1956 ANDRA KAMMAREN Nr 13 (Riksdagens protokoll 1956:13)

RIKSDAGENS Ä»

ttf

PROTOKOLL

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 13

10—11 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 april

Svar på interpellationer av:

herr Norén ang. tillämpningen av bestämmelserna rörande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden .................................... 5

fröken Elmén ang. samordningen mellan arbetslöshetsförsäkring och

sjukförsäkring .................................................. 9

herr Nilsson i Bästekille i anledning av att de nya vägarna mellan
Hässleholm och Malmö och mellan Gärsnäs och Tomelilla dragas

fram över värdefull åkerjord............................ 12

herr Östlund ang. ökad kvot till Västerbottens län för investering i

väg- och brobyggnader.......................................... 15

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. faran för förstöring och förorening av grundvattnet
bl. a. i grusåsarna ...................................... 19

herr Nihlfors ang. statligt stöd åt upptagning av kulturhistorisk film 20
herr Braconier ang. åtgärder för att minska vantrivseln bland folkskolans
lärare................................................... 21

Onsdagen den 11 april fm

Svar på interpellation av herr Agerberg ang. konsekvenserna i trafikhänseende
för riksvägen väster om Östersund av den nya mellan riksvägen

över Storlien............................................ 24

Statstjänstemannens löner under år 1956............................. 29

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet
...................................................... 45

Anslag till Mödrahjälp............................................. 49

Anslag till Mödrahjälpsnämnderna................................. 57

Anslag till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor............... 58

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Allmänna barnbidrag.............................................. 61

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård........... 67

Bidrag till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården
m. m........................................................ 69

Anslag till Ferieresor för barn..................................... 71

Anslag till Ferieresor för husmödrar............................... 74

Anslag till Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:

Avlöningar...................................................... 74

Anslag till Statens vårdanstalt å Svartsjö för alkoholmissbrukare:

Vissa byggnadsarbeten.......................................... 76

Anslag till Statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholmissbrukare:

Avlöningar...................................................... 78

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m.................................................... 79

Bidrag till länkrörelsen............................................ 87

Anslag till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar.................. 88

Anslag till Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar......... 95

Anslag till Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader....... 97

Anslag till Bidrag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler... 98

Anslag till Social upplysningsfilm.................................. 103

Interpellationer av:

herr Christenson i Malmö ang. en redogörelse för de uppgifter, som

från dansk sida lämnats i målet rörande Jane Horneys död..... 106

herr Onsjö i anledning av vissa olägenheter beträffande skolskjutsarna 107
herr Andersson i Björkäng ang. bristen på veterinärer............. 108

Onsdagen den 11 april em

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av
staten övertagna enskilda trafikföretagen och pensionärer vid statens
järnvägar..................................................... 109

Höjning av de allmänna barnbidragen ............................... 117

Förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten.............. 141

Rätt att vid uppskattning av normalavkastning av ecklesiastikt boställe
göra avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad............. 142

Enhetliga bestämmelser för kommunal anskaffning och upphandling 144

Utredning av frågan om den andliga vården vid sjukhusen m. m..... 146

Kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och deras ekonomiska läge 148
Ersättning till bilägare för oförvållad skada eller förlust............. 149

Innehåll

Nr 13

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 april fin

Statsutskottets utlåtande nr 68, ang. statstjänstemannens löner under

år 1956 m. m..................................................... 29

— nr 5, ang utgifter under femte huvudtiteln (socialdepartementet) 45

Onsdagen den 11 april em

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. direktiv för den parlamentariska

försvarsberedningen .............................................. 109

— nr 60, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet .................. 109

— nr 62, om vissa anslag under sjunde huvudtiteln................. 109

— nr 63, om likställdhet mellan pensionärer vid av staten övertagna

trafikföretag och vid statens järnvägar........................... 109

Bankoutskottets utlåtande nr 8, om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, m. m.................................... 117

— nr 9, om porträtt av statsministrar............................... 117

— nr 10, om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen ang. postsparbanken
........................................................... 117

— nr 11, ang. ändrad lydelse av 57 och 60 §§ lagen om bankrörelse,

m. m............................................................. 117

— nr 12, om fortsatt giltighet av valutalagen....................... 117

— memorial nr 14, ang. användande av riksbankens vinst för år 1955 117

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, om höjning av de allmänna barnbidragen
......................................................... 117

— nr 21, om kontrollen å ädelmetallarbeten......................... 141

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. korsningar av järnväg och väg 142

— nr 10, om avdrag för skogsarbetarbostad vid uppskattning av

normalavkastning vid ecklesiastikt boställe....................... 142

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, om rätten till installationer
inom televerkets arbetsområde............................. 144

— nr 16, ang. svenska privatkapitalisters engagemang i andra länder 144

— nr 17, ang. enhetliga bestämmelser för kommunal anskaffning och

upphandling...................................................... 144

— nr 18, om den andliga vården vid sjukhusen m. m............... 146

— nr 19, om de lägsta inkomstgrupperna och deras ekonomiska läge 148

— nr 20, ang. kris för trafikföretag i skogs- och glesbygderna och

behovet av omnibusförbindelser på landsbygden.................. 149

— nr 21, ang. ersättning till bilägare för dem vid trafikolyckor utan

eget förvållande tillskyndad skada eller förlust................... 149

i^>h

rf)

. ■ -JiU f. )■ ■■■ v'':. ::•* .''i ''ii*

/};i ; fhA JK **.f

Tisdagen den 10 april 1956

Nr 13

Tisdagen den 10 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att Riksdagsman
Adolv Olsson på grund av sjukdom är
förhindrad att tills vidare närvara i
Riksdagen.

Stockholm den 9 april 1956
Gustav Nylin
Överläkare, Professor.

Herr Olsson i Gävle beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 9 april tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av bestämmelserna rörande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Norén har till mig
riktat följande två frågor: Har herr
statsrådet uppmärksammat den påtalade
restriktiva tillämpningen av bestämmelserna
rörande egnahemsbebyggelse på
den rena landsbygden, och har herr
statsrådet i så fall för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att uppnå en sådan
tillämpning av gällande bestämmelser,
att bebyggelsen på den rena landsbygden
främjas på sätt som avsågs i riksdagens
uttalande 1953?

Till stöd för sina frågor har interpellantcn
erinrat om att 1953 års riksdag
uttalade, att eu allmänt restriktiv in -

ställning till egnahemsbyggandet icke
fick vara vägledande för egnahemslångivningen.
Interpellanten har vidare
framhållit, att detta uttalande måste
innebära, att även de som vill bygga
på den rena landsbygden bör få del
av den förmån de statliga egnahemslånen
utgör, så långt detta är möjligt
och försvarligt.

Interpellanten anser emellertid, att
den praktiska tillämpningen, åtminstone
i vissa län, icke står i god överensstämmelse
med dessa riktlinjer. I anslutning
härtill anför interpellanten
några exempel på fall, där lån inte beviljats
för planerad bebyggelse på landsbygden.

Riksdagens uttalande 1953 innefattade
den viktiga deklarationen, att egnahemslån
för nybyggnad på landsbygden
endast borde vägras i det fall en
uppenbart olämplig plats för huset
valts. I omedelbar anslutning härtill
framhölls, att allmängiltiga normer för
bedömning av i vilka fall lån icke bör
utgå icke torde kunna uppställas och
att det därför torde få ankomma på
länsbostadsnämnderna att med beaktande
av såväl de förut antydda allmänna
riktlinjerna för långivningen som de
särskilda omständigheterna i varje enskilt
fall avgöra huruvida lån bör beviljas
eller ej.

Vad riksdagen sålunda uttalade anser
jag alltjämt äga giltighet. En restriktiv
inställning till egnahemsbyggandet på
landsbygden kan alltså inte accepteras.
I konsekvens härmed bör egnahemslån
vägras endast om en uppenbart olämpligt
belägen tomt har valts. Om en sådan
positiv inställning till egnahemsbyggandet
på landsvägen torde allmän
enighet råda. Vidare förefaller det tydligt,
att — på sätt 1953 års riksdag

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Svar pa interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna rörande egnahems -

bebyggelsen på landsbygden

framhöll — man icke kan uppställa sådana
allmängiltiga normer för långivningen,
att full klarhet därigenom skulle
skapas i fråga om i vilka särskilda fall
lån icke bör beviljas. Interpellanten synes
ej heller på denna i praktiken viktiga
punkt ha anmält en avvikande mening.
Under sådana förhållanden blir
man vid beviljande av egnahemslån till
hus på landsbygden hänvisad till en
prövning från fall till fall.

I första instans ankommer det på
länsbostadsnämnderna att verkställa
denna prövning. Besvär över länsbostadsnämnds
beslut kan anföras hos bostadsstyrelsen
och i sista hand Kungl.
Maj :t.

Interpellanten anser att åtminstone
på sina håll prövningen av låneärenden
utfallit på ett sätt som inte står i god
överensstämmelse med riksdagens förutnämnda
uttalande. Det är icke möjligt
för mig att i detta sammanhang redovisa
enskilda låneärenden. Det ligger
i sakens natur att delade meningar kan
framkomma beträffande prövningen i
det enskilda fallet. Jag hyser också förståelse
för att enskilda fall, där lånemyndigheten
vägrat lån, kan ge anledning
till frågan om icke en mera generös
inställning till landsbygdens bebyggelsefrågor
vore motiverad. Jag kan
dock icke se att det är möjligt att beträffande
allmänna riktlinjer för prövningen
av dessa frågor komma längre
än som blivit fallet genom riksdagens
uttalande 1953. Ej heller har jag blivit
övertygad om att länsbostadsnämnderna
skulle inta en i förhållande till de
allmänna riktlinjerna avvikande hållning
till bebyggelsen på landsbygden.
Även om jag för egen del anser, att bebyggelsen
på landsbygden så långt möjligt
bör främjas -— jag är i denna huvudfråga
alltså helt överens med interpellanten
— finner jag det därför inte
styrkt, att behov föreligger av åtgärder
för att skapa ytterligare garantier för
att de lånebeviljande organens prövning

av ifrågavarande lånefrågor skall präglas
av en dylik positiv inställning till
landsbygdens byggnadsfrågor. Jag kommer
emellertid att med uppmärksamhet
följa utvecklingen på detta område och,
om anledning uppkommer att ytterligare
understryka vikten av att bebyggelsen
på landsbygden underlättas, åter
aktualisera frågan.

Härefter anförde:

Herr NORÉN i Mullsjö (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min interpellation.
Statsrådet har i svaret konstaterat,
att vi är helt överens i huvudfrågan.
Jag kan, sedan jag nu fått svaret,
konstatera detsamma, och det är
jag glad över.

Den fråga som jag tog upp i min
interpellation är ju av allra största betydelse
för landsbygdens folk. Det måste
vara synnerligen angeläget, att de som
vill bygga och bo på landsbygden också
kan få göra detta. Det måste vara väsentligt,
att samhället inte lägger hinder
i vägen härför utan tvärtom söker främja
sådan bosättning. Man överdriver
inte om man säger, att detta är en av de
stora livsfrågorna för landsbygdens
folk. Det stora intresse som finns i bygderna
för denna fråga har jag fått erfara
genom samtal, såväl innan jag ställde
interpellation som efteråt, kanske
mest efteråt. Om alltså större betydelse
måste tillmätas denna fråga än någon
kunnat ana, är det så mycket mera tillfredsställande,
att statsrådets svar är så
positivt.

Vad riksdagen uttalade 1953 bör alltjämt
äga giltighet, framhåller statsrådet
och understryker att en restriktiv
inställning till egnahemsbyggandet på
landsbygden alltså inte kan accepteras.
»I konsekvens härmed bör egnahemslån
vägras, endast om en uppenbart
olämpligt belägen tomt har valts», säger
statsrådet vidare.

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation ang. tillämpningen

bebyggelsen på landsbygden

Det är utomordentligt värdefullt, att
statsrådet i sitt svar har understrukit
detta. Det bör därmed vara fastslaget,
att egnahemslån inte bör vägras den,
som vill bygga och bo på landsbygden,
av t. ex. den anledningen, att myndigheterna
vill koncentrera bebyggelsen
till tätorterna. Bestämmelserna får inte
vara sådana, att man tvingas bosätta
sig i en tätort om man själv inte vill
det.

Jag delar statsrådets uppfattning, »att
man icke kan uppställa sådana allmängiltiga
normer för långivningen, att full
klarhet därigenom skulle skapas i fråga
om i vilka särskilda fall lån icke bör
beviljas». Länsbostadsnämnderna måste
i de särskilda fallen pröva, huruvida
lån bör beviljas eller inte. Härvid måste
stor vikt fästas vid det uttalande som
riksdagen 1953 gjorde i denna angelägenhet.

Anledningen till att jag framställde
en interpellation var, att jag hade kännedom
om en del fall, där prövningen enligt
min mening inte varit i bästa överensstämmelse
med de principer riksdagen
1953 godtog. Statsrådet framhåller
ju också i svaret, »att enskilda fall, där
lånemyndigheten vägrat lån, kan ge
anledning till frågan, om icke en mera
generös inställning till landsbygdens bebyggelsefrågor
vore motiverad». Min
erfarenhet av dessa frågor är, att man
i vissa fall och i vissa län varit alltför
restriktiv vid prövningen gentemot folk,
som vill bygga egnahem på rena landsbygden.

Jag har genom min interpellation
inte velat komma åt länsbostadsnämnderna.
Bedömningen i de särskilda fallen
måste ju anförtros åt dessa myndigheter.
Det klara besked som statsrådet
nu givit i sitt svar bör ge säkrare riktlinjer
för myndigheternas prövning av
låneärendena så att en önskvärd bebyggelse
på landsbygden kan främjas
så långt det är möjligt. Statsrådet bar ju
lovat att, om så icke skulle bli fallet,

av bestämmelserna rörande egnahemsmed
uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta område och, om anledning uppkommer,
åter aktualisera frågan. Jag
anser det över huvud taget värdefullt
att dessa frågor kunnat få en så god
belysning genom statsrådets svar. Det
förhåller sig nog så att folk i allmänhet
icke känner till så mycket om dessa
frågor och bestämmelserna på området.
När länsbostadsnämnden fattat sitt beslut
har lånesökanden i allmänhet nöjt
sig därmed, emedan han inte haft kännedom
om att länsbostadsnämndens beslut
kan överklagas hos bostadsstyrelsen
och att frågan i sista hand kan föras
till Kungl. Maj:ts avgörande. Det är
som sagt värdefullt om ökad upplysning
kan åstadkommas i dessa frågor.

Jag vill till sist, herr talman, endast
understryka angelägenheten av att vi
från samhällets sida gör vad vi kan för
att hejda landsbygdens avfolkning. En
levande landsbygd är en nödvändighet
ur hela samhällets synpunkt. Härvid är
det väsentligt, att bestämmelserna rörande
bostadspolitik och byggnadslagstiftning
är så utformade, att en önskvärd
bebyggelse på den rena landsbygden
främjas. Jag ber än en gång att få
tacka statsrådet för det i detta avseende
positiva svaret.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! I anslutning till denna
debatt vill jag gärna till kammarens
protokoll fästa en saga från Västergötland.

Det var en gång en prästgårdsarrendator
som med ålderns rätt drog sig
tillbaka. Som efterträdare till arrendet
fick han en dotter och en måg. Mannen
i fråga ville gärna bo nära sina anhöriga
och lyckades komma överens med pastoratet
om att få köpa en tomt där han
skulle få bygga sig ett eget litet hem.
Förvärvet tillstyrktes av de lokala myndigheterna,
men när frågan kom högre
upp lät invändningarna inte länge vänta
på sig. Naturligtvis var det olämpligt

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna rörande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden

att bygga ute i den rena bondbygden,
då det på några kilometers avstånd
fanns en tätort med gatubelysning,
slaskledning och andra kulturens finesser.
Något sådant som att ta hänsyn till
mannens önskan att på ålderns dar bo
nära sina anhöriga kunde ju inte komma
i fråga. Ville han bygga skulle han
bygga i en tätort, och därmed basta.
Förmodligen med anledning av dessa
uttalanden gick kammarkollegiet emot
köparens och pastoratets önskan och
avslog ansökningen om medgivande till
försäljningen.

Herr talman! Den här sagan är en
sannsaga från vårt svenska folkhem av
i dag, och den bör väl ändå ge oss anledning
till en stunds eftertanke i fråga
om utvecklingen inom frihetens
stamort. För en tid sedan ställde en
motionär här i kammaren frågan: »Vad
gör samhället för närvarande för att
hindra människor att bosätta sig på
landsbygden?» Den frågan är sannerligen
inte omotiverad. Den har en skrämmande
aktualitet.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det var en mycket tacksam
och vänlig interpellant socialministern
hade att svara i dag, och man
skall väl inte störa samförståndet när
det är så gott. Jag skulle dock vilja
tillägga, att bostadsstyrelsen enligt min
erfarenhet tidigare haft en som jag tycker
alltför restriktiv inställning när det
gällt att ta hänsyn till landsbygdens
speciella förhållanden. Jag har tidigare
diskuterat denna sak med socialministerns
företrädare. Det förefaller mig
dock som om bostadsstyrelsen numera,
kanske just efter samråd med Kungl.
Maj :t, omprövat sin praxis i detta avseende
och visat något större förståelse.
Det vore emellertid tacknämligt om socialministern
ville fortsätta att stödja
de berörda myndigheterna i uppfattningen
att de skall följa utvecklingen på

landsbygden och verkligen ta vederbörlig
hänsyn, ty jag skulle kunna anföra
många exempel av samma art som det
den föregående talaren här åberopade.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det ärende som herr
Antby här berörde faller inte inom mitt
departements verksamhet; jag vill därför
inte yttra mig om det. Allmänt sett
vill jag gärna vitsorda, att man naturligtvis
så långt möjligt bör tillgodose
människornas önskemål i fråga om uppförande
av bostadsfastighet. Jag gav det
beskedet i mitt interpellationssvar, att
jag anser 1953 års riksdags uttalande i
dessa stycken fullt tillfredsställande.
Där sades nämligen ifrån, att man skall
vägra endast under förutsättning att
tomtplatsen är direkt olämplig. Sedan
kan det naturligtvis alltid diskuteras,
hur långt en lokal styrelse bör gå när
det gäller att under hänsynstagande till
åtskilliga omständigheter bedöma, om
det kan anses vara lämpligt att bygga
på platsen.

Jag har under den tid jag varit i socialdepartementet
— och jag vet att min
företrädare tillämpat samma principer
— sökt ge positiva besked i de fall vi
funnit, att man kanske kan tillgodose
önskemålen. Detta gäller allmänt taget
om bostadsbyggande med statslån. Frågor
om avstyckning och andra ting
som hänger samman därmed vill jag
inte yttra mig om, eftersom jag inte kan
de sakerna, men vad gäller bostadsbyggande
med statslån har jag i interpellationssvaret
utlovat en mycket välvillig
prövning och en positiv inställning till
byggnadsverksamheten på landsbygden.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! De frågor som här diskuteras
har varit mycket aktuella alltsedan
den nämnda förordningen kom
till.

Herr förste vice talmannen sade i sitt

Tisdagen den 10 april 1956 Nr 13

Svar på interpellation ang. samordningen mellan arbetslöshetsförsäkring och sjuk''

försäkring

inlägg, att svårigheterna beror på bostadsstyrelsen.
Jag är inte riktigt säker
på att felet ligger där. Det är nog
intet fel med denna lag, om tillämpningen
blir förståndig och länsbostadsnämnderna
lagar efter lägenhet och tar
hänsyn till omständigheterna i de olika
fallen.

I ÅT för i dag står på sid. 9 ett mycket
belysande exempel från Rydboholm
i boråstrakten. Fallet har gått till Kungl.
Maj:t, och Kungl. Maj :t har givit klaganden
rätt. Jag har, herr talman,
begärt ordet för att säga, att det gläder
mig mycket att vederbörande, Rune
Fyhr, tydligen får bygga som han vill.

Om myndigheterna ute i länen —
länsarkitekter, lantmätare och andra
teoretiker •— som ibland är mera konungsliga
än konungen själv, vill bedöma
ärendena med hänsyn till omständigheterna
i de olika projekten med
gott omdöme, så bör nog både den
prästgårdsarrendator som det var tal
om här och andra kunna få bygga var
de själva vill.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det är klart att man
kan finna sådana fall som herr Antby
drog fram, och det är klart att man
söker syndabockarna här uppe. Jag
vet annars ett fall i Östergötland där
en familj, som består av sju personer,
hade mycket stort behov av en bättre
bostad. Där var det inte länsbostadsnämnden
eller bostadsstyrelsen som
avslog, utan de kommunala myndigheterna
satte stopp för möjligheten för
denna familj att få ett eget hem.

Om man vill söka syndabockar, kan
man nog göra det på närmare håll.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. samordningen
mellan arbetslöshetsförsäkring och
sjukförsäkring

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Elmén har efter
att ha anfört omständigheterna i ett
särskilt försäkringsärende till mig ställt
följande frågor: Anser herr statsrådet
att samordningen mellan arbetslöshetsförsäkring
och sjukförsäkring är tillfredsställande?
Om icke, vilka åtgärder
vill herr statsrådet vidtaga för att nå
en bättre samordning?

Som svar härå vill jag meddela följande.

Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor
får understöd från erkänd
arbetslöshetskassa endast utgå till
sådan arbetslös medlem som är arbetsför.
Denna bestämmelse medför bl. a.,
att medlem av dylik kassa, som på
grund av sjukdom är helt arbetsoförmögen,
ej äger uppbära understöd från
arbetslöshetskassa. Härav följer att om
sådan medlem uppbär hel sjukpenning
från allmän sjukkassa kan han ej samtidigt
uppbära daghjälp från arbetslöshetskassa.

Av betydelse i detta sammanhang är
uppenbarligen frågan hur arbetslösheten
påverkar storleken av den sjukpenning
den arbetslöse äger uppbära från
sjukförsäkringen under iråkad sjukdom.
Till belysning av denna fråga får jag
lämna en kortfattad redogörelse rörande
grunderna för tillhörigheten till den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen.

Tillhörigheten till den obligatoriska
försäkringen för tilläggssjukpenning enligt
sjukförsäkringslagen — d. v. s. placering
i högre sjukpenningklass än den
första ■—■ skall enligt lagen grundas på
den årsinkomst av tjänst som medlem i
sjukkassa kan antagas komma att tills
vidare åtnjuta. Hänsyn skall härvid tagas
inte endast till inkomst av stadigvarande
anställning utan även till inkomst
av tillfällig anställning. Förutsättning
för att hänsyn skall tagas till
anställning av tillfällig natur är emellertid,
att medlemmen beräknas årligen

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation ang. samordningen mellan arbetslöshetsförsäkring och sjuk försäkring -

under längre eller kortare tid ha sådan
anställning och att inkomsten därav någorlunda
säkert kan beräknas. Vid förarbetena
till sjukförsäkringslagen uttalades,
att vid beräkningen av årsinkomsten
hänsyn inte skulle tagas till
tillfälliga inkomständringar. Ej heller
skulle kortare arbetslöshetsperioder föranleda
någon ändring av sjukpenningförsäkringen,
om dessa perioder inte
kunde beräknas bli mera regelbundet
återkommande. Vidare uttalades att
oförvållad arbetslöshet i regel inte borde
föranleda ändring av sjukpenningförsäkringen,
om den inte kunde anses
innebära, att vederbörande inom överskådlig
tid inte kunde komma upp till
den inkomst han hade innan han blev
arbetslös.

Enligt vad jag inhämtat har riksförsäkringsanstalten
redan före ikraftträdandet
av sjukförsäkringslagen fäst
sjukkassornas uppmärksamhet på de av
mig nyss återgivna uttalandena i sjukförsäkringslagens
förarbeten. Riksförsäkringsanstalten
har också upplyst, att
sjukkassorna vid behandling av ärenden
rörande placering i sjukpenningklass
av arbetslösa genomgående synes
ha följt de sålunda angivna riktlinjerna.
Endast i ett fall — sannolikt
det av interpellanten åsyftade — har
hänvändelse gjorts till anstalten, varefter
rättelse skett.

Vad angår medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa,
som under arbetslöshet
uppbär halv sjukpenning från allmän
sjukkassa, har arbetsmarknadsstyrelsen
utfärdat vissa direktiv i fråga
om rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Däri föreskrives att
sådana medlemmar äger anmäla sig som
arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen
för att, om lämpligt
arbete icke kan erbjudas dem, söka ersättning
även från arbetslöshetsförsäkringen.

Slutligen har i fråga om bestämmelserna
om karenstid en viss samordning

åstadkommits mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna
genom att i sjukförsäkringslagen
införts en bestämmelse,
enligt vilken karenstid ej tillämpas när
den försäkrade vid sjukperiodens början
äger uppbära daghjälp från erkänd
arbetslöshetskassa. I den nu gällande
förordningen om erkända arbetslöshetskassor
finnes icke någon motsvarande
bestämmelse. I proposition den 16 mars
1956, nr 144, med förslag till ny förordning
om erkända arbetslöshetskassor
har emellertid föreslagits, att reglerna
om karenstid i arbetslöshetsförsäkringen
i viss utsträckning skall anpassas
till motsvarande bestämmelser i
sjukförsäkringslagen.

Med hänsyn till vad jag nu anfört anser
jag mig f. n. sakna anledning att
taga något ytterligare initiativ i fråga
om samordningen mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Enligt svaret tycks allting fungera
bra, och jag förstår att det i detta fall
kanske är tillämpningen från sjukkassan
som inte har varit riktig. Personen i
fråga, som är arbetslös, vände sig till
sjukkassan för att fråga, hur det skulle
bli för henne vid en eventuell sjukdom.
Hon fick det svaret, att om arbetslösheten
varade över tre månader, hade
hon inte ens rätt till grundsjukpenning.
Statsrådet talar emellertid i sitt svar
endast om tilläggssjukpenning; vederbörande
skall sålunda alltid ha rätt till
grundsjukpenning, om jag fattat riktigt.

Den person jag här talar om hade
emellertid fått det beskedet, att hon inte
ens skulle ha rätt till grundsjukpenning,
och hon blev också tillrådd att
söka privat försäkring för att på så
sätt kunna få de tre kronorna i grund -

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation ang. samordningen

försäkring

sjukpenning vid eventuell sjukdom. Då
hon hade tillhört den gamla vanliga
sjukkassan tyckte hon, att hon kommit
i en sämre situation än förut.

Nu har hon vidare fått meddelande —
jag har just talat med vederbörande i
telefon — att vid upp till sex månaders
arbetslöshet skulle hon i fortsättningen
kunna få sjukpenning, men inte därutöver.
Efter vad hon kunde förstå var
detta något exceptionellt för hennes
vidkommande.

I svaret talas det om kortare arbetslöshetsperioder.
Det står inte direkt
hur långa arbetslöshetsperioderna skall
vara för att sjukförsäkringen eventuellt
skall bortfalla. Eller får sjukkassorna
rätt att besluta i olika fall, eller finns
det direktiv som säger att efter så och
så lång arbetslöshet har man inte längre
rätt till sjukpenning? Jag skulle vilja
fråga statsrådet vad som menas med
kortare arbetslöshetsperioder.

När hon meddelade att hon hade fått
nytt arbete och ville anmäla ändrad
arbetsinkomst, ville man absolut ha reda
på om detta arbete skulle vara över
sex månader, ty annars skulle hon hänföras
till klass 0. Men har man kortare
arbeten eller blir arbetslös undan för
undan skall man inte avföras från sjukkassan,
utan man skall i fortsättningen
ha rätt till sjukpenningen, om jag har
förstått svaret rätt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Avsikten med mitt svar
var ju att ge besked om att i detta speciella
fall över huvud taget ingen ändring
skulle ske, ty ändring bör inte ske
i försäkringsvillkoren om inkomstbortfallet
är av tillfällig karaktär. Det är
den grundläggande principen.

En annan princip i sjukförsäkringslagen
är, att om man kan bedöma vcderbörandcs
ekonomiska status, så att

Nr 13

mellan arbetslöshetsförsäkring och sjukhon
för framtiden når en viss inkomst,
och man vågar räkna med att den blir
av någorlunda bestående karaktär, så
är detta det avgörande för inplacering i
sjukhjälpsklass. Principen är att kortvarig
arbetslöshet skall mötas med arbetslöshetsförsäkring.
Om arbetslösheten
blir längre och det inte sker någon
ändring på sex månader, får en ny
bedömning ske.

Det frågas sedan om man kan bli utförsäkrad.
Ja, det är klart att om läget
skulle vara så tröstlöst att vederbörande
är i arbetsför ålder och inte kan få
inkomst framöver, kan han inte få
tilläggssjukpenning. Men detta kan man
inte räkna med i normala fall. Sjukkassorna
har av riksförsäkringsanstalten
blivit anvisade eller ålagts skyldighet
att göra på detta sätt. Det har bara
kommit in ett enda fall till tillsynsmyndigheten,
där det har skett ändring.
Jag har dragit den slutsatsen, att här
inte föreligger någon brist på samordning
mellan sjukkassa och arbetslöshetskassa
vid de kortvariga inkomstbortfallen.
Här skall man över huvud
taget inte ändra utan att det har gått
åtminstone sex månader.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! När jag läst svaret och
fått en ytterligare förklaring av statsrådet,
förstår jag att det hela fungerar
på ett riktigt sätt. Men det var just
detta besked, att man inte ens skulle
erhålla en grundsjukpenning, som man
tyckte var mycket hårt för den som är
över femtioårsåldern.

Sedan vet man inte om en arbetslöshet,
som drabbar i den åldern, är av
tillfällig karaktär eller inte. Den kan
bli långvarig, och det är svårt att komma
in i arbetet igen. Men enligt svaret
tycks det hela fungera på ett hyggligi
sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

§ 5

Svar på interpellation i anledning av att
de nya vägarna mellan Hässleholm och
Malmö och mellan Gärsnäs och Tomelilla
dragas fram över värdefull åker

Herr statsrådet HJALMAR NILSON
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag uppmärksammat,
att de nya vägarna dels mellan
Hässleholm och Malmö och dels
mellan Gärsnäs och Tomelilla kommer
att vid respektive Sösdala och Gårdlösa
dragas fram över värdefull åkerjord
utan att ett sådant förhållande är av
omständigheterna påkallat.

Som svar härpå får jag anföra följande.

Vad beträffar den förstnämnda vägen
så dömdes en arbetsplan för omläggning
av delen till Sösdala till utförande
redan år 1938. Efter besvär hos Kungl.
Maj:t fastställdes vägsträckningen därefter
år 1941. Förslagets igångsättning
blev emellertid aktuellt först sedan arbetet
intagits i flerårsplanen för byggande
av länsvägar under perioden
1955—1959. En framställning från vissa
ortsbor om upprättande av ny arbetsplan,
avseende en sträckning i närmare
anslutning till den gamla vägen och
medförande mindre ianspråktagande av
odlad mark, avslogs år 1954 av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Detta avslag
föranledde nya besvär hos Kungl. Maj :t.
Undersökningar i samband med detta
besvärsmåls behandling gav emellertid
till resultat, att sådan ändrad sträckning
som de nämnda ortsborna önskade
icke skulle giva vägen tillräckligt god
och trafiksäker standard.

Kungl. Maj :t har därför genom beslut
den 16 mars i år ej funnit skäl
göra ändring i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beslut att vidhålla den
ursprungligen fastställda vägsträckningen.

Vad därefter angår vägen Tomelilla
—Simrishamn är vägdelen vid Gårdlösa
f. n. under byggnad. Även denna väg -

sträckning har varit föremål för ingående
prövning. Tidigare upprättad arbetsplan
reviderades år 1953 och fastställdes
slutgiltigt genom ett Kungl. Maj:ts
beslut i november 1954. Vägens nya
sträckning är förutom av rent tekniska
och ekonomiska motiv föranledd av trafiksäkerhetsskäl,
då den nuvarande vägen
har en synnerligen otillfredsställande
sträckning genom bebyggelsen.

Jag vill framhålla, att den standard,
som vid anläggningarna skall givas vägarna
är en fråga som måste bedömas
från fall till fall med utgångspunkt från
vägens betydelse och den trafik som den
skall tjäna. I de båda här aktuella fallen
gäller det vägar vilka redan har stora
och förväntas komma att få än större
trafikmängder. Den ena ingår i den
viktiga förbindelseleden över Hässleholm
mellan riksvägarna 2 och 4, den
andra ingår i den även viktiga östvästliga
förbindelsen mellan Malmö och
Simrishamn. Båda dessa vägar tillhör
det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
delegation för översiktlig planläggning
nyligen offentliggjorda förslaget
till stamvägnät. Vid vägar av denna karaktär
blir man tyvärr ibland tvungen
att välja sträckningar, som åstadkommer
större intrång på odlad mark än
som är fallet då det gäller vägar av
mindre betydelse.

Härpå anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Hjalmar Nilson för svaret på
min interpellation, men jag kan tyvärr
inte denna gång säga att jag tackar för
innehållet. Jag hade tänkt mig, att det
skulle bli ett något positivare svar. Något
mera negativt än detta kan man
inte tänka sig.

Jag har personligen intresserat mig
för dessa båda fall. Jag har på ort och
ställe undersökt dem. Jag har tagit
noga reda på hur man tänkt sig sträckningen
av dessa vägar från första början
och vilket slutresultat man kommit
till. Jag kan inte med bästa vilja i värl -

Tisdagen den 10 april 1956

Nr 13

Svar på interpellation i anledning av att de nya vägarna mellan Hässleholm och
Malmö och mellan Gärsnäs och Tomelilla dragas fram över värdefull åker

den säga någonting annat än att här
har man använt större våld än nöden
kräver.

Vad vägen Hässleholm—Malmö beträffar
har det berättats mig — jag förmodar
att det är sanningsenligt —• att
statrådet själv besökt orten för att
skapa sig en bild av förhållandena. Är
denna uppgift riktig, vilket jag tror att
den är, kan jag inte förstå att herr
statsrådet kommit till det resultatet, att
man skall dra vägen i den nya sträckningen.
Jag har genomgått saken mycket
noga och är fullt på det klara med
att man inte ur vägsynpunkt behövt
riskera någonting, om man följt den
ursprungliga sträckningen.

Nu vet jag, att herr statsrådet kommer
att säga, att det ligger ett hus i närheten
av mejeriet, vilket gör att vägen
inte kan gå fram där. Efter herr statsrådets
besök har jag fått meddelande
om att det fortfarande finns möjlighet
att flytta detta hus, givetvis inte på
ägarens bekostnad utan på vägförvaltningens.
Således behöver detta hus inte
ligga i vägen för den tidigare planerade
sträckningen.

Sedan skulle man också spara mycket
värdefull åkerjord, om man gick fram
med vägen genom en lantbrukares trädgård
och fortsatte fem å tio kilometer
och tog en remsa av hans jord. Detta
betyder ur jordbrukarsynpunkt inte någon
större förlust. Men att låta vägen
klyva tre stycken värdefulla jordbruk
från den ena ändan till den andra, så
att man får en triangel på vardera sidan
om vägen, framstår ur praktisk synpunkt
som ett icke godtagbart resultat
av vägbyggandet. Det gäller här de tre
bästa jordbruken i trakten. Att förstöra
dessa fastigheter, när man så lätt kan
undvika det genom att förlägga vägen
längre åt norr är inte försvarbart. Jag
hade hoppats, när herr statsrådet själv
var nere och såg på det hela, att det
skulle bli ett annat resultat.

Vidare är att märka att sikten blir

dålig vid korsningen mellan vägen
från Häglinge och den nya riksvägen
till Sösdala. Visserligen kan det sägas,
att stopplikt gäller för den som kör in
på den nya vägen, men nog skulle det
varit till fördel att få sikt åt båda hållen,
vilket man fått om man följt den
först tänkta sträckningen.

För den andra vägen, Tomelilla—
Gärsnäs, är det samma förhållande. Vid
Gårdlösa finns det sju jordbruk som
på samma sätt skall klyvas från den
ena ändan till den andra, så att man
får en triangel på ömse sidor om vägen.
Ingen kan förvåna sig över att jordbrukarna
där försöker rädda sin jord så
länge som möjligt. Även där gav man
andra bud. Även där fanns möjlighet
att av vederbörande ägare inköpa en
del av deras hus, som de inte behövde.
Dessutom erbjöd man mark gratis, om
vägen drogs fram genom byn, varigenom
förstörelse av åkerjorden för dessa
sju jordbruk kunde undvikas. Det gick
vägmyndigheterna inte med på. Jag
uppmanade dessa jordbrukare att försöka
skaffa sig rättelse här uppe, och
jag gav dem också en viss uppmuntran,
när jag rådde dem att söka statsrådets
hjälp. Även detta blev en besvikelse
för dem.

Nu säger statsrådet att det är nödvändigt,
när det gäller anläggning av
större vägar, att man går fram efter
linjal. Man skall kunna flyga fram med
120 kilometers hastighet i timmen. Men
när det gäller dessa jordbrukare i Gårdlösa
har man dock byggt ut en större
kurva — varför vet jag inte. Lika väl
skulle man kunnat bygga en kurva med
den gamla vägsträckningen, ty med
nuvarande vägteknik spelar en väl lagd
kurva inte någon som helst roll.

Jag hade inte tänkt mig att statsrådet
som praktisk jordbrukare lika litet
som någon annan i denna kammare
skulle medverka till en sådan lösning,
och skulle det komma flera sådana fall
skulle jag vilja be herr statsrådet att

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation i anledning av att de nya vägarna mellan Hässleholm och
Malmö och mellan Gärsnäs och Tomelilla dragas fram över värdefull åker

för framtiden inte medverka till en sådan
sträckning.

En av dessa små jordbrukare i Gårdlösa
har ytterligare drabbats av vägens
sträckning, nämligen på det sättet, att
den väg som skall ansluta Smedstorps
samhälle med den nya vägen skall komma
att korsa hans ägor en gång till.
Av hans lilla jordbruk återstår praktiskt
taget ingenting som kan kallas för
jordbruk. Det blir endast små lappar,
som han får mycket svårt att bruka.
Om han skall driva åkerbruk med traktor
löper han stor risk att stå på huvudet
i diket tillsammans med traktorn.
Man kan inte inbilla någon att denne
jordbrukare tycker det är trevligt.

En annan jordbrukare kan på grund
av den nya vägens sträckning inte utföra
tröskning, ty där han skall ha sin
tröska skall den nya vägen gå fram.

Jag vill säga herr statsrådet på fullt
allvar, att nog borde man, även med
beaktande av att vi behöver nya vägar,
kunna ta någon hänsyn till de människor
som berörs av dessa frågor och
inte går fram på allra värsta sätt.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! När det gäller vägar av
den storleksordning det här är fråga
om har man att välja mellan att göra
vägarna så trafiksäkra som möjligt eller
att gå in för en mindre trafiksäker
sträckning med större risker för människors
liv och hälsa. Jag har varit och
studerat platsen vid Sösdala. Den uppgiften
är riktig. Efter grundlig besiktning
av förhållandena där har jag vid
mina överväganden kommit till det resultatet,
att det är nödvändigt att lägga
vägen utanför bebyggelsen. Huruvida
den kommer att läggas precis i den
sträckning som från början stakats eller
i en något ändrad sträckning som vid
nämnda tillfälle uppgavs vålla mindre
intrång, kan jag för dagen inte säga.

Orsaken till att jag ansåg det var

nödvändigt att välja en så trafiksäker
sträckning som möjligt med hänsyn till
människor, som dock är väsentligare
än ekonomiska ting, var trafikintensiteten
där. Sösdalavägen har för närvarande
en trafik på 1 250 motorfordon
per dygn i medeltal under sommarmånaderna
och 1 000 motorfordon per
dygn i medeltal under hela året. Trafiken
beräknas mot slutet av en tioårsperiod
framåt räknat omfatta i medeltal
mellan 4 000 och 5 000 motorfordon
per dygn under sommarmånaderna och
3 000 till 4 000 under hela året. Vid
Smedstorp räknar man med ett dygnsmedeltal
på respektive 1 500 till 2 000
under sommaren och 1 200 till 1 500
under hela året.

När man kommer upp till sådana
trafiksiffror inom en relativt näraliggande
framtid, så måste omtanken om
människorna väga betydligt tyngre än
då det är fråga om en väg, som passeras
av något hundratal fordon per dygn.
Det är dessa hänsyn som har varit avgörande
för ställningstagandet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Mellan mig och statsrådet
råder inga delade meningar om att
vi har stort behov av nya och bättre
vägar. Men jag tror i alla fall, att jag
har rätt då jag säger, att man inte behöver
använda större våld än nöden
kräver. Det går inte att resonera sig
bort ifrån att man här ändå har underlåtit
att välja en sträckning, som
hade varit lämpligare ur alla synpunkter.

Statsrådet sade i sitt senaste anförande,
att nya vägar skall planeras så,
att man inte utsätter trafikanterna för
risker till liv och hälsa. Jag är inte så
övertygad om den saken, om statsrådet
därmed avser, att vägarna skall vara så
raka som möjligt och praktiskt taget
utan kurvor. Jag är gammal bilist även
jag. Jag tror inte det skadar, att vi har

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. ökad kvot till

och brobyggnader

några kurvor på vägarna. De nya och
förträffliga vägarna blir genom sin raka
sträckning mycket enformiga, vilket
lätt leder till att förarna kör så vilt, att
de åsidosätter säkerheten med risker
både för egen del och för övriga trafikanter
på vägarna.

Sedan är det visserligen riktigt, såsom
här sagts, att det är stor trafik på
vägen vid Sösdala, men jag vidhåller
min uppfattning, att den sträckning
som först föreslogs ger bättre sikt åt
alla håll. Jag har, som jag sagt i mitt
första anförande, mycket noga undersökt
förhållandena. Som praktisk jordbrukare
tycker jag, att visst skall vi
bygga bra vägar. Men vi skall inte låta
det gå ut över ett stort antal bra jordbruk
bara för att få vägarna raka som
en linjal. Statsrådet vet bättre än jag,
att man på militärt håll inte heller är
så intresserad av dessa kilometerlånga
raksträckor, utan man vill ha avböjningar
här och där. De är till fördel
även ur den synpunkten.

Jag vill vädja till statsrådet, att han
för framtiden inte ger sin sanktion åt
sådana lösningar som dessa nu aktuella
utan försöker ta större hänsyn till de
människor, vilkas ägor berörs av vägbyggena.
Skulle det vara så, som statsrådet
lät framskymta i sitt senaste anförande,
att frågan om vägens sträckning
vid Sösdala ännu inte är slutgiltigt
avgjord, vill jag säga: Använd då
det sunda förnuftet för att få rättelse
till stånd!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. ökad kvot
till Västerbottens län för investering i
väg- och brobyggnader

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

10 april 1956 Nr 13

Västerbottens län för investering i väg Herr

talman! Herr Östlund har frågat
mig om jag är villig att medverka
till att Västerbottens län, med hänsyn
till de speciella förhållanden som där
är rådande, i fördelningsplanen för investering
i väg- och brobyggnader för
år 1956 tillföres en ökad kvot.

I anledning härav får jag lämna följande
upplysningar.

Flerårsplanerna för den ordinarie
statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
grundar sig för den löpande perioden
1955—1959 på det program, som
legat till grund för 1954 års riksdags
beslut om automobilskattens storlek.
För år 1956 upptager planerna arbeten
till en total kostnad av 355 miljoner
kronor, vilket belopp också anvisats av
riksdagen. För Västerbottens län är i
dessa flerårsplaner upptagna arbeten till
ett belopp av 15,2 miljoner kronor för
år 1956.

Vid fastställandet av flerårsplanerna
för vägbyggnadsverksamheten har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen
varit av samma mening, och
fastställelsen har därför icke behövt
hänskjutas till Kungl. Maj:t. Länsstyrelsen
torde alltså få anses ha delat
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening,
att vid 355 miljoner kronors omfattning
av hela vägbyggnadsverksamheten
15,2 miljoner kronor utgör skälig
andel till länet.

Av kända skäl har emellertid inskränkning
i medelsanvändningen i förhållande
till programmet i flerårsplanerna
måst ske. För innevarande år har
en investeringsram om tills vidare 275
miljoner kronor fastställts. I enlighet
härmed har Kungl. Maj:t vidare i december
1955 fastställt fördelningen mellan
länen och mellan de olika anslagen
enligt den angivna i förhållande till
flerårsprogrammet beskurna medelsförbrukningsramen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrclsens
förslag till medelstilldelning
för Västerbottens län upptog det
belopp interpellanten nämnt eller 12,3

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation ang. ökad kvot till Västerbottens län för investering i vägoch
brobyggnader

miljoner kronor. För Västerbottens län
innebar en sådan begränsning, att länet
drabbades lindrigare än övriga län.

I yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag hemställde praktiskt
taget alla länsstyrelserna om större
anslagstilldelning än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit. Länsstyrelsen
i Västerbottens län begärde att
vid fördelningen av anslagen till riksvägar
och länsvägar de stora behoven
av ombyggnad och förstärkning av såväl
vägar som broar inom länet måtte
beaktas. I anledning härav höjde Kungl.
Maj:t den föreslagna medelstilldelningen
för länet till 12,8 miljoner kronor.
En längre gående medelstilldelning bedömdes
ej möjlig med hänsyn till behoven
i andra län. Nämnas må att länet
efter den av Kungl. Maj :t beslutade
höjningen kommit att erhålla 84 % av
flerårsplansbeloppet, medan den genomsnittliga
medelstilldelningen i förhållande
till flerårsplanerna uppgår till
77 % för landet i dess helhet. Länet
har sålunda blivit förhållandevis väl
tillgodosett inom den totala investeringsramen.

Huruvida det kan bli möjligt att senare
under detta kalenderår öka denna
ram kan jag ej nu yttra mig om.

Härefter anförde:

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Först ett tack till herr
statsrådet Hjalmar Nilson för det svar
jag fått på min interpellation.

Anledningen till att jag framställde
interpellationen var att Västerbottens
län synes ha kommit på efterkälken i
fråga om anslag till byggande och förstärkning
av vägar. Det har nämligen
från sakkunnigt håll befarats att en
fortsatt utveckling efter dessa linjer
kommer att medföra stort förfång för
näringslivet och de framtida försörjningsmöjligheterna
i denna del av landet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län

har i skrivelse till Konungen i december
förra året anfört starka betänkligheter
mot den företagna nedskärningen
av vägbyggnadsanslaget och därvid
påvisat de stora faror, som är förenade
med en fortsatt successiv nedbrytning
av vägnätet under de sistförflutna åren,
detta särskilt under en tidsperiod då
trafiken hastigt växer i såväl tyngd som
intensitet.

I samma skrivelse har länsstyrelsen
pekat på det stora behovet av anslag
för ombyggnad, breddning och förstärkning
av broar, justering i plan och profil
av riks- och länsvägar, ävensom beläggning
av en del mycket hårt trafikerade
vägsträckor inom länet. Det torde
inte vara någon överdrift att säga att
Västerbottens län har bland de sämsta
vägarna i landet. Exempel härpå har
jag framfört i min interpellation, och
jag skall därför inte trötta kammaren
med att upprepa dem.

Det förefaller därför rätt underligt,
att anslaget till vägarna i Västerbottens
län är väsentligt lägre i förhållande
till antalet vägkilometer än vad det är
i övriga delar av landet. En jämförelse
i de fem norrlandslänen ger vid handen
att totalanslaget i kronor per kilometer
väg är för investering respektive underhåll:
i Gävleborgs län 2,8—6,8, i Västernorrlands
län 2,3—5,5, i Jämtlands
län 2,3—4,8, i Norrbottens län 1,7—4,0
och i Västerbottens län 1,4—3,4. Västerbotten
har således den lägsta siffran
eller jämnt hälften mot Gävleborgs län.

Det kan inte hjälpas att man måste
ställa sig frågande inför en sådan fördelning
av väganslagen, detta särskilt
med hänsyn till att tyngdpunkten i landets
kraftverksbyggnader med därav
följande ökat vägunderhåll nu förlagts
till Västerbotten. Gruvindustriens landsvägstransporter
inom länet har under
de senaste åren mer än femdubblats och
översteg under föregående år 20 miljoner
ton per kilometer. Härtill kommer
tendenserna inom skogsindustrien till

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation ang. ökad kvot

och brobyggnader

ökade landsvägstransporter på grund
av nedläggning av en del mindre flottleder
och inskränkning av flottningen
i de större flottlederna. De allmänna vägarna
har därför kommit att tjäna som
stamvägar för en stor del av virkestransporterna.
Även de i övrigt mindre
trafikerade vägarna har därigenom blivit
mycket hårt belastade. Allt detta i
förening med den starkt ökade trafiken
i övrigt har satt vägarna i ett tillstånd,
som ur trafiksynpunkt måste anses vara
mycket otillfredsställande.

Det är riktigt som herr statsrådet säger,
att begränsningen av medelsförbrukningen
i kronor räknat för år 1956
icke drabbat Västerbottens län hårdare
än andra län, men det är att märka att
det anslagsbelopp, som för länets vidkommande
legat till grund för upprättande
av flerårsplanerna och som även
enligt statsrådet godkänts av länsstyrelsen
i Västerbottens län, har av samma
länsstyrelse bedömts som ett absolut
minimibelopp, om en fortsatt försämring
av vägnätet skall kunna undvikas.
Såsom jag tidigare anfört har länsstyrelsen
i Västerbottens län uttalat mycket
starka betänkligheter mot den nedskärning
av väganslaget, som företagits
för innevarande år.

Jag skall, herr talman, sluta med att
uttala den förhoppningen, att dessa av
länsstyrelsen anförda betänkligheter
måtte beaktas och att några begränsningar
i fråga om de anslagsmedel för
vägarna som beviljats av riksdagen icke
skall förekomma i fortsättningen.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Huruvida det i fortsättningen
kommer att företagas någon begränsning
av anslagsbeloppen för vägarna
eller inte, beror väl delvis på hur
man i Västerbottens län önskar fördela
den totala byggnadsverksamheten. Vill
man inskränka på andra områden och
kan man lägga fram planer över önske2
— Andra kammarens

Nr 13

till Västerbottens län för investering i väg målen,

så visst kan vi tänka oss en
omfördelning av medlen!

När herr östlund talar om att Västerbottens
län har kommit på efterkälken
beträffande vägarna, vill jag emellertid
ännu en gång erinra om att man där har
fått anslag utöver vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har föreslagit, och
medelstilldelningen där har i viss mån
skett på bekostnad av anslagen till andra
län, där länsstyrelserna också har anfört
vägande skäl för att inga begränsningar
borde göras. Vi har med andra
ord att här göra en avvägning inte bara
av anslagens storlek utan också mellan
olika län i landet.

Vidare sade herr östlund, att man i
Västerbotten har de sämsta vägarna i
landet, men jag uppvaktas ideligen av
människor, som med samma övertygelse
förklarar att de just i sitt län har landets
sämsta vägar. Vad som i det fallet
är sanning, är därför ganska osäkert att
uttala sig om. Herr östlund anförde
i det sammanhanget en del siffror, och
det kan jag också göra —• inte för att
jag tror att siffror lösryckta ur sitt sammanhang
är så upplysande i en diskussion
av detta slag, utan för att visa att
även andra siffror än dem som herr
Östlund anförde kan framplockas i
detta stycke. Det finns sålunda intet län
här i landet, som har så låg trafik på
huvudleden genom länet som Västerbottens
län har på stora delar av kustlandsvägen.
Där ligger Västerbottens län betydligt
under alla andra län i Sverige.
Och utöver kustlandsvägen har Västerbottens
län knappast någon väg med en
medeltalstrafik på upp till 500 fordon
per dygn — och ändå har det där skett
en icke obetydlig överflyttning av skogstransporter
från flottlederna till vägarna.

Vidare finns det en annan siffra, som
det i sammanhanget kan vara av ett
visst intresse att belysa. Den är hämtad
ur den på enskilt initiativ utgivna
broschyren Bilismen i Sverige 1955,

protokoll 1956. Nr 13

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Svar på interpellation ang. ökad kvot till Västerbottens län för investering i vägoch
brobyggnader

och uppgiften kan därför kontrolleras.
Jag syftar här på att man i Västerbottens
län för varje i länet inregistrerad
bil ger ut bortåt 2 000 kronor per år,
och i många län håller man sig långt
under hälften av det beloppet.

Herr talman! Jag har med det anförda
endast velat visa att Västerbottens
län har fått en så stor andel, som det varit
möjligt att medgiva. Så långt föreliggande
svårigheter — vilka vi alla känner
väl till — har medgivit, har vi försökt
hjälpa Västerbottens län i den situation,
som där råder, men det finns
också andra län, där man brottas med
betydande svårigheter på här ifrågavarande
område.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
de svårigheter som uppstår, då det gäller
att fördela detta anslag, och att därför
jämförelsesiffrorna alltid kan bli något
haltande; det erkänner jag villigt.
Men jag erinrar om att länsstyrelsen i
Västerbottens län fortsättningsvis sagt
följande: »En allt starkare kritik mot
väghållningen har under senaste år
kommit till uttryck såväl i pressen som
hos allmänheten, industrierna, skogsbolagen,
åkarsammanslutningarna och
andra företagare. Vid två tillfällen under
innevarande år har å länsstyrelsen
sammanträden hållits, varvid starka
krav framförts på höjning av tillåtna
axeltrycken. Länsstyrelsen har med hänsyn
till de många svaga vägarna och
broarna endast i ringa utsträckning
kunnat tillmötesgå de framförda önskemålen.
För belysning av olika företagares
och pressens bedömning av hithörande
problem bifogas i avskrift skrivelse
till länsstyrelsen från Norrbottens
och Västerbottens läns handelskammare
... »

Jag vill erinra om att Västerbottens
län är bland de län som har det lägsta
antalet vägmil med ett tillåtet axeltryck
på över sex ton, men att Väster -

bottens län också har de längsta vägarna
med ett tillåtet axeltryck understigande
sex ton. Det är klart att trafikens
betydelse kan mätas efter bilarnas antal

o. s. v., men i fråga om den tunga trafiken
är att beakta att långtradarna inte
har möjlighet att ta sig över broarna,
vilket självfallet är ett hinder för näringslivet
i dess helhet.

Jag skall inte förlänga debatten i denna
fråga. Jag har med detta endast velat
framhålla angelägenheten av att i
fortsättningen länsstyrelsens krav på
en större medelstilldelning kan beaktas.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill till detta endast
erinra om att Kungl. Maj:t på väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag har
begärt ett avsevärt ökat anslag till vägunderhåll.
Om riksdagen godtager det
förslaget torde också Västerbotten i fortsättningen
kunna påräkna betydligt ökade
anslag till vägunderhållet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts på kammarens bord liggande proposition
nr 144, med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick förordningsförslagen till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Härpå föredrogos var efter annan följande
propositioner; och remitterades
därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
145, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1955 vid dess
sjunde ordinarie möte fattade beslut;

till statsutskottet propositionen nr
149, angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet;
och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 153, med förslag till förordning om

Tisdagen den 10 april 1956

Nr 13

Interpellation ang. faran för förstöring
grusåsarna

ändrad lydelse av 10 § förordningen den
4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution.

§ 8

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet vilande
motionerna:

nr 714, av herrar Hagberg och Holmberg,

nr 715, av herr Ohlin m. fl.,
nr 716, av herr Dahlén,
nr 717, av herr Christenson i Malmö,
nr 718, av herr Odhe m. fl.,
nr 719, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 720, av fru Lindskog,
nr 721, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 722, av fröken Karlsson,
nr 723 och 724, av fröken Löivenhielm
m. fl.,

nr 725, av herr Nestrup och fröken
Löwenhielm,

nr 726, av herr Nestrup m. fl.,
nr 727, av herr Helén m. fl.,
nr 728, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., och

nr 729, av herr Lindberg m. fl.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 5, 59—63 och
68, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 8—12 och 14, andra lagutskottets
utlåtanden nr 20 och 21, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 10 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 15—21.

§ 10

Föredrogs den av fröken Wetterström
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående lämpligheten
av att militära tvättanstaltcr konkurrera
med civila tvättinrättningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

och förorening av grundvattnet bl. a. i

§ 11

Föredrogs den av herr Magnusson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående undersökningen
rörande rationaliseringsverksamhetens
utformning inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 68 skulle uppföras främst och
samma utskotts utlåtande nr 61 sist
bland två gånger bordlagda ärenden å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

§ 13

Interpellation ang. faran för förstöring
och förorening av grundvattnet bl. a. i
grusåsarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt § 1 i gällande
hälsovårdsstadga skall hälsovårdsnämnd
bl. a. verka för att erforderliga åtgärder
vidtages till motverkande av vattenförorening.
En hälsovårdsnämnd
skall tillse, att en stads eller ett samhälles
försörjning med gott och rent
vatten till dryck, matlagning och andra
hushållsändamål är säkrad. Skall detta
svåra och viktiga uppdrag kunna fullföljas,
måste de öppna vattendragen
samt kanske i än högre grad de grundvattenförande
grusåsarna effektivt kunna
skyddas mot förorening och förstörelse.

Inom Uppsala län kommer liushållsvattnet
till huvudsaklig del från grusåsarnas
grundvatten. Den s. k. Uppsalaåsen,
med sin sträckning genom länet

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Interpellation ang. statligt stöd åt upptagning av kulturhistorisk film

från Uppsala till Älvkarleby, förser
drygt hälften av länets samtliga invånare
med hushållsvatten av god kvalitet.
Ur denna synpunkt, samt med tanke på
bl. a. samhälls- och naturintressena
inom länet, framförde jag i motioner
under 1940-talet krav på att samhällsintresset
skulle tillvaratagas genom att
de gamla samhälleliga impedimenten —
grusåsarna — skulle överföras till samhället.
Riksdagen avslog detta förslag,
och vattenföroreningen har sedan dess
stegrats i nästan samma takt som grusåsarna
alltmer försvinner ur den svenska
landskapsbilden.

Ur bad- och fiskesynpunkt har en
viss förändring i tänkesättet i vattenfrågorna
under senare tid kunnat förmärkas.
En ändrad lagstiftning har ställts
i utsikt. Då det gäller skydd av grusåsarna
och deras grundvatten, förefaller
det som om betydelsen därav icke blivit
tillräckligt beaktad. Men är rent vatten
för bad och fiskbeståndet behövligt,
så måste man väl anse att ett rent och
drickbart hushållsvatten är ett än mer
vitalt behov. Detta framgår exempelvis
av att Uppsala stad med dess ca 75 000
invånare för närvarande är helt beroende
av Uppsalaåsens grundvattentillgångar.
Trots detta synes hälsovårdsnämnden
och länsstyrelsen sakna de maktbefogenheter,
som erfordras för att effektivt
kunna ingripa och skydda detta
hushållsvatten från förorening och förstörelse.

Grustag kan nu öppnas mitt i ett
samhälle och i direkt anslutning till
vattentäkterna. Oljeeldning och oljeupplag
har tillkommit och utgör en
verklig farohärd om de ligger i anslutning
till en vattenförande grusås, och
sopupplag i gamla grusgropar är inte
ovanliga etc.; allt detta synes kunna
ske utan att varken länsstyrelser eller
hälsovårdsnämnder effektivt kan ingripa
och förhindra detsamma. Ur samhällssynpunkt
förefaller det både rimligt
och absolut nödvändigt, att länsstyrelser
och hälsovårdsnämnder får

befogenhet att effektivt skydda utnyttjade
eller för framtiden behövliga
grundvattenförekomsteer. Detta är nödvändigt
även för att kunna fylla kraven
på de olika hälsovårdande uppgifter
de har sig förelagda. Varje bebyggelse,
upplag av oljor och andra kemikalier
samt förstörelse av grusåsar m. m. bör
helt kunna förbjudas, om detta erfordras
för att kunna åstadkomma ett effektivt
skydd för vattentäkterna i våra
grusåsar, som tillika kanske kan betecknas
som våra förnämsta reningsverk.
Här måste det enskilda intresset helt få
ge vika för samhällsintresset.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Hjalmar Nilson
få framställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat faran
för ytterligare förstöring och förorening
av grundvattnet i bl. a. våra
grusåsar och de författnings- eller lagstiftningsmässiga
brister, som synes vara
ett hinder för länsstyrelser och
hälsovårdsnämnder att effektivt kunna
fullgöra sina åligganden att säkra tillgången
på ett rent och gott hushållsvatten? 2.

Om så är fallet, vilka åtgärder anser
statsrådet behövliga för att kunna
få en rättelse till stånd i de nämnda
frågorna?

