1955 FÖRSTA KAMM AREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1955:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 FÖRSTA KAMM AREN Nr 29

26—30 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 30 november Sid.

Svar på interpellationer av herr Larsson, Sigfrid, om resultatutjämning
vid jordbruksbeskattningen och herr Werner ang. beskattningen
av intäkter, uppkomna genom tvångsnedslaktning . . 5

Reglering av tiderna för allmänna val .......................... 14

Folkskolestadgans bestämmelser mot tredskande målsmän ........ 17

Statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet .................... 21

Återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag.................... 22

Utredning ang. överförmyndarinstitutionen ...................... 45

Ottsjöns undantagande från vattenreglering m. m................. 51

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. reglering av tiderna
för allmänna val .......................................... 14

Statsutskottets utlåtande nr 176, ang. kostnaderna för stilleståndsövervakningen
i Korea ...................................... 17

— nr 177, ang. översyn av folkskolestadgans bestämmelser mot

tredskande målsmän ...................................... 17

— nr 178, ang. statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet ...... 21

— nr 179, ang. anslag för tillverkning av polioympämne m. m..... 22

— nr 180, ang. ändring av bestämmelserna rörande pension åt

skogsarbetare i domänverkets tjänst ........................ 22

— nr 181, ang. återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag...... 22

—• memorial nr 182, ang. gemensam votering i fråga om ersättning

till V. Kenttä för viss krigsskada ............................ 45

I Första kammarens protokoll 1955. Nr 29

Sr 29

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. utredning om överförmyndarinstitutionen
...................................... 45

— nr 41, ang. vissa kungöranden i kyrka ...................... 50

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, ang. ytterligare anstånd med
inrättande av epidemisjukhus .............................. 50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29, ang. ökat rättsskydd åt innehavare
av sommarstugearrenden ............................ 51

— nr 30, ang. Ottsjöns undantagande från vattenreglering m. m. . . 51

— nr 31, ang. ändring av ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna
vägar .............................................. 52

— nr 32, ang. ändring i lagen om förvaltning av bysamfälligheter 52

Lördagen den 26 november 1955

Nr 29

Lördagen den 26 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 18 och
den 22 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
utrikes resa beviljades herr förste vice
talmannen Strand för tiden den 29 i denna
månad—den 15 nästkommande december.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj:ts till kammaren överlämnade
proposition nr 215, angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under återstoden av produktionsåret
1955/56;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 217, med redogörelse
för resultatet av 1955 års folkomröstning
i högertrafikfrågan.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner om ändamålsenlig
reglering av tiderna för allmänna
val;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av ytterligare
kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i
Korea;

nr 177, i anledning av väckta motioner
om översyn av folkskolestadgans bestämmelser
mot tredskande målsmän;

nr 178, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet; nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggs -

stat I till riksstaten för budgetåret
1955/56 för tillverkning av polioympämne
m. m.;

nr 180, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna rörande
pension åt skogsarbetare i domänverkets
tjänst;

nr 181, i anledning av väckta motioner
om återbäring till Lifaco aktiebolag
av till statsverket erlagd varuskatt m. m.;
och

nr 182, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ersättning till
Vilhelm Kenttä för viss krigsskada;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner
angående överförmyndarinstitutionen;
och

nr 41, i anledning av väckta motioner
om ändring av gällande bestämmelser
angående vissa kungöranden i kyrka;

andra lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ny lydelse av
övergångsbestämmelsen till lagen den 5
april 1946 (nr 130) om ändrad lydelse
av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443); samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd åt innehavare av
sommarstugearrenden;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om Ottsjöns undantagande från vattenreglering
och byggande i vatten;

nr 31, i anledning av väckt motion
om viss ändring av ersättningsbestämmelserna
i lagen om allmänna vägar;
och

nr 32, i anledning av väckt motion om
viss ändring av lagen om förvaltning av
bysamfälligheter.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.04.

In fidem

G. //. Berggren

Nr 29

Tisdagen den 29 november 1955

Tisdagen den 29 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 23 och
den 26 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergivande av
viss återbetalningsskyldighet till statsverket;
och

nr 372, i anledning av väckta motioner
om ökade möjligheter till särskild
undervisning åt sjuka eller tillfälligt invalidiserade
elever vid folkskolor m. fl.
läroanstalter.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 215, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
återstoden av produktionsåret 1955/
56.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 217, med
redogörelse för resultatet av 1955 års
folkomröstning i högertrafikfrågan.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, statsutskottets
utlåtanden nr 176—181 och
memorial nr 182, första lagutskottets utlåtanden
nr 40 och 41, andra lagutskottets
utlåtande nr 37 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 29—32.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Onsdagen den 30 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av närslutna sjukintyg får
jag vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under återstående tid
av innevarande års höstsession.

Karlstad, Malmtorgsgatan den 29 november
1955

Alb. Ramberg

Riksdagsman Albert Ramberg är på
grund av sjukdom oförmögen deltaga i
riksdagsarbetet fr. o. in. den 1 december
t. o. m. den 31 december 1955.

Karlstad den 24 november 1955

Nils Söderström
Lasarettsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till Konungen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in.,
såvitt avser Gustad Käll- eller Korporalsgård
21 i Östergötlands län, m. fl. fastigheter.

Om resultatutjämning vid jordbruksbeskattningen
m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt alt vid
detta sammanträde besvara dels herr
Sigfrid Larssons interpellation om resultatutjämning
vid jordbruksbeskattningen,
dels ock herr Werners interpellation angående
beskattningen av intäkter, upp -

komna genom tvångsnedslaktning, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Sigfrid Larsson erinrat
om att årets riksdag anhållit om utredning
rörande frågan om att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlustutjämning.
Efter att ha framhållit att denna
fråga fått ökad aktualitet för jordbrukets
del genom årets dåliga skördeutfall har
herr Larsson till mig riktat följande frågor: Har

statsrådet uppmärksammat dessa
problem, som särskilt aktualiserats genom
årets skördeskador, och har statsrådet
för avsikt att vidtaga sådana åtgärder,
att förslag till frågans lösning
kan föreläggas redan 1956 års riksdag?

I en annan med första kammarens
tillstånd framställd interpellation har
även herr Werner tagit upp vissa beskattningsfrågor,
som aktualiserats av
det dåliga skördeutfallet. Han har pekat
på de ogynnsamma verkningar i skattehänseende,
som kan följa i sådana fall
då jordbrukare på grund av foderbrist
nödgas till slakt avyttra kreatur i större
omfattning och därigenom får större inkomster
än normalt. I interpellationen
ifrågasättes vissa åtgärder för att åvägabringa
en lindring i beskattningen i angivna
fall. I anslutning härtill har herr
Werner till mig riktat följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de påtalade
beskattningsproblemen, och har
statsrådet i så fall för avsikt att vidtaga
åtgärder i enlighet med vad som här
har antytts eller på annat sätt i syfte att
få till stånd lättnader beträffande beskattningen
av ifrågavarande intäkter,
som uppkommit genom utslagning eller
realisation till följd av missväxten?

I anledning av interpellationerna, som
på grund av sitt inbördes samband torde
få besvaras i ett sammanhang, får jag
anföra följande.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om resultatutjamning vid jordbruksbeskattningen m. m.

Den av herr Larsson väckta frågan
om rätt till öppen förlustutjämning är
inte ett spörsmål som hänför sig enbart
till jordbruksnäringen. För alla förvärvskällor
gäller i princip, att vad som för
ett visst år skall beskattas är årets intäkter
efter avdrag för samma års omkostnader.
På denna grund bygger vår
skattelagstiftning och innebörden härav
är bl. a. att underskott, som uppkommit
under ett år, inte får avdragas från överskott
ett följande år.

Även om en öppen förlust- eller resultatutjämning
sålunda inte är medgiven,
finns likväl betydande möjligheter i denna
riktning. Genom s. k. vinstreglerande
dispositioner kan rörelseidkare och i
viss utsträckning även jordbrukare med
bokföringsmässig redovisning av inkomsten
utjämna de skattemässiga vinsterna
och förlusterna. Även i andra avseenden
har en uppmjukning av gällande
regler om beskattningsårets slutenhet
skett. Såvitt angår jordbrukare utgör rätten
att avsätta till s. k. skogskonto en
betydelsefull möjlighet till resultatutjämning.

Trots sålunda föreliggande möjligheter
till resultatutjämning mellan olika
beskattningsår har emellertid regeln om
beskattningsårets slutenhet blivit föremål
för kritik, och krav på en utvidgning
av möjligheterna till förlust- eller
resultatutjämning har tid efter annan
framförts. Senast var detta, såsom erinrats
i herr Larssons interpellation, fallet
vid vårsessionen av detta års riksdag.
Man anknöt därvid till att företagsbeskattningskommittén
föreslagit en viss
begränsad rätt till öppen förlustutjämning.
Förslaget gick i huvudsak ut på
att aktiebolag och ekonomiska föreningar
skulle äga rätt att göra avdrag för
underskott vid kommande taxeringar under
en tioårsperiod.

Anledningen till att kommittén på detta
sätt begränsade sitt förslag var att den
mera vidsträckta frågan om en resultatutjämning
inte kunde upptagas till prövning
för allenast vissa skattskyldiga. Att,
å andra sidan, ta upp hela frågan om
den progressiva beskattningens verkningar
vid ojämna inkomster ansågs inte

kunna ifrågakomma. Inte heller frågan
om en rätt till förlustutjämning för fysiska
personer ansåg kommittén möjligt
att ingå på, nämligen med hänsyn till de
invecklade och svårtillämpade regler
som för sådant fall skulle krävas.

I propositionen till vårriksdagen om
ändrad företagsbeskattning upptogs inte
något förslag om rätt till förlustutjämning.
Det uttalades att så starka invändningar
kunde riktas mot kommitténs förslag
i denna del att det inte kunde läggas
till grund för lagstiftning.

I anslutning härtill uttalade bevillningsutskottet
att redan en till juridiska
personer begränsad rätt till förlustutjämning
måste föregås av en särskild
utredning. I än högre grad gällde detta
spörsmålet om en rätt till förlustutjämning
för enskilda personer. Som förut
antytts hemställde riksdagen emellertid
på förslag av utskottet om en utredning
av frågan om införande av rätt till förlustutjämning.

Man kan utan överdrift konstatera att
svårigheterna att medge förlustutjämning
ingalunda är mindre i fråga om
förvärvskällan jordbruksfastighet än på
andra områden. Flertalet jordbrukare redovisar
sina inkomster enligt kontantprincipen,
och gränserna är mången
gång flytande mellan vad som utgör inkomst
av jordbruksfastighet eller binäring
till sådan fastighet och inkomst av
rörelse. Frånsett att det skulle vara principiellt
oriktigt att begränsa en rätt till
förlustutjämning till inkomst av jordbruksfastighet,
är det i hög grad osäkert
om detta skulle vara tekniskt genomförbart.
När det med hänsyn till tillgång
på arbetskraft, som inte behövs för mer
brådskande utredningsuppgifter, blir
möjligt att utreda frågan om förlust- och
resultatutjämning, skall detta självfallet
ske. Att något utredningsresultat inte
kan föreligga inom sådan tid att förslag
i ämnet kan föreläggas 1956 års riksdag
är dock uppenbart.

Mot bakgrunden av det sagda är det
föga fruktbart att till sakdiskussion upptaga
frågan hur en eventuell förlustutjämning
för jordbrukets del kan utformas.
.lag vill dock foga ett par reflexio -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om resultatutjämning vid jordbruksbeskattningen m. m.

ner till det av herr Larsson framförda
önskemålet om att alla jordbrukare skulle
beredas möjlighet till utjämning av inkomsterna
genom rätt att avsätta medel
till ett utjämnings- eller investeringskonto
av ungefär samma karaktär som skogskontot.
Jag vill erinra om att rätten att
göra avsättningar till skogskonto tillkommit
av speciella skäl, nämligen för
att mildra progressionen vid större
skogsuttag samt att möjliggöra en avräkning
av kostnader för skogsvårdsåtgärder
mot skogsinkomster, som åtnjutits
under annat beskattningsår än det varunder
de skogsvårdande åtgärderna utförts.
Då avsättningarna skall ha viss
minimistorlek och endast avse intäkt av
skogsbruk kommer antalet avsättningar
att bli förhållandevis begränsat. Anordningen
har därför också kunnat accepteras
på detta speciella område. Helt annorlunda
skulle förhållandet bli, om ett
liknande konto infördes för jordbruksinkomster
över huvud taget. Jag vill även
påpeka att en av 1956 års riksdag beslutad
reform i sådan riktning inte skulle
kunna bli till någon hjälp för de jordbrukare,
som genom missväxten under
1955 får underskott på sin verksamhet.

I den mån statsmakterna finner särskilda
åtgärder vara påkallade i den nu
aktuella situationen, måste dessa enligt
min mening böra sökas utom skattelagstiftningens
ram. I syfte att bidraga till
att avhjälpa de kreditsvårigheter, som
uppkommer till följd av årets skördeskador,
har i propositionen nr 203 till årets
höstriksdag även föreslagits att stödlån
under vissa villkor skall kunna beviljas
jordbrukare som tillfogats mera betydande
skördeskador. Här kan också erinras
om den mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets organisationer nyligen träffade
uppgörelsen om kompensation för
årets missväxt, vilken uppgörelse i proposition
nu förelagts riksdagen.

•lag övergår härefter till den andra interpellationen.
Den fråga herr Werner
tagit upp angår i främsta rummet jordbrukare
som redovisar sina inkomster
enligt kontantprincipen. För sådana jordbrukare,
som har bokföringsmässig redovisning
av inkomsterna, torde motsvarande
problem vara av mindre stor -

leksordning. Herr Werners frågor har
delvis besvarats redan med det föregående.
Ytterligare torde jag få anföra följande.

Enligt kommunalskattelagens bestämmelser
hänföres till intäkt av jordbruksfastighet
intäkt genom löpande försäljning
(ej realisation) av bl. a. levande
inventarier. I anvisningarna anges att
detta gäller allenast den normala omsättningen
av sådana inventarier. Om kreatursbesättningen
på en fastighet av en
eller annan anledning helt eller till väsentligaste
delen realiseras, t. ex. vid avflyttning
från fastigheten, föreligger en
kapitalomsättning. Eventuell vinst vid
sådan realisation beskattas inte som inkomst
av jordbruksfastighet men kan under
vissa förutsättningar bli skattepliktig
realisationsvinst. Det torde emellertid
vara rätt sällsynt att dessa förutsättningar
föreligger.

Herr Werner ifrågasätter att all försäljning
av kreatur utöver 1/5 av besättningen
skulle vara skattefri. Nämnda andel
skulle motsvara normal försäljning.
Vad herr Werner föreslagit förutsätter
en ändrad lagstiftning.

Mot reglerna om beskattning av intäkt
av kreatursförsäljning korresponderar
bestämmelserna om avdrag för inköp av
kreatur. Kostnaden för anskaffning av
kreatur i stället för tidigare avyttrade är
således avdragsgill, om den tidigare försäljningen
betraktats såsom löpande försäljning.
Har däremot realisation förekommit,
får avdrag ej åtnjutas för vad
som anskaffats i de försålda djurens
ställe.

Någon möjlighet att med tillämpning
av de särskilda bestämmelserna om beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst dela upp intäkt av
kreatursförsäljning föreligger ej i nu aktuella
fall.

Från jordbruksnämnden har jag inhämtat
att nedslaktningcn under juli—
september är för hela landet i genomsnitt
45 procent högre än motsvarande
tid i fjol. I Södermanland och Östergötland,
vilka torde vara de landskap som
drabbats hårdast av torkan, är ökningen
56 resp. 68 procent. Självfallet är ökningen
i enskilda fall understundom

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om resultatutjämning vid jordbruksbeskattningen m. m.

högre. Emellertid torde det endast i undantagsfall
förekomma att någon på
grund av foderbrist nedslaktat mer i år
än sammanlagt under två normala år.

De skattemässiga olägenheter som kan
uppkomma i sådana situationer är av två
slag. Vissa jordbrukare kan ha åsamkats
förluster, vartill icke full hänsyn kan tas
vid taxeringen. För andra jordbrukare
är läget det att de minskade intäkterna
av jordbruket uppväges inkomstmässigt
genom ökad nedslaktning. Har nedslaktningen
fått större omfattning utan att
fråga likväl är om skattefri realisation,
kan det taxeringsmässigt sett bli en merinkomst
att beskatta.

Vid bedömande av huruvida några
lagstiftningsåtgärder kan påkallas av
nämnda förhållanden bör beaktas att
ifrågavarande problem, så som jag redan
antytt, ingalunda är nya. De har funnits
vid flera tidigare tillfällen i samband
med missväxt eller epizootier. De nuvarande
reglerna har därvid kunnat tillämpas
utan att allvarligare olägenheter synes
ha uppkommit. Delvis synes detta
ha sammanhängt med att taxeringsmyndigheterna
och skattedomstolarna i förhandenvarande
läge tillämpade ett friare
bedömande av vad som vore att hänföra
till icke skattepliktig inkomst genom
realisation än vad författningstexten
efter ordalagen föranledde. Det bör
vidare anmärkas, att gällande regler på
längre sikt inte är oförmånliga för jordbrukarna.
De från jordbruksnämnden inhämtade
uppgifterna ger ytterligare vid
handen att man även i de hårdast drabbade
missväxtområdena inte räknar med
att utslaktningen under 1955 motsvarar
mer än den för två år normala.

Som jag redan uttalat i anslutning till
herr Larssons interpellation bör enligt
min mening hjälpåtgärder till de jordbrukare,
som åsamkats olägenheter eller
förluster till följd av årets torka, sökas
i annan form än ändringar i skattelagstiftningen.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationerna.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdeparte -

mentet få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Jag delar givetvis
statsrådets uppfattning, att rätt till
öppen förlust- och resultatutjämning inte
är ett problem, som hänför sig enbart
till jordbruksnäringen. Det är tvärtom
ett spörsmål, som kan vara av betydelse
även för andra näringsgrenar. Detta
framhöll vi också, när vi från bondeförbundshåll
tog upp frågan i en motion
under vårriksdagen i anslutning till propositionen
om företagsbeskattningen. Vi
begärde då en utredning rörande införande
av öppen resultatutjämning vid
taxering av inkomst av rörelse och jordbruksfastighet,
och vi framhöll, att frågan
om ett särskilt utjämningskonto för
jordbruket härvid borde prövas.

På grund av flera omständigheter är
emellertid denna fråga av vitalt intresse
just för jordbrukets utövare. Jag framhöll
i min interpellation, att det ligger i
jordbruksnäringens natur, att inkomsterna
på grund av de variationer i skördeutfallet,
som vi måste räkna med som
en normal företeelse, växlar från år till
år. Amplituderna är inte sällan så stora,
att inkomstläget noll underskrides, d.
v. s. att driften går med förlust. Inte ens
i detta läge får med nuvarande skattelagstiftning
en utjämning göras. Jag tillät
mig också framhålla, att just detta år
skörden i stora områden av vårt land
blivit så ringa, att driften gått med förlust.
Det är ingen överdrift i påståendet
att det finns 10 000-tals exempel på att
jordbruksnäringen i dessa områden lämnat
underskott eller kommer att lämna
underskott under detta år.

Jag är helt ense med statsrådet, att
man i den aktuella skördeskadesituationen
inte kan vidtaga några åtgärder till
hjälp för de av skördeskadorna drabbade
jordbrukarna inom skattelagstiftningens
ram, om vi undantar — det är ett
viktigt undantag — de förhållanden, som
herr Werner pekat på i sin interpellation.
I det aktuella läget är stödlånen och
den kompensation, varom uppgörelse
träffats, de åtgärder, som varit möjliga
att vidtaga. Men vem vet när missväxt
kommer? Skördekatastrofen i år har aktualiserat
problemet på längre sikt. Man
kan nog konstatera, att det inom jord -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om resultatutiämning vid jordbruksbeskattningen m. m.

bruksbefolkningen finns en allmän uppfattning
om att det vore en gärd av rättvisa,
om man kunde komma fram till
en lösning i huvudsak på den linje, som
vi angav i motionen i våras.

