1955 FÖRSTA KAMM AREN Nr 31 (Riksdagens protokoll 1955:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 FÖRSTA KAMM AREN Nr 31

9 — 14 december

Debatter m. in.

Onsdagen den 14 december Sid.

Svar på interpellation av herr Wehtje ang. valutakontorets uppgifter 5
Svar på fråga av herr Persson, Ragnar, ang. förstärkning av folkpensionerna
.............................................. 15

Investeringsavgift för år 1956 m. m............................. 15

Ändring i stadgan för Nordiska rådet .......................... 65

Provisorisk komplettering av den praktiska lärarutbildningen .... 66

ökning av universitetens och högskolornas kapacitet ............ 69

Åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m............. 71

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 december

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. investeringsavgift för år
1956 m. m................................................. 15

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i stadgan för Nordiska
rådet 65

Statsutskottets utlåtande nr 189, ang. anordnande av statsunderstödd
skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor ........ 66

— nr 190, ang. provisorisk komplettering av den praktiska lärarut utbildningen

.............................................. 66

— nr 191, ang. åtgärder i syfte att öka universitetens och högskolornas
kapacitet m. m......................................... 69

— nr 192, ang. befrielse för kontoristen L.-E. Larsson från viss

återbetalningsskyldighet å värnpliktslån ...................... 71

— nr 193, ang. åtgärder för begränsande av statsverksamheten

m. in..................................................... 71

— memorial nr 194, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 78

t Förtio kammarens protokoll 1955. Nr 31

f IO/i< M (in

H /j\-, * / it?1 .i m \

X \/

i, ''■''? H i. i/'' i/ ■. .4 / s r H 0 •<

• '' ■ . .■

Fredagen den 9 december 1955

Nr 31

Fredagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 386, till Konungen i anledning
av väckta motioner om besvärsrätten i
sjukförsäkrings- och pensionsärenden.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Persson, Helmer,
och herr Norling väckta motionen,
nr 581, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
under återstoden av produktionsåret
1955/56.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i stadgan den 20 augusti 1952 (nr
618) för Nordiska rådet;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

189, i anledning av väckta motioner
om anordnande av statsunderstödd
skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor; nr

190, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk komplettering av
den praktiska lärarutbildningen;

nr 191, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder i syfte att öka universitetens
och högskolornas kapacitet
m. m.;

nr 192, i anledning av väckt motion
om befrielse för kontoristen L.-E. Lars -

son från viss återbetalningsskyldighet
å värnpliktslån;

nr 193, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för begränsande av
statsverksamheten m. m. och om en allmän
översyn av den civila och militära
statsförvaltningen; samt

nr 194, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr

39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för resultatet
av 1955 års folkomröstning i högertrafikfrågan;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden,
nr 40, med anledning av väckt motion
om åtgärder till förhindrande av
införsel i landet av skadegörare i vegetabiliska
produkter;

nr 41, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m., i vad propositionen avser förordningen
angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror, m. m.,
jämte i ämnet väckt motion m. m.; samt
nr 42, med anledning av väckta motioner
angående stödlån åt vissa fiskare,
som lidit förluster till följd av
stormskador å fiskredskap under hösten
1955.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 31

Tisdagen den 13 december 1955

Tisdagen den 13 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
385, till Konungen i anledning av väckta
motioner om ersättning till Vilhelm
Kenttä för viss krigsskada.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 387, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
den framtida utformningen av prissättningen
på jordbrukets produkter jämte
i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 189—193 och memorial
nr 194, andra lagutskottets utlåtande
nr 39 och memorial nr 40 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 40—42.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr C, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande dels av tilläggsprotokoll
nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal;

bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om pension för städerskan
vid riksdagshuset Emma Klasson,
född Johansson; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 33,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Onsdagen den 14 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. valutakontorets uppgifter

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Wehtjes
interpellation angående valutakontorets
uppgifter, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd väckt interpellation har
herr Wehtje erinrat om att valutakontoret
avslagit en framställning från AB
Volvo om tillstånd att upptaga ett lån i
USA på 4 miljoner dollars, att AB
Volvo bragt valutakontorets beslut under
Kungl. Majrts prövning och att
Kungl. Maj:t fastställt valutakontorets
beslut. Herr Wehtje har frågat mig, om
Kungl. Maj:t härigenom även godkänt
den motivering, som valutakontoret anfört
för sitt beslut. Herr Wehtje har vidare
gjort gällande, att valutakontoret
numera vid sina avgöranden även synes
anlägga helt andra bedömningsgrunder
än de rent valutamässiga, och frågat
mig, om jag anser, att en sådan vidgning
av området för valutakontorets
prövning står i överensstämmelse med
de syften, som låg till grund för riksdagens
beslut år 1939 att antaga en valutalag.

Vad först beträffar den av herr Wehtje
påstådda utvidgningen av området
för valutakontorets prövning vill jag anföra
följande.

Herr Wehtje har i sin interpellation
utgått från ett uttalande år 1954 i andra
kammaren av dåvarande finansministern,
herr Sköld, enligt vilket valutakontoret
hade »den rent ekonomiska uppgiften
att se till att våra tillgångar av
utländska valutor används på ett ur ekonomisk
synpunkt tillfredsställande sätt».
Uttalandet, som gjordes i ett debattin -

lägg efter ett interpellationssvar rörande
en viss valutatilldelningsfråga, torde
ingalunda kunna uppfattas som en uttömmande
redogörelse för valutaregleringens
uppgifter i olika lägen. I själva
verket hade herr Sköld ett år tidigare i
denna kammare givit en mera fyllig bild
av valutaregleringens syften, då han den
9 december 1953 besvarade herr Wehtjes
interpellation angående behovet av fortsatt
valutareglering m. m.

Valutaregleringen stöder sig som bekant
på valutalagen. Denna tillkom ursprungligen
såsom en beredskapslagstiftning.
Enligt 1 § valutalagen får förordnande
enligt 2 § valutalagen meddelas
vid krig eller krigsfara eller eljest
under utomordentliga av krig föranledda
förhållanden, »i den mån så prövas
oundgängligen nödigt för uppnående av
det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet». Fullmakten
att meddela förordnande togs sedan
med riksdagens samtycke i bruk och en
valutaförordning utfärdades år 1940. I
sin ursprungliga utformning omfattade
valutaförordningen huvudsakligen betalningarna
från Sverige till utlandet.
År 1944 kompletterades emellertid valutaförordningen
efter riksdagens godkännande
med regleringsbestämmelser rörande
betalningar från utlandet till Sverige.
Frågan om förlängning av valutalagen
har tid efter annan bragts under
riksdagens prövning genom att förlängningen
skett för ett år i sänder. Riksdagen
har sålunda haft tillfälle att fortlöpande
ta ställning till, huruvida de i
1 § valutalagen angivna utomordentliga
av krig föranledda förhållandena skulle
anses tillämpliga.

Av vad jag här nämnt framgår, att valutaregleringens
karaktär av medel för
uppnående av det mål, som fastställts
för riksbankens penningpolitiska verksamhet,
otvetydigt är angivet i valutalagen.
Valutakontorets beslut i det nu

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Ang. valutakontorets uppgifter
aktuella ärendet har skett med stöd av
bestämmelserna i 6 § valutaförord ningen.

Jag kan mot bakgrunden av det anförda
ej finna, att det i det nu aktuella
fallet skulle vara fråga om en utvidgning
av området för valutaregleringen.

Vad så beträffar det av interpellanten
berörda ärendet vill jag till en början
erinra om följande.

AB Volvo hade begärt tillstånd att hos
amerikansk bank upptaga ett lån garanterat
av svensk valutabank. Lånet skulle
återbetalas i lika stora årliga rater under
tiden 1956—1959 och sålunda få en
genomsnittlig löptid av två år. Lånevalutan
skulle av AB Volvo försäljas i Sverige
mot kronor.

Av valutakontorets remissyttrande i
ärendet framgår, att den genomförda
kreditåtstramningen har medfört, att ett
flertal företag velat täcka sina finansieringsbehov
genom att upptaga lån i utlandet,
i allmänhet amorteringslån med
relativt kort löptid. Kännetecknande för
de framställningar, som i detta syfte
gjorts hos valutakontoret, har varit, att
företagen velat sälja lånevalutan till
svenska banker och då i sista hand till
riksbanken för att erhålla medel i Sverige.
Valutakontoret har vid behandlingen
av sådana ansökningar resonerat
som så, att försäljningen till riksbanken
av dylika lånevalutor mot betalning i
kronor skulle ha resulterat i en ökning
av betalningsmedlen på den svenska
marknaden, som i sin tur skulle ha bildat
underlag för en ökad efterfrågan i
Sverige. Den ökade inhemska efterfrågan
skulle sannolikt ha tenderat att öka
risken för underskott i de löpande betalningarna
med utlandet. Det tillskott
till de svenska valutareserverna, som
temporärt skulle erhållas genom den
kortfristiga upplåningen i utlandet, kunde
således befaras till viss del bli uppvägt
genom effekterna på handelsbalansen
av en ökad efterfrågan i Sverige.
När sedan de upptagna lånen inom
kort måste amorteras och räntetjänsten
ombesörjas i utländsk valuta innebär
detta därför en extra belastning på valutareserven.

En dylik kortfristig upplåning i utlandet
kunde enligt valutakontorets mening
i nuvarande läge befaras medföra
väsentliga nackdelar. Valutakontoret avvisade
tanken, att kontoret vid prövningen
av tillstånd att upptaga kortfristiga
lån i utlandet för svensk produktion
och för investeringar i Sverige skulle
söka utöva en gallring och ge sig in
på någon gradering av kreditbehoven för
ifrågavarande ändamål. Valutakontoret
ansåg sig ej besitta erforderligt underlag
ens för att åstadkomma en rättvis
gradering mellan till kontoret riktade
låneframställningar, mycket mindre att
avväga dessa mot det stora antal kreditanspråk
som riktar sig direkt mot den
svenska kreditmarknaden. Avvägningen
av olika kreditbehov är en uppgift som
ankommer på de svenska kreditinstituten.
Man borde enligt kontorets mening
kunna utgå från att kreditinstituten vid
sin prövning ej skjuter ifrån sig just de
kreditanspråk, som ur näringslivets synpunkt
te sig särskilt angelägna. Tvärtom
torde man kunna antaga, att kreditbehov
för de stora och välkända företag, varom
här i allmänhet är fråga, faktiskt intar
en prioriterad ställning i konkurrensen
om krediter på den svenska
marknaden. De förfogar ju samtliga
över goda bankmässiga säkerheter, eftersom
de avsett att företaga upplåning i
utländsk bank ofta mot svensk bankgaranti.

När herr Wehtje säger, att Volvos lån
skulle underlätta kreditgivning till köpare
av bolagets produkter bland annat
på den amerikanska marknaden, fordrar
detta enligt min mening ett förtydligande.
Om därmed förstås länder i
Nord-, Mellan- och Sydamerika, är begreppet
den amerikanska marknaden
sammansatt av en rad delmarknader
med skiftande förhållanden. Någon säkerhet
för att i detta sammanhang marknaden
i USA åsyftas har icke presterats.
Såvitt framgår av material hos valutakontoret
finns för närvarande knappast
någon svensk exportkreditgivning,
som kan betecknas som medellång, till
andra köpare i USA än till svenska
dotterföretag. Detta beror ej på någon

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

restriktiv praxis från svenska myndigheters
sida. Tvärtom tillstyrker valutakontoret
för närvarande licens för export
avsedd att ske mot medellång kreditgivning
för alla marknader med undantag
för en eller annan rent bilateral marknad,
där det svenska exportutrymmet
helt bestämmes av storleken på våra inköp
från landet i fråga. Exportkreditnämnden
torde se som en av sina främsta
uppgifter att genom exportkreditgarantier
främja export mot betalning x
dollarvaluta. Berörda myndigheter vill
sålunda ej hindra Volvo att lämna exportkrediter,
därest företaget har finansiella
möjligheter härtill. Skulle något
svenskt företag anse sig kunna utvidga
sin export till USA genom exportkrediter,
möter det alltså ej svårigheter att
få exportlicens. Anledningen till den
bristande förekomsten av medellånga exportkrediter
i handeln med USA-marknaden
är säkerligen en helt annan.
Det framstår i hög grad som överraskande,
om världens utan jämförelse kapitalkraftigaste
kreditmarknad skulle vara så
organiserad, att vederhäftiga importörer
där av kapitalvaror eller varaktiga konsumtionsvaror
av räntehänsyn eller andra
skäl skulle anse det fördelaktigt att
ta i anspråk utländska leverantörskrediter
i någon egentlig utsträckning.

Valutakontoret har framhållit angelägenheten
av att kontoret vid sin tillståndsgivning
icke handlar stick i stäv
med riksbankens politik genom att medge
sådan kortfristig finansiell upplåning
i utlandet, som skulle motverka eller
kringgå den kreditåtstramning, vilken
riksbanken ansett nödvändig. Detta är
ett sätt att uttrycka den uppfattningen,
att det ur valutasynpunkt är av synnerlig
betydelse, att den av riksbanken tilllämpade
politiken med kreditåtstramning
får avsedd effekt. Skulle den till
äventyrs icke uppnå sitt syfte, bleve resultatet
sannolikt en valutautströmning,
som kunde befaras ånyo aktualisera behovet
av valutaransonerande åtgärder
från valutakontorets sida. Denna valutamässiga
aspekt på kreditåtstramningspolitiken
synes mig helt befogad. Denna
politik syftar kanske främst till att

Ang. valutakontorets uppgifter
åstadkomma balans i betalningsutbytet
med utlandet.

■lag vill i detta sammanhang även omnämna,
att bankofullmäktige i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att
handläggningen av valutaärenden skall
överflyttas till riksbanken. I skrivelsen
har fullmäktige även redovisat och för
sin del biträtt ett uttalande utav en av
fullmäktige tillsatt kommitté med uppdrag
att utreda frågan om valutaärendenas
handläggning m. in. Enligt detta uttalande
borde lämpligen en allmän översyn
företagas av valutalagstiftningen.
Syftet härmed skulle vara att mera preciserat
än som är fallet med nuvarande
avfattning av 1 § valutalagen fastslå förutsättningarna
för lagstiftningens tilllämpning.
Fullmäktiges framställning är
för närvarande föremål för remissbehandling.

Regeringen har vid sin prövning av
Volvo-ärendet näppeligen haft anledning
att närmare ingå på de penningpolitiska
sammanhangen. Däremot är det för regeringen
givetvis en angelägen uppgift
att söka konstatera, huruvida valuta- och
penningpolitiska avgöranden kan påkalla
åtgärder från regeringens sida med
hänsyn till våra exportnäringars intressen.
Enligt min mening har emellertid i
denna sak ingenting förevarit som föranleder
något ingripande från regeringen.
Jag kan för övrigt avsluta denna redogörelse
med att nämna att enligt vad
jag erfarit AB Volvo sedermera fått ifrågavarande
kreditbehov tillgodosett på
den svenska marknaden.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! .Tåg ber att till finansministern
få framföra mitt tack för ett utförligt
svar på min interpellation. Tyvärr
kan jag inte tacka för ett snabbt
svar. På ett sådant skulle jag ha satt särskilt
värde.

Frågan, hur valutaregleringen skall
användas och för vilka syften den får utnyttjas,
är inte bara rent principiellt sett
betydelsefull. Den är ju också av vikt —
av väsentligen rent praktisk betydelse —

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Ang. valutakontorets uppgifter
för dem som sysslar med de inte alltid
lätta problemen att erövra och behålla
svenska exportmarknader.

Ett snabbt besked föreföll mig också
möjligt. Regeringen måste ha haft sin
ståndpunkt utformad och klar, då den
prövade den framställning från AB Volvo,
som interpellationen avser, och avvisade
de besvär som bolaget anfört över
valutakontorets beslut.

Finansministern faller i sina försök
att hävda en vidsträckt tolkning på området
för valutamyndigheternas befogenheter
tillbaka på två omständigheter.
Dels hänvisar han i sitt interpellationssvar
till två principiellt betonade uttalanden,
som den förre finansministern
gjort om valutaregleringens användningsmöjligheter,
dels anför han valutalagens
första paragraf som stöd för sin
extensiva tolkning. Vad först herr
Sköld angår kan objektivt sett endast en
sak med säkerhet konstateras. Herr Sköld
har vid två olika tillfällen delvis olika
uttytt precis samma bestämmelser. Enklast
för mig skulle naturligtvis vara att
låta herr Sköld av den 9 december 1954
bemöta herr Sköld av den 9 december
1953, särskilt som vid detta senare tillfälle
herr Strängs företrädare och föregångare
verkligen var engagerad i ett
meningsutbyte, speciellt inriktat på de
syften valutaregleringen avser att tjäna.
Jag har en så att säga senare upplaga av
herr Sköld än den som finansministern
nu förlitar sig på. Om man emellertid
något närmare analyserar de båda tolkningarna
— mellan vilka det märkligt
nog förflöt precis ett år — finner man
att den principiella skillnaden i den här
behandlade frågan inte är särskilt stor.
Jag nöjer mig med att erinra om att herr
Sköld vid det av finansminister Sträng
åberopade tillfället bestämt underströk
betydelsen av att valutabestämmelserna
tillämpas så smidigt som förhållandena
tillåter: »Alla de möjligheter till modifiering
av valutaregleringen i den takt
som vårt betalningsläge med utlandet
och våra internationella åtaganden medger
skulle givetvis tillvaratagas.» Så ansåg
herr Sköld. Har detta skett i fallet
Volvo, herr finansminister?

Ändamålsbestämmelsen i valutalagens
första paragraf har den kautschukkaraktär
som är så typisk för de beredskapslagar
som improviserades inför
andra världskrigets hotande katastrof.
Att nu ■— efter mer än 15 år — bygga
upp en formell juridisk argumentation
på sådana formuleringar är i och för sig
orimligt. Särskilt orimligt är det om man
försöker tyda dessa medvetet mycket
allmänt formulerade lagingresser utan
hänsyn till vad som förekommit under
förarbetena till den lag man försökt att
tolka.

1939 års valutalag har sin förhistoria.
Under den ekonomiska kris som rasade
i världen i början av 1930-talet utarbetades
också i vårt land ett förslag till
en särskild valutalag. Detta förslag underställdes
aldrig riksdagen, eftersom
det visade sig möjligt att utan särskild
lagstiftning lösa de aktuella svårigheterna.
1931 års förslag till valutalag hade
till syfte att möjliggöra ingripanden i
en »penningkris» i landet. Möjligheterna
till valutarestriktioner betraktades
alltså som ett medel för den allmänna
ekonomiska politiken. Denna vidsträckta
målsättning avvisades klart, då 1939 års
valutalag förbereddes. Under förberedelsearbetena
markerades direkt, att den
tänkta lagen icke skulle ge befogenheter
att reglera utrikeshandeln och icke heller
vara ett instrument för att möta en
penningkris i landet, som inte berodde
på krig eller krigsfara. Mot denna bakgrund
förefaller det mig alldeles uppenbart
att valutalagen skapades för att ordna
beredskapen mot en befarad valutautströmning
och icke för något annat
ändamål. Den hade alltså en klart avgränsad
och mycket speciell uppgift.

Detta blir än tydligare, om man erinrar
sig, att just den paragraf i valutaförordningen
som tillämpades i fallet Volvo
härleder sig från 1944. Inför det väntade
fredsslutet räknade man med en
risk för betydande kapitalinflöde till
vårt land. Det ansågs nödvändigt, att
statsmakterna skulle få ett särskilt instrument
för att möta denna risk, men
det markerades att »i den händelse Sverige
skulle utsättas för ett kraftigt infly -

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

tande i depressiv eller inflatorisk riktning
från utlandet en justering av växelkurserna
borde tillgripas som medel att
möta detta inflytande i den mån en dylik
justering är förenlig med svenska internationella
åtaganden». De befogenheter
som ändringen av valutaförordningen
skulle ge var alltså aldrig avsedda att
vara ett medel för den »interna målsättningen
för penningpolitiken».

Herr talman! Vad jag nu anfört förefaller
mig vara grund för ett påstående
att valutamyndigheterna i fallet Volvo
och i andra liknande fall gått utöver de
gränser som satts för valutaregleringens
syften. Vi har här ett nytt exempel på
en lagstiftning som av myndigheterna
begagnas som ett glidande underlag för
åtgärder som dessa i ögonblicket på mer
eller mindre goda grunder finner önskvärda.
Denna metod att vidga befogenheterna
successivt har sina påtagliga risker
ur rättssäkerhetssynpunkt och med
hänsyn till de regler för lagstiftning som
dock fortfarande gäller i vårt land..

Därtill kommer en omständighet som
finansminister Sträng kanske vill göra
ett uttalande om. Anser finansministern
att en valutareglering, använd som ett
instrument i en allmänt angiven ekonomisk
politik, är förenlig med våra internationella
åtaganden? Är med andra
ord finansministern av den uppfattningen,
att valutaregleringar i princip kan
användas för ett ändamål, vilka enligt
internationellt vedertagen uppfattning
bör lösas med hjälp av en intern ekonomisk
politik?

I interpellationssvaret återger finansministern
också ett mera allmänt samhällsekonomiskt
resonemang som enligt
uppgift skulle ha varit bestämmande för
valutakontorets och regeringens ståndpunkt.
Om detta resonemang tillåter jag
mig säga, att det är synnerligen teoretiskt,
att det är ofullständigt och att det
i ett avsnitt lämnar så egendomliga uppgifter,
att man skulle frestas tala om
advokatyr, om man inte visste, att sådan
är herr Sträng helt främmande.

Valutakontoret hävdar att stora och
välkända företag faktiskt intar en prioriterad
ställning i konkurrensen om kre -

Ang. valutakontorets uppgifter
diter på den svenska marknaden. Detta
uttalande bör läsas mot bakgrunden av
riksbankschefens bekanta promemoria
som tidigare diskuterades här i riksdagen
denna höst. Denna promemoria anbefaller
för det första en kvantitativt angiven
nedpressning av utlåningen. Den
prioriterar vissa kreditbehov, men ingalunda
industriens eller ens exportindustriens.
Den syftar till en ransonering
av krediten. Därvidlag spelar säkerligen
fullgod säkerhet inte någon avgörande
roll. Uttalandet är alltså i bästa fall meningslöst.

Till de teoretiska synpunkter som anlagts
på den samhällsekonomiska effekten
av en kortfristig upplåning i utlandet
vill jag endast anföra att dessa har
helt bortsett från att även en kortfristig
upplåning i utlandet antingen resulterar
i en momentan förbättring av valutareserven
eller i en omedelbart ökad tillgång
på varor på den svenska marknaden.
I det förra fallet uppnås en i och
för sig gynnsam effekt, vars interna konsekvenser
man måste vara beredd att
möta med den ekonomiska politiken, om
över huvud taget resonemanget om det
önskvärda i att stärka valutareserverna
skall vara någonting annat än löst prat.
I det andra fallet kan jag inte inse annat
än att tillgången på varor ökar lika
starkt som efterfrågan. Ur inflationssynpunkt
inträffar alltså ingenting. Att jag
företräder denna uppfattning beror kanske
på att jag har större intresse för
praktiska ting än för teoretiska spekulationer.

Har man denna utgångspunkt framstår
hela det resonemang i interpellationssvaret
som sysslar med nackdelarna av
en kortfristig upplåning i utlandet som
verklighetsfrämmande.

Vad speciellt Volvos lån angår vill jag
på grund av interpellationssvaret fastslå,
att företaget planerat sin exportaktivitet
så, att såväl räntorna på det
ifrågasatta lånet som avbetalningarna på
detsamma helt skulle kunna fullgöras
med hårdvalutor som den planerade exporten
skulle inbringa. Det har alltså
aldrig varit fråga om någon begäran från
den lånesökande att få fullgöra sina be -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Ang. valutakontorets uppgifter

talningsskyldigheter i svensk valuta eller
med någon annan mjukvaluta. Någon
påfrestning för vår hårdvalutareserv
skulle alltså ett bifall till framställningen
icke ha medfört. Detta är en väsentlig
omständighet för bedömningen av detta
och liknande fall.

Finansministern avslutar sitt svar med
att påpeka, att AB Volvo sedermera fått
—■ än en gång, jag hoppas den sista, citerar
jag — »ifrågavarande kreditbehov
tillgodosett på den svenska marknaden».
Om jag inte är felaktigt underrättad, ligger
saken så till att AB Volvo fått det
kreditbehov tillgodosett som är förenat
med den utbyggnad vilken är en förutsättning
— allmänt taget — för dess exportoffensiv.
Allt tyder också på att denna
del av vår verkstadsexport i år skall
lyckas tämligen hyggligt nå de uppsatta
målen.

Däremot lär det vara så, att Volvo
ännu icke kunnat lösa det speciella kreditproblem
som dess behov att lämna
medellånga leveranskrediter aktualiserar.
I detta avseende är alltså frågan i stort
sett olöst. Det är naturligtvis inte situationen
på kreditmarknaden i Förenta staterna
som skulle vara ett skäl för Volvo
eller något annat exportföretag att erbjuda
amerikanska köpare av svenska
exportvaror medellånga krediter. Ingen
betvivlar den amerikanska marknadens
möjligheter att själv lösa sådana problem.
Vad det gäller är något annat •—
det medel i konkurrensen om köparna,
som en väl avvägd möjlighet till krediter
alltid utgör. En säljare som t. ex. kan erbjuda
en köpare av bussar att själv ikläda
sig den medellånga kreditens risker
och besvärligheter framstår för icke så
få köpare som mera konkurrenskraftig.
Tyskarna fäster till exempel i sin exportoffensiv
avgörande vikt vid denna
omständighet och har inom landet skapat
betydande möjligheter till sådan kredit.
Det är mer än en svensk verkstadsexportör
som fått känna på vad detta
betyder i ett hårdnande konkurrensläge.

Herr talman! Jag nödgas alltjämt vidhålla
min uppfattning, att Volvo-ärendet,
taget som ett typiskt exempel, icke
blivit behandlat i vederbörande instan -

ser på ett sätt, som kan betraktas som
uppmuntrande för våra exportansträngningar.
Valutalagens befogenheter har
icke använts — såvitt jag kan bedöma
saken — med tillräcklig hänsyn till nödvändigheten
för oss att främja icke minst
exporten av verkstadsprodukter.

Till sist skulle jag vilja säga, att med
den erfarenhet jag har från företag, vilkas
verksamhet jag har kunnat följa, har
valutamyndigheterna visat mycket stort
tillmötesgående. Det är därför jag förvånar
mig över den handläggning som
har skett i det föreliggande fallet och
liknande. Det tillmötesgående som visats
har givetvis lämnats i fullt medvetande
om det stöd som möjligheten att bereda
leveranskrediter bjuder i en så hård
konkurrens som vi för närvarande bär.
Jag antar, att Volvos exportansträngningar
anses önskvärda liksom exportansträngningarna
från verkstadsindustrien
i allmänhet. Vi har väl en önskan
att få en väl differentierad export. Det
kommer ju att öka våra möjligheter, det
kommer att ge oss en bredare och säkrare
bas att stå på. Är vi endast hänvisade
till produkterna från våra skogsindustrier
och till malm och annat som
är baserat på våra naturtillgångar, är vi
naturligtvis mera sårbara än om vi också
kan förlita oss på en stor och ökande
export från verkstadsindustrien.

Det skulle vara av stort intresse att
erfara, om finansministern delar denna
min uppfattning och om man inte bör
ge ett erkännande och stöd åt de lovvärda
insatser som enligt min mening
Volvo gör för att upparbeta sin export.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten började
sitt anförande med att kritisera att han
fått vänta så länge på interpellationssvaret.
Jag kan kanske ändå till mitt
försvar anföra, att valutalagen ju är en
lag som vi har haft sedan år 1939 och
att vi har haft tillfälle att diskutera den
i kammaren varje år, när den har prolongerats.
Herr Wehtje har vid två tillfällen,
år 1953 och år 1954, tagit initiativ
till interpellationsdebatter om valu -

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

falagen och valutakontorets sätt att sköta
sitt fögderi. Jag har inte kunnat finna,
att det är något speciellt nytt i den nu
aktuella interpellationen från herr
Wehtje, och har faktiskt inte haft känslan
av att det skulle vara fråga om något
slags brandkårsutryckning, när jag skulle
svara på herr Wehtjes interpellation.
Jag skall inte lägga lök på laxen med att
säga, att svaret skulle ha givits något
tidigare, om inte herr Wehtje själv hade
önskat få interpellationen besvarad i
dag.

Nu ägnade herr Wehtje i sitt svar rätt
mycket utrymme åt den interpellationsdebatt,
som fördes i kammaren 1954. Jag
betraktar den, eftersom jag har läst både
1953 och 1954 års interpellationsdebatter,
såsom en mera kortfattad och icke
så seriös behandling av ärendet som den
mycket utförliga debatt, som gick här i
kammaren mellan herr Wehtje och herr
Sköld 1953. Det visade sig då att herr
Wehtje och herr Sköld i stort sett var
ense om att valutalagen icke hade en så
begränsad innebörd som herr Wehtje i
dag gör gällande. Jag skulle faktiskt
kunna turnera herr Wehtjes inlägg med
att ställa herr Wehtje av i dag mot herr
Wehtje av 1953, men jag skall ändå roa
mig med att referera ett par synpunkter
i en i övrigt intressant och innehållsrik
debatt, som fördes här i kammaren den
9 december 1953.

Förre finansministern herr Sköld sade
vid detta tillfälle: »Denna lagstiftning»,
d. v. s. valutalagen, »skulle härjämte
utgöra ett skydd mot en av krig
föranledd kapitalinströmning som i hög
grad skulle kunna försvåra en rationell
penningpolitik.» Han utvecklade detta
vidare genom att säga: »Beträffande kapitalrörelserna
talar åtskilliga omständigheter
för att en fri valutamarknad för
kapitalbetalningar gentemot utlandet
skulle medföra kapitalrörelser av den
storleksordning, att deras inverkan på
valutareserver samt kredit- och kapitalmarknad
i Sverige ej skulle kunna tolereras.
»

Herr Wehtje har egentligen inte så
mycket att invända mot denna principiella
uppfattning. Han säger här: »Vi

Ang. valutakontorets uppgifter
säger oss, att vi i det stora hela bär balans
i vår yttre ekonomi, d. v. s. i vårt
varuutbyte och våra betalningsförhållanden
med utlandet, och att vi likaledes
har en naturlig jämvikt i vår inre ekonomi.
Under sådana förhållanden», märk
väl, under sådana förhållanden när man
har balans i valutaläget gentemot utlandet
och när man har balans i den inre
ekonomien, »torde det nu inte finnas
några risker för valutarörelser som skulle
kunna rubba vår ekonomiska balans.»

Detta är ju indirekt ett ganska klart
besked från herr Wehtjes sida att i vissa
ekonomiska lägen kan valutarörelserna
få ett avgörande inflytande just för
landets penningpolitik och ekonomiska
politik över huvud taget. Om herr
Wehtje har en annan uppfattning i dag,
så är det en omvändelse, vars bakomliggande
orsaker naturligtvis kunde vara
intressanta att få närmare utvecklade.

Herr Wehtje deklarerade i ganska insinuanta
vändningar kritiska omdömen
om valutaregleringen över huvud taget,
och det må man väl göra. Men när man
talar om kautschukbestämmelser och gör
gällande att här är det formell juridik
som ligger bakom tolkningen, är det väl
kanske ändå på sin plats att understryka,
att denna lagstiftning har ju riksdagen
möjligheter att bedöma en gång om
året, och så länge riksdagen bär gillat
den, får man väl ändå acceptera den. Jag
har också svårt att förstå att man skall
kunna tolka lagar av den här arten med
bortseende från den juridiska synpunkten
på lagstiftningen. I så fall skulle ju
denna lag ha en alldeles speciell karaktär,
som inte är kännetecknande för lagstiftning
i allmänhet.

När herr Wehtje kommer tillhaka till
att denna lagstiftning har en klart begränsad
uppgift, måste jag på nytt referera
till interpellationssvaret, där det
särskilt är understreckat ett direkt citat
ur gällande valutalag, där det heter att
den kan användas »i den mån så prövas
oundgängligen nödigt för uppnående av
det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet». Därmed
har ju riksdagen godtagit, att valutalagen
får användas, kan användas och bör

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Ang. valutakontorets uppgifter
användas i den allmänna ekonomiskpolitiska
arsenalen, om det visar sig vara
nödvändigt och erforderligt.

Volvo-ärendet är inte något speciellt
enskilt och särpräglat ärende. Som det
framgick ur interpellationssvaret finns
det flera företag, som har begärt att få
ta upp lån från utlandet, växla pengarna
till svenska kronor och på det sättet
möjliggöra den i och för sig prisvärda
saken att kunna utöka sin export. När
valutakontoret hade att ta ställning till
Volvo-ärendet, gällde det således något
av ett prejudikat. Det måste väl ändå
vara ganska uppenbart att om man släpper
in utländskt kapital på den svenska
marknaden, samtidigt som regering och
riksdag är ense om att man skall driva
en ekonomisk politik, där vi också använder
kreditåtstramning och penningknapphet
som ett medel att schacka inflationstendenserna,
så är det fasligt litet
med logik i en åtgärd, som herr
Wehtje är ute efter. Man kan säga att det
tidigare icke var lika uppenbart. Vi har
ju inte mer än sex å sju månader under
1955 på allvar använt de penningpolitiska
vapnen i den ekonomiska arsenalen.
Men när vi tar det steget att vi säger
att nu skall vi arbeta med kreditinskränkning,
med räntestegring och med
knapphet på likvida medel för att på den
vägen få bukt med hotande inflationstendenser,
måste ju detta vara ett annat
läge, herr Wehtje. Det måste ju framstå
såsom väsentligt mycket mera inkonsekvent
att i ett sådant läge acceptera
en påspädning på den svenska penningmarknaden
genom lån utifrån, som växlas
i svenska kronor och som går ut och
efterfrågar arbetskraft och material, precis
som pengar gör i alla olika sammanhang.

Herr Wehtje ställde allra sist en fråga
till mig. Han sade: »Är inte exportansträngningar
prisvärda och nödvändiga?»
Visst är de det, herr Wehtje. Jag är
den förste att understryka det. Det är
prisvärt och det är önskvärt, men att
lyckas med den ekonomiska politiken är
inte bara prisvärt och önskvärt, utan är
helt enkelt nödvändigt i det läget, vari
vi befinner oss i dag.

Herr WEHTJE (li):

Herr talman! Det verkade som om
finansministern tyckte att det var onödigt
att vi över huvud taget diskuterade
valutafrågorna och valutaregleringen här
i dag. Jag ber om överseende om jag
ändå tar mig friheten att aktualisera dessa
frågor. Jag vill gärna förbehålla mig
rätten att bringa dem på tal även i fortsättningen,
om det anses nödvändigt.

Jag får säga finansministern att behandlingen
av Volvo-fallet har väckt stor
uppmärksamhet i vida kretsar. Man har
i det avgörande som träffats sett mycket
stora risker för vår utrikeshandel.
Här tillämpas en kristidsreglering, som
inte alls har varit avsedd att tillämpas
för fall som det aktuella eller under dessa
förhållanden. Man fruktar, att den
kommer att handhas så att mycket stora
värden för vårt land sätts på spel. Läget
är ju nu helt annorlunda än vad det
var för det första när lagen tillskapades
och för det andra vid de tillfällen när
vi förut diskuterade valutaregleringens
bibehållande. I den debatt som fördes
för ett år sedan gjorde jag vissa uttalanden
som nu citerades av finansministern.
Då var emellertid läget det att vi hoppades
både i vårt land och ute i världen
kunna nå en sådan balans att vi
skulle finna det möjligt att helt slopa valutaregleringen,
i varje fall för de rent
kommersiella valutarörelserna. Från den
utgångspunkten diskuterade vi frågan
den gången. Nu har vi en annan utgångspunkt,
nu diskuterar vi frågan utifrån
det läge som i dag råder och de
speciella förhållanden som har kommit
in i detta särskilda fall.

Valutaregleringen är ju en klar kristidsföreteelse,
och det är synnerligen angeläget
att vi dels handhar den med försiktighet,
dels ser till att vi avskaffar
den så fort som möjligt, liksom andra
regleringar. Den kan inte fylla någon
uppgift i det läge som vi strävar efter,
när det råder balans i vår ekonomi och
när man har en lugn utveckling ute i
världen.

Finansministern svarade inte på en
av de frågor som jag direkt ställde, nämligen
om finansministern verkligen me -

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

nar att vi liar frihet att använda valutaregleringen
för reglering av vår utrikeshandel.
Jag trodde och jag tror att våra
internationella åtaganden direkt förbjuder
oss detta. Det vore väl ganska egendomligt
om man hävdar att vi har mycket
stor frihet att använda valutaregleringen
i handelspolitiskt syfte. Det skulle
ju i så fall vara möjligt, herr finansminister,
att t. ex. med hjälp av valutaregleringen
begränsa importen på ett mycket
bekvämt sätt. Man kunde låta bli att
tilldela valutor för import som inte anses
vara önskvärd.

Vidare säger herr finansministern att
jag har mycket litet av logik i mitt resonemang.
Jag skall inte förlänga debatten
ytterligare. Jag skall sluta med att
konstatera att mig förefaller det som om
logiken i regeringens och de penningvårdande
myndigheternas handlande är
synnerligen bristfällig, om inte finansministern
kan påvisa vad det är för skillnad
mellan detta fall, när Volvo söker
få en kortfristig upplåning i utlandet
för att kunna lämna kommersiella krediter,
och riksbankens förfarande för ett
antal månader sedan. Då tog banken upp
två lån i Schweiz, och det var såvitt jag
hört för precis samma ändamål. Valutorna
togs in till Sverige, och syftet var
alldeles detsamma som Volvo nu har.
Man skulle lämna kommersiella krediter.
Jag ber att få efterlysa logiken i finansministerns
och de penningvårdande
myndigheternas handlande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag iir angelägen om att tillrättalägga
ett missförstånd från herr Wehtjes sida.
Om herr Wehtje fick den uppfattningen
att jag tycker det är onödigt att diskutera
valutareglcringslagen och valutaförhållandena,
så är det ett beklagligt missförstånd.
Jag har ju presterat ett interpellationssvar
på, om jag minns rätt,
fem eller sex tättskrivna sidor, och jag
är beredd att fortsätta denna debatt så
länge herr Wehtje önskar, om nu kammaren
bär tålamod med oss. Jag vill
lägga till rätta detta misstag med detsamma.

Ang. valutakontorets uppgifter

Herr Wehtje frågar vidare: Är valutaregleringen
en kristidsföreteelse? Skall
vi ha den kvar nu när det inte längre
är krig eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden som rekvisitet
för lagstiftningen säger. Ja, vi har ju
helt enkelt tvingats att se sanningen i
ögonen här.

Någon kanske invänder att inflationshot
inte kan betecknas som en krisföreteelse.
Tyvärr förhåller det sig så, att
inflationshot kan uppträda inte bara när
vi har öppet krig i världen eller brottas
med av krig föranledda utomordentliga
förhållanden. Vi har faktiskt under nuvarande
förhållanden nästan ständigt
att räkna med spänningar i samhällsekonomien,
och dylika spänningar gör sig
gällande även under så pass fredliga
förhållanden som råder i dag. Därför
tvingas vi att alltjämt arbeta med dessa
lagstiftningar som infördes 1939 och
1940. Riksdagens flertal har ju också ansett
att det skulle vara oansvarigt att avväpna
oss på dessa punkter. Hur praktiskt
sakkunnig herr Wethje än är måste
jag nog därför säga att diskussionen
här börjat få en allt för teoretisk karaktär.

Herr Wehtje kom vidare tillbaka till
frågan, huruvida en sådan åtgärd, som
valutakontoret här har vidtagit, står i
överensstämmelse med våra internationella
åtaganden. Ja, det finns inga internationella
åtaganden som hindrar valutakontoret
att fatta ett sådant beslut
som detta. Det gäller icke här en handelspolitisk
fråga i egentlig mening,
utan det rör sig om ett finansiellt ärende.
I finansiella ställningstaganden är vi
icke bundna genom några internationella
överenskommelser.

Jag vill vidare understryka för herr
Wehtje, att det inte bara är i vårt land
som man kommit till insikt om nödvändigheten
att tillvarataga samhällets möjligheter
att behärska företeelser av den
art vi bär diskuterar.

Jag har i min hand fått ett referat
av ett anförande som hållits av dr
A. Schaefer, ordförande i »Schweizerische
Bankgesellschafts» direktion. Dr
Schaefer borde således vara acceptabel

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Ang. valutakontorets uppgifter

såsom penning- och valutapolitik! orakel
även för herr Wehtje. Han slår vid
sitt anförande först fast att han vill
skissera några av de viktigaste principer
»vilka gälla för alla länders internationella
lånerelationer och vilka -—
som erfarenheterna det senaste årtiondet
visat — man i längden inte ostraffat
kan bryta mot». Hans anförande var
inom parentes sagt närmast föranlett av
en diskussion om möjligheterna att lämna
schweiziska lån till Tyskland. Dr
Schaefer yttrade: »Varje presumtivt gäldenärsland,
eller konkretare: den instans
som där är ansvarig för den allmänna
kreditpolitiken, torde ha ett ord
att säga om lämpligheten av ett utlandslån.
---Det är också skillnad

på om ett utlandslån upptages i tider av
en konjunkturavmattning eller under en
högkonjunktur. Därest produktionsmedlen
redan är fullständigt utnyttjade, måste
övervägas, huruvida anskaffande av
ny maskinell produktionskapacitet medelst
upptagande av kredit verkligen är
berättigat, huruvida den för dess utnyttjande
nödvändiga arbetskraften över huvud
är tillgänglig och huruvida inte efterfrågan
på arbetsmarknaden skulle
stegras på ett icke önskvärt sätt samt lönehöjningar
och fördyring av produktionen
framkallas.

Med hänsyn till den för dagen i de
flesta länder rådande fulla sysselsättningen
synes den samhällsekonomiska
ändamålsenligheten av ytterligare investeringar
medelst upptagande av utlandslån
i många avseenden problematisk. —

--Dylika lån borde — i händelse de

influtna beloppen kvarstanna i gäldenärslandet
— bl. a. leda till en konsolidering,
d. v. s. avlyftning av kortfristiga
lån; i annat fall ökar de endast risken
för en pris- och löneinflation från penningsidan.
»

Detta yttrar således ordföranden i
Schweizerische Bankgesellschafts direktion.
Eftersom herr Wehtje och hans
partivänner i många olika sammanhang
hänvisat till de schweiziska penningoch
valutapolitikernas synpunkter, vilka
man velat anföra såsom mönster även
för vårt land, kanske det kan ha sitt

värde även för herr Wehtje att jag här
citerar dr Schaefers uttalande. Utvecklingen
har faktiskt över lag lett oss in
i ett sådant läge att man tvingas att bedöma
valutaregleringar och andra ting
från helt andra utgångspunkter än de
gamla traditionella uppfattningarna. Vi
måste i dag se dessa ting såsom delar i
det stora problem som vi har framför
oss, nämligen att upprätthålla ekonomisk
stabilitet och bekämpa spirande inflationstendenser.

Herr WEHTJE (h):

Finansministern och jag har helt olika
uppfattningar om de uppgifter, som en
valutareglering har att fylla. Jag bestrider
fortfarande att det är rimligt att
tänka sig att använda valutaregleringen
för att t. ex. bekämpa en inflationstendens,
vilket finansministern gjorde gällande.
Hotar en inflation bör den enligt
min mening mötas med andra medel.
Det får vi anledning att tala om senare
i dag. Jag anser emellertid inte att valutaregleringen
skall utnyttjas för något
sådant ändamål. Jag trodde faktiskt att
vi var överens om att valutaregleringen
inte skulle få användas på sätt som här
skett, vare sig när det gäller förhållanden
inom landet eller i det internationella
umgänget. Jag kan därvid hänvisa
till de överenskommelser, som är träffade
om reglering av varuutbytet länderna
emellan, där man uttryckligen förbundit
sig att inte vidtaga åtgärder på
valutaområdet.

Herr finansministern förde sedan i sin
replik en undvikande fäktning. Vi är
faktiskt på väg att hamna utanför området
för den diskussion, som egentligen
skulle föras här. Herr finansministern
gjorde ett nog så intressant citat, däri
det talades om överföringar av kapital
från ett land till ett annat. Men det är
inte det diskussionen rör. Jag har inte
anledning att nu förlänga debatten, utan
inskränker mig till att konstatera, att
jag inte från finansministern fått någon
tillfredsställande förklaring på vad det
är som skiljer Volvo-fallet från de åtgärder,
som riksbanken vidtog för ett år

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Ang. förstärkning av folkpensionerna. —
för år 1956 m. m.

sedan, när den gick ut på marknaden
och tog upp utlandslån för att möjliggöra
kommersiella krediter och stärka
vår export.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förstärkning av folkpensionerna

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Persson, Ragnar, till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställt en så lydande
fråga: »Kommer regeringen att taga något
initiativ till en ytterligare förstärkning
av folkpensionerna?»

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ERICSSON, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Vinberg
har frågat mig om regeringen kommer
att taga något initiativ till en ytterligare
förstärkning av folkpensionerna.

På denna fråga får jag lämna följande
svar.

På regeringens förslag beslöt riksdagen
1953 att genom särskilda s. k. standardtillägg
bereda folkpensionärerna del
i den allmänna stegring av levnadsnivån,
som oavsett levnadskostnadsstegringen
ägt rum sedan folkpensioneringen
fick sin nuvarande utformning. Detta
innebar, såsom min företrädare i ämbetet
uttalade, ett fullföljande av den tanke,
som kom till uttryck vid 1946 års
riksdagsbeslut om folkpensionerna.

Statsmakternas ställningstagande 1946
och 1953 betraktar jag som alltjämt bindande.
Förhållandet mellan folkpensionerna
och den allmänna löneutvecklingen
följes därför med uppmärksamhet inom
socialdepartementet. Sedan en tid
förberedes inom departementet ett förslag,
som syftar till att bereda folkpensionärerna
en standardhöjning motsvarande
den, som välståndsutvecklingen
under de senaste åren möjliggjort för de
i arbetslivet verksamma. Förslaget kommer
att framläggas för 1956 års riksdag.

Förordningsförslag om investeringsavgift

Herr PERSSON, RAGNAR, (s):

Herr talman! Jag är förvissad om att
när jag nu till statsrådet framför mitt
tack för det positiva och löftesrika svaret,
skulle jag få instämmanden från tusenden
och åter tusenden, om de just
nu hade kännedom om statsrådets besked.
Folkpensionärerna hör inte till de
högröstade grupperna i samhället. De
lever visserligen under skiftande ekonomiska
betingelser, men den del av dem,
som är helt hänvisad till folkpensionen
för sin försörjning, har alltmer i sin materiella
livsföring fått utveckla sig till
verkliga levnadskonstnärer.

Jag har ställt denna fråga, därför att
jag i mitt arbete som pensionsnämndsordförande
märkt en alltmer tilltagande
oro inför den kostnadsökning, som våra
dagliga förnödenheter med jämna mellanrum
undergår. Svaret medför säkerligen
för dessa människor en stor lättnad
i bekymren, och jag hoppas att när
den utlovade förstärkningen slutgiltigt
utformats, det skall visa sig att folkpensionärerna
fått sin rättmätiga andel av
den gemensamma kakan eller, som statsrådet
själv uttryckte det i svaret, »en
standardhöjning motsvarande den, som
välståndsutvecklingen under de senaste
åren möjliggjort för de i arbetslivet verksamma».

Herr talman! Jag ber att ännu en gång
få tacka för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 6, bankoutskottets
utlåtande nr 40 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 33.

Förordningsförslag om investeringsavgift
för år 1956 m. m.

F"öredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1956, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift

I en den 7 oktober 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 205, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om investeringsavgift
för år 1956; samt

2) förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1956 (särskild investeringsavgift)
.

De av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslagen
inneburo, att de avgifter
på investeringar inom rörelse och
jordbruk samt i motorfordon som tidigare
beslutats för 1955 även skulle uttagas
på investeringar som ägde rum 1956. För
de nya avgifterna hade föreslagits skola
gälla i huvudsak samma bestämmelser
som för 1955 års avgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 205 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1:570 av herr Eskilsson m. fl. och II:
699 av fröken Wetterström m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1956 med viss under
punkten angiven ändring av 5 §;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift
vid investering i motorfordon år 1956
(särskild investeringsavgift); samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:568
av herr Gustaf Karlsson m. fl. och II:
698 av herr Johansson i öckerö m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:571
av herr Franzén och II: 709 av herr
Norén i Mullsjö,

för år 1956 m. m.

3) de likalydande motionerna I: 572
av herrar Franzén och Nils Theodor
Larsson samt II: 703 av herr Andersson
i Brämhult m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:573
av herr Johan Persson m. fl. och II: 702
av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 574
av herr Weiland m. fl. och II: 705 av
herr Nelander m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 575
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 704
av herrar Boija och Edström,

7) de likalydande motionerna 1:576
av herr Ohlon m. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:577
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 700 av herr
Hjalmarson m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:578
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 701 av
herr Hjalmarson m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:579
av herrar Wehtje och Ebbe Ohlsson samt
II: 707 av herrar Cassel och Nilsson i
Svalöv,

11) motionen 1:569 av herr Gustaf
Elofsson ävensom

12) motionen II: 708 av herr Hagberg

1 Stockholm m. fl., måtte i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet förut i betänkandet anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Sjölin,
Kollberg och Nilsson i Svalöv, vilka på
anförda skäl vid punkterna A 1 och A

2 hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 576
av herr Ohlon m. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl., de likalydande motionerna
I: 577 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 700
av herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: 578 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 701 av herr Hjalmarson
m. fl. ävensom de likalydande motioner -

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

na 1:575 av herrar Ohlon och Svärd
samt 11:704 av herrar Boija och Edström,
de likalydande motionerna 1:573
av herr Johan Persson m. fl. och II: 702
av herr Carlsson i Stockholm m. fl. samt
motionen 11:708 av herr Hagberg i
Stockholm m. fl.,

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1956; samt

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift);

II) av herr Gustaf Elofsson, som av
angivna orsaker vid punkten A 2 hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 569 av herr Gustaf Elofsson,
avslå det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift) samt i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
för begränsning under år 1956 av importen
av sådana motorfordon, som avsåges
i nämnda förslag, på så sätt, att
valuta intill ett belopp av högst 600
miljoner kronor ställdes till förfogande
för sådan import;

III) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Sjölin,
Kollberg och Nilsson i Svalöv, vilka,
därest riksdagen ej skulle bifalla de av
dem framställda yrkandena om avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 205, på åberopade
grunder beträffande punkterna
A 1 och A 2 hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 205 icke kunnat av riksda -

gen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna I: 568 av
herr Gustaf Karlsson m. fl. och II: 698
av herr Johansson i öckerö m. fl., de
likalydande motionerna I: 570 av herr
Eskilsson in. fl. och II: 699 av fröken
Wetterström m. fl., de likalydande motionerna
1:572 av herrar Franzén och
Nils Theodor Larsson samt II: 703 av
herr Andersson i Brämhult m. fl., de likalydande
motionerna I: 573 av herr Johan
Persson m. fl. och II: 702 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl., de likalydande
motionerna I: 574 av herr Weiland
m. fl. och II: 705 av herr Nelander
m. fl., de likalydande motionerna I: 575
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 704
av herrar Boija och Edström ävensom
de likalydande motionerna I: 579 av herrar
Wehtje och Ebbe Ohlsson samt II:
707 av herrar Cassel och Nilsson i Svalöv,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1956 med den ändring,
att 2 § utginge, samt med de ändringar
av 1, 5, 6, 7 och 10 §§ ävensom av 12 §
1 mom., som framginge av ett i reservationen
infört författningsförslag;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift) med de ändringar
av 1, 2, 3, 4 och 5 §§ ävensom
av ikraftträdandebestämmelsen, som i
reservationen närmare angivits;

IV) av herr Niklasson, som likväl ej
antytt sin åsikt.

De båda förordningsförslagen voro i
nedan angivna delar så lydande:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (De under III upptagna reservanternas

förslag:)

Förslaget till förordning om investeringsavgift för år 1956

1 § första stgcket

Fysisk eller juridisk person, som under
det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum
i första instans år 1957 verkställt inves 2

Första kammarens protokoll 1955. Nr 31

1 § första stgcket

Fysisk eller juridisk person, som under
det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum
i första instans år 1957 verkställt in -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
(Kungl. Maj:ts förslag:)

tering av nedan angivet slag inom någon
av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och som
icke är frikallad från skyldighet att erlägga
sådan skatt för inkomst av samma
förvärvskälla, skall i enlighet med vad
i denna förordning sägs till staten erlägga
investeringsavgift.

2 § första stycket

Till sådan investering inom förvärvskällan
jordbruksfastighet, som föranleder
uttagande av investeringsavgift (avgiftspliktig
investering), hänföras

a) i fråga om byggnad:

ny-, till- och ombyggnad samt reparation
och underhåll av byggnad till den
del densamma användes för annat ändamål
än bostadsändamål; samt

b) i fråga om maskiner och andra för
jordbruksdriften avsedda döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av
mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning
och sådana förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll.

för år 1956 m. m.

(De under III upptagna reservanternas
förslag:)

vestering av nedan angivet slag inom
någon av förvärvskällorna annan fastighet
eller rörelse och som icke är frikallad
från skyldighet att erlägga sådan
skatt för inkomst av samma förvärvskälla,
skall i enlighet med vad i denna
förordning sägs till staten erlägga investeringsavgift.

3 § första stycket 3 § första stycket

Till avgiftspliktig investering inom förvärvskällan annan fastighet hänföras

a) i fråga om fastighet med undantag för sådana till byggnad hörande fasta
maskiner, som vid fastighetstaxeringen åsatts särskilt maskinvärde:

grundförbättring å fastigheten, förvärv av byggnad genom köp eller därmed
jämförligt fång, ny- till- och ombyggnad samt reparation och underhåll av byggnad,
dock att — när investeringen avser personalbostäder — allenast utfört reparations-
och underhållsarbete skall anses som avgiftspliktig investering; samt

b) i fråga om sådana vid a) avsedda fasta maskiner, som hava en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år:

nyuppsättning, ersättningsanskaffning och sådana förbättringsåtgärder, som icke
äro att hänföra till normalt underhåll.

5 § femte stycket

För den som yrkesmässigt bedriver
fiske skall investering i fartyg och andra
för fisket avsedda inventarier, som
helt eller så gott som uteslutande användes
i sådan rörelse, icke anses såsom
avgiftspliktig investering. Vad nu
sagts skall dock ej gälla investering i
fartyg med bruttodräktighet överstigande
100 registerton.

5 § femte—åttonde styckena
Investeringsavgift skall ej utgå vid
investering i fartyg.

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (De under III upptagna reservanternas

förslag:)

Investering, som tillkommit på direkt
föranstaltande av offentlig myndighet,
skall ej anses som avgiftspliktig investering.

Från avgifts plikt skola vidare undantagas
investeringar i motorfordon, som
äro registrerade eller registreras för yrkesmässig
trafik enligt förordningen
den 25 oktober 19)0 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. (nr 910).

Likaså skola investeringar i enskild
järnvägsdrift fritagas från avgiftsplikt.

7 § andra stycket

Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller dellikvid lämnats annan
likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.
Likaså skall vid beräkning
av investeringskostnad för ersättningsanskaffning
avdrag göras för den
utrangerade tillgångens ursprungliga
anskaffningsvärde eller, om detta ej kan
visas, för det belopp som erhålles vid
försäljningen av tillgången.

10 § 10 §
Investeringsavgiften utgör tolv procent av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som sådan speciell skatt, för vilken avdrag må
åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och skall i följd härav restituerad, avkortad eller
avskriven sådan avgift, för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, utgöra
skattepliktig intäkt.

Företagare, som erlagt investeringsavgift
men vars rörelse under året visat
förlust eller så ringa överskott, att
han vid beräkning av nettointäkten av
rörelsen ej kunnat utnyttja avdragsråtten,
må tillgodogöra sig det resterande
avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften
erlagts.

Förslaget till förordning om avgift vid investering i motorfordon år 1956
(särskild investeringsavgift)

1 § första stycket 1 § första stycket

För förvärv av personbil, av sådan För förvärv av personbil, av sådan
med skåp-, stationsvagns- eller person- med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens bilskarosseri utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram

7 § andra stycket

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
(Kungl. Maj:ts förslag:)

eller av motorcykel skall under tid, som
angives i 2 §, till staten erläggas särskild
investeringsavgift i enlighet med
vad nedan sägs.

för år 1956 m. m.

(De under III upptagna reservanternas
förslag:)

eller av motorcykel skall under tid, som
angives i 2 §, till staten erläggas särskild
investeringsavgift i enlighet med
vad nedan sägs, allt under förutsättning
att fordonet vid förvärvstillfället
icke var eller tidigare hade varit upptaget
i bilregister.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 59 får jag hemställa,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt vardera av punkterna
A 1 och A 2 på det sätt, att först
föredrages Kungl. Maj:ts i vederbörande
punkt behandlade förordningsförslag,
det första sådant det av utskottet förordats
till antagande, och därefter utskottets
hemställan;

att vid föredragningen av det i punkten
A 1 behandlade förordningsförslaget
först må upptagas 3 §, varvid överläggning
må äga rum beträffande betänkandet
i dess helhet, samt därefter föredragas
1 och 2 §§ i ett sammanhang, vidare
övriga paragrafer i nummerföljd
paragrafvis och, där så erfordras, styckevis
samt sist ikraftträdandebestämmelser,
ingress och rubrik;

att vid föredragningen av det i punkten
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget
först må behandlas G §, därefter 1 § och
slutligen övriga delar av förordningsförslaget;
samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
I enlighet härmed föredrogs nu
Punkten A 1

Kungl. Maj:ts i punkten behandlade
förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1956, sådant det av utskottet
förordats till antagande

3 §

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! Statsrådet och chefen för
finansdepartementet inledde debatten i
andra kammaren i början av förra månaden
vid remiss av den till avgörande
nu föreliggande propositionen med att,
såsom han uttryckte det, »summera verkningarna
av de olika slags åtgärder, som
riksdagen under vårsessionen fann för
gott att besluta». Finansministern trodde
en sådan summering vara »så mycket
mer på sin plats som besluten då åtföljdes
av dystra spådomar och energiska
föreställningar från oppositionens
sida — spådomar, som hade karaktären
av olyckskorpars kraxande, och föreställningar,
vilkas innehåll kort och gott
byggdes upp på tesen om åtgärdernas
obehövlighet eller deras olyckliga inriktning».

När finansministern betraktade dessa
verkningar, fann han bland annat att
industriproduktionen under år 1955, fördelad
på kapitalvaru- och konsumtionsvaruindustrien,
i förhållande till föregående
års siffror visade en utomordentligt
stark stegring, att den totala industriproduktionen
för första halvåret 1955
låg väsentligt högre än för motsvarande
tid år 1954 samt att detta resultat självfallet
betingades av att här i landet drivits
en politik, vilken givit utrymme för
de investeringar, som nu utgjorde en stabil
grund för en utvecklingsduglig industri.

Om finansministern menade — såsom
hans ord ger vid handen — att den antydda
produktionsutvecklingen är ett resultat
av de åtgärder av olika slag, som
riksdagen under vårsessionen gick in

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

för, är det uppenbart, att en sådan slutledningskonst
måste betecknas såsom
synnerligen löst grundad, låt vara att
den tyvärr är alltför vanlig i den ekonomiska
debatten här i landet. Man har
sålunda anledning att efterlysa sammanhanget
mellan den av riksdagen så sent
som den 9 februari i år beslutade investeringsavgiften
och den av finansministern
åberopade produktionsutvecklingen.
Något försök till analys därav har
finansministern försiktigt nog icke i något
sammanhang inlåtit sig på. Det är
dock desto större anledning att intressera
sig härför, som finansministern i
fortsättningen, i anslutning till propositionens
innehåll, presenterade en bild
av läget och en summering av ekonomiska
data, som gav »ett totalintryck
av ovanligt hög aktivitet i vårt ekonomiska
liv». Finansministern fogade därtill
att »detta läge får också betraktas
mot bakgrunden av vad som åtgjorts
från regeringens och riksdagens sida av
kontraktiv natur under den gångna tiden
av 1955». Så följde en uppräkning
av dessa åtgärder, och först i raden
bland dem ställdes investeringsavgiften.

När det verkligen gäller att besvara
frågan: vad har investeringsavgiften betytt
och vad kan den förutsättas komma
att betyda i de åsyftade sammanhangen,
hjälper oss dock finansministern ett
stycke på vägen med svaret. Mot bakgrunden
av den »stormflod av investeringsönskemål»
— orden är finansministerns
— som det nuvarande läget återspeglar,
frågar han: »Har vi ett sparande,
som ger oss en chans att svälja ökade
investeringar? Sparar vi för litet för
framtiden? Investerar vi för litet? Konsumerar
vi lättsinnigt för mycket i ögonblicket?» Dessa

frågor indicerar en realistisk
inställning till sparandets betydelse, och
ställda vid sidan av finansministerns erinran
i fortsättningen om att »det är ett
av alla känt faktum, att nationens välstånd
står och faller med våra möjligheter
till vidare utveckling och förnyelse
av produktionsapparaten» samt afl
»investeringarnas nyckelroll i framåtskridandet
är här oomtvistad», leder de

också till en utgångspunkt för diskussionen,
som knappast någon borde kunna
komma förbi, den nämligen att investeringsavgiften
såsom ett medel till bevarande
av samhällsekonomisk balans eller
till hållande tillbaka av de inflationsdrivande
krafterna måste på mycket
goda grunder ifrågasättas.

Inte kan väl den allmänna investeringsavgiften
anses stimulera till en ökning
av sparandet, till ett befordrande
av ett varaktigt eller stort sparande,
helst på bredast möjliga bas. Finansministern
har ju i annat sammanhang för
icke så länge sedan med travestering av
en känd sentens sagt oss: »Att leva är
icke nödvändigt, men att spara är nödvändigt.
» Inte tänkte väl finansministern
då på att investeringsavgiften skulle vara
ett medel till främjande av detta sparande.
Och icke kan väl investeringsavgiften
i något hänseende betraktas såsom
en produktionsfrämjande faktor!
Den måste utgöra en kostnadshöjande,
en fördyrande faktor och därmed verka
icke inflationshämmande utan inflationsdrivande.
Dess prisförhöjande verkan
är ju obestridlig. Kostnaden för varje
avgiftsbelagd investering ökar nämligen
med 12 procent, och hela investeringskostnaden
måste givetvis förräntas
och amorteras. Den är osmidig och kan
inte anpassas till eller varieras efter förändringar
i läget på kortare sikt. Den
drabbar på grund av sin natur i högsta
grad oberäkneligt och slumpartat. Den
försvårar planeringsarbetet inom näringslivet.
Den ackumulerar, i den mån
den över huvud taget medför någon tillfällig
investeringsbegränsande effekt,
till avgiftsfria år investeringsbehov, som
då med nödvändighet måste medföra en
ökning av påfrestningarna på våra reala
resurser.

När investeringsavgiften i tidigare
sammanhang varit på tal, har städse
starkt understrukits, att förutsättningen
för att den därmed åsyftade investeringsbegränsande
effekten skulle uppnås
vore, att den bleve av kort varaktighet
och klart tidsbegränsad. Det är anmärkningsvärt
att finansministern i propositionen
icke med ett enda ord berör frå -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
gan därom, och detta ehuru den nu föreslagna
prolongationen innebär, att investeringsavgiften
kommer att utgå under
icke mindre än fyra år av femårsperioden
1952—1956. Ingen antydan göres
heller, om eller när investeringsavgiften
är avsedd, bör eller kan tänkas komma
att upphöra. Att den på grund härav icke
utlöser något incitament till uppskjutande
av planerade investeringar, ligger i
sakens natur. Ett konstaterande helt allmänt
av expansiva tendenser framför
allt i fråga om företagens investeringar
och i avseende å förvärv av varaktiga
konsumtionsvaror kan icke räcka såsom
motivering för allt.

I propositionen anföres, att den stigande
konjunkturen ute i världen och de
med denna förenade pris- och lönestegringarna
i andra länder gjort, att de genom
årets avtalsrörelser höjda produktionskostnaderna
i vårt land inte medfört
så stora svårigheter som eljest kunnat
förutses. Det är anledning att notera
finansministerns erkännande, att de genom
årets avtalsrörelse höjda produktionskostnaderna
i vårt land innefattat
vissa risker med avseende å produktionskostnadernas
stegring. Finansministern
låtsas emellertid i sammanhanget
icke om de gynnsamma verkningar, som
de rationaliseringsfrämjande investeringarna
inom vårt näringsliv medfört i
detta avseende. Det hade varit desto mer
befogat, som finansministern understryker
de betydande risker för ogynnsamma
verkningar på vår konkurrensförmåga,
som det aktuella läget med rådande
prisstegringstendenser medför. För vår
industri, för företagsamheten i stort,
framstår det i varje fall såsom ofrånkomligt,
att den måste rationalisera för att
icke sacka efter i utvecklingen och för
att den i landets intresse, i allas intresse,
skall kunna hävda sig i konkurrensen på
snart sagt alla fronter. Planerandet och
fullföljandet av dessa rationaliseringsåtgärder
försvåras självfallet genom investeringsavgiften,
som därmed blir ett hinder
för näringslivet, för produktionens
utveckling och ingalunda något verksamt
medel mot en överkonjunktur, befarad
eller redan för banden.

för år 1956 ni. m.

Det är nedslående, det måste verka
deprimerande att nödgas konstatera, att
den föreliggande propositionen utgör
ett nytt och otvetydigt belägg på att, då
regeringen är inne på sina s. k. tillfälliga
åtgärder, betingade enligt dess förmenande
av exceptionella omständigheter,
man har att räkna med att det i själva
verket är fråga om åtgärder av stor
permanens. Det ligger någonting av
vingelpolitik över detta förhållande liksom
över de ständiga ändringarna i företagsbeskattningen,
behandlingen i olika
hänseenden av bilismen etc. Man saknar
till synes sinne för att företagsamheten
måste planera på lång sikt och att
det därför kräves så långt möjligt fasta
utgångspunkter.

Uppenbart är, att bevarandet av ett
stabilt penningvärde framstår såsom en
trängande angelägenhet för alla. Men
detta utesluter på intet sätt den meningen,
att en investeringsavgift icke kan vara
ett tjänligt medel i sådant sammanhang.
Att läget alltjämt motiverar efterfrågebegränsande
åtgärder skall icke bestridas.
Ingenting talar dock emot att
den överexpansion, som kan anses hota,
skall kunna bemästras genom en restriktiv
penning- och kreditpolitik, som vi,
om än motvilligt och alltför sent, slagit
in på.

Då konjunkturinstitutet är inne på att
expansionstakten i utvecklingen under
årets lopp successivt dämpats, har man
anledning utgå ifrån att just denna politik
ägt väsentlig betydelse därvidlag och
att så kan bli fallet i än högre grad i fortsättningen.
Uteslutet är väl icke heller,
att läget kan komma att undergå förändringar
även av andra anledningar. Konjunkturinstitutet
har sålunda i sin höstrapport
icke varit främmande för den
meningen, att allting talar för att de inhemska
drivkrafterna »för närvarande
jämfört med nuläget» pekar mot en konjunkturavmattning
i vårt land.

Med den terminologi, som inledningsvis
tillädes finansministern, är det klart,
att det mesta av vad jag här anfört utgör
spådomar, som har karaktären av olyckskorpars
kraxande, samt föreställningar,
uppbyggda på tesen om den allmänna

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

investeringsavgiftens obehövlighet eller
dess olyckliga inriktning. Jag finner
mig dock med jämnmod häri, då med
mitt sätt att se balansen i samhällsekonomien
måste eftersträvas och efter allt
att döma kan nås främst genom stegring
av produktionen, som i sin ordning förutsätter
investeringar och åter investeringar
samt såsom grund därför ett ökat
sparande, ett stort sparande på bredast
möjliga bas.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den såsom nr I) betecknade reservationen
i dess första del.

I fråga om den särskilda investeringsavgiften,
oftast benämnd bilaccis, kan
jag i väsentliga stycken åberopa, vad jag
i det föregående anfört. Såsom en förmildrande
omständighet, när det gäller
min negativa inställning till bilaccisen
respektive dess fortvaro, vill jag därtill
foga, att denna inställning åtminstone så
sent som den 27 oktober 1954 delades
av den dåvarande finansministern samt
inrikesministern. Att deras deklarationer
på den punkten här i riksdagen icke
stred mot övriga regeringsmedlemmars
uppfattning är väl icke heller för djärvt
att antaga. Mot de förskjutningar i motiv
och åsikter i och för sig, som därefter
inträtt, skall jag inte rikta några
erinringar, även om jag beklagat och beklagar
dem.

Att söka hålla bilismen tillbaka genom
speciella punktskatter måste under
alla förhållanden vara en oriktig metod.
Och med en permanentning av sådana
punktskatter uppnår man säkerligen inte,
att eventuella spekulanter uppskjuter
eller avstår från att köpa bil, utan
möjligen att köpkraften i vissa fall inriktas
på billigare fordon samt kanske
i något fall söker sig till andra investeringsobjekt.

I sammanhanget vill jag gärna stiilla
den frågan: Gives det någon naturlig
gräns för utvecklingen på bilismens område?
Svaret på den frågan synes näppeligen
kunna bli annat iin nekande. Se
på Förenta staterna, som redan för 35
år sedan — år 1920 — hade en högre
biltäthet än Sverige har i dag, eller Canada,
som 6 å 7 år senare — 1926/27 —

hade nått vår nuvarande nivå. Även vi
har säkerligen att räkna med en ständigt
fortgående ökning av bilbeståndet,
en ökning sammanfallande med utvecklingen
och bottnande i framträdande behov.
I konkurrensen med övriga transportmedel
bör den inneboende styrkan
och anpassningsförmågan i förhållande
till vid varje tidpunkt föreliggande uppgifter
bli helt utslagsgivande. Fn bromsning
av utvecklingen enligt dess naturliga
betingelser och linjer på detta område
måste icke minst på grund av de
utomordentligt komplicerade problem,
som därigenom skulle komma att rullas
upp, framstå såsom i högsta grad äventyrlig.
Den skulle också, principiellt
sett, stå i strid med det fria konsumtionsvalets
idé inte blott som grund för
anpassningen till möjligheterna i tillvaron,
utan också som drivfjäder för den
ekonomiska utvecklingen.

Då jag biträtt reservationen nr III),
skall jag säga några ord även om den.

Denna reservation tar i första rummet
sikte på förvärvskällan jordbruksfastighet.
Alla är vi medvetna om att det
svenska jordbruket befinner sig i ett
mycket känsligt läge. Basen för detta
jordbruk lärer för övrigt numera vara
för stor. Knappast på något annat område
framträder nödvändigheten av rationalisering
och anpassning med sådan
styrka som på jorbrukets. För jordbrukets
och även för den svenska landsbygdens
framtid är möjligheterna och
sättet för denna rationalisering och anpassning
av avgörande betydelse. Det är
också klart, att denna rationalisering och
anpassning i allt väsentligt är beroende
av jordbrukarna själva, deras egna överväganden
och insatser. Investeringsavgiften
måste försvåra deras bemödanden
därvidlag. Det bör sålunda framstå såsom
uppenbart, att den föreslagna investeringsavgiften
icke är och icke kan vara
ägnad att befordra utvecklingen på
jordbrukets område i något hänseende.

Propositionen och därmed utskottsbetänkandet
innefattar förslag om att den
särskilda investeringsavgiften skall utgå
även vid köp och byte av begagnade bilar.
En sådan avgiftsbeläggning kan icke

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

motiveras ur samhällsekonomisk synpunkt.
Den torde icke kunna få någon
som helst inverkan på köpkraftstillgången
i landet. Och grunden för avgiftens
avvägning — fordonets tjänstevikt respektive
årsmodell —- måste föranleda utomordentligt
starka betänkligheter. Inom
ett sådant system för bestämmande
av avgiftens storlek finnes intet utrymme
för sådana principer som jämlikhet
och rättvisa.

Investeringsavgiften skall i princip vara
avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Avdragsrätten är emellertid så utformad,
att den stannar på papperet, därest icke
den skattskyldige för det beskattningsår,
då avgiften erlagts, har en inkomst, som
täcker avgiftens belopp. Denna ordning
måste framstå såsom obillig och stötande.
En kompletterande bestämmelse måste
vara påkallad av sådant innehåll, att
en företagare, som erlagt investeringsavgift,
men vars rörelse under året visat
förlust eller så ringa överskott, att han
vid beräkning av nettointäkten av rörelsen
ej kunnat utnyttja avdragsrätten,
skall äga rätt att exempelvis under de
närmaste tre åren därefter tillgodogöra
sig resterande avdrag. Det är anmärkningsvärt,
att utskottsmajoriteten saknat
förståelse för ett så naturligt rättvisekrav.

Jag utgår från att övriga punkter i reservation
nr III) kommer att närmare
motiveras av vederbörande motionärer
och andra talare. Jag skall därför begränsa
mig till det anförda och avser att
senare under överläggningen ställa de
yrkanden, som betingas av vad jag här
anfört.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Skälen mot en investeringsavgift
har diskuterats i denna kammare
den 12 december 1951 och senast
den 9 februari i år. Jag skall försöka
undvika att alltför mycket upprepa vad
som sags vid dessa tidigare tillfällen eller
vad herr Velander sagt här i dag.

I debatten den 9 februari tillät jag mig
uttrycka en förmodan att om den allmänna
opinionen i det ögonblicket hade

kunnat komma till uttryck i riksdagens
sammansättning skulle i varje fall finansministern
överväga att avgå. Nu har
finansministern Sköld avgått, givetvis av
helt andra skäl. Med en travestering
skulle man kunna säga: Finansministern
går, men investeringsavgiften består. Tv
nu gäller det ju i själva verket en förlängning
av investeringsavgiften på obestämd
tid, såsom herr Velander också
antydde. Formellt är det visserligen på
ett år. Jag vill härvid erinra om tvenne
saker. För det första är avsikten med
ifrågavarande avgift att begränsa investeringarna,
inte att skaffa pengar till
statskassan. Ju mindre pengar det blir,
desto effektivare har avgiften verkat. För
det andra har från alla håll vitsordats,
att en dylik avgift kan beräkas få effekt
endast om den uttryckligen begränsas
till viss tid. Herr Sköld uttryckte i december
1951 saken på följande sätt: »Om
vi inte bestämmer oss för det, medger
jag att den» -— d. v. s. avgiften — »är
meningslös.» Jag understryker, herr talman,
ordet meningslös. Bevillningsutskottet
skrev då också: »För att investeringsavgiften
skall erhålla den sålunda
åsyftade effekten förutsättes givetvis att
bestämmelserna erhålla en klar tidsbegränsning.
» Herr Sjödahl stod också i
denna talarstol den 9 februari i år och
utropade med den trosvisshet, som är
karakteristiskt för honom: »Kom ihåg
att investeringsavgiften är tidsbegränsad.
Förra gången hade man en tidsgräns
på två år. Nu är avgiften begränsad
till ett år. Det måste verka mera effektivt
än om avgiften gällt två år, och
i nuvarande situation kan den vara ett
hjälpmedel att bringa inflationen på
knä.» Herr Sjödahl förespeglade till och
med, att man exempelvis kunde beställa
mindre fraktfartyg i år för leverans år
1956 och därigenom undgå avgiftsbeläggning.

Vi torde nu kunna konstatera, att någon
nämnvärd effekt har investeringsavgiften
under innevarande år icke haft.
Investeringarna har enligt konjunkturrapporten
ökat eller beräknas öka med
omkring 6 procent i förhållande till år
1954, och då är att märka att 1954 års

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

investeringsvolym ansågs vara så stor,
att den anfördes såsom ett skäl för att
man skulle ha investeringsavgift även år
1955. Bilinköpen har ju i år slagit alla
tidigare rekord. Orsaken härtill är givetvis
att ingen trodde på herr Sjödahls
försäkran sedan herr Sköld på direkt
fråga inte ville ge något löfte om begränsning
till tiden. Herr Sjödahl återkom
ej heller i debatten.

Någon anledning att uppskjuta investeringar
eller bilinköp till år 1956 fanns
sålunda icke. Tvärtom förutsåg konjunkturinstitutet
i sin höstrapport — den är
skriven så pass tidigt, att förlängningen
endast var annonserad —• att denna annonserade
förlängning kunde komma att
medföra en del investeringar, som tidigare
uppskjutits till efter årsskiftet men
som nu kunde komma att sättas i gång
redan under hösten. Avgiftens effekt
blir, såsom herr Velander framhöll, en
fördyring av investeringarna, vilket givetvis
påverkar varupriserna och därmed
snarast verkar inflationsdrivande i
stället för tvärtom.

Tidigare var investeringsavgiften tillsammans
med regleringar, främst byggnadsregleringen,
regeringens alternativ
till folkpartiets krav på en stramare penningmarknad,
rörlig ränta och ett uppmuntrande
av sparandet. Vad har hänt
sedan riksdagen sist beslöt investeringsavgift?
Vi har fått ett premiesparande
och en stramare penningmarknad med,
som vi hoppas, en rörlig ränta. Jag kan
i det sammanhanget, herr talman, inte
neka mig nöjet att än en gång citera
herr Sjödahl från i vintras. Han sade då
bland annat: »När man hörde herr Spetz
var det ju rena tillbedjandet av räntan.
Det var en ny mammonsstod inför vilken
herr Spetz framförde sina mest devota
lovsånger.»

Ack ja, herr Sjödahl, man skulle inför
vad som skett kunna tillämpa herr Sjödahls
egna ord: man har varit motsträvig
i det längsta, men undan för undan
har man svalt åtgärderna. Till slut har
man prisat dem. Nu hyllar både herr Sjödahl
och jag samma mammonsstod!

Ett argument, som jag sett framföras
på något håll, är att investeringsavgiften

är nödvändig för att hålla tillbaka kraven
på lönehöjningar. Frånsett att det
väl ändå inte är meningen att riksdagen
genom avgöranden beträffande den ekonomiska
politiken indirekt skall ingripa
i löneförhandlingarna mellan arbetsmarknadens
parter, är tanken orimlig,
vilket framgår av att investeringsavgiften
enligt propositionen beräknas ge 75
miljoner kronor, medan en genomsnittlig
löneökning av endast en procent uppgår
till 240 å 250 miljoner kronor. Härtill
kan läggas, att företagen i år genom
beslut vid vårriksdagen belastas med
skärpta regler för avskrivning å inventarier
och för värdering av varulager,
att gälla från den 1 januari 1956, samt
höjd uttagningsprocent till statsskatt
från och med den 1 juli i år. Vad det betyder
i ökade skatter är inte lätt att säga;
enligt en uppgift som jag har fått
skulle det per år, i varje fall under de
närmaste åren, kunna beräknas till omkring
700 miljoner kronor per år. Uppenbart
är, att investeringsavgiften i detta
avseende inte kan spela någon roll.

Vi är väl alla överens om svårigheten
att göra en riktig bedömning av framtidsutsikterna.
Enligt konjunkturrapporten
kan dock en viss balans konstateras
som en följd av riksbankens ändrade
penningpolitik, och ytterligare resultat
kan väntas i början av nästa år. Konjunkturläget
bedöms i meddelandena
från konjunkturinstitutet för hösten bl. a.
på följande sätt: »Mycket talar dock för
att under våren och sommaren 1955
grunden lagts för en starkt kontraktiv
effekt på 1956 års samhällsekonomi.»

I fortsättningen antyder konjunkturinstitutet,
att man kanske rentav kan
vänta att det skulle uppstå en viss arbetslöshet.
I det läget är enligt vår mening
en smidig penningpolitik med rörlig
ränta det bästa medlet för att å ena
sidan bekämpa inflationen men, om så
erfordras, å andra sidan motverka arbetslöshet.

Vad skall vi då med det stela, osmidiga
och dessutom ineffektiva medlet investeringsavgift?
Låt oss ta bort åtgärder,
som på ömtåliga områden, t. ex. den
mindre sjöfarten, endast verkar störan -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
de, för att inte säga förstörande, på en
för ifrågavarande näringsgren livsviktig
utveckling! Vi har i höst på västkusten
fått smärtsamma påminnelser om behovet
av förnyelse av dessa fartyg. Vid totalhaverier
av två motorseglare har fyra
människoliv spillts. Den sista olyckan
fanns ju refererad i dagspressen i måndags.
I båda dessa fall har det varit fråga
om äldre fartyg. Jag vill i detta avseende
hänvisa till den motion, som i
denna kammare väckts av herr Gustaf
Karlsson i Munkedal. Finansministern
har gjort undantag för fiskefartyg upp
till 100 ton, vilket skall noteras med
tacksamhet. Men också fartyg upp till
300 ton användes till fiske. Det s. k. islandsfisket
efter sill kan endast bedrivas
från sådana fartyg, då våra vanliga
fiskefartyg är för små för att kunna uthärda
påfrestningarna i de stormiga farvattnen
vid Island. Det är för övrigt
samma kustbefolkning, samma småvarv
och annan kustindustri, som driver och
betjänar såväl fiskebåtarna som dessa
mindre fraktfartyg.

Herr talman! I likhet med herr Velander
hemställer jag i första hand om bifall
till den med I) betecknade reservationen.

Jag skulle bara på en punkt vilja säga
några ord beträffande den med III) betecknade
reservationen. Denna reservation
innehåller beträffande 5 § förslaget
till förordning om investeringsavgift bestämmelser
om att investeringar, som är
föranledda av offentlig myndighets beslut,
skall vara fria från investeringsavgift.
Det förefaller mig, som om det vore
ett ur principiell synpunkt rimligt beslut,
om riksdagen i detta avseende följde
reservationen, för den händelse riksdagen
inte vill följa den rena avslagslinjen.

Herr talman! Jag skall senare, i den
mån så erfordras, återkomma med yrkanden.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Den fråga, som de två
föregående talarna har ställt, har närmast
varit, om investeringsavgiften över

för år 1956 m. m.

huvud taget behöves såsom ett komplement
till andra åtgärder.

Jag vill i det avseendet bara erinra
om att den kreditåtstramning, som nu
har satts in rätt hårt, uppenbarligen ännu
inte gjort sig gällande. Man har inga
tydliga tecken på en avmattning. Man
kan ha funderingar över hur kreditåtstramningen
kommer att verka, men man
vet det inte med bestämdhet. Man kan
således inte säga, om den verkar tillräckligt
kontraktivt på den investeringsbenägenhet
som finnes.

Vi har alldeles uppenbart en rätt dålig
bytesbalans. Vår import är långt större
än vår export, och vi kan inte ens
med sjöfartsnettot utjämna skillnaden
utan får efter allt att döma under
året en minskad valutabehållning. Vi har
en sysselsättning, som är överfull. Här
arbetas i landet till sista tegelstenen och
till sista muraren. Det finns ingen arbetskraft
kvar. Vi har under sådana förhållanden
den överfulla sysselsättningens
samhälle med det hot om inflation
som det för med sig, och vi är tämligen
överens om att det behövs mycket kraftiga
åtgärder för att hindra prisnivån
från att stiga och därmed penningnivån
att försämras. Men vi har olika meningar
beträffande medlen.

Frågan om investeringsavgiften är givetvis
av den arten, att man måste jämföra
den med frågan om räntan. Det har
herr Spetz fullständigt rätt i, men han
menar att räntan är det allena saliggörande.
Han betraktar fortfarande den höga
räntan som den mammonstod, som
han är en devot tillbedjare av. Han citerade
mig från mitt anförande i februari,
och jag kan till det endast säga, att
herr Spetz’inställning fortfarande är densamma.
Han tror på att räntan är allena
saliggörande. Man kan inte gärna yttra
sig med större trosvisshet än herr Spetz
har gjort förut och även nu gör. Det
är troligt, att man kan åstadkomma resultat
med mycket starka höjningar av
räntan. Men hur högt skall man då behöva
låta räntan stiga? Inte kan man nöja
sig med en höjning med en procent, som
vi för närvarande har?

Om man vill bedriva relativt sett en

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

lågräntepolitik, måste man säkerligen
utbygga och komplettera räntevapnet
med en hel rad andra åtgärder och bland
annat i en tid som den nuvarande med
en investeringsavgift. Den är i nuets läge
nödvändig. En investeringsavgift på
12 procent betyder visserligen, då den
är avdragsgill, för ett bolag med dess 50-procentiga bolagsskatt endast en 6-procentig
fördyring av investeringarna, men
eu sådan fördyring är dock ett långt
mer återhållande moment än en räntehöjning
med en procent. Och detta är
ju avsikten! Avsikten är inte att förhindra
investeringar och därmed rationaliseringar.
Erfarenheten under de tre år, då
vi haft denna avgift, visar också att det
pågår en mycket omfattande investeringsverksamhet,
som tar i anspråk så
pass mycket av nationalinkomsten, att
det nog för närvarande utgör ett rekord
i världen, måhända med undantag för
Norge. Av bruttonationalproduktetn går
enligt gjorda beräkningar 30 procent till
investeringar. Det visar att investeringsavgiften
inte har alltför hindrande effekt
när det gäller investeringar. Men
förhandenvaron av en investeringsavgift
betyder att man säger till företagen: »Ni
får väga och pröva, om ni med denna
6-procentiga avgift vill öka er investeringskostnad
eller vill uppskjuta investeringen
till något följande år.» Det är
denna prövning, som man hoppas skall
leda till att de ur rationaliseringssynpunkt
mest nödvändiga investeringarna
kommer till stånd och att andra investeringar
uppskjutes. Man lägger således i
företagens egen hand att göra denna
prövning.

Jag tror alltså att investeringsavgiften
har en betydande verkan såsom ett
komplement till den rätt svaga räntehöjning
som har gjorts. Jag vill erinra
om att konjunkturinstitutet i sin höstrapport
har uttalat, att räntehöjningen
betytt rätt litet för frågan om investeringarnas
räntabilitet. Investeringsavgiften
bär säkerligen vägt mycket tyngre.

Men det är inte bara såsom ett komplement
till räntan som investeringsavgiften
är motiverad. Den är också ett
komplement till de kreditåtstramande åt -

gärder, som man har vidtagit närmast
genom bankerna under riksbankens ideliga
pådrivande. Investeringsavgiften erfordras
med tanke närmast på de företag
som i mycket stor utsträckning är
självfinansierande. Det gäller de företag,
som har så mycket av likvida medel, att
de inte behöver springa till bankerna för
att få medel till investeringsverksamheten.

Uppenbart är ju, och det har jag själv
för min del uttalat i ett kommittébetänkande,
att blir det en allmän kreditåtstramning
och därigenom svårt att få
pengar, så påverkar det nog också de
självfinansierande företagen, så att dessa
håller mera likvida medel tillgängliga
för sig och icke i samma utsträckning
som förut använder dem för investeringar.
Men denna tendens behöver nog
förstärkas genom denna sexprocentiga
investeringsavgift. Man kan åtminstone
misstänka att det kan förhålla sig så,
som det sades i debatten i andra kammaren
i går, där det uttalades tvivel på
att bankerna och de andra kreditföretagen
fullt objektivt fördelade krediterna.
Man menade att vissa företag skulle kunna
få krediter lättare än andra. Tydligen
avsåg man därvid de stora företagen,
och det är just dessa som framför allt
är självfinansierande. De skulle därtill
också, menade man, ha lättare än andra
att få krediter i bankerna. Det finns
ju ingen central fördelning av vart krediterna
skall gå, utan detta får skötas
genom de enskilda bankföretagen.

Jag vet inte hur det är med den opartiska
fördelningen. Jag skulle för min
del tro att bankerna fördelar och ransonerar
krediterna så lojalt de förmår.
Men jag skulle kunna tänka mig att kommer
herr X, herr Y eller herr Z såsom
ledare av stora företag in i sina banker,
där kanske också herr X, herr Y eller
herr Z sitter i ledningen, och begär lån,
så kan det vara relativt lättare för herr
X, herr Y eller herr Z att erhålla dessa
lån än för bonden Andersson eller hantverkaren
Pettersson eller någon annan,
som också vill låna pengar.

Jag vill inte på något sätt påstå att
bankerna medvetet åsidosätter objektivi -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
tetens regler, men det kan nog hända att
det är lättare för stora företag än för
små att erhålla krediter. Med tanke härpå
är det ju värdefullt att vid sidan om
kreditransoneringen också ha en sak
som träffar de självfinansierande företagen
direkt, nämligen att de får betala
denna avgift på i verkligheten sex procent.

Man har både nu och förut gjort mycket
stor affär av att investeringsavgiften
har uppgivits vara tidsbegränsad ■—■
ja, den har inte hara uppgivits vara tidsbegränsad,
den antogs i februari endast
för detta år. Det var cn klar tidsbegränsning,
men utskottet sade ifrån att om
avgiften skulle förlängas så erfordrades
därför ett riksdagsbeslut. Utskottet erinrade
om den saken i sitt utlåtande. Det
är ju också tämligen uppenbart, att en
riksdag inte kan hindra en följande riksdag
att träffa avgöranden. Om läget ett
följande år är sådant, att man behöver
ett så kraftigt medel som investeringsavgiften
är, så bör riksdagen inte vara förhindrad
att anta den på nytt. Men vi
hoppades i utskottet, och jag förmodar
att vederbörande inom regeringen och
att man allmänt inom riksdagen hoppades
detsamma, att man skulle kunna bemästra
inflationshotet så att investeringsavgiften
kunde tas bort för nästa
år. Det har inte blivit på det sättet. Den
har behövts för ytterligare ett år.

Investeringsavgiftcn är fortfarande
klart tidsbegränsad till ett år, och den
betraktas av utskottet som en temporär
åtgärd. Men jag skall villigt erkänna att
det är med investeringsavgiften som
med vissa mediciner: kroppen blir immun
när de har använts en längre tid.
Skulle investeringsavgiften förlängas år
efter år komme den inte att verka fullt
på det sätt som man har avsett. Om företagen
räknar med en kostnad, som ständigt
återkommer år efter år, verkar avgiften
kostnadsförhöjande och manar
därigenom till betänksamhet, det är visserligen
sant, men då kommer inte det
avsedda uppskjutningsmomentet att göra
sig gällande. Jag tror därför att om
vi ett följande år råkar i samma läge
som nu, att det behövs mycket kraftigt

för år 1956 m. n>.

verkande medel mot inflatoriska tendenser,
så vore det lämpligt att regeringen
sökte i den arsenal av vapen mot inflationen
som den har eller kan komma
att ha till sitt förfogande och valde en
ersättning för investeringsavgiften. Om
vi återigen under nästa år skulle komma
i ett annat ekonomiskt läge, där man vill
stimulera till investeringar i stället för
att som nu hålla emot -—• man vet ju
inte hur det kan bli — finns det givetvis
inga hinder för att man gör med
denna lagstiftning så som vi har gjort
med vissa andra ekonomiska lagar: sätter
dem ur kraft, då de inte behövs.

Investeringsavgiften är ju avsedd att
verka generellt, precis som räntan. Den
har alla räntans svagheter. Räntan verkar
generellt, den verkar blint, den verkar
över hela linjen. Så gör investeringsavgiften
också. Den är något mildare
på det sättet, att den inte gäller för
smärre investeringar. Vi har ju satt en
gräns på 20 000 kronor. Det visar sig att
det t. ex. för både det mindre och det
medelstora jordbruket räcker med en
gräns vid 20 000 kronor för investeringsavgiftens
uttagande. Räntehöjningen
däremot verkar över hela linjen, den
drabbar både den som lånar ett litet belopp
för en liten investering och den
som lånar ett stort belopp för en stor
investering.

Denna generella verkan i metoden bör
man inte upphäva. Man bör inte skapa
undantag. Det kan anföras motiv som
verkar rätt starka för det ena eller andra
undantaget, men det är alldeles uppenbart
att för en hel del andra saker
skulle samma eller liknande motiveringar
kunna förebringas. Man får ta det
som det är och låta det verka över hela
linjen. Tanken att ge sig på en dispensprövning
har riksdagen förut avvisat.
Det skulle blott leda till osäkerhet huruvida
investeringsavgiften skulle påläggas
eller inte, det skulle leda till tvister,
och till slut kommer en del behjärtade
motionärer att dra sakerna inför riksdagen.
Vi har ju sett spår som förskräcker! På

en punkt har någon av de föregående
talarna — det var väl särskilt herr

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsa »gift för år 1956 m. m.

Spetz -— menat att ett undantag skulle
göras, och det är när en offentlig myndighet
ålagt att den och den saken skall
utföras. Jag vill erinra om att detta skulle
betyda, om det gällde en ofrånkomlig
investering av ett företag, att därest den
verkställdes av en ansvarsfull företagare,
när den erfordrades, så blev han avgiftsbelagd,
men var företagaren försumlig
och genom offentliga myndigheters
åligganden drevs att göra denna investering,
skulle han bli fri från avgift. En
sådan anordning är tämligen orimlig.
Riksdagen skrev förra året, att de offentliga
myndigheterna borde iakttaga
återhållsamhet. Vi har i år ytterligare
understrukit detta, och vi har skrivit att
ett sådant åläggande av en myndighet
liksom andra myndighetsåtgärder kan
överklagas, och i högre instans måste
man då fästa stort avseende vid detta
uttalande av riksdagen. Jag tror att man
därmed har kommit så långt som man
över huvud taget kan på den punkten.
Eftersom motionärerna har tagit upp
detta såsom en speciell punkt i sin reservation,
kan måhända dessa mina anmärkningar
knytas därtill.

Rilaccisen har det befunnits nödvändigt
att förlänga även för nästföljande
år. När man begränsar investeringarna
i företag av olika slag, och det gäller ju
även deras lastbilar, så kan det nog anses
vara nödvändigt och rättvist att även
begränsa köpen av bilar för mera personligt
bruk. Man kan inte rimligen underlåta
att vidtaga åtgärder mot de mycket
betydande investeringar som sker
för i hög grad rent privat bruk, medan
man lägger på så starka avgifter då det
gäller investeringar i rationaliseringssyfte
för att bygga upp produktionsapparaten.
Det är inte av några moraliseringssynpunkter
som utskottet har biträtt förslaget
om bilaccisen. Vi har fria medborgare
här i detta land. Vad de sätter
främst på sin önskelista får de själva avgöra.
Vi kan hysa olika meningar om
vad de bör sätta främst, om de bör låta
bilen komma i första eller andra, femte
eller sjätte rummet. Det får vederbörande
själva avgöra. Den utveckling till mera
bilar för privatbruk, som vi har i

vårt land, får vi se som ett utslag av den
allmänna standardhöjningen. Vill medborgarna
skaffa sig bilar, motorcyklar
eller vad det vara må, så får det bli deras
ensak. Men vi kan inte bortse från
den inverkan anskaffande av dessa varaktiga
konsumtionsföremål har på vår
samhällsekonomi. Det är uppenbart för
alla att de direkta kostnaderna för bilarna
och motorcyklarna samt driften av
dem drar ett belopp av storleksordningen
någon miljard kronor, och de indirekta
kostnaderna — det gäller här
mångahanda ting — uppskattar man
också till miljarder. Det blir en investeringskostnad
som går upp till åtskilliga
miljarder. Vi får dessutom erinra oss
att en stor del av dessa nya bilar och
motorcyklar kommer till oss genom import
— med vår svaga valutaställning.
Detta har en sådan samhällsekonomisk
betydelse, att man inte kan undvika att
se frågan klart i ögonen. Vi har inte råd
med en så stor import, och vi har inte
råd att investera så mycket som för närvarande.

Nu kan man ju säga, att den investeringsavgift
vi har haft i år inte har betytt
någonting, men man kan knappast
säga det med fog. Under tiden januari—
oktober 1954 nyinregistrerades personbilar
till ett antal av mer än 104 000.
Under precis samma månder 1955 inregistrerades
nära 109 000, en skillnad alltså
på 4 000 å 5 000. Praktiskt taget har
alltså utvecklingen av nyinregistreringen
av bilar stoppats. Den har i allt fall
hittills icke varit större än under 1954,
och det är sannolikt att när året 1955
gått till ända siffran är mindre eller i
varje fall inte större.

Jag vill erinra om att siffran för 1953
var 70 000, vilket året därefter ökades
till 126 000, alltså en ökning med 50 000
bilar. Det är alltså mycket sannolikt, att
denna utveckling har hejdats.

År 1954 importerades under januariseptember
person- och lastbilar för 523
miljoner kronor, under samma månader
i år för 546 miljoner kronor. Det är också
siffror som tydligt visar att man har
stoppat upp importen så att den i varje
fält inte har ökats. Detta framgår än -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
nu tydligare av siffrorna från första
kvartalet. De beställningar, som levererades
då, gjordes förmodligen under hösten
föregående år, och ökningen var så
stor som från 121 miljoner till 212 miljoner,
alltså mycket mer än den totala
ökningen under tiden januari—september,
som var endast 23 miljoner.

Med dessa siffror för ögonen kan man
inte säga, att investeringsavgiften inte
haft några verkningar. Visserligen har
också kreditbegränsningen verkat därvidlag,
men investeringsavgiften har
med all sannolikhet i hög grad medverkat.

Man kan inte heller med rätta säga
vad man har sagt i motionerna — vilket
jag dock inte hört upprepas här — att
vi här i Sverige har höga bilskatter. Vi
har, möjligen med undantag för Holland,
den billigaste bensinen i Europa,
och vår accis är endast tioprocentig. För
en engelsk bil, som skulle kosta i handeln
efter den nu företagna höjningen
ungefär 12 000 kronor, utgör accisen ungefär
tredjedelen av priset. Det egentliga
bilpriset skulle alltså vara omkring
8 000 och accisen omkring 4 000. Man
har höjt accisen trots att den var uppe
i ungefärligen hälften av priset, med ytterligare
600 kronor, trots den stora
höjd den förut hade, genom den konservative
Mr. Butlers budget för någon månad
sedan.

Men de begagnade bilarna kunde väl
i alla fall få slippa undan bilaccis, säger
man. Men vad skulle följden bli? Om
det är bilaccis på både den nya och den
begagnade bilen, är nog inte köparen av
en begagnad bil så pigg på att betala så
mycket för den, som han kanske skulle
vara villig att betala om han på den
begagnade bilen slapp bilaccis. Vad skulle
följden alltså bli utan accis? Han
finge betala ett högre pris för den begagnade
bilen, vilket skulle betyda att
den, som hade råd att skaffa en ny bil,
kunde ta ut ett högre pris för sin begagnade
bil och därigenom få tillbaka en
del av bilaccisen.

När man säger sig vara ute för att
skydda de små inkomsttagarna, som
skaffar sig begagnade bilar, har man ta -

för år 1956 m. m.

git på sig en felaktig mask. Om man slopade
accisen på de begagnade bilarna,
så vore det till gagn för dem som har
råd att köpa nya bilar.

Herr Spetz apostroferade sig själv, då
han erinrade om vad han hade sagt föregående
år, då herr Spetz —- tydligen
under intryck av den hetsiga stämning,
som härskade i pressen i februari förra
året, och kanske under intryck av den
publik som fyllde riksdagsplanen ■—• menade,
att om man då gått till val, hade
majoritetspartierna fått foga sig i
ett svidande nederlag. Var inte för säker
på det, herr Spetz! Jag vet inte hur
en folkomröstning om bilaccisen skulle
slå ut. Det är möjligt att det skulle gå
på samma sätt som med frågan om höger-
eller vänstertrafik. Det är inte alltid
säkert att de, som skriker högljuddast,
har folkmajoriteten bakom sig. Det kan
tvärtom vara så, att de som talar lugnt
och sakligt och upplysande till folket
och inte drar sig för att tala om vilka
åtgärder som erfordras i ett beträngt läge,
i det långa loppet vinner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Sjödahl beträffande
jordbrukets behov av investeringar
i ekonomibyggnader gör gällande, att
det skattefria beloppet av 20 000 kronor
skulle vara tillräckligt, vill jag bara säga,
att det är möjligt att herr Sjödahl tror
det. Jag har emellertid här i min hand
en kostnadsberäkning, som är uppgjord
av kungl. lantbruksstyrelsens byggnadsbyrå,
för en ekonomibyggnad för ett
småbruk. Den har ett yttre mått av 14 X
10 meter och kostar utan silo, urinbrunn
och gödselstad 46 700 kronor. Jag menar
att denna siffra är tillräcklig för att visa
att det belopp om 20 000 kronor, som är
föreslaget skattefritt, icke är tillräckligt
när det gäller nybyggnad av ekonomibyggnader
ens för ett småbruk.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att, om man
känner med sig, att man har en mycket

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

stark position, så har man råd att visa
generositet mot sina antagonister, eller
kanske jag skall säga opponenter. .lag
tänker mig, att detta är förklaringen till
att herr Sjödahl var så utomordentligt
snäll i sitt anförande nyss.

Jag skall inte heller utmana några lidelser
å hans sida. Jag tycker dock, att
lian sökte att något för lätt komma undan
den där uppfattningen, som vi alla
tidigare delat, att förutsättningen för
att investeringsavgiften skall få den avsedda
effekten är, att dess giltighetstid
är kort och att den är bestämt angiven.
Herr Sjödahl viftade bort frågan därom
med att upprepa den något stereotypa
satsen, att riksdagen ju bär fattat sitt beslut
för ett år i sänder. Men det är väl
ändå inte detta, som man har menat i
tidigare sammanhang. Jag vågar sålunda
hävda, att varken regeringen eller den
finansminister, som första gången kom
med förslag om investeringsavgiftens införande,
var av den meningen, att det
kunde bli möjligt att investeringsavgiften
skulle komma att bestå under exempelvis
fyra år av en femårsperiod.

Jag skall till stöd för vad jag här
anfört återge ett uttalande av förre finansministern
Sköld, när vi första gången
diskuterade investeringsavgiftens införande.
Han yttrade då här i kammaren:
»Avsikten är att man skall kunna
säga till företagaren: Om du anser att
dina investeringar äro så viktiga, att du
behöver göra dem de närmaste två åren»,
nämligen 1952 och 1953, »då får du ta
på dig en tioprocentig fördyring av dem,
men vill du vänta två år, skall du inte
få den skatten.»

Jag misstänker, att man med den deklarationen
som utgångspunkt inte kan
föra ett sådant resonemang som det herr
Sjödahl här har tillåtit sig.

slipper de investeringsavgift, ty det finns
ju tillika ofta en möjlighet att få kostnaden
fördelad på olika år, och i den
mån den finns kan ju de skattefria 20 000
kronorna utnyttjas under två år. De uppgifter
vi fick om medelinvesteringarna
för de smärre och medelstora jordbruken
förra året i en motion visade att
det var jordbruk av en helt annan storleksordning
än dem, som herr Spetz nu
nämnde, som investeringsavgiften verkligen
kom att träffa.

Herr Velander talade om vad finansminister
Sköld på sin tid hade skrivit
i en proposition. En finansminister, herr
Velander, måste ju vid varje tillfälle böja
sig inför de faktiska förhållandena. Om
dessa är sådana att de tvingat fram investeringsavgift
även ett följande år, får
vi ta den. Kostnadsökningen kommer vi
inte ifrån, och den hr alltid återhållande.
Men det är uppenbart att om investeringsavgiften
kan begränsas till viss tid
och man således kan utgå ifrån att den
icke skall erfordras ett följande år, utgör
den en starkare uppmaning till de
investeringsintresserade att uppskjuta en
investering och i stället göra den under
ett investeringsfritt år.

Jag vill också understryka, att vad jag
nu sagt framgick mycket tydligt redan
av mitt första anförande, vilket herr Velander
säkerligen skulle ha fått klart för
sig om han lyssnat på mig. Jag har således
inte på något sätt sökt dölja min
uppfattning, att om kraftiga antiinflatoriska
åtgärder måste vidtas ett följande
år, bör finansministern se till att han i
den vapenarsenal, som står till hans förfogande,
om möjligt väljer ett annat vapen.

Att herr Velander sedan har upptäckt
att jag är snäll gläder mig. Jag har därmed
bara avslöjat min verkliga natur,
herr Velander!

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga Herr VELANDER (li) kort genmäle:
till herr Spetz, att jag gratulerar de små- Herr talman! Jag tycker, att herr
brukare som har möjlighet att investera Sjödahl var något vågad i sitt senaste
för 40 000 kr. på en gång och om de nu anförande, när han menade, att det civerkligcn
kan göra det, så hetyder det terade yttrandet av förre finansministern
ändå att för nära hälften av detta belopp Sköld inte kunde anses binda denne,

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
emedan en finansminister alltid måste
böja sig för, som herr Sjödahl sade, den
faktiska verkligheten —- han menade väl
den taktiska verkligheten, tv annars bleve
det ju tårta på tårta! Jag är dock på
mitt sätt tacksam för att genom herr
Sjödahl ha fått veta att herr Sköld inte
behöver stå för sitt ifrågavarande uttalande.
Herr Sjödahl har ju för övrigt
själv vid flera tidigare tillfällen gjort
herr Skölds deklaration till sin. Att han
nu även för egen del abstraherar därifrån
framstår väl som naturligt.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! De skäl som starkt talar
för att vi ej under ännu ett år skall behålla
den allmänna investeringsavgiften
har så fullständigt redovisats att jag ej
skall upptaga tiden att ånyo i detalj
framföra dem.

Med anledning av den nu föreliggande
propositionen har jag tillsammans med
ett antal partikamrater liksom i våras
motionerat om att jordbrukarna helt
skulle undantas från investeringsavgiften.
Jordbruksnäringen är redan hårt
pressad genom det dåliga skördeutfallet
i år och även i fjol. Den ytterligare belastning,
som investeringsavgiften medför,
är därför obillig. Även det förhållandet
att jordbruket behöver ges möjligheter
till en fortsatt kostnadspressande rationalisering
— detta underströks kraftigt
i förra veckans debatt om de nya
reglerna för prissättning av jordbruksprodukter
— borde tala för en varsam
behandling av denna näringsgren. Därtill
kommer att kostnaderna för investeringar
i byggnader och maskiner inom
jordbruket även för de mindre jordbrukarna
nu är så höga att det ofta nog,
trots det ökade bottenavdraget, kommer
i fråga att investeringarna blir avgiftsbelagda.
Vi skall också göra klart för
oss att de investeringar, som nu kommer
i fråga, helt visst är ofrånkomliga
investeringar som år efter år skjutits
upp och ackumulerats. Det är alltså inte
fråga om endast nyanskaffningar utan
också om rena ersättningsanskaffningar
och reparationer. De kan inte uppskjutas
hur länge som helst.

för år 1956 m. m.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till motionerna
och därmed till reservationen nr III) av
hrr Spetz, Velander m. fl.

Sedan vill jag understryka, herr talman,
att enigheten väl egentligen nått
mycket långt om att en sådan åtgärd
som en direkt avgiftsbeläggning av investeringar
för att uppnå den åsyftade
verkan skall vara kortvarig. Detta har
understrukits redan tidigare under debatten
här i dag. Man tycks emellertid
inte längre erkänna riktigheten av denna
synpunkt, utan tycks vilja bortse från
att en investeringsavgift, som tydligt tenderar
att bli permanent, därigenom får
en helt annan karaktär. Den blir i
främsta rummet en kostnadsökning för
rörelseidkarna. Den åsyftade verkan att
flytta investeringarna framåt i tiden förfelas
alltmer, och de med kostnadsökningen
följande olägenheterna i olika avseenden
blir dominerande. Den som bestrider
detta förhållande har skyldighet
att ange, vilken varaktighet av en sådan
åtgärd som investeringsavgiften som de
räknar som rimlig. Jag vill närmast rikta
den frågan till herr Sjödahl.

I övrigt vill jag, herr talman, ta upp
några av de synpunkter som herr Sjödahl
framförde. Han anknöt till vad vi
redan i tidigare debatter hade varit inne
på. Trots denna avgiftsbeläggning har
vi ändå här i landet en mycket stor investeringsvolym.
30 procent av bruttonationalprodukten
är, förklarade han, en
mycket stor investeringsvolym som vi
bör vara nöjda med. Jag ber då att få
hänvisa till vad jag sade i detta sammanhang
när vi för ett antal veckor sedan
diskuterade denna fråga. Herr Sjödahl
gör sig här faktiskt skyldig till ett felaktigt
återgivande av resonemangen. Jag
påvisade då, att även om den totala investeringsvolymen
är 30 procent, så rör
sig nettosparkvoten inte om mer än tio
procent. Siffrorna har hämtats från professor
Lundbergs artikel i Skandinaviska
bankens kvartalstidskrift i höstas. Han
säger där, att för ett treprocentigt framåtskridande
på längre sikt behövs en
nettokapitalbildning på nio procent av
nettonationalinkomsten. Om man som

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

mål ställer upp cn framstegstakt av 3,5
procent och har en bruttoinvesteringskvot
av 30 procent så är det otillräckligt
med den återstående nettosparkvoten
på tio procent. Vi har alltså, herr
Sjödahl, ingen som helst anledning att
säga, att vi kan vara nöjda med de stora
investeringar som nu verkställs.

Herr Sjödahl gjorde vidare gällande i
sitt uttalande här, att investeringsavgiften
behövs — särskilt de stora industriföretagen
skulle behöva hållas efter på
detta sätt, då dessa har så mycket lättare
att i bankerna få sina kreditbehov
tillgodosedda. Herr Sjödahl har icke något
som helst underlag för detta påstående.
Jag har förut sagt att riksbankens
åtgärder mot affärsbankerna syftar till
en procentuell nedpressning av hela utlåningsvolymen.
Det finns alltså icke
några undantag för storföretagen. De undantag
som göres är för bostadsbyggandet
och inte för några industriföretag.

Herr Sjödahl talade vidare om att investeringsavgiften
var en åtgärd som
var tidsbegränsad. Den uppfattas helt
säkert inte på det sättet. Vi har ju haft
den inte bara under detta år utan under
två föregående år — det var bara ett
års paus emellan. Denna pålaga är på
väg att bli betraktad som en permanent
åtgärd mot investeringarna, och då verkar
den, som jag förut sagt, uteslutande
kostnadsökande.

Herr Sjödahl säger vidare att investeringsavgiften
har den förtjänsten, att
den är så lätt att ta bort. Men vi skall
väl ändå akta oss för att nu åter upprepa
det felsteg som vi tidigare gjort.
Jag tror ändå att herr Sjödahl själv känner
sig generad för det steg tillbaka,
som vi tvingades att ta i samband med
investeringsavgiftens införande förra
gången, då vi också beslöt en avgift på
lagerökningar. Den har aldrig trätt i tililämpning.
Det visade sig att den var så
olämplig, att den aldrig kunde föras ut
i livet.

Jag tycker att när man håller på att
lagstifta särskilt på skatteområdet i så
stor utsträckning som herr Sjödahl gör,
skall man akta sig för att visa alltför
stort lättsinne.

8 Första kammarens protokoll 1955. Nr 31

I min argumentering, herr talman, går
jag ut ifrån att åtgärder för en fortsatt
stram ekonomisk politik alltjämt är nödvändiga.
Jag vill endast framhålla betänkligheterna
mot detta nu föreslagna
medel, d. v. s. investeringsavgiften, och
de samlade insatser, varav investeringsavgiften
utgör eu mot de enskilda företagens
investeringar direkt riktad åtgärd.
Dess inriktning medför genom sin
ensidighet mot näringslivet stora faror,
det måste man ha klart för sig. Produktionens
upprätthållande och utveckling
är dock livsnerven för vårt välstånd.
Blir det inte möjligt för företagen att
förnya och utveckla sin utrustning i maskiner
och byggnader, så får vi räkna
med en stagnation och kanske också en
tillbakagång. Vi får då också avskriva
förhoppningarna på den produktionsökning
och produktivitetsförbättring av
3,5 till 4,5 procent per år, som man med
så frejdigt mod lägger till grund för kalkylerna
om hur mycket bättre vi skall få
det för varje kommande år.

Jag nämnde att investeringsavgiften
är en åtgärd av många, riktad mot företagens
investeringar. Nu skall jag endast
helt kort påminna om en del av den övriga
arsenalen. De direkta regleringarna,
främst byggnadsregleringcn, lämnar jag
åsido även om de är nog så allvarliga.
Jag tänker mera på åtgärderna av fiskalisk
innebörd, som det sista året staplats
på varandra mot företagens investeringar,
nämligen skärpningen av avskrivnings-
och lagervärderingsreglerna
samt den därefter genomförda högst avsevärda
höjningen av skatteprocenten.
Tillåt mig fråga om man verkligen tror
att detta i längden kan gå lyckligt, när
man ser hur snabbt den ekonomiska utvecklingen
sker och hur angelägen man
är ute i världen att utnyttja möjligheterna.
Jag vill ånyo i detta sammanhang
understryka, att vad man nu påverkar
är inte bara företagens möjligheter till
expansion och utveckling, utan det är
också det rena underhållet och upprätthållandet
av den nuvarande standarden.

Jag har förut uttalat som min mening,
att det är nödvändigt för oss att ännu
fortsätta en stram politik. Den har blivit

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
onödigt hård och onödigt påfrestande
genom att den satts in så sent, men den
måste fullföljas. Den behöver emellertid
ej längre underbyggas och bör ej heller
underbyggas av de mot näringslivets investeringar
ensidigt inriktade åtgärderna.
Dessa kommer att verka på lång sikt,
men skadeverkningarna elimineras ej genom
att man plötsligt häver pålagorna,
vilket angetts vara möjligt. Av den omsvängning
som nu skett synes det mig att
man kan dra den slutsatsen, att de tidigare
vidtagna direkta åtgärderna mot företagens
investeringar haft relativt liten
betydelse och helt visst varit till skada
och till knappast någon nytta.

Behovet av den strama penningpolitiken
framstår nu, när vi mot årets slut
har en bättre överblick över utvecklingen,
allt tydligare. Sedan finansministern
tillträdde sitt ämbete har han här i kammaren
ej låtit oss direkt få del av sina
bedömningar för den närmaste framtiden.
Det skulle ha varit av mycket stort
intresse att få dessa klarlagda, men tyvärr
är han ej heller i dag närvarande,
när vi diskuterar de utomordentligt viktiga
frågorna om vår ekonomi.

I två avseenden synes mig utvecklingen
visa att vi fortfarande har anledning
känna en stark oro. Det är i fråga om
svårigheterna för staten att få debet och
kredit att gå ihop. För närvarande ser
vi hur staten för att få täckning för sina
utgifter vecka för vecka ökar sin upplåning
i riksbanken. Det är ett dåligt tecken,
och ett tecken, som klart anger, att
staten lever över sina tillgångar. Vi ser
vidare, att vi har att räkna med en
minskning av valutareserven. Det har
förut påtalats, att denna reserv, trots allt
vad som sagts därom, inte är tillräckligt
stor. Den täcker endast tre månaders
import, och utvecklingen av vår
valutareserv under tider som är så klart
högkonjunkturbetonade som de nuvarande
är mycket otillfredsställande. Även
att döma härav lever vi över våra tillgångar.
Våra resurser räcker inte för det
liv vi för. Det skulle vara av värde för
oss, om vi finge höra finansministerns
mening härom och huruvida finansmi -

för år 1956 ro. m.

nistern är inställd på en fortsatt stram,
på alla områden återhållsam politik.

Genom den strama penningpolitiken
har vi kanske nu börjat få en viss inriktning
mot en bättre tingens ordning.
Drivhusatmosfären för vår ekonomi har
på en del håll efterträtts av en nyttig
svalka. Avkylningen verkar nu över eft
större fält. Det är inte endast företagen
och deras investeringar, som blivit utsatta
härför. Nu har också kommunerna
och staten bragts till insikt om behovet
av att söka hålla igen.

Inför de förestående förhandlingarna
om arbetsvillkoren för nästa år vore det
också betydelsefullt, om vi kunde få finansministerns
uttalande om läget nu
och bedömningarna för framtiden. Det
talas så mycket om att vi kan vänta oss,
att det nästa år återigen blir möjligt för
konsumenterna att taga ut en större bit
av kakan. Jag ifrågasätter emellertid
starkt, om detta verkligen är en realistisk
bedömning. Vi lever ännu klart över
våra tillgångar, och främst efter avtalsuppgörelserna
i våras tar vi ut mer av
vårt folkhushåll än det kan bära. Vore
det inte skäl att ha detta i minne, när
man nu talar om utrymme för ytterligare
förbättringar nästa år? Det går inte
att bortse från att om man ett år tagit
ut ett förskott, måste det i rimlighetens
namn i första hand avräknas. För övrigt
grundas förhoppningarna och kraven på
mycket kortsiktiga beräkningar. Det
vore helt visst välbetänkt, om man gjorde
klart för sig att det finns all anledning
att nu sträva efter att bibehålla en
viss icke föraktlig del av en kaka, som
år efter år kan bli större, i stället för
att försöka öka andelen och alldeles
bortse från att man kanske på det viset
totalt får ut i längden mindre och mindre.
Vore det alltså inte skäl att tala med
en viss försiktighet om det ökade utrymmet
för bättre levnadsvillkor i form
av en förhållandevis större andel av vår
nuvarande kaka?

När vi nu åter diskuterar investeringarna,
må det tillåtas mig, herr talman,
att taga upp till skärskådande några synpunkter
som framförts i debatten under

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

senaste tiden och som också berörts av
herr Åman i debattens elfte timme, då
den nu aktuella propositionen remitterades.
Man synes gå ut ifrån att företagens
investeringar sker mera på en
slump, och det antyddes också att det
var klart att investeringarna inte fick
bli något självändamål. För min del
trodde jag verkligen att man nästan
allmänt var medveten om att investeringarna
planeras med utomordentlig omsorg
och kommer till utförande först efter
mycket noggranna överväganden. Vi
skall ju också göra klart för oss, att investeringarna
är av olika slag. Det finns
nödvändiga investeringar, som avser
förnyelse och ersättning för uttjänta tillgångar.
Investeringar av det slaget kan
man kanske inte beteckna som direkt
produktionsfrämjande. Det finns också
investeringar som avser expansion och
fortsatt utveckling. Dessa investeringar
får ju i första hand räknas till de produktionsfrämjande,
och det får väl, såsom
det då uttrycktes, inte sättas i fråga,
om de i allmänhet kan godtagas eller
skall anses som mer krävande än givande.
Men jag ställer den frågan: Vem vet
egentligen i förväg, hur givande en investering
blir? Det är ju just osäkerheten
härom, som måste täckas av det företagsmässiga
risktagandet, som är så
nödvändigt men som man kanske oftast
bortser ifrån. Vem tar nu dessa risker?
Staten som fordringsägare för skatterna
tar visserligen en mycket betydande andel
av vinsten, men något risktagande
är staten inte med om. De anställda i
företagen har inte heller ansett sig kunna
taga på sig någon del av företagarrisken,
även om de, som vill göra sig
till talesmän för deras intressen, nu för
fram krav på medinflytande med avseende
på företagens investeringar och deras
finansiering. Herr Åman var, som
sagt, vid debatten här för någon tid sedan
inne på detta, fastän i mera försiktig
form.

De resultat som kunnat uppvisas borde
väl i och för sig kunna anses ganska
tillfredsställande. Det rör sig om en produktionsökning
av tre och en halv till
fyra och en halv procent per år. En så -

dan förbättring är ju inte dålig, och man
vågar ju till och med räkna med en fördubbling
av vår levnadsstandard under
en tjugoårsperiod. Jag ifrågasätter, om
man verkligen har anledning att räkna
med en ännu snabbare utvecklingstakt,
om man skaffar flera kockar att laga
soppan. Meningen med en annan ordning
inom företagsledningen skulle väl
vara, att man med nya parter i bestämmanderätten
skulle få ett avgjort bättre
resultat. Vi behöver väl inte göra några
riskabla experiment i den riktningen,
om det endast gäller att söka få en kontakt
mellan företagsledning och anställda.
En sådan möjlighet finns ju redan i
företagsnämnderna, och mig veterligen
lämnas det i företagsnämnderna all den
information som önskas och en information
som efter min erfarenhet är mycket
allsidig och öppen.

Jag skulle vilja fråga dem som nu
främst gör sig till talesmän för en ny
ordning: syftet med denna ordning skulle
väl uteslutande vara, att man skall nå
än bättre resultat än man hittills kunnat
få fram av våra strävanden, men finns
det verkligen något som talar för att
man skulle ha detta i utsikt? Har man
några påvisbara goda erfarenheter, där
en mera demokratisk ordning tillämpats?

Jag skulle vilja ta ett exempel från ett
område, som ligger mitt ganska nära,
byggnadsområdet. Vi har talat om den
saken förut, jag tänker på de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen. De drivs,
såvitt jag vet, i en hel del avseenden i
mera demokratisk ordning än andra företag.
Kan då dessa företag uppvisa bättre
resultat än de enskilda företag, som
arbetar och är organiserade efter den
gamla ordningen? De allmännyttiga bostadsföretagen
har ju ganska stora fördelar
i låne- och räntehänseende, och då
borde man ju kunna vänta sig att detta
skulle ta sig uttryck i lägre byggnadskostnader
och lägre hyror. Jag kan emellertid
inte finna att något sådant resultat
än påvisbart, .lag tycker att detta
exempel mycket starkt talar för att skall
en genomgripande ändring göras i vår
företagsorganisation, bör den vidtagas i
syfte att få fram bättre resultat, inte en -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Pörordning>sförslag om investeringsavgift
dast för att de anställda skall känna sig
ha ett inflytande, som inte ger något av
verkligt värde.

I den tidigare debatten har också sagts
att de anställdas önskan att få högre löner
kommer att motverkas av företagens
krav på investeringar. För mig är det
ofattbart att man kan konstruera fram
ett sådant motsatsförhållande. Jag trodde
verkligen att de anställda räknar med
att den bästa och säkraste grunden för
goda löner är att företagen genomför alla
de investeringar, som erfordras för en
rationell och effektiv produktion. Företagens
och de anställdas intressen sammanfaller,
föreställer jag mig, helt i detta
avseende.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
med några ord belysa inställningen till
näringslivets investeringar i ett annat
avseende.

Vi har kunnat konstatera vilket stort
intresse som numera också inom arbetarrörelsen
ägnas den tekniska utvecklingens
problem. Betecknande härför var
den stort upplagda konferens om tekniken
och morgondagens samhälle, som
det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen
gemensamt anordnade
i Stockholm för några veckor sedan. En
uppfattning, som under denna konferens
mycket starkt kom fram och som alldeles
speciellt underströks från fackföreningsliåll,
var att vi står inför mycket
stora investeringsbehov inom det produktiva
livet och att vi inte har råd att
halka efter i den snabba tekniska utveckling
som nu sker världen över.

Investeringsavgiften måste framstå såsom
en anomali i ett läge, då vi i stället
behöver en investeringsbefrämjande politik.
Med den allmänna inställning som
tydligen finns på nyssnämnda håll, måste
man väl ändå inse att vi inte kan fortsätta
med en politik, som lägger en speciell
skatt på de produktiva investeringarna.
Vi kan inte heller fortsätta med en
beskattningspolitik, som starkt begränsar
möjligheterna till självfinansiering
inom företagen och som dessutom är
sammankopplad med en kreditpolitik,
som stänger företagens finansieringsmöjligheter
upplåningsvägen.

för år 1956 in. m.

När det gäller kreditpolitiken skulle
jag vilja peka på en omständighet som i
nuvarande läge förtjänar speciellt beaktande,
nämligen förhållandena på kapitalmarknaden.
I det betänkande, som nyligen
framlades rörande regleringen av
riksbankens sedelutgivningsrätt, har
man ånyo tryckt på betydelsen av att vi
har en funktionsduglig kapitalmarknad.
En sådan existerar inte i dagens läge,
och detta är en följd av den kreditpolitik
som förts här i landet under de senaste
åren.

För industriens del är det särskilt i
fråga om emissioner av obligationslån
som kapitalmarknaden har sin stora'' betydelse.
Obligationsmarknaden i vårt
land har utvecklats genom en lång process,
som inneburit att man i allt större
utsträckning kunnat nyttiggöra allmänhetens
sparmedel för industriens långfristiga
finansiering. Som finansieringsinstrument
för industrien har obligationsmarknaden
under det senaste halvseklet
haft en utomordentligt stor betydelse.
Det har utvecklats ett system, där
företagen för finansiering av sin expansion
och utbyggnad i första hand kunnat
anlita affärsbankskredit, men där affärsbankskrediterna
sedan successivt kunnat
överflyttas på obligationsmarknaden i
den mån anläggningarna blivit färdiga
och kunnat utgöra säkerhetsmässigt underlag
för ett obligationslån. En sådan
kontinuerlig avlyftning av kortfristiga
krediter från affärsbankerna har också
stärkt dessas möjligheter att stödja nya
anläggningar, nya utbyggnader o. s. v.
Det är denna kontinuerliga avlyftning
som har stoppats upp genom de senaste
årens utveckling. Obligationsmarknaden
har genom dekret från riksbanken i
praktiken stängts för industriens finansiering.
År 1938 svarade de industriella
låneemissionerna för cirka en fjärdedel
av de årliga nya emissionerna på denna
marknad. Ungefär samma relativa omfattning
hade dessa emissioner under de
första efterkrigsåren. Sedan bar emellertid
dessa möjligheter strypts åt. Under
de senaste åren har man släppt fram
några kraftverkslån, men något egentligt
industrilån har inte förekommit sedan

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

1953. Under innevarande år har över
huvud taget inte något enda industrieller
kraftverkslån tillåtits. Detta är en
situation, som inte kan få fortsätta. För
industriens finansiering måste ett skäligt
utrymme upplåtas på obligationsmarknaden.
Det kan inte vara rimligt att
med de utvecklingsbehov, vi nu har, också
slå sönder en av de viktigaste mekanismerna
för industriens finansiering.

Herr talman! Jag skall sluta med detta.
Jag har tagit kammarens tid i anspråk
ganska länge, men jag har gjort det därför
att jag tycker att den fråga vi nu behandlar,
förslaget angående investeringsavgiften,
är av stor vikt för hela vår ekonomiska
utveckling och har betydelse
också för de förhållanden som jag genom
mitt anförande här har velat belysa.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag måste erkänna, att
det naturligtvis inte är någon trevlig situation,
när man det ena året framlägger
ett investeringsförslag, som uppges
komma att gälla bara ett år, och det andra
året återkommer med ett liknande
förslag, men då utan den fasta utgångspunkten,
att avgiften skall uttagas endast
ett år. Jag har vid flera tillfällen framhållit
här i kammaren, att en investeringsavgift
bör vara tidsbegränsad, eftersom
den annars inräknas bland de
ordinarie skatterna, något som strider
mot syftet med den.

När denna fråga behandlades här i
början av året, påpekade jag att man
hade kunnat välja andra utvägar för att
klara svårigheterna i stället för att bara
säga: »Nu tar vi ut en avgift med det
och det beloppet, och sedan får var och
en handla och vandla precis som han
själv önskar.» .lag tror för min del att
ett sådant tillvägagångssätt inte håller i
längden. Gång på gång har jag här i
kammaren påpekat vådorna av den pågående
frilistningen och friställningen
av alla slags varor, hur den kan påverka
landets ekonomi och vålla svårigheter,
som det blir ytterst besvärligt för statsmakterna
alt bemästra.

Det säges att arbetslönernas ökning

måste hållas inom rimliga gränser. Herr
Sköld deklarerade förra året, såsom vi
minns, att lönerna icke fick stiga mer
än tre procent; en större ökning skulle
innebära fara för inflation. I verkligheten
steg lönerna sedan med inte mindre
än tio procent. Jag vet inte, hur mycket
sanning det kan ligga i en tidningsuppgift
härförleden, att arbetsmarknadens
parter nu skulle vara överens om
en löneökning över lag med sju procent.
Troligen är detta inte med sanningen
överensstämmande, men det framskymtar
i alla fall, att man tycks vara beredd
att ta ytterligare en ganska kraftig löneökning.
Under sådana förhållanden är
det befogat att ställa frågan: Hur kommer
den framtida utvecklingen att te
sig?

Jag har för min del inte gått emot
propositionens förslag om investeringsavgifterna
utom när det gäller bilaccisen,
där jag anfört reservation, men trots
detta kan jag inte underlåta att säga
några ord även om investeringsavgifterna
i allmänhet.

Man har i dag prisat den rörliga räntan
och kreditåtstramningarna och sagt,
att de haft sin stora betydelse. Ja, herr
talman, de har för jordbrukarnas del
lett till att vi snart står i samma dilemma
som före krisuppgörelsen 1932. Jordbrukarna
är nu helt utestängda från
möjligheterna att tillgodogöra sig krediter,
på grund av att bankerna saknar
möjligheter att lämna sådana; riksbanken
har föreskrivit åtgärder som gjort det
ytterst svårt att få krediter. Likväl har
man här framhållit — jag tror att särskilt
herr Spetz var inne på det — hurusom
folkpartiet vunnit bifall till sitt
länge upprepade krav på rörlig ränta.
Ja, jag vågar säga, att den som för en
sådan politik med nuvarande räntesats,
han tänker nog inte mycket på det
svenska jordbruket.

Ilär har sagts att det är beklagligt, att
jordbrukarna skall vara inbegripna i
denna investeringsavgift. Ja, det hade
varit beklagligt, herr talman, för den
händelse jordbrukarna i gemen haft råd
att investera mer än de 20 000 kronorna,
men åtminstone vi vanliga jordbrukare

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift

har i dessa dagar sannerligen inte råd
till sådant; större jordbrukare med väldiga
domäner eller betydande skogsarealer
kan möjligen klara investeringar på
mer än 20 000 kronor. Därför har jag
ansett att risken på denna punkt är
ganska ringa för att jordbrukarna skulle
komma i ett verkligt bekymmersamt läge.

Emellertid kan jag inte underlåta att
framhålla, att man utelämnar någonting
mycket väsentligt när man lägger investeringsavgifter
på näringslivet i sin helhet,
nämligen de kommunala investeringarna.
Hur tror damerna och herrarna,
att vi i längden skall kunna fortsätta
med kommunala investeringar av nuvarande
storleksordning? Kommunerna
formligen tävlar med varandra om att
bygga fina kommunalhus. Det är inte
fråga om kostnaderna; man tänker
många gånger ute i bygderna bara på att
överträffa varandra. Också på detta område
borde investeringsavgiften tillämpas,
om den skulle ha någon verklig effekt.

Då nu finansministern är inne i kammaren,
skulle jag vilja fråga honom, om
han tror att staten i framtiden kan engagera
sig i bostadsbyggandet på samma
sätt som hittills. Tror finansministern,
att staten har möjlighet att i fortsättningen
ge subventioner till bostadsbyggandet
på samma sätt som hitintills? Enligt min
mening bör vi tänka på den saken i rättan
tid och inte bara låta det gå ett år
i sänder utan att göra någonting. Skall
man ingripa mot andra näringar på det
sätt som nu sker, då bör enligt min mening
även omfattningen av de statliga
investeringarna i bostadsbyggande m. m.
begränsas. Nu hoppas jag att finansminister
Sträng skall låta sin sparsamhetsanda
komma till uttryck i nästa års statsverksproposition
även när det gäller
nyss berörda område. Jag tror att det
är av behovet påkallat.

Jag tror att de svenska jordbrukarna
ute i bygderna säkert skulle hyst tacksamhet
mot ett sådant ingripande, om
statsmakterna förfarit på samma sätt som
de gjorde beträffande bostadsbyggandet,
där vederbörande bereddes en möjlighet

för år 1956 m. m.

till kredit genom att man stadfäste en
lägre ränta genom subventioner men lät
alla andra få betala alltefter utvecklingen.
Det hade varit mycket angeläget att
man givit jordbrukarna någon liten förmån
att kunna skaffa åtminstone de nödvändigaste
krediterna, ty det kan de faktiskt
inte nu göra.

Trots allt vad man kan säga om investeringsavgiften
har jag gått med på att
den skall få verka ytterligare ett år. Jag
har gjort det av den anledningen, att vi
ju måste se till, att penningvärdet inte
försämras ytterligare utan i stället skall
kunna förbättras. När det gäller bilaccisen
har jag emellertid svårt att förstå,
varför man nödvändigtvis skall behålla
en frilistning i fråga om bilimporten.
Man tillåter en import i hur stor utsträckning
som helst, och så säger man:
»Vi tar bilaccisen, och sedan får det hela
löpa fritt.» Jag kan inte tänka mig att
det kan vara lyckligt att fortsätta i den
trallen.

Jag föreslår i min motion, på vilken
jag också grundat en reservation, att G00
miljoner skall anslås till bilimport samt
reservdelsimport och vad därmed sammanhänger.
Jag tror inte att svenska folket,
om man ser till det verkliga förhållandet,
är i behov av en större bilimport.
Men det är klart att den, som driver affärer
med bilar, gärna importerar.

Hurudan har nu utvecklingen varit på
detta område? Har bilaccisen medfört
någon minskning av bilköpen? Hittills
har i stället en ökning skett. Om det i
fortsättningen blir någon större möjlighet
att åstadkomma en begränsning genom,
kreditåtstramningar, vågar jag inte
säga. Men nog hade här funnits ett tillfälle,
alldenstund dåvarande finansministern
förra året deklarerade, att det inte
var pengarna han ville ha, utan att det
väsentliga var att begränsa importen genom
att inte göra det så lätt för folk
att köpa bil.

I en tidning, som jag läste just i dag,
redovisar Bilhandlarnas riksförbund, hur
många bilar som importerats under året.
Det var 127 000 bilar. Förbundet redovisar
också, hur köpen fördelat sig, och
det visar sig då, att 18 procent av de

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

försålda bilarna i vårt land köptes av
arbetare, 15 procent av företag och 9
procent av jordbrukare. Detta visar väl
ändå att talet om jordbrukarnas lyxbilar
och om hur jordbrukarna köper och
byter bilar varje år, vilket man ofta hört
här i kammaren i samband med diskussionen
om prissättningen på jordbruksprodukterna,
är alldeles felaktigt. Om
dessa siffror är riktiga, är jordbrukarna
de mest återhållsamma när det gäller bilköp.

Det är självklart att varje individ, som
har möjlighet till det, gärna vill ha en
bil. Det är kanske ingenting att säga om
det, men människorna måste begränsa
sina begär därvidlag när resurserna inte
räcker till. Hade man givit bilindustrien
och bilimportörerna över en halv miljard
kronor av vår nationalinkomst, borde
det kunna räcka. Man vill emellertid
inte stoppa frilistningen, utan den skall
få florera. Frågan är: Ycm skall fördela
dessa bilar? Jag upprepar vad jag sade
förra gången, när vi behandlade detta
ärende: De organ, som fördelade valutan
till den 1 juli 1954, är väl inte alla
döda, och skulle så vara, finns det väl
andra som kan ta upp deras mantel. Det
förekom inga större klagomål, och i den
mån sådana förekom, var de inte av någon
oroväckande karaktär.

Jag har av dessa skäl inte ansett mig
kunna biträda förslaget om en förnyad
bilaccis, då det visat sig att accisen, under
de år den verkat, inte haft den effekt
man avsett att den skulle ha.

Jag tror heller inte att den kommer
att få en sådan effekt ett kommande år.
Om inte kreditåtstramningarna hade
hjälpt till, hade säkerligen inte resultatet
blivit detsamma. Nu har man tillgripit
det ena dråpslaget efter det andra.
Först talar man om att lågräntepolitiken
skall följas, och man stiftar en räntelag,
som möjliggör en sådan politik.
När den lagen är stiftad, säger man att
det inte längre går att hålla lågräntepolitiken
och att man inte kan använda lagen,
därför att det i så fall skulle bli kaos
på marknaden. Det är beklagligt, att
man har så litet klart för sig, vilka vägar
man skall gå, och tillgriper åtgärder

och lagstiftar för en viss grupp av människor
och omedelbart därefter säger,
att man inte kan fortsätta med dessa åtgärder
och tillämpa lagen, därför att det
leder till kaos.

Jag har med det anförda velat deklarera
min inställning. Jag kan i nödfall
ansluta mig till utskottets förslag, när
det gäller den vanliga investeringsavgiften,
men i fråga om bilaccisen måste jag
yrka avslag på utskottets förslag. Särskilt
vill jag framhålla, att bilaccisen nu
har uttagits så länge, att nya bilar, för
vilka bilaccis utgått, nu börjar säljas som
begagnade och därigenom ånyo drabbas
av bilaccis. Det kan väl ändå inte vara
rimligt, att man på detta sätt skall dubblera
en beskattning. I stället borde det
radikala medlet vara att begränsa bilimporten.
I så fall kommer vi aldrig i den
situationen, att vi behöver tillgripa en
sådan åtgärd som bilaccis.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre utan ber att få yrka bifall till
den av mig vid utlåtandet avgivna, med
nr II betecknade reservationen.

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! Det är förklarligt, om de
åtgärder, som vi nu diskuterar, väcker
olust på en del håll. Det blir gärna så,
när vi behandlar åtgärder, som skall
råda bot på de rubbningar i den samhällsekonomiska
balansen, som ibland
och numera inte så sällan uppkommer.
Det kan då bli nödvändigt att tillgripa
åtgärder som vi kan ge rubriken »besk
medicin».

I dagens läge förnekar väl ingen, att
vissa åtgärder är nödvändiga, även om
man i en del reservationer och uttalanden
har gett uttryck för den meningen,
att en viss avmattning kan spåras. Alla
tycks vara ense om att det är nödvändigt
med åtgärder, som har en återhållande
effekt. Det finns under sådana
förhållanden ingen anledning för mig
att söka ge mig in på en bedömning av
det ekonomiska läget. Meningsskiljaktigheterna
rör sig endast om vilka medel
man i dagens läge bör använda.
Oppositionspartierna anser, att de penningpolitiska
medlen är tillräckliga, om

4:0

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

de sättes in med erforderlig kraft, och
att man uteslutande bör hålla sig till
dem. Däremot anser regeringspartierna,
att man så långt det är möjligt bör tillgripa
andra åtgärder och däribland sådana,
som vi här överlägger om, och
att de, när så behövs, bör kompletteras
med penningpolitiska medel.

När det gäller valet mellan dessa olika
vägar, måste man givetvis ta hänsyn till
inte bara den effekt, som de har i det
avseende som man eftersträvar, utan
också de verkningar i andra hänseenden,
som åtgärden kan ha. Vilken väg
man än väljer, kommer den tydligen att
medföra olägenheter av skilda slag.

Åtgärderna kommer att på olika sätt
drabba olika grenar av den mångskiftande
verksamhet, som beröres av dem.
När det gäller större företag med god
ekonomi, är det väl rätt tydligt, att de
drabbas hårdare av investeringsavgifter
än av räntehöjning, varemot resultatet
är det motsatta när det gäller mindre
och svagare företag.

Det är klart att det inte finns någon
möjlighet att siffermässigt beräkna effekten
av en viss åtgärd, men om vi exempelvis
skulle kunna utgå ifrån att de nu
föreslagna investeringsavgifterna och en
räntehöjning med en procent skulle
motsvara en räntehöjning enbart med
två procent, skulle jag för min del nog
föredra den förstnämnda utvägen.

Vi, som var med om den ekonomiska
krisen under slutet av 1920-talet och början
av 1930-talet — vilken kris man då
ansåg borde, som man sade, få »värka
ut» av sig själv utan särskilda ingripanden
— minns nog vilka ödeläggande
verkningar den höga räntan utövade,
och det är väl så, att varje kreditåtstramning
av någon betydelse utlöser
en räntehöjning. Om vi tänker oss ett
jordbruk eller ett annat mindre företag
med, låt oss säga, ett investerat kapital
om 100 000 kronor, varav 75 000 kronor
är upplånade, innebär för ett sådant
företag varje räntehöjning med en procent
en årlig merutgift av 750 kronor.
Skulle man sedan på grund av kreditsvårigheter
behöva realisera levande inventarier
eller på annat sätt begränsa

driften, kan det uppstå förluster av mycket
betydande storleksordning. Jag tror
att vi bör särskilt beakta detta i dagens
skördesituation när det gäller speciellt
jordbrukets problem, som här har tagits
upp i en del sammanhang.

Investeringsskatt för ett sådant här
företag uttas väl endast i undantagsfall.
Visserligen drog herr Spetz fram ett
exempel på att man även för ett småbruk
hade gjort upp ett kostnadsförslag
av 46 000 kronor för en ekonomibyggnad.
Ja, det kan vara sant, men det lär
väl inte vara många småbrukare som i
dagens läge tänker sig utföra en sådan
byggnad på ett år. Skall detta vara möjligt
måste ägaren vara i en särskilt fördelaktig
ekonomisk ställning; eljest måste
han planera företaget och slå ut kostnaderna
över ett flertal år. I det fall,
som herr Spetz här nämnde, var det fråga
om en kostnadsberäkning, som lantbruksstyrelsen
gjort, men den gäller ju
i första hand sådana, som vid byggande
anlitar statens lånegaranti och bidrag.
I detta fall föreligger ju också möjligheter
att — förutom att dela upp kostnaderna
på flera år •— få statligt lån
och bidrag. Om delta sägs ju i 5 § författningsförslaget:
»Har myndighet lämnat
statligt bidrag eller lån eller ställt
statlig lånegaranti för viss investering,
skall denna icke anses som avgiftspliktig
investering till den del kostnaden täckts
av bidraget eller lånet eller genom utnyttjande
av lånegarantien.»

I likhet med herr Elofsson tror jag
att denna investeringsavgift inte kommer
att ha så stor inverkan på det mindre
jordbruket. Det kan ju däremot tänkas
att innehavarna av dessa jordbruk
drabbas av bilaccisen, men jag tror inte
att den kommer att bli så kännbar, åtminstone
inte om man köper en begagnad
bil. Av det exempel, jag nämnde,
framgår att den ekonomiska ställningen
för vederbörande nog är sådan, att han
helst köper begagnade bilar.

När det gäller valet av olika vägar är
det därför min uppfattning, att en lättnad
i kredit- och ränteläget i dagens
situation är ett betydligt mera angeläget
önskemål för jordbruket än ett omedel -

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

bart upphävande av investeringsskatt
och bilaccis. Klart är emellertid, att dessa
pålagor bör avskaffas så snart som
möjligt. För min del vill jag gärna förutsätta,
att de inte kommer att gälla
längre än den tid som är angiven i propositionen
nr 205.

Det har ju i motioner och reservationer
yrkats undantag från avgiftsplikten
i ett flertal fall. Speciellt har här berörts
jordbruket. Jag har ju här försökt
klargöra att det nog inte förefaller, som
om det förelåg så stora risker för att det
mindre jordbruket skulle drabbas av
investeringsskatt, och även de medelstora
och de större jordbruken har säkerligen
möjligheter att fördela investeringskostnaderna
så, att investeringsskatten
inte blir särskilt kännbar. Det
förekommer ju ibland att det lägges ned
mycket stora investeringar på jordbruk,
men i de fall jag har iakttagit detta har
det oftast gjorts av personer, som har
stora inkomster av andra förvärvskällor
än jordbruk. De får ju överväga, om de
vill göra investeringen och dra på sig
kostnaden eller om de vill undvika den.
Det är väl så, att det knappast finns någon
investering, som inte kan motiveras
— om vi möjligtvis undantar låt oss säga
lyxbilar och annan mera lyxbetonad investering.

Men det ligger också i sakens natur,
att varje undantag är ägnat att förringa
verkan av en viss åtgärd, och en gränsdragning
mellan avgiftspliktiga och avgiftsbefriade
investeringar är ju utomordentligt
svår. Det är därför som undantagen
måste begränsas. Man måste
avvisa krav, som man ur andra synpunkter
gärna skulle ha velat tillgodose.

Här har bl. a. berörts en motion av
herr Franzén m. fl., där det har yrkats
befrielse vid föreläggande av offentlig
myndighet. Motionen har ju utskottet
inte velat bifalla, ehuru det ju är klart
att då tiden för investeringsavgiften utsträckts,
kravet har större tyngd än det
hade föregående år. Men genom det uttalande
som utskottet har gjort på s.
30—31 i sitt betänkande torde väl mo -

tionärernas önskemål i stort sett ha blivit
tillgodosedda.

De olika inflationsbekämpande åtgärder
som vi har gått in för — det må
gälla kreditåtstramning, räntehöjning,
investeringsavgift och i viss mån också
bilaccis — riktar sig ju, såsom nog har
anförts tidigare, i första hand mot företagarsidan.
Men avsikten är, att de också
skall få en dämpande inverkan på de
lönerörelser som är i gång. Uteblir denna
verkan, måste vi nog säga, att åtgärderna
har i rätt väsentlig grad förfelat
sitt syfte, och man får väl hoppas på
ett bättre resultat i detta hänseende vid
de pågående löneförhandlingarna än
vid dem som fördes i början av året.

Till utskottsbetänkandet har jag fogat
en blank reservation. Den knyter sig
närmast till den motion som herr Elofsson
nyss yrkade bifall till, i vad mån
den gäller begränsning av bilimporten.
Jag har inte kunnat ansluta mig till detta
yrkande med hänsyn till de mycket
svårbedömbara konsekvenser som ett
beslut i den riktningen kunde föra med
sig — i varje fall vill jag inte vara med
på det utan en mera ingående undersökning.
Men jag har inte heller velat
vara med om det snäva avvisande av
varje tanke på sådana importbegränsande
åtgärder som jag vill utläsa ur utskottets
betänkande på denna punkt. Enligt
min mening är det i dagens läge
inte lämpligt att riksdagen genom dessa
uttalanden på förhand lägger hinder i
vägen för regeringen att fritt pröva de
olika åtgärder som kan visa sig erforderliga,
inte minst när de åtgärder som
nu diskuteras kommer att avvecklas.

Hurdan situationen är i slutet av nästkommande
år vet vi ju inte, och att nu
försöka göra någon bedömning är utomordentligt
svårt. Därför bör vi nog inte
avstänga oss från möjligheten att vidta
de åtgärder i den ena eller andra riktningen
som kan visa sig erforderliga.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare
— den har ju pågått rätt länge.
Med de reservationer, som jag har anfört,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningisförslag om investeringsavgift

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! Låt mig först konstatera,
att behandlingen av föreliggande frågor
i dag kan ske under betydligt lugnare
yttre förhållanden än den 9 februari i
år. Jag ställer mig den frågan: Kan det
möjligen bero därpå, att man ansett investeringsavgiften
ändå ha att fylla en
viktig uppgift i den ekonomiska politiken? Sedan

vill jag anknyta till ett yttrande
av herr Veländer. Han hänvisade till finansminister
Skölds uttalande vid diskussionen
av dessa frågor i februari. Finansministern
behandlade då investeringsavgifternas
varaktighetstid. Herr
Kristensson i Osby beklagade vid det
tillfället, att inte finansministern kunde
ge bestämt besked, huruvida avsikten var
att investeringsavgifterna skulle komma
att gälla uteslutande under 1955. På detta
svarade herr Sköld, att han självfallet
inte kunde yttra sig om hur en kommande
regering såg på dessa frågor och
huru den ställde sig till dessa problem.
Finansministern har således inte vid något
tillfälle bestämt uttalat, att investeringsavgifterna
skulle begränsas till att
gälla endast år 1955.

Jag skall sedan övergå till att beröra
vad herr Elofsson sade. Hans yrkande
går ju ut på att man borde kvotera importen
av bilarna. Vi har tidigare haft
kvoteringsbestämmelser —- det var under
de första efterkrigsåren. Det läge vi
då hade i fråga om handelsförbindelserna
och betalningsförhållandena gjorde,
att vi ansåg det nödvändigt att införa
sådana bestämmelser. Men vi har ganska
sorgliga erfarenheter från den tiden, och
jag tror därför inte att vi vill vara med
om ett upprepande. En kvotering av bilimporten
skulle ju komma att medföra,
att de importerade bilarna skulle ställa
sig dyrare, beroende på att det inte
skulle bli samma konkurrens mellan importörerna.
Vi skulle dessutom liksom
tidigare få en hel del svartabörsaffärer
genom överlåtelser av vissa importlicenser
o. d., och andra otrevliga transaktioner
skulle följa med. Dessutom får vi
tänka på att vi har att ta hänsyn till

för år 1956 m. m.

våra affärsförbindelser i övrigt med de
länder, med vilka vi driver handel. Jag
tror således inte att vi för närvarande
har någon anledning att reflektera på att
ansluta oss till herr Elofssons yrkande.

När herr Elofsson sedan säger, att han
anser, att bilaccisen inte har haft någon
effekt, måste jag medge, att det är svårt
att avgöra, huruvida den haft någon effekt
eller inte. Men den torde dock ha
begränsat omsättningen av bilar.

Men det var inte för att säga dessa saker
som jag begärde ordet, herr talman,
utan jag skulle vilja teckna bakgrunden
till att jag själv har anslutit mig till den
kungl. propositionen och till utskottsbetänkande!.

Det förhållandet, att läget på det ekonomiska
området fortfarande kan betecknas
som spänningsmättat och att den
återhållsamhet, som investeringsavgifterna
medfört under innevarande år, skulle
komma att förbytas i en ökad efterfrågan
på varor och tjänster med ytterligare
påfrestningar som följd, därest avgifterna
skulle upphöra vid årsskiftet,
har medfört, att Kungl. Maj:t ansett
lämpligt att framlägga förslag om uttagande
av investeringsavgifter jämväl under
nästa år och i proposition nr 205
framlagt dylikt förslag, vilket i stort sett
ansluter sig till nu gällande regler.

Utskottet, som biträtt Kungl. Maj :ts
uppfattning om lämpligheten och behovet
av återhållsamhet på investeringsområdet
även under nästa år, har i det nu
föreliggande betänkandet tillstyrkt propositionen.
Utskottet har ansett, att den omständigheten
att det vid införandet av
investeringsavgifterna vid årets början
från utskottets sida framhölls, att avgifterna
var avsedda att gälla under 1955
samt att dessa för att bliva mest effektiva
borde få en kort giltighetstid, självfallet
icke kan utesluta en prövning av
frågan om investeringsavgifter under
1956 vid nuvarande tidpunkt, då man
har att bedöma behovet av avgifterna
med utgångspunkt från dagens situation
på det samhällsekonomiska området. Det
är en sådan bedömning som skett och
som medfört, att riksdagen i dag har att

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 in. m.

taga ställning till frågan om uttagande
av investeringsavgifter jämväl under
nästkommande år.

Det ekonomiska läge vi befinner oss
i och de åtgärder regeringen företagit
och föreslagit bör ses mot bakgrunden
av utvecklingen på det internationella
området. Av konjunkturinstitutets uppgifter
och den kungl. propositionen
framgår, att det i de ledande industriländerna
under senare tid förekommit
ett starkare konjunkturuppsving än man
tidigare räknat med. I Förenta staterna
har industriproduktionen stigit i avsevärd
omfattning, och som en följd därav
har arbetslösheten sjunkit i betydande
grad. Tendenserna därstädes pekar mot
en fortsatt liknande utveckling. Samma
tendenser yppar sig i fråga om de västeuropeiska
länderna, inom vilka industriproduktionen
sammantaget stigit med
omkring 10 procent under första halvåret,
jämfört med motsvarande tid under
föregående år. Särskilt stor var ökningen
i Västtyskland med 16 procent
—■ Frankrike hade 11 procent. I Västtyskland
har arbetslösheten starkt minskat,
och i England och de skandinaviska
länderna har bristen på arbetskraft gjort
sig starkt gällande.

I de västeuropeiska länderna har uppsvinget
främst avsett företagens investeringar
samt avsättningen av varaktiga
konsumtionsvaror, såsom bilar. Orderingången
inom kapitalvaruindustrien har
överstigit produktionen, vilket väntas
medföra en fortsatt uppgång av denna.

Konjunkturuppsvinget har hittills kunnat
fortgå utan någon mera betydande
allmän effekt på prisnivån och levnadskostnaderna,
vilka dock har visat en
dragning uppåt. Utvecklingen på prisområdet
har varit splittrad. Sålunda har
priserna på världsmarknadens stapelvaror
visat en svagt fallande tendens, medan
å andra sidan förekommit prisstegringar
i fråga om industriråvaror m. fl.
samt dessutom på fraktmarknaden.

Högkonjunkturen har också tagit sig uttryck
på löneområdet, vilket bland annat
medfört cn löneökning av 7 procent såväl
i Västtyskland som i Storbritannien
från mitten av 1954 till mitten av inne -

varande år. Man räknar med att ytterligare
lönestegringar i dessa samt andra
länder kommer att medföra risk för genomslag
på prisområdet.

Bedömer man utvecklingen under den
närmaste framtiden med utgångspunkt
från vad som framhållits, torde den närmast
tala för en fortsatt högkonjunktur,
främst karakteriserad av en omfattande
investeringsvilja inom företagarsektorn
och en fortsatt press på priserna inom
vissa varuområden. De risker, som man
närmast har att räkna med, är sålunda av
inflationistisk natur. Det är väl det förhållandet
som medfört, att man i ett flertal
länder vidtagit åtgärder i olika former
i syfte att dämpa högkonjunkturen
och motverka inflationstendenserna.

I fråga om utvecklingen på det samhällsekonomiska
området i vårt land
framhålles att utvecklingen innevarande
år kan karakteriseras på det sättet, att
avtalsrörelsen i början av året medfört
den förutsedda höjningen av den svenska
pris- och kostnadsnivån men att den ytterligare
press på våra resurser, som hotat,
väsentligen kunnat undvikas, och att
man så till vida har lyckats bevara den
samhällsekonomiska balansen. Det har
emellertid, sägs det, varit fråga om en
balans på en mycket hög nivå av sysselsättning
och med ett hårt utnyttjande av
alla resurser. En sådan balans — sedd
mot bakgrunden av den internationella
högkonjunkturen — nödvändiggör en
fortsatt restriktivitet i den ekonomiska
politiken i syfte att förhindra en överansträngning
med en inflationistisk utveckling
som följd.

Det är —■ herr talman — i ett dylikt läge
vi ställes inför frågan, huruvida vi kan
lätta på den ekonomiska politikens tryck
genom undvarande av investeringsavgifter
under nästa år. Sedan investeringsavgifterna
infördes i början av året, har
dessa kompletterats med åtgärder i form
av skärpning av kreditrestriktionerna
och en höjning av räntan. Nu menar man
från oppositionens sida, att läget för dagen
icke är så allvarligt, att det kräver
en så drastisk åtgärd som införande av
investeringsavgifter jämväl under nästa
år, utan att konjunkturen bör kunna be -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

mästras med övriga vidtagna åtgärder,
och man framhåller, hurusom dessa ännu
icke nått sin fulla effektivitet. Och skulle
en sådan uppnås och en omsvängning i
konjunkturerna inträffa, vore det lättare
att anpassa till det nya läget med de penningpolitiska
medlen. Nu är det ju dock
så — enligt sakkunskapen — att de expansiva
tendenserna framträder starkt
på investeringsområdet och att högkonjunkturen
främst stimulerar företagens
investeringar, vilka oundvikligt kommer
att medföra ett ytterligare tryck på den
redan hårt ansträngda arbetsmarknaden,
där sysselsättningen närmast är att beteckna
som överfull med brist framför
allt i fråga om yrkeskunnig arbetskraft.
Om vi ser till dagens läge, kan vi med
fog säga, att vi befinner oss i samma situation
som vid tiden omkring årsskiftet
1953/54. Vid den tidpunkten förebådade
företagarna en minskning av investeringarna
med 15 procent under 1954 i
förhållande till 1953. Vid denna beräkning
hade självfallet beaktats det förhållandet,
att 1954 skulle bli ett investeringsavgiftsfritt
år och att vissa eftersläpningar
i fråga om investeringar förelåg
på grund av den då gällande investeringsavgiften.
Det visade sig dock,
att vi i stället för den förebådade minskningen
fick en motsvarande ökning av
investeringarna. I dag föreligger — på
grund av utvecklingstendenserna — samma
risker som, vid den tidpunkten och
som i nuvarande läge är ganska vanskliga.
Det finnes således starka skäl till uttagande
av investeringsavgifter i återhållande
syfte även under nästa år. Vi bör
icke ställa oss i den situationen, att —
liksom vid tidigare tillfälle — den anmärkningen
kan riktas mot oss, att vi uraktlåtit
vidtaga erforderliga åtgärder i
ett spänt läge.

Skulle det förekomma ett konjunkturomslag''
under loppet av nästa år, som
medför möjlighet till att mildra de dämpande
åtgärderna, vore det väl tacknämligt
att dessa möjligheter utnyttjades på
räntans område. En sådan åtgärd skulle
säkerligen hälsas med tillfredsställelse av
alla dem, bland andra småföretagare och
jordbrukare, som icke drabbas av inves

teringsavgiften men väl av den företagnr
räntehöjningen.

Jag vet, att man mot detta resonemang
kan hävda, att investeringsavgifter i viss
mån innebär en fördröjd rationalisering
och minskad produktion och som en
följd därav en kanske mindre höjning avlevnadsstandarden
än som annars skulle
varit möjlig. Men jag anser, att det är
bättre att bringa ett rimligt offer på dessa
områden än att nödgas ta följderna av
en ny inbrytande inflation. Det är detta
förhållande som medfört, att jag personligen
anslutit mig till Kungl. Maj:ts förslag
och utskottets hemställan.

Det förhållandet, att jag anslutit mig
till utskottets avstyrkande av de i ärendet
väckta motionerna — på ett undantag
när — bottnar däri, att jag anser, att avgifterna
bör verka generellt inom de områden
avgifterna föreslås omfatta samt
att det med säkerhet finnes ett flertal
andra områden än dem, som motionärerna
berört, inom vilka det kan förefinnas
lika starka skäl för undantaganden.
Dessutom bör man icke komplicera taxeringsförfarandet
genom större avvikelser
från de nu gällande reglerna. De förslag
till undantag, som nu framförts,
överensstämmer ju dessutom i stort med
dem, vilka riksdagen avböjde vid behandlingen
av nu gällande investeringsavgifter.

Jag ber, herr talman, att få instämma i
yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Även ett ganska förstrött
studium av skrifterna kan då och då ge
korn.

Den 14 mars 1951 hävdade olika företrädare
för majoritetspartierna, att investeringsskatten
var att betrakta såsom
en tillfällig skatt. Herr Sjödahl hävdade
detta med allt det eftertryck, han använder,
när han vill avslöja sin verkliga
natur.

Den 14 december 1955, alltså i dag,
hävdar majoriteten, och jag förmodar
också så småningom herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, att in -

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

vesteringsavgiften är en tillfällig skatt.
Och ännu mer än så: skattens egentliga
värde beror fortfarande på dess tillfällighet,
på denna tillfällighet som har bevarats
livskraftig och orörd under 57
månader.

Investeringsskattens speciella egenskaper
erinrar mig i rätt hög grad om en
viss typ av kvinnor vilka, hur gamla de
än blir, aldrig förlorar sin ungdom. Det
är bara det, att ungdomen, allteftersom
månaderna och åren skrider, blir allt
mer krampaktig och allt mer nödvändig
att dölja under ett barmhärtigt lager av
kosmetiska artiklar. Den ideologiska kosmetiken
har här i dag företrätts av
utomordentligt talangfulla försäljare. Jag
säger detta som ett uttryck för verklig
beundran, framför allt för herr Sjödahls
rätta natur.

(Herr Sjödahl: Jag ber att få framföra
min tacksamhet!)

Den 14 mars 1951 hävdades det också,
att eftersom investeringsavgiften var en
tillfällig skatt, fick man överse med att
den inte var logisk till sin konstruktion,
att den inte verkade rättvist och att den
drabbade blint på ett kanske inte i och
för sig acceptabelt sätt. Av precis samma
orsak skall vi tydligen även i dag
acceptera precis samma precis lika ologiska
skatt. Jag får säga, att motiveringen
härför inte hör till de starkaste.

I en publikation, som man från regeringsbänken
brukar citera — när det
passar — talades häromdagen om den
förtäckta jämviktskrisen i svensk ekonomi.
Tidskriften syftade därmed på de
risker — enligt dess bedömningar allvarliga
risker ■— för vår valutareserv,
som nu föreligger och som som kan slå
ut i en betydande valutaavtappning kanske
redan nästa år.

Den svenska sjöfarten beräknas av
dem som brukar beräkna sådant, av generaldirektörernas
höga råd, komma att
i år ge ett netto till det svenska folkhushållet
av storleksordningen ettusen
miljoner. Det betyder, att sjöfartsnettot
betalar inemot 10 procent av vår totala
import. Kalkylerna utgår ifrån att detta
sjöfartsnetto skall stiga, och endast med
hjälp av ett stigande sjöfartsnetto blir

den befarade valutautströmningen av något
så när begränsad omfattning.

Det är naturligtvis inte möjligt för den
svenska sjöfarten att skaffa dessa valutainkomster,
om den inte är konkurrenskraftig.
Det är ingen som för våra
vackra ögons skull, inte ens med hänsyn
till finansministerns vackra ögon, ger oss
dollar eller andra valutor av vilka vi är
i så tvingande behov.

Hur det ligger till med sjöfartens konkurrensmöjligheter
nu, får man en bild
av, om man erinrar sig att den mindre
och medelstora sjöfarten är inne i en så
svår kris, att man — om jag inte är felunderrättad
— inom regeringen överväger
speciella åtgärder för att möta denna
kris. Den mindre och medelstora sjöfarten
har kommit i underläge i konkurrensen,
vilket har resulterat i att vårt
bestånd av den sortens fartyg dels börjar
bli oroväckande omodernt, dels framstår
såsom otillräckligt, vilket inte minst
ur försvarssynpunkt är en mycket allvarlig
omständighet.

Det har, sägs det, egentligen inte inträffat
någonting, som kan föranleda
bevillningsutskottet att ompröva sin ställning
till frågan om investeringsavgift
eller inte för sjöfarten. Får jag då påpeka
att det svenska tramptonnaget vid
årsskiftet 1952—1953 omfattade 208 000
brutto registerton. Det kan beräknas att
vid det årsskifte, inför vilket vi nu står,
kommer det svenska tramptonnaget att
gå upp till maximum 135 000 brutto registerton.
Vi har alltså på dessa år förlorat
ett tontal, som är så stort, att det
borde vara tillräckligt att fästa uppmärksamheten
vid det problem, av vilket
denna förlust är en återspegling.

Det är på det sättet att inom sjöfarten
är tramptonnaget det mest konjunkturkänsliga,
och näringen som sådan är ett
utomordentligt gott exempel på en konjunkturkänslig
svensk exportnäring. Den
måste behandlas som sådan och begagnas
som sådan. Det förutsätter framför
allt att man icke vidtager åtgärder av intern
natur i vårt land, som försämrar
konkurrensläget för vår sjöfart eller för
våra exportindustrier (iver huvud taget i
förhållande till utlandet. Här i vårt land

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
lägger vi på en investeringsavgift. I ett
stort antal främmande länder subventionerar
man i stället med olika metoder
sjöfarten. Det är förhållandet i Argentina,
Belgien, Brasilien, Kuba, Egypten,
Frankrike, Västtyskland, Italien, Japan,
Nederländerna, Portugal, Spanien och
Venezuela. Det är i vissa fall fråga om
mycket betydelsefulla subventioner. Den
svenska rederinäringens företrädare har
aldrig begärt den sortens aktivitet från
statsmakternas sida. Men var och en som
är intresserad av att göra en väsentlig
svensk exportnäring av den mindre och
medelstora sjöfarten och trampfarten
och av linjefarten måste fråga sig om
det är rimligt, att i denna situation lägga
på en börda av den art som investeringsavgiften
utgör.

Det har sagts här i dag att investeringsavgiften
har till uppgift att uppskjuta
mindre lönande investeringar. För
exportindustrien i allmänhet och för sjöfarten
i synnerhet har den inte den effekten.
Den gör alla nödvändiga investeringar
mindre lönande. Den försämrar
våra möjligheter att med ett modernt rationellt
tonnage deltaga i en hårdnande
konkurrens. Detta kommer fram med
alldeles särskild tydlighet, om vi beaktar
vad som i dag kommer att hända i
Sverige och vad som för någon månad
sedan hände i Norge. I Norge har man
konstruerat undantag av en art, som
måste göra det ekonomiskt fördelaktigare
för de norska rederierna att modernisera
flottan, än vad det i dag är för
deras svenska konkurrenter. Det talas
mycket, kanske till och med alltför mycket,
om nordiskt ekonomiskt samarbete.
Det talas därom på s. k. högsta plan. Därefter
reser det högsta planet från Norge
hem och vidtager åtgärder av den art,
som jag nu angivit. Det högsta planet i
Sverige far in från Harpsund till Stockholm
och lägger på en avgift på nödvändiga
investeringar inom den svenska sjöfarten.
Det har med hänsyn till det nordiska
samarbetet ansetts nödvändigt, har
det sagts mig, att bibehålla rätten att
inköpa margarin i Norge. Jag vill inte
uttala mig om den saken. Jag säger bara
att det kanske finns ur detta samarbetes

för år 1956 m. m.

synpunkt väsentligare ting än margarinköp.

Mot tanken att man skulle göra ett undantag
för det mindre och medelstora
tonnaget eller för sjöfarten över huvud
taget i fråga om investeringsavgiften har
egentligen endast anförts, att denna avgift
måste vara ett generellt verkande
medel utan undantag. Det var herr Sjödahl
som sade det. Det är något slags
syntetiskt generellt verkande medel, som
man sysslar med. Jag kan efter läsningen
av bevillningsutskottets betänkande
inte finna att denna avgift är utan undantag.
Det är alltså inte fråga om ■—
hur man nu än resonerar — ett generellt
verkande medel. Därmed är det motiv,
som anförts mot tanken på en speciell
behandling av exportindustrien
och sjöfarten, borta.

Herr talman! Jag nöjer mig med dessa
konstateranden. Jag gör det därför att
jag naturligtvis fäster absolut tilltro till
herr Sjödalils uttalande att om den ekonomiska
situationen, vi kan säga den
permanenta inflationskrisen, fortfarande
skulle vara permanent nästa år och inte
tillfällig då, bör regeringen överväga något
annat medel i den ekonomiskt politiska
arsenalen än en investeringsavgift.
Jag är kanske, om jag skall vara
alldeles uppriktig, inte säker på att man
kommer att avskaffa investeringsavgiften,
men jag är fullkomligt övertygad om
att man kommer att överväga också något
annat medel.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det har i denna debatt
i båda kamrarna fästs rätt stort avseende
vid inlägg som gjordes i februari
månad i år när kamrarna debatterade
investeringsavgiften och bilaccisen. Man
vill nu under åberopande av dessa uttalanden
göra gällande, att regeringen
skulle bära sig ohederligt åt genom att
presentera riksdagen ett förslag om prolongation
av dessa avgifter. Om man läser
igenom riksdagsprotokollet noggrant
torde man emellertid finna, att talesmännen
för regeringen vid debatten i februari
var angelägna om att inte definitivt

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

binda sig för utvecklingen i framtiden.
Självfallet måste ju varje erfaren människa
handla på sådant sätt. Det är därför,
vågar jag säga, ett barnsligt argument
när man från oppositionens sida i
dag försöker avkräva regeringen besked
om vad regeringen skall göra med investeringsavgiften
och bilaccisen under
tiden från den 1 januari 1957 och fram
till den 31 december 1957. Det finns inte
mycket praktiskt vett i att nu framställa
sådana anspråk. Man måste väl ändå
förbehålla sig rätten att bedöma åtgärderna
med utgångspunkt från det läge,
som föreligger då man har att ta ställning
till åtgärderna i fråga. Det finns
därför ingen möjlighet att i dag ge definitivt
besked om att avgifterna skall
hävas den 1 januari 1957. Det finns heller
ingen möjlighet att i dag förklara,
att dessa avgifter skall efterträdas av
några andra antiinflationsbetonade åtgärder,
eftersom man ju säger, att de här
speciella avgifterna måste vara av en
kort varaktighet. Vi måste väl ändå vara
överens om att vad vi skall göra om 12
månader framåt i tiden får riksdagen
bedöma då den dagen kommer och med
utgångspunkt från det läge som vi då
befinner oss i. Att redan nu spika fast
ett visst handlande för framtiden är icke
möjligt för ansvarsfulla människor.

Jag tror inte man kan säga mer än
att vi hoppas att bli av med investeringsavgiften
efter 1956. Jag är medveten
om att den med investeringsavgiften
avsedda effekten efter ett par år försvagas
så kraftigt, att investeringsavgiften
utgör ett väsentligt sämre vapen i inflationskampen
än vad den var när den
från början sattes in. Men därest inflationstrycket,
när den dagen kommer, är
lika hårt som nu, skulle det ju vara helt
felaktigt att då inte tillgripa de andra åtgärder
som kunde anses vara nödvändiga
för att vinna vad man åsyftar, d. v. s.
ett stabilt penningvärde och en frisk
och sund nationell ekonomi.

Man behöver inte av politiska och
taktiska skäl göra denna sak till en stor
fråga. Man torde, rent ut sagt, vara ganska
illa utrustad på huvudets vägnar, om
man inte i sak kan instämma i den ana -

lys som jag inledningsvis gjorde. Man
måste ju då inse att det är fåfängt tal
att nu försöka driva fram ett svar på
frågan hur vi kommer att handla om ett
år.

Hur är då läget i dag? Det är ju utifrån
dagens situation som vi har föreslagit
riksdagen en prolongation av investeringsavgiften
och bilaccisen. Jag
kan inte finna att läget i dag är så
mycket lättare att det hade varit riktigt
och ansvarsmedvetet av oss att föreslå
riksdagen ett slopande av dessa vapen i
inflationskampen. Om man ser över läget
på investeringssidan, finner man att 1955
har präglats av en mycket stark investeringslust.
Denna investeringslust är, om
man försöker se litet in i framtiden, lika
markant för 1956. Den byggnadsbudget,
som nyligen har publicerats efter beslut
av regeringen, visar tydligt att vi måste
räkna med en fortsatt stark investeringslust.
Innan regeringen fastställde denna
byggnadsbudget gjordes en enkät bland
företagarna om deras önskemål i fråga
om byggnadsinvesteringar för 1956. Vi
måste sätta tro til! den tendens som dessa
uppgifter visar. Det är ju i stort sett
samma företag som lämnar dem. Är de
felaktiga det ena året, så bör de vara
det det andra året också. Är de riktiga
det ena året, torde de väl vara riktiga
även det andra. Under alla omständigheter
torde dessa uppgifter ge en ganska
rättvisande bild av investeringsönskemålens
omfattning. Det visar sig faktiskt att
för den egentliga industriens del är investeringsönskemålen,
märk väl önskemålen,
större i slutet av år 1955 än vad
de var i slutet av 1954 och detta oaktat
vi haft investeringsavgiften och på begäran
av svenska näringslivet i god tid
annonserat att investeringsavgiften skulle
bibehållas även under 1956.

Söker nian vidare ta reda på vilka det
är som leder i investeringsverksamheten,
kommer man till precis samma resultat.
De offentliga investeringarna är relativt
moderata under år 1955 och beräknas
förbli relativt moderata iiven under
år 1956. Investeringsökningens takt, expansionen
på investeringsområdet, är
dubbelt så stor inom den privata indu -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

strien som på de statliga och kommunala
områdena, trots att, som herr Elofsson
i Va uttryckte det, också kommunerna
har långt gående anspråk på att få öka
sina investeringar.

Detta är ungefär det material, som vi
har bakom oss, när vi presenterar denna
fråga inför riksdagen. I en rapport
från verkstadsindustriens utredningsavdelning,
som jag i dag fått i handen, får
man ytterligare en hel del intressanta
synpunkter på problemet.

Av rapporten framgår att orderstocken
vid mekaniska verkstäder och gjuterier i
september månad 1955 var 7 procent större
än i början av året. Vid de elektriska
verkstäderna låg orderstocken hösten
1955 4 procent liögre. Inom järn- och
metallmanufakturen är orderstocken
några procent högre än den var för 3/4
år sedan. Vad varven beträffar har visserligen
leveranstiderna förkortats några
månader, men de uppgår ännu till så
pass mycket som 15 månader, och under
de allra senaste månaderna bar en
exceptionellt god konjunktur för sjöfarten
på nytt ökat orderstocken och leveranstiderna.

Man får således intet intryck av att läget
är sådant, att det skulle vara riktigt
att slappna av i fråga om inflationsbekämpandet
och säga att förhållandena
nu är andra än då riksdagen sist behandlande
ärendet och att det skulle vara
riktigt med andra åtgärder än då.

Om man ser på den internationella
konjunkturbilden, finner man att tendenserna
är ganska entydiga. I det senaste
numret av Konjunkturjournalen,
som är från november månad i år, slås
det fast i den internationella översikten,
att den amerikanska högkonjunkturen
alltjämt fortsätter att expandera. Samma
uttalande görs beträffande den engelska
högkonjunkturen. Och vart man än ser
i världen så finner man ju att regeringarna
och parlamenten inte sysselsätter
sig med annat just nu än att konstruera
de bromsspakar som kan behövas för att
hindra konjunkturen att slå över i en
uppenbar överkonjunktur.

Man kan naturligtvis fråga sig, vad
som skall ske, om läget förändrar sig.

Jag tillhör nu dem, som tycker att man
först skall vara på det klara med att
läget verkligen har blivit ett annat, innan
man sätter sig ned och tänker ut
nya metoder på den ekonomiska politikens
fält. Men så mycket tror jag mig
våga säga redan nu, att det ur allas synpunkt
är bättre, om man låter ingripandena
i inflationskampen ske med olika
slag av vapen, fördelade över hela det
ekonomiska fältet. För något år sedan
var det ju en omtyckt verksamhet från
oppositionens sida att alltid rekommendera
penningpolitiken som det allena
saliggörande när man hade att välja mellan
de olika medlen. Förklaringen därtill
var väl helt enkelt att regeringen i
det längsta drog sig för att använda penningpolitiska
medel och att det därför
inte var någon som hade smakat på den
medicinen och känt hur besk den i själva
verket var. Jag tror att läget är annorlunda
i dag. Det är inte alls säkert
att den svenska allmänheten eller denna
kammares ledamöter nu finner att
just kreditåtstramningen och räntehöjningen
är den mest acceptabla formen
för inflationsbekämpandet. Jag tror att
de månader, som gått sedan maj och
juni, har givit oss erfarenheter som det
finns anledning att fästa uppmärksamheten
på i dag. De erfarenheterna visar
att man inte kan räkna med att bara lita
till låt mig säga finanspolitiska eller
penningpolitiska medel. Vill man nå effekt
med minsta möjliga skada och besvär,
bör man sätta in hela arsenalen
av medel för att inte behöva tillämpa
det ena eller andra onödigt hårt. Skulle
riksdagen följa oppositionen här i dag
och besluta att sadla av de finanspolitiska
ingripanden, som investeringsavgift och
bilaccis utgör, ser jag mot bakgrunden
av det nuvarande läget ingen annan utväg
än att vi får dra åt ett par varv till
när det gäller begränsningarna på kreditpolitikens
område. Detta kan ju inte
heller vara ett särdeles angenämt perspektiv.

Man kan ställa frågan: Om läget förbättras,
vad bör vi då i första hand göra
oss av med? Skall vi i första hand göra
oss av med investeringsavgiften, eller

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1936 m. m.

skall vi i stället lätla på kreditpolitiken
och sänka räntorna såsom en förstahandsvinst
av de minskade svårigheterna? Jag

ställer frågan öppen, men jag har
framfört den för att kammarens ledamöter
skall ha klart för sig, liur dessa problem
hänger ihop. Debatten här i dag,
där man har talat om huruvida vi skall
ha en investeringsavgift eller inte, isolerat
från övriga frågor, har därigenom
blivit mer eller mindre ofullständig.

Jag finner till min tillfredsställelse,
att kammaren i dag inte tycks nämnvärt
reagera mot bilaccisen. Det var ju litet
annorlunda för ett år sedan med teatern
här ute på riksdagsplanen och handskakningen
mellan oppositionens partiledare
och ledaren för den bilåkande
demonstrantkretsen. Så till vida är ju
stämningen lugnare och mera balanserad
här i dag, men detta kanske också
kan bero på att om man sätter sig ner
och funderar på bilismens expansion i
vårt land, kan ju även den mest hängivne
bilist ta sig om huvudet ett tag och
fråga sig om det ändå inte håller på att
gå litet för fort. Man räknar med att bilismen
i år med dess följdinvesteringar
och vad som sammanhänger därmed har
tagit i anspråk ungefär 4 000 miljoner
mot bostadsbyggandets 2 500 miljoner,
och då får man ju problemet ganska klart
på näthinnan.

En annan orsak till den lugnare tonen
i fråga om bilaccisen kan naturligtvis
vara, att var och en genom en internationell
jämförelse kan konstatera, hur liberal
den svenska skattepolitiken ändå
är mot bilismen. Den sammanställning
över belastningen på bilismen, som jag
har här och som upptar omsättningsskatt,
bilaccis och tullar i de respektive
länderna, ger en slutsumma för Sveriges
del av 25 procent — en 10-procentig bilaccis
och en 15-procentig tull —- medan
man i Norge är uppe i 50 procent, i Danmark
i 75 procent, i England i 83 procent,
i Holland i 44 procent o. s. v. Vi är
utan någon som helst konkurrens det
med avseende å skatterna mest bilvänliga
landet i Europa.

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 31

När jag avlyssnade herr Svärds medlidandekampanj
för den svenska rederinäringen,
verkade hans argumentering i
varje fall på mig inte övertygande. Man
har ingen känsla av alt den svenska rederinäringen
är sämre ställd än annan
industriell verksamhet i vårt land. Varvens
beställningslistor måste ju ändå vara
något av en indikator på konjunkturen
i branschen. Även om det här i stor
utsträckning är fråga om utländskt tonnage,
belägger ju även de svenska rederierna
varven med beställningar i den
mån de har möjlighet att komma dit.

Småtonnaget, som herr Svärd till sist
hamnade på, är ju ett specialproblem,
och jag för min del funderade mycket,
mycket länge på hur detta problem skulle
behandlas, när propositionen skrevs,
men jag sade mig, att om man gör undantag
utöver det mycket begränsade
undantaget för fiskebåtarna, är man ute
på farliga vatten. Det finns så många
andra verksamhetsgrenar, som i detta
avseende skulle kunna till sin storleksordning
och i andra avseenden jämföras
med småtonnaget, att jag är rädd för att
man skulle komma in på uppmjukningar
som gjorde lagen i stora delar verkningslös.
Det blev följaktligen det ställningstagande
som har presenterats inför
riksdagen. Vår uppfattning är, att längre
än till fiskebåtarna på 100 ton vågar
man i detta sammanhang inte gå.

För att fullständiga bilden bör man
kanske också framhålla, att även för dem
som bygger småbåtar är kreditprobleinet
primärt aktuellt. De har ju inga
pengar liggande, som de med hänsyn till
denna avgift inte vill använda, utan de
måste ut i marknaden och låna andras
pengar, om de över huvud taget skall
investera, och därför kan man ju säga
att investeringsavgiften även här går in
i den allmänna kreditpolitikens sammanhang.

Herr Svärd gjorde i början på sitt anförande
en målande analys med förebilder
ur kvinnornas själsliv. Jag skall inte
taga upp någon konkurrens med herr
Svärd på det området. Herr Svärd har
både tid och naturliga förutsättningar i

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
mycket större utsträckning än jag att
analysera dessa ömtåliga och intrikata
problem.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern gick
mycket hårt fram mot den förmenta enfalden
hos dem, som inte hade visat någon
större förståelse inför spörsmålet om
investeringsavgiftens prolongerande. Regeringen
hade dock, menade han, varit
angelägen om att inrätta sig så, att investeringsavgiftens
fortvaro kunde upptagas
till förnyat övervägande, utan att någon
erinran skulle kunna riktas däremot.

För mitt eget vidkommande nödgas jag
upprepa, vad jag på denna punkt för en
stund sedan yttrade: När investeringsavgiften
i tidigare sammanhang varit på
tal, har städse starkt understrukits, att
förutsättningen för att den därmed åsyftade
investeringsbegränsande effekten
skulle uppnås vore, att den bleve av kort
varaktighet och klart tidsbegränsad. —
Jag utgår ifrån att inte ens finansministern
kan ifrågasätta, att vad jag sålunda
anfört inte skulle vara helt överensstämmande
med verkligheten.

Jag har vidare citerat ett yttrande av
förre finansministern Sköld — inte i
årets debatt, som herr Heiiman var inne
på, utan vid det tillfälle, då vi första
gången diskuterade investeringsavgiftens
införande — och jag nödgas återgiva det
på nytt. Herr Sköld yttrade: »Avsikten är
att man skall kunna säga till företagaren:
Om du anser att dina investeringar
äro så viktiga, att du behöver göra dem
de närmaste två åren, då får du ta på dig
en tioprocentig fördyring av dem, men
vill du vänta två år, skall du inte få den
skatten.» Mot bakgrunden av vad som
skett, sedan denna deklaration avgavs,
förstår man, att den visserligen inte var
mycket värd, men man bör i alla händelser
våga konstatera, att den gav uttryck
åt vad vi alla menade såväl regeringen,
som de, som deltog i behandlingen
av frågan om investeringsavgiftens införande.

Finansministern ansåg, att bilismen
var mycket lindrigt behandlad och beskattad
i detta land. Jag kan inte här in -

för år 1956 m. m.

gå på något detaljerat bemötande av vad
finansministern därvid uttalade. Jag
skulle dock vilja något illustrera hur bilismen
behandlats i skattehänseende. Jag
har gjort det vid ett tidigare tillfälle i
kammaren, och jag upprepar vad jag då
sade: »Om vi ser på bilskatternas utveckling
finner vi följande: År 1945 höjes
fordonsskatten med 40 procent och bensinskatten
provisoriskt med 50 procent.
År 1946 permanentas de provisoriska höjningarna
från 1945. År 1948 höjes bensinskatten
provisoriskt med 27 öre. År 1951
permanentas 7 öre av de 27 provisoriska
skatteörena. Fordonsskatten fördubblas
— provisoriskt. Bilaccis på 10 procent
tillkommer — provisoriskt. År 1952 permanentas
40 procent av den fördubblade
fordonsskatten. År 1953 höjes bensinskatten
med 3 öre — provisoriskt — och så
tas bilaccisen bort provisoriskt. År 1954
permanentas bensinskattehöjningen på 3
öre. Bensinskatten höjes med ytterligare
4 öre, brännoljeskatten med 9 öre och
fordonsskatten med i många fall mycket
varierande belopp.» Till allt detta kommer
så bilaccisen. Jag tycker nog, att
katalogen bör i hög grad tillfredsställa
även dem, som., när det gäller bilismen,
är mycket fiskaliskt inställda.

Finansministern frågade: År det i första
hand investeringsavgiften, som skall
avskaffas, då det gäller att lätta på den
restriktiva politiken? På den frågan är
jag för min del beredd att svara ja, intill
dess finansministern på något sätt söker
angiva, vilken investeringsbegränsande
effekt denna investeringsavgift kan ha
och vilka dess verkningar är på samhällsekonomien
i stort. Men finansministern
undviker i alla sammanhang att gå
in på frågan därom.

Finansministern talade om bilismens
våldsamma utveckling. Tror herr finansministern,
att man med denna bilaccis
kan hindra bilismens utveckling? Det är
vad frågan närmast gäller. Och om finansministern
inte vill eller kan inlåta
sig på en någorlunda bärande motivering
i det hänseendet, hänger, med mitt sätt
att se, hans resonemang i luften. Min personliga
inställning till bilismen angav
jag i mitt första anförande.

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har den
2 oktober i andra kammaren bl. a. uttalat,
att investeringarnas nyckelroll i
framåtskridandet är oomtvistad. Jag
skulle vilja fråga finansministern: Hur
länge skall näringslivet uppskjuta investeringarna?
Investeringsavgiftens syfte
är ju, att de skall uppskjutas. Måste näringslivet
vänta tills konsumtionen av
någon ännu okänd anledning går ned eller
det allmännas investeringsvilja svalnar
så pass mycket, att ett utrymme —
som det brukar kallas —- uppstår för näringslivets
investeringar? Om man inser
nödvändigheten av ökade investeringar
såsom grundval för en framtida höjd levnadsstandard,
varför lägger man då alla
möjliga hinder i vägen för ökade investeringar? Finansministern

anser, att talet om
regeringens investeringsfientlighet är
falskt vittnesbörd om nästan. Ja, herr
talman, rösten är Jakobs, men händerna
är F.saus.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Om finansministern lever
i den tron, att det är ett själsligt
åldrande kvinnorna döljer med kosmetiska
medel, så är det uttryck för en —■
för en gångs skull — hedrande okunnighet.
Jag har för min del aldrig drivit
någon medlidandeskampanj med den
svenska rederinäringen — trots att herr
Sträng är finansminister, tycker jag inte
att det är synd om vare sig rederinäringen
eller någon annan näring — utan
jag har velat ställa problemet om möjligheterna
för oss att i fortsättningen räkna
med ett sjöfartsnetto av storleksordningen
1 000 miljoner kronor per år.

Finansministern säger att han principillet
sett helst vill att ett läge skall föreligga
innan han handlar, ett läge, som
innebär att vi trängs undan — om jag
skall vara poetisk — från de sju haven.
En sådan sak signaleras inte några månader
i förväg. Man kan inte beräkna
när detta läge inträffar, och när det inträffar,
kan det vara för sent att vidtaga
motåtgärder. Vi har ju, herr finansmi -

nister, något av den problematiken när
det gäller den mindre och medelstora
sjöfarten. Det är speciella förhållanden
med sjöfartens investeringar, nämligen
de förhållandena att varje enhet är mycket
stor och att leveranstiderna och kontraktstiderna
är mycket långa. Det förutsätter
att man behandlar denna typiska
exportindustri på ett alldeles särskilt
sätt, om man inte på ett måhända för
framtiden ödesdigert sätt skall göra dess
konjunkturkänslighet alltför stor.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja upprepa
vad iag sagt förut här i debatten,
att efter den uppfattning jag och mina
meningsfränder hyser bör den återhållsamma
och strama politiken råda även
i fortsättningen. Finansministern gick
tydligen ut ifrån att vi var inne på den
linjen, att man skulle börja släppa efter
i det avseendet genom det yrkande, som
ställts om slopande av investeringsavgiften.
Detta sista krav har ställts därför
att investeringsavgiften inte lämpar sig
för att bromsa investeringsutvecklingen
sedan den varit i användning så länge
som nu varit fallet.

Jag skulle sedan på den korta tid, som
står mig till buds, endast vilja framhålla,
att när det nu skall iakttagas återhållsamhet
bör den gälla över hela fältet.
Jag har förut uttalat såsom ett önskemål,
att vi skulle få höra finansministerns
ställningstagande till just den frågan.
Återhållsamheten skulle alltså syfta
till att hålla tillbaka den överfulla sysselsättning
vi har. På denna överfulla
sysselsättning baseras nämligen förhoppningar
och krav på ytterligare förbättrade
villkor under kommande år. De förhoppningar,
som senare realiserats, har
kanske i främsta rummet givet underlag
för den starkt inflationistiska utveckling,
som rått under senare delen av
året.

Sedan, herr talman, endast några ord
med anledning av finansministerns första
uttalande om att man inte kunde ge
något besked om hur länge investeringsavgiften
skulle tillämpas eller vilka reg -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
ler vi skall ha efter den första januari
1957 för det året. Jag finner emellertid
att man på andra punkter inte dragit
sig för att ta ställning långt i förväg.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 196 till
detta års riksdag angående den höjda
skattesatsen för svenska aktiebolag bestämmer
man helt frankt tidpunkten för
ikraftträdandet till den första januari
1956. Trots att det är fråga om en inflationsmotverkande
krisåtgärd införes
den i den permanenta lagstiftningen.
Här har man alltså ej haft några betänkligheter
att besluta för en oviss framtid.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag brukar inte deltaga i
skattedebatter, och det är inte heller
min mening att principiellt uttala mig
om investeringsavgiften. I det hänseendet
kommer jag utan eget ordande att
följa reservationen nr I.

Jag skall bär endast be att få göra några
reflexioner utifrån den förutsättningen,
att inte denna reservation utan
Kungl. Maj:ts proposition blir bifallen.
Dessa reflexioner hänför sig till ett speciellt
problem, nämligen frågan om investeringsavgift
för sådana investeringar,
som är föranledda av myndighets
åläggande. Reservanterna har yrkat frihet
för sådana investeringar, men utskottet
har inte velat biträda detta yrkande.
Till denna negativa hållning har
utskottet knutit några reflexioner, som
i hög grad har tilldragit sig mitt intresse.
Utskottet säger nämligen, i anslutning
till vad som sades i våras, att det
är önskvärt att ålägganden att företa sådana
investeringar inte meddelas i större
omfattning än som befinnes »oundgängligen
nödvändig». Det inskärper utskottet
nu ännu en gång såsom ett s. k.
»oeftergivligt krav».

Jag står mycket undrande inför detta
uttalande av utskottet. Jag har inte fått
någon riktigt klar bild av vad det innebär,
ty utskottet har inte gjort någon
närmare utläggning om vad saken gäller.
Låt mig emellertid försöka konkretisera
det något, med risk givetvis att jag går
vilse i skattelagstiftningens labyrinter. I

för år 1956 m. m.

en av motionerna har anförts ett exempel,
som jag får säga är jämförelsevis
ointressant, nämligen en slakteriförening,
som av veterinärstyrelsen ålägges
att utföra en nybyggnad. Men låt oss
tänka på andra saker. Utskottets mening
är tydligen, att om en hälsovårdsmyndighet
liar att meddela föreskrifter i liälsovårdsintresse,
till undvikande av hälsovådliga
förhållanden, rörande exempelvis
reparation och nybyggnad eller anläggande
av avloppsledningar, skall vi
av skatteskäl inte vara så noga med den
offentliga hygienen under den tid då
skatten gäller. Eller vi kan tänka oss att
yrkesinspektionen är ute och granskar
företag. För den gäller det som bekant
att se till, att ohälsa och olycksfall förebyggs
genom de och de föreskrifterna i
fråga om arbetslokaler, maskiner o. s. v.
Utskottets mening är tydligen, att man
inte skall ta det så noga nu under denna
tid med arbetarnas hälsa och med faran
för olycksfall utan bortse därifrån — av
skatteskäl. Eller vi kan tänka oss att sjöfartsinspektionen,
som ser på hur det
är beställt med fartygen, har betänkligheter
i fråga om ett fartygs sjöduglighet
o. s. v. Under denna tid anser utskottet
att man med hänsyn till skattelagstiftningen
får ta vissa risker för att ett fartyg
förliser. Jag kanske blir slagen på
fingrarna på någon punkt, därför att
jag, som sagt, inte följt enskildheterna,
men detta är den allmänna inriktningen
hos utskottet. Det är en önskan att vi vid
behov skall sänka den allmänna standard
i fråga om medborgarnas trivsel
som vi eljest upprätthåller.

Jag har till att börja med förvånat
mig över detta uttalande från utskottets
sida. Jag har yttermera förvånats över
att utskottet har tänkt sig att saken skall
kunna ordnas genom dess uttalande, genom
att utskottet uppställer, som det uttryckes,
oeftergivliga krav på att myndigheterna
skall handla så och så, eller,
för att göra det fullständigt, uppställer
»oeftergivliga krav» inte bara på förvaltningsmyndigheterna
utan även på t. ex.
regeringsrätten. Om någon klagar över
ett föreläggande, är det ett oeftergivligt
krav att vad som nu är sagt iakttages.

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Det är ju alldeles uppenbart, ärade
kammarledamöter, att man inte kan
handskas på detta sätt med lagstiftning.
Allra minst kan man göra det utan att
för kammaren meddela vad det är för
någonting det här gäller. Och en ansvarig
myndighet kan inte av det förhållandet,
att ett utskott, som inte alls har med
myndighetens verksamhetsområde att
göra, har gjort vissa uttalanden, föranledas
att frångå sin plikt att tolka och tilllämpa
lagen, sådan den är skriven.

Jag vill sålunda stryka under att det
är klena tröstegrunder som motionärerna
har fått. Det är i själva verket blå
dunster som utskottet slagit i deras ögon.
Det står alldeles klart för mig, att de
svårigheter, som påpekats, och det dilemma,
som här föreligger, på intet sätt
lösts genom utskottets uttalanden. Vid sådant
förhållande, herr talman, kommer
jag för min del att rösta för den reservation,
som går ut på en ändring av 5 §
i författningsförslaget.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Även från det parti, som
jag representerar, föreligger i det här
ärendet en motion, som jag med några
ord skulle vilja kommentera.

När vårriksdagen hade att ta ställning
till frågan om investeringsavgiften och
bilaccisen, yrkade vi avslag på dessa
avgifter. Vi förordade i stället en skärpning
av företagsbeskattningen, något
som också riksdagen sedermera beslöt.

De erfarenheter, som har vunnits under
den tid som gått, har icke varit av
den arten, att vi har anledning att ändra
det ståndpunktstagande vi gjorde den 9
februari. Jag behöver kanske inte särskilt
understryka, att det bakom denna
ståndpunkt inte döljer sig någon som
helst omtanke om företagens vinster. Vi
anser att dessa vinster skall beskäras,
dels genom högre löner åt de anställda,
dels genom skattepolitiska åtgärder. Men
investeringsavgiften och bilaccisen fyller
ju inte det syftemål, som regeringen
har sagt att de skall fylla. Erfarenheterna
visar att de stora företagen, de kapitalstarka
företagen, inte haft någon

som helst svårighet eller några som helst
bekymmer på grund av investeringsavgiften.
Deras spekulativa investeringar
har ju fortgått med oförminskad fart.
Jag erinrar om att enligt höstens konjunkturrapport
har de privata industriinvesteringarna
detta år ökat med 15
procent. Någon dämpande effekt på spekulationen
har således dessa avgifter
icke haft under det här året och de kommer
väl -—• vilket ju bestyrkes av finansministerns
anförande nyss — med största
sannolikhet inte heller att få någon
sådan effekt för det kommande året.

Vilken effekt har de då? Jo, de har
den effekten -— något som omvittnats
från industrihåll särskilt av herr Wehtje
—• att dessa avgifter bakas in i omkostnaderna
och tas ut i form av högre
priser. Då uppnår regeringen motsatsen
mot vad den säger sig söka uppnå, och
en ytterligare försämring av penningvärdet
kommer till stånd. De som däremot
verkligen kommit i svårigheter är
de mindre och medelstora företagen,
som inte har eget kapital att tillgå. Det
förhållandet att antalet konkurser i år
under de nio första månaderna har ökat
med 37 procent måste man kanske sätta
i ett visst samband med investeringsavgiften,
den höjda räntan och de skärpta
kreditrestriktionerna. Det är som bekant
inga monopolföretag, som har bringats
på fall, utan det är uteslutande mindre
företag som har gjort konkurs. Arbetskraft
har därigenom friställts — man
säger inte numera arbetslöshet utan talar
om friställd arbetskraft. Den lilla
konkurrens, som ännu kan skönjas här
och där, blir allt mindre genom denna
utveckling, och de stora monopolföretagen
får allt större makt över marknaden
och därmed stegrat ekonomiskt inflytande
på löntagarnas och konsumenternas
bekostnad.

Jag vill också säga ett par ord om bilaccisen.
Den skulle enligt regeringens
förutsägelser dämpa inte minst bilimporten.
Nu visar ju importstatistiken för de
nio första månaderna i år enligt Kommersiella
meddelanden, att vi har importerat
77 000 bilar. Motsvarande siffra
för hela förra året var 67 000. Det in -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
nebär att vi i år på nio månader trots
bilaccisen har importerat 10 000 flera
bilar än under hela fjolåret. Det tyder
inte på att bilaccisen har dämpat bilimporten,
utan vi får i år räkna med en
väsentligt större bilimport än föregående
år trots bilaccisen.

Utvecklingen går ju dithän att allt
större kretsar av folk också i lägre inkomstklasser
skaffar sig bil. De användes
ofta för färder mellan hemmet och
arbetsplatsen, inte minst på landsbygden,
där det ibland är mycket stora avstånd
mellan bostad och arbetsplats.
Dessa bilar går således i en ren nyttotrafik
för människor, som lever i tämligen
svåra ekonomiska förhållanden.
Nu lägger man på en accis för dessa
människor, och accisen verkar ju principiellt
på samma sätt som en indirekt
beskattning.

Jag har här velat i korthet redovisa
de skäl som föranlett oss inom kommunistiska
partiet att yrka avslag på föreliggande
proposition. Innan jag slutar,
skall jag be att få understryka, att vår
ståndpunkt icke innebär, att vi skulle
vara motståndare till samhälleliga ingripanden
beträffande investeringsverksamheten.
Vi anser tvärtom, att de samhälleliga
organen verkligen bör ha kontroll
över och ledningen av såväl investeringar
som produktion, men för att
uppnå det fordras ju helt andra åtgärder
än den investeringsavgift och den
bilaccis, som nu är aktuella.

Med denna motivering, herr talman,
kommer den grupp jag tillhör att rösta
för bifall till reservationen I).

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Såsom man kunde misstänka
på förhand, blev debatten i dag
väsentligen en upprepning av den debatt,
som fördes i februari månad i år. Alla
de synpunkter, som då ventilerades, har
anförts också i dag. Jag skall därför inte
yttra mig om ärendet i stort sett utan
endast om en detalj, nämligen investeringsavgiftens
återverkan på vår sjöfartsnäring.

Herr finansministern yttrade nyss, att

för år 1956 m. m.

den stora rushen inom vår varvsindustri
utgör ett vittnesbörd om att varvens
verksamhet i varje fall i år inte har dämpats
av den investeringsskatt, som infördes
i början av året. Jag vill då erinra
herr finansministern om att vår
varvsindustri för närvarande väsentligen
är en exportindustri. Det finns vissa
varv, vilkas produktion till 60 å 70 procent
går på export. De svenska beställningar,
som varven har nu, har väl till
större delen gjorts innan investeringsskatten
infördes. De utländska beställarna
på de svenska varven behöver inte
betala investeringsavgift, i varje fall inte
i samma utsträckning som våra redare
får göra, men med dessa utländska redare
skall vår rederinäring ändå konkurrera
ute på de stora världshaven. Det är
visserligen sant, att det finns investeringsavgift
även i ett så utpräglat sjöfartsland
som Norge, som ju är det tredje
sjöfartslandet i världen, men där är undantag
gjort för småtonnaget och det medelstora
tonnaget upp till 2 500 bruttoregisterton.

Herr Svärd har förut i dag vittnat om
hur den medelstora sjöfarten i vårt land
har minskats på ett betänkligt sätt under
de senare åren. Småtonnaget håller
t. o. m. på att försvinna. Huvudparten av
den verksamhet som bedrevs av vårt allra
minsta tonnage i våra kustvatten i Östersjön
och i Nordsjön har nu övertagits
av holländare och tyskar. Nu invänds det
kanske, att vi tjänar mera pengar genom
att satsa kapital i stort tonnage, som arbetar
i den internationella konkurrensen
på världshaven. Men här tillkommer en
viktig synpunkt som herr Svärd antydde
och som också har anförts i vår motion,
nämligen beredskapssynpunkten. Yi
minns ju alla från det sista världskriget
vilken betydelse som då tillerkändes det
mindre tonnaget och detta i två avseenden.
För det första gällde det transporter
utefter våra kuster och i våra inre
farvatten, varvid transporterna till sjöss
fick överta landtransporterna, eftersom
lastbilarna hade rekvirerats av krigsmakten.
För det andra hade det medelstora
tonnaget stor betydelse när det gällde att
förse oss med kol under avspärrningen.

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

Om nu småtonnaget och det medelstora
tonnaget försvinner eller kraftigt decimeras,
föreligger risk för att vi i ett
nytt krigsläge kan komma i en synnerligen
penibel situation. Jag vill hänvisa
kammarens ledamöter till några nyligen
publicerade uppsatser om detta problem.
Det har ingående belysts just ur beredskapssynpunkt
i Ny Militär Tidskrift nr
4 år 1955.

I övrigt, herr talman, har jag ingenting
att tillägga, utan jag vill sluta med
att yrka bifall till reservation I) i utskottets
betänkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag är närmast uppkallad
av ett anförande av herr Herlitz. Han
behandlade utskottets uttalande om att
myndigheter skulle iakttaga återhållsamhet
vid ålägganden för företag att utföra
vissa arbeten eller anskaffa vissa
inventarier. Herr Herlitz tolkade detta
uttalande så, att det möjligen skulle leda
till att myndigheterna icke skulle vilja
tillämpa de i lag givna föreskrifterna.
Det är uppenbart, att en myndighet, som
skulle låta bli att följa lagarna beroende
på ett sådant uttalande som detta i bevillningsutskottets
betänkande, skulle i
högsta grad undandra sig sin tjänsteplikt.

Saken ligger väl närmast till så att
myndigheterna icke kan undandra sig
sina skyldigheter. Men då det gäller ålägganden
kan man ofta ta hänsyn till lämpligheten.
Om en åtgärd är absolut nödvändig
eller i allra högsta grad önskvärd
t. ex. med hänsyn till arbetarnas
liv och hälsa, då måste naturligtvis åtgärden
vidtas omedelbart. Men i andra
fall skulle man — när det är en allmän
önskan inom samhället, att investeringarna
begränsas — kunna tänka sig dels
ett uppskjutande av åtgärderna till ett
följande år, dels vissa provisoriska åtgärder,
varigenom man skulle kunna begränsa
den kostnadsökning för vederbörande
som eljest skulle följa av åläggandet.
Men i många fall har ju ett enskilt
företag på ett kanske rätt upprörande
sätt svikit sina skyldigheter genom att

undandra sig viss åtgärd. Om företaget i
ett sådant fall ålägges att vidta åtgärden
omedelbart, då får företaget ta på sig
den kostnad som investeringsavgiften
innebär. All lag skall ju med lämpor
hanteras, och vad utskottet här har sagt
är bara, att myndigheterna i föreliggande
situation bör se till att de med lämpor
hanterar de möjligheter som lagstiftningen
ger dem att ingripa gentemot de
enskilda företagen. Något därutöver kan
man inte inlägga i utskottets uttalande.

Så skulle jag med anledning av herr
Ohlons anförande bara vilja nämna, att
när han talade om det undantag som
finns i den norska lagen om en viss avgiftsskyldighet
för fartygsbyggnader, är
det i Norge bara fråga om fartygsbyggnader.
Det gäller en speciell lag för fartygsbyggnader,
där man gjort vissa undantag
för småtonnage. I Sverige är det
fråga om en helt annan lagstiftning -—
den gäller investeringar över hela linjen.
En sådan lagstiftning bör nog vara
generell. Den verkar mera rättvist på
det sättet än om man börjar plocka med
undantag.

Herr HERLITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl gav den
förklaring på de av mig kritiserade uttalandena
som jag hade väntat, därför
att den är så vanlig i sådana här sammanhang.
De lagar vi har ger ju ofta
myndigheterna en vid marginal. Lagarna
definierar inte så noga de fall, där
myndigheterna skall ingripa och inte ingripa.
De lämnar ett fritt spelrum, och
då menade herr Sjödahl väl — fastän
han undvek att använda uttrycket — att
då skall i detta fall tillämpas den princip
utskottet uppställer, nämligen att ingripande
skall ske endast då det är
»oundgängligen nödvändigt». Herr Sjödahl
undvek de stränga orden, men jag
vill inskärpa dem. Jag skulle vilja säga
alt om man meddelar myndigheterna att
de, där de har att fritt bedöma saken, i
år endast skall ingripa då det är oundgängligen
nödvändigt, så är det att anmoda
dem att handla emot lagen, ty lagen
kräver ett bedömande av alla om -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
ständigheter och ett vägande av om man
skall ingripa eller inte med hänsyn till
dessa omständigheter.

Herr Sjödahl gav mig rätt i mitt allmänna
uttalande, att myndigheterna
självklart inte kan ha att böja sig för sådana
här uttalanden, men om han är
med därom och om han gör klart för sig
vad det innebär att verkligen följa lag
konsekvent, så bestyrker det ytterligare
den konklusion jag kom till, nämligen
att motionärerna här inte har fått någonting
av värde från utskottets sida.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr Herlitz tolkade mitt anförande så
att jag skulle ha menat att vederbörande
myndigheter blott skulle inskrida då det
var oundgängligen nödvändigt, och med
den tolkningen menade herr Herlitz att
myndigheterna skulle uppmanas att inte
inskrida, då de av lag var tvungna att
inskrida men man inte kunde säga att
inskridandena var oundgängligen nödvändiga.
Så får man inte tolka mitt anförande,
herr Herlitz. Myndigheterna
skall handla enligt lag, vare sig behovet
är mycket starkt trängande eller mindre
starkt trängande, men när det gäller att
föreskriva åtgärder med anledning av
att de har tagit upp ett fall, då får de
med hänsyn till den allmänna begränsningen
av investeringarna se efter, huruvida
de inte skulle kunna föreskriva
t. ex. provisoriska åtgärder eller gå med
på ett uppskov eller- någonting sådant.
Ja, herr Herlitz rister på huvudet, och
jag förstår så väl att herr Herlitz i en
sådan situation skulle vara en mycket
obstinat ämbetsman, som jag skulle buga
mig för i åtskilliga avseenden. Men
jag har en viss förmodan att myndigheterna
i allmänhet inte anser att de handlar
i ett lufttomt rum, när de sitter och
handlar som myndigheter.

Herr GEIJER (s):

När man tar del av utskottets betänkande
lägger man märke till att det finns
ett tiotal motioner inlämnade enbart i
denna kammare med förslag om avslag

för år 1956 m. m.

eller undantag i olika avseenden. Motionärerna
kan säkerligen peka på att investeringsavgiften
medför vissa besvärligheter
för den ena eller andra branschen,
och det är självklart att den så måste göra,
ty om inte beslutet om investeringsavgift
hade medfört några som helst besvär,
så hade ju hela lagstiftningen inte
haft något som helst berättigande. Om
den inte får någon verkan i avsedd riktning,
så tjänar det ju inte mycket till att
låta den vara i kraft.

Det har under debatten, senast av herr
Ohlon, anförts exempel på vilka svårigheter
som en viss näring kan få. Herr
Ohlon nämnde den svenska rederinäringen.
Han har i en replik till finansministern
sagt att varven i övervägande grad
utgör en exportindustri. Ja, de svenska
skeppsvarven exporterar i runt tal 60
procent av sin tillverkning, men vi skall
inte inbilla oss att investeringsavgiften
har medfört något avbräck, när det gäller
att placera svenska beställningar vid
de svenska varven. Om herr Ohlon studerar
den utveckling som nu äger rum inom
den .svenska varvsindustrien, så finner
han att vi under en tid framåt kommer
att få mindre exportinkomster från
varven än tidigare, varpå de längre fram
ökar igen. Orsaken är helt enkelt den, att
de svenska rederierna tar i anspråk en
större del av varvens nybyggen än vad
de har gjort tidigare och än vad de åter
kommer att göra längre fram.

Jag vill dra den slutsatsen därav att
investeringsavgiften icke har någon avgörande
betydelse för rederinäringen,
när det gäller att placera en fartygsbeställning.
Om investeringsavgiften skulle
vara avgörande, vore det ett överdrivet
hänsynstagande till en kostnadsfaktor
som är av mindre betydelse än många
andra faktorer är för rederinäringen. Ty
rederinäringen vet i dag, när den beställer
ett fartyg, ingenting om vad detta
slutligen kommer att kosta den dag det
levereras, detta på grund av den glidande
prissättning som nu förekommer inom
all varvsindustri, både här i vårt land
och i andra länder.

Herr Wehtje tog upp frågan om nyttan
och behovet av investeringar. Jag kan i

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investcringsavgift för år 1956 m. m.

sak instämma med honom. Självfallet behöver
vi ha stora investeringar i svenskt
näringsliv, och behovet är för övrigt i
stigande, med tanke på den nya tekniska
utveckling som vi håller på att komma in
i. I sak och princip kan vi därmed vara
helt ense, men det är väl så, att om man
kräver en åtstramning av den ekonomiska
politiken, får man finna sig i att det
drabbar även ens egna intresseområden.
Jag skulle för min del kunna peka på
vissa nackdelar, som det för med sig för
fackföreningsrörelsen, då det gäller lönefrågor
och sådant. Men om man bedömer
läget så, att det är nödvändigt med en
stramare ekonomisk politik, får man finna
sig i att den även drabbar det område,
som man själv har speciella intressen
i. Man kan inte allmänt kräva och uppmuntra
till en stramare ekonomisk politik
men avvisa all sådan politik då den
griper in på de områden, som man själv
representerar.

Jag tycker att herr Wehtje borde ha
detta i åtanke, när vi nu diskuterar en så
väsentlig del av den ekonomiska politiken
som investeringarna dock utgör. Vi
kan inte säga, att investeringarna särskilt
har fått sitta emellan under 1955.
Man kommer väl dithän att man kan
konstatera när året är slut, att konsumtionen
har fått sitt med en ökning på
kanske fyra procent, men säkerligen blir
slutresultatet att investeringarna även inom
industrien får en betydligt starkare
procentuell stegring än vad konsumtionen
kommer att få. Detta ger mig också
anledning att dra den slutsatsen, att investeringsavgiften
icke har haft den betydligt
menliga inverkan på utvecklingen,
som bl. a. herr Wehtje nu här säger.

Herr Wehtje har vidare berört frågor,
som kanske ligger något vid sidan av den
debatt som ägt rum omkring investeringsavgiften.
Han har berört lönefrågorna.
Det är klart att lönefrågorna är en
vital angelägenhet. Jag fattade honom i
hans första anförande så, att han ville
ha finansministerns uttalande om hur
denne bedömer utvecklingen på löneområdet.
Jag hade annars den uppfattningen,
att bl. a. herr Wehtje och jag själv
skulle klara upp den saken i en annan

byggnad inte så långt härifrån. Vi får
väl tillfälle att närmare dryfta den saken
där, när nästa vecka börjar. Jag tycker
därför inte att det finns anledning att i
en debatt om investeringsavgiften ta upp
dessa problem, även om jag för min del
skulle ha ett flertal synpunkter att anföra.

Jag vill understryka, för att intet missförstånd
skall råda, att jag är helt positivt
inställd till att investeringarna hålles
på en hög nivå — ja, så hög nivå som
våra resurser över huvud taget tillåter.
Det är ett livsvillkor för svensk industri,
det är ett livsvillkor för det svenska samhället
att investeringarna hålles på ett
högt plan. Men det är väl med den delen
av vår ekonomiska politik som med andra
delar, att man inte kan förbruka större
medel och utnyttja större resurser än
vad vi förfogar över. Det kan naturligtvis
sägas, att vi kan ta mera på det ena
området och mindre på det andra, men
vi kan nog inte göra så stora avvikelser
från vad som. nu gäller. Vi får finna oss
i att i huvudsak följa de regler, som vi
redan har slagit in på, när det gäller att
sköta den ekonomiska politiken i en tidsperiod
som den nuvarande.

De investeringar som industrien behöver
är naturligtvis betydande. Skulle man
rätta sig efter industriens önskemål, så
skulle så stor del av våra resurser tas i
anspråk, att vi skulle få eftersätta väsentliga
önskemål på andra områden. De
önskemål som industrien nu har är ju
långt större än de som existerade bara
för ett par år sedan. Jag kan inte underlåta
att säga, att jag tycker att våra företrädare
för industrien nog i överkant
pendlar mellan optimism och pessimism.
För inte längre sedan än 1953 och början
av 1954 var pessimismen djupt utbredd
och investeringsintresset också
mycket litet, men bara några månader
därefter var läget det rakt motsatta. Nu
råder en överdriven optimism, när det
gäller att bedöma utvecklingen för den
närmaste framtiden. Investeringsönskemålen
är betydligt större än tidigare
trots den investcringsavgift, som vi för
närvarande har.

Jag tror nog att vi kan komma dithän,

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift
att det blir nödvändigt att inte minst
från arbetarsidan ställa önskemål på industrien
att investera mera. Vi var i ett
sådant läge 1953, och jag skulle tro att
konjunkturförändringarna inte behöver
bli alltför stora, förrän vi på nytt befinner
oss i det läget att vi kräver av industrien
att investera mera, även om den
då bedömer utvecklingen som mindre
hoppfull än i slutet av 1955.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets betänkande.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Geijer gjorde ett
klokt uttalande, då han menade att investeringarna
är ett livsvillkor för industriens
utveckling och att vi skall investera
så mycket som möjligt. Den logiska
slutsatsen härav borde väl vara
att man då inte skall lägga hinder i vägen
för investeringarna.

Vad beträffar den pessimism som utmärkte
näringslivet i slutet av år 1953,
då investeringsviljan inom industrien
var ringa, hängde den ju samman med
en befarad lågkonjunktur. Jag tycker det
är helt naturligt att under sådana omständigheter
industrien tar försiktigt på
frågorna. Den privata industriens överlägsenhet
över den offentligägda är ju,
att den förra har lättare att anpassa sin
verksamhet efter de skiftande konjunkturerna.

Herr Geijer missuppfattade nog mig
när jag talade om rederinäringen. Jag
menade inte, att investeringsavgiften utgjorde
ett hinder för våra svenska redare
att beställa på svenska varv ■—• de
får ju betala investeringsavgift även om
de beställer på utländska varv — utan
jag menade, att risk föreligger för att
rederierna inte förnyar sitt tonnage i
den utsträckning som är nödvändig ifall
vår rederiverksamhet skall kunna uthärda
den allt hårdare internationella konkurrensen.

Jag har ingen anledning att tala för
rederinäringen, men då den faktiskt för
närvarande är en av det svenska samhällets
bästa mjölkkor, tack vare vilken
valutaavtappningen inte har blivit stör -

för år 1956 m. m.

re än vad den faktiskt är, menar jag att
det ligger i det svenska folkhushållets
intresse att så långt som möjligt gynna
denna näring, eller att i varje fall inte
ordna det så att man hindrar näringens
framsteg.

Det har ju redan förut sagts här i dag
att det är egendomligt, att vi ålägger vår
svenska rederinäring speciellt tunga
skatter jämfört med vad som är fallet i
utlandet, samtidigt som de med oss konkurrerande
sjöfartsnationerna på olika
sätt subventionerar sin rederiverksamhet.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Geijers uttalande skulle jag vilja säga,
att jag gläder mig åt att vi i princip är
på samma linje genom att herr Geijer
erkänt att det behövs stora investeringar,
kanske för framtiden än större investeringar
inom näringslivet än vad vi
nu utför och kanske skulle komma att
utföra om investeringarna var fria.

Men sedan säger herr Geijer, att man
inte får förfara på så vis, att man protesterar
så fort som man själv känner
olägenheter av åtgärder som sätts in för
att begränsa en för stor investeringsvolym.
Det har nu inte jag gjort. Även de
andra investeringsbegränsande åtgärderna
är till nackdel för industrien, men
jag har inte haft någonting att erinra
mot exempelvis åtgärderna på det penningspolitiska
området. Vad jag gjort invändningar
mot, vilket jag hoppas att
också herr Geijer vid närmare eftertanke
skall förstå, är att man vidtar åtgärder
som inte gör någon nytta i här föreliggande
avseende, men som ändå för
med sig nackdelar i en hel del andra
avseenden. Under sådana förhållanden
tycker jag inte att några skäl talar för
att godtaga en sådan åtgärd som investeringsavgiften.

Herr Geijer nämnde vidare, att jag i
mitt första inlägg i denna debatt kom
in på frågor, som kanske låg vid sidan
om investeringsavgiften och investeringarna.
Jag är medveten om att jag kanske
rörde mig något i periferien, men

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för ar 1956 m. m.

det är dock så, att man har kopplat ihop
näringslivets investeringar med t. ex.
frågorna om lönesättningen och löneavvägningen.
Jag vill peka på ett uttalande
som gjordes enligt protokollet från den
2 november, när vi diskuterade remissen
av den föreliggande propositionen:
»Eljest försätts man i den situationen,
att företagsledningarna bedömer företagens
behov av investeringar, och sedan
får löntagarna-konsumenterna nöja sig
med vad som blir över när dessa investeringar
gjorts. Det är helt enkelt
omöjligt för löntagarsidan att acceptera
en dylik teknik.»

Jag måste reagera för ett sådant uttalande.
Det var inte herr Geijer som
gjorde det, utan en av hans meningsfränder,
men om sådana uttalanden står
alldeles oemotsagda och kanske används
som bevis för att det behövs en investeringsavgift
även av sådana anledningar,
då känner jag mig uppkallad att protestera.

Det har sagts angående näringslivets
och särskilt industriens investeringar,
att de har fått för stor omfattning. Men
vi skall göra klart för oss, att den stora
investeringsvolymen också beror på att
vi nu håller på att skjuta framför oss
ett ständigt ackumulerat behov. Vi började
med en investeringskatt 1951, vi hade
sedan investeringsavgift 1952 och
1953. Vi hade en tillfällig frihet 1954,
och nu ondgör man sig över att bägaren
då började rinna över. Emellertid
räknade man inom industrien med en
bättre konjunktur, och då tog industrien
fram sina viktiga eftersläpande investeringsbehov.
Sedan har man börjat bromsa
igen. Är det verkligen att förvåna sig
över, att det anmäls investeringar som
kanske ser stora ut vid jämförelse av de
resurser som vi har över hela fältet?
Det allmänna har minsann inte hållit sig
tillbaka. Kommunerna t. ex., som jag
förut apostroferat, har aldrig haft belastning
av någon investeringskatt, och
de har haft ganska riklig tillgång på
medel. De har inte förrän på sistone
drabbats av kreditåtstramningen, men
nu börjar medelsknappheten kännas också
för dem, och jag tror det finns ut -

sikter till att vi skall kunna få fast mark
under fötterna.

Jag skall, herr talman, nu inte uppehålla
tiden längre med dessa frågor. Jag
hade hoppats att vi här skulle ha fått
vissa klarlägganden. Finansministern
fann det emellertid inte lämpligt att beröra
det viktiga avsnitt av vår ekonomi
som avser våra framtida resurser. Inte
heller herr Geijer ville gå in på dessa
problem, som jag dock tycker i allra
högsta grad höra samman med de frågor,
som vi diskuterar i dag. Det gäller
att dra in på staten och att vara återhållsam
i kraven på förbättrade villkor
även när det gäller lönesättningen för
kommande år.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Jag fäste mig vid herr
Wehtjes tankegång att investeringsavgiften
skulle vara till ringa eller ingen nytta,
varför man i stället borde vidtaga
andra penningpolitiska åtgärder. Jag
medger att man med dem kanske skulle
kunna nå samma resultat, men jag föreställer
mig att om vi skulle gå den väg,
som herr Wehtje tycks vilja förorda,
skulle trycket i slutomgången bii mycket
hårdare på småföretagen och hantverket
än vad det nu blir, då även de
större företagen får bära en rimlig andel
av de svårigheter som uppstår. Jag
tror att vi bör akta oss för att rubba de
linjer som har dragits upp. Det har nämligen
visat sig under år 1955, att visserligen
har investeringsavgiften på sina
håll kunnat medföra vissa bekymmer,
men faktum är att dess existens icke på
något sätt har rubbat eller än mindre
fördärvat möjligheterna för den svenska
industrien att producera mer och
marschera ytterligare framåt.

Det är självklart att det finns stora investeringsbehov.
Vi skulle naturligtvis
kunna öka investeringarna inom industrien
om vi nöjde oss med ett bostadsbyggande
för i 000 miljoner kronor i
stället för det dubbla beloppet, som väl
kvoten nu uppgår till. Vi kan emellertid
inte komma ifrån att det i flertalet fall
är en förutsättning för att kunna investe -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

ra ytterligare inom industrien, att man
samtidigt kan bygga erforderliga bostäder
för arbetarna. En av de största svårigheterna
för industrien när det gäller
att finna ny arbetskraft är att kunna
bereda denna nya arbetskraft bostäder.
Man kan därför inte bara inskränka på
byggnadsverksamheten för att därigenom
öka industriens investeringar. Då råkar
man i den situationen att industrien på
grund av brist på bostäder åt sin arbetskraft
icke kan utnyttja de ombyggnader
av anläggningar, de nyinköp av maskiner
etc. som den vill göra med hjälp av
de nya investeringarna.

Vi befinner oss i ett sådant läge, att
vi har att på bästa sätt fördela de resurser
som finns. Vi kan visserligen diskutera
en liten förskjutning åt det ena eller
andra hållet, men det kan inte bli fråga
om några större förskjutningar med
mindre än att det då uppstår ökade svårigheter
på andra områden.

Sedan vill jag upprepa, att jag inte finner
någon anledning att här dra upp en
diskussion om lönefrågorna. Det har ju
hittills varit kutym i den svenska riksdagen
att överlåta åt arbetsmarknadens
parter att själva diskutera dessa angelägenheter.
Både Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen anser för övrigt
att detta är en fullt riktig princip.

Till sist fäste jag mig vid herr Ohlons
påpekande, då han sade att det var naturligt
att näringslivet år 1953 minskade
sitt investeringsintresse, eftersom man
då ansåg att konjunkturutvecklingen var
något sämre än tidigare. Jag vill för min
del säga, att om man 1953 bedömde konjunkturen
så, att man väntade sig en sämre
utveckling, så borde industriens investeringsintresse
rätteligen ha blivit
större. Vad innebär det nämligen att man
får en lågkonjunktur? Jo, det innebär
att vår industri kommer att möta kraftigare
konkurrens än i nuvarande läge. I
en sådan situation måste det riktiga väl
vara, att det svenska näringslivet rustar
upp sin produktionsapparat än mer än
vad det behöver göra under en typisk
högkonjunktur, då det utan större svårigheter
kan få avsättning för sina produkter.
Det är åtminstone den erfaren -

het som jag har skaffat mig. Jag tror också
att vi på hela den svenska arbetsmarknaden
kommer att få göra denna erfarenhet,
därest vi skulle komma in i en
sämre konjunktur än den nuvarande
med skärpt konkurrens länderna emellan,
främst på den internationella marknaden.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för herr Geijer att dra någon skiljelinje
mellan stora och små företag när
det gäller den utsträckning, i vilken de
skulle drabbas av investeringsavgiften
och andra åtgärder i bromsande syfte.
Det finns intet underlag för det påstående,
som herr Geijer här gör, att dessa
olika kategorier av företag skulle behandlas
olika.

Herr Geijer påstår vidare att det är
svårt att få till stånd den riktiga avvägningen,
när det gäller att använda det
utrymme man har för investeringar. Han
talade i det sammanhanget om bostadsförsörjningen.
Jag finner för min del investeringar
för att förbättra vår bostadsförsörjning
synnerligen angelägna. Det
har jag deklarerat många gånger bär i
kammaren. Men det går inte ait betrakta
industriens investeringsfrågor såsom
i stor utsträckning beroende av bostadsbyggandet.
Det är en hel del investeringar,
som icke alls är kombinerade med
frågan om ett bostadsbyggande. Jag har
förut vid olika tillfällen sagt, att de investeringar
som vi här talar om också
omfattar reparation och underhåll av
gamla maskiner och byggnader. För dessa
investeringar föreligger ju inte något
behov av ökat bostadsbyggande.

Herr Geijer undanbad sig att vi här
skulle ta upp arbetsmarknadsparternas
problem. Det har inte heller varit min
avsikt. När vi emellertid så ingående
diskuterat våra ekonomiska förhållanden
och utsikterna för framtiden var det min
tanke att vi därigenom skulle kunna få
ett gott underlag för våra fortsatta diskussioner
och ställningstaganden under
de närmaste dagarna. Här är dock samlad
så mycken sakkunskap, att det vore

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

bra för både herr Geijer och mig om
vi med utnyttjande av den kunde få de
olika frågorna belysta, för att ha kunskap
om dem, när vi inom kort mötas
vid förhandlingsbordet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Geijer framhöll att i
ett lågkonjunkturläge borde det vara mera
angeläget än eljest för företagen att investera
mera. Jag kan fullt ut dela hans
synpunkter därvidlag. Men ett förverkligande
av det önskemålet förutsätter,
att företagen får lägga upp reserver av
vad de tjänar under de feta åren, så att
de kan överleva även de magra åren. Genom
den skattepolitik som för närvarande
föres berövar man emellertid företagen
deras reserver.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå
att nämnda paragraf skulle avslås;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 59
punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nu föredrogos i ett sammanhang

1 och 2 §§

Herr VELANDER (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation III), såvitt angår de föredragna
paragraferna.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande av
de nu ifrågavarande paragraferna samt
vidare på godkännande av den vid betänkandet
fogade reservationen III, av
herr Spetz m. fl., såvitt anginge nämnda
paragrafer; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafernas godkännande,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 och 2 §§ i det
av bevillningsutskottet i betänkande nr
59 punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
fogade reservationen III, av herr
Spetz m. fl., såvitt angår nämnda paragrafer.

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

4 §

Godkändes.

5 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
5 § femte stycket få yrka bifall till reservationen
nr III.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag har inte blandat mig
i generaldebatten, ty detta är en liten
detaljfråga, där jag vill hävda några synpunkter.

Det gäller här den mindre skeppsfarten,
och det har väckts motioner av bohuslänningarna
om att båtar på upp till
300 registerton skulle undantagas från
investeringsavgift. Jag skulle ha åtskilligt
att säga i detta sammanhang, men då
jag antar att jag kan vinna någon röst
genom att inte nu ta kammarens tid i
anspråk för att utveckla mina synpunkter,
vill jag bara försäkra kammarens
ledamöter, att det är berättigat med ett
undantag på denna punkt. Jag hänvisar
härvidlag till vad som förekom angående
fiskefartygen då vi förra året fattade
beslut om investeringsavgiften. Då hade
bevillningsutskottet avstyrkt de i motioner
framförda yrkandena om befrielse.
Nu har regeringen beaktat de synpunkter,
som vi hade framfört i motionerna,
vilket är mycket tacknämligt och bra.

för år 1956 m. m.

Det ligger praktiskt taget likadant till i
fråga om denna mindre sjöfart, som har
så stor betydelse, vilket har berörts i övriga
sammanhang och även i denna debatt.

Jag inskränker mig, herr talman, till
att i anledning av motionerna nr 568 i
denna kammare och nr 698 i andra kammaren
yrka ett tillägg till 5 § av följande
lydelse: »Ej heller skall investeringsavgift
utgå vid investering i fraktfartyg
med bruttodräktighet understigande 300
registerton.»

Som ytterligare motivering vill jag
nämna, att de som företräder sjöfolkets
organisationer också är mycket intresserade
av ett sådant undantag och vill
stödja förslaget.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Utan att längre vara bohusläning
ber jag att få instämma i
herr Karlssons bohuslänska synpunkter
och i hans yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Trots att jag i motsats
till herr Svärd fortfarande är bosatt
inom Göteborgs och Bohus län kan jag
inte finna det rimligt att man här begär
ett undantag, som i mycket tycks vara
motiverat av relativt trånga länssynpunkter.
Om man skulle bifalla detta yrkande,
finns det en hel rad andra, som
också skulle kunna med samma berättigande
— eller lika litet berättigande —
begära undantag. Om vi skall ha en generell
bestämmelse, så låt den verka lika
generellt som räntan!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! För att undvika splittring
skall jag, herr talman, be att få
återtaga mitt yrkande och förena mig
med herr Gustaf Karlssons yrkande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Förordningsförslag om investeringsavgift för år 1956 m. m.

den nu förevarande paragrafen yrkats
dels att densamma skulle godkännas, dels
ock, av herr Karlsson, Gustaf, att paragrafen
skulle godkännas med tillägg till
femte stycket av följande mening: »Ej
heller skall investeringsavgift utgå vid
investering i fraktfartyg med bruttodräktighet
understigande 300 registerton.
»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 5 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 59
punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med det tillägg, som under överläggningen
påyrkats av herr Gustaf
Karlsson.

Då emellertid herr Karlsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 51.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

6 § och 7 § första stycket

Godkändes.

7 § andra stycket

Herr VELANDER (h):

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till reservation nr III av herr
Spetz m. fl.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på godkännande av det
nu föredragna stycket samt vidare därpå
att nämnda stycke skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den
vid betänkandet fogade reservationen
III, av herr Spetz m. fl.; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

7 § tredje—femte styckena samt 8 och

9 §§

Godkändes.

10 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande

10 § få yrka bifall till reservation nr III.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den vid betänkandet fogade
reservationen III, av herr Spetz m. fl.;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Förordningsförslag om investeringsavgift

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 10 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 59
punkten A 1 förordade förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet fogade reservationen
III, av herr Spetz m fl.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej *—— 43.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
förordningsförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande förordningsförslaget.

Punkten A 2

Kungl. Maj:ts i punkten tillstyrkta förslag
till förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1956 (särskild
investeringsavgift)

6 §

Herr VELANDER (h):

Jag hemställer om bifall till reservation
nr I.

för år 1956 m. m.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu förevarande
paragrafen yrkats l:o) att densamma
skulle godkännas; 2:o) att paragrafen
skulle avslås; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna den vid betänkandet fogade
reservationen II, av herr Gustaf
Elofsson.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 6 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 59
punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 42.

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 §

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Beträffande 1 t. o. m.
5 §§ ber jag att få yrka bifall till reservation
nr III.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av den nu
ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle godkännas
med den lydelse, som förordats
i den vid betänkandet fogade reservationen
III, av herr Spetz m. fl.; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 59
punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid betänkandet fogade reservationen
III, av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid

5 Första kammarens protokoll 1955. Nr 31

Ang. ändring i stadgan för Nordiska rådet
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —87;

Nej-44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Övriga delar av förevarande förordningsförslag Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 2

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande förordningsförslaget.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. ändring i stadgan för Nordiska
rådet

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till förordning om ändring i stadgan den
20 augusti 1952 (nr 618) för Nordiska
rådet.

Detta utlåtande lydde:

»Genom en den 11 november 1955 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 214, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
samma dag äskat
riksdagens godkännande av förslag
till förordning om ändring i stadgan den
20 augusti 1952 för Nordiska rådet.

De ändringar, som föreslås i stadgan,
föranledas av att Finland beslutat ansluta
sig till rådet. Därjämte äro redaktionella
ändringar påkallade av att den
danska folkrepresentationens namn i den
nya danska grundlagen av 1953 ändrats
från riksdag till folketing.

Utskottet, som beträffande de föreslagna
ändringarna får hänvisa till propositionen,
har icke funnit anledning till erinran
mot att avtalet godkännes.

Utskottets hemställer, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts före -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Om provisorisk komplettering av den praktiska lärarutbildningen

varande proposition, meddela av Kungi. lor och folkhögskolor, bifölls vad utskot Maj

:t äskat godkännande av förslaget till tet i detta utlåtande hemställt.

förordning om ändring i stadgan den 20 _

augusti 1952 för Nordiska rådet.»

Herr OHLON (fp):

Herr talman! I det utlåtande, som utrikesutskottet
har avgivit rörande denna
fråga, har insmygit sig ett par fel. 1
tredje stycket näst sista raden står det
talat om »avtalet». Det skall i stället vara
»förordningen». Detta medför i sin tur
en ändring i klämmen. Jag skall därför,
herr talman, be att få föreslå följande
ändring i klämmen, nämligen »att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, antaga förslaget
till förordning om ändring i stadgan
den 20 augusti 1952 för Nordiska rådet».

När jag har ordet, herr talman, skulle
jag också vilja begagna tillfället att ännu
en gång ge uttryck för den glädje, som
vi svenskar måste känna inför det faktum
att Finland nu har ansett sig kunna
ingå i Nordiska rådet. Denna tanke fick
ett särskilt vältaligt uttryck av rådets
fungerande president, professor Herlitz,
under remissdebatten i höstas. Nordiska
rådet har varit ofullständigt, så länge
Finland inte har varit deltagare däri,
och det har förnummits såsom ett tomrum
inte bara för oss svenskar utan
även för våra nordiska grannländer att
Finland hittills inte har varit medlem i
rådet. Särskilt för oss svenskar är det,
såsom professor Herlitz framhöll i remissdebatten,
av stort värde att Finland
anslutit sig, med den känsla vi har för
vårt östra grannland, med vilket vi har
så många historiska, personliga och kulturella
band.

Häri instämde herr Ewerlöf (h).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls på gjord proposition vad
herr Ohlon därunder hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utåtande nr 189, i anledning av
väckta motioner om anordnande av statsunderstödd
skolhälsovård vid yrkessko -

Om provisorisk komplettering av den
praktiska lärarutbildningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 190, i anledning av väckta motioner
om en provisorisk komplettering av
den praktiska lärarutbildningen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Arrhén (1:298) och den andra inom
andra kammaren av fröken Karlsson
och herr Nilsson i Svalöv (11:340), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att genom
skolöverstyrelsens försorg undersökningar
för en provisorisk komplettering av
den praktiska lärarutbildningen måtte
vidtagas samt att Kungl. Maj :t sedermera
måtte för riksdagen framlägga de förslag,
som av gjorda överväganden kunde
föranledas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:298 och 11:340 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Arrhén, som dock ej antytt sin mening.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! I en av mig vid vårriksdagen
väckt motion hade jag begagnat
mig av visst statistiskt material på
förevarande område, vilket jag hade lånat
ur propositionen nr 209 vid fjolårets
riksdag och varav framgick, att provårskön
ungefär vid den tidpunkten var något
över 800 lärare och år 1959 beräknades
ha stigit till 874. Det har emellertid
visat sig, att dessa siffror ligger betydligt
i underkant.

Själva gången av detta ärende måste
emellertid kanske först med några ord
beröras, eftersom den i någon män sammanhänger
med de nämnda sifferuppgifterna.
Min motion väcktes i januari,
men någon tid in på vårriksdagen sköts

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Om provisorisk komplettering av den praktiska lärarutbildningen

den till hösten. Vad hade då hänt under
tiden? Jo, då anmodades skolöverstyrelsen
— i praktiken har det givetvis tillgått
på det sättet — att inkomma med
eu begäran att få göra en utredning på
det område, som motionen avsåg, vilket
också efterkoms. Denna begäran inkom
till Kungl. Maj:ts kansli den 25 april,
och Kungl. Maj:t gav det begärda tillståndet
den 17 juni, varefter utredningen
med möda och besvär verkställdes
under sommartiden och blev fiirdig den
11 oktober.

Därmed var onekligen motionens syfte
uppfyllt, som det brukar heta; jag hade
nämligen i »klämmen» begärt just en
utredning genom skolöverstyrelsens försorg.
Själva sättet att gå till väga finner
jag för min del litet anmärkningsvärt.
Det är väl visserligen inte enastående i
svensk parlamentarisk historia, men vittnar
dock om en nästan sjuklig vilja från
Kungl. Maj:ts sida att utåt behålla initiativet
på så många områden som möjligt.
— Jag lämnar emellertid denna sak
åt sitt öde.

Av den sedermera, i enlighet med
mina intentioner, vidtagna utredningen
i skolöverstyrelsen framgick, att provårskön
icke räknade — såsom jag i min
motion uppgivit — något över 800, utan
i stället 1 303 personer. Uppgifterna i
min motion var alltså näppeligen överdimensionerade,
snarare motsatsen. Detta
resultat har, herr talman, föranlett
skolöverstyrelsen att föreslå Kungl.
Maj:t att överväga inrättande av inte
mindre än sex nya provårsläroverk. Det
förslaget är nu föremål för Kungl. Maj:ts
bedömande under den pågående propositionsskrivningen.
Jag har i sak ingenting
att erinra mot skolöverstyrelsens
förslag utan hoppas tvärtom, att Kungl.
Maj:t skall ta fasta på det.

Utskottets föreliggande skrivning inrymmer
emellertid också vissa funderingar,
som jag skulle vilja med några
ord beröra. Om man tänker sig en utvidgad
provårskursverksamhet av den
omfattning, jag nyss antydde, kommer
följden onekligen att bli, att ett mycket
stort antal unga lärare dras från sina ar -

betsplatser till provårskurserna, något
som ytterligare ökar lärarbristen. Man
skulle här kunna tala om ormen, som
biter sig själv i stjärten. Utskottet, som
uppmärksammat detta otvetydiga förhållande,
har niistan gripits av skräck och
i sitt yttrande inskrivit en mening av
följande lydelse: »Vid ett utvidgande av
de nu tillgängliga resurserna för den
praktiska lärarutbildningen torde vidare
enligt utskottets mening en viss försiktighet
vara påkallad med hänsyn till
den förefintliga lärarbristen och de särskilda
påfrestningar, som för vederbörande
läroanstalts övriga verksamhet
iiro förknippade med anordnande av
nämnda utbildning.»

Detta uttalande — så pass vagt som
det är hållet — synes vara tämligen invändningsfritt,
men jag har fäst mig vid
att i skolöverstyrelsens utredning, verkställd
detta år, samma problemställning
har uppmärksammats och att konklusionen
där blivit något annorlunda. Skolöverstyrelsen
anser för sin del, att även
om lärarkurshänvisningen sker till det
ökade antalet provårsläroverk, så »kan
det icke råda någon tvekan om att de
olägenheter, som beviljandet av åsyftade
ledigheter tillfälligt föranleder, icke
kan få utgöra hinder för åtgärder som
på lång sikt medför stora fördelar med
avseende på lärarrekryteringen». Det uttalandet
står i viss motsättning till de
ord, jag nyss citerade ur utskottets skrivning.
Jag är nog, herr talman, mest benägen
att ansluta mig till den uppfattning,
som kommer till uttryck i skolöverstyrelsens
uttalande.

Till sist, herr talman, endast några
ord — de skall inte bli så många -— av
mera principiell innebörd. Min motion
upptog problemet om provårskurserna
till diskussion ur mera allmänna synpunkter.
Det fanns vissa antydningar i
motionen om, hur motsvarande problem
hade lösts i England och i Frankrike,
och jag ville därmed få fram, alt man
i England, som är praktikernas land
framför varje annat, hade gått fram efter
okonventionella metoder, niir det gäller
alt lösa sådana här problem. Där in -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Om provisorisk komplettering av den praktiska lärarutbildningen

rättar man inte som vi provårsläroverk,
utan man använder alla skoltyper inom
en viss räjong för utbildning av de unga
läraraspiranterna. Vad jag därvid särskilt
fäst mig vid och som hos mig sammanfaller
med ett speciellt önskemål ända
sedan min egen provårstid var, att
det engelska systemet innebar en möjlighet
för aspiranten att få kontakt med
alla skoltyper — inte bara den där han
själv en gång kommer att få tjänstgöra.

Jag anser, att det skulle vara önskvärt,
att ett sådant system också tilllämpades,
när det gäller motsvarande
institutioner här i landet. Jag fann själv,
att det var en brist under mitt eget provår,
att man bara fick kontakt med den
skoltyp, där man själv skulle tjänstgöra.
Jag fick den kontakt med de andra skoltyperna,
som jag velat ha, först när jag
börjad* arbeta såsom kommunalpolitiker.
Jag vet, att våra svenska läroverk
för närvarande vimlar av människor,
som aldrig i sitt liv hört en lektion i en
svensk folkskola.

Jag vill därför, herr talman, med tacksamhet
annotera, att den skolöverstyrelseutredning,
som jag här talat om, till
synes tagit fasta på denna antydan i min
motion, när överstyrelsen i en av punkterna
i sin »kläm» skrivit — och då med
en blick framåt — att »möjlighet bör
åstadkommas att genom åtagande från
kommunernas sida eller på annat sätt
för den praktiska lärarutbildningen jämväl
utnyttja enhetsskolor i försöksdistrikt».
Det är litet snävt formulerat och
litet begränsat, i all synnerhet som man
inte vet vad detta betyder i fråga om
tiden. Jag skulle därför nog helst ha sett,
att man även tagit sikte på »övergångstidens»
skolformer, så att man verkligen
så fort som möjligt kunde bereda deltagarna
i de provårskurser, som anordnas
de närmast följande 10, 15 åren, möjlighet
att åtminstone i form av s. k. studiebesök
få kontakt med andra nu existerande
skolformer.

Med denna lilla kommentar, herr talman,
förklarar jag mig nöjd med utskottets
skrivning och yrkar bifall till dess
utlåtande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då herr Arrhén slutade
sitt anförande på det sätt han gjorde, har
jag ingen anledning att här öppna någon
polemik, utan jag ber bara att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag har delvis en annan
uppfattning än herr Arrhén i denna
fråga.

Det är visserligen sant, att man på
papperet plötsligt kan sätta i gång med
fem eller sex nya provårsläroverk. Men
hurudana ser de läroverken ut? Är de
konstituerade för den speciella uppgift,
som tillkommer ett provårsläroverk och
som består i att utbilda lärare? Jag har
själv haft tillfälle att följa förvandlingen
av ett vanligt läroverk till ett provårsläroverk,
och det tog ganska lång tid,
innan läroverket blev i alla avseenden
funktionsdugligt. Det är mot denna bakgrund
som vi får förklaringen till utskottets
skrivning, när utskottet säger,
att »vid ianspråktagande av nya läroanstalter
för praktisk lärarutbildning endast
sådana synas böra komma i fråga,
som med avseende å pedagogisk ledning
och tillgång på kvalificerade lärarkrafter
lämna garanti för en fullgod undervisningskvalitet
och ett utnyttjande av
hela läroanstaltens kapacitet».

Provårsläroverken är ganska dyrbara
institutioner för statsverket —■ varje lärare
har extra hetalt utöver vad som står
på löneplanen med en summa motsvarande
ungefär ett par löneklasser. Rektorerna
har omkring 4 000 kronor mer
än vanliga rektorer, och lärarkandidaterna
har lön under den tid de tjänstgör
där utan att fullgöra någon egentlig
tjänst. Det blir alltså stora utgifter för
statsverket. Då är det angeläget att den
utbildning, som meddelas, har en hög
kvalitet. Innan man alltför mycket vidgar
organisationen, borde man kanske
i stället tillse, om det inte vore möjligt
att mera effektivt utnyttja kapaciteten
hos de provårsanstalter som redan existerar.
Jag erkänner dock att detta inte

Onsdagen den 14 december 1955 Nr 31 69

Om ökning av universitetens och högskolornas kapacitet

är tillräckligt. Man måste även inrätta
nya provårsanstalter.

Jag vill erinra om att när utskottet för
ett år sedan yttrade sig om den första
lärarhögskolan, underströk utskottet denna
synpunkt i en mening, vilket redan
har medfört effekt. Man har redan lyckats
utnyttja befintliga läroanstalter för
utbildning av ytterligare 24 lärarkandidater.
Det är betydande summor, motsvarande
de extra utgifterna för ett av våra
största provårsläroverk, som därigenom
har sparats åt statsverket. I utskottets
utlåtande talas det också om att det
är önskvärt, att provårsanstalternas kapacitet
utnyttjas till fullo. Tankegången
bakom denna skrivning är att alla lärare
skall kunna utnyttjas för lärarutbildningen,
och det bör inte finnas några
lärare vid dessa läroanstalter som
lyfter de extra arvodena utan att kunna
tjänstgöra såsom handledare.

Jag skulle vid detta tillfälle, herr talman,
vilja uttala det önskemålet, att de
utnämnande myndigheterna mera än hittills
varit fallet utnyttjade den möjlighet,
som läroverksstadgan medger att kalla
utmärkta pedagoger till provårsanstalterna.
Det är bekant att det finns många
framstående lärare runt om i landet,
som skulle vara värdiga att fungera vid
provårsläroverk, men som av en eller
annan anledning inte söker tjänst där.
Finge de kallelse till sådan tjänstgöring,
skulle de måhända uppfatta det såsom
en uppmuntran, och deras tjänstgöring
vid provårsläroverk skulle medföra en
effektivisering av dem.

På grund av de erfarenheter, som jag
har gjort, skulle jag ytterligare vilja göra
ett uttalande, nämligen att de vanliga
befordringshestämmelserna, som ju
inte behöver följas vid utnämning av lärare
till de här skolorna, inte uteslutande
bör följas utan att man även och
framför allt hör tillgodose de reella meriterna,
även om dessa inte skulle framgå
av vederbörandes papper. Det kan
hända, att en sökande är överlägsen enligt
alla tre befordringsgrunderna i läroverksstadgan
men ändå är oduglig som
provårshandledarc. Det är önskvärt att
de utnämnande myndigheterna ser upp

med den saken. Såsom jag redan förut
har sagt, skulle man på det sättet kunna
bättre utnyttja provårsanstalterna och
få en bättre lärarutbildning, och det
skulle även hli billigare för statsverket.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Om ökning av universitetens och högskolornas
kapacitet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 191, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder i syfte att öka universitetens
och högskolornas kapacitet
m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ohlon
m. fl. (I: 285) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II: 325),
hade yrkats att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om en snabb
översyn av den högre utbildningen i syfte
att öka våra universitets och högskolors
kapacitet med hänsyn till rådande
allvarliga brist och i takt med krav som
ett växande behov kunde väntas ställa på
dem.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sigfrid Larsson m. fl. (I:
286) och den andra inom andra kammaren
av herr Håstad m. fl. (II: 387), föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t, förutom åtgärder för avhjälpandet
av universitetens och högskolornas
omedelbara behov av förstärkta
lokal- och andra undervisningsresurser,
ville dels snarast förelägga riksdagen en
allmän plan för utbyggandet av de akademiska
undervisningsanstalterna, svarande
mot den förutsebara ökningen av
studentantalet och den på många områden
allvarliga bristen på högskoleutbildad
arbetskraft, dels i anslutning till
denna plan successivt förelägga riksdagen
erforderliga förslag.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Os -

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Om ökning av universitetens och högskolornas kapacitet

vald in. fl. (1:341) och den andra inom
andra kammaren av herrar Lundberg
och Hallen (II: 314), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning snarast
möjligt om högskolornas organisatoriska
ställning och därmed sammanhängande
spörsmål.

Slutligen hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bror Nilsson och herr Nils
Theodor Larsson (I: 71) och den andra
inom andra kammaren av herr Ericsson
i Näs m. fl. (11:60), hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om en skyndsam utredning syftande till
att antingen vid lantbrukshögskolan eller
vid Uppsala universitet upprätta en lärostol
i landsbygdssociologi.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet lämnat en redogörelse för vissa
av statsmakterna vidtagna åtgärder
för upprustning av universitets- och högskoleorganisationen,
varefter utskottet
anfört:

»Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår ha genom tillkomsten av 1955
års universitetsutrödning och de för densamma
givna direktiven de i motionerna
I: 285 och II: 325, I: 286 och II: 387 samt
I: 341 och II: 314 gjorda yrkandena blivit
i allt väsentligt tillgodosedda.

Utskottet förutsätter, att jämväl den i
motionerna 1:71 och 11:60 berörda frågan
om upprättandet av en lärostol i
landsbygdssociologi kommer att av universitetsutredningen
upptagas till bedömande.

Vid sålunda föreliggande förhållanden
anser utskottet, att de ifrågavarande
motionerna icke böra föranleda någon
annan riksdagens åtgärd än att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t giver
tillkänna vad utskottet i ärendet anfört.
Utskottet hemställer alltså, att riksdagen
må, i anledning av motionerna I:
285 och II: 325, I: 286 och II: 387, I: 341
och 11:314 ävensom 1:71 och 11:60, i
skrivelse till Kungl, Maj:t giva tillkänna
vad utskottet anfört.»

Her ARRHÉN (h):

Herr talman! Det föreligger i den här
frågan ungefär samma förhållande som
det jag antydde i mitt förra anförande
om motionen nr 298 angående provårskön,
nämligen att utskottet i huvudsak
åberopar att en utredning pågår. Motionerna
väcktes emellertid i januari av ledamöter
av högerpartiet och folkpartiet,
och därefter tillsatte Kungl. Maj:t den
30 juni en utredning i frågan, sedan behandlingen
av motionerna uppskjutits
till hösten. Vi finner alltså åter denna
nervösa vilja att behålla initiativet. Jag
nämner detta bara i förbigående. Jag är
naturligtvis tacksam för att motionerna
lett till detta snabba resultat, och jag
misstror inte alls Kungl. Maj:ts allvarliga
vilja att komma till rätta med problemen
och få dem utredda på bästa möjliga
sätt.

Det är inte nödvändigt att i detta sammanhang
ge sig in på något tal om bristerna
i fråga om lärare, lokaler o. s. v.
vid våra universitet och högskolor. Det
är onödigt, eftersom många av oss av
olika anledningar haft kontakt med dessa
problem. Här kan man verkligen tilllämpa
det gamla ordet, att känd sak är
så god som vittnad.

Det kan dock vara anledning att vid
detta tillfälle understryka den oerhörda
vikt, som det ligger uppå, att vi får en
snabb utbyggnad av våra universitet och
högskolor, icke minst mot bakgrunden
av de som jag antar för många av oss
sensationella och chockerande siffror,
som lämnades här i kammaren den 26
maj i samband med statsminister Erlanders
svar på herr Elfvings interpellation
rörande dessa ting och som bl. a. visade,
att antalet studerande vid universitet
och högskolor nu var omkring 20 000
men beräknades redan om tio år ha
svällt ut till över 30 000.

En liten intressant detalj frapperade
mig för kort tid sedan. Jag hade då kontakt
med en amerikansk talangscout —
man får väl kalla honom så — som befann
sig på resa bland annat i vårt land
för att se efter vad vi hade för tillgångar,
som han uttryckte sig, i form av ma -

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Om åtgärder för

tematiska begåvningar inom den uppväxande
generationen. Jag frågade vad
det hela gick ut på. Jo, det skulle innebära,
att man erbjöd vederbörande att
flytta till Amerika och fortsätta sin utbildning
där, och efter utbildningen
skulle han få tre års tjänstgöring i Amerika
på synnerligen goda villkor. Därefter
skulle han få välja på att ta amerikanskt
medborgarskap eller återvända
till sitt hemland. Jag bara nämner denna
lilla episod, herr talman, därför att
den illustrerar ett problem, som inte är
begränsat till vårt eget land. Denna efterfrågan
på utbildad arbetskraft, för
dagen kanske närmast med hänsyn till
atomforskningens behov, är en internationell
företeelse. Den kan också ta sig
dylika uttryck som är både originella
och i allra högsta grad kallhamrade och
verklighetsbetonade. Men vi har inte råd
att avvara vår specialbegåvade ungdom,
vi behöver den själva.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 192, i anledning av
väckt motion om befrielse för kontoristen
L.-E. Larsson från viss återbetalningsskyldighet
å värnpliktslån, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om åtgärder för begränsande av statsverksamheten
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 193, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för begränsande av
statsverksamheten m. in. och om en allmän
översyn av den civila och militära
statsförvaltningen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 241) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:375), hade hemställts, att

begränsande av statsverksamheten m. m.
riksdagen måtte a) uttala att planmässiga
åtgärder i syfte att begränsa statsverksamheten
och dämpa riskerna för
nya utgiftsstegringar enligt dess mening
vore ofrånkomliga samt att målsättningen
därvid borde vara en sänkning av
de sammanlagda löpande utgifterna
utanför försvarets, folkpensionernas och
barnbidragens område; b) anhålla att
Kungl. Maj:t måtte tillkalla en deputation
ur riksdagen med uppgift dels att
bistå vid fastställandet av schematiska
besparingsnormer, avsedda att bilda underlag
för begränsnings- och besparingsarbetet
inom statsverksamhetens olika
grenar, samt dels att deltaga i prövningen
av framkomna förslag, som kunde
medföra besparingar på både drift- och
kapitalbudget.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Gustaf Elofsson och
Herbert Hermansson (I: 338) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Adolfsson och Ericsson i Näs (11:365),
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en allmän översyn av förvaltningen,
den civila såväl som den militära, i överensstämmelse
med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 241 och II: 375 samt
1:338 och 11:365 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Sundelin, Axel
Andersson och Stöld, fröken Elmén samt
herrar Nildfors och Eöfroth, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:241 och 11:375 samt med bifall till
motionerna 1:338 och 11:365, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om dels en
undersökning i syfte att stärka det statliga
besparings- och rationaliseringsarbetet,
dels ock en allmän översyn av
förvaltningen, den civila såväl som der
militära, i kostnadsminskande syfte;

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Om åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

2) av fröken Andersson samt herrar
Cassel och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 241
och 11:375 samt i anledning av motionerna
I: 338 och II: 365,

a) uttala att planmässiga åtgärder enligt
riksdagens mening vore ofrånkomliga
i syfte att sänka det statliga utgiftsläget
samt ytterligare rationalisera
den statliga verksamheten;

b) anhålla att Kungl. Maj:t måtte tillkalla
en deputation ur riksdagen med
uppgift att dels bistå vid fastställandet
av schematiska besparingsnormer, avsedda
att bilda underlag för begränsnings-
och besparingsarbetet inom statsverksamhetens
olika grenar, dels ock
deltaga i prövningen av framkomna förslag,
som kunde medföra utgiftsminskningar
på både drift- och kapitalbudgeten
;

3) av herrar Näsgård, Pålsson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 241 och II: 375 samt med bifall
till motionerna I: 338 och II: 365, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
allmän översyn av förvaltningen, den
civila såväl som den militära, i överensstämmelse
med vad i sistnämnda motioner
anförts.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det är ju ingen ny fråga
som kammaren här har att ta ställning
till. Den har varit uppe till debatt både
1952, 1953 och 1954. Det har skett på
grundval av motioner från olika partier.
Motiveringarna har varit litet olika, men
de har syftat till samma sak, nämligen
att få till stånd en allmän översyn av
statsförvaltningen för att rationalisera
och eventuellt begränsa denna. Nu föreligger
här ett betänkande som ser väldigt
splittrat ut och otvivelaktigt är det
också. Det finns inte mindre än tre re -

servationsgrupper. Detta beror emellertid
väsentligen på tidsbrist och därjämte
bland annat på en del praktiska svårigheter.
Nu har emellertid reservanterna
enat sig om ett gemensamt yrkande
som jag strax kommer att ställa.

Denna fråga är ju så pass genomdiskutcrad,
att jag inte har anledning att ta
någon större del av kammarens tid i anspråk.
Man deklarerar ju för resten från
alla håll att naturligtvis bör man spara,
och det skall man också göra, men man
vill av någon anledning —- jag vet inte
vilken — inte vara med om att utreda
när, var och hur den där sparsamheten
skall förverkligas. Här är det ju dock
fråga om sparsamhet, inte bara på kort
sikt utan kanske framför allt på lång
sikt. Det är därför vi menar att det är
av så mycket större vikt att utredningen
kommer till stånd snarast. Vi anser nämligen
att en ingående prövning bör ske.
Det har ju kommit förslag, det har diskuterats,
och det har också kommit påbud
om vissa procentuella nedskärningar.
Det är ett sätt och ett enkelt sätt, men
personligen måste jag bekänna att det
inte tillfredsställer mig, därför att det
går ut över alla efter en bestämd mall.
De, som tidigare har hållit nere sina anslagsäskanden,
klämmes hårt, de verk
och inrättningar, som tidigare tagit till
i växten, klarar sig något så när hyggligt.
Jag har på nära håll sett, hur detta
verkar i praktiken, och jag vill därför
hellre få en allmän översyn, så att en
avvägning kan ske.

Det finns olika punkter, men jag skall
inte beröra dem nu. Det har pekats på
olika möjligheter att spara. Jag kan nämna
att statsrevisorerna har tagit upp frågan
om förenklingar av det statliga avlöningsreglementet.
Det är i och för sig
en viktig sak, och jag kan bara uttala
den förhoppningen att Kungl. Maj:t snarast
tar upp detta svåra, och jag kan
gärna tillägga det, delikata problem.

Nu säger utskottet: Sedan sist har »intet
inträffat som kan ge utskottet anledning
till ett ändrat ståndpunktstagande».
Jag har aldrig riktigt fattat det där resonemanget,
och man frågar sig osökt: Vad
skall egentligen ske, innan utskottet går

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Om åtgärder för
med på denna rimliga anhållan om en
utredning, en översyn, gärna en kontinuerlig
sådan? Det är väl dock inte alldeles
i onödan, förmodar jag, som både finansministern
och riksbankschefen liar
uttalat allvarliga farhågor för utvecklingen,
sådan den nu ter sig.

Nu hänvisar utskottet, och det nöjer
sig därmed, till att vi ju har statens sakrevision
och statens organisationsnämnd
som skall sköta om rationaliseringen.
Detta skall icke förnekas, och jag vill
tillägga att motionerna inte på något sätt
innebär någon kritik mot dessa organ,
ty de har gjort stora insatser för både
förenklingar och besparingar inom statsförvaltningen.
Dels ligger emellertid motionerna
delvis på ett annat plan än dessa
organs arbete, dels har organen, såsom
t. ex. organisationsnämnden har
framhållit i sitt yttrande, för närvarande
inte tillräckliga resurser för att inom
rimlig tid kunna genomgå förvaltningen
ens en första gång, såsom man uttrycker
det.

Jag skall försöka, herr talman, att fatta
mig kort, därför verkar kanske det här
lilla anförandet litet lapidariskt. Utskottet
finner inte heller »sannolikt att en
särskild budgetdeputation skulle kunna
fylla någon verklig funktion». En sådan
anordning är, säger man, »varken lämplig
eller motiverad». Jag måste ställa den
direkta frågan: Hur vet man detta? Jag
har en känsla av att något av de obotfärdigas
förhinder ligger bakom här.

Organisationsnämnden har en del intressanta
uttalanden som jag bara skall
beröra. Den säger: »Det är troligt att
statsförvaltningen i många fall skulle besparats
icke oväsentligt detaljarbete, om
de beslutande myndigheterna haft bättre
möjlighet att bedöma konsekvenserna
för förvaltningsorganens arbete av nya
författningar och andra föreskrifter. En
successiv undersökning av möjligheterna
alt begränsa vissa verksamheter torde
därför vara välbehövlig». Därpå påpekar
nämnden att det inte bara rör sig
om en ekonomisk-organisatorisk fråga,
utan att denna också i hög grad är av
politisk karaktär. Så säger organisationsnämnden:
»En parlamentarisk medver -

begränsande av statsverksamheten m. m.
kan vid en prövning av verksamheterna
torde därför vara önskvärd.»

Sakrevisionen framför i sitt remissutlåtande
liknande synpunkter, och jag kan
inte i detta sammanhang gå förbi att förre
finansminister Sköld i en interpellationsdebatt
den 25 februari i år — det
var ett svar till herr Hjalmarson — uttalade
följande: »Men jag vill för min
del säga, att jag är välvilligt inställd till
tanken och att jag skall framföra denna
tanke till regeringen och fråga, om man
vill sätta i gång detta.» Det var alltså fråga
om tillsättande av en delegation för
att söka få sparsamhet till stånd. »Det
skall jag göra», fortsätter finansministern,
»trots att jag inte tror så förfärligt
mycket på resultatet av en sådan åtgärd.
Men nog kan det väl vara värt att
låta herr Hjalmarson och hans meningsfränder
få ett litet bredare tillfälle att
försöka komma fram till några resultat,
som lättare kan bedömas än de mera
sporadiska som tidigare har framkommit.
» Det är ju bara detta som reservanterna
vill.

Det är väl kanske av den anledningen,
att detta kan tyckas vara en rimlig begäran,
som andra kammaren nyss har
tagit det yrkande som jag nu, herr talman,
ber att få ställa. Jag ber alltså att
i stället för de tre reservationerna få
ställa följande yrkande, nämligen att
riksdagen i anledning av motionerna I:
241 och II: 375 samt I: 338 och II: 365
måtte uttala att enligt dess uppfattning
en allmän översyn av förvaltningen och
andra planmässiga åtgärder i syfte att
begränsa de statliga utgifterna är nöd''vändiga
samt anhålla att Kungl. Maj:t låter
utreda denna fråga, varvid till förutsättningslös
prövning bör upptagas bl. a.
de i motionerna framförda synpunkterna
och förslagen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få inskränka
mig till att i huvudsak instämma med
fröken Andersson. Jag skall inte förlänga
debatten mycket.

Den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
har här, som fröken Andersson

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Om åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

påpekade, sagt att denna fråga har behandlats
flera gånger under de senaste
åren, och det har inte inträffat någonting
som ger anledning att nu inta en
annan ståndpunkt än vid de föregående
tillfällena. Jag vill liksom fröken Andersson
fråga, om det är så alldeles riktigt
att ingenting har inträffat. Jag skulle
vilja ställa den frågan: Delas den uppfattning,
som den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
här har givit uttryck
åt, exempelvis av regeringen? Här har ju
ändå aviserats förslag från regeringshåll
som tyder på att man där menar att vissa
extraordinära åtgärder i besparingssyfte
kan anses motiverade. Nu tror jag inte
att utskottsmajoriteten vill bestämt hävda
den uppfattningen att rationaliseringar
och besparingar i den statliga verksamheten
icke skulle vara önskvärda, men
man anser att några särskilda åtgärder
utöver dem, som redan har vidtagits, inte
skulle vara erforderliga. Det hänvisas
till den verksamhet som bedrivs främst
av statens sakrevision och statens organisationsnämnd.

Men att man även inom dessa organ
anser att takten i besparings- och rationaliseringsarbetet
skulle kunna ökas
framgår av de yttranden som bl. a. organisationsnämnden
har avgivit och som
här fröken Andersson tidigare har omnämnt.
Organisationsnämnden säger, att
det dröjer lång tid, innan en första genomgång
av förvaltningen hinner verkställas,
därför att man inte har resurser
att bedriva detta rationaliseringsarbete i
snabbare takt. Ett sådant uttalande av ett
organ, som under rätt lång tid har sysslat
med rationaliseringsproblem inom statsförvaltningen,
tyder på att det skulle
kunna övervägas, om inte besparingsoch
rationaliseringsarbetet borde intensifieras.
Det är väl svårt att på förhand
säga, att detta skall ske exempelvis genom,
en förstärkning av det ena eller
andra nu befintliga organet eller på annat
sätt.

Vid utskottets utlåtande är, som tidigare
påpekats, fogade tre reservationer.
Det finns viss olikhet i detaljer mellan
dessa reservationer, men de syftar samtliga
mot samma mål: en undersökning i

syfte att stärka det statliga besparingsoch
rationaliseringsarbetet.

Här har nu av fröken Andersson framställts
ett yrkande, vilket också avser en
rationalisering, nämligen rationalisering
av behandlingen av denna fråga. Jag hade
givetvis tänkt yrka bifall till den reservation
till utskottets utlåtande som är
betecknad med 1), men sedan detta särskilda
yrkande har framställts, skall jag
inte fullfölja denna min avsikt, utan jag
ber i stället, herr talman, att få instämma
i det yrkande, som här tidigare ställts
av fröken Andersson.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Dessa båda motioner om
rationalisering och begränsning av statsverksamheten
har i år varit föremål för
remissbehandling hos ett flertal av de
myndigheter som har att bevaka samhällsintresset
när det gäller rationalisering
och besparingar. Fröken Andersson
antydde detta i sitt inlägg, och jag är
övertygad om att de av kammarens ledamöter,
som bär hunnit med att läsa igenom
de många yttranden som är fogade
till utskottsutlåtandet, har gjort den reflexionen,
att vi i verkligheten tycks ha
en hel del resurser till förfogande för att
nå ett effektivare arbete inom statsverksamheten
och för att hålla kostnaderna
inom rimliga gränser. Jag tror också det
är fler än jag som vid läsningen av dessa
yttranden gjort den reflexionen, att vi
har anledning att ta fasta på det observandum,
som lämnats från olika håll, i
det man påpekar riksdagens egen roll
när det gäller att ta ansvar för den utveckling,
som har pågått med ansvällningen
av den statliga verksamheten. Organisationsnämnden
har för sin del sagt:
»Enligt organisationsnämndens mening
torde, när frågor uppkommit om att tillföra
verk och myndigheter nya arbetsuppgifter,
kostnaden för arbetsuppgifternas
utförande icke alltid ha varit i
tillräcklig grad klargjord för de beslutande
myndigheterna.»

Även sakrevisionen har anfört liknande
synpunkter: »Det må erinras om att
revisionen i sagda yttrande uttalade som

Onsdagen den I t december 1955

Nr 31

Om åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

sin uppfattning, att det enligt dess erfarenhet
icke vore möjligt att snabbt vinna
resultat, som kunde ha annat än begränsad
betydelse för statsutgifternas omfattning,
enär de stora utgiftsposterna grundades
på politiska överväganden och
varken tillfälliga besparingsberedningar,
permanenta besparings- och rationaliseringsorgan
eller förvaltningsmyndigheter
kunde öva något egentligt inflytande på
ställningstagandet till dylika spörsmål,
vilket helt ankomme på de ansvariga
statsmakterna och ytterst på folket i val.»

Försvarets civilförvaltning har i denna
fråga erinrat om att »vad försvaret
beträffar måste hållas i minnet, att den
där bedrivna förvaltningsverksamheten
är nära avhängig av den utformning som
gives landets försvarskrafter, en fråga
som för övrigt nu är under bedömande
av den inom försvarsdepartementet arbetande
försvarsberedningen».

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande
lämnat några intressanta uppgifter
om hur stor del förvaltningskostnaderna
utgör av de totala statsutgifterna. Vi hade
budgetåret 1953/1954 en driftbudget
på 8 130 miljoner kronor. Av det beloppet
faller endast — om jag nu får använda
det ordet — 985 miljoner på kostnaderna
för civila myndigheter, och även med
mycket drastisk nedskärning av dessa
utgifter, konstaterar riksräkenskapsverket,
skulle man icke kunna uppnå något
resultat som vore av statsfinansiell betydelse.

I högerns motion har man också framhållit
behovet av en inskränkning av den
statliga verksamhetens omfattning, och i
den reservation, som fröken Andersson
har undertecknat men som hon inte har
velat yrka bifall till här, är man inne
på att det skulle tillsättas en särskild
deputation inom riksdagen, som skulle
fastställa vissa schematiska besparingsnormer
och som dessutom skulle delta
i en prövning av framkomna förslag, som
kan medföra utgiftsminskningar på både
drift- och kapitalbudgeten.

Majoriteten inom statsutskottet har inte
velat vara med om att det skulle tillsättas
en sådan deputation. Nu frågar
fröken Andersson och även herr Sunde -

lin: Vad är det egentligen som skall inträffa
för att statsutskottet skall ändra
mening på den här punkten? Ja, när
vi har sagt att ingenting har inträffat
här, menar vi att vi kvarblir vid den
tidigare uppfattningen, att det bör ankomma
på de rationaliseringsorgan som
finns att fylla den funktionen. Det är
också naturligt att en regering, som har
sina givna uppgifter även på detta område,
skall ta initiativ, som kan vara behövliga.

Hittills har meningarna varit delade
om vilka utgifter samhället skall ta på
sig. En återblick på de beslut, som har
fattats här i riksdagen, skulle utan vidare
göra klart för oss alla, hur pass delade
meningarna ofta har varit. Exempelvis
har högern i många fall stretat emot och
inte velat vara med om en viss reform,
som likväl har genomförts. Det är väl
ganska naturligt att det skall finnas delade
meningar mellan partierna givetvis
inte minst i ekonomiska frågor.

Jag tycker för min del att det är ganska
orealistiskt att tänka sig att man skulle
kunna åstadkomma en uppluckring
av dessa motsättningar på det sätt, som
man tydligen har tänkt sig genom att tillsätta
en deputation av detta slag. Jag
vill faktiskt gå så långt, att jag ställer
den frågan, om det över huvud taget kan
anses vara önskvärt att genom en sådan
deputation införa ett slags borgfred i de
ekonomiska frågorna. Jag tror att det är
bäst att riksdagen liksom hittills får fylla
sin naturliga funktion och fritt får lov
att pröva de olika frågorna. Risken är
eljest den, att det här skulle bli så, att
partierna band sig på förhand och att en
trängre krets skulle ha att ta ställning.
Jag menar för min del inte att det är
en utveckling, som vi har anledning att
önska oss. Jag tycker att det ur den synpunkten
har varit glädjande att de övriga
i statsutskottet, som har reserverat
sig, inte har velat vara med om att förverkliga
den tanken. Nu har fröken Andersson
också medgett att man även på
högerhåll menar att den bör falla i detta
sammanhang.

Om de reservationer, som har lämnats
av representanter för folkpartiet och

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Om åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

bondeförbundet, kan man väl i stort säga,
om jag har förstått dem rätt, att det är
samma innehåll i dessa som i det s. k.
kompromissförslag, som nu är framlagt.
Både reservationerna och förslaget går
ut på att få till stånd en översyn av förvaltningen
och möjligheterna att åstadkomma
besparingar. Men är det inte så,
att vi här egentligen kommer in på de
uppgifter, som skall tillvaratagas av de
organ, som redan är tillsatta för rationaliserings-
och besparingsuppgifter? Det
är ju ändå framför allt fråga om en teknisk
uppgift. Jag kan inte för min del
inse att parlamentarikerna skulle ha större
möjligheter än rationaliseringsexperterna
att åstadkomma rationaliseringar
på ett riktigt sätt.

Statens organisationsnämnd anför:
»Visserligen kan en lämplig omfördelning
av verksamheterna ge möjligheter
till effektivisering av arbetet genom ökad
mekanisering av rutinarbete, användning
av rationellare arbetsformer, undvikande
av dubbelarbete m. m. Emellertid kunna
som regel dessa besparingsmöjligheter
icke omedelbart tillgodogöras. Det är
nämligen i allmänhet nödvändigt att
komplettera de principiella förslagen
med detaljerade rationaliseringsundersökningar
för att nå resultat i form av
besparingar. Då dylika undersökningar
äro mycket tidskrävande, torde det komma
att taga avsevärd tid innan direkta
ekonomiska resultat nås.»

Jag tror för min del att vi har största
anledning att i det långa loppet vänta
resultat av vad specialisterna på området
kan åstadkomma när det gäller att
nå fram till effektiva arbetsformer inom
statsförvaltningen.

Jag ber därför, herr talman, att med
det sagda få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande på denna punkt.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Holmqvist rörde
sig delvis med sådana resonemang som
inte ansluter sig till det yrkande, som
här har ställts. Herr Holmqvist sade att
jag inte ville yrka bifall till vår reserva -

tion, men huvudsaken är för oss att få
till stånd denna översyn. Om man sedan
kallar det kommitté eller deputation eller
vad som helst, är egalt i och för sig.

Herr Holmqvist säger vidare att det är
orealistiskt att tänka sig någon utjämning
av de delade meningar, som helt
naturligt alltjämt råder. Nej, bevare oss
väl, om vi skulle bli en enda stor, jag
höll på att säga, hallelujaförsamling här.
Det är inte dit vi vill komma. Men när
herr Holmqvist så hårt trycker på denna
sak, måste jag fråga mig, om han
över huvud taget inte kan tänka sig någon
form av samarbete eller några överväganden
i olika hänseenden. Varför har
vi då här i riksdagen utskott, som sitter
dag efter dag och diskuterar igenom
olika problem? Det går väl där ofta så
till, att ledamöterna tar och ger för att
man skall komma fram till ett resultat,
som vi gärna kan kalla för en kompromiss,
men som i alla fall är ett godtagbart
resultat.

Sedan vill jag bara tillägga, att det är
väl inte så omöjligt att tänka sig en utredning.
Förre finansminister Sköld tillsatte
ju under senare år ett par olika utredningar,
bl. a. besparingsutredningen,
just i syfte att få ned statsutgifterna. Det
är inte någonting annat än utredning
som vi nu vill ha.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att jag förstår inte, varför man skall
behöva misstänkliggöra vårt krav. Det är
bara ett praktiskt önskemål som vi har
hyst sedan länge. Går det inte att få igenom
det i dag, så får vi väl komma tillbaka.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt, fröken
Andersson, att jag i mitt inlägg faktiskt
anknöt till högerreservationen. Man
kanske inte alltid kan följa med den
nya ordningen här i riksdagen, att det
först under debatten framlägges kompromissförslag,
där man frångår tidigare
uppfattningar. Jag ber alltså om ursäkt,
om jag råkade polemisera mot den uppfattning,
som jag trodde att fröken Andersson
ändå innerst inne hyste och som

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Om åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

kommit fram i den reservation som finns
i trycket.

Sedan tycker jag att fröken Andersson
försöker pressa mina synpunkter
för långt, när hon anställde den jämförelsen,
att vi här i riksdagen arbetar
på olika utskott, där vi ofta från olika
partier försöker komma fram till en
uppfattning som vi kan enas om. Det betraktar
vi väl alla som ett värdefullt inslag.
Men det är väl en annan sak än att
vi, såsom här föreslagits, skulle på ett
tidigare stadium ha en parlamentarisk
kommitté, som skulle sätta sig ned och
försöka komma fram till ett samstämmigt
resultat. Det skulle vara intressant
att veta, hur den deputationen skulle
arbeta och hur den skulle vara placerad
i förhållande till regeringens kompetens
i detta avseende. Jag tycker nog
att var och en borde ha möjlighet att
förstå, att det kan ligga en viss fara i
att på detta sätt ha en deputation, som
i förväg skall granska olika frågor.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag hade tänkt yrka bifall
till den av mig och övriga bondeförbundare
väckta reservationen nr 3
till utskottets betänkande. Men såsom
frågan nu utvecklat sig i andra kammaren,
där man enat sig om ett gemensamt
förslag till skrivelse, har vi i första
kammaren inte någonting annat att göra
än att följa andra kammarens linje.

Till herr Ilolmqvist vill jag säga att
han väl inte behöver bita sig alltför mycket
fast vid tanken på denna deputation,
utan man kan väl ta denna sak på vanligt
enkelt sätt. Även om jag inte yrkar
bifall till vår reservation, vill jag i alla
fall referera ett par punkter ur densamma.

Vi förordar att en parlamentarisk
kommitté med representanter för de politiska
partierna och näringslivet tillsättes
med uppdrag att företaga en allmän
översyn av förvaltningen. Det skulle
verkligen vara intressant att en gång få
en kommitté här i landet som har till
uppgift att företa besparingar. Alla kommittéer
brukar annars framlägga förslag
som leder till nya utgiftsökningar. Det

vore väl till fördel, om representanter
för de olika politiska partierna och för
näringslivet finge tillfälle att granska de
olika utgiftsposterna inom statsverksamheten.
De finge sedan lägga fram sina
besparingsförslag, som Kungl. Maj:t och
riksdagen i vederbörlig ordning fick ta
ställning till. Det är möjligt att en dylik
kommittés förslag inte skulle resultera
i någon större skattesänkning, men
vi bör väl ändå försöka vidta alla tänkbara
besparingsåtgärder för att hålla statens
utgifter inom rimliga gränser.

I reservationen framhåller vi vidare,
att åtskilliga ärendegruppers handläggning
bör kunna flyttas från centralt organ
till organ på länsstadiet eller andra
institutioner, även kommunala sådana.
Vi har tidigare här i riksdagen haft
ganska ingående debatter om decentralisering
av ärendenas handläggning. Det
skulle säkerligen inte skada, om vi fortsatte
den diskussionen, ty den debatten
skulle, om den ledde till resultat, kunna
medföra både besparingar och effektivisering
av statsförvaltningen.

Utskottets majoritet erinrar om att vi
redan har organ i syfte att åstadkomma
förenklingar och besparingar i statsförvaltningen,
t. ex. sakrevisionen och organisationsnämnden.
Vi reservanter framhåller
i anslutning till motionen av herrar
Gustaf Elofsson och Herbert Hermansson
att det borde undersökas, om
inte statens organisationsnämnd bör omorganiseras
på sådant sätt, att sakkunskap
från näringslivet mera kontinuerligt
kunde stå till organisationsnämndens
förfogande. En förutsättning härför
är naturligtvis att näringslivets män
ställer sig förstående till tanken. Vi har
uppriktigt sagt många exempel på att
ledande representanter för näringslivet
visserligen ofta klandrar riksdagen och
dess arbete, men att om de själva blir
invalda i riksdagen, så slutar de efter
någon tid, därför att de, såsom de säger,
inte har tid att sitta här. Herr Wehtje
utgör ett berömvärt undantag från
denna, jag höll nästan på att säga regel.
Det borde enligt min uppfattning ligga
i näringslivets intresse att släppa till
folk för sådana här uppgifter.

Nr 31

Onsdagen den 14 december 1955

Om åtgärder för begränsande av statsverksamheten m. m.

Herr talman! Jag skall inte utveckla
mina synpunkter ytterligare. Så som förhållandena
nu ligger till, ber jag att få
instämma i det yrkande som framställts
av fröken Andersson.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av fröken Andersson,
att riksdagen i anledning av
motionerna I: 241 och II: 375 samt I: 338
och 11:365 måtte uttala, att enligt dess
uppfattning en allmän översyn av förvaltningen
och andra planmässiga åtgärder
i syfte att begränsa de statliga utgifterna
vore nödvändiga, samt anhålla, att
Kungl. Maj :t ville låta utreda denna fråga,
varvid till förutsättningslös prövning
borde upptagas bland annat de i motionerna
framförda synpunkterna och förslagen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 193, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles fröken Anderssons
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 56.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 194, angående uppskov
med behandlingen av vissa till utskottet
hänvisade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde,
vilket sammanträde, enligt vad
herr talmannen nu meddelade, komme
att taga sin början kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 389, i anledning av väckta motioner
om anordnande av statsunderstödd skolhälsovård
vid yrkesskolor och folkhögskolor;
samt

nr 390, i anledning av väckta motioner
rörande åtgärder i syfte att öka universitetens
och högskolornas kapacitet m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 392, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1956, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 59 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i stadgan den
20 augusti 1952 (nr 618) för Nordiska
rådet.

Onsdagen den 14 december 1955

Nr 31

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 195, angående tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1955/
56.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.59.

In fidem
G. H. Berggren