3. Kan man förvänta, att statsrådet
kommer att taga initiativ för att skyndsamt,
och om möjligt omedelbart, vidtaga
de lagstiftnings- eller andra åtgärder,
som erfordras för att skydda
grusåsarnas grundvatten och därmed
stärka skyddet för tillgång på ett hushållsvatten
med kvalitet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. statligt stöd åt upptagning
av kulturhistorisk film

Herr NIHLFORS (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Tisdagen den 10 april 1956

Nr 13

Interpellation ang. åtgärder för att minska vantrivseln bland folkskolans lärare

Herr talman! I statsutskottets av 1953
års riksdag godkända utlåtande nr 185
i anledning av väckta motioner, vari
begärdes utredning angående lämpligaste
sättet att på statlig väg främja
vetenskaplig forskning och allmän folkupplysning
genom upptagning av kulturhistoriska
filmer, förklarade sig utskottet
vara ense med motionärerna om
att kulturhistorisk film hade stor betydelse
för ovanberörda uppgifter. Utskottet
fann det därför befogat att statligt
stöd i någon form lämnades för tillgodoseende
av det angivna syftet och
att det borde ankomma på Kungl. Maj:t
att taga spörsmålet under närmare omprövning.

Utskottet ifrågasatte därvid, om icke
anslag ur lotterimedelsfonden kunde
ställas till förfogande. Dessutom borde
undersökas, om och i vilken utsträckning
understöd för dylik verksamhet
kunde påräknas från filmindustriens
sida.

Efter vad som inhämtats skulle anslag
från lotterimedelsfonden ännu icke
ha kunnat erhållas. De belopp, som
kunna tänkas bli disponibla för andra
ändamål än den statliga teaterverksamheten
och orkesterföreningsverksamheten,
är förhållandevis obetydliga och
skall räcka till så många angelägna ändamål
att stöd till upptagning av kulturhistorisk
film icke kunnat ges.

Från Kungl. Maj:ts sida synes ej heller
i övrigt ha vidtagits några åtgärder
för att föra frågan om statligt stöd till
upptagning av kulturhistorisk film fram
till en positiv lösning, ehuru 1953 års
riksdag ansåg det befogat med statligt
stöd i någon form.

På grund av vad här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
frågor:

1. Delar statsrådet den uppfattningen
att upptagning av kulturhistorisk film
med syfte att till eftervärlden bevara

gamla seder och bruk m. m. bör stödjas
av staten?

2. Har statsrådet för avsikt att snarast
verkställa den undersökning, som
synes erforderlig för att klarlägga vilka
former för statligt stöd som kan anses
vara lämpliga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. åtgärder för att minska
vantrivseln bland folkskolans lärare

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som yttrade:

Herr talman! Under 1955 gjordes i
Stockholm en undersökning för att utröna
hur folkskolans lärare trivs med
sitt yrke och hur de ser på sina arbetsförhållanden.
Av undersökningen framgår,
att en icke obetydlig del av lärarna
är missnöjda med de förhållanden
under vilka de arbetar.

Bestämmande för denna inställning
är främst disciplinproblemen. Genom
den förda kvoterings- och anslagspolitiken
i fråga om skolbyggnader har en
betydande brist på klassrum och undervisningslokaler
uppstått. För att de
stora årskullarna skall kunna beredas
plats i skolorna har klassavdelningarna
måst göras större. Härigenom har disciplinsvårigheterna
ökat och den individual-psykologiska
behandlingen av
barnen blivit svår att genomföra. Barnens
beteende har under de senaste årtiondena
också förändrats.'' Skrikighet,
notorisk oro, bristande koncentrationsförmåga
och ouppmärksamhet är nu
mera utbredda än tidigare. För att få
ordning i de stora klasserna måste lärarna
ägna en stor del av den tid, som
är anslagen till undervisning, till att
skapa förutsättningar för denna.

Fn annan huvudorsak till folkskollärarnas
vantrivsel är tillsynen vid skolmåltiderna.
Fn bidragande orsak härtill
är den orättfärdiga behandling som
läraren anser sig utsatt för genom att

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Interpellation ang. åtgärder för att minska vantrivseln bland folkskolans lärare

han eller hon är skyldig utöva vakthållning
utan någon tillräcklig ersättning.
I distrikt där barnen måste äta
i skift kan den situationen uppstå, att
lärarens hela frukostrast går åt till vakthållning.
Härigenom reduceras lärarens
möjlighet till avkoppling, vilket inverkar
menligt på undervisningen. Bland
flertalet lärare betraktas också vakten
vid skolmåltider som den mest påfrestande
skolsituationen.

Andra omständigheter, som skapar
trivselproblem bland lärarna, kan nämnas:
de stora skolenheterna, önskemålet
från myndigheternas sida om nya
undervisningsmetoder, för vilka läraren
icke alltid har någon speciell utbildning,
reducerade möjligheter till avkoppling
på grund av lokalbristen, de
ökade krav som ställs på läraren i olika
avseenden, utan att någon kompensation,
t. ex. i tid eller pengar, getts.

I den pågående skolreformen har
folkskolan kommit att få en allt större
betydelse. Härigenom har kravet på
folkskollärarna ökats. För att läraren
skall kunna fullgöra sitt ansvarsfulla
arbete på ett tillfredsställande sätt är
det därför av största vikt, att han känner
sig uppskattad och anser sig arbeta
under gynnsamma förhållanden. Man
kan nämligen inte förvänta ett entusiastiskt
och aktivt engagemang i den nya
skolan, om lärarna inte känner trivsel
i arbetet utan känner sig pressade från
olika håll.

Under åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiasikdepartementet få ställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
komma med något förslag för att minska
vantrivseln bland folkskolans lärare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1956/57,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; bankoutskottets

utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående placeringen av prästlönefondsmedel,
och

nr 12, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 14 § folkbokföringsförordningen; jordbruksutskottets

utlåtanden:

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet
vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
m. m., och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till rasbiologiska
institutet, farmacevtiska institutet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående avlöningar till regeringsrätten;
och

nr 158, i anledning av väckta motioner
om stöd åt produktionen av svensk
barnfilm; samt

från tredje lagutskottet:
nr 154, i anledning av väckta motioner
om underlättande av arrendatorers
friköp av arrendegårdar under större
gods m. m.

§ 18

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 147, med förslag till allmän prisregleringslag,
m. m.,

nr 148, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m.,

nr 150, med förslag till taxeringsförordning
m. m.,

nr 152, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid
svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada,

nr 155, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
nr 156, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m., och

nr 160, angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 730, av fröken Vinge och herr Helén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 143, med förslag till allmän ordningsstadga,
m. m.

Motionen bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem
Gunnar B ritt h

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Onsdagen den 11 april

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Bankofullmäktige David Hall vårdas
sedan den 30/3 å Malmö, allmänna sjukhus,
medicinska avdelningen, för cardioscleros
+ incompensatio cordis och
är ur stånd att fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag
åtminstone till och med
den 30/4 1956, vilket härmed intygas.

Malmö den 6 april 1956

Gunnar Biörck
Med. dr, docent

Kammaren beviljade herr Hall ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 30 nästlidna mars tills vidare.

§ 2

Svar på interpellation ang. konsekvenserna
i trafikhänseende för riksvägen
väster om Östersund av den nya mellanriksvägen
över Storlien

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Agerberg har frågat
dels om jag har min uppmärksamhet
riktad på de konsekvenser i trafikhänseende,
som kommer att uppstå å vägen
väster om Östersund i anledning av den
nya mellanriksvägen över Storlien och
dels om jag i så fall ämnar medverka
till att medel ställs till förfogande för
en upprustning snarast möjligt även av
övriga delar av riksvägen väster om Östersund
och länsvägen Duved—Enafors.

I anledning härav får jag anföra följande.

Det av interpellanten väckta spörsmålet
har anmälts av länsstyrelsen i Jämt -

lands län i en särskild framställning
den 14 december 1955. Länsstyrelsen
har därvid hemställt om ökad medelstilldelning
till länet för forcerad ombyggnad
av riksvägen Östersund—
Duved och anslutande länsväg Duved—
Enafors med anledning av den påbörjade
s. k. Trondheimsvägen. Länsstyrelsen
har förutsatt, att det för tillgodoseende
av de mest angelägna behoven
skulle för ombyggnad av en vägsträcka
om ca 90 km erfordras en investeringsökning
av 5 miljoner kronor per år under
en femårsperiod med början år
1957. Därtill kommer ytterligare ca 45
km, som ansetts kunna sättas i andra
hand och som beräknats kosta närmare
15 miljoner kronor. I nu gällande flerårsplan
för byggande av riksvägar under
perioden 1955—1959 ingår av dessa
vägdelar ca 30 km för en beräknad totalkostnad
av ca 11 miljoner kronor att
påbörjas åren 1958 och 1953.

I nyligen avgivet remissyttrande över
framställningen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a. framhållit, att
det av styrelsens delegation för översiktlig
vägplanering offentliggjorda förslaget
till stamvägnät upptar vägen
Sundsvall — Bräcke—Östersund—Duved
—norska gränsen. Styrelsen anser, att
utbyggandet av denna stamväg bör ske
med hänsynstagande till vägen i dess
helhet, varför ett tidigareläggande av
företag på delen Östersund—Ånn bör
bedömas i samband med angelägenhetsprövningen
av företagen på övriga
sträckor av vägen. Detta bör närmast
ske i samband med flerårsplanernas
förnyelse för perioden 1958—1962.

I anslutning härtill vill jag framhålla
följande. Den nuvarande riksvägen 14
inom Jämtlands län, som utgör huvuddelen
av den föreslagna stamvägen

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Svar på interpellation ang. konsekvenserna i trafikhänseende för riksvägen väster

om Östersund av den nya mellanriksvägen över Storlien

fram till norska gränsen, har under senare
år varit föremål för en kontinuerligt
bedriven upprustning. Vägförbättringen
har fortskridit med bl. a. ombyggnad
och permanentbeläggning i den
turordning, som standarden och trafikmängden
m. m. på de olika vägavsnitten
ansetts motivera. Härvid har det
mesta arbetet hittills varit koncentrerat
till sträckan Bräcke—Östersund, men
en del arbeten har också utförts på delarna
väster om Östersund. Upprustningen
fortsättes enligt gällande flerårsplaner
dock med den eftersläpning,
som orsakas av den gjorda begränsningen
i medelstilldelningen. Såsom tidigare
belysts, kommer redan med nu
tillgängliga resurser för väginvesteringar
omfattande arbeten att påbörjas under
åren 1958 och 1959.

Omfattningen och turordningen av
den fortsatta upprustningen av riksväg
14 och därtill anslutna länsväg fram
till Enafors kan givetvis komma att påverkas
av den blivande, nyss påbörjade
mellanriksförbindelsen. Trafiken på
den nya vägen behöver därvid emellertid
ej nödvändigtvis innebära en däremot
svarande trafikökning på vägen
öster om Duved, emedan en överflyttning
av trafik från den nuvarande Skalstugevägen
till den nya vägen är att
förutse. Hänsyn torde även böra tagas
till att en trafikökning troligen till stor
del kommer att bestå av personbilstrafik
under sommarmånaderna, då vägarna
bättre motstår trafikens påfrestningar.

Under alla förhållanden är det enligt
min mening ovisst, huruvida man har
att emotse en sådan ökning av trafiken,
framför allt av det tunga slaget, att en
forcerad utbyggnad av den nuvarande
vägen Östersund—Enafors blir nödvändig.
Man måste även beakta, att en sådan
utbyggnad förutsätter en på andra
läns bekostnad ökad medelstilldelning
till Jämtlands län, som redan i viss

grad gynnats genom tillkomsten av
Trondheimsvägen.

Som svar på interpellantens frågor
vill jag avslutningsvis — med hänvisning
till länsstyrelsens framställning i
ärendet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande häröver — framhålla,
att jag har min uppmärksamhet
väl fäst på ifrågavarande vägproblem
och att jag kommer att i vanlig ordning
medverka till att berörda vägdelar i
Jämtlands län snarast upprustas i den
utsträckning, som förhållandena påkallar
och investeringsmöjligheterna medger.
Frågan måste emellertid bedömas
under hänsynstagande ej blott till den
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna stamvägen i dess helhet utan
även till andra angelägna vägbehov i
landet.

Härefter anförde:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Hjalmar Nilson för svaret på
min interpellation.

Om jag får lov att börja från slutet,
vill jag med tacksamhet notera, att
statsrådet har framhållit, att han har
sin uppmärksamhet fäst eller till och
med väl fäst på ifrågavarande vägproblem.
Sedan säger statsrådet, att han
»kommer att i vanlig ordning medverka
till att berörda vägdelar i Jämtlands
län snarast upprustas i den utsträckning,
som förhållandena påkallar och
investeringsmöjligheterna medger». Jag
höll på att säga, att det fattas bara annat,
men jag skall väl notera också detta
med tacksamhet.

Om jag sedan går till de förhållanden,
som skall påverka denna sak, alltså
behovet av en snar upprustning, kan
jag inte hjälpa, att jag inte är riktigt
nöjd med den uppfattning, som enligt
min mening framskymtar i interpellationssvaret.
Statsrådet framhåller, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett
remissyttrande över det nya förslag till

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Svar på interpellation ang. konsekvenserna i trafikhänseende för riksvägen väster

om Östersund av den nya mellanriksvägen över Storlien

stamvägnät, som har framlagts ■— det
gäller alltså i detta fall vägen Sundsvall—Bräcke—Östersund—Duved—norska
gränsen — anser, »att utbyggandet
av denna stamväg bör ske med hänsynstagande
till vägen i dess helhet», och att
ett tidigareläggande av vägdelen Östersund—Ånn
bör bedömas i samband med
hela frågan.

Det är klart, att man måste göra det,
men jag vill påpeka, att det råder alldeles
speciella förhållanden kring vägdelen
väster om Östersund. Då man reser
söder- eller österifrån till Östersund
har man flera vägar att välja på, inte
bara stamvägen från Sundsvall utan
också vägen över Bispgården, Hammarstrand
och Stugun till Östersund. Denna
tar en stor del av trafiken. Vi har även
en mycket betydande vägtrafik över
Dalarna och Härjedalen fram till Östersund,
men väster om staden skall en
enda väg ta upp hela trafiken.

Såsom jag sade redan i min interpellation,
är det en kolossalt stark trafik
speciellt närmast väster om Östersund.
Traftiktätheten är där mellan 3 000
och 4 000 bilar om dygnet sommartid.
Också längre västerut, där vägen är
mycket smalare och sämre, är trafiken
mycket stark. Det företogs en trafikräkning
i slutet av år 1954 efter det att
den värsta turisttrafiken ebbat ut, och
då visade det sig, att man på denna ytterst
dåliga väg mellan Mörsil och Järpen
hade en trafiktäthet på över 1 300
bilar per dygn. Just där är trafiken alltså
redan nu oerhört stark, och det har på
senare tid inträffat en hel del allvarliga
olyckor och olyckstillbud, därför att
vägen är så smal och krokig. Biltrafiken
bär ju genomgått en mycket snabb utveckling.
Turisterna skall numera åka
bil. Vissa tider på sommaren ligger det
ofta på denna väg en hel rad av bilar,
den ena efter den andra, och det är
mycket stora risker, när de skall försöka
göra omkörning. Det händer många
olyckor i sådana sammanhang.

Jag tror — i direkt motsats till statsrådets
uppfattning — att trafiken kommer
att öka ytterligare under de närmaste
åren. Statsrådet säger i sitt interpellationssvar,
att den fortsatta upprustningen
av denna väg »kan givetvis
komma att påverkas av den blivande,
nyss påbörjade mellanriksförbindelsen.
Trafiken på den nya vägen behöver
därvid emellertid ej nödvändigtvis innebära
en däremot svarande trafikökning
på vägen öster om Duved, emedan
en överflyttning av trafik från den nuvarande
Skalstugevägen till den nya
vägen är att förutse.» Så säger statsrådet
vidare: »Hänsyn torde även böra
tagas till att en trafikökning troligen
till stor del kommer att bestå av personbilstrafik
under sommarmånaderna, då
vägarna bättre motstår trafikens påfrestningar.
» Under alla förhållanden
är det enligt statsrådets mening ovisst,
huruvida man har att motse en sådan
ökning av trafiken, framför allt av det
tunga slaget, att en forcerad utbyggnad
blir nödvändig.

Därvidlag har jag, som sagt, en helt
motsatt uppfattning. Den nya turistleden
över Storlien kommer alldeles säkert
att locka en stor mängd nya bilturister.
Vägen går genom mycket vackra
trakter och det blir nog många som
vill prova den.

Vidare vill jag erinra om att inom
den närmaste tiden blir en ny väg över
Kall färdigställd, alltså en ny mellanriksväg
som går över Melen och in på
gamla Norgevägen. Denna väg kommer
också att gå genom en del av Jämtlands
allra vackraste turistområden och den
kommer säkerligen att dra till sig en
hel del ny turisttrafik.

Vad den tyngre trafiken beträffar har
den redan börjat öka ganska avsevärt.
Om man färdas vägen Östersund—Duved,
såsom jag ganska ofta har anledning
göra, möter man numera gång på gång
stora tunga lastbilar. Det är i stor utsträckning
virkestransporter, men ock -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Svar på interpellation ang. konsekvenserna i trafikhänseende för riksvägen väster

om Östersund av den nya mellanriksvägen över Storlien

så andra transporter; inte minst bensin
och oljor transporteras nu betydligt
mera per landsväg, och för denna tunga
trafik stoppar inte denna väg. Det är
klart att speciellt personbilstrafiken
ökar på sommaren, men inte heller för
den trafiken stoppar vägen när det är
regnig väderlek. Då blir den sönderkörd,
och skulle den tunga lastbilstrafaken
öka ytterligare, skulle förhållandena
bli mycket besvärliga, såsom också
vägförvaltningen i länet har påpekat.

Jag måste säga att jag finner statsrådets
uppfattning på denna punkt litet
verklighetsfrämmande, och jag undrar
vilken myndighet som står för de uppgifter
som här lämnats. Länets vägförvaltning
kan det i varje fall inte vara,
ty den har en annan uppfattning.

Givetvis är vi i Jämtland mycket
tacksamma för den nya mellanriksvägen
över Storlien. Denna väg kommer att
göra mycket stor nytta för näringslivet
i hela området. Det skall investeras
mycket pengar på den svenska sidan,
men Sverige skall också lägga ned en
hel del medel på ombyggnad och förbättring
av vägen på den norska sidan.
Jag tycker att dessa investeringar är
dåligt använda pengar, om vi inte samtidigt
tar bort den trånga flaskhals som
vägen mellan Östersund och Duved utgör.
Man kan över huvud taget inte
utnyttja den nya vägens trafikkapacitet,
om man inte förbättrar också den
återstående delen av denna vägförbindelse.

Vi är i Jämtland också mycket tacksamma
över den nya möjlighet till transitotrafik
som kommer att öppnas genom
mellanriksvägen över Storlien.
Även om SJ:s nya taxesättning kommer
att tillföra järnvägen ytterligare godstrafik,
så kommer det dock säkert att
ske en stark ökning av lastbilstrafiken.
När trafiken nu inte längre bara kommer
att vara hänvisad till vägen över
Skalstugan, som över huvud taget knappast
varit framkomlig under långa delar

av året, kommer den tunga lastbilstrafikens
andel av transitotrafiken sannolikt
att kraftigt ökas. Vi behöver bara
påminna oss issituationen i vintras, som
gjorde det nödvändigt att transitera
gods denna väg. SJ :s godsvagnar räckte
inte alls till för det ökade transportbehovet
och det kan även i fortsättningen
bli samma förhållande.

Nu vet jag att det har beräknats medel
för en upprustning av denna väg
under senare delen av perioden för nu
gällande flerårsplan, men efter vad jag
kan förstå är dessa medel inte tillräckliga
och upprustningen kommer därigenom
för sent. Det blir alltså ett för stort
dröjsmål med iordningsställandet av
vägdelen Östersund—Ånn för att man
skall kunna utnyttja den nya mellanriksvägen
i full utsträckning. Jag hoppas
alltså att jag inte bara kan ta fasta
på herr statsrådets uttalande att han har
uppmärksamheten väl fästad på detta
vägproblem, utan jag vågar också uttala
min förhoppning om att statsrådet
kommer att visa mer positivt intresse
för förhållandena än som skymtar fram
i dagens interpellationssvar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Herr Agerberg har använt
en god del av tiden för sitt anförande
till att argumentera för vad han
säger är en motsatt uppfattning mot den
jag gett uttryck åt. Vad jag gjorde gällande
var, att det alltjämt bedömes
som ovisst, hur trafiken i dessa trakter
kommer att utveckla sig. När vi får
en säkrare ledning för bedömningen,
är vi beredda att ånyo pröva dessa frågor.
Vi vill alltså inte deklarera någon
bestämd uppfattning nu. Därvidlag tror
jag att det råder full överensstämmelse
mellan min och de ansvariga myndigheternas
uppfattningar.

Vi vill avvakta utvecklingen litet
längre. Det finns flera omständigheter
att ta hänsyn till än vad man i dag

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Svar pa interpellation ang. konsekvenserna i trafikhänseende för riksvägen väster

om Östersund av den nya mellanriksvägen över Storlien

säkert kan bedöma. Den nya Kallsjövägen
exempelvis, som herr Agerberg
också talade om, beräknas kunna tas i
anspråk i sommar eller i höst för lättare
trafik. Den vägen kommer enligt
uppgifter som jag har fått att medge
en öppen led hela året ned till Jämtlands
gamla handelsplats Levanger, som
ligger ganska väl till i många avseenden
för den traditionella jämtlandstrafiken
på Norge. Kommer en god del av
trafiken att välja denna väg, som
dessutom i naturskönhet sannolikt väl
kan tävla med storlienvägen, blir det
praktiskt taget bara den korta sträckan
Järpen—Mörsil som måste användas
av hela norgetrafiken. Både väster och
öster om denna sträcka finns möjligheter
att turistiskt använda olika vägar.

En annan sak att ta hänsyn till är att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
planerat åtskilliga arbeten på huvudvägen
genom Jämtland öster om Östersund.
Det är dels pågående, dels i flerårsplanen
intagna arbeten, dels också
arbeten som bedöms erforderliga men
som inte är intagna i flerårsplanen. Det
finns möjligheter för Jämtland själv
att bedöma vilka arbeten öster och väster
om Östersund som är angelägnast
och som, när man säkrare kan bedöma
utvecklingen, lämpligen bör få förtur.
Osäkerheten är enligt min mening
så stor, när man har alla dessa olika
möjligheter att beakta, att man alltjämt
bör dröja med att ta definitiv ställning.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag är, herr statsråd,
fullt medveten om att man kan bedöma
den framtida trafikutvecklingen fel,
men när jag talar om trafiken på storlienvägen
tror jag inte att jag står på
svag grund. Jag kan också åberopa vad
vägförvaltningen i Jämtlands län har
sagt. Det är i stor utsträckning på uppgifter
därifrån som jag har byggt min
interpellation och mina anföranden här

i dag. Denna vägförvaltning är fullt på
det klara med att ökningen av trafiken
kommer att fortsätta och har också
själv ansett att den medelstilldelning,
som skett eller planerats för den pågående
perioden är otillräcklig, samt
begärt en höjning.

Vad beträffar Kallsjövägen sade jag
också att den kommer att bli färdig nu
i sommar. Men vi betraktar detta som
ytterligare en sak, som kommer att öka
trafiken mellan Östersund och Järpen.
Speciellt den vägsträcka statsrådet
nämnde, sträckan mellan Mörsil och
Järpen, som ju måste uppta all trafik
på de tre mellanriksvägarna över Kall,
Skalstugan och Storlien, är ytterligt dålig
och skulle behöva upprustas under
den allra närmaste tiden, om det inte
skall ske flera olyckor, speciellt med
tanke på den tunga trafiken.

Beträffande just den tunga trafiken
vill jag påpeka, att den nya vägdelen
över Storlien, också på den norska sidan,
är beräknad för trafik med upp
till tio tons axeltryck men att större
delen av den nuvarande vägen inte tål
mer än sex eller möjligen sju ton och
alltså utgör en mycket svår flaskhals,
som hindrar att den nya vägen kan utnyttjas
i full utsträckning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

behandling av lagutskott propositionerna: nr

147, med förslag till allmän prisregleringslag,
m. m., och

nr 148, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

nr 150, med förslag till taxeringsförordning,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

152, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid
svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada,

nr 155, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38,
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
och

nr 156, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
160, angående tjänstgöringstiden för
tandläkare inom folktandvården.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet
liggande motionen nr 730, av fröken
Vinge och herr Helén.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 64—67,
bankoutskottets utlåtande nr 13, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 11 och 12
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
14 och 15.

§ 6

Föredrogs den av lierr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet Hjalmar Nilson angående faran
för förstöring och förorening av
grundvattnet bl. a. i grusåsarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

Statstjänstemannens löner under år 1956
§ 7

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående statligt stöd åt
upptagning av kulturhistorisk film.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående åtgärder för att
minska vantrivseln bland folkskolans
lärare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Statstjänstemannens löner under år
1956

Föredrogs statutskottets utlåtande nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statstjänstemännens löner
under år 1956 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 81 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 23 februari 1956, föreslagit
riksdagen att fatta vissa närmare
angivna beslut rörande statstjänstemännens
löner m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två inom andra
kammaren av herr Senander m. fl.
väckta motioner (11:76 och 11:658).

Utskottet hemställde,

A. att motionen II: 76 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:658,

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

1) besluta att till de i statens grundlöneförordning
angivna månadslönerna
skulle, med de undantag varom Kungl.
Maj:t kunde finna gott förordna, under
år 1956 läggas särskilda lönetillägg enligt
de grunder, som angivits i en i
statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 23 februari 1956 omnämnd överenskommelse; 2)

besluta att sådant rörligt tillägg
på pensioner m. m. som enligt av Kungl.
Maj:t utfärdade föreskrifter finge utgå
efter grunder, fastställda av Kungl.
Maj:t med stöd av riksdagens beslut,
skulle under år 1956 — med beaktande
av vad i statsrådsprotokollet anförts
beträffande en fortsatt provisorisk samordning
av tjänstepension och folkpension
— utgå efter 71 procent av tillläggsunderlaget; 3)

besluta att kristillägg under år
1956 skulle utgå enligt grunder, som angivits
i statsrådsprotokollet;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr
436) samt kungörelsen den 4 mars 1955
(nr 68) om obekvämhetstillägg, som erfordrades
för genomförande av förslagen
om höjning från och med den 1
juli 1956 av sjötillägg och obekvämhetstiHägg; 6)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1955/56 och 1956/57 medge
de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad under 1—5 föreslagits;

7) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa
löne- och pensionsförmåner å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 45 000 000 kronor;

8) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa
löne- och pensionsförmåner för budgetåret
1956/57 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 100 000 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I anledning av det föreliggande
utskottsutlåtandet rörande propositionen
nr 81 om statstjänstemannens
löner ber jag att få säga några
ord.

Jag vill då först deklarera, att när jag
biträdde överenskommelsen och utskottets
förslag i ärendet var det främst av
två orsaker. För det första anser jag att
man inte utan starkt tvingande skäl
skall rucka på ett förhandlingsresultat,
som godkänts av de olika parterna. För
det andra måste den samordning som
åstadkommits mellan denna överenskommelse
och de centrala överenskommelser
som tidigare träffats mellan Arbetsgivareföreningen
och LO respektive
TCO givetvis accepteras även av statstjänstemännens
olika organisationer. Att
exempelvis nu försöka riva upp ett sådant
förhandlingsresultat anser jag vara
både orimligt och olyckligt.

Sedan detta sagts vill jag emellertid
gärna göra några kommentarer. Detta
gjorde jag också vid ärendets behandling
i femte avdelningen. Det har ju ute
i landet uppstått åtskilligt missnöje inte
minst bland de lägre statstjänarna. Försöker
man vara rättvis måste man nog
medge att det finns vissa skäl till dessa
missnöjesyttringar. Förr i tiden hette
det, att kronans kaka var knapp men
säker. En personaltidning skrev nyligen
att den nu är bara knapp. Förr fäste
man på statstjänarhåll stor vikt vid de
trygghetsförmåner vid sjukdom och ålderdom
som gavs. Man godtog därför
ofta en lägre löneställning. Sedan allmänna
sjukförsäkringen nu införts och
tjänstepensionering förekommer vid allt -

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

fler enskilda företag har staten inte
längre så mycket att locka med.

Arbetsförmedlingsstatistiken för år
1955 visar, att av platserna i statlig
tjänst 73 procent tillsattes genom arbetsförmedlingen
mot 83 procent av samtliga
andra anmälda platser. Ungefär 25
procent av platserna vid järnvägen,
posten och televerket kunde inte besättas.
Kommunikationsverkens distrikt
i Stockholm fick i stor utsträckning
nöja sig med tillfällig personal. Beträffande
de tekniska befattningarna var
förhållandet ännu sämre. Nära 70 procent
av platserna kunde inte besättas
genom arbetsförmedlingen.

Konjunkturjournalen för i år visar
olika löners stegring från 1938. Om indextalet
för detta år sätts till 100 är
siffran vid 1955 års ingång för lantarbetarna
450, för manliga industriarbetare
340 och för lägre statstjänstemän
i högsta dyrort 260.

Nu kan man naturligtvis invända att
exempelvis lantarbetarna år 1938 var
dåligt betalda, det medger jag gärna.
Men man kan väl inte heller påstå att
de lägre statstjänarna vid den tiden var
överbetalda.

För att ytterligare belysa läget kan
jag nämna, att om man nu sätter industriarbetarlönen
på 5-ort, d. v. s. högsta
dyrort, till 100, så kommer en statsanställd
i 13 löneklassen — där den
stora gruppen av lägre statstjänstemän,
exempelvis i kommunikationsverken, är
placerade — endast upp till 86, d. v. s.
hela 14 enheter lägre. Härtill kommer
också att den senare gruppen ofta har
skiftarbete med ojämn tjänstgöring på
kvällar och nätter och även under helgdagar.
Det är sant att det finns obekvämlighetstillägg,
men de anses säkerligen
inte till fullo kompensera obehaget
av den ojämna tjänstgöringen. Man kan
således inte komma ifrån att statstjänsteinännen
och då främst de i de lägre
lönegraderna släpar efter i förhållande
till andra grupper.

Nu bar ju civilministern tillkallat en

Statstjänstemannens löner under år 1956

särskild beredning för att göra en förutsättningslös
utredning om de lägre statstjänstemännens
löner, och det förhållandet
är också omnämnt i utskottsutlåtandet.
Det måste väl främst gälla att
lyfta de i 10 :e lönegraden placerade
stora grupperna av tjänstemän, exempelvis
brevbärare, stationskarlar och
tullvakter, någon lönegrad, men justeringar
måste givetvis också ske beträffande
andra grupper.

Civilministern uttryckte nyligen i ett
tal önskemål om dels en ny förhandlingsordning
för statstjänarna och dels
en överarbetning av de statliga löneplanerna
så att de bättre anpassades till
nuläget. Jag vill gärna instämma i dessa
önskemål ävensom i uttalandet att en
fortlöpande tjänsteförteckningsrevision
ur alla synpunkter är bättre än en stor
utredning vart tionde eller vart femtonde
år.

Herr talman! Dessa frågor kommer
naturligtvis i sinom tid att bli föremål
för förhandlingar mellan de olika parterna.
Jag ber som sagt att få tillstyrka
utskottets förslag, men eftersom civilministern
är inne i kammaren just nu
vill jag gärna be att till honom få ställa
frågan: Kan beredningen bli färdig med
sitt utlåtande under sommarens lopp så
att förhandlingar med organisationerna
kan tas upp under hösten? Jag tror att
det vore värdefullt om herr statsrådet
kunde lämna ett sådant meddelande.

I detta yttrande instämde herrar Königson
(fp), Nilsson i Lönsboda (fp)
och Larsson i Stockholm (fp).

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Utskottet har som skäl
för avstyrkandet av vår motion i denna
sak endast hänvisat till den uppgörelse
som träffats på den allmänna arbetsmarknaden,
och utskottet godtar helt
Kungl. Maj:ts förslag i anslutning till
denna uppgörelse. Ett sådant ställningstagande
från utskottets sida var givetvis
inte oväntat. Det var länge sedan ett
utskott i någon mera betydande fråga

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

avvek från vad som föreslagits av regeringen.
I denna fråga hade det dock
varit ur alla synpunkter hälsosamt om
utskottet i ena eller andra formen markerat
sin mening om den onekligen allvarliga
situation som uppstått genom
att de lägre statstjänarnas krav på en
rimlig avlöning på nytt nonchalerats
genom en uppgörelse som, om den hade
ställts till avgörande bland statstjänarna,
skulle ha förkastats med en förkrossande
majoritet. Jag vill erinra om att
ingen enda av de fackföreningar som
omsluter statstjänare i lägre grader har
godkänt det framlagda förslaget. Tvärtom
har praktiskt taget alla protesterat
mot uppgörelsen, och man får gå långt
tillbaka i tiden för att finna ett motstycke
till den starka opposition och
förbittring som statstjänarna nu gett
uttryck åt.

Statsutskottet är väl medvetet om denna
opinion. Dess ledamöter kan inte
skylla på att de inte känner till läget
bland de lägre statstjänarna. Många uttalanden
har tillställts utskottet, och
alla har gett uttryck åt den besvikelse
och oro som behärskar statstjänarna i
de lägre graderna. Utskottet har emellertid
ingenting att säga därom. Det
föredrar att med tystnad förbigå inte
minst för statstjänsten själv viktiga omständigheter
och yttrar sig högst formellt
och knapphändigt om den under
så uppseendeväckande former tillkomna
propositionen. För utskottet synes
endast den omständigheten, att en uppgörelse
träffats mellan statstjänarnas
topporganisationer och regeringen, vara
av betydelse. Att denna uppgörelse
endast är preliminär och att riksdagen
har både formell och reell möjlighet att
ändra på densamma synes utskottet inte
låtsas om. Det skall medges att det naturligtvis
måste föreligga starka skäl för
att ändra på en träffad uppgörelse, även
om denna endast är preliminär. Men
utan tvivel föreligger sådana skäl beträffande
årets löneuppgörelse för statstjänarna.

För det första har Svenska arbetsgivareföreningen
genom den s. k. samordningen
tillåtits öva ett otillbörligt
inflytande på lönesättningen för statens
tjänstemän. Staten är som bekant
inte medlem av Svenska arbetsgivareföreningen.
Det är onekligen enastående
i den svenska statsförvaltningens historia
att en privat organisation på sätt
som här skett uppträtt som förhandlande
part beträffande statstjänarnas
löner och medverkat till att fastställa
ramen för desamma.

För det andra är det väl bekant att
statstjänarna i gemen icke beretts tillfälle
att yttra sig över uppgörelsen. Visserligen
föreligger inga formella hinder
för statstjänarnas topporgan att träffa
bindande uppgörelser, men reellt sett
föreligger ändå det faktum, att den stora
massan av de statstjänare som uppgörelsen
gäller icke fått tillfälle att ta ställning,
och vidare att de i en kraftig
opinionsrörelse efter det uppgörelsen
träffats allmänt underkänt densamma.

Redan dessa två omständigheter borde
enligt vår mening ha föranlett utskottet
att ta sig en funderare över om
inte något mera borde göras än att bara
svälja uppgörelsen och Kungl. Maj :ts
förslag. Någon viljeyttring borde väl
ändå ha kommit till stånd, om inte annat
så genom vad man kallar en »välvillig
skrivning» i motiveringen. Som
bekant har ju förhandlingarna om det
s. k. storstadstillägget visat, att samordningslinjen
icke kan hållas för statstjänarnas
del. Visserligen har dessa förhandlingar
nu måst uppgivas, men faktum
kvarstår: fyraprocentlinjen är

ohållbar och anses ganska högt upp
vara ohållbar.

För så vitt inte viktiga statliga funktioner
skall äventyras måste en snabb
förbättring av de lägre tjänstemännens
löner betydligt över ramen för den s. k.
samordningen komma till stånd. Rekryteringssvårigheterna
vid kommunikationsverken
är betydande och kan inte
elimineras genom lönetillägg åt vissa

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

grupper i vissa större städer. En allmän
lönelyftning, som återställer statstjänarna
i paritet med andra motsvarande
löntagare, måste genomföras om statsverket
skall kunna uppehålla sina ömtåliga
funktioner och inte äventyra säkerheten
vid kommunikationsföretagen.

Utskottets ställningstagande har skett
vid en tidpunkt, då bilden av de skakande
olyckorna vid SJ ännu är i färskt
minne. Det är givetvis svårt att med
säkerhet fastställa orsakerna till dessa
gripande händelser. Men den måste vara
blind för livets realiteter som inte förstår,
att en dålig behandling av personal
som arbetar i säkerhetstjänst har
sin dryga andel i ansvaret för förspillda
människoliv och förlust av materiel.
En hetsad personal, som tillika är så
dåligt avlönad, att den måste offra sin
fritid för att få en någorlunda acceptabel
levnadsstandard, kan inte påräknas
visa det maximum av säkerhet och vaksamhet,
som måste fordras av folk som
har ansvaret för människoliv och dyrbar
materiel. Statstjänarna i de lägre
graderna befinner sig i detta läge. De
dåliga lönerna har för många av dem
förvandlat åttatimmarsdagen till en illusion.
Fritidsarbetet har blivit en institution
bland de lägre statstjänarna. I
stället för att betala sina anställda så,
att de kan ställa sin arbetskraft uteslutande
till verkens förfogande, har staten
genom en dålig lönepolitik drivit dem
att sälja sin fritid som en billig handelsvara
i öppna marknaden.

Jag frågar kammarens ledamöter: Är
inte detta ett orimligt tillstånd, inte
bara ur de anställdas synpunkt utan
också ur statens egen synpunkt? Hur
många olyckor skall inträffa vid trafikföretagen,
innan man inser vådan av
den personalpolitik staten bedriver,
med usla löner, med indragningar av
personal i säkerhetstjänst och inskränkningar
i säkerhetsanordningar? Det är
i och för sig bra att järnvägsmyndigheterna
från Frankrike lånar s. k. urspåringsvagnar
för anställande av prov
3 — Andra kammarens

Statstjänstemannens löner under år 1956

vid våra järnvägar. Men hundrafalt
bättre vore att genom en förnuftig personalpolitik
förstärka den avgörande
mänskliga faktorns inflytande på säkerhetstjänsten.

Det är under dessa förhållanden inte
att förundra sig över att verken får allt
större rekryteringssvårigheter och att
allt flera befattningshavare lämnar statstjänsten
och övergår till andra yrken.
För dem som på grund av att de offrat
sina bästa år i statstjänsten inte kan
byta sysselsättning blir olusten och osäkerheten
allt större. Redan har personal
i säkerhetstjänst beslutat att frånsäga
sig allt ansvar för vad som kan inträffa
på grund av de abderitiska förhållanden
som inträtt under senare år.

Utan tvekan kan man påstå, att verkningarna
av en sådan personalpolitik
måste gå ut över staten själv. Och det
är minst sagt beklagligt att statsdriften,
som har alla förutsättningar att visa sin
överlägsenhet över privatdriften, skall
skötas så, att den blir komprometterad
i både de anställdas och allmänhetens
ögon.

Tyvärr föreligger nu ett enhälligt utskottsutlåtande
till förmån för propositionen.
Inte ens representanterna för de
partier, som älskar att framställa sig
som speciella tjänstemannapartier, nämligen
högern och folkpartiet, har gett
till känna att de hyser en annan mening
än den som uttryckes av fyraprocentlinjen.
Av allt att döma kommer också
kammaren att ansluta sig till utskottets
förslag.

Under sådana förhållanden och med
utgångspunkt ifrån det jag nyss nämnde
vill jag inskränka mig till att ställa ett
förslag om ett tillägg till utskottets motivering
som syftar till att så snabbt
som möjligt få upp frågan om de lägre
statstjänstemännens löneläge till förnyad
prövning. Detta tillägg har följande
lydelse: Efter det stycke i utskottets
utlåtande, som börjar med orden
»Av utskottets ställningstagande»
och slutar med orden »de lägre stats -

protokoll 1956. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

tjänstemännens löner m. m.», införes ett
nytt stycke av följande lydelse: »Utskottet
förväntar att ifrågavarande utredning
bedrives med sådan skvndsamhet
att förslag till förbättring av de lägre
statstjänstemännens löneläge kan föreläggas
innevarande års höstriksdag.»

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Av herr Senanders anförande
synes framgå, att de statsanställda
skulle vara mycket illa behandlade
av samhället och att det skulle finnas
en mycket stor klyfta mellan de i
statens tjänst anställda och dem som är
anställda i enskilda företag. Nu är det i
verkligheten inte så, utan man har från
fackföreningsrörelsens sida fört en solidarisk
lönepolitik, som syftat till en
utjämning av lönerna mellan olika samhällsgrupper,
och det har också varit
den fackliga rörelsens mening, att man
skulle föra en solidarisk lönepolitik.
Denna strävan har ju måst leda till att
vissa grupper, som tidigare har varit i
en mera gynnad ställning, inte har fått
samma fördelaktiga förändringar i lönerna
som andra grupper. Herr Nelander
har ju här pekat på hur exempelvis
lantarbetarna successivt har fått ett
löneläge, som är mera jämförbart med
andra gruppers.

Nu tror jag inte att herr Senander
menar vad han säger. Han har nämligen
i en motion till årets riksdag framfört
en rakt motsatt uppfattning när det gäller
löneförhållandena i enskilda företag
och i statliga. Jag vill bara påpeka
för kammaren, att herr Senander i sin
motion nr 158 angående förbättring av
pensionerna till anställda hos enskilda
järnvägsföretag, vilka sedermera har
övertagits av staten, bland annat säger:
»Till detta kommer att förstatligandet
av flera trafikföretag trots principbeslut
uppskjutits undan för undan, vilket
medfört att möjligheterna till förbättrade
löne- och pensionsförmåner varit
mindre än eljest.»

Förbättringen av löner och pensionsförmåner
för dessa har alltså varit
mindre än om företagen i fråga hade
förstatligats. Det måtte ju ändå tala för
att herr Senander i verkligheten har
den uppfattningen, att de statliga lönerna
är bättre än lönerna inom de enskilda
företagen. Det är här fråga om
de enskilda järnvägsföretagen, men jag
tror vi kan dra paralleller även till
andra grenar av det svenska näringslivet.

Sedan sade herr Senander i sitt anförande,
att en obehörig part, nämligen
Svenska arbetsgivareföreningen, hade
inträtt i förhandlingarna till följd av
samordningen. Men nu vet väl vi alla
som sitter här i denna kammare, att det
inte är Svenska arbetsgivareföreningen
som har begärt att det skulle bli en samordning
av avtalsrörelsen 1956, utan det
är den svenska fackföreningsrörelsen
som har enats om att försöka få till
stånd en samordning av lönerörelsen
under detta år. Orsaken till detta är väl
den utveckling som skedde under fjolåret,
då lönelyftningarna var till den
grad skiftande inom olika grenar av
näringslivet, att det, när man mot slutet
av året fick se resultatet, visade sig att
en del av lönelyftningarna hade ätits
upp av prisstegringar, så att det icke
blev någon reell löneförbättring för vissa
av de anställda inom näringslivet.
Det är alltså i första hand fackföreningsrörelsen
som har drivit fram en
samordnad lönerörelse.

Det har här sagts, att detta är en
överenskommelse som träffats efter förhandlingar,
och riksdagen brukar ju
för sin del inte göra någon ändring i
en sådan förhandlingsöverenskommelse.
Det finns väl inget skäl att göra
det i dag heller. Å andra sidan finns det
vissa ting som talar för att man bör ta
upp till prövning frågan om de lägre
statstjänstemännens löner. Detta har ju
också skett genom att statsrådet har tillsatt
en beredning, som har att dra upp
riktlinjer för en eventuell justering av

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

de lägre statstjänstemannens löner, och
jag förutsätter att statsrådet med uppmärksamhet
följer denna berednings arbete
och framlägger de förslag som han
för sin del anser vara motiverade till en
förändring av löneläget för dessa tjänstemän.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det som utskottets talesman
nu sist erinrade om, nämligen att
det har tillsatts en utredning beträffande
de lägre statstjänstemännens löneförhållanden,
slår ju ihjäl hela hans tidigare
resonemang om att det inte skulle
existera något särläge för statstjänarnas
vidkommande. Om statsrådet ansett sig
böra tillsätta en speciell utredning för
att se på de lägre statstjänstemännens
löneförhållanden, måste väl den motiveringen
finnas bakom, att det verkligen
förekommit en betydande eftersläpning
gentemot grupper med likartade
arbetsförhållanden på andra områden
av arbetsmarknaden. När herr Andersson
i Mölndal söker göra gällande,
att det egentligen inte förekommer någon
eftersläpning för statstjänarnas vidkommande
i förhållande till den allmänna
löneutvecklingen här i landet,
så ber jag att få hänvisa till nr 2 av
Konjunkturjournalen. Där finns dels
statistiska uppgifter beträffande detta
förhållande och dels ett diagram som
visar att från 1938 och fram till den 1
juli 1947 har statstjänarnas och industriarbetarnas
löner löpt jämsides och
nära nog sammanfallit, men efter den
senare tidpunkten har löneutvecklingen
för de privatanställda industriarbetarna
varit sådan, att klyftan vidgats betydligt
till statstjänarnas nackdel.

Sedan har jag tillåtit mig kritisera
det förhållandet, att Svenska arbetsgivareföreningen
har kopplats in som förhandlingspart
när det gäller statstjänarnas
löner. Det måste väl betecknas

Statstjänstemännens löner under år 1956

som någonting enastående och orimligt
att en privat arbetsgivarorganisation,
även om den bara är en förhandlande
part bland flera andra, tillåts utöva ett
sådant inflytande över lönesättningen
för statens egna tjänstemän som här är
fallet. Jag tror mig kunna spåra i de
uttalanden som gjorts, att någon liknande
samordning icke kommer att ske
i framtiden. Hur kan man då stå här
och med sådan emfas försvara vad som
skett i det här fallet?

Herr ANDERSSON i Mölndal (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Senander säger
att min sista mening skulle slå ihjäl
vad jag tidigare sagt. Jag vill bara erinra
om att jag har kommenterat herr
Senanders två olika synpunkter vid två
skilda tillfällen. Herr Senander har
själv understrukit i sin motion, att herr
Senander har den uppfattningen att de
statliga lönerna är bättre än lönerna
vid vissa enskilda företag, i detta fall
järnvägarna.

Jag har låtit göra en liten undersökning.
Den är bara representativ för en
ort, en 4-ort, där det är pappersarbetare
som är den stora gruppen jämte
textilarbetare. Man finner där att en
pappersarbetare i driften under 1955
haft en inkomst på fyra kronor fyra öre
per timme. Han har alltså på ett fullt
arbetsår 9 696 kronor. En löntagare i
statens tjänst i 10 lönegraden har 728
kronor i månaden, alltså 8 736 kronor
under hela året. Det är alltså mindre
än vad pappersarbetaren har. Men om
jag tar en medellön för 10 och 13 löneklasserna
— herr Nelander underströk
ju för en stund sedan att det stora antalet
statstjänare är placerad i 13 löneklassen
— så liar de 9 294 kronor. Detta
är alltså i 13 löneklassen, medan däremot
de anställda i 13 lönegraden och
högre upp har betydligt mycket bättre.
Om jag då jämför de olika lönerna plus
andra förmåner som utgår till de an -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

ställda i enskild och statlig tjänst, så
kommer jag till det resultatet att skillnaden
mellan anställda i 10 lönegraden
och pappersarbetare icke är av den
storleksordning som herr Senander här
vill göra gällande, utan dessa grupper
är väl jämförbara. Men det finns, som
jag tidigare sagt, ändå vissa skäl som
talar för att man för de lägre tjänstemännen
gör en utredning, som statsrådet
här har föreslagit.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga, att nog
har man hunnit bra långt i utförsbacken
när man för att försvara det dåliga
löneläget för statstjänarna anställer
jämförelse med de sämst betalda industriarbetarna.
År det värdigt staten såsom
mönsterarbetsgivare att jämställa
statstjänarna med de sämst betalda arbetarna
här i landet? Borde man inte i
stället göra jämförelsen litet högre upp
på skalan?

Herr Andersson i Mölndal trodde att
han gjort ett verkligt fynd då han i min
motion beträffande frågan om jämställdhet
mellan pensionerna vid av staten
övertagna enskilda järnvägar och
pensionerna vid statens järnvägar funnit
att jag påstått, att genom att man
fördröjt övertagandet av järnvägarna
har pensionärer och löntagare vid de
enskilda järnvägarna stannat i ett sämre
läge. Det innebär väl i all rimlighets
namn inte att jag därmed erkänner att
statstjänarna och pensionärerna hos
staten har det bra ställt och att löneläget
där skulle vara tillfredsställande.
Det innebär ju bara att de enskilda
järnvägarna betalat så usla löner och
pensioner att deras befattningshavare
t. o. in. fått en förbättring när de övertagits
av staten.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Då man blickar tillbaka
på årets avtalsuppgörelse finner man,
som redan tidigare anförts i denna de -

batt, att den i väsentlig grad skiljer sig
från framför allt den avtalsrörelse, som
förekom i vårt land förra året. Man har
från de fackliga organisationernas sida
eftersträvat att samordna kraven på
löneökningar så att det inte skulle bli
samma splittring som förra året. Vid
förra årets avtalsrörelse pendlade ju
resultaten mellan tre procent för järnbruken
och verkstäderna, som först
gjorde upp, och femton procent för
dem som gjorde den sista uppgörelsen.
De som gjorde den sista uppgörelsen
vid förra årets avtalsrörelse fick alltså
fem gånger så många procent i löneökning
som den grupp som först träffade
uppgörelse. Uppgörelsen medförde
ju också vissa andra omständigheter.
Vi fick förra året en viss prisstegring,
som praktiskt taget åt upp hela resultatet
för dem som träffade uppgörelse
först. Jag skulle tro att vad som ligger
bakom strävandena att samordna årets
avtalsuppgörelse är den erfarenhet man
då gjorde plus en önskan att ge ett bidrag
till den stabilisering av penningvärdet,
som från statsmakternas sida
bedrivs.

Det är klart att man vid en sådan
avtalsuppgörelse får lov att generalisera
på ett helt annat sätt än man gör
i en mera fri avtalsrörelse. De nyanseringar,
som där kan förekomma, försvinner
ju. En avtalsuppgörelse efter
denna linje innehåller ju inte bara
nackdelar utan också fördelar. Det betyder
att grupper, som genom fri avtalsrörelse
kanske skulle ha nått ett
sämre resultat beroende på vinstmarginaler
och sådant inom vissa delar av
näringslivet, genom samordningen har
lyckats få en bättre uppgörelse än de
eljest skulle ha fått. När man ifrån
fackorganisationernas sida godkände
denna samordning, måste jag för min
del ge uttryck för en tillfredsställelse
med detta. Därigenom lyckades man i
vårt land samordna lönerörelserna, så
att vi slapp sådana upprivande strider,
som vi har bevittnat i en del grannlän -

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

der. Jag tror det är ett bevis både på
styrka och mognad inom den svenska
fackföreningsrörelsen, vilket är glädjande
att den har givit prov på.

Det blev ju helt naturligt, att man,
när man från statens sida skulle förhandla
om statstjänarnas löner, också
sökte anpassa den statliga löneuppgörelsen
till den som fackföreningsrörelsen
på den öppna marknaden hade
godtagit. Resultatet blev ju också som
bekant en kombination med ett golv
och en fyraprocentsregel, som vi efter
diverse operationer lyckades samordna
organisationerna att enhetligt tillstyrka.

I den debatt som har förts i denna
kammare har herr Nelander givit uttryck
åt den uppfattningen, att han för
sin personliga del inte velat gå emot
uppgörelsen, nämligen dels därför att
den är ett förhandlingsresultat och dels
med hänsyn till den samordningstanke
som ligger bakom. Det har emellertid
inte hindrat herr Nelander att göra gällande,
att statstjänstemännen under senare
år har blivit illa behandlade. Han
nyttjar därvid statistik på ett sätt som
man inte borde göra. Han går tillbaka
till 1930-talets löneläge och bygger på
den relation som då fanns mellan industriarbetare
och statstjänare, men
han förbigår helt de ting som måste
vara grundläggande vid en sådan statistisk
jämförelse. Det var ju så, att på
1930-talet tillhörde järnbruksarbetare,
sågverksarbetare, massaarbetare och en
del andra grupper de verkliga låglönegrupperna.
Genom den konjunkturutveckling
som sedan dess ägt rum har
exempelvis järnbruksarbetarna i dag
kommit i ett helt annat läge än de var
då. De befinner sig inte längre bland
de verkliga låglönegrupperna. Det är
emellertid klart, att om grupper av den
storleksordningen flyttas upp, skall vi
säga, till den övre kvartilen, så medför
det givetvis också vissa statistiska förskjutningar,
som leder till, att en sådan
jämförelse som herr Nelander gör inte
blir hållbar. Därtill kommer en annan

Statstjänstemannens löner under år 1956

faktor, som givetvis också har påverkat
dessa förhållanden, nämligen att betydande
grupper har övergått från lägre
avlönade yrkesområden till högre avlönade
sådana. Hela den förskjutning
av arbetskraft från lantbruket till industrien
som skett är ett uttryck för detta,
som givetvis återspeglas siffermässigt,
när man ser på löneutvecklingen
i stort.

Enda förutsättningen för att herr
Nelander skall kunna föra det resonemang
han gör är, att han har den uppfattningen,
att de relationer som var
riktiga på 1930-talet alltjämt skulle vara
riktiga, dvs. att t. ex. järnbruksarbetare
skall tillhöra låglönegruppen. Det är
endast under den förutsättningen, som
herr Nelander med någon större framgång
kan argumentera som han gör. I
så fall vill jag emellertid för min personliga
del säga, att jag vägrar att godta
ett dylikt betraktelsesätt.

Herr Nelander framställde också en
fråga till mig. Han frågade mig, om
den beredning angående de lägre statstjänstemännens
löner som har tillsatts
kan beräknas bli färdig fram emot sommaren,
så att man skall kunna få ett
förhandlingsunderlag från densamma.
I det resonemang, som har förts med
organisationerna, innan denna beredning
tillsattes och jämväl sedan den
tillsatts, har vi byggt på den förutsättningen,
att denna beredning skall bli
färdig i så god tid, att dess arbete skall
kunna utgöra underlag för förhandlingarna
om 1957 års löner. Såvitt jag
nu kan bedöma, kan vi räkna med att
det skall finnas betydande möjligheter,
att beredningen blir färdig i så god
tid, att detta kan ske. Denna målsättning
har också organisationerna varit
eniga om enligt en speciell kommuniké,
som lämnats från ett förhandlingssammanträde
som jag haft med representanter
för statstjänarkartellen och TCO.
Det är alltså min mening, att denna beredning
skall arbeta i sådan takt, att
vi till nästa års löneuppgörelse skall

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

ha ett underlag som resultat av dess
arbete. Det är också meningen att då
försöka komma fram på linjer, som gör
det möjligt att i någon mån rationalisera
det nuvarande lönekineseriet i fråga
om de lägre lönegraderna. Mera kan
jag givetvis inte säga i dag på denna
punkt.

Herr Senander berörde också i sitt
inlägg vissa frågor. Han startade med
att säga att de lägre statstjänarnas lönefråga
hade nonchalerats. Nog är det väl
ändå att ta till alltför starka uttryck,
när man vill göra gällande, att de lägre
statstjänarnas lönefråga har nonchalerats
vid den förhandlingsuppgörelse
som träffats! Det var ju tvärtom så, att
man vidtog speciella åtgärder för att
ge de lägre statstjänarna en något större
lönehöjning än de skulle ha fått på en
ren fyraprocentslinje. Det golv som man
lyckades få fram är väl ändå ett uttryck
för att man har beaktat deras intresse
så långt som det var möjligt inom ramen
av den summa man hade att röra
sig med.

När herr Senander senare i sitt inlägg
kommer tillbaka till uttalanden,
som han gjorde i anslutning till remissen
av lönepropositionen, så måste jag
reagera. Herr Senander vill ge den bilden
av årets löneuppgörelse, att det
är Svenska arbetsgivareföreningen som
har dikterat innehållet i densamma.
Det torde ändå inte vara obekant för
herr Senander, att då det gällde förhandlingsuppgörelsen
på den öppna
marknaden hade arbetsgivareföreningen
den uppfattningen, att man i år
skulle ha status quo, alltså oförändrade
löner. Att sedan de fackliga organisationerna
vid förhandlingsbordet träffade
uppgörelse om en fyraprocentig
löneökning vittnar väl om att det är
någon annan än arbetsgivareföreningen,
som haft ett betydande inflytande
på utvecklingen i år.

Sedan måste jag bestämt reagera, när
herr Senander söker ge kammarens
ledamöter intryck av att den statliga

löneuppgörelsen har dikterats av arbetsgivareföreningen.
Så är ingalunda
fallet.

Till slut kanske jag också kan notera
en sak till, och det är alt herr Senander
har gått ifrån yrkandet i sin egen motion.
Jag gör det med en viss tillfredsställelse,
inte av skadeglädje utan därför
att på det viset har ju också herr
Senander givit uttryck åt att han vill
respektera ett förhandlingsresultat, som
har framkommit efter uppgörelse mellan
organisationerna.

Herr talman! Detta var de synpunkter
jag ville anföra, och jag vill för min
del rekommendera kammarens ledamöter
att följa statsutskottet.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte gå med på
att det förhållandet, att jag frånträtt
yrkandet i min motion, skulle betyda
att jag hyser någon djupare respekt
för förhandlingsuppgörelsen. Jag anser
nämligen denna vara tillkommen under
sådana förhållanden, att man inte kan
tillmäta den samma betydelse som tidigare
uppgörelser för statstjänarna.

Härmed är jag också inne på frågan
om Svenska arbetsgivareföreningen som
förhandlande part. Jag har aldrig sagt
någon gång, att Svenska arbetsgivareföreningen
har dikterat uppgörelsen för
statstjänarna, och jag trotsar vem som
helst med påståendet, att det är omöjligt
att finna något vare sig i tal eller
skrift, där jag hävdat något dylikt. Jag
har endast sagt, att det är orimligt att
koppla in en privat arbetsgivarorganisation
som förhandlande part, när det
gäller statstjänarnas löner, och ingenting
annat. Det är allt vad jag har sagt,
och någonting annat skall man inte heller
söka göra gällande.

Varför jag frånträtt yrkandet i min
motion har jag motiverat. Jag anser det
nämligen vara utsiktslöst att vidhålla
det, men för att ändå kunna utvinna
något har jag föreslagit en ändring i

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

motiveringen som innebär, att riksdagen
uttalar att avgörandet i den tillsatta
beredningen måtte påskyndas, så
att man kan få en snabbare lösning av
statstjänarnas lönefråga.

Jag har inte heller förklarat att statstjänarnas
lönefråga nonchalerats. Jag
har sagt, att statstjänarnas krav på en
rimlig betalning för sitt arbete har nonchalerats,
och det är en väsentlig skillnad.
Frågan har nog behandlats, den
har blötts och stötts i olika instanser
och i samband med löneuppgörelser,
men det är inte det jag har anmärkt på
utan på att kravet på en rimlig betalning
har nonchalerats.

Slutligen vill jag säga ifrån, att självfallet
måste vid en statistisk bedömning
utgångsläget, såsom också statsrådet
framhöll, då det gäller en jämförelse
mellan statstjänarna och industriarbetarna
ha sin betydelse, men
ändå existerar det en eftersläpning som
är anmärkningsvärd och som man måste
ta hänsyn till.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
för hans förklaring, att avsikten
med denna beredning är att den skall
komma fram till ett resultat så snart
som möjligt, vilket skall kunna bilda
underlag för förhandlingar beträffande
1957 års löner. Jag anser det vara väsentligt
att detta blir utsagt, och jag
tror att det kommer att tas emot med
tillfredsställelse just på statstjänarhåll.

Sedan polemiserade herr statsrådet
mot mig, när jag använde Konjunkturjournalens
lönekurva för olika grupper,
och menade att det kunde man inte
göra annat än under en förutsättning,
nämligen om man ville hålla kvar låglönegrupperna
vid samma nivå som på
1930-talet. Jag sade tydligt ifrån, att
lantarbetargruppen och vissa andra
lönegrupper var orimligt lågt avlönade
på 1930-talet, men jag menade att det i

Statstjänstemannens löner under år 1956

alla fall var bevisat, att de lägre statstjänstemännen
fått en mindre höjning
än åtskilliga andra grupper. För övrigt
måste väl den omständigheten, att statsrådet
tillsatt en beredning just för att
undersöka de lägre statstjänarnas löneförhållanden,
vara ett belägg för att
även statsrådet anser, att deras löneställning
är för låg.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Senander förklarade,
att han visserligen frånträdde sitt
yrkande, men att det inte innebar att
han ändrat sin uppfattning och hyser
respekt för förhandlingsresultatet. Det
kan vara av väsentligt värde att notera
det yttrandet just nu, därför att herr
Senander har dels genom motion i
denna kammare och dels i den offentliga
debatten gång på gång krävt, att
statstjänstemännen skall få full förhandlingsrätt
såsom man har på den
öppna marknaden.