Som herr statsrådet framhållit finns
det för jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning av inkomsten redan nu
vissa möjligheter till resultatutjämning
genom s. k. vinstreglerande dispositioner,
men, som herr statsrådet också
framhåller, redovisar det stora flertalet
jordbrukare sina inkomster enligt kontantprincipen.
Vi underströk i vår motion
i våras att det är synnerligen angeläget
att även de jordbrukare, som deklarerar
enligt kontantprincipen, får
möjlighet till resultatutjämning. Det blir
ingen lösning av frågan, förrän man tar
hänsyn härtill. Vi föreslog i vår motion,
att man skulle försöka införa ett utjämningskonto
för jordbruket enligt i stort
sett samma principer som gäller för
skogskontot. Statsrådet säger, att skogskontot
tillkommit av speciella skäl, och
det är riktigt. Men jag anser, att det
finns speciella skäl också för ett allmänt
utjämningskonto för jordbruket. Det gäller
ju att ge jordbrukarna möjlighet att
kunna utjämna mellan goda och dåliga
skördeår. Den aktuella situationen i år
synes mig vara ett mycket talande belägg
för behovet härav.

Om någon vecka kommer riksdagen
av allt att döma att besluta om nya principer
för prissättningen av jordbruksalster.
Efter det nya prissystemets genomförande
kommer den inhemska prisnivån
för jordbruksprodukterna att bli beroende
av priserna på utlandsmarknaden.
Detta kan då befaras medföra fluktuationer
i priserna i vissa lägen, varigenom
inkomstvariationerna för jordbrukarna
olika år emellan bli ännu större
än för närvarande. För att få en rättvis
beskattning av utövarna av jordbruksnäringen
i jämförelse med andra grupper
med år från år ungefär lika stora inkomster
är det därför angeläget med en
rcsultatutjämning. Det har vid förutsatts,
alt det nya prissättningssystemet för
jordbruket skulle kombineras med någon
form av skördeskadeförsäkring eller and -

ra åtgärder till stöd åt jordbrukare, som
drabbas av svåra skördeskador. Såsom vi
framhöll i vår motion i våras, bör en
resultatutjämning härvid vara ett värdefullt
komplement.

Jag förstår mycket väl att denna fråga
kräver en noggrann prövning, innan
någon reform kan genomföras. Som redan
nämnt kan jag ge statsrådet rätt i att ett
utjämningskonto för ren jordbruksdrift
ej är fullt jämförbart med det nuvarande
skogskontot. Det finns dock enligt min
mening så många paralleller mellan detta
konto och ett utjämningskonto, att
starka skäl talar för att man snarast
möjligt söker komma fram till en lösning
även av frågan om utjämningskonto för
jordbruksdriften.

Jag noterar med tacksamhet statsrådets
löfte om att en utredning av denna
fråga skall komma till stånd. Vi har
därmed fått ett klarare besked i frågan
än i våras, men jag kan inte dela statsrådets
uppfattning att detta spörsmål
inte skulle vara av särskilt brådskande
natur. Tvärtom synes mig denna fråga,
såsom jag här framhållit, vara synnerligen
aktuell. Det är enligt min mening
rent av nödvändigt att snarast möjligt
söka nå fram till en lösning av detta
spörsmål. Även om jag har haft vissa
erinringar att göra mot statsrådets svar,
är jag dock tacksam för statsrådets löfte,
att frågan skall tagas upp till lösning. Om
herr statsrådet i dag skulle vilja till detta
löfte foga en förklaring med innebörd
att ärendet är angeläget och brådskande
och att en utredning kommer att tillsättas,
så snart förhållandena det medgiver,
skulle min tacksamhet vara ännu
större.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i herr Larssons tack till finansministern
för det lämnade svaret.

Som bekant innehåller gällande skatteförfattningar
i princip bestämmelsen att
ett beskattningsår utgör en sluten enhet.
Detta förhållande vållar för en mycket
stor del av de skattskyldiga betydande

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om resultatutjämning vid jordbruksbeskattningen m. m.

skatteförluster och olägenheter. Här har
berörts vissa särskilda förhållanden, där
det gäller frågan om en förlustutjämning
beträffande jordbruket, och jag har tillåtit
mig uppta frågan om hur och på vad
sätt realisationsintäkter av ett inventariekapital
vid jordbruket, avseende närmast
kreatur som realiserats på grund av de
svåra skördeförhållandena, skall upptas
till beskattning.

Jag kan medge att frågan är svårlöst,
och jag kan också medge, att den inte
kan lösas genom ändrade författningar
som skulle få någon verkan på 1955 års
utslaktningsintäkter.

Det är emellertid så, att den svåra
missväxten i stora delar av landet medfört
inte bara en utslaktning, utan en utslagning
av djurstammarna, vilken kan
anses som en bestående och kännbar förlust
för de skattskyldiga. Det kan inte
vara rimligt att denna intäkt, som egentligen
innebär en förlust på lång sikt,
skall tas under beskattning och leda till
att realisationens skattefiskaliska verkan
träffar de av missväxten drabbade ännu
hårdare.

Jag har sökt påvisa vissa möjligheter
i min interpellation, t. ex. genom en uppdelning
av intäkterna på ett antal år
framåt. Jag kan medge, att frågan är ytterligt
besvärlig att lösa och att det inte
heller går att lösa den på annat sätt än
genom en författningsändring, vilken nu
inte medhinns.

De siffror finansministern anfört här
rörande utslaktningen gäller tiden augusti—september.
Det har konstaterats att
inom Södermanlands och Östergötlands
län har ökningen varit 56 å 68 procent.
Jag vill understryka, att utslagningen av
djur troligen fortgått i ännu raskare tempo
under de senare höstmånaderna. Vidare
kan man, som finansministern också
framhåller, inte bedöma denna sak
schablonmässigt, utan måste ha mera inriktning
på de individuella förhållandena.
Vissa jordbrukare har måst gå till en
nära nog fullständig utslagning av djurbesättningen.

I den mån utslagningen är fullständig,
är det klart, att det är fråga om en totalrealisation,
som inte kan tas upp av skat -

temyndigheterna annat än möjligen till
en viss mindre del, men i vissa fall som
realisationsvinst. Men det besvärliga här
är fall, där utslagningen av djuren ligger
på exempelvis fyra femtedelar. Jag har
gjort gällande att en femtedel motsvarar
en normal omsättning. Däremot har jag
ingalunda velat göra gällande — som finansministern
har tolkat det — att alla
djurförsäljningar, som ligger över femtedelen
men inte utgör total utslagning,
skulle vara berättigade att betraktas som
realisationsintäkter. Jag bar ansett att
frågorna får bedömas från fall till fall.

Det ligger nära till hands för den, som
nu har tvingats att slå ut de flesta av sina
djur, att göra det totalt för att uppnå den
skattefrihet som bestämmelserna om realisationsintäkter
medger. Detta leder till
ett förhållande, som gör saken ännu värre
ur ren samhällsekonomisk synpunkt.

Nu har jag väl inget annat att lita till
än vad finansministern säger i början av
sitt svar, där han konstaterar, att »enligt
kommunalskattelagens bestämmelser
hänföres till intäkt av jordbruksfastighet
intäkt genom löpande försäljning (ej realisation)
av bl. a. levande inventarier. I
anvisningarna anges, att detta gäller allenast
den normala omsättningen av sådana
inventarier. Om kreatursbesättningen
på en fastighet av en eller annan anledning
helt eller till väsentligaste delen
realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastigheten,
föreligger kapitalomsättning.»

Jag måste bygga på detta, då jag går
att tolka finansministerns uttalande på s.
5, där han säger: »Vid bedömandet av
huruvida några lagstiftningsåtgärder kan
påkallas av nämnda förhållanden bör beaktas
att ifrågavarande problem, så som
jag redan antytt, ingalunda är nya. De
har funnits vid flera tidigare tillfällen i
sainhand med missväxt eller epizootier.
De nuvarande reglerna har därvid kunnat
tillämpas utan att allvarligare olägenheter
synes ha uppkommit.

Delvis synes detta ha sammanhängt
med att taxeringsmyndigheterna och
skattedomstolarna i förhandenvarande
läge tillämpade ett friare bedömande av
vad som vore att hänföra till icke skattepliktig
inkomst genom realisation, än

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om resultatutjämning vid jordbruksbeskattningen m. m.

vad författningstexten efter ordalagen
föranledde.» Det är alldeles riktigt, och
jag knyter an till detta finansministerns
uttalande och hemställer vördsamt att
dessa frågor bringas på tal vid det landskamrerarmöte,
som alltid brukar hållas
före taxeringsverksamhetens början varje
år. Det är önskvärt att, såsom finansministern
själv säger, här tillämpas ett
friare bedömande i sådana fall, där det
är alldeles uppenbart att en skattskyldig
drabbats av en missväxtolycka, som medfört
att han måste exempelvis realisera
sina djur och på så sätt fått en intäkt,
som tydligt har karaktären av en kapitalrealisation.

Det är alltså särskilt detta uttalande i
interpellationen, som jag ber att få fästa
avseende vid. Jag hoppas att vid de överläggningar,
som kan tänkas komma till
stånd, detta uttalande måtte vinna skattemyndigheternas
beaktande.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag vill inte underlåta
att stryka under ett par synpunkter som
framkommit under debatten. Särskilt
har herr Werner framhållit en del saker,
som är värda att ge akt på.

Utslaktningen av djur inom skördeskadeområdena
är mycket större än vad
man tycks tro är förhållandet. På
många ställen uppgår försäljningen av
djur till långt mer än den dubbla jämfört
med normala förhållanden.

Det kan vara riktigt att svårigheter är
förenade med en ändring av skattelagen,
som skulle medge förlustutjämning,
men förr eller senare måste vi
komma därhän. Denna fråga gäller för
övrigt inte bara jordbruket, utan även
för annan företagsamhet måste vi komma
fram till ett smidigare system som möjliggör
utjämning av inkomsterna för
olika år. De nuvarande reglerna verkar
nyckfullt. Om vi tar exempelvis ett nystartat
företag, vilket inte har samma
möjligheter som äldre företag alt utjämna
inkomsterna mellan olika år, så
drabbas detta särskilt hårt.

Jag har med det anförda velat framhålla
nödvändigheten av att skattemyn -

digheterna ger akt på denna fråga och
att man från regeringshåll driver på
så mycket som möjligt för att få den utredd.
Vi bör sträva efter att komma
fram till ett förslag, som medger en så
god resultatutjämning som möjligt i sådana
former, att skatteförmågan inte
blir förminskad. Berättigade skatter
skall visserligen tas ut, men man bör ge
den möjligheten till ökad företagsamhet,
som är så angelägen på många områden.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Såsom ett komplement,
av kanske visst intresse, till mitt interpellationssvar
har jag ett behov av att
meddela att riksskattenämnden nyligen
har lämnat en anvisning inför 1956 års
taxering av innebörd, att om vid slakt
i anledning av årets missväxt har avtalats
att likviden skall fördelas på mer
än ett år, så skall inkomsten räknas till
det år, då betalning har utgått. Man har
sålunda via riksskattenämnden här givit
en laglig möjlighet till utjämning för
de jordbrukare, som har drabbats av
missväxt och i anledning därav tvingats
att nedslakta. Under hand har det också
berättats mig att slakteriföreningarna
är beredda att medverka till att likviderna
sprides över flera år och därigenom
också ger möjlighet till den skattelindring
som kan vara önskvärd.

Jag vill sedan ytterligare kommentera
ett par punkter i de båda interpellanternas
inlägg. När man här gör vissa jämförelser
med skogskontona, vill jag invända
att dessa är av en alldeles specifik
karaktär. Man står inte i det läget att
det blir samma prejudikatverkan för
andra områden, när man gör en specialbestämmelse
för skogsbrukets vidkommande.
Här blir det ju fråga om kapitaluttag,
där det lagts ned arbete under
kanske 50, 60, 70 år, innan det egentliga
kapitaluttaget kommer. Det är då
alldeles följdriktigt och naturligt att man
inte beskattar hela inkomsten av detta
skogskapital under ett enda år. Det ligger
ju så många års arbete och möda
bakom, innan kapitalet flyter in. Det

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om resultatutjämning vid jordbruksbeskattningen m. m.

är, såsom jag ser det, en ganska specifik
företeelse inom det svenska näringslivet
att man på detta sätt under ett enda
år tar ut resultatet för många års
arbete och möda.

Sedan tror jag nog att herr Larsson
ser litet lätt på problemet, när han säger
att jordbruket kan renodlas från verksamheten
inom näringslivet i övrigt.
Herr Larsson menade att det vore en
gärd av rättvisa att ge jordbruket rätt
till förlustutjämning och resultatutjämning.
Det skulle vara en gärd av rättvisa,
sade herr Larsson, i förhållande
till andra näringsgrenar, där man såsom
herr Larsson uttryckt det, kan räkna
med tämligen regelmässiga och kontinuerligt
inflytande inkomster utan
större variationer. Det är emellertid
icke så inom den fria företagsamheten,
som herr Larsson gör gällande. Där inverkar
konjunktur- och konkurrensförhållanden,
och t. o. m. väder och vind.
Jag tror faktiskt att t. ex. bryggerinäringen
har tjänat väsentligt mycket mer
under 1955 års soliga sommar än vad
man tjänade under 1954 års regniga
sommar. Väderleksförhållandena kan
alltså inverka även på andra områden
än jordbrukets.

Herr Larsson förklarade vidare att
han i och för sig var tacksam för löftet
om en utredning och översyn av bestämmelserna
på denna punkt. Men han
skulle vara ännu mera tillfredsställd, sade
han, om jag kunde ge det löftet att
denna utredning skulle bli prompt och
fermt expedierad. Det är emellertid
ganska omöjligt för mig att ge det av
herr Larsson önskade löftet. Det gäller
nämligen här en fråga som man har
tuggat på och undersökt åtskilliga gånger
utan att man kunnat komma fram
till någon acceptabel lösning.

Såsom jag meddelade i interpellationssvaret,
har företagsbeskattningskommittén
på sin tid sysslat med frågan
om förlust- och resultatutjämning.
Kommittén föreslog en viss begränsad
rätt till förlustutjämning men vågade
inte gå längre än att räkna med att denna
rätt skulle gälla för aktiebolag och
ekonomiska föreningar. Företagsbeskatt -

ningskommittén avvisade mycket bestämt
tanken på att införa samma rätt
för fysiska personer. Regeringen kom
vid sin bedömning av frågan till samma
resultat. Under utskottsbehandlingen
gav man också uttryck för svårigheterna
att ge sig in på detta system även
för fysiska personer. Man var självfallet
rädd för att ett dylikt system skulle
kunna öppna vissa möjligheter till skatteflykt.
I varje fall skulle det erfordras
ganska krångliga bestämmelser för att
få den rätsida på saken som är nödvändig
ur skattesynpunkt.

Det gäller således här ett mycket kinkigt
och besvärligt problem. Jag upprepar
emellertid att jag i interpellationssvaret
gett ett löfte om att när vi i finansdepartementet
får litet utrymme i
fråga om arbetskapacitet skall vi än en
gång ta itu med denna fråga och undersöka
vad som eventuellt kan göras. Det
är dock, understryker jag, en ingalunda
lättlöst fråga.

Herr Werner slutade sitt inlägg med
att säga, att det vore önskvärt att taxeringsfolket
blir informerat om innebörden
av mitt interpellationstal, där det
framhålles att man mot bakgrunden av
det senaste årets missväxt bör behandla
dessa frågor med all den tolerans som
gällande skattelagar ger utrymme för.
Jag tror nog att man från skatte- och
taxeringsmyndigheternas sida är fullt
införstådd med angelägenheten härav. I
den Skattehandbok, som utgetts av Adolf
Lundevall och som i viss mån bland
taxeringsfolk betraktas som en böckernas
bok i taxeringsfrågor, heter det:
»Med anledning av den omfattande
missväxt, som inträffat under de båda
första åren av 1940-talet, förekom på
åtskilliga håll försäljning av kreatur i
ganska betydande utsträckning. I enlighet
med uttalanden i riksdagen tilllämpades
därvid ett friare bedömande
av vad som vore att hänföra till icke
skattepliktig inkomst genom realisation
av kreatur än författningstexten efter
ordalagen föranledde.» I denna skatteexpertisens
bibel har man således tagit
ad notam vad som vid ett tidigare tillfälle
uttalats här i riksdagen. Vad som

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om resultatutjämning vid jordbruksbeskattningen m. m.

har förekommit i dag är bara en repetition
av dessa uttalanden. Det finns väl
knappast någon anledning att tro att
dessa uttalanden kommer att nonchaleras
från myndigheternas sida.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag är ytterst tacksam
för det uttalande som herr finansministern
här har återgett ur anvisningarna
till skatteförfattningarna.

När finansministern vidare säger, att
denna debatt är en repetition av vad
som tidigare förekommit i riksdagen,
vill jag instämma däri. Det förhåller sig
nämligen faktiskt så, att det var jag som
1942 i en interpellation tog upp samma
fråga som vi behandlar i dag, vilket genom
dåvarande finansministerns yttrande
ledde till det uttalande i anvisningarna
som finansministern här citerat.
Alltså fullföljer vi från vår sida bara
en linje som vi anser vara logiskt riktig Finansministern

erinrade vidare om
riksskattenämndens anvisningar, enligt
vilka skattskyldig äger rätt att dela upp
en kontantintäkt på de skilda beskattningsår
under vilka den uppburits. Detta
är ju ingen ny rättighet, utan en bestämmelse
som gällt ganska länge. Den
har inte bara tillämpats i praxis, utan
har befästs genom regeringsrättens utslag.
Man har härvid inte alltid följt
grundregeln i bestämmelserna, d. v. s.
att intäkt är beskattningsbar och taxeringsbar
det år den är tillgänglig för
lyftning. Intäkten har ofta beskattats det
år den lyfts av den skattskyldige i form
av ett kontant belopp, således enligt
kontantinkomstprincipen. Denna bestämmelse
skulle naturligtvis ha varit värdefull
för djurägarna, om de inte genom
missväxten råkat i sådant nödläge, att
de måste realisera sina djurbesättningar
och förbruka intäkterna och således använda
dessa pengar i stället för de inkomster
som uteblivit på grund av missväxten.
Del är en tragisk realitet att dessa
realisationsvinster ofta måst förbrukas
för löpande utgifter. Följaktligen
har jordbrukarna i praktiken ofta inte

stor nytta av detta medgivande i fråga
om taxeringsbestäminelsernas tillämpning.
Jag understryker därför ytterligare
vikten av att man inom skatteförfattningarnas
ram behandlar den skattskyldige
så generöst som möjligt, därest han
genom utredning kan visa att hans intäkter
ett visst år är en följd av realisation
av inventarier och kapitaltillgångar
som han tvingats lösgöra på grund av
missväxten.

Jag hoppas att denna debatt skall leda
till en vettig tillämpning av gällande
taxeringsbestämmelser, så att missväxten
med dess stora förluster för jordbrukarna
inte ytterligare kommer att försvåra
läget för jordbrukets folk genom
att de blir föremål för progressiv beskattning
av dessa fiktiva realisationsvinster.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att finansministern så
bestämt säger, att man inom regeringen
skall försöka ytterligare bena ut dessa beskattningsfrågor,
även om de är svåra.
Det är nämligen ytterst viktigt att vi får
en annan ordning än nu när det gäller
resultatutjämningen mellan olika år och
även realisationsvinstbeskattningen för
jordbruket. Helt naturligt är det särskilt
svårt att åstadkomma en skattelagstiftning
som passar för fysiska personer såsom
företagare, men det får inte hindra
att man såvitt möjligt söker nå ett resultat.

Åtminstone i det län, där jag verkar, är
vi nu nödsakade att skapa nya sysselsättningsmöjligheter
för att kunna ta
emot de växande årskullar, som blir klara
att träda ut i produktionen och inte
kan få sysselsättning inom jordbruket
på samma sätt som tidigare. Men då gäller
det att skapa ett företagsvänligt klimat,
och jag kulle tro att en av de bästa
åtgärderna i det syftet är att bereda möjlighet
till resultatutjämning mellan olika
år för nystartade företag och mindre
företag som drives av fysiska personer.

Om jag får med ytterligare några ord
beröra jordbrukets problem i detta av -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om reglering av tiderna för allmänna val
seende, vill jag framhålla att nuvarande
bestämmelser om realisationsvinstbeskattning
ofta medför varaktig övergång
till kreaturslöst jordbruk. Skattemyndigheten
gör sitt bästa för att klara ut dessa
besvärliga fall, men saknar med nuvarande
bestämmelser möjlighet att göra
det tillfredsställande. Om en jordbrukare
måste sälja t. ex. en större de] av
sina djur, riskerar han att inte få det
avdrag han yrkar, med hänsyn till bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning.
Säljer han alla sina djur, är
det ingen tvekan om att han skall få
den gynnsammare beskattningen, men
övergången till kreaturslöst jordbruk
skall då bedömas såsom varaktig. Det
naturliga hade kanske varit att under
sådana år som nu slå ut en del av besättningen
och sedan börja föda upp en
ny och fortsätta med kreatursskötsel.
Men även om detta skulle vara det naturligaste
och lämpligaste för många
jordbrukare, vågar de med nuvarande
taxeringsbestämmelser inte behålla några
djur, utan slår ut hela besättningen
och övergår varaktigt till kreaturslöst
jordbruk. Sådana praktiska omständigheter
beaktas enligt min mening alldeles
för litet, då man överväger ändringar
i taxeringsförordningar och dylikt.

