1955 FÖRSTA KAMMAREN! i',' Nr 20 (Riksdagens protokoll 1955:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 FÖRSTA KAMMAREN! i'','' Nr 20

.■■I '' ■'' .......................... M ■'' — —— —

23—24 maj

i ''»JlnflV# »fliJ lii) i

Vi •« 1«. lmitS ftif ugl/tu

fii ‘lUwltiHffa in*’ it u i-w inmu i }*k1 v ^ciHfonjG

N. ,n ,''t .^0* HM

..», .«* HéUlUtlUifitfeiKi ii *> tum^rnr/ .$4*** ,8£i

rv Debatter ''an;. ^

:■( .in aihiivsnii (Ut g»isn« a*trt ■• ■

’*• Tisdagen den 84 maj !,i •

Ändringar i taxeringsförordningen m. m. . . ''! .

■■ r* • i: c! •>». J »A; v Rf ii; lui*» rh .....

Ombyggnad av bandelen Sölvesborg—Hörviken m. m......

Bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. m.

Anslag till Lunds universitet „.....................,...

•- - Å ‘Vf9; !|iv{4- * • i **- .*1j • jfri * ‘i i

Anslag till ökad utbildning av läkare ........... .. >.

Villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor ..........

(Öl w«i.j tu aniaoiiiii. »in!) »<>i gi Ti åt uti « riu .v#1

Utbyggnad av yrkesutbildningen n\. m., ....... ......

Anslag till justitiedepartementet ......................

Anslag till fångvårdsänstalterna ..............,........*. .''V

Uppskov med behandlingen av vissa ärenden ................

Inrättande av ett sjöfartsverk................................

ökad examination av tandläkare ............................

Tillfällig korttidsutbildning av präster ......................

Sid.

27
. 32

i '' 39

. 42
? 46
54

-it 74

. 77
. 82
83
. 97
101

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 24 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändring i taxeringsförordningen
m. m....................................... 5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i taxeringsförordningen
m. m....................................... 26

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 20

Jfr SO

Innehåll

; -Ny-v-; sw.

Bevillningsutskottets memorial nr 50, ang. uppskjutande av be j

handlingen arv .vissa motioner .......>/ X \ < A P?l

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. rätt för utländska bolag
och föreningar att idka näring här i riket m. m............. 27

Statsutskottets utlåtande nr 132, ang. vissa tjänster vid kommuni ''

'' kationsverken *. r. .IV.lv. f. ,-P.r........... 27

— nr 133, ang. ombyggnad av bandelen Sölvesborg—Hörviken

m. m........... 27

— nr 134, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregle mente

m. m..........j.blU. .f V.. .V.-...................... 32

— nr 135, ang. anslag till Lunds universitet.................... 39

— nr 136, ang. anslag till ökad utbildning av läkare ............ 42

— nr 137, ang. ändring i bestämmelserna om statlig studiehjälp åt

elever vid folkhögskolor .................................. 46

— nr 138, ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m........... 54

— nr 139, ang. vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m..... 74

— nr 140, ang. anslag till justitiedepartementet ................ 74

— nr 141, ang. vissa anslag till regeringsrätten ................ 77

— nr 142, ang. vissa anslag till fångvården m. m............. 77

— nr 143, ang. befrielse från skyldighet att återbetala för mycket

utbetalade lönebelopp ... „..... II

— nr 144, ang. särskilda ekonomiska förmåner åt övertalig personal
vid Stockholms tygstation m. m....................... SI

— memorial nr 145, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ............................................ 82

— utlåtande nr 146, ang. inrättande av ett sjöfartsverk.......... 83

— nr 147, ang. anslag till kommerskollegium ...t........... 97

— nr 148, ang. ökad examination av tandläkare m. m........... 97

— nr 149, ang. anslag till tillfällig korttidsutbildning av präster 101

— nr 152, ang. ombyggnad av }ärnvigen Gullberna—-Torsks—

Bergkvara ......................... 117

— nr 153, ang. ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familje pensionsreglementen

m. m................................. 11T

MAndagen den 23 maj 1955

Nr 20

Måndagen

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till närslutna läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
resterande dagar av maj månad.

Centrallasarettet, Stocksund den 22
maj 1955

L. Franzon

Att riksdagsman Fritz Laur Franzon,
född den 31 jan. 1890, som vårdats å
Centrallasarettets medicinska avdelning
fr. o. m. den 21 maj 1955 och tills vidare,
på grund av sjukdom är i behov av fortsatt
vård under en tid av minst 14 dagar
och under denna tid är oförmögen till
arbete, intygas.

Stocksund den 22 maj 1955

Olle Naglo
Leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 146—149 och 152
—155, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 4 och 5, tredje
lagutskottets utlåtande nr 26 och memorial
nr 27 ävensom jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28 och 29 samt memorial
nr 30.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att kammaren måtte besluta,
att på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde de två gånger
bordlagda ärendena uppföres i följande

den 23 maj

ordning: bevillningsutskottets betänkande
nr 46, konstitutionsutskottets utlåtande
nr 20, bevillningsutskottets memorial
nr 50, andra lagutskottets utlåtande nr 29,
statsutskottets utlåtanden nr 132—144,
memorial nr 145 samt utlåtanden nr 146
—149 och nr 152—155, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 4 och 5, bankoutskottets utlåtanden nr
26—28, första lagutskottets memorial nr
36, andra lagutskottets memorial nr 33,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 24 och
26 samt memorial nr 27 ävensom jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28 och 29
samt memorial nr 30.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 150, i anledning av Kung]. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1955/56 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj.ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1955/56 till väg- och vattenbyggnadsverkets
avlöningar och omkostnader jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1955/
56 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; sammansatta

stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts.
proposition angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

Nr 20

Måndagen den 23 maj 1955

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor, dels ock i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden Ofch memorial: nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. ni., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) m. m.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; .i »h.i i -

> >-f .t ''.-O »fn . '' t\£

, it «lr >''A

■ vui m

!>*.■) .•» 1
er.5 v»: t;

sm-■», « •»••• a, it* .a: ’•>

y •* i ->.1 * * > j * >*Y

t«i4 V\ ■ i 4»» i i''" •

i''iv :\ *»? ?<H''i il >>«*\**''.\*1 ;■!''* \ < *. *n/>*

nr 34, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. in.; samt
nr 35, angående uppskov med behandlingen
åv-vitsa till bankoutskottet hänvisade
motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i sjölagen,
m. m.; ävensom
andra lagutskottets utlåtande nr 35, i
anledning av väckt motion om viss förbättring
av semesterrätten för flottningsarbetare.
.

Kammarens sammanträde avslutades

kl. 16.04.

In fidem

,; • I ’ It*?» It. tf , : .) »

Per Bergsten

r''\ -U/A i nn A il ».lift
MÄr ff MS Of Af nk!

»fi 4 måsni^tlruH
.r aitil it >o i ''n r;

’, H; i

.:<?■ i -.‘it . '' . 1 .T

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag anhålla om ledighet,
på grund av sjukdom, från riksdagsarbetet
till och med utgången av innevarande
månad.

Läkarintyg bifogas.

Örebro den 21 maj 1955

Rob. Krugel

Härmed intygas, att riksdagsman Robert
Krugel, Örebro, för närvarande vårdas
inneliggande å Örebro centrallasarett.
Han är från och med 20/5 förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet under
maj månad.

Örebro den 23 maj 1955

A. Storby
2:e underläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 150, 151, 156
och 157, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtanden nr 6 och 7, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr
29—31, 34 och 35, första lagutskottets utlåtande
nr 38 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 35.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
in. in., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 11 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 160, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr
379);

2) lag om ändrad lydelse av 62 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 26 juli .1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 2G juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

5) förordning angående ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar; samt

6) lag angående ändrad lydelse av
17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick det under 6 upptagna författningsförslaget,
till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
åtskilliga i anledning av densamma
väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 160, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga i betänkandet
infört förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

2) för sin del antaga i betänkandet
infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 62 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

5) antaga i betänkandet infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498
av herrar Magnusson och Arrhén samt
II: 619 av herrar Edström och Fröding,

2) de likalydande motionerna 1:499
av herr Bergh samt II: 615 av herrar
Carlsson i Stockholm och Birke,

3) de likalydande motionerna 1:500
av herr Osvald och II: 617 av herr Ståhl,
såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna I: 501
av herr Werner m. fl. och II: 616 av herr
Hansson i önnarp m. fl, ävensom

5) de likalydande motionerna 1:502
av herr Lindblom m. fl. och II: 618 av
herr Strandh,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Det av utskottet framställda förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
var i nedan angivna delar
så lydande:

4 $ första stycket.

Indelning i beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt
verkställes av
länsstyrelsen senast den 30 april året
näst före taxeringsåret. Senast den 30
november året näst före taxeringsåret

fastställer länsstyrelsen indelningen i lokala
taxeringsdistrikt och antalet särskilda
taxeringsnämnder i länet, därvid
tillika för varje särskild taxeringsnämnd
skall angivas ej mindre vilka grupper av
skattskyldiga, som skola taxeras av
nämnden, än även huruvida nämndens
distrikt skall utgöras av länet i dess helhet
eller visst angivet område inom detsamma.
För stad, som ej deltager i landsting,
skall alltid utses minst en särskild
taxeringsnämnd.

32 §.

1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret
föranleder, meddela de
upplysningar till ledning för egen taxering
för inkomst eller förmögenhet, som
kunna vara av betydelse för åsättande av
en riktig taxering.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig
att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela de ytterligare upplysningar,
som finnas erforderliga för
kontroll av egen deklarations riktighet
eller eljest för egen taxering. Dylika upplysningar
skola lämnas skriftligen, där ej
annat angivits i anmaningen.

3 mom. Angående skyldighet att underkasta
sig taxeringsrevision, därom stadgas
i 57 c §.

39 § t och 6 mom.

1 mom. Varder självdeklaration, som
skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom. utan
anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom. efter
anmaning, ej behörigen avlämnad inom
föreskriven tid, eller är innehållet i avlämnad
självdeklaration så bristfälligt,
att deklarationen uppenbarligen icke är
ägnad att ligga till grund för taxering,
skall den skattskyldige, där ej nedan annorlunda
stadgas, vara förlustig rätten
att hos kammarrätten och Kungl. Maj:t
överklaga taxering, för vilken deklarationen
skolat ligga till grund. Underlåter
den som jämlikt 31 § är pliktig avlämna
där angivna handlingar att hörsamma anmaning
att avlämna sådan handling eller
underlåter den som erhållit anmaning att
fullständiga självdeklaration, som varit
ofullständig, att efterkomma sådan anmaning,
skall den skattskyldige, där ej
nedan annorlunda stadgas, likaledes vara

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa

förlustig rätten att hos kammarrätten och
Kungl. Maj:t överklaga taxering, för vilken
handlingen eller deklarationen skolat
ligga till grund.

I de-----lämpligt vite.

6 mom. Angående föreläggande av vite
vid underlåtenhet att underkasta sig
taxeringsrevison, därom stadgas i 57 c §.

57 c § 1 mom.

1 mom. För kontroll av att deklarations-
och uppgiftsskyldighet enligt denna
förordning riktigt och fullständigt
fullgjorts eller för att eljest bereda beskattningsmyndigliet
upplysning till ledning
vid beslut om taxering eller eftertaxering
må taxeringsrevision äga rum
hos envar deklarations- eller uppgiftsskyldig,
dock att sådan revision ej må
äga rum hos myndighet eller annat organ,
som avses i 52 § första stycket.

Taxeringsrevision må jämväl verkställas
hos den som bedriver förmedlingsverksamhet
eller annan verksamhet av
sådan beskaffenhet, att uppgifter av betydelse
för taxeringskontrollen kunna
hämtas ur anteckningar eller andra
handlingar, som föras vid verksamhetens
bedrivande.

Vid taxeringsrevision må granskning i
den omfattning, som finnes erforderlig,
ske av räkenskaper och anteekningar
med därtill hörande verifikationer ävensom
av korrespondens, protokoll och
andra handlingar rörande verksamheten.

Då taxeringsrevision för visst eller vissa
beskattningsår verkställes, må jämväl
det löpande årets räkenskaper och handlingar
granskas.

2 mom. Den som har att verkställa
taxeringsrevision må påfordra att i den
utsträckning, som är erforderlig för det
med granskning avsedda syftet, genast
få taga del av handlingar som skola
granskas.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Spetz, Söderquist,
Veländer, Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Strandh a) ansett, att
de delar av utskottets yttrande, som avsåge
taxeringsrevision och påföljder för
deklarationsförsummelser m. m., bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt b) i anledning av de likaly -

ändringar i taxeringsförordningen m. m.

dande motionerna I: 498 av herrar Magnusson
och Arrhén samt 11:619 av herrar
Edström och Fröding, de likalydande
motionerna 1:501 av herr Werner
m. fl. och II: 616 av herr Hansson i önnarp
m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 502 av herr Lindblom m. fl. och
11:618 av herr Strandh hemställt,

1 :o) under punkten A 1 i utskottets
hemställan, att riksdagen måtte besluta
dels avslå förslaget till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379) i vad anginge
32 § 3 mom., 39 § 1 och 6 mom., 57 c §
samt 79 §, dels ock, med bifall till utskottets
förslag i övrigt, för sin del antaga
i reservationen angiven ändrad lydelse
av vissa författningsrum i taxeringsförordningen
;

2:o) under punkten B i utskottets hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla dels om översyn av
ifrågavarande bestämmelser enligt i motionerna
framförda synpunkter, dels ock
om nytt förslag i ämnet att föreläggas
riksdagen i samband med blivande förslag
till ny taxeringsförordning.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 46 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt det av utskottet i punkten
A 1 framställda förordningsförslaget
paragrafvis och, där så erfordras, moment-
och styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik sist,
att sedan nämnda förordningsförslag
blivit genomgånget, utskottets hemställan
i punkten A 1 föredrages,

att vid behandlingen av den del av betänkandet,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i
dess helhet ävensom konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

Punkten A 1

Utskottets förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen

4 §.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! I sitt betänkande nr 4G
vid 1950 Ars riksdag uttalade bevillningsutskottet
följande: »Taxeringsproceduren
måste vara så utformad att den förutom
den enskildes rättssäkerhet jämväl främjar
största möjliga effektivitet i taxeringsarbetet.
Båda dessa intressen äro lika
viktiga.»

Jag tror väl att fullständig enighet råder
om riktigheten i denna utskottets
sammanfattning. Samma enighet torde
råda beträffande angelägenheten av att
hålla efter skattesmitare. Delade meningar
kan möjligen råda om medlen för att
nå detta mål. .lag måste erkänna att jag
kände en utpräglad olust vid läsningen
av 1950 års skattelagssakkunnigas förslag
till effektivare taxering, och jag medger
oförbehållsamt att propositionen fördelaktigt
skiljer sig från sakkunnigutlåtandet.
Bevillningsutskottet konstaterar också
i sitt föreliggande betänkande att de
föreslagna omformuleringarna i stort
sett endast utgör en förtydligande lagtext
för vad som redan är praxis. Utskottet
har därför i huvudsak enhälligt tillstyrkt
propositionen, vilket inte betyder att alla
ledamöterna har varit helt nöjda med
den utformning som vissa paragrafer har
erhållit. Jag beklagar därför att utskottet
inte har kunnat enas på de två punkter
där enligt min mening allvarliga missgrepp
kan bli följden av helt nya bestämmelser.

Den ena punkten gäller 39 §. Här föreslås
att den förlust av rätten att anföra
besvär hos skattedomstolarna som nu
gäller skall utsträckas att gälla även då
»innehållet i avlämnad självdeklaration
är så bristfälligt att deklarationen uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund
för taxering». Ändringen har föranletts
av att man som det uppges på vissa håll
kringgått bestämmelserna om tid för avlämnande
av deklaration genom att lämna
in en blankett med endast namnun -

derskrift eller med några helt otillfredsställande
uppgifter. Det skulle vara vissa
s. k. deklarationsbyråer som skulle praktisera
detta förfaringssätt.

Oavsett att taxeringsmyndigheterna
ingalunda står utan möjlighet att verksamt
möta eventuellt missbruk av angiven
art så frågar jag mig vilka skattskyldiga
det här kan röra sig om. Knappast
löntagare, vilkas deklarationer ju i allmänhet
är mycket enkla. Det skulle väl
då, föreställer jag mig, vara småhandlare
och dylika som anliter någon bokföringsbyrå.
Antalet skattskyldiga av denna
kategori är emellertid alltid relativt
ringa inom varje taxeringsdistrikt, varför
en anmaning att komplettera deklarationen
icke kan vålla särskilt stort besvär
för ordföranden. Jag bortser då från de
särskilda rörelsedistrikten, men dessa
har ju i regel tillgång till egen kontorspersonal.

Finns det då anledning att för den obetydliga
fördel som möjligen kan vinnas
ge utrymme för det betydande godtycke
som kan uppstå vid tolkningen av uttrycket
»så bristfälligt»? Utskottet framhåller
visserligen att någon tillämpning
av stadgandet utöver de fall av missbruk
som tidigare antytts »självfallet icke bör
äga rum», men lagtexten korresponderar
icke med denna motivering. Ordet »uppenbarligen»
som tillagts efter förslag av
riksskattenämnden utgör i själva verket
inget hinder för att praktiskt taget alla
skönstaxeringar kan komma att undandragas
från skattedomstols prövning.

Stadgandet förefaller så mycket mera
onödigt som förslaget har provisorisk karaktär.
Departementschefen ifrågasätter
till och med om förlust av besvärsrätten
över huvud taget utgör en lämplig påföljd
för deklarationsförsummelse. Varför i all
världen skall vi då lämna lastarenom
rum, som det gamla uttrycket lyder?

39 § rörde alltså besvärsrätten och har
intet samband med den föreslagna nya
57 c §. Denna paragraf sammanfattar
vad som i gällande taxeringsförordning
benämnes bokföringsgranskning, förkortat
bokgranskning. Förfarandet föreslås
nu få benämningen taxeringsrevision. I
fyra av de fem motioner, som väckts

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ane. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

med anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
yrkas avslag på denna paragraf
och överarbetning till nästa år. Utskottets
majoritet förklarar sig hysa viss
förståelse för motionärernas tvekan, men
biträder Kungl. Maj:ts förslag. Det torde
dock inte kunna bestridas, att stark saklig
kritik kan riktas mot förslaget. Sålunda
skall granskningsman äga befogenhet
att taga del ej endast av räkenskaper,
anteckningar och verifikationer,
utan även av korrespondens, protokoll
och andra handlingar rörande verksamheten.
Han äger också påfordra att genast
få taga del av de handlingar, som
skall granskas.

Utskottet söker förtaga det ogynnsamma
intryck dessa rigorösa bestämmelser
gör genom att utskottet finner sig
böra understryka, att de befogenheter,
som ges taxeringsmyndigheterna, skall
begagnas med urskillning och omdöme.
Handlingar av enskild natur, såsom privatbrev
o. d. är givetvis undantagna, säger
utskottet troskyldigt. Tyvärr har utskottet
inte anvisat någon metod att skilja
affärsbrev från privatbrev utan att
läsa dem. Enbart detta synes mig vara
så passa allvarligt, att jag måste reservera
mig på denna paragraf.

Härtill kommer emellertid en annan,
minst lika allvarlig omständighet. Bevillningsutskottet
skrev i det förut citerade
betänkandet: »Utskottet vill...

framhålla, att utskottet finner det vara
en angelägenhet av vikt, att förtroendet
för taxeringsmyndigheterna icke undergräves
genom en kritik, som utgår
från oriktiga förutsättningar.» Ännu mera
angeläget bör det då vara, att inte
bestämmelserna och formuleringarna
blir sådana att kritiken blir berättigad.
Jag syftar då, herr talman, på de delade
meningarna rörande sekretesskyddet
kontra taxeringsrevisionen. Jag har ingen
kompetens att avgöra vad som är
riktigt, men jag vill påpeka att kammarrätten
uttalat en varning för ingrepp på
detta känsliga område. Nog borde ett
samråd med vederbörande facksammanslutningar
ha kunnat ge ett förslag, som
tillfredsställt båda de krav som här framkommer.
Man kanske då hade sluppit

att se sådana överord som skattenazism,
taxeringspolis o. dyl. eller en bild av
en läkare, som är besviken över att det
inte finns något serum mot besvärliga
taxeringsintendenter, när det eljest finns
serum mot alla möjliga virus.

Då det gäller att hålla efter skattesmitare
är det enligt min erfarenhet
fråga inte så mycket om formuleringarna
i taxeringsförordningen som om tillgång
på kompetenta granskningsmän. De
växer sannerligen inte på träd. Herr Sjödahl
påpekade senast i onsdags, hur de
experter, som den svenska staten har varit
så snäll att uppfostra inom sina skattedomstolar
och som t. o. m. bevillningsutskottet
varit med om att uppfostra, försvinner.
Även om jag sätter ett frågetecken
för bevillningsutskottets uppfostrande
verksamhet, är herr Sjödahls iakttagelse
riktig. Man kunde kanske i stället
för den snälla svenska staten säga den
snåla, men det hör inte till detta sammanhang.
I varje fall kommer ett uppskov
med antagande av 57 c § icke att
medföra något fördröjande eller förhindrande
av den granskningsverksamhet
som pågår praktiskt taget året om på
taxeringsavdelningarna runt om i landet
och varom dagspressen så gott som dagligen
ger besked.

Till sist vill jag ånyo påpeka, att de
båda paragrafer det här rör sig om inte
har något samband med varandra. Om
någon av kammarens ledamöter reagerar
mot taxeringsrevisionen, men icke
mot inskränkningen i besvärsrätten eller
tvärtom, finns alltså möjlighet att i det
ena eller det andra fallet följa reservanternas
förslag.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkanden vid de särskilda paragraferna.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Finansministern har anledning
känna sig tillfredställd över den
behandling, som den föreliggande propositionen
rönt inom bevillningsutskottet.
Förtjänsten härav tillkommer i allt väsentligt
finansministern själv. Han har
med måttfullhet och urskillning sökt gö -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

ra det bästa möjliga av skattelagssakkunnigas
förslag till en effektivare taxering
i de delar, som i förslaget genom
propositionen fullföljts. De sakkunnigas
förslag om en straffavgift på alla dem,
som råkat göra något fel i sin deklaration,
har fått ramla under bordet. Vidare
har finansministern underkänt de sakkunnigas
förslag om taxeringsorganisationen
samt hänvisat hela frågan därom
till fortsatt utredning. Viss hänsyn har
också tagits till de skattskyldigas intresse
av ökad rättssäkerhet. Propositionsförslaget
är dock därutinnan alltjämt, såsom
herr Spetz har varit inne på, otillfredsställande,
och därför bör vid den
förestående utredningen ändringar och
förbättringar i detta hänseende eftersträvas.

Propositionen har sålunda, åtminstone
av mig, icke kunnat uppfattas såsom
uttryck för något slags »skattenazism».
Finansministerns försök att lägga åtskilliga
ting till rätta har också inom utskottet
omfattats med förståelse även från
deras sida, som ofta har sett och sannolikt
även ofta kommer att se sig tvungna
träda i opposition mot olika uppslag
från finansministerns sida.

Propositionen avser, såsom vi väl alla
är på det klara med, ett område, där behov
av reformer måste anses trängande.
Att skattskyldiga genom egna åtgärder
medvetet undandrar sig sin skatteplikt
får icke tolereras. Ur såväl allmänna som
enskilda synpunkter måste därför en effektivisering
av taxeringskontrollen åvägabringas.
Detta gäller alldeles oavsett
vilka orsakerna än må vara till att exempelvis
självdeklarationerna i betydande
utsträckning är oriktiga eller bristfälliga.
Det tjänar dock ingenting till att, såsom
väl understundom sker, söka överdriva
frekvensen av sådana fall. Det är
olustigt nog ändå. Och, när utskottet understryker,
att »tendenserna till försämrad
skattemoral måste enligt utskottets
mening betecknas som allvarliga», är
detta visserligen riktigt. Beaktas bör
dock i detta sammanhang, att dessa tendenser
till tiden sammanfaller med den
utveckling på beskattningens område,
som kammarens ärade ledamöter på nä -

ra håll kunnat bevittna. Det framstår därför
icke heller såsom opåkallat att i sammanhanget
erinra om den enhälliga mening,
som kommit till uttryck i det av
1949 års skatteutredning på sin tid avgivna
betänkandet, där det bl. a. heter:
»Endast i begränsad utsträckning är det
enligt vår mening tänkbart att med yttre
medel — ändringar i skattelagstiftningen
eller förstärkning av taxeringskontrollen
—• effektivt möta en försämring
av deklarationsmoralen. Å andra sidan
måste det vara av största betydelse,
att deklarationsmoralen i möjligaste mån
upprätthålles. En mera djupgående försämring
därav kan icke uppfattas annat
än som en allvarlig fara för skattesystemet.
Ur denna synpunkt finner vi
det viktigt, att skattetrycket icke tillåtes
stiga utöver en viss gräns. Med stöd
av våra undersökningar finner vi det antagligt,
att trycket av den direkta beskattningen
numera nått den kritiska
gränsen i detta avseende.»

Detta var nu en antydan om den förda
skattepolitikens följdverkningar på
det moraliska planet!

Sedan tiden för avgivandet av skatteutredningens
åberopade betänkande har
skattelättnader icke heller ingått i våra
vanor; vi förmenar, att motsatsen närmast
varit fallet. Kontroll och övervakning
blir alltså konsekvensen därav. Det
får dock icke glömmas, att någon restauration
av skattemoralen icke åstadkommes
därigenom. För att så skall bli möjligt,
kräves ett definitivt brytande med
de höga skatternas politik och därmed
en skattenivå som människorna, de
många människorna kan betrakta såsom
rimlig och skälig.

Finansministern avser att efter ytterligare
utredning förelägga 1955 års riksdag
förslag till ny taxeringsorganisation.
Även i det sammanhanget gäller det att
framgå med klokhet och måtta. Man bör
beakta uttalandet av 1950 års riksdag
om hänsyn till såväl den enskildes rättssäkerhet
som önskvärdheten av ökad effektivitet
i taxeringsarbetet. Den enskildes
rättssäkerhet är inte alltid detsamma
som taxeringens effektivitet, utan det
är trygghet mot bristande hänsyn och

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa

mot varje osaklig behandling från beskattningsmyndigheternas
sida. Taxeringsförfarandet
måste försiggå under
betryggande rättsliga former. För min
del kommer jag alltid att ha svårt att
förlika mig med vad som döljer sig under
begreppet ämbetsmannataxering, och
jag måste anse, att skattelagssakkunnigas
förslag i den delen icke siktade till någonting
annat än just en sådan taxering.
Ett verkligt lekmannainflytande måste
beredas utrymme i taxeringsarbetet, och
detta inte minst med hänsyn till angelägenheten
av att de skattskyldiga själva
skall ha en känsla av delaktighet i
och medansvar för detta arbete och dess
konsekvenser.

Mina sista reflexioner ligger i linje
med innehållet i de av herr Werner m.
fl. väckta motionerna. Då jag är oviss,
huruvida någon av herr Werners medmotionärer
eller partikamrater avser att
fullfölja de däri framförda tankegångarna,
vill jag, då herr Werner icke är i
tilfälle att deltaga i våra överläggningar
här i dag, gärna deklarera, att jag i allt
väsentligt delar dessa tankegångar. De
utgör också ett direkt stöd för den av
herr Spetz och mig m. fl. till utskottsbetänkande!
fogade reservationen.

Jag skall icke upprepa de skäl och
synpunkter, som herr Spetz i sitt anförande
utvecklat till stöd för denna reservation.
Det förefaller mig dock som
om utskottsmajoriteten — och där har
jag samma inställning som herr Spetz —
därest den varit besjälad av den samförståndsvilja,
som reservanterna företrätt,
beträffande det synnerligen känsliga
och intrikata problemkomplex, som
här möter oss, hade kunnat anpassa sig
till reservationens linje. Det är min bestämda
uppfattning, att detta varit starkt
motiverat. Bestämmelserna i § 57 c bryter
dock, såsom det sagts, den diskretionsplikt
och det sekretesskydd, som
andra författningar garanterar förtroenden
givna präster, läkare, advokater och
andra i därmed jämförliga ställningar.
•lag beklagar, att så icke skett.

1 det härigenom uppkomna läget avser
jag, herr talman, att, med instämmande
uti vad herr Spetz anfört, i ve -

ändringar i taxeringsförordningen m. m.

derbörligt sammanhang ställa yrkande
om bifall till reservationen, ett yrkande
som jag betraktar såsom bifall i huvudsak
till jämväl de av herr Werner m. fl.
väckta motionerna.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Ifrån de båda föregående
talarna har vitsordats, att man å ena
sidan med nödvändighet måste se till att
alla skattskyldiga på vederbörligt sätt
redovisar sina inkomster fullständigt och
betalar skatt för dem, men att samtidigt
rättssäkerheten givetvis måste upprätthållas
och inte på något sätt får skjutas
åt sidan.

Men man kan fråga sig: Vad menas
med rättssäkerhet uti ett fall som detta?
Det kan inte vara stridande mot rättssäkerheten
att en enskild person måste
deklarera samtliga sina inkomster och
beskattas enligt gällande skattelag. Inte
på något sätt gör man någon mannamån
genom att till beskattning ta fram de
verkliga inkomster en person har. Jag
skulle desslikes vilja säga, att eftersom
all beskattning måste syfta till likhet i
beskattningen, är det ett intresse för
alla och envar att de människor, som
vill uppträda som skattesvikare eller som
av försumlighet och dylikt kommer att
uppträda såsom sådana, hålls efter. Det
är ju alldeles uppenbart att den enskilde
kan betvivla att han lever i ett verkligt
rättssamhälle, om han vet att han själv
betalar skatt till sista öret för sina inkomster,
medan det är tämligen uppenbart
för honom att många andra, som
han kan blicka ut över i samhället, har
lyckats i sina försök att undandra sig
beskattning. I rättssäkerhetens begrepp
måste i detta fall medtagas även likheten
i beskattningen, jämlikheten att bära
samhällets bördor efter sin förmåga.

Jag är glad över att ingen i utskottet
och ingen av talarna här har på något
sätt velat värna skattesvikarna. Det skulle
i så fall också ha varit besynnerligt.
Men det skulle nog vara mycket värdefullt
om den propagandaapparat, som de
partier, som herrar Spetz och Velander
företräder, har uti de stora tidningarna

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

och som träffar praktiskt taget alla och
envar här i landet, sattes in på samma
sak. När herr Spetz talade om att han
inte ville beteckna detta förslag som ett
uttryck för skattenazism, förstod alla i
denna kammare att han därmed starkt
reagerade mot en stor tidning i denna
stad, som i allmänhet propagerar för de
åsikter som är herr Spetz’, men från
vilken han i detta fall tar bestämt avstånd.
Det skulle vara lyckligt om inte
bara alla propaganderande folkpartister,
utan även de folkpartistiska organen rättade
sig efter detta.

Jag har också till min ledsnad sett att
en aktad tidning på västkusten •— jag
vill trots vad som förekommit, använda
ordet aktad — efter vad jag förstod gav
herr Spetz anledning att använda en viss
term. Jag syftar då på det uttryck i denna
tidning som innebar, att även om rent
av en del undersåtar kanske inte anser
sig ha hjärta att utlämna alla sina inkomster
till taxering, så är inte därmed
sagt att moralen är så dålig. Lyckligtvis
stod inte detta att läsa i ledarspalten,
men det återfanns inte heller i kåsörsspalten
utan på den mest ansedda s. k.
tredje sidan av tidningen. Herr Spetz
har fullgod anledning att reagera mot
vissa folkpartistiska tidningars uttalanden
i detta avseende.

Herr Velander talade också här om
deklarationsmoralen, som han ansåg borde
förbättras. Jag undrar om deklarationsmoralen
förbättras genom sådana
uttalanden som denna tidning på västkusten
hade? Eller genom ett annat liknande
uttalande, som bereddes plats på
tidningens mest berömda sida, där artikelförfattaren
säger, att även undanhållandet
av en mycket liten peng i deklarationen
kan ge rik utdelning på skattesedeln!
Han säger visserligen desslikes,
att han visst inte vill skydda några
skatteskolkare, men hela andan i artikeln
är en annan. Han talar exempelvis
om »fiskaliska fönstertittare» och »polisiärt
ingripanden». Det är ungefär som
om han säger: »Gott folk, det är inte så
farligt om ni genom att undandra en liten
peng från deklarationen gör stora
besparingar på skatten.» Men, som sagt,

jag är tacksam och glad över att utskottets
ärade reservanter bestämt har tagit
avstånd från dessa uttalanden i den folkpartistiska
pressen.

I de flesta förslag som här framförts,
har det varit enighet inom utskottet. Där
har varit enighet exempelvis om att man
skall inskriva skönstaxeringen i lagtexten.
Det har också rått enighet om kravet
att vederbörande skattskyldig skall
göra anteckningar, som är tillräckliga
både för den egna deklarationen och för
uppgifter, som han lämnar om andras inkomster.
Om dessa viktiga frågor och om
många andra har, som sagt, rått enighet
inom utskottet. I två avseenden har man
emellertid kommit fram till olika meningar.

Det ena fallet gäller taxeringsrevisionen.
Det är ju ett nytt namn på det
förfarande, som tidigare kallades för
bokföringsgranskning. Detta senare förfarande
har nu vidgats och omdöpts till
taxeringsrevision. Denna taxeringsrevision
innebär, när det gäller företag, att
man granskar inte bara bokföringen för
att därmed kunna bättre kontrollera den
granskades inkomster, utan revisionen
syftar också till att få fram uppgifter,
varigenom man kan kontrollera att också
andras inkomster är riktigt deklarerade.
Det har nämligen visat sig nödvändigt
att genom en på detta sätt vidgad
bokföringsgranskning komma åt också
andra deklaranter än dem, vilkas räkenskaper
man i första hand granskar.

Den andra nyheten är att man vidgar
granskningen från att avse den egentliga
bokföringsgranskningen till att gälla
även korrespondens, protokoll och
andra handlingar rörande verksamheten.
Det är kanske just ordet korrespondens,
som härvidlag har stört åtskilliga. Det
har emellertid visat sig, att när det gäller
att kunna klart få fram vad en viss
person haft i inkomster, kan man inte
nöja sig med bara bokslutet utan måste
också gå till andra affärshandlingar -—
märk väl: affärshandlingar -— för att
därigenom få kontroll på att hans deklaration
är riktig och kontroll ej minst
på att andras deklarationer är riktiga.
Nu kan man naturligtvis säga att det är

Tisdagen den 24 mai 1955 fn».

Nr 20

Ang. vissa

svårt att dra gränsen mellan vad som är
privatkorrespondens och vad som är affärskorrespondens.
Jag tror dock att det
beträffande de allra flesta affärsföretag
ganska klart framgår vad som skall räknas
som affärskorrespondens och vad
som är privatkorrespondens.

Att den privata korrespondensen inte
skall granskas är uppenbart. Det är uppenbart
också, att genom att gränsen inte
är så knivskarp, så tvingar detta fram
försiktighet vid handhavandet av taxeringsrevisionen,
en försiktighet som är
nödvändig för att inte det privata livet
skall irriteras. Men när man nu haft och
har erfarenhet av att en hel del personer
— lyckligtvis, förmodar jag, inte så
många, men ändå tillräckligt många för
att kräva en lagstiftning — gör upp 6in
bokföring så att den passar den deklaration,
som de avser att avgiva, så nödgas
man gå inte bara till den egentliga bokföringen
utan även till andra affärshandlingar
för att få fram syndarna.

Frågan om taxeringsrevisionen kompliceras
ytterligare därigenom att man får
vidgade möjligheter att ta del av hemligstämplade
handlingar och sådana
handlingar om vilka vederbörande skall
hålla tyst. Här gäller det två olika grupper
handlingar.

Å ena sidan har vi de allmänna handlingar,
som finns hos verk och myndigheter
och som taxeringsintendenten
kan få begära att ta del av. Vederbörande
myndighet kan vägra att utlämna dylika
handlingar under åberopande av
sekretesskäl. Taxeringsintendenten kan
då hos Kungl. Maj:t begära att få se
dem. I lagen stadgas, att om inte »synnerliga
skäl» talar däremot skall handlingarna
utlämnas. I denna del är, om
jag fattat läget rätt, både majoriteten och
minoriteten inom utskottet ense.

Å andra sidan gäller det här handlingar
som kan finnas hos enskilda personer
och om vilka vederbörande har tystnadsplikt.
I den delen iir den hittillsvarande
lagens innebörd tydligen riitt oklar. Jag
har fått refererat för mig ett uttalande av
JO, som anser att en läkare kan vägra
att utlämna sina patientkort. Men, fortsätter
JO. liikaren Icim mycket vid ut -

ändringar i taxeringsförordningen m. m.

lämna dem om han anser detta vara av
allmänna skäl tillbörligt. Justitiekanslern
har alltså för sin del tillstyrkt den
nu föreslagna ändringen i lagen på denna
punkt.

Diskussionen står alltså bär närmast
om patientkorten, även om man från
visst håll inblandat prästerna i denna
fråga, om det nu gäller bikten eller vad
det är. Frågan är nu, om utlämnandet
av patientkorten kringgärdats med tillräckligt
skyddande bestämmelser. Vad
man vid taxeringsrevisionen vill få fram
genom patientkorten är de ersättningsbelopp
som läkaren erhållit. Patientens
namn, sjukdom, etc. är i detta sammanhang
mer eller mindre likgiltiga. Det är
läkarens arvode som det gäller att efterforska
och fastställa.

Det vore naturligtvis ur många synpunkter
önskvärt om man kunde slippa
tillgripa sådana åtgärder som att kräva
utlämnandet av patientkort. Vi har dock
haft en del olyckliga erfarenheter som
nödvändiggör denna skärpning av bestämmelserna.
Jag vill erinra om att
man i en enda stad genom eftergranskning
av deklarationerna från läkarnas
yrkesgrupp fick fram ytterligare en halv
miljon kronor till beskattning. De skyldiga
ådömdes 100 000 kronor i böter.
Resultatet av den skärpta deklarationskontrollen
visade sig nästa år, då det
deklarerade beloppet ökade med 70 procent.
Påföljande år steg summan med 94
procent. Aktionen mot denna yrkesgrupp
ledde således till goda resultat.

Det är emellertid uppenbart, att om det
är angeläget att lagfästa en regel, som
ger myndigheterna tillräckliga möjligheter
att kontrollera deklaranternas uppgifter,
så krävs det å andra sidan naturligtvis
av myndigheterna, att de går
fram med omdöme, hänsyn och urskillning.
Här är det ordnat så, att den enskilde
får möjlighet att vägra utlämna
sådana upplysningar som skattemyndigheterna
begär. Han kan nämligen hos
länsstyrelsen anhålla att slippa utlämna
dylika uppgifter. Länsstyrelsen får
då pröva, huruvida synnerliga skäl föreligger
för att de begärda upplysningarna
skall utlämnas eller inte. Vi har

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. viss» ändringar i Uxeringsförordningen m. m.

här i kammaren personlig kännedom om
flera länsöverhuvuden. Jag tror mig
tryggt kunna säga att vi kan lita på länsöverhuvudenas
omdöme, urskillning och
personliga takt. Vi kan även lugnt lita på
dem som skall verkställa taxeringsrevisionen.
Det stadgas ju i bestämmelserna
att blott taxeringsintendent äger rätt att
besluta om taxeringsrevision. Han kan
sedan själv verkställa den eller överlämna
uppdraget till vissa andra. Det blir
här fråga om tjänstemännen inom taxeringsorganisationen.
De handlar under
tjänstemannaansvar och under taxeringsintendentens
kontroll. Uppdraget kan
också lämnas åt andra än tjänstemännen
inom taxeringsväsendet, nämligen åt personer
som är kunniga i skatte- och bokföringsfrågor
och som av länsstyrelsen
godkänts för uppgiften. De handlingar,
som vederbörande får del av vid sina
undersökningar, är fortfarande sekretessskyddade
gentemot alla andra. Det stadgas
straff på upp till sex månaders fängelse
för den som för utomstående yppar
vad han fått del av i sådana handlingar
som det här gäller. Utlämnandet av dessa
uppgifter och handlingar till taxeringsrevisionen
är alltså kringgärdat
med sådana bestämmelser att det inte
torde finnas anledning att hysa någon
oro.

Men det råder olika meningar om ännu
en sak, nämligen att besvärsrätten
kommer att förloras av ytterligare en
grupp utöver dem som hittills kunnat
förlora besvärsrätten. Den som inte avger
deklaration har ju ingen besvärsrätt
i fråga om den taxering till inkomst som
ändå sker. Nu kommer också den att
förlora sin besvärsrätt, som enligt lagens
ord i 39 § avlämnar en så bristfällig
deklaration, att den »uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund för
taxering».

Nu invänder man — och den invändningen
har gjorts även tidigare — att alla
skönstaxeringar kan drabbas av den bestämmelsen.
Men jag viil erinra om att
ordalagen är andra i fråga om skönstaxeringen;
där talas om att sådan taxering
kan äga rum om den skattskyldiges inkomst
på grund av brister i deklaration

eller bristfälligt underlag för sådan inte
kan tillförlitligen beräknas. Det är alltså
fråga om ett mycket stort område, men
i § 39 har man vidtagit en ändring, sedan
särskilt riksskattenämnden anmärkt
på saken. Nämnden föreslog, att man
skulle ytterligare förstärka de sakkunnigas
beskrivning av sådana fall, där deklaranten
går förlustig sin besvärsrätt, genom
att insätta ordet »uppenbarligen».
Kungl. Maj :t har följt detta förslag, och
bestämmelsen gäller därför deklarationer
som är så uppenbart bristfälliga, att man
över huvud taget inte kan ta någon hänsyn
till dein vid taxeringen.

Man kan tycka att ordalagen inte så
starkt avviker från varandra på denna
punkt, men jag vill erinra om att redan
kammarrätten — om jag inte minns fel
— begärde en ändring av ordalagen så
att det skulle klarare framgå vad som avsågs,
och den ändringen har skett. Därtill
kommer att det inte blir taxeringsmyndigheten
som får bestämma om vederbörande
skall ha rätt att överklaga
eller inte, utan det avgörandet träffas av
skattedomstolarna, kammarrätten och i
högsta instans regeringsrätten. Det är
där prövningen kommer att ske, och jag
tror att vi har en tämligen stor erfarenhet
av att skattedomstolarna, liksom
domstolarna över huvud taget, hellre friar
än fäller; är det tveksamma fall, medger
de hellre besvärsrätt än de stoppar
besvären. Jag tror att vi kan vara glada,
över att den inriktningen finns inom vårt
rättsväsen.

Till detta kan läggas vad departementschefen
yttrar i sina kommentarer till bestämmelsen.
De går ju ut på att det här
gäller en mindre utvidgning av besvärsrättens
förlust, inte en större — och det
skulle onekligen vara en större utvidgning,
om alla skönstaxeringar kunde föranleda
besvärsrättens förlust. Utskottet
har ytterligare understrukit detta genom
att säga, att det närmast skall gälla sådana
fall då vederbörande visserligen
har ingivit en undertecknad självdeklaration
men underlåtit att lämna några
som helst uppgifter eller »höftat» en del
uppgifter, som uppenbarligen är av sådan
natur att de inte kan läggas till
grund för någon taxering.

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa

Jag tror att all rättfärdighet blivit
uppfylld genom vad jag här har redavisat,
och jag hoppas att riksdagen kommer
att göra departementschefens och utskottets
uttalanden till sina.

Då kan man på denna punkt till slut
säga som herr Spetz, att detta är avsett
såsom ett provisorium. Ja, det är riktigt,
men orsaken ar att departementschefen
med full rätt har ifrågasatt om det över
huvud taget är en lämplig sanktionsform
att beröva vederbörande klagorätt. Han
vill undersöka hela denna fråga, men anser
sig ännu inte ha kommit fram till sådant
resultat att något förslag kunnat föreläggas
riksdagen, och det är för att
under mellantiden hindra mycket grova
försyndelser på detta område som förslaget
i 39 § utvidgats på det sätt som här
skett.

Jag tror, herr talman, att rättssäkerheten
i detta land väl kommer att kunna bevaras
och upprätthållas med detta förslag.
Å andra sidan torde bestämmelsen
möjliggöra riktigare taxeringar i många
fall. Och det är inte små summor det gäller;
man har beräknat att det skulle vara
fråga om en skattesumma på tre kvarts
å en miljard. Rättvisan i beskattningen
hänger ju inte bara på skattereglernas
utformning, utan på att dessa regler verkligen
kommer att tillämpas på alla och
envar. Med hänsyn till skatterättvisan är
det säkerligen lyckligt att dessa förslag
genomföres och genomföres nu, i avvaktan
på den ytterligare reform, som väl
närmast kommer att gälla taxeringsorganisationens
personella resurser, en reform
som vi har att vänta så småningom.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag oförändrat.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte söka på
något sätt kommentera herr Sjödahls förenkling
av de flesta av de spörsmål, som
varit föremål för överväganden inom utskottet.
Jag skall inte heller yttra mig
om hans trosvisshet inför tillämpningen
av de bestämmelser, som vi nu har att
blicka fram emot. Det är blott ett par
punkter, som jag vill fiista uppmärksam -

ändringar i taxeringsförordningen m. m.

heten på för att inte något missförstånd
skall uppkomma.

Varken herr Spetz eller jag tar åt oss
någonting av herr Sjödahls uttalande, att
vi båda har velat bestämt reagera mot ett
visst partis press eller mot någon viss
tidning inom denna press. Jag tror, alt
jag i det hänseendet också kan tala för
herr Spetz, när jag säger, att vi inte har
varit ute i sådant ärende. Vi har velat
ge uttryck åt vår inställning till den föreliggande
propositionen, och vi har i
det sammanhanget velat ge finansministern
ett visst erkännande för det sätt,
varpå han givit sig i kast med hithörande
spörsmål.

Det är ganska klart, att herr Sjödahl
i utomordentligt stor utsträckning har
förenklat de tankegångar, som ligger bakom,
vad man här kallar den enskildes
rättsskydd. Herr Sjödahl frågade, vad
det var för någonting och gav svaret, att
det väl inte gällde någonting annat än att
söka åstadkomma en jämlik taxering. Ja,,
en jämlik beskattning eller taxering är
nu ett begrepp, som jag ofta brukar röra
mig med, och jag har stor respekt därför
i och för sig. Det bör inte heller vara
svårt att åstadkomma en jämlik taxering,,
när man har att röra sig med de enkla
taxeringsfallen. Men, herr Sjödahl, det
finns även komplicerade taxeringsfallDet
finns taxeringsfall, då den enskilde,
hur stort intresse han än lägger ned, har
svårt att komma fram till ett resultat,
som han kan, så att säga, svära på att
det är till alla delar riktigt. Taxeringsmyndigheterna
är också medvetna om
detta. Det kan ges exempel på fall, då eu
taxeringsintendent yttrat: »Ja, detta fält
är mycket svårt. Hur skall man egentligen
komma till rätta med det? Det enda
jag med säkerhet kan utgå ifrån är att
alla uppgifter, som lämnats, är riktigaJag
vet också, att de besked vi får, när
vi infordrar uppgifter, är riktiga.»

Jag menar alltså att de, som handhar
taxeringen, i de komplicerade fallen —
det behöver doek inte vara de mest komplicerade
bör visa förståelse för de
svårigheter, som föreligger, när en skattskyldig
skall fullgöra sin deklarationsplikt
och taxeras i anslutning därtill.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Sjödahl yttrade
nyss, att han var glad över att ingen hade
velat värna skatteskolkarna. Jag tilllåter
mig förutsätta, att herr Sjödahl inte
hade väntat sig att någon här skulle
uppträda till skatteskolkarnas försvar. Vi
är väl alla eniga om att det är angeläget,
att var och en betalar skatt i förhållande
till sin inkomst enligt de bestämmelser
som finns. Vi är väl också
eniga om att det är angeläget med en
kontroll av deklarationerna för att skatten
skall betalas på det sätt som är avsett.

Det kan alltså inte här vara fråga om
en principiell skillnad utan, såvitt jag
kan förstå, endast om en skillnad i fråga
om avvägningen.

Om jag har förstått här föreliggande
handlingar och i dag gjorda uttalanden
riktigt, har finansministern vid sin avvägning
kommit till ett annat resultat
än det utredningen kom till. Detta finner
jag för min del glädjande, men jag
tycker ändå inte att den proposition,
som här framlagts, i alla avseenden är
tillfredsställande. Det har ju i alla fall
under senare tid visat sig, att det redan
med nu gällande lagstiftning finns möjlighet
att komma åt skatteskolkare på
ett relativt effektivt sätt. Det har herr
Sjödahl alldeles nyss lämnat ett mycket
belysande exempel på. Avsikten har ju
också varit att de nyligen företagna förenklingarna
i deklarationsväsendet skulle
frigöra arbetskraft för en vidgad kontroll.
Det förefaller mig därför som om
man redan med nuvarande bestämmelser
och med den rikligare arbetskraft,
som kan komma att stå till förfogande,
skulle ha tillräckliga möjligheter att
kunna uppnå ett bättre resultat än det
som hittills erhållits.

Det sägs i utskottets utlåtande, att 1950
års bevillningsutskott hade angivit såsom
det viktigaste målet för en taxeringsreform
att uppnå ökad effektivitet
i taxeringsarbetet men tillika ökade garantier
för rättssäkerheten. Utskottet
menar nu, att dessa ökade garantier har
givits genom det nu framlagda förslaget.
Detta beror enligt min mening på

att man överbetonar en sida av rättsskyddet.
Utskottet säger, att önskemålen
om effektivitet i olika hänseenden fått
stå tillbaka för kravet på rättssäkerhet
och skydd för privatlivets helgd.

Det är naturligtvis här en fråga om
avvägning mellan kravet på effektivitet
och kraven på rättsskydd och på sekretess,
men jag kan inte finna, att det uttalande
som utskottet gjort är riktigt.
Det förefaller mig som om detta bl. a.
sammanhänger med att utskottet överbetonar
en sida av rättsskyddet, nämligen
den att alla bör betala skatt i enlighet
med gällande bestämmelser. Jag menar
därför, att utskottet har ställt alltför
blygsamma krav på rättssäkerheten,
då det gjort ett uttalande som detta, och
jag kan inte finna att det här framlagda
förslaget — som utskottet säger — väl
tillgodoser de önskemål om effektivitet
i taxeringsarbetet och rättsskydd för den
enskilde som framfördes av 1950 års
riksdag. Även om det naturligtvis är alldeles
riktigt, som det i dag vid ett par
tillfällen tidigare framhållits och som
jag ytterligare vill understryka, att propositionen
inte går lika långt som sakkunnigbetänkandet,
så anser jag att det
i alla fall är felaktigt att lämna vidgade
befogenheter åt administrativa myndigheter.
En sådan utveckling är enligt min
mening oförenlig med hittills tillämpade
grunder för maktfördelningen mellan
administrativa och judiciella myndigheter.

I fråga om detaljkritiken kan jag i allt
väsentligt instämma i vad bl. a. herr
Spetz tidigare framhållit här, och jag
skulle särskilt vilja understryka vad han
också nämnde, nämligen att enligt nu
föreliggande förslag skulle taxeringstjänstemännen
få befogenhet att utan begränsning
inkräkta på det enskilda livets
helgd genom rätt att hos envar
deklarations- eller uppgiftsskyldig granska
icke blott bokföring med tillhörande
verifikationer utan också korrespondens,
protokoll och andra handlingar
rörande verksamheten. Detta gäller t. ex.
advokaters och läkares anteckningar om
klienter och patienter.