Vad beträffar det förslag, som nu
ligger på riksdagens bord, har förhandling
förts på precis samma sätt som förhandlingar
förts på den öppna marknaden,
och därför är det väl ändå så,
att herr Senander får välja här mellan
att antingen avstå från sina krav på
full förhandlingsrätt för statstjänstemännen
eller också får han respektera
det förhandlingsresultat, som uppnås
med befullmäktigade ombud för statstjänstemännen.

Sedan talade herr Senander om eftersläpningen
och om hur pass kraftig
den är. Ja, det är klart att det är beroende
på hur man läser statistiken. Om
man räknar bort, som skett i den offentliga
debatten, ett års löneökning
för statstjänstemännen och sedan startar
med en jämförelse mellan den
öppna marknadens löner och statstjänstemännens,
så kommer man till ett
felaktigt resultat. Men det träffades ju
en uppgörelse förra året mellan tjäns -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

temannaorganisationerna och civildepartementet,
som godkändes av riksdagen
och som innebar, att man skulle
ha 8—10 procents löneökning, varav
3 procent var ersättning för den eftersläpning
som förekommit inom statstjänsten.
Förra årets avtalsuppgörelse
nollställde alltså den dittillsvarande eftersläpningen.
När herr Senander talar
om denna mycket kraftiga eftersläpning,
så skall det i så fall vara den som
skett efter denna nollställning förra
året.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det förhållandet, att jag
inte vill acceptera denna uppgörelse,
kan jag inte finna att det ligger något
anmärkningsvärt i, därför att det inte
är en uppgörelse av vanligt slag. Jag
har pekat på vissa särskilda omständigheter
men dessutom, och det är det
avgörande, att detta är en preliminär
uppgörelse, som är beroende av riksdagens
godkännande för att vinna giltighet.
Om vi icke utan vidare säger ja
och amen till denna preliminära uppgörelse
utan håller på det faktum, att
riksdagen fortfarande har det slutliga
avgörandet, så måste man väl ändå
kunna få säga detta utan att det missförstås
så, att vi inte hyser den rätta
respekten för en uppgörelse. Det förhållandet,
att jag talat för full förhandlingsrätt
för statstjänarna, står väl inte
i motsättning till att man vid olika tillfällen
kan kritisera ett resultat av förhandlingarna
och till och med säga, att
man inte hyser respekt för en uppgörelse.
Det betyder inte att man brister i respekt
för själva förhandlingsrätten. Jag
anser att när en bindande uppgörelse
träffats om löner och detta skett på ett
sätt som inte kan antastas, så måste man
respektera den träffade uppgörelsen.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Efter herr statsrådets
senaste anförande hade jag kunnat avstå
från ordet, men jag vill begagna till -

fället att utveckla några synpunkter på
frågan, som jag menar bör ytterligare
understrykas.

Hur statstjänstemännens löner skall
kunna bestämmas så, att rättvisa skipas
och statstjänstemännen inbördes blir
någorlunda nöjda och att staten som
arbetsgivare också är tillfredsställd, är
ett problem, som man självfallet inte
löst och väl aldrig kommer att kunna
lösa. Utan någon som helst tvekan är det
i dag så, som herr Senander rätt påpekat,
att stora grupper inom statstjänstemannakåren
anser sig ha fått lönerna
bestämda utan att ha beretts tillfälle
att öva tillräckligt inflytande därvidlag.
Man tycker att lönerna inte är sådana
som de borde vara. Jag tror emellertid,
att det också finns ett missnöje
på arbetsgivarsidan, i det att många
myndigheter anser att inte heller de
har tillräckligt inflytande över de löner,
som skall fastställas för de hos
dem anställda. Nu har man ju proberat
olika vägar. Vi har haft en period, dä
lönerna för statstjänstemännen fastställdes
efter förslag och också överläggningar
inom de statliga myndigheterna
men där prövningen skedde i lönenämnden.
Denna prövning åsyftade
att det skulle bli balans olika grupper
emellan, och att man inte genom det
starka trycket från ett håll fick löner,
som inte korresponderade med lönen
för motsvarande funktionärer på ett annat
område av statens verksamhet.
Under denna period — och den varade
ju länge — ansågs det också tämligen
självfallet, att riksdagen skulle genom
motioner eller på annat sätt se till att
lönerna blev justerade i de fall man
ansåg tillräckliga skäl för en sådan
justering föreligga.

Alen så önskade statstjänstemännen,
i likhet med de privatanställda arbetstagarna,
att få större inflytande över
lönesättningen. Därför valde de delegerade
och krävde rätt att med statens
representanter göra upp om de löner,
som skulle gälla från en viss tidpunkt.

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Det är den formen riksdagen har accepterat
— men givetvis med bibehållande
av rätten att träffa slutgiltigt avgörande
i lönefrågorna. Vid de riksdagar, i vilka
jag har deltagit, har det dock klart
sagts ifrån, att någon ändring i den på
organisationsmässig väg träffade uppgörelsen
icke borde ske med mindre
det förelåg alldeles särskilt starka skäl
härför.

Nå, nu finns det täckning för påståendet
att lönerna till de lägst avlönade
statstjänstemännen är låga — låt oss
säga för låga — och följaktligen kan
man i likhet med herr Senander m. fl.
talare förorda en justering av lönerna
för deras del, i varje fall inom en nära
framtid. Jag har ingenting att erinra
mot detta. Jag vill emellertid samtidigt
deklarera, att de argument, som kan
anföras för justering av lönerna för
nämnda låglönegrupper, även kan anföras
beträffande vissta andra statstjänstemannagrupper,
även om dessa
senare befattningshavare har löner, som
är nominellt högre. För sistnämnda befattningshavare
kan de nämligen ändå
framstå som klart otillfredsställande,
med hänsyn till att arbetstagarna dels
utför ett ansvarsfullt och krävande arbete
och dels har fått kosta på sig en
långvarig utbildning, under vilken de
har varit tvungna att avstå från alla
arbetsinkomster.

Vi har med andra ord här att göra
med bedömningsfrågor. Lönen kan för
en arbetstagare framstå som mycket
otillfredsställande, även om vederbörande
inte tillhör de lägst avlönade,
och därför får vi alltid räkna med förekomsten
av missnöjda statstjänstemannagrupper.
Det är inte svårt att leta
fram sådana, och vi vet ju också att staten
liar svårt att hålla kvar vissa tjänstemän
med kvalificerat arbete. Det är
också därför som jag menar, att det är
förenat med vissa risker att här i riksdagen
plötsligt rycka ut en arbetstagargrupp
i den statliga sektorn och presentera
den såsom en med rätta miss -

Statstjänstemännens löner under år 1956

nöjd grupp i lönehänseende. Det måste
här ske jämförelser och överväganden
utefter hela linjen, och det är sådana
överväganden man förväntar skall ske,
när arbetarpartens organisationer förhandlar
med statens representanter.
Där skall sådana särskilda hänsyn tagas.
Att så inte alltid skett och sker i
full utsträckning tillstår jag och beklagar,
men detta förfaringssätt är ju ändå
den form, som vi en gång har valt för
löneuppgörelser. Jag anser i likhet med
civilministern, att eftersom vi har valt
denna form och accepterat statstjänstemännens
organisationer som förhandlingspart,
så har vi när överenskommelser
träffats mellan statstjänstemännen
och staten på detta sätt i varje fall
moralisk skyldighet att godkänna de
träffade uppgörelserna — låt vara att
de formellt sett är preliminära — genom
ett beslut här i riksdagen.

Herr talman! Det är på grund av här
anförda skäl, som jag kommer att rösta
för bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag fick en känsla av
att herr Senander i sin iver att bevisa
de lägre statstjänarnas usla läge kanske
rent av bevisar litet för mycket. Herr
Senander säger i sin motion, att avståndet
mellan statstjänarna och andra arbetstagargrupper
ökar. I en replik till
herr Andersson i Mölndal sade han
emellertid, att han inte avsåg pappersarbetarna,
vilka herr Senander tydligen
bedömde som en lågavlönad grupp och
ansåg att man inte i första hand skulle
jämföra med. Om herr Senander studerar
föreliggande lönestatistik för olika
LO-gruppcr, skall han emellertid finna
att den karakteristiken inte står sig.

Eftersom metallarbetarna i regel —
dock inte alltid — brukar betecknas
som en höglönegrupp, kan det måhända
tillåtas mig att här göra några statistiska
jämförelser mellan metallarbetarna
och de lägre statstjänarna. Innan

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

jag gör det, vill jag dock peka på vilka
metoder man använder sig av från det
håll, som herr Senander representerar.
Enligt den metoden är det nämligen
just den vid varje tillfälle aktuella gruppen,
som är lågavlönad. Detta gäller såväl
metall- som pappersarbetare och
över huvud taget varje arbetstagargrupp,
för vilken uppgörelse träffas.
När herr Senander i sin motion anställer
jämförelser mellan olika arbetstagare,
vill jag fråga med vilka grupper
herr Senander jämför de lågavlönade
statstjänarna? I varje fall tycks det inte
vara med metallarbetarna, vilka som
sagt i allmänhet betraktas som liggande
på den övre delen av löneskalan. Vid
det just nu aktuella styrelsevalet för
metallarbetarna i Stockholm säger emellertid
herr Senanders partivänner följande
i ett flygblad, som de delar ut:
»Omkring 25 procent av metallarbetarkåren
kan direkt räknas till socialvårdsklientelet
då deras löner är så
låga att de i många fall icke överstiger
fattigvårdens; minimistandard.» Detta
är alltså herr Senanders partivänners
egen karakteristik av metallarbetarnas
läge i Sverige. Nu skall vi inte ta alltför
stor hänsyn till dessa påståenden,
utan jag skall tillåta mig att nämna
några siffror, som Metalls statistiska avdelning
har sammanställt och som kanske
något mer sakligt kan belysa det
verkliga förhållandet.

Om man tar ett genomsnitt av verkstadsarbetarnas
löneläge över hela landet
och jämför detta med genomsnittet
för statstjänstemän i 10 och 11 lönegraderna,
finner man att verkstadsarbetarna
ligger på 104 procent. Vid denna
jämförelse har man emellertid inte tagit
hänsyn till de sociala förmånerna.
Tar man hänsyn till dessa skulle resultatet
enligt denna statistiska uträkning
bli, att verkstadsarbetarna ligger
på en nivå av 97 procent av genomsnittet
för statstjänarna i 10 och 11 lönegraderna.
Då har man också att ta hänsyn
till att samtliga arbetare är inräk -

nade i denna statistik, alltså både den
högst kvalificerade yrkesarbetaren och
alla tempoarbetare. Tar jag den tidavlönade
tempoarbetargruppen för sig
över hela landet, ligger deras löner på
en nivå av 85 procent av statstjänarlönerna.

Jag skall villigt erkänna, att läget är
sämre för statstjänarna i fjärde och
femte ortsgrupperna än vad detta genomsnitt
utvisar, ty det är en betydligt
större spännvidd på industriarbetarlönerna
på den enskilda arbetsmarknaden
än på den statliga. Jag skall dock
tillåta mig att redovisa ytterligare några
siffror för att belysa talet om att
statstjänarna skulle ligga så mycket
sämre till än många andra grupper.

Jag har framför mig en statistik, som
också gäller den svenska metallindustrien
och den svenska verkstadsindustrien,
och den visar att under 1955
fanns det inte mindre än 38 000 verkstadsarbetare,
som hade en lön understigande
3 kronor 68 öre i timmen. Det
är de verkliga siffrorna och jag skall
gärna lägga fram dem, om herr Senander
vill ha dem. Men jag antar att han
och många andra gör jämförelser med
de högst avlönade och högt kvalificerade
vrkesarbetarna, exempelvis vid
varven i Göteborg, vilket i varje fall
lierr Senander har gjort. Jag tycker att
en sådan jämförelse inte kan vara den
riktiga när man här talar om de relativa
lönelägena.

Herr talman! Jag har inte med detta
velat påstå, att statstjänare i 10 och 11
lönegraderna skulle ha en lön som jag
anser vara för hög. Men jag har ändå
ansett, att det kunde vara på sin plats
att redovisa några siffror som belyser
det verkliga läget, eftersom herr Senander
både i motionen och i sina anföranden
försöker göra gällande, att
statstjänarna skulle ha så mycket sämre
ställt än andra grupper. Enligt mitt förmenande
finns det fortfarande i detta
samhälle grupper, som ligger betydligt
sämre till och som man i varje fall från

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

mina utgångspunkter i första band borde
ha i åtanke, då man försöker genomföra
förbättringar.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag är lielt ense med
herr Gustafsson i Stockholm att det
finns grupper som har det sämre än
statstjänarna. Men jag har tidigare sagt
och jag upprepar det, att det inte är
staten värdigt, om den fortfarande skall
försöka upprätthålla skenet av att vara
mönsterarbetsgivare, att anställa jämförelser
nedåt.

Jag har emellertid inte bara här i
riksdagen utan också ute i den offentliga
debatten varit mycket försiktig med
dessa jämförelser. Jag har inte varit
någon större vän av att man anställer
jämförelserna i fråga. Att jag ändock nu
har gjort jämförelser beror på att jag
fick i min hand Konjunkturjournalen,
som är utgiven av konjunkturinstitutet.
Den har ett diagram jämte sifferuppgifter,
som visar att löneutvecklingen —
jag talar hela tiden om löneutvecklingen
— för statstjänarna i jämförelse med industriarbetarna
har varit synnerligen
oförmånlig sedan den 1 juli 1947.

Jag vill framhålla, att jag inte har
någon övertro på statistik över huvud
taget; den är ofta missvisande, den
kan hanteras på så många olika sätt
och kan tjäna så många skilda syften.
Om man emellertid tar 1938 som
basår och går fram till 1954, finner
man enligt denna källa att lönerna för
lägre statstjänstemän på högsta dyrort
då låg på ett index av 262. Lönerna har
alltså stigit med 162 procent över utgångsläget.
För industriarbetare, vuxna
män, har index under samma tid stigit
till 333, d. v. s. med 233 procent från
utgångsläget. Och det är detta, att klyftan
hela tiden vidgas beträffande löneutvecklingen
för de lägre statstjänstemannen
och industriarbetarna, som jag anser
att man bör uppmärksamma.

För mig är emellertid inte detta det
väsentliga, utan det är att de lägre stats -

Statstjänstemännens löner under år 1956

tjänarna i stor utsträckning har löner,
som de faktiskt inte kan existera någorlunda
drägligt på, varför de måste
söka sig till extra arbete på fritid vid
sidan av sin tjänst. Jag tror därför att
även om jämförelserna mellan industriarbetare
och lägre tjänstemän inte i och
för sig är så värst smakliga, kan man
inte undgå att göra dem, då skillnaden i
löneutveckling är så markant som visas
av bland annat denna statistik.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Jag skall bara säga
några få ord till det som redan sagts
i denna fråga.

Det är ju känt för alla, att den samordnade
lönerörelsen förutsatt en medverkan
från samtliga grupper av löntagare
och att det i denna förhandlingsform
inte funnits utrymme för en särbehandling
av vissa grupper, oavsett om
de varit anställda inom den offentliga
sektorn eller hos enskilda arbetsgivare.
Detta innebär naturligtvis, att i den mån
eftersläpningar förelegat har dessa för
innevarande år konserverats. Skillnaden
mellan låglönegrupperna och de
högre lönegrupperna har kommit att
kvarstå, även om de allra lägst avlönade
genom den garanterade minimiförhöjning,
som Landsorganisationen och
Statstjänarkartellen påfordrade, har
kommit att erhålla en något större procentuell
förbättring än den som genomsnittligt
utgått. Detta har bl. a. haft betydelse
för stora grupper av lågavlönade
kvinnor och därmed också inneburit ett
litet fjät vidare på vägen till likalönsprincipens
genomförande.

Det kan sägas — och det är väl framför
allt från herr Senanders sida som
det sagts — att en förhandlingsordning
av det slag, som tillämpats detta år, är
omöjlig att använda i fortsättningen,
då den leder till alltför stora olägenheter.
Det är klart, att om förhöjningen
blir i stort sett likartad över hela löneområdet,
så kan detta sägas innebära
en otymplig ordning. Å andra sidan

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1956

har det gällt att för detta år väga de
fördelar och de nackdelar, som skulle
uppkomma genom en samordning av
lönerörelsen. Om lönerörelsen förts enligt
en friare ordning är det möjligt,
att de nominella löneökningarna blivit
större än vad de nu genomsnittligt blev.
Men det finns inte någon som helst
garanti för att vare sig de statsanställda
eller andra skulle ha fått bättre reallöner
än de som uppnåtts genom den
i år tillämpade ordningen. Erfarenheterna
från tidigare år visar, att mycket
stora löneökningar följs av otrevliga
prisstegringar, och därvid kommer i
första hand de grupper, som har fasta
löner, att bli lidande.

Det har i diskussionen förts ett rätt
långt resonemang om de eftersläpningar,
som skulle föreligga för de statsanställda.
Både herr Nelander och herr
Senander har anfört vissa uppgifter
från Konjunkturjournalen. Jag vill till
det resonemanget bara säga, att om man
går till de statistiska uppgifterna i Konjunkturjournalen
skall man vara på det
klara med att det inte ligger en likvärdig
statistik bakom siffrorna för industriarbetarnas
löneutveckling och den
löneutveckling, som redovisas för de
lägre statstjänarna. Då det gäller industriarbetarna
rör man sig med ett genomsnitt
för alla grupper i hela landet,
men i fråga om statstjänarna har man
tagit ut en speciell löneklass i högsta
dyrortsgrupp. Det är ju känt att utvecklingen
på de högre dyrortsgrupperna
varit ofördelaktigare än på de lägre,
och om man tog genomsnittet, skulle
bilden bli en annan. I Konjunkturournalens
uppgifter kommer vidare de förändringar
att bli utelämnade, som är
en följd av ändrad lönegradsplacering
och av genomförda förbättringar vid
sidan om löneklasslönen. Man kan alltså
inte använda detta som ett direkt
jämförelsematerial. Skillnaden blir
mindre än vad som framträder, när
man ser på de båda diagrammen.

Jag tror emellertid för egen del, att

vi ändock har att konstatera en eftersläpning
i löneutvecklingen under de senaste
åren för de statsanställda. Det
beror inte på att statstjänarna vid de
årligen träffade överenskommelserna
skulle ha fått mindre ökningar utan på
att en rätt stor del av den samlade inkomstökningen
för industriens del under
en högkonjunktur sker icke genom
direkta överenskommelser utan genom
en fortlöpande löneglidning vid sidan
om de träffade överenskommelserna.
Någon motsvarighet till detta finns inte
inom de områden där lönesystemet är
mera bundet, såsom inom den statliga
sektorn men också på andra håll. Eftersläpningen
blir särskilt markerad
på de orter, till vilka den av konjunkturen
mest gynnade industrien är lokaliserad,
och i storstäder, där goda konjunkturer
särskilt gör sig gällande och
bristen på arbetskraft gärna blir konstant.

Jag skall inte nu ta upp något resonemang
om de lönejämförelser, som
kan göras mellan olika grupper. Den
överenskommelse som träffats innebär
ju, att en prövning skall ske av de
lägre statstjänarnas löner. Detta är alltså
inte någon nyhet för dagen, utan
överenskommelse därom träffades samtidigt
med beslutet om vilka löner som
skulle utgå för detta år. Det är en allmän
förhoppning, att det skall vara
möjligt att komma fram till objektiva
jämförelser mellan de lägre statstjänarnas
och andra gruppers löneförhållanden,
varvid hänsyn också skall tas
till de olikheter, som kan råda för skilda
orter. Det är emellertid också, såsom
civilministern här sade, önskvärt
att man efter det att beredningen fullgjort
sina undersökningar försöker
komma fram till en ordning, som gör
det statliga lönesystemet mer följsamt i
förhållande till den allmänna utvecklingen
än vad det nu är, med den form
som f. n. tillämpas för reglering av de
lägre statstjänarnas löner.

Jag tror att det finns all anledning att

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

utgå ifrån att den tillsatta beredningens
arbete och de förhandlingar, som kan
komma att bli en följd därav, skall leda
till att det som nu kan sägas vara en
orättvisa i lönesättningen så långt möjligt
blir eliminerat.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring i motiveringen,
som följde av bifall till det under
överläggningen av herr Senander
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Senander
begärde emellertid votering, vadan
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med det
tillägg till motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Senander.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 194 ja och 7 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
på denna punkt fogat en blank reservation
till utskottets utlåtande är främst
det förslag, som här föreligger när det
gäller chefen för socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition.
Socialstyrelsen
har nu fyra år å rad begärt, att innehavaren
av denna befattning skall få
byråchefs ställning, men framställningen
har varje gång avslagits från departementets
sida. Förslaget har emellertid
varje år upptagits i motioner här i
riksdagen.

Utskottet motiverar nu främst sitt avstyrkande
av förslaget om att vederbörande
skulle få byråchefs ställning därmed,
att expeditionen inte är tillräckligt
stor. I fortsättningen säger utskottet:
»Huruvida förlikningsärendena såsom
anföres i motionerna 1:185 och
IT: 347 bör tillmätas sådan vikt att en
byrå ändock bör inrättas kan möjligen
diskuteras.» Detta förefaller mig vara
en mycket underlig motivering. Man
sätter expeditionens storlek i första
hand och ärendenas vikt i andra hand.
Skall det vara antalet ärenden och de -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

ras vikt och betydelse eller antalet
tjänstemän, som är avgörande för huruvida
t. ex. en byråchefstjänst eller ett
verk med egen generaldirektör inrättas,
så kommer det nog att bli en ambition
att anställa så många tjänstemän som
möjligt.

Det är också egendomligt att finna,
att departementschefen säger, att han
inte anser tillräckliga skäl föreligga för
ett undantag i förevarande hänseende,
så att expeditionen ombildas till en
byrå. I de motioner, som väckts i denna
fråga och som framförts av representanter
både för arbetsgivar- och
löntagarorganisationerna, har man hela
tiden framhållit vilken betydelse för
samhället förlikningsmannaexpeditionens
verksamhet har. Herr Valter Åman
säger i den motion han framlagt i år,
att expeditionen genom sitt arbete kontinuerligt
räddat stora penningbelopp
åt samhället. Alla är således ense om
att expeditionens verksamhet är av den
största vikt, och man anser att den som
leder arbetet där bör ha byråchefs ställning
också med tanke på den auktoritet
han bör äga utåt.

Att förslaget om byråchefs ställning
har avstyrkts även i år är beklagligt
inte minst med hänsyn till den ämbetsman,
som för närvarande är chef för
expeditionen och som har gjort en
utomordentligt god arbetsinsats. Herr
Valter Åman yrkar i sin motion, att
den nuvarande innehavaren av denna
tjänst borde personligen få byråchefs
ställning, om man inte vill göra om
tjänsten till en byråchefstjänst. Men
när den nuvarande chefen för expeditionen
om några år skall pensioneras,
blir det naturligtvis svårt att få en ersättare,
som verkligen har de kvalifikationer
vilka krävs för detta arbete.

Det är som sagt beklagligt, att utgången
i detta ärende blivit den som
den nu är, men vi får väl hoppas att
staten så småningom ser om sitt hus och
ordnar så, att här ifrågavarande tjänsteman
får den ställning som han bör ha.

Vad sedan beträffar nykterhetsvårdsbyrån
har utskottet varit enigt med departementet
om att där skall ske en
uppdelning på två avdelningar. I motioner
har det emellertid yrkats, att avdelningscheferna
skulle hänföras till 31
lönegraden, vilket inte departementet
har gått med på och inte heller utskottet.
Man hänvisar till att utredningsmannen,
som har förarbetat denna organisation,
anser att ärendena, med vilka
avdelningarna skall arbeta, inte är
av sådan betydelse, att man behöver ha
så hög lönegrad för avdelningscheferna.
.lag anser emellertid, att detta verkligen
är frågor, som för närvarande är
av allra största betydelse för samhället.
Vi har nog alla erfarenhet av vad det
rör sig om. Vi förstår också, att det
blir en större och större anhopning av
ärenden, som det gäller att på rätt sätt
angripa. Därför får man förutsätta, att
Kungl. Maj:t verkligen ser till, att man
öven i detta fall ger tjänsterna en sådan
ställning, att man får behålla tjänstemännen
och får kvalificerat folk till
arbetet.

Herr talman! Detta var endast en
blank reservation och jag har intet yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
fröken Ager (fp).

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig först få ge
uttryck för tillfredsställelsen med
Kungl. Maj:ts förslag om en uppdelning
av nykterhetsvårdsbyrån på två
avdelningar, såsom det här antyddes
av fröken Elmén och som det också
står i utskottets rekommendation på
denna punkt till riksdagen.

Mindre tillfredsställelse känner man
inför det förhållandet, att utskottet sagt
A men inte velat säga B. Jag syftar på
uppflvttningen av de båda tjänsterna
— innehavarna i en högre och mera

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmanhet

självständig tjänsteställning. Enligt min
mening hör de båda frågorna lika
ofrånkomligt samman som A och B.

Det hedrar utskottet, att det dock
skickat med en liten brasklapp i det
stycket. Det heter nämligen i dess utlåtande,
att det inte är »berett att i nuvarande
läge, då närmare erfarenheter
av arbetsuppgifterna saknas, tillstyrka
motionärernas förslag utan förordar att
beslut nu fattas om placering i 29 lönegraden».
Det betyder enligt min uppfattning
ingenting annat än ett uppskov,
medan man kommer underfund
med att upprustningen är otillräcklig.
Detta uppskov skulle möjligen vara försvarligt
i ett normalt arbetsläge, men
alla vet, herr talman, att läget nu är
speciellt allvarligt. Vi står ju mitt uppe
i en omorganisation av den svenska
nykterhetsvården, en omorganisation,
som i hög grad är beroende av socialstyrelsens
nvkterhetsvårdsbyrå. För
närvarande måste ju denna med sin underbemanning
betraktas som en flaskhals,
där en hel del värdefulla initiativ
med naturnödvändighet stoppas upp. Behovet
har aktualiserats ytterligare i dag
genom det värdefulla meddelande, som
nått oss genom tidningarna och som
säger, att socialministern överväger att
tillsätta en snabbutredning med anledning
av alkoholistvårdens kritiska läge.
Detta initiativ skall socialministern ha
ett särskilt tack för, men det är ytterligare
ett skäl till att man i god tid
borde försöka skapa förutsättningar
för det centrala organ, som skall verkställa
alkoholistvårdens utbyggnad.

Varpå grundar sig nu Ivungl. Maj:ts
och utskottets tvekan, när det gäller
att redan nu genomföra en radikal upprustning
av nykterhetsvårdsbyrån, en
upprustning som motsvarar behovet och
ändå i sin helhet stannar vid en utgiftsökning
på mindre än 44 000 kronor? Ja,
jag kanske måste säga att man gömmer
sig bakom byråchefen Wildemans utredning,
en utredning som är dagtecknad
den 1 november i fjol. I den utred -

ningen rekommenderar herr Wildeman
den uppdelning som jag här uttryckt
min tacksamhet över. Däremot avstyrker
han för närvarande en förändring
när det gäller uppflyttningen av dessa
båda tjänster, om vilka jag och många
ledamöter här i en fyrpartimotion hemställt.
Det förefaller nog, herr talman,
som om utredningsmannens slutsats
beträffande personalen är mindre
starkt underbyggd. Noga räknat finns
där ingen underbyggnad alls. Han bara
föreslår att ingen förändring tills vidare
bör ske på den punkten. Herr
Wildeman uppger för övrigt att det redan
nu finns två förste byråinspektörer
närmast under byråchefen. Detta måste
antingen vara en felskrivning eller en
missuppfattning eftersom vi — om jag
läst rätt — i toppen på nykterhetsvårdsbyrån
för närvarande har en byråchef,
en förste byråinspektör i lönegrad
Ca 29 och en byråinspektör i
Ca 27.

Socialstyrelsen har naturligtvis yttrat
sig över denna utredning av Wildeman
och säger bl. a. följande, vilket är
avgörande för denna frågas belysning:
»Vad beträffar de båda avdelningschefernas
tjänsteställning anser styrelsen
alltjämt, att dessa tjänstemän böra vara
byrådirektörer. Deras arbetsuppgifter
måste, om byråchefen skall kunna effektivt
avlastas från löpande göromål
för att kunna ägna huvuddelen av sin
verksamhet åt planläggnings- och samordningsfrågor,
vara av mycket kvalificerad
natur. Avdelningscheferna böra
vara föredragande i ärenden rörande
det löpande arbetet på respektive områden
och i sådana ärenden äga fatta
beslut samt därjämte närmast under
byråchefen vara verksamma för nykterhetsvårdens
utveckling, kvalitativt och
kvantitativt, i hela landet. På dem ankommer
att inspektera länsnykterhetsnämnder,
kommunala nykterhetsniimnder,
vårdanstalter, inackorderingshem
och familjevård, varjämte de ha att
uppehålla kontakter med olika organ

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

inom län och kommuner samt anstaltsstyrelser.
Sådana uppgifter, självständigt
handlagda, motivera den begärda
tjänsteställningen. Det må framhållas
att befattningshavare ute på fältet, som
beröras av inspektionerna, numera äro
placerade i lönegraderna 27, 31, 32, 33
och till och med 37. Betydelsen av de
ifrågavarande två befattningshavarnas
arbetsuppgifter framgår även därav, att
de medel som utanordnas genom byrån,
enligt riksstaten för budgetåret
1955/56 uppgå till icke mindre än
drygt 11 miljoner kronor.» Detta socialstyrelsens
yttrande borde man, tycker
jag, tillmäta större betydelse än
vad utskottet gjort.

Vidare skulle man i detta sammanhang
kunna säga, att vi här borde ha
framställt ett yrkande lika väl motiverat
som denna socialstyrelsens framställning
samt låtit riksdagen ta ställning
till det. Jag vill inte föreslå något
sådant. Jag tror inte att det lönar sig
att i detta läge ställa ett yrkande. Jag
vill för dagen endast ha antecknat i
protokollet, att representanter för den
svenska nykterhetsrörelsen — och med
oss säkerligen ett stort antal andra ansvarskännande
medlemmar i denna
kammare — gärna skulle ha önskat, att
det goda förslaget om en uppdelning
av byrån i en avdelning för öppen och
en för sluten vård hade kompletterats
med ett friskare grepp på personalorganisationen.
Det torde bli nödvändigt att
återkomma i detta sammanhang, såvida
inte Kungl. Maj:t till nästa år tar detta
vällovliga initiativ, vilket skulle hälsas
med synnerlig glädje.

Häruti instämde herr Nihlfors (fp).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Vad först beträffar fröken
Elméns yttrande, att chefen för
förlikningsmannaexpeditionen skulle ha
byråchefs ställning, vill jag erinra om
att man inte gärna utnämner en byråchef
när det inte finns någon byrå. Vi -

dare vill man ha ett något större antal
människor anställda på en byrå än
bara fem stycken. Därför vill man inte
vara med om att acceptera en byråchef
på denna plats. Utskottet har också
anslutit sig till det uttalande som i detta
hänseende har gjorts av departementschefen.

Vad nykterhetsvården beträffar så
har herr Rimmerfors i sitt anförande
själv pekat på att en utredningsman
sysslat med dessa frågor innan man
tog ställning till frågan om en uppdelning
på två avdelningar, en öppen och
en sluten vårdavdelning. Denna utredningsman
har emellertid också sysslat
med lönefrågan, och han har förordat
just det som utskottet gått in för.

När man har att ta ställning till lönefrågor
skall man nog vara ganska försiktig.
Om man höjer på en punkt drar
detta så lätt med sig en hel del andra
höjningar. Därför bör man inte höja
lönen utan att det finns starka
skäl. När nu utredningsmannen och
Kungl. Maj:t gått emot en höjning till
31 lönegraden och i stället föreslagit
29 lönegraden, så har vi i utskottet ansett
att man inte bör göra någon ändring
så länge man inte har erfarenhet
om vad detta arbete egentligen innebär.
Detta har vi också pekat på i utskottets
motivering.

Det är med hänsyn till detta, herr talman,
som jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! När herr Rubbestad
säger, att vi bör ställa oss avvaktande
tills vi fått mera erfarenhet, vill jag
bara säga, att jag tillmäter socialstyrelsens
bedömning av förhållandena minst
lika stort bevisvärde som enmansutredningens,
så mycket mera som man märker,
att enmansutredaren inte ens haft
riktigt klart för sig de nuvarande tjänstemännens
tjänsteställning.

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad säger,
att jag har ställt ett yrkande. Det har
jag inte gjort.

Vad beträffar herr Rubbestads uppfattning,
att det inte kan vara motiverat
med en byråchefstjänst där det bara
finns några få underordnade tjänstemän,
tycks det vara en skillnad i principerna
därvidlag mellan verk och departement.
Vad gäller verken har det
flera gånger hänt att man inte har kunnat
tänka sig en byråchefstjänst, därför
att det inte funnits så många underställda
tjänstemän. Men jag har för mig
att det i departementen finns byråchefer,
som inte har några sig underställda
tjänstemän.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag skall inte polemisera
mot herr Rubbestads uppfattning,
att om man skall ha en byråchef måste
man ha en byrå. Det är naturligtvis så
det skall vara. Hur många tjänstemän
som skall vara anställda på en avdelning
för att det skall röra sig om begreppet
byrå, är väl däremot inte alldeles
klart. Men om nu chefen för förlikningsmannaexpeditionen
inte kan befordras
till byråchef, illustrerar detta
på ett strålande sätt, hur vi har fastnat
i det lönesystem som gäller för statstjänstemännen.
Här har vi en person,
om vilken det från alla håll omvittnas
att han har särskilda kvalifikationer,
en person som i egenskap av chef för
förlikningsmannaexpeditionen har arbetsuppgifter
med de mest långtgående
samhällsekonomiska effekter, alltså en
man som bör ha en löneställning helt
annan än den han har i dag, om lönen
skall stå i relation till hans arbetsuppgifter,
ansvar och personliga kvalifikation.
Jag beklagar, att ett yrkande om
bifall till motionen i dag inte kan komma
i fråga. Jag får inskränka mig till
att med detta anförande ge till känna

Mödrahjälp

här motionsvis framförda inte kan bifallas.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

Punkterna 4—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Mödrahjälp

Kungl. Maj:t hade (punkt 13, s. 27)
föreslagit riksdagen att — i avbidan på
närmare erfarenhet av mödrahjälpens
omfattning efter ikraftträdandet av lagen
om moderskapshjälp — till Mödrahjälp
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
oförändrat förslagsanslag av 4 500 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av fru
Löfqvist och fru Holmquist väckt motion
(11:491), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta, att mödrahjälp
skulle utgå med högst 900 kronor vid
ettbarnsfödelse och med 1 200 kronor
vid flerbarnsbörd samt anslaget till
mödrahjälp uppräknas till 6 000 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Magnusson och Arrhén
(I: 182) och den andra inom andra
kammaren av herr Hagård m. fl. (II:
351), i vilka motioner, såvitt nu vore

1 fråga, hemställts att riksdagen måtte
dels till mödrahjälp för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av

2 500 000 kronor och dels beakta de
synpunkter beträffande mödrahjälpens
handhavande som i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 491
ävensom motionerna I: 182 och II: 351,
i vad de berörde förevarande anslag,

vad jag och många andra tänker och
känner, när ett förslag sådant som det
4 — Andra kammarens protokoll 1056. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Mödrahjälp

till Mödrahjälp för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 4 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungi. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionen II: 491 ävensom
med bifall till motionerna 1:182 och
II: 351, i vad de berörde förevarande
anslag, till Mödrahjälp för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! När man talar om mödrahjälp,
bör man se den i sammanhang
med vår syn på socialvården i övrigt.
När det är fråga om en viss omläggning
av mödrahjälpen, menar inte jag och
jag tror inte någon annan heller, att
man skall ta bort stödet och hjälpen i
och för sig. Anmärkningarna gäller närmast
den nuvarande ordningen för hjälpen.

När mödrahjälpen kom till en gång i
tiden, hade man den uppfattningen, att
den var ett nödvändigt tillskott till våra
befolkningspolitiska åtgärder. Men
inte ens då den infördes var man enig
om dess utformning. Man tvekade framför
allt beträffande själva organisationen.

Mödrahjälpen är en behovsprövad
hjälpforin i likhet med fattigvården,
och som det nu har blivit är den faktiskt
ingenting annat än en modifierad
form av statlig fattigvård.

Arbetet med denna hjälp är i huvudsak
förlagt till barnavårdsnämnderna i
kommunerna. Dit kommer ansökningarna,
och där prövas framställningarna
i första hand. Därefter överlämnas ärendena
till mödrahjälpsnämnderna. Vi har
många gånger varit inne på önskvärd -

heten av en omläggning av denna organisation.

Beloppen för detta ändamål har stadigt
gått ner, ifrån en gång 16 å 17 miljoner
kronor årligen till de fyra och
en halv miljoner kronor som nu begärs.

När vi hade frågan om socialhjälpen
uppe fördes det många resonemang om
just mödrahjälpens del i det socialvårdande
arbetet, och det var förvånande
att finna, att min uppfattning om mödrahjälpen
som en form av socialhjälp
var genomgående bland ledamöterna i
det utskott, som behandlade denna fråga.
Särskilt de kvinnliga deltagarna i
arbetet anslöt sig till densamma.

Nu sysslar ju statsrådet Ulla Lindström
med familjestöd i vidare bemärkelse,
och jag djärves därför framställa
en önskan, att man tar upp denna sak
och försöker finna en uppläggning av
frågan i dess helhet och att i varje fall
organisationen blir annorlunda. Denna
gång från barnavårdsnämnderna i kommunerna
till de statliga organen, mödrahjälpsnämnderna,
är något som man
tycker skulle kunna läggas om. Jag skall
inte antyda min egen uppfattning, men
det skulle vara intressant om det kunde
företas någon åtgärd i detta avseende
från familjeutredningens sida.

Beträffande själva anslagsfrågan är
det i dagens läge inte så mycket att
säga. Anslaget har varit föremål för
nedprutningar i motioner, och man
har hänvisat till vad som inträffat i de
sista av dessa dagar, nämligen införandet
av moderskapsförsäkringen med
dess stora betydelse. Jag har inte tillgång
till några siffror som utvisar vad
detta betyder i fråga om nedgång i belastningen
på ifrågavarande anslag, och
det spelar mindre roll i detta sammanhang.
Jag vet vara att beloppet i en medelstor
svensk stad har sjunkit till ungefär
hälften, och då har vi i vår mån
sökt minska organisationen så att halva
antalet befattningar dragits in. Man har
i konsekvens härmed tänkt sig en viss

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

nedprutning även i mödrahjälpsnämndernas
organisation.

Det finns, herr talman, ingen anledning
för mig att ytterligare utveckla
denna fråga. Jag ber därför att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 2.

Fm LÖFQVIST (s):

Herr talman! Efter alla de övertygande
försäkringar om eu familjevänlig
politik, som inte minst under årets remissdebatt
uttalats av representanter
för samtliga partier i denna kammare,
finner jag det ganska egendomligt och
svårt att förstå att utskottet inte har
kunnat bifalla motionen nr 491 i denna
kammare. Om man verkligen menar
något med allt det vackra talet om en
allmän lyftning av barnfamiljernas
standard, har jag än svårare att förstå
varför man inte i första hand försöker
se till att räcka eu hjälpande hand till
de sämst lottade barnfamiljerna. Och
ännu mycket svårare har jag att förstå
reservanterna på denna punkt.

I sin skrivning uttalar reservanterna
sig nämligen för att reglerna för mödrahjäipen
skali tillämpas så, att endast
mödrar, som är i verkligt behov av stöd
utöver den hjälp som utgår genom moderskapsförsäkringen,
kommer i åtnjutande
av mödrahjälp. Det tillägges att
en sådan tillämpning av reglerna borde
ge möjlighet att minska anslaget för
mödrahjälp med två miljoner kronor i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag.
Den som deltar i arbetet med behandling
av mödrahjälpsärende vet emellertid
alltför väl, att redan nu gällande bestämmelser
talar om uppenbart behov.
Nuvarande normer innebär alltså att
mödrar, som är i behov av mödrahjälp,
över huvud taget inte får någon
hjälp och att de, som befinner sig i ett
verkligt uppenbart behov inte kan bli
tillgodosedda på ett tillfredsställande
sätt.

Med tanke på de normer, som nu ut -

Mödrahjälp

gör socialstyrelsens råd till mödrahjälpsnämnderna
och som drar upp vissa
riktlinjer för nämndernas arbete, vill
också jag rikta en vädjan till dem det
vederbör i departementet att ta en liten
titt på normerna. För närvarande är
utgångsläget i varje detalj inte lika för
de olika yrkes- eller inkomstgrupperna.
Ena gången måste man ta hänsyn till
den bruttoinkomst, som uppgivits i vederbörande
ansökningshandling, i ett
anant fall skall man ta hänsyn till nettointäkten
och i ett tredje fall till den
taxerade inkomsten. Större rättvisa
skulle väl åstadkommas, om man vid
normernas tillämpning utgick från den
taxerade inkomsten eller det beskattningsbara
beloppet.

Det finns tyvärr alltför många barnfamiljer,
vilkas inkomster efter skatteavdraget
inte uppgår till det belopp
som nu allmänt anses utgöra existensminimum.
Mödrahjälpsnämnderna har
emellertid vid sin granskning av ansökningshandlingarna
inte möjlighet
att ta hänsyn till detta. I flertalet sådana
fall skall bruttoinkomsten läggas
till grund för beräkningarna, och därutöver
har man möjlighet att skriva upp
beloppet en aning endast i de fall då
så att säga särskilda skäl utvisar att behovet
är alltför skriande.

Jag förstår mycket väl, att det nu
kan vara svårt att bedöma, hur stort
belopp som behövs för att täcka behovet
för ifrågavarande ändamål, alldenstund
vi icke har haft något helt redovisningsår,
sedan den nya moderskapsförsäkringen
trädde i kraft. Socialstyrelsen
har av den anledningen inte haft
möjlighet att lämna besked om hur anslaget
i fråga skulle kunna räcka, men
enligt uttalanden från ledamöter av socialstyrelsen
har man den uppfattningen,
att behovet på detta område är
skriande och att det nu tillgängliga beloppet
även med de snäva normer soin
nu tillämpas mycket väl kommer att
gå åt.

Det är av den anledningen som fru

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Mödrahjälp

Holmqvist och jag i en motion i denna
kammare har velat rikta uppmärksamheten
på hur oerhört svårt otaliga —
det gäller faktiskt otaliga — familjer
och ensamstående har det vid det tillfälle
när en ny medborgare skall se dagens
ljus.

När vi fick reformen med moderskapsförsäkringen,
äskades det samtidigt
en nedskrivning av mödrahjälpsbeloppet
med hänvisning till att en stor
del av behovet därefter komme att täckas
via moderskapsförsäkringen. Det är
alldeles riktigt, och jag är helt tillfreds
med den reformen, sådan den är utformad.
Jag är övertygad om att den gör
all nytta som den kan göra för dem som
kommer in under reformens bestämmelser.
Det är gott och väl om fru Pettersson
har möjlighet att kvittera ut ett tilllägg
till sin moderskapspenning på 7
eller 8 kronor om dagen, om vi anser
att det är vad hon behöver för att avstå
från förvärvsarbetet under en viss
tid för att ta hand om barnet, eller om
vederbörande har varit anställd tillräckligt
länge för att av den anledningen
ha rätt att lyfta ett belopp trots att
hon slutar sitt förvärvsarbete när barnet
kommer, men detta hjälper inte alla
de familjer och ensamstående mödrar
som inte har någon möjlighet att komma
in under denna försäkrings skydd.
En hel del av de mödrar som haft förvärvsarbete
har icke tillräckligt lång
karenstid för att över huvud taget få
åtnjuta tilläggspenning, och det finns
många mödrar med ett eller flera barn
hemma som, kanske av rent lokala skäl,
inte har möjlighet att ta förvärvsarbete
i någon form som ger rätt till tilläggspenning.
Därtill är familjens inkomster
många gånger mycket små. När vi i
stora offentliga sammanhang så ofta deklarerar
vår vilja att lyfta barnfamiljernas
allmänna standard, tycker jag att
vi i första hand borde sc till att skapa
bättre möjligheter för de familjer som
har det svårast ställt.

Som väl är förhåller det sig inte på

det sätt som herr Hagård säger, att
människor i allmänhet har den uppfattningen,
att detta är en statlig fattigvård.
Jag skulle nästan kunna tolka herr Hagårds
uttalande så att han menar, att vi
kan överföra mödrahjälpen direkt till
socialhjälpen. För egen del har jag ingen
lust att instämma i detta. Alltför väl
känner jag till hur olika människor behandlas
i olika småkommuner, och jag
vet hur fattigvårdsandan fortfarande lever
kvar i våra fattigvårdsnämnder.
Hur ledsen jag än är att behöva säga
det, är jag övertygad om att denna anda
kommer att leva kvar en lång tid framåt
även i våra nya socialhjälpsnämnder.

Herr Hagård sade sedan någonting
om att han önskade en omorganisation
av mödrahjälpsnämnderna. För min del
har jag ingenting emot att här sker en
omorganisation; huvudsaken är att omorganisationen
blir till fördel för dem
det vederbör. Men så länge som vi inte
har fått förslag till en omorganisation,
som enligt mitt sätt att se skulle ge dessa
grupper i samhället en förmån i stället
för en nackdel, så länge anser jag att vi
inom den nuvarande lagens utrymme
bör se till, att de människor som är mest
beroende av samhällets hjälp också blir
hjälpta.

Sedan kan jag inte uraktlåta att påpeka
en annan liten detalj. Jag frågar
mig nu liksom så många gånger tidigare,
varför vi, när det gäller hjälp åt de
sämst ställda, fortfarande kallar hjälpen
för fattigvård, medan vi, när det
gäller andra grupper och klasser, kallar
den för subventioner eller dylikt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 491 i denna kammare.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Löfqvist hade en anmärkning
att göra gentemot mitt påstående
att mödrahjälpens handhavande
förutsätter en behovsprövning, som jag
likställde med fattigvård i vårt nuvarande
läge eller sedermera socialhjälp,

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

och att detta är en statlig uppgift. Anordningen
med dylikt statligt ingripande
är mycket egendomlig i vår allmänna
sociala, behovsprövande organisation.
Så fort vi talar om en god ordning
i vårt samhälle beträffande social''ården,
har vi riktat anmärkning i detta
sammanhang.

Så vill jag tillfoga, och det var detta
jag egentligen avsåg då jag begärde replik.
När fru Löfqvist talar om att jag
nog syftade till socialhjälp, så är det
precis vad jag menar. Fru Löfqvist och
jag och alla andra, som har intresse av
god socialvård i det svenska samhället,
måste hjälpa till, så att den nya anda vi
vill införa i samband med socialhjälpslagen
verkligen kommer till uttryck, och
inte gång på gång försöka misstänkliggöra
den och på förhand misstänkliggöra
socialhjälpen. Så bör inte svenska
medborgare och medborgarinnor uppträda.

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Hagård säger
att vi är överens om att överflytta prövningen
av dessa ärenden från mödralijälpsnämnderna
till socialvårdsnämnderna,
kan jag inte förstå att där ligger
någon skillnad, att man inte skulle kalla
det för fattigvård även i fortsättningen.
Ärendena måste även där bli behovsprövade.
Jag tycker mig förstå att herr
Hagård slagit fast, att det i och med att
ärendena lägges under behovsprövning
blir någonting av samma typ som den
gamla fattigvården.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad fru Löfqvist sagt
beträffande mödrahjälpen. Jag vill till
herr Hagård säga, att det här från högerns
sida inte främst handlar om en
omorganisation, utan här handlar det
om att skära ned det sammanlagda beloppet
till denna hjälpform med två
miljoner.

Men på denna punkt börjar en lång

Mödrahjälp

rad högerreservationer, och eftersom
det härvidlag tydligen främst handlar
om budgettekniska frågor skall jag för
att spara tid redan nu ge en sammanfattande
kommentar till alla dessa högerreservationer.

Även i fråga om anslagen till socialdepartementets
verksamhetsområde följer
de borgerliga partierna och särskilt
högern samma linje som vi redan känner
från behandlingen av andra huvudtitlar
och investeringsprogram. Det är
en variant av regeringens totalbalansering.
Även regeringen har prutat på
anslagen till driften av barnhem och
semesterhem, till upplysningsfilm och
utrustningen av samlingslokaler o. s. v.
för att få mera till rustningar och budgetöverskott.
Men eftersom högern vill
ha ännu mera till rustningar och dessutom
inte vill röra budgetöverskottet
men föreslår skattelättnader för bolag
och stora inkomsttagare, har högern
skärpt regeringslinjen även på det
andra hållet, alltså i fråga om nedskärningen
av anslagsbeloppen till socialpolitiska
åtgärder och andra angelägna
uppgifter.

Man kan ta vilken som helst av högerreservationerna
som exempel. Tendensen
kan belysas exempelvis genom
att erinra om de olika förslagen i fråga
om samlingslokalerna. Det är framför
allt för landsbygden en viktig fråga.
Var och en som vet hur oerhört svårt
det kan vara för folkliga organisationer
att ordna lokalfrågor av enklaste
slag, måste beteckna snålheten på detta
område som cynisk och kulturfientlig.
Anslaget har tillkommit bl. a. som ett
led i nykterhetspolitiska åtgärder, som
riksdagen velat främja. Regeringen har
också prutat ned anslaget med 50 000
kronor, men sedan kommer nu högern
och vill slopa anslaget helt! Är detta ett
uttryck för högerns bedömning av nykterhetstillståndet
just nu?

Även ur andra synpunkter är njugglieten
mot samlingslokalerna oförsvarlig.
Redan nu är det oerhörda brister

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Mödrahjälp

i allt som gäller ungdomens förkovran
och fritidssysselsättning. Och framför
allt är förhållandena därvidlag på
landsbygden långt under all kritik och
bidrar naturligtvis till ungdomsflykten.
Men dessutom får vi ju årligen under
lång tid framåt en stark tillväxt av
ungdomskullarna. I den situationen
kommer emellertid nu högern med
geddesyxan i högsta hugg mot praktiskt
taget allt som skulle kunna bidra
till att skapa tillförsikt och trivsel för
ungdomen.

Här gäller det nu samlingslokaler,
men till högerns bedrifter på detta område
hör ju dessutom förslag om nedskärning
med flera miljoner för olika
skoländamål och med en och en halv
miljon till ungdomens fritidssysselsättning
och till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationerna.

Den enda ungdomsverksamhet som
högern vill ha större anslag till är militärövningarna.
Men på det området är
ju högerns krav i stället praktiskt taget
utan gräns.

Särskilt reaktionär framstår högerns
linje i den nya attacken mot mödrahjälpen
och ferieresorna för barn. Jag
behöver inte ange varför socialreformer
av denna typ bland de »vanliga
människorna», som herr Hjalmarson
brukar tala om, har framstått såsom
mycket värdefulla framgångar för demokratiska
strävanden. För fattiga barnrika
familjer har mödralijälpen spelat
en roll som högerfolk förmodligen aldrig
kan fatta. Och anslagen till barnresorna
är för massor av familjer den
enda möjlighet som finns för dem att
göra en resa utanför den närmaste
hembygden. Men nu vill högern ha
också dessa pengar till rustningar!

Ferieresorna för barn har stått i
skottgluggen tidigare. Dåvarande socialminister
Möller varnade på sin tid
skarpt mot den tendens han spårade i
sådana attacker. Den borgerliga fortsättningen
av den attacken i dag visar
hur rätt Möller hade. Man har sedan

länge naggat socialreformerna i kanten
genom nedskärning av anslagen, genom
att slopa en och annan reform, som
fattigt folk har haft nytta av, och framför
allt genom att vägra kompensation
för penningvärdets försämring, så att
praktiskt taget alla socialförmåner har
kommit att få ett sämre reellt värde än
de ursprungligen hade.

Men nu har högern känt sig så uppmuntrad
av den här tendensen, att man
har ansett tiden vara inne för en stor
offensiv mot socialreformerna över huvud
taget. Gustav Möller sade under de
tidigare debatterna om barnresorna, att
röstningen om barnresorna lämpligen
kunde användas som blodprov på vederbörandes
demokratiska halt. Skall
vi använda den prövningen på högerreservanterna,
så får vi tydligen skrämmande
resultat. Då blir det väl inte så
många promille demokratiskt blodvärde,
men så mycket mer av skadliga
ingredienser. Så mycket angelägnare
är det därför också att vi i tid stoppar
deras farliga framfart i den socialpolitiska
trafiken. Det skall med andra ord
inte vara någon högertrafik av den
sorten.

Herr talman! Detta är några sammanfattande
synpunkter på högerreservationerna
över huvud taget. Beträffande
den punkt vi nu behandlar ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! De farhågor herr Holmberg
uttalade för eu reaktionär inställning
till socialhjälpen tror jag gärna
kan skrinläggas. Jag tycker utvecklingen
har visat, att man inte behöver hysa
sådana farhågor.

Mödrahjälpen är ju en hjälpform vid
sidan om moderskapsförsäkringen. För
de förvärvsarbetande kvinnornas del
tror jag att det är ordnat relativt bra,
men för alla icke förvärvsarbetande
mödrar ligger det till på ett helt annat

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

sätt. De behöver ett visst stöd, och det
är ju vad som här avses. Att lämna
hjälp utan något slags behovsprövning
tror jag är mycket svårt, och därför är
det nog viktigt att vi har dessa mödralijälpsnämnder,
som skall pröva ärendena
efter framställning från de kommunala
organen.

Nu pågår det ju för övrigt en utredning
angående hela familjepolitiken.
Utskottet vill därför inte nu ta någon
annan ställning än att tillstyrka Kungi.
Maj :ts förslag i detta hänseende för att
man inte på något sätt skall föregripa
den framtida prövningen på hela detta
område.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Vi har just hört av utskottets
talesman, hur utskottet har resonerat
när det föreslagit avslag både
på högermotionerna om en sänkning av
anslaget till mödrahjälp med 2 miljoner
kronor och på den socialdemokratiska
motionen om uppräkning av samma anslag
med 1,5 miljoner kronor. Herr Rubbestad
hänvisade till pågående utredningsarbete
på familjepolitikens område.

Högerreservanterna menar dock, att
man oberoende härav kan pruta ned
detta anslag med nära hälften. Till stöd
för sitt yrkande anför de i reservationen
till utskottets utlåtande, att detta
bör kunna gå, om reglerna för mödrahjälpen
tillämpas så, att endast mödrar
som är i verkligt behov av stöd erhåller
sådant. Det skäl som herr Hagård anförde
här i talarstolen — att man borde
avskaffa mödrahjälpen som en »statlig
fattighjälp» — är dock knappast något
skäl för en reducering av det aktuella
anslaget. Vill herr Hagård ha bort
mödrahjälpen som sådan, får han väl
motionera om en utredning om den av
honom kritiserade bidragsformen di -

Mödrahjälp

rekt i stället för att försöka svälta ihjäl
den under hand. Riksdagen beslöt dock
så sent som i december i fjol, att mödrahjälpen
skulle bibehållas vid sidan
om socialvården, så att det är kanske
inte stora utsikter att den kommer att
tillstyrka förslag om en ny utredning
så nära inpå. Inom den nu arbetande
familjepolitiska beredningen kommer
mödrahjälpen in i blickfältet i så måtto,
att man måste ta hänsyn till dess
tillvaro, när man skall överblicka och
bestämma den samlade samhällsinsatsen
på familjepolitikens område. Skulle
man besluta en höjning om 1,5 miljoner
kr. i år, som fru Löfqvist pläderade
för, skulle det kunna medföra, att
man låste fast möjligheterna till reformer
på andra, för mödrarna kanske viktigare
områden.

För närvarande utnyttjas det här anslaget
helt. Under andra halvåret 1955
förbrukades sålunda litet mer än hälften
av det för hela budgetåret upptagna
beloppet på 4,5 miljoner kronor. Det
är alltså redan väl intecknat, och ingenting
talar för att det skulle bli mindre
anlitat nästa budgetår. Behovet av mödrahjälp
är alltjämt stort trots levnadsstandardförbättringen;
det visar erfarenheten
och behovsprövningen, som
ingalunda är för frikostig. För att erhålla
högsta mödrahjälpsbeloppet, 600
kronor, får en mor som föder sitt första
barn inte ha högre årsinkomst än
1 900 kronor i ortsgrupp 2 och 2 200
kronor i ortsgrupp 5. Någon anledning
att skärpa behovsprövningen finns sannerligen
inte.

Herr Hagård efterlyste siffror för utnyttjandet
av mödrahjälpen. Jag kan
ange några preliminära siffror för 1955,
som visar att bara 19 578 ansökningar
av 32 451, eller 60 procent, beviljades.
Ändå har, som jag sade nyss, anslagsförbrukningen
för sista halvåret 1955
överskridit hälften av det för hela
budgetåret avpassade. Olikheten i ekonomisk
standard i olika delar av landet
är fortfarande stor. I Norrland får

Nr 13

Onsdagen den 11 aprii 1956 fm.

Mödrahjälp

i genomsnitt varannan och i Stockholm
var nionde förlöst kvinna mödrahjälp.
Det är utomordentligt vanskligt
att beräkna hur mycket behovet kan
avta från det ena året till det andra
på grund av inkomstförbättringar. Det
är därför inte rimligt, som jag ser det,
att, som högerreservanterna vill, hugga
av detta anslag på mitten. Jag rekommenderar
kammaren att följa utskottet
i detta stycke.

Fru WALLIN (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad motionärerna fru Löfqvist och fru
Holmqvist sagt om att det finns ett
behov av hjälp utöver den moderskapsförsäkringen
kan ge. Jag är emellertid
inte lika övertygad som motionärerna
om att en höjning av maximibeloppet
skulle göra det möjligt att ge mera
hjälp. Jag tror att det nu fastställda
maximibeloppet räcker ett gott stycke,
om mödrahjälpsnämnderna har möjlighet
att ge maximibeloppet.

Det är långt viktigare att de normer,
som nu tjänar som vägledning för mödrahjälpsnämndernas
bedömning, arbetas
om och blir generösare. Det har
sagts i denna kammare vid andra tillfällen
att dessa normer ju endast är
en vägledning. Det är de. Men de är
dock en mycket restriktiv vägledning.
Det är ytterst få sökande som nu kan
få maximibeloppet. Jag skulle tro att
om mödrahjälpsnämnderna hade möjlighet
till en generösare bedömning,
skulle mödrahjälpsnämnderna även med
nuvarande maximibelopp kunna hjälpa
en hel del. Därför vill jag hemställa till
statsrådet Lindström att öva inflytande
på socialstyrelsen för att få till stånd
en omändring av de grundläggande normerna
för mödrahjälpsnämndernas bedömning.

Med hänsyn till de begränsade möjligheter
som mödrahjälpsnämnderna
har kan jag inte biträda motionärernas
hemställan om en ökning av maximibe -

loppet. Jag kommer därför att rösta
med utskottet.

Till högerreservanterna vill jag säga
att redan nu är bedömningen så restriktiv,
att inte andra än de mest behövande
mödrarna kan få hjälp och
knappt det.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Det var ett uttalande av
statsrådet fru Lindström som jag inte
ville låta passera oanmärkt.

Statsrådet säger, att herr Hagård skall
inte försöka så här under hand motionera
direkt hos statsrådet utan får motionera
i vanlig högtidlig ordning,
om han skall få sina önskemål upptagna.

Det vet jag mycket väl att man skall
göra, men, statsrådet Lindström, detta
är inte första gången som vi här talar
om denna sak. Jag har gjort det mot den
bakgrund som jag förut angivit, nämligen
att vi måste lära oss i det svenska
samhället att spara på administrationskostnaderna,
tjänstemän och sådant,
och i stället behjärta att vi ger det innehåll
i socialhjälpen som är värdigt vårt
samhälle för närvarande.

Emellertid har vi tidigare, när vi talat
om detta, fru Lindström, fått den
vänliga erinran, jag tror t. o. m. från
tjänstgörande statsrådet i socialdepartementet,
att vi tills vidare skall bibehålla
mödrahjälpen men att han var
villig att ompröva den. Nu vågar jag
inte lita på mitt minne, men jag har den
uppfattningen att det sades, att när vi
tar upp frågan om familjestödet i hela
dess vidd skall även denna fråga tas
upp.

Det är att märka, statsrådet Lindström,
att jag sade alldeles särskilt, att man
bör ta bort den organisation som vi
har för närvarande och som tynger
alldeles oerhört.

Jag hoppas att man en smula skall
se på denna sak och att det jag önskade
också snart blir gjort.