Jag har, herr talman, velat begagna
tillfället att framhålla detta; jag anser
för min del att den här berörda frågan
om resultatutjämning olika år emellan
även för fysiska personer är så viktig,
att man inte bör underlåta att framföra
kravet därpå vid olika tillfällen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Finansministern framhöll
att det inte bara är jordbruksnäringen
som arbetar under sådana förhållanden
att inkomsterna skiftar från år till
år. Nej, det är jag fullt medveten om. I
den motion jag nämnde syftar man inte
heller till något slags särlagstiftning för
jordbruket på beskattningens område,
utan vad man avser är förlust- och resultatutjämning
i allmänhet. Det är ju
möjligt att ett särskilt konto för den rena
jordbruksnäringen i likhet med skogs -

kontot inte är ett lämpligt system för att
vinna en sådan utjämning, men jag skulle
för min del kunna tro, att ett sådant
konto dock är en möjlighet att överväga.
Växlingar i inkomsterna är särskilt
påtagliga för jordbruket och beror på
faktorer som jordbrukarna inte har möjlighet
att själva påverka, framför allt
väderleken. När det gäller skogen spelar
väderleken kanske inte lika stor roll för
själva tillväxten, men såsom finansministern
mycket riktigt anmärkte, gör
man ju skogsavverkningarna vissa år,
varigenom inkomsterna blir mycket varierande.

Finansministern kunde inte säga, att
denna utredning skulle vara särskilt
brådskande. Nåja, jag är tacksam för finansministerns
besked, att en utredning
om förlust- och resultatutjämning skall
verkställas. Jag hoppas bara att listan
på de utredningar, som herr finansministern
nämnde i svaret på interpellationen,
inte är alltför lång, utan att vi kan
räkna med att denna utredning inte låter
vänta på sig alltför länge. Om behovet
är vi tydligen ense; frågan är bara,
hur pass brådskande utredningen skall
anses vara.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den
1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Om reglering av tiderna för allmänna val

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner om ändamålsenlig reglering av
tiderna för allmänna val.

Konstitutionsutskottet hade till prövning
i ett sammanhang upptagit motionen
i första kammaren nr 12 av herr
Svedberg, Erik, och herr Olsson, Erik,
samt motionen i andra kammaren nr 381
av herr Hallén in. fl.

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

I motionen 1:12 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa om en förutsättningslös
utredning, syftande till en ändamålsenligare
samordning av valtider och mandatperioder
vid de politiska och kommunala
allmänna valen samt valen till kyrkofullmäktige,
samt att detta arbete eventuellt
måtte få ingå som en detalj i 1954
års författningsutredning.

I motionen II: 381 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
ville anhålla om en utredning under vilka
förutsättningar kyrkofullmäktigevalen
skulle kunna företagas samtidigt med
andra kommunala val.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 12 och II: 381, i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla, att frågan om
lämpligare tidpunkt för kyrkofullmäktigevalen
måtte för övervägande överlämnas
till 1953 års församlingsstyrelsekommitté;
samt

2) att motionerna

a) 1:12 och

b) 11:381

i övrigt icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottet är
enigt i föreliggande utlåtande, som kommit
till bland annat med anledning av
motion nr 12 i denna kammare.

När man tar del av vad utskottet här
har skrivit, är det väl dock så, att man
nog får den uppfattningen att enigheten
vunnits på bekostnad av klarheten i texten;
med andra ord, det är i alla avseenden
inte lätt att få ett grepp om vad
utskottet menar och vart det syftar.

I motion nr 12 yrkas på eu förutsättningslös
utredning beträffande möjligheterna
att åstadkomma en lämpligare
samordning av valdagar och mandatperioder
för de allmänna politiska och
kommunala valen samt valen till kyrkofullmäktige,
samt att detta ulrednings -

Om reglering av tiderna för allmänna val

arbete eventuellt kan få ingå som en detalj
i 1954 års författningsutredning.

I motionen skisseras en tänkbar lösning
av problemet, innebärande att
landstingsvalen förrättas samtidigt med
de allmänna valen till riksdagen, och
valen till kyrkofullmäktige samtidigt
med val till kommunal- och stadsfullmäktige.
Dessa samtidigt förrättade val
skulle då även sammanfalla med mandatperioderna.
Därmed skulle då den ordning
tänkas bli för handen, att valen till
riksdagen och landstingen bleve verkligen
stora politiska val med fyraårsintervaller,
medan valen till de kommunala
och kyrkliga fullmäktigeinstitutionerna
komme att bli i utpräglad mening kommunala
val av lokal karaktär.

De i denna kammare, som följde valdebatten
under närmast föregående kommunala
val, kunde helt säkert till sin
förvåning konstatera att det mesta av
de förekommande argumenten inte rörde
sig om kommunala utan om rikspolitiska
problem.

För min ringa del tycker jag nog, och
jag vet att många delar denna uppfattning,
att när t. ex. skatterna diskuteras
vid ett kommunalt val, då skall det inte
råda något tvivel om att det är kommunalskatten
man menar och inte statsskatten.
Vi har omskrivna exempel på
att det kan uppkomma missförstånd i
det hänseendet.

Utskottet tycks i sin skrivning ömma
alldeles särskilt för kyrkofullmäktigvalet
och främst då i anslutning till motion
nr 381, som väckts i andra kammaren.
Utskottet föreslår även att 1953 års församlingsstyrelsekommilté
skall få undersöka,
om inte dessa kyrkliga val skulle
kunna äga rum vid lämpligare tidpunkt.
Skall man dra någon positiv slutsats av
detta yrkande, så måste det väl vara att
utskottet menar att kyrkofullmäktigvalet
må kunna äga rum i samband med
annat val.

Utskottet säger dock även klart ifrån,
att mer än två allmänna val inte må
äga rum samtidigt, och ävenså — åtminstone
om vi i en framtid får ett parlament
med enkammarsystem — att valen till
riksdagen må hållas fristående.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om reglering av tiderna för allmänna val

Då kan man fråga sig vart utskottet
syftar med sin önskan om kyrkofullmäktigvalets
förrättande vid lämpligare tidpunkt.
Är det bara oktoberkylan man
har i tankarna eller är det verkligen
så, att man leker med tanken på en framtida
organisation på det bär området,
som skulle innebära, att vi dels skulle få
fristående val till riksdagen och dels
fristående val till landstingen och vidare
att kyrkofullmäktigvalen skulle äga
rum samtidigt med valen till kommunaloch
stadsfullmäktige? Mot detta projekt,
om nu utskottet med sin något
dunkla skrivning haft en dylik lösning
i åtanke, måste man dock invända, att
det inte i dess helhet innebär någon rationalisering
av de olika allmänna valprocedurerna,
även om det skulle rädda
kyrkofullmäktigvalet från det onekligen
fatalt låga valdeltagande som det nu
har.

I debatten här under vårriksdagen,
som rörde kyrkofullmäktiginstitutionens
vara eller inte vara, var det någon
som sade att kyrkofullmäktigvalen var
odemokratiska, därför att de samlat endast
14,8 procent av väljarna. Det resonemanget
måste väl ändå vara felaktigt.
Om valdeltagandet hade varit 99,8
procent, kanske man hade kunnat tvivla
på att valet hade varit demokratiskt, men
knappast när det är 14,8 procent.

För min del är jag inte heller böjd att
tolka det ringa valdeltagandet vid de
kyrkliga valen enbart på det sättet, att
väljarna saknar intresse för de ting dessa
val aktualiserar. Den svaga anslutningen
till dessa val får nog även tolkas
som en folkets och väljarnas protest
mot lagstiftarnas bristande vilja när det
gäller att organisera och samordna de
olika allmänna politiska och kommunala
valen i dess helhet på ett bättre sätt.

Herr talman! Jag vill nu inte ställa något
yrkande i anslutning till motion nr
12. Utskottet är ju som sagt enigt, och
man kan inte gärna likna utskottet vid
några Jerikos murar, som faller för små
trumpetstötar. Utskottet är sammansatt
av en mera kompakt materia. Jag vill
till sist endast få till protokollet antecknat,
att utskottet anser att direktiven för

1954 års författningsutredning är så
tänjbara, att utredningen utan vidare
bör kunna ta ställning till de synpunkter
som framförts i motion nr 12. Det är
min förhoppning, att författningsutredningen
skall ta detta uttalande ad notam
och överväga dessa ting, som egentligen
är små detaljer i anslutning till de stora
frågor, som nämnda utredning har att
syssla med.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Svedberg ansåg, att
utskottets uttalanden inte var helt klara
utan bjöd på vissa motsättningar. Jag
måste säga, att jag tycker att det är ganska
klart vad utskottet anser.

Vad beträffar kyrkofullmäktigvalen
har utskottet uttalat, att utskottet inte
anser, att de bör sammanföras med vissa
andra av utskottet omnämnda val,
men att man väl kan överväga tidpunkten,
när dessa val skall hållas. När det
gäller politiska val är det utskottets mening,
att den sittande författningsrevisionen
har så vidsträckta direktiv, att
utredningen mycket väl kan ta upp de
frågor beträffande dessa val, som beröres
i motionen, inom ramen för det övriga
utredningsarbetet. Vidare menar utskottet,
att det nu inte är lämpligt att ta
upp dessa frågor, när hela författningen
så att säga befinner sig i stöpsleven. Det
bör därför enligt utskottets mening ske
i annat sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det talas i utskottsutlåtandet
om att det inte är några nya synpunkter,
som anförts i motion nr 12.
Det har förekommit motioner i riksdagen
tidigare, i vilka dessa frågor har
aktualiserats, men det är väl ändå så, att
nu har betingelserna blivit litet ändrade.
Såvitt man kan bedöma, får vi inom den
närmaste framtiden en hel del s. k. rådgivande
folkomröstningar, och det är
kanske allt skäl i att man försöker organisera
de ordinarie valen på rätt sätt. I

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Ang. folkskolestadgans bestämmelser mot tredskande målsmän

annat fall kanske väljarna blir överansträngda
och förlorar intresset för allmänna
angelägenheter.

För övrigt vill jag säga, att då utskottet
hävdar att kyrkofullmäktigvalet bör
äga rum vid en lämpligare tidpunkt, är
åtminstone jag av den uppfattningen, att
en ändring av tidpunkten enbart för det
valet inte kan tänkas innebära någon
fördel. En sådan ändring kan inte få någon
som helst praktisk betydelse.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 176, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av ytterligare kostnader för
det svenska deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. folkskolestadgans bestämmelser mot
tredskande målsmän

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av väckta motioner
om översyn av folkskolestadgans
bestämmelser mot tredskande målsmän.

1 två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fröken
Ranmark in. fl. (I: 72) samt den andra
inom andra kammaren av fröken Olsson
och herr Johansson i Södertälje (II: 107),
hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en översyn
av bestämmelserna i folkskolestadgans
§ 51.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 72 och II: 107 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Med anledning av de förevarande motionerna
vill utskottet för sin del understryka,
att de i § 51 folkskolestadgan

2 Första hammarens protokoll 1955. Nr 29

föreskrivna åtgärderna — hämtning och
vite — äro tvångsmedel för skolpliktens
fullgörande, vilka torde böra tillgripas
allenast i sådana fall, då andra åtgärder
visat sig verkningslösa. Av motiveringen
till motionerna synes framgå, att motionärerna
icke heller ifrågasatt nödvändigheten
i och för sig av förefintligheten av
de i nämnda paragraf givna föreskrifterna,
utan åsyftat en sådan ändring av desamma
att vitesföreläggande i regel skulle
föregå hämtning. Utskottet får emellertid
erinra om att redan med nuvarande
lydelse av paragrafen förefinnes möjlighet
för länsstyrelse att, där särskilda
förhållanden därtill föranleda, förelägga
vite utan föregående hämtningsförf ar ande.
Utskottet förutsätter, att en icke alltför
restriktiv tillämpning av denna bestämmelse
äger rum och att den ifrågavarande,
länsstyrelserna givna befogenheten
anlitas i alla de fall där den -—
framför ett föregående hämtningsförfarande
— kan förutsättas leda till ett
gynnsammare resultat.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Hesselbom ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 72
och II: 107, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en översyn av bestämmelserna
i § 51 stadgan angående folkundervisningen
i riket.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att få säga några ord i den fråga,
som behandlas i motionen.

Som en följd av kommunsammanslagningen
och den fortgående avflyttningen
från landsbygden har det skett en centralisering
av skolväsendet, och ett flertal
skolor har indragits. Denna centralisering
och indragning av skolor har i
flera fall gett anledning till irritation
bland föräldrar och målsmän till skolpliktiga
barn, och i en del fall har det
blivit omfattande skolstrejker.

Folkskolestadgan innehåller i § 51 bestämmelser
om lnir skolstyrelsen har att
förfara, när föräldrar utan rimlig anledning
håller barnen hemma från skolan.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Ang. folkskolestadgans bestämmelser mot tredskande målsmän

Kan skolstyrelsen inte genom samtal
med föräldrarna eller på annat sätt få
barnen till skolan, har skolstyrelsen att
begära polishandräckning. Har barnen
upprepade gånger hämtats och tredskan
från föräldrarnas sida fortsätter, kan
skolstyrelsen hos länsstyrelsen begära vitesföreläggande.
Gången är således: först
polishandräckning och sedan vitesföreläggande,
och endast i undantagsfall kan
länsstyrelsen meddela vitesföreläggande
utan föregående hämtningsförfarande.

Vi motionärer hyser den uppfattningen,
att polishämtning av barn är ett så
allvarligt ingrepp i barnets tillvaro, att
sådant förfarande inte bör tillgripas annat
än i sista hand. Däremot drabbar
vitesföreläggandet målsmannen och inte
barnen och gör klart för målsmannen,
att nu gäller det allvar.

Vid våra domstolar tillgripes, såvitt
jag har mig bekant, i regel först vitesföreläggande
och i sista hand hämtning,
om vederbörande uteblir.

Med anledning av det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 72 i
denna kammare, vari hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om översyn av § 51 i folkskolestadgan.
Mitt yrkande sammanfaller
även med vad som hemställes i den av
herr Hesselbom avgivna reservationen.

Häri instämde herr Grönkvist (s).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Såsom motionären framhållit,
är detta en mycket känslig sak
för skoldistrikten. Men jag vill erinra
om att det allaredan nu finns möjligheter
för länsstyrelserna att förelägga
vite utan föregående hämlningsförfarande.
Detta vitesföreläggande kan ta
relativt lång tid — det dröjer ju ganska
länge, innan man fattar ett beslut på
länsstyrelsen — och det är inte heller
säkert att detta vitesföreläggande är
tillräckligt för att få tredskande barn
till skolan. Jag undrar då, om motionärernas
förslag skulle tjäna något syfte.
Om det skulle dra ut på tiden en,
två eller tre månader, innebär detta att
barnen kommer att bli helt efter i skol -

gången — det finns ju inga möjligheter
för dem att ta igen vad som förlorats
under denna tidsrymd.

Om man nu skulle ändra på ordningen
i detta fall, är det också synnerligen
svårt att sätta någonting annat i
stället. Skolöverstyrelsen har vid åtskilliga
tillfällen granskat denna anordning
men inte kunnat komma fram
till någon lösning i frågan. För övrigt
tycker jag, att det är litet oegentligt
att bara rycka loss en enda paragraf i
folkskolestadgan och begära att den
skulle bli föremål för översyn. Jag tror
knappt att detta skulle låta sig göra.
Man får lugna sig något år och vänta
på den allmänna översyn av folkskolestadgan,
som jag tror kommer att äga
rum i samband med att proposition förelägges
nästa års riksdag i anledning
av skolstyrelseutredningens förslag.

För övrigt vill jag också säga att när
vi på andra avdelningen inom statsr
utskottet diskuterade denna fråga, förklarade
sig huvudmotionären i andra
kammaren nöjd med utskottets skrivning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Den senaste motiveringen,
som herr Persson anförde till stöd
för utskottets ställningstagande, nämligen
att huvudmotionären till äventyrs
förklarat sig nöjd med den skrivning
som föreligger, kan ju inte hindra denna
kammares övriga ledamöter att inta en
bestämd ståndpunkt i en fråga, som ändå
ligger på riksdagens bord.

Det har anförts, även inom statsutskottet
•— vilket framgår av utskottets
utlåtande — att den princip, som är fastslagen
i förevarande paragraf i folkskolestadgan,
nämligen att hämtning är
den första åtgärd som vidtas, inte längre
i praxis följs. Det sägs, att man hänvisar
till att det föreligger en möjlighet
att utan föregående hämtning utdöma vite,
om detta anses lämpligare och effektivare.
Alla vettiga människor borde väl
vara överens om att sådana konflikter

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Ang. folkskolestadgans bestämmelser mot tredskande målsmän

mellan föräldrar och skola som bottnar
i det förhållandet, att en skola har dragits
in eller att föräldrarna anser läraren
vara olämplig eller någonting dylikt
— vilket alltså kan leda till en s. k. skolstrejk
■—• inte löses genom polishämtning.
Man kan ju inte gärna tänka sig att
en landsfiskal skall fara runt i en storkommun
och hämta upp barnen undan
för undan och föra dem till skolan. Jag
tror inte att någon vettig människa skulle
vilja rekommendera en sådan åtgärd.

I det individuella fallet, när det alltså
gäller att enstaka barn som av andra anledningar
inte kommer till skolan, kan
polishämtning tekniskt genomföras på ett
rimligt sätt, men jag vill ifrågasätta, om
detta är en anordning, som står i överensstämmelse
med nutida uppfattning.
Jag vill understryka vad motionären här
tidigare anfört, att det knappast kan
vara ägnat att skapa tillfredställande förhållanden,
om polisingripande vidtas
mot minderåriga. Alla torde därför vara
överens om att vitesföreläggande är en
rimligare åtgärd.

Nu har utskottet anfört, att vitesföreläggandet
är ineffektivt — det skall göras
av länsstyrelsen, det är fastställt en
viss klagotid och det kan dröja en hel
termin, innan beslutet träder i kraft. Det
är riktigt att denna åtgärd därför kan
vara ganska ineffektiv med hänsyn till
eftersläpningen. Men var står det skrivet
att man inte kan ändra på bestämmelserna
om att det är länsstyrelsen som skall
fastställa vite o. s. v.? Vi har ju givit
förtroende åt andra kommunala nämnder
— hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder
— att utdöma vite gentemot
en tredskande medborgare, som inte
vill rätta sig efter dessa nämnders beslut.
Det vore väl inte orimligt att man
lämnar våra folkskolestyrelser ett så pass
stort förtroende, att de också skulle kunna
få befogenhet att vidta en sådan åtgärd,
om den ansåges nödvändig.

Herr talman! Den nuvarande lagstiftningen
fyller inte ett rimligt ändamål,
och en (iversyn är därför mycket starkt
motiverad.

Nu säger herr Persson som talesman
för utskottet, alt det kan vara olämpligt

att företaga en översyn av en enda paragraf
i folkskolestadgan, när man har
på känn att hela stadgan behöver en allmän
översyn, och det är en motivering
som jag kan förstå. Det finns ju ingen
anledning att ändra på en paragraf, om
man är medveten om att en revision av
hela stadgan skall komma till stånd, men
det hade ju varit önskvärt, om utskottet
med något ord hade framfört denna mening
i sitt utlåtande.

Hur som helst, herr talman, har jag
den uppfattningen, att även om det vore
önskvärt med en allmän översyn av folkskolestadgan,
är denna paragraf av den
art, att den inte har något sammanhang
med övriga paragrafer och att därför en
översyn av denna speciella paragraf mycket
väl kan försiggå utan att man avvaktar
den allmänna översyn som jag tror
är nödvändig förr eller senare. Från
denna utgångspunkt ber jag, herr talman,
att få instämma i yrkandet om bifall
till den av mig avgivna reservationen.

I detta anförande instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s), herr Fahlander
(s), fru Wallentheim (s), fru Carlqvist
(s) och herr Olsson, Erik (s).

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag har inte någon praktisk
erfarenhet av dessa spörsmål och
har därför svårt att bedöma, i vad mån
det kan föreligga ett behov av en ändring
av ordningen vid ingripandena, så
att man börjar med vite och först därefter
tillgriper ett hämtningsförfarande,
men jag kan inte neka till att jag i anslutning
till motionärernas resonemang
något reagerar mot vad utskottet skriver
i denna sak. Utskottet säger att allting
är väl beställt. Visserligen står det
i stadgan, att man först skall tillgripa
hämtning och sedan vite vid behov,
men, säger utskottet, det finns ju ett
undantagsstadgande, och med det klarar
man sig.