Herr Sjödahl har nyss försökt göra

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa

gällande, att detta förfaringssätt avser
affärshandlingar, och det är mycket
möjligt att man i första hand tänkt på
affärshandlingar — det vill jag ingalunda
bestrida. Men i lagtexten står tydligt
och klart korrespondens, och jag
kan därför inte finna att det uttalande,
som utskottet gjort för att tolka detta,
ger ett fullt betryggande skydd åt sådan
korrespondens, som icke bör få utnyttjas
av taxeringsmyndigheterna. I själva
verket kan man säga, att samtliga nu
gällande stadganden om tystnadsplikt
kommer att genombrytas av taxeringsmyndigheterna,
'' och det är detta som
jag för min del finner vara det allvarligaste
med det nu föreliggande förslaget.
Jag tror man kan säga, att det är
många som kommer att bli lidande och
utsatta för besvärligheter därför att det
är ett fåtal som felar.

Herr talman! Detta är så pass allvarliga
saker, att jag anser att man bör
göra en ny utredning innan man fastställer
ändrade riktlinjer för taxeringskontrollen.
Jag ber därför att få yrka
bifall till motion nr 500 i denna kammare,
som innebär avslag på Kungl. Maj:ts
förslag och begär en ny utredning.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Även om det måste vara
så, att det allra största flertalet skattebetalare
ärligt och noggrant fullgör sina
deklarationsskyldigheter, är det ju alldeles
uppenbart att det särskilt inom
vissa kategorier av skattebetalare förekommer
en sådan lust att undgå beskattning,
att det på sitt sätt kan betraktas
som nedslående och nedbrytande för den
allmänna skattemoralen; och inte bara
för denna utan också för människors
anseende hos sina medmänniskor. Jag
tror därför, att det är synnerligen nödvändigt
att man här vidtar sådana förändringar
i taxeringsföreskrifterna, att
kontoilen kommer att bli starkare än
vad den hittills har varit.

Den skillnad som här i dag föreligger
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
beträffande detta provisoriska förslag
— som jag inom parentes sagt bär
ansett böra läggas fram i avvaktan på

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 20

ändringar i taxeringsförordningen m. m.

en mera definitiv reform med hänsyn till
det trängande i att något göres -— är ju
begränsad till ett relativt litet avsnitt.
Den principiella bakgrunden till meningsskiljaktigheten
är väl närmast den,
att reservanterna vill framträda såsom
mera ömmande för enskilda människor
än vad majoriteten gör. De talar alltså
här om att man skall förhindra godtycke
och att man inte skall genombryta rättsskyddet
för enskilda människor.

Men om vi tänker närmare på detta,
förhåller det sig väl ändå på det sättet,
att de föreliggande bestämmelserna ju
inte gärna i någon egentlig mening kan
ha någon inverkan för andra än sådana,
som inte fullgör sina skyldigheter. Det är
ju klart, att även de skall ha rättsskydd
och att vi även på denna punkt bör se
till att det inte sker något godtycke.
Men vi bör aldrig glömma, att gentemot
deras behov av rättsskydd och godtycke
står alla lojala skattebetalares rätt att
få sina intressen skyddade, nämligen
att alla bidrar till det allmännas utgifter,
så att inte de flesta människorna
skall få betala för mycket skatt därför
att det finns vissa som undandrar sig
sin skyldighet. Det är i alla fall så, att
vi har, såsom jag nämnde, upptäckt ansatser
till skattefusk i betydande omfattning
— för vissa kategorier är detta
förhållande mera framträdande än för
andra, och på vissa håll är frestelsen
starkare och möjligheterna större. Men
om man upptäcker det, har man då inte
en känsla av att de, som nu inte fullgör
sin skyldighet, också gör orätt mot sina
kolleger? De sätter en klick på hela kåren,
och därför framträder också ett
behov av moraliskt skydd för många
människor, som genom kollegers samvetslöshet
råkar i vanrykte inför allmänheten.

Jag anser att vi bör tänka på detta
och att vi bör ha klart för oss att det
är ett tillräckligt berättigat krav från alla
lojala skattebetalares sida, att det skapas
sådana bestämmelser för taxeringen, att
de verkar avskräckande och att man därför
slipper att få se alla de överträdelser,
som man nu har fått vänja sig vid
att se.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

Herr Velander säger, att vi angriper
problemet felaktigt, då vi går på kontroll
och större effektivitet i taxeringsväsendet,
eftersom det i grund och botten
förhåller sig på det sättet, att det
är de höga skatterna och det gällande
skattesystemet som bär skulden till att
människor lockas att försöka undkomma
sin plikt. Jag vil! inte förneka, att det
ligger en viss sanning i detta, tv det är
ju högst uppenbart att ju högre skatterna
är, desto större blir frestelserna -—
det kan aldrig bestridas. Men låt mig
ärligt och allvarligt ställa den frågan till
denna kammares ledamöter: Finns det
verkligen några förutsättningar till en
sådan sänkning av skattebördan, att den
kan påverka de problem vi här i dag
diskuterar? Man kan leka med tanken
på en omfördelning av skattetrycket, som
leder till att högre inkomsttagare skulle
få en så stark sänkning av skatten, att
hela skatteplikten inte längre är av någon
betydelse för dem. Men är det någon
som på allvar tror att en sådan möjlighet
föreligger''? Det är väl ändå inte
någon som tror att det är möjligt att
genomföra en allmän sänkning av det
allmännas utgifter av en sådan omfattning,
att detta skulle få betydelse i detta
avseende. Men dessutom är det ju så, att
ju flera människor det är som fullgör
sin skyldighet att betala skatt för sina
verkliga inkomster, desto större möjligheter
till skattesänkning yppas ju, och
därför blir en ökad kontroll i sig själv
ett medel till en sänkt skatt. Om nu den
sänkta skatten kan ha någon betydelse
för skattemoralen, verkar reformen även
rätt i detta avseende.

Herr Osvald hade något tal hör om att
man når långt med redan gällande bestämmelser.
Gör man det egentligen?
Man når långt på så sätt, att om man
sätter in en särskild razzia, får man
många fula fiskar på kroken. Men skall
vi ha det så, att vi skall behöva göra
sådana razzior? Bör inte bestämmelserna
i stället vara sådana, att de så att säga
tvingar var och en att göra sin skyldighet
utan razzia? I den mån vi når
detta syfte slipper vi att läsa, att man i
en viss stad fått fram t. ex. 20 läkare,

som falskdeklarerat. Detta är inte någonting
eftersträvansvärt, och det skall
vi i stället försöka att komma ifrån.

Såsom här sagts i dag, föreligger det
meningsskiljaktighet på två punkter. Det
gäller först och främst effektiviseringen
av taxeringsrevisionen. Förslaget härom
innebär, att en bokföringsgranskare från
taxeringsväsendet inte bara skall behöva
inskränka sig till att granska bokföringen,
utan också ha rätt att se på
korrespondens, protokoll och andra affärshandlingar.
Redan för mer än 25 år
sedan sade den gamle landskamreraren
Eiserman, att det finnå många företagare,
som har en mycket väl ordnad bokföring,
men den »tycks i huvudsak vara
ordnad med hänsyn till möjligheten att
bedra det allmänna på skatt.»

Jag anför detta bara för att erinra om
att det är en gammal erfarenhet att bokföringen
i sig själv icke är till fyllest.
Man måste kunna komma en bit bortom
bokföringen, när man skall granska deklarationen.
Det är klart att vi här befinner
oss på ett gränsområde, där man
kan ha svårt att avgöra, hur långt man
får gå. Skulle vi räkna med att granskningsmännen
kom att bryta mot sin tystnadsplikt
eller skulle vara nyfikna och
inkvisitoriska när det gällde förhållanden,
som de inte har med att göra, är
det klart att vissa risker kunde föreligga.
Men det har ju gjorts vad som kan göras
för att inskärpa att sådana bokföringsgranskare
bör väljas som lämpar sig just
för de uppdrag de sätts på, och jag vill
dessutom söga att den, som följer lagen
och gör sitt bästa, ju absolut inte har någonting
att frukta när det gäller att ställa
sina affärshandlingar till förfogande.

I detta sammanhang kommer man in
på frågan om sådana handlingar, beträffande
vilka vederbörande, såsom reservanterna
här säger, har tystnadsplikt,
och reservanterna anser att här föreslås
någonting mycket farligt. Men har reservanterna
inte observerat att när det t. ex.
gäller de handlingar, beträffande vilka en
läkare har tystnadsplikt, har JO gjort en
lagtolkning som går ut på att taxeringsmyndigheterna
icke utan vidare får ta
del av dessa handlingar men att läkaren

Tisdagen den 24 mai 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

har rätt att visa dem för taxeringsmyndigheterna,
om han vill? Läkaren har
alltså en diskretionär rättighet att själv
bestämma, om han skall dölja dessa
handlingar för taxeringsmyndigheten eller
ej. Här genombryts alltså inte någon
läkarens tystnadsplikt. Det är ju bara
fråga om att införa den ordningen, att
taxeringsmyndigheterna kan få denna
möjlighet även när läkaren inte vill använda
sin rätt att ställa handlingarna till
förfogande.

Herr Spetz tyckte att vi borde ha löst
den här frågan genom förhandlingar med
fackliga sammanslutningar. Jag undrar,
om herr Spetz har tänkt igenom den saken
riktigt. Vart skulle vi komma, om
vi i skattefrågor försökte nå resultat efter
förhandlingar med kårsammanslutningar?
Är inte det en tanke som svävar
alltför vitt? Skulle inte samhället i själva
verket råka in i fullkomligt orimliga
situationer, om man slog in på sådana
vägar? Jag tror inte att vi skall bry oss
om att tänka på en sådan sak.

Den andra punkt, där det råder delade
meningar, gäller ju frågan om det där
självsvåldet, som på sista tiden har börjat
förekomma, nämligen att människor
lämnar in en deklarationsblankett utan
några siffror eller med några mycket
ofullständiga och meningslösa sifferuppgifter
och i övrigt bara försedd med underskrift.
Frågan är, om en sådan deklarationsblankett
skall betraktas som en
deklaration eller ej. I dessa fall föreligger
en spekulation av människor, som
har oregelbundna inkomster. De kastar
in det där papperet. De får visserligen
sedan en avi om att de har att hämta en
anmaning att komplettera deklarationen,
men den löser de inte ut, och så tvingas
taxeringsmyndigheterna att göra en
skönstaxering. Om den taxeringen blir
lägre än vederbörandes verkliga inkomster,
så överklagas icke taxeringsnämndens
skönstaxering, ty då har spekulanten
gjort sin vinst. Går skönstaxeringen
längre, överklagas den. Om man funderar
över denna sak, måste man väl ändå
säga sig att gränsen mellan att avge en
deklaration och att icke göra det väl inte
kan dras på det sättet, att om inget

papper har kommit in, föreligger ingen
deklaration, men om ett papper, som
icke är en deklaration, har kommit in,
så föreligger en deklaration.

Nu säger opponenterna att det framlagda
förslaget är någonting förskräckligt,
därför att det skulle utlämna människorna
åt taxeringsmyndigheternas godtycke,
men detta är ju inte riktigt. Den,
som har fått en skönstaxering på halsen,
trots att han har lämnat in ett papper,
kan ju överklaga hos prövningsnämnden,
och så är det prövningsnämnden, som
avgör, om deklarationen är en deklaration
eller ej, och får han nej hos prövningsnämnden,
kan han fortsätta och få
frågan prövad, huruvida deklarationen
skall tas upp till saklig bedömning, först
i kammarrätten och sedan i regeringsrätten.
Det är alltså icke taxeringsmyndigheterna,
utan skattedomstolarna som
till sist avgör, om en deklaration skall
betraktas som en deklaration eller ej,
och detta kan man väl inte kalla för något
godtycke.

Jag vill sluta med att säga, att vi bör
göra vad vi kan för att förhindra godtycke
i taxeringsarbetet och för att människor
inte skall utsättas för rättsförluster,
men jag understryker ännu en gång,
att alla lojala skattebetalare också har
rätt att kräva, att de inte skall tvingas
att betala skatt för andra, och jag tycker,
uppriktigt sagt, att det är beklagligt
att inte reservanterna har kunnat sträcka
sig så långt som utskottets förslag går
när det gäller att ta hänsyn även till de
mångas intresse, utan så energiskt har
slagit vakt om de grupper som försöker
komma undan sin skattskyldighet — ty
det är i själva verket detta, det här gäller.
Jag insinuerar inte på något sätt, att
reservanterna syftar till att stödja skatteskolkarna,
men de visar en sådan ömtålighet,
att det kan komma att föreligga
gränsfall, där frågan om vad som är
rätt eller inte kan vara tvivelaktig. Men
för min del måste jag säga, att ingen
människa i detta land, som känner med
sig att han liar rent mjöl i påsen, behöver
dra sig för det besvär och de bekymmer
som det föreliggande förslaget
skulle innebära, om han har den förviss -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

ningen att man härigenom försöker att
uppnå ett rimligare förfarande i beskattningsavseende
än det som vi hittills till
vårt bekymmer bär kunnat konstatera.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att man kan
konstatera, att finansministern har en
mycket stark tro på att allmänt formulerade
bestämmelser skall kunna åstadkomma
den bättre skattemoral som vi
alla eftersträvar. Jag tror att det är en
mycket stark övertro. Även i framtiden
torde man få komma att göra razzior
inom olika yrkesgrupper eller andra kategorier
för att kunna komma till klarhet
om huruvida deklarationerna överensstämmer
med de verkliga inkomsterna
eller inte.

Finansministern nämnde inga skäl för
att man behöver genomföra dessa bestämmelser
i år. Jag tillät mig säga, att
dessa nya bestämmelser inte kan väntas
medföra något bättre resultat, så länge
som den personal vi har inte är större
än den är för närvarande. Det är inte
fråga om paragrafer, utan det är fråga
om personal.

Sedan talade finansministern om förhandlingar
med olika grupper. Jag
nämnde detta i samband med sekretessbestämmelserna,
och jag vidhåller fortfarande,
att jag tror att det hade varit
möjligt att på den vägen få fram ett resultat,
som hade tillfredsställt både kravet
på sekretess och kravet på en riktig
taxering. Det är ju här inte fråga om
hela samhället, utan endast om några få
begränsade grupper.

För övrigt är ju människorna mycket
olika; de är mycket olika känsliga. Även
en lojal skattskyldig, som har rent mjöl
i påsen, som finansministern sade, kan
bli mycket irriterad, om det blir en ingående
granskning hos honom. Det finns
psykologiska faktorer bär, som icke får
förbises.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern menade,
att jag här skulle ha hävdat, att problemet
att komma till rätta med brister

eller felaktigheter i taxeringen på grund
av åtgärder från de skattskyldigas sida
hade angripits på ett oriktigt sätt och att
det endast skulle behövas att man sänkte
skatterna för att åstadkomma en bättre
deklarationsmoral. Jag vill påpeka, att
jag har mycket starkt betonat angelägenheten
av att komma till rätta med de
oegentligheter, som nu förekommer på
beskattningsområdet. Jag har därtill citerat
1949 års skatteutrednings enhälliga
uttalande på den punkten och ställt mig
solidarisk med detta uttalande. Även om
jag inte anser mig böra svara på finansministerns
fråga, om jag tror, att man
kan sänka skatterna till en sådan nivå,
att allt skattefusk försvinner, är jag dock
på det klara med att utvecklingen på
detta område har stått i visst samband
med den ständigt skärpta beskattningen.
Jag kan också tänka mig, att mycket
vore vunnet, om medborgarna finge det
intrycket, att man åtminstone ansträngde
sig till det yttersta för att inte driva
skattenivån i höjden, och om de funne,
att taxeringsarbetet utfördes på sådant
sätt, att vederbörlig hänsyn toges till
dem. Därmed skulle de också komma att
känna ansvar inför resultaten och konsekvenserna
av detta taxeringsarbete.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Velander yttrade här vill jag bara
säga, att jag inte kan förstå att de principer,
som han nu antydde, på något
sätt skulle skadas av det föreliggande
förslaget.

Till herr Spetz vill jag först säga, att
om man finner att det föreligger missförhållanden
och att det behövs åtgärder
för att råda bot för dem, är det väl motiv
nog för att göra något så snart som
möjligt. Det kan inte vara så, som herr
Spetz säger, att de båda frågor vi diskuterar
här är helt avhängiga av att vi
på längre sikt lyckas skaffa oss en större
och bättre utbildad expertpersonal
för taxeringsväsendet. Det kan göras
mycket med de resurser vi redan har,
och nya resurser kan otvivelaktigt mobiliseras.

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

Det går inte, herr Spetz, att begränsa
frågan om förhandlingar till att gälla sådana
grupper som har tystnadsplikt. År
det dessutom alldeles säkert, att förhandlingar
med dem leder till något resultat?
Skall vi till varje pris böja oss
för en sådan sammanslutnings inställning
till frågan? Jag förstår mycket väl,
att folk kan bli irriterade av att utsättas
för en närgången granskning, även om
vederbörande vet med sig, att de har
rent mjöl i sin påse. Det finns människor
som blir irriterade av sådant -—
det kan man väl aldrig komma ifrån.
Granskningen kommer till stånd även
med nuvarande bestämmelser. Det är bara
det, att det blir lättare att utföra
granskningen med de bestämmelser som
här föreslås. Irritationen växer inte hos
dem som inte har någonting att dölja.

Jag är fullt på det klara med att man
inte får bort alla missförhållanden genom
bestämmelser och att man inte får
bort allt behov av razzior. Men, herr
Spetz, det är väl inte det saken gäller.
Frågan är: skall vi göra vad vi kan för
att skapa bättre förhållanden och för att
minska behovet av razzior? Det är absolut
ingenting annat än de obotfärdigas
förhinder att säga, att eftersom vi inte
kan få allting att bli hundraprocentigt
bra, bör vi inte göra någonting.

Herr VELÄNDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet förklarade,
att det föreliggande förslaget komme
att tillgodose även de principer, som jag
förfäktade, och att jag därför inte borde
ställa mig tveksam inför propositionen.
Det förhåller sig ju dock så, herr statsråd,
att jag har ställt mig bakom propositionen
utom i tvenne särskilt angivna
hänseenden.

För övrigt skall jag be att få ta fasta
på finansministerns uttalande, att han
skall göra vad han kan beträffande rättsskyddet.
Jag känner mig övertygad om
att finansministern kommer att infria
detta löfte. .lag hoppas också, att han
kommer att göra »vad han kan», när
det gäller att nedbringa skatterna, eu
fråga som — såsom jag redan har sagt

— står i ett visst samband även med
skattemoralen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När man sysslat med
taxeringsarbete, har man vid flera tillfällen
funnit, att det är rätt svårt att få
frain vilka inkomster som den skattskyldige
verkligen haft. Det behövs ofta nog
en kontroll av hur stora inkomsterna
har varit. Men jag skulle gärna kunna
hålla med om att ju högre man beskattar
människorna, desto mera försöker
dessa att komma undan med några inkomster.
Om man nu vill skärpa taxeringskontrollen,
hoppas jag, att detta
medför att det blir en mera rättvis beskattning,
särskilt på sådana områden,
där vederbörande förut kanske inte betalat
skatt för hela sin inkomst, och att
resultatet blir en skattesänkning för det
svenska folket. Om man går den vägen,
tror jag att människorna bättre förstår
att man inte bara söker få in mera skatt,
utan att man tänker på att lätta den nu
redan mycket betungande skattebördan.

Jag noterar också med tacksamhet, att
finansministern inte har följt skattelagssakkunnigas
förslag till taxeringsförordning.
Det är självklart, att man skall ha
möjligheter till kontroll och möjligheter
att få fram den verkliga inkomst som vederbörande
haft. Men det är farligt att
irritera skattedragarna med onödiga
skrivelser, vilket jag vågar påstå sker
många gånger. För en tid sedan kom en
man hem till mig och berättade, att han
hade fått ett brev från en taxeringsnämndsordförande.
Denne hade begärt
att få veta, liur många bjudningar mannen
hade haft under året. Man kan väl
ändå inte lägga sig i privata familjeangelägenheter.
Jag tycker att det är ganska
onödigt att irritera folk med sådana
frågor, ocli jag hoppas att det inte förekommer
i någon större utsträckning.
Men jag kan inte underlåta att säga, att
åtminstone de yngre taxeringsnämndsordförandena
är ytterst benägna alt skriva
och fråga om alla småsaker. Har de
glömt bort något i ett brev, skickar de
ett nytt brev, och på så sätt ökar man

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

irritationen. Jag tror att det skulle vara
lyckligare, om man kunde gå en annan
väg, och att man skulle få lika bra resultat
utan så många skriverier som för
närvarande.

Vidare vill jag säga, att det säkerligen
allt som oftast förekommer att folk lämnar
oriktiga deklarationsuppgifter eller
inga uppgifter alls för att komma undan
skatt. Det är detta som gör att myndigheterna
måste vidta åtgärder.

Jag tror inte att det vore lyckligt att
få en sorts tjänstemannataxering — det
är av allra största vikt att lekmannaintresset
i en taxeringsnämnd får göra sig
gällande. När herr Velander i sitt första
anförande sade, att han ville yrka bifall
till herr Werners motion, som vi övriga
inom bondeförbundet inte hade biträtt,
skulle jag vilja lugna herr Velander med
att säga, att herr Werners motion i huvudsak
gick ut på att man skulle tillvarata
»den enskildes rättsskydd» vid utarbetandet
av den nya taxeringsförordning,
som finansministern i propositionen
förebådat skulle komma år 1956. Jag
instämmer till fullo med herr Werner på
denna punkt. När den nya taxeringsförordningen
kommer, bör man se till, att
den enskildes rättsskydd inte på något
sätt trädes för nära och att den enskilde
har möjlighet att liksom hittills föra sin
talan. Men när detta ärende behandlades
i bevillningsutskottet, tillfrågades föredraganden,
om inte det nuvarande
rättsskyddet skulle råda, till dess den
nya taxeringsförordningen kom. Vi fick
då det svaret att rättsskyddet på intet
sätt skulle trädas för nära. Jag skulle
kunna dra fram oändligt många exempel
på hur man skickar in en deklaration,
som inte innehåller mer än kanske hälften
av de erforderliga uppgifterna. Man
gör detta med tanke på att — som finansministern
sade — den skönsmässiga
taxeringen kanske inte blir så hög som
om man lämnat fullständiga uppgifter,
och då gör man en förtjänst. Blir den
skönsmässiga taxeringen för hög, har
man möjlighet att lämna fullständig deklaration
och klaga. Det vore därför
lyckligt, om folk i gemen kunde lära sig
att lämna fullständiga uppgifter, så att

inte myndigheterna gång på gång behövde
åsätta skönstaxeringar, som kan bli
alldeles uppåt väggarna, eftersom den
skattskyldige inte på långa vägar har
haft den inkomst som skönstaxeringen
anger. Sedan uppkommer svårigheter för
den skattskyldige när han skall klaga.
Det kan då bli svårt för honom att göra
sin rätt gällande på grund av att han
saknar anteckningar att ställa till prövningsnämndernas
förfogande. Därför
blir taxeringen många gånger inte vad
den borde ha varit, och vederbörande
får vidkännas förluster på grund av att
han försummat att göra anteckningar.

Vi för vår del är fullt på det klara
med att en något mera kontrollerad uppgiftsskyldighet
bör förekomma, men vi
är också på det klara med att man inte
bör gå så långt, att man ingriper i den
personliga friheten och lägger sig i familjeangelägenheter.
Skulle ett sådant
förslag framkomma, tror jag att hela
bondeförbundet står bakom mig, om jag
påstår, att vi kommer att säga nej. När
man har sett utvecklingen under den
senaste tiden, kan man inte motsätta sig
åtgärder för att få fram den skattskyldiges
verkliga inkomst. Det är med tanke
på att det därigenom också skall bli
möjligheter till en framtida skattesänkning
som vi har anslutit oss till förslaget.
Men jag vill här ha deklarerat, att
den nya taxeringsförordning, som skall
framläggas år 1956, inte på något sätt får
bli sådan, att den tar bort den enskildes
möjligheter att försvara sig på olika områden.

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att ge finansministern en komplimang
därför att han i dag tydligen haft
en av sina vackra dagar. Jag var glad
över den hovsamhet som herr statsrådet
utvecklade, när han närmare utformade
sitt tema.

Jag kan i allt väsentligt instämma i
vad statsrådet yttrade och särskilt på en
punkt, som jag vill minnas att finansminister
Wigforss på sin tid tryckte på
gång på gång, nämligen att om vi finge

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa

en riktigare taxering, skulle en mycket
stor skattesänkning ligga inom räckhåll,
kanske en större skattesänkning än något
parti i detta hus har vågat påyrka.

Å andra sidan är det naturligtvis viktigt
att inte den enskildes rätt trädes
för när genom fumliga myndigheters ingripande.
Alldeles nyss berättade en domare
för mig om ett fall, som nyligen
har förekommit i en av våra landsrätter.
Det gällde en byggmästare som hade deklarerat
en inkomst på 20 000 kronor.
Beskattningsnämnden — om det nu var
taxeringsnämnden eller prövningsnämnden,
vet jag inte — verkställde bokföringsgranskning
och kom till det resultatet
att byggmästaren måste ha tjänat
40 000 kronor. Han anmäldes för åtal,
och under processens gång gjordes en
ny bokföringsgranskning, varvid det befanns
att i själva verket byggmästarens
rörelse hade gått med förlust. Givetvis
var hans bokföring ofullständig, men
exemplet visar, hur ömtåliga skatteproblemen
ofta kan vara.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Sjödahls våldsamma utfall
emot den s. k. folkpartipressen och
dess skriverier i samband med föreliggande
proposition. Jag ve)t inte, hur
många gånger vi inom folkpartiet skall
behöva upprepa, att vi inte äger någon
press. De pressorgan, som befinner sig
i huvudsak på samma linje som vi, är
fullt självständiga företag, och vi har
ingen som helst bestämmanderätt över
vad som kallas »vår» press. Jag förstår
att detta för en socialdemokrat är mycket
svårfattligt, men det är ett faktum
som inte kan bestridas, och jag vill till
yttermera visso framhäva, att den skarpaste
kritiken emot en artikel, här betitlad
»Skattenazism», som herr Sjödahl
omnämnde, har kommit just ifrån folkpartiet.

Herr Sjödahl berörde också en annan
artikel som hade stått i går i en
göteborgstidning. Men vad herr Sjödahl
uraktlåt att omnämna var, att den artikeln
var författad av en främmande
medarbetare och inte alls utgjorde något
uttryck för tidningens egen mening.

.lag kan mycket vid instämma med

ändringar i taxeringsförordningen m. m.

herr Sjödahl, när han säger att vissa av
de uttryck som förekommer i den artikeln
är olämpliga. En del är kanske mera
lustigt, t. ex. där det heter att »Vad
skattefifflet beträffar, är det väl för all
del på det viset att den svenske skattedragaren
i gemen icke precis står och
rycker i skattmasens dörr för att så
snabbt som möjligt få till kejsaren avlämna,
vad kejsaren tillhör. Det är dock
ett långt steg att från denna undersåtes
tillbakadragna attityd beskylla alla skattedragare
för falskdeklaration.» Och det
har ju ingen gjort. Sedan kom ett par
olämpliga uttryck, som herr Sjödahl citerade,
men herr Sjödahl fortsatte inte
citatet. Omedelbart efteråt heter det uttryckligen:
»Ingalunda skall skattefifflet
försvaras», varefter kommer en mening,
som jag inte här vågar anföra,
emedan jag fruktar för att citatet skulle
bidra till att öka adrenalinutsöndringen
i denna församling. Men i fortsättningen
heter det, att skattefifflet »får ständigt
ny stimulans av ett immerbadd
växande skattetryck, som kommer t. o. m.
undanhållandet av en mycket liten peng
i deklarationen att ge rik utdelning på
debetsedeln».

Den sista meningen vill jag starkt understryka.
I motsats till finansministern
tror jag att skatternas höjd har en kraftig
återverkan på ärligheten vid deklarationerna.
Det är väl en erfarenhet
som man har gjort inte bara i vårt land,
utan även i andra länder — inte minst
under antikens förfallsperiod — att ju
mera skatterna höjdes, desto oärligare
blev skattedragarna.

Till sist vill jag tacka herr finansministern
för ett uttalande som han gjorde
i slutet av sitt första anförande, där han
sade att reservanterna inte vill stödja
skatteskolkarna. Jag säger detta, därför
att för en stund sedan kom i min hand
en tidning, som jag inte känner närmare
till, men som heter »Svenska landsbygden».
Som motto står på första sidan:
»Alla slaktdjur till det egna företaget»,
och i tidningen heter det att »högern
och FP ömmar för feldeklaranter».
Detta är väl ändå bottennivå i den
skattedebalt som bär förekommit i vår!

Nr 20

Tisdagen den 24 mai 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ingalunda försvara
någon tidning, det må vara den
eller den, som påstår att högern och
folkpartiet ömmar för skattesvikare,
men jag har en bestämd erfarenhet av
att högern och folkpartiet har varit mycket
motspänstiga var gång det har gällt
att få strängare regler för att hindra
skatteskolkning.

Herr Ohlon säger: »Folkpartiet är icke
folkpartitidningarnas förmyndare; vi har
ingen bestämmanderätt över dem.» Nej,
det må vara. Jag konstaterade bara att
två mycket betydande folkpartitidningar
genom sina uttalanden försämrar skattemoralen
genom att nonchalera skattesvek,
och vad herr Ohlon citerade gav
väl syn för sägen. Den ena av dessa tidningar
angives allmänt stå mycket nära
folkpartiets ledare och — lärare, och
den andra tidningen står lokalt mycket
nära förstakammargruppens folkpartistiske
ledare och lärare.

Vad beträffar skatternas höjd, tror
herr Ohlon att en skattesänkning från,
låt oss säga 13,2 procent till 12 procent,
betyder något som helst för den, som
över huvud taget icke är redlig när det
gäller att deklarera?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! PA den sista frågan herr
Sjödahl gjorde mig vill jag svara obetingat
ja. För övrigt vill jag understryka,
att jag tagit avstånd ifrån de olämpliga
skriverier i de två berörda tidningarna,
som här har citerats.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Det har i dag framräckts
åtskilliga blombuketter till finansministern
för det nu framlagda kungl. förslaget,
och jag skall be att också för
min del i all anspråkslöshet få bidraga
med en liten blomma. Då jag i höstas
å tjänstens vägnar haft att fördjupa mig
i det ganska skräckinjagande betänkande,
som ligger till grund för propositionen,
var det nu en stor glädje att konstatera,
hur mycket som finansministern
har besparat oss.

Men jag skulle på samma gång •—
det är därför jag har begärt ordet •—
vilja understryka, att finansministerns
förtjänst tills vidare är negativ. Han
har besparat oss åtskilliga föreslagna bestämmelser,
som — om jag får använda
ett litet uttryck — ur rättssäkerhetssynpunkt
är mycket betänkliga. Men jag
kan inte — åtminstone inte utan att
mycket starkt betona förbehållet i skrivningen:
»Såvitt angår däri behandlade
områden» — skriva under vad som står
i betänkandet om att vi nu har fått de
av 1950 års riksdag framförda önskemålen
om effektivitet och rättsskydd tillgodosedda.

Det är för mig tydligt att mycket återstår
att göra. Man får över huvud taget
göra klart för sig att, så som livet nu
har utvecklats, med den betydelse som
skatterna har för de enskilda, är det
förfarande, som tillämpas i skattemål, i
många fall av lika stor betydelse för
dem som den process, som tillämpas
vid de allmänna domstolarna. Det är
därför befogat att man med en omsorg,
som liknar den som har ägnats åt vår
rättegångsordning, verkligen tänker igenom,
hur ett förfarande skall gestaltas
för att ge rätt åt båda sidorna, det allmänna
och den enskilde.

Jag har själv haft anledning att sysselsätta
mig med dessa frågor och liar
därför en viss erfarenhet om vad det
gäller. Jag känner ett mycket starkt behov
att nu, liksom jag var i tillfälle att
göra i ett annat sammanhang i förra
veckan, understryka angelägenheten av
att de utredningar, som nu sätts i gång,
verkligen på allvar tar upp dessa synpunkter.
De har ju betydelse, som jag
då antydde, därigenom, att i den mån
vi kan få ett verkligt tillfredsställande
förfarande i lägre instanser, ställer sig
det stora problemet om regeringsrättens
balans på ett helt annat sätt. Men alldeles
oavsett detta är det ju ett elementärt
önskemål att man med verklig omtanke
ordnar en så utomordentligt viktig angelägenhet
som taxeringsförfarandet nu
är för alla svenska medborgare. Det ställs
i utsikt att man skall kunna komma fram
till en ny taxeringsförordning 1956. Jag

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

lyckönskar dem, som har fått förtroendet
att göra det, till den stora arbetskraft
som de måste besitta för att kunna
genomföra ett så utomordentligt krävande
företag på så kort tid.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Herr Velander har vid
två eller tre tillfällen under denna debatt
starkt framhållit som sin uppfattning,
att skattemoralen står i ett direkt
samband med skattetrycket. Också herr
Ohlon ville i sitt anförande ge uttryck
däråt och t. o. m. finansministern ville
delvis skatta åt den uppfattningen.

Jag anser emellertid inte att skattemoralen
har detta direkta samband med
skattetrycket. Under 1930-talet upplyste
dåvarande finansminister Ernst Wigforss
om att det belopp, som årligen undandrogs
från beskattning, rörde sig om
ca 1,5 miljard. I fjol uppgavs att motsvarande
belopp nu skulle vara 2,5 miljarder.
Med utgångspunkt från de angivna
beloppen förefaller det mig närmast,
som om skattemoralen ingalunda skulle
ha följt skattetryckets utveckling utan
endast anpassat sig efter förändringen
av penningvärdet. Följaktligen lär det
väl knappast spela någon roll för skattemoralen,
hur djupt man går när det gäller
att lätta skattetrycket. Många i denna
kammare anser möjligen att ett återförande
av skattetrycket till 1930-talets
nivå skulle vara den injektion som skulle
förbättra skattemoralen. De angivna
siffrorna för det undandragna skattebeloppet
ger emellertid inte belägg härför.

Mot bakgrund av det faktum, att det
med den hittillsvarande taxeringsorganisationen,
som herr Osvald ansåg tillräckligt
effektiv, ändå är möjligt att undandra
så stora belopp från beskattning,
måste jag helhjärtat instämma i det förslag
till en effektivisering av taxcringsorganisationen
som i dag föreligger.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på

godkännande av den nu föredragna paragrafen
samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle avslås; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

5 § 1 inom., 6 § 1 mom., 7 § 1 mom.,
12 § 1 mom., 17 § 1 mom., 20 § 1 mom.,
22 § 1 mom., 26 § 1 mom., 27 §, 28 § 2
inom., 29 § 1 inom., 29 a § och 31 §.

Godkändes.

32 §.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Denna paragraf gäller
taxeringsrevisionen. Jag ber att i denna
del få yrka bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna paragraf gäller
något av det allra väsentligaste i Kungi.
Maj:ts förslag. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
den nu ifrågavarande paragrafen samt
vidare därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 32 § i bevillningsutskottets
förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den vid utskottets
betänkande avgivna reservatio -

nen.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

32 a §, 33 §, 35 §, 35 a §, 35 b §, 36 §
4 mom. och 37 § 1 mom.

Godkändes.

39 § 1 mom.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Denna paragraf gäller
besvärsrätten. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av det
nu förevarande momentet samt vidare
därpå att förordningsförslaget skulle avslås
i denna del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på momentets godkännande, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 39 § 1 mom. i bevillningsutskottets
förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen, röstar Ja; -

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet i den
lydelse, som föreslagits i den vid utskottets
betänkande avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförstag Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkterna A 2— A 5 och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m., i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet, ävensom i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 50, angående
uppskjutande till innevarande års
höstsession av behandlingen av vissa till

Tisdagen den 24 mai 1955 fm.

Nr 20

utskottet hänvisade motioner, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för utländska
bolag och föreningar att idka näring
här i riket, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 297, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställan i
betänkande nr 46 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1955/56 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 301, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; och

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högertrafikfrågan.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 132, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken
jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ombyggnad av bandelen Sölvesborg
—Hörviken m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av väckta motioner
angående dels ombyggnad av järnvägen
å sträckan Sölvesborg—Hörviken
till normalspår m. m. och dels anslag
till upprustning av vägarna på Listerlandet.

I innevarande års statsverksproposition
hade chefen för kommunikationsdepartementet
vid sin anmälan av statens
järnvägars anslagsbehov bland annat
förklarat sig ha för avsikt att framdeles
föreslå Kungl. Maj:t att bemyndiga
styrelsen att nedlägga smalspårsdriften
på linjen Sölvesborg—Hörviken
och riva upp för denna drift avsedda
spåranläggningar samt att meddela styrelsen
tillstånd till den linjetrafik för
person- och godsbefordran, som genom
smalspårsdriftens upphörande kunde bli
erforderlig.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hällgren m. fl. (I: 267) och den andra
inom andra kammaren av herr Johnsson
i Kastanjegården m. fl. (II: 358), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att bandelen Sölvesborg—Hörviken
skulle ombyggas till normalspår för
all trafik eller att bandelen Sölvesborg
—Hörviken skulle bibehållas som smalspårig
järnväg med normalspårigt industrispår
för vagnslastgods Sölvesborg—
Lister-Mjällby eller att, under i motionerna
angivna villkor i fråga om upprustning
av vägnätet på Listerlandet,
normalspåret Sölvesborg—Lister-Mjällby
skulle utbyggas till Listersliuvuds station
för all godstrafik och att persontrafiken
å järnvägen Sölvesborg—Hörviken skulle
överföras till busslinjer med anknytning
till Hälleviks och Hörvikens nuvarande
järnvägsstationer.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hällgren m. fl. (I: 279)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.
(11:359), hemställts, att riksdagen

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. ombyggnad av bandelen Sölvesborg—Hörviken m. m.

av automobilskattemedél måtte anvisa

2 700 000 kronor till upprustning av vägarna
på Listerlandet, varav 1 520 000
kronor innan järnvägsdriften i nuvarande
form nedlades.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:267 och 11:358
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna 1:279 och 11:359
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! När riksdagen år 1946
fattade ett principbeslut i fråga om de
smalspåriga järnvägarna i Blekinge, uteslöts
denna järnväg, vilken förbinder huvudlinjen
till Sölvesborg med en 1,6 mil
lång järnväg ut på Listerlandet. Man ansåg
att frågan skulle prövas senare, när
huvudlinjen blev ombyggd. Emellertid
bär denna prövning kommit tidigare än
man då beräknade. År 1946 hemställde
järnvägsstyrelsen om att denna handel
skulle läggas ned) när huvudlinjen blev
ombyggd, och man kan säga. att kungl.
järnvägsstyrelsen i så måtto är ståndaktig,
tv fastän ett tiotal år förflutit och näringslivets
struktur ute på Listerhalvön
betydligt förändrats sedan dess, vidhåller
järnvägsstyrelsen sin förut intagna ståndpunkt;
endast så till vida har man ändrat
sig, att man går med på ett industrispår
för en tredjedel eller knappt hälften av
sträckan.

Den järnväg det gäller tillkom med
stora ekonomiska insatser från ortsbefolkningens
sida; jag skall inte tala om
detta utan hänvisar till motionen, som
lämnar en redogörelse för uttalanden om
järnvägen under ett tiotal år. Nu ombyggdes
linjen Karlshamn—Kristianstad först,
och järnvägsmvndigheterna hade räknat
med att denna linje skulle öppnas för
trafik den 1 september 1954 och att järnvägen
Sölvesborg—Hörviken då skulle
läggas ned. Man gick så långt, att man
uteslöt banan ur »Sveriges kommunika -

tioner», och den kom följaktligen inte
med i septemberupplagen, trots att dagligen
fjorton tåg går på denna bana, sju
i vardera riktningen. Man måste sedermera
trycka en röd tidtabell för banan
och foga den till »Sveriges kommunikationer»,
med påföljd att folkhumorn där
nere döpte järnvägen till »röda banan».
Vad jag vill komma fram till är, att man
i detta fall sökte vidtaga åtgärder för
att nedlägga en järnväg, innan vare sig
Kungl. Maj:t eller riksdagen fattat beslut
i ärendet.

Att frågan ligger på riksdagens bord i
dag är en följd av de uttalanden riksdagen
gjorde 1946 och senast 1953 om att
Kungl. Maj:t borde framlägga förslag till
riksdagen också beträffande denna bana.
Att frågan nu kommit hit besparade
mig att i egenskap av gammal och intresserad
ledamot av konstitutionsutskottet
behöva resa ett anmärkningsyrkande
gentemot statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
vilket jag annars
blivit nödgad till.

Emellertid föreligger ärendet i dag,
och banans öde skall avgöras. I motionen
har vi föreslagit tre alternativ. Enligt
det första skulle hela banan ombyggas
till normalspår. Det förhåller sig
nämligen så, att kungl. järnvägsstyrelsen
på hösten 1953 begärde 1,2 miljon kronor
för ombyggnad av järnvägen, därest
den utredning beträffande vägnätet, som
då pågick, skulle ge resultatet att järnvägen
borde byggas om. I början av 1954
föreslog kungl. järnvägsstyrelsen, att banan
skulle läggas ned med undantag för
industrispåret till Lister—Mjällby. Vägförvaltningen
hade beräknat kostnaderna
för vägarbeten i samband med överförandet
av järnvägens trafik till landsvägarna
till 2,7 miljoner kronor, men då
hade 9 km av de sämsta vägarna utelämnats,
och använder man samma beräkningsgrund
för iordningställandet av
denna vägsträcka, kommer man upp i en
lotal kostnad av ungefär 3,5 miljoner kronor.
Sedermera prutade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— vilken myndighet
enligt min mening har mindre att göra
med trafiken där nere än vägförvaltningen
i länet — ned de nödvändigaste kost -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. ombyggnad av bandelen Sölvesborg—Hörviken m. m.

naderna för vägarbeten i samband med
järnvägens nedläggande till omkring 1,5
miljon kronor. Antalet resande per år
är ganska betydande på denna järnväg,
150 000—170 000, även om det till största
delen är fråga om korta ressträckor. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anser i sitt
senaste yttrande, att en stor del av vägarna
bör byggas om för att denna trafik
skall kunna mottagas på landsvägarna,
och styrelsen vill ha minst ett år på
sig för vägomläggningar, innan järnvägsdriften
upphör och smalspårsbanan lägges
ned.

Det andra alternativet är det minst investeringskrävande
och går ut på att man
skall låta allt vara som det är och att industrispåret
till Lister—Mjällby skall få
användas parallellt med smalspårslinjen
Sölvesborg—Hörviken. Men järnvägsstyrelsen
befarar, att det i framtiden skulle
komma att krävas vissa dyrbara åtgärder
i staden Sölvesborg när det gäller omlastnings-
och växlingsanordningar etc.

Det tredje alternativet innebär att normalspåret
skall utsträckas till närmaste
järnvägsstation, alltså till Listershuvud.
Därigenom skulle åstadkommas kortare
landsvägstransporter. Det gäller särskilt
fisktransporterna från de större fiskelägena.
Cirka 2 000 personer bor där nere,
och där finns modernt fryshus. Dessa
frusna varor, som till stor del går till
Norrland, tål inte några längre landsvägstransporter.
Ju fortare de kan lastas
över till järnväg och kylvagnar, desto
bättre är det. Det är här fråga om att
bygga ut järnvägen något över en kilometer,
och det skulle vara en kostnadsbesparande
åtgärd, enär man annars
finge lov att bygga en väg i stället. Det
är främst de tre stora fiskelägena Hällevik,
Hörvik och Nogersund som skulle
vara betjänta av att få detta industrispår
framdraget så långt som möjligt. Vidare
innebär alternativet, att pengar skulle
anslås till vägombyggnader, och dessutom
att det skulle anordnas busslinjer
för persontrafiken.

.lag skall inte uppehålla mig så mycket
vid de infordrade yttrandena. Jag
skall endast något beröra vad järnvägsstyrelsen
skriver. Dess yttrande är myc -

ket egendomligt, ty styrelsen går inte in
på någon objektiv saklig prövning av
vårt förslag. Det sägs exempelvis, att då
motionärerna vill ha industrispårförbindelse
med Listershuvud och vill att även
styckegods skall transporteras på industrispåret,
menar antagligen motionärerna
att det skall vara samma antal tåg
om dagen som för närvarande, d. v. s.
sju. Jag vill säga järnvägsstyrelsen att
det kanske vissa dagar inte behövs något
tåg alls på industrispåret till Listershuvud.
En sådan polemik i ett officiellt
utlåtande från ett ämbetsverks sida betraktar
jag såsom rent ut sagt löjligt.

Utskottet har i början av sitt utlåtande
skrivit på ett sådant sätt, att man
skulle kunna få den uppfattningen, att
utskottet går emot motionen i alla stycken,
alltså beträffande de tre alternativen.
Jag har emellertid funderat över
utskottets skrivsätt, och jag har kommit
till den uppfattningen att utskottet beträffande
alternativ 2 förmenar att förhållandena
bör vara som de är, till dess
att vägmyndigheterna hinner iordningställa
vägnätet, så att trafiken kan övergå
till landsvägarna. Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
härför har begärt
minst ett år, får vi väl hoppas att järnvägen
får vara kvar ännu ett år. Allmänheten
i dessa trakter har givit till känna
som sin mening, att järnvägsförbindelsen
bör få vara kvar så länge som möjligt.

Beträffande det tredje alternativet,
alltså frågan om en utsträckning av industrispåret
till Listershuvud, skriver
utskottet, att denna fråga får avgöras av
Kungl. Maj:t vid en senare prövning.
Ett sådant skrivsätt — vilket alltså innebär
att saken lägges i Kungl. Maj:ts hand
— kan man ju inte ha något att erinra
emot.

Beträffande väganslagen har utskottet
givetvis inte velat binda sig för några
bestämda summor. Utskottet bär inte
heller velat ge något särskilt anslag, men
utskottet skriver att det finns pengar å
det ordinarie anslaget. Man får den uppfattningen
av utskottets skrivning, att
utskottet i detta avseende i huvudsak
går med på motionärernas önskemål.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. ombyggnad av bandelen Sölvesborg Det

blir givetvis de anslagsbeviljande
myndigheterna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Kungl. Maj:t, som efter
uppgjorda planer och kostnadsberäkningar
beträffande vägarna får godkänna
förslag härvidlag. Utskottet anser
att man inte bör lägga hinder i vägen
för att erforderliga medel skall ställas
till förfogande av ordinarie anslag och
då givetvis vid sidan om de vägbyggnadsmedel,
som länsstyrelsen i övrigt
erhåller för byggande och underhåll av
vägar i Blekinge län.

Så har jag med en välvillig tolkning
läst utskottets utlåtande. Därtill vill jag
endast lägga en sak.

Riksdagen uttalade år 1946, att man
inte utan starkt vägande skäl bör beröva
en bygd en järnvägsförbindelse och i
varje fall inte innan undersökningar har
igångsatts om att i stället skaffa bygden
likvärdiga och tillfredsställande kommunikationsförbindelser.
Vi har förtröstat
oss på detta riksdagens uttalande. Har
man satsat på en järnväg, alltså ansett
att den har en uppgift att fylla, men sedan
vill ta bort den, menar vi att man
i stället bör anordna en fullt likvärdig
förbindelse. Jag skulle vilja fråga statsutskottet,
om utskottet anser att det uttalande,
som riksdagen gjorde år 1946 beträffande
Listerbanan, gäller även efter
dagens beslut och om vi alltså inför de
myndigheter, som i fortsättningen skall
handlägga detta ärende, kan kräva att vi
icke skall ha sämre kommunikationsförbindelser
där nere än vi haft hittills.

Jag har, herr talman, för närvarande
intet yrkande.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Herr Hällgren ville i början
av sitt anförande göra gällande att
järnvägsstyrelsen överskridit sina befogenheter,
när den fattade beslut om trafikens
nedläggande. Det förhåller sig
dock så, att det ligger i järnvägsstyrelsens
hand att besluta i vad mån trafiken
skall upprätthållas på en viss järnvägssträcka,
och det ligger i Kungl.
Maj:ts hand att besluta om en järnväg
över huvud taget skall nedläggas. Kungl.

-Hörviken m. m.

Maj:t kan alltså göra detta utan att höra
riksdagen, vilket också har hänt, senast
i fjol, när Kungl. Maj:t på hemställan
från järnvägsstyrelsen beslöt att nedlägga
järnvägsdelen Svanskog—Årjäng i
södra Värmland, där trafiken lades ned
den 1 juli 1954. Denna järnväg håller nu
på att upprivas, och detta sker i en
bygd, som delvis saknar vägar och där
de vägar, som finns inte är framkomliga
vintertid. I detta hänseende har faktiskt
de bygder, som har en smalspårig
järnväg, åtminstone den fördelen att deras
järnvägsproblem kan komma att bli
föremål för riksdagens prövning innan
ett definitivt beslut fattas om järnvägarnas
nedläggande. Detta sagt i förbigående.

När statsutskottets fjärde avdelning
har haft att behandla den föreliggande
motionen, har vi sannerligen gjort det
mycket ingående och grundligt. Vi har
sett frågan ur alla de olika synpunkter,
som man rimligtvis kan anlägga på ett
sådant här kommunikationsproblem. Vi
har kommit till den uppfattningen, att
ett bibehållande av järnvägen med nuvarande
spårvidd är att betrakta som
ett provisorium, som snarast möjligt bör
avvecklas, ty en smalspårig järnvägslinje
på 16 kilometer, som är anknuten
till ett normalspårsystem, kan inte bli
någon lysande affär. Järnvägen lämnar
också ett årligt driftsunderskott. Därom
är vi förmodligen ense med motionärerna,
att den nuvarande ordningen inte
är något att räkna med för framtiden.

Ett alternativ är en breddning av banan
och banans iståndsättande för trafikens
upprätthållande i full utsträckning
för såväl styckegods som persontrafik,
men vi har blivit ganska övertygade om
att en bana av den karaktär, som det här
är fråga om, och med det trafikunderlag,
som finns, inte kan vara motiverad enbart
på grund av persontrafiken. Vad
styckegodstrafiken beträffar går utvecklingen
i den riktningen att SJ redan nu
kör denna på korta sträckor på landsvägarna
— givetvis i den mån det finns
landsvägar att köra på. Så är förhållandet
även utefter många av våra normalspåriga
banor, nämligen att den lo -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. ombyggnad

kala styckegodstrafiken körs på lastbilar
på vägarna. Så kommer det naturligtvis
också att bli på Listerlandet i
den mån vägarna blir iståndsatta. Då utskottet
varit övertygat om att oavsett
hur det går med denna järnväg, måste
en upprustning av vägnätet på Listerlandet
liksom i landet i övrigt komma
till stånd inom de närmaste åren, har
det ansett att det är ekonomiskt vettigt
att få till stånd denna upprustning så
snart som möjligt och att ett uppehållande
av det nuvarande provisoriet därigenom
blir överflödigt. Utskottet har
alltså kommit fram till att en breddning
av denna relativt sett korta banstump
inte kan vara ekonomiskt rimlig.

Kvar står alltså problemet om industrispår.
Det är ju på det sättet att det endast
finns en industri på Listerlandet, som
har behov av vagnslastgods. Denna industri
är belägen vid Lister-Mjällby, och
där har man redan ordnat med industrispår,
så att industrien kan få sina vagnar
in i fabriken. Det är alltså ordnat
på ett fullt tillfredsställande sätt ur såväl
trafikantens som S.l:s synpunkt.
Motionärerna har nu velat utsträcka detta
industrispår ytterligare någon kilometer
till Listershuvud. Statsutskottet
har då sagt sig att ett behov av trafik för
vagnslastgods fram till Listershuvud inte
finns, utan att det endast skulle bli
fråga om styckegodstrafik. Som jag förut
sade förhåller det sig så att denna
trafik allt mera kommer att gå på landsvägarna,
och vi är övertygade om att även
om man breddar järnvägen, kommer
styckegodstrafiken med bl. a. frusen fisk
och färskfisk att gå på lastbilar direkt
in till Sölvesborg. Det går både fortare
och blir framför allt billigare för alla
parter. Därför har utskottet sagt, att om
det är så att den industriella utvecklingen
på Listerlandet skulle bli sådan att
man framdeles får behov av ett förlängt
industrispår, får denna fråga prövas den
dag den blir aktuell. Men för närvarande
har vi inte kunnat finna någon anledning
att ta definitiv ställning till just
detta speciella problem.

Herr Hällgren slutade med att fråga
om utskottet alltjämt vidhöll 1946 års

av bandelen Sölvesborg—Hörviken m. m.

statsutskotts uppfattning om att det, innan
en järnväg nedlades, skulle ordnas
med likvärdiga kommunikationer. Jag
vill svara, att det utlåtande, som nu
ligger på riksdagens bord och i vilket
det bl. a. heter: »Innan beslut av denna
innebörd förverkligas, synes det emellertid
utskottet vara ofrånkomligt, att
vägnätet på Listerlandet försättes i ett
mer tillfredsställande skick, svarande
mot den ökning av trafiken som i ett
dylikt läge är att vänta», helt står i
överensstämmelse med 1946 års uttalande.

Det är, herr talman, sannerligen inte
många motionärer i denna kammare, som
kan komma så pass långt med sina
framställningar som herr Hällgren här
har gjort. Jag tycker därför, att herr
Hällgren kunde vara mycket belåten med
det utskottsutlåtande, som här föreligger
till behandling och till vilket jag ber
att få yrka bifall.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag har fått svar på de
flesta av mina frågor. Jag kan emellertid
inte säga annat än att jag beträffande
järnvägarna i detta land nästan
måste ge den gamle trafikinspektör rätt,
som häromåret sade till mig, att Granliolm
byggde järnvägar men att de, som
nu bestämmer, river upp dem.

Jag känner ju till ganska många järnvägar,
som under de senare åren rivits
upp efter beslut av Kungl. Maj:t, men
anledningen till att riksdagen just beträffande
den lilla järnväg det här gäller
har att fatta beslut är det riksdagsuttalande
som gjordes 1946 och senast
1953, att riksdagen väntade att Kungl.
Maj:t skulle inkomma med förslag. Det
är också därför som Kungl. Maj:t har
begärt fullmakt att få bort denna bana
— Kungl. Maj:t har ju tagit bort en
mängd banor i detta land, men denna
lilla bana kan inte tas bort utan att riksdagen
ger sitt medgivande.

Det kan inte sägas att ett upprätthållande
av trafiken på järnvägen i fortsättningen
inte skulle vara berättigat.
Jag undrar, hur många gånger man när

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. m.

det gäller våra järnvägar räknat ut, om
en bit av en viss järnvägssträcka lönar
sig ur trafiksynpunkt, då järnvägslinjen
sett i sitt stora sammanhang haft en stor
samhällelig uppgift att fylla. Järnvägsstyrelsen
själv säger, att banan inte lönar
sig ur trafiksynpunkt, men att den
inte hör till de trafiksvagaste linjerna
inom landet. En officiell myndighetsperson,
som kände till denna fråga, sade
helt enkelt, att av järnvägarna i Blekinge
var denna bana den som det skulle
löna sig bäst att bygga om. Då jag
betvivlade detta, försäkrade en annan
person som undersökt saken, att det förhöll
sig på detta sätt; det är kanske så
att de andra järnvägarna kostar så mycket
när det gäller ombyggnad. Vill utskottet
emellertid godkänna den tolkning,
som jag givit dess skrivning, får
vi se framtiden med tillförsikt i trafikhänseende
även nere på Listerlandet.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Herr Hällgrens anförande
föranleder ingen annan kommentar
från min sida än att utskottet inte har
kunnat bygga sitt utlåtande på vad den
eller den trafikinspektören eller den eller
den personen har yttrat i saken,
utan utskottet har endast fått hålla sig
till vad de ansvariga myndigheterna
sagt i sina remissutlåtanden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Ang. bostadsavdraget för prästerliga
tjänstebostäder m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 171, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 31
mars 1955, föreslagit riksdagen att fatta

beslut rörande bemyndigande för Kungl.
Maj:t att vidtaga ändringar i vissa avlöningsreglementen
m. m. på sätt i propositionen
närmare angivits.

Med avseende å bostadsavdrag för
prästerliga tjänstebostäder hade Kungl.
Maj:t — i anslutning till i annat sammanhang
föreslagen höjning av hyresavdragen
för folkskolans lärare — föreslagit
en uppräkning av de nuvarande
beloppen. Höjningen, som avsågs skola
vara ett provisorium med hänsyn till
pågående utredning, hade föreslagits
skola utgöra ungefär 25 procent, varvid
avdraget för hyresgrupp 4 skulle gälla
jämväl för bostäder i grupp 5.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av propositionen väckta likaly*
dande motioner, den ena inom första
kammaren av herr Bror Nilsson m. fl.
(I: 509) och den andra inom andra kammaren
av herr Neländer m. fl. (II: 633),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förslag i fråga om
höjning av bostadsavdragen för prästerliga
tjänstebostäder samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att utredning
måtte verkställas angående de ifrågavarande
bostädernas standard, deras användning
i församlingsarbetet och övriga
faktorer, som i detta fall borde beaktas,
och att nytt förslag måtte föreläggas
riksdagen, sedan förhandlingar
på grundval av utredningsresultatet förts
med vederbörande personalorganisationer.

Därjämte hade utskottet upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bror Nilsson m. fl. (I: 260) och den andra
inom andra kammaren av herr /fosfor/
m. fl. (11:376), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta om ändrad
lydelse av 28 § statens allmänna avlöningsreglemente
så att med tjänstledighet
på grund av i tjänsten ådragen smittsam
sjukdom, vilken enligt gällande epidemi-
och epizootilagar skulle anmälas

Tisdagen den 24 mai 1955 fm.

Nr 20

Ang. bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. m.

till vederbörande myndighet, jämställdes
tjänstledighet på grund av annan
smittsam sjukdom, som ådragits i sysselsättning
vid laboratorium, där arbete
med smittämnet bedreves;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell (I: 301) och den andra
inom andra kammaren av fröken Ager
(11:333), i vilka hemställts, att riksdagen
ville besluta att till föreståndarinnan
för undervisning i sömnad vid fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala anvisa
ett arvode av 550 kronor utöver
henne tillkommande lön som lärare;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Arrhén och Sunne (I: 305)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Ilåstad och Cassel (II: 391).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i nio
särskilda, med A—I betecknade punkter.
I punkterna C, F och H hade utskottet
hemställt,

C. att riksdagen måtte i vad avsåge
höjning av bostadsavdragen för prästerliga
tjänstebostäder, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:509 och 11:633, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga i statsrådsprotokollet
förordad ändring i prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr
577);

F. att riksdagen måtte i .skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i anledning av
motionerna 1:260 och 11:376;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:301 och 11:333, besluta,
att den lärarinna vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala, som vore föreståndarinna
för sömnadsundervisningen,
skulle äga åtnjuta särskilt arvode utöver
lön med 550 kronor för år.

Reservationer hade anförts

1) beträffande höjning av bostadsavdraget
för prästerliga tjänstebostäder, av
fröken Andersson, herrar Sundelin,

it Första kammarens protokoll 1955. Nr 20

Alfred Nilsson och Aastrup samt fröken
Ager, vilka ansett, att utskottets yttrande
rörande nämnda fråga bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte, i vad avsåge höjning
av bostadsavdragen för prästerliga
tjänstebostäder, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt i anledning av motionerna
I: 509 och II: 633, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts;

2) beträffande särskilt arvode till en
lärarinna vid fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala, av herrar Thun, Eriksson
i Sandby, Thapper och Gustafsson i
Stockholm, som ansett, att utskottet bort
under H hemställa, att motionerna I:
301 och II: 333 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! I detta utlåtande har
behandlats två av mig m. fl. väckta motioner,
och jag skall därför be att få säga
ett par ord.

Den ena motionen gäller personalen
vid statens bakteriologiska laboratorium.
Det förhåller sig nämligen så, att personalen
enligt 28 § statens allmänna
avlöningsreglemente åtnjuter ersättning
och lön, om den drabbas av sådan
smittosam sjukdom, som finnes upptagen
såsom anmälningspliktig i epidemioch
epizootilagarna. Men det förekommer
sjukdomar, som är farliga och som
personalen kan bli smittad av, men som
inte är upptagna i dessa förordningar.
Så är förhållandet t. ex. med tuberkulos,
coxsackieinfektioner och toxoplasmos.
Det synes vara en olämplig anordning,
att personalen skall åtnjuta bättre förmåner
när det gäller vissa gamla kända
sjukdomar och inga eller sämre förmåner,
när det gäller andra sjukdomar —
tuberkulos är visserligen en vanlig sjukdom,
men de två andra är mindre kända;
tuberkulos är i varje fall eu farlig
och otrevlig sjukdom att råka ut för.

Både medicinalstyrelsen och .statens
bakteriologiska laboratorium har instämt

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. m.

i motionens syfte, och utskottet har också
beslutat att i skrivise till Kungl. Maj :t
ge till känna vad i motionen anförts
och att anhålla om att en ändring vid
lämpligt tillfälle skall ske. Jag får därför
anse mig vara belåten med detta uttalande
och har alltså inget yrkande på
denna punkt.

Den andra frågan gäller den höjning
av hyrorna för prästerliga tjänstebostäder,
som våra präster skall betala. Kungl.
Maj:t har föreslagit en generell höjning
av dessa med 25 procent, och detta finner
jag och mina medmotionärer oriktigt
av den anledningen, att det icke
skett någon ordentlig och differentierad
värdesättning av dessa bostäder. Hade så
skett, hade man kanske inte behövt finna
att denna pålaga hade varit orättvis.
Nu är den orättvis därför att man
inte har gått in på någon detaljbehandling
av bostädernas beskaffenhet och inte
heller låtit prästerskapets organisation
förhandla om saken. Jag har här i
min hand en skrivelse, som gått ut från
skolöverstyrelsen till lärare och föreståndare
vid våra folkhögskolor, och i
fråga om lantmannaskolorna har det
gått till på liknande sätt. Man kan gott
jämföra förhållandena när det gäller deras
bostäder och prästerskapets. Staten
äger ju inte vare sig prästgårdarna eller
lärar- och rektorsbostäderna vid våra
folkhögskolor. I allmänhet är det landstingen
som äger dessa senare, men statens
organ har ändå tagit sig rätt att
bestämma hur stort belopp som skall
avdras från dessa tjänstemäns lön för
naturaförmånerna i fråga, och det må
så vara, men beträffande lärarna har
man förfarit med stor noggrannhet. Man
har infordrat uppgifter angående dessa
bostäders beskaffenhet, och man ser här
med vilken omsorg man värderat dem.
Här finns ett 20-tal punkter med upplysning
om huruvida det finns vattenledning,
jungfrukammare, serveringsrum,
värmeledning, varmvatten, badrum,
duschrum o. s. v., om rektorsexpeditionen
är inrymd i bostaden, om det finns
särskild ingång till rektorsexpeditionen
m. m. m. m., och så säger man att ersättningens
storlek bestäms genom över -

enskommelse mellan vederbörande myndighet
—• i detta fall skolöverstyrelsen
eller lantbruksstyrelsen — och tjänstemännen.
Kan, sådan överenskommelse
icke träffas, skall ersättningsfrågan hänskjutas
till statens bostadsnämnd, över
nämndens beslut i ärende som hänskjutits
till dess avgörande må klagan icke
föras. Här förfar man på ett sätt som
synes mig vara riktigt, men när det gäller
prästerna så dekreterar man helt enkelt,
att för en komminister, som bor i
den eller den dyrortsgruppen, skall hyran
uppgå till det beloppet, en kyrkoherde,
som bor i en viss dyrortsgrupp,
skall betala så mycket och därmed basta;
ingen hänsyn kan las till om bostaden
är hundra år gammal eller femtio år
eller till hur mycket det kostar att uppvärma
den, och ingen hänsyn tas till
bostadens beskaffenhet. Inte heller har
man träffat någon överenskommelse med
tjänstens innehavare, vilket hade varit
rimligt och i enlighet med förfarandet
beträffande andra statstjänstemän, och
man har inte ens underhandlat med
tjänstemännens allmänna organisation.

Jag finner därför i likhet med reservanterna
till detta utskottsutlåtande, att
en orättvisa har begåtts mot denna statstjänargrupp,
och det har också yrkats
avslag på denna punkt i utskottets utlåtande.
Reservationen har avgivits av
fröken Andersson, herr Sundelin m. fl.,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Den reservation som
herr Nilsson nu nämnde grundar sig på
det förhållandet, att vi reservanter har
ansett att man hade kunnat vänta med
att föreslå hyreshöjning, d. v. s. en höjning
av tjänstebostadsavdraget, till dess
att 1952 års tjänstebostadsutredning, som
skall behandla även denna fråga, har
fått sin utredning färdig. Vi har inom
femte avdelningen av tjänstebostadsutredningens
ordförande fått den upplysningen,
att utredningen nog kommer att
i höst avlämna sitt betänkande i denna
punkt, och vi har då tyckt att det inte

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. in.

var nödvändigt att framlägga detta förslag
om en 25-procentig höjning av avdragen
nu. Vi har emellertid ansett att,
för att denna befattningshavargrupp —
prästerna — inte skall komma i bättre
läge än andra, kan man tänka sig att
höjningen sedan skedde retroaktivt.

Det imåste nog också tyvärr sägas, att
man här från departementets sida kanske
inte har tagit den hänsyn till denna
grupp av tjänstemän som man har tagit
i övriga fall. Detta förslag har inte föregåtts
av någon som helst utredning, och
dessa tjänstemäns organisation fick avge
sitt yttrande efter mycket kort varsel.
Den fick endast ungefär en vecka på
sig. Man tycker nog, att det kunde ha
visats litet större hänsyn mot dessa befattningshavare
i detta avseende. Det är
väl riktigt, såsom har påpekats, att några
förhandlingar i detta ords egentliga bemärkelse
inte har ägt rum när det gäller
exempelvis folkskollärarnas bostadsfråga,
men man har såvitt vi kunnat förstå
ändå haft rätt ingående och långvariga
överläggningar med folkskollärarna
om höjningen av deras tjänstebostadsavdrag.
När det gäller andra grupper anställda,
t. ex. vid statens järnvägar, har
väl höjningen av avdragen för dem skett
efter en utredning av verkstyrelsen. Men
när det gäller prästerna har tydligen ingen
utredning alls förekommit, utan man
har bara helt enkelt föreslagit denna generella
höjning av avdraget. Det säges
visserligen att hänsyn skall tas till tjänstebostadsutredningens
förslag, sedan detta
avlämnats, men vi reservanter tycker
att man borde ha väntat med att höja
avdraget till dess förslaget förelegat.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Johansson, Anders,
(fp) och fröken Andersson (h).

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! I den framlagda propositionen
har departementschefen förklarat
att höjningen av folkskollärarnas bostadsavdrag
har aktualiserat frågan om
en höjning även av prästernas bostadsavdrag.
Svenska prästförbundet har un -

derrättats därom och haft tillfälle att
yttra sig i saken. Visserligen fick det,
som herr Sundelin här påpekade, mycket
kort tid på sig, men det hade i alla
fall möjligheter att göra sina synpunkter
gällande. Förbundet meddelade emellertid
att det ansåg tiden vara för kort för
ett mera ingående yttrande och förklarade
att en utredning borde företas i
frågan. Förbundet hänvisade till hur
noggrant frågan om höjningen av folkskollärarnas
hyresavdrag hade utretts.

Vid behandlingen av propositionen på
avdelningen fick vi klart för oss att en
jämförelse mellan dessa båda frågor
dock knappast kan göras. Folkskollärarnas
tjänstebostadsförhållanden regleras
ju av en särskild boställsordning som innefattar
mycket annat än just bestämmelser
om hyresbeloppet. För någon
vecka sedan antog riksdagen nya bestämmelser
på detta område, varvid stora
och avgörande ingrepp gjordes i boställsordningen
för folkskollärarna, avseende
inte bara hyresbeloppets storlek
utan även helt andra förhållanden. Genom
det fattade beslutet har ju tjänstebostadsrätten
borttagits för ett mycket
betydande antal folkskollärare, eftersom
alla de större tätorterna icke längre har
någon tjänstebostadsskyldighet. Vi har
också utvidgat det område utanför själva
tätorterna, där bostadsskyldighet för
skoldistrikten icke skall föreligga, upp
till 4 kilometer runt tätorterna och i vissa
fall något därutöver. Detta är såvitt
jag förstår en betydande förändring av
hela den hittills gällande ordningen.

Vad hyresavdragens storlek beträffar
har man med stöd av levnadskostnadsindex
kommit fram till det resultatet att
höjningen av avdraget för folkskolans
lärare borde uppgå till i medeltal 25 procent.
Genom bestämmelserna om klassificering
av lärarbostäderna har en viss
gradering av avdragsökningen skett när
det gäller folkskollärarna, men i medeltal
rör det sig om 25 procents ökning.

När det nu föreslås en justering av liyresavdragsbestämmelserna
för prästerna,
sker ingen annan ändring än just med
avseende på hyresbeloppets storlek. Det
föreslås att beloppet räknas upp med de

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. m.

25 procent som redan bär beslutats för
folkskollärarna. Det föreligger ju en avsevärd
skillnad mellan dessa två kategoriers
förhållanden. Hyressättningen
för båda grupperna har ju stött sig på
1945 års hyresräkning. Prästlönereglementet
antogs så sent som år 1951, om
jag minns rätt, och då reglerades även
bestämmelserna angående hyresavdragen.
Man kan fråga sig vilka ändringar
sotm har kunnat ske från år 1951 och till
i år. Reservanterna gör gällande att en
orättvisa skulle uppstå genom att frågan
om en klassificering av prästernas bostäder
inte har upptagits i detta sammanhang.
Hela förslaget är emellertid ett
provisorium, som skall gälla intill dess
1952 års tjänstebostadsutredning framlägger
sitt betänkande. Reservanterna
har framhållit att det finns utsikt att
denna utredning skall vara klar till i
höst. Det sades av ordföranden i utredningen,
att det fanns en möjlighet till
detta, men jag vill påpeka att han reserverade
sig på alla möjliga sätt. Man
kan alltså inte med säkerhet bygga på
det uttalandet. Det kan mycket väl bli
någon förskjutning i tiden. Då säger reservanterna,
att det föreligger möjligheter
att ta ut en hyreshöjning retroaktivt,
bara man utreder frågan om hyreshöjning.
Det är möjligt, att det förhåller sig
så, men för mig verkar det synnerligen
motbjudande och i högsta grad märkvärdigt
att ta ut en hyreshöjning retroaktivt.
Flertalet statliga verk har ju höjt
sina tjänstebostadshyror, utan att detta
har föregåtts av några som helst förhandlingar.
Höjningen bär underställts
hyresgästen från fall till fall, ty dessa
förhållanden regleras ju inte av någon
enhetlig stadga.

Om man jämför hyressättningen för
prästbostäderna med hyressättningen
för lärarbostäderna och andra tjänstebostäder,
kan man utan vidare konstatera
att hyran för prästbostäderna blir lägre
även efter en höjning med 25 procent.
Om man räknar per kvadratmeter, skulle
hyran bli avsevärt lägre, men även om
man räknar per rumsenhet blir prästernas
hyra lägre än lärarnas.

Med det sagda har jag velat peka på

att förslaget ju är ett provisorium och
att ett definitivt förslag är så nära förestående,
att det inte kan finnas någon
anledning att nu företa några utredningar
på denna punkt. Jag anser också —
liksom majoriteten inom avdelningen,
när frågan behandlades där — att det
skulle vara ganska märkvärdigt, om man
nu höjer bostadskostnaderna för lärare,
för SJ:s tjänstemän och för anställda hos
andra verk, men behåller hyrorna för
prästerna och därmed även i fortsättningen
låter deras hyror vara så mycket
lägre än hyrorna för andra grupper av
statstjänstemän.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr THUN (s):

Herr talman! Under förevarande punkt
bär jag tillsammans med tre ledamöter i
andra kammaren avgivit en reservation,
betecknad som nr 2, beträffande särskilt
arvode till lärarinna vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala. Jag ber att av
rent principiella skäl få yrka bifall till
ifrågavarande reservation.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I den fråga som herr
Thun berörde är det ju på det sättet, att
tjänsten antagligen har blivit bortglömd
vid de förhandlingar som har förts. Vi
brukar åtminstone i statsutskottets femte
avdelning hålla på att förhandlingsresultat
skall respekteras. Men i detta fall, då
det tycks vara ett rent förbiseende, som
i övrigt verkar orättvist, har vi ansett oss
kunna gå med på vad som har yrkats i
motionerna.

Jag ber därför, herr talman, att på denna
punkt få \rrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast några ord i anslutning
till förevarande utskottsutlåtande.

Sedan år 1951 har hyrorna för tjänstebostäder
för flera grupper höjts. Detta

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. m.

har skett på begeäran av riksdagen och
riksdagens revisorer. Att en utredning
pågått har inte ansetts utgöra något hinder
för att vidta justeringar. Det har redan
nämnts av utskottets talesman, herr
Rikard Svensson, att sådana hyreshöjningar
har t. ex. SJ:s tjänstemän fått vidkännas
och att höjningar kommer att
genomföras på grund av det beslut som
riksdagen fattat rörande justering av
folkskollärarnas hyror. Det material,
som låg till grund för den sistnämnda
hyreshöjningen, har varit av samma art
som det som legat till grund för förslaget
om höjning av hyrorna för prästbostäderna.
Man har i båda fallen utgått
från hyresräkningen 1945. Det har ansetts
orimligt att inte justera hyrorna för
prästernas tjänstebostäder, när man höjer
hyrorna för folkskollärarnas bostäder.
I propositionen har för liyresgrupperna
1—4 föreslagits samma höjning
för prästbostäderna. Jag kan inte finna,
att det material som legat till grund för
propositionens förslag varit ofullständigare
eller otillräckligare än det material
som legat till grund för redan vidtagna
åtgärder i samma riktning.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att det inte förts några förhandlingar
med vare sig folkskollärarnas
eller prästernas organisationer. Däremot
har — såsom herr Rikard Svensson framhöll
— överläggningar skett med företrädare
för båda gruppernas organisationer.
Jag kan inte heller inse, att härvidlag
någon principiell skiljaktighet i behandlingen
av denna fråga förelegat. Jag finner
också de uttryck som t. ex. herr
Bror Nilsson använde, när han talade
om »orättvis behandling» och »obilligt
förfaringssätt», vara i starkaste laget. Vi
bär eftersträvat en teknisk justering av
hyrorna, och det är det som förslaget
avser.

För egen del måste jag säga att jag
finner det glädjande att man även i reservationen
anser skäl tala för en justering
av hyrorna i dessa tjänstebostäder,
men man ifrågasätter ändå om inte en
grundligare utredning och framför allt
mera långvariga överläggningar och förhandlingar
borde ha skett innan försla -

get kom fram. Herr Sundelin var till
och med inne på tanken att man skulle
kunna uppskjuta beslutet om en justering
av hyrorna, och för hans del kunde
beslutet, om det fattades nästa år,
gärna göras retroaktivt. Jag undrar, ärade
kammarledamöter, om det verkligen
vore att på rätt sätt tillvarata prästernas
intresse i denna fråga, om man nästa
år fattade ett beslut om höjning av
hyrorna, vilket för de fyra lägsta ortsgrupperna
skulle innebära en justering
uppåt med 25 procent inte endast för
det året utan därjämte för föregående
år. Jag tror att de som verkligen vill sätta
sig in i denna fråga nog kommer att
finna att starka skäl talar för att denna
justering vidtas nu.

Den utredning — det glömde jag att
säga och ber att få tillfoga det nu, herr
talman — som nu pågår kommer tidigast
att kunna behandlas till hösten, och
förslag grundade på denna utredning
kan tidigast föreläggas 1956 års riksdag.
Det finns i varje fall inte några som
helst förutsättningar för att på denna utredning
grundade justeringar av hyrorna
i tjänstebostäder kan träda i kraft
före den 1 juli 1957. Detta är ytterligare
ett skäl varför man inte bör vänta med
ett provisorium, så mycket mer som det
skulle framstå såsom en klar orättvisa
mot de andra grupper av tjänstemän
som bär fått vidkännas en uppräkning
av hyran för sina tjänstebostäder.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag har redan instämt
med herr Sundelin och skall därför fatta
mig mycket kort. Jag begärde emellertid
ordet därför att herr statsrådet
tog för givet att den bästa utvägen var
att följa det nu framlagda förslaget.
Herr statsrådet undrade om det är det
rätta sättet att tillvarata prästernas intressen
att nu motsätta sig denna reglering.
När en uppvaktning förekom inför
femte avdelningen kastades den frågan
fram, huruvida vederbörande var
inställda på eu eventuell retroaktivitet
i det här sammanhanget, och det visade
sig då att prästerna inte alls var

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. bostadsavdraget för prästerliga tjänstebostäder m. m.

särskilt emot detta, nämligen av de)t
skälet att då liade man en utredning att
stödja sig på, vilket man inte nu har.
Herr statsrådet säger att här föreligger
samma material som beträffande folkskollärarna,
men såsom redan har påpekats
har det där förekommit ordentliga
utredningar. Där råder vidare en
helt annan differentiering beträffande
bostäderna än för prästerna. Så är också
fallet när det gäller t. ex. folkhögskollärarna.
Det har betonats att vi inte har
någonting emot höjningen av hyrorna,
men vi anser inte att det är riktigt rättvist
att utan utredning företa en procentuell
höjning på det sätt som har
föreslagits. Vi fick i avdelningen en utredning
från Växjö stift, av vilken det
klart framgick hur oerhört olika bostäderna
är. Inom parentes kan jag anmärka
att det inte är staten utan församlingarna
som i huvudsak har uppfört
prästbostäderna.

Vidare påpekade herr Svensson att i
förhållande till antalet kvadratmeter är
prästernas hyror inte så höga. Ja, jag
tror att en och annan präst ber alla goda
makter bevara sig för det antal kvadratmeter
han har fått, ty det medför
så stor rumsvolym att värma upp. Av
den utredning, som jag nyss nämnde,
framgick att bränslekostnaderna i vissa
fall kan gå till större belopp än hyreskostnaderna.

Herr Svensson sade vidare att det är
motbjudande att göra en hyreshöjning
retroaktiv. Vederbörande part har ju inte
ställt sig alldeles oförstående till detta.
Det har också anförts att den risken
kunde uppstå att en och annan präst avled
under tiden och därför slapp undan
höjningen. Det får man väl ta med ett
visst jämnmod.

Jag tycker emellertid att det är mer
motbjudande att genomföra en hyreshöjning
utan mera djupgående utredningar
på det område det här gäller och
utan egentliga förhandlingar. Sådana pågick
bara under några dagar, då vederbörande
fick veta att denna höjning
skulle ske. Tiden har alltså varit för
kort, och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till fröken Andersson
vill jag bara säga att denna fråga inte
varit föremål för förhandlingar med
folkskollärarnas organisationer heller,
ehuruväl överläggningar där ägt rum
precis på samma sätt som med prästernas
organisation. Det kan hända att de
förstnämnda överläggningarna tog några
flera dagar i anspråk än de senare, men
detta innebär ändå ingen principiell
skillnad i behandlingen.

Jag vill också framhålla att det skulle
verka ganska obilligt att höja hyrorna
för folkskollärarna på de orter det här
är fråga om, där tjänstebostäder finns,
men icke vidta motsvarande höjning av
hyrorna för prästbostäderna. Man kan
ändå mot bakgrunden av 1945 års hyresräkning
se att samma skäl som förelegat
för höjning av hyrorna för folkskollärarnas
bostäder även föreligger beträffande
prästernas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna A och B hemställt.

I fråga om punkten C, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 134 punkten
C, röstar

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda;

Ja — 93;

Nej — 35.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna D—G
hemställt.

Vidare gjordes enligt de beträffande
punkten H förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i nämnda punkt
hemställt; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I hemställt.

Anslag till Lunds universitet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 135, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1955/56 till Lunds universitet:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 83 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, med till -

Anslag till Lunds universitet
lämpning tills vidare från och med budgetåret
1955/56, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för Lunds universitet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för Lunds universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56, dels ock till Lunds universitet:
Avlöningar för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 9 870 000 kronor.

I .samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Anderberg m. fl. (I: 24) och den andra
inom andra kammaren av herr Blidfors
m. fl. (11:31), i vilka hemställts, att en
personlig professur vid Lunds universitet
i medicin, särskilt njursjukdomar,
måtte inrättas för forskardocenten i
praktisk medicin Nils Alwall fr. o. m.
budgetåret 1955/56 och att för ändamålet
erforderliga medel måtte anvisas under
Lunds universitets avlöningsanslag
för budgetåret 1955/56,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmquist m. fL (1:23) och den andra
inom andra kammaren av herr Netzén
m. fl. (II: 33), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att preceptoratet i
ekonomisk historia vid Lunds universitet
fr. o. m. kommande budgetår skulle
förändras till professur samt att nuvarande
innehavaren av den befintliga preceptorsbefattningen
skulle utan ledigförklarande
av professuren utnämnas till
densammas förste innehavare,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon (1:94) och den andra
inom andra kammaren av herr Braconier
m. fl. (11:117), i vilka hemställts,
att från och med budgetåret 1955/56 vid
Lunds universitet måtte inrättas en personlig
laboratorsbefattning i elektronik
för docenten Lennart Stigmark samt att
från budgetåret 1955/56 medel måtte beviljas
för nämnda ändamål.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Anslag till Lunds universitet

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna 1:24
och II: 31, I: 23 och II: 33 samt I: 94 och
II: 117,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds universitet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för Lunds universitet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 870 000 kronor;

II. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört angående
en personlig professur för docenten Nils
Alwall.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande motionerna 1:23 och
II: 33 angående omvandling av preceptorsbefattningen
i ekonomisk historia till
en professur i ämnet av herr Blidfors
och fröken Vinge, vilka ansett, att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 23 och
II: 33 ävensom med avslag å motionerna
I: 24 och II: 31 samt I: 94 och II: 117,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 under åttonde hu -

vudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
9 877 000 kronor;

2) beträffande motionerna 1:94 och
II: 117 angående en personlig laboratorsbefattning
i elektronik för docenten Lennart
Stigmark av herr Ohlon och fröken
Vinge, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Vad som under och efter
det andra världskriget framför allt satt
sin prägel på den vetenskapliga teknikens
utveckling är den vidsträckta användning,
som elektroniska mätmetoder
och anordningar fått inom snart sagt
varje naturvetenskaplig och medicinsk
forskningsgren. I den motion, som har
väckts i detta ärende och som avser
personlig laboratorsbefattning för docenten
Lennart Stigmark, exemplifieras vilken
betydelse elektroniken har snart
sagt på alla mättekniska områden. Det
gäller för fysiker, medicinare, geologer,
botanister, kemister o. s. v.

Det föreligger sålunda vid universiteten
ett utomordentligt starkt behov av
elektronisk expertis av hög klass, och
frånvaron härav innebär en svår belastning
när det gäller att höja forskningens
och undervisningens effektivitet. Lunds
universitet har därför gjort upprepade
framställningar om inrättandet av en
laboratorsbefattning i elektronik. Redan
1947, då framställning gjordes om
en befattning i ämnet, uttalade ecklesiastikministern
— om jag inte alldeles
missminner mig var det den nuvarande
statsministern som hade fört pennan —
i propositionen 1947:272: »Jag förutsätter
att vederbörande universitetsmyndigheter
ägna denna fråga uppmärksamhet
och framdeles framlägga det förslag
i ärendet, som må påkallas av omständigheterna.
» Uppskovet motiverades
1947 med att den fysiska institutionens
byggnadsfråga vid detta tillfälle inte var
löst. Sedermera har detta skett, och nybyggnaden
togs i bruk för fem år sedan.
Trots detta har framställningar upprepade
gånger i samma ärende inte lett
till något resultat. Även år 1954 har universitetet
yrkat på denna befattning i

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

elektronik, och yrkandet har nu som tidigare
understötts av universitetskanslern.

Tidigare var universitetet bättre ställt
än vad det är nu, nämligen så länge som
docenten Stigmark stod kvar på sin docentur
vid universitetet. Han har nu
emellertid fått ett lektorat vid tekniska
läroverket i Malmö och kan därför endast
sporadiskt medverka till att upprätthålla
undervisningen på detta område. I
den mån det har varit honom möjligt har
Stigmark även efter det han tillträtt sitt
lektorat ställt sig till förfogande som rådgivare
i elektronikfrågor. Jag kan nämna
att för ett par år sedan gav docenten Stigmark
en kurs i elektronik med över 80
deltagare för dem, som vid sitt forskningsarbete
behövde använda elektroniska
metoder. Den övervägande delen
av deltagarna hade avlagt högre akademisk
examen, och åtskilliga var akademiska
lärare. Han kan på grund av sin
lektorsbefattning, som är förbunden
med skrivningsrättning o. s. v., inte
fortsätta med denna kursverksamhet.
Detta är så mycket allvarligare som
många licentiander och doktorander för
sitt arbete är beroende av sådan elektronisk
apparatur, som måste speciellt konstrueras
eller anpassas efter deras arbetsuppgift.
Det innebär en avsevärd fördröjning
av deras utbildning att behöva
lägga ned tid och arbete på att i detalj
sätta sig in i saker, som i allmänhet ligger
helt vid sidan av deras egentliga
uppgift. Det har omvittnats att frånvaron
av handledning i elektronik i åtskilliga
fall kan medföra en förlängning
av utbildningstiden med ett halvår.

Behovet av befattningen finns ytterligare
motiverad i motionen, såsom jag
förut nämnde. Nu kan det emellertid invändas,
att det inte är lämpligt att riksdagen
beslutar om inrättandet av personliga
befattningar, för vilka sakkunnigförfarande
är erforderligt vid tillsättningen,
men detta är ett undantagsfall.
Jag kan nämna att bland de experter,
som yttrat sig om docenten Stigmarks
kompetens och om behovet av att han
fästes vid universitet, finns professor
Bertil Lindblad vid Stockholms observa -

Anslag till Lunds universitet
torium, professor Hannes Alfvén, vilken
är professor i elektronik vid tekniska
högskolan, professor Sune Bergström
vid medicinsk-kemiska institutionen
vid Lunds universitet, professor
Hans Burström vid botaniska laboratoriet
i Lund, professor Georg Kahlson i
fysiologi, laborator Kurt Lidén vid radiofysiska
institutet vid Lunds universitet,
t. f. överdirektören T. Magnusson
vid försvarets forskningsanstalt, professor
Waldenström vid Malmö allmänna
sjukhus o. s. v. Denna exemplifikation
visar, vilka mångsidiga uppgifter som
tillkommer en befattningshavare i elektronik.

Vid de tekniska högskolorna har man
lyckats följa med på elektronikens område
under de senaste åren och fått stora
institutioner inrättade med dubblerade
eller tredubblade professurer i ämnet,
men vid universiteten ligger man
efter.

Jag inser till fullo att det är lönlöst
att vid detta tillfälle yrka på denna befattnings
inrättande i år, men jag skulle
vilja rikta en enträgen vädjan till statsministern,
som jag ser är närvarande
här, att denna fråga beaktas vid uppgörande
av staten för Lunds universitet
nästa år.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom herr Ohlon inte
ställde något yrkande kan jag fatta mig
mycket kort.

Detta utlåtande gäller framför allt tre
saker. Det gäller dels en personlig professur
för docenten Nils Alwall. Där har
utskottet skrivit mycket positivt, och vi
hoppas att den store forskare, det här
är fråga om, inom mycket kort tid kan
beredas den titel och sysselsättning som
lian i så hög grad gjort sig förtjänt av.
Sedan gäller det en professur i ekonomisk
historia och det, som herr Ohlon
framför allt nämnde, en laboratorsbefattning
åt docenten Lennart Stigmark
i elektronik.

Inom utskollet har vi varit tämligen
överens om att alla dessa tre saker är betydelsefulla,
och vi hoppas att Kungl.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Anslag till ökad utbildning av läkare
Maj:t skall ordna dem inom en inte alltför
avlägsen framtid. Det är mycket
glädjande att vi där nere i Lund har
mycket framstående krafter på dessa områden,
och jag skulle tro att vi gemensamt
är intresserade av att de kan få
en sådan tjänsteställning att vi inte förlorar
dessa personer åt annat håll, där
de kanske skulle göra en mindre insats
än de har möjlighet att göra här.

I stort sett är utskottet emellertid
överens, och jag ber, herr talmman, att
få yrka bifall till utskottets förslag på
samtliga punkter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Anslag till ökad utbildning av läkare

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1955/56 till ökad utbildning av
läkare jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 142, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
4 mars 1955, föreslagit riksdagen att till
Ökad utbildning av läkare för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 180 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru
Eriksson i Stockholm och herr Henriksson
väckt motion (11:310), vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t be om en prövning av möjligheterna
att dubblera utbildningen till medicine
kandidatexamen vid karolinska institutet
i Stockholm;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Gustafson i Göteborg och fru Sjöstrand
väckt motion (11:584), vari —
såvitt här var i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte vid ställningstagandet
till den i proposition nr 142 behandlade

frågan om ökad utbildning av läkare förorda,
att 30 svenska medicine studerande
finge utbildning i Schweiz och att anslaget
höjdes med erforderligt belopp.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen II: 584 — såvitt här vore i fråga
— till ökad utbildning av läkare för
budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
180 000 kronor;

2) att motionen 11:310 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Svensson i Ljungskile,
Widén och Cassel samt fröken Vinge, vilka
ansett, att utskottets motivering bort
i viss angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
väl redan har konstaterat, råder
det i sak ingen skillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Må det
emellertid tillåtas mig att i korthet rekapitulera
vad som på senaste tiden har
skett i fråga om läkarutbildningen här i
landet.

Någon gång i slutet av höstsessionen
förra året beslöt riksdagen att genomföra
en reform av läkarutbildningen,
som gick ut på att utbildningstiden fram
till medicine licentiatexamen skulle avkortas
till sex och ett halvt år. Förutsättningen
för att denna plan skulle kunna
förverkligas var, att de olika kurser, som
läkaradepterna skall genomgå, klaffar
med varandra, så att det inte blir några
tomrum mellan de olika momenten.

Samtidigt beslöt riksdagen på förslag
av Kungl. Maj:t att öka intagningen av
medicine studerande från 310 till 342. Utskottet
var inte alldeles övertygat om att
denna intagningssiffra var tillräcklig.
Därför ifrågasatte utskottet och även
kamrarna att det borde undersökas, huruvida
man inte kunde öka intagningen

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

utöver siffran 3 12. För att tillgodose den
fortsatta utbildningen efter medicine
kandidatexamen väcktes det förslag om
att den kliniska utbildningen skulle kunna
förläggas till en medicinsk akademi
knuten vid något landsortslasarett. Jag
vill erinra om att i handlingarna Umeå
utpekades såsom en lämplig plats för
klinisk utbildning.

Sedan avancerade ärendet ytterligare.
Genom Kungl. Maj:ts försorg gjordes en
undersökning, huruvida inte den vidgade
utbildning fram till medicine kandidatexamen,
som riksdagen ifrågasatt,
skulle kunna ske exempelvis i Schweiz.

Under tiden verkställde universitetskanslern
en undersökning och kom till
det resultatet, att man skulle kunna öka
intagningen från 342 till 378, d. v. s. med
36 medicine studerande per år. Det skulle
ske framför allt genom en utvidgning av
den prekliniska undervisningen vid
Lunds universitet. Kanslern föreslog detta
hos Kungl. Maj:t. Samtidigt sade dock
kanslern ifrån, att han på frågans dåvarande
stadium inte kunde garantera att
denna ökade intagning skulle kunna medföra
ett kontinuerligt studium för alla
studerande. Särskilt var det propedeutiska
året efter medicine kandidatexamen
ett krux i systemet.

När ärendet sedan kom till riksdagen,
föreslog Kungl. Maj:t, att det utöver vad
kanslern hemställt skulle ske ett ytterligare
intag av 30 medicine studerande,
oavsett om dessa skulle få sin prekliniska
utbildning vid karolinska institutet
eller i Schweiz. Bakom Kungl. Maj:ts
förslag finns till dato ingen som helst
utredning om huruvida man har möjligheter
att bereda utrymme, vare sig det
gäller det propedeutiska året eller den
kliniska utbildningen, för den stora kader
medicine kandidater som här skulle
komma till stånd. Fn undersökning härom
försiggår för närvarande men har endast
hunnit påbörjas.

Som arbetshypotes har man såsom mål
satt att få läkarkåren i vårt land ökad
från för närvarande omkring 5 500 läkare
till 8 600. Den siffran skulle enligt det
beslut som riksdagen fattade i höstas
uppnås år 1972. Enligt kanslerns förslag

Anslag till ökad utbildning av läkare
skulle målet nås 1970 och enligt Kungl.
Maj:ts förslag 1969. Men förutsättningen
är då, som jag redan nämnt, att de olika
kurserna passar in i varandra, så att läkarkandidaterna
inte behöver gå och
vänta på nya kurser. Om vi inte kan tillgodose
de medicine kandidaterna med
propedeutisk eller klinisk undervisning,
föreligger risk för att de blir så mycket
försenade, att vi kanske inte alls når målet
enligt Kungl. Maj:ts förslag tidigare
än vad vi skulle göra enligt kanslerns
förslag.

Utskottet har vid behandlingen av
ärendet haft föredragningar dels av universitetskanslern,
dels av generaldirektören
Engel i medicinalstyrelsen. Båda har
förklarat, att de i dagens situation icke
kan garantera, att det blir en friktionsfri
kontinuerlig utbildning för den ökade
kader, som har ifrågasatts. Sedan
långliga tider har medicinarna, när det
gäller de olika kurserna, fått dras med
väntetider, som tillsammans för vissa årgångar
kunnat räknas i år. Det finns
exempel, som jag personligen närmare
känner till, på att medicine studerande
kommit ur takt med utbildningen, därför
att de inte i tid fått bevista de kurser,
som de räknat med, och över huvud
taget icke blivit läkare. De har spårat ur.

Både majoriteten och reservanterna
har därför mycket eftertryckligt sagt
ifrån, att här måste alla klutar sättas till
för att tillgodose utbildningen efter medicine
kandidatexamen. Eftersom det
måste ske snabbt, blir det en ganska dyrbar
organisation, men det torde vara
ofrånkomligt.

Reservanterna skiljer sig från majoriteten
i en enda detalj. Om det i sommar,
när vi väl kan räkna med att den
pågående utredningens resultat skall
kunna skönjas, skulle visa sig att våra
resurser inte räcker till för utbildning
av de studerande efter medicine kandidatexamen,
vill reservanterna ge Kungl.
Maj:t sin välsignelse, därest Kungl. Maj:t
till en början anpassar intagningen efter
de resurser, som kan erbjudas de studerande.
Samtidigt vill jag inte sticka
under stol med att vi med vår reservation
velat utöva ytterligare press på

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Anslag till ökad utbildning av läkare
Kungi. Maj :t för att åstadkomma den vidgade
organisation av läkarutbildningen,
som ovtivelaktigt behövs.

En annan sak, som vi måste komma
ihåg i detta sammanhang, är att åtskilliga
av de föranstaltningar, som måste
vidtagas på berörda områden, måste bli
av tillfällig natur. Redan ett stycke in
på 1960-talet kommer det att visa sig, att
man inte behöver göra så stora intagningar
som just nu i den kritiska situation,
i vilken vi befinner oss.

Bland de lärosäten, som utpekats såsom
varande speciellt lämpade för att
ta emot de ökade medicinarkadrarna, är
Lunds universitet. Men förutsättningen
för att Lunds universitet om två år skall
kunna ta emot de nu föreslagna större
årgångarna är att det får sina byggnadsfrågor
lösta. Det gäller närmast en patologisk
institution och, vill jag minnas,
en bakteriologisk institution och sedan
även en farmakologisk institution. Vad
farmakologien beträffar, så ligger den
över huvud taget efter i detta land, eftersom
vi lider brist på modernt inrättade
institutioner för ämnet i fråga.

Jag vill med vad jag här sagt yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det mest sensationella,
som förekom under behandlingen av den
föreliggande propositionen, var onekligen
när vi fick klart för oss att med den
ökade intagning, som Kungl. Maj :t i hastigheten,
höll jag på att säga, föreslagit
—• d. v. s. med 30 medicine studerande
utöver det antal, som utredningen hade
visat kunde få plats — når man läkaroptimum,
alltså de 8 600 läkare, som vi
enligt medicinalstyrelsens chef, generaldirektör
Engel, har behov av, år 1969,
under det att man, därest den i höstas
framlagda sakkunnigutredningens förslag
om en ökad intagning av medicine
studerande till 378 godtages, når samma
läkaroptimum år 1970. Detta fattiga år,
som man i dagens läge måste betrakta
som en fiktiv vinst, måste köpas med att
de medicine studerande tvingas rota ihop

sig i sina undervisningslokaler, om de
nu över huvud taget kommer till utbildning.

Förslaget kommer från statsmakternas
sida att tvinga fram en byggenskap, som
blir mycket dyrbar. Det är uppenbart.
Likaså torde en ökning av antalet tjänster
inom den akademiska lärarkåren bli
nödvändig för dessa nya studerande.
Och detta är ju fullkomligt onödigt, om
man följer det av universitetskanslern tidigare
framlagda förslaget, vars siffra
378 innebär att vi fullt utnyttjar de just
nu förefintliga utbildningsmöjligheterna.

Jag skulle bara helt kort vilja som min
uppfattning säga, herr talman, att vi alla
är ense om att det behövs flera läkare
och att staten därför bör vidtaga åtgärder
men att vi här blivit bönhörda över
hövan och på ett sätt, som är ägnat att
inge stora betänkligheter. Skillnaden
mellan å ena sidan propositionens förslag
och utskottets skrivning och å andra
sidan reservationen är den, att utskottet
ger Kungl. Maj :t möjlighet att till hösten
ta in 408 medicine studerande, medan vi
reservanter säger: Låt detta vara beroende
av de just nu pågående undersökningarna
om det propedeutiska året och
ge i stället Kungl. Maj:t rätt att höja
siffran 378 så långt som utredningarna
visar, att det är möjligt.

Reservationens förslag innebär en ansträngning,
men vad Kungl. Maj :t och utskottet
föreslår innebär en överansträngning.
Och i valet mellan dessa två utvägar
föredrar åtminstone jag den sunda
ansträngningens väg.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! För egen del ber jag att
få säga, att jag är verkligt glad över
att Kungl. Maj :t tagit ett krafttag på detta
område.

Sedan skulle jag vilja komplettera herr
Ohlons historieskrivning en liten smula.
Han nämnde en rad av ting som påverkat
denna angelägenhet, och jag har
ingenting att invända däremot, men det
finns ytterligare en del förhållanden att

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

peka på. Kungi. Maj:t och övriga i detta
fall ansvariga myndigheter har t. ex.
varit överens om att det gäller att få
fram läkare i så stort antal som möjligt,
och det ledde till att man sände två
mycket sakkunniga personer till Schweiz
för att undersöka, huruvida ett antal
svenska studenter kunde få medicinsk
utbildning där. Det visade sig att 30 studenter
skulle kunna få i varje fall de
två första årens utbildning där nere,
varefter de skulle kunna fortsätta här
hemma. När de sakkunniga rapporterade
detta, inträffade den för mig mycket
angenäma förändringen, att våra egna
medicinska läroanstalter blev mycket
mera intresserade av att öka antalet studerande
än de hade varit tidigare. Vad
som kunde ligga bakom detta har jag
inte haft möjlighet att undersöka, men
slutresultatet av det hela gör ju att vi,
antar jag, allesammans kan känna en viss
tillfredsställelse över att det blivit möjligt
att ganska väsentligt öka antalet
medicine studerande.

Här har sagts, att det inte är så mycket
som skiljer utskottets majoritet och
minoritet i detta fall. Det är riktigt vad
gäller den slutliga skrivningen, men när
vi diskuterade frågan i avdelningen var
meningsskiljaktigheterna större. Att det
sedan blivit en förbättring är ju enbart
glädjande, och därför skall jag inte säga
något om den förändringen.

Kungl. Maj:t har ansett sig kunna föreslå
intagning av 408 medicine studerande,
men reservanterna anser att den
siffran är väl hög. I den slutliga omgången
nämner man inte själv någon siffra,
utan skriver att Kungl. Maj:t bör tilllämpa
en viss smidighet vid bestämmandet
av intagningsantalet. Ja, jag utgår
från att Kungl. Maj:t alltid eftersträvar
smidighet vid tillämpningen av riksdagens
beslut, men jag tycker ändå att
Kungl. Maj:t bör få veta vad riksdagen i
detta hänseende vill. Och vad utskottets
majoritet vill är att vi skall få en läkarutbildning
av så stor omfattning som
Kungl. Maj:t i detta fall anser det möjligt
att åstadkomma.

Det är riktigt som här har sagts, att
vi inom utskottet haft föredragning av

Anslag till ökad utbildning av läkare

sakkunniga, som var ganska betänksamma
till hur detta skulle kunna ordnas.
Man var överens om att Kungl. Maj:t
måtte sätta till alla klutar för att klara
den här saken 1958, och det är därom
vi enligt min mening skall resonera.
Kungl. Maj:t bör ju ha möjligheter att
under tiden fram till 1958 använda de
medel, som står till förfogande. Vi skriver
i det fallet på s. 20: »Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Maj :t vidtager
alla de åtgärder för tillgodoseende
av personalbehov, tillräckliga materialoch
utrustningsanslag, tillgång till lokaler
m. m., som visa sig nödvändiga och
möjliga för eliminerande av dessa svårigheter.
Utskottet vill särskilt understryka
angelägenheten av att utbildningstiden
för de studerande icke fördröjes
genom väntetider till olika kurser och
eventuella kollisioner i undervisningen
mellan studerande, som bedriva sina studier
enligt den gamla och den nya studieordningen,
vilka faktorer kunna medföra
att syftet med det ökade medicinarintaget
äventyras.»

Utskottets majoritet är alltså fullt på
det klara med att dessa ting har mycket
stor betydelse för huruvida man skall
lyckas med denna sak eller inte, och det
är därför vi skrivit så hårt på denna
punkt.

När nu Kungl. Maj:t själv lovat att
vidtaga alla dessa åtgärder, tycker jag
för min del att det skulle se ganska egendomligt
ut, om vi går emot det förslag
som nu framlagts. Här har det under
åratal klagats och klankats på regeringen
— och kanske också på riksdagen •—
för att de inte vidtagit åtgärder för
utbildande av det antal läkare vi behöver.
Så kommer Kungl. Maj :t med ett
förslag, som enligt min mening är mycket
tillfredsställande, och då skulle man
börja modifiera det innan man vet hur
Kungl. Maj:t har tänkt sig lösa detaljerna
i förslaget. Det har skrivits att man skall
sätta in all kraft på att lösa dem. Finns
det någon i denna kammare som kan
säga: Kungl. Maj:t kan inte lösa dem!
Det tror jag inte.

Den smidighet, som reservanterna talar
om, hoppas jag tillämpas vid alla

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

tillfällen när det är fråga om åtgärder
från Kungl. Maj:ts sida. Det är ju, skulle
jag vilja säga, Kungl. Maj:ts enkla skyldighet.
Jag är övertygad om att Kungl.
Maj:t i denna fråga kommer att ta all
möjlig hänsyn.

Sedan vill jag, herr talman, säga att
det inte är lätt för en ledamot av statsutskottet
att behandla en sådan här fråga,
framför allt om man har följt med
frågan under åratal. Då man ute i landet,
där man själv bor, vet att det är en
mycket stor brist på läkare men samtidigt
får läsa i läkarnas eget organ, att
det knappast finns någon brist på läkare,
är det kanske inte så märkvärdigt
att man blir litet betänksam. Nu måste
jag säga att glädjande nog har de ansvariga
organen ändå framhållit, att det
är brist på läkare och en brist som bör
avhjälpas så snabbt som möjligt.

Herr Arrhén säger att det inte kan
spela någon större roll, om bristen på
läkare avhjälpes år 1970 eller år 1969.
Jag tycker för min del att det är att
förenkla frågeställningen. Trettio läkare
mer eller mindre, när vi är i en
bristsituation, har ju ändå en viss betydelse,
i varje fall för de distrikt, som
går och väntar på läkare. Sedan är det
uppenbart att dessa trettio läkare inte
kan utföra några underverk. Men när
reservanterna talar om att det skulle vara
väsentligt myckel lättare att lösa problemet,
om det är 378 än om det är 408,
måste jag säga att jag har litet svårt
att förstå den synpunkten. Vidtar man
alla dessa åtgärder, som utskottet skrivit
om, tror jag att man med ungefär lika
gott resultat kan klara siffran 408 som
siffran 378.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få beriktiga
den föregående ärade talaren. Reservanterna
har aldrig sagt, att den av Kungl.
Maj:t föreslagna intagningssiffran om
408 är för stor, utan reservanterna har
endast sagt, att man inte bör ta in flera
läkarkandidater än att man i fortsättningen
kan garantera deras utbildning.

Herr Näsström menar, att vi kan lita
på Kungl. Maj :t, ty Kungl. Maj:t är alltid
smidig. Det må vara hänt. Men hur
smidig Kungl. Maj:t än är, torde det inte
vara möjligt för Kungl. Maj:t att skaka
fram institutioner, som inte existerar.
Det är ju den saken, som för närvarande
håller på att undersökas.

Skillnaden mellan reservanterna och
majoriteten är att reservanterna vill bygga
på faktiskt förefintliga förhållanden,
under det att majoriteten sätter sin förhoppning
till det man inte ser och har
en förvissning om det som inte finns,
åtminstone inte i dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever
vid folkhögskolor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt elever
vid folkhögskolor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ohlon
(T: 54) och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile (IT:
55), hade yrkats, att riksdagen ville besluta
hemställa hos Kungl. Maj:t om ändring
av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts
kungörelse angående statlig studiehjälp
åt elever vid folkhögskolor, så att studiehjälp
kunde beviljas varje elev, som
enligt varje skolas reglemente kunde intagas
som lärjunge vid skolan.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet erinrat om att såsom villkor

Tisdagen den 24 maj 1955 fm. Nr 20 47

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

för antagning till elev vid folkhögskola
gällde, att eleven före kursens slut skulle
ha fyllt, manlig elev 18 år och kvinnlig
elev 16 år, dock att manlig elev finge intagas
vid tidigare ålder, om särskilda
skäl förelåge, samt att såsom villkor för
erhållande och åtnjutande av statlig studiehjälp
gällde, att eleven före kursens
slut fyllt, manlig elev 18 år och kvinnlig
elev 16 år. Utskottet hade därefter anfört
bland annat:

»Det i motionerna framställda yrkandet
syftar till att intagningsbestämmelserna
och studiehjälpsvillkoren helt skall
överensstämma, så att jämväl sådan manlig
elev, som intagits vid tidigare ålder
än den såsom huvudregel angivna, skall
äga rätt till studiehjälp.

Mot bakgrunden av de välgrundade
önskemålen om att återinsätta folkhögskolan
i dess väsentliga uppgift såsom
en skola för vuxen ungdom och att bevara
dess pedagogiska egenart är det enligt
utskottets mening icke önskvärt att
åtgärder vidtages, som kan antagas påverka
rekryteringen av underåriga elever
i stigande riktning. Emellertid synes
det utskottet från principiella synpunkter
föga tillfredsställande, att såsom ett
korrektiv mot en dylik rekrytering användes
ett förbud mot studiehjälp åt de
manliga elever, som på grund av särskilda
skäl intagits vid folkhögskolorna oaktat
de icke uppfyller de såsom huvudregel
angivna åldersvillkoren. För en inriktning
av elevrekryteringen på de äldre
åldersgrupperna bör icke användas en
differentiering av de med folkhögskolevistelsen
förenade studiehjälpsförmånerna,
utan för detta ändamål bör styrelser,
rektorer och folkhögskolans övriga företrädare
verka genom upplysning om
folkhögskolans syfte och en allvarlig omvårdnad
om dess ställning i samhället.
Från praktiska synpunkter är den berörda
anordningen uppenbart orättvis, enär
den träffar endast manliga elever och
därjämte sådana manliga elever, som för
sina studier är beroende av studiehjälpen.
Utskottet delar diirförden av studiehjälpsnämnden
i anslutning till motionerna
hävdade uppfattningen, att rätten

till studiehjälp icke heller vid folkhögskolorna
bör vara sammankopplad med
några villkor med avseende å elevernas
ålder. Med biträdande av motionerna förordar
utskottet av dessa skäl, att sådan
ändring vidtages i den ifrågavarande studiehjälpskungörelsen,
att de i 2 § kungörelsen
innefattade åldersvillkoren uteslutes.
I anslutning till vad nyss framhållits
vill utskottet understryka att utskottets
ställningstagande till motionerna
alltså icke får uppfattas såsom syftande
till någon uppmjukning av de grunder,
som enligt folkhögskolestadgan skall gälla
för elevintagningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till motionerna 1:54 och
11:55, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan ändring av kungörelsen
den 5 juni 1953 (nr 531) angående statlig
studiehjälp åt elever vid folkhögskolor,
som utskottet angivit.»

Reservation hade anmälts av herrar
Näsström, Hesselbom, Ragnar Persson,
Nils Theodor Larsson, Åkerström, Johansson
i Mysinge, Thapper och Jansson
i Kalix samt fröken Olsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
motionerna I: 54 och II: 55 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Den av reservanterna förordade ändringen
i motiveringen innebar, att det
stycke i utskottets motivering, som började
med orden »mot bakgrunden» och slutade
med »för elevintagningen», skulle
avfattas sålunda:

»Mot bakgrunden av de välgrundade
önskemålen om att återinsätta folkhögskolan
i dess väsentliga uppgift såsom en
skola för vuxen ungdom och att bevara
folkhögskolans pedagogiska egenart kan
det enligt utskottets mening icke vara
riktigt att i nuvarande liige vidtaga åtgärder,
som kan antagas påverka rekryteringen
av underåriga elever i stigande
riktning. Med hänsyn härtill och då, såsom
skolöverstyrelsen framhållit, ett slopande
av åldcrsbestämmelserna i den
ifrågavarande studiehjälpskungörelsen

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

skulle kunna medverka till en icke önskvärd
utveckling av folkhögskolorna till
preparandskolor för ungdom i åldern 16
—17 år, avstyrker utskottet bifall till motionerna.
På grund av sambandet mellan
nämnda åldersbestämmelser och föreskrifterna
i folkhögskolestadgan om villkoren
för elevintagning bör den nu förevarande
frågan enligt utskottets mening
tas upp till bedömande i ett större sammanhang,
nämligen vid prövningen av
ett på skolkommissionens betänkande
grundat förslag rörande ökat ekonomiskt
stöd åt folkhögskolorna och därmed förknippade
spörsmål.»

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag förekommer i utlåtandet
bland dem, som står för utskottets
förslag i förevarande fråga, men jag skulle
egentligen ha stått på reservationen.
Jag har hela tiden under behandlingen
på avdelningen av detta ärende haft
samma uppfattning som reservanterna.

Statsutskottet har i ärendet tillstyrkt
en motion, som väckts i båda kamrarna
och som går ut på att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall hemställa
om sådan ändring av kungörelsen den
5 juni 1953 angående statlig studiehjälp
åt elever vid folkhögskolor, som utskottet
angivit. Detta innebär i stort sett att
även elever, som inte fyllt mer än 16 år,
skall kunna få stipendier vid bevistande
av folkhögskola.

Utskottet har ju tidigare i år behandlat
en proposition angående folkhögskolefrågan
och på denna punkt mycket
välvilligt sagt, att utskottet förväntar att
en proposition i frågan framlägges så
snart som möjligt. Grundprincipen för
folkhögskolan är ju att den skall vara
en skola för vuxen ungdom. Den skall
således inte vara någon preparandskola
till statliga skolor. Det är detta skolöverstyrelsen
är rädd för när den inte
velat tillstyrka motionen. Om man skulle
få alltför många 16-åringar vid folkhögskolan
— vilket torde bli fallet, om även
de får stipendiemöjligheter — är jag
rädd för att man härvidlag skulle få sänka
undervisningens standard för att
även dessa 16-åringar skulle kunna till -

godogöra sig utbildningen på samma sätt
som 18-åringar. Jag tror för min del att
det är ett steg bakåt när det gäller folkhögskoleundervisningen,
om man skulle
sänka standarden till ett lägre plan.

Vi har av denna anledning inte kunnat
bifalla förevarande motioner, utan
avgivit en reservation i detta ärende. Jag
kan också, som jag nyss sade, erinra om
att vi ganska snart har att vänta en proposition
som gäller ökat ekonomiskt
stöd åt folkhögskolorna, och i den lär
man också komma att ta upp frågan om
inträdesåldern. Det enda naturliga i detta
fall hade varit att höja inträdesåldern
för samtliga elever till 18 år, men vi har
inte velat gå denna väg i avvaktan på
propositionen i frågan.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Som bekant råder det
olika åldersbestämmelser vid intagning i
folkhögskolor av manliga och kvinnliga
elever. För manlig elev stadgas det, att
han får intagas först om han före kursens
slut fyllt 18 år, men för kvinnlig
elev gäller, att hon får intagas det år,
under vilket hon fyller 16 år. Sedan
finns det emellertid en undantagsbestämmelse,
som föreskriver, att manlig
elev kan intagas vid tidigare ålder, om
särskilda skäl härför föreligger.

När det gäller stipendier däremot
stadgas det ovillkorligen, att rätt till stipendiehjälp
inte är medgiven manlig
elev, som intagits oaktat han före kursens
slut inte kommer att ha fyllt 18 år.
Här föreligger en inkonsekvens mellan
åldersbestämningen och stipendiebestämningen.
En elev kan alltså intagas
underårig, men är han underårig, kan
han inte under några som helst förhållanden
få stipendier. I detta avseende
skiljer sig författningarna från motsvarande
författningar på alla andra områden,
där statliga stipendier utdelas. Där
förhåller det sig på det sättet, att stipendietilldelningen
följer med eleven, vare
sig han uppnått den stadgade åldern el -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

ler inte. Speciellt blir det de manliga
eleverna, som på detta sätt diskrimineras.

Vi anser att så länge som det finns en
dispensbestämmelse beträffande åldern
vid intagning av manliga elever, skall
de inte straffas efter intagningen genom
att förvägras studiehjälp. Om man vill
reglera intagningen via åldern, bör det
ske genom den allmänna bestämmelsen
och inte i form av bestraffning genom
uteblivet stipendium. Det gäller här en
rättfärdighetsfråga, så mycket mer som
erfarenheten har visat att åtskilliga av
dessa underåriga elever tillhör den mest
behövande kategorien av våra folkhögskolestuderande.

Detta är ingen stor fråga. Det är inga
stora skaror av underåriga det här är
fråga om, men de enstaka fallen är för
den skull lika ömmande.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Arrhért
(h).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Detta ärende tillhör kanske
inte en av våra allra största frågor,
men det är ett par ting som jag särskilt
skulle vilja framhålla.

När våra folkhögskolor kom till var
tankegången den, att eleverna skulle söka
sig till dem, sedan de varit ute i arbetslivet
ett antal år och hade något mognat.
Därefter skulle de alltså söka sig
till en folkhögskola och få den teoretiska
utbildning, som de inte hade fått i den
obligatoriska skolan. Vi torde väl allesamman
veta, att det på detta område
har skett en förändring. När det gäller
våra folkhögskolor har man i mycket
hög grad avvikit från grundprincipen
genom att de har kommit att bli preparandskolor
för vissa speciella yrken, och
detta kan inte vara riktigt.

Hos Kungl. Maj:t ligger en utredning
om folkhögskolornas framtid, och den
har nu legat där ett och ett halvt år utan
att Kungl. Maj:t har ansett sig ha möjlighet
att lägga fram något förslag i anledning
av detta betänkande. Men i detta

4 Första kammarens protokoll 10!>5. Nr 20

understrykes mycket kraftigt, att folkhögskolan
bör återföras till vad man
ibland kallar för Grundtvigs idé. Det undantag
det här är fråga om är klar avvikelse
just från denna idé. Dessa unga
elever, som vi kanske för enkelhetens
skull kan kalla underåriga, har inte fått
någon livserfarenhet innan de vid denna
mycket unga ålder kommer till folkhögskolan.
Folkhögskolornas lärare med
rektorerna i spetsen klagar också över
den stora åldersskillnaden, om medelåldern
för eleverna ligger vid 20 år och
det bland eleverna finns några som är
15, 16 år. De senare har svårt att följa
med i tankegångarna, i diskussionerna
och i överläggningarna, och det är till
nackdel för våra folkhögskolor. Därom
tror jag inte att vi behöver tvista.

Nu säger herr Ohlon, att när vi faktiskt
har dessa bestämmelser angående
intagningsåldern, bör de unga eleverna
väl också kunna få stipendier. Jag tycker
för min del att det borde ha legat närmare
till hands för motionärerna att påyrka
en ändring av bestämmelserna om
intagningen. Ty om majoritetens förslag
bifalles, innebär det ett klart avsteg från
de principer, som har gällt för folkhögskolorna.

Vidare säger herr Ohlon, att det mest
bekymmersamma är att de mycket unga
eleverna tillhör de minst bemedlade. Det
påståendet skulle väl på något sätt bevisas.
Jag har gjort mig underrättad om
hur det kan förhålla sig på den punkten
och fått det svaret, att de underåriga
just inte tillhör de allra fattigaste. Hade
man varit konsekvent och gått på linjen
att höja inträdesåldern, skulle man ha
fått den rättvisa, som man här talar om.

Vad vi beslutar i detta ärende och i
andra liknande sammanhang kan inverka
på folkhögskolans framtid, vilket är
en stor sak, men det tillhör ju ett annat
område. Om det går så som jag hoppas
på det sättet att vi får enhetsskola i alla
våra skoldistrikt, är det uppenbart att
folkhögskolan kommer i ett helt annat
läge än den varit tidigare. Men den dagen
den sorgen.

Vi inom minoriteten har här velat
framhålla, att om riksdagen i dag beslu -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

tar i enlighet med majoritetens förslag,
blir det en konservering av ett oriktigt
förhållande. Det blir ett steg i fel riktning
i stället för ett steg i rätt riktning.
Det är därför, herr talman, som jag har
anslutit mig till reservationen, ty jag är
alldeles övertygad om att när frågan om
folkhögskolans framtid skall behandlas,
måste vi inta en inställning i direkt motsättning
till vad majoriteten här har föreslagit.

Herr ELF VING (s):

Herr talman! Det är en bra regel att
inte låta det bästa bli det godas fiende.
Det bästa i det här sammanhanget är
att folkhögskolan skall vara de vuxna
ungdomarnas skola, och vi hoppas alla,
att det skall komma till uttryck i de nya
bestämmelser, som vi väntar på i samband
med det som har kallats för folkhögskolereformen.

Det finns emellertid ingen motsättning
mellan denna tankegång och den som ligger
till grund för utskottets uttalande.
Några speciella åldersbestämmelser bör
givetvis inte anges för stipendiebehörigheten,
utan elevernas ålder skall fixeras
i de bestämmelser, som angiver förutsättningarna
för inträde i folkhögskolan.
Var och en som antagits till elev bör sedan
ha samma rätt att under eljest lika
förhållanden söka och få stipendier.

Det dröjer ännu länge, innan en ny
ordning i fråga om inträdesåldern kan
tillämpas genomgående, och dessutom
får och bör man räkna med att det alltid
kommer att finnas undantag. Det
skulle då vara orimligt att lägga en
stoppbom, som det skulle vara omöjligt
att komma förbi även om speciella omständigheter
talade för att vederbörande
inte borde stängas ute från folkhögskolan
på grund av åldern.

Den ändring, som här är föreslagen,
syftar till samma mål, som reservanterna
har i sikte, men det är den skillnaden,
att man inte i de individuella fallen
vill offra likställigheten och därmed rättvisan.
Jag tror därför att det är den rimligaste
vägen, att man bär följer utskottets
linje och godkänner den motivering,
som återfinnes i utskottets utlåtande.

I herr Elfvings yttrande instämde herr
Näsgård (bf).

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Näsström talade om
önskvärdheten av att folkhögskolans ungdom
har en tillräckligt stor mognad för
att kunna följa undervisningen där, och
den synpunkten vill jag till alla delar
instämma i. Om jag emellertid inte är
alldeles felaktigt underrättad, prövas
just mognaden hos de ungdomar, som
tas in i folkhögskolan när de är underåriga.

Nu säger herr Näsström att om vi i
dag följer utskottets förslag, kommer vi
kanske i motsatsställning till vad riksdagen
kommer att besluta ett annat år, då
folkhögskolefrågan uppträder i ett större
sammanhang vid våra förhandlingar. Om
detta vill jag säga, att vad utskottet syftar
till är ju endast att få kongruens mellan
de olika bestämmelserna. Om vi studerar
studiehjälpsnämndens yttrande i
frågan, så uttalar denna att den finner
det lämpligast att bestämmelser om åldersgränser
endast förekommer i de författningar,
som reglerar intagningen av
elever vid respektive läroanstalter, och
inte i de författningar, som rör studieunderstöd
åt eleverna. Det är just detta
som utskottet har åsyftat.

Om jag inte är felaktigt underrättad är
herr Näsström ledamot av studiehjälpsnämnden,
och han har alltså knäsatt det
yttrande av utskottet som här föreligger.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till herr Ohlon ber jag
få säga, att det sista inte på något sätt
har någon avgörande betydelse här. När
herr Ohlon citerar, ber jag honom att ta
med hela stycken och inte bara lösryckta
meningar. Vad studiehjälpsnämnden
anfört finns angivet på sid. 2 i utskottsutlåtandet.

Men vad är det som är det viktiga här?
Jo, det är undantagsbestämmelserna. Det
kommer många ynglingar, som är för
unga, till en rektor vid en folkhögskola
och anhåller om inträde. Då säger rektorn,
att man inte gärna vill ta in så

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

unga elever. Han måste också upplysa
dem om att om de skulle bli intagna, får
de förbereda sig på att de inte kan få
några stipendier. Just denna bestämmelse
om stipendierna har varit en god
hjälp för rektorerna när det gäller att
i någon mån hålla tillbaka de ungdomar
som kommer — det är kanske ofta föräldrarna
som yrkar på att deras barn
skall in vid folkhögskolan trots att de
knappast har den mera mogna åldern
inne. Om man nu vidtar den ändring,
som utskottet föreslår, har rektorerna
inte längre denna möjlighet. De har bara
att säga att eleverna får komma in och
att de kan få stipendier som alla andra.
Såvitt jag förstår måste detta medföra
att det blir en anhopning till folkhögskolorna
av dessa mycket unga, och att
denna anhopning står i direkt strid
mot de bestämmelser, som vi ansett borde
gälla för folkhögskolorna.

Det är därför, herr talman, som jag
tycker att det är oriktigt att gå på utskottets
förslag i detta fall, särskilt som
jag hoppas att vi inom en snar framtid
skall få ta ställning till hela problemet
om folkhögskolorna och då helt säkert
måste gå den rakt motsatta vägen. Därför
tycker jag att det skulle bli ganska
ryckigt om vi skulle följa utskottets förslag
i detta avseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Jag ber att få påpeka
att det föreligger en viss motsättning i
den föregående talarens argumentering.
Å ena sidan säger han att möjligheten
att ge stipendier till dessa de yngsta eleverna
skulle medföra en massanhopning
i skolorna av sådana elever, å andra sidan
säger han, alt vi väntar på bestämmelser,
som skulle göra folkhögskolan
till en de vuxna ungdomarnas skola och
som alltså höjer inträdesåldern. Det kan
inte förhålla sig på båda sätten; det
måste förhålla sig på det ena. Detta styrker
den uppfattning som jag tidigare
framfört, nämligen att inträdesåldern
till folkhögskolan efter den väntade re -

formen kommer att ligga högre än den
ålder det här är fråga om. Men till dess,
och därefter i undantagsfallen, är det bra
att ha vägen öppen för att kunna behandla
även de underåriga eleverna på
den manliga sidan rättvist och med likställighet
gentemot de övriga eleverna.

Jag ber till detta, herr talman, få framföra
ännu en synpunkt. Innan enhetsskolan
är förverkligad överallt, vilket
tar lång tid, behöver vi fortfarande ha
fria arbetsmöjligheter för folkhögskolan
i det avseendet, att den särskilt då det
gäller vissa landsbygdsområden även i
fortsättningen skall kunna utgöra ersättning
för en utebliven utbildning i grundskolan.
Att rösta för bifall till utskottets
förslag här är faktiskt att ge ett handtag
åt folkhögskolan i stället för tvärtom,
som man kunde tro när man hörde den
senaste talaren.

Häri instämde fru Nilsson (bf).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till herr Elfving vill jag
säga, att hans resonemang väl ändå inte
på något sätt kan hålla. Ty det ligger väl
ingen motsättning i att vissa ungdomar
söker sig till folkhögskolor i en mycket
tidig ålder, under det att de ansvariga
myndigheterna anser att det bör vara en
högre ålder. Det ligger väl ingen motsättning
i detta! Tvärtom skulle jag tro.

Sedan säger herr Elfving, att våra folkhögskolor
i vissa fall blivit en ersättning
för den uteblivna enhetsskolan. Men,
herr Elfving, hur är det med detta? Jo,
om vi ser på landet i dess helhet, bär vi
ett stort överskott av sökande till våra
folkhögskolor, som nått den ålder som
vi vill att de skall ha, men det hindrar
inte att på vissa orter får rektor rätt
svårt att förklara för de mycket unga
sökandena, varför de inte skall få komma
in i folkhögskolan förrän om något
år.

Varpå beror nu i sin tur detta? Jo, det
beror på att folkhögskolan har blivit en
preparandskola. Men har man överskott
på sökande och tar in dessa mycket
unga elever, så måste ju några av de äldre
få stanna hemma i stället och inte få

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

den folkhögskoleutbildning, som vi så
gärna önskar att de skulle få.

De är detta som är kärnproblemet, ty
så är det, herr Elfving!

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Jag ber att få påpeka,
att den fråga det här gäller är huruvida
elever, som intagits vid folkhögskola
innan de fyllt 18 år, skall vara berättigade
till statlig studiehjälp eller inte.
Enligt nuvarande förordning kan de icke
erhålla sådan studiehjälp, och utskottets
majoritet har funnit det lämpligt att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
sådan ändring av gällande kungörelse,
att studiehjälp kan beviljas varje elev
som enligt skolans reglemente kan intagas
som lärjunge vid skolan. En sådan
ändring skulle innebära, att manlig
ungdom, som vunnit inträde vid folkhögskola
men inte fyllt 18 år före skolans
avslutande, skulle vara berättigad
till statlig studiehjälp.

För min del är jag av precis samma
uppfattning som utskottets majoritet. Jag
anser att det är fullkomligt på sin plats,
att studiehjälpen inte skall vara bunden
vid en åldersgräns. Jag hoppas att
herr Näsström inte menar, att alla 16-åringar eller alla som inte fyllt 18 år
före skolans avslutande skall utestängas
från möjligheten att genomgå en folkhögskola.
Detta skulle vara det olyckligaste
som kan inträffa, åtminstone när
det gäller landsbygdens ungdom.

Reservanterna framhåller som skäl för
sitt ställningstagande faran för att folkhögskolan
genom den av motionärerna
begärda ändringen skulle utvidgas till
att bli en preparandskola för ungdomar
vid 16 och 17 års ålder. Av den anledningen
har reservanterna inte kunnat
ansluta sig till utskottets förslag. Men
om jag fattat saken rätt är det väl knappt
detta, som frågan i första hand gäller,
utan här är det fråga om huruvida elever
som har intagits vid folkhögskola
skall erhålla studiehjälp eller ej. Jag
vill bara framhålla att det fordras särskilda
skäl för att dessa elever skall
komma in i folkhögskolan och att des -

sa elever, för vilka sådana särskilda
skäl föreligger, ofta befinner sig i sådant
ekonomiskt läge, att de är i stort
behov av denna studiehjälp. Man begår
därför, om man följer reservanterna, en
stor orättvisa mot dessa elever.

Jag för min del vill absolut inte vara
med om att bidraga till en sådan orättvisa,
och därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Bror, (bf).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till fru Gärda Svenson
vill jag säga, att den orättvisa som begåtts
mot dessa elever är att man har
tagit in dem alltför unga, så att de inte
kan tillgodogöra sig undervisningen på
det rätta sättet.

Där har vi orättvisan!

Fru SVENSON (bf):

Jag tror inte man kan säga, att alla
elever som kommit in före den stadgade
åldern har varit för unga. Vi har många
bevis på att elever, som gått igenom folkhögskolan
vid denna tidiga ålder, sedan
har kommit in vid seminarier och andra
skolor och bevisligen just därigenom har
kunnat tillgodogöra sig undervisningen
där.

Herr NILZON, IVAR, (bf):

Herr talman! Jag blev uppkallad av
fru Gärda Svensons sista anförande, när
hon talade om ungdomar, som hade gått
igenom folkhögskolan som preparandkurs
för att komma in vid andra lärdomsskolor.
Detta är ju inte alls folkhögskolans
idé! Det var ju inte meningen
att den skulle vara en förberedelse för
att därefter komma in på andra utbildningsområden.

Här har talats om majoriteten och minoriteten
i utskottet, och det har sagts
att de i stort sett är eniga om att bevara
folkhögskolans idé. Men alla tycks vara
på det klara med att om man skall göra
det, måste elevernas ålder vara något

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. villkoren för studiehjälp åt elever vid folkhögskolor

högre än utvecklingen på senare tiden
har inneburit. Om vi, som herr Näsström
framhöll, om någon tid får frågan om
elevernas ålder vid intagning i folkhögskolan
till avgörande, då är det väl inte
riktigt, om vi nu genom dessa bestämmelser
för studiehjälpen har drivit utvecklingen
under den mellanliggande tiden
i precis motsatt riktning mot den
som man sedan vill ha. Men detta måste
man medverka till, om man lämnar studiehjälp
åt de allra yngsta. Då blir det
så, som herr Näsström sade, att vi får
fram en hel massa av de unga, men
en hel del av de äldre, som vi anser bör
gå vid folkhögskolorna, blir i stället utestängda.

Jag kan inte finna annat än att ett bifall
till majoritetens förslag går emot
folkhögskolans idé, och av det skälet ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Det är en gammal erfarenhet
att ju mindre betydelse en fråga
äger, ju större debatt blir det lätt omkring
den. Detta problem är ju ändå en
jämförelsevis liten sak.

Orsaken till att reservanterna inte kunnat
ansluta sig till statsutskottets uppfattning
är, det vill jag understryka än en
gång, att man har velat undvika en utveckling
som skulle kunna leda fram till
att folkhögskolorna bleve rena preparandskolor
för de yngre ungdomsåldrarna.
Det har man velat undvika. Här
har reservanterna att stödja sig på ett
uttalande av skolöverstyrelsen, som varnat
för en sådan utveckling. Reservanterna
har för sin del sagt, och även jag
vill understryka det, att föreskrifterna i
studiehjälpskungörelsen och i övrigt vad
som berör denna angelägenhet hör tas
upp till utredning, så att hela frågan kan
ses i sitt rätta sammanhang.

•lag tror, herr talman, att det är all
anledning att här följa reservanterna.

Herr NÄSGÅRI) (bf):

Herr talman! Såvitt jag förstår är det
ett mycket byråkratiskt resonemang som

reservanterna här för. Man hänger upp
sig på den där 18-årsåldern och menar att
varenda elev är mogen just vid 18 års
ålder, och därför skall man inte släppa
in några 16- eller 17-åringar. Detta tror
jag inte är hållbart.

För övrigt var det en mycket glädjande
upplysning som herr Näsström lämnade,
att det var så överfullt av sökande
till folkhögskolorna att det fanns risk
för att äldre elever blev utestängda om
en eller annan underårig kom in. Det
hade jag inte reda på, det måste jag erkänna.

Vidare vill jag säga att man inte skall
överdrivna talet om preparandskola. Om
det händer att en eller annan elev, till
och med en eller annan elev i varje årskurs,
skulle begagna folkhögskolan till att
få i gång sina studier, så frågar jag: Är
därmed någon olycka skedd? Det finns
personer här i denna kammare, från flera
olika län, som lyckats starta på det
sättet och som aldrig skulle ha kommit
i gång med studierna under andra förhållanden.

Reservanterna tycks resonera så att
alla har möjlighet att bedriva studier.
Men så är det inte, mina damer och herrar!
Är man född sex—sju mil från en
läroverksstad i en avlägsen bygd har
man inget val. Den billigaste första undervisningen
efter folkskolan är faktiskt
en folkhögskolekurs. Skall man hindra
en yngling att komma in där i den rätta
åldern om han verkligen lämpar sig för
studier? Jag tycker att man i så fall vore
alltför byråkratisk.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I herr Näsgårds yttrande instämde
herr Eliasson (bf).

Herr ELFVING (s):

De kvinnliga eleverna får stipendium
vid 16 års ålder och de manliga vid 18.
Om herr Nils Theodor Larsson hade riitt
i sitt resonemang så undrar jag: Varför
yrkar han inte då på en ändring av den
nuvarande åldersgränsen för stipendier
till de kvinnliga eleverna?

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
mot fru Gärda Svenson. I sitt anförande
kom hon till samma slutkläm som jag
när jag påvisade, att en hel del ungdomar
hade använt folkhögskolan som preparandskola.
Båda är vi väl glada över
att de, som fru Svenson säger, sedan klarat
sig bra i seminarier o. s. v. Men det
var ju så som folkhögskolan inte skulle
vara.

Herr Näsgård säger, att bara en eller
annan använder folkhögskolan som preparandskola.
Det är inte så, herr Näsgård.
Skolkommissionen har gjort en utredning
på denna punkt. Det visade sig,
att det var ett mycket stort antal elever
som använde folkhögskolan på detta
sätt. Man är inte intresserad av folkhögskolans
idé, utan redan när man söker
dit är det i avsikt att efter de två åren
i folkhögskolan söka in till sjuksköterskeskola
eller seminarium eller liknande.
Det är ingenting ont i och för sig i
detta. Men här talar vi om folkhögskolans
idé och hur vi skall bevara den.
Det är kärnpunkten för oss.

Vi förstår mycket väl, att man på olika
håll inte har samma uppfattning, utan
man betraktar folkhögskolan som en preparandskola.
Gör man det, då är det
klart att man slår vakt om majoritetens
inställning. Men vill man slå vakt om
folkhögskolans ursprungliga idé, anser
jag det mycket svårt att komma ifrån
riktigheten av vad minoriteten har skrivit.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Till herr Näsström skul-,
le jag vilja säga, att hans tal om folkhögskolans
idé är mycket bra. Däremot
är det inte bra att det skall dröja så
länge, innan enhetsskolan blir genomförd
och därmed studiemöjligheterna
ökas för landsbygdens ungdom.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i

det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 137, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Einar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 138, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utbyggnad
av yrkesutbildningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 139, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsråds -

Tisdagen den 24 mai 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

protokollet över ecklesiastikärenden för
den 25 februari 1955, föreslagit riksdagen
att i fråga om utbyggnad av yrkesutbildningen
under tiden 1955—1970,
m. in. fatta beslut på sätt i propositionen
närmare angivits.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels de båda likalydande motionerna
I: 316 och II: 304 av herr Eskilsson
m. fl. samt herr Agerberg m. fl.,

dels motionen 11:575 av herr Andersson
i Linköping, vari hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1956 års riksdag om statsbidrag
till byggandet av lokala yrkesskolor,

dels de båda likalydande motionerna
I: 486 och II: 606 av herr Holmqvist samt
herrar Adamsson och Nilsson i Östersund,
i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta,

att hela utbyggnaden av yrkesutbildningen
skulle genomföras under kommande
tioårsperiod,

att statsbidrag skulle lämnas till byggnader
i det kommunala yrkesskoleväsendet
efter samma grunder, som gällde
för folkskolan,

att veckotiden för helårs-, termins- och
specialkurser för samtliga näringsgrenar
maximalt skulle omfatta 40 timmar samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att stipendiesystemet vid yrkesskolorna
måtte överses i syfte att höja
stipendierna och öka stipendiemöjligheterna,

dels de båda likalydande motionerna
I: 487 och II: 607 av herr Ebbe Ohlsson
in. fl. samt av herr Birke m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte i anledning
av propositionen nr 139 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
i syfte att i god tid före nästa års
riksdag kunna framlägga förslag till planering
och organisation av yrkesutbildningen
för bilbranschens del, avsedd att
bekostas av bilaccismedel,

dels de båda likalydande motionerna
I: 488 och II: 601 av herr Arrhén och
fröken Karlsson, i vilka hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast
uppdraga åt särskilda sakkunniga
att utarbeta ett avlöningsreglemente för
lärare vid lokala och centrala yrkesskolor
samt riksskolor,

dels de båda likalydande motionerna
I: 489 och II: 605 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och fru Andrén m. fl.,

dels de båda likalydande motionerna
I: 490 och II: 603 av herr Bergvall m. fl.
och herr Ohlin m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av vad Kungl.
Maj:t föreslagit i proposition nr 139 måtte
besluta,

att till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1955/56 skulle anvisas ett förslagsanslag
av 11 miljoner kronor och att statsbidrag
på det sätt 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
föreslagit skulle medges till
byggnader vid lokala yrkesskolor på
samma sätt som vid centrala verkstadsskolor
samt

att bidraget till hantverksmästare för
lärlingsutbildning skulle ökas från nu
utgående 900 till 2 500 kronor och att
antalet bidrag skulle ökas till 1 000 för
nästa budgetår,

dels de båda likalydande motionerna
1:491 och 11:604 av herr Sunne m. fl.
och herr Nggren m. fl.,

dels motionen II: 600 av herr Holmberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta,

att åtgärder skulle vidtagas för att
förverkliga den i propositionen nr 139
föreslagna utbyggnaden av yrkesundervisningen
på fem år,

att statsbidrag för anordnande av yrkesundervisning
skulle utgå i enlighet
med förslag av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga,

att undervisningstiden vid yrkesskolor
skulle fastställas till högst 40 timmar
i veckan samt

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om snabbutredning och förslag i
syfte att bereda eleverna vid kommunala
och statliga yrkesskolor ersättning
motsvarande den som utginge enligt industriens
lärlingsavtal och att därvid
även frågan om företagens medverkan
vid finansieringen måtte beaktas,

dels ock motionen II: 602 av herr Widén
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 600 samt I: 486
och II: 606, samtliga motioner såvitt här
vore i fråga, godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1955
förordade riktlinjer och normer för yrkesutbildningens
utbyggnad;

b) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 487 och II: 607 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville låta undersöka förutsättningarna
för anordnande av en av
bilaccismedel eller eventuellt bilskattemedel
bekostad tillfällig utbildning av
motormekaniker samt att Kungl. Maj:t
ville för 1956 års riksdag framlägga de
förslag rörande planering och organisation
av en dylik utbildning, vartill nämnda
undersökning kunde ge anledning;

c) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 316 och II: 304 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört angående utredning rörande
yrkesutbildningen inom jordbruks-,
skogs- och fiskerinäringarna;

II.

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 600 samt I: 486
och II: 606, samtliga motioner såvitt här
vore i fråga, godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer och normer
för yrkesskolans arbetsformer;

b) att motionerna I: 489 och II: 605
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionerna I: 491 och II: 604,
såvitt gällde fortsatt utredning angående
en statlig övningsskola för yrkeslärarutbildning,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

d) att motionen II: 602 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
och normer för dels samarbetet mellan
yrkesskola och näringsliv, dels ock yrkesutbildningens
ledning och administration; IV.

a) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
II: 600, I: 490 och II: 603 samt
I: 491 och II: 604, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, godkänna av utskottet
förordade ändrade grunder för
statsbidrag till lärlingsutbildning hos
hantverksmästare;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna II: 600, I: 490 och II: 603
samt I: 491 och II: 604, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört angående en differentiering
av statsbidraget till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare;

c) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna II: 600, I: 490 och II:
603 samt I: 486 och II: 606, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga, godkänna
av departementschefen i övrigt
förordade ändrade grunder för statens
bidrag till yrkesutbildningen;

d) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 575, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
angående statsbidrag till byggnader för
lokala yrkesskolor;

e) att motionerna I: 488 och II: 601
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

f) att motionerna II: 600 samt I: 486
och II: 606, såvitt gällde utredning angående
studiehjälp åt elever vid yrkesskolor,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

V. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de av besluten
under I a, II a, III samt IV a och c föranledda
författningsföreskrifterna och
övriga erforderliga bestämmelser;

VI. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för överstyrelsen
för yrkesutbildning, som föranleddes
av vad departementschefen förordat;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56;

c) till överstyrelsen för yrkesutbildning:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 348 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln anvisa a)

till överstyrelsen för yrkesutbildning:
Omkostnader ett förslagsanslag av
173 500 kronor;

b) till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Yrkespedagogisk reformverksamhet
ett reservationsanslag av 100 000 kronor; c)

till Bidrag till driften av centrala
yrkesskolor ett förslagsanslag av
9 000 000 kronor;

d) till Bidrag till driften av lokala
yrkesskolor ett förslagsanslag av
29 800 000 kronor;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 490 och II: 603.
såvitt här vore i fråga, till Bidrag till
byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
för budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
7 700 000 kronor;

IX. att riksdagen måtte för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln anvisa a)

till Kurs för utbildning av sysselsättnings-
och arbetsterapeuter ett reservationsanslag
av 57 000 kronor;

b) till Studiebidrag och stipendier åt
elever vid yrkesskolor ett förslagsanslag
av 7 000 000 kronor;

c) till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
ett reservationsanslag av
532 000 kronor;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 491 och II: 604, såvitt här
vore i fråga, till Främjande av praktisk
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
350 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1) beträffande motionerna I: 487 och
II: 607

a) av herrar Arrhén och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:487
och 11:607 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka
förutsättningarna för anordnande
av en av bilaccismedel bekostad tillfällig
utbildning av motormekaniker
samt att Kungl. Maj:t ville för 1956 års
riksdag framlägga de förslag rörande
planering och organisation av en dylik
utbildning, vartill nämnda undersökning
kunde ge anledning;

b) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Ohlon, Axel Andersson, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Bergström, Andersson i
Malmö, Svensson i Ljungskile, Widén
och Onsjö samt fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under I b hemställa, att motionerna I:
487 och 11:607 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

c) av herr Hesselbom, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka beträffande
frågan om byggnadsbidrag till lokala yr -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.
kesskolor ansett, att utskottets yttrande
i hithörande delar bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under IV d hemställa,
att motionen II: 575 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

3) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Jacobsson, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile och Widén samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till de i motionerna II: 600,
I: 490 och II: 603 samt I: 486 och II: 606
framställda yrkandena om statsbidrag
till byggnader för lokala yrkesskolor,
samt i enlighet därmed ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
och att utskottet bort under IV c och d
samt VIII hemställa,

IV c) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionen
II: 600 ävensom med bifall till motionerna
I: 490 och II: 603 samt I: 486 och II:
606, samtliga motioner såvitt här vore
i fråga, godkänna av reservanterna i övrigt
förordade ändrade grunder för statens
bidrag till yrkesutbildningen;

IV d) att motionen II: 575 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:490 och 11:603, såvitt
här vore i fråga, till Bidrag till byggnadsarbeten
m. m. vid yrkesskolor för
budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
11 000 000 kronor.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! I första punkten av detta
utlåtande har utskottet tillstyrkt ett
par motioner och föreslagit, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna »i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t låter undersöka förutsättningarna
för anordnande av en av bilaccismedel
eller eventuellt bilskattemedel
bekostad tillfällig utbildning av motormekaniker»
och att Kungl. Maj:t för
nästa års riksdag framlägger förslag om
dylik utbildning.

Detta utskottets förslag är ganska anmärkningsvärt.
Beslutet har också fattats
med en mycket knapp majoritet.
Mot beslutet har reserverat sig inte
mindre än tretton av utskottets ledamöter,
däribland utskottets ordförande.

När det gäller bilskattemedlen finns
det specialstat. Den är enligt riksdagens
beslut avsedd att täcka kostnaderna för
vägväsendet. Det finns också en särskild
fond, automobilskattemedelsfonden, dit
eventuella överskott av bilskattemedel
skall föras. För dagen har det uppstått
vissa överskott i fonden. Det bär inte
varit möjligt att konsumera alla inflytande
medel, särskilt som det influtit
större belopp i bilskatter än man hade
räknat med. Dessutom har ju tillkommit
den i år beslutade bilaccisen. Denna
väntas fram till årsskiftet ge i runt tal
100 miljoner kronor, vilket belopp också
skall tillföras automobilskattemedelsfonden.
Yarje gång riksdagen har beslutat
höjningar i bilskatterna och bensinskatterna
och senast i år när riksdagen beslöt
att införa bilaccisen har riksdagen
understrukit, att fondens medel skall
oavkortade gå till vägarna.

Med anledning av väckta motioner föreslår
nu statsutskottet, att Kungl. Maj:t
skall ta av bilskattemedel för att ordna
en kurs. Denna skulle avse utbildning
av motormekaniker och avhjälpa den
brist på sådana, som föreligger. Men i
fråga om yrkesutbildning föreligger ett
behov på en mängd olika områden. Inte
bara på detta lilla speciella område, utan
på nästan alla områden föreligger brist
på kvalificerad, yrkesutbildad arbetskraft.

Här är det alltså inte fråga om utbildningen
i och för sig. Yi tvistar inte om
att där finns ett behov att fylla. Här är
det i stället fråga om principen: skall
man använda bilskattemedel också för
undervisning? Skall man med andra ord
börja att nagga bilskattemedlen i kanten
på detta sätt för andra nyttiga ändamål
än de avsedda? Var skall man då sluta?
Skall man börja med motormontörer och
kanske fortsätta med andra yrken och
områden? Jag föreställer mig att ecklesiastikdepartementet
har mycket stora

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. n».

penningbehov i fråga om yrkesutbildning
och säkerligen skulle kunna använda
rätt stora belopp av bilskattemedlen,
om det finge riksdagens tillstånd härtill.

Jag måste emellertid hävda, att när
riksdagen inte en gång utan upprepade
gånger tydligt har sagt ifrån att bilskattemedlen
skall användas för sitt syfte,
så skall de inte användas i budgeten till
vad som helst. Under sådana förhållanden
kan riksdagen icke heller gärna biträda
ett sådant förslag som detta. Det
får ju ändå vara någon respekt för riksdagens
beslut även hos riksdagen själv.
Man kan inte besluta på ett sätt en gång
i mars månad och på ett annat sätt i
maj månad. Det får vara någon konsekvens
i besluten.

Vi samtliga, som sitter i statsutskottets
fjärde avdelning, har måst reservera oss
mot ett dylikt uttalande från riksdagens
sida. Vi har hela tiden slagit vakt om
och hävdat att bilskattemedlen skall
komma vägarna till godo. Det finns en
femårsplan upprättad, där man räknar
med att ta i användning för vägbyggnader
och andra vägbehov de medel, som
under denna femårsperiod flyter in.
Även om det skulle uppstå ett överskott
under vissa år, får vi räkna med att det
kan komma andra år, då vi kan behöva
att ta överskotten i anspråk för deras
ursprungliga ändamål.

Utskottet bär i sin motivering sagt att
det här gäller mycket vitala och stora
intressen; här kan det bli fråga om en
nationalekonomisk förlust, om man inte
får fram de motormekaniker det här gäller.
Jag skall inte säga någonting emot
detta, men är det på det sättet, att det
här kan uppstå en förlust för hela samhället,
är det ju ännu mera orimligt att
ta medel ur dessa speciella fonder för
att avhjälpa denna förlust.

När bilskatterna har höjts har de
skattskyldiga vanligtvis låtit sig nöja
med förklaringen, att om pengarna används
till vägarna, så får det gå för sig.
Skulle vi däremot komma in på den linjen,
att vi använder bilskattemedlen också
för vilka som helst andra ändamål, iir
jag rädd för att det kommer att uppstå
en strid i automobilskattefrågan, som jag

inte tror blir till nytta, allra minst för
vårt vägväsende.

Jag ber åtminstone dem som är här
närvarande och som har tid att lyssna
till denna debatt att tänka på denna
principfråga och inte här ta ett steg, som
går emot vad riksdagen under en lång
följd av år tidigare har beslutat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den i utlåtandet under denna
punkt fogade reservationen, vilken avser
punkten I b.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag vill till en början
uttala min tillfredsställelse över att denna
proposition nu har passerat utskottsstadiet
och föreligger här i kammaren
för beslut. Den rör åtgärder, som vi av
olika anledningar länge har väntat på,
och det är, som sagt, högst tillfredsställande
och löftesrikt, att denna proposition
nu har kommit så långt att den
skall föras ut i livet. Den har betydelse
inte bara för enlietsskolan och den verksamhet,
som den så småningom avser att
utöva, utan även för sammanhang vid
sidan om denna skolform.

Det utmärkande för de reservationer,
som här föreligger, är också, att de mera
är av principiell natur och alltså icke i
vanlig mening ställer sig avvisande till
de olika förslag, som har framförts i
propositionen.

För mitt vidkommande gäller det först
den fråga, som herr Karl Andersson
var inne på nyss, nämligen varifrån
medlen till kurser för inotorinekaniker
skall tas. Herr Andersson avvisade bestämt
tanken att ta dem ur automobilskattemedelsfonden
med den motivering,
som han nyss framförde från talarstolen.

Jag vet inte, om det resonemanget i
alla väder är bärkraftigt, men jag skulle
åtminstone kunna sträcka mig så långt
som till att säga, att det är värt beaktande.
Man kan dock inte komma ifrån, att
kommunikationsfrågorna på ett synnerligen
intimt siitt beriires av dessa kurser.
Därför skulle man vid kunna ifrågasätta,
huruvida det inte vore i överensstämmelse
med praktiska krav och syn -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

punkter, att man läte pengarna komma drag? Hans slutsats har blivit att hellre
ifrån våra vägar, som även dessa kurser ge bra driftsbidrag och slopa investear
avsedda att tjäna. ringsbidraget. Detta har alltså skett un Vi

har haft den uppfattningen, att des- der tvånget att hålla sig inom en uppgisa
kurser bör vara av i allra högsta grad ven ekonomisk ram.
tillfällig natur och icke får på något sätt Jag är fullt medveten om att det kan
permanentas. Därför har vi velat låta finnas olika meningar om denna sak,
kostnaderna bestridas från bilaccismed- men jag undrar ändå, om inte kommuien.
Det kan visserligen hävdas att både nerna i det långa loppet är mest betjänta
bilaccismedel och bilskattemedel samlas av att få de bättre driftsbidragen, även
i den fond, som det här talats om, att om det just nu kan svida att investede
alltså hamnar i samma pott. Men om ringsbidraget har slopats.
man bestämmer, att kostnaderna skall Jag minns att vi vid ungefär denna tid
tackas av medel från den tillfälliga bil- i fjol i denna kammare, liksom i medaccisen,
har man större garantier för kammaren, förde en stor debatt under
att kursen skall bli tillfällig och inte per- intensivt intresse från kammarledamötermanent.
nas sida förande fördelningen av kost ag

måste tillägga, att jag kanske inte naderna mellan kommunerna och staten
äster så stor vikt vid den distinktion, för samhällets sjukvårdande uppgifter,
som på detta sätt har gjorts i skrivning- Jag erinrar mig från vad jag hörde av
C“ ha£:..Den har gjorts mera av Principi- den debatten i andra kammaren, att herr
eu® ska. . Fast, som är ordförande i Svenska lands Det

finns emellertid också, herr tal- tingsförbundet, underströk, att han, när
man, en annan reservation, som kommer det kom till kritan, var mest intresserad
in på andra ting, även de av principiell av driftsbidraget. Jag har fått den lilla
innebörd. Det gäller frågan om investe- misstanken, att man möjligen på det förringsbidrag
och driftsbidrag. Det är bå- beredande stadiet har konfererat med
de en principiell fråga och en fråga, som herr Fast om dessa frågor och att därifrån
även andra utgångspunkter intres- för statsrådet kommit till det resultat,
serar åtskilliga här i landet, som är verk- som här föreligger,
samma i kommunernas tjänst, vare sig Med detta resonemang kommer jag i
man därmed avser landstingskommuner den originella belägenheten, att jag som
eller primärkommuner. reservant tillstyrker Kungl. Maj:ts pro Vår

inställning här präglas av ett spe- position. Det är alltså anledningen till,
ciellt betraktelsesätt. Vi har till en bör- herr talman, att jag här får yrka bifall
jan verkligen tagit Kungl. Maj:t på all- till reservation 2), liksom jag också, med
yar, vilket man ju från oppositionshåll den motivering jag tidigare givit i mitt
ibland har svårt att göra. Vi har utgått anförande, yrkar bifall till reservation
ifrån att innan propositionen i denna 1 a),
fråga skrevs — låt mig säga i statsrådsberedningen
— anvisades vederbörande

statsråd, i detta fall givetvis ecklesiastik- Herr NORLING (k):

ministern, en viss ekonomisk ram, inom Herr talman! I andra kammaren har

vilken han skulle hålla sig. Den ramen herr Holmberg m. fl. väckt en motion
understiger med 56 miljoner det förslag, med yrkande om vissa ändringar i
som de sakkunniga har arbetat med, då Kungl. Maj:ts proposition. Jag ber nu att
de samtidigt laborerade med investe- med några ord få motivera de vrkanringsbidraget.
Herr statsrådet har tydli- den som framställts i motionen,
gen bär ställts inför ett val: hur skall Motionärerna hemställer bl. a. att utjag
göra? Skall jag till de lokala skolorna byggnaden av yrkesundervisningen skall
ge relativt höga driftsbidrag och inga in- ske i snabbare takt än som föreslås i
vesteringsbidrag, eller skall jag ge dåliga propositionen, som utgår ifrån att yrinvesteringsbidrag
och dåliga driftsbi- kesskolväsendet skall fördubblas på om -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

kring 15 år. Enligt befolkningsstatistiken
kommer det antal ungdomar, som behöver
erhålla yrkesundervisning, alt öka
med 40 procent under de niirmaste åren.
Mot den bakgrunden kan det inte vara
rimligt att räkna med en så lång tid som
15 år för yrkesundervisningens utbyggnad.
I motionen föreslås därför, att man
över hela landet skall följa Stockholms
exempel och försöka få till stånd en fördubbling
av antalet elever i yrkesundervisningen
på fem år i stället för på 15
år. Även med en sådan målsättning kommer
det ju att dröja mycket länge, innan
ens hälften av de ungdomar, som behöver
få yrkesutbildning, kan erhålla sådan.

Utskottet förklarar att en koncentration
av utbyggnaden till fem år skulle
ligga utanför möjligheternas gräns. Därjämte
befarar utskottet att det vid en så
snabbt genomförd utbyggnad av utbildningen
skulle bli svårt att placera de yrkesutbildade.
Jag tror för min del att det
just med nu rådande förhållanden inom
våra industrier skulle vara mycket lämpligt
att snabbt söka utbilda ungdomar
till yrkesarbetare. Under de senaste åren
har man mest fått fram tempoarbetare,
varför det nu finns ett uppenbart behov
av yrkesarbetare.

I motionen föreslås vidare att arbetsveckan
vid yrkesskolorna skall fastställas
till 40 timmar. Utskottet för sin del
föreslår 45 timmars arbetsvecka. När regeringen
nu har tillsatt en utredning,
som tar sikte på införande av 40 timmars
arbetsvecka, är det enligt vår mening
ett berättigat krav, att dessa skolelever
redan under sin undervisningstid
kommer i åtnjutande av 40-timmarsvecka.
Utskottet anför visserligen, att
om det blir aktuellt med en allmän arbetstidsförkortning,
bör en motsvarande
avkortning av arbetsveckan i yrkesskolan
självfallet ske. Motionärerna anser
att den saken bör genomföras redan nu.

Frågan om bestämmelserna för studiebidrag
och stipendier var uppe redan
förra året. .lag underströk då att dessa
.studiebidrag och stipendier borde utökas
så att ungdomarna i yrkesskolorna
någorlunda kan klara sig på dem utan

att för sin försörjning behöva anlita
hjälp av sina föräldrar. Motionärerna utgår
ifrån att ersättningen till eleverna i
yrkesskolorna skall utgå enligt motsvarande
normer som stipuleras i lärlingsavtalen.
Om en yngling, som vill skaffa
sig yrkesutbildning, inte kan få sådan
inom en industri, utan måste anlita yrkesskolorna,
måste hans föräldrar nu göra
stora uppoffringar för att ynglingen
skall kunna utbilda sig till yrkesarbetare.
Motionärerna vill förbättra förhållandena
på den punkten.

I motionen beröres även frågan om
statsbidragen till yrkesutbildningen. Enligt
hittillsvarande ordning har staten
svarat blott för en del av dessa kostnader.
Primärkommunerna och landstingen
har ålagts stora utgifter som rätteligen
bör betalas av staten. Motionärerna yrkar
därför att staten skall svara för
samtliga kostnader för yrkesutbildningen.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att under punkten I. a) få yrka bifall till
motionen II: 600. Jag hemställer även i
övrigt om bifall till yrkandena i denna
motion, i den mån den berörs under
följande punkter i utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I slutet av 1930-talet satt
jag fyra år i medkammaren. Vi hade
där nöjet att bland ledamöterna ha en
folkpartistisk kyrkoherde som var en ur
många synpunkter mycket märklig man.
En gång hade vi folkpensionsfrågan uppe
tili debatt. Denne kyrkoherde brukade
mycket sällan yttra sig i kammaren, men
vid det tillfället begärde han ordet och
sade, att han gratulerade socialminister
Möller till att ha blivit den Högstes redskap
att framlägga denna för de gamla
så viktiga proposition. Med en lätt travestering
på detta skulle jag vilja gratulera
statsrådet Persson till att ha lagt
fram denna proposition, som jag tror
kommer att få den allra största betydelse
i framtiden. Jag är övertygad om att när
vi kan föra ut den i det praktiska livet,
skall det visa sig att det är elt förslag i
positiv riktning, som inte kommer att bli

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.
ett tärande utan i mycket hög grad ett
närande förslag.

Detta är en mycket stor fråga. Det är
därför inte märkvärdigt att olika meningar
uppkommit på en del punkter.
Vissa detaljer bör dock inte få skymma
det väsentliga, utan vi måste tillmäta
frågan i dess helhet den vikt, som den
är förtjänt av. Det finns skönhetsfläckar
i propositionen. De har berörts här i
någon mån. Jag tror dock att de är av
sådan art, att man skall kunna få bort
dem.

Det viktiga är ju att man förutsätter
en fördubbling av vårt yrkesskolväsende
under de närmaste femton åren. Som
vi nyss hörde av herr Norling, talade
han i enlighet med sin motion om att
man på fem år borde försöka åstadkomma
samma resultat. Utskottet har gentemot
det skrivit, att vi tror att det är
ett verklighetsfrämmande förslag. Jag är
också av den meningen, ehuru jag inte
skulle ha någonting emot en dylik utbyggnadstakt.
Det är dock inte möjligt.
Det finns också motioner om att man
borde utbygga yrkesskolväsendet på tio
år. Vi tror att icke ens detta är möjligt.
Av flera olika skäl behöver vi nämligen
ha tid till vårt förfogande. Vi behöver
lärare, vi behöver pengar, och vi
behöver någonting som kanske är ännu
viktigare, nämligen den välvilliga inställning
till detta problem som vi många
gånger saknar, kanske framför allt ute i
landskommunerna. Men ingen regel är
utan undantag. De sakkunniga har nämligen
framför allt försökt att nå den
punkt på yrkesutbildningens område, dit
man redan nu hunnit inom Stockholms
stad och inom Norrbottens län, egendomligt
nog.

Stockholms stad är en stor föregångare
på detta område. De män och kvinnor,
som här i Stockholm burit den
tunga bördan och ansvaret för yrkesutbildningen,
är verkligen värda en honnör
för sitt arbete. Detsamma gäller vederbörande
uppe i Norrbotten, tv där har
man hunnit väsentligt längre på detta
område än i de flesta andra län. Det mål,
som nu uppsatts, är att vi över hela
landet skall komma fram till ungefär

samma antal yrkesutbildade personer per
10 000 invånare, som man gjort i Stockholm.
Det är framtidsmålet. Men hur
skall vi då komma dit? Det är många
problem, som måste lösas, innan vi når
det resultatet. Icke minst fordras en omställning
i tänkandet hos kommunalmännen
ute i de olika landskommunerna.
Jag tror att när det gäller att få till
stånd en yrkesskola i en landskommun,
är det flera synpunkter att ta hänsyn
till. Det har ju varit så hittills, att man
haft .styrelser som arbetat för den teoretiska
skolan, kanske särskilt för den
obligatoriska folkskolan, under det att
yrkesskolans bekymmer fått komma i
andra hand. De har överlämnats åt några
intresserade, som utan direkt kontakt
med kommunen fått försöka starta dessa
skolor.

De resultat, som man nu eftersträvar,
är av den storleksordningen, att alla
goda krafter, som vill vara med i detta
stora arbete, måste mobiliseras. Glädjande
nog har de sakkunnigas förslag
tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser.
Det lovar ju gott för framtiden.
Men förslagen skall också omsättas
i praktiken, och det är där bekymren
kommer. Det är inte bara pengar som
skall anskaffas, utan det är många andra
problem som också skall lösas. Jag vet
att statsrådet själv är mycket intresserad
av dessa frågor, vilket också framgår
av propositionen. Jag vet att han
önskar, att man hade kunnat klara programmet
på kortare tid än som föreslås
i propositionen, och jag vet att han
egentligen velat kunna anvisa mera pengar
än han föreslagit, men han måste se
till realiteterna, vilket ju också är nödvändigt.

Den skönhetsfläck, som jag anser finns
här är att departementschefen inte ansett
sig kunna ge bvggnadsbidrag till lokala
yrkesskolor. Staten ger goda bidrag
till landstingens centrala verkstadsskolor,
men Kungl. Maj:t har nu inte ansett
sig kunna ge bvggnadsbidrag till de lokala
yrkesskolorna. Det är en sak som
jag måste säga är av en väsentlig betydelse.
Under utredningens gång framhöll
de sakkunniga ideligen, att vi måste

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

se till att yrkesutbildningen får samma
goda anseende, som den teoretiska utbildningen
redan har, och det har man
varit överens om. Men då måste man
också se till, att våra yrkesutbildningsanstalter
inte skall behöva överta den
teoretiska skolans gamla, uttjänta och
undermåliga skollokaler, undermåliga
verktyg o. s. v. Blir detta följden av
kommunernas svaga ekonomiska underlag
— jag tänker närmast på landskommunerna
— kommer vi, såvitt jag kan
förstå, aldrig att kunna förverkliga kungstanken
om full jämställdhet mellan den
teoretiska undervisningen och yrkesundervisningen.

Till detta kommer en annan omständighet.
De sakkunniga är överens om att
det behövs ett ganska stort befolkningsunderlag
för en någorlunda fullständig
yrkesutbildning, exempelvis med åtta
eller tio avdelningar, som ger våra ungdomar
vissa möjligheter att välja bana.
Detta gör att man för landsbygdens del
måste tänka sig att kommunerna går tillsammans
i regionförbund för yrkesutbildningen.
Nu har dessa landskommuner
i regel svag ekonomi, och om de inte
får några statsbidrag till byggnader,
blir det säkerligen mycket svårt för dem
att komma i gång med denna sak —
och det var ju inte så vi önskade att
det skulle bli. Just för landskommunerna
är det av fundamental betydelse, att
de får ett sådant statsbidrag att de kan
starta en yrkesutbildning.

Herr Arrhén anser att ett gott driftsbidrag
i detta fall är att föredra. Jag
skall inte säga någonting om den tankegången,
ehuru det kanske inte skulle
vara nödvändigt att ställa bidragsformerna
mot varandra. Vi skall komma
ihåg att landstingens centrala verkstadsskolor
får såväl ett gott driftsbidrag som
byggnadsbidrag, och de sakkunniga hade
föreslagit att kommunerna skulle få
samma bidrag som landstingens centrala
verkstadsskolor; därför tycker jag
inte att man behöver ställa dessa bidrag
i motsättning till varandra. Men
det torde vara fullständigt uppenbart,
att frånvaron av byggnadsbidrag gör det
mycket svårt för många kommuner att

få till stånd denna utbildning. Min uppfattning
är, att man börjar i fel ände,
om man försöker använda uttjänta skollokaler;
då lär yrkesutbildningen knappast
kunna vinna det förtroende och den
uppskattning som man så gärna önskar
den.

I en motion föreslås bidrag från bilaccisfonden
för utbildning av bilmekaniker.
Utskottet har på den punkten skrivit
försiktigt, och det har flera orsaker.
Vi är fullt medvetna om att det behövs
ett mycket stort antal väl utbildade bilmekaniker.
Det borde inte få vara så,
att vem som helst kan öppna en bilverkstad
och ta emot dyrbara fordon
för behandling utan att någon människa
har möjlighet att kontrollera, om vederbörande
kan sin sak eller inte, och förhållandet
är detsamma med de anställda.
Bilar är alltför dyrbara fordon för
att lämnas i händerna på folk som ibland
inte har den yrkesutbildning de borde
ha, när de åtar sig uppgifter av detta
slag. Det råder brist på utbildat folk
inom detta område, och jag tror att det
behövs både mer utbildningsmöjligheter
och bättre kontroll.

För egen del är jag inte övertygad om
att problemet kan lösas på de vägar som
anvisas i motionen. Det kan t. ex. inte
vara lämpligt att här i Stockholm ordna
en stor riksskola för ändamålet, när det
visat sig utomordentligt lätt att ordna
sådana utbildningsavdelningar ute i länen;
man behöver inte denna starka
centralisering för att komma till rätta
med problemet.

Utskottet har sett frågan på följande
sätt. Här är det frågan om ganska mycket
pengar, och om riksdagen anser denna
detalj i den stora yrkesundervisningen
vara av sådan betydelse, att bilacciseller
bilskattemedel bör användas för
ändamålet, då må det gärna ske. Men
själva undervisningen kan enligt vår mening
mycket väl förläggas till de olika
landstingens centrala verkstadsskolor
och kommunernas lokala yrkesskolor.
Man når samma goda resultat, vilken väg
man än följer. Utskottet skriver mycket
försiktigt och förordar »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.
Kungl. Maj:t låter undersöka förutsättningarna
för anordnande av en av bilaccismedel
eller eventuellt bilskattemedel
bekostad tillfällig utbildning av motormekaniker»
— vi har med avsikt skrivit
motormekaniker, ty här är det ju
inte bara fråga om bilar, utan också om
traktorer och en mängd andra maskiner
— »samt att Kungl. Maj:t för 1956 års
riksdag framlägger de förslag rörande
planering och organisation av en dylik
utbildning, vartill nämnda undersökning
må ge anledning». Vi tycker för vår del
att detta är mycket försiktigt skrivet;
riksdagen borde ju knappast kunna ha
någonting emot om Kungl. Maj:t kan
lägga fram ett genomförbart förslag.

Min vän herr Karl Andersson vänder
sig mot denna motion, och jag förstår
hans tankegång; han menar att bilskattemedel
inte skall användas för ändamål
av detta slag, utan för vägarna. Naturligtvis
kan man anlägga sådana synpunkter,
men för bilägarna är det väl
ändå minst lika viktigt att de kan få en
god service för sina bilar som att det
blir goda vägar. Bägge sakerna är ju
nödvändiga, det ena behöver inte förskjuta
det andra. Skulle Kungl. Maj:t
komma till det resultatet, att detta är
en lämplig linje, har jag för min del ingenting
emot det. Men jag må säga, att jag
tvivlar starkt på att det är så lätt att
hitta någon annan framkomlig väg än
att de nuvarande yrkesskolorna av olika
slag får bidrag att anordna dessa kurser.

Det är många problem man har att
brottas med, när en yrkesutbildning av
detta slag skall genomföras i praktiken.
Alldeles nyss nämndes något om arbetstimmarnas
antal, veckotimmarnas antal
o. s. v. På denna punkt har vi varit fullt
överens med de sakkunniga om att det
måste ske en anpassning. Om det sker
växelundervisning inom näringslivet,
kan man inte ha väsentligt kortare arbetstid
för dessa växelundervisade elever
än man har på arbetsplatsen, utan
man måste ta hänsyn till detta. Om det
skulle bli en allmän arbetstidsförkortning,
är det uppenbart att även dessa
elever bör få en motsvarande sådan. Vi
tror inte, att detta tillhör de största problemen
i detta sammanhang.

Det har också ansetts att en statlig
övningsskola borde inrättas. Den frågan
var också de sakkunniga inne på, och
vi tror att det så småningom behövs
inte bara en, utan flera sådana skolor.
Problemet är bara, om det är lämpligt
att lägga dessa övningar till redan befintliga
skolor eller om man skall skapa
nya för ändamålet.

En annan sak har också varit avgörande
vid ställningstagandet till denna
fråga -— det gäller, hur vi skall få lärare
till dessa skolor. Det krävs ju att dessa
lärare skall ha varit ute på arbetsfältet
under rätt många år, innan de får sin
pedagogiska kurs, som ju är av mycket
stor betydelse just för dessa personer.

En viktig detalj i det stora sammanhanget
är också lärlingsutbildningen hos
hantverkarna. I det avseendet har statsutskottet
i någon mån förbättrat Kungl.
Maj:ts förslag. Redan nu är det många
som söker sig den vägen, och vi tror
därför att det är nödvändigt att man
ökar antalet sådana lärlingsplatser. Vi
har också framhållit att just denna utbildning
för staten är den billigaste utbildning
man kan tänka sig. Kostnaderna
blir ju bara ungefär en tredjedel mot om
vederbörande elever får skolutbildning.

Ute i länen, i städerna och landsortskommunerna,
resoneras nu ganska mycket
om denna yrkesutbildning och den
ställs — och det med rätta —- i samband
med enhetsskolan. Enlietsskolans
9 y bör ju vara inkörsporten till den yrkesutbildning,
som vi här talar om. När
en kommun eller en region av kommuner
skall försöka ordna undervisningen
inom 9 y i enhetsskolan, bör man emellertid
ha klart för sig, att om man ämnar
gå in för en fortsatt utbildning, måste
man också ordna den detaljen. I och
med att riksdagen genom 1950 års beslut
lovade de ungdomar, som hade gått igenom
9 y, att, om de så önskade, kunna
få en fortsatt utbildning, har riksdagen
givit ett löfte, som jag tycker det bör
vara en ära för riksdagen att också kunna
infria. Vill man infria det, måste
man bygga ut yrkesutbildningen ungefär
efter de grundlinjer, som Kungl. Maj:t
här har föreslagit. Men man måste också
hjälpa kommunerna, så att de kan infria

Tisdagen den 24 mai 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

löftet i praktisk verksamhet. Och det är
ju det, som är det stora problemet. I
flera landsting finns inte någon central
verkstadsskola. I en del finns det en, i
några två och i ett eller två finns det
tre sådana skolor. Det är en droppe i
havet men vad som behövs för att ge den
utbildning, som vi önskar för våra ungdomar.

Här gäller det alltså att gå fram på
två linjer, den ena är en utbyggnad av
landstingens centrala verkstadsskolor,
den andra är en nybyggnad och naturligtvis
i vissa fall utbyggnad av kommunernas
lokala yrkesskolor. Därför måste
vi sätta in all vår kraft för att komma
så lång som möjligt på detta område. Vi
svenskar kanske gärna vill skryta en del
över våra olika förhållanden bär i landet,
men jag tror att vad det gäller yrkesutbildningen
har vi inte särskilt mycket
att skryta med, trots att det under de
senaste tio åren har blivit en väsentlig
förbättring i jämförelse med de förhållanden,
som rådde tidigare.

I detta ärende finns ett par reservationer,
som jag måste säga att jag har
litet svårt att förstå. Det gäller framför
allt en. Herrar Arrhén och Cassel anser,
att man inte skall anlita bilskattemedel
för den särskilda utbildningen
men väl bilaccismedel. Jag tror att den
frågan är av så underordnad betydelse
i detta sammanhang, att det inte har någon
nämnvärd inverkan vad som än
skrivs i det fallet. Bilskattemedel och bilaccismedel
blir ju, om det gäller en engångsföreteelse,
ungefär samma sak.

Vidare föreligger den reservation, som
herr Karl Andersson berörde och beträffande
vilken jag redan yttrat mig.

I reservationen nr 2) anser herrar
Arrhén, Skoglund och Cassel att det inte
skall utgå något byggnadsbidrag till
kommunerna till lokala yrkesskolor. Om
man redan nu därvidlag tänkt sig ett bidrag,
skulle man i stället reducerat
driftsbidraget. .lag är mycket förvånad
över den reservationen, ty bland de sakkunniga
i utredningen har suttit flera
högermän och flera företrädare för industrien,
och de har varit fullständigt
överens med de övriga sakkunniga om

5 Första kammarens protokoll 1955. Nr 20

att det behövs byggnadsbidrag till kommunerna,
om vi skall få till stånd den
yrkesutbildning, som vi alla så gärna
önskar se genomförd. Reservationen
kom, måste jag säga, därför som en liten
chock för mig, då jag trodde att man
även på det hållet var överens med oss
övriga.

Visst kan man säga, att driftsbidraget
är en viktigare sak, men då måste man
se till, att man i varje fall kommer i
gång. Har man inte möjlighet till det,
får man inte något driftsbidrag. Då har
man förlorat båda sakerna, och det val
väl inte dit man ville komma.

Vidare har vi reservationen nr 3) av
herr Ohlon m. fl. Reservanterna anser
att man redan nu bör anslå i runt tal
3,5 miljoner kronor till dessa byggnadsbidrag.
Som en av de sakkunniga är jag
naturligtvis mycket glad över den reservationen,
och jag skulle ha varit ännu
mera glad, om reservanterna hade kunnat
ge anvisning om var vi skall ta pengarna.
Det är ju en ganska viktig detalj
i ett sådant sammanhang. Jag vill starkt
poängtera, att vad som behövs är hjälp
till kommunerna och regioner av kommuner,
så att de kan komma i gång.
Statsutskottets majoritet har också starkt
understrukit detta, då utskottet föreslår
en skrivelse till Kungl. Maj:t för att vi,
så fort ske kan, skall kunna få ett förslag
till riksdagen om byggnadsbidrag
till dessa, som jag tycker, mycket viktiga
skolor. Konkurrensen från utlandet
hårdnar redan nu, och jag tror att det
är nödvändigt för oss allesamman, att
vi tänker på den detaljen i det här sammanhanget.
Vi kommer att behöva väl
yrkesutbildat folk för att kunna möta
den konkurrensen och för att om möjligt
även i fortsättningen kunna höja
vårt välstånd.

I denna kammare har det varit många
diskussioner inte minst denna vinter om
anslag till teoretiska undervisningsanstalter,
och vi har ju varit överens om
att vi behöver sådana anslag. Jag tror att
vi kan säga detsamma om detta. Vi behöver
nyskapa vår yrkesutbildning, och
jag tror att Kungl. Maj:ts förslag, som
i stort sett har tillstyrkts av statsutskot -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.
tet, blir inkörsporten till en ny era för
den svenska yrkesutbildningen. Jag är
övertygad om att vi allesamman i denna
kammare vill ge våra ungdomar en god
utbildning. Passar de för teoretisk utbildning,
bör de gå den vägen, och passar
de för en praktisk utbildning, bör de
kunna få gå den vägen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Näsström sade i slutet av sitt anförande
med syftning på reservationen
nr 2) förvånar det mig, att han ännu
inte har uppmärksammat, att reservationen
är liktydig med Kungl. Maj:ts
proposition i berörda hänseenden. Vi
har, när det gäller ståndpunktstagandet
till investeringsbidrag respektive driftsbidrag,
uttalat oss i samma riktning som
herr Näsström här gjorde, när vi skriver:
»Utskottet är medvetet om att åtgärden
att lämna de lokala yrkesskolorna
utan byggnadsbidrag för många kommuner
kan medföra betungande konsekvenser.
Med hänsyn härtill skulle utskottet
för sin del gärna ha sett, att
statsbidragssystemet utformats så, att
byggnadsbidrag till de lokala yrkesskolorna
hade kunnat utgå. Härvid förutsätter
utskottet likväl, att övriga bidrag
i motsvarande grad hade reducerats, så
att totalkostnaderna för statsverket stannat
inom den av Kungl. Maj:t föreslagna
ramen.» I fortsättningen av yttrandet
överlämnar vi reservanter åt framtiden
att eventuellt göra de korrigeringar,
som här kan befinnas nödiga. Vi
konstaterar alltså helt kallt, att det här
gäller 56 miljoner kronor, som Kungl.
Maj:t uppenbarligen för närvarande inte
har. Det är den ståndpunkt, som vi deklarerar
i reservationen nr 2).

Innan herr Andersson i Rixö yttrar
sig nästa gång, må det kanske även tilllåtas
mig att gentemot de synpunkter,
som han anfört, framhålla, att bilskattemedlen
för några år sedan i viss utsträckning
lades in i den allmänna budgeten.
Vad säger herr Andersson om det,

när han så ivrigt hävdar — inte utan
en viss rätt, som han sade i sitt förra anförande
— att bilskattemedlen endast
bör användas för vägarna?

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Det är med glädje som
man kan konstatera en mycket positiv
inställning till en vidare utbyggnad av
yrkesutbildningen. Detta kommer till uttryck
i såväl propositionen och utskoltsutlåtandet
som även reservationerna.

Jag vill ett ögonblick anknyta till herr
Näsströms yttrande nyss. Jag tror i likhet
med honom, att anordnandet av en
god yrkesutbildning blir den svåra punkten
vid enhetsskolans genomförande, i
varje fall då det gäller denna skolforms
lyckliga genomförande på landsbygden.
Kommunerna kommer att ställas inför
synnerligen svåra problem, inte bara på
grund av att en ny skolform skall införas
utan även med hänsyn till den förändring
i befolkningshänseende som nu
pågår.

Jag vill därför allvarligt stryka under
önskemålet, att kommunerna och de lokala
krafterna på allt sätt stödes vid
anordnande av yrkesutbildningsanstalter.
För min del tror jag att det måste ske
i form av bidrag både till anordnandet
och till driften av anstalterna. Det är en
så pass viktig sak, som vi här har framför
oss, att vi inte får låta den skjutas
undan av uppgifter, som i och för sig kan
vara angelägna men som skulle hindra
att medel anvisades till detta ändamål.

När det gäller att anordna yrkesutbildning,
kurser eller dylikt, bör man inte
försöka att hopa uppgifterna på de stora
städerna, utan man bör utnyttja anordningarna
ute i bygden på lämpligt sätt
och samtidigt göra dem till en integrerande
del i den yrkesutbildning, som man
skall ge ungdomen i enhetsskolan.

Det är också viktigt att söka planlägga
och samordna dessa saker i god tid.
Jag skulle vilja framhålla angelägenheten

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

av att möjligheterna att anordna en ordentlig
yrkesutbildning får en mera
framträdande plats i de överläggningar
och diskussioner, som äger rum om de
nya skolformerna, än de hitintills haft.
Jag tror också att det är nödvändigt att
inte bara stanna vid att staten och kommunerna
skall sörja för en god yrkesutbildning
för vår ungdom, utan det är
också nödvändigt att söka hitta former
för näringslivets medverkan till en sådan
utbildning. På ett berömvärt sätt
har en hel del industrier redan nu gått
in för att hjälpa till på detta område.
Jag anser att det är högst angeläget att
i tid söka ta upp resonemanger med företrädare
för olika näringsgrupper, som
därvidlag skulle kunna hjälpa till.

Om jag således kan instämma med
herr Näsström och utskottet i stora
drag, måste jag dock på en punkt anmäla
en mycket bestämd gensaga. Det
gäller här frågan om att använda bilskattemedel
för att anordna tillfälliga
kurser för motorskötarutbildning. På
denna punkt vill jag helt och hållet instämma
med herr Andersson i Rixö, och
jag vill också instämma i hans yrkande
om bifall till den med 1) b) betecknade
reservationen. Både herr Andersson
i Rixö och jag har varit med ganska
länge och sett, hur svårt det har varit
att hålla på den linjen, att bilskattemedel
och dylikt — medel som kommer
från avgifter på bilar — skall användas
för sitt speciella ändamål. Man är därför
vid ett sådant här tillfälle angelägen
om att värna denna linje. Det har sannerligen,
herr talman, alldeles tillräckligt
mycket naggats i kanterna på de
medel, som flyter in från avgifterna på
bilar och som användes för både det
ena och andra ändamålet. Det har ju ansetts,
att medlen bör utnyttjas för uppgifter,
som i varje fall anknyter till vägväsendet
och någorlunda fyller det syfte,
som medlen skulle användas till. Men
här tycker jag att man kommer in på
helt ändra och alltför fria överväganden.
Jag anser att man inte lättsinnigt
bör umgås med sådana planer, såsom
jag till min ledsnad måste konstatera
att herr Arrhén gör. Det sägs ju att det -

ta skall vara en tillfällig anordning. Ja,
detta sägs vara en tillfällig anordning,
men sedan man väl är inne på den linjen
lär det lätt bli en fortsättning och
bundenhet vid att finansiera en mycket
vidlyftig motorskötarutbildning med bilskattemedel.

Jag vill, herr talman, allvarligt varna
för att gå denna väg, och jag hoppas
att denna kammare skall vara lika klok
som andra kammaren och på denna
punkt bifalla reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att med
några få ord säga någonting om den
med 3) betecknade reservationen. Till
grund för denna ligger en rad motioner,
i vilka yrkas om statsbidrag till byggnader
för lokala yrkesskolor redan från
och med nästa budgetår.

Då kammaren lyssnat till utskottets
talesman, herr Näsström, kan jag fatta
mig kortare än jag själv hade tänkt mig.
Han betecknade nämligen den punkt det
här gäller som en skönhetsfläck på en
annars mycket vacker tavla, och han
framhöll en hel rad synpunkter, enligt
vilka man här verkligen borde ha fått
till stånd dessa statsbidrag. Men liksom
majoriteten drog han inte ut konsekvensen
av sitt resonemang, och föreslog dessa
statsbidrag, utan man ställer det hela
på framtiden.

Herr Näsström sade själv, att detta berodde
så mycket på den vilja som man
hade ute i kommunerna när det gällde
att förverkliga det storslagna projekt,
som vi här vill genomföra. Men utskottets
majoritet konstaterar ju själv i sitt
utlåtande, att det icke förefaller onaturligt,
om kommunerna av ekonomiska
skäl drives att i främsta rummet bland
sina investeringsändamål sätta dem, för
vilka statsbidrag utgår. Eftersom det inte
skall utgå något statsbidrag till byggande
av lokala yrkesskolor, får man väl
förutsätta, att viljan att bygga upp någonting
på detta område inte är så synnerligen
stor ute i kommunerna och att
det därför är absolut nödvändigt att staten
hjälper till.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.

I utskottsutlåtandet konstaterar också
majoriteten, att det föreligger mycket
stor risk för en snedvridning av hela
yrkesskoleundervisningen, om de centrala
verkstadsskolorna i fortsättningen såsom
hittills kommer att få statsbidrag
till byggnader men de lokala verkstadsskolorna
inte får detta. Herr Näsström
sade att det är främst den ekonomiska
frågan som har varit avgörande, och jag
antar att även de övriga medlemmarna
av majoriteten har resonerat på det sättet.

Herr Näsström sade, att bara man hade
kunnat peka på var pengarna till detta
ändamål skall tas, skulle han ha varit
främst bland dem som yrkat på bifall
till reservanternas förslag. Men när man
är övertygad om att en reform kommer
att ha så oerhört stor betydelse som herr
Näsström nyss skildrade för oss, då måste
det väl vara fullständigt oriktigt att
utelämna den del, som man anser vara
den allra viktigaste för att man över huvud
taget skall kunna föra reformen i
hamn. Herr Näsström hoppades och
trodde, att vi inom 15 år skulle kunna
ha genomfört detta, men jag är förvissad
om att vi icke kommer att kunna
göra det, om vi inte får dessa statsbidrag
till de lokala yrkesskolorna, utan
då får vi nog lov att skjuta denna reform
liksom så många andra på framtiden,
och när vi kanske äntligen lyckas
genomföra den, har redan denna snedvridning
skett, som utskottsmajoriteten
varnar för.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få vrka bifall till reservationen nr

3).

Herr NORLING (k):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
herr Näsström uttalade sitt erkännande
till Stockholm och Norrbotten för
deras lovvärda insatser för yrkesutbildningen,
men han ansåg ändå inte att de
kunde vara modeller för det övriga landet,
emedan det inte var realistiskt, och
han angav också en hel rad skäl för
detta. Ja, ingen kan naturligtvis förneka
att det finns svårigheter, men det

är väl med svårigheterna här som överallt
annars, att de är till för att övervinnas.
Det gäller väl också yrkesutbildningen.

Herr talman! Med detta vill jag ånyo
yrka bifall till motionen nr 600 i andra
kammaren.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag kan i stora drag förklara
mig enig med herr Näsström, när
han talar om propositionen och utskottsförslaget
i allmänhet. Jag har ju också
varit med om att tillstyrka detta förslag
så när som på en enda punkt, och det
är den, där jag tidigare redan har ställt
yrkande.

Nu har jag inte så mycket att tillägga,
men jag kan ändå inte underlåta att säga
till herr Näsström, att det kanske är litet
dåligt genomtänkt, när man här talar
om att med bilskattemedel bekosta undervisning
för motormontörer. Herr Näsström
framhöll att här behöver göras
mycket, och det kan vi vara eniga om.
Han framhöll vidare, att här är det fråga
om pengar och här behövs det pengar.
Vi kan vara eniga även om det. Han
sade vidare, att här är det även fråga om
traktorer. Ja, just detta blottar, hur svårt
det är att ge sig in på dessa områden och
hur flytande det är. Traktorerna betalar
ju ingen bensinskatt. Den skatt, som de
betalar, återgår i form av restitution, och
följaktligen skulle de få en förmån utan
att betala något.

För övrigt, vad har man för garanti
för att de på detta sätt utbildade montörerna
inte går över i annan verksamhet,
går in vid andra verkstäder och
kommer att utföra helt annat arbete än
dessa bilreparationer som man avser?
Jag vill bara med detta säga, att det är
uppenbart att man här ger sig in på områden,
där man inte vet var man slutar.

Till herr Arrhén skulle jag bara vilja
säga, att jag inte har kunnat förstå reservationen
under punkt 1) a, där han i
motsats till vår reservation endast vill
ta pengar av bilaccismedel. Jag ser ingen
skillnad på dessa medel; när de är avsatta
till automobilskattemedelsfonden,

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

så är det samma slags pengar, och varför
man talar om det ena och utesluter det
andra, förstår jag verkligen inte, men
det kanske är på det sättet, att inte herr
Arrhén förstår det heller.

Herr talman, jag behöver inte uppehålla
mig mera vid denna fråga. Andra
kammaren har redan med överväldigande
majoritet bifallit reservationen, och
jag bara hemställer, att första kammaren
gör detsamma för att upprätthålla sitt
anseende.

I herr Karl Anderssons yttrande instämde
herr Ohlon (fp).

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Anderssons i Rixö bistra ord nyss vill
jag bara erinra om att jag i mitt förra
anförande klargjorde, varför den där
distinktionen mellan bilskattemedel och
bilaccismedel hade gjorts av oss. Det berodde
på att vi betraktade bilaccismedlen
som en tillfällig pålaga och därför
fann, att man till dem lämpligen kunde
knyta en sådan här anordning, som också
skulle vara av tillfällig natur.

Det var detta som var motivet.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det finns väl inte så
mycket att tillägga till vad som redan
liar sagts här i fråga om yrkesundervisningen.
Detta är emellertid en sak som
en stor del av Sveriges folk har gått och
väntat på under många år, och jag tycker
att man, när denna fråga diskuteras,
bör överräcka en blomma till såväl statsrådet
Persson som till yrkesutbildningssakkunnigas
ordförande, herr Näsström,
för ett mycket gott arbete. Det är ju så,
att de praktiskt inriktade begåvningarna
många gånger har fått stå tillbaka för de
intellektuella begåvningarna, och därför
är det inte för tidigt att detta förslag om
utbyggnad av yrkesutbildningen nu, som
jag hoppas, lyckligt föres i hamn. Men
ännu är det bara småslantar, som går till
den praktiska yrkesundervisningen, i
jämförelse med de anslag, som ställs till
förfogande för den rent teoretiska un -

dervisningen. Det förslag, som nu föreligger,
innebär dock ytterligare ett steg
framåt när det gäller att tillgodose de
praktiska begåvningarnas behov av en
bättre yrkesutbildning.

Herr Näsström och flera andra har i
sina anföranden här varit inne på frågan
om byggnadsbidragen. Det hade ju
varit önskvärt att riksdagen vid detta
tillfälle hade infört byggnadsbidrag till
lokala yrkesskolor. Men i detta liksom i
så många andra fall kan man ju inte
få allting med detsamma. Vi får dock
vara tacksamma för att det ändå lämnas
driftsbidrag till dessa skolor, ty detta är
ändå det värdefullaste, eftersom de återkommer
år efter år, medan däremot
byggnadsbidraget bara är ett engångsanslag.

På ett område har emellertid yrkesutbildningsfrågan
inte heller enligt det
framlagda förslaget blivit löst, nämligen
då det gäller skogsbruket. Det finns
många län här i landet som ännu inte
har någon undervisning på det området
ordnad. Jag hälsar därför med tillfredsställande
utskottets uttalande på sid. 68
att det förväntar att också yrkesutbildningen
på skogsbrukets område skall
ordnas inom en nära framtid. Jordbruksministern
har ju också signalerat att en
utredning av frågan skall tillsättas inom
kort. Jag vill bara understryka vikten av
att denna utredning igångsättes snart.

Det har talats mycket här om dessa
bilaccismedel till bilmekanikerkurser.
Efter vad jag förstår, ligger det till på
det sättet att bilisterna vill ha goda vägar,
därför att de vill spara sina bilar,
och då är det väl också helt naturligt
att de önskar få tillgång till yrkeskunnigt
folk, som kan se till dessa bilar. Sedan
spelar det väl inte så stor roll, om
de erforderliga pengarna tas av bilskattemedel
eller av bilaccismedel. Jag får
säga som herr Karl Andersson i Rixö, att
jag inte begriper herr Arrhéns reservation
på denna punkt — den skiljer ju
sig från utskottet bara med avseende på
ett enda ord, och bilaccisen och bilskattemedlen
tas ju från samma källa.

Jag är alltså tillfredsställd med detta
utskottsutlåtande, och jag ber att få yrka

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.
bifall till utlåtandet på samtliga punkter.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Det är med spänt intresse
som stora delar av svenska folket, enkannerligen
kommunalfolket, avvaktar
det beslut som riksdagen här har att fatta
i fråga om utbyggnad av yrkesutbildningen.
Förslaget har ju föregåtts av en
långvarig utredning, och man har utfört
mycket förberedande arbete, innan man
komimit fram till det förslag som här
föreligger. Men man har all anledning
att vara till freds med resultatet. Det har
blivit sådant, att det nu kan föras ut i
det praktiska livet. Det föreligger ett
verkligt behov av denna form av undervisning,
och på olika håll har vidtagits
förberedande åtgärder för att man nu så
snart som möjligt skall kunna utnyttja
de möjligheter som detta riksdagsbeslut
kommer att ge.

Atit jag nu tagit till orda, beror på att
jag ville framföra några synpunkter just
beträffande frågan om en samordning
av både planeringen och ledningen av
yrkesutbildningen, något som utskottet
också varit inne på. Utskottet har ju givit
uttryck åt en uppfattning, som bör
tillfredsställa åtminstone kommunalmännen,
nämligen att ett samarbete måste
komma till stånd, ett samarbete av sådan
art, att det verkligen kan ge resultat.

Vi har ju yrkesutbildningen i vårt
land uppdelad på tre olika huvudlinjer.
Först har vi de lokala yrkesskolorna.
Det är till dem som vi närmast har att
ta ställning i dag, och det gäller att nu
se till, att de får möjligheter att utveckla
sig. Sedan har vi de centrala yrkesskolorna,
där landstingen ofta är huvudmän.
Såsom herr Näsström sade i sitt
första anförande, har det nog försummats
en del i fråga om dem. Men jag kan
inte säga att det beror på landstingen,
utan det beror på svårigheterna att få
byggnadstillstånd för de utbyggnader
som erfordras på de flesta ställen. Jag
vet från mitt eget hemlän, att man sedan
flera år tillbaka har ritningar klara och
godkända. Pengar finns också, men man

har ansett andra saker vara nödvändigare:
andra skolor, sjukhus och bostäder
har fått gå före. Därför har yrkesutbildningen
måst vänta. Den tredje huvudlinjen
för yrkesutbildningen representeras
av de nya riksskolorna. Man
kommer nu att gå vidare på denna linje,
men utskottet säger, att det har ifrågasatts
en utredning för utbyggnad av yrkesutbildningen
inom jordbruks-, skogsoch
fiskerinäringarna. Jag vill också understryka,
liksom nyss herr Persson i
Älvdalsåsen, att det föreligger ett verkligt
behov för landsbygden att genom
denna utredning — som vi väntar på
och för vilken direktiven ännu inte är
klara — få fram en sådan yrkesutbildning,
att en del av dem, som annars skulle
utbildas och sedan skickas till städer
och andra tätorter, skulle kunna stanna
kvar på den svenska landsbygden.

Jag noterar med tacksamhet, att departementschefen
har ställt sig välvillig
i fråga om driftbidragen. De centrala
och de lokala yrkesskolorna har fått ett
mycket kraftigt ekonomiskt stöd. Det har
också blivit en förenkling av bidragssystemet
som vi hälsar med tillfredsställelse.

På en punkt är vi inte så belåtna. Utskottet
har dock gjort det bästa av situationen.
Det gäller investeringarna i
yrkesskolebyggnaderna. Här har utskottet
gått så långt som jag anser att man
kan gå. Utskottet har kraftigt understrukit,
att det är nödvändigt att Kungl.
Maj:t tar frågan om ett byggnadsbidrag
under förnyat övervägande och för riksdagen
framlägger förslag i ämnet. Om
riksdagen bifaller utskottets förslag, är
det därmed klart utsagt, att man på detta
område inte är till freds, men att man
anser att Kungl. Maj:ts förslag bör avvaktas.
Här föreligger visserligen en reservation,
där det begäres bidrag redan
i år. För mig som kommunalman skulle
det ha varit mycket tacknämligt, om jag
kunde ha yrkat bifall till reservationen.
Men det kan jag inte, ty man måste också
se efter, varifrån man skall ta pengarna.
Jag har räknat med att till ett annat
år får den ansvarige departementschefen
vid uppgörandet av budgeten se

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

till, att det beredes plats också för ett
sådant bidrag.

Jag kan följa utskottet över hela linjen,
och jag kan uttala min tillfredsställelse
över förslaget, såsom jag nyss sade.
Men det finns en punkt, där jag inte kan
följa utskottet. Flera talare har tidigare
klart redogjort för denna punkt —• det
gäller reservation 1 b). Jag kan inte förstå,
att man för en viss detalj i utvidgningen
behöver ta pengar från automobilskattemedelsfonden,
då riksdagen så
sent som i mars fattade beslut om vad
den skall användas till. Jag yrkar därför
bifall till denna reservation.

Det är klart att det blir mycket bekymmersamt,
när denna stora reform
skall föras ut i livet. Våra nya kommuner
gjordes alldeles för små. Särskilt på
skolans område måste kommunerna säkerligen
samarbeta, antingen genom avtal
eller med stöd av vad som kommer
att föreslås av den pågående utredningen
angående kommunalförbund. Särskilt
beträffande klass 9 y räknar man med
att kommunerna inte är tillräckligt stora.
Det är därför nödvändigt att förlägga
yrkesutbildningen till centrala anstalter
i städerna och tätorterna. Herr Domö
sade nyss, att han inte var glad över detta.
Det är inte jag heller. Men man får
se till, att det blir ett samarbete över
kommungränserna mellan städerna och
den kringliggande landsbygden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskotets hemställan utom beträffande
punkt I b).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av vad herr
Andersson i Örnsköldsvik anförde vill
jag bara kort och gott säga att jag inte
såg någon möjlighet att anvisa var pengarna
skulle tas, och därför fick jag
nöja mig med att tillstyrka vad utskottet
uttalat på s. 72, där utskottet säger:
»Utskottet förutsätter emellertid, att
Kung]. Maj:t tar frågan om ett dylikt
byggnadsbidrag under förnyat övervägande
och för riksdagen framlägger förslag
i ämnet. Då ett uppskjutande av
detta stöd till de lokala huvudmännen

kan befaras komma att hämma utbyggnadstakten,
vill utskottet tillika i anslutning
till motionen 11:57 framhålla angelägenheten
av att nämnda förslag förelägges
riksdagen utan någon längre
tidsutdräkt.» Jag tror att herr Andersson
i Örnsköldsvik och vi andra är fullständigt
överens om det. Frågan är bara:
Vilket är matnyttigare, det ena eller
det andra förslaget? När jag för min
del inte ser någon utväg att anvisa
pengarna, kan jag inte ansluta mig till
reservationen, utan jag tycker att första
kammaren skulle kunna samla sig kring
statsutskottets uttalande på s. 72. Jag
tror att det blir en så stark fingervisning
för Kungl. Maj :t, att det blir ganska
svårt att till någon kommande riksdag
komma ifrån vad som här har skrivits.
Jag vill säga att detta i sin tur grundar
sig på de sakskäl som anförts från olika
håll.

Jag vill varmt instämma i vad herr
Domö sade om nödvändigheten av samordning,
inte minst på landsbygden. Jag
får kanske erinra om att om ungefär
två månader blir en annan utredning
färdig som sysslar med dessa ting, nämligen
den s. k. skolstyrelseutredningen.
Denna behandlar just samordningsproblemen.
Jag hoppas i varje fall att denna
utredning skall föranleda en proposition
till 1956 års vårsession. I så fall
kommer det förslaget, tror jag man kan
säga, att tillfredsställa alla anspråk i
varje fall på samordning. Där anvisar
man olika möjligheter efter en mycket
ingående utredning.

Vad sedan gäller utbildningen av bilmekaniker
med hjälp av bilaccismedel
vill jag nämna att i utskottsavdclningen
ansågs detta inte vara någon stor sak,
och inte i utskottet heller. Där förelåg
ju en motion av herrar Ebbe Ohlsson
och Birke, och utskottet ansåg att Kungl.
Maj:t borde pröva fördelar och nackdelar
av detta förslag. Det är vad vi har
skrivit på s. 07. Om Kungl. Maj:t finner
att delta är eu lämplig väg, skulle Kungl.
Maj :t komma med ett förslag i ärendet.
Utskottet har skrivit: »Utskottet får

framhålla att förevarande spörsmål innefattar
ett flertal svårlösta problem.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m.
icke blott i bidragstekniskt hänseende
utan även i fråga om såväl utbildningens
innehåll och längd som kursernas
organisation, lokalisering och anpassning
till det reguljära yrkesskolväscndet.
» Det var just därför, att vi var medvetna
om att det fanns många svårigheter
förknippade med denna sak, som
vi skrev att Kungl. Maj:t borde undersöka
den. Om andra kammaren redan
har avslagit detta, så tror jag att jag kan
försäkra att utskottets företrädare här
bär det med stort jämnmod. Jag är inte
riktigt säker på att motionärerna har
samma inställning, men herrar motionärer
får ju ofta finna sig i ett avslag.
Vi anhöll bara om en undersökning om
lämpligheten av denna anordning.

Jag tror att vi är alldeles överens om
att utbildningstakten när det gäller motormekaniker
måste ökas. Sedan kan det
vara en lämplighetsfråga, var pengarna
skall tas.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi har ju den stora förmånen
att räkna statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet som medlem
av denna kammare. I den med 2)
betecknade av herrar Arrhén, Skoglund
i Doverstorp och Cassel avgivna reservationen
görs ett yrkande som i själva
verket är ett yrkande om bifall till den
av statsrådet Persson avlämnade kungl.
propositionen i oförändrad form. Mot
den bakgrunden tar jag mig friheten
att rikta den måhända en smula närgångna
frågan till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet: Hur tänker
statsrådet rösta på denna punkt?

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Vi har redan debatterat
denna sak i medkammaren, och jag hade
där tillfälle att säga att jag naturligtvis
helt och fullt står på propositionens linje
och anser att vi måste avväga de resurser
vi har även på detta område, och
därför kan vi inte öka statsbidragen
hur mycket som helst. Den med nr 2)
betecknade reservationen tillgodoser givetvis
denna synpunkt, men jag vill utan
tvekan säga att jag finner den linje, som

rekommenderas i denna reservation,
mycket olämplig, ty jag menar inte att
propositionen begär för stora driftsbidrag
till yrkesutbildningen. Säkert behövs
alla de bidrag som här är föreslagna.
Hade jag haft tillfälle att följa
debatten i denna kammare lika mycket
som i medkammaren, hade jag väl också
här kommit underfund med att åtskilliga
skulle velat ha betydligt större statsbidrag
på än den ena punkten, än den
andra. Det är därför fråga om vi får
möjlighet att åstadkomma större bidrag.
I så fall skulle dessa byggnadsbidrag bli
aktuella igen, och utskottet har ju mycket
energiskt uppmanat regeringen att
tillvarataga alla sådana möjligheter.

Eftersom jag inte här i dag kan veta
någonting om hur snabbt våra resurser
för detta ändamål kan komma att ökas,
är jag givetvis inte tillfredsställd med utskottets
skrivning och kan sålunda inte
rösta med utskottet.

Om herr Svärd har gjort tvenne yrkanden,
så att herr talmannen kan framställa
proposition dels på herr Svärds
kläm och dels på herr Svärds motivering,
skulle jag naturligtvis kunna rösta
på det första, då det sammanfaller med
den kungl. propositionens ståndpunkt. Så
har propositionerna dock icke ställts i
andra kammaren, och sker det här på
samma sätt som där, kommer jag att nödgas
avstå från att rösta på denna punkt.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Ecklesiastikministerns
svar på min fråga ger mig anledning att
beklaga, att statsrådet Persson inte är
chef för utrikesdepartementet utan för
ecklesiastikdepartementet. Det svar jag
fick var nämligen precis av det slag, som
man plägar ge då man har för avsikt
att hålla en konferens gående utan att
nå några resultat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena särskilda propositioner
komme att framställas beträffande
varje punkt av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan.

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ang. utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Arrhén och Cassel
vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Karl Anderssons
m. fl. vid utlåtandet anförda reservation;
samt 4:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 600 i
nu ifrågavarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades
i den av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 138 punkten

l, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson

m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen 11:600 i nu förevarande
del; och förklarades den förra proposi -

tionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten III hemställt.

Med avseende på punkten IV, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) av herr Arrhén, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den
ändring, som förordats i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Andersson, Axel, att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen i nu ifrågavarande del;
samt 4:o) att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 600 i nu förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Arrhéns yrkande.

Herr Ohlon äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr
Axel Anderssons yrkande, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 138 punkten IV antager bifall
till herr Arrhéns yrkande, röstar
•In;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Anslag till justitiedepartementet

Vinner Nej, har till kontraproposition
antagits bifall till herr Axel Anderssons
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 26;

Nej — 49.

Därjämte hade 56 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 138 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 29.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna V—X
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 139, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till justitiedepartementet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1955/56 till Justitiedepartementet:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade under punkten 2 av
andra huvudtiteln föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
justitiedepartementets personalförteckning
öka antalet byråchefer från 1 till 2
samt i förteckningen under rubriken För
tjänstgöring i statsrådsberedningen uppföra
en tjänst såsom lagbyråchef i Cr
13 och en tjänst såsom förste sekreterare
i Ce 27, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för justitiedepartementet,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56,
dels ock till justitiedepartementet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 1 005 600 kronor.

Den av Kungl. Maj:t föreslagna nya ordinarie
byråchefstjänsten var avsedd för
handläggningen av nådeärendena i departementet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av hr Ohlon m. fl. (I:
214) och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II: 262), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget om inrättande av en särskild byråchefstjänst
inom justitiedepartementet
för handläggning av nådeärenden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 214 och II: 262

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i justitiedepartementets
personalförteckning, vilka angivits av
departementschefen samt av utskottet;

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för justitiedepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Justitiedepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1955/56 under andra
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 005 600 kronor.

Utskottets förslag innebar bland annat,
att för handläggningen av nådeärenden
skulle inrättas en icke-ordinarie byråchefstjänst
i lönegraden Cs 13.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Axel Andersson, Jacobsson, Malmborg
i Skövde och Svensson i Ljungskile,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottet inte
bort förorda inrättandet av en tjänst för
föredragningen av nådeärenden utan
bort inskränka sig till att anvisa det av
Kungl. Maj:t äskade beloppet. I enlighet
härmed hade reservanterna ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under b) hemställa, att
riksdagen måtte fastställa av reservanterna
angiven avlöningsstat för justitiedepartementet,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
behandlingen av detta ärende i utskottet
och har således inte reserverat mig, men
eftersom jag har ganska nära sysslat
med dessa ärenden under en följd av år,
vill jag här framföra några synpunkter
som ligger till grund för reservationen.

Nådcärendena har ju hittills både i
högsta domstolen och inför justitieministern
föredragits av tjänstemän i nedre
justitierevisionen, således revisionssekreterare.
Det finns ca 25 revisionssekreterare
som fördelar ärendena sinsemellan,
men arbetsuppgiften motsvarar hel -

Anslag till justitiedepartementet

tidsarbete för ungefär tre stycken. Från
tiden omkring senaste årsskiftet har justitiedepartementet
försöksvis inkopplat
en särskild tjänsteman för alt föredraga
dessa ärenden för justitieministern.
Det är denna tjänsteman, som nu avses
i förevarande utlåtande. Kungl. Maj:t har
nämligen föreslagit att här inrätta en
odinarie byråchefsbefattning för detta
ändamål och anvisa erforderliga medel
härför. Utskottet har tillstyrkt förslaget
med bara den ändringen, att tjänstemannen
icke nu bör beredas ordinarie anställning.
Jag vill då erinra om det sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, som utan debatt
har godkänts av denna kammare.
Statsutskottets nu förevarande utlåtande
är föga förenligt med det av riksdagen
fattade beslutet. I sammansatta
utskottets utlåtande förordades nämligen,
att frågan om nådeföredragningen skulle
ytterligare övervägas. Särskilt framhölls
betydelsen av att föredragningen göres
enhetlig, d. v. s. förlägges antingen till
justitierevisionen eller till departementet
och att icke, såsom nu är fallet enligt
den provisoriska ordningen, föredragning
sker av särskilda tjänstemän
på båda ställena. Fn dylik ordning är
väl motiverad av både sakliga och ekonomiska
skäl.

Reservanterna har nu tagit konsekvenserna
av riksdagens redan fattade beslut.
De har emellertid icke motsatt sig,
att den nu förslagsvis införda ordningen
bibehålies under den tid, som fordras
för frågans ytterligare övervägande på
det sätt, som riksdagen förra veckan
beslöt. Däremot liar reservanterna inte
ansett, att det nu är motiverat att inrätta
någon tjänst i departementet för
ändamålet, utan anser att föredragningarna,
såsom skett under denna vår, får
ordnas under provisoriska former. Reservanterna
har sålunda föreslagit anvisande
av samma medelsbelopp som utskottsmajoriteten
men utan inrättande av
tjänsten.

Det är starka skäl för att man nu
inte binder sig genom att inrätta tjänsten,
eftersom ju Irågan skall ytterligare
övervägas. Jag skall inte nu närmare gå

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Anslag till justitiedepartementet

in på de särskilda skäl, som kan anföras
för att föredragningen bör förläggas till
det ena eller andra stället. Jag vill dock
påpeka, att ett starkt skäl för att föredragningen
bör ligga hos justitierevisionen
är att det i många fall är fråga om
ärenden, som saintidigt gäller prövning
av fullföljd i vanlig ordning av mål och
ansökningar om nåd. I dessa fall är det
särskilt uppenbart att målen bör beredas
av samma föredragande.

Med hänsyn till vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Alexanderson gjorde
det uttalandet, att vad statsutskottet
nu föreslagit skulle vara föga förenligt
med vad som föreslagits i det sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
betänkande, vilket av kamrarna godkänts.
Jag vill göra gällande att vad
statsutskottet här föreslår, nämligen en
extra ordinarie byråchef för behandling
av nådeärenden, icke alls strider emot
vad som föreslagits av det sammansatta
konstiutions- och lagutskottet. Därest utredningen
skulle visa, att denna tjänst
inte är behövlig inom justitiedepartementet,
kan den utan vidare indragas.
Vad riksdagen här kan komma att besluta
binder sålunda inte utredningen
utan är ett tillmötesgående så till vida
av departementschefens förslag, att han
får denna arbetskraft. Den begärdes ju
i andra huvudtiteln av statsverkspropositionen
att placeras på ordinarie stat.
Detta har utskottet gått ifrån och i stället
förordat inrättande av en extra ordinarie
tjänst, för att man skall kunna
dra in tjänsten, om utredningen skulle
visa att det är önskvärt.

Jag behöver säkert inte närmare utveckla
utskottets synpunkter utan nöjer
mig med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Anderson, Iwar,
(s).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag framhöll att i reservanternas
förslag ingick också möjlig -

heten att provisoriskt bibehålla denna
arbetskraft. Men det är ganska uppenbart,
att om riksdagen enligt utskottsmajoritetens
förslag inrättar en särskild
tjänst, finns det stora utsikter för att den
blir bestående. Även om formella möjligheter
finns att indraga tjänsten, så är de
psykologiska lagarna sådana, att ett beslut
i enlighet med statsutskottets nu föreliggande
förslag föregriper den utredning,
som begärdes i det av riksdagen tidigare
godkända utlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring som föreslagits i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 140, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

Ja — 92;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 141, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1955/56 till regeringsrätten,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1955/56 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Anslag till fångvårdsanstalterna

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 140, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 25 februari 1955,
under punkten 1 föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i fångvårdsanstalternas personalförteckning,
som föreslagits av departementschefen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att tillämpas
under budgetåret 1955/56, dels ock till
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 16 587 400 kronor.

I en inom första kammaren av herr
Göransson väckt motion (I: 492) hade
hemställts, att riksdagen måtte, utom annat,
i enlighet med de förslag, som framlagts
i motionen, besluta om inrättande
av nya tjänster och om uppflyttning av
vissa tjänster i lönegradshänseende ävensom
vidtaga den uppräkning av anslaget
till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar,

som bleve en följd av dessa beslut.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

Anslag till fångvårdsanstalterna

att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
I: 492, såvitt den avsåge inrättande
av nya tjänster och uppflyttning av vissa
tjänster i lönegradshänseende ävensom
uppräkning av förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 25 februari 1955
angivna ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas under budgetåret 1955/56;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 16 587 400 kronor.

Herr GÖRANSSON (fp):

Herr talman! Eftersom jag motionerat
i denna fråga vill jag göra några kommentarer
till utskottets utlåtande.

Utlåtandet innebär att riksdagen nu
inbjudes att fatta principbeslut om utbyggnad
av säkerhetsanstaltsorganisationen
med sammanlagt 327 platser. Denna
utbyggnad kommer att dra en kostnad
av över 30 miljoner kronor. För nästa
budgetår föreslås emellertid för ändamålet
endast 2 100 000 kronor plus 1 200
kronor som överstår från föregående års
riksdag. Meningen är sedan att arbetet
skall fortsättas i etapper, till dess att
man byggt ut de 327 nya vårdplatserna.

Jag opponerar mig i min motion mot
denna byggnadsplan. Jag anser att riksdagen
icke bör binda sig, förrän tillförlitliga
kostnadsberäkningar föreligger.
Det är här fråga om en totalkostnad av
den storleksordningen, att man efter min
mening inte redan i dag kan fatta beslut.
Byggdadsstyrelsen har i sitt remissyttrande
anfört, att hela utredningen
med hänsyn till direktiven har måst företas
i sådan hast att man icke haft tillräckliga
möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt genomföra det omfattande
projekteringsarbetet. Styrelsen understryker
att förslaget bör genomarbetas i
byggnadstekniskt hänseende.

Jag vidhåller Irots utskottets avstyrkande
min uppfattning, att frågan mås -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Anslag till fångvårdsanstalterna

te ytterligare utredas och att man därvid
inte kan bortse från resultatet av den
utredning angående ytterligare utbyggnad
av Håga sjukhus, som utskottet förutsätter
skall komma till stånd.

I motsats till den frimodighet, som
utskottet lägger i dagen när det gäller
denna stora byggnadsplan, står utskottets
betänksamhet mot varje förbättring
av de nuvarande säkerhetsanstalterna.
Jag har begärt 55 000 kronor för att upprusta
anstalten i Norrköping. Eftersom
utskottet finner det ovisst, hur länge anstalten
skall bestå, bär utskottet avstyrkt.
Att på detta sätt avstyrka anslag till förbättringsarbeten
vid en anstalt med hänvisning
till ovissheten om hur länge anstalten
kan komma att äga bestånd är en
välbekant historia när det gäller fångvården.
Jag erinrar om hur vi i fråga
om Långholmen därvidlag slitits fram
och tillbaka mellan optimism och pessimism.
Under 1920-talet och även inpå
1930-talet var det omöjligt att få några
anslag till Långholmen, därför att det
förutsågs att Långholmen skulle nedläggas.
År 1936 uttalade justitieministern i
en proposition att man icke kunde vidta
andra arbeten än sådana som var försvarliga
med hänsyn till att man kunde
räkna med att Långholmen skulle nedläggas
omkring 1946.

Vad anstalten i Norrköping beträffar
är det min uppfattning att denna anstalt
kommer att bestå under avsevärd tid
framåt antingen för förvarade eller för
straffångar. Jag finner det synnerligen
välbetänkt att nu göra välbehövlig modernisering
för ett så blygsamt belopp
som 55 000 kronor.

Om riksdagen i dag binder sig för
byggnadsprogrammet på 30 miljoner
kronor, fruktar jag att man därigenom
åsidosätter andra lika trängande byggnadsbehov.
.lag tänker särskilt på Långholmen.
Den frågan var uppe till debatt
i fjol och lever kvar med samma aktualitet
nu som då. Vi måste komma till
rätta med detta problem. Om riksdagen
i princip godtar ett byggnadsprogram,
som kostar 30 miljoner kronor eller mera,
innebär detta enligt min förmodan,
att det inte kan tänkas bli några pengar

över för att utföra ersättningsbyggnader
för Långholmen eller för att bygga anstalter
för andra lika trängande behov.
När jag tänker på de anslag till byggnadsarbeten,
som beviljats under de senaste
budgetåren — i vissa avseenden
högre än tidigare — när jag tänker på
att vi fått fem miljoner kronor i år men
räknar med att Halls utbyggnad skulle
kosta 30 miljoner kronor och ett ersättningsbygge
för Långholmen 40 miljoner
kronor, frågar jag: År det tänkbart att
det med den ekonomiska press, varunder
vi lever, skall vara möjligt att så
avsevärt öka anslagen för fångvårdens
byggnadsändamål, att nya anstalter blir
färdiga inom rimlig tid?

En annan sak, som jag i detta sammanhang
önskar framföra för kammaren,
är att man uppenbarligen när det
gäller förvaringsanstalterna syftar till
att utbygga Hall utöver de 250 platser,
som skulle komma till, därest riksdagen
i dag bifaller utskottets förslag. Man vill
alltså ha en ännu större anstalt. På den
punkten vill jag i korthet —- tidsnöden
fordrar att jag begränsar mig — som
min bestämda mening säga, att ingen
kan övertyga mig om att man gör klokt
i att bygga stora anstalter. Utlänningar,
som kommer hit och ser de små anstalterna,
menar att svenskarna är lyckliga
som har ett så lågt fångantal, att fångarna
kan delas upp på mindre anstalter.
Nyss var en sydeuropé här. Hans land
har en befolkning, som är ungefär lika
stor som vår, 8 miljoner. Man har där
15 000 fångar, medan vi har 3 300. Han
sade med en avvärjande gest: »Det finns
för oss inga möjligheter att gå de vägar,
som ni har trampat upp, vi måste räkna
med anstalter av betydligt större format.»

Varför skall vi nu slå in på vägar,
som står i rak motsats till dem, som
beträddes 1945, när riksdagen utan erinran
godkände den då framlagda straffverkställighetspropositionen,
vilken pläderade
för anstalter med mycket begränsad
vårdkapacitet. När det i fjol lades
fram ett förslag om ett s. k. Stor-Hall,
väckte detta opposition från olika håll
och särskilt då från myndigheter, som
har erfarenhet av anstaltsvård. Man pe -

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

kade bland annat på att psykopatutredningen
i sitt betänkande 1952 hade sagt
ifrån, att man med det klientel, varom
där var fråga, inte kunde tänka sig att
bygga anstalter med mer än 125 vårdplatser.
Det klientel det nu gäller, alltså
de förvarade, är i det närmaste av samma
beskaffenhet som klientelet vid psykopatanstalterna.

Genom att lägga upp den aktuella byggnadsplanen
för Hall på det sättet, att
man bygger ut Hall med hänsynstagande
hela tiden till att Hall skall kunna
ytterligare påbvggas, har man enligt min
mening onödigt fördyrat projektet. Jag
skall inte besvära kammaren med att gå
in på detaljer. Jag vill emellertid peka
på —- det står närmare därom i motionen
— att man enligt min mening inte
har tillvaratagit de utrymmen, som redan
finns på Hall och som skulle kunna
användas till expeditionslokaler och annat.
Detta har gjort att utbyggnaden av
Hall ställer sig synnerligen dyrbar. Varje
ny vårdplats, som där kommer att inrättas,
går på någonting mellan 90 000
och 100 000 kronor, inklusive inredning
och utrustning.

Jag skall så gå över till det andra avsnittet,
som berör ungdomen. När justititeministern
år 1950 framlade sin byggnadsplan
för fångvården, föreslog han
att den skulle fullföljas i tre etapper.
Först skulle man bygga anstalter för
ungdom och ordna upp ungdomsbehandlingen.
Sedan skulle man bygga anstalter
för abnormklientelet, och i tredje
rummet anstalter för straffångar och
fängelsefångar.

Hur har nu det programmet förverkligats?
Verkligheten ser ut på detta sätt:
man har byggt en ny anstalt för ungdomsfängelseklientelet
— det är Roxtuna
— och nu föreslås i propositionen
och av utskottet, att Skenäs — den andra
ungdomsanstalten — också skall rustas
upp, vilket skall draga en kostnad av
3 miljoner kronor. Man har alltså kostat
på ungdomsfängelseklientelet anstaltsvård,
som när det gäller byggnaderna
drar en sammanlagd kostnad av mellan
10 och 11 miljoner kronor. Men det finns
ett ännu större ungdomsklientel, som

Anslag till fångvårdsanstalterna
inte i någon mån har blivit tillgodosett,
och det är de som är dömda till straffarbete
och fängelse. Ungdomsfängelseklientelet
uppgår f. n. till omkring 175 och
straffånge- och fängelsefångeklientelet
till omkring 215. Det senare klientelet är
alltså större till antalet; båda klientelen
är praktiskt taget i samma åldrar. För
båda skulle man enligt 1950 års program
ordna upp anstaltsvården. Man har gjort
det för den ena halvan — för ungdomsfängelseklientelet
— men nu ordnar man
för den andra halvan på ett sätt, mot
vilket jag måste inlägga en energisk gensaga.
Man resonerar så här: i och med
att Roxtuna blir färdigt att helt tas i
bruk så frigöres de gamla slutna ungdomsanstalterna
i Uppsala, Nyköping
och Ystad —• då tar vi dem i anspråk
för den andra halvan av ungdomsklientelet,
nämligen för straff- och fängelsefångarna.
Och man tar dessa anstalter i
bruk utan att anvisa ett öre till upprustning
eller reparation. Nu var som
bekant den bärande synpunkten vid
Roxtunas tillkomst, att de slutna ungdomsanstalternas
beskaffenhet var sådan
att man inte kunde stå till svars med att
använda dem för ungdom. Så sent som
i fjol förklarades i andra kammaren att
det lidande, som dessa ungdomsfängelseelever
fick undergå genom att förvaras
i undermåliga anstalter, var anledningen
till att Roxtuna måste byggas
och byggas snabbt. När man nu ordnar
för den andra halvan av klientelet, då
nämnes ingenting om dessa anstalters
beskaffenhet.

Jag har motionerat om 165 000 kronor
för att rusta upp dem. Statsutskottet har
gjort en invändning som jag inte kan
förstå såsom allvarligt menad, nämligen
att man inte vill ytterligare splittra upp
byggnadsverksamheten inom fångvården;
därför kan man inte förorda anslaget.
Nu är ju beloppet litet, och det
är inte så mycket att tala om. Om man
vill hindra en splittring av byggnadsverksamheten
inom fångvården, så vore
det väl den enklaste sak i världen att
dra in litet grand på något annat ställe
i fråga om de anstalter som nu planeras.
Jag har för min del föreslagit att

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Anslag till f&ngvårdsanstalterna

de två sidoanstalter för förvarade, som
det är meningen att börja anlägga under
nästa budgetår, tills vidare skulle få anstå.

Jag finner ingen logik i denna behandling
av ungdomsfrågan. Det hade
varit riktigare att verkligen fullfölja den
första etappen till slutet och sörja inte
bara för ungdomsfängelsefångarna på
Roxtuna och Skenäs, utan också för ordentliga
anstalter åt det andra, i vissa
avseenden prognostiskt mera gynnsamt
ställda klientelet.

I det sammanhanget vill jag säga, att
tanken i och för sig är riktig, när man
enligt propositionen skall till fyra anstalter
sammanföra ungdomar i åldrarna
15—21 år, dömda till straffarbete och
fängelse; men det ligger i detta ingenting
nyskapande, såvida man inte utrustar
anstalterna på ett sätt som svarar
mot behovet. Jag vill också göra en bestämd
reservation mot riktigheten i att
föra alla 15—21-åringar till dessa fyra
anstalter, belägna tre i Mellansverige —
Uppsala, Västerås och Nyköping -—- och
den fjärde i Ystad. När en ung man blivit
dömd till en månads eller ett par
månaders fängelse för t. ex. rattfylleri
eller något brott i krigstjänst, har vi
brukat placera honom på en vanlig koloni,
som förefallit oss lämplig. Efter
allt att döma kommer detta att bli förbjudet
då den nya principen skall tilllämpas.
Till de nämnda fyra anstalterna
och därtill anslutna kolonier skall alltså
sammanföras människor, som blivit
ådömda från en månads fängelse upp
till livstids straffarbete; detta senare förekommer
ju också i dessa åldersgrupper.

Sist skall jag, herr talman, dröja ett
ögonblick vid Roxtuna. Den anstalten
blir färdig någon gång i sommar. Antalet
klienter är för närvarande mycket
lågt. Detta beror delvis på att verkstadsbyggnaden
inte blir klar förrän någon
gång omkring den 1 juli, och därom är
ingenting att säga. Men det beror också
på en annan omständighet, som jag vin
fästa kammarens uppmärksamhet på,
nämligen att vi till följd av bostadsbristen
på anstalten inte kan få den kvalifi -

cerade personal som man avsett att anställa.
Den s. k. Roxtunautredningen skar
på sin tid ned antalet familjebostäder för
personalen med tio eller tolv, och nu
kan man inte anställa sökande med de
kvalifikationer, som man önskar på denna
anstalt med ett svårskött klientel, därför
att det inte finns familjebostäder som
gör det möjligt för vederbörande att ta
tjänsten. Överläkaren där nere skriver
mycket ampert, att syftet med anstalten
delvis förfelas, om anstalten måste drivas
med outbildad personal; skall man
hålla på principen om utbildad personal,
kan man med nuvarande bostadstillgång
inte få fler befattningshavare än
som svarar mot halv beläggning.

Det hade varit logiskt och riktigt om
man — i stället för att segla ut på nya
stråk och fatta principbeslut om nya anstalter
för abnormklientelet -—• hade föresatt
sig att fullfölja åtgärderna för
ungdomsvården, dels beträffande straffoch
fängelsefångar på sätt jag nyss talat
om — det är inte heller omöjligt att
bygga nya anstalter för dem — dels så
att Roxtuna göres funktionsdugligt, vilket
det i detta ögonblick icke är.

Jag slutar med detta, herr talman, och
skall bespara kammaren ett yrkande.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) :

Herr talman! Herr Göransson sade, att
statsutskottet har varit frimodigt, då det
har tillstyrkt Kungl. Maj:ts proposition
och avstyrkt herr Göranssons motion.
Ja, vi har försökt att vara, kanske inte
så mycket frimodiga som sakliga.

När vi som lekmän har gått att bedöma
vad som föreslagits av justitieministern
och vad herr Göransson förordat
har åtminstone för mig personligen varit
vägledande, att därest ingenting särskilt
har inträffat som föranleder ett avvikande
från givna riktlinjer och fattade
beslut så bör man följa dem. Riksdagen
har nämligen genom beslut år 1950
dragit upp riktlinjer för en modernisering
av fångvården. Beslutet innebar, såsom
herr Göransson sade, att först skulle
tillskapas anordningar för de unga lagbrytarna
och därefter anordningar för

Tisdagen den 24 maj 1955 fm.

Nr 20

de abnorma och eljest svårskötta, och
till sist skulle anordningarna för straffarbets-
och fängelsefångar moderniseras.
Vad man nu har gjort är att utreda andra
etappen. Det innebär intet nytt utan
är ett fullföljande av de planer som
riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag har
antagit.

Det är sant att detta kommer att kosta
pengar, men det är lika sant, att om någonting
skall uträttas på detta område,
måste det göras något så när ordentligt.
Här kan statsmakterna ändå liksom
trösta sig med att praktiskt taget ingenting
har gjorts på 50 år. Inga pengar av
någon nämnvärd storleksordning har på
ett halvt sekel nedlagts på att förbättra
de egentliga fängelserna, men nu har vi
fattat beslut om att modernisera fångvården
och gå fram efter vissa riktlinjer.
Då är det enligt vårt sätt att se att slösa
med både tid och pengar, om man inte
fullföljer dessa linjer utan försöker att
gå än hit och än dit. Jag kan förstå herr
Göransson, som tycker att det är obehagligt
att ha de gamla fängelserna —
Långholmen är ju ett särskilt kapitel —
men jag vill erinra kammarens ledamöter
om att i detta fall skall en särskild
utredning sättas i gång, om den inte redan
är påbörjad. Man skall emellertid
försöka att få en modernisering av dessa
anstalter, när man klarat de andra. Herr
Göransson säger att det går åt så mycket
pengar när det gäller att fullfölja de
första etapperna, att han fruktar att det
inte blir någonting kvar till den tredje
etappen, och då försöker han få några
tusenlappar här och några tusenlappar
där. Jag hoppas allvarligt att den modernisering,
som är nödvändig, skall
kunna fullföljas för att åstadkomma både
det skydd för samhället, som det här
kan bli fråga om, men också den människovärd,
som jag tror att vi alla önskar
skall komma till stånd på detta plan.

Anslag till fångvårdsanstalterna

Jag vill, herr talman, inskränka mig
till dessa få synpunkter. Jag kanske skall
säga ytterligare ett enda litet ord. Jag
tror att det skulle gagna saken, om politikern
och riksdagsmannen Göransson
kunde vara lika solidarisk och positiv
mot de förslag, som framlägges i enlighet
med förut fattade beslut, som han är
när det gäller att utföra sitt värv som
chef för fångvårdsstyrelsen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 2—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottet utlåtanden: nr

143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från skyldighet
att återbetala för mycket utbetalade
lönebelopp; och
nr 144, i anledning av Kungl. Majjts
proposition angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid
Stockholms tygstation m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aflonsammanträdet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.07.

In fidem
Per Bergsten

<> Första kammarens protokoll 1055. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Tisdagen den 24 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 323, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om folkomröstning angående högertrafik.

Ang. uppskov med behandlingen av vissa
ärenden

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial
nr 145, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

I detta memorial hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte besluta att till
höstsessionen med innevarande års riksdag
uppskjuta behandlingen av vissa i
memorialet angivna ärenden, upptagna
under särskilda med 1—33 betecknade
punkter. Punkten 12 avsåg de likalydande
motionerna 1:241 av herr Ewerlöf
m. fL och II: 375 av herr Hjalmarson
m. fl. om åtgärder för begränsande av
statsverksamheten m. m.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson och herr Birke, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den reservation, som är
fogad till detta utskottsmemorial, hänför
sig till punkt 12). Den rör motionerna
I: 241 och II: 375 om åtgärder för
begränsande av statsverksamheten m. m.
Vi beklagar, att dessa motioner måst
uppskjutas till hösten. De avlämnades ju
i laga ordning i januari månad. De har
inte varit ute på remiss, varför man tycker
att de borde ha kunnat hinna behandlas
i avdelningen och utskottet.

Emellertid måste jag erkänna att det
har kommit saker i vägen, som kan göra

detta dröjsmål med behandlingen försvarbart.
Jag tror nämligen att det var
tänkt, att vi i femte avdelningen skulle
ha tagit upp dem till behandling redan
nu i vår. Emellertid fick vi — jag höll
på att säga i sista minuten — ett så stort
ärende som LKAB att behandla, och detta
gjorde att dessa motioner inte kunde
komma fram.

Det är så mycket beklagligare som
man hade hoppats på ett positivt ställningstagande,
särskilt efter finansministerns
uttalande i en interpellationsdebatt
i andra kammaren den 25 februari i år.
Interpellationen rörde frågan om en omarbetning
av skatteskalorna och utredning
om allmän sänkning av den statliga
inkomstskatten för fysiska personer.
På de frågor, som framställdes i interpellationen,
svarade finansministern
bl.a.: »Herr Hjalmarson förde såsom en
positiv tanke fram frågan om en allmän
utredning med deltagande från olika politiska
partier, som skulle försöka komma
fram till ett förslag till sänkning
av statens utgifter.»

Sedan finansministern ställt sig litet
skeptisk till hela denna fråga och möjligheterna
att på dessa vägar nå fram
till ett positivt resultat, fortsatte han:
»Men jag vill för min del säga, att jag
är välvilligt inställd till tanken och att
jag skall framföra denna tanke till regeringen
och fråga, om man vill sätta i
gång detta. Det skall jag göra, trots att
jag inte tror så förfärligt mycket på resultatet
av en sådan åtgärd. Men nog
kan det väl vara värt att låta herr Hjalmarson
och hans meningsfränder få ett
litet bredare tillfälle att försöka komma
fram till några resultat, som lättare kau
bedömas än de mera sporadiska som tidigare
har framkommit.»

Inget av statsråden är ju nu närvarande
här i kammaren, men annars
skulle det ha varit rätt så intressant att
få veta, om finansministern gjort denna

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

förfrågan hos regeringen. Det hade ju
varit tacknämligt mot bakgrunden av de
aktuella ekonomiska händelser, som vi
alla känner till, om denna propå hade
framställts — ju förr dess hellre. Jag
skulle ha velat fråga, om tanken framförts
till regeringen och om hur man
där ställt sig. Då jag ju inte kan få
något svar på denna fråga får jag, herr
talman, nöja mig med detta och kan av
naturliga skäl icke ställa något yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna memorialet hemställt.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
sjöfartsverk m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 124, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 4
mars 1955, föreslagit riksdagen att fatta
beslut angående inrättande från och med
den 1 januari 1956 av ett sjöfartsverk
m. m. på sätt i propositionen under 12
särskilda, med I—XII betecknade punkter
närmare angivits.

Kungl Maj:ts ifrågavarande förslag
grundade sig på ett av sjöfartsorganisationsutredningen
avgivet betänkande,
vari framlagts två alternativa förslag i
ämnet. Såsom alternativ I hade föreslagits,
att sjöfartsverket skulle bildas genom
sammanslagning av lotsverket och
sjökarteverket, väg- och vattenbyggnadsverket,
i vad detta handhade hamn- och
farledsanläggningar, samt statens isbrytarverksamhet.
Såsom alternativ II hade
utredningen föreslagit, att till det nya
verket skulle överföras — utöver vad
som föreslagits i alternativ I — de delar
av kommerskollegium, som handlade
sjöfartsärenden, frånsett ekonomiska frågor
och .statistik. Härvid skulle sålunda
till sjöfartsverket överflyttas bl. a. fartygsinspektionen,
skeppsmätningsväsen -

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

det samt sociala och juridiska frågor.
Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att till ett sjöfartsverk skulle
överföras — utöver uppgifterna enligt
alternativ I — alla de ärenden, som kommerskollegium
handlade på sjöfartens
område med undantag av sjöfartsstatistiken.
Detta förslag innebar så till vida
en utvidgning av alternativ II, som även
de ekonomiska sjöfartsfrågorna härvid
skulle överflyttas.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gustaf Karlsson m. fl. (1:482) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö m. fl. (II: 596);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hällgren och Rikard Svensson (1:
483) och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Ronneby m. fl.
(II: 598);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh m. fl. (I: 484) och den andra inom
andra kammaren av herr Cassel m. fl.
(II: 593);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Björnberg m. fl. (I: 485) och den andra
inom andra kammaren av herr Kollberg
m. fl. (II: 594), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 124 måtte besluta, utom annat,

1. att det i propositionen såsom alternativ
I betecknade organisationsförslaget
för sjöfartsverket skulle genomföras fr. o.
in. den 1 januari 1956;

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville ägna särskild
uppmärksamhet åt att det nya verket
icke fungerade så att näringslivet därigenom
orsakades olägenheter;

dels en inom andra kammaren av herr
Nyberg väckt motion (II: 597);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Svensson i Göteborg väckt motion
(II: 599).

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i 20
särskilda, med I—XX betecknade punkter.
I nedan angivna punkter hade hemställts
att riksdagen måtte,

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1:482 och
11:596, 1:484 och 11:593, 1:485 och II:
594, 1:483 och 11:598, sistnämnda båda
motioner i vad de avsåge sjöfartsverkets
hamnavdelningar och därmed sammanhängande
spörsmål, 11:597 samt II: 599,
godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 4 mars 1955 framlagt förslag om inrättande
från och med den 1 januari
1956 av ett sjöfartsverk;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484 och
II: 593 samt 1:485 och II: 594, bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i enlighet med i förberörda
statsrådsprotokoll framlagda förslag,
fastställa personalförteckningar för
sjöfartsstyrclsen och fartygsinspektionen
m. m.;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, godkänna
i utlåtandet införd avlöningsstat
för sjöfartsstyrclsen, att tillämpas under
tiden 1 januari—30 juni 1956;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484 och
II: 593 samt I: 485 och II: 594, godkänna
i utlåtandet införd avlöningsstat för
fartygsinspektionen in. in., att tillämpas
under tiden 1 januari—30 juni 1956;

VIII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, godkänna
i utlåtandet införd avlöningsstat
för fartygsinspektionen, att tillämpas under
tiden 1 juli—31 december 1955;

IX. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484 och
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, godkänna
i utlåtandet införd avlöningsstat
för skeppsmätningsväsendet, att tillämpas
under tiden 1 juli—31 december
1955;

XIV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 484
och 11:593 samt 1:485 och 11:594, för
budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

a) Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 688 000 kronor;

b) Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 440 600 kronor;

XV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
484 och 11:593 samt 1:485 och 11:594,
för budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

a) Fartygsinspektionen m. m.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 483 700 kronor; b)

Fartygsinspektionen m. m.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 68 000
kronor;

XVI. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
484 och 11:593 samt 1:485 och 11:594,
för budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

a) Fartygsinspektionen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 310 300 kronor;

b) Fartygsinspektionen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 51 500 kronor;

c) Skeppsmätningsväsendet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 140 900 kronor;

d) Skeppsmätningsväsendet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 15 800 kronor; XX.

avslå motionerna 1:485 och II:
594, i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin,
Aastrup, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Ståhl och Staxäng,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna I: 485 och II: 594. I
enlighet härmed hade reservanterna ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort i nedan angivna
punkter hemställa, att riksdagen
måtte

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna I: 485 och II:
594 samt med avslag å motionerna I:

482 och 11:596, 1:484 och 11:593, I:

483 och II: 598, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge sjöfartsverkets
hamnavdelningar och därmed sammanhängande
spörsmål, II: 597 samt II: 599,
godkänna av reservanterna förordat förslag
om inrättande från och med den 1
januari 1956 av ett sjöfartsverk;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna I: 485
och II: 594 samt med avslag å motionerna
1:484 och 11:593, bemyndiga Kungl.
Maj:t att, i enlighet med av reservanterna
framlagt förslag, fastställa personalförteckning
för sjöfartsstyrelsen;

IV. i anledning, av Kungl. Maj:ts förslag,
med bifall till motionerna I: 485
och II: 594 samt med avslag å motionerna
1:484 och 11:593, godkänna i reservationen
införd avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen,
att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1956.

V. med bifall till motionerna 1:484
och 11:593 samt 1:485 och 11:594 avslå
Kungl. Maj:ts förslag till avlöningsstat
för fartygsinspektionen m. m., i vad
den avsåge tiden 1 januari—30 juni
1956;

VIII. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
1:484 och 11:593 samt 1:485 och II:
594, godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för fartygsinspektionen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

IX. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:

484 och 11:593 samt 1:485 och 11:594,
godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för skeppsmätningsväsendet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

XIV. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:

485 och 11:594 samt med avslag å motionerna
1: 484 och 11:593, för budgetåret
1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

a) Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 310 200 kronor;

b) Sjöfartsstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 386 100 kronor;

XV. med bifall till motionerna I: 484
och II: 593 samt I: 485 och II: 594, avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag till
Fartygsinspektionen in. m.: Avlöningar
och Omkostnader;

XVI. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I:
484 och 11:593 samt 1:485 och 11:594,
för budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa till

a) Fartygsinspektionen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 620 600 kronor;

b) Fartygsinspektionen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 103 000 kronor;

c) Skeppsmätningsväsendet: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 281 800 kronor; d)

Skeppsmätningsväsendet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 31 600 kronor; XX.

med bifall till motionerna I: 485
och II: 594, i vad de avsåge sjöfartsverkets
funktionering i förhållande till näringslivet,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i reservationen anförts.

Därjämte hade reservationer utan angivna
yrkanden anförts dels av herrar
Svärd och Staxäng, dels ock av herrar
Karl Andersson och Gustaf Karlsson.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! De utredningar och överväganden,
som föregått Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av ett sjöfartsverk
har, tycks det mig, ägt rum i
tre etapper. Den första började med de
direktiv handelsministern lämnade tillkallade
sakkunniga i november 1950. Departementschefen
anförde bl. a. följande:
»Statens befattning med sjöfartsfrågor
avser två i viss utsträckning artskilda
problemkomplex, nämligen dels de kommersiellt,
tekniskt och .socialt präglade
frågor, som direkt gäller sjöfartsnäringens
—- rederiernas och sjöfolkets — vill -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

kor, dels frågorna om hamnar, farleder
och över huvud taget framkomstmöjligheter
till sjöss. Ärenden tillhörande den
första kategorien är för närvarande
koncentrerade till kommerskollegium
och jag anser icke skäl föreligga att utbryta
dem från denna myndighet. Annorlunda
förhåller det sig med ärenden
av den senare kategorien.»

Enligt detta uttalande skulle utredningen
avse den kommunikationstekniska
sidan av sjöfartens problemkomplex,
medan kommersiellt, tekniskt och
socialt präglade frågor lämnades utanför
utredningens uppdrag. Dessa ärenden
ansågs enligt departementschefen böra
ligga kvar i kommerskollegium.

Den andra etappen inleddes i juni
1953, då statssekreteraren i handelsdepartementet
skrev till sjöfartsorganisationsutredningen
och begärde att utredningen
»såsom ett alternativ måtte pröva
tanken på ett sjöfartsverk, vilket skulle
omfatta även de sjöfartsuppgifter, som
enligt de förut angivna direktiven förutsatts
skola kvarbliva hos kommerskollegium».

I motiveringen för dessa nya direktiv
angavs: »I samband med att beslut vid
1953 års riksdag fattats om ny lagstiftning
rörande konkurrensbegränsande åtgärder
har kommerskollegii organisation
och uppgifter på detta område utvidgats
avsevärt. Det är möjligt att kommerskollegium
inom de närmaste åren även
i andra hänseenden kan komma att erhålla
ändrad och vidgad organisation.
Med hänsyn till dessa omständigheter
synes det tänkbart att alla sjöfartsfrågor
avskiljas från kollegium». Detta var alltså
vad statssekreteraren i handelsdepartementet
skrev.

Utredningen avgav sitt betänkande i
juli månad 1954. Det utmynnande i två
alternativ: alternativ I enligt de ur sprungliga

direktiven och alternativ II
enligt de utvidgade direktiven. Utredningen
förordade alternativ II men antydde
att det kanske vore lämpligt att
genomföra omorganisationen etappvis,
varvid alternativ I kunde utgöra eu
lämplig första etapp.

I fråga om kommerskollegium uttalar

sig utredningen på följande sätt: »Utredningen
har dock tidigare understrukit,
att den svenska sjöfartens starka gemenskap
med vår utrikeshandel liksom
också sjöfartens stora betydelse såsom
exportör genom säljande av fraktrum
präglar dess beroende av vår handelspolitik
ävensom att sjöfartsnäringens intressen
i handelspolitiska sammanhang
måste beaktas vid d? överväganden, som
avse handelspolitiken i dess helhet. Det
har av utredningen även framhållits, att
vid en samordning av statens uppgifter
på sjöfartens område risk icke får uppstå
för att sjöfartens berättigade samhörighet
med andra näringar äventyras.
Möjligheterna att bevara det näringsekonomiska
sambandet mellan sjöfartsnäringen
och andra näringsgrenar får därför
icke vid en sådan samordning, som
här föreslagits, minskas.»

Vidare fortsätter utredningen: »På

grund av vad nu sagts böra enligt utredningens
mening sjöfartens kommersiella
frågor och spörsmålen om sjöfartsnäringens
ekonomiska förhållanden, sedda
i samband med landets övriga näringar,
bevakas inom kommerskollegium.
Detta kan dock icke till fullo förverkligas,
därest icke de sjöfartsfrågor, som
för närvarande handläggas inom statens
handels- och industrikommission, överflyttas
från kommissionen till kollegium.
»

Av remissinstanserna tillstyrkte flertalet
alternativ I, medan så gott som
samtliga talesmän för handeln och sjöfarten
—- handelskammare, rederiföreningar
o. s. v. — tog avstånd från alternativ
II.

Den tredje etappen tog vid, när ärendet
behandlades i departementet. Efter
att ha vägt alternativ I och II mot varandra
fann handelsministern starka skäl
tala för att från kommerskollegium överföra
till det nya verket samtliga sjöfartsfrågor,
sålunda även de ekonomiska.
Detta förslag strider alltså mot den uppfattning
som kommit till så bestämt uttryck
i utredningens betänkande som
jag nyss citerat. Det har inte heller varit
föremål för remissbehandling i vanlig
ordning. Kungl. Maj:ts förslag innebär

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

en ordentlig rumphuggning av kommerskollegium,
varigenom det direkta sambandet
mellan sjöfarten och övriga näringar
bryts.

Vad som nu skall hända med kommerskollegium
kan man läsa om i proposition
nr 125.

Handelsministern vill enligt denna
proposition till kommerskollegium överföra
priskontrollnämndens hittillsvarande
verksamhet och handels- och industrikommissionens
uppgifter, sedan
nu den mera krisbetonade delen av kommissionens
verksamhet minskat. Statsrådet
menar att därigenom kommerskollegiets
verksamhet än mer skulle komma
att inriktas på frågor rörande handel
och industri med tyngdpunkten på försörjningsfrågor
och utrikeshandel.

Med tanke på den vittomfattande omorganisation
av kommerskollegiets verksamhet,
som här är planerad, förefaller
det mig vara högst egendomligt att man
gör denna totala utbrytning ur kommerskollegium
av sjöfartsärendena, innan
riksdagen fått ta ställning till kommerskollegiets
nya organisation. Ett omedelbart
principbeslut om det nya sjöfartsverket
enligt Kungl. Maj:ts utvidgade
förslag ter sig för övrigt ännu mindre
påkallat, då handelsministern inte kunnat
ange, var det nya verket skall placeras.

När statsrådet Ericsson skall motivera
sitt förslag att överföra alla sjöfartsärenden
till det nya verket säger han
bland annat följande: »Tyngdpunkten i
fråga om kollegiets bevakning av handelns
och industriens ekonomiska frågor
ligger nu, frånsett kollegiets statistiska
byrå, rent praktiskt på den monopol-
och kartellövervakning, som verkets
monopolutredningsbyrå svarar för,
samt ärenden avseende bergsbruket och
elkraftområdet. Det kan näppeligen med
fog göras gällande, att sjöfartsfrågorna
vinner något väsentligt på att behandlas
i nära sammanhang med sistnämnda frågor.
» Departementschefen fortsätter sedan
längre fram: »Det kan helt visst
tänkas önskvärt att stärka den erfarenhetsbas,
som praktiska näringspolitiska
förvaltnings- och utredningsuppgifter ut -

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

gör för kommerskollegium, och härvidlag
ligger det nära till hands också ur
allmän rationaliseringssynpunkt att överväga,
huruvida ej en del av det arbete,
som nu bedrives inom handels- och industrikommissionen
och som kan anses
vara av mera permanent art, överflyttas
till kollegium. En sådan överflyttning
kommer otvivelaktigt att betyda mer för
kollegiets allmänt näringspolitiska insats
än frånskiljandet av sjöfartsfrågorna.
»

Jag kan inte finna annat, herr talman,
än att dessa två uttalanden direkt strider
mot varandra. Om man vill stärka
den erfarenhetsbas, som praktiska näringspolitiska
förvaltnings- och utredningsuppgifter
utgör för kommerskollegium,
skall man då plocka bort de ärenden,
som berör en av de viktigaste grenarna
inom näringslivet? Jag kan inte
finna någon rim och reson i en sådan
ordning. Om kommerskollegiets erfarenhetsbas
hittills varit bristfällig, såsom
departementschefen påstår, då finns det
väl all anledning att förstärka den. Men
inte sker det genom att sjöfartsärendena
får försvinna från kollegiet. Kommerskollegium
skall ju ändå vara statens
centrala verk på näringslivets område,
och skall det ske en väsentlig ändring
i det förhållandet, bör väl detta först
noggrant prövas av riksdagen i ett sammanhang
och inte på det sätt som här
skett.

Det har antytts i skrifterna, att olägenheterna
av att det nuvarande sambandet
mellan sjöfarten och andra viktiga
näringsgrenar brytes inte skulle betyda
så mycket, eftersom den samhällsekonomiska
bedömning, varom här är fråga,
kan ske omedelbart i handelsdepartementet
såsom högsta centrala myndighet
på näringslivets område. Är detta
verkligen även statsrådet Ericssons egen
åsikt? Bryter detta inte i så fall emot
den praxis, som hittills tillämpats inom
svensk förvaltning?

Herr talman! Till detta utlåtande från
statsutskottet är fogad en reservation,
avgiven av herr Ohlon in. fl. I denna
reservation yrkas, att ett sjöfartsverk inrättas
med teknisk-nautiska uppgifter

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

och att verket organiseras i enlighet med
sjöfartsorganisationsutredningens alternativ
I. Det innebär alltså, att ett centralt
ämbetsverk bildas genom organisatorisk
sammanslagning av lotsverket och
sjökarteverket, väg- och vattenbyggnadsverkets
hamnorgan och statens isbrytarverksamhet.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att göra några påpekanden i anledning
av en detalj i det föreliggande
utskottsutlåtandet.

I nuvarande väg- och vattenbyggnadsverket
finns det lokala avdelningar för
hamn- och farledsbyggande. Dessa skall
nu dras in och tillföras det nya verket.
Det finns nu tre sådana avdelningar, i
Stockholm, i Karlskrona och i Göteborg.
Det ser ut som om handelsministern har
tänkt sig, att sjöfartsstyrelsen skulle ha
möjlighet att organisera lokala kontor,
men det vill också synas, som om man
i propositionen avsåg ambulerande kontor,
som skulle flytta allteftersom det pågår
arbeten utmed kusterna.

Vid väg- och vattenbyggnadsverkets
nuvarande avdelningar har det också
gjorts utredningar och projekteringar.
Där har funnits kvalificerad arbetskraft,
och dit har befolkningen kunnat vända
sig för att rådgöra om sina hamnar och
farleder och över huvud taget om sina
viktiga sjöfartsärenden. Nu har det i båda
kamrarna väckts motioner, vari det
hemställts, att det skulle upprättas åtminstone
två fasta kontor, ett för västkusten
och ett för syd- och ostkusten,
och att dessa skulle bemannas med kvalificerat
folk, så att också där kunde göras
vissa utredningar och lämnas råd,
så att inte de människor som behöver
konferera om sina hamnar varje gång
måste fara till Stockholm eller till annan
plats, dit nu verket en gång skall
förläggas. Den brännande frågan om var
sjöfartsverket skall ligga skall ju avgöras
vid nästa års riksdag.

Utskottet har yttrat sig ganska välvil -

ligt om motionerna. Utskottet säger, att
de skäl som åberopas till stöd för yrkandena
i motionerna synes utskottet till
väsentlig del värda beaktande, och fortsätter:
»Utskottet delar sålunda uppfattningen,
att de olika arbetsuppgifter med
avseende på hamnväsendet, som komma
att åvila sjöfartsverket, icke böra eller
kunna helt centraliseras. Det är också,
som i motionerna uttalats, önskvärt, att
tillgång finnes på personal med god lokalkännedom
om förhållandena i olika
landsdelar.»

Jag vill till detta utskottets utlåtande
knyta en vädjan till handelsministern
att han, när han nu går att med stöd av
riksdagens beslut i fråga om principerna
och de stora linjerna konkret utforma
detaljerna, måtte beakta dessa synpunkter
och till de här kontoren knyta personer,
som också kan utföra en del utredningsarbete
och som har auktoritet
att överlägga med befolkningen. Detta
är av stor vikt och stor betydelse. Det
är ju en allmän strävan att man inte skall
koncentrera allt till en plats, och därför
hyser jag den förhoppningen att dessa i
motionerna framförda synpunkter går i
linje med den allmänna strävan, vilken
jag också tror och hoppas att handelsministern
skall kunna ansluta sig till.

Det är därför, herr talman, som jag
inte har något särskilt yrkande. Jag
har visserligen till detta utlåtande tillsammans
med herr Karl Andersson avgivit
en blank reservation, men det har
skett endast för att kunna understryka
dessa synpunkter.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Häri instämde herr Andersson, Karl,
(s).

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Vi har under årens lopp
varit med om att besluta om inrättande
av åtskilliga nya ämbetsverk, och det
har inte varit någon vidare trevlig uppgift.
Det har skapats nya tjänster i massa,
det har blivit nya generaldirektörer
o. s. v. Här har vi nu en fråga, där det
gäller inrättande av ett nytt ämbetsverk
men där man samtidigt drar in två andra

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

ämbetsverk. Man får inte ens en generaldirektör
till, utan det blir vid det gamla.
Jag tycker att detta omorganisationsförslag
är det mest sympatiska som jag
har varit med om under dessa år.

Utredningen har kommit med två alternativ.
Det första innebär att ett tekniskt-nautiskt
verk tillskapas med uppgift
att i olika avseenden svara för framkomstmöjligheterna
till sjöss. »Praktiskt
taget allmän enighet», säger utskottet på
s. 56, »synes råda om att en sammanslagning
i åtminstone denna omfattning
bör komma till stånd.» Som alternativ II
har utredningen föreslagit att till det
nya verket skall, utöver vad som föreslås
i alternativ I, överföras de delar
av kommerskollegium som handlägger
sjöfartsärenden, frånsett ekonomiska frågor
och statistik. Härvid skulle sålunda
till sjöfartsverket överflyttas bland annat
fartygsinspektionen, skeppsmätningsväsendet
samt sociala och juridiska frågor.

I remissyttrandena har det framställts
många anmärkningar. Bland annat har
det från sjöfartsnäringens sida invänts,
att om kommerskollegium berövades flertalet
av de praktiska frågorna skulle det
bli svårt för kollegiet att handlägga de
ekonomiska ärenden som enligt utredningens
alternativ II skulle stanna kvar
hos kommerskollegium. Då har handelsministern
dragit den logiska slutsatsen
därav och föreslagit överflyttande även
av de ekonomiska ärendena från kommerskollegium
till det nya ämbetsverket.
Detta bör bryta udden av många anmärkningar
som har framställts under
remissförfarandet.

I övrigt har det anförts att kommerskollegium
skulle vara ett ämbetsverk för
hela näringslivet, men vi vet ju allesammans
att det har det hittills inte
kunnat vara, och det kan det heller
aldrig bli. Hela jordbruket och skogsbruket
står bl. a. utanför och likaså hela
transportväsendet till lands. Man kan
inte tänka sig att kommerskollegium
över huvud taget skall bli ett allmänt
organ för näringslivet.

Nu förstår jag mycket väl att de representanter
för sjöfarten, som har varit
vana att vända sig till kommerskolle -

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

gium för att få sina ärenden behandlade,
tycker att det är tråkigt att behöva gå
till ett nytt ämbetsverk, men å andra
sidan förefaller det väl rationellt att de
få praktiskt taget alla sina ärenden behandlade
i ett enda ämbetsverk. Det har
ju förekommit mycket starka klagomål
under oroliga tider, t. ex. under det senaste
kriget och under beredskapstiden,
över att när näringslivet skulle ha ärenden
behandlade måste dess representanter
springa och uppvakta i olika ämbetsverk
och sätta till ofantligt mycket tid
på dessa uppvaktningar. Det måste vara
en fördel att få allt samlat i ett enda
ämbetsverk.

Jag tror, herr talman, att detta är en
rationalisering, en utveckling i rätt riktning,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är ett misstag att tro
att sjöfarten skulle vara en näring för
sig, en näring som fungerar utan samband
med den övriga delen av det svenska
näringslivet. Det är, för att använda
ett gammalt uttryck, »nödvändigt att
segla» Men det är också nödvändigt att
leva i samförstånd mellan de olika näringarna.
Sjöfartsnäringen är en del av
det svenska näringslivet, sjöfartsnäringen
tjänar den svenska exportindustrien,
den tjänar den svenska produktionen genom
att förmedla kontakterna mellan
denna produktion och världsmarknaden.

Med dessa utgångspunkter måste det
principiellt sett vara i högsta grad diskutabelt
att bryta loss sjöfartens speciella
näringspolitiska problem ur sitt sammanhang
och föra dem till en särskild
sjöfartsinstans. Sjöfartens näringspolitiska
frågeställningar blir bäst och mest
allsidigt bedömda om de bedöms i sitt
större sammanhang såsom de hitintills
har bedömts i kommcrskollegium, som
är det centrala verket för de näringspolitiska
bedömningarna. Den kollegiala
formen i kommerskollegium gör det möjligt
att väga och mäta de speciella sjöfartssynpunkterna
mot allmänna näringspolitiska
synpunkter, vilket gör det

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

möjligt att få den större överblick, som
är nödvändig också för denna näring.

Det måste därför vara ett misstag att,
om inte särskilt starka skäl kan anföras
för en sådan ordning, skilja ut sjöfartsfrågorna
ur sitt naturliga sammanhang
och föra dem till ett särskilt ämbetsverk.
Detta misstag blir desto mera påtagligt,
som det nya ämbetsverk, som i
dag underställs riksdagen, i de flesta
hänseenden gör intryck av att vara en
konstruktion för konstruktionens egen
skull. Det förefaller som om man hade
plockat olika bitar från olika delar av
förvaltningen och sammanfört dem til!
någonting som skulle ge tillräcklig bas
för ett nytt ämbetsverk.

Hur konstlad denna konstruktion är
kommer i blixtbelysning om man nämner
att i det nya ämbetsverket skall ingå
en del som är utbruten ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
nämligen den s. k.
hamnbyggnadsbyrån. Vad sysslar denna
hamnbyggnadsbyrå med? Jo, i allt väsentligt
med att bygga fiskehamnar. Vilken
rationell grund finns det för att lägga
en sådan byrå inom ett sjöfartsverk?
Den borde rent logiskt snarare föras till
fiskeristyrelsen, för vilken dessa frågor
måste betyda mer än för ett sjöfartsverk.

Kungl. Maj:ts proposition om ett nytt
sjöfartsverk bygger visserligen på en utredning,
men innebär i sak en lösning
av de organisationsproblem det här gäller,
som icke har varit föremål för vare
sig utredning eller remissbehandling. Det
är alltså fråga om en inom departementet
gjord konstruktion, vars hållbarhet
och effektivitet icke har blivit i sedvanlig
ordning granskad.

Nu sägs det att denna konstruktion är
motiverad därför att den innebär en rationalisering.
Låt mig på den punkten få
anmäla tvivel. Rationaliseringsvinsterna
är i mycket hög grad formella och synes
åtminstone för den, som med viss skepsis
ser på kungliga propositioner av denna
art, vara av förhållandevis kortvarig
karaktär.

Det nya sjöfartsverket innebär besparingar,
sägs det, och det anges t. o. m.
en siffra för dessa besparingar. Låt mig
även på denna punkt få anmäla tvivel.

Under alla de föredragningar i detta
ärende som förekommit har det från
samtliga de föredragande anmälts starka
tvivel på att propositionens kostnadsberäkningar
kommer att hålla. Det har
från samtliga föredragande med starkt
eftertryck hävdats, att rationaliseringsvinsterna
uppnåtts genom nedräkningar,
som icke kommer att visa sig hållbara.

Om dessa expertuppgifter är riktiga,
betyder ett beslut i enlighet med Kungl.
Maj:ts proposition i dag att vi i den
svenska hushållningens budget skapar
ytterligare en förutsättning för mer eller
mindre automatiska utgiftsökningar under
den närmaste framtiden. Vi för in
i vår förvaltning ett ämbetsverk, som
ser oskyldigt ut vid första anblicken,
men vars oskuld inte är större än oskuld
brukar vara i det praktiska livet. I år
får vi noteringar om besparingar; jag
vill inte säga nästa år, men mycket snart,
får vi propositioner om nya anslag, nya
tjänster, nya utvidgningar av det från
början embryonala nya sjöfartsverk, för
vilket handelsministern i dag tar ansvaret.
Man kan ju fråga sig, om detta är
det rätta sättet att spara annat än på
mycket, mycket kort sikt.

Jag förmodar att det redan tidigare i
debatten har framhållits, att företrädare
för den näring, det här gäller, mycket
bestämt har undanbett sig det nya sjöfartsverket.
Det är ganska märkligt, numera,
att en svensk näring tackar nej till
ett ämbetsverk, vars uppgifter är att tjäna
just den näringen. Så har emellertid
i detta fall skett, och det har skett med
utomordentligt eftertryck.

Herr talman! Utskottets talesman lade
den synpunkten på denna fråga, att tillkomsten
av detta nya, centrala verk skulle
minska nödvändigheten för sjöfartsnäringens
folk att springa i olika verk.
Så är fallet. Det antal ämbetsverk och
centrala styrelser, med vilka sjöfartens
folk händanefter har att ta kontakt,
minskar, såvitt jag inte är felunderrättad,
med två — det minskar från 38 till 36!
Det kan betvivlas att denna minskning i
steglängden för skall vi kalla dem landets
skeppare, är värd de uppoffringar

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

inför vilka handelsministern nu ställer
oss.

Såvitt jag kan förstå, och det tror jag
alla förstår, har denna fråga behandlats
med märklig brådska. Utskottsavdelningen
och utskottet kan knappast sägas ha
haft den tid till förfogande som krävs
för en grundlig prövning av problemet i
hela dess vidd. Ärligt talat kan jag, herr
talman, inte förstå denna brådska. Jag
vet inte om det brinner i knutarna någonstans
— i varje fall vet jag inte om
det brinner någonstans utanför departementet.
Därför förstår jag inte, varför
inte hela detta komplex skulle ha kunnat
skjutas till den lugnare höst, som
väntar oss, varför inte handelsdepartementet
under sommarmånaderna skulle
ha kunnat ägna sig åt att närmare utreda
frågan, och då helst i huvudsaklig anslutning
till det mindre alternativ för
ett sjöfartsverk, för vilket ett stort antal
remissinstanser har talat, det mindre alternativ,
som inte innebär någon dekapitering
av kommerskollegium, som inte
innebär någonting annat än att man sammanför
sjöfartens serviceverk till en enhet,
vilket kan vara en praktisk linje.

Naturligtvis gör jag personligen inte
anspråk på någon som helst sakkunskap
i detta sammanhang. Jag faller tillbaka
på verklig sakkunskap, sådan som den
företrädes av den nuvarande handelsministerns
företrädare i ämbetet, sedermera
generaldirektören och chefen för
kommerskollegium Axel Gjöres. Jag tror
att det skulle vara klokt av riksdagens
första kammare att lyssna på Axel Gjöres
i denna fråga!

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det förvånar mig, att herr
Svärd som representant för den bildade
samhällsklassen i vårt land gör sig skyldig
till ett felaktigt klassiskt citat. Han
började sitt anförande med ett sådant.
Han sade att det finns ett ordstäv som
säger: Att segla är nödvändigt, men att
leva är också nödvändigt. Det heter inte
så, herr Svärd! Trots att det är med tvekan,
som jag tar upp en sådan sak efter
den replik, som herr Svärd gav statsrå -

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

det Lange för något år sedan om bondeförbundarna
och latinet, vill jag erinra
om att uttrycket heter: »Navigare necesse
est, vivere non necesse» — det vill
säga: »Det är nödvändigt att segla, men
inte nödvändigt att leva». Det var bara
ett inpass, som jag ville göra.

Jag är vidare mycket förvånad över
att herr Svärd så häftigt går emot ett
förslag, som är avsett att innebära en
betydande besparing. Här har högern
under flera år kommit med sina besparingsförslag
och summerat dem i efterhand
i en skuggbudget utan något verkligt
underlag. Men när nu Kungl. Maj:t
kommer med ett organisationsförslag,
som verkligen beräknas innebära en besparing
på 200 000 kronor per år, då är
herr Svärd den främste motståndaren
mot detta förslag. Hur går detta ihop,
teoretiskt och praktiskt, herr Svärd? Det
skulle jag bra gärna vilja veta.

I övrigt tycker jag inte att herr Svärd
har anfört någonting, som kullkastar vad
jag i mitt anförande yttrade.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förhållandet att jag
inte anfört några skäl, som har kunnat
kullkasta vad herr Näsgård här tidigare
anfört, är såvitt jag förstår inte någon
anledning för riksdagens första kammare
att inte följa mig i mitt yrkande.

Sedan gav sig herr Näsgård in på en
citattävlan. Låt mig då först i all ödmjukhet
göra det påpekandet, att det latinska
citatet lyder: »Navigare necesse
est, vivere non necesse». Vad jag tillät
mig var — med all respekt för bondeförbundarnas
kunnighet i latin — en
travestering av detta ordstäv! Men jag
vet ju inte om det kan anses förenligt
med den vördnad, som man bör visa
företrädaren för ett regeringsparti.

Jag tillåter mig att helt avstå från att
i detta sammanhang diskutera högerns
skuggbudget. Det får vi tillfälle till om
två dagar. Hade det kungl. förslag, som
herr Näsgård nu försvarar, inneburit
verkliga och hållbara förslag till besparingar,
skulle jag varit den första att
kasta hatten i luften och hurra för herr
Niisgård.

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är ofrånkomligt att
de statliga förvaltningsorganen —■ det
må gälla ämbetsverk eller underlydande
myndigheter — jämt och ständigt måste
anpassas efter de behov som föreligger.
Jag tror att den fråga, som riksdagen
nu behandlar, skall ses just ur den
synpunkten.

Herr Aastrup sade visserligen, att vi
här håller på att bryta sönder någonting
som är tillfredsställande. Det är riktigt
att kommerskollegium i sin instruktion
har sig förelagt att handlägga ärenden
rörande handel, industri och sjöfart.
Men från detta ämbetsverk bar likväl
under årens lopp gång efter annan brutits
ut olika delar. Det är detta som gör
att vi nu inte kan säga, att kommerskollegium
har under sig alla näringar ur
den synpunkten att det skall handlägga
praktiska frågor på alla näringslivets
områden.

Det har alltså visat sig nödvändigt och
ändamålsenligt tidigare att det sker en
specialisering inom förvaltningen. Det är
så, som herr Näsgård nyss sade, att jordbruket
ligger utanför. Vi har transportväsendet
utanför, och bankväsendet och
försäkringsväsendet sorterar under speciella
myndigheter. Dessa olika grenar
har alltså brutits ut från kommerskollegium,
som från början var, som sagt, ett
verk, som hade alla näringar under sig.

Det har nu konstaterats att det föreligger
ett behov — jag tillät mig att säga
detta i andra kammaren — att rationalisera
detta samhälleliga organ. Herr
Svärd sade visserligen nyss, att han inte
trodde att det blir en rationalisering,
utan alldeles tvärtom. Av oss uppfattas
det emellertid inte på det sättet, vilket
vi har fått dokumenterat genom en särskild
utredning. Det är att märka, att
denna utredning inom sig hyste mycken
sakkunskap. Herr Svärd talade om »en
viss utredning». I denna utredning satt
emellertid bl. a. en mycket framstående
representant för Sveriges redareförening.
Denna var ense med sina kommittékamrater
om att tillstyrka en förändring. Jag
tror att om man vill framhålla sjöfarts -

näringens betydelse och alldeles speciellt
inför kammaren trycka därpå, skall man
inte glömma bort, att i denna utredning
har ändå en framstående representant
från sjöfartsnäringen varit medlem, och
han har tillstyrkt det grundläggande förslaget.
Sedan är det en annan sak, vilket
jag återkommer till senare, att vi har
gjort en viss utökning av vad utredningen
förordat.

När man alltså nu kommit fram till
den åsikten, att det råder en viss splittring
på detta förvaltningsområde, bör
man självfallet vidtaga åtgärder, som leder
fram till större effektivitet. Riksdagen
brukar vara ganska lyhörd för dylika
förslag. Det gläder mig att ingen
talare vare sig i andra kammaren eller
i första kammaren hittills velat göra gällande,
att detta nya verk inte kommer
att kunna sköta sina arbetsuppgifter. Reservanterna
reagerar i stället rent negativt
och säger, att kommerskollegium
kommer inte att få en ändamålsenlig organisation,
om man därifrån bryter ut
ett par byråer, som behandlar sjöfartsärenden.

Detta förslag hade naturligtvis aldrig
kommit på riksdagens bord, om man
inte hade varit övertygad om att det var
ett steg i ratt riktning. Här finns absolut
inga skumma avsikter. Herr Svärd
frågar, om vi inte hade kunnat vänta och
undvikit den skyndsamma behandlingen.
Brinner det någonstans i handelsdepartementet,
frågade han. Inte mig veterligen,
herr Svärd!

Det har åtskilliga gånger under de år,
som jag varit med om att handlägga
ärenden som gäller sjöfartsnäringen,
framkommit förhållanden som visat att
den hittillsvarande splittringen på olika
ämbetsverk inte varit till gagn för sjöfartsärendenas
handläggning. Eftersom
man frågat vad som motiverat den nu
föreslagna omorganisationen, vill jag
tillägga, att de missförhållanden, som har
uppstått därigenom att ärendena hittills
handlagts av flera olika verk, såvitt jag
begriper icke kan uppkomma om vi får
till stånd det föreslagna nya sjöfartsverket
med dess enhetliga ledning.

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

Man kan naturligtvis säga, att detta
icke är eu tillräcklig motivering för att
nu göra denna ändring. Nej, men det
har jämt och ständigt framkommit önskemål
från sjöfartsnäringens sida om att
få ett enda statligt organ som handlägger
sjöfartsärendena. Det är ingalunda
så att exempelvis alla inom Sveriges redareförening
varit fullt nöjda med den
nuvarande ordningen. Det kanske kan
roa kammaren om jag erinrar om att en
politisk tidskrift, som är herr Svärd
mycket närstående, för några veckor sedan
liadc ett speciellt sjöfartsnummer,
vari en framstående man från Sveriges
redareförening skrev en artikel, i vilken
han framhöll, att det är illa ställt för
sjöfartsnäringen i detta land. Han ville
göra gällande att denna näring ibland
glöms bort när man handlägger olika
frågor som berör även sjöfartsnäringen.
Han framhöll vidare, att i åtskilliga hänseenden
kräver sjöfartsfrågor en alldeles
speciell behandling, om sjöfartsnäringens
intressen skall kunna beaktas på
tillfredsställande sätt. Man skulle kunna
tro att denna artikel utgjorde något slags
propaganda för det nya sjöfartsverket,
men så lär inte vara förhållandet.

Faktum är dock, att jag under årens
lopp många gånger inött den röst som
kommer fram i denna artikel. Jag har
nog också själv tyckt att det kunde finnas
anledning att fundera över om inte
detta krav vore berättigat och om alltså
inte staten borde ordna sin serviceverksamhet
— det är ju en sådan verksamhet
det bär är fråga om -— för sjöfartsnäringens
del på ett bättre sätt än hittills.

•lag kan instämma i vad herr Svärd
sade om sjöfartsnäringens betydelse. Jag
går till och med ett stycke längre än vad
herr Svärd gjorde. Sjöfartsnäringen är
nämligen enligt min uppfattning inte
bara en del av vårt näringsliv, inom vilken
den gör sina insatser till tjänst för
andra näringar, utan sjöfartsnäringen
gör även självständiga insatser. Den betjänar
vårt näringsliv, sade herr Svärd.
Jag vill för min del siiga att sjöfartsnäringen
utför självständiga uppgifter och
gör betydande tjänster åt hela vårt folkhushåll.
Detta faktum tycker jag moti -

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk
verar att vi ser till att det blir en enhetlig
administrativ ordning även för
sjöfartsnäringens del.

Man kan naturligtvis alltid diskutera,
om tiden är mogen för detta steg. Jag
erinrar då om att utredningen tillsattes
redan år 1950, sedan starka krav framkommit
på en dylik utredning. Nu vet
jag inte om man här egentligen kritiserar
något annat än att två byråer skall
brytas ut från kommerskollegium för att
läggas under sjöfartsverket. Dessutom
liar man en enligt mitt förmenande mycket
egendomlig argumentering. Vad kommer
att bli kvar i kommerskollegium,
frågar man. Det är väl ändå inte så, hoppas
jag, att man är bekymrad över att
kommerskollegium inte skulle komma att
få några arbetsuppgifter. Det behöver
man sannerligen inte vara! Riksdagen
kommer troligen att få ge kommerskollegium
nya arbetsuppgifter i samband med
kommissionsväsendets avveckling. Det
blir därvid fråga om arbetsuppgifter av
bestående art. Om man tar bort 50 tjänstemän
och knappt det från kommerskollegium
i samband med upprättandet av
ett särskilt sjöfartsverk, så kommer kommerskollegium,
om man bara dit överflyttar
handels- och industrikoinmissionens
utredningsavdelning, att tillföras
lika många och till och med något fler
tjänstemän.

Men, säger man, då mister sjöfartsnäringen
i alla fall det stöd som kommerskollegium
innebär, emedan detta verk
har en samlad översikt över de ekonomiska
frågorna. Jag vill visst inte bestrida
kommerskollegii kompetens, utan
tvärtom. Men jag vågar hysa den meningen,
att det nya sjöfartsverket skall
utrustas med tjänstemän av sådant slag
att också sjöfartsverket kommer att kunna
få överblick inte bara över sjöfartsnäringen
utan också över de allmänna
ekonomiska sammanhang, under vilka
denna näring arbetar. Nog kommer det
att bli möjligt för ett verk, som i sill
ledning får en generaldirektör, en överdirektör
och ett stort antal chefstjänstemän,
att åstadkomma den sakkunskap
och insikt som är nödvändig. Därför
tar jag inte den kritiken alltför allvar -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk
ligt. Jag tror jag skulle kunna våga säga
att de yttranden, som man hänvisar till,
har tillkommit, jag höll på att säga på
löpande band och i mycket standardiserad
form.

När det gäller de detaljfrågor, som
herr Karlsson i Munkedal talade om, har
jag tolkat utskottets utlåtande så, att man
ger Kungl. Maj:t befogenhet att ordna
på ett sådant sätt att de föreliggande behoven
kan tillgodoses. Det råder väl delade
meningar om vad som är lämpligt.
Så mycket kan emellertid sägas nu, att
till dess beslut fattats om verkets förläggning
är det val troligt att man bibehåller
de nuvarande lokalkontorens organisation.
Sedan får det väl bli en bedömningsfråga
hur man gör med ledning
av den erfarenhet vi får av detta
nya verks arbete.

Herr Svärd sade nyss, att detta verk
är en konstruktion för konstruktionens
egen skull. Han tror inte att det innebär
någon rationalisering eller någon besparing.
Han har tvärtom fått höra, att verket
visserligen kommer att presenteras
på det sättet, att det blir en formell besparing,
men endast en formell — det
kommer att ställas krav på nya tjänster,
krav som sedermera kommer att framföras
i nya propositioner.

Tillåt mig, herr Svärd, att till detta
säga, att om så blir förhållandet, beror
det inte på att vi har gjort denna omorganisation.
Här är det endast fråga
om att sammanföra ett antal tjänster.
Det blir vissa förändringar i verkets ledning,
men i stort sett är det oförändrade
lönegradsplaceringar och oförändrat
antal befattningar. Utskottet säger också
i likhet med Kungl. Maj:t, att man i
framtiden får bedöma vilka behov som
kan uppkomma. Så mycket är emellertid
klart, att det redan nu ställs stora krav
att få nya tjänster i nu befintliga organ.
Det borde väl ändå vara rimligt att dra
den slutsatsen, att om man kan samordna
denna verksamhet och kan disponera
över ett sammanlagt antal tekniker
och andra tjänstemän skall det finnas
möjlighet till besparingar i denna organisation.
I vart fall är det enligt mitt sätt
att se orimligt att göra det påståendet,

att denna centralisering till ett nytt ämbetsverk
ökar kraven på det allmänna.
Det borde rimligen leda till ett bättre utnyttjande
av de tjänstemän, som det allmänna
har anställt.

Jag sade tidigare, att administrationen
måste anpassas efter de arbetsuppgifter
som föreligger. Vår sjöfartsnäring har
expanderat — och expanderat mycket
kraftigt. Det har gång på gång framhållits
här i riksdagen. Om man på alla
dessa områden vill tillgodose de önskemål,
som därav följer, har jag hyst den
bestämda meningen att man bäst tillgodoser
desamma genom att gå så pass
långt som vi har gjort och föra över
praktiskt taget samtliga ämnesområden
till det nya verket.

Jag erkänner att inte hela förslaget
varit ute på remiss. Den stora delen av
förslaget har emellertid myndigheter och
organisationer yttrat sig om, och flertalet
har ju rekommenderat verkets tillkomst.
Inte minst anser jag det väger
tungt, att sådana myndigheter som statskontoret,
lotsstyrelsen och andra, som
jag tycker skall besitta mycket god sakkunskap,
har tillstyrkt förslaget. Vidare
kan det förtjäna framhållas, att det i det
verk, som man nu diskuterar så mycket
om, d. v. s. kommerskollegium, finns
en minoritet, som har ansett att man
borde gå längre än vad kommerskollegii
majoritet ansett att man borde göra. Vi
har en rätt betryggande grund att stå på.

I medkammaren har det sagts, att man
kunde ha nöjt sig med alternativ I,
d. v. s. att upprätta i stort sett ett tekniskt
verk. Vidare sades det, att man
kunde ta nästa steg om något år. Ja,
det kan vara riktigt. Men jag tror också
att det är riktigt att redan i dag ta detta
steg. Man behöver inte vänta. Jag tycker
det är så självklart att det kan ske nu,
att jag kan rekommendera kammaren
att följa utskottets förslag om inrättande
av det nya sjöfartsverket.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi är alla medvetna om
att handelsministerns försvar för sin sistfödda
var skickligt; det var mycket litet
polemiskt, det saknade i betydande ut -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

sträckning kantigheter, och det formade
sig i huvudsak till en debatt om vad som
kunde anses vara lämpligt och ändamålsenligt
eller mindre lämpligt och
mindre ändamålsenligt i detta hänseende.

För säkerhets skull ansåg sig handelsministern
behöva deklarera, att han inte
hade några skumma avsikter med sitt
förslag. Mig förefaller en sådan deklaration
onödig — det är ingen som hyst
den sortens misstanke.

Vad vi här resonerar om är ju den
rationella lösningen av ett förvaltningsorganisatoriskt
problem, vad som är den
ändamålsenliga lösningen av frågan om
de administrativa förutsättningarna för
en näring, om vars betydelse åtminstone
handelsministern och jag är överens.

Jag tillåter mig där att i förbigående
säga, när man såsom skäl för ett nytt
sjöfartsverk pekar på att det finns speciella
organisationer för bankväsendet,
att denna parallell absolut inte ger någonting.
Den speciella förvaltningsorganisationen
på bankväsendets område utgår
nämligen från en lagstiftning som
nödvändiggör denna organisation.

Då handelsministern — kanske som en
vänlighet mot koalitionen •— åberopar
att också jordbruket har sin speciella
administrativa instans, så hoppas jag innerligt,
att det inte betyder att handelsministern
är inne på något slags funderingar
att etablera en sjöfartspolitik efter
samma huvudlinjer som kommit till uttryck
i den svenska jordbrukspolitiken.

Handelsministern hävdar, att förslaget
innebär en rationalisering eftersom det
medför en centralisering. .lag envisas
med att på den punkten anmäla avvikande
mening. Jag är ingalunda övertygad
om att det är mera rationellt att
bryta ut vissa byråer ur kommerskollegium
och kaHa dem för ett sjöfartsverk

— det är ju vad man i själva verket gör

— och jag tror inte heller att man vinner
några nämnvärda fördelar genom
att flytta upp ett antal hamnbvggnudsingenjörer
till Stockholm och placera
dem i ett centralt ämbetsverk. Sitt arbete
utför jo dessa människor inte i
Stockholm, där behovet av fiskehamnar

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

kan anses vara tillfredsställt, utan i andra
delar av vårt land, där behovet av
fiskehamnar kan anses vara otillfredsställt.
Och jag är inte så alldeles övertygad
om att inte de rese- och traktamentskostnader,
som dan nya organisationen
på denna punkt kommer att medföra,
blir större än de formella besparingar
handelsministern kan räkna in.

Vi har ju glädjen att i kammaren nu
se den ena halvan av vår kommunikationsminister
— tyvärr i detta sammanhang
fel halva, om jag inte minns fel.
Men är handelsministern — som kanske
är rätt man i detta sammanhang — alldeles
säker på att överflyttningen av
hamnbyggnadsbyrån från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommer att medföra,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
personalbehov minskas i motsvarande
grad? Vinner man den besparing
i detta ämbetsverk, som borde vara en
följd av det nya ämbetsverkets tillkomst?
På den frågan kan naturligtvis
handelsministern svara ja, och efter
vad jag förmodar ett säkert ja. Men den
som erinrar sig vad som hände i medicinalstyrelsen,
när man ur densamma
bröt ut vad som sedan blev veterinärstyrelsen,
är inte riktigt lika säker.

över huvud taget tror jag inte, att
detta sätt att plåstra ihop ett nytt ämbetsverk
är någon rationalisering, särskilt
inte som det nya ämbetsverket administrativt
blir en fiktion. Det finns ju
inte lokaler för ämbetsverket, herr handelsminister,
man saknar den förutsättning
för rationellt samarbete, som direkt
förbindelse mellan tjänstemännens rum
innebär. En råd frågor av den arten är
i själva verket olösta.

Får jag i det sammanhanget av ren
nyfikenhet fråga: Var skall det nya ämbetsverket,
om jag nu får använda ett
modernt socialdemokratiskt ord, lokaliseras?
Skall det lokaliseras till Stockholm?
Eller till den främsta av Sveriges
städer — Göteborg? Eller skall det månne
lokaliseras i något slags anslutning
till »H 55» — i Hälsingborg? Såvitt jag
förstår, hör den frågan till de ting, om
vilka riksdagen icke anses böra erhålla
några uppgifter.

Nr 20

Tisdagen den 24 mai 1955 em.

Ang. inrättande av ett sjöfartsverk

Vad diskussionen närmast gäller är
inte avsikterna, utan de resultat ansträngningarna
leder till — och där är
jag oförskämd nog att betvivla det resultat
handelsministern utlovar. Jag har
inga bevis för mina tvivel, men handelsministern
har inte heller några bevis för
sina fasta förhoppningar och sin tro på
framtiden; därvidlag befinner vi oss alltså
i samma bål, herr handelsminister.

Låt mig till slut bara säga, att det är
riktigt att detta problem varit föremål
för något slags utredning, en utredning
som ursprungligen igångsattes efter vissa
direktiv, vilka sedermera inte längre gällde.
Men i avgörande avseenden skiljer
sig den kungl. propositionen från de resultat,
till vilka utredningen kom. Därmed
är också handelsministerns borgensman
från den svenska sjöfartsnäringens
sida en borgensman som inte längre gäller.
Jag beklagar detta förhållande, men
jag kan inte göra någonting åt det.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Svärd var besviken
över att jag inte varit särskilt polemisk
i mitt anförande. Detta tillfredsställde
inte herr Svärd; han önskade polemik.
Jag kan förstå, att han trivs bättre
i en sådan atmosfär. Men jag är av den
naturen, att jag tillät mig tala om ändamålsenlighet
och lämplighet i samband
med organisationen av ett ämbetsverk,
en administrativ enhet — jag tycker att
detta passar bättre.

Herr Svärd säger nu, att vi bara plåstrar
ihop ett par byråer på kommerskollegium,
och så blir det ett sjöfartsverk.
Jag får väl förutsätta, att herr Svärd har
läst propositionen och utskottsutlåtandet,
ty då borde han ha fått klart för sig
att övervägande delen av arbetsuppgifterna
inte flyttas över från kommerskollegium
utan från lotsstyrelsen. Herr
Svärds egen reservation innebär ju att
man skulle plåstra ihop ett antal enheter
inom olika myndigheter för att få ett
självständigt tekniskt ämbetsverk. Skillnaden
mellan oss är att jag vill gå litet
längre. Jag säger nämligen, att det är
bättre att ta steget fullt ut och få en
som jag tycker rationell organisation.

Jag kan nu inte övertyga herr Svärd
— det är jag medveten om — men jag
hoppas att kammarens ledamöter har
uppmärksammat att herr Svärd nu gör
nya utvikningar och kräver besked på
olika punkter. Han kräver besked om
lokaliseringen — som det kallas. Detta
får riksdagen, som jag hoppas, besked
om nästa år. Jag har i propositionen
upplyst, att man skall verkställa en utredning
— märk väl en utredning —
innan förslag lägges fram härom.

Sedan sade herr Svärd att halva kommunikationsministern
är bär och att den
andra halvan saknas. Jag kanske skulle
våga säga, att herr Svärd utgör en halv
högerledare och att det kanske är den
sämre halvan som är här i kammaren.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att när regeringen nu framlagt ett av
statsutskottets majoritet tillstyrkt förslag,
som innebär en beräknad besparing
i statsutgifterna på 200 000 kronor
genom en rationalisering av ämbetsverk,
är högerns talesman den främste motståndaren
till detta besparingsförslag.
Herr Svärd har sagt, att han har allehanda
invändningar att göra mot möjligheterna
att spara på detta sätt. Men
herr Svärd har själv biträtt reservationen,
som innebär att han vill ha det
mindre alternativet. Han vet naturligtvis
inte heller, hur detta går ihop i kostnadshänseende.

När jag påvisade att herr Svärd återgav
ett klassiskt citat oriktigt, förklarade
han, att det var en travestering från
hans sida. Jag förstår honom bättre
efter denna förklaring. Hans uttalande
om besparingspolitiken är också en travestering,
herr talman.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Att döma av rent yttre
omständigheter, herr handelsminister, är
väl snarare högerledaren halva Svärd,
men jag är övertygad om att han är den
bättre hälften.

Det var emellertid inte för att göra
detta påpekande som jag begärde ordet,

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

ntan det var bara för att säga, att vi
här i riksdagen naturligtvis är tacksamma
för att vi nästa år får reda på var
det sjöfartsverk skall förläggas, som vi
i kväll skall fatta beslut om, men vi hade
varit ännu mer tacksamma, om vi redan
från början hade fått uppgifter på denna
icke alldeles oväsentliga punkt.

Jag tror faktiskt att handelsministern
missförstod mig. Jag var inte alls ledsen
över bristen på polemisk ton i hans anförande.
Jag var tvärtom mycket glad för
det, ty det gav ju en möjlighet att diskutera
dessa ting ur ändamålsmässig synpunkt.

Till vad herr Näsgård senast hade att
anföra har jag ingenting att genmäla.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 146, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

7 Första kammarens protokoll 1955. Nr 20

Ang. ökad examination av tandläkare
Då emellertid herr Aastrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 90;

Nej — 38.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 147, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till kommerskollegium
jämte i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ökad examination av tandläkare

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ökad examination
av tandläkare, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 138 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande
hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) medgiva, att den prekliniska tandläkarutbildningen
finge från och med
budgetåret 1956/57 omorganiseras i enlighet
med vad departementschefen förordat; b)

godkänna av departementschefen
förordade anordningar för ökad examination
av tandläkare;

c) till Tandläkarhögskolan i Stockholm:
Utrustning av en odontologisk

högskoleklinik i Umeå för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 265 000
kronor;

d) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Utrustning av vissa lokaler m. m. för
budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 87 000 kronor;

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. ökad examination av tandläkare

e) till Tandläkarhögskolorna: Ökad

intagning av elever för tandläkarutbildning
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 47 000 kronor;

f) till Vissa ombyggnadsarbeten vid
tandläkarhögskolan i Malmö för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 50 000 kronor.

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 471 av herrar Sunne och
Huss, 11:582 av fru Sjöstrand och herr
Himmerfors, I: 470 av herr Bergman m.
fl. samt II: 583 av fröken Öberg m. fl.
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
föreläggande snarast möjligt för riksdagen
av plan för inrättande av en tandläkarhögskola
i Göteborg.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det nu föredragna utskottsutlåtandet
är enhälligt, och jag har
inte för avsikt att framställa något yrkande,
särskilt som jag är delaktig i utskottets
beslut. Jag vill emellertid ändå
foga några synpunkter till utskottets utlåtande.
Detta berör tvenne frågor, vilket
kammarens ledamöter säkerligen har
sett. Den ena gäller en omorganisation
av den prekliniska tandläkarutbildningen,
och den andra avser ökad examination
av tandläkare. Det är beträffande
den sistnämnda frågan som jag ville säga
några ord.

Jag skulle, herr talman, egentligen vilja
tala så, att den andra och sista punkten
i utskottets kläm kunde framstå liksom
i fetstil och därigenom bli alldeles
särskilt framträdande för ecklesiastikministern.
Varför vill jag då det?

Riksdagen har ju länge ropat efter
fler tandläkare i folktandvården. År efter
år har riksdagen på olika sätt gjort
sig påmind och velat att åtgärder skulle
vidtagas för att öka möjligheterna för
folktandvården att fullgöra sin uppgift.
En utredning tillsattes 1951 med uppdrag
att framlägga förslag till ökad examination
av tandläkare. Denna utredning
beräknade, att det egentligen skulle
behövas ytterligare omkring 150 tand -

läkare per år men att det under en tid
framåt skulle bli ett visst överskott, vilket
föranledde utredningen, som kanske
ansåg att vi inte skulle ha råd med det,
att beskära siffran 150 till 120. Detta
skulle vara ett tillskott till de 180 tandläkare
som redan nu utexamineras per
år, och det totala antalet nya tandläkare
skulle alltså bli 300 per år. Utredningen
ville att detta skulle ske på det sättet,
att det skulle upprättas en tandläkarhögskola
i Göteborg med en examinationskapacitet
av 100 tandläkare och att man
vidare skulle inrätta en klinik i Umeå,
som skulle få stöd av stockholmshögskolan,
med en ytterligare examination av
20 tandläkare per år.

Nu har man i departementet gjort om
utredningens förslag något. Propositionens
förslag innebär, att det skall bli en
utökning av examenskapaciteten vid
högskolan i Malmö med 20 och vidare
att vid den förut föreslagna umeåstockholmskliniken
skall utexamineras
i runt tal 40 i stället för 20 tandläkare.
Enligt det föreliggande förslaget skulle
det alltså kunna bli 60 nya tandläkare
per år. Departementschefen har då uppskjutit
frågan om inrättande av en högskola
i Göteborg. Så pessimistiskt som
ecklesiastikministern ser på möjligheten
att få en tandläkarliögskola i Göteborg
finns det tyvärr anledning att räkna med
att det kanske dröjer tio år, innan man
kan sätta i gång där. Det är en högst
allvarlig sak, herr talman, att det program,
som man har framlagt och vars
berättigande inte har bestritts, nu föreslås
genomfört endast till hälften. Det
är så mycket allvarligare som utredningen
har anfört följande: »Så länge marknaden
för de privatpraktiserande tandläkarna
icke är mättad, har kommittén
ansett sig böra varna för åtgärder, som
endast innebära en mindre ökning av
den nuvarande examinationskapaciteten.
»

Med den utvidgning som nu är föreslagen
har man tyvärr att räkna med
fortsatta svårigheter för folktandvården.
Utredningen och hela förslaget har ju
tillkommit för att det skulle åstadkommas
fler tandläkare just på detta vård -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20

område. Det år därför som jag har framhållit,
att det är angeläget att det snarast
möjligt föreläggs riksdagen en plan
för inrättande av en tandläkarhögskola
i Göteborg, såsom det hemställes i sista
punkten i utskottets kläm.

Detta är nödvändigt inte bara av det
grundläggande skälet att tandläkarkrafterna
inom folktandvården måste förstärkas
utan också därför att det måste klarläggas,
hur det skall bli med tandläkarhögskolan
i Göteborg. Skall den planeras
för en examinationskapacitet av CO
tandläkare per år -— det är det antalet
som fattas nu — så blir den ju en dyr
skola, men den blir bra. All expertis
säger, att de små högskolorna är alldeles
utmärkta ur undervisningssynpunkt,
men det är självfallet att de drar en stor
kostnad per elev, och det var väl den
omständigheten som gjorde att man ökade
ut umeåkliniken till det dubbla, ty
den skulle ju också ha blivit mycket
dyrbar, per elev räknat. Utredningen för
sin del sade, att det finns allt skäl i världen
att göra någonting för Norrland, och
därför får man också kosta på litet pengar,
men man bör inte ta till högskolan
större än att man med säkerhet kan genomföra
den. Nu föreslås en utvidgning
av umeåkliniken, och praktiskt taget all
expertis har uttalat betänkligheter angående
möjligheterna att genomföra denna.
Jag bär också mina betänkligheter i
det hänseendet. Är det sedan meningen
— vilket departementschefen är inne på
i propositionen — att malmöliögskolans
examinationskapacitet skall minskas
från 100 till 80 — det senare är dess nuvarande
kapacitet — sedan man fått möjlighet
att bygga i Göteborg, så bör man
väl ändå på ett tidigt stadium ha klart
för sig att utvidgningen i Malmö skall
vara provisorisk. I så fall bör den göras
enklare och billigare än eljest.

Det finns alltså en mängd detaljfrågor
som behöver övervägas och klaras
upp. Bland annat behöver man som sagt
ha eu plan för göteborgshögskolan, som
ändå innebär den riktiga lösningen när
det gäller att åstadkomma cn förbättring
på detta område. Jag tror, herr talman,
alt skulle vi vänta så länge, som tydligen

Ang. ökad examination av tandläkare
ecklesiastikministern räknar med, nämligen
till dess alla de byggnader som nu
planeras i Göteborg för den medicinska
fakulteten vid universitetet och vid Sahlgrenska
sjukhuset, så kommer det att
dröja alltför lång tid innan den nödvändiga
utbyggnaden kan genomföras. Det
är min bestämda mening att göteborgshögskolan
bör passas in i de byggnationer
som nu planeras i staden. Tandläkarhögskolan
är lika nödvändig för folkhälsan
som någonting annat. Jag tror att
det går att passa in den i detta sammanhang,
om man dryftar dessa angelägenheter
också med Göteborgs stads myndigheter,
alldeles särskilt sjukhusdirektionen
i Göteborg. Sjukhuset skall utvidgas,
kanske för 75 miljoner kronor, har
det sagts mig, och det är klart att detta
ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter
blir påfrestande. Men man får som sagt
försöka lösa den frågan, ty tandläkarhögskolan
är lika viktig som dessa andra
institutioner.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
herr talman, och jag hyser den förhoppningen
att de skall beaktas av statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet.
I den förhoppningen yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Arrhén (h), Bergman (s) och Sjödahl
(s).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Gustaf Karlsson
framställde inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag, och därför
kan jag fatta mig mycket kort. Dessutom
kan jag tillägga, att jag i stora delar
vill instämma i vad han här sade.

Vi har ju, herr talman, under årens
lopp försökt forcera utbildningen av
tandläkare, men någon verklig lättnad
för folktandvården har ändå inte kunnat
åstadkommas. Detta beror ju på att eftersom
befolkningen i allt större utsträckning
flyttar från landsbygden till
städerna, så kan fler och fler tandläkare
öppna privatpraktik i städerna, och till
följd därav kommer ett otillräckligt antal
tandläkare att söka sig till folkland -

100 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. ökad examination av tandläkare
vården i varje fall ute på landsbygden.
En av orsakerna till att man har försökt
forcera denna utbildning har ju varit att
folktandvården skulle förses med utbildade
tandläkare. Det tycks gå mycket
sakta, och det är mycket svårt att få
tandläkare till dessa folktandvårdspolikliniker.
Då kan man fråga sig vad som
är att göra på detta område. Ja, vi har
såvitt jag förstår två olika möjligheter.
Den ena är att ytterligare forcera utbildningen
inom landet, och den andra är
att importera ännu flera utländska tandläkare.
Vad gäller det senare alternativet
tror jag att på kort sikt kanske detta är
den enda möjligheten för oss, och det
kan tänkas att det på vissa håll då blir
en omsvängning i tänkesättet när det gäller
att förse våra folktandvårdspolikliniker
med tandläkare.

Som bekant hade vi en tid en anordning
som var av den innebörden, att
tandläkare som lämnade tandläkarhögskolorna
var skyldiga att viss tid tjänstgöra
i folktandvården. Den bestämmelsen
upphävdes emellertid, och jag tycker
att det var oklokt. Ur två olika synpunkter
anser jag att tjänstgöringsbestämmelsen
var riktig; dels bidrog den
till att förse folktandvården med tandläkare
över huvud taget, dels är folktandvårdstandläkarna
och deras arbeten
underkastade kontroll, under det att en
fristående tandläkare eller privatpraktikant
inte har någon sådan kontroll över
sig. Det skulle nog vara en fördel för
såväl tandläkarna som de behandlade
patienterna, om man hade en sådan kontroll,
framför allt under de första åren
som dessa unga tandläkare är ute i
tjänstgöring.

Inom de olika länen har vi ju under
många år sysslat med folktandvården,
men man kan knappast tala om någon
verklig ljusning, i varje fall inte i norrlandslänen.
Vid många av våra tandkliniker
har vi inga tandläkare, och vid
många andra har vi fått utländska tandläkare.
Vi är naturligtvs glada över att
över huvud taget ha någon, ty de tandläkare
som utbildas vid våra tandläkarhögskolor
öppnar gärna egen praktik,
och därför får folktandvården fortfa -

rande vara utan tandläkare. Det finns
nu ingen annan möjlighet än att vi måste
—- som jag vill kalla det — överforcera
utbildningen. Vi kanske måste gå in för
detta, och det är ur den synpunkten som
jag gärna vill instämma i vad herr Gustaf
Karlsson sade angående tandläkarhögskolan
i Göteborg. Det är troligt, att det
ligger till så att vi inte får vårt behov
fyllt förrän tandläkarhögskolan i Göteborg
verkat en viss tid. När saken ligger
så till, har utskottet varit fullständigt
överens om att här måste alla krafter sättas
till för att få fram en bättre tingens
ordning.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet på att vi här
har en fråga nr 2 i dag under ecklesiastikdepartementets
huvudtitel, där det
framställes vittutseende förslag, utan att
det finns någon som helst sakkunnigutredning
eller någon remissbehandling
bakom förslaget. Den föregående frågan
av denna natur, som vi hade oss förelagd
i dag, gällde den ökade läkarutbildningen,
och där hade Kungl. Maj:t
på egen hand tillyxat ett förslag på
grundval av en expertis, som var obekant.

För inte länge sedan avslutade en sakkunnigkommitté
sin verksamhet beträffande
åtgärder för att öka produktionen
av tandläkare i landet. Denna kommitté
kom fram till att om vi skulle få vårt
behov av tandläkare täckt, så måste omkring
300 tandläkarkandidater nyantagas
per år. Motsvarande siffra är för
närvarande 180. För att komma upp till
summan 300 föreslog kommittén dels en
ny tandläkarhögskola i Göteborg och
dels en ökad intagning i Stockholm,
kompletterad med undervisning i Umeå.
Umeåprojektet innebar enligt kommitténs
mening, att studenterna skulle undervisas
där uppe under tre terminer
på det sättet, att man skulle ta in 16 per
termin och alltså placera 48 studenter i
Umeå. Jag vill minnas att det gällde utbildningen
under tredje, fjärde och fem -

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 101

te terminerna. När kommitténs förslag
kom ut på remissbehandling, visade det
sig, att praktiskt taget alla fackliga instanser
med undantag av kollegiet vid
tandläkarhögskolan bär i Stockholm hade
avstyrkt umeåförslaget.

Vad har nu Kungl. Maj:t föreslagit
efter den misshandling, som kommitténs
projekt undergick vid remisserna?
Jo, i stället för att låta 16 studenter per
termin under tre terminer få sin utbildning
i Umeå, föreslås här, att 20 studenter
skall utbildas i Umeå men under
en tid av inte mindre än sex terminer.
I stället för kommitténs 48 studenter i
Umeå skulle det bli 120 där uppe. Därutöver
har Kungl. Maj:t föreslagit, att
en ökad intagning av studenter skall ske
i Malmö — detta senare trots protester
från tandläkarhögskolans i Malmö lärarråd.

Bakom Kungl. Maj:ts förslag ligger
som sagt ingen som helst utredning, endast
en departementspromemoria. Efter
vad som har uppgivits är denna promemoria
författad av en enda man, och
denna enda man står emot praktiskt taget
all tandläkarexpertis i övrigt i hela
landet.

I propositionen finns ingen beräkning
av det patientantal som kliniken i
Umeå kan erbjuda eller som malmöhögskolan
kan erbjuda, sett mot bakgrunden
av den ökade intagningen i Malmö. Det
finns endast vaga antydningar om hur
man skall bära sig åt för att få flera patienter.
I stället för att man i propositionen
borde ha lagt huvudvikten vid
undervisningens behov har den tandvårdande
synpunkten inom respektive
utbildningsorter kommit att skjutas i
förgrunden.

De ledamöter av kammaren som har
tagit del av utskottets utlåtande har inte
kunnat undgå att konstatera, att ett tillstyrkande
utlåtande sällan har avgivits
med så kritiska synpunkter inblandade.
I utlåtandet framhäves, att vad som nu
projekteras både i Umeå och i Malmö
måste betraktas såsom experiment, såsom
företeelser av försökskaraktär. En
del av kammarens ledamöter kan ju då
fråga: Varför har inte utskottet, när det

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster
haft denna kritiska inställning, avstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag? Svaret gavs i det
anförande som herr Näsström nyligen
höll: det är så angeläget, att vi får till
stånd en ökad produktion av tandläkare,
speciellt för folktandvårdens vidkommande,
att utskottet har ansett sig
vara tvingat att acceptera ett förslag,
som har synts utskottet otillfredsställande.

Nu får man hoppas, att den sangviniska
inställning till detta problem, som
framträder i Kungl. Maj:ts proposition,
skall bekräftas av erfarenheten. Men risk
föreligger för att vad som investeras för
ökad tandläkarutbildning i Malmö och
Umeå, där Västerbottens läns landsting
placerar stora belopp för detta ändamål,
kanske delvis i framtiden inte kommer
att visa sig vara någon god investering.

Jag skulle vilja starkt understryka,
vad herr Gustaf Karlsson yttrade för en
stund sedan. Även enligt Kungl. Maj:ts
förslag intas endast 240 adepter per år,
under det att det faktiska behovet är omkring
300. Jag hoppas, att Kungl. Maj:t i
enlighet med det uttalande som görs i utskottets
utlåtande i fortsättningen följer
denna fråga med uppmärksamhet. Vidare
hoppas jag, att vad som här beslutas
kommer att slå väl ut i verkligheten,
så att det på grund av bristande
patientunderlag inte kommer att inträffa
— vilket lär ha skett vid vissa tandläkarutbildningsanstalter
i Amerika — att
man utom lärarna har måst anställa ett
antal statliga försökskaniner, på vilka
tandläkarkandidaterna får utöva sin begynnande
konst.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av
präster

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till tillfällig
korttidsutbildning av präster jämte
i ämnet väckta motioner.

102 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 om.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 73, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 11 februari 1955, föreslagit riksdagen
att till Tillfällig korttidsutbildning
av präster för budgetåret 1955/56
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 35 000 kronor.

Den av Kungl. Maj:t föreslagna utbildningen
var avsedd att omfatta ett 40-tal
deltagare och förläggas till ettdera av
universiteten, förslagsvis universitetet i
Lund. För deltagande i korttidsutbildningen
borde gälla de villkor i fråga om
förutbildning, levnadsålder m. m., som
Kungl. Maj :t på förslag av kanslern fastställde.
Deltagarna i nämnda utbildning
borde utses i den ordning Kungl. Maj:t
föreskreve. Efter genomgången utbildning
borde deltagarna ha att för prövning
i vanlig ordning till Kungl. Maj:t
ingiva ansökan om dispens för prästvigning.
För rätt att söka ordinarie tjänst
borde fordras särskilt medgivande av
Kungl. Maj:t.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ollén m. fl. (I: 403) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson i
Bogla m. fl. (II: 501), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå vad Kungl.
Maj:t i propositionen nr 73 föreslagit;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (11:500), vari
hemställts, att riksdagen i anledning av
proposition nr 73 måtte besluta, att i
propositionen föreslagen provisorisk minimikurs
för snabbutbildning av präster
skulle helt skiljas från statsuniversiteten
och i stället med statsanslag anordnas i
inomkyrklig regi, att 35 000 kronor av
riksdagen måtte beviljas till ifrågavarande
ändamål samt att som villkor för
statsbidraget måtte anges bl. a. vad i
motionen antytts om kursens studieplaner
och förläggning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att

riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 403 och II: 501 samt II: 500, till
Tillfällig korttidsutbildning av präster
för budgetåret 1955/56 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 35 000 kronor.

Reservationer hade anmälts av, utom
andra, herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Iwar Anderson, Leander, Näsström,
Hesselbom, Sundelin, Einar Persson
och Etfving, fröken Ranmark samt
herrar Åkerström, Thapper, Blidfors och
Andreasson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å motionen 11:500
samt med bifall till motionerna I: 403
och 11:501, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

2) herr Ohlon, som likväl ej antytt
sin åsikt;

3) fröken Andersson, likaledes utan
angiven mening.

I den av förstnämnda reservanter förordade
motiveringen hade beträffande
motionerna 1:403 och 11:501 anförts
bland annat:

»Utskottet kan instämma i de kritiska
synpunkter mot departementschefens
ifrågavarande förslag, som kommit till
uttryck i sistnämnda motioner. Utskottet
vill för sin del härutöver tillägga, att
utskottet icke finner det rimligt att de
korttidsutbildade prästerna i löneavseende
skulle likställas med de studerade
som gått den ordinarie utbildningsvägen.
Utskottet vill peka på att då det
gällt vidareutbildning av folkskollärare
genom särskilt anordnad kursutbildning
för denna lärargrupp fastställts en särskild
löneställning i 23 lönegraden. Utskottet
får vidare framhålla, att man i
fråga om prästtjänsterna måste liksom
på andra områden taga hänsyn till den
för närvarande rådande bristen på akademiskt
utbildad arbetskraft. Prästbristens
problem måste enligt utskottets mening
ses i ett väsentligt större sammanhang
än vad föreliggande förslag om

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 103

korttidsutbildning avser och rationellt
lösas bland annat genom en pastoratsindelningsreform.
Utskottet förväntar
därför att en sådan reform så snart ske
kan kommer till stånd. Frågan angående
omläggning av det nuvarande folkbokföringssystemet
synes utskottet även vara
förtjänt av att närmare övervägas,
varigenom dessa prästerna nu åvilande
göromål kunna avlyftas från den egentliga
prästtjänsten.»

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Då jag väckt en motion
i denna fråga, vill jag med några ord
närmare motivera mitt ställningstagande.
Man kan naturligtvis säga, att utbildningen
av 40 prästkandidater är en liten
fråga, som icke borde framkalla några
betänkligheter. Ja, den är så liten att
den borde utan större svårigheter ha
lösts av svenska kyrkan ensam och lösts
på sådant sätt, att den icke hade behövt
föras inför riksdagen. Så hade ju också
blivit fallet, om dessa 40 kyrkligt och
kristligt intresserade personer som det
här rör sig om fått icke som nu föreslagits
en ofullständig och förkortad utbildning
på två år utan en ordinär utbildning
på tre och ett halvt år. Ingen
vill påstå, att den svenska kyrkan icke
skulle ha mäktat med att underhålla dem
ett och ett halvt år utöver den nu beräknade
tiden. Ingen vill väl heller påstå,
att det inte för detta 40-tal prästkandidater
hade varit en fördel med hänsyn
till deras kommande gärning att ha den
fulla utbildningen att falla tillbaka på.
Nu kommer säkerligen många av dem
att få lida av denna genväg till prästämbetet,
de må än i andra avseenden vara
väl kvalificerade och lämpade för den
prästerliga gärningen.

För mig är givetvis inte utbildningsfrågan
det väsentligaste för en kristen
förkunnare, långt därifrån, men när hela
utbildningstiden rör sig om tre och ett
halvt år finns det enligt min mening
inga vägande skäl att förkorta den. Att
när det gäller en kår på 3 000 präster
kyrkan skulle bringas i svårigheter, om
utbildningen icke kan slutföras till 1957
utan först några år senare, är det väl
ändock ingen som tror.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster
Som vi framhåller i vår motion uppehölls
år 1917 av 2 501 tjänster i svenska
kyrkan inte mindre än 1 181 av präster
över 65-årsåldern, genom dubbelmissiv
eller av dispenserade präster. Detta är
naturligtvis inte ett tillfredsställande tillstånd,
långt därifrån, men exemplet visar,
att man inte behöver tillgripa principiellt
och praktiskt otillfredsställande
åtgärder för att råda bot på en sådan
här tillfällig brist.

Det kan finnas anledning att i detta
sammanhang kasta en blick på frikyrkorörelsen
för att se hur den löser sina
utbildningsfrågor.

Vid Svenska missionsförbundets missionsskola
på Lidingön har man mellan
100 och 110 elever per år. Den sammanlagda
budgeten för skolan brukar ha en
slutsumma av bortåt 220 000 kronor. Då
är ändå inte inräknade gåvor in natura
och i form av kontanter från enskilda
och församlingar. Missionsskolan har
kooperativt hushåll som per år kostar
cirka 120 000 kronor. Kostnaden per elev
och år belöper sig till omkring 2 000
kronor.

Vid Betelseminariet, baptisternas utbildningsanstalt
för predikanter, har
man denna termin 30 elever. Även här
ligger kostnaden per elev och år omkring
2 000 kronor. De sammanlagda
kostnaderna går upp till 100 000 kronor.
Varje elev betalar till skolan 75 kronor
per termin. Elevhushållet är vid Betelseminariet
i likhet med det på Lidingön
kooperativt.

Vid Frälsningsarméns krigsskola räknar
man med en utbildningskostnad av
sammanlagt 5 000 kronor per elev. Denna
kostnad betalas helt av Frälsningsarmen,
och den inkluderar undervisning,
mat, husrum och kläder. Budgeten för
krigsskolan går för ett år upp till 190 000
kronor. Detta läsår har man 38 elever.

Detta är blott några exempel. I hela
landet finns det ett tiotal frikyrkliga
utbildningsanstalter för blivande pastorer,
frälsningsofficerare, KFUM-sekreterare
m. fl., och man torde inte ta till i
överkant om man räknar kostnaderna
för dessa till en miljon kronor per år.
Vid flera av dessa utbildningsanstalter
är utbildningen synnerligen kvalificerad

104

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

med akademiskt utbildade lärare, och
ända upp till åttaårig undervisning förekommer
t. ex. för metodisterna vid
överås.

Här gäller det alltså en utbildning år
för år av flera hundra pastorer helt på
frivillighetens väg. Ingen vågar väl påstå,
att svenska kyrkan icke skulle mäkta
med engångsutbildningen av 40 prästkandidater,
vilka säges äga ett varmt och
brinnande intresse för kyrkan och dess
verksamhet.

Detta är en invändning, en annan och
inte mindre tungt vägande är, att regeringsförslaget
icke löser prästbristen
i stort. Är den så allvarlig som Svenska
kyrkans diakonistyrelse anger och ecklesiastikministern
för egen del understryker,
då måste problemet tas upp på
ett helt annat sätt än vad som nu skett.
Vi har i vår motion pekat på möjligheten
att genom rationalisering och omdisponering
av prästtjänsterna bättre utnyttjat
de krafter som redan finns. Vi
har pekat på de kvinnliga prästerna såsom
en kommande reserv, vilken man
med all säkerhet icke kan gå förbi. Vi
har pekat på pastoratsindelningsreformen,
och det är intressant att se, att
även utskottet är fullt på det klara med
att »i förevarande proposition föreslagna
åtgärder icke är av natur att på längre
sikt kunna råda bot på prästbristen».
Man har brutit ut en i det stora sammanhanget
mindre väsentlig detalj av
den starkt begränsade storleksordning,
att svenska kyrkan själv äger förmåga
att lösa den på ett ur bildningssynpunkt
tillfredsställande sätt utan statsmakternas
medverkan.

En annan åtgärd av däremot utomordentlig
räckvidd för den fria teologiska
forskningen i detta land refereras
ganska utförligt i utskottsutlåtandet. Jag
åsyftar den omläggning av den teologiska
utbildningen, som fastställts genom
ny stadga av den 6 maj detta år.
Jag vill till kammarens protokoll ha antecknat,
att denna stadga rönt kraftig
kritik från universitetshåll. I sitt remissyttrande
av den 8 juni i fjol yttrade
exempelvis teologiska fakulteten i Uppsala
bl. a.: »Det kan för ett realistiskt

betraktelsesätt inte råda några som helst
tvivel om att den föreslagna ordningen
komme att innebära en lika stark som
genomgående sänkning av de teologiska
studiernas och den teologiska bildningens
nivå. I fråga om den lägre undervisningen
skulle denna delvis bli av så
elementär art, att den icke längre kan
rubriceras som sådan vetenskaplig undervisning,
som det enligt universitetsstatuternas
§ 1 är universitetens uppgift
att meddela. Snabbt nog komme också
följderna att visa sig för den högre
utbildningens del, lika väl som möjligheterna
för svensk teologisk forskning
i motsvarande grad skulle minskas, då
det gäller att hävda den internationella
rangställning som densamma intar inom
ett flertal av sina olika discipliner. Det
torde vara förståeligt att teologiska fakulteten
icke är hågad att medverka till
en utveckling i denna riktning. Teologiska
fakulteten vill för sin del lösa de
föreliggande problemen på ett i princip
helt avvikande sätt.»

Det skulle föra mig alldeles för långt
att gå in på dessa ändringsförslag. Vad
som bär berört mig illa ur demokratiska
synpunkter är dock, att när fakulteten
varmt och energiskt vädjat om en
försöksverksamhet, innan den nya stadgan
blev slutgiltigt fastställd, ecklesiastikministern
icke velat vara med om ens
denna rimliga begäran. Förre landshövdingen
Malte Jacobsson hade i början
på detta år en larmartikel i Morgon-Tidningen.
Han gjorde gällande, att om förslaget
godtas blir teologiska fakulteten
ett organ för dogmatiskt likriktande påverkan
och kommer att fungera som ett
prästseminarium. Han slutar sin artikel
med följande: »Då får vi en nyordning
för utbildning av präster och kristendomslärare
som är klart reaktionär.»

För att ingen skall hysa den missuppfattningen,
att fakulteten i Uppsala skulle
i sin kritik mot stadgan hysa en för
kristendomen och dess intressen mindre
intresserad inställning än universitetskanslern
och ecklesiastikministern, vill
jag framhålla, att det framgår av handlingarna
att en av frikyrklighetens ledande
män, professor Gunnar Westin,

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 105

står som en av de för uppsalafakultetens
förslag närmast ansvariga och mest intresserade.
Ingen misstänker honom för
ljumma kristendomsintressen. Ur sakliga
synpunkter måste jag beklaga, att riksdagen
först i efterhand och på detta sätt
fått kännedom om denna för hela vår
teologiska forskning utomordentligt betydelsefulla
fråga, ehuru jag givetvis
ingalunda sätter i fråga ecklesiastikministerns
konstitutionella befogenhet. Att
utskottsmajoriteten synbarligen okritiskt
accepterar denna stadga mot de närmast
sakkunnigas bestämda och energiska protester,
gör utskottsutlåtandet emellertid
ur mina synpunkter icke mer utan i stället
mindre godtagbart.

Varje gång frågan om stat och kyrka
diskuterats av riksdagen, inte minst av
denna kammare, har statskyrkoprästens
relativt höga kulturella standard skjutits
i förgrunden som ett värdefullt tillskott
och detta med full rätt. Här har vi
en av de friska frukterna på statskyrkans
multnande träd. Jag erinrar mig
vad Arthur Engberg som ecklesiastikminister
yttrade i en debatt med herrar
Sandegård och Rickard Lindström här
i första kammaren år 1937. Han betonade:
»För staten och statslivet är otvivelaktigt
umgänget och samlivet med en
religiös kultur, som har den högsta möjliga
standard, en tillgång av första ordningen.
Enligt min tanke kan och bör
staten icke förklara sig desintresserad
och urarva i den religiösa kulturen.»

Det förefaller näppeligen som om de
höga krav, Arthur Engberg ställde på
den religiösa kulturen, nu längre skulle
upprätthållas och hållas i helgd — i
smått liksom i stort. Detta är i så fall en
förlust för både stat och kyrka.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herrar Karl
Andersson, Gustaf Karlsson in. fl. avgivna
reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Eftersom jag har skrivit
under motionen 1:403 borde jag återfinnas
bland reservanterna. AU så inte
är fallet beror på att jag inte kan acceptera
reservanternas motivering.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

Jag skall inte gå närmare in på prästutbildningen
■—- den förre talaren har
lagt upp riktlinjerna. Det finns emellertid
några uttalanden som jag, bara i förbigående,
vill beröra ett ögonblick.

Det talas exempelvis om att det finns
kvinnliga teologer, som kan tas i anspråk.
Det är alldeles riktigt att så är
fallet, och jag hoppas för min del att
de också kommer att tas i anspråk, men
jag vill understryka att detta inte bör ske
under motivering av något slags prästbrist,
utan att användandet av kvinnliga
teologer för prästkallet bör ske ur helt
andra, principiellt betonade synpunkter.
För att undvika missförstånd och förtydliga
saken vill jag tillägga, att reservanterna
inte heller gjort gällande, att
de kvinnliga teologerna skall tas i anspråk
bara av detta skäl.

Men reservanterna gör också ett ganska
onyanserat uttalande beträffande lönefrågan,
när det gäller de eventuellt
korttidsutbildade prästerna. Jag skall inte
gå djupare in på den frågan heller,
men jag vill säga att jag av en del skäl,
som inte direkt hör hit, inte kan acceptera
reservanternas resonemang.

Sedan, herr talman, har vi det viktigaste.
Det står i motiveringen till reservationen,
att prästbristen bör avhjälpas
bl. a. genom en rationell lösning av pastoratsindelningsfrågan.
Det är detta uttalande
jag är mest rädd för. Jag har tidigare
interpellerat just i pastoratsindelningsfrågan,
och jag anser att indelningen
bör ske ur synpunkten av den kyrkliga
verksamhetens effektivitet och inte
under hänsynstagande, mer eller mindre
utsagt, till den tillfälliga prästbristen.

Jag skall, herr talman, inte ta tiden i
anspråk längre ulan nöjer mig med att
yrka bifall till klämmen i reservationen,
vilket är detsamma som avslag på
propositionen.

I händelse det blir bifall till detta yrkande,
hemställer jag att motiveringen i
reservationen måtte utgå.

I fröken Anderssons yttrande instämde
herrar Mogård (s), Eskilsson (h),
Ebbe Ohlsson (li) och Söderquist (fp).

106 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Herr Ollén ömmade nyss
för standarden hos svenska kyrkans
prästerskap. Han var rädd för att den
kulturella och vetenskapliga nivån skulle
gå ned, om man ginge med på denna
korttidsutbildning. Han och hans medmotionärer
har i sin motion skrivit följande
(s. 55 i statsutskottets utlåtande)
som jag fattar som det viktigaste: »Den
principiella invändningen vänder sig
dock emot det underkännande av en gedigen
utbildning för våra präster, som
förslaget innebär. Att, för att kunna fylla
alla nummer i den prästerliga tjänsteförteckningen,
ge avkall på denna utbildnings
grundliga både teologiska och
humanistiska innehåll måste lända till
skada både för kyrkan och för samhället.
»

Gentemot detta ganska kategoriska uttalande
från motionärerna skulle jag
vilja ställa vad universitetskanslern har
sagt. Det återfinns på s. 53 i utskottsutlåtandet.
Universitetskanslern har ansett,
att en korttidsutbildning av präster är
av det föreliggande läget motiverad.
Kanslern har i anslutning härtill framhållit,
att prästbristen säkerligen kommer
att framtvinga dispenser, och att
det under sådana förhållanden måste
framstå som bättre, om en dispenserad
präst erhållit åtminstone en viss akademisk
teologisk utbildning.

Enligt förslaget skulle ett antal —
fyrtio stycken har angivits — mogna
män, som skall vara minst 30 år, genomgå
en förkortad utbildning. Man har
räknat med ett och ett halvt år plus
en praktisk termin. Det är att märka att
man har räknat med att dessa män skall
ha antingen studentexamen och något års
universitetsstudier eller folkskollärarexamen
eller någonting liknande. Det är alltså
en mycket god allmänbildning, som
de har såsom grund. Och de skall få en
översiktlig teologisk utbildning. Jag kan
inte förstå att man skall vara så förfärligt
rädd för att den kulturella standarden
hos den svenska statskyrkans prästerskap
skall sjunka, om dessa fyrtio personer
får träda i kyrkans tjänst.

Det finns naturligtvis andra alterna -

tiv, som kanske får tillgripas i alla fall.
Vi har hittills fått in en hel del mycket
välutbildade prästmän från Norge. Jag
tror att de i viss utsträckning har kommit
från den s. k. menighetsfakulteten i
Oslo. Den som har hört deras predikningar
kanske i vissa fall vill hänföra
dem till väckelsepredikanternas skrå.
Jag vill inte säga något ont om dessa
präster. De har sin lära och sin tro, men
den kanske på vissa punkter inte överensstämmer
med det moderna kyrkfolkets
åsikter i Sverige just nu.

Vi har tidigare under ett visst skede i
stor utsträckning dispenserat frikyrkopastorer.
Jag vill inte säga något ont om
dem heller. Det är duktigt folk, som på
den vägen kommit in bland statskyrkans
prästerskap. Men om man, såsom herr
Ollén, vill se på den kulturella standarden,
måste man väl ändå medge, att den
som tagit studentexamen eller folkskollärarexamen
och sedan haft praktisk
verksamhet under ett antal år och dessutom
hunnit till någorlunda mogen ålder,
bör ha utsikter att efter denna förkortade
utbildning fylla sin plats på ett
någorlunda hyggligt sätt.

Kungl. Maj:t har nu utfärdat den nya
stadgan för den teologiska utbildningen.
Men vi har under årens lopp haft en
ganska skiftande utbildning även på detta
område. Under förra århundradet —
det finns en och annan äldre prästman
kvar ännu från den tiden — var inte
den teologiska prästutbildningen så förfärligt
grundlig. Den motsvarade i vart
fall inte de krav som man nu ställer på
utbildningen. Under de senaste decennierna
har det faktiskt också legat så
till, att den som skulle avlägga teologie
kandidatexamen inte har varit nödsakad
att avlägga teologisk-filosofisk examen
som nu tycks komma att avskaffas, utan
man kunde först ta en filosofie kandidatexamen,
och om man gjorde det, kom
man undan ett ur teologisk synpunkt så
viktigt ämne som hebreiskan. Man kunde
nämligen ha underbetyg i gamla testamentets
exegetik och bli teologie kandidat
i alla fall. Jag skulle vilja fråga
herr Ollén, om han anser att en sådan
teologie kandidat i vetenskapligt och

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 107

kulturellt hänseende till fullo motsvarar
den standard som bör krävas av svenska
kyrkans prästerskap.

Sammanfattningsvis anser jag att man
här bör bortse från den akademiska lärdomshögfärden
och ta hänsyn till de
praktiska förhållandena. Den utbildning
som här föreslås är en förkortad utbildning
och naturligtvis i vissa avseenden
bristfällig, men den är avsedd att bibringas
sådana personer, som nått mogen
ålder och har en god allmän underbyggnad.
Jag tror inte att svenska kyrkan
skall behöva skämmas över detta
tillskott till sitt prästerskap.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Tjållgren (bf)
och Pålsson (bf).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Sedan andra kammaren
nu har bifallit reservationen, kan jag fatta
mig ganska kort. Jag vill emellertid
upprepa några ord, som jag sagt i utskottet.

Det finns kanske ibland i riksdagen
litet olika uppfattningar om statskyrkan
och om prästerskapet i allmänhet, men
på en punkt har vi, såvitt jag kunnat utröna,
varit överens hela tiden, nämligen
att vår statskyrkas präster har en mycket
gedigen utbildning. Det är den som
vi har velat slå vakt om genom vår reservation.
Vi har byggt vår framställning
i reservationen på de motioner,
som bär väckts i båda kamrarna. Det har
ju varit fyrpartimotioner. I andra kammaren
är en motion undertecknad av
Gustafsson i Bogla, Braconier, Hagård,
Helga Sjöstrand, Ingrid Andrén, Elis Håstad,
Edith Liljedahl, Per Svensson i
Stenkyrka och Einar Andersson i Hyssna.
I denna kammare var den likalydande
motionen undertecknad av David Ollen,
Anna Sjöström-Bcngtsson, Martin
Söderquist, Ebon Andersson och Tor
Björnberg.

Vi har tagit hänsyn till vad som framförts
i dessa motioner. Nu vet vi att vår
motivering i reservationen har tolkats
på olika sätt. Det är väl kanske inte nå -

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster
gonting att säga därom. Man kan inte
komma med en kläm till ett yttrande
utan någon motivering. Sedan kan man
naturligtvis diskutera om hur motiveringen
skall se ut. På den punkten ber
jag att få säga, herr talman, att motiveringen
är ingen hjärtesak för mig. Vi har
bara framfört de kritiska synpunkter,
som varit utslagsgivande för oss.

Vi har nyss diskuterat frågan om ökad
examination av tandläkare. Jag undrar,
hur riksdagen skulle ta emot en proposition
med förslag om förkortad utbildning
av tandläkare och dessas inplacering
på samma löneplan som gäller t. ex.
för folktandvårdens tandläkare. För inte
länge sedan beslöt riksdagen om vidareutbildning
av folkskollärare, som sedan
skulle kunna tjänstgöra på ett högre stadium.
Därvid skapade vi en särskild lönegrad
för dessa lärare. En orsak till
våra betänkligheter mot det framlagda
förslaget om prästerna är, att vi befarar
att det, om riksdagen godtar Kungl.
Maj:ts förslag, kan komma att skapas ett
prejudikat i fråga om lönegradsplaceringen
som kan bli besvärlig i framtiden.

I reservationen nämner vi även angelägenheten
av en pastoratsindelningsreform.
Alla som vill se nyktert på frågan
måste väl medge, att när vi på det
prästerliga området har ont om högkvalificerade
krafter, måste vi tillse att
vi får bästa möjliga användning av de
präster som har den goda utbildning
som vi vill förorda. Även på detta område
måste vi få till stånd en rationalisering,
som är nödvändig ur många synpunkter.

Reservanterna erinrar också om riksdagens
beslut nyligen om möjligheten
för kvinnor att utbildas till präster. I
propositionen anföres, att det blott kan
bli fråga om ett sådant fåtal kvinnor,
att denna möjlighet inte har någon som
helst betydelse för att lösa prästbristen.
Jag är inte så säker på det. I herr
Stålils motion nämns, att det finns ett
hundratal kvinnliga teologie kandidater,
som skulle vara lämpliga för utbildning
till präster. Jag vågar inte bestämt uttala
mig om hur det ligger till härvid -

108 Nr 20

Tisdagen den 24 mai 1955 em.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

lag, men efter all den diskussion som förekommit
om kvinnliga präster skulle
det förvåna mig mycket, om det endast
finns några få kvinnor som vill ägna sig
åt prästbanan. Vad har man då bråkat
om under alla dessa år, om det skulle
ligga till på det sättet? Det är naturligtvis
även en princip som man här kämpar
om, men jag utgår ifrån att om det
blir möjligt för kvinnorna att komma
in på den prästerliga banan, kommer
de säkert också att utnyttja den möjligheten,
såsom de har gjort på alla andra
områden.

I reservationen påpekar vi även önskvärdheten
av en omläggning av det nuvarande
folkbokföringssystemet. I vårt
moderna samhälle söker vi ju på bästa
sätt tillvarata de väl utbildade krafterna
och tillse att de får en tjänstgöring som
motsvarar vederbörandes utbildning.
Även på det prästerliga området bör
samma princip tillämpas. Vid folkbokföringen
torde prästerna få ägna många
timmar åt rena skrivbordsgöromål, som
en ung flicka skulle kunna göra mycket
snabbare och kanske också bättre.

Detta är, herr talman, skälen till att
reservanterna inte vill vara med om den
föreslagna epa-utbildningen av präster.
Andra kammaren har, såsom jag nämnt,
redan bifallit reservationen, varför det
kanske inte finns anledning för mig alt
ytterligare utveckla vår uppfattning.

Vad sedan gäller motiveringen, om
den skulle bli föremål för senare överläggning,
vill jag bara än en gång understryka,
att den inte är någon lijärtesak
för mig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Andersson,
Karl, (s).

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Även om andra kammaren
redan har gått emot propositionen,
hoppas jag att första kammaren vill underkasta
densamma en ingående och
noggrann prövning.

Vad som har gjort att jag har varit angelägen
att få fram denna proposition,

som kyrkans män har bett om och ansett
vara synnerligen angelägen, är att
vi har prästbrist och att denna kan beräknas
bli betydligt värre under de närmaste
åren. Den prästbrist som vi redan
har visar sig på det sättet, att det har
varit svårt att besätta prästbefattningar
främst i vissa av rikets avlägsnaste delar.
Man har vidare på många håll inte
någon som helst prästerlig reserv för
sjukdomsfall, semester och dylikt. Under
den tid som jag har varit i ecklesiastikdepartementet
har vi fått dispensera
ganska många sökande till prästerlig
tjänst. Tendensen har gått mot allt fler
dispenser på den sista tiden. Enbart under
denna vår tror jag att vi har beviljat
fyra eller fem dispenser för tjänstgöring
i vårt nordligaste stift. Biskopen
där sade till mig häromdagen, att han
skulle behöva ungefär 20 präster för att
täcka hela behovet.

Det är alltså inte tu tal om att det råder
prästbrist i landet, och det kan statistiskt
bevisas att den kommer att bli värre
under de närmaste åren. Då är frågan
bara, om vi såsom hittills skall dispensera
sådana sökande som anmäler sig,
som blott läser en del i vissa teologiska
ämnen och som har en mycket varierande
grundutbildning. Skall vi dispensera
dem efter biskoparnas och domkapitlens
mer eller mindre livliga tillstyrkanden
och oftast emot både en teologisk fakultets
och universitetskanslerns avstyrkande?
Eller skall vi i stället försöka få
fram en sådan grupp som dessa, som
skulle kunna få en åtminstone någorlunda
hygglig teologisk utbildning och för
vilka man dessutom kräver en grundutbildning
som är högre än flertalet av
dem, som vi på senare tid har dispenserat,
har haft. .lag hoppas att inte någon
i kammaren fått den missuppfattningen,
att det här är fråga om att sätta något
som man kallar för epa-utbildning i stället
för den utbildning som nu ges vid
de teologiska fakulteterna. Det är fråga
om att sätta, jag skulle vilja säga, en
halv teologie kandiatexamen i stället för
de mycket varierande, oftast mycket små
teologiska kunskaper, som de nu dispenserade
har. Det är inte någon som helst

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 109

tvekan om att denna grupp kommer att
höra till de bättre bland dem, som vi
behöver dispensera. Men jag vill också
framhålla, att det ändå inte är fråga om
att den, som går igenom denna kurs,
automatiskt blir prästvigd, utan vederbörande
skall dessutom prövas inför vederbörande
biskop för att det skall utrönas,
om han fyller även andra kvalifikationer
med hänsyn till vad prästämbetet
kräver. Det är ingen tvekan om att
de, som med goda vitsord går igenom
kursen, kommer att anses ha tillräckligt
teologisk bildning för en dispens. Men
det är inte därmed sagt, att de får dispensen,
ty det måste bli ännu en prövning.

Nu menar somliga att detta lönetekniskt
sett är en mycket allvarlig sak. Varför
har man inte under alla de år, då vi
har behövt ha dispenserade präster i detta
land, kommit på den tanken förr? Vi
har aldrig haft någon särskild lönegrad
för dispenserade präster, och vi skall väl
inte heller behöva ha det för dem, som
tillkommer under den närmaste tiden. I
varje fall har ingen väckt motion här i
riksdagen om att det skulle införas en
lägre lönegrad för präster, som har dispenserats
under senare tid. Det kommer
att bli detsamma för den grupp, som det
här är fråga om, nämligen att vederbörande
inte omedelbart i och med dispensen
för prästvidgning får lov att söka
och inneha ordinarie prästerlig tjänst.
De blir inte komministrar och kyrkoherdar
och får därmed inte de högsta lönegrader,
som vi har i den prästerliga löneskalan,
men de kommer in i den reglerade
befordringsgången, och det tycker
jag är ganska rimligt. Det är först
sedan de visat sig väl fylla ett prästerligt
värv som de efter särskild ansökan
och klar tillstyrkan från vederbörande
domkapitel kan få rätt att söka komministertjänst
och efter ytterligare lång tid
kyrkoherdetjänst. Det gäller för alla dispenserade
och kommer att gälla även för
dem det nu iir fråga om. De skall således
inte omedelbart kunna komma in på ordinarie
plats och med höga löner.

Det förefaller, som om intresset för
den motivering, som reservanterna har

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster
frambragt, inte är så särskilt stort. Jag
kan emellertid ändå inte underlåta att
säga —• liksom jag sade i andra kammaren
— att mig förefaller det litet tråkigt
att reservanterna skjuter fram den pastoratsindelning,
som är att vänta, alldeles
särskilt som vi bland reservanterna
har personer, som suttit på föregående
kyrkomöte. Vi skall nämligen erinra oss
att man vid den pastoratsindclning, som
det föreligger förslag om, räknar med -—
och på den punkten gav kyrkomötet
också sin tillstyrkan — att det skall bli
en omplacering av prästerliga arbetskrafter
i landet från en del små landsbygdspastorat,
som för närvarande uppenbarligen
är för små, till de större städerna
och de nya framväxande industrisamhällena,
som behöver präster. Det
förslag, som sålunda accepterats av dem,
som hyser omtanke om det kyrkliga livet
här i landet, innebär inte någon nämnvärd
minskning av antalet präster.

Nå, säger man, men de kvinnliga prästerna?
Jag vill genast säga, att jag inte
har någonting emot kvinnliga präster,
och jag skall gärna medverka till att det
blir sådana redan så snart vi på grund
av grundlagsändringsschemat kan få det.
Men är det någon av kammarens ledamöter
som tror att vi får uppsjö på kvinnliga
teologie kandidater, som vill låta
prästviga sig och tjäna kyrkan redan under
den period, som det är fråga om, då
det blir ont om präster här i landet?
Ingen har ifrågasatt det, och jag tror det
inte heller.

Nog är det därför angeläget att under
den närmaste övergångstiden kyrkan får
det antal dispenserade präster, som vi
inte kan få på det normala sättet. Frågan
är bara, om vi bland dessa dispenserade
präster och såsom en ganska betydande
grupp av dessa skall försöka att
få en del med den relativt goda teoretiska
teologiska utbildning, som propositionen
avser, eller om vi skall nöja oss
med präster med en sämre utbildning.

Det har i denna kammare liksom i
medkammaren gjorts invändningar mot
den teologiska stadga, som Kungl. Maj:t
för kort tid sedan fastställde. Jag vill
emellertid erinra om att den nya teolo -

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

giska stadgan avser att minska både
prästutbildningens längd och framför
allt kristendomslärarutbildningens längd.
Inte minst den senare har här i landet
under många år varit alltför tung, och
det är orsaken till att vi har en särskilt
stor brist på kristendomslärare. Vi kan
emellertid i detta sammanhang tänka på
vad vi har gjort på andra områden. Vad
innebär den nya filosofiska stadgan,
som ingen reser någon invändning mot?
Jo, att man skall söka förkorta utbildningen
för filosofie magistrar. Vad innebär
den nya mediciniska stadgan, som
vi antog i fjol och som alla var mycket
belåtna med? Jo, att den medicinska utbildningen
skall förkortas från över åtta
år till knappt sju år. Alla tycker att detta
är tämligen bra. Vi skall inte falla i
farstun, därför att en och annan kritiserar
den teologiska stadgan.

Men det är klart att här finns en
springande punkt som man kan ha delade
meningar om: den nya stadgan innebär,
att de studerande till att börja
med får en översiktskurs över samtliga
ämnen och sedan får fördjupa sig i ämnena
ett efter ett, såsom alltid varit
brukligt. Emellertid står bakom denna
stadga teologiskt högt bildade personer,
som anser det säkert att denna översiktskurs
kommer att bli till fördel för
den teologiska utbildningen i vårt land.

Nu förhåller det sig ju så, att översiktskursen
är lämplig just för den
grupp, som jag i propositionen föreslagit
skulle få en kortare utbildning för
att sedan kunna bli präster genom dispens.
Och eftersom översiktskursen nu
ändå skall införas vid våra teologiska
fakulteter —■ som ju i dagens läge inte
är över hövan tyngda av studerande och
examination —- kan den kurs vi nu diskuterar
på ett enkelt sätt och utan större
kostnader än 35 000 kronor sättas in
för denna särskilda grupp. Statsfinansiellt
är denna frågas betydelse lika med
noll, det erkänner ju även alla reservanterna.

Men jag vill peka på att det väl ändå
måste vara en fördel att kursen ordnas
i akademiskt sammanhang och att dessa
personer får tillfälle att under två år vis -

tas vid ett universitet och bli delaktiga
av andan där. Detta måste vara något
helt annat än om var och en studerar
hemma hos sig och sedan tenterar så
gott han kan.

Jag kan inte finna annat än att detta
är ett riktigt sätt att lösa kyrkans nuvarande
svårigheter i detta avseende.

Meningen är ju också, att vederbörande
skall vara litet till åren komna. Det
är inte fråga om någon direkt konkurrens
med de nya studenterna. I regel
skall dessa äldre studerande ha avlagt
studentexamen och genomgått utbildning
för något yrke, som de sedan ägnat
sig åt. Deras allmänbildning och erfarenhet
skall i det stora hela vara av
den arten att de, såsom jag redan sagt,
står klart före flertalet av dem vi nu
dispenserar. Givetvis skall de också utväljas
noggrant och före dispensen ytterligare
prövas med avseende på sina
personliga förutsättningar för prästkallet.

Enligt min mening kan ingen som
helst tvekan råda därom, att denna
grupp blir överlägsen de flesta av dem,
som vi eljest är tvungna att dispensera
för tjänst i den svenska kyrkan. Det
skall bra mycket till för att man med
fog skulle kunna förklara, att detta inte
är till fördel för kyrkan. Den svenska
kyrkan behöver dessa präster, och jag
hoppas fortfarande, trots andra kammarens
beslut i dag, att riksdagen kommer
att medverka till att kyrkan får denna
förstärkning av sin prästutbildning för
de närmaste åren.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! I ett tidigare anförande
har herr Ohlon bringat i erinran de omständigheter,
som gjort sig gällande i
samband med framläggandet av propositionerna
om läkarutbildningen och sedermera
angående även tandläkarna.
Han konstaterade, att det i dessa två
fall hade visat sig en tendens, att ecklesiastikdepartementet
måhända inte gjorde
det förberedande arbetet så grundligt
som önskvärt vore. Av herr Olléns anförande
nyss framgick, att han ansåg att

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 111

förarbetet till stadgan för prästutbildningen
skulle kunna vara ett tredje fall
i det avseendet.

För den händelse härvidlag föreligger
en tendens inom ecklesiastikdepartementet,
ansluter jag mig till de framförda
synpunkterna. Det är i så fall av vikt
att understryka, att frågorna bör vara
på vederbörligt sätt utredda, innan de
lägges fram på riksdagens bord.

Denna fråga om korttidsutbildningen
av präster ligger emellertid till på ett
annat sätt, sedd mot den bakgrund jag
nyss antydde. Den är verkligen utredd.
Här föreligger — jag tror visserligen,
att det ordnades litet grand i sista stund
— en vederhäftig utredning av preceptorn
i statistik vid Göteborgs universitet
Hannes Hyrenius, som ett stort antal
av kammarens ledamöter helt säkert
erinrar sig såsom medarbetare vid den
stora jordbruksutredningen i början och
mitten av förra årtiondet. Han har konstaterat,
att vi fram mot 1960 har att
räkna med en prästbrist av 350 invidider,
och det siffermaterial som därvidlag
presenteras torde näppeligen kunna
jävas.

Hur resonerar man då, när det gäller
att bota den skada, som kan följa av så
stora vakanser som det här kommer att
röra sig om? Ja, därvidlag räknar man
med, att dispensvägen måste tillgripas.
Detta har redan skett; ibland oss finns
ett antal dispenserade präster. Och så
som jag fattat denna sak, innebär de
av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna
bland annat, att man får möjlighet till
en normalisering av dispensväsendet.
Man får preciserat vad som skall fordras,
för att en person skall kunna dispenseras
till prästerlig verksamhet.

Men sedan har vi också, såsom jag nu
ser saken, detta specialfall med dessa
40, vilka som en engångsföreteelse skall
beredas möjlighet att gå igenom en korttidsutbildning
och därefter ställa sina
krafter till kyrkans förfogande. Skulle
detta bidraga till att på ett farligt siitt
hota standarden inom det svenska prästerskapet
och annat mera, som man har
fått höra i det sammanhanget? .lag kan
inte förstå, att denna lilla angelägenhet

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster
har med så magistrala ting att göra. Här
gäller det bara, att vi redan har personer
anmälda, som av den ena eller andra
anledningen känner en så stark och mäktig
dragning till den prästerliga verksamheten,
att de vill lämna nuvarande
tjänster och sysselsättningar, underkasta
sig den partiella utbildningen eller vad
jag skall kalla den och därefter under
sin återstående livstid utöva prästerlig
verksamhet. Under föredragningen av
ärendet på statsutskottets andra avdelning
fick vi ett rätt gripande intryck av
att här föreligger individuella beslut hos
dessa 40, och dem bör vi respektera.

För min del anser jag också, att ett
dylikt betraktelsesätt står i överensstämmelse
med den ömsinthet, som riksdagens
kamrar i andra sammanhang har
visat mot sådana, som under barndomen
och ungdomen inte haft tillfälle att studera
men därefter vid mognare år gripits
av studielust och fått en annan inriktning.
Jag tänker närmast på det beslut,
varigenom vi häromåret inrättade
gymnasiet för vuxna. Tanken att ge dispens
för de 40 personer, som det här gäller,
är mina damer och herrar, efter vad
jag förstår parallell med den, som låg
bakom beslutet att inrätta gymnasiet för
vuxna.

Det finns ingenting, som väckt min
ovilja i så hög grad, som när det i det
här sammanhanget det oaktat talats om
»epa-präster», ty i det uttrycket ligger
någonting ringaktande, att någonting är
av en värdehalt, som man inte skulle
önska.

En prästs viktigaste värv — det kanske
är djärvt att ge sig in på det temat,
men även en lekman kan tro sig ha en
uppfattning om den saken — är inte
att predika och rutinmässigt sköta expeditionsarbete,
utan en prästs viktigaste
uppgift är den s. k. själavårdande verksamheten.
Viktigast är, hur han uppträder
vid sjukbädden och dödsbädden och
om han där är till hjälp och verkligen
har någonting att ge. Det är i dylika
stunder prästens halt prövas och det avgöres,
om han är skickad och lämpad
för sill höga uppgift. I det avseendet tror
jag inte, att man behöver misstro dessa

112

Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

40, som det här rör sig om och som av
verklig dragning kommer till uppgiften
och säkerligen uppfattar den såsom ett
kall och icke ett sätt att vinna försörjning.

Det finns emellertid en fråga, som i
det här sammanhanget har en mera
krass betydelse och som jag såsom praktisk
människa måste fästa avseende vid.
Den gäller dispensförfarandet. Det står
i reservationen, att vi har folkskollärartjänster,
som placerats i 23 lönegraden,
och reservanterna frågar, varför man inte
här skulle dra en parallell. Dessa folkskollärare
i 23 lönegraden och de korttidsutbildade
prästerna är dock inte
fullt jämförliga. Jag fäster återigen uppmärksamheten
på, att vi redan har dispenserade
präster, som säkerligen beträffande
sin teoretiska bakgrund — utbildning
och annat mera — kommer att
framstå såsom en lägre dignitet i jämförelse
med dem, som kommer att genomgå
den föreslagna korttidsutbildningen
av präster. Det har också av
statsrådet här understrukits, att dispens
får sökas både vid tillträdet till kurserna
och när de studerande sedan skall in
på den prästerliga banan. Parallelljämförelserna
kan därför göras på andra
områden. I Kungl. Maj:ts utredningar har
det påpekats, att dispenser förekommit
tidigare, när det gällt viss juridisk
tjänst. Det har vidare erinrats om, att
när man under och efter andra världskriget
gjorde värnpliktiga till officerare
med förbigående av krigsskoleutbildningen,
var det aldrig fråga om annat än
att de skulle placeras i den lönegrad,
som deras militära grad berättigade dem
till. Så bör det nog vara i det här fallet
också. Jag vill också erinra om, att
vi såsom adjunkter godtar personer med
folkskollärarutbildning och fyra akademiska
betyg. De kommer i de lönegrader,
som gäller för läroverkslärare.

Vad jag anfört utgör några synpunkter,
herr talman, som för mig har varit
avgörande, då jag ansett mig kunna godta
Kungl. Maj:ts proposition. Den omständigheten,
att just nu andra kammaren
med 91 röster med 81 med strykande
av motiveringen godtagit reservatio -

nens kläm, bör ingalunda förskräcka utskottsmajoriteten,
som är mycket talrikt
företrädd i denna kammare. Vi som är
av samma mening behöver bara samla
elva rösters övervikt för att vi skall vinna
seger för den ståndpunkt, som är vår,
och det har vi säkert utsikter till.

I herr Arrhéns yttrande instämde herr
Nilsson, Bror, (bf).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber först att få säga
några ord till herr Arrhén. Han jämförde
den utbildning det här gäller med
gymnasiet för vuxna. Detta är väl ändå
en smula haltande jämförelse. Herr Arrhén
säger att det nu gäller personer, som
vid mognare år får tillfälle att studera,
men det förhåller sig ju på det sättet,
som herr statsrådet också sade, att de
personer, det här är fråga om, tidigare
avlagt studentexamen, jämförelsen håller
således inte.

Sedan skall jag be att få säga ett par
ord till ecklesiastikministern. Han nämnde
någonting om att dessa snabbutbildade
präster inte kunde få ordinarie
prästtjänst omedelbart efter utbildningen.
Men det är väl på det sättet, att det
är ytterst få prästvigda personer, som
omedelbart får ordinarie tjänst. De flesta
får ju gå rätt länge, innan de kan få
t. ex. en ordinarie komministratur.

Jag måste vidare säga att jag blev litet
orolig, när statsrådet nämnde något om
pastoratsindelningen. Jag tänkte meddetsamma,
att detta sannerligen inte lovade
något gott om att vi skulle få en
pastoratsindelning som det är någon
mening med. Vi har haft en genomgripande
ändring av indelningen när det
gäller de borgerliga kommunerna, och
många har ansett att vi också bör få en
rättvis indelning av pastoraten. Efter
statsrådets anförande här måste jag
emellertid säga att jag blev litet orolig
för hur det kommer att gå med den saken.

Herr statsrådet sade att han inte hade
sett till någon motion, i vilken yrkats
på en särskild lönesättning för de dispenserade
prästerna. Jag måste i min

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Nr 20 113

tur fråga: Var det någon speciell motion,
som låg till grund för beslutet om de
förut omnämnda folkskollärartjänsternas
placering i 23 lönegraden? Är det
inte Kungl. Maj:t, som bör ta initiativ
på denna punkt? Jag måste i varje fall
tolka det på detta sätt — det är väl också
den riktiga gången.

Vad beträffar dessa dispenserade präster
har vi haft och har den uppfattningen,
att det är i sällsynta fall, som
Kungl. Maj:t anser sig kunna ge dispens
åt särskilt förtjänta personer. Men här
är ju ändå frågan av en annan storleksordning.

Om vi försöker att nyktert och kallt
se på detta spörsmål, såsom man bör
göra, är det väl inte märkvärdigt att
statsrådet försvarar sin proposition. Jag
skulle bli mer förvånad, om han inte
gjorde det. Men å andra sidan bör det
väl inte anses vara förmätet av riksdagsledamöterna
att göra den undersökning
av dessa ärenden, som man är skyldig
att göra, och det har statsutskottet
gjort. Den undersökning, som har gjorts,
har grundat sig på en rad uttalanden
från olika håll. Jag vill bara nämna, att
styrelsen för svenska prästförbundet yrkat
avslag på det föreliggande förslaget.
Sedan kom det upp till prövning av en
institution, som kan kallas fullmäktige
inom förbundet, och då blev inställningen
en annan. Man har på det hållet inte
alls insett fördelarna av detta förslag.
Detta förvånar mig inte heller, ty här
kan det ju bli på det sättet, att av två
personer, som studerar jämsides, kan
den ena få hålla på dubbelt så länge
som den andra för att nå samma mål,
och detta kan väl inte vara en riktig anordning.

Jag förstår att man kan ha olika uppfattningar
om motiveringen —- vi hörde
att fröken Ebon Andersson också var
inne på detta. Jag vill ännu en gång upprepa,
att motiveringen inte är någon som
helst hjärtesak för mig, men en reservation
kan ju inte innehålla enbart en
kläm. Att det kan finnas delade meningar
om hur motiveringen bör skrivas,
förstår jag mycket vid. För mig har det
ingen betydelse, om riksdagen helt en 8

Förslå kammarens protokoll 19öö. Nr 20

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster
kelt skulle stryka motiveringen — den
är inte det verkligt angelägna i detta
fall.

Vi har inom utskottet försökt se på
denna fråga på ett opartiskt och riktigt
sätt, och jag utgår också ifrån att motionärerna
gjort det. Jag kan inte tänka
mig att man motionerar i en så pass
allvarlig fråga som denna utan att ha en
ärlig mening bakom. I varje fall har jag
uppfattat motionärerna på det sättet,
och de företräder ju alla de fyra demokratiska
partierna.

Herr talman! Jag vidhåller mitt vrkande.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara tillåta mig
att säga några ord med anledning av
herr Näsströms uttalande om svenska
prästförbundets inställning.

Man bör till en början veta, att detta
är en organisation, som omfattar 2 000
av de svenska prästerna och som alltså
kan betraktas såsom ganska representativ
för kåren i dess helhet, som räknar
3 000 medlemmar. Det förhöll sig visserligen
på det sätt, som herr Näsström
nämnde, att centralstyrelsen till en början
ställde sig tveksam och avvisande,
när det gällde den föreslagna utbildningen,
men det väsentliga blir väl ändå, att
sedan förslaget blivit föremål för diskussioner
och överläggningar, blev slutsatsen
den, att man inom fullmäktige enhälligt
beslöt att tillstyrka Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Näsström!

Det är givetvis alldeles i sin ordning
att utskottet undersökt frågan ur alla
möjliga aspekter, men det iir ju klart att
här har diskussionen i många olika instanser
och bland många olika personer,
som förklarat sig vara intresserade
för kyrklig verksamhet, ändå så att säga
byggt på felaktiga premisser. Man har
inte varit fullt på det klara med vad som
här avsetts. Man har talat om att det
blir dåliga präster och atl det blir eu
sänkning av standarden. Det iir ju dock

114 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 enl.

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

så, att detta skulle bli den bästa gruppen
av dispenserade, som vi kan tänka
oss.

Herr Näsström säger att de, som studerar
på det vanliga sättet, måste känna
sig missnöjda med att några andra,
som skulle studera jämsides med dem,
kan komma fram på bara hälften så
lång tid. Ja, det bar säkert varit så, att
i yngre teologkretsar har man inte, när
man börjat diskussionen, haft fullt klart
för sig vad förslaget egentligen innebär,
men faktum är att här gäller det, såsom
jag sade i mitt förra anförande och som
jag nu upprepar, ett antal personer som
har en mycket god allmänbildning och
som dessutom har utbildning för något
annat yrke, ibland akademisk, och som
därjämte har erfarenhet av livet genom
tjänstgöring inom ett annat yrke. Då
skulle vi av dem inte behöva kräva att
de skulle behöva studera lika länge som
de, som kommer direkt från studentexamen.

Icke förty säger vi att de inte automatiskt
blir berättigade till prästvigning
och ordinarie tjänst, utan de måste
prövas ytterligare. Märk väl, herr
Näsström, att en präst, som avlägger
examen i vanlig ordning, sällan får ordinarie
tjänst omedelbart, men han får
söka ordinarie tjänst med detsamma.
Det skulle inte dessa få göra. Herr Näsström
bor dock så nära vårt nordligaste
stift, att han nog har klart för sig att
just på grund av prästbristen däruppe
har en hel del mycket snabba befordringar
kommit till stånd. Så snabba befordringar
skulle det inte bli för de
präster det nu är fråga om.

Jag tycker fortfarande, att om man
gör en ordentlig avvägning mellan faktorer
för och emot — jag vill inte förneka
att det finns faktorer emot — så
överväger i alla fall fördelarna med att
vi vidtar denna åtgärd så klart, att jag
ännu en gång vågar vädja till kammaren
om bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag hör hemma i ett
stift dör prästbristen tidvis är mycket

besvärande, och jag har ansett att jag
fördenskull bör motivera, varför jag
trots detta kommer att med min röst
stödja reservationens kläm. Jag kan
kort och gott säga att mitt motiv är i
huvudsak detsamma som föranleder mig
att motsätta mig den nuvarande ecklesiastikministerns
systematiska sänkning
av lärarkompetensen, som jag befarar
kommer att åstadkomma skador för vårt
kulturella liv. Detta är kort och gott min
motivering.

Sedan vill jag tillägga att när man talar
om dispens, betyder det inte att de,
som dispenseras, har befriats ifrån att
skaffa sig en rätt ordentlig utbildning.
Jag tillhör domkapitlet i mitt hemstift
och har varit med om att tillstyrka åtskilliga
sådana dispenser, men innan någon,
som sökt dispens, får avlägga prästexamen
inför domkapitlet, har han fält
studieanvisningar, och det får lov att
vara vitsordade studier, även om de givetvis
inte fyller kraven för en teologie
kandidatexamen. Jag vill säga detta, därför
att det i debatten här liksom har
skymtat fram, att det som man nu föreslår
i fråga om standarden på de snabbutbildade
skulle bli så mycket bättre än
vad man får fram i fråga om dispenserade
präster, där man från fall till fall
får bedöma både deras personliga förutsättningar
i allmänhet och deras bildningsstandard.

Vad som här föreslås är i motsats till
den prövning från fall till fall, som man
där får göra, eu, såvitt jag förstår, organiserad
sänkning av standarden. Jag
vill inte alls bestrida att den utbildning,
som här sättes i fråga, kommer att bli i
det hela tillfredsställande, men att här
föreligger ett försök till organiserad
sänkning av prästernas standard, kan
det inte råda någon tvekan om. Jag tillhör
dem, som anser det vara angeläget
att prästen i församlingen har en god
bildningsstandard. Jag tror att det av
många skäl är nödvändigt, och det är
framför allt med den motiveringen, som
jag icke vill vara med om denna snabbutbildning.

Nu kan det ju sägas: Hur skall vi då
klara prästbristen? .lag tror inte att man

Tisdagen den 2 ) maj 1955 em.

Nr 20

115

löser skolväsendets problem genom den
sänkning av lärarstandarden som jag
nyss påtalat, och jag tror inte, att vi gör
kyrkan och kulturlivet i ATåra församlingar
någon verklig tjänst på lång sikt,
om vi inte söker andra vägar att lösa
prästbristens problem. De vägarna finns,
bara de utnyttjas tillräckligt.

Jag skall inte uppehålla kammaren
längre och jag har med det sagda velat
motivera, varför jag i ett av prästbrist
hemsökt stift ändå stöder reservationen,
eliuruväl med uteslutande av motiveringen,
som jag inte kan gilla.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Berglis senaste anförande
visar tydligt att han inte behärskar
den här frågan i dess helhet. Han
talar om att vi bör söka andra utvägar.
Vilka utvägar, herr Bergh? Var snäll och
förklara det litet närmare!

Sedan säger han att förslaget innebär
en organiserad sänkning av standarden.
Det är synd att jag inte tidigare hade
reda på att herr Bergh hyste denna mening,
ty då hade han och jag ordentligt
kunnat gå igenom de dispenser, som har
beviljats på senare tid inom Luleå stift.
Jag vågar bestämt påstå att det inte är
någon större procent av dom, som vi hittills
har givit dispens där, som har haft
bättre allmänbildning eller ens på långt
när lika god teologisk utbildning som
dessa korttidskurser avser att ge.

Herr Bergh var förmodligen inte inne
i kammaren, när jag talade om att hans
biskop besökt mig och sagt, att han behövde
20 dispenserade präster. .Tåg har
givit honom fyra, fem eller sex - jag
kommer inte riktigt ihåg exakt hur
många — men det är alltså ett stort gap
mellan vad han har fått och vad han
behöver, herr Bergh. Och vilken utbildning
tror herr Bergh att de kommer att
ha, som skall få de här platserna?

Nu är jag på det klara med att det inte
kommer att kunna ges så många dispenser,
att biskop Jonzon får sina 20
präster, och herr Bergh kommer förmodligen
att finna att det kyrkliga livet uppe
i Norrbotten går sin gilla gång ändå.

Ang. tillfällig korUidsutbildning av präster
Men man får räkna med att det är åtskilliga
präster elär som sliter ut sig med
egen tjänst jämte vikariat i ett grannpastorat,
medan den ordinarie där har semester
eller är sjuk. Och när vi vet alt
det inte alltid är nästgårdsväg till grannpastoratet
i herr Berglis trakter, så förstår
vi att detta kan vara rätt allvarligt.

Herr Bergh må aldrig så mycket hävda
att det här gäller en organiserad sänkning
av standarden, man kommer ändå
inte ifrån, att den grupp av präster som
man enligt förslaget skulle få fram, skulle
vara bättre utbildade än de allra flesta
av dem, som vi givit dispens under den
senaste tiden. Ingen kan bestrida att det
förhåller sig så.

Herr BERGH (h):

Herr statsrådet frågade vad det fanns
för andra vägar att beträda. Det är precis
samma vägar som vi har att beträda
då det gäller att skaffa tillräckligt med
andra tjänstemän och ämbetsmän, för
vilka akademisk utbildning är ett kompetensvillkor:
att uppmuntra de akademiska
studierna, att intressera folk för
akademiska studier, att pyssla om universitet
och högskolor. Det gäller att
bereda sådana ekonomiska villkor under
studietiden och därefter, att tjänsterna
även ekonomiskt blir lockande. Det är
en lång väg, men det är en väg som vi
måste gå, om vi över huvud taget inte
skall råka in i en kulturell stagnation
här i landet.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
tidigare höll samma anförande i denna
kammare som jag höll i medkammaren.
Efter hans excellens herr statsministerns
tal i Umeå för någon vecka sedan vet
emellertid flertalet av kammarens ledamöter
ändå vad det innehöll. Begeringen
är beredd åt'' siitta till eu utredning
för alt åstadkomma den upprustning på
universitetsområdet som herr Bergh efterlyser.
Men, herr Bergh, här är det
fråga om att komma till rätta med prästbristen
i den svenska kyrkan under de

116 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

Ang-, tillfällig korttidsutbildning av präster

närmaste fem åren, och under den tiden
torde vi inte genom denna upprustning
få fram några av de fullt utbildade präster
som skulle behövas.

Herr ARIIHÉN (h):

Herr talman! Jag skall bara tillåta mig
ytterligare en kort anmärkning i anledning
av vad som här har sagts om de
dispenserade prästerna.

De föredragningar, som vi hörde i avdelningen
rörande just den detaljen, visade,
att det är mycket vanligt, att den
dispenserade prästen senare läser vidare
och så småningom avlägger en reguljär
teologie kandidatexamen. Om detta är en
tendens, som man har anledning att fästa
uppmärksamheten vid, så ligger i så
fall den föreslagna treterminsutbildningen
för den efter detta mönster dispenserade
prästen synnerligen bra till. Han
läser nämligen under dessa tre terminer
visserligen inte exakt samma, men endast
obetydligt mindre pensa än den reguljära
studenten, som kommer till universitetet
för att studera teologi. När han
sedan skall fortsätta för att komplettera
sin korttidsutbildning, kan lian alltså göra
detta mycket lätt, ty då har han en
grund lagd, som han omedelbart kan bygga
vidare på.

Till sist, herr talman, vill jag bara
bringa i erinran, att många av de präster,
som vi nu uppfattar som ordinära
präster i vår svenska statskyrka, har
börjat såsom dispenserade präster. En
av de mest kända domprostarna i ett av
våra mellansvenska stift har börjat såsom
dispenserad präst men har därefter
avlagt teologie kandidatexamen, teologie
licentiatexamen och disputerat för teologie
doktorsgrad. Detta exempel tycker
jag i varje fall inte talar mot systemet
med dispenserade präster. Det kan även
av denna anspråkslösa begynnelse bli
någonting stort, om viljan och tågan finnes.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber endast att få
tacka statsrådet för den definition han
gav på skillnaden mellan snabbutbildade
präster och präster som har fått sedvan -

lig utbildning, när det gäller att söka
tjänster. Jag fattade statsrådet så, att dessa
snabbutbildade icke får söka ordinarie
tjänst och icke heller kan få en sådan
omedelbart, under det att de som
har utbildats i vanlig ordning, får söka
men icke får någon ordinarie tjänst.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att, utom
beträffande motiveringen, till vilken han
ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende på det nu
förevarande utlåtandet yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag till hemställan, som innefattades
i den av herr Karl Andersson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 149, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej antages det förslag till
hemställan, som innefattas i den av herr
Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 41;

Nej — 78.

Tisdagen den 24 mai 1955 em.

Nr 20

117

Ang. tillfällig korttidsutbildning av präster

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare lierr talmannen, hade yrkats,
dels att den i herr Karl Anderssons m. fl.
reservation förordade motiveringen skulle
godkännas, dels ock att nämnda motivering
skulle uteslutas.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på uteslutande
av motiveringen vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

152, i anledning av väckta motioner
angående ombyggnad av järnvägen
Gullberna—Torsås—Bergkvara till normalspår;
samt

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ärendet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.;

nr 51, i anledning av väckta motioner
med förslag till förordning om bostadssparande; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 2(5 juli 1947 (nr 570)

om statlig inkomstskatt, in. in., jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 53, angående beräkning av bevil 1-ningarna för budgetåret 1955/56, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956, dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner
angående premiering av s. k. ungdomssparande;
samt

nr 33, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sparbanker, in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o), 8:o), 10:o), 14: o) och
17: o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
ävensom

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Herr TALMANNEN yttrade: Jag hemställer,
att kammaren måtte besluta, att
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde de två gånger bordlagda
ärendena uppföres i följande ordning:
statsutskottets utlåtanden nr 150, 154,
151 och 155—-157; sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden nr 4—
7; bankoutskottets utlåtanden nr 26—31
samt memorial nr 34 och 35; första lagutskottets
memorial nr 36 och utlåtande
nr 38; andra lagutskottets memorial
nr 33 och utlåtande nr 35; tredje lagutskottets
utlåtanden nr 24 och 26 samt
memorial nr 27; ävensom jordbruksut -

118 Nr 20

Tisdagen den 24 maj 1955 em.

skottets utlåtanden och memorial nr 28
—30.

Vad herr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.54.

In fidem
Per Bergsten

Stockholm 1955. Kunsl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551025