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid
punkten fogade reservationen; samt
3:o) bifall till motionen 11:491; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten 14

Mödrahjälpsnämnderna

Kungl. Maj:t hade (punkt 14, s. 27)
föreslagit riksdagen att till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1956/
57 anvisa ett oförändrat förslagsanslag
av 140 000 kronor.

I de under föregående punkt nämnda
likalydande motionerna I: 182 och
11:351 hade hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte till mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

Mödrahjälpsnämnderna

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 182 och II: 351, såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag''
av 140 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 182 och
II: 351, såvitt nu vore i fråga, till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGÅRD (h):

Herr talman! Här kan jag yttra mig
mycket kort. Med åberopande av mitt
anförande under föregående punkt ber
jag att få yrka bifall till reservationen
nr 3.

Herr RUBRESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 15

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor Kungl.

Maj:t hade (punkt 15, s. 27—
30) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till avlönande av hemvårdarinnor för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 3 600 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och herr Bergman
(I: 65) och den andra inom andra kammaren
av fru Johansson i Skövde m. fl.
(11:124), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta, att fr. o. m.
kalenderåret 1957 statsbidrag skulle utgå
till socialhembjälpsverksamhet i
Överensstämmelse med vad i motionerna
anförts och till högst 3 500 heltidsanställda
eller ett däremot svarande antal
deltidsanställda hemvårdarinnor,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson och fru Hamrin-Thorell
(I: 66) och den andra inom andra kammaren
av fru Sjöstrand m. fl. (II: 127),
i vilka motioner, såvitt nu vore i fråga,
hemställts att riksdagen måtte besluta
att fr. o. m. 1957 statsbidrag av nuvarande
storlek skulle utgå utan nu gällande
begränsning i proportion till
kommunernas invånarantal för högst
3 500 heltidsanställda hemvårdarinnor,
dels två likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 67) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Bakeröd (II: 143), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag till avlönande av
hemvårdarinna finge utgå för heltidsanställd
befattningshavare med 2 000
kronor om året samt för deltidsanställd
befattningshavare med 4 kronor 25 öre
för hel arbetsdag eller däremot svarande
belopp för del av arbetsdag samt att
till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
anvisa 5 150 000 kronor för
budgetåret 1956/57,

dels ock en inom andra kammaren
av fröken Wetterström och fru Ewerlöf
väckt motion (11:562), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, med upphävande
av nu gällande bestämmelse,
att statsbidrag till hemvårdarinna skulle
få utgå oberoende av invånarantalet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande statsbidragsbestämmelserna
till den sociala hemhjälpsverksamheten,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt i anledhing av motionerna
11:562, 1:65 och 11:124, 1:66 och
II: 127, I: 67 och II: 143, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 67
och II: 143, i vad de berörde anslagsberäkningen,
till Bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 3 600 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fru

JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Den sociala hemhjälpsverksamheten
har blivit en av alla samhällsgrupper
högt skattad institution.
Hemvårdarinnan kommer som en räddande
ängel in i en familj, som tillfäl -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

ligt av en eller annan anledning står
utan husmoderns tillsyn. Arbetet utföres

1 regel på ett utomordentligt tillfredsställande
sätt, så att familjens medlemmar
kan känna trivsel i sin många gånger
förtvivlade situation. Men det finns
ett irritationsmoment för såväl de hjälpsökande
som för den hemhjälpsnämnd,
som har att fördela arbetet, och det ar
att hemvårdarinnorna i regel inte räcker
till för alla dem som vore berättigade
till hjälp. Det är denna sak som
föranlett den motion som jag här vill
säga någonting om. Den syftar till att
stimulera kommunerna till ytterligare
utbyggnad av verksamheten.

Som framgår av motionen nr 124 i
andra kammaren är utbyggnaden av
hemhj älpsverksamheten utomordentligt
olika i olika kommuner, varför det enligt
motionärernas mening är mycket
vanskligt att beräkna antalet hemvårdarinnor
efter antalet invånare. I de
allra flesta kommuner ansluter sig dock
antalet hemvårdarinnor mycket nära till
det antal invånare, som berättigar till
statsbidrag nämligen 4 000 i stad och

2 000 i landskommun, även då det av
rent samhällsekonomiska och humanitära
skäl skulle vara anledning att anställa
flera. Utskottet säger i anledningav
vår motion, att det delar våra synpunkter
och att det är angeläget att
den sociala hemhj älpsverksamheten
byggs ut, men yrkar dock avslag på
motionen under hänvisning till pågående
utredning, som även har att behandla
frågan om hemhj älpsverksamheten.
Dessa skäl för avslag på det i motionen
framförda yrkandet, nämligen
att ett statsbidrag på 1 400 kronor borde
utgå till kommun för varje heltidsanställd
hemvårdarinna och med 4 kronor
per arbetsdag för varje deltidsanställd
sådan oavsett kommunens folkmängd
och dess karaktär av stad eller
landsbygdskommun, synes utskottet bärande.
Med tanke på det stora behov
som föreligger för cn utbyggnad av
hemhjälpsverksamheten är det oti 11-

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

fredsställande att denna fråga, som även
utskottet anser angeläget att lösa, skall
behöva skjutas på framtiden. Då det
emellertid inte finns någon reservation
här och jag är medveten om att ett yrkande
om bifall till motionen inte skulle
leda till ett resultat i en av motionärerna
önskad riktning har jag, herr talman,
inget yrkande men har ändå velat
framföra dessa synpunkter på denna
som vi ser den mycket viktiga, ja vitala
samhällsfråga.

I detta anförande instämde fru Torbrink
(s), fru Wallin (s), herr Landquist
(s) och fru Renström-lngenås (s).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det föreligger ju på
denna punkt flera motioner, som utskottet
avvisat med hänvisning till den pågående
utredningen på familjepolitikens
område. .Tåg kan förstå, att motionärerna,
som fru Johansson i Skövde
representerade — och jag instämmer i
stort med henne i hennes synpunkter —
inte tycker om ett sådant här uppskov.
Det ligger ju åtskilligt förnuft i yrkandena
i tre av de föreliggande motionerna
att man skall slopa de nuvarande
bestämmelserna om invånarantalet som
grund för statsbidrag till hemvårdarinnor,
och man kan tycka, att detta skulle
kunna ske omgående utan allt vidare
utredande. Fru Johansson i Skövde
nämnde om hur dessa bestämmelser är
utformade, hur det fordras 2 000 ''invånare
i landsbygdskommun och 4 000 i
stad som befolkningsunderlag för att få
statsbidrag till hemvårdarinna. Under
1955 lämnades statsbidrag till 2 881 heltidsanställda
och 189 deltidsanställda
hemvårdarinnor, men vi är på det klara
med, att det är ett anspråkslöst antal,
och att det är önskvärt, som fru Johans -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

son nämnde, att hemmen får tillgång
till flera hemvårdarinnor i fortsättningen.
Nu är dessa mycket ojämnt fördelade
över landet, beroende på det mer
eller mindre stora kommunala intresset
för verksamheten. Jag vill påpeka
att det finns städer, som skulle kunna
erhålla statsbidrag till flera hemvårdarinnor
än de har, medan andra städer
på egen bekostnad byggt ut sin
hemvårdarinneverksamhet till det dubbla
antalet mot det som statsbidrag skulle
kunna utgå till. Och det förhåller sig
på samma sätt på landsbygden. T. ex. i
en kommun här utanför Stockholm, Huddinge,
finns det sex hemvårdarinnor på
22 000 invånare, medan Burträsk har
nio stycken på drygt 10 000 invånare.
Det är klart att härvidlag mycket beror
på det kommunala intresset.

I frågan hur man skall bära sig åt
för att stimulera de kommuner, som
inte byggt ut den sociala hemhjälpen i
den omfattning, som statsbidraget vill
uppmuntra, finns det olika meningar.
Det kan — såsom skett i bondeförbundsmotionen
— hävdas, att man skall
stimulera intresset genom att höja
statsbidraget, så att kommunerna får
större anslag per hemvårdarinna än de
nu har. Man kan också göra på det sätt
fru Johansson i Skövde pläderade
för, och det förefaller mig nog som
om det skulle kunna verka mera sporrande
på kommunerna: nämligen att ta
bort bestämmelserna om ett visst invånarantal
som villkor för statsbidrag.
Vilken väg man skall slå in på här
är inte fullt klart. Det lämpliga är att
saken utreds ordentligt, och det sker
nu inom den utredning, som rör familjepolitiken.
Denna undersöker bl. a.
normerna för statsbidrag, frågan om
ambulerande hemvårdarinnor, om deltidstjänster
för hemvårdarinnor, om
hur man skall ta till vara den elastiska
arbetskraften m. m. — viktiga problem
för en social hemhjälpsverksamhet, som
säkerligen får stora arbetsuppgifter i
framtiden, inte minst genom de nya

principerna för åldringsvården. Det
finns därför all anledning att låta den
nu pågående utredningen om familjepolitiken
arbeta igenom problemet och
inte f. n. företa några ändringar i den
ena eller den andra riktningen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag behöver antagligen
inte spilla många ord på vår av utskottet
avstyrkta motion i denna fråga,
och jag kunde kanske ha nöjt mig med
att till alla delar instämma i vad fru
Johansson i Skövde här anfört beträffande
sin motion. Jag vill emellertid
understryka att ett uppskov med vidtagande
av åtgärder på hemhjälpens
område är en betänklig sak.

Denna fråga har varit uppe i riksdagen
gång på gång, och socialstyrelsen
har år efter år i sina petita framställt
önskemål, som dock aldrig beaktats.
Vidare har motioner väckts i frågan
vid flera tillfällen, men varje gång har
framställningarna avslagits med olika
motiveringar. Även nu har utskottet
kommit med en ny motivering för avslag.
Men det är väl inte så alldeles
säkert att den tillsatta familj eberedningen
redan nästa år kan framlägga
förslag i frågan. Det kan komma att
dröja rätt lång tid ännu.

Jag tycker inte heller att frågan om
hemvårdarinnorna nödvändigtvis behöver
avgöras i samband med utformningen
av hela den s. k. familjevänliga
politiken. Den kan mycket väl brytas
ut och lösas separat. Det är nämligen
inte bara husmödrar med småbarn, som
behöver hjälp hemma, utan det behöver
också många andra, t. ex. ensamma
kvinnor som är bundna av någon
kroniskt sjuk, handikappad eller
invalidiserad anhörig. Vidare kan det
i en del hem finnas spastiska barn

o. s. v. Alla dessa husmödrar behöver
hjälp. Frågan om hemhjälpen behöver

Onsdagen den 11 april 195G fm.

Nr 13

därför inte sammankopplas med den
familjevänliga politiken i övrigt.

Jag har emellertid begärt ordet huvudsakligen
för att understryka vad
två föregående talare redan har anfört
om de orättvisor, som har uppstått vid
kommunsammanslagningen. Jag kan där
ta exempel från mitt eget län. Där hade
vi två kommuner med litet över 2 000
invånare vardera, och man fick sålunda
statsbidrag till en hemvårdarinna i
vardera kommunen. Men efter sammanslagningen
miste den nya kommunen
statsbidraget till den ena hemvårdarinnan.
I dylika fall vill man kanske inte
i den sammanslagna kommunen skjuta
till vad som fattas för att även i fortsättningen
ha två hemvårdarinnor —
det är alldeles riktigt som statsrådet fru
Lindström framhöll, att frågan om hemvårdarinnorna
i många fall är ett kommunalt
intresse — och man får därför
animera en sådan kommun att göra en
insats på det området. I en dylik kommun,
där man före sammanslagningen
har haft två hemvårdarinnor, och den
ena försvinner, får den kvarvarande
plötsligt sin arbetsbörda fördubblad,
och då stannar hon i många fall inte
länge på sin plats. Detta går i så fall
ut över lanthushållsmödrarna, som inte
får den hjälp i hemmen som de behöver
och sålunda inte heller någon möjlighet
att ta den semesterledighet, som denna
yrkeskategori så innerligt väl behöver.
Lanthushållsmödrarna är nämligen den
kategori, som har allra svårast att ta
sig ledigt för semester. Det är bland
annat därför som det är så viktigt att
något göres i hemvårdarinnefrågan.

Ur statsbidragssynpunkt hade det heller
inte inneburit några större risker
att bifalla vår motion, eftersom vi har
begränsat vårt förslag så, att riksdagen
själv skulle bestämma hur många bidrag
som skulle beviljas per år, nämligen
för det här året statsbidrag till
3 500 heltidsanställda hemvårdarinnor.
Det hade sålunda inte inneburit några
risker för staten i utgiftshänscende.

Allmänna barnbidrag

Jag vill vidare understryka att hemvårdarinnespörsmålet
i dag är en psykologisk
fråga, eftersom tillströmningen
av elever till kurserna för hemvårdarinnor
just nu är alldeles ovanligt stark.
Det tillfället borde vi ta vara på. Ingen
vet hur det därvidlag blir om två, tre
eller fyra år. Man bör, som det heter,
smida medan järnet är varmt.

Herr talman! Med det anförda vill jag
till skillnad från fru Johansson i Skövde
yrka bifall till vår motion nr 127
i denna kammare, men jag vill dessutom
utsträcka mitt yrkande till bifall
även till fru Johanssons i Skövde m. fl.
motion nr 124 och fröken Wetterströms
och fru Ewerlöfs motion nr 562 i denna
kammare.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till samma
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta
motionerna II: 124, II: 127 och II: 562;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 16—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Allmänna barnbidrag

Kungl. Maj:t hade (punkt 22, s. 39—
42) föreslagit riksdagen att till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 527 000 000
kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 120) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta att
ett provisoriskt tillägg av 60 kr. per år
och barn skulle utgå å de allmänna
barnbidragen från den 1 juli 1956 och
att till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 635 miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1958 fm.

Allmänna barnbidrag

måtte med bifall till Kung]. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen II: 120
till Allmänna barnbidrag för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
527 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kan förefalla som
om det skulle vara ganska lätt att vinna
förståelse för en höjning av de allmänna
barnbidragen, när utredningen, samhället
och barnfamiljerna konstaterat,
att sedan 1947 har det reella värdet av
barnbidragen, om man bara tar hänsyn
till penningvärdeförsämringen, sjunkit
med ungefär 40 procent. Det har även
företagits en utredning i denna fråga
inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet
— den kvinnoorganisation, som
jag anser representera de husmödrar
och de hem, som i främsta rummet kan
bedöma behovet av att höja barnbidragen.
Denna utredning har enligt referat
i Morgonbris givit till känna, att 71,6
procent av de tillfrågade velat få barnbidraget
höjt, och man har ansett detta
vara viktigare än skattesänkning.

Jag yrkar i min motion nr 120, att
riksdagen måtte besluta att ett provisoriskt
tillägg med 60 kronor per år och
barn skall utgå på de allmänna barnbidragen
från den 1 juli 1956. Jag utgår
från att oavsett vad den arbetande beredningen
kan ge för resultat så går det
inte att komma under 60 kronor per år
och barn, och därför har jag ansett det
vara rimligt att begränsa höjningen till
60 kronor. Men jag hade även ett annat
skäl, när jag skrev min motion. Jag var
tveksam, huruvida det ekonomiska läget
var sådant, att vi skulle kunna göra
något ingrepp i budgetöverskottet, och
så länge vi har premiesparandet och
andra åtgärder för att försöka styra den
ekonomiska utvecklingen, anser jag att
vi bör vara försiktiga med utgiftsökningarna.
När man emellertid nu fått
ta del av såväl regeringens som hö -

gerns och folkpartiets skattesänkningsförslag
— det har ju föreslagits skattesänkningar
på mellan 375 miljoner och
800 miljoner — måste man val säga sig,
att om det någon gång skulle finnas
förutsättningar för att genomföra en
social reform, låt vara begränsad, så
är det väl nu, när partierna ser så
ljusblått på situationen, att de kommer
med dessa optimistiska skattesänkningsförslag.

Någon säger måhända, att skattesänkningsförslagen
bygger på en ekonomisk
optimism utan reellt underlag och att
de förslag om höjda barnbidrag, som
framförts i olika motioner, är taktiska
åtgärder. Men man måste väl ändå förutsätta,
att partiledarna i en så viktig
sak som frågan om ekonomisk balans
eller inflation inte handlar lättsinnigt.
Jag kan då inte heller betrakta ett bifall
till de väckta motionerna, som
skulle innebära utgifter på 108 miljoner
kronor, såsom ett utslag av lättsinne,
utan det finns en reell grund därför.
Skulle jag bli beskylld för lättsinne med
anledning av min motion, måste jag
å andra sidan fråga: Hur skall man då
beteckna regeringens förslag, för att
inte tala om folkpartiets och högerns
bud i skattefrågan, stödda av partiledarna? Vi

har ju längre fram på föredragningslistan
ett utskottsutlåtande, där det
från olika håll betygas, hur viktigt det
är att barnbidragen höjs. Men jag har
en känsla av att man mest ger uttryck
åt fromma tankar och egentligen inte
säger vad man vill. Jag hävdar den
Carlyleska satsen, att en människas mål
är handling, ej tanke, vore den aldrig
så ädel. Om herrarna och damerna här
tänker ädelt och vackert men inte ser
till att det blir handling, så innebär
det att barnfamiljerna får vara kvar i
det vida sämre ekonomiska läge som de
bär nu jämfört med vad de hade 1947.
Kanske herr Rubbestad på utskottets
vägnar kommer att säga, att vi kan ju
fira tioårsminne av barnbidragens in -

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

förande nästa år, och det är lämpligt
att då höja med några procent. Men om
man skjuter på en fråga, kan det bli så,
att en hel del som har behov av hjälp
inte kommer i åtnjutande av sådan. Ur
den synpunkten tycker jag det vore
vettigt att i år tillmötesgå detta krav
på en anslagshöjning med 108 miljoner
kronor, d. v. s. en förbättring med
60 kronor per barn och år.

När jag kommer att begära votering
på denna fråga gör jag det därför att
jag tror, att det kan vara intressant för
statsrådet fru Lindström att liksom få
ett blodprov på hur kammaren reagerar.
Vi vet hur vi har det i ekonomiskt
avseende i år, men ingen kan säga hurudant
läget är nästa år, om man genom
ekonomiskt lättsinne i fråga om skatter
har slagit undan grunden för en god
socialpolitik. För egen del anser jag
att det inte bara är socialpolitiken utan
jämväl kulturpolitiken, vetenskap och
forskning, som måste ha pengar nästa
år i vida större utsträckning än för
närvarande. Om man i år låter dessa
möjligheter gå sig ur händerna kan man
inte veta, hur man ett följande år
tvingas att handla i en viss situation.

Jag skall med stort intresse ta del av
resultatet av ett sådant »blodprov» på
kammarens reaktion i detta sammanhang.
Måhända är det så, att kvinnoförbundets
uppfattning är felaktig. Måhända
är det så, att de slutledningar
man kan dra, när man läser igenom
utredningen Samhället och barnfamiljerna,
är felaktiga, och statsrådet bör
naturligtvis därför beakta även reaktioner
från riksdagens sida i detta sammanhang.
Därför, herr talman, skall
jag be att få yrka bifall till motionen
nr 120, som jag har väckt i denna kammare
och som alltså innebär förslag
om höjning av barnbidraget från den 1
juli 1956 med 60 kronor per år och
barn.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Lundberg har

Allmänna barnbidrag

självfallet tagit upp försvaret för sin
motion om en provisorisk barnbidragshöjning
på den här punkten, där den
både formellt och reellt hör hemma.
Men eftersom ingen reservation föreligger
till förmån för motionen och det
därför måste bli en mycket begränsad
debatt i ämnet — kanske endast mellan
oss två? — och eftersom vi om en
stund skall behandla barnbidragen utförligt
i anledning av andra lagutskottets
utlåtande nr 20 och vi inte gärna
kan dubblera denna diskussion, vill jag
nu bara säga, att jag skall spara mina
kommentarer i barnbidragsfrågan till
debatten kring andra lagutskottets utlåtande.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Vi har i statsutskottet
inte kunnat biträda denna motion av
herr Lundberg om en höjning av barnbidraget
med 60 kronor per år och
barn. Anledningen därtill är att en särskild
beredning är tillsatt för att pröva
olika förhållanden när det gäller familjevården
och familjeskyddet, varför vi
inte vill föregripa den fria prövningen
på området. Jag har lagt märke till
att det finns remissinstanser som yttrat
sig över utredningen och som gått
in för att vissa barnbidrag — för enoch
tvåbarnsfamiljer —• skall behållas
vid den hittillsvarande nivån, medan
man anser att det bör utgå ett större
stöd när det blir flera barn i familjen.

Ett bifall till herr Lundbergs förslag
om en höjning över hela linjen
med 60 kronor skulle följaktligen kunna
föregripa den fria prövningen av detta
ärende. Det är vidare självklart att detta
även skulle medföra, som herr Lundberg
påpekade, en ökad utgift på 108
miljoner kronor, vilket vi alltså icke
velat vara med om.

Härefter skulle jag vilja mera privat
säga ett par ord till herr Lundberg.
När man talar om det stora behovet av
barnbidrag bör man inte bortse från
den utveckling som ägt rum sedan 1947,

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Allmänna barnbidrag

när dessa bidrag infördes. Jag har införskaffat
upplysningar från riksbankens
statistiska avdelningskontor beträffande
löne- och levnadskostnadsutvecklingen
sedan 1948. Genomsnittet av
lönerna har sedan dess höjts med 80
procent, men hur mycket har levnadskostnaderna
ökat med? Jo, med endast
39 procent.

Jag vågar därför konstatera, att behovet
av barnbidrag relativt sett inte
är större nu än det var 1947, detta med
hänsyn till de på alla områden ökade
lönerna. Jag tror att man i denna fråga
bör ta någon hänsyn till utvecklingen
och inte fastna vid siffrorna vid det
tillfälle då bidragen infördes. Man får
inte bortse från de höjda lönerna, som
nu säkerligen ger minst lika goda möjligheter
för en familj att försörja sina
barn som 1947.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag. Vi
kommer, som statsrådet nämnde, att få
diskutera denna fråga vidare vid behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 20.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till statsrådet fru Lindström
skulle jag vilja säga, att en diskussion
om denna fråga under andra
lagutskottets betänkande är ganska meningslös,
därför att detta utskottsutlåtande,
oavsett om man följer utskottet
eller reservationen, ju bara konstaterar
ett faktum, nämligen att statsrådet såväl
som regeringens ledamöter i övrigt
har sagt, att proposition kommer nästa
år, och det är ingenting i sak.

I anslutning till frågan om denna utredning
om ett föregripande skulle jag
vilja svara herr Rubbestad, att vi har
haft en utredning, som har konstaterat
hurudant läget är, och med utgångspunkt
från denna utredning vet vi vad
vi gör, om vi genomför en höjning för
närvarande. Den ökning, som jag har
föreslagit, innebär bara en halv kom -

pensation för penningvärdeförsämringen
efter år 1947.

Sedan framhåller också herr Rubbestad,
att man inte skall bortse från löneutvecklingen
efter år 1947. Jag vill fråga
herr Rubbestad: Är det bara barnfamiljernas
löner, som har höjts? Förhåller
det sig inte på det sättet, att det
har skett en allmän standardförbättring
och en allmän reallönehöjning?
Menar herr Rubbestad, att riksdagen
skall se till, att standardhöjningen eller
reallöneökningen icke skall komma
barnfamiljerna till del? Hans resonemang
för ju till den uppfattningen —
såvida han inte kan bevisa, att det finns
två slags löner, en för barnfamiljer och
cn för andra — att barnfamiljerna icke
skall ha en reallöneökning, utan att man
skall ha en mindre förbättring för dem
än för andra inom samhället.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle: Herr

talman! Då herr Lundberg talar
om denna utredning angående barnfamiljerna
och menar, att den skall tillmätas
all respekt och tilltro, vill jag påpeka,
att jag också har läst den. Jag
måste dock betyga, att jag aldrig har
blivit så överraskad som när jag i denna
utredning läste, att det nu krävs en
kostnad av inte mindre än 290 kronor
i månaden för varje barn. Finns det någon
här i kammaren, som har 4—5
barn och tror på dessa siffror, 290 kronor
per månad? Den skulle jag vilja se.

Herr Lundberg var kanske inte närvarande
här i kammaren år 1939, då vi
diskuterade lönesättningen i samhället,
vad den gällde både den enskilda företagsamheten
och den statliga. Då var vi
alla eniga om att det skulle vara en familjelön
som bestämdes, inte en lön,
som avsåg bara den enskilde individen,
utan en lön, som skulle vara tillräcklig
för en person, som hade både hustru
och ett par tre barn. Så har lönerna varit
avvägda, och så är det meningen att

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

de skall vara avvägda, att man inte behöver
för varje individ bestämma, att
den som icke är gift skall ha lägre lön
än den som är gift. Det skulle föra till
orimliga resonemang och vara svårt
att tillämpa både i det enskilda näringslivet
och inom statsförvaltningen. Därför
har vi tillämpat principen om familjelön,
och min jämförelse gällde också
denna för 1947 och för i år.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Rubbestad, att jag aldrig har talat
om 290 kronor per månad. Jag sade, att
man skulle höja de 290 kronorna per
år med 60 kronor till 350 kronor. Sedan
är det givet, att —■ som den utredning
konstaterar, vilken vi diskuterat — en
höjning, som motsvarar den penningvärdeförsämring,
som ägt rum efter
1947, skulle innebära en uppräkning
med 40 procent eller från 290 kronor
till 400 kronor per barn och år och
medföra en kostnadsökning på cirka
200 miljoner kronor. Om bidraget återigen
skulle höjas så att det hade samma
effekt som ursprungligen, d. v. s. utgjorde
samma andel av de faktiska
barnkostnaderna som år 1947, skulle
det öka med 65 procent till 480 kronor,
vilket skulle leda till en årlig kostnadsökning
på 340 miljoner kronor. Dessa
siffror har icke herr Rubbestad jävat,
och så länge som man kan fastslå att
de gäller, gäller även behovet av att
höja barnbidragen. Jag vågar påstå, att
man inte föregriper någonting, om man
ger en halv kompensation för den penningvärdeförsämring,
som har skett sedan
år 1947, och det är med utgångspunkt
därifrån som jag, herr talman,
vidhåller mitt yrkande.

Allmänna barnbidrag

nen där omkring, hade det kanske inte
behövt sägas så mycket.

Av dessa 290 kronor i månaden som
utredningen uppskattar barnkostnaderna
till var 125 kronor beräknade för
vårdkostnader. Man har räknat med något,
som aldrig tidigare uppskattats,
nämligen att en mors arbetskraft också
kan värderas i pengar. Det är klart, att
man kan förneka detta och säga, att
värdet är en skrivbordsprodukt, men
man bör redovisa vad utredningen menat
med de 125 kronorna i månaden,
som gör, att summan av barnkostnaden
kommit att bli så hög.

Jag förstår, att man kan säga, att ett
beslut nu om att höja barnbidraget med
60 kronor skulle föregripa en helt fri
prövning av det, och därför vore det
oriktigt, att som herr Lundberg genom
att begära votering mena sig få ett slags
blodprov på intresset för en höjd standard
i barnfamiljerna. Det kan man
inte få bevis för av voteringssiffrorna.

Själv har jag väckt en motion, där
jag föreslår en skatterestitution på 60
kronor för barnfamiljerna; därigenom
skulle man inte på något sätt föregripa
prövningen av frågan om det allmänna
barnbidragets utformning, utan man
skulle ha full frihet att avgöra t. ex.
en gradering med hänsyn till antalet
barn i familjen.

Det är en alldeles felaktig tolkning
av herr Lundberg att göra gällande, att
de, som nu i likhet med mig kommer
att rösta med utskottet, inte skulle vara
beredda att redan i år ge lika mycket
pengar till barnfamiljerna som herr
Lundberg. Men vi är framför allt intresserade
av att i framtiden få barnbidraget
uppskrivet, inte med 60 kronor
utan med betydligt större belopp.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Rubbestad har gi- Herr talman! När fru Eriksson här
vit sig ut på litet vida vatten, när lian börjar tala om en skatterestitution på

diskuterar denna fråga. Om han hade 60 kronor, så måste jag säga att detta

nöjt sig med att yrka avslag på herr för tanken på Arboga-ölet. Fru Eriks Lundbergs

motion och hållit diskussio- son har kanske kommit underfund med

5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Allmänna barnbidrag

att hennes motion var ungefär plus minus
noll — bara ett allmänt önskemål
utan något reellt underlag.

Jag kan inte finna att det är någon
skillnad mellan att ge 60 kronor i skatterestitution
och att höja barnbidraget
med 60 kronor. Men en sådan skatterestitution
innebär att man krånglar till
det hela mer än vad nöden kräver. För
egen del anser jag att vi bör hålla oss
till barnbidraget, ty det ger dock mera
för de lägre inkomsttagarna än om man
börjar experimentera med skattepolitiska
åtgärder.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Lundberg har rätt
i att för den som tar emot pengarna är
det inte någon reell skillnad mellan att
få 60 kronor i skatterestitution eller
60 kronor i barnbidrag. Men det är den
skillnaden att man inte genom en
skatterestitution föregriper den kommande
översynen av barnbidraget, och
således kan inte detta skäl, som åberopas
från utskottets sida och som herr
Lundberg kanske kallar för svepskäl,
ha någon bärighet.

Det finns ingen anledning att spekulera
över om det är verklig känsla för
barnfamiljerna eller inte som ligger
bakom motionerna, utan vi får nog utgå
ifrån att de som väckt motionerna menar
vad de säger, när de förklarar sig
vilja tillgodose barnfamiljernas intressen.

Jag är lika angelägen som herr Lundberg
om att barnbidraget höjes, och jag
skulle ha varit mycket glad, om utskottet
nu ansett sig kunna göra en höjning
på det sätt herr Lundberg föreslagit
— ja, på vilket sätt som helst
för resten. Men i en situation, där det
inom utskottet inte finns en enda reservation
för en omedelbar höjning av
barnbidraget, vore det både löjligt och
oriktigt att bedöma en votering här till
förmån för utskottets utlåtande såsom
ett bevis för att hela riksdagen skulle

vara ointresserad av ett höjt barnbidrag.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har också den uppfattningen
att det kan vara tveksamt,
om man bäst företräder barnfamiljernas
intressen genom att herr Lundberg
driver sitt yrkande gentemot utskottets,
till votering.

Innan jag går in på sakfrågan vill
jag emellertid säga några ord med anledning
av att när herr Rubbestad här
framförde utskottets synpunkter tillfogade
han en del personliga funderingar.
Han framhöll själv att de var rent personliga,
och jag vill nu understryka
detta, så att inte någon får den uppfattningen
att herr Rubbestad i det avseendet
företrädde utskottsmajoriteten.

Jag kan betyga att inom den avdelning
av statsutskottet, som behandlat
denna fråga, fanns det mycket starka
sympatier för att snarast möjligt förstärka
stödet till barnfamiljerna. När
utskottet talar om orsakerna till att man
inte vill föregripa den allmänna översyn
av barnbidraget, som regeringen
ställt i utsikt, är det en omständighet
som inte skrivits in i utlåtandet och
som inte heller nämnts i debatten här.
Jag tänker på det förhållandet att den
utredning, som skall överväga frågan
om stödet till bostadsförsörjningen,
också måste komma in på frågan om
familjebostadsbidraget. Det är möjligt
att man därvidlag finner att lösningen
av denna fråga måste kombineras med
utformningen av det allmänna barnbidraget.

Fru Eriksson i Stockholm tyckte att
statsutskottet kunde ha antytt en lösning
i enlighet med hennes motion.
Men vi har sagt oss att detta var en
fråga som inte statsutskottet hade att
yttra sig över, utan som ankom på ett
annat utskott. Jag vill nu bara framhålla
att jag inte är riktigt övertygad
om att det inte är någon reell skillnad

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

mellan herr Lundbergs och fru Erikssons
förslag, ty det finns t. ex. barnfamiljer
som inte betalar någon skatt.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Man talar här om att
föregripa. Om vi även nästa år skapar
en motivering för att utreda det och
det är det alldeles självklart att vi kommer
att utreda och utreda under det att
de människor som behöver hjälp inte
blir hjälpta efter en stor utredning.
Man har haft denna utredning även ute
bland de svenska kvinnorna till en ingående
granskning. Man har där gett
sin anslutning till principerna. Då frågar
man sig om det är vettigt att nu
fördröja en låt vara blygsam förbättring
som här har föreslagits.

När fru Eriksson talar om denna skatt
så vill jag säga — och det har herr
Åkerström redan påtalat — att det finns
mycket stora grupper som inte betalar
någon skatt. Dessa beklagansvärda människor,
som är i den situationen att de
inte har någon skatt eller endast har
en liten skatt, behöver verkligen hjälp.
Därför menar jag att fru Erikssons motion
kan ge hjälp åt en del människor
som kanske har det bäst ställt.

Sedan förstår jag inte herr Åkerströms
oro för ett blodprov. Jag tror att det
kan vara lämpligt att få ett sådant till
stånd för att undersöka det ungefärliga
intresset för frågan i år. Andra lagutskottets
ledamöter har ju varit mycket
angelägna om att skriva på ett visst sätt,
trots att man vet att frågan kommer
upp nästa år. Det kan också vara lämpligt
att ge folk möjligheter att i praktisk
handling visa om de har intresse för att
göra någonting eller om det bara är
teori och ord som är avgörande. Jag
har kanske fel, och då är det givet att
jag kommer att böja mig. Jag tror att vi
ändå måste komma ihåg, att detta familjebetänkande
har gett en allvarlig
tankeställare om hur vi sedan 1947 har

behandlat det som ändå var grundtemat
i Gustav Möllers sociala arbete på
detta område.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannan gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 120 av herr Lundberg.

Punkterna 23—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård

Kungl. Maj d hade (punkt 28, s. 48—-51) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 3 650 000
kronor.

I eu inom andra kammaren av herrar
Malmborg i Skövde och Dahlén väckt
motion (II: 492) hade hemställts, såvitt

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

nu vore i fråga, att anslaget till Bidrag
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård måtte höjas från av Kungl.
Maj:t föreslagna 3 650 000 kronor till
4 210 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 492, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till driften
av anstalter för halvöppen barnavård
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 3 650 000 kronor;

II. i anledning av ett av riksdagens
år 1955 församlade revisorer i ämnet
gjort uttalande i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva tillkänna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin och Jacobsson, fröken
Elmén, herr Löfroth, fröken Ager och
herr Nelander, vilka ansett, att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionen
II: 492, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård anvisa ett reservationsanslag
av 4 210 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

AGER (fp):

Herr talman! På denna punkt angående
anslaget till anstalter för halvöppen
barnavård finns en reservation. Kungl.
Maj :t har föreslagit en ökning av anslaget
till 3 650 000 kronor, men reservanterna
har föreslagit en ökning till
4 210 000 kronor.

Den ökning av anslaget som Kungl.
Maj :t har föreslagit har motiverats med
de kostnadsökningar som skett sedan
1943, när man bestämde statsbidragsbeloppet
till kostbidrag och löner. I
motiveringen hänvisar man också till
situationen på arbetsmarknaden; kvinnor
med småbarn står ofta kvar i förvärvsarbetet
och behöver denna hjälp
av daghemsplatser.

Vi reservanter anser, att situationen
för lekskolorna är precis likadan. Det
ökade statsbidraget skall ju endast utgå
till daghemsplatserna. Det har emellertid
även blivit kostnadsstegringar för
lekskolorna. Situationen på arbetsmarknaden
beträffande lekskolorna är också
den, att halvtidsanställda husmödrar
med småbarn kan få lämna in sina
barn där. Det finns också stora grupper
av husmödrar som har småbarn hemma
och som anser det vara önskvärt att få
lämna in barnen några timmar på dagen
för att få avlastning i sitt arbete.

Något som vi alla måste fastslå är,
att lekskolorna inte är några lyxinstitutioner.
Vi hoppas att alla barn mellan
5 och 7 år skall få tillfälle att vistas
på en lekskola. Vi reservanter anser att
denna sak borde ha kunnat brytas ut
från utredningen angående den familjevänliga
politiken och även från statsbidragsutredningen.
Med den motiveringen
yrkar jag alltså bifall till reservationen
på denna punkt.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp) och herr Larsson i Stockholm
(fp).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har här hänvisat
till pågående utredningsarbete beträffande
familjepolitiken och jämväl
till allmänna statsbidragsutredningens
arbete och sagt att detta är skäl nog att
inte nu bifalla denna motion.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Reservanterna har här
yrkat bifall till den motion, som de och
flera andra har undertecknat, om utsträckning
av statsbidragshöjningen
med 40 procent till att omfatta även förskolorna.
Utskottet har — som vi just
hört — avvisat detta förslag bland annat
med hänsyn till den familjepolitiska beredning
som arbetar. Innan denna beredning
var vare sig tillsatt eller plane -

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Bidrag till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården m. m.

rad — ty familjeutredningens betänkande
var ännu ute på remiss — tog jag i
statsverkspropositionen på denna punkt
ett första och enda avsteg från det principiella
»status quo», som hänsynen till
statsbidragsutredningens väntade principförslag
upprätthållit under flera år.
Avvikelsen var helt och hållet föranledd
av de akuta svårigheter, som fullsysselsättningssamhället
medfört just för daghemmen.
Situationen på arbetsmarknaden
med det stegrade antalet gifta förvärvsarbetande
kvinnor — antalet ökade
med över 55 procent bara mellan de
sista folkräkningarna —■ och den ökade
köbildningen vid daghemmen gjorde, att
det fanns starka skäl för en höjning av
bidragen just till daghemmen, ja, ett så
starkt skäl att det fick bryta igenom
det principiella »status quo». Den föreslagna
höjningen av bidraget i årets
statsverksproposition är också avsedd
att söka mer vrida över det kommunala
intresset mot inrättande av daghem, då
förskolorna nog hittills haft en större inteckning
i det kommunala intresset än
vad daghemmen haft.

Jag vill inte säga annat än att förskoleverksamheten
är av utomordentligt
värde. Jag tror för min del att den i
framtiden på ett eller annat sätt kommer
att naturligt infogas i vår skolorganisation.
Men än så länge är den främst
en socialpedagogisk verksamhet, vars
tillvaro inom ramen för denna huvudtitel
markerar, att den ännu så länge
betraktas mera som social än som pedagogisk.
Som socialinstitution är den
dock mera av en högrestandardåtgärd
än av nödvändighetskaraktär såsom daghemmen.
Förskolorna kan ju inte ge de
förvärvsarbetande gifta kvinnorna någon
riktig avlastning av barntillsynen,
även om de kan göra det under kortare
tid för hemkvinnornas del. När regeringen
har ansträngt sig att hålla utgifterna
nere för nästa budgetår och inte har gjort
anslagslyftningar annat än efter mycket
striing behovsprövning, har det befunnits
riktigast att sätta in den bidrags -

ökning, som kunde komma i fråga, helt
och hållet på institutioner för heldagsvård
i stället för att breda ut beloppet
både på daghem och förskolor.

Jag rekommenderar kammaren att
följa utskottet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannan framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. FröAger
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
28 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Ager begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
145 ja och 54 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 29

Bidrag till utbildning av personal inom
den halvöppna barnavården m. m.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården m. m.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
fru Lindström få ställa en fråga
som jag skulle sätta stort värde på att
få besvarad.

Under denna punkt diskuteras i motionerna
och i statsutskottets utlåtande
frågan om huvudmannaskapet för utbildningsanstalterna
för förskolelärarinnor.
Utskottet säger sig icke vilja göra
något uttalande i detta avseende eftersom
den av socialstyrelsen bebådade
utredningen ännu inte är färdig. Det
hänvisar också till det pågående utredningsarbetet
på familjepolitikens område.
Skulle statsrådet kunna lämna ett
svar på frågan när socialstyrelsens utredning
kan förväntas leda till resultat
så att det blir möjligt för riksdagen att
ta ställning till denna fråga?

Det är såvitt jag kan bedöma naturligt
att statsmakterna tar större ansvar
för denna värdefulla utbildningsverksamhet.
Jag noterade med intresse att
statsrådet här för sin del ansåg att förskoleverksamheten
måste utvidgas på
sådant sätt att denna art av verksamhet
för barn flyttas över från socialvårdens
till skolans område. Det tyder ju på att
även statsrådet har den uppfattningen
att verksamheten måste bli av mycket
betydande omfattning. För min del kan
jag inte se något hinder för att — om
denna verksamhet får fortsätta på ett
naturligt sätt — ungefär 100 procent
flera barn än nu kan få förmånen vara
med i förskolorna i mitten av 1960-talet.
Skall detta bli möjligt kräves ju en
ökad utbildning av förskolelärarinnor.
Utbildningsanstalternas nuvarande kapacitet
torde inte räcka till härför, det
föreligger redan nu ett underskott. Arbetskraftutredningen
redovisar i sitt betänkande
att bristen på lärarinnor vid
en utveckling i angiven takt kommer
att uppgå till inte mindre än 800 i mitten
av 1960-talet. Vi kommer inte att
få denna utvecklingstakt om inte åt utbildningsanstalterna
ges en större kapacitet.
Det skulle vara mycket intressant

att få höra statsrådets synpunkter på
det tidsschema, som jag antar ändå har
uppgjorts på denna punkt.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill först anknyta
till vad herr Dahlén sade med anledning
av mitt tidigare anförande, där
jag betonade, att förskolorna har en
socialpedagogisk karaktär och att jag
trodde att de så småningom skulle komma
att inordnas i skolorganisationen.
Ja, det tror jag utan att därför kunna
sägat något om i vilken takt detta kan
förmodas ske. Än så länge står ju förskolorna
under socialhuvudtiteln, såsom
en i första hand social institution,
men de pedagogiska dragen kommer
givetvis att bli mer och mer markerade,
och förr eller senare uppkommer
väl frågan, om inte förskolan skall bli
allmän med utrymme för alla barn i
åldern närmast under skolåldern. Som
jag ser saken är emellertid detta en utveckling
på lång sikt, och någon tidtabell
är inte möjlig att ange.

Vad sedan beträffar förskoleseminarierna
och huvudmannaskapet för dem
är inte heller denna fråga i närheten
av någon lösning. Socialstyrelsen har
själv anmält, att styrelsen under detta
år tänker lägga fram förslag om ett
eventuellt förstatligande av förskoleseminarierna,
och vi bör enligt min
mening först avvakta och se vad detta
förslag kan innehålla för att utröna,
om det är så tillfredsställande, att det
kan läggas som underlag för ett förslag
till riksdagen, eller om det kan behöva
någon komplettering, bl. a. med hänsyn
till den osäkra huvudmannaskapsfrågan.
Socialstyrelsen är ju knappast fullt
opartisk på denna punkt. Men frågan
om huvudmannaskapet kan ju lösas
separat.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Min fråga gällde inte i
första hand utvecklingstakten beträf -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

fande antalet tillgängliga platser i förskolorna,
även om givetvis också det
ligger i den fråga jag verkligen ställde.
Jag har länge hävdat att det är omöjligt
att tänka sig något annat än att
förskoleverksamheten skall glida över
i skolorganisationen, och jag noterade
sålunda med tillfredsställelse att statsrådet
också gjorde ett uttalande av
denna innebörd. Den fråga jag ville ha
svar på — och också fick ett svar, men
tyvärr ett ganska otillfredsställande sådant
— var: Kan vi räkna med att statsrådet
skulle vara villig att — redan
nästa år, om statsrådet får tillfälle därtill
— medverka till att dessa anstalters
kapacitet ökas och är ett förstatligande
nödvändigt härför? På den punkten
fick jag inte något tillfredsställande
svar, vilket var mycket beklagligt. Jag
förmodade, att det uttalande som i
år gjorts under femte huvudtiteln ändå
skulle kunna tas till intäkt för att
man var inställd på att något skulle
ske nästa år. Jag noterar alltså att statsrådet
här inte kunnat ge ett tillfredsställande
svar på denna fråga.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag kanske inte har
svarat på allt vad herr Dahlén ville
veta. Men frågan om seminariernas
kapacitet och undervisningen där och
flera sådana ting kommer att undersökas
inom beredningen för familjepolitiska
frågor. Detta har familjeutredningen
och många av de remissorgan,
som yttrat sig över dennas betänkande,
föreslagit.

Vad jag svarade på var den speciella
frågan om förstatligande av förskoleseminarierna,
som socialstyrelsen tänker
ta upp. Frågan om förskoleseminariernas
organisation och kapacitet
blir alltså belyst från två håll: i socialstyrelsens
beramade utredning och i
beredningen för familjefrågor.

överläggningen var härmed slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade (punkt 30, s. 55—
57) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av föredragande statsrådet förordad
ändring i bestämmelserna rörande ferieresor
för barn dels ock till Ferieresor
för barn för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 2 400 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 183) och den andra
inom andra kammaren av herr Dickson
(II: 353) hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
föredragandens förslag om ändring i
statsbidragsbestämmelserna rörande ferieresor
för barn samt till ferieresor för
barn för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 2 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå i motionerna I: 184 och
11:350 framställt yrkande om översyn
av bestämmelserna rörande ferieresor
för barn;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 183 och II: 353, såvitt nu vore i fråga,
godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande
ferieresor för barn;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:183 och 11:353, såvitt de berörde
anslagsberäkningen, till Ferieresor för
barn för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 2 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att utskottet
bort under II och III hemställa, att riksdagen
måtte,

med bifall till motionerna I: 183 och

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Ferieresor för barn

11:353, såvitt nu vore i fråga, avslå
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande ferieresor
för barn;

III. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 183 och II: 353, såvitt de berörde anslagsberäkningen,
till Ferieresor för
barn för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 2 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Herr Holmberg ansåg
sig på ett tidigt stadium i debatten
böra göra några generella uttalanden
angående högerns asociala inställning
till de olika problem, som här kommit
upp. Jag vill inte ta upp någon debatt
med herr Holmberg, men jag vill försäkra
honom att diskussionerna i tredje
avdelningen i statsutskottet, där denna
huvudtitel behandlades, har varit ytterligt
lugna och att det där har förekommit
få meningsskiljaktigheter. Men det
är väl rätt naturligt, att man i en huvudtitel,
som omfattar inte mindre än
2,8 miljarder kronor, på vissa punkter
kan ha olika meningar om hur pengarna
skall disponeras. Beträffande de
saker som vi diskuterar i dag har vi
från vårt håll kommit med besparingsyrkanden
på ungefär 4 miljoner kronor,
efter vad jag har försökt räkna ihop
under debatten. Det är en mycket blygsam
del av hela det belopp, som det är
fråga om under huvudtiteln.

Emellertid finns det på punkten 30,
som gäller anslaget till ferieresor för
barn, en reservation av herr Bergh med
flera. Det kan synas anmärkningsvärt
att man vill göra en besparingsaktion
här, eftersom vederbörande föredragande
i departementet på punkten har
tagit upp samma anslag som föregående
år, d. v. s. 2,4 miljoner kronor. Anledningen
till att vi på högerhåll har ställt
oss så som vi har gjort på denna punkt

är framför allt, att anslaget till ferieresor
för barn på senare år tycks ha
blivit allt mindre utnyttjat för sitt
egentliga ändamål. År 1953 var inte
mindre än 40 189 barn ute och reste för
pengar från detta anslag. Men år 1954
hade antalet barn sjunkit till 28 828.
Kostnaderna för barnens resor var 1954
790 500 kronor, medan medföljande vårdare
kostade nästan dubbelt så mycket,
1,4 miljoner kronor. De 40 000 barnen
som reste 1953 hade med sig 28 000 vårdare,
men de 28 000 barnen som reste
1954 hade inte mindre än 21 000 vårdare
med sig. Det är denna disproportion
som onekligen inger vissa betänkligheter.
Man frågar sig vad det är för
orsaker som gör, att bidraget inte så
mycket utnyttjas för sitt ursprungliga
ändamål. Man kan till att börja med
peka på bilismen. Det är sannolikt, att
många som eljest skulle begärt bidrag
till ferieresor får tillfälle att följa med
grannar, vänner eller bekanta, som har
något motorfordon, och att de därför
klarar ferieresorna utan att göra rekvisition
av bidrag. För det andra är det
inte samma normer för vad som fordras
för att man skall få resa som vårdare
som för att man skall få bidrag från
anslaget till ferieresor för husmödrar.
Därför lär det i rätt stor utsträckning
förekomma att damer, som inte kunnat
få bidrag till husmodersresor, far i väg
som vårdare och därmed kommer i åtnjutande
av anslag.

Till sist sägs det naturligtvis med
rätta, att det minskade anlitandet av
detta anslag när det gäller barnen beror
på de stigande löneinkomsterna.
När anslaget kom till 1946, säger föredragande
statsrådet, var det meningen
att familjer med inkomster, som låg
strax över den genomsnittliga industriarbetarlönen,
skulle få bidrag. 1954 var
denna genomsnittliga industriarbetarlön
11 000 kronor. Man har hittills satt
gränsen för att kunna få bidrag vid
5 200 kronor beskattningsbar inkomst,
och om man lägger till ortsavdrag och

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

dylikt kommer man till en faktisk inkomst
på 10 500 kronor, som bildar
gräns för bidrag. Då kommer alltså
inte denna genomsnittliga arbetarinkomst
med, och därför vill man nu
höja tröskeln med 500 kronor till 5 700
kronor beskattningsbar inkomst.

Om vi ser det rent principiellt och
bortser från det enstaka fallet, så är ett
sådant resonemang inte helt invändningsfritt.
Vid stigande realinkomst är
det väl strängt taget ganska naturligt
att kretsen av dem som skulle vara i
behov av olika sociala bidrag blir mindre.
Den stigande inkomsten betyder då
bara att familjerna i allmänhet har
kommit i ett så förbättrat läge, att de
utan stöd av det allmänna kan klara
vissa utgifter som de inte kunde klara
förut. Detta är i och för sig glädjande.

Vad jag nu har sagt är en allmän reflexion,
och jag vill därmed inte påstå
att inte en viss jämkning av bidragströskeln
här skulle kunna behöva ske.
Men vad reservanterna vänder sig emot
är framför allt att man ger sig in på att
ändra en sådan här tröskel under pågående
utredning på det familjepolitiska
området. Det brukar ju vara en mycket
säker tradition, med vilken man
avlivar motioner i stor utsträckning
inom statsutskottet och inom riksdagen,
att man aldrig gör sådana ändringar
medan utredning pågår. Det är också
respekten för den traditionen, som har
förmått reservanterna att också avvisa
de utredningsyrkanden, som framställts

1 motionerna I: 184 och II: 350, den
sistnämnda av fru Boman och fröken
Karlsson och som gick på en allmän
översyn av ferieresorna för barn.

Herr talman! Det är reservanternas
och även min mening att det anslag på

2 miljoner kronor, som reservanterna
här vill ställa till förfogande, är tillräckligt
för att med oförändrade regler
bibehålla ferieresorna för barn i ungefär
samma utsträckning som förra året.
.lag anser mig därför höra yrka bifall
till den vid punkten 30 fogade reservationen
av herr Bergh m. fl.

Ferieresor för barn

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Ändringen i grunderna
för detta bidrag är ju den, att det beskattningsbara
beloppet har höjts med
500 kronor från 5 200 till 5 700 kronor.
I övrigt är grunderna för resorna precis
desamma för det kommande budgetåret
som för det innevarande. Utskottet har
ansett att vi inte skall göra någon ändring
i detta förhållande med hänsyn till
den utredning på hela familjepolitikens
område, som man hänvisar till vid de
olika punkterna.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Löbbo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 175 ja och 28 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Perieresor för husmödrar — Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Avlöningar

Punkten 31

Ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj:t hade (punkt 31, s. 57
och 58) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av föredragande statsrådet
förordad ändring i bestämmelserna rörande
ferieresor för husmödrar dels
ock till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 1 140 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft jämväl
de under föregående punkt nämnda
motionerna.

I motionerna 1:183 och II: 353 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts att riksdagen
måtte avslå föredragandens förslag
om ändring i statsbidragsbestämmelserna
rörande ferieresor för husmödrar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå i motionerna 1:184 och II: 350
framställt yrkande om översyn av bestämmelserna
rörande ferieresor för
husmödrar;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:183 och II: 353, såvitt nu vore i fråga,
godkänna i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 4 januari 1956
förordad ändring i bestämmelserna rörande
ferieresor för husmödrar;

III. till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 1 140 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:183
och II: 353, såvitt nu vore i fråga, avslå
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande
ferieresor för husmödrar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en reservation av herrar Ragnar
Rergh, Skoglund i Doverstorp och Staxäng.
Den reservationen går bara ut på
att inkomstgränsen för att komma i åtnjutande
av resebidrag för ferieresor
för husmödrar i avbidan på pågående
utredning icke nu skall ändras. Jag ber
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 32—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 35, s. 61—
72) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta de ändringar
i personalförteckningen för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och undomsvården, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1956/57
dels ock till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 5 290 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Statens skolor tillhörande

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (1:406) och den
andra inom andra kammaren av fru
Torbrink m. fl. (11:487), hade hemställts
att riksdagen måtte, med bifall
till socialstyrelsens framställning om
fem bokhållartjänster i Ce 21 och två
kanslibiträdestjänster i Ce 11, för ändamålet,
utöver av Kungl. Maj :t begärda
30 000 kronor, anvisa ytterligare 52 980
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 406 och II: 487 ävensom II: 490, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Statens skolor tillhörande
barna-och ungdomsvården: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 5 290 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Hesselbom.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fru

TORBRINK (s):

Herr talman! Den ökade ungdomskriminaliteten
är oroväckande, såsom vi
dagligen kan läsa om i tidningarna. Tillräckliga
resurser, ändamålsenligt fördelade
och snabbt insatta, för att motverka
den olyckliga utvecklingstendensen
får i nuvarande läge anses som utgifter
av hög angelägenhctsgrad.

Uppgiften att tillrättaföra de intagna
och normalisera deras förhållande till

barna- och ungdomsvården: Avlöningar

omvärlden blir för ungdomsvårdsskolorna
allt svårare, eftersom klientelet har
en benägenhet att verka besvärligare
när det kommer dit. Erforderliga fördjupade
insikter hos personalen, önskad
arbetsinriktning och målsättning för
skolornas arbete eftersträvas av socialstyrelsen
genom krav på fortbildning,
bl. a. genom egen specialinriktad kursverksamhet.
Vad som därutöver behövs
är tid, framför allt för rektorer och
assistenter, att hjälpa de här ungdomarna
att komma till rätta med sig själva.
Tillräcklig tid för detta finns inte på
skolor som saknar kameral arbetskraft
eller har otillräcklig sådan. På den
punkten är flickskolorna anmärkningsvärt
mindre väl försörjda än skolor för
manligt klientel.

Detta är anledningen till att jag tillsammans
med fru Wallentheim i första
kammaren har motionerat om ökad
kameral hjälp i enlighet med socialstyrelsens
begäran på denna punkt. Departementschefen
har varit positiv i
sakfrågan, men han har inte funnit möjlighet
att tillmötesgå socialstyrelsens
och alltså i detta fall även motionärernas
krav på en utökning. För att åstadkomma
en viss arbetsavlastning rekommenderas
skolorna att anlita lämplig
person i omgivningen för att biträda
med kontorsarbetet, och för detta ändamål
äskar departementschefen 30 000
kronor, vilket utskottet har tillstyrkt.

Detta är gott och väl, och skolor som
ligger i eller nära tätorter kan många
gånger få en god deltidshjälp, men åtskilliga
skolor har mycket svårt att utnyttja
denna möjlighet, och man kan
ibland fråga sig, huruvida det är att
spara på rätt ställe, att inte ge skolorna
den kamerala arbetskraft de så väl
behöver.

Om man vet, vilken tid dessa göromål
tar, måste man säga sig att det blir
till förfång för det centrala i verksamheten
att rektorerna skall syssla med
så många skrivgöromål. De skall uppbära
och redovisa till skolan inflytande

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Anslag till Statens vardanstalt a Svartsjö för alkoholmissbrukare: Vissa byggnadsarbeten -

statsmedel och skolans övriga inkomster
samt svara för att behöriga likvider
i rätt tid inflyter eller indrivs, granska
utgiftsverifikationer och ansvara för att
debiterat belopp är till siffran riktigt,
ävensom tillse att sådan verifikation försetts
med vederbörlig attest innan utanordning
äger rum, o. s. v. Det finns
många andra sådana uppgifter, som jag
inte skall gå in på här. Jag kan dock
försäkra, eftersom jag bar nöjet att själv
vara ordförande för en ungdomsvårdsskolestyrelse,
att det ingalunda är någon
liten mängd papper man får handskas
med. Vi har det så ordnat, att vi
har en deltidshjälp.

Jag vill till slut bara säga, att vi motionärer
nog tycker att man, i en tid då
det är så svårt att tillrättaföra ungdomarna,
borde låta den utbildade personalen
på våra ungdomsvårdsskolor verkligen
få ägna sig helt och odelat åt detta
arbete. Man bör i stället anställa särskild
personal, som i vissa stycken
kanske kan utföra de kamerala göromålen
bättre och fortare, så att de som
bar utbildning för den direkta ungdomsvårdande
verksamheten verkligen
får ägna sig åt den.

Med hänvisning till det jag har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till motionen i andra kammaren
nr 487.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är inte tu tal om att
de synpunkter som här har anförts kan
vara berättigade. Utskottet har nu inte
velat biträda motionerna, men vi betonar
klart och tydligt, att Kungl. Maj:t
bör ta upp frågan till förnyad prövning.
Beträffande biträdestjänsterna för kontorsgöromål
och dylikt åt rektorerna
har vi ansett, att det förslag som departementschefen
förordat, nämligen att
man skall anlita arvodesanställda människor,
som behärskar dessa göromål,
är bättre än att inrätta fasta tjänster.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den i ämnet
väckta motionen 11:487; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 36—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Anslag till Statens vårdanstalt å Svartsjö
för alkoholmissbrukare: Vissa byggnadsarbeten Sedan

punkten föredragits, anförde:

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Under denna punkt redovisas
en motion som har väckts av
herr Itimmerfors och undertecknad, där
vi har hemställt om en skyndsam utredning
om behovet av vårdplatser för
alkoholister med tuberkulos, vilka enligt
nykterhetsvårdslagen bör intas på
alkoholistanstalter, och att på grundval
av resultatet av denna utredning en sådan
anstalt skulle inrättas. Denna motion
kan kanske sägas vara till mer än
hälften tillstyrkt av statsutskottet, och
jag kommer inte heller att ställa något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag. Men det förefaller, som om
utskottet inte riktigt förstår, hur allvarlig
situationen på detta område är. Därför
vill jag åtminstone till protokollet
och gärna även till socialministern
framföra några ytterligare synpunkter
på denna fråga.

Frågan har givetvis i alldeles särskild
grad aktualiserats efter den 1 oktober,
då spriten blivit dels lättöverkomlig,
dels väsentligt billigare att förvärva
för det klientel, som man kan beteckna
som alkoholister.

Onsdagen den 11 april 1956 fm. Nr 13

Anslag till Statens vårdanstalt å Svartsjö för alkoholmissbrukare: Vissa byggnadsarbeten -

Visserligen finns det inte något naturligt
samband mellan tuberkulos och
alkoholism så att det faktum, att en
människa drabbats av tuberkulos, gör
det naturligt eller lättare för vederbörande
att också bli alkoholist. Det torde
snarare vara tvärtom. Personer som en
längre tid varit hemfallna åt alkoholism,
levt allmänt sett slarvigt och vårdslösat
sin mathållning, kanske också saknat
eller haft dåliga bostäder, drabbas lättare
av tuberkulos, vilken i många fall
är en sjukdom, som har sitt upphov i
sociala missförhållanden. Detta är anledning
till att antalet tuberkulösa alkoholister
är så stort här i landet som
det är.

Enligt en utredning som gjorts av
sanatorieläkare fanns det i detta land
under 1955 302 personer som borde ha
vårdats på sanatorium för lungsjukdom
men som icke mottagits där på grund
av sin alkoholism. Samtidigt fanns det
enligt samma utredning 241 som fick
vård under 1955 vid sanatorium men
som icke borde ha fått det på grund av
alkoholism. Vad säger dessa siffror? Jo,
de säger, att vi här i landet har ungefär
300 människor, som är rätt hårt angripna
av tuberkulos men som inte kan
få vård för denna sjukdom, därför att
de på grund av sitt alkoholistiska beteende
inte kan tas emot på sanatorium.
Det är givetvis en allvarlig företeelse.
De innebär samtidigt en viss risk i
smittohänseende, i synnerhet i storstäderna
där de i huvudsak går omkring.