Hur ser då dctla undantagsstadgande
ut? Jo, det står, att när »särskilda förhållanden»
därtill föranleder, må länsstyrelsen
kunna förelägga vite, även

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Ang. folkskolestadgans bestämmelser mot
utan att barnet dessförinnan till skolan
avhämtats. Detta stadgande utlägger utskottet
på det sättet, att utskottet förutsätter
att länsstyrelserna skall begagna
det i alla de fall, där det kan förutsättas
»leda till ett gynnsammare resultat».
En sådan tolkning av detta stadgande
är emellertid absolut omöjlig. Så kan
inte en myndighet under ansvar tolka
en författningsbestämmelse.

Problemet står alltså kvar och är värre
än statsutskottets majoritet räknar
med.

För min del kommer jag, herr talman,
om det blir votering, att rösta med
reservanterna.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Hesselbom sade,
att man måste intaga en bestämd ståndpunkt.
Det är också min mening, men
jag vill upprepa att jag tycker det är
tokigt att bara begära en översyn av en
enda paragraf i folkskolestadgan, även
om den, som herr Hesselbom säger, inte
har något med de andra paragraferna
att göra. Då kan man ju på samma sätt
rycka ut de andra paragraferna och begära
en utredning punkt för punkt av
alla paragraferna. I så fall vore väl det
riktiga att göra en översyn av hela
stadgan.

Herr Herlitz förklarade att allting i
detta sammanhang inte var väl beställt.
Det är också jag fullt medveten om. Jag
har litet erfarenhet av detta från min
hemkommun i egenskap av skolstyrelsens
ordförande. Jag vet att man mycket
väl kan lösa konflikter av detta slag
utan att behöva gå till polismyndigheterna,
om man bara riktigt anstränger
sig för att finna utvägar.

Det är för övrigt inte alls säkert att
barnen har någonting emot att bli hämtade,
utan det är i regel föräldrarna
som sätter sig emot sådana åtgärder.

Herr WEILAND (bf):

Herr talman!

Jag ber att få instämma med reservanten.

tredskande målsmän

I mitt hemlän har alldeles nyss förekommit
ett sådant här fall som väckte
ganska stort uppseende i bygden. Jag
tycker att det är att använda större våld
än nöden kräver att skicka polisen för
att hämta skolbarnen, kanske utan att
man försökt alla andra åtgärder som
kunde tänkas för att nå fram till en lösning
av konflikten.

Herr HESSELBOM (s):

I anledning av herr Perssons anföraande
vill jag endast understryka vad
jag sade tidigare, nämligen att om nu
hela folkskolestadgan är i behov av en
översyn, så borde väl statsutskottet i
all rimlighets namn ha kunnat framhålla
detta i sitt utlåtande. Men det har
utskottet inte gjort, utan det har argumenterat
från helt andra utgångspunkter,
när det kommit fram till sitt avslagsyrkande.

För övrigt är det ju så, herr Persson,
att ifrågavarande bestämmelse i folkskolestadgan
inte har något så intimt
samband med andra paragrafer i stadgan,
att det vore orimligt att kräva en
revision av endast denna speciella paragraf.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Ranmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 177, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Ang. statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Ranmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 68;

Nej — 47.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 178, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:230) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Ager och herr Nihlfors (11:273), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att frågan om statsbidrag till konsulentverksamhet
av i motionerna angivet
slag måtte göras till föremål för översyn.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 230 och II: 273
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I det utlåtande, som avgivits
i detta ärende, redovisas mycket
noggrant vad som gjorts i fråga om statligt
understödd hcnikonsulentorganisation.
Man måste ju hålla med utskottet

om att den ena utredningen har följt på
den andra och att det kanske inte vore
så stor mening med att göra en ny. Men
tyvärr har ingen av dessa utredningar
lett till inrättandet av några nya befattningar,
och det är detta som i alla fall
har varit avsett.

Under de åtta år som har gått sedan
det senaste betänkandet avlämnades bär
en hel del skett på detta område. Det
är bland annat detta förhållande, som
har givit motionärerna anledning att
ånyo bringa den här frågan inför riksdagen.
Ytterst syftar vi givetvis till att
få fler hemkonsulenter för husmödrarna
i städerna, som av dem skulle kunna
få de råd och upplysningar som de förvisso
är i lika stort behov av som landsbygdens
husmödrar. Jag tror att hela
samhällets struktur numera är sådan att
det inte föreligger någon skillnad i detta
avseende mellan de nämnda båda
kategorierna. Hittilldags har vi emellertid
hemkonsulenter endast i fyra städer
i detta land. Detta är ganska torftigt,
i synnerhet som det för närvarande
kommer fram eller förberedes så många
nya forskningsresultat, som verkligen
borde bringas just till husmödrarnas
kännedom. Det är ganska meningslöst
att ge statsbidrag till denna forskningsverksamhet,
om dess resultat sedan inte
når fram till dem, som de till syvende
och sist egentligen är avsedda för.

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att denna fråga flera gånger i framtiden
kommer att bringas på riksdagens
bord. Jag har därför endast velat understryka
synpunkterna i motionen och
har intet yrkande.

PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom den föregående
talaren inte hade något yrkande, kan
jag inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

nr 179, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1955/
56 för tillverkning av polioympämne
m. m.; och

nr 180, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna rörande
pension åt skogsarbetare i domänverkets
tjänst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om återbäring av varuskatt till Lifaco
Aktiebolag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 181, i anledning av väckta motioner
om återbäring till Lifaco Aktiebolag
av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Söderquist
m. fl. (1:66) och den andra inom
andra kammaren av herr Lindberg m. fl.
(11:90), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att till Lifaco Aktiebolag
av erlagd varuskatt skulle återbäras
ett belopp av 41 868 kronor 95
öre jämte sex procent ränta från respektive
inbetalningsdagar, dels ock att
Lifaco Aktiebolag skulle erhålla den ersättning
för sina kostnader, som kunde
befinnas skälig.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 66 och II: 90 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Iwar Anderson och Näsgård, fröken
Andersson, herrar Pålsson, Sundelin,
Jacobsson och Staxäng, fröken Elmén,
herrar Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, fröken Vinge samt herr
Svensson i Stenkyrka, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 66 och II:
90,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels
Fabrikations Co. Aktiebolag skulle av
erlagd varuskatt återbäras ett belopp av
41 868 kronor 95 öre jämte sex procent
ränta från respektive inbetalningsdagar;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att från det
för budgetåret 1955/56 anvisade förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter till
bolaget utbetala 25 000 kronor.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade anförts bland annat:

»Under sina strävanden att åstadkomma
rättelse av besluten i frågan har
Lifaco Aktiebolag åsamkats betydande
kostnader. Även om dessa kostnader icke
i sin helhet kan ersättas, är det enligt
utskottets mening skäligt, att sådan ersättning
i viss utsträckning lämnas. Utskottet
föreslår, att denna ersättning bestämmes
till ett belopp av 25 000 kronor.
»

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Den s. k. Lifacofrågan
har vid det här laget varit föremål för
så mycken diskussion i riksdagen, i
pressen och i andra sammanhang, att
det väl kan förefalla tämligen onödigt att
lämna någon redogörelse för vad som
har förekommit. Jag skall emellertid
försöka att så kort som möjligt ge en
sammanfattning av händelseförloppet,
och jag ber att få göra detta i anslutning
till redogörelsen i statsutskottets utlåtande.

Den 26 maj 1941 trädde en förordning
om varuskatt i kraft. Förordningen var
daterad den 25 maj, alltså dagen innan
den trädde i kraft. Enligt denna förordning
skulle för vissa varor erläggas varuskatt
till staten. Varorna, för vilka
skatten skulle utgå, var upptagna i en
särskild förteckning, som anslöt sig till
gällande tulltaxa. Varuskatten har karaktär
av övervältringsskatt, avsedd att
i sista hand drabba konsumenterna.
Tillverkare av skattepliktig vara skulle
således uttaga skatt av köparen genom
pristillägg på varan.

I övergångsbestämmelserna till varuskatteförordningen
föreskrevs bland
annat, att om i förordningen avsedd till -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

verkning bedrevs vid tiden för förordningens
ikraftträdande, skulle anmälan
härom ske till kontrollstyrelsen inom
åtta dagar. Lifaco gjorde ingen anmälan
och har förklarat detta med att bolaget
vid sitt studium av varuskatteförordningen
kommit till den slutsatsen, att
dess tillverkningar inte berördes av den
nya varuskatten. Bolaget debiterade därför
inte heller sina kunder någon varuskatt.

Så gick tiden från slutet av maj till
den 18 oktober 1941. Då ingav kontrollstyrelsen
polisanmälan mot Lifaco för
att bolaget enligt styrelsens menig bedrev
tillverkning av skattepliktiga varor
utan att ha fullgjort stadgad anmälningsplikt.
Detta föranledde Lifaco att
redan den 4 november göra driftsanmälan
för varuskatt, men samtidigt härmed
förklarade bolaget, att det ansåg
sina tillverkningar inte vara underkastade
skatteplikt.

Genom beslut den 22 november och
den 9 december 1941 förklarade kontrollstyrelsen,
att varuskatt skulle utgå
för vissa av bolaget tillverkade varor.
Bolaget påfördes i enlighet med detta
kontrollstyrelsens beslut skatt för tiden
26 maj 1941, då förordningen trädde i
kraft, till 5 december 1941 med tillhopa
86 081 kronor 18 öre. Bolaget betalade
sedan under en tid av tre år in detta belopp
jämte ett räntebelopp — tillsammans
blev det en summa av 89 618 kronor
5 öre. Detta belopp fick alltså bolaget
betala av egna medel, då någon varuskatt
inte blivit påförd Lifacos kunder,
vilka ju var de som egentligen skulle
ha betalat skatten.

Inom parentes må här för fullständighetens
skull nämnas, att när Lifaco ålades
att betala skattebeloppet, erlade en
del av dess kunder frivilligt till bolaget
ett belopp av omkring 17 000 kronor.
När bolaget sedermera av Kungl. Maj:t
erhöll viss restitution av erlagd skatt,
betalade bolaget tillbaka till kunderna
en fjärdedel av deras inbetalningar. Bolaget
ansåg sig nämligen genom restitutionen
ha erhållit täckning för omkring
en fjärdedel av sina utgifter för varuskatt
och omkostnader.

Lifaco anförde den 17 december 1941
besvär hos regeringsrätten över kontrollstyrelsens
beslut. 1 sin besvärsinlaga
hemställde Lifaco, att därest regeringsrätten
funne, att varuskatt skulle utgå,
bolaget måtte befrias från erläggande av
skatt för tid före kontrollstyrelsens beslut.
Regeringsrätten fastställde kontrollstyrelsens
beslut, och bolagets anhållan
att bli befriat från att retroaktivt
erlägga varuskatt lämnades av
Kungl. Maj:t utan åtgärd.

När regeringsrättens utslag hade fallit,
återupptogs ansvarspocessen mot
Lifacos ledare för underlåtenhet att till
kontrollstyrelsen ingiva i varuskatteförordningen
stadgad anmälan angående
tillverkning av skattepliktiga varor.
Rådhusrätten frikände Lifacos ledare
från ansvar. Åklagaren överklagade, men
rådhusrättens frikännande dom fastställdes
av Svea hovrätt. Genom lagakraftvunnen
dom har alltså fastslagits,
att underlåtenheten att i föreskriven tid
ingiva i varuskatteförordningen avsedd
anmälan inte skäligen kunde tillräknas
Lifacos ledare såsom försummelse av
beskaffenhet att böra föranleda ansvar.

Sedan riksdagen år 1945 hade bifallit
en kungl. proposition om sådan ändring
av varuskatteförordningen, att Kungl.
Maj:t fick möjlighet att medgiva befrielse
från eller återbäring av varuskatt, ansökte
Lifaco om återbäring av den skatt
som påförts bolaget för tid före kontrollstyrelsens
beslut i november och
december 1941. Det må här nämnas, att
den kungl. propositionen torde vara en
direkt följd av en interpellation, som
professor Herlitz framställde i denna
kammare i februari 1945. I anledning av
riksdagens beslut att bifalla propositionen
beslöt regeringen på ansökan av
Lifaco att medgiva återbäring med
35 000 kronor. Någon övertygande motivering
varför regeringen kom till detta
belopp har inte enligt min mening
förebragts.

Bolaget instämde nu kronan till Stockholms
rådhusrätt med yrkande att återfå
hela det erlagda skattebeloppet jämte
ränta och omkostnader med avdrag för
det belopp på 35 000 kronor, som enligt

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

regeringens beslut erhållits i restitution.
Rådhusrätten fann, att bolagets
produkter inte var att hänföra till enligt
varuskatteförordningen skattepliktiga
produkter och förpliktade kronan
att återbetala hela det av Lifaco erlagda
beloppet jämte ränta med avdrag av de
redan erhållna 35 000 kronorna. Dessutom
ålades kronan att betala bolagets
rättegångskostnader med 13 500 kronor.
Målet gick vidare till Svea hovrätt, och
hovrätten fastställde sedermera rådhusrättens
dom.

Målet fullföljdes sedan i högsta domstolen.
Högsta domstolen förklarade, att
talan om återbekommande av skatt och
avgift, varom i målet vore fråga, icke
kunde upptagas av allmän domstol, varför
underdomstolarnas domar undanröjdes.

Genom detta högsta domstolens utslag
kan det konstateras, att rättsfrågan är i
laga ordning avgjord. Återstår då frågan,
om det med hänsyn till andra omständigheter
kan vara skäligt att bolaget
erhåller ytterligare återbäring och ersättning
utöver vad Kungl. Maj:t beviljade
år 1945.

För de ledamöter av statsutskottet,
som står för den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, har det förefallit,
som om rätt starka skäl skulle tala för
att Lifaco erhåller ersättning för hela det
skattebelopp, som bolaget fick betala
för tiden före kontrollstyrelsens beslut
att påföra skatt. Jag skall här anföra
några av dessa skäl.

Det har inte bevisats annat än att Lifacos
ledare var i god tro, då de ansåg
att bolagets tillverkningar inte var skattepliktiga.
Det har också representanter
för kontrollstyrelsen medgivit i en
handling, som utdelades i statsutskottet
i samband med att dessa representanter
där redogjorde för lifacofrågan. Genom
lagakraftvunnen dom har ju också Lifacos
ledare fritagits från ansvaret. Det
var ett skäl.

Ett annat skäl är följande. Det har
allmänt erkänts, att varuskatteförordningen
var mycket svår att tolka. Som
bevis härpå kan anföras, att såväl Stockholms
rådhusrätt som Svea hovrätt —

säkerligen efter mycket grundlig prövning
av ärendet — kommit till den slutsatsen,
att varuskatt i detta fall icke lagligen
kunde utgå. Ett annat, kanske något
svagare bevis för att förordningen
var svårtolkad, är ju det förhållandet,
att två av kontrollstyrelsens egna tjänstemän
tolkat den fel.

Ett tredje skäl är att Lifaco har
tvingats att betala en skatt, som egentligen
inte skulle ha betalats av bolaget
utan av dess kunder. I detta sammanhang
har påståtts att Lifaco har haft
fördel av att inte uttaga varuskatt av sina
kunder, men man är inte enig om
vari denna fördel skulle ha bestått. Å
ena sidan säger man att bolaget kunnat
sälja sina produkter billigare genom att
varuskatt inte togs ut och att bolaget
därigenom bättre kunde hävda sig i
konkurrensen med andra företag. Ä
andra sidan säger man att priset på Lifacos
produkter varit så högt, att det
uppgick till och att det till och med
översteg det pris som andra firmor tog
för liknande produkter, varuskatten inräknad.
Man tycker nog, när man ser
dessa motiveringar, att ivern varit något
väl stor, då det gällt att bevisa Lifacos
fördelar av att inte uttaga skatt på
sina produkter. Det sägs att bolaget har
kunnat sälja billigare än andra, och det
sägs att bolaget har sålt sina produkter
lika dyrt och t. o. m. dyrare än andra
företag. Jag har en känsla utav att man
med ett sådant resonemang bevisar litet
för mycket, och därigenom bevisar
man väl egentligen ingenting.

Av vissa upplysningar som lämnats
inom statsutskottet har man fått den
uppfattningen, att Lifacobolaget drabbats
mycket hårt av besluten i denna varuskattefråga.
Att bolagets ledare genom
att så enträget fullfölja sina strävanden
i denna sak åsamkat sig och sitt företag
kostnader, som med en annan inställning
kunde ha undvikits, är nog någonting
som måste bedömas mot bakgrunden
av att vederbörande säkert ansett
sig ha handlat som en mot samhället
fullt lojal företagare, och vad han därför
anser sig ha kämpat för har varit
att få rättvisa. Det kanske också är för -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

klarligt att lian fått den uppfattningen,
att samhället behandlat honom och hans
företag, vad skall vi säga, på ett mindre
vänligt sätt. Som exempel härför kan ju
erinras om att bolaget polisanmäldes
innan detsamma haft tillfälle att förklara
sig. Det kan också erinras om åtgärderna
att avstänga bolaget från tilldelning
av råvaror. Det skulle kanske kunna
nämnas flera exempel, men jag skall
inskränka mig till dessa.

Kungl. Maj :t har genom sitt beslut år
1945 att restituera ett belopp av 35 000
kronor givit till känna som sin mening,
anser jag, att fog förelåg för en skatteåterbäring
av denna storleksordning.
Reservanterna i utskottet anser det skäligt,
att återstående belopp om 41 868
kronor 95 öre jämte ränta också återbetalas.
Dessutom yrkar reservanterna att
bolagets kostnader ersättes med ett belopp
av 25 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att med detta få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
behandlar, är ingalunda en ny bekantskap
för kammarens ledamöter. Två
gånger tidigare, 1951 och sedan 1954,
har frågan varit föremål för kammarens
behandling. Vid båda tillfällena har både
första kammaren och medkammaren
beslutat att avslå yrkande om återbetalning
till Lifacoföretaget. Jag kan
därför våga utgå ifrån att kammarens
ledamöter vid det här laget är väl förtrogna
med vad frågan gäller, och i synnerhet
som herr Sundelin här åtminstone
i första delen av sin framställning givit
en, efter vad jag kan förstå, korrekt
bild av data och fakta i detta sammanhang,
har jag knappast anledning att
återupprepa detta.

Jag måste emellertid för min egen del
erkänna, att jag under den mycket
grundliga föredragning, som i år har
förekommit i statsutskottet, faktiskt inte
har fått fram en enda ny synpunkt på
denna fråga, någon synpunkt som skulle
tala till fördel för Lifaco. Jag är därför

ganska förvånad när det sägs i motionen
och sedan framliålles i reservationen,
att det skulle ha kommit till nya
omständigheter, som gav anledning till
att riksdagen på nytt skulle pröva frågan.
Jag vill gärna i detta sammanhang
ställa en direkt fråga till herr Sundelin
eller till fröken Andersson, som, såvitt
jag kan förstå, kommer efter mig här i
talarstolen: Vad är det för nya omständigheter,
som framkommit under den
fortsatta debatten om lifacofallet och
som kan motivera en förnyad skälighetsbedömning?
Det finns enligt min
mening icke någonting, som kan motivera
att riksdagen i dag skulle ta en
annan ställning än tidigare.

Vad som möjligen skulle kunna betraktas
som nya omständigheter är att
en rad av de insinuationer, som har
framförts bl. a. mot kontrollstyrelsen
ifrån Lifacos sida, har visat sig vid den
fortsatta debatten inte vara hållbara. Vi
var ju med om en föredragning i statsutskottet,
där en av Lifacos egna representanter
bad att vi inte vidare skulle
tala om ett företag, därför att varuskatteförordningen
inte var tillämplig i det
fallet. Det är lifacoanhängarna, som
har dragit in bl. a. det företaget och vissa
andra i diskussionen, och vad som
möjligen kan ha skett låt oss säga under
det senaste året, är att man från Lifacos
sida i någon mån har nyanserat sin
framställning. Om vi jämför den dokumentsamling
som nu föreligger i lifacofallet
med de inlagor vi här i riksdagen
fick mottaga exempelvis i fjol av
direktör Eichenberg och andra intresserade
i dessa frågor, upptäcker vi
ganska snart att det i verkligheten inte
har skett någon annan förändring än
att vederbörande fått lov att uppge en
del av de påståenden som man förut
kastat ut i debatten. Nej, några omständigheter,
som gör att riksdagen i dag
skulle inta annan ställning än förut,
finns inte.

Om jag ändå skulle notera någonting
glädjande i herr Sundelins framställning
vore det, att han så starkt markerade
att rättsfrågan nu är i laga ordning
avgjord och att vi således kan

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

föra den ur diskussionen. Det vore naturligtvis
tacknämligt, om vi i den fortsatta
debatten här i dag kan vara överens
på den punkten.

Om jag sedan i alla fall skulle få lov
att göra ett par reflexioner i anslutning
till herr Sundelins framställning, skulle
jag vilja konkretisera så: Finns det
skäl för att riksdagen nu skulle medgiva
restitution med ytterligare 40 000 kronor
plus ränta och dessutom ge Lifaco
25 000 kronor i ersättning för processkostnader
och diverse utlägg? Utskottsmajoriteten
har inte funnit några sådana
skäl. Den varuskatteförordning, som
antogs 1941 och som var en förutsättning
för att vi skulle få ett lifacofall,
var svårtolkad. Det har utskottsmajoritetens
representanter medgivit vid tidigare
behandling av frågan. Det var en
krisförordning, och den hade de brister
som en sådan kan vara behäftad med.
Den gav besked om vilka varuslag som
skulle beröras av skatt, och den anknöt
-— det vet vi alla — i det sammanhanget
till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning.
Vi kan väl vara överens
om att den statistiska varuförteckningen
är ett objektivt instrument för ändamål
som detta. Den täcker hela det fält
av varor av olika varianter och ursprung
som vi möter. Att den kan vara
förbryllande för oss lekmän vet vi också
alla. De benämningar och klassificeringar,
som vi möter i tulltaxan och i
denna företeckning, står inte alltid i
samklang med det gängse språkbruket,
det kan var och en övertyga sig om.
Det är tydligt att begreppet konfityr,
som har spelat så stor roll i lifacoaffären,
inte är liktydigt med det mycket
snävare begreppet konfekt. Konfityr är
i tulltaxans beteckning ett mycket vitt
begrepp. Det innesluter också exempelvis
tårtor och bakelser och många sådana
ting.

Alla de expertutlåtanden som har åberopats
från Lifacos sida, varvid man
gjort kemiska analyser över vad de
olika produkterna har innehållit, saknar
egentligt intresse i detta sammanhang.
Det enda som kan vara utgångspunkt
för bestämmande av skatteplikt,

således om varan faller under förordningen,
är frågan på vilket sätt man
klassar varan inom tullen. Det är ostridigt
att man här har anledning att säga,
vilket bland annat vid föredragningen
i år dokumenterats från kontrollstyrelsen,
att det kan visas på parallellfall,
där liknande produkter många år tidigare
än vad det här varit tal om vid
införsel har kommit att beläggas med
skatt enligt just det statistiska nummer
som här är aktuellt. Under sådana förhållanden
anser jag att man får säga, att
myndigheterna har försökt att anpassa
sin bedömning till vad förordningen har
förutsatt.

I den förteckning som var bifogad
varuskatteförordningen, gavs exempel
på varuområden, som skulle träffas av
skatten. Det gavs också exempel på enskilda
varor inom olika varuområden,
och det fanns också exempel på vissa
undantag, varor som alltså inte skulle
beskattas. Nu kvarstår naturligtvis frågan:
Borde inte direktörerna Eichenberg
och Jettman ha förstått att dessa
varor varit skattepliktiga? I kammardebatten
i fjol hävdade jag den meningen,
att vederbörande nog under alla omständigheter
borde ha känt med sig, att
här brändes det en smula, och det borde
vara angeläget för dem att göra klart för
sig om deras varor var skattepliktiga.
Vi inom utskottsmajoriteten anser, att
de hade mycket goda skäl för att i ett
sådant läge ta kontakt med kontrollstyrelsen
och förvissa sig om huruvida varan
var skattepliktig eller inte.

Från kontrollstyrelsens sida har vid
föredragningar både nu och tidigare
meddelats, att det förelegat möjlighet för
Lifaco att få sådant besked. Firman hade
kunnat vända sig till kontrollstyrelsen
för att få ett besked som, även om
det inte var formellt juridiskt bindande,
i varje fall hade kunnat läggas till
grund för firmans handlande. Det var ju
kontrollstyrelsen som själv ägde att bestämma
huruvida skatteplikt förelåg och
som även skulle övervaka förordningens
efterlevnad. Om firman hade vänt sig till
kontrollstyrelsen med en förfrågan, hade
man således kunnat få ett svar som

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

man kunnat lägga till grund för sitt
handlande. Lifaco gjorde emellertid inte
någon sådan förfrågan utan litade i stället
på sitt eget omdöme. Därigenom tog
man uppenbarligen en risk, även om vi
naturligtvis inte behöver tvista om huruvida
denna risk var medveten eller ej.
Resultatet blev att Lifaco i efterhand
måste erlägga skatt för tillverkningen
från den 20 maj fram till den dag då
kontrollstyrelsen upptäckte att firman
tillverkade varan i fråga.

Det kan naturligtvis tyckas hårt att
ett företag på detta sätt i efterhand
åläggs att till staten inbetala 86 000 kronor
i skatt. Men det är ju i och för sig
ingenting ovanligt att människor åläggs
att betala skatt i efterhand. Det inträffar
faktiskt ganska ofta på många områden,
och det behöver alls inte vara ett
brottsligt förfarande som föranleder
denna inbetalning i efterhand. Faktum
är dock att man i sådana fall inte alltid
kan utesluta att det kan ha förekommit
en spekulation i att man underlåtit att
deklarera Sina förhållanden.

Det är sannerligen inte möjligt för någon
att avge bestämt omdöme om huruvida
Lifaco handlat i god tro eller ej.
Därom kan det finnas olika meningar.
Jag vet inte om herr Sundelin utan vidare
vågar gå i god för att direktör
Eichenberg eller direktör Jettman i detta
fall handlat i god tro. Reservanterna
tycks i varje fall ha den uppfattningen,
att det faktum att regeringen år 1945 beslutade
om restitution till Lifaco av
35 000 kronor skulle utgöra ett belägg
för att man ansåg att bolagets ledare
handlat i god tro. Ett dylikt påstående
har dock aldrig kunnat verifieras. Inte
heller chefen för finansdepartementets
rättsavdelning, som på sin tid svarade
för föredragningen av ärendet, har kunnat
bestyrka riktigheten av denna uppfattning.
Men även om påståendet skulle
vara riktigt, kan jag inte inse att det
förhållandet på något sätt kan påverka
riksdagens ställningstagande i dag. Det
skulle i så fall endast tala för att regeringens
prövning skedde med största välvilja
och att regeringen även tog sådana
hänsyn när man fastställde restituering -

en av 35 000 kronor till Lifaco. Då finns
det, såvitt jag förstår, långt mindre anledning
för oss att i dag vara frikostigare
än vad Kungl. Maj :t redan varit.

När man diskuterar återbetalningen av
dessa 35 000 kronor bör man vidare observera,
att det i detta fall ju inte varit
fråga om ett antingen eller. I fråga om de
uttalanden som skett i anslutning till
ändringen av varuskatteförordningen
har tydligt sagts ifrån, att bestämmelserna
bör tolkas ytterst restriktivt och
att man också kunde tänka sig återbetalning
med viss del av erlagt skattebelopp.

Till sist ber jag, herr talman, att få
anknyta till herr Sundelins reflexioner
om prissättningen på Lifacos produkter.
Vid föredragningen i utskottet omtalades,
att en annan firma, Stella, något senare
än den i lifacofallet aktuella tidpunkten
sålde en vara som var ungefär
likvärdig med den som Lifaco sålde under
benämningen lifacomassa. Firman
Stella har i brev till kontrollstyrelsen
meddelat, att den i mars 1942 sålde sin
vara för kronor 2: 75 plus skatt. Detta
utförsäljningspris hade fastställts av
priskontrollnämnden, som vid sin granskning
haft tillgång till företagets kalkyler.
I utskottet har vi från en av lifacokommitténs
egna ledamöter fått en mycket
grundlig beskrivning av den produkt
som Stella saluförde. Han uppgav att
den innehöll 35 procent kakaopulver och
något som han benämnde chokladstabb,
men som enligt hans bestämda uppfattning
var en mycket högvärdig produkt.
För övrigt innehöll Stellas produkt socker.
Firman Stella sålde sin produkt för
kronor 2: 75 plus skatt. Vad innehöll då
lifacomassan? Herr Sundelin sade att
man ansträngt sig alldeles för mycket
när det gällt att diskutera prisfrågan. .lag
måste för min del säga att man från Lifacos
sida ansträngt sig alltför mycket,
då det gällt att klargöra vilket klent inslag
av värdefulla råvaror som man hade
just i ilen produkten. Lifacomassan
skulle ha bestått av 50 procent talg, 25
procent socker, 4 procent kakaopulver
och 20 procent kakaoskal. Lifacos egna
representanter har sagt, alt man över

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

huvud taget inte kan göra någon jämförelse
mellan dessa varor, därför att Stellas
produkt är en tydlig chokladprodukt
med högvärdiga ingredienser. Man hävdar
att det därför inte heller går att jämföra
produkterna i skattehänseende.

Man gör onekligen den reflexionen,
när man granskar företagets prispolitik,
att nog har det funnits möjligheter för
Lifaco att göra ganska betydande vinster
på denna vara. Under den förutsättningen
anser jag för min del att man kan
ha anledning utgå ifrån att företaget
skulle kunna bära denna skatt. Det är ju
lustigt nog så att om man tar priset 2: 75
och därtill lägger 40 procent kommer
man fram till ungefär 3: 95, vilket är det
pris som Lifaco tog ut sommaren 1941.
Jag vill inte göra gällande att detta är
ett stöd för antagandet att Lifaco ville
smita från skatten, men det visar ändå
att det tydligen funnits vissa möjligheter
för bolaget att bära dessa skattekostnader.

Jag vill inte förlänga debatten utan
vill bara till sist konstatera, att det under
det senaste året icke har framkommit
någonting, som kan utgöra anledning
för riksdagen att ta en annan ståndpunkt
i frågan än förra året. Därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det var en hel de] uttalanden
i herr Holmqvists framställning,
som var rätt förvånande. Han frågade
varför man nu tagit upp denna fråga
och undrade om det har tillkommit någonting
nytt.

Ja, det nya har inträffat att det har
utgivits en klar översikt över hela problemet.
Jag vet nu inte om kammarens
ledamöter har läst den ordentligt, men
har det skett är jag övertygad om att
möjligheterna, att i dag bedöma frågan
är långt större än tidigare. I anslutning
till detta dokument ställde jag i statsutskottet
en direkt fråga till dem, som
producerat detsamma: Kan man lita på
vad som här står, är det betyrkt med
handlingar i varje särskilt fall? Den enda
avvikelsen gällde en rättsfråga —

man hade från något håll påtalat vad
som stod därom, och professor Ljungman
själv påvisade att resonemanget
inte håller. Det har emellertid inte någon
som helst relevans för bedömningen
av själva sakfrågan. Vederbörande har,
vilket de själva betygar, varit angelägna
att lägga allt på bordet. Själva är de ju
hederliga karlar, och det skulle ha varit
oklokt av dem att handla på annat sätt.

Det har inte framkommit några nya
synpunkter, säger man. Jo, förra året
diskuterades ingående, om det verkligen
förekommit olika behandling av skilda
företag. Jag vill återkomma till den frågan
närmare litet längre fram, men vill
påstå redan nu att bevis har lagts fram
härför. Men jag skall, som sagt, återkomma
till den frågan i rätt sammanhang.

Det har också hänt att vi har haft en
föredragande i utskottet som i flera
veckor har suttit och läst in detta ärende,
ett hovrättsråd som under flera timmars
tid för utskottet lagt fram hela problemet,
varigenom frågan, enligt mitt
sätt att se, fått en helt annan belysning
än tidigare. Låt vara att det sedan är en
omdömesfråga vilken betydelse man
tillägger de nya resonemangen. Jag tror
i varje fall att jag vågar påstå att flera
av statsutskottets ledamöter, som tidigare
varit emot Lifaco, vid denna föredragning
blev litet tveksamma om de
verkligen handlat riktigt tidigare.

Men det må vara hur som helst med
detta påstående om att ingenting nytt
har framkommit. Jag måste för min del
säga att jag aldrig har hört talas om att
en fråga, som någon anser vara rätt och
riktig, inte får tas upp av det enkla skälet
— förlåt, ärade kammarledarmöter
— att riksdagen tidigare har avslagit
den. Jag tror att man skulle kunna påvisa
tusen och åter tusen fall, där en
fråga återkommit gång på gång i riksdagen
och till slut har blivit bifallen.
Jag tror inte att denna fråga kommer
ur världen förrän man försökt att lägga
mänskliga synpunkter på den.

Rättsfrågan är klar. Det har ju betonats
tidigare. Såvitt jag vet har inte
högsta domstolens dom ifrågasatts av

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

någon i utskottet. Vad som skett är att
man har hänvisat till de ingående utredningar
i återbetalningsfrågan som
skett i såväl rådhusrätten som hovrätten.
Vilket resultat man där kom fram
till vet vi alla.

Sedan skulle jag vilja rätta till ytterligare
en missuppfattning, som kommit
till synes här och där. Högsta domstolen
har ju aldrig prövat sakfrågan. Men
det förhållandet, att högsta domstolen
utdömt 13 000 kronor i rättegångskostnader,
har på vissa håll tagits till intäkt
för att högsta domstolen ändå ansåg att
här förelåg ett visst ansvar. Detta är
dock alldeles felaktigt.

Jag skall inte upprepa alla de frågeställningar,
som man här kan göra, därför
att jag tycker att herr Sundelin har
lagt upp problemet på ett så klargörande
sätt. Frågeställningen är i det väsentliga
inte huruvida kontrollstyrelsen
handlat rättfärdigt eller orättfärdigt,
utan hela frågan bör grundas på följande:
Har vederbörande haft grundad anledning
att antaga att de varor, som det
här gäller, inte behövde deklareras? Jag
tycker att allting står och faller därmed.
Sedan säger man att det betyder
ingenting om företaget varit i god tro
eller ej. Jag tycker att det betyder oerhört
mycket.

Vad beträffar deklarationsanledningen,
vill jag säga att vederbörande gick igenom
kontrollstyrelsens cirkulär utan att
finna sina varor där. Domstolarna kom
sedermera vid sin prövning fram till
samma resultat. Framstående jurister har
ansett, att firman hade fullt fog att betrakta
varorna såsom icke skattepliktiga.
De två tjänstemännen i kontrollstyrelsen
har konstaterat att en av de
varor, som sedan skattelades, var ett typiskt
exempel på skattefri vara. Jag vet,
att man i debatten har gjort ett nummer
av att deras uttalande kom några månader
senare. Javäl, men det hör inte till
själva problemställningen; uttalandet
står dock fast och stärker Difacos ursprungliga
uppfattning.

Man säger att Lifaco borde ha frågat
experter. Men de var ju själva experter,
och nästan alla branschmän har ansett

att de inte hade anledning att på förhand
undersöka denna sak. Detta har också
konstaterats av två domstolar, fastän domarna
upphävts. Herr Holmqvist uppehöll
sig vid ansvarsfrågan och satte i
fråga, att Lifaco ändock hade ett litet ansvar,
trots att två domstolar, hovrätten
och högsta domstolen, slutgiltigt fastställt
friande dom i ansvarsfrågan.

Jag skall inte gå in på varuförteckningen,
ansvarsfrågan o. s. v., men ber
att något få beröra frågan huruvida Lifaco
varit i god tro. I det fallet har företaget
en rad experter att stödja sig på.
Begreppet konfityr utredes visst på 60
sidor i domstolshandlingarna, och jag
skall inte gå närmare in på det; jag tror
att ingen skulle bli klokare om man gör
det.

Kontrollstyrelsen säger, att egentligen
bara tullen kan avgöra hur detta skall
tydas; Lifaco var inte expert på tulltaxan
och borde därför ha vänt sig till
kontrollstyrelsen. Men jag frågar: Hur
skall då gemene man kunna tyda författningar,
som är till den grad invecklade?
Jag skall inte ge mig in på juridiska hårklyverier,
men jag har alltid trott — vid
den lilla kontakt jag haft med sådana
frågor — att en författning, som är tänkt
att användas och tydas av tusen sinom
tusen företagare, dock borde vara av den
arten att man kunde tolka den utan att
behöva gå till tulltaxan, till tullen och
allt vad det heter.

Frågan om god tro rymmer också en
synpunkt, som kanske inte tillräckligt
mycket har dragits fram i debatten,
nämligen den psykologiska synpunkten,
som talar för sannolikheten av att vederbörande
varit i god tro. Finns det någon
bär som föreställer sig, att denne
man annars skulle ha orkat att under
dessa fjorton år kämpa så som han gjort
för att få vad han anser vara sin rätt?
Om sedan överord förekommit, måste jag
fråga: Hur många av kammarens ledamöter
skulle stå ut med att vandra den
via dolorosa som denne man fått vandra,
utan att i någon mån komma ur balans?
Det ena överordet kan ha gett det andra.
Men den saken behöver vi ju inte tvista
om här.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

Från olika håll har sagts —- herr
Holmqvist var inne på den saken -— att
det faktum, att regeringen gav bolaget de
35 000 kronorna, är ett bevis för att vederbörande
var i god tro. Ja, jag kan inte
hjälpa att jag tycker det. Det skulle
vara intressant att någon gång få en förklaring
på den punkten.

I statsutskottet gjordes uttalanden som
nog förvånade oss allesamman. Än har
beslutet förklarats med att författningen
var så otydlig, att vederbörande inte kunde
tolka den. Än har man sagt att de
35 000 kronorna gavs för att få frågan
ur världen. Efter vilka grunder handlar
man här? Det säges i utlåtandet, att regeringen
efter ingående prövning beslutat
detta. Men de 35 000 kronorna gavs ju
utan någon motivering, och jag tycker att
det skulle vara ytterst intressant att få
en förklaring på denna punkt. Ty inte
kan väl regeringen dela ut 35 000 kronor
bara för att en fråga är obehaglig och
man vill ha den ur världen? Beslutet
måste ju ha grundats på någonting. Inte
heller kan man väl tänka sig att regeringens
goda hjärta dikterat beslutet;
det skulle väl också ställa saken i litet
underlig dager.

Att författningen var oklar har betygats
från så många håll, att man inte behöver
orda mycket om den saken. Det
har kommerskollegium sagt, och hans
excellens utrikesministern yttrade i debatten
förra året, att det gärna kan erkännas
att författningen varit svårtolkad.
Sedermera ändrades den som bekant, och
år 1952 begärde riksdagen själv utredning
för att få den mera lättolkad. När
riksdagen godkänner otydligt skrivna
författningar, tycker man knappast att
det är motiverat, att denne man skall bära
hela bördan eller så stor del av den
som han gjort.

När det gäller själva tillvägagångssättet
skall jag inte kritisera kontrollstyrelsens
tjänstemän; jag tror att man har
gjort det i onödan. De har naturligtvis
sökt handla efter bästa förmåga — det
bestrider jag inte ett ögonblick — och
de har emot sig haft en man som kämpat
och hållit på sin rätt. Och som alla
vet: det ena ordet kan ge det andra. Men

väl att märka, och det är kardinalpunkten
i detta sammanhang: även kontrollstyrelsen
har måst lida under denna
otydliga författning, vars konsekvenser
jag anser att man bör försöka rätta till.

Jag skall inte gå in på småsaker. Att
kontrollstyrelsen försökt försvara sig,
framgår ju av att man först förnekade
att de båda tjänstemännen gjort sina uttalanden.
Åtta år senare erkänner man
det. Det kan ju vara mänskligt att man
vill komma förbi en sak, som man känner
obehag inför. Jag sade tidigare, att
dessa uttalanden endast har ansetts vara
ett uttryck för dessa tjänstemäns personliga
uppfattning. Men i kontrollstyrelsens
cirkulär angående varuskatt står
att tillverkare har att följa de föreskrifter
och anvisningar, som lämnas av kontrollstyrelsen
eller dess tjänstemän. Där
har vi de båda tjänstemännen.

Det är rätt egendomligt att man nu
på sistone får fram t. ex. Stellabrevet,
som det här redan talats om. Herr Holmqvist
minns att när vi justerade detta uttalande
i femte avdelningen, fick vi
in Saturnus’ skrivelse. Jag tror att herr
Sundelin var inne på denna. Skrivelsen
var daterad den 12 november 1955 och
hänför sig till händelser som ägde rum
1941. Man har bett om ett uttalande från
en man. Så har vederbörande sagt, att
då och då var en tjänsteman, som hette
så och så anställd som ombud för
Lifaco. Så går man in på prisfrågor och
utvecklar att produkterna var lättsålda
på grund av olika skäl. Nu har jag här
i dag bevis för att Lifaco aldrig haft
någon anställd med det namn och med
den adress som uppges i Saturnus’ skrivelse.
Hur det hänger ihop är jag inte
människa att klara upp, ty här regnar
ju intyg av olika slag ner för att styrka
att rätt och rättfärdighet från början till
slut har skett.

Ja, själva ansvarsprocessen behöver
jag inte gå in på, eftersom herr Sundelin
redan förut talat därom.

Underlåtenheten att anmäla kan icke
skäligen betraktas som en försummelse
av Lifacos ledare av beskaffenhet att
böra föranleda ansvar, säger hovrätten
i en lagakraftvunnen dom. Jag är ange -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

lägen om att understryka detta, ty i
stridens hetta har man sagt att domarna
i rådhusrätt och hovrätt ingenting är
att ta hänsyn till, ty dem har högsta
domstolen upphävt. Högsta domstolen
har icke upphävt ansvarighetsdomen.
Dessa står fasta den dag som i dag är.
Men det har sammanblandats med det
andra fallet, och senast i dag har jag i
en artikel sett att man har blandat ihop
de båda sakerna. Jag skall inte förebrå
någon, som blandar ihop sådant — det
kan vi riskera litet var, ty det hela är
så pass invecklat. Jag tror att om man
handlat, om jag så får säga, litet mera
generöst, när det hela rör sig om en
skälighets- och billighetsfråga, hade
man inte behövt komma i det läge, där
man dock nu befinner sig.

Vi har varit inne på avstängningen.
Det är anmärkningsvärt och bör inte
heller förbigås, att den skedde innan
ens kontrollstyrelsen fattat beslut om
att varan var skattepliktig. Lekman som
jag är tycker jag att det hela är väldigt
egendomligt, men, å la bonne heure, jag
skall inte dröja längre vid den saken.

Sedan skall jag be att få ta upp frågan
om den olika behandlingen. Jag har här
en förteckning på olika fall, som visar
vari denna olika behandling består,
d. v. s. hur man inte går fram beträffande
andra företag. Man har gjort polisanmälan
utan skäl. Så oerhört tveksam
som tolkningsfrågan var, borde
den ha föranlett större försiktighet.
Man har drivit en ansvarsprocess i två
instanser. Man har utmätt sitt strängaste
straff, d. v. s. retroaktiv skatt för Lifaco,
men inte för t. ex. önos och Svenska
succatfabriken. Detta är nu fastslaget.
Detta gäller även beträffande pikeringsgelé.
Jag håller med herr Holmqvist om
att man inte skall gå in på fettemulsionerna,
ty då blir begreppen alldeles förvirrade,
eftersom man där inte begriper
ett dugg. Där har bevisligen oriktiga
upplysningar lämnats av kontrollstyrelsens
tjänstemän. Vidare har man, som
det heter, föranlett livsmedelskommissionen
att avstänga Lifaco, men såvitt
jag vet har varken önos eller Svenska
succatfabriken underkastats denna be -

handling. Avstängningen borde i varje
fall inte ske förrän domstolen hade bifallit
ansvarstalan, och knappast då
heller för resten.

I fråga om pomosin, som det heter,
ger materialet ett bestämt intryck av
att andra lämnats skattefria för samma
vara. Jag kan hänvisa till Sveriges konditoriförenings
skrivelse av den 25 januari
1944 till rådhusrätten och hovrätten.
När det gällde Önos garneringsbär
lämnades besked efter tre kvarts år om
en sak, som ansågs självfallen i fråga
om Lifaco. Om inte detta är olika behandling,
då vet jag inte vad olikhet betyder.

Utskottet uttrycker sig också betecknande
nog rätt försiktigt när det säger
att uppfattningen, att bolaget i fråga om
varuskattens uttagande för förfluten tid
skulle ha rönt en hårdare behandling
än andra företagare, inte synes hållbar.
Men såvitt jag förstod herr Holmqvists
anförande rätt — jag ber om ursäkt, om
jag misstar mig — hävdar herr Holmqvist
att det bevisats att någon olikhet
inte förekommit.

Därefter kommer jag — det vore mycket
att tillägga men det lönar sig väl inte
att hålla på alltför länge — in på påståendet
att Lifaco förtjänat på att det
inte tagits ut någon skatt. Detta har
klart bemötts i en skrivelse, belagd med
bevis, som återgivits i Morgon-Tidningen
den 28 november. Där har genom
siffror, som vem som helst kan få se —
jag skall inte uppehålla tiden med att
dra dem — bevisats att påståendet är
fullkomligt felaktigt. Firman har fastmera
gått med förlust under den tiden.
Och resonemanget om de billigare priserna
har herr Sundelin klarat upp tillräckligt,
varför jag inte behöver uppehålla
mig vid den frågan.

Det sägs vidare att priserna liar hållits
för höga. I)ct brukar vara kunderna
som har en uppfattning om priserna är
för höga eller inte, och jag tycker det
vore osannolikt, att kunderna frivilligt
skulle betala tillbaka de cirka 17 000
kronor, som herr Sundelin nämnde, om
de ansett varorna för dyra. De hade nog
tyckt att bolaget kunde ha sitt straff,

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

som försökt att skinna dem på det sättet.

Sanningen är att Lifaco i dag är
knäckt, rörelsen är nedlagd, maskinerna
är sålda och ingen personal finns
kvar. Även om den företagare det här
gäller skulle ha begått ett och annat
rent mänskligt fel, tycker jag att han
fått lida nog för vad som eventuellt kan
läggas honom till last. Professor Ljungman
drar en rätt intressant parallell
med § 75 uppbördsförordningen när det
gäller arbetsgivarens ansvarighet för de
anställdas skatt. Om han utan skälig anledning
inte gjort avdrag, skall han alltså
bli fast. Jag anser att detta är en
mycket bra parallell med Lifacofallet.
Lifaco hade ju skälig anledning anta
att skatt inte skulle uttas, och som tidigare
sagts, rör det sig här om en övervältringsskatt.

Eftersom det har refererats till domarna
— jag antar att det inte kan anses
vara att kvälja dom att citera hovrättens
utslag, när den efter sakprövning
kom fram till sin slutsats — skall
jag be att få läsa upp hovrättens beslut.
Det lyder: »Vid nu anförda förhållanden
och då den riksdagen enligt gällande
grundlag ensam tillkommande rätt
att beskatta icke kan överlåtas vare sig
å Kungl. Maj:t eller annan stats- eller
förvaltningsmyndighet, och vederbörande
kontrollmyndighet följaktligen icke
kan på grund av något densamma givet
bemyndigande för Kronans räkning uttaga
skatt för annan vara än sådan som
genom varuskatteförordningen skattebelagts,
måste de belopp Kontrollstyrelsen
uttagit såsom förment skatt för Lifacomassa
anses hava obehörigen tillförts
Kronan, och Kronan förty vara skyldig
återgälda dem.»

På grund av formella skäl kom inte
domen att gå i verkställighet — det känner
vi till allesammans — men det är
väl inte så vridet att vi vanliga enkla
människor tycker ungefär detsamma
som hovrätten efter ingående prövning
har kommit till.

Det är kanske, herr talman, inte så
mycket att tillägga. Jag kan inte hjälpa
att jag ändå hoppas på att denna fråga

på ett eller annat sätt skall kunna
bringas ur världen. Jag måste tillägga
att jag aldrig arbetat med något ärende
så mycket som med detta, och ju mer
jag håller på med det, desto mer har jag
styrkts i min uppfattning, att det här på
grund av vidriga omständigheter och
inte enbart på grund av oförstående
tjänstemän rört sig om så invecklade
ting, att det nästan inte stått i mänsklig
förmåga att klara upp dem. Jag anser
för min personliga del att när riksdagen
fattat beslut om en så otydlig lag, vore
det en gärd av allmän mänsklig hygglighet,
kan jag helt enkelt säga, att försöka
rätta till en sådan sak som fallet Lifaco.

Herr HOLMQV1ST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Anderssons sista
inlägg om vad hovrätten sagt i ansvarsfrågan
tycker jag innebär en märklig
argumentering. Jag förstår inte vad
eventuella uttalanden om skatteplikten i
ansvarsfrågan kan ha för betydelse när
man i sista instans fått det beskedet, att
de allmänna domstolarna inte är behöriga
att befatta sig med frågan, huruvida
skatteplikt föreligger eller inte, utan att
det är regeringsrätten som har att avgöra
den frågan. Då kan jag inte förstå
att det finns kvar så mycket värdefullt
i en sådan reflexion.

När det sedan gäller succatfallet, vill
jag påminna fröken Andersson om att
vi i fjol var eniga om att det är en annan
vara än den som vi här diskuterar.
På den varan uttog man skatt från den
1 januari 1942 lika för alla företag, och
jag kan inte se, att det förhållandet skulle
så att säga manifestera, att man på
något sätt hade handlat orätt mot Lifaco.

När fröken Andersson här säger, att
nya omständigheter framkommit i lifacomålet,
vill jag helt kort konstatera, att
ingenting annat nytt inträffat än att
man satt sig ner och författat en ny
skrift i dessa frågor. Såsom jag redan
erkänt är den skriften något mera vederhäftig
än tidigare skrivelser, men det
innebär inte att några nya omständigheter
framkommit. Vid den grundliga
föredragningen i statsutskottet har det

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

inte framkommit något, som visat att
kontrollstyrelsen eller annan som haft
att befatta sig med frågan handlat oriktigt,
och det har därför inte funnits skäl
att ändra ståndpunkt i själva sakfrågan.

De argument, som fröken Andersson
anfört i dag, har anförts tidigare, och de
har inte imponerat på kammaren.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Holmqvist talar
om min bristande förmåga att imponera
vill jag säga, att så länge jag tillhör
riksdagen kommer jag att säga vad jag
tänker och anser vara riktigt i en fråga.

Herr Holmqvist bemötte mitt citat
från hovrätten med ett rent formellt resonemang.
Det refererade inte till ansvarsprocessen
utan till den sakprövning,
som hovrätten senare företog i anledning
av restitutionskravet. Jag är på
det klara med att den domen inte gäller,
men jag ville framhålla vad hovrätten
skrev, ty det visar väl ändå, att det inte
kan vara så galet, om även vi lekmän
kommer fram till samma slutsats.

När herr Holmqvist talade, verkade
det som om allting skulle vara så självklart.
Men så är det väl ändå inte! Han
nämnde i fortsättningen av sitt anförande,
att det förekommer, att man på andra
områden i efterhand tar ut skatt. Jag
skulle vilja veta, var detta gäller. Jag
vet att man har dragit paralleller med
vanliga deklarationsfifflare och sagt, att
om man kommer på dem, måste de ut
med skatten. Men här gäller det en övervältringsskatt,
som inte på något sätt kan
jämföras med fall av falskdeklaration.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Även om statsutskottet är
splittrat i själva sakfrågan, tror jag att
jag vågar säga, att vi är eniga i utskottet
om att denna lifacomassa efter alla
de långa föredragningar, som vi har haft
i utskottet, börjar stå oss upp i halsen.
Tnte heller jag kan komma med något
nytt, och jag vill högst ogärna upprepa,
vad som redan har framförts i debatten.

.Tåg vill nu endast framhålla, att när

il Första kammarens protokoll Nr 2.9

statsutskottet 1951 för första gången prövade
den här frågan gick jag igenom den
redan då anmärkningsvärt stora aktsamlingen.
Jag fäste då stort avseende vid
att två av kontrollstyrelsens tjänstemän
vid besök på fabriken förklarat, att den
omskrivna varan icke var skattepliktig.
De två tjänstemännens uttalande gillades
emellertid icke av kontrollstyrelsen.
Det är inte första gången som jag gjort
den iakttagelsen, att underordnade rätt
ofta kan sina saker minst lika bra som
höga vederbörande. Därmed må nu vara
hur som helst, men när man i debatten
sökt bagatellisera de två tjänstemännens
ställningstagande, ber jag att få fästa
uppmärksamheten vid att kontrollstyrelsen
beklagat detta. Jag har, herr talman,
inte det intrycket, att kontrollstyrelsen
beklagar en sak, allra minst om den vore
bagatellartad.

Vidare fäste jag mig vid en hel del utlåtanden
av experter till förmån för lifacobolaget.
Dessa utlåtanden avfärdas
helt kallt — och för all del riktigt —
med att det är generaltullstyrelsen som
avgör sådana frågor. Jag gör inga kommentarer.

I statsutskottet har jag biträtt reservationen.
Jag var emellertid redan då betänksam
mot femte avdelningens förslag
om att lifacobolaget skulle tillerkännas
ersättning även för kostnader som bolaget
haft för vinnande av rättelse.

Då denna sak inte är av den storleksordningen,
att den motiverar fortsatta
aktioner, och då det obestridligen är en
fråga, där starka skäl och motskäl kan
anföras, synes det mig vara klokt att i
detta fall följa den gamla domarregeln
att hellre fria än fälla. I syfte att äntligen
få ett slut på denna verkligt tilltrasslade
och trista fråga ber jag, herr
talman, att få föreslå att punkt a) i reservationen
bifalles, att punkt b) helt utgår
och att sista stycket i motiveringen
till reservationen ersättes med följande:
»Däremot anser sig utskottet icke kunna
tillstyrka motionärernas yrkande att av
statsmedel ersätta Lifaco Aktiebolag för
utgivna kostnader i målet.»

Detta mitt förslag ligger på samma linje
som den samlingsregeringen på sin

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

tid följde, fastän det går ett stycke
längre. Jag vädjar till kammarens ledamöter
att genom att biträda detta mitt
yrkande söka få denna så omdebatterade
och — jag upprepar det — så trista
fråga ur världen.

I herr Iwar Andersons yttrande instämde
herrar Franzon (s), Werner (bf),
Krugel (s) och Sunne (fp).

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! I statsutskottets motivering
heter det, att den tolkning i lifacofrågan,
som kommit till uttryck i regeringsrättsutslaget,
får tillmätas särskild
tyngd och auktoritet oberoende av om
någon annan instans skulle hävda en annan
tolkning. Regeringsrätten har ju,
erinrar utskottet, till en av sina viktigaste
uppgifter att som specialdomstol
slutligt upptaga och avgöra just skattemål.
Reservanterna yttrar på samma
punkt: »Genom regeringsrättens utslag
och högsta domstolens domslut, enligt
vilket allmän domstol icke vore behörig
att upptaga talan om återbekommande
av ifrågavarande varuskatt, är rättsfrågan
i laga ordning avgjord.» Jag vill för
egen del som lekman ingalunda polemisera
eller reagera emot den uppfattning
som här kommit till uttryck, men jag
kan inte underlåta att härtill knyta några
enkla lekmannareflexioner.

Den första är denna. Utgör regeringsrätten
högsta domstol i skatteärenden,
så måste den också vara så organiserad,
att den på sitt speciella område kan
handlägga invecklade och svårbedömliga
rättstvister på ur den enskildes synpunkt
fullt betryggande sätt. Det första kravet
är därvid full självständighet, det andra
är motivering av beslutet och det tredje
är klar möjlighet till resning. Såvitt jag
förstår uppfyller regeringsrätten i dess
nuvarande gestaltning ingen av dessa
för en modern rättsskipning grundväsentliga
krav. Självständigheten är om
icke reellt så dock formellt beskuren
därutinnan att en tjänsteman inom något
av departementen är den föredragande
— om det gäller skattetvister, i
allmänhet en tjänsteman inom finans -

departementet. Att denna direkta kontakt
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och
regeringsrätten måste ha eller i varje fall
kan ha stor betydelse för utgången av
en rättstvist, förefaller ganska uppenbart.
Föredraganden är ansvarig för målens
beredning, får genom remiss till
myndighet infordra förklaringar och utlåtanden
och skall i varje mål avge förslag
till beslut. Att en motsvarande kontakt
mellan högsta domstolen och regeringen
är fullständigt otänkbar behöver
inte sägas. Jag erinrar mig med vilken
skärpa nuvarande justitieministern avvisade
blotta tanken på samröre i någon
form mellan regeringen och högsta domstolen.
På en fråga av herr Osvald i denna
kammare angående Högbroforsmålet
svarade han vid 1954 års vårriksdag
bl. a.: »Självfallet har jag inte tagit ställning
till frågan, om det nu föreligger

skäl till resning eller inte.---Av

vad jag nu har sagt framgår, att regeringen
inte anser sig böra ingripa på
grund av Lindstedts bok.»

Att regeringsrätten icke motiverar sina
beslut kan kanske vara förståeligt när
det gäller små och oväsentliga ärenden.
När det däremot gäller stora och svårbedömliga
rättstvister på skatteområdet,
vilka för den enskilde kan betyda hela
hans existens, måste givetvis ett avslag
utan någon som helst motivering kännas
rättsligt otillfredsställande. Han får famla
i ovisshet om på vilka grunder och i
vilka punkter rätten underkänt hans
egen bevisföring. Om han vill fortsätta
kampen har han inga möjligheter att
koncentrera sig till rättens egen motivering.
Att högsta domstolen på samma
sätt skulle fatta beslut i viktiga rättstvister,
som kanske intresserar ett helt
folk, utan en rads motivering, förefaller
så fullständigt orimligt att man icke behöver
spilla ord därpå.

Men lekmannen frågar sig: Varför
skall den ena rättstvisten behandlas på
ett annat sätt än den andra? Varför skall
tvister i vissa skatteärenden ges en mer
schematisk behandling än tvister, som
ligger inom allmän domstol? Någon gradering
efter ärendenas art borde väl
icke förekomma, när det gäller rättsfrå -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

gor, där allas likhet inför lika lag måste
vara det för oss alla gemensamma riktmärket.

Herr talman! Jag kommer nu till det
tredje omistliga organet för en högsta
instans, nämligen resningsinstitutet.
Samma skäl som kan anföras för resningsinstitutet
vid högsta domstolen kan
enligt mitt förmenande anföras också beträffande
regeringsrätten. Vi ser av det
fall, som vi här i dag debatterar, hur
tidsödande det kan bli för den enskilde
att i en konflikt med staten få fram alla
fakta som talar till hans förmån. Finns
det inga resningsmöjligheter, finns det
ej heller några chanser till rehabilitering,
sedan beslutet en gång fattats.

Vad som synes lekmannen som en förutsättning
för att en högsta instans skall
effektivt fungera är också, att i de lägre
instanserna part får del av och tillfälle
att yttra sig över vad som anföres mot
honom. Förutsättningen är ju naturligtvis
först och främst den, att det över
huvud taget finns lägre instanser, där
förutsättningen finns för en allsidig och
grundlig objektiv belysning.

Om man nu, herr talman, bedömer fallet
Lifaco ur de krav på grundlig rättslig
behandling, som här helt ofullständigt
skisserats, måste man säga sig: bristerna
är uppenbara. När det gäller skattetvister
i allmänhet rör man sig med tre
instanser, prövningsnämnden, kammarrätten
och slutligen regeringsrätten. Gäller
det t. ex. en inkomstskatt så har ju
den rättssökande åtminstone i prövningsnämnden
tillfälle till muntlig kontradiktorisk
förhandling. Här ingår ju
också skyldighet för de lägre instanserna
att motivera sitt beslut. I fallet Lifaco
däremot gick tvisten direkt från kontrollstyrelsen
till regeringsrätten utan
någon mellaninstans, där tvisten kunnat
få en allsidig och objektiv belysning.
Jag bortser här från mellanspelet vid
allmän domstol.

Jag vill inte för egen del kasta minsta
skugga på kontrollstyrelsen eller regeringsrätten
och ännu mindre på enskilda
medlemmar, men trots detta finner
jag sjiilva förfarandet rättsligt otillfredsställande.
Lika litet som kontrollstyrel -

sen utgör någon förvaltningsdomstol eller
besitter en dyliks rättsliga möjligheter
besitter regeringsrätten de rättsliga
funktioner, som högsta domstolen är utrustad
med och som enligt mitt förmenande
utgör nödvändiga förutsättningar
för högsta instans, på vilket rättsligt område
som helst.

Kritiken vänder sig därför ej heller
mot regeringsrätten och kontrollstyrelsen,
som säkerligen utför ett samvetsgrant
och skickligt arbete, utan mot de
svenska statsmakterna, som trots att själva
förvaltningsapparaten i utomordentlig
grad växt ut i omfång och betydelse,
enligt min mening icke tillfredsställande
följt med i utvecklingen. Åtskilliga andra
länder har på detta område hunnit längre
än vi.

Det är bland annat ur dessa synpunkter
jag ser fallet Lifaco och anser reservanternas
skälighetsprövning motiverad.
Just att denna frågas lösning förlagts till
riksdagens kamrar — vilket naturligtvis
i och för sig icke är önskvärt — utgör
för mig ett bevis för att själva rättsproceduren
icke fungerar som den skall.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av det yrkande som framställts
av herr Iwar Anderson. Jag ber
att i anledning därav få återtaga mitt yrkande
om bifall till reservationen och att
i stället få instämma med herr Anderson
i det yrkande han framställt. Jag gör
detta inte därför att jag anser att reservationens
yrkande skulle vara på något
sätt oriktigt eller att jag inte anser att det
borde bli riksdagens beslut, men då herr
Anderson nu har fört fram detta förslag
om en medelväg, som kanske kan samla
flera anhängare, ber jag ändå att få ansluta
mig till detta hans förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Då kammaren 1951 första
gången diskuterade frågan om ersättning
till Lifaco inledde herr Herlitz ett
av sina anföranden med följande ord:

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

»Det spörsmål som riksdagen här har att
behandla är verkligen utomordentligt
vanskligt att tränga in i. Det är även för
jurister av facket en ganska komplicerad
fråga, som det fordras åtskillig möda att
riktigt få ett grepp om.» Det finns väl
ingen som då ville säga annat, eller säger
annat i dag, än att denna fråga är utomordentligt
svår att tränga in i.

När en lekman skall ta ståndpunkt till
ersättningsspörsm&let i dag får han till
sist den uppfattningen, att här står han
inför en omdömesfråga. Man får resonera
ungefär så här: Kan det vara riktigt att
göra så eller är det riktigare att göra så?
Själva rättsfrågorna anser man ju nu vara
avgjorda. Det har sagts både i debatten
bär och tidigare, att man inte kritiserar
regeringsrätten för dess ståndpunkt.
Den kan nog vara riktig. Men här
föreligger — menar man — iindå sådana
omständigheter att riksdagen borde ge
den ersättning som har yrkats, nämligen
41 868 kronor 95 öre jämte 6 procents
ränta samt 25 000 kronor som bidrag till
Lifacos rättegångskostnader eller kostnader
för att vinna ändring i det fattade beslutet.

När jag som lekman går att ta ståndpunkt
till detta får jag säga, att jag inte
har funnit någonting som talar för att
detta företag bör få ytterligare vederlag
för de svårigheter som man har ansett
föreligga att tolka författningen. Företaget
har ju redan av regeringen fått 35 000
kronor i vederlag, som väl gavs därför
att man liksom medgav att författningen
kunde vara svår att tolka och att företaget
därför borde få ett bidrag som ersättning
för dessa svårigheter.

De föredragningar som har förekommit
och den diskussion som i övrigt har
förevarit ger åtminstone inte mig stöd
för att bolaget bör få någonting mer. Jag
kan således inte på något sätt biträda det
kompromissförslag som här bär framlagts.
Dåvarande föredraganden i regeringen,
som också deltog i föredragningen
inför statsutskottet, lät undfalla sig
tämligen öppet detsamma som jag tillät
mig säga 1951 och då fick litet snubbor
för. Man resonerade nämligen helt praktiskt
i regeringen på det sättet, att man

kanhända kunde få ett slut på detta ärende
om man betalade ut de där 35 000 kronorna.
Man ansåg detta och gav pengarna.

Nu har här i elfte timmen kommit
fram ett förslag, vari det yrkade beloppet
prutas ned. Ingenting talar för att
riksdagen bör bifalla detta.

.lag vill erinra om en liten detalj under
debatten 1951. Där talade en debattör
om »tissel och tassel i korridorerna»,
som han uttryckte sig, beträffande detta
företag. Jag tillät mig bemöta det där resonemanget
och utvecklade synpunkterna
om varornas beskaffenhet, priserna
och en del andra förhållanden, som
egentligen talade emot att man skulle ge
något vederlag till bolaget. Man kan nog
säga, att detta tissel och tassel numera
hunnit ännu längre — nu har det kommit
ut i tidningsartiklar och till och med
i en dokumentsamling, som kallas Lifacofallet.
Om den har det sagts att det är en
vederhäftig framställning. Jag har inte
möjlighet att bedöma det, och jag skall
inte betygsätta denna handling. Men jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet på
en enda liten detalj. De som har den här
gula boken, som den kallades i föredragningen,
kan slå upp sidan 71 och se efter,
hur man argumenterar emot dem
som inte kan ha samma uppfattning som
Lifaco.

Femte avdelningens dåvarande ordförande
hade fått i sin hand några papper
från kontrollstyrelsen vilka klarlade en
viktig detalj beträffande påståendet att
Lifaco blivit behandlat på ett alldeles
särskilt sätt — det fanns inget företag i
denna bransch, som hade behandlats så
illa som Lifaco, sades det. Nu visade genom
dessa handlingar femte avdelningens
ordförande i andra kammaren, att
det fanns företag som hade behandlats
precis på samma sätt. över detta har man
utlåtit sig på sidan 71 i den här boken.
Jag skall inte uppehålla kammaren med
att läsa upp allt vad författaren där har
sagt, men han vill göra gällande att det
är anmärkningsvärt, för att inte säga
hänsynslöst, av herr Lindholm att komma
fram med sådana där argument som
man inte utan vidare kunde bemöta.

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

Det är i argumentationen i denna fråga,
herr talman, så mycket som talar för
att riksdagen bör vidhålla sin ståndpunkt
att inte lämna något vederlag alls utöver
vad som redan har givits av regeringen.
Här skulle jag vilja säga till fröken Andersson,
att det inte på något sätt förhåller
sig så, att de som har samma uppfattning
som jag inte vill anlägga »mänskliga
synpunkter». Fröken Anderssons argument
var nu att man skulle driva fram
denna fråga tills den blev slutgiltigt löst
och »mänskliga synpunkter» anlades vid
behandlingen av den. Det finns säkerligen
ingen garanti för att inte, även om vi
följer kompromissförslaget, denna fråga
kommer upp i riksdagen igen. Därför är
det enligt min mening nödvändigt att
kammaren vidhåller sin ståndpunkt att
avslå framställningen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag hade knappast tänkt
att delta i debatten, men jag uppkallades
av några uttalanden av herr Ollén, vilka
inte närmast gällde lifacoärendets behandling
men väl en annan därmed nära
sammanhängande fråga som har aktualiserats
genom detta fall, nämligen frågan
om regeringsrättens organisation
och arbetssätt. Han framställde därvidlag
varjehanda önskemål. Han önskade
full självständighet för regeringsrättens
ledamöter, han önskade att deras beslut
skulle bli motiverade, han önskade en
klar möjlighet till resning och han önskade
goda underinstanser — jag tror jag
kan sammanfatta det hela på det sättet.

Jag vet inte om herr Ollén observerat
det, men eftersom han drog fram detta i
kammaren får jag kanske säga här, att
hela denna fråga ligger under utredning.
Man arbetar just med detta. I det allmänna
arbete som besvärssakkunniga bedriver
kommer de även in hiirpå, och dessutom
har de särskild anledning därtill
på grund av riksdagens skrivelse angående
en reformering av förfarandet vid
varuskattemål. Jag vill ha sagt detta, eftersom
herr Ollén drog upp saken.

Det kunde ha varit frestande att resonera
om en del av de önskemål han här
framställde. Kanske får jag göra det så
till vida att jag säger, att jag är fullkomligt
ense med honom i fråga om önskvärdheten
av full självständighet för regeringsrättens
ledamöter. Men jag vill ha
utsagt här i kammaren, att jag finner
ingen omständighet som i detta nu i
minsta mån kringskär regeringsrättsledamöternas
självständighet. De är fullt
ut så självständiga som ledamöterna av
högsta domstolen. En annan sak är att
man av praktiska skäl möjligen kan
tänka sig föredragningen i regeringsrätten
ordnad på ett annat sätt.

Besluten är inte motiverade, det är en
bekymmersam sak, men den rår vi själva
för. Vi har ju överhopat regeringsrätten
med en sådan mängd av mål att det inte
är tänkbart för den att kunna åstadkomma
ordentliga motiveringar. Ingen beklagar
detta mer än en professor i förvaltningsrätt.
Runt om i rättslivet känner
man det också som en stor brist.
Men det är Kungl. Maj:t och riksdag
som har ställt till det så. Jag stryker
alltså helt under detta önskemål, men
jag vill dock göra en liten reservation
mot vad herr Ollén yttrade. Han sade
att något sådant vore otänkbart i fråga
om högsta domstolen. Ja, herr Ollén,
detta att högsta domstolen skriver ordentliga
motiveringar är delvis en ganska
ny historia. Gå några årtionden tillbaka,
så finner herr Ollén att högsta
domstolen också kunde uttrycka sig ganska
knapphändigt.

Vidare sade herr Ollén, att det borde
finnas klara möjligheter till resning i
regeringsrättens beslut. Jag har aldrig
hört talas om att det skulle råda något
tvivel om att man kan få resning i ett
regeringsrättsbeslut. Det är väl fullkomligt
självklart.

Goda underinstanser önskade herr
Ollén vidare. Det är all right. Men jag
saknade något i herr Ollens resonemang,
nämligen alt man bör sörja för goda utredningsmöjligheter
och för möjlighet
till muntlig förhandling — vittnesförhör
och sådant — inför regeringsrätten.

Därmed lämnar jag den sidan av sa -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

ken. Vi behandlar ju egentligen lifacofallet.
Min ärade vän herr Holmqvist
undrade varför man skall komma tillbaka
med en sak så här år efter år. Jag
får säga att vår arbetsform här är den,
att vi försöker övertyga varandra med
argument så gott vi kan, och misslyckas
vi det ena året, när kanske kammaren
är tom, så gör vi ett försök ett annat år
i förhoppning att det möjligen är några
fler som kan vilja sitta och lyssna och
reflektera.

För övrigt finns det väl också nu litet
nytt i uppläggningen. Inte så, som herr
Holmqvist antydde, att här hade skett
någon sorts reträtt från lifacoanhängarnas
sida, eftersom påståendena var så
mycket mera modesta den här gången.
Han jämförde partsinlagor från i fjol
med ett arbete, som i varje fall är ett
försök till en objektiv framställning av
saken. Det är ju en orättvis framställning,
om man påstår att detta skulle
peka på någon sorts retirad. Det är givet
att en part, som kämpar för sin rätt,
skriver på ett annat sätt än andra.

Saken har emellertid så till vida kommit
fram på ett trevligare sätt i år än
tidigare, som det nu omsider blivit helt
klart vad jag tillåtit mig för min del att
alltid hävda, nämligen att frågan skall
tas upp inte såsom en kritik av de avgöranden,
som har träffats av regeringsrätten,
utan på en helt annan grundval.

Därigenom tycker jag att saken har
blivit utomordentligt mycket enklare.
Detta vill jag säga till min ärade vän
herr Gustaf Karlsson. Jag har förut sagt
att saken har varit krånglig. Herr Gustaf
Karlsson ville till en början gärna skriva
under detta, ehuru han ganska snart
kämpade sig fram ur det dunkel, som
han därigenom befann sig i, till den fulla
och säkra vissheten om att här borde
ingenting göras. Men jag skulle vilja
säga att saken blir enklare om vi ser
den på det sätt, som nu sker, nämligen
att den inte gäller någonting annat än
att riksdagen skall ta de konsekvenser,
som är naturliga av att den stiftar en
författning, som genom sin dunkelhet
ställer så oerhörda krav på medborgarna.

Det finns också andra områden, där
man laborerar med sådan här indirekt
beskattning. Typiska fall är tullarna. Där
har man självfallet sedan gammalt räknat
med olägenheterna av att en beskattning
drabbar i efterhand, och därför
har man också skapat en möjlighet till
rättsligt bindande förhandsbesked om
tullens beräkning. Den möjligheten finns
ännu icke i varuskatteförordningen. Det
har här talats mycket om möjligheten att
gå och resonera med myndigheterna och
höra sig för med vederbörande tjänstemän
om hur skatten verkar. Ja, vad är
det för värde med det? Vad man behöver
är sådana bindande besked, som vi
sörjer för i det vanliga skatteväsendet
hos riksskattenämnden, sådana besked
som vi kan få i vissa stämpelfrågor hos
statskontoret, sådana besked vi kan få
hos tullen. Den möjligheten finns inte
här, och det är därför den enskilde svävar
så i dunklet.

Jag har endast velat göra ett enkelt påpekande
av vad som för mig är kärnpunkten
i saken. Jag skall inte ta upp någon
ytterligare argumentation. Det skulle
bli en upprepning, om inte av vad som
har sagts i dag, så i varje fall av vad jag
själv har sagt vid föregående tillfällen.
Jag inskränker mig därför nu till att i
likhet med föregående talare yrka bifall
till den framställning, som här i kammaren
gjorts av herr Iwar Anderson.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
ta del i denna debatt i år. Det fanns inte
någon anledning till det, ty jag tycker
att herr Holmqvist lade upp frågan så
fullständigt och klart, att det inte var
något ytterligare att tillägga ur de synpunkter,
som jag har i frågan. Men jag
blev uppkallad av herr Olléns mycket
fräna angrepp mot regeringsrätten, både
som institution med de författningsenliga
funktioner den har och även —- i
början av hans tal — mot dess förmåga
att stå självständig och att döma med
tillräcklig sakkunskap. Visserligen slutade
han sitt anförande med att säga,

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

att han inte gjorde något angrepp mot
regeringsrätten, men hela den första delen
av hans anförande var i själva verket
ett mycket starkt angrepp mot vår
högsta skattedomstol.

Nu har herr Herlitz redan replikerat
herr Ollén, och jag behöver därför inte
gå närmare in på denna fråga. Jag är
alldeles ense med vad herr Herlitz i det
avseendet sagt. Jag skulle bara vilja på
någon punkt komplettera herr Herlitz’
framställning i anledning av herr Olléns
resonemang.

Herr Ollén fann det upprörande, att
inte sådana här stora och viktiga rättsfrågor
kunde behandlas på den vanliga
domstolsvägen med samma procedur
som i våra vanliga domstolar. Jag undrar
om han har tänkt igenom, att säkerligen
de flesta skattemål är mera invecklade
än vad fallet Lifaco är. Kan
man verkligen tänka sig att ha det långsamma
förfarande i domstolsväg, som
vi har i vanliga civila mål, tillämpat på
skatteärenden? Det är redan nu, Gudi
klagat, mycket stora balanser i skattemålen.
Men att tänka sig att man skulle
göra en så omfattande omläggning av
hela proceduren förefaller mig ganska
orimligt.

Vad jag särskilt vill peka på är följande:
denna fråga är ju svår på det
sättet, att det är svårt att dra en gräns
mellan de olika varukategorier, som anges
i författningen om varubeskattningen,
där man också hänvisar till vissa
nummer i tulltaxan. Den är alltså svårtolkad
på det sättet, att det alltid är
svårt med gränsdragningar. Men den är
inte invecklad i andra avseenden. Det
gäller bara att avgöra om ett visst ämne,
sådant det är analyserat, hör exempelvis
till begreppet konfityrer, som står
upptaget i denna författning.

I den broschyr, som fröken Andersson
tidigare hänvisat till, står att enligt
den till tulltaxan anknutna statistiska
varuförteckningen avses med konfityrer
»sockerhaltiga, till njutningsmedel avsedda
produkter av livsmedelsindustri,
frånsett drycker». Det är eu mycket vidsträckt
definition, och det är klart att
man kan sitta och spekulera över vad

man skall dra därunder eller inte, även
om den faktiskt är så vidsträckt, att jag
har svårt att se att regeringsrätten och
tullstyrelsen kunde komma till något annat
resultat än de gjort. Emellertid är
detta, trots att det inte blir klarare om
man grubblar i dagar eller veckor på
det, inte någon invecklad historia på
det sättet, att den kräver långa förhandlingar.
Att detta ärende blivit så komplicerat
beror på att det har förekommit
en del i och för sig ganska omöjliga
rättegångar, i det man försökt få flytta
över bedömandet från regeringsrätten
till de vanliga domstolarna, och då har
helt naturligt allra helst lekmän, som läser
handlingarna, funnit, att det hela är
ett virrvarr av olika domstolar och olika
resonemang, delvis mot varandra stridande.

Går man emellertid till sakens ursprung
finner man, att när denna skatteförfattning
kom ut var det hela inte så
invecklat; dock kunde man ju vara mycket
tveksam om huruvida en viss vara
hörde dit eller inte. Och här kan jag
inte underlåta att komma fram till vad
jag tycker är kärnpunkten: Varför förfrågade
man sig inte hos kontrollstyrelsen?
Herr Herlitz säger, att man i kontrollstyrelsen
inte hade befogenhet att
ge juridiskt bindande besked. Nej, men
det är väl ingenting som hindrar att
man frågar. När kontrollstyrelsen skickar
ett cirkulär, där det meddelas att
om en vecka träder vissa bestämmelser
i kraft, är väl detta inte för mycket begärt
av en företagare, som ändå måste
fråga sig om han verkligen är säker på
vad de tulltaxenummer omfattar, som
författningen hänvisar till. År han inte
bergsäker, är det väl tryggare att fråga
i kontrollstyrelsen.

I detta fall har vederbörande inte velat
göra det, ty han var säker på sin
sak. Han har handlat på egen risk, som
jag uttryckt det i annat sammanhang.

Sedan skulle jag bara vilja tillägga,
att om nu Lifacos sak skall behandlas
på ett annat sätt än alla de andra liknande
fallen, vad har man då för anledning
att göra en sådan skillnad? Det är
ju en hel rad andra företag, som också

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

blivit retroaktivt beskattade. Skall då
inte deras fall också tas upp? Eller skall
detta vara ett alldeles unikt fall? Jag
kan inte överblicka de konsekvenser det
skulle få att behandla detta fall annorlunda.
Detta är ett fall av retroaktiv beskattning,
där vederbörande var så säker
på sin tolkning, att han inte ansåg
det nödvändigt att fråga i kontrollstyrelsen.
Varför skulle inte då en hel del
andra förtagare kunna komma in med
sina framställningar och kräva precis
likartad behandling som denna företagare? Herr

HERLITZ (h) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens utrikesministern
berörde en sak, som jag är
känslig för, nämligen den omständigheten
att man, då man bedömer ett fall,
har att tänka på att alla andra likartade
får samma möjligheter att göra sig gällande.
Men jag tror för min del att frågan
om Lifaco har väckt en sådan publicitet,
att de andra företag, som kan ha
tillräckliga grunder för att göra likadana
anspråk gällande, förmodligen — om
kamrarna i dag bifaller motionerna —
låter höra av sig.

Jag skulle emellertid vilja betona en
sak, som jag inte tycker kommer tydligt
fram i skrifterna. Det är liksom om
man ville säga att alla de företag, som
liksom Lifaco har blivit drabbade av
retroaktiv beskattning, har suttit i samma
båt och har ungefär samma anspråk
på att nu få ersättning. Nej, det kommer
till en sak, som är viktig, nämligen
att vederbörande skall ha stått inför
svåra, dunkla fall, där det har varit rimligt
att tolka författningen fel. Jag vet
inte om det i de andra fallen av retroaktivitet
har förekommit, att författningarna
har inneburit i samma grad svåra
tolkningsproblem som i lifacofallet eller
inte.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Några få ord till hans
excellens utrikesministern! Hans påstående
att jag skulle ha riktat mycket starka
angrepp mot regeringsrätten är en -

ligt min mening fullkomligt obefogat.
Vad jag har riktat anmärkning emot är
att statsmakterna inte givit regeringsrätten
de funktioner, som jag anser vara
nödvändiga för denna högsta instans.
Däremot har jag klart och tydligt framhållit,
att mot regeringsrätten som sådan
ingenting finns att anmärka. Men
regeringsrätten kan ju inte omskapa sig
själv, utan det är statsmakterna som måste
göra detta.

Till sist, herr talman, ber jag att få
ta tillbaka mitt yrkande om bifall till
reservationen och förena mig med herr
Iwar Andersons yrkande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att komma med några nya argument;
några sådana torde för resten inte
stå att finna. Jag har endast velat säga,
att det förefaller mig som om det genom
herr Iwar Andersons yrkande har öppnats
en möjlighet att på ett nöjaktigt sätt
likvidera denna sedan krigstiden kvarstående
fråga, som blivit så inflammerad
och som vi inte kommer ifrån, om den
inte blir löst någorlunda i enighetens
tecken i dag. Låt oss från båda sidor
med bortseende från alla prestigesynpunkter
förena oss i en befriande handling
och rösta för bifall till herr Iwar
Andersons yrkande.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Fastän jag är motionär i
den föreliggande frågan, bär jag inte
ansett mig böra delta i debatten, vilket
jag för övrigt i så fall skulle ha gjort
endast genom att understryka de synpunkter
som herr Sundelin och fröken
Andersson har framfört.

Låt mig, herr talman — och det är
därför, jag begärt ordet — innan klubban
faller och överläggningen förklarats
avslutad, endast uttala den förhoppningen,
att kammaren ville bifalla det förslag,
som här har framställts av herr
Iwar Anderson. Jag kommer alltså för
min del att rösta för detta förslag, även
om det inte ger fullt ut, vad motionerna
har avsett.

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

Herr ANDERSON, 1WAR, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att min högt värderade
vän herr Karlsson i Munkedal uttalade
tvivel om att mitt kompromissförslag,
därest det antas, skulle bringa frågan
ur världen. Jag är naturligtvis fullt
på det klara med att riksdagens ledamöter
kan väcka snart sagt vilka motioner
som helst. För mig verkar det emellertid
otänkbart att någon skulle kunna
komma med en ny motion i denna fråga,
om mitt förslag nu antas av riksdagen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det har sagts vid upprepade
tillfällen att detta är en invecklad
fråga. Den har blivit mer invecklad
genom det förslag som herr Iwar Anderson
nu framställt, och den blir än mer
invecklad om man ser den i belysning
av ett ärende, som vi behandlade här i
riksdagen för fjorton dagar sedan. Och
nu ber jag herr Herlitz att noga höra
på!

Vid det tillfället gällde det huruvida
en värnpliktig, som hade skadats under
sin militärtjänstgöring, skulle få rättvisa.
Det skulle kosta staten 9 000—10 000
kronor ungefär. Statsutskottet var den
gången inte berett att gå längre än till
3 000 kronor. Herr Herlitz uttalade då i
debatten, att egentligen kunde riksdagen
inte ge sig in på att nagelfara domstolarnas
beslut. För att klargöra vad jag
avser ber jag att bär få läsa upp en del
av herr Herlitz’ anförande vid det tillfället.
Herr Herlitz yttrade: »Jag vill bara
säga några ord om det yrkande som
föreligger i motionen och som går ut på
att riksdagen skulle besluta alt riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet
framdeles skulle bedöma vissa uppkommande
frågor efter de och de grunderna.
Detta är en alldeles omöjlig väg, i varje
fall vad angår försäkringsrådet. Detta är
en domstol, instituerad enligt lag, med
skyldighet att döma efter lag och författning,
och enligt ett sådant här beslut
av riksdagen i en anslagsfråga kan försäkringsrådet
över huvud taget inte
handla. Jag finner sålunda att den vägen
är alldeles oframkomlig.

Jag har observerat en sak som jag speciellt
har hört åberopas här av herr
Elowsson, nämligen att i detta ärende
föreligger ett alldeles särskilt skäl för
riksdagen att ingripa. Detta skäl är att
den man som det gäller inte fått tillfälle
att meddela upplysningar av avgörande
betydelse för ärendet. Därför har utgången
blivit felaktig. Då menar herr Elowsson,
och andra har sagt detsamma, att i
ett sådant fall är det skäligt att riksdagen
griper in. Får jag lov att fråga:
Är det ingen som har tänkt på att för
sådana lägen har vi i vår rätt en klar
utväg anordnad? Jag vågar inte påstå att
den är framkomlig i detta fall, men det
förvånar mig att jag inte hört den omnämnas.
Man kan nämligen söka resning
i försäkringsrådets beslut, man kan
söka resning i förvaltningsmyndigheters
och särskilda förvaltningsdomstolars beslut.
I detta fall skulle det ske hos
högsta domstolen under åberopande av
de grunder som anges i rättegångsbalken
t. ex. att omständighet eller bevis,
som ej tidigare förebragts, åberopas och
att dess förebringande sannolikt skulle
ha lett till en annan utgång. Inte vågar
jag döma om hur en sådan resningsansökan
skulle gestalta sig i detta fall —
sådant vågar man inte uttala något om
— men detta är den klara väg som är
tänkt för dylika situationer. Den omständigheten,
att det förekommit ett felaktigt
avgörande, påkallar sålunda inte på
något vis att riksdagen skall gripa in på
ett område som är så i grunden främmande
för dess uppgifter.»

Jag ber om ursäkt att jag gjort ett så
långt citat, men jag har ansett det vara
nödvändigt för att klargöra, att det tydligen
i vissa fall anses gå för sig att
riksdagen korrigerar en förvaltningsdomstols
beslut, d. v. s. i lifacofallet
kontrollstyrelsen såsom skattemyndighet
samt regeringsrätten. Då herr Herlitz ju
är speciellt sakkunnig i sådana här frågor
skulle det vara synnerligen nyttigt,
om vi av honom kunde få besked om
vilket tillvägagångssätt som här är det
riktiga. Ilar vi alltså möjlighet att genom
riksdagsbeslut korrigera förvaltningsdomstolarnas
eller andra domstolars be -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

slut eller inte? Svaret på den frågan
kan påverka handläggningen även av det
nu närmast aktuella fallet.

Vad sedan beträffar herr Iwar Andersons
förslag är det ju egentligen ingenting
annat än vad man brukar kalla för
en frälsarkrans, utslängd i ett upprört
hav för att rädda motionärerna. Det är
inte längre frågan om rätt, knappast heller
om ersättning åt Lifaco, utan nu gäller
det att rädda prestigen, även om naturligtvis
pengarna spelar en viss roll.
Det viktigaste för mig är emellertid, om
herr Herlitz vill söka klara upp det problem
som jag ställt i min fråga till honom.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Statsutskottet har sällan
ägnat någon fråga så stor uppmärksamhet
som denna. Det har varit föredragningar
av experter under en följd av dagar.
Jag har tyvärr inte varit i tillfälle
att närvara vid alla dessa sammanträden,
men så mycket har jag kunnat konstatera
från de tillfällen, då jag varit med, att
jag aldrig i riksdagen mött en fråga, som
varit så oklar som denna och fortfarande
är lika oklar. Det bottnar tydligen
däri, att författningen av år 1941 utgör
ett typexempel på hur en författning inte
bör vara beskaffad.

Hans excellens utrikesministern har
här gjort gällande, att när en författning
är så otydlig, så är det vederbörande
skattedragares skyldighet att hos berörda
myndigheter efterfråga hur han skall
förhålla sig. I något fall har Lifaco förfrågat
sig hos kontrollstyrelsen, eller rättare
hos kontrollstyrelsens tjänstemän —
kontrollstyrelsen är ju inte någon abstrakt
funktion som fungerar som sådan,
utan den fungerar genom, sina tjänstemän
•— och dessa tjänstemän har förklarat,
att vissa av de producerade varorna
inte var skattepliktiga. Ändå ålägger regeringsrätten
i sitt domslut företaget beskattning
även för dessa artiklar. Samtidigt
uttalar regeringsrätten att den omständigheten,
att tjänstemännen i kontrollstyrelsen
har förklarat varorna icke
vara skattepliktiga, inte har någon relevans
i ärendet.

Vad utrikesministern har påstått har
alltså bestritts av regeringsrätten i dess
domslut. Enligt mitt lekmannaomdöme
bör en författning vara så avfattad, att
den enkle medborgaren skall kunna ur
författningen utläsa vad som avses. Om
författningen brister i det avseendet, bör
inte vederbörande fällas utan i stället
frias.

Herr Elowsson menade nyss, att det
»gått prestige» i detta ärende. Jag låter
vara osagt om så är fallet, men jag vill,
innan jag slutar, hänvisa till vad som
förekom vid preludierna till hela denna
processgång under årens lopp.

Det började med en polisanmälan från
kontrollstyrelsens sida. Samtidigt beslutade
livsmedelskommissionen på föranstaltande
av kontrollstyrelsen om indragning
av ransonerade varor för Lifacos räkning.
Först en månad senare beslutade
kontrollstyrelsen att skatt skulle utgå.

Jag frågar kammarens ärade ledamöter:
Om en prövningsnämnd förhöll sig
på det sättet vid behandlingar av ett
taxeringsärende, att den först polisanmälde
deklaranten och samtidigt utsatte
honom för exekutiva åtgärder och först
en månad senare beslutade om skatt, vad
skulle ni säga om ett sådant tillvägagångssätt?
Är ett sådant förfarande värdigt
en rättsstat? Jag svarar nej, det är
inte värdigt ett rättssamhälle.

Jag får därför yrka bifall till reservationen
i den form, som den har fått genom
herr Iwar Andersons förslag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
konstatera, att herr Ohlon inte riktigt
behärskar detta problem; det framgick
tydligt av hans framställning. Han trodde
att detta företag rådfrågat tjänstemän i
kontrollstyrelsen vid den tidpunkt, då
förordningen trädde i kraft. Men vid den
tidpunkten hade det inte gjorts någon
förfrågan, och det är ju det, som nära
nog hela denna debatt rör sig om.

Lifaco fick ett cirkulär från kontrollstyrelsen,
i likhet med andra tillverkare
av den sorts kristidsvaror som det här

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

gäller. Lifaco underlät att göra någon
förfrågan hos kontrollstyrelsen eller dess
tjänstemän under den korta varseltid,
som var utsatt innan beskattningen skulle
träda i kraft. Historien med de två tjänstemännen
inträffade vid ett långt senare
tillfälle och den inverkade inte på något
sätt på företagarens ställningstagande
då förordningen trädde i kraft.

Hade herr Ohlon följt med föredragningarna,
hade han säkerligen inte gjort
detta misstag.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag tackar herr Nils
Elowsson för den utomordentliga och
ovanliga heder, som han visade mig i
och med att ett av mig för ett par veckor
sedan hållet anförande ånyo in
extenso föredrogs för kammaren. Jag
tackar honom också för att han vädjat
till mig om upplysning i kvistiga frågor.
Jag kan visserligen tycka för det första,
att herr Elowsson möjligen kunde ha
erinrat sig, att precis sama frågor ställde
herr Holmqvist till mig i fjol; jag gav
då ett mycket utförligt svar. För det
andra tycker jag att frågan kanske är
rätt överflödig för den, som uppmärksamt
hört på debatten. Men, som sagt,
hedrad är jag, och jag skall med glädje
svara.

När jag för några veckor sedan kritiserade
att riksdagen på gammalt frihetstidsmaner
inlät sig på korrigering av
en domstols, i det här fallet försäkringsrådets,
dom, d. v. s. inlät sig på ett bedömande
av de sakliga förhållanden,
som låg bakom, och sade att det rätteligen
borde ha gått så och så, var det detta
som jag reagerade emot. Ty denna
princip, att domstolarna skall utöva sin
verksamhet oberoende av den politiska
maktens ingripande, är för mig så helig,
att jag rycker fram var gång jag finner
den vara i fara. Men nu är det så — och
det är väl där som herr Elowsson inte
riktigt följt med — att det här inte iir
fråga om någon domstol, som vi angriper.
Har det inte under hela debatten
blivit klart att det inte är någon som för

sin argumentering på den grundvalen,
att regeringsrätten har dömt fel, gjort
något galet, och att vi skall ställa till
rätta det som den gjort galet? Har herr
Elowsson inte märkt, att vi hela tiden
fört den frågeställning, som man skymtat
tidigare, åt sidan och att vi accepterat
domen? Men så säger vi att detta är
ett obilligt och oskäligt resultat, ja, jag
skulle nästan vilja säga orättvist resultat,
med hänsyn till den utformning som
riksdagen har givit denna skatteförfattning.
Vad vi med vår kritik riktar oss
emot är riksdagen, som givit författningen
sådan gestaltning. Därmed riktar vi
oss naturligtvis i någon mån också emot
Kungl. Maj :ts regering, som inte begagnat
möjligheten till restitution litet
frikostigare. Men det är på det sättet
med förhållandet mellan Kungl. Maj:ts
regering och riksdagen, att samma principer,
som håller oss tillbaka då det gäller
en domstol, kan vi inte göra gällande
med samma styrka i fråga om regeringen,
till vilken vi står i ett helt annat
förhållande, herr Elowsson.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern
började sitt anförande
med att säga att jag inte följt detta ärende
i alla dess invecklade detaljer. Det
vill jag inte bestrida, ty efter allt vad jag
hört både i utskottet och i dag i kammaren,
är det ingen som kan denna fråga.
Så tillkrånglad har den blivit, tydligen
beroende på ytterst svårtolkade författningsbestämmelser.
Utrikesministern
grundade sitt omdöme om min sakkunskap
på mitt omnämnande, att två tjänstemäns
utsagor i kontrollstyrelsen hade
desavuerats av regeringsrätten och att
jag hade insatt detta i ett oriktigt sammanhang.
Det är möjligt, men det är inte
detta som är knutpunkten. Knutpunkten
är att utrikesministern gjorde gällande,
att det hade varit Lifacos skyldighet
att hos kontrollstyrelsen på förhand
efterfråga, huruvida bolagets varor
var skattepliktiga. En sådan laglig
rätt liar inte kontrollstyrclsen.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om återbäring av varuskatt till Lifaco Aktiebolag

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag måste dessvärre säga,
att jag är med herr Herlitz’ besked föga
till freds, antingen beroende på att jag
har svårt att fatta — och det skulle jag
hålla för mycket sannolikt — eller på att
herr Herlitz inte uttryckt sig så tydligt,
som jag förmodar att han gör, när han
har sina studenter framför sig.

Det är ju obestridligt, att vare sig man
i detta fall håller sig till kontrollstyrelsen
eller till regeringsrätten, så har de
fastställt att det är riktigt att den och
den skatten skall utgå, på samma sätt
som försäkringsrådet beslöt, att den
värnpliktige skulle ha så och så mycket
i ersättning från staten. Det är i bägge
fallen domstolar eller förvaltningsdomstolar
— jag vet inte vilken benämning
som i detta fall är den riktiga — som
har beslutat, och i bägge fallen gäller
det, om riksdagen skall korrigera besluten;
både i fråga om den värnpliktige,
som skulle ha ersättning enligt militärersättningsförordningen,
och i fråga om
Lifaco, som vill ha tillbaka vad som betalats
för mycket enligt varuskatteförordningen.
Jag kan inte förstå att det är
någon skillnad i dessa bägge fall, och tåg
kan verkligen inte heller inse att det
skulle vara oriktigt, när vi för fjorton
dagar sedan avvisade yrkandet om ersättning
till den skadade värnpliktige,
men däremot riktigt, att Lifaco i dag
skulle få vad det begär. Detta är mig
omöjligt att förstå.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag vet inte, om vi skall
försöka reda ut huruvida anledningen
till denna tvist ligger i att herr Elowsson
»inte kan förstå», eller i att jag inte kan
förklara mig tillräckligt tydligt. Men jag
tyckte att det under herr Elowssons anförande
alldeles klart framgick, att han
utgår från att, liksom det häromsistens
gällde att bedöma riktigheten av försäkringsrådets
beslut, så skulle det i dag
vara fråga om att bedöma riktigheten
av kontrollstyrelsens och regeringsrättens
beslut. Men det är däri som herr
Elowsson tar alldeles miste; det är inga -

lunda detta frågan här gäller. Kontrollstyrelse
och regeringsrätt har bestämt
skattskyldigheten på grundval av varuskatteförordningen,
och min liksom
mina meningsfränders ståndpunkt är, att
vi accepterar det avgörandet såsom riktigt.
Vi utgår från just den förutsättningen.
Men sedan finns det en helt annan
författningsbestämmelse, som säger
att man i ömmande fall — jag minns inte
exakt, hur det uttryckes — kan av
Kungl. Maj:t få restitution av den riktigt
beslutade och betalade skatten. Det är
tillämpningen av detta stadgande debatten
i dag gäller.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Herlitz håller här
fast vid den rena formaliteten. I sak blir
det samma förhållande, om vederbörande
får pengarna tillbaka; då handlar vi
just så som jag sagt. Tidigare har man
ju klandrat det av kontrollstyrelsen fattade
beslutet; det har hela tiden varit
fråga om att få en ändring av det. Nu
har man av rent taktiska skäl fallit tillbaka
på den formella ståndpunkten att
man säger: »Å la bonne lieure — vi utgår
från att beslutet är riktigt och fäster
oss inte vid den saken, men pengarna
skall i alla fall betalas tillbaka.» I sak
blir dock, såvitt jag förstår, förhållandena
i de bägge fallen icke desto mindre
jämförliga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Anderson, Iwar, att kammaren skulle bifalla
punkten a) men avslå punkten b)
i den vid utlåtandet fogade reservationen.
Därjämte hade i fråga om utskottets
motivering framställts ett särskilt yrkande,
till vilket herr talmannen ville återkomma
efteråt, om anledning därtill gåves.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare enligt herr Iwar Andersons

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om utredning ang. överförmyndarinstitutionen

yrkande; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Anderson, livar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 181, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Iwar
Anderson under överläggningen framställda
yrkandet om bifall till punkten
a) men avslag å punkten b) i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Då emellertid herr Anderson, livar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 56.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 182, i anledning av
kammarens skiljaktiga beslut i fråga om
ersättning till Vilhelm Kenttä för viss
krigsskada, godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att, under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositioncn
bleve godkänd även av andra

kammaren, gemensam omröstning i ämnet
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 7 nästkommande
december.

Om utredning ang. överförmyndarinstitutionen Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av väckta
motioner angående överförmyndarinstitutionen.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 367 av herr Osvald
samt motionerna i andra kammaren nr
99 av herrar Cassel och Munktell och nr
447 av fru Sandström.

I motionerna I: 367 och II: 447, vilka
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om en allsidig utredning av överförmyndarinstitutionen
avseende ändrade
grunder för överförmyndares tillsättning
och arvodering och i samband härmed
en ny indelning av överförmyndardistrikten.

Motionen II: 99 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning och
förslag i syfte att tillföra överförmyndarinstitutionen
ökad kompetens.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att motionerna 1:367 och 11:447
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B) att motionen II: 99 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts

1) av fru Gärde Widemar, som ansett,
att utskottets utlåtande beträffande
motionerna I: 367 och II: 447 bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om utredning ang. överförmyndarinstitutionen

A) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 367 och II: 447 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande arvoderingen av överförmyndare
i syfte att helt eller delvis överföra
kostnaderna för överförmyndarinstitutionen
å det allmänna; samt

B) att motionen II: 99 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Björnberg och Fröding,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Min reservation till första
lagutskottets ifrågavarande utlåtande
gäller överförmyndarnas arvoden. De utgår
för närvarande med i allmänhet 2
procent av de omyndigas behållna inkomst
och är maximerade till 1 000 kronor
från ett och samma förmynderskap.

Alltsedan förmynderskapslagens tillkomst
år 1924 har det rått delade meningar
om hur överförmyndararvodena
skall utgå, d. v. s. frågan har gällt, om
kostnaden för överförmyndarkontrollen
bör läggas på det allmänna eller om den
skall betalas av de omyndiga. Saken har
flera gånger varit föremål för riksdagens
prövning, senast år 1954, då det gällde
frågan, om omyndiga folkpensionärer
skulle behöva betala överförmyndararvode
av sin pension.

Då man från början lade kostnaden
för förmyndarkontrollen på de enskilda,
var tankegången som låg bakom, att
myndlingarna fick ett rättsskydd genom
förmyndarkontrollen och att de själva
borde bekosta detta rättsskydd. Sedan
dess har samhällsutvecklingen gått därhän,
att det blivit en vidgad allmän kontroll
på så gott som alla områden, och
kostnaden för sådan kontroll har i allmänhet
tagits ut skattevägen och inte
betalats av den grupp, som blivit utsatt
för eller haft förmånen av kontrollen.

Numera får man väl också betrakta
förmyndarkontrollen närmast såsom ett
led i det rättsskydd, som staten tillhandahåller
den enskilde och som i likhet
med allt annat sådant rättsskydd bör
bekostas av allmänna medel. Det finns

knappast någon anledning längre att särskilja
förmyndarkontrollen från annat
rättsskydd och låta kostnaden bäras av
den enskilde. Det är ofta betungande för
de omyndiga, som bär små inkomster,
att få sin inkomst reducerad genom
överförmvndararvodet, och det kan tyckas
orimligt att låta alla dessa fattiga,
som inte kan ta vård om sig själva och
sin egendom, bekosta en obligatorisk
kontroll som anordnas av samhället. Det
borde ju finnas någon möjlighet att i annan
ordning ge överförmyndarna ersättning
för det arbete, som de nu har med
förmynderskapen. I realiteten är det
dessutom så, att överförmyndarens ersättning
från ett fåtal större förmynderskap
får täcka även kostnaden
för överförmyndarens arbete med de
smärre förmynderskapen. De belopp,
som flyter in genom två procent av inkomsten
från de mindre förmynderskapen,
är i allmänhet så små, att de knappast
kan sägas utgöra ersättning för
överförmyndarens arbete. Många gånger
är de knappast ens tillräckliga för att
driva in de små arvodena. Detