkan på företagen. Den bidrar
inte att minska investeringarna —
vilket vi hela tiden utgått ifrån. Då har
alltså investeringsavgiften den effekten
att den medför att kostnaderna blir
högre. Detta måste följaktligen innebära
att avgiften därigenom så småningom
påverkar konsumtionen. Är det i så fall
logiskt av herr Edström att ur dessa
synpunkter kritisera investeringsavgiften?
Är det inte så, att det är konsumtionen
som enligt herr Edström är för
stor och investeringarna som är för
små?

Beträffande bilarna ocli sparandet
vill jag bara konstatera att jag nu inte
fick något svar av herr Nilsson i Svalöv
på min fråga, om ett avskaffande av

Nr 18

den särskilda investeringsavgiften för år

investeringsavgiften på bilar leder till
ett ökat sparande. Låt oss alltså återkomma
till den frågan vid den mer allmänna
ekonomiska debatten och under
tiden fundera på saken, herr Nilsson i
Svalöv.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
i avseende å utskottets hemställan i
punkterna 1) och 2), nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna, med I
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 2) i utskottets betänkande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna,
med I) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Svalöv begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 101
ja och 71 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna 1) och 2).

Härefter framställde herr talmannen

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Beskattningen av resekostnads- och traktamentsersättningar

i fråga om punkten 3) propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Kristensson i Osby m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
avgivna, med II) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 76 ja och 74
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 3).

§ 9

Beskattningen av resekostnads- och
traktamentsersättningar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnadsoch
traktamentsersättningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Frågan om dagtraktamentenas
beskattning har under de senaste
åren vid flera tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning. Detta understryker
önskvärdheten av att bevillningsutskottets
hemställan om en översyn
av lagbestämmelserna snarast vinner
Kungl. Maj :ts beaktande.

Enligt utskottets uppfattning torde
man inte kunna föreskriva skattefrihet
i den omfattning som motionärerna
tänkt sig. Häremot skulle bland annat
tala kravet på kontroll och önskan om
garantier för att de förutsättningar, under
vilka olika traktamenten utgår, i
stort sett skulle vara desamma.

Jag tror att man inte får överskatta
utskottets farhågor. Traktamentena för
privat- och kommunalanställda bestäms
liksom för statsanställda, och man får
utgå från att traktamentena såväl för
kommunal- som för privatanställda uteslutande
bestäms med hänsyn till beräknade
kostnader.

Under den tid frågan varit föremål
för utskottets behandling har även riksskattenämnden
i en skrivelse fäst Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på problemet
och påpekat, att frågan borde närmare
utredas av 1950 års skattelagssakkunniga
eller i annan lämplig ordning. Då det
är av värde att frågan snarast löses och
då den dessutom under senare år i olika
sammanhang blivit granskad och ingående
prövad, synes det vara lämpligt
med en snabb översyn i enlighet med
utskottets förslag. Det förefaller mig
som om 1950 års skattelagssakkunniga
är hårt belastade med utredningsuppdrag,
och en fristående departementsutredning
vore därför enligt min mening
att föredra.

Herr talman! Då jag tre gånger motionerat
i ärendet vill jag till sist uttala
min tillfredsställelse över utskottets
ställningstagande. Jag tror att dess för -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

slag är ett steg i rätt riktning mot en
ytterligare förenkling av taxeringsproceduren.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Genom detta utskottsutlåtande
har ett steg framåt tagits på
vägen mot en rättvisare beskattning av
traktamenten för anställda i enskild och
kommunal tjänst. Jag vill inte dölja, att
jag som motionär skulle ha velat gå ett
steg längre, men jag förstår att det är
utsiktslöst att nu yrka bifall till min
motion. Jag vill bara uttrycka den förhoppningen,
att frågan blir föremål för
en allvarlig prövning och att man därvid
tar hänsyn till att den metod, som
skulle ligga mest i linje med strävandena
till en förenklad taxering, vore en
mera schablonartad behandling av dessa
traktamenten.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Utskottets betänkande
innebär en anhållan om översyn av gällande
bestämmelser. Denna fråga är av
stor räckvidd, och jag vill för min del
gärna uttala en förhoppning om att det
snart skall komma till stånd en sådan
översyn.

Då de föregående talarna inte framställde
några yrkanden skall jag inte,
herr talman, förlänga debatten, utan jag
ber med dessa ord att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Lag om jordbrukskasserörelsen m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag titl lag om
jordbrukskasserörelsen m. m. dels ock
i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 122, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handlägg -

Lag om jordbrukskasserörelsen m. m.

ning, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen,
samt

2) lag om vissa kreditinrättningars
konkurs.

I förstnämnda lagförslag var 12 §
första stycket av följande lydelse:

Till medlem i jordbrukskassa må antagas den

som äger eller brukar jordbruksfastighet
inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans
verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om
han själv idkar jordbruk eller därtill
hörande binäring eller fiske eller ock
med arbete eller tjänster biträder utövare
av sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning,
som har till huvudsaklig uppgift
att ekonomiskt eller på annat sätt
främja jordbruket, binäring därtill eller
fisket eller intressen som äro gemensamma
för utövare av sådana näringar
(jordbruksorganisation), samt

kommun vars förvaltningscentrum
är beläget inom kassans verksamhetsområde.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen nr 565 i första kammaren
av herr Nilsson, Yngve, m. fl.
samt nr 731 i andra kammaren av herr
Pettersson i Dahl och nr 741, likaledes
i andra kammaren, av herr Magnusson
m. fl.

I motionerna I: 565 och II: 741, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
Kungl. Maj:ts förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
måtte godtagas med
den ändringen att ur 12 § första stycket
skulle utgå den punkt, enligt vilken

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Lag om jordbrukskasserörelsen m. m.

till medlem i jordbrukskassa finge antagas
kommun, vars förvaltningscentrum
vore beläget inom kassans verksamhetsområde.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. — med avslag på motionerna
I: 565 och II: 741 samt II: 731 — antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om jordbrukskasserörelsen,

B. antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om vissa
kreditinrättningarnas konkurs.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Danmaiis, Magnusson, Schmidt,
Carlsson i Tibro och Magnusson i Tumhult,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen
— måtte med bifall
till motionerna 1:565 och 11:741 för
sin del antaga nämnda lagförslag med
den ändringen att 12 § första stycket
erhölle följande lydelse:

Till medlem i jordbrukskassa må
antagas

den som äger eller brukar jordbruksfastighet
inom kassans verksamhetsområde,

B. att riksdagen måtte antaga det

genom propositionen framlagda förslaget
till lag om vissa kreditinrättningars
konkurs;

C. att motionen II: 731 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Såvitt man kan finna
har huvudmotivet för en ny lag om
jordbrukskasserörelsen varit, att utvecklingen
påfordrat att rörelsen skulle
få en mera bankmässig karaktär än tidigare
varit fallet, och häremot är givetvis
ingenting att invända. Jag anser
emellertid att skäl föreligger för en del
ändringar och att det föreliggande förslaget
inte bör godtagas oförändrat. Det
är också i anledning härav som jag
jämte några partikamrater genom motioner
velat åstadkomma vissa ändringar.
Dessa motioner har sedan legat till
grund för den reservation som framförts
av högerns och folkpartiets representanter
i utskottet.

Vi har ansett att 12 §, som innehåller
föreskrift om medlemskap, icke bör
godtagas så som den utformats. I lagförslaget
beträffande denna paragraf
stadgas nämligen rätt för kommunen
att ingå såsom medlem i jordbrukskassa,
och det är mot denna bestämmelse
som vi har reserverat oss. Om man läser
bl. a. 1 § finner man, hurusom jordbrukskasserörelsens
huvudsakliga ändamål
är att tillgodose jordbrukets kreditbehov
samt att främja sparverksamheten.
Med en sådan ändamålsbestämmelse
synes det inte vara konsekvent med
ett medlemskap för kommunerna. Man
kommer därmed utanför ramen av det
egentliga syftet, och jag anser att det
bör vara angeläget att kassornas ursprungliga
karaktär bevaras. Sker det
en för stark uppluckring på den punkten,
kan man befara att jordbrukskassorna
inte heller nöjaktigt kan fylla sina
huvuduppgifter. Jag vill också framhålla
att trots jordbrukskassornas kraf -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

tiga utveckling under de senaste årtiondena
kan inte kassorna ensamma tillgodose
jordbrukets kreditbehov, och
under sådana förhållanden bör man inte
anstränga kassorna med lån till kommunerna,
vilka inte minst efter kommunsammanslagningarna
blivit i behov
av stora och långfristiga lån för investeringsändamål
som inte hör ihop med
jordbruket.

Jag betvivlar därför att kommunernas
medlemskap, vilket skulle innebära
lånerätt för kommunerna, skulle bli till
något ömsesidigt gagn för jordbrukarna,
jordbrukskassorna och kommunerna.

Det är möjligt att någon hävdar den
meningen, att kommunmedlemskap
skulle stimulera kommunernas intresse
för placering av penningmedel i jordbrukskassorna.
Jag vill i detta hänseende
erinra om att i allmänhet torde kommunernas
lånebehov vara så stort att
insättningarna helt elimineras därigenom.
Och därest fullmäktige ute i kommunerna
exempelvis önskar placera
sina fondmedel i kassorna, är vägen
öppen därför utan medlemskap från
kommunernas sida.

När man läser propositionen finner
man på sid. 111, att de flesta remissinstanser,
som haft att yttra sig över utredningens
förslag, avstyrkt bestämmelsen
om kommunmedlemskap. Bland
dessa instanser märkes fullmäktige i
riksgäldskontoret och statskontoret.
Statskontoret anför i sitt yttrande bl. a.
att det kan ifrågasättas, om de expansionssträvanden,
som ligger bakom förslaget,
kan vara till gagn för rörelsen,
samt framhåller att kommunernas penningtransaktioner
är i hög grad rörliga
och deras kreditbehov av betydande
storleksordning. Vidare ifrågasätter
man, om kommunerna har en sådan naturlig
anknytning till jordbrukskasserörelsen
som motiverar medlemskap.
Statskontoret hyser därför starka betänkligheter
mot förslaget i denna del.

I såväl motionerna som reservationen

Lag om jordbrukskasserörelsen m. m.

har vi hävdat samma mening och ansett
att kommunerna icke bör medtagas
bland de kategorier, vilka normalt skall
kunna antagas såsom medlemmar i
jordbrukskassorna.

Till sist vill jag endast framhålla att
jordbrukskasserörelsen ingalunda hämmats
i sin utveckling under det senaste
kvartseklet, utan tvärtom, detta trots
att kommunerna under denna tid varken
såsom insättare eller låntagare varit
anslutna till rörelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen angående ändring
av 12 §. I övrigt föreligger inte några
meningsskiljaktigheter.

I detta yttrande instämde herrar
Schmiclt (fp) och Carlsson i Tibro (fp).

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag tycker nog, att herr
Magnusson gör för stor affär av denna
fråga. Det är ganska underligt, att han
vill påstå, att det övervägande antalet
remissinstanser har uttalat sig emot
propositionen. Man kan uppdela remissinstanserna
i tre grupper: sådana som
har förbindelse med sparbanker och
affärsbanker — de avstyrker — och
sådana som har förbindelse med jordbruk
och jordbrukskassor — de tillstyrker
— samt en grupp av statsverk, av
vilka ett par tillstyrker och ett par avstyrker.
Enligt min uppfattning är detta
inte något att bygga ett yrkande om
avslag på.

Motviljan mot att låta kommuner bli
medlemmar av jordbrukskassor är väl
närmast av principiell natur. Jordbrukskasserörelsen
är till för att tillgodose
jordbrukets kreditbehov, och man anser
kanske, att kommunerna inte har så
mycket med detta att göra. Om man
emellertid betänker, att det är kommunerna
själva som avgör, om de skall bli
medlemmar eller ej, och därav drar den
slutsatsen, att inga andra kommuner blir
medlemmar än sådana, vilkas befolkning
övervägande består av jordbrukare,
då kan man väl fråga sig, om inte

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Lag om jordbrukskasserörelsen m. m.

ett medlemskap skulle kunna vara i
jordbrukets intresse. Det skulle ju innebära,
att kommunens rörliga medel insattes
i centralkassorna och där kunde
användas för jordbrukets kreditbehov.
Att detta å andra sidan skulle leda till
en snedbelastning vad kommunernas
anspråk på lån beträffar behöver man
inte befara, eftersom dessa lån i största
utsträckning kommer att förmedlas av
jordbrukets bank, och denna har möjlighet
icke bara till inlåning utan också
till upplåning. Följaktligen kan den, om
det behövs, tillföra medel från annat
håll. Dessutom förhåller det sig så, att
en kommun, vad vi än beslutar i denna
lag, ändå kan bestämma sig för att sätta
in sina medel i centralkassan, och ingen
kan hindra jordbrukets bank att ge denna
kommun lån. Resultatet blir precis
detsamma. Därför är spörsmålet inte
stort, och jag skulle vilja ställa den frågan
till kammarens ledamöter, om det
under sådana omständigheter finns någon
anledning att förvägra medlemskap
för kommuner, som önskar sådant. Det
kan vara på det sättet i de renodlade
landsbygdskommuner, som det här är
fråga om, att det icke finns ett avdelningskontor
av sparbank, icke heller ett
avdelningskontor av affärsbank men
däremot en jordbrukskassa. Det måste
ändå underlätta kommunens penningtransaktioner,
om den på sin huvudort
har tillgång till en penninginrättning,
som kan ta emot insättningar såsom
ombud för centralkassan och som kan
ge t. ex. lån i räkning. Jag skulle därför
för min del vilja påstå, att det icke
finns några vare sig principiella eller
praktiska skäl, som talar mot ett bifall
till propositionen på denna punkt. Man
kommer att göra vissa kommuner en
tjänst genom att låta dem få använda
en jordbrukskassa såsom organ för sin
penningrörelse. Det tror jag skulle bli
till fördel, och jag ber, herr talman, att
med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Magnusson
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 100
ja och 54 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få föreslå,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tolv.

Kammaren biföll denna hemställan.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.; samt
från bevillningsutskottet nr 243, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt.

§ 13

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av
1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/
57 till avsättning till fonden för idrottens
främjande jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. och till befordringskurser
för folkskollärare jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
neurologiska och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset,

nr 114, i anledning av väckta motioner
angående dels godkännande av

visst förslag till avtal rörande forskning
och undervisning i kardiologi vid Södersjukhuset,
dels ock anvisande av
ett anslag för ändamålet, och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1956/57 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel
jämte i ämnet väckt motion, m. in.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/
57 till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till det reviderade allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT) samt till
avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 44, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för
glass;

bankoutskottets memorial nr 29, angående
särskilt lönetillägg åt hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän;

första lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckta motioner om utredning
av frågan om det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation,
m. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet att utöva
läkarkonsten; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vis -

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

sa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Jönninge l1 i Uppsala län m. fl. fastigheter.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.02.

In fidem
Per Bergsten

Tisdagen den 15 maj

Kl. 16.00

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till Riksdagens II Kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhålles om ledighet från riksdagsarbetet
t. o. m. 23 maj 1956.

Karolinska sjukhuset den 12/5 1956
Aug. Spångberg

Läkarintyg

Att riksdagsman August Spångberg,
född 29/3 1893, som vårdats på karolinska
sjukhuset fr. o. m. 8/5 19561, o. m.
tills vidare under diagnos Mb. Méniére
är i behov av fortsatt vård å sjukhus
och under denna tid är oförmögen till
arbete intygas.

Stockholm 60 den 12/5 1956

S.-G. Kempe
Leg. läkare

Att riksdagsman Olof Yiklund, öjebyn,
till följd av sjukdom är oförmögen
att inställa sig till riksdagsarbetet un -

der tiden 10/5—31/5 1956 intygas härmed.

Öjebyn den 12/5 1956

G. A. Ekblom
Prov.-läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Spångberg från och med
den 8 till och med den 23 och herr Viklund
från och med den 10 till och med
den 31 innevarande maj.

§ 3

Svar på fråga ang. höjningen av ersättningen
för anlitande av täckdikningsförmän Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Eliasson frågat mig,
om jag är villig att lämna kammaren
en redogörelse för de motiv, som legat
till grund för åtgärderna att höja ersättningen
för anlitande av täckdikningsförmän
från 6 till 7 kronor per
timme i samband med att dessa tjänsteutövare
erhållit en löneförbättring från
3 kronor 25 öre till 3 kronor 41 öre
per timme.

Som svar härpå får jag meddela följande.

Tisdagen den 15 maj 195G

Nr 18

Svar på fråga ang. höjningen av ersättningen

Hos samtliga lantbruksnämnder med
undantag av tre är anställda täckdikningsförmän
till ett antal av för närvarande
cirka 140. Förmännens avlöningsförmåner
bestämmes genom kollektivavtal,
som slutes mellan lantbruksstyrelsen
och vederbörande arbetstagarorganisationer.
Dessa förmåner
utbetalas av lantbruksnämnderna i
efterskott en gång i månaden senast en
vecka efter det förmännens månadsrapporter
inkommit till nämnden. För
detta ändamål har från och med budgetåret
1948/49 medel anvisats under
den i lantbruksnämndernas avlöningsstat
upptagna anslagsposten Ersättningar
till täckdiknings- och cementeringsförmän.
Anslagsposten har för innevarande
budgetår upptagits till 100 000
kronor.

Ersättning för biträde av täckdikningsförmän
uttages från och med år
1951 efter i stort sett enhetliga grunder.
Utgångspunkten har härvid varit, att
sakägaren i princip skall bära kostnaderna
för anlitande av förmännen i enlighet
med beslut av 1951 års riksdag.
Under sagda år uttogs i fråga om såväl
ordinarie som extra förmän ersättning
med belopp motsvarande en daglön av
8 kronor per påbörjad arbetsdag samt
timlön, övertidsersättning, restidsersätttiing
och reseersättning enligt kollektivavtal.
Rekvirenten hade sålunda att ersätta
lantbruksnämnden dess kostnader
för förmännens resor. Kostnaderna för
anlitande av en förman kom därför att
variera högst avsevärt, beroende bland
annat på avståndet mellan förmannens
stationeringsort och förrättningsstället.

Med hänsyn härtill framstod en utjämning
av rekvirenternas kostnader såsom
i hög grad önskvärd. Från och
med år 1952 tillämpas cn för hela landet
gemensam taxa, enligt vilken ersättning
ulgår såsom arbetstidsersättning
med visst belopp per arbetstimme.
Taxan är så beräknad, att statens kostnader
för förmännens avlönande i huvudsak
skall bli täckta.

5 — Andra kammarens

för anlitande av täckdikningsförmän

Taxan fastställes årligen av lantbruksstyrelsen
på basis av den beräknade
genomsnittliga timkostnaden för
förmännen. Denna timkostnad framräknas
med utgångspunkt från att förmännen
under verksamhetsåret i fråga
kommer att anlitas i ungefär samma utsträckning
som under nästföregående
verksamhetsår. Från nämnderna infordras
för detta ändamål årligen uppgifter
om det sammanlagda belopp, som
av nämnderna utbetalats i ersättning
(inklusive reseersättning) till förmännen
för nästföregående år, samt antalet
av förmännen för samma år redovisade
arbetstimmar. Taxan fastställes med
hänsyn tagen jämväl till eventuellt inträdda
förändringar i förmännens lönevillkor.

Enär taxan sålunda bygger på den
genomsnittliga timkostnaden, sker härigenom
en utjämning av kostnaderna
mellan rekvirenterna. En sådan utjämning
har ansetts motiverad bland annat
på grund av att man därigenom velat
göra det möjligt även för avsides
boende rekvirenter att för en rimlig
kostnad anlita förmännen för exempelvis
rådgivning.

Enligt de för åren 1952—1955 gällande
taxorna har timavgiften utgjort för
år 1952 5 kronor, för år 1953 5 kronor
50 öre, för år 1954 5 kronor 50 öre och
för år 1955 6 kronor. För innevarande
år har taxan fastställts till 7 kronor.
Höjningen av taxan för år 195G från
G till 7 kronor kan synas omotiverad
med hänsyn till att årets kollektivavtal
innebar en höjning av timlönen från
3 kronor 25 öre till 3 kronor 41 öre.
Förklaringen ligger däri, att höjningen
främst innefattar en från föregående år
uppskjuten höjning av taxan. Enligt de
beräkningsgrunder för taxans fastställande,
för vilka jag tidigare redogjort,
skulle det nämligen i och för sig ha
varit motiverat att för verksamhetsåret
1955 uttaga eu avgift av omkring G kronor
75 öre. En så stor höjning av taxan,
vilken skulle inneburit en ökning i för -

protokoll 195(1. Nr 18

66 Nr 18 Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på fråga ang. höjningen av ersättningen för anlitande av täckdikningsförmän

hållande till 1954 års taxa med omkring
1 krona 25 öre, ansåg sig styrelsen dock
icke böra vidtaga, bland annat med
hänsyn till att en viss osäkerhet av naturliga
skäl vidlåder beräkningen, utan
stannade vid en höjning med 50 öre.

Den för verksamhetsåret 1955 fastställda
taxan å 6 kronor gav emellertid
till resultat, att statens utgifter för täckdikningsförmännen
kom att överstiga
inkomsterna med cirka 95 000 kronor.
Utgifterna för nämnda verksamhetsår
utgjorde nämligen 467 800 kronor, medan
inkomsterna uppgick till 371 700
kronor. Under sådana omständigheter
har enligt lantbruksstyrelsen, med hänsyn
till de av Kungl. Maj :t och riksdagen
angivna grunderna för taxesättningen,
den nu vidtagna höjningen till
7 kronor varit ofrånkomlig.

Härefter anförde:

Herr ELIASSON (li):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga. Statsrådet
erinrar där om riksdagens beslut år
1951 att sakägarna i princip skall hära
kostnaderna för anlitande av dessa
täckdikningsförmän. Enligt de beräkningar
som gjorts av lantbruksnämnden
i Skaraborgs län debiterades år 1952 en
timavgift av 5 kronor medan nämndens
verkliga kostnad utgjorde 5 kronor 4
öre. 1953 debiterades 5 kronor 50 öre
och den verkliga kostnaden uppgick
till 5 kronor 1 öre. 1954 var motsvarand
siffror 5 kronor 50 öre respektive
5 kronor 76 öre. Under det sist förflutna
året, 1955, debiterades 6 kronor
medan den verkliga kostnaden var 5
kronor 89 öre.

Taxorna har alltså som regel varit
väl avvägda, möjligen med undantag
för att det gick något sämre år 1954, då
det debiterades 5 kronor 50 öre och
den verkliga kostnaden var 5 kronor 76
öre. Skälet härtill var emellertid den

dåliga väderleken, som gjorde att man
inte kunde utnyttja täckdikningsförmännen
effektivt. De hade det året endast
133 effektiva arbetsdagar mot exempelvis
154 dagar år 1955.

Om man sedan ser på det senaste
året, då vi hade en verklig kostnad av
5 kronor 89 öre, bör det observeras att
i denna siffra också ligger kostnaderna
för utbildning av rörläggare samt de
kostnader lantbruksnämnden haft för
dikning av sina egna fastigheter. Dessa
kostnader bör ju rimligen inte belasta
årets rekvirenter.

Då timavgiften nu i år höjdes med
1 krona medan förmännen endast fick
16 öres höjning av timlönen och våra
beräkningar visar att verksamheten tidigare
gått ganska väl ihop, tycker vi
att höjningen av timavgiften var för
stor. År 1955 fick vi ett överskott på
ungefär 3 000 kronor. Om hänsyn tas
till de tidigare nämnda kurserna och
den täckdikning som företagits på lantbruksnämndens
egna gårdar, blir överskottet
i runt tal 5 000 kronor. Om rekvirenterna
skulle ha debiterats i enlighet
med den beräkning lantbruksstyrelsen
gjort, alltså efter 6 kronor 75 öre
per timme, skulle överskottet för denna
nämnds vidkommande ha blivit i
runt tal 22 000 kronor.

Jag är personligen av den uppfattningen
alt täckdikning utan tvekan är
den allra viktigaste rationaliseringsåtgärd
som kan vidtagas i våra bygder.
För närvarande dikas där 5 000 hektar
per år, och det utgör, skulle jag tro,
mellan 20 och 25 procent av all dikning
i detta land. På de sista åren har
man kunnat genomföra dikningen med
maskinella hjälpmedel, vilket emellertid
ställer ytterligare krav på dessa dikningsförmän.
Här behövs enligt mitt
förmenande i första hand en stimulans
dels för att öka intresset för rationalisering
men dels också — då dessa
rationaliseringsåtgärder skall få en
mycket lång varaktighet och det sålunda
är oerhört viktigt att de blir väl ge -

Tisdagen den 15 maj 1956 Nr 18

Svar på fråga ang. höjningen av ersättningen för anlitande av täckdikningsförmän

nomförda — för att vederbörande jordbrukare
skall kunna och vilja anlita
täckdikningsförmännen så att kontrollen
blir effektiv. Vi menar därför att
kostnaderna bör vara rimliga och tycker
att den avgift som nu tas ut är för
stor. Kostnaderna kan göra att jordbrukare
blir tveksamma att använda denna
sakkunniga hjälp. Då man dessutom
vet att kostnaderna för dikning över
huvud taget under de sista åren har stigit
kolossalt, borde höjningen av timavgiften
enligt vårt förmenande nog inte
ha varit så stor som här blivit fallet.

Av dessa skäl vore jag, herr talman,
tacksam om det med jordbruksministerns
hjälp kunde åstadkommas en sådan
ordning att vi inte behöver ta ut
dessa höga avgifter, då arbetena, i varje
fall inom det av mig berörda lantbruksnämndsområdet,
kan göras väsentligt
billigare än vad lantbruksstyrelsen
redovisar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det är klart att man,
om man som herr Eliasson bara ser på
ett enstaka län, kan komma till något
egendomliga resultat, och vad just Skaraborgs
län beträffar medger jag gärna
att man där inte hade behövt höja avgiften
så mycket. Men såsom jag tillät
mig säga i mitt svar har man från och
med år 1952 gått in för att ha samma
avgifter i hela landet.

I ett län som Skaraborgs, där man
dikar så mycket, blir naturligtvis resorna
kortare, och man har kanske
också större möjligheter att effektivt
utnyttja vederbörande täckdikningsförmän.
Där råder alltså särskilda förhållanden.
Det kan ju finnas andra län,
där tillhandahållandet av täckdikningsförmän
är en dålig affär för lantbruksnämnderna
och helt enkelt inte gåh
ihop, även om man tillämpar denna nu
bestämda, mycket höga avgift. Följaktligen
har Kungl. Maj:t, när Kungl. Maj:t
av riksdagen har äskat anslag, handlat

med utgångspunkt efter den begäran
som har kommit från lantbruksstyrelsen,
där vi i jordbruksdepartementet
har sett över hela landet, och tillmötesgått
det krav som lantbruksstyrelsen
framställt.

Nu säger herr Eliasson att allting blir
dyrare i dessa tider och att kostnaderna
bör vara rimliga. Det vill jag livligt
understryka, men, herr Eliasson, om
man nu skall genomföra ett dräneringsföretag,
kommer det då att verka avskräckande
att täckdikningsförmannens
timlön är en krona högre? Jag vill inte
på något som helst sätt uttrycka tillfredsställelse
över att vi har tvingats
komma till så höga timlöner, men utvecklingen
har nödvändiggjort detta.
Den optimism, som kanske har gjort sig
gällande under något år och som har
tagit sig uttryck i att man har trott sig
kunna hålla kostnaderna nere, har i
stället resulterat i att man under föregående
år fick ett underskott, och detta
har måst täckas. Det är klart att detta
verkar så att de som dränerade i fjol
kan sägas ha fått betala för låga kostnader,
under det att de som dränerar
i år kan få betala litet mera. Detta är
ett förhållande som jag är villig att
undersöka, och man kanske från lantbruksnämnderna
kan få fram mera noggranna
uppgifter, på grundval av vilka
man kan komina fram till er. förbättring
av de förhållanden som herr Eliasson
här har pekat på.

Herr Eliasson är ju själv ledamot av
en lantbruksnämnd, och jag tycker nog
att lantbruksnämnden borde ha påpekat
dessa ting i skrivelse till lantbruksstyrelsen
— kanske den har gjort det,
det vet jag inte — och därigenom möjliggjort
ett tillgodoseende av detta önskemål
på ett enklare sätt än genom en
interpellation i frågan.

Herr ELIASSON (b):

Herr talman! De beräkningar, som vi
har gjort i detta hänseende, har säkert
redovisats till lantbruksstyrelsen. Vad

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på fråga ang. den hotande potatisbristen

jag ville slå fast är bara att vi i Skaraborgs
län inte har fått betala för litet.
Det har ungefär gått jämnt ut med de
kostnader, som vi haft inom länet. Om
vissa län har exceptionellt höga kostnader,
kan man kanske ha den uppfattningen
att dessa inte bör läggas på de
län, där dikningen bedrivs i större skala
och i rationellare form, utan det kanske
kan vara möjligt att finna andra vägar
för att täcka dessa kostnader. Det
var närmast ur den synpunkten jag
ville ha jordbruksministerns stöd för
att få en sådan ändring till stånd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. den hotande potatisbristen Chefen

för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Gustafson i Göteborg
frågat, om jag anser, att den hotande
potatisbristen bör föranleda en ökning
av importlicensgivningen beträffande
potatis.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Sedan den 16 januari i år har import
av matpotatis sortklass I tillåtits utan
kvantitativ begränsning. För importen
har mellertid fordrats licens. I syfte att
undvika luftlicenser har som villkor för
erhållande av licens gällt, att preliminärt
avslut skall ha förelegat och att
lastrum reserverats för transporten. Licenserna
har haft en giltighetstid av tre
veckor. Till en början uttogs en införselavgift
av 5 öre per kg. Fr. o. in. den
20 februari sänktes avgiften till 2 öre,
och den 9 mars slopades den helt. Den
enda avgift, som nu åvilar importen, är
en tull av 1 öre per kg.

Till följd av svårigheterna att i tillräcklig
utsträckning i utlandet kunna
köpa matpotatis av sortklass I beslöt
statens jordbruksnämnd den 15 mars,

att import även skulle få ske av vissa
lämpliga sorter, hänförliga till sortklass
II. Däremot har nämnden icke medgivit
import av sådana sorter, som närmast
kan rubriceras såsom fabrikspotatis.

Av nämndens licensstatistik framgår,
att importörerna i stor utsträckning
har utnyttjat möjligheterna till fri import.
Sålunda har hittills i år licenser
utställts för över 65 000 ton, varav mer
än hälften avser leveranser från Holland.
En avsevärd del av licenserna
torde emellertid icke komma att resultera
i faktisk import, vilket sammanhänger
med att vissa kontrakt av olika
anledningar annullerats, främst på
grund av transportsvårigheter till följd
av otjänliga väderleksförhållanden. Den
faktiska importen under årets första
kvartal har sålunda stannat vid ca
35 000 ton, varav ca 18 000 ton från
Frankrike och 12 500 ton från Holland.
Totalkvantiteten är ungefär 10 000 ton
större än under motsvarande tid i fjol.

Inköpsmöjligheterna i utlandet har
emellertid efter hand minskat. Flera
andra länder har med Sverige konkurrerat
om de tillgängliga kvantiteterna,
vilket pressat priserna uppåt. Frankrike
har infört exportförbud redan i
mitten av februari, varefter i princip
endast dessförinnan kontrakterade köp
kunnat fullföljas. Holland har infört
exportförbud fr. o. m. den 22 april.
Från Belgien har det i år varit möjligt
att köpa endast begränsade kvantiteter,
och även Danmarks leveransförmåga
har varit starkt nedsatt. På sistone
har vissa köp kunnat göras från
Canada och Förenta staterna.

Av det sagda framgår, att man nu
har att vänta en reducerad import.
Detta beror emellertid icke på vår egen
licenspolitik. Några tecken till att det
skulle uppstå en akut brist på matpotatis
på den svenska marknaden finns
dess bättre icke enligt jordbruksnämndens
uppfattning. Vissa importörer har
täckt in sig ända till början av juni

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 18

Svar på fråga ang. den hotande potatisbristen

månad. Man kan vidare vänta sig ökade
leveranser från de svenska jordbrukarnas
sida, sedan sättningen av potatis
avslutats. Som nyss antytts finns enligt
vad jordbruksnämnden upplyst alltjämt
icke obetydliga kvantiteter importpotatis
i lager, och ytterligare partier kommer
in under innevarande månad.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Min enkla fråga ställdes
den 24 april och skulle enligt praxis ha
besvarats ett par dagar senare. Nu har
svaret dröjt tre veckor. När det i slutet
av förra året gällde en fråga om potatissituationen
fick också vederbörande
interpellant vänta ganska länge. Det
tvder på att situationen på potatismarknaden
är svår att överblicka.

Hur var då läget den 24 april? Hollands
exportförbud liade just annonserats,
och man talade i tidningsintervjuer
om det fanns risk för brist på
potatis. Man ansåg att situationen var
värre än vid motsvarande tid förra året.
I det läget fick jag också kännedom om
att statens jordbruksnämnd avslog licenser
på matpotatis från Danmark,
visserligen inte sortklass I, men dock
av hygglig kvalitet. Det var därför som
jag var angelägen att fråga huruvida
inte jordbruksministern ansåg det vara
lämpligt med en litet generösare politik
när det gäller importlicensgivningen
för potatis. Det hade i så fall varit
mera i stil med de riktlinjer för potatisimport,
som enligt jordbruksministerns
proposition skall öga rum under den
tid de nya principerna för jordbruksprissättningen
skall tillämpas.

Man kan fråga sig om det var nödvändigt
att vänta så länge som till den
16 januari innan man släppte fram potatisimporten.
Man kan också fråga sig
om det var nödvändigt att som villkor
för licens stipulera dels att det skulle
finnas preliminärt leveransavtal, dels
alt det också skulle finnas ett avtal om

lastrum. Det är klart att på en marknad,
där det är stor efterfrågan på potatis
och uppköpare från många länder är
angelägna om att importera, måste det
vara ett liandicap för den importör,
som måste reservera sig för att han
skall få importlicens från sina myndigheter.

Det sägs i svaret, att det inte föreligger
risk för akut brist på matpotatis,
och jag förutsätter att jordbruksministern
också ställer sig bakom detta uttalande
från jordbruksnämndens sida. Det
är i alla fall så att många husmödrar
klagar på att potatisen nu är dyr och
dålig.

Nu skulle man hjälpa upp situationen
i någon mån med importen från USA
och Ganada, som statsrådet omtalar i
sitt svar. Men statsrådet säger inte ett
ord om den sjukdom, som konstaterats
i dessa importerade partier. Det vore
intressant att få reda på om statsrådet
har möjlighet att göra ett uttalande i
vad mån denna potatis, som kommer
från USA, över huvud taget kan eller
bör användas i marknaden.

Det har gått rykten om att det skulle
kunna finnas vissa möjligheter att importera
från Holland igen. Det vore
intressant att höra om statsrådet har
några nyheter att meddela på det området.

Till sist skulle jag vilja ställa ytterligare
en fråga till statsrådet. Vid debatten
den 15 december förra året
lovade statsrådet att tillsätta en snabbutredning
om potatissituationen. Den utredningen
skulle inte ta. lång tid i anspråk,
det skulle vara en verklig snabbutredning.
Det skulle vara intressant
alt av statsrådet höra när denna utredning
kan beriiknas vara färdig.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Som den ärade frågeställaren
sade är potatisområdet besvärligt
att överblicka. När herr Gustafson
i Göteborg frågar om jag ställer mig

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på fråga ang. den hotande potatisbristen

bakom de uppgifter som här lämnas,
måste väl herr Gustafson ändå mena att
de uppgifter som lämnas av mig inte
bör vara förhastade och vilseledande.
Det är onekligen mycket besvärligt att
beräkna tillgången på matpotatis inom
landet, och man måste tänka på att vi
har en jordbrukarkår, en potatisodlarkår,
som begär att man skall ta hänsyn
till dess intresse av att finna avsättning
för sin potatis.

Under vissa perioder av våren har
det varit svårt att ange vilka kvantiteter
matpotatis som har varit tillgängliga,
och när frågor ställs om dessa ting får
det därför göras vissa undersökningar.
Jag är övertygad om att herr Gustafson,
om han vill undersöka litet grand vilka
svårigheter som därvidlag föreligger,
förstår att det på en fråga som denna
inte går att lämna ett svar två dagar
efter det att frågan är ställd. Jag har
försökt att lämna detta svar så fort
som möjligt, och jag har efter remitterandet
av frågan till jordbruksnämnden
fått det svar som jag har meddelat här.
Jag har givetvis ingen möjlighet att
meddela någonting annat än vad vederbörande
ansvariga ämbetsverk uppger.
I den mån som dess uppgifter är riktiga
— vilket jag hoppas och tror att
de är — står jag bakom dem, men jag
har ingen möjlighet att personligen göra
någon undersökning, då vi har ett ämbetsverk
som har en särskild avdelning
vilken skall sköta denna sak.

Licensgivningen har ju varit fri under
hela den tid som har gått sedan
herr Gustafson ställde sin fråga. Följaktligen
har man importerat vad man
har kunnat. Men det har ju rått exportförbud
i en del länder, vilket jag också
tillkännagav i mitt svar.

Herr Gustafson frågar hur det är med
den potatis som har kommit från Amerika.
Han antydde ju själv att denna potatis
hade varit behäftad med sjukdom.
Det har ännu inte kommit någon anmälan
om denna sak till jordbruksdepartementet,
men den har anmälts till växt -

skyddsanstalten, och anstaltens ombud
vid hamnarna har gjort en undersökning.
Av det parti på inemot 3 000 ton
varav en del lossats i Göteborg har en
del visat sig vara smittad av ringsjuka.
Jag tror att 100 ton hade gått till
Halmstad, och det har under hand sagts
mig att detta parti var av sådan kvalitet
att det, när det undersöktes av vederbörande
intendent vid regementet,
inte kunde godkännas som matpotatis,
antagligen på grund av att det var angripet
av denna sjukdom.

Dessutom har det sagts att det parti
som kom in här var av mycket växlande
kvalitet, även i de fall där det från
säljarsidan angavs att potatisen skulle
fylla de krav som importörerna hade
rätt att ställa.

Jag förmodar att växtskyddsanstalten
kommer att avge utlåtande om huruvida
den ifrågavarande potatisen kommer
att kunna konsumeras eller om
den bör returneras eller användas för
andra ändamål än till matpotatis här i
landet. Detta blir väl emellertid en civilrättslig
fråga mellan importörerna
och de utländska exportörerna.

Vad importen från Holland beträffar
har det sagts mig att det i någon holländsk
tidning i går eller i förrgår skulle
ha meddelats att det sedan någon tid
rådande exportförbudet skulle vara
upphävt. Huruvida detta är med verkligheten
överensstämmande har vi inte
kunnat få någon officiell uppgift om.
Jag förmodar att en officiell bekräftelse
ingår inom de närmaste dagarna.

Det är för mig glädjande att jordbruksnämnden
har kunnat uttala att de
partier matpotatis som behövs förmodligen
kommer att vara tillgängliga. Jag
har ingen anledning att i nuvarande
läge dra i tvivelsmål att nämndens uppfattning
på denna punkt är riktig. Jordbruksnämnden
har ju sedan tidigare
erfarenhet av att vissa partier brukar
lösgöras sedan sättningen är fullbordad,
beroende på att jordbrukarna kanske
håller på vissa potatispartier tills de

Tisdagen den 15 maj 195G

Nr 18

Svar på fråga ang. den hotande potatisbristen

ser att de har tillräckligt med utsädespotatis.

Vad beträffar den potatissjuka, ringsjukan,
som har upptäckts tidigare i
detta land men som har fått en alldeles
för stor utbredning de sista veckorna,
kan jag nämna, att den frågan har handlagts
så snabbt som kunnat ske såväl
av växtskyddsanstalten som av departementet.
Den 26 april i år utfärdades
en kungörelse, vars syfte var, att man
skulle se till att denna sjukdom inte
skulle åstadkomma skada för framtiden.
Man har försökt ordna det så att
ifrågavarande partier potatis blir omhändertagna,
så att de kan oskadliggöras
och inte bära smittan vidare till
nästa år. Kungl. Maj :t har också enligt
kungörelsen ställt vissa medel till förfogande
för att de odlare, som köpt
sådan potatis till utsäde i tro att den
var frisk men sedan konstaterat att
den var smittad, skall få ersättning för
den skada, som kan drabba dem genom
denna sjukdom. Man har följaktligen i
denna fråga försökt vidta de åtgärder
som är möjliga på detta område och
därvidlag handlat så snabbt som förhållandena
medgivit.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När jag ställde min
fråga förelåg avslagsbeslut av jordbruksnämnden
på importlicenser för
potatis. Det gällde en kvalitet, som ansågs
vara hygglig som matpotatis. Det
var en av anledningarna till att jag
ställde min fråga.

Vidare har jag frågat, om det inte
skulle vara möjligt att utforma licenspolitiken
smidigare än nu är fallet.
Om det skulle bli besvärligt fram i juni
framför allt för vissa stora institutioner
i de större städerna att få potatis av
tillfredsställande kvalitet, måste man
fråga sig, om detta inte kunnat undvikas
om importlicensgivningen skötts
på ett smidigare sätt. Statsrådet säger,
att vi måste tillvarataga jordbrukarnas
intresse i detta sammanhang. Det är

självklart, men jag vill på nytt fästa
uppmärksamheten på att statsrådet anser
det vara förenligt med jordbrukarnas
intresse att för framtiden beträffande
potatisimporten ha en betydligt
generösare politik i vad avser kvantitativa
restriktioner, än den politik som
bedrivits hittills i år.

När det gäller frågan om USA-potatisen
så är det inte de rent civilrättsliga
förhållandena som intresserar de svenska
husmödrarna, utan i vad mån ett
beslut att kassera dessa partier påverkar
potatistillgången på marknaden. Jag
vet att de kvantiteter, som skulle komma
in, inte är så kolossalt stora — det är
några tusental ton — men de måste i
alla fall påverka tillgången på marknaden.

Sedan vore jag tacksam för ett svar
från statsrådet beträffande den snabbutredning
som tillsatts i fråga om potatissituationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Vad det gäller utredningen
glömde jag att svara på herr
Gustafsons i Göteborg fråga.

Denna utredning blev tillsatt i december
förra året, och det var fråga om en
snabbutredning. Det går emellertid inte
så fort att lösa potatisfrågan. Det vet
herr Gustafson, det behöver jag inte
tala om. Det går inte att på någon månad
säga, att så här skall det vara. Denna
utredning håller på att arbeta, och
det var inte mer än ett par dagar sedan
som jag var i förbindelse med dess
ordförande och hemställde till honom
att se till, att man bedriver utredningen
så att man så snart som möjligt kommer
till resultat. Han svarade, att i utredningen
är olika intressen representerade
och att alla är besjälade av vilja att
åstadkomma en lösning av frågan så
snart som möjligt. I detta avseende,
herr Gustafson, är vi säkerligen lika
intresserade på båda hållen. Herr Gustafson
anser att jag ensidigt företräder

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. bestämmelserna

i Norrbotten

jordbrukarintresset, medan herr Gustafson
bevakar husmödrarnas intressen.
Det är emellertid lika viktigt för båda
parterna att få denna sak snabbt uppklarad.

Vad sedan gäller de partier skadad
potatis som importerats så säger herr
Gustafson, att husmödrarna inte har något
intresse av den civilrättsliga delen
av frågan. Nej, herr Gustafson, men det
är ännu inte anmält något om denna sak
till departementet. Ärendet ligger i
växtskyddsanstalten och växtskyddsanstalten
är enligt min mening den myndighet
som i sista hand skall avgöra,
vad som är matnyttigt och vad som
icke är matnyttigt av dessa partier. Det
blir växtskyddsanstalten som helt och
hållet kommer att fälla domen, huruvida
denna potatis får användas inom landet
och på vad sätt den får användas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
om koncessionsrenskötseln i kustlandet
i Norrbotten

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Löfroth frågat mig

1. huruvida jag icke anser tiden nu
vara inne att upphäva gällande bestämmelser
angående koncessionsrenskötseln
i kustlandet i Norrbotten; samt

2. om så icke är fallet, vilka åtgärder
jag avser vidtaga för att åstadkomma
rättelse av i interpellationen påtalade
missförhållanden.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Till motivering för sin första fråga
har interpellanten anfört, att koncessionsrenskötseln
såsom denna bedrives
i ifrågavarande trakter icke är av någon
betydelse ur inkomstsynpunkt i jämförelse
med de vård- och skadeståndskost -

om koncessionsrenskötseln i kustlandet

nader, som renägarna får vidkännas. I
detta hänseende torde jag få lämna följande
uppgifter. Inom Liehittäjä, Gunnari
och Kälvjärvs koncessionsområden
— av vilka de två sistnämnda omfattar
större delen av Nederkalix och Töre
socknar — var antalet renägare under
åren 1951—1955 i genomsnitt omkring
230. Renantalet höll sig mellan 2 100
och 2 600 samt utgjordes huvudsakligen
av skötesrenar. Det medgivna antalet
renar var ett vart av ifrågavarande
år 3 000. För skador, förorsakade av renarna,
erlades respektive 4 240, 9 532,
3 869, 1 342 samt 1 947 kronor. Bruttoinkomsten,
d. v. s. inkomsten av slaktade
eller levande sålda renar, uppgick
år 1954 till cirka 80 000 kronor, medan
utgifterna i form av arbetskostnader och
skadestånd var omkring 56 000 kronor.
Nettovinsten blev alltså cirka 24 000
kronor, vilket motsvarar en inkomst av
i runt tal 8 kronor per ren. Emellertid
bör därvid framhållas, att slaktuttaget
icke var så stort som det kunnat göras
utan minskning av stammen. Hade slaktuttag
skett i dylik omfattning, skulle
nettovinsten ha blivit cirka 53 000 kronor
och förtjänsten per ren omkring 19
kronor.

Av de lämnade uppgifterna framgår,
att ifrågavarande form av renskötsel
otvivelaktigt har en mycket obetydlig
omfattning. På den punkten är jag ense
med interpellanten. Att fördenskull
säga, att koncessionsrenskötseln är helt
utan ekonomisk betydelse, synes dock
vara att gå för långt. Man bör i detta
sammanhang icke heller glömma, att det
här är fråga om en urgammal rättighet,
som trängt djupt in i medvetandet
hos den berörda befolkningen. Detta synes
bland annat framgå av att, enligt
vad de förut återgivna siffrorna visar,
intresset för koncessionsrenskötseln hållit
sig konstant även under senare år.

Interpellanten har såsom skäl för ett
upphävande även åberopat den skadegörelse,
som renarna gör i koncessions -

Tisdagen den 15 maj 1956 Nr 18

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om koncessionsrenskötseln i kustlandet

i Norrbotten

områdena. Därvidlag måste hållas i
minnet, att man vid lagfästandet av koncessionsrenskötseln
räknade med att
skadegörelse icke kunde undvikas utan
utgjorde en mer eller mindre ofrånkomlig
konsekvens av det system, som ifrågavarande
form av renskötsel innebär.
På grund härav har i renbeteslagen stadgats,
att renägarna skall utgiva ersättning
för den skada, renarna åstadkommer.
Varje koncessionsområde utgör
därvid ett särskilt skadeersättningsområde,
vilket i princip innebär gemensam
ersättningsskyldighet för skada
inom området. Vidare har utförliga föreskrifter
meddelats om värdering m. m.
Det torde därför med fog kunna sägas,
att vederbörande jordägare åtnjuter så
fullständigt ekonomiskt skydd som möjligt
mot skadegörelse inom koncessionsområdena.

Såsom svar på interpellantens första
fråga får jag därför sammanfattningsvis
anföra, att enligt min uppfattning
tillräckliga skäl icke kan anses föreligga
för att i vart fall för närvarande ifrågasätta
ett upphävande av koncessionsrenskötseln.
Därmed är givetvis icke
sagt, att det icke så småningom kan
befinnas lämpligt att närmare utreda
och pröva detta spörsmål.

Jag övergår härefter till den andra
frågan, däri interpellanten påkallat rättelse
av vissa missförhållanden, som
skulle föreligga i fråga om koncessionsrenskötseln.
Interpellanten synes därvid
främst åsyfta den av renarna förorsakade
skadegörelsen samt förmena, att
denna är av sådan omfattning, att den
är till avsevärd olägenhet för såväl jordbruket
som skogen, trots att ersättning
utgår.

Vad först angår skadorna på jordbruket,
vill jag erinra om att denna fråga
varit föremål för särskild utredning av
länsstyrelsen i Norrbottens län. Utredningsmän
var agronomen L. Agerberg,
Luleå, och f. lappfogden 11. Johansson,
Umeå. Utredningen avslutades så nyli -

gen som i maj 1955 och utmynnade i
det allmänna omdömet, att man på
grundval av utredningsmännens iakttagelser
med rätt stor visshet kunde
uttala, att förekommande antal fall av
renbetning på odlad jord inom ifrågavarande
bygder var av föga betydeise
för jordbrukets ekonomi. I yttrande
över utredningen anförde Nederkalix
kommun — d. v. s. den kommun, som
interpellationen närmast avser — att utredningen
utförts med mycket stor omsorg
och noggrannhet. Vidare framhölls,
att renvården inom kommunen förbättrats
under senare år. Vissa spörsmål ansågs
emellertid böra utredas närmare.
Samma synpunkter uttalades av Töre
kommun. Hushållningssällskapet i länet
fann, att det ur jordbrukets synpunkt
ej förelåg några allvarligare skäl
att begränsa koncessionsrenskötseln ytterligare
inom ifrågavarande områden.
På grund av vad sålunda förekommit
vid ifrågavarande utredning synes man
med fog kunna göra gällande, att renarnas
skadegörelse på jordbruket i koncessionsområdena
icke spelar någon
större roll för jordägarna. I varje fall
torde det vara överdrivet att här tala
om några missförhållanden.

Vad härefter angår renskadegörelserna
å skogsbruket i koncessionsområdena,
har någon närmare undersökning av
detta spörsmål ännu icke gjorts. En viss
uppfattning härom torde man emellertid
kunna få av de uttalanden rörande
renskadegörelse i allmänhet å skog,
vilka överjägmästaren i Nedre Norrbottens
distrikt F. Ebeling gjort vid en
i Jokkmokk hösten 1954 anordnad specialkurs
angående renskötseln och den
nutida norrländska skogshanteringen.
Uttalandena återfinnes i meddelande nr
3 från Lappväsendet-Renforskningen.
Av uttalandena framgår, att skadegörelsen
främst åstadkommes genom att
renarna trampar ned och fördärvar
plantorna. Däremot ansågs de vid hornfejning
åsamkade skadorna på ung -

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om koncessionsrenskötseln i kustlandet

i Norrbotten

träd i regel vara av lokal och obetydlig
omfattning. Av intresse är emellertid,
att redogörelsen avslutas med ett påpekande,
att renen också är ett nyttodjur
för skogsbruket. Renbetet underlättar
nämligen föryngringsåtgärderna på de
torra och skarpa ristyperna, åtminstone
så länge de nuvarande föryngringsmetoderna
tillämpas på nämnda skogstyper.
Även om de nu återgivna uttalandena
icke ger någon direkt ledning i
fråga om renskadegörelserna å skogsbruket
just i koncessionsområdena, synes
uttalandena dock närmast visa, att
det icke heller här gärna kan vara fråga
om några missförhållanden. Jag kan tilllägga,
att man inom lappväsendet anser,
att renarnas intrång på skogsbruket
hittills icke synts vara av allvarligare
beskaffenhet.

Sammanfattningsvis kommer jag följaktligen
till den slutsatsen, att de av renarna
förorsakade skadorna å jordbruk
och skogsbruk inom koncessionsområdena
knappast kan anses vara alltför besvärande
för vederbörande jord- eller
skogsägare och i vart fall icke mera omfattande
än vad som vid tillkomsten av
renbeteslagens olika bestämmelser tagits
med i beräkningen. Av det sagda
följer, att jag icke finner mig ha anledning
att föreslå någon ändring i sagda
bestämmelser.

Jag torde till sist få upptaga ett par
av interpellanten särskilt gjorda anmärkningar,
nämligen dels att bestämmelserna
om rätt att ha renar i koncessionsområdena
kringgås genom bulvanförhållanden,
dels att föreskrifterna
om förbud att under tiden 1 maj—30
september ha renarna i kusttrakterna
oftast överträdes. Beträffande den första
anmärkningen är det icke uteslutet,
att denna kan vara riktig. Emellertid
får jag erinra om att enligt renbeteslagen
årligen skall upprättas renlängder.
I regel granskas därvid genom
lappväsendets försorg även renägarnas
rätt att inneha renar. Uppdagas olaga

reninnehav, leder detta till föreläggande
av länsstyrelsen att avveckla sådant
innehav. Enligt vad jag inhämtat skedde
en mera ingående kontroll under
åren 1944—1945, och därefter har verkställda
kontroller behövt leda till åtgärder
blott i några fall. Vidare får jag
upplysa, att enligt uppgift från lappväsendet
nästa kontrollsvep i koncessionsområdena
kommer att ske innevarande
år, därvid särskild uppmärksamhet
avses skola ägnas eventuella bulvanförhållanden.
Det torde således finnas
grundad anledning att antaga, att
de missförhållanden, som må förekomma
i förevarande avseende, skall kunna
rättas till med det snaraste. Några
särskilda åtgärder i ämnet från min
sida synes därför icke vara påkallade.

Vad slutligen angår överträdandet av
förbudet att under viss tid låta renar
vistas i kusttrakterna får jag framhålla,
att även en sådan situation förutsetts i
renbeteslagen. Där stadgas nämligen,
att om något av vad länsstyrelsen föreskrivit
med avseende å rätten att ha
skötesrenar åsidosättes, länsstyrelsen
må förordna att de renar, som olagligen
hålles, skall levande eller slaktade
säljas för renägarens räkning. I anslutning
härtill har, enligt vad jag inhämtat,
länsstyrelsen meddelat renföreningarna
i Liehittäjä, Gunnari och Kälvjärvs
koncessionsområden tillstånd att
slakta samtliga de renar, som under förbjuden
tid uppehåller sig just i kustbygden.
Detta tillstånd har också utnyttjats
årligen.

Med vad jag sålunda anfört, anser
jag mig ha besvarat även interpellantens
andra fråga.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdeparte -

Tisdagen den 15 maj 1956 Nr 18

bestämmelserna om koncessionsrenskötseln i kustlandet

Svar på interpellation ang.

i Norrbotten

mentet få uttala mitt tack för svaret på
min interpellation. Herr statsrådets svar
bär dock inte på något sätt rubbat min
uppfattning om koncessionsrenskötselns
fortsättande i kustbygden i norra Norrbotten,
och inte heller kommer berörda
jordbrukare att nicka bifall till jordbruksministerns
uttalande i detta spörsmål.

Kammarens ledamöter hörde att renarnas
antal i berörda bygd uppgår till
något mellan 2100 och 2 600 och att
renägarnas antal utgör 230, vilket ger
ett genomsnittligt antal av tio renar per
ägare. Man brukar tala om teaterbönder,
men här kan man med visst skäl
tala om teaterrenägare, vilket de flesta
också är, vilka håller sig med renar i
dessa bygder.

Statsrådet säger att i det här sammanhanget
bör man inte glömma att
det är fråga om en urgammal rättighet,
som trängt djupt in i medvetandet hos
den berörda befolkningen. Ja, den sista
delen av meningen är fullt riktig —
den har trängt in så djupt att jordbrukarna
och de kommunala myndigheterna
i dessa trakter med skärpa framhållit,
att denna koncessionsrenskötsel bör
fortast möjligt försvinna eller att åt
densamma i varje fall bör ges en sådan
form att bättre skydd beredes åt de
jordbrukare som berörs av renarnas
framfart. Det är alltså fullt berättigat
när man framställer önskemålet, att
statsrådet prövar frågan om denna koncessionsrenskötsels
upphävande.

Herr statsrådet hänvisar till en av
länsstyrelsen tillsatt utredningskommitté
rörande renarnas skadegörelse på
jordbruket inom berörda område, vilken
gör gällande, att skadorna inte spelar
någon större roll för jordägarna och
att man inte kan tala om några missförhållanden
i detta fall. Men dessa
jordbrukare har dock en väsentligen
annan uppfattning härom liksom också
kommunalfullmäktige i Nederkalix kommun,
som så sent som i slutet av 1955

behandlade denna fråga och då gjorde
ett uttalande i anledning av berörda
kommittés yttrande till länsstyrelsen.
Kommunalfullmäktige och de berörda
jordbrukarna framhöll just de missförhållanden
som råder.

Jag fick för en tid sedan ett brev från
en jordbrukare i denna bygd. Han säger
bl. a.: »Jag har själv varit med om
att få besök av över 200 renar på en nyigensådd
vall på två hektar, marken
var ej frusen trots att det var långt fram
i oktober, alltså rätt för renarnas vistelse.
Upprepade gånger ringde jag renägareföreningen
att de skulle borttaga
renarna, men erhöll det svaret att jag
ej hade rätt att ens själv bortdriva dem.
Jag erhöll i skadeersättning 50 kronor,
trots att jag ansåg att skörden minskade
redan första året med 50 %. För de barkade
ungtallarna erhöll jag givetvis
ingenting.»

Jag har anledning att härvidlag fästa
större tillit till vad dessa jordbrukare
och kommunalfullmäktige säger än till
vad de personer och myndigheter framhåller,
som lämnat de uppgifter som
tydligen legat till grund för statsrådets
svar på min interpellation.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag medger gärna att
det kan uppstå svårigheter i ett fall som
detta för de enskilda jordbrukarna, men
det finns dock såsom saken ligger till
möjlighet att erhålla ersättning för skadorna.

Vad beträffar de kommunala myndigheterna,
vilkas yttranden jag åberopat,
har även Nederkalix kommun — vare
sig det nu är kommunalfullmäktige eller
kommunalnämnden, det vet jag inte
— sagt att den utredning som företagits
utförts med mycket stor omsorg och
noggrannhet. Jag kan givetvis inte fästa
så stort avseende vid herr Löfroths uttalande
som vid de olika myndigheternas
yttranden, ty de handlar dock un -

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. bestämmelserna om koncessionsrenskötseln i kustlandet

i Norrbotten

der ämbetsansvar vid behandlingen av
sådana här frågor. Hushållningssällskapet
där jordbrukarna mangrant är representerade,
har sagt att om man jämför
dessa ting kan man enligt sällskapets
mening inte vidta andra åtgärder
än som skett. I det svar jag lämnat på
interpellationen har jag byggt på de uttalanden
som avgivits av de lokala myndigheterna,
inte bara inom länet som
sådant utan även inom den socken den
ärade interpellanten åberopat såsom
den där skadorna skulle vara särskilt
svåra. Efter de upplysningar jag fått
kan jag inte komma till någon annan
uppfattning. Jag medger visserligen, att
det kan uppstå svårigheter för de enskilda
jordbrukarna. Att de inte är
hjälpta med mitt svar är en sak för
sig. Men de har viss möjlighet att få
hjälp genom de lagar som finns rörande
ersättning. Det hela är väl närmast en
framtidsfråga. Även de lokala myndigheterna
anser ju gällande författningar
för närvarande vara till fyllest.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Herr statsrådet drar
här fram kommunalfullmäktiges yttrande
rörande ifrågavarande utredning,
där fullmäktige på två rader säger att
utredningen har gjorts med stor noggrannhet,
men statsrådet undviker att
beröra den slutkläm, som kommunalfullmäktige
i Nederkalix kommer med
och i vilken fullmäktige i fem att-satser
kräver stöd åt jordbrukarna på ett helt
annat sätt än vad som kommer fram i
herr statsrådets svar.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att jordbrukarna i berörda trakter åsamkas
stora skador genom renarnas framfart.
Man skall emellertid inte glömma
att lapparna i dessa områden befinner
sig på gamla renbetesmarker, från vilka
renarna har fördrivits av de människor
som nu bor där. Man får därför

inte undra på att lapparna i detta fall
anser sig ha vissa rättigheter.

Det är emellertid en annan sak i
detta sammanhang, som jag emellertid
inte skall ta upp nu men som jag vid
kommande höstriksdag skall interpellera
jordbruksministern om, nämligen
det ohyggliga rendödande, som våra tåg
och rälsbussar under de senaste åren
har förorsakat. Under 1955 dödades sålunda
över 2 500 renar genom tågens
och rälsbussarnas framfart. Den saken
skall jag som sagt återkomma till och
tala några allvarsamma ord med jordbruksministern
eller kommunikationsministern
om.

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Jacobson i Vilhelmina att vad vi här
talar om är förhållandena i kustbygden,
inte i lappmarken. (Herr Jacobson i
Vilhelmina: lapparna är drivna från
alla håll!) Det är bara teaterlappar, som
har renar i kuslbygden. Varje renägare
där har i genomsnitt inte mer än tio
djur, och när man frågar dem om renskötseln
går med vinst, svarar de: »Nej,
det är rena förlusten.» De vet inte ens
var renarna finns någonstans. Så blanda
inte in lapparna i frågor, som rör kustbygden
herr Jacobson! Där nere har
man knappast sett en lappkolt en gång.
Att i detta sammanhang uppträda som
lapparnas försvarare tycker jag är malplacerat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
talar här om det rendödande,
som skett på grund av tågens och rälsbussarnas
framfart, men i den frågan
får han vända sig till järnvägsstyrelsen
och kommunikationsministern, inte till
jordbruksministern. Jag kommer inte
att lägga mig i järnvägarnas framfart i
det fallet.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 15 maj 1950

Nr 18

§ 6

Svar på interpellation i anledning av
vissa olägenheter beträffande skolskjutsarna Herr

andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Onsjö frågat mig, om
jag uppmärksammat vissa av interpellanten
angivna olägenheter beträffande
skolskjutsarna och, om så är fallet,
huruvida jag ämnar vidtaga några åtgärder
för att råda bot på de ifrågavarande
olägenheterna.

Yad interpellanten påtalat är det förhållandet,
att de yngre skolbarnen, som
regelmässigt har kortare skoldag än de
äldre, oftast måste vänta längre eller
kortare stund innan de får fara hem
med skolskjutsen, eftersom denna inte
kan avgå förrän också de äldre skolbarnen
slutat för dagen. Interpellanten
har också uppgivit, att de små barnen
ofta måste tillbringa väntetiden utomhus.
Interpellanten efterlyser en större
samordning mellan de äldre och de
yngre skolbarnens dagliga lästid. I vart
fall bör enligt interpellantens mening
det kunna ordnas så, att barnen under
väntan på skolskjutsen får vistas inom
skolan.

I anledning av dessa interpellantens
uttalanden — till vilkas syfte jag helt
ansluter mig — vill jag först påpeka,
att skolöverstyrelsen utfärdat anvisningar
rörande skolskjutsar åt skolpliktiga
barn den 1 mars 1950. Ur dessa anvisningar,
som alltfort gäller, vill jag citera
följande:

»Vid utnyttjande av de regelbundna
kommunikationslinjerna för skjutsning
av skolbarn böra skolans dagliga lästider
och turlistan för trafikmedel så
långt ske kan samordnas. Trots detta
torde viss väntetid för barnen i åtskilliga
fall visa sig ofrånkomlig. Hur lång
väntetid som skall tolereras måste belömas
från fall till fall under hänsyns -

tagande till bland annat om barnen ha
möjlighet att vid otjänlig väderlek tillbringa
väntetiden inomhus.

När småskolebarn och folkskolebarn
erhålla gemensam skolskjuts, bör det
tillses, att väntetiden för småskolebarnen
i möjligaste mån förkortas. I vissa
fall är det lämpligt att låta småskolebarnens
raster — speciellt matrasten —
bliva längre än folkskolebarnens. I en
del fall torde det vara möjligt att efter
småskolans egentliga arbetsdag för småskolebarnen
anordna antingen en lekstund
eller en stund för läxläsning. Härvid
erforderlig övervakning får dock
icke ordnas på sådant sätt, att den medför
kostnad för statsverket.

För undvikande av alltför lång väntetid
för småskolebarnen vid skolor, där
på folkskolestadiet anordnas undervisning
i t. ex. slöjd eller engelska, bör,
därest kostnaderna äro rimliga, statsbidrag
kunna utgå för hemkörning av
småskolebarn med extraskjutsar. Antalet
sådana skjutsar bör begränsas till
ett par i veckan.

Där skjutsning på grund av barnantalets
storlek utföres med dubblerade turer,
böra skjutslägenheterna såvitt möjligt
utnyttjas så, att behovet av extraskjutsar
bortfaller.»

Så långt skolöverstyrelsens anvisningar.

Gällande undervisningsplan för folkskolan
anvisar också vissa möjligheter
att i någon mån underlätta anpassningen
av småskolans lästider till folkskolans
i syfte, bland annat, att minska
ifrågakommande svårigheter vid anordnandet
av skolskjutsar. Enligt alternativa
timplaner för småskolestadiet, såväl
a- som b-formerna, är det sålunda
möjligt att för läraravdelning i småskola
tillämpa en arbetsordning med fem lektionstimmar
per dag under fyra veckodagar,
varvid hela avdelningen får gemensam
undervisning, och fyra lektionstimmar
per dag under två av veckans
dagar, då avdelningen är uppdelad
i två grupper, som växelvis är lediga

78 Nr 18 Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation i anledning av vissa olägenheter beträffande skolskjutsarna

en söckendag i veckan. Att för småskolebarn
utöka den dagliga lästiden
utöver fem timmar är av pedagogiska
och hygieniska skäl ej tillrådligt.

Genom en planmässig samordning,
där så är behövligt, av åtgärder som enligt
gällande bestämmelser och anvisningar
kan tillämpas, torde det i många
fall vara möjligt att verksamt nedbringa
de påtalade väntetiderna för småskolebarnen.

Slutligen vill jag nämna, att en översyn
av gällande bestämmelser och anvisningar
rörande skolskjutsar för närvarande
pågår inom skolöverstyrelsen.
Möjligheterna att finna ytterligare utvägar
att råda bot på de av interpellanten
påtalade svårigheterna blir därvid
givetvis föremål för noggranna undersökningar
och överväganden.

Härpå anförde

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag skall be att få till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framföra mitt tack för
svaret. Jag får kanske betrakta det som
positivt, trots att jag måste erkänna att
det tyvärr inte gav mig så mycket.

Den fråga jag tagit upp i interpellationen
ter sig kanske som en liten fråga,
när man ser den uppifrån, i varje fall i
jämförelse med de väldiga problem som
skolan nu har att brottas med. Men när
man kommer ut i bygderna — vilket ju
en politiker ibland gör — möter man
ofta föräldrar som ger uttryck för sin
oro och irritation just för att dessa
minsta, småskolebarnen, skall behöva
gå och vänta en timme eller två på att
de skall få komma hem med skolskjutsen.

Man frågar sig då — med full rätt,
tycker jag — om det inte vore bättre
att barnen finge sitta kvar på skolbänken.
Då visste föräldrarna var de hade
dem. Nu säger herr statsrådet att en
utökning av lästiden för de små skulle
medföra vissa olägenheter; detta är inte

tillrådligt vare sig av pedagogiska eller
hygieniska skäl, som han uttryckte det.
Men åtminstone i fråga om hygienen
innebär det givetvis mycket större vådor
att de yngre barnen kanske skall
springa omkring i en vägkorsning i
väntan på att kunna komma hem än om
de får stanna kvar inom skolan.

Centraliseringen av skolan på landsbygden,
som ju måste genomföras på
grund av folkminskningen — även om
jag tror att den mången gång genomföres
i för stor utsträckning — är som
sagt oundviklig. Den medför också vissa
fördelar, men man bör då se till att inte
fördelarna så att säga uppväges av nackdelar.
I den gamla byskolan hade barnen
kanske bara en enda lärare under
hela skoltiden. Han tog hand om barnen
och hade omsorg om dem både till
kropp och själ. Detta innebar en stor
trygghet för föräldrarna. I den moderna
skolan blir allting mer mekaniserat:
barnen byter lärare minst en gång om
året och körs med bilar hit och dit,
vilket också kan ställa till en del trassel.
Man förstår därför den oro som
man ibland får höra föräldrar ge uttryck
åt.

Allt detta är kanske ofrånkomligt på
grund av centraliseringen, men man
bör då se till att anvisningar och bestämmelser
på området anpassas efter
utvecklingen och med hänsyn till vad
som är barnens bästa. Ty det är väl
ändå så, att skolan är till för barnen
och inte tvärtom. För min de! har jag
den uppfattningen att enda sättet att
komma till rätta med dessa problem är,
att man försöker anpassa lästiden så,
att den blir densamma för alla elever i
samma skola och som skall hem med
samma bilar. Blir skoldagen då för lång
för de små barnen, bör detta givetvis
kompenseras med lovdagar.

Jag förstår att statsrådet är positivt
inställd till önskemålet att skolskjutsarna
skall läggas så, att de mindre barnen
kan skjutsas hem vid en för dem
lämplig tidpunkt. Detta går emellertid

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 18

Svar på interpellation ang.

inte alltid och dessutom blir det orimligt
dyrt. Det är inte rätta lösningen att
köra hem endast några stycken barn,
som bor lång väg från skolan. Herr
statsrådet antydde att olägenheterna härvidlag
på många håll beror på att de
lokala skolmyndigheterna är konungsligare
än konungen själv och att man
inte utnyttjar de möjligheter till anpassning
som finns. Jag tror att det ibland
är så. Jag vill därför stryka under önskvärdheten
av alt de myndigheter som
har hand om dessa problem verkligen
följer dem med uppmärksamhet och ser
till att lästiden anpassas med hänsyn
till vad som är bäst för barnen. Det är
det som är det väsentliga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. åtgärder till
förbättring av fiskehamnarna

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har i en interpellation frågat statsrådet
Hjalmar Nilson om denne har för
avsikt att inom den närmaste tiden vidtaga
några åtgärder till förbättring av
fiskehamnarna, framför allt på sydkusten.

Med hänsyn till att handläggningen
av frågorna om fiskehamnar från och
med den 1 januari 1956 ankommer på
chefen för handelsdepartementet, åligger
det mig att besvara interpellationen.
I anledning av densamma vill jag
anföra följande.

Vid behandlingen nyligen i riksdagen
av anslaget för nästa budgetår till
byggande av fiskehamnar har riksdagen
bifallit av utskottet efter motioner
framfört förslag att anslaget skulle höjas
från i statsverkspropositionen begärda
2,7 miljoner till 3 miljoner kronor. Riksdagen
har därvid lämnat utan erinran
ett av mig i statsverkspropositionen
gjort uttalande att -— i avvaktan på re -

åtgärder till förbättring av fiskehamnarna

sultatet av den inom sjöfartsstyrelsen
pågående översynen av fiskehamnsutredningens
plan för byggande av fiskehamnar
— vissa avsteg från planen
skulle få göras, där Kungl. Maj:t funne
så erforderligt för att de mest trängande
behoven av nya fiskehamnsanläggningar
skulle kunna tillgodoses.

Huruvida inom ramen av detta bemyndigande
och tillgängliga medel åtgärder
för förbättring av olika hamnar
kan komma till stånd, kan endast prövas
från fall till fall. Jag kan därför ej
uttala mig om utsikterna för eventuella
förslag, gällande sydkusten. I handelsdepartementet
finnes för närvarande
inga sådana förslag liggande.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Först ber jag att få
framföra mitt tack till handelsministern
för att han varit vänlig att svara på
interpellationen. Anledningen till att
jag framställt den är att det har mycket
stor betydelse för de berörda folkgrupperna,
att dessa frågor kan ordnas inom
en snar framtid. Det går inte att, som
man gjort de senaste åren, bara förlita
sig på vissa utredningar och förslag;
dessa har inte föranlett några åtgärder.
1946 uppgjordes för praktiskt taget de
flesta hamnarna på sydkusten vissa
förslag till förbättringar. Det gjordes
bland annat kostnadsberäkningar, och
befolkningen trodde naturligtvis att åtgärder
också skulle vidtagas. Av skäl
som jag inte känner till har det inte
blivit mycket gjort — det har stannat
vid uppmuddring och dylikt.

Herr talman! Med hänsyn till att vi i
dag inte har arbetsplenum, tar jag mig
friheten att något i detalj redogöra för
de önskemål som framförs från befolkningen
vid de olika hamnarna.

Jag börjar nere i Kåseberga. Det är
en hamn, som om den blir iordningställd
skulle kunna fylla sin uppgift på
ett mycket bra sätt. Man önskar få den

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. åtgärder till förbättring av fiskehamnarna

västra hamnarmen reparerad, och man
önskar få en ny vågbrytare öster om
hamnen, vilket skulle innebära en förlängning
med 25 meter. På så sätt skulle
man få hamninloppet i söder, och stormarna
från Sandhammaren skulle då
inte, såsom nu sker, sanda igen inloppet.
Vidare önskar man få 14 å 15 fots
vattendjup vid hamninloppet, vilket
skulle betyda en hel del.

En och annan ställer kanske frågan:
Finns det några människor, som skulle
kunna nyttja denna hamn? Ja, det finns
i runt tal 120 människor som har behov
av hamnen. Det är inte heller som
på så många andra platser en samling
äldre personer som utövar näringen,
utan många är under 20 år. Det rör
sig med andra ord om människor som
under lång tid skulle kunna stanna kvar
och utöva sin näring.

För närvarande kan hamnen inte användas
vissa tider på året — numera
den största delen av året — därför att
den är igensandad. Fiskarna får i stället
lägga sina båtar i Ystad och därifrån
fara de två milen till hemorten. Vem
som helst av oss, som praktiskt taget
alltid skulle ha två mil från arbetsplatsen
till hemmet, skulle väl önska att
det någon gång bleve en ändring.

Man har på denna plats investerat 2
miljoner kronor i båtar och redskap,
och jag skulle, herr statsråd, kunna gå
till hamn efter hamn och påvisa detsamma.
Låt mig ta Brantevik! Även där
önskar man en ny innerhamn, 100 x 45
meter. En sådan skulle lösa många problem.
Nu får en del av fiskeflottan gå
till Simrishamn, ty det finns inte plats
i Brantevik. Investeringarna är, som jag
antydde, inte heller där obetydliga —
de rör sig om cirka en miljon.

I Skillinge är önskemålen desamma.
Ett stort antal människor är beroende
av att hamnförhållandena förbättras,
och de investeringar man gjort ligger
vid en miljon kronor. Här driver en del
också fiskhandel med en omsättning på
bortåt 1,5 miljon kronor per år.

Jag tycker, att människorna i dessa
samhällen har rätt att äntligen få skönja
en ljusning.

Går jag till min egen kommun, kan
jag ta den lilla hamnen Vik, där man
sedan 10 år tillbaka begärt hjälp. Man
vill ha en fördjupning av hamnen och
en skyddsmur, så att stormarna från
Östersjön inte kan vräka in över den
lilla hamnen. Man har försökt göra sä
mycket som möjligt med egna resurser,
men det säger sig självt, att 150 människor
inte kan orka med vad som helst,
utan man måste i detta fall lita till staten.

Samma sak gäller för Baskemölla, Örnahusen
och Vitemölla. Även på Hanö
tycker man —• vilket jag säger som avslutning
— att det skulle vara skönt att
få en vågbrytare.

Det är många önskemål, men de är
dock begränsade på det sättet, att de
inte går till hur stora summor som
helst. Som sammanfattning skulle jag
vilja säga, att något måste göras, så att
dessa samhällen kan finnas kvar och
inte dör ut. Skall det vara något underlag
för vårt resonemang många gånger
här i kammaren om att vi skall försöka
bevara en levande landsbygd, måste vi
tillvarata denna möjlighet att hjälpa till.

För mycket kort tid sedan uppvaktade
fiskare från Kåseberga — jag var
själv med vid tillfället — statsrådet
Hjalmar Nilson för att söka få en ändring
till stånd i de bedrövliga förhållandena.
Statsrådet Hjalmar Nilson meddelade
den gången, att han skulle vidtala
statsrådet Lange i saken. Jag förmodar,
att så har skett. Skulle nu statsrådet
Hjalmar Nilson, såsom han ställde
i utsikt, besöka Blekinge och sydkusten
i sommar, vore det lämpligt, att
statsrådet Lange — ifall hans tid så
medger — också reste ned för att på
ort och ställe själv sätta sig in i förhållandena
och på det sättet få fullständigt
klart för sig, att det inte förekommer
några överdrifter i den argumentering,
som har förts där nere. Vad man

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 18

Svar på interpellation ang. åtgärder till förbättring av fiskehamnarna

begärt från fiskarhåll är befogat, det
är inte tu tal om den saken.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I all korthet vill jag
anföra endast ett par ting. Jag har redan
i interpellationssvaret understrukit,
att det inte finns några möjligheter
att här gå in på de enskilda projekten.
De får bedömas från fall till fall med
hänsyn till de medelstillgångar som
finns för ändamålet.

När vi är inne på frågan om fördelningen
av dessa medel, vill jag framhålla,
att sydkusten som helhet sannerligen
inte har varit ogynnsamt lottad,
jämförd med andra områden. Om vi
går litet längre öster ut från det område,
som herr Nilsson i Bästekille talar
om, har i Blekinge till och med så betydande
anslag givits, att man rätt väsentligt
kommit att överskrida vad som
föreslagits av 1944 års fiskehamnsutredning.
De statsbidrag, som utlämnats
för Kristianstads län, har varit mindre,
det erkänner jag, men de rör sig ändå
sedan 1947—48 — enligt de uppgifter
jag har fått — om något över 300 000
kronor.

Jag vill också i detta sammanhang
framhålla, att jag känner väl till den
uppgrundning, som sker i vissa av dessa
områden. Sjöfartsstyrelsen har denna
fråga under uppsikt och räknar med
att, om så erfordras, kunna ställa medel
till förfogande för underhåll och uppmuddringar
i dessa hamnar. Såvitt jag
känner till, finns inte någon framställning
för närvarande inne hos handelsdepartementet
rörande de hamnar, som
herr Nilsson i Bästekille talade om.

Det är klart, herr talman, att man
alltid kan göra gällande, att det anslag,
som totalt finns tillgängligt, är för litet
i förhållande till de behov, som för all
del ganska starkt kan motiveras. Herr
Nilsson i Bästekille framhåller emellertid
redan i sin interpellation, att lian
anser en viss restriktivitet vara nöd -

vändig. Hade han velat, att ytterligare
anslag ställdes till förfogande, skulle
han, när riksdagen för några veckor
sedan behandlade denna fråga, ha kunnat
framföra ett yrkande härom.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! På fiskarhåll är vi fullt
införstådda med nödvändigheten av den
översyn av fiskehamnsutredningens förslag
som man nu håller på med. Vi har
tidigare diskuterat den saken här. 1
Skåne, både i Malmöhus’ och i Kristianstads
län, tycker man nog emellertid,
att man under alla dessa år blivit
litet styvmoderligt behandlad. Vad man
kanske framför allt anmärker på är, att
de arbeten, som har kommit till utförande,
inte har skett i bättre samråd med
fiskarnas organisationer. Fiskarna där
nere, både i Skåne och i Blekinge, är
nämligen nu så pass starkt organiserade,
att det enligt min mening kan vara
en rimlig begäran, att myndigheterna,
när de skall sätta i gång med något
arbete där, tar hänsyn till de önskemål,
som kommer från organisationerna.
När man nu skall göra en översyn och
få fram en annan plan över i vilken
ordning hamnbyggnaderna skall komma,
tycker jag, att det är av allra största
vikt, att man därvid låter fiskarorganisationernas
önskemål bli avgörande.
Organisationerna är ju bättre än
några andra insatta i vid vilka hamnar
behovet är störst.

Jag kan i detta sammanhang inte
underlåta att påpeka, att när vi år 1951
eller 1952 i Skåne hade besök av representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och tillsammans med dem
diskuterade den nya turordningen, uttalade
fiskarnas organisationer — såväl
i Malmöhus’ som i Kristianstads län —
sig för att Skillinge skulle bli den hamn,
som först kom till utbyggande. Vi fick
också ett halvt löfte om att man skulle
sätta i gång där. Det gick till och med
så långt, att man transporterade några
maskiner från ett då avslutat lianin -

6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 18

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer

i syfte att. tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års

löner

bygge till Skillinge. De stod kvar, jag
vet inte hur länge, men i sinom tid
transporterades de bort. Det har ännu
inte tagits ett spadtag i Skillinge, och
det tycks fortfarande vara lika ovisst
när det skall bli någonting av. Det säges
nu, att man först vill ha avgjort,
hur det skall bli i Simrishamn. Men
även om Simrishamn skall utbyggas,
är det orimligt att inte bygga någon annan
fiskehamn på den åtminstone 30
mil långa skånska kusten. Vi förstår så
väl att det måste bli en viss koncentration,
men vi kan inte tänka oss, att man
skall dra ihop hela Skånes fiskeflotta
till en fiskehamn. Jag vill därför liksom
ett par gånger tidigare passa på att
understryka vad vi från fiskarorganisationernas
sida har sagt där nere om
önskvärdheten av att man nu äntligen
sätter i gång med fiskehamnsbygget i
Skillinge.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr statsrådet sade,
att när jag i min interpellation själv
hade medgivit, att vi med nuvarande
anslag måste vara restriktiva, borde jag
själv ha begärt högre anslag i början
av året. Men vi har kanske erfarenhet
var och en av vad följden blir, om en
enskild motionär eller några enskilda
motionärer försöker få högre anslag.
Vi får då alltid veta, att det ekonomiska
läget inte medgiver detta, utan att vi
får nöja oss med Kungl. Maj:ts förslag.
Därför begärde jag inte detta och sätter
nu mitt hopp till att Kungl. Maj:t,
i detta fall representerat av statsrådet
Lange, lägger fram förslag i dessa frågor,
ty om han gör det, är det utsikt
till att detta förslag också blir riksdagens
beslut.

Det är nog riktigt, att det inte finns
framställningar i saken i handelsdepartementet.
Men vad beträffar Skillinge
har det meddelats, att man vill ha en
innerhamn, där båtarna kommer att

kunna ligga skyddade för stormar, enligt
förslag inlämnat till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och en slip, så
att trålarna skall slippa att fara till
Bornholm, som de får göra i nuvarande
stund. De papper som jag har här i min
hand har jag inte själv fantiserat ihop.
Hela denna knippa är brev underskrivna
av hamnkaptener, hamnmästare, fiskare
m. fl. Jag anser mig därför ha
stöd av människor med sakkunskap i
denna fråga.

Herr Levin var också av den bestämda
uppfattningen, att något måste göras.
För sin del ansåg han att Skillinge borde
gå främst. Om den saken vill jag inte
yttra mig, men jag vet att för åtskilliga
av dessa hamnar är snar skyndsamhet
av nöden. Jag vill bara i all vänlighet
vädja till statsrådet att försöka skynda
på, besöka platsen och sätta sig in i
frågorna. Det gör alltid gott för vem
det vara månde att på ort och ställe få
se vad som behövs.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. förhandlingar
med statstjänstemannens organisationer
i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen
ett engångstillägg till innevarande
års löner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har frågat
mig om jag med hänsyn till statsintresset
ämnar vidta åtgärder för att
få till stånd förhandlingar med statstjänstemännens
organisationer i syfte
att tillförsäkra statstjänstemännen ett
engångstillägg till innevarande års löner.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Som bekant har uppgörelse om stats -

Tisdagen den 15 mai 1956

Nr 18

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer

i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års

löner

tjänstemännens löner för i år redan
träffats och godkänts av riksdagen.
Därefter torde intet ha inträffat, som
påkallar en omprövning av dessa löner
redan nu. Innan nya överläggningar om
statstjänstemännens löner upptages, bör
man därför avvakta fullgörandet av det
uppdrag, som har anförtrotts 1956 års
löneberedning. Som jag tidigare i skilda
sammanhang har nämnt, avses förhandlingarna
på grundval av beredningens
arbete kunna påbörjas senare
innevarande år.

Härefter anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Statsrådet motiverar sitt avböjande
svar med att ingenting inträffat efter
riksdagens godkännande av löneuppgörelsen,
som påkallar en omprövning
av lönerna redan nu. Denna motivering
stämmer emellertid inte med de faktiska
förhållandena. Det har inträffat
en del sedan riksdagen fattade sitt beslut.

Det viktigaste som hänt är att förhandlingarna
om den s. k. storstadslönen
avbrutits. Frågan har skrinlagts.
Man må säga vad man vill om förslaget
om storstadslöneprojcktet, det var
ändå en ansats till att bättra på den
dåliga fyraprocentuppgörelsen. Storstadslöneförslaget
framfördes av styrelsen
för SJ, och förhandlingarna därom
fördes med förutsättningar som
hade civildepartementets och regeringens
gillande.

Ingen kan gärna med skäl påstå, att
den ganska uppseendeväckande åtgärden
att för statstjänarnas vidkommande
bygga på lönerna med ett särskilt tilllägg,
innebar ett erkännande av att de
löner som samordningen gav statstjä -

narna icke var tillfredsställande. Inte
minst från statens egen intressesynpunkt
var det därför nödvändigt, att
någonting gjordes utöver samordningens
ram för att förbättra läget på de
mest utsatta platserna. Järnvägsstyrelsen
hade som bekant motiverat sitt förslag
med rekryteringssvårigheterna på
de större järnvägscentra, vilket visar
att en förbättring av löneläget inte enbart
var ett personalintresse utan också
ett statsintresse.

När nu förhandlingarna om ett storstadstillägg
strandat, så måste det väl
ändå ha inträffat något som motiverar
ett försök att komma fram efter andra
linjer. Det var i huvudsak därför som
jag tillät mig interpellera om möjligheterna
att uppta förhandlingarna om
ett engångstillägg till årets löner, ett
förslag som diskuterats ganska mycket
bland statstjänarna. Redan detta, att
förhandlingarna om en påbyggnad av
lönerna med ett särskilt tillägg strandat,
måste anses utgöra en sådan ny
situation som borde påkalla, inte en omprövning
av lönerna, tv en sådan har
jag inte påyrkat i detta sammanhang,
men väl förhandlingar om ett engångstillägg
eller en provisorisk löneförhöjning.

Det har emellertid inträffat också en
del andra omständigheter, som borde
motivera skyndsamma åtgärder. Jag
har i inlerpellationen fäst uppmärksamheten
vid det starka missnöje som uppgörelsen
och riksdagens beslut i lönefrågan
utlöst. Som särskilt anmärkningsvärda
uttryck för det stegrade
missnöjet anfördes i interpellationer
att postmän i Göteborg och Halmstad
gruppvis annonserat efter andra anställningar
med bättre löner.

Enligt vad som uppgivits förberedes
även inom andra statstjänargrupper liknande
aktioner. Det må emellertid vara
hur som helst med dessa strömningar
— det är dock ett orubbligt faktum, att

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemännens organisationer

i syfte att tillförsäkra statstjänstemannen ett engångstillägg till innevarande års

löner

staten inte kan konkurrera med den
privata sektorn om arbetskraften. Dagligen
lämnar yngre och medelålders
statstjänstemän sina anställningar för
alt övergå till privat eller kommunal
tjänst.

Efter uppgörelsen i poliskonflikten
och sedan blockaden hävts har polismyndigheterna
gjort ansträngningar för
att skaffa folk till nyanställningar. De
har därvid inte minst använt statsverken
som operationsfält. I Tullmannaförbundets
fackorgan Lanternan återfanns
nyligen en helsidesannons, undertecknad
av polismästaren i Stockholm, med
uppmaning till unga män att söka anställning
vid polisen. Därvid angavs,
att vederbörande efter ett å två års anställning
kunde få lön enligt 13 lönegraden,
efter två å tre år enligt 15 lönegraden
och efter sex å sju år enligt 17
lönegraden. Till detta kom enligt annonsen
cirka 60 kronor i obekvämlighetstillägg
och vidare fri beklädnad eller
ekiperingsbidrag.

Det är uppenbart, att dessa löne- och
anställningsvillkor måste locka bort
folk från statsverk, där 11 lönegraden
för många betecknar toppunkten, där
obekvämlighetstillägget kanske blir hälften
av vad polisen får och där man får
anskaffa uniformen på egen bekostnad.
Till detta kan läggas, att där 13 lönegraden
möjligen kan uppnås, sker det
inte förrän efter cirka 9 år.

Polisen i Stockholm däremot kan enligt
annonsen nå 13 lönegraden efter
1 å 2 år. I statstjänsten kan 15 lönegraden
nås efter 25 å 30 år medan tiden i
stockholmspolisen för att nå denna lönegrad
är 2 å 3 år. För att i statstjänst
nå 17 lönegraden, en lönegrad som kan
vinnas endast av ett fåtal, fordras cirka
30 år efter genomgången särskild kurs,
medan denna grad uppnås efter 6 å 7
år inom stockholmspolisen.

Annonsen i Lanternan har haft effekt.
Tre befattningshavare vid stockholms -

tullen har övergått till polisen, och enligt
uppgift har flera befattningshavare
sökt anställning hos polisen. Även på
andra platser kan samma tendens till
flykt ur statstjänsten konstateras, och
om inte snabba åtgärder vidtages, kommer
det inte att stanna vid enbart tendenser.
Redan nu lämnar för övrigt
många statstjänsten. Endast de, som är
till åren komna och därför inte har
samma möjligheter till anställningar
som de yngre, påräknas som tämligen
säkra för statstjänsten. De är på sitt sätt
låsta vid statstjänsten. Inte minst med
hänsyn till dessa äldre befattningshavare
borde en förändring till det bättre
i statens lönepolitik komma till stånd.

På dagens föredragningslista anges att
civilministern skall svara på en interpellation
som berör rekryteringssvårigheterna
i statstjänst. Det gäller en av
Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
avlåten skrivelse till Kungl.
Maj :t, vari påtalas att det mellan statliga
verk inbördes och mellan statliga
verk och enskilda företag ingåtts överenskommelser
i syfte att begränsa tjänstemäns
möjligheter att fritt söka sig
över till annan statlig arbetsgivare eller
till annat verksamhetsområde.

Jag vill givetvis inte föregripa detta
ärendes behandling, men jag vill ändå
framhålla, att den statliga lönepolitiken
måste ha kommit långt i utförsbacken,
när statliga myndigheter måste tillgripa
tvångsmedel för att hålla kvar sin
personal. Ett sådant tillstånd kan inte
försvaras.

Vad som ytterligare inträffat efter löneuppgörelsen
och som bör motivera
omedelbara åtgärder är, att missnöjet
bland de statsanställda icke minskat
utan tvärtom tilltagit i styrka. Medlemmarna
i statstjänarnas organisationer
kräver extramöten i lönefrågan, och åtskilliga
nya opinionsyttringar har kommit
till synes. Om man över huvud taget
skall tillmäta de fackliga organisa -

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 18

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer

i syfte att tillförsäkra statstjänstemannen ett engångstillägg till innevarande års

löner

tionerna och deras meningar betydelse,
så borde den allra största betydelse tillmätas
statstjänarorganisationernas enhälliga
motstånd mot den nuvarande
statliga lönepolitiken.

Enligt min mening är det nu ofrånkomligt,
att frågans lösning påskyndas.
Jag tillåter mig också uttrycka den förvissningen
— jag är nämligen optimist
— att civilministern är beredd att efter
allt som hänt ta ett verkligt krafttag i
frågan. När civilministern ganska snabbt
efter sitt tillträde till ämbetet lyckades
avverka den segslitna poliskonflikten
genom ganska långtgående förbättringar,
kan jag inte föreställa mig att han
inte också beträffande statstjänarna
skulle kunna visa prov på samma tillmötesgående
och snabba handlande.
Statstjänarnas stora massa väntar att
någonting sker och sker snabbt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Senander sade, att
mitt uttalande i interpellationssvaret
att ingenting inträffat ej stämde med
verkligheten. Det har hänt någonting,
säger herr Senander, ty frågan om den
s. k. storstadslönen har skrinlagts till en
senare tidpunkt.

Jag tror inte att herr Senander har
något underlag för sitt påstående, att
mitt uttalande att ingenting har inträffat,
som kan motivera speciella åtgärder
nu, skulle vara felaktigt. Fel är det däremot
när herr Senander säger, att frågan
om storstadslönen kom som en produkt
av en skrivelse från styrelsen för
SJ. Det var inte styrelsen för SJ som
framförde önskemålet, utan detta fanns
med bland de olika punkterna i statstjänarkartellens
lista över spörsmål,
som de ville ta upp förhandlingar om.
Vi kom också överens om att denna
fråga skulle brytas ut ur de stora komplexen
för att vi sedermera skulle undersöka,
om någonting kunde göras.

Vi kom till det resultatet, att spörsmålet
om storstadslönen fått en sådan
omfattning, att det inte fanns utrymme
för den inom årets avtalsuppgörelse,
utan den fick läggas vid sidan av denna.
Jag var personligen beredd att gå
en bit på vägen när det gällde affärsverken
och tullen, men det var tyvärr
så, att bl. a. herr Senanders partivänner
på ett mycket verkningsfullt sätt
skapat ett underlag bland statstjänarna,
som motsatte sig en lösning efter dessa
linjer. Jag tror alltså att den agitation,
som bedrivits ute bland statstjänarna,
mera skadat än gagnat deras reella intressen.

Herr Senander säger, att när det inte
blev något resultat förra gången, så borde
det vara skäl att nu ta upp förhandlingar.
Men när herr Senander påstår,
att han inte därigenom yrkat på någon
omprövning, så är väl detta en lek med
ord från herr Senanders sida. Rent formellt
kan han ju ha rätt när han säger,
att det inte rör sig om en omprövning
av löneläget i och för sig. Men om man
på den lön, som nu utgår, skall lägga
ett särskilt engångstillägg, gällande för
i år, så innebär väl detta på sitt sätt en
förändring av nu utgående lön. Den
nu utgående lönen är en produkt av
förhandlingar mellan mig och statstjänarorganisationerna,
och i den mån
man vill ändra på denna lön genom ett
särskilt tillägg, har man väl ändå givit
sig in på en omprövning av lönefrågan
under pågående avtalsperiod.

Det är där jag har svårt att förstå
herr Senanders resonemang. Det är
inte många veckor sedan vi i denna
kammare resonerade om den stora uppgörelsen
med statstjänarorganisationerna.
Vid det tillfället hade herr Senander
väckt en motion, i vilken han ställde
vissa yrkanden angående en generell
lönelyftning, som låg något över den
uppgörelse som hade träffats med statstjänarorganisationerna.
Vid det tillfiil -

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer

i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års

löner

let förklarade herr Senander, att han,
med hänsyn till att det då förelåg en
förhandlingsöverenskommelse, avstod
från att yrka bifall till sin motion. Jag
trodde att den deklarationen var ett uttryck
för en strävan att respektera förhandlingsresultat,
som har uppnåtts
med organisationen, och att herr Senander
i likhet med mig ville att statstjänarorganisationerna
genom frivilliga
förhandlingar skulle ha rätt att träffa
uppgörelse om sina löner. Jag trodde
detta så mycket mera som jag hade läst
herr Senanders motion vid årets riksdag
och genom pressklippen delvis fått
ta del av den agitation som förekommit
i denna fråga och som gått ut på att
kommunistpartiet verkligen ville respektera
förhandlingsöverenskommelsen.

Jag kan konstatera, att herr Senander
i dag intar en annan attityd. Här föreligger
en klar förhandlingsöverenskommelse
med statstjänarorganisationerna.
Herr Senander vill i dag genom ensidiga
åtgärder från riksdagen vidta förändringar
i denna. För all del, jag tror
nog att en hel del statstjänare i dag, inte
alla men en hel del, tackar ja till en
förbättring. Men därmed har de också
förklarat, att de i en annan politisk situation
är beredda att godkänna, att
riksdagen ensidigt fattar beslut, som
vid det tillfället kan innebära en försämring
för statstjänstemännen som är
större än den eventuella vinst som de
nu skulle få.

Vid förhandlingarna med deras organisationer
träffades uppgörelse om en
speciell löneberedning, som skulle arbeta
fram ett ordentligt underlag för
förhandlingarna om 1957 års löner.
Denna löneberedning har berett statstjänarkartellen
tillfälle att framlägga
önskemål om rationaliseringar och förenklingar
och önskemål i övrigt i anslutning
till kommande löneuppgörelse.
Det har redan framförts önskemål i

vissa avseenden, och jag vet att löneberedningen
står öppen för ytterligare
samtal innan man går in i förhandlingsskedet.
Likadana kontakter kommer
också att tas med andra statstjänarorganisationer,
TCO, SR och SACO. Det är
alltså meningen att löneberedningen
redan på ett tidigt stadium skall försöka
få sådan kontakt med organisationerna,
att vi vid nästa års löneöverenskommelse
skall kunna tillgodose berättigade
krav på förenklingar i lönetabellerna
och ta hänsyn till arbetsuppgifter och
till inkomstläget i stort.

I vad det gäller årets löneuppgörelse
har man ju på hela arbetsmarknaden
varit överens om att med hänsyn till
det rådande ekonomiska läget begränsa
sina krav och söka samordna dem. Det
har på den enskilda sektorn betytt, att
man där har tagit antingen 3,7-procentuppgörelsen
med golv eller den rena 4-procentlinjen. Det har också inneburit
att man på den sidan inte har tagit
hänsyn till de nyanser i utvecklingen
som annars har beaktats i samband med
lönefrågor, och det är ganska naturligt
att också de offentliga arbetsgivarna
arbetar efter samma modell. Sedan får
vi väl längre fram, då det blir utrymme
för friare uppgörelser, försöka rätta till
det som är snett. Jag vill emellertid till
sist bara säga att jag inte tror, att man
gagnar statstjänstemännen genom att,
såsom har skett under den senaste tiden,
i partitaktiskt syfte springa omkring
och föra ett tal som invaggar vissa
statstjänstemannagrupper i föreställningen,
att här skulle finnas möjligheter
att göra mer än vad som redan har
gjorts.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag måste säga att det
var många felaktigheter eller, om jag
skall vara mild, missförstånd i statsrådets
värdering av vad jag sade i mitt

Tisdagen den 15 maj 1956

Kr 18

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer
i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års

löner

anförande här i dag liksom också i
hans värdering av mitt föregående uppträdande,
exempelvis under lönedebatten
den 11 april i år.

För det första framgår det tydligt av
interpellationen, att det inte var fråga
om ett ensidigt beslut av vare sig regering
eller riksdag. Både i motiveringen
och i själva frågan är det klart utskrivet,
att eventuellt beslut skall föregås
av förhandlingar med statstjänarnas
topporganisationer. Det är alltså inte
fråga om något ensidigt beslut av riksdagen,
utan det hela skulle tillkomma
sedan förhandlingar förts med statstjänstemannens
organisationer. Dessutom
har jag i interpellationen hemställt,
att statsrådet om möjligt skulle
göra en utfästelse att vid en senare tidpunkt
— och då har jag närmast tänkt
på höstens förhandlingar — med statstjänarnas
organisationer ta upp frågan
om ett engångstillägg till innevarande
års löner.

Jag vill vidare erinra om att min
motivering för att frångå huvudyrkandet
i vår motion i lönefrågan — den
innehöll även ett alternativt yrkande —
klart och tydligt var den, att då det
förelåg ett enhälligt utlåtande av statsutskottet,
där det finns 30 representanter
för de olika partierna med undantag
av vårt, ansåg jag det inte vara lönt att
yrka bifall till huvudyrkandet i motionen.
Jag inskränkte mig därför till att
i anslutning till det alternativa yrkandet
begära en sådan ändring av motiveringen,
att frågans lösning skulle påskyndas
så att den kunde föreläggas
höstriksdagen. Det är vad som förekommit.

Jag har icke åberopat att respekten
för den träffade uppgörelsen hade varit
bestämmande för detta mitt ståndpunktstagande.
Jag är med på att respektera
uppgörelser, men, som jag tilllade
under debatten i ett inlägg gentemot
statsrådet, så har jag svårt att

respektera denna uppgörelse, som tillkommit
under Svenska arbetsgivareföreningens
medverkan och innebar, att
statstjänarna inordnades under en uppgörelse
som endast gav dem 4 procent
trots att de länge släpat efter i den allmänna
inkomstutvecklingen.

Resonemanget huruvida det förslag
jag har ställt eller den fråga jag riktat
till statsrådet innebär en omprövning
av lönerna kan ju, som statsrådet säger,
kanske vara en lek med ord, men om
det skall tas bokstavligt, nämligen att
jag åsyftar ett engångstillägg till de lägre
statstjänarna, som i viss mån skulle
kompensera den eftersläpning som skett
i fråga om deras löner, kan det ju inte
bli tal om någon allmän omprövning av
lönerna. Det skulle endast gälla ett tilllägg
av ungefär samma karaktär som
det som 1951 tilldelades statstjänstemännen,
då de ansågs vara förtjänta av
en kompensation för att deras lönestopp
började tidigare än lönestoppet
för andra grupper.

Sedan kunde ju statsrådet Lindholm,
såsom regel är hos honom, inte hålla
tillbaka den gamla vanliga beskyllningen
att vi endast är ute i partitaktiska
syften och att vi »underblåser missnöjet».
Enligt hans mening skulle det
egentligen inte existera något missnöje
utan vår medverkan. Jag vill i detta
sammanhang en gång för alla upplysa
statsrådet Lindholm om att jag själv
varit statstjänsteman i 41 år och under
hela denna tid och även sedan jag blev
pensionerad har kämpat för att statstjänstemännen
skulle få en bättre ställning.
Att under sådana förhållanden
beskylla mig för att i detta fall vara
ute i partitaktiska syften är ju bra inagstarkt.
Jag har själv varit i tillfälle att
»känna var skon klämmer». Det är därför
jag slåss för statstjänstemännens intressen
och kommer att fortsätta därmed,
även om jag aldrig så mycket blir
beskylld för att vara ute i partitaktiska

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer

i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års

löner

syften. Om man skall misstänkliggöra
interpellanter och motionärer på detta
sätt, skulle vi å vår sida kunna säga,
att herr statsrådet är ute i partitaktiska
syften då han kastar fram sådana beskyllningar
mot oss.

Ytterligare vill jag tillägga att förslaget,
att storstadstillägget, konjunkturtillägget
eller marknadstillägget eller
vad man nu vill kalla det, skulle omfatta
alla statstjänare i hela landet och
inte bara statstjänarna på vissa platser,
ursprungligen emanerar från socialdemokraterna
och inte från kommunisterna.
Vi har sagt att det skulle vara dumt
att tacka nej till ett sådant tillägg men
att det vore önskvärt att det kunde tillkomma
alla lägre statstjänare, men ursprungligen
är förslaget väckt på socialdemokratiskt
håll. Jag vill erinra om
att, såsom herr Lindholm väl vet, de
flesta socialdemokratiska statstjänare,
för att inte säga den överväldigande
delen av dem, i denna fråga gör gemensam
sak med statstjänare av annan partiåskådning.
De följer inte några partigränser.
I denna fråga betraktar de sig
som eftersatta statstjänare, och därefter
har de rättat sitt handlande. Det har
inte behövts någon särskild agitation i
denna fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är möjligt att herr
Senander kan finna en viss täckning för
sina påståenden, när han talar om att
det skulle föreligga en hel del missförstånd
från min sida. Nu är det ju ändock
så, att med de hittills tillämpade
förhandlingsmetoderna — jag har ju
suttit på den enskilda marknaden och
förhandlat för järnverksarbetare i åtskilliga
år — det alltid har varit fackorganisationen
som har framfört önskemål
om förhandlingar om den ena eller

andra saken. I det nu föreliggande fallet
har vi fört förhandlingar och dels utformat
en uppgörelse, dels resonerat
oss fram till att skjuta vissa ting på
framtiden. Sedan uppgörelsen i sedvanlig
ordning har träffats, kommer nu herr
Senander och utnyttjar sin ställning som
riksdagsman till att föra fram kravet
på ett engångstillägg utöver den uppgörelse
som har träffats med tjänstemannaorganisationerna.
Herr Senander
är väl ändå inte här som talesman för
tjänstemannaorganisationerna, utan det
måste vara i egenskap av riksdagsman
han talar. Det är av detta jag har dragit
slutsatsen att herr Senander ville, att
man genom ett ensidigt ingripande skulle
åstadkomma en förändring i en träffad
avtalsuppgörelse.

Herr Senander säger vidare att den
väsentliga anledningen till att han inte
yrkade bifall till kommunistmotionen
inte var den, att han ville respektera förhandlingsresultatet,
utan att orsaken var
att ett enhälligt statsutskott hade avstyrkt
motionen. Men jag har varit med
i det här huset i snart 20 år, och under
den tiden har jag ännu inte upptäckt att
herr Senander vid något tillfälle har
sagt att den omständigheten, att en motion
är enhälligt avstyrkt av vederbörande
utskott, hindrar honom att yrka
bifall till densamma. Det är i så fall en
ny princip. Jag undrar om den håller
en vecka framåt. Jag tror inte det.

I slutet av sitt anförande sade herr Senander,
att han var gammal statstjänare
och hade arbetat för statstjänarna under
lång tid. Det är riktigt, det vitsordet
skall jag gärna ge herr Senander.
Men vad jag sade hade anknytning till
propagandan för det kommunistiska
partiet. Om herr Senander läser sitt livoch
husorgan Ny Dag och närmare studerar
dess innehåll och rubriker, måste
han väl ändå finna att denna tidning
mera är ute i partinyttans än i statstjänstemännens
intresse.

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 18

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer

i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års

löner

Herr SEN ANDER (k):

Herr talman! Det går ju an att kasta
fram påståenden. Men någon bevisning
går det inte att prestera. Vi handlar
precis på samma sätt som övriga partier
här i riksdagen, socialdemokraterna
inte undantagna. Skall man då utgå
ifrån att varje parti uteslutande handlar
efter partiegoistiska beräkningar och
inte verkligen avser att åstadkomma förbättringar,
så har man rätt att, när det
gäller socialdemokraternas politik, förklara,
att den enbart sker i partinyttans
intresse. Vi förbehåller oss rätten att
bli bedömda som politiker, som är ute
för att skapa bättre förhållanden för
folket, i detta fall för statstjänarna, och
vi har ingen anledning att taga åt oss
sådana beskyllningar som statsrådet
framkastat.

Statsrådet anmärker än en gång på
att jag som enskild riksdagsman ställt
en fråga till honom i hans egenskap av
civilminister, om han ämnar uppta förhandlingar
med statstjänarnas organisationer
om ett engångstillägg. Jag har
dock uttryckligen sagt ifrån i motiveringen,
att det är ur statsnyttans synpunkt
som jag anser att ett initiativ i
denna sak borde tas från civilministerns
sida.

Jag har inte vid något tillfälle påstått
att man inte skall respektera träffade
uppgörelser, men just denna uppgörelse
har en speciell karaktär, dels därför att
Svenska arbetsgivareföreningen har fått
medverka till densamma, dels därför att
statstjänarnas stora massa icke fått ta
ställning till uppgörelsen. Det är detta,
förklarade jag i debatten om lönerna,
som gör att man inte kan hysa samma
respekt för denna uppgörelse som för
andra uppgörelser.

Jag kan inte förstå varför inte staten,
som ju skall vara ett slags mönsterarbetsgivare,
kan ta ett initiativ, då den
ser att missnöjet är allmänt utbrett och
att detta har sina återverkningar på

statens egna intressen. Finns det något
att anmärka på att en enskild riksdagsman
då ställer en fråga till den, som
närmast har ansvaret för lönepolitiken,
huruvida det inte bör vara i statens eget
intresse och förenligt med statsnyttan
att det tas ett dylikt initiativ? Ty det är
en stark opposition bland statstjänarna.
Denna begränsar sig inte bara till ett
visst skikt, utan är allmänt utbredd
bland de lägre statstjänarna. Detta vet
statsrådet, det är ingen nyhet för honom.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Senander reagerar
emot att jag talade om de partitaktiska
spekulationerna. När jag för det talet
gör jag det med utgångspunkt från den
erfarenhet jag har haft inom en av Metalls
största avdelningar, där jag under
åtskilliga år tillhörde styrelsen. Det är
nämligen så, att jag känner igen de här
tongångarna. För mig är de gamla bekanta,
och det gör att det inte blir så
svårt att bedöma bakgrunden.

När herr Senander talar om årets avtalsuppgörelse
och framhåller hurusom
den skiljer sig från tidigare uppgörelser,
vill jag erinra om hela den debatt, som
fördes inom svensk fackföreningsrörelse
och tjänstemannarörelse förra året, då
man diskuterade vilka framgångslinjer
man skulle ha vid förhandlingarna om
1956 års löner. Inom dessa organisationer
enades man då om att gå fram
med en samordnad lönerörelse, och det
betydde att man från organisationernas
sida gav sin anslutning till det som sedermera
har ägt rum. Det är den anslutningen
som herr Senander vill springa
ifrån. Då herr Senander i dag lika väl
som tidigare på något sätt vill sätta in
Svenska arbetsgivareföreningen i bilden
såsom den, vilken skulle ha bestämt det
materiella innehållet i denna avtalsuppgörelse,
så bör han väl ändå komma

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. förhandlingar med statstjänstemannens organisationer

i syfte att tillförsäkra statstjänstemännen ett engångstillägg till innevarande års

löner

ihåg att Svenska arbetsgivareföreningens
utgångspunkt var oförändrade löner;
den var status quo. Resultatet blev
4 procents höjning. Därför finns det inte
något underlag för herr Senanders propaganda
där annat än i den mån som
man vill framställa det så att LO:s och
TCO:s ledningar skulle vara så pass
svaga, att de inte skulle på ett tillräckligt
kraftfullt sätt hävda sina medlemmars
intressen. Och det är väl den
andan som herr Senander vill ha in i
organisationerna, då han på sätt som
sker karakteriserar årets avtalsuppgörelse.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det går väl ändå bra
långt när statsrådet söker tillämpa sina
förmenta erfarenheter från Metallindustriarbetarförbundet
för en värdering
av vad vi gör här i riksdagen. Nu vet
jag ju att statsrådets bedömning av förhållandena
i Metall och kommunisternas
uppträdande där ligger på samma
låga plan som hans bedömning av vårt
uppträdande här. Det finns lika litet
underlag för det ena som det andra.
Men detta skall jag inte längre syssla
med, jag bara konstaterar att statsrådet
i sin nöd inte har annat att åberopa sig
på än sina »erfarenheter» från Metall.

Jag har aldrig påstått — det är andra
gången statsrådet för det till torgs —-att Svenska arbetsgivareföreningen har
»bestämt» lönepolitiken här i landet.
Jag har sagt att den samordnade löneuppgörelsen
på 4 procent tillkommit
under Svenska arbetsgivareföreningens
medverkan och att denna organisation
sålunda varit i tillfälle att medverka vid
bestämmandet av statstjänstemännens
löner, vilket jag anser vara fullständigt
oriktigt. Fråga är om det ens kan anses
stå i överensstämmelse med grundlagens
anda, att en enskild organisation på det
sättet kan tillåtas bestämma den ram,

inom vilken statsmakterna skall hålla
sig då det gäller att fastställa lönerna
för de egna anställda. Staten är ju inte
medlem av Svenska arbetsgivareföreningen.

Statsrådet förklarar vidare, att här är
det fråga om att bryta sönder en samordnad
löneuppgörelse. Ja, man får kalla
det vad man vill när vi ställer detta
förslag om ett engångstillägg, men vad
innebär då det som statsmakterna själva
inlät sig på, nämligen förhandlingarna
om storstadslönen eller konjunkturtilllägget?
Det var också ett tillägg utanför
ramen för de 4 procent, som eljest skulle
gälla för statstjänarna. Där var man
redan inne på linjen att bryta sig ur
den allmänna ramen för den löneuppgörelse,
som åstadkommits mellan topporganisationerna
och Svenska arbetsgivareföreningen.

Jag konstaterar att det råder en viss,
ganska anmärkningsvärd oförståelse
från statsrådets sida inför den situation,
i vilken statstjänarna och även statsverken
befinner sig. Rekryteringen blir
allt svårare, och som jag tidigare kunde
visa annonserar t. o. m. polisverken i
landet i fackförbundsorgan för statstjänstemän
för att få folk över från
statsverken till polistjänsten. Är inte det
värt att observera, och är det inte värt
en annan behandling än den som statsrådet
här presterat?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vet inte hur många
gånger jag måste upplysa herr Senander
om att man inom LO och TCO har
fört diskussioner om hur 1956 års lönerörelse
skulle föras. I dessa diskussioner
deltog såväl de i den enskilda marknaden
som de i offentlig tjänst anställda,
och där enades man om formerna
för samordningen, som skulle följas
över hela linjen. Det ingicks alltså ett

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 13

Svar på interpellation ang. förekomsten av överenskommelser mellan statliga och

enskilda företag till förhindrande av att viss hos den ena parten anställd personal

anställes av den andra parten

gentlemen’s agreement mellan de olika
förbunden inom dessa topporganisationer,
att man, var och en på sitt håll,
skulle verka för samma linje.

I sitt senaste anförande preciserade
herr Senander sin uppfattning om
SAF :s medverkan i uppgörelsen. Men
det lär inte skola gå att träffa en uppgörelse
med Svenska arbetsgivareföreningen
utan att denna förening medverkar
i uppgörelsen. Sådant tillhör väl
ändock de orimliga tingen.

Beträffande storstadslönefrågan vill
jag bara säga till herr Senander att de
belopp som man där skulle ha rört sig
med, väl ändå hade kunnat rymmas
inom felräkningsmarginalen.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den uppgörelse om en
samordnad lönerörelse, som träffats
mellan de olika organisationerna, har
icke vunnit godkännande bland fackföreningsfolket
i allmänhet. Det är ju
ett faktum att det inte bara är statstjänarna
som protesterat. Protester mot
samordningsuppgörelsen har också haglat
från en rad fackföreningar här i landet,
eftersom medlemmarna inte fått
medverka vid själva avgörandet.

Vidare kan väl en uppgörelse för
statstjänarna träffas utan Arbetsgivareföreningens
medverkan. Det är detta
förhållande, att man har inrymt statstjänarna
under denna allmänna uppgörelse,
som har kritiserats från vår
sida och ingenting annat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. förekomsten
av överenskommelser mellan statliga
och enskilda företag till förhindrande
av att viss hos den ena parten anställd
personal anställes av den andra parten

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
har frågat mig,

1) om jag är i tillfälle att meddela
kammaren, om mellan statliga verk inbördes
samt mellan statliga verk och
enskilda företag har träffats överenskommelser
avsedda att förhindra att
viss hos den ena parten anställd personal
anställes av den andra parten, och

2) om jag vill medverka till att eventuellt
förekommande överenskommelser
av sådan art undanröjes.

Härtill får jag svara, att jag inte har
mig bekant, att sådana överenskommelser
skulle finnas. En personalorganisation
har emellertid i en till civildepartementet
inkommen skrivelse påstått, att
underhandsöverenskommelser av denna
art skulle ha träffats av vissa statliga
myndigheter. Detta kommer att utredas
genom remiss i vanlig ordning. Innan
en sådan utredning har skett, är jag inte
beredd att ta ställning till de spörsmål,
som beröres i interpellationen.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill först till statsrådet
och chefen för civildepartementet
framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Trots att svaret var mycket kortfattat
kan jag dock med tillfredsställelse
konstatera en sak, nämligen att civilministern
har för avsikt att undersöka,
huruvida det verkligen föreligger avtal
av den art som vederbörande personalorganisation
har påtalat. Organisationens
skrivelse kommer inte att bli begravd
i stillhet i departementet.

Men nog tycker man väl ändå att det
inte borde ha varit ett alltför tidsödande
företag att ta reda på sakförhållandet,
när den nämnda organisationen till
på köpet — kanske inte i sin skrivelse

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Svar på interpellation ang. förekomsten av överenskommelser mellan statliga och

enskilda företag till förhindrande av att viss hos den ena parten anställd personal

anställes av den andra parten

men i varje fall i tidningsuttalandet —
direkt har utpekat en del verk som man
menar har slutit sådana här avtal. Det
hade inte behövts mera än att civildepartementet
kunnat konstatera förekomsten
av ett enda sådant avtal för
att departementschefen skulle ha varit
oförhindrad att ge ett verkligt svar
på min interpellation.

När nu civilministern anser sig sakna
material för ett sådant finns det ju
inte någon grund för en diskussion i
själva sakfrågan.

Egendomligare än att den ifrågavarande
undersökningen ännu inte har
vidtagits är emellertid att departementschefen
inte ens vill besvara min
fråga nr 2, som strängt taget inte förutsätter
att dessa avtal behöver finnas till.
Jag frågar ju där bara om han, i händelse
av att dylika avtal finns, vill medverka
till att de undanröjs. Att inte
svara på den frågan är väl ändå att
vara litet väl försiktig, herr statsråd.
Jag tror att det skulle intressera många
även utanför riksdagen att få höra vad
departementschefen rent principiellt
anser om detta, om marknadspolitiska
hänsyn skall tillåtas spela in vid besättandet
av tjänster eller om han anser
att arbetsmarknaden fortfarande även
i bristsituationer skall tillåtas att vara
fri. Jag tror som sagt att ett klargörande
på den punkten skulle vara av stort
intresse för statsanställd personal över
huvud taget, men naturligtvis i första
hand för de personalgrupper som det
här närmast gäller. Tystnad från statsrådets
sida skulle däremot kunna tolkas
ogynnsamt.

Herr NIIILFORS (fp):

Herr talman! Eftersom denna fråga
har aktualiserats av ett tjänstemannaförbund
som jag tillhör och eftersom
jag här har lyssnat till interpellationssvaret
tycker jag det kan finnas anledning
för mig, när statsrådet nu tydligen

inte vill lägga fram någon deklaration
i själva principfrågan, att hjälpa statsrådet
litet på traven. Jag har nämligen
i dag fått i min hand en avskrift av en
skrivelse från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som jag skall be att få läsa
upp till en del. Den har rubriken »Cirkulär
beträffande anställande av teknisk
personal».

»Vid en ökad investering i vägväsendet
kan ett skärpt konkurrensförhållande
uppkomma mellan väg- och vattenbyggnadsverket
och byggnadsentreprenörer
i fråga om teknisk personal
(arbetsledare, reparatörer, maskinskötare
m. fl.). Det synes emellertid — i
varje fall sett på längre sikt — vara ett
gemensamt intresse, att man på ömse
sidor söker förhindra att teknisk personal
lockas från en arbetsgivare till en
annan med löfte om ökade ekonomiska
eller andra förmåner.

Ett sådant förfaringssätt är uppenbarligen
i längden till förfång för nyrekryteringen
samt kan därför motverka
en eljest kanske möjlig och ur alla
synpunkter önskvärd ökad verksamhet
på vägväsendets område. Det leder,
även om man i det enskilda fallet tillfälligt
kan uppnå en personalökning,
till en för alla besvärande osäkerhet i
dispositionerna.

Anställning av sådan personal, varom
här är fråga, bör därför icke ske annat
än i samråd med den tidigare arbetsgivaren.
»

Den här skrivelsen, som jag har läst
utdrag ur och som är ställd till en viss
tjänsteman, vilket gör att jag inte kan
läsa upp den i dess helhet, är från år
1952.

Det är klart att detta system, som
efter vad jag kan förstå nu skall utredas,
medför inte alls något förbättrat
rekryteringsläge enligt min mening. Det
sprider sig ganska snart att det kan
vara fara å färde att komma in i statens
tjänst, särskilt bland tekniskt ut -

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 18

Svar på interpellation ang. förekomsten av överenskommelser mellan statliga och

enskilda företag till förhindrande av att viss hos den ena parten anställd personal

anställes av den andra parten

bildad personal. Man kan helt enkelt
hindras att få en bättre anställning bara
därför att man gått in i statlig förvaltning.
Detta är ju ett system, som påminner
om karteller och konkurrensbegränsning
inom affärslivet, om vilket
man från många håll deklarerat, att
man inte vill vara med om. Men här
har vi alltså ett sådant system, kan man
säga, utvecklat på den statliga arbetsmarknaden.

Jag tror också det vore farligt, om
man inte skulle kunna komma till rätta
med denna konkurrensbegränsning mot
bakgrunden av vad vi har läst om i
tidningarna helt nyligen, nämligen att
man från Amerika annonserar eller
kommer med lockande anbud till våra
tekniker. Det vore en olycka för vårt
land, om både högt kvalificerad teknisk
personal och sådan med mindre skolning
lockas att emigrera just i ett tidsskede,
då vi behöver så många tekniker
vi kan få tag i och snarast borde vara
beredda att importera sådan arbetskraft.

Jag hörde den långt utdragna debatten
mellan herr statsrådet och herr
Senander. Den senare nämnde bl. a. om
en annons i tullmannatidskriften Lanternan,
som tydligen satts in där av en
polismyndighet som sökte nyrekrytera.
Jag skulle vilja fråga herr statsrådet
mot bakgrunden av det jag nyss har
sagt och på grund av denna annons:
Anser herr statsrådet att denna annonsering
efter arbetskraft är olämplig, och
kan man tänka sig, att man på den statliga
arbetsgivarsidan, där man ju har
kontakter med kommunerna och stadsförbundet,
kan komma i det läget, att
man överväger avtal om inställande av
konkurrensen om arbetskraft exempelvis
genom att man hindrar annonsering
av detta slag? Jag tror, herr talman,
att det skulle vara nyttigt att få
reda på herr statsrådets inställning i
princip både till avtal av den art jag

här tidigare har citerat ett utdrag ur
och även till en sådan frågeställning
som jag nyss gav.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skall nog be att få
se på det s. k. avtal, som herr Nihlfors
här har föredragit, innan jag yttrar mig
om innehållet. Jag vill bara understryka,
att för närvarande har jag inte kännedom
om att det på något ställe förekommer
några hemliga avtal, som skulle
verka konkurrensbegränsande eller som
skulle förhindra en tjänsteman att söka
och erhålla anställning hos annan än
den han är anställd hos.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtanden nr 110—115, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43 och 44, bankoutskottets
memorial nr 29, första lagutskottets
utlåtande nr 28, andra lagutskottets
utlåtande nr 31 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28 och 29.

§ 11

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 22
skulle å morgondagens föredragningslista
uppföras sist bland två gånger
bordlagda ärenden.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 22 mom. 2 regeringsformen,
och

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 24 riksdagsordningen m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1956/57 till avlöningar vid
karolinska sjukhuset samt vissa andra
anslag till universitetssjukhusen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstebostadssystemet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., och

nr 120, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till ändring
i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare m. in., dels ock i
ämnet väckt motion;

bevillningsutskottets memorial nr 47,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

första lagutskottets memorial och utlåtande: nr

29, angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat
ärende, och 1

nr 30, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för effektiv minskning
av bilstölder, m. m.;

andra lagutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr
314) om allmänna vatten- och avlopps -

anläggningar, dels ock i ämnet väckta
motioner, och

nr 19, i anledning av väckt motion
om ändring av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m.; och
nr 244, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnads- och
traktamentsersättningar; samt

från tredje lagutskottet nr 249, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till vissa ändringar i fiskerättslagen
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång
vid svensk domstol mot inländsk man
ställa borgen för kostnad och skada.

§ 14

Anmäldes följande under dagens sammanträde
avlämnade motioner:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 173, med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m. motionerna: -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

nr 785—788, av herr Hagberg m. fl.,
och

nr 789, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 175, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1956/57,
m. m. motionerna:

nr 790, av herr Ohlin m. fl.,
nr 791, av herr Hjalmarson m. fl., och
nr 792, av herr Schmidt m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 176, angående riktlinjer för
utvecklingsarbetet på atomenergiområdet
motionen nr 793, av herrar Gustafson
i Göteborg och Cassel.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Rimås, som vid kammarens
sammanträde den 17 nästlidna april
med läkarintyg styrkt sig vara tills vidare
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.24.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 16 maj

Kl. 10.00

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollen för den 9 innevarande
maj.

§ 2

Herr talmannen meddelade att, efter
samråd med första kammarens talman,
gemensam omröstning komme att äga
rum vid kamrarnas plena fredagen den
18 innevarande maj.

§ 3

Jämlikt kammarens därom den 4 innevarande
maj fattade beslut skulle nu
val förrättas av ej mindre tjugofyra
valmän för utseende av dels fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret dels
ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor än
även tolv suppleanter för dessa valmän;
och lämnades, då till en början val av
valmännen skulle äga rum, på begäran
ordet till

Herr LINDBERG (s), som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn å så
många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr Lindberg för valet av
valmän avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Svar på interpellation ang. faran för förstöring och förorening av grundvattnet

bl. a. i grusåsarna

Andersson i Löbbo
Johnsson i Kastanjegården
Johansson i Norrköping, fru
Nilsson i Landskrona
Skoglund i Doverstorp
Malmborg i Skövde
Olsson i Gävle
Persson i Norrby
Severin i Stockholm
Sandström, fru
Gustafson i Dädesjö
Jacobson i Vilhelmina
Nygren
Sjölin

Jönsson i Rossbol

Sköldin

Landgren

Christenson i Malmö
Nilsson i Göteborg
Gezelius
Ekström

Nordkvist i Kalmar
Johansson i Kalmar
Hansson i Önnarp

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst listan, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan, utsedda
till valmän.

§ 4

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf utsedda
valmännen.

Den av herr Lindberg för valet av
suppleanter avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn, nämligen

Bengtsson i Varberg

Liljedahl, fröken

Andersson i Rvggestad

Wiklund

Cassel

Rimås

Johansson i Torp

Onsjö

Mellqvist

Larsson i Stockholm

Asp

Svensson i Vä

Sedan herr talmannen uppläst listan,
blev densamma av kammaren godkänd;
och förklarades de personer, vilkas
namn upptagits på listan, utsedda till
valmanssuppleanter.

§ 5

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 3 och 4 omförmälda valen.

§ 6

Svar på interpellation ang. faran för förstöring
och förorening av grundvattnet
bl. a. i grusåsarna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Lundberg frågat statsrådet Hjalmar
Nilson, om han uppmärksammat
faran för ytterligare förstöring och förorening
av grundvattnet i bl. a. våra
grusåsar och de författnings- eller lagstiftningsmässiga
brister, som synes
vara ett hinder för länsstyrelser och
hälsovårdsnämnder att effektivt fullgöra
sina åligganden att säkra tillgången
på ett rent och gott hushållsvatten.
Interpellanten har vidare frågat vilka
åtgärder statsrådet anser behövliga för
att få en rättelse till stånd och om han
är beredd att skyndsamt vidtaga de erforderliga
åtgärderna.

Då interpellationen främst berör frågan
om lagstiftning till skydd för grundvattnet,
har statsrådet Hjalmar Nilson
överlämnat den till mig för besvarande.

Skyddsbestämmelser mot förorening
av grundvatten finnes f. n. i vattenlagen
efter lagstiftning som genomfördes
år 1939. Bl. a. föreskrives (i 2 kap.

Onsdagen den 16 maj 1956 Nr 18

Svar på interpellation ang. faran för förstöring och förorening av grundvattnet

bl. a. i grusåsarna

58 §), att den som vill utföra grävning
eller sprängning eller anordna upplag
eller vidtaga annan åtgärd, som kan
medföra menlig inverkan på grundvattentillgång,
är skyldig att iakttaga de
försiktighetsmått som skäligen föranledes
av omständigheterna. Lagen ger
länsstyrelsen möjlighet att vid vite tillhålla
den, som tänker vidtaga sådan
åtgärd, att iakttaga vad som åligger honom,
och länsstyrelsen kan även om
han försummar sig, förordna om rättelse
på hans bekostnad. På det lokala
planet är det hälsovårdsnämnderna som
skall sköta kontrollen. Hälsovårdsnämnd
skall enligt hälsovårdsstadgan
bl. a. verka för att invånarna inom dess
område äger ymnig och lätt tillgång på
gott vatten för dryck och matlagning.
Den skall hålla tillsyn över beskaffenheten
av vattnet och särskilt tillse, att
brunnar och källor är så inrättade, att
ytvatten eller orenlighet ej intränger i
dem. Som ett led i denna tillsyn kan
hälsovårdsnämnden, i den mån den ej
själv meddelar förbud eller föreläggande
enligt hälsovårdsstadgan, hos länsstyrelsen
påkalla åtgärder enligt de berörda
bestämmelserna i vattenlagen.
Man kan alltså icke säga att lagen ej
ger myndigheterna möjlighet att ingripa
mot åtgärder, som är skadliga för
grundvattentillgångarna. Att det på sina
håll icke är som det borde vara torde
således icke bero på brister i själva lagstiftningen.
Det kan emellertid tänkas
att förhållandena skulle kunna förbättras
genom ytterligare skärpning av bestämmelserna.
En möjlighet är att man
inför anmälningsplikt för den som vill
vidtaga åtgärder av sådan beskaffenhet,
att grundvattentillgång kan förorenas.
Dessa frågor är under utredning av den
år 1953 tillsatta vattenvårdskommittén.
Denna kommitté har som bekant avgivit
förslag till åtgärder för motverkande
av förorening i sjöar och vattendrag,
vilket delvis föranlett proposition
till årets riksdag. I fråga om skydd för

grundvattentillgångarna väntas kommittén,
enligt vad som blivit upplyst,
komma att avgiva förslag under år
1957.

Det må framhållas, att frågan om
skydd för grusåsarna, som interpellanten
särskilt uppehåller sig vid, är av
intresse även ur allmän naturskyddssynpunkt.
Länsstyrelserna har enligt
naturskyddslagen vissa befogenheter att
ingripa mot grustäkter, som är störande
för landskapsbilden. Även i detta avseende
har det gjorts gällande att en
skärpt lagtillämpning är önskvärd. Frågan
om bättre skydd mot en ohämmad
och oreglerad exploatering av grusåsarna
har på senare tid aktualiserats
och ägnas f. n. uppmärksamhet inom
jordbruksdepartementet. Om den industriella
exploateringen av grusåsarna
kommer under strängare kontroll, torde
detta även medverka till ökat skydd för
det i åsarna framrinnande grundvattnet.

Härpå anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till justitieministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Vattenförsörjningen är en av de största
frågor vi för närvarande har att
brottas med, både vad beträffar vattnet
i våra sjöar och i våra grusåsar. När
jag framställde min interpellation, gjorde
jag det främst därför att det har
visat sig att vår nuvarande lagstiftning
på området icke ger ett tillfredsställande
skydd för vattnet i grusåsarna. Jag
vill bär erinra om att grusåsen genom
Uppsala län, Uppsalaåsen, försörjer
drygt hälften av länets invånare med
vatten.

Vad de rena natursynpunkterna beträffar
kan man också på riksväg 13
från Uppsala och norrut se fula sår i
grusåsarna överallt. Här föreligger sålunda
en direkt fara såväl ur vattenför -

7 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 18

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Svar på interpellation ang. faran för förstöring och förorening av grundvattnet

bl. a. i grusåsarna

sörjningssynpunkt som ur rena naturskyddssynpunkter.

Jag vill erinra om att det i städer och
tätorter för närvarande bor ungefär 5
miljoner människor. Vattenförbrukningen
per dygn var på 1870-talet 25 liter
per invånare. Nu är vi uppe i cirka
260 liter, och om 20—30 år torde vi
vara uppe i en förbrukning av 500 liter
per invånare.

Vattenfrågan är helt naturligt en mycket
viktig sak att ordna för hälsovårdsnämnderna
och länsmyndigheterna. Jag
kan nämna att man vid mejerierna förbrukar
fem kubikmeter vatten för att
tillhandahålla 1 000 liter mjölk. Vid fabrikationen
av stål och konstsilke kräver
vidare varje ton färdig vara från
150 till 800 kubikmeter vatten, och vid
en stor fabrik, som tillverkar 50 000
ton cellulosa årligen, förbrukar man på
ett år lika mycket vatten som en hel
stad av Malmös storlek. Även växtligheten
förbrukar oerhörda massor vatten,
och vi vet att då det gäller att utvinna
odlingsbar mark har det på sina
håll företagits stora utdikningar, där
man utan hänsyn till andra intressen
bara velat få ut litet mera jord. Detta
har medfört att mera höglänt mark torkat
ut. Samtidigt med dessa utdikningar
har grundvattnet mycket hastigt
sjunkit.

Inför allt detta frågar man sig om
det är rimligt att denna förstöring får
fortsätta. I Uppland i vart fall är det
en dagsaktuell fråga att det vidtas snabba
åtgärder för att klara det hela. När
jag tagit upp detta problem med grusåsarna
har det skett dels för att kloakvatten
kan förorena dem och dels därför
att genom den ökade oljeeldningen
olja kan intränga i dem. En liter bensin
i ett .vattenförande lager kan förstöra
ungefär en miljon liter vatten. Det
är självklart att även mindre kvantiteter
olja eller bensin, som ligger i anslutning
till en vattenförande grusås,
kan helt förstöra denna.

Jag skulle därför vilja vädja till statsrådet
att försöka få till stånd en samordning
av de olika åtgärderna på detta
område. Nu är det ju så att vattenvården
i vårt land är uppdelad på olika
händer. Domarna i våra vattendomstolar
kan inte ta hänsyn till de olika
intressen som här yppar sig, utan de
måste enbart följa lagstiftningen. Detta
gäller även alla de andra myndigheterna.
För att man skall kunna komma
till rätta med vattenförsörjningen i
vårt land måste det ske en samordning,
där lagstiftningen inte får vara till hinders
för snabba åtgärder.

När jag på 1940-talet hävdade att
samhället skulle skydda dessa grusåsar
var det dels därför att grusåsarna enligt
äldre lagstiftning och allmän rättsuppfattning
var impediment och så att säga
aldrig ingick i jordägandet; detta inte
minst i Norrland. De tjänade i stället
ett dubbelt syfte, nämligen att dels vara
allmänningar och dels vara ett skydd
för grundvattnet och vattenförsörjningen
på olika håll. Det är ju så att dessa
grusåsar är de förnämsta vattenreningsverken
vi i dag har.

Jag är medveten om att det kan kosta
4 å 5 miljarder kronor att klara problemet
med vattenföroreningarna i landet.
Men när Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Örebro och flera andra större
städer inte har någon rening av det
vatten, som släpps ut från kloakerna,
så menar jag att frågan om vattenförsörjningen
måste tas som en förstahandsfråga.
Jag tror inte att vi kan få
ordnade förhållanden förrän en samordning
skett av alla de olika intressen,
som här gör sig gällande, och det är ur
den synpunkten jag vädjar till herr
statsrådet att vidtaga alla de åtgärder,
som är möjliga. Här som på alla andra
områden gäller det inte bara att få till
stånd en lagstiftning, utan det viktiga
är själva tillämpningen av lagen: vattenförsörjningen
måste vara huvudfrå -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

gan, och paragraferna får komma i
andra hand.

Herr talman! Jag hoppas på ett positivt
resultat av denna interpellationsdebatt.

överläggningen var härmed slutad.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionen
nr 785, av herr Hagberg m. fl.,

till statsutskottet motionerna nr 786
och 787, av herr Hagberg m. fl.,

till jordbruksutskottet motionen nr
788, av herr Hagberg m. fl.,
till statsutskottet motionen nr 789, av
herr Carlsson i Stockholm m. fl., samt
till bevillningsutskottet motionen nr
790, av herr Ohlin m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 791, av herr Hjalmarson
m. fl. hänvisades motionen, såvitt denna
angick de delar av Kungl. Maj :ts proposition
nr 175, som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott, samt
i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos följande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 792, av
herr Schmidt m. fl., samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 793, av herrar Gustafson i Göteborg
och Cassel.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10 och
11, statsutskottets utlåtanden nr 116—
120, bevillningsutskottets memorial nr
47, första lagutskottets memorial och
utlåtande nr 29 och 30, andra lagutskottets
memorial nr 33 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 18 och 19.

§ 9

Bostadssparande

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels väckt motion
om viss åtgärd för att stimulera ökat
ungdomssparande, dels ock väckta motioner
om genomförande av viss form
av bostadssparande.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen
väckta till utskottet hänvisade
motioner, nr 452 i första kammaren av
herr Johansson, Theodor, och herr
Bengtson, nr 453 i första kammaren av
herr Lindblom m. fl. och nr 579 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl.

I motionerna 1:453 och 11:579, som
voro likalydande, hade föreslagits bl. a.,
att det allmänna i syfte att skapa en effektiv
stimulans till ökat sparande skulle
förbinda sig att ställa lägenhet till förfogande,
när uppställt krav på visst
sparande fullgjorts. Motionärerna hemställde
att riksdagen måtte besluta att
ett bostadssparande i enlighet med i
motionerna angivna riktlinjer skulle
genomföras och i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om att närmare bestämmelser
för denna sparform utarbetades.
För att stimulera till extra amorteringar
på bostadslån föreslogos dessutom
åtgärder såsom sparpremier för
extraamorteringar samt höjning av tertiär-
och egnahemslåneräntan till samma
nivå som den ränta som erhölles i
sparinstituten.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 452 samt I: 453 och II: 579 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Mogård, De Geer,
Schmidt och Carlsson i Tibro, som ansett
att utskottet bort hemställa,

A. att motionen 1: 452 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

B. att riksdagen med anledning av
motionerna I: 543 och II: 579 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t

100 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Bostadssparande

anhålla om en skyndsam utredning om
ett bostadssparande i enlighet med de
uppslag och de riktlinjer som angivits
i motionerna; samt

2) av herrar Ewerlöf och Nordqvist
i Karlskoga, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Den reservation, som
fogats till detta utlåtande, avser de likalydande
motionerna 1:453 och 11:579.
Det utmärkande för dessa motioner är,
att det begärs en undersökning av möjligheterna
att finna nya vägar för bostadssparande
och främst att ett sådant
sparande skall belönas med en försäkran
från myndigheterna, att spararen
fortare kan få bostad.

Jag skall inte inlåta mig på en argumentering
för förslaget i och för sig,
utan jag vill endast hävda, att förslaget
tydligen har så mycket »body» i sig, att
det är värt att tas upp till beaktande
och till utredning. Utskottsmajoriteten
anser tydligen att det ligger en hel del
i det men hänvisar samtidigt till den
s. k. bostadspolitiska utredningen. Jag
var för min del i utskottet benägen att
följa majoriteten i detta avseende men
ville då ha en garanti för att motionen
skulle tas upp till behandling i bostadspolitiska
utredningen. Detta gick emellertid
inte majoriteten med på, och då
utredningens direktiv enligt min mening
inte är sådana, att denna motion
kan anses falla inom dess arbetsområde,
har jag genom att biträda en reservation
velat säkerställa, att förslaget
inte helt och hållet faller under bordet.

Jag vet att det från annat håll kommer
att förklaras, varför bostadspolitiska
utredningen inte kan anses behörig
att utan vidare ta upp ett sådant
här spörsmål. Jag skall därför inte gå
närmare in på detta utan bara hänvisa
till att det i de första raderna av utredningsdirektiven
säges, att utredningens
uppgift är att verkställa översyn

av bostadslånegivningen och att framlägga
förslag om en utbyggnad av bosladsrabatterna.
En hel del detaljfrågor
följer naturligtvis med, men jag har
trots mycket god vilja inte kunnat bli
övertygad om att utredningen är skyldig
att ta upp spörsmål av detta slag
annat än efter särskild anmaning.

Remissmyndigheterna har hyst stor
tveksamhet rörande motionens uppslag.
Jag tycker emellertid inte att utskottsutlåtandet
gör remissyttrandena full
rättvisa. Genomgående är visserligen att
vederbörande instanser som sagt hyser
tveksamhet, men de framhåller även att
för att tränga närmare in i detta problem
fordras en undersökning eller utredning.
Sålunda säger fullmäktige i
riksgäldskontoret att det synes kräva
en ingående utredning innan slutlig
ståndpunkt kan tagas till förslaget.
Stadsförbundet är icke övertygat om att
det föreslagna bostadssparandet är
praktiskt genomförbart och säger att
»ställning till den väckta frågan över
huvud taget icke synes kunna tagas utan
en ingående undersökning». Riksgäldskontoret
framhåller att »om» — jag
understryker detta om — »man kunde
stimulera ungdomens egna sparinsatser
inför utsikten att få sin bostadsfråga
ordnad, skulle detta vara synnerligen
värdefullt».

Bostadsstyrelsen säger klart ifrån på
flera ställen — och det vill jag relatera
för att göra de olika yttrandena full
rättvisa — att man anser sig inte kunna
tillstyrka kombinationen av bostadssparande
och uppflyttning i kön för
bostadssökande. Motionen berör ju olika
former av bostäder: hyreslägenheter,
egnahem och bostadsrättslägenheter. I
fråga om egnahem säger bostadsstyrelsen,
att »sammankopplingen av sparande
och bostadsanskaffning är i det senare
fallet nära nog självklar». Man
vill därför tillstyrka att åtgärder vidtas
av det allmänna för att stimulera till
sparande för egnahemsanskaffning.

I fråga om bostadsrättslägenheter he -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

101

ter det: »Styrelsen anser att även ett i
särskilda former organiserat sparande
till egen insats i bostadsrättslägenhet
bör kunna övervägas av statsmakterna.»
Styrelsen framhåller emellertid att det
synes »icke vara lämpligt att sparandet
till insatsen i en bostadsrättslägenhet
stimuleras genom att förtur i bostadskön
utlovas».

I fråga om förslaget att stimulera till
amorteringar på bostadslån ■— ett av
förslagen i motionen — hyser fullmäktige
i riksgäldskontoret sympati för detsamma,
och bostadsstyrelsen vill i princip
tillstyrka detta motionärernas förslag.

Utskottsmajoriteten säger själv — och
jag får säga att det är en mycket välvillig
skrivning — att »tanken att anknyta
sparandet till bostadsanskaffningen
är i och för sig värd beaktande,
och i den mån en lämplig form härför
kunde skapas, kunde sannolikt icke
oväsentliga resultat vara att vinna».

Denna lilla resumé är ju ganska uppmuntrande
för motionärerna och det
kan ingalunda på basis av dessa yttranden
hävdas, att reservanternas begäran
om en utredning skulle vara obefogad.

Nu får man medge att motionärerna
egentligen är tämligen sent ute, ty sedan
motionen har väckts har denna
tanke tagits upp i Stockholm -— förutom
tidigare i Västerås — och där är
man i full färd med att pröva de praktiska
möjligheterna. Det är klart att det
är mycket svårt att få till stånd en samverkan
mellan kommunerna, sparinstituten
och den enskilde. Det framhålles
också i motionen att det är svårigheter
förenade med ett genomförande
av förslaget, men fördenskull skall
man väl inte tveka att ge sig i kast med
uppgiften.

Sedan är det ju så, då läget på kapitalmarknaden
är som det nu är, att man
söker premiera kreditmöjligheterna för
bostadsanskaffningen. Allt som göras
kan för att lätta på trycket i fråga om
bostadsfinansieringen innebär att mot -

Bostadssparande

svarande krediter kan komma den del
av näringslivet till godo, som nu sitter
ganska hårt klämd genom den rådande
kreditåtstramningen. Detta är ytterligare
ett skäl att undersöka, om man inte
kan få en avlastning på bostadsområdet.

Man bör slutligen också tänka på att
avsikten enligt riksgäldskontorets tillkännagivande
är den, att premiesparandet
skall slopas i och med detta års
utgång. Då finns det ju all anledning
att försöka finna andra möjligheter för
bostadssparande jämsides med lönesparandet.
Om man sålunda kan skapa ett
nytt sparande i bunden form kan detta
också innebära möjligheter att minska
subventionerna.

Herr talman! Jag kan inte, med den
i sak välvilliga skrivning som utskottsmajoriteten
har presterat, finna annat
än att det föreligger alla skäl att beakta
reservanternas förslag om att en utredning
skall tillsättas med utgångspunkt
från de motiv, som har anförts i den
motion jag här talat om. Jag ber sålunda,
herr talman, att få yrka bifall till
reservation nr 1.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! Herr Ewerlöf och jag
har i denna fråga avgivit en blank reservation,
som jag kanske i någon mån
borde förklara. Vi i högern är ju utomordentligt
intresserade av att det görs
vad som göras kan för att stimidera det
frivilliga sparandet. År efter år har vi
väckt motioner i detta syfte, och särskilt
i år har vi en hel rad sådana, bl. a.
en som speciellt rör bostadssparandet.

Nu förhåller det sig så, att våra sparmotioner
mer eller mindre har sammankopplats
med skattesynpunkter och
därför remitterats till bevillningsutskottet
samt att detta har skjutit på behandlingen
till höstriksdagen. Sålunda står
vi i dag i den situationen, att vi å ena
sidan inte vill rösta med majoriteten i
bevillningsutskottet. Utskottets yrkande
går nämligen, trots en mycket välvillig

102 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Bostadssparande

skrivning, ut på att de motioner, som
behandlats i detta utlåtande, inte skall
föranleda någon riksdagens åtgärd. Ä
andra sidan torde vi inte heller för närvarande
kunna rösta med reservationens
yrkande på en skyndsam utredning
i enlighet med de riktlinjer som
har dragits upp i motionerna I: 543 och
11:579. Det är ju naturligt, att vi först
vill se, vad som kommer att hända med
våra egna motioner i samma ärende.
Jag kommer alltså för min del att avstå
från att rösta på denna punkt.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! I motionen 1:452 föreslås,
att ungdomssparandet skall stimuleras
i huvudsak efter samma principer,
som nu gäller för premiesparandet. Det
råder inga delade meningar om att detta
sparande bör uppmuntras. Så har
också skett beträffande lönesparandet
för ungdom sedan åtskilliga år tillbaka.
Resultatet av detta lönesparande är givetvis
inte tillfredsställande, men vi bör
inte bortse från att det bygger på gammal
hävd och i hög grad medverkar till
ett sparande bland ungdomen och därmed
följande goda sparvanor.

Utskottet anser i likhet med remissinstanserna,
att det ligger en fara i att
ungdomens sparintresse splittras på alltför
många sparformer. En propaganda
kan därigenom mista sin slagkraft. Det
synes därför inte lämpligt, att bägge
dessa sparformer samtidigt bedrives.
Innan man allvarligt ifrågasätter, att
lönesparandet skall avslutas för att efterträdas
av ett system, som nära ansluter
till premiesparandet, måste erfarenheterna
av det nu pågående premiesparandet
närmare undersökas. Resultatet
av denna undersökning från myndigheters
och sparinstitutioners sida rörande
hittillsvarande sparformer bör
avvaktas, och utskottet avstyrker därför
i motion 1:452 framställda förslag.

Vad åter angår den motion, som här
avgivits av folkpartiet angående ökat

bostadssparande bland ungdomen och
vad som är praktiskt möjligt för att i
lämplig form öka det sparande, som
kan ställas till bostadsbyggandets förfogande,
är det självklart, att vi alla är
överens om att ungdomssparandet skall
ökas och att, ifall detta tar sig uttryck
i ett större sparande för bostäder, är
allting gott och väl. Därvidlag inställer
sig emellertid många frågor. Betecknande
är att reservanterna i dag icke
har kunnat yrka bifall till den motion,
som framburits, utan fått nöja sig med
att i reservation hemställa om en utredning.
Motionen avsåg nämligen, att riksdagen
omedelbart skulle fatta beslut
och uppdra åt Kungl. Maj :t att närmare
ange villkoren för detta sparande.

Nu framhöll herr Schmidt, att utskottet
hänvisar till pågående utredning
men att direktiven inte täcker allt, som
han anser nödvändigt i detta avseende.
Utskottet anser emellertid att de vägar,
som motionärerna här anvisar såsom
framkomliga, delvis kan tagas under
övervägande av den pågående bostadspolitiska
utredningen, som enligt sina
direktiv skall försöka att skyndsamt
slutföra sitt arbete. Det heter i dessa
direktiv bland annat: »I detta sammanhang
bör särskild uppmärksamhet ägnas
åt hur amorteringsvillkoren i fråga om
både statliga lån och av enskilda kreditgivare
lämnade lån bör vara utformade
för att stabilitet i fastighetsförvaltningen
och ett sparande av rimlig storlek
skall uppnås.» Och vidare säges det:
»Jämväl frågan om storleken av de insatser
som byggherrarna själva skall
göra bör beaktas.»

Vi inom utskottsmajoriteten har inte
kunnat finna annat än att det i detta
sammanhang är möjligt att ta upp en
del avsnitt ur motionen till behandling
och att detta också bör göras.

För övrigt tycker jag att herr Schmidt
alldeles för välvilligt tolkade remissinstansernas
yttranden. I själva verket
har remissinstanserna varit ganska eniga
om att de av motionärerna föreslag -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 103

na vägarna inte är framkomliga. Särskilt
måste kommunförbundens, alltså
Landskommunernas förbund och Svenska
stadsförbundet, remissyttranden
tillmätas stor betydelse, eftersom detta
bostadssparande förutsättes ske under
medverkan från kommunerna. Det är
självklart att om vi animerar ungdomen
till ett bostadssparande och ställer i
utsikt att detta skall resultera i bostad
på bestämd tid, måste kommunerna
kunna tillhandahålla dessa bostäder. I
annat fall skulle man ju vilseleda den
ungdom som hör försöker göra en insats.
Kommunerna har emellertid mycket
svårt att garantera, att bostäder kan
ställas till förfogande på detta sätt. För
kommunalmännen skulle det nog inte
falla sig så lätt att gå ifrån vedertagna
normer för fördelning av bostadsbeståndet.
Sociala skäl har vid denna fördelning
alltid gått före de ekonomiska.

Vidare är det inte alls säkert att ett
bostadssparande av detta slag skulle
bli en rättvis mätare på ungdomens
sparvilja. De ungdomar, som råkar ha
mer välsituerade föräldrar, skulle utan
svårighet kunna prestera ganska stora
sparbelopp under, några år framåt och
sålunda kunna få en bostad omedelbart
när de behöver den. Andra ungdomar,
som inte har denna förmån av välsituerade
föräldrar, skulle utan vidare vara
utslagna i konkurrensen om bostäderna.
Jag tror inte att kommunerna, i varje
fall inte de kommuner där kommunalmännen
står folket nära, skulle vilja
vara med om något sådant.

Vi måste givetvis på alla sätt öka
bostadsbyggandet, men detta är ett problem
som måste lösas i sitt stora samhällsekonomiska
sammanhang. Vi kan
inte komma ifrån att frågan om bostadsbyggandets
storlek är, som allt annat
i den fulla sysselsättningens samhälle,
en samhällsekonomisk avvägningsfråga
av det slag som 1955 års
stabiliseringsutrcdning för närvarande
sysslar med. Vi vet att kravet på kapitalbildning
är stort i dagens samhälle.

Bostadssparande

Vi vet också att detta krav kommer att
ökas i mycket hastig takt, och då är det
nödvändigt med allt sparande som kan
åstadkommas, såväl samhällsekonomiskt
sparande, företagssparande som enskilt
sparande.

Att nu införa ett bostadssparande
utan att ta hänsyn till de allmänna
överväganden, som den pågående bostadspolitiska
utredningen har att göra,
och i stället sätta i gång en parallellt
därmed arbetande utredning, skulle väl
inte heller stå i samklang med oppositionens
ständigt framförda krav på att
man skall minska det stora antalet utredningar
här i landet. Är det inte skäl
i att söka begränsa utredningarnas antal
genom att ta upp dessa frågor i
deras stora sammanhang? Det kan
knappast sägas vara en rationell arbetsfördelning
inom vårt parlamentariska
liv att man låter utredningar
om isolerade delar av samma problem
löpa jämsides.

Det skulle, herr talman, vara mycket
att säga i fråga om motionen. Den talar
emellertid för sig själv — folkpartiets
egna representanter i utskottet har ju
inte kunnat tillstyrka motionen utan
man har i stället reservationsvis framfört
förslaget om en utredning. Det
skulle också vara mycket att säga om
remissinstansernas utomordentligt stora
tveksamhet angående möjligheten att
realisera motionen. Jag vill nu bara
understryka att alla partier här i riksdagen
är ense om att vi skall försöka
finna vägar som leder till ett ökat sparande
och därmed möjliggör ett större
bostadsbyggande, så att det blir bättre
tillgång på dessa för människorna så
nödvändiga ting, kapital och bostäder.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till vad utskottet
föreslagit.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först och främst vill
jag understryka att anledningen till att
vi reservanter gått in för ett annat yr -

104 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Bostadssparande

kande än motionens är, att vi anser
detta problem så komplicerat att ett
ställningstagande från riksdagens sida
i motionens syfte bör föregås av en
utredning.

Herr Andersson i Ronneby ansåg att
jag hade alltför välvilligt tolkat remissinstansernas
yttranden. Jag har endast
åberopat dessa remissyttranden i den
formen — jag medger att det är en
tråkig form — att jag citerat vad som
där säges, och jag har försökt se till att
inte bryta ut något ur dessa citat som
kunde innebära att jag tydde dem ensidigt.
Det är just remissinstansernas
utomordentliga tveksamhet som gör att
man har rätt att begära en utredning.

Landskommunernas förbund ställer
sig däremot avvisande, det nämnde jag
inte, men det är alldeles riktigt. Men
har förbundet riktigt samma intresse
för detta? Står dessa kommuner inför
samma svårigheter som tätorterna? Jag
tillåter mig härvidlag att citera en uppgift
som lämnades av herr Mogård i
första kammaren. Han nämnde, att 15
procent av landets befolkning bor i
Stockholm, men 50 procent av landets
bostadskö finns i Stockholm. Svårigheterna
gäller inte bara Stockholm.
Även en residensstad av Västerås’ storlek
har ansett det vara värt att pröva
sig fram på denna väg.

Hem ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tyckte inte att jag
pressade remissutlåtandena. Landets
främsta experter på detta område -—
det bör väl vara bostadsstyrelsen —
anser att förslaget är i stort verklighetsfrämmande.
Stadsförbundet, för att
nu övergå till det andra stora kommunförbund
som herr Schmidt särskilt
apostroferade, säger att detta förslag
inte är praktiskt genomförbart. Det är
en mycket hård kritik, herr Schmidt.

Även om det är mycket stora svårigheter,
kan herr Schmidt ha rätt i att
vi bör titta på frågan. Men de ting som

synes vara värda att undersöka håller
vi just på med i den pågående utredningen.

Herr Schmidt sade tidigare, att han
inte tyckte det skilde så mycket i utskottet
utan att han kanske skulle ha
kunnat närma sig majoritetens ställningstagande.
Jag tror att herr Schmidt
varit förståndig om han gjort det, ty då
hade han fått en utredning om de väsentliga
tingen i denna fråga under det
att de andra omedelbart hade skalats
bort. Vi kommer så småningom, när
bostadspolitiska utredningen är färdig,
att bättre kunna bedöma denna fråga.
Vi ser självklart den verksamhet som
pågår ute i kommunerna med största
välvillighet även från majoritetens sida.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp) :

Herr talman! Utgångspunkten för oss
som motionerat i denna sak har varit
dels den stora bostadsbristen, som vi vet
kommer att bli närmast katastrofal på
60-talet såvida inte kraftiga åtgärder
vidtages, och dels det självklara faktum,
att en av de åtgärder, som måste till för
att vi skall kunna klara bostadsbristen,
är ökat sparande. Vi har resonerat så,
att en outnyttjad sparförmåga finns just
hos ungdomen men att denna behöver
ett särskilt mål för att förmås att spara
och att det därför är nödvändigt att
lova dem en lägenhet om man vill intressera
dem för bostadssparande.

Nu har utskottet yrkat avslag på motionen,
och det är i huvudsak två argument
som anförs. Majoriteten säger dels
att huvudförslaget i folkpartimotionen
inte torde erbjuda någon framkomlig
väg och dels att de frågor, som aktualiseras
i motionen, redan är beaktade i
pågående utredningar. Det låter i och
för sig litet underligt, att vi skulle ha
statliga kommittéer här i landet som
sysslar med att utreda förslag, som inte
innebär framkomliga vägar. I själva
verket håller företag utanför riksdagen
för närvarande på att praktiskt bevisa,
att denna väg är framkomlig. Vi har

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 105

Stockholms sparbank, som satt i gång
något liknande, vi har Stockholms stad,
som fattat beslut som går i samma riktning,
och vi har inte minst HSB som
börjat organisera ett sparande för den
egna insatsen i bostadsrättsföreningar
som mycket nära ansluter sig till det
förslag, som folkpartiet här har framfört.

Sedan har det påståtts, att bostadspolitiska
utredningen skulle ha att syssla
med denna fråga. Jag tillhör själv denna
utredning, och jag blev en smula
överraskad av detta påstående. Det är
sant att utredningen har vissa saker
att fundera över som rör sparandet. Det
är då främst amorteringsvillkoren för
de lån som skall utlämnas. Det är rätt
naturligt att denna utredning har denna
fråga om hand, eftersom den skall omarbeta
de statliga lånevillkoren. Den har
vidare att fundera över om den egna insatsen
bör bli större i förhållande till vad
den är enligt nu gällande regler. Detta
är också en sak som har med själva
lånegivningen att skaffa. Men vad motionen
här talar om är bostadssparande
innan man söker statliga lån, alltså ett
sparande som skall sättas i gång, kanske
främst av ungdom, i förväg för att på
det sättet skaffa den enskilde möjligheter
att göra en egen insats. Den frågan
har bostadspolitiska utredningen inte
på något sätt att ta befattning med. Särskilt
efter den skrivning som majoriteten
har presterat är det inte gärna tänkbart,
att bostadspolitiska utredningen,
som redan har ett mycket ansträngt arbetsprogram,
skulle komma att syssla
med denna sak.

Jag vill ingalunda påstå, att bostadssparande
av detta slag skall skaffa fram
allt det kapital, som är nödvändigt för
den ökning av bostadsproduktionen som
måste till. Här behövs åtgärder från
flera håll. Jag kan inte riktigt förstå
herr Nordqvist i Karlskoga när han
säger, att det förhållandet, att ett förslag
om en annan form av bostadssparande
är uppskjutet till hösten, gör att

Bostadssparande

han inte kan rösta i dag. De två förslag
som det här är fråga om utesluter inte
på något sätt varandra, utan man kan
mycket väl använda båda. Jag tycker att
herr Nordqvist bör ta sin ståndpunkt
under omprövning.

Jag är av den uppfattningen att denna
form av bostadssparande kommer att
slå igenom. Om riksdagen nu beslutar i
enlighet med bankoutskottets majoritet,
kommer det att slå igenom utan riksdagens
medverkan, och det förefaller
inte särskilt lyckat.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! När sparinstituten försöker
intressera skolbarn för sparande
så gäller det ofta målsparande. Det är
ju inte mycket lönt att locka barn med
att säga, att om ni spar så och så mycket
varje månad eller vecka under så
och så många år så får ni ett kapital
av en viss storlek. Detta lockar inte barnen
och det är ganska naturligt. Om
man i stället försöker intressera dem
för att spara till en cykel så kan det
hända att de avstår från en del snask
och ett och annat biobesök för att kunna
få cykeln.

På liknande sätt är det ofta med ungdomar.
De är inte så intresserade av den
sortens sparfrämjande som tar sikte på
en bättre ränta eller skattelättnader. Vi
som är litet äldre är intresserade av
detta men mera sällan ungdomen. Det
är också ganska naturligt eftersom ungdomen
ofta räknar med att de om några
år har en större inkomst än just detta
år. De tycker att de lika gärna kan använda
pengarna till saker som de tycker
är trevliga. Det blir bilresor, köp av
begagnade bilar, vackra kläder samt
restaurangbesök. Ingen missunnar dem
detta, men det kan hända att om de
hade en chans att få använda sina pengar
på ett bättre sätt så skulle de göra
det.

Herr Andersson i Ronneby påpekade
en sak som naturligtvis alltid är väsent -

106 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Bostadssparande

lig i detta sammanhang. Det är bara
somliga som kan spara. Många kan inte
gör det eftersom de kanske har för små
inkomster eller -— någonting som är
mycket vanligt bland ungdom —- har
yrkesutbildning att tänka på. Om de är
färdiga med den, har de kanske studieskulder
att amortera. Ett kan man dock
inte komma ifrån: en sparpropaganda
måste vända sig till dem som över huvud
taget kan spara. Skulle vi resonera
som herr Andersson i Ronneby skulle
vi aldrig försöka uppmuntra sparandet.
Bland dem som har möjlighet att spara
måste det emellertid finnas ett intresse
att försöka komma fram till ett hyggligt
konsumtionsval. Många av dem
skulle föredra en bostad framför restaurangbesöken
och bilresorna. När de bor
så dåligt som de gör och inte ser någon
möjlighet att inom rimlig tid få någon
bostad — kanske inte ser någon möjlighet
till att inom rimlig tid gifta sig eftersom
de inte har någon bostad — då
ger de sig in i denna verklighetsflykt.
De ger sig ut på dessa bilresor och ägnar
sig åt andra nöjen.

Förslaget om en utredning om ett bostadssparande
borde vi väl kunna komma
överens om. Det har här sagts att
en hel del svårigheter är förbundna
härmed. Hur skall man ordna detta
praktiskt? Ja, det är just det vi vill
utreda. Nog skall det väl finnas möjligheter
att åstadkomma ett samarbete
mellan sparinstituten och byggnadsföretagen
samt myndigheterna inom kommunen
för en verklig ökning av sparandet.
Ett lönsparande i ett sparinstitut
kan medföra en ökad kreditgivning till
bostadsbyggande från detta sparinstitut.
Följden bleve en utökad byggnadsverksamhet,
och de som deltagit i detta
sparande skulle få en viss förtursrätt
till den del av bostadsbeståndet som
komme till på grund av det ökade sparandet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Rent allmänt kan jag
helt ansluta mig till herr Gustafsson i
Skellefteå och fröken Vinge. För att
komma fram till ett bra resultat med
ungdomens sparande bör vi ha ett målsparande
till något eftersträvansvärt,
och i detta fall bör sparandet till en bostad
spela en stor roll. Detta är nog
också alla överens om.

Jag har emellertid begärt ordet för
att säga några ord om vad Stockholms
stad sysslat med på detta område. Ända
sedan den 4 maj 1954 har hos fackmyndigheterna
i Stockholm legat under utredning
ett förslag om ett ökat kooperativt
bostadsbyggande. Här kommer då
sparandet in i bilden. För att man skall
kunna få en insatslägenhet fordras det
ett visst kapital. Detta kapital måste
man då — särskilt när det gäller ungdomen
— åstadkomma genom sparande.
Statistiska kontoret i Stockholm har
gjort en undersökning av bostadskön i
dag. Den består av 94 000 människor
som söker bostad — antingen en ny bostad
eller en genom byte. 20 procent av
dessa är villiga att satsa de pengar som
behövs för att komma i besittning av en
bostadsrättslägenhet.

Det har vidare vittnats om Stockholms
Sparbanks initiativ för kort tid
sedan. Där lär det redan vara flera tusen
sökande som är villiga att gå med i
detta sparande för att få en egen bostad.
HSB lär ha 15 000 personer som
är med om detta sparande. Man måste
alltså konstatera ett visst intresse för
detta, och vi bör hjälpa till att förverkliga
dessa planer och utveckla dem vidare.
Man kan naturligtvis sedan föra
vissa diskussioner om och hysa vissa
betänkligheter mot en förtursrätt till
lägenheter för dem som på detta sätt
själva bidrar. Jag tror dock att om vi
alla tänker igenom problemet så måste
vi erkänna, att den som vill spara för
ett visst ändamål och verkligen gör
det bör få denna förtursrätt. Dessutom

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

107

bidrager ju detta sparande till en ökning
av bostadsbyggandet.

I exempelvis Oslo är praktiskt taget
all nybyggnation förbehållen dem som
har sparat ihop ett litet kapital och kan
satsa på toppen. Rent samhällsekonomiskt
sett måste det naturligtvis vara en
obestridlig fördel om lägenhetsinnehavarna
i varje fall till en del också är
ägare till sina lägenheter. De vårdar
bostäderna på ett annat sätt, och de
skador på lägenhetsbeståndet, som vi
konstaterar i våra kommunala bostadsbolag,
skulle till mycket stor del försvinna.
Det kan vi se i de områden där
bostadsrättslägenheterna är de dominerande.

Jag tror alltså att man måste erkänna,
att det finns intresse för detta och att
vi bör hjälpa till.

Då är frågan hur det hela skall genomföras
rent praktiskt, och det är ju
egentligen på den punkten som utskottet
hyser betänkligheter.

För Stockholms vidkommande har vi
tänkt oss, att ungdom som vill företa
detta målsparande skall kunna anmäla
sig till något sparinstitut och i samarbete
med arbetsgivarna bedriva denna
sparverksamhet. När de kan uppvisa
resultat av sitt sparande skall de få
denna förtursrätt till bostad.

Detta gäller alltså närmast lönsparande,
men även de egna företagarna bör
kunna komma in i bilden genom dessa
sparinstitut, som de också har möjlighet
att anmäla sig till.

Ett särskilt kommunalt bolag här i
Stockholm kommer att ha hand om kontrollen
och övervaka att det hela försiggår
på ett riktigt sätt. När bostadsrättsföreningarna
skall bildas för att överta
den byggnation som enskilda företagare
och andra kommer att utföra — även
de kommunala egenregibyggande företagen
kanske kan komma ifråga — skall
detta bolag se till att värdet av det
byggda är sådant, att man kan rekommendera
vederbörande bostadsrättsföreningar
att köpa och överta fastighe -

Bostadssparande

terna. Likaså skall bolaget övervaka och
hjälpa till med att det inom respektive
bostadsrättsföreningar kommer att finnas
fastighetsförvaltare som kan sköta
fastigheterna så, att kostnaderna hålls
nere så långt det över huvud taget är
möjligt.

När reservanterna nu bara föreslår
att denna fråga skall hänskjutas till en
utredning, så tycker jag nog att riksdagen
borde kunna acceptera detta. Det är
ju inte på minsta sätt någon farlig väg
att gå.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
citerade vad Svenska stadsförbundet
hade sagt, men jag tycker nog att
han citerade detta uttalande just på ett
sådant sätt som man inte får använda
när man citerar. Man måste läsa hela
meningen. Så här står det i referatet i
utskottsutlåtandet: »Svenska stadsförbundet
är icke övertygat om att det föreslagna
bostadssparandet är praktiskt genomförbart
och framhåller att ställning
till den väckta frågan över huvud taget
icke synes kunna tagas utan en ingående
undersökning.» Det är ju just vad
jag har sagt hela tiden, att man anser
att saken måste undersökas.

Beträffande själva sakfrågan vill jag
hänvisa till ett cirkulär från HSB, enligt
vilket man önskar att medlemmarna
skall träffa en överenskommelse om ett
visst insatssparande. I detta cirkulär
slår det med spärrad stil, att den medlem
som inte vill träffa sådan överenskommelse
anses ej ha dokumenterat
nämnvärt intresse för bostadsrättslägenhet
och kallas därför inte till lägenhetsval
förrän han själv tar upp frågan och
börjar insatsspara. Jag har velat citera

108 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Bostadssparande

detta därför att det här har gjorts gällande,
att man inte kan premiera dem
som sparar.

Jag vill sluta med detta, herr talman,
och bara fråga: Vill vi uppmuntra sparandet
eller vill vi inte uppmuntra sparandet? Herr

NILSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Om vi hade statistiska
uppgifter på det totala sparandet skulle
vi finna att detta är ganska stort. Det
sparas över huvud taget i dag på nära
nog alla områden. HSB-medlemmar sparar
varje månad genom en liten avgift,
avsedd att utgöra amortering. Man sparar
genom att livförsäkra sig, genom
att brandförsäkra sina ägodelar och på
en rad andra sätt. Jag tror ingen kan
förneka, att över huvud taget den ungdom,
som räknar med att skapa sig hem
och familj under de närmaste åren, också
sparar i ganska stor utsträckning för
att förverkliga dessa planer.

Allt detta sker utan att det kan visas
statistiskt, och det sker utan riksdagens
medverkan. Över huvud taget torde väl
det enskilda sparandet helt ske utan
riksdagens medverkan. Jag tror också
att detta är en lycklig väg. Vidare tror
jag att man helt måste skjuta åt sidan
talet om att våra ungdomar uteslutande
reser eller köper bilar för sina pengar.
Det är klart att detta kan ske under
något eller några år, men när vederbörande
ungdomar har mognat till kommer
de säkerligen in på andra vägar.

Enligt mitt sätt att se ligger faran
hos dessa motioner just i att man här
åter vill föra in det systemet, att den
som har pengar skall ha möjligheter att
få en bostad, medan den som saknar
pengar skall få stå i ko hur länge som
helst. Hur kan reservanterna exempelvis
ge sig in på att tala varmt för barnfamiljerna,
som kanske i mycket stor utsträckning
inte har några pengar att
satsa till en bostad? Ett genomförande
av motionärernas förslag skulle väl kort
och gott innebära, att en del föräldrar

på ett eller annat sätt kommer att hjälpa
sina barn med pengar till en bostad,
medan dessa barnfamiljer utan möjlighet
att spara i fortsättningen kommer
att få bo i de slumkvarter som ännu
finns. Och i mycket stor utsträckning
skulle nog även åldringarna få bo vid
gränder och bakgårdar, ungefär som
det var innan statsmakterna ingrep för
att stimulera bostadsverksamheten.

Det kan väl heller inte sägas, att man
inte har bidragit till att hjälpa till med
sparandet. Det premiesparande vi nu
har på andra året innebär, skulle jag
nästan vilja säga, en sparform som väl
aldrig på något område har gett så goda
resultat såväl i fråga om sparandet som
vad gäller ersättningen för att man sparar.
Jag tror att man skall vara mycket
försiktig med att blanda in bostadsfrågan
i detta, ty det innebär, som jag
nämnde, kort och gott att ta ett steg
tillbaka och ge dem som har pengar
möjligheter att dels få en god bostad
och dels få det stöd, som statsmakterna
eventuellt bidrager till även i detta avseende.

Jag tror, herr talman, att det är lyckligast
om vi fortsätter på de linjer som
vi redan är inne på när det gäller att
hjälpa ungdomarna fram så långt det
är möjligt. Vi bör försöka upplysa dem
om vad lönsparandet innebär både för
dem själva och för samhället. Jag vill
för min del slå fast att våra banker,
åtminstone så långt jag känner till, samvetsgrant
arbetar just för detta lönsparande
och det har också, som vi alla
vet, givit ett mycket gott resultat.

Med hänsyn till alla de svårigheter,
som skulle komma att uppstå om sparandet
blandades ihop med bostadsfrågan,
tror jag det är lyckligast att vi följer
utskottets förslag, till vilket jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
debatten med herr Schmidt om vårt
sätt att citera. Jag vill bara slå fast, att

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 109

sällan har en remisskör varit mera enhällig
att framhålla alla de vanskligheter
som föreligger i det förslag som
var utformat i motionen.

Herr Schmidt sade något emfatiskt:
Vill vi uppmuntra eller vill vi inte uppmuntra
detta sparande? Jag tycker nog
att jag klart gett uttryck för utskottsmajoritetens
syn på denna fråga, då jag
framhållit vilken betydelse utskottet
tillmäter allt sparande, även det som
kan komma bostadssparandet till del.
Jag skulle vilja säga, att vi vill göra allt
som är praktiskt möjligt för att i lämpliga
former öka det sparande som kan
ställas till bostadsbyggandets förfogande.
Hela vår bostadspolitik är ju ett bevis
för vilken betydelse samhället tillmäter
bostaden som en livgivande faktor
i vårt samhälle, och samhället och
människorna måste här samarbeta. Det
faller sig synnerligen naturligt att de,
som har möjligheter att spara till det
egna hemmet, också gör det och att
samhället underlättar ett sådant sparande,
som bör öka våra möjligheter att
bygga mera. Men det ter sig för oss
lika naturligt att också de som inte har
dessa möjligheter att spara bör erhålla
det stöd de behöver för att lösa sin bostadsfråga.
Staten och kommunerna tar
och måste ta ansvar för bostadsproduktionen,
men bostadsproduktionens utveckling
är i hög grad beroende av konsumtionsinriktningen
och det sparande
som de bostadsbehövande och andra
presterar.

Målsparande och lönsparande är inte
något nytt i vårt land. Sedan sekelskiftet,
då vi började med egnahemsverksamheten,
har jobbarna ute på fabriker
och verkstäder sparat under hela sitt
liv för att lösa sin bostadsfråga. De började
med en krona i veckan under en
tid då människorna i vårt land inte
hade samma möjligheter som de har i
dag, de ökade kanske senare till två
kronor och kom så småningom upp till
en femma eller tia i veckan och skapade
därigenom en grundläggande förut -

Bostadssparande

sättning för familjerna att komma i åtnjutande
av den goda sociala bostadsform
som ett egnahem utgör. Det är en
verksamhet som vi har anledning att
vara tacksamma för. Vi vet att ett målmedvetet
bostadssparande försiggår
bland de tusentals och åter tusentals
egnahemsägarna i vårt land. Redan nu
presterar man ju tio procent i insats
vid allt egnahemsbyggande i vårt samhälle.
Vi har vidare fått en sådan utveckling
av bostadsrättsinstitutet, att
människorna även där presterar en insats.
Det är emellertid inte alla som
kunnat prestera denna insats, och ett
bevis för kommunernas stora intresse
för denna verksamhet är den borgen
kommunerna tecknar för bostadsrättsinnehavare,
som själva inte kan prestera
erforderligt kapital.

Det är nog ganska djärvt att påstå,
herr Schmidt, att vi inte har intresse
för och inte gör något för denna verksamhet.
Vad vi nu diskuterar är om vi
vågar inge människorna den föreställningen,
att ett bostadssparande i enlighet
med den här föreliggande motionen
skulle få sådana omedelbara, goda konsekvenser
för människorna, att man genast
skulle kunna garantera goda bostäder
åt ett stort antal sökande. Vi är
glada för den experimentverksamhet
som försiggår på vissa ställen i vårt
land, men det är enligt min mening
inte rätt att inge människor föreställningen,
att vi kan effektuera allt det
goda som bär för en del människor synes
ligga inom räckhåll. Möjligheterna
för de G 000 personer, som på mycket
kort tid antecknat sig för att på detta
sätt erhålla bostäder, får vägas mot de
200 lägenheter, som man i Täby kan
prestera inom rimlig tid och vilkas antal
kringliggande kommuner kanske kan
öka med något hundratal.

Om vi inger människorna den föreställningen,
att det är så lätt att komma
fram på denna väg, blir det en reaktion
som utskottet inte är berett att ta konsekvenserna
av. Utskottet vill väga de rea -

110 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Bostadssparande

listiska möjligheterna att bygga bostäder
mot de förväntningar som människorna
har rätt att hysa. Om vi följer
den positiva skrivning utskottet har och
låter frågan handläggas av de utredningar
som nu arbetar, tror jag vi får
en lugn behandling av frågan, som inte
inger människorna större förhoppningar
än samhället och de själva kan infria.
Det väsentliga i detta sammanhang
är att vi försöker göra allt för
att öka bostadsbyggandet men inser
våra begränsningar i ett samhälle, där
människornas möjligheter att öka sin
bostadsstandard visserligen är i ständigt
stigande men där deras villighet
att spara icke motsvarar de stora investeringar
som behövs.

Vi bör följaktligen inrikta oss på att
öka sparandet i alla former, både det
som samhället kan prestera, det som företagen
ständigt presterar och det som
människorna presterar i sin dagliga
gärning, men låt oss inte inge människorna
för stora förhoppningar! Låt
oss i stället medvetet arbeta för att förverkliga
ett större bostadsbyggande och
en bättre social bostadsstandard! Låt
oss fullfölja de linjer vi har verkat för
under många år i vårt samhälle!

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
säger, att människorna i alla tider
har sparat för att lösa sin bostadsfråga,
och han erkänner att det har varit och
allt fortfarande är riktigt. Jag vill påpeka
att det just är dit vi syftar. I dag
är det inte på det sättet, utan nu får
man bostad beroende på hur länge man
har stått i bostadskön, oavsett om man
har sparat någonting eller ej. Motionerna
syftar till att stimulera ungdomens
målsparande just i den stil som herr
Andersson uttalade sig för och låta dem
som sparar härför få viss förtursrätt
till bostad. Jag tycker vi kunde vara
överens om att en utredning bör göras

om hur detta praktiskt skall kunna genomföras.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag vill endast tillfoga
ett par korta reflexioner till denna debatt.

Herr Nilsson i Landskrona talade om
hur stort sparandet är, men han kan
väl inte vara okunnig om att sparandet
är för litet i förhållande till behovet.
Vore det inte det, skulle vi få så många
bostäder vi behöver, men det får vi ju
inte.

Sedan sade herr Nilsson i Landskrona,
att ungdomar som vill skaffa sig ett
eget hem nog sparar ändå. Ja, men om
man i storstäderna får besked av bostadsförmedlingen,
att det kan dröja
sex, sju år innan man får lägenhet, är
det väl troligt att ungdomarna drabbas
av en hopplöshet, som gör att intresset
för att spara inte blir så stort i fortsättningen.
Det är detta vi har velat
komma ifrån genom en ordning, som
skulle garantera lägenheter åt dem som
kan prestera ett visst sparande.

Herr Andersson i Ronneby sade, att
en sådan här sparform inte skulle kunna
medföra omedelbara konsekvenser i
form av fler bostäder. Nej, som ensam
åtgärd räcker det inte. Vi måste förbilliga
bostadsbyggandet på olika sätt och
öka sparandet även genom andra åtgärder
än denna. Men den kan vara ett
bidragande medel till att vi kan åstadkomma
de lägenheter, som vi är alldeles
tvungna att få fram om det inte
skall bli ett katastrofalt läge på 60-talet.
Bostadsbristen är sådan, att vi inte har
råd att i trött resignation bara skaka på
huvudet när det kommer nya uppslag,
utan vi får pröva dem på annat sätt än
bankoutskottets majoritet har gjort.

Här vittnar herr Andersson i Ronneby
om hur intresserad bankoutskottets
majoritet är för sparandet och för att
frågan skall utredas. Men varför skriver
man då inte detta i utlåtandet?

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 111

Om det stått att man ville att bostadspolitiska
utredningen skulle se över
denna sak, hade vi kunnat enas om
detta. Men nu skriver man i stället att
vägen inte är framkomlig, trots att man
i praktiken för närvarande på olika
sätt håller på att bevisa att den är framkomlig.

Jag må säga, att om vi skall kunna
klara bostadsfrågan behöver vi nog en
något annan inställning till dessa problem
än vad bankoutskottets majoritet
har visat.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Gustafsson i Skellefteå att när utskottet
behandlade denna fråga hade man att
ta ställning till motionen och de motiveringar
som där fanns, och utskottet
ansåg lika litet som herr Gustafsson att
den motionen kunde bifallas. Sedan
övergick man i reservationen till ett utredningskrav.
Det utredningskravet ansåg
vi för vår del vara tillräckligt tillgodosett
genom de direktiv till bostadspolitiska
utredningen, som jag har citerat.
Därför, herr Gustafsson, kanske
man inte skall vara så bestämd i sitt
påstående att bankoutskottet är resignerat.
Resignationen kan sökas på andra
håll.

Till herr Carlsson i Stockholm skulle
jag vilja säga, att jag förstår att vi kanske
inte kan mötas riktigt på samma
våglängd. Vi har tillåtit oss ifrågasätta,
om denna väg med alla dess praktiska
besvärligheter och alla dess vanskligheter
var så lätt farbar som man här har
velat göra gällande. Om vägen hade varit
så bred och farbar, är jag övertygad
om att folkpartiet liadc varit ute tidigare.
Men den är nog synnerligen knagglig,
och det har städerna och landskommunerna
som verkställare av statsmakternas
intentioner i tydliga ordalag låtit
förstå.

När vi ifrågasätter detta och icke
utan vidare vill inge människorna den

Bostadssparande

föreställningen, att vi vill avstå från den
sociala bostadspolitik, som sedan länge
bedrivits i landet, och ge en absolut
förtursrätt till människor, som är i
det läget att de kan prestera en insats
till lägenheterna, kanske vi inte är riktigt
på samma våglängd.

Då säger herr Carlsson att det är fråga
om stimulans. Det är just den frågan
som vi anser att man bör överväga i
pågående utredning, men vi anser det
vara alldeles onödigt alt tillsätta en ny
statlig utredning för detta. Det är inte
bara fråga om ekonomi, och jag vill se
den kommunalman som vägrar en familj
med barn lägenhet, när en annan
människa, som inte befinner sig i samma
svårigheter, av ekonomiska skäl lättare
skulle kunna ta den i besittning.
Den kommunalmannen träffar ni i varje
fall inte ute i den svenska landsorten.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) :

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Andersson i Ronneby, att jag har
aldrig talat om en absolut förtursrätt,
jag har talat om en viss förtursrätt. Det
ligger så mycket reservationer i detta
och även i de skrivningar som i övrigt
föreligger så de risker herr Andersson
syftade på är eliminerade.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Mogård m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Schmidt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

112 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Lag om ersättning åt smittbärare, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Mogård m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Schmidt begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 122 ja
och 55 nej, varjämte 26 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, angående fullmäktiges i riksgäldskontoret
förslag beträffande utarbetande
av ett person- och sakregister till
riksdagens protokoll med bihang för
åren 1951—1960.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Lag om ersättning åt smittbärare, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., såvitt
propositionen behandlats av andra lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag vill uttala min stora
tillfredsställelse över att proposition nu
föreligger om dels ersättning av statsmedel
till person, som åsamkats inkomstbortfall
genom isolering till före -

kommande av smittas spridande, dels
ersättning i viss utsträckning åt företag
för förluster på grund av myndighets
ingripande av samma orsak. Fastän
jag inte har något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag, vill jag
i anslutning till några detaljer i motionen
II: 711 ta upp ett par av de frågor
som denna lag avser att reglera.

Först och främst förefaller det egendomligt,
att när nu ersättningsbeloppen
i stort ansluter sig till den allmänna
sjukförsäkringen man inte bestämt ungefär
detsamma när det gäller de första
90 dagarna, alltså för s. k. tillfälliga
smittbärare, som när det gäller fortsättningen,
d. v. s. för de s. k. kroniska
smittbärarna. I själva verket har man
i förhållande till den allmänna sjukförsäkringen
högre ersättning under de
första 90 dagarna, men när det gäller
fortsättningen skall ersättningen behovsprövas
och är dessutom praktiskt
taget maximerad till 10 kronor per dag.
Beträffande det sistnämnda, maximeringen
till 10 kronor per dag, har departementschefen
ansett sig inte kunna
gå längre än vad utredningsmannen
förordar. Utskottet understryker departementschefens
antydan om att man vid
mera betydande inkomstbortfall, under
förutsättning att annan försörjningsmöjlighet
inte står till buds, skall kunna
bevilja högre belopp än 10 kronor per
dag. Det uttalandet tycker jag visar, att
utskottet haft sina funderingar om det
här föreliggande förslagets lämpliga utformning.

Förslaget innebär också, att ersättning
av allmänna medel skall utgå, om
företagare på grund av att myndighet
förordnat, att visst varuparti skall förstöras,
orsakats förluster som överstiger
100 kronor. Om företaget åläggs att
företa laboratorieundersökningar av
personal för att få konstaterat, om någon
är smittbärare, skall företagaren
betala laboratoriekostnaderna upp till
1 000 kronor.

Vi motionärer har frågat oss varför

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 113

Anslag till väg- och

man i ena fallet har bestämt beloppet
till 100 kronor och i andra fallet till
1 000 kronor, utan att man på något
vis har företett någon utredning om att
det här behöver vara någon skillnad.
Om t. ex. en firma får ett större utlägg
för sådana laboratorieundersökningar
än 100 kronor och detta belopp förorsakar
verksamheten tillfälliga besvärligheter,
så tycker man, att i ett sådant
fall det allmänna borde ha kunnat bekosta
undersökningarna också upp till
1 000 kronor.

Herr talman! Jag har bara tagit upp
två av de detaljer, som vi har berört i
motionen nr 711, för att därmed påpeka,
att denna lag, som naturligtvis
inte är så lätt att från början utforma
såsom man vill ha den, får betraktas
som ett provisorium, som man har all
anledning att snart igen skärskåda närmare
för att se, hur den kommer att
verka i den praktiska utformningen.

För dagen har jag inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde fröken Liljedahl
(fp).

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är ju här fråga om
en lagstiftning på ett alldeles nytt område.
Hittills har ju människor, som har
lidit förluster på grund av att de varit
smittbärare inte kunnat få någon reglerad
ersättning, utan man har i de särskilda
fallen bedömt hur stor ersättning
de bör få.

Det nu föreliggande lagförslaget omfattar
olika kategorier. Det omfattar
tillfälliga smittbärare, varmed avses
smittbärare under högst 90 dagar, det
omfattar kroniska smittbärare, och det
avser även företagare, som på grund av
epidemi kan ha lidit vissa förluster och
därför bör få ersättning från staten.
Det är klart att departementschefen
under sådana förhållanden har gått
ganska varligt fram. Utskottet har också
tyckt att vad departementschefen
8 — Andra kammarens protokoll 1956. A

flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo

här har föreslagit är sådant, att utskottet
kunde ansluta sig till det.

Fröken Höjer talade om att motionärerna
hade ansett, att denna lag skulle
betraktas som ett provisorium, därför
att den inte helt fyller de önskemål,
som man skulle kunna ha i detta sammanhang.
Jag skulle emellertid vilja
fråga: Vilken lag, som man genomför
inom ett nytt område, är så bra när
den genomförs, att man inte sedan får
lov att genomföra ändringar? Denna
lag är inte heligare än alla andra lagar
som genomförs. När den har blivit
verklighet och man får se vad som fattas,
finns ju större möjligheter att förbättra
lagen genom att man gör en
översyn av den lagstiftning, som utskottet
här har förordat.

Samma är förhållandet vad beträffar
ersättning till företag som har lidit förluster.
Det är ett område, som är väldigt
svårt att bedöma. Om man följer
motionärerna här (nämligen att ersättning
skulle utgå vid 100 kronor) skulle
det medföra att många svårbedömda
fall måste bli föremål för behandling.
Utskottet har följt departementschefens
förslag som innebär att ersättning för
laboratorieundersökningar har motsvarande
minimibelopp satt till 1 000 kronor.
Just detta att det här är ett alldeles
nytt område, där man inte har
någon erfarenhet, har gjort, att både
departementschefen och utskottet har
tyckt, att man skulle gå varligt fram.

Fröken Höjer har inte ställt något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, och jag ber att få framställa
samma yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Anslag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
r IS

114

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo

hemställan om anslag till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade i årets statsverksproposition
(IX ht p. 191, s. 425—426)
föreslagit riksdagen att till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionen 1:146 av herr Ohlsson,
Ebbe, m. fl., likalydande med 11:202
av herr Magnusson m. fl., hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte uttala att förevarande anslag
för budgetåren 1955/56 och 1956/57
i sin helhet skulle utgå till angivet
ändamål.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:475 och 11:615,
till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo
å riksstaten för budgetåret 1956/57 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor;

2) att motionerna 1:146 och 11:202,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att motionerna 1:148 och 11:192
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

4) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville hänskjuta de i motionerna I: 147
och II: 193 ävensom de i motionerna
1:385 och 11:622 berörda spörsmålen
till prövning av 1955 års skogsvårdsutredning.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Uno Olofsson, Johnsson
i Kastanjegården, Hseggblom, Rimås
och Nilsson i Lönsboda, vilka an -

sett, att utskottet under 2) bort hemställa,
att motionerna I: 146 och
och 11:202, såvitt nu vore i fråga,
måtte anses besvarade med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Anledningen till att det
vid detta utlåtande finns en reservation,
som tillstyrker bifall till ett par
på denna punkt väckta motioner, är
den, att det i nionde huvudtiteln upplyses
om att av det anslag på 2 500 000
kronor, som riksdagen beviljat för innevarande
budgetår, har 600 000 kronor
spärrats på det sättet, att de inte får
användas annat än efter Kungl. Maj :ts
medgivande. Vidare upplyses det om
att samma summa spärrats av det belopp,
som ställts till förfogande för budgetåret
1954/55, och i nionde huvudtiteln
för i fjol upplystes det om att under
budgetåret 1953/54 spärrades
300 000 kronor.

Det betyder att de anslag, som riksdagen
beviljar till utbyggande av dessa
skogsvägar, kommer aldrig i sin fulla
utsträckning till den nytta som riksdagen
har avsett. Skogsstyrelsen har enligt
vad som citerats i årets huvudtitel
talat om hur det gick, när riksdagen för
budgetåret 1953/54 höjde anslaget med
400 000 kronor. 300 000 kronor av dem
spärrades och 100 000 kronor anvisades
till särskilda vägar i de områden i
Mellansverige som härjats av storm. Det
betyder alltså, att trots anslagshöjningen
blev det inte ett öre mera till de ordinarie
utgifterna under denna punkt
i huvudtiteln.

Det är särskilt beklagligt att just denna
punkt har blivit föremål för en sådan
nedbantning. Skogsstyrelsen upplyser
nämligen, att det ligger ansökningar
på 26 miljoner inne om bidrag
av dessa medel, som är avsedda att utgå
med 2,5 miljoner men som man kan riskera
blir nedbantade till 1,9 miljoner.

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 115

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo

Nu är det klart, att regeringen haft
sina skäl för sådana här spärråtgärder.
Det är inte redovisat vad som gjort att
just denna punkt bland många i nionde
huvudtiteln blivit föremål för en sådan
åtgärd, men jag tycker nog att vi har
anledning att hävda riksdagens önskan,
att när det gäller skogsbilvägarna så
behövs de här små anslagen. Jag tror
nog också att ett bifall till reservationen
skulle kunna vara ett moraliskt
stöd åt departementschefen, när han
gentemot sådana besparingsåtgärder
skall hävda framför allt skogens intresse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson (h), Nilsson i Bästekille
(h), Svensson i Krokstorp (h) och
Agerberg (h).

Herr GUSTAFSON i Dädcsjö (s):

Herr talman! Jag kan också instämma
med herr Hseggblom i att hela beloppet
på 2,5 miljoner kronor är väl
motiverat för de arbeten som pågår för
anordnande av skogsbilvägar.

Herr Hseggblom trodde själv att det
fanns alldeles speciella skäl för att en
viss del av anslaget — för nästa budgetår
600 000 kronor — spärrats, och
det finns det. Det är arbetsmarknadsmässiga
och investeringsmässiga skäl
som gjort det. Det står också i propositionen,
att samråd vid planeringen
bör göras med arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är dessa skäl som gjort att utskottet
inte har ansett, att man i år
bör ändra på formerna för disponeringen
av detta anslag, när hela frågan
i övrigt ligger i 1955 års skogsvårdsutrednings
händer.

Det liar ju väckts en serie av motioner
med olika yrkanden i denna fråga, men
alla remissinstanser har rekommenderat,
att den nyss antydda utredningen
får ta hand om frågan och komma fram
med förslag i olika avseenden, och då

får väl även denna detalj ingå i den
stora utredningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag för min del betvivlar,
att det i särskilt hög grad varit arbetsmarknadsmässiga
skäl som inverkat
på denna spärranordning.

När sedan utskottets talesman gör
gällande, att denna fråga bör få ligga
till sig därför att den är föremål för
utredning vill jag påpeka, att vi inte
yrkat någon höjning i anslagsbeloppet
utan endast att beloppet skall användas.
Det behövs väl i vart fall inte en
utredning för att klara ut, att riksdagen
haft den meningen, när den beviljade
anslaget.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppres -

116 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Idrottens främjande

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 79 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogos vart för sig:

jordbruksutskottets utlåtande nr 27,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fråga om befrielse från
betalningsskyldighet till kronan; och

konstitutionsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Idrottens främjande

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1956/57 till avsättning till fonden för
idrottens främjande jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under tionde huvudtiteln (punkt
111, s. 171 och 172 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1956) föreslagit
riksdagen att till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av 9 850 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Hansson m. fl. (I: 18) och den andra
inom andra kammaren av herr Stenberg
in. fl. (II: 19), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av
10 350 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 277) och den andra
inom andra kammaren av herr von
Seth (II: 534), i vilka hemställts att
riksdagen måtte till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av
10 250 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm väckt
motion (11:12), vari hemställts att till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1956/57 måtte
anvisas ett anslag av 17 000 000 kronor
samt härutöver ett belopp som motsvarade
ett anslag av 10 kronor per år och
aktiv medlem ställas till de lokala
idrottsföreningarnas förfogande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
1:18 och II: 19, I: 277 och II: 534 samt
11:12, till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1956/57 under tionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 9 850 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits:

1) av herrar Arrhén och Skoglund
i Doverstorp,

2) av herr Ståhl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! När det gäller denna
fråga, avsättning till fonden för idrottens
främjande, är vi tre ledamöter av
denna kammare, som i en motion har
hemställt om att anslaget måtte höjas
med 500 000 kronor utöver vad Kungl.

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 117

Maj:t har föreslagit. Vi finner av förevarande
utlåtande att utskottet icke har
velat gå med på en sådan höjning. Utskottet
skriver välvilligt och säger, att
den av Kungl. Maj:t föreslagna höjningen
av anslaget med 850 000 kronor i
och för sig är bra. Jag kan givetvis
hålla med om att 850 000 kronor är
ganska mycket pengar och en avsevärd
ökning av ett anslag på 9 miljoner kronor,
men av dessa 850 000 är 350 000
avsedda för Sveriges deltagande i olympiska
spelen i Melbourne. Kvar står sålunda
en anslagshöjning till idrotten
här hemma, om jag så får säga, på
500 000 kronor, vilket endast är en hälften
så stor anslagshöjning som höjningen
för innevarande budgetår.

Vi är givetvis på det klara med att
riksdagen inte kan tillgodose hela det
krav, som Riksidrottsförbundet i detta
sammanhang ställt, alltså om ett anslag
på 17 miljoner kronor, men vi har ansett
det rimligt att riksdagen för nästa
budgetår tillgodoser idrottsrörelsen med
samma anslagshöjning som för innevarande
budgetår, alltså med 1 000 000
kronor. För att så skall ske, behövs sålunda
en anslagshöjning med 1 350 000
kronor, om hänsyn tages till vårt deltagande
i olympiska spelen.

Jag skall inte här ta upp någon lång
debatt om varför vi anser det angeläget
att höja detta anslag med samma
belopp nästa år som för innevarande
budgetår. Jag tror att det räcker med
att, som vi gör, hänvisa till de alltjämt
växande ungdomskullarna och till att
statistikens siffror över ungdomsfylleriet
stiger samt att ungdomsbrottsligheten
ökar. Till det anförda kan läggas
värdet av den fritidsverksamhet bland
ungdomen, som har igångsatts i samband
med övergången till den fria spriten
— ett värde som riksdagen själv har
erkänt — och att idrotten har varit
kärnan i denna fritidsverksamhet.
Idrotten har varit den ungdomsrörelse,
som dragit de största skarorna till sig.
Jag tycker därför att det hade varit

Idrottens främjande

synnerligen väl motiverat, om utskottet
hade bifallit framställningen i vår motion
om att höjningen av detta anslag
skall vara lika stor för nästkommande
budgetår som för innevarande budgetår.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motion nr 19 i
denna kammare.

I detta anförande instämde herrar
Gezelius (h) och Allard (s).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Utskottet finner en anslagshöjning
behjärtansvärd och säger sig hysa »full
förståelse» för att den betydelsefulla
idrottsrörelsen erhåller ökat anslag. Begreppet
»full förståelse» är emellertid
tämligen tänjbart. Jag skall visa det
med några siffror.

När staten tog hand om den av
idrottsorganisationerna skapade tippningen
utfäste sig högtidligen 1939 års
riksdag, att 70 procent av tipsmedelsvinsten
skulle återgå till idrottsorganisationerna.
Under kriget frångick man
genast den principen och tog det mesta
av pengarna till beredskapen och upprustningen.
Den har sedermera aldrig
återinförts. I år har till statsverket inbetalats
av tipsmedel inklusive radskatt
72 miljoner kronor. 70 procent på det
beloppet skulle ge idrotten 50 miljoner
kronor. Så långt har ingen i kammaren
gått att man föreslagit, att riksdagen
skulle infria sina gamla utfästelser,
men Riksidrottsförbundet anser det
oundgängligen nödvändigt, att det för
investerings- och andra ändamål får ett
anslag på 17 miljoner kronor, alltså en
tredjedel av det utlovade beloppet. Utskottets
»fulla förståelse» består däri,
att det prutar 7 150 000 kronor på den
summan eller samma belopp som regeringen
föreslagit. Det blir alltså för
året, olympiaåret i Melbourne, en ökning
med 850 000 kronor. När man
räknar med att varje enskild resa som
eu idrottsman eller ledare företar till
Melbourne kommer att gå på omkring

118 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Idrottens främjande

10 000 kronor och med andra utgifter
som följer därmed, är det klart att enbart
detta borde föranleda litet större
frikostighet. Men det är inte bara olympiaden
som idrottsrörelsens ledare har
att tänka på. Ungdomskullarna växer,
såsom nyss konstaterats, och kommer
bara inom de närmaste åren att öka
med 150 000. Det råder en fruktansvärd
eftersläpning i byggandet av idrottshallar,
simanläggningar och idrottsplaner
både i storstäderna och ute på
landsbygden. Ungdomar som vill idrotta
vet inte vart de ska ta vägen, och förhållandena
förvärras ytterligare genom
att anslaget till byggande av gymnastiklokaler
prutats ned på sätt som skett.

För några år sedan konstaterade en
utredning, att investeringsbehoven för
detta ändamål rörde sig om 124 miljoner
kronor. Även om en del byggts
sedan dess, är det klart att penningvärdets
fall gjort, att den behövliga
summan är större i dag än när utredningen
ägde rum. Bristen på idrottslokaler
har fått en sådan omfattning,
att det börjar bli rena upprorsstämningen
litet varstans. Jag läste att i
Karlskoga, kanonstaden, demonstrerade
ungdomarna den 1 maj och föreslog
ett speciellt idrottsparti om man inte
utan ett sådant kunde få gehör för kravet,
att en idrottshall skall byggas i
denna framåtgående stad.

Men det är inte bara bristen på
idrottslokaler som är bekymmersam
för idrottsrörelsen, utan det är också
stor brist på ledare. Det blir svårare
och svårare att få människor för detta
uppoffrande arbete, framför allt i de
små idrottsorganisationerna. De som
offrar sin fritid i dessa får ju inte syssla
med idrott — de får syssla med att
skaffa pengar. De bärkraftiga stora
klubbarna måste räknas i promille av
landets samtliga idrottsorganisationer.
De som bär upp den svenska idrottsrörelsen
är småklubbarna, och deras
ledare får för att skaffa pengar hålla
på med basarer, insamling av tomglas

och papper, anordnande av lokalrevyer
och allt slags tingeltangel i stället för
att vara idrottsledare. Jag tycker det är
ovärdigt ett land, som sätter stort värde
på sina idrottsmän, att låta ungdomen
arbeta under sådana villkor.

Bristen på tränare är ett annat bekymmersamt
kapitel. När det i pressen
suckas över att vi går tillbaka jämfört
med andra länder, skall vi inte, såsom
skett på sina håll, skylla detta på vällevnad
och lägga det som grundval för
någon ny barkbrödsideologi, utan vi
skall anklaga våra egna myndigheter,
som brandskattar idrottsrörelsen dels
vad beträffar tipsmedlen, som ändå
tillkommer på grund av idrottsintresset,
dels genom nöjesskatten. Sverige är
det enda land i Norden som tar ut
nöjesskatt på idrottstillställningar, och
det är inte småsummor som kommer
in den vägen.

Dessa förhållanden har gjort, att kravet
på en ändring vuxit sig allt starkare
och starkare. Det är väl ingen tillfällighet,
att vid stadslöpningen nyss
de fyra deltagande finska lagen suveränt
segrade över samtliga svenska. Beror
inte detta i stor utsträckning på att
det fattiga, krigshärjade Finland ger
mycket större procent av sina tipsmedel
till idrottsrörelsen än Sverige?

Idrottsrörelsen väcker mest uppmärksamhet
genom toppmännens prestationer,
men man kan aldrig få någon topp
utan en bredd, och stödet till småklubbarna
är därför viktigt. Vi bär utöver
vårt instämmande i Riksidrottsförbundets
förslag återupprepat vårt krav från
i fjol, att det borde ges ett anslag på
förslagsvis en tia per aktiv medlem för
att ge ett verksamt stöd åt småklubbarna.
Detta kan ju inte öka summan
så förfärligt — kanske med fyra miljoner
— men jag tror att det vore det
handtag, som de strävsamma och aktiva
idrottsklubbarna i landet behöver.

Vi står inför en valrörelse, och det
kommer inte att saknas proklamationer
om intresse för ungdomen. Här har vi

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 119

ett utmärkt tillfälle att göra något positivt
för Sveriges ungdom, som den
kommer att sätta värde på. Tyvärr fruktar
jag, att den kommunistiska gruppen
åter blir ensam om att stödja det förslag,
som Riksidrottsförbundet finner
vara oundgängligen nödvändigt. Jag
stöder för min del detta genom att yrka
bifall till motion II: 12. I andra hand
kommer vi att stödja det yrkande, som
framställts av herr Stenberg.

Herr von SETH (h):

Herr talman! I en motion i denna
kammare, nr 534, har jag yrkat att anslaget
till Riksidrottsförbundet skulle
räknas upp med 400 000 kronor. Jag
skall inte ta upp någon längre debatt i
denna fråga, men jag vill erinra om att
när det gällde anslag till ungdomens
fritidsverksamhet väckte herr Rergh i
första kammaren och jag själv i andra
kammaren en motion angående nedskrivning
av detta anslag. Vi anser förvisso
att det bör ges ett stöd till ungdomens
fritidsverksamhet, men vi motionärer
ansåg inte att detta stöd skulle
komma ungdomen bäst till godo från
det anslag, som stod under kontroll av
kungl. skolöverstyrelsen. Vi har därför
i denna motion yrkat på att anslaget
skall räknas upp med 400 000 kronor.

Här föreligger vid statsutskottets utlåtande
nr 110, som vi nu har att behandla,
en reservation av herrar Arrhén
i första kammaren och Skoglund i Doverstorp
i denna kammare. Jag vill till
kammarens protokoll foga den upplysningen
att herr Staxäng, som även deltagit
i ärendets behandling, på grund
av något missöde inte kommit att stå
under denna reservation.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till det yrkande som
framställts i motionen II: 534.

Herr HAMltlN (fp):

Herr talman! I)ct är också min uppfattning
att idrotten, generellt taget och

Idrottens främjande

rätt utövad, tillför samhället värden i
fråga om både fysisk och psykisk hälsa
och över huvud taget utgör en så stimulerande
faktor i vårt folk, att den
är förtjänt av att effektivt stödjas av
det allmänna. Jag tror således att en
investering här är fullt riktig, och jag
har i stort sett samma uppfattning på
den punkten som den som kommit till
uttryck i utskottets utlåtande, varför jag
alltså skulle kunna instämma i detta.

Att jag har begärt ordet sammanhänger
med att jag på en speciell punkt
skulle vilja göra en randanmärkning.
Efter vad jag förstår sker fördelningen
av idrottsanslaget utan åtskillnad till
alla varianter av sportutövning, således
också till den avart, skulle jag vilja
säga, som heter boxning och som i kraft
av riksdagens egen tillskyndan befinner
sig under speciell observans, därför
att man är på det klara med att
denna sport innebär stora och allvarliga
risker. Jag måste säga att i det läget
förefaller det synnerligen olämpligt
att statsanslag utgår till denna sportgren.

Herr talman! Det var detta jag ville
ha fogat till protokollet, och jag skulle
vilja hemställa till dem det vederbör
att vid fördelningen av idrottsanslaget
se till, om möjligt, att boxningshanteringen
därvidlag hålles utanför. »Prseterea
censeo Carthaginem esse delendam»,
vilket i detta sammanhang är uttytt:
För övrigt anser jag att boxningen
borde med alla tjänliga medel utrotas.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga till herr Hamrin att det ju är på
viss tillskyndan av honom som boxningen
är under utredning och då tycker
jag att herr Hamrin skulle kunna
vara så pass tolerant, att han avvaktade
utredningsresultatet, innan han fäller
sådana omdömen om boxningssporten
som han här gjorde. Jag har därmed
inte på något sätt tagit ställning till
frågan om boxningen som sport.

120 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Idrottens främjande

Herr WARD (s):

Herr talman! Jag har inte många ord
att säga. Det är fullkomligt onödigt att
här diskutera, huruvida idrotten har
betydelse för ungdomen och samhället.
Alla är fullkomligt överens om att den
har mycket stor betydelse och att den
även bör så långt möjligt är understödjas.

Det är å andra sidan alldeles klart
att man vid behandlingen av en anslagsfråga
sådan som denna måste ta
ungefär sådana hänsyn som man måste
ta när det gäller att anslå medel till
andra ändamål, som vi alla också finner
mycket behjärtansvärda och skulle
vilja uppmuntra. Men när man sedan
står inför den ekonomiska realiteten
säger oss vårt omdöme att man kan
inte gå utöver en viss gräns.

Nu har riksdagen, jag vill inte säga
visat sig generös, men den har i alla
fall givit bevis för att den uppskattar
idrottsrörelsen. Som ett exempel kan
nämnas, att fjolårets riksdag höjde anslaget
med inte mindre än en miljon
kronor, och nu höjs det med ytterligare
850 000 kronor. Ledningen för idrottsrörelsen
anser visserligen att detta belopp
är för litet, men man kan nog
våga påstå att om alla ideella organisationer
rönte en sådan ekonomisk uppmuntran
skulle vi här i vårt land befinna
oss i ett, man kan säga ungdomens
idealtillstånd. Tyvärr är det inte
så, utan det finns alltjämt mycket att
göra på skilda områden. Man bör nog
inte peka på den ena rörelsen såsom
varande mycket mer betydelsefull än
den andra när det gäller verksamheten
bland ungdomen.

Jag skall inte ge mig in på något
försök till historieskrivning beträffande
tipsmedlen och utvecklingen på det
området. Herr Johansson i Stockholm
var nog ganska ensidig när han tecknade
historien om tipsmedlen; vi känner
alla till hur det kom sig att staten
tog hand om dessa medel. Däremot vill
jag erkänna att om det funnes utrymme

därför, skulle jag mycket gärna medverka
till att en större del av dessa
tipsmedel komme idrotten till godo. Att,
som herr Hamrin gjorde, stämpla en
viss sportgren såsom ovärdig samhällets
hjälp och förtroende kan jag inte
vara med om, även om jag själv har
den uppfattningen, att sporten i fråga
inte bör nämnas samtidigt med andra
sportgrenar. Vi bör för närvarande avvakta
utvecklingen på detta område.

Herr talman! Statsutskottet har inte
kunnat sträcka sig längre än till vad
Kungl. Maj:t föreslagit, och jag ber att
med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr förste vice talmannen
propositioner på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till motionen
11:19; 3:o) bifall till motionen
11:534; samt 4:o) bifall till motionen
II: 12; och fann herr förste vice talmannen
den först nämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stenberg begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 19 av herr Stenberg m. fl.

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 121

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

dock rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 58 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid
universiteten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. och till befordringskurser
för folkskollärare jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln, punIP
ten 107, s. 238—242 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1956, föreslagit
riksdagen att till Tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t (punkt 195,
s. 449—454) föreslagit riksdagen att
till Befordringskurser för folkskollärare
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 89, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 17
februari 1956, framlagt ^förslag till åtgärder
för möjliggörande av ökad in -

tagning av filosofie studerande i ämnena
matematik, fysik och teoretisk fysik
med mekanik samt intensifierad och
förbättrad ett- och tvåbetygsundervisning
i nämnda tre ämnen.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lindblom m. fl. (1:421) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 513), i vilka, såvitt här
vore i fråga, hemställts att riksdagen
måtte

a) under punkten 107. Tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 400 000 kronor;

b) besluta att av skolöverstyrelsen
föreslagna kurser i psykologi med pedagogisk
tillämpning måtte anordnas
läsåret 1956/57 för lärare som ville
kvalificera sig för tjänster i 23 :e lönegraden
och erforderligt antal sådana
tjänster därefter inrättas på enhetsskolans
högstadium;

c) under punkten 195. Befordringskurser
för folkskollärare med frångående
av Kungl. Maj:ts förslag anvisa
ett reservationsanslag av 300 000 kronor; dels

ock en inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh väckt motion
(I: 494).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:421 och 11:513, såvitt
de avsåge ifrågavarande medelsanvisning,

a) till Tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten in. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

b) till Befordringskurser för folkskollärare
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 400 000 kronor
;

122 Nr 18

Onsdagen den IG maj 1956

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

II. att motionerna 1:421 och 11:513,
såvitt här vore i fråga och de icke behandlats
under I., icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen I: 494 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Ohlon, Boman, Sundelin,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Widén och Löfroth, fröken Vinge
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
motivering såvitt anginge anslaget
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. bort ha
annan, av reservanterna angiven lydelse; b)

av herr Blidfors, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Bristen på lärare vid de
högre skolorna har under flera år vållat
statsmakterna stora bekymmer. Det
faktum, att universitet och högskolor
under åtskilliga år vägrades de upprustningar,
varom önskemål framställdes
ifrån de olika läroanstalterna, har ju
lett till att vi nu har en mycket betydande
lärarbrist, särskilt i de naturvetenskapliga
ämnena.

I samband med läraruppgörelsen 1952
-—1953 tillkom två nya vidareutbildningsvägar,
som skulle ta sikte på att
minska lärarbristen: dels de s. k. befordringskurserna
vid seminarierna för
folkskollärare och dels de akademiska
ettbetygskurserna, vilka, om man uppnådde
två akademiska betyg, skulle ge
kompetens för 23 lönegraden. Det har
visat sig, att båda dessa utbildningsmöjligheter
har utnyttjats, men inte precis
på det sätt man tänkt sig. Till befordringskurserna
vid seminarierna har sökt sig
inte enbart sådana folkskollärare, som
på grund av sin utbildning var förhindrade
att vinna inträde vid universitet
och högskolor, utan även många yngre.

Tyvärr har strömmen till dessa befordringskurser
varit mycket ensidig på det
sättet att huvudsakligen de humanistiska
ämnena varit eftertraktade, medan
de naturvetenskapliga inte alls varit det.
Detta har medfört, att en lång rad av
dessa kurser, i och för sig utomordentligt
väl upplagda, inte har kunnat erhålla
deltagare. Jag vill som ett exempel
nämna, att man under detta läsår råkat
ut för att kunna anordna endast en av
fyra föreslagna matematikkurser med
summa 9 deltagare mot ett rimligt och
väntat deltagande av 60 å 70 personer.

Anslutningen till ettbetygskurserna
vid universitet och högskolor har vunnit
en glädjande rekrytering, och det
är nu ganska tydligt, att dessa kommer
att bli den normala vidareutbildningsvägen
för folkskollärare. Tills vidare
måste emellertid bägge vägarna hållas
öppna, och utskottet är fullkomligt enigt
— såväl dess majoritet som reservanterna
— om att det skall ske. Kungl.
Maj :t har intagit samma ståndpunkt
men har nu konstaterat, att man vad
det gäller ämnena geografi och historia
kan upphöra med befordringskurserna
vid seminarierna, därför att balans i
fråga om lärartillgången inom kort kommer
att råda.

Det som vållat meningsskiljaktigheterna
inom utskottet är Kungl. Maj :ts
sätt att handlägga frågan om medelsberäkningen.
Man har gjort den mycket
egendomliga avvägningen, att man i
fråga om befordringskurserna vid seminarierna
har beräknat anslaget så,
att det skall vara tillräckligt och mer
än tillräckligt vid ett maximalt utnyttjande
av det kursprogram, som skolöverstyrelsen
föreslår, trots att man har
en långvarig erfarenhet av att detta inte
går att förverkliga.

I fråga om de tillfälliga förstärkningsanordningarna
vid universiteten
har man däremot inte beräknat medlen
på samma sätt, utan tagit till en rund
summa, som redan enligt propositionen
anses vara alldeles för låg, varför

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

123

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

Kungl. Maj:t aviserat en proposition till
nästa vår om tilläggsanslag på detta
års budget.

Emot en sådan beräkningsmetod har
reservanterna från folkpartiet och högern
funnit skäl att inlägga en bestämd
gensaga. Det är inte rimligt att man
på den ena punkten ställer riksdagen i
efterhand, när man på den andra punkten
har tillämpat ett absolut motsatt
tillvägagångssätt.

Tyvärr har ju universitetsutredningen,
som haft att lägga fram förslag i
fråga om förstärkningsanordningarna
vid universiteten, tagit ganska lätt på
den här punkten. Det bud på 2 miljoner
kronor, som utredningen gav i höstas,
var redan vid årsskiftet, efter vad man
kunde konstatera, passerat på så sätt
att ytterligare önskemål hunnit anmäla
sig från universitetens sida.

Så kommer då universitetsutredningen
i början av detta år med ett höjt bud
på 2 750 000 kronor. Det hade i den situationen
varit rimligt att Kungl. Maj :t
i detalj tagit ställning till dessa krav
och lagt fram en proposition i anslutning
därtill. Det har man emellertid underlåtit
att göra, och därför har riksdagen
i dag att ta ståndpunkt till ett
kursprogram, om vilket vi inte vet
någonting i detalj. Vi har fått en upplysning
om att universitetsutredningens
program skall förverkligas, men vad
det kommer att innebära i form av
kostnader för statsverket har riksdagen
inte fått någon redovisning för.

Utskottet har avstått från att begagna
sig av sin egen motionsrätt, d. v. s.
att ingående pröva universitetsutredningens
förslag och därefter för riksdagen
framlägga ett bud, som vore
grundat på en realistisk bedömning av
det anslag som här behövs. Detta beklagar
vi reservanter, och vi har i vår reservation
ansett oss böra påtala det motstridiga
i utskottets behandling av två
mycket nära sammanhängande punkter.
För att man till ett annat år skall komma
ur detta trista läge skulle jag vilja

föreslå att inom departementet verkligen
prövas dessa båda punkter i intimt
samband med varandra och att anslagen
behandlas såsom två jämförbara
poster. I annat fall kommer vi att även
i fortsättningen få uppleva en ganska
obehaglig rivalitet mellan dessa båda
utbildningsvägar, som — det är vi ju
överens om — båda tills vidare är
önskvärda och nödvändiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Olilon m. fl.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skulle vilja knyta
an där herr Helén slutade. Det är önskvärt
och nödvändigt att behålla bägge
dessa utbildningsvägar, säger herr Helén.
Det är just så som vi i departementet
har sett saken. Med det klara behov
av betydligt flera 23-gradslärare, som
i själva verket finns, har jag inte velat
pruta på kursprogrammet för befordringskurserna,
utan ansett att anslag
borde ges för ett maximalt sådant program.
Det finns enligt min mening inte
någon så fast grundad anledning att
frukta, att dessa kurser inte skulle samla
tillräckligt antal deltagare, att man
bör avstå från att lämna det anslag som
möjliggör ett genomförande av kurserna.

Jag vill också peka på att skolöverstyrelsen
mer och mer har låtit sig angeläget
vara att söka få fram kurser
just i de ämnen där det är en mycket
klar lärarbrist, t. ex. i modersmålet och
de naturvetenskapliga ämnena. Det kan
också vara anledning att peka på att
anslaget till befordringskurser också får
utnyttjas till utrustning av folkskoleseminarierna.
Detta har i viss mån beaktats
på så sätt att vi kunnat beräkna
anslaget för upprustning av seminarierna
något liigre än vi annars skulle ha
kunnat göra.

Herr Helén sade inte, åtminstone inte

124 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

under den korta stund jag fick höra
på honom, någonting om att de föreslagna
kurserna i psykologi och pedagogik
borde genomföras. Jag vill i alla
fall säga att dylika kurser strider emot
1954 års program. Riksdagen är naturligtvis
suverän att ändra detta, men jag
har inte ansett att det skulle vara rimligt
att föreslå en ändring i detta fall,
och såvitt jag förstår har inte reservanterna
yrkat på det heller.

Den springande punkten i det hela
skulle väl närmast vara, att man menar
att anslaget till förstärkningsanordningar
vid universiteten är underdimensionerat
och att det varit önskvärt att öka
på detsamma. Jag säger ju klart ut, att
jag räknar med att det kommer att behövas
mera medel här och att det skall
vara möjligt att skaffa fram ett tilläggsanslag.
Detta var ju möjligt i år och bör
•— när nu utvecklingen på detta område
går så snabbt — även vara möjligt till
nästa år.

Herr Helén erkänner visserligen att
universitetsutredningens förslag kom
så sent, att det inte kunde beaktas i
statsverkspropositionen, men han begär
dock ett detaljställningstagande
från Kungl. Maj :ts sida så tidigt, att en
annan anslagssumma i dag skulle kunna
fastslås. Detta har han naturligtvis i någon
mån rätt i. Å andra sidan brukar vi
ju inte, herr Helén, ändra anslagssummor
som är föreslagna i statsverkspropositionen.
Vi har då i stället instrumentet
med tilläggsanslag senare. Regeringen
har i detta fall bedömt läget så, att detta
skulle vara det formellt riktigaste. För
övrigt tror jag att reservanterna skulle
ge mig rätt i att om vi också hade gjort
en sådan detaljgranskning, så hade vi
inte varit säkra på att vi därmed fick
fram den anslagssumma som absolut
skulle stå sig för hela nästa budgetår.
Jag kan erinra kammaren om att det i
fjol blev fråga om tilläggsanslag, men
att i alla fall vissa avvisningar skedde
från en del ämnesstudier vid höstterminens
början, avvisningar som inte

berodde på bristen på anslag utan på en
viss brist på förutseende hos de myndigheter,
som bara en kort tid dessförinnan
gjorde sina anslagsäskanden för
fördelningen av de då till förfogande
stående medlen. Det är troligt att det
inte är lättare att beräkna i detalj i
år. I varje fall hade det inte varit lättare
i februari månad, när vi hade fått
universitetsutredningens förslag. Det är
klart att vi hade kunnat ta ställning till
just de detaljer som förslaget kommit
med, men jag menar att vi måste hålla
öppet ännu mera här. Departementet
har anbefallt kanslersämbetet att
komma in med ett mera detaljerat och
noggrannare beräknat förslag snarast
möjligt före fördelningen av det anslag
som beslutas i dag, och jag har den förhoppningen
att ett sådant förslag skall
komma snart — kanske redan denna
månad.

Reservanternas talesman i medkammaren
pekade också på att förslaget naturligtvis
inte kunde gälla exakt annat
än för höstterminen. Under sådana förhållanden
förstår var och en att en
siffra här, som under alla förhållanden
skulle onödiggöra ett tilläggsanslag,
måste tas till så högt, att det inte är
säkert att statsutskottets andra avdelning
skulle ha funnit den helt försvarlig.
Under sådana förhållanden menar
jag att det är riktigare att man nu säger,
att vi i görligaste mån skall söka
förverkliga programmen — alldeles särskilt
på det naturvetenskapliga området
och på de områden som universitetsutredningen
betonat. För de slutliga
beräkningarna vill vi dock avvakta den
ytterligare utvecklingen. Jag tror att
detta är en ganska realistisk linje som
jag hoppas att kammaren kommer att
följa.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Ecklesiastikministern
har gett en ganska bred kommentar till
det faktum, att universitetsutredningens

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 125

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

förslag ifrån februari inte kunde leda
till någon proposition från regeringen.
Han har naturligtvis bättre insyn än jag
i den bedömning som sker i kanslihuset,
och jag ville då bara fråga honom vad
det var för fel på universitetsutredningens
beräkningar. Utredningen måste väl
själv ha avsett, när den skyndade sig
att lägga fram dessa korrigeringar av
sina egna beräkningar från i höstas, att
regeringen skulle ta ställning till dess
förslag?

Det som gör att jag faktiskt vill fästa
viss vikt vid förfaringssättet är att om
man fortsätter att äta på kredit och i
efterhand betala för sin kost, riskerar
man att här smyger sig in andra, ur
skolsynpunkt inte lika viktiga uppgifter
under dessa anslagspunkter. Det finns
en lång rad ämnen, som anser sig försummade
vid universiteten och i och för
sig kan ha angelägna önskemål om att
bli tillgodosedda vid en allmän upprustning,
men dessa anslagspunkter
skall vara till för att ge oss hjälp i lärarbristen
genom utbildning av lärare just
i de skolämnen, där det råder brist på
lärare. En bedömning från departementets
sida av universitetsutredningens
förslag, en bedömning där denna utbildning
behandlas skild från andra i
detta sammanhang mindre viktiga uppgifter,
skulle ge oss bättre garantier för
att inom relativt kort tid få lärarbristen
om inte hävd så ändå minskad. Det
är framför allt med tanke på denna
praktiska synpunkt jag önskar, att man
inom departementet en annan gång tydligare
håller samman behandlingen av
befordringskurser och ettbetygskurser
vid universiteten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Helén sade här i
sitt första anförande att man borde se
dessa båda anslag som en enhet. Nu
tycker jag inte att detta är absolut nödvändigt.
Det iir ingen inkonsekvens i —

något som jag försökte leda i bevis i
mitt förra anförande — att vi har hållit
på ett något större anslag till befordringskurserna
än vad reservanterna
först hade tänkt sig. Vi måste nämligen,
som jag sade, ha möjligheter att kunna
sätta i gång dessa kurser om de blir väl
besatta — och det är ingenting som tyder
på att de inte blir det. Skolöverstyrelsen
är fullt beredd. Man har de lokala
anordningarna klara för att genomföra
detta kursprogram, och vi behöver
23-gradslärare. Detta utesluter ju inte
att den lilla prutning, som man teoretiskt
möjligen skulle kunna göra på det
första anslaget, inte alls är tillräcklig
för att tillgodose önskemålen i det andra
anslaget. Därför kan inte under några
förhållanden en fix summa fastställas
i dag annat än under förutsättning
att man är beredd att ta risken av rätt
betydande avvisningar till hösten. Detta
är jag inte beredd till, och det tror jag
inte att reservanterna heller är.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det jag tänker säga här
för att motivera min blanka reservation
gäller inte den fråga som herr Helén har
vidrört. På den punkten kan jag ansluta
mig till utskottsmajoritetens förslag.

Några motionärer har yrkat på att
särskilda kurser skall anordnas i psykologi
med pedagogisk tillämpning för
lärare som vill kvalificera sig för tjänst
i 23 lönegraden. Skolöverstyrelsen har
också framfört precis samma önskemål
som motionärerna. Den gjorde detta redan
1954. Kungl. Maj:t har konsekvent
intagit en avvisande hållning, som
statsrådet Persson här talade om för eu
stund sedan. Kungl. Maj:t bär hänvisat
till att folkskollärare redan fått betydande
utbildning i psykologi och pedagogik.
Departementschefen hänvisade
dessutom 1954 till att dessa kurser
egentligen var avseddda som ämneskurscr.

Redan 1954, när statsutskottet hade

126 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

tillfälle att ta ställning till departementschefens
förslag, lämnade utskottet
departementschefens förslag utan erinran.
Nu har visserligen statsutskottet
i år avstyrkt motionen, men utskottet
gör det med en skrivning, som jag tycker
lätt kan uppfattas som en glidning
från utskottets tidigare ståndpunkt. Det
heter nämligen att utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t överväger de fördelar
och nackdelar som är förknippade med
en dylik utbildning. Jag har i och för
sig ingenting emot att Kungl. Maj:t överväger
dessa fördelar och nackdelar.
Det är bara det, att Kungl. Maj:t har
gjort detta ett par gånger redan. Denna
skrivning är därför onödig, såvida man
inte är intresserad av att dessa kurser
kommer till stånd. Jag tror att det är
onödigt att så sker, både av de skäl som
departementschefen nämnde 1954 och
av ett annat skäl, nämligen att man inte
bör utvidga området för 23:ornas verksamhet,
innan frågan om hur högstadiet
skall se ut är klarlagd.

Jag avvaktar emellertid lugnt departementschefens
prövning av denna fråga
och har därför inte ställt något yrkande
beträffande skrivningen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Såväl Kungl. Maj:t som
utskottet och reservanterna är ju ense
om yrkandet i det här föreliggande utlåtandet.
Vad meningarna går isär om är
motiveringen till detta yrkande. Utskottet
har här helt anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag, och de skäl som ligger
bakom denna anslutning har i kammaren
framförts av statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet i så tydliga
ordalag, att det inte finns någon
större anledning för mig att ytterligare
argumentera för utskottets förslag. Då
den argumentering som förekommit sålunda
är fullt tillräcklig, ber jag, herr
talman, helt kort att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då jag i det väsentliga
kan ansluta mig till vad herr Helén
sade, skall jag inte upprepa de argument
han anförde. Jag vill emellertid,
särskilt i fråga om Lunds universitet,
beklaga att universitetsutredningen uppenbarligen
har varit alltför knapphändig.
Det är ganska egendomligt att när
sedan universitetsutredningen kommit
med sitt förslag, framlägger man från
Lunds universitets sida mycket beaktansvärda
krav på förstärkningsanordningar,
inte minst i de naturvetenskapliga
ämnena.

I den debatt, som nu förs i vårt land
om de naturvetenskapliga ämnenas stora
betydelse, har man bland annat pekat
på de oerhörda ansträngningar som
görs i Sovjetunionen, där ju undervisningen
i dessa ämnen — det framgick
av en artikel av professor Kai Siegbahn
i Svenska Dagbladet rätt nyligen ■—
även beträffande matematik och fysik
teoretiskt ligger högre än våra studentkurser.
Icke dess mindre har man i
vårt land den uppfattningen, att fordringarna
i matematik och fysik nästan
är för höga i studentexamen. Antalet
underbetyg i fysik och matematik på
realgymnasiet är på sina håll skrämmande
stort trots att det sker en stark
gallring till gymnasiet, och man frågar
sig med stor oro i vad mån våra högre
undervisningsanstalter har möjlighet att
få fram de naturvetenskapsmän och
tekniker det här gäller. Man kan inte
komma ifrån det förhållandet, att utan
en god grundläggande matematisk utbildning
— det gäller ju inte bara
atomfysiken, men är påtagligt icke
minst där — har vi inte några möjligheter
att få fram de tekniker och naturvetenskapsmän
som behövs. Då man,
som vanligt är på sina håll, ritar kurvor
över det stora välstånd som skulle
kunna uppnås inom 20—30 år genom
utbyggnad av atomkraften, glömmer
man att dessa planer näppeligen håller,

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 127

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

om det inte finns tekniker och naturvetenskapsmän.

Det kan visserligen sägas att det i
detta avseende råder brist i praktiskt
taget alla länder. I Amerikas förenta
stater har man en stor brist som gör att
svenska forskare lockas över dit, och
man har även påtalat det förhållandet,
att löneförmånerna för vissa tekniker i
Sverige kanske inte är sådana som de
skulle behöva vara för att vårt land
skall kunna hävda sig i denna konkurrens
om arbetskraften. Man står faktiskt
inför den situationen, att hur man
än bedömer exempelvis tekniska högskolans
intagningskapacitet, så räcker
antagligen inte resurserna vid våra universitet
vad gäller den naturvetenskapliga
utbildningen. Detta måste ju sägas
vara ett mycket allvarligt faktum som
berör inte bara de för skolfrågor intresserade
utan hela vår framtida produktion.

Man måste nog medge att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
hade rätt, då han redan i statsverkspropositionen
påtalade det egendomliga
förhållandet att Uppsala universitet
kom med sina anslagskrav så sent, att
det inte fanns några möjligheter för
universitetskanslern och departementschefen
att lägga fram vederbörligt förslag.
Det kan ju ha berott på förändringarna
i samband med rektorsskiftet
vid Uppsala universitet, men den som
läst motiveringen i statsverkspropositionen
måste ju säga sig att det är orimligt,
att vederbörande universitetsmyndigheter
först i allra sista stund kommer
med sina anslagsäskandcn, då statsmakterna
skall ta ställning till så viktiga
anslagskrav som dessa. Så mycket
mera beklagligt är det då att universitctsutredningen
uppenbarligen gjort sig
skyldig till ganska stora försummelser
i vad gäller att få fram beräkningar
över de krav som måste ställas på våra
universitet, om de skall göra sin insats
för den naturvetenskapliga utbildning -

en. Det går inte att bara förlita sig på
vad tekniska högskolan i Stockholm
och Chalmers i Göteborg kan prestera.
Om inte våra universitet håller måttet
i fråga om förstärkningsanordningar,
uppfyller vi inte de planer, som är förutsättningen
för ett tekniskt program
som vi alla anser vara ytterst värdefullt.
Man måste därför nog säga att det
ligger ganska mycket bakom den skrivning
reservanterna i statsutskottet presterat.
Det förefaller egendomligt att
ecklesiastikministern i det ena fallet beräknar
anslagen i varje fall inte i underkant,
kanske snarare för högt, men
att när det gäller anslagen till förstärkningsanordningar
vid universiteten man
har det bestämda intrycket, att anslagen
är för lågt beräknade. Det är mycket
svårt att förstå varför det skall vara
rimligt att i ena fallet göra beräkningen
för låg och i det andra fallet motsatsen.
Jag tror att det för denna kammare
hade varit värdefullt att få litet
mera bestämda uträkningar rörande
vad anslagen för förstärkningsanordningar
vid universiteten beräknas gå
till, och det skulle nog då ha visat sig,
att det inte räcker med de miljoner som
här föreslås från Kungl. Maj:ts sida.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan inte förstå
detta resonemang om att vi inte håller
programmet. Jag har väl tvärtom skrivit
i den proposition som vi nu behandlar,
att vi skall genomföra programmet
men att vi inte kan beräkna
anslagssumman i dag, eller rättare sagt
att vi ännu mindre kunde göra det den
dag då propositionen lades fram.

Här står det ju en strid om huruvida
jag har gjort rätt, då jag inte har
kommit med en tilläggssumma nu, alltså
ett förslag om en ändring av propositionens
belopp, utan i stället annonserar
kommande tilläggsanslag. Det är

128 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

sålunda inte alls en fråga om hur programmet
skall genomföras, utan det är
skrivet att vi skall genomföra ett rimligt
och för övrigt ganska omfattande
program inte minst på det naturvetenskapliga
området, som herr Braconier
enligt vad jag förstod var särskilt intresserad
av.

Vad som vidare skall göras på universitetsområdet
är det inte fråga om i
denna debatt, utan det är fråga om vilken
formell linje man skall följa för
att få ett anslag vilket så nära som möjligt
ansluter sig till ett behov, som det
är omöjligt att fixera ens några månader
i förväg. Det är för mig ofattbart
hur reservanterna nu kan få det hela
till att det finns risk för att vi blir efter
i utvecklingen. Det är ju just för att vi
inte skall bli efter som jag har följt en
låt vara ovanlig, men dock enligt min
mening acceptabel formell ordning beträffande
detta anslag.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte reservant
och har därför ingen anledning att
göra mig till reservanternas talesman.
Vad jag framhöll var emellertid följande.
Man har tillsatt en universitetsutredning,
som skall diskutera vad som
behövs för upprustning av undervisningen
i de ämnen som jag anser fundamentala
för vår hela tekniska utbyggnad,
och det visar sig att beräkningarna
är hållna i underkant. Jag påpekade
att man åtminstone från ett universitet,
nämligen det i Uppsala, kom med sina
krav i sista minuten. Då kan man fråga
sig hur denna kammare skall kunna
veta, huruvida den summa, som ecklesiastikministern
föreslår och som såvitt
jag kan se är hållen i underkant i
jämförelse med kraven på befordringskurser
för folkskollärare, är tillräcklig.
Hade det inte varit bättre att man starkt
hade markerat att de förslag, som
ecklesiastikdepartementet har framlagt,
inte motsvarar de krav man kan ställa

på den tekniska upprustning som har
samband med upprustningen av de naturvetenskapliga
ämnena vid våra universitet?
Ty om inte antalet studerande
i matematik och fysik räcker till, kan
man inte på något vis skapa en sådan
upprustning som är av behovet påkallad.

Det är viktigt för riksdagen att få
fram så mycket som möjligt av kalkyler
i denna fråga. Jag menar inte att
ecklesiastikministern har ansvaret för
hur universitetsutredningen lägger fram
kalkyler eller när Uppsala universitet
lägger fram sina anslagskrav, men man
får väl ändå fästa någon vikt vid vad
alla fackmän som har skrivit i dessa
frågor — våra främsta vetenskapsmän
— säger: att vi måste se till att vår
upprustning på denna front verkligen
håller måttet.

Nu garanterar ecklesiastikministern
denna kammare att det inte kommer
att ske någon försämring i vår standard,
utan att det i stället blir en viss
förbättring, men de siffror som hittills
har lagts fram från ecklesiastikministerns
sida i denna fråga avlägsnar inte
den oro som vi ändå hyser för att vi
inte har de kalkyler som vi behöver.
Om så behövs får man väl sätta till en
ny utredning för att ge riksdagen kalkyler
över det upprustningsbehov som
föreligger.

Vad jag här säger är ju bekant för
envar som har studerat debatten på
denna punkt, och alla vet att den oro
man kan hysa i detta hänseende är i
hög grad berättigad. Det är ingen onödig
alarmsignal som ges, ty det gäller
hela vår produktion.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att söka komplettera ecklesiastikministerns
framställning på den här
punkten efter de klargöranden han har
givit kammaren. Vill man inte förstå
dem — som nu senast herr Braconier

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

129

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

inte ville göra — så är det väl inte
mycket att göra åt den saken.

Emellertid har universitetsutredningen
dragits in i debatten, och jag skall
i korthet svara på ett par frågor och
även rikta en fråga till herr Braconier.

Herr Helén frågar vad det är för fel
på universitetsutredningens beräkningar.
Jag vill då bara erinra om i vilken
tidsföljd anslagskraven har framförts.

Universitetsutredningen började sitt
arbete på sensommaren, någon gång i
slutet av augusti eller i september, och
jag tror jag vågar påstå att den arbetar
snabbt. Då fanns det ett anslag på
900 000 kronor för förstärkningsanordningar
vid universiteten. Det var alldeles
uppenbart att detta anslag var
otillräckligt. Man behövde inte ha någon
större insyn i förhållandena för
att inse detta. I januari lade också ecklesiastikministern
fram ett förslag om
ett tilläggsanslag på 450 000 kronor.
Det innebar alltså att vi för innevarande
år har haft 1 350 000 kronor.
Men för att man under höstens budgetarbete
ändå skulle få något stöd gjorde
universitetsutredningen på basis av de
första, preliminära prognoserna, som
vi hade fått fram, en uppskattning enligt
vilken man skulle behöva ett krisanslag
på 2 miljoner kronor. Detta
skedde någon gång i november. Samma
uppskattning kom universitetskanslern
till. Det gällde det allmänna krisanslaget,
som nu är omdöpt till anslaget
till tillfälliga förstärkningsanordningar.
Detta var inte någon utredning,
herr Braconier, utan det var en bedömning
av läget och ett försök att ge
ecklesiastikministern och regeringen
del av de preliminära prognoser som
redan under de första månaderna hade
kommit fram. Men när vi däremot gick
vidare och tog ämnena matematik, teoretisk
fysik och fysik var det en helt
annan historia.

Jag skulle nog gärna vilja att herr
Braconier dokumenterar sitt påstående
att universitetsutredningen var för
9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

knapp när det gällde anslagen till Lund
och framför allt de naturvetenskapliga
ämnena och att universitetsutredningen
gjorde sig skyldig till stor försummelse.
Läget är det, om herr Braconier frågar
vem som helst av medlemmarna i den
naturvetenskapliga fakulteten i Lund,
att universitetsutredningen har diskuterat
igenom behoven i dessa tre ämnen,
matematik, fysik och teoretisk fysik,
och vi har icke prutat någonting på det
som ansågs hållbart i den gemensamma
överläggningen med fakultetens representanter.
Det är att observera, att detta
är ett anslag, som skulle komma fram
vid sidan av de normala anslagen. Sedan
får tjänsterna i vanlig ordning föras
över på stat. Jag tror inte att herr Braconier
kommer att lyckas mobilisera en
matematiker, en fysiker och en teoretisk
fysiker från Lunds universitet, som
vill styrka vad herr Braconier sagt här
i kammaren i dag.

Jag återgår till herr Heléns fråga, som
ligger på ett annat plan. Vad är det för
fel på beräkningarna? Felet, herr Helén,
är att summan 2 miljoner var en
uppskattad summa och de 750 000 kronor,
som vi sedan ytterligare begärde,
var en summa som vi hade försökt bevisa
vara ett sannolikt behov för de tre
ämnen jag nyss nämnde. Men utvecklingen
går verkligen fort, som ecklesiastikministern
nyss sade. När denna fråga
skulle avgöras i regeringen i våras,
hade vi ytterligare erfarenhet på det
humanistiska fältet och i fråga om de
övriga naturvetenskapliga ämnena. Jag
kan t. ex. berätta, att någon gång i december
anmälde man plötsligt från Lund
— det gällde zoologi, och det ämnet har
inte varit föremål för universitetsutredningens
behandling — att man behövde
något över 100 000 kronor för att klara
en extra kurs för zoologistuderande.
Den kursen är i gång, och man kommer
att få pengar från det anslag, som jag
hoppas riksdagen beviljar i dag.

Hela detta läge gjorde, att när ecklesiastik-
och finansministern frågade
IS

130 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid unversiteten m. m.

om summan 2 750 000 kommer att hålla,
kunde jag i varje fall inte som universitetsutredningens
ordförande säga
att den summan håller. Det kan bli mer,
och det kan bli mindre.

Därför, herr talman, vill jag i denna
debatt vitsorda att jag verkligen vågar
tala på universitetsutredningens vägnar,
när jag säger att vi är mycket nöjda med
ecklesiastikministerns förslag, i allra
högsta grad. Även om det kanske är en
ny teknik, kommer vi för första gången
att ha resurser till vårt förfogande, som
innebär att vi verkligen kan ge utbildning
åt dem som nu kommer i höst. Hur
många det är vet vi fortfarande inte.
Universiteten vet inte nu i maj hur
många som kommer. Man har gjort nya
intressanta försök att få en uppskattning,
man har försökt få studentkårerna
att medverka till förhandsanmälningar,
men vi vet inte hur det blir i recentiorsämnen
t. ex., vi vet inte om antalet
engelskstuderande i Uppsala ökar från
350 till 400 eller till 450. Det kanske blir
en större ökning eller en mindre. Då
har vi endast den utgångspunkten, att
de två miljonerna ändå i rimlighetens
namn måste räcka för höstterminen. Vi
får en första uppskattning med hjälp
av kanslerns undersökningar, och vi
kommer sedan fortlöpande under hösten
att få uppgifter ämne för ämne. Då vore
det ganska naturligt att riksdagen inte
ställer sig kallsinnig, när ecklesiastikministern
på tilläggsstat någon gång i
januari lägger fram en slutredovisning
för behovet av extra anslag under budgetåret
1956/57. Parallellt med detta pågår
sedan det ordinarie budgetarbetet,
och meningen är att när man har fast
mark under fotterna skall man flytta
över tjänster från detta krisanslag på
det ordinarie anslaget i den mån tjänsterna
är av ordinarie natur.

Jag ber att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edenman kommer

med ungefär samma resonemang som
för ett år sedan, när jag hade en motion
om en laboratur i elektronik. Jag
påvisade i denna motion, som tillstyrkts
av ett stort antal av våra professorer, att
man var mycket angelägen om och att
man behövde denna laboratur för att
inte studierna för matematiker och fysiker
skulle bli försenade. Då ansåg departementet
att denna fråga inte var
särskilt viktig. »Det är herr Braconier
som tar upp alla dessa detaljer till debatt
i kammaren» fick jag höra från ecklesiastikdepartementet.
Vad har hänt i
år? Man har plötsligt funnit att den motion,
som man med sådan energi gick
emot bara för ett år sedan, var utomordentligt
värdefull, och man biträdde
förslaget för att inte få en försening av
utbildningen just för våra matematiker
och fysiker. Herr Edenman! Man skall
vara litet försiktig, då det förs protokoll
i denna kammare, med att säga att
allting är bra med denna upprustning
och att det inte har skett någon försening.
Bara den motionen visade ju, att
om vi fått en förstärkning för ett år sedan
just av den matematiska och fysiska
utbildningen, hade man vunnit
ganska mycket.

Om herr Edenman avstår från att tala
om inom vilken tid man skall ha upprustningen
av de naturvetenskapliga ämnena,
så är det klart att Lunds universitet
kan säga att man har fått igenom
precis vad man nu ville ha fram. Men
på lång sikt, herr Edenman, tror jag
inte någon naturvetenskapsman kan påstå
att de kalkyler som riksdagen fått
sig förelagda är tillräckliga för att skapa
den upprustning, som behövs för att
vi skall få fram erforderligt antal tekniker.
Jag riktade den kritiken mot
universitctsutredningen att tiden varit
för knapp. Jag framhöll att Uppsala universitet
hade kommit med sina anslagskrav
alltför sent för att statsmakterna
skulle kunna lägga fram alla de kalkyler
som behövdes.

Herr talman! Jag är ganska skeptisk

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 131

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

när det gäller denna upprustning, om vi
inte i riksdagen får betydligt utförligare
kalkyler. Det är möjligt att herr Edennian
har rätt när han säger att de inte
gjorde någon utredning i universitetsutredningen
när den kom med detta förslag,
den gjorde bara en prognos. Men
om en prognos skall ha något värde,
måste den väl ändå bygga på ett slags utredning,
ty annars är det bara en ren
hypotes utan något direkt underlag. Om
universitetsutredningen lägger fram ett
förslag, som herr Edenman säger inte är
en utredning utan en prognos, så måste
det väl ändå ha en viss bakgrund i de
utredningar som finns om behovet av
den intellektuella arbetskraft det här
gäller.

Herr EDENMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill konstatera att
herr Braconier här gör en reträtt från
det påstående han fällde för en stund
sedan. Jag har aldrig påstått att det är
väl beställt med universiteten. Jag har
över huvud taget icke yttrat mig om någonting
annat än herr Braconiers påstående,
att universitetsutredningen har
gjort sig skyldig till stora försummelser
när vi i vårt förslag beträffande ämnena
matematik, fysik och teoretisk fysik
i Lund tydligen skulle ha prutat på vad
som var oundgängligen nödvändigt.

Vidare vill jag säga, att herr Braconier
väl inte har den föreställningen, att
det stencilerade betänkandet med förslag
till tillfälliga förstärkningar för
750 000 kronor i dessa tre naturvetenskapliga
ämnen skulle vara slutresultatet
av den universitetsupprustning som regeringen
har signalerat. Vi har bara velat
klara nästa år och dessutom ta ett
första steg framåt mot en effektivisering
av den akademiska undervisningen. Den
som lever och har hälsan får väl när utredningen
kan lägga fram sitt slutbetänkande
— jag hoppas det skall bli
möjligt niista år — se, att det kommer
att röra sig om någonting annat.

Försök alltså inte att dra in hela uni -

versitetspolitiken i denna fråga, herr
Braconier! Den kan vi också diskutera,
men jag måste här ■— och jag talar då
inte bara på mina egna vägnar — med
skärpa vända mig mot att man från denna
kammares talarstol påstår, att en arbetande
utredning gör sig skyldig till
allvarliga försummelser. Det är inte
en politisk historia utan någonting helt
annat.

Herr andre vice talmannan övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår anledningen
till att herr Edenman inte med ett ord
berörde det inlägg som förra året gjordes
från ecklesiastikdepartementets
sida, då det förelåg en motion som i hög
grad berörde denna upprustning. Där
återgavs att en rad professorer hade
sagt, att det var nödvändigt för utbildningen
av fysiker och matematiker med
en laboratur i elektronik vid Lunds universitet.
Jag fick då höra, att det var
att besvära kammaren i onödan att ta
upp sådana detaljer i en motion. I år
har departementschefen lagt fram förslaget
och funnit det angeläget att vidta
en åtgärd, som för ett år sedan ansågs
röra en så liten bagatell, att man inte
ens borde ta upp saken i denna kammare.
Jag undrar efter vilken plan en
sådan upprustning skall ske.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! De upplysningar som
herr Edenman har lämnat om universitetsutredningens
arbete och dess bedömanden
är ju intressanta och värdefulla,
som nästan alla upplysningar herr
Edenman kommer med i debatterna.

Herr Edenman konstaterar att det är
tekniskt välgörande att man har funnit
en sådan här lösning, att man lägger
upp ett stort kursprogram och genomför
det och så mot budgetårets slut får
se vad det har kostat. Det låter bestickande,
men detta kan väl inte från stats -

132

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

utskottets och riksdagens synpunkt vara
någon särskilt rekommendabel teknik.
Hur skulle det bli om alla de berörda
instanserna skulle handla på samma sätt
när det gäller de hundratals anslagspunkter
som åttonde huvudtiteln förfogar
över, för att inte tala om alla andra
huvudtitlar? Man lägger vid budgetarbetets
början fram en gissning för vad
verksamheten skall kosta, och så får
man ett allmänt hållet löfte att man skall
få det och litet till, så får vi se hur
mycket det blir. Det innebär att hela
budgetarbetet i statsutskottet blir en ren
parodi. Vi har i flera andra sammanhang
understruktit, att om man verkligen
vill att riksdagen fortfarande skall
ha möjlighet att bedöma förhållandet
mellan statens inkomster och utgifter,
måste riksdagen också få en ordentlig
redovisning redan vid budgetarbetets
början. Herr Edenman säger kanske att
detta inte spelar någon roll och att det
föreligger speciella förhållanden på detta
område, men det finns en rad områden
där man skulle kunna anlägga samma
betraktelsesätt.

Detta för mig över till en slutsats, som
inte är alldeles utan intresse för en annan
fråga, som för närvarande ligger
under statsutskottets prövning. Den gäller
svårigheten att f. n. upprätthålla en
översyn inom det stora universitetsområdet
på grund av den centrala organisationens
— universitetskanslerämbetets
— personalbrist.

Jag skall inte gå in på några detaljer
därvidlag -— vi lär väl få anledning att
återkomma till detta — men vi ser ju
hur lösligt hela budgetarbetet på detta
område är och vilket ringa intresse regeringen
hyser för att åstadkomma en
förändring, när man så bestämt avvisar
de önskemål om en förbättring som universitetskanslern
har framställt om en
förstärkning av sitt eget ämbete. Jag
tror det är här man har att söka anledningen
till debatten i dag och tyvärr
också förmodligen till kommande debatter.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag tror ändå inte att
herr Helén riktigt menade vad han nu
sade. Såvitt jag förstår kan man inte
peka på någon annan punkt i åttonde
huvudtiteln där beräkningsmöjligheterna
är så flytande som de är här. Herr
Helén säger att det för riksdagen är absolut
nödvändigt att vid budgetberedningens
början ha full klarhet i hur det
hela skall utvecklas. Hade herr Helén
haft den uppfattningen tidigare, borde
herr Helén ha sett till att många angrepp
mot mig i oppositionens tidningar
för att studenter har avvisats under
de senaste åren hade uteblivit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den av herr
Ohlon m. fl. avgivna reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den IG maj 1956

Nr 18 133

Herr Braconier begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 77 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
neurologiska och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset,

nr 114, i anledning av väckta motioner
angående dels godkännande av
visst förslag till avtal rörande forskning
och undervisning i kardiologi vid södersjukhuset,
dels ock anvisande av ett
anslag för ändamålet, och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel jämte
i ämnet väckt motion, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor

Föredrogs sammansatta slats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln, punkten
70, s. 171—173 i propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956, föreslagit
riksdagen att till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kronor.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor

I två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nr 228 i första kammaren
av herr Bergh, Ragnar, samt nr
500 i andra kammaren av herrar Nilsson
i Bästekille och Svensson i Krokstorp,
hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) antaga i motionerna framlagt förslag
till ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor;

b) besluta att den som bilaga till förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor fogade
tabellen skulle ändras på sätt motionärerna
angivit.

Motionerna hade, i vad de avsåge förordningen
om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor, hänvisats till lagutskott
samt tilldelats andra lagutskottet.
I övrigt hade motionerna hänvisats
till statsutskottet. Enligt överenskommelse
mellan statsutskottet och andra
lagutskottet hade det i statsverkspropositionen
på förevarande punkt framlagda
förslaget ävensom motionerna överlämnats
till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att förevarande motioner, 1:228
och II: 500, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, samt

B. att riksdagen måtte till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 40 000 000
kronor.

Beservation hade avgivits av herr
Hagård, som under åberopande av innehållet
i förevarande motioner, 1:228
och 11: 500, ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:228 och 11:500,
måtte för sin del antaga i reservationen
framlagt förslag till Förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om

134 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; B.

att riksdagen måtte till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 38 000 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! I detta ärende har
väckts en motion, med förslag om ändrade
bestämmelser för erhållande av
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.
Frågan är inte ny. Den har flera
gånger under det sista tidsskedet varit
uppe till behandling i riksdagen, varför
jag kan fatta mig kort. Jag har yrkat
hifall till motionen i utskottet, och jag
vill nu yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon sakbehandling. Vi kommer nämligen
redan i höst att få ta ställning till
ett nytt förslag i fråga om arbetslöshetskassor.
Jag skall därför bara be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har heller ingen anledning
att ta upp någon längre debatt
om detta. Vi har diskuterat denna fråga
fyra år å rad, då denna motion varit
uppe till behandling. Jag vill bara påpeka,
som jag gjort tidigare, att den
statsbidragstabell, som föreslagits i motionen,
är felaktigt konstruerad, och att
det förslag som framlagts i motionen
inte är genomförbart på det sätt som
motionärerna har tänkt sig.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Anslutning till det reviderade allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT) samt
till avtalet rörande Organisationen för
handelssamarbete (OTC) m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 43, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående Sveriges
anslutning till det reviderade allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT) samt
till avtalet rörande Organisationen för
handelssamarbete (OTC) m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! De underhandlingar,
som ligger bakom denna revision av
GATT-avtalet, har inte lett till de tullsänkningar,
som vi, som tillhör lågtullländer,
skulle finna vara önskvärda.
Över huvud taget har man anledning
att säga om GATT-avtalet, att det inte
uppfyllt förväntningarna på detta område.
Det har inte lett till den utjämning
mellan högtulländer och lågtulländer,
som vore önskvärd. Här finns alltså
gemensamma uppgifter för lågtulländerna
att söka åstadkomma bättre förhållanden.

Trots att GATT-avtalet inte har motsvarat
förväntningarna, har det ändå
haft och har fortfarande sin stora betydelse.
GATT-avtalet omfattar 35 länder,
och dessa länder representerar
ungefär 80 procent av världshandeln. I
genomsnitt är 2j3 av ländernas tullar
GATT-bundna. Det betyder att drygt
hälften av världshandeln har genom
GATT-avtalet bundna tullar. Jag framhåller
detta för att understryka, att
GATT-avtalet givetvis har sin stora betydelse
när det gäller att åstadkomma
viss stabilitet på tullområdet.

Den revision av GATT-avtalet som
vi nu behandlar, innebär knappast några
större principiella ändringar, men

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 135

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

den innebär att det skapas ett permanent
organ för förhandlingar på tulloch
handelsområdet. En sådan organisation
för handelssamarbete bör kunna
ge GATT-avtalet ökad stadga, och man
vill gärna tro att det också skall leda
fram till ett enklare och smidigare förfarande
vid förhandlingarna.

Inom utskottet har vi varit överens
om att tillstyrka Sveriges anslutning
till det reviderade avtalet. Men utskottsbetänkandet
är så till vida ovanligt som
därvid är fogade inte mindre än tre
särskilda yttranden. Alla dessa yttranden
gäller trädgårdsnäringen och dess
problem.

Dessa förhållanden har vid flera tidigare
tillfällen varit föremål för överläggningar
här i kammaren. Jag vill endast
erinra om att en folkpartimotion
i fjol föreslog, att Kungl. Maj:t före den
1 juli 1955 skulle ta upp återförhandlingar
beträffande ändring av vissa
tullbindningar för trädgårdsprodukter.
Så skedde också, och i fjol höst beslöt
riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t
en förhöjning av tullen på äpplen och
päron och en förlängning av skyddsperioden
för äpplen.

Det är ur samhällssynpunkt önskvärt,
att vi har en omfattande produktion i
vårt land av trädgårdsprodukter. Det är
känt att trädgårdsnäringen arbetar under
svåra förhållanden. Inom näringen
klagar man bland annat på dumping
från utlandet. Det reviderade avtalet
ger möjlighet till snabbare inskridande
i fråga om antidumpingtull men också
utjämningstull, det senare i fråga om
subventioner.

Den antidumpingslagstiftning som vi
har i vårt land omfattar hela näringslivet,
men jag skulle förmoda att det på
detta område är av särskild vikt att man
kan inskrida snabbt.

Ifrån folkpartihåll har vi i det särskilda
yttrandet framhållit, att spörsmålet
om den svenska trädgårdshanteringens
plats i vårt folkhushåll såsom

en med jordbruket närbesläktad näringsgren
bör upptagas till skyndsam
prövning i den mån detta är erforderligt
för bedömning av trädgårdsnäringens
skydd mot utländsk konkurrens. Vi
anser alltså att trädgårdsnäringens
skyddsproblem, som spelar en så stor
roll för näringen, bör upptagas till snar
behandling.

Med erinran om detta ^.särskilda yttrande
från folkpartihåll ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Frågan om Sveriges anslutning
till GATT-avtalet är ju inte på
något sätt ny. Vi bär tidigare diskuterat
den här i kammaren vid flera tillfällen,
och det har därvid rått delade
meningar om avtalets tillämpning.

Jag vill redan från början slå fast,
att icke något partis representanter i
utskottet bär yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts proposition. Vad diskussionen
har rört sig om i utskottet har varit
GATT-avtalets tillämpning. Som alla här
känner till, finns det ju vissa undantag
från avtalet, t. ex. när det gäller det
svenska jordbruket och fisket. Dessa
näringar är inte bundna av avtalet, utan
där råder undantagsbestämmelser. I övriga
länder har man också sådana undantag.
Vi har emellertid icke haft något
besvär med att göra nämnda undantag
för jordbruket och fisket, eftersom
de var gjorda redan när det första
GATT-avtalet kom till.

Då ställer man sig givetvis den frågan:
Varför har inte också trädgårdsnäringen
blivit undantagen — det är
ju lika berättigat att göra undantag för
den näringen som för de båda andra?
Vid detta ärendes behandling i utskottet
framhöll också föredragande byråchefen
mycket klart att fruktodlingen är
den del av trädgårdsnäringen, som blir
värst utsatt. På övriga områden i träd -

136 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

gårdsnäringen har man inte lika stor
anledning till bekymmer ■—■ även om
viss anledning även där finns på en
del punkter. Som jag fiera gånger framhållit
från denna plats får vi fruktodlare
på grund av importen av frukt vidkännas
en konkurrens, som inte är jämförbar
med konkurrensen på andra områden.
Det är nämligen ingen vanlig
konkurrens, utan den har karaktären av
dumping. Det är med andra ord rena
konsignationsaffärer. I det läget har vi
givetvis varit tacksamma för att under
årens lopp åtminstone under viss tid
ha haft vad man kallar kvantitativa importrestriktioner.
Utan sådana restriktioner
hade fruktodlarna här i landet
inte kunnat klara sig i den förödande
konkurrensen.

GATT-avtalet innehåller en bestämmelse
om att kvantitativa importrestriktioner
endast får tillgripas för att skydda
ett lands betalningsbalans. Man ser
dock vid närmare studium av artikel
19 att det finns möjligheter för en regering
att tillgripa sådana restriktioner
även då det gäller att skydda det egna
landets näringar. Vi som sysslar med
yrkesmässig fruktodling vill därför att
regeringen skall ingå med en begäran
om ett nationellt undantag beträffande
det kvantitativa importskyddet även
när det gäller trädgårdsnäringen, och
vi anser detta vara oundgängligen nödvändigt
för trädgårdsnäringens framtid.
Som jag tidigare framhållit har andra
länder vissa undantag i det fallet. Jag
vill endast peka på Amerikas förenta
stater. Där har man undantag för hela
jordbruket. Jag skulle kunna anföra flera
exempel, men det får räcka med
detta.

Jag skall inte dölja att vi fruktodlare
är tacksamma för den förbättring av
tullskyddet, som kom till i och med
beslutet på 1955 års höstriksdag, men
för framtiden vill vi ha ett skydd, som
är likvärdigt med det svenskt jordbruk
och fiske har i dag. Detta är icke

något oberättigat krav. Oavsett vilken
näringsgren vi utövar här i landet har
vi ju ändå gemensamma intressen, och
vi fruktodlare vill nu ha ett skydd för
vår produktion, som skapar trygghet
för näringen i framtiden.

Till slut vill jag påpeka att det parti
jag företräder, högerpartiet, åtskilliga
gånger i denna kammare har lagt fram
förslag på ökat skydd för den svenska
trädgårdsnäringen, enkannerligen fruktodlingen,
och vi anser att ett sådant
skydd är nödvändigt för tiden framöver.

Vad de särskilda yttrandena beträffar
kan jag inte yrka bifall till desamma,
eftersom de saknar klämmar. Jag
får därför nöja mig med att fästa regeringens
uppmärksamhet på vad vi skrivit
i vårt särskilda yttrande. I övrigt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Det är möjligt, som herr
Kristensson i Osby säger, att GATT-avtalet
har stor betydelse för industrien,
det vill jag inte bestrida. Men svagheten
i detsamma är ju dock att det omfattar
produktion, som sker under så
olika betingelser som industriproduktionens
och trädgårdsproduktionens. I det
sistnämnda fallet spelar in sådana förhållanden
som de klimatiska, över vilka
producenterna inte alls har samma inflytande
som man kan säga att industriens
producenter har över vissa förhållanden
inom sin produktion. Det
framgår emellertid av här föreliggande
riksdagstryck att både utskott och reservanter
— om man nu får kalla dessa
senare så — är ganska överens om att
trädgårdsnäringen har att kämpa mot
en besvärande konkurrens från utlandet
och att denna konkurrens har sin
huvudorsak i GATT-avtalets bestämmelser
och den närbesläktade frilistningen.
Jag kan vara ense med utskottet om att

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

137

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

här är inte rätta platsen att nu diskutera
trädgårdsnäringens skyddsproblem
i dess helhet, och det är heller ingen
som begärt det. Vad det är fråga om är
endast en diskussion om de problem
som uppträder i samband med GATTavtalet.

Frågan om trädgårdsnäringens skyddsproblem
i dess helhet blir ju inte aktuell
här förrän förslaget till ny tulltaxa
kommer, och jag hoppas att det
inte skall dröja alltför länge förrän
riksdagen får sig detta förslag förelagt.
Den egentliga orsaken till att några av
oss inom bondeförbundet väckt en motion
i samband med denna proposition
är, att vi vill gardera oss mot att
detta nya avtal kan resas hinder för
en fri prövning av trädgårdsnäringens
tullskydd den dag den frågan blir aktuell.
Det var så mycket mera befogat
att hysa en sådan farhåga som det inte
fanns någon förteckning bifogad propositionen
över de varor vilkas tullskydd
bundits genom överenskommelsen och
inte heller någon uppgift om huruvida
det nya avtalet sträcker sig längre än
det tidigare. Vi har också väckt denna
motion av den anledningen att det är
vissa artiklar i avtalet, som fått en sådan
utformning, att det är ganska svårt
att på förhand se den praktiska innebörden
av dem och det resultat som kan
komma därav. Det hade därför, menar
vi, varit önskvärt med en mera ingående
precisering av de praktiska konsekvenser
som detta avtal kan komma att
leda till. Det var denna ovisshet om
huruvida man binder sig eller inte och
denna oklarhet i vissa punkter som
förorsakade denna vår motion. Vi menade
att med de kontakter utskottet har
möjlighet att skaffa sig, skulle det kunna
kastas ljus över dunkla punkter. Nu
vill jag inte säga att detta skett i någon
mera imponerande utsträckning, och
det har kanske inte heller varit möjligt.
På ett ställe säger emellertid utskottet:
»Utskottet utgår emellertid från att, i

samband med genomförandet av en tulltaxerevision,
det är möjligt att på detta
liksom på andra varuområden åstadkomma
sådana jämkningar och rättelser
i fråga om tullmedgivandena inom
GATT, som visar sig nödvändiga.» Ja,
även om det inte är annat än en förväntan
som utskottet här uttalar och
alltså tydligen inte har någon grund i
bestämda uttalanden vid förhandlingarna,
hoppas jag dock, att man i detta
uttalande kan få lägga in den tolkningen,
att inga hinder skall resas mot en
framtida prövning och obundna beslut
den dag vi skall behandla ett nytt tulltaxeförslag.
Det är i allmänhet på det
sättet, att man är ganska obenägen
att ändra på en gång gjorda tullbindningar,
och jag är därför bekymrad
över att, därest sådana bindningar
gjorts den dag frågan skall omprövas,
det skulle bli en anledning till att inte
göra en justering.

När det gäller skyddet mot dumping
är såsom sagts av tidigare talare den
kvantitativa importregleringen det viktigaste
skyddsmedlet. Vi har därför i
motionen begärt att denna kvantitativa
reglering skall kunna bibehållas i sådan
utsträckning, att det nuvarande gränsskyddet
för den svenska trädgårdsodlingen
inte försvagas. Enligt utskottets
uttalande är skyddet mot dumping detsamma
för såväl trädgårdsnäringen som
jordbruket och industrien, och även om
detta är riktigt i och för sig, bör man
dock observera det faktum, att när det
gäller jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden kan det förekomma utbjudanden
till sådana bottenpriser, som
inte är vanliga t. ex. på industriens område.
Det är ett förhållande som hänger
samman med livsmedlens lättförstörbarhet.
Det är ofta så, att man dumpar
dessa produkter till nästan vilka priser
som helst för att undvika risken att
varorna förstörs. Det är detta som nödvändiggör,
som man säger i det yttrande
som avgivits av herr Elofsson in. fl.,

138 Nr 18

Onsdagen den 1C maj 1956

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

att Kungl. Maj:t utnyttjar alla de möjligheter
till snabbt ingripande som
finns och att detta även bör kunna ske
utan föregående godkännande av andra
medlemsländer. Därför menar vi att de
kvantitativa regleringarna är nödvändiga
på vissa områden oavsett sedan
vad GATT-avtalet stipulerar och, som
det är skrivet i samma yttrande, också
bör bibehållas, även sedan de inte kan
motiveras av betalningsbalansförhållanden.
Jag menar att det är nödvändigt
att understryka detta därför att GATTavtalet
bygger på principen om likställighet
på handelns område och ett successivt
borttagande av dessa kvantitativa
regleringar.

Herr talman! Även om den motion
som nu väckts inte bifalles -— det är
möjligt att det inte kan ske rent formellt
— har vi i alla fall i densamma
velat peka på en hel del problem i samband
med detta förnyade GATT-avtal,
som kan vara värda att observera vid
den fortsatta tillämpningen av avtalet.
Skulle det visa sig, att detta förnyade
GATT-avtal kommer att innebära en ytterligare
försvagning av skyddet för
trädgårdsnäringen, är det på tiden att
vi söker oss fram till ett annat skyddssystem.
Enbart tullar utan förstärkning
med andra medel är nämligen enligt
min mening icke tillräckligt för att
skydda den svenska trädgårdsnäringens
produktion.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är ju vanligt, att om
man inte kan få fram vad man önskar
i ett utskottsutlåtande och inte har ett
bestämt yrkande, så avger man en
blank reservation. I detta betänkande
har man emellertid valt utvägen med
särskilda yttranden. Jag tolkar detta så,
att man velat visa en alldeles särskild
vänlighet mot fruktodlarna och deras
obestridligen svåra problem. För min
del har jag heller ingen anledning att

visa annat än ett vänligt ansikte mot
fruktodlarna. Jag är lika livligt övertygad
som någon annan om att fruktodlingen
är en näringsgren, som förtjänar
att värderas lika högt som andra näringsgrenar
här i riket.

Jag vill emellertid framhålla, om någon
till äventyrs skulle ha fått ett annat
intryck av herr Hanssons i Skegrie anförande,
att det inte föreligger några
som helst reservationer till utskottsutlåtandet,
och det har inte heller varit
möjligt för motionärerna att yrka bifall
till sina motioner. Anledningen till detta
är ju denna frågas speciella natur.
Utskottet stod inför att antingen avstyrka
eller tillstyrka förslaget. Vid våra
överväganden kom vi fram till att det
skulle vara förenat med mycket stora
vådor av handelspolitisk art att inte
godkänna förslaget men att det däremot
medför obestridliga fördelar för ett lågtulland
som Sverige att deltaga i en internationell
organisation av GATT:s typ
och försöka få en organiserad samverkan
när det gäller att förhindra tullkrig,
som annars lätt skulle kunna uppstå.
Vår ställning som lågtulland ger oss alldeles
särskild anledning att stödja den
verksamhet, som bedrivs inom GATT:s
ram, och jag uttalar min tillfredsställelse
över att alla har erkänt värdet av att
vi gör det.

Därmed skulle jag egentligen ha kunnat
sluta. Jag vill emellertid också svara
på några frågor som ställts.

Herr Nilsson i Bästekille frågade, varför
inte trädgårdsnäringen liksom jordbruket
och fisket är undantagen från
de generella reglerna, så att man inom
trädgårdsnäringen skulle kunna röra
sig lika fritt som inom jordbruket och
fisket. Ja, denna fråga kan man naturligtvis
ställa. Men när GATT-överenskommelsen
började gälla, så undantogs
regleringar, som var föranledda av särskild
lagstiftning före år 1949, och den
särskilda lagstiftning, som reglerar förhållandet
på jordbrukets och fiskets om -

Onsdagen den IG maj 195G

Nr 18 139

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

råde, antogs som vi vet redan 1947. Detta
är alltså svaret på herr Nilssons i
Bästekille fråga. Vid förhandlingarna
om tullar på trädgårdsprodukter väger
naturligtvis denna tullposition lika
tungt eller lika lätt som andra tullpositioner.

Herr Nilsson i Bästekille sade också
att Förenta staterna ju har möjligheter
att göra undantag. Det är klart att Förenta
staterna vid förhandlingarna väger
mycket, mycket tyngre än Sverige
•— därvidlag skall vi inte göra oss några
illusioner. Man kan beklaga detta och
säga att det är ledsamt att inte full reciprocitet
kunnat genomföras mellan små
och stora stater, men sådant är förhållandet,
och vi får finna oss i den
bistra verkligheten.

Även herr Hansson i Skegrie ställde
några frågor. Han hävdade framför allt
att tullskyddet borde förbättras, och
han hyste vissa förhoppningar om att
ett bättre resultat skulle nås vid revisionen
av tulltaxan. Jag vill inte yttra
mig om vad som därvid kommer att
ske, tv det blir väl många överväganden
som får göras. Men beträffande de
speciella tullar det här är fråga om, alltså
frukttullarna, betvivlar jag att det
skall vara möjligt att få något nämnvärt
ökat stöd till fruktodlingen genom
högre tullar. Jag vill erinra kammaren
om — det har sagts flera gånger förr,
men jag tror det är nyttigt att det upprepas
— att fruktodlingen nu har ett
icke oväsentligt tullskydd. Under hela
det halvår — från juni till december —-då svensk frukt över huvud taget kan
salubjudas, tillämpas för päron en tullsats
av 25 öre per kilo. Efter december
månads utgång finns det väl näppeligen
ett svenskt päron till salu. Och i fråga
om äpplen lyckades man 1955, som herr
Kristensson i Osby också antydde, utsträcka
tiden för skyddet, så att nu den
bestämmelsen gäller, att 25 öres tull skall
utgå från juli månad t. o. m. februari,
alltså under sju månader, den säsong

då svenska äpplen rimligtvis kan salubjudas.

Skulle vi nämnvärt höja den tullsatsen
tror jag att vi skulle komma i en
situation, som skulle kunna dra konsekvenser
med sig då det gäller andra varuslag
och där vi skulle få olägenheter
av att gå längre på tullhöjningens väg.
Vi skall nämligen komma ihåg att vi
är ett lågtulland, och jag tror det är viktigt
att vi inte företar oss någonting,
som i den internationella ekonomiska
diskussionen kan skapa något tvivel om
att vi fortfarande önskar vara ett lågtulland.
Hela vår handelspolitik och
hela vårt näringsliv är inriktat på sådant
sätt att vi har allt att vinna och
mycket obetydligt att förlora på en
övergång till ökade tullsatser. Vad vi bör
eftersträva är att föra en sådan tullpolitik
att vi i internationella sammanhang
kan med kraft hävda, att även
andra nationer bör slå in på samma,
säkerligen för hela världshandeln lyckobringande
väg.

Herr Hansson i Skegrie lekte också
med tanken på kvantitativa restriktioner.
Även därvidlag vill jag för min
del säga att jag tror, att man inte skall
hänge sig åt några förhoppningar om
att på den vägen kunna nämnvärt hjälpa
den svenska fruktodlingen. Om vi
skulle ge oss in på de kvantitativa restriktionernas
väg, tror jag detta skulle
medföra mycket stora handelspolitiska
olägenheter, och jag hoppas verkligen
att vi aldrig skall behöva tillgripa dessa
medel. Sådana är möjliga som herr Hansson
redan påpekat, av skäl som är nödvändiga,
för att förbättra penningvärdet
och den ekonomiska balansen, men därutöver
hoppas jag som sagt att vårt allmänna
ekonomiska läge alltid skall förbli
sådant, att dylika kvantitativa restriktioner
inte skall behöva tillgripas.

Herr talman! Detta är i huvudsak de
observationer jag har att göra och jag
ber självfallet att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

140

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Det är i anslutning till
det särskilda yttrandet nr 1 om trädgårdsnäringens
skyddsproblem, avgivet
av herr Kristensson i Osby m. fl., jag
vill säga några ord. Herr Sundström utläste
ur dessa yttranden en vänlig gest
mot fruktodlarna. Jag skulle nog önska
att den vänliga gesten kunde utsträckas
att gälla trädgårdsnäringen i dess
helhet och alltså även avse köksväxter,
bär och blommor i handelsträdgårdar
med växthus samt plantskoleskötseln.
Jag tror inte att vi skall se alltför ensidigt
på detta problem och endast tänka
på den specialgren inom trädgårdsnäringen
som gäller fruktodling.

Det är ju ett känt och många gånger
omvittnat förhållande att lönsamheten
inom trädgårdsnäringen varit i stadigt
sjunkande under de senare åren och att
trädgårdsnäringen i allmänhet har en
mycket låg förräntning. Det är intressant
att studera den sammanställning
som utgivits av Trädgårdsekonomiska
byrån i Alnarp över vissa trädgårdsodlingar
och som visar förräntningen under
åren 1946—1953. Av den framgår att
man år 1950 hade det ogynnsammaste
resultatet. Detta beror säkerligen på
att importen av trädgårdsprodukter detta
år hade undantagits från kvantitativa
restriktioner — numera är det endast
frukt som sådana restriktioner tillämpas
på. Under senare år har en viss anpassning
till det nya läget gjorts inom
trädgårdsnäringen så till vida som
man genomfört en del rationaliseringar
inom företagen, vilket förbilligat produktionen.
Det har dock varit vissa svårigheter
förenade därmed, bl. a. bristen
på kapital och svårigheten att erhålla
krediter. Det i fjol av riksdagen beslutade
statliga stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering kommer säkerligen,
hoppas vi, att ha en gynnsam effekt
i detta avseende.

Men även om trädgårdsnäringen genom
ändå rationellare odlings- och även

försäljningsmetoder kan ytterligare förbättra
sin ekonomiska situation, är det
dock ofrånkomligt att odlingen tillförsäkras
ett rimligt gränsskydd mot
importen av trädgårdsprodukter från
länder med billigare arbetslöner och
gynnsammare odlingsbetingelser än
vårt. Jag tänker då särskilt på Holland
och Danmark. Jag finner därför det av
herr Kristensson i Osby m. fl. avgivna
yttrandet, där man framhåller att trädgårdsnäringens
skyddsproblem bör så
snart som möjligt tagas upp till behandling,
vara väl motiverat.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande utan ansluter mig till utskottet.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Med den vänliga inställning
till trädgårdsnäringens problem,
som i detta betänkande kommit till synes
från samtliga fyra partiers sida,
finns det väl all anledning för trädgårdsodlarna
att hoppas, att även deras
näring inom kort skall få det skydd och
stöd som den är förtjänt av.

När det gäller ställningstagandet till
Kungl. Maj ds proposition har ju utskottet
inte haft något annat att göra än att
avslå eller tillstyrka densamma. Under
sådana förhållanden skulle egentligen
saken vara utagerad med utskottets beslut
i ärendet. Jag och några utskottskamrater
har emellertid inte varit riktigt
nöjda, utan vi har till betänkandet
fogat ett särskilt yttrande, där vi gjort
vissa påpekanden som vi hoppas skall
uppmärksammas därest det skulle uppstå
särskilda svårigheter för trädgårdsnäringen.
Vi har sålunda vädjat till
Kungl. Maj :t att i beträngda lägen för
trädgårdsnäringen tillgripa de utvägar,
som redan finns, för att skydda denna
näring.

Flera talare har här redovisat vad
som redan gjorts för att förbättra läget
för trädgårdsnäringen, och vi har ock -

Onsdagen den IG maj 1956

Nr 18 141

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

så gång efter annan tidigare här i riksdagen
diskuterat dessa frågor. Under
sådana omständigheter finner jag inte
anledning att ytterligare förlänga debatten,
utan jag ber med dessa ord få
yrka bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Det är ju GATT-avtalet
vi nu har att ta ställning till, och det är
kanske lite felaktigt att så ingående som
här skett diskutera trädgårdsodlingens
problem. Det är emellertid svårt att i
detta sammanhang bortse från dessa
problem.

Vid de förhandlingar, som under våren
förts mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
har man från olika odlarsammanslutningar
på trädgårdsnäringens område
erhållit framställningar om att man
skulle försöka införliva även trädgårdsodlingen
med den allmänna jordbruksregleringen
och på det sättet ge trädgårdsodlingen
ett stöd av samma art
som jordbruket i dess helhet. Även om
det med hänsyn till GATT-avtalets bestämmelser
skulle ha varit möjligt att
vidta en sådan åtgärd, så har det visat
sig stöta på stora praktiska svårigheter
att inlemma även skyddet för trädgårdsodlingen
i samma system som gäller för
det allmänna jordbruksskyddet. Av denna
anledning har man inte kunnat tillmötesgå
de säkerligen mycket berättigade
krav på skydd som framställts av
trädgårdsodlingens utövare.

Såsom sagts här tidigare ligger ju
vårt land ur klimatiska synpunkter
mycket dåligt till, vilket gör att trädgårdsodlingen
här i landet är handikappad
i konkurrensen med trädgårdsodlingen
i sydligare länder. Under sådana
omständigheter måste man givetvis
på ett särskilt sätt uppmärksamma
de svårigheter som möter inom olika
grenar av trädgårdsodlingen.

•lag skulle vilja till handelsministern,

som dock inte nu är här närvarande,
rikta en vädjan att Kungl. Maj :t vid
framläggandet av sin proposition med
anledning av tulltaxekommitténs förslag
måtte se till att trädgårdsnäringen verkligen
får samma skydd som jordbruket
i dess helhet. Riksdagen har ju gjort
det uttalandet, att skyddet för jordbruket
som sådant bör hålla sig vid 25 procent
av importvärdet. Jag tycker att det
är ett rättvisekrav, att trädgårdsodlingen
får ett tullskydd av motsvarande
storlek.

Nu är det ju så, att om man gör en
aldrig så liten ändring av tullar, som
berörs av GATT-avtalet, så måste man
ta upp hela bindningsproblemet. Det
är alltså samma procedur, därest det
skall ske en tullhöjning på 10 öre eller
en på 50 öre. Riksdagen har emellertid,
som sagt, tidigare i princip uttalat sig
för ett allmänt skydd av en viss storleksordning,
vilket bör av Kungl. Maj :t
beaktas.

Det är naturligtvis litet besvärligt att
för en del av jordbruket skall tillämpas
GATT-avtalets bestämmelser, medan det
för andra delar av jordbruket är fråga
om helt andra principer, med importavgifter
o. d. Det är väl rimligt att de
båda systemen så långt möjligt anpassas
till varandra.

Jag har med detta velat redovisa
något av den diskussion som förts vid
de förhandlingar som under våren förekommit
mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Debatten här i dag har
förts i vänlig anda hela tiden, och det
finner jag enbart angenämt. Jag ämnar
inte heller på något sätt göra avsteg
från densamma.

Särskilt gladde det mig, när jag hörde
herr Sundström från denna plats erkänna,
att den svenska trädgårdsnäringen
säkerligen var i ett svårt läge. Det är

142 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Anslutning till det reviderade allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) samt till

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete (OTC) m. m.

nog första gången man så pass klart
och tydligt från den sidan har sagt
ifrån, att det arbete är befogat, som har
nedlagts för att rätta till missförhållandena
på detta område.

Herr Sundström konstaterade sedan
som vanligt, att Sverige måste bedömas
annorlunda än Amerika, eftersom vi är
en liten nation och Amerika en stor.
Detta tycker jag ändå är litet felaktigt,
sett från min utgångspunkt. Antingen
en nation är stor eller liten skulle man
väl ändå vilja tro, att den skulle behandlas
likadant som andra, när de befinner
sig i samma organisation. I annat
fall kan man ifrågasätta, vad man
har att göra i en organisation, där de
stora skall bestämma allt. Man bör väl
ta hänsyn även till små nationer, när
det gäller sådana här saker.

Då herr Sundström nu har varit så
vänlig, anser jag, att han skall medverka,
så att vi kan få ett undantag även
för trädgårdsnäringen. När han erkänner,
att dess läge är svårt, förmodar
jag, att han menar att vi skall försöka
rätta till det. Herr Sundström är hjärtligt
välkommen på vår sida att söka
hjälpa till att skapa en rättvisare ordning
även på detta område.

I fortsättningen snuddade herr Sundström
vid tullarna och yttrade, att vi
inte kan räkna med att få dessa avsevärt
höjda. På samma gång ville han
också säga ifrån, att vi nog inte kan
tänka oss kvantitativa regleringar i framtiden.
Herr Sundström, såvitt jag och
det folk som hör till samma yrkesorganisation
som jag begriper, kan vi nöja
oss med lägre tull, om vi har kvantitativa
regleringar, men tas dessa bort,
måste vi ha ett högre tullskydd. Det går
inte att resonera bort. Från vår yrkesorganisation
hade avgivits förslag med
andra siffror, innan de nya tullhöjningarna
beslutades i fjol, men vi böjde
oss för den proposition, som kom på
hösten, med den undermeningen, att vi
skulle få ha kvar de kvantitativa regle -

ringarna. De är en förutsättning för att
det hela skall kunna gå ihop. Därför
borde vi enligt min mening kunna mötas
på denna punkt för att försöka komma
fram till bästa möjliga resultat.

Sedan vill jag än en gång understryka,
att vad vi från trädgårdsnäringens
■—- enkannerligen fruktodlingens — sida
kräver, inte är något omotiverat. Vi
begär ingen särställning, ingen mest
gynnad ställning, utan vad vi vill sträva
efter är att få samma skydd för vår
näring, som det svenska jordbruket i
dag har. Vid alla andra tillfällen talar
man om att trädgårdsnäringen är en av
jordbrukets binäringar. Fisket är också
en sådan. Jag ställer då frågan: Varför
skall den ena binäringen få samma
skydd som jordbruket och den andra
inte? Ur min och mina yrkeskollegers
synpunkt står det klart, att vi måste
behandlas på samma sätt och få samma
skydd på vårt område.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tala om för herr
Nilsson i Bästekille, att jag håller med
honom om att vi borde kunna uppträda
med samma kraft som de stora nationerna.
Jag tror emellertid, att var och
en, som har deltagit i dylika förhandlingar,
nödgas vitsorda, att de stora
nationerna har andra möjligheter att
göra sin vilja gällande än de små. Man
kan beklaga detta, och jag har inte alls
uttalat någon anslutning till en sådan
ordning utan endast konstaterat ett av
alla känt förhållande.

Jag medger, att trädgårdsnäringen
och fruktodlingen i synnerhet befinner
sig i ett svårt läge, och jag är mycket
intresserad av att detta skall förbättras.
Jag har emellertid varnat för att tro,
att man på tullökningarnas och de
kvantitativa restriktionernas väg kan nå

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

143

fram till några avsevärda förbättringar.
Jag tror att det står många andra utvägar
öppna — därom skall vi inte
diskutera i dag — för att förbättra
fruktodlarnas situation.

Det var bara detta, herr talman, som
jag ville tillägga.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
i anledning av ett yttrande av
herr Sundström. Han sade sig hoppas,
att kvantitativa regleringar inte skulle
behöva tillgripas. Jag förmodar, att detta
var en felsägning av herr Sundström,
eftersom de kvantitativa regleringarna
redan finns och alltså inte är
något som behöver tillgripas. Vad vi
har begärt är bara att de bibehålies i
samma utsträckning som nu.

Som jag tidigare framhållit, är dessa
kvantitativa regleringar nödvändiga just
med hänsyn till de olika produktionsbetingelserna
på trädgårdsnäringens
område. Dels har man i andra länder
förmånligare klimatiska förhållanden,
dels får man också där sina produkter
färdiga tidigare än vi. Därför är det
många gånger nödvändigt att sätta en
sådan spärr till skydd för den inhemska
produktionen. Detta intresse för kvantitativa
regleringar finns inte i samma
omfattning när det gäller industriproduktionen,
och fördenskull kan man
inte sätta likhetstecken mellan denna
och trädgårdsproduktionen i detta sammanhang.
Det är också på grund av
denna olikhet som man vid varje tillfälle
när vi här diskuterat GATT-problemen
har yppat bekymmer för trädgårdsnäringens
problem.

Herr Ahlsten uttalade här — och det
var intressant, tycker jag — att man
prövat möjligheterna att föra in trädgårdsnäringens
produktion under samma
skyddssystem som gäller för jordbruket.
Det är mycket möjligt att skyddet
inte kan tillämpas i denna form.
Jag menade därför med mitt uttalande
att man kanske kan söka sig fram till

Upphävande av varuskatten för glass

ett annat system. Jag tänker mig då närmast
att man skulle kunna tillskapa ett
system som är mera anpassat just för
trädgårdsnäringen och inte direkt kopierat
efter jordbrukets skyddssystem.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
den kvantitativa reglering som herr
Hansson i Skegrie här talade om är
principiellt av en annan natur än de
kvantitativa regleringar man i allmänhet
talar om. Man får nämligen här
inte importera förrän ett visst datum.
Efter detta klockslag existerar det inga
begränsningar i fråga om kvantiteten.
Det är den stora skillnaden mellan
denna kvantitativa reglering och sådana
i vidare bemärkelse.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Upphävande av varuskatten för glass

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten
för glass.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:314 av herr Georg
Carlsson m. fl. samt 11:225 av herrar
Adolfsson och Hansson i Önnarp hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att varuskatt å glass icke vidare skulle
uttagas.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 314 av herr Georg
Carlsson m. fl. samt 11:225 av herrar
Adolfsson och Hansson i önnarp om
upphävande av varuskatten för glass
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Bengtson och Jansson
i Aspeboda, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna

144

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Upphävande av varuskatten för glass

1:314 av herr Georg Carlsson m. fl.
samt 11:225 av lierrar Adolfsson och
Hansson i Önnarp, antaga av reservanterna
framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt fogade varuförteckningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Denna fråga har varit
uppe i kammaren gång efter annan,
och det är inte att förvåna sig över att
den kommer tillbaka.

Alltför många funderar över varför
vi har en beskattning på en vara som
denna. Vid den tid då denna skatt beslöts
betecknades glass mera som en
lyxvara, men allteftersom tiden gått har
glass blivit mer tillgänglig för var man.

I reservationen säger vi — något som
också motionärerna redovisar ■— att
det här förekommer en egendomlig uppdelning
av samma vara i två grupper,
något som icke synes motiverat. Glass,
som förbrukas i hushåll, vid matserveringar
o. d., är sålunda skattefri, medan
samma vara, då den säljes i mindre
kvantiteter, är belagd med en så anmärkningsvärt
hög skatt som 65 procent
på varans beskattningsvärde. Detta
torde vara mycket sällsynt — om det
ens förekommer på något annat område.
Från statsfinansiell synpunkt sett
spelar naturligtvis varje krona en viss
roll, men fråga är ändå om detta kan
motivera denna skatt. Efter många års
motionerande tröstas vi emellertid på
denna punkt med det som utskottet säger
på s. 11: »Utskottet ansluter sig
till den ståndpunkt som tidigare intagits
i förevarande fråga. Det bör sålunda
icke ifrågakomma att nu — utan att avvakta
resultatet av pågående utredning
om den indirekta beskattningen —- upphäva
skatten på ett varuslag, som varit
underkastat beskattning, alltsedan varuskatten
infördes. I anslutning härtill

vill utskottet framhålla, att 1952 års
kommitté för indirekta skatter, enligt
vad kommittén nyligen tillkännagivit,
beräknas ha slutfört sitt utredningsarbete
under innevarande år.» Utskottet
slutar med att avstyrka motionerna.

Om vi nu får fram ett förslag i år kan
det rent av synas som ett okynne att
yrka bifall till reservationen. Med hänsyn
till att vi så länge haft ett löfte om
att utredningen skulle bli klar vill jag
dock, herr talman, yrka bifall till densamma.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Denna fråga behandlades
av såväl 1953 som 1954 års riksdag.
Vid båda tillfällena blev motionen avslagen.
Från bevillningsutskottet framfördes
den motiveringen, att frågan låg
under utredning hos 1952 års kommitté
för indirekta skatter. Jag vill inte
förneka, att herr Jansson i Aspeboda
har anfört goda skäl för sin motion,
men jag vill å andra sidan bestämt
framhålla, att vi i utskottsmajoriteten
anser att man när det gäller detta ärende
bör avvakta resultatet av den pågående
utredningen. Vi väntar detta resultat
redan i år, och vi får väl anledning
att återkomma till saken.

Herr talman! Jag yrkar för min del
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jansson i Aspeboda begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 44, röstar

Ja;

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

145

Ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
Den, det ej vill, röstar Det gäller här att överföra förordnan -

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

§ 21

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial nr 29, angående
särskilt lönetillägg åt hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän,
och

första lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av väckta motioner om utredning
av frågan om det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställts.

§ 22

Ändrad lydelse av 1 § lagen om behörighet
att utöva läkarkonsten

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
21 september 1915 (nr 362) om behörighet
att utöva läkarkonsten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag hade egentligen i
detta ärende bort avge åtminstone en
blank reservation, men, då jag inte
gjort detta, ber jag i stället att få säga
några ord.

10 — Andra kammarens protokoll 1956.

det av medicine kandidater som vikarier
vid sjukhusen från medicinalstyrelsen
till sjukvårdsstyrelserna i landstingen.
För närvarande avger varje direktion
på förslag av vederbörande lasarettsläkare
ett förslag till medicinalstyrelsen
om ett sådant förordnande,
och detta expedieras i regel omgående
från medicinalstyrelsen. Som här föreslås
måste man, i stället för att låta
en myndighet fungera, fördela denna
uppgift på 24 olika sjukvårdsstyrelser
och dessutom direktioner och sjukvårdsberedningar
i större städer. Detta
innebär visserligen en minskning av
medicinalstyrelsens åligganden, men
man överför i stället uppgifterna på de
underlydande myndigheterna. Det är
en transponering, skulle man kunna säga,
av förvaltningsbesvären.

Det är ett relativt stort antal ärenden
som det här rör sig om, cirka 1 600 om
året. Det betyder att medicinalstyrelsen
på varje arbetsdag i genomsnitt får ungefär
fem sådana förordnanden. Dessa
är ganska lätta att expediera, ty man
använder sig av givna formulär. Emellertid
innebär förslaget en avsevärd
ökning av arbetet för sjukvårdsstyrelsernas
del, och det kan inte medföra
någon som helst förbättring av förhållandena
på de enskilda sjukhusen. Därför
ställer jag mig synnerligen tveksam
till detta. Detsamma har också utskottet
gjort, såsom framgår av dess betänkande.

Jag skulle egentligen här yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts proposition, därför
att den inte för med sig den förenkling
som man har åsyftat, men jag
har inte velat göra detta, ty utskottet
har i sin skrivning funnit en formel,
som jag tycker är godtagbar. Utskottet
skriver, att man siktar därhän att direktionerna
slutligen skall överta detta
ansvar att förordna till vikarier sådana
som är medicine kandidater. Det tycker
jag är riktigt, och därför har jag
icke reserverat mig mot utskottets förNr
18

146 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

slag utan anslutit mig till detsamma.
Jag syftar nämligen till en ytterligare
förenkling av systemet därhän att sjukhusdirektionerna
på de olika orterna
får övertaga denna uppgift.

Jag har inget annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 23

Statsgaranti för lån till AB Statens
skogsindustrier

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående garanti för visst
lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 23 mars 1956
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 139, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda staten
garanti för ett kortfristigt reverslån å
högst 35 miljoner kronor, avsett att upptagas
av Aktiebolaget Statens skogsindustrier.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) I: 558 av herr Grym och herr Andersson,
Lars, likalydande med 11:735
av herr Larsson i Hedenäset;

b) I: 566 av herr Ohlon m. fl., likalydande
med II: 744 av herr Ohlin m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
det i förevarande proposition begärda
bemyndigandet, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning beträffande statens skogsindustrier
i enlighet med vad i motionerna
uttalats samt att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t betona vikten
av att statliga affärsföretag i fråga om

kreditförsörjningen icke gåves någon
privilegierad ställning utan behandlades
på samma sätt som den enskilda företagsamheten;
samt

c) 1:567 av herr Hagberg m. fl., i
vilken motion hemställts att riksdagen
måtte dels avslå förevarande proposition,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en skyndsam utredning
rörande principerna för och omfattningen
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
verksamhet.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 566 och II: 744
ävensom 1:567, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti för ett
kortfristigt reverslån å högst 35 000 000
kronor, avsett att upptagas av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier;

2) att motionerna 1:566 och 11:744
ävensom 1:567, i vad de avsåge hemställan
om skyndsam utredning beträffande
Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) att motionerna 1:566 och 11:744,
såvitt däri yrkats att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t betona vikten
av att statliga affärsföretag i fråga om
kreditförsörjningen icke gåves någon
privilegierad ställning utan behandlades
på samma sätt som den enskilda
företagsamheten, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 558 och II: 735 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
A''ord, Eskilsson, Johan Persson, Johnsson
i Kastanjegården, Hseggblom, Antby
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett att
utskottet bort under 1), 2) och 3) hemställa,

1) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:566 och 11:744 ävensom

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 147

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

1:567, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande framställning;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:566 och 11:744 ävensom
I: 567, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville dels låta företaga en utredning
beträffande Aktiebolaget Statens
skogsindustrier i enlighet med de riktlinjer
som förordats i reservationen, dels
ock förelägga riksdagen det förslag vartill
utredningen kunde föranleda;

3) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 566 och II: 744, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
betona vikten av att statliga affärsföretag
i fråga om kreditförsörjningen icke
gåves någon privilegierad ställning utan
behandlades på samma sätt som den
enskilda företagsamheten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! De flesta av oss i denna
kammare är väl överens om att Statens
skogsindustrier har haft och har
en viktig funktion att fylla i vårt lands
näringsliv. Vad som i dag närmast intresserar
är dels bolagets ekonomiska
ställning och dels frågan hur företagets
framtid skall gestaltas samt de samhällsekonomiska
aspekterna på den fråga
kammaren nu har att behandla.

En sak som tydligt framträder när
man tar del av propositionen är att bolaget
i förhållande till omsättningen arbetar
med alltför litet kapital. Enligt
bolagsledningens redogörelse beräknas
värdet av produktionen för innevarande
år uppgå till inemot 260 miljoner
kronor. Bolagets eget kapital, aktiekapital
och reservfond, uppgår enligt senaste
balansräkningen till endast knappt
50 miljoner kronor. I propositionen
uppgives att liknande företag inom den
privata sektorn arbetar med egna kapital,
som relativt sett ligger tre gånger
högre. Därtill kommer att den privata

skogsindustrien i stor utsträckning genom
egna skogar har tillgångar som ger
företagen en god ekonomisk ryggrad.
Statens skogsindustrier har som bekant
att huvudsakligen täcka sitt råvarubehov
från domänverkets skogar, och
riksdagen har därvid anvisat domänverket
förlagskapital för att möjliggöra
krediter åt bolaget. Det är svårt att av
propositionen utläsa hur mycket kapital
domänverket disponerar för krediter åt
bolaget, men enligt lämnade uppgifter
torde det vara långt ifrån tillräckligt
för verksamhetens nuvarande omfattning.
Härav framgår att bolagsledningens
uppdragsgivare inte tillgodosett kapitalbehovet
eller, vilket synes mig vara
ett riktigare uttryck, att bolagsledningen
har utökat verksamheten till en omfattning,
vida större än vad bolagets
ägare tänkt sig. För den närmaste framtiden
har bolaget, utöver redan i gång
varande utbyggnader av sulfatmassafabriken
i Karlsborg och wallboardfabriken
i Skinnskatteberg, planer på
att vid Otterbäcken uppföra en anläggning
med en årlig produktion av 60 000
ton papper och cellulosa. Efter dessa
utbyggnader beräknar bolaget att omsättningen
år 1960 skall uppgå till cirka
350 miljoner kronor.

För finansieringen av Statens skogsindustriers
verksamhet, om den skall
bedrivas under sunda ekonomiska former,
torde en utökning av aktiekapitalet
och de långa krediterna med lågt
räknat 100 miljoner kronor vara nödvändig.
Därtill kommer ett avsevärt belopp
för att finansiera den planerade
omsättningsökningen. Härav torde klart
framgå att de 35 miljoner kronor, som
dagens debatt rör sig om, inte på något
sätt räcker till för att sätta bolagets ekonomi
på fötter.

Här anmäler sig nu en rad av frågor.
Hur stort kapitaltillskott behövs för att
ge bolaget en fast ekonomisk grund?
Var ligger den lämpliga gränsen för bolagets
expansion? Är bolagets affärer
utformade på ett i allo tillfredsställande

148 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

sätt? Hur passar den i propositionen
och utskottsutlåtandet redovisade ståndpunkten
in i det samhällsekonomiska
mönster, efter vilket statsmakterna för
närvarande arbetar? Hur kommer ett
lån av den storlek de här gäller att påverka
kreditmarknaden i övrigt? Beträffande
de sista frågorna vill jag rekommendera
riksgäldsfullmäktiges utlåtande
i detta avseende till studium. Det
kan ge anledning till en hel del tankar.

De problem som här möter är av den
vikt och storleksordning, att det krav
på en grundlig och allsidig utredning av
frågan i hela dess vidd, som framställts
i motioner från folkparti- och högerhåll,
måste anses vara mycket väl motiverat.
Att utredningen, som Kungl.
Maj:t och utskottsmajoriteten tycks förutsätta,
endast skulle omfatta bolagets
kapitalförsörjning och verkställas på
sätt bolaget självt finner lämpligast,
kan uppenbarligen icke vara till fyllest.
Höger- och folkpartireservanterna i utskottet
har därför reserverat sig till förmån
för motionernas yrkande om avslag
på Kungl. Maj:ts proposition och förslag
om en opartisk och allsidig utredning
av frågan innan ytterligare medel
beviljas.

I detta sammanhang anmäler sig också
en fråga av mycket stor principiell
betydelse. Skall den statliga affärsverksamheten
stå i en klass för sig och icke
behöva känna det tvång och de inskränkningar
i rörelsefriheten, som genom
statsmakternas åtgärder drabbar
näringslivet i övrigt? Frågan kommer
särskilt i blickpunkten när man erinrar
om att just vid den tidpunkt, då propositionen
om 35-miljonerslånet till Statens
skogsindustrier skulle behandlas
av utskottet, utfärdades dekret om att
bankerna under den närmaste tiden
skulle minska utlåningen ytterligare utöver
de redan tidigare hårda kreditrestriktionerna.
För den meningsriktning
jag företräder är det alldeles klart
att vedermödorna härvidlag måste delas
av alla parter och att någon som

helst privilegieställning för de statliga
företagen icke får ifrågakomma.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Till vad herr Antby
yttrade om denna kreditgaranti på 35
miljoner kronor åt Statens skogsindustrier
kan jag helt ansluta mig. För det
parti jag representerar är det otänkbart
att vi i denna fråga skulle ta en ställning,
där vi inte bara klart ställer ett
statligt företag utanför de nya kreditrestriktioner
som är anbefallda sedan
denna proposition lades fram, utan dessutom
genom ett sådant beslut måste
minska de övriga företagarnas möjligheter
att erhålla lån.

Överenskommelsen mellan riksbanken
och bankvärlden betyder ju att krediterna
skall minskas med 500 miljoner
kronor. Skall nu dessa pengar till
Statens skogsindustrier, som inte ges i
form av en ökning av aktiekapitalet,
utan i form av en statlig lånegaranti, en
statlig borgen, lånas från bankerna under
den tid för vilken dessa förbundit
sig att minska krediterna, så betyder
detta att andra företag måste få sina
krediter minskade med 535 miljoner
kronor, och det kan självfallet inte vara
någonting som vi från högerpartiets
sida kan reflektera på.

Vi är fullt underkunniga om att inom
just den bransch som det här gäller •—
trävarubranschen — de kreditrestriktioner
som gällt innevarande år har varit
särskilt besvärliga, därför att en mängd
av de småföretagare, som arbetar inom
denna bransch, har ett fluktuerande
penningbehov. De har inte anledning
att i sina rörelser hålla så mycket av eget
kapital att det täcker hela årsbehovet,
utan de arbetar under den förutsättningen
att de, när de köper skog och skall
betala den, kan få kortfristiga krediter
för att sedan, när virket på sommaren

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 149

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

och senhösten är färdigställt för försäljning,
betala dessa krediter. Behovet
av eget kapital i rörelsen året runt är
därför förhållandevis ringa.

Detta har fört med sig att dessa företag
under innevarande år har haft
ofantliga svårigheter att driva sin näring
i vanlig omfattning. De har haft
fullgoda säkerheter, som kanske många
gånger varit värda tio gånger det belopp
de liar behövt låna, men de har
ändå inte kunnat få några lån. Under
sådana förhållanden är det självfallet
betydelsefullt att den lilla marginal,
som nu ändå finns efter överenskommelsen
mellan riksbanken och affärsbankerna,
inte ytterligare minskas.

Vad för övrigt’anförts till stöd för att
denna kredit skulle vara särskilt väl motiverad,
nämligen att den sammanhänger
med övertagandet från Statens
skogsindustriers sida av stormfällt virke
som man fick här i Mellansverige, tycker
jag inte heller är så övertygande,
då jag vet att skogsägarorganisationerna
har tagit hand om betydligt större
kvantiteter stormfällt virke. De har
skaffat sig pengar genom borgensförbindelser.
Om jag inte är felaktigt underrättad
är vederbörande borgensmän numera
underrättade om att de är fria
från sina borgensförbindelser, därför att
det hela är avvecklat och klart. Det
virke som köptes — det hade visst ett
sammanlagt värde av något över 100
miljoner kronor — har man kunnat
placera så att lånen är återbetalda.

Så vill jag säga några ord om den
ifrågasatta utredningen om Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning i
framtiden. Jag vill uppriktigt beklaga
att den samstämmighet, som man hade
en viss känsla av inom utskottet, om att
här finns en hel del som behöver göras
om Statens skogsindustrier skall vara
rustat att möta framtiden, sprack på
att utskottsmajoriteten var nöjd med
att denna utredning fick göras av Statens
skogsindustrier självt, medan vi i
oppositionen ville att utredningen skul -

le göras med bättre parlamentariskt
underlag, så att det skulle bli en verklig
omprövning av förhållandena. Vi är
ju i den underliga situationen när det
gäller de bolag som är i statens ägo,
att riksdagen praktiskt taget inte har
någonting att säga till om när det gäller
deras verksamhet. Kungl. Maj :t skickar
en man till deras bolagsstämmor,
och därmed punkt och slut. Riksdagen
får bara vara med när det gäller att
bevilja pengar, som till Norrbottens
järnverk i fjol och Statens skogsindustrier
i år. Men att representanter för
riksdagens olika partier skall få sätta
sig och fundera över vad som är en
lämplig utvecklingslinje, det har man i
detta fall inte velat gå med på, och det
är beklagligt. Ty jag tror att vi från
mitt partis sida åtminstone skulle kunna
ha en utgångspunkt gemensam med
majoriteten, nämligen att det är statens
skyldighet att sörja för att den förädlingsverksamhet,
som behövs för omhändertagandet
av de skogstillgångar
som staten äger —- speciellt när nu dessa
tillgångar är koncentrerade inom ett
landskap som Norrbotten •—- också kommer
till stånd. Det finns alltså inget
principiellt motsatsförhållande i fråga
om behovet av dessa statliga skogsindustrier
och säkerligen inte heller i
fråga om deras utbyggnad, när det nu
verkar som om speciellt massaindustrien
inte skulle hinna med skogstillväxten.
Skogsägarna själva har fått
starta med att bygga en cellulosafabrik,
och varför skulle inte staten också köra
vidare, när staten äger så mycket av
skogstillgångar? På den punkten skulle
vi alltså kunna resonera oss fram till
en gemensam plattform för vad som
skall vara den lämpliga utvecklingslinjen
för Statens skogsindustrier.

Detta är det ena av de skäl som gör
att jag beklagar att inte en bättre utredning
har blivit anbefalld.

Vidare fick vi under utskottsbehandlingen
besked om något som jag förmodar
iir okänt för riksdagsledamöter -

150 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

nas stora flertal, nämligen att Statens
skogsindustrier, som arbetar med så
litet aktiekapital och så små penningtillgångar,
dock varje år till domänstyrelsen
inlevererar en ränta som rör sig
om 1,9 miljoner kronor, vilket om jag
inte minns fel motsvarar fyra och en
halv procent på aktiekapitalet. Dessa
pengar får alltså Statens skogsindustrier
år efter år lämna ifrån sig till domänverket
i stället för att använda dem
som förstärkning av kapitalet. När jag
för min del i utskottet förde detta på
tal och frågade, om det var ödesbestämt
att det skulle vara på det sättet, så hänvisade
representanten för Statens skogsindustrier
bara till domänstyrelsen, och
man fick det intrycket, att det nog inte
går att ändra på den punkten. Jag är
också övertygad om att Statens skogsindustrier
i den utredning, som enligt
utskottsmajoriteten företaget självt skall
verkställa, inte vågar ändra på den
punkten. Den enda makt som skulle
våga göra detta är riksdagen, och ur
den synpunkten tycker jag det är beklagligt
att utskottsmajoriteten har intagit
den ställning som den har. Vi har
här ett företag som är startat under den
förutsättningen, att domänverket skall
klara finansieringen av dess utbyggnad,
och så kommer vi fram till att domänverket
betraktar detta företag som en
stadig mjölkko och tar ut ränta på sina
pengar i stället för att låta företaget
bygga ut sin verksamhet med hjälp av
de vinster som har uppstått.

Detta är alltså det andra skälet till att
jag beklagar att utskottsmajoriteten ej
velat gå med på en mera förutsättningslös
och vittomfattande utredning.

Jag skulle nog, herr talman, kunna ge
exempel på att vad som hittills har hänt
inom Statens skogsindustrier inte alltid
har varit så väl planlagt. Man byggde
ett stort sågverk på Öland, dit man
flottade timmer från Norrland, och när
det sedan visade sig att Statens skogsindustrier
i norr hade byggt ut så mycket
att virket kunde tas om hand där,

rev man efter några år ned det nybyggda
elektriska ramsågverket. Efter en
tid byggde man upp två nya ramar vid
en järnvägsstation. Jag har emellertid
från industrifolk fått det beskedet, att
man beträffande Statens skogsindustrier
inte kan göra några rimliga anmärkningar
mot den ekonomiska skötseln,
och därför är jag beredd att betrakta
dessa saker, som jag känner till från
min hembygd, såsom sådant som kan
inträffa; man kalkylerar fel ibland och
får kalkylera om.

Detta gör emellertid, herr talman, att
det för mig är ett viktigt önskemål att
vi får en ordentlig utredning beträffande
Statens skogsindustriers fortsatta
verksamhet. Den behöver utbyggas till
att omfatta massafabrikation på andra
ställen där staten har stora skogar. Jag
är i det fallet inte på något sätt motståndare
till en uvidgning, men till detta
förslag om att Statens skogsindustrier
på bekostnad av andra kreditbehövande
skulle få en extra hjälp är högern
bestämd motståndare.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! När det från vårt håll
föreslagits, att Kungl. Maj:ts proposition
med begäran om 35 miljoner kronor
till lånegaranti åt Statens skogsindustrier
måtte avslås, så är det inte -—
och det vill jag från början slå fast -—
dikterat av önskan att stäcka företaget
eller försvåra dess arbete. Statens skogsindustrier
bildades som bekant i 40-talets början som ett huvudsakligast
norrbottniskt företag, vilket främst i
sysselsättningssyfte fick möjligheter att
utbygga industrier i detta län. Mot denna
anordning har ingen haft något att
invända, och jag vill därför också betona
den saken för förebyggande av alla
missförstånd. Om vi alltså accepterar
ett statligt företag på detta område och
anser det befogat att företaget får möj -

Nr 18 151

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

liglieter till en utveckling av normal
omfattning — och med normal omfattning
avses då en expansion inom ramen
för ett företags ekonomiska möjligheter
— så betyder det inte att vi
accepterar en av statsmakterna okontrollerad
expansion, som med korta intervaller
ideligen ställer allt större krav
på kapitaltillförsel utan tillfredsställande
redovisning av vare sig hur pengarna
använts eller avses att bli använda.

När vi sålunda från vårt håll yrkat
avslag på den nu framställda begäran
om lånegaranti, är det inte ett definitivt
avslag utan endast fråga om ett kort
uppskov. Vi anser att ytterligare medel
i exempelvis formen av lånegarantier
inte bör ställas till förfogande utan en
verklig översyn av Statens skogsindustriers
ekonomiska ställning, investeringsplaner
och framtida kapitalbehov.
Så långt ifrån att vara negativ är denna
begäran dikterad av en önskan att ge
bolaget tryggare möjligheter för framtiden,
men samtidigt också dikterad av
den självklara önskan att riksdagen,
som ytterst har ansvaret för denna statliga
verksamhet, skall få en vidare överblick
över affärsverksamheten än vad
som nu är fallet.

En sammanställning av de från Statens
skogsindustrier utgivna årsberättelserna
ger vid handen att de kortfristiga
skulderna ökat anmärkningsvärt
under de senaste två åren, d. v. s. från
1954. Bolaget hade dock kort dessförinnan
fått sitt aktiekapital fördubblat.
Dessutom erhöll samtidigt domänverket
en ytterligare kredit av 30 miljoner
kronor hos riksgäldskontorct. Denna
kredit var betingad av det förhållandet
att domänverket har att hålla Statens
skogsindustrier med råvara och att bolaget
vid denna tid hade så stora råvaruskulder
till domänverket, att verket
var i behov av denna kapitalförstärkning.
Bolaget hade anstånd med
betalningarna, och om man läser jordbruksutskottets
utlåtande i mars 1953,
så finner man där återgivet att den då

äskade 30-miljonerskrediten i praktiken
inte innebar någon ändring av de
förlagsmedel, som bolaget under åren
förut erhållit från domänverket i form
av anstånd med fordringar, som förfallit
till betalning. Vad man 1953 beslutade
var endast en möjlighet för domänverket
att förlänga krediten och
förvandla densamma till ett mera långfristigt
lån åt bolaget.

Vad departementschefen vidare anförde
1953 var att han ansåg — i likhet
med statskontoret och riksgäldskontoret
—- att de i sammanhanget berörda
kreditmöjligheterna inte skulle utnyttjas
i vidare män än som oundgängligen
var nödvändigt. Vidare sades ifrån, att
om bolaget behövde ytterligare kredit,
borde den krediten vara kortfristig och
med så hög ränta att »bolaget därigenom
stimuleras att även undersöka möjligheterna
på den allmänna lånemarknaden».
Med dessa hälsningar från departementschefen,
konfirmerade av
riksdagsbeslutet, fick sålunda domänverket
och bolaget sina kapitalresurser
påspädda 1953. Den begäran om utredning
av bolagets ställning och kapitalbehov
på längre sikt, som motionsledes
framställts, avvisades av riksdagen. Det
är möjligt att om en sådan översyn då
kommit till stånd, skulle dagens situation
inte varit vad den nu är. Det har
gått bara tre år sedan dess, men bolaget
anser nu igen att dess aktiekapital är
för litet i förhållande till omsättningen
och att dess kreditsvårigheter har ökat,
likviditeten är minst sagt ansträngd.
Jag vågar påstå, att utan en verklig
översyn med noggrann planering av
eventuellt fortsatta utbyggnader och en
långsiktig plan för hur kapitalbehovet
skall täckas, kommer riksdagen i fortsättningen
att liksom hittills med jämna
eller ojämna mellanrum få behandla
frågor om kapitalökning åt bolaget. Och
märk väl, den kommer att få göra detta
i efterhand, ställd inför nya faits accomplis! Det

framgår med all önskvärd tydlig -

152 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

het att investeringarna i Statens skogsindustrier
ökat i snabbare takt än såväl
det egna kapitalets tillväxt som den
långfristiga upplåningen. Det betyder
att den kortfristiga skuldsumman ökat
och att de kortfristiga skulderna delvis
automatiskt övergått till att bli långfristiga.
Därtill har endast hälften av de
kortfristiga skulderna täckning i likvida
omsättningstillgångar. Om Statens skogsindustrier
i dag varit en privat koncern,
skulle företaget kunna sägas vara på
fallrepet — i synnerhet om man tar i
betraktande den långtgående kreditåtstramning,
som nu präglar den allmänna
marknaden och som alla övriga företag
får finna sig i och ta med i beräkningarna.
När man i debatten kring dessa
problem brukar framhålla att ett statligt
bolag som exempelvis Statens skogsindustrier
måste få arbeta under samma
betingelser som ett privat företag,
så glömmer man att anlägga samma krav
på förutseende och planering för kapitalanskaffning,
som varje välskött enskilt
företag måste ha för att kunna
klara sig.

Det finns också andra synpunkter,
som kan anläggas i detta sammanhang.
Statens skogsindustrier är ett företag,
som ägs av det allmänna, d. v. s. ytterst
sett av oss alla. Självfallet kan detta inte
innebära att Statens skogsindustriers
affärer skall ligga öppna för alla. Men
de folkvalda representanter, som sitter
här i riksdagen, må dock kunna kräva
att ett företag, som i likhet med Statens
skogsindustrier är starkt skuldsatt på
grund av en alldeles för hastig expansion,
uppkommen genom ett utbyggnadsprogram,
som bolaget självt bestämmer
utan andra hänsyn än sina egna önskningar,
görs till föremål för en av det
allmänna åstadkommen översyn, syftande
i första hand till sanering och i
andra hand till ett insättande i större
sammanhang av vad som kan anses ur
allmänna synpunkter önskvärt i fråga
om ytterligare expandering. »Det allmänna»
representeras i detta sammanhang

inte enbart av regering och domänverk
utan också av en rad av medborgarkategorier,
som kan ha intresse av hur ett
statligt bolag skötes.

Att denna utredning kommer till
stånd är så mycket mer önskvärt, som
den nuvarande anordningen beträffande
det allmännas insyn i statliga bolag över
huvud taget är så bristfällig, att den i
många fall är så gott som obefintlig.
Jag kanske får erinra om att det vid
flera tillfällen tidigare i riksdagen dryftats
hur den insynen bör ske. Riksdagen
har också vid tidigare tillfällen beslutat
att en undersökning av dessa möjligheter
bör komma till stånd. Man har
då önskat att exempelvis statsrevisionen
eller statens sakrevision skulle få möjlighet
till granskning. Dessa riksdagsbeslut
har inte effektuerats, men det har
dock tillsatts en utredning beträffande
den statliga affärsverksamheten. Än så
länge har utredningen inte framlagt
mera än en kartläggning av den nu befintliga
statliga affärsverksamheten i bolagsform.
Då utredningen säkerligen
kommer att bli omfattande och därför
långvarig, kan man inte i det nu aktuella
fallet tänka sig att vänta till dess
utredningen blir färdig och lägger fram
eventuella förslag om en annan ordning
beträffande den statliga bolagsverksamheten.

Om den nu av oss begärda utredningen
av Statens skogsindustrier kommer
till stånd, kan det tänkas att kapitalbehoven
blir klarlagda på ett annat sätt.
Statens skogsindustrier har i år begärt
ett långfristigt lån på 60 miljoner kronor.
Remissinstanserna har varit tveksamma
— riksgäldskontoret har varit
ytterst tveksamt — och sedan har departementschefen
framlagt ett förslag
som gäller 35 miljoner kronor i ett
kortfristigt reverslån. I utskottsutlåtandet
har man preciserat detta kortfristiga
lån till att vara tioårigt! Vad som
efter detta skall anses vara kortfristigt
eller långfristigt i låneväg blir svårt att
avgöra. Ett kortfristigt lån på tio år är

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 153

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

i själva verket långfristigt, men trots
detta torde de 35 miljonerna inte vara
mer än en tillfällig andhämtningspaus
för företaget i fråga.

Jag skall inte här ta upp de resonemang
av budgetteknisk art, som exempelvis
riksgäldskontoret fört. Vi har i
vår motion uttalat vår anslutning till
detta resonemang, som ävenledes borde
bli föremål för ytterligare överväganden.
Jag skall endast sluta med att påpeka
hurusom den ekonomiska politik
som förs är präglad av inte bara långtgående
kreditåtstramningar, som hårt
pressar ned investeringsmöjligheterna
för en rad företag med naturliga expansionsmöjligheter,
utan även håller
byggnadsplanerna inom ramen för vad
som anses vara möjligt att åstadkomma
utan att inflationstendenserna accentueras.
När man alltså av det allmänna
kräver all denna återhållsamhet, ser det
egendomligt ut att den statliga affärsverksamheten
har haft möjlighet att,
såsom skett inom Statens skogsindustrier,
nyinvestera och utbygga i en
takt, som direkt strider mot den utbyggnadstakt
man i allmänhet anser
önskvärd utan att störningar uppkommer
på det samhällsekonomiska området.

Jag vill, herr talman, till sist endast
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Motiveringen för den
framställning, som Statens skogsindustrier
har gjort om statsgaranti för ett
lån är utförligt redovisad i propositionen
nr 139. De utbyggnader, som bolaget
av rent företagsekonomiska skäl företagit
ända från riksdagsbeslutet 1952
och som i och för sig varit nödvändiga
för att skapa en god ekonomi, har i
stort sett kunnat ske genom anlitande
av egna överskottsmedel. När särskilda
omständigheter nu har tillkommit genom
att kapital bär bundits i en onormal
lagerhållning på grund av virkes -

inköp från stormfällningen 1954 och av
sulfatvedlagren, som inte kan upparbetas
i full utsträckning i Norrbotten förrän
utbyggnaden av Karlsborg är klar,
är det nödvändigt att bolaget tillföres
ökat rörelsekapital.

Bolaget har begärt 60 miljoner kronor,
och regeringen har föreslagit 35
miljoner kronor i form av kreditgaranti
för upplåning i allmänna marknaden.
Om nödvändigheten att tillföra bolaget
ökade rörelsemedel har remissinstanserna
varit eniga bortsett från vissa reservanters
invändningar, och om denna
nödvändighet har inte heller motionärerna
haft annan mening. Reservanterna
i jordbruksutskottet herrar Antby och
Haeggblom har också sagt, att de skulle
vara med på det under vissa villkor. I
de avslagsmotioner, som har väckts,
har det medgivits, att det behövs ökade
driftmedel, men man har understrukit,
att bolaget inte bör ha prioritet jämfört
med enskilda företag beträffande sin
kapitalförsörjning lånevägen.

Jag vill med anledning därav understryka
vad som har anförts i propositionen,
nämligen att bolaget som statsägt
inte kan erbjuda samma säkerhet
som ett enskilt bolag, som har naturtillgångar,
egna skogar, vattenfall och
annat att erbjuda som säkerhet. Domänverkets
skogar kan inte belånas. Bolaget
har ingen annan väg att gå än att
hos sin huvudman anhålla om kreditgaranti.
Framställningen är således snarast
att betrakta som ett led i en strävan
att skapa lika villkor mellan Statens
skogsindustrier och enskilda företag
i detta avseende.

Det är klart att denna bolagets framställning
kommer i ett ur statsfinansiell
synpunkt olämpligt ögonblick. Men utskottet
har föreslagit, att upplåningen
av dessa 35 miljoner kronor skall ske
vid en tidpunkt som riksbanken bestämmer
och i samma ordning som i
övrigt gäller för andra företag. Det
framgår av bolagets redovisade kapitaltillgångar,
att de är otillräckliga på

154 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

längre sikt. Bolagets aktiekapital är för
lågt i förhållande till enskilda bolags
aktiekapital. Skulle man eftersträva
likställighet, borde aktiekapitalet ökas
till 75 å 80 miljoner kronor och ytterligare
25 miljoner ställas till förfogande
i ökat rörelsekapital. Men därom säger
bolaget, att med hänsyn till den ekonomiska
politik statsmakterna för bör en
ökning av aktiekapitalet anstå och behovet
fyllas genom ökad upplåning. Bolaget
har förklarat, att en utredning
skall verkställas om behovet av kapitalförstärkning
på längre sikt. Departementschefen
har godtagit detta.

Nu anser reservanterna, att denna utredning
bör ges en bredare form, där
samhällssynpunkter och andra aspekter
dras in, och att denna bör föregå ett
avgörande av dagens fråga. Vad är det
som i detta sammanhang är av intresse
att få veta? En analys av bolagets ekonomiska
status och av de förutsättningar
man vill lägga till grund för en fortsatt
expansion är väl vad denna utredning
bör omfatta. Detta arbete måste
då innebära en fullständig och detaljerad
insyn i bolagets interna affärsförhållanden,
som det skulle vara en söt
lukt för eventuellt främmande intressen
att ta del av. En sådan anordning skulle
vara otänkbar, om det gällde ett enskilt
företag. Ett enskilt företags dispositioner
är ju en intern angelägenhet, som
inga andra än aktieägarna har inflytande
på eller insyn i, i den mån de har
det. Några andra regler bör inte gälla
för ett statligt ägt bolag.

Formerna för inflytandet i ett statsägt
företag och kontroll av ett sådant
kan kritiseras, som fru Sandström
gjorde. Det är en sak för sig. Statsrepresentation
och revisionskontroll håller
ju på att utredas genom utredningen
om de statliga företagsformerna. I det
föreliggande fallet bör inte utbildas någon
annan praxis än som skulle godkännas
i ett enskilt företag. Därför har
utskottet godkänt departementschefens
förslag på denna punkt.

Jag skall inte närmare gå in på motionärernas
kritik av bolagets forcerade
och kapitalkrävande investeringar. Jag
vill bara säga att det går lätt att säga:
pengar först och bygg sedan. Men det
är några saker som man i detta sammanhang
måste ta hänsyn till, och det
är de förhållanden, under vilka Statens
skogsindustrier har fått bygga upp sin
verksamhet. Bolaget övertog starkt nedslitna
industrier. En och annan gång
har det fått göra det av sociala skäl.
Dessa nedslitna industrier har det varit
nödvändigt att modernisera och komplettera
med andra anläggningar för atf
nyttiggöra överskottsvirke och avfall.
Investeringarna har alltså gjorts på rent
företagsekonomiska grunder. Det är
dessa utbyggnader av verksamheten som
har skapat det överskott, som har möjliggjort
fortsatt utbyggnad. Härvidlag
har bolaget gått i spetsen och åstadkommit
en teknisk och industriell upprustning,
som även erkänts på enskilt håll.
Jag vill bara säga att för de bygder, där
bolaget bedriver sin verksamhet, torde
fullföljandet av bolagets planer vara av
stor samhällelig och social betydelse.

Det finns enligt utskottets mening
ingen rimlig anledning att som reservanterna
föreslår avslå framställningen
om kreditgaranti. Vilka intressen som
skulle tjäna på att bereda bolaget förlängda
likviditetssvårigheter vill jag
låta vara osagt. Samhällsintresset skulle
ingalunda vara betjänt av detta, och
med hänsyn därtill ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HiEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig vid det
resonemang som den ärade vice ordföranden
i jordbruksutskottet förde, att
det skulle vara något otillständigt om
man, sedan ett statligt bolag startat sin
verksamhet och driver affärer, tillsatte
någon utredning med medlemmar utanför
själva bolagsledningen. Då skulle de
kunna få, säger herr Gustafson i Däde -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 155

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

sjö, en obehörig inblick i bolagets förhållanden.

Skall vi gå på den linjen innebär det,
att sedan vi satt barn till världen här i
riksdagen genom att bevilja aktiekapital
till statliga bolag skulle vi sedan aldrig
någonsin ha möjlighet att från riksdagens
sida vara med om att utstaka nya
vägar för bolagens verksamhet. Är det så
herr Gustafson menar, så är det rätt upplysande
om vilket otillfredsställande förhållande
vi har beträffande de statliga
bolagen.

Det är väl ingen av motionärerna
som tänkt, att man skulle låna Cellulosabolagets
eller de andra träindustriernas
disponenter och sätta in dem som
utredningsmän. Nog måste Kungl. Maj:t
inom denna församling, som vi tillhör,
kunna plocka ut folk med tillräckliga
ekonomiska insikter, som inte
springer och berättar nyheter åt än det
ena och än det andra hållet. Det var det
ena jag vill framhålla.

Det andra var påpekandet från herr
Gustafsons i Dädesjö sida, att Statens
skogsindustrier inte har några naturtillgångar
att sätta som pant. Det skulle
i normala tider vara ett skäl för att bolaget
skulle sättas i undantagsställning,
men i dagens situation är det inte något
skäl, tv inget trävaruföretag, det må ha
än så stora naturtillgångar, kan med de
kreditrestriktioner som numera gäller
få låna 35 miljoner. De flesta får inte
ens låna en ringa bråkdel därav. Med
dagens kreditrestriktioner är de som
har naturtillgångar precis lika illa ställda
som de som disponerar sådana.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utöver vad herr Haeggblom
sagt vill jag tillägga, att det visserligen
är sant, att de stora bolagen i
allmänhet har en råvarubas, men det
finns dock många företag här i landet
som arbetar på detta område men som
saknar råvarubas.

Vidare iir det inte bara Statens skogs -

industrier, som har tagit hand om
stormfällt virke, utan det har väl hela
skogsindustrien fått göra.

Sedan sade herr vice ordföranden,
att reservanterna kräver att pengarna
skall beviljas först och sedan skall byggandet
komma. Det är kanske inte så
underligt, att man här ställer sig litet
tveksam inför vad som här föreslås,
när man ser av den lämnade redogörelsen
att bolagets ekonomiska ställning
är sådan, att det behöver åtminstone
100 miljoner kronor till i ökat aktiekapital
och långa krediter och att bolaget
dessutom planerar ganska dyrbara
ytterligare investeringar. Då förstår
man, att de 35 miljoner som det här är
fråga om är en ytterst blygsam summa,
som inte på något sätt kan hjälpa
företaget till en hygglig ekonomisk ställning.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Dädesjö
talade bland annat om det stormfällda
virket, som bundit så mycket
kapital. Man kan räkna ut att av allt det
stormfällda virke, som fanns vid den
tidpunkt som det nu gäller, har ungefär
10 procent fallit på domänverket.

Sedan sade herr Gustafson att det var
otänkbart, att det skulle kunna göras
en utredning. Herr Haeggblom har redan
ur sina synpunkter belyst detta.
Herr Gustafson sade att för ett privat
företag är det möjligen aktieägarna som
skulle kunna få denna insyn — på bolagstämman,
förmodar jag. Men, herr
Gustafson, vilka är det som är aktieägare
i ett statligt bolag? Om det är så,
att staten ensam äger aktierna och aktieägarnas
intresse skall representeras
— som t. ex. i Statens skogsindustriers
fall — av en byråchef eller en byrådirektör
i domänverket, som fungerar
som bolagsstämma en gång om året och
därvid inte bara skall göra vad en bolagsstämma
har att göra, fastställa balansräkning
och vinst- och förlusträk -

156 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

ning, utan även bevilja styrelsen och
direktören ansvarsfrihet, och styrelsen
utgöres av hans chefer, då frågar
jag herr Gustafson i Dädesjö, om det är
en tillfredsställande insyn från aktieägarnas
sida.

Jag vill naturligtvis inte här göra
anspråk på att vara aktieägare i Statens
skogsindustrier, ehuru jag antar
att vi är det allesamman eftersom det
här är fråga om ett statens företag. Men
nog tycker jag att folkvalda representanter
i riksdagen skall kunna begära
en utredning, vilken man naturligtvis
inte alls behöver ge offentlighet åt i
sin helhet om man därmed skulle skada
företaget. Det tycker jag, herr Gustafson
i Dädesjö, verkligen inte är för
mycket begärt. Om herr Gustafsons i
Dädesjö uppfattning om det gemensamma
ägandet i ett statligt bolag är den
han deklarerade, undrar jag om ägandet
är ett självändamål. Det kan ju inte
vara det ändamål som vi alltid hört
förut, nämligen att vi skall ha större
inflytande ju mer staten äger.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Ett statligt bolag är givetvis
inget självändamål, i vart fall
inte Statens skogsindustrier. Fru Sandström
vet lika väl som jag hur Statens
skogsindustrier har kommit till, för vilket
ändamål och på vilka grunder, nämligen
för att tillvarata i första hand de
skogliga tillgångar som domänverket
har och att förädla dem. Detta företag
har som jag sade förlagts till sådana
trakter och kommit till under sådana
former, att det i många avseenden kommit
att fylla en social funktion.

Det är klart att vi allesamman som
medborgare i detta land är ägare till
Statens skogsindustrier, men Statens
skogsindustrier är ett företag i bolagsform
och kan ju i det avseendet inte
få betraktas annat än som andra bolag.
Den insyn som det här skulle bli

fråga om genom denna utredning, som
jag, herr Haeggblom, inte har kallat
otillständig, skulle de facto innebära en
sådan otillbörlig inblick i företagets
interna affärsförhållanden, som knappast
kan vara önskvärd. Vad det gäller
är helt enkelt den tekniska uppgiften
att på grundval av bokföringen och de
planer man har för fortsatta investeringar
få fram en plan för omfattningen
och takten i den utbyggnad, som bolaget
räknar med att behöva göra ur
rent företagsekonomisk synpunkt, och
det kapitalbehov som därmed uppstår.
Den utredningen kan väl göras av bolaget
självt, som förklarat att det med
sig ämnar adjungera expertis för att
fullfölja utredningen. Under sådana förhållanden
tycker jag att det kan räcka
med att gå på departementschefens
linje i utredningsfrågan.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag har i likhet med två
norrbottningar i första kammaren tilllåtit
mig väcka en motion i anslutning
till den föreliggande propositionen. När
jag nu besvärar kammaren, kommer jag
med en del kommentarer i anslutning
till utskottets skrivning i hithörande
avsnitt men avser även att i övrigt något
diskutera de olika alternativ, som
här kommit från motionärer och reservanter.

I den motion som vi lämnat har anhållits,
att det klart och tydligt skulle
sägas ifrån, att driften vid Statens skogsindustriers
anläggningar i Törefors och
Seskarö skall upprätthållas. I det avseendet
är det ett klart och positivt svar,
som både Statens skogsindustrier och
utskottet här presenterat. Jag tillåter
mig erinra om det intryck som riksdagen
fick under sin resa i Norrland, då
en kommunalman i Törefors informerade
oss om bygdens problem. Det är ur
bygdens synpunkt tacksamt att det nu
getts ett klart och positivt svar i frågan.

Vi har också framfört ett annat yr -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 157

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

kande, nämligen i fråga om råvaruförsörjningen
vid Statens skogsindustriers
anläggningar i Norrbotten. Även i det
avseendet innebär utskottsutlåtandet i
realiteten ett bifall till vår hemställan.
Jag tillåter mig emellertid att återkomma
till den saken litet längre fram.

I den debatt som hittills förts här har
jag inte kunnat undgå att notera, att
herr Hseggblom klart och tydligt deklarerade,
att det inte råder någon principiell
meningsskiljaktighet om att Statens
skogsindustrier skall fortsätta sin
verksamhet. Det är tacksamt att ha fått
det erkännandet. Till detta tillåter jag
mig lägga, att när Statens skogsindustrier
bildades 1941 skedde detta på förslag
av den då sittande samlingsregeringen
och att ett enhälligt jordbruksutskott
tillstyrkte propositionen. Men
sedan dess har det uppstått en del dissonanser
på vissa punkter, och man
har i motioner yrkat avslag på det förslag
som här föreligger. Detta har i den
väckta folkpartimotionen skett med följande
motivering: »Vi är väl medvetna
om att Statens skogsindustrier är i
trängande behov av kapital, och vi vill
därför i princip inte motsätta oss förslaget
att bolaget erhåller ett kortfristigt
lån på det sätt och i den omfattning som
departementschefen föreslagit.»

Detta erkänner man alltså vara motiverat,
men sedan föreslår motionärerna
en som det heter opartisk utredning,
vilken skall vara färdig att lägga fram
förslag till instundande höstriksdag —
hur det nu skall gå till. Med de få års
erfarenhet jag har i denna församling
skall jag inte diskutera, huruvida det är
möjligt att företa en utredning så
snabbt, att förslag kan framläggas redan
till höstriksdagen. Jag vill emellertid
påpeka att även om detta är teoretiskt
möjligt, så skulle ändå en sådan
utredning få stora konsekvenser för företaget.
Den ovisshet en utredning av
detta slag skulle skapa måste nämligen
ta sig uttryck i försiktighet från företagets
sida, när det gäller att tillgodose

råvaruförsörjningen. Man vet nämligen
på företaget inte någonting om vad utredningen
kan komma fram till, och
detta måste resultera i att en inköpssäsong
går till spillo, även om utredningen
kan komma med förslag till innevarande
års höstriksdag, vilket verkar
otroligt. I den mån det är fråga om virke
som skall flottas kommer en tillspillogiven
säsong att ha konsekvenser
även nästa år. Även om utredningen sålunda
kan göras så snabbt, som motionärerna
har tänkt sig, blir ändå konsekvenserna
kännbara för företaget en
lång tid framöver.

Vidare lyssnade jag med intresse på
herr Hseggbloms anförande, då han
kom med exempel på en del »diskutabla»
investeringar av Statens skogsindustrier
nere på Öland. Eftersom jag inte
känner till förhållandena på Öland,
skall jag inte diskutera den saken. Men
när herr Haeggblom anförde sitt exempel,
slog det mig att jag hade sett det
i ett annat sammanhang, nämligen i en
artikel av herr Hseggblom, publicerad i
tidningen Medborgaren. Där tog herr
Hseggblom även ett annat exempel, som
jag finner så anmärkningsvärt, att jag
här tillåter mig att läsa in det i protokollet
och samtidigt få en korrigering
införd. Efter ölandsexemplet heter det
i artikeln på följande sätt:

»Under riksdagsmännens resa i Norrland
blottades först, att de enskilda
företagen i Törefors skulle tvingas slå
igen, sedan kronoskog inte längre
fanns att köpa, därför att Statens skogsindustrier
behövde vad som fanns för
sina anläggningar.»

Jag tillåter mig att korrigera den
historieskrivningen. I stället var det så,
att en företagare, som under ett antal
år hade erhållit virke från domänverket
till sina anläggningar i Törefors, avled,
och sterbhusdclägarna var inte intresserade
av att fortsätta driften vid företagen.
De tyckte att det var mera förmånligt
att begränsa sig till att utnyttja
de skogsfastigheter, som liadc inköpts

158 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

innan jordförvärvslagen kom till. Jag
tillåter mig därför påpeka, att herr
Haeggbloms historieskrivning icke är
riktig.

Sedan vill jag anknyta till vad jag
förut sade om råvaruförsörjningen till
i första hand industrierna uppe i övre
Norrland. Vi har i vår motion hemställt,
att driften vid Törefors och
Seskarö skall uppehållas. Vi resonerar
på det sättet, att i den mån den råvaruöas
domänverket förfogar över visar
sig otillräcklig, finns det möjligheter
att komplettera den genom att träda i
kontakt med de enskilda skogsägarnas
ekonomiska föreningsrörelse. Utskottets
skrivning är klart positiv på den
punkten, vilket jag tackar för. Jag tilllåter
mig emellertid påpeka, att en
klart avvikande mening i det stycket
har deklarerats i motion nr 567 i första
kammaren av herr Hagberg m. fl. Där
talar motionärerna om de förutsättningar
som förelåg och det beslut som
fattades, när Statens skogsindustrier
bildades, och de framhåller att bolaget
skulle givas en sådan utformning, att
det under domänstyrelsens överinseende
kunde drivas som ett självständigt
företag på den råvarubas statens skogar
utgör. Sedan är det punkt. I fortsättningen
polemiseras det mot att inköpen
från enskilda skogar har ökat under tiden
1942—1954 från 1,1 procent till 8,9
procent av företagets råvarubehov.

Låt mig då först påpeka, att när Statens
skogsindustrier bildades 1941, så
skedde det inte uteslutande för att utnyttja
de råvarutillgångar, som domänverkets
skogar erbjöd. Det hette i det
enhälliga utlåtandet från jordbruksutskottet,
att »liksom hittills torde råvaruförsörjningen
för de industriella anläggningarna,
som överlåtits till bolaget,
i den mån så är möjligt och lämpligt
böra ske från statens skogar, och i övrigt
lär erforderliga råvaror få inköpas
från enskilda skogsägare». Jordbruksutskottet
var således 1941, liksom departementschefen
i propositionen, inne på

att erforderliga kompletteringar kunde
ske genom inköp från enskilda skogar.

Men när man nu strävar efter att resa
hinder mot att de enskilda skogsägarna
i, om jag får lokalisera det, Torne,
Sangis, Kalix och Töre älvdalar även
skall få ha Statens skogsindustrier som
konkurrent om sitt virke, vilka intressen
är det då som man går till handa?
Vi har i dag den 16 maj. Det är 11 månader
sedan Skogsindustriernas samarbetsutskott
i en PM till Kungl. Maj:t
begärde begränsning av exporten av
rundvirke för att inte industrien skulle
tvingas konkurrera med köparna på
utlandsmarknaden. Det är inte utan att
man ställer sig rätt frågande, om det
inte är samma strävanden som man här
försöker att tillgodose — strävanden
som i vart fall icke kan vara förenliga
med de enskilda skogsägarnas intressen
vare sig i mina hembygder eller i landet
i övrigt.

Herr talman! Med stöd av de synpunkter
jag här anfört ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HiEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Larsson i Hedenäset ville anföra
till protokollet om en tidningsartikel,
som jag skrivit, ber jag att få påpeka,
att den uppfattning jag fick, när riksdagen
besökte Törefors, var den jag där
redovisat, nämligen att domänverket
inte längre var intresserat av att sälja.
Herr Larsson i Hedenäset anser, att företaget
däruppe inte var intresserat av
att köpa. Att för någondera av oss bevisa,
vilket som är det riktiga, torde väl
vara besvärligt, men jag vill som stöd
för min uppfattning framhålla, att vid
den diskussion, som ägde rum i jordbruksutskottet
i fjol i närvaro av Statens
skogsindustriers representant, anfördes
som ett skäl för att Statens skogsindustrier
borde träda till i Törefors,
att de genom att konkurrera med det
förutvarande företaget hade försvårat
för detta att existera. Det är alltså ett

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 159

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

stöd för den uppfattning, som jag gjort
mig till tolk för.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Haeggblom
säga, att jag har inte gjort gällande,
att företaget inte var intresserat
av att köpa. Jag har däremot sagt, att
de sterbhusdelägare, som det här gäller,
inte var så värst intresserade av
att över huvud taget fortsätta verksamheten.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag är inte alls förvånad
över det motstånd, som rests i denna
fråga, ty jag är van vid att så fort
det gäller Norrland, så gör man svårigheter.
Men jag blev förvånad och beklämd
när jag hörde fru Sandström, en
representant för övre Norrland, här i
kammaren försöka stjälpa förslaget. Fru
Sandström vill visserligen skydda sig
genom att säga, att det inte är hennes
önskan att försvåra och stäcka bolagets
utveckling. Vad är det för struntprat!
När man yrkar avslag, går man väl in
både för att försvåra och att stäcka
bolagets utveckling.

Jag skulle önska att fru Sandström
varit närvarande i utskottet när vi behandlade
denna fråga. Utskottets ordförande,
herr Tjällgren, riktade då till
direktör Norlin frågan: Vad blir följden,
om nu motionärerna skulle lyckas
i sin strävan och propositionen blir avslagen?
Direktör Norlin svarade, att det
första man finge göra vore att kontakta
länsarbetsnämnden i Luleå, ty man
måste givetvis företaga en del uppsägningar
och inskränkningar. Det var det
svar han lämnade, och jag tycker inte
det skulle vara särskilt trevligt om dylika
åtgärder finge tillgripas.

Fru Sandström sade visserligen att
det bara är fråga om en utredning, och
den skall bli klar till höstriksdagen.
Men om utredningen skall vara så omfattande,
som fru Sandström gjorde gäl -

lande, kan jag inte tänka mig att den
blir klar till höstriksdagen. På tal om
utredningar skall vi för övrigt inte
glömma bort att när herr Sköld var
finansminister, så tillsatte han en allsidig
utredning rörande de statliga företagsformerna,
vilken nu arbetar. Man
ville ha en parlamentarisk utredning,
och herr Sköld sade i sina direktiv:

»För utredningens verkställande torde
särskilda sakkunniga böra tillkallas,
till ett antal av högst nio. Det synes
lämpligt att utredningen -— — — ges
formen av en parlamentariskt sammansatt
kommitté, men att i kommittén därjämte
ingår representanter för juridisk
och ekonomisk sakkunskap.»

Jag tycker därför att ni på förhand
fått edra önskningar uppfyllda.

Jag skulle också vilja ställa en direkt
fråga till motionären fru Sandström.
Hon och hennes medmotionärer säger
på s. 5 i motionen: »Samtidigt som
bolaget sålunda fick sitt aktiekapital
fördubblat erhöll domänverket möjlighet
att öka kreditsumman för bolagets
räkning med 30 miljoner kronor eller
tillhopa med tidigare krediter till högst
80 miljoner kronor.» Nu framgår det
klart och tydligt — jag har här de upplysningar
som lämnades inför utskottet
av direktör Norlin — att detta är en
missuppfattning. Av nämnda 80 miljoner
är nämligen 50 miljoner helt bundna
i domänverkets rörelse, medan endast
30 miljoner kronor kunnat ställas
till bolagets förfogande. Nu frågar jag:
Är det fru Sandström, som lämnar de
vederhäftiga och riktiga uppgifterna i
motionen, och är det bolagets chef, som
i utskottet lämnar en sanningslös och
oriktig uppgift? Det skulle verkligen
vara intressant att få veta.

För övrigt tror jag inte det skulle
skada att innan vi går att besluta i
denna fråga friska upp minnet med att
ett ögonblick erinra oss under vilka
förhållanden detta bolag tillkom. Vi
får inte glömma, att bolagets främsta
uppgift var att råda bot på en spiran -

160 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

de arbetslöshet och att ta hand om
bankrutterade privata träindustriföretag.
Det var för att skapa nya arbetstillfällen
och därmed komma till rätta
med de sociala vådor som industridöden
haft i släptåg. När sedan detta
bolag kom i gång gällde det att modernisera
och rationalisera sågverken, vilket
var en omfattande och kapitalkrävande
uppgift.

Det framgår också av den redogörelse
vi erhöll i utskottet, att det för
detta ändamål investerades ett belopp
på i runt tal 91 miljoner kronor. Numera
går man också in för att skapa
nya avsättningsmöjligheter för virke
från statsskogarna och för avfall från
egna anläggningar. Men detta är man
nu så förskräckligt rädd för och vill
på allt sätt motarbeta. Den kraftiga utveckling,
som därigenom kommit till
stånd, grundar sig på bolagets och domänverkets
gemensamma bedömanden
av de virkesmängder som måste förädlas,
om skogarnas avkastningsförmåga
skall kunna tillvaratagas, inte minst i
fråga om gallringsvirke.

Nu är det så modernt i dessa dagar,
inte minst i Västerbotten, att tala om
skogsvården, som fru Sandström har
gjort, och i det avseendet är det ju en
synnerligen viktig uppgift som bolaget
försöker realisera. Den utbyggnad av
bolagets skilda industrier som ägt rum
har — märk detta! — effektivt bidragit
till landets exportinkomster, och man
har därvid, enligt vad direktör Norlin
uppgav vid hans närvaro i jordbruksutskottet,
tagit all möjlig hänsyn till
redan förefintliga träindustrier. Vi behöver
inte alls vara så oroliga för de
konkurrerande bolagen. Statens skogsindustrier
har visat, att ett rätt skött
statligt företag med framgång kan konkurrera
med enskilda skogsindustriföretag
trots att bolaget i motsats till de
norrländska skogsbolagen saknar skogstillgångar.
Men varför är man nu angelägen
att genom ett avslag på Kungl.
Maj :ts förslag hindra bolagets fortsatta

framgång? Får inte ett statligt företag
bli hur framgångsrikt som helst? Det
tycks vara den meningen, som gör sig
gällande hos motionärerna, ty läser
man omsorgsfullt motionen skall man
bl. a. finna uttalandet, att bolaget har
utvecklats utöver vad som från början
var meningen. Det är med andra ord
en olycklig utveckling för ett företag
om det går framåt och utvecklas!

Fru Sandström hävdade att Statens
skogsindustrier kreditmässigt gynnas i
förhållande till jämförbara privata företag.
Jag undrar om detta påstående
är riktigt. Det är väl i stället så, att
Statens skogsindustrier i hög grad är
missgynnat genom bristen på egna skogar,
under det att de större privata
konkurrenterna, de stora bolagen, har
egna skogar och i många fall också
egen vattenkraft. Statens skogsindustrier
måste däremot köpa skog antingen
från domänverket eller från privata
skogsägare. Vinsterna av rotvärdet
går därmed det statliga företaget förbi.

Vidare är det statliga företaget missgynnat
på grund av otillräckligt aktiekapital.
Enligt bolagets egen redovisning
till departementet motsvarade aktiekapitalet
år 1942 55 procent av produktionsvärdet.
Fjolårets siffra stannar
vid 19 procent och beräknas om några
år sjunka till 12 procent. I de enskilda
skogsindustriella företagen anges det
egna kapitalet motsvara i medeltal 60
procent av produktionsvärdet och växla
mellan 30 och 80 procent.

Det finns alltså intet jämförbart enskilt
företag, som har ett så ringa kapital
som Statens skogsindustrier har
för närvarande. Det enda riktiga vore
att öka aktiekapitalet och därmed stärka
företagets likviditet, men med hänsyn
till det ekonomiska dagsläget har
departementschefen inte velat gå med
på bolagets krav på ett lån i öppna
marknaden på 60 miljoner kronor utan
har prutat ner beloppet till 35 miljoner
kronor.

Med det anförda ber jag, herr talman,

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 161

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

att få instämma i det tidigare framställda
yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Det bär ordats om denna
sak och dess förhistoria så mycket,
att det näppeligen är nödvändigt att
trötta kammaren med någon ytterligare
historieskrivning. Ett faktum är dock,
att Statens skogsindustrier har gjort
framställning om att få kreditgarantier
från staten på 60 miljoner kronor och
att statsrådet framlagt en proposition,
vari han tillstyrker 35 miljoner kronor
eller samma belopp, som Statens skogsindustrier
år 1954 fick investera i inköp
av stormfälld skog.

De motioner, som folkpartiet och
högern har framburit och som det ur
många synpunkter vore roligt att bedriva
jämförande studier mellan, är till
innehållet och många gånger förbluffande
nog även till formen identiska.
Konsekvenserna av kravet på att stoppa
den kreditgivning, som statsrådet
föreslår, har också berörts av herr
Larsson i Hedenäset. Det är riktigt som
han sade, att Statens skogsindustrier i
så fall icke skulle kunna fortsätta de
påbörjade utbyggnads- och rationaliseringsarbeten,
som man för närvarande
håller på med uppe i Norrbotten, och
samtidigt göra inköp av den råvara,
som är nödvändig för nästa säsong,
utan att vi ovillkorligen skulle få ett
glapp i den industriella produktionen
och därav följande arbetslöshet under
motsvarande tid. Detta är nog saker
och ting, som kammaren bör ta under
övervägande vid sitt ställningstagande
till de olika yrkandena i dag.

När man i motionerna framhåller,
alt Statens skogsindustrier från riksdagens
sida har tillförts 80 miljoner
kronor, dels i aktiekapital och dels i
kortfristiga och långfristiga krediter, är
det kanske inte riktigt med sanningen
överensstämmande. En redovisning, som

jag har framför mig här, pekar i stället
hän mot att Statens skogsindustrier utöver
aktiekapitalet, 44 miljoner kronor,
kan förfoga över 30 miljoner kronor, som
riksdagen år 1953 gav domänstyrelsen
för detta ändamål. Den skillnad på 50
miljoner kronor, som föreligger mellan
motionärernas uppgift och det faktiska
läget, beror därpå, att Statens skogsindustrier
redan tidigare har betalat
igen detta belopp. Dessa pengar, som
sålunda återbetalats, har gått upp i domänverkets
egen rörelse, och man kan
alltså inte beskylla Statens skogsindustrier
för bristande redovisning.

När man så starkt hävdar, att Statens
skogsindustrier kommit till för att bygga
upp den norrbottniska industrien,
som på 1920-talet gick över styr, har
riksdagen tydligen glömt bort, att Statens
skogsindustrier har inköpt både
Laxå bruk och Skinnskatteberg utan
någon erinran från dess sida. Jag tror,
att det fanns ett socialt behov den gången
av att både Laxå bruk och Skinnskatteberg
upprustades. Det är också
ganska naturligi, att de industrier, som
övertogs i Norrbotten, i Skinnskatteberg
och i Laxå, inte kunde bibehållas
vid vad de varit. Man kunde inte få
ränta på de pengar, som man lagt ned
i dessa inköp, om man inte vidtog de
rationaliseringsåtgärder, som tiden
krävde.

Rationaliseringen i Kalixverket har
ju betingats delvis av att vi fått fram
klenvirke i större mängd än vad bolaget
har kunnat konsumera. Domänstyrelsen
har ställt vissa krav på bolaget
att konsumera elt visst antal kubikfot
klenvirke — <1. v. s. sulfatvirke — för
varje kubikfot sågtimmer, som tilldelades
Statens skogsindustrier. Man kom
då upp till sådan lagerhållning, att eu
utbyggnad av sulfatindustrien var det
enda som återstod såsom en lösning på
problemet. En ytterligare rationalisering
bestod däri, att man byggde elt
pappersbruk för all ta vara på det avfall,
som uppstod vid sågverken inte

11—■Andra kammarens protokoll 1956. Nr IS

162 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

bara i Karlsborg utan också vid Båtskärsnäs
och Seskarö, och nyttiggöra
det i produktionen för att därmed öka
företagets räntabilitet ocli minska dess
fasta kostnader.

Om ett privat företag handlade på
det sättet, vore det ganska rimligt att
vi alla applåderade och ansåg det vara
ett skickligt lett företag, som var framsynt
nog att vidta sådana åtgärder. Vi
skall nämligen inte utgå ifrån att den
överfulla sysselsättning, som vi nu har
i vårt land och som är betingad av den
starka efterfrågan på våra produkter på
världsmarknaden, kommer att bestå i
all evighet. Man skall tvärtom under de
goda åren planlägga, bygga ut och rationalisera
för de dåliga år som kommer,
så att man kan hävda sig mot utlandet,
när det gäller dessa produktionsområden.
Det är vad Statens skogsindustrier
nu har gjort. Det är emellertid möjligt
att man inte i sina årliga ekonomiska
berättelser liar klargjort detta i några
särskilt formulerade satser, men för
den, som studerat dessa företag, har
denna utveckling framstått såsom mycket
påtaglig.

Det är emellertid inte bara denna utbyggnad
som kostat pengar. I ärlighetens
namn bör sägas, att Statens skogsindustrier
också beaktat den sociala sidan
av sin verksamhet på ett annat sätt
än privata företag, som många gånger
vill skjuta över dessa uppgifter på samhället.
Ett resultat av dessa Statens
skogsindustriers insatser på det sociala
området är bl. a. den kraftiga bostadsproduktion
som kommit till stånd vid
verken i Norrbotten. Vid Karlsborgsverket
har det t. ex. skett en fullständig
ombyggnad. Jag kan i detta sammanhang
berätta en liten historia om en
fru, som var barnfödd i Karlsborg och
som bott där ända tills hon var bortåt
•10 år men som därefter flyttat till Stockholm.
Efter några år skulle hon besöka
sitt gamla föräldrahem i Karlsborg. Hon
åkte buss från Kalix till Karlsborg, men
när bussen på återvägen från Karlsborg

kom till Risögrund, ett förortssamhälle
till Karlsborg, fann sig chauffören föranlåten
att fråga henne, vart hon skulle.
Jo, hon skulle till Karlsborg. »Men det
har vi ju redan passerat och är på återväg
till Kalix!» Hon kände alltså inte
igen sig i det samhälle, där hon var
barnfödd — så ombyggt var det hela.
Jag tycker att detta är ett gott vittnesbörd
om hur mycket som gjorts där
uppe i Norrbotten.

Det är oriktigt när man från motionärernas
sida — i varje fall gjorde fru
Sandström det här nyss — gör gällande,
att om Statens skogsindustrier varit ctl
privatägt företag, skulle bolaget ha fått
träda i likvidation på grund av sin dåliga
ekonomiska ställning. Enligt min
uppfattning har Statens skogsindustrier
en utomordentligt god ekonomisk ställning,
om man tar hänsyn till kapitaltillgångarna.
Däremot är likviditeten litet
ansträngd, men det beror, såsom här
tidigare nämnts, först och främst därpå,
att bolaget har ett aktiekapital som
inte på långa vägar står i proportion till
omsättningen. Denna utgör i dag 290
miljoner kronor, medan aktiekapitalet
uppgår till 44 miljoner kronor. Det är
klart, att detta inte ger den balans i
fråga om likviditeten som man skulle
ha rätt att kräva.

Det är alldeles riktigt att likviditeten
kanske skulle ha varit en annan, om
man inte vidtagit den rationalisering
och utbyggnad av industrien som skett
med tanke på kommande krisperioder
— vi uppe i Norrbotten har kanske upplevat
sådana mer påtagligt än man gjort
på andra håll och ser därför med välbehag
den expansion, som Statens skogsindustrier
undergått under dessa år.
Om jag tar min egen kommun, där Statens
skogsindustrier äger dels Karlsborgs
bruk och dels Båtskärsnäs sågverk,
hade vi under nästan hela 1920-talet ungefär 33 000 skattekronor — antalet
var till och med nere i 18 000 ett
år — i en kommun på 15 000 invånare.
Det är lätt att förstå vilka problem de

Onsdagen (lön 16 maj 1956

Nr 18 163

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

kommunala myndigheterna under sådana
förhållanden ställdes inför, särskilt
efter den kris som uppstod med
anledning av Ytterstfors—Munksunds
sammanbrott. I dag har kommunen närmare
400 000 skattekronor, och det har
under årens lopp skett en jämn stegring
av skattekraften, som mycket väl
återspeglar den utveckling som Statens
skogsindustriers verksamhet inom vår
kommun har undergått.

Vi har sålunda all anledning att slå
vakt om de åtgärder, som man från Statens
skogsindustriers sida vidtagit för
att för framtiden skydda sina industrier
mot fluktuationer på världsmarknaden.

Vi har inte heller någon anledning
motsätta oss en utbyggnad av Statens
skogsindustriers verksamhet genom förvärv
av industrier i mellersta och södra
Sverige. Att Statens skogsindustrier
skaffar sig sådana företag, välbelägna
ur frakt- och kommunikationssynpunkter,
är ett ytterligare stöd för industrierna
uppe hos oss. Vi vill inte såsom fru
Sandström se kortsynt på denna sak
genom att säga, att Statens skogsindustrier
skali hålla sig inom Norrbotten
och därmed basta. Gå ut över den gränsen,
tv annars kommer Norrbotten att
i evärdliga tider få bära stämpeln »social
understödstagarlandsända»! Den
stämpeln vill vi ha bort. Vi vet att man
genom eu förnuftig ekonomisk politik
kan få även industrier, som är förlagda
till Norrbotten, ekonomiskt bärkraftiga.
Det kan komma tider då en storindustri
kan behöva ha en bättre belägen
och vid rationaliserad industri i någon
annan del av landet, en industri
som kan hjälpa till att bära de tyngre
kostnader som ökad fraktsättning och
sådant kan innebära för ett företag av
Statens skogsindustriers karaktär.

.lag kommer, herr talman, med mitt
resonemang fram till att det ur såväl
ekonomiska som sociala synpunkter är
väl försvarligt att riksdagen i dag ger
Statens skogsindustrier den kreditgaranti
som statsrådet föreslagit i sin pro -

position. Man behöver nog inte förlänga
debatten på denna punkt, ty jag
tror inte, alt man kan klarlägga läget
bättre än vad statsrådet gjort i propositionen,
och oppositionens synpunkter
har väl av dem som talat här klarlagts
liksom också i de motioner som av denna
inlämnats till riksdagen. 1 varje fall
är jag tacksam för att ha dessa motioner
i valrörelsen, det skall jag ärligt erkänna.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Varje gång som denna
fråga diskuteras i riksdagen får jag
uppleva, att mina kamrater från Norrbotten
och Västerbotten och över huvud
taget från övre Norrland blir så oerhört
känslomässigt engagerade. Min vän
herr Jacobson i Vilhelmina var upprörd
och sade, att det jag hade att säga var
struntprat. .lag vet inte, herr talman,
om det är tillåtet för mig att säga, att
min uppfattning av herr Jacobsons anförande
var den, att det innehöll en
hel del svammel.

Sedan säger herr Jansson i Kalix att
jag har påstått, att Statens skogsindustrier
skulle hållas inom Norrbotten och
att Norrbotten därmed skulle få eu speciell
prägel av att vara understödslagare.
Snälla herr Jansson i Kalix, detta
har jag aldrig sagt! Däremot har i
vår motion mera en passant tagits in
ett yttrande av framlidne landshövding
Lövgren, herr Janssons partivän. Det
är ett yttrande från början av 1940-talet. Han lade fram som sin mening,
att man här borde skapa en industri,
som man skulle göra bärkraftig och
med huvudkontor i Norrbotten. Man
skulle ge de i Norrbotten befintliga
statsskogarna till denna industri för att
den skulle ha en fast ryggrad. Den saken
diskuterades aldrig närmare, men
synpunkten ger onekligen vissa aspekIer
på frågan. Vi anförde detta i vår

164 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

motion bara för att visa hur diskussionen
gick då. Jag har inte sagt någonting
som innebär en anslutning till detta.

Sedan vill man tillvita mig att motarbeta
det statliga företaget. Jag sade
redan i början av mitt första anförande
för undvikande av missförstånd — sådana
missförstånd är det nästan omöjligt
att undvika eftersom vissa talare
medvetet vill missförstå — att vi inte
vänder oss emot att Statens skogsindustrier
skall få utveckla sig. Vad vi vänder
oss emot är, att Statens skogsindustrier
av allt att döma utvecklar sig på
ett sådant sätt, att man vid en jämförelse
med andra företag måste fråga sig,
om det är alldeles så som det skall vara
med den ekonomiska utvecklingen. Det
är bara tre år sedan aktiekapitalet späddes
på. Herrarna har gjort ett stort
nummer av citatet i vår motion om de
80 miljoner kronorna. Jag citerade emellertid
bara riksdagstrycket, som var
knapphändigt. Med den kredit man då
fick skulle man sanera bolaget, men
efter tre år upprepas samma historia.
Delta beror naturligtvis på — vilket
ingen kan komma ifrån — att expansionstakten
varit för hög. Man har inte
planerat och tänkt på kreditanskaffning
på samma sätt som man hade fått lov
att göra om man skulle ha hållit sig
inom ramen för sina resurser.

Nu sägs det att Statens skogsindustrier
ligger i efterhand därför att bolaget
inte har några egna skogsindustrier.
Om statens industrier förädlar
statens skogar och dessutom domänverket,
som förvaltar statens skogar, enligt
riksdagsbeslut skall hålla statens industrier
med råvara, då kan man väl inte
säga att Statens skogsindustrier ligger
i efterhand!

Sedan säger någon av debattörerna
att om denna 35-miljonersgaranti skulle
skjutas upp några månader, så skulle
man inte kunna göra inköp för en hel
säsong. Men när domänverket nu håller
industrierna med råvara och när industrierna
hela tiden har släpat efter

med betalningarna för råvaran på ett
sådant sätt, att dessa skulder i stället
blivit krediter av långfristig karaktär,
så torde det inte hända någon olycka
om man ännu en tid fortsätter på den
inslagna vägen.

Sedan har det sagts att en utredning
skulle ta så lång tid. Nej, inte den utredning
som vi har tänkt oss. Det måste
väl i alla fall på ett par månader kunna
göras en översyn av det som hänt
på det ekonomiska området och en gradering
av de planer, som lagts upp, för
att se vad man etappvis kan göra under
den närmaste tiden. När den saken är
klar kan det hända att man kommer
fram till att industrierna behöver mera
pengar än vad de nu får.

Får vi detta klarlagt, så att vi vet att
industrierna blir sanerade och får vi en
överblick av hur mycket som skall utbyggas
under den ena och den andra
etappen, och kanske också kommer
fram till att man kan slopa vissa utbyggnader,
då kommer vi inte att sätta
oss emot att industrierna får behövligt
kapital. Det kan till och med hända att
de tjänar på att denna utredning kommer
till stånd. Herrarna måste väl medge,
att om Statens skogsindustrier har
begärt 60 miljoner i långa pengar och
nu får 35 miljoner kronor i korta pengar,
är detta inte vad de själva har tänkt
sig. Om vi sedan skall kalla ett reverslån
på tio år för ett kort lån är en sak
för sig. För litet belopp blir det i alla
händelser.

Långt ifrån att stäcka bolaget innebär
bifall till vad vi har lagt fram alltså
möjlighet för bolaget att eventuellt
få garanti för ekonomisk expansion i
framtiden. Samtidigt kan det tänkas att
vi kan göra en omprövning av expansionsplaner,
som gjorts upp utan att
man har försökt klara kapitalanskaffningen.
Riksdagen har ideligen stått i
efterhand och bara fått godkänna redan
fattade beslut. Med den ordning som nu
råder kommer vi att få göra detta i
framtiden också.

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 165

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

Sedan har det sagts, att Statens skogsindustrier
är ett ytterst välskött företag.
Jag förstår att man inte fäller sådana
omdömen, om man inte väl känner
till företagets skötsel inifrån. Jag
skulle emellertid kunna sätta frågetecken
på flera punkter, men jag skall inte
förlänga debatten. Jag ber, herr talman,
om ursäkt för att jag bidragit till att
förlänga den över hövan.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
min gode vän herr Jacobson i Vilhelmina
talade om bolagets svårigheter för
den händelse denna kredit inte skulle
beviljas. Jag fick den uppfattningen av
föredragningen i utskottet, att bolagets
svårigheter närmast skulle bestå i att
bolaget skulle nödgas minska detta års
investeringar men att verksamheten i
övrigt inte skulle drabbas i synnerligt
stor utsträckning.

Det är klart att all kreditbegränsning,
herr Jacobson i Vilhelmina och herr
Jansson i Kalix, har vissa ofördelaktiga
konsekvenser. Frågan är här huruvida
man skall ge ett statligt företag favörer
framför de enskilda.

Jag konstaterar att herr Larsson i
Hedenäset med iver här talar för utskottsmajoritetens
förslag. Jag tror att
partikamraten herr Rubbestad i denna
fråga intagit en mera realistisk ståndpunkt.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag kan instämma i
det mesta av det utskottets talesmän har
sagt i denna fråga. Jag begärde bara
ordet för att göra ett litet påpekande i
anledning av den argumentation som
framfördes av högerns och folkpartiets
talesmän.

Det väsentliga i deras argumentation
ligger på det principiella planet. De säger
att ett samhälleligt företag inte får
gynnas så, att det ställs i bättre ställning
än privata företag. Man brukar ju
tala om samhällsmoral, och oss kommu -

nister beskyller man för att vi har en
mycket svag känsla för ansvaret för
samhället. Men vi är alla här valda som
samhällsrepresentanter, och det kan
inte hjälpas att vi har om inte direkt
inflytande så dock ansvar för skötseln
av statens ekonomiska företag. Det är
märkligt att man kan säga, att man inte
kan gå med på att ställa samhällets företag
före låt oss säga Mo och Domsjö
eller Cellulosabolaget eller Stora Kopparberg,
alla dessa jättetruster som konkurrerar
inom skogsindustrien. År det
verkligen samhällsmoral? Är det en
känsla för det ansvar man har såsom
representant för samhällsintresset, såsom
den som skall bevaka de statliga
intressena på ett viktigt område?

För att nu tala om argumenten på det
konkreta planet, är det varken mer eller
mindre än hyckleri att tala om att Statens
skogsindustrier skulle komma i
gynnad ställning när det gäller krediter.
Vad beträffar kreditrestriktionernas betydelse
för låt mig säga Cellulosabolaget,
vet ni alla, att de inte berör sådana
stora företag och inte påverkar deras
verksamhet på något sätt. De påverkar
småföretag men absolut inte de företag
med vilka Statens skogsindustrier har
att konkurrera.

Ni vet naturligtvis detta. Det är bara
hyckleri att då principiellt angripa
detta förslag och säga att ni inte vill att
Statens skogsindustrier skall komma i
gynnad ställning. Jag vill att Statens
skogsindustrier skall gynnas. Jag anser
det vara vår självklara skyldighet att
se till, att just statens företag får det
så bra som möjligt. Det kan inte hjälpas
om privata företag, som konkurrerar
med statens, därvid inte skulle komma
i så gynnsamt läge. Men tyvärr är
det så att statens företag ännu är mycket
missgynnade.

Fn annan sida av den egendomliga
moral som här exponeras är att när de
statliga företagen har svårigheter på
grund av den kamp som förs mot dem,
slår man sig för sitt bröst och säger: Se

166

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

nu, det går ju inte med statlig verksamhet,
det går bara med privat verksamhet!
Det är en sådan dubbelmoral att
man inte kan låta bli att reagera inför
densamma.

Till sist vill jag, när fru Sandström
här framhåller, att hon och hennes medmotionärer
inte har något emot att statliga
företag utvecklas, säga att detta ju
är väldigt tacknämligt, men belyser det
inte ytterligare deras ståndpunkt att de
för att försvara sig och skydda sig mot
alla invändningar och missförstånd som
kan uppkomma, är generösa och säger,
att de inte har något emot att ett statligt
företag går framåt? Jag vill säga fru
Sandström och andra som här uppträtt
emot regeringens förslag, att det här
icke handlar om ett självändamål. Direkt
påverkas kanske inte dispositionerna
när det gäller Seskarö och Töre
av dessa 35 miljoner kronor, men jag är
fullt övertygad om att de indirekt påverkas
och att det beslut som vi har att
fatta i dag i verkligheten har en mycket
stor och ganska nära gripbar inverkan
på dessa företag och också på andra
företag.

Med dessa anmärkningar ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Vi riksdagskamrater
från Norrbotten och Västerbotten har
nog inte något särskilt emot fru Sandström.
Jag skulle nästan kunna säga
lika vackra ord om fru Sandström som
statsrådet Lange gjorde för en tid sedan,
men fru Sandström får ju själv ta
konsekvenserna av sitt sätt att uppträda
när det gäller dessa läns intressen. Man
får givetvis inte vara missnöjd över att
bli förstådd efter det sätt, varpå man
själv yttrar sig. Om fru Sandström menar
något annat än hon säger, är det ju
en annan sak, då skall jag också försöka
att inte mena det jag säger.

Fru Sandström sade enligt mina anteckningar
att hon inte har något emot

att företagen utvecklas i Norrbotten.
Den reflexion som därefter kom var
min. Det var jag som reagerade mot vad
följden kan komma att bli, om vi skall
avstå från att ge industrien pengar på
detta sätt så att vi kommer i den situationen,
att vi av sociala skäl återigen
måste gå till riksdagen och begära mera
pengar för Norrbottens industrier. Det
är detta jag vill förhindra.

Sedan må jag säga att fru Sandström
nog inte har riktigt rätt i sitt påstående,
att Statens skogsindustrier har fri tillgång
till och dispositionsrätt över domänverkets
skogar i Norrbotten. Det är
tyvärr inte så. Företaget får först och
främst betala för den råvara det behöver.
Statens skogsindustrier har sålunda
inte tillgång till dessa skogar och
fri förfoganderätt över dem på det sätt
som t. ex. de privatägda bolagen, låt
oss säga Munksundsbolaget uppe i Norrbotten,
har över sina skogar. Jag skulle
kunna berätta en liten sedelärande historia
om hur det gick till när Munksundsbolaget
fick det väldiga skogsområde
som bolaget äger och förvaltar på
ett skickligt sätt. Men jag skall avstå
därifrån nu, ty den är inte riktigt lika
vacker som det praktiska resultatet av
verksamheten har blivit.

Jag skall i stället gå tillbaka till fru
Sandström och titta på hennes resonemang
litet närmare. Då fru Sandström
med sina troskyldiga, blå ögon utgår
från att Statens skogsindustrier sålunda
förfogar över skogarna där uppe,
skulle den logiska följdsatsen såvitt jag
kan förstå bli, att Statens skogsindustrier
ingalunda behöver någon råvarukredit.
Domänverket tillhandahåller ju
skogarna, och Statens skogsindustrier
behöver alltså inte betala för råvaran
och kan följaktligen leverera in nettot
på hela sin verksamhet till statskassan
eller också använda det i det egna företaget.
Nu förhåller det sig inte på detta
sätt. Om det hade varit så, att Statens
skogsindustrier ägt eller haft rätt att
nyttja statens skogar på ungefär sam -

Onsdagen den 1 (j maj 195(5

Nr 18

167

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

ma siitl som de stora bolagen nyttjar
sina skogar i affärssvfte, så skulle Statens
skogsindustrier enligt den utredning
jag bär har i min band för närvarande
ha haft cirka 50 miljoner kronor
utöver de pengar som företaget nu
förfogar över, och dessutom hade företaget
kundat tillföras cirka 7 miljoner
kronor om året i vinst att läggas till
dess fonder. Nu kan företaget tyvärr
inte göra det utan måste, som här sagts,
1953 få en förlagskredit om 30 miljoner
kronor därför att domänverket för eget
ändamål behövde de 30 miljoner kronor
som riksdagen år 1942 tillförde domänstvrelsen
såsom förlagskapital åt Statens
skogsindustrier.

För att ytterligare belysa värdet av
den verksamhet som Statens skogsindustrier
bedrivit under åren 1941—1955
kan jag anföra att värdet av deras produkter
1942 var 40 miljoner medan råvaruinköpen
uppgick till 13,5 miljoner
kronor. År 1951 sprang produktionsvärdet
upp till 173 miljoner kronor, och
råvaruinköpen omfattade då 67 miljoner
kronor. År 1954 var man uppe i 130
miljoner kronor i produktionsvärde, och
man köpte för 130 miljoner kronor råvaror.
År 1955 har man ett produktionsvärde
av 230 miljoner kronor, och man
har köp! in råvaror för 95 miljoner
kronor.

.lag skall inte trötta kammaren med
ytterligare siffror, men av dem som
jag redan har anfört förstår vi, att här
har skett eu produktionsutveckling som
med nuvarande kreditpolitik givetvis
har skapat vissa svårigheter med avseende
å likviditeten. Men samtidigt
har väl de pengar, som Statens skogsindustrier
har lagt ned i utbyggnad
och ombyggnad av industriföretagen,
nyanskaffning av bostäder o. s. v., tillfört
företaget ett kapital som ingalunda
är förbrukat. Och eu likviditetskris
får vi alla uppleva i våra dagar.
•lag undrar om fru Sandström iir så insatt
i kommunal verksamhet att hon
vet, att de flesta av våra landskommu -

ner just nu har utomordentligt svåra
likviditetskriser utan att man fördenskull
kan säga att dessa landskommuner
är bankrutterade företag. Det är
bara penningen som saknas för tillfället,
men kapitalet finns där.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Hagberg skall
jag bara säga det, att han och jag har
så olika åsikter om hur samhället skall
vara funtat att det inte är ett dugg
märkvärdigt, att vi här står på var sin
sida. På vårt håll har vi aldrig accepterat
detta med statens övertagande
av produktionsmedel och naturtillgångar
o. s. v. Inte heller har vi någonsin
sagt att statsföretagen skall ges
företräden framför de privata. Jag tycker
inte att jag behöver spilla några
ord på detta, tv de 12 000 väljare jag
har bakom mig, herr Hagberg, har i
varje fall inte den åsikt som herr Hagbergs
väljare har.

Till min vän herr Jansson i Kalix
tillät jag mig säga, att han alltid tar
till sådana känslotoner när han talar
om denna sak. Och då missförstod
han mig naturligtvis ögonblickligen.
Han trodde att jag på något sätt tog
åt mig av denna känslomässighet,
men det gör jag inte. Jag bara konstaterar
att denna känslomässighet finns,
jag blir litet rörd när stora starka karlar
darrar på stämman och blir så oerhört
gripna av ämnet, när de lägger
fram sina motargument.

Herr Jansson i Kalix hade också godheten
att påminna mig om en tidigare
debatt som jag har haft med statsrådet
Lange. Jag vet nu inte vad det
var i herr Langes och mitt resonemang
som gjorde att herr Jansson ansåg, att
det resonemanget skulle tas upp här.
Herr Lange uttalade att han uppskattade
det evigt kvinnliga, eller något
sådant, och jag iir än i dag ledsen över
att jag inte kom på att säga att jag skulle
ha kvitterat den artigheten, om jag
hade kunnat, men att jag med bästa

168 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Statsgaranti för lån till AB Statens skogsindustrier

vilja i världen inte kunde säga att
hans uppträdande var så manligt att
jag kunde göra det. Inte heller i det
här fallet kan jag kvittera artigheten.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag framställde en fråga
till fru Sandström beträffande de
50 miljoner som skulle ha stått till bolagets
förfogande. Fru Sandström svarade
att det var i riksdagstrycket hon
hade läst den uppgift som hon hade
återgivit. Då har hon blandat ihop saker
som har stått på olika ställen.

Vad svammel beträffar passar nog
den beteckningen bättre den talare,
som påstår, att ett avslag på den kungl.
propositionen skulle innebära en
tryggare garanti för bolaget.

Herr Antby gjorde gällande att direktör
Norlin, då han var närvarande
vid frågans behandling i utskottet,
skulle ha sagt att följden av ett avslag
endast skulle bli minskade investeringar.
Herr Antby kommer säkert
ihåg att direktör Norlin nämnde, att
hans första åtgärd efter ett avslag skulle
bli att ta kontakt med länsarbetsnämnden,
och herr Antby har ju också
väl reda på vad en sådan kontakt
innebär.

Herr JANSSON i Kalix (s) kort genmäle
:

Herr talman! När fru Sandström
ovillkorligen vill beteckna mitt uppträdande
här som känslomättat därför
att jag nu företräder en sak som
jag känner på ett alldeles särskilt sätt
för men som hon inte känner någonting
för, så kan jag kvittera hennes artighet
med att säga, att jag finner samma
känslor hos henne, men riktade mot
mera opersonliga saker, nämligen mot
de privatägda bolagen, för vilka jag
inte alls kan få något darr på rösten.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja

säga till herr Jacobson i Vilhelmina
att det jag citerade, om jag inte minns
fel, var hämtat ur 1953 års riksdagstryck.
Det går att titta där! Det är möjligt
att det är missuppfattat, men det
står i det tryck som jag citerade, att
kreditsumman skulle uppgå till 80 miljoner
kronor. Domänverket skulle alltså
hålla en viss kredit till bolaget, och
vid det aktuella tillfället gällde det de
30 miljoner som herr Jansson i Kalix
talade om.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att fru Sandström och jag har skilda
samhällsuppfattningar, men det är av
särskilt intresse att konstatera att då
min uppfattning är den, att detta
statliga företag skall stödjas på alla
sätt, hennes är att det skall skapas så
stora svårigheter som möjligt för detta
företag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Antby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne fler -

Onsdagen den 16 maj 1956 Nr 18 169

Interpellation ang. proportionen mellan ordinarie och icke ordinarie lärare i
folkskolan

talet av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Antby begärde
dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 122 ja och 81 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m.m., såvitt avser
Jönninge l1 i Uppsala län m. fl. fastigheter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 25

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22 skulle å föredragningslistan
för fredagens sammanträde
uppföras näst efter första lagutskottets
memorial nr 29.

§ 26

Interpellation ang. proportionen mellan

ordinarie och icke ordinarie lärare i
folkskolan

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som anförde:

Herr talman! I skoldistrikt skall enligt
folkskolestadgan § 2 »ordinarie
lärartjänster vara inrättade till det antal,
som kan anses motsvara det stadigvarande
behovet av läraravdelningar».

Under en följd av år har tillämpats
en praxis enligt vilken 15 % icke ordinarie
lärare inom ett skoldistrikt ansågs
vara en god avvägning.

Emellertid tycks denna praxis numera
ej följas, vilket medför att inom
flera skoldistrikt en väsentlig del eller
mer än 15 % av folkskolans lärare är

icke ordinarie. Ett procenttal på 30
eller högre är icke ovanligt. De icke
ordinarie lärarnas andel av lärarkåren
uppgår enligt uppgift t. ex. i Danderyd
till över 50 %, i Karlskoga 40 %, i
Boden, Falun och Gävle 38 %.

De kommunala skolmyndigheterna
begär hos skolöverstyrelsen att få inrätta
ordinarietjänster och visar därmed
sitt intresse för att få ordinarie
personal knuten till sina skolor. Skolöverstyrelsen
avslår emellertid ofta
utan motivering helt eller delvis sådana
framställningar.

Det är givetvis för distrikten av stor
betydelse att ha ordinarie lärare på
största möjliga antal tjänster för att
därigenom slippa onödiga lärarbyten
i klasserna. För lärarna själva måste
de osäkra anställningsförhållandena
skapa olust och vantrivsel, ett förhållande
som i sin tur helt naturligt inverkar
menligt på lärarens dagliga gärning
i skolan, vilket inte är ägnat att
främja undervisningen.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet den nuvarande
proportionen mellan ordinarie
och icke ordinarie lärare i folkskolan
tillfredsställande?

2) Om så icke är fallet, har herr
statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder
som leder till att en större del av
lärarbefattningarna besättes med ordinarie
personal?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående försöksverk -

12 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 18

170 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

samheten med nioårig enhetsskola m. m.
samt anslag för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln till skolöverstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

252, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1956/57 till inredning och utrustning av
nya lokaler vid musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till fiskares
försäkring;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till den lokala polis -

organisationen å landsbygden m. m.;
och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
I>roposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till epileptikervården;
samt

från andra lagutskottet:

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.

In fidem
Per Bergsten

JDUN8 TRYCKERI. ESSELTE. STHLM Sf

605807