1955 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1955:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 FÖRSTA KAMMAREN Nr 11

25 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 25 mars Sid.

Svar på interpellation av herr Bergh ang. tillståndsprövningen av
de statliga myndigheternas inköp .......................... 3

Schablonavdrag vid taxering m. m............................. 9

Samordning av stödformerna för hantverk och småindustri ...... 41

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 mars

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet
.................................................... ®

— nr 53, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
vissa arbeten m. m................................... 9

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. ............................................ 9

— nr 23, ang. restitution av skatt å drivmedel för vissa motordrivna
fordon ................................................ 41

— nr 24, ang. ändrad lydelse av 12 § 2 mom. kommunalskattelagen 41

— nr 25, ang. erläggandet av lagfartsstämpel vid utköp av fastighet 41

Bankoutskottets utlåtande nr 10, ang. statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag .............................. 41

l Första kammarens protokoll 1955. Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Fredagen den 25 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 4,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Ang. tillståndsprövningen av de statliga
myndigheternas inköp

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Berghs
interpellation angående tillståndsprövningen
av de statliga myndigheternas
inköp, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Bergh har i en
med kammarens tillstånd framställd interpellation
frågat mig följande:

1. Vilka metoder och principer är vägledande
vid de i sista hand ansvariga
departementschefernas granskning och
beslut i anledning av begärda tillstånd
att få köpa eller beställa annan lös egendom
än förbrukningsmateriel?

2. Har den centraliserade granskningen
lett till några påtagliga positiva resultat
från samhällsekonomisk synpunkt? 3.

Har herr statsrådet för avsikt att
sammanfattande redovisa resultaten av
granskningsverksamheten för riksdagen
på ett sådant sätt att riksdagen beredes
möjlighet att reellt utöva sitt medinflytande
på denna fråga?

1 anledning härav får jag anföra följande.

Det förbud mot anskaffning av viss lös
egendom för statens räkning, vilket utfärdades
i december 1954 med giltighet
tills vidare, ingår som ett led i de efterfrågedämpande
åtgärder som sedan i
höstas vidtagits över hela fältet av vår
ekonomi till förhindrande av en inflationistisk
utveckling. Det ligger i sakens
natur, att statsbudgeten, som omfattar
drygt 20 procent av hela bruttonationalprodukten,
icke kunnat lämnas utanför
åtstramningsåtgärderna. För nästa budgetår
har därför föreslagits icke oväsentliga
reduceringar av affärsverkens investeringsverksamhet
ävensom av beställningsbemyndigandena
för försvaret.
Dessa begränsningar får dock ingen verkan
förrän efter den 1 juli i år. Då det
med hänsyn till läget bedömdes som
nödvändigt i slutet av föregående år att
omedelbart åstadkomma en begränsning
av statens ianspråktagande av de reala
resurserna infördes ett generellt beställningsstopp.
Detta tillkom sålunda i avvaktan
på att övriga åtstramningsåtgärder
skulle hinna göra sig gällande.

Beställningsstoppet har närmast syftat
till att åstadkomma en tidsförskjutning
av de statliga anskaffningarna. Avsikten
har sålunda icke varit att förbudet
skulle gälla under någon längre tid.
För att vinna en smidig övergång till
förhållandena under budgetåret 1955/56,
då en begränsning av de statliga investeringarna
föreslagits, har det därför numera
ansetts lämpligt att lätta på bestämmelserna.
Från och med den 1 mars
1955 gäller sålunda att köp och beställningar,
för vilka kostnaderna bestrides
från förslagsanslag eller obetecknade
anslag, samt i övrigt anskaffningar understigande
ett värde av i varje enskilt
fall 20 000 kronor, skall vara undantagna
från förbudet. Detta kommer därför
i fortsättningen endast att gälla sådana
större anskaffningar, för vilka medelsanvisningen
kvarstår under nästa budgetår.
Även i dessa delar kommer be -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. tillståndsprövningen av de statliga myndigheternas inköp

ställningsstoppet efter hand att avvecklas.

Innan jag går in på de principer som
varit vägledande vid handläggningen av
dispensärendena, vill jag beröra ett annat
spörsmål, som herr Bergh tagit upp
i sin interpellation, nämligen den överföring
till Kungl. Maj :t av beslutanderätten
i vissa anskaffningsärenden, som
blivit en följd av beställningsstoppet.
Såsom framgår av vad jag tidigare sagt
har beställningsstoppet gjorts generellt.
Anledningen härtill är att regeringen ansåg,
att man på detta sätt uppnådde en
större verkan än enbart genom en hemställan
till myndigheterna att tills vidare
uppskjuta anskaffningarna. I fråga om
alla generella föreskrifter gäller emellertid,
att man för undvikande av skadeverkningar
m. m. får göra undantag.
Bäst vore naturligtvis om tillämpningsföreskrifter
gällande hela förvaltningen
kunde utfärdas. Med hänsyn till de
mångskiftande uppgifterna och behoven
inom de olika verksamhetsgrenarna
skulle detta dock bli en alltför otymplig
åtgärd. Under sådana förhållanden
ansågs det nödvändigt att avvakta en
tids erfarenhet av beställningsstoppets
verkan för att härigenom få en bättre
överblick av vilka områden som borde
undantagas och vilka bestämmelser i övrigt
som kunde erfordras. I enlighet härmed
har efter hand vissa generella undantags-
och tillämpningsbestämmelser
meddelats. Jag återkommer härtill i det
följande. I övriga fall har anskaffningsärenden,
som myndigheterna bedömt såsom
synnerligen angelägna, kommit att
underställas statsdepartementen. Man
kan dock icke av denna anledning, såsom
interpellanten, göra gällande att de
av riksdagen uppdragna riktlinjerna för
den statliga verksamhetens bedrivande
förändrats.

Jag övergår nu till att redogöra för
de principer efter vilka dispensärendena
handlagts. Dispens från cirkulärets bestämmelser
har i allmänhet lämnats beträffande
sådana oundgängligen nödvändiga
anskaffningar som haft ett direkt
och ofrånkomligt sammanhang med den
löpande verksamheten. För de av be -

ställningsstoppet främst berörda områdena,
nämligen försvaret och kommunikationsväsendet,
har genom särskilda
undantagsbestämmelser sörjts för att den
normala militära utbildnings- och övningsverksamheten
respektive den löpande
driften hos kommunikationsverken
kunnat hållas i stort sett orubbad.
Även utbildningsverksamheten inom civilförsvaret
bär genom särskilt beslut
av Kungl. Maj:t undantagits från förbudet.
Vidare har dispens alltid lämnats
för ersättande av nedsliten materiel, liksom
för anskaffningar av reservdelar,
reparationsmateriel och dylikt. Undervisningsväsendet
och den statliga forskningsverksamheten
har likaså i stort sett
ej berörts av beställningsstoppet. Sak
samma har givetvis gällt beträffande anskaffningar
för verksamhet, vars omfattning
direkt bestämmes genom lagar och
författningar. Slutligen har dispens regelmässigt
lämnats beträffande köp och
beställningar i anslutning till sådana
statliga investeringsobjekt som påbörjats
före cirkulärets ikraftträdande den 17
december 1954.

För att belysa värdet ur samhällsekonomisk
synpunkt av de vidtagna åtgärderna
vill jag nämna att anskaffningar
till ett belopp av i runt tal 500 miljoner
kronor efter förbudets ikraftträdande
skjutits framåt i tiden. Härigenom har
en icke oväsentlig, temporär minskning
av ansråken på landets reala resurser
uppnåtts. Att detta i någon mån fått ske
till priset av vissa olägenheter, främst
av administrativ art, har varit ofrånkomligt.
Några skadeverkningar för
statsverksamheten torde dock ej behöva
befaras, då beställningsstoppet, som jag
tidigare nämnt, endast syftat till en
spridning i tiden av anskaffningarna.
Avsikten har alltså icke varit — såsom
interpellanten synes förmoda — att verkställa
en omprövning av de av statsmakterna
beslutade utgifterna för att därigenom
åstadkomma en definitiv begränsning
av verksamheten och ett inbesparande
av statsutgifter. Någon dylik
granskningsverksamhet har aldrig åsyftats
med beställningsstoppet. Under sådana
förhållanden bär regeringen icke

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. tillståndsprövningen

heller bedömt det som erforderligt att
underställa frågan riksdagens prövning.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
herr Berglis interpellation.

Herr BERGH (li):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.

Finansministern har först redogjort för
syftet med det utfärdade beställningsförbudet,
och jag har ingen anledning
att ägna någon kritik åt själva syftemålet
i och för sig. Tvärtom! Jag brukar
gilla finansministern särskilt starkt
när han försöker vara försiktig med våra
pengar. Den grupp jag tillhör inom
riksdagen har ju också gång på gång
framhållit som önskvärt, att utgifter
som man utan olägenhet kan skjuta på
bör man också vänta med, till dess det
har blivit en bättre balans mellan önskemål
och resurser.

Jag vill i detta sammanhang bara anteckna
som en smula överraskande, att
mig veterligt ingen antydan gjordes från
regeringsbänken under höstriksdagen
om en sådan här temporär begränsning
av statsverksamheten. Så skedde varken
under den stora ekonomiska debatten
vid höstriksdagen eller under den diskussion
som uppkom när kamrarna behandlade
våra motioner om begränsning
av statsverksamheten.

Om jag alltså är fullt ense med finansministern
om själva syftemålet, så anser
jag däremot, att det finns goda skäl att
anmäla en avvikande mening beträffande
det avsnitt i svaret som handlar om
anledningen till att riksdagen helt har
satts åt sidan i detta ärende.

Jag vilt då allra först konstatera, att
eftersom beställningsstoppet trädde i
kraft den 17 december och riksdagen
slutade bara några dagar dessförinnan,
hade det varit möjligt att höra riksdagen.
Även med hänsyn till det resonemang
som föres i svaret kan jag vid tilllägga,
att det kunde varit önskvärt också
för regeringen all höra riksdagen i
denna fråga. Det skulle vara intressant
att få veta, varför inte så skedde, när
möjlighet fanns. Jag kan inte tänka mig

av de statliga myndigheternas inköp
att detta beställningsstopp var rena improvisationen.

För det andra vill jag på tal om överflyttningen
av ämbetsverkens beslutanderätt
till Kungl. Maj:t när det gäller
anskaffningsärenden säga också en annan
sak, som leder till den slutsatsen
att riksdagen bort höras. Nu hade i sedvanlig
ordning regleringsbrev utfärdats
när vårriksdagen slutat och medel sålunda
ställts till ämbetsverkens förfogande.
Cirkuläret den 17 december innebär
ju att en överflyttning av beslutanderätten
skedde från ämbetsverken
till Kungl. Maj:t. Även om jag lämnar
därhän, huruvida en sådan överflyttning
var lämplig eller inte — det kunde finnas
goda skäl för den — så kan det nog
sättas i fråga, om en sådan omdisposition
av ämbetsverkens kompetensområde
är en angelägenhet av den beskaffenheten,
att Kungl. Maj:t där beslutar ensam.

För det tredje vill jag säga i detta
sammanhang, att när riksdagen anvisar
medel för en viss statsverksamhet eller
ger ett visst beställningsbemyndigande,
så ligger däri inte bara en anvisning om
ramen för den statliga verksamheten
utan också en anvisning om tiden, då
denna verksamhet skall bedrivas. När
statsutskottet har att bedöma ett begärt
beställningsbemyndigande eller en viss
materialanskaffning, som skall finansieras
på nästkommande års stat, har ju
utskottet inte bara att överväga, om beställningen
i och för sig är lämplig eller
inte, utan utskottet måste ju också bedöma
om tidpunkten är lämplig med hänsyn
till tillgången på arbetskraft och
våra resurser över huvud taget. Därav
följer, såvitt jag förstår, att en förskjutning
i tiden i viss mån rubbar de förutsättningar,
under vilka riksdagen har
fattat sitt beslut. Följaktligen innebär en
dylik förskjutning beträffande tiden en
ändring i de riktlinjer, som riksdagen
har dragit upp för verksamheten som
sådan.

Nu vill jag emellertid för att va-ra
rättvis tillägga, att eftersom beställningsstoppet
från och med den 1 mars i huvudsak
kommer att gälla sådana större

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. tillståndsprövningen av de statliga
anskaffningar, som skall betalas med reservationsanslag,
så gäller mitt resonemang
i den bär puntken framför allt
tiden före den 1 mars. Reservationsanslagen
behärskar ju Kungl. Maj:t även
efter budgetårets utgång någon tid.

Jag anser mig emellertid berättigad
att av vad jag sagt dra den slutsatsen,
att finansministern både hade kunnat
och bort höra riksdagen.

Av detta resonemang följer också, enligt
min uppfattning, att riskdagen bör
få veta, hur beställningsstoppet har verkat.
Nu synes det framför allt vara försvaret
och kommunikationsväsendet som
har drabbats, och det vore värdefullt
att få veta, inte bara vilka fördelar som
uppskovet har medfört — sådana finns
otvivlaktigt — utan också vilka olägenheter
som till äventyrs har blivit följden.

Statsrådet har i sitt svar fullt i enlighet
med det sätt, varpå jag frågat, gett
besked om principerna för undantagen
från det generella temporära förbudet.
Tyvärr ger inte uppräkningen av undantagen
klart besked i de viktigare konkreta
fallen om vad man bär skjutit
upp. Betyder svaret t. ex. för försvarets
del, att alla beställningar uppskjutits,
som inte hänger ihop med den löpande
utbildnings- eller övningsverksamheten
eller som inte understiger 20 000 kronor
eller som inte avser sådana objekt,
som satts i gång före den 17 december?
Om så är fallet, vilket det tycks vara,
vad kommer då verkningarna att bli för
de olika försvarsgrenarna i fråga om deras
materialplaner, som riksdagen har
godkänt? När statsutskottet för sin del
bär behandlat dessa materialplaner, bär
det skett mot bakgrunden av vissa upplysningar
som bär lämnats. Dessa upplysningar
bär i vissa fall haft den innebörden,
att man har måst följa ett
bestämt tidschema, för att industrien
skulle kunna fullgöra sina leveranser.
Hur har beställningsstoppet inverkat på
dessa planers realiserande? Motsvarande
fråga kan ju ställas, när det gäller en
del järnvägsmateriel.

Jag menar med det sagda, att om syftet
råder ingen tvekan — det är gott —

lyndigheternas inköp

men att man ju mot detta angelägna syftemål
får väga de eventuella olägenheter
som uppkommit, och att det nog i sakens
eget intresse hade varit värdefullt
om riksdagen hade kopplats in på frågan.
Sålunda har jag med min interpellation
åsyftat att inte bara få reda på
hur dessa bestämmelser har tillämpats
och hur de har verkat, utan också att
hävda vad jag anser vara riksdagens
medbestämmanderätt i dessa ting. Vi
är angelägna från vårt håll att alla möjliga
besparingar sker, även temporära
sådana, men både när det gäller definitiva
och temporära besparingar har
riksdagen rätt att få sitt ord med i laget.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Den ärade interpellanten
har för det första här antytt att
Kungl. Maj:t vid utfärdandet av detta
heställningsstopp har överskridit sin befogenhet.
Kungl. Maj:t skulle ha ändrat
riksdagens beslut i fråga om tidpunkten
för ianspråktagandet av utav riksdagen
beslutade anslag. Jag skall därtill anföra
först en rent praktisk synpunkt, nämligen
den, att eftersom beställningsstoppet
handhas på det sättet att obetecknade
anslag och förslagsanslag kommer
att utnyttjas under budgetåret, kan det
alltså inte bli fråga om ett uppskjutande
utöver budgetårets ram av annat än reservationsanslag.
Herr Bergh inser nog
därför att denna hans anmärkning icke
har någon större betydelse.

Herr Bergh vill vidare göra gällande
att det är felaktigt att Kungl. Maj:t övertar
beslutanderätten från verk, åt vilka
medlen har blivit anvisade i regleringsbrev.
I detta fall har det varit lämpligt
att göra detta.

Den frågan återstår naturligtvis, herr
Bergh, huruvida Kungl. Maj:t har överskridit
sin befogenhet. Jag skall inte
uppta den till diskussion här, ty den hör
inte hemma i detta sammanhang. Om
herr Bergh anser att någonting sådant
har skett, så får han hänskjuta saken
till konstitutionsutskottet för granskning.
För min del är jag fullt övertygad
om alt besluten har fattats i fullt grundlagsenlig
ordning.

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. tillståndsprövningen av de statliga myndigheternas inkop

Vidare anmärkte herr Bergli på att
riksdagens medverkan icke hade begärts.
Han gjorde det först genom att
säga, att man under hösten inte gjorde
någon antydan om att en sådan här åtgärd
skulle komma att vidtagas. Nej,
herr Bergh, detta är just en åtgärd av
det slag, om vilken ingen antydan bör
göras, ifall åtgärden skall få någon effekt.

Vad skulle för övrigt en hänvändelse
från regeringen till riksdagen ha för syfte?
Det kunde inte gärna vara för att
begära befogenhet, ty den hade regeringen,
utan det skulle vara för att få
lämpligheten av åtgärden prövad. Herr
Bergh säger själv att syftet var riktigt.
Det hade inte varit möjligt att i förväg
avgöra, om denna åtgärd var den lämpligaste
eller om man bort göra någonting
annat i stället. Sålunda skulle en
prövning i riksdagen av denna fråga ur
lämpliglietssynpunkt inte ha fyllt någon
uppgift.

Herr Bergh frågade till slut, om det
inte vore möjligt att även få veta vilka
nackdelar beställningsstoppet kan ha
medfört, t. ex. i fråga om förskjutning av
försvarets materialplanering o. s. v. Ja,
lierr Bergh, det är väl alldeles påtagligt,
att i den mån det uppstått sådana nackdelar,
så måste de redovisas i nästa års
statsverksproposition, och vid den tidpunkten
blir det väl lämpligt att pröva,
om nackdelarna av den vidtagna åtgärden
har varit för stora i förhållande till
den fördel man har vunnit.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Det fanns i Uppsala en
statsrättsprofessor, som hette Rydin och
som tillhörde de sista ståndsriksdagarna
och även de första riksdagarna sedan
vi fått tvåkammarsystem. Han lär
ha sagt någon gång att det är skräp med
statsråd som inte kan bryta mot grundlagarna.
Jag har samma mening, men
skall man göra det bör det vara i ett
nödläge.

Nu säger statsrådet med viss rätt, att
frågan huruvida han överskridit sina befogenheter
eller inte är en sak, som får

diskuteras vid dechargedebatten nästa
år och som det ankommer på konstitutionsutskottet
att pröva. Det är så rent
formellt, men statsrådet vet väl, möjligen
bättre än vi andra, att konstitutionsutskottets
dechargeprövning är en illusion.
Ifall vi skall pröva befogenheten, tror jag
att det är mera matnyttigt att göra det
medan frågan är aktuell. Vi har uppenbarligen
olika mening på den punkten,
men så långt torde vi väl ändå kunna
vara överens, att man, när det finns tillfälle
att höra riksdagen, också bör göra
det, även om man är tveksam om den
grundlagsenliga skyldigheten.

Mot detta resonemang invänder statsrådet,
att åtgärden på så sätt skulle ha
förlorat sin effekt — det var väl här fråga
om något slags chockverkan. Detta
kan kanske vara riktigt i någon mån,
men man hade med ett litet noggrannare
förberedelsearbete, innan cirkuläret
konstruerades, kunnat slippa göra ändringar
efter så kort tid som skett. När
man uppmjukade bestämmelserna den 1
mars —■ dryga två månader efter det
stoppet infördes, även om man medräknar
jultiden då väl aktiviteten på beställningssidan
inte var så stor — kunde
det väl knappast vara på grundval av
de erfarenheter beträffande verkningarna
som man under denna tid vunnit. Det
är väl så, att uppmjukningarna skedde
bl. a. därför att man sett vilket trassel
stoppet medfört.

Jag vidhåller alltså, att man bort höra
riksdagen och söka dess medverkan.
Jag tror också att finansministern hade
fått riksdagens medverkan.

Det finns nog anledning för riksdagen
att då och då hävda den uppfattningen,
att den bör vara med och bestämma i
alla viktiga frågor som rör vårt lands
ekonomi och ligger inom ramen för dess
verksamhet.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att fortsätta någon diskussion
med herr Bergh om hans åsikt, att
det varit lämpligt att denna fråga förelagts
riksdagen. Vi har på den punkten

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. tillståndsprövningen av de statliga myndigheternas inköp

så olika meningar, att vi nog inte kan
sammanjämka dem. Och beträffande
verkningarna av beställningsstoppet får
vi väl i framtiden se vilka olägenheter
och vilka fördelar som det fört med sig.

Att vi den 1 mars beslutade en uppluckring
och undantog de små anslagen,
berodde på de erfarenheter, som vi hade
vunnit. Vi fann att det var möjligt
att undantaga de små anslagen, därför
att de utgjorde en så liten del av det
hela. Det är klart att man behöver erfarenhet
på ett område, som man inte
prövat tidigare. Någon sådan erfarenhet
hade vi inte innan.

Slutligen säger herr Bergh, att det rent
formellt är riktigt att i den mån detta
är en fråga om regeringens befogenheter
faller den under konstitutionsutskottets
granskning. Men är det inte också
lämpligast, att denna fråga behandlas i
det sammanhanget? Efter konstitutionsutskottets
granskning får ju var och en
som sitter i riksdagen, alltså inte bara
konstitutionsutskottets ledamöter, fritt
tala — vi har ju en dechargedebatt. Det
är väl lämpligare och mera naturligt att
herr Bergh tar upp denna statsrättsliga
diskussion då, än att herr Bergh och jag
i dag skulle ta upp kammarens tid därmed.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag vill bara uttrycka
den förhoppningen, att statsråden måtte
vara närvarande vid nästa dechargedebatt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 140, angående vissa anslag till fångvården
m. m.;

nr 149, angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet; och
nr 152, angående avtal rörande verksamheten
vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

153, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den
12 maj 1950 (nr 164) angående rätt för
Konungen att förordna om uttagande av
antidumping- och utjämningstullar; samt
nr 154, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 158, med förslag till förordning
angående omreglering av vissa
ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick förordningsförslagen,
till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Franzén väckta motionen, nr 454,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående högertrafikfrågan.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Sundvik m. fl. väckta
motionen, nr 455, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sparbanker, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fru SjöströmBengtsson
väckta motionen, nr 456, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1955/56;
och

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 21 januari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 59, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2—4 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3)

förordning angående ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
samt

4) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

I propositionen hade framlagts förslag
till vissa ändringar i beskattningsreglerna,
ägnade att leda till förenklat deklarations-
och taxeringsförfarande. Sålunda
hade föreslagits, att löntagare och
därmed i beskattningshänseende likställda
skulle vid taxeringen erhålla ett minimiavdrag
av 100 kronor. Detta avdrag
skulle sålunda medges även om kostnaderna
för inkomstens förvärvande uppginge
till lägre belopp eller om vederbörande
icke haft några sådana kostnader.
Om dessa omkostnader överstigit

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.
100 kronor, skulle avdraget avrundas
uppåt till närmast högre 100-tal kronor.
Vidare hade föreslagits, att inkomst av
kapital skulle vara fri från skatt till ett
belopp av för ensamstående skattskyldiga
100 kronor och för gifta skattskyldiga
gemensamt 200 kronor. I fråga om
avdragsrätten för försäkringsavgifter för
kapitalförsäkring och sjukförsäkring hade
föreslagits, att avdrag skulle få åtnjutas
för ensamstående skattskyldiga
med minst 150 kronor och av äkta makar
med gemensamt minst 300 kronor.
Maximibeloppen för detta avdrag, som
nu var 200 kronor för ensamstående och
400 kronor för gifta skattskyldiga gemensamt,
hade samtidigt föreslagits skola
höjas till 300 respektive 600 kronor. I
propositionen hade vidare föreslagits, att
för fysiska personer den beskattningsbara
inkomsten vid taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt skulle avrundas
nedåt till närmast lägre hela 100-tal kronor.

Ändringarna hade föreslagits skola träda
i kraft den 1 januari 1956. De skulle
sålunda tillämpas första gången i avseende
å 1956 års inkomster, för vilka taxering
skulle ske år 1957.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:396
av herr Lindblom m. fl. och II: 496 av
herr Ohlin m. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:397
av herr Björnberg m. fl. och II: 495 av
herr Dickson;

III) de likalydande motionerna I: 399
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 492 av
herr Hjalmarson in. fl.;

IV) de likalydande motionerna 1:400
av herr Bergh samt II: 493 av herr Lindberg
och fröken Vinge;

V) motionen 1:398 av herr Ewerlöf
in. fl.; samt

VI) motionen II: 494 av herr Christcnson
i Malmö.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering i
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen A)

de likalydande motionerna 1:100
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 134 av herr
Hjalmarson m. fl.;

B) de likalydande motionerna I: 103
av herr Ohlon m. fl. och II: 136 av lierr
Ohlin m. fl.;

C) de likalydande motionerna 1:143
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 182 av herrar Cassel och Munktell;
samt

D) de likalydande motionerna I: 146
av herrar Spetz och Danmans samt II:
158 av herrar Sjölin och Strandh.

I de likalydande motionerna I: 103 av
herr Ohlon m. fl. och II: 136 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning och förslag
till innevarande års riksdag om lättnader
av den statliga inkomstskatten för
de lägre inkomsttagarna, så att beslut
härom kunde tillämpas från och med
ingången av 1956 samtidigt med en allmän
skattesänkning.

I de likalydande motionerna 1:143 av
herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson samt
II: 182 av herrar Cassel och Munktell hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) samt
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt (nr 576).

Det förra författningsförslaget innebar,
att avkastningen av aktier skulle
befrias från inkomstskatt intill ett belopp
av 150 kronor för enskilda och 300
kronor för äkta makar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 59 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om änd -

i. m.

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring,
att 46 § 2 mom. erhölle viss under
punkten angiven lydelse;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 26
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
samt

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 100
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 134 av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 103
av herr Ohlon m. fl. och II: 136 av herr
Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:143
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 182 av herrar Cassel och Munktell,

4) de likalydande motionerna 1:146
av herrar Spetz och Danmans samt II:
158 av herrar Sjölin och Strandh,

5) de likalydande motionerna I: 396
av herr Lindblom m. fl. och 11:496 av
herr Ohlin m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 397
av herr Björnberg m. fl. och II: 495 av
herr Dickson,

7) de likalydande motionerna I: 399
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 492 av
herr Hjalmarson m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:400
av herr Bergh samt II: 493 av herr Lindberg
och fröken Vinge,

9) motionen I: 398 av herr Ewerlöf
m. fl. ävensom

10) motionen II: 494 av herr Christenson
i Malmö,

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.
måtte, i den mån de icke kunde anses Det av utskottet tillstyrkta förslaget
besvarade genom vad utskottet i betän- till lag om ändring i kommunalskattekandet
anfört och hemställt, av riksda- lagen var i nedan angivna delar så lygen
lämnas utan åtgärd. dande:

31 § första stycket.

Till tjänst hänföres dels allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande
uppdrag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning och dels tillfälligt
bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet,
tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvsskifte,
auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom annan därmed jämförlig
inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

33 § 2 mom.

Skattskyldig, som haft intäkt av tjänst, skall anses hava haft utgifter, som i 1
mom. sägs, till ett belopp av minst 100 kronor. Överstiger summan av de utgifter,
för vilka avdrag må ske, 100 kronor, skall avdraget, därest nämnda summa icke
utgör helt hundratal kronor avrundas uppåt till det hela hundratal kronor, som är
närmast högre än summan av utgifterna.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, om summan av utgifterna uppgår till
eller överstiger summan av intäkterna, ej heller i den mån avdraget genom tilllämpning
av nämnda stycke skulle komma att överstiga summan av intäkterna.

39 § 3 mom.

Fysisk person, som haft intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles, äger, där bruttointäkten
överstiger sammanlagda beloppet av de i 1 mom. avsedda kostnaderna,
utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta extra avdrag med 100 kronor. Har den
skattskyldige under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra
maken, må nu avsett avdrag för dem båda gemensamt åtnjutas med 200 kronor.
I intet fall må dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag med högre belopp än som
svarar mot skillnaden mellan bruttointäkten och summan av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna.

46 § 2 mom. tredje stycket.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken, för dem båda gemensamt till ett belopp av
minst 300 kronor. Härjämte skall gälla, att nu avsett avdrag ej må för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 300 kronor; dock att, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande avdrag
för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 600 kronor. Avdrag med högst
600 kronor må vidare åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret varit ogift
(varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande eller
av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

Övergångsbestämmelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1956 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1956 eller tidigare år.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

Vid betänkandet hade reservationer
anförts

I) av herrar Veländer och Nilsson i
Svalöv, vilka på åberopade grunder
hemställt

dels, beträffande utskottets hemställan
under punkten A 1, att riksdagen måtte
för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

dels ock, beträffande utskottets hemställan
under punkten B 3, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
snarast framlägga förslag till sådan
ändring av kommunalskattelagen,
att inkomst av aktier eller andelar i ekonomiska
föreningar bleve skattefri, förslagsvis
upp till ett sammanlagt belopp
av 150 kronor för ensamstående och 300
kronor för äkta makar;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

dels under punkten A 1, att riksdagen
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

dels ock under punkten B 2, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning och förslag
till innevarande års riksdag om särskilda
lättnader av den statliga inkomstskatten
för de lägre inkomsttagarna att
tillämpas från ocla med 1 januari 1956
som ett provisorium i avvaktan på den
reglering av denna fråga, som vore avsedd
att beslutas vid 1956 års riksdag,
och att alltså träda i kraft samtidigt
med den allmänna sänkning av den statliga
inkomstskatten, som kunde komma
att beslutas vid innevarande års riksdag; III)

av herr Snygg, som dock ej antytt
sin mening.

I det i herrar Velanders och Nilssons
i Svalöv reservation förordade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
hade 33 § utelämnats, varjämte 39 §
3 mom. och 46 § 2 mom. tredje stycket
avfattats sålunda:

39 § 3 mom.

Fysisk person, som haft intäkt varom
i 38 § 1 mom. förmäles, äger, där bruttointäkten
överstiger sammanlagda beloppet
av de i 1 mom. avsedda kostnaderna,
utöver avdrag för dessa kostnader
åtnjuta extra avdrag med 200 kronor.
Har den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsedda
avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 400 kronor. I intet fall må
dock skattskyldig åtnjuta extra avdrag
med högre belopp än som svarar mot
skillnaden mellan bruttointäkten och
summan av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

46 § 2 mom. tredje stycket.

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig
under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, för dem båda gemensamt till ett
belopp av minst 300 kronor. Härjämte
skall gälla, att nu avsett avdrag ej må
för skattskyldig åtnjutas till högre belopp
än 400 kronor; dock att, om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift
och levt tillsammans med andra maken,
ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 800 kronor.
Avdrag med högst 800 kronor må
vidare åtnjutas om skattskyldig under
beskattningsåret varit ogift (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande eller av den
skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, som stått under hans vårdnad
och för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat.

I reservationen hade dessutom framlagts
förslag dels att schablontaxeringen
av en- och tvåfamiljsfastigheter skulle
upphöra och taxeringen av dylika fas -

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

tigheter ske i enlighet med vad som
gällde i fråga om övriga förvärvskällor,
vilket förslag föranledde ändringar
bland annat i 24 § kommunalskattelagen,
och dels att ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter
skulle få åtnjuta skattefrihet
för inkomst av sådana fastigheter i hemortskommunen
upp till ett belopp av
200 kronor, vilket senare förslag föranledde
införande i 25 § kommunalskattelagen
av ett nytt moment av följande lydelse
:

Fysisk person, som i hemortskommunen
haft intäkt av annan fastighet, inrättad
till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller
två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet), äger, där bruttointäkten
överstiger sammanlagda beloppet
av de i 1 mom. avsedda kostnaderna,
utöver avdrag för dessa kostnader åtnjuta
extra avdrag med 200 kronor. I
intet fall må dock skattskyldig åtnjuta
extra avdrag med högre belopp än som
svarar mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna.

Slutligen hade nämnda reservanter föreslagit
ett tillägg till övergångsbestämmelserna,
innebärande rätt för skattskvldig
att vid 1956 års taxering åtnjuta avdrag
för sjukförsäkringsavgift med samma
belopp som vid 1955 års taxering.

I den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
hade för 39 § 3 mom. kommunalskattelagen
föreslagits följande avfattning: Fysisk

person, som haft intäkt varom
i 38 § 1 mom. förmäles, äger där bruttointäkten
överstiger sammanlagda beloppet
av de i 1 mom. avsedda kostnaderna,
utöver avdrag för dessa kostnader
åtnjuta extra avdrag med 200 kronor.
Har den skattskyldige under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, må nu avsett avdrag
för dem båda gemensamt åtnjutas med
300 kronor. 1 intet fall må dock skattskyldig
åtnjuta extra avdrag med högre
belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan av
de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

I denna reservation hade därjämte föreslagits
dels sådan ändring i 24 § av
samma lag, att procenttalet för beräkning
av intäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter
sänktes från tre till två och en
halv, och dels att till 25 § i lagen skulle
fogas ett nytt moment, så lydande:

Fysisk person, som haft intäkt varom
i 24 § förmäles, äger, där bruttointäkten
överstiger sammanlagda beloppet av de
i 25 § 1 och 3 mom. avsedda kostnaderna,
utöver avdrag för dessa kostnader i
hemortskommunen åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. I intet fall må dock
skattskyldig åtnjuta extra avdrag med
högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan
av de i 1 och 3 mom. avsedda kostnaderna.

Vidare hade reservanterna föreslagit,
att i övergångsbestämmelserna skulle införas
ett stadgande av innebörd att
skattskyldiga, som under år 1955 varit
försäkrade enligt lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring, vid 1956
års taxering skulle åtnjuta ett schablonavdrag
av 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för äkta makar, dock
med den begränsningen, att för det fall
skattskyldig tillerkänts avdrag för avgift
till frivillig sjukförsäkring, schablonavdraget
skulle minskas med motsvarande
belopp.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 18 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt det av utskottet i
punkten A 1 framställda lagförslaget paragrafvis
och, där så erfordras, momentoch
styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik sist,

att sedan nämnda lagförslag blivit genomgånget,
utskottets hemställan i punkten
A 1 föredrages,

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår över -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

läggning, denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A 1

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen 31

§.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! Det är inte så länge sedan
den tanken var allmänt omfattad,
för att inte säga självklar, att de förändringar
i vårt skattesystem, som betraktades
såsom ofrånkomliga, borde genomföras
i ett sammanhang, och detta
för vinnande av överskådlighet samt
möjlighet till bedömande av verkningarna
icke blott av de skilda leden i blivande
reformförslag vart för sig utan
jämväl såsom helhet betraktade.

Då finansministern mot denna bakgrund
plötsligt deklarerade, att han vid
den motsedda omvandlingen av skattesystemet
ämnade beträda de partiella
reformernas väg, framstod det såsom
synnerligen överraskande. Det utlöste
också på de flesta håll stark tvekan om
en sådan metod verkligen kunde vara
den lämpligaste och bästa. Personligen
har jag delat denna tvekan och i olika
sammanhang givit uttryck däråt. Den
har icke heller skingrats av resultaten
hitintills av finansministerns bemödanden
att komma till rätta med de olika
beskattningsspörsmålen. Och vilka är nu
dessa resultat?

Jo, ett ståndpunktstagande i princip
till fastighetsskattens fullständiga avskaffande,
men ett realiserande av denna
princip till, låt mig säga, 20 procent,
motsvarande en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 4.

Och vidare •—■ bortsett från regleringen
av vissa avdrag eller bidrag — en
schablontaxering av en- och tvåfamiljs -

fastigheter, innefattande en beskattning
icke av ägarens faktiska eller verkliga
inkomst utan av en avkastning, som ägaren
anses ha skyldighet att utvinna av
det kapital, som han placerar i fastigheter
av ifrågavarande art.

Därtill ansluter sig en reglering i
samma ordning av inkomstberäkningen
beträffande fastighet, som äges av bostadsförening
eller bostadsaktiebolag,
och i samband därmed ett avskaffande
som regel av skattskyldigheten för bostadsrättshavaren,
d. v. s. medlemmar i
bostadsförening och delägare i bostadsaktiebolag
(beskattning sker endast om
vederbörande i mera avsevärd omfattning
hyr ut sin lägenhet).

I sammanhanget må icke heller glömmas
bort schablonbeskattningen av fastighet,
tillhörig s. k. allmännyttigt bostadsföretag,
även den ledande till ett
eliminerande i stort av sådana företags
beskattning.

Och i dag gäller det propositionen nr
59 med dess olika förslag.

Där möter oss ett minimiavdrag av
100 kronor vid inkomst av tjänst, respektive
ett till närmast högre 100-tal
kronor avjämnat belopp, i fall då omkostnaderna
överstiger minimiavdraget.

Inkomst av kapital fritages från skatt
till ett belopp av 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för gifta skattskyldiga
gemensamt.

Avdrag för avgifter till kapital-, sjukoch
andra försäkringar beredes ensamstående
med minst 150 kronor och äkta
makar med gemensamt minst 300 kronor,
varjämte maximibeloppet för detta
avdrag liöjes till 300 respektive 600 kronor.

Slutligen skall för fysiska personer
den beskattningsbara inkomsten vid
taxering till såväl statlig som kommunal
inkomstskatt avrundas nedåt till närmast
hela 100-tal kronor.

Med propositionen avses att främja
tvenne syften: det ena en förenkling av
taxerings- och deklarationsförfarandet,
och det andra en bättre överensstämmelse
än för närvarande mellan preliminär
och slutlig skatt. Det behöver icke sägas,
att ett förverkligande av dessa syften i

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

och för sig framstår såsom en angelägen
uppgift för oss alla. Ingenting bör dock
köpas för dyrt. Det kan ske genom att
skattebortfallet vid ett genomförande av
propositionens förslag blir alltför omfattande.
Det kan också ske genom att
principen om jämlikhet vid beskattningen
eftersättes i en utsträckning, som
näppeligen är att betrakta såsom försvarlig.

I förra hänseendet må erinras om att
det enligt propositionen rör sig om ett
beräknat skattebortfall av cirka 213 miljoner
kronor, därav för staten 114 och
för kommunerna 99 miljoner kronor. I
senare hänseendet träder minimiavdraget
vid inkomst av tjänst samt avrundningen
nedåt av den beskattningsbara
inkomsten i förgrunden.

Det förra avdraget tillfaller oavkortat
endast dem, som inte har några utgifter
alls för inkomstens förvärvande, och
dessas antal kan enligt propositionen beräknas
icke oväsentligt överstiga 600 000.
Övriga skattskyldiga med inkomst av
tjänst får visserligen höja sina avdragsgilla
omkostnader till närmast högre
jämna 100-tal kronor, men om det blir
med 1 krona eller 99 kronor är helt beroende
av slumpen. Man har alltså skäl
att efterlysa jämlikheten och skäligheten
i ett sådant lotteri. Att det jämväl medför
en ökning av vad man kallar »avdragskineseriet»
på grund av deklaranternas
försök till anpassning till det
tröskelproblem, som här möter, ligger i
sakens natur. Och förenklingen av taxeringsförfarandet,
som härigenom skulle
befordras, är väl i hög grad problematisk.
Inemot halva antalet remissinstanser,
bland dem statskontoret, riksskattenämnden,
kammarrätten och vissa länsstyrelser,
upptäcker knappast denna förenkling,
medan en del andra remissinstanser
visserligen reagerar positivt inför
den antydda frågeställningen, dock
icke utan försiktighet eller tvekan.

Beträffande särskilt spörsmålet om propositionsförslagets
betydelse i såväl denna
som övriga delar för vinnande av en
bättre överensstämmelse mellan preliminär
skatt och slutlig skatt, ställer det
sig nog svårt att fiilla några bestämda

omdömen därom. När även i andra sammanhang
det spörsmålet berörts, har det
närmast verkat som om man inte bemödat
sig om att nå fram till någon
mera bestämd mening om möjligheten
att över huvud taget ernå en sådan överensstämmelse.
Då exempelvis riksskattenämnden
nu säger sig icke tro på denna
möjlighet, utlöser det den frågan:
Varför har man icke sökt åstadkomma
ett klarläggande på den punkten? Den
frågan borde dock erhålla ett svar, innan
man med mer eller mindre lösliga
talesätt hänvisar till än det ena än det
andra uppslaget till befordrande av en
utveckling dithän. Tror man verkligen
därpå, och är man beredd att acceptera
schabloner tillräckligt grova för vinnande
av överensstämmelse mellan den preliminära
och den slutliga skatten? Förutsätter
inte en sådan ordning ett skattetryck
helt annat och lägre än vårt, som
väl ändå ligger på toppen av vad som
i sådant hänseende praktiseras i något
land? Innan åtminstone någon klarhet
vunnits i nu antydda hänseenden, bör
man näppeligen alltför starkt åberopa något
av propositionens förslag såsom ägnat
att befordra en kanske till sist ändå
icke uppnåelig kongruens mellan preliminär
och slutlig skatt.

Ja, så var det avrundningen nedåt til]
jämnt hundratal kronor av den beskattningsbara
inkomsten, medförande ett beräknat
skattebortfall av 50 miljoner kronor,
därav för staten 26 miljoner kronor.
Förslaget härom har icke framförts
av de skattelagssakkunniga; det är
finansministerns eget. För många skattskyldiga
blir det emellertid alldeles betydelselöst.
För andra kommer det att
minska den beskattningsbara inkomsten,
icke skatten, med någon eller några tior.
Vem som blir den lycklige är jämväl
här beroende av slumpen. Och även detta
förslag har sitt tröskelproblem, stimulerande
till försök från de skattskyldigas
sida att komma så nära som möjligt,
men dock under det jämna hundratalet
krom r i fråga om den beskattningsbara
inkomsten.

Till stöd för denna ordning kan knappast
ens den mest optimistiske falla

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

tillbaka på någon förenkling av deklarations-
och taxeringsförfarandet som
följd därav. Däremot kan man ju tala
om en viss lättnad i uppbördshänseende,
en lättnad som dock icke kan
sägas stå i rimlig proportion till storleken
av det därav föranledda skattebortfallet.

Vidare kan sägas, att förslaget om en
avrundning nedåt av den beskattningsbara
inkomsten i motsats till schablonavdraget
vid inkomst av tjänst i princip
omfattar alla skattskyldiga oavsett
förvärvskällans art om än lika oberäkneligt
och slumpartat som detta senare.
Att intetdera avdraget kan betecknas eller
godtagas såsom ett led i en allmän
skattesänkning ligger i sakens natur. Begreppet
skattesänkning skulle ju för sådant
fall förlora varje mening. Den frågan
anmäler sig dock, om icke de båda
nu berörda avdragsformerna, som tillsammans
kostar det allmänna stora pengar,
just därigenom kan komma att försvåra
genomförandet av den allmänna
skattesänkning, som man på alla håll
förklarar sig vilja sträva till och som i
varje fall vi inom högern anser bör i
första rummet få formen av en sänkning
av uttagningsprocenten från 110 till
100.

Det värdefulla i propositionen representeras
självfallet av förslagen om fritagande
från beskattning av visst mindre
belopp vid inkomst av kapital samt
om viss höjning av försäkringsavdragen
såsom ägnade att befordra eller stimulera
till kapitalbildning och sparande.
Särskilt i dagens läge har man anledning
erinra om att detta skulle te sig
helt annorlunda, att det med andra ord
inte skulle inrymma några faror för den
samhällsekonomiska balansen, om sparandet,
det enskilda personliga sparandet,
vore av en tillfredsställande storleksordning.
Det är ju bristen främst på
sådant sparande som utgör grunden till
att investeringsverksamheten icke kan
fullföljas i en ur så många synpunkter
önskvärd omfattning utan att fara för
denna balans uppkommer. Av detta sparande
är också de fortsatta ekonomiska
framstegen avhängiga; det utgör väl -

färdsamhällets grundval; det är förutsättningen
för dess ytterligare utbyggande,
för ökat välstånd och för höjning
av den allmänna standarden •— man vågar
säga, i alla avseenden. Det borde sålunda
framstå såsom naturligt för alla
att ingenting underlåtes som kan bidraga
till ett stimulerande av det enskilda sparandet.
Såsom ett uttryck för denna inställning
är att betrakta det från högerhåll
motionsledes väckta förslaget om
skattefrihet för inkomst av kapital upp
till 200 kronor för ensamstående och
400 kronor för äkta makar. De skattelagssakkunniga
var också inne på den
linjen, och propositionen bygger på
principen om ett dubbelt så högt belopp
för äkta makar som för ensamstående.
Såsom i motionerna anförts,
skulle den kapitalinkomst, som genom
detta förslag fritoges från inkomstskatt,
motsvara för äkta makar ett kapital om
10 000 å 15 000 kronor och för ensamstående
hälften därav. Med nu rådande
inkomstförhållanden bör ett sparande
av sådan omfattning vara möjligt även
för personer med relativt låga inkomster.
Det måste också förutsättas, att
många skattskyldiga skulle sträva till ett
sådant sparresultat, därest de funne det
vara lönande.

En alldeles särskild betydelse intager
i detta sammanhang försäkringssparande!.
Frågan därom har erhållit en utomordentlig
belysning i motionen 1:398 av
herr Ewerlöf m. fl., till vilken jag hänvisar.
Ett begränsat men dock mycket
klarläggande avsnitt av motionen finnes
återgivet i utskottsbetänkande s. 22 och
följande, och jag ber att få hänvisa kammarens
ledamöter till ett närmare studium
därav.

Att finansministern tagit upp frågan
om en höjning av maximiavdraget från
200 kronor för ensamstående och 400
kronor för äkta makar till respektive 300
och G00 kronor är ock att hälsa med tillfredsställelse.
Försäkringsavdraget skall
dock omfatta även avgifterna till den
obligatoriska sjukförsäkringen, och de av
finansministern föreslagna maximiavdragen
torde därför framstå såsom för
låga. Därvid har icke bortsetts från den

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

försämring av penningvärdet, som vi genomlidit,
samt den förskjutning uppåt
av lönenivån, som måste betraktas såsom
ägnad att möjliggöra ett ökat sparande
i form av försäkringar till tryggande
av ekonomien i händelse av dödsfall,
sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet.
Från liögerhåll har därför föreslagits
en höjning av maximiavdragen till
400 kronor respektive 800 kronor. I samband
därmed har också föreslagits, att
ensamstående med minderåriga barn
skall ha enahanda rätt till försäkringsavdrag
som äkta makar. Till ensamstående
liänföres då även änklingar, änkor
och frånskilda. Utgångspunkten därvidlag
är främst att en gift person, som förlorar
sin make, icke kan anses vara i
mindre behov av försäkringsskydd än
om maken levat.

De skattelagssakkunniga har i sitt betänkande
upptagit förslag om att inkomst
i hemortskommunen av annan fastighet
skulle tagas till beskattning endast i
den mån nettointäkten överstege 200 kronor.
Finansministern har icke fullföljt
sakkunnigförslaget i denna del. Det framstår
emellertid såsom en åtgärd ägnad
att stimulera till ökat sparande och bör
därför icke ställas åt sidan. I vissa av de
föreliggande högermotionerna har också
hemställts, att de sakkunnigas förslag i
förevarande hänseende skulle genomföras.
Detta yrkande har fullföljts av högerrepresentanterna
i utskottet, såvitt
avser de egna hemmen, alltså en- och
tvåfamiljsfastigheter.

Såväl i motioner från högerhåll som
i reservationen I) i utskottets betänkande
fullföljes också den från högerns sida
städse intagna ståndpunkten, att
schablontaxeringen av sistnämnda slag
av fastigheter bör upphävas.

1 vissa från liögerhåll väckta motioner
har hemställts om sådan ändring av gällande
bestämmelser, att avkastningen av
aktier skall fritagas från inkomstskatt
till ett belopp av 150 kronor för ensamstående
och 300 kronor för äkta makar.
I anslutning till motionärernas motivering
för detta yrkande har jag och min
medreservant inom utskottet hemställt,
att riksdagen måtte besluta skrivelse till

2 Försitt kammarens protokoll 11)55. Nr 11

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.
Kungl. Maj :t med anhållan om förslag i
ämnet.

När det gäller övergångsbestämmelserna
enligt den föreliggande propositionen
har man inte kunnat undgå att fästa
sig vid att den, som tidigare under visst
beskattningsår haft att erlägga avgifter
för den frivilliga sjukförsäkringen, under
det följande taxeringsåret erhållit avdrag
för dessa, medan enligt den nya
ordningen avgifterna för den obligatoriska
sjukförsäkringen kommer att ingå
i den preliminära skatten med det resultat,
att härav berörda skattskyldiga
inte kommer i åtnjutande av avdrag
därför vid 1956 års taxering. Dessa avgifter
fastställes först vid taxeringen år
1956 och får sålunda av den skattskyldige
avdragas först vid taxeringen år
1957.

Reservanterna inom utskottet har ansett
det föga tillbörligt att övergången
från den frivilliga till den obligatoriska
sjukförsäkringen skall medföra ett minskat
försäkringsavdrag. Jag och min medreservant
har därför föreslagit, att frågan
skall lösas på det sättet, att den
skattskyldige vid taxeringen år 1956
skall få tillgodonjuta samma avdrag som
vid taxeringen innevarande år.

I anslutning till vad jag sålunda anfört
och med hänvisning till innehållet
i de motioner, som av mig åberopats,
avser jag att under de olika punkterna
ställa de yrkanden, vartill reservationen
I) kan föranleda.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Alla åtgärder, som kan
underlätta och förenkla arbetet med de
skattskyldigas deklarationer, såväl för
den skattskyldige själv som för taxeringsnämnderna,
måste hälsas med tillfredsställelse.
Det ligger i sakens natur
att en sådan förenkling måste grundas
på en viss schablonisering, och lika
ofrånkomligt är det att eu sådan schablonisering
kommer i konflikt med kravet
på absolut rättvisa. Mångårig erfarenhet
från taxeringsarbete har emellertid
lärt mig att rättvisa är något som
man visserligen kan sträva efter men

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

som man aldrig lyckas att fullständigt
uppnå. Det är därför ofruktbart att söka
lägga rättvisesynpunkten som grund
för bedömningen av det föreliggande betänkandet.
Det är i stället förenklingen,
frågan om bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt, uppmuntran
till sparande och skattesänkningseffekteh,
som blir de avgörande
skälen.

Bevillningsutskottet har i stort sett
godtagit Kungl. Maj :ts proposition, vilken
i sin tur byggt på ett betänkande
av 1950 års skattelagssakkunniga. Från
folkpartiets sida har vi med beaktande
av de synpunkter, som jag nyss antydde,
kunnat ansluta oss till Kungl. Maj ds
förslag. Men vi har på ett par punkter
velat gå något längre och gå mera i enlighet
med de sakkunnigas förslag. Jag
skall, herr talman, endast uppehålla mig
vid de punkter, där vår reservation, den
med II) betecknade reservationen, avviker
från utskottets förslag.

Avdrag från inkomst av kapital hade
av de sakkunniga föreslagits till 200 kronor
för varje skattskyldig. Förslaget innebar,
att makar i vissa fall skulle kunna
erhålla ett avdrag av 400 kronor. Finansministern
har, av skäl som vi för
vår del kan acceptera, föreslagit ett belopp
för ensamstående och ett annat för
makar men prutat ned beloppen till 100
respektive 200 kronor. Såväl ur förenklingssynpunkt
som ur synpunkten att
verka sparfrämjande har vi för vår del
ansett, att grundbeloppet bör vara de
av de skattelagssakkunniga föreslagna
200 kronorna för ensamstående, och
som en lämplig avvägning mellan de
olika synpunkterna har vi föreslagit ett
avdrag av 300 kronor för äkta makar.

Vi beklagar att finansministern inte tagit
upp de sakkunnigas förslag om ett
avdrag av 200 kronor från annan fastighet.
Den slutliga skatten för säkert
mer än 200 000 skattskyldiga skulle därigenom
bringas i bättre överensstämmelse
med preliminärskatten. Antalet torde
enligt de sakkunniga icke oväsentligt
öka, sedan de nya schablonbestämmelserna
i fråga om inkomstberäkningen
trätt i kraft i och med innevarande års

taxering. Flertalet torde komma att uppvisa
inkomster, som allenast uppgår till
inemot ett par hundra kronor. För de
flesta är den skatt, som belöper på denna
inkomst, icke medtagen i den preliminära
skatten.

Ovedersägligt är, att schablontaxeringen
av inkomst av annan fastighet inneburit
en skatteskärpning. Det var enligt
min uppfattning olyckligt, att procenttalet
fastställdes till 3, när schablontaxeringen
beslöts. Mycken irritation hade
undvikits, om procenttalet från början
hade fastställts till 2,5. I vår reservation
har vi föreslagit, att procenttalet
för beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
skall fastställas till 2,5.
Mot det föreslagna avdraget från inkomst
av annan fastighet har finansministern
endast anfört ett enda skäl. I propositionen
säger finansministern: »Vid
bedömandet av detta förslag bör emellertid
understrykas att man, så länge
den särskilda beskattningen av fastighet
i kommunalt hänseende består, icke når
någon större effekt med förslaget.» Men,
herr finansminister, det betyder dock
enligt de skattelagssakkunnigas beräkning
en skattelättnad på omkring 12 miljoner
kronor, d. v. s. kvarskatten skulle
minska med ungefär detta belopp. Det
är ju för övrigt också mycket lätt att öka
effekten av avdraget, om man vill lämna
ett visst belopp av taxeringsvärdet
skattefritt vid beräkningen av garantibeloppet.
Det föreligger en motion härom,
som bl. a. jag har underskrivit men
som inte har behandlats i detta sammanhang.
Varför skall för övrigt sparande
i en bostadsfastighet inte erhålla samma
uppmuntran som kapitalsparande eller
försäkringssparande?

Sedan ett par ord om övergångsbestämmelserna!
Herr Velander har redan
påpekat, att avgiften under innevarande
år erläggs genom den preliminära skatten
till den allmänna sjukförsäkringen,
och enligt de regler som förut gällde för
avdragsrätt skulle man vid nästa års
taxering ha fått göra avdrag för betalda
försäkringsavgifter. Men då de slutgiltigt
kommer på skattsedeln först i december
1956, kan de alltså inte avdragas

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

förrän vid deklarationen 1957. Det innebär,
att praktiskt taget alla löntagare
kommer att få en viss skatteskärpning
vid 1956 års taxering.

För att i görligaste mån undvika denna
skatteskärpning har vi från folkpartiets
sida föreslagit införande av schablonavdrag
vid 1956 års taxering. Förslaget
skiljer sig från högerns reservation
på det sättet, att det avdrag som vi
föreslår skulle gälla alla, som under 1955
får erlägga sjukförsäkringsavgift vid den
preliminära beskattningen. Vi har försökt
att avväga beloppet på lämpligaste
sätt och kommit till det resultatet, att
ett schablonavdrag av 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för äkta makar
skulle vara det som närmast motsvarar
den erlagda sjukförsäkringsavgiften.
För att inte sådana, som tagit frivillig
försäkring 1955 och som till följd
därav har möjlighet att inom det nuvarande
systemets ram göra avdrag för sina
avgifter för sådan sjukförsäkring,
skall få dubbelt avdrag, har vi föreslagit
att schablonavdraget skall minskas
med ett belopp, motsvarande vad som
redan avdragits.

Bevillningsutskottet har i samband
med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
även tagit upp till behandling
en motion, som väckts vid riksdagens
början och som avser skattelättnad för
de mindre inkomsttagarna.

Ingen lär väl bestrida, att inflationen
har skärpt skattebördan och att denna
skärpning alldeles särskilt har drabbat
de lägre inkomsttagarna. Det borde enligt
vår mening vara möjligt att redan
nu i vår besluta en provisorisk sänkning
av skattebördan för de lägre inkomsttagarna
genom en omarbetning av skat
tetabellerna att gälla för inkomståret
1956 eller intill dess att den bebådade
allmänna skattelindringen kan träda i
kraft. Vi har i vår reservation föreslagit
en skrivelse till Kungl. Maj:t i det avseendet.

Till sist vill jag påpeka, att de i reservationerna
framlagda lagförslagen inte
utgör ett sammanhängande helt, som
inte kan brytas sönder. Det är ingenting
som hindrar, att man vid omröst -

ningarna exempelvis röstar för avdraget
beträffande annan fastighet, även om
man i andra punkter inte vill rösta för
bifall till reservationen.

Jag skall, herr talman, vid de olika
punkterna återkomma med mina yrkanden.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Detta försök att i större
utsträckning än man hittills vågat sig
på genomföra en schablontaxering har
i det stora hela mötts med gillande av
utskottet. På en enda punkt har högern
direkt gått emot förslaget, men på alla
övriga punkter har man antingen anslutit
sig till Kungl. Maj:ts förslag eller
också i viss mån velat utöka schablontaxeringen.
Själva principen som sådan
har alltså inte bara Kungl. Maj:t utan
även bevillningsutskottet knäsatt, och
jag hoppas att även riksdagen nu kommer
att göra det.

Det är alldeles uppenbart, att detta
försök att förenkla deklarationerna och
taxeringsförfarandet är värdefullt ur
många synpunkter. Det är värdefullt
kanske framför allt därigenom, att man
på taxeringshåll i större utsträckning
kan ägna sig åt sådana deklarationer, beträffande
vilka prövningen kan ge valuta
för det nedlagda arbetet, medan man
mera lätt kan övergå prövningen av deklarationer,
där granskningen varken ur
statens eller kommunens synpunkt betyder
så värst mycket. Redan detta är värdefullt.
Jag vill desslikes erinra om att
man i det praktiska taxeringsarbetet har
måst använda schabloner, trots att lagen
inte har föreskrivit något sådant. Det är
detta som nu lagligt regleras och genomföres
i större omfattning än det förut
praktiserats. Härigenom vinner man, såsom
de föregående talarna har antytt, att
man kan hoppas på att få en preliminärskatt,
som bättre överensstämmer med
den slutliga skatten än som hittills varit
möligt. Man har visserligen omarbetat
uppbördsförfarandet och avhjälpt en
hel del svagheter i detta förfarande, men
genom schablontaxeringen kan man erhålla
bättre överensstämmelse mellan å

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

ena sidan en delvis genom schabloner
uppskattad och taxerad inkomst och därpå
beräknad skatt och å andra sidan en
efter schabloner verkställd beräkning av
den preliminära skatten. Jag tror att det
är utomordentligt angeläget att man gör
allt för att minska skillnaderna, och såväl
de skattelagssakkunniga som sedermera
finansministern, regeringen och utskottet
får väl vara glada att de kunnat
medverka till en sådan bättre överensstämmelse
mellan den preliminära skatten
och den efter taxering beräknade
skatten.

På en punkt är alla partiers representanter
i bevillningsutskottet fullt ense,
nämligen när det gäller avrundningen
nedåt till närmast lägre jämna hundratal
kronor av den beskattningsbara inkomsten.
Detta är en rätt dyrbar historia —
förfarandet medför en minskning av
skatteinkomsterna med ett 50-tal miljoner
kronor — men den leder, som redan
den förste talaren påpekade, till en viss
skattelindring för alla. Den kommer visserligen
att verka litet slumpartat i de
enskilda fallen, men i och med att man
litar till schabloner engagerar man ju
slumpen, det är ingenting att göra åt det,
när man nu inte vill fortsätta att som
förut räkna öre för öre och krona för
krona.

När det gäller det schablonartade omkostnadsavdraget
på 100 kronor för
skattskyldiga med inkomst av tjänst, är
det ju blott högern som gått emot detta.
Från högerns sida talas om att detta, såsom
också herr Veländer sade, inte medför
någon egentlig förenkling. Jag kan
knappast gå med på det påståendet, eftersom
man ändå slipper prövning av
omkostnadsavdrag för ungefär 600 000
deklaranter. För övriga deklaranter, kanske
uppgående till ungefär lika många,
blir det endast fråga om att pröva vilket
jämnt hundratal kronor som skall
medges i avdrag — 200, 300, 400 etc. Att
även detta i hög grad kommer att förenkla
hela taxeringsapparaten, är väl
uppenbart. Men det kostar pengar: staten
förlorar omkring 35 miljoner kronor
i skatt därigenom. Jag tror emellertid
att denna betydande förenkling av

taxeringsarbetet och i viss mån även deklarationsarbetet
är värd denna summa.
Jag tycker också att det är särskilt lyckligt
att denna skattelättnad kommer den
grupp till godo om vilken man brukar
säga att den får skatta för praktiskt taget
alla sina inkomster. Löntagarnas inkomster
kan ju kontrolleras exakt, och de blir
beskattade, såsom de själva ofta brukar
säga, till sista öret.

I fråga om schablonavdraget när det
gäller inkomst av kapital har olika meningar
framkommit. Kungl. Maj:t har
föreslagit ett avdrag av 100 kronor för
ensamstående och 200 kronor för gifta.
Det leder till att kontrollen av 600 000
å 700 000 deklarationer blir enklare än
förut, eftersom så många inkomsttagare
inte kommer upp till detta belopp. Det
gäller alltså alla som har ett kapital t. ex.
på sparbank, som understiger cirka
7 000 kronor. Detta innebär en betydande
förenkling.

Men nu föreslår folkpartiet att detta
schablonavdrag skall höjas med 100 kronor
för både gifta och ensamstående,
och högern önskar fördubbla båda gruppernas
avdrag. Därigenom skulle givetvis
staten och även kommunerna komma
att förlora ännu mera pengar på reformen.
Jag skulle tro att dessa åtgärder
komme alt undandraga ytterligare 20 å
30 miljoner kronor från de offentliga
kassorna. Jag vill erinra om att även de,
som har större avkastning av sitt kapital
än 100 respektive 200 kronor, får en
skattelindring, ty de får ju göra ett schablonavdrag
på 100 respektive 200 kronor.
Höjs avdragets storlek, kommer
skattelindringen naturligtvis endast dem
till godo, vilkas kapitalinkomster överstiger
100 respektive 200 kronor. Högern
har dessutom en önskan, som den inte
har omsatt i lagtext men som den vill
framföra genom en skrivelse till Kungl.
Maj:t, att avdrag dessutom skall medges
för en inkomst av aktier upp till 300
kronor för gifta. Högern vill alltså öka
det i propositionen föreslagna avdraget
på 200 kronor för gifta till 400 kronor,
och dessutom skulle ett avdrag för aktieinkomster
få göras på åtminstone 300
kronor. Det skulle bli ett avdrag på 700

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

kronor för dem som är nog lyckliga att
dels ha avkastning av sparkapital, dels
också avkastning av aktier på minst 300
kronor. Man frågar sig vem som skall
betala detta, ty det kommer ju att kosta
åtskilligt. Ja, det får betalas av alla dem
som inte bar några kapitalinkomster eller
som inte har kapitalinkomster utöver
200 kronor. Jag undrar, om riksdagen
vill ge sig in på något sådant. Till och
med folkpartiet bar hejdat sig inför tanken
att speciellt privilegiera aktieinkomster.

Men sedermera bar man från folkpartiets
håll tagit upp vad Kungl. Maj :t inte
har föreslagit, nämligen införande av
schablonavdrag när det gäller inkomst
av s. k. annan fastighet. De sakkunniga
hade föreslagit ett avdrag på 200 kronor,
vilket skulle ha medfört att 200 000
deklarationer rörande inkomst av fastighet
inte skulle behöva underkastas
någon prövning alls. Folkpartiet har nu
föreslagit att sådant avdrag skulle få göras
på inkomst av annan fastighet, under
det att däremot högern inskränkt
sig till att föreslå att det skulle gälla för
egnahemsfastigheter. Om avdrag skulle
medges för inkomst av alla fastigheter,
kommer däri att inneslutas också hyresfastigheter,
så att folk, som har inkomster
från hyreshus, skulle ha rätt att göra
detta avdrag. Jag har svårt att förstå,
varför man i så fall inte skulle tillåta
också dem att göra ett motsvarande avdrag,
som har inkomst av kapital i rörelse
eller i jordbruksfastighet. Varför
skulle just de privilegieras som har inkomst
av annan fastighet, t. ex. en hyresfastighet? På

en del håll i utskottet var man betänkt
på att medge avdragsrätt vid inkomst
av villafastighet, inte på det sättet
att den som hade inkomst av såväl
kapital som en villafastighet, skulle få
göra avdrag med 200 kronor från vardera
inkomsten, utan så, att avdrag med
intill 200 kronor skulle medges för det
ena eller det andra slaget av inkomster
eller båda tillsammans. Man resonerade
på det sättet —■ jag hörde själv till dem
som gjorde det — alt en person kan
spara ihop pengar i en hank för alt där -

med bygga sig ett eget hem. Då har han
rätt att göra avdrag för inkomsten av
ett kapital på ungefär 7 000 kronor. När
han sedan sätter in dessa 7 000 kronor
i en egnaliemsfastighet, borde han då
inte få fortsätta att göra samma avdrag?
Jag har litet svårt att förstå att det skulle
vara olämpligt att utsträcka avdragsrätten
på det sättet. Förslaget fick emellertid
inte tillräcklig anslutning i utskottet,
men jag är för min del tämligen
säker på att tanken har en sådan inneboende
styrka ur rättvisesynpunkt att
den förr eller senare kommer att arbeta
sig fram.

Folkpartiets reservation går ju inte
bara ut på avdragsrätt för inkomst av
annan fastighet, däri inbegripet också
hyresfastighet, utan reservanterna har
också återupptagit sin gamla begäran att
den procentsats, som ligger till grund
för beräkningen av inkomsten av ett
eget hem, skall sänkas från 3 procent av
taxeringsvärdet till 2,5. Motivet för att
sätta procentsatsen till 3 har ju varit att
man får 3 procent på sina pengar i sparbank.
Så länge man får det, anses det
rimligt att beräkna inkomsten av ett
eget hem till 3 procent av taxeringsvärdet.
Detta är ju inte det egna hemmets
verkliga värde, ty det ligger, som nog
alla vet, betydligt över taxeringsvärdet.
Redan därigenom har ju egnahemsinnehavarna
tillförsäkrats en viss lättnad. De
har dessutom en viss skattelättnad i den
mån fastigheten är belånad, eftersom
låneräntan är högre än 3 procent — då
beräkningarna gjordes för något år sedan
uppgick den genomsnittligt till 3,4
eller 3,5 procent —• vilket gör att avkastningen
av ett eget hem med normal
skuldsättning i själva verket uppgår till
omkring 2,4 procent.

Nu vill folkpartiet sänka procentsatsen
för beräkning av inkomsten av ett
eget hem från 3 till 2,5 procent. Det
skulle leda till att den beskattade normalinkomsten
av elt eget hem på 2,4
procent skulle sjunka till en och en fjärdedels
procent. Detta kan knappast vara
rimligt. Det inåste vara någon likställighet
mellan den, som sparar till ett eget
hem, och den som har ett eget hem. Jag

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

erinrar ännu en gång om att den, som
har pengar i en sparbank, får avkastningen
på ungefär 7 000 kronor skattefri.
Enligt högerns och folkpartiets förslag
skulle den, som har 7 000 kronor
på sparbank och dessutom äger 7 000
kronor i ett eget hem, få skattefrihet
för inkomsten av båda dessa kapitaltillgångar.
Den som mycket har, honom
skall mera varda givet — i detta fall
återgivet i skatt. Det är högerns och
folkpartiets resonemang. Sedan kommer
folkpartiet med sin extra dusör åt egnahemsägarna.
Man gör en procentberäkning
som i verkligheten kommer att
motsvara en och en fjärdedels procent.
Det är sannolikt en affär för stat och
kommun på 30 miljoner kronor, men
detta tycks inte bekymra folkpartiet då
det gäller att smeka en så utomordentligt
viktig och betydelsefull grupp i vårt
samhälle som egnahemsägarna.

Högern föreslår samma avdrag, men
den vill tillika avskaffa schablontaxeringen.
Högern är ju ensam om att gå
emot schablontaxering när det gäller
egna hem. Jag behöver kanske inte spilla
någon tid härpå — vi har förut ofta
haft debatter om denna sak.

Jag vill bara erinra om vad alla taxeringsmän
nog är fullt på det klara med,
nämligen att den där gamla beräkningen
ger de skattskyldiga stora möjligheter
att undandra inkomster från beskattning,
bara de har tillräckligt höga inkomster
för att kunna offra tillräckligt
mycket på egnahemmens reparationer
och underhåll. Det är även omvittnat
att detta i många fall kunde innebära
stora möjligheter till skatteflykt, vilket
krävde en utomordentlig bevakning från
taxeringsmyndigheternas sida, för att
man skulle kunna förhindra det. Jag
tror inte att det alltid lyckats. Den schablontaxering,
som vi har kommit fram
till för egnahemmen, tror jag är värdefull
ur många synpunkter.

När det gäller försäkringsavdragen är
folkpartiet och vi från regeringspartierna
ense. Där är det högern som har reserverat
sig. Den vill höja avdraget till
800 kronor. Det förslag som vi framläg -

ger och som grundar sig på beräkningar
inom departementet, ger ungefär samma
möjligheter till avdrag för frivilliga
försäkringar som man för närvarande
har. Vad som har gjort det nödvändigt
att höja beloppet, såsom Kungl.
Maj :t har gjort, upp till 300 respektive
600 kronor är de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna.
Höjningen har alltså
skett för att man skall få möjlighet
till samma avdrag som nu för frivilliga
försäkringar.

Där har både högern och folkpartiet
ett par yrkanden beträffande övergångsbestämmelserna.
De säger med en viss
rätt att det blir en skatteökning för dem
som tidigare har kunnat göra avdrag,
t. ex. vid deklarationen i år, för de försäkringsavgifter
som de hade under föregående
år, men som inte kommer att
kunna göra motsvarande avdrag nästa år,
vid 1956 års taxering, därför att de inte
vid taxeringstillfället har vetskap om vad
de under detta år har erlagt eller bort
erlägga i försäkringsavgift. Det får de
vetskap om först i samband med den slutliga
skatten nästa år. Det blir alltså att
göra avdrag för detta under 1957. Detta
är emellertid inte någonting ovanligt.
Utskottet har pekat på att så går det alltid
till, när en kommun ökar sin skatt.
Om denna stiger för innevarande år,

1955, blir där en taxering nästa år, 1956,
och när man på den taxeringen räknar
ut kommunalskatten, får vederbörande
skattskyldig reda på det i slutet av år

1956. Först under 1957 kan han göra
avdragen. Precis detsamma kommer att
ske i detta fall. Man får göra avdrag för
det inbetalade beloppet, men man får
göra avdraget först under det andra året
efter det att man har erlagt det. Detta
är inte någonting nytt, det praktiseras
årligen inom en hel rad av kommuner.

Nu har högern föreslagit att man skall
få göra avdrag nästa år för samma sjukförsäkringsavgift
som man drog av i år,
och det är ju en möjlighet. Det är det
billigaste sättet att lösa denna fråga, men
det är sannerligen ingen förenkling, tv
om man har haft frivilliga avgifter, får
man företa en viss beräkning av dessa

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

siffror, vilket kan vara förenat med åtskilliga
svårigheter ur taxeringssynpunkt.

Folkpartiet har gått en annan väg och
föreslagit att man skall göra ett schablonavdrag
bara under nästa år på 100
kronor för ensamstående och 200 kronor
för gifta. Det är ett annat sätt att
lösa spörsmålet, men vad kostar det? Detta
bör man ju bilda sig en föreställning
om. Sannolikt medför det en kostnad
för stat och kommun på upp emot 100
miljoner kronor i förlorade skatter. Det
är fråga om det är värt att vidta den
åtgärden, när den betingar ett så högt
pris, i synnerhet som det gäller blott
ett år, och sedan får vederbörande göra
avdrag även för det årets försäkringsavgifter
fastän först 1957. Därefter löper
det av sig självt år efter år.

Till slut bara några ord om folkpartiets
förslag till en skyndsam utredning
för att åstadkomma lättnader för de
mindre inkomsttagarna. Det finns redan
en utredning som arbetar just med att
bygga om skatteskalorna så att det blir
en lättnad för alla och störst för dem
med lägre inkomster. Jag undrar om
folkpartiet i slutet av mars har någon
förhoppning om att en sådan skrivelse
skall kunna hinna resultera i ett provisoriskt
förslag, som ju måste ligga på
riksdagens bord senast i början av maj.
Folkpartiet ger sig inte alls in på frågan,
om budgeten tål denna belastning
eller inte. Det bekymrar dem knappast
i detta ögonblick. Förslaget om en skrivelse
är, misstänker jag, mycket litet
avsett för riksdagen men desto mer för
väljarna. Men vi har ju inte val i höst.

Jag vill desslikes erinra om att det
förslag, som här föreligger, ju inte bara
innebär en förenkling utan också en
skattelättnad. Regeringen har i propositionen
räknat med att vid ett normalfall
för ett gift par skulle det bli eu
lättnad på mellan 50 och 75 kronor, efter
vad jag vill minnas. Om man ser
efter vad det skulle betyda för gifta, i
fall man går över från 110 procents
skatteuttag till 100, vilket varit både
folkpartiets och högerns linje, finner
man att det för del stora flertalet icke

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.
ens skulle bli så stor skattelättnad som
här bereddes dem, mellan 50 och 75
kronor. För åtskilliga skulle den allmänna
skattesänkningen ge mer och för åtskilliga
mindre, men för att det förra
skall bli fallet får man gå till en inkomstnivå
av 14 000—15 000 kronor och
däröver. Då blir en sänkning av skatteuttaget
från 110 till 100 procent
värdefullare. Jag är mycket glad, herr
talman, över att denna förenkling också
innebär en sådan betydande skattelättnad
som det ändå är och att denna lättnad
har blivit så fördelad, att det närmast
är de mindre inkomsttagarna som
får fördel av den.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! På ett par punkter skulle
jag vilja omedelbart svara herr Sjödahl.
Han pekade först på skillnaden mellan
högerns reservation och folkpartiets, när
det gäller annan fastighet, och ansåg för
sin del att folkpartiets reservation i det
fallet gick alldeles för långt. Men, herr
Sjödahl, det blir ett besvärligt gränsproblem
att skilja dessa en- och tvåfamiljsfastigheter
från övriga fall av »annan
fastighet». Skall man exempelvis följa
den regel som gäller för schablontaxeringen,
får vi ju vissa slag av annan fastighet
som blir svåra att bedöma, exempelvis
då en rörelseidkare har sin bostad
i samma hus som sin rörelse. Det är för
att undvika dessa gränsfall, vilka givetvis
kommer att komplicera taxeringen,
som folkpartiet har följt de skattelagssakkunnigas
förslag att låta detta avdrag
hänföra sig till annan fastighet — begreppet
fattat i dess helhet. Den fråga,
som herr Sjödahl ställde till mig, kan
herr Sjödahl då lämpligen rikta till de
skattelagssakkunniga.

Vad gäller själva schablontaxeringen
av inkomst från en- och tvåfamiljsfastigheter,
undvek herr Sjödahl att ta upp
själva kärnfrågan. Jag syftar på vad jag
jämt och samt har framhållit, nämligen
den skatteskärpning som har uppstått
för dessa ägare av egnahem. Denna skat -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

teskärpning vitsordas av de skattelagssakkunniga,
då de i sin utredning säger
att antalet skattskyldiga, som kommer
att deklarera vinst från annan fastighet,
icke oväsentligt kommer att öka i och
med genomförandet av schablontaxeringen.

Sedan skulle jag vilja fråga, om herr
Sjödahl tänkt igenom betydelsen av bortfallet
av skattekronor för den enskilde
skattedragaren. Herr Sjödahl vände sig
mycket hårt mot förslaget att man skulle
få göra avdrag dels från kapital, dels
från annan fastighet. Även i det fallet
vänder sig alltså herr Sjödahl i första
hand mot de skattelagssakkunniga och
i andra hand mot folkpartiet, som tagit
upp de skattelagssakkunnigas förslag.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad den sista saken beträffar
vill jag säga att de skattelagssakkunniga
är ämbetsmän och skattetekniker.
Deras förslag ligger på ämbetsmannalinjen.
Vad man i riksdagen bör diskutera
är det som får politisk färg, och
det är vad Kungl. Maj:t eller enskilda
riksdagsmän och partier framlägger. Jag
tycker att utredningar och kommittéer
av ämbetsmän skall vi hålla borta från
våra diskussioner. De lägger fram sina
synpunkter, i detta fall skatteförenklingssynpunkten,
och sedan får vi bedöma
dem politiskt. Det är denna politiska
bedömning som jag och herr Spetz
tydligen har olika meningar om.

Sedan lämnade herr Spetz den faktiska
uppgiften att förslaget om schablontaxering
av egnahem skulle föranleda
skatteskärpning, vilket framgick av
att det skulle öka antalet skattskyldiga.
Ja, om det är på det sättet att många
tidigare genom skatteflykt eller tillfälligt
stora avdrag sluppit undan all beskattning
men nu får regelbundet betala skatt
för en inkomst på mindre än tre procent
av det egna fastighetskapitalet, så
är det väl bara tacknämligt och inget
orättvist. Jag känner herr Spetz alltför
väl för att tro, att han vill uppmuntra
någon skatteflykt.

Herr Spetz hade också vissa resone -

mang om enfamiljsvillorna. Han sade att
det beträffande en affärsidkare, vilken
bor i samma hus som han bedriver sin
rörelse i, skulle bli vissa svårigheter.
Men dessa svårigheter går det väl ändå
relativt lätt att komma till rätta med; det
är ju blott fastigheter med schablontaxering
det gäller.

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! Den del av det föreliggande
förslaget som innebär en förenkling
av taxeringsarbetet har vi väl i
stort sett varit ense om, även om man i
den ena reservationen talar om en bortplottring
av 35 miljoner.

Man har väl så småningom kommit
fram till den uppfattningen, att vi inte
kan åstadkomma någon millimeterrättvisa
när det gäller taxeringen och att
det då är bättre att ha schabloner, eftersom
det förenklar arbetet utan att medföra
större ojämnheter än det gamla systemet.

Det föreliggande förslaget är möjligen
ett steg på vägen mot bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig
skatt, men det innebär i det avseendet
knappast någon lösning.

Propositionen innehåller även förslag
till vissa åtgärder, som syftar till en
skattelättnad för vissa kategorier av inkomsttagare
eller rättare sagt till premiering
av visst sparande. I det avseendet
hade skattelagssakkunniga framlagt även
en del andra förslag, som finansministern
dock låtit vila men som reservanterna
tagit upp. Jag skulle rent allmänt
vilja säga, att man nog får lov att vara
litet försiktig med att ge skattelättnad
åt vissa kategorier, eftersom detta måste
medföra skatteskärpning för andra, vare
sig nu detta sker i form av en ökad direkt
skatt eller minskning av möjligheterna
till en allmän skattesänkning. Jag
tycker nog att det är en rätt grannlaga
uppgift för oss att se till, att vi inte
lägger en ökad skattebörda bland annat
på mycket skattesvaga kategorier. Jag
kan här t. ex. nämna de hårt skuldsatta
rörelseidkare och jordbrukare, som
inte ens har möjligheter att göra avdrag

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

av det slag vi här diskuterar, medan sådana
möjligheter står till buds för dem
som har bättre ställt. Ur den synpunkten
har vi från vårt håll inte velat vara
med om att gå längre än vad utskottet
föreslår, vilket ju i allt väsentligt sammanfaller
med propositionen.

Här föreslås alltså vissa förenklingar.
Schablonavdraget för dem, som har inkomst
av tjänst, är väl närmast avsett att
ersätta tidigare avdrag för resekostnader
och dylikt, och de 100 kronor som
föreslagits torde väl i de flesta fall räcka
till. De som har större utgifter av detta
slag får ju deklarera i vanlig ordning.
Det är väl uppenbart att detta förslag
ur förenklingssynpunkt är värdefullt.
Dessa småkostnader har nämligen varit
mycket svåra att beräkna vid deklarationen,
och de har för taxeringsmyndigheterna
givetvis varit ännu svårare att
pröva.

Vidare innehåller propositionen förslag
om höjda schablonavdrag för försäkringsutgifter.
Här har man tagit hänsyn
till de nya sjukförsäkringsavgifterna,
vilka givetvis medfört behov av ett
större avdrag. Men om vi studerar de
siffror som finns redovisade på s. 31 i
utskottsutlåtandet, så finner vi, att de
hittillsvarande avdragsmöjligheterna inte
i så stor utsträckning har utnyttjats
till sitt fulla belopp. Den höjning, som
nu har föreslagits, kommer nog därför
att vara tillräcklig i de allra flesta fall.
Givetvis är det angeläget att uppmuntra
denna form av sparande lika väl som allt
annat sparande, men å andra sidan måste
vi ta hänsyn till dem som inte har någon
möjlighet att avsätta några större
belopp för detta ändamål.

Förslaget om avdrag för annan fastighet
har tagits upp reservationsvis, och
det iir väl egentligen därom jämte om
förslaget angående höjning av beloppet
för penningsparande som striden står
här. Avdraget för penningsparande är
också ägnat att innebära en lättnad vid
deklaration och taxering. Där finns ju
eu massa småbelopp, som det kanske
inte borde vara så svårt för de skattskyldiga
att hålla reda på men som i
praktiken iindå visar sig medföra besvär.

Det är framför allt svårt för taxeringsnämnderna
att utöva erforderlig kontroll.

När det gäller det förslag, som reservanterna
nu har tagit upp, om avdrag
för sparande till egnahemsfastigheter,
är ju detta i och för sig värt allt erkännande,
men här måste vi väga förslaget
emot andra former av sparande,
ty man kan ju lägga ned besparingar
även i annat än bostadsfastigheter. Man
kan lägga ned dem i en rörelse, i hantverk
och i jordbruk, och jag tycker för
min del att dessa former av sparande
är värda uppmuntran i samma grad som
bostadssparande. Men detta är ju saker
och ting, som inte kan tas upp i detta
sammanhang, och därför menar jag att
hur viktig frågan om bostadssparande i
och för sig än är, får den väl tas upp i
ett större sammanhang. Jag vill minnas
att departementschefen bär antytt detta i
propositionen.

Det har här talats om beskattningen
av annan fastighet, och man har anmärkt
på att det har blivit en skatteskärpning
genom den schablontaxering,
som vi införde för ett par år sedan. Vi
har väl ännu ingen egentlig erfarenhet
av detta, och förhandsberäkningarna är
ju alltid osäkra, men jag har svårt att
förstå att schablontaxeringen kan innebära
en skatteskärpning. För en egnahemsägare,
som har relativt stor skuldbelastning
på sin fastighet, lär det väl
inte kunna bli mycket i skatt. En sådan
egnahemsägare skulle ju då inte kunna
utnyttja de avdrag på 200 kronor och
därutöver som föreslås här.

Jag har för egen del en bostadsfastighet,
och när jag i år fick deklarera efter
schablonmetoden, fann jag att det
inte bara var enklare att deklarera, utan
jag kom också till ett betydligt lägre
taxeringsbelopp på fastigheten, jämfört
med föregående år, då jag fick beräkna
hyresvärdet. Det är ju givet, att beträffande
dyrbarare fastigheter med höga
taxeringsvärden kan man komma till
ett annat resultat, men jag tycker nog
att vi, innan vi ger oss in på att ändra
den metod som vi så pass nyligen har
infört, bör se tiden an och försöka vin -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

na någon erfarenhet av hur den utfaller
i praktiken. Jag tror i varje fall inte
att det kan bli fråga om någon skatteskärpning
att tala om, och vi bör nog
hålla fast vid den regel som vi nyss har
infört.

Det förslag som föreligger innebär ju
vissa åtgärder till förenklingar. Det innebär
ett premierande av vissa slag av
sparande, och därför tycker jag att förslaget,
i den form det här föreligger, är
värdefullt. Men skulle vi å andra sidan
gå längre, riskerar vi kanske att begå
orättvisor gentemot andra skattskyldiga,
som icke kan begagna sig av dessa vägar
och som därför skulle få en skärpt
skatt.

Jag vill, herr talman, med detta be
att få yrka bifall till utskottets förslag
sådant det föreligger.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! I det utskottsutlåtande,
som vi nu behandlar, har bevillningsutskottet
haft att ta ställning till ett flertal
motioner, som syftar till att öka sparandet
i vårt land. De är förklarliga med
hänsyn till att just bristen på sparande
skapat många besvärligheter i vårt samhälle.
Det är inte heller utan anledning
som det håller på att utbreda sig en
uppfattning, att det är meningslöst att
spara, då den ekonomiska politiken har
förts på ett sådant sätt att penningvärdet
icke har kunnat upprätthållas. Det
höga skattetrycket medför ju också att
det icke är möjligt för människorna att
kunna spara så mycket. Då jag vid början
av årets riksdag varit med om att
bära fram en motion, som syftar till att
underlätta småsparandet i aktier, vill
jag med några ord motivera denna framställning.

Bristen på kapital gör sig alltmer
kännbar, och regeringen måste ju genomdriva
än den ena och än den andra
begränsningen på olika områden. Vi har
icke råd att bygga bostäder och skapa
fram det nödvändigaste för människorna,
nämligen att få tak över huvudet.

Vi har icke råd att i önskvärd omfattning
bygga ut våra sjukhus och vidta
andra för samhället angelägna åtgärder.

Det är också särskilt anmärkningsvärt,
att vi icke enligt regeringens åsikt
har råd att i tillräcklig grad förnya vår
produktionsapparat, då investeringsavgiften
har tillkommit för att bromsa upp
näringslivets investeringar. Detta är en
allvarlig sak, då den riktar sig direkt
mot vår levnadsstandards fortsatta höjande
och bevarande.

I dagens samhälle måste man också
konstatera en allt större brist på verkligt
riskvilligt kapital. Detta har medfört
att statsmakterna sett sig nödsakade
att lägga fram förslag om att alla möjliga
lånefonder skall uppläggas för att
tillgodose de mest trängande önskemålen.
Snart är vi väl framme vid det förhållandet
att varje näringsgren måste
ha sin lånefond. Detta kan icke vara en
naturlig utveckling.

Vi motionärer menar därför att det
är angeläget att människorna i allmänhet
får tillfälle att ställa mindre besparingar
i produktionens direkta tjänst såsom
riskvilligt kapital. Detta ger även
värdebeständighet åt småsparande, vilket
säkerligen skulle hälsas med tillfredsställelse
av alla de småsparare som
under inflationens dagar plötsligt upptäckte
att halva kapitalet försvunnit.

För att småspararna skall vara villiga
att ställa sina slantar till förfogande som
ett direkt riskvilligt kapital, vilket ju
ofta icke från början kan ge någon avkastning,
är det nödvändigt att man i
varje fall i början försöker stimulera
härtill. Vi har därför i vår motion föreslagit,
att i vår skattelagstiftning skall
införas en bestämmelse om att utdelning
å aktier intill ett belopp av 150 kronor
för ensamstående och 300 kronor för
gifta skall bli skattefri.

Detta vårt förslag har av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv upptagits i
reservationen. Jag kommer därför, herr
talman, icke att yrka bifall till motionen,
utan ber att få instämma i herr Velanders
yrkande om bifall till den av
honom avgivna reservationen.

Nr 11

Fredagen den
Ang.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag ämnar inte i mitt
anförande gå in på herr Magnussons
oförgripliga meningar, även om åtskilligt
vore att säga om dem. Inte heller
kommer jag att sysselsätta mig med sådana
frågor som riksdagen hade tillfälle
att ta ståndpunkt till så sent som
i fjol. Jag tänker i stället närmast hålla
mig till de frågor som innefattas i den
föreliggande propositionen.

Herr Velander anmärkte, att det alltid
har varit brukligt förr att söka föreslå
ändringar i skattereglerna i ett sammanhang,
så att man därigenom fick
bättre översikt. Det är naturligtvis önskvärt
att man söker göra det, men å andra
sidan är det förenat med ett oerhört
stort och tidskrävande arbete att på det
sättet komma fram till en genomgripande
översikt, innan man kan framlägga
förslag i olika detaljer, som är betydelsefulla
för utvecklingen.

Jag skall emellertid inte fördjupa mig
i detta, så mycket mindre som herr Velander
själv har godtagit det nu tillämpade
systemet. Han yrkar ju bifall i princip
till praktiskt taget allt som föreslagits
i den föreliggande propositionen.
Det verkar därför ganska inkonsekvent,
när herr Velander å ena sidan ingående
kritiserar förslaget om avrundning av
slutsumman till jämnt 100-tal kronor,
men ändå sjiilv har tagit upp det förslaget
i sin reservation; han yrkade ju bifall
till den delen av propositionen också.

Den föreliggande propositionen är ett
led i strävandena att skapa förenklade
skatteregler och därmed också möjliggöra
en effektivisering av taxeringen. Jag är
för min del ytterligt glad över att riksdagen
praktiskt taget enhälligt, låt vara med
vissa nyanser i motiveringarna, har godtagit
förslaget och alltså är med om att
vi skall vandra den vägen.

Herr Veländer sade att sådana bär
reformer icke får köpas för dyrt. De får
inte, sade han, medföra för stort skattebortfall,
ty då försvårar vi genomförandet
av eu allmän skattesänkning. Det
är naturligtvis rikligt. Jag förstår bara
inte, hur herr Veländer kan få cl c t att
rimma, när han sedan kommer med för -

25 mars 1955

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

slag som i stort sett medför samma skattebortfall
som den kungl. propositionen
innebär. Om han minskar på en punkt,
ökar han ju i stället på en annan.

Jag kan kanske inom parentes anmärka
att jag på denna punkt inte kan ta
upp en diskussion med folkpartiet, ty
folkpartiet har inte samma synpunkter
som vi på förbindelsen mellan statens
inkomster och statens utgifter, d. v. s.
att det finns ett samband mellan statsinkomsternas
storlek och möjligheterna
till skattesänkning. Därför kan också
folkpartiet basa på litet hur som helst.
Det kan man säga folkpartiet har gjort
också i detta fall.

Herr Velander sade vidare att det får
inte bli för stora orättvisor, när man genomför
sådana bör förenklingar. Det instämmer
jag i. Men samtidigt kan jag
inte underlåta att upptäcka, att herr Velander
silar mygg och sväljer kameler.
Han vill inte vara med om att från inkomst
av tjänst medge ett bottenavdrag
för omkostnader med 100 kronor, med
möjlighet till avrundning till närmast
högre hundratal kronor. Men herr Velander
kan utan vidare vara med om ett
bottenavdrag från inkomst av annan fastighet,
nämligen en- och tvåfamiljsfastigheter,
samt ett avdrag på 400 kronor
från inkomst av kapital. Båda dessa avdrag
skulle enligt herr Veländers förslag
få åtnjutas jämsides. En skattskyldig
familj skulle alltså under dessa två
punkter kunna medges avdrag med sammanlagt
600 kronor. Jag tycker att man
väl ändå borde litet fundera över vilketdera
av de här diskuterade förslagen
som skapar orättvisor. Inte iir det den
kungl. propositionen och utskottets förslag
utan reservationerna, framför allt
naturligtvis högerreservationen.

Det har här mycket talats om att regeringen
icke i sitt förslag har tagit upp
ett schablonavdrag för annan fastighet.
Man bör dock inte so bort ifrån att själva
grunden i det föreliggande förslaget
är att vi skall kunna få en förenklad beskattning.
Varje förslag, som här frainlägges,
måste grunda sig på den utgångspunkten:
förenkling i beskattningen.

Men ett schablonavdrag för inkomst av

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering
annan fastighet medför i nuvarande läge
inte någon förenkling utan tvärtom
en viss tillkrångling, beroende på att vi
har fastighetsskatten, vilken ju gör att
ett dylikt avdrag skulle tvinga fram en
dubbelredovisning, nämligen medföra
tvångsmål för taxeringsnämnderna att
kontrollera på ett eller två nya ställen.
Man skulle vara nödsakad att skapa deklarationsblanketter,
som innefattade
flera uppgifter än vi har. Det är alltså
alldeles omöjligt att säga, att detta avdrag
medför någon förenkling. Det kan
inte göra det, så länge vi har fastighetsskatten
kvar. Det är alltså rätt svårt att
besluta ett sådant avdrag i detta sammanhang,
när det inte kan påvisas att
avdraget medför någon förenkling. Det
är så rätt, som här sades av herr Niklasson,
att man i så fall måste komma in på
andra rättvisefrågor och tvingas att ta
ståndpunkt till en hel del andra frågor
om avdrag. Dithän kommer man så
snart som man lämnar huvudlinjen, nämligen
förenklingen, och går över att diskutera
förslag, som icke har det syftemålet,
utan som snarast innebär ett vidmakthållande
av den gamla millimeterrättvisan.

Det är å andra sidan klart att dessa
förenklingsförslag medför — jag vill
säga som en bisak — en skattelättnad,
sam visserligen slår ojämnt men som
otvivelaktigt i någon mån kommer det
stora flertalet skattskyldiga till del. Men
frågan om eu skattesänkning kan inte i
detta sammanhang få göras till det huvudsakliga.
Det huvudsakliga måste vara
förenklingseffekten.

På vissa håll tillmäter man — vilket
jag inte har någonting emot —- det föreliggande
förslaget andra fördelar. Man
säger att det kommer att stimulera sparandet,
bl. a. genom att skapa underlag
för försäkringsackvisition. För min del
är jag ganska skeptisk om förslaget får
denna verkan. Jag är inte särskilt troende
inför den synpunkten, att ett skattebottenavdrag
från inkomst av kapital
av den måttliga storlek, som vi kan resonera
om, skulle ha någon speciell effekt
på sparandet. Jag tror inte alt man
får göra detta till en huvudsak, utan man

m. m.

får fråga sig: Vad fyller ett bottenavdrag
från inkomst av kapital för funktion
i förenklingssyfte? Ja, då blir det
här som beträffande avdraget för omkostnader
vid inkomst av tjänst en avvägningsfråga,
hur långt man skall gå.
Beträffande inkomst av tjänst är det ju
så, att genom ett bottenavdrag på 100
kronor slipper man granskning av deklarationen
på denna punkt för mellan
000 000 och 700 000 deklaranter. Om jag
ökar avdraget med 100 kronor, ökar antalet
deklaranter, vilkas deklarationer
man slipper granska, med bort emot
250 000. Jag ansåg det inte vara värt att
höja avdraget till 200 kronor för att nå
den effekten.

När det gäller kapitalinkomsten, medför
ju de föreslagna beloppen 200 kronor
för familj och 100 kronor för ensamstående
helt bortfall av taxerad kapitalinkomst
för närmare 700 000 deklaranter.
Höjes dessa avdrag med 100 kronor,
får man med ytterligare 130 000
deklaranter. Det är ju ingen proportion
mellan dessa siffror. Ur förenklingssynpunkt
vore det faktiskt större skäl att
höja omkostnadsavdraget för inkomst av
tjänst med 100 kronor än att höja avdraget
på kapitalinkomst med 100 kronor.
Och vill man tala om rättvisa i detta
sammanhang, måste man väl säga att
dessa avdrag på varje punkt kommer att
innebära skattelindring för somliga och
orättvisa mot andra. Om man inte hyser
någon alldeles för överdådig tro på effekten
i fråga om sparandet, måste man väl
säga sig att det icke är sakligt grundat
att bestämma högre avdrag än som föreslagits
i propositionen.

Försäkringsavdraget skall jag inte tala
så mycket om. Herr Sjödahl har redan
sagt, att det i propositionen föreslagna
avdraget bibehåller samma utrymme för
försäkringsackvisition som fanns tidigare.
Och det går inte att visa, att detta
utrymme inte kommer att vara tillräckligt
för försäkringsackvisitörerna under
mycket lång tid, om det nu verkligen
har någon större betydelse för deras arbete;
detta utrymme har ju funnits under
snart 50 år, och det har aldrig helt
kunnat fyllas. Det finns ingen anledning

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

att i dag gå längre än Kungl. Maj:t har
föreslagit.

Till sist skulle jag vilja säga några ord
också om de från högerns och folkpartiets
sida framförda förslagen beträffande
övergångsbestämmelserna. Man säger
att det 1956 blir en skatteökning för de
flesta människor, därför att avdrag för
försäkringsavgift då inte kan göras. Ja,
det kan man säga rent formellt. Reellt
är ju saken följande. De frivilliga sjukförsäkringsavgifterna
upphörde med
1954, och dem fick man dra av i sin
deklaration 1955. Avgifterna till den obligatoriska
sjukförsäkringen utgår nu i
samband med källskatten, och såsom här
har påpekats, är vårt system det, att avdrag
för olika ting som ingår i källskatten
skall göras i deklarationen, sedan vi
fått vår slutskattesedel. Vad som här inträffar
är alltså ingenting annat än att
avdraget för de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna
kommer att kunna
göras 1957 i stället för 1956, och sedan
får man varje år göra avdrag för dessa
avgifter. Den gång man vid pensionsåldern
eller av annan anledning får sin
inkomst minskad, kommer ersättningen
för det överhoppade året, som här diskuteras.
Det finns därför inte så starkt
skäl att göra någonting här, och jag
kan inte tycka som herr Sjödahl, att det
i viss mån gäller en rättvisefråga. Så är
det inte.

Vad som enligt min mening mest avgörande
talar mot detta förslag är det
krångel man skapar, men jag skulle kanske
först säga några ord om folkpartireservationen.

Det är ganska underligt med folkpartiet.
Man säger här att man skall hindra
en skattehöjning, och sedan föreslår man
en skattelindring som är tre gånger så
stor som den skattehöjning som inträder.
Vi kan räkna med att de bortfallna
frivilliga sjukförsäkringsavgifterna i
stort sett motsvarar en skatt till staten
av 18 miljoner och till kommunerna av
15 miljoner, men folkpartiet föreslår
helt gentilt att man skall bestämma ett
schablonavdrag, som för ett år skapar
ett skattebortfall för staten av 50 miljoner
och för kommunerna av 42 miljo -

ner. Jag bär visserligen inte i denna
debatt hört de argument som överflödat
i oppositionspressen, att det här förslaget
inte ger någon skattelättnad i kommunerna
utan bara en skatteöverflyttning,
men om någon tänker efter de linjerna,
vore det väl ändå skäl att observera,
att det av folkpartiet föreslagna
schablonavdraget skulle innebära, att
man tog ifrån kommunerna 42 miljoner
kronor.

Ingen kan väl bestrida att man med
de i högerns och folkpartiets reservationer
föreslagna övergångsbestämmelserna
— som jag bara ber kammarens
ärade ledamöter att läsa — skapar ett
nytt krångel, låt vara blott för ett år,
men ett krångel som jag för min del
måste säga inte kan vara behövligt. Vi
skall komma ihåg att det förhållande,
som reservanterna här vänder sig mot,
inte har med den föreliggande propositionen
att göra utan beror på ett beslut
som riksdagen i fjol med öppna ögon
fattade. Vad reservanterna här menar är
alltså, att vi skall korrigera ett i fjol
fattat riksdagsbeslut.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
att säga, att här måste ske en klar avvägning
mellan förenklingssynpunkten —
som får vara den väsentliga — och å
andra sidan skattebortfalls- och rättvisesynpunkter.
Jag skulle för min del bestämt
vilja säga, att Kungl. Maj:ts proposition
och bevillningsutskottets förslag
utgör den bästa avvägningen i detta avseende.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet fann anledning
att apostrofera mig i tre eller
fyra sammanhang, och det skedde på det
sättet, att statsrådet förklarade, att herr
Velander yttrade sig så och så och att
herr Velander nog hade rätt, men statsrådet
slutade i de olika fallen med att
säga, att det är underligt, att herr Velander
ändock kommer med förslag, som
leder till samma eller större skattebortfall
än propositionen etc. Statsrådet ser
emellertid hl. a. alldeles bort ifrån att,
när jag talar om exempelvis ett högre av -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering i
drag vid kapitalinkomst och ett högre
försäkringsavdrag söker jag inte på
minsta sätt att motivera dessa höjda avdrag
ur förenklingssynpunkt eller såsom
led i strävandena att åstadkomma kongruens
mellan preliminär och slutlig
skatt utan genom att »slå ett slag» för
behovet av ökat sparande. Och det utvecklade
jag så pass tydligt, att statsrådet
inte hade bort missförstå den saken.

Sedan var herr statsrådet inne på att
försäkringsavdraget inte blivit till fullo
utnyttjat i det förflutna. Den sista höjningen
därav skedde år 1950, och det
rörde sig därefter om maximalt 400 kronor
för äkta makar. Ja, det är ju märkligt,
att statsrådet från sådan utgångspunkt
själv föreslår en höjning av avdraget
till 300 kronor för ensamstående
och 600 kronor för äkta makar. Man bör
dock i sammanhanget inte bortse från
vad ett avdrag å 200 kronor av årgång
1910, då detta avdrag första gången infördes
vid den statliga inkomstbeskattningen,
motsvarar i dagens penningvärde.
Det blir något omkring 700 kronor.

Herr statsrådet slutade med att säga en
hel del om övergångsbestämmelserna,
men det kan jag inte bemöta med begagnande
av den rätt till kort genmäle
jag har; jag återkommer därtill i senare
sammanhang.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Jag har till detta utskottsbetänkande
fogat en blank reservation,
som gäller övergångsbestämmelserna
i den nu föreslagna lagen.

Från utskottets sida framhålles beträffande
sjukkasseavgifterna — och det
upprepades här av statsrådet — att saken
var klar och förutsedd av statsmakterna,
då beslutet om sjukförsäkringen
förra året fattades och att det därvidlag
principiellt råder överensstämmelse med
vad som gäller för utdebitering av kommunalskatt,
eftersom en höjning av denna
blir avdragsgill ett år i efterhand.
Det är alldeles riktigt att det förhåller
sig på det sättet, men som jag ser denna
sak har läget förändrats genom det för -

l. m.

slag om schablontaxering, som nu lagts
fram. De avgifter, som inbetalas för den
allmänna sjukförsäkringen under innevarande
år, blir ju inte avdragsgilla förrän
vid taxeringen år 1957, och det blir
alltså en skatteskärpning år 1956 beträffande
den slutliga skatten. För dem, som
tidigare hade avgifter till frivillig försäkring
genom erkänd sjukkassa, blir
denna skatteskärpning ännu mer markant.
När nu detta förslag om schablontaxering
kommit till, bortfaller detta förhållande
från och med år 1957. Det blir
alltså inte några nya skattebetalare, som
efter detta år kommer att drabbas av
mistad avdragsrätt. Det blir endast under
detta övergångsår. Men då det nu
är på det sättet har jag resonerat som
så: Hade man inte då vid schablontaxeringen
bort vidtaga sådana åtgärder, då
vi nu har möjlighet därtill, att det inte
uppstått en skatteskärpning vid nästa
års slutskattetaxering? Jag hade tänkt
mig att detta kunde ske genom ett schablonavdrag,
som hade tillämpats från
och med år 1956 och som hade fått rymmas
inom det sjukförsäkringsavdrag,
som vi nu har, alltså 200 respektive 400
kronor. Mer än hälften — eller 55 procent,
skulle jag tro, efter vad propositionen
utvisar — hade då kunnat få sina
sjukkasseavgifter täckta inom denna
ram. Detta har utskottet inte velat lyssna
på. Herr Sjödahl säger, att det blir en
alltför stor kostnadsminskning, om man
skulle göra det nästa år. Jag ställer då
frågan, om inte kostnadsminskningen
blir ännu mer markerad, när vi kommer
till år 1957, då vi har både detta schablonavdrag
för försäkringar på 150 respektive
300 kronor i botten, vilket sedan
maximeras till 300 och 600 kronor, och
dessutom 100 kronor såsom förvärvsavdrag
vid tjänst och ett avdrag av 200
kronor för inkomst av kapital. Då kommer
allt på en gång. Jag tycker att det
skulle ha varit mera smidigt för både
statsverket och kommunerna att få detta
som en övergångsform och att schablonavdraget
för försäkringar hade tagits
med redan från 1956.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
här i kammaren, tv jag tror alt det

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

hade varit riktigt, om man hade vidtagit
sådana åtgärder för att eliminera
den skatteskärpning, som otvivelaktigt
kommer att inträda hösten 1956.

Beträffande övergångsbestämmelserna
kommer jag att rösta för den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen, men
i övrigt har jag inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag på de
olika punkterna.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i det här mycket omfattande ämnet
och känner mig inte heller behöva det,
då jag i allt väsentligt kan instämma i
vad herr Velander tidigare har anfört.
Jag kommer för min del att rösta i överensstämmelse
med det yrkande, som han
har framställt.

Jag tycker i likhet med honom, att man
om detta förslag helt allmänt kan säga,
att i den mån det nu skulle gå ut på att
åstadkomma en väsentligt mera förenklad
taxering får resultatet betraktas såsom
ganska magert. Inte minst när jag
tar del av de yttranden över förslaget,
som är avgivna av alla möjliga sakkunniga
taxeringsmyndigheter, förefaller det
mig, som om förslaget är magert när det
gäller en sådan förenkling och att det
pris, som man får betala för att nå denna
ringa förenkling, i själva verket är
mycket högt.

Man kan ju säga, att förslaget leder till
en viss skattesänkning. Finansministern
har emellertid själv nyss betonat, att
skattesänkningssynpunkten inte varit det
primära i det här sammanhanget. De
skattesänkningar, som skulle inträda, är,
med respekt till sågandes, bra irrationella.
Utfallet är som att spela på lotteri.

Anledningen till att vi från vårt håll
har kunnat biträda förslaget om en avrundning
nedåt av den beskattningsbara
inkomsten till närmast lägre hela hundratal
kronor är att vi inte är bortskämda
med, några skattesänkningar. Små
smulor är också bröd, och detta förslag
har ju den fördelen, att alla skattskyldiga
har möjlighet att på lika villkor
få spela med i lotteriet.

Jag anser för min del att de mera
bestående vinsterna av förslaget ligger
däri, att det frivilliga sparandet blir i
viss omfattning gynnat. Nu säger statsrådet,
att det inte har varit avsikten
med förslaget, utan man har syftat till
en förenkling, och man har därför i det
här sammanhanget inte anledning att
skjuta sparandesynpunkten i förgrunden.
Jag beklagar, att statsrådet inte
velat i högre grad begagna detta tillfälle
för att verkligen visa sin positiva vilja
att stödja sparandet. Vid flera tillfällen
har han på senare tid uttalat sina sympatier
för åtgärder till uppmuntran av
sparandet, men samtidigt sagt, att det är
mycket svårt att finna några lämpliga
vägar att nå det målet. I det här sammanhanget
erbjuder sig ju dock ett par
vägar, som kan sägas vara mycket väl
ägnade för ändamålet. Jag tycker därför
att det hade varit i hög grad önskvärt,
om man hade kunnat sträcka sig något
längre än vad man gjort både i fråga
om kapitalavdraget och om försäkringsavdraget.

Att jag här tagit till orda har närmast
varit för att med några ord få beröra
försäkringsavdraget. Jämte några andra
ledamöter av kammaren har jag väckt
en motion, som speciellt uppehåller sig
vid detta tema och vari vi har försökt
att med en viss utförlighet klara ut
begreppen.

Såsom man här har erinrat om går
avdraget tillbaka ända till 1910, då det
blev ett avdrag på 200 kronor för frivilliga
försäkringsavgifter. Detta belopp
stod orubbat ända fram till 1950, då man
för äkta makar fördubblade de 200 kronorna.
För närvarande är alltså avdraget
200 kronor för ensamstående och
400 kronor för äkta makar. Någon som
helst justering av beloppen med hänsyn
till den mycket stora penningvärdeförsämringen
har inte skett, varför en successiv
försvagning av avdraget ägt rum.

Anledningen till att man nu föreslår
en höjning är ju, att vi i fjol beslöt, att
detta avdrag även skulle få utnyttjas
för de nya obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna
liksom självfallet även för de
frivilliga. Det siiger sig självt, att om

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

man inte ville ytterligare förringa värdet
av försäkringsavdraget, fick man
lov att åstadkomma en kompensation för
att avdraget även skulle avse denna obligatoriska
avgift.

Det är i och för sig uppenbart, att det
här avdraget, som har haft hela sin
raison d’étre i att vara en uppmuntran
till friviligt sparande, lider intrång av
att man där medgav avdrag för en obligatorisk
avgift, men när det nu är på
det sättet har man självfallet ansett, att
man behövde ge kompensation för detta
utnyttjande av avdraget, och därvid har
man kommit fram till att det skulle krävas
en ungefärlig höjning av avdraget
för ensamstående från 200 till 300 kronor
och avdraget för äkta makar från
400 till 600 kronor.

Jag vill inte bestrida, att om det stannat
därvid skulle man till nöds bevarat
avdraget vid samma värde som det haft
förut. Men man har dessutom gjort den
förändringen, att av dessa belopp gör
man 150 kronor för ensamstående och
300 kronor för äkta makar till ett schablonavdrag,
som kommer alla till godo,
vare sig de har försäkringsavgifter eller
inte. Härigenom blir försäkringsavdraget
med de belopp, som nu föreslås,
avsevärt försvagat i sin egenskap att utgöra
stimulans för ett ökat frivilligt försäkringssparande.
Med hänsyn till denna
konstruktion behöver beloppen höjas
till minst 700 kronor för äkta makar och
till minst 350 kronor för ensamstående
för att de skall få samma värde som de
tidigare hade. Detta har föranlett oss
motionärer att föreslå, att avdraget för
äkta makar skulle höjas till 800 kronor
och för ensamstående till 400 kronor.
Därmed anser vi att likställighet skulle
uppnås med de nuvarande förhållandena.

Det förefaller ju ändå irrationellt, att
vi i ett läge, där vi alla talar om önskvärdheten
av att få ett ökat frivilligt sparande
och om svårigheten att finna rationella
metoder för att nå detta mål,
skulle gå in för att försvaga en anordning,
som redan finns och som har till
syfte att gynna det enskilda sparandet.
Detta är vad man gör, för den händelse

man begränsar försäkringsavdraget till
de här föreslagna beloppen 600 respektive
400 kronor.

Ett genomförande av vårt förslag, som
ju för resten har skymtat i remissyttrandena
på åtskilliga håll —- bland annat
har LO tillstyrkt en höjning av avdragen
till de belopp, vi föreslagit ■—
skulle medföra ett skattebortfall för staten
på 6—8 miljoner kronor, vilket inte
är något högt belopp i jämförelse med
de stora belopp, som skulle falla bort
under de olika punkterna i övrigt.

Nu är inte finansministern här, men
jag skulle vilja till honom rikta en vädjan
att han verkligen i fortsättningen
när det gäller att finna en rationell väg
för att uppmuntra det enskilda sparandet
ville överväga, huruvida det inte vore
en lämplig åtgärd att just begagna sig
av möjligheten att höja detta avdrag. Finansministern
har här alldeles nyss
sagt, att det förut visat sig att det räckt
mycket bra med de avdrag, som gällt,
och att man aldrig kunnat fylla ut ramen.
Ja, det är mycket svårt att göra
ett sådant uttalande, därför att den statistik,
som åberopas till stöd för denna
mening, gäller alla skattskyldiga oavsett
ålder och försörjningsplikt, och så räknas
det ut hur många av dessa det är
som begagnat sig av avdraget och till
hur stort belopp. Man får så vissa genomsnittsbelopp,
som utvisar utnyttjandet
av avdragen. Det säger sig självt, att
avdragsbehoven är mycket olika i olika
åldrar. Om man skall bedöma vad som
är lämpligt i detta avseende, får man
tänka på den aktiva åldern, för vilken
försörjningsbördan är störst. Om vi försöker
plocka fram siffror för denna
grupp — vi har inte färskare siffror än
för 1945 — visar det sig att avdragen
i stor utsträckning använts fullt ut. Det
har i motionen visats upp normalexempel
på det försäkringsskydd, som en person!
i 8 000—10 000 kronors inkomstläge
behöver. Yi skall där i olika kombinationer
finna, att man mycket snart når
upp till den gräns, som vi föreslagit.

Vi kommer inte förbi att försäkringssparande!
är det ur samhällssynpunkt
kanske mest värdefulla, därför att det

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

är ett långsiktigt sparande och bundet
från år till år. Man kan också räkna med
att det är ett nysparande, som kommer
till användning för dessa premier, och
metoden är adminstrativt lätt att handha.
Administrationen blir inte svårare,
ifall avdraget blir något högre eller något
lägre. Det är därför framför allt på
denna punkt som det erbjuder sig en
möjlighet att på ett rationellt sätt gynna
det enskilda sparandet utöver vad vi
hittills ansett oss kunna göra. Någon
orättvisa i förhållande till andra skattskyldiga
kan det ju inte gärna bli fråga
om.

Det är en styrka ur social synpunkt
för samhället i dess helhet, att medborgarna
i största möjliga utsträckning kan
reda sig själva. Den omfördelning av
skatt, som här kan ske, gäller till förmån
för en kategori som har stor försörjningsbörda
och som på grund av
viljan att frivilligt skaffa sig försäkringsskydd
visat ansvarskänsla för sig
och de sina.

Jag skulle med vad jag nu sagt endast
vilja uttala den förhoppningen, att
om detta förslag rörande försäkringsavdraget
nu faller, det i så fall måtte falla
framåt.

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till den av
herrar Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Vår nuvarande skattelagstiftning
är ju så utformad, att den
teoretiskt skall verka exakt även när det
gäller relativt små belopp. Vi är dock
medvetna om att denna millimeterrättvisa
endast är formell — i själva verket
bär vi nog i många fall silat mygg och
svalt kameler. Det är alltid obehagligt
att ha ett system, som i fråga om det
exakta till stor del verkar endast teoretiskt,
men det mest obehagliga är att det
ställer till med så mycket krångel.

Jag kan inte på samma sätt som herr
Ewerlöf beteckna det förslag som här
föreligger som magert. Jag anser nog att
det är ganska väsentliga förenklingar
som vi nått fram till och att vi kanske

it Första kammarens protokoll 1955. Nr 11

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.
för närvarande knappast kan gå längre.
Det är därför med tillfredsställelse som
jag ser att denna proposition blivit framlagd.
När vi emellertid nu går till verket
för att förenkla, får man vara medveten
om att man måste ge avkall på
millimeterrättvisan. Schablon är schablon.
Vad som inrymmes inom dess
gränser får man ju in, men att det blir
stora variationer inom dessa gränser kan
inte undgås.

Jag har begärt ordet, herr talman, därför
att jag anser, att om man skall företaga
förenklingar, så bör dessa omfatta
så många skattebetalare som möjligt. Att
genomföra förenklingar som ger lägre
skatt endast för vissa grupper, anser jag
inte vara riktigt. Därigenom kommer en
del av skattebördan att övervältras på
andra skattedragare. Detta har framhållits
speciellt i remissyttranden från Sveriges
lantbruksförbund och från Riksförbundet
Landsbygdens folk. Vi har
velat medverka till förenklingar i den
mån de därav föranledda skattelindringarna
kommer stora grupper till godo.
Detta gäller schablonavdraget för tjänst,
som ju beräknas omfatta två tredjedelar
av landets 4 miljoner skattebetalare.
Jag vill också säga, att ur samma synpunkt
är utjämningen till närmaste hundratalet
kronor en förenkling som jag vill
beteckna som bra.

När det sedan gäller inkomst av kapital,
där 100 kronor blir schablonavdrag
för ensamstående och 200 kronor
för gifta, får jag säga att det också är
något som kan utnyttjas av ett mycket
stort antal skattebetalare. De flesta människor
har väl någon mindre inkomst
av kapital. Man kommer ifrån allt det
krångel som förut funnits i detta avseende.
Emellertid har man velat ta ett
steg vidare, och med utgångspunkt från
detta 200-kronorsavdrag för kapital har
man gått över till att medge avdrag för
inkomster av annan fastighet. Både högern
och folkpartiet har detta krav i sina
reservationer. Herr Sjödahl var visserligen
inte inne på samma förslag,
men han hade sympati för någonting
som gick åt samma håll. Jag vill påstå,
att om man går in på sådana vägar, kom -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

mer man till en betydligt mer begränsad
grupp; det blir inte ett så stort antal,
som kommer i åtnjutande av detta avdrag.
Dessutom kommer man att ge en
favör åt innehavare av annan fastighet,
som t. ex. jordbrukare och andra inte
kan få någon nytta av. Dessa grupper
skulle alltså få först 200 kronors avdrag
från inkomst av kapital, men därutöver
200 kronor om de är innehavare av vad
som här kallas annan fastighet.

Det har här anförts, att om någon har
ett kapital på banken och sedan tar ut
detta och placerar det i en fastighet,
skulle det vara samma sak. Men det blir
dock en skillnad så till vida att det inte
gäller alla skattebetalare. Det har påpekats
i ett yttrande från Sveriges lantbruksförbund,
att ett sparande som göres
av en rörelseidkare eller en jordbrukare
genom investeringar i deras
förvärvskällor däremot inte premieras.
Jag kan därför inte alls dela den uppfattningen,
att det vore berättigat att
införa något ytterligare avdrag för annan
fastighet.

Vad gäller försäkringsavdraget, som
herr Ewerlöf talade om just nu, kanske
det bör betonas, att den renodlade
livförsäkringen egentligen är avsedd för
efterlevande, och den brukar vanligen
utgå vid dödsfall eller vid 90 års ålder.
Sedan har man ju gjort en kombination
mellan liv- och kapitalförsäkring, som
utfaller betydligt tidigare — det finns
möjlighet att låta den utfalla under arbetsför
ålder, alltså vid ganska unga år.
Då har försäkringen fått en annan karaktär.
Här har man talat ganska mycket
om avdragen för livförsäkring, men
livförsäkring är ett speciellt slag av försäkring,
och man bör i detta sammanhang
framhålla att det finns andra slag
av försäkringar, vilka börjat utnyttjas
alltmera, nämligen pensionsförsäkringar,
för vilka premierna är avdragbara
helt och hållet och där det alltså inte
finns någon övre gräns för avdragsrätten.
Jag har inte de statistiska uppgifterna
till hands just nu, men jag är säker
på att folk mer och mer använder
sig av pensionsförsäkringar, där någon
gräns för avdragsrätten inte finns.

Herr talman! Till sist vill jag betona
ytterligare en sak. Detta förslag innebär
en skattesänkning, och en skattesänkning
i synnerhet för de mindre inkomsttagarna.
För min del anser jag att det
förslag, som utskottet framlagt och som
i stort överensstämmer med propositionen,
är väl utformat. Jag anser mig därför
kunna yrka bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! I min replik till finansministern
yttrade jag, att jag skulle återkomma
till hans uttalande rörande övergångsbestämmelserna.
Då finansministern
nu är frånvarande, skall jag fatta
mig mycket kort. Detta kan vara motiverat
också av den anledningen, att
herr Snygg i sitt anförande hade en del
aspekter på vissa frågor, som sammanhänger
med övergångsbestämmelserna.

Jag vill till finansministern endast säga,
att jag inte tror, att han kan vinna
någon förståelse för sitt resonemang
bland de många skattskyldiga, som betalte
avgifter till den frivilliga sjukförsäkringen
år 1954 och får göra avdrag
för dessa försäkringsavgifter vid taxeringen
1955, men som under år 1955
betalar kanske ännu högre avgifter till
den obligatoriska sjukförsäkringen, utan
att något avdrag alls får göras vid taxeringen
1956. Jag anser därför att det inte
var något starkt försvar, som finansministern
presterade för sin ståndpunkt;
det var ett svagt försvar.

Herr Sjödahl sade sig inte förstå liögerreservanterna,
som inte kunde inse,
att schablonavdraget vid inkomst av
tjänst medförde en stor förenkling av
deklarations- och taxeringsförfarandet.
Jag är tillfredsställd, om herr Sjödahl
har bättre förståelse för de remissinstanser,
inemot halva antalet, med kammarrätten,
riksskattenämnden, statskontoret
och åtskilliga länsstyrelser i spetsen,
som förklarat, att de inte har kunnat
upptäcka den förenklingen.

Sedan sade herr Sjödahl något om att
alla inom utskottet varit med om att
utvidga tillämpningen av schabloner vid

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

taxeringen. Jag kan dock inte finna, att
högerns representanter har varit med om
något sådant, eftersom de har gått emot
schablonavdraget vid inkomst av tjänst
och visserligen tagit upp skattelagsakkunnigas
förslag beträffande schablonavdrag
vid inkomst av annan fastighet,
dock att högerrepresentanternas förslag
inte gäller avdrag vid inkomst av annan
fastighet i gemen, utan endast vid inkomst
av villafastigheter, som nu är föremål
för schablontaxering. Jag vill också
säga, att detta förslag om särskilt
avdrag vid inkomst av schablontaxerade
fastigheter inte medför någon förenkling
av taxeringen utan motiveras av hänsyn
till sparandet.

Det förhåller sig inte heller på det
sättet, som herr Sjödahl ansåg sig kunna
hävda, att högern ensam gått in för
en fördubbling av avdragen vid inkomst
av kapital; högerns förslag sammanfaller
nämligen med skattelagsakkunnigas.

Jag har stor förståelse för de synpunkter,
som framfördes av herrar Niklasson
och Bengtson, när de menade, att man
får vara mycket försiktig med att införa
avdrag, som kommer endast vissa grupper
av skattskyldiga till godo. Den synpunkten
har också föresvävat högern,
när den gått emot schablonavdraget vid
inkomst av tjänst, och det hade förefallit
naturligt, om herrar Niklasson och
Bengtson från sina utgångspunkter hade
instämt med högern i det avseendet.

Vad beträffar avdraget vid inkomst av
schablontaxerade fastigheter, vill jag
säga, att detta inte är någonting som andra
grupper av skattskyldiga, exempelvis
jordbrukarna, kan göra anspråk på. Det
ligger nämligen till på det sättet att ägarna
av villafastighetcr inte får göra några
som helst avdrag för reparationer och
andra omkostnader med undantag av
skuldräntor, under det att jordbrukarna
— det måste man väl erkänna — får
göra avdrag för alla omkostnader, de
har haft för inkomstens förvärvande,
alltså även kostnader för reparationer
m. in.

Med hänsyn till att det i kammaren nu
råder ett tillstånd, som viil skulle kunna
betecknas såsom tidsnöd, skall jag

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.
avstå från ytterligare kommentarer till
den förda debatten.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Endast några få ord angående
det föreslagna schablonavdraget
för avkastning av kapital.

Jag och åtskilliga andra riksdagsledamöter
från olika partier bär motionerat
om att detta avdrag skulle fastställas till
200 kronor för ensamstående och 400
kronor för gifta. Finansministern har i
ett anförande alldeles nyss mycket starkt
understrukit utskottets uttalande att
schablonavdraget främst motiverats med
förenklingssyftet. Den sparfrämjande betydelsen
skulle endast vara en följdverkan,
menar man. Jag skulle för min del
vilja göra gällande, att den sparfrämjande
betydelsen borde vara rent av det
primära. Emellertid vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att man genom detta
förslag om schablonavdrag äntligen bär
tagit ett sådant steg på skattevägen, som
kan stimulera sparandet. Synd bara att
detta steg blev så kort! 100 kronor i ränta
motsvarar i nuvarande ränteläge ett
kapital på ca 3 000 kronor, d. v. s. endast
hälften så mycket som skatteutredningens
förslag skulle ha lett till. Nog skulle
man ha kunnat gå åtminstone så långt
som de sakkunniga hade förordat.

Det är ovedersägligt att skattepolitiken
har mycket stor betydelse för sparandet.
Jag har själv i min verksamhet
gjort erfarenheter på det området. Det
talas så mycket i detta hus om det
enskilda sparandet och dess betydelse
för penningvärdet, för produktionen,
för välståndet, för tryggheten o. s. v. Det
har talats om detta även nu under diskussionen.
Jag skall inte göra mig skyldig
till några upprepningar, jag vill
bara ge min anslutning till vad som här
sagts av åtskilliga talare i det sammanhanget.
Vi talar alltså mycket om att
främja sparandet — men vi gör så ynkligt
litet i det avseendet! Jag vill i likhet
med herr Ewerlöf uttala mitt beklagande
över att finansministern inte velat
begagna tillfället att nu slå ett verkligt
slag för sparandet.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m.

Det är ganska frestande att i detta
sammanhang nämna något om vad man
i vissa andra länder har åtgjort i detta
stycke. Bara ett par exempel i all korthet.
I Västtyskland har olika former för
skattegynnat sparande införts, och där
har sparandat ökat oerhört, trots att
spararna där tidigare har förlorat så katastrofalt,
bland annat genom valutareformen
1948. Likväl har de i sparinstituten
i Tyskland innestående medlen
femfaldigats sedan 1949. I Finland är
alla banktillgodohavanden skattefria med
avseende på såväl kapital som ränteavkastning.
Det har haft till resultat en
mycket stark ökning av bankinsättningarna
där. I Danmark införde man i fjol
premiering av visst tidsbundet sparande.

Här har vi nu det första steget, försiktigt,
nästan liksom ursäktande oss för
att det kan medföra ett ökat sparande.
Det är bara en följd av en åtgärd i
annat syfte, säger man.

Jag skulle vilja säga: Låt oss göra sparandet
och dess verkningar till ett huvudsyfte!
Det har faktiskt land och folk
gagn av.

Herr talman! Jag instämmer helt med
herr Velanders reservation på denna
punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, godkändes den nu föredragna paragrafen.

33 §.

Herr VELANDER (h):

Jag ber, herr talman, att på den förevarande
punkten få yrka bifall till den
med I betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå
att nämnda paragraf skulle, i överensstämmelse
med den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservatio -

nen, utgå ur lagförslaget; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

35 § 5 mom.

Godkändes.

39 § 3 mom.

Herr VELANDER (h):

Jag ber, herr talman, att även på denna
punkt få yrka bifall till den med I
betecknade reservationen.

Herr SPETZ (fp) :

Herr talman! Jag ber att beträffande
denna paragraf få yrka bifall till reservation
nr II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det under behandling varande
momentet yrkats l:o) att detsamma
skulle godkännas enligt utskottets
förslag; 2:o), av herr Veländer, att momentet
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av honom
och herr Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Spetz, att kammaren skulle godkänna
momentet med den avfattning,
som föreslagits i den av honom m. fl.
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets förslag till
momentets lydelse vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Veländers yrkande.

Herr Spetz äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående 39 § 3 mom. i
det av bevillningsutskottet i punkten A 1
tillstyrkta lagförslaget antager godkännande
av lagrummet enligt den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av lagrummet enligt den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 47;

Nej — 35.

Därjämte hade 41 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 39 § 3 mom. i
det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 18 under punkten A 1 tillstyrkta lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkänncs nämnda lagrum
med den lydelse, som förordats i

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

46 § 2 mom.

Herr VELANDER (h):

Jag ber, herr talman, att på förevarande
punkt få yrka bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med föreliggande
yrkanden propositioner; först
på godkännande av det nu föredragna
momentet samt vidare därpå att momentet
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på momentets godkännande
enligt utskottets förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 46 § 2 mom. i
det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 18 under punkten A 1 tillstyrkta, lagförslaget,
röstar

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes lagrummet med
den lydelse, som förordats i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 20.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

50 § 2 och 3 mom., 51 § samt anvisningarna
till 62 §

Godkändes.

Herr VELANDER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Jag ber att beträffande taxeringen av
en- och tvåfamiljshus få yrka bifall till
reservation I, som i detta avseende innebär
ändring bl. a. i 24 §.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att i det nu
förevarande lagförslaget skulle införas
en ny paragraf, betecknad 24 §, av den
lydelse, som förordats i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen; samt
2:o) att i lagförslaget skulle införas två
nya moment, betecknade 24 § 2 och 3
mom., med den avfattning, som föresla -

gits i den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen.

Därjämte hade yrkats, av herr Sjödahl,
att berörda yrkanden skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till herr Sjödahls yrkande samt
vidare enligt de under l:o) och 2:o)
här ovan upptagna yrkandena; och förklarades
den förstnämnda propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ordet lämnades ånyo till herr VELANDER
(h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att beträffande
frågan om skattefritt bottenavdrag för
annan fastighet få yrka bifall till reservation
nr I, som på den punkten innebär
ett tillägg till 25 §.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o), av herr Velander, att
i det under behandling varande lagförslaget
skulle införas ett nytt moment,
betecknat 25 § 5 mom., av den lydelse,
som förordats i den av honom och herr
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 2:o), av herr
Spetz, att i lagförslaget skulle införas
ett nytt moment, betecknat 25 § 5 mom.,
med den avfattning, som föreslagits i
den av honom in. fl. anförda reservationen.

Vidare hade herr Sjödahl yrkat, att
nämnda yrkanden skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till herr Sjödahls
yrkande samt vidare enligt de av
herr Velander och herr Spetz framställda
yrkandena; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till herr Sjödahls yrkande,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ang.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Spetz’ yrkande.

Herr Velander äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående föreliggande
förslag om ändring i 25 § kommunalskattelagen
antager godkännande av den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen i
motsvarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av den av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv avgivna reservationen i denna
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 41;

Nej — 34.

Därjämte hade 48 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

Den, som — i enlighet med vad bevillningsutskottet
i betänkande nr 18
hemställt — avslår föreliggande förslag
om ändring i 25 § kommunalskattelagen,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
i den lydelse, som föreslagits i den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 85;

Nej — 35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Nu föredrogos

Övergångsbestämmelserna

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
de nu föredragna övergångsbestämmelserna
yrkats 1 :o) att desamma skulle
godkännas; 2:o), av herr Velander, att
nämnda bestämmelser skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den
av honom och herr Nilsson i Svalöv vid

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Ang. vissa schablonavdrag vid taxering m. m.

betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Spetz, att övergångsbestämmelserna
skulle godkännas med den
avfattning, som föreslagits i den av honom
m. fl. anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
övergångsbestämmelsernas godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr Velanders
yrkande, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner övergångsbestämmelserna
i det av bevillningsutskottet i
betänkande nr 18 under punkten A 1 tillstyrkta
lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas övergångsbestämmelserna
med den lydelse, som förordats
i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkterna A 2—A 4 och B 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 2

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande punkt i den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten B 3

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motsvarande
punkt i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna B 4—B 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Om samordning av stödformerna för hantverk och småindustri

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å drivmedel
för vissa motordrivna fordon inom
jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln; nr

24, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 12 § 2 mom. kommunalskattelagen;
och

nr 25, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för erläggande av
lagfartsstämpel vid utköp av fastighet
enligt förordningen om fondskatt.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om samordning av stödformerna för
hantverk och småindustri

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående statsgaranti
för lån till hantverks- och småindustriföretag
under budgetåret 1955/56, dels
ock i ämnet väckta motioner.

I en den 21 januari 1955 dagtecknad
proposition, nr 55, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över liandelsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
medgiva, att statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag finge under
budgetåret 1955/56 beviljas intill ett
belopp av 10 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta likalydande
motioner, nämligen inom första kammaren
nr 391 av herr Kronstrand m. fl.
och inom andra kammaren nr 487 av
herr Gustafsson i Skellefteå in. fl. I motionerna
hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av ifrågavarande proposition
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till nästa
års riksdag om en samordning av de

4 Förslå kammarens protokoll 1955. Nr 11

nuvarande stödformerna till hantverk
och småindustri, varvid de i motionerna
framförda synpunkterna borde beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;

2) anse de likalydande motioner I:
391 och II: 487 besvarade genom vad
utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I motionerna I: 391 och II: 487 har
i huvudsak berörts frågan om en samordning
av de nuvarande stödformerna
för hantverk och småindustri. Starka
skäl talar enligt motionärernas mening
särskilt för att en samordning av kreditgarantisystemet
och företagarföreningarnas
långivning kommer till stånd
så snart som möjligt. Utskottet, som icke
funnit anledning att nu till prövning
upptaga frågan hur en sådan samordning
bör komma till stånd, vill erinra
om, att utskottet redan i sitt utlåtande
nr 29 till 1954 års riksdag framhöll, att
införandet av garantisystemet motiverade
att åtgärder vidtoges i syfte att söka
samordna förekommande stödåtgärder
på området. Härmed syntes dock kunna
anstå till dess att någon erfarenhet vunnits
av ordningen med kreditgarantier.
I den föreliggande propositionen har departementschefen
förklarat sig beredd
överväga frågan, när praktiska erfarenheter
vunnits beträffande garantigivningens
verkningar. Utskottet vill understryka
önskvärdheten av att frågan
om en samordning av stödformerna snarast
möjligt blir föremål för utredning
och prövning, vilket särskilt torde vara
av intresse för de lånesökande inom
hantverk och småindustri. I samband
härmed synes också den i motionen berörda
frågan om en decentralisering av
besluten rörande kreditgarantierna kunna
övervägas.»

Reservation hade anmälts av herr
Welitjc, soin likväl ej antytt sin åsikt.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Om samordning av stödformerna för

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Till bankoutskottets utlåtande
har jag här fogat en blank reservation.
Med den har jag inte åsyftat
att ge till känna en mening som i det
väsentliga avviker från vad utskottet anfört
och inte heller att framställa något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Även enligt min uppfattning är den
föreslagna kreditgarantien, för vilken
förra årets riksdag anslog tio miljoner
kronor och för vilken nu föreslås ytterligare
tio miljoner kronor, ett värdefullt
stöd för hantverks- och småindustriföretag
och därmed jämförliga företag.
Den är avsedd att lämnas vid nyetablering,
utvidgning och rationalisering. Vidare
skall den kunna ingå som ett led
i lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.
Lånegarantisystemet förutsattes
att tills vidare tillämpas på försök. För
att främja saken har årets riksdag helt
nyligen vid antagandet av den nya banklagen
skapat ytterligare möjligheter för
småföretagare att finansiera sin verksamhet
i och med införandet av bestämmelserna
om s. k. blancokredit. Jag
hoppas att allt detta skall verka på så
sätt, att småföretagarnas finansieringssvårigheter
blir väsentligt lättade.

Jag skulle i denna debatt vidare vilja
understryka vad utskottet också har
framhållit på sidan 3, där det sägs att
»lånegarantigivningen är avsedd att
komma till användning endast i sådana
fall då eget kapital eller bankmässiga säkerheter
icke kan tillhandahållas i tillräcklig
utsträckning». Det är ett kort
och koncist uttalande, som kanske i och
för sig inte kräver något tillägg, men
en viss kommentar synes mig önskvärd
för att kunna ge en bättre vägledning
vid den fortsatta handläggningen av
dessa frågor.

Först skulle jag vilja peka på det förhållandet,
att de med lånegaranti erhållna
lånen torde medföra den fördelen,
att investeringar gjorda med medel
erhållna på detta sätt blir fria från investeringsavgift.
Detta gynnande kan
medföra en inte avsedd inriktning av
finansieringen av småföretagen från en

hantverk och småindustri

normal bankmässig kreditgivning, vilket
givetvis bör beaktas.

Sedan vill jag ytterligare framhålla
angelägenheten av att man vid handläggningen
av dessa lånegarantiärenden
främst söker stödja sådana företag, där
det ifrågakommer de minsta utläggen
för investeringar. Låneansökningar för
utvidgning eller modernisering av äldre
företag bör alltså ha företräde framför
lån till startande av helt nya företag.
Det har ju i diskussionen kring denna
fråga pekats på vissa fall, där det dragits
i tvivelsmål, huruvida det varit välbetänkt
att bevilja lån till nystartade
företag. Jag har med dessa ord velat
erinra om de betänkligheter som i detta
sammanhang framförts.

Jag har, herr talman, inte annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr FAHLANDER (s):

Herr talman! De farhågor som framskymtade
i herr Wehtjes anförande är
nog ganska obefogade. Handläggningen
av de låneansökningar som inkommer
till garantilånefonden omgärdas nämligen
med snäva begränsningar. Först
skall företagsföreningarna i de olika länen
— det finns ju numera sådana i de
flesta län — noga granska ansökningarna
och tillse att lån ur garantilånefonden
endast beviljas till sådana företag,
som inte kan erbjuda bankmässig säkerhet
och som alltså inte kan få lån på
vanligt sätt i bankerna. Vidare går dessa
ansökningar till handelsdepartementet
för ytterligare granskning, innan ärendena
går till konselj för beslut.

Jag tror också att den inriktning, som
dessa lån säkerligen kommer att få,
nämligen att stödja den av oss alla omhuldade
lokaliseringen av industriföretag
till områden och orter, där man kanske
nu längtar efter att få industrier, kan
vara ett skäl att man stödjer dem. Herr
Wehtje talade också om att han var angelägen
att så skedde. Men det gör att
man inte alls behöver hysa farhågor för
att folk söker få dessa lån bara för att
slippa investeringsavgift. Jag tycker att

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Om samordning av stödformerna för hantverk och småindustri

det skulle vara en dålig organisation, om
man skulle behöva ta till lånesumman
med ett så pass stort belopp, att den
lånesökande fick just vad han behövde
efter frånräkning av investeringsskatten.

Rent principiellt vill jag säga, att om
herr Wehtje velat omgärda denna låneform
med ytterligare garantier, hade det
varit bättre om han gjort det i samband
med behandlingen av investeringsavgiften.
Herr Wehtje vet ju att det finns
andra områden, som också är befriade
från investeringsavgift. Men en aktion
från herr Wehtjes sida på den punkten
skulle logiskt ha inneburit, att herr
Wehtje velat vidga området för investeringsavgiften,
vilket jag aldrig kan tro
att herr Wehtje menar.

Det var bara detta jag ville framföra
med anledning av herr Wehtjes yttrande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 150, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 18 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

156, med förslag till lag angående
omreglering av vissa ersättningar enligt
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. in.;
och

nr 157, angående ratifikation av konsularkonventionen
mellan Sverige och
Frankrike.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av motioner om ändrad
ordning för utfärdande av röstlängdsutdrag; statsutskottets

utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/
56 till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till Stockholms
högskola jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till folkskoleväsendet
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budget -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

året 1955/56 till Musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

11, i anledning av väckt motion
angående konstnärlig utsmyckning av
första kammarens plenisal;

nr 12, i anledning av väckt motion
om installation av ny högtalaranläggning
i andra kammarens plenisal; samt
nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1954;

första lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckta motioner om en
översyn av abortindikationerna m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, dels ock en i
ämnet väckt motion; samt
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet;

jordbruksutskottets utlåtande och memorial
nr 9, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt
nr 10, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Fiskerilånefonden; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av väckt motion
angående bortskaffande av sand från

vägar inom tättbebyggda samhällen;
samt

nr 12, i anledning av väckt motion
angående lekmannarepresentation i de
s. k. länsråden.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade motioner: nr

457, av herr öhman och herr Persson,
Helmer,

nr 458, av herr Veländer,
nr 459, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Johansson, Theodor,

nr 460, av herr Magnusson m. fl.,
nr 461, av herr Eskilsson och herr
Johansson, Anders,

nr 462, av herr Hermansson, Herbert,
m. fl.,

nr 463, av herr Ohlon m. fl.,
nr 464, av herrar Ohlon och Svärd,
nr 465, av herr Svärd m. fl., och
nr 466, av herr Ewerlöf m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet.

Vidare anmäldes och bordlädes följande
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 467, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa byggnadsfrågor m. m. inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 468, av herr Danmans m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sparbanker
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.37.

In fidem
Per Bergsten

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550733