1956 . ANDRA KAMMAREN Nr 15
ProtokollRiksdagens protokoll 1956:15
RIKSDAGENS
teasgir-:1''
PROTOKOLL
1956 . ANDRA KAMMAREN Nr 15
20—25 april
Debatter m. m.
Fredagen den 20 april
Sid.
Svar på fråga av herr Hamrin ang. åtgärder till skydd för Smålands Ta
berg.
................................................. 5
Svar på interpellationer av:
herr Swedberg ang. en redogörelse för resultatet av undersökningarna
rörande järnvägskatastrofen i Ställdalen; fru Nilsson ang.
åtgärder i syfte att förhindra rälsbusskatastrofer; herr Cassel ang.
redogörelse för planerna för övergång till enbart stålvagnar i
snälltåg och snabbare persontåg; herr Larsson i Hedenäset ang.
åtgärder för undvikande av järnvägsolyckor; herr Nihlfors ang.
rationaliseringsarbetet vid SJ, m. m; herr Mellqvist ang. åtgärder
för undvikande av järnvägsolyckor; herr Holmberg ang. åtgärder
för ökning av trafiksäkerheten vid statens järnvägar; herr
Andersson i Dunker i anledning av de svårigheter, som drabbade
trafikanterna på statens järnvägar under jultrafiken.......... 6-7
Utgifter under elfte huvudtiteln:
Inrättande av en överläkartjänst vid Ulleråkers sjukhus ........ 47
Hem för kroniskt sjuka .................................. 48
Åtgärder i kariesförebyggande syfte ........................ 49
Kostnad för sjukvård m. m. åt vissa utlänningar.............. 51
Länsstyrelserna: Avlöningar .............................. 53
Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum in. m....... 64
Kommittéer och utredningar genom sakkunniga .............. 66
Rätt för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för kostnader
för stenröjning och andra grundförbättringar.......... 66
Ändring av 22 § kommunalskattelagen avseende avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader i samband med skiftesförrättning 68
1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15
2
Nr 15
Innehåll
Sid.
Vidgad rätt för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för
värdeminskning av maskiner enligt värdeminskningsplan...... 69
Utredning av frågan om avskrivning av amorteringar å stödlån till
jordbrukare, m. m..................................... 73
Interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. ledighet för elever i
folkskolan för deltagande i frikyrklig kristendomsskola........ 76
Tisdagen den 24 april
Svar på interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. åtgärder beträffande
skärgårdarnas trafikproblem när ishinder bryter de vanliga
kommunikationerna ...........;........................ 80
Interpellationer av:
herr Svensson i Stenkyrka ang. tillämpningen av överenskommelserna
mellan riksbanken och kreditinstituten om ytterligare nedskärning
av kreditgivningen ............................ 86
herr Håstad ang. det nya debiteringssystemet för mjölkprodukter 87
fru Andrén ang. åtgärder för att vid projektering och prövning av
nybyggen befordra en ändamålsenlig samordning mellan behoven
av allmänna samlingslokaler och av skollokaler.............. 88
Onsdagen den 25 april
Avtal mellan Sverige och Norge rörande transittrafiken över hamnar
i Trondheimsfjorden m. m................................. 92
Anslag till Uppsala universitet: Avlöningar...................... 95
Lunds universitet: Avlöningar................................ 101
Anslag till karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar...... 101
Anslag till tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar .......... 112
Naturastipendier åt studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter 121
Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier .......... 136
Gemensamma universitetsändamål: Klinisk forskning ............ 136
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
................................................ 138
Den statsunderstödda långivningen till hantverk och småindustri m. m. 148
Utlämnande av vissa lån utan hinder av gällande kreditrestriktioner 151
Anslag för beviljande av räntebärande lån till jordbrukare och andra
småföretagare.......................................... I54
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet ............ 156
Inrättande av ett statligt byggnadskreditivinstitut .............. 177
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna m. m................... 178
Utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av
rättsfrågor i förvaltningen ................................ 185
Innehåll
Nr 15
3
Sid.
Höjning av vissa genom dom fastställda underhållsbidrag, m. m..... 192
Höjning av bidragsförskottens och de särskilda barnbidragens maximibelopp
.............................................. 195
Interpellationer av:
herr Skoglund i Doverstorp ang. redogörelse för de motiv, som legat
till grund för Kungl. Maj:ts beslut att avslå en framställning
från Svenska metallverken att förvärva fastigheten Perstorp l9 i
Skedevi socken........................................ 196
herr Ahlberg ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag
................................................ 197
herr Östlund ang. utredning av frågan om verkningarna i skatteavseende
vid fusion mellan ekonomiska föreningar.............. 199
Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 20 april
Statsutskottets utlåtande nr 11, rörande utgifter under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet).............................. 47
— nr 74, ang. anslag till avlöningar vid statens rättskemiska laboratorium
.............................................. 66
Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om avdrag för grundförbättringar
.............................................. 66
— nr 27, om avdrag för kostnader med skiftesförrättning ........ 68
— nr 28, om vidgad avdragsrätt för värdeminskning av maskiner .. 69
— nr 29, om ändrade regler rörande fördelningen mellan olika kommuner
av skatt för inkomst av rörelse....................... 73
— nr 30, om skattefrihet för stiftelser avsedda att främja nordiskt
samarbete ............................................ 73
Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. avskrivning av amorteringar
å stödlån m. m......................................... 73
— nr 19, rörande lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
.............................................. 76
Onsdagen den 25 april
Statsutskottets utlåtande nr 75, ang. anslag till Aktiebolaget Atomenergi
m. m........................................... 92
— nr 76, ang. ändring av huvudmannaskapet m. m. för garnisonssjukhuset
i Boden....................................... 92
— nr 77, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden m. m..... 92
— nr 78, om anslag under åttonde huvudtiteln till universiteten, den
medicinska undervisningen m. m........................... 95
— nr 79, ang. uppförande av klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset ...................................... 137
— nr 80, ang. anslag till skyddsympning mot polio............... 137
— nr 81, ang. anslag till Svenska sjukhuset i Korea............. 137
4
Nr 15
Innehåll
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. ytterligare utgifter å tilläggs
stat
II (justitiedepartementet) .......... 138
— nr 83, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommittéer och
utredningar genom sakkunniga under elfte huvudtiteln)........ 138
-—■ nr 84, om bidrag av statsmedel till Förbundet för sockersjukas
rådgivningsverksamhet................................... 138
— nr 85, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)
.................................................. 138
— nr 86, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (anslag till Statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes)
.............................................. 138
Bevillningsutskottets betänkande nr 31, om vidgade möjligheter till förlust-
och resultatutjämning vid beskattningen................ 138
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22, ang. reglering av sockernäringen
i riket m. m......................................... 148
Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. reglering av sockernäringen
i riket m. m......................................... 148
— nr 33, ang. förordning med särskilda bestämmelser angående insättning
å skogskonto i vissa fall........................... 148
Bankoutskottets utlåtande nr 19, om översyn av formerna för den
statsunderstödda långivningen till hantverk och småindustri m. m. 148
— nr 20, ang. utlämnande av vissa lån utan hinder av gällande kreditrestriktioner
m. m..................................... 151
— nr 21, om anslag för beviljande av räntebärande lån till jordbrukare
och andra småföretagare ............................ 154
— nr 22, ang. vissa åtgärder för främjande av kapitalbildningen i
landet .............................................. 156
— nr 23, om inrättande av ett statligt byggnadslcreditivinstitut. .. 177
Första lagutskottets utlåtande nr 19, om fastställande i vad mån svensk
rätt strider mot de förpliktelser, som Sverige åtagit sig enligt
Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna m. m................. 178
— nr 20, ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen. 185
— nr 21, om beredande av möjlighet för vissa slag av föreningar att
registreras såsom ekonomiska föreningar..................... 192
— nr 22, om höjning av vissa genom dom fastställda underhållsbidrag,
in. m........................................... 192
— nr 23, ang. ytterligare utgifter för fångvården å tilläggsstat II .. 195
Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. viss ändring av 7 § lagen om
förskottering av underhållsbidrag till barn .................. 195
— nr 23, om höjning av bidragsförskottens och de särskilda barnbidragens
maximibelopp ................................ 195
— nr 24, ang. förordning angående omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m. 196
— nr 25, om införande av kontroll å hörapparater .............. 196
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. stadga om allmänna vatten
och
avloppsledningar .................................. 196
— nr 14, om viss ändring i folkbokföringsförordningen .......... 196
Fredagen den 20 april 195G
Nr 15
5
Fredagen den 20 aprii
Kl. 13.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollet för den 13 innevarande
april.
§ 2
Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Olsson i Gävle, som vid
kammarens sammanträde den 10 april
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.
§ 3
Svar på fråga ang. åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman! Herr Hamrin har med
kammarens tillstånd frågat mig vilka
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs
naturvärden som jag anser påkallade
i det läge som uppkommit efter
framläggandet och remissbehandlingen
av det med gruvbolaget preliminärt
träffade avtalet.
På denna fråga kan jag nu endast
svara, att det sista remissyttrandet inkom
först för några dagar sedan och
att jag därför ej ännu haft möjlighet att
ta ståndpunkt till vilka åtgärder som
fortsättningsvis bör vidtagas. Vid mitt
ställningstagande kommer jag emellertid
att i görligaste mån söka tillgodose
naturskyddsintressena och ägna särskild
uppmärksamhet åt de synpunkter,
som framförts av lokala myndigheter
och organisationer.
Härefter yttrade:
Herr HAMRIN (fp):
Herr talman! Jag har att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framföra ett tack för svaret på
min fråga rörande det natursköna Smålands
Taberg. Jag vill kraftigt stryka
under — den saken är statsrådet uppenbarligen
också helt på det klara
med ■— att möjligheten att för framtiden
definitivt rädda de skönhetsvärden
som är förknippade med denna
plats, förvisso en underfundig naturens
skapelse, inte bara på det högsta intresserar
utan lidelsefullt engagerar oss
smålänningar, alldeles oavsett särmeningar
och särintressen i övrigt. Det
har också på mångfaldigt sätt kommit
till uttryck, inte minst här i riksdagen,
att vi därvid kan påräkna uppriktiga
sympatier och kraftfullt stöd från en
mycket bred och inflytelserik opinion
som förmenar, att här föreligger en
oavvislig skyldighet att, även om det
skulle ske till priset av väsentliga ekonomiska
uppoffringar, slå vakt om det
vi äger i en rik och mycket säregen
natur. Den förstörelse, som Smålands
Taberg genom gruvbrytningen har råkat
ut för, är — det tror jag de flesta är
villiga att skriva under på — redan nu
så stor, att den måste ge varje besökande
en känsla av verklig beklämning.
Om förstörelsen får drivas bara ett litet
stycke längre, blir skadan obotlig.
Det kan inte här bli fråga om att
rulla upp det s. k. Tabergs-problemet i
alla dess aspekter. Att jag känt mig uppkallad
att vända mig till statsrådet i
6
Nr 15
Fredagen den 20 april 195G
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
saken nu, hänger självfallet samman
med det faktum, att det sedan någon tid
föreligger ett utkast till en frivillig överenskommelse
med gruvbolaget. Detta
preliminära avtal har en sådan innebörd,
att om det i sitt nuvarande skick
skulle godkännas och undertecknas,
måste frågan om effektivt skydd på
längre sikt åt Smålands Tabergs naturvärden
betraktas som lika olöst som
förut. Avtalet är tidsbestämt och kan
till på köpet, om konjunkturerna för
malmbrytningen i olika avseenden
skulle anses tala för detta, utan vidare
sättas ur spel. Den begränsning av brytningskvantiteten,
som bolaget skulle utfästa
sig att iakttaga, är med andra ord
högst villkorlig. Detta hindrar inte,
detta skall jag villigt erkänna, att detta
avtalsförslag vid en jämförelse med ett
tidigare liknande utkast på vissa punkter
innebär ett framsteg, men tillfredsställande
är det långt ifrån.
Mycket har i samband med tabergsmalmen
talats om möjligheten av att
där utvinna vissa ädelmetaller, främst
titan. Ytterst är det också denna hägrande
möjlighet som har ansetts försvåra
en lösning av hela problemet Smålands
Taberg. Men är det ändå inte så
-—■ här tillåter jag mig att som lekman
ställa en fråga —• att våra norrländska
malmfält rymmer nog och mer än nog
av den vara det här rör sig om, för att
inte tala om vad utlandet kan bjuda
på i fråga om delvis nyupptäckta och
mycket rikare, helt hrytvärda och mycket
lättillgängliga förekomster av just
titan och vanadin?
Nu lovar statsrådet att vid det slutliga
ställningstagandet i görligaste mån
söka beakta de naturskyddsintressen
och de lokala synpunkter i övrigt som
här gör sig gällande. Detta skulle då
med andra ord betyda, att det nu föreliggande
avtalet inte är att betrakta som
sista ordet i frågan. Med denna tolkning
av statsrådets svar känner jag mig
alls inte otillfredsställd utan tvärtom.
Det är ju ändå så att Smålands Taberg
representerar en av landets största naturskyddsfrågor
— den just nu kanske
mest aktuella och mest brännande. Jag
tror att det verkligen är hög tid att nu
åvägabringa en lösning av denna fråga
som kan betecknas som definitiv och
som ger ett bestående skydd. Jag föreställer
mig också att ett fridlysningsförfarande
till sist måste komma med
i bilden här.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:
Herr talman! Frågeställaren tolkade
mitt svar så, att jag här skulle ha uttalat
otillfredsställelse med det preliminära
avtal som här föreligger. Om denna
sak har jag inte alls gjort något uttalande.
Jag har sagt att frågan är ute
på remiss, och det tyder tillräckligt
klart på att jag velat avvakta remissinstansernas
syn på saken innan jag tar
ställning.
Herr HAMRIN (fp):
Herr talman! När statsrådet ju faktiskt
lovar att ta i beaktande de synpunkter
och önskemål som framkommit
dels från naturskyddsintresserat
håll, dels från lokala organisationer, så
måste det väl ändå logiskt innebära, att
avtalet inte utan vidare kan undertecknas
och godkännas i sitt nuvarande
skick. Det står nämligen inte, såvitt jag
förstår, i överensstämmelse med opinionens
önskemål.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor
m. m.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON erhöll
på begäran ordet för att besvara
dels i ett sammanhang:
a) herr Swedbergs interpellation angående
en redogörelse för resultatet av
undersökningarna rörande järnvägskatastrofen
i Ställdalen;
Fredagen den 20 april 195G
Nr 15
7
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
b) fru Nilssons interpellation angående
åtgärder i syfte att förhindra rälsbusskatastrofer;
c)
herr Cassels interpellation angående
redogörelse för planerna för övergång
till enbart stålvagnar i snälltåg
och snabbare persontåg;
d) herr Larssons i Hedenäset interpellation
angående åtgärder för undvikande
av järnvägsolyckor;
e) herr Nihlfors’ interpellation angående
rationaliseringsarbetet vid SJ,
m. m.;
f) herr Mellqvists interpellation angående
åtgärder för undvikande av
järnvägsolyckor; och
g) herr Holmbergs interpellation angående
åtgärder för ökning av trafiksäkerheten
vid statens järnvägar;
dels ock herr Anderssons i Dunker
interpellation i anledning av de svårigheter,
som drabbade trafikanterna på
statens järnvägar under jultrafiken.
Svaren hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu en redogörelse för deras
innehåll. De inom kammaren utdelade
svaren voro av följande innehåll:
Herr
talman! Sju interpellationer angående
järnvägsolyckor har riktats till
mig i denna kammare. Av dessa har tre
närmast föranletts av olyckan den 13
januari i år vid Ställdalen och fyra av
de järnvägsolyckor, som den 27—29
mars inträffade vid Akkavare och i
trakten av Bollnäs. Ehuru olyckan vid
Ställdalen skedde på en enskild järnväg
har jag likväl funnit lämpligt att besvara
samtliga interpellationer i ett
sammanhang med hänsyn till de delvis
liknande problemställningar, som de
skilda olyckorna kan ge anledning till.
De tre interpellationerna, som framställts
efter olyckan i Ställdalen, är följande.
1. Herr Swedberg frågar om jag vill
lämna en redogörelse för resultatet av
undersökningarna angående järnvägskatastrofen
i Ställdalen samt om de
eventuella åtgärder som kan föranledas
av undersökningsresultaten.
2. Fru Nilsson frågar om regeringen
med anledning av senare års upprepade
rälsbusskatastrofer överväger att föreslå
åtgärder, exempelvis utrustning av tåg
och rälsbussar med radiotelefon, i syfte
att för framtiden förebygga dylika
olyckor.
3. Herr Cassel frågar om jag anser
mig kunna ge riksdagen en redogörelse
för de planer, som utarbetats för att
man i en nära framtid skall kunna övergå
till trafik uteslutande med stålvagnar
åtminstone i snälltåg och snabbare persontåg.
I anledning av järnvägsolyckorna i
mars månad har följande frågor framställts.
4. Herr Larsson i Hedenäset undrar
vilka åtgärder som vidtagits och är ytterligare
att emotse för undvikande så
långt möjligt är av sådana järnvägsolyckor
som den senaste tiden inträffat i
trakterna av Arvidsjaur och Bollnäs.
5. Herr Nihlfors riktar tre frågor till
mig.
a) Först frågar han om jag vill lämna
en redogörelse för på vilket sätt och i
vilken omfattning rationaliseringsarbetet
bedrivits av SJ under senare år samt
vilka resultat som uppnåtts i form av
bl. a. personalindragningar eller minskat
behov av nyrekrytering.
b) Därefter frågar herr Nihlfors om
jag anser att takten i rationaliseringsarbetet
varit rätt avvägd med hänsyn
till säkerhetskraven.
c) Den sista frågan avser vilka åtgärder
av mera definitiv art jag anser böra
vidtagas för att påskynda en utbyggnad
av säkerhetsanordningarna inom järnvägsväsendet.
6. Herr Mellqvist frågar om jag anser
att ytterligare åtgärder bör vidtagas att
så långt som är möjligt förebygga liknande,
svårartade olyckshändelser i
framtiden.
8
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
7. Herr Holmberg slutligen undrar
vilka åtgärder jag avser att vidtaga för
att öka trafiksäkerheten vid SJ med
hänsyn till den senaste tidens allvarliga
olyckor och framställningar från personalen.
Utredningen av de förevarande olyckorna
har inte helt slutförts. Att jag
likväl tar upp frågorna i dag beror på
att jag ansett det viktigare att kammaren
nu får diskutera saken i ett sammanhang
på grundval av det material
som hittills kunnat frambringas, än att
vänta till en kanske avlägsen tidpunkt,
då alla omständigheter kring olyckorna
blivit fullt klarlagda.
I mitt svar vill jag först redogöra för
vad som hittills framkommit vid utredningen
av de skilda olyckorna. Därefter
avser jag att lämna en redogörelse
för de olika åtgärder som vidtagits eller
kommer att vidtas för att i möjligaste
mån förhindra fortsatta olyckor. Slutligen
skall jag beröra en del förhållanden,
som kan tänkas ha något samband
med olyckorna eller som på annat sätt
kan bidraga till att belysa järnvägarnas
säkerhetsproblem.
Ställdalen. Fn kilometer söder om
Ställdalens station kolliderade ett malmtåg
med en rälsbuss. Den omedelbara
anledningen till olyckan anges vara, att
malmtågets bromssystem inte fungerade
vid tillfället.
Bromssystemet utgöres bl. a. av en
genom tåget gående luftledning, som
laddas med komprimerad luft från en
kompressor på loket. Bromsning sker
när föraren minskar lufttrycket genom
viss manöver från sin plats. Ledningen
på loket är förenad med första vagnens
ledning med en gummislang från en
kran på loket till en kran på vagnen.
På samma sätt är vagnarna förenade
med varandra. Vid gång och vid bromsning
skall kranarna vara öppna, så att
tryckluften kan passera i ledningssystemet.
Malmtåget utgick från Grängesberg
mot Kopparberg. Innan dess hade
bromsprov verkställts utan anmärkning.
I nerförslutningen till nästa station
Silverhöjden, bromsades tåget, likaledes
utan anmärkning. Strax därefter stannade
tåget och kontrollamporna markerade
kompressorfel. Ett ånglok drog tåget
tillbaka till Silverhöjden. Sedan en
reparatör avhjälpt felet på kompressorn,
avgick malmtåget mot Ställberg.
När tåget skulle bromsas i nerförslutningen
fungerade icke bromsarna. Tåget
rusade med hög fart förbi Ställberg
och Ställdalen fram till kollisionsplaisen.
Ifrågavarande nerförslutning omfattar
en sträcka av ca 10 km med en
höjdskillnad av mer än 100 meter.
Det har vid undersökningen icke
framkommit något som tyder på tekniska
fel hos malmtågets bromsanordningar
eller på eftersatt underhåll av
den rullande materielen.
Vid den omedelbart efter olyckan
gjorda besiktningen av malmtågets vagnar
konstaterades, att kopplingskranen
i främsta vagnens framända var lossbruten
och saknades. I dagarna har en
sådan kran upphittats på platsen. Kranen
uppges ha varit i stängt läge då
man hittade den. Utredning genom
landsfogden pågår.
Akkavare. Den 28 mars kolliderade
ett rälsbusståg med ett godståg ca 3 km
söder om driftplatsen Akkavare. Enligt
tidtabellerna skulle de båda tågen mötas
vid själva driftplatsen, dit godståget
skulle anlända först. På olycksdagen
var emellertid godståget försenat, varför
rälsbussen kom först till mötesplatsen.
Rälsbussen avgick utan att ha inväntat
godståget. Om allt i övrigt gått
rätt till har rälsbussföraren glömt mötet.
SJ:s bestämmelser om trafik på s. k.
trafiksvaga bandelar tillät, att tågmöte
ägde rum på driftplats, som saknade
tågklarerare. I enlighet med bestämmelserna
fanns mötet i Akkavare angivet
i de tidtabeller, som förarna på de
båda tågen skall ha framför sig under
färden. Respektive förare skulle dessutom
vid den bemannade station, som
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
9
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
ligger närmast före Akkavare, kvittera
ut en påminnelse om mötet. I samband
därmed skulle rälsbussföraren fälla ut
en röd skärm framför sig i förarhytten
som en extra påminnelse om mötet.
Slutligen skulle tågklareraren vid stationen,
innan han gav avgångssignal,
kontrollera att påminnelseskärmen var
utfälld samt med rälsbussföraren repetera
att möte med godståget skulle äga
rum i Akkavare. I vad mån dessa bestämmelser
följts av den här berörda
personalen, är föremål för utredning.
Urspåringsolyckorna. Nordpilen spårade
ur den 27 mars vid Undersvik, 3
mil norr om Bollnäs, samt den 29 mars
vid Granbo, 1 mil söder om samma
stad. Båda dessa olyckor synes ha berott
delvis på att det av en eller annan
anledning uppstått spårutvidgningar,
d. v. s. rubbning i sidled av rälsen. Vid
Undersvik har visserligen konstaterats
att en räl brustit, men det har ännu ej
kunnat fastställas om rälsbrottet, som
ligger i tågriktningen långt framför de
första urspåringsmärkena, varit den
primära orsaken till urspåringen. Vid
Granbo hade överbanmästaren under
inspektion från lok märkt mindre knyckar
såväl norr som söder om bangården.
Vid närmare undersökning på dessa
platser iakttogs mindre spårutvidgningar.
Spårvidgningen söder om bangården
ansågs i första hand böra justeras,
vilket ägde rum på morgonen samma
dag som urspåringen inträffade. Senare
på förmiddagen skulle utvidgningen
norr om bangården ha justerats,
men innan så hann ske inträffade olyckan
där.
Övriga olyckor. För fullständighetens
skidl vill jag även erinra om, att ytterligare
ett antal relativt allvarliga olyckor,
som icke direkt berörs i interpellationerna,
inträffat under den gångna
delen av 1956. Sålunda har tåg kolliderat
vid Kungsbacka, Svartå—Hasselfors,
Borlänge och Tidan. Urspåringar
liar ägt rum vid Skinnskatteberg, Frillesås,
Grästorp och Tredje—Hilleby
samt helt nyligen vid Sellnäs och Vassijaure.
Omedelbart vidtagna åtgärder. Samma
dag som olyckan vid Akkavare inträffat
fattade järnvägsstyrelsen på
kvällen spontant det principbeslutet, att
tåg icke skulle få mötas på obevakade
driftplatser. Denna ordning skulle tilllämpas
omedelbart, där detta av praktiska
skäl var möjligt, och i varje fall
fr. o. m. den 3 juni 1956. Order härom
var utfärdad på morgonen dagen efter
olyckan. Man var i styrelsen på det
klara med att detta beslut skulle kunna
vålla stora svårigheter och olägenheter.
I vissa fall kan det bli nödvändigt att
minska tågantalet, förlänga res- och
transporttiderna samt flytta över trafik
från järnväg till landsväg. Styrelsens
order har genom kraftåtgärder av olika
slag (t. ex. anlitande av bilar för transport
av tågklarerare) genomförts av
linjebefälet i sådan takt och utsträckning,
att redan nu praktiskt taget alla
tidigare obevakade driftplatser torde
vara bemannade när tågmöte förekommer.
I och med detta torde olyckor av
denna typ vara eliminerade.
Vad gäller de båda urspåringsolyckorna
har noggranna undersökningar
av såväl bana som rullande materiel
igångsatts. Styrelsen biträdes härvid av
bl. a. professorerna G. Wästlund och
G. Boestad. Vidare har en s. k. urspåringsvagn
jämte specialister lånats från
Frankrike för undersökning av spårets
sidostabilitet i första hand vid Undersvik
och Granbo. Av andra vidtagna åtgärder
må nämnas, att tåghastigheterna
efter urspåringsolyckorna sattes ner
inom ett antal områden, som ansågs
kunna eventuellt bli utsatta för risk
för spårförskjutningar, och att en viss
typ av lok togs ur trafik på norra stambanan.
övriga åtgärder. Jag skall nu lämna
en redogörelse för de mera långsiktiga
och kostnadskrävande åtgärder, som
planeras för höjande av trafiksäkerheten
vid SJ.
10
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
Vad först angår bananläggningarna
planerar SJ-ledningen bl. a. en mera
intensiv urgrävnings- och isoleringsverksamhet,
forcerad makadamisering,
förkortning av avståndet mellan sliprarna
i kurvor och utbyte av nuvarande
rälsbefästning mot kraftigare sådan.
Vidare må nämnas att en beställd spårundersökningsvagn
kommer att levereras
i vår samt att apparatur för undersökning
av fel i rälsen med ultraljud
har beställts.
För att förbättra vagnmaterielen bytes
glidlager ut mot rullager. I stort sett
all nytillverkad personvagnsmateriel
bar sedan år 1930 försetts med rullager.
De personvagnar som fortfarande har
glidlager kommer snarast att försvinna
ur trafiken. Godsvagnsparken förses
successivt med rullager. Om man bortser
från de vagnar, som snart kommer
att slopas, återstår av godsvagnsparkén
ännu 17 % med glidlager.
I dagarna har levererats elektronisk
mätutrustning, som möjliggör mätförsök
rörande den rullande materielens och
banans ömsesidiga påverkan i kurva.
Jag vill även nämna att ett forskningslaboratorium
i Hagalund är under vardande.
Detta skall vara en baspunkt för
undersökningar av bl. a. den rullande
materielens gångegenskaper.
Med hänsyn till det faktum att passagerarna
i trävagnar vid en olycka utsätts
för större risker än i stålvagnar,
är anskaffningen av de sistnämnda angelägen
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Av
2 894 normalspåriga personvagnar var
vid årsskiftet 1955/56 1 137 av stål och
alltså 1 757 av trä, varav åtskilliga numera
efter rälsbussdriftens införande
står i reserv. För närvarande byggs 27
personvagnar, därav 20 sovvagnar. När
dessa levererats — troligen 1957 — beräknas
alla planenliga sovvagnar vara
av stål. Under budgetåret 1956/57 kommer
ytterligare 40 sovvagnar att beställas.
Efter den leveransen, sannolikt senast
år 1960, utgöres samtliga sovvagnar
i den allmänna trafiken av stål
-
vagnar. För den övriga personvagnsparken
planerar SJ en investering av
cirka 50 å 60 milj. kr. per år under
budgetåren 1957/58—1966/67. Enligt
denna plan beräknas cirka 150 vagnar
kunna anskaffas varje år under 10-årsperioden.
Det kan förtjäna framhållas, att stålvagnarnas
procentuella andel i den totala
persontrafiken dock är mycket större
än vad antalet anger. Sålunda svarar
stålvagnarna för omkring 90 % av antalet
vagnaxelkm i snälltågen och omkring
40 % i persontågen. Av det totala
antalet vagnaxelkm i snäll- och persontåg
utför stålvagnarna, som uppgår till
39 % av vagnparken, ca 60 Vo.
Jag övergår så till att redogöra för
de egentliga säkerhetsanläggningarna.
Järnvägarnas säkerhetsteknik är uppbyggd
på en kombination av automatik
och manuella åtgärder. Graden av automatik
växlar. Ingen anläggning torde
kunna göras helt automatisk. Järnvägsstyrelsen
strävar att öka automatiken
och därmed förebygga olyckor på grund
av den mänskliga faktorn. Automatiken
bygger framför allt på spårledningar.
Dessa kontrollerar på elektrisk väg, att
spår är fria från fordon, ställer signaler
automatiskt till stopp, utlöser förregling
m. m.
Av stationerna har tidigare som regel
endast de största varit försedda
med den fasta signalinrättning, som kallas
utfartssignal. Körsignal från sådan
erfordras på dessa stationer för att tåg
skall få fortsätta mot nästa station. Efter
tågolyckorna vid Godegård 1950 och
Kinstaby 1951 beslöt emellertid styrelsen
att samtliga stationer skulle utrustas
med utfartssignaler. I första hand
skulle 1 200 sådana signaler uppsättas,
och detta beräknas vara klart under
1958.
För att reglera tågens gång har införts
automatisk linjeblockering. Även
denna bygger på spårledningar. På en
sträcka med automatisk linjeblockering
skyddas tågen genom att en s. k. hu
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
11
Svar på
vudsignal närmast bakom ett tåg visar
stopp tills tåget har passerat nästa liuvudsignal.
Sammanlagda antalet kilometer
med automatisk linjeblockering
uppgår nu till ca 450 km, motsvarande
3 % av hela linjenätet och 35 % av
dubbelspårsnätet. Det är järnvägsstyrelsens
avsikt att i första hand utrusta
alla dubbelspåriga bansträckor med
automatisk linjeblockering. Vidare kommer
under sommaren 1956 automatisk
linjeblockering att tagas i bruk på den
starkast trafikerade delen av malmbanan,
Kiruna—Riksgränsen (ca 130 km).
Under år 1955 togs en fjärrblockeringsanläggning
i bruk på bansträckan
Ange—Bräcke. Fjärrblockering innebär,
att på en sträcka med automatisk
linjeblockering växlar och signaler kan
manövreras och kontrolleras från ett
centralt ställverk. På nämnda sträcka
finns fyra mötesplatser, som helt manövreras
från det centrala ställverket i
Ånge. Ingen personal finns på mötesplatserna
för tågexpediering. Erfarenheterna
av detta system har hittills ur
såväl säkerhets- som funktionssynpunkt
varit goda och styrelsen har för avsikt
att införa fjärrblockering på flera bansträckor.
Styrelsen har vidare för avsikt att
införa automatisk tågkontroll. Denna
anordning innebär, att tåg automatiskt
— d. v. s. utan någon åtgärd från förarens
sida -— bromsas ned om tåget
skulle ha för hög hastighet framför en
signal, som visar stopp eller annan
restriktiv signal. Styrelsen har tillsatt
eu arbetsgrupp med uppgift att utreda
och senast den 1 september 1956 föreslå
hur ett system med automatisk tågkontroll
bör utbyggas.
En analys av de allvarligare tågolyckorna
vid SJ fr. o. in. år 1949 (bortsett
från olyckor vid korsningar järnväg—
väg och olyckor av typ Akkavare) lir
synpunkten av vilka säkerhetsanordningar,
som kan antas ha förhindrat
olyckorna, har givit följande resultat.
interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
Av de sammanlagt 17 olyckorna skulle
man kunna ha förhindrat
3 genom säkerhetsanläggning på station
2
med utfartssignaler på station
4 med linjeblockering mellan stationerna
4
eller 5 med automatisk tågkontroll.
Det stora flertalet av olyckorna skulle
alltså ha kunnat förhindras med de
signaltekniska säkerhetsanordningar,
som nu genomföres eller planeras. Ett
litet antal fall (3 å 4) skulle ej ha avhjälpts
med dessa åtgärder.
Med dessa siffror som bakgrund måste
det anses naturligt att SJ i hög grad
utökat kapaciteten på signalsäkerhetsområdet.
Omfattningen av dessa arbeten
framgår av följande uppgifter över
medelsförbrukningen i det för de olika
åren gällande penningvärdet.
Milj.
kr.
1935—30/6 1945 (genomsnitt per år) 1,7
1945/46—1949/50 » 3,2
1950/51—1954/55 » 6,3
1955/56 (beräknat) 8,6
1956/57 » 9,0
Efter olyckan i Ställdalen framfördes
från olika håll tanken på radioförbindelser
mellan fast punkt och tåg på linjen.
Järnvägsstyrelsen har följt radioteknikens
utveckling och även prövat
radioförbindelse till tåg från fasta
punkter. Radioförbindelserna måste,
om de skall fylla sin uppgift, erbjuda
en hög grad av driftsäkerhet. Apparaturen
skall även i händerna på icke specialiserad
personal kunna fungera vid
varje önskad tidpunkt. Vissa problem,
som sammanhänger bl. a. med vibrationer
och elektriska störningar, har
ännu inte fått en definitiv lösning.
Järnvägsstyrelsen har förklarat sig avse
att fortsätta sina experiment och följa
vad som sker på detta område även i
andra länder.
I detta sammanhang bör även beröras
den ökade säkerhet, som kan erhållas
12
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
på elektrifierade linjer tack vare nödstoppsanordningar,
varigenom en tågklarerare
har möjlighet att vid fara
omedelbart koppla från kontaktledningen
och därigenom stoppa tåg, som
framföres av ellok. Sådana anordningar
finns f. n. på ca 86 % av de elektrifierade
linjerna. Samtliga elektrifierade
linjer beräknas vara utrustade med
nödstoppsanordning i juli 1957.
Rationaliseringen vid SJ. Av den lämnade
redogörelsen framgår att endast
vid de båda urspåringsolyckorna den
omedelbara orsaken kan ha varit densamma,
men att i övrigt olycksorsakerna
varit olika i de skilda fallen. Anhopningen
av flera svåra olyckor under en
relativt kort tidrymd gör emellertid
att den frågan ligger nära till hands
om någon gemensam olycksfaktor kan
finnas. Framför allt har därvid rationaliseringssträvandena
kommit att utpekas.
Man har frågat sig om inte rationaliseringen
drivits för långt särskilt
när det gäller indragning av personal,
med försämringar i fråga om underhåll
och tillsyn av bana och rullande materiel
som följd. Det har också ifrågasatts
om inte rationaliseringen medfört,
att alltför många arbetsuppgifter lagts
på den enskilde individen så att den
enskilde järnvägstjänstemannen utsatts
för alltför stora fysiska och psykiska
påfrestningar. Dessa frågeställningar
förtjänar att närmare belysas.
Jag vill först konstatera det i och för
sig självklara förhållandet, att rationaliseringsverksamhcten
ingalunda är någon
ny eller för statens järnvägar speciell
företeelse. Arbetsförenldingar och
strävanden att operera bort ej nödvändiga
arbetsuppgifter, varigenom produktiviteten
ökas, har alltid stått på SJföretagets
liksom på andra stora företags
arbetsprogram. Att SJ även i fortsättningen
bör söka hålla kostnaderna
nere genom att anpassa arbetskraftinsatser
till föreliggande arbetsuppgifter,
anser jag böra ställas utom diskussionen.
Vad som i detta sammanhang kan
och bör diskuteras är, om rationaliseringen
bedrives på sådant sätt, att trafiksäkerheten
kommer i fara. Som bakgrund
till denna diskussion skall jag
lämna vissa fakta om rationaliseringsarbetet
vid SJ och hur det tagit sig uttryck
på vissa områden, som kan anses
väsentliga för trafiksäkerheten. Jag
skall även lämna några uppgifter om
personalens arbetstid samt om olycksstatistiken.
När man resonerar om rationaliseringsverksamheten
vid SJ måste man
ha klart för sig, att personalindragningar
kan orsakas av två i princip från
varandra skilda företeelser, nämligen
dels av att trafiken går ned eller ändrar
karaktär och dels av förenklade metoder,
moderna hjälpmedel, mekanisering,
ändrade driftformer o. d. Gränserna
flyter dock samman så att resultaten
svårligen kan redovisas var för sig.
Trafikens omfattning torde bäst kunna
anges i antal trafikenheter, dvs. summan
av antalet personkilometer och
godstonkilometer. Alltifrån år 1932 visar
det årliga antalet trafikenheter en
■— med undantag av två år under kriget
— obruten stegring ända fram till
år 1951, då kulmen nåddes med 15,6
miljarder enheter. Därefter sjönk trafikomfattningen
under två år, så att den
år 1953 gått ned till 14,2 miljarder enheter.
År 1954 steg siffran åter något
till 14,5 miljarder och för år 1955 är
siffran 15,3.
Trafiken har särskilt under senare
år ändrat karaktär på det sättet, att såväl
person- som godstrafiken fått sin
medeltransportlängd ökad. Detta har
medfört, att personalbehovet per trafikenhet
minskat på grund av det relativt
sett minskade terminalarbetet, oavsett
vidtagna rationaliseringsåtgärder. Som
exempel kan jag nämna att från 1951
till 1955 det totala antalet resor minskat
med 14 %, antalet ton gods med
5,4 % och antalet av trafikant lastade
godsvagnar med 11,3 %.
Av andra företeelser under perioden
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
13
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
1951—1955, vill jag framhålla, att vissa
bandelar slopats, varigenom personalbehovet
nedgått med 600 man, att genom
organisationsändringar — ett distrikt
och flera sektioner har slopats -—
ca 100 man blivit överflödiga, att posten
skilts från järnvägen på 119 platser,
innebärande en personalminskning av
ca 125 man, att utökad elektrifiering och
dieselfiering av driften möjliggjort väsentliga
personalindragningar, att genom
moderna ställverk, automatiska
vägskyddsanläggningar, införande av
gaffeltruckar, lyftvagnar, biljettmaskiner
och andra moderna arbetsredskap,
modernisering av bangårdar och magasinslokaler,
införande av fjärrmanövrering,
tillkomsten av nya dubbelspår etc.
betydande effektivitetsökning på trafikavdelningen
vunnits, samt alt mekanisering
höjt arbetsinsatsen per arbetare på
ban- och maskinavdelningarna.
De nu angivna omständigheterna —-alltså minskad trafik, minskat terminalarbete
samt positiva rationaliseringsåtgärder
— har resulterat i en minskning
av personalen sedan år 1951. Sistnämnda
år uppgick antalet personal för drift
och underhåll till 67 325 personer. För
åren 1952—1955 får man följande serie:
66 715, 64 389, 61 487 och 60 328
personer.
Om man ställer trafikminskningen
och personalminskningen i relation till
varandra finner man, att mellan 1951
och 1954 trafiken reducerats med 7 %
och personalen med 8,7 %. Motsvarande
jämförelse mellan 1951 och 1955 visar
1 % för trafiken och 10 % för personalen.
En icke obetydlig minskning av antalet
man i förhållande till transportarbetets
omfattning har således skett mellan
sistnämnda båda år. 1955 års siffra
har emellertid på grund av rekryteringssvårigheter,
särskilt i Stockholm
och Göteborg, blivit lägre än som varit
avsett. Under senare delen av året
igångsattes eu kraftig rekryteringskampanj,
som resulterade i att ca 500 perso
-
ner kunde nyanställas under oktober—-november 1955. Kampanjens slutgiltiga
resultat kommer dock till synes i personalsiffrorna
först under år 1956. För
mars 1956 var det totala antalet personer
i arbete — exklusive för snöröjning
— ca 550 fler än vid motsvarande tid
år 1955.
Mot bakgrunden av de faktorer, som
jag angivit i det föregående, kan jag
inte finna den skedda utvecklingen anmärkningsvärd.
Tillsyn och underhåll av banan. Inspektion
och underhåll av spåren omhänderhas
av SJ:s banavdelning. Enligt
gällande bevakningsordning skall
bevakningssträckorna ha en längd av
5—12 km, dock kan, där grundad erfarenhet
så utvisar eller i särskilda fall,
denna längd över- eller underskridas.
Bevakningssträcka skall av sträckvakt
besiktigas i mån av behov, dock minst
en gång per vecka. Antalet regelbundna
besiktningar fastställes av distriktschefen.
När särskilda förhållanden kan antas
ge anledning till eventuell skadegörelse
eller hinder på banan, skall bevakningen
genom banbefälets försorg
på lämpligt sätt förstärkas. Vid dylika
tillfällen skall sträckvakt utan anmaning
företa de besiktningar, som i varje
fall är erforderliga. Bevakningssträcka
skall besiktigas vid färd med dressin
eller till fots. Även banmästare och baningenjör
skall enligt för dem gällande
instruktion besiktiga banan vid behov.
Nuvarande bevakningsbestämmelser,
som föregicks av grundliga organisationsundersökningar
och fastställdes
efter samråd med vederbörande personalorganisation,
har gällt sedan 1 juli
1952. Tidigare gällde att banvakter
skulle inspektera banan varje dag.
Sträcklängderna varierade normalt mellan
2,5 och 5 km men kunde utsträckas
till 9 km.
Huvudskälet för övergång till bl. a.
längre bevakningssträckor i den nya bevakningsordningen
var, att man genom
att minska antalet inspektioner ville bo
-
14
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
reda mer tid åt underhållsarbetet. Möjligheterna
att utföra erforderliga arbeten
i arbetslag ansågs bli större med
längre sträckor. Som en följd härav
skulle sträckvakterna få ytterligare arbetskraft
(banvakter och banarbetare)
till sitt förfogande för att biträda med
underhållsarbetena. Sträckförlängningen
skulle även möjliggöra en ökad mekanisering
genom att maskiner för arbetena
skulle kunna utnyttjas mer rationellt.
En sådan ökning av mekaniseringen
äger också successivt rum.
På de aktuella urspåringsplatserna
var två ordinarie besiktningar per vecka
anbefallda. Den bevakningssträcka,
inom vilken Undersvik är belägen, hade
före sträckförlängningen en längd av
4,6 km och är nu 11,4 km. Vid den gamla
ordningen hade sträckvakten till sitt
förfogande två banarbetare. I vinter har
han haft till sitt förfogande fyra banarbetare
varjämte den sträckvakt, som
blev övertalig 1952, även stått till förfogande.
Den bevakningssträcka, inom
vilken Granbo är belägen, hade före
1952 en längd av 4,4 km och är nu 9,7
km. Sträckvakten på denna sträcka bar
såväl före som efter förlängningen haft
samma antal banarbetare till sitt förfogande
som nämnts beträffande Undersvik.
Även här har den sträckvakt, som
vid omregleringen av banvaktssträckorna
blev övertalig, stått till förfogande
för arbete inom bevakningssträckan.
För båda bevakningssträckorna gäller
att utöver förenämnda personal har ytterligare
banarbetare tillfälligt arbetat
inom resp. banbevakningssträckor med
underhållsarbeten o. dyl.
Norra stambanan är på sträckan
Krylbo—Ånge den mest trafikerade enkelspåriga
bansträckan i landet med
undantag möjligen av banan Kiruna—
Riksgränsen. Förutom den allmänna
tendensen till trafikens koncentration
till huvudlinjerna, som kunnat förmärkas
under senare år, har denna vinter
dessutom en påtaglig trafikökning på
förstnämnda sträcka inträtt till följd av
isblockaden. Stora mängder exportgods
och järn har fraktats söderut samt olja
norrut. Förändrade förhållanden har
därvid uppstått i det avseendet, att medan
förut vintertid banan mest påverkades
av norrgående tåg, nu även södergående
tåg med avsevärda axeltryck tillkommit.
I detta sammanhang vill jag även
nämna, att SJ :s överrevisorer i sin berättelse
för budgetåret 1954/55 uttalat,
att de anser spårläget på många sträckor
vara mindre tillfredsställande. Särskilt
påfallande vore detta vid färd med
snabbtågen. En jämförelse med motsvarande
förhållanden på kontinenten utfölle
icke till SJ :s förmån. Det vore
emellertid på grund av klimatförhållandena
förenat med särskilda svårigheter
att åstadkomma ett tillfredsställande
spårläge vid de svenska järnvägarna.
Enligt överrevisorernas mening är det
angeläget att omfattningen av justerings-
och omläggningsarbetena, bl. a.
genom användande av makadamballast,
totalt ökas i syfte att i första hand förbättra
spårläget på huvudlinjerna. Möjligheter
till standardhöjning genom inläggning
av längre räler framhålles
även av överrevisorerna. I sin berättelse
för budgetåret 1952/53 berörde överrevisorerna
banunderhållet och framhöll
då angelägenheten av att underhållets
storlek inte eftersatts under år, då
utfallet av järnvägsdriften är otillfredsställande.
Tillsyn och underhåll av rullande
materiel. Det regelbunda underhållet av
dragkraftsmaterielen vid huvudverkstad
bar inte förändrats. Sålunda är slitningsperioderna
oförändrade (cirka
200 000 km). Periodiskt underhåll vid
driftverkstad av elektrolok bar däremot
ändrats genom att de tidigare varje månad
utförda översynerna ersatts med
större ocli mindre översyn som utföres
med 3 resp. 1 månads intervall. Vid
denna omläggning har kontrollen av lokets
löpverk och bromsutrustning fort
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
15
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
farande bibehållits oförändrad och utföres
med 1 månads intervall.
Den dagliga tillsynen av dragkraftmaterielen
utfördes tidigare helt av lokpersonalen.
I och med att dragkraftmaterielen
blev allt mera komplicerad
har den dagliga tillsynen successivt
överförts till speciellt utbildad stationär
personal, som fått särskild utbildning
för sin uppgift. I samband med överförandet
genomfördes vissa förenklingar
i den dagliga tillsynen av dragkraftmaterielens
maskineri. Tillsynen
av lokets löpverk och bromsutrustning,
dvs. de detaljer, som berör trafiksäkerheten,
har däremot icke förändrats.
Kontrollen av vagnmaterielen är i
stort sett oförändrad. I syfte att minska
varmgångsfrekvensen har förbättrad
tillsyn införts för glidlagervagnar.
Varmgångsfrekvensen har härigenom
minskat avsevärt.
För att kunna ge såväl den åkande
som den stationära personalen bättre
instruktioner ävensom för att övervaka
att gällande arbetsföreskrifter följes har
SJ sedan längre tid tillbaka haft instruktörer
för de olika personalkategorierna.
Sålunda finnes bromsinstruktörer,
oljeinspektörer, instruktionsförare
samt motoringenjörer i verksamhet
dagligen ute på linjen.
För att ge bättre möjligheter att övervaka
förarpersonalens allmänna körsätt
har dessutom på senare tid registrerande
hastighetsmätare (färdskrivare) börjat
anskaffas.
Bemanningen av lok och rälsbussar.
Ångloken vid SJ är tvåbemannade.
När elektrodriften på allvar började
införas i mitten på 20-talet utfördes
elektroloken med anordningar för enbemanning,
s. k. säkerlietsgrepp. Dessa
fungerar på så sätt, att om föraren
släpper säkerhetsgreppet drivströmmen
omedelbart bryts och tåget nödbromsas
efter några sekunder.
År 1938 införde järnvägsstyrelsen enhetliga
bestämmelser om enbemanning.
Enligt dessa fick enbemanning av elek
-
trolok i tågtjänst äga rum i alla tåg
utom snälltåg, större persontåg med
snälltågskaraktär samt fjärr- och direktgodståg.
Tjänstgöringen såsom ensam
förare i tågtjänst skulle för ett
ensamt eller flera tåg i en följd ej omfatta
längre vägsträcka än 160 km eller
omkring 6 timmars tidtabellstid. Under
ett och samma tjänstgöringsdygn skulle
i regel ej förekomma mer än 10 timmars
tidtabellstid i enmanstjänst. Samma
år kompletterades dessa bestämmelser
så, att enmanstjänst uppgående till
maximitid icke omedelbart fick föregås
eller efterföljas av annan tjänst.
Dessa normer utvidgades år 1954 till
att gälla även för diesellok.
I början av innevarande år har järnvägsstyrelsen
och Svenska järnvägsmannaförbundet
enats om en ny regel
för enbemanning. Enligt denna får enbemanning
tillämpas vid SJ på alla tåg
utom fjärr- och ilgodståg utan särskild
tågbefälhavare, undantagna är vidare
snälltåg av konventionell karaktär. Till
de sistnämnda räknas ej expresståg,
motorvagnståg och enklare snälltåg, som
alltså får framföras enbemannade. Enbemanning
får dock ej avse längre sammanhängande
tidtabellstid för samma
tjänsteman än 6 timmar, vilken tid på
lokalgodståg kan utökas till 10 timmar.
Utvecklingen av enbemanningen av
elloken torde bäst kunna illustreras av
en jämförelse mellan antalet lokförare
i å ena sidan enbemannad tjänst och
å andra sidan tvåbemannad tjänst. År
1947 utgjorde antalet lokförare i enbemannad
tjänst 49 procent av hela antalet.
Denna procentsiffra bär sedan
successivt ökat och utgjorde år 1951
52,5 procent samt ettvart av åren 1954
och 1955 55,6 procent.
Tendensen i fråga om ökad enbemanning
av lok är ensartad i de flesta län
der.
För riilsbussarna vid SJ gäller, att
rälsbusståg, som består av minst tre
för resande eller gods upplåtna fordon,
skall vara bemannade med såväl
16
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järr.vägsolyckor m. in.
förare som konduktör. Konduktören
skall tjänstgöra som tågbefälhavare. Erfordras
ytterligare medhjälpare i tåget
utökas bemanningen med biljettgranskare.
För rälsbusståg, som består av mindre
än tre för resande eller gods upplåtna
fordon, får bemanningen, där stationspersonalen
och rälsbussföraren
utan åsidosättande av säkerhetstjänsten
och utan olägenhet i övrigt kan medhinna
biljettviseringen under tåguppeliållen,
reduceras till endast förare.
Är dessa villkor inte uppfyllda, skall
föraren även på rälsbusståg med mindre
än tre fordon ha medhjälpare.
Tjänstgöringstiden för SJ:s personal.
En successiv sänkning av arbetstiden
för SJ:s personal har skett. När
åttatimmarslagen infördes år 1920 bestämdes
för SJ:s driftpersonal en längsta
tjänstgöringstid av 208 timmar per
månad om 30 dagar.
År 1940 infördes s. k. normaltid, vilken
var lägre än maximitiden för 30
dagar. Den grundades på tjänstgöringens
svårighetsgrad (förekommande natttjänst,
oregelbunden tjänstgöring, tågens
art etc.). Sänkningen företogs med
4-timmarsintervaller, alltså från 208
timmar till 204, 200, 196 timmar etc. Om
fastställd normaltid överskreds, utgick
övertidsersättning trots att eljest gällande
maximitid icke uppnåtts.
Under år 1950 genomfördes vissa lättnader
för trafiksäkerhetspersonal med
nattjänst. Om turlista upptog minst 30
timmars nattjänst per månad skulle gällande
normaltider sänkas med 8 timmar
för följande personalgrupper, nämligen
lokpersonal (inkl. rälsbuss- och
lokomotorförare), konduktörspersonal,
tågklarerare, ställverksvakter samt viss
växlings- och bromsprovarpersonal. För
övrig personal vid driftavdelningen
skulle gälla samma sänkning, om natttjänsten
per månad om 30 dagar uppgick
till minst 50 timmar.
Förbättringar beträffande veckovila
för personalen infördes successivt under
åren 1950—1952.
Fr. o. m. den 1 januari 1955 sänktes
maximitiden för driftpersonal från 208
till 205 timmar. En ytterligare sänkning
med 3 timmar av denna maximitid
ävensom av förekommande lägre normaltider
gjordes samtidigt för sådana
grupper, som hade minst 45 timmars
nattjänst per man och månad.
Slutligen har i början av innevarande
år träffats överenskommelse mellan
järnvägsstyrelsen och personalorganisationerna
om nya arbetstidsföreskrifter.
Dessa skall träda i kraft den 3 juni 1956.
Principiellt är dessa föreskrifter utformade
så att arbetstidens längd för kalendermånad
räknat uttryckes i en genomsnittlig
arbetstid per vardag om 8
timmar. I stort sett innebär de att arbetstiden
per 30-dagarsmånad motsvarar
200 timmar. För att åstadkomma
skälig hänsyn till tjänstens art inom
olika arbetsområden har fastställts vissa
evalventer. Således värderas varje under
nattid fullgjord arbetstimme till 1
timme 10 minuter. För förare av fordon
(lok-, motorvagns-, rälsbuss- och lokomotorförare)
skall dock evalventen vid
dylik nattjänst tillsvidare vara 1 timme
20 minuter. Åkande personal får därjämte
på bortastation förlagda tjänstefria
uppehåll värderade som arbetstid
efter vissa mot tidigare ordning förbättrade
regler. Den stationära personalen
har vidare tillförsäkrats fridagar i samma
omfattning som antalet under året infallande
sön- och helgdagar mot tidigare
som regel varannan sådan dag. Åkande
personal skall erhålla fridag i genomsnitt
minst var sjätte dag. Genom de
nya arbetstidsföreskrifternas ikraftträdande
kommer all personal att erhålla
en genomsnittlig reducering av nuvarande
arbetstid med minst 5 timmar
per månad. För vissa personalkategorier,
t. ex. tågklarerare samt motorvagns-,
lokomotor- och rälsbussförare,
kommer reduceringen att bli större.
Medan den totala arbetstiden sålunda
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
17
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
har fortlöpande minskat, har för förarpersonalen
den s. k. tidtabells- och växlingstiden,
d. v. s. den egentliga körtiden
ökat. Orsaken härtill är i första hand
att uppehållstiderna på bortastationer
kunnat avkortas genom omläggning av
tjänstgöringsturerna samt att tid, som
åtgått för förares klargöring och avsyning
av fordon, minskats eller bortfallit
genom att dessa åtgärder överflyttats
på stationär personal. Härigenom
har det alltså blivit möjligt att bättre
utnyttja förarpersonalen för dess egentliga
uppgift, nämligen att framföra tåg.
Olycksstatistik. Av en av SJ nyligen
utgiven publikation, Säkerhetstjänsten
1955, framgår, att det totala antalet
olyckshändelser per år för femårsperioderna
1946—1950 och 1951—1955 uppgick
till i medeltal 758,6 resp. 653,6. De
absoluta talen för enskilda år under
den sistnämnda perioden är 696, 683,
633, 656 och 600. Om man skulle våga
dra någon slutsats ur dessa siffror skulle
det väl närmast vara, att olyckorna totalt
sett visar en sjunkande tendens. Går
man in på de olika grupperna av olyckshändelser
blir bilden emellertid mer
oenhetlig.
Jag vill i det följande ta upp till närmare
granskning två av de olycksgrupper,
som ingår i denna statistik och
som för de allra sista åren visat ökade
siffror, nämligen sammanstötningar och
urspåringar vid tågrörelse.
Antalet sammanstötningar i genomsnitt
under de två senaste femårsperioderna
(sedan vissa icke jämförbara fall
för de båda perioderna rensats bort)
sjönk från 32,6 under perioden 1946—
1950 till 26,8 för perioden 1951—1955.
Ställes dessa antal i relation till antalen
trafikerade 10 miljoner tågkilometer
blir siffrorna 2,94 resp. 2,12, alltså en
nedgång med 28 procent.
Fn uppdelning av de redovisade sammanstötningarna
på loktåg och riilsbusståg
för de enskilda åren 1951—
1955 ger följande resultat:
| Loktåg | Rälsbusståg | ||
antal kollisio- ner | per 10 | antal kollisio- ner | per 10 | |
1951 | 24 | 2,37 | 3 | 1,23 |
1952 | 19 | 1,90 | 12 | 4,77 |
1953 | 14 | 1,43 | 6 | 2,22 |
1954 | 22 | 2,28 | 7 | 2,30 |
1955 | 27 | 2,75 | 15 | 4,67 |
Antalet kollisioner i relation till tågrörelsen
har alltså gått ned mellan de
båda 5-årsperioderna. Någon bestämd
trend under den senaste perioden är
ej skönjbar. Siffrorna för de två sista
åren visar emellertid en successiv stegring.
Under år 1955 svarade rälsbussarna
för 35,7 procent av alla sammanstötningar
vid tågrörelse, men endast för
24,6 procent av antalet tågkilometer.
Rälsbussarna är således överrepresenterade
i statistiken över sammanstötningar.
Så var även fallet under åren 1952—
1954 men ej år 1951.
Urspåringarna vid tågrörelse utgjorde: -
1946—50, medeltal per år
1951—55, »
Antal | Per 100 milj. vagn- axel- km | Per 10 milj. tåg- km |
107,8 99,0 | 3,27 2,60 | 9,74 7,82 |
Antalet tågurspåringar i relation till
trafiken har sålunda mellan de båda
5-årsperioderna nedgått med 20 procent.
Ännu har dock ej förkrigstidens nivå
uppnåtts.
Även om utvecklingen mellan de båda
5-årsperioderna sålunda är gynnsam, är
trenden under de senaste åren icke tillfredsställande,
såsom framgår av följande
:
2—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 15
18
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
| Antal | Per 100 | Per 10 |
1951 | 101 | 2,69 | 8,05 |
1952 | 81 | 2,14 | 6,48 |
1953 | 91 | 2,45 | 7,28 |
1954 | 106 | 2,79 | 8,34 |
1955 | 116 | 2,90 | 8,91 |
En uppdelning av tågurspåringarna
på loktåg och rälsbusståg visar följande
för åren 1951—1955:
| Loktåg | Rälsbusståg | ||
antal urspå- ringar | per 10 | antal urspå- ringar | per 10 | |
1951 | 88 | 8,7 | 13 | 5,3 |
1952 | 60 | 6,0 | 21 | 8,3 |
1953 | 64 | 6,5 | 27 | 10,0 |
1954 | 89 | 9,2 | 17 | 5,6 |
1955 | 92 | 9,4 | 24 | 7,5 |
För loktåg är således trenden under
de senaste åren uppåtgående, under det
att ingen bestämd utvecklingstendens
kan utläsas för rälsbusståg.
En uppdelning av tågurspåringar efter
orsaksgrupper ger för de båda sista
femårsperioderna följande resultat (antal
per 100 milj. vagnaxelkm):
| 1946—50 | 1951—55 |
Fel på rullande materiel | 1,50 | 0,99 |
Fel på banan.......... | 0,18 | 0,28 |
Andra o. obek. orsaker .. | 1,59 | 1,33 |
Summa urspåringar | 3,27 | 2,60 |
Av inalles 13 urspåringar under 1955
på grund av fel på banan berodde 3 på
rälsbrott, 4 på spårlägesförändring vid
tjällossning, 2 på utslag i spåret, 2 på
solkurva, 1 på is i flänsränna vid vägkorsning
och i 1 fall var orsaken ej bekant.
Ur förenämnda publikation, Säkerhetstjänsten
1955, är följande siffror
hämtade:
| 1946—50 medeltal | 1951 | 1952 | 1953 | 1954 | 1955 |
Antal dödade personer |
|
|
|
|
|
|
1. Resande............ | 15,0 | 16 | 14 | 15 | 16 | 19 |
2. Järnvägsmän....... | 22,8 | 22 | 21 | 18 | 19 | 15 |
3. Främmande personer | 67,4 | 84 | 90 | 105 | 103 | 76 |
Summa | 105,2 | 122 | 125 | 138 | 138 | no |
Antal skadade personer |
|
|
|
|
|
|
1. Resande............ | 58,6 | 83 | 62 | 48 | 151 | 61 |
2. Järnvägsmän....... | 320,2 | 283 | 233 | 196 | 168 | 113 |
3. Främmande personer | 42,2 | 31 | 30 | 38 | 49 | 73 |
Summa | 421,0 | 397 | 325 | 282 | 368 | 247 |
Dessa siffror visar i ett avseende en
säker tendens, nämligen att antalet i
tjänsten dödade och skadade järnvägsmän
stadigt sjunker. Även när man sätter
ifrågavarande antal i relation till
trafikomfattningen — diagram härom
finns i sagda publikation — förändras
ej bilden härutinnan.
Den gynnsamma utvecklingen i fråga
om skadade järnvägsmän återspeglas
även i statistiken över olycksfall i arbete.
De olycksfall, som förorsakat mer
än tre dagars bortovaro från tjänsten,
har under senare år successivt minskat.
Sammanfattning. Jag har här lämnat
en redogörelse — så långt man för dagen
känner sammanhangen — för de
järnvägsolyckor, som föranlett de före
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
19
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
varande interpellationerna. Vidare har
jag redogjort för vad som inom SJ på
senare tid gjorts för att effektivisera
säkerhetstjänsten och vad som ytterligare
utförs och planeras. Slutligen har
jag berört olika förhållanden, som kan
tänkas ha något sammanhang med olyckorna
eller som eljest är ägnade att belysa
säkerhetsproblemet vid järnvägarna.
En råd skilda av olyckorna aktualiserade
undersökningar pågår. Det är
därför i varje fall inte nu möjligt för
mig att föra fram någon bestämd åsikt
rörande frågan om gemensamma orsaksfaktorer.
Jag vill emellertid peka
på vissa omständigheter, som jag anser
väsentliga för frågans bedömning.
Det har från olika håll ifrågasatts
eller till och med bestämt hävdats, att
den enskilde järnvägstjänstemannen
genom rationaliseringen kommit att utsättas
för alltför stora påfrestningar.
Det torde ligga i rationaliseringens och
den moderna teknikens natur att den i
vissa avseenden fordrar mer av den enskilda
människan, särskilt i psykiskt
avseende. Detta förhållande motverkas
dock av de lättnader i annat avseende,
som följer bl. a. av att personalen ej
behöver fysiskt ansträngas lika mycket
och att arbetstiden reduceras. I det föregående
har jag anfört uppgifter om
den klara nedgången av antalet i tjänsten
dödade och skadade järnvägsmän
ävensom av frekvensen för olycksfall i
arbetet vid SJ. Även om det inte är
klarlagt, på vad sätt olika faktorer kan
ha bidragit till denna trend — t. ex.
ökade insatser för arbetsskydd och
minskat antal ovan personal till följd
av minskad nyrekrytering — så talar
denna utveckling dock snarast mot att
påfrestningarna för järnvägspersonalen
generellt skulle ha ökat på ett sätt, som
vore ägnat att inge oro i här aktuella
avseenden.
Ett trafikföretag kan aldrig göras
hundraprocentigt trafiksäkert. Olyckor
och missöden, som tyvärr gång efter
annan inträffar, står i viss relation till
den grad, i vilken trafikföretagets kapacitet
utnyttjas. Ju mera man närmar
sig kapacitetsgränsen, ju mer stiger
olycksrisken. Erfarenheten visar också,
att olycksfrekvensen ökar under kalla
och snörika vintrar. I båda dessa avseenden
har under såväl innevarande som
föregående vinter ogynnsamma förhållanden
rått. Vi har haft en ökande trafik
totalt sett. Vi har även haft strukturförändring
på så sätt, att trafiken
alltmer koncentrerats till vissa förut
trafiktyngda banor. Den smala kapacitetsmarginalen
i dag får delvis ses som
ett arv från de tider då av olika anledningar
mindre resurser avdelades för
järnvägarnas förnyelse. Även orsakerna
till det mindre tillfredsställande spårläget
på vissa banor kan hänföras till
de nu nämnda förhållandena i förening
med en ökning av den rullande materielens
hastighet och tyngd. Sedan slutet
av 1940-talet genomgår SJ en materiell
upprustningsprocedur med årliga
investeringar, som räknat i ett enhetligt
penningvärde väsentligt överstiger
trettiotalets investeringar. Att komma
till rätta med de tidigare bristerna
måste dock i ett miljardföretag som SJ
ta sin rundliga tid.
De ökningar, som ifråga om vissa
slag av olyckor och olycksorsaker möjligen
kan spåras i statistiken, förefaller
ha närmare samband med de sålunda
antydda relationerna mellan trafikomfattning
och trafikkapacitet än
med den påstådda förslitningen av det
mänskliga materialet till följd av rationaliseringsverksamheten.
Skulle denna förmodan vara riktig
så kan likväl varken järnvägsstyrelsen
eller jag vara till freds med att endast
konstatera ett sådant samband. Det må
vara att de svenska järnvägarna i fråga
om drift- och trafiksäkerhet under
gångna år väl hävdat sig i jämförelse
med andra länders järnvägar. En ökning
av olycksfrekvensen till följd av
det fulla kapacitetsutnyttjandet under
20
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvfigsolyckor m. m.
en högkonjunktur kan — även om den
i och för sig ter sig »naturlig» — dock
aldrig vara acceptabel vare sig från
begränsad ekonomisk eller från allmän
synpunkt. Arbetet på att förbättra trafiksäkerheten
på järnvägarna måste
därför drivas än intensivare och ta
sikte på både omständigheter, som berör
järnvägsdriften generellt, och mera
speciella, exempelvis med rälsbussdriften
sammanhängande förhållanden.
Mot bakgrunden bl. a. av de uttalanden
från överrevisorerna, som jag refererat,
och trafikens nu sedan halvtannat
år stigande omfattning, förefaller det
särskilt som om ökade insatser för översyn
och underhåll av banorna på vissa
huvudlinjer är erforderliga.
Jag har under den senaste tiden haft
upprepade konferenser med SJ :s ledning
i hithörande frågor. Från dessa
konferenser för jag med mig — och
det bör redovisas för kammaren i detta
sammanhang — ett starkt och levande
intryck av den kraft och grundlighet,
varmed de ledande inom företaget nu
intensifierat sin kontinuerliga översyn
av hela trafiksäkerhetsproblemet. Vissa
resultat härav framgår av redogörelsen
i detta interpellationssvar. Och jag är
säker på att vi får se fler resultat, även
sådana som regering och riksdag kommer
att få på sitt bord i samband med
anslagsäskanden. Bl. a. har den ökade
trafiken på huvudlinjerna aktualiserat
frågan om dubbelspår på den av urspåringen
berörda linjen Ånge—Krylbo.
Vissa av de redan vidtagna åtgärderna
är av den natur, att de kan innebära
olägenheter för allmänheten.
Sålunda kan t. ex. hastighetsbegränsningarna
och slopandet av möten på
obevakade driftplatser medföra förseningar
under en övergångstid. Detta får
vi dock finna oss i.
Vare sig de olyckor, som drabbat
järnvägarna detta år är att hänföra till
eu slumpvis anhopning av olyckliga
omständigheter, eller det finns något
systematiskt samband mellan dem, så
kommer de att föranleda olika åtgärder
för förstärkning av säkerhetstjänsten
och förbättring av det materiella underlaget
för trafiken på områden, där
detta varit bristfälligt. Jag anser att
riksdagen och svenska folket bör kunna
hysa full tilltro till företagsledningens
och järnvägspersonalens vilja och förmåga
att gripa sig an med och att successivt
avhjälpa de eventuella djupare
brister, som må ligga bakom dessa olyckor
vid SJ.
Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat de sju interpellationer
angående järnvägsolyckor, som
riktats till mig.
Herr Ahdersson i Dunker har frågat
mig
1. om jag erhållit rapport eller annat
meddelande från järnvägsstyrelsen
om de förhållanden, som rådde och de
stora svårigheter, som drabbade en betydande
del av statens järnvägars trafikanter
under den senaste jultrafiken,
och om så skett om jag är beredd att
lämna en redogörelse för vad som förekommit
och vad som har anförts som
förklaring och försvar för de svåra
missförhållanden, som då rådde; samt
2. om jag, därest det visar sig, att det
finns brister i SJ :s utrustning, organisation
och ledning, som väsentligen bidragit
till vad som inträffade, är beredd
att vidta åtgärder till förhindrande
av att ett sådant trafikkaos upprepas.
De frågor, interpellanten riktat till
mig, är framförallt föranledda av trafiksvårigheterna
vid Stockholms central
under jultrafiken 1955. Till en början
vill jag med några ord omnämna,
hur planläggningen av SJ :s jultrafik
sker.
Arbetet med planeringen av jultrafiken
påbörjas före midsommar. De fastställda
planerna för tågens gång under
jultrafiken och för tågens sammansättning
sänds av järnvägsstyrelsen ut till
de regionala instanserna i regel i slutet
av september månad. Med ledning av
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
21
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
dessa planer lägger sedan de regionala
och lokala organen upp sin detaljplanering.
Eftersom det härvid blir fråga
om ett mycket stort antal extra personförande
tåg för att tillgodose de resandes
krav på rimlig bekvämlighet och
rimliga framkomstmöjligheter, måste
man vid planläggningen försöka dryga
ut personvagnsparken genom att ge vagnarna
kortare uppehållstider på vändstationerna
i exempelvis Stockholm,
Göteborg, Malmö och Boden. Om vagnarna
inte utnyttjades intensivare än
under normala förhållanden skulle det
över huvud taget inte vara möjligt för
resenärerna att resa i den omfattning,
de gör under dagarna närmast före jul.
Detta för med sig, att det blir kortare
tid för all översyn på utrustningsstationerna
och att järnvägen måste ta
större risker för förseningar än normalt.
Det skulle vara ekonomiskt felaktigt,
att hålla en så stor vagnpark, att
denna kunde utan speciella åtgärder
ombesörja en sådan topptrafik, som det
här är fråga om. För att de uppgjorda
planerna skall kunna genomföras förutsättes
att inga exceptionella störningar
inträffar. Trafikrushen vid Stockholms
central belastar nämligen centralstationen
så, att dess kapacitet praktiskt taget
är fullständigt utnyttjad.
Redan vid normala förhållanden arbetar
SJ tätt under kapacitetsgränsen
inte bara vad avser Stockholms central
utan även vad gäller bangårdarna i övrigt
i Stockholmsområdet. Varje ökning
av tågantalet kommer därför att medföra
viss ökad risk för förseningar. Vid
topptrafik blir därför marginalen ytterst
knapp. En stor helgtrafik kan endast
klaras på ett tillfredsställande sätt,
om väderleksförhållandena är något så
när gynnsamma inte blott i stockholmsområdet
utan även i landet i övrigt.
Inträffar ogynnsamt väder såsom snöfall
och sträng kyla blir avvecklingen
av trafiken vid cn sådan toppbelastning
synnerligen svårbemästrad.
Detta var oekså vad som skedde un -
der jultrafiken 1955. Väderleken var
härunder den värsta ur SJ :s synpunkt
sedan 1923. Vid Hallsberg hade man
t. ex. från torsdagen den 15 december
fram till julafton snöfall eller snöstorm
vid något tillfälle under alla dygnen
utom ett, Därfill kom att vädret var förhållandevis
kallt och natten mellan den
19 och 20 december rådde sträng kyla.
Vad som ytterligare förvärrade situationen
var, att dessa väderleksförhållanden
inte var lokalt begränsade. Samma
väderlek noterades praktiskt taget
över hela landet samtidigt. En sådan
väderlek omöjliggör en normal funktion
hos växelsystemet i det att snö och
is lägger sig i växlarna och förhindrar
växeltungorna att sluta sig tätt an till
stödrälerna. Signal kan då inte ges för
tågrörelse. Man måste på manuell väg
göra ren växlarna med den allra största
noggrannhet- Under snöfall och snöyra
måste växlarna stå under ständig uppsikt.
Arbetet med rengöringen försvåras
dessutom av att snöröjningen störes
av pågående trafik. Snöröjningen stör
i sin tyr den pågående trafiken. Svårigheterna
att hålla växelanordningarna
fria från snö och is var en av de mest
bidragande orsakerna till att en normal
tågföring icke kunde upprätthållas. Situationen
förvärrades av att snöfallen
över stora delar av landet medförde liknande
problem för andra betydelsefulla
bangårdar än enbart Stockholms
central. Härigenom kunde inte avvecklingen
av trafiken ske på det mest effektiva
sättet. Den stora rangerbangården
i Hallsberg arbetade t. ex. under
ytterst svåra förhållanden. Tåg, som
var på väg mot stationen, kunde på
grund av nämnda svårigheter att få
växelsystemet att fungera inte omedelbart
las in på bangården utan blev stående
kortare eller längre tid på linjerna
utanför. Detta medförde betydande förseningar,
varigenom tågföringen blev
mycket dålig över stora delar av hela
bannätef.
Interpcllanten anför, att den omstnn -
22
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
digheten, att det kan bli snöfall vid
jultiden, inte borde ha varit någon överraskning
för SJ. Det är alldeles självklart,
att det heller inte var. Riskerna
för vidriga väderleksförhållanden har
emellertid under en längre tidsperiod
inte varit särskilt utpräglade vid denna
tid på året. Under sådana förhållanden
torde man knappast kunna lasta järnvägsstyrelsen
för att styrelsen rimligen
inte räknat med att snöfallet skulle bli
det värsta sedan år 1923. I varje fal]
kan man inte vid den planering för julhelgen,
som göres sex månader tidigare,
utgå från väderleksförhållanden, som
kanske återkommer med flera decenniers
mellanrum. Det skulle innebära,
att man från början inriktade sig för
en jultrafik av väsentligt mindre omfattning
än som kan genomföras under
väderleksförhållanden, som är mer normala
för årstiden. Den andra möjligheten,
om man skall söka undvika
större förseningar även under vidriga
väderleksförhållanden, vore att med ytterst
kort varsel radikalt skära ned antalet
redan utlysta reselägenheter och
därmed tvinga en stor del av de resande
att avstå från planerade resor med
järnvägen. SJ har i tidigare liknande
fall liksom nu i julas bedömt läget så
att de resande hellre såg sina resplaner
realiserade om ock med stora förseningar
och därmed följande olägenheter.
Vad som inträffat aktualiserar givetvis
för SJ att på nytt överväga att i
verkligt besvärliga lägen begränsa resemöjligheterna,
så att bättre marginal
erliålles att möta de extra påfrestningarna.
Liksom SJ tror dock även jag,
att man bör framgå med stor försiktighet,
när det vid sådana tillfällen som
julhelgen gäller att indra redan utlysta
reselägenheter. Å andra sidan kan en
mindre begränsning av resemöjligheterna
icke leda till en eliminering till någon
väsentlig del av de olägenheter för
de resande, som följde med de sällsynt
ogynnsamma väderleksförhållandena i
julas.
För att klara påfrestningarna gjorde
SJ de största ansträngningar för att inkalla
extra personal. I genomsnitt per
dag under december månad var 2 700
extra man i arbete och under januari
och februari 3 773 resp. 4 334. Detta
var vad som maximalt kunde uppbringas.
Trots denna personalförstärkning
var den tillgängliga arbetskraften
otillräcklig. Detta sammanhänger med
att även andra företag — i synnerhet i
Stockholm — samtidigt hade stort behov
av extra arbetskraft, såsom Stockholms
stads gatukontor för snöröjning och
Stockholms spårvägar för både ökad
trafik och snöröjning.
Det är givet, att den ordinarie arbetsstyrkan,
inklusive reserv för mera
normalt förekommande påfrestningar,
bör anpassas efter trafikutvecklingen.
Att hålla reserv även för sådana exceptionella
omständigheter, som de här
påtalade, är en ekonomisk orimlighet.
Uppstår en sådan speciell situation
måste SJ anlita arbetsmarknadens tillgängliga
resurser och i den mån dessa
resurser är otillräckliga, kan allmänhetens
krav på en normal service inte påräknas.
För att möta sådana svårigheter som
de här omnämnda har SJ lagt ner ett
omfattande arbete på att effektivisera
sin snöberedskap. Nya hjälpmedel har
tillkommit. Bl. a. kan nämnas större
och kraftigare plogar, snöslungor, blåsanordningar
och elektriska uppvärmningsanordningar
för växlar, snölastare
och specialvagnar för bortforsling av
snön. Oavsett vilka hjälpmedel, som
står till förfogande, kan man icke räkna
med att kunna eliminera tågförseningar
vid så kraftiga och ihållande
snöfall som dem vi hade vid jultiden
1955.
Interpellanten har vidare framhållit,
att det sagts, att tåg blivit flera timmar
försenade från utgångsstationen, därför
att man saknat städningspersonal för
vagnarnas iordningsställande. Detta interpellantens
antagande är ogrundat. I
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
23
Svar på
verkligheten förhåller det sig så, att
det vid flera tillfällen var nödvändigt,
att låta tågen avgå dåligt städade för att
merförseningar skulle undvikas. Självfallet
måste sovvagnar dock alltid
bäddas.
Andra arbeten, som mera har med
säkerhetssystemet än de resandes personliga
trevnad att göra, kan icke eftersättas,
innan tågen får gå från utrustningsstationerna.
Hit hör avsyningen av
vagnarnas löpverk för att upptäcka och
avhjälpa eventuella fel på hjul, fjädrar
och bromsanordningar samt för utbyte
av förslitna bromsblock. Det senare är
nödvändigt för att bromsanordningarna
skall fungera. Dessa arbeten är vid
snöväder och stark kyla synnerligen
tidsödande.
I stockholmsområdet finns endast en
bangård, som är försedd med anordningar
för att städa, utrusta och sammanväxla
snälltåg, nämligen driftsbangården
i Hagalund. Möjligheterna för
centralstationen att avveckla trafiken
blir under sådana förhållanden i mycket
stor utsträckning beroende på kapaciteten
hos Hagalundsbangården. Tågantalet
(inklusive lokgångar och tomtåg)
på centralstationen var under de
aktuella dagarna uppe i ett antal av
omkring 850 per dygn mot normalt
650—700. För att över huvud kunna
genomföra en sådan topptrafik krymptes
tiden för översyn vid Hagalundsbangården
till ungefär hälften mot det
normala. Detta förfarande har intill jultrafiken
1955 kunnat försiggå utan avskräckande
förseningar. Emellertid blev
under jultrafiken förseningarna för tåg
till Stockholm mycket stora. Tåganhopningarna
till Hagalund blev tidvis så
stora, att (let uppstod köbildning på
sträckan Stockholms central—Hagalund.
Detta förde i sin tur med sig förseningar
från Hagalund. De ankommande
tågens förseningar medförde vidare,
att man fick en inte förutsedd anhopning
av tåg och inte kunde följa planerna
för vagnarnas användning. De
interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
sena ankomsterna fick vagnbrist till
följd. Som exempel på hur arbetet försvårades
på grund av den svåra väderleken
kan nämnas, att ankommande tåg
ibland var så nedisade, att det tog 15—
30 minuter att koppla isär två vagnar
mot normalt några minuter.
Följden av dessa förhållanden blev,
att alla förhandsplaner spolierades. Arbetsledningen
måste ständigt improvisera
och därvid utnyttja möjligheterna
att koncentrera ansträngningarna på
tåg, som fortast kunde färdigställas,
även om detta innebar, att tåget kom
före ett annat med tidigare ordinarie
avgångstid. Det blev därför bl. a. omöjligt
att i förväg ge ens tillnärmelsevis
exakta besked, när ett visst tåg skulle
kunna avgå. Förseningarna uppgick i
sämsta fall till 71/2 timme, ej 12 som interpellanten
uppgivit. Slutligen vill jag
framhålla, att SJ för att i möjligaste
mån kunna avveckla persontrafiken genomförde
betydande inskränkningar i
godstrafiken. Att tillskapa tekniska resurser
för SJ att under sådana ytterligt
svårartade väderleksförhållanden fullgöra
en trafikprestation på normalt sätt
kan inte anses ekonomiskt försvarligt.
Här liksom på så många andra områden
i samhällslivet får frågan om vilka
ekonomiska resurser, som skall ställas
till förfogande, bli en avvägningsfråga
om vad som är rimligt och lämpligt med
hänsyn till andra aktuella investeringsbehov.
Sådana aktuella investeringsbehov
inom SJ är t. ex. de, som avser
bättre säkerhetsanordningar, utbyggnad
av Stockholmsområdets bangårdar,
dubbelspårsystemet och den rullande
materielen, automatisering av växelsystemen
på de större bangårdarna etc.
Dessa önskemål är alla mycket trängande.
Så vitt avser Stockholms central
håller dessa önskemål på att förverkligas
i och med den pågående ombyggnaden
av bangården. När denna ombyggnad
genomförts kommer antalet
plattformsspår för trafiken söderut och
söderifrån alt ökas från 5 till 9. Ett
24
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
nytt ställverk för hela sträckan Ulriksdal—Älvsjö
är vidare avsett att uppföras.
Vissa utvidgningar av Hagalundsbangården
är också aktuella.
Därmed kommer kapaciteten för järnvägstrafiken
inom Stockholmsområdet
att avsevärt kunna höjas. Man torde
dock inte ens därefter kunna räkna
med att vid exceptionella väderleksförhållanden
helt kunna eliminera svårigheterna
vid avvecklingen av en topptralik.
Jag är tacksam mot herr Andersson
i Dunker för att jag fått tillfälle klarlägga
de svårigheter, SJ hade att bemästra
i julas. Till skillnad från interpellanten,
som funnit trafiksvårigheterna
främst bottna i uppenbara brister
hos dem, som hade ansvaret för trafikens
ordentliga genomförande, finner
jag desamma varit orsakade av omständigheter,
varöver SJ inte kunnat råda.
Enligt min mening har såväl SJ :s ledning
som övrig personal gjort allt för
att övervinna svårigheterna.
Härefter anförde:
Herr SWEDBERG (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min interpellation. Den del av det mycket
utförliga svaret, som direkt anknyter
till den hemska katastrofen i Ställdalen,
som min fråga närmast gällde, är
ju mycket kort. Tyvärr måste jag dock
beklaga att det också på en mycket avgörande
punkt är rätt otillfredsställande.
Detta, herr talman, säger jag endast
som ett konstaterande och inte som någon
som helst anmärkning mot herr
statsrådet. Jag inser fuller väl att detta
hör samman med att utredningen i saken
ännu inte är slutförd och att herr
statsrådet följaktligen omöjligen kan ge
ett tillfredsställande svar.
Den fråga, som jag och jag skulle tro
med mig praktiskt taget hela svenska
folket ivrigt väntar svar på, är huru
-
vida föreskrivet bromsprov företogs på
malmtåget före dess sista avgång från
Silverhöjden. Ordalydelsen i interpellationsvaret
tyder på att så icke skett. Där
säges: »Malmtåget utgick från Grängesberg
mot Kopparberg. Innan dess hade
bromsprov verkställts utan anmärkning.
I nerförslutningen till nästa station,
Silverhöjden, bromsades tåget, likaledes
utan anmärkning. Strax därefter stannade
tåget och kontrollamporna markerade
kompressorfel. Ett ånglok drog tåget
tillbaka till Silverhöjden. Sedan en
reparatör avhjälpt felet på kompressorn,
avgick malmtåget mot Ställberg.»
I förra fallet säges uttryckligt och
klart att bromsprov verkställts utan anmärkning,
i senare fallet säges ingenting
om något bromsprov, och det förefaller
åtminstone för mig påtagligt att
om sådant hade företagits i senare fallet,
det också hade omnämnts här. Det
är även en annan faktor som talar i
samma riktning, nämligen den som också
herr statsrådet omnämner i svaret,
då han på sidan 4 säger: »Vid den omedelbart
efter olyckan gjorda besiktningen
av malmtågets vagnar konstaterades,
att kopplingskranen i främsta vagnens
framända var lossbruten och saknades.
I dagarna har en sådan kran upphittats
på platsen. Kranen uppges ha varit
i stängt läge då man hittade den.» Dessa
förhållanden enligt svaret tyder, såvitt
jag kan förstå saken, på att föreskrivet
bromsprov före den sista starten av
detta olyckståg från Silverhöjden icke
hade företagits. Är det fallet, så föreligger
ju här ett klart tjänstefel, och det
är i alla händelser rätt antagligt att
detta tjänstefel i sådant fall utgör den
avgörande orsaken till den hemska katastrofen.
Jag upprepar att ingen rimligen kan
förvänta, att herr statsrådet i dag skall
kunna ge ett slutgiltigt och tillfredsställande
svar på denna fråga. Jag vill
emellertid uttala den förhoppningen,
att denna kardinalfråga i det här sammanhanget
skall kunna klarläggas, och
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
25
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
jag tillåter mig, herr talman, förvänta
att herr statsrådet så snart ske kan vfll
lämna ett såvitt möjligt klart besked på
denna avgörande punkt.
Med anledning av statsrådets redogörelse
i svaret för de åtgärder, som i
anledning av olyckorna dels vidtagits
och dels förberetts, finns såvitt jag förstår
endast orsak att uttala tillfredsställelse.
På vissa punkter i svaret torde
dock kommentarer böra göras och
åtminstone på någon punkt ytterligare
frågor ställas. Som jag emellertid förutsätter
att övriga interpellanter kommer
att göra det, skall jag åtminstone
för ögonblicket avstå därifrån. Jag vill
emellertid, herr talman, förbehålla mig
rätten att eventuellt återkomma längre
fram under denna debatt, om förhållandena
skulle föranleda detta.
Jag begränsar mig då till att avsluta
mitt tack till herr statsrådet med att
oförbehållsamt instämma i hans förklaring
i slutet av svaret: »Arbetet på att
förbättra trafiksäkerheten på järnvägarna
måste drivas än intensivare och
ta sikte på både omständigheter, som
berör järnvägsdriften generellt, och mera
speciella, exempelvis med rälsbussdriften
sammanhängande förhållanden.
»
Fru NILSSON (k):
Herr talman! Jag får till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för svaret
på min interpellation angående olyckan
i Ställdalen.
Alltid när en olycka inträffar ställer
man sig omedelbart frågan: Yad har
gjorts för att förebygga sådana olyckor?
När så den ena olyckan efter den andra,
såsom nu under 1950-talet, inträffar,
börjar man verkligen fundera över hur
det är fatt med säkerhetsanordningarna
för tågtrafikanterna. Olyckan vid Godegårds
station krävde nio dödsoffer,
olyckan i Kinstaby elva dödsoffer. Ett
dödsoffer krävdes och många skadades
vid olyckan på linjen Gällivare—Malm
-
berget. Olyckan mellan Storuman och
Lycksele krävde ett dödsoffer och 15
skadade, vid Koskivaara skadades 15
personer. Detta har hänt från 1950 till
1955, och så kommer de senaste katastroferna.
Det har gjort att folk, som
nu skall åka tåg, tänker sig för både
en och två gånger innan de bestämmer
sig därför. Framför allt kan man på stationerna
upptäcka hurusom folk går
och ser efter, innan de kliver på tåget,
hur pass stabila vagnarna är. Med ett
ord sagt: förtroendet för järnvägens
säkerhet är rubbat. För att återställa
det förtroendet bör nu verkligen investeringar
göras på detta område.
I min interpellation har jag frågat,
om man från regeringens sida överväger
att exempelvis utrusta tåg och rälsbussar
med radiotelefon. Om radiotelefon
funnits t. ex. på rälsbussen i Ställdalen,
skulle de människoliv, som där
gick till spillo, ha sparats, och med all
sannolikhet skulle många liv vid andra
olyckor också ha sparats.
I ett avsnitt i detta långa svar besvarar
man denna fråga och påtalar svårigheterna
på området. Man anför som ett
argument att apparaturen skulle komma
i händerna på icke specialiserad
personal. Då anser jag, att det hindret
är lätt avhjälpt. Det är ju bara att utbilda
järnvägens folk till detta. Dessa
specialarbetare skulle då också kunna
få bättre löner.
I andra länder har man redan utrustat
tågen med radiotelefon och har de
allra bästa erfarenheter därav. Järnvägsstyrelsen
säger ju också att man
skall följa frågan på detta område i
andra länder, och jag hoppas att man
följer frågan så att vi i Sverige kan i
en inte alltför avlägsen framtid tillgodogöra
oss de i de andra länderna gjorda
erfarenheterna. Jag hoppas också att
man inte låter — som man ofta säger
—• det statsfinansiella läget hindra en
investering på detta område som skulle
öka säkerheten på järnvägarna för dess
resenärer.
26
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
Man har för mig berättat, att en hel
del av våra järnvägsstationer redan har
förberetts för radioförbindelse med tågen,
men att detta skall vara beredskapsåtgärder
i händelse av krig. Om
det skulle vara sant, herr kommunikationsminister,
då blir man verkligen
harmsen. Är det bara under krig och
för krigstransporter som säkerhet skall
förefinnas? Nej, vi måste satsa mer åt
folket i fred och satsa mindre åt militär
upprustning.
Jag är väl medveten om att säkerhetsåtgärderna
på järnvägen kostar pengar,
men jag är säker på att statsrådet har
hela folket med sig om han genomför
de önskade åtgärderna som nu bör vidtagas.
All materiel som går till spillo
vid tågolyckor kostar också mycket
pengar, för att inte tala om alla människoliv,
som aldrig kan ersättas med
pengar. Där gäller det endast att vidtaga
åtgärder, så att människoliv ej
offras för snålhet i anslagen.
Med dessa ord, herr talman, vädjar
jag till kommunikationsministern att
sätta in alla krafter på en upprustning
av våra järnvägar.
Herr CASSEL (h):
Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta ett tack för
det utförliga och som jag förstår väl
genomtänkta svar som vi här har fått.
Det är ett svar som ger ett starkt intryck
av det allvar, den ansvarskänsla
och det intresse för säkerhetsuppgifterna
som präglar både departementet,
järnvägsstyrelsen och dem som arbetar
inom järnvägsdriften. Jag tror man gör
sig skyldig till överord, om man här
vill göra gällande, att svenska folket har
mist förtroendet för sin järnväg. Så är
inte fallet. Vi vet nog alla att man gör
mycket och det mesta av vad som är
möjligt, och vi vet alla att tryggheten
på järnvägarna i förhållande till tryggheten
t. ex. på våra vägar är betydande.
Trots detta finns naturligtvis mycket
mer att göra. Jag antecknar med tacksamhet
att herr statsrådet delar min
uppfattning, att en övergång från trävagnar
till stålvagnar skulle innebära
en betydelsefull faktor för att göra trafiken
säkrare, i den meningen att, om
en olycka inträffar, den inte behöver
bli en katastrof på samma sätt som är
fallet när vagnarna är av trä.
Det framgår också av svaret, att statens
järnvägar har mycket omfattande
planer i vad gäller en övergång till modernare
vagntyper, planer som uppenbarligen
måste kräva lång tid att genomföra,
eftersom det är fråga om väldiga
investeringar, som inte kan genomföras
utan att andra viktiga uppgifter
får träda tillbaka. Man måste emellertid
— jag är övertygad om att herr
statsrådet har samma uppfattning —
vid avvägningen i fortsättningen av
statens järnvägars investeringar, även
när den avvägningen måste göras inom
en snävt begränsad investeringsram, ta
hänsyn också till det här problemet
och i görligaste mån söka få utrymme
för denna övergång till stålvagnar, så
att det inte kommer att dröja alltför
många år innan både snälltågen och de
snabba persontågen helt kan sammansättas
med sådana vagnar.
Herr LARSSON i Hedenäset (bf):
Herr talman! Även jag ber att till
kommunikationsministern få framföra
ett tack för interpellationssvaret.
Svaret är fylligt och utförligt. Jag ser
däri ett uttryck för den allvarliga uppmärksamhet
som regeringen ägnar dessa
frågor. Klart sägs ifrån, att strävandena
för ernående av en större trafiksäkerhet
skall intensifieras, och detta
noterar jag med tillfredsställelse.
I sitt svar uppehåller sig statsrådet
rätt utförligt vid frågan, om rationaliseringssträvandena
tillåtits leda till personalindragningar
på bekostnad av trafiksäkerheten.
Detta är en för allmän
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
27
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
heten aktuell frågeställning. Den omständigheten,
att det medgivande för
tågmöten på obevakade stationer som
ett tag gällt återkallades omedelbart
efter Akkavare-olyckan, tyder väl även
på att ett visst fog för denna frågeställning
kanske bär förelegat.
Statsrådet nämner vidare i sitt svar
olika rationaliserings- och andra åtgärder
som vidtagits under tiden 1951—-1955 och vilka möjliggjort personalindragningar.
Här skall utan tvekan erkännas
det riktiga i att olika tekniska
framsteg utnyttjas i järnvägsdriften. I
ett hänseende kan jag dock inte uraktlåta
att något diskutera herr statsrådets
uttalande, nämligen när han säger, att
mekaniseringen höjt arbetsinsatsen per
arbetare på ban- och maskinavdelningarna
och anger detta som en anledning
till den minskning av antalet anställda
som skett.
I och för sig kan det väl vara riktigt
att en viss mekanisering skett och att
denna minskat behovet av manuell arbetskraft.
Jag tillåter mig dock från
mina lekmannamässiga synpunkter ifrågasätta,
om mekaniseringen verkligen
kunnat ske i sådan omfattning t. ex. på
banavdelningarna, att minskningen av
antalet anställda kunnat uppvägas i sin
helhet. Enligt för mig tillgängliga uppgifter
har antalet banarbetare under
tiden 1951—1954 minskat från 7 150 till
5 392 man eller med drygt 24 procent.
Kan verkligen mekaniseringen ha skett
i en sådan takt? Mig förefaller det som
om denna stora personalminskning
svårligen kunnat ske utan att cn viss
minskning av underhållet förorsakats,
och det måste då vara angeläget att vi
med det snaraste inhämtar eftersläpningen.
Med intresse har jag tagit del av den
redogörelse som statsrådet lämnat om
det arbete som bedrivs för ernående av
en större trafiksäkerhet, bland annat
genom uppförande av olika säkerlietsanläggningar.
Det framgår ju att ett
betydande arbete redan tidigare ned
-
lagts härvidlag och att ytterligare är att
emotse. Statsrådet nämner vidare, att
riksdagen i samband med anslagsäskanden
kommer att få ta del av och följa
detta arbete. Jag skulle förmoda att riksdagen,
när så sker, kommer att med förståelse
för angelägenheten pröva dessa
framställningar. Om det dessutom är
mig tillåtet, skulle jag även vilja uttala
den förhoppningen, att vi i framtiden
slipper sådana demonstrationer, politiska
tågolyckor, som vi fick bevittna,
då vi för en tid sedan behandlade SJ:s
anslagsäskanden för nästa budgetår.
På grund av den senaste tidens många
järnvägsolyckor har järnvägsstyrelsen
ansett sig tvungen att begränsa tågens
hastighet. Detta resulterar i att tågförseningar
hör till ordningen för dagen.
Den vidtagna försiktighetsåtgärden är
säkerligen försvarlig och något som allmänheten
därför har att finna sig i.
Även om så är fallet måste det dock
vara angeläget att, så fort det ur säkerhetssynpunkt
är möjligt, få snabba
järnvägsförbindelser. Inte minst för
Norrland är detta en fråga av betydelse.
Jag förmodar dock att järnvägsmyndigheterna
är väl medvetna om detta
önskemål.
Herr talman! Efter dessa kommentarer
ber jag att ännu en gång få uttala
mitt tack för det erhållna svaret och
framför allt för dess klart positiva tendens.
Herr NIHLFOItS (fp):
Herr talman! Även jag får givetvis
ansluta mig till övriga interpellanters
tack för det utförliga svaret.
Jag har i min interpellation lagt huvudvikten
vid problemet om rationaliseringsarbetets
bedrivande inom statens
järnvägar under senare år och begärt,
att statsrådet skulle ge riksdagen en redovisning
av resultatet av dessa rationaliseringar
och omfattningen av personalindragningar
in. m. Jag har även
i det sammanhanget ifrågasatt, om det
28
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
verkligen har varit en riktig avvägning
mellan rationaliseringstakten och hänsynen
till säkerheten. Jag har dessutom
begärt att få reda på vilka åtgärder
som från statsrådets och från SJ:s sida
skulle vidtagas för att påskynda utbyggnaden
av säkerhetsanordningarna
inom järnvägsväsendct.
Om jag något får uppehålla mig vid
den sista frågan, så vill jag erinra, att
det redan här omnämnts, att denna utbyggnad
planeras av SJ. Det framgår av
olika avsnitt i statsrådets svar, att SJ
tydligen på ett förtjänstfullt sätt gör allt
för att planera för framtiden för en
snabb utbyggnad av säkerhetsanordningar
av skilda slag, såvitt jag kan
förstå moderna sådana och mycket
automatiserade.
Vad man däremot kan efterlysa i svaret
är ett löfte från statsrådet att också
i en framtid, när den dagen kommer,
biträda de krav på investeringsanslag,
som är förknippade med denna utbyggnad.
Vi vet redan, att sedan 1950, då SJ
lade fram en tioårsplan, har det skett
en eftersläpning i fråga om investeringarna,
en eftersläpning, som nu efter fem
år ungefär rör sig om mer än ett års
investeringsbehov. Det är påtagligt att
såväl regeringen som naturligtvis även
riksdagen här har ett ansvar, men med
den sammansättning, som vi har på regeringssidan,
är det givet, att huvudansvaret
ligger där. Det har skett en
nedskärning av investeringarna, som
naturligtvis måst gå ut över såväl utbyggnad
av säkerhetsanordningarna
som även SJ :s berättigade krav att försöka
upprätthålla trafiken och som
kanske lett till en snabbare takt i rationaliseringarna
än som måhända varit
den riktiga med hänsyn till personalens
intressen. Statsrådet har visserligen
gjort gällande, att det samtidigt med
dessa rationaliseringar skett förbättringar
för personalen. Det har t. ex.
successivt blivit kortare arbetstid. Det
är knappast troligt att man — det tror
jag knappast behöver påpekas — skulle
kunna driva den formen av rationalisering
därhän, att man endast pressar
personalen till ökade arbetsinsatser
utan att ge dem kompensation åtminstone
genom kortare arbetstid.
Jag tror emellertid att den avvägning,
som där har skett, icke är till
fyllest, bl. a. av den anledningen att rekryteringsproblemen
otvivelaktigt fortfarande
är mycket stora. Visserligen har
det på s. 14 i svaret redovisats, att
man efter en kraftig rekryteringskampanj
i höstas nyanställt cirka 500 personer.
Det är alltså ganska sent som
denna rekrvteringskampanj satts in. Nu
vet man inte i vad mån dessa nyanställda
kommer att stanna kvar, detta
med hänsyn till den press på personalen
som otvivelaktigt föreligger. Det har
berättats mig, att det är mycket vanligt,
att dessa nyrekryterade, som tydligen
värvats ungefär i den stil man i
gångna tider värvade till det militära,
övergår till den privata arbetsmarknaden.
De får nämligen en utbildning, som
innebär, att de ännu lättare än tidigare
kan få arbete där. Man kan ju fråga
sig varför de föredrar den privata arbetsmarknaden.
Jo, det beror naturligtvis
på att det hos SJ är fråga om ett
serviceyrke, som innebär mycket av
obekväm arbetstid på dygnets olika
timmar.
Om löneläget mot bakgrunden av
detta förhållande inte är tillfredsställande,
kommer det naturligtvis alltid att
innebära en omflyttning av arbetskraft
från SJ till det privata näringslivet eller
kanske andra delar av statsförvaltningen,
där just arbetstiden, låt vara att den
kanske till och med kan vara längre,
dock är förlagd till den tid på dygnet,
då de flesta är sysselsatta med sitt förvärvsarbete.
Jag tycker med andra ord
att man — och detta blir på sätt och
vis ett inlägg i en tidigare lönedebatt —
måste räkna med dessa förhållanden,
när man sätter lönerna för den personal
som det här gäller. Jag hoppas därför,
såsom tidigare uttalats från denna
Fredagen den 20 april 195G
Nr 15
29
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
talarstol, att de utredningar som är i
gång i fråga om lönerna också snart
föras fram till sitt slut, så att vi kan få
ta ställning till förslag om påtaliga förbättringar,
som är av behovet påkallade.
Det uttalande som statsrådet gör i
fråga om takten i rationaliseringen ställer
jag mig tveksam till. Statsrådet säger
att de påfrestningar på personalen som
rationaliseringen medför, icke är så stora
att man kan säga, att det är fara å
färde. Häremot kan man invända, att
de yttringar som kommit från personalhåll
bör väl i alla fall betyda något.
Även om man gör en summering, baserad
på siffror om kortare arbetstid och
dylikt, måste man ta hänsyn till personalens
reaktion. Det liar på senare tid
ganska klart kommit fram, att man från
personalens sida inte är till freds med
denna utveckling. Det betyder med
andra ord att den psykiska påfrestning,
som uppstår genom rationaliseringen,
är så stor, att den tydligen inte har blivit
kompenserad genom kortare arbetstid
och mindre fysiskt ansträngande
arbete.
Härtill kommer att man måste ta hänsyn
till utvecklingen på andra områden,
som under årens lopp också har gått i
riktning mot kortare arbetstid, bättre
trivsel och dylikt. Det gör att konkurrensläget
för SJ:s del fortfarande är besvärande
gent emot den privata arbetsmarknaden.
Får man härjämte senare
en utveckling därhän, att de i privat
tjänst anställda också får sin pensionsfråga
ordnad på ett sätt som bättre motsvarar
det statliga områdets pensionsbestämmelser,
inträder givetvis en ytterligare
skärpning av konkurrensen
om arbetskraften. Jag gör detta påpekande
bara för att visa att man inte,
såsom jag tycker jag kan tolka statsrådets
uttalande, här bör vara alltför
mycket till freds med situationen.
Statsrådet har sagt i sin sammanfattning,
att det är försyndelser från gamla
tider som vi nu får dragas med när
det gäller investeringar. Man gav inte
tidigare, menade han, tillräckliga anslag
för järnvägarnas förnyelse. Det är
först i slutet på 1940-talet som en upprustning
igångsatts. Jag sade förut, att
SJ:s investeringsbehov tydligen varit
mycket större än vad regeringen ansett
sig kunna gå med på och att det råder
en påtaglig eftersläpning härvidlag. Men
man måste samtidigt konstatera att i
jämförelse med tidigare år har SJ på
1940- och 1950-talen införlivat med sig
en hel del enskilda järnvägar, och detta
har givetvis också fört med sig ökat investeringsbehov.
Det som släpat efter har vi här fått
belägg för under olika rubriker. Jag
fäster mig särskilt vid det av alla trafikantgrupper
uttalade önskemålet om insättande
av stålvagnar, som herr Cassel
tog upp helt nyligen. Han framhöll i sitt
anförande, att han förstod att det gällde
att avväga investeringsbehoven, men att
man måste ta hänsyn till just detta av
honom aktualiserade behov genom att
påskynda utvecklingen på detta område.
Han uttryckte dessutom den förhoppningen,
att statsrådet skulle göra vad
han kunde. Inte bara på den punkten
utan även på andra punkter vill jag
också uttala den förhoppningen, att
statsrådet följer vad statsutskottets fjärde
avdelning och statsutskottet i sin
helhet har uttalat, nämligen att man
ökar investeringstakten högst väsentligt,
och alltså inte följer herr Cassel
och hans högerlinje, som ju snarare
gick ut på en nedprutning av investeringsanslaget
just på sådana här och
andra saker, som har med bl. a. säkerheten
vid SJ att göra.
Till slut, herr talman, kan man givetvis
inte heller ifrågasätta annat än att
riksdagen och svenska folket hyser fullt
förtroende till företagsledningen inom
SJ och även till järnvägspersonalens
vilja att avhjälpa brister, som kan tänkas
ligga bakom olyckorna vid SJ. Jag
tror inle att det över huvud taget i något
läger yttrats misstro mot statens
järnvägars ledning och mot järnvägs
-
30
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
personalen. Däremot har man en känsla
av att i ganska vida kretsar finns en
misstro mot regeringen, som har ansvaret
för utvecklingen, särskilt då det gäller
investeringspolitiken. Därvidlag skulle
jag vilja att statsrådet här mera tydligt
än i svaret deklarerade en lika positiv
inställning till detta problems lösning
som vi andra anser böra iakttagas.
Det är i alla fall så, herr talman, att vad
som behövs i detta sammanhang när det
gäller upprustningen och även vid en
mindre forcerad upprustning, som ej
går ut över personalen, så är det pengar.
Herr MELLQVIST (s):
Herr talman! Även jag ber att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för det utförliga svar, som kammaren
i dag fått ta del av på basis av
alla de interpellationer som väckts i
anslutning till alla olyckor vid SJ. Jag
konstaterar med tillfredsställelse atf
svaret är positivt. Det andas just den
förhoppning vi alla delar att allt skall
göras som över huvud taget kan göras
för att förhindra liknande händelser.
Till detta skulle jag bara vilja göra
några korta randanmärkningar i anledning
av statsrådets svar.
Det finns bevakningssträckor, där
man beträffande bevakningen som har
att utöva kontroll och ägna nödig tillsyn
kanske kan säga, att rationaliseringen
gått väl så fort. Man kan ifrågasätta
det riktiga i det som nu skett. Att skära
ner banpersonalens besiktning till två
dagar i veckan kan, som jag sade, vara
en förhastad åtgärd, och samtidigt härmed
ökar man de aktuella sträckorna
med sju å fem kilometer. Detta är kanske
i och för sig en åtgärd, som inte är
att tillråda, i synnerhet som järnvägens
olika linjer inte minst denna vinter varit
utsatta för en mycket hård belastning
och därigenom arbetsuppgifterna
för såväl banmästare som baningenjörer
på så sätt ändrats att deras skyldighet
till besiktning ändå skall äga rum vid
behov. Järnvägsstyrelsen har ju också
i detta sammanhang till sin egen sakkunskap
på detta område anlitat två
professorer, som varit styrelsen behjälpliga
vid de undersökningar som
företagits i anledning av de inträffade
olyckorna. Professor Gunnar Beskow
har dessutom i en mycket uppmärksammad
artikel tagit upp just dessa
spörsmål, och jag tillåter mig anföra
vad professorn i detta sammanhang
sagt, nämligen att längs dessa sträckor
kräver bankroppen en kunnig och pålitlig
vårdare, helst en som likt en husläkare
känner patientens alla egenheter.
Det är härvidlag SJ:s rationalisering
av spårunderhållet är diskutabelt.
I sjukdomstider är inte bara vintern
utan också våren med snösmältningen
— då bultarbetena ofta följs av svåra
vårflöden och uppträngandet av smälta
jordsoppor — det tjälsjukdomsstadium
som kallas tjälskott. Denna vår blir förmodligen
farlig för järnvägstrafiken,
sen, snabb smältning med höjda ojämnheter
och allvarliga tjälskott. Där spelar
den personliga organisationen alltid
sin roll, fortsätter professor Beskow.
Med dessa två vintrars erfarenhet till
den föregående är stunden inne för en
omprövning. Förnuftigast vore väl att
inte återgå till ett slentrianmässigt system
med fem kilometer per banvakt
utan bygga delningen efter farlighetsgrad,
så att de besvärliga sträckorna får
tätare personalbesiktning, flera vårdare
per lägenhet, kortare bankroppar, med
var sin ansvarige sjukskötare. Så långt
professor Beskow.
Överrevisorerna vid SJ har också
som framgår av svaret i sina berättelser
1952, 1953, 1954 och 1955 påtalat
det mindre tillfredsställande banunderhållet
i övrigt. Det är att hoppas, att de
åtgärder sättes in, som man i svaret
kan utläsa, för att åstadkomma effektivare
kontroll och framför allt ett bättre
banunderhåll. Även om järnvägspersonalen
i säkerhetstjänsten fått en lind
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
31
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
ring i sin arbetstid kvarstår ändock
frågan om inte enmanstjänsten trots
förbättringen genom effektivare tågtjänst
och därmed uppdrivet tempo
ändå är för högt tilltagen. För denna
personal förekommer ingen s. k. sommartid,
utan här är tjänstgöringen lika
året runt. Här är fråga om förslitning
av den mänskliga faktorn, och när det
någon enstaka gång inträffar ett eventuellt
förbiseende får detta också konsekvenser.
Det är mot den bakgrund
som här antytts som också fortlöpande
förändringar bör ske i syfte att om möjligt
förebygga förslitning av framför
allt säkerhetstjänstens personal.
Dagens interpellationsdebatt, herr
talman, får ses mot bakgrunden av allmänhetens
reaktion när det gäller olyckorna
vid våra järnvägar. Dess bättre
är olyckorna med dödlig utgång vid
SJ endast bråkdelen av de som dagligen
händer på våra gator och vägar.
Under SJ :s hundra år har förolyckats
så många människor som är motorismens
dödsskörd under endast två kvartal.
Men trots detta reagerar opinionen
upprört när något händer SJ. SJ :s lednings
strävan bör vara att i fullt samförstånd
med alla anställda driva järnvägstrafiken
på ett sådant sätt att ingen
möda åsidosättes för att så långt det
står i mänsklig förmåga förebygga olyckor
av skilda slag.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Andersson få framföra ett tack för
svaret på min interpellation.
I debatten om järnvägsolyckorna har
den s. k, mänskliga faktorn hittills tillmätts
nära nog avgörande betydelse.
Man måste emellertid fråga sig, om denna
mänskliga faktor, som för trafiksäkerheten
spelar en så stor roll, har
ägnats motsvarande omsorg från järnvägsstyrelsens
och kommunikationsministerns
sida. .lag har tidigare påstått
att så icke varit fallet, och jag vidhåller
det nu.
Beträffande dagens interpellationssvar
noterar jag att statsrådet numera
inte talar så raljant om »s. k. missförhållanden»
vid statens järnvägar, som
herr statsrådet gjorde för ett och ett
halvt år sedan, när jag erinrade om de
oerhörda risker som skulle uppstå genom
personalindragningarna och en del
andra åtgärder. Dessa missförhållanden
är faktiska, inte »s. k. missförhållanden».
Jag har aldrig kunnat förstå hur
statsrådet så fullständigt kunde nonchalera
den varning, som då uttalades
inte bara av mig utan också av järnvägspersonalen,
och de fakta som redan
då förelåg. Vid den tidpunkten
fanns nämligen resultatet av verkställd
sakkunnigeutredning tillgängligt, där de
sakkunniga redogjorde för undersökningar
av arbetsförhållandena vid SJ,
och varav framgick att det bland vissa
arbetargrupper vid säkerhetstjänsten
förekom en osedvanligt stor sjukdomsfrekvens,
vilken uppenbarligen hade
samband med den påfrestande tjänstgöringen.
Det fanns så mycket större
anledning att observera detta som de
sakkunniga i sitt utlåtande också drog
den slutsatsen, att det förelåg tilltagande
risker för felhandlingar hos människor,
som utsättes för sådana påfrestningar.
Detta borde också ha setts mot
bakgrunden av järnvägsstyrelsens påstående
att 91 procent av alla sammanstötningar
berodde på felhandlingar hos
personalen.
I dag intar emellertid statsrådet en
helt annan position och säger att det
»möjligen» finns vissa icke önskvärda
förhållanden, men de beror på bristande
tekniska anordningar. Den mänskliga
faktorn är nu nästan helt eliminerad
ur bilden. Därmed vill statsrådet
vinna stöd för sin och järnvägsstyrelsens
uppfattning att de stora personalindragningarna
vid SJ icke har haft någon
skuld till att vissa slags olyckor
liar ökat. Om man skall tro statsrådets
uppgifter på sidan 10 i interpellationssvaret,
så är anledningen till alt flera
32
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
tiotal människor har fått sätta livet till,
att hundratals människor fått mer eller
mindre allvarliga skador och att SJ
tillfogats materiella förluster på flera
tiotals miljoner kronor den att det inte
finns tillfredsställande tekniska säkerhetsanordningar
vid statens järnvägar.
Det är denna omständighet som uteslutande
— eller i varje fall till övervägande
del — är orsaken, anser statsrådet.
De tekniska anordningarna skall givetvis
inte underskattas, men nog är det
väl otvivelaktigt — vilket för övrigt
flera talare tidigare har framhållit —
att t. ex. den våldsamma försämringen
av bankontrollen och materielunderhållet
har en mycket dryg andel i de olyckor
som inträffat. De tekniska bristerna
är en sak som bör begrundas av
framför allt högerns riksdagsgrupp, dår
man för några veckor sedan — efter de
senaste oerhörda järnvägsolyckorna —
föreslog en stark ytterligare nedskärning
av anslaget till SJ :s säkerhetsanordningar
för att det, som högern uttryckligen
förklarade, skulle bli mera
pengar över till rustningar.
Man kan emellertid också fråga, om
inte detta även är kommunikationsministerns
linje, fastän han inte går så
långt som högern. Mot kommunistiska
och socialdemokratiska motionärer, som
har velat begränsa rustningskostnaderna
till förmån för nyttigare ting, t. ex.
för säkerhetsanordningar vid SJ, har
nämligen regeringen gått den motsatta
vägen. Kommunikationsministern har
sålunda genomtrumfat ett beslut om
mycket betydande minskningar av SJ :s
investeringar för bland annat säkerhetsanordningar
från och med i år,
samtidigt som rustningskostnaderna
även i år har ökat. Och i likhet med högern
hävdar kommunikationsministern
att man inte får röra det stora budgetöverskottet
ens för att förbättra trafiksäkerheten
vid SJ. Under sådana förhållanden
blir kommunikationsministerns
förklaring om järnvägsstyrelsens
planer av ganska ringa värde. Det låter
i och för sig imponerande att SJ:s
ledning skall lägga fram förslag, som
skall befria oss från en del av de livsfarliga
»träskrindorna» och leda till
olika tekniska förbättringar i övrigt,
men jag frågar: Hur mycket blir det
kvar av dessa stora planer, sedan kommunikationsministern
har haft hand
om dem? Järnvägsstyrelsen har i många
år lagt fram planer på en förbättrad
trafiksäkerhet, och så har skett även i
år. Ramen för SJ :s investeringar har
hittills, efter kommunikationsministerns
prutningar, varit fastställd till 302 miljoner
kronor. I år ville järnvägsstyrelsen
ha 315 miljoner, men kommunikationsministern
skar ned anslaget till
300 miljoner, och för nästa budgetår
stannar det vid 287 miljoner kronor.
Så har det gått med järnvägsstyrelsens
planer, sedan kommunikationsministern
och högern gjort sina mycket
omtalade »avvägningar mellan olika utgiftsändamål»,
som det heter. Högern
hör hemma i detta sammanhang bland
annat med anledning av herr Cassels
interpellation om övergång till enbart
stålvagnar. Herr Hjalmarson har visserligen
i en tidigare debatt försäkrat
att det var på bekostnad av signalanordningar
o. d. som högern ville skrapa
ihop ytterligare några miljoner kronor
för militära ändamål, men det skulle
inte ske på bekostnad av den rullande
materielen. Men inte heller i fråga om
denna förklaring är högern att lita på.
Järnvägsstyrelsen hade begärt 13 miljoner
för att förbättra vagnparken, bl. a.
genom ökat tillskott av stålvagnar, och
vad vi föreslog var ett genomförande
av den delen av järnvägsstyrelsens
önskningar. Högerns samtliga utskottsledamötcr
hjälpte emellertid kommunikationsministern
att pruta ned järnvägsstyrelsens
förslag med nära två
tredjedelar på denna viktiga post.
Till de åtgärder kommunikationsministern
rapporterat såsom vidtagna efter
de stora järnvägsolyckorna hör, att
Fredagen den 20 april 1950
Nr 15
33
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
en viss typ av lok tagits ur trafik på
norra stambanan. Jag vet inte vad som
döljer sig bakom detta korta uttalande,
men det är möjligt att det gäller ett
mycket allvarligt förhållande, som påtalats
av personalen vid upprepade tillfällen,
och i så fall är det sannerligen
inte för tidigt att någonting blivit gjort.
Saken är nämligen den, att lokförare
vid Luleå lokstation redan i början av
november 1955 rapporterade — och de
har även gjort det senare — att en loktyp,
som använts en relativt lång tid,
bl. a. med enmansbemanning, saknade
s. k. dödmansgrepp i funktionsdugligt
skick. Enligt uppgifter som jag erhållit
har personalen vid flera lokstationer,
där detta lok användes så sent som
i slutet av januari i år, inte fått några
anvisningar om det konstruktionsfel,
som tydligen förelåg. Man hade med
andra ord inte vidtagit ens minimala
åtgärder för att förebygga de oerhörda
olycksrisker, som fanns. Enmansbemanningen
av lok hör ju över huvud
taget till de många rationaliseringsåtgärder,
som har utsatts för kritik från
personalen och allmänheten på grund
av de stora faror de uppenbarligen innebär.
All kritik har emellertid viftats
bort under hänvisning till expertisens
tvärsäkra förklaringar, att dödmansgrepp
och andra fina tekniska anordningar
gav allmänheten full trygghet.
Till de faror, som en tung och jäktande
tjänstgöring medför, kominer emellertid
nu också dessa upplysningar från
personalen, att de tekniska anordningar
— t. ex. dödmansgreppet — som
man litat så mycket till, inte fungerar
på det osvikliga sätt som påståtts. Om
den loktyp jag talat om nu tagits ur
trafik så är detta bra. Men det borde
ha skett omedelbart efter det att personalen
slog larm.
Jag skall också påtala ett par andra
saker, även de synnerligen ödesdigra
för norra stambanan, alltså där trafiken
är intensivast och där det förekommit
ett skrämmande stort antal
olyckor. Också i detta fall vet jag att
personalen påtalat saken men att i vart
fall tills helt nyligen detta inte lett till
några resultat. Det gäller en stryp anordning,
som införts på den tidigare
snabbverkande delen av malmtågens
bromsar. Den verkar så, att den s. k.
ansättningstiden förlängs från 10 till
30 sekunder med motsvarande förlängning
av bromssträckan. Vad en sådan
förlängning av bromssträckan betyder
ur säkerhetssynpunkt säger sig självt,
när det kan röra sig om tågvikter på
över 3 000 ton. Det finns alltså inte
längre samma möjligheter som tidigare
till snabbromsning av dessa tåg. Det
förefaller också som om införandet av
den nya bromstypen inte kombinerats
med tillräcklig utbildning av den personal,
som skall handha anordningarna.
Här tycks det vara en motsvarighet till
den bristande upplysnings- och utbildningsverksamheten,
som jag påtalade i
fråga om det felkonstruerade dödmansgreppet.
Jag skall naturligtvis inte dra några
bestämda slutsatser om hur olycksfrekvensen
kunnat påverkas av sådana
här missförhållanden. Men jag vill erinra
om omständigheterna vid ett par
av de olyckor, som inträffat på malmbanan
under de senaste åren. På Gällivare
bangård inträffade sommaren
1952 en kollision mellan rälsbuss och
tåg, varvid en människa dödades och
många skadades. Det är en utbredd
uppfattning bland personalen, att olyckan
skulle ha medfört mindre skadeverkningar
eller kanske till och med
kunnat undvikas, om det funnits möjligheter
till snabbromsning. På samma
sätt förhåller det sig med olyckan i
Koskivaara i fjol, då Nordpilen kolliderade
med en rälsbuss. Resultatet blev
att 25 personer skadades. Även i det
fallet framfördes tåget med lok av den
typ, som jag här talat om.
Till slut, herr talman, vill jag göra
några kommentarer lill de av statsrådet
Andersson anförda olvcksfallssiffrorna,
3 — Andra kammarens protokoll 195t>. Nr 15
34
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
som enligt hans mening visar dels att
peronalindragningarna inte har någon
nämnvärd skuld till olyckorna, dels
att trafiksäkerheten vid SJ blir bättre
och bättre! Jag hävdar tvärtemot att
olyckshändelserna vid SJ blivit värre
och värre de senaste åren och att detta
står i påtagligt samband med de starka
personalindragningarna. Det framgår
av statsrådet Anderssons siffror, att
personalindragningarna började 1952.
Året förut fanns det drygt 67 000 anställda,
men för åren 1952—1955 anger
statsrådet följande serie i runda tal:
66 000, 64 000, 61 000 och 60 000 personer.
Det är alltså en minskning på kort
tid med i runt tal 7 000 personer. Om
man nu vill söka ett samband mellan
personalindragningarna och olyckorna
måste man alltså börja med 1952 eller
efter 1952. Det är ju då verkningarna
av dessa rigorösa personalindragningar
kan visa sig.
Innan jag gör den jämförelsen skall
jag rikta uppmärksamheten på de av
statsrådet Anderssons siffror, som anger
att det under några år före 1952
skedde en successiv förbättring i olycksfallsstatistiken.
Detta hänger samman
med den tekniska upprustning av SJ,
som skedde från slutet av 1940-talet och
några år framåt, men under denna period
gjorde man inte samtidigt så rigorösa
personalindragningar som sedan
följt. Så kom dessa rationaliseringar år
1952, och vi kan i statsrådets svar avläsa
de ödesdigra verkningarna av personalindragningarna
från och med
1953. Tågurspårningarna visar en mycket
dyster kurva i statistiken under
dessa år. Antalet tågurspårningar under
åren 1953—1955 är 91, 106 och 116.
Urspårningarna per 100 miljoner vagnaxelkilometer
under samma tid är 2,45,
2,79 och 2,90. Per 10 miljoner tågkilometer
är urspårningarna 7,28, 8,34 och
8,91.
Ännu värre är det i fråga om sammanstötningarna.
Antalet kollisioner
med loktåg åren 1953—1955 är 14, 22
och 27; per 10 miljoner tågkilometer är
de 1,43, 2,28 och 2,75. Antalet kollisioner
med rälsbusståg under samma tid
är 6, 7 och 15; per 10 miljoner tågkilometer
är de 2,22, 2,30 och 4,67.
Det har alltså skett en mycket stor
ökning av tågolyckorna sedan personalindragningarna
började. Särskilt i fråga
om kollisionerna är det fruktansvärda
siffror — en ökning på över 100 procent
under tre år. Vad skall inte statistiken
visa, när den kompletterats med
siffrorna för 1956!
Det kan bara dras en rimlig slutsats
av statsrådets egna siffror och av de
erfarenheter vi alla har, vilka inte minst
järnvägspersonalen i en mängd uttalanden
har riktat uppmärksamheten på,
nämligen att en betydande återanställning
av personal måste ske och att även
en teknisk förbättring måste ske i ökat
tempo, om det skall gå att få slut på de
uppenbara missförhållanden, som råder
vid statens järnvägar.
Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Även jag ber att få
tacka statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för interpellationssvaret,
men jag kan inte säga att
jag är riktigt tillfredsställd med det.
Min interpellation rör, som kammarens
ledamöter väl vet, inte de olyckor som
skett, utan jag har ställt några frågor
rörande de svåra trafikförhållandena I
samband med jultrafiken vid senaste
årsskiftet. Statsrådet har inte velat gå
med på att det, som jag förmodade,
möjligen fanns några brister inom ledningen
för SJ i handhavandet av driften
under denna tid, utan han har —
tydligen då stödd på yttranden från
järnvägsstyrelsen — ansett att det helt
var de svåra väderleksförhållandena
som orsakade rubbningarna. Det är
självklart att väderleksförhållandena i
hög grad medverkade, men jag har inte
av statsrådets svar blivit övertygad om
att detta var den enda anledningen.
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
35
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
Statsrådet har i sitt svar inte heller
sagt, att de förhållanden vid SJ, som
rådde i julas, möjligen skulle kunna
undvikas nästa år, om vädret då bleve
detsamma. Som en av de främsta orsakerna
utöver snöfallet framhålles svårigheterna
att klara växlingen i snö och
kyla. Jag tror det är riktigt att detta
är en av de främsta anledningarna, men
då frågar jag mig: Varför görs det
ingenting för att rätta till den saken
och försöka hindra snön och isen att
komma in i växlarna? Jag vet inte om
det gjorts några undersökningar inom
SJ för att få reda på vad det skulle
kosta att lägga enkla tak över de viktigaste
delarna av de stora bangårdarna,
så att snön hindrades från att blockera
spåren. Det kan väl inte vara riktigt,
att de elektriska växlingsanordningarna
skall kunna användas praktiskt
taget endast vid värme och uppehållsväder
och inte i snö och kyla.
Tänk om man skulle kunna räkna ut
hur mycket pengar de väldiga förseningarna
vid jultiden kostade SJ genom
allt vad de medförde; och om man härtill
lägger vad de kostat den resande
allmänheten genom ökade utgifter och
förlorad arbetstid, vad de kostat tusentals
väntande bussar och taxibilar,
som fått stå vid stationerna timme efter
timme utan att kunna uträtta någonting,
och vad de kostat i form av skadade
livsmedel och annat gods som
inte kommit fram i tid. Kunde man räkna
ut detta, skulle det säkerligen visa
sig att det, tillsammans med de förluster
som SJ direkt har åsamkats, är fråga
om väldiga belopp. Om dessa olägenheter
kunde elimineras genom elektrisk
drift av växlingarna året om,
skulle kostnaderna därför säkerligen
väl förränta sig.
Det är enligt min mening anmärkningsvärt
att det enda, som statsrådet i
sitt interpellationssvar hade att komma
med för att skapa bättre förhållanden
under jultrafiken och vid högtrafik över
huvud taget, var indragningar av tåg.
Det är klart att med ett mindre antal
tåg under julrushen kan väntetiderna
minskas, men det skulle i stället uppkomma
andra svårigheter, som man
inte vill vara med om. Skulle det inte
vara möjligt, herr statsråd, att försöka
utsträcka topptrafiken vid jularna, vilken
nu är koncentrerad till ett fåtal dagar,
en eller annan vecka? Jag kan föreställa
mig att i städerna, framför allt
storstäderna, finns det många människor
som skulle kunna resa tidigare än
just de sista dagarna före jul och som
också skulle göra det, om de visste, att
de då inte behövde vänta så mycket
och över huvud taget fick en säkrare
och trevligare resa. Detta vore ju en
förbättring, som skulle kunna genomföras
omedelbart och inte behöva uppskjutas
i åratal. Jag tror inte, att det
hela skulle kosta SJ mer än en smula
pengar för reklam. Jag känner inte till
om det gjorts några allvarliga överväganden
av det slag som jag här åsyftar,
men i varje fall anser jag att det
vore anledning att göra det.
I min interpellation har jag redogjort
för de svåra förhållanden som jag iakttog
då jag två dagar under värsta julbrådskan
måste göra en nödvändig resa
till Stockholm och hem igen. I den stora
hallen på Centralen stod under många
timmar sammanpackade 6 000 människor,
enligt polisens uppskattning. Det
var unga och gamla, det var mödrar
med barn, det var åldringar och sjuklingar.
Man stod så länge man orkade,
och sedan satte man sig ned på sina
kappsäckar eller rätt och slätt i smörjan
på golvet, möjligen med en tidning
under sig. Milt uppe i det hela
svimmade människor. Jag såg själv eu
dam svimma ett stycke ifrån mig. Det
var så trångt, att man inte kunde komma
fram med en bär till henne, utan
en man tog och släpade henne på golvet
ut ur den värsta trängseln. Säkert inträffade
det flera liknande fall. Men
man såg inte till en polis, inte en järnvägstjänsteman
— de stod väl liksom
36
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
jag inklämda i ett hörn och kunde
ingenting göra.
Jag frågade mig både då och senare:
Har aldrig järnvägsstyrelsen tänkt på
att vid sådana tillfällen söka iordningställa
en del extra sittplatser, så att åtminstone
de äldsta och klenaste kunde
få någon möjlighet att vila sig? De få
sittplatser som finns på Centralen räcker
inte långt. Detta vore väl ett arrangemang
till de resandes gagn, som man
skulle kunna genomföra utan större
kostnader.
Jag hoppas att statsrådet ville göra
klart för järnvägsstyrelsen, att det är
nödvändigt att söka vidta åtgärder för
att göra förhållandena för de resande
så drägliga som möjligt vid sådana här
svåra trafikanhopningar och inte bara
lämna det hela åt sitt öde. Såsom jag
också framhållit i interpellationen var
trängseln på Centralen i julas sådan, att
hade det uppstått någonting som skapat
panik, hade nog många människor
fått sätta livet till. Skulle det uppkomma
liknande förhållanden en annan gång,
är det väl alldeles nödvändigt att det
finns några representanter för ordningsmakten
på platsen. Jag såg denna gång
inte till några sådana, men nog hade
det funnits användning för dem.
Jag vill tillägga några ord i anslutning
till den debatt som här förts. När
de första stora olyckorna vid SJ hade
inträffat och som berörts här förut i dag
fattade järnvägsstyrelsen beslut om att
inställa de festligheter m. m. som skulle
anordnas med anledning av järnvägarnas
hundraårsjubileum. Att festbanketten
i Stockholms stadshus inställdes var
säkert riktigt. Däremot är jag inte övertygad
om att det var riktigt att slopa
den jubileumsutställning, som skulle
visa de svenska järnvägarnas utveckling
under de gångna hundra åren. Det
hade säkerligen för oss alla varit av
värde att få en sådan överblick över
vad som uträttats av de svenska järnvägarna
som har betytt oerhört mycket
för hela vårt lands utveckling i olika
avseenden. Här skulle man inte bara
i bild utan så att säga i levande livet
ha fått se, hur järnvägen vuxit från
ingenting upp till vad den nu är, ett
väldigt företag. Jag tror också, att
många -— jag vågar säga tiotusentals —
anställda vid SJ, som har tjänat troget
i kanske flera tiotal år, känner sig
ganska besvikna över att de icke nu får
se bilden av det verk, som de har varit
med om att bygga och som man väl avsåg
att visa med denna utställning.
Jag tillåter mig, herr talman, att hemställa
till statsrådet, att han till järnvägsstyrelsen
framför den meningen,
att vi bör låta denna utställning komma
till stånd. Jag är övertygad om att denna
uppfattning delas av många.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Det finns inte för mig
så mycket att tillägga i denna diskussion.
Jag är naturligtvis mycket tacksam
för de i huvudsak positiva uttalanden
och den positiva inställning, som har
kännetecknat interpellanternas anföranden,
men det är klart, att däri frågor
beröres, som det kanske skulle se egendomligt
ut om jag helt förbigick.
Om jag börjar med herr Nihlfors, så
frågade han mig hur man kan förvänta,
att regeringen och kommunikationsministern
i fortsättningen kommer att bedöma
de anslagskrav, som kommer ifrån
statens järnvägar och som jag på vissa
punkter i förväg har kunnat redovisa
för. Det besked jag kan ge därom är naturligtvis
att det i och för sig alltid har
varit och alltjämt är mycket önskvärt,
att man väsentligt kunde öka investeringarna
bl. a. inom statens järnvägar.
Det framhåller jag varje år i statsverkspropositionen,
men jag måste också med
hänsyn till övriga kommunikationsverk
och alla andra statliga och enskilda investeringsuppgifter
i landet medge, att
man inte kommer ifrån att göra en avvägning.
Ingen skulle vilja, att något
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
37
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
område kom utanför denna avvägning.
Det som gör att jag vågar hänvisa till
detta också nu är ju, att statens järnvägars
investeringar ligger på ett mycket
högt plan. Jag vill erinra om att om
man gör jämförelser bakåt i tiden, finner
man en ständigt höjd reell investeringsnivå.
Vi flyttar den uppåt undan
för undan. Om man ser på 1930-talets investeringsnivå
hos statens järnvägar —
jag skall strax komma med en förklaring
därom — var den i årets penningvärde,
för tiden 1935—1940, ungefär
120 miljoner kronor i genomsnitt. Nästa
femårsperiod, som man kan ta med i
jämförelsen, är den efter kriget mellan
1945 och 1950. Då var den genomsnittliga
investeringen 175 miljoner kronor,
medan den under den senaste femårsperioden
har varit 300 miljoner kronor.
Det är raskt marscherat. Ett tillägg, som
man måste göra här, är naturligtvis att
förstatligandet under tiden har tillfört
SJ fler och fler banor, och man borde
ta in i bilden den investeringsnivå, som
de enskilda järnvägarna hade på 1930-talet. Jag har inga tillförlitliga uppgifter
därom, men de uppgifter, som jag har
fått, säger mig ändå, att det här är fråga
om en väsentligt höjd investeringsnivå.
Herr Holmberg anförde även en del
kritiska synpunkter. Det är särskilt en
för kammarens ledamöter mycket lätt
kontrollerbar uppgift, som jag vill ta
upp, och som återfinns i interpellationssvaret.
När herr Holmberg ur statistiken
försöker utläsa, att antalet tågsammanstötningar
och tågurspåringar har ökat
under den sista femårsperioden, då SJ:s
personal har minskat, kan var och en
se, att förhållandet är precis raka motsatsen.
I mitt svar göres också en sammanställning
och en jämförelse mellan
de två senaste femårsperioderna. Under
perioden 1945—1950 minskades
personalantalet ingalunda utan steg på
grund av ökning av trafiken in till året
1950—1951. Härav kan man alltså inte
utläsa några sådana spår av rationaliseringarna
som att personalen minskats.
Det är alldeles tydligt, att sammanstötningarna
under dessa fem år var flera
än under den femårsperiod, som herr
Holmberg talade om. Går man sedan till
urspåringarna finns det ju en jämförelse
i svaret, som visar, att dessa i
medeltal per år var talrikare, man kan
tillägga väsentligt talrikare, än under
den senaste femårsperioden. Jag förstår
inte, hur herr Holmberg kan påstå något
annat. Det är riktigt, att antalet tågurspåringar
under de två senaste åren
har ökat i jämförelse med föregående
år, och det gäller väl också antalet
sammanstötningar, men även om man
jämför 1954—1955 års olyckor av detta
slag med de tidigare fem årens, kan
herr Holmberg se, att medeltalet för i
fjol och för år 1954 ligger lägre än medeltalet
för perioden 1945—1950. Jag
drog upp denna jämförelse, därför att
man inte kan ur denna olycksfallsstatistik
läsa ut att rationaliseringarna och
personalminskningarna har ökat olycksfallens
antal inom SJ.
Sedan frågade herr Holmberg om ett
lok som tagits ur trafik på norra stambanan,
det s. k. DA-loket. Detta lok har
tagits ur trafik eftersom det har ansetts
ha för stela tågrörelser. Provning med
detta lok pågår nästan varje dag här i
Mellansverige. Enligt de uppgifter vi
har fått från järnvägsstyrelsen, senast
i går, har i varje fall hittills ingenting
anmärkningsvärt upptäckts vid dessa
provningar. Jag vågar inte uttala mig om
det slutgiltiga resultatet.
Jag skall inte alls gå in på herr Anderssons
i Dunker anförande. Jag vill
be herr Andersson i Dunker att läsa det
svar som gäller olyckshändelserna. Förklaringarna
till att jultrafiken kom att
bli som den blev finns nog också i det
svaret. SJ har nog — vilket jag också
konstaterat i de båda interpellationssvaren
— arbetat nära kapacitetgränsen.
Man skulle kunna uttrycka saken så, att
man vid SJ — jag talar här om huvudlinjerna
— kanske åtagit sig transportuppgifter
som medfört en överansträng
-
38
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
ning. I varje fall har tågföringen därigenom
försämrats både under julbrådskan
och senare. Jag medger gärna att
personalen just under sådana perioder,
särskilt vid tågförseningar, kommer att
utsättas för en speciellt hård press, varvid
överansträngning blir följden.
Dessa frågor, som jag betraktar som
de väsentligaste nu, är föremål för särskild
uppmärksamhet inom SJ-ledningen.
Fråga är om man inte bör ompröva
just denna ambition hos SJ — i och
för sig lovvärd naturligtvis — att försöka
tillmötesgå alla de anspråk som
kunderna har i fråga om godstransporter,
extratåg vid jultiden och extratåg
vid fjällresor. Man bör nog ta denna
strävan under omprövning i avvaktan
på att kapaciteten hos huvudlinjerna
förstärks. SJ måste nu på norra stambanan
hålla en permanent lägre hastighet
än vad tidtabellen anger, och vi
måste räkna med att under en tid framåt
få finna oss i en sådan försämring i
servicen. Jag har antytt i svaret att den
angelägnaste kapacitetsförstärkningen
på denna bana helt enkelt är om man
inte helt eller delvis måste ha dubbelspår
på sträckan Krylbo—Ånge. Jag
antar att kammarens ärade ledamöter
genom att se just på dessa delar i mitt
svar finner, att det är på dessa punkter
som ansträngningarna måste sättas
in — ansträngningar som vi alla inser
vara nödvändiga — för att skapa trygghet
och säkerhet vid våra järnvägar.
Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag måste först erinra
om vad diskussionen rörande olycksfallsstatistiken
gällde. Den gällde mitt
påstående, att det efter genomförandet
av personalindragningarna hade blivit
en avsevärd ökning av antalet olyckor,
såväl kollisioner som tågurspåringar. Nu
föredrar statsrådet Andersson i stället
att använda jämförelsesiffror under
femårsperioder som inte sammanfaller
med perioden för personalindragningarna.
Hans femårsperioder gäller å ena
sidan 1946—1950 och å andra sidan
1951—1955.
Jag har ju med statsrådets egna siffror
påvisat, att personalindragningarna
började 1952 och att man följaktligen
från och med 1953 kan spåra sambandet
mellan personalindragningarna och
olycksfallsfrekvensen. Var och en har
ju — jag använder samma ord som
statsrådet nyss — lättillgängliga siffror
framför sig på s. 24 i interpellationssvaret.
Man kan där läsa hur siffrorna
precis stämmer med vad jag sagt. Olyckorna
har ökat — i vissa fall med ända
upp till 100 procent — under en treårsperiod
efter det dessa rigorösa personalindragningar
började. Det är ostridiga
fakta.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Lika ostridigt är vad
jag sagt att trafikolyckorna —- olyckor
av det slag vi här talar om — var väsentligt
flera innan personalindragningarna
började. Detta framgår också klart
av denna statistik. Jag medgav att antalet
ökade 1954—1955, men att det gudskelov
inte kommit så högt upp som det
var innan personalindragningarna satte
in.
Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet förklarade
att det var de många omständigheterna
vid avvägningen av investeringsbehoven
som gjorde att man inte så långt i förväg
kan uttala sig med bestämdhet. Givetvis
kan kommunikationsministern
inte gärna veta om han nästa år fungerar
som statsråd. Om vi emellertid nu
antar att han verkligen gör det så skulle
det ha varit tacknämligt om han varit
mera bestämd i sina uttalanden här.
På tal om den högre investeringsnivån
nu i jämförelse med 1930- och
1940-talen vill jag — utan att vara fackman
— konstatera, att materielkostnaderna
har ökat väsentligt, även om man
mäter i samma penningvärde. Allting
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
39
Svar på
har ju blivit mer komplicerat och dyrbart,
särskilt när det gäller automatiska
anordningar av olika slag. Jag antar
även att ett lok är mycket dyrbarare
nu än på 1930-talet även om man
beräknar värdet efter den gamla penningnivån.
Herr SJÖLIN (fp):
Herr talman! Till en början vill jag
uttrycka min tillfredsställelse med den
uttömmande redogörelse över driftsförhållandena
vid SJ, som kommunikationsministern
lämnat. Tiden har tyvärr
inte medgivit något närmare studium
av hela interpellationssvaret, men
det är ändå tacknämligt att det finns
möjligheter att studera saken närmare
senare.
Det finns även anledning för mig att
understryka värdet av att kommunikationsministern
här så starkt betonat det
berättigade i strävandena från järnvägsstyrelsens
sida att vidta de rationaliseringsåtgärder
som är möjliga för att
förbilliga driften. Mot järnvägsstyrelsens
åtgärder i trafiksäkerhetshänseende
finns säkert ingenting att invända.
Jag är övertygad om att man gjort allt
som är möjligt med tillgängliga resurser
för att göra trafiksäkerheten så stor
som möjlig.
Det omfattande svar som här föreligger
på interpellationerna verkar
emellertid på mig nästan som en undanmanöver
för att slippa ge ett svar
på de verkliga problem som här döljer
sig. Vi har inget svar fått på frågan
vilka orsakerna varit till de olyckshändelser
som nu inträffat. Jag förstår att
det inte är lätt att lämna svar härpå,
men i vissa hänseenden kunde säkert
interpellationssvaret ha varit mera utförligt
och sanningen mera nära.
Herr Swedberg berörde olyckan i
Stiilldalen. .lag ger honom fullkomligt
rätt i vad han sade här. Statsrådet har
inte upptagit frågan till behandling i
sin replik, och tystnaden kanske också
interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
för hans del innebär att han är inne på
samma tankegång. Tyvärr är det nog i
regel så att den mänskliga faktorn vid
de flesta olyckorna spelat in. Så var det
säkert i Ställdalen. Man glömde här att
vidta den åtgärd som är viktigast av
alla när man fått ett tåg sammansatt:
man glömde bort bromsprovet, man
konstaterade inte om bromsledningen
var i funktion. Detta är naturligtvis
mycket mänskligt, och ingen skall dömas
för det.
Även vid Akkavaara-olyckan var det
den mänskliga faktorn som klickade.
Vederbörande förare glömde helt enkelt
bort mötet. Varför han gjorde det,
skall jag inte här yttra mig om. Han
kan ha varit överansträngd eller också
kanske distraherad av passagerarnas
prat — sådant förekommer allt som oftast,
det kan man konstatera när man
färdas med dessa bussar. Jag undrar
därför om inte den bästa olycksfallsförebyggande
åtgärd, som skulle kunna
vidtagas i fråga om rälsbusstrafiken,
vore att stänga in föraren i en särskild
förarhytt. Såsom det nu är, står människorna
runt omkring honom vid motorhuven
och pratar hit och dit, och
han kan inte ägna den uppmärksamhet,
som han borde, åt sin egentliga
uppgift.
Inom parentes vill jag tillägga, att
detsamma gäller landsvägstrafiken.
Även på bussarna där sitter ofta nog
chaufförerna och pratar med passagerarna
och hindras därigenom från att
följa med vad som försiggår på vägen.
Jag har själv under många år på somrarna
dagligen färdats med buss, och
jag vet vad jag talar om i detta fall. Jag
medger gärna att det för landsvägsbussarnas
del är svårare att bygga in
förarplatsen, men för järnvägsbussarnas
vidkommande borde det ovillkorligen
göras.
På tal om järnvägsbussarna vill jag
framhålla att de gamla bussarna av trä
var faktiskt riktiga likkistor, och det är
märkvärdigt att det inte inträffat flera
40
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
olyckor med dem än som fallet varit.
De nya stålvagnarna är bättre, och man
bar all anledning att tro att de i regel
skall vara tillräckligt omsorgsfullt utförda.
Men även i det fallet finns det
nog ett visst fog att tänka om när det
gäller konstruktionen och göra dem
mera rammsäkra. Jag tror att det skulle
vara till fördel för trafiksäkerheten.
Vad Bollnäs-olyckorna beträffar har
man haft mycket svårt att göra upp någon
teori som skulle kunna förklara
anledningen till dessa svåra olyckor —
även om det inte var så många människoliv
som spilldes, var det dock svårartade
olyckor. Jag tror att orsaken till
dessa olyckor ligger på mycket närmare
håll än man egentligen tänkt sig. Man
talar om tjälskott och förskjutning av
rälssträngar o. s. v., när det gäller att
finna anledningen till olyckorna, och
givetvis kan orsaken delvis vara att
söka i sådant. Men när man vill göra
gällande att olyckorna skulle bero på
lokens tyngd och hastighet, då är jag
inte längre med på saken. Vår lokpark
utmärkes inte av särskilt snabbgående
eller tunga lok. Skentryck och hastighet
skall stå i en viss bestämd relation
till rälsvikt och slipersavstånd. Jag vet
mycket väl av egen erfarenhet och
många diskussioner med järnvägsstyrelsens
herrar, att järnvägsstyrelsen är
synnerligen försiktig när det gäller sådana
ting och aldrig går till överdrift.
Det är sålunda inte lokens fel, utan
felet ligger helt säkert i spåret. I vilken
mån tjällossning eller temperaturväxlingar
i detta fall kan ha medverkat kan
jag inte säga bestämt, men jag är övertygad
om att de förskjutningar av rälsen
som har förekommit beror på att
spåret har utförts på ett mindre lämpligt
sätt.
När ett lok kommer i en kurva och
kör emot den yttre rälssträngen, så bör
denna kunna avlastas genom att vara
förbunden med den inre rälssträngen,
så att påkänningen minskar. Jag misstar
mig nog inte mycket om jag säger,
att det kanske kan ha varit orsaken till
att man i detta fall inte har nått sådana
resultat som man borde ha nått.
Nu sägs här, att man har tagit en loktyp
ur trafik på norra stambanan. Jag
betraktar det mera som en gest åt allmänheten
för att man liksom skall lugna
folket. Det kan nämligen inte ha den
ringaste betydelse, i synnerhet som, om
jag har förstått rätt, den loktyp det gäller
har gjorts lättare än den typ som
tidigare har gått på denna stambana,
just för att den skulle passa för banor
med lättare överbyggnad. Jag antar
nämligen att det är Da-typen som avses.
Den har ett skentryck på 15 ton,
under det att den gamla D-typen, universaltypen
för Sverige, har 17 tons
skentryck per axel, och hastigheten är
densamma. Det kan sålunda inte alls
vara den omständigheten, som har förorsakat
de tråkiga urspåringar som har
skett. Denna typ gjordes för Ostkustbanan,
som har lättare överbyggnad än
stambanan, och det vore märkvärdigt
om den inte passade på stambanan, där
det går tyngre lok, Ma-loket, som har
17,3 tons skentryck, under det att Datypen
bara har 15 tons skentryck.
Nej, man får nog söka anledningen
på annat håll. Jag tror, utan att dock
med bestämdhet kunna påstå det, att
det skulle vara tillrådligt om kommunikationsministern
ville ta upp en diskussion
med herrarna på järnvägsstyrelsens
banavdelning och fråga, om det
inte skulle finnas anledning att överväga
att göra spårförstärkningar, närmast
av rälsen och rälsens fästande vid
slipern.
Man bör kanske inte i dessa tider, då
så många olyckor har hemsökt järnvägsstyrelsen,
komma med nya krav
som lägger lök på laxen, men jag kan
inte underlåta att begagna detta tillfälle
att framföra en del synpunkter på
några andra förhållanden.
Vi hade för några år sedan en diskussion
om investeringarna i statens
järnvägar, och jag framhöll då vilka
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
41
Svar på
riskabla konsekvenser det skulle ha, om
man inte gav järnvägsstyrelsen tillräckligt
stora anslag för att den skulle kunna
anskaffa erforderlig materiel och
göra andra behövliga anläggningar.
En svaghet, som vidlåder statens järnvägars
persontrafik i synnerhet och
som vi alla som reser mycket har fått
erfara många gånger, är att personvagnarna
går mycket dåligt i spåret. Jag
tror visserligen för min del att detta i
främsta rummet är att hänföra till själva
spåret, men jag är övertygad om att
också boggiernas konstruktion har stor
inverkan. Vagnen slänger, och passagerarna
kastas åt höger och vänster och
upp och ned — det kan vi alla intyga.
Det borde inte behöva vara så i ett
sådant förnämligt företag som statens
järnvägar. Man borde kunna komma
till klarhet om hur boggierna skall
vara konstruerade för att ge den trygghet
och den lugna gång vi har rättighet
att begära. När man åker järnväg i
Tyskland eller med Wagon Lits liksom
seglar man fram. Man känner inga stötar,
man slängs inte utan åker bekvämt.
Det kan alla intyga som har färdats
med järnväg utomlands.
Jag skulle vilja säga, att järnvägsstyrelsens
vagnbyrå är litet för konservativ
när det gäller att bedöma dessa
frågor. Det har gjorts framställningar
till järnvägsstyrelsen om att man borde
prova ut en ny boggiekonstruktion, som
jag vet har vissa förtjänster men som
kanske inte är hundraprocentigt tillförlitlig.
Jag tror för min del, att det hade
varit anledning att söka prova ut den
på ett samvetsgrant och lojalt sätt med
avsikt att uppnå goda resultat, men i
stället har man varit så bunden vid
gamla åskådningar om hur konstruktionerna
skall vara utförda, att man
inte har velat acceptera konstruktionsprinciperna
för den nya boggien, vilket
enligt min uppfattning är ett fel.
Nu har emellertid järnvägsstyrelsen
sedan några år tillbaka en del boggier
under utprovning, och man må hoppas
interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
att detta skall ge tillfredsställande resultat,
men ännu har vi inte känt av
någon förbättring — det kan vi intyga
litet var.
I år har kommunikationsministern
prutat ned anslaget till statens järnvägar
med ungefär 15 miljoner kronor,
och härav har 5 miljoner varit avsedda
för anskaffning av nya stålvagnar. Det
är sålunda en ganska betänklig prutning
som i det fallet har gjorts. Det vore
önskvärt, att man mera såg till att statens
järnvägar finge förutsättningar att
driva sin verksamhet på det sätt, som
jag är övertygad om att statens järnvägar
gärna vill och har förmåga att göra,
om de bara får tillräckliga resurser.
Låt mig så till slut säga några ord om
herr Anderssons i Dunker anförande.
Vad han hade att säga på vissa punkter
förvånade mig i högsta grad, och jag
måste särskilt uttrycka min stora förvåning
över att han vill ifrågasätta, att
den enskildes privatresor skall statsdirigeras.
Han talade om att järnvägsstyrelsen
borde ordna så, att jultrafiken
kunde spridas ut över flera dagar. Det
finns såvitt jag förstår inte något hinder
för den enskilde att resa när han
vill — det bestämmer inte järnvägsstyrelsen.
Järnvägsstyrelsen är säkert angelägen
om att man reser så tidigt som
möjligt och helst inte under dagarna
närmast före jul.
Herr Andersson i Dunker hade också
mycket att säga om förseningarna i jultrafiken.
Vi var väl alla ganska prövade
i det sammanhanget, men jag måste
säga att man väl får ta naturhinder med
gott humör och inte lasta järnvägsstyrelsen
för exceptionella svårigheter som
styrelsen är helt oskyldig till. Däremot
har man kanske anledning att påtala
ett förhållande som inte tycks kunna
försvinna, nämligen att tågen går alltför
sent från Stockholms station. I synnerhet
får man ofta vänta mycket länge
på att nattågen förs fram till plattformarna,
och det tycker jag borde kunna
undvikas när det inte föreligger sådana
42
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
naturhinder som vi hade under jultrafiken.
Slutligen är jag glad att kunna instämma
i herr Anderssons yttrande på
en punkt, nämligen beträffande SJ:s
jubileumsfirande. Jag tycker inte att
järnvägsstyrelsen skall ta dessa olyckor
på det sättet, att styrelsen förvägrar sig
glädjen att fira sitt 100-årsjubileum.
Järnvägsstyrelsen och SJ har gjort så
betydande insatser för landets förkovran
och utveckling under de gångna
hundra åren, att det vore stor skada
om detta jubileum inte finge celebreras
på ett värdigt sätt.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Endast ett enda ord.
Det har från några håll påtalats, att SJ
inställer vissa av de planerade arrangemangen
i samband med sitt 100-årsjubileum.
Jag har haft samtal med SJ:s ledning
om denna sak, och jag har för min
del utan vidare böjt mig för de skäl
som därvidlag anförts. För att anordna
denna jubileumsutställning, bl. a. den
rullande delen, skulle krävas en kolossal
massa folk, som SJ inte anser sig
kunna avvara för detta ändamål just
nu. En utställning kan anordnas när
som helst. I övrigt kommer ju jubileumsarrangemangen
att fullföljas; det
är den arbetskrävande delen som man
har avstått från.
Sedan vill jag till herr Sjölin säga,
att herr Sjölin ju är expert i denna
fråga, i varje fall expert på lok. Därför
fanns det inga fel på loken men däremot
på banorna och på allt annat. Det
är naturligt. Specialisten kommer lätt
till sådan klarhet, .lag vill emellertid
ursäkta herr Sjölin med att han naturligtvis
inte kunnat hinna i detalj studera
det av mig här lämnade svaret,
där vissa av de frågor han tog upp finns
klart redovisade. Där finner man svaret
på dem, och jag skall därför inte gå
in på dessa saker. Jag vill emellertid
säga, att den försiktighet som alla kan
utläsa i svarets beskrivning av olyckorna
och olycksorsakerna väl ändå är
naturlig med hänsyn till att polisutredningen
inte är färdig. Jag bör väl ändå
inte här sälla mig till dem som gissar
och gör antaganden om orsakerna. Vi
måste avvakta exempelvis vad landsfogden
säger efter slutförd utredning
om Ställdalsolyckan.
Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill för statsrådet
framhålla, att jag inte alls ser så ensidigt
på saken som statsrådet tycks
tro. Men nog tycker man att det är egendomligt,
det tror jag kammarens ledamöter
håller med mig om, att man tar
ut ur trafiken ett lok som väger 75 ton
men godtar ett som väger 80 ton, fastän
de båda går med samma hastighet.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag upplyste tidigare
kammaren om att det inte var tyngden
som gjorde att detta lok togs ur trafik
utan, som jag uttryckte det, den stela
rörelse man har upptäckt och nu undersöker.
Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Vi skall inte diskutera
lokkonstruktioner, men jag skall be att
få säga herr statsrådet, att det lok som
nu skall tas ur trafik är ett standardlok,
som helt och hållet bygger på det
gamla D-loket och är precis likadant
som detta vad hjulställning och sådant
angår.
Herr CASSEL (h):
Herr talman! Att några här i debatten
skulle komma upp och föra fram
kritik mot högerns besparingar på investeringsanslagen
till statens järnvägar
kom ju inte helt oväntat. Jag vill då
passa på att säga, att vad som på detta
område förekommit här och var i pressen
inte erbjuder något uppbyggligt
skådespel. Man har velat utnyttja djupt
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
43
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
tragiska händelser, där människor blivit
dödade eller fått skador som kanske
gör dem till invalider för hela livet, för
att komma en politisk motståndare till
livs. Så borde vi kanske inte bedriva
den politiska agitationen. Man har velat
få folk att tro, att högern skulle
ha mindre intresse än de andra partierna
för säkerheten vid statens järnvägar,
och man skulle väl helst ha velat ge
ett bestående intryck av att det skulle
finnas något samband mellan högerns
yrkanden om vissa besparingar och de
olyckor, som i beklagligt stort antal har
inträffat under de senaste månaderna.
Båda dessa tankegångar är uppenbarligen
orimliga. Högermänniskor åker
väl tåg lika mycket som annat folk och
måste väl vara previs lika angelägna att
komma fram med livet i behåll. Något
samband mellan det skedda och högerns
yrkanden kan ju omöjligen finnas,
eftersom dessa yrkanden berör ett
budgetår, som ännu inte har börjat, men
olyckorna redan har hänt. Det är vidare
att anteckna att, enligt de upplysningar
som inhämtats från järnvägsstyrelsens
säkerhetsbyrå, ingen av årets
här omtalade olyckor berott på bristande
signalsäkerhetsanordningar.
Vad är det då som i realiteten har
skett? Jo, att högerpartiet, precis på
samma sätt som finansministern och
var och en som menar allvar med stabiliseringspolitiken,
varit tvunget att med
ljus och lykta söka efter varje möjlighet
till en begränsning av de offentliga
investeringarna. Det bör uppmärksammas,
att järnvägsstyrelsens äskanden
om medel för sina investeringar på
intet sätt passerat regeringen obeskurna.
SJ har äskat 314,1 miljoner kronor.
Av den summan skar regeringen bort
25,4 procent eller 79,8 miljoner. Av
återstående 234,3 miljoner kronor har
högern prutat 11,1 miljoner, d. v. s. 3,5
procent av den ursprungligen begärda
summan. Det är att märka, att högerpartiet
icke har prutat ett öre på de
pengar som SJ ämnade köpa rullande
materiel för. På den punkten har herr
Holmberg fel. Däremot är det riktigt,
att en prutning har skett på anslaget till
signalsäkerhetsanläggningar med 10
procent eller från 9 miljoner kronor till
8,1 miljoner kronor samt på anslaget till
vägskyddsanläggningar från 6,5 till 5,9
miljoner kronor. Det är klart, att en
sådan prutning kan diskuteras, men det
är lika klart, att högerns ställningstagande
inte innebär ett underkännande
av säkerhetskravet vid SJ, lika litet som
regeringens beslut när det gällde att
sänka vad järnvägsstyrelsen begärt för
att byta person-, post- och resgodsvagnar
av trä mot stålvagnar med 8,25 miljoner
kronor eller med 64 procent.
Högerns prutning när det gäller signalsäkerhetsanläggningar
och vägskyddsanläggningar
innebär ingenting
annat än att programmet måste skjutas
cirka en månad framåt i tiden. I och
för sig är det beklagligt, men på precis
samma sätt förhåller det sig på en rad
andra områden. Om t. ex. ett rederi som
har tankbåtar vill öka eldsäkerheten
ombord i anslutning till den internationella
konvention om sjösäkerhet, som
riksdagen ratificerade 1950, och därför
vill byta ut föråldrade eldsläckningsanläggningar
mot moderna, så hålls rederiet
tillbaka enligt riksdagens beslut av
en tolvprocentig investeringsavgift. På
samma sätt är det på en rad andra områden,
t. ex. om man vill öka säkerheten
mot olycksfall i arbetet inom en industri.
Jag kan ange ett annat exempel.
Stockholms län, som ju har en mycket
stor och hastigt växande befolkning, har
i år begärt att få bygga sjukhus för 16
miljoner kronor men har ännu inte
kunnat tilldelas ett öre för det ändamålet.
Hade regeringen när statsverkspropositionen
avlämnades vetat vad man vet
i dag om vårt beträngda ekonomiska
läge, så är det sannolikt och rent av
självfallet, att regeringen hade måst
reducera både anslagen till investering
-
44
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
ar vid statens järnvägar och alla andra
investeringsanslag ännu strängare än
som nu har varit fallet. Det är över huvud
taget icke möjligt att begränsa investeringarna
om man vill utgå från att
det inte skall märkas.
Herr SENANDER (k):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort, men jag har begärt ordet för
att anföra en synpunkt som inte tidigare
har anförts.
I det svar som kommunikationsministern
avlämnat förklarar han i sin sammanfattning
beträffande rationaliseringen
bland annat följande: »Det torde
ligga i rationaliseringens och den
moderna teknikens natur att den i vissa
avseenden fordrar mer av den enskilda
människan, särskilt i psykiskt avseende.
Detta förhållande motverkas dock
av de lättnader i annat avseende, som
följer bl. a. av att personalen ej behöver
fysiskt ansträngas lika mycket och
att arbetstiden reduceras.»
Jag skall inte ta upp till diskussion
denna värdering av förhållandena vid
SJ och inte heller analysera hur mycket
den förkortning av arbetstiden
egentligen är värd som här omnämns,
men jag vill framhålla, att denna förkortning
av arbetstiden inte tjänar mycket
till om förhållandena är sådana, att
personalen i stor utsträckning måste
utföra arbete på fritid för att kunna
existera. Här kommer lönefrågan in i
sammanhanget.
Om man underbetalar en personal
som är hetsad i arbetet och dessutom
måste tillgripa fritidsarbete för att kunna
existera, är det uppenbart, att den
inte kan fullgöra sina funktioner och
framför allt inte inom säkerhetstjänsten
på ett sätt som kan betecknas såsom
tillfredsställande. Jag tror följaktligen
att kommunikationsministern bör ta
med i beräkningen det faktum, att personalen
är dåligt betald och arbetar på
fritid. Även om man inte direkt kan
säga, att detta har varit orsaken till
de olyckor som har inträffat, så måste
det ändå stå klart för var och en, att
det är risk för att vaksamheten kan
slappas hos personal, som måste arbeta
på fritid för att få en tillfredsställande
levnadsstandard för sig och sin familj.
Jag tycker att kommunikationsministern
borde ta en överläggning med
civilministern för att snarast möjligt
söka få fram ett förslag till förbättring
av lönerna för de statsanställda.
Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gassel påstår att
jag bär fel i min beskrivning av högerns
ståndpunktstagande till behandlingen
av investeringarna vid SJ. Nej, det har
jag inte alls. Herr Cassel säger att högern
inte har prutat ett öre på det förslag
regeringen har framställt i fråga
om anskaffning av stålvagnar. Tacka
för det, när kommunikationsministern
redan hade prutat så våldsamt, att det
t. o. m. tillfredsställer högern! Jag har
däremot sagt, att högern röstat mot
järnvägsstyrelsens förslag, som skulle
ha inneburit ökad säkerhet just på det
område som herr Cassel nu förklarar
sig intresserad av, och det är en annan
sak. Jag tycker det skulle ha varit bättre
om herr Cassel hade visat sitt intresse
då i stället för att göra det nu vid en
interpellationsdebatt.
Herr HAGBERG (k):
Herr talman! Det är bara några synpunkter
som jag tycker man ytterligare
skulle kunna anföra dels på svaret och
dels på vad som i övrigt har förekommit.
Jag vill först säga, att svaret gjorde
på mig ett gott intryck. Det var hederliga
erkännanden. Redovisningen för
åtgärder som har vidtagits var mycket
intressant och vittnade om en god vilja,
exempelvis att man nu ökar inspektionen
av bansträckorna, att man inte tilllåter
tågmöten vid obevakade stationer,
att man tar vissa lok ur funktion som
man fruktar kan ha fel. Sådant är ju i
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
45
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
sin ordning, men man tvingas att göra
den reflexionen: Skall det verkligen
behöva inträffa så svåra olyckor, innan
sådana åtgärder vidtages? Framför
allt tror jag emellertid, att det viktigaste
när det gäller att förebygga olyckor i
framtiden ännu inte har riktigt handlagts,
nämligen frågan om personalindragningarna.
Statsrådet Andersson har här redovisat
en trafikminskning med en procent
och en personalminskning med
tio procent. Han har också mycket uppriktigt
talat om vad det inneburit, att
man exempelvis har minskat baninspektionerna
från en inspektion varje
dag till en inspektion i veckan, i vissa
fall två inspektioner i veckan. Jag tror
t. o. m. att det finns bansträckor med
oerhört stark trafik här utanför Stockholm,
där man inspekterar tre dagar i
veckan, där är ändå trafiken så oerhört
stark!
Det förhållandet, att denna starkt inskränkta
inspektion skall ske på en betydligt
längre sträcka — den har ökats
från fem till tolv kilometer — ligger ju
på precis samma linje. Detta måste vara
en grundläggande orsak till sådana
olyckor som skett med Nordpilen. Jag
har haft kontakt med järnvägsmän, som
arbetar där uppe, och de är av den enstämmiga
uppfattningen, att just dessa
försummelser när det gäller inspektion
och underhåll är den grundläggande
orsaken. Att tänka sig att man två
gånger i veckan inspekterar den som
statsrådet säger mest trafikerade enkelspåriga
järnvägen i vårt land med vetskap
om belastningen på densamma och
med många tidigare års erfarenheter av
de förändringar i material, som kyla
och andra omständigheter åstadkommer,
är ju märkligt.
Jag vill också i detta sammanhang
peka på en annan sak. Ute i Stadsgården
— det är ju ett av de mest trafikerade
områden som finns — är underhållet
verkligen mycket dåligt. Det kanske
förklaras därav, att man tidigare
hade nio man, av dessa en förman, enbart
för underhåll av spår och dylikt,
medan man nu har minskat till tre man,
eller en banvakt och två medhjälpare.
Jag vet inte om det har skett någon förändring,
men jag vill erinra kammaren
om att så sent som jag tror i februari
spårade en godsvagn ur på grund av
den bristfälliga rälsen, gick ut i vägbanan,
krossade en bil och dödade en
passagerare. Det var ju ganska alarmerande,
men det tedde sig som ett isolerat
fall. Jag tror att inte där har vidtagits
några egentliga åtgärder av det
slag, som statsrådet nu har talat om när
det gäller sträckan mellan Ånge och
Krylbo. I varje fall för ett par veckor
sedan var järnvägsspåret av på flera
ställen i Stadsgården.
Jag tror att det i stor utsträckning
även är sådana saker, som verkligen
tål att diskuteras och klarläggas, och att
de, som har tryckt på det bristfälliga
underhållet av spåren, har träffat något
väsentligt när det gäller i varje fall de
mest uppmärksammade olyckorna.
I svaret har statsrådet Andersson berört
frågan om radiotelefon på tågen,
och han säger att man inte tycker att
den är tillfredsställande utformad ännu
men att man undersöker denna sak. Jag
har emellertid erhållit informationer
om att det finns sådan materiel, men
den får inte användas annat än under
krigstid. Om dessa uppgifter, som jag
inte har någon anledning att betvivla, är
riktiga, måste man fråga sig: Vad är det
egentligen för synpunkter som får vara
vägledande när det gäller säkerheten
vid statens järnvägar?
Det var en mycket anmärkningsvärd
tystnad från statsrådet Andersson på
en punkt, som min partikamrat herr
Holmberg påtalade. Han erinrade om
att man på malmtågsloken har genomfört
en anordning så att den bromsapparatur,
som skall användas vid mycket
kritiska tillfällen, inte skall kunna
träda i funktion förrän efter 30 sekunder
mot tidigare 10 sekunder. En för
-
46
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Svar på interpellationer om järnvägsolyckor m. m.
langning av tiden innan den träder i
funktion med 20 sekunder betyder ju på
ett järnvägståg, som håller 50 kilometers
fart, att det går över 250 meter innan
denna s. k. nödbromsning träder i funktion.
Jag förstår inte varför man har
vidtagit en sådan åtgärd. Jag kan förstå
att det finns en ekonomisk synpunkt,
att det blir påfrestningar på materielen
om man använder dessa utomordentligt
hårda bromsningsanordningar i
nödsituationer, men dessa anordningar
är ju till för nödsituationer. Såvitt jag
förstår innebär en sådan liten manipulation
med denna apparatur, att den
inte kan användas med någon som helst
effekt vid kritiska tillfällen, när man
bara har en begränsad bromsningssträcka
framför sig.
Jag tycker att en replik, som statsrådet
Andersson gav, också var ganska
märklig, när han i anledning av att tågförseningarna
i jultrafiken påtalades
ansåg, att man kunde överväga en försämring
av statens järnvägars service.
Jag tror att om man skall betrakta problemet
på det sättet, att man skall komma
till rätta med svårigheter genom att
införa besparingar och inskränkningar
på vissa områden, så har man felbedömt
saken. Jag undrar — och det var
detta jag närmast ville framhålla — om
det inte är denna årtionden långa kampanj
för de s. k. affärsmässiga synpunkterna,
som ytterst hetsar ledningen vid
SJ till att forcera fram rationaliseringar
och besparingar, som nu plötsligt resulterar
i mycket svåra olyckor. Jag
förstår att det för dem som har ansvaret
för detta affärsdrivande verk och
även för regeringen naturligtvis är
önskvärt, att SJ lämnar så gott ekonomiskt
resultat som möjligt. Men den
synpunkten får inte dominera på ett
sådant sätt, att man försummar elementära
åtgärder för att skapa största möjliga
trygghet. Det är trots allt, herr
talman, en obehaglig känsla av att här
brister det mycket, som man har fått
när man har genomläst svaret.
Jag tror statsrådet Andersson inte
skall för mycket fördjupa sig i jämförelser
med hur det var under den tidigare
femårsperioden. Jag hoppas att det
är riktigt, att utvecklingen går i den
riktningen, att olycksfallen vid SJ minskar.
Men jag tror, att det finns skäl att
erinra om att under den första femårsperioden
efter kriget materielen väl
måste ha varit nedsliten på ett helt
annat sätt än under den senaste femårsperioden.
Under kriget med alla dess
påfrestningar fick man nog hålla igen
underhållet, inte minst hos SJ. Materielen
var säkerligen inte i förstklassigt
tillstånd, när freden kom. Jag tror, att
den bör ha varit i ett betydligt bättre
tillstånd under femårsperioden 1951—-1955.
Herr talman! Det är dessa synpunkter,
som jag tyckte man borde bifoga
denna debatt.
Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.
Herr SJÖLIN (fp):
Herr talman! Jag tycker nog att herr
Hagbergs framställning om dödmansgreppet
gav en vilseledande uppfattning
om dess funktion. Jag kan för min
del inte uttala mig om vad avsikten har
varit med att öka fördröjningen från
10 till 30 sekunder. Jag vill emellertid
påpeka, att det alltid måste vara en viss
fördröjning vid dödmansgreppet. Föraren
skall ju principiellt hålla handen på
detta hela tiden, vilket måste vara ganska
tröttande för honom, och han måste
därför kunna släppa det något ögonblick
utan att bromsning sker. Jag förmodar
att järnvägen sagt sig, att han
kan få göra det i 30 sekunder utan att
man behöver riskera någon olycka med
den tågföring som förekommer med
dessa malmtågslok.
Härmed var överläggningen slutad.
47
Fredagen den 20 april 1956 Nr 15
Inrättande av en överläkartjänst vid Ulleråkers sjukhus
§ 5
Föredrogs den av herr Persson i
Appuna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafiken
å järnvägslinjerna Vadstena—■
ödeshög och Skänninge—Bränninge.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.
Punkterna 1—29
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 30
Inrättande av en överläkartjänst vid
Ulleråkers sjukhus
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Att jag tar till orda
beror på att jag vill göra ett understrykande
av en motion. Den gäller inrättande
av en överläkartjänst för den invärtesmedicinska
vården vid Ulleråkers
sjukhus. Utskottet säger härom, att »det
i motionen II: 119 föreslagna inrättandet
av en överläkartjänst för den invärtesmedicinska
vården vid Ulleråkers
sjukhus synes även utskottet vara av
hög angelägenhetsgrad».
.lag vill i detta sammanhang bara
vädja till inrikesdepartementet att till
nästa år föreslå inrättande av en dylik
tjänst. Jag gör det därför att det vid
Ulleråkers sjukhus finns omkring 1 500
inneliggande patienter och cirka 200
patienter i öppen familjevård. De utgöres
till största delen av äldre personer,
och bland dem förekommer många
kroppssjukdomar. Härtill kommer att
många klart kroppsliga sjukdomstillstånd
gör patienterna så omtöcknade
och störande, att de måste överföras till
sinnessjukhus av Ulleråkers typ. Till
detta sjukhus finns emellertid inte knuten
någon läkare för kroppssjukvård.
Detta har medfört att psykiatrikerna,
som är orimligt hårt belastade av sitt
egentliga arbete, dessutom nödgas sköta
kroppssjukdomar, för vilka de inte har
utbildning. I svårare fall har det också
visat sig omöjligt att ha kvar patienterna
på Ulleråker utan man har tvingats
överföra dem till Akademiska sjukhuset.
Dessa sjuka är så pass störande, att
man tvingas att för varje patient medsända
en vårdare. Vi saknar nämligen
på Akademiska sjukhuset möjligheter
att isolera dem.
Vi har på Ulleråker inrättat ett s. k.
medicinskt centrum. Det stod färdigbyggt
1950, och vi har därefter utbyggt
detsamma. Det fattas emellertid en läkare
för att man skall kunna klara den
invärtesmedicinska vården på Ulleråker.
Jag måste säga till herr statsrådet,
att det är oekonomiskt att ha det såsom
för närvarande, nämligen att överföra
dessa patienter till Akademiska sjukhuset
och medsända vårdare i stället
för att utnyttja det medicinska centrum
som vi har på Ulleråker.
Jag vill också påpeka, att modern
psykiatrisk forskning har visat, att
bakom många sinnessjukdomar ligger
kroppsliga rubbningar av olika slag.
För att lösa hithörande problem är ett
nära samarbete mellan psykiatriskt och
invärtesmedicinskt utbildade läkare
nödvändigt. Jag anser därför att herr
statsrådet bör försöka se till att vi till
nästa år får en läkartjänst för invärtesmedicin
på Ulleråkers sjukhus.
48
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Hem för kroniskt sjuka
Herr talman! Jag har bara velat ställa
denna vädjan till departementet.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Jag vill erinra om den
relativt kraftiga utbyggnad som företagits
på detta område. I fjol fick vi
inte mindre än 316 och innevarande år
446 nya tjänster, därav 19 läkarbefattningar.
Ändå har vi givit uttryck för
den uppfattningen, att såväl ekonomiska
som humanitära hänsyn gör en ytterligare
ökning av vårdresurserna nästa
budgetår påkallad. Det är vår förhoppning,
att departementschefen tar hänsyn
till detta uttalande, och jag tror
att herr Lundberg då också kan vara
till freds.
Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Det gäller här inrättandet
av en invärtesmedicinsk läkartjänst
vid Ulleråker, där vi för närvarande
inte har någon sådan. Denna brist förorsakar
svårigheter för patienterna och
även för sjukhuset. Det är alltså på en
punkt, där det icke företagits någon utbyggnad,
som jag har gjort mitt uttalande.
Jag är tacksam om statsrådet och
statsutskottet kommer att beakta det
vid kommande riksdag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 31—72
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 73
Hem för kroniskt sjuka
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Herr
RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Jag är medveten om att
det inom inrikesdepartementets huvudtitel
finns en hel rad upprustningsbehov,
som man skulle ha lust att yttra
sig om. Det skall med tacksamhet er
-
kännas, att en upprustning håller på att
ske. Man kan emellertid ifrågasätta, om
takten i upprustningen och avvägningen
av angelägenhetsgraden är den riktiga.
Jag har nyss med tystnad låtit en
punkt gå förbi, där jag hade en avslagen
motion av, som jag menade, stor
vikt. Det gällde utbyggnad av provinsialläkarinstitutionen.
Jag vet att man
inte kan få allt vad man vill på en
gång, men på denna punkt, nr 73, skall
jag be att få säga några få ord. Det gäller
de MS-sjuka, alltså den hemlighetsfulla,
såsom obotlig betraktade multipelsklerosen.
Utskottet skriver så vackert och riktigt
om dessa vårdnads- och forskningsuppgifters
angelägenhetsgrad, att man
rent av väntar sig ett tillstyrkande av
motionen om en utredning av hela detta
problemkomplex inom den medicinska
vetenskapen. Motionen bör emellertid
inte föranleda någon riksdagens åtgärd,
menar utskottet. Jag skulle ha varit om
inte helt nöjd så i vart fall mera tillfredsställd,
om utskottet föreslagit att
riksdagen måtte för Kungl. Maj:t ge till
känna vad utskottet anfört. Utskottet
har nämligen anfört så bra saker, att
det är skada att de inte vidarebefordras
denna vanliga och auktoritativa väg
till Kungl. Maj:t. Man erkänner det
ömmande i de MS-sjukas situation. Man
rekommenderar bättre vårdåtgärder,
men man anser att det i första hand bör
ankomma på sjukvårdens huvudmän att
svara för den saken. Ja, man får väl
hoppas att landstingen läser utskottsutlåtandet.
Jag tror för min del att man
varit säkrare på att vinna ett resultat,
om man givit dessa angelägna synpunkter
till känna för Kungl. Maj:t och med
Kungl. Maj :ts hjälp fått dem vidarebefordrade.
För övrigt har jag mina dubier när
det gäller landstingen och dessa specialuppgifter,
som gäller ett relativt fåtal
i varje landstingsområde. Det förefaller
mig vara rätt naturligt att staten centralt
svarar för sådan åtgärder.
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
49
Jag hade ställt ett utredningskrav. Motivet
till detta är redovisat med dessa få
ord i motionen, att problemet är så
egenartat och trängande, att det ropar
på lösning. Vi har därför hemställt om
en utredning som tar sikte på problemets
alla aspekter, en utredning som kunde
leda till positiva förslag om lösning
av både forskningsanslag och vårdbehov.
Det gäller här, herr talman, en sällsam,
olöst medicinsk gåta, under vars
följverkningar ca 8 000 människor i
vårt land lider med mer eller mindre
långtgående invaliditet. Läkarna är livligt
verksamma för att komma sjukdomen
på spåren, och det skulle säkerligen
ha varit av värde om man hade
kunnat anförtro åt vetenskaplig expertis
att ägna speciell uppmärksamhet åt
denna fråga. Meningen från min och
mina medmotionärers sida var naturligtvis
ingen stor långtidsutredning utan
en specialutredning.
Jag avstår, herr talman, från att ställa
något yrkande, men jag hoppas att
frågan med den utomordentliga skrivning
utskottet givit skall falla framåt.
Häruti instämde fröken Vinge (fp).
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Det finns en mängd
olika sorters kroniska sjukdomar, och
det är ju så, att landstingen i allmänhet
får ta hand om dessa vårdfall. Vi har
mycket tydligt understrukit det behjärtansvärda
i motionen.
När herr Rimmerfors säger, att han
tror att landstingen förmodligen inte
kommer att läsa detta utskottsutlåtande,
vill jag betyga, att det gör de säkerligen
med mycket stort intresse såsom
alltid när det gäller sjukvårdsfrågor,
och de läser det kanske lika noggrant
som man gör i kanslihuset. Jag tror
därför att vad utskottet uttalat kommer
i den mån det är möjligt att accepteras
av de olika landstingen.
Åtgärder i kariesförebyggande syfte
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 74—117
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 118
Åtgärder i kariesförebyggande syfte
Kungl. Maj:t hade (punkt 132, s. 335
—341) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för upplysnings- och propagandaåtgärder
i kariesförebyggande
syfte dels ock till åtgärder i kariesförebyggande
syfte för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 55 000
kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sunne m. fl. (I: 222) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjöstrand in. fl. (11:437), hade föreslagits
dels att riksdagen måtte vid behandlingen
av p. 132 under elfte huvudtiteln
till Åtgärder i kariesförebyggande
syfte för budgetåret 1956/57 besluta
att bevilja ytterligare 50 000 kronor
till stöd åt den planerade upplysningsverksamheten
för motarbetande
av tandrötan dels att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte på lämpligt sätt
föranstalta om att i den undervisning,
som bedreves vid tandläkarhögskolorna
och de medicinska lärosätena, liksom
även i lärarutbildningen för yrkesundervisningen
och den allmänna folkundervisningen,
tid måtte anslås för
undervisning om förebyggande åtgärder
mot tandsjukdomarna.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 11:436 ävensom T: 222
och 11:437, sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge medelsanvisningen,
a) godkänna av departementschefen
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 15
50
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Åtgärder i kariesförebyggande syfte
och utskottet förordade riktlinjer för
upplysnings- och propagandaåtgärder i
kariesförebyggande syfte;
b) till Åtgärder i kariesförebyggande
syfte för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 55 000 kronor;
II. att motionerna 1:222 och 11:437,
till den del de icke behandlats under
I., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Fru SJÖSTRAND (fp):
Herr talman! Kungl. Maj:t uppdrog
för ett och ett halvt år sedan åt medicinalstyrelsen
att påbörja en upplysnings-
och propagandaverksamhet för
att om möjligt förebygga tandrötan, en
sjukdom som sprider sig på ett högst
oroväckande sätt. Vi vet redan genom
våra forskningar tillräckligt mycket
för att kunna sätta in en upplysningsoch
propagandaverksamhet för mera
hälsosam föda och mot det överdrivna
snaskätandet. Tandrötan har blivit en
av våra värsta folksjukdomar, och medicinalstyrelsen
har därför gjort upp en
plan för en förebyggande verksamhet,
som enligt beräkningarna skulle kosta
270 000 kronor.
Departementschefen har ställt sig
mycket positivt till de föreslagna åtgärderna
— film, folder, affischer m. m.
•— men har skurit ned anslaget för detta
år till 55 000 kronor. Denna summa är
emellertid alldeles för liten för att propagandan
skall kunna få tillräcklig
slagkraft. Den föreslagna filmen kostar
bara den 50 000 kronor. Den folder, som
medicinalstyrelsen har planerat, räcker
inte pengarna till. Ändå förutsättes, att
landstingen skall hjälpa till med distributionen.
Man kan säkerligen räkna
med att landstingen skall vara med om
detta.
Hela projektet är lagt på mycket lång
sikt — det förstår vi alla — men man
får inte dröja för länge med att sätta
i gång. Stora värden står på spel, både
när det gäller pengar och hälsa. Tandrötan
har ökat katastrofalt under senare
år, och tandvården kostar enligt senaste
rapporter 250 å 275 miljoner kronor
per år. Dessa pengar skulle givetvis
kunna användas på ett bättre sätt. Vi
skulle t. ex. kunna bygga många bostäder
för denna summa.
Redan nu sackar vi efter i tandvården
här i landet. Hela årgångar av skolbarn
får i dag vara utan all tandvård,
och vi kommer aldrig att kunna utbilda
tillräckligt många tandläkare och annan
personal, om utvecklingen får fortsätta
så som den gjort under senaste
tiden. Vår enda räddning är kraftiga
och snabba förebyggande åtgärder. Det
gäller alltså en mycket brådskande fråga,
och de pengar det gäller är en investering,
som kommer att löna sig.
Herr talman! Eftersom det inte finns
någon reservation avgiven på denna
punkt tillåter jag mig yrka bifall till
motion nr 437 i denna kammare, i
vilken det begäres ytterligare 50 000
kronor till åtgärder i kariesförebyggande
syfte.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Tandvården är givetvis
en mycket viktig sak, som kostar oerhörda
summor varje år, och det är naturligtvis
mycket angeläget att vidtaga
sådana åtgärder, som kan förebygga
sjukdomen. Detta har också departementschefen
vitsordat. När det gäller
distributionen av ifrågavarande broschyr,
har statsrådet emellertid inte
velat gå motionärerna till mötes. Meningen
är ju att skicka ut en folder i
upplysningssyfte, och de största kostnaderna
i det sammanhanget kommer på
distributionen. Broschyren skulle enligt
förslaget skickas ut som korsbandsförsändelse
till landets alla hörn, men det
har departementschefen inte ansett vara
den rätta vägen. I stället bör man, menar
statsrådet, sända broschyren till sådana
som är intresserade av frågan, och
det bör kunna ske på ett billigare sätt.
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
51
Kostnader för sjukvård m. m. åt vissa utlänningar
När man nu föreslår ett anslag på
55 000 kronor för här ifrågavarande ändamål,
så skall man observera att den
summan egentligen endast avser det förberedande
arbetet med denna trycksak.
1 fortsättningen kommer denna propagandaverksamhet
att kosta åtskilligt
mera.
Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen II: 437; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 119—130
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 131
Kostnader för sjukvård m. m. åt vissa
utlänningar
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Fröken
WETTERSTRÖM (b):
Herr talman! Under denna punkt har
utskottet behandlat en motion i flyktingfrågan,
undertecknad av representanter
för de fyra demokratiska partierna.
I nämnda motion, nr 135 i denna
kammare, ger motionärerna en ganska
fyllig bild av situationen i Europa alltifrån
senaste världskriget fram till i
dag. Man redovisar också de insatser,
som Sverige gjort — och de är inte så
oväsentliga vad staten beträffar ■— men
våra hjälpaktioner när det t. ex. gäller
Österrike har mest bestått i barnbespisningar,
inrättande av barnhem samt
gåvosändningar osv., medan den hjälp
som består i att ta hand om flyktingar
kommit i bakgrunden.
När Sverige har berett flyktingar en
fristad, så har staten i likhet med många
andra länder företrädesvis anlagt den
synpunkten, att vi därvid i första hand
borde förse vår arbetsmarknad med ar
-
betskraft. Den rent humanitära hjälpen
har icke varit den dominerande. Från
kyrkligt håll har man däremot mera beaktat
den sidan.
Motionen utmynnar i en vädjan till
riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t fästa Konungens uppmärksamhet
på det elände, som alltjämt råder i vissa
flyktingläger ute i Europa, och en
anhållan om att Kungl. Maj:t måtte taga
under övervägande huruvida inte Sverige
ensamt eller i samverkan med andra
länder kan göra en förnyad insats
genom att låta överföra hit förslagsvis
1 000 sjuka, medelålders eller gamla
familjer med anhöriga — och särskilt
familjer med barn — samt att Kungl.
Maj:t ville förelägga riksdagen de förslag,
som sådana överväganden kan leda
till.
Nu redovisar statsutskottet, att Kungl.
Maj:t genom beslut i mars månad i år
ämnar mottaga 1 000 flyktingar, vilka
skulle få varaktig vistelse i Sverige.
Detta är sålunda ett beslut, som helt
sammanfaller med vår begäran i motionen
och som bär tillkommit efter det
att motionen väcktes, och jag är naturligtvis
mycket glad över detsamma. Men
alltjämt är det vårt behov av arbetskraft
som huvudsakligen är utslagsgivande,
ty av dessa tusen flyktingar är,
sägs det, endast 30 tuberkulossjuka, och
dessa skulle med sina anhöriga få vistas
hos oss. De återstående är arbetsföra.
Nog förstår jag att vägande skäl kan tala
för att vi så långt som möjligt i vårt
lands intresse försöker få hit fackfolk
eller i övrigt den arbetskraft, som vi
har användning för. Men snart nog har
väl i alla fall flyktinglägren tömts på de
fullt arbetsföra, och kvar sitter då åldringar,
barn ocli sjuka människor, som
inte kan beredas arbete. Det är människor,
för vilka världen ramlat samman
och för vilka ingen ljusning skönjes,
då allt hopp synes ute. I Österrike
har de alt leva på ett socialunderstöd
av en krona 15 öre om dagen i svenska
pengar. Det finns för närvarande i läg
-
52
Nr 15
Fredagen den 20 april 195G
Kostnader för sjukvård m. m. åt vissa utlänningar
ren i Österrike 15 000 personer över 60
år, som ingen vill ta emot. Det har varit
vår tanke att främst få över de barn
hit, vilkas föräldrar är sjuka, för att
bereda familjen en tryggad tillvaro men
framför allt för att ge barnen en framtid.
Vi här i vårt land har det så pass bra
och är så ompysslade i socialt hänseense,
att vi, såsom ofta blir följden av en
ombonad och trygg tillvaro, lätt blir
självupptagna och obenägna för varje
intrång i vårt inrutade liv. Vi bar svårt
att tänka oss att rubba våra egna cirklar,
och vi blir lätt instängda i den lilla
skyddade värld, som vårt land hittills
lyckligtvis varit och är. Den nöd, som
icke är inför våra ögon, har vi alltid
svårt att sätta oss in i. Detta är, herr
talman, inte någon kritik mot regering
och riksdag — den skulle i så fall drabba
de flesta av oss svenskar — utan endast
ett konstaterande av fakta.
Nu har utskottet inte funnit anledning
att uttala sig för en skrivelse till Kungl.
Maj :t på det sätt som vi hade hoppats,
och det beklagar jag, även om jag inte
ställer något yrkande, då ju motionens
syfte ändå i viss mån tillgodosetts. Kvar
står dock min och mina medmotionärers
önskan om en framdeles mera generös
bedömning i flyktingfrågan från
Kungl. Maj :ts sida, så att de humanitära
synpunkterna ges lika stort utrymme
som de arbetsmarknadsmässiga. Att
Sverige vill bistå även i fortsättningen,
därom hyser jag intet tvivel. Hur långt
vi kan sträcka oss blir en avvägningsfråga,
som så mycket annat. Vi bar i
varje fall ett stort ansvar som enskilda
och som nation mot medmänniskor,
som oförvållat lider nöd — inte bara
lekamlig nöd utan också den andliga
nöd, som består i en tillvaro, som intet
bar att ge av ljus och hopp och tillförsikt.
Herr Rimmerfors (fp) instämde häri.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Det är väl ganska onö -
digt att upprepa vad utskottet skrivit.
Jag förmodar att alla har läst vårt uttalande,
att det i vårt land inte råder
några delade meningar om önskvärdheten
av att vi så långt som möjligt
skall hjälpa andra, nödlidande folk. Regeringen
har den 2 mars i år förklarat
att vårt land, såsom fröken Wetterström
också nämnde, skall ta emot 1 000 flyktingar.
Vi har väl alla lagt märke till,
vid behandlingen av både denna huvudtitel
och av flera andra huvudtitlar, att
Sverige gör mycket för att hjälpa dem
som råkat i nöd. Jag är förvissad om att
med den inställning regeringen och
också utskottet har till denna fråga, såsom
framgår av dess uttalanden, kommer
detta att bli fallet även i framtiden.
Med dessa ord yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets förslag.
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Rubbestad, att jag också givit mitt
fulla erkännande åt det sätt, på vilket
regeringen handlat. Det enda jag beklagat
är, att endast så få sjuka människor
kunnat tas in bland dessa tusen
flyktingar. Jag önskar, att man i framtiden
litet mera skall ta hänsyn till just
de människor, som vi inte direkt kan
placera i vårt arbetsliv men som vi
kanske på lång sikt ändå har utsikt att
få in där och vilkas barn vi framför allt
kan hjälpa.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Vi får också tänka på
vilka resurser vi har till förfogande.
Våra sjukvårdsinrättningar är överfulla
av våra egna vårdbehövande, och för
att kunna ta emot sjuklingar från andra
håll måste vi ha större resurser. Vi hoppas
att detta skall bli möjligt, men för
närvarande tror jag vi får vara nöjda
med vad som gjorts.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
53
Punkterna 132—73i
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 135
Länsstyrelserna: Avlöningar
Ivungl. Maj:t hade (punkt 149, s. 393
—398) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
länsstyrelserna, vilka erfordrades i anledning
av vad departementschefen
föreslagit, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
länsstyrelserna, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1956/57 dels
ock till Länsstyrelserna: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 42 100 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två av
riksdagens revisorer i den av dem över
1955 års granskning avgivna berättelsen
intagna uttalanden, nämligen dels § 12
angående länsbostadsnämndens i Skaraborgs
län förläggning och dels § 30 angående
länsadministrationen i Älvsborgs
län.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsstyrelserna, vilka erfordrades
i anledning av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 4 januari 1956
förordat;
b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för länsstyrelserna, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;
c) till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 42 100 000 kronor;
II. att riksdagens revisorers uttalande
rörande länsbostadsnämndens i Skaraborgs
län förläggning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
III. att riksdagens revisorers uttalande
rörande länsadministrationen i
Länsstyrelserna: Avlöningar
Älvsborgs län icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
I motiveringen hade utskottet yttrat
bl. a. följande:
»Vad angår Kungl. Maj ds förslag innebär
detsamma bl. a., att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län skall beredas
tillfällig personalförstärkning för att
viktiga frågor rörande kommunala indelningar
samt vattenförsörjning och
avlopp m. m. skall bringas till avgörande
genom att medgivande lämnas till
dubblering under högst två år av en
länsassessorstjänst å landskansliet. Utskottet
tillstyrker den föreslagna personalförstärkningen
men vill, med hänsyn
till den speciella karaktären av arbetsuppgifterna
och den begränsade tiden
för förstärkningen, föreslå att
Kungl. Maj :t bemyndigas att, efter särskild
prövning, lösa denna fråga på
så sätt, att ett belopp, högst motsvarande
arvodet till en befattningshavare i
länsassessors löneställning, under angivna
tid ställs till länsstyrelsens förfogande.
Genom en sådan anordning
synes nämligen länsstyrelsens möjligheter
att för den korta tid, varom här
är fråga, förvärva en med de aktuella
arbetsuppgifterna speciellt förtrogen befattningshavare
kunna ökas.»
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Sitndelin och Ragnar
Dergh, vilka ansett att utskottet bort
tillstyrka att länsbostadsnämnden i
Skaraborgs län i enlighet med vad
riksdagens revisorer anfört förflyttades
från Skara till Mariestad samt att därför
utskottet under II. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört angående
länsbostadsnämndens i Skaraborgs län
förläggning i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder
i av reservanterna angivet syfte;
b) av herrar Hesselbom, Sitndelin,
Ragnar Dergh och Elfving, vilka ansett
att utskottet under 111. hort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av riksdagens
revisorers uttalande rörande
54
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Länsstyrelserna: Avlöningar
länsadministrationen i Älvsborgs län i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i av
reservanterna angivet syfte;
c) av herrar Ragnar Bergh, Widén
och Cassel, vilka ansett att det ovan återgivna
stycke i utskottets yttrande, som
började med »Vad angår» och slutade
med »kunna ökas», bort ha följande
lydelse:
»Vad angår Kungl. Maj :ts förslag innebär
detsamma bl. a., att länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län skall beredas
tillfällig personalförstärkning för att
viktiga frågor rörande kommunala indelningar
samt vattenförsörjning och
avlopp m. m. skall bringas till avgörande
genom att medgivande lämnas till
dubblering under högst två år av en
länsassessorstjänst å landskansliet. Utskottet
tillstyrker den föreslagna personalförstärkningen
och att den ges i den
form, som departementschefen förordat.
»
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr CASSEL (h):
Herr talman! De av kammarens ärade
ledamöter, som studerat punkt 135 litet
närmare, har måhända blivit en aning
konfunderade inför utskottets skrivning
när det gäller den dubblering av en
länsassessorstjänst i Göteborg, som departementschefen
hade begärt. I stället
för att tillstyrka departementschefens
förslag oförändrat har utskottets förordat
att frågan skall lösas på så sätt,
att ett belopp, högst motsvarande arvodet
till en befattningshavare i länsassessors
löneställning, skall ställas till
länsstyrelsen förfogande under två år.
På det sättet, menar utskottet, skulle
man kunna förvärva en med de aktuella
arbetsuppgifterna speciellt förtrogen
befattningshavare.
Förhistorien till denna litet ovanliga
skrivning är i korthet följande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län begärde i skrivelse den 5 oktober
1955 att få dubblera en av sina länsassessorstjänster
på landskansliet. An
-
ledningen var att arbetsbördan på planerings-
och socialsektionerna, vilka
var och en förestås av en länsassessor,
på grund av speciella förhållanden hade
blivit mycket tung, så tung att det var
nödvändigt att förstärka organisationen.
Detta skulle man göra genom att under
en tid av högst två år bryta ut föredragningen
av vissa grupper av ärenden
från planeringssektionen och från
socialsektionen för att anförtro dem åt
en särskild föredragande i länsassessors
tjänsteställning. De ärenden, som skulle
brytas ut, var av olika slag. Framför aRt
rörde de frågor om den kommunala,
administrativa och kyrkliga indelningen,
vilka skulle tas från planeringssektionen.
Från socialsektionen skulle
främst tas en hel del ärenden som rörde
hälsovården och framför allt innefattade
uppgörande av nya stadgar och
reglementen för hälsovården i de olika
kommunerna. Till bilden hör, att i Göteborgs
och Bohus län finns en rad
municipalsamhällen, som man av olika
skäl anser böra upphöra för att i stället
läggas ihop med de kommuner, som
omger dem.
Alla dessa uppgifter är sådana som
normalt handlägges av en befattningshavare
med betydande juridisk-administrativ
förfarenhet. Länsstyrelsen begärde
också att få en sådan befattningshavare
och angav till och med namneligen,
vilken befattningshavare länsstyrelsen
ville förordna på denna assessorstjänst.
Så gick då länsstyrelsens framställning
in till Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t
fann att den var befogad och tog upp
den i statsverkspropositionen.
Sedan har det emellertid inträffat
någonting rätt ovanligt. Det har enligt
vad ordföranden på tredje avdelningen
upplyst förekommit samtal mellan vederbörande
länschef och honom. Detta
har ordföranden sagt, och det är ingen
hemlighet. Vid dessa samtal skulle det
ha framhållits, att lämpligare än att fördubbla
länsassessorstjänsten vore att
ställa pengar till länsstyrelsens förfo
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
55
gande, så att länsstyrelsen för dessa
kunde förvärva en med kommunala förhållanden
särskilt förtrogen person.
Då frågar man sig: Vad är länsstyrelsens
uppfattning i frågan? Här föreligger
från länsstyrelsens sida en i officiell
ordning inlämnad skrivelse, avgiven
av landshövdingen och kontrasignerad
av vederbörande föredragande,
där en dubblering av länsassessorstjänsten
begäres. Men under hand upplystes
det sedan, att man ville ha saken
ordnad på ett annat sätt. Jag har den
meningen, att vill en myndighet ändra
sig och få till stånd andra arrangemang
än som tidigare begärts, så får det ske
i officiell ordning och icke under hand
på det sätt som här förekommit. Det
är vidare oriktigt att sätta in en befattningshavare,
låt vara tillfälligt, som
saknar den kompetens som krävs för
handläggandet av de uppgifter det här
är fråga om. Jag är inte heller säker på
att så i verkligheten kommer att ske.
Jag tror nämligen inte att länsstyrelsen
efter närmare begrundande kommer
att utnyttja det anslag, som kan ställas
till förfogande, för att gå utanför kretsen
av de personer, som har föreskriven
kompetens för uppgiften.
Vi bär med vår reservation c) velat
ge uttryck åt den meningen, att riksdagen
inte skall peta i sådana här personalfrågor,
som det måste ligga i
Kungl. Maj:ts hand att avgöra, utan att
riksdagen i detta fall hade bort följa
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Jag
ber alltså att få yrka bifall till reservationen
2) c) vid denna punkt, vilket är
detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.
Herr ANDERSSON i Bräinhult (bf):
Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet behandlat statsrevisorernas
hemställan om att de ^^administrativa
förhållandena i Älvsborgs län
skulle tus upp till eu förutsättningslös
utredning. Detta spörsmål har tidigare
Länsstyrelserna: Avlöningar
aktualiserats i riksdagen genom framstötar
motionsvägen. Det finns få frågor
av administrativ art, som mera är
i behov av att underkastas en ordentlig
utredning.
Älvsborgs län är till sin geografiska
utbredning en något underlig formation.
Detta kan kanske anses vara i och
för sig av mindre betydelse, men det
skapar förhållanden beträffande kontakterna
inom länet som är ganska besvärliga.
Det kan nämnas, att avståndet
fågelvägen ifrån länets nordligaste
gräns till dess sydligaste är över 25 mil.
Det är för södra Sveriges förhållanden
en mycket betydande sträcka.
I sitt betänkande anför statsrevisorerna
en lång rad synpunkter, som talar
för en utredning på detta område. För
att nämna några saker, framhåller de:
»Speciellt framträder behovet av samarbete
i fråga om den planeringsverksamhet,
som på olika områden bedrives
av länsstyrelsen.» De säger vidare, att
»den nuvarande ordningen för länsadministrationen
i Älvsborgs län ur både
länsstyrelsens och övriga statliga organs
synpunkter är förenad med betydande
olägenheter». Som ett exempel konstateras,
att om en person, som bor i norra
Dalsland, önskar uppvakta länsbostadsnämnden,
vilken har sitt säte i Borås,
behöver han sätta till ungefär två dagar
för att kunna uträtta sitt ärende.
Det bör kanske också anföras i detta
sammanhang hurudan fördelningen
av de administrativa organen är mellan
de olika länsdelarnas huvudorter, d. v. s.
residensstaden Vänersborg och den
södra länsdelens, Sjuhäradsbygdens,
centrum, d. v. s. Borås stad. Den är f. n.
ungefär följande: Hushållningssällskap,
lantbruksnämnd, landsantikvarie och
rättshjälpsanstalt finns både i Vänersborg
och i Borås. Man har vägförvaltning,
överlantmätare och mödralijälpscentral
endast i Vänersborg, medan
skogs vårdsstyrelse, länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, länsnykterhetsnämnd
och allmän centralsjukkassa finnes en
-
56
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Länsstyrelserna: Avlöningar
dast i Borås. Utöver detta kanske också
bör framhållas en sak, som visserligen
ligger något vid sidan men som ändå
är rätt underlig. Länet har två valkretsar,
och det är i och för sig inte
så egendomligt, men när man tillägger,
att ett av häradena väljer andrakammarledamöter
tillsammans med norra valkretsen
men landstingsmän tillsammans
med den södra, finner man, att det råder
förhållanden, som är allt annat än
lyckliga.
Statsrevisorernas förslag har varit ute
på remiss till en hel del myndigheter,
och det kan vara av intresse att ta del
av vad dessa har sagt. Om jag nu inskränker
mig till att i helt korta ordalag
erinra om vad var och en yttrat,
finns det anledning att först stanna vid
kammarkollegiums yttrande i frågan.
Däri sägs, att kollegiets allmänna syn
på en länsreform icke bör »hindra, att
fråga om ändrad länsindelning upptages
till prövning i enstaka fall, då anledning
därtill föreligger. Frågan om
eventuellt ändrad länsindelning beträffande
Älvsborgs län synes därför också
böra övervägas i förevarande sammanhang».
Man stannar alltså inte bara vid den
föreslagna nya administrationsordningen
utan förutsätter också, att man kan
diskutera en förändrad länsindelning.
Statskontoret finner »skäl föreligga
för att länsadministrationen i Älvsborgs
län blir föremål för särskild utredning».
Bland övriga, som yttrat sig, kan jag
nämna länsstyrelsen i Älvsborgs län,
som säger: »Länsstyrelsen får därför,
med instämmande i vad revisorerna
härom anfört, föreslå att hela frågekomplexet
blir föremål för en förutsättningslös
utredning.» Den tillägger:
»Slutligen vill länsstyrelsen understryka
vikten av att den föreslagna utredningen
kommer till stånd snarast möjligt och
bedrives skyndsamt. Länsstyrelsens lokalfrågor
äro nämligen beroende av utredningens
resultat, och en snar lösning
av dessa frågor är nödvändig.»
Det kan också erinras om vad Älvsborgs
läns landstings förvaltningsutskott
säger. Det är kanske i någon mån skeptiskt
men slutar med: »Utskottet vill
emellertid icke motsätta sig en förutsättningslös
utredning av frågan om länsadministrationen
inom länet och förutsätter,
att landstinget beredes tillfälle
att deltaga i en eventuell sådan utredning.
»
Till dem, som yttrat sig, hör också
drätselkammaren i Borås stad, som är
avgjort positiv. Den säger i sin sammanfattning,
att »kammaren finner det
synnerligen angeläget, att den föreslagna
utredningen kommer till utförande.
Särskilt med hänsyn till revisorernas
påpekande om behovet av anskaffande
av ytterligare lokaler för länsstyrelsen
i Vänersborg, en anskaffning som lär
vara förenad med ganska betydande
byggnadskostnader, bör utredningen
igångsättas utan dröjsmål och bedrivas
så skyndsamt som möjligt».
Drätselkamrarna i Ulricehamn och
i Åmål yttrar sig också positivt. De
enda, som har speciellt inriktade meningar
om saken, är drätselkamrarna i
Trollhättan och Vänersborg, vilka anser,
att administrationen skall koncentreras
till Vänersborg, vilket skulle medföra
den största nyttan.
Att märka är att det inte finns någon
part i sammanhanget, som tagit avstånd
ifrån behovet av denna utredning
och ifrån det riktiga i att man får en
annan ordning på detta område. Då är
det ganska märkligt att ta del av statsutskottets
yttrande på denna punkt. Det
säger inledningsvis att det kan anföras
skäl »för att frågan om länsadministrationen
i detta län görs till föremål för
utredning». Sedan säges det, att statsrevisorerna
själva anfört, att det vid denna
utredning bör tas skälig hänsyn till
folkopinionen. Utskottet konstaterar: »I
sådant hänseende har det synts utskottet
påfallande, att någon enig opinion
om olägenheter av nuvarande ordning
inte kommit till synes i remissvaren.»
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
57
Här har man dock en råd remissvar,
som samtliga går i positiv riktning. Man
frågar sig: Vad har statsutskottet för
krav på positiva remissvar, om inte dessa
skulle fylla dem?
Statsutskottet framhåller vidare: »En
reglering av gränserna för Älvsborgs
län synes icke böra komma till stånd,
innan utlåtanden i denna fråga infordrats
från intressenter i de angränsande
länen.» Det är väl just detta, som utredningen
skulle ge svar på: hur man
skulle ställa sig till en eventuell reglering
av gränserna. Det finns ingen anledning
att i detta sammanhang gå in
därpå; vi vet alla, hur detta problem
dragits upp.
Det är klart att den länsindelning vi
nu har lämnar mycket övrigt att önska,
och det är att beklaga att statsutskottet
har intagit en bestämt avvisande hållning
till den utredning som ändå förr
eller senare måste ske. Statsutskottets
ställningstagande innebär endast att
man på en tid skjuter ifrån sig ett problem,
som det är nödvändigt att lösa.
Vi som bor i länet känner bäst till var
svårigheterna finns, och vi har länge
varit på det klara med att någonting
måste göras.
Det har till statsutskottets yttrande på
denna punkt fogats en reservation av
herr Hesselbom m. fl., där man understryker
vikten av att en utredning beträffande
länsindelningen snarast möjligt
kommer till stånd, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna reservation.
I detta yttrande instämde herrar Andersson
i Hyssna (s) och Gustafsson i
Borås (fp).
Herr LUNDQVIST (s):
Herr talman! Jag bor själv i Älvsborgs
län och har varit i tillfälle att ta
del av de yttranden som avgivits av
Trollhättans stad och landstingets förvaltningsutskott.
Det ligger en hel del i de synpunkter
Länsstyrelserna: Avlöningar
som den föregående talaren här anförde
när han talade om administrationen
inom länet, men därifrån och till att
omedelbart ta ställning till en utredning
om ändrad länsindelning är steget långt,
och jag kan för min del inte vara med
därom. Jag anser att saken bör klarläggas
något bättre än vad som sker i den
föreliggande reservationen, och det är
närmast av denna anledning jag har tagit
till orda.
Statsrevisorernas påpekande av att
Älvsborgs län ur näringsgeografisk synpunkt
kan uppdelas i två var för sig
särpräglade delar, är alldeles riktigt.
Men när statsrevisorerna i fortsättningen
säger att dessa delar utgöres av »dels
Sjuhäradsbygden med en betydande industriell
verksamhet — mera än två
tredjedelar av länets industri- och hantverksföretag
äro förlagda dit med Borås
som naturligt centrum — dels återstående
del av länet med dess mera utpräglade
jordbruksnäring», så måste vi
som bor i den norra delen, Göta älvdal,
Vänersborg, Trollhättan och i Dalsland,
sätta ett stort frågetecken. Hur har man
studerat de näringsgeografiska förhållandena?
Det finns ju mycket betydande
industrier även i den norra delen av
länet. Jag erinrar om den tunga mekaniska
industrien i Trollhättan, den
elektrokemiska industrien i samma stad,
samt i Vargön och Göta älvdal och de
skogsindustrier — om jag får med ett
ord kalla dem så — som finns i Dalsland.
Det är just denna differentiering av
industrien som man inom landstinget
har ansett vara fördelaktig ur ekonomisk
synpunkt, och det har också därigenom
visat sig möjligt att hålla en låg
uttaxering när det gäller landstingsskatten,
trots att vi måst dubblera en
hel del institutioner, sjukvårdsinrättningar,
skolor o. d. Ur ekonomisk synpunkt
utgör alltså det nuvarande länet
en relativt bra enhet. Men vi erkänner
naturligtvis att det är olägenheter förenade
med de stora avstånden inom
58
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Länsstyrelserna: Avlöningar
länet och att det förekommer en hel
del dubbelorganisation i administrativt
hänseende, som kanske bör granskas på
något sätt. Men att sammankoppla detta
med frågan om en ändrad länsindelning
anser vi inte riktigt. Det skulle säkerligen
ta ganska lång tid, innan man
vore färdig med en sådan utredning, ty
den skulle nog inte bara stanna vid att
Borås och Sjuhäradsbygden skures bort
från Älvsborgs län, utan det skulle säkerligen
också vara nödvändigt att ta
upp frågan om Bohuslän och Dalsland
och deras gemensamma intressen liksom
frågan om en viss ändrad indelning
för storstaden Göteborg. Vi som
nu klagar på den administrativa organisationen
anser oss inte kunna invänta
resultatet av en sådan utredning.
Tyvärr har den reservation, som på
denna punkt avgivits, fått en sådan utformning
att man knyter samman utredningen
av de administrativa problemen
med en förutsättningslös utredning
om ändrad länsindelning. Låt vara att
vissa synpunkter, som anföres när det
gäller administrationen, är riktiga, även
om svårigheterna inte är så stora som
här betonats, så har vi dock redan tidigare
kunnat lösa en del av våra administrativa
problem, och vi har nog även
i fortsättningen möjlighet att göra det
på andra vägar både snabbare och
bättre än genom att invänta resultatet
av en utredning om ändrad länsindelning.
Jag kan därför inte, herr talman, rösta
för bifall till reservationen, utan jag
kommer att rösta för utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Svensson i
Alingsås (s), Antby (fp) och Sjölin (fp).
Herr ELIASSON (h):
Herr talman! Jag skall be kammarens
ledamöter att ett tag flytta intresset från
Älvsborgs län till Skaraborgs län.
Statsrevisorerna har i en punkt av
sin berättelse gjort det uttalandet, att
länsbostadsnämnden bör förflyttas från
Skara till Mariestad. Utskottet har inte
velat vara med på detta, men utskottet
har å andra sidan inte sagt bestämt nej
till saken utan bara framhållit att det
för närvarande inte finns anledning att
ändra förläggningsorten för länsbostadsnämnden.
Skälen för förflyttningen
är i första hand, att i Mariestad finns
länsstyrelsen, överlantmätaren, länsarkitekten
och distriktsingenjören för
vatten och avlopp. Det torde väl vara
bekant för alla, att det måste vara ständiga
kontakter mellan länsbostadsnämnden
och dessa myndigheter. Detta betyder
att tjänstemännen i länsbostadsnämnden
eller i de andra myndigheterna
måste resa mellan Mariestad och
Skara. Det blir en hel del tidsspillan
av den orsaken.
Skälen att ha kvar länsbostadsnämnden
i Skara är dels att där finns lantbruksnämnden
och dels att Mariestad
ligger i norra delen av länet och skulle
kunna anses som en olämplig förläggningsort,
enär det skulle medföra ökade
svårigheter och kostnader för en del av
länets invånare att besöka nämnden.
Det kan givetvis också vara besvärligt
för tjänstemännen med en förflyttning.
Jag har i annat sammanhang haft tillfälle
att konstatera, att resorna mellan
Skara och Mariestad för att skaffa erforderliga
uppgifter, framför allt från
lantmäterikontoret, tar en stor del av
tjänstemännens tid. Denna tidsspillan
leder till brister i effektiviteten, och
effektiviteten är trots allt den bästa
servicen för bygden.
Då första kammaren tagit utskottets
hemställan, skall jag inte ställa något
yrkande.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Jag skall börja med att
säga något om herr Eliassons anförande,
fastän han inte ställde något yrkande.
Utskottet har ansett, att det för befolkningen
är till den största fördelen,
om denna inrättning, nämligen länsbo
-
Nr 15
59
Fredagen den 20 april 1956
stadsnämnden, ligger i Skara. Var och
en som känner länet vet, att Mariestad
ligger i en utkant under det att Skara
ligger i centrum. Större delen av befolkningen
i Skaraborgs län är säkerligen
nöjd med de förhållanden som nu
råder och som utskottet rekommenderar
skall bli bestående.
Det är riktigt som herr Cassel relaterade,
att utskottet tagit en annan ställning
än propositionen till den extra
länsassessorstjänsten i Göteborg. Vi har
gjort det efter moget övervägande. Vi
har kommit till den uppfattningen, att
det är praktiskt att ordna på det sätt,
som vi har föreslagit. En för två år anställd
extra länsassessor kan, har vi ansett,
mycket väl ersättas genom en sakkunnig
på detta område. Vi har därför
velat ställa till förfogande ett belopp,
som motsvarar högst det lönebelopp
som en länsassessor kostar. Vi har nämligen
den uppfattningen, att det skulle
gå att få detta arbete utfört till kanske
lägre kostnad än om man anställde en
länsassessor. Då länschefen önskat att
få ett dylikt arrangemang, har vi inte
velat motsätta oss detta. Vi tror att det
kommer att ordnas på ett tillfredsställande
sätt.
Vad sedan beträffar den stora frågan
om länsindelningen i Älvsborgs län, är
både herr Andersson i Brämhult och jag
invånare i Älvsborgs län, och vi bör
därför känna länet väl bägge två. Jag
kan dock knappast vitsorda allt vad
herr Andersson har sagt. Det är riktigt,
att avståndet från den nordligaste delen
till den sydligaste är ungefär 25
mil. Länsstyrelsen i Vänersborg ligger
visserligen inte i mitten av länet, men
det är ändå inte iner än ungefär 10 mil
från den nordligaste delen av Dalsland
till Vänersborg, och från Vänersborg
till den sydligaste länsdelen är det endast
15 mil. Sådana långa avstånd mellan
de olika länsdelarna är inget enastående
i Sydsverige. Vi kan bara ta
som exempel Bohuslän, vårt närmaste
grannlän. Från nordligaste delen av
Länsstyrelserna: Avlöningar
Bohuslän till Göteborg, där länsstyrelsen
befinner sig, är avståndet 20 mil,
mot vårt längsta avstånd på bara 15 mil.
Avstånden är därför inte avskräckande.
Herr Andersson ville göra gällande,
att det skulle ta två dagar att resa från
Dalsland till Vänersborg och Borås. Jag
hemställer, att han studerar tågtidtabellen
litet bättre. Han kommer nog då
att finna, att om man på ett praktiskt
sätt använder de möjligheter som finns
går det mycket väl att klara resan på
dagen. Det är fullt riktigt, som herr Andersson
säger, att en centralisering ur
vissa synpunkter vore önskvärd, men
med den struktur länet äger har vi inbyggare
i länet funnit oss väl till rätta
i förhållandena som de äro. Vi tycker
inte, att det är så förfärligt besvärligt,
även om vi naturligtvis skull önska att
vi hade en dubblering av länsarbetsnämnden
och länsbostadsnämnden. Jag
har inte heller hört nämnvärda klagomål
om den saken från länet. Att vi
också har en delad valkrets, känner
både herr Andersson och jag väl till.
Vi hör båda till detta område. Men jag
har inte sett, att det har uppkommit
några alltför stora olägenheter av den
saken. Vi har funnit oss i det system
som är och behöver inte någon ny
länsindelning.
Beträffande förslaget från statsrevisorerna
vill jag säga, att de inte varit
så goda kännare av förhållandena i länet.
Det kan man konstatera när man
läser deras uttalanden på flera punk
ter.
Detta har Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskott rättat till i betydande
avsnitt och ställt kyrkan mitt i byn,
om jag så får säga, med att påpeka att
de besvärligheter som revisorerna vill
framhålla inte är till finnandes. Jag
tycker nog att man bör tillmäta förvaltningsutskottets
enhälliga yttrande
den största betydelse. Det är Älvsborgs
läns landsting som avlämnat detta yttrande.
15 landstingsmän från skilda delar
av hela länet har för sin del uttalat,
att de inte kan anse att det finns
60
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Länsstyrelserna: Avlöningar
några svårigheter beträffande förhållandet
mellan de lokala organen och
centralförvaltningen. Dessa landstingsman
känner ju bäst till förhållandena.
Att Borås stad är angelägen om att få
en ny länsindelning är ju en gammal
historia, som man mycket väl känner
till i länet. Det har länge varit ett önskemål
från Borås att få länsstyrelsen
flyttad dit. Självfallet är det av stor
betydelse för en stad att få en sådan
organisation inflyttad med mer än 100
tjänstemän. Skatteunderlaget blir bättre,
vilket självfallet är lockande. Ur länets
synpunkt kan det emellertid inte vara
någon som helst fördel med ett sådant
arrangemang, tv detta skulle betyda en
förflyttning som gjorde länet alldeles
omöjligt i dess nuvarande form. Jag
tycker därför att alla skäl talar för att
vi biträder det förslag som utskottets
majoritet gått in för.
Bostadsfrågan i Vänersborg måste
självfallet förr eller senare lösas. Länsstyrelsen
sväller ut undan för undan,
men det får vi finna oss i. Var länsstyrelsen
än kommer att befinna sig måste
vi skaffa de erforderliga lokalerna. Vänersborgs
stad har därför förklarat sig
villig att medverka till uppförandet av
dessa bostäder. Den frågan behöver således
inte möta något motstånd.
Statsrevisorerna har mycket starkt
betonat att man skall fästa det största
avseendet vid länsbefolkningens intressen.
Jag tror att detta sker bäst om man
följer landstingets förvaltningsutskotts
yttrande, eftersom man där bäst känner
till frågan. Att vi behöver ha en
ytterligare utredning och att den, som
herr Andersson sade, måste komma
förr eller senare, det är jag inte alls
övertygad om. När t. ex. Göteborgs
stad kommer och vill inkorporera någon
kommun behöver detta inte medföra
någon reglering av länet i övrigt.
Man kan nog kanske vara med om att
avstå det område som då kan komma
i fråga.
Med detta vill jag, herr talman, fram -
hålla, att jag tror att det för länet och
ur andra synpunkter är fördelaktigt,
om man här följer utskottets förslag, till
vilket jag alltså ber att få yrka bifall.
Herr ANDERSSON i Brämhult (bf):
Herr talman! Min högt vördade länskamrat
och kanske i vissa fail lärofader
herr Rubbestad gör stora ansträngningar
att förklara utskottets hållning i denna
fråga. När han säger att Vänersborg
ligger bra nära mitten är det självfallet
riktigt om man ser det rent geografiskt.
Han glömde emellertid att tala om att
staden ligger mitt i insnörningen mellan
de två länsdelarna och att de flesta
människorna bor i södra delen och sålunda
måste förflytta sig uppåt för att
komma till Vänersborg.
Herr Rubbestad försöker vidare göra
gällande att det hela skulle vara ett
önskemål från Borås stad. Jag förstår
fuller väl avsikten med att liksom ställa
mig litet off side i debatten och säga
att jag skulle gå Borås stads ärenden.
I och för sig är detta kanske inte fel,
men jag vill framhålla att den uppfattning
jag här gett uttryck åt inte bara
är begränsad till Borås stads gränser.
Denna mening råder nog rätt allmänt i
hela södra länsdelen.
Till herr Lundqvist vill jag bara säga,
att han kryper bakom det faktum att
reservationen inte begränsat sig till utredningen
av de administrativa formerna.
Om herr Lundqvist haft ett speciellt
intresse av denna utredning hade
det väl inte varit alldeles omöjligt att
före frågans avgörande få kontakt med
förste reservanten. Vägarna dit är väl
inte alldeles obekanta.
Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle
:
Herr talman! Herr Andersson i Brämhult
säger, att det faktum att han är
från Borås inte skall tas som intäkt för
att han här talar till förmån för Borås.
Det må vara sagt, men det är inte lätt
att veta hur det ligger till. När det gäl
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
61
ler lokala intressen så är det nog så
med litet var att vi gärna förfäktar det
som ligger oss närmast.
Herr Andersson säger vidare att detta
är ett intresse från hela södra Älvsborgs
län. Jag betvivlar att det är på det sättet.
Restiden från Borås till Vänersborg
är ungefär två timmar. Det är alltså inte
några alltför stora svårigheter för folk
att komma från Borås till länstyrelsen i
den mån man behöver det.
Herr JACOBSSON i Tobo (fp):
Herr talman! Då jag i egenskap av
riksdagens revisor står som medansvarig
för vad revisorerna sagt i detta avseende,
skall jag be att få säga några
ord.
De som före mig talat från denna
plats har redogjort för revisorernas uttalande
och de synpunkter som däri
framförts, och jag förmodar att kammarens
ärade ledamöter håller mig räkning
för att jag inte upprepar detta.
Beträffande länsbostadsnämnden i Skaraborgs
län har revisorerna trott sig
finna att där möjligen borde prövas en
annan ordning, och såvitt jag uppfattat
herr Eliasson rätt ansåg han att där
förefinns åtskilliga besvärligheter. Jag
skall inte utveckla den saken ytterligare
utan hänvisar till vad revisorerna har
skrivit och vad som återfinnes i den
vid denna punkt fogade reservationen
av herrar Sundelin och Ragnar Bergh,
till vilken reservation jag, herr talman,
tillåter mig att yrka bifall.
Svårigheterna beträffande administrationen
av Älvsborgs län har såvitt jag
förstår här belysts av ärade kammarledamöter,
som i övrigt har olika meningar
när det gäller frågan om utredning.
Revisorerna har naturligtvis inte
den ingående kännedom om länets problem
som länets representanter har,
men vi har så gott vi kunnat sökt ta
reda på hur det ligger till och därpå
grundat vårt uttalande att vi finner att
— även om man försöker omorganisera
administrationen — också frågan om
Länsstyrelserna: Avlöningar
själva länsindelningen kan komma in i
bilden. Nu har här sagts att detta ju
inte är aktuellt, det kommer nog men
kan inte tas upp vid denna tidpunkt.
Jag tror dock att lösandet av denna
fråga är mycket tidskrävande, och jag
ansluter mig därför för min del till det
i reservationen b) vid denna punkt
gjorda yrkandet att man går in för en
utredning redan nu. Oberoende av vad
som här sagts angående Göteborg och
länet i övrigt tror jag, att man inte
kan komma undan en ändring och att
man måste pröva vad som bör göras
för att förbättra förhållandena på detta
område.
Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till de vid denna punkt fogade
reservationerna a) och b).
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Jag anser mig inte ha
några nya epokgörande synpunkter att
lägga på denna fråga, men jag känner
mig likväl manad att tillkännage den
uppfattningen, att hur man än beslutar
här så kommer den problematik mer
och mer att tränga sig fram, som revisorerna
givit uttryck för och som redovisas
på s. 122 i utskottsutlåtandet, där
det förordas en förutsättningslös prövning
vid den utredning i ämnet, som
enligt revisorernas mening bör äga rum.
Frågan kommer alldeles säkert förr eller
senare upp, och jag anser att det
vore lika bra att nu gå på reservationens
linje. Det är dock, som herr
Andersson i Brämhult här påpekade,
ganska märkligt att så pass många remissinstanser
ändå givit sitt fulla gillande:
kammarkollegiet, statskontoret,
länsstyrelsen i Älvsborgs län och drätselkamrarna
i Borås och Åmål. Man
finner vidare av utlåtandet att andra
instanser har uttalat sig i mycket positiv
riktning. Det är dock enligt min
mening ett faktum som man hör fästa
stort avseende vid. Även jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
62
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Länsstyrelserna: Avlöningar
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Jacobsson i Tobo talar för reservationen.
Han har ju varit statsrevisor
och alltså som sådan förordat denna
omläggning. Men jag kan tala om
för herr Jacobsson, att när herr Bergh,
som ju också är statsrevisor och som
är ledamot av den avdelning inom utskottet
där vi diskuterade frågan, fick
del av de synpunkter som då framfördes,
avstod han från att fullfölja revisorernas
ståndpunkt. Han hade alltså
inte antecknat någon avvikande mening,
när frågan gick till samfällda utskottet.
När sedan detta yrkande kom
från herr Hesselbom är det klart att
han såsom statsrevisor anslöt sig till
dem som stod för reservationen. Jag
hoppas herr Jacobsson också kan finna,
att han inte alltför energiskt behöver
lägga sig i indelningen i Älvsborgs
län, när länets representanter i förvaltningsutskottet
enhälligt har förklarat,
att det bör förbli som det är.
Herr DAHL (s):
Herr talman! När länschefen i Göteborgs
och Bohus län har begärt extra
hjälp för att utreda avlopps- och vattenförsörjningsfrågorna,
har han gjort detta
därför att dessa frågor är så brännande.
Vi vet ju vad som inträffade i
höstas där nere. En översyn av förhållandena
inom Bohuslän ger vid handen,
att vatten- och avloppsfrågorna inte är
lösta på ett sätt som motsvarar moderna
krav. Det är av nöden att det blir
snabb ändring, om inte både det ena
och det andra skall inträffa. Med hänsyn
härtill hälsar man med glädje, att
departementschefen här är redo att föreslå
anslag för ändamålet. Det är nog
också nödvändigt att denna extra kraft
kommer till hjälp, ty det är här fråga
om stora arbeten. Bohusläns geografi
och den sparsamma förekomsten av vattendrag
och likaså dess tätorters struktur
gör, att planeringarna och utredningarna
blir kostsamma. Framför allt
med hänsyn till kommunernas mindre
ekonomiska bärkraft blir det säkert fråga
om att sammanföra olika kommuner för
att gemensamt lösa dessa viktiga frågor.
Mot vad herr Cassel sade skulle jag
vilja säga, att det inte har så stor betydelse,
om vi här följer departementschefens
förslag om länsassessor eller utskottets
förslag att bevilja en summa
som svarar mot en tjänstemannalön.
Det väsentliga är att den som får hand
om detta utredningsuppdrag känner
landskapet och samtidigt är sakkunnig
på de områden som det är fråga om
och alltså snabbt kan komma fram med
förslag som möjliggör en lösning på
olika punkter.
Med hänsyn till detta tycker jag att
det ur praktisk synpunkt är bäst att
följa utskottets förslag. På den vägen
kan vi snabbt komma fram till en förbättring
av de allt annat än goda förhållanden,
som nu råder i fråga om vatten
och avlopp i Bohuslän.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr JACOBSSON i Tobo (fp):
Herr talman! Till herr Rubbestad vill
jag bara säga, att det finns en reservation
av herrar Sundelin och Ragnar
Bergh. Därför finner jag ingen anledning
att gå ifrån mitt yrkande på denna
punkt.
Representanterna från Älvsborgs län
tycks i detta ärende inte vara fullt
eniga. Därför vidhåller jag mitt yrkande
även i den frågan.
Herr SJÖLIN (fp):
Herr talman! Jag vill endast konstatera,
att Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott
inte har någon som
helst önskan om en ändring beträffande
residensets placering. Det har ingen anledning
att önska en ändring, ty en
uppdelning i två län skulle innebära,
att det också bleve två landsting. Två
län får nämligen enligt nuvarande lagstiftning
inte ha ett gemensamt lands
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
63
ting. Komplikationer av ekonomisk natur
skulle också uppstå, om länet delades.
För övrigt har Älvsborgs län den lägsta
landstingsskatten bland alla landsting,
endast 3:20, trots den besvärliga
administration, som man säger att vi
har.
Vi har inte känt olägenheter av den
nuvarande ordningen och det finns därför
inte heller anledning att göra en utredning.
När förvaltningsutskottet trots
detta har sagt sig inte vilja motsätta sig
en utredning, avser utskottet det fallet
att det med hänsyn till andra omständigheter
skulle befinnas lämpligt att
företa en utredning.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr vice talmannen framställd
proposition biföll kammaren till
en början utskottets hemställan i I stycket.
I fråga om II stycket framställde
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herrar Sundelin och Ragnar Bergh vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.
Herr andre vice talmannen gav härefter
beträffande III stycket propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Hesselbom in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Brämhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, alt kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
135, III stycket, i utskottets utlåtande nr
11,
röstar Ja;
Länsstyrelserna: Avlöningar
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Hesselbom m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
Beträffande utskottets motivering gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande av
samma motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering under
punkten 135:o) i utskottets utlåtande nr
11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den
av herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
64
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 28 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.
Punkterna 136—179
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten ISO
Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m.
Kungi. Maj:t hade (punkt 197, s.
492—500) föreslagit riksdagen att till
Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
11 831 000 kronor.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjalmar Nilsson (1:91) och den andra
inom andra kammaren av fröken Löwenhielm
(II: 139) hade hemställts, att
riksdagen måtte vid behandling av
punkten 197 under elfte huvudtiteln besluta
att till kostnader för anordnande
av allmänna skyddsrum m. in. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 12 619 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 91
och II: 139 till Kostnader för anordnande
av allmänna skyddsrum m. m. för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 11 831 000 kronor;
b) i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad utskottet anfört rörande
handläggningen av ärenden, avseende
statsbidrag till merkostnader för utförande
av kommunala tekniska verk i
fullträffsäkert skick.
Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Elmén.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid:
Fröken
LöWENHIELM (fp):
Herr talman! I motionerna under
denna punkt har yrkats, att anslaget
skulle höjas till 12 619 000 kronor. I
denna summa skulle då rymmas ett anslag
på 737 000 kronor till ett bergsrum
för en transformatorstation i Härnösand.
När Härnösand började planera denna
transformatoranläggning 1949, tog
man kontakt med civilförsvarsstyrelsen,
som var mycket intresserad av att stationen
förlädes i ett bergsrum. När vi
genom civilförsvarsmyndigheternas tillskyndan
ville förlägga stationen i ett
fullträffsäkert bergsrum, ansåg vi oss
också ha anledning att påräkna statsbidrag.
Vid de första beräkningarna kom man
fram till att merkostnaden skulle röra
sig om en halv miljon kronor, men de
slutliga kostnaderna visade sig tyvärr
röra sig om något över en miljon. När
vi övervägde merkostnaderna och när
stadsfullmäktige fattade beslut om detta
bygge år 1950, ansåg vi ändå att vi tog
på oss en dryg merkostnad —- vi skulle
betala en tredjedel av beloppet.
Hade vi 1950 vetat, att vi inte skulle
få statsbidrag, hade stadens myndigheter
icke förlagt mottagningsstationen till
bergsrum. Vi har hela tiden under arbetets
gång haft kontakt med civilförsvaret
och fått dess anvisningar om
hur arbetet skulle utföras. Det har då
hetat, att vi skulle göra på ett visst bestämt
sätt för att få statsbidrag, och
vi kunde då inte tro annat än att vi,
när arbetet var färdigt, också skulle få
bidrag.
I betänkandet av år 1947 rörande civilförsvarsorganisationen
står det, att
utredningen finner det i hög grad angeläget
att bl. a. transformatorstationer
och liknande anordningar görs fullträffsäkra
genom insprängning i berg
och att graden av skyddet liksom de ur
Fredagen den 20 april 1950
Nr 15
65
Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum
civilförvarssynpunkt påkallade åtgärderna
i varje särskilt fall bör fastställas
av centralmyndigheten samt att statsbidrag
bör utgå till täckande av merkostnaderna.
Ur Kungl. Maj:ts proposition nr 81
år 1948 kan man inhämta, att om kommunerna
kunde påräkna statsbidrag, behövde
man ej i lag föreskriva skyldighet
för kommunerna att göra fullträffsäkra
skyddsrum. I diskussionen mellan
elverket i Härnösand och civilförvarsmyndigheterna
som föregick byggandet
av skyddsrummet fördes även på tal,
att länsstyrelsen skulle förelägga staden
att bygga fullträffsäkert. Så blev icke
fallet, utan staden åtog sig frivilligt att
bygga skyddsrummet, men genom det
som förevarit och det man kunde läsa
ur propositionerna ansåg man sig ha
grundad anledning att vara säker på att
få statsbidrag.
Till 1953 års statsverksproposition
skrev civilförsvarsstyrelsen: »Styrelsen
har granskat och godkänt av Härnösands
elverk insänt förslag om insprängning
i berg av en ny transformatorstation.
» Departementschefen skrev endast:
»Beträffande de kommunaltekniska
verken anser jag mig icke kunna biträda
förslaget om statsbidrag till merkostnader
för skyddsanordningar vid
Härnösands elverk.»
Intill denna tidpunkt har, såvitt vi
kunnat finna i Härnösand, icke något
av civilförsvarsstyrelsen tillstyrkt förslag
blivit avslaget av Kungl. Maj:t. Göteborg
fick visserligen först ett avslag
1946, men sedan beviljades Göteborg
anslag 1949. I det sammanhanget skrev
departementschefen: »Kommun som avser
att vid ny- eller ombyggnad av ett
tekniskt verk göra detta fullträffsäkert
torde i framtiden böra förhöra sig hos
den centrala civilförsvarsmyndigheten
om lämpligheten av att verket göres
fullträffsäkert.» Vi anser att vi har uppfyllt
det villkoret.
Statsutskottet anför nu »att i motionerna
inte anförts någon omständighet
av beskaffenhet att kunna vederlägga
riktigheten, sakligt sett, av den av
Kungl. Maj :t intagna ståndpunkten».
Men, herr talman, hur skall myndigheterna
i Härnösand kunna känna till
Kungl. Maj:ts ståndpunkt? Vi har aldrig
fått del av någon motivering, och det
har därför varit omöjligt för motionärerna
att vederlägga riktigheten av
Kungl. Maj:ts ståndpunkt.
Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan med den
ändringen, att under moment a) med
bifall till motionerna 1:91 och 11:139
anvisas ett reservationsanslag av
12 568 000 kronor.
Herr ÅKERSTRÖM (s):
Herr talman! Om man i Härnösand
allvarligt skulle ha räknat med riksdagens
medverkan till att ändra Kungl.
Maj :ts ståndpunkt, så skulle man ha
varit inne med en motion år 1953, där
Kungl. Maj :t sade ifrån att det inte blev
något statsbidrag. Någon motion väcktes
inte. Härigenom har man försummat
den eventuella chans, som kunde ha
funnits. Att så här i efterhand göra
någonting däråt är fullständigt uteslutet,
sedan utskottet och riksdagen följt
Kungl. Maj:t 1953.
När vi har sett litet närmare på det
här, så har det ändå föranlett utskottet
att skriva följande: »Utskottet finner
det vidare mindre tillfredsställande, att
kommunerna skall nödgas vänta så
länge som f. n. på besked, huruvida
statsbidrag kan vara att påräkna till
merkostnaderna för utförande av ett
tekniskt verk i fullträffsäkert skick eller
ej. För att åstadkomma en mera tillfredsställande
ordning härutinnan synes
det utskottet önskvärt, att Kungl.
Maj:t förklarar sig beredd att på framställning
av kommun meddela förhandsbesked,
huruvida Kungl. Maj :t är
beredd föreslå riksdagen att statsbidrag
får utgå till viss anordning med syfte
till fullträffsäkert utförande. Utskottet
Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
66 Nr 15
Kommittéer och utredningar genom sakkunniga — Rätt för jordbrukare att vid
beskattning åtnjuta avdrag för kostnader för stenröjningar och andra grundförbättringar
-
föreslår, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet
sålunda anfört.»
Detta skall ju gälla för framtiden,
men det fanns inte någon möjlighet att
göra någonting åt speciellt fallet Härnösand.
Jag vill därför med hänvisning
till vad utskottet sagt yrka bifall till utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av
fröken Löwenhielm under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 1S1—199
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 200
Kommittéer och utredningar genom sakkunniga
I
enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
(punkt 223, s. 524) hemställde utskottet,
att riksdagen måtte till Kommittéer och
utredningar genom sakkunniga för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 800 000 kronor.
Reservation hade anmälts av herrar
Hagnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till
Kommittéer och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 700 000 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
CASSEL (h):
Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att endast yrka bifall till den reservation,
som här är avgiven av herr Ragnar
Bergh m. fl. och som går ut på att
anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga skall bestämmas
till 700 000 kronor i stället för av departementschefen
begärda 800 000 kronor.
Herr RUBBESTAD (bf):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Punkterna 201—203
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 20b
Lades till handlingarna.
§ 7
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1956/57 till avlöningar vid statens rättskemiska
laboratorium.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 8
Rätt för jordbrukare att vid beskattning
åtnjuta avdrag för kostnader för stenröjningar
och andra grundförbättringar
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner om rätt för jordbrukare att
vid beskattning åtnjuta avdrag för kostnader
för stenröjning och andra grundförbättringar.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr BÖRJESSON (bf):
Herr talman! I den fråga, som berörs
i motionen II: 228 och avser rätt till avdrag
i beskattningen för kostnader för
stenröjning och vissa andra grundför
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
67
Rätt för jordbrukare att vid beskattning
röjningar och andra grundförbättringar
bättringsåtgärder, vill jag särskilt beröra
stenröjningen. Denna fråga har ju tidigare
varit underställd riksdagen genom
motioner 1950 och 1952. Bevillningsutskottet
understryker angelägenheten av
ett ställningstagande till de nu förevarande
spörsmålen och att det inte uppskjutes
någon längre tid. Man förväntar
också, att ärendet skall tas upp till prövning
av 1950 års skattelagssakkunniga
eller också i annan ordning. Det är viktigt
att denna frågas slutgiltiga prövning
inte fördröjes alltför länge. Man måste
understryka, att 1950 års skattelagssakkunniga
på något sätt bör påskynda det
arbete som pågår på detta område.
Det är nog riktigt som utskottet har
sagt, att det utgår vissa bidrag för stenröjning,
men för dessa bidrag är ju vissa
gränser satta. Dels har man arealgränsen
på 20 hektar, dels har man gränsen
i fråga om den ekonomiska ställningen.
Stenröjningen är ju ganska dyr. Den går
inte sällan till cirka 3 000 kronor per
hektar. Ofta kan den överstiga denna
kostnad. Denna kostnad motsvarar inte
värdestegringen av fastigheten. I skogsbygderna,
där stenröjning huvudsakligen
förekommer, är jordbruket ofta ett stöd
åt, en komplettering av skogsbruket. Den
maskinella och fullt rationella stenröjningen
drabbas hårdare av detta system
än den som sker sporadiskt och litet
undan för undan. Det är nämligen så,
att om vederbörande jordbrukare tar
bort litet sten på sina åkrar, så kommer
det med i den allmänna driften, men
om man anlitar ett företag, som har
stenröjning på entreprenad och använder
stora maskiner, har man inga möjligheter
att få räkna detta till driftens
omkostnader.
Åsikten att stenröjning är uteslutande
en grundförbättring måste nog revideras.
Den rationaliseringsvinst, som
man anser att jordbruket skall ha som
en viss kompensation, är i huvudsak
beräknad på slättjordbruk utan stcnbundenhet.
Den stenröjning som försig
-
åtnjuta avdrag för kostnader för sten
går
är nödvändig, om man skall kunna
använda våra nutida maskiner och för
att man skall kunna nå fram till den
rationaliseringsvinst för jordbruket som
man strävar efter.
Det har omvittnats att t. ex. utländska
statsmän efter att ha besett vårt land
och dess många förnäma industrier och
företag vid förfrågan har sagt, att vad
de beundrade mest av vad de sett var
smålänningens kamp emot stenen.
Här är ett område inom beskattningen,
där man bör söka få till stånd en
omprövning av det förfarande som man
nu har.
Utskottet har understrukit att man
förväntar att 1950 års skattelagssakkunniga
kommer att ta upp denna fråga till
prövning. Under sådana förhållanden är
det inte lönt att i nuvarande läge ställa
något yrkande. Jag skall avstå från detta,
men jag hoppas att det slutliga ställningstagandet
inte skjutes alltför långt
på framtiden.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.
Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Detta problem ligger
hos 1950 års skattelagssakkunniga. Det
är en del av det större problem som
gäller gränsdragning mellan avdragsgilla
driftkostnader och icke avdragsgilla
grundförbättringar.
Vi har, som motionären sade, i utskottet
framhållit, att det är angeläget
att ställningstagandet inte uppskjutes
någon längre tid, och i annat sammanhang
har vi understrukit vikten av att
de sakkunnigas arbete bedrives med
skyndsamhet.
Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
68
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
§ 9
Ändring av 22 § kommunalskattelagen
avseende avdrag vid inkomsttaxeringar
för kostnader i samband med skiftesförrättning
Föredrogs
bevillningsutskottets betänkande
nr 27, i anledning av väckt
motion om ändring av 22 § kommunalskattelagen
avseende avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader i samband
med skiftesförrättning.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr BERGGREN (fp):
Herr talman! Med anledning av utskottets
uttalande, vad det gäller mitt
yrkande om viss ändring av 22 § i kommunalskattelagen,
skall jag be få säga
några ord.
Vi har i många olika sammanhang
börjat skönja de ofördelaktiga verkningarna
av de arbetsföra åldrarnas avflyttning
från landsbygden. I det spörsmål
jag i motionen berört möter vi en av
dessa. Att det gäller kostnader för hantlangning
och material vid av våra distriktslantmätare
företagna skiftesomläggningar
framgår ju av utskottets betänkande.
Jag har, som omnämnts i min motion,
erinrat om orsaken till den förändring
i kostnadshänseende, som just på grund
av ökad brist på tillgänglig arbetskraft
gjort sig gällande under det sista årtiondet.
Jag har förut i motionen erinrat
om hurusom riksdagen vid olika tillfällen
och i fråga om andra delkostnader
vid skiftesförrättningar beslutat om
statsbidrag, men jag har också fortsatt:
»Statsbidrag till kostnader för hantlangning
och material utgår dock icke.
Sistnämnda kostnader höll sig på 1940-talet och tidigare vid belopp som betydligt
understeg förrättningsarvodet.
Numera har emellertid dessa ständigt
stegrats och medfört den förändringen,
att denna utgiftspost vanligtvis och ofta
i betydlig grad överstiger förrättningsarvodet.
Förut har markägarna
själva i stor utsträckning deltagit i
hantlangningsarbetet. Numera synes de
icke, åtminstone inte vid de större förrättningarna,
vara i tillfälle härtill. Den
minskade tillgången på arbetskraft i allmänhet
har tydligen försvårat för respektive
markägare att kunna frikopplas
från andra oundgängliga arbeten,
och det vanliga förhållandet är numera
att arbetskraft lejes och utgifterna enligt
vissa regler härför fördelas på sakägarna.
Utgiftsposten hantlangning har därför
blivit alltmer kännbar och medfört
att totalkostnaderna för förrättningsåtgärder
ofta kan räknas uppgå till belopp
som verkar avskräckande på många
markägare, vilka är intresserade av en
mera rationell fastighetsbildning. Detta
förhållande är i särskilt hög grad för
handen när det är fråga om skiftesförrättningar
vilka gäller förbättrad arrondering
av skogsmark.» Det är alltså
kostnaderna för omskiftning av skogsmark
som min motion närmast tar
sikte på.
Att sådana åtgärder är angelägna, därom
vittnar åtskilliga framställningar under
de senaste årens riksdagar. De riksdagsledamöter,
vilka haft intresse och
tid att besöka skogsveckans utställning
och där gjort sina iakttagelser, borde
utan att vara fackmän rätt snart ha fått
klart för sig, vilken utomordentlig betydelse
förbättrande åtgärder i dessa
olika sammanhang har för vår nationalekonomi.
En av denna riksdags mera uppmärksammade
motioner sysslar ju också även
den med det delspörsmål jag berör, den
bättre arronderingens stora betydelse.
Jag citerar: »En bättre arrondering av
skogsmarken, en energisk och effektiv
arronderingsverksamhet kräver samarbete
från alla berörda parter.» Här är
vi på samma linje, men att jag sedan i
andra stycken inte kan följa vederbörande
motionärers mångfrestande planer
och ingripanden må redan här deklareras.
Jag har framhållit att en markägare
vill ha klart, att fördelarna av en om
-
Fredagen den 20 april 1950
Nr 15
69
Vidgad rätt för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan
skiftningsåtgärd överstiger kostnaderna,
detta även med hänsyn till inkomstskatteregler.
Samtidigt har jag även poängterat,
att fördelarna av en omskiftning
kommer först på längre sikt.
Här kommer jag då fram till mitt
yrkande, att hantlangningskostnaderna
skulle få hänföras till driftkostnader
och alltså vara avdragsgilla vid deklaration
och inkomstbeskattning. Enligt
min uppfattning skulle ett dylikt medgivande
bidraga till ökat intresse för
omskiftning och därmed verka befrämjande
på vår skogsproduktion i stort.
Då statsbidrag enligt olika grunder
och på olika villkor nu utgår för vissa
av förrättningskostnaderna, hade det
ju legat närmast att yrka, att statsbidrag
även skulle utgå till kostnader för de av
mig speciellt omnämnda hantlangningsoch
materialutgifterna. Jag säger också
i min motion, att frågan givetvis kunde
lösas på så sätt, att statsbidrag utginge
även på denna del av totalkostnaderna
för en omskiftningsåtgärd.
Jag har en känsla av att utskottet då
lättare skulle ha följt mitt önskemål, i
varje fall ett stycke längre än vad som
nu skett, även om utskottet icke synes
vara främmande för att en ändring kan
vara skälig och synes räkna med att
1950 års skattelagssakkunniga självfallet
bör ta en omprövning av denna fråga.
Det förefaller dessutom som om den
enklare åtgärden i enlighet med mitt yrkande,
vilket icke följer det stalsbidragstänkande
som i så hög grad genomsyrat
såväl riksdagen som det svenska folket,
icke har funnit nåd inför utskottets
ögon.
Herr talman! Jag har inte något yrkande
att ställa men jag har med detta
inlägg velat helt kort redovisa skälen
för min framställning, och jag hoppas
att frågan nu ändå har fått en stöt framåt.
Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Denna fråga samman -
hänger liksom den vi nyss behandlade
med det större spörsmålet om gränsdragningen
mellan driftkostnader och
grundförbättringar, som av 1950 års
skattelagssakkunniga skall upptagas till
övervägande i samband med den kommande
översynen av kommunalskattelagstiftningen.
Utskottet skriver att det
inte har någonting att erinra mot att
också den fråga, som herr Berggren
väckt, tages upp till prövning, men utskottet
vill inte gå med på herr Berggrens
förslag att här utan föregående
utredning företaga en ändring i gällande
lagstiftning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 10
Vidgad rätt för jordbrukare att vid beskattning
åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan
Föredrogs
bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt för jordbrukare
att vid beskattning åtnjuta avdrag
för värdeminskning av maskiner enligt
värdeminskningsplan.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
fyra inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner.
I de likalydande motionerna I: 298 av
herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt 11:221 av herrar Nilsson i Svalöv
och Nilsson i Bästekille hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
om att vid beräknandet av den
skattepliktiga intäkten av jordbruksfastighet
värdeminskningsavdrag enligt
bunden avskrivningsplan måtte medgivas
för kostnader för maskiner och
redskap, som användes i jordbrukets
70
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Vidgad rätt för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan
drift, även då redovisningen av nettointäkten
sker efter den s. k. kontantprincipen».
Utskottet hemställde, att
1) de likalydande motionerna I: 299
av herrar Wolgast och Herbert Hermansson
samt II: 226 av herr Adolfsson
in. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
2) de likalydande motionerna 1:298
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt 11:221 av herrar Nilsson i
Svalöv och Nilsson i Bästekille, i den
mån motionerna icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits:
I. av herrar Kristensson i Osby, Spetz,
Söderquist, Veländer, Nilsson i Svalöv,
Sjölin och Strandh, vilka under hänvisning
till innehållet i motionerna
I: 298 samt II: 221 ansett att utskottet
bort under punkten 2) hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av frågan om införande av rätt att vid
beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt den s. k. kontantprincipen
avdraga kostnad för anskaffande av maskiner
och redskap genom värdeminskningsavdrag
enligt avskrivningsplan;
II. av herr Werner, utan angivet yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Denna fråga om värdeminskningsavdrag
för maskiner och
redskap i jordbruket, då man använder
sig av kontantprincipen i sin deklaration,
har ytterligare aktualiserats genom
mekaniseringen inom jordbruket och
genom att det mindre jordbruket också
gör inköp av dyra maskiner och redskap.
Det kan inte förväntas att inom
det mindre jordbruket man i någon
större utsträckning skulle tillämpa bokföringsmässiga
grunder där avskrivningsrätt
föreligger. Utskottet medger
att olägenheter och brister är förenade
med den nuvarande lagstiftningen på
detta område. Kostnader för ersättningsanskaffning
är ofta större eller
kan vara större än årsinkomsten, men
då får avdrag inte till fullo äga rum,
avdrag får inte skjutas från det ena
året till det andra. Vid nyuppsättning
och senare vid utrangering får skillnaden
inte avdragas trots att fråga
är om egentliga driftkostnader. Utskottet
förväntar att härvidlag skall ske en
översyn av lagstiftningen på detta område
av 1950 års skattelagssakkunniga.
Vi reservanter har ansett denna fråga
vara så angelägen att vi förordat en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om en skyndsam utredning i detta
ärende.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Förevarande fråga har
behandlats tidigare här i riksdagen, senast
år 1951, men då ansåg sig riksdagen
inte ha någon möjlighet att biträda
den väckta högermotionen. Sedan dess
har emellertid fem år gått, och man
kunde därför ha väntat sig att frågan
skulle ha legat till sig och att utskottet
därför nu skulle ha kunnat gå åtminstone
så långt som vi från högerhåll har
yrkat, nämligen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en ny utredning av
denna fråga.
I sin motivering erkänner utskottet
att de nuvarande bestämmelserna inte
är ur alla synpunkter lämpliga, men
trots detta har utskottet ändå inte velat
förorda en ny utredning, vilket jag tycker
är ganska egendomligt. Även om
en jordbrukare har rätt att deklarera
för taxering efter bokföringsmässiga
principer, så vet utskottsmajoriteten
ändå lika väl som vi andra i denna kam
-
Nr 15
71
Fredagen den 20 april 1956
Vidgad rätt för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan
niare, att flertalet jordbrukare inte vill
använda denna form av taxering, ty
vissa bestämmelser är utformade på ett
sätt, som ger jordbrukarna ett sämre utgångsläge
än andra företagare.
Utskottet har också låtit förstå, att
ett bifall till vår motion skulle öka svårigheterna
ur taxeringssynpunkt, att det
skulle bli ett komplicerat förfarande.
Detta har jag mycket svårt att förstå.
Om alla vet hur man skall gå till väga,
så är det väl enkelt att till en vanlig
deklaration, avgiven efter kontantprincipen,
foga en skriftlig bilaga. Kontrollen
är då fullständig. Första gången redovisas
inköpssumman, och sedan insänder
man årligen en värdeminskningsplan.
Då kan inte några oegentligheter
förekomma. När jordbrukarna har fått
rätt att deklarera även efter kontantprincipen,
bör man också medgiva dem
rätt att bilägga en sådan värdeminskningsplan.
Jag förstår över huvud taget bara en
sak i detta sammanhang, och det är att
utskottsmajoriteten som vanligt inte har
velat någonting. Ty om utskottet skulle
ha skrivit klämmen efter majoritetens
skrivning i motiveringen, så skulle utskottet
utan tvekan ha hemställt om bifall
till vår motion.
Sedan har också från bondeförbundshåll
väckts en motion i denna fråga, i
vilken yrkas på omedelbara lagstiftningsåtgärder.
Jag förstår att partiets
ledamöter i bevillningsutskottet inte har
ansett sig kunna yrka bifall till vår motion,
eftersom det är ganska kort tid
kvar till 1957 års riksdag och vi kanske
därför inte har så stora möjligheter att
hinna med arbetet. Men att bondeförbundets
ledamöter därifrån har gått
över på en direkt avslagslinje, har jag
svårt att fatta. När bondeförbundarna
inte kunde ta sin egen motion, hade det
väl varit konsekvent att i stället yrka
bifall till den motion som väckts från
vårt håll.
Det har tidigare här talats om poli -
tiska tågolyckor, men när man studerar
denna frågas läge i dag, tycker jag det
verkar som en politisk urspåring.
Jag skulle kunna utveckla denna fråga
betydligt mera, men med hänsyn till
den långt framskridna tiden nöjer jag
mig med det anförda och ber att få yrka
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr talman! Det är riktigt som både
herr Kristensson i Osby och herr Nilsson
i Bästekille helt nyss sagt här, nämligen
att liknande motioner som dessa
varit föremål för behandling vid 1951
års riksdag, då man införde dessa nya
bestämmelser om deklarationsförfarandet
för jordbrukare, som redovisar enligt
bokföringsmässiga principer. Till
herr Kristensson i Osby skulle jag kunna
säga, att eftersom han funnit tillräcklig
motivering för att yrka bifall
till utskottets hemställan i de två föregående
betänkandena, tycker jag nog,
att det också skulle ha gått att utan
större självövervinnelse yrka bifall till
dess nu förevarande förslag; det är ju
härvidlag fråga om ganska närbesläktade
ting.
Motionerna år 1951 avslogs därför att
bevillningsutskottet då inte ansåg sig
vilja förorda bifall. De jordbrukare, sade
man då, som ville ha en bättre inkomstfördelning
mellan olika år, kunde övergå
till en räkenskapsmässig redovisning,
och det fanns alltså och finns
alltså möjlighet för jordbrukarna att
välja den metod, som man tycker är
fördelaktigast. Utskottet ansåg vidare
att en utsträckning av avskrivningsreglerna
att gälla även för de jordbruk som
redovisar efter den s. k. kontantprincipen
inte var möjlig utan en föregående
undersökning, och jag tror, herr Nilsson
i Bästekille, att när Ni säger att detta
inte är svårare och inte behöver bli
mera komplicerat, att man kan göra det
72
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
Vidgad rätt för jordbrukare att vid beskattning åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan
så och så enkelt, så är detta att väl mycket
förenkla saken för Er. Men utskottet
sade då och understryker det nu, att
det ingenting hade emot utan anslöt
sig till tanken på att detta spörsmål
bleve föremål för fortsatta överväganden
av 1950 års skattelagssakkunniga.
Det är, herr talman, så att denna avvisande
inställning till att tillmötesgå
motionärerna i deras önskemål inte
bottnar i någon ovilja att så långt det
kan vara möjligt minska de orättvisor
och de olägenheter som följer med kontantprincipen,
utan det förhåller sig så
att denna metod blir så komplicerad
och svårkontrollerbar, att den inte
längre fyller sin uppgift att vara så
enkel som möjligt. I så fall är det ju
ingen mening med att vi skall hålla oss
med två olika metoder, dels den s. k.
kontantprincipen och dels den som benämnes
redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder, då bägge metoderna
blir komplicerade och kommer att innebära
svårigheter i fråga om kontroll.
Då kan vi i stället överväga att ta bara
en metod. Det är dessa synpunkter —
för att fatta mig kort — som har varit
avgörande då utskottet inte velat utan
föregående utredning tillstyrka en ändring.
Beträffande yrkandet om en skrivelse
till Kungl. Maj :t anser utskottet, att en
sådan inte är nödvändig ur saklig synpunkt
för att få frågan fortare löst, och
det är därför utskottet hänvisar till att
det givit sin anslutning till tanken på
att frågan göres till föremål för en översyn
av 1950 års skattelagssakkunniga.
Ett skäl är också att utskottet helt nyligen
föreslagit att frågor, som av riksdagen
tidigare överlämnats till dessa
sakkunniga, fortast möjligt tages under
övervägande. Utifrån dessa utgångspunkter
har utskottet inte ansett det
finnas reella skäl att nu skriva till
Kungl. Maj :t i ämnet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr JANSSON i Aspeboda (bf):
Herr talman! Jag tror inte att vi i
dag behöver något meningsutbyte om
nödvändigheten av en översyn på hithörande
område av vår skattelagstiftning.
Vi har nämligen på sista tiden
fått nya bestämmelser, som i viss mån
rubbar de åsikter som varit gällande i
fråga om skillnaden mellan kontantprincipen
och bokföringsprincipen. Vi är
på glid.
Att jag har sällat mig till majoriteten
i utskottet beror på följande. Jag har
frågat mig: Går det fortare för oss om
vi skriver till Kungl. Maj:t nu och begär
en särskild utredning, eller går det
långsammare? Vi har i utskottet tidigare
uttalat oss så som herr Kärrlander
nyss sade. Vi får komma ihåg att det
finns en lång rad skrivelser angående
detta ärende, varjämte motioner så till
vida har bifallits som de remitterats till
1950 års skattelagssakkunniga. Dessutom
torde den debatt, som kom till
stånd i anledning av herr Kristenssons
i Osby interpellation, ha givit genljud
till Kungl. Maj :t och de skattelagssakkunniga.
Där är man alltså underkunnig
om vad det är vi vill ha utredning
om.
Att de olika motionärerna är ivriga,
var och en beträffande sitt område, kritiserar
jag inte. Ty vi har verkligen en
hel rad frågor som vi har rätt att vänta
en snar lösning på; jag är själv motionär
i en del fall. Ingen menar alltså att
det inte finns något intresse för saken
hos utskottet, utan frågan gäller, om
vi skall skriva så som reservanterna
föreslår och begära en skyndsam utredning
eller om vi skall göra som utskottet
skriver: förutsätta att frågan kommer
upp. Hade vi tillagt att den skulle ha
förtursrätt, skulle det hela ha legat till
på ett annat sätt.
Jag är övertygad om att vad som skett
i år och vad som har skrivits i detta
ärende från utskottets sida kommer att
påskynda lösningen av hithörande
73
Fredagen den 20 april 1956 Nr 15
Utredning av frågan om avskrivning av amorteringar å stödlån till jordbrukare m. m.
spörsmål. Jag är således övertygad om
att skattelagssakkunniga arbetar med
saken allt vad de hinner. Ange de olika
ärendens angelägenhetsgrad vill jag
inte. Detta är emellertid en mycket viktig
fråga, som jag är intresserad av, och
jag hoppas liksom föregående talare,
att det skall bli möjligt att inom kort
få se resultat, så att riksdagen kan få
ta ställning därtill.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr ADOLFSSON (bf):
Jag skall inte förlänga debatten, herr
talman, utan vill bara säga att jag kommer
att ansluta mig till reservationen,
då den — om den skulle bifallas — i
stort sett medför samma resultat som
det som jag har velat vinna med min
motion.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet av herr Kristensson
i Osby m. fl. fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 28, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Kristensson i Osby in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Bästekille
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja
och 69 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 11
Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler rörande fördelningen
mellan olika kommuner av skatt för
inkomst av rörelse; och
nr 30, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för stiftelser med huvudsakligt
ändamål att främja nordiskt
samarbete.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.
§ 12
Utredning av frågan om avskrivning av
amorteringar å stödlån till jordbrukare,
m. m.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om
avskrivning av amorteringar å stödlån
till jordbrukare, in. in.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 390 av herr Franzén
och herr Andersson, Lars, samt
11:322 av herr Larsson i Hedenäset
m.fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning av dels frågan
om avskrivning i skälig utsträckning av
amorteringar å under åren 1952—1955
Nr 15
74
Fredagen den 20 april 1956
Utredning av frågan om avskrivning av amorteringar å stödlån till jordbrukare m. m.
beviljade stödlån, dels frågan om en
fondering av återstående amorteringar
för åstadkommande av en fond för fortsatt
stödlånegivning och i samband därmed
en omprövning av beskattningsreglerna
för sådana amorteringar i enlighet
med vad som anförts i motionerna.
Utskottet hemställde,
1) att motionerna 1:390 och 11:322,
i vad de avsåge hemställan om utredning
av frågan om avskrivning i skälig
utsträckning av amorteringar å under
åren 1952—1955 beviljade stödlån, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
2)
att motionerna 1:390 och 11:322,
i vad de avsåge hemställan om utredning
av frågan om en fondering av återstående
amorteringar för åstadkommande
av en särskild skördeskadefond och
i samband därmed en omprövning av
beskattningsreglerna för sådana amorteringar,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Franzén och Pettersson
i Dahl.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LARSSON i Hedenäset (bf):
Herr talman! Jordbruksutskottet har,
under hänvisning till den pågående
skördeskadeutredningen, yrkat att den
förevarande motionen ej må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
När vi skrev motionen, var vi väl
medvetna om att skördeskadeutredningen
arbetade. Vi hade även noterat den
för frågans utredning positiva skrivning,
som utskottet anförde i anledning
av i fjol från vårt håll väckta motioner.
Det syntes oss emellertid att frågan var
av den betydelse, att en skrivelse från
riksdagens sida vore motiverad, detta
framför allt av den anledningen, att
direktiven för skördeskadeutredningen
syntes oss i viss mån ofullständiga. De
går ju närmast ut på skapandet av en
försäkringsfond för att möta framtida
skördeskador. Att utredningen jämväl
har att syssla med frågan om avskrivning
av stödlån, som beviljats i anledning
av tidigare skördeskador, framgår
såvitt vi kunnat finna icke klart och
tydligt av direktiven. Detta har synts
oss vara en brist, som borde rättas till.
Av det föreliggande utlåtandet framgår,
att utredningsyrkandet tillstyrkts
av såväl Sveriges lantbruksförbund som
RLF. För frågans belysning må här endast
ett kort avsnitt av lantbruksstyrelsens
yttrande anföras. Det heter däri:
»Styrelsen är nämligen väl medveten
om att det i ett stort antal fall kommer
att bli förenat med avsevärda svårigheter
för låntagarna att återbetala lånen.
I synnerhet blir detta fallet med
låntagare, som upprepade gånger drabbats
av skördeskador och på grund
härav skall ha att amortera flera stödlån
samtidigt. Det är att märka, att man
genom lånens utlämnande ytterst syftat
till att låntagarna med hjälp av lånen
skulle kunna stanna vid jordbruket.
Stödlån har i stor utsträckning utlämnats
även utan säkerhet till jordbrukare
med undergrävd ekonomi. Skulle en sådan
låntagare, sedan till buds stående
möjligheter att få lättnad i återbetalningsskyldigheten
genom anstånd med
inbetalning av amorteringar och förlängning
av amorteringstiden, likväl
icke kunna fullgöra sina skyldigheter,
torde ofta endast återstå att vidtaga åtgärder
för lånets indrivning. Konsekvensen
härav måste många gånger bli,
att låntagaren drives från jordbruket.
Syftet med lånet skulle i dylika fall förfelas.
Enligt styrelsens mening är det
angeläget, att härmed sammanhängande
frågor blir utredda, och styrelsen vill
därför föreslå, att en sådan utredning
kommer till stånd. I detta sammanhang
förtjänar påpekas, att nuvarande möjligheter
att avskriva stödlån endast avser
rutinmässig avskrivning av oguldna
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
75
Utredning av frågan om avskrivning av amorteringar å stödlån till jordbrukare m. m.
lånefordringar efter upprepade resultatlösa
utmätningsförsök.»
Det framstår för mig som otillfredsställande,
att utskottet efter att ha tagit
del av dessa remissyttranden avvisar
tanken på en skrivelse i frågan. Ännu
mera otillfredsställande är det, att skrivningen
är så lam. Det citat jag nyss anförde
borde väl ha varit tillräcklig anledning
för att utskottet skulle ha gett
till känna en uppfattning i frågan.
Då jag alltså, herr talman, inte kan
vara till freds med den föreliggande
skrivningen, ber jag att få yrka bifall
till motion nr 322 i denna kammare.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! I motsats till herr Larsson
i Hedenäset tror jag att syftet med
stödlånebestämmelserna sådana de utformades
var just att driva iväg en
mängd småbrukare från deras gårdar.
Vi framhöll under debatten i fjol och
hade också anfört i en motion, att åt
skördeskadehjälpen givits en utformning,
som hade detta syfte. Nu framgår
det också av lantbruksstyrelsens uttalande,
att det uppenbarligen är så.
Lantbruksstyrelsen betonar sålunda den
principiella skillnaden mellan stödåtgärderna
på 1940-talet och dem som
förekommit från och med 1952. I första
fallet gällde det, säger lantbruksstyrelsen,
att ge jordbrukarna en handräckning
för att rädda dem ur ekonomiskt
betryck, men på 1950-talet har andra
bevekelsegrunder spelat in. Nu handlar
det inte längre om den lånesökandes
ekonomiska belägenhet i och för sig.
Lånemöjligheterna har stått öppna för
alla, och låneverksamheten har fått ett
direkt samband med den yttre rationaliseringen.
Bestämmelserna har utformats
så, att verkningarna inte skall begränsas
till de för dagen föreliggande förhållandena
utan även befrämja de av
statsmakterna uppdragna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken överhuvudtaget.
Redan nu har en mängd småbrukare
tvingats lämna sina gårdar, men verkningarna
torde bli ännu värre. Flertalet
småbönder har, såsom herr Larsson här
framhållit, i det längsta försökt dra sig
fram med hjälp av stödlån och annan
skuldsättning, men dels har därigenom
deras ränte- och amorteringsförpliktelser
blivit tyngre och tyngre, dels har
inkomsterna försämrats genom nedslaktningen
och andra följder av skördeskadorna.
Det drar därför ihop sig
till nya sammanbrott för massor av
småbondefamiljer, om inte någonting
göres från statsmakternas sida.
Det var av denna anledning som kommunistiska
gruppen redan i fjol föreslog
åtgärder i syfte att åstadkomma avskrivning
av stödlånen för de småbrukare
som råkat mest illa ut, och vi har
självfallet inte frånfallit den ståndpunkten
och kommer därför att rösta för
den motion som här föreligger.
Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):
Herr talman! Motionärerna begär en
skyndsam utredning om för det första
avskrivning av amorteringar å under
åren 1952—1955 beviljade stödlån, för
det andra frågan om en fondering av
återstående amorteringar för åstadkommande
av en fond för fortsatt stödlånegivning
och för det tredje en omprövning
av beskattningsreglerna för sådana
amorteringar.
Vi hade dessa frågor uppe i riksdagen
hösten 1955, och redan då hänvisade
jordbruksutskottet med anledning av de
då väckta motionerna i samma ämne till
det utredningsarbete, som bedrevs vid
den tillsatta skördeskadeutredningen.
Det är väl ändå, med hänsyn till det
arbete som håller på att bedrivas inom
skördeskadeutredningen, att ställa alltför
stora anspråk på jordbruksutskottets
välvilja, om man kräver, att vi på
nytt skall skriva till Kungl. Maj:t om
en utredning av dessa ting. I fråga om
de yttranden, som avgivits i anledning
av motionerna, har vi hänvisat till den
-
76 Nr 15 Fredagen den 20 april 1956
Interpellation ang. ledighet för elever i folkskolan för deltagande i frikyrklig
kristendomsskola
na skördeskadeutredning. Vi har i utskottet
haft förmånen att kunna komplettera
dessa yttranden med uppgifter
från en ledamot av utredningen. Han
säger, att utredningen redan har behandlat
frågan om avskrivningar och
att den varit föremål för överväganden.
Vad fondbildningen beträffar framgår
det av direktiven till skördeskadeutredningen,
att denna skall syssla därmed.
Vad det gäller den sista punkten, nämligen
beskattningsreglerna, har Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk i en gemensam skrivelse
till utredningen fäst uppmärksamheten
på den sidan av saken, varför
jordbruksutskottet inte kan ha någon
anledning att direkt skriva till Kungl.
Maj :t därom.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 13
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 14
Interpellation ang. ledighet för elever i
folkskolan för deltagande i frikyrklig
kristendomsskola
Ordet lämnades på begäran till
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:
Herr talman! Det torde få anses som
en stor tillgång och av synnerligen stort
värde att barn och ungdom i våra sko
-
lor åtnjuter undervisning i kristen tro
och livsåskådning. Lärarkåren i såväl
folkskola som i högre skolor utför här
en utomordentligt betydelsefull gärning.
Utöver denna för alla barn gällande
undervisning kommer så även konfirmationsundervisningen,
som delges av
svenska kyrkans prästerskap. De frikyrkliga
samfunden har en motsvarande
arbetsform i kristendomsskolan.
I Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 juli
1941 (nr 693) finns vissa bestämmelser
angående barns konfirmationsundervisning.
Denna kungörelse gäller fortfarande
och är införd i nu gällande folkskolestadga.
Kungörelsen förordar att konfirmationsundervisningen
förlägges antingen
till tiden efter avslutad folkskolekurs eller
ock till sådan tid under skolgången,
att ledighet från undervisningen i folkskolan
icke behöver ifrågakomma.
I kungörelsens andra stycke visar
dock Kungl. Maj :t på andra vägar som
även kan komma i fråga. Det heter:
»Där på grund av ålder eller andra omständigheter
barn befinnes böra bevista
konfirmationsundervisning, innan de
avslutat sin folkskolekurs, må härför erforderlig
ledighet från folkskolans undervisning
kunna beredas dem.»
Ledighet från de lästimmar det kan
bli fråga om medges, om vederbörande
folkskoleinspektör yttrat sig positivt i
samråd med lärare, skolråd (folkskolestyrelse)
och kyrkoherde. År vederbörande
av skilda meningar skall ärendet
underställas domkapitlets prövning
och avgörande.
På många platser i landet praktiseras
nu alternativet att konfirmandundervisningen
förlägges till skolan och att denna
undervisning belägger en eller flera
av skolans undervisningstimmar. Mot
detta finns intet att erinra då det sker
i full överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts kungörelse i saken.
Kungörelsen synes dock åtskilligt föråldrad
och knappast i överensstämmel
-
Fredagen den 20 april 1956
Nr 15
77
Interpellation ang. ledighet för elever
kristendomsskola
se med den nya religionsfrihetslagens
anda. Den frikyrkliga kristendomsskolan,
där dock tusentals barn åtnjuter
undervisning motsvarande den kyrkliga
konfirmandundervisningen, ställes helt
utanför i Kungl. Maj :ts kungörelse. Därför
inträffar den situationen att under
det att den ungdom som går i konfirmandskolan
befrias från läsningen i
klassen måste de ungdomar som undervisas
i kristendom i den frikyrkliga
kristendomsskolan flytta över till resp.
pojk- eller flickklasser i resp. skola,
enär de icke kan få ledigt och deltaga
i kristendomsskolans undervisning.
På det sättet tolkas Kungl. Maj :ts kungörelse
nr 693, och man torde väl få
anse att denna tolkning är gängse. Detta
sakernas tillstånd kan dock icke anses
vara ett uttryck för den likställighet
och tolerans som talar ur t. ex. § 4 i
den nya religionsfrihetslagen.
Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
fråga:
Vill herr statsrådet medverka till sådana
åtgärder — eventuellt sådan ändring
i gällande kungörelse (SFS 1941:
693) — att ledighet kan beviljas elever
i folkskolan för deltagande i frikyrklig
kristendomsskola enligt samma
principer som nu gäller för deltagande
i kyrklig konfirmationsundervisning?
Denna anhållan bordlädes.
§ 15
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Aktiebolaget
Atomenergi m. in.,
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av huvudmannaskapet
in. m. för garnisonssjukhuset
i Boden,
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
i folkskola för deltagande i frikyrklig
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,
nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln
till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till skyddsympning mot
polio,
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till Svenska sjukhuset i
Korea,
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser ytterligare medel till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under
elfte huvudtiteln,
nr 84, i anledning av väckt motion
om bidrag av statsmedel till Förbundet
för sockersjukas rådgivningsverksamhet,
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
och
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
78
Nr 15
Fredagen den 20 april 1956
avser anslag till Statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
om vidgade möjligheter till förlust- och
resultatutjämning vid beskattningen,
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
insättning å skogskonto i vissa fall;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
dels om översyn av formerna för den
statsunderstödda långivningen till hantverk
och småindustri samt återupptagande
av utredningen om småföretagens
lokalfrågor, dels ock om viss ändring
av bestämmelserna angående industrigarantilån,
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående utlämnande av vissa lån utan
hinder av gällande kreditrestriktioner
m. m.,
nr 21, i anledning av väckta motioner
om anslag för beviljande av räntebärande
lån till jordbrukare och andra småföretagare,
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för främjande
av kapitalbildningen i landet, och
nr 23, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett statligt byggnadskreditivinstitut.
första lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckt motion
om utredning för fastställande i vad
mån svensk rätt strider mot de förpliktelser,
som Sverige åtagit sig enligt
Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna m. m.,
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om möjligheten
till domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen,
nr 21, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet för vissa
slag av föreningar att registreras såsom
ekonomiska föreningar,
nr 22, i anledning av väckta motioner
om höjning av vissa genom dom fastställda
underhållsbidrag, m. in., och
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för
budgetåret 1955/56;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 7 § lagen om
förskottering av underhållsbidrag till
barn,
nr 23, i anledning av väckta motioner
om höjning av bidragsförskottens och
de särskilda barnbidragens maximibelopp,
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m.,
och
nr 25, i anledning av väckta motioner
om införande av kontroll å hörapparater;
tredje
lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion
angående utarbetande av förslag till en
stadga om allmänna vatten- och avloppsledningar,
och
nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i folkbokföringsförordningen;
samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.
§ 16
Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 182, i anledning av väckt motion
Nr 15
79
Fredagen den 20 april 1956
angående rätt för lärare vid statsunderstödda
utlandssvenska skolor att tillgodoräkna
tjänstgöring vid skolor för
svenska barn i utlandet som om den
fullgjorts vid folkskola i Sverige;
nr 183, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;
nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp, m. m.; och
nr 185, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;
från bevillningsutskottet:
nr 186, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för stiftelser med
huvudsakligt ändamål att främja nordiskt
samarbete;
från bankoutskottet:
nr 178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition (nr 73) med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;
från första lagutskottet:
nr 181, i anledning av väckta motioner
om en översyn av förordningen angående
förlagsinteckning;
från tredje lagutskottet:
nr 179, i anledning av väckta motioner
angående placeringen av prästlönefondsmedel;
samt
från jordbruksutskottet:
nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet
vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
m. m.; och
nr 175, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hem
-
ställan rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.
§ 17
Anmäldes, att Kungl. Maj ds proposition
nr 170, angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m., tillställts
kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 18
Anmäldes följande under sammanträdet
avlämnade motioner:
nr 752, av herrar Jönsson i Gärds
Köpinge och Persson i Appuna, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
150, med förslag till taxeringsförordning,
m. m.,
nr 753, av herr Sköldin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 161, med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen,
nr 754, av herr Jacobsson i Sala m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 162, med förslag till lag om
ändring i butikstängningslagen den 21
juli 1948 (nr 608), och
nr 755, av herr andre vice talmannen
Olsson m. fl., i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 169, med förslag
till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni
1955 (nr 314) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar.
Dessa motioner bordlädes.
§ 19
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.09.
In fidem
Gunnar Britth
80
Nr 15
Tisdagen den 24 april 1956
Tisdagen den 24 april
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande april.
§ 2
Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:
Riksdagsman Karl Andersson, Björkäng,
Bångbro, är sedan den 18 april
1956 sjukskriven och helt arbetsoförmögen
på grund av knäsjukdom, tills
vidare. Vilket härmed intygas.
Kopparberg den 19 april 1956
Sven Björklund
Provinsialläkare
Att fru Lena Renström-Ingenäs, Kumla,
som denna dag av mig undersökts,
född den 22 mars 1903, under tiden
fr. o. m. den 24 april 1956 t. o. m. den
3 maj 1956 på grund av akut luftrörsoch
stämbandskatarr är oförmögen att
närvara och deltaga i riksdagsarbetet
och är till övrigt arbete oförmögen, intygas.
Kumla den 23 april 1956
Erland Franklin
1 :e stadsläkare
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson i Björkäng från
och med den 18 innevarande månad
tills vidare samt fru Renström-Ingenäs
under tiden från och med den 24 april
till och med den 3 maj.
§ 3
Svar på interpellation ang. åtgärder beträffande
skärgårdarnas trafikproblem
när ishinder bryter de vanliga kommunikationerna
Herr
talmannen lämnade på begäran
ordet till
Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:
Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
har frågat kommunikationsministern
om man kan förvänta, att han
utan dröjsmål vidtager åtgärder för att
klarlägga vägstyrelsers och länsstyrelsers
skyldigheter att vidtaga möjliga och
nödvändiga åtgärder för att underlätta
lösningen av skärgårdarnas trafikproblem,
när ishinder bryter de vanliga
kommunikationerna. Interpellanten har
som bakgrund härtill, med särskild hänsyftning
på förhållandena i Bohuslän,
pekat på frågor om utstakning m. m.
av särskilda vintervägar samt de faror,
som är förknippade med att en begagnad
vinterväg bryts av isbrytare.
Då ifrågavarande spörsmål närmast
berör vägfrågor, torde det ankomma på
mig att besvara interpellationen. Jag
får därvid lämna följande upplysningar.
Den isläggning, som skett denna ovanligt
besvärliga vinter, har uppenbarligen
i stor omfattning brutit förefintliga
kommunikationsleder över vattnet och
förorsakat befolkningen i kusttrakterna,
särskilt på öarna, svårigheter. Då möjligheterna
att upprätthålla båttrafik
upphör, aktualiseras behovet av vintervägar
över isen. Sådana vintervägar kan
vara antingen allmänna eller enskilda.
Vad först beträffar allmänna vintervägar
må enligt allmänna väglagen s. k.
särskild vinterväg inrättas, om den prövas
nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt
gagn för det allmänna. Att anordna
dylika särskilda vintervägar över is förutsätter
emellertid som regel en sådan
administrativ procedur, att fråga härom
knappast torde vara aktuell i de situationer
och under de omständigheter, som
interpellanten här närmast torde åsyf
-
Tisdagen den 24 april 1956
Nr 15
81
Svar på interpellation ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas trafikproblem när
ishinder bryter de vanliga kommunikationerna
ta. I varje fall råder på västkusten vintertid
i allmänhet speciella vind-, strömoch
isförhållanden, och den omfattande
övervakningsprocedur, som därför måste
ordnas, om särskilda vintervägar utlägges
inom Göteborgs och Bohus län,
och de korta tidsperioder ett dylikt
arrangemang över huvud kan komma i
fråga gör, att man inom detta län svårligen
torde kunna räkna med särskilda
vintervägar i väglagens mening.
Ett särskilt slag av allmän vinterväg
över is utgör de vägar, som av vägförvaltningarna
utan formligt beslut inrättas
utmed en färjleds sträckning, när
färjtrafiken på grund av ishinder inte
kan upprätthållas. — Som exempel på
dylika allmänna vintervägar må nämnas,
att inom Stockholms läns skärgårdsområde
genom vägförvaltningens försorg
i år anordnats fem sådana vägar i
ersättning för omöjliggjord allmän färjtrafik.
Inom Göteborgs och Bohus län
har i vinter allmän vinterväg för gångtrafikanter
inrättats i ett fall, när färja
inte längre kunnat hållas i gång på
grund av ishinder.
För de allmänna vintervägarnas skötsel
gäller särskilda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
år 1948 utfärdade
anvisningar rörande vintervägar över is
m. m. Vägförvaltningarna skall bl. a. utmärka
vägarna med ruskor, mäta istjockleken,
uppsätta tavlor med uppgift
om fordonsvikt och körhastighet m. m.
samt ploga och utföra övriga underhållsarbeten.
De flesta isvägarna anordnas genom
det enskildas försorg, ofta av kommuner.
Dessa enskilda vintervägar varierar
naturligtvis i hög grad alltefter trafikens
behov och de lokala isförhållandena.
Befolkningen har med sin stora
lokalkännedom i själva verket de största
förutsättningarna att bedöma var en
lämplig och säker isväg kan anordnas.
Härvid kan hjälp från det allmänna i
viss omfattning påräknas. Sålunda kan
statsbidrag erhållas under vissa förut
-
sättningar. Men framför allt kan intressenterna
få hjälp från vägförvaltningen,
vilken såsom tjänst åt utomstående kan
tillhandahålla ruskor och annan materiel
för vägens utmärkning, ploga och
biträda vid anordnande av upp- och
nedfarter samt dessutom utlåna viss materiel.
I detta sammanhang må nämnas, att
inom Göteborgs norra och södra skärgårdar,
d. v. s. inom öckerö resp. Styrsö
kommuner, omfattande åtgärder i år
vidtagits från kommunernas sida till anordnande
av isvägar. Flera sådana vägar
har upptagits och plogats samt på länsstyrelsens
tillrådan utmärkts och försetts
med särskilda varningstavlor m. m.
Vad därefter beträffar den viktiga frågan
om faran för att en begagnad vinterväg
bryts av isbrytare eller andra
fartyg vill jag först erinra om hurusom
Kungl. Maj :t genom särskilda beslut, senast
år 1950, bemyndigat länsstyrelserna
i län med skärgårdar att tills vidare,
sedan vederbörande trafikanter, befolkning
och övriga intresserade lämnats
tillfälle yttra sig, i samråd med sjöfartsstyrelsen
meddela de föreskrifter och
fastställa de villkor, som beträffande
upptagande, sträckning eller begagnande
av isränna i allmän farled kan anses
erforderliga för tillgodoseende av befolkningens
berättigade intresse av samfärdsel
över isen. Detta intresse, som
måste vägas mot den allmänna sjöfartens
behov, tillgodoses ibland bäst genom
att vissa lokala isrännor hålles öppna
och i andra fall genom att isen inte
bryts mellan vissa öar eller i vissa
sund. Särskilda föreskrifter härom har
också utfärdats av länsstyrelserna, innehållande
bl. a. bestämmelser om förbud
att framföra fartyg i vissa farleder då
de är belagda med gångbar is, om signaler
från fartyg vid passage av övergångsställen
samt om åläggande för
kommuner och enskilda, som har intresse
av att upprätthålla isvägar över
6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15
82
Nr 15
Tisdagen den 24 april 1956
Svar på interpellation ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas trafikproblem när
ishinder bryter de vanliga kommunikationerna
farleder, att utmärka övergångsställen
med ruskor, lyktor etc.
I de fall, då särskilda inskränkningar
av tillfällig art erfordras i sjöfarten, må
länsstyrelserna meddela bestämmelser
härom med stöd av en den 16 december
1955 utfärdad kungörelse om vissa föreskrifter
angående begagnande av allmän
farled. Jag har under hand erfarit,
att vid de många hänvändelser, oftast
från kommuners sida, som i vinter gjorts
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län om åtgärder mot de av isläggningen
skapade kommunikationssvårigheterna,
man i första hand önskat förbud mot
isbrytning i vissa leder. Med stöd av
nämnda författning har länsstyrelsen i
år också låtit utfärda sådana förbud i
ett avsevärt antal fall. Besluten har offentliggjorts
i särskilda länskungörelser,
i ortspressen, i publikationen »Underrättelser
för sjöfarande» och i radio.
Beträffande extraordinära beredskapsåtgärder
från det allmännas sida
vid särskilda, kritiska situationer, som
uppstår vid isolering genom isförhållanden,
torde jag få hänvisa till det interpellationssvar,
som inrikesministern här
nyligen avgivit i denna fråga.
De kommunikationssvårigheter, som
nu är i fråga, är givetvis i högsta grad beroende
av de lokala förhållandena och
underkastade stora växlingar. Det vill
mot bakgrunden av utfärdade, berörda
bestämmelser synas, som om det först
och främst gäller ett praktiskt bedömande
från fall till fall av vad läget
kräver för åtgärder. Bl. a. genom den
förefintliga administrativa samordningen
mellan länsstyrelse och vägförvaltning
bör förutsättningar föreligga för
att uppkommande vägfrågor behandlas
på ett smidigt och praktiskt sätt och att
lösningarna därvid sker i samförstånd
med kommunala och övriga enskilda
intressen. Emedan det ofta rör sig om
brådskande behov i fråga om isvägar
synes det mig naturligt — och jag tror
mig kunna försäkra att berörda väg
-
förvaltningar har samma inställning —
att man vid de tjänster åt utomstående,
d. v. s. enskilda väghållare, som vägförvaltningarna
har rätt att lämna, i skäliga
fall ger särskild prioritet åt arbetet med
inrättande och underhåll av enskilda
isvägar.
Härefter anförde:
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
1956 års isförhållanden i Bohuslän
är inte längre aktuella, men det
hindrar ju inte att saken har ett betydande
intresse. Det kan nämligen bli is
flera gånger. I själva verket är det ju
så, att när dessa kritiska situationer redan
inträffat är det i senaste laget att
diskutera åtgärder här i riksdagen för
att avhjälpa de aktuella svårigheterna.
Det är väl närmast de lärdomar man
kan dra av erfarenheten som är av värde.
Det var närmast förhållandena i Göteborgs
skärgård sådana de var i vintras,
som gav anledning till interpellationen.
I Göteborgs norra skärgård -—• denna
del är kanske mest utsatt — finns en
mycket stor befolkning, 8 000—9 000
personer. Betydande mängder bränsle
och livsmedel måste fraktas ocli en avsevärd
persontrafik måste naturligtvis
också upprätthållas för att livet skall
kunna fungera någorlunda tillfredsställande
i en sådan skärgård. Detta blir
emellertid mycket svårt när vi får en
sådan vinter som den vi nu haft. Jag
kan nämna, att det under dessa kritiska
dagar vid ett tillfälle inträffade, att isen
minskade i tjocklek från 26 cm till 8 cm
under loppet av ett dygn. Undervattensströmmar
kan förtära isen ganska fort.
Detta betyder, att en isväg måste kontrolleras
många gånger under dygnet
för att den över huvud taget skall vara
trafiksäker. Det gör också, att man inte
vill ha några vägar över isen så länge
det över huvud taget finns några möj
-
Tisdagen den 24 april 1956
Nr 15
83
Svar på interpellation ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas trafikproblem nar
ishinder bryter de vanliga kommunikationerna
ligheter att upprätthålla båttrafiken. Så
var det också i vintras. När man emellertid
kommit i det läget, att de båtar
som fanns i trafik i Göteborgs norra
skärgård måste ha 5—6 timmar på sig
för att forcera isen, gick det inte längre.
När man då vände sig till länsstyrelsen
för att höra om man kunde få hjälp
med isbrytning, svarade man där, att
man inte hade en enda krona till förfogande
för ett sådant ändamål. Den
enda isbrytare, som man möjligtvis
skulle ha kunnat få, kostade 175 kronor
i timmen. Det skulle ha blivit en kostnad
av ungefär 1 000 kronor om dagen
för att upprätthålla båttrafiken med
hjälp av denna isbrytare. Detta är naturligtvis
litet för stor kostnad för befolkningen
att ta utan hjälp från statens
sida. Det är inte tillfredsställande, att
man inte har bättre beredskap i ett sådant
fall.
När man då inte kunde upprätthålla
båttrafiken, var man tvungen att försöka
uppehålla trafiken över isen. Jag
har i min interpellation gett ett exempel,
som det kan vara anledning att erinra
om med sänsyn till att statsrådet i
slutet av sitt svar säger, att vägförvaltningarna
lämnar enskilda väghållare
hjälp när det behövs och ger prioritet
åt sådana framställningar. Mitt exempel
gällde vintervägen mellan Hjuvik och
öckcrö. Landfästet vid Iljuvik var sådant,
att stora bilar kunde ta sig upp,
när de hade bra fart, medan små bilar
blev hängande i strandkanten. Men när
man begärde ett lass grus från vägförvaltningen,
kunde man inte få det. Det
är ju, tycker man, en felbedömning från
vägförvaltningens sida att handla på
det sättet i en kritisk situation. Jag vet
inte om man fick begärd hjälp efter det
att min interpellation framställts, men
detta hade inträffat just då jag interpellerade.
I själva verket säger ju också statsrådet
i sitt svar: »I detta sammanhang
må nämnas, att inom Göteborgs norra
och södra skärgårdar, d. v. s. inom
öckerö resp. Styrsö kommuner, omfattande
åtgärder i år vidtagits från kommunernas
sida till anordnande av isvägar.
Flera sådana vägar har upptagits
och plogats samt på länsstyrelsens tillrådan
utmärkts och försetts med särskilda
varningstavlor m. m.» Ja, det
gick inte att få någon hjälp, utan kommunerna
måste ingripa, så det är riktigt
som det sagts i interpellationssvaret,
att det enda man fick av länsstyrelsen
var goda råd om att man skulle
uppsätta varningstavlor, vilket man förmodligen
ändå hade klart för sig, då
dessa uppgifter ju handhas av folk som
mycket väl känner till förhållandena i
bygden.
Jag vet inte om man skall tolka interpellationssvaret
så, att statsrådet anser
att allting var väl beställt i dessa trakter
i vintras. Det är möjligt att det är
väl beställt i instruktionerna, men i så
fall har det brustit i tillämpningen. Man
kan enligt min mening endast konstatera,
att det i praktiken icke var väl
beställt under de kritiska dagarna i
vintras.
Detta har emellertid nu förevarit, och
det är som sagt inte givande att diskutera
det som har varit i annan mån än
att man ju har anledning att av dessa
erfarenheter dra slutsatser för framtiden.
Jag skulle därför vara tacksam
om statsrådet ville beakta detta. Jag
tror att det behövs en bättre krisberedskap
inför sådana situationer. Förhållandena
där nere är ju sådana, att något
slags byråkratisk tågordning inte
kan fungera. Det måste finnas folk i
länsstyrelserna och vägförvaltningarna,
som i samarbete med kommunerna och
ortsbefolkningen kan handla praktiskt
med hänsyn till förhållandena. När vi
har en Konungens befallningshavande
förmodar jag, att det är meningen att
man från länsstyrelsens sida skall kunna
handla efter omständigheterna och
vidtaga för befolkningen nödvändiga åt
-
84
Nr 15
Tisdagen den 24 april 1956
Svar på interpellation ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas trafikproblem när
ishinder bryter de vanliga kommunikationerna
gärder. Man känner sig givetvis litet
missgynnad i dessa bygder när man inte
får någon hjälp i sådana svåra situationer.
Statsrådet nämnde, att det i Stockholms
län genom vägförvaltningens försorg
inrättats fem vintervägar. Det går
lättare att göra det i Stockholms län,
där isen ligger mera stadigt. Så är inte
fallet nere på västkusten, men där krävs
då å andra sidan, att man har anslag
till förfogande och har möjlighet att
handla efter omständigheterna och
handla snabbt, ty förhållandena skiftar
så snabbt. Jag hoppas alltså att statsrådet
vill se över denna sak och verka
för att det blir en bättre beredskap och
ett bättre samarbete mellan myndigheterna
och ortsbefolkningen nästa gång
vi står inför en situation av detta slag.
Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag är fullständigt ense
med interpellanten om att i den mån
denna diskussion nu har intresse, så är
det intresset koncentrerat till hur man,
om och när nya sådana här situationer
inträder, skall kunna bemästra dem så
bra som möjligt. Därvid är att märka,
att det endast är två gånger sedan statsverket
övertog väghållningen som vintrar
av denna beskaffenhet har drabbat
västkusten, åren 1947 och 1956.
Vad gäller de särskilda vintervägarna,
som interpellanten berörde speciellt
med utgångspunkt från Stockholms län,
vill jag säga, att Kungl. Maj:t 1948 uppdrog
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att företaga en inventering av behovet
av särskilda vintervägar i de olika
länen. Den inventeringen verkställdes
därefter så, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skrev till länsstyrelserna
i kustlänen och begärde att dessa skulle
överlämna förslag om inrättande av
särskilda vintervägar. Man var nämligen
redan då på det klara med att om man
skall inrätta särskilda vintervägar av
det slag som finns exempelvis i Stockholms
län, så är det en sak som måste
förberedas långt innan isen lägger sig
den gång vintervägen blir aktuell. Denna
inventering gav till resultat, att man
i ett antal län, främst efter ostkusten,
föreslog vissa vintervägar och anmälde
behov av speciella sådana vägar. Från
den landshövding som då var Konungens
befallningshavande i Göteborgs och
Bohus län kom det emellertid inte något
förslag om anordnande av särskilda
vintervägar, och något sådant förslag
har icke heller senare kommit från länsstyrelsen
i detta län. När så är fallet
måste man handla praktiskt, som interpellanten
sade, och på bästa sätt använda
de möjligheter, som står vägförvaltning
och intressenter till buds. Som jag
redan har sagt i interpellationssvaret,
finns också vissa möjligheter att få ekonomiskt
bistånd till att anordna sådana
transportleder, som det i detta fall kan
bli fråga om.
Jag skulle vara tacksam om interpellanten
ville närmare ange vad han syftade
på, när han i interpellationen säger,
att vägförvaltningen har vägrat bidra
med ett gruslass. På förfrågan har
nämligen vederbörande i vägförvaltningen
i Göteborgs och Bohus län förklarat,
att de inte tror att den åsyftade
händelsen kunnat inträffa i deras län,
då varken vägförvaltningen eller någon
vågmästare har kännedom om att framställning
har gjorts om grus till ett
landfäste.
Jag är fullt på det klara med svårigheterna
under extraordinära förhållanden
som dessa. Departementet, länsstyrelsen
och de lokala myndigheterna vill
säkert alla göra sitt bästa för att det
bistånd, som skärgårdsbefolkningen rätteligen
bör få, skall bli så effektivt som
möjligt. Den enda begränsning, som vi
av nödtvång alltid måste iaktta, är betingad
av nödvändigheten att i första
hand klara den allmänna väghållningen.
Frånsett denna begränsning är det min
Tisdagen den 24 april 1956
Nr 15
85
Svar på interpellation ang. åtgärder beträffande skärgårdarnas trafikproblem när
ishinder bryter de vanliga kommunikationerna
förvissning, att man med praktiska utgångspunkter
skall söka handla så effektivt
som möjligt. Klickar det någonstans,
är vi bara tacksamma att detta
påtalas.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag kan mycket väl förstå,
att varken den föregående landshövdingen
eller den nuvarande har
gjort någon framställning om vintervägar
i Göteborgs skärgård. Isarna där är
sådana, att man inte har större möjligheter
att räkna med sådana. När man
nu vet att staten i län där isläggningen
är stabilare tar kostnaderna och omsorgen
om sådana vintervägar, tycker
man att det allmänna i ett område sådant
som södra Bohuslän, och kanske
också här och var i norra, borde ta
kostnader av annat slag, i första hand
då för isbrytarlijälp. Trafiken ovanpå
isen är, som jag nämnde, alltid riskabel.
Båttrafiken är säkrare.
Då det nu inte har varit mer än två
sådana svåra isvintrar som denna på 15
år, kostar ju sådan statlig hjälp till isbrytning
som här begärs, även om den
kan vara relativt dyr den gång den är
nödvändig, inte så mycket per år. I
detta fall fanns i vintras inte någon
beredskap.
Vad beträffar gruslasset, kan jag inte
ange några namn. Det kan hända att
jag kan skaffa uppgifter om detta och
lämna dessa uppgifter till statsrådet senare.
Jag har min uppgift från en ledande
kommunalman på öckerö, som
också har varit ledamot av denna kammare
och som inte precis brukar fara i
väg och lämna förhastade uppgifter.
Även om jag hade haft uppgift på vem
som hade avvisat framställningen, hade
jag inte läst in den i kammarens protokoll.
Men som sagt, jag kanske kan få
upplysning härom senare och skall då
lämna den till herr statsrådet.
Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Isbrvtarfrågan är en
fråga, som inte jag har att handlägga.
De svårigheter, som kan uppstå inom
isbrytarverksamheten, och de praktiska
åtgärder, som på det området kan behöva
vidtas, får väl lämpligen tas upp
till diskussion i annat sammanhang.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Frågan om isbrytarlijälp
var en ren anslagsfråga. Man hade kunnat
få en isbrytare för 175 kronor i
timmen, inte en statsisbrytare utan en
annan. Det är väl kommunikationsministerns
sak att avgöra, om det skall
betalas statsbidrag eller inte.
Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag vill endast meddela
att isbrytarhjälpen lyder under handelsdepartementet.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 4
Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr 170,
angående godkännande av tilläggsavtal
till avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande direkta skatter,
m. m.
§ 5
Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid
till bevillningsutskottet motionen nr
752, av herrar Jönsson i Gärds Köpinge
och Persson i Appuna,
till konstitutionsutskottet motionen
nr 753, av herr Sköldin m. fl.; samt
till behandling av lagutskott motionerna
:
nr 754, av herr Jacobsson i Sala m. fl.,
och
86
Nr 15
Tisdagen den 24 april 1956
Interpellation ang. tillämpningen av överenskommelserna mellan riksbanken och
kreditinstituten om ytterligare nedskärning av kreditgivningen
nr 755, av herr andre vice talmannen
Olsson m. fl.
§ 6
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 75—86, bevillningsutskottets
betänkanden nr 31—33,
banko utskottets utlåtanden nr 19—23,
första lagutskottets utlåtanden nr 19—
23, andra lagutskottets utlåtanden nr
22—25, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 13 och 14 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 22.
§ 7
Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående ledighet
för elever i folkskolan för deltagande
i frikyrklig kristendomsskola.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 8
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 22 skulle på morgondagens
föredragningslista uppföras närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 31.
§ 9
Interpellation ang. tillämpningen av
överenskommelserna mellan riksbanken
och kreditinstituten om ytterligare nedskärning
av kreditgivningen
Ordet lämnades på begäran till
Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf),
som yttrade:
Herr talman! Förra våren inleddes en
skärpt kamp mot inflationen. Kreditrestriktionerna
skärptes väsentligt, och
en allmän räntehöjning genomfördes.
Man hade hoppats att dessa kreditpolitiska
åtgärder i förening med de finanspolitiska
medel, som användes i inflalionsbekämpande
syfte, skulle få en sådan
effekt, att faran för en ny försämring
av penningvärdet skulle i huvudsak
vara undanröjd. Så synes emellertid
inte ha blivit fallet. Det s. k. övertrycket
i vår samhällsekonomi fortsätter,
och särskilt har utvecklingen på utrikeshandelns
område under de senaste
månaderna varit ogynnsam. Trots att
högkonjunkturen fortsätter har det inte
varit möjligt att förstärka landets valutareserv,
utan tvärtom hotar för den
närmaste framtiden en icke oväsentlig
minskning av denna. Frånsett den hårda
isvinterns inverkan på sjöfarten beror
denna utveckling dels på ökad konsumtion
inom landet och dels därpå, att
bytesrelationerna mellan export- och
importvaror försämrats till vår nackdel.
Det är tydligen mot bakgrunden av
denna ogynnsamma utveckling av vår
utrikeshandel man har att se den nyligen
ingångna överenskommelsen mellan
riksbanken och affärsbankerna, som
stipulerar en nedskärning av de senares
utlåningsvolym med 5 procent fram till
den 31 juli i år, jämfört med motsvarande
tidpunkt förra året. Förhandlingar
pågår också mellan riksbanken samt
sparbankerna och jordbrukskassorna,
syftande till en motsvarande nedskärning
av deras kreditgivning.
Överenskommelsen har fått en chockartad
verkan, och oron är både stor och
förklarlig såväl inom företagarvärlden
som bland allmänheten. Jordbrukare
och mindre företagare inom industri,
handel och hantverk, som i regel har
tämligen svag likviditet, har hårt fått
känna på verkningarna av de förra året
genomförda kreditrestriktionerna. Genom
de nya och än mer skärpta restriktioner
i fråga om utlåningen, som nu
skall genomföras, kommer situationen
att bli ohållbar för många småföretagare.
Tisdagen den 24 april 1956
Nr 15
87
Interpellation ang. det nya
Även för större företag kommer de nya
bestämmelserna säkerligen att medföra
svårigheter. Är de nya åtgärderna nödvändiga
för att bevara penningvärdet
får de givetvis accepteras, men samtidigt
är det också nödvändigt att se
till, att icke vissa delar av näringslivet
eller vissa områden av vårt land får
bära en tyngre börda än andra.
Det torde icke kunna förnekas, att
fjolårets kreditrestriktioner gjort det
ekonomiska klimatet för jordbruket liksom
för småföretagsamheten över huvud
taget mycket kärvt, medan storföretagen
genom sin goda likviditet och förmåga
till självfinansiering sluppit tämligen
lindrigt undan. Även om de nya
restriktionerna kommer att medföra
större påfrestningar på de senare är det
uppenbart, att småföretagsamheten nu
i många fall måste kämpa för livet. Vid
genomförandet av de nya kreditrestriktionerna
måste hänsyn tagas härtill, så
att icke allvarliga ekonomiska skadeverkningar
uppstår.
Restriktionerna drabbar inte endast
företag av olika storlek synnerligen
ojämnt. Detsamma gäller också i fråga
om olika områden av vårt land. Gotland
t. ex., som är ett synnerligen kapitalsvagt
län med stor utflyttning, har redan
drabbats hårdare än andra områden
av vårt land genom kreditrestriktionerna,
och skall programmet för den
nya kreditgivningen genomföras i samma
utsträckning där som i övriga områden
av landet är det fara värt, att det
gotländska näringslivet kommer att allvarligt
sacka efter i utvecklingen. Skall
den pågående avfolkningen av Gotland
kunna hejdas, kräves igångsättande av
ny företagsamhet och utbyggnad av
äldre företag. För Gotland är också en
snar förbättring av kommunikationerna
med fastlandet en tvingande nödvändighet.
Allt detta kräver mycket
pengar för investeringar. Det ligger också
fara i dröjsmål med dessa investeringar.
Under sådana förhållanden skulle
det vara inte bara orimligt utan ock
-
debiteringssystemet för mjölkprodukter
så direkt skadligt att ålägga de banker
och kreditföretag, som försörjer näringslivet
där med kapital, att skära ner
sin utlåning efter samma normer, som
gäller enligt den generella överenskommelsen
mellan riksbanken och affärsbankerna.
Man bör se till, att kapitalförsörjningen
för Gotland och ev. andra
liknande områden anpassas efter de
speciella förhållanden som där råder.
Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande fråga:
Är regeringen villig medverka till att
vid tillämpningen av överenskommelserna
mellan riksbanken och kreditinstituten
om ytterligare nedskärning av
kreditgivningen hänsyn tages till kreditbehovet
såväl för landets jordbruk
och småföretagsamhet i allmänhet som
för näringslivet i dess helhet i områden
med svaga kapitaltillgångar, så att allvarliga
ekonomiska skadeverkningar
kan undvikas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 10
Interpellation ang. det nya debiteringssystemet
för mjölkprodukter
Herr HASTAD (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Efter förhandlingar
mellan riksföreningen, SMR, och konsumentkooperationen
jämte Sveriges speceri-
och lanthandlareförbund och efter
beslut av jordbruksnämnden har det sedan
den 19 juli 1945 och den 11 mars
1946 gällande mejeribranschavtalet i sin
helhet ersatts av ett nytt debiteringssystem
för mejeriprodukter.
Frivillig överenskommelse har träffats
mellan riksföreningen och konsumentkooperationen
om ett system, innebärande
en enhetlig leveransavgift av
kronor 3:50 i Stockholm, kronor 3:25
i Göteborg, kronor 3:— i Malmö och
kronor 2: 50 i landet i övrigt. De genom
88
Nr 15
Tisdagen den 24 april 1956
leveransavgifterna inflytande medlen
skall användas för en nedsättning av
mejeripriserna på dels grädde med 10
öre per liter och dels mjölk med lika
belopp inom respektive försäljningsområde.
Någon motsvarande överenskommelse
har emellertid inte kunnat träffas
med Sveriges speceri- och lanthandlarförbund.
Enligt uppgift pågår dock
förhandlingar.
Anledningen till att ett nytt system
införes är bl. a., att det tidigare systemet
bidragit till att konservera mjölkhandeln
samt att det motverkat rationaliseringssträvandena.
Det nya debiteringssystemet
är avsett att påverka
mjölkhandelns lönsamhet och därmed
också rationaliseringen. Det har emellertid
inte kunnat undvikas, att i samband
därmed de mindre försäljningsställena
missgynnats. Per liter mjölk
kommer dessa att få betala ett inte oväsentligt
högre pris än vad motsvarande
större återförsäljare behöver erlägga.
Även om detta kommer att innebära en
rationalisering i så måtto, att mindre
försäljningsställen läggs ned, så innebär
det samtidigt en försämrad service för
allmänheten både på land och i stad.
Det synes mig vara angeläget att det
nya debiteringssystemet så utformas,
att största möjliga rättvisa skapas mellan
återförsäljare med olika stor omfattning
och att samtidigt garanti ges för
att inte allmänhetens berättigade krav
på en god service åsidosättes.
Med anledning av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:
1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på vad det nya debiteringssystemet
för mjölkprodukter kommer
att innebära för de mindre försäljningsställena
och när det gäller allmänhetens
krav på service?
2. Har herr statsrådet i så fall för avsikt
att vidtaga några åtgärder i anledning
härav?
Denna anhållan bordlädes.
§ 11
Interpellation ang. åtgärder för att vid
projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning
mellan behoven av allmänna samlingslokaler
och av skollokaler
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Fru ANDRÉN (fp), som yttrade:
Herr talman! I de båda kommittébetänkanden
om samlingslokaler och det
allmännas stöd åt sådana lokaler, som
hösten 1955 avgivits dels av bostadskollektiva
kommittéer, dels av byråchefen
Stig Algott såsom en inom socialdepartementet
tillkallad särskild utredningsman
— dessa betänkanden är
f. n. föremål för remissbehandling —
har med styrka framhållits betydelsen
av en gemensam användning av lokaler
för olika ändamål.
Främst gäller detta naturligtvis skolan.
I stor omfattning har föreningslivet,
den fria bildningsverksamheten och fritidssysselsättningar
av skilda slag kunnat
få sina lokalbehov tillgodosedda i
skolorna. För dessa ändamål har man
kunnat ta i anspråk sådana skollokaler
som slöjdsalar, samlingssalar, barnbespisningslokaler,
gymnastiksalar och
idrottshallar; i nyare skolor förekommer
även studierum, eventuellt även hobbylokaler
i suterrängvåningen, som väl
lämpar sig för sådan kombinerad användning.
I vissa fall har skolan å sin
sida kunnat hyra in skolklasser, skolbarnsbespisningen
eller gymnastiken i
närbelägna samlingslokalsbyggnader,
bygdegårdar, Folkets hus, ordenshus eller
andra slag av medborgarhus. På senare
år har skolbarnsbespisningens lokalbehov
ofta aktualiserat sådana kombinationsmöjligheter.
På sina håll har
bespisningen kunnat ordnas i någon
närbelägen samlingslokal, ett Folkets
hus, en bygdegård eller en Folkets park.
Där skolan byggt egna bespisningslokaler
ter det sig naturligt, att dessa även
får användas t. ex. för hemkonsulenternas
och husmodersföreningarnas kurser
Tisdagen den 24 april 1956
Nr 15
89
Interpellation ang. åtgärder för att vid projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning mellan behovet av allmänna samlingslokaler
och av skollokaler
samt i allmänhet för folkbildningsarbete
och sällskaplig samvaro.
Det är klart, att en dubbelanvändning
av befintliga lokaler kan vara ekonomiskt
fördelaktig. Även om utnyttjandet
av skolans lokaler för utomstående har
sina givna gränser i undervisningens
och barnens egna intressen, kan behovet
av lokaler för bildningsverksamhet och
i allmänhet sammankomster i gemensamma
frågor därigenom på ett både
praktiskt och trevligt sätt tillgodoses.
Särskilt gäller detta landsbygden, där
förutsättningarna för en större och
mångsidigare byggnadsverksamhet för
hithörande ändamål ofta är osäkrare
än i växande tätorter, ehuru behovet av
lokaler för samvaro kring bygdens medborgerliga
och kulturella intressen där
ingalunda är mindre, snarare tvärtom.
Dessa synpunkter leder till två praktiska
slutsatser. Dels är det angeläget att
befintliga skollokaler utan andra begränsningar
än dem, som betingas av
undervisningens intressen, också upplåtes
för föreningslivet för fritt bildningsarbete
och kursverksamhet, för andra
fritidssysselsättningar och även för sällskaplig
samvaro i den mån härför
lämpliga lokaler finns. Att nu ingå närmare
på dessa frågor torde icke vara
nödvändigt, då enighet i princip torde
råda därom, att skollokalerna i största
möjliga utsträckning bör öppnas för
föreningsverksamhet. I ett särskilt cirkulär
våren 1954 har Kungl. Maj:t fäst
huvudmännens uppmärksamhet på dessa
frågor, och i cirkuläret framhålles,
att denna princip även bör gälla politiska
organisationer. Ofta kan man dock
icke undandra sig intrycket, att skolans
ledning på sina håll alltjämt intar en
alltför restriktiv inställning till upplåtelser
av skollokaler för utomstående
ändamål; de praktiska olägenheter som
kan vara förenade därmed överdrives
och anses böra förhindra t. ex. bespisningslokalernas
användning för kurser
eller sammankomster, för vilka de eljest
skulle vara väl lämpade.
Det är vidare i hög grad önskvärt,
att kombinationsmöjligheter av här angivet
slag uppmärksammas redan vid
byggande av nya skolor och samlingslokaler.
En förutsättning för en lämplig
lösning är i regel, att man redan i förväg
gör klart för sig i vad mån en gemensam
lokalanvändning är möjlig, så
att de olika praktiska hänsyn som härvid
måste tas också uppmärksammas,
då byggnaden projekteras och utformas.
I allmänhet söker man ge ett modernt
skolbygge en sådan utformning, att dess
olika lokaler kan användas för skilda
behov och alltså utnyttjas till full kapacitet.
En sådan smidighet i planläggningen
bör även komma dubbelanvändningen
av lokaler för andra ändamål
än skolundervisningens till godo. Liknande
möjligheter bör övervägas när
det gäller samlingslokalbyggen.
Bostadskollektiva kommittén har i
sitt betänkande återgivit en rad exempel
på skolor planerade jämväl för
andra samhälleliga behov. Kommittén
föreslår, att då fråga är om nya skolor
eller samlingslokaler möjligheten till en
planmässig samordning alltid utredes
och beaktas, i första hand ute i kommunerna,
samt även vid den centrala prövningen
av förslag till sådana byggen. De
allmänna normer, som bör vara vägledande
vid den praktiska utformningen
av olika byggnadsprojekt, borde enligt
kommitténs förslag närmare utformas
i samråd mellan representanter för de
intressen det här gäller, skolan, föreningslivet
och kommunerna. Byråchefen
Algott föreslår likaså, att vid den
förberedande prövningen av projekt till
samlingslokaler yttrande inhämtas —
förutom från kommunens styrelse eller
fullmäktige och byggnadsnämnd samt,
om det rör sig om ett bygge i kommunal
regi, från representanter för föreningslivet
i orten — från vederbörande skol
-
90
Nr 15
Tisdagen den 24 april 1956
Interpellation ang. åtgärder för att vid projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning mellan behovet av allmänna samlingslokaler
och av skollokaler
styrelse samt eventuellt även från det
kommunala organ som handlägger frågor
om ungdomsvården.
Ehuru statsmakterna givetvis först efter
avslutad remissgranskning kommer
att i ett sammanhang ta ställning till de
båda utredningarnas resultat, särskilt i
vad avser ändrade grunder för statsstödet
åt samlingslokaler, synes delade
meningar icke gärna kunna råda i fråga
om lämpligheten av det här skisserade
förfarandet vid handläggningen av
byggnadsärenden berörande skolans
och samlingslokalsintressen. Det innebär
i det väsentliga, att vid projektering
och prövning av sådana byggnader
möjligheterna till kombinerade lokalanvändningar
alltid skall utredas, redovisas
och beaktas i den mån detta kan
leda till en ekonomisk, praktisk och
trevlig lösning. I många fall sker detta
visserligen redan nu, men i ännu flera
torde kombinationsmöjligheterna förbises
eller kanske till och med på förhand
avvisas, då en samverkan befaras
kunna inkräkta på de olika parternas
självständighet och därmed skada de
intressen de har att vårda. Det torde
icke kunna förnekas, att en förnuftig
samordning ofta möter ett i och för sig
förklarligt, men ändock föga vidsynt
psykologiskt motstånd, som ibland nog
också borde göra sig gällande när det
gäller upplåtelser av skolans redan befintliga
skollokaler för utomstående ändamål.
Med hänsyn till den pågående omfattande
byggnationen av de här berörda
slagen är det angeläget, att åtgärder så
snabbt som möjligt vidtages i syfte att
stimulera kommunerna till en planering,
som gör det möjligt att fullt utnyttja de
lokalutrymmen som skapas.
Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
interpellation:
Är herr statsrådet i tillfälle att för
kammaren redovisa vilka åtgärder herr
statsrådet ämnar vidtaga för att vid
projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning
mellan behoven av allmänna samlingslokaler
och av skollokaler?
Denna anhållan bordlädes.
§ 12
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m. m.,
nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
och
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.,
nr 35, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar beträffande garantibeskattningen
m. m.,
nr 36, i anledning av väckta motioner
om införande av enhetligt ortsavdrag
för hela riket, och
nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring av förordningen den 1 juni
1951 (nr 440) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog
vid taxering av fastighet (skogsvärdederingsinstruktion)
jämte i ämnet väckta
motioner;
Tisdagen den 24 april 195C
Nr 15
91
bankoutskottets utlåtande nr 24, angående
regleringen för budgetåret
1956/57 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1956/57
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 21, i anledning av väckt motion om
viss ersättning för lidna förluster till
J. Rasmusson och hans maka,
nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående eftergivande av
viss återbetalningsskyldighet till statsverket,
och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avgiftsfri upplåtelse
av kronoegendomen 3 mantal Arnö
l1 (Biskops-Arnö) i övergrans socken
till stiftelsen för föreningen Nordens institut.
§ 13
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.; och
nr 190, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till avlöningar vid statens
rättskemiska laboratorium.
§ 14
Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen
nr 756, av herrar Hagberg och Holmberg,
i anledning av Kungl. Maj ds pro
-
position, nr 147, med förslag till allmän
prisregleringslag, m. m.,
nr 757, av herr Hjalmarson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 147,
nr 758, av herr Ohlin m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 147;
nr 759, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 148, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m.;
nr 760, av herr Ohlin m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 148;
nr 761, av herr Strandh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 150, med förslag till taxeringsförordning,
m. m.;
nr 762, av herr Vigelsbo, likaledes i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 150;
nr 763, av herr Ahlberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 160, angående tjänstgöringstiden för
tandläkare inom folktandvården;
nr 764, av herrar Nygren och Nilsson
i Svalöv, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 162, med förslag till lag
om ändring i butikstängningslagen den
21 juli 1948 (nr 608), och
nr 765, av herrar Larsson i Stockholm
och Carlsson i Stockholm, likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 162.
Dessa motioner bordlädes.
§ 15
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.39.
In fidem
Gunnar Iiritlh
92
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Onsdagen den 25 april
Kl. 10.00
§ 1
Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott motionerna:
nr
756, av herrar Hagberg och Holmberg,
nr 757, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 758, av herr Ohlin m. fl.,
nr 759, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 760, av herr Ohlin m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 761, av herr Slrandh m. fl., och
nr 762, av herr Vigelsbo;
till statsutskottet motionen nr 763, av
herr Ahlberg m. fl.; samt
till behandling av lagutskott motionerna:
nr
764, av herrar Nygren och Nilsson
i Svalöv, och
nr 765, av herrar Larsson i Stockholm
och Carlsson i Stockholm.
§ 2
Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 6, 87 och 88,
bevillningsutskottets betänkanden nr 23
och 35—37, bankoutskottets utlåtande
nr 24 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 20, 21, 23 och 24.
§ 3
Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående tillämpningen av
överenskommelserna mellan riksbanken
och kreditinstituten om ytterligare nedskärning
av kreditgivningen.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4
Föredrogs den av herr Hästar! vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående det nya debiteringssystemet
för mjölkprodukter.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5
Föredrogs den av fru Andrén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för att vid
projektering och prövning av nybyggen
befordra en ändamålsenlig samordning
mellan behoven av allmänna samlingslokaler
och av skollokaler.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 6
Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Aktiebolaget
Atomenergi in. m., och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av huvudmannaskapet
m. m. för garnisonssjukhuset
i Boden.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 7
Avtal mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondlieimsfjorden
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj:ts pro
-
93
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15
Avtal mellan Sverige och Norge rörande transittrafiken över hamnar i Trondheims
fjorden m. m.
position angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
I propositionen nr 120 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 9 mars 1956, föreslagit
riksdagen att a) godkänna ingåendet
av avtal mellan Sverige och Norge
rörande transittrafiken över hamnar i
Trondheimsfjorden av i berörda statsrådsprotokoll
angivet innehåll, b) till
Aktieteckning i ett för oljelagringsverksamhet
m. m. tillämnat bolag å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för
budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor, c) till
Lån till ett för oljelagringsverksamhet
m. m. tillämnat bolag å kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.
Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Norling
(I: 522) och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (II: 709),
hemställts, att riksdagen med bifall till
det under a) angivna avtalet mellan
Sverige och Norge i skrivelse till regeringen
måtte begära en utredning, som
klarlade de ekonomiska, politiska och
strategiska konsekvenserna av övriga
åtgärder i syfte att vidga kommunikationsleden
Trondheim—Östersund, samt
att i avvaktan härpå förslagen b) och
c) om Aktieteckning i ett för oljelagringsverksamhet
in. in. tillämnat bolag
och om Lån till ett sådant bolag måtte
avslås.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:522 och 11:709, i vad
de avsåge medelsanvisningen,
a) godkänna ingåendet av avtal mellan
Sverige och Norge rörande transittrafiken
över hamnar i Trondheimsfjorden
av i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 9 mars 1956
angivet innehåll;
b) till Aktieteckning i ett för oljelagringsverksamhet
m. m. tillämnat bolag
för budgetåret 1956/57 under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;
c) till Lån till ett för oljelagringsverksamhet
m. m. tillämnat bolag för
budgetåret 1956/57 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;
II. att motionerna 1:522 och 11:709,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr HAGBERG (k):
Herr talman! Vi har naturligtvis
ingenting emot att man åstadkommit ett
avtal med den norska regeringen som
normaliserar fraktkostnaderna på linjen
Östersund—Trondheim. Vi har inte heller
något emot åtgärder, som kan underlätta
för den jämtländska befolkningen
att existera, och det är ju fullt antagligt,
att en ökad transport över Trondheim
kan bidra därtill. Naturligtvis betraktar
vi inte frågan om Sverige skall
importera olja över en utländsk hamn
i stället för över svenska hamnar såsom
en principiell fråga, fast vi tycker, att
innan man lägger ner så stora pengar
som det här är fråga om för att skapa
oljedepåer och transportmöjligheter för
olja över Trondheim med motivering,
att det gäller att klara sig under isvintrar,
borde man väl först bygga ut de
möjligheter som finns inom landet, ty
det är väl inte bara på västkusten, som
man kan frakta in varor även under
svåra isvintrar. Vi har exempelvis en
hamn som Ystad, som ju nästan alltid
Nr 15
94
Onsdagen den 25 april 1956
Avtal mellan Sverige och Norge rörande transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden
m. m.
är isfri och som man i så fall skulle
kunna lägga ner pengar på.
Det viktiga för oss har emellertid varit,
att de som har drivit på denna åtgärd
gjort det med militära och ideologiska
motiveringar. De ideologiska känner
ni ju alla till. Det har varit deras
samhörighet med västmakterna som de
vid många olika tillfällen har proklamerat.
De militära känner ni också till.
Det har varit sådana som att här gäller
det att förbereda vad man kallar hjälp
i svåra situationer. Vi har ansett, att
dessa motiv är oriktiga. De står i strid
mot de officiella deklarationerna till
förmån för alliansfriheten och neutraliteten.
Vi har ansett, att man borde i alla fall
ge riksdagen en ordentlig redovisning
för alla de spörsmål, som hänger samman
med dessa projekt. De strategiska
spörsmålen är väl inte oviktiga. Det är
väl ingen hemlighet för någon människa,
att både Tyskland och västmakterna
under andra världskriget räknade
med att över Storlien tränga in i Sverige
och skära av landet på linjen Östersund—Sundsvall.
Det är väl inte heller alldeles oviktigt,
att det avtal som här görs, visserligen
i fred, avslutas med Norge, men
att Norge i händelse av ett krig efter
moderna ritningar inte för en självständig
utrikespolitik, att dess stridskrafter
är underordnade Atlantpakten samt att
alltså det avtal som Sverige nu träffat
med Norge och som har att göra med
dispositioner under ett eventuellt nytt
krig, i realiteten är ett avtal som träffats
med Atlantpaktens ledande stormakter.
Därtill kommer att det ges ingen garanti
för att Sverige skall erhålla olja
under ett nytt stormaktskrig. Men däremot
tycker jag att det ges en nästan
hundraprocentig garanti för att den
svenska olja, som är inköpt och som
skulle lagras upp i Trondheim, kommer
att gå Sveriges näsa förbi.
Dessutom är det uppenbart att mycket
stora kostnader följer med detta
projekt, men hur mycket vet ingen.
Kanske de mest initierade vet det, men
riksdagen, som skall ta det ekonomiska
och politiska ansvaret, har inte fått
informationer i alla dessa frågor.
Därför har vi, herr talman, ansett
att man borde uppskjuta ett avgörande
till dess att en sådan redogörelse framlägges
för riksdagen, så att man är klar
över alla de konsekvenser på gott och
ont —• tv det kan ju finnas konsekvenser
också på gott, det förnekar vi inte
— som följer med ett sådant här avtal.
Det kan sägas att vår motion, såsom
utskottet påpekar, i princip har avgjorts
redan för ett år sedan. Den är beträffande
vissa yrkanden en upprepning.
Vi har emellertid velat freda vårt samvete
inför framtiden, och därför har vi
upprepat de yrkanden som vi ställde
i fjol.
Herr talman! Just på grund av dessa
konsekvenser som vi befarar ber jag
för min del att få yrka bifall till den
motion som vi har väckt i frågan.
Herr THAPPER (s):
Herr talman! Som herr Hagberg redan
erinrat om, var denna fråga föremål
för riksdagens prövning redan förra
året, då ärendet redovisades i statsutskottets
utlåtande nr 102. Nu är det
därför endast fråga om ett fullföljande
av den redovisning, som då lämnades,
nämligen att det föreligger ett förslag
till avtal rörande försörjningen av viktiga
förnödenheter över Trondheimsleden.
Det är också riktigt som herr Hagberg
sade att riksdagen tidigare har
tagit ställning till motioner av i stort
sett samma lydelse som den här förevarande.
Med anledning härav ber jag,
herr talman, att kort och gott få yrka
bifall till statsutskottets föreliggande utlåtande
nr 77.
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
95
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 8
Anslag till universiteten m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
78, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln till
universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkten 1
Uppsala universitet: Avlöningar
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 77,
s. 120—143 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenför
den 4 januari 1956) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att, med tillämpning tills vidare från
och med budgetåret 1956/57, vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
Uppsala universitet, som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57, dels ock till
Uppsala universitet: Avlöningar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 12 405 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft åtta motioner.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald (I: 95) och den andra inom andra
kammaren av herr Nestrup (II: 113),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
inrätta en laboratorsbefattning i
elektronik i lönegrad Ga 34 vid Uppsala
universitet.
Uppsala universitet: Avlöningar
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (1:426) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:518), hade hemställts, såvitt
här vore i fråga, att riksdagen måtte
besluta inrätta två docentbefattningar
vid Uppsala universitets medicinska
fakultet.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 95 och II: 113 samt
1:426 och 11:518, sistnämnda två motioner
såvitt här vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;
b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;
c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 12 405 000 kronor;
II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört med anledning av vad i motionerna
1:421 och 11:513, såvitt här
vore i fråga, under a) hemställts;
III. att motionerna I: 421 och II: 513,
såvitt här vore i fråga och i vad de
avsåge det under b) i motionerna framställda
yrkandet, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;
IV. att motionerna 1:427 och 11:529,
såvitt här vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Sundelin och Malmborg
i Skövde, fröken Elmén, fröken Vinge
och herr Helén, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
1:426 och 11:518, såvitt här vore i
9G
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Uppsala universitet: Avlöningar
fråga, samt med avslag'' å motionerna
I: 95 och II: 113,
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad i
reservationen anförts;
b) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57;
c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 12 426 500 kronor.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! När 1954 års riksdag
fattade beslut om en betydande upprustning
av medicinsk undervisning och
forskning, förutsattes det att en rad nya
tjänster skulle inrättas, för att inte hela
upprustningsförslaget skulle stanna på
papperet. Så har också skett, och det
är ingen tvekan om att svensk medicinsk
forskning på senare år tack vare
statsmakternas behjärtade hjälp har undergått
så betydande förbättringar, att
den nu väl hävdar sig gent emot den
medicinska forskningen i andra länder.
Trots detta finns det dock fortfarande
en del luckor, som behöver täckas.
Gång på gång göres här i kammaren
framstötar om att forskningsarbetet i
fråga om någon enskild sjukdom skall
kraftigt förbättras, och då gripes vi alla
av de konkreta exempel på mänskligt
lidande, som förslagsställarna drar fram
och som genom den medicinska forskningens
insatser skulle kunna lindras
eller bringas att försvinna. En förutsättning
för en allmän förbättring i
kampen mot såväl folksjukdomarna som
mera tillfälligt och individuellt uppdykande
sjukdomar är emellertid att en
kontinuerlig medicinsk forskning kan
ske vid våra medicinska lärosäten och
vid våra stora sjukhus. Härför fordras
i sin tur att vederbörande huvudmän
har relativt stor frihet att på kort tid
friställa enskilda forskare från rutinmässiga
uppgifter, så att de kan helt
ägna sig åt målforskning eller primärforskning.
Detta är anledningen till att
de docenttjänster i klinisk medicinsk
forskning, som förutsattes vid 1954 års
riksdags beslut, nu har kommit i förgrunden.
Universitetskanslern har i sina petita
mycket varmt förordat ifrågavarande
tjänster, bl. a. av det skälet att de medger
en snabb förstärkning på de punkter,
där de medicinska fakulteterna är starkast
underutrustade. För att professorerna
verkligen skall kunna ägna sig åt
att leda undervisningen och samordna
forskningen fordras om möjligt att till
varje professur finnes knutna ett antal
docenter, som kan avdelas för vissa
begränsade forskningsuppgifter. Kungl.
Maj :t har också i viss mån tillmötesgått
universitetskanslerns och fakulteternas
yrkanden, men Kungl. Maj.''t har stannat
på halva vägen, vilket vi beklagar. Från
folkpartihåll har vi reserverat oss på
samtliga de punkter under åttonde huvudtiteln,
där dessa kliniska docenttjänster
är föremål för prövning. Detta
innebär att den reservation, som är fogad
till punkt 1, har sin motsvarighet
vid vart och ett av de övriga lärosätena
med medicinska fakulteter samt under
punkt 52, Gemensamma universitetsändamål,
där medicinska forskningsrådet
har yrkat på inrättandet av ytterligare
tre tjänster utöver vad Kungl. Maj :t har
ansett sig kunna gå med på. Sammanlagt
skulle alltså förstärkningen bestå i
sju nya docenttjänster för klinisk medicinsk
forskning, vilka skulle tillkomma
redan fr. o. m. arbetsåret 1956/57.
I fortsättningen kommer jag inte att
ta kammarens tid i anspråk vid de olika
punkterna, utan jag ber att här få
yrka bifall till reservation nr 1 av herr
Ohlon m. fl.
Jag vill emellertid begagna tillfället
att peka på sambandet mellan här ifrå
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
97
gavarande önskemål och den allmänna
upprustning som pågår inom vårt universitetsväsende.
Som en följd av olika framstötar här
i riksdagen, bl. a. i en motion från
folkpartiet i fjol, arbetar nu den stora
1955 års universitetsutredning, och vi
följer alla dess arbete med det allra
största intresse. Vi noterar också med
glädje att utredningen har gripit sig
verket an med allvarligt uppsåt och
med arbetet upplagt på bred front. De
stora undersökningar som utredningen
gör om begåvningsreserven och förbättrade
undervisningsmöjligheter lovar
gott, därest de verkligen kan föras i
hamn. Det är emellertid utomordentligt
viktigt vad riksdagen i samband med
behandlingen av dessa motioner yttrat,
nämligen att den konkreta upprustningen
på enskilda punkter inte får göras
beroende av denna allmänna omprövning.
Nu existerar inga som helst hinder
i fråga om de föreslagna medicinskkliniska
forskartjänsterna, eftersom de
inte beröres av universitetsutredningens
program, men jag tycker nog att det
skulle vara ett utslag av kortsynthet om
riksdagen, samtidigt som vi sanktionerar
det stora kostnadskrävande utbyggnadsprograminet,
underlåter att tillvarata
de möjligheter som föreligger till
en praktisk insats att direkt förverkliga
vad vi syftar till med det stora utredningsarbetet.
Herr NESTRUP (fp):
Herr talman! Jag har under denna
punkt väckt en motion om inrättande
av en laboratorsbefattning i elektronik
vid universitetet i Uppsala. Befattningen
skulle fylla ett stort behov, eftersom
vid Uppsala universitet bedrives ett
intensivt forskningsarbete. Elektroniska
mätningsmetoder tillmäts en allt större
och större betydelse inom naturvetenskap
och medicin samt på andra områden.
Nu finns den närmaste institutionen
i Stockholm, och det betyder
Uppsala universitet: Avlöningar
alltså stora besvärligheter för de forskare
i Uppsala, som inte själva är hemmastadda
på detta område, att få den
hjälp som de behöver. Det behövs alltså
en förbättring härvidlag för forskningen.
Men det behövs också inrättande
av denna laboratorsbefattning för att
de blivande lärarna vid våra tekniska
läroverk och vid våra gymnasier skall
kunna få en bättre utbildning på detta
område än de nu har. Detta har framhävts
av vederbörande institutioner. I
tre år har Uppsala universitet begärt
att få denna laboratorsbefattning, men
det har inte lett till någon åtgärd. Universitetskanslern
har biträtt förslaget
under de senaste två åren. Även i år
har emellertid regeringen inte gått med
på inrättandet av denna befattning, och
statsutskottet har avstyrkt motionen i
frågan. Då jag emellertid anser att inrättandet
av denna befattning är av
utomordentligt stor vikt för forskningen
och för utbildningen av lärare ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
min motion.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Herr Helén har alldeles
nyss framfört reservanternas syn på den
del av utskottsutlåtandet, som här är
föremål för kammarens behandling. Jag
instämmer med honom i att hela detta
utlåtande visar, att Kungl. Maj :t härvidlag
gjort synnerligen stora kraftansträngningar
för att rusta upp våra lärosäten.
Om vi ser på föreliggande utlåtande
vad universiteten och karolinska institutet
beträffar skall vi finna, att ungefär
sammanlagt sju sidor upptas av
uppräkning av nya tjänster, som Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att besluta.
Merkostnaden för dessa tjänster går
löst på ungefär 5,3 miljoner kronor.
Det innebär eu högst väsentlig upprustning
av lärarkrafterna. Av detta belopp
går som herr Helén anförde en väsent
-
lig del till förstärkning av de medicin7
— Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15
98
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Uppsala universitet: Avlöningar
ska fakulteternas personalorganisation i
enlighet med riksdagens beslut om reformering
av läkarutbildningen år 1954.
Om allt detta är utskottsmajoriteten
och reservanterna ense, men Kungl.
Maj:t har inte ansett sig kunna på en
gång ta upp allt som lärosätena hemställt
om och kanslern tillstyrkt. Detta
gäller framför allt de vid Uppsala,
Lunds och Göteborgs universitet samt
karolinska institutet föreslagna nio nya
docenturerna i kliniska ämnen samt
under rubriken »Gemensamma universitetsändamål»
de av medicinska forskningsrådet
föreslagna fem nya forskningsdocenturerna.
Man kan diskutera
om det är nödvändigt att ta petitamyndigheternas
hela program på en gång.
Kungl. Maj:t har upptagit fem av de
förstnämnda docenturerna och två av
de sistnämnda. En sak är klar, nämligen
att det för framtiden torde vara
önskvärt och behövligt att dessa docenturer
kommer till stånd. Vi har dock
ansett att det förslag som här föreligger
från Kungl. Maj:ts sida är så pass genomgripande
och så pass stort, att det
bör kunna räcka för året. Men vi är
också från utskottsmajoritetens sida angelägna
om att framhålla, att vi utgår
ifrån att Kungl. Maj:t i den mån förhållandena
så medger vidtar åtgärder
av här ifrågasatt slag för en successiv
förstärkning av den kliniska forskningens
resurser.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.
Herr EDENMAN (s):
Herr talman! Som ordförande i universitetsutredningen
är jag givetvis tacksam
för vad herr Helén sade om utredningens
arbete, vilket ju också bekräftats
i folkpartiets motion. Men en tidning,
som står herr Helén ganska nära,
har en helt annan uppfattning och skrev
häromdagen, att universitetsutredningen
tycks ha tappat bort sitt egentliga
ärende, och för närvarande framstår utredningen
nästan som det allvarligaste
hindret för en utbyggnad av vår högre
undervisning. Jag skall givetvis inte
från denna plats polemisera mot en
tidning, men jag är angelägen att
stryka under, att någon som helst
grund för ett sådant påstående finns
icke. Jag vill inte bara ta herr Heléns
ord till bevis härom utan även
ecklesiastikministerns, när han i direktiven
för utredningen säger, att han är
angelägen framhålla, att »den av mig
nu förordade utredningen inte bör få
hindra prövning under tiden av universitetens
och högskolornas framställningar
mot bakgrunden av den dagsaktuella
situationen».
Vi har i utredningen försökt arbeta
efter dessa direktiv, och jag tror jag
vågar påstå, att vi inte alls är särskilt
glada vare sig åt folkpartimotionen eller
åt utskottets skrivning på dessa
punkter, när man generöst skickar en
rad frågor just till universitetsutredningen.
För det första är det ju ur motionsteknisk
synpunkt märkligt, tycker
jag, att man i en motion söker komplettera
och korrigera direktiven och för
övrigt tar upp flera frågor med begäran
att de skall sändas till universitetsutredningen,
trots att de akademiska myndigheterna
är oförhindrade att alldeles
bortsett från universitetsutredningens
arbete aktualisera dessa frågor.
Motionärerna har t. ex. föreslagit, att
utredningen skulle beredas tillfälle att
yttra sig, huruvida ett omedelbart verkställande
av 1947 års riksdagsbeslut —•
det gällde ett principbeslut om en del
tjänster — stod i överensstämmelse med
de organisationsförslag i övrigt, som utredningen
komme att framlägga. Det är
ett typiskt exempel på hur man inte
bör förfara, när en utredning arbetar
med ett långsiktsprogram.
Jag tar ett annat exempel, som gäller
ett principbeslut om dubblering av professuren
i franska vid Uppsala universitet.
Vad har universitetsutredningen
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
99
egentligen med detta att göra? Vi skulle
självfallet ha tillstyrkt förslaget, men
det står Uppsala universitet fritt att vilket
år som helst aktualisera den frågan.
Att jag så bestämt säger ifrån här beror
på att vi i universitetsutredningen
inte på något sätt vill medverka till att
oinitierade personer får den uppfattningen,
att universitetsutredningen är
något slags kyrkogård för gamla universitetsfrågor.
Motionen är ju snarast ett
försök att — omedvetet, det är jag övertygad
om — få utredningen att fastna i
en rad detaljfrågor, att ta upp gamla
historier, till och med gamla riksdagsbeslut.
Vad beträffar norrlandsuniversitetet
och mycket annat, som är upptaget i
denna motion, är ju allt detta redan
presenterat i direktiven för utredningen,
och motionen kan inte göra mycket vare
sig till eller från.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Jag är en aning förvånad
över att herr Edenman, som är en
så garvad utredningsledare, med en
stingslighet och känslighet, som nästan
svarar mot prinsessans på ärten, reagerar
mot de mycket välvilliga påpekanden
och önskemål, som framförts dels
i folkpartiets partimotion, dels i statsutskottets
utlåtande. Det är ju ingalunda
så, att någon av dessa framställningar
syftat till att sätta universitetsutredningen
i klämma. Det vore väl också
egendomligt, om inte det organ som nu
av statsmakterna utsetts att i samlad
form bereda de önskemål, som här ackumulerats
under den tioårsperiod som
gått, sedan universitetsfrågorna senast
var föremål för allmän prövning, också
skulle se över frågorna och föra fram
dem till praktiska lösningar. Det är väl
rimligt om det skapas klarhet kring de
tjänster, som i princip beslutades 1917
men som sedermera icke inrättats, så att
universiteten får reda på om riksdagen
skall infria sitt beslut av 1947 eller ej.
Uppsala universitet: Avlöningar
Vad är rätt forum för detta om inte
just 1955 års universitetssakkunniga?
Jag är också litet förvånad över att
herr Edenman som statsvetare icke lagt
märke till att det är mycket vanligt att
det i riksdagen väcks motioner som
syftar till en utvidgning av direktiv som
givits. Jag behöver väl inte påminna
herr Edenman om de reprimander, som
riktades till regeringen på grund av
1950 års skattelagssakkunnigas försummelse
att ta upp frågan om avdragsrätt
för studiekostnader och för periodiskt
understöd till studerande. Det är ju
utomordentligt vanligt att riksdagen på
det sättet säger ifrån vilka frågor den
anser vara mindre väl beaktade i ett pågående
utredningsarbete. Tillvägagångssättet
innebär ingen som helst prickning
av just universitetsutredningen, utan
det är som sagt endast ett arbetssätt för
riksdagen, ett sätt att genom Kungl.
Maj:t få önskemål framförda och beaktade.
Jag tror inte herr Edenman behöver
försöka tolka in några av mina meningar
i vad som råkar stå i den ena
eller den andra tidningen. Jag står för
vad jag säger här i riksdagen, och det är
min uppriktiga mening att universitetsutredningen
hittills på ett förtjänstfullt
sätt lagt upp sitt arbete och att, om man
väl ror detta stora projekt i hamn på det
sätt som utredningen själv har tänkt sig,
detta kommer att utgöra en bestående
insats.
Herr EDENMAN (s):
Herr talman! Det vare mig fjärran att
vända mig emot nya direktiv från riksdagens
sida. Vad jag vänder mig emot
är att man i motioner föreslår ändringar
i direktiv som redan är utfärdade av
Kungl. Maj:t. För att belysa vad jag
menar vill jag beröra en fråga som kommer
upp senare på dagordningen. Det
gäller dessa laboraturer och preccpturcr
som inrättats vid den förra universitetsupprustningen
med den uttala
-
100 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1950
Uppsala universitet: Avlöningar
de förhoppningen, att de i tidens fullbordan
skulle förändras till professurer,
vilket väl är ganska rimligt. Motionärerna
har tagit ställning till detta spörsmål,
och utskottet skriver: »I samband
härmed ha motionärerna även ansett
att utredningen borde överväga huruvida
icke sådana tjänster — — —-nu
borde ändras till de avsedda högre
tjänsterna.» Därefter fortsätter utskottet:
»Utskottet finner för sin del uppenbart,
att förevarande spörsmål hör till
de frågor, som enligt de för 1955 års
universitetsutredning givna direktiven
ingå i utredningsuppdraget», etc.
När vi om en stund kommer att diskutera
frågan om en professur i ekonomisk
historia i Lund — jag hoppas åtminstone
den kommer att diskuteras
här — vill jag säga ifrån att man skall
inte skylla på universitetsutredningen,
om den frågan blir vilande. Jag tror jag
vågar påstå att det är ganska naturligt
att vi i tidens fullbordan kommer att ta
upp hela detta problem om laboraturer
och precepturer och deras eventuella
förändring till professurer. Men vårt
arbete på denna punkt är icke något
skäl till att man skall hänskjuta denna
fråga till utredningen. Det är ingenting
annat jag har velat värja mig för. Det
blir en fråga om sedvanlig departemental
behandling eller utskottsbehandling,
alldeles oavsett om utredningen arbetar
på detta avsnitt eller inte. Annars kunde
ju var och en säga att det blir icke något
resultat när det gäller den precepturen
eller den laboraturen därför att universitetsutredningen
sysslar med samma
ärende.
Jag hoppas herr Helén har förstått
vad jag velat exemplifiera med detta.
Det är uteslutande en skyddsinställning
jag vill deklarera från mina kollegers i
universitetsutredningen och min egen
sida.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i vad rörde motionen II: 113,
nämligen dels på bifall till nämnda mo
-
tion dels ock på avslag därå i enlighet
med utskottets hemställan; och beslöt
kammaren avslå motionen.
Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punktens återstående delar,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i dessa delar dels ock
på bifall i motsvarande del till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) i utskottets utlåtande nr 78 utom
i vad angår motionen II: 113, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
i motsvarande delar.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 58 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i förevarande del gjorda hemställan.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15 101
Lunds universitet: Avlöningar — Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
Punkterna 2—6
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7
Lunds universitet: Avlöningar
Efter föredragning av punkten anförde
Herr
BLIDFORS (s):
Herr talman! Jag bär till utskottets
utlåtande på denna punkt tillsammans
med fröken Vinge fogat en blank reservation.
Frågan gäller omvandlandet av
precepturen i ekonomisk historia i Lund
till en professur, som har föreslagits i
en motion av bl. a. herr Netzén i Malmö.
Detta önskemål har flera gånger framförts
från universitetshåll i Lund. Det
har under flera år framförts motionsvägen,
men det har inte lett till något
som helst resultat. Utskottet har visserligen
skrivit positivt på denna punkt,
likaledes under flera år, men ändå har
det inte lagts fram något förslag från
Kungl. Maj:ts sida, vilket vi hade hoppats
på.
Jag beklagar detta, herr talman, särskilt
med hänsyn till att ämnet i våra
dagar har mycket större vikt för de studerande
än tidigare. I Stockholm liksom
i Göteborg har man fått en professur i
ämnet, men Lund väntar fortfarande
därpå, trots att det på högstadiet i Lund
finns flera studerande än vid något annat
av lärosätena. Detta förefaller nästan
som ett slags ödets ironi, när man
tänker på att det första förslaget om en
professur i ekonomisk historia här i
landet, vilket framfördes i en motion
för 18 år sedan av herr Wistrand och
herr Sjödahl m. fl., gällde just Lunds
universitet. Nu står Lund längst ned
i kön tillsammans med Uppsala.
Anledningen till att jag, herr talman,
på denna punkt inte har velat ställa
något yrkande om bifall till motionen är
att utskottet förutsätter att universitetsutrcdningcn
skall ta upp frågan till
övervägande. Jag hoppas, trots vad herr
Edenman här sagt för en stund sedan,
att detta övervägande skall leda till ett
positivt resultat. Jag förstår nämligen
mycket väl herr Edenman, när han
framhåller att utredningen inte vill
syssla med dylika detaljspörsmål, men
frågan om precepturers förvandling till
professurer betraktar åtminstone jag
som en väsentlig fråga. Det har ju också
hela tiden varit meningen att när ett
stort självständigt ämne behöver en
representant skall han inte vara preceptor
utan professor.
Jag hoppas som sagt, herr talman, att
universitetsutredningen trots allt skall
ta denna fråga under allvarligt övervägande
och bringa den till en lösning, så
att den slipper att år efter år komma
tillbaka till riksdagen.
Häruti instämde fröken Vinge (fp).
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 8—20
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 21
Karolinska mediko-kirurgiska institutet:
Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 97, s. 199
—214) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1956/57, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för karolinska
mediko-kirurgiska institutet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för karolinska
mediko-kirurgiska institutet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57, dels ock till Karolinska
mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 5 520 000 kronor.
Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 84, såvitt här var i fråga,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastik
-
102
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1950
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
ärenden för den 10 februari 1956 —
med ändring i vissa hänseenden av
ovanberörda förslag — föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att, med tillämpning tills vidare från
och med budgetåret 1956/57, vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
som föranleddes av vad departementschefen
under punkten 97 i statsrådsprotokollet
för den 4 januari 1956 och
i nyssnämnda utdrag av statsrådsprotokollet
för den 10 februari 1956 anfört
dels godkänna av departementschefen i
sistnämnda statsrådsprotokoll angiven
avlöningsstat för karolinska medikokirurgiska
institutet, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1956/57,
dels ock till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 5 582 200 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft sex motioner.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Franzon m. fl. (I: 287) och den andra
inom andra kammaren av herr Olsson
i Gävle m. fl. (II: 434), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta inrättandet
från och med den 1 juli 1956 av en
ordinarie forskningsprofessur i kardiologi
vid karolinska institutet.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:285 och 11:430,
såvitt de avsåge medelsanvisning, I: 287
och II: 434 samt I: 426 och II: 518, sistnämnda
två motioner såvitt här vore i
fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för karolinska
mediko-kirurgiska institutet, som
föranleddes av vad departementschefen
under punkten 97 i åttonde huvudtiteln
och i propositionen 84 anfört;
b) godkänna i punkten framlagd avlöningsstat
för karolinska mediko-kirurgiska
institutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57;
c) till Karolinska mediko-kirurgiska
institutet: Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
5 582 200 kronor;
II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 285 och II: 430, såvitt
de icke behandlats under I., i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.
Reservationer hade avgivits:
a) av herrar Ohlon, Boman, Sundelin
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén,
fröken Vinge och herr Helén;
b) av fröken Vénge, den sistnämnda
utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
OLSSON i Gävle (s):
Herr talman! Tillsammans med några
ledamöter i första och andra kammaren
har jag tillåtit mig väcka en motion som
behandlas under punkt 21 i det här
föreliggande betänkandet. Redan 1953
väckte vi en liknande motion.
Vi motionärer är mycket tacksamma
för att statsutskottet har ägnat så mycken
uppmärksamhet åt ärendet att det
skrivit flera trycksidor därom i utlåtandet.
Men vi skulle, herr talman, ha
varit ännu mer tacksamma, om skildringen
av vad som förekommit i saken
hade hållit sig en smula närmare
verkligheten än vad den faktiskt gör.
Det sägs i utskottets utlåtande att motionärerna
år 1953 föreslog att professuren
i kardiologi skulle inrättas som en
personlig professur. Jag har 1953 års
motion här i min hand. Det finns i motionen
ett sympatiuttalande för professor
Nylins verksamhet — det säges att
han hade förtjänat att det inrättades en
personlig professur för honom. Jag har
emellertid ännu aldrig upplevat att ett
riksdagsutskott har brutit ut en mening
Nr 15
103
Onsdagen den 25 april 1956
Karolinska
i motiveringen till en motion och byggt
sitt utlåtande därpå. Åtminstone under
de 38 år jag suttit i riksdagen har det
varit klämmarna i motionerna som varit
det avgörande.
Om det hade föreslagits inrättandet
av en personlig professur, som nu är
den största stötestenen i detta sammanhang,
skulle det också på något sätt ha
avspeglat sig i statsutskottets utlåtande
1953. Men det finns inte där ett ord om
vare sig en personlig eller en ordinarie
professur. Utskottet gör ett klart uttalande
om att det finner saken behjärtansvärd,
men framhåller att det är nödvändigt
med en utredning om de ekonomiska
och organisatoriska spörsmålen.
Statsutskottet, vars tredje avdelning
då behandlade ärendet, var enigt och
riksdagens båda kamrar var också eniga,
när de tog ställning till detta utskottsutlåtande.
Det förehåller sig således, herr talman,
på det sättet, att utskottet bygger
på en framställning från universitetskanslern
och lärarkollegiet år 1950,
alltså tre år innan motion någonsin
hade väckts. Någon framställning i detta
ärende kom aldrig till riksdagen, förrän
1953 års motion lades fram. Jag tilllåter
mig, herr talman, att konstatera,
att varken statsutskottet eller riksdagen
har uttalat någon mening om huruvida
det skulle var en personlig eller en ordinarie
professur. När frågan nu föres
fram igen, sker det i yttrandena över
den utredning, som på riksdagens initiativ
igångsattes. Denna leddes först av
förre landshövdingen Löwbeer, sedan
av nuvarande landshövdingen Lingman
i Gävle. Utredningen kom tillsammans
med lärarkollegiet vid karolinska institutet
fram till ett tillstyrkande av en
ordinarie forskningsprofessur. Hade det
— om det hade varit riktigt, som statsutskottet
säger — inte varit naturligt,
att inrikesministern, som år 1953 igångsatte
utredningen, hade sagt något om
att professuren skulle vara av det ena
eller andra slaget? Inte ett ord därom
mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
finns i direktiven. Det skulle således
betyda, att utredningsmännen — d. v. s.
kommissionen och karolinska institutet
.— helt enkelt på eget initiativ hade vidgat
sitt uppdrag, vilket man väl, med
den kännedom man äger om dessa herrar,
knappast ett ögonblick vill tänka
sig.
Idén om personlig professur dyker
emellertid upp hos nuvarande universitetskanslern
och hos statskontoret år
1956, när de har att yttra sig över det
förslag, som den Lingmanska kommissionen
bragt till Kungl. Maj :ts prövning.
Jag har uppehållit mig vid detta, därför
att utskottet så starkt framhåller,
att utgångspunkten år 1953 var en personlig
professur. Jag bestrider detta. Om
man hävdar denna mening, skulle det
faktiskt innebära, att riksdagen skulle
berövas initiativrätten i detta avseende
och att denna skulle ligga hos universitetskanslern
eller hos statskontoret, och
det är det väl ändå ingen av oss som
eftersträvar ett enda ögonblick.
Jag är förvånad över flera av de uttalanden,
som statsutskottet gör i denna
fråga. Det liksom vill låta påskina, att
man driver specialiseringen en smula
för långt i dessa ting. Jag vågar inte
yttra mig därom, eftersom jag är lekman.
Jag skulle emellertid vilja påstå,
att också statsutskottets andra avdelning
i stort sett består av lekmän på detta
område. Vi behöver bara gå till vår
egen verksamhet här i riksdagen för att
komma underfund med hur viktig uppdelningen
i specialiteter är för olika
ärendens behandling och avgörande.
Det skulle ju kunna tänkas, att det förhåller
sig på samma sätt på det vetenskapliga
området. Detta är bara en förmodan;
det är möjligt att där gäller
några andra lagar. Emellertid skulle jag
nog tro, att det blir ungefär likadant
som i riksdagen.
Vi står i alla fall inte så ensamma
som statsutskottets andra avdelning synes
vilja framhålla i detta sammanhang.
När lärarkollegiet vid karolinska insti
-
104 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
tutet — som fick inrikesministerns uppdrag
att tillsammans med kommissionen
utreda problemen -— hade att ta ställning
till saken, uttalade det sig för specialisering
med 20 röster emot 2. Det
kan ju inte bara ha varit ett slag i luften,
att ett lärarkollegium i denna omfattning,
med 20 röster, säger, att uppdelningen
är gagnelig, medan endast
två av professorerna i inre medicin anser,
att den inte är nödvändig utan att
man behärskar problemen ändå.
Ute i världen har under andra världskriget
gjorts oerhört mycket för att lösa
detta problem. Lärostolar i kardiologi
har inrättats i Frankrike, England, Belgien,
Holland, Portugal, Amerikas förenta
stater, Mexiko och Brasilien. Man
tycks inte vara oförstående för att detta
problem kan komma att kräva sin lösning.
Varför var vi motionärer nu så »galna»,
att vi ville ha denna professur förlagd
till Södersjukhuset? Det är ju inte
ett statens sjukhus. Hade vi föreslagit
att den skulle inrättas på karolinska
institutet, hade detta problem säkerligen
varit en smula lättlöstare ur principiella
synpunkter. Men majoriteten av oss motionärer
var från bevillningsutskottet.
Vi har lärt oss att alltid vara försiktiga
med pengar. Vi resonerade på detta
sätt: i andra fall har staten gjort upp
med Stockholms stad, så att man har
kunnat nyttja de resurser som har funnits.
Nu fanns det två sådana hjärtkliniker
i landet, en på Södersjukhuset i
Stockholm sedan 1946 och en i Malmö.
Kliniken på Södersjukhuset, som årligen
besökes av studerande läkare från hela
världen, är utrustad och färdig. Om man
kan göra upp med Stockholms stad om
dessa ting, måste detta, resonerade vi,
i det långa loppet, under den tid vi kan
överskåda, bli den billigaste vägen att
lösa denna fråga. Andra utskott är vana
att göra av med pengar, medan bevillningsutskottet
har vant sig vid att försöka
skaffa pengarna. Därför kanske vi
tänker en liten smula annorlunda än
andra utskott.
Det skall väl vara det stora klubbslaget
mot motionärerna, att man talar om
att en av de inremedicinsprofessurer
som nu är lediga söks av ett par kardiologer,
vilka ha placerats på respektive
första och andra förslagsrummet. Därmed
skulle, menar tydligen utskottet,
frågan om en eventuell lärostol i kardiologi
vara löst. Hur var det Relling
sade? År det någon som tror på att den,
som har ägnat sitt liv helt och hållet åt
kardiologi och sedan blir professor i
inre medicin, inte måste på något sätt
koppla om? Det måste åtminstone vara
lekmannens uppfattning, att han inte
på samma sätt som en innehavare av en
speciell lärostol i kardiologi kan ägna
sig åt forskningsarbete till gagn för bekämpandet
av sjukdomar, vilkas härjningar
vi ju under flera år har rik erfarenhet
av även i det här huset.
I fjol hade herr Rubbestad och jag
ett mycket angenämt samtal här i kammaren
om detta ärende. 1953 och 1955
låg nämligen detta, liksom följdmotionen
i år om anslagen, i tredje avdelningen
där herr Rubbestad sitter. Den avdelningen
tillstyrkte utredningen 1953, och
den kom med en redogörelse för hur utredningen
låg till 1955, när vi på nytt
hade gjort en liten framstöt. Jag sporde
då herr Rubbestad, om han och utskottet
hade samma mening 1955 som 1953,
nämligen att det var behjärtansvärt att
utredningen omfattade de ekonomiska
tingen och organisationen. Herr Rubbestad
svarade klart och tydligt, så att
ingen människa kunde missförstå det,
att tredje avdelningen 1955 hade ställt
sig på samma sätt som 1953. Vi har ju
två avdelningar även i bevillningsutskottet.
Vi kommer då och då tillsammans
för att diskutera, men det måste
vara en oändlig väg mellan andra och
tredje avdelningen i statsutskottet, ehuru
de båda bor vid samma korridor
uppe i nästa våning.
Jag skall inte spå någonting, men när
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 105
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
detta ärende en gång kommer tillbaka,
och det må kanske tillåtas mig, herr
talman, att tro att det kommer tillbaka
genom universitetsutredningen, kommer
det nog att bli intressant för dem
som då finns kvar i livet —- längre
skall det väl inte dröja förrän universitetsutredningen
kommer, än att de flesta
kan var det — att konstatera vem som
har varit mest slösaktig med svenska
statens medel. Jag tror i varje fall inte
att vi motionärer, som i bevillningsutskottet
brukar vara rädda om pengar,
då kommer att sitta på de anklagades
bänk. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall på denna punkt till den av mig
m. fl. i denna kammare väckta motionen.
I detta yttrande instämde herr Håstad
(h).
Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara verifiera
herr Olssons i Gävle uttalande angående
vårt samtal i fjol. Det är riktigt. Herr
Olsson bör emellertid observera, att det
i år inte är tredje avdelningen som behandlat
denna motion utan andra avdelningen,
och att den haft andra synpunkter
på detta, framgår ju av utlåtandet.
Vad som är den väsentliga orsaken till
detta, vågar jag inte avgöra. Visserligen
är det ett kort avstånd mellan andra och
tredje avdelningen, men det finns ju
även andra människor som kan leta rätt
på andra avdelningen i statsutskottet.
Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr
talman! Jag har inte ett ögonblick
anklagat tredje avdelningen utan
tvärtom sagt att den hade förståelse för
detta. Jag förstår herr Rubbestads uttalande,
att andra människor i detta fall
kan ha övat ett inflytande på dessa ting
— ett inflytande som man tycker att de
inte skulle ha haft.
Jag minns hur vi för tre år sedan allvarligt
diskuterade chefsplatserna för
alla nyinrättade avdelningar vid karo
-
linska institutet. Det var i samband med
diskussionen om inrättande av en chefspost
vid reumatikerkliniken. Det är, herr
talman, mycket möjligt att det fortfarande
finns folk som inte tillåter några
andra att över huvud taget ta något initiativ
eller ha något inflytande — initiativet
och inflytandet skall tillhöra
dem själva.
Fröken VINGE (fp):
Herr talman! Under denna punkt har
jag en blank reservation som avser frågan
om inrättandet av en professur i
barnpsykiatri vid karolinska institutet.
Utskottet har befunnit sig i en ganska
egendomlig situation när vi behandlat
denna fråga. Vi har ju måst konstatera
att den stått på exakt samma punkt som
den gjorde när vi behandlade den i fjol.
Redan då gjorde utskottet ett starkt uttalande
till förmån för ett påskyndande
av denna fråga, och det var inte första
gången.
Redan vid 1954 års höstriksdag, när
vi behandlade frågan om en omläggning
av läkarutbildningen och då Kungl.
Maj :t föreslog att denna professur skulle
komma till stånd fr. o.m. läsåret 1958/59,
uttalade utskottet ett önskemål om att
den om möjligt skulle komma fram tidigare.
Vi har också ett annat gammalt
riksdagsuttalande, som i själva verket
är ett riksdagsbeslut, att ta hänsyn till.
Det beslutet är mer än tio år gammalt.
Jag tänker på 1945 års beslut om en
upprustning av den psykiska barna- och
ungdomsvården. Den upprustningen hotar
att stanna på papperet om vi inte får
fram tillräckligt med barnpsykiater. Vi
behöver ha fram denna professur i barnpsykiatri
för att kunna utbilda tillräckligt
många barnpsykiater.
Jag skulle egentligen, herr talman,
kunna upprepa exakt vad jag sade i fjol
när frågan behandlades under samma
punkt. Jag skall inte trötta kammaren
med detta, men jag viil konstatera, att
jag i fjol riktade en vädjan till statsrådet
att skynda på denna fråga.
10G Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
Det förhåller sig ju så, att den står
i mycket nära samband med frågan
om förhandlingarna mellan staten och
Stockholms stad beträffande hela frågan
om sjukhusväsendets ordnande i Stockholm
och dess inverkan på läkarutbildningen
i Stockholm. I det utlåtande som
i dag behandlas konstaterar utskottet att
det i anslutning till sitt tidigare ställningstagande
vill uttala, att utskottet betraktar
inrättandet av förevarande professur
i barnpsykiatri såsom en fråga av
hög angelägenhetsgrad och därför förutsätter
att kommissionens förhandlingar
i berörda del i görligaste mån påskyndas.
Jag vill mycket starkt understryka
detta. Jag konstaterar att ecklesiastikministern
var närvarande i kammaren
när vi i fjol behandlade denna
fråga och att jag då riktade en vädjan
till honom att påskynda dessa förhandlingar.
Jag hade hoppats att i dag kunna
få tillfälle att till honom rikta en fråga,
om han vidtagit några åtgärder i detta
avseende, men han gick ut ur kammaren
alldeles innan vi kom fram till denna
punkt. Ansvaret i denna fråga delas väl
i någon mån mellan ecklesiastikministern
och inrikesministern. Också inrikesministern
har varit närvarande i
kammaren en stund i dag men befinner
sig för närvarande inte här. Jag har därför
nu ingen annan möjlighet än att vända
mig till statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet.
Jag vill fråga herr
Edenman, om han har någon möjlighet
att i dag upplysa kammaren om vad
man från ecklesiastikdepartementets
sida gör för att påskynda frågan om en
professur i barnpsykiatri, att alltså påskynda
den del av förhandlingarna mellan
staten och Stockholms stad som har
inverkan på denna fråga. Om vi skall
vänta tills alla dessa mycket vittutseendc
förhandlingar bragts i hamn fruktar
jag nämligen att vi inte får fram denna
professur ens till den tidpunkt, då även
ecklesiastikdepartementet anser att den
måste komma till stånd på grund av att
den nödvändigt behövs för genomföran
-
det av planerna i fråga om läkarutbildningen.
Herr talman! På grund av utskottets
skrivning har jag ingen anledning att
ställa något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan, men jag vore
mycket tacksam om kammaren kunde få
någon upplysning om vad som på denna
punkt gjorts från ecklesiastikdepartementets
sida sedan vi gjorde vårt uttalande
i fjol.
Fru Ewerlöf (h) instämde häri.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det var mycket hårda
ord som bevillningsutskottets värderade
ordförande fällde om statsutskottets andra
avdelning och dess arbete, speciellt
för dess behandling av motionen II: 434.
Frågan är dock besvärlig, vilket inte
minst framgick av herr Olssons i Gävle
eget anförande. Vi har, det vill jag säga,
från avdelningens sida minst lika stort
intresse som motionärerna av att komma
till en rimlig lösning på detta problem.
Vi har emellertid efter våra undersökningar
kommit till andra slutsatser
än herr Olsson, för vilka vi lämnat
en mycket fyllig och ingående redovisning,
som herr Olsson dock inte var
fullt belåten med utan syrligt betecknade
såsom kanske litet för lång.
Herr Olsson säger också att det här
aldrig varit fråga om någon personlig
professur. Skall vi verkligen lägga så
stor vikt vid om det varit fråga om en
personlig professur eller inte? De flesta
som behandlat denna fråga tycks dock
ha utgått från att professuren avsetts
bli personlig. Detta gäller inte minst
dem som skrivit motionen 1:33 vid
1953 års riksdag. I den motionens rubrik
heter det: »... av herr Iluss m. fl.
om inrättande av en personlig professur
i hjärt- och kärlsjukdomar . ..», och
vidare sägs det uttryckligt i motionen
att en förutsättning för denna personliga
professur är en överenskommelse
med Stockholms stad, och i klämmen
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
107
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
framställs också yrkande om att förhandlingar
skall upptagas med Stockholms
stad.
Låt oss emellertid inte tvista om detta,
herr Olsson. Kvar står väl ändå, att
man ibland måste gå till motiveringen
för att få förklaring på klämmen, och
då är det möjligt att ett sådant här
missförstånd har kunnat uppstå. Det är
enligt min mening mänskligt, herr Olsson.
Jag tror alltså inte att vi skall lägga
alltför stor tyngd vid detta, utom
möjligen från en synpunkt, nämligen
att det är att beklaga att inte möjligheten
att få en personlig professur återstår,
då detta säkerligen skulle ha gjort
frågan mera lättlöst. Av den utredning
som förebragts på detta område har det
emellertid framgått, att Stockholms stad
inte vill vara med om en sådan anordning,
och då kan man ju säga att
denna fråga fallit och att det inte finns
någon anledning att vidare tvista om
detta. Samtidigt måste väl dock konstateras,
att problemet därigenom blivit
litet mera invecklat och svårlöst.
Det är helt naturligt att vi vid diskussionen
av detta problem inte kunnat
undgå att i någon mån ta intryck av de
ansvariga myndigheternas ställningstagande.
Som herr Olsson tidigare framhållit
är ju universitetskanslern mycket
tveksam på denna punkt, och detsamma
är förhållandet med statskontoret, vilket
framgår inte minst av de handlingar
vi haft till vårt förfogande.
Jag vill således bara säga, att vi liar
grundligt penetrerat detta problem från
alla de utgångspunkter vi har att utgå
från, och vi har kommit till den slutsats
som redovisas på de här två sidorna
i utskottsutlåtandet, som jag väl inte
behöver ta upp tiden med att referera.
I stället vill jag bara påpeka att, såsom
också herr Olsson berörde, det är
ett stort problem som rullas upp om de
frågor som sammanhänger med professurerna
i hjärtsjukdomar vid karolinska
institutet och som nu aktualiseras i
snabb takt under de närmaste åren. Det
är då inte mer än rimligt och riktigt
att vi lekmän — herr Olsson använde ju
det uttrycket om oss litet var — tar
litet försiktigt på det här problemet
med hänsyn till föreliggande omständigheter.
Däremot har vi inte vänt oss
mot professor Nylins professur som sådan.
Vi uppskattar och högaktar det utomordentliga
arbete han utfört och utför,
men med hänsyn till det läge, vari
frågan för närvarande befinner sig och
under de närmaste åren kommer att
befinna sig, är det nog ändamålsenligt
att låta frågan prövas av en mera sakkunnig
instans än statsutskottets andra
avdelning. Jag medger att vi inte är
kapabla att fälla ett slutligt avgörande
i en så invecklad fråga. Vi har endast
sagt: »Av sålunda angivna skäl finner
utskottet att förutsättningar för närvarande
knappast föreligga för inrättande
av en särskild ordinarie forskningsprofessur
i kardiologi. — Med hänsyn till
de olika på förevarande fråga inverkande
omständigheterna finner utskottet
sig alltså böra avstyrka bifall till
motionen.»
Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:
Herr talman! Det är inte min mening
att alltför mycket förlänga denna debatt.
Att jag sade några hårda ord om
andra avdelningen, erkänner jag, men
herr Johansson i Mysinge har inte gjort
någonting för att ta bort deras berättigande.
Visst är detta en besvärlig fråga
— det var därför vi 1953 begärde en utredning
om den.
Sedan är det klart att man alltid skall
vara försiktig och betrakta allt ur rimlighetens
synpunkt, men det är just vad
vi har gjort. Jag avvaktar med förväntan
den dag när universitetsutredningen
är färdig med sitt arbete och lägger fram
sitt förslag för riksdagen. Då skall jag
108 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
som gammal ledamot av bevillningsutskottet
sätta mig ned och räkna efter,
liur mycket vi förlorar eller tjänar på
de beslut vi då eventuellt kommer att
fatta. Jag är övertygad om att vi kommer
att fatta ett beslut i den riktning
jag åsyftar, men om det blir i dag eller
om några år, vågar jag inte säga.
Herr Johansson i Mysinge sade att jag
hade erkänt, att utskottet skrivit mycket
och långt. Ja visst, det erkänner jag
oförbehållsamt, och jag är tacksam för
det, men jag tillät mig säga att jag skulle
ha varit ännu mera tacksam om utskottet
hållit sig en smula närmare verkligheten
än det gjorde.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Olsson har inte
ändrat uppfattning i denna fråga, och
det respekterar jag. Jag inhöstar dock
det erkännande som herr Olsson gav,
att detta är ett besvärligt problem. Men
om vi är överens om detta, kan vi väl
också vara överens om att det är klokt
att låta de olika frågorna bli föremål
för övervägande i sitt sammanhang. Sedan
så skett hos de olika myndigheterna
och kanske av universitetsberedningen,
som icke behöver ligga länge på denna
fråga, bör den kunna tas upp och aktualiseras
med det allra snaraste. Vi bör
väl kunna vara överens om att det är
den lämpligaste vägen att gå.
Jag vill än en gång yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr EDENMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Adolv Olsson var
förmodligen inte inne i kammaren när
jag hade en liten diskussion med herr
Helén om en del andra ting som rörde
universitetsutredningen. Jag betackade
mig då för att såsom representant för
universitetsutredningen dras in i aktuella
diskussioner om den ena eller andra
professuren.
Jag vill än en gång deklarera, att universitetsutredningen
inte har ett dugg
med kardiologiprofessuren på Södersjukhuset
att göra, och jag har inte ett
ögonblick drömt om att det skulle vara
universitetsutredningen som i tidens
fullbordan skulle bedöma, hur den invärtes-medicinska
undervisningen och
forskningen skall byggas upp. Det måste
självfallet gå till på det sätt som herr
Johansson i Mysinge här antydde, att
internisterna, som frågan närmast gäller,
så småningom får komma fram till
en uppfattning om hur invärtesmedicinens
olika specialiteter skall ordnas. Det
gäller inte bara kardiologi; det dröjer
nog inte så länge förrän det kommer
andra specialiteter — reumatiska sjukdomar,
njursjukdomar o. s. v. Jag hoppas
att utskottet inte avser någonting
annat eller någon annan sakkunskap,
när det talar om att denna diskussion
sedermera skall aktualiseras.
Än en gång vill jag säga att jag, såsom
jag uttryckte mig förut, inte vill att universitetsutredningen
skall bli någon kyrkogård
för gamla universitetsfrågor, och
detta är en mycket gammal fråga, herr
Adolv Olsson. För övrigt har jag i sak
samma uppfattning som utskottet på
denna punkt.
Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr
talman! Jag vill bara säga till
herr Edenman, att jag misstänkte universitetsutredningen,
ty det står här att
man måste överblicka frågan i ett större
sammanhang än vad man hittills har
kunnat göra. Om universitetsutredningen
har den uppfattningen, som herr
Edenman gör gällande här — och jag
böjer mig för detta hans bestämda uttalande
-— så är ju frågan utredd. Inte
är väl den förre civilministern så bakom
att han inte kunnat klara upp det här
problemet med Stockholms stad, så att
man skulle säga att man har skilt sig
från det utan att frågan varit utredd.
Man har framlagt ett förslag till avtal
mellan Stockholms stad och staten. Om
Stockholms stad sedan vill komma ifrån
Onsdagen den 25 april 195C
Nr 15
109
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
det, då må det vara Stockholms stads
sak, men det skall inte vara den svenska
riksdagens sak.
Herr EDENMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Universitetsutredningens
uppgifter ligger på ett helt annat
plan. Jag vill bara nämna, att huvuduppgiften
är att se till hur vi om tio år
skall kunna ta emot 40 000—50 000 studenter
och inte frågan, om invärtes medicinen
vid karolinska institutet ytterligare
skall uppdelas på en professur i
kardiologi.
Vad som är oklart är var en ny medicinprofessur
skall förläggas. Vi har
tidigare haft diskussioner om hur överläkartjänsten
skall anordnas vid den nya
tuberkuloskliniken, om det skall bli en
professur i det ena eller det andra ämnet.
Men det relevanta här är ju att
Stockholms stad inte går med på en
personlig professur för professor Nylin,
utan man har förhandlat sig fram
till en ordinarie professur. Det är då
som olika myndigheter säger att de icke
är beredda att nu ta ståndpunkt till frågan,
om en ordinarie professur i kardiologi
skall förläggas till Södersjukhuset.
Det är ju detta som diskussionen hela
tiden gäller. Utskottet skriver också att
det saknas täckning för anordnande av
en personlig professur för Nylin, och
när det gäller en ordinarie professur
har den avstyrkts från olika håll. Det
är på den punkten man nu bör avvakta
och se var denna professur i kardiologi,
om den kommer, skall förläggas.
Jag vill erinra om att vid karolinska
institutets lärarkollegiums petitadiskussion
i år var det en mycket livlig debatt
om eu tredje odelad invärtesmcdicinsk
professur. Det blev inte majoritet den
gången, men det kanske blir det nästa
gång.
Fru EWERLÖF (h):
Herr talman! Jag har redan instämt
i fröken Vinges argumentering för en
professur i barnpsykiatri vid Kronprin
-
sessan Lovisas sjukhus. Jag skall inte,
som ofta sker här i kammaren, upprepa
en argumentering som redan har förts,
jag skall bara tillåta mig att på en punkt
komplettera vad fröken Vinge har sagt.
Barna- och ungdomsvården utgör ett
av de mest brännande problemen i dagens
samhälle. Det debatteras ständigt,
det kommer upp i den allmänna debatten
i press och radio, och på löpande
band har man konferenser om hur man
skall komma till rätta med detta problem.
Men när det gäller det reella underlaget
för hur man skall handskas
med det, nämligen medicinsk rådgivning
och mentalhygienisk upplysning,
vilket i sin tur förutsätter en mer omfattande
undervisning i barnpsykiatri,
en professur i barnpsykiatri, märk väl
den enda i vårt land, som kan utbilda
läkare på detta viktiga område, då skjuts
det hela år från år upp, med den motiveringen
att professuren visserligen nu
ingår i planen men att dess ikraftträdande
beror på förhandlingar som skall
avslutas mellan staten, Stockholms stad,
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt och
landstinget.
Jag kan inte nu yrka bifall till min
motion — det vore ett fullkomligt dödfött
företag — men jag kan understryka
den argumentering som fröken Vinge
förde om att dessa förhandlingar bör
påskyndas.
Nu är det ju bestämt att denna professur
skall tillsättas 1958/59. Men då
det är en fråga som är så brinnande aktuell
och så nödvändig att komma till
rätta med som ungdomsvården i vårt
land, är det ett trängande behov att
professuren tillsättes senast budgetåret
1957/58, eftersom det nu inte kan ske
1950/57.
Jag upprepar således min vädjan att
dessa förhandlingar slutföres, så att professuren
snarast kan komma till stånd.
Statsutskottet har tidigare sagt att det
kan ifrågasättas, huruvida professuren
inte borde tillsättas tidigare än enligt
planen. Statsutskottet har också i år
Ilo Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
skrivit, att frågan är av hög angelägenlietsgrad.
Jag bär intet yrkande, herr talman,
jag har bara velat understryka dessa
synpunkter.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! Här har till mig riktats
frågan, huruvida det inte har skett någonting
under det senaste året beträffande
detta ärende om inrättande av en
professur i barnpsykiatri vid Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus i Stockholm.
Jo, förhandlingarna har varit i gång,
och såvitt jag förstår har det förts mycket
ingående förhandlingar på de olika
punkter som varit väsentliga för den
kommission som här har nämnts tidigare.
Kommissionen har emellertid inte
ansett sig kunna bryta ut denna fråga,
och Kungl. Maj:t har givetvis inte haft
något underlag för att föreslå inrättande
av denna professur.
Denna fråga sammanhänger intimt
med organisationen av underläkartjänster
och annat vid Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus i övrigt, och därtill
kommer att kommissionen har varit
nödsakad att ägna sitt intresse huvudsakligen
åt de organisationsfrågor på
den medicinska utbildningens område
som oavvisligen måste lösas tidigare på
grund av den nyordning som är i gång
på utbildningsområdet. Undervisningen
under det propedeutiska året måste
oundgängligen börja i höst enligt det
nya systemet, och på grund av allt detta
har kommissionen inte blivit färdig med
sina förhandlingsfrågor över hela linjen.
Det har sålunda inte varit möjligt att nu
ta upp denna fråga separat.
Jag hade inte tänkt lägga mig i den
animerade debatt som här har uppstått
om kardiologiprofessuren, men när jag
nu ändå har fått ordet vill jag säga att
Kungl. Maj:t givetvis inte hunnit ta
ställning till denna fråga ännu, då det
uppstått delade meningar bland remissmyndigheterna,
och proposition ej kun
-
nat avlämnas till detta års riksdag. Regeringen
har sålunda ännu inte slutbehandlat
ärendet.
Jag vill i detta sammanhang vitsorda
vad herr Edenman här har sagt, att det
inte torde vara nödvändigt att denna
fråga går genom universitetsutredningen.
För övrigt är det ju så, såsom herr
Edenman också har talat om för kammarens
ledamöter, fastän en och annan
tydligen inte uppmärksammade det,
att universitetsmyndigheterna enligt direktiven
för universitetsutredningen i
alla fall skall vara oförhindrade att ta
upp sådana detaljspörsmål som de ur
sina synpunkter finner särskilt angelägna
och utredda och få dem prövade i
vanlig budgetmässig ordning utan att sådana
ärenden passerat 1955 års universitetsutredning.
Jag kan inte heller finna
det nödvändigt att gå denna omväg. Även
om universitetsutredningen nu förefaller
kunna arbeta ganska snabbt, är vi
väl överens om att den skall noggrant
genomarbeta sina förslag, och det tar
en viss tid. Det är då angeläget att viktiga,
redan beredda detaljspörsmål inte
stoppas upp under tiden. Här föreligger
sålunda, såvitt jag förstår, inte några
delade meningar om hur denna fråga
lämpligen bör behandlas.
Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår att mycket
måste, såsom det heter, gå enligt Kungl.
Maj:ts tågordning här i landet, och jag
har genom att inte yrka bifall till min
motion böjt mig för argumentet att det
pågår förhandlingar.
Nu skulle jag bara vilja ställa en fråga
till herr statsrådet. Statsutskottet ställer
sig positivt till denna fråga och anser
den vara utomordentligt viktig, och man
säger att man borde kunna bryta ut den
och tillsätta professuren tidigare än som
ursprungligen var bestämt. Kan man
då räkna med att förhandlingsresultatet
skall bli klart inom loppet av ett år,
eller skall man behöva räkna med att
professuren kan tillsättas först till bud
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
111
Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Avlöningar
getåret 1958/59 såsom ursprungligen avsetts?
Det senare skulle betyda att förhandlingskommissionen
skulle behöva
ytterligare två år på sig för att komma
fram till detta beslut, som väl ändå rör
sig mera om formella ting än om reella.
Jag ber att få ställa den frågan till herr
statsrådet.
Fröken VINGE (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag fäste mig vid att
ecklesiastikministern inte var så angelägen
att bryta ut denna fråga ur dess
stora sammanhang. Jag har fullt klart
för mig att förhandlingarna är mycket
invecklade både på grund av hela frågans
omfattning och på grund av att
så många parter skall vara med i förhandlingarna,
men det är därför som
jag i likhet med fru Ewerlöf är så bekymrad
över att det drar ut på tiden.
Jag vill fästa statsrådets uppmärksamhet
på att statsutskottet har ifrågasatt, om det
inte finns möjlighet att bryta ut denna
fråga ur dess större sammanhang, och
jag skulle gärna i likhet med fru Ewerlöf
vilja hemställa om ett besked, vid
vilken tidpunkt herr statsrådet tror att
denna professur kan komma till stånd.
Om denna undervisning enligt planen
skall börja läsåret 1958/59, måste ju professuren
inrättas i god tid, så att professorn
för det första hinner utnämnas
och för det andra kan göra förberedelser
för att organisera undervisningen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! Med tanke på vad jag
framhöll i mitt förra anförande förstår
ju var och en att jag inte kan säga, att
detta ärende bör vara så väl berett exempelvis
till nästa år, att ett förslag då
skall kunna läggas fram. Det är fullkomligt
omöjligt för mig att säga, om kommissionen
blir färdig vid den eller den
tiden och om kommissionens resultat då
är sådant, att det kan framläggas omedelbart.
Det kan man inte säga. Man kan
hoppas att det blir färdigt till en viss
tidpunkt, men man kan inte säga någonting
bestämt om den saken.
Det är ju alldeles klart, att vi faktiskt
anstränger våra resurser på den medicinska
undervisningens område till det
yttersta enligt den nya stadgan och genom
den ökade intagning, som beslöts
i fjol och som innebär intagning både
på våren och hösten, alltså två gånger
per läsår. Det är tydligt att vi först och
främst måste se till att utbildningen
verkligen fortgår såsom den är tänkt
för det stora flertalet .studerande. Men
i den mån det är möjligt att göra vissa
förändringar och påskynda ett och annat,
prövar vi det givetvis mycket noga.
Jag kan emellertid bara understryka,
att denna professur enligt det tidsschema
som är uppgjort är avsedd att
inrättas fr. o. in. budgetåret 1958/59, och
huruvida det blir möjligt att påskynda
härvidlag, kan jag inte säga något bestämt
om i dag.
Herr OLSSON i Gävle (s):
Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga ett par ord. Det gläder mig att herr
Edenman har läst statsutskottets andra
avdelnings uttalande om den stora överblicken
på ungefär samma sätt som jag
och att han har opponerat sig mot det.
Därför misstänkte jag, att det var ugglor
i mossen, och det var det jag ville opponera
mig emot.
Om Kungl. Maj :t hade lagt fram en
proposition — jag säger bara, om Kungl.
Maj:t hade gjort det, jag förutsätter inte,
att Kungl. Maj:t skulle ha gjort det; jag
vet ju någonting om det, men det skulle
inte falla mig in alt tala om det i detta
sammanhang — så hade tydligen frågan
varit tillräckligt utredd. Av de remissmyndigheter,
som har haft att yttra sig
över herr Edenmans förslag, har en tillstyrkt
den ordinarie professuren, och
två, nämligen universitetskanslern och
statskontoret, avstyrkt. Vi brukar ju
inte, varken Kungl. Maj:t eller riksdagen,
fästa alltför stor vikt vid det avstyrkande,
som kommer från det senare
112
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
hållet, utan vi handlar ju ändå. Därför
skulle jag tro, att man nog kan säga, att
här står vikt emot vikt. Det slår således
inte så klart övertygande åt utskottslxållet
att man kan säga, att det är berättigat
att riksdagen avslår motionen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt förslag
om bifall till motionen vad gäller inrättandet
av professuren. Sedan kommer
ju ett utskottsutlåtande i ett ärende,
som handlagts på tredje avdelningen,
som ju har mitt hjärta i mycket högre
grad än andra avdelningen — det måste
jag ju säga ■— vilket ärende gäller en
följdmotion.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen
11:434 av herr Olsson i Gävle m. fl.;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Olsson i
Gävle begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) i utskottets utlåtande nr 78, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 434 av herr Olsson i
Gävle m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja
-
propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
Punkterna 22—29
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 30
Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar
Kungl. Maj:t hade (punkt 108, s. 242
—252) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1956/57, vidtaga den ändring i
personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för tandläkarhögskolan
i Stockholm, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1956/57,
dels ock till Tandläkarhögskolan i
Stockholm: Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
3 135 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Axel Andersson
och Sunne (I: 244) och den andra inom
andra kammaren av fru Sjöstrand m. fl.
(11:444), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta, att en omedelbar
förstärkning av personalen vid avdelningen
för odontologisk ortopedi skulle
ske genom att nuvarande käkortopeden
erhölle avdelningstandläkares ställning
(Cg 22), att han såsom biträde erhölle
en assistent (arvodestjänst) (8 814 kronor)
samt en tandsköterska (Cg 8) och
en tandtekniker (Cg 18) samt att anslaget
till tandläkarhögskolan uppräknades
med 44 442 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 244 och II: 444,
a) bemyndiga Kungl. Majd att, med
tillämpning tills vidare från och med
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
113
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
budgetåret 1956/57, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen
anfört;
b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för tandläkarhögskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57;
c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
3 135 000 kronor.
Reservationer hade avgivits:
1) av herrar O hlon, Boman, Sundelin
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén,
fröken Vinge och herr Helén, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:244
och 11:444,
a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Stockholm, som föranleddes
av vad reservanterna anfört;
b) godkänna av dem framlagd avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57;
c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 3 161 000
kronor;
2) av herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:
Fröken VINGE (fp):
Herr talman! Till den här punkten är
fogad en reservation, som går ut på att
hjälpa barn som föds med läpp-, käkoch
gomdefekter. Det är framför allt
barn som föds med kluven gom och
kluven läpp, i dagligt tal kallade för
liarmynta. De kan inte tala ordentligt,
(ie har svårt att äta, de får ett underligt
utseende och blir folkskygga. Det tragiska
i saken är att tidigare dog de här
barnen i allmänhet vid späd ålder. Nu
bar läkekonsten kommit så långt att
man kan rädda dem till livet. Man skulle
också kunna rädda dem till ett normalt
liv, om läkekonsten fick tillräckliga resurser.
Det behövs en långvarig behandling
av olika specialister, en behandling
som måste sättas in redan när barnen
är späda och som i vissa avseenden
måste fortsätta ända till vuxen ålder.
Det är fråga om plastikkirurger, som
skall få läpp och gom att sluta sig. Käkortopeder
skall sörja för att den sammanträngda
överkäken vidgas. Käkprotetiker
skall ersätta de förlorade tänderna
och slutligen skall en foniater
lära barnen att tala. Dessa olika behandlingar
är beroende av varandra,
och experterna gör dem i nära samarbete
och samråd med varandra.
Sätter man in behandlingen i tid och
i tillräcklig omfattning, så kan man, visar
erfarenheten, åstadkomma en mycket
långt driven rehabilitering. Antalet
barn som behöver denna behandling är
mycket stort, och det växer. Det är en
mycket lång kölista.
Reservationen, som stöder en motion
av fru Sjöstrand m. fl. — en fvrpartimotion
— går ut på att bereda fast anställning
åt en käkortoped vid tandläkarhögskolan.
Det finns en sådan käkortoped,
som för närvarande är timanställd.
Dessutom arbetar han fullkomligt
gratis på sin fritid med att hjälpa
sådana här barn. Han säger att det är
fullkomligt hjärtskärande att behöva
säga nej till de många, som kommer och
ber om hjälp och som inte kan få det.
Han sätter alltså till en god del av sin
fritid för att hjälpa dessa barn, av medkänsla
med dem. Man kan inte räkna
med att han skall kunna hålla på hur
länge som helst med detta.
Nu föreslås det i motionen och i reservationen,
att han skall bli avdelningstandläkare
vid tandläkarhögskolan och
alt avdelningen skall få viss upprust
-
8 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 15
114
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1950
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
ning. Om han får en fast anställning,
vinner man att han dels hinner behandla
flera av dessa arma barn, dels
hinner utbilda flera tandläkare, som kan
ta hand om sådana här fall vid de olika
käkstationer, som man planerar att inrätta
runt om i landet. Dessa käkstationer
håller man på att planera inom
medicinalstyrelsen, men det är ju ingen
mening med att inrätta dem, att göra
dem färdiga med hela sin utrustning och
apparatur, om det sedan inte finns specialister
av olika slag, utbildade tandläkare,
som kan ta hand om fallen. Det
är därför som det är brådskande. Det
är brådskande framför allt med hänsyn
till den långa ko av barn som väntar på
att få denna behandling, barn som kan
bli återställda, om de får snar behandling,
men som riskerar att inte bli det,
om man icke sätter in behandlingen i
tid.
Det är av hänsyn till detta, herr talman,
som jag vädjar till kammaren att
bifalla reservationen.
Fru SJÖSTRAND (fp):
Herr talman! Många motioner avslås
i denna kammare. Det känner vi till,
men att denna motion skulle komma
bland de avslagna, har gjort mig och
många med mig mycket besvikna. Utskottet
har enligt vad jag anser sett
alltför formalistiskt på denna fråga. Utskottet
har varit konungsligare än konungen
själv, om jag får uttrycka det
så. Man har glömt, att vi också är skyldiga
att se humanitärt och socialt på
de frågor som kommer upp i riksdagen.
Dessa skäl borde ha vägt tyngre än de
gjort i utskottet. Detta är ingen ny fråga.
Vi har haft den uppe förut. Jag
tycker att man skulle inte bara ha kunnat
bestå sig med en s. k. välvillig skrivning
utan även ha gjort någonting. Man
blir trött på dessa välvilliga skrivningar
gång på gång, nar sedan ingenting händer
och ingenting sker.
Att ett barn föds med ett sådant
svårt lyte, är kanske en av de hemskaste
saker som kan hända ett barn. Jag har
sett hur ett sådant barn under sin uppväxttid
varit till åtlöje för sina kamrater
och åsamkats psykiskt lidande för
detta lyte. Jag har sett föräldrar, som
varit förtvivlade över att deras barn
kommit i denna särklass. Svårigheterna
börjar genast. Ett sådant barn, som har
en kluven läpp och gom kan inte suga.
Det kan inte tillgodogöra sig modersmjölken.
Modern måste redan från början,
från första dagen, mata detta barn
med sked. Vilket tålamod modern måste
ha och vilket arbete det blir för henne
är inte så lätt att sätta sig in i.
Förr dog de flesta av dessa barn, ty
man hade inte möjlighet att hjälpa dem.
Nu har man en del resurser i det avseendet,
och man är mera mån om barnen
och om att de får överleva. Det
är härvidlag fråga om ett fel som troligen
är ärftligt, vilket gör att denna
skara med tiden kommer att öka. Vi
kan inte hjälpa dem som redan finns,
och vi har inte resurser att kunna hjälpa
de barn, som varje år kommer att
öka denna skara; det finns inga vårdmöjligheter
för det stora flertalet av
dem. Vad skall denna visserligen inte
stora men bortglömda grupp av föräldrar
ta sig till? Om jag skulle räkna upp
alla de operationer som dessa små barn
måste underkasta sig bleve listan lång.
Man måste börja vid tre månaders ålder
med första operationen, och man
måste sedan efter första levnadsåret få
in barnet gång på gång till läkaren.
Sedan läpparna behandlats skall gommen
slutas. Man måste sätta in tvångsproteser
i gommen för att tvinga hela
gomställningen rätt och för att tänderna
skall komma att sitta där de skall
sitta. Man måste tvinga tänderna rätt
och under hela tiden sköta dem så att
de inte faller bort, vilket det är risk
för. Vidare måste ju barnet lära sig
tugga, och sedan till sist skall det deformerade
munpartiet och ansiktet, som
kanske tryckts in, rättas till.
Den läkare, som fröken Vinge talat
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
115
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
om, har ett par gånger gjort experiment
som visat sig ha framtiden för
sig. När han inte på annat sätt kunnat
sluta barnets gom har han tagit en benbit
från höften eller någon annan del
av barnet och satt in i gommen, och
det har visat sig vara till mycket stor
hjälp. Nyligen har jag själv sett en sådan
pojke, som efter allt lidande han
gått igenom visat sin lycka över att han
såg ut som andra barn. Efter de operationer
han gått igenom måste han sedan
lära sig tala. Detta kan ta mycket lång
tid. Det kan vara mycket svårt för en
stackare, som redan är fem år och
aldrig kunnat frambringa vissa ljud, att
få fram dem. Det måste finnas en talpedagog
som hjälper honom med detta.
För att ett barn med ett sådant lyte
skall få ett normalt utseende behövs
det samarbete mellan ett helt team av
läkare; det har fröken Vinge talat om,
och jag skall inte upprepa det.
Men nu kommer jag fram till den
motion, som jag tillsammans med kamrater
från fyra partier väckt i denna
fråga. Vi vill ha hjälp till denna grupp
av barn — det är en i folkhemmet bortglömd
grupp — och likaså till deras
föräldrar. Den läkare som är anställd
vid tandläkarhögskolan har undervisning
halva dagen. Han tar under den
andra halva dagen emot dessa barn så
långt han kan och har från 1947 använt
en stor del av sin fritid för detta ständigt
ökande antal barn med läpp-, käkoch
gomdefekter. Han säger att han
själv blivit så gripen av dessa små vanlottade
och missbildade barns öde, att
han inte kunnat åsidosätta dem utan
försökt hjälpa dem så långt han kunnat.
För närvarande är ungefär 200 barn
under behandling, och 400 barn från
hela landet står i ko ovissa om när de
kan få hjälp. Ju längre man väntar
med hjälpen, ju osäkrare blir resultatet.
Inom läkarkåren har man visat
mycket stor förståelse för dessa barn.
Man har hjälpt denne käkortoped på
tandläkarhögskolan både på karolinska
sjukhuset och på serafimerlasarettet.
Man har haft gemensamma överläggningar
och tagit emot fall där, som varit
särskilt svåra och lagt in dem på dessa
sjukhus, fastän man inte haft någon
specialavdelning för dem. Och där har
denne tandläkare utan ringaste ersättning
på sin fritid ägnat sitt arbete åt
dessa barn. Ja, det är inte nog med att
han offrat sin fritid utan att ha fått
någon ersättning för arbetet. Han har
själv fått stå för utgifter för telefon -—-det blir många telefonsamtal med föräldrarna
— spårvagnsavgifter och bilresor
mellan sina arbetsplatser. Nyligen
fick han för en och en halv månaders
bilresor betala 300 kronor. Kan det
vara riktigt att samhället låter eu person
fortsätta med att arbeta på detta
sätt, att begära en sådan prestation av
en enda människa år ut och år in? Men
det värsta är: Kan vi ha samvete till att
inte ordna vården för dessa barn så,
att den blir likvärdig med den vård
som blindtarmspatienter och patienter
med benbrott får? Innan allt är klart
med resultatet av behandlingen och
vården blir det hela dyrbart för föräldrarna.
Det blir tusentals kronor som
många får lägga ut, och man får ingen
hjälp från sjukkassa eller annat håll.
Vi begär nu i vår motion, att denne
käkortoped erhåller en avdelningstandläkares
ställning, så att han också på
det sättet kommer att stå undervisningen
till tjänst och vi därmed får flera
läkare av detta slag i framtiden för detta
speciella klientel, att han får som
biträde en assistent samt erforderlig
sköterske- och teknisk personal och naturligtvis
liimpliga lokaler, så att han
kan få en vårdavdelning för dessa stackars
barn. Jag kan ju nämna att motionärernas
förslag går löst på den svindlande
summan av 44 442 kronor. Jag
hade helst velat yrka bifall till motionen,
men jag skall nöja mig med att
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr Ohlon
in. fl.
Ilo Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
I detta anförande instämde fru Västberg
(s), fröken Höjer (fp), herrar
Ähman (fp), Dahlén (fp), Larsson i
Stockholm (fp), Rimmerfors (fp) och
Nihlfors (fp), fröken Ager (fp), herrar
Helén (fp), Angur (fp) och Jacobsson
i Tobo (fp), fröken \V etterström (h),
herrar Boija (fp), von Seth (h), Pettersson
i Norregård (bf), Hamrin (fp),
Svensson i Va (bf), Almgren (s), Nyberg
(fp), Braconier (h) och Neländer
(fp), fröken Karlsson (h), herr Löfgren
(fp), fröken Elmén (fp), herrar Königson
(fp), Sjölin (fp), Johansson i öckerö
(fp), Hagård (h), Gustafsson i
Borås (fp), Widén (fp), Bark (s), och
Berggren (fp), fröken Löwenhielm (fp),
fröken Liljedahl (fp), samt herrar Agerberg
(h) och Nilsson i Östersund (s).
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! I princip och i sak råder
det inga delade meningar i denna
fråga. Det är endast beträffande tidpunkten
för förverkligandet av motionärernas
förslag, som meningarna går
isär. Jag instämmer också helt med fru
Sjöstrand, när hon säger att vi här i
riksdagen bör anlägga sociala och humanitära
synpunkter på denna fråga.
Det är så sant som det är sagt.
Fru Sjöstrand är emellertid inte nöjd
med utskottets välvilliga skrivning. Man
kan ju tolka det skrivna på olika sätt,
men för min del tolkar jag det som en
klar beställningsskrivning. Den saken
skall vi dock inte tvista om. Vad det
här gäller är en utomordentligt skicklig
käkortoped, som redan nu bedriver
en mycket högt skattad verksamhet både
på det ortopediska området och vad
beträffar undervisningen. Som fröken
Vinge framhållit, bedriver han sin
verksamhet både på serafimerlasarettets
plastikkirurgiska klinik och på barnkliniken
vid karolinska sjukhuset och
dessutom på tandläkarhögskolan. Någon
ändring härutinnan har väl ingen ifrågasatt,
utan denne läkares gagnande och
välsignelserika verksamhet skall ju bedrivas
i fortsättningen som hittills.
Vad motionärerna önskar är, att denne
läkare från och med nästa budgetår
gives avdelningstandläkares ställning
och får viss personal till sitt förfogande
och på det sättet knytes starkare till
tandläkarhögskolan. Även tandläkarhögskolans
rektor, professor Westin,
har för sin personliga del uttalat starka
sympatier för detta önskemål, och inte
heller utskottet har någon annan mening
än reservanterna beträffande angelägenheten
av att denne käkortoped
gives allt stöd i sin välsignelserika verksamhet.
Utskottet har emellertid icke
kunnat undgå att konstatera, att önskemålen
i detta avseende har framlagts
litet väl plötsligt — dock inte från motionärernas
sida. Inga önskemål i denna
riktning har nämligen framkommit
petitavägen från tandläkarhögskolan,
och ärendet har därför inte kunnat
underställas universitetskanslern. På
grund härav har vi i utskottet ansett
det önskvärt att vila på hanen när det
gäller denne läkares ställning vid tandläkarhögskolan,
till dess frågan blivit
prövad av ansvariga myndigheter.
Utskottet har emellertid skrivit mycket
starkt och positivt, och vi har bland
annat sagt följande: »Utskottet anser
sig böra framhålla angelägenheten av
att dessa frågor ägnas allvarlig uppmärksamhet.
Någon framställning rörande
nämnda avdelnings upprustning
i omförmälda avseenden har emellertid
icke av tandläkarhögskolan gjorts petitavägen.
Utskottet förutsätter emellertid
att förevarande spörsmål kommer
att i samband med tandläkarhögskolans
anslagsäskanden för budgetåret 1957/58
upptagas till övervägande.»
Det finns sålunda all anledning tro,
att denna fråga löses från och med
1957, och jag tror inte att det kommer
att lända någon till skada, om de nuvarande
förhållandena får råda ett år till.
Det är på dessa grunder som vi i av
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
117
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
delningen och utskottet ha vågat intaga
den ställning vi gjort.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Fru SJÖSTRAND (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag tackar för detta
avdelningsordförandens löfte att vi
får frågan tillbaka och att förslaget med
tämligen stor säkerhet går igenom nästa
år.
Jag begärde replik därför att avdelningsordföranden
säger att frågan har
kommit litet plötsligt. Jag vill då erinra
om att 1943 väcktes denna fråga
för första gången, och en läkare lämnade
in till medicinalstyrelsen ett förslag
om hur man skulle kunna hjälpa
dessa barn. 1947 gjordes en utredning
i medicinalstyrelsen om vad behandlingen,
vården och resorna skulle kosta.
Förra året motionerade jag i frågan.
Jag fick då till svar att det finns en färdig
utredning, vi behöver inte utreda
mera. Man skulle bara friska upp 1947
års utredning en smula. Under sådana
förhållanden kan man väl inte påstå
att ärendet skulle vara obekant för utskottet
eller att frågan kommit mycket
plötsligt. Hade man förra gången beslutat
en utredning och friskat upp det
material som fanns och som man då
talade om, hade vi ju haft de aktuella
siffrorna på bordet -— det är klart att
det kostar litet mera nu än det skulle
ha gjort 1947.
Dessutom har utskottet, såsom dess
talesman påpekade, haft besök av professor
Westin, som vitsordade att det
verkligen gäller mycket ömmande fall.
Han har i en intervju i en tidningsarkel
sagt •—• jag vet inte om han har
gjort det i utskottet också •— att han
inte tagit upp saken i år därför att
man väntade på den räjongindelning
som landstingsförbundet och medicinalstyrelsen
kommit överens om skall genomföras
med avseende på både detta
och en hel del andra områden inom
sjukvården.
Jag var själv med vid landstingsförbundets
möte för tre år sedan, då detta
ärende togs upp första gången. Hade
riksdagsman Fast varit närvarande här
hade han kunnat vitsorda — han har
sagt att jag får lov att säga detta — att
denna räjongindelning inte kan genomföras
förrän någon gång i framtiden,
det dröjer sju, åtta, kanske tio år innan
den kan komma till stånd. Men när
vi en gång kommer dithän, då skall
det finnas en käkcentral här i Stockholm.
Vad hade det då varit för fel att inrätta
denna central, låt vara provisoriskt,
redan nu, när man ser att behovet
är så skriande som det är? Jag tycker
att den svenska riksdagen skall vara så
pass suverän, att den kan taga upp en
fråga och driva igenom den, när man
ser att det är stort behov av åtgärder,
oberoende av om man har gått den
långa vägen från den ena myndigheten
till den andra. Vi skall själva kunna ta
initiativ och kunna tillgodose de behov
som finns hos allmänheten på olika
områden.
Herr STAXÄNG (h):
Herr talman! Vid denna punkt har
herr Skoglund i Doverstorp och jag anmält
en blank reservation, och jag känner
mig förpliktad att här redogöra för
anledningen härtill. När det gäller angelägenheten
av de mycket behjärtansvärda
åtgärder, som motionärerna har yrkat
på, vill jag helt ansluta mig till de
synpunkter som nu senast i ett par anföranden
har framförts av fru Sjöstrand.
Det är särskilt en punkt som
man då har att ta fasta på. För övrigt
var också utskottets avdelningsordförande
inne på den saken, då han talade
om tidpunkten för förslagets realiserande.
Om man dröjer för länge med åtgärder
för behandling av dessa fall -— vederbörande
måste fortfarande stå i en
lång ko, som alltså inte kan behandlas
på ett tidigt stadium •— så kom
-
118 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1950
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
mer man sannolikt icke att kunna nå
samma resultat som om de hade behandlats
tidigare. Det är därför som det
är så nödvändigt att man snarast vidtar
de åtgärder som begäres i motionen.
Vad som emellertid gjort reservanterna,
herr Skoglund och mig, betänksamma
mot att gå direkt på motionen var,
att man i ämbetsverkets petita inte har
begärt något anslag för detta ändamål.
Därför är det nödvändigt att man för
frågan via ämbetsverket och får en
prövning av densamma, så att den på
den vägen framställs till riksdagen. Jag
anser det emellertid nödvändigt att
riksdagen understryker att frågan även
på denna väg måste föras fram snarast
möjligt. Herr Johansson i Mysinge har
sagt att på den punkten är utskottet
enigt med reservanterna. Utskottet har
nämligen härvidlag sagt, att »utskottet
anser sig böra framhålla angelägenheten
av att dessa frågor ägnas allvarlig uppmärksamhet».
Herr Johansson framhöll
också att han betraktar detta såsom en
tydlig beställningsskrivelse.
På den punkten kan herr Skoglund
och jag inte helt instämma i detta uttalande,
ty det finns andra möjligheter
för statsutskottet att göra en beställningsskrivelse.
Vill man ha fram frågan
till nästa års riksdag, skulle man ha
kunnat rikta en skrivelse direkt till
Kungl. Maj :t eller — den möjligheten
finns också — yttra sig starkare än utskottet
gjort i motiveringen för att slutligen
i klämmen ge till känna för Kungl.
Maj:t vad utskottet har ansett.
Det var som sagt på den punkten vi
ansåg att man skulle ha kunnat gå fram
på ett kraftigare sätt för att på den normala
vägen genomdriva de åtgärder,
som här är nödvändiga. Jag har med
dessa ord velat redogöra för vår uppfattning
härvidlag. Den ansluter sig till
reservanternas, ehuru vi velat att man
genom ett bestämdare uttalande skulle
ha anhållit att Kungl. Maj:t tog upp
denna fråga till nästa års riksdag.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf)
kort genmäle:
Herr talman! Fru Sjöstrand missförstod
mig något, då hon yttrade att jag
skulle ha sagt, att denna fråga kom
»plötsligt» även från motionärernas
sida. Jag poängterade i stället att den
kom plötsligt, utom från motionärerna.
Jag syftade således på petitamyndigheterna
i det hänseendet. Från tandläkarinstitutet
har man nämligen inte på något
sätt aktualiserat problemet.
Jag delar icke fru Sjöstrands synpunkter
på varför det har dröjt med
ärendet. Jag tillhör nämligen också dem
som allvarligt skulle beklaga, om man
skulle behöva vänta på medicinalstyrelsens
och landstingsförbundets räjongindelning
i fråga om sjukvården. Det vore
detsamma som att uppskjuta det hela
till en mycket oviss framtid. Det är ju
därför vi i avdelningen och i utskottet
är ense om en, som jag betraktar det,
mycket stark skrivning i avsikt att föra
fram önskemålen så fort som möjligt,
helst till 1957 års riksdag. På den punkten
råder inga delade meningar. Däremot
delar sig uppfattningarna i frågan
huruvida detta bör ske redan till nästa
budgetår eller inte.
Fru SJÖSTRAND (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror inte att jag
missförstod avdelningsordföranden. Jag
har påvisat, att just från myndigheterna
har det kommit framställning redan
1947 — det kom en mycket klar och väl
upplagd framställning från medicinalstyrelsen.
Utskottet har också upplyst
mig om att materialet var framme förra
året men att man skulle »friska upp
det», och det var orsaken till avslaget
den gången. Jag håller emellertid fortfarande
på att riksdagen har initiativrätt
och beslutanderätt och att riksdagen
skall vara suverän — annars behöver
vi inte sitta här. Vi borde kunna
hjälpa i detta fall.
Sedan vill jag bli litet känslosam på
slutet. Jag vill be dem som yrkat att det
Nr 15
119
Onsdagen den 25 april 1950
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
skall få dröja ett år med förstärkningen,
att de tänker på de stackars barn, för
vilka vården kommer för sent genom
att vi skjuter på frågan, och på alla de
föräldrar som är olyckliga över att de
inte kan ge sina barn hjälp. Jag vill
nämna — det har varit så långa debatter
tidigare i dag att jag vågar säga
ytterligare några ord — att det visats
ett väldigt intresse för denna fråga, och
flera av oss motionärer har fått påringningar.
Bl. a. ringde en ung mamma
till mig. Hon bor utanför Stockholm,
och jag reste ut till henne. Hon hade
själv lidit av en sådan här defekt. Hon
hade haft en ganska olycklig barndom,
men när hon var i femtonårsåldern,
hade hon till sist tvingat sig till behandling.
Nu var hon bra — hon var
söt, hon var gift och hon hade en liten
pojke. Hon hade länge varit tveksam,
om hon skulle våga skaffa sig barn. De
kunde få samma defekt som hon själv
haft. Hennes lille pojke hade också ett
sådant fel, och modern hade fått vänta
i fem år, innan pojken kunnat få hjälp
av doktor Nordin.
Ett sådant exempel visar, att vi får
lov att tänka på barnen. Den unga mamman
sade till mig: »Jag visste vilket lidande
jag gått igenom. Jag visste också
att min pojke skulle få gå igenom samma
lidande. Men vad jag inte visste
var att samhället nu, tjugo år senare,
inte skulle ha några större möjligheter
att hjälpa än då.»
Tjugo år har gått, och vi har ännu
inte skaffat resurser på detta område.
Det är genom alla dessa dröjsmål som
vi åsamkar dessa barn lidande för långliga
tider, och oftast blir defekterna
obotliga.
Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Vilket sammanhang
dessa frågor har med både den psykiska
utvecklingen hos barnen och med deras
möjligheter att hävda sig i skolan och
arbetslivet har klart framgått av vad
motionärerna sagt. Det är synd, att
fru Sjöstrand inte har en plansch på
väggen med en bild av barn, som fötts
med gomfel och ej blivit botade, och
en bild av dem som lyckats få hjälp i
tid. Jag tror att kammaren i så fall
skulle vara fylld av ledamöter, som
hörde på debatten. De hade då kanske
kunnat något frigöra sig från den formella
inställningen som ■— trots att herr
Johansson i Mysinge betygar, att man
är intresserad — fått väga för tungt i
utskottet.
Det är bra med välvilliga skrivningar,
och ibland lyckas man också genom
dessa välvilliga skrivningar få till
stånd vad man åsyftat, visst inte alltid.
I denna fråga är det dock bättre med
26 000 kronor extra i handen i år än
välvilliga skrivningar för framtiden, dagens
anslag hindrar inte den utredning,
som den välvilliga skrivningen förordar
och som kan ge ett ännu bättre resultat
för vårdens utformning under kommande
år. Detta är bara en liten räddningsaktion
för att den läkare det här
gäller inte skall tappa sugen fullständigt.
När man ser en människa, som utöver
de egenskaper man är van att
finna hos en läkare även visar ett så
enormt stort socialt intresse, att han
offrar sin fritid för att hjälpa dessa
barn, måste man säga sig, att han bör
inte bära hela bördan ensam. Låt oss
ge litet pengar extra, så att han inte
tappar orken! Sedan kan vi fortsätta
på ett hyggligare sätt än bara med dessa
fattiga 26 000 kronor.
Herr Johansson i Mysinge sade, att
det sker ingen skada om man väntar.
Men visst sker det någon skada. Det
är ju här som med olycksfall — det
måste omedelbart finnas hjälp. Man
får inte försitta den tid under späd
ålder då de vetenskapliga framstegen
gjort det möjligt att bringa hjälp. Fru
Sjöstrand sade, att det är lika dåligt
120 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
nu som för tjugo år sedan. Men det är
dock inte lika dåligt i fråga om behandlingsmetoder
i det att vi nu känner till
bättre sådana. Då skall inte så små belopp
som 26 000 kronor få stå i vägen.
Problemet är inte fött i dag. Det
kan sägas, att man borde ha ingripit
tidigare. Frågan har emellertid nu ställts
för oss på ett så grällt sätt, att vi får
släppa på det formella. Det finns inga
partimotsättningar — motionen är en
fyrpartimotion. Jag hoppas att kammarledamöterna
släpper »utskottsförståndet»
och hela den riksdagsmannamässiga
värdigheten och i stället låtsar,
att vi har den där planschen på väggen
och då låter oss påverka av den och
bifaller reservationen 5 vid denna
punkt. Därmed visar vi, att vi inte är
okänsliga, fastän vi är förnuftiga.
I detta anförande instämde fröken
Öberg (s), herr Jacobsson i Sala (s),
fru Lindskog (s), fru Johansson i Skövde
(s) och fru Löfqvist (s).
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Tyvärr har vi på andra
avdelningen fått över två hundra motioner
som alla innehåller mer eller
mindre angelägna önskemål. Man kan
dock tyvärr inte tillmötesgå dem alla.
Att det här är fråga om en mycket angelägen
sak, råder väl ingen tvekan om,
och därför har också utskottet, såsom
jag tidigare sagt, mycket starkt understrukit
behovet av ifrågasatt upprustning.
Det råder sålunda inte, fru Eriksson,
några delade meningar om att det är
nödvändigt att få fram den personal
som behövs för att inom sjukvården
och undervisningen på detta område
skapa balans mellan tillgång och efterfrågan,
men det tragiska är ju att vilket
beslut vi i dag än fattar, torde inte den
ifrågavarande avdelningen komma att
tillföras någon ytterligare specialist på
gomdefekternas område. Yi har faktiskt
inte för ögonblicket några möjligheter
att påverka den situationen.
Det är inte alls något »utskottsförstånd»
eller prestigesynpunkter som legat
till grund för utskottets ställningstagande
utan endast fakta, som jag tidigare
relaterat, och dessa får tala för
sig själva.
Till slut vill jag till fru Sjöstrand
säga att riksdagen självklart har både
initiativ- och beslutanderätt i denna
fråga liksom i alla andra frågor.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill bara understryka
behovet av att man verkligen gör en
kraftansträngning för att utvidga denna
vårdverksamhet. De olyckliga människor
som lider av gom- och käkskador
måste inte bara få vård av tandläkare
utan också av plastikkirurger,
och jag har i annat sammanhang påtalat
de orimligt långa väntetiderna på
de plastikkirurgiska avdelningarna. Jag
undrar om utskottet helt inser vilka
svårigheter som uppkommer genom att
dessa barn som föds med s. k. varggap
eller andra gomskador får vänta två,
tre eller kanske fyra år för att komma
under behandling. Det uppstår inte bara
svårigheter för föräldrarna, som
skall sköta barnen, utan också för den
som skall göra ingreppet. På den plastikkirurgiska
avdelningen i Uppsala
har man kunnat uppnå mycket goda
resultat genom att man snabbt tagit itu
med fallen.
Det har här anförts den invändningen
mot ett högre anslag att tandläkarhögskolan
inte i sina petita har begärt
en ökning av anslaget. Men om man
har en känsla av att det föreligger ett
verkligt stort behov av en åtgärd, då
bör man väl kunna genomföra den
oavsett om det icke gjorts formella
framställningar därom.
Vidare har det sagts att trots uppräkningen
av anslaget skulle inte avdelningen
i fråga kunna få mera arbetskraft.
Men en sådan utbyggnad, som
motionärerna föreslagit, innebär väl en
121
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
förstärkning både ur undervisningens
och läkarnas synpunkt.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen, i hopp om att vi även
därigenom skall kunna hjälpa dessa
olyckliga människor med käk- och gomdefekter,
samtidigt som jag understryker
vikten av att man också fortsätter
med utbyggnaden av de plastikkirurgiska
avdelningarna.
Fru SJÖSTRAND (fp):
Herr talman! Jag vet inte om jag
missförstod utskottets talesman, men
jag tyckte att han sade att även om
riksdagen beviljade det större anslaget,
så skulle det inte skapas bättre vårdmöjligheter
på det här ifrågavarande
området. Men först och främst skulle
ju vederbörande käkortoped få en sådan
avlöning, att han kunde hålla på
med detta arbete, och vidare skulle
han få en vårdavdelning och ett laboratoriebiträde
till sitt förfogande. Att
i anslaget är inräknat personalens löner
framgår nämligen tydligt av motionen.
Det är alltså alldeles fel att säga, att
det inte blir någon ändring, även om
vi beslutar enligt motionen i dag. Genom
att motionera har vi velat få fram
denna ändring, och det är alldeles givet,
att den kommer i så fall. Även om endast
reservationen bifalles, blir det en
utökning, eftersom sköterskor och vissa
biträden då ställes till läkarens förfogande
på icke ordinarie stat. Det är
klart, att detta blir ett provisorium, men
vi hoppas, att det sedan skall kunna
byggas ut och bli bättre.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Vinge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 78, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
fogade reservationen.
Punkterna 31—45
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 46
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
Kungl. Maj:t hade (punkt 124, s.
279—285) föreslagit riksdagen att till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 4 480 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergman och Holmquist (I: 247) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Attamsson och Nilsson i Östersund
(11:413), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Gemensamma
universitetsändamål: Naturasti
-
Nr 15
122
Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
pendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
4 875 000 kronor samt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att antalet stipendier för nästkommande
budgetår anpassades så, att 1950 års
riksdagsbeslut och studentsociala utredningens
förslag om stödet till mindre
bemedlade universitets- och högskolestuderande
samt studerande vid socialinstituten
kunde förverkligas;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 421) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:513), i vilka, såvitt här vore
i fråga, hemställts att riksdagen måtte
fastställa att antalet naturastipendier beräknades
på 26 procent av antalet nyinskrivna,
samt att riksdagen med anledning
härav under åttonde huvudtiteln
till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid
universiteten m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1956/57 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 6 479 000 kronor;
dels en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 106), vari hemställts att till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1956/57 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 6 479 000 kronor;
dels ock en inom andra kammaren av
herr Edbergm.fl. väckt motion (II: 386),
vari hemställts att riksdagen med beaktande
av vad i motionen anförts måtte
besluta att under åttonde huvudtiteln
till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten
in. fl. läroanstalter för budgetåret
1956/57 anvisa ett belopp på
kronor 6 479 000 eller alternativt, att
riksdagen — om ovanstående förslag av
statsfinansiella skäl i år bedömdes
omöjligt att antaga — måtte besluta
att i enlighet med garantilånenämndens
äskande till ovan angivna ändamål anvisa
ett belopp på 4 780 000 kronor.
Utskottet hemställde,
a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 247 och II: 413 —
såvitt de avsåge anslagbeloppets storlek
—- samt motionerna 1:421 och
11:513, såvitt här vore i fråga, 11:106
samt II: 386, till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 4 480 000 kronor;
b) att motionerna 1:247 och 11:413
— såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t — icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
1) av herrar Ohlon, Boman, Sundelin
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén,
fröken Vinge och herr Helén, vilka ansett
att utskottet bort hemställa
a) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 421 och II: 513, såvitt här
vore i fråga, 11:106 och 11:386, sistnämnda
motion i vad den avsåge det i
första hand angivna anslagsbeloppets
storlek, ävensom med avslag å motionerna
I: 247 och II: 413, såvitt de avsåge
anslagsbeloppets storlek, och II: 386,
såvitt den avsåge det i andra hand angiva
anslagsbeloppets storlek, till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
6 479 000 kronor;
b) att motionerna 1:247 och 11:413
— såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t — icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
2) av herrar Hesselbom och Holmquist,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,
a) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
123
Onsdagen den 25 april 195G Nr 15
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
till motionerna I: 247 och II: 413, i vad
de avsåge anslagbeloppets storlek, samt
med avslag å motionerna 1:421 och
11:513, såvitt här vore i fråga, 11:106
och II: 386 till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 4 875 000 kronor;
b)
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 247 och II: 413, i vad de
icke behandlats under a), i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att antalet stipendier
för nästkommande budgetår anpassades
så, att 1950 års riksdags beslut
och studentsociala utredningens förslag
om stödet till mindre bemedlade universitets-
och högskolestuderande samt
studerande vid socialinstituten kunde
förverkligas.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
HELÉN (fp):
Herr talman! Det är tyvärr inte möjligt
att lägga upp en diskussion om behovet
av vidgad naturastipendiering till
de studerande vid landets universitet
på det personliga och till kammaren
vädjande sätt, som den föregående debatten
har förts på. Jag skulle emellertid
gärna önska, att det hade varit
möjligt, emedan också detta är en fråga,
i vilken det är viktigt att kammarens
enskilda ledamöter, oavsett de
bindningar de känner sig ha till utskott
och andra grupperingar, verkligen
själva noga bildar sig en uppfattning.
De studerande vid landets högskolor
och universitet kommer beklagligt nog,
som vi numera känner till, inte allsidigt
ifrån de olika grupperna av det
svenska folket. Den demokratisering av
utbildningsväsendet, som lyckligtvis har
påbörjats på senare år, har i stor utsträckning
gjort halt framför universitetsportarna.
Jag skulle vilja säga, att
det är en mycket stor förtjänst hos
den nu sittande regeringen och den
dessförinnan verkande socialdemokratiska
regeringen, att man har lyckats
bryta en del av det gamla bildningsmonopolet,
men jag beklagar, och dessa
regeringar inte har ansett det riktigt
och nödvändigt att fullfölja demokratiseringsverket
i frågan om tillträdet till
de högre utbildningsanstalterna. Man
har rivit ned de formella hindren men
inte de ekonomiska. Alla undersökningar
som gjorts av den nuvarande sammansättningen
av våra studentkårer visar,
att det existerar en mycket betydande
och klart avgränsad grupp, för
vilken skuldsättningen utgör en så
skrämmande faktor, att den avskräcker
från fortsatta studier och tvingar till
avbrott. Ännu viktigare är att det bland
dem, som aldrig kommer till universitet
och högskolor, existerar en motsvarande
grupp, som just inför tanken på att
ta på sig stora skuldbelopp, som det
kommer att ta årtionden att amortera
och förränta, helt enkelt inte vågar sig
på denna utbildning.
Den utjämning som man har fått till
stånd med ett starkare tillflöde från socialgrupp
3 till realskolor och gymnasier
borde kunna få en betydande motsvarighet
även vid de högre läroanstalterna.
Man kommer inte detta problem
helt in på livet enbart med en utvidgning
av lånemöjligheterna. Det är
alldeles riktigt, att man på längre sikt
först och främst måste lita till en vidgad
långivning, men så länge denna
grupp existerar, som är så föga rustad
att ta på sig utgifterna i samband med
längre och högre studier, måste man
tillgodose dess önskemål genom en kraftig
ökning av naturastipendieringen.
Den studentsociala utredningen har ju
mycket tydligt gjort klart för oss alla,
att man måste upp till cirka eu fjärdedel
av de studerande, innan man nödtorftigt
har täckt denna grop i den
nuvarande sammansättningen och innan
124 Nr 15 Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
man har skapat en studentsocial rättvisa.
1950 års beslut innebar, att riksdagen
godtog studentsociala utredningens
målsättning, och Kungl. Maj :t har
sedan tydligt strävat efter att nå fram
till ett förverkligande av denna målsättning.
Man har emellertid, enligt
min uppfattning, gått långsammare
fram än vad som var nödvändigt.
Det enda skäl som i årets statsverksproposition
använts emot ett bifall till
de framställningar som gjorts av Sveriges
förenade studentkårer och som innebär
att man nu skulle förverkliga den
26-procentiga stipendieringen är en
schablonmässig hänvisning till budgetavvägningen.
Men, herr talman, hur
står sig en sådan avvägning inför framtiden?
Vi kommer under de närmaste
åren — inte minst via den universitetsutredning
som i dag stått i centrum
— att få krav på samhället av mångdubbelt
större omfattning än den höjning
med två miljoner kronor, som reservanterna
på denna punkt kräver.
Det går inte att säga att vi skall skjuta
på den höjningen till ett kommande år
och göra det under den förutsättningen
att det då skulle finnas bättre svängrum.
Då kommer nämligen alla de stora
forsknings- och undervisningskraven
att konkurrera med den studentsociala
målsättningen. Vad vore rimligare än
att riksdagen i år nådde upp till denna
gräns och därefter kunde inrikta sig
på den nödvändiga kompletteringen via
långivningen och en ytterligare i detaljer
förbättrad stipendiering?
Det klingar inte särskilt äkta när
man i dessa dagar från företrädare för
den socialdemokratiska studentrörelsen
och den socialdemokratiska ungdomsrörelsen
får höra krav av långt mera
vittgående art än de som framförts i
denna reservation, utan att man sam
tidigt vågar ge sitt bifall till reservan
ternas yrkande, nämligen en omedelbai
förbättring upp till den nivå som Sve
-
riges förenade studentkårer anmält som
den rimliga. Om vi skall kunna diskutera
dessa frågor i den riktiga och rättvisa
ton som är önskvärd, då måste
man från regeringens sida också ikläda
sig något ansvar för den propaganda
som förts från den socialdemokratiska
ungdomen. Man bör här resolut skänka
sitt bifall till de blygsammare krav som
dagens reservanter företräder.
Man kunde, herr talman, i en hjärtespalt
häromdagen läsa i en stor daglig
tidning, att en person där beklagade
sig över de fasoner och den självgodhet
som dagens studenter visade. Hjärteskribenten
svarade att detta nog var
ett misstag. Dagens studenter är en allvarligt
arbetande grupp. Dessutom är
det ju så, tillfogade skribenten, att bakom
de flesta »vitsipporna», d. v. s. de
nybakade studenterna här i landet, står
det arbetarföräldrar. Detta visar hur
grundligt okunnig en upplysningsskribent
kan vara. Vi har ännu inte nått
därhän att det finns någon rimlig motsvarighet
mellan socialgruppernas relationer
i samhället och studenternas sociala
ursprung. Här gäller det verkligen
att de som ofta och i andra sammanhang
tar ordet demokratisering på sina
läppar också är beredda att sätta en
handling bakom ordet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herrar Ohlon
m. fl. vid punkt 46 om vidgade naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter.
Herr EDBERG (s):
Herr talman! Jag kan helt ge herr
Helén rätt när han pekar på naturastipendierna
som ett av de väsentligaste
redskapen för att lätta utbildningshindren.
Att sådana ekonomiska spärrar alltjämt
existerar visar, som den föregående
talaren också framhöll, alla socialgruppsundersökningar
vid våra universitet
och högskolor. Socialgrupp 3, som
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15 125
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
omfattar mer än hälften av landets befolkning,
förmår endast rekrytera en
tiondel av de studerande vid universiteten
och högskolorna. I själva verket
förhåller det sig så, att det relativa antalet
av studerande vid universitet och
högskolor som kommer från arbetarhem
minskade från 1930-talets början fram
till halvsekelskiftet. Detta innebär att
principen om lika chans ännu inte förverkligats
för den enskilde, och för samhällets
del innebär det alldeles uppenbart
en bristfällig hushållning med de
mänskliga resurserna.
Nu skall det villigt och med tillfredsställelse
erkännas, att samhällets studiestöd
undan för undan och i relativt
snabb takt har utbyggts. Det skall också
erkännas att ecklesiastikiministern icke
utan fog kan tala om en kraftig höjning
då han nu föreslår en lyftning av anslaget
till naturastipendier, så att dessa
för nästa läsår skall kunna utgå till 19
procent av de nyinskrivna mot för närvarande
14 procent. Det skall också noteras
att ecklesiastikministern förutskickat
nya förbättringar inom en snar
framtid. Icke desto mindre måste det te
sig otillfredsställande att riksdagens tidigare
principbeslut ännu icke har kunnat
förverkligas. Detta principbeslut innebar,
som alla känner till, att riksdagen
godtog Sveriges förenade studentkårers
och studentsociala utredningens
målsättning och att man fastställde, att
26 procent av de studerande vid universitet,
högskolor och social institut skulle
erhålla naturastipendier i form av fri
kost och logi för halva studietiden.
Jag är inte blind för att statsfinansiella
skäl nu kommer att kunna åberopas
mot en ytterligare höjning. Statsfinansiella
skäl kommer alltid att åberopas
mot ökade krav på staten från
olika sektorer inom samhällslivet. Det
känns bara litet vemodigt, att de statsfinansiella
skälen så ofta görs gällande
just i kulturella sammanhang.
När riksdagen har träffat ett princip -
beslut, förefaller det vara naturligt, jag
höll på att säga att det är en hederssak,
att man ser till att principbeslutet så
snabbt som möjligt också förs ut i verkligheten.
Att det stundom kan ta tid,
oberäknat lång tid, att sätta kött på ett
principbeslut rörande stora och kostnadskrävande
reformer, inser väl litet
var. Här skulle emellertid endast tarvas
ytterligare 2 miljoner kronor, för att
den av riksdagen tidigare angivna målsättningen
skulle förverkligas.
Behovet är så uppenbart att det knappast
behöver vidimeras. Redan den siffra,
som jag förut nämnde angående rekryteringen
till högre utbildningsanstalter
ur de breda befolkningsskikt,
som jag betecknade som socialgrupp
tre, talar sitt tydliga språk. Det anslag,
som riksdagen för fjolåret beviljade för
naturastipendier, innebar ingen som
helst utbyggnad av naturastipendieringen.
Medan 80 procent av de kvalificerade
sökandena 1954 kunde få naturastipendier,
sjönk detta antal förra
året till 71 procent. Det är ju en utveckling
baklänges. Det innebär, att gränsen
för stipendiegivningen inte har kommit
att sättas mellan obemedlade och mindre
bemedlade — redan detta en föga
tilltalande gränsdragning — utan i stället
inom gruppen obemedlade.
Bland dem som det senaste läsåret
fick avslag på sina stipendieansökningar,
trots att de väl fyllde betygskvalifikationerna,
kom en hel del från hem,
där fadern hade en inkomst på 8 000
eller 9 000 eller upp till 10 000 kronor.
I en del fall fanns också flera barn i familjen.
Det är uppenbart, att dessa studerande
inte kunde få påräkna några
som helst bidrag till studierna från den
egna familjen utan var hänvisade till att
skuldsätta sig, i den mån inte stipendier
kunde ställas till förfogande. Det kan
också påvisas, att åtskilliga av dem som
önskat fortsätta sina studier och fördenskull
sökt naturastipendier men fått
avslag därför alt de medel som stått till
Nr 15
126
Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
förfogande var för knappa, inte funnit
sig i stånd att fortsätta sina studier.
Det senaste året visade en 90-procentig
ökning av antalet ansökningar om
naturastipendier. Detta vittnar om de
förhoppningar, som man i många hem
knyter till denna stödform.
De stora årskullarna har också medfört
en kraftig ökning av studentexaminationen.
Samtidigt är bristen på
akademiskt utbildad arbetskraft inom
vissa områden nästan alarmerande. Det
är nog ingen tvekan om att det finns
risk för att man på vissa utbildningsområden
inte lyckas få den arbetskraft,
som samhällsutvecklingen ställer allt
större krav på.
Allt detta talar, synes det mig, för att
riksdagen redan nu gör allvar av sitt
tidigare principbeslut. Om vi gör det i
år, skall ingen ändå kunna anklaga riksdagen
för att ha visat otillbörlig
brådska.
Jag har tillsammans med några kolleger
här i kammaren motionerat om en
höjning av anslaget till naturastipendier
till 6 479 000 kronor. Detta är det belopp
som har föreslagits av Sveriges
förenade studentkårer, och om riksdagen
anvisade detta belopp skulle riksdagens
principbeslut komma att förverkligas
för universitet, högskolor och
socialinstitut på samma sätt som det
redan har förverkligats för de högre utbildningsanstalter,
som sorterar under
jordbruksdepartementet. Alternativt har
motionärerna yrkat bifall till garantilånenämndens
något blygsammare förslag.
I överensstämmelse härmed ber jag
att få yrka bifall i första band till den
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.
Om denna inte skulle antas av
kammaren, vilket jag livligt hoppas att
den kommer att göra, kommer jag för
min del att rösta för den av herrar Hesselbom
och Holmqvist avgivna reservationen.
I detta yttrande instämde herrar
Sehlstedt (s) och Bark (s).
Herr ADAMSSON (s):
Herr talman! Vi hade i fjol tillfälle
att framhålla angelägenheten av en
snabbare takt i förverkligandet av studentsociala
utredningens program och
riksdagens principbeslut av år 1950. Jag
vill hänvisa till vad jag vid det tillfället
anförde. Jag vill redan från början
säga, att jag i stort sett instämmer
med de synpunkter som här har anförts
av herr Helén och herr Edberg. Anledningen
till att jag tar till orda är att
jag tillsammans med Nilsson i Östersund
har väckt en motion om en höjning
av naturastipendierna, som inte
sträcker sig fullt så långt som herr Heléns
och herr Edbergs önskemål. Jag
vill vid detta tillfälle också gärna understryka
vad socialdemokratiska ungdomsförbundet
framhöll vid sin uppvaktning
för ecklesiastikministern i
måndags. Man gjorde då statsrådet uppmärksam
på följande förhållanden.
Studiesociala åtgärder har, för det
första, aktualiserats i samband med familjepolitiken.
I remissvaren över betänkandet
om »Samhället och barnfamiljerna»
tillmäts studiestödet en betydande
vikt som ett led i familjepolitiken.
Av speciellt intresse är härvid remissvaret
från länsstyrelsen i Göteborg,
som framför allt tar upp tonåringarnas
kostnader i familjebudgeten och konsekvenserna
för familjepolitiken av den
markerade tendensen till längre utbildningstid.
Länsstyrelsen påpekar, att 1929
—30 endast 8,1 procent av 16-åringarna
gick i skola, 1939—40 13,1 procent men
1953—54 26,6 procent. Av 17—19-åringarna
gick 1929—30 endast 4,3 procent i
skola, 1939—40 6,8 procent men 1953—
54 15,2 procent. Av 20—24-åringarna
gick 1929—30 2,5 procent, 1939—40 3,4
procent men 1953—54 7,8 procent i
skola. 1949 års arbetskraftsutredning
har beträffande denna tendens skrivit:
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15 127
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
»Utvecklingen mot en längre genomsnittsskoltid
är en genomgående företeelse
i flertalet utvecklade industriländer.
Tydligen sammanhänger den intimt
med den allmänna industriella utvecklingen.
Den visar ett nära beroende
av sådana företeelser som urbaniseringen
och tjänstemannagruppernas tillväxt.
» Utredningen räknar med en stegring
av denna tendens och finner sannolikt
att om 10 år 39 procent av 16-åringarna, 22 procent av 17—19-åringarna
och 12 procent av 20—24-åringarna
är lärjungar.
Länsstyrelsen framhäver i fortsättningen,
att barnkostnaderna — såväl
den individuella konsumtionen som ianspråktagandet
av familjens olika gemensamhetsanordningar
—- torde stiga
i de högre åldrarna. »Skall barnet fortsätta
i skolan — det må gälla yrkesutbildning
eller elementarutbildning —
inträder uppenbarligen för familjen en
skärpning av det ekonomiska trycket,
vilket ytterligare accentueras därigenom
att ungdomarna eljest skulle kunna
ha bidragit till att öka familjeinkomsten.
»
Sambandet mellan familjepolitik och
studiestöd uppmärksammas även i en
av socialdemokratiska kvinnoförbundet
utförd enkät bland sina medlemsorganisationer.
Enkäten visar att 7 medlemsdistrikt
av 9 satt en utökning av studiehjälpen
som en av de tre mest angelägna
familjepolitiska åtgärderna. 23,9 procent
av kvinnoklubbarna sätter t. o. m.
åtgiirder inom detta område främst på
listan över angelägna reformer inom familjepolitiken.
Studiesociala åtgärder har, för det
andra, aktualiserats i samband med diskussionen
om det tekniska och ekonomiska
framåtskridandet. Från många
håll har understrukits, att bristen på
utbildad arbetskraft framstår som en
av de allvarligaste flaskhalsarna vid
strävandena att upprätthålla takten i
produktionsökningen. Den rastlösa ut
-
vecklingen på det vetenskapliga och tekniska
området skärper kraven på yrkesskicklighet.
Skall vårt land kunna utnyttja
de möjligheter till snabbt framåtskridande
som denna utveckling ger,
måste de mänskliga resurserna effektivt
tillvaratas på såväl de praktiska som
teoretiska utbildningsvägarna. Detta
nödvändiggör en kraftig utbyggnad av
hela undervisningsväsendet, kanske
framför allt på yrkesundervisningens
område, en utbyggnad som med hänsyn
till de stora ungdomskullar som nu
är att vänta bör ske med stor snabbhet.
Men det är också nödvändigt, att ungdomarna
stimuleras att skaffa sig en utbildning,
för vilken de är lämpade, och
att möjligheterna till vidare utbildning
för de redan i produktionen verksamma
underlättas. Studiesociala åtgärder
utgör en sådan stimulans. I den fulla
sysselsättningens samhälle, som går mot
ökad ekonomisk utjämning, framstår sådana
åtgärder som alltmer angelägna
för att upprätthålla utbildningens konkurrenskraft
med förhållandevis välbetalda
yrken, som inte kräver särskild
förutbildning. I det ovannämnda remisssvaret
från länsstyrelsen i Göteborg
framhävs t. ex., att det enligt länsarbetsnämnden
i Göteborg ofta förekommer
att vid yrkesvalet föräldrarna stimulerar
ungdomarna att ta ett arbete i
stället för att fortsätta sin utbildning
på grund av att familjens ekonomiska
situation kommer att starkt förbättras,
då de unga erhåller inkomst.
Studiesociala åtgärder har, för det
tredje, aktualiserats i samband med strävandena
att öka jämlikheten i samhället.
En av de mest markerade klassbarriärerna
i dagens samhälle är rekryteringen
till den högre undervisningen.
Undersökningar som utförts inom högskolesektorn
visar bl. a., att av de studenter
som skrevs in 1930—31 kom 10
procent från jordbrukarhem och 11,5
procent från arbetar- och luintverkarhem.
Bland dem som skrevs in 1948—51
128 Nr 15 Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
var motsvarande siffror 11,2 och 9,4
procent. Slutsatsen blir, enligt studentstatistiska
undersökningen, att »arbetarsöner
och arbetardöttrar är något mindre
företrädda nu än tidigare.» Den geografiska
fördelningen belyses av att
minst en tredjedel av landets studenter
rekryteras från den sjättedel av befolkningen,
som bor i städer med universitet
och högskolor.
Det är alldeles uppenbart, att de ekonomiska
studiehindren spelar en avgörande
roll för den sneda rekryteringen.
Det belyses bl. a. av att en proportionellt
stor del av studenterna från arbetarmiljö
kommer från enbarnsfamiljer,
och av att socialrekryteringen är en
helt annan på utbildningsvägar, som förhållandevis
snabbt leder till yrkesverksamhet
såsom tekniska gymnasier och
folkskoleseminarier eller där samhället
betalar utbildningen, såsom posten, tullen
och järnvägen.
Undersökningarna har vidare visat,
att den metod som hittills använts för
att demokratisera utbildningen, nämligen
att i första hand inrikta sig på att
förbättra lånemöjligheterna, inte ger det
önskade resultatet. Låneformen är inte
effektiv ur rekryteringssynpunkt; människorna
har en naturlig motvilja mot
skuldsättningen. Den skapar vidare
svåra sociala problem för den begränsade
del av de studerande, som skaffat
sig höga studieskulder.
Det sistnämnda är en synpunkt som
vi starkt tryckt på i vår motion. Därutöver
vill jag säga, att de nuvarande
stipendieanslagen trots de höjningar
som vidtagits på senare år är ytterligt
små i förhållande till behoven. Inkomstprövningen
är hård, och stipendiebeloppen
i allmänhet otillräckliga. Att inrätta
flera stipendier är en effektiv
metod, såväl när det gäller att utjämna
harnkostnaderna som när det gäller att
demokratisera utbildningen.
Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den förelig
-
gande reservationen av herrar Hesselbom
och Holmqvist.
Herr NILSSON i Östersund (s):
Herr talman! Eftersom jag har medverkat
till en socialdemokratisk motion,
i vilken vi kräver höjning av anslaget
till naturastipendier, vill jag säga några
ord på denna punkt.
Jag vill till en början säga, att det i
rättvisans namn bör framhållas, att varken
regeringen eller riksdagen har varit
overksam på detta område. År 1953 utsträckte
man stipendiegivningen till att
omfatta alla akademiska läroanstalter
under åttonde och tionde huvudtitlarna.
År 1954 höjdes anslaget i och med
att de tidigare restriktiva bestämmelserna
beträffande studielämplighet lättades.
Man har alltså redan gjort vissa
insatser på detta område, men det hindrar
inte att vi som motionerat anser att
dessa insatser inte är tillräckliga.
Den motion, som herr Adamsson och
jag väckt i denna kammare, bygger på
garantilånenämndens förslag och innebär
ett högre anslag än departementschefen
och utskottet har äskat. Bakgrunden
till vår motion kan helt kort sammanfattas
i tre väsentliga punkter.
För det första är vi medvetna om att
vi i vårt moderna samhälle har en mycket
skarpt accentuerad brist på akademisk
arbetskraft. Yi vet vidare att det,
om vi skall kunna ta till vara de möjligheter
som den moderna vetenskapen
och tekniken kommer att erbjuda, kommer
att erfordras en större insats av
samhällsarbetare, som har en högre utbildning
och som är skickade för att
driva utvecklingen vidare på detta område.
För det andra är de ekonomiska hindren
enligt vad här vitsordats väsentliga
för stora grupper av det svenska
folket. Vi bör inte bara se till att vi får
läroanstalterna fyllda med elever utan
också och i första hand att elevmaterialet
rekryteras från de grupper, som
129
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
in. fl. läroanstalter
kan bjuda de bästa begåvningsreserverna.
Jag tror det är sant som man vid
något tillfälle sagt, att våra universitet
fortfarande är reservat för de högre socialgrupperna.
Att vi har en mycket
liten rekrytering från de stora arbetargrupperna
har här vitsordats och även
bestyrkts med siffror.
För det tredje tror jag, att även denna
fråga har samband med de familjestödjande
åtgärderna. Utbildningskostnaderna
är ju dryga för dem som skall
svara för familjernas ekonomi. Om ambitiösa
föräldrar har lyckats draga fram
sina ungdomar till studentexamen, så
står ungdomarna sedan inför ett ganska
svårt val. Vi lever i de många arbetstillfällenas
samhälle, och det är helt naturligt
att även den som har tagit studenten
ställer sig frågan: Skall jag hoppa
in direkt i produktionen och ta chansen
att få ett relativt välbetalt jobb, eller
skall jag fortsätta mina studier och
ådraga mig stora studieskulder? I den
situation vi befinner oss med goda möjligheter
till välbetalda arbeten, tror jag
vi måste göra det litet lättare för de
ungdomar, som väljer alternativet att
skaffa sig en dyrbar utbildning, att få
ökat stöd från samhällets sida.
Jag vill med detta bara ha sagt, att
rekryteringen till våra högre läroanstalter
i fortsättningen inte får bero på
ekonomien; den får heller inte bero på
den sociala miljön och heller inte vara
avhängig av bostadsorten. Det som är
avgörande eller bör vara avgörande är
ju studielämpligheten och anlagen för
fortsatta studier.
Jag vill med det sagda, herr talman,
yrka bifall till den reservation, som vid
denna punkt har fogats till utskottets utlåtande
av herrar Hesselbom och Ilolmqvist.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! Det iir nog inte någon
som helst tvekan om att det finns bc9
— Andra kammarens protokoll 1956. Nr
hov av ökade medel på detta område,
men jag anser icke desto mindre att
man måste gå fram etappvis. Det har
riksdagen gjort tidigare, och jag menar
att de förslag, som framlagts av
Kungl. Maj :t och som utskottet nu har
tillstyrkt, innebär en icke obetydlig
etapp på denna väg. Det var ju under
budgetåret 1939/40 som medel först anvisades
för detta ändamål, och sedan
vidgade man så småningom kretsen av
stipendieberättigade för att vid 1950
års riksdag fatta det principbeslut, som
man här har pekat på och som tillkom
på grund av förslag av studentsociala
utredningen. Det har också senare skett
utökningar. 1953 utvidgades området
så, att samtliga akademiska utbildningsanstalter
under åttonde och tionde huvudtitlarna
kom in under detta anslag,
varjämte stipendietidens maximala
längd per läsår ökades från åtta till nio
månader.
Jag kan peka på vissa siffror i fråga
om detta anslag, som klart visar den
stigande tendensen under hela tiden
och alldeles särskilt under de senare
åren. 1939/40 hade man ungefär 220 000
kronor i anslag, 1952/53 646 000 kronor,
1954/55 nära 2 miljoner kronor
och för innevarande budgetår 2,78 miljoner
kronor. Kungl. Maj :t har i år för
nästa budgetår föreslagit en ökning med
inte mindre än 1,7 miljoner till 4 480 000
kronor.
Om vi ser på antalet utdelade stipendier
— jag tänker här på nya stipendier
i motsats till fortsatta — kan man
för 1953 nämna siffran 273 dylika nytillkomna
stipendier, innebärande att
7 procent av de då nyinskrivna studenterna
fick del av denna stipendiering.
1954 var siffran 548 eller 12 procent,
1955 690 eller 14 procent, och
man beräknar nu att den av regeringen
föreslagna summan skall räcka till 936
nya stipendier eller 19 procent av det
beräknade antalet nyinskrivna studenter
i höst. Det har blivit en något större
15
130 Nr 15 Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
siffra på grund av att inte fullt så
många sökt fortsatta stipendier som
man på ett tidigare stadium räknade
med.
I detta sammanhang anser jag mig
också böra erinra om att vi redan i år
har fattat ett beslut på grund av proposition
från Kungl. Maj:t om sänkning
av behörighetskravet för erhållande av
studielån med statlig kreditgaranti för
studerande vid universitet och andra
högre utbildningsanstalter. Sålunda har
lånemöjligheterna, som ju dock måste
i någon mån ses i samband med stipendiemöjligheterna,
praktiskt taget fördubblats
i år. Nu blir det ju medelbetyget
Ba, som ger lånemöjlighet, mot
tidigare Ba+, och detta innebär att
55—60% av studenterna mot tidigare inte
fullt 30 % erhåller sådana möjligheter.
Det är sålunda i det närmaste en fördubbling
av möjligheterna.
Under sådana förhållanden tycker
jag, att Kungl. Maj:ts förslag är en så
betydande etapp på vägen, att det bör
kunna godtas av andra kammaren.
Därtill kommer — jag vill gärna nämna
det därför att flera talare här har
yrkat bifall till folkpartireservationen
— att SFS:s framställning, till vilken
folkpartiet har anslutit sig i såväl motion
som reservation, i själva verket
innebär ett överbud på 1950 års målsättning,
om man ser närmare på siffrorna.
Om vi utgår ifrån de nu kända siffrorna,
som innebär en fortsatt stipendiering
av 946 stipendiater, så innebär
det högre här yrkade anslaget att man
skulle kunna ge stipendier till sammanlagt
2 769 stipendiater, och drar vi ifrån
de 946, så får vi fram att det skulle bli
1 823 nya stipendier. Då är det inte
fråga om 26 procent, som man har avsett
tidigare, utan då kommer man faktiskt
upp till en siffra på drygt 36 procent
av de nyinskrivna, och det är ju
en siffra som man inte har tänkt sig
tidigare. Jag menar för min de], att
man inte bör gå till en sådan utökning
utan att man har gjort en ordentlig utredning
om hur man skall lägga stipendieringen
och vad det kräver av statskassan.
Går vi ut ifrån att man då med fortsatta
stipendier och en ytterligare ökning
efter inskrivningarna vill stipendiera
upp till över 36 procent, kommer
man fram till att det redan budgetåret
1958/59 skulle bli fråga om ett statsanslag
på drygt 11 miljoner kronor och
inte något över 6,5 miljoner kronor,
som har föreslagits i herr Ohlons reservation.
Här har tidigare talats om
att man skall vara ekonomisk, och det
har talats om att man är det i bevillningsutskottet
men inte alltid är det i
statsutskottet, speciellt inte på andra
avdelningen. Jag tycker faktiskt att det
förefaller som om andra avdelningen,
när man här har följt Kungl. Maj :t, har
gått in på en linje, som visserligen är
sparsam men inte för sparsam utan ger
ungefär den takt i utvecklingen, som
man har skäl att anta att vi kan fullfölja
och som därför är önskvärd, åtminstone
för den närmaste tiden. Ett
bifall till herr Ohlons reservation skulle
innebära, att man är uppe i ungefär
2,5 gånger det anslag som utskottet har
förordat i år, och jag menar för min
del att man inte skall binda sig för det
utan att ha gjort ytterligare utredningar
och beräkningar på detta område.
Jag hoppas därför, att andra kammaren
stannar vid det anslag som
Kungl. Maj :t och utskottet här har föreslagit.
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Ecklesiastikministern
nämnde som en skrämmande siffra, att
detta anslag vid bifall till reservanternas
förslag om något år skulle uppgå
till 11 miljoner kronor. Är nu detta så
förskräckligt, herr statsråd? Det gäller
demokratiseringen av undervisningen i
vårt land, och en representant för det
131
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
största regeringspartiet har nyss visat,
att utvecklingen på det området går
baklänges och inte framåt. Det kommer
nu färre högskolestuderande än
förut från arbetarhemmen och de mindre
bemedlade hemmen.
Jag medger gärna, att det visst har
skett en liten anslagsökning etappvis
sedan 1940 och sedan jag för elva år
sedan för första gången framträdde som
motionär i denna fråga. Naturastipendierna
har utsträckts till flera högskolor,
och man har sänkt fordringarna
från AB+ i genomsnittsbetyg till AB
och börjat närma sig Ba. Men alltjämt
kvarstår att naturastipendierna förutsätter
en kombination, såsom någon har
sagt, av total medellöshet och exceptionell
studiebegåvning. Yem kan säga att
studiebegåvningen har en absolut gräns
vid genomsnittsbetyget Ba och att inte
studenterna från de s. k. mindre bemedlade
hemmen kan ha det lika svårt
som de som kommer från totalt obemedlade
hem?
Varför skall man alltid visa sådan
njugghet när det gäller att hjälpa fram
ungdomar? Då finns det ingenting av
den tveklöshet och den frikostighet,
som alltid anmäler sig när det gäller
militäranslag. När det gäller militäranslag
har man så god råd, att en 50-miljoners jagare, såsom det nyss har
visat sig, efter en grundstötning kan
tas ur tjänst i flera år utan att allmänheten
ens får veta om det. Men på det
område vi nu behandlar räknar man
örena.
Jag skall inte upprepa de goda argument
för reservationerna som andra
talare redan har anfört, men jag skall
komplettera dem. Herr Nilsson i Östersund
talade om det val, som många
arbetarungdomar med studiebegåvning
står inför. De har att välja mellan att
gå ut i produktionen och få bra betalt,
så att de t. o. m. kan bilda familj, och
att utnyttja sina möjligheter på en lärd
bana, gå utan betalning och halvsvälta
sig fram ett tiotal år eller mer. Redan
där försvinner många studiebegåvningar.
Många kommer aldrig längre än en
bit i läroverket, andra tvekar när de
har tagit studenten och ger sig in i
produktionen. Andra åter börjar vid
högskolorna, men jag tycker att utskottet
och departementschefen borde betrakta
uppgifterna över hur många som
avbryter sina akademiska studier. De
börjar med stor ambition och flit men
har inga pengar. De ser hur andra i
omgivningen har gott om pengar. De
lockas att ta lärarvikariat eller annan
sysselsättning på kort tid. Så vänjer de
sig vid detta och trots de bästa förutsättningar
kommer de aldrig tillbaka
till akademiska studier. På det sättet
försvinner en mängd studiebegåvade
ungdomar som kommer från arbetarhem
och mindre bemedlade hem, vilka dels
skulle kunna förbättra den mycket tråkiga
statistiken över studentkårernas
sociala sammansättning och dels skulle
kunna bidra till att täcka den brist på
forskare, lärare och andra akademiker
som föreligger i vårt land.
Jag måste säga, att det är en onaturlig
sammansättning av de grupper som
skall fatta avgörandet i denna fråga.
Här framträder kommunisterna, folkpartiet
och enskilda socialdemokratiska
motionärer som talesmän för det högre
anslaget, men här, där det är fråga om
en demokratisering av undervisningen,
tycker jag det borde vara självklart att
hela arbetarrörelsen stod på den linjen.
Det är mycket bra att kräva studielån i
framtiden — det gör också vi — men vi
skulle kunna avverka en viktig etapp på
vägen om vi nu godkände reservationen.
Vi kommer för vår del att stödja den
reservation, som är avgiven av herr
Olilon in. fl., och i andra hand, om
den voteras ner, reservationen av herrar
Hesselbom och Holmqvist.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Efter statsrådets och
Nr 15
132
Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
chefens för ecklesiastikdepartementet
anförande finns det inte någon större
anledning för mig att fortsätta denna
debatt, då utskottets utlåtande bygger på
Kungl. Maj:ts förslag i ärendet och i
huvudsak överensstämmer med detta,
varför jag tillåter mig att endast yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr HELÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Det har i de anföranden,
som hållits här som försvar för det bud
som Kungl. Maj:t givit, och även i några
av de andra inläggen antytts, att det avgörande
skälet i det val man har stått
emellan, nämligen att följa studentkårernas
önskemål eller det av departementet
framlagda förslaget, har varit de statsfinansieila
skälen. Jag måste, herr talman,
på den punkten anmäla en avvikande
mening. I en situation, där det
föreligger ett budgetöverskott av nuvarande
storleksordning, kan det inte vara
rimligt att anföra siatsfinansiella
skäl. Det är annorlunda, om man sätter
in detta belopp — skillnaden är
1 999 000 kronor — i det samhällsekonomiska
resonemanget och hävdar att
om riksdagen beviljar detta ökade anslag
i enlighet med reservationen, har
man satt inflationskvarnen i gång och
därmed givit sig ut på mycket farliga
vägar. I detta resonemang kan möjligen
detta belopp ha någon relevans, men
det kan inte vara rimligt, herr talman,
att mot detta krav på ökat anslag anföra
att man måste behålla mer pengar i
statskassan.
Herr EDENMAN (s):
Herr talman! Med mitt förflutna i
denna fråga är det självklart, att jag
inte har något alt invända mot vad som
här framförts från reservanternas sida,
men då jag i annat sammanhang fått
acceptera den budgetavvägning som
här föreligger, kommer jag givetvis att
göra det även i detta hus.
Jag har begärt ordet för att lämna
några upplysningar, alldenstund det
från flera håll, från herr Edberg och
herr Adamsson och nu senast från herr
Johansson i Stockholm, gjorts gällande
att antalet studerande från socialgrupp
3 inte blott skulle ha stått stilla utan
t o. m. minskat. Jag vet väl vilka undersökningar
man stöder sig på, och det
är ingalunda några felaktiga uppgifter,
som har lämnats av uppgiflslämnarna.
Det är bara så, att det material de har
stött sig på har varit ganska bristfälligt.
Nu har vi för några dagar sedan fått
fram den första rapporten från den
Quenselska institutionen i Lund, som
hjälper universitetsutredningen när det
gäller att få fram vissa beräkningar om
socialgrupperna vid universitet och
gymnasier. Den säger bl. a., att procenttalet
manliga studerande från socialgrupp
3 ökat från 10,1 procent år 1943
till 16,1 procent år 1952. Det gäller procenttalet
studentexamina. Om man ser
på procenttalet för den kvinnliga delen
av abiturienterna från socialgrupp 3,
visar det sig, att den har ökat från 8,1
procent till 13,4 procent. För samtliga
blir det en ökning från 9,4 till 14,9 procent.
Man räknar med att i genomsnitt 80
procent går vidare till universitet och
högskolor, men det är tyvärr blott en
mindre procent av studenterna ur socialgrupp
3 som går vidare. Trots detta
hoppas jag att om några månader, när
nästa sifferrapport kommer, man skall
kunna säga, att det gick uppåt 1952.
Jag är övertygad om att vi är på väg
uppåt i dag, men det finns inga siffror
på det ännu.
Till sist, herr talman, vill jag bara
erinra om att när vi i studentsociala
utredningen gjorde en ekonomisk kalkyl
för en stipendiering av en fjärdedel
av de studerande, var det egentligen
idylliska tider. Vi kom fram till att det
skulle kosta vid full utbyggnad 4 650 000
kronor, och det program, som förelädes
riksdagen 1950, räknade med en ut
-
133
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
vecklingstakt, som ungefär såg ut så
här: första året ett anslag på 1,5 miljoner
kronor, andra året 3,4 miljoner,
tredje året 4,5 miljoner och fjärde året
4 650 000 kronor. Då skulle 26 procent
vara stipendierade. Nu har penningvärdeförsämringen
och framför allt den
våldsamma tillströmningen till universiteten
gjort, att även en insats av 1,7
miljoner kronor i år ger ett långt mindre
utbyte än vad vi räknade med 1948
och 1950.
Jag vill också till sist nämna ytterligare
en färsk siffra. Det gäller tillströmningen
till universiteten mellan
åren 1954 och 1955. Den ökade med inte
mindre än 8 procent. Det är en fullständigt
fantastisk ökning, nämligen
från 20 991 till 22 648 inskrivningar.
Som jag tidigare sagt i dag har vi räknat
med, att vi skulle ha 40 000 å 50 000
studenter om 10 år. Denna prognos är
förmodligen felaktig, om ökningen blir
lika snabb som den var från 1954 till
1955.
Herr talman! Jag har velat ställa in
sludentsociala utredningens siffror i
relation till det anslag, som ecklesiastikministern
har lyckats få fram under de
senaste åren. Det borde ändå inte dröja
så förfärligt länge förrän man är uppe
i denna procentsats av 25 å 26 procent.
Vill vi sedan gå längre, får man ta under
övervägande, om man skall fortsätta
med stipendieformen eller om man
skall gå över till någon form av studielön
eller något annat. Att vi stannat vid
25 ä 26 procent är inte beroende på att
det är ett magiskt procenttal utan på att
det motsvarar det antal studenter, som
var bankskuldsatta. Fortfarande är det
25 å 26 procent, som finansierar sina
studier på detta sätt.
Herr IIELÉN (fp):
Herr talman! De intressanta upplysningar,
som herr Edenman här lämnat,
belyser denna debatt ur två viktiga synpunkter.
Den ena är den — jag berörde
den redan i mitt första inlägg — att vi
under de senaste åren genom statsmakternas
åtgärder verkligen lyckats åstadkomma
en utjämning och demokratisering
upp till och med studentexamen.
Den är visserligen inte fullt tillfredsställande,
men utvecklingen går ju åt
rätt håll. Just för att få fram studenter
från kroppsarbetarhem i så stor utsträckning
som möjligt är det viktigt,
att de också har möjligheter av samma
art som studenter från andra hem att
fullfölja sina studier på den akademiska
linjen och att de inte av skräck för
skuldsättning skall hindras härifrån.
Nu har vi alltså de önskvärda kandidaterna
till dessa stipendieplatser, och det
gäller att då inte förvägra dem dessa
stipendier.
Den andra synpunkten, ur vilken herr
Edenmans siffror är intressanta, är att
det tydligen pågår en revolutionerande
snabb ökning av det sammanlagda antalet
studenter och att följaktligen de
siffror som man byggde på, när man
beräknade antalet stipendieplatser för
kommande år, är mycket relativa. De
siffror som ecklesiastikministern anförde
i sitt intressanta inlägg bygger också
på den tidigare beräkningen av hur
många studenter vi har nästa läsår.
Skulle trenden i herr Edenmans sifferkalkyler
hålla även för nästa läsår, kommer
det att visa sig att det finns ökat
behov av stipendieplatser. Ett beslut
i enlighet med reservationen kommer
därför att te sig ännu mera motiverat.
Däremot tror jag inte, herr talman,
att man behöver dra konsekvenserna av
sitt resonemang om en rimlig stipendiering
så långt, att man här för in
talet om studielön. Det är ett helt annat
kapitel, som inte har med denna
sak att göra.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! Menar herr Helén verkligen,
alt vi i regeringen och riksdagen
134 Nr 15 Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
inte skulle ha gjort de insatser som
borde gjorts för att höja stipendieringen?
Menar herr Helén, att när ungdomarna
väl lämnat gymnasiet har statsmakternas
intresse stått ungefär på
samma punkt under de senare åren?
Tyvärr kunde jag inte höra herr Heléns
första inlägg, men jag hörde senare
talare som spann på samma tråd. Enligt
dessa anföranden syftade man till
26 procent av studenterna. Nu har jag
med mina siffror påvisat, att herr Helén
i stället hamnar på 36 procent. Herr
Helén säger i sitt sista anförande, att
det gör han inte riktigt, ty det blir förmodligen
ett ytterligare ökat antal studenter.
Ja, även vi har räknat med en
viss ökning, men det är väldigt svårt
att säga exakt hur stor den blir. Men
har herr Helén verkligen med denna
motion och sina inlägg i debatten här
i dag avsett, att vi utan vidare beräkningar
och överväganden skulle gå upp
till en stipendiering av minst en tredjedel
av studentantalet, i stället för att vi
tidigare ansett att en fjärdedel skulle
vara lagom? Är det så, att herr Helén
menar detta, så ber jag få säga att så
lättsinnigt har vi inte brukat handla
när det gällt höjning av universitetsanslagen
i övrigt, och jag menar att det
inte är lämpligt i detta sammanhang
heller.
Herr Helén har fört in frågan, huruvida
det är statsfinansiellt motiverat
att bevilja det ena eller andra beloppet.
Jag erkänner att de två miljoner, som
herr Helén här har yrkat på, inte betyder
något avgörande i fråga om nu förevarande
budgets balansering. Men när
jag också har kunnat tala om för herr
Helén, att det om två år är fråga om
11 miljoner i stället för drygt 6,5 och
herr Helén lika litet som jag vet, hur
pass välbalanserad budgeten om två år
kan vara utan att iaktta största möjliga
sparsamhet, då tycker jag att man har
lov att peka på att det här i alla fall är
fråga om siffror av icke obetydlig storleksordning.
Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Även jag finner herr
Edenmans siffror intressanta. Dock tror
jag att den fortsatta undersökningen
kommer att visa, att en mycket högre
procent från socialgrupp 3 stannar vid
studentexamen, och studenten är som
bekant bara en inkörsport till något
annat. Det är rätt vanligt att många
söker sig till kortare och billigare utbildningskurser,
exempelvis vid posten,
telegrafen och järnvägen. Många sitter
i dag bakom en postlucka eller säljer
tågbiljetter, trots att de inte passar för
detta utan skulle ha passat bättre till
läkare, lärare eller kärnfysiker. De
sitter där bara därför att utbildningsvägen
var lättare och att det var så
lång väg till det som man passade bäst
för. Därför tror jag det skulle löna sig
med frikostigare naturastipendier. Vi
siktar till längre gående former, till studielön,
men det är dessa stipendier vi
nu lättast kan bygga på.
När herr Edenman riktigt säger, att
en del av de ökade anslag som nu krävs
beror på penningvärdeförsämringen,
en försämring som regering och riksdag
har åstadkommit, så är ju inte den
saken ensidig. Den har också medfört,
att denna ökning av anslagskraven motsvaras
av en av penningvärdeförsämringen
framkallad ökning av tillflöde
av statsinkomster, vilken bland annat
kan användas till naturastipendier.
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Jag skulle vilja säga till
ecklesiastikministern, att om statsrådet
haft tillfälle att höra på mitt första anförande,
skulle han knappast ha beskyllt
mig för att onödigtvis ha kritiserat regeringen.
Jag sade — och jag tror jag
kan återkalla det ordagrant — att jag
räknade till den nu sittande regeringens
och den förutvarande socialdemokratiska
regeringens mycket betydande
förtjänster att ha åstadkommit en demokratisering
av tillflödet av studenter
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15 135
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter
från breda socialskikt, som tidigare varit
förvägrade dessa möjligheter, men
att jag beklagade att man inte fullföljt
sina intentioner i den takt som jag
förmodar att man ursprungligen hade
avsett.
Jag är inte heller så lättsinnig, att
jag vill rekommendera riksdagen att i
dag ta ett beslut, som innebär att vi
binder oss för en 36-procentig stipendiering
av studenterna vid universitet
och högskolor. Om ecklesiastikministerns
här i dag framlagda siffror vid
grundlig kontroll visar sig hålla, så skall
jag givetvis ställa mig dem till efterrättelse,
men jag tror att statssekreterare
Edenmans siffror pekade på att man
skall ta även statsrådets siffror med en
smula skepsis. Det sker nu en så snabb
tillströmning till universitet och högskolor,
att prognoser som gjorts upp
innan dessa tillströmningssiffror var
kända, icke har någon garanterad hållfasthet
för nästa år. Vi kanske till hösten
får ytterligare ett tusental nyinskrivna
studenter och därför är det inte någon
risk för riksdagen att här bifalla
reservationen. Det kommer säkerligen
att visa sig, att det inte blir någon
brist på sökande som är berättigade till
dessa stipendier.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! Inte för att jag tagit
med mig hit några siffror, som visar
hur många abiturienter som är uppe i
studentexamen just nu — jag kan sålunda
inte ange några sådana — men
det vill jag säga, att herr Helén högg till
bra mycket i överkant när han sade, att
vi redan till hösten kan ha tusen studenter,
som vi inte räknat med; så
våldsam är nämligen inte expansionen
på gymnasiet. Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att herr Helén inte avser
en stipendiering av 36 procent av studenterna,
men då finns det ju inte heller
så starka skäl för ett bifall till reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herrar
Hesselbom och Holmqvist avgivna reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Helén begärde likväl votering i
anledning varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Adamsson
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkt 46 :o) i statsutskottets utlåtande
nr 78 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herrar Hesselbom och Holmqvist
avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda om
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 94 ja och 86 nej, var
-
136
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Gemensamma universitetsändamål: Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier — Gemensamma universitetsändamål: Klinisk forskning
jämte 27 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkt 46 :o)
i utskottets utlåtande nr 78, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen,
av herr Ohlon m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 76 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.
Punkten 47
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 48
Gemensamma universitetsändamål: Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
Herr
REGNÉLL (h):
Herr talman! Jag kommer på denna
punkt inte att ställa något yrkande men
vill gärna göra en liten kommentar.
Behovet av högt kvalificerad arbetskraft
på olika områden har redan tidigare
här i dag vitsordats i kammaren.
Man har varit inne på den tankegången,
att det behövs en omfattande upprustning
av personalresurserna vid universitet
och högskolor för att kunna möta
de utbildningskrav, som kommer att
ställas på dessa läroanstalter. När man
så småningom kommer fram till beslut
om en sådan upprustning av universitet
och högskolor, kan det visa sig ogörligt
att inom rimlig tid få fram erforderlig
lärarpersonal, om man inte redan
nu sörjer för att tillväxten svarar mot
det ökade behov som kan emotses. Stipendierna
för högre vetenskapliga studier
är ett viktigt medel när det gäller
att skapa möjligheter för begåvningar
att utbilda sig för forskar- och läraruppgifter.
Stipendiernas nuvarande antal
har visat sig klart otillräckligt. Man får
hoppas, att Kungl. Maj:t nästa år skall
finna det möjligt att tillmötesgå universitetskanslerns
förslag om utökning av
antalet stipendier för högre vetenskapliga
studier.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
Punkterna 49—Öl
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 52
Gemensamma universitetsändamål:
Klinisk forskning
Kungl. Maj:t hade (punkt 130, s. 289
—291) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1956/57, vidtaga den ändring i personalförteckningen
för de kliniska forskartjänsterna,
som föranleddes av vad
departementschefen anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven
stat för de kliniska forskartjänsterna,
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
137
Gemensamma universitetsändamål: Klinisk forskning
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, dels ock till Gemensamma
universitetsändamål: Klinisk
forskning för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 160 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lindblom m. fl.
(1:426) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin in. fl. (II: 518),
i vilka hemställts, såvitt här var i fråga,
att riksdagen måtte inrätta fem nya
särskilda forskningsläkartjänster för
klinisk forskning samt under punkten
130, Gemensamma universitetsändamål:
Klinisk forskning, anvisa ett förslagsanslag
av 240 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:426 och 11:518, såvitt här vore i
fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för de kliniska
forskartjänsterna, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;
b) godkänna av utskottet framlagd
stat för de kliniska forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57;
c) till Gemensamma universitetsändamål:
Klinisk forskning för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 160 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Sundelin och Malmborg
i Skövde, fröken Elmén, fröken Vinge
och herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och i anslutning till motionerna I: 426
och II: 518, såvitt här vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för de kli
-
niska forskartjänsterna, som föranleddes
av vad reservanterna anfört;
b) godkänna av reservanterna föreslagen
stat för de kliniska forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57;
c) till Gemensamma universitetsändamål:
Klinisk forskning för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 228 000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid anförde:
Herr HELÉN (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ohlon
m. fl.
Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkterna 53—55
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 56 och 57
Lades till handlingarna.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.
§ 9
Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för hudgetåret
1956/57 till skyddsympning mot
polio,
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
138 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Vidgade möjligheter till förlust- och
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till Svenska sjukhuset i
Korea,
nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
nr 83, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser ytterligare medel till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under
elfte huvudtiteln,
nr 84, i anledning av väckt motion
om bidrag av statsmedel till Förbundet
för sockersjukas rådgivningsverksamhet,
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
och
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser anslag till Statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
§ 10
Vidgade möjligheter till förlust- och
resultatutjämning vid beskattningen
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner om vidgade möjligheter till
förlust- och resultatutjämning vid beskattningen.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen
resultatutjämning vid beskattningen
I) de likalydande motionerna 1:291
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 239 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte
1) antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning om rätt till förlustutjämning
i vissa fall vid taxering till
statlig inkomstskatt;
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte efter den
utredning som härför kunde vara behövlig,
för 1957 års riksdag framlägga
förslag rörande permanenta regler dels
för förlustutjämning vid beräkning av
inkomst av jordbruksfastighet, som deklarerades
enligt den s. k. kontantprincipen,
dels för s. k. öppen resultatutjämning
vid beräkning av inkomst av
rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet;
II)
de likalydande motionerna 1:293
av herr O hlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari såvitt nu vore i fråga
hemställts, att riksdagen måtte besluta
1) antaga i motionerna intaget förslag
till förordning om rätt till förlustutjämning
i vissa fall vid taxering till
statlig inkomstskatt;
2) antaga ett i samma motioner framlagt
förslag till förordning om ändring
av förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt (nr 576);
3) »att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning om permanenta
regler för s. k. öppen resultatutjämning
vid beräkning av inkomst av rörelse
och inkomst av jordbruksfastighet»;
ävensom
III) de likalydande motionerna I: 300
av herr Sigfrid Larsson m. fl. samt
11:222 av herrar Hansson i Önnarp
och Hansson i Skegrie, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning rörande införande av öppen
resultatutjämning vid taxering av inkomst
av jordbruksfastighet och rörelse,
så att förslag i avseenden, som angivits
i motionerna, kunde föreläggas
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 139
Vidgade möjligheter till förlustredan
årets riksdag eller senast 1957
års riksdag.
Utskottet hemställde,
1) att de likalydande motionerna
I: 291 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 239
av herr Hjalmarson m. fl. om vidgade
möjligheter till s. k. resultatutjämning
vid beskattningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och 11:224
av herr Ohlin in. fl. om vissa lättnader
i beskattningen, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom
3) att de likalydande motionerna
1:300 av herr Sigfrid Larsson m. fl.
samt II: 222 av herrar Hansson i Önnarp
och Hansson i Skegrie om införande
av öppen resultatutjämning vid
taxering till skatt för inkomst av jordbruksfastighet
och rörelse icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist,
Velander, Sjölin, Kollberg och Edström,
som ansett att utskottet bort hemställa,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:291 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 239 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 293 av herr Ohlon m. fl.
och 11:224 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de behandlats
i förevarande betänkande,
a) antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning om rätt till förlustutjämning
i vissa fall vid taxering
till statlig inkomstskatt;
b) antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning om ändring av
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt (nr 576);
2) att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna 1:291 av
herr Ewerlöf in. fl. och II: 239 av herr
Hjalmarson m. fl., de likalydande motionerna
I: 293 av herr Ohlon m. fl. och
och resultatutjämning vid beskattningen
II: 224 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de behandlats i detta
betänkande, ävensom de likalydande
motionerna I: 300 av herr Sigfrid Larsson
m. fl. samt II: 222 av herrar Hansson
i Önnarp och Hansson i Skegrie,
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning om permanenta
regler för s. k. öppen resultatutjämning
vid beräkning av inkomst av rörelse
och inkomst av jordbruksfastighet.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr EDSTRÖM (h):
Herr talman! Det ärende som är behandlat
i bevillningsutskottets betänkande
nr 31 gäller egentligen två olika
frågor. I första hand föreslås en lagstiftning
om rätt till förlustutjämning
för aktiebolag med flera juridiska personer,
oavsett i vilken förvärvskälla förlusten
har uppkommit. Även för fysiska
personer, nämligen för jordbrukare som
deklarerar enligt bokföringsmässiga
grunder, förordas en sådan förlustutjämning.
Den andra frågan gäller ett utredningsyrkande.
Man begär nämligen att
Kungl. Maj:t efter den utredning, som
kan erfordras, redan till nästa års riksdag
skall lägga fram ett förslag rörande
permanenta regler för förlustutjämning
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet,
som deklareras enligt den s. k.
kontantprincipen, samt för s. k. öppen
resultatutjämning vid beräkning av inkomst
av rörelse och av inkomst av jordbruksfastighet.
Frågan om möjligheterna till en resultatutjämning
var under förarbetena
till den nya företagsbeskattningen aktuell.
Man övervägde då hur man skulle
åstadkomma en förlustutjämning på annat
sätt än som för närvarande tillämpas
med uppläggande av vissa reserver i
avskrivningsmedel vid värdering av maskiner,
varulager m. m. De diskussioner
som fördes inom företagsbeskattningskommittén
ledde emellertid inte till ett
utarbetat förslag i syfte att nå en resul
-
140
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjiimning- vid beskattningen
tatutj amning. Företagsbeskattningskommittén
begränsade sig till att framlägga
förslag till förlustutjämning. Regeringen
tog emellertid inte upp detta förslag i
propositionen föregående år om skärpt
företagsbeskattning och skärpta avskrivningsregler.
I och för sig kanske inte regeringens
avoga inställning till en definitiv lösning
av resultatutjämningsfrågan var så
märklig. Kungl. Maj :t har under alla de
år som frågan om rätt till förlustutjämning
och resultatutjämning diskuterats
ägnat denna ett anmärkningsvärt ringa
intresse. Det kanske finns anledning att
något referera, hur dessa frågor tidigare
behandlats.
Jag skall inte ingå alltför mycket på
detaljer men vill bara säga att redan år
1940 uttalade sig bevillningsutskottet
för en utredning om rätt till förlustutjämning
med hänsyn bl. a. till frågans
stora betydelse för näringsföretagens beskattning.
Under de sexton år som förflutit
sedan dess har olika påminnelser
gjorts från riksdagens sida, men dessa
har inte lett till något som helst resultat.
Visserligen finns det numera, vilket särskilt
anmärkes i utskottets utlåtande, en
lagstiftning om insättning av medel å
skogskonto och om särskild skatteberäkning
för s. k. ackumulerad inkomst, avsedd
att minska olägenheterna av skattens
progressivitet. Men varken denna
lagstiftning eller de s. k. vinstreglerande
dispositioner, som rörelseidkare och i
viss utsträckning även jordbrukare har
möjlighet att använda för att utjämna
vinster och förluster, löser förlustutjämningsfrågan
och än mindre frågan
om generell resultatutjämning.
Enligt min uppfattning kan det inte
vara rimligt, herr talman, att beskatta
en skattskyldig, vare sig han är löntagare,
jordbrukare, rörelseidkare eller
något annat, för mera än hans verkliga
inkomst. Den som under ett år måste redovisa
förlust på sin verksamhet men
inte får dra av förlusten till den del,
varmed den överstiger inkomsterna un
-
der beskattningsåret, från ett annat års
vinst, blir föremål för en orättmätig beskattning.
Detta träffar särskilt nya bolag
som skall sätta i gång, och det drabbar
bolag som skall starta ny fabriksverksamhet
— man måste ju under sådana
förhållanden räkna med ett par
tre års förlust. Att de inte har rätt att
dra av denna förlust från ett senare års
vinst är felaktigt.
Denna fråga har varit uppe till diskussion
i flera andra länder. Man har
velat stimulera till att nya initiativ
skall tagas och nya idéer föras fram. I
England har man sedan flera år tillbaka
en direkt förlustutjämning avseende
tio år, och i andra länder, som jag har
erfarenhet av, finns det möjligheter att
vid startandet av ett företag aktivera
förlusterna och sedan göra avskrivningar
under flera år.
Det är någonting sådant vi vill ha
infört också här i Sverige, så att nya
initiativ kan tagas och nya idéer utvecklas.
Frågan är enligt min uppfattning
mycket betydelsefull, och de i
motionen framställda yrkandena om
omedelbara lagstiftningsåtgärder i syfte
att åstadkomma förlustutjämning för
aktiebolag och andra juridiska personer
samt för jordbrukare, som deklarerar
inkomst enligt bokföringsmässiga
grunder, är väl motiverade. Att som majoriteten
i bevillningsutskottet gör endast
hänvisa till riksdagens skrivelse
föregående år till Kungl. Maj :t, vari
den begär utredning i ämnet, är inte
tillfredsställande. För att sådana skrivelser
skall göra någon verkan och en
utredning alltså sättas i gång, måste
man göra påminnelser. Jag kan visserligen
medge, att det här gäller mycket
komplicerade och svårlösta problem,
som kan komma att aktualisera frågan
om en resultatutjämning för alla skattskyldiga.
Att så är fallet bör emellertid
enligt min mening inte leda därhän, att
man nu avstår från att som en första
etapp i försöken att skapa ett rättvisare
skattesystem genomföra rätt till förlust
-
Onsdagen den 25 april 195G
Nr 15
141
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
utjämning på det sätt som föreslagits i
motionen och som accepterats av oss
reservanter. Vi tar ju i reservationen
också främst sikte på de i praktiken
allmännast förekommande fallen, där
ett omedelbart behov av att få förlusterna
utjämnade föreligger, nämligen
— förutom för juridiska personer —• för
bokföringsskyldiga rörelseidkare och
de jordbrukare, som redovisar sin inkomst
enligt bokföringsmässiga grunder.
Det är riktigt, att behov av förlustutjämning
även föreligger beträffande
andra förvärvskällor. Men på denna
punkt begär reservanterna utredning,
varvid även möjligheterna att medge
öppen resultatutjämning vid beskattningen
skall undersökas.
För dem som ställer sig tvivlande inför
lämpligheten att på detta sätt bryta
ut en grupp skattskyldiga, nämligen
aktiebolagen m. fl. juridiska personer
samt rörelseidkarna och vissa jordbrukare,
kanske det kan vara lämpligt att
erinra sig, att de senaste årens skatteskärpningar
för denna kategori skattskyldiga
medfört olägenheter, som drabbat
inte bara dem själva utan även samhällsekonomien
i stort. Beskattningen
verkar hämmande på initiativviljan och
på möjligheterna att skaffa riskvilligt
kapital till nya rörelser eller till utbyggnad
av redan bestående företag.
Varje lättnad i beskattningen på detta
område leder därför på längre sikt till
ökat välstånd, till en förbättrad ekonomisk
bas att bygga landets och löntagarnas
framtida välstånd på.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservanternas
förslag.
Herr STRANDH (fp):
Herr talman! Som herr Edström
nämnde är denna fråga gammal. .Tåg
kan i någon mån komplettera hans uppgifter
om dess förhistoria.
På förslag av ett enigt bevillningsutskott
skrev ju riksdagen redan 1940 till
Kungl. Maj :t och begärde en utredning
i detta spörsmål. Skrivelsen behandlades
av 1944 års allmänna skattekommitté,
men denna nöjde sig med att
lägga fram förslag om beskattning av
ackumulerad inkomst. Sedan hamnade
skrivelsen, som så många andra, hos
de inte obekanta 1950 års skattelagssakkunniga,
och där låg den, när företagsbeskattningskommittén
1954 kom in på
ämnet. Då hade vi från vårt håll i riksdagen
väckt flera motioner med yrkande
om utredning och förslag om bättre
resultatutjämning.
1954 års bevillningsutskott skrev, att
sedan vi fått en möjlighet till särskild
beskattning av ackumulerad inkomst
och till insättning av medel på skogskonto
hade de värsta olägenheterna vid
beskattningen undanröjts när det gällde
vinstutjämning. Utskottet ansåg också,
att det var av vikt att möjligheterna till
resultatutjämning utreddes, men framhöll,
att det inte kunde ta ställning därtill
utan att först avvakta vad företagsbeskattningskommittén
skulle framlägga
för förslag. Detta förslag kom ju i
september 1954 och omfattade bland
annat som ett komplement till de väsentligt
skärpta avskrivnings- och varulagervärderingsreglerna
en viss begränsad
rätt till förlustutjämning. Jag vill
nämna, att två reservanter, herrar Gustafson
i Göteborg och Wehtje, ansåg,
att denna förlustutjämning skulle utsträckas
också till fysiska personer,
som bedrev rörelse eller jordbruk med
bokföringsmässig redovisning. I propositionen,
som kom till vårriksdagen
1955, togs emellertid inte kommitténs
förslag till förlustutjämning upp på
grund av — som dåvarande finansministern
hävdade — de starka invändningar,
som hade riktats mot detsamma.
Därför framfördes bland annat
från folkpartihåll i samband med behandlingen
av propositionen yrkanden
om införande av rätt till förlustutjämning
för rörelseidkare och jordbrukare
med bokföringsmässig redovisning.
142
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
Dessa yrkanden grundades på i motionerna
redovisade lagförslag. Vi yrkade
också på en utredning om införande
av öppen resultatutjämning för rörelse
och jordbruksfastighet. 1955 års bevillningsutskott
avstyrkte yrkandena om
omedelbart införande av rätt till förlustutjämning
och om utredning av resultalutjämningen
men förordade dock
en förnyad skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om utredning så snart
som möjligt rörande frågan om införande
av rätt till förlustutjämning. Detta
blev också riksdagens beslut.
Så sent som i höstas meddelade finansministern
i ett interpellationssvar,
att frågan om förlust- och resultatutjämning
skulle bli föremål för utredning
så snart han kunde ställa — såsom
han sade — sådan lämplig, kvalificerad
arbetskraft till förfogande, som inte behövdes
för andra, mera brådskande
skatteutredningar. Vi anser dock, att
denna fråga om förlustutjämning, som
nu har stått i utredningskön i 16 år,
är lika viktig som några andra frågor,
som ligger under utredning. Här har ju
redan skett en utredning, och förslag
har framlagts; jag tänker då på det förslag
som kom från företagsbeskattningskommittén.
Reservanterna anser, att vi, när vi
nu i princip är ense, skulle kunna vidta
direkta lagstiftningsåtgärder. Vi har
också till årets riksdag kommit igen
med våra tidigare yrkanden och har
därvid också framlagt lagförslag, som
vi menar att man kan bygga på. Vi begär
också, att den större frågan om
resultatutjämning göres till föremål för
utredning.
Jag skall bara ta ett exempel, som
visar vilka inkonsekvenser i beskattningen
som följer, så länge man inte
har rätt till förlustutjämning. Om ett
nystartat företag redovisar en förlust
på 10 000 kronor varje år under de två
första åren och tredje året, när det har
kommit i gång, en vinst på 20 000 kronor,
har detta företag icke någon vinst,
om man räknar genomsnitt för de tre
åren. Det hela går jämnt ihop. Företaget
får i alla fall det tredje året skatta
för 20 000 kronors inkomst, d. v. s. för
lika mycket som förlusten har varit.
Detta är enligt vår uppfattning inkonsekvent,
och denna inkonsekvens bör undanröjas
snarast möjligt. Vi har också
ett lagförslag, som torde vara lika bra
som andra skatteförslag. Därför yrkar
vi, att rätt till förlustutjämning skall
införas från och med nästa år. Vidare
begär vi i motionerna utredning om en
öppen resultatutjämning.
Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den av herr Kristensson
i Osby m. fl. avgivna reservationen.
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Som här förut framhållits
av herrar Edström och Strandh
är frågan om förlustutjämning av gammalt
datum. Redan för 16 år sedan låg
den på riksdagens bord. Revillningsutskottet
yrkade då utredning om rätt att
från vinst i viss förvärvskälla avdra förlust
i samma förvärvskälla, som härstammar
från tidigare år. Åren har gått
och ingenting har blivit gjort åt saken.
Det är väl därför inte underligt, att vi
från höger- och folkpartihåll reagerar
och kräver omedelbar lagstiftning i
detta ärende. Vi har funnit det lönlöst
att gå och vänla på förslag från Kungl.
Maj :t i denna sak. Riksdagen bör här
själv gå till handling.
Frågan om öppen resultatutjämning
är av yngre datum, men den kräver
också en snabb lösning. Från såväl höger-
och folkparti- som bondeförbundshåll
föreligger motionsyrkanden om utredning
i saken. Tyvärr har dessa yrkanden
i bevillningsutskottet endast
fullföljts av höger- och folkpartirepresentanterna.
Rondeförbundets representanter
i bevillningsutskottet har av för
mig oförståelig anledning tagit avstånd
från sina partivänners yrkanden. Möjligen
har bondeförbundsrepresentanter
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
143
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
na gjort detta därför, att de anser att
jordbrukare som deklarerar efter kontantprincipen
redan har möjlighet till
en relativt stor dold resultatutjämning
genom att det författningsenligt är möjligt
att skjuta på såväl inkomst- som
utgiftsposter i deklarationen, så att en
deklaration för en jordbruksfastighet
kan omfatta poster från inte mindre än
tre olika produktionsår. Gör man en
sådan förskjutning, krånglar man emellertid
till hela lönsamhetsberäkningen
för jordbruket, vilket icke torde ligga
i jordbrukarnas intresse. Tvärtom bör
det väl för jordbrukarna vara av stort
värde att man även ur de enkla räkenskaper,
som behövs för en deklaration
efter kontantprincipen, något så när
riktigt kan utläsa jordbruksrörelsens
verkliga driftresultatet. Detta har sin betydelse
inte bara för jordbrukarna själva
utan även för det allmänna, eftersom
jordbrukarnas självdeklarationer i
stor utsträckning användes vid statistiska
undersökningar av jordbrukets
lönsamhet m. m.
Det har, herr talman, närmast varit
för att framföra denna synpunkt som
jag begärt ordet. Jag vill emellertid
dessutom starkt understryka att en öppen
resultatutjämning för jordbrukets
vidkommande skulle verksamt bidra till
att investeringarna inom jordbruket
inte skulle snedvridas på det sätt som
nu i många fall sker. Det är nämligen
nu ofta så, att om en jordbrukare får
en god skörd eller av någon anledning
måste sälja ut en del djur, varigenom
den deklarationsmässiga intäkten blir
hög, så måste han för att icke en alltför
stor del av pengarna skall gå till skatt
företa utbyte av maskiner och redskap,
även om dessa investeringar inte är
driftekonomiskt försvarbara. Hade det
då exempelvis, såsom framhållits i vissa
motioner, funnits möjlighet att insätta
pengar, som influtit från dessa djurförsäljningar,
skattefritt på ett spärrat
konto, så hade investeringarna i maskiner
och redskap kunnat uppskjutas
till det tillfälle, då det ur såväl driftekonomislc
som allmän synpunkt varit
förmånligast att göra dem.
En lagstiftning rörande öppen resultatutjämning
skulle dessutom nog bidra
till ett ökat sparande bland jordbrukarna
och ett mer ekonomiskt utnyttjande
av jordbrukets produktionsmöjligheter.
Samma skulle säkerligen
också bli förhållandet inom förvärvskällan
rörelse.
Herr talman! Jag har närmast velat
framföra dessa korta reflexioner rörande
den öppna resultatutjämningens betydelse
för jordbruket, och jag ber
härmed att få yrka bifall till den reservation
som fogats till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.
Herr KÄRRLANDER (s):
Herr talman! Det är riktigt som de
föregående ärade talarna framhållit att
frågan om vidgade möjligheter till förlust-
och resultatutjämning vid beskattningen
har varit föremål för riksdagens
prövning vid ett flertal tillfällen. Senast
var så fallet vid 1955 års riksdag i samband
med behandlingen av de nya bestämmelserna
rörande företagsbeskattningen.
Bevillningsutskottet framhöll då, att
även om man skulle begränsa sig till
att införa rätt till förlustutjämning för
juridiska personer, borde frågan föregås
av en ingående utredning för att
klarlägga de komplicerade och svårlösta
problem som skulle komma att uppställa
sig. Men utskottet framhöll också att
om detta gällde beträffande juridiska
personer, var det ändå mer nödvändigt
med en utredning, därest man tänkte sig
att utvidga rätten till förlustutjämning
att omfatta även fysiska personer. Att
denna utskottets ställning dock inte
innebar, såsom här också har betygats,
något prinicipiellt ståndpunktstagande
emot en förlustutjämning, framgår helt
enkelt därav, herr talman, att bevillningsutskottet
förordade skrivelse till
144 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
Kungl. Maj:t med begäran om att en
utredning borde ske snarast möjligt.
Under den tid som gått sedan dess,
knappt ett år, har det såvitt jag kan
förstå inte inträffat någonting som kunde
göra det befogat att nu inta en annan
ståndpunkt. Jag finner det därför
inte nödvändigt, herr talman, att nu
upprepa alla de argument i sak som kan
anföras för och emot en förlustutjämning.
De som talat för reservationen har
ju inte heller kunnat förebringa några
nya sakliga motiv, som skulle kunna
göra att man nu kom fram till ett annat
slutresultat.
Såväl herr Edström och lierr Strandh
som herr Nilsson i Svalöv har här erinrat
om att denna fråga nu är 16 år
gammal, och man har sagt att detta
beror på att regeringen inte har velat
göra någon utredning — regeringen har
inte, sade herr Edström, haft något större
intresse av att åstadkomma en sådan.
Ja, det finns ingen anledning för mig
att ta ställning till vad regeringen gjort
eller icke gjort. Regeringen får i det
fallet svara för sig själv. Herr Edström
säger emellertid att det är nödvändigt
med påminnelser; det räcker inte med
att bevillningsutskottet i fjol förordat
en skrivelse och att riksdagen antog
detta förslag. Men, herr Edström, det
har faktiskt hänt en sak sedan dess.
Finansministern har i en interpellationsdebatt
sagt att såvida det finns möjligheter
för honom att avdela folk som
kan ta upp detta problem till en utredning
så skall han göra det fortast möjligt.
Detta är alltså någonting som alls
inte stöder kravet på en ny skrivelse
utan alldeles tvärtom.
Inte heller frågan om en utredning
rörande rätten till en öppen resultatutjämning
har, herr talman, sedan riksdagsbehandlingen
i fjol undergått någon
förändring. De skäl som bevillningsutskottet
då anförde emot en utredning
och som riksdagen anslöt sig till är alltjämt,
såvitt jag förstår, bärande. Utskottet
sade då att frågan om en öppen
resultatutjämning måste betraktas som
ett önskemål ställt på längre sikt. Om
man här skulle göra en utredning, menade
bevillningsutskottet, så borde man
inte begränsa sig till vissa förvärvskällor
utan aktualisera hela frågan om en
resultatutjämning för alla skattskyldiga.
Jag tror också att det var någonting sådant
— om jag inte missuppfattade herr
Edström — som han var inne på då han
sade, att ingen skattskyldig egentligen
bör betala mera skatt än för vad han
verkligen förtjänar. Om man skall göra
på det sättet så blir problemet, såvitt
jag förstår, mycket svårlöst och stort.
Om man skulle göra en öppen resultatutjämning
kan det i vissa hänseenden
innebära — som bevillningsutskottet
sade i fjol — att man får gå till omprövning
av hela vårt skattesystem.
Skall man komma in på en resultatutjämning
inte bara för vissa rörelseidkare
uan även för andra inkomsttagare
så lär det nog inte bli så lätt som
man vill antyda när man motionerar.
Ja, herr talman, jag tror inte att det
är nödvändigt att från bevillningsutskottets
sida förlänga denna debatt. Jag
vill bara sluta med att säga att de skäl
som riksdagen i fjol anslöt sig till sedan
bevillningsutskottet tagit ställning, de
skälen är hållbara även i år. Med hänvisning
till vad jag nu sagt ber jag att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.
Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Kärrlander efterlyser
någonting nytt som hänt under
detta år. Det är just det, herr Kärrlander,
att det inte hänt någonting. Därför
måste vi ge en påstötning. Hade det
verkligen gjorts någonting så hade vi
inte behövt komma med denna påstötning.
Det finns också ett ordspråk, herr
Kärrlander, som säger, att det bästa är
det godas fiende. Det bästa i detta fall
är en öppen resultatutjämning, och det
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 145
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
kan vi utreda, men då det finns ett
förnuftigt förslag till en förlustutjämning
för de mest akuta och viktiga fallen,
varför skall vi då inte ta det förslaget?
Herr
KÄRRLANDER (s) kort genmäle:
Herr
talman! Till herr Edströms upprepande
av att det inte hänt någonting
vill jag påminna om att jag alldeles nyss
påpekade, att finansministern i ett svar
på en interpellation sagt, att han är
beredd att, om det ges honom möjligheter,
verkställa det uppdrag som riksdagen
gett regeringen. Jag skulle kunna
utöka detta med vad bevillningsutskottet
skrev för någon tid sedan i sitt
betänkande nr 25 om det önskvärda i
att alla de beställningar, som kommit
till 1950 års skattelagssakkunniga, skulle
effektueras fortast möjligt. Även detta
står på plussidan och gör det än mindre
befogat att nu begära en ytterligare
skrivelse till Kungl. Maj :t.
Herr HANSSON i Önnarp (bf):
Herr talman! Utskottet har börjat sitt
utlåtande med att hänvisa till beskattningsårets
slutenhet. Litet längre fram
pekar utskottet på en del undantag från
denna slutenhet, t. ex. att rörelseidkare
och »i någon mån» även jordbrukare
genom s. k. vinstreglerande dispositioner
i viss utsträckning kan utjämna
vinster och förluster. Detta är naturligtvis
riktigt. Man har, såvitt jag förstår,
därmed velat göra gällande att redan
nu föreligger möjligheter att åstadkomma
något som verkar som en resultatutjämning.
Det har utvecklats en godtagen
praxis, att man enligt kontantprincipen
kan göra vissa extra inköp av
driftförnödenheter och göra vissa investeringar,
där kostnaderna är avdragsgilla.
Anledningen till att vi väckte denna
motion iir, att vi inte är tillfredsställda
med detta förfaringssätt. Vi anser det
inte vara riktigt vare sig ur driftseko
-
nomiska synpunkter eller ur samhällets
synpunkter, att den enskilde av
skattemässiga skäl skall köpa saker,
som han annars inte skulle ha köpt, eller
göra investeringar vid en tidpunkt,
som inte är allra lämpligast. Jag har
svårt att föreställa mig, att införandet
av en öppen resultatutjämning skulle
innebära ett så avsevärt avsteg från nu
gällande principer som utskottsmajoriteten
vill göra den till i sitt resonemang.
Vi har dock erkänt, att frågan är av sådan
karaktär, att en utredning måste föregå
inrättandet av öppen resultatutjämning.
Utskottet har på s. 15 i fråga om förlustutjämningen
skrivit, att det förutsätter
att den utredning, som skall ske,
också kommer att omfatta sådan utjämning
när det gäller inkomst av jordbruksfastighet,
som redovisas enligt
kontantprincipen. Nu har jag kanske
missuppfattat det hela, men som jag
har fattat det är dock en förlustutjämning
inte riktigt detsamma som en resultatutjämning.
En resultatutjämning
kan man tillgripa även i andra situationer
än dem där det kan bli fråga
om förlustutjämning. Förlustutjämning
enligt kontantprincipen förefaller åtminstone
mig ganska svår att tekniskt
genomföra. Man skulle kunna tänka sig
en s. k. negativ avsättning till ett utjämningskonto
i de fall rörelsen har
gått med förlust, men det får väl bli
utredningens uppgift att klarlägga sådana
saker.
Vår mening är att denna reform inte
skall begränsas till jordbruket utan att
den skall omfatta andra rörelsegrenar,
som beroende på omständigheter, som
rörelseidkaren inte råder över, har mycket
ojämna inkomster. Skördeutfallet
t. ex. är i allra högsta grad beroende av
hur väderleken blir under vegetationsperioden.
Jag har roat mig med att undersöka
hur stor inverkan en variation
i skördeutfallet har på t. ex. jordbrukarens
inkomst vid ett sliittbygdsjordbruk
utan skog. Vid intensiv drift kom
-
10 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 15
146
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Vidgade möjligheter till förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
mer man fram till att en skördeminskning
på mellan 15 och 20 procent från
det normala betyder, att brukarens inkomst
försvinner. I omvända situationer
ökas givetvis inkomsten avsevärt. Det
ojämna utfallet vid basjordbruket med
20—25 hektars areal i bättre trakter
slår så starkt, att jordbrukarna — såsom
utskottets talesman i första kammaren
nyss sade — inte kan skydda sig från
den progressiva verkan av beskattningen
utan av skatteskäl stimuleras göra
investeringar. Härtill bidrar också den
enkla anledningen att de då har råd.
Men vid andra tillfällen, när de verkligen
behöver investera, står de kanske
utan möjlighet att göra detta.
Vi har i vår motion också rört vid
frågan i vad mån en sådan resultatutjämning
har betydelse för att mildra
verkan av dåliga skördeutfall. Vi har
kopplat ihop i viss mån värdet av en
resultatutjämning med möjligheterna att
gardera sig i situationer med mycket
dåligt skördeutfall. Det skulle säkert
vara värdefullt, om man kunde komplettera
resultatutjämning med skördeskadeförsäkring.
Jag tror, herr talman, att jag med detta
har redovisat min uppfattning om
hur utskottet har skrivit. Denna uppfattning
gör, att jag här yrkar bifall
till utskottets hemställan under punkten
1) och 2), men till reservationen under
dess punkt 2).
Herr VIGELSBO (bf):
Herr talman! De önskemål som framställts
i samband med diskussionen om
detta utskottsbetänkande torde vara
något som vi i stort sett är överens om.
Tvisten gäller egentligen huruvida vi
skall ta detta förslag direkt eller om
vi via en utredning skall klarlägga konsekvenserna
av förslaget och de metoder
som måste tillämpas.
I den motion som den siste talaren
uppehöll sig vid har det sagts att man
skulle ha en resultatutjämning och dessutom
skördeskadeförsäkring. Frågan
om skördeskadeförsäkring ligger för
närvarande under utredning, och det
skulle förvåna mig om inte denna skördeskadeutredning
kommer att avlämna
sitt betänkande redan 1957 och därvid
kanske också i någon mån beröra just
frågan om den öppna resultatutjämningen.
Man kanske blir nödsakad att gå
denna väg. Om det visar sig att försäkringsvägen
blir alltför opraktisk att beträda
får man måhända åstadkomma
en resultatutjämning inom jordbruket
för att neutralisera verkningarna av
toppar och bråddjup i fråga om jordbrukets
inkomster och utgifter.
Jag vill också gärna instämma i vad
någon, jag tror det var herr Strandh,
sade om att han inte riktigt kunde få
klart för sig orsaken till att den hos
Kungl. Maj:t i fjol gjorda beställningen
av en utredning inte effektuerats. Han
drog den —- jag skulle tro riktiga ■—-slutsatsen att det berott på att man inte
haft expertis att ställa till förfogande.
Jag vill då helt instämma i herr Strandhs
yttrande att denna fråga är så pass viktig
att den rättvisligen inte bör skjutas
undan till förmån för andra frågor.
När det sedan sägs att en del av detta
problem kan lösas omedelbart och en
del skall bli föremål för utredning,
vill jag erinra om att riksdagen i fjol
på bevillningsutskottets förslag fattade
beslut om en förutsättningslös utredning.
Det innebär väl att Kungl. Maj :t
kan tillsätta en utredning och ge denna
sådana direktiv att den får möjligheter
att utreda frågan i hela dess vidd. Riksdagen
har alltså i fjol fattat beslut om
utredning, det är bara det att Kungl.
Maj :t icke har effektuerat riksdagens
beställning. Av den anledningen var det
ju svårt för oss att i år besluta göra ytterligare
en rekvisition innan regeringen
effektuerat den rekvisition som tidigare
gjorts.
Jag vill sluta med att uttala förhoppningen
att den utredning, som riksdagen
begärt på förslag av ett enhälligt
bevillningsutskott, skall av Kungl. Maj :t
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
147
Vidgade möjligheter till förlustsättas
i gång utan alltför stor tidsspillan
och att man försöker att genom denna
utredning få fram ett resultat som ger
oss möjlighet att överblicka konsekvenserna
av de förslag som här framförts
och sålunda skapar förutsättningar att
lösa denna fråga som — såsom tidigare
i dag framhållits från denna talarstol —-under många år diskuterats både intensivt,
detaljerat och ingående.
Som frågan för dagen ligger till ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Herr Vigelsbo framhöll
att det egentligen icke är någon större
skillnad i uppfattning mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Herr
Vigelsbo sade att skillnaden bara gäller
frågan, huruvida vi skall anta förslagen
direkt eller vänta på en utredning.
Detta är nog inte rätt uppfattat,
herr Vigelsbo. Det rör sig här om två
skilda saker: å ena sidan förlustutjämning
och å andra sidan öppen resultatutjämning.
När det gäller förlustutjämning är vi
nog ganska ense, att skillnaden ligger
bara i huruvida vi skall anta förslaget
direkt eller vänta på en utredning, men
när det gäller den öppna resultatutjämningen
synes det mig vara stora skiljaktigheter
mellan oss reservanter och utskottsmajoriteten.
Utskottsmajoriteten
säger klart och tydligt i sitt betänkande,
att utskottet finner motionsyrkandena
om utredning rörande en öppen resultatutjämning
ej böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. Tidigare i samma
stycke står att det som nu bör lösas är
frågan om förlustutjämningen. Det är
denna fråga som är viktig, anser utskottet.
Den andra frågan, öppen resultatutjämning,
kan man skjuta på. Vi
reservanter anser att denna sista fråga
är minst lika viktig, och därför begär
vi skrivelse till Kungl. Maj:t rörande
en utredning. Jag tror att herr Vigelsbo
har missuppfattat hela saken.
och resultatutjämning vid beskattningen
Herr VIGELSBO (bf):
Herr talman! Jag vill påpeka för
herr Nilsson i Svalöv att det i utskottsmajoritetens
motivering i alla fall har
sagts: »Då föregående års riksdagsskrivelse
i frågan inte begränsats till förlustutjämning
beträffande visst eller vissa
inkomstslag, förutsätter utskottet att
den utredning, som med anledning av
skrivelsen kommer att ske, även skall
omfatta sådan inkomst av jordbruksfastighet
som redovisas enligt kontantprincipen.
»
Herr NILSSON i Svalöv (h):
Herr talman! Här betonade ju herr
Vigelsbo själv att detta uttalande av bevillningsutskottet
föregående år gällde
förlustutjämningen och ej öppen resultatutjämning.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkterna 1) och 2), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa delar dels ock på bifall till
punkten 1) i den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 2) i utskottets betänkande
nr 31, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar kammaren bifallit
punkten 1) i den vid betänkandet fogade
reservationen av herr Kristensson i
Osby m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro
-
148 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Den statsunderstödda långivningen till hantverk och småindustri m. m.
positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 86 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkterna 1) och 2) gjorda hemställan.
Härefter framställde herr talmannen
i fråga om punkten 3) propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels och på bifall till punkten
2) i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 31,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten 2) i den vid betänkandet fogade
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 110 ja och 94 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 3).
§ 11
Föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av sockernäringen i
riket m. m., såvitt propositionen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner; samt bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
insättning å skogskonto i vissa
fall.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkanden
hemställt.
§ 12
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och
nr 192, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
insättning å skogskonto i visst fall.
§ 13
Den statsunderstödda långivningen till
hantverk och småindustri m. m.
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
dels om översyn av formerna för den
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 149
Den statsunderstödda långivningen till hantverk och småindustri m. m.
statsunderstödda långivningen till hantverk
och småindustri samt återupptagande
av utredningen om småföretagens
lokalfrågor dels ock om viss ändring
av bestämmelserna angående industrigarantilån.
Bankoutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nr 218 i första kammaren
av herr Ohlon m. fl. och nr 458 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
samt nr 323 i första kammaren av herr
Andersson, Alvar, m. fl. och nr 258 i
andra kammaren av herr Andersson i
Brämhult m. fl.
I motionerna I: 218 och II: 458, vilka
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen måtte besluta dels att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om översyn
av formerna för den statsunderstödda
långivningen till hantverk och
småindustri dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att den utredning
om småföretagens lokalfrågor som tillsatts
i november 1948 men förklarades
vilande 1951 måtte återupptagas.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
1) anse motionerna I: 218 och II: 458,
i vad de avsåge den statsunderstödda
långivningen till hantverk och småindustri,
ävensom motionerna 1:323 och
II: 258 besvarade genom vad utskottet
anfört;
2) besluta att motionerna 1:218 och
II: 458 i den del de avsåge utredningen
om småföretagens lokalfrågor icke skulle
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Beservation hade avgivits av herrar
Danmans, Carlsson i Tibro och Löfgren,
vilka ansett att utskottet under punkt 2
bort hemställa att riksdagen måtte besluta
att med bifall till motionerna
I: 218 och II: 458 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att den utredning av småföretagens
lokalfrågor, som tillsatts i
november 1949 men förklarats vilande
1951, måtte återupptagas.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr CARLSSON i Tibro (fp):
Herr talman! Den form av verksamhet
inom vårt näringsliv, som benämnes
hantverk och småindustri, är alltfort av
största betydelse för såväl dess många
utövare som allmänheten, och för att de
på bästa sätt skall kunna betjäna sina
kunder är det nödvändigt att lokaler
finns även i de centrala delarna av
våra städer och tätorter.
Nu pågår ju som vi alla känner till
en omfattande saneringsverksamhet särskilt
i storstäderna, och det är i många
fall nödvändigt att lägga ned företag och
rörelser som varit i gång under en lång
följd av år. Önskvärt vore ju då att kunna
hänvisa dessa företagare till andra
lämpliga och mera tidsenliga lokaler
utan att de behöver flytta alltför långt
från den kundkrets de tidigare betjänat.
Jag förmodar att det var hithörande
problem handelsministern ansåg det vara
angeläget att lösa, då utredning
igångsattes år 1948 med direktiv att utreda
frågan om anskaffning och modernisering
av såväl enskilda som kollektiva
verkstadsanläggningar.
Sedan den 19 januari 1951 är denna
utredning vilande på grund av,
som det heter, att Kungl. Maj:t ansåg att
de förslag, som utredningen förberedde,
inte i dåvarande konjunkturläge kunde
förverkligas. Den 11 februari 1953 svarade
dåvarande handelsministern på en
enkel fråga i denna kammare, att lian
då inte var beredd föreslå att utredningen
skulle återupptagas, men lovade
att hithörande frågor med uppmärksamhet
skulle följas inom handelsdepartementet.
I den motion, 11:458, som bankoutskottet
behandlat i utlåtandet nr 19, föreslås
beslut alt i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla dels om översyn av for
-
150 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Den statsunderstödda långivningen till hantverk och småindustri m. m.
merna för den statsunderstödda långivningen
till hantverk och småindustri,
dels att den vilande utredningen om
småföretagens lokalfrågor återupptages.
Mot utskottets skrivning vad gäller
formerna för den statsunderstödda långivningen
föreligger ingen reservation,
och jag konstaterar med tillfredsställelse
utskottets välvilliga skrivning. I
fråga om lokalfrågorna däremot ställer
sig utskottet helt avvisande mot motionärernas
yrkande att den år 1948 påbörjade
utredningen skall återupptagas
och slutföras. Det är på denna punkt
som folkpartiets utskottsledamöter reserverat
sig för bifall till motionen, och
anmärkningsvärt är att inte ens högern
ansett sig kunna stödja detta förslag.
Utskottsmajoriteten skriver att företagarföreningarna
framdeles kommer
att ägna uppmärksamhet åt denna fråga
samt att de kommunala myndigheterna
bör beakta detta spörsmål. Vi däremot
anser att en allsidig utredning bör
ligga till grund för de åtgärder som
här kommer att vidtagas för att denna
fråga skall få sin bästa lösning.
Med stöd av vad jag här anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.
Ilerr MALMBORG i Stockholm (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan i utlåtandet
nr 19 med hänvisning till vad
utskottet där har yttrat.
Beträffande lokalfrågorna hänvisar vi
till företagarnas och deras föreningars
arbete och likaså till kommunernas
möjligheter att ingripa. För övrigt har
detta tidigare varit uppe till behandling,
och jag anser att frågan nu blivit nöjaktigt
besvarad.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att ställa en fråga till utskottets
talesman.
Motioner om småföretagens lokalbehov
har nu återkommit flera år ända
sedan 1953, och det är inte utan att ett
studium av bankoutskottets utlåtande
visar, att utskottets intresse har blivit
svalare för varje år som gått. År 1953
var utskottet mycket positivt. Man sade
att av vad som framkommit under motionens
behandling syntes framgå, att
småföretagens lokalbestånd inte varit
tillfredsställande och att behovet av en
upprustning av lokalerna sålunda var
mycket framträdande. På den punkten
var sålunda utskottsmajoriteten helt ense
med motionärerna. Sedan sade utskottet
att det med tillfredsställelse hade
noterat, att hithörande frågor med uppmärksamhet
följdes inom handelsdepartementet,
och utskottet förutsatte att
förslag till positiva åtgärder komme att
föreläggas riksdagen så snart lämpligen
kunde ske.
Det var alltså 1953. Några som helst
förslag i den här riktningen har vi ju
inte sett till på de tre år som gått sedan
dess.
År 1954 erinrade utskottet om vad
det hade sagt 1953 och fortsatte: »Utskottet
vill även erinra om att frågan
om statligt stöd i olika former åt företagsrationaliseringen
för närvarande är
föremål för utredning av särskilda av
statsrådet och chefen för finansdepartementet
tillkallade sakkunniga.» Man
förutsatte att denna fråga skulle behandlas
av utredningen.
Nu hände sig emellertid att denna utredning
kom med sitt slutbetänkande två
dagar efter det att detta utskottsutlåtande
var daterat, utan att ha behandlat
småföretagens lokalfrågor.
I år säger utskottsmajoriteten, att det
behov, som alltjämt föreligger av en
upprustning av småindustriens lokaler,
framdeles torde komma att uppmärksammas
bl. a. från företagarföreningarnas
sida.
År 1953 ville man alltså ha förslag
från regeringen till riksdagen om åtgärder
som staten skulle vidta för små
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 151
företagens lokalfrågor; 1956 skjuter
man hela frågan på företagarföreningarna
och på kommunerna.
Nu skulle jag vilja fråga, vad som
har inträffat sedan 1953 som gör att
småföretagens lokalbehov har kommit
i ett sådant läge, att bankoutskottets
majoritet liksom finner det onödigt att
staten vidtar några åtgärder och anser
att hela frågan kan klaras av företagarföreningarna.
Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ
des.
Därvid avgåvos 130 ja och 67 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 14
Utlämnande av vissa lån utan hinder av
gällande kreditrestriktioner
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående utlämnande av vissa lån utan
hinder av gällande kreditrestriktioner
m. m.
Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft tio inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nr 120 i första kammaren av
herr Ohlsson, Ebbe och herr Magnusson
och nr 88 i andra kammaren av herr
Svensson i Krokstorp m. fl., nr 324 i
första kammaren av herr Strandler m. fl.
och nr 256 i andra kammaren av herr
Persson i Appuna m. fl., nr 325 i första
kammaren av herrar Eliasson och Wolgast
och nr 259 i andra kammaren av
herr Andersson i Brämhult m. fl., nr
326 i första kammaren av herr Pålsson
m. fl. och nr 586 i andra kammaren av
herr Jönsson i Rossbol m. fl. samt nr
327 i första kammaren av herr Franzén
och nr 255 i andra kammaren av herrar
Adolfsson och Börjesson.
I motionerna hade framförts förslag
om lättnader i skilda hänseenden i gällande
kreditrestriktioner.
Utskottet hemställde,
1) att motionerna I: 120 och II: 88,
I: 324 och II: 256 samt I: 327 och II: 255
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört;
2) att motionerna 1:325 och 11:259
samt 1:326 och 11:586 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar
Eliasson och Persson i Norrby, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
motionerna I: 120 och II: 88, I: 324 och
11:256, 1:327 och 11:255, 1:325 och
II: 259 samt 1: 326 och II: 586 måtte anses
besvarade med vad reservanterna
anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
152 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Utlämnande av vissa lån utan hinder av gällande kreditrestriktioner
Herr PERSSON i Norrby (bf):
Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 20 behandlas tio motioner,
som alla avser lättnader för småindustrier
in. fl. i fråga om att erhålla kredit.
Det är inte så stor skillnad på utskottets
utlåtande och reservationen,
men jag vill här försöka klargöra, vari
skillnaden består.
Utskottet säger att av remissyttrandena
framgår, att det är svårt att kunna
fastslå, att kreditrestriktionerna har
verkat mera försvårande för småföretagarna
än för de större företagarna.
Vi reservanter har den uppfattningen,
att så är fallet. Småföretagarna har
merendels intet samlat kapital utan får
mer än de större företagarna lita till
lånat driftkapital och har det därför
svårare än de större. Av remissyttrandena
framgår, att Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation och Svenska
jordbrukskreditkassan anser det
vara tydligt, att småföretagarna har
sämre möjligheter att finansiera sin
rörelse än de större.
Vi söker i vår reservation fastslå —
och för min del har jag mycket nära
erfarenhet på området från småindustri
i min hemort — att det är svårt för
småföretagarna att kunna finansiera
sina företag och att restriktionerna lägger
hinder i vägen för dem att kunna
få nödiga lån.
Sedan vill jag nämna en annan sak.
Då statlig kreditgaranti är beviljad, är
det mycket svårt att kunna utnyttja
denna garanti. Vi anser att det bör på
något sätt beredas möjligheter att göra
det.
Utskottet säger att det bör kunna
ankomma på bankofullmäktige att, om
skäl därtill föreligger, efter framställning,
i någon mån uppmjuka möjligheterna
att få lån. Vi säger detsamma
i vår reservation, och på den punkten
är det inte så mycket som skiljer oss
från utskottsmajoriteten. Utskottet hemställer
att motionerna I: 120 och II: 88,
1: 324 och II: 256 samt 1: 327 och II: 255
må anses besvarade genom vad utskottet
anfört och att motionerna I: 325 och
11:259 samt 1:326 och 11:586 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vi reservanter anser att de senare
motionerna skail behandlas på samma
sätt som de förra och kunna komma
upp till bankofullmäktiges bedömande
och handläggning, om det kan anses
vara skäl därför.
Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till reservationen.
Herr LöFGREN (fp):
Herr talman! Det är ovedersägligt,
att den mindre företagsamheten känner
stora svårigheter på grund av kreditrestriktionerna.
Man bör givetvis göra
allt som kan göras inom ramen för den
politik, som vi nu måste vara eniga om
i det läge som föreligger, för att småindustrien
och hantverket och över
huvud taget den mindre företagsamheten
inte skall få det alltför svårt.
Man har att förvänta att det är i den
andan den utredning arbetar, som igångsatts
för att klargöra, huruvida den ena
eller den andra gruppen av företagsamhet
drabbats hårdare av kreditrestriktionerna,
för att därigenom kunna
få en utgångspunkt för åtgärder till stöd
för sådana näringsgrenar, som bevisligen
har drabbats alltför hårt av kreditrestriktionerna.
När det gällt att ta ställning till de
olika motioner, som finns redovisade i
bankoutskottets utlåtande nr 20, så är
det förklarligt, att man ifrån olika håll
försökt att modifiera vissa synpunkter
för att uppnå en sammanjämkning. Jag
vill gärna betyga, att jag inte till alla
delar är fullt till freds med den skrivning,
som utskottsutlåtande! innebär,
men jag kan å andra sidan inte riktigt
förstå, att man på bondeförbundshåll
har ansett sig böra foga en reservation
av denna art till detta utlåtande, eftersom
jag åtminstone för min del hade
den uppfattningen, att det sätt, på vil
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 153
Utlämnande av vissa lån utan hinder av gällande kreditrestriktioner
ket vi försökte sammanjämka åsikterna
i utskottet, skulle leda till ett enhälligt
utlåtande. Det var med hänsyn därtill
som vi från folkpartiets sida gick med
på en sådan skrivning som här gjorts
i utskottets utlåtande.
I fråga om vad som i verkligheten
skiljer utskottsutlåtandet från reservationen
har herr Persson i Norrby redan
sagt, att det är mycket litet. Jag har
väl närmast en känsla av att det är ett
behov att över huvud taget åstadkomma
en reservation som är anledningen
till att vi nu har en sådan. Det kan
skilja i fråga om detaljuppfattningar,
huruvida riksbanken eller de övriga
bankerna skall tjänstgöra som kreditinstitut
enligt de ramar som finns uppdragna.
Jag utgår ifrån att man bör
tillse, att de möjligheter som finns att
ge lån inom den statliga kreditgarantien
verkligen utnyttjas till fullo, i den mån
det vid vanlig kreditgranskning befinnes
möjligt.
Jag tror för min del att det råder
full enighet om vad utskottet uttalat i
den sista meningen, att det med hänsyn
till vad som tidigare sagts är av vikt
att bankofullmäktige uppmärksamt följer
utvecklingen och inom ramen för
en fortsatt restriktiv kreditpolitik vidtar
de åtgärder för tillgodoseende av
motionernas syfte som fullmäktige finner
möjliga att genomföra. Genom detta
yttrande hoppas jag för min del att det
skall finnas rika möjligheter att tillgodose
just de syften som motionerna
vill tillgodose, givetvis under förutsättning,
att man inte spränger ramen för
de åtgärder som är nödvändiga på
grund av vårt nuvarande läge. Den utredning
som bebådats och som vi väntar
på torde komma att visa, huruvida
den ena eller andra gruppen av företagsamhet
drabbats hårdare på grund
av kreditrestriktionerna.
Jag vill begagna tillfället att starkt
understryka nödvändigheten av att denna
utredning sker snabbt, eftersom sedan
utskottet behandlat motionerna frå
-
gan åter har aktualiserats genom den
ytterligare kreditskärpning som inträtt.
Jag har velat anföra detta såsom en
förklaring till att vi har enat oss med
de övriga utskottsledamöterna om ett
uttalande, som vi hade hoppats skulle
inneburit ett samfällt uttalande från utskottets
sida utan reservation.
Herr MALMBORG i Stockholm (s):
Herr talman! Efter de uttalanden som
gjorts angående utskottets ställningstagande
kan jag nöja mig med att anföra,
att det varit starkt delade meningar
hos remissinstanserna. Vi har
sedan i utlåtandet framhållit de skäl,
som nu utvecklats av herr Löfgren.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Persson i Norrby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
154 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
§ 15
Anslag för beviljande av räntebärande
lån till jordbrukare och andra småföretagare
Föredrogs
bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om anslag för beviljande av räntebärande
lån till jordbrukare och andra småföretagare.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 482 i första kammaren av
herr Elofsson, Gustaf, och herr Larsson,
Sigfrid, och nr 638 i andra kammaren
av herr Andersson i Dunker m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte anslå
100 miljoner kronor att tillhandahållas
jordbrukare och andra småföretagare
som räntebärande lån mot bankmässig
säkerhet enligt villkor och grunder som
det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att närmare bestämma.
Utskottet hemställde, att motionerna
I: 482 och II: 638 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Eliasson och Persson
i Norrby.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Då jag tillsammans med
några kammarkamrater väckt den motion,
som här föreligger till behandling,
vill jag säga några ord.
Det har i olika sammanhang framhållits,
att just för de små företagarna,
småindustri, hantverk, småjordbrukare,
fiskare och andra, är de företagna kreditrestriktionerna
ytterst kännbara. Det
sägs från framstående håll, att om kreditrestriktionerna
inte kändes, skulle
de inte fylla sin uppgift. Man menar
med andra ord att det förhållandet, att
dessa småföretag har det mycket svårt
att kunna klara sin ekonomi tydligen
bara är något som så skall vara. Men
ärade kammarledamöter, när det blir
tal om att göra något positivt för att
hjälpa småföretagare och småföretagsverksamhet
ute på landsbygden och
sprida ut dem där, ja, då är alla så oerhört
intresserade och vill vara med om
alla möjliga åtgärder. Men när det gäller
att göra något för att småföretagarna
över huvud taget skall kunna driva sin
näring, över huvud taget kunna leva,
säger man, att småföretagarna kan inte
få låna några pengar. Detta tycker jag
är ett ganska märkligt system. Det är
tydligt att det är kännbart även för
stora företag, industrier och dylika i
detta avseende, men de har dock mycket
större möjligheter till självfinansiering
än dessa småföretagare. Företagaren
börjar ofta med två tomma händer
och räknar med att så småningom
kunna skaffa sig litet kapital och en
bättre ställning. Men får han ingenting
att börja med, står han där och kommer
ingen vart. Förr i världen kunde företagaren
få kredit för den materiel han
behövde för sin verksamhet, kredit för
maskiner och sådant. Nu skall alla ha
kontant betalning, och det är vad de
inte kan få. Jag måste säga att genom
denna kreditåtstramningspolitik dödar
man småföretagsamheten särskilt på
landsbygden. Är det detta man vill nå
med dessa kreditåtstramningar, når
man också målet. Men vi på landsbygden
känner oss inte tillfreds med det
och är inte övertygade om att dessa
åtgärder, som hårt drabbar småföretagarna,
är lyckliga för landet.
I föreliggande motion föreslås att ett
belopp på inte mindre än 100 miljoner
kronor ställs till regeringens förfogande
för att skapa möjligheter för dessa småföretagare
att låna pengar. Ingen kan
övertyga mig om att en dylik åtgärd
skulle kunna ha någon skadlig inverkan
på kampen mot inflationen. Men vill
man — jag säger det ännu en gång —
förhindra småföretagarna att driva sin
verksamhet, då skall man ta till sådana
här åtgärder. Men är det inte i alla
fall så, att om denna verksamhet med
många småföretag på landsbygden kan
blomstra, då blir det nya utkomstmöj
-
155
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15
Anslag för beviljande av räntebärande lån till jordbrukare och andra småföretagare
ligheter och nya skatteobjekt till nytta
inte bara för kommunerna utan också
för landet i dess helhet?
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att
man ser alldeles för snävt på dessa förhållanden.
Jag har haft tillfälle att titta
på en del stora företags ekonomiska
ställning, och åtminstone en mycket stor
del av dessa företag behöver strängt
taget inte låna pengar; de har så mycket
pengar samlade på olika sätt att de
klarar sig själva. Men den möjligheten
har inte dessa småföretagare. Det skulle
därför vara mycket välbetänkt om riksdagen
ville bifalla motionen. Vi föreslår
nämligen i denna, att riksdagen
måtte anslå 100 miljoner kronor att
tillhandahållas jordbrukare och andra
småföretagare som räntebärande lån
mot bankmässig säkerhet enligt villkor
och grunder som det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att närmare bestämma.
Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till motionen.
Herr MALMBORG i Stockholm (s):
Herr talman! Herr Andersson i Dunker
talade för att småföretagarna skall
få låna 100 miljoner kronor, och utskottet
har i det avseendet hänvisat till vad
utskottet sagt i sitt utlåtande nr 20, nämligen
att det vill slå vakt om penningvärdet.
Att ett bifall till motionen skulle
motverka ett sådant syftemål, bestreds
av herr Andersson i Dunker. Men jag
tror dock att om varje grupp springer
ifrån vad vi strävar efter, nämligen en
restriktiv penningpolitik, blir det ingen
mening med talet om nödvändigheten
av en sådan politik. Utskottet vill understryka
vikten av att bankofullmäktige
uppmärksammar utvecklingen på
detta område och inom ramen för en
fortsatt restriktiv politik vidtar de åtgärder
som kan befinnas erforderliga.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.
Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Jag tror inte jag behö -
ver säga, att vi på bondeförbundshåll i
handling visat, att vi inte varit rädda
för att medverka till mycket drastiska
åtgärder för penningvärdets bevarande,
och det är vi fortfarande beredda att
göra men inte till åtgärder, som kanske
kommer att döda tiotusentals småföretag
landet runt.
Herr LÖFGREN (fp):
Herr talman! Även vid behandlingen
av detta ärende har vi i utskottet velat
avvakta resultatet av den utredning, som
skall närmare klargöra hur kreditrestriktionerna
inverkar för olika näringsgrenar
och vilka svårigheter som uppstår
genom dem. Vi väntar oss självfallet,
att nämnda utredning även skall ge
klarhet i huruvida man bör vidtaga
några åtgärder i denna speciella fråga.
Jag tycker det är egendomligt att herr
Andersson i Dunker här talar om bondeförbundets
ställningstagande i frågan,
som om bondeförbundarna accepterade
den beska medicinen — samtidigt som
han talar för vidtagande av åtgärder,
som skulle förtaga effekten av medicinen.
I utskottet har vi velat ha klart
för oss hur vi skall använda våra resurser
i detta avseende, innan vi vidtager
några åtgärder.
Jag har velat framhålla dessa synpunkter
för att ingen skall tro att det
bara är bondeförbundet som hyser intresse
för dessa frågor. Även vi andra
hyser intresse för dem, men vi vill avvakta
resultatet av en skyndsam och
effektiv utredning, innan åtgärder vidtages.
Herr ANDERSSON i Dunker (bf):
Herr talman! Jag sade inte att bondeförbundarna
var ensamma om att acceptera
de drastiska åtgärderna. Jag
sade bara att vi har accepterat dem och
är beredda att göra det också i fortsättningen.
När herr Löfgren talar om resultatet
av den utredning, som skall komma, vill
jag säga, att de småföretagare det här
156 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
gäller inte kan leva på en utredning,
som kanske redovisar ett resultat om
ett eller två år. De behöver hjälp nu,
om de skall klara sig igenom det nuvarande
krisläget.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 638; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Dunker begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 638 av herr Andersson i
Dunker m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han ansåge
flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Andersson i Dunker begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 173 ja och 19 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 16
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen
i landet
Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för främjande
av kapitalbildningen i landet.
I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 454 i första kammaren av
herr Lindblom m. fl. och nr 580 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
i följande spörsmål, nämligen
>1) Undersökning av förutsättningarna
att genom skattereformer eller på
annat sätt stimulera tillämpningen inom
det enskilda näringslivet av vinstandelssystem
med särskild hänsyn till angelägenheten
att främja kapitalbildningen
genom att bereda de anställda
ökade möjligheter till sparande och uppnå
större effektivitet i produktionen.
2) Undersökning av förutsättningarna
för vinstandelsmetodernas tillämpning
inom av det allmänna ägda företag i
branscher där de befinner sig i en effektiv
konkurrens med enskilda företag
på lika villkor.
3) Undersökning av det allmännas
möjligheter att genom ändring eller
komplettering av rådande lagstiftning
underlätta tillkomsten av investeringsbolag
eller investeringsfonder med låga
aktievalörer eller andra liknande
institutioner i avsikt att skapa en fördelaktig
form för mindre inkomsttagares
sparande och öka tillgången på aktivt
kapital. Denna undersökning bör
även innefatta utredning av möjligheterna
att öka aktieägarnas kunskaper
om företagen.»
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:454 och 11:580 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
I) av herrar De Geer, Gustafson i
Göteborg och Löfgren, vilka ansett att
utskottet bort föreslå, att riksdagen måtte
besluta att, med bifall till motionerna
1:454 och 11:580 i skrivelse till
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
157
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
Kungl. Maj:t anhålla om utredning i följande
spörsmål:
1) Undersökning av förutsättningarna
att genom skattereformer eller på annat
sätt stimulera tillämpningen inom det
enskilda näringslivet av vinstandelssystem
med särskild hänsyn till angelägenheten
att främja kapitalbildningen genom
att bereda de anställda ökade möjligheter
till sparande och uppnå större
effektivitet i produktionen.
2) Undersökning av förutsättningarna
för vinstandelsmetodernas tillämpning
inom av det allmänna ägda företag
i branscher där de befunne sig i en effektiv
konkurrens med enskilda företag
på lika villkor.
3) Undersökning av det allmännas
möjligheter att genom ändring eller
komplettering av rådande lagstiftning
underlätta tillkomsten av investeringsbolag
eller investeringsfonder med låga
aktievalörer eller andra liknande institutioner
i avsikt att skapa en fördelaktig
form för mindre inkomsttagares sparande
och öka tillgången på aktivt kapital.
Denna undersökning borde även
innefatta utredning av möjligheterna att
öka aktieägarnas kunskaper om företagen;
samt
II) av herrar Svärd och Regnéll, utan
angivet yrkande.
Vidare hade ett särskilt yttrande avgivits
av herr Sköld.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Vi är alla överens om
att en ökning av sparandet är en förutsättning
för ett stabilt penningvärde
och ett fortsatt framåtskridande här i
landet, men vi är oense om vägarna att
nå detta sparande.
.lag skall inte här ingå på de olika
förslag som framlagts på det penningpolitiska
och finanspolitiska området i
syfte att nå en ökning i det totala spa
-
randet. Det är emellertid en sak som
man ibland förbiser, nämligen att det
är av vikt i vilken form detta sparande
sker. De pengar som sättes in på bank
eller användes för att betala försäkringspremier
finns ju tillgängliga för utlåning
till bl. a. näringslivet, och de spelar
därför en betydande roll i företagens
kapitalanskaffning. Men eftersom
bankerna och försäkringsbolagen som
regel måste fordra betryggande säkerhet
för utlåningen — det finns dock
vissa undantag — så kan man ofta inte
tillhandahålla det toppkapital som behövs
inom ett företag. Detta kapital
måste då satsas av personer, som är
villiga medverka till ett riskbärande
sparande. Den inkomstutjämning som
skett i vårt samhälle har medfört att
storförmögenheternas antal har nedgått,
och möjligheterna att finansiera med ett
riskvilligt kapital från större förmögenheter
har därigenom minskat. Man tycks
också allmänt vara överens om att detta
förhållande kräver att nya kategorier av
sparare träder till.
Jag skall här inte beröra de åtgärder,
som från vårt håll har föreslagits, vad
gäller skattebestämmelser för företagen,
syftande till att öka möjligheterna till
ett riskvilligt sparande, utan jag skall
begränsa mig till de två områden, som
har den mest framträdande platsen i
den motion vi nu behandlar, nämligen
demokratiseringen av aktieägandet och
tanken på andel i vinst samt meddelägarskap.
Det är en del som fått för sig att den
motion som väckts från folkpartiets sida
i det här ärendet skulle vara ett fullständigt
nytt uppslag från vårt håll.
Detta är alldeles felaktigt. Årets motion
bygger på den omfattande partimotion,
som lades fram 1952 och som då avslogs.
I debatten 1952 i denna kammare
tillät jag mig säga att jag ansåg, att frågan
vid det tillfället föll framåt, och jag
tycker att utvecklingen under de fyra
år som gått sedan dess har besannat
detta uttalande. Det har hänt en hel del
158 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
sedan 1952, och det var det som gav
oss anledning att återkomma i år.
Beträffande först frågan om breddandet
av aktieägandet är det intressant att
märka, hur denna tanke aktualiserats på
flera områden på sista tiden. På håll,
där man för fyra år sedan avfärdade
hela tanken med en axelryckning, har
man nu visat ett positivt intresse för
saken. Det beror givetvis till en del på
att de senare årens reallöneökningar har
skapat vissa möjligheter till aktiesparande
inom breda folklager, som förut
måste använda hela sin inkomst för livets
nödtorft. Av särskilt intresse är den
positiva inställning som kommit till synes
från flera håll inom LO. Åtskilliga
på den kanten har i tal och skrift framhållit
vikten av att man försöker åstadkomma
en breddning av aktieägandet.
I sitt remissyttrande säger också
Landsorganisationen, att denna sparform
kan fylla en uppgift även i vårt
land liksom den gjort i USA. Och LO
motsätter sig inte, som man säger, förslag
om utredning. TCO har betraktat
det som »en samhällsuppgift av hög
angelägenhetsgrad» att försöka få fram
former för sparande, som kan innebära
ett realvärdesparande. Bankföreningen
har i år ställt sig klart positiv till förslaget,
och från marknadens sida har
man också under det senaste året förmärkt
ett visst intresse för en breddning
av aktieägandet.
Nu är det så att folk drar sig för att
köpa aktier. Dels har man risken för
att kurserna kan falla, man kan göra
förluster, dels finns det många som helt
enkelt inte vet hur de skall bära sig åt,
det är för krångligt. Dessutom är aktierna
utfärdade i alldeles för stora valörer.
De flesta utfärdas i valörer på 100
kronor, men den fortgående penningvärdeförsämringen
har medfört att de
i många fall noteras till långt högre
kurs. Sammanlagt finns det alltså åtskilliga
svårigheter för folk i allmänhet
att tänka på att skaffa sig aktier.
I Amerika har man sedan flera år till -
baka en sparform för aktieköp som blivit
mycket populär. Man har bolag, ofta
ett ömsesidigt bolag, som köper ganska
stora aktieposter och fördelar dem över
en rad bolag, så att man inte är beroende
av om något enstaka bolags aktier
skulle falla i kurs. Man skapar med
andra ord en riskfördelning. Sedan ger
detta ömsesidiga bolag ut andelar på
små belopp som vanligt folk kan köpa,
och delägarna får den avkastning som
aktierna ger. De har då garanti för en
riskfördelning, garanti för en sakkunnig
skötsel av aktieplaceringarna, de får
en värdebeständig placering och en
högre avkastning än de kunde räkna
med, om de satte in pengarna på vanlig
bankräkning.
Många har sagt att man borde försöka
med denna metod också i Sverige. Det
finns emellertid vissa bestämmelser i
lagstiftningen som ställer sig hindrande
i vägen för ett genomförande av detta,
och i vår motion har vi framhållit att
man bör utreda, om man inte genom
ändring av lagstiftningen kan skapa
bättre förutsättningar för denna sparform.
Utskottsmajoriteten tycks inte ha
något direkt emot detta, men man har
föredragit att lita på att frågan skall utredas
av stabiliseringsutredningen. Nu
råkar jag själv vara ledamot av denna,
och jag vet vilket fantastiskt program
den har sig förelagt. Det gäller att försöka
lösa i stort frågan om förenandet
av full sysselsättning med ett stabilt
penningvärde. Det kommer att ta år innan
denna utredning kan bli färdig, och
jag tycker det är fullständigt felaktigt
att en fråga av teknisk karaktär som
denna, som borde kunna utredas på
några månader, till och med inom departementet,
om man verkligen hade
god vilja, skall begravas i en utredning
som har ett så oerhört omfattande arbetsprogram.
Vi har här i riksdagen sett hur det
har gått med 1950 års skattelagssakkunniga,
som blivit en fullkomlig massgrav
för en rad olösta frågor. Denna utred
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 159
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
ning skall väl inte också förvandlas till
en sådan massgrav för frågor, som man
har svårt att avvisa men som man å
andra sidan tycker det är skönt att vara
av med några år, eftersom man alltid
kan säga att de är under utredning. Som
ledamot av utredningen vill jag bestämt
motsätta mig att denna fråga skall behandlas
där.
Vi inom folkpartiet ser inte på denna
fråga, såsom framgår av vår motion, enbart
ur synpunkten att åstadkomma en
lösning för att öka det riskvilliga sparandet.
Vi har sammanknutit dessa frågor
med en strävan som vi haft och har
till en ökad ekonomisk demokratisering.
Vi önskar att den anställde mer och mer
skall kunna känna sig som medarbetare
i det företag där han är anställd och
inte bara som en opersonlig kugge i ett
stort maskineri, som har till uppgift att
ständigt spotta fram mer och mer varor.
Detta är särskilt tydligt, när vi vill utreda
frågan om möjligheterna till ökat
meddelägarskap.
För att få en bakgrund till det hela
vill jag försöka sätta in frågan i ett
större sammanhang. Under de senaste
årtiondena har det skett en oerhörd
förändring i de anställdas ställning
inom företagen. De har undan för undan
fått ett allt större inflytande. Vi
behöver bara jämföra de anställdas ställning
i dag med den de hade för 30, 40
år sedan för att se vilken utveckling
som skett. Här har de fackliga organisationerna
och på senaste tiden också företagsnämnderna
spelat en stor roll.
Denna utveckling kommer givetvis
att fortsätta, och jag tycker också det
är önskvärt att den fortsätter. Frågan
är i vilken riktning den skall gå. Ä ena
sidan finns det en strävan till ökad kollektivisering
från socialistiskt håll: staten
skall mer och mer bestämma, och
de anställda skall få sitt inflytande
ökat genom delägarskap i »AB Svenska
staten». Detta betyder en ökad makt hos
politikerna, men det är inte säkert att
det blir till någon särskild glädje för
de anställda.
Den andra utvecklingslinjen innebär,
att man genom ett breddat personligt
ägande ökar de anställdas inflytande
och ansvar.
Vi inom folkpartiet tror inte på den
socialistiska vägen. Det skulle föra för
långt att i detta anförande gå in på en
diskussion om socialismen i allmänhet,
men så mycket kan jag väl säga, att
socialismen har inte lyckats att inom
de statsägda företagen skapa en starkare
känsla av medarbetarställning än den
som finns inom de enskilda företagen.
Det socialdemokratiska huvudorganet
har vid flera tillfällen påpekat, att missnöjet
med löne- och arbetsvillkoren
inom de statsägda företagen är minst
lika levande som inom de privata företagen.
I ett annat sammanhang suckade
Morgon-Tidningen och sade, att alla
Sveriges medborgare är ju delägare i
AB Statens skogsindustrier, men de
flesta vet inte ens om att de är det.
Tanken på meddelägarskap och andel
i vinst anser vi inte vara något universalmedel.
Det är inte hela det alternativ
till socialismen som vi presenterar, men
vi anser det vara ett strå till stacken när
det gäller att förverkliga utvecklingen
i riktning mot en medarbetarställning
för den anställde.
När vi behandlade denna fråga om
meddelägarskap och vinstdelning i utskottet,
fanns det ett kompakt motstånd
mot motionens förslag. Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen sade
bestiimt nej i sina remissyttranden, och
högern och socialdemokraterna sade
nej vid voteringen. Helt negativa var ju
dock inte alla. Bankföreningen menade,
att man i denna fråga liksom frågan om
ett breddat aktieägande har goda erfarenheter
från USA, och att skäl finns
för att den prövas även i vårt land.
TCO, som inte på något sätt är entusiastisk
för tanken, sade att man i varje
fall inte ville motsätta sig eu utredning.
Jag måste bekänna, att jag är ganska
leo
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
nyfiken på högerpartiets inställning i
denna fråga. Det nej, som högern givit
till vår motion, tolkar jag i första hand
som ett nej till en statlig utredning på
området. Men det skulle vara intressant
att höra, hur man inom högern ställer
sig till själva tanken att på detta sätt
bredda ägandet. Jag vet, att man på en
del håll inom partiet är mycket ängslig
och närmast utmålar denna breddning
av äganderätten som någon kvasisocialistisk
tanke. Men på andra håll åter
har man, inte minst på grund av inflytande
från de konservativa i England,
insett att det i stället är fråga om en
breddning av det personliga ägandet,
som befordrar den enskilda människans
personlighetsutveckling.
Vad beträffar formerna för pn sådan
här vinstdelning är det två huvudförutsättningar
man måste bygga på. Den
första är att det måste bygga på frivilliga
överenskommelser mellan företaget
och de anställda. Det är alltså inte
på något sätt fråga om att genom statligt
ingripande eller på annat sätt genom
ingripande utifrån dirigera utvecklingen
inom företagen, utan det får träffas
överenskommelser mellan företaget och
de anställda. Det får inte vara fråga om
att påtvinga något företag ett system,
som någon av parterna inte anser skulle
vara lämpligt inom företaget. Detta att
systemet bygger på överenskommelse
innebär givetvis, att ensidigt bestämda
gratifikationer o. d. inte kan räknas in
i ett system, som medger andel i vinst.
Den andra förutsättningen är att systemet
inte får påverka den normala lönesättningen.
Det har uttryckts farhågor
för att det kollektiva avtalssystemet
skulle brytas sönder, men erfarenheterna
från utlandet tyder inte på något
sådant. Om vi tar England, där arbetsmarknaden
ju är organiserad ungefär
på samma sätt som i vårt land, finner
vi, att det under de senaste åren ägt
rum en mycket stor ökning av företagen
med vinstdelningssvstem. Det stora företaget
ICI, Imperial Chemical Indust
-
ries, har nyligen genomfört ett vinstandelssystem,
som omfattar över 75 000
anställda. Den engelska koncernen Courtauld
har också infört ett sådant system,
som berör över 20 000 anställda. Enligt
en uppgift i senaste numret av den
engelska tidskriften The Manager har
också attityden från fackföreningsrörelsens
sida förändrats under de senaste
åren. Från att ha varit direkt motståndare
har man ställt sig mera avvaktande
och i en del fall direkt positiv till saken.
Det finns i England till och med
ett vinstandelssystem som omhänderhas
av den lokala fackföreningen. I USA har
också vinstdelningstanken vunnit ökad
terräng.
Det argument, som man i första hand
anför för tanken på experiment med
vinstandelssystem, är i första hand att
detta är ett steg i riktning mot en meddelägarställning
för de anställda. För
det andra framhåller man, att systemet
medför ett stegrat intresse för att öka
produktionen och ofta även pressar ned
kostnaderna — det blir inte så mycket
kassationer och sådant inom företag av
denna typ. För det tredje påpekar man
att, därest det finns den överenskommelsen
att pengarna skall stå kvar inom
företaget, innebär systemet en ökning
av det riskvilliga sparandet.
Men varför behövs det då en statlig
utredning om dessa saker? Vad skall
denna utredning göra? Jo, den skall
först och främst kartlägga vilka olika
system som användes inom skilda länder
och givetvis även ta reda på vilka
erfarenheter som gjorts av dessa olika
system. Särskilt det förhållandet att arbetsmarknadens
topporganisationer här
i landet är så negativa till tanken på
vinstdelning ger enligt min mening
ökad tyngd åt det argumentet att det
bör ske en utredning. Därigenom bör
de företagare, som är intresserade av
saken, kunna få material för att sätta
i gång experiment.
Utredningen skulle också ha till uppgift
att undersöka, om man genom för
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 161
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
ändringar framför allt av skattelagstiftningen
skulle kunna stimulera till experiment
på området. Jag antar att redan
den nuvarande skattelagstiftningen
ger möjlighet för företagare, som utbetalar
vinstandelar, att få dem avdragsgilla
vid taxeringen, men det vore
värdefullt att också få utrett, huruvida
inte den anställde, som får andel av
vinsten, skulle kunna få skattelättnader,
särskilt för den händelse han låter
sina pengar stå kvar inom företaget
och alltså utgöra ett riskvilligt sparande.
I andra länder har det gjorts utredningar
av detta slag. Varför skulle vi
då inte här i landet kunna få en sådan
utredning? Man har tidigare avfärdat
tanken helt enkelt därför att man tyckt
att det hela verkade så utopiskt och
orealistiskt; man har inte trott att vinstandelssystemet
skulle komma att utbreda
sig. Men vi ser ju hurusom det
ständigt växer upp nya företag av detta
slag. Det har under de senaste åren
skett en kraftig ökning av de företag
som praktiserar metoden med vinstdelning.
Varför skulle det inte då få företas
en utredning? Vi på vårt håll har
inte något färdigt program att komma
med — vi kan inte i detalj säga, hur ett
vinstandelssystem bör se ut. Men vi anser
att detta är en stor idé, som nu börjar
sprida sig, och just därför fordras
det experiment och utredningar. Detta
är ett starkt motiv för att man sätter i
gång en utredning.
Jag vill, herr talman, också något
beröra det särskilda yttrande som herr
Sköld fogat till betänkandet. Herr Sköld
ser där problemet uteslutande ur samhällsekonomisk
synpunkt, alltså i vad
mån ett vinstandelssystem skulle öka
det totala sparandet inom samhället,
och det är kanske naturligt att herr
Sköld gör det, med de utgångspunkter
som motionen har haft. Men jag vill i
detta sammanhang säga att för oss betyder
det förhållandet minst lika mycket
att det här skulle vara fråga om
att genomföra en breddning av ägandet
och en meddelägarställning för de anställda,
och jag kan inte tänka mig att
herr Sköld skulle vara likgiltig för att
ägandet skulle breddas så mycket som
möjligt i stället för att ligga hos några
få personer.
I det samhällsekonomiska resonemang,
som herr Sköld för, anlägger han
ett rent statiskt betraktelsesätt. Han
räknar inte med att ett vinstandelssystem
skulle kunna medföra någon produktionsökning.
Men i den mån som
det gör det — och TCO liksom de företag,
som själva praktiserat systemet, anser
att så är fallet — medför det också
en sparandeökning som måste vara till
fördel för hela samhället.
Vad sedan gäller tanken på att man
på förhand skulle räkna ut, hur stor
vinst ett företag kommer att få, och
höja lönerna i förhållande till den väntade
vinsten, så utgår herr Sköld även
därvidlag från ett statiskt resonemang.
Det är väl inte så lätt att i förväg avgöra,
hur stor vinst ett företag kommer
att få under ett kommande år. Därtill
kommer att om man, såsom herr Sköld
tydligen tänkt sig, man tar ut en »extra»
löneökning, som t. v. får stå inne i företaget,
så måste detta verka kostnadsuppdrivande,
eftersom löneökningarna
måste kalkyleras in i priserna och på
det sättet försämra konkurrenskraften
och kanske även medverka till konsekvensprisstegringar.
En andel i en vinst, som endast utbetalas
för den händelse det blir någon
vinst, behöver inte på samma sätt kalkyleras
in i priserna.
Så länge denna andel i vinsten står
kvar inom företaget, verkar den ju till
förmån både för företagaren och de anställda.
Det är först när utdelningen
skall tas ut ur företaget som frågan
uppkommer, huruvida utdelningen helt
skall tillfalla den som salt in kapitalet
eller om en del av vinsten skall, sedan
det riskvilliga kapitalet fått en skälig
ränta, gå till den anställde enligt en på
förhand uppgjord plan. Om de anställda
11 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 15
162 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
sedan, när det gäller det belopp som
utan skada kan tas ut från företaget i
form av vinst, låter efter överenskommelse
sin andel stå kvar i företaget,
uppkommer därigenom ett sparandetillskott.
Det finns också vinstandelssystem,
som bygger på en viss kontantinsats
från den anställdes sida. Han får
en normal ränta för de pengar han sätter
in i företaget, men dessutom en
andel av företagets vinst i förhållande
till det belopp som utbetalas till aktieägarna.
Anledningen till herr Skölds särskilda
yttrande är väl vad han framhåller i
dess sista stycke, där han säger, att
man skall kunna »skapa ett de anställdas
företagssparande genom att en del
av den möjliga löneökningen stannar
kvar i företaget enligt avtal, som även
tillerkänner de anställda ett av denna
anordning betingat ökat inflytande på
företagets angelägenheter».
Jag förstår, att herr Sköld kanske
inte har velat inbjuda de övriga medlemmarna
av majoriteten i bankoutskottet
att skriva under detta, eftersom just
denna fråga har väckt så oerhört livlig
diskussion inom LO och det socialdemokratiska
partiet. Den tanke, som herr
Sköld här framfört, har ju fått en mycket
hård kritik ifrån herr Meidners
sida, vilken närmast kallat det hela för
företagsfeodalism och som inte på något
sätt vill vara med därom. Det vore
intressant att av bankoutskottets talesmän
här få reda på hur de ställer sig
till denna fråga.
Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till utskottets utlåtande.
Under detta yttrande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.
Herr NILSSON i Landskrona (s):
Herr talman! Om ett par, tre veckor
torde vi få tillfälle att här i kammaren
diskutera den framtida ekonomiska po
-
litiken. Av herr Gustafsons i Göteborg
anförande förefaller det emellertid som
om man redan nu började debattera det
ärende, som skall komma upp om en
liten tid. Enligt min åsikt har vi dock
inom utskottet inte utgått från sådana
synpunkter, utan vi har framför allt
tagit ställning till frågan om främjandet
av kapitalbildningen i landet; således
icke till den framtida ekonomiska politiken.
Sällan har man väl i utskottet varit
så enig som när det gällt att uppmana
människorna att spara, ty alla och envar
har ju erfarenhet av att den hastiga
utveckling, som sker i samhällslivet,
kräver pengar, om något skall kunna
uträttas. Jag tror emellertid, att man
även får vara försiktig, när man talar
om det allmänna sparandet, ty man kan
väl inte begära, att de stora massorna
återigen skall kunna lägga undan så
värst mycket av sina avlöningar. All
erfarenhet och alla siffror visar, att
sparandet numera i praktiken har brett
ut sig just till de stora massorna, varför
man till ingen del har rätt att säga, att
dessa tillhör slösarna.
Vad det gäller motionen tror jag
emellertid, att det inte kan vara någon
mening i att gång efter annan i motioner
inrikta sig på frågor, som andra
människor redan håller på att penetrera.
Därför anser jag, att man icke bör
behandla denna motion på annat sätt
än att man yrkar avslag på densamma.
Skall man försöka göra människorna
till delägare kan man nog inte gå på
motionärernas väg. Den som känner till,
hur oerhört litet en mindre aktieägare
i ett bolag har att säga till om, kan
aldrig tro, att man med en aktie på 100
kronor någonstans kan känna sig som
ägare av ett företag. Man får allt ta
emot sin slant och därmed punkt. Jag
vill därför för min del, herr talman,
yrka avslag på motionen och bifall till
utskottets hemställan.
Av herr Gustafsons anförande framgick
det, att motionen — vilket man
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 163
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
tidigare icke har nämnt — skulle vara
av antisocialistisk natur. Jag trodde
inte, att denna motion innebar något
sådant, ty om man skall utgå från dessa
synpunkter får väl även herr Gustafson
i Göteborg se efter, hur det egentligen
gestaltar sig i dessa socialistiska företag
och varför de verkligen har kommit
till. Det är väl ändå inte okänt för herr
Gustafson, att Statens skogsindustrier
kom till därför att det enskilda initiativet
inte ville ta några risker. Norrbottens
järnverk kom till på samma
sätt, därför att det enskilda näringslivet
icke brydde sig det minsta om saken.
Sin vana trogen går man, när man
inte kan hämta exempel på närmare
håll, över till Amerika, England eller
andra främmande länder. Det lär förhålla
sig på det sättet, att 65 procent
av den amerikanska befolkningen har
rent av väldiga löner, men man glömmer
att tala om hur de 35 procenten
har det ställt. Dessa lever faktiskt, enligt
andra uppgifter, på svältgränsen.
Det är det enskilda initiativets resultat,
som här framträder. Kan man kalla det
för äganderätt? I vårt land har vi ändå
genom sociala reformer försökt trygga
förhållandena för de människor, som
inte kan frigöra sig och som inte kan
få en säker ställning på andra områden.
För att återgå till motionen anser jag,
att alla och en var av oss i utskottet
har ungefär samma synpunkter på möjligheterna
att försöka befrämja sparandet.
Däremot tror jag inte, att man skall
gripa in i kommittéers och nämnders
arbete, vilka redan har till uppgift vad
motionen syftar till.
Än en gång, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! .Tåg har inte någon avsikt
att diskutera den framtida ekonomiska
politiken i allmänhet. Detta framgick
ju tydligt av mitt förra anförande.
Jag vill i alla fall nämna att jag instämmer
med herr Nilsson i Landskrona
om att det finns ett sparande i de breda
lagren av folket och att man inte kan
påstå att folk i dessa lager är slösaktiga.
Jag vill påminna herr Nilsson om att
när tanken kom upp förra året att
tvinga dessa människor att spara ytterligare,
sade vi från vårt håll nej.
Sedan säger herr Nilsson mycket riktigt
att enstaka aktieägare i stora bolag
ofta har svårt att känna sig som delägare
och vet alltför litet om bolaget.
I vår motion ingår också förslag om åtgärder
för att öka upplysningen hos
aktieägarna om bolagen.
Vad beträffar Statens skogsindustrier
innebar mitt yttrande inte, att detta
företag skulle överföras helt i enskild
ägo. Jag bara citerar Morgon-Tidningen,
som menade att man inte riktigt hade
lyckats skapa en känsla av delägarskap
i detta statliga bolag.
Sedan säger herr Nilsson i Landskrona,
att vi inte skall ge oss på kommittéer,
som redan har fått uppgifter.
Men stabiliseringskommittén har inte
fått i uppdrag att behandla tekniska
frågor av denna art.
När man i andra länder kan företa
statliga utredningar på detta område,
varför kan man då inte undersöka om
det inte finns möjlighet att pröva detta
system i vårt land?
Herr REGNÉLL (h):
Herr talman! Herr Gustafson efterlyste
högerns ståndpunkt i fråga om
vinstandelssystemet. Eftersom jag har
varit närvarande i bankoutskottet och
där avgivit en blank reservation, kan
jag kanske få svara.
Alla uppslag som kan leda till ökad
kapitalbildning i landet är förtjänta av
att granskas uppmärksamt. Från högerhåll
har vi i flera olika sammanhang
kommit med uppslag, som om de realiseras
enligt vår uppfattning leder till
ökad kapitalbildning.
Vad beträffar det avsnitt av den nu
164 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
föreliggande motionen, där det talas om
vinstandelssystemet, anser jag personligen
— och jag har den uppfattningen
att högerfolk i allmänhet går på samma
linje — att det inte är statens sak att
lägga sig i dessa problem. Vi står här
inför något som enligt vårt sätt att se
bör avhandlas mellan arbetstagare och
arbetsgivare. Staten har sannerligen tagit
på sig tillräckligt mycket redan. Så
illa är det inte ställt med utredningsresurserna
vare sig inom företagarvärlden
eller inom arbetstagarorganisationerna,
att en kartläggning sådan som
den herr Gustafson nu kräver att vi
skall låta utföra i statens regi inte
skulle kunna verkställas av arbetsmarknadens
parter. En intressant och väldokumenterad
skrift i ämnet kan jag
hänvisa herr Gustafson till, om han inte
redan känner den. Den är publicerad
av Studieförbundet Näringsliv och samhälle,
och dess kvalitet kan efter vad
jag förstår mycket väl mäta sig med
statlig utredningsstandard. Att staten
håller sig borta från denna arbetsmarknadens
angelägenhet gissar jag vara en
direkt fördel för den fortsatta, i och för
sig intressanta debatten om vinstandelssystemet.
Annorlunda ställer det sig beträffande
motionens önskan om en utredning
av möjligheterna att sprida aktieägandet,
d. v. s. att göra en större del av befolkningen
än nu till delägare i det
kapital som arbetar i näringslivet. Detta
är ett från högerhåll ofta framfört
önskemål, som vi har sökt verka för
bl. a. genom att föreslå att avkastningen
av mindre aktieinnehav skulle vara
skattefri. Eftersom man på detta område
till skillnad från vad fallet är på
vinstandelsområdet direkt kan peka på
hinder t. ex. inom skattelagstiftningen
och banklagstiftningen, hinder som kan
vältras undan endast genom riksdagens
beslut, anser vi det fullt berättigat att
instämma i det utredningskrav som i
reservationen redovisats under punkten
3.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Herr Regnéll sade, att
uppfattningen bland högerfolk i allmänhet
nog var den, att denna sak inte borde
beröras i statlig utredning. Det är
inte så överallt i världen. Jag har framför
mig engelska underhusets protokoll
för juli månad förra året. Där kan man
läsa, att denna sak kom upp den 12 juli
genom frågor till finansministern från
en liberal, en konservativ och en socialist.
Den konservative parlamentsledamoten
var den som gick längst. Han begärde
direkt statlig utredning om vinstdelningens
problem, och krävde att utredningen
skulle undersöka om det
fanns möjlighet att genom ändring i
skattelagstiftningen underlätta utvecklingen
av vinstandelssystemet. Den 14
juli framställdes liknande frågor till
arbetsministern, den gången endast från
konservativt håll. Då meddelade arbetsministern,
att han hade igångsatt en utredning
om vinstandelssystemet. Jag
har senare fått reda på att man i oktober
förra året skickade ut en rundfråga
till över 900 företag för att få upplysning
om detta system. En konservativ
regering har alltså i England igångsatt
en statlig utredning om denna sak. Man
har vidare återupptagit det register över
vinstfördelningsföretag, vilket fanns till
1939 men slopades när kriget kom.
Det är också känt, att amerikanska
senaten så tidigt som 1938 tillsatte en
sådan utredning och att den amerikanska
skattelagstiftningen tar hänsyn till
vinstdelningssystemet.
Det finns alltså på andra håll i världen
en känsla av att det inte skadar
med en opartisk utredning på detta område.
Jag hoppas att tanken på en sådan
skall vinna gehör mer och mer
också i svenska kretsar.
Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Gustafsons i
Göteborg inlägg vill jag endast säga, att
den gång man här i landet kommit
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
165
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
längre i diskussionen och eventuellt har
funnit att ett förslag kommit fram som
förtjänar att behandlas av riksdagen,
den gången faller det sig naturligt att
det också kommer under riksdagens behandling.
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Jag tillåter mig till en
början att säga några ord om reservanternas
krav på en utredning om investeringsbolag
och investeringsfonder för
att därigenom skapa förutsättningar för
ett populariserande av aktieinköp. I utskottet
har jag för min del haft den
uppfattningen, att man inte har någon
anledning att motsätta sig själva saken.
Det kan vara en åtgärd som kan ha
sin lilla betydelse, det skall gärna medges.
En annan sak är ju emellertid om
riksdagen skall begära en utredning i
denna fråga.
Frågan om sparfrämjande åtgärder
intresserar oss alla, men framför allt
har ju den frågan blivit oppositionens
enda kvarvarande linje i den ekonomiska
politiken. Så snart det blir fråga
om vad som skall göras för att stärka
den samhällsekonomiska balansen säger
man från oppositionens sida att vi skall
befrämja sparandet. Men sparandet och
dess befrämjande är ju ett ovanligt stort
komplex av frågor.
Den fråga som här förts fram är sålunda
en kugge i ett stort maskineri.
Nu har här tillsatts — även med instämmande
från oppositionens sida — en
stor parlamentarisk kommitté, som har
till uppgift att komma med rekommendationer
om den ekonomiska politiken
i fullsysselsättningssamhället. Det är väl
självklart alt denna oppositionens huvudlinje
måste bli föremål för cn ingående
utredning där, och att problemets
olika sidor måste anpassas efter
varandra. Då är det väl ganska meningslöst
att tänka, att man skulle rycka ut
denna detalj och — därför att den är
av teknisk natur — säga, att man skall
ta den för sig. Det går väl inte att se
hur den detaljen skall passas in i hela
schemat förrän man har schemat färdigt.
Dessutom finns det ingenting som
är obehagligare än att riksdagen i
oträngt mål gång på gång begär utredningar
i än den ena frågan, än den
andra. Det finns ingen möjlighet för en
regering att effektuera alla de anspråk
som då framställs. Därför skall man inte
komma och begära utredningar som det
inte finns trängande skäl för.
I detta fall kan det utan vidare slås
fast, att denna fråga är under utredning.
Att herr Gustafson i Göteborg,
som är ledamot av kommittén, inte anser
att frågan hör dit, det saknar all
betydelse. Om han inte vill ta upp frågan
får han lämna kommittén. Det får
inte bli så, att hans lilla mening skall
bli avgörande då det gäller att bestämma
vad kommittén skall syssla med. Att
kommittén måste behandla alla spörsmål
om hur sparandet skall främjas, det
är väl fullständigt självklart.
Låt mig härefter gå över till frågan
om vinstandelen. När herr Gustafson
här försökte göra detta till en liberal
fråga och inte till en socialistisk så följer
jag honom inte ett fjät på vägen.
För mig är frågan om vinstandel en
praktisk angelägenhet, en fråga om ändamålsenligheten.
Det är den som skall
avgöras. Jag skall strax komma in på
den saken. Innan jag gör det skulle jag
emellertid vilja säga någonting om utredningskravet.
Reservanterna slår ju fast att ett sådant
institut icke får införas genom lagstiftning.
Det skall ske genom helt frivilliga
överenskommelser parterna emellan.
Varken arbetsgivarsidan eller löntagarsidan
vill i dagens läge medverka
till att införa vinstandelssystemet.
Staten kan väl ändå utreda frågan, säger
herr Gustafson i Göteborg. .lag frågar:
Varför? Herr Gustafson svarar:
Gör man det kanske man ändå kunde
locka en och annan företagare till att
ge sig in på och pröva systemet. Har
166 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
inte folkpartiet tillräckliga anknytningar
i företagarvärlden? Det finns ju till
och med reservanter här som är företagare.
Skall det vara alldeles omöjligt
att locka företagare till detta experiment
utan statlig utredning?
Det finns ju en part till. Vinstandelssystemet
skall införas genom frivilliga
överenskommelser mellan parterna, och
det måste alltså ske med fackföreningarnas
medverkan. En enskild fackförening,
vare sig den består av tjänstemän
eller arbetare, tar sig inte för att
föra en speciell politik på detta område.
Det blir de samlade löntagarorganisationernas
mening som avgör om arbetarsidan
skall gå med på detta förslag.
För närvarande saknas alltså alla förutsättningar
för att detta institut skall
komma att genomföras, ty parterna vill
inte. Det är klart att staten kan göra en
utredning ändå. Men är det inte att
kasta bort arbetskraft och pengar att
göra en utredning, som kanske -—- det
vill jag inte bestrida — blir aktuell om
10 eller 20 år? Då, det får vi väl medge,
kommer en utredning som vi gör nu att
vara fullständigt uråldrig och kommer
inte längre att passa för den situation
som då finns. Utredningskravet är därför
ett krav i ett lufttomt rum, och det
kan inte fylla något ändamål. Här är
inget annat att göra för folkpartiet än
att försöka övertyga parterna om att
vinstandelssystemet är en nyttig sak.
Den dag då parterna visar intresse för
denna fråga kan det finnas anledning
för staten att intressera sig för att göra
en utredning.
Låt mig härefter säga några ord om
själva sakfrågan: Fyller vinstandelssystemet
en uppgift och är det en ändamålsenlig
inrättning? Reservanterna
motiverar systemet med två saker.
Den ena är att vinstandelssystemet
skulle skapa samhörighet mellan den
anställde och företaget och ge den anställde
tillfredsställelse i sitt arbete.
Detta är ett påstående, och det är svårt
att bedöma vad som ligger i det. Märk
-
ligt är ju, att både de anställdas organisation,
som väl skall ha intresse för
att deras medlemmar känner tillfredsställelse
i arbetet, och företagarna, som
väl skall ha intresse av att deras anställda
känner sig samhöriga med företaget,
är mot detta. Jag tror att de är
mot det på goda grunder. Jag tror att
frågan om tillfredsställelse i arbetet och
känslan av samhörighet med sitt företag
är mera än en vinstandelsfråga. Jag
känner många aktieägare, herr Gustafson
i Göteborg, som inte känner någon
samhörighet med sitt företag, som inte
träffar mig någon enda gång utan att
de skäller på styrelsen och frågar mig
om man inte kan skärpa skyddet för
minoriteterna i företagen. Men jag har
också träffat många arbetare, som är
solidariska med sitt företag och stolta
över att arbeta där och känner stor gemenskap
med det, trots att de inte har
ett öres insats. Jag undrar om man med
ett system som detta skulle kunna ändra
den situationen.
Den andra frågan är: Stimulerar
vinstandelssystemet sparandet? Jag har
i mitt särskilda yttrande sagt, att man
inte utan vidare kan förneka att systemet
kan få den effekten, men att det
beror på hur man lägger upp det. Om
man lägger vinstandelssystemet så, att
det ökar det totala sparandet i samhället,
då är det sparfrämjande. Systemet
måste då uppfylla två villkor. För det
första att man binder vinstandelen för
någon tid i företaget och för det andra
att man låter lönen bestämmas så, att
den utbetalda lönen plus vinstandelen
blir lika med full normal lön. Gör man
detta, representerar vinstandelen något
som annars icke skulle ha sparats. Reservanterna
går, visserligen med ett
»om», med på att man kan tänka sig
en överenskommelse att vinstandelen
skall bindas.
Sedan säger herr Gustafson att lönsättningen
skall vara normal. Däremot
menar han, hoppas jag, att löntagarna
trots vinstandelssystemet skall ta ut ur
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 167
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
marknaden den lön som det går att avpressa
arbetsgivaren. Gör löntagarna
detta, varifrån skall i så fall vinstandelen
komma? Den skall komma ifrån
företagsvinsten, säger man. Hur skulle
den vinsten ha använts annars? Den
används ju till företagssparandet. Det
blir därför inte något nytt sparande.
Det blir bara en ny fördelning av sparandet
beträffande äganderätten. Varför
skulle detta premieras? Jag vet inte om
herr Gustafson eller någon annan kommer
att säga: En sådan vinstandel kunde
ju i stället tas av den utdelade vinsten,
så att utdelningen till aktieägarna
sänktes i motsvarande grad.
Ja, menar ni det och tror ni samtidigt
att det blir lättare att låta löntagarna
spara denna del av vinsten än att låta
aktieägarna spara den, så kan det ju
ligga något i detta resonemang.
Jag fick emellertid av herr Gustafsons
anförande en mycket klar uppfattning
att han icke tror att vinstandelssystemet
kommer att öka det totala sparandet.
Herr Gustafson vek undan på
den punkten och sade, att jag betraktar
saken rent statiskt och icke räknar med
den produktionsökning som skulle inställa
sig på grund av att detta system
innebar en sporre till ökad produktion.
Det är klart att man kan resonera så,
men är detta ett sparande? År varje åtgärd,
som vidtages för att öka produktionen,
ett sparande? Det beror alldeles
på, herr Gustafson, om man hindrar
denna produktionsökning att bli
ökad konsumtion. Men herr Gustafson
ville ju ha en vinstandel även om den
icke bands för någon tid i företaget, och
då blir väl resultatet en konsumtionsökning
och icke ett sparande. Såsom reservanterna
har tänkt sig vinstandelen
är det därför enligt min mening ytterligt
svårt att säga att den är sparfrämjande.
Den kan bli det om man
lägger upp den som jag nyss angivit,
men så som reservanterna vill ha vinstandelen
lagd kan den icki bli sparfrämjande.
Låt oss emellertid komma till en annan
fråga. En sådan här vinstandel skulle
ju genomföras genom en överenskommelse
mellan företaget och dess anställda,
d. v. s. mellan företaget och
de fackorganisationer vartill företagets
anställda är anslutna. Vad skulle ett sådant
avtal innebära? Det skulle väl
exempelvis innebära att en så och så
stor del av den bokförda vinsten skulle
delas ut till de anställda, att eventuellt
denna andel skulle helt eller delvis bindas
i företaget för vissa år och att det
skulle utgå en viss ränta på dessa
pengar. Det är klart att man kan träffa
ett sådant avtal, men tror ni att det
finns någon förtroendeman i en fackförening
som vill skriva sitt namn under
ett avtal av detta slag utan att det också
innefattar bestämmelser om hur vinsten
skall beräknas? Kom ihåg: vinsten är
en bokföringsfaktor. Vinstens storlek
blir beroende av hur jag lägger bokföringen.
Avtalet måste innesluta bestämmelser
om hur avskrivningarna i
företaget skall läggas, annars blir det
en chimär, som en ansvarsfull representant
för de anställda aldrig skulle
kunna skriva under, och då betyder ett
sådant avtal naturligtvis att de anställda
tillförsäkras ett visst medinflytande i
företaget. Jag antar att reservanterna
går med på att konsekvensen blir denna,
vilket jag ju inte har något emot.
Att Arbetsgivareföreningen med sådan
styrka ställt sig negativ i detta avseende
beror just på att man där inser att detta
är en början till de anställdas medinflytande
i företagen. Man skulle då kunna
fråga: Varför vill då inte de anställda
vara med om detta? Nej, det är klart
att systemet har nackdelar. Några påvisbara
fördelar har det ju inte, men det
har nackdelar. Det har den nackdelen
att det blir en högre ersättning för anställningen
i sådana företag som inför
vinstandelssystemet än i de företag
som icke har detta system. Det blir vidare
en högre ersättning i företag med
stor vinst än i företag med liten vinst,
168 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
och resultatet måste ju bli att det uppstår
konkurrens. Man underlättar för de
vinstgivande företagen att konkurrera
om arbetskraften och dra till sig anställda,
med åtföljande svårigheter för de
företag som ger dålig vinst eller ligger
i marginalen. Detta innebär ett oroande
element på arbetsmarknaden och ett
underminerande av den solidariska lönepolitiken.
Det är med ett sådant system
icke möjligt att upprätthålla den
lönepolitiska linje som de anställdas
organisationer för, nämligen att alla
anställda skall få sin del av välståndsutvecklingen,
inte bara de som händelsevis
är anställda i de mest vinstgivande
företagen. Det är därför ganska
naturligt att man på löntagarhåll är
emot denna sak.
Jag har i slutet av mitt särskilda yttrande
sagt att det, om man på allvar
vill skapa ett de anställdas företagssparande,
finns en annan linje som i korthet
innebär följande.
I avtalsrörelserna driver de anställdas
organisationer fram den lön som
marknaden kan medge. Denna löneökning
blir större än vad som ryms inom
den samhällsekonomiska balansen i
fullsysselsättningssamhället. Om man då
gör ett tillägg till avtalet som säger, att
en viss del av löneökningen under viss
tid skall vara bunden i företaget men utgöra
varje anställds privata egendom
och förräntas i företaget, och tillförsäkrar
de anställda det medinflytande som
denna penningplacering måste medföra,
så skapar man ett de anställdas företagssparande.
Man oroar inte arbetsmarknaden.
Man försvårar inte den solidariska
lönepolitiken. Herr Gustafson
hade en invändning: en sådan linje verkar
kostnadsuppdrivande. Verkar den
mer kostnadsuppdrivande än folkpartiets
vinstandelslinje? År det icke herr
Gustafsons mening att de anställda skall
ta ut den lön som står att ta ut på marknaden?
Mer kan de inte ta ut vare sig
enligt mitt alternativ eller enligt herr
Gustafsons. Eller menar verkligen herr
Gustafson att löntagarna om de bär
vinstandel inte skall ta ut det som marknaden
inbjuder till?
Men som sagt, det blir väl i alla fall
bäst, såsom jag förut har antytt, att herr
Gustafson och övriga folkpartister får
försöka övertyga löntagare och arbetsgivare
om att vinstandelssystemet är ett
bra system, och förrän det har skett är
det mycket liten mening i att begära
statens medverkan.
När jag har kastat fram tanken på ett
annat alternativ, har jag inte kommit
till riksdagen och begärt en utredning,
eftersom jag har fullt klart för mig att
detta är någonting som måste bestämmas
på den fria arbetsmarknaden. Det
kan väl hända att man i vissa andra länder
leker litet vårdslöst med den fria
arbetsmarknaden, men det skall inte vi
göra. Den dagen då jag vinner resonans
—- om jag nu gör det — hos löntagarna
för min tanke skall jag inte heller
dra mig för att komma till riksdagen,
om jag är med så länge, och begära
en utredning, men jag tror icke det
finns anledning att nu göra det.
Herr Gustafson sade att mina tankar
väcker strid inom löntagarorganisationerna.
Ja, strunt i det! Det finns
i alla fall inte ett sådant samlat motstånd
mot dem som mot vinstandelssystemet.
Herr Meidner är min motståndare;
han ogillar min linje, och jag
ogillar hans. Herr Gustafson ogillar
också hans linje. Tror herr Gustafson,
att lierr Gustafsons vinstandelssystem
vinner starkare gehör hos herr Meidner
än min linje? Jag tror inte det. Jag
tror att vi i det avseendet står på fullkomligt
jämlik fot.
I detta yttrande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
Malmborg i Stockholm (s).
Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):
Herr talman! Jag är förekommen dels
av herr Regnéll, dels av herr Sköld.
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 169
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
Vi har i bankoutskottet vägletts av de
remissvar vi fått. Jag förmodar att herr
Gustafson och hans medmotionärer har
tagit del av att både LO och TCO har
visat tveksamhet och intagit en avvisande
ställning till denna fråga. För att
frågan över huvud taget skall föras
framåt måste man ju kunna förutsätta
att det råder enighet bland de parter
som kommer att beröras av saken, och
någon sådan enighet föreligger inte.
Jag skall koncentrera mitt anförande
och bara göra en erinran. Herr Gustafson
är synnerligen angelägen om en separat
statlig utredning, men vi har förutsatt
att 1955 års stabiliseringsutredning
skall ha anledning att granska de
frågor som Ohlin m. fl. motionerat om;
sålunda frågor om vinstandel m. m. Då
ställer sig herr Gustafson, som själv
tillhör utredningen, avvisande och gör
till och med det uttalandet, att han inte
kommer att godkänna att utredningen
belastas med detta uppdrag utöver de
många frågor utredningen redan har.
Det är en märklig inställning, alldenstund
herr Gustafson tillmäter de moment
som motionen omfattar så stor betydelse
i de sammanhang som utredningen
har att befatta sig med.
Jag har den erfarenheten från de utredningar
där jag suttit med, att man
sedan utredningen kunnat överblicka
förhållandena har rättighet att koncentrera
sig på en viktig fråga som anses
brådskande. Jag vill rekommendera
herr Gustafson att sondera förhållandena
inom utredningen. Finner han att
han har gehör, kan väl utredningen ta
hand om de spörsmål som här föreligger
och framlägga ett särskilt betänkande.
Jag tycker det vore en riktigare
ståndpunkt än att herr Gustafson såsom
ledamot av denna utredning kallt avvisar
att utredningen skall befatta sig
med frågan.
Detta är den rekommendation som
jag vill ge motionärerna. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Såväl herr Sköld som
herr Jönsson i Rossbol har tagit mycket
illa upp att jag har en avvikande mening
om vilka frågor som bör behandlas
inom stabiliseringsutredningen.
Denna stabiliseringsutredning har fått
i uppdrag att sätta sig in i ett synnerligen
vidlyftigt material och dra upp
principiella riktlinjer. Vi kan räkna
med att detta kommer att ta en avsevärd
tid i anspråk. Den fråga det här
gäller är av teknisk natur och borde
kunna lösas inom departementet på
högst några månader.
Jag säger att det är felaktigt att förvandla
stabiliseringsutredningen till något
slags motsvarighet till 1950 års skattelagssakkunniga,
där en mängd frågor
ligger begravda. På detta svarar herr
Sköld, att om jag inte vill vara med i
utredningen, kan jag ju avgå. Nu är det
inte längre herr Sköld som tillsätter
och avskedar kommittéledamöter, men
skulle det vara så, att en kommittéledamot
som har avvikande mening i en
detaljfråga skulle få en anmodan att
avgå, skulle vi ha kommit vilse när det
gäller utredningsväsendet.
När det gäller diskussionen om vinstandelssystemet
tycker jag det är intressant
att se den saklighet med vilken
denna fråga hittills har diskuterats i
denna kammare. Jag minns hur det
varit vid tidigare debatter. Detta är en
svår fråga, en fråga som enligt vår mening
är så svår att den behöver utredas,
och det behövs experiment. De erfarenheter
man gjort från utlandet har
varit av den karaktären, att man också
här hemma i Sverige börjat undra om
man inte i alla fall borde försöka ta
reda på om detta kan vara någonting
för vårt land.
När de två stora engelska systemen
koin till för två år sedan, skrev MorgonTidningen
följande: »Nu är det ju ändå
sedan länge uppenbart med alltför
mycket belysningsmaterial från alltför
många tidpunkter och från alltför många
170 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
håll, att det spontana intresset inom de
djupa leden för en mera omfattande
övergång till samhällsägda företag icke
är särskilt intensivt. När så förhåller
sig är det ej alltför stora skäl att från
arbetarrörelsens sida sätta sig på höga
hästar mot sådana försök som sker från
den politiska motsidan och vilkas tendens
och allmänna utvecklingsinriktning
ändock är att göra de många mera
delaktiga i ägandet, mera aktivt medagerande
i företagets utveckling och
dagliga liv. Den risk och fara som man
från arbetarsidan sett och skyggat för,
att arbetarna skulle lockas att mindre
intressera sig för sina egna framgångslinjer
i de fackliga och politiska organisationerna,
behöver ej nödvändigtvis
materialiseras.»
Där hade man i alla fall fått sig en
tankeställare, och jag tycker att ett fullföljande
av tankegångarna i det yttrandet
skulle innebära, att det vore skäl i
att undersöka om man inte kan göra
någonting för att stimulera denna tanke
i vårt land.
Jag hörde med intresse att herr Sköld
sade, att frågan kanske kan bli aktuell
om tio eller tjugo år. Det tyder på att
här i alla fall vissa frön är sådda, som
kanske kommer att spira upp så småningom.
Herr Sköld säger att man som motiv
för vinstandelssystemet har anfört, att
det skulle öka tillfredsställelsen i arbetet.
Erfarenheten har visat, att i de företag
där man har praktiserat detta system
har man vunnit ökad tillfredsställelse
och ökad produktion. Men det skall
inte vara något universalmedel för att
få idealiska förhållanden på arbetsplatsen.
Det kan inte användas för att dämpa
missnöje som finns på arbetsplatsen,
ulan förutsättningen är att det är sådana
relationer mellan arbetsgivare och
anställda att det finns förtroende mellan
dem. I annat fall hjälper nog inte
vinstandelstanken till att få ordning på
arbetsplatsen.
Sedan säger herr Sköld att det kan -
ske inte blir något ökat sparande med
den här vinstandelstanken. Det är klart,
att i den mån som de som deltager i
systemet utan vidare får lyfta sina andelar
blir det inte något ökat sparande,
såvida det inte förs en allmänt sparstimulerande
politik i landet, som gör
att de sparar av egen fri vilja. Men om
systemet leder till en produktionsökning,
så finns det större pengar att ta
ut av företaget, och det räcker såväl till
att aktieägarna får en skälig utdelning
som till att de anställda kan få en skälig
andel av vinsten.
Herr Sköld säger att det här systemet
inte har några påvisbara fördelar men
att det har nackdelar. Jag tror att det
vore intressant om herr Sköld ville gå
med i en sådan här utredning och studera
de erfarenheter man har från övriga
länder, där det i alla fall har visat
sig att systemet visserligen har nackdelar
liksom alla system men att det
obestridligen har fördelar.
Herr Sköld tog även upp frågan om
lönepolitiken under inflationstider. Jag
skall här inte gå in på det. Det skulle
föra oss alltför långt, och middagsrasten
väntar. Men jag vill säga att enligt vår
mening vinstandelssystemet skall tilllämpas
också under tider då man inte
har en stor inflation utan då man genom
en förnuftig ekonomisk politik har nått
en viss balans inom samhällsekonomien.
När herr Sköld sedan säger att man
inte skall fara vårdslöst fram med den
svenska arbetsmarknaden, så håller jag
med honom.
Till sist vill jag säga en sak till herr
Regnéll, som jag inte hann framföra i
min tidigare replik. Han rekommenderade
mig att läsa den skrift, som är utgiven
av Studieförbundet Näringsliv och
samhälle. Det har jag redan gjort. Jag
kan också säga, att en av medförfattarna
till den skriften några år efter det
den kommit ut skrev en artikel med
rubriken »Vinstdelningstanken tystnar
ej».
Onsdagen den 25 april 195C
Nr 15
171
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Jag beklagar om jag uttryckte
mig litet hårt gentemot herr
Gustafson i Göteborg i hans egenskap
av ledamot i stabiliseringsutredningen.
Vad som föranledde mig till det jag
yttrade var ju att herr Gustafson med
stor emfas sade: »Jag motsätter mig att
frågan kommer dit.» Vad fanns det för
konsekvens då, hur skulle man bära sig
åt för att hjälpa herr Gustafson, om
han inte ville gå med på att frågan
kommer dit?
Beträffande det övriga som herr Gustafson
här yttrade om vinstandelen, så
säger herr Gustafson att han tänker sig
att detta system skulle kunna tillämpas
inte bara i inflationstider utan även i
tider med samhällsekonomisk balans.
Ja, naturligtvis, men det stora problemet
i vår tid är ju hur full sysselsättning
skall kunna förenas inte bara med
stabilt penningvärde utan även med en
fri arbetsmarknad. Alla dessa tre ting
vill vi ha. De är naturliga beståndsdelar
i framstegets Sverige. Full sysselsättning
skapar alltid en tendens till prisstegring.
Den måste motverkas, och det
är klart att den kan endast motverkas
genom att konsumtionen inte får stiga
så mycket, att nödiga investeringar
omöjliggöres. Det måste alltså sparas,
och frågan är, hur skall det sparas? Det
är den frågan vi här diskuterar. Jag har
inte sett det ur någon annan synpunkt,
men jag kan förstå, att herr Gustafson
gör det. Herr Gustafsons uppfattning
om vinstandelssystemet sett ur sparandets
synpunkt är nämligen, att han hoppas,
att det skall leda till produktionsökning,
vilket är obevisat och bara är
en förhoppning. Det är det som gör att
jag säger, att fördelarna måste vara
mycket problematiska.
Herr Gustafson säger, att vinstandelssystem
kan inte genomföras utan att
det finns förtroende mellan företag och
anställda. Man skall inte se bort ifrån
själva formen för umgänget mellan företag
och anställda. Den formen är för
-
handling och det har sina konsekvenser.
Man ställer krav och man försöker
komma överens, och det ligger i sakens
natur, att när man gör det kan man inte
satsa på någonting så vagt och obestämt
som detta huruvida vi tror på
varandra. Man vill ha det på papperet.
Sedan säger herr Gustafson, alt jag
inte skall sätta mig på mina höga hästar
gentemot vinstandelssystemet. Det har
jag inte gjort. Jag har för min del redan
förklarat, att det kan utformas så,
att det blir ett led i sparfrämjande.
Men det ställer vissa krav, och ställer
man dessa krav kommer man ungefär
till samma villkor, som gäller för det
alternativ jag har fört fram. Då har
vinstandelssystemet den nackdelen, att
det motverkar den solidariska lönepolitiken,
vilket mitt alternativ inte gör. Jag
har alltså bara gjort en jämförelse mellan
dessa båda tankelinjer. Jag spår
ingenting. Inte kan jag våga säga, att
det inte blir vinstandelssystem. Det kan
det mycket väl bli. Men att vi skulle
ge oss in på att utreda detta nu, skulle
vara ungefär lika betydelsefullt som när
en socialdemokratisk regering i början
av 1920-talet lät utreda frågan om företagsnämnder.
Det institutet infördes 25
år senare i ett helt annat samhälle.
Eftersom vi är överens om att det är
parternas sak att komma överens om
detta, så får väl samhället vänta med
att lägga ned kostnader på problemet,
tills det finns förståelse för saken hos
parterna.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Först vill jag rätta till
ett missförstånd. Jag sade ingalunda att
herr Sköld hade satt sig på sina höga
hästar. Tvärtom sade jag, att jag med
tillfredsställelse såg, att herr Sköld inte
gjort det i motsats till vissa andra talare
som deltagit i tidigare debatter i denna
fråga.
Sedan säger herr Sköld, att det är
fullständigt obevisat, huruvida ett vinst
-
172 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
andelssystem leder till ökad produktion.
Med anledning därav vill jag säga,
att det inte bara är TCO som i sitt remissyttrande
anser, alt det gör det, utan
de talrika erfarenheterna från utlandet
visar också, att så faktiskt varit förhållandet.
Sist kom herr Sköld in på den stora
frågan om möjligheterna att förena full
sysselsättning med stabilt penningvärde
och fri arbetsmarknad. Detta är en fråga,
som stabiliseringsutredningen fått i
uppdrag att utreda, och om jag med
herr Skölds tillstånd får vara kvar i
utredningen, får vi väl tillfälle att dryfta
det senare.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Efter det att herr Gustafson
i Göteborg så utförligt och väl
har belyst denna fråga skall jag inte
här hålla något längre anförande, men
jag känner mig i alla fall uppkallad att
slå fast några saker i anledning av vad
herr Sköld här har framfört, eftersom
man väl kan utgå ifrån, att dagens debatt
kommer att fortsätta framöver. Inte
minst kommer herr Sköld, om man
skall döma av hans uppträdande under
senaste tiden, att fortsätta debatten.
Då kan det vara bra att vissa saker
här blivit preciserade.
Först är det klart att vi är överens
om att debatten helt och hållet gäller
vad som kan göras inom ramen för
en fri arbetsmarknad. Vi är även överens
om att sträva efter full sysselsättning
och fast penningvärde. Men låt
mig säga, att vi i folkpartiet räknar med
att man vid sidan av dessa målsättningar
skall inte minst ha en fjärde sådan,
nämligen hur man skall kunna skapa
mera av medarbetarställning för de anställda
i företagen.
Det är lätt att konstatera, att herr
Sköld, som herr Gustafson i Göteborg
nyss påpekade, inte tror på att det kan
bli någon egentlig verkan på produktionen,
om de anställda får ett direkt
intresse av vinstens storlek. Herr Sköld
säger, att det är ju bara en förhoppning
från herr Gustafsons sida. Men det är
väl klart att i den mån man inte bygger
på erfarenheter måste allting vara förhoppningar.
Det är ju herr Skölds argument
lika mycket. Jag kan emellertid
hänvisa till att på åtskilliga håll i utlandet,
där man prövat vinstandelssystemet,
har de som har haft hand om det
betygat, att de har haft mycket goda
erfarenheter av det. Det vore också
egendomligt annars. Det skulle innebära
ett underskattande av den mänskliga
produktionsfaktorns betydelse, om man
förnekade möjligheten av att när människorna
får ett större personligt intresse
av vad som sker i det företag, där
de arbetar, skulle detta uppmuntra till
bättre arbetsinsats. Just den som vill
framhålla, att de anställda inte skall
jämställas med maskiner och dylikt,
måste betona det personligas och mänskligas
betydelse.
Herr Skölds resonemang att andel i
vinsten inte skulle påverka sparandet
har ju herr Gustafson i Göteborg redan
effektfullt kritiserat. Det är väl
möjligt att i åtskilliga företag utdelningarna
skulle komma att utgöra en
mindre andel av vinsten än förr utan
att därför utgöra ett mindre belopp i
kronor räknat, helt enkelt därför att
vinsterna skulle kunna bli större, om
man räknar med den öppna arbetsmarknadens
löner och en ökad produktivitet.
Vad beträffar herr Skölds påstående
att det inte skulle kunna bli något ökat
sparande, förbiser han ju där också
den möjligheten, att när en del människor
får ett litet sparkapital, som de
räknar med att de t. ex. skall kunna
disponera på gamla dagar, kan detta
stimulera till ett sparintresse, som inte
finns så länge de egentligen ingenting
äger.
Även om verkan på sparandet inte
skulle bli så stor, framstår för oss samhörigheten
mellan dem som arbetar i ett
företag och detta företag, samhörighe
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 173
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
ten inom denna grupp, känslan att man
arbetar samman i viss mån för gemensamma
ändamål och för gemensamt
bästa, som mycket värdefull i sig själv.
Den har ett egenvärde, och då kan man
verkligen på herr Skölds fråga, varför
samhället skulle inta en välvillig hållning
i skattehänseende till ett sådant
projekt, svara: Inte bara därför att det
medför ökat sparande utan dessutom
därför att det skulle kunna medverka
till förstärkande av samhörighetskänslan,
ge de anställda större intresse för
sin ställning som medarbetare, underlätta
en mera personlig kontakt mellan
alla dem som verkar inom ett företag.
Alldeles särskilt om man räknar med
att samhällets uppmuntran skulle komma
att gälla främst det fall, där sparandet
blir bundet i företaget på längre
sikt, förefaller en sådan uppfattning
ganska naturlig.
Det som skiljer herr Sköld från den på
folkpartihåll intagna ståndpunkten är
ju inte minst, att herr Sköld insisterar
på att sparandet i företagen skall komma
till stånd genom avdrag på den i
kollektivavtal fastställda lönen, alltså
ett löneavdrag, medan vi har hävdat,
att det icke skulle göras något löneavdrag
utan att andel i vinsten skulle
innebära ett tillskott, motiverat bl. a.
på det sätt som jag här angivit. .Tåg
vill betona att detta är i mycket hög
grad pudelns kärna, att herr Sköld går
på löneavdragslinjen, medan vi har
vänt oss mot den tanken och i stället gått
på att de anställda genom frivilliga avtal
skulle kunna utöver lönen få en viss
andel av den vinst, som de sannolikt
kan medverka till att skapa genom ett
ökat intresse för företagets problem.
Det är klart att om man lägger
tyngdpunkten på uppmuntran åt människorna,
när det gäller samhällets konstruktion,
som vi gör som hävdar en liberal
åskådning, är det naturligt att inta
den hållningen att uppmuntra dem genom
möjlighet till en extra förmån.
Om man däremot lägger tyngdpunkten
på att staten eller kollektiva organisationer
skall tvinga människorna att handla
på ett visst sätt, då blir det naturligt
att man säger som herr Sköld, att en
viss del av lönen för alla som arbetar
inom ett visst fack lämpligen hålles inne.
Detta är ett nog så belysande exempel
på skillnaden i den attityd som
bygger på uppmuntran och den som i
hög grad litar till tvång.
Herr Sköld säger att ett fel i vinstandelssystemet
är, att det skulle försvåra
den solidariska lönepolitiken. Får
jag erinra om att herr Meidner sagt om
herr Skölds förslag följande — jag läser
det ur Morgon-Tidningen: »Denna metod»
— alltså herr Skölds metod —
»skulle spoliera den solidariska lönepolitiken
och leda till vad som i Tyskland
kallas företagsfeodalism». Så karakteriserar
Meidner herr Skölds linje.
Jag undrar om man inte får lov att
säga, att herr Meidner har rätt på den
punkten, att herr Skölds förslag skulle
utgöra en större fara för den solidariska
lönepolitiken än andel i vinstsystemet.
Herr Sköld svarade herr Gustafson
i Göteborg, att de var nog ungefär
lika impopulära hos Meidner. Jag tror
inte att herr Gustafson eftersträvar popularitet
hos Meidner lika ivrigt som
herr Sköld, men det är ju så, att vi är
rätt vana vid att Meidner inte gillar
vad vi gör, medan herr Sköld får anses
ha haft medarbetarställning ganska
länge med LO:s representanter.
Men när herr Meidner nu föreslår
tvångssparande genom statens försorg
och inte genom de fackliga organisationernas
försorg tycks han ha intagit en
ståndpunkt, som nära överensstämmer
med den herr Sköld hade i fjol våras,
medan herr Sköld nu på denna punkt
— liksom på åtskilliga andra sedan
han lämnat regeringen — tycks ha flyttat
tyngdpunkten för sitt intresse. Herr
Meidner vill att staten, icke de anställda,
skall ha inflytande över företagens skötsel;
herr Sköld vill att fackföreningarna,
174 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
i detta fall icke staten, skall ha inflytande
över företagen. Vi i folkpartiet vill
bygga på de anställdas intressegemenskap
som en naturlig grund för framväxande
av en medarbetarställning, ett
ökat inflytande för alla de i produktionen
samverkande parterna.
Vi tror verkligen att en spridning av
äganderätten i och för sig är något gott.
Det mest överraskande i herr Skölds
yttrande är att han säger, att det blir
väl inget ökat sparande av detta, utan
det företagssparande, som under alla
förhållanden skulle komma till stånd,
blir endast fördelat — i fråga om äganderätten
— mellan de anställda och företaget.
Jag läste detta två gånger, ty jag
trodde att jag läst fel. Socialisten Sköld
säger, att om de anställda blir ägare till
en del av kapitalet i stället för företaget
har det inget större intresse. Men
om jag inte missförstått det socialdemokratiska
programmet sedan #0 å 70 år
tillbaka har man på socialistiskt håll
betraktat det som en fördel, om de anställda
kunde få större del i äganderätten
till kapitalet. Herr talman! Det
gäller ju äganderätten till det kapital,
som finns samlat i det företag där man
arbetar. Här läser vi i det socialdemokratiska
programmet att man skall sammanföra
de arbetande och egendomen.
Det har varit en ledstjärna, efter vilken
svensk socialdemokrati sagt sig ha vandrat
sedan 60 år. Men när det kommer
fram ett förslag, som skall ge de anställda
en del av äganderätten just i det
företag där de arbetar, säger herr Sköld,
att det att de anställda får detta i stället
för företaget har inget större intresse!
Att herr Sköld berör denna sak i samband
med sparandet hindrar inte att
herr Sköld, om han haft en annan åsikt,
skulle ha tillagt, att det var en viktig
sak i och för sig, men det aktade han
sig för att säga. Jag vill gärna instämma
med dem, som komplimenterat herr
Sköld för att han, sedan han lämnat
regeringen, har stimulerat debatten.
Hans reservationsyttrande är intressant
men ytterst överraskande.
Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande
med en allmän reflexion. Det
är klart, att det är lätt att överdriva
betydelsen av den utredning som man
här föreslår från folkpartihåll. Vi tror,
som herr Gustafson i Göteborg påpekat,
inte att andel i vinstsystemet är den stora
lösningen på de viktiga samarbetsproblemen,
men vi tror att det kan vara
ett bidrag till uppmuntran av en utveckling,
som skulle kunna göra arbetet
för människorna mera meningsfyllt och
ge dem mera av medarbetarställning.
Den socialistiska ståndpunkten har varit,
att det statliga ägandet skulle ökas
mycket väsentligt, fastän medborgarna
ofta inte vet vad de äger när det är staten
som äger och de är indirekta ägare.
Den liberala ståndpunkten måste vara
en annan, nämligen att fästa mera vikt
vid den personliga kontakten mellan
människor som arbetar i en grupp och
att söka befrämja denna kontakt. Denna
kontakt underlättas genom att de arbetande
får ett gemensamt äganderättsintresse.
Detta har kanske inte så revolutionerande
konsekvenser på ett år eller
på fem år, det vill jag gärna medge,
men en utveckling under en generation,
som stimuleras av dessa tendenser vid
sidan av andra krafter som verkar i samma
riktning, tror jag skulle kunna åstadkomma
ganska väsentliga ting. Så skulle
man genom frivilliga förhandlingar på
en fri arbetsmarknad kunna komma
fram till en lösning av det problem, som
dock är så väsentligt att det väl förtjänar
att ställas vid sidan av dem herr
Sköld nämnde, nämligen problemet att
ge åt människorna mera av medarbetarställning
var de än är satta att verka.
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Om jag verkar överraskande
så kan man då inte säga att herr
Ohlin gör det. Han kommer med precis
samma småfinurligheter som alltid och
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 175
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
försöker vränga till vad motparten sagt
och förgylla vad han själv menar. Det
kan hända att herr Ohlin tror att detta
är en fruktbar metod, men den spelar
nog ingen som helst roll.
Jag har aldrig stuckit under stol med
min uppfattning att löntagarna, när deras
ställning på arbetsmarknaden blivit
så mycket starkare att de i stor utsträckning
kan diktera lönevillkoren,
måste ta ansvar för penningvärdet. Jag
har också sagt, att detta ansvar får löntagarna
ta på det sättet att de, när de
träffar avtal om sådana löneförhöjningar
som kan komma att öka konsumtionen
utöver samhällets resurser, icke tar
ut hela löneökningen i pengar utan låter
en del stå som fordran under en viss
tid, varefter naturligtvis var och en får
disponera över densamma. Detta är min
uppriktiga mening.
Om herr Ohlin menar vad han här
sade om att jag eftersträvar popularitét,
så menar han något mycket dumt. Jag
eftersträvar popularitet hos herr Meidner,
sade herr Ohlin. Nej då, jag eftersträvar
visst inte någon popularitet! Det
låter verkligen konstigt från herr Ohlins
mun, när han anklagar någon för att
eftersträva popularitet.
De ord av herr Meidner, som herr
Ohlin här citerade, grundar sig på ett
missförstånd beträffande min linje och
på de knapphändiga referat i tidningspressen,
som både herr Ohlin och jag
är tvungna att skylta i. Jag tror inte att
herr Meidner säger detsamma nu, sedan
han läst den sammanfattning av min
ståndpunkt, som jag har publicerat i senaste
numret av tidskriften Tiden. Däremot
är jag inte säker på att herr Meidner
har ändrat mening om herr Ohlin
och hans förslag i denna fråga.
Sedan sade herr Ohlin, att mitt alternativ
är något annat än den ståndpunkt
jag hade i fjol, när jag hyste planer
på ett obligatoriskt sparande genom staten.
Jag vill då bara säga att det var en
tanke, som syftade till att åstadkomma
samhällsekonomisk lättnad i ett visst be
-
stämt läge. Det är fullständigt fel att tro,
att därav skulle följa att jag betraktar
det som en självklar sak, att allt sparande
skall ske genom staten. Jag har
inte någon sådan tanke.
Låt mig sedan säga några ord om folkpartiets
tal om andel i vinsten. Det är
alldeles uppenbart att folkpartiets förslag
härvidlag inte är sparfrämjande.
Det är inte något led i arbetet på att
skapa ett nytt läge, ett nytt förhållande
mellan konsumtion och investering.
Folkpartisterna säger att man kan hysa
förhoppningar om en ökad produktion,
om man tillämpar vinstandelssystemet.
Jag vill då fråga: Har inte företagarna
själva något intresse av en ökad produktion,
eftersom de så envist motsätter sig
vinstandelssystemet? Känner de inte till
erfarenheterna i utlandet? Här pekar
man på erfarenheterna utomlands som
om vad som där sker också måste ske
här. Men hur har man det i England
med den samhällsekonomiska balansen?
Där har man ju i många år tillämpat
vinstandelssystemet, det system som
herrar folkpartister tror skulle ha så
gynnsamma verkningar. Finns det inte
grund för en viss skepticism i detta
fall?
Sedan fick vi veta, att man kan hysa
förhoppningar om att vinstandelen skall
kunna tagas av utdelningen. Ja, då blir
den i varje fall inte stor, ty herr Ohlin
brukar ju ofta predika om hur liten del
av hela omslutningen i ett företag den
utdelade vinsten i verkligheten utgör.
Att ta litet av den utdelningen tror jag
inte har någon stor betydelse. Gör man
det, så tror jag inte att människorna
kommer att uppfatta det som ett sådant
tillskott, som av kärlek binder dem vid
företaget. Tänk om de anställda får 25,
50 eller 100 kronor per man och år.
Tror någon att det skulle skapa ett ömmare
förhållande mellan anställda och
företagare än vad ett rejält föredrag av
företagschefen kan göra om företagets
ställning och framtidsutsikter? Absolut
inte!
176 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Åtgärder för främjande av kapitalbildningen i landet
Nej, mina vänner, vi har här bevittnat
en ren uppvisning av folkpartiet, en
demonstration av en av partiets linjer
i den ekonomiska politiken. Jag har den
bestämda uppfattningen — som jag säkerligen
inte är ensam om — att vad vi
här har fått bevittna endast är ett
bländverk.
Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! I sina försök att komma
bort från frågan, huruvida det i och
för sig kan vara lämpligt med ett breddat
ägande, och från diskussionen,
huruvida vi bör sträva efter att sprida
ägandet gör herr Sköld gällande, att
vinstandelstanken presenteras från folkpartiets
sida som ett universalmedel för
att lösa problemet om ett stabilt penningvärde
samtidigt med full sysselsättning.
Se på England, säger herr
Sköld. Där har man vinstandelssystemet
genomfört, men ändå har man besvär
med sitt penningvärde. Ja, herr
Sköld, man har där inte bara ett vinstandelssystem,
man har också haft ett
krig — och dessutom har man i ganska
många år haft en socialistisk regering.
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! Detta sista inpass är väl
ändå bra billigt. Alla vet ju att när den
engelska högerregeringen kom till gick
det uppåt för en tid, och sedan gick det
nedåt, och sämre än i dag var det inte
när labour slutade. Det där tycker jag
sålunda inte är något att komma med.
Vad gäller frågan om att sprida äganderätten
har jag för min del sagt, att
jag tycker att det är en linje att en del
av lönen sparas och står inne i företaget.
År inte det också att sprida ägandet?
Det är otroligt mycket mera värdefullt
än det lilla kvacksalveri folkpartiet
här leker med.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Herr Sköld började diskutera
vinstdelningssystemet från en
allvarlig utgångspunkt. Herr Sköld tog
fram argument för och emot ett sakligt
sammanhang, som jag tycker var
mycket intressant. Han sade att han
inte visste om vi om tio år har ett
vinstandelssystem här i landet; det är
mycket möjligt, menade han. Nu har
detta i de senaste replikerna, när herr
Sköld känt sig trängd av herr Ohlin,
förvandlats i det första yttrandet till
ett bländverk och i det andra till ett
kvacksalveri. Jag vill inte yttra mig
om hur »billigt» detta är.
Herr SKÖLD (s):
Herr talman! När jag började denna
diskussion trodde jag att folkpartiet
menade allvar, att man på det hållet
tänkte sig sådana förutsättningar för en
vinstandel, att dessa kunde leda till en
ökning av det totala sparandet. Nu har
diskussionen visat att jag misstog mig
därvidlag, och därav följde min naturliga
slutsats.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav först
propositioner beträffande utskottets
hemställan såvitt anginge punkterna
1) och 2) i den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr De Geer m. fl.,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på bifall
till nämnda reservation i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, såvitt angår punkten
1) och 2) i den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr De Geer m. fl.,
röstar
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
177
Inrättande av ett statligt byggnadskreditivinstitut
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda reservation i motsvarande delar.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge flertalet av kammaren
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 142 ja och
49 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu förevarande del.
Härefter framställde herr andre vice
talmannen propositioner i fråga om utskottets
hemställan, såvitt anginge
punkten 3) i den av herr De Geer avgivna
reservationen, nämligen dels på bifall
till utskottets hemställan i denna del
dels ock på bifall till den av herr De
Geer m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, såvitt angår punkten
3) i den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr De Geer m. fl., röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda reservation i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-prositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 119 ja och
76 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu ifrågavarande del.
§ 17
Inrättande av ett statligt byggnadskreditivinstitut
Föredrogs
bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion om
inrättande av ett statligt byggnadskreditivinstitut.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde
Herr ANGUR (fp):
Herr talman! Jag har begärt ordet av
den anledningen, att motionens behandling
inte ger riktigt klart besked om
hur man sett på den i motionen ställda
huvudfrågan. Jag skall börja bakifrån
i utlåtandet. Det heter där att man inte
kunnat tillstyrka förslaget, »eftersom
utskottet är av den uppfattningen att de
svårigheter som tidvis förelegat inom
byggnadäkreditgivningen haft slin
grund i en bristande balans mellan
tillgång och efterfrågan på långfristigt
kapital, vilken icke skulle påverkas av
den ifrågasatta åtgärden att inrätta ett
nytt kreditinstitut».
Detta är naturligtvis alldeles riktigt,
och det är just orsaken till att den här
enkla motionen över huvud taget väck
tes.
Anledningen till att jag tog mig
friheten att lämna in motionen var
kännedomen om hur på byggnadsmark
-
12 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 15
178 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
naden vågdalar avlöser vågtoppar när
det gäller byggenas färdigställande och
avlyftandet av kreditiven.
Den synnerligen stränga vintern som
började redan förra året har medfört
eu försening av byggnationen, som man
i allmänhet uppskattar till omkring ett
par månader. Regeringen har i sin proposition
räknat med en omfattning av
byggnadsverksamheten för bostadsändamål
på i runt tal 53 000 lägenheter.
Det har emellertid på många håll gjorts
framställningar om ökning av byggnationens
omfattning; motionsvis har man
föreslagit ända upp till 65 000 lägenheter.
Den samtidigt genomförda skärpta
kreditåtstramningen medför, att den
enskilde byggaren nu har mycket svårare
att erhålla byggnadskrediter under
någon avsevärdare del av byggnadstiden.
Alla dessa omständigheter kommer
att medverka till att det blir större efterfrågan
på kreditiv framåt hösten, när
vinterbyggena skall sättas i gång. Den
stränga kylan under den gångna vintern
har givit upphov till en eftersläpning.
I Stockholm har man redan nu
känning av denna; tillgängliga siffror
visar en eftersläpning med omkring 25
procent.
I känslan av detta ville jag försöka
väcka intresse för en anordning, som
skulle kunna tjäna som en buffert. Man
skulle genom att i tid ta upp frågan om
byggnadskreditiv i höst kunna underlätta
en kontinuerlig byggnation och
förhindra, att den projekterade byggnationen
skjutes framåt. Ett uppskjutande
medför kostnadsökningar, och det medför
också att antalet färdigställda lägenheter
under det kommande året blir
mindre än eljest.
Jag medger att jag inte utformat motionen
så klart och med så pass vid
ram, att det utan vidare framgår, vartåt
jag syftar. Det var ingalunda meningen
att åstadkomma en bankmässig kreditinstitution,
som på något sätt skulle
överta bankernas verksamhet. Bankerna
skulle fungera som förut, och den
föreslagna institutionen skulle bara vara
en med hänsyn till tidsläget införd utjämningsanordning,
som skulle säkra
kontinuiteten i bostadsproduktionen.
Remissinstanserna har avstyrkt förslaget.
Jag måste konstatera, att remissinstanserna
av någon anledning har
valts enbart bland kreditgivarna. Det
hade ju varit av en viss betydelse för
frågans belysning, om man också infordrat
yttrande från den kreditivsökande
allmänheten. Jag tror att bristen
på tillgängliga medel på den sidan känts
betydligt mera än det tryck, som kreditivgivarna
varit utsatta för.
Jag skall inte ta upp tiden med att
ytterligare utveckla dessa synpunkter.
Jag hoppas att något skall vara nått.
Jag hoppas också att jag överdrivit svårigheterna
och att vi när hösten kommer
inte skall mötas av så stora motigheter
i fråga om kreditivanskaffningen.
Till bostadsstyrelsens ställningstagande
till förslaget om fondavsättning tycks
det finnas anledning att återkomma.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag hoppas som sagt, att motionen skall
ha riktat uppmärksamheten på en möjlighet
att skapa kontinuitet i produktionen
av bostäder.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 18
Europarådets konvention beträffande
skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
om utredning för fastställande i vad
mån svensk rätt strider mot de förpliktelser,
som Sverige åtagit sig enligt Europarådets
konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
179
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:
Herr talman! Då jag har begärt ordet
vid behandlingen av detta första lagutskottets
utlåtande är det därför att utlåtandet
vilar på en kritik av en proposition,
som på min föredragning lädes
fram för riksdagen år 1951 och då
blev enhälligt antagen. Lagutskottet har
drabbats av djupa känslor av bekymmer
över att det beslut, som då fattades,
var förhastat. Utskottet har fått för
sig, att vår lag, såsom den nu gäller,
inte svarar emot den standard för medborgerliga
rättigheter och rättsskydd,
som konventionen om de mänskliga
rättigheterna uppställt, och att vi därför
inte är i stånd att uppfylla konventionens
föreskrifter. Dessa farhågor
stärkes ytterligare av att utskottet har
klart för sig, att frågor av denna art
kan komma inför en internationell kommission,
som då skulle kunna stämpla
Sverige såsom icke uppfyllande sina
internationella förpliktelser.
Vi hade alltså — om jag fullföljer utskottets
tankegång — bort dröja med
att ansluta vårt land till denna Europarådets
konvention i stället för att nu
vara det första land, som undertecknade
den. Vad utskottet vill är, att riksdagen
i en skrivelse skall tillkännage för
Kungl. Maj :t vissa synpunkter, som är
upptagna i utskottets utlåtande. Behandlingen
av ärendet är föranledd av en
motion av herr Håstad, som i sitt yrkande
gick längre. Han ville ha en utredning
omedelbart, som skulle dels
slå fast i vilken omfattning vår lagstiftning
inte stämmer med konventionen
och dels skaffa klarhet om vad vi har
att göra i anledning av detta förhållande.
Enligt min mening är utskottets bekymmer
komplett överflödiga. Denna
fråga förbereddes på sin tid mycket
grundligt. Redan då konventionstexten
författades — vilket gjordes av juridiska
experter på en internationell konferens
— var Sverige med, representerat
av två mycket framstående jurister.
Jag tror inte, att jag begår någon
oartighet vare sig mot herr Håstad
eller mot de jurister, som han har bakom
sig, om jag gör gällande, att de ombud,
som deltagit vid behandlingen av
konventionstexten, nog representerar
ett högre mått både av kombinationen
sakkunskap i fråga om svensk rätt samt
internationell erfarenhet och av vana
vid internationella fördragstexter.
Sedan lades frågan fram för riksdagen
och behandlades då av utrikesutskottet,
som gick igenom den mycket
grundligt, bl. a. därför att herr Herlitz
hade väckt en motion och däri anfört
liknande synpunkter som dem lagutskottet
här hänvisar till. Utrikesutskottet
studerade alltså alla herr Herlitz’ anmärkningar
och redogjorde för dem i
sitt utlåtande men kom enhälligt till det
resultatet, att det inte fanns något hinder
för Sverige att ansluta sig till konventionen
i fråga.
Utskottet går nu inte längre än att
det säger, att utredning kan ske vid
passande tidpunkt och lämpligen inom
Kungl. Maj :ts kansli. Ja, men då har ju
denna utredning redan ägt rum, nämligen
innan propositionen lades fram till
riksdagen. Det var just en utredning
inom Kungl. Maj:ts kansli, som föregick
propositionens utarbetande.
Om jag yttrar några ord om de sakliga
frågor, som nu har oroat första lagutskottet
i så hög grad, är de främst
sådana spörsmål, som rör vad man kallar
administrativa frihetsberövanden.
Utskottet ifrågasätter inte, att inte vår
lagstiftning skulle helt svara mot konventionens
minimistandard på de områden,
som sammanhänger med straffrättsligt
frihetsberövande i samband
med brott, utan dess farhågor gäller de
administrativa frihetsberövanden, som
180 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
förekommer här och var, framför allt
inom socialvården. När nu konventionen
säger, att domstolsprövning skall
äga rum vid frihetsberövande, menar
utskottet i sin hänvisning till vad som
förekom år 1952, att vår lagstiftning
inte är tillfredsställande. Det pekar på
sådana saker som omhändertagandet av
sinnessjuka, av psykiskt efterblivna, av
underåriga och av alkoholister.
Om jag — för att inte vara alltför utförlig
— tar upp ett enda sådant fall,
frihetsberövande vid sinnessjukdom,
finns det ju en sinnessjuknämnd, vari
obligatoriskt sitter en person, som har
domarkompetens. Den är alltså en
nämnd med bl. a. en kvalificerad jurist.
Denna sinnessjuknämnd är helt fristående,
helt självständig. Den får, genom
att den koncentrerar sin verksamhet
till just sådana fall, stor vana och erfarenhet
i bedömandet av dessa frågor.
Nu kallas den inte domstol. Jag vet inte,
om utskottet har menat att en reform
skulle ske så, att Sverige för att kunna
stå kvar i denna konvention skulle avskaffa
sinnessjuknämnden och i stället
överföra prövningen av ifrågavarande
fall till allmän domstol, eller om utskottet
kanske menar att sinnessjuknämnden
bör genom en lag döpas om
och kallas för domstol — det vore naturligtvis
också en utväg, om man nu
skall tolka konventionen så formalistiskt.
Jag kan i detta sammanhang nämna,
att strafflagberedningen, som är känd
för att i mycket stor utsträckning vilja
koppla in de allmänna domstolarna på
alla sorters frihetsberövanden vilka för
närvarande hör till administrativa frihetsberövanden,
härom året framförde
tanken på att vi skulle efter norskt
mönster anlita lokala kommunala nämnder,
förstärkta med domare, för att
avgöra frågor om frihetsberövande. Ja,
det är en sådan nämnd som vi har i
sinnessjuknämnden, och om strafflagberedningen
alltså betraktar denna ord
-
ning som tillfredsställande, är det ändå
väl starkt att påstå, att sinnessjuknämnden
inte är en institution som fyller
konventionens krav.
Nu vet jag väl, att det finns många
jurister och även många andra, som
är anhängare av att man i större utsträckning
än för närvarande anlitar
de allmänna domstolarna även på socialvårdens
område. Jag skall personligen
inte uttala mig i den frågan. Den
kan vara vansklig nog att avgöra och
kan tänkas bli olika löst i olika fall. Här
gäller det emellertid inte, huruvida man
önskar en förstärkning av garantierna
eller icke, utan frågan är om vår lagstiftning
når upp till den standard, som
konventionen är avsedd att föreskriva.
Dessa problem var uppe 1952 och behandlades
även då av första lagutskot
tet.
Den gången hade det också väckts
några motioner, men lagutskottet befattade
sig inte vid det tillfället speciellt
med frågan om konventionen utan med
det allmänna problemet om huruvida
det vore önskvärt att förstärka garantierna
i samband med administrativa
frihetsberövanden. I den frågan, som
var ett fristående reformproblem, yrkade
utskottet att det skulle göras en
utredning. Kungl. Maj:t har också igångsatt
en sådan utredning, som alltså har
att göra med administrativa frihetsberövanden
över huvud taget, och utskottet
säger i sitt nu föreliggande utlåtande,
att vid denna utredning kommer
säkerligen även att beaktas, huruvida
det finns någon bristande överensstämmelse
mellan konventionens regler och
den svenska lagstiftningen.
Hela fråga om de administrativa frihetsberövandena
är således enligt utskottets
eget erkännande avkopplad från
det problem som det nu gäller. Vad kan
det då vara för andra fall som enligt utskottets
mening gör att riksdagen behöver
fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på den stora fara vi löper genom att
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
181
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
vi har anslutit oss till konventionen för
de mänskliga rättigheterna?
Utskottet anför själv bara ett konkret
sådant fall. Visserligen säger sig utskottet
»exempelvis» anföra detta fall, men
det är dock det enda som utskottet pekar
på, och det gäller församlingsfriheten.
Konventionen upptar bl. a. en
allmän princip om att församlingsfriheten
skall vara tryggad och anger sedan
vissa undantag därifrån. Utskottet gör
nu gällande, att man inte har systematiskt
gått igenom alla bestämmelser i
svensk lagstiftning, som kan stå i strid
med denna konventionens princip eller
som inte når upp till den standard konventionen
föreskriver. Den som läser
konventionens regler om församlingsfrihet
måste emellertid säga sig att de undantag,
som där är angivna, helt täcker
våra behov. Jag tror inte att man kan
tänka sig någon inskränkning i den
svenska församlingsfriheten, som skulle
innebära att vi inte till fullo gav den
församlingsfrihet som konventionen
kräver.
Vad beträffar prövningen inom den
internationella kommissionen så har
denna till uppgift att ta emot petitioner
och att, om den möjligen finner anledning
därtill, låta regeringarna få tillfälle
att yttra sig samt att försöka en
förlikning, om kommissionen finner
att det föreligger tillräckliga skäl för
klagomål mot en regering. Om inte denna
procedur leder till någon uppgörelse,
kan frågan hänskjutas till Europarådets
ministerkommitté, som med 2j3 majoritet
fattar beslut i saken. Jag tror inte att
man behöver befara att utrikesministrarna
i denna kommitté skall läsa texten
på det sätt, som en del jurister här
i Sverige har gjort, och komma till den
slutsatsen att våra regler på dessa områden
inte når upp till den standard,
som kommissionen avsett att införa.
Man kan fråga sig, hur det konnner
sig att åtskilliga jurister här i Sverige
har skyndat sig att framföra den kri
-
tiken, att vi skulle ha ingått ett avtal
som inte stämmer med svensk lagstiftning.
Ja, en del av kritikerna är nog i
och för sig anhängare av tanken att använda
de allmänna domstolarna även på
socialvårdens område.
Den meningen är fullt respektabel.
Men de bör inte begagna sig av denna
fråga som ett slags hävstång för att få
till stånd en reform rörande de allmänna
domstolarnas anlitande, även om de
i och för sig anser en sådan önskvärd.
Det är två skilda saker. De som är anhängare
av den reformen kan ju arbeta
för den utan att koppla ihop den med
våra förpliktelser enligt konventionen.
Jag har det bestämda intrycket, att en
del av de svenska jurister som har yttrat
sig i denna fråga bl. a. vid ett sammanträde
med Nordisk kriminalistisk
förening, tolkar dessa texter precis som
om de vore svenska lagtexter utan att
tillräckligt beakta, att detta är en principkonvention,
som anger allmänna
principer men enligt sakens natur inte
kan detaljreglera allting på det område
som det gäller.
Utskottets föreställning att man genom
en särskild utredning skulle kunna
komma till entydiga slutsatser om
vår rätts överensstämmelse med konventionen
är en villfarelse. Det är klart
att någon — vare sig han är jurist eller
icke-jurist — kan förklara att han anser
en domstol vara något annat än det
vi är vana vid. Ingen kan på förhand ge
ett auktoritativt besked om huruvida
detta är riktigt, och det finns därför
inte någon utsikt till att genom en utredning
kunna slå fast, att den ena
eller andra detaljen strider mot eller
överensstämmer med konventionen. Men
vi kan konstatera att innan konventionen
lades fram företogs en grundlig juridisk
utredning av de bästa juridiska
krafter som stod till buds. Dessa har
följt frågornas tidigare behandling fram
till den slutliga konventionstextens tillkomst.
De har sedan presenterat det ut
-
182 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
arbetade förslaget för regeringen, som
har prövat det. Jag tror inte det finns
någon anledning till de bekymmer,
som nu för andra gången föranleder
första lagutskottet att skriva till Kungl.
Maj :t om att något inte är riktigt som
det skall vara i fråga om den svenska
rättens överensstämmelse med konventionen.
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! Det kan inte komma i
fråga att jag i detalj skall bemöta utrikesministerns
anförande.
Det förvånar mig i viss mån, att hans
excellens utrikesministern i dag kommer
med ett så långt anförande och kritiserar
första lagutskottet för att det
skulle utövat kritik mot excellensen. I så
fall tycker jag att hans excellens skulle
ha infunnit sig 1952, då utskottet gjorde
något liknande, och att han då skulle
ha framfört dessa synpunkter. Utskottet
sade då med anledning av vissa motioner,
att utskottet funnit bristande eller
i varje fall mindre god överensstämmelse
på vissa punkter mellan konventionen
och den svenska rätten. Det är väl
mänskligt, om utskottet lever kvar i den
föreställningen.
Utskottet har utformat sitt utlåtande
så försiktigt som skett just därför, att utskottet
inte ville rikta någon kritik mot
utrikesdepartementet. Jag tycker nämligen
detsamma som utrikesministern,
att man måste hålla fast vid att detta är
en principkonvention. Man skall inte
tveka att ansluta sig till en konvention,
därför att till äventyrs i något hänseende
förutsättningar, som någon människa i
något av de länder, som är anslutna, kan
uppställa, formellt inte föreligger. Utskottet
har långt ifrån varit djupt bekymrat.
Detta framgår ju också av att
utskottet har ansett, att den översyn,
det är fråga om, skulle kunna göras i
departementet. Jag vill gå så långt att
jag säger, att det erfordras en översyn
av dessa saker alltemellanåt, om inte
annat så för att fastslå att inte vi i
riksdagen har tagit oss före att göra något,
som inte väl överensstämmer med
konventionen, ty vi kan inte hålla i huvudet
alla de konventioner som vårt
land har anslutit sig till.
Jag kan som exempel nämna, att vi
nu faktiskt har konstaterat en brist på
överensstämmelse när det gäller de administrativa
frihetsberövandena. Jag
tror nog att också utrikesutskottet, om
dess utlåtande hade avfattats med samma
utförlighet som är sed beträffande
andra utskottsutlåtanden och om där
alltså hade redogjorts för alla punkter
där överensstämmelse förelåg, skulle
ha funnit anledning att uttrycka åtminstone
tvekan om huruvida så vore
förhållandet i alla hänseenden. Detta
gör nu inte utrikesutskottet. Utskottet
brukar prestera en mycket kort skrivning,
och de säkerligen mycket grundliga
överväganden som utskottet har
gjort redovisas inte.
Det har nämnts som exempel på bristande
överensstämmelse redan tidigare
i dag i första kammaren, att enligt konventionen
dom skall avkunnas offentligt,
under det att detta enligt rättegångsbalken
inte alltid är nödvändigt.
Låt vara att detta är en detalj, det gäller
i alla fall en viktig princip.
Att i varje fall ordningen vad beträffar
administrativa frihetsberövanden inte
varit tillfredsställande, vågar jag
påstå.
Jag behöver inte påpeka — ty det har
utrikesministern redan gjort — att vi
i första lagutskottet inte är så betydande
jurister. Det är vi tvivelsutan inte,
men det hade varit värdefullt om de
som är så framstående jurister hade talat
om precis vad som stämde och inte
stämde i de olika fallen, så att vi i vår
ringhet kunnat jämföra med vår uppfattning.
Nu har vi tydligen, menar
man väl, 1952 förlett riksdagen till något
felaktigt.
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
183
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
Det är så lätt för oss här att ena året
knäsätta en konvention och det andra
året göra någonting som strider mot
den. Jag tar ett exempel — det är kritik
mot mig själv, så jag har kanske lov
att framföra det. 1952 framlades ett förslag
till lag med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål in. m.
Justitieministern hade utformat ett förslag,
som vi ändrade litet på. Det skall
alltså inte komma den minsta skugga på
justitieministern i detta hänseende. Vår
ändring gällde, att anhållningsmyndiglieten
i vissa fall skulle kunna få en
förlängning av den tid, inom vilken
häktningsframställning skall göras, med
högst tio dagar och vidare att tiden för
själva häktningsförhandlingen skulle
kunna förlängas. Man kan nog inte vara
alldeles tvärsäker på att detta, som genomfördes
som en kompromiss på mitt
initiativ, kan förlikas med den punkt
i konventionen som säger att man ofördröjligen
skall ställas inför domare eller
ämbetsman som i lag beklätts med
domsmakt, om man har berövats sin
frihet. Jag måste medge, att jag vid behandlingen
av detta ärende inte tänkte
närmare på konventionens innehåll. Jag
vill säga, att jag, långt ifrån att vilja
rikta kritik mot utrikesdepartementet,
tvärtom anser att man kan inlåta sig på
att underteckna konventioner utan en
alltför djuplodande prövning i alla detaljer.
Här finns ju fruktansvärt många
detaljer. Vidare anser jag nog att man
även får se upp med vad vi tar oss före
i riksdagen med vår brist på överblick.
1 första lagutskottet försöker vi naturligtvis
att beakta konventionerna, men
jag måste säga att vi tyvärr inte alltid
kan det.
Jag hoppas att denna min förklaring
räcker liksom det mjuka skrivsätt vi använt,
där vi inte på något sätt anmärker
utan tvärtom tycker att det är en
lämplig ordning att avvakta och se efter
om det är någonting som skall tolkas på
ett annat sätt. Jag vill absolut bestrida
att jag hör till dem som är domstolsfrälsta
och anser att allting måste prövas
av domstol i den gamla vedertagna
meningen. Jag tror att jag i det avseendet
är lyckligt fri från alla komplex,
som det yrke jag utövar möjligen skulle
kunna föranleda till.
Med det sagda yrkar jag, herr talman,
att utskottets hemställan måtte bifallas.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:
Herr talman! Efter detta avväpnande
inlägg av utskottets ordförande vill jag
bara säga, att om jag försummade att
inställa mig i kammaren 1952 för att
göra invändningar så fanns det säkerligen
någon orsak till det — en orsak
som jag nu inte är i stånd att minnas.
Om jag emellertid inte nu tagit till orda,
så skulle kanske utskottet ha kommit
tillbaka även nästa år.
Herr DICKSON (h):
Herr talman! De juridiska finesserna
skall jag inte gå in på, ty dem begriper
jag inte. Behöver de putsas av litet så
inte mig emot.
Det som kom mig att begära ordet var
en antydan av utrikesministern att det
skulle ha kommit fram kritik för att
Sverige på ett så tidigt stadium hade
»rusat iväg» och godkänt denna konvention
om de mänskliga rättigheterna. I
det sammanhanget skulle jag gärna vilja
säga att jag anser att det var hedrande
för Sveriges regering och det svenska
riket som sådant att detta skedde så
tidigt. Jag tror att vi var det första land
som godkände konventionen, och jag
tror att det haft betydelse för — om
jag så får säga — det europeiska samvetet
på detta plan. Det finns många länder
som utan att ha så krångliga juridiska
formuleringar till sitt förfogande
ändå inte — eller kanske just därför
inte — förut har kunnat leva upp till vad
vi brukar kalla för mänskliga rättigheter,
men som på senare tid så små
-
184
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Europarådets konvention beträffande skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna m. m.
ningom försökt foga in sig i detta schema.
Jag vill därför ha understrukit, herr
talman, att vi bör konstatera att Sverige
i detta fall har skött sig bra.
Herr HÅSTAD (h):
Herr talman! Jag vill bara säga några
ord. Jag trodde knappast att hans excellens
utrikesministern skulle öppna en
debatt, eftersom detta utlåtande, som
ju bara riktar en appell till regeringen,
var enhälligt. Jag är inte heller beredd
och inser inte heller att det är nödvändigt
att här försöka fördjupa mig i dessa
frågor. Jag vill bara meddela kammaren
och framför allt hans excellens
utrikesministern, att jag aldrig har gjort
anspråk på att företräda någon sakkunskap
som är högre än den som utrikesdepartementet
kan anlita.
Jag vill påpeka en sak som rent personligt
rör mig. Det är nu andra gången
i en utrikespolitisk debatt i en rättsfråga
som hans excellens utrikesministern
använder det uttrycket, att det
finns högre sakkunskap än den jag företräder.
Jag har bara betraktat mig såsom
en enkel riksdagsman med rätt att
få ta upp vilket problem som helst där
jag finner att sakskäl kan påkalla intresse
— vare sig jag är humanist, jurist
eller någonting annat. Vi får över
huvud taget förutsätta att de krafter
som utrikesdepartementet kan använda
är de mest eminenta som står till förfogande.
Jag vill bara tillägga att i de två frågor
jag tagit upp — frågan om frihetsberövande
och frågan om ersättning till
sådana som blivit oriktigt häktade —
har ju första lagutskottet i stort sett gett
sin anslutning till min uppfattning —
i varje fall så till vida att man önskar
att dessa frågor underkastas en förnyad
utredning eller åtminstone blir föremål
för en översyn från utrikesdepartementets
sida.
Min motion har självfallet inte alls
kommit till för att jag på något sätt vill
stjälpa konventionen eller ännu mindre
kritisera regeringen för att den omedelbart
skyndade sig att låta Sverige gå
i spetsen när det gällde att ratificera
denna konvention och genom anslutning
till systemet med en kontrollkommission
vidga tillämpningsramen för konventionen
— jag har ju en gång röstat för ratificeringen.
Men vi kanske ändå får säga i sanningens
namn, liksom ordföranden i
första lagutskottet framhöll, att utrikesutskottet
— låt vara att våra partiledare
och andra framstående riksdagsmän sitter
där — dock knappast ägnar dessa
juridiska frågor samma grundliga uppmärksamhet
som första lagutskottet har
gjort. Såvitt jag förstår har första lagutskottet
nu inte gjort någonting annat
än upprepat vad första lagutskottet
skrev 1952. När jag i min motion talar
om en utredning — utskottet vill ju nöja
sig med att bara anmäla synpunkterna
till regeringen — så har önskemålet
varit att i sammanhang med frågan om
administrativa frihetsberövanden få
oklarheterna härom bragta ur världen
så fort som möjligt i överensstämmelse
med Europakonventionen.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! När de framstående juristerna
i första lagutskottet har fått
underbetyg, kan det anses opåkallat
att en lekman tar till orda, men jag vill
bara rikta en fråga till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena.
Det är så att professor Eek, som väl
får räknas som rättsvetenskapsman, har
i ett av sina senaste arbeten, om främlingskap,
tagit upp just dessa problem.
Det är möjligt att det faller utanför frågan
om administrativa frihetsberövanden,
men eftersom vi i riksdagen är litet
frågande, om våra egna beslut överensstämmer
med Europakonventionen,
vore det intressant att få höra om folkrättsexperten
hans excellens herr utrikesministern
anser att de anmärkningar
185
Onsdagen den 25 april 1956
Utredning av frågan om möjligheten till
förvaltningen
som professor Eek riktar mot svensk
lagstiftning när det gäller Europakonventionen
är alldeles felaktiga.
Under detta anförande tog herr talmannen
åter ledningen av kammarens
förhandlingar.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:
Herr talman! Det skulle givetvis föra
för långt att här gå in en detaljerad
redovisning av de anmärkningar som
dåvarande docenten Eek gjorde. Jag har
emellertid här i min hand ett särtryck
från Nordisk kriminalistisk årsbok 1954,
där docenten Eek framställde vissa invändningar.
Han bemötes på varje
punkt av en av de jurister som deltog i
utformandet av lagtexten, och jag har
inte sett att vare sig motionären eller
lagutskottet har tagit någon som helst
hänsyn till detta ingående bemötande,
som alltså finns tryckt i denna årsbok.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 19
Utredning av frågan om möjligheten till
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan
om möjligheten till domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.
Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 332 i första kammaren av herr Ohlon
m. fl. och nr 268 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hemställdes, alt riksdagen
måtte anhålla om en generell och
förutsättningslös utredning av frågan
om möjligheten till domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.
Nr 15
domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 332 och II: 268, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Rylander, Lindblom, Magnusson, Alexanderson,
Larsson i Stockholm och Fröding,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 332 och II: 268,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad reservanterna
angivit.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! Spörsmålet om domstolarnas
kontroll över de administrativa
organen är mycket gammalt. En sådan
kontroll har också på skilda håll förverkligats,
och frågan om hur rättsskyddet
i detta hänseende bäst skall kunna
tillgodoses tycks överallt i västerlandet
vara ett centralt spörsmål. I flertalet
västerländska stater har medborgaren
regelmässigt beretts möjlighet att bringa
ett förvaltningsavgörande, som han är
missnöjd med, under domstols granskning.
I Sverige äger domstol endast i begränsad
omfattning pröva riktigheten
av administrativa avgöranden. Förvaltningsdomstolar
bär fått sig anvisade att
på särskilda i lag eller författning uppräknade
områden vara besvärsprövande
myndigheter. De allmänna domstolarna
har ansett sig endast i begränsad omfattning
kunna ingå på prövning av förvaltningsavgörandens
lagenlighet, men
det är mycket oklart i rättspraxis i vilken
omfattning detta kan ske. På stora
områden saknas därför möjlighet till en
sådan prövning.
Egendomligt nog har hela detta problem
om domstolsmässig kontroll mycket
sent aktualiserats hos oss. På senare
tid har frågan emellertid blivit och sedan
förblivit aktuell också här, och i
186 Nr 15 Onsdagen den 25 april 1956
Utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
förvaltningen
andra länder, där sådan kontroll redan
förekommer, har tendensen gått hän
mot en utvidgning av denna.
Det är hela samhällsutvecklingen som
föranlett detta. Förvaltningsapparaten
har svällt ut till helt andra proportioner
än tidigare, och nya organ av olika
slag har kommit till. Förvaltningsmyndigheternas
avgöranden nu för tiden
har inte sällan en oerhört mycket mer
genomgripande och avgörande betydelse
för den enskilde än förr. Detta synes
inte kunna undgås under den samhällsutveckling
som pågår i alla länder.
Desto viktigare blir då de rättssäkerhetsgarantier
som vi har.
Nutidens myndigheter, som dignar
under en stor, i regel år för år ökande
mängd ärenden, har inte samma möjligheter
som förr att grundligt penetrera
allt, stort som smått. Man kan inte heller
åstadkomma att alla grupper av
ärenden handhas av en lika kvalificerad
personal som tidigare. På grund av
omfattningen av ny eller gång på gång
ändrad lagstiftning inom förvaltningsområdet
kommer man också där i större
utsträckning än inom domstolarna in
på förut oprövade och därför svårbedömda
frågor. Allteftersom förvaltningsapparaten
vuxit har därför behovet av
kontroll ökat.
Här i Sverige tillkallades på sin tid,
1949, de s. k. besvärssakkunniga för en
första etapp i ett stort utredningsarbete
som syftar till en kodifiering av reglerna
för förvaltningsförfarande. Direktiven
för dessa sakkunniga var ganska
diffusa. Det angavs att denna första
etapp borde gälla besvärsinstitutet och
»därmed sammanhängande problem».
År 1954 väcktes i riksdagen motioner
angående vidgad domstolsprövning av
administrativa frågor m. m. Majoriteten
av det sammansatta konstitutions- och
första lagutskott som behandlade motionerna
och vars utlåtande godtogs av
majoriteten i kamrarna ställde sig närmast
helt negativt till att något behov
av ökat rättsskydd i form av möjlighet
till domstolsprövning skulle föreligga.
Majoriteten tycktes finna det fullt i sin
ordning att vi i Sverige allt framgent
skulle inta en särställning i förhållande
till andra västerländska stater i detta
viktiga hänseende.
Det skulle vara frestande att här läsa
upp ett stycke av detta utskottsutlåtande
för att låta kammarens ledamöter göra
en jämförelse med det utlåtande som i
dag föreligger. Ledamöterna skulle då
finna att det nu är helt andra tongångar.
Man var då väsentligt skarpare
och mera avvisande än man är i dag.
Jag skall dock avstå från ett sådant citerande.
Utskottsmajoriteten påpekade emellertid
till slut — efter att redan ha fastslagit
att någon sådan undersökning
som motionärerna påyrkat inte var påkallad
— att vissa utredningar pågick,
som möjligen komme att belysa de frågeställningar
motionärerna rest. Bland annat
hänvisades till besvärssakkunniga.
Jag nämnde nyss att direktiven för
besvärssakkunniga var ganska oklara. I
debatten 1954 påpekade de sakkunnigas
ordförande, herr Herlitz, att det ju
var en smaksak vad man kunde anse
sammanhänga med besvärsinstitutet,
och han ville höra riksdagens mening
om huruvida det då aktuella spörsmålet,
d. v. s. domstolsprövning av administrativa
frågor, borde underkastas behandling
av de sakkunniga eller inte. Majoritetens
talesman i första kammaren sade
senare att enligt hans mening även frågan
om domstolskontroll över förvaltningen
skulle utredas av de sakkunniga.
I övrigt fick, såvitt jag vet, inte herr
Herlitz något svar på sin fråga. Han
tycktes heller inte bli nöjd med det svar
han fick. Han beklagade att han på sin
tid tagit initiativet till den stora utredningen
om förvaltningsförfarandet, då
det visat sig, att denna stäckte alla möjligheter
att få någon partiell reform
igenom.
Onsdagen den 25 april 195G Nr 15 187
Utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
förvaltningen
Hur det nu än kan ha varit avsett
från början och hur det än var med
herr Herlitz’ betänkligheter, så har
emellertid besvärssakkunniga i sitt 1955
framlagda principbetänkande, kallat
»Administrativt rättsskydd», gått in
aven på frågan om domstolsprövning av
rättsfrågor i förvaltningen. De sakkunniga
har uttalat — något som måste
skorra illa i öronen på majoriteten 1954
— att en rationellt avvägd, generellt
verksam anordning för rättslig prövning
av regeringens och förvaltningsmyndigheternas
beslut, utövad av självständiga
domstolar, är ett naturligt inslag
i en modern rättsstat och att en sådan
anordning icke — i Sverige lika
litet som i andra länder — behöver inkräkta
på den styrande makt som obeskuren
måste ligga i regeringens hand.
De sakkunniga har emellertid, efter
något ordande om skäl för och emot på
ett par sidor i betänkandet, funnit sig
böra avstå från tanken att vid sidan av
det nu existerande besvärsinstitutet tillskapa
en särskild rätt till talan vid domstol.
De har ansett åtgärder, som kan
åstadkommas inom ramen för det nuvarande
besvärsinstitutet, vara till fyllest
för att tillgodose förefintliga rättsskyddsbehov
och ha i sådant syfte förordat
bland annat en viss vidgning av
regeringsrättens kompetens.
Betänkandet har varit föremål för en
omfattande remissbehandling, och
Kungl. Maj:t lär nu överväga hur det
fortsatta utredningsarbetet på detta
område bör bedrivas.
Det råder en ganska stor förbistring
mellan remissinstanserna. Åtskilliga har
uttalat sitt intresse för en närmare utredning
rörande domstolsprövning av
förvaltningsavgöranden. Andra har ansett
sig inte vara i stånd att på grundval
av det föreliggande utredningsmaterialet
ta någon ställning till frågan. Någon
utredning i egentlig mening har ju
— såvitt man kan utläsa av betänkandet
— heller inte företagits i saken. En
så viktig fråga som denna avfärdas
minsann inte på ett par sidor, varav
huvuddelen ägnas frågan vilket slags
domstol som skulle anförtros prövningen
— om man skulle förorda en möjlighet
till domstolsprövning, vilket man ju
inte gjort. Under sådana förhållanden
bör man akta sig för att fästa alltför
stort avseende vid att rent matematiskt
sett flertalet av de mer eller mindre sakförståndiga
remissinstanserna stött de
sakkunnigas ståndpunkt, detta så mycket
mer som flera remissinstanser också
intagit en avvisande hållning till de
sakkunnigas förslag.
Diskussionen rörande ifrågavarande
problem har förts vidare sedan riksdagen
för två år sedan behandlade det.
Ja, t. o. in. efter det att de besvärssakkunniga
avgivit sitt betänkande har diskussionen
tillförts avsevärt nytt stoff.
Det skedde framför allt genom den debatt
som i augusti 1955 anordnades av
Nordiska administrativa förbundet vid
dess möte i Stockholm rörande just denna
fråga. Därvid antyddes olika vägar
till frågans lösning. Från danskt och
norskt håll rapporterades pågående
strävanden att söka rationalisera den i
dessa länder gällande ordningen, enligt
vilken de allmänna domstolarna har en
generell överprövningsrätt i förhållande
till förvaltningsavgöranden. Det är
för övrigt ganska sällsamt att konstatera
det stora intresse som där på socialdemokratiskt
håll ägnas denna fråga. Jag
kan som ett exempel nämna ett anförande
som statsminister Gerhardsen
höll i den norska trontalsdebatten i år.
Han sade där: »Eu överprövning av administrativa
avgöranden kan vara till
förmån både för statsmyndigheterna
och för den enskilde medborgaren, och
därför har också den saken tagits upp
till utredning. Felaktiga administrativa
avgöranden kan förekomma under varje
regering och varje samhällssystem, och
det kommer alltid att vara en uppgift
för statsmyndigheterna att så långt det
Nr 15
188
Onsdagen den 25 april 1956
Utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
förvaltningen
går skapa säkerhet mot sådana villkorliga
avgöranden, säkra de enskilda medborgarna
mot villkorliga avgöranden.»
Reservanterna anser nu, liksom motionärerna,
att riksdagen bör ge sin mening
till känna, innan fortsatta direktiv
lämnas, som kan väntas bli bestämmande
för arbetet på detta område för lång
tid framåt. Liksom åtskilliga remissinstanser
finner reservanterna att frågan
om domstolsmässig prövning av förvaltningsavgöranden
inte kan anses tillräckligt
utredd av besvärssakkunniga.
Den omständigheten, att det svenska
administrativa rättsskyddssystemet är
uppbyggt efter andra principer, bör
inte få stå hindrande i vägen för en
sådan utveckling, att rättsskyddet på
detta område kommer att motsvara de
krav som med fog bör ställas på det,
sedan förvaltningsmyndigheterna fått så
vidsträckta befogenheter som är fallet
i vårt moderna regleringssamhälle, där
administrativa myndigheters åtgärder
av allehanda slag på det mest ingripande
sätt träffar den enskilde. Den rättsliga
kontrollen över förvaltningen måste
anpassas efter de behov som föreligger.
Den måste följa med samhällsutvecklingen.
Uppgiften kan inte lösas på samma
sätt för alla tider.
Det är klart att det finns ett nära
samband mellan frågan om förvaltningsförfarandets
utformning i de olika
instanserna å ena sidan och frågan om
möjlighet till domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen å andra
sidan, men hur förfarandet än utformas
kommer dock alltid att kvarstå ett behov
av att i varje fall i viss utsträckning
ha möjlighet till domstolsmässig
prövning av en instans som står utanför
förvaltningen.
Redan enligt nu tillämpad praxis
kan, som jag nämnde, vissa av förvaltningsmyndighet
avgjorda frågor dragas
under domstols prövning. Omfattningen
av denna prövningsmöjlighet är emellertid
inte klar och har aldrig varit
föremål för en samlad översyn. Under
sådana omständigheter anser reservanterna
väl motiverat att besvärsförfarandet
och frågan om domstolsmässig prövning
görs till föremål för undersökning
var för sig. Då det är av stor betydelse
vid utformningen av förvaltningsförfarandet
att möjligheterna till domstolsmässig
prövning är helt klarlagda, synes
det sistnämnda spörsmålet i och
för sig vara förtjänt av prioritet vid det
fortsatta utredningsarbetet. Med hänsyn
till problemets betydelse och till vad
jag nu har anfört synes det angeläget
att det snarast upptas till verklig undersökning.
Jag vill slutligen erinra om att i den
1954 tillsatta författningsutredningens
uppdrag ingår vissa frågeställningar
som ligger de här behandlade nära. Det
är emellertid att märka, att författningsutredningen
endast sysslar med riksdag
och regering men däremot inte med
förvaltningens problem i allmänhet.
Det kan därför inte väntas att denna
utredning skall lämna något bidrag av
betydelse för den här diskuterade frågan.
Trots att något egentligt samband
inte föreligger kan jag för min del i
alla fall förstå, om man vill avvakta
författningsutredningens resultat innan
man tar ställning till frågan om möjlighet
till domstolsprövning av regeringsavgöranden,
men beträffande andra avgöranden
föreligger i varje fall intet
skäl att vänta. Huvudsaken är att man
vid det fortsatta utredningsarbetet om
förvaltningsförfarandet inte bygger detta
på besvärssakkunnigas omstridda
ställningstagande beträffande möjligheten
till domstolsprövning, utan att
denna fråga får bli föremål för fortsatt
övervägande.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.
Herr FRÖDING (h):
Herr talman! Att jag anslutit mig till
Onsdagen den
Utredning av frågan om möjligheten till
förvaltningen
den vid förevarande utlåtande fogade
reservationen torde vara ganska naturligt
med hänsyn till min inställning till
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 3 år 1954. Jag
stod nämligen redan 1954 på samma
linje i den här frågan som herr Rylander.
Till vad herr Rylander nyss har sagt
har jag inte så mycket att tillägga. Jag
vill emellertid särskilt understryka
önskvärdheten av att den redan nu
föreliggande möjligheten att i vissa fall
föra talan vid allmän domstol om utfående
av visst belopp under åberopande
av att ett förvaltningsavgörande varit
oriktigt snarast blir genom en utredning
kartlagd och om möjligt lagfäst. Denna
rätt är nämligen för närvarande helt
grundad på rättspraxis och blir mycket
ofta ifrågasatt genom foruminvändning.
Fullt klara linjer härvidlag syns
önskvärda.
Hur frågan om en eventuell generell
rätt att få av förvaltningsmyndighet
avgjorda rättsfrågor underkastade domstolsmässig
prövning skall kunna lösas
i praktiken, får givetvis bli beroende
på den av oss förordade utredningens
resultat. Frågan är ingalunda lättlöst.
Personligen skulle jag dock redan nu
vilja antyda, att jag nog inte tror så
mycket på lämpligheten av att koppla
in de allmänna domstolarna i alla dessa
sammanhang. Lösningen ligger kanske
snarare i tillskapandet av en ny form
av förvaltningsdomstol, en instans under
regeringsrätten och sidoställd kammarrätten.
Denna domstol borde väl
emellertid stå helt fri från nuvarande
administrativa myndigheter.
Jag inskränker mig, herr talman, till
(let nu sagda och yrkar bifall till reservationen.
Herr SKOGLUND i Umeå (s):
Herr talman! Efter en motion vid
1942 års riksdag av herr Herlitz m. fl.
anhöll riksdagen om, som det hette, en
25 april 1950 Nr 15 189
domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
mera enhetlig, fullständig och i övrigt
ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande
lagstiftning angående förfarandet
hos förvaltningsdomstolar och andra
förvaltningsmyndigheter, då de avgör
frågor som angår enskild rätt.
Arbetet med en reform av förvaltningsförfarandet
har också alltifrån
början handhafts av juridiska experter.
Kungl. Maj:t förordnade först professor
Herlitz att som sakkunnig göra en förberedande
utredning av hithörande frågor.
Professor Herlitz’ utredning, som
slutfördes 1946, hade närmast karaktär
av inventering av de lagstiftningsspörsmål,
som borde upptagas till behandling,
och planläggning av det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Utredningsmannen kom till det resultatet,
att frågan om besvärsinstitutets
reglering borde ställas i främsta rummet,
bl. a. därför att en mängd spörsmål,
som är gemensamma för besvärsinstitutet
och förvaltningsförfarandet i
övrigt, lättare kunde få sin lösning, om
man till en början begränsade sig till
att behandla dem sådana de framträdde
inom besvärsinstitutet.
Ur rättssäkerhetssynpunkt ansågs det
vidare motiverat att i första hand ägna
uppmärksamhet åt besvärsinstitutet. I
enlighet med dessa synpunkter togs
nästa steg i reformarbetet år 1949, då
Kungl. Maj:t tillkallade professor Herlitz,
regeringsrådet Björkholm och
landssekreterare Åkesson att fortsätta
utredningsarbetet och därvid bland annat
undersöka frågan hur förvaltningsförfarandet
skulle bringas att bättre
motsvara rättssäkerhetens krav. Den
första etappen i lagstiftningsarbetet
skulle gälla besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande problem. I utredningsuppdraget
ingick också frågan
om domstolskontroll över förvaltningen.
Medan utredningsarbetet pågick togs
emellertid denna fråga i olika sammanhang
upp till behandling i den offentliga
debatten. Detta förde med sig, att
190 Nr 15 Onsdagen den 25 april 1956
Utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
förvaltningen
de sakkunniga i enlighet med justitieministerns
önskan avgav ett förra året
publicerat principbetänkande, som innehåller
en summarisk redogörelse för
vad de sakkunniga i framtiden tänker
föreslå. I detta betänkande har de sakkunniga
även behandlat frågan, huruvida
en generell möjlighet bör tillskapas
till talan inför allmän domstol eller
förvaltningsdomstol mot regeringens
och förvaltningsmyndigheternas beslut.
Av intresse är emellertid att notera,
att de sakkunniga har avvisat tanken på
en sådan anordning och i stället tänkt
sig att förstärka det administrativa
rättsskyddet inom det traditionella besvärsinstitutets
ram, bland annat genom
att vidga regeringsrättens kompetens.
Betänkandet har nyligen varit föremål
för remissbehandling, och Kungl. Maj.-t
torde inom kort taga ställning till betänkandet.
Remissyttrandena i frågan
är i hög grad splittrade och mångtydiga.
Saken är alltså den, att det redan
föreligger en av juridiska experter verkställd
och på Kungl. Maj :ts prövning
beroende utredning om det frågekomplex,
som motionärerna vill göra till
föremål för utredning. Med hänsyn härtill
finns det uppenbarligen icke något
behov av att riksdagen nu skulle begära
ny utredning, innan den redan
föreliggande utredningen ännu blivit i
vederbörlig ordning prövad. Att besvärssakkunniga
lämnat detta betänkande
innebär inte att utredningen slutfört
sitt uppdrag. Det har varit meningen
att utredningsarbetet skulle fortsätta,
sedan Kungl. Maj:t tagit ställning
genom att godkänna utredningens
ståndpunkt eller meddela direktiv hur
utredningen eljest bör fortsättas.
Majoriteten inom utskottet har inte
uttalat sig i själva sakfrågan, och jag
skall heller inte göra det. Majoriteten
har uteslutande tagit ställning till själva
procedurfrågan. Utskotten brukar ju
inte regelmässigt i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredningar i frågor som
redan är under behandling. Reservanterna
gör det inte heller. Även de har
tydligen ansett att en hemställan om
en, för att tala med motionärerna, generell
och förutsättningslös utredning av
frågan är överflödig. Även reservanterna
har frånfallit detta yrkande från
motionärernas sida och menar att vad
det nu gäller är att liksom omnämna
frågan för Kungl Maj:t, då Kungl. Maj:tr
som det heter till slut i reservationen,
»går att avgöra hur utredningsresurserna
på detta område bör disponeras».
Det är, herr talman, en väsentlig nedtoning
som man där gör.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! Jag är ledsen över att
herr Skoglund i Umeå inte tycker om
att det nu skett någon nedtoning i reservanternas
uttalande. Jag skall försöka
rätta det genom att säga att reservanterna
anser att det är i hög grad
påkallat att fästa uppmärksamheten på
den här saken.
Det var ju så att regeringspartierna
var kolossalt negativa 1954. Därtill kommer,
att utredningen, som visst inte
pågår i denna fråga, herr Skoglund,
utan är avslutad, eftersom man redan
hestämt sig för hur det skall vara, om
det inte kommer några nya direktiv,
går i samma avstyrkande riktning. Då
är det naturligt att vi, som tillhörde
minoriteten 1954, vill för vår del i all
enkelhet och utan att gå in på några
lösningar påminna om att vi tyvärr
inte är nöjda med det ställningstagande
som skett. Jag tror att justitieministern
skall få anledning att i alla fall väga
för och emot, ty så pass splittrade var
verkligen remissinstanserna. Han får
säkert anledning att tänka sig för flera
gånger.
Onsdagen den 25 april 1956 Nr 15 191
Utredning av frågan om möjligheten till domstolsmässig prövning av rättsfrågor i
förvaltningen
Herr SKOGLUND i Umeå (s):
Herr talman! Jag har inte givit uttryck
åt vare sig glädje eller ledsnad
över reservanternas nedtoning. Jag har
bara konstaterat faktum, att inte heller
reservanterna går på motionens hemställan.
Därmed har ju även reservanterna
givit ett erkännande åt majoritetens
uppfattning, att i en fråga som
är på gång är det onödigt att begära
att densamma skall göras till föremål
för en ny utredning. Utredningsarbetet
är enligt de uppgifter jag fått ej avslutat
utan blir beroende på Kungl. Maj:ts
blivande direktiv.
Herr HÅSTAD (h):
Herr talman! Jag skall inte alls bli
långrandig. Jag höll emellertid ett ganska
ingående och utförligt anförande i
denna fråga förra gången ärendet behandlades.
Då tillkännagav jag en ganska
bestämd och kritisk mening angående
en generell prövning av förvaltningsakter.
Jag kan knappast finna av den utredning
som föreligger eller av det utlåtande
som här har avgivits av reservanterna,
att min grunduppfattning kan
rubbas. Jag har alltså fortfarande den
meningen, att en generell domstolsprövning
av varje förvaltningsbeslut inte behöver
innebära, att det blir någon ny
sakkunskap som tillföres utan snarare
tvärtom. Vidare anser jag att en generell
prövning kan komma att påverka
förvaltningsmyndigheterna i icke alltid
gynnsam riktning till följd av, låt mig
säga, en viss rädsla för domstolsprövningen.
Slutligen kan det uppstå en viss
fara i längden för domstolarnas politisering.
Emellertid är jag förvånad över att
besvärssakkunniga, framför allt dess
ordförande, efter det ställningstagande
han gjorde i riksdagen som förstakammarledamot,
har frånfallit tanken på att
regeringsbeslut skall kunna underkastas
domstolsprövning från rättslig synpunkt.
Det förefaller mig som om just
detta problem vore förtjänt av en fortsatt
utredning, inte minst med hänsyn
till de finska erfarenheterna på området.
Jag är beredd att rösta för reservationen
men endast under en förutsättning,
som såvitt jag förstår sammanfaller
mycket nära med det uttalande som
herr Fröding här gjorde, nämligen att
en kartläggning av området, alltså i vilken
utsträckning det kan finnas ett behov
av domstolsprövning, prövning genom
allmän domstol eller annan domstol
liksom hittills skall kunna ske.
Längre vill jag inte sträcka mig. Det är
med denna personliga deklaration som
jag, herr talman, yrkar bifall till reservationen.
Men, herr talman, det skulle vara av
stort värde för kammaren och för alla
ledamöter som är intresserade av denna
fråga, att få höra, hur justitieministern
i fortsättningen tänker handlägga detta
ärende. Är det meningen, att ärendet
skall behandlas som processreformen,
alltså att de huvudgrunder, som departementet
till äventyrs stannar för efter
besvärssakkunnigas principutlåtande,
skall föreläggas riksdagen, eller kommer
statsrådet och regeringen att förelägga
kommittén nya direktiv utan att ha vänt
sig till riksdagen? Jag tror att denna
fråga intresserar mycket framför allt
med tanke på det sätt, på vilket den
stora processreformen behandlades
1931 och 1942.
Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rylander begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
192 Nr 15
Onsdagen den 25 april 195G
Höjning av vissa genom dom fastställda underhållsbidrag, m. m.
Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rylander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 118 ja och 76 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 20
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet för
vissa slag av föreningar att registreras
såsom ekonomiska föreningar.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 21
Höjning av vissa genom dom fastställda
underhållsbidrag, m. m.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om höjning av vissa genom dom
fastställda underhållsbidrag, m. m.
Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 350 i första
kammaren av fru Gärde Widemar m. fl.
och nr 279 i andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. dels ock en i andra kam
-
maren väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 602, av fru Holmqvist och fru
Löfqvist, i den del densamma avsåg en
generell uppräkning av underhållsbidrag,
fastställda enligt äldre avtal eller
dom.
I motionerna I: 350 och II: 279, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen med anledning av penningvärdets
förändring efter 1950 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning angående höjning av belopp
som utginge på grund av underhållsskyldighet
av i motionerna närmare angiven
karaktär.
I motionen II: 602 hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta om en generell uppräkning
av underhållsbidrag fastställda enligt
äldre avtal eller dom.
Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
I: 350 och II: 279 samt II: 602 i vad den
avsåge en generell uppräkning av underhållsbidrag,
måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om en översyn av lagen den
6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag.
Reservation hade avgivits av herrar
Magnusson och Fröding, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med avslag på de i motionerna 1:350
och II: 279 samt, såvitt nu vore i fråga,
11:602 framställda yrkandena likväl
måtte i anledning av motionerna i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna i ärendet anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr FRÖDING (h):
Herr talman! Med hänsyn till den
framskridna tiden skall jag försöka att
med berömvärd korthet motivera vår
reservation i detta ärende.
Enligt vissa familjerättsliga lagbestämmelser
äger domstol utan hinder av
vad som tidigare genom avtal eller dom
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15
193
Höjning av vissa genom dom fastställda underhållsbidrag, m. m.
blivit bestämt rörande familjerättsligt
underhåll förordna om en jämkning av
underhållsbidraget, när väsentligt ändrade
förhållanden påkallar det.
När man genom lagen den 6 juni 1952
förordnade om en generell höjning av
vissa äldre underhållsbidrag med respektive
60, 30 och 20 procent, motiverades
detta med den då inträdda
väsentliga penningvärdeförsämringen.
Rättsgrunden för att man ansåg sig kunna
vidta en sådan generell uppjustering
var uppenbarligen, att man fann penningvärdeförsämringen
så avsevärd, att
väsentligt ändrade förhållanden utan
vidare bedömdes föreligga.
Det penningvärde, som låg till grund
för den generella höjningen 1952, var
penningvärdet av 1951. Sedan dess har
nu konsumtionsprisindex stigit med
omkring 16 procent. Detta har givit utskottsmajoriteten
anledning att på grund
av vissa motioner hos Kungl. Maj :t anhålla
om en översyn av 1952 års lag.
Utskottsmajoriteten uttalar dock bland
annat, att det möjligen kan vara föremål
för tvekan om försämringen är av
den storleksordning, att det redan nu
bör övervägas att vidta särskilda åtgärder.
Reservanterna anser däremot att försämringen
knappast kan anses så avsevärd,
att man redan nu bör vidta sådana
här åtgärder, men tillägger härefter:
»Skulle penningvärdeförsämringen
emellertid fortskrida så långt att konsumtionsprisindex
i jämförelse med
1951 komme att utvisa en stegring med
20 ä 25 procent, synes däremot anledning
föreligga att företaga dylika åtgärder.
Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj :t kommer att med uppmärksamhet
följa den fortsatta prisutvecklingen, så
att möjligen framdeles erforderliga förslag
till åtgärder av antydd art utan
onödig tidsutdräkt må kunna föreläggas
riksdagen. Någon från Kungl. Maj :ts
kansli fristående utredning i frågan
synes dock icke erforderlig.»
Grunden till reservanternas något
13 — Andra kammarens protokoll 1956.
mera restriktiva inställning till frågan
är uppenbarligen den, att vi inte anser
den sedan 1951 fortsatta och i och för
sig mycket beklagliga penningvärdeförsämringen
vara så avsevärd, att den lagliga
grundförutsättningen för en uppjustering,
d. v. s. väsentligt ändrade förhållanden,
redan har inträtt. Det gäller
ju här, herr talman, en ändring av lagakraftvunna
domar och inte ett fastställande
av sedvanligt dyrtidstillägg. Man
bör, när det gäller att företa en så unik
och blint slående åtgärd som en generell
uppräkning av detta slag, enligt min
mening gå fram mycket varligt och inte
alltför tätt ansluta sig till inflationen.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.
Fru HOLMQVIST (s):
Herr talman! Jag tar för givet att motionärerna
i första kammaren fru Gärde
Widemar m. fl. och i andra kammaren
herr Löfgren in. fl. känner sig nöjda
med första lagutskottets utlåtande nr 22.
Om den översyn som utskottet hemställer
om i sitt utlåtande kan ske så
fort att ett förslag i ärendet kan föreläggas
höstriksdagen, kan jag också
känna mig nöjd och anse att den fråga
som jag velat fästa riksdagens uppmärksamhet
på förts framåt. Jag vill emellertid
ändå säga några ord om motionen
nr 602 i andra kammaren.
Av den särskilda grupp som varit i
vår åtanke i motionen nr 602 av mig
och fru Löfqvist utgöres huvudparten
av ensamma mödrar med barn i åldern
tio till fjorton år. Det är ett känt faktum
att barn i den åldern är dryga att
försörja. Mat- och klädkostnader för
dem skiljer sig inte mycket från motsvarande
kostnader för en vuxen.
Flertalet av underhållsbidragen för dessa
barn är efter 1952 års generella uppräkning
kronor 26: —, 32: 50 och 39: —
per månad. Var och en förstår att dessa
underhållsbidrag inte tillnärmelsevis
räcker till halvparten av kostnaderna
för barnets uppehälle.
Nr 15
194 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Höjning av vissa genom dom fastställda underhållsbidrag, m. m.
Även för ett barn finns ett existensminimum
som inte kan underskridas.
Av den anledningen tycker jag man
borde kunna fastställa en undre gräns
för underhållsbidrag.
Jag kan inte finna annat än att man
på något sätt skulle kunna fastställa en
kostnadsnorm som kan knyta an till
föräldrabalken, där det heter att »föräldrarna
vare skyldiga att vidkännas
kostnaderna för barnets uppehälle och
utbildning».
En generell uppräkning som föreslagits
i motion nr 602 skulle innebära ett
avsteg från principen i föräldrabalken
7 kap. § 2, som lyder: »I kostnaden för
barnets underhåll tage envar av föräldrarna
del efter sin förmåga», och jag
vill givetvis inte sätta mig över lagtekniska
svårigheter, men efter vad jag kan
förstå så blir den underhållsskyldige
skyddad genom införsellagens bestämmelser
om existensminimum. Har den
underhållsskyldige inte förmåga att betala
fullt ut det stipulerade beloppet,
kan modern erhålla hjälp genom lagen
om förskottering av underhållsbidrag,
enligt nuvarande utformning utgående
med det belopp barnets fader jämlikt
rättens beslut eller enligt avtal är skyldig
att utgiva, dock högst 600 kronor
per år. Uetta är anledningen till att vi
i motionen angivit 50 kronor per månad
som undre gräns.
Om slutligen en underhållsskyldig,
som enligt avtal betalar 20 kronor per
månad och efter 1952 betalar 26 kronor
eller 312 kronor per år, nu har en
årsinkomst av 9 600 kronor med normala
avdrag och en taxerad inkomst på
omkring 8 000 kronor i ortsgrupp 3, åtnjuter
han i egenskap av försörjningspliktig
halvt ortsavdrag, vilket med nu
gällande skattesats ger honom en direkt
sänkning i den statliga skatten med 120
kronor. Underhållsbidrag med belopp,
som efter 1952 års uppräkning utgår
med 26 kronor per månad eller 312 kronor
per år, innebär alltså att vederbörande
har ett reellt utlägg på endast 192
kronor i försörjningsplikt.
Om mödrar, som fått bära en onormalt
tung försörjningsbörda, skall få
någon lättnad, måste ett beslut fattas
redan i höst. I förhoppning om att den
föreslagna översynen sker snabbt yrkar
jag, herr talman, bifall till utskottets
förslag.
Herr LINDBERG (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att säga några ord med
anledning av den reservation som avgivits
av herr Fröding'' och denne talat
för. Såvitt jag förstår har herr Fröding
egentligen samma uppfattning som utskottet,
nämligen att det ges tillfällen då
dessa bidrag måste höjas, och att därför
en domstol måste riva upp en dom
den en gång avkunnat; penningvärdeförsämringen
skulle då gå så långt ner
som med 20 å 25 procent innan en ändring
sker. Man frågar sig då vad anledningen
är till att sätta denna gräns
vid 20 å 25 procent. Underlättar detta
på något särskilt sätt upprivandet av en
dom som en gång avkunnats? Jag tror
det inte.
Vidare är det väl så att för många
människor gränsen i fråga ligger vid
10 å 12 procent, detta helt beroende på
försörjningsmöjligheterna. Domstolarna
är ju inte alltför generösa då det gäller
att tillerkänna vederbörande moder
bidrag från barnafadern. Jag undrar
emellertid — den frågan har inte diskuterats
i utskottet — om man inte, när
man nu skall göra en översyn på detta
område — jag förutsätter att det blir
bifall till utskottets förslag — på samma
gäng kan se efter, om det finns möjlighet
att göra domarna dubbla så att
säga, så att på ett eller annat sätt fastställes,
att bidrag skall utgå och att
däri inte kan ske någon ändring annat
än resningsvägen eller vad vi kan kalla
detta förfarande. I fråga om beloppet
skall det emellertid sägas ifrån av domstolen,
att det kan komma att ske en
jämkning, och sålunda blir vederbörande
redan från början underkunnig om
att en sådan kan komma till stånd. Detta
Onsdagen den 25 april 1950
Nr 15
195
Höjning av bidragsförskottens och de särskilda barnbidragens maximibelopp
är kanske en egendomlig metod i ett
domstolsförfarande, men det är väl så
att nöden inte har någon lag. Och anser
man sig på domstolshåll inte kunna riva
upp en dom annat än under alldeles särskilda
omständigheter, får man väl
skapa en förutsättning för att ordna
den saken.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.
Herr RYLANDER (fp):
Herr talman! .lag skall fatta mig ännu
kortare än herr Fröding.
Jag kan så till vida inte förstå reservationen
som jag tycker att om man
anser tiden ännu inte vara inne för en
höjning av procentsatsen, skall man inte
för Kungl. Maj :t ge det till känna. Det
är då opåkallat att tala om vilken procentsats
som skall sättas; det får Kungl.
Maj :t fundera över. Först då bör man
slöta på Kungl. Maj:t, när Kungl. Maj:t
underlåtit något i det avseendet.
Utskottsmajoriteten har nu för sin
del inte velat ta fasta på någon viss
procentsats. Orsaken härtill är, att när
en höjning skedde 1952, motsvarade
denna inte fullt den penningvärdeförsämring
som hade inträtt. Särskilt när
det gällde de äldre bidragen iakttog man
stor försiktighet. När nu i fortsättningen
penningvärdet ändrat sig, anser utskottsmajoriteten,
att man inte får räkna
så snålt längre.
Man förstår hur mycket detta betyder
för alla dem, som inte tidigare har fått
någon kompensation för penningvärdeförsämringen.
Härtill kommer också att
det i detta fall gäller människor, som
är helt uteslutna från möjligheten att
som andra medborgare bli delaktiga av
den allmänna välståndsökningen. Vi
påkallar inte heller att de skall bli det,
men vi menar att med hänsyn till detta
bör vi inte vara för snåla vid uppräkningen
av ifrågavarande underhållsbidrag
på grund av penningvärdeförsämringen.
Det är riktigt att dessa bidrag
har sjunkit i värde med 16 procent, om
man jämför med medeltalet för 1951,
men om man i stället jämför med penningvärdet
i början av 1951, så har
konsumtionsprisindex stigit med i det
närmaste 20 procent, och bidragen har
sålunda sjunkit lika mycket i värde.
När härtill kommer det andra skäl som
jag här nämnt, nämligen den uteblivna
välståndsökningen, så tycker vi att tiden
kan vara inne att höja beloppen.
Dessutom kan man ju inte göra en
utredning om dessa saker på en dag,
utan det tar väl något år. Jag tror därlör
inte som fru Holmqvist att förslag
kan framläggas redan till instundande
höstriksdag.
Med hänsyn till den knappa tiden
skall jag inte här gå in på en motivering
för att utskottet inte velat gå in
för något minimibelopp. Jag tror inte
det behövs i detta sammanhang.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 22
Föredrogos vart för sig:
första lagutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ytterligare utgifter för fångvården
å tilläggsstat II för budgetåret
1955/56; samt
andra lagutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av väckta motioner angående
viss ändring av 7 § lagen om förskottering
av underhållsbidrag till barn;
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 23
Höjning av bidragsförskottens och de
särskilda barnbidragens maximibelopp
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta mo
-
196 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Interpellation ang. redogörelse för de motiv, som legat till grund för Kungl. Maj:ts
beslut att avslå en framställning från Svenska metallverken att förvärva fastigheten
Perstorp l9 i Skedevi socken
tioner om höjning av bidragsförskottens
och de särskilda barnbidragens
maximibelopp.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid
Fru JOHANSSON i Skövde (s):
Herr talman! Det kanske kan synas
överflödigt att jag här ordar om den
motion, som fru Lewén-Eliasson och
jag har väckt i denna fråga, men jag
vill ändå säga några ord om den.
Utskottet har behandlat vår motion
mycket välvilligt och hänskjutit den
till en särskild beredning i socialdepartementet.
Under denna vårriksdag
har vi emellertid hänskjutit ett flertal
motioner dit, och det är väl därför inte
att vänta, att det skall redovisas något
resultat därifrån under den närmaste
tiden. Alla motioner rörande stödet åt
barnfamiljerna och den familjevänliga
politiken i övrigt är givetvis mycket
behjärtansvärda, men jag förmodar att
statsmakterna inte kan besluta om alla
erforderliga åtgärder på en gång, utan
att de uppjusteringar av olika bidrag
o. s. v. som anses berättigade kommer
att ske etappvis.
Jag frågar mig då vilka av de familjestödjande
åtgärderna som skall komma
i första rummet. I vilken ordning skall
vi besluta om dem här i riksdagen? Min
bestämda övertygelse är, att det är de
ensamstående mödrarna som för närvarande
har de största ekonomiska bekymren.
Jag tror det var socialdemokratiska
kvinnoförbundets ordförande
Inga Thorsson som en gång under den
förflutna vintern betecknade de ensamstående
mödrarna med minderåriga
barn som våra dagars proletariat. Det
är visserligen mycket behjärtansvärt att
få barnbidragen uppjusterade, men
trots det stora intresse jag hyser för
den saken är jag ändå övertygad om
att det vi allra först måste tänka på
är att öka bidragsförskotten och barn
-
bidragen till de ensamstående mödrarna.
De bör ha förtursrätt. Det är den
saken jag här har velat poängtera. Det
är de ensamma mödrarna statsmakterna
bör tänka på i första hand, det är
min önskan och vädjan, när vi går att
besluta om de olika familjestödjande
åtgärderna.
Häruti instämde fru Löfqvist (s).
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 24
Föredrogos vart efter annat:
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m.
och
nr 25, i anledning av väckta motioner
om införande av kontroll å hörapparater;
samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion
angående utarbetande av förslag till en
stadga om allmänna vatten- och avloppsledningar
och
nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i folkbokföringsförordningen.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
§ 25
Interpellation ang. redogörelse för de
motiv, som legat till grund för Kungl.
Maj ds beslut att avslå en framställning
från Svenska metallverken att förvärva
fastigheten Perstorp l8 i Skedevi socken
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 197
Interpellation ang. fullgörandet av
Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h), som anförde:
Herr talman! Aktiebolaget Svenska
metallverken har enligt 5 § bolagsförbudslagen
den 18 januari 1955 anhållit
om tillstånd att få förvärva fastigheten
Perstorp l9 i Skedevi socken, Östergötlands
län. Bolaget har avsett att använda
fastigheten som fritidsreservat för
sina anställda i Finspång. Enligt uppgift
uppgår dessa till ett antal av 1 500.
Bolaget äger för närvarande en mindre
fastighet vid stranden av sjön Glan.
Denna fastighet har emellertid försålts
till Finspångs köping, som har för avsikt
att där anordna en kommunal badplats,
dock under förutsättning att bolaget
i stället får tillstånd att förvärva
Perstorp l9, som är lämpligare för det
avsedda ändamålet.
Fastigheten Perstorp l9, som i många
år ägts av en å annan ort bosatt person,
är i mycket dåligt skick. Åkerjordens
beskaffenhet, de dåliga ekonomibyggnaderna
och det ensliga läget gör
den ej lämplig som jordbruksfastighet.
Med hänsyn härtill ifrågasätter lantbruksnämnden
i Östergötlands län om
en familj, som för sin utkomst är beroende
av fastighetens avkastning, kan
bära de investeringar som erfordras för
att få fastigheten i stånd för jordbruksändamål.
Inte heller är det möjligt att
av fastigheten avsöndra mark för komplettering
av annat jordbruk. Därtill är
avstånden alltför stora. Enligt distriktslantmätare
Torsten Thurell, som tillstyrkt
förvärvet, utgöres övriga fastigheter
inom Perstorp, med undantag av
domänverkets egendom, av småbruk
som ligger flera kilometers körväg från
fastigheten, varför sambruk ej är lämpligt.
Om denna fastighet förvärvades av
Kungl. Maj:t och kronan, torde den
med all sannolikhet komma att helt införlivas
med domänverkets skogsbruk.
Samtliga instanser, Hävla kommun,
lantbruksnämnden och länsstyrelsen i
Östergötlands län samt lantbruksstyrelsen
har tillstyrkt förvärvet. Kungl. Maj :t
1951 års pensionsutrednings uppdrag
har emellertid enligt resolution av den
30 juni 1955 icke funnit skäl bifalla
ansökningen. Eftersom samtliga instanser
bifallit ansökningen, men Kungl.
Maj :t trots detta avslagit densamma,
synes det mig angeläget att frågan ytterligare
belyses och att riksdagen får
en redogörelse för de motiv som legat
till grund för Kungl. Maj:ts ställningstagande.
Med anledning av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande fråga:
Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de motiv, som legat
till grund för Kungl. Maj:ts ställningstagande
till ansökningen från aktiebolaget
Svenska metallverken om tillstånd
att få förvärva fastigheten Perstorp l9
i Skedevi socken, Östergötlands län,
som fritidsreservat för sina anställda?
Denna anhållan bordlädes.
§ 26
Interpellation ang. fullgörandet av 1951
års pensionsutrednings uppdrag
Ordet lämnades på begäran till
Herr AIILBERG (h), som yttrade:
Herr talman! Under de senaste åren
har ett flertal pensionsfrågor tagits upp
till diskussion i riksdagen. Några av
dessa är för de pensionerade statstjänstemännen
av mycket stor betydelse. Så
gott som alla yrkanden har avfärdats
med en erinran om att en utredning
har frågorna under behandling eller i
bästa fall att de hänskjutits till den utredning
som antagit namnet 1951 års
pensionsutredning. Ett par exempel må
anföras.
En omprövning av metoden för sammanfogande
av tjänste- och folkpensionen
för statens egna tjänstemän har
begärts vid flera riksdagar. Vederbörande
utskott har anfört att de i motio
-
198
Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Interpellation ang. fullgörandet av 1951 års pensionsutrednings uppdrag
nerna framförda synpunkterna uppmärksammas
av 1951 års pensionsutredning,
varför framställningarna avslagits.
Motioner har väckts med yrkande om
omedelbar behandling av frågan om
höjning av äldre tjänste- och familjepensioner.
Utskottet har bl. a. framhållit,
att pensionsutredningen i görligaste
mån bör ge prioritet åt dessa
avvägningsfrågor, så att de nödvändiga
förutsättningarna för en hållbar bedömning
skapas.
Likaså har en utredning begärts angående
grunderna för tillgodoräkning
i pensionshänseende av tid före tillträdandet
av pensionsberättigande tjänst.
Utskottet har ånyo framhållit, att denna
fråga tillhör de spörsmål som 1951
års pensionsutredning har att taga ställning
till.
Sådan ändring i 1947 års allmänna
familjepensionsreglemente har föreslagits,
att maximiåldern för ingående av
äktenskap medförande rätt till familjepension
höjs ävensom att efterlevande
make som innehar statstjänst tillförsäkras
en i sin helhet oantastbar änkeeller
änklingspension. Utskottet framhöll
i bägge fallen, att frågorna finns
upptagna i direktiven till 1951 års pensionsutredning.
Vid flera riksdagar i följd och nu
senast vid innevarande riksdag har begärts
att pensionärer som tidigare varit
anställda vid enskild järnväg, vilken
övertagits av staten, bör få sina pensioner
omreglerade sfi, att i princip full
likställighet med motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar ernås. Denna
framställning har dock avslagits av
utskott och riksdag.
Dyrortsgrupperingen för pensionärerna
utgör ett svårlöst problem. Tjänstepensionen
utgår nu räknat efter lönen
på den lägsta dvrortsgruppen. Det kan
ifrågasättas huruvida icke pensionen
bör utgå efter den dyrort, där vederbörande
vid pensionsålderns inträdande
har sin tjänstgöring förlagd, kanske
med det villkoret att han skall ha tjänstgjort
på orten i tre år. Yttrande härom
har av statspensionärernas riksförbund
framförts till pensionsutredningen.
Ett i de individuella fallen betydelsefullt
problem gäller den pensionsriitt
som bör tillkomma en statstjänsteman
som frånträder sin anställning för övergång
till annan arbetsgivare. Till den
princip om pensionsrättens oantastbarhet
som accepterats på det privata området
har staten ställt sig oförstående.
Emellertid kan man förvänta att utredningen
framlägger ett förslag som medför
flyttbar pensionsrätt även för statens
tjänstemän.
Redan av här gjorda antydningar
framgår, att grupper av redan pensionerade
och i tjänst varande statsanställda
har stort intresse av de reformer,
vartill utredningen kan ge anledning.
De hyser också oro för det långsamma
tempo varmed utredningen förefaller
alt bedrivas. Icke minst de som redan
pensionerats och hoppas få en som skälig
betraktad förbättring skulle sätta
värde på ett klart besked om när utredningen
kan framlägga sitt betänkande.
Om det drar ytterligare ut på tiden
får flertalet av dessa ingen nytta av
besluten, även om dessa skulle gå i
positiv riktning. Två år i följd, 1954
och 1955, har civilministern i svar på
interpellationer i denna fråga utlovat,
att nästkommande år skall ett principbetänkande
avlämnas från utredningen.
Jag och många med mig hoppas, att
inte bara ett principbetänkande utan
slutgiltiga förslag föreligger i år, så att
frågorna kan behandlas av 1957 års
riksdag.
Med anledning av vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för civildepartementet få rikta följande
fråga:
Är herr statsrådet i tillfälle att upplysa
om i vilken utsträckning 1951 års
pensionsutredning fullgjort sitt uppdrag.
och kan statsrådet ange när något
Onsdagen den 25 april 195(5
Nr 15
199
Interpellation ang. utredning av frågan om verkningarna i skatteavseende vid fusion
mellan ekonomiska föreningar
resultat av pågående utredningar kan
förväntas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 27
Interpellation ang. utredning av frågan
om verkningarna i skatteavseende vid
fusion mellan ekonomiska föreningar
Herr ÖSTLUND (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! 1951 års lag om ekonomiska
föreningar har möjliggjort att
sammanslagning kan ske av dylika föreningar
genom föreningsstämmobeslut.
Angivna förfarande, s. k. fusion, leder
till att den övertagande föreningen tillföres
den överlåtande föreningens samtliga
tillgångar och skulder samt att den
överlåtande föreningens medlemmar
blir medlemmar av den övertagande
föreningen, såframt de icke föredrar att
lämna den överlåtande föreningen. Fusionsinstitutet
får ses mot bakgrunden
av behovet att på ett enkelt sätt sammanslå
föreningar, utan att medlemskap
och förmögenhetsmassor behöver
upplösas. Institutet har redan i
viss omfattning använts inom jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse, där
en sammanslagning av företag pågår
inom olika områden i avsikt att åstadkomma
en rationalisering av drift- och
avsättningsförhållandena.
Gällande författningar innehåller ej
särskilda föreskrifter angående verkningarna
i skatteavseende vid fusion av
ekonomiska föreningar. Spörsmålet härom
har emellertid i anslutning till ett
av riksskattenämnden lämnat förhandsbesked
blivit föremål för regeringsrättens
uttalande. Regeringsrätten har härvid
enligt utslag den 3 februari 1955
funnit att — i brist på författningsföreskrifter
och då reglerna om beskattning
vid fusion enligt 174 § 1 mom. aktiebolagslagen
icke utan särskild föreskrift
kunde tillämpas vid fusion enligt 96 §
lagen om ekonomiska föreningar —
verkningarna av fusion mellan ekonomiska
föreningar skall bedömas som om
den överlåtande föreningens tillgångar
och skulder övergått till den övertagande
föreningen genom ett med köp
eller byte jämförligt fång.
Detta regeringsrättsuttalande leder
till konsekvenser, som tvivelsutan kommer
att försvåra eller rent av förhindra
en användning av fusionsinstitutet enligt
föreningslagen. Uppenbarligen skulle
därmed den rationalisering av driftoch
avsättningsförhållandena, som en
fusion är avsedd att åstadkomma, i motsvarande
grad bli eftersatt.
Några exempel angående regeringsrättsutslagets
verkningar torde bestyrka
det sagda.
Föreskrives i fusionsavtalet, att den
överlåtande föreningens tillgångar skall
avräknas efter det bokförda värdet hos
denna, uppstår väl icke några skattekonsekvenser
för den överlåtande föreningen.
För medlemmarna i denna förening
inträder emellertid skattskyldighet
för vad de gottskrives utöver sin
insats i den överlåtande föreningen,
alltså för den del de kan ha i den överlåtande
föreningens öppna reserver.
Detta synes kunna bli fallet oavsett att
beloppet icke i egentlig mening blir tillgängligt
för lyftning vid fusionen för
föreningens medlemmar. Härtill kommer
— och denna konsekvens synes
mig särskilt betydelsefull — att dessa
öppna reserver då förvandlas till insatskapital
med de påföljder i fråga
om avsättning till reservfonden, som
föreningslagen angiver.
Avräknas tillgångarna i stället efter
medlemmarnas i den överlåtande föreningen
sammanlagda insatsbelopp i
denna, inträder icke några skattekonsekvenser
för den överlåtande föreningen
eller dess medlemmar, men den överlåtande
föreningen blir därmed — på
grund av föreningslagens föreskrift om
det värde vartill tillgångar får upptagas
— förhindrad att bokföra de genom
200 Nr 15
Onsdagen den 25 april 1956
Interpellation ang. utredning av frågan om
mellan ekonomiska föreningar
fusionen erhållna tillgångarna till högre
belopp än det angivna insatsbeloppet.
Den överlåtande föreningens öppna reserv
måste därmed förvandlas till dolda
sådana, och den övertagande föreningen
får icke tillgodoräkna sig dem såsom
avsatta till exempelvis reservfond. De
kan därmed genom majoritetsbeslut användas
till utdelning och alltså upplösas
till nackdel för föreningen.
Skulle åter vid fusionen tillgångarna
i den överlåtande föreningen upptagas
till högre belopp än det bokförda —
skälen härtill kan vara i högsta grad
legitima — inträder skattskyldighet för
den överlåtande föreningen för det belopp,
varmed avräkningen sker utöver
det bokförda värdet, och dess medlemmar
blir beskattade för vad de gottskrivits
utöver sina insatsbelopp.
Såsom ovan antytts finnes särskilda
lagbestämmelser, som reglerar beskattningen
vid fusion enligt aktiebolagslagen
men vilka icke är tillämpliga vid
fusion enligt lagen om ekonomiska föreningar.
För dessa senare finnes endast
det regeringsrättsuttalande som här berörts
och vilket får antagas bli avgörande
för framtida praxis så länge någon lagändring
icke vidtagits. En sådan synes
mig emellertid angelägen, enär eljest syftet
med de i lagen om ekonomiska föreningar
givna bestämmelserna om fusion
torde bli förfelat. En särskild lagbestämmelse,
som reglerar de ekonomiska
föreningarnas beskattningsförhållanden
i förevarande sammanhang,
synes så mycket mer motiverad som
man på ett flertal andra områden anlägger
samma skattemässiga bedömning
beträffande de ekonomiska föreningarna
som i fråga om aktiebolag.
Under åberopande härav anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:
Är herr statsrådet villig att låta utreda
frågan om verkningarna i skatteavseende
vid fusion mellan ekonomiska
verkningarna i skatteavseende vid fusion
föreningar och för riksdagen framlägga
de förslag som därav kan föranledas?
Denna anhållan bordlädes.
§ 28
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och bvggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnena väckta motioner;
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner;
och
nr 193, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. in.,
såvitt propositionen hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.
§ 29
Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 172, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Förbundsrepubliken Tyskland rörande
tyska tillgångar i Sverige, m. in. tillställts
kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 30
Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 766, av herr Rabbestad in. fl.
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 168, med förslag till lag an
-
Onsdagen den 25 april 1956
Nr 15 201
gående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering in. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.
Denna motion bordlädes.
§ 31
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.20.
In fidem
Gunnar Britth