Jag tycker det är nästan allvarligare
med de 240, som vårdas på sanatorium
men som inte borde vara där, därför att
de är så alkoholiserade, att de skapar
en förfärlig otrevnad inom sanatorierna.
Det är väl inte så många i denna
församling som vet, vad ett sanatorium
innebär. Det är en värld för sig, en
ganska isolerad värld med rätt stränga
förhållningsregler. Om livet över huvud
taget skall gå att leva i denna instängda
värld, fordras det en oerhörd anpass -

ningsförmåga av dem som är intagna.
Har man då ett antal dylika oroselement,
blir hela tillvaron svårare att uthärda.
Det är dessutom på det sättet
att dessa människor med sin allmänt
cyniska attityd till tillvaron, förhållningsregler
och annat kan verka förledande
på i synnerhet ungdom som
vårdas på sanatorium. Jag vill därför
poängtera, att det är nödvändigt att
man här snabbt vidtar åtgärder. Det är
nödvändigt ur många synpunkter att en
ändring utan dröjsmål kommer till
stånd.

Nu är det emellertid riktigt, som man
säger i utskottsutlåtandet, att det gäller
framför allt att öka platsantalet över
huvud taget för dem som är sjuka i alkoholism.
Jag skall inte bestrida den saken,
men jag tror nog att det ändå finns
anledning att, om man inte lyckas klara
denna sak, speciellt se på detta klientel,
i fråga om vilket det är oerhört nödvändigt
att man vidtar snabba åtgärder.

Som jag sade i början av mitt anförande,
anser jag, att motionen är till
mer än 50 procent tillstyrkt av statsutskottet.
Jag har därför ingen anledning
att ställa något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan. Jag
har emellertid med dessa ord velat litet
kraftigare än vad utskottet gjort poängtera,
hur oerhört betydelsefull denna
sak ändå är i synnerhet för de människor
som skall vårdas på våra sanatorier.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom den sista ärade
talaren inte ställde annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan skulle
jag inte behöva säga något. Jag vill
emellertid bara omvittna, att i statsutskottets
tredje avdelning har vi tagit del
av alla de synpunkter som herr Jonsson
i Strömsund här anfört, och vi är på
det klara med att det är ett allvarligt
problem. Vi bar även fått ta del av synpunkter
på denna fråga från läkare, som

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Anslag till Statens vårdanstalt å Yenngarn för alkoholmissbrukare: Avlöningar

sysslat med detta klientel. Dessa synpunkter
är delvis av den beskaffenheten
att jag tycker att det inte riktigt passar
sig att andra dem här i kammaren. De
skulle kanske kunna missförstås.

Jag nöjer mig således, herr talman,
med att hänvisa till vad utskottet anfört
och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 45—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Anslag till Statens vårdanstalt å Venngarn
för alkoholmissbrukare: Avlöningar Punkten

föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HELÉN (fp):

Herr talman! I en motion under denna
punkt har det med instämmande i ett
anslagsäskande från styrelsen för Venngarns-anstalten
yrkats att en läkartjänst
skulle få inrättas vid denna stora
alkoholistanstalt. Trots att för närvarande
det ordinarie antalet platser är
uppe i 140 — det finns ytterligare ett
30-tal vårdtagare i speciella anläggningar
och dessutom är till anstalten knuten
en mindre anstalt för kvinnligt
klientel —• existerar där icke någon ordinarie
läkartjänst, utan läkarvården
har måst upprätthållas under många år
med provisorier. Styrelsen har år efter
år lagt fram förslag, och ändå finner
utskottet det i år motiverat att säga, att
det inte är lämpligt att ännu ta ställning.

Jag skulle ha förstått, om utskottet
sagt: Vi har en rad utomordentligt angelägna
önskemål, och även om vi behj
ärtar detta kan vi inte ställa det i
första rummet. Men utskottet har valt
en formulering, som jag tycker är mycket
olycklig och som jag inte kan anse

vara något annat än de obotfärdigas
förhinder.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
och chefen för socialdepartementet att
se på den här saken helt oberoende av
vad som här i dag beslutas och ställa
sig positiv till de önskemål som från
styrelsens sida kan komma att framföras
om att lösa denna fråga med ianspråktagande
av medel å den förslagsanslagspost
som finns. Såvitt jag förstår
måste det vara en god hushållning
som i så fall iakttas. Redan nu kostar
den bristfälliga läkarvård som kan upprätthållas
cirka 21 000 kronor om året,
och med en relativt blygsam ökning
skulle man kunna få en läkarvård av
helt annan kapacitet. Det skulle innebära
att de som tas in på Venngarnsanstalten
kunde bedömas och fördelas
efter medicinska principer, och vårdtiden
skulle därmed för en hel del förmodligen
kunna förkortas och samhällets
samlade kostnader mycket snabbt
gå ned. Som det nu är -— och jag har
redan i remissdebatten tagit upp denna
fråga — har det inträffat händelser,
som är utomordentligt beklagliga och
som direkt är följden av att trots personalens
alla ansträngningar man inte
kunnat göra en klassificering av det intagna
klientelet och anpassa vården
med hänsyn härtill. Skulle man nöja
sig med en så passiv inställning som
utskottet visat, tar man på sig ett mycket
stort moraliskt ansvar.

Jag vill alltså vädja till herr statsrådet
att ta ställning snabbt och positivt
till de förslag som kan framföras av
anstaltsstyrelsen.

Jag har mot denna bakgrund, herr
talman, inget yrkande.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill vädja till herr
Helén att läsa såväl departementschefens
uttalande som utskottets. Då skall
han nog finna, att det icke föreligger
något bryskt avvisande.

Departementschefen säger, att han

Onsdagen den 11 april 1956 fin. Nr 13

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

finner det tveksamt, huruvida förutsättningar
finnes för att lösa frågan på
det sätt som är föreslaget, och i varje
fall är han inte nu beredd att göra det.
Frågan kommer att prövas ytterligare,
och skulle det visa sig möjligt kommer
den säkerligen att lösas.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 50—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. m.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGÅRD (h):

Herr talman! Det har på detta speciella
område, nykterhetsvården, under
de senaste dygnen inträffat händelser
som gör, att de som här fört fram vissa
önskemål kan föra sin argumentering
mycket sparsamt.

Jag vill närmast hänvisa till att herr
Cassel och jag ansett det i högsta grad
brådskande att här få fram ett inskridande,
och vi har begärt en snabbutredning.
Nu har emellertid enligt förljudande,
som det heter i dagsnyheterna
i dag, socialministern för avsikt att
tillsätta en beredning för detta ändamål.
Det skulle vara lämpligt, i stället
för några utläggningar från min sida,
att få höra, vad socialministern har att
förtälja på detta område.

Jag vill bara tillägga att de som sysslar
med denna verksamhet ute på fältet
i kommunerna är för närvarande
högst bekymrade över utvecklingen. Jag
vill därför hoppas att det som här skall
ske verkligen får karaktären av en
snabbutredning, åtminstone i de detaljer
som kan snabbutredas.

När man ifrån många håll bryter sta -

ven över socialstyrelsen, som närmast
bär ansvaret för detta, skulle jag vilja
nämna en sak som i någon mån kan ge
ett försonande skimmer åt vad som
hänt eller händer. Jag vill inte lägga
skulden härför ensamt på socialstyrelsen,
utan den ligger även högre upp.
Den slutliga tillsynen har ömsom legat
hos inrikesdepartementet och ömsom
hos socialdepartementet, vilket vållat
tvekan vid tillämpningen, och växlingen
mellan olika departement har inte skapat
den arbetsglädje, som man skulle
önskat sig i ett centralt ämbetsverk.
Men vi har här i riksdagen också ett
gruvligt ansvar i detta fall. Vi har nämligen
inte velat förstärka nykterhetsvårdsbyrån
i socialstyrelsen utan tvärtom
avslagit framställningar härom från
styrelsen. Detta har hängt samman med
saker, som jag här inte närmare skall
gå in på, men jag vill som sagt inte helt
ge socialstyrelsen skulden för det inträffade.

Jag hoppas emellertid på ett klarläggande
av socialministern på detta område
så att vidare diskussion just nu
kan vara onödig. Jag får, herr talman,
för övrigt tillstyrka det förslag som
föreligger från utskottet.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag har på denna och
följande punkt tillsammans med herr
Rimmerfors en motion, som jag kanske
kan säga behandlats välvilligt av utskottet
men dock inte på långt när i
allt tillstyrkts.

Vi har i motionen omnämnt vissa anstalter
och överbeläggningen på dessa
samt behovet av upprustning. Det finns
emellertid en anstalt som inte är omnämnd
i motionen och inte heller i något
annat sammanhang, och jag skall
därför be att få säga några ord i första
hand om Vårnäshemmet. Vederbörande
där inlämnade redan 1954 en ansökan
om tillstånd alt få bygga en delvis ny
anstalt, en anstalt som skulle kunna ta
emot 18 nya interner. Det skulle ock -

Nr 13

80 Nr 13 Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för

så vid denna anstalt bli andra anordningar,
som var nödvändiga för anstaltens
drift och vården som sådan. Sålunda
skulle det byggas en sjukavdelning,
en badinrättning in. m. På grund
av att byggnadsstyrelsen och socialstyrelsen
båda hade med denna sak att
göra kom ansökningen att ta väldigt
lång tid att behandla. Det måste göras
omarbetningar o. s. v. Elaka människor
har frågat sig om det kunde vara anledning
att bara för flyttningen av ett
badkar eller ett tvättställ skjuta på avgörandet
av en sådan här viktig fråga
under så lång tid som skedde. När frågan
kom under Kungl. Maj :ts prövning
blev den snabbt avgjord, vilket skedde
den 17 februari i år. Det hade då tagit
tiden från den 11 december 1954 till
den 17 februari 1956 innan Kungl. Maj :t
kunde avgöra ärendet. Därefter gick
detta till arbetsmarknadsstyrelsen, som
beviljade byggnadstillstånd. Nu trodde
man att det hela skulle vara klart för
en omedelbar lösning, men man hade
hos dem som hyste den uppfattningen
glömt bort att det finns en myndighet
som heter länsarbetsnämnden. Denna
nämnd beslöt vid ett sammanträde att
bordlägga ärendet, men för hur lång tid
sades inte. Nu kommer det kanske lustigaste
i hela situationen — om nu det
kan betecknas som lustigt att man förfor
på det sätt som man gjorde under
en tid då det är skriande brist på platser
i den öppna alkoholistvården. Man
har från Katrineholms-Kuriren intervjuat
direktören i länsarbetsnämnden
i Södermanlands län, som därvid sagt
att han personligen var ledsen för den
ställning ärendet kommit i, men att
han inte kunde upphäva regeln om sunt
förnuft vid behandling av igångsättningstillstånd.

Om de centrala myndigheterna avvägt
lämnandet av byggnadstillstånd
bättre och kommit tidigare med det
hade det blivit en annan sak. Det borde
inte varit dem obekant att tillstånd
givits för en centralskola i Vingåker

alkoholmissbrukare m. m.

för 3 miljoner samt ombyggnad av järnvägsstationen
i Vingåker. En utomordentligt
hård belastning medförde också
den stora byggenskapen i Katrineholm
under 1955.

Jag vet inte vad man skall säga om
detta. Det finns ju möjlighet att tolka
detta direktörens yttrande på ett par
sätt, och jag kanske för säkerhets skull
skall anföra båda. För det första var
han själv angelägen om att frågan om
igångsättningstillstånd inte skulle bordläggas,
men det sunda förnuftet måste
ju råda. Ergo representerar inte direktören
för länsarbetsnämnden i Södermanland
det sunda förnuftet, utan det
gör de övriga ledamöterna. Direktören
hade för att inte stöta sig med nämndens
övriga ledamöter sagt, att det sunda
förnuftet skulle avgöra. Men för det
andra säger han att de högre myndigheterna,
Kungl. Maj :t och arbetsmarknadsstyrelsen
borde sett sig för en smula
innan de gav sina medgivanden.
Kungl. Maj :t kan känna sig ganska lycklig
över att ha sådana underordnade
myndigheter som vakar över att Kungl.
Maj :t inte överskrider sina befogenheter
i ett enda avseende. Det är emellertid
sorgligt att denna historia skulle
få ta en sådan där vändning just i en
tid då behovet av vårdplatser är som
allra störst. Nu kanske detta ärende
uppskjutes ända till hösten eller ännu
längre, det vet vi ingenting om. Det är
också möjligt att Kungl. Maj :t får ompröva
ärendet och därvid kanske förordar
en annan behandling av det för
att få frågan löst. Den saken kan man
emellertid inte nu göra någonting åt.

Vårnäshemmet hade ursprungligen
fått ett byggnadsanbud på den tillämnade
anstalten, vilket av alla betecknades
som mycket förmånligt. Den byggmästaren
har emellertid nu blivit skild
från sitt anbud, på grund av att igångsättningstillstånd
icke beviljats, och om
jag är riktigt underrättad, så förklarar
byggmästaren att han inte kan lämna
ett lika förmånligt anbud igen, därest

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

igångsättningstillstånd nu skulle beviljas.
Sådant sker alltså i en tid, då vi
med en mängd provisorier, ombyggnad
av äldre lokaliteter o. s. v., försöker
skapa lämpliga utrymmen för att ta
emot alkoholister i öppen vårdl

Det hade funnits anledning säga mycket
mera om denna förhalningsmetod
för Vårnäshemmets vidkommande, men
det sagda får räcka.

En annan fråga, som beröres i vår
motion, är vårdtiden vid anstalterna.
På grund av den rådande platsbristen
har den tanken vid olika tillfällen framkastats,
att vårdtiden vid anstalterna
skulle skäras ned. Det torde också vara
klart att påfrestningarna så småningom
kommer att bli så stora att vårdtiderna
måste avkortas. I så fall får vi ett försämrat
vårdresultat. Om den nuvarande
belastningen blir bestående en längre
tid, kommer vi därför i ett ännu sämre
läge redan om något år, vilket är högst
beklagligt.

Vidare finns det en annan fråga, som
just nu är aktuell men som inte kommer
till synes i det tryck, som föreligger
i detta ärende. Det är kostnaderna
för internerna vid våra alkoholistanstalter.
Det har tid efter annan undrats
varför de är så höga som fallet är
för närvarande. Jag vet inte vad genomsnittskostnaderna
per dag kan vara.
Låt oss säga att det rör sig om 17 å 18
kronor per vårddag eller kanske något
mera. Det förefaller ju relativt högt.
Men därvid får vi komma ihåg, att det
arbete som internerna vid alkoholistanstalterna
kan utföra under den första
tiden där inte är värt mycket. De kan
då inte bidraga så mycket med egna
arbetsinkomster, utan det blir nästan
uteslutande utgifter med deras vistelse
vid anstalten. Man har i det sammanhanget
dragit fram Schweiz som exempel
och sagt att det där är ordnat på ett
bättre sätt och att anstalterna där i
stort sett är självförsörjande. Detta är
riktigt. Men i Schweiz är den kortaste
intagningstiden på de öppna anstalter6
— Andra kammarens

na ett år. Så lång tid får vederbörande
intern vid inskrivningen förbinda sig
att stanna. Han hinner därigenom komma
i ordning på ett annat sätt och har
helt andra möjligheter att utföra ett
mera högkvalificerat och värdefullt arbete
än vad fallet är med de på de
svenska anstalterna intagna. Vi har som
bekant intagningstider varierande mellan
4 och 6 månader. Detta är en av orsakerna
till att man i Schweiz kan uppvisa
ett bättre resultat än vi. Med detta
vill jag inte ha sagt att vi skall öka ut
vårdtiden här till ett år. Det går inte
att genomföra, och det är kanske inte
lämpligt heller. Jag har bara nämnt
denna sak som en förklaring till varför
kostnaderna blir relativt höga här i
Sverige för de på alkoholistanstalterna
intagna internerna.

Som jag nyss sade har utskottet på
båda här ifrågavarande punkter förordat
viss utredning och därvid ställt
vissa utomordentliga fullmakter till
Kungl. Maj :ts förfogande att använda
pengar och få utgifterna godkända av
riksdagen i efterskott. Detta är att hälsa
med tillfredsställelse, eftersom det ger
Kungl. Maj:t möjligheter att handla litet
snabbare än tidigare varit möjligt.
Utskottets utredningskrav är emellertid
ganska begränsat och jag vill därför
hemställa till departementschefen att
han låter den tilltänkta utredningen
omfatta litet mer än vad utskottet har
förordat. Det är nämligen ganska många
frågor, som i detta sammanhang tål att
granskas ingående. I de väckta motionerna
lämnas också anvisningar, som
mycket väl kan följas, när man gör upp
planerna för utredningens arbete.

Herr talman! Jag har icke något yrkande,
utan jag hemställer endast till
departementschefen att han har kravet
om en mera omfattande utredning i
minne, när den planerade utredningskommittén
får sina direktiv.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det finns all anledning

protokoll 1956. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

att med tillfredsställelse notera vad
statsutskottet i denna punkt i förevarande
utlåtande skrivit beträffande alkoholistvården.
Jag tror också att jag
kan uttrycka nykterhetsrörelsens tacksamhet
för att statsmakterna nu synes
vara beredda att ta de kraftag, som kan
vara nödvändiga för att komma till rätta
med den akuta bristsituationen.

Det behov av ett ökat antal vårdplatser,
som har påtalats i ett flertal motioner,
har styrkts från olika håll, och
det torde inte föreligga några delade
meningar om den saken. Jag vill emellertid
här peka på det aktuella och
akuta behov av nya vårdplatser som
föreligger. Där har man från myndigheternas
sida under de gångna månaderna
i viss mån försökt tillgodose behoven.

Jag finner det angeläget att uttala
min tillfredsställelse över att vissa nya
initiativ tagits. Närmast tänker jag på
åtgärden att använda Örenäs, den stora
Reso-anläggningen i Skåne, men också
andra initiativ har tagits i samma riktning.

Nykterhetsrörelsen är fullständigt enig
i sin uppfattning om behovet av en
upprustning av vårdmöjligheterna för
de alkoholskadade. Men den kommande
utredningen i frågan får kanske gå fram
efter två linjer. Först och främst måste
naturligtvis det för dagen aktuella behovet
av ett ökat antal vårdplatser undersökas,
och där bör den signalerade
utredningen kunna komma fram till en
snabb lösning. För min del skulle jag
dessutom vilja uttala en önskan om att
utredningen även får ta upp frågan om
den mera kvalificerade vården på längre
sikt, som ju är mycket viktig för att
komma till rätta med alkoholskadorna.
Jag framför en vädjan till socialministern,
att han beaktar dessa synpunkter.

Herr talman! Jag har egentligen inte
mycket att tillägga i själva sakfrågan.
Jag tror att de fullmakter, som utskottets
skrivning ger Kungl. Maj:t, skänker
full täckning åt förhoppningen, att stats -

makterna skall vara beredda att göra
vad som är möjligt för att övervinna
svårigheterna. Låt mig sluta med att
säga, att även om det för dagen finns
ett stort akut behov av ett tillskott av
vårdplatser, så innebär detta enligt min
mening inte, att vi just nu skall binda
oss för en omfattande utbyggnad av
anstaltsvården. Vi vet just inte mycket
om hur behovet kommer att gestalta sig
efter något eller några år. Vad som är
angeläget just nu är en partiell upprustning
och en utredning om den
framtida vården av de alkoholskadade,
och därvid bör framför allt uppmärksammas
de bättre vårdmöjligheter som
bör åstadkommas.

Fröken ÖBERG (s):

Herr talman! Jag kan helt och fullt
instämma i vad herr Engkvist sagt och
skall därför inte upprepa alla de argument
han framförde. Jag har i stället
begärt ordet för att få ställa en fråga
till utskottets representanter, eftersom
jag tycker att de i slutet av sin skrivning
dämpar ned sitt tidigare positiva
uttalande. De säger: »Det är enligt utskottets
mening angeläget att den utredning,
som utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t beslutar med anledning av
styrelsens framställning» — vi har också
nu hört att Kungl. Maj:t beslutat
härom — »bedrives med största skyndsamhet
och att härunder framkomna
uppslag av Kungl. Maj:t tillvaratages i
den mån så befinnes lämpligt och möjligt.
» Därefter framhåller man, att förutsättningen
för en utbyggnad givetvis
är att ekonomiska resurser står till förfogande.
Man berör också yrkandena i
motionerna och slutar: »Utskottet har
icke ansett sig böra biträda yrkanden
i sådan riktning, men förutsätter att
Kungl. Maj:t, därest omständigheterna
därtill föranleder», — jag understryker
»därest omständigheterna därtill föranleder»
■—■ »vidtager erforderliga åtgärder
för att riksdagen skall kunna ef -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till anordnande av erkända

ter närmare prövning av behovet anvisa
medel i särskild ordning.»

Jag är rädd för att detta är en liten
brasklapp, som kan uppfattas så, att utskottet
ger med den ena handen men
samtidigt varnande höjer den andra
och påpekar för statsrådet, att utbyggnaden
kanske inte är så nödvändig och
att han skall vara sparsam med medlen.
Jag hoppas dock att någon sådan
betydelse inte behöver inläggas i yttrandet,
men skulle denna min förhoppning
inte vara riktig, så vädjar jag till
statsrådet att inte bry sig om denna
skrivning utan göra allt vad som kan
göras för en utbyggnad. Som redan påpekats
föreligger ju ett stort behov av
flera platser för vård av de alkoholsjuka.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! De föregående talarna
har vitsordat det ökade behov av vårdplatser
som har gjort sig gällande under
senare tid. Detta behov dokumenteras
på många sätt. Om man ser på
länsstyrelsernas beslut om intagning på
anstalt så är siffrorna helt klara. Om
man ser på statistiken för ansökningar
— där beslut alltså ännu inte har fattats
— får man samma bild. Det är med
andra ord uppenbart, att vi för närvarande
har ett mycket stort behov av
nya vårdplatser, och därför framträder
denna fråga i dag på ett mer aktuellt
sätt än tidigare.

Vi disponerar nu ungefär 1 100 platser
totalt. Av dessa 1 100 är ungefär
200 platser nytillkomna fram till den
1/3 innevarande år. Till anstaltsplatser
av provisorisk karaktär hör den anläggning,
som är förhyrd och som herr
Engkvist nyss talade om. Den får vi
disponera fram till den 1/5. Sedan
måste vi vänta över sommaren och kan
eventuellt tänka oss att få disponera
den över vintern på nytt. Det hindrar
emellertid inte att det kvarstår ett ytter -

vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

ligare platsbehov. Vi kan nu se att det
går att mobilisera ungefär 125 platser
ytterligare i år, men även med denna
ökning är fristen alltjämt stor. Jag tror
att det tjänar föga till att försöka sig
på prognoser i fråga om platsbehovet
framöver. Det är till att börja med inte
möjligt att dra en gräns mellan vad vi
anser vara behov av en provisorisk
utökning och vad som kan bli bestående
på längre sikt.

När vi i riksdagen behandlar dessa
frågor har jag uppfattat situationen här
vara den, att när det gäller anslag är
alla partier ense om att dessa skall
ställas till förfogande. Å andra sidan
är det angeläget, att man får både ett
begrepp om hur man skall förfara på
litet längre sikt och vad det är som
över huvud taget påverkar detta vårdbehov
för framtiden. När man försöker
bedöma dessa frågor kommer man till
det resultatet, att det föreligger ett behov
av en närmare analys, en utredning
av åtskilliga frågor.

Man finner exempelvis att behovet av
dessa platser förekommer mycket
ojämnt inom landet, och det är en faktor
som man bör ta hänsyn till då man
planerar nya vårdplatser. Vidare är det
nödvändigt att försöka intensifiera den
öppna vården på sådant sätt, att vi slipper
att i alltför stor utsträckning göra
frihetsberövande ingrepp. Lika naturligt
är, att man bör eftersträva att förkorta
tiden för behandlingen av dessa
alkoholmissbrukare.

Från åtskilliga håll har man vitsordat
behovet av ökade medicinska inslag i
denna vård. Därav följer att man kanske
får undersöka möjligheterna av en
samordning mellan denna vård och
sjukvården i allmänhet. Betraktar man
alkoholismen som en sjukdom kanske
man också bör sc på dessa ting med
utgångspunkt från våra samlade resurser.
Vårt sjukhusväsende, alldeles speciellt
sinnessjukvården, ligger i stöpsleven.
Om vi skall sätta i gång en utredning
om dessa ting, bör de sakkun -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

niga, som överväger dessa spörsmål
inom sinnessjukvården, få kontakt med
den utredning som skall behandla här
föreliggande problem.

Vi har vidare frågan om statsbidragsformen,
formen för den uppmuntran
staten bör ge. Det föreligger en riksdagsskrivelse
om statsbidrag till landstingen
för den särskilda alkoholistdispensärverksamheten,
och det finns
framställningar om ett utbyggande av
nya statliga anstalter. Över huvud
taget är det här fråga om ett väldigt
stort område, där vi vet för litet och
där vi därför inte känner oss riktigt
säkra på hur vi bör ordna det praktiska
arbetet.

Om man startar en sådan utredning
— det hoppas jag skall ske inom en
nära framtid — måste vissa uppgifter
forceras. Man må då hysa den förhoppningen,
att dessa utredare skall ha möjlighet
att lägga fram förslag i anledning
av det aktuella läget inom en rimlig tid.
Därefter kommer turen till frågor av
annan karaktär, som vi nog måste finna
oss i att det tar litet längre tid att få
utredda. Jag tänker t. ex. på huvudmannaskapet
för våra erkända alkoholistanstalter,
där vi nu har en ordning
som innebär, att staten betalar så gott
som alla kostnader. Det är därför angeläget
att man i förväg kunde få reda
på vilka planer som hyses av styrelserna
för de olika anstalterna. Detta
aktualiserar frågan om huvudmannaskapet
och det vore ju lämpligt, att en
utredning kunde få titta litet på dessa
saker.

Av vad jag här anfört, herr talman,
framgår att åtskilliga spörsmål på detta
område har den karaktären att de måste
närmare utredas. Alla är ense om att
det inom en snar framtid bör göras vad
som är möjligt för att mobilisera större
resurser för nykterhetsvården. Jag tolkar
också statsutskottets utlåtande på
det sättet, att man ger Kungl. Maj :t fullmakt
att disponera de medel som kan
anses erforderliga. Under sådana för -

hållanden kommer inte ändamålsenliga
lösningar att behöva förhindras av brist
på medel.

Det är klart att inom en verksamhet
som denna händer det saker och ting
som är mindre tillfredsställande — herr
Lindberg i Stockholm relaterade här
ett sådant fall. De lokala myndigheterna
är suveräna, men de fullgör ju sina
skyldigheter enligt givna instruktioner.
I det här relaterade fallet hade på vederbörande
lagts ansvaret för arbetsmarknaden
inom ett visst område, och
om de hyste en bestämd mening om
hur denna skulle ordnas, så är kanske
inte detta någonting som man i och för
sig kan klandra. Om vissa intressen
därvid kommit i kläm, så får man hoppas,
att eftersom överordnade myndigheter
sagt sin mening skall det tämligen
snart finnas möjlighet att tillgodose
de önskemål som uttalats därifrån.

Herr Jonsson i Strömsund gjorde här
vissa påpekanden rörande framför allt
behovet av vårdplatser för tbc-sjuka.
Jag vill gärna vitsorda att det föreligger
behov av sådana vårdplatser. Har
varit i tillfälle att besöka sjukvårdsavdelningen
vid en av våra alkoholistanstalter
och jag har därvid fått det bestämda
intrycket, att det härvidlag
finns ett verkligt utrymme för reformer.
För min del kan jag emellertid
inte nu säga mer än att eftersom riksdagen
visat stor välvilja vid behandlingen
av anslagsfrågan skall jag göra
vad på mig ankommer för att åstadkomma
det bästa möjliga.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att vi alla är
socialministern tacksamma för den
orientering han här lämnat beträffande
sina egna planer på detta område.

Det gladde mig särskilt att socialministern
därvid inte bara uppehöll sig

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

vid den slutna vården — man hade annars
kanske varit frestad att tro, att det
här bara var fråga om anstaltsvården
— utan uttryckligen framhöll, att även
den förebyggande verksamheten, den
öppna vården, måste utbyggas. I det
avseendet har säkerligen socialministern
ett gott stöd särskilt i länsnykterhetsnämnderna,
med de erfarenheter
dessa har om förhållandena inom det
egna länet.

Det är en sak som vi inte skall glömma
bort i detta sammanhang, nämligen
att även för den öppna vården tarvas
det på sätt och vis anstalter, vårdhem
utan större pretentioner, där man kan
för avgiftning och omedelbar hjälp
lägga in dem som behandlas i den
öppna vården. Detta är ett moment i
den praktiska nykterhetsvården som vi
alltid måste ta stor hänsyn till.

Om inte denna sak kommer att tas
upp i samband med den utredning om
landstingspoliklinikerna, som satts i
gång för ett par tre månader sedan och
om vilken vi inte hört någonting sedan
dess, så hoppas jag att den kommer att
beröras i samband därmed, så att det
blir en ny utredning eller i varje fall
det hela får en knuff framåt.

Genom statsutskottets skrivning har
Kungl. Maj :t lämnats en sådan fullmakt,
att vi har anledning hoppas på att man
så fort sig göra låter vidtar i varje fall
de anordningar, som är absolut ofrånkomliga
för att den öppna vården skall
kunna bedrivas på ett riktigt sätt. Jag
håller med herr Engkvist om att man
bör vara försiktig när det gäller att
bygga nya stora anstalter, men sådana
anstalter, som utgör ett supplement till
den öppna vården, bör enligt min mening
komma till stånd så snart som
möjligt.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har erinrat om
att det i samtliga motioner har uttalats
farhågor för att de föreslagna åtgär -

derna i syfte att öka antalet vårdplatser
icke skall visa sig tillräckliga. Utskottsavdelningen
sökte, innan den tog slutlig
ställning, införskaffa de färskaste
uppgifterna, och vi kan också säga, att
de vitsordar riktigheten av motionernas
farhågor. Vi visste även, att det skulle
bli en utredning. I dag har vi fått veta,
att den är ett faktum.

Nu återstår måhända bara att söka
svara på en fråga av fröken Öberg.
Statsrådet och chefen för socialdepartementet
har tolkat vårt uttalande i annan
riktning än fröken Öberg. Jag
skulle för egen del vilja säga, att statsrådet
säkerligen har lyckats bättre i
sin tolkning än fröken Öberg. Att hon
har känt behov av att vända sig mot
orden »lämpligt och möjligt» förvånar
mig. Man kan väl inte säga, att man
skall ta med sådant, som är olämpligt
och omöjligt? Vi har ju sagt, att medel
skall ställas till förfogande och att riksdagen
skall ha tillfälle att pröva. Trots
att det är ett allvarligt läge som uppkommit,
därför att vi kanske inte varit
tillräckligt förutseende och inte räknat
fullt ut med följdverkningarna av den
reform, som genomförts på spritförsäljningens
område, anser vi inte, att
det är någon idé att här söka göra någon
ansvarsfördelning; vi konstaterar
bara faktum, och inför detta faktum har
utskottet ställt sig så positivt, som över
huvud taget kan begäras. Vi har inte
haft behov av att göra några som helst
invändningar.

Vad beträffar hur det i praktiken kan
komma att bli med frågan om medelsanvisningar
kan det tänkas, att det kan
ske på tilläggsstat. Det torde inte heller
föreligga formella hinder för en särskild
proposition till höstriksdagen. Vi
har icke på något sätt avsett att söka
förhindra, att man skall kunna göra
vad som är lämpligt och möjligt på kortast
möjliga tid.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

Fröken ÖBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Nu är jag avsevärt mycket
nöjdare, ty nu har jag fått en litet
utförligare motivering än utskottet enligt
min mening givit i utskottsutlåtandet.
Jag sade, att jag tyckte det var
synd, att den positiva inställningen i
början av utlåtandet liksom kom bort genom
de mindre positiva uttalandena i
slutet. Det är ju inte vanligt, att man
skriver till statsrådet, att han skall ta
vad som är lämpligt och möjligt och i
den mån det visar sig nödvändigt med
ett anslag skall man också få det. Vid
en utbyggnad blir det ju behövligt med
anslag. Jag är emellertid nöjd nu.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Redan i socialministerns
svar på min interpellation i höstas
utlovades en del hjälp av delvis temporär
beskaffenhet, och det skall tacksamt
erkännas, att den har effektuerats. Nu
förhåller det sig emellertid så — och
det förutskickade socialministern redan
då — att en del hem och anstalter
av vissa skäl måste upphöra inom
en längre eller kortare tidrymd. Det ger
oss naturligtvis bekymmer, exempelvis
att Örenäs av allt att döma kommer att
läggas ned om 14 dagar. Dessutom har
ju platsbehovet ökat. Det har talats om
att man skulle fortsätta att skapa provisorier
och kanske vara något försiktig
med permanenta anordningar. Jag
vill inte särskilt understryka den synpunkten.
Det råder säkerligen ett så
pass allvarligt platsbehov, att man inte
bör sikta på alltför provisoriska åtgärder
utan försöka skapa så många permanenta
platser som möjligt, bland annat
därför att det utöver det behov, som
har anmälts, säkert föreligger ett dolt
platsbehov. Nykterhetsnämnderna tvekar
nu ofta att anmäla behoven, eftersom
de ju vet hur svårt det är att klara
dem.

För övrigt hälsas med tillfredsställelse
den signalerade utredningen, som

enligt vad socialministern själv nyss antydde,
helt visst inte bara kommer att
syssla med de allra närmast liggande
provisorierna utan också får ta itu med
svårare och mera långtsyftande åtgärder.
Möjligen kan man tänka sig, att
en sådan utredning får leverera de förslag,
som den kan bli färdig med, på ett
tidigt stadium -— den har åtminstone i
pressen tills vidare kallats snabbutredning
— men att det ändå sker en kontinuerlig
bearbetning i departementet
av vårdbehovet i stort.

Jag är tacksam också för den komplettering,
som statsrådet gav åt frågan
om nyansering av platsbehovet, exempelvis
när det gäller de tbc-sjuka alkoholisterna.
Därvidlag har herr Jonsson
i Strömsund och jag beträffande vår
motion fått en utskottsskrivning och ett
beslut, som vi på det hela taget har anledning
att vara tillfredsställda med.
Det hör till nykterhetsvårdens utbyggnad,
att vi inte bara kvantitativt ökar
platsmöjligheterna utan även att vi försöker
gå in för en differentiering av
klientelet och en förbättring av vårdkvaliteten,
inte minst i medicinsk riktning.

Herr Lindbergs och min motion liksom
den som framlämnats av herr Englund
och fröken Öberg m. fl. har tillgodosetts
beträffande utredningskravet, och
jag kan ännu en gång understryka tillfredsställelsen
över det löfte som givits
om utredning — jag gjorde det också
tidigare i ett anförande i dag i samband
med ett annat socialärende.

Beträffande folkpartiets motion om en
medelsanvisning redan nu för budgetåret
1955/56 på 500 000 kronor tycker
jag nog att utskottet hade kunnat kosta
på sig en rekommendation om bifall
till denna. Då hade man varit mera säker
på att det verkligen stått medel till
förfogande. Nu har man i stället valt
att överlämna saken till Kungl. Maj:t,
som skall begära medelsanvisning i särskild
ordning. I realiteten betyder det
mindre vilketdera man gör. Jag ser i

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

detta senare förslag ett uttryck för att
man tillmötesgår det väsentliga i det
som motionen verkligen gäller, nämligen
att, som utskottet självt uttrycker det,
»tillräckliga medel står till förfogande».
Det kan hända, att det från socialdepartementet
kommer ett äskande, som överskrider
det föreslagna beloppet. Vi skall
inte sörja över det, ty detta är ett vårdområde
där vi måste hjälpas åt att rädda
människor.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 55—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Bidrag till länkrörelsen

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det har synts mig, att
denna punkt i utskottsutlåtandet inte
skulle få passera alldeles obemärkt. Det
gäller här frågan om den s. k. länkrörelsen
och samhällets inställning till
och ansvar för denna rörelse.

För närvarande utgår ett litet anslag
på 15 000 kronor till detta arbete. Departementschefen
har föreslagit en höjning
med 10 000 kronor, men det finns
i denna kammare de som anmält missnöje,
däribland undertecknad, och motionerat
om kraftigare tag, förslagsvis
50 000 kronor. Vi kan verkligen inte
tycka att detta är uttryck för någon
som helst överbudspolitik. Ställt i relation
till den vikt saken har måste anslaget
— även om det sålunda höjdes
till det dubbla — tvärtom betraktas som
ytterst blygsamt.

Var och en som gjort sig det minsta
förtrogen med länkrörelsens arbete
måste säga sig, att om det är någonting
som man skulle vilja och behöva satsa
på i dagens nykterhetspolitiskt utomordentligt
bekymmersamma läge — tillräckligt
känt, tillräckligt omvittnat bär

Bidrag till länkrörelsen

nyss i debatten — så är det det arbete
som länkorganisationen bedriver. Det
är ju här fråga om att ta hand om de
allra grövsta alkoholmissbrukarna och
att göra det på ett personligt sätt, i en
okonventionell anda och under former,
som kanske är en aning fria men som
ändå har visat sig vara utomordentligt
effektiva och slagkraftiga. Jag menar
alltså, att det i detta läge finns dubbel
anledning att på ett helt annat sätt än
som nu sker stödja de många länkavdelningarna
landet runt. Det är — jag
upprepar det — en praktiskt betonad,
personligt anbringad nykterhetsinsats,
som i otaliga fall har visat sig ytterst
verkningsfull.

Till länkarna kommer folk först sedan
de bränt sina skepp, har det sagts. I
länkarnas kamratkrets har många alkoholmissbrukare
kommit till rätta med
sina svårigheter, lyckats få reda i sin
ekonomi, fått kontroll över sina förstörda
nerver o. s. v. Det är naturligtvis
ingen konst att här visa upp exempel på
misslyckanden och bakslag — underligt
vore det annars. Men det är självfallet
inte misslyckandena och bakslagen som
skall vara avgörande för vårt ställningstagande.
Det väsentliga är, menar jag,
att länkrörelsen i så många lätt kontrollerbara
fall verkligen dokumenterat sig
som ett utomordentligt vapen i kampen
mot det grova alkoholmissbruket, alltså
just det som för närvarande bereder
samhället och oss alla det allra största
bekymret.

Ett faktum är ju också, att tvångsinförpassning
på anstalt i åtskilliga fall
helt enkelt har kunnat annulleras, eftersom
saken har retts upp ändå, just i
kraft av den starka hjälpvilja, som finns
i länkrörelsen och som dar har tillfälle
att verka — observera — utan all kostnadskrävande
administrativ apparatur.
De goda erfarenheterna av länkrörelsens
arbete vitsordas också av myndigheterna.

Det förtjänar i detta sammanhang erinras
om att när den organiserade nyk -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

terhetsrörelsen i dagarna var samlad till
centrala överläggningar och hade att
sammanfatta sina önskemål i olika
punkter, så kom uttalandet också att
rymma en klar och otvetydig rekommendation
av just länkrörelsen och dess
insatser. Man gjorde också en kraftig
appell till statsmakterna att verksammare
än som nu sker stödja denna rörelse.

Ja, herr talman, jag inser väl, att det,
opinionsmässigt sett, inte lönar mycket
att yrka bifall till den motion, som
väckts i denna kammare och som går
ut på ett förhöjt anslag till länkorganisationen,
även om jag funne det sakligt
berättigat att så göra och även om
jag mycket gärna skulle vilja göra det.
Som saken nu ligger till kommer det
emellertid inte att ske. Jag ser inte socialministern
här, men jag skall ändå,
även om han förut har bestormats av
vädjanden, tillåta mig att rikta även en
enträgen vädjan till honom, den nämligen
att när anslagsfrågan för länkorganisationen
ett annat år blir aktuell
han då verkligen går in för att ge denna
samhällsnyttiga och effektivt arbetande
organisation ett väsentligt ekonomiskt
stöd. Det är en investering, om vars
lönsamhet det inte kan råda skymten
av tvivel.

I detta anförande instämde fröken
Öberg (s) samt herrar Lundqvist (s),
Nestrup (fp) och Rimås (fp).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har ju ungefär
samma mening om länkrörelsen som
statsrådet. Statsrådet har sagt, att erfarenheterna
av ifrågavarande verksamhet
synes vara goda och att det är önskvärt,
att rörelsen utvecklas ytterligare, och
han har därför tillstyrkt en höjning av
anslaget från förutvarande 15 000 kronor
till 25 000 kronor, således en procentuellt
sett ganska kraftig höjning. Utskottet
har följt Kungl. Maj:t och sagt,
att det sker »utan att underskatta bety -

delsen av länkrörelsen». Till detta
skulle vi kunna lägga, att länkrörelsen
har möjligheter — och den utnyttjar
dem också — att få kommunala anslag,
på sina håll ganska väsentliga kommunala
anslag. Vi får väl säga oss, att det
inte är något fel att kommunerna stöder
denna rörelse. Vi är nog alla liksom
den föregående talaren förvissade om
att vi får stor nytta av denna rörelses
verksamhet för att rädda alkoholister
och förebygga återfall bland dem som
varit besvärade av denna sjukdom.

Med hänvisning till vad som sagts
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 64

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 64, s. 143
-—155) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation, som föranleddes av vad
departementschefen förordat dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57 dels ock till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
4 672 800 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlén m. fl. väckt motion (II: 114)
hade yrkats, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att en samarbetsnämnd
för planläggningen av den högre undervisningen,
särskilt yrkesundervisningen
och den vetenskapliga fackutbildningen,
tillsattes i huvudsaklig överensstämmelse
med vad arbetskraftsutredningen
föreslagit.

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 114, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 4 januari 1956 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 4 672 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin och Jacobsson, fröken
Elmén, herr Löfroth, fröken Ager
och herr Nelander, vilka ansett att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen
II: 114, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att en
samarbetsnämnd för planläggningen av
den högre undervisningen, särskilt yrkesundervisningen
och den vetenskapliga
fackutbildningen, tillsattes i huvudsaklig
överensstämmelse med vad arbetskraftsutredningen
föreslagit.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! I reservationen på denna
punkt yrkas i likhet med vad som
föreslagits i arbetskraftsutredningens
betänkande, att det inrättas en samarbetsnämnd
för att planlägga den högre
undervisningen, framför allt yrkesundervisningen.
Det är mycket väsentligt,
att vi dels får fram prognoser och dels
kan planlägga denna utbildning. När vi
ser oss om i samhället, finner vi överallt,
att så enormt mycket brister just

när det gäller att få fram utbildad arbetskraft,
när det gäller lärarförsörjning
och mycket annat, som måste bero på
att vi inte i tid har sett vad som komma
skall, att vi t. ex. inte har berett oss
på de nuvarande stora årskullarna. Den
snabba utvecklingen i samhället framför
allt på det tekniska området ställer
oss inför ett oerhört stort behov av utbildat
folk, framför allt människor med
högre teknisk utbildning. Men hänsyn
till allt detta är det nödvändigt, att det
såsom här begärs i motionen kommer
till stånd en samarbetsnämnd, som skall
vara ett auktoritativt och självständigt
organ med representanter för undervisningen
och arbetsmarknaden. Man anser
det inte riktigt, att dessa ärenden handläggs
i Kungl. Maj:ts kansli, vilket
skulle bli mera bundet.

Med tanke på detta men också på att
man nu inte kan skjuta längre på att
här vidta några åtgärder, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Utskottets utlåtande är
en stor missräkning. Vi skall alltså få
vänta ännu längre på det så hett eftertraktade
prognosinstitutet. Utskottet
hänvisar till universitetsutredningen
men tycks inte beakta, att den utredningen
bara avser en del av detta stora
och komplicerade område.

Det är egentligen två helt olika slag
av prognoser vi behöver: å ena sidan
prognoser rörande behovet av arbetskraft
med viss utbildning, å andra sidan
prognoser rörande utbildningsmöjligheter
för den arbetskraft som skall fylla
behovet. När man har fått fram prognoser,
skall man försöka vidta åtgärder,
som också är av flera olika slag. Det
gäller åtgärder för att anpassa utbildningen
till behovet men också åtgärder
för att om möjligt få ett utbud som motsvarar
behovet. Till det senare området
bör bland annat frågor som gäller yr -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

kesorientering och yrkesvägledning, typiska
uppgifter för arbetsmarknadsstyrelsen,
och till det förra området hela
frågan om vårt undervisningsväsende.
I de flesta fall gäller det att öka utbildningskapaciteten,
men i vissa fall kan
det vara fråga om att minska utbildningen
på något område. Allt detta är frågor
som berör vitt skilda organ.

Man kan kanske säga, att arbetskraftsutredningen
nu lagt fram ett förslag beträffande
behovet av arbetskraft. Det
var emellertid en engångsutredning, och
vi behöver fortlöpande undersökningar;
förhållandena ändras ju nästan från dag
till ''ag. Vi behöver bara peka på sådana
frågor som automationens inverkan på
behovet av å ena sidan kvalificerad och
å andra sidan mindre kvalificerad arbetskraft
inom näringslivet. Vi kan också
peka på alla de åtgärder, som vi beslutar
här i riksdagen och som kan påverka
behovet. Om vi vill förbättra läkarvården
på något område, förbättra
tandläkarvården, förbättra undervisningen
o. s. v., påverkar detta självfallet
behovet av arbetskraft. Utbudet av
arbetskraft påverkas emellertid också
—- bland mycket annat — av de åtgärder
vi vill vidtaga för att underlätta för
gifta kvinnor att ta förvärvsarbete. Jag
skall inte gå in på några detaljer, jag
är säker på att statsrådet fuller väl vet
vad jag syftar på.

I fråga om utbildningsmöjligheterna
är jag överens med utskottet om att det
beträffande de akademiska områdena
inte finns någon anledning att just nu
föreslå en skrivelse till Konungen, detta
dels på grund av att universitetsutredningen
har sitt utredningsuppdrag på
detta område och dels därför att vi ju
nu äntligen genom riksdagens beslut i
år och tack vare förberedelser som pågått
under ett par år får en upprustning
av universitetsstatistiken. Innan folk
kommer till universiteten skall de emellertid
ha annan utbildning, skolutbildning.
Vi vet för närvarande trots alla
utredningar för litet om vårt skolvä -

sende. Vi kan säkerligen vara överens
om att vi inte har någon tillfredsställande
skolstatistik. Skolöverstyrelsen är
den första att erkänna detta, och från
detta håll har begärts viss arbetskraftsförstärkning,
som dock säkerligen inte
räcker långt. Om vi skall åstadkomma
en upprustning på detta område är det
inte bara fråga om den skolstatistik vi
nu har — den är otillräcklig — men vi
har ju praktiskt taget inte någon statistik
alls när det gäller yrkesutbildningen.

Att i största allmänhet föreslå en
upprustning är emellertid mycket farligt.
Det kan bli fråga om mycket omfattande
saker. Det är nog så, att producenterna
när det gäller statistik lika
väl som på andra områden bör ta hänsyn
till vad konsumenterna begär. Konsumenterna
i detta fall är inte bara
skolmyndigheterna utan också bland
annat de olika arbetsmarknadsorganen
och de statliga organ, som sysselsätter
arbetskraft i större utsträckning. I detta
avseende tror jag, att just den föreslagna
samarbetsnämnden eller en nämnd
av ungefär den typ som arbetskraftsutredningen
föreslagit skulle kunna bli
ett konsumenternas organ. Nämnden
skall kunna säga: vad är det vi för närvarande
behöver veta beträffande vår
utbildning, beträffande skolutbildningen,
yrkesutbildningen och även naturligtvis
universitetsutbildningen, och den
bör komma fram med de krav som de
statistiska organen sedan skall försöka
tillfredsställa. Det är inte min mening
att denna samarbetsnämnd själv skall
göra några statistiska undersökningar.
Man skall nog också här skilja på statistiken
och prognoserna. Arbetskraftsutredningen
har nu föreslagit, att statistiken
skall åligga de nuvarande organen.
När det gäller universitetsstatistiken
är jag fullt på det klara med att
den bör ligga hos statistiska centralbyrån.
Jag tror nog att undervisningsstatistiken
även i övrigt skulle må väl av
att ligga hos centralbyrån, som ju bland

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

annat har ett utredningsinstitut som kan
göra intervjuer.

Statistiken, insamlingen och bearbetningen
av det material som är grundvalen
för prognoserna är en sak. De statistiska
organen skall emellertid, såvitt
jag förstår, inte göra prognoserna. Dessa
prognoser, som skall grunda sig på
en analys av det statistiska materialet,
är en annan sak, och där tror jag att
samarbetsnämnden har en viktig uppgift.
Den skall väl inte själv göra dessa
prognoser utan kan, såvitt jag förstår,
använda arbetsmarknadsstyrelsen som
organ för att utföra dem, men ledningen
måste ligga hos denna samarbetsnämnd,
en samarbetsnämnd, som kanske bör
bli något mera allsidigt sammansatt än
vad arbetskraftsutredningen föreslagit
■—- jag föreställer mig att departementschefen
kommer att ta hänsyn till vissa
förslag som framställts av remissorganen.

Herr talman! Av vad jag här sagt
framgår, att jag skulle önska, att vi fick
en samarbetsnämnd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad arbetskraftsutredningen
föreslagit. Det är också vad
reservanterna förordat. Jag tror dock,
att det under remissbehandlingen har
framkommit vissa synpunkter som man
måste ta rätt stor hänsyn till, innan
beslut fattas om den slutgiltiga utformningen
av denna samarbetsnämnd. Det
förefaller mig emellertid, som om man
hade tillräckligt med material för att
kunna utarbeta ett förslag. I arbetåkraftsutredningens
förslag och i remissinstansernas
yttranden finns förslag,
som bör kunna överarbetas inom departementet.
Jag hemställer till statsrådet
att han ville vidtaga åtgärder för
igångsättande av denna verksamhet.
Uppgiften är så brådskande och omfattar
så många olika moment, att de
delar av arbetet — och de är många —
som redan nu kan igångsättas, omedelbart
bör påbörjas. Jag vill alltså rikta
denna vädjan till departementschefen

och ber i övrigt att få yrka bifall till
reservationen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få anknyta
några synpunkter till vad fröken
Elmén och fröken Vinge har sagt.

Arbetsmarknadsfrågorna har ju fått
väsentligt mycket större betydelse än
man kunde tänka sig för något decennium
sedan. De var av stor betydelse då
också, men intresset inriktades från
annan utgångspunkt än det som är aktuellt
i detta utskottsutlåtande. Det är
nu fråga om hur vi skall få tillräcklig
tillgång på fackutbildad arbetskraft.
Jag skall inte gå närmare in på den
sidan av saken utan hänvisar bara till
vad de föregående talarna har sagt. Behovet
av utbildad arbetskraft är utomordentligt
stort — därom kan vi väl
alla vara överens.

Anledningen till att jag ändå vill anknyta
några reflexioner till utskottets
utlåtande på denna punkt är att jag har
råkat syssla med dessa saker i arbetskraftsutredningen,
och jag har tillsammans
med herr Cassel och herr Severin
i Stockholm väckt en motion i anslutning
till propositionen.

Departementschefen godkänner förslaget
från arbetskraftsutredningen, att
arbetsmarknadsstyrelsen skall få en sektion,
som skall insamla och bearbeta det
statistiska material som behövs för att
man skall kunna få säkrare prognoser
för tillgång till och efterfrågan på fackutbildad
arbetskraft, och det är tacknämligt
att detta har skett.

Den andra delen av arbetskraftsutredningens
förslag ställer departementschefen
däremot på framtiden, nämligen
om en samarbetsnämnd som skulle lägga
ihop alla pusselbitarna till en enhetlig
bild. I denna nämnd skulle sitta representanter
för de statliga myndigheter,
som främst har att göra med utbildningsfrågor,
men även för sådana myndigheter,
som har intresse för behovet
av arbetskraft. Fackliga organisationer

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

skulle också vara representerade, liksom
några av de organisationer som
skall tillvarata deras intressen som utbildar
sig.

Departementschefen ställer som sagt
inrättandet av denna nämnd på framtiden.
Liksom fröken Vinge skulle jag
vilja säga, att det är beklagligt att så
sker. Den motivering departementschefen
har fiskat upp från universitetskanslern,
att man inte bör tillsätta en
sådan nämnd medan universitetsberedningen
arbetar, måste jag säga är ganska
svag, herr talman! Såsom här redan
har påpekats och såsom skrivs i motionerna
finns det så stora områden av
arbetsmarknaden för fackutbildade,
som universitetsberedningen inte har
att syssla med, att jag tycker det i stället
skulle vara ganska lämpligt att en
sådan samarbetsnämnd fick ett mindre
område av hela arbetsmarknaden att
börja med. Den har fullt upp med arbetsuppgifter
ändå. Landsorganisationen
har t. ex. i sitt remissutlåtande sagt,
att samarbetsnämnden synes vara viktigast
av de organ som arbetskraftsutredningen
föreslår.

Nu vill jag understryka, att departementschefen
endast har ställt denna
fråga på framtiden och tydligen tänker
ta upp den vid en senare tidpunkt. Detta
dröjande och litet tvekande intresse
för dessa frågor tycker jag emellertid
är beklagligt. År 1949 kom en hel del
framstötar om att någonting måste ske
på det här området; Sveriges förenade
studentkårer gjorde en framställning,
statskontoret skrev till Kungl. Maj:t, i
riksdagen framlades motioner i ärendet,
och alla var överens om att åtgärder
måste vidtas. Det ledde till att arbetskraftsutredningen
tillsattes.

Det skall villigt erkännas, att arbetet
med uppgörande av prognoser var mycke
svårare än någon kunde tro. Direktivskrivare,
direktivgivare, motionärer
och inlämnare av skrivelser till Kungl.
Maj:t trodde att det var litet lättare -—-jag har i varje fall personligen haft stor

anledning att konstatera detta — men
det hindrar inte att man bör försöka
ge sig i kast med uppgiften, och det
har departementschefen också sagt att
man skall göra. När man är så rörande
överens om behovet, tycker jag det
är beklagligt att man nu inte tar steget
fullt ut.

Detta är den ena sidan av vad jag vill
framföra. Den andra är att vad departementschefen
säger synes ge vid handen
att han anser det vara lämpligt att
ett statsråd är ordförande i denna samarbetsnämnd.
Där har motionärerna en
principiell invändning. Vad är det här
fråga om? Jo, representanter för stat
och kommun, för fackorganisationer
och studentorganisationer skall gemensamt
göra en avvägning av de olika utbildningsbehoven
i detta samhälle, inte
bara för den offentliga sektorn utan
även för näringslivet. Det finns då självfallet
stor risk att kårsynpunkter och
gruppintressen gör sig gällande. Man
försöker åstadkomma kompromisser i
ett sådant samarbetsorgan —- det är en
relativt god svensk tradition att man
försöker komma överens — men med
de starka organisationer vi har och med
det inflytande som statsmakterna har
är det risk att man där gör kompromisser,
som kanske inte står sig inför en
allmän bedömning.

Det är stor risk att det med eller utan
berättigande kommer att talas om dirigering
av arbetskraft när de beslut
nämnden har fattat diskuteras. Skulle
då till råga på allt regeringen binda sig
redan på diskussionsstadiet genom att
ha ett statsråd som ordförande i nämnden,
tror jag att de kritiska invändningarna
om dirigering av arbetskraft
mycket väl kan göra sig gällande i den
allmänna debatten. Därför har jag den
rent principiella synen på denna sak,
att regeringen icke bör blanda sig i
diskussionerna kring de rekommendationer
en sådan samarbetsnämnd skall
göra. Regeringen bör verkligen i sitt
eget intresse försöka hålla sig på av -

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

stånd. Sedan nämnden har framlagt en
rekommendation med eller utan reservation
— det är möjligt att man inte
kan nå någon kompromiss — bör den
allmänna debatten få belysa rekommendationen.
Den belysningen kan givetvis
äga rum även om ett statsråd sitter som
ordförande, men det är väl ingen som
kan komma ifrån att regeringen har
mer eller mindre bundit sig för den
rangordning, efter vilken olika utbildningsintressen
skall tillgodoses, om man
har ett statsråd som ordförande.

Jag skulle därför verkligen vilja hemställa
till socialministern, som ju för
närvarande har ärendet om hand, att
ta under allvarligt övervägande om det
kan vara ur den fria och öppna debattens
synpunkt önskvärt, att regeringen
på ett tidigt stadium skall binda sig för
dessa svårbedömbara arbetskraftsfrågor.
Såvitt jag förstår talar mycket starka
skäl emot en sådan bindning, och
det vore ganska intressant att här från
statsrådets sida få höra om verkligen
statsrådet och regeringen definitivt bundit
sig på denna punkt. Jag tycker det
skulle vara utomordentligt beklagligt
om så vore fallet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Man har ju konstaterat
att departementschefen betonat att det
varit mycket kritiska anmärkningar
mot denna samarbetsnämnd, som föreslagits
av 1949 års arbetskraftsutredning.
Vi har också observerat att lian
själv har ansett lämpligast, att ärenden
av denna art handläggs i Kungl. Maj :ts
kansli. Vi har nog delat den uppfattningen
i tredje avdelningen i statsutskottet
och menar att det åtminstone
tills vidare bör vara på det sättet.

Sedan vill jag säga rent personligt
beträffande dessa prognoser, som man
bär har yrkat på, att statistiken på detta
område skall vi inte lita alltför mycket
på. Vårt samhälle växlar från tid till

annan. Statistiken visar vid det ena tillfället
att det bör vara så och så, men
inom mycket kort tid visar kanske statistiken
något annat. Därför tycker jag
att vi inte skall bygga alltför mycket
på de prognoser som framkommer, utan
vi får nog låta verkligheten själv visa
sig som den är. Framför allt om vi gillar
den enskilde individens personliga
frihet — och det skall vi väl alla göra
■— skall vi inte låta oss dirigeras av
sådana prognoser alltför mycket.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullkomligt överens
med herr Rubbestad om att man
inte skall bygga för mycket på prognoser,
eftersom förhållandena ändrar sig
så att prognoserna snabbt blir föråldrade.
Det är av denna anledning jag
menar, att vi skall ha ett organ som
fortlöpande gör prognoser. Jag tror att
herr Rubbestad håller med om att vi
inte skulle reda oss utan prognoser.
De drar upp de gränser inom vilka man
kan räkna med att utvecklingen rör sig.
En prognos säger inte att det kommer
att bli så och så, men den säger att
under vissa angivna förutsättningar blir
det sannolikt på ett visst sätt, under
vissa andra förutsättningar blir det sannolikt
på visst annat sätt. Man får vissa
hållpunkter för bedömningen. Jag tror
alla är överens om att man behöver
prognoser, men man får använda dem
med urskillning och förnuft.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det kanske inte är så
värst många som inte önskar att vi
skall få möjlighet till bättre överblick
över vår arbetsmarknad på alla dess
områden. Det var väl detta som var
motivet till att det tillsattes en särskild
utredning, arbetskraftsutredningen, och
denna utredning i sin tur utmynnade i

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

att man ville föreslå en nämnd, som
skulle få till uppgift att utarbeta översiktliga
planer eller prognoser för
undervisningens och fackutbildningens
behov. Det var den ena delen av förslaget.
Den andra delen var att man
ville ha bättre tillgång till statistik och
översikt över arbetsmarknaden, och
man föreslog en särskild sektion inom
arbetsmarknadsstyrelsen för detta ändamål.

Det ställningstagande, som har gjorts
i statsverkspropositionen, innebär att
man tills vidare inte velat binda sig för
denna nämnd men att man har begärt
pengar för att få personal till den senare
delen av detta förslag. Jag har
inte hört någon kritik emot detta sistnämnda
förslag, och det har också tillstyrkts
av statsutskottet. Det är nu alltså
om nämnden man tvistar. Denna
nämnd skulle ju bli rätt månghövdad,
mycket prominenta personer skulle
ingå i densamma, och det har sagts att
risken är att denna nämnd blir ett nytt
remissorgan. De som framför allt riktat
anmärkningar mot förslaget är universitetskanslern
och högskolorna. Man
har sagt att detta skall man inte göra
nu, så länge vi håller på med universitetsutredningen.

Det sades i första kammaren, att det
är märkvärdigt att ecklesiastikministern
varit med om att skjuta på en så
viktig sak. Det förvånar inte mig, att
ecklesiastikministern vill ha rådrum till
dess han ser vad hans speciellt tillkallade
sakkunniga har att säga.

Nu erkänner herr Dahlén själv att
prognoser är mycket svåra att göra.
Sedan han blivit sakkunnig på arbetskraftsfrågorna,
har han insett att det
var ännu svårare än han trodde tidigare.
Det är nog en upptäckt många
har gjort, att det är svårt att få prognoser
som slår bra in. Annars går det att
göra prognoser av allehanda slag.

Nu betonade herr Dahlén att det ställningstagande
som gjorts inte innebär,
att vi definitivt sågat av förslaget om

en sådan här nämnd, och det vill jag
vitsorda.

Herr Dahléns bekymmer för hur den
här nämnden skall organiseras i framtiden
tycker jag inte man bör spilla så
många ord på. Det kan omöjligen bli
den principfråga han vill göra den till,
i synnerhet som han översätter fritt
när han skall återge vad jag har föreslagit.
Jag har aldrig sagt, att ett statsråd
skall bli ordförande i nämnden.
Varifrån herr Dahlén har fått det vet
jag inte, om han inte läst ut det ur det
som universitetskanslern eller statskontoret
antyder. Jag har i varje fall inte
tagit ställning. Jag tycker att tiden inte
är mogen för att vi skall fatta beslut
om denna sak, och därför har jag ställt
det öppet.

Det finns enligt min mening goda
skäl för detta ståndpunktstagande, i
synnerhet som det i stor utsträckning
måste gälla just arbetskraft som får sin
utbildning vid universitet och högskolor.
Ofta är det den arbetskraften man
i första hand tänker på. Vad gäller annan
arbetskraft har man sökt tillmötesgå
det här önskemålet om bättre överblick
genom att inrätta några nya tjänster.
Det kan naturligtvis alltid sägas,
att detta är otillräckligt. Framtiden får
utvisa, om det här är en ändamålsenlig
sak och om det behövs flera tjänster.
Jag tycker därför det är tillfredsställande
om kammaren följer statsutskottets
förslag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vara mycket
glad om jag missuppfattat vad statsrådet
sagt om nämndens ställning, vilket
jag uppfattat som att man tänker
sig ett statsråd såsom ordförande i en
sådan här nämnd. Jag hälsar med utomordentlig
tillfredsställelse att jag har
fått den upplysningen på denna punkt,
att regeringen inte är bunden, om nu
statsrådets tolkning är riktig, vilket jag
förutsätter.

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

Statsrådet berörde inte att en stor del
av den arbetsmarknad det här är fråga
om inte är föremål för universitetsberedningens
arbete. Det skäl, som
statsrådet anförde för att inte nu tillsätta
en samarbetsnämnd som skulle
försöka lägga ihop pusslet, ger ett intryck
av att man tvekar att ge sig i
kast med de här problemen, och det
tycker jag är beklagligt. De områden
som ligger utanför är mycket stora: det
är socialvårdens personal, den lägre
handelsutbildningen, kommunikationsverkens
personal och inom sjukvården
sjuksköterskor, barnmorskor och skötarpersonal.
Det finns ytterligare områden
som denna nämnd har anledning
att syssla med och som inte hör
till universitetsberedningens område.

Jag förutsätter att statsrådets uttalande
ger vid handen, att han om han får
tillfälle därtill återkommer till ärendet
nästa år.

Jag vet inte om jag missuppfattade
herr Rubbestad. Jag fattade det så att
han sade, att statsutskottet har bundit
sig för att denna fråga skall handläggas
inom Kungl. Maj:ts kansli och att
statsutskottet anser att frågan om ordförande
i denna nämnd är klar. Jag
hoppas det var en missuppfattning från
min sida.

Punkterna 65 och 66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Den offentliga arbetsförmedlingen:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 67, s. 159
-—167) föreslagit riksdagen att dels besluta
att i personalförteckningen för
den offentliga arbetsförmedlingens per -

manenta organisation antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med tio dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
den offentliga arbetsförmedlingens permanenta
organisation, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1956/57 dels
ock till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av
20 089 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Ragnar Bergh
(I: 190) och den andra inom andra
kammaren av herr von Seth (II: 498)
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att till Den
offentliga arbetsförmedlingen: Avlö ningar

för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 19 289 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 190 och II: 498, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med tio;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 20 089 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 190 och
II: 498, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta, att i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation antalet

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

kontorsbiträden i lönegrad Ca 8 skulle
ökas med tio;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fn o. m.
budgetåret 1956/57;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 19 289 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Denna punkt gäller avlöningsanslaget
till den offentliga arbetsförmedlingen.
Avlöningarna kostar
innevarande budgetår 18,3 miljoner, och
här föreslås nu en ökning till ungefär
20 miljoner. I den ökningen ingår ett
belopp på 175 000 kronor som departementschefen
vill ha för arbetsvårdande
verksamhet och för ungdomsverksamhet,
och reservanterna har inte på någat
sätt velat röra vid det beloppet.

Reservanterna har däremot observerat
att det genom statens organisationsnämnd
har gjorts en undersökning, varvid
man funnit indikationer på att personalen
vid arbetsförmedlingen är för
stor. Det finns ungefär 100 befattningshavare,
exklusive biträden, mer än som
rätteligen skulle behövas.

Arbetsmarknadsstyrelsen tycks inte
ha någonting att invända mot det resonemanget,
och den är också villig att
försöka göra någonting åt saken, fastän
den ännu inte har gjort det. Man vet
inte riktigt, var de där 100 tjänstemännen
finns — det vet inte arbetsmarknadsstyrelsen
själv —• men den är redo
att göra efterforskningar och ta reda
på det.

Nu säger utskottsmajoriteten, att den
hoppas att arbetsmarknadsstyrelsen
utan dröjsmål tillvaratar de möjligheter
som kan yppa sig att överföra
övertalig personal till arbetsvärden och
ungdomsförmedlingen eller, där så icke

kan ske, att göra sig av med denna
övertaliga personal.

Detta hoppas givetvis reservanterna
också, men jag är övertygad om att en
sådan förhoppning blir ofantligt mycket
mera välgrundad, om riksdagen
genom att följa reservanterna sätter
arbetsmarknadsstyrelsen under press,
tvingar den att verkligen göra allvar av
detta och knappa in personalen på ett
sätt som står i överensstämmelse med
den organisationsundersökning som är
gjord.

Vi föreslår av detta skäl att anslaget
nu skall sättas 800 000 kronor lägre än
enligt det förslag som departementschefen
har avgivit. Detta förslag innebär
i alla fall en stegring från innevarande
års anslag på 18,3 miljoner
med 900 000 till 19,2 miljoner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Bergh
m. fl. under denna punkt.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det är visserligen riktigt,
som här nämnts, att organisationsnämnden
har konstaterat ett visst överskott,
men det är också, som föregående
talare påpekade, inte klart, hur
det egentligen förhåller sig därmed eller
var det finns. Det är ur den synpunkten
som utskottet inte vill ta ett
så drastiskt steg, som herr Cassel rekommenderar.
Utskottet pekar emellertid
på att här skall vidtas åtgärder för
minskning i den mån så är möjligt och
att man även skall se till att försöka
överföra viss arbetskraft till denna arbetsvärds-
och ungdomsförmedlingsverksamhet,
som redan förefinns, och
det är detta som gjort, att vi i år gått
in för att bifalla det förslag som här
föreligger beträffande anslagsfrågan.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hem -

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Den offentliga arbetsförmedlingen:

ställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
67 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 68

Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt 68, s. 168
—170) föreslagit riksdagen att till Den
offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 5 455 000 kronor.

I de under föregående punkt nämnda
likalydande motionerna 1:190 och II:
498 hade hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att riksdagen måtte besluta att
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 5 085 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
190 och 11:498, såvitt nu vore i fråga,
till Den offentliga arbetsförmedlingen:

7 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr

Omkostnader

Omkostnader för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 5 455 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 190 och
11:498, såvitt nu vore i fråga, till Den
offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 5 085 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
avgivits en reservation av herr Bergh,
m. fl. som går ut på att anslagshöjningen
skall begränsas till 400 000 kronor i
likhet med vad statskontoret har föreslagit.
Jag vill, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till den reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
68 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

Punkterna 69—81

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82

Bidrag till utrustning m. m. av vissa
samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade (punkt 92, s. 238
— 241) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Pettersson m. fl. (I: 104) och den andra
inom andra kammaren av fröken Sandell
in. fl. (II: 140), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte som bidrag
till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 450 000
kronor enligt fördelning och grunder
som gällde för innevarande budgetår,
dels ock en inom andra kammaren
av herr Cassel och fröken Wetterström
väckt motion (11:488), vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå vad Kungl.
Maj:t hemställt under förevarande
punkt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:104 och 11:140 samt 11:488 till Bidrag
till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herr Birger Andersson, som ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 104 och II: 140 ävensom med
avslag å motionen II: 488 till Bidrag till
utrustning m. in. av vissa samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 450 000 kronor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, vilka ansett
att utskottet bort föreslå riksdagen att
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 104 och II: 140 ävensom
med bifall till motionen 11:488 besluta
att reservationsanslaget till Bidrag till
utrustning m. m. av vissa samlingslokaler
icke skulle uppföras å riksstaten för
budgetåret 1956/57.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Denna punkt gäller ett
anslag på 400 000 kronor till utrustning
av vissa samlingslokaler. Av det anslaget
utgår 200 000 kronor enligt 1954 års
kungörelse och skall användas till lokaler
för ungdomsverksamhet. De andra
200 000 kronorna utgår enligt 1955 års
kungörelse och skall användas för utrustning
med köksinventarier, servis
och sådant av allmänna samlingslokaler.
Av de första 200 000 kronorna, alltså
de enligt 1954 års kungörelse, skall
Våra gårdar ha 75 000 kronor och nämnden
för samlingslokaler 125 000 kronor.
De återstående 200 000 kronorna,
som utgår enligt 1955 års kungörelse,
skall också fördelas mellan Våra gårdar
och nämnden för samlingslokaler.

Förra året motionerades från vårt
håll om avslag på det anslag som skulle
utgå för köksinventarier och liknande
enligt 1955 års kungörelse. Vi ansåg att
det egentligen inte innebar något annat
än en viss subventionering av enskilda
personers och institutioners fester
och tillställningar, och för sådant
ändamål ville vi inte släppa till skatte -

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13

Bidrag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

hetalarnas pengar. Vi lyckades inte
samla majoritet för denna restriktiva
hållning.

Men låt oss nu se litet grand på vad
de säger, som skall få del av detta anslag.
Statens nämnd för samlingslokaler
säger, att statsbidraget är för litet
för att utgöra något effektivt stöd och
att detta troligen har medfört, att åtskilliga
lokalägande organisationer, som bevisligen
bedriver ungdomsverksamhet,
ansett att det inte är mödan värt att
söka bidrag. Ansökningsförfarandet kräver
arbete och kostnader, som de anser
inte stå i rimlig proportion till bidragsbeloppet.
Även Våra gårdar är tveksam
om anslaget och anser, att det administrativa
förfarandet är för betungande.
Vidare säger statens nämnd för
samlingslokaler någonting som är rätt
ovanligt när det gäller anslagsäskanden,
nämligen att den, efter att ha vägt
fördelar och olägenheter mot varandra
efter första årets facit, för sin del vore
benägen att avstå från att påkalla ytterligare
anslag för ändamålet. Beträffande
anslaget till anskaffande av köksinventarier
och sådant säger sig nämnden
inte ha någon erfarenhet att redovisa.

Nu tillkallades för något år sedan en
särskild utredningsman, som skulle se
över den litet vildvuxna flora av anslag,
som kommit fram på detta område.
Det har han gjort och lagt fram
ett betänkande. Enligt detta betänkande
skall utrustningsanslag av denna typ
slopas och utbytas mot ett enhetligt inventariebidrag,
men någon proposition
i detta ämne har ännu inte kunnat föreläggas
riksdagen och kommer inte till
årets riksdag, såvitt vi fått höra.

Som motionärerna framhållit i motion
nr 488 är det väl mera sällan som
någon anslagsäskande myndighet begär
pengar med mindre entusiasm, och jag
är övertygad om att både finansministern,
socialministern och riksdagens
statsutskott har tvingats att stryka eller
beskära anslag för ändamål betyd -

ligt mera behjärtansvärda än det, för
vilket 400 000 kronor här äskas.

Med hänvisning till det sagda, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det var med en viss
förvåning jag lyssnade till herr Cassel,
i synnerhet ett avsnitt av hans anförande,
där han som bevis för den uppfattning
han företräder i frågan åberopar
Våra gårdar såsom varande tveksamma,
om det kunde vara nödvändigt med
detta bidrag. Jag uppfattade yttrandet
på det sättet.

Vad Våra gårdar, som är en riksförening
för nykterhetsrörelsens allmänna
samlingslokaler, sagt på denna punkt
är endast att vi har medgivit, att det
finns arbete förknippat med att fördela
dessa pengar, som står till Våra
gårdars förfogande, men det innebär
inte att man är tveksam om anslaget i
och för sig.

Herr Cassel åberopade vidare statens
nämnd för samlingslokaler, som
beträffande den sist anförda bidragsformen,
nämligen anslag för köksutrustning,
säger att där har man ännu
ingen erfarenhet. Av detta yttrande
skulle man närmast få den föreställningen,
att anslaget knappast vore av
någon betydelse.

Det är emellertid på det sättet, herr
Cassel, att innevarande budgetår är det
första, då detta anslag utgått, och man
kan rimligen inte ha någon erfarenhet
av ett anslag innan det trätt i funktion
och kommit några lokaler till del.

.lag vill tvärtom mot vad herr Cassel
således här har nämnt framhålla, att
man inom nykterhetsrörelsen har mycket
goda erfarenheter av just denna bidragsform.
Jag syftar då helt naturligt
på det utrustningsbidrag för ungdomslokaler
som riksdagen beslöt för elt par
år sedan. Detta bidrag innebär att varje
samlingslokal skall utrustas med sär -

100 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

skilda anordningar för ungdomsverksamhet
och att man får ett bidrag från
staten maximerat till 1 000 kronor emot
att vederbörande lokalägare presterar
samma belopp. Det är således att betrakta
såsom ett stimulansbidrag.

Det kan här nämnas att om man tar
med de ansökningar om bidrag för
köksutrustning för nykterhetsrörelsens
lokaler, för vilka fördelning nyss har
skett, så har man inom den samlade
nykterhetsrörelsen under de två år som
nu är i fråga för de 300 000 kronor
som erhållits i statsbidrag upprustat
274 lokaler för ett sammanlagt belopp
av 867 267 kronor. Man finner härav
att den egna insatsen från dessa lokalägande
föreningar varit bortåt 600 000
kronor eller i runt tal ungefär 200 procent
av det bidrag staten lämnat. Det
är således dubbelt så mycket som förutsättes
för att bidrag över huvud taget
skall utgå. Jag tycker att jag med vad
jag redan sagt inte behöver säga mera
om den reservation, som yrkar avslag
på hela detta anslag. Jag förmodar att
detta avslagsyrkande ingår som en del
i högerns allmänna besparingar för att
få täckning för den skattesänkning, som
man påyrkar. När högern sagt, att den
skall presentera ett hållbart alternativ
vid budgetårets slut till partiets skattesänkningsförslag,
så gäller det naturligtvis
att ta med även sådana här i
och för sig i detta sammanhang kanske
rätt obetydliga anslag.

Emellertid vill jag nu säga några ord
om själva bakgrunden till de här beslutade
anslagen. Vi har tidigare i dag debatterat
samhällets åtgärder för att bereda
de alkoholskadade hjälp, de människor
alltså som på grund av alltför
stor konsumtion av alkohol kommit i
personliga svårigheter. Detta ingår som
en väsentlig del i den nykterhetspolitik
som samhället har påbörjat. Emellertid
var det ju inte bara detta, att man skall
ta hand om dem som blivit skadade av
alkohol som ingick som en väsentlig del
i den nya nykterhetslagstiftningen, utan

det var också de förebyggande åtgärderna,
som skulle på längre sikt göra
det obehövligt att människor kom i
svårigheter. I det avseendet är ju det
anslag vi nu behandlar visserligen att
betrakta som en detalj i de positiva åtgärderna,
men ändå en inte alldeles
oviktig detalj. Jag vill erinra om att
man från början betecknade detta och
andra slags beslut i samband med den
nya nykterhetslagstiftningen som komplement
till den nya frihet under ansvar,
som nykterhetsreformen bygger
på, och man menade att genom att gé
ungdomarna ett handtag och upprustade
lokaler för ungdomsarbete skulle
man göra dessa ungdomslokaler mera
attraktiva och ge ungdomen större möjligheter
till fritidssysselsättning. Utan
tvekan kvarstår samma motivering med
minst lika stor styrka i dag som för något
år sedan, då beslutet för första
gången fattades. Det är väl också på
det sättet att vi har en rätt betydande
mängd samlingslokaler i vårt land, som
inte med de reguljära anslagen för upprustning
av samlingslokaler kan komma
i åtnjutande av hjälp därför att anslagen
är i och för sig rätt begränsade.
Nu har man här kunnat få hjälp till
att upprusta nära 300 lokaler, som blivit
någorlunda tjänliga för sitt ändamål,
och då tycker jag att det är rätt
små pengar i det stora sammanhanget
om man fortfarande satsar på dessa
ungdomsgårdar.

Det har från departementschefens
och utskottets sida sagts, att den utredning,
som en särskilt tillkallad utredningsman
framlagt, har förordat att
dessa bidrag skulle slopas och ersättas
med ett enhetligt inventariebidrag, förslagsvis
angivet till 5 procent av byggnadskostnaderna
men maximerat, tror
jag, till 10 000 kronor till varje lokal.
För ändamålet angavs en sammanlagd
summa av 500 000 kronor. Jag vill i
detta sammanhang påpeka att om det
skulle bli så, att utredningsmannens förslag
när detta förslag någon gång, kanske

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13 101

Bidrag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

nästa år, kommer under riksdagens prövning
och vinner bifall, så kommer det
i själva verket att med de här angivna
siffrorna innebära att nykterhetsrörelsens
samlingslokaler får 20 procent av
detta inventariebidrag. Det betyder att
man i stället för 200 000 kronor för upprustning
får bara hälften, d. v. s. 100 000
kronor, vilket knappast kan vara riktigt,
allra minst om man betänker att
nykterhetsrörelsens lokaler, som har
sin spridning framför allt på den
svenska landsbygden, under många årtionden
har tjänat de andra folkrörelserna
och demokratiens framstegsarbete
i detta land. Jag vill emellertid påpeka
att det är inte bara nykterhetsrörelsens
lokaler det här är fråga om utan jämväl
de övriga lokaler, för vilka samma
anslag utgår. Här administreras anslaget
genom statens nämnd för samlingslokaler.

Då herr Cassel yttrade, att statens
nämnd för samlingslokaler tidigare yttrat,
att man ännu inte har någon erfarenhet
om köksutrustningsbidragen,
så vill jag nämna att nämnden i dag
kan redovisa, att detta anslag till köksutrustning
visat sig vara ganska lockande.
Det är inte mindre än 185 ansökningar
från övriga lokaler, alltså då
inte medräknat nykterhetsrörelsens lokaler
som ansökt om detta anslag för
innevarande budgetår. Om anslaget
skulle uttas maximalt för varje sökandeförening
blir det inte mer än 20 föreningar
som kan få detta anslag; de
övriga 165 får sålunda intet bidrag.
Det är inte möjligt, menar jag, att med
sådana siffror med framgång plädera
för att det hela inte har någon betydelse,
när det nu visat sig vara en så
pass stor efterfrågan.

Nu har utskottet förordat departementschefens
förslag om en nedskärning
med 50 000 kronor, d. v. s. 25 000
kronor för vardera av statens nämnds
och Våra gårdars anslag för utrustning
av ungdomslokaler. Jag vill utan att argumentera
vidare framhålla vikten av

att åt ungdomsarbetet även för framtiden
ges samma möjligheter som ställdes
i utsikt då vi fick den nya nykterlietslagstiftningen
och att man, då man
sålunda inte för närvarande ännu tagit
ställning till den av mig tidigare refererade
och av utskottet åberopade utredningen,
borde kunna bifalla den motion
som jag och några medmotionärer
avlämnat i riksdagen. Den går ut på
att anslaget även för nästa budgetår
skall bibehållas oförändrat med tillsammans
450 000 kronor, vilket innebär
en höjning med 50 000 kronor jämfört
med vad departementschefen och
utskottet förordat.

Herr talman! Jag ber att med det
sagda få yrka bifall till den av herr
Birger Andersson under denna punkt
avlämnade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Carlsson i Stockholm (fp), Dahl (s),
11 allén (s), Bark (s), Jacobsson i Sala
(s) ocli Hammar (fp), fröken Sandell
(s), fru Torbrink (s), fru Wallin (s),
herrar Jacobsson i Tobo (fp) och Almgren
(s), fru Löfqvist (s) samt herrar
Sjölin (fp), Gustafsson i Borås (fp) och
Lindberg (s).

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt, om
jag litet vårdslöst citerade vad Riksföreningen
Våra gårdar sagt. Så här står
det ordagrant i årets statsverksproposition:
»Från Riksföreningen Våra gårdar
har under hand meddelats att föreningen
funnit ifrågavarande bidragsverksamhet
gagnande. Föreningen medgiver
dock att administrationsarbetet är ganska
tidskrävande.»

När jag går emot här ifrågavarande
anslag, vill jag inte att kammarens ledamöter
skall tro alt jag underskattar
den verksamhet som bedrives framför
allt för ungdomarna i landets samlingslokaler,
inte minst då i nykterhetsrörelsens
gårdar. Från min egen tid som
skattmästare i eu ungdomsloge minns

102 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Bidrag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

jag hur vi bedrev ett ganska intensivt
arbete för att skaffa inventarier, men
vi ordnade sådana saker utan hjälp av
statsbidrag. Jag tror också att det är en
lämplig uppgift för ungdomarna att själva
ordna med fester o. d. för att få inkomster
att finansiera föreningens verksamhet.
Vad däremot gäller större utgifter
för byggnader o. d., instämmer
jag gärna i att vi bör vara generösa
med såväl lån som bidrag.

Det är emellertid rätt ovanligt — det
måste väl de båda föregående ärade talarna
medge — att en statlig institution
som statens nämnd för samlingslokaler,
säger att man nästan är benägen att avstå
från att påyrka anvisning av ytterligare
anslag för ändamålet. Så brukar
det ju aldrig låta. I stället brukar alla
våra institutioner ligga efter finans- och
socialministrarna med begäran om höjda
anslag för alla möjliga ändamål. Jag
menar därför att vi bär har en chans att
spara på skattebetalarnas medel, och
jag anser det vara min och allas vår
plikt att tillvarata varje sådan chans.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Jag hade kanske kunnat
nöja mig med att instämma i vad herr
Engkvist här anfört, men jag vill ändå
tillägga några ord.

Det torde vara väl känt att en mycket
stor del av våra samlingslokaler — i
synnerhet på landsbygden — är av låg
standard och kämpar med stora ekonomiska
svårigheter. Varje åtgärd, som
syftar till att förbättra standarden, måste
därför anses som mycket välkommen.
Genom de nu aktuella anslagen har vi,
som herr Engkvist redan anfört, kunnat
förbättra utrustningen i ett mycket stort
antal lokaler i landet. Man kan därför
säga att vi sällan har åstadkommit så
mycket med så lite pengar.

Herr Cassel var inne på det nya anslaget
till inventarier, som utredningsmannen
har lagt fram förslag om. Såvitt
jag förstår kommer emellertid det an -

slaget att endast kunna användas till
inventarier i nya lokaler, och det är sålunda
endast det nuvarande anslaget
som kan användas för upprustning av
inventariebeståndet i de nu befintliga
lokalerna. Det parti herr Cassel företräder
brukar ganska ofta tala om behovet
av att skapa en levande landsbygd. Är
man på det hållet inte med om att staten
skall offra 400 000 kronor för ett
ändamål som detta, då är det väl stor
risk för att man inte heller kan åstadkomma
något annat i detta syfte än
tomma ord.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande som ställts av herr Engkvist.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
har här ställts inför två bud, för att inte
säga tre. Kungl. Maj :t har ansett att
man bör kunna skära ned detta anslag
med 50 000 kronor, medan en del motionärer
har yrkat att hela anslaget skall
strykas, under det att andra vill att
anslaget skall utgå med samma belopp
som under det nu löpande budgetåret,
vilket sålunda innebär en höjning av
Kungl. Maj :ts förslag med 50 000 kronor.

När utskottet har stannat för Kungl.
Maj :ts förslag har utskottet därmed försökt
skipa så stor rättvisa som möjligt,
men uppenbarligen har utskottet tagit
större hänsyn till motionerna om en höjning,
än dem som går på rent avslag.
Det finns då anledning, oavsett vad resultatet
kan bli, att erinra om att utskottet
har fått veta, att detta anslag —
i varje fall enligt ett utredningsförslag
—• skall komma att ersättas med ett enhetligt
inventariebidrag, och »utskottet
utgår ifrån att förslag i sådan riktning
skall kunna föreläggas nästa års riksdag.
Under denna förutsättning tillstyrker
utskottet, att den nuvarande verksamheten
får fortgå tills vidare i den minskade
omfattning som Kungl. Maj :t föreslagit».
Utskottets hemställan utmynnar

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13 103

i ett avstyrkande av motionerna och ett
bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Frågan
hur detta anslag skall utformas har vi
inte ansett oss behöva diskutera. De synpunkter,
som herr Larsson i Luttra här
anförde, får väl senare beaktas av Kungl.
Maj :t.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 ;o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Birger Andersson
vid punkten avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation
som herr Ragnar Bergh m. fl.
fogat vid denna punkt; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Cassel votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 82 i statsutskottets
utlåtande nr 5 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Birger Andersson
vid punkten fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som i fråga om
denna punkt avgivits av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

Social upplysningsfilm

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Kammaren hade alltså
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Birger Andersson
avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
82 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Birger Andersson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda om omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 109 ja och
66 nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
hemställan.

Punkterna 83—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108

Social upplysningsfilm

Kungl. Maj:t hade (punkt 127, s. 299
och 300) föreslagit riksdagen att till
Social upplysningsfilm för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

104 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Social upplysningsfilm

Ragnar Bergh (1:188) och den andra
inom andra kammaren av herrar östlund
och Dickson (11:344), hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förevarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
188 och 11:344 till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Slaxäng, Löfroth och Svensson
i Stenkyrka, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:188 och
11:344 besluta att reservationsanslaget
till Social upplysningsfilm icke skulle
uppföras å riksstaten för budgetåret
1956/57.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr CASSEL (h):

Herr talman! På denna punkt ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen. Jag
avstår från närmare motivering.

Herr RUBBESTAD (bf) :

Herr talman! Jag ber att få instämma
med herr Cassel. Tidigare har jag i
regel varit ensam om detta avslagsyrkande,
men denna gång har jag fått inte
mindre än fem stycken av statsutskottets
ledamöter med mig. Den uppfattningen
har inte kunnat bibringas oss,
att denna sociala upplysningsfilm är
av något värde. Vi anser att vi i nuvarande
ekonomiska läge mycket väl kan
undvara densamma och därmed spara
30 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som föreligger på
denna punkt.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! I denna fråga brukar ju
herr Rubbestad och jag alltid vara uppe
och strida. Det gäller ett mycket litet
anslag, som dock är av synnerligen stor
betydelse. Vi måste på olika sätt sprida
upplysning inte bara om våra sociala
reformer utan också om de sociala problem
vi har att brottas med i samhället, så
att vi kan få de enskilda individernas
medverkan till en förbättring.

En väg att sprida denna upplysning
är filmen. Det kommer ständigt in förfrågningar
från olika organisationer om
de möjligheter som kan finnas att få
till stånd olika filmer, men anslaget
är så litet, att det räcker inte till att
varje år spela in film, utan man får inskränka
sig till att understödja vissa
filmer. Endast en och annan gång kan
en egen film spelas in.

Jag tycker det är beklagligt att anslaget
skurits ned undan för undan, ty
jag anser att den sociala upplysningsfilmen
är ovärderlig när det gäller att
sprida kunskap om t. ex. föräldrafrågor,
barn- o. ungdomsfrågor o. a. Vad
herr Rubbestad beträffar vet jag inte,
om det är komponenterna i utskottsutlåtandets
rubrik som han är allergisk
mot. Den består nämligen av ordet »social»,
ordet »upplysning» och ordet
»film». Jag antar att det är dessa tre
ord som varje gång får herr Rubbestad
att stegra sig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik med herr Rubbestad —
han har ju nyss fått sin karaktäristik
av fröken Elmén. Det är nog så, att när
det gäller sociala frågor och när det
gäller upplysning, speciellt då modern
upplysning, har herr Rubbestad sin
egen uppfattning, och det lär väl inte
vara möjligt att ändra på den. Men det
förvånar mig att yngre »upplysare» inte

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Nr 13 105

uppmärksammat de möjligheter som
finns att utnyttja filmen i upplysningens
tjänst. Jag tror att alla, som sysslat med
något slag av upplysningsverksamhet
måste erkänna att filmen här ger stora
möjligheter.

Jag har inte begärt ordet närmast för
att tala om dessa 30 000 kronor, utan
jag skulle vilja vädja till socialministern
att han ett annat år föreslår ett
anslag, som verkligen står i proportion
till behovet. De 30 000 kronorna räcker
icke till, utan man måste försöka få
stöd ifrån olika håll för att åstadkomma
en film. Har Sverige råd att hålla
sig med en hel del mer eller mindre undermålig
film borde väl också SocialSverige
ha råd att ge ett anslag på
200 000 å 300 000 kronor till social upplysning
genom film.

Med det anförda vill jag yrka bifall
till utskottets hemställan men samtidigt
också rikta en vädjan till herr statsrådet
att beakta detta. Eftersom herr
statsrådet både har social känsla och
social förståelse och tillhör dem, som
också har sinne för modern upplysning,
hoppas jag, att denna vädjan om
ett höjt anslag inte skall förklinga ohörd.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag förutsätter, att herr
Lundberg, när han talar om Socialsverige
och film, inte blandar ihop de två
sakerna och menar, att Sverige utan
vidare skall bli ett filmland.

Då fröken Elmén vill göra gällande,
att jag skulle bli avskräckt genom själva
titeln »social upplysningsfilm», vill jag
svara henne, alt jag varken är rädd för
ordet social eller ordet upplysning, ej
heller för film. Jag förstår dessa saker
mycket väl och vill vara med om upplysning,
men när det gäller de sociala
filmerna kan jag tala om för herr Lundberg,
att jag har varit och sett på åtskilliga
av dem, och jag tycker, att det
inte finns det ringaste värde i dem.
Det är därför jag finner det orimligt,
att vi skall kasta bort 30 000 kronor på

Social upplysningsfilm

denna sak. Fröken Elmén talar ju ständigt
och jämt för den, men vi får då
komma ihåg, att hon sitter med i filmkommittén,
och hon ivrar naturligtvis
för att denna syssla skall fortsätta så
länge som möjligt. Vi måste ändå tänka
på att vi här skall försöka spara vad
som går att spara och att statskontoret
tydligt har sagt ifrån, att här är ett område,
där man bör hålla igen med utgifterna.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Rubbestad har nog
också suttit med i åtskilliga sammanhang
och han har naturligtvis då ansett
att han haft en viss uppgift att fylla.
Huruvida han funnit det svårt att stiga
upp från stolen, vill jag inte yttra mig
om, men det kan kanske tänkas att så
varit fallet någon gång.

Socialsverige måste ta filmen i anspråk
för att få kontakt med de grupper
som behöver tillgodogöra sig olika
sociala förmåner. Jag skulle tro att en
anledning till att herr Rubbestad inte
uppskattar de sociala filmerna är att
man lämnat upplysning även på ett område,
där herr Rubbestad anser det onödigt
med sådan —• jag tänker på filmen
»Vi skall ha barn». Men även om den
saken finns det ju olika uppfattningar.

Det gäller ju nu ett mycket begränsat
anslag, men även om det nästa år skulle
bli fråga om ett större anslag, så hoppas
jag att herr Rubbestad visar förståelse
för filmens betydelse som socialt
upplysningsmedel. Jag vill nämna att
från jordbrukets sida har man till Social
upplysningsfilm framställt olika önskemål,
som tyvärr inte kunnat helt tillmötesgås.
Jag hoppas emellertid att ett
ökat anslag skall göra det möjligt att
tillgodose de många olika behov som
finns på detta område.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har intet att tilllägga
utöver vad herr Lundberg här
sagt.

106 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Interpellation ang. en redogörelse för de

målet rörande Jane Horneys död

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det finns ju många slags
filmer, och jag har inte sagt att alla filmer
är dåliga. Men när det gäller de
sociala filmerna — och jag har sett flera
stycken sådana — måste jag säga att
det är dåligt utbyte som man får för
30 000 kronor. Den upplysning, som ges
genom dessa filmer, kan lämnas på helt
annat sätt och till mindre kostnader.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
108 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsappaart
verkställdes. Därvid
avgåvos 150 ja och 45 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 109 och 110

Vad utskottet hemställt bifölls.

uppgifter, som från dansk sida lämnats i

Punkten 111

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 11

Interpellation ang. en redogörelse för de
uppgifter, som från dansk sida lämnats
i målet rörande Jane Horneys död

Ordet lämnades på begäran till

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp),
som yttrade:

Herr talman! Vid upprepade tillfällen
har mordet på Jane Horney varit föremål
för stor uppmärksamhet i de svensda
tidningarna. Ur allmän svensk rättssäkerhetssynpunkt
bör det vara av
utomordentlig betydelse att sanningen
i dramat kan klarläggas. Inrikesdepartementets
förklaring för någon tid sedan
innehöll ingenting nytt kring det mystiska
dödsfallet.

I juli 1946 meddelade den svenska
regeringen i en kommuniké följande:
Ett samtal har ägt rum mellan statsråden
Möller och Erlander samt danske
ministern Frode Jacobsen, som representant
för den danska motståndsrörelsens
ledning, och departementschefen
Eivind Larsen i danska justitieministeriet
angående omständigheterna vid den
påstådda likvideringen. De danska representanternas
redogörelse för fallet
begränsade sig till ett uttalande, att
ingenting kunde meddelas från dansk
sida om vad som förekommit, eftersom
det var fråga om en krigshandling.

Förutvarande ministern Frode Jacobsen
har emellertid för svenska och
danska tidningar förklarat, att han läm -

Nr 13 107

Onsdagen den 11 april 1956 fin.

Interpellation i anledning av vissa olägenheter beträffande skolskjutsarna

nät medlemmar av svenska regeringen
en redogörelse om fakta i saken.

Från dansk sida har vidhållits, att
en rättsenlig krigshandling föreligger
och att Jane Horney var farlig för danska
motståndsmän. Svensk opinion kan
inte acceptera ett sådant uttalande i
denna rättssak, sedan svenska polisen
fritagit Jane Horney för spioneri och
angiveri.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag vördsamt om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
rikta följande frågor:

1. Vill herr statsministern inför riksdagen
lämna en redogörelse om de uppgifter
i målet kring Jane Horneys död
som lämnats från dansk sida?

2. Är herr statsministern i tillfälle att
lämna uppgifter, huruvida Jane Horneys
död ägde rum på svenskt eller internationellt
territorium?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation i anledning av vissa
olägenheter beträffande skolskjutsarna Herr

ONSJÖ (bf) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Statsbidrag för skolskjutsar
utgår till skoldistrikten enligt
kungl. kungörelsen 1947:346. På grund
av anordnandet av centralskolor och
det i samband med det vikande befolkningsunderlaget
på landsbygden även
sjunkande barnantalet tenderar skolskjutsarna
att väsentligt öka både vad
det gäller antal och körsträckor. Det
måste hälsas med tillfredsställelse att
skolskjutsar kan anordnas, men dessa
får å andra sidan inte medföra att onödiga
besvärligheter och obehag uppstår
för barnen och då i synnerhet de yngsta.
De fördelar som en viss centralisering
av skolväsendet innebär kan bättre
tillvaratas genom skolskjutsar. Det är
emellertid nödvändigt att tillse att de

besvärligheter, som fanns före tiden för
skolskjutsarna, inte efterträds av andra
skadliga förhållanden för barnen.

Tyvärr har den kortare lästiden för
de små skolbarnen jämfört med de äldre
inneburit vissa nackdelar. De små barnen
får ofta vänta på de äldre, innan
de får bege sig hem i skolskjutsen. Väntetiden
kan röra sig om ett par timmar.
Ofta får de små barnen tillbringa väntetiden
utomhus, vilket menligt kan påverka
deras hälsotillstånd, i synnerhet
då det är kallt eller dåligt väder. Orsaken
till att de inte får vänta inomhus
kan vara att skolan skall låsas eller att
barnen befaras störa sina äldre kamrater,
om de uppehåller sig i närheten av
deras klassrum. Dessa missförhållanden
har skapat en förståelig oro ute i bygderna.

Sådana förhållanden för framför allt
de yngsta skolbarnen, som jag här redogjort
för, kan enligt min mening inte
vara acceptabla. Det måste vara synnerligen
angeläget, att en förbättring i
detta avseende kan komma till stånd.
Det bör vara möjligt att ordna lästiden
så, att någon väntetid för de yngsta
klasserna inte behöver uppstå. Om de
yngre och de äldre barnens lästid samordnas,
skulle kanske den bästa lösningen
vinnas. De yngre barnen kunde
då kompenseras genom att den överskjutande
tiden finge tagas igen genom
lovdagar. Det torde icke kunna sägas,
att en sådan ordning skulle bli mera
påfrestande för de yngsta barnen än de
svårigheter, som nu följer med att de
under timmar måste vänta på skolskjutsen.
Om en sådan lösning icke skulle
vara möjlig, bör det dock kunna ordnas
på så sätt, att barnen under väntan på
skolskjutsarna kan få vistas inom skolan.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat
det påtalade missförhållandet, och om

108 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 fm.

Interpellation ang. bristen på veterinärer

så är fallet ämnar herr statsrådet då
vidta åtgärder för att råda bot på detta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. bristen på veterinärer

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf),
som yttrade:

Herr talman! Genom en notis i dagspressen
meddelas, att t. f. veterinären i
Kopparbergs distrikt förordnats att uppehålla
distriktsveterinärtjänsten i Grythyttans
distrikt under tiden 9—30 april
samt att han under vakans från den 1
maj tills vidare, längst till den 1 juli,
skall uppehålla samma tjänst.

Detta förordnande kommer att medföra
betydande merkostnader för djurägarna
inom Grythyttedistriktet. Avståndet
mellan Kopparberg och Grythyttan
är 51 km, och större delen av djurägarna
inom distriktet får utom sina

tidigare alltför stora resekostnader betala
resa till veterinären för ytterligare
51 km.

Härtill kommer att alla djurägare inom
båda distrikten får sin djursjukvård
avsevärt försämrad. Akuta sjukdomsfall,
som kräver snabb veterinärhjälp, kan
under väntetiden få dödlig utgång med
stora förluster som följd.

I anledning av ovanstående får jag
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att bristen på
veterinärer är så stor att tvenne distrikt
måste skötas av en befattningshavare?

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta
för att hindra att djursjukvården försämras
och fördyras i landets glesbygder? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13 109

Onsdagen den 11 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående vissa direktiv för den
s. k. parlamentariska försvarsberedningen,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1956/57,
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för
budgetåret 1956/57 under sjunde huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 2

Åvägabringande av full likställdhet mellan
pensionärerna vid de av staten
övertagna enskilda trafikföretagen och

pensionärerna vid statens järnvägar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
63, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av full likställdhet mellan
pensionärerna vid de av staten övertagna
enskilda trafikföretagen och pensionärer
vid statens järnvägar.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Hagberg väckt motion
(II: 158) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till innevarande års
riksdag i syfte att i princip åvägabringa

full likställdhet i pensionshänseende
mellan pensionärerna vid av staten
övertagna enskilda trafikföretag och
pensionärer vid statens järnvägar.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 158 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Karl Andersson, Hesselbom
och Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Thapper och Löfroth, fröken Ager
samt herrar Nelander och Mellqvist, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionen
II: 158, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag i syfte att i
princip åvägabringa full likställdhet i
pensionshänseende mellan pensionärerna
vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och pensionärer vid statens
järnvägar;

2) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har tagit oss friheten
att motionera i denna fråga, trots
att den tidigare varit föremål för riksdagens
behandling med negativt resultat.
Vi har emellertid gjort det med utgångspunkt
från att det vid varje tillfälle
då frågan behandlats i riksdagen
har visat sig finnas mycket starka
stämningar för att åvägabringa jämställdhet
mellan pensionärerna vid de
av statens järnvägar övertagna enskilda
trafikföretagen och pensionärerna vid
statens järnvägar. Vi menar att detta är
ett rättvisekrav.

Det är uppenbart, att man kan åbe -

110 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten över tagna

enskilda trafikföretagen och pensionärerna vid statens järnvägar

ropa formella skäl som stöd för den
avvisande hållning som riksdagen tidigare
har intagit. Men den som inte
bara ser till formaliteter utan också
fäster sig vid realiteter måste medge,
att den nu gällande kategoriklyvningen
mellan dessa pensionärer inte står i
överensstämmelse med verklig rättvisa.
Vi finner det vara nära nog upprörande,
att exempelvis en befattningshavare
vid ett enskilt trafikföretag, som pensionerats
strax före förstatligandet,
skall ställas i sämre läge än den befattningshavare
vid samma företag, som
pensionerats strax efter övertagandet.
Det är klart att det alltid måste förekomma
gränsfall under dylika förhållanden,
men vi menar att ingen med
skäl kan bestrida att det här borde
vara en akt av rimlighet och rättvisa
att jämställa dessa pensionärer, som
utfört ett lika värdefullt arbete vid trafikföretag
i enskild tjänst, med de tidigare
befattningshavarna i statens tjänst.
Det finns ingen anledning att ställa
dem i undantagsställning. Det vore därför
riktigast att man åstadkom jämställdhet
mellan dessa båda kategorier.

Då vi i vår motion har åberopat oss
på pensionärerna vid Bergslagernas
järnvägar, så har vi gjort detta därför
att då staten skulle överta Bergslagernas
järnvägar så bibringades de som
hade beslutanderätten i sin hand —
ledamöterna i Göteborgs stadsfullmäktige
— den bestämda uppfattningen att
pensionärerna vid BJ skulle jämställas
med pensionärerna vid statens järnvägar
efter övertagandet. Även om nu
detta inte uttryckligen inskrevs i överlåtelsehandlingarna,
så var det emellertid
för alla som hade att avgöra frågan
i Göteborgs stadsfullmäktige oomtvistligt,
att detta ingick såsom ett villkor
under hand. Nu har emellertid även
denna personal ställts i undantagsställning
på samma sätt som övriga. Jag har
emellertid inte velat göra någon separat
aktion för pensionärerna vid BJ,

därför att förhållandet kan vara enahanda
och är enahanda även beträffande
andra pensionärer. Därför går
motionens yrkande ut på att det skall
åvägabringas jämställdhet mellan alla
pensionärer vid de enskilda järnvägarna
och pensionärerna vid statens järnvägar.

När utskottet i detta avseende åberopar,
att vi i motionen skulle ha gjort
gällande, att pensionärerna vid BJ
skulle vara särskilt missgynnade, så är
denna uppfattning felaktig. Det kan
inte utläsas någonting i vår motion,
som tyder på att vi hävdat denna mening.
Vi har bara åberopat att för denna
grupp förelåg den särskilda omständigheten,
att man under hand hade
kommit överens om att de skulle jämställas
med pensionärerna vid SJ.

Ja, herr talman, här har nu till utlåtandet
fogats en reservation av inte
mindre än nio ledamöter i utskottet,
varjämte herr Bubbestad avgivit en
blank reservation. Jag anser att detta
är ytterst värdefullt och att det måste
betraktas som en kraftig opinionsyttring
i saken.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
av herr Karl Andersson m. fl.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Denna fråga är ju en
gammal bekant för andra kammarens
ledamöter. Den gäller ju att åstadkomma
likställdhet mellan pensionärerna
vid de av staten övertagna enskilda trafikföretagen
och pensionärer vid statens
järnvägar.

Frågan har varit uppe till behandling
i kammaren vid inte mindre än tre
tidigare tillfällen, nämligen 1952, 1953
och 1954. Alla dessa gånger har jag varit
med bland undertecknarna av motionen
för att åvägabringa denna likställdhet.
Vid ett av dessa tillfällen —
1953 — segrade också reservationen,

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

111

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten over

tagna enskilda trafikföretagen och pensionärerna vid statens järnvägar

dvs. det blev bifall till motionens yrkande
i denna kammare.

Det är sant att dessa enskilda järnvägar,
som under en viss period nästan
på löpande band övertogs av staten, inbördes
var av mycket olika kvalitet
och soliditet. Somliga hade en dålig
ekonomisk ställning, andra en något
bättre, och några, som exempelvis
Bergslagernas järnväg, var i åtskilliga
hänseenden fullt jämförbara med SJ.

Det skall gärna erkännas, att personalen
vid de övertagna järnvägarna genomgående
fick en lönelyftning och
som regel jämställdes med SJ:s egen
personal. För dem som under åren för
övertagandet inträdde i pensionsåldern
kunde emellertid pensionsbeloppen —
trots i stort sett samma kvalifikationsvillkor
— bli helt olika. Såsom den
föregående talaren anmärkte kunde en
befattningshavare, som avgick någon
eller några månader före övertagandet,
få 80 procent av en SJ-pension för en
likvärdig befattning — enligt de bestämmelser
som antogs av riksdagen 1948 —
medan en befattningshavare, som avgick
helt kort tid efter övertagandet,
fick full pension. Det är visserligen sant
att man gång på gång och i olika sammanhang
påträffar sådana tröskelproblem,
men här rör det sig om folk, som
praktiskt taget gjort en likvärdig insats
i kommunikationsväsendet men som
ändå tillerkänts så olika pensionsvillkor.

Man kommer kanske att säga i dag
liksom tidigare, att inga rättsliga förpliktelser
kan tvinga staten att ge pensionslikställdhet
åt ifrågavarande personal.
Detta skall jag också medge. Men
gör vi inte ofta justeringar av billighetsskäl?
Att ändring inte kunnat åvägabringas
tidigare anser jag inte vara något
skäl för att inte nu göra en ändring,
om vi finner det riktigt.

I övrigt bör det bemärkas, att det
här rör sig om en grupp av gamla människor,
en grupp som för varje år på

grund av dödsfall minskar med flera
hundra. Vad som skall göras, måste
därför göras snart.

Bergslagernas järnvägs pensionärer
anser sig till och med ha fått en minskning
i sina förmåner. Järnvägsstyrelsen
har med exempel och tabeller sökt visa,
att detta inte är fallet. Olikheterna i
bedömningen mellan styrelsen och pensionärerna
beror tydligen på att statens
järnvägar håller sig strikt till avtalet
och beräknar pensionernas grundbelopp
enligt kassapensionen för 1946,
medan pensionärerna anser att de särskilda
tillägg, som man fick 1947 och
1948, också borde medräknas. Järnvägen
övertogs av staten den 1 juli 1948.
Beträffande Bergslagernas järnväg med
dess solida ställning har man säkert
anledning att anta, att om den enskilda
driften hade fortsatt skulle det ha utbetalats
med SJ:s pensioner jämförliga
pensioner. Denna uppfattning har också
kommit till synes i ett yttrande av
stadsfullmäktige i Göteborg i en skrivelse,
som redan tidigare flera gånger
citerats i denna kammare.

Vad övriga enskilda järnvägar beträffar
vill jag erinra om att SJ från dessa
järnvägars pensionskassor övertog en
fond på inte mindre än 168 miljoner
kronor.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Karl Andersson
m. fl., vilken går ut på att hos
Kungl. Maj :t anhålla om förslag i syfte
att i princip åvägabringa full likställdhet
i pensionshänseende mellan pensionärerna
vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och pensionärerna vid
statens järnvägar.

I detta anförande instämde fru Sjöstrand
(fp).

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Man kan knappasi säga,
att de pensionärer som det här är fråga

112 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten över tagna

enskilda trafikföretagen och pensionärerna vid statens järnvägar

om blivit illa behandlade av staten. I
stället bör man påpeka att behandlingen
av dessa pensionärer är välvillig i jämförelse
med den rätt pensionärerna
hade före statens övertagande av dessa
järnvägar. Exempelvis Bergslagernas
järnvägars pensionskassa skulle till en
banvakt ha utbetalat som grundpension
1 848 kronor, medan däremot överenskommelsen
stipulerade, att dessa pensionärer
skulle komma i åtnjutande av
80 procent av den grundpension som
utgår till motsvarande tjänsteman i statens
tjänst, vilket motsvarar 2 964 kronor
eller 1 116 kronor mera än vad han
var berättigad att få ifrån pensionskassan
resp. änke- och pupillkassan eller
understödsföreningen. Man kan väl inte
säga, att behandlingen av dessa pensionärer
varit orättvis och orimlig, då man
har lyft upp dem väsentligt över vad
de annars kunde ha varit berättigade
till. Pensionen till en banvakt utgår för
närvarande med 5 068 kronor inberäknat
71 procents tillägg på grundpensionen,
vilket är väsentligt mera än han
var berättigad till enligt de bestämmelser
som gällde tidigare.

Reservanterna menar, att det är rättvisekrav,
att man nu slopar skillnaden
mellan pensionen till de statsanställda
och dessa pensionärer, bland annat, säger
herr Nelander, med hänsyn till att
de utfört en likvärdig insats i kommunikationsväsendet.
Det är naturligtvis
riktigt att dessa pensionärer har utfört
en insats som är likvärdig med den en
anställd vid statens järnvägar utfört.
Men hur många andra är det inte som
utfört samma värdefulla arbete i samhället
men ändå ej får pension? Ingen
av dessa pensionärer har gjort en enda
dags arbete i statens tjänst.

Staten har på detta område visat vederbörlig
hänsyn och givit dem ett
bättre pensionsunderlag än vad de tidigare
hade kunnat få. Att Göteborgs
stadsfullmäktige inte var underkunniga
om den uppgörelse, som hade träffats

med änke- och pupillkassans och understödsföreningens
styrelse, är ett förhållande
som riksdagen inte har att ta
hänsyn till i detta sammanhang. Järnvägsmannaförbundet
lämnade också
detta förslag till uppgörelse utan erinran,
vilket innebär att detta förbund
ansett det vara en skälig uppgörelse för
dessa pensionärer. Även om vid något
tillfälle här i riksdagen ett större antal
ledamöter har röstat för motioner av
liknande karaktär, finns väl ingen anledning
att nu ändra riksdagens tidigare
beslut.

Sedan kan man också fråga vad reservanterna
menar med sin reservation.
Skall dessa rättviseåtgärder genomföras
så, att förbättringen inträder från och
med riksdagens beslut eller skall höjningen
av pensionerna få retroaktiv
verkan? Detta kan man inte utläsa ur
reservationen. Om beslutet skulle få retroaktiv
verkan, vet mina damer och
herrar då vad det egentligen kan komma
att kosta statsverket? Hade man reflekterat
över detta, hade man säkerligen
inte ställt sig bakom reservationen.
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Från det parti som jag
tillhör har man många gånger i skilda
sammanhang försökt åstadkomma pensionsförmåner
för redan pensionerade
tjänstemän, som står i någorlunda god
överensstämmelse med de löner som
tillkommer dem som är i tjänst. Speciell
uppmärksamhet har därvid riktats
på förhållandena vid SJ. Tjänstemännen
vid SJ hade sedan länge yrkat på
förändringar i sin arbetsersättning.
Dessa framställningar hade fått vila i
avvaktan på den tjänsteförteckningsrevision,
som i sinom tid ledde till en
lönegrads uppflyttning för praktiskt taget
samtliga tjänstemän. Medan man sålunda
i avvaktan på denna revision av -

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

113

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten över tagna

enskilda trafikföretagen och pensionärerna vid statens järnvägar

Andersson i Mölndal, anförde. Det mås -

böjde en justering av lönerna, kom ett
antal tjänstemän att avgå med pension.
När sedan tjänsteförteckningsrevisionen
blev genomförd, påyrkades i motioner
och på annat sätt en justering av pensionerna
för dem, som inte kommit i
åtnjutande av pensioner som svarade
mot de nya lönerna. Dessa motioner och
yrkanden remitterades på vanligt sätt
till 1951 års pensionsutredning, och där
vilar de. Man har försökt slita loss frågan
därifrån och har tryckt på, precis
som nyss framhölls, att under tiden som
man väntar på 1951 års pensionsutredning,
hinner den ene efter den andre
av dessa att gå bort. När denna kommitté
framlägger sitt slutliga betänkande
kvarstår måhända inte så många av
dem, som var berörda av den framställning
jag här syftar på.

Eftersom jag såsom motionär och talesman
för dessa pensionärer har den
uppfattningen, att SJ:s tjänstemän och
även andra statstjänstemän, som på
detta sätt fått sina intressen eftersatta,
inte erhållit vederbörlig rättelse, finner
jag anledning att också här inta i stort
sett samma ståndpunkt. Jag skall tillstå
att det föreligger en skillnad mellan statens
egna tjänstemän, som på grund av
dröjsmål med löneförhöjningar avgått
med pension innan lönenivån höjts, och
tjänstemän som från privata företag
kommit i statens tjänst. I princip tycker
jag emellertid att det skulle vara förenligt
med inställningen hos en förnämlig
och föredömlig arbetsgivare, att
tjänstemän som övertagits i samband
med övertagandet av enskilda företag
skall tilldelas förmåner, som svarar mot
de förmåner som beräknas utgå till egna
anställda som nu pensioneras. Med hänsyn
till detta, herr talman, kommer jag
att rösta för reservationen.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av vad utskottets talesman, herr
8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 13

te tydligen vara ganska besvärligt att
föra utskottets talan då det gäller problem
av denna karaktär, och det är väl
närmast detta som har lett till att herr
Andersson i Mölndal gjorde en ganska
kraftig logisk kullerbytta. Av det resonemang
han i förmiddags förde beträffande
statstjänstemännens löner i belysning
av utvecklingen av lönerna för
industriarbetare fick man närmast inintrycket,
att det var värdefullare att ha
anställning utanför statstjänsten. Nu
säger han att det aldrig kan anses vara
av samma värde, om en människa utför
arbete hos ett enskilt företag som
sedermera övertages av staten. Arbetet
skulle alltså fullständigt ändra karaktär,
och värdet av arbetet skulle höjas bara
för att staten övertagit företaget i fråga.
Jag anser att ett sådant resonemang i
detta sammanhang är ytterst inkonsekvent
och inte kan tillmätas något sakligt
värde.

Sedan vill jag framhålla, att man givetvis
inte behöver ha så stort bekymmer
rörande innebörden av reservationen.
Herr Andersson i Mölndal frågar,
om reservanterna menar att utbetalningen
av höjda pensioner till dem det
här gäller skall ske från och med den
tidpunkt riksdagen har fattat beslut i
frågan eller om den skall ske retroaktivt.
Reservanterna liksom också motionärerna
yrkar emellertid, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
en utredning, och då blir det ju närmast
Kungl. Maj:t som får framlägga ett
förslag som riksdagen eventuellt ändrar,
om det inte är sådant, att man anser
det vara lämpligt. Den frågan behöver
således inte vålla några bekymmer.

Detta är ett spörsmål om rättvisa
eller ej för dem, som har varit anställda
hos ett privat trafikföretag som sedermera
övertagits av staten. Jag kan aldrig
acceptera ett resonemang, som går

ut på att dessa tjänstemän skulle sättas

114

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten över tagna

enskilda trafikföretagen och pensionärerna vid statens järnvägar

i någon undantagsställning just därför
att de varit anställda hos ett enskilt
företag. Jag vidhåller därför mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
sade, att man inte borde tala om en
orättvis behandling av dessa anställda.
Själv har jag inte någon gång använt
det uttrycket, utan vad jag sade var, att
det säkerligen inte föreligger några juridiska
förpliktelser för staten men att
skäligheten och billigheten borde bjuda
att man åstadkommer denna justering.

Det är ju riktigt att Järnvägsmannaförbundet
lämnat uppgörelsen utan
erinran, men pensionärerna har ingen
talan därvidlag, och det anser jag vara
värt att påpeka.

Beträffande herr Anderssons i Mölndal
fråga om reservanterna menade att
beslutet skall få retroaktiv verkan, så
ges vår mening klart till känna i reservationen.
Det står där, att vi begär ett
förslag som i princip går ut på att pensionärerna
vid de av staten övertagna
enskilda järnvägarna skall få samma
pensionsrättigheter som SJ:s pensionärer.
Det förutsättes alltså ett förslag
från regeringen, som blir vägledande
för det fortsatta arbetet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har låtit anteckna
en blank reservation vid detta utlåtande.
Orsaken därtill är, att jag för
min del har ansett det vara rättvist att
dessa befattningshavare, som tidigare
har varit anställda vid enskilda järnvägar
som staten övertagit, skulle få
samma pensionsförmåner som pensionärer
vid SJ. Jag har emellertid inte
kunnat ansluta mig till undertecknarna
av reservationen nr 1, ty det förhåller
sig inte så, som herr Senander och även
herr Nelander gjort gällande, att man
har begärt en utredning. Om så varit
fallet skulle jag ha anslutit mig till

denna begäran. Här har reservanterna
emellertid gått in för en skrivelse till
Kungl. Maj :t »i syfte att i princip åvägabringa
full likställdhet i pensionshänseende
mellan pensionärerna vid av
staten övertagna enskilda järnvägar och
pensionärer vid statens järnvägar». Det
är alltså en skrivelse, där man bestämmer
att det nu skall vara så och så, och
det gör man utan att veta vad de ekonomiska
konsekvenserna blir. Jag vill
också betona, att bakom detta uttalande
är inte klart utsagt huruvida man
vill att det skall vara retroaktivt eller
inte. Jag menar att dessa frågor borde
ha varit utredda och klarlagda, så att
riksdagen kunde veta vad det blir för
konsekvenser i det ena eller andra hänseendet.
Det borde alltså ha varit en
skrivelse om utredning i detta hänseende,
och då skulle jag för min del ha
kunnat biträda förslaget.

Jag har velat ge till känna att jag anser
att det i princip bör vara likställdhet,
men det borde vara utrett först
så att man kan se konsekvenserna av
beslutet.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte undertrycka
den stora tillfredsställelse jag
känner när jag nu kan inkassera ett
stöd från herr Rubbestad i ett ärende,
som gäller en typisk tjänstemannafråga.
Herr Rubbestad skulle, som han
nyss yttrade här, i princip och även i
praktiken ha varit överens med reservanterna,
såvida de hade formulerat sitt
yrkande på ett något annorlunda sätt,
och jag förstår honom i detta.

Den diskussion, som har förts här, lär
väl ändå för Kungl. Maj:t komma att
innebära den vägledning och den kännedom
om riksdagens inställning, som
erfordras för att Kungl. Maj:t vid bifall
till reservationen skall veta hur man
skall verkställa utredning och vad man
skall sikta på för att ett förslag sedan
skall vinna riksdagens bifall.

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

115

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten över tagna

enskilda trafikföretagen och pensionärerna vid statens järnvägar

Till dem som är tveksamma om de
ville rösta för denna reservation av
den anledningen, att det inte är klart
om ett bifall skulle betyda retroaktivt
utgivande av pensionen, vill jag säga,
att det problemet måste behandlas och
prövas bl. a. med hänsyn till att en del
av dem, som gick i pension vid förvärvandet
av dessa järnvägar, och en del
av dem, som enligt vad jag förut talade
om blev utan pensionsförhöjning efter
anställning i SJ, redan har hunnit avlida
innan detta ärende blivit prövat.
Det kan såvitt jag förstår aldrig bli
fråga om att utge till sterbhuset en utfyllnad
av den pension, som sådana
pensionärer skulle ha uppburit. Redan
det bör väl vara ett bevis för att man
inte så där generellt kan tala om retroaktiv
tillämpning av en princip, som
eljest skulle kunna accepteras av bl. a.
herr Rubbestad.

Även om sålunda yrkandet här kan
förefalla vara litet starkt formulerat,
hoppas jag att inte detta skall avhålla
dem från att biträda reservationen, som
anser att staten bör se till att pensionärer
från övertagna företag ges samma
ställning som man ger statens egna
tjänstemän.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag blev litet förvånad
när jag hörde herr Rubbestad, och jag
kan inte låta bli att undra om det är
inför hotet från en eftermiddagstidning
som herr Rubbestad intagit en annan
ståndpunkt än han brukar göra i ekonomiska
frågor.

Men jag kan inte underlåta, herr talman,
att gå in på det skäl, som så många
har anfört, att därför att dessa varit
anställda i ett järnvägsföretag skulle de
vara berättigade att få en viss pension.
Jag måste se problemet så hör: om jag
varit anställd i ett privat företag, är det
då någon skillnad om detta privata företag
driver järnvägstrafik eller annan
trafik eller sysslar med någon annan

verksamhet här i landet? Alla järnvägsföretag
är ju inte inlösta än. Det finns
järnvägsföretag som driver även annan
verksamhet än trafik, det finns gruvdrift
bredvid och det finns hamndrift.
Låt oss säga att staten övertar ett sådant
järnvägsföretag. De som varit anställda
i trafiken har — jag tar siffran
ur luften — en tjänstepension på 6 000
kronor. Där är staten villig att utan vidare
lägga på en tusenlapp till. Men de
som varit anställda i gruvan eller någon
annan verksamhet, som staten också
övertagit, skall inte få någonting, ty
de har inte haft någon pension förut.
Jag måste säga att för alla dem som
tillhör låt oss säga Landsorganisationens
60 procent, som vi inte har kunnat
lösa pensionsfrågan för, är detta ett slag
i ansiktet.

Vad kommer det att kosta? Hur skall
det tillämpas? Det finns ingen utredning
om någonting. Det skulle vara rätt
lättsinnigt av kammaren att bifalla ett
dylikt förslag utan att vi vet hur mycket
pengar det rör sig om. Att herr Nelander
yrkar bifall är inte underligt,
han yrkar ju bifall till allting, så det
behöver inte kammaren ta så allvarligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Det råkar förhålla sig
så, att jag har mitt hemvist i en trakt,
där det finns en hel rad av staten övertagna
järnvägar, och jag hoppas fördenskull
att kammaren förlåter mig, om
jag söker bära fram ett litet vittnesbörd
om den stämning som råder bland
pensionärerna vid dessa järnvägar.

Det skall gärna erkännas, att det anförande,
som min ärade vän Andersson
i Mölndal nyss höll och som präglades
av den lugna saklighet han alltid visar
när han yttrar sig i denna kammare,
kunde vara nog så bestickande i sin
formulering. Herr Senander gjorde sig

116 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Åvägabringande av full likställdhet mellan pensionärerna vid de av staten över tagna

enskilda trafikföretagen och pensionärerna vid statens järnvägar

skyldig till en våldsam överdrift när
han talade om en logisk kullerbytta.
Det finns ingen rimlig anledning till
en sådan kritik. Både herr Petterson i
Degerfors och herr Andersson i Mölndal
har naturligtvis rätt i de jämförelser
de gör med vissa andra, sämre lottade
grupper. Men å andra sidan känner
sig dessa pensionärer vid av staten
övertagna järnvägar som kamrater med
pensionärerna vid SJ. De kan inte begripa,
att det skall vara någon skillnad
mellan dem själva och dessa när pensionerna
skall utbetalas. Och den omständigheten,
herr Petterson i Degerfors,
att en del andra medborgare kan
göra för sin egen del tråkiga jämförelser
med även de lägre pensioner, som
E.-J.-pensionärerna lyfter, kan väl ändå
inte vara ett skäl för att vi skall vägra
att biträda en gärd av rättvisa, som
visserligen kanske inte är så absolut
logiskt underbyggd men som i alla fall
har mycket starka moraliska skäl för
sig.

Jag vill också till sist erinra om att
riksdagen här har ett tillfälle att ge en
del gamla trotjänare i kommunikationsväsendets
tjänst en känsla av att statsmakterna
ömmar för dem utan att fördenskull
de ekonomiska konsekvenserna blir så
avskräckande. Som vi alla bör ha klart
för oss förhåller det sig ju så, att om
denna reservation bifalles, så kommer
riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära
ett förslag om en pensionsförbättring,
som innebär starkt sjunkande kostnader
från år till år.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Herr Petterson i Degerfors
sade, att det inte finns någon utredning
om vad detta skulle kosta, men
i utskottsutlåtandet över 1953 års motion
fanns en utredning härom. Man
kan beräkna, att beloppet sedan dess
har sjunkit med åtminstone en fjärdedel
eller en femtedel.

För övrigt begär vi bara ett förslag

från Kungl. Maj :t. Det ser inte ut som
om man har stort förtroende för regeringen,
om man inte kan överlåta till
regeringen att komma med förslag.

Herr Petterson i Degerfors säger, att
jag yrkar bifall till allting. Ja, det gör
jag när jag anser det vara riktigt och
rätt.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att reservationen innebär, att Kungl.
Maj:t skall framlägga förslag om att
åvägabringa full likställighet i pensionshänseende.
Det betyder alltså en retroaktivitet,
som kommer att kosta flera
miljoner kronor.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är inte alls säkert
att det behöver tydas på det sättet. Full
likställighet mellan dessa pensionärer
och pensionärerna vid SJ kan väl åvägabringas
utan att det därför blir retroaktivitet.
Därför är det heller ingenting
utsagt om detta i motionen.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Karl Andersson m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, vadan
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

117

vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Karl Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 81 ja och
90 nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Karl Andersson m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in.,

nr 9, i anledning av väckt motion om
anskaffande av en samling porträtt i
olja av svenska statsministrar,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken,

nr 11, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 60 §§
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. in.,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), och

nr 14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1955.

Kammaren biföll vad utskottet i

Höjning av allmänna barnbidragen

nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 4

Höjning av allmänna barnbidragen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft åtta
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 6
i första kammeren av fru Wallentheim
m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm in. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
129 i första kammaren av herrar öhman
och Norling samt nr 134 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
348 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. samt nr 375 i andra kammaren
av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
dels ock de likalydande motionerna
nr 462 i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. samt nr 493 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 6 och II: 7 hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
så skyndsamt som möjligt till en höjning
av de allmänna barnbidragen».

I motionerna I: 129 och II: 134 hade
föreslagits, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
snarast möjligt till höjning av de
allmänna barnbidragen, med riktpunkt

a) att senast från 1957 minst återställa
deras ursprungliga realvärde,

b) att de allmänna barnbidragen indexregleras,

c) att åldersgränsen för utbetalande
av allmänt barnbidrag höjes till 18 år
i de fall ungdomarna studerar eller undergår
yrkesutbildning».

118 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

I motionerna 1:348 och 11:375 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj: t måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till
1957 års riksdag rörande återställande
av barnbidragens realvärde och ursprungliga
ekonomiskt utjämnande effekt».

I motionerna I: 462 och II: 493 hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
skyndsam utredning om höjning av de
allmänna barnbidragen som komplettering
till införandet av barnavdrag vid
beskattningen, varom utredning begärts
av oss i annan ordning, i syfte att åstadkomma
den på lämpligaste sätt avvägda
förbättringen av barnfamiljernas ställning».

Utskottets hemställde att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
nämligen

1. I: 6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. I: 348 och II: 375 samt

4. I: 462 och II: 493,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till 1957 års riksdag
om en höjning av de allmänna barnbidragen.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Nils Elowsson, Axel E.
Svensson, Grönkvist, Nilsson i Göteborg
och Bengtsson i Varberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner, nämligen

1. I: 6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. I: 348 och II: 375 samt

4. I: 462 och II: 493,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

2) av herrar Mannerskantz och Hagårcl,
vilka jämväl hemställt, att motionerna
ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Frågan om en höjning
av barnbidragen har under senare år
varit föremål för riksdagens prövning.
Vid 1952 års riksdag förekom motioner
i berörda fråga. Dessa avslogs visserligen
av riksdagen, men andra lagutskottet
sade sig i sitt utlåtande förutsätta,
att Kungl. Maj:t i ett läge som
det dåvarande, då levnadskostnaderna
var under ständig förändring, med uppmärksamhet
skulle följa utvecklingen
av de sociala förmånernas faktiska
värde för barnfamiljerna. 1953 var frågan
återigen föremål för prövning av
riksdagen. Andra lagutskottet yrkade
visserligen även då avslag men under
hänvisning till regeringen att följa frågan.
1954 tillkallades en utredning av
statsrådet Ulla Lindström med uppdrag
att göra en inventering av de familjepolitiska
åtgärderna. Denna utredning
blev färdig i september 1955, och så låg
frågan till, när andra lagutskottet skulle
behandla motionerna.

Jag vill påpeka att här föreligger inga
meningsskiljaktigheter i själva sakfrågan,
i varje fall inte mellan utskottet
och dem som står för reservation nr 1.
I denna reservation förutsätter nämligen
vi reservanter, att förslag om en
höjning av barnbidragen bör framläggas
för 1957 års riksdag. I reservationen
från högerhåll däremot kryper man
ifrån själva sakfrågan genom att rent
överraskande börja syssla litet grand
bland annat med bostadspolitiken för
barnfamiljerna men utan att säga sin
mening om barnbidragen. Även högerreservanterna
yrkar avslag på motionerna.

Reservanterna i reservation nr 1 och
utskottet är således ense i sakfrågan,
men det är i själva procedurfrågan som
skiljaktiga meningar föreligger. Efter
det att lagutskottet hade behandlat detta
ärende första gången gjorde statsrådet
Ulla Lindström och finansministern
ett uttalande till pressen, vari de förklarade
— i varje fall så långt jag kunde

Onsdagen den 11 april 195G em.

Nr 13

119

fatta uttalandet — att man ämnade företa
en höjning av barnbidragen inom den
närmaste tiden, och jag förutsätter, att
man menade vid 1957 års riksdag. Detta
uttalande av de båda statsråden gjorde,
att majoriteten i andra lagutskottet blev
litet tveksam, så att ni skall inte tro, att
den är så väldigt starkt sammankittad.
När detta uttalande kom från statsråden,
var det i varje fall fyra ledamöter
i andra lagutskottet som ifrågasatte att
ändra på utskottets beslut. Det tilläts
emellertid inte, och så fick dessa ledamöter
följa med det sällskap de hade
valt från början. Resultatet blev sålunda,
att utskottet nu föreslår riksdagen att
i en skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en höjning av barnbidragen vid
1957 års riksdag.

Jag tycker det är en alltför utpräglad
»skrivklåda», som andra lagutskottets
majoritet här ådagalägger, då utskottet
i en fråga, där det redan nu är självklart
att regeringen kommer med förslag,
föreslår att riksdagen skall skriva
för att uppmärksamma regeringen på
detta. Det är denna formella meningsskiljaktighet
som föreligger.

Tillåt mig emellertid säga en enda
sak till. Jag vill erinra om att när jag
i utskottet ifrågasatte nödvändigheten
att skicka denna skrivelse till regeringen,
sådant som läget nu är och då regeringen
redan flera gånger har fått anvisningar
i den riktningen, så var det
någon från de borgerliga, som sade att
man bör ge regeringen en liten admonition,
även om den kan tänkas komma
med ett förslag vid den tidpunkt som
reservanterna vid det tillfället avsåg.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag får till att börja
med bekräfta riktigheten av den skildring
av familjeinteriören, som herr Nilsson
i Göteborg lämnade från andra lag -

Höjning av allmänna barnbidragen

utskottets arbete. Jag skall inte närmare
gå in på den, fastän den inte var så
fullständig som jag trodde han skulle
göra den. Men låt oss sätta punkt för
den skildringen!

Herr Nilsson i Göteborg var också
inne på en redogörelse för sin och sina
kamraters reservation, och han skildrade
också innehållet i den reservation
som herr Mannerskantz och jag avgivit.
Det vore således inte så mycket att tilllägga,
men eftersom han gav den sistnämnda
reservationen så dåligt betyg
och sade, att den rörde nära nog ovidkommande
saker, nödgas jag något gå
in på densamma.

Frågan om familjestödet i allmänhet
— det är det som saken här gäller —
menar vi, som står bakom reservation
nr 2, tarvar ett mera grundligt övervägande.
Familjestödet kan lämnas på
flera olika sätt, bl. a. genom allmänna
barnbidrag men också efter de olika
metoder som är skildrade i denna reservation.
Här står talat om att familjepolitiken
och dess framtida utformning
bör avse även andra områden än den
direkta kontantutbetalningen. Detta är
inte främmande för regeringen, i varje
fall inte för statsrådet Ulla Lindström.

Man kommer därvid in på frågan om
barnavdrag i skattehänseende, och att
den frågan bör behandlas i detta sammanhang,
därom är man tämligen allmänt
överens. Vidare tycker vi för vår
del, att man i samband härmed bör upptaga
frågan om rätt till avdrag för periodiskt
understöd till studerande och
rätt till avdrag i någon form för studiekostnader.

Självklart är att en så viktig fråga
som bostadspolitiken här måste komma
in på något sätt. Vi har inte velat
skildra närmare på vilket sätt, men den
bör beaktas. Det är en viktig sak för
ungdomen att den bereds möjlighet att
skaffa sig lämpliga bostäder, eget hem
eller dylikt.

Det framhålles slutligen i reservation
nr 2, att dessa problem liksom andra i

120

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

sammanhanget aktuella bör lösas i samband
med de frågor som rör familjestödet
i allmänhet. Det är kort och gott
innehållet i reservationen, och den sammanfaller
i slutyrkandet med den som
herr Nilsson i Göteborg presenterade
oss. Om slutyrkandet är vi fullständigt
ense.

Här kan jag sätta punkt. Jag nöjer
mig med denna lilla skildring och yrkar,
herr talman, kort och gott bifall
till reservation nr 2.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag får först och främst
uttala min glädje över att frågan om de
kontanta barnbidragen äntligen avancerat
så långt, att ett förslag är att
vänta vid 1957 års riksdag, och jag vill
ansluta mig till utskottets skrivning i
detta hänseende. För mig, som motionerat
både vid 1952 och 1953 års riksdagar
om höjning av barnbidragen, är
det särskilt glädjande, att denna fråga
inte längre kan skjutas på framtiden
utan får en framträdande plats och anses
böra ha förtursrätt när det gäller
förbättringar för barnfamiljerna. Det
är klart att olika former för hjälp åt
barnfamiljerna kan övervägas, men jag
anser liksom utskottet, att en höjning
av barnbidragen inte längre kan skjutas
åt sidan.

Nu föreligger inget konkret förslag,
och i väntan på detta förslag vill jag
vända mig till regeringen med några
synpunkter, som vi har framfört i vår
motion i denna fråga och som jag hoppas,
att man beaktar i ett kommande
förslag.

Först och främst gäller det att realvärdet
av de kontanta barnbidragen återställes.
Vi får inte glömma bort att barnbidragen
icke på något sätt kompenserats
för penningvärdeförsämringen sedan
de infördes 1948. Man får inte heller
glömma bort att barnfamiljerna ej
kommit i åtnjutande av den allmänna
standardförbättringen. Om man har

detta i minnet hoppas jag, att när förslag
kommer i frågan så skall det inte
bli vad man i dagligt tal kallar »lappverk»,
utan nu hoppas jag liksom barnfamiljerna
i vårt land, att de skall kunna
få ett rejält »handtag» genom en ordentlig
höjning av barnbidragen. Detta
är det minsta man kan begära efter så
lång väntan på kompensation.

Vi har i vår motion föreslagit att
barnbidragen borde indexregleras.
Detta förslag anser jag vara mycket
väl motiverat. Utskottet gör vissa jämförelser
med folkpensionerna, som ju
är indexreglerade. Och varför skulle
då inte barnbidragen kunna vara det
också? Mycket vore att vinna härpå.
Då skulle vi i framtiden slippa en sådan
eftersläpning som nu sker, då
skulle barnfamiljerna slippa vänta år
efter år på att få en rättmätig kompensation
för inträffade kostnadsstegringar.
Jag hoppas sålunda, att när förslag
kommer även denna synpunkt skall beaktas.

Från barnfamiljerna förs också fram
önskemål att åldersgränsen höjes till
18 år för studerande ungdom och för
dem som lär ett yrke.

Vårt samhälle kräver yrkeskunnigt
folk, och fordringarna på kunniga yrkesarbetare
kommer att ständigt stegras.
Det är för medellösa föräldrar
svårt att kunna hjälpa fram sina barn
till yrkeskunniga arbetare; lärlingslönerna
är låga, ja, en del är urusla. I
det fallet kan föräldrarnas ekonomi
hindra barnen att få lära ett yrke, och
en lättnad för dessa familjer vore givetvis
om barnbidrag utginge till ungdom
som går i yrkeslära. Detsamma
gäller i lika hög grad den studerande
ungdomen.

Detta är några synpunkter på frågan,
som jag velat här framföra och som jag
än en gång vill understryka. Jag hoppas
nämligen att regeringen skall ha
dem i minnet när förslag förelägges
riksdagen.

Detta är det förslag vi har i vår mo -

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

121

tion, vilken behandlas i dag och som
ju går längre än vad utskottet föreslår.
Jag skall emellertid nöja mig med att
ha framfört dessa synpunkter på frågan;
vi får väl återkomma när förslag
i densamma föreligger. För dagen ansluter
jag mig till utskottets förslag och
yrkar bifall till detta.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag tror att den utredning
som här gjorts beträffande barnkostnaderna
har givit en hel mängd
människor en liten tankeställare genom
att mån i kalla siffror fått se hur barnfamiljernas
standard sackat efter i förhållande
till de barnlösa familjernas
standard. Jag tror också att genom att
Socialdemokratiska kvinnoförbundet
skickade ut denna utredning till de olika
klubbarna och ställde en enkät till
dem, hur de såg på dessa saker, blev
allmänheten på det klara med att nu
måste något göras för att hjälpa upp
barnfamiljernas standard. Det var också
denna inställning som besjälade utskottsmajoritetens
ledamöter när vi
började diskutera denna fråga. Det är
som bekant fyra av våra politiska partier
som väckt motioner med begäran
om ökade barnbidrag. Den allmänna
meningen i utskottet var också att vi
fick lov att göra något i detta avseende
och det snart. Det var också därför utskottet
vid den första behandlingen beslöt
att utskottets begäran skulle utmynna
i en skrivelse till Kungl. Maj :t
om att vi skulle få ökade barnbidrag
redan 1957. Att det hände en del saker
sedan vi fattat det beslutet och att vi
kanske var i ett visst tvångsläge, när vi
gick att justera vårt beslut, hindrar
inte att vi i utskottsmajoriteten fortfarande
tycker att en skrivelse till Kungl.
Maj:t i denna sak inte vore ur vägen.
Vi har tagit reda på de direktiv statsrådet
fru Lindström givit den beredning,
som inom departementet skall
fortsätta undersökningarna, vad det

Höjning av allmänna barnbidragen

hela kan komma att kosta och vilka svårigheter
som kan komma att möta. I
dessa direktiv stod ingenting särskilt
om att frågan om barnbidragen skulle
ha någon förtursrätt, utan i stället stod,
att man skulle försöka komma fram
med olika förslag att ställas emot varandra
och söka bedöma vad som var
nödvändigast att först genomföra och
så vidare. Därför ansåg vi också att det
skulle vara en källa till styrka för det
statsråd som skulle behandla dessa frågor,
att riksdagen sade ifrån att nu förväntade
den att till 1957 års riksdag få
förslag om ökade barnbidrag.

Jag måste säga att när jag hörde herr
Nilssons i Göteborg historieskrivning,
hur det hela egentligen tillgått i andra
lagutskottet, blev jag litet förvånad, ty
han slutade sitt anförande med att säga,
att det till och med i utskottet framhållits
att regeringen gärna kunde få
en admonition om att komma fram med
förslag, varför det vore nödvändigt
med en skrivelse. Den historieskrivningen
är fullkomligt felaktig, därför
att det var jag själv som sade, att det
inte kunde tolkas som en admonition
till regeringen, även om vi föresloge en
skrivelse till Kungl. Maj:t i frågan, ty
jag var säker på att det måste framstå
som en styrka för statsrådet om riksdagen
avläte en skrivelse om ökade
barnbidrag.

Nu har man ju från reservanternas
sida ansett att vårt ställningstagande i
utskottet har varit mer eller mindre
konstigt, och det må nu stå för reservanternas
räkning. Jag tror emellertid
att vi i utskottet, som står på majoritetens
sida, endast haft det ögonsikte att
vad som skall göras skall göras till
barnfamiljernas bästa. Jag tänkte på
detta i förmiddags när herr Lundberg
var uppe och talade för sin motion om
ökade barnbidrag redan i år. Han uttryckte
då tvivel om ökade bidrag ett
annat år, därför att då visste man inte
om man kunde få något sådant. Det
skulle, menade jag, vara något som kun -

122

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

de avlägsna herr Lundbergs tvivel i
detta avseende, om riksdagen nu beslutade
en skrivelse till Kungl. Maj :t om
att den vill ha ökade barnbidrag redan
1957. Jag tror inte att man behöver
orda mera om den saken och slutar
mitt anförande med att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Det väsentliga i liela
den fråga, som här diskuteras, är väl
att vi i stort är ense om att vi vill ha
en familjevänlig politik — och där föreligger
ju heller inte några meningsskiljaktigheter
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, i varje fall inte
när det gäller reservation nr 1. De avvikande
meningarna gör sig gällande
beträffande frågan huruvida vi skall
direkt av regeringen begära en höjning
av barnbidragen nästa år eller inte.
För min del anser jag det vara mycket
väsentligt att vi nu säger ifrån att vi
vill ha höjda barnbidrag. Visserligen
har man nog överdrivit ibland, när
man talat om att barnfamiljerna icke
har kunnat följa med i den allmänna
standardförbättringen, på grund av att
barnbidragen icke har höjts, ty det har
ju ändå gjorts en hel del för barnfamiljerna
på annat sätt. Men bortsett från
dessa överdrifter måste det nu vara
mycket aktuellt att höja barnbidragen,
och jag anser det som sagt vara av
största betydelse att vi säger ifrån detta
till regeringen. Det är nämligen ofrånkomligt
att regeringens handlande i det
fallet ibland har varit litet vagt och
trevande.

När det i reservation nr 1 talas om
att vi nu, efter det att en beredning tillsatts,
kan lita på att barnbidragen höjes
nästa år, så vill jag genmäla att det väl
inte är så alldeles säkert. Om vi nämligen
ser på beredningens direktiv, så
finns där inte ett ord om barnbidragen.
Jag vill också påpeka att beredningen
— som ju skall framlägga förslag om

åtgärder till hjälp åt barnfamiljerna —-har fått direkt tillsägelse att icke gradera
de föreslagna åtgärderna inbördes.
Detta måste väl tyda på att hela frågan
om barnbidragen fortfarande är litet
vag och osäker. Jag anser det därför
högst angeläget att nu säga ifrån att vi
vill ha förslag om höjda barnbidrag
framlagt till nästa års riksdag.

Från vårt håll har vi vidare pekat på
alt frågan om barnbidragens storlek
hänger intimt samman med frågan om
skatteavdrag för barn. Man kan där ha
olika uppfattningar, men jag vill peka
på vad familjeutredningen framhållit
och vad som även står att läsa i. föreliggande
utskottsutlåtande, nämligen att
Sverige veterligt är det enda land där
antalet barn inte har någon som helst
inverkan på skattens höjd. Det måste
väl ändå säga något!

Vid bedömningen av dessa frågor
spelar det givetvis stor roll vilken uppgift
man tillmäter barnbidragen och
skatteavdragen för barn. Man kan se
problemet ur åtminstone tre aspekter.
Den första är rent socialpolitisk, och då
kan man säga att de familjepolitiska
åtgärderna skall vara till för att rädda
barnfamiljerna från ekonomisk misär.
En sådan syn på saken kan naturligtvis
ännu ha en viss betydelse, men det är
inte den dominerande aspekten i dagens
läge.

Vidare kan frågan ses ur befolkningspolitisk
aspekt. Jag är emellertid inte
så övertygad om att den betyder särskilt
mycket i detta sammanhang.

Till slut kan man också se problemet
ur den synpunkten att alla skall
betala skatt efter bärkraft — och då löser
man inte spörsmålet bara genom
att höja barnbidragen. Då måste också
skatteavdragen in i bilden. Utskottets
skrivning är emellertid ganska vag på
den punkten, och utskottet har nöjt
sig med att peka på att vi i de väckta
motionerna har begärt en särskild utredning.
Utskottet föreslår därför att
riksdagen endast skall hemställa om

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

123

ett förslag till höjning av de allmänna
barnbidragen till 1957 års riksdag. Ur
vår synpunkt är detta dock inte tillräckligt,
eftersom vi i vår motion också
har begärt en särskild utredning om
barnavdragen. Men just därför att vi
har ansett det väsentligaste vara att nu
säga ifrån att vi vill ha höjda barnbidrag,
har vi nöjt oss med vad utskottet
skrivit. Vi vill dock att man jämsides
med de höjda barnbidragen även
inför skatteavdrag för barnfamiljerna.

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga, ty det väsentliga är, som jag
sade i början, att vi samlar oss kring
en familjevänlig politik. Men det är
viktigt att vi därvid säger ifrån, att
första steget är en höjning av barnbidragen,
och för den sakens skull yrkar
jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga utskottets
ärade ordförande att den historieskrivning
som jag här gjorde i all korthet
är fullkomligt riktig, men det kan hända
att den fördunklades av den våryra
eller skall vi säga valyra, som vi väl
nyss känt av i kammaren och som man
för övrigt också märkt tendenser till i
utskottet när denna fråga har behandlats.

Till herr Königson vill jag säga att
det var ju med en väldig iver han nu
talade för en brådskande höjning av
barnbidraget. Något sådant krav på en
omedelbar höjning därav förekommer
inte i folkpartiets motion, utan där begär
man i klämmen en utredning om
en höjning av barnbidragen och i det
sammanhanget framhåller man att en
utredning borde företas om på vilket
sätt barnavdrag skulle kunna kompletteras
med barnbidrag.

Höjning av allmänna barnbidragen

Skulle vi ha följt folkpartiet och herr
Königson i utskottet, hade regeringen
inte kunnat leverera detta förslag med
den snabbhet som nu är möjlig. Det är
först i utskottet som folkpartiet lämnar
frågan om en utredning åsido och som
också utskottets majoritet frångår ett
sådant krav. Man talar inte om någon
utredning, utan man går direkt på en
höjning av bidraget. Så det var ju för
innerligt väl att från socialdemokratiskt
håll motionerats angående en direkt
höjning av barnbidraget, ty i annat
fall kunde inte herr Königson ha fått
sitt förslag genomfört med den snabbhet,
som han just nu i kväll pläderar
för.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Vårt krav på en utredning
hänför sig i mycket stor utsträckning
till att vi vill ha en avvägning
mellan barnbidrag och skatteavdrag. I
direktiven till den beredning, som tillsatts
av statsrådet Ulla Lindström, talas
det också om den skattepolitiska avvägningen,
men det säges samtidigt, att beredningen
inte skall ta upp den saken.
Frågan måste emellertid beaktas vid
övervägandena om barnbidragen. Vi
nöjer oss emellertid nu med utskottets
förslag, ty huvudsaken är att barnbidragen
höjs. I hela det komplex, som
familjepolitiken utgör, framträder alltså
höjandet av barnbidragen just nu
som det väsentliga, men skatteavdragen
kommer också in i bilden.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I sitt yttrande erinrar
andra lagutskottet om att barnbidragens
realvärde har sjunkit, att dessa bidrag
uppenbarligen inte ger barnfamiljerna
det stöd som avsågs, när reformen genomfördes,
och att barnfamiljernas läge
därför har försämrats. Ingen kan ha
något att invända mot denna beskrivning
— den är riktig. Det har inte heller
av de företrädare för olika partier,
som i skilda sammanhang tidigare ytt -

124 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

rat sig i ämnet här i riksdagen, rests
några invändningar mot slutsatsen, att
barnbidragen kan behöva höjas.

Men bakom denna insikt om barnfamiljernas
ekonomiska situation och
de slutsatser, som man vill dra därav,
ligger en ganska nyväckt opinion.
1954 års familjeutredning presenterade
sitt betänkande i september i fjol. Det
skickades omedelbart ut på remiss och
blev därvid läst och diskuterat i organisationer
och kommunala samfälligheter
långt ut i samhällets yttersta
förgreningar och som reflexer härav
också i tidningspressen. Först den 15
januari detta år började de första remissyttrandena
inkomma med belägg på
var den upplysta opinionen befann sig
i barnbidragsfrågan, och inte förrän en
månad senare, omkring den 15 februari,
var tendensen fullt klar. De cirka 240
remissvaren över familjeutredningens
betänkande var så gott som samstämmigt
för en höjning av de allmänna
barnbidragen i någon form. Endast
några ströröster har avgivits mot en
höjning.

Remissorganens ståndpunktstaganden
hade skett i princip och i allmänhet
inte med hänsyn till om praktiska och
ekonomiska möjligheter att höja barnbidragen
inom den närmaste framtiden
förelåg eller inte. Att samhällsekonomien
inte tillåter, att vi på en enda gång
rustar upp alla avsnitt inom vår familjepolitik,
har flertalet remissorgan varit
realistiska nog att inse, och de har därför
graderat de olika önskemålen, allteftersom
de funnit dem viktiga, viktigare
eller viktigast. Barnbidragen, såsom
den till storleksordningen främsta
av de familjepolitiska stödåtgärderna,
har man därvid placerat i brännpunkten
för intresset, och man har i mycket hög
grad sammanlänkat dem med skattefrågorna.

Å ena sidan har man sammanlänkat
barnbidragen med skatten på samma
sätt som andra lagutskottet i sin skrivning,
där barnbidragen ju uppfattas

»som en form av justering av skattetrycket
efter skattebetalarnas bärkraft».
En höjning av barnbidragen eller ett
återinförande av barnavdrag vid beskattningen
framstår som två alternativ
att välja mellan — ett val, som åtskilliga
remissinstanser överväger och diskuterar,
fastän flertalet avvisar tanken
på återgång till de gamla barnavdragen.
Höjda barnbidrag och skattedifferentiering
efter försörjningsbörda placeras
så att säga i var sin ände av den samhällsekonomiska
gungbrädan — när
man ökar vikten på den ena sidan, så
förlorar den andra sidan kontakten
med marken och verkligheten.

Å andra sidan sammanställs barnbidragen
med skatten även ur den rent
statsfinansiella synpunkten, om vi har
råd med höjda barnbidrag och hur
stor höjningen i så fall kan bli. De
remissinstanser, som yttrat sig över familjeutredningens
betänkande, har självfallet
inte kunnat uttala några egna meningar,
huruvida vi har råd eller inte,
men hos en del skymtar resonemanget
om en första undsättning till flerbarnsfamiljerna,
ifall staten nu inte skulle få
råd att lyfta upp barnbidragen för alla.

En barnbidragshöjnings beroende av
och sammanhang med skattetrycket belystes
däremot direkt i en parallell och
samtidig remissbehandling, nämligen
av statsskatterevisionens betänkande.
LO:s, TCO:s, KF:s och andras synpunkter
på den föreslagna skattesänkningen
som en åtgärd, vilken måhända inte bort
ges förtur framför en barnbidragshöjning,
förstärkte intrycket av att en förskjutning
i opinionen ägt rum.

Opinionens utslag blev alltså tydligt
först i februari detta år, men innehållet
i statsverkspropositionen bestäms
som bekant redan under höstens budgetarbete.
Vid jultiden, när de sista orden
skrivs under de huvudtitlar, som
utskotten yttrar sig om nu på våren,
måste regeringen tyvärr konstatera att
om dess löfte om ett skattesänkningsförslag
till 1956 års riksdag skulle kun -

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

125

na hållas, samtidigt som grindarna mot
inflationsfaran måste hållas stängda med
vissa spärrhakar av sparsamhet och
steriliserade inkomster, fanns det inte
något ekonomiskt utrymme för en höjning
av barnbidragen under 1956.

Detta konstaterades i statsverkspropositionen,
där jag framhöll, att det i
fråga om de allmänna barnbidragens
belopp inte för närvarande förelåg förutsättningar
för ett ställningstagande.
Andra lagutskottet har förstått detta och
har instämt däri, samtidigt som utskottsmajoriteten
gör en beställning på förslag
i ämnet till 1957 års riksdag, sedan
närmare utredning gjorts beträffande
höjningsbeloppet.

Att räkna ut vad det kostar att höja
barnbidragen med olika procentsatser,
generellt för alla barn eller differentierat
efter barnantal i familjerna, är
mycket lätt gjort. På några minuter
kan man slå upp tabellen i familjeutredningens
betänkande, som redovisar
de olika utgiftssummorna vid olika alternativ.
Däremot är de administrativa
komplikationerna, om man till äventyrs
skulle differentiera barnbidragen efter
familjernas barnantal, i behov av närmare
utredning liksom också de tekniska,
administrativa och ekonomiska konsekvenserna
av många andra familjepolitiska
åtgärder, där uträkningarna är
svårare, därför att de sammanhänger
med inkomstprövning eller med den olika
tillgången på den ena eller andra
sortens institutioner med familjevårdande
uppgifter.

Det är också dessa ting, som det för
närvarande arbetas med inom den tjänstemannaberedning
som tillsattes den
2 mars. På beredningen ankommer inte,
såsom lagutskottet och dess ordförande
riktigt påpekat, att komma med förslag
om höjning av de allmänna barnbidragen.
Inte heller anger direktiven för
beredningen, att de allmänna barnbidragen
skall komma att förtursbehandlas;
anledningen har jag redan antytt
här. Barnbidragshöjningens belopp mås -

Höjning av allmänna barnbidragen

te ju bestämmas i samband med den
allmänna budgetuppläggningen för det
budgetår, som börjar den 1 juli 1957,
och det måste till storleken bli beroende
av de inkomstberäkningar, konjunkturbedömningar,
konkurrerande anslagsbehov
—- inte minst för andra familjepolitiska
åtgärder — som ingår i ett
väl planerat budgetarbete. Det är bedömningar,
som regeringen själv måste
göra och som riksdagen sedan kan godta
eller ändra efter sitt eget omdöme.
Det material, som beredningen kommer
att lägga fram, blir offentligt och ger
alla partier möjlighet att göra sina bedömningar.

Sin avsikt att höja bidragen från och
med den 1 juli 1957 — alltså utan angivande
av något bestämt belopp —
har regeringen redan givit till känna.
Närmare bestämt den 26 februari gjorde
finansministern och jag tillsammans
ett gemensamt uttalande i pressen om
denna regeringens avsikt, och där meddelades
att förslag om bidragens höjning
kunde väntas till 1957 års riksdag.
Detta var sedan remissbehandlingen
av familjeutredningens och statsskatterevisionens
respektive betänkanden
hade stärkt regeringens förhoppningar
på en förankring i den bredare
folkopinionen av ett blivande förslag
om höjda barnbidrag.

En del undrar kanske, om regeringen
behövde övertyga sig om detta. Ja, det
behövde den göra. Tidningsopinion är
en sak, allmänhetens föreställning om
vad som är rättvist, behövligt och önskvärt
en annan.

Även beträffande riksdagsopinionen
måste man säga att den inte tidigare
har varit så entydig. Efter 1954 års
val, som ju dominerades av oppositionens
krav på skattesänkning snarast
möjligt, har skattesänkning varit huvudtemat
för de principdebatter vi haft
här i riksdagen. Skattesänkningskravet
upprepades sålunda både vid den senaste
höstriksdagens remissdebatt och vid
remissdebatten nu i januari. Vid det se -

126 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 cm.

Höjning av allmänna barnbidragen

nare tillfället togs för resten för första
gången på många år inför detta forum
upp barnfamiljernas problem jämsides
med skattediskussionen, och ett tjugotal
talare i båda kamrarna betygade sina
sympatier för ökat stöd åt barnfamiljerna.

Oppositionspartiernas ledare var dock
rätt fåordiga i detta sammanhang. Högern
lät förstå och har senare befäst det
intrycket, att den önskade ett ökat stöd
åt barnfamiljerna över en skattedifferentiering
med höjda ortsavdrag för
barnfamiljerna och måhända en påspädning
av barnbidraget fr. o. m. tredje
barnet i flerbarnsfamiljerna. Högerns
senaste förslag till skattesänkning har
ju en sådan förbluffande storleksordning,
att det är svårt att se att det ger
någon marginal för en verklig höjning
av barnbidraget, naturligtvis inte i år
och knappast heller nästa år. Även
folkpartiet har velat späda på den av
regeringen föreslagna skattesänkningen
och genom förslaget om att göra folkpensionshöjningen
retroaktiv visat, att
inte heller folkpartiet räknar med något
utrymme för höjda barnbidrag i år.
Folkpartiet har, såsom herr Nilsson
i Göteborg nyss påpekade, nöjt sig med
en motion om utredning i barnbidragsfrågan
med sikte på ett kommande år.
Kommunisternas alternativ, som fru
Nilsson här nyss framförde, innebär att
man skulle minska försvarskostnaderna
och höja barnbidragen. Det har åtminstone
den förtjänsten, att det ger anvisning
om var pengarna skulle tagas, men
att det är praktiskt otänkbart i den
världssituation, som vi befinner oss i,
är så uppenbart, att det inte lönar sig
att spilla ord därpå. Kvar står regeringspartiernas
intresse för höjning av
barnbidragen, demonstrerat i motioner
med begäran om en sådan höjning till
1957 års riksdag. Såsom jag redan sagt,
är regeringen helt inställd på att effektuera
denna begäran och kommer också
att göra det, för så vitt svenska folket
vid höstens val visar att man vill ha

kvar denna regering och det inte inträffar
några svårare störningar av konjunkturläget.

Ur denna synpunkt är det knappast
behövligt med en sådan riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj :t som andra lagutskottets
majoritet förordar. I Kungl.
Maj:ts intresse för denna sak finns
full täckning för vad som i reservation
1) säges om att man »förväntar» ett förslag
till nästa års riksdag. Å andra sidan
kan majoritetens skrivning bli ett kraftigt
uttryck för riksdagens vilja att stödja
barnfamiljerna genom en höjning av
barnbidragen, något som kanske kan
vara en nyttig erinran nästa år, i fall
riksdagen efter höstens val skulle komma
att få en delvis ny sammansättning.
Vilken ståndpunkt kammaren här intar
— till förmån för utskottsmajoritetens
förslag eller för reservation 1) — så
kommer jag att bakom denna ståndpunkt
se det positiva intresset för att
det nästa år göres något i sakfrågan.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av ett
annat utskottsutlåtande på förmiddagen
sade herr Lundberg att han ville ta ett
blodprov på kammarens ledamöter när
det gällde deras intresse för en höjning
av barnbidraget. Vi andra var nog då
ganska överens om att tidpunkten därför
var olämpligt vald. Nu är däremot
rätta ögonblicket inne för kammaren
att visa, om man verkligen vill göra någonting
för barnfamiljerna. Vill vi göra
det, skall vi rösta med utskottet och
alltså fatta beslut om en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om en höjning
av barnbidraget till nästa år.

Jag anser det vara nödvändigt att
fatta beslut om en sådan skrivelse. Jag
betvivlar ingalunda statsrådet Lindströms
varma intresse för den sak det
här gäller, men jag måste säga att vi
hittills inte har sett så värst mycket
resultat därav. Vi har inte sett, huruvida
hon har någon möjlighet att i re -

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

127

geringen driva igenom sina synpunkter.
I dag lät det lovande i det avseendet,
men vi kan inte nöja oss med löften.
Vi måste genom att bifalla utskottsmajoritetens
förslag fatta en bestämd
ståndpunkt i frågan.

Jag betvivlar som sagt inte statsrådets
intresse för saken. Däremot är jag
förvånad över att statsrådet här vill
göra gällande att det från övriga partiers
sida är fråga om en nyväckt opinion.
Jag vill erinra statsrådet om att
(å 1930-talet framställde alla politiska
partier motioner i befolkningsfrågan.
Jag vill också erinra statsrådet om att
1944 gav folkpartiet ut en programskrift
som hette »Efterkrigstidens samhälle»
— inom parentes sagt utkom den några
månader före 27-punktsprogrammet —
och som innehöll ett mycket positivt
familjepolitiskt program. Jag vill vidare
erinra statsrådet om att våren 1954
hade folkpartiets kvinnoförbund ett
opinionsmöte här i Stockholm, varefter
vi gjorde en framställning till den dåvarande
socialministern om åtgärder
för att underlätta förhållandena speciellt
för de förvärvsarbetande mödrarna,
en framställning som refereras i familjeutredningens
betänkande. Slutligen
kanske jag får erinra om att jag år 1952
väckte en motion om utredning angående
inflationens inverkan på de sociala
förmånerna.

Jag tycker också att det är egendomligt
att statsrådet Lindström här igen
framför denna synpunkt, sedan statsrådet
gjort det under remissdebatten i
första kammaren och därvid blivit bemött
av fru Hamrin-Thorell.

Beträffande utskottsutlåtandet konstaterar
jag med tillfredsställelse, att det
där sägs, att storleken av den höjning,
som man kan tänkas ge barnbidragen,
givetvis röner inverkan av vilka familjepolitiska
åtgärder som genomföres
i övrigt. I den mån barnavdrag vid beskattningen
införes, påverkar de självfallet
också frågan om barnbidragens
höjning. Detta är ett resonemang, som

Höjning av allmänna barnbidragen

rätt nära överensstämmer med det, som
folkpartiets kvinnoförbund förde i sitt
remissutlåtande över familjeutredningens
betänkande. När vi skulle uttala oss
om detta betänkande liade vi onekligen
svårt att få något grepp om det. Vi hade
nämligen framför oss vad fru Åkerman
kallade ett »smörgåsbord», som det bara
var att ta för sig av. Alla var ju samtidigt
medvetna om att det var mycket,
som vi fann sympatiskt. Det var
dock inte stor glädje med ett uttalande,
i vilket man bara sade, att detta och
detta och detta ville man ha. Å andra
sidan hade vi ingen möjlighet att göra
en avvägning mellan de olika förslagen.
Vi uttalade, att det i själva verket knappast
är möjligt att ta ställning till sådana
åtgärder var för sig, eftersom de
i vissa fall måste betraktas som alternativa
men i andra fall skulle kunna
vidtagas samtidigt. Vi ville därför efterlysa
en genomtänkt plan för familjepolitiken,
som kunde läggas till grund inte
bara för ett principiellt ställningstagande
utan också för positiva åtgärder.

Nu vill jag fråga statsrådet, om det
är detta som vi kan vänta att få fram
till nästa års riksdag: en ordentligt genomtänkt
plan, vari man inom den kostnadsram,
som regeringen då anser riktig
och som vi i vanlig ordning får diskutera,
kommer fram med de olika förslag,
som man kan tänkas vilja göra för
barnfamiljerna, så att vi inte ena gången
får förslag om höjning av barnbidragen
och andra gången om barnavdrag
vid beskattningen — rent riksdagstekniskt
krävs det väl olika propositioner
därför — men vi behöver i något
sammanhang en sammanställning
av alla de olika förslag, som gäller barnfamiljerna,
även förslag under femte
huvudtiteln av den karaktär, som vi
diskuterade på förmiddagen. På det viset
kan vi verkligen göra en ordentlig
avvägning mellan dessa olika förslag,
var och en från sina utgångspunkter
efter vad vi anser vara riktigt och
möjligt.

128 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

Jag skulle härvidlag vilja framhålla,
att barnbidrag respektive barnavdrag
vid beskattningen enligt min åsikt inte
skall betraktas som två saker, som utesluter
varandra. Jag hör till dem, som
när barnavdragen vid beskattningen
togs bort mycket beklagade, att så
skedde. Jag anser det fortfarande önskvärt,
att man kan återinföra barnavdrag,
men detta enbart hjälper inte
barnfamiljerna, eftersom det, såsom redan
sagts på förmiddagen, inte hjälper
de mindre inkomsttagarna. Jag vill tänka
mig en kombination av barnbidrag
och barnavdrag, men jag skulle också
vilja se denna fråga i samband med
alla de olika åtgärder, som vi vill vidta
för barnfamiljerna.

Herr talman! Med detta har jag bara
i korthet velat säga, att jag är mycket
glad åt det ställningstagande, som utskottsmajoriteten
gjort. Jag hoppas, att
riksdagen skall vilja följa utskottsmajoriteten
och på det sättet binda Kungl.
Maj :t, vare sig det, som statsrådet själv
antydde, är den nuvarande eller en annan
regering, som skall framföra detta
förslag till nästa års riksdag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Med anledning av herr
Königsons och fröken Vinges inlägg i
denna debatt återkommer jag till folkpartiets
attityder i barnbidragsfrågan.
De är tyvärr mycket motsägelsefulla. I
en folkpartimotion har man således
krävt en skyndsam utredning om höjning
av de allmänna barnbidragen som
komplettering till barnavdrag vid beskattning.
Men om dessa båda ting
skulle kopplas ihop i en utredning,
skulle ingen skyndsamhet, om än aldrig
så skenande, ha kunnat få fram förslag
i tid till 1957 års riksdag. Tidigast år
1958 skulle barnfamiljerna kunnat få
det större handtag som de behöver. Nu
har folkpartiets representanter i andra

lagutskottet släppt kravet på en dylik
sammankoppling och förenat sig med
bondeförbundare och socialdemokrater
i en begäran om böjda barnbidrag till
1957 års riksdag utan att vid detta
fästa villkor om en samtidig skattedifferentiering.
Jag tycker, att det är förståndigt
av dem. Men hur kan väl då
folkpartiet — och nu tänker jag närmast
på herr Königson — samtidigt
klanka på att regeringen inte fort nog
tagit ståndpunkt till en sådan höjning?
Han uttryckte det så gång på gång, att
det var viktigt att »säga ifrån», att man
ville ha en höjning av barnbidragen,
därför att regeringens handlande på
denna punkt var vagt och svävande. Är
det för att man skall ge valmanskåren
intrycket, att det är oppositionen som
skjuter på i denna fråga, som man proklamerar
sin iver så kraftigt?

Fröken Vinge var mycket upprörd
över att jag sade, att opinionen för ökad
hjälp åt barnfamiljerna var nyväckt,
och tog upp folkpartiets intresse för
saken från 1930-talet och framöver. Jag
gick inte så långt tillbaka; jag nöjde
mig med de sista åren, 1950-talet. Jag
förnekar visst inte, att det har funnits
ett familjepolitiskt intresse hos folkpartiet,
liksom hos de andra partierna under
föregående decennier. Med uttrycket
»nyväckt opinion» riktar jag inte
heller någon särskild udd mot folkpartiet,
utan jag menar därmed ett nyväckt
intresse över huvud taget för familjepolitik
under det sista året, även inom
mitt eget parti.

När fröken Vinge här säger, liksom
herr Königson, att det är så viktigt att
man »säger ifrån» till regeringen, får
man det intrycket, att de inte litar på
att regeringen fort nog skall göra det
som de själva inte skulle ha fått fram,
även om deras motion bifallits. Jag
hoppas att folkpartiet tänker på, att den
beställning från andra lagutskottet, som
det har medverkat i, också betyder ett
moraliskt åtagande att räkna med kostnaderna
för barnbidragshöjningen i den

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13 129

budget vi diskuterar nästa år. Då får
folkpartiet vara en smida försiktigare
med överbuden på skatteförslag och
folkpensionshöjningar. Det kan inte
hjälpas, att folkpartiet i denna fråga —■
som i så många andra frågor ■— påminner
mig om sagans Kraka, som för att
vinna Ragnar Lodbroks bevågenhet —
parallell valmanskåren — uppträdde
varken klädd eller oklädd, varken mätt
eller fastande, ett diplomatiskt mellanting
som dock låter oss gissa vad det
genomskinliga fisknätet döljer.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lindströms sista
ord här kom mig att tänka på de något
olika uppträdanden som hon själv gjort
sig skyldig till i exempelvis Stockholm
och Värnamo.

Sedan tyckte jag att det var litet
egendomligt att man har så svårt att
förstå, att när vi talar om en skyndsam
utredning om höjning av de allmänna
barnbidragen som komplettering
till införande av barnavdrag vid beskattningen,
gäller den utredning vi här
begär i långa stycken just principen
om man skall ha skatteavdrag vid sidan
av barnbidrag eller inte. Dessa saker
måste utan tvivel påverka varandra.
Man bör ganska snabbt få klart för sig
detta så att man, när man höjer barnbidragen,
även vet om man skall införa
skatteavdrag vid sidan av barnbidragshöjningen.
Detta behöver inte på något
sätt försinka höjningen av barnbidragen.

När jag sedan talar om att det är något
vagt och trevande över regeringen
i denna fråga tänkte jag på, att när man
tillsatte denna beredning efter det att
redan beslut fattats i andra lagutskottet,
så sades det ändå att det icke skulle
ankomma på beredningen att inbördes
gradera de olika åtgärderna. När jag
sade att familjepolitiken inrymmer ett
komplex av frågor men att den väsentligaste
just nu var eu höjning av barn -

Höjning av allmänna barnbidragen

bidragen, då menade jag att det borde
ha kommit med i direktiven att detta
var det första man skulle ha i tankarna.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vem av oss
som uppträder som Kraka. Statsrådet
fru Lindström vill i ena ögonblicket
visa sig ivrig att verkligen få göra någonting
för barnfamiljerna. I nästa
ögonblick radar hon emellertid upp
helt andra skäl som visar, att det är
mer eller mindre omöjligt att göra någonting.
Hon tycks redan nu vara övertygad
om att det inte finns så mycket
utrymme i nästa års budget för saken.
Detta vet vi strängt taget ingenting om
just nu.

Vad sedan utredningen om barnavdrag
beträffar var statsrådet övertygad
om att man inte skulle kunna få fram
ett förslag före 1958 års riksdag. Detta
beror väl på när man sätter i gång. Jag
tillät mig att efterlysa denna utredning
vid höstremissen. Herr Helén efterlyste
den under vårens remissdebatt. Vi efterlyste
möjligheten att kombinera barnbidragen
och barnavdragen. Det hade
kanske inte varit så svårt att börja även
om vi inte föreslagit det, ty det lyste
ganska tydligt igenom i sakkunnigutredningen
att detta var någonting som
man intresserade sig för. För övrigt talar
statsrådet om att vi väntar och väntar
med att komma med förslag. Vi kom
med förslag under den ordinarie motionstiden.
Statsrådet Lindström kunde
inte komma med någonting i statsverkspropositionen
på grund av att remisstiden
inte gått ut. Men det var ju statsrådet
Lindström själv — eller det kanske
var någon annan, mäktigare person
i regeringen — som bestämde när remisstiden
skulle gå ut. Det hade kanske
gått att forcera fram betänkandet tillräckligt
tidigt och tillåta en ordentlig
remisstid så att propositionen hade
kunnat komma till vårriksdagen. Stats -

9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 13

130 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

rådet Lindström måste förstå att vi
misstänker, att det var med avsikt som
tidtabellen ordnades så att det inte
skulle gå att komma fram med förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är väl ganska ovanligt
att man tillsätter en ny utredning,
medan den första utredningens betänkande
just är utskickat på remiss och
innan man vet på vilket sätt remissbehandlingen
kommer att ge anvisning om
vidare utredning. Kanske en och annan
kan tycka, att det var för mycket, när
vi tog till fyra månader för remissbehandlingen
av detta betänkande. Jag
försäkrar dock, att många remissinstanser
ansåg att tiden var för kort. Vi
har ju förut i riksdagen hört ett evigt
klankande på de korta remisstider som
regeringen unnar folk. I detta fall ville
vi dessutom ta pulsen på den breda opinionen
— inte bara på styrelserna i organisationerna
utan också på organisationernas
medlemmar — för att verkligen
få klart för oss hur allmänheten
såg på dessa saker. Vi fick också anvisningar,
som sade oss en hel del om
att det inte skulle ha varit så särskilt
klokt, om vi i höstas satt i gång en utredning,
som hade tagit upp både skattedifferentieringen
och barnbidragen
till ytterligare grundplöjning. Det visade
sig ju nämligen att det visserligen var
många, som vid denna remissbehandling
diskuterade skattefrågan jämsides
med barnbidragshöjningen, men ganska
få som ville ha ett återinförande av de
gamla barnavdragen.

Regeringen har, när den nu tillsatt en
tjänstemannaberedning för att preparera
dessa ting inte funnit någon anledning
att ta upp denna fråga i hela dess
vidd med det försinkande, som det
skulle medföra, herr Königson — herr
Königson trodde ju inte att det skulle
betyda någon förhalning — att lägga
in skattedifferentieringsfrågan i den

snabböverarbetning av de familjepolitiska
åtgärderna, som nu pågår och
som skall vara klar i höst.

Fröken Vinge frågade, om denna
snabbutredning skulle kunna åstadkomma
ett familjepolitiskt program, som
regeringen kunde lägga fram, detaljerat
som en tidtabell. Hon menade kanske
också, att storleksordningen för varje
åtgärd ordentligt skulle redovisas däri.
Jag kan inte svara nu, om vi i ett sådant
program kan ange storleksordningen för
de olika familjepolitiska åtgärderna.
Även tidtabellen måste naturligtvis bli
en provisorisk sådan, som kan justeras
vid de tillfällen då konjunkturerna och
andra förhållanden gör detta nödvändigt.
Men vi lägger fram ett material
offentligt, som oppositionen får ta del
av, så att den kan göra upp sina alternativa
program. Sedan får vi ju diskutera
våra program sinsemellan, och ni
får tillfälle att kritisera regeringen, när
dess program kommer på bordet.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
att vi har anmärkt på remisstiderna när
dessa varit för korta. Många har till
exempel kritiserat, att remisstiden när
det gällde Hemmens forskningsinstitut
var bara en månad, en månad som sammanföll
med julferierna. Men det är
stor skillnad på en månad och fyra. Det
hade kunnat gå med litet god vilja att
göra en annan avvägning.

Det är givet, att kostnaderna är beroende
av tidtabellen. Det är en sak
som också hör till vad vi framhållit i
folkpartiets kvinnoförbunds remissutlåtande.
En viss åtgärd, låt oss säga ett
barnbidrag, är i kostnadshänseende beroende
inte bara på vad man ger varje
enskilt barn utan också på hur många
barn i viss ålder man har just vid den
tidpunkt, då reformen genomförs. Kostnaderna
är därför beroende av tidtabellen.
Naturligtvis begär vi inte en tidta -

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13 131

bell, som man är absolut bunden av,
men jag tillåter mig att efterlysa vad jag
efterlyst tidigare, nämligen en plan för
den takt och den turordning, som man
på regeringssidan tänker sig för de olika
åtgärderna. Får vi en sådan, har vi
något att utgå ifrån när vi på vår sida
skall ta ställning till förslaget från regeringen.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! När jag vid behandlingen
av denna fråga i utskottet biträdde
majoritetens förslag, var detta
ett uttryck för bedömningen, att frågan
om återställande av barnbidragens realvärde
bör ges prioritet. Utan att vilja
ifrågasätta vare sig statsrådets eller regeringens
intresse, syntes det mig motiverat,
att riksdagen gav uttryck för sin
uppfattning om hur det borde bli. I
den debatt som har varit fäste jag mig
vid att talesmannen för reservationen
nr 1 talade om att valyra kännetecknade
utskottsmajoritetens beslut. Samma
argumentering fördes i första kammaren
av talesmannen för reservationen
nr 2.

Utan att anföra alltför många siffror,
vill jag till belägg för min uppfattning
om denna frågas stora betydelse anföra
några siffror ur det betänkande, som
familjeutredningen har avgivit. Det
framgår där, att 7,2 procent av de vuxna
personerna i vårt land — med vuxna
avses här de som är mellan 16 och 65
år — svarar för försörjningen av 34,4
procent av alla barn.

Det är även ett viktigt landsbygdsintresse
att barnbidragens realvärde återställes.

Sedan vill jag, herr talman, bara rent
praktiskt resonera om den situation, i
vilken andra kammaren såvitt jag kan
se befinner sig. Första kammaren har
geit sin anslutning till utskottets skrivning
och förslag. Vad blir resultatet, om
andra kammaren biträder reservationen
nr 1 eller nr 2? Jag befarar att ett så -

Höjning av allmänna barnbidragen

dant beslut skulle betyda, att riksdagen
inte gör något som helst uttalande, att
riksdagen alltså svarar jaså i denna viktiga
fråga. Jag beklagar, att det inte gick
att jämka ihop de uppfattningar som
kommer till uttryck dels i utskottets utlåtande
och dels i reservation nr 1. Men
när nu inte detta var möjligt och vi är
i denna situation, skall riksdagen då
fatta ett negativt beslut, säga ingenting?
Det synes mig vara synnerligen motiverat,
att då första kammaren nu biträtt
utskottets förslag även andra kammaren
gör det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Sällan har en karamell
varit så åtråvärd som barnbidragets
höjning. Jag är väldigt glad över
att intresset är så allmänt kring barnbidragen.
Det är synd, att man skall
ha behövt uttrycka detta intresse på två
olika sätt, dels i utskottsutlåtandet och
dels i den första reservationen. Jag uppfattar
det så, att det är precis samma intresse
man har velat ge uttryck åt, bara
med den skillnaden, att den grupp socialdemokrater,
som har skrivit reservationen
är litet mera formell. Jag har inte
hört att man där ett ögonblick vill gradera
sitt intresse och ange det vara
mindre än det som kommit till uttryck
i utskottsutlåtandet. Jag är glad att det,
vad det nu än beror på, har blivit eu så
allmän uppslutning. Man hade kanske
trott ännu mera på denna uppslutning,
om man bara hade läst utlåtandet och
inte hört debatten här i dag, ty den
har något litet förryckt intrycket. Avsikten
hos de motionärer som står bakom
motionen nr 7 i denna kammare
var att rycka barnbidragen ur väntekön
och rycka dem framom alla andra
intressen som skulle kunna komma att
manifestera sig före ett val. Det var alltså
inte tal om alt barnbidragens höjning
skulle vara jämställd med andra barn -

132 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

vänliga åtgärder eller ett alternativ till
andra åtgärder för barnfamiljerna, utan
vi ville faktiskt trycka på att barnbidragens
höjning är det primära. Vi ville
då inte binda oss för vare sig barnbidragens
storlek eller hur de skulle graderas
mellan olika familjer, utan vi
tyckte att det var angeläget att i första
hand få intresset riktat på frågan.

Om man i framtiden skall få familjer
att skaffa sig flera barn, vilket jag
tycker är angeläget, om man skall få
familjer att hålla ihop och klara upp
situationen, så får man inte inskränka
sig till att detta år, före ett val, sluta
upp kring tanken att stödja barnfamiljerna.
Man får inte bara göra upp en
tidtabell för flera åtgärder utan också
faktiskt tänka om i flera stycken. Man
måste hjälpa alla familjer, där också
hustrun har förvärvsarbete, och jag är
då inne på tanken att man vid beskattningen
skulle kunna ta hänsyn till olika
typer av familjer. Man måste dessutom
se något vänligare på de familjer där
hustrurna är upptagna av att sköta
många barn och därför hindras att
skaffa sig ett arbete ute i marknaden.
Situationen har dock blivit den, att om
en familj skaffat sig t. ex. tre eller fyra
barn, så är det ingen som med moderna
krav på barnuppfostran vill säga, att
hustrun i den familjen skall skaffa sig
ett förvärvsarbete. Om vi inte tycker
det, frågar man sig, varför vi då inte
ser efter, om det i framtiden kanske
finns möjlighet att på något sätt visa
denna uppskattning av hustrurnas arbete
i hemmet genom en annan fördelning
av barnbidragen. Förslaget om ett
graderat barnbidrag har enligt min mening
ingen aktualitet vid denna första
höjning av barnbidragen, som jag nog
tycker bör göras lika stor för alla. Man
bör emellertid i framtiden på något sätt
stimulera de hustrur som har flera barn,
som en kompensation för de inkomster
de inte kan skaffa sig men som den
barnlösa som ger sig ut i förvärvsarbetet
har. Om man skall tänka familje -

vänligt i framtiden, går det enligt min
mening inte att stanna vid att bara dra
fram de gamla barnavdragen vid beskattningen
eller höja barnbidragen något,
utan man får då tänka sig en råd
åtgärder, inte bara att höja nuvarande
bidrag och lämna stöd på det sätt man
tidigare gjort, utan tänka litet progressivt.
Jag vill där trycka på nödvändigheten
av att hjälpa kvinnorna att åtaga
sig skötseln av en stor familj. Det är
inte någon reaktionär tanke. Enda sättet
att få familjer med flera barn är att
se till, att stora familjer i framtiden
kommer i en annan situation än de hittills
varit i. En sådan familj har dels
ökade utgifter, dels minskade inkomster,
då hustrun i familjer med ett eller
två barn kan skaffa sig egen arbetsinkomst.

Med detta för ögonen blir dagens diskussion
om vi skall börja med skatteavdragen
eller något annat och tvisten
om vem som kom först med intresset
för barnfamiljerna, inte så förtvivlat
viktig. Det viktiga är att visa, att vi i
dag kan samlas omkring frågan att börja
bedriva en familjevänlig politik och
i första hand höja barnbidragen, som
ju uppenbarligen släpat efter, och sedan
gå vidare. Där är jag inte främmande
för att man även i beskattningen kan ta
hänsyn till familjestorleken och att man
på många andra sätt kan stödja familjerna
utöver vad som redan skett.

Jag hoppas att vi här inte får ett negativt
beslut eller låt mig säga ett beslut
som ger intrycket att kammaren är
ointresserad av denna fråga. Så kan
bli fallet om kammaren går på reservationen
nr 1, eftersom första kammaren
redan har bifallit utskottets hemställan.
Vid olika beslut kan frågan alltså, som
tidigare framhållits, falla. Det är inte
så stor skillnad mellan den första reservationen
och utskottsförslaget. Man
bör se bort ifrån de interiörer i utskottet
som intresserat en del och samlas
kring en positiv sak och göra ett uttalande
utan att angripa varandra för

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13 133

vem som kom först eller vem som har
uttalat sig mer formellt eller mindre
formellt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skulle nog önska att
vi haft ett val före denna debatt här i
kammaren; i så fall hade det säkerligen
blivit litet lugnare toner. Den propaganda
som har drivits upp för barnfamiljerna
tycker jag har tagit alltför
stora proportioner.

När jag läst utskottets utlåtande har
jag blivit synnerligen förvånad över den
motivering som utskottets majoritet har
presterat. Här har man i mer än två
tredjedelar av utskottets utlåtande gjort
en jämförelse mellan folkpensionärerna
och vanliga människor som har arbetsmöjligheter.
Man gör gällande, att när
folkpensionärerna har kunnat få en höjning
med 85 procent, så bör barnbidragen
höjas i motsvarande mån. Det förvånar
mig att man kan göra en sådan
jämförelse. En folkpensionär hade år
1947 1 000 kronor i pension. Det är riktigt
att det beloppet har höjts med 85
procent till 1 850 kronor, men det är
ändå bara en höjning med 850 kronor.
Vad har en vanlig industriarbetare eller
tjänsteman fått i inkomsthöjning? Jo,
han har fått många tusental kronor.
Man måste betänka, att det har blivit en
väldig förskjutning i inkomstläget sedan
1947 och 1948. Jag sade för några
timmar sedan, att jag vågade försäkra,
att det inte är svårare nu för en barnfamilj
att försörja sina barn än det var
1947 med de löner som då utgick. Jag
vågar fortfarande garantera, att det inte
är svårare nu.

Det är nu fråga om eu förbättring av
de villkor som gäller. Jag har tidigare
betonat, att jag anser barnbidragen vara
för små för familjer med många barn,
och diir anser jag att det bör bli en utfyllnad
utöver vad som redan utgår,
men familjer med ett eller två barn har

Höjning av allmänna barnbidragen

inte lika stora svårigheter; den propaganda
som har drivits från olika håll
är alltså inte objektiv och riktig.

Åstadkommer man ett bättre stöd åt
de talrika familjerna med många barn,
tycker jag man har gjort en god gärning,
men däremot anser jag inte att vi,
såsom framkastats av folkpartiet och
även på annat håll, skall införa något
skatteavdrag, som vi hade före 1947.
Jag var med i den kommitté som föreslog
borttagande av de gamla skatteavdragen
och införande av ett barnbidrag
med fixt belopp för alla barn. Det
nya systemet medförde större rättvisa
än det gamla, ty skatteavdragen verkade
så olika i olika inkomstlägen. De som
hade stor inkomst fick ett väldigt belopp
för sina barn, men de som hade
liten inkomst fick mycket litet stöd och
i många fall intet alls. Ingenting är rättvisare
i det fallet än ett fixerat belopp,
lika för alla. Vi bör akta oss för en
sammanblandning med skatteavdrag om
vi vill ha rättvisa, och jag vädjar till
regeringen att inte föreslå någonting
dylikt, när vi en gång har avskaffat
barnavdragen, med hänsyn till de orättvisor
det gamla systemet hade.

Jag är alltså av den åsikten, att det
bör lämnas ett stöd till barnfamiljerna
och att detta stöd bör avvägas så att det
blir större till familjer med många barn.

Jag vill instämma med fru Eriksson
i Stockholm när hon uttalar, att kvinnorna
bör ta hand om sina barn på ett
annat sätt än nu. Vi skulle få ett lyckligare
samhälle, och mödrarna skulle
kunna uppfostra sina barn på ett helt
annat sätt om de inte lämnade dem till
barnkrubbor, där kanske slarviga flickor
har hand om barnen. Det ekonomiska
utfallet blir säkerligen lika bra
om mödrarna stannar hemma och sköter
om barnen som om de går bort för
att tjäna pengar och inte har någonting
i ordning när de kommer hem på kvällen.
Jag vill alltså rekommendera att så
många som möjligt i samhället beaktar
det som fru Eriksson sade.

134 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

Sedan vill jag säga ytterligare ett par
ord om utskottsmajoritetens motivering.
Jag har redan tidigare kritiserat den
del i motiveringen, där man gör jämförelser
med folkpensionerna, men jag
kan inte finna den andra delen bättre,
där utskottet så bestämt poängterar att
en höjning av barnbidragen ofrånkomligen
måste komma till stånd redan under
1957, oavsett vilka förhållanden som
råder. Jag tycker att detta, objektivt bedömt,
inte är rätt. Reservation nr 1 är
av en helt annan art. Där uttalar man
visserligen en förväntan att barnbidragen
skall höjas, men man säger inte att
det ofrånkomligen skall ske, vilket utskottsmajoriteten
gör. Något dylikt brukar
inte riksdagsutskott skriva, och det
är alltså någonting helt nytt som här
föreslås. Vi har ju dessutom hört av
statsrådet, att regeringen säkerligen
kommer att framlägga ett förslag om
höjning, och om andra kammaren skulle
följa reservation nr 1, vilket jag anser
vara det enda riktiga, så behöver vi
därför inte vara ledsna för att frågan
faller. Vi vet ändå att regeringen efter
ett övervägande av den ekonomiska
situationen i landet kommer att lägga
fram ett förslag, som säkerligen kommer
att tillfredsställa största delen av det
svenska folket.

Jag vill därför, herr talman, yrka att
kammaren måtte ansluta sig till reservation
nr 1.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga att
utskottet lägger i Kungl. Maj :ts hand att
föreslå, hur stor höjningen skall bli.
Följaktligen finns det samma möjligheter
till en rättvis avvägning som herr
Rubbestad spårade i reservation nr 1.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det var egentligen herr
Königsons anförande som föranledde
mig att begära ordet i denna fråga. Han
tog där upp frågan om barnavdragen i

beskattningen. Jag har visserligen läst i
utskottets utlåtande, att den saken hade
varit aktuell, men jag hade ändå inte
trott att man skulle diskutera den så
ingående som man bär har gjort, eftersom
bevillningsutskottet håller på att
behandla inte mindre än fem motioner
som rör frågan om barnavdrag och som
vi får tillfälle att diskutera senare.

Herr Königson upprepade vad som
står i en motion, att vårt land är det
enda landet i Europa där man i beskattningshänseende
inte tar någon hänsyn
till barnen. Formellt är det kanske riktigt,
men reellt är det inte riktigt, herr
Königson. Jag vill bara erinra om att
man när barnavdragen borttogs i statsbeskattningen
bestämde barnbidragens
storlek med hänsyn härtill, och när år
1950 barnavdragen avskaffades även i
den kommunala beskattningen, höjdes
de allmänna barnbidragen med 30 kronor.
Reellt har det alltså hela tiden funnits
ett samband mellan beskattningen
och de kontanta barnbidragen.

Jag skall dessutom i likhet med herr
Rubbestad tillåta mig säga, att man när
dessa kontanta barnbidrag infördes var
överens om att detta var ett rättvisare
system, framför allt för barnfamiljerna
bland de lägre inkomsttagarna. Det har
inte förändrats sedan dess, utan förhållandet
är precis detsamma i dag. Om
vi t. ex. skulle införa ett barnavdrag
om 1 000 kronor per barn vid beskattningen,
skulle det innebära att en inkomsttagare
med upp till omkring
14 000 kronors inkomst skulle erhålla
ungefär 110 kronor, men för en inkomsttagare
som betalar 65 procent av
inkomsten i skatt skulle det betyda 650
kronor.

Barnavdrag i beskattningen kommer,
herr talman, att vara lika orättvisa som
de var den gång när vi var överens om
att ta bort dem. Från den synpunkten
tycker jag det är olyckligt att man i den
här debatten har talat så mycket om
barnavdrag och inte ägnat sig mera åt
den fråga det här gäller.

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13 135

Jag skall, sedan jag gjort dessa påpekanden,
be att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander har
givit uttryck åt den konservativa uppfattningen,
att därför att barnavdragen
bar verkat på ett sätt vid en viss tidpunkt,
måste de verka på samma sätt
vid en annan tidpunkt. Här har emellertid
skett en utveckling av inkomsterna
som gör, att ett skatteavdrag skulle verka
på annat sätt nu. Jag sade också
förut, att om man anser att skatten skall
tagas ut efter bärkraft, måste man hålla
med om att en barnfamilj alltid har
mindre bärkraft än en familj utan barn
i samma inkomstläge.

Nu håller jag med herr Kärrlander
om att detta egentligen inte är platsen
att diskutera, hur ett skatteavdrag skall
konstrueras och hur det verkar. Yi får
behandla de frågorna i anslutning till
bevillningsutskottets betänkande, men
anledningen till att de har kommit in
i det här sammanhanget är, att man
enligt vårt förmenande måste ta dem i
betraktande när man bestämmer, hur
mycket barnbidragen skall höjas. Detta
har gjort att vi tagit upp frågan om
skatteavdrag i detta sammanhang.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Königson säger
först att jag har en konservativ uppfattning,
och det får han väl säga. Hans
förklaring var emellertid mycket märklig:
att inkomstutvecklingen har gjort
att ett orättvist system nu har blivit
rättvisare. Jag kan inte tänka mig att
herr Königson kan anföra några hållbara
argument för detta. Jag bär visat
att ett barnavdrag vid beskattningen
kan ge den ena familjen något över 100
kronor och den andra familjen 650 kronor,
och jag betecknar det som en
orättvisa. Ingen inkomstutveckling hjälper
mot ett sådant förhållande, herr
Königson.

Höjning av allmänna barnbidragen

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle inte vara
nödvändigt att säga så många ord till.
Jag vill emellertid påpeka, att om vi
anlägger den aspekten på denna fråga,
att man skall betala skatt efter bärkraft,
då måste vi betrakta skatteavdragen på
ett annat sätt än herr Kärrlander gör.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Herr Rubbestad ondgjorde
sig över att vi i utskottsutlåtandet
gjort en jämförelse mellan folkpensionerna
och barnbidragen. Jag vill
bara tala om, att det är ett citat från utredningen
om familjerna och samhället.
Det är därför utskottet har tagit med
detta i utlåtandet.

Herr Kärrlanders yttrande, att Sverige
är det enda land där skatten inte
beräknas efter antalet barn men att vi i
stället har fått barnbidrag som ersättning
för barnavdrag, är också ett citat
från utredningen. Jag skulle dock
vilj säga till herr Kärrlander, att det är
42 länder utom Sverige som också har
barnbidrag. Det är bara Västtyskland
som inte har barnbidrag. Vi kan då
inte bara skylla ifrån oss med att vi har
barnbidrag.

Jag har begärt ordet därför att man i
debatten så mycket har uppehållit sig
just vid barnavdraget, och en del av
kammarens ledamöter har fått det intrycket,
att majoriteten i utskottet inte
har tagit avstånd ordentligt från barnavdraget
i samband med frågan om höjning
av barnbidraget. Men det har vi
gjort. Vi säger ju här mot slutet, att
utskottet begränsar sig till att hemställa
om förslag till 1957 års riksdag om höjning
av det allmänna barnbidraget. Jag
kan också tala om att orsaken till att
det kunde bli enighet åtminstone bland
majoriteten var, att vi fick struket ur utskottsutlåtandet
talet om att det behövde
bli eu utredning angående barnavdraget.
Jag själv ville heller inte vara
med om några barnavdrag därför att jag
såg det så, att om vi skulle börja utreda

136 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

frågan om barnavdrag i detta sammanhang,
skulle det dröja länge innan vi
kunde få barnbidragen höjda. Yad vi
först och främst syftade till var ju detta.

Därför vill jag som utskottets talesman
också här ha framfört, att utskottsutlåtandet
inte alls ger någonting på
hand till barnavdrag, utan vi säger
klart och tydligt att vad vi syftar till är
att få barnbidragen höjda.

Med detta tror jag att jag har klargjort
utskottets ställningstagande.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! När fru Johansson i
Norrköping säger att utskottsutlåtandet
är ett citat ur familjeutredningens betänkande
vill jag säga, att det inte förbättrar
saken, när det ändå inte är riktigt.
Men därför borde ändå utskottet
ha tänkt igenom huruvida det som familj
eutredningen kom med var riktigt.
För min del måste jag säga, att jag
tycker det icke är så i denna del.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Till dem som ingående
sysslat med barnavdraget i debatten vill
jag säga, att motionen, som jag har varit
med om att skriva, endast sysslar
med barnbidrag och icke med barnavdrag.
Men när diskussionen sedan
kommit att röra hela stödet åt barnfamiljerna,
är det min privata uppfattning
— jag är inte säker på att den delas
av de många motionärer som är
med om motionen — att man när barnbidraget
är klart, åtminstone höjt en
aning, även bör ta ställning till andra
familjevänliga åtgärder.

När man bedömer vad som är radikalt
och reaktionärt i de stödåtgärder
som man vill företa, tror jag att man
inte skall utgå ifrån att alla vägar redan
är prövade och bedömda som radikala
eller reaktionära. Varför skulle
det vara mera reaktionärt, frågar man
sig, att en man får en skattebefrielse,
när han gifter sig, än att han får en

skattebefrielse, när han skaffar sig två,
tre eller fyra barn? Det kan inte vara
tal om att den ena vägen är mera radikal
än den andra, utan det är en avvägning
som vi inte kan ta ställning till i
dag. Men man bör resonera mera fördomsfritt,
när man är beredd att göra
om beskattningen och då även göra den
familj evänlig.

Vad beträffar herr Rubbestads tydning
av mitt inlägg, att jag därmed sagt
att mödrarna bör vara hemma och ta
hand om sina barn, så har jag inte sagt
det, även om jag tycker att det är det
enda raka, åtminstone när barnen är
små. Jag har endast sagt att samhället
bör visa sin uppskattning av detta arbete.
Eftersom den som gör på det sättet
inte kan skaffa sig förvärvsinkomster,
är det riktigt om samhället på något
sätt ger ett ekonomiskt stöd. Det är
en annan sak, hr Rubbestad.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Man måste med stor
tillfredsställelse hälsa denna livliga debatt,
som har belyst vissa sidor av viktiga
familjepolitiska spörsmål. Jag tänker
inte här mycket förlänga debatten,
men jag skulle gärna vilja framhålla
och understryka två saker.

Innan jag kommer till det vill jag
emellertid uttrycka min stora glädje
över fru Nancy Erikssons båda uttalanden,
där hon med rätta framhåller, att
om man eftersträvar rättvisa i beskattningen,
kan det inte ligga något principiellt
oriktigt i att man säger att en
familj med många barn inte har riktigt
samma skattekraft som en familj utan
barn och att det då i fråga om familjer
i samma inkomstskikt kan vara berättigat
att under en skattesänkningsperiod
sänka skatten litet mer för familjer
med många barn än man kan göra
för familjer utan barn. Det kan omöjligt
vara något felaktigt eller odemokratiskt
i det. Tvärtom, det måste vara uttryck
för en strävan att avväga skatten
med ledning av bärkraften.

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13

137

Jag vill i övrigt bara hänvisa till vad
herr Königson nyss sade. Vi får väl tillfälle
att återkomma till de spörsmålen.
Det som herr Rubbestad och herr Kärrlander
här anförde förefaller mig gå
förbi det centrala i denna fråga.

I övrigt skall jag av hänsyn till tiden
inte säga något vidare till herr Rubbestad,
som ju slutade sitt första anförande
med att säga att om kammaren
skulle bifalla reservationen nr 1, komme
regeringen säkert att lägga fram ett
förslag, som komme att tillfredsställa
hela svenska folket. Ett fullt så rörande
förtroende för Kungl. Maj :ts allvishet
har jag knappast hört i kammaren
sedan jag kom hit, även om jag hört en
hel del av förtroende för Kungl. Maj:ts
regering. Att det just skulle vara herr
Rubbestad, som skulle överbjuda alla
andra i ett sådant förtroende för ett
förslag, varom han själv inte uttalat
några önskemål och varom statsrådet
fru Lindström inte heller framfört några
upplysningar, tillhör onekligen dagens
små överraskningar.

Emellertid skulle jag, med anledning
av att statsrådet Lindström sade att
om man skall utreda frågan om barnbidrag
och barnavdrag, så kan den utredningen
inte bli färdig till nästa år,
säga, att det är oriktigt. Statsrådet Lindström
är väl fången i den föreställningen,
att alla utredningar måste ta ohyggligt
lång tid. Hon sade att det var gjort
på några minuter att bilda sig en uppfattning
om kostnaderna för olika konstruerade
barnavdrag och dylikt. Men
hon vill göra gällande, att det skulle ta
så fruktansvärt lång tid att bilda sig en
uppfattning om vad det skulle kosta
med vissa skatteavdrag och göra en
avvägning, att man då inte skulle kunna
komma till något resultat till nästa
år. Det resonemanget håller inte, fru
Lindström. Om man har god vilja
att pröva båda metoderna, kan man
mycket väl hinna med detta under
ett antal månader, men om man inte
vill pröva denna samordning, kan man

Höjning av allmänna barnbidragen

naturligtvis alltid dra ut på tiden,
så att det inte medhinnes. Därför vill
jag här understryka att det inte finns
någon möjlighet att påstå, att det måste
bli en försening därför att man vill, att
en positiv familjepolitik skall omfatta
en hel del olika ting, även frågan om
en rättvis skatteavvägning.

Jag skulle gärna, herr talman, vilja
omnämna en aspekt på frågan, som jag
inte hört blivit belyst i dag — det är
möjligt att så skett men att det förbigått
mig. Det gäller ungdomar mellan
16 och 18 år. Det är en i viss mån
glömd grupp i familjepolitiska sammanhang.
Förut hade man skatteavdrag
även för den gruppen, men barnbidragen
stannar vid 16 år. Vi har fått en
glädjande ökning av stipendierna, och
det tycker jag tillhör det mest motiverade
som genomförts här i landet under
senare år, men ingen kan säga, att
denna ökning av stipendierna löser problemet
att i tillräcklig grad bringa lättnad
åt de hem, som har barn i denna
åldersgrupp. Jag vill därför vädja till
regeringen att se till att man, när dessa
problem tas upp, inte tappar ur sikte
denna åldersgrupp.

Sedan skulle jag, herr talman, bara
till sist vilja omnämna en sak, som inte
framföres i utskottets förslag men som
kort snuddats vid tidigare: Behöver
man utöver den av statsrådet Lindström
tillsatta expertutredningen dessutom en
parlamentarisk utredning, som skulle
få till uppgift att göra en avvägning,
om man så vill en politisk avvägning, ty
det är ju alltid politiska argument, som
kommer in, när det gäller att avväga
vad som är viktigt och mindre viktigt?
Behöver man en parlamentarisk utredning
för att med hjälp av experternas
material och uppställningar göra den
avgörande avvägningen mellan de olika
familjepolitiska medlen, alltså beträffande
frågan i vilken utsträckning man
skall använda den ena eller andra metoden?
På den frågan svarar jag idan
tvekan ja. Men statsrådet Lindström

138

Nr 13

Onsdagen den 11 april 195G em.

Höjning av allmänna barnbidragen

liyser en överraskande och mycket bestämd
aversion mot denna tankegång.

Statsrådet Lindström säger, att materialet
kommer att vara tillgängligt
för alla, och sedan kan väl de olika partierna
bilda sig en egen mening om
hur de vill ha det. Men, fru statsråd,
den argumentationen kan användas
mot praktiskt taget alla parlamentariska
utredningar, i varje fall det stora flertalet
sådana. Om regeringen skulle vilja
förbehålla åt sig så mycket som möjligt
av utredningsapparaten och beröva
oppositionspartierna den möjlighet som
det gamla systemet med representanter
även för oppositionspartierna innebär,
skulle regeringen i nio fall av tio, där
vi hittills haft parlamentariska utredningar,
kunna säga: Vi tillsätter i stället
en expertutredning, och när materialet
kommer på bordet får väl riksdagsgrupperna
diskutera det.

Med denna fru Lindströms konstruktion
skulle oppositionen sakna de möjligheter
att få en utredning kompletterad
genom utredningens sekretariat,
som man haft med den hittillsvarande
svenska metoden — för att bara nämna
en nackdel för oppositionen av denna
nya metod. Man får ju inte den möjlighet
alt göra kompletterande utredningar
och beräkningar av kanslihusets
experter, som man har, när man har
en parlamentarisk utredning. Själva avvägningen
är ingen expertfråga. Det är
naturligt att oppositionspartiernas företrädare
får samma möjligheter som
regeringspartierna när det gäller förutsättningarna
för denna sista avvägning.
Jag är ledsen över att behöva säga, att
jag tycker mig bakom statsrådet Lindströms
envisa nejsägeri till en så pass
blygsam önskan som att denna fråga
lika väl som många andra av de sociala
frågorna skall behandlas på hittills vanligt
sätt, spåra en viss strävan hos fru
Lindström att monopolisera denna frågas
senare behandling. I varje fall finns
där ingen förståelse för det lämpliga i
att man skulle underlätta för samtliga

partier att medverka till en positiv lösning.

Jag tror det vore högst välkommet
och motiverat, om fru Lindström ville
ta denna sin ståndpunkt under förnyat
övervägande och fråga sig, om inte fru
Lindström kunde medverka till att underlätta
en positiv lösning av dessa
spörsmål, för vilka vi alla vet, att fru
Lindström hyser ett varmt intresse —
det vill jag gärna säga — genom att
underlätta även för oppositionspartierna
att här göra sin insats. Man skall inte
försöka att här på något sätt monopolisera
för regeringen och dess partier
medverkan i detta arbete. Om man gör
det, fru Lindström, slösar man bort en
del av den svenska demokratiens kapital
av goda samarbetstraditioner, och
det finns det väl ingen anledning att
göra.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Med anledning av herr
Ohlins senaste anförande vill jag upprepa
vad jag sade herr Ohlin privat,
när han frågade varför regeringen valt
att tillsätta en tjänstemannaberedning
och inte någon parlamentarisk kommitté.
Regeringen ansåg att detta att
utarbeta ekonomiska kalkyler, att frambringa
kompletterande fakta, utreda administrativa
konsekvenser etc. beträffande
de olika familjepolitiska åtgärder,
som familjeutredningen berört, var
och är ett expertjobb, och därom är vi
nu ense; det framgick av herr Ohlins
anförande.

Bedömningen av materialet, valet
mellan de olika alternativ, som tjänstemannaberedningen
skall precisera, är
däremot en politisk uppgift, en avvägningsfråga.
Där har jag ifrågasatt utan
att komma med något »benhårt nej» -—
jag har mig veterligen inte sagt något
avgörande nej i detta sammanhang —-om det kunde vara lönt att för en sådan
bedömning tillsätta en flerpartikommitté.
Det är ju som när man sätter

Nr 13 139

Onsdagen den 11 april 1956 em.

sig med en matsedel i handen: behovet,
priset och smaken avgör valet mellan
olika rätter och i vilken ordning man
vill äta dem. Vid ett sådant val mellan
olika familjepolitiska åtgärder misstänker
jag att de olika politiska partierna
kommer att välja olika. Det är därför
som jag i varje fall hittills trott, att det
skulle ligga föga mening i att komponera
en gemensam matsedel, ett gemensamt
program för familjepolitiken.

Jag upprepar vad jag sade till fröken
Vinge, att allt material, som denna
tjänstemannaberedning kommer fram
med, blir tillgängligt på samma sätt för
oppositionen som för regeringen. Önskvärda
kompletteringar kommer vi på
samma sätt att göra och ställa till förfogande.
»Monopol» är regeringen helt
främmande i detta sammanhang. Sedan
kan de olika partierna göra upp
sina program och i ädel tävlan kämpa
om den allmänna opinionens stöd beträffande
turordningen för och storleken
av de olika åtgärderna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Fru Lindström finner
ingenting egendomligt i att vi skall vara
hänvisade till att äta efter den av henne
hopsatta matsedeln. Men, fru Lindström,
det kan ju hända att vi skulle
vilja ha en något annan sammansättning
på rätterna, någonting som inte finns
på Er matsedel men som experterna
skulle kunna räkna ut. Det går lätt att
ordna i en utredning.

Nu säger fru Lindström någonting
mystiskt om att inte blott materialet
skall ställas till förfogande, utan experterna
skulle också räkna ut saker som
önskades. Betyder det att vi skulle kunna
lämna in önskemål, att experterna
skulle räkna ut för vår räkning vissa
ting, innan frågan av regeringen har
förelagts riksdagen? Det är i så fall
något för svensk praxis alldeles nytt.
När sedan regeringen bestämt sig och
lagt fram frågan för riksdagen och sa -

Höjning av allmänna barnbidragen

ken skall behandlas i utskott, har frågan
kommit i ett annat läge.

Nej, fru Lindström, det blir väl så
efter den av fru Lindström angivna metoden,
att vi skall äta efter Er matsedel
och berövas den handlingsfrihet, som
kanske för en socialist inte förefaller
så viktig, men som för en liberal är
mycket betydelsefull.

Jag har stort förtroende för fru Lindströms
smak, när det gäller klädsel,
men jag är inte säker på att fru Lindström
är lika skicklig kock, när det
gäller att sätta ihop en matsedel på
detta område.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Ohlin får naturligtvis
fritt underkänna vår matsedel
och komponera sin egen. Alla tänkbara
rätter kommer expertutredningen att få
undersöka på förhand och ange innehållet
i, så att det blir möjligt för herr
Ohlin att bedöma deras prisvärdighet
och deras värde över huvud taget.

Det är ju menat så att beredningen
skall arbeta med att lägga fram —
etappvis — före hösten de olika utredningar,
som kan behövas, och det är
väl ingenting som är främmande för
svensk demokrati eller svensk praxis,
om herr Ohlin därvid skulle finna något
vara ofullständigt, om herr Ohlin då i
riksdagen eller per telefon meddelar
mig att han önskar få den eller den
saken närmare belyst? Då ligger det
även i regeringens intresse att få fram
det material, som herr Ohlin är ute
efter, och vi kompletterar gärna det
som fattas av fakta. De måste i varje
fall vara fullständiga som underlag för
proposition.

Det är alltså inte frågan om att herr
Ohlin skall ställas utan möjlighet att
ha fått se det material, som regeringen
förfogar över.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
fru Lindström motsäger sig själv,

140 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Höjning av allmänna barnbidragen

då hon säger att alla tänkbara rätter
skall undersökas och utredas. Fru Lindström
talade ju nyss om att frågan om
skatteavdrag icke skulle utredas i detta
sammanhang.

Sedan är det väl ändå opraktiskt att
experter skall sitta och utreda alla tänkbara
möjligheter och alternativ i stället
för att tillsätta en parlamentarisk utredning,
i vilken experterna kan begränsa
sig till att utreda sådana saker, som
någon av de företrädda partiernas representanter
anser vara viktiga. Finansminister
Sträng har här tidigare talat
om bristen på expertis, men den saken
är väl klar, att om fru Lindström skall
kunna förverkliga vad hon här har
ställt i utsikt, så går det åt mycken onödig
experttid, som skulle kunna användas
för bättre ändamål, och ändå
får oppositionen sämre möjligheter att
arbeta med dessa viktiga frågor, i vilka
en lösning i samförstånd måste framstå
såsom mycket önskvärd.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag fruktar, att det
skulle bli mycket mera tidsspillan, om
man i en kommitté skulle diskutera sig
fram till de avvägningar herr Ohlin här
talat om.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av lierr Nils Elowsson
m. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den reservation, som avgivits
av herrar Mannerskantz och Hagård;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Göteborg begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr

Sjölin votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontrapropositionen
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr
20 antager det förslag, som innefattas i
den av herr Nils Elowsson m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herrar Mannerskantz och
Hagård vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 76 ja och 105 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herrar Mannerskantz och Hagård
avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herrar Mannerskantz och Hagård.

Onsdagen den 11 april 195C em.

Nr 13

141

Förslag till förordning om kontroll å ädelmetallarbeten

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Sköld begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 144 ja och 29 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Förslag till förordning om kontroll å
ädelmetallarbeten

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten.

Genom en den 9 december 1955 dagtecknad
proposition, nr 7 år 1956, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, anhållit
om riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande proposition,
nr 7, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört.

Utskottet hade i sin motivering bl. a.
anslutit sig till ett i propositionen framlagt
förslag om jämkning av den lägsta
tillåtna finhalten för guldarbetc och
den för 18 karats guld gällande minimihalten
från 760 till 750 tusendelar.

Reservation hade avgivits av herrar
Huss, Mannerskantz och Ilagård, vilka
ansett, alt utskottets yttrande i fråga om

lägsta tillåtna finhalten för guldarbete
och minimihalten för 18 karats guld
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, innebärande att förslaget om
ändring av den gällande haltbestämmelsen
avstyrktes.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag vill i allra största
korthet säga några ord om den reservation,
som har avgivits vid föreliggande
utskottsutlåtande rörande förslag om
den lägsta tillåtna finhalten för guldarbete
och sänkning av den för 18 karats
guld gällande minimihalten från
760 till 750 tusendelar.

Det är gammal tradition reservanterna
följer, när de förordar den högre
finhalten, och reservanterna menar också
att den innebär ett visst skydd mot
konkurrens utifrån. Berörda organisationer
inom guldsmedsbranschen har
också bestämt uttalat sig för ett bibehållande
av den gamla finhalten, och
detta har reservanterna velat understryka
och bringa under kammarens prövning.
Vidare har branschens talesmän
framhållit, att man med bibehållande
av nämnda tradition också kan förebygga
eventuell arbetslöshet inom facket.

Jag vill här lämna det meddelandet
att utskottets hemställan har bifallits i
första kammaren. Jag har därför inte
någon anledning att orda mera i denna
sak just nu, och jag inskränker mig till
att för formens skull yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Den enda meningsskiljaktighet
som förekommer i utskottsutlåtandet
i detta ärende mellan utskottets
majoritet och dess reservanter är ju att
reservanterna, som herr Hagård gjorde

142

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Rätt att vid uppskattning av normalavkastning vid ecklesiastikt boställe göra avdrag

för kostnad för skogsarbetarbostad

sig till talesman för, tror att genom en
sänkning av guldhalten från 760 tusendelar
till 750 tusendelar guldsmederna
här i landet inte skulle kunna skydda
sig tillräckligt mot den utländska konkurrensen
utan behöva befara arbetslöshet.
Detta är den egentliga anledningen
till reservationen. Utskottet har
sagt, liksom departementschefen tidigare,
att skyddet mot utländsk konkurrens
inte skapas genom bibehållandet
av denna gamla regel, utan att man, om
förhållandena påkallar skydd för den
svenska fabrikationen, får söka sig fram
på andra vägar än dem guldsmederna
här i landet i det avseendet i sina bekymmer
anvisat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående dels fördelning i vissa
fall av kostnader för anordningar i korsningar
av järnväg och väg, dels ock
framläggande för 1957 års riksdag av
förslag till lag om skyldighet för järnvägsinnehavare
att upplåta mark till ny
övergång m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Rätt att vid uppskattning av normalavkastning
vid ecklesiastikt boställe göra

avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid uppskattning av

normalavkastning vid ecklesiastikt boställe
göra avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! I den motion detta utskottsutlåtande
behandlar har gjorts
framställning om att pastoraten vid redovisning
av boställsskogs normala avkastning
skulle få göra avdrag för kostnader
för skogsarbetarbostad. Utskottet
har ställt sig mycket välvilligt till motionens
syfte och anser det nödvändigt
att frågan löses men ändock slutat sitt
utlåtande med att hemställa, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Det är en praxis i sådana fall att utskottet
hänvisar till att vederbörande
fråga befinner sig under utredning.

Denna gång har emellertid utskottet
sagt att man väntar på att det en gång
i framtiden möjligtvis skall kunna bli
en utredning som löser denna viktiga
fråga, och på grund därav har man avstyrkt
motionen — icke på grund av en
pågående utredning alltså utan på
grund av en utredning som eventuellt
kan komma till stånd. Detta är en motivering
som jag för min del finner tämligen
långsökt.

En av tredje lagutskottets ledamöter
tillät sig en gång här — det var den 29
februari, tror jag — att göra ett uttalande
om ett utlåtande från allmänna beredningsutskottet,
och jag skulle kunna
instämma i hans yttrande även beträffande
den fråga som nu behandlas. Det
skulle vara roligt att få veta av tredje
lagutskottets talesmän här, om man har
på känn hur snart den där eventuella
utredningen skulle kunna komma till
stånd och naturligtvis först och främst
om det blir någon utredning.

Den fråga det här gäller är inte oväsentlig,
och kommunerna och pastoraten
väntar att den skall avgöras. Vi har

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13 143

Rätt att vid uppskattning av normalavkastning
för kostnad för skogsarbetarbostad

ju talat så mycket här om nödvändigheten
att ge skogsarbetarna bostäder
och möjligheter till en bättre standard,
så att de med intresse kan ägna sig åt
sitt arbete. Jag kan inte förstå att man
skulle kunna göra ett undantag för pastoratsskogarna
och säga att där behövs
det inga sådana här arbetarbostäder.

Om man anser att det är riktigt att
skaffa sådana bostäder, tycker jag det
är orättfärdigt att säga, att kommunerna
eller pastoraten själva skall svara
för kostnaderna för uppförande av dessa
skogsarbetarbostäder. Jag måste säga
att jag har mycket svårt att förstå tredje
lagutskottets ståndpunkt i denna fråga.

Som saken emellertid ligger till, herr
talman, har jag intet yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Det förhåller sig på det
sättet att de kyrkliga och ecklesiastika
frågorna är i laghänseende bland de
mest svårtydda som finns, vilket kanske
i någon mån ursäktar herr Vigelsbos
anförande. Jag vet inte om herr Vigelsbo
har läst vad utskottet anför på sid.
2 i reciten av utlåtandet, där det talas
om att »i 10 § tredje punkten kyrkofondslagen
angives, vilka utgifter som
i samband med uppskattningen av ett
boställes normalavkastning må avdragas
vid beräkningen av skogsavkastningens
nettovärde. Bland tillåtna avdrag uppräknas
kostnaderna för utstämplingar
och för skogsvårdsåtgärder».

Om man jämför denna punkt med
femte punkten i samma lagrum ävensom
med 47—51 §§ i boställsordningen
samt 3 kap. 5 § i Kungl. Maj :ts kungörelse
den 15 februari 1935 med bestämmelser
angående tillämpningen av
ecklesiastik boställsordning, framgår det
rätt tydligt, »att avdrag visserligen får
göras för sådana kostnader som exempelvis
mindre dikningsföretag av underliållsnatur,
men att däremot avdrag ej
medges för t. ex. större torrläggnings -

vid ecklesiastikt boställe göra avdrag

företag, som har karaktär av investering».
Det är då tydligt att ännu mindre
torde avdrag kunna medges för uppförande
av bostadsbyggnader åt skogsarbetare.

Utskottet har, som herr Vigelsbo mycket
riktigt påpekat, anslutit sig till den
i motionen framförda uppfattningen att
skogsarbetarkostnader bör vara avdragsgilla
vid uppskattningen av »normalavkastning».
Därom är vi fullkomligt ense.
Nu är herr Vigelsbo missnöjd med
att utskottet inte har skrivit till Kungl.
Maj:t och begärt utredning i ärendet.
Men när nu utskottet har förvissat sig
om att gällande bestämmelser beträffande
de förhållanden som motionerna
avser inom en snar framtid kan förväntas
bli föremål för översyn och
t. o. m. i motiveringen har gått litet
längre än vad herr Vigelsbo yrkat i motionen
— även om vi inte av formella
skäl kunnat beröra detta i klämmen —
så har utskottet saknat anledning att
föreslå någon utredning i ärendet. Det
är tydligt att saken kommer att bli utredd,
och därmed tycker jag att herr
Vigelsbo skall låta sig nöja.

Den replik som herr Vigelsbo riktade
till en av kammarens ledamöter apropå
ett uttalande av denne i en debatt rörande
ett av allmänna beredningsutskottets
utlåtande har jag ingen som
helst anledning att blanda mig i, ty
det uttalandet har inte alls med detta
ärende att skaffa. Den saken kan ju
herr Vigelsbo och vederbörande ledamot
av kammaren göra upp antingen
offentligt eller privat.

Herr talman! Jag ber med detta att få
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

144 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Enhetliga bestämmelser för kommunal

nr 15, i anledning av väckta motioner
om rätt för annan personal än televerkets
att företaga vissa installationer
inom televerkets arbetsområde, och

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående en utredning om svenska
privatkapitalisters engagemang i andra
länder.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Enhetliga bestämmelser för kommunal
anskaffning och upphandling

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
väckta motioner om utredning angående
enhetliga bestämmelser för kommunal
anskaffning och upphandling.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag utgår från att kammarens
ledamöter har följt huvuddragen
i den icke oviktiga fråga, som allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 17 handlar om, och jag skall därför
inte gå in på några detaljer. Vad det
gäller är behovet av enhetliga riktlinjer
och normer för den kommunala upphandlingen,
ett problem som blivit mer
och mer aktuellt, allteftersom kommunernas
verksamhet på olika områden
och deras behov av varor och tjänster
av olika slag växt i mycket hög grad under
senare år.

I den motion, som jag varit med
om att underteckna skisseras två alternativ
för att lösa detta problem, där
det är påkallat att göra något, inte därför
att utvecklingen varit annat än i
stort sett tillfredsställande, men därför
att det dock undantagsvis framträtt tendenser,
som det säkerligen skulle vara
lättare att övervinna, om man hade det
ryggstöd, som enhetliga och fasta normer
skulle utgöra. Det ena alternativet
är att man för den kommunala sektorn

anskaffning och upphandling

skulle skapa en motsvarighet till den
statliga upphandlingsförordningen, det
andra är att kommunförbunden själva
skulle klara saken. Det kan förebringas
skäl, och goda skäl, både för den ena
och den andra av dessa linjer. Utskottet
bejakar att här verkligen föreligger
ett problem och att man anser det påkallat
att detta tas upp. Utskottet utgår
också från att kommunförbunden skall
föranstalta om en prövning.

Detta hälsar jag i och för sig med
tillfredsställelse, men jag är angelägen
att begagna tillfället att rätta ett missförstånd,
som jag tycker det är onödigt
skall kvarstå. Såväl i något av remissutlåtandena
som i utskottets utlåtande
säges, att om man nu skulle gå
lagstiftningsvägen i detta fall, kan det
ifrågasättas, om inte detta innebär ett
intrång i den kommunala självbestämmanderätten
— i kommunernas rätt att
själva besluta om sina utgifter. Jag vill
understryka, herr talman, att jag inte
kan förstå ett sådant resonemang. Ty
vad frågan gäller är ju inte på minsta
sätt att frånta kommunerna något av den
rätt de har att själva besluta i sina
angelägenheter och om sina utgifter,
utan vad det gäller är att se till att
när upphandlingen skall ske denna kommer
att präglas av god kommunal
sed och god affärssed. Att detta skulle
kunna innebära något intrång i den
kommunala självbestämmanderätten kan
jag inte inse.

Men alltnog, herr talman — jag tar
fasta på utskottets positiva inställning,
när utskottet säger sig förvänta, att en
utredning skall ske genom kommunförbundens
försorg. Jag skulle därför i och
för sig gärna avstå från att yrka bifall
till motionen. Men det finns en
punkt, som är något oklar. Jag vill
fråga beredningsutskottets ordförande
om det finns någon särskild grund för
utskottets tydligen fasta tilltro till att
kommunerna skall ta upp denna sak.
Det framgår av remissutlåtandena, att
inställningen på flera håll är positiv och

Onsdagen den 11

Enhetliga bestämmelser för

att man vill göra något, men Svenska
stadsförbundet säger sig inte vara berett
att ta ställning till frågan, huruvida
det kan vara påkallat att vidta åtgärder
i den föreslagna riktningen genom förbundets
försorg. Här finns alltså en reservation
i något negativ riktning, som
jag inte helt kan få att stämma med utskottets
positiva förväntningar i övrigt.
Jag skulle sätta värde på ett något utförligare
besked i detta hänseende från
utskottets ordförande.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! De remissyttranden,
som lämnats till utskottet med anledning
av de föreliggande motionerna,
går ju i stort sett i den riktningen, att
man anser det vara en uppgift för de
olika kommunförbunden att ta initiativ
av det slag motionärerna syftat till.
Kommunförbunden liar i sina yttranden
ställt sig avvisande till ett statligt ingripande
på området. Motiveringen härför
må vara den ena eller andra, men
såsom kommunalmän förstår nog både
herr Wedén och jag att det kan ligga
en del däri, att när det skapats förbund
för landskommunerna och städerna, bör
det genom medverkan av dessa förbunds
medlemmar kunna åstadkommas
en betryggande upphandlingsordning.

Vad herr Wedén här närmast efterlyste
var, huruvida Svenska stadsförbundet
var positivt inställt till denna
fråga. Jag kan i det fallet stödja mig på
uttalanden, som gjorts i förbundets remissyttrande,
vilket inte är i sin helhet
redovisat i utskottsutlåtandets recit.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet
riktar t. ex. uppmärksamheten på den
av motionärerna själva påpekade möjligheten
vid sidan av lagstiftningslinjen,
nämligen att kommunförbunden
låter utarbeta vissa normer som kan
rekommenderas de enskilda kommunerna
till antagande. I ett annat sammanhang
säger styrelsen, samtidigt som
man avvisar initiativ från riksdagens
10 — Andra kammarens protokoll 1956.

april 1950 em. Nr 13 145

kommunal anskaffning och upphandling

sida i den riktning, som ifrågasättes i
motionens första del, att man visserligen
förbehåller sig rätten att avgöra,
när dessa frågor skall upptas till avgörande
inom stadsförbundet, men att
man likväl är villig att pröva den väg
som motionärerna anvisat såsom ett
andra alternativ, alltså att det utan lagstiftning
skulle kunna ordnas med normer,
som är utarbetade och rekommenderade
av huvudorganisationerna för
städer och landskommuner.

Jag tror att jag härmed har något så
när besvarat den fråga herr Wedén
ställde till mig. Om jag därutöver skulle
tillägga någonting, vill jag meddela den
föregående talaren att när jag personligen
hört mig för om förbundets inställning
till saken, har jag fått den
bestämda uppfattningen att man där är
mycket intresserad av att utfärda sådana
rekommendationer som det här
gäller och att frågan sannolikt kommer
att upptas på nästa kongress inom
Svenska stadsförbundet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till vad utskottet
föreslagit.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Efter de upplysningar,
som utskottets ordförande här lämnat
till komplettering av utskottets skrivning,
skall jag gärna förklara mig tillfredsställd
med ulskottsutlåtandet. Det
kommer tydligen nu att handlas från
kommunförbundens sida, och avsikten
med motionen har i första hand varit
att få till stånd ett sådant initiativ.
Även utskottsutlåtandet kommer, när
det nu antagits av riksdagen, att vara
en faktor som verkar i pådrivande riktning.

Under sådana förhållanden, herr talman,
har jag inte något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 13

146 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

§ 10

Utredning av frågan om den andliga
vården vid sjukhusen m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
väckt motion angående utredning av
frågan om den andliga vården vid sjukhusen
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s):

Herr talman! Eftersom jag är en av
dem som har fogat en blank reservation
till föreliggande utskottsutlåtande
med anledning av en motion av herrar
Swedberg och Rimmerfors angående
utredning av frågan om den andliga
vården vid sjukhusen, så ber jag att få
deklarera varför vi avgivit denna reservation.

Jag delar i allt väsentligt motionärernas
synpunkter. I likhet med dem anser
jag att efter religionsfrihetslagens tillkomst
år 1951 bör inte den andliga vården
vid sjukhusen vara ett monopol för
svenska kyrkan, utan det bör äga rum
ett samarbete mellan svenska kyrkan
och de frikyrkliga samfunden. Jag delar
också motionärernas uppfattning
beträffande den organisation av den
andliga vården som finns för fångvårdsanstalternas
del, där denna vård handhaves
av en kommitté, bestående av två
ansvariga kontaktpastorer vid varje anstalt,
en präst från svenska kyrkan och
en frikyrkopastor. Denna anordning har
lämnat goda erfarenheter och jag tror
att det skulle vara lämpligt med en
sådan organisation även vid sjukhusen.
Vidare är jag av samma uppfattning
som motionärerna, att det behövs en
förbättrad andlig vård vid ungdomsvårdsskolorna.
Det är min personliga
mening, att den andliga vården vid
sjukhusen inte bör vara en arvodesfråga
utan en fråga om att få de lämpligaste
krafterna. Det är inte alldeles
säkert, att en präst i svenska kyrkan
är den mest lämplige och inte heller

att det alltid är en frikyrkopastor. Den
som handhar vården bör ha gåvan att
kunna lyssna till människor, som har
bekymmer, gåvan att kunna ge dem
vägledning. Den gåvan tror jag inte alltid
följer med studier och examen vid
universitet eller någon annan läroanstalt.

Nu har utskottet varit välvilligt, och
det skulle glädja mig, om det verkligen
förhåller sig så som utskottet skriver,
att departementschefen inte har tagit
ståndpunkt till frågan om huruvida
tjänsterna som sjukhuspastorer kommer
att inrättas endast för präster inom
svenska kyrkan, utan att han, som också
utskottet säger, kommer att noga
överväga det slutliga ståndpunktstagandet.
Även om ecklesiastikministern inte
är närvarande tillåter jag mig som reservant
att rikta en vädjan till honom
att ägna denna fråga stor uppmärksamhet
och att bidra till att den får en lösning,
som möjliggör samarbete i en
generös anda mellan svenska kyrkan
och de frikyrkliga samfunden, när det
gäller denna andliga vård.

Herr talman! Jag har inte kunnat
yrka bifall till motionens hemställan
om utredning, men jag har velat göra
denna deklaration.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Mot här föreliggande
utlåtande har ett antal utskottsledamöter
reserverat sig. Då det emellertid
hlott är en blank reservation kanske ett
par kommentarer är på sin plats.

Frågan om den andliga vården vid
våra sjukhus är av rätt så gammalt
datum. Redan för sju år sedan blev sakkunnigbetänkandet
klart. Såvitt jag
vet, har det också gått igenom remissinstansernas
skärseld. Av olika skäl
har frågan dock blivit förhalad. Det
är närmast ett påskyndande av saken,
som motionärerna avsett med sin hemställan.
Härvid har de reservanternas
stöd.

Till detta har emellertid kommit en

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Nr 13 147

Utredning av frågan om den andliga vården vid sjukhusen m. m.

ny fråga: den om den andliga vården
vid våra ungdomsvårdsskolor. Alltmer
gör sig den uppfattningen gällande, påpekar
motionärerna, att problemen hos
ungdomsvårdsskolornas klientel nära
sammanhänger med hristen på fast
moralisk förankring och en klar etisk
målsättning. Av den anledningen ifrågasätter
motionärerna, att i planen för
den andliga vården vid sjukhusen inbegripes
jämväl ungdomsvårdsskolorna.
Även här delar reservanterna motionärernas
inställning.

Socialstyrelsens remissyttrande i fråga
om den andliga vården vid dessa
ungdomsvårdsskolor är värd ett särskilt
beaktande. Den menar, att dessa skolors
verksamhet icke i främsta rummet
bör inriktas på att söka konfrontera
eleverna med etiska och moraliska normer
utan på att hos dem söka skapa en
sådan inställning till omvärlden, att
den utgör grunden för en förståelse för
dessa normers värde. Lägg märke till
detta: först »icke konfrontera eleverna
med etiska och moraliska normer», sedan
»skapa en sådan inställning till
omvärlden, att den utgör grunden för
en förståelse av dessa normers värde».
Slutsatsen blir, så långt jag kan se:
förståelse för normer, som klientelet
icke konfronterats med! Begrip det
resonemanget, den det kan! Kanske
man kan fatta remissvaret så, att socialstyrelsen
är skäligen ointresserad av
den andliga vård vid våra ungdomsvårdsskolor,
som motionärerna närmast
åsyftar.

Herr talman! Herr Gustafsson i Bogla
har redan påpekat — och det skall villigt
erkännas också av mig — att utskottsutlåtandet
fått en även från reservanternas
sida högt skattad positiv utformning.
Beservanterna är i stort sett
ense med motionärerna i deras allmänna
syftning, men de har inte kunnat gå
med på en ny utredning av frågan. Det
är detta, herr talman, som gjort, att de
i föreliggande fall nöjt sig med en
blank reservation.

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Även om jag nu går upp
i talarstolen ämnar jag inte hålla något
långt anförande. Jag har den uppfattningen,
att man knappast skulle gagna
den sak, som vi i motionen velat främja,
genom att i denna sena timme ta
upp en längre debatt. Jag kan bekänna,
att vi som motionärer nått vårt syfte
så långt som att saken i fråga nu kommer
att hållas vid liv och om möjligt
påskyndas. Jag har behov av att uttala
min tacksamhet till utskottet för dess
välvilliga inställning till vad vi motionerat
om och för dess positiva skrivning
i själva saken.

Jag skall, herr talman, avstå från att
ställa något yrkande och nöja mig med
att uttala en personlig förhoppning om
att den andliga vården vid sjukhusen
snarast må kunna ordnas på ett sätt,
som överensstämmer med de principer,
som bär upp 1951 års religionsfrihetslag.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag skall endast vända
mig till herr Gustafsson i Bogla, som
ville ha bekräftat huruvida departementschefens
ståndpunkt redan var
fastslagen. Departementschefen har faktiskt
inte tagit ståndpunkt i frågan. Förutom
det skriftliga meddelande som har
lämnats har vi fått personlig bekräftelse
på att så är fallet. Han kommer
alltså att ta ställning i departementet
till den utredning, som redan föreligger
i detta ärende, när frågan inom den
närmaste tiden blir aktuell, bland annat
därför att den skall föreläggas det kyrkomöte
som beräknas komma att hållas
på hösten 1957.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till utskottets förslag.

148 Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956 em.

Kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och deras ekonomiska läge

Herr FAST (s):

Herr talman! Innan klubban faller,
vill jag säga att jag inte har något att
invända mot att den ene vill ha en form
av religiös förkunnelse på sjukhusen
och en annan vill ha en annan form.
Detta bör tillåtas, om det sker på sådant
sätt att, som herr Swedberg sade i
slutet på sitt anförande, det också blir
beaktat att religionsfrihetskravet även
vid våra sjukhus blir klart tillgodosett.
Därvidlag gäller inte minst att våra
sjukhus utformas så, att andakt som är
störande för andra kan äga rum under
lämpliga förhållanden. Jag har haft behov,
herr talman, av att understryka
detta.

Jag vill tillägga att jag tror, att den
omarbetning som skall ske av den föreslagna
utredningen bör ske grundligt.
En del av de principer som har formulerats
anser jag inte vara lämpliga att
lägga till grund för en framtida utformning
av den andliga vården vid våra
sjukhus.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna
och deras ekonomiska läge

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
väckta motioner om en kartläggning av
de lägsta inkomstgrupperna och deras
ekonomiska läge.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! I den utredning som
ligger till grund för de nya skatteskalorna
redovisas inkomsttagarna i inkomstklasser.
Av tabellerna framgår,
att det 1954 fanns 110 000 gifta inkomsttagare
med inkomster, som ej översteg
5 000 kronor, och 155 000 ogifta inkomsttagare,
vars inkomster ej översteg
3 000 kronor. Detta gäller inkomstta -

garna i den produktiva åldern 25—67
år. Det finns alltså i vårt land ett stort
antal inkomsttagare och skattskyldiga i
mellanåldrarna med så låga inkomster,
att vi har svårt att förstå att de över
huvud taget kan klara sig, åtminstone
utan socialhjälp. Vill man söka lokalisera
dessa inkomstgrupper, går det inte
att erhålla någon vägledning av tillgänglig
statistik. Detta är anledningen till
att vi i vår motion har begärt en kartläggning
av de lägsta inkomstgrupperna
och deras ekonomiska läge. Först sedan
vi fått en sådan kartläggning kan
det bedömas hur eventuella åtgärder bör
utformas för att förbättra dessa inkomsttagares
villkor. Motionärerna och
remissinstanserna har angivit vissa
grupper, som kan tänkas höra till dessa
inkomstklasser. Jag skall inte här göra
någon sammanställning av de olika synpunkter
som framkommit. Det är endast
beträffande en grupp, som nämnts
i vår motion, som jag närmare vill belysa
läget.

I motionen nämnes, att bland de låga
inkomsttagarna sannolikt finns många
arbetstagare i övre medelåldern, som
genom särskilt hårt kroppsarbete fått
sin arbetsförmåga nedsatt, däribland
skogsarbetare och småbrukare. En
skogsinspektor i Värmland har gjort
vissa undersökningar angående skogsarbetarnas
förtjänster, som i detta sammanhang
kan vara av visst intresse.
Materialet är mycket begränsat. Det gäller
150 skogshuggare, och avlöningslistorna
för 1955 har varit underlaget för
undersökningen. Medan inkomsten per
arbetsmånad i åldersgrupperna 18—40
år var cirka 680 kronor, var inkomsten
för åldersgruppen 40—50 år 480 kronor,
för åldersgruppen 50—60 år drygt
400 och för åldersgruppen över 60 år
drygt 300 kronor. Värdet med denna
lilla utredning är att den visar en klar
tendens och ger upplysning om att det
bland dessa yrkesutövare kan finnas
inkomsttagare, som tillhör grupperna
med mycket låga inkomster.

Onsdagen den 11 april 1956 em. Nr 13 149

Ersättning till bilägare för dem vid trafikolyckor utan eget förvållande tillskyndad
skada eller förlust

Utskottets utlåtande har jag ingenting och väl förgrenade omnibusförbindelatt
invända emot som sådant, även om ser på landsbygden,
jag gärna skulle ha sett ett direkt bi- utskottets hemställan bifölls,
fall till motionen. Jag ber därför att få

yrka bifall till utskottets förslag. g 13

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Herr Widéns reflexioner
inbjuder inte i och för sig till någon
polemik. Det är riktigt, att vi har
ett betydande antal människor här i
landet som har alltför låga inkomster
för att de skall kunna leva på dem enligt
vårt sätt att se. Men när vi skall
angripa problemet, är det lämpligare
att vi går till väga som vi förut gjort
och tar ut de grupper, som närmast
anses aktuella. Vi har gjort så, när det
har gällt folkpensionärer, när det har
gällt nyblivna änkor och vid andra
tillfällen. Att göra en allmän undersökning,
som herr Widén begärt i motionen,
skulle nog inte leda till mycket.
När vi i utskottet ingående behandlade
denna fråga, kom vi fram till att den
metodik, som man i så fall skulle använda,
är utomordentligt vansklig och
resultatet över huvud taget svårt att
överblicka. Jag tror därför att det enhälliga
utskottsutlåtandet i detta hänseende
är riktigt, och att Kungl. Maj:t
bör få tillfälle att när problemen inställer
sig välja ut olika kategorier i
tur och ordning för undersökning, såsom
vi gjort tidigare, vilket resulterat
i en ständigt förbättrad ställning för de
mindre inkomsttagarna här i landet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
väckta motioner dels om åtgärder med
anledning av den ekonomiska kris som
för närvarande övergår ett flertal trafikföretag
i skogs- och glesbygderna och
dels om tillgodoseende och säkerställande
av behovet av ändamålsenliga

Ersättning till bilägare för dem vid trafikolyckor
utan eget förvållande tillskyndad
skada eller förlust

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
väckt motion angående ersättning till
bilägare för dem vid trafikolyckor utan
eget förvållande tillskyndad skada eller
förlust.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr HANSSON i Önnarp (bf):

Herr talman! Anledningen till att
denna motion väcktes var två inträffade
olyckor i samma landsfiskalsdistrikt.
De som drabbades av dessa olyckor
kunde inte utfå ersättning enligt de
försäkringsvillkor som de kände till.

Det ena fallet gällde en folkpensionär,
som körde upp på huvudled utan att
iaktta stoppbestämmelserna. En bilist
som färdades på denna led fick göra en
undanmanöver, vilket medförde att bilen
skadades. Den var inte helförsäkrad.
Det blev polisutredning och domstolssak.
Rättens utslag löd på att vederbörande
bilförare var alldeles utan skuld
till olyckan medan den cyklande folkpensionären
dömdes till ersättning. Hon
hade dock inga medel att betala med.

Det andra fallet bände vid den svåra
halkan strax före jul. En äldre man
kom cyklande på vägen. En bil kom
körande efter och skulle köra om. Den
gav signal i vederbörlig ordning. Cyklisten
vek av och det bar sig inte bättre
än att han körde omkull och hamnade
mitt på vägbanan. Bilisten såg ingen annan
möjlighet än att vika undan, och
en totalkrasch av bilen blev följden.

Nu bar utskottet i sitt utlåtande skilt
på dessa båda fall. I det första fallet har
man sagt att det icke rimligen kan kom -

150 Nr 13 Onsdagen den 11 april 1956 em.

Ersättning till bilägare för dem vid trafikolyckor utan eget förvållande tillskyndad
skada eller förlust

ma i fråga att införa en särskild ordning
för skadeersättning, begränsad till
enbart bilägare. Beträffande det andra
fallet har man sagt att det redan finns
möjlighet att utfå ersättning i enlighet
med de allmänna försäkringsvillkoren
för trafikförsäkring. Det sista är riktigt,
men det förra är inte riktigt.

Utskottet har kanske inte haft möjlighet
att vid den tidpunkt då utlåtandet
skrevs bedöma saken. Båda fallen är
nämligen numera reglerade just på
grundval av det avsnitt i de allmänna
försäkringsvillkoren som är åberopade
i försäkringsinspektionens remissyttrande.
Här sägs det, att för utgift som försäkringstagare
fått vidkännas för avvärjande
eller minskning av skada utbetalas
ersättning i den mån den kan anses
överensstämma med god försäkringspraxis.

Eftersom båda dessa skadeersättningsfall
nu är reglerade på likartat sätt och
vilande på god försäkringspraxis kan vi
naturligtvis enbart hålla oss till vad utskottet
sagt i positiv riktning. Enligt
utskottets mening vore det nämligen
önskvärt, att denna ersättningsmöjlighet
som visat sig finnas bleve mera
allmänt känd än vad som nu tycks vara
fallet. Utskottets uppfattning härvidlag
är värd att noteras, men det skulle kanske
vara lämpligt — eller det vore rättare
sagt en tänkbar möjlighet — om
det fanns någon utväg att denna kännedom
skulle kunna komma fram till alla
försäkringstagare. Jag tänker mig då
en sådan möjlighet som att frågan togs
upp i Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Anledningen härtill
är att jag anser denna fråga vara av
synnerligen vital betydelse för främjandet
av trafiksäkerheten. Visserligen
har utskottet pekat på möjligheterna att
teckna vagnskade- och olycksfallsförsäkring
som täcker sådana skador, men jag
har i alla fall den uppfattningen att förare
som vet att vagnen är helförsäkrad
ibland frestas att ta större risker än de
som inte har sådan försäkring.

Jag menar, herr talman, att denna
fråga ur trafiksäkerhetssynpunkt är av
stort värde och att den inte bör falla i
glömska. Jag väntar att någonting lämpligt
görs för att bringa den redan befintliga
ersättningsnormen till allmän
kännedom. Jag tror att detta skulle bli
en ganska lycklig lösning av denna
fråga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 14

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela att nästa arbetsplenum
hålles om fredag, den 13, och att
detta plenum mot vanligheten börjar
redan klockan 13.00. Något kvällsplenum
torde dock icke bliva erforderligt
denna fredag.

§ 15

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om vissa ändringar i gällande
tjänste- och personalförteckningar i
riksbanken.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet nr 159, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
statstjänstemannens löner under år 1956
m. in.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till statens jordbruksnämnd
m. m.; och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m.

Nr 13 151

Onsdagen den 11 april 1956 em.

§ 17

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 159, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om kommunalstyrelse i Stockholm,
och

nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet
att utöva läkarkonsten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Anmäldes att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 731, av herr Pettersson i Dahl, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 122, med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m.,

nr 732, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 129, angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.,

nr 733, av herr Sjölin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
143, med förslag till allmän ordningsstadga,
m. m., och

nr 734, av herr Svensson i Göteborg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 149, angående riktlinjer
för sjöräddningsväsendet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Föredrogos följande till kammaren
inkomna ansökningar och läkarintyg:

Stockholm den 12.4.1956
Till riksdagens 2:a kammare,

Stockholm.

Härmed anhåller undertecknade om
befrielse från riksdagsarbetet under ti -

den d. 13/4 t. o. m. 22/4 1956 för deltagande
i Europarådets arbete.

Högaktningsfullt
Tore Bengtsson
Walter Sundström
Ingemar Andersson
Stockholm den 11 april 1956

Härmed anhåller jag vördsamt om
ledighet från riksdagsgöromålen för deltagande
i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling den 14—21
april.

Gunnel Olsson

Att riksdagsman Sven Gustafson, Göteborg,
på grund av akut luftväggsinfektion
är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 10—13 april
1956 intygas.

Göteborg den 10 april 1956

Bertil von Friesen
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar Bengtsson i Halmstad,
Sundström och Andersson i Linköping
samt fröken Olsson under tiden från
och med den 13 till och med den 22
april ävensom herr Gustafson i Göteborg
från och med den 10 till och med
den 13 april.

Herr talmannen meddelade att herr
Andersson i Björkäng, som vid kammarens
sammanträde den 31 nästlidna januari
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.18.

In fidem
Gunnar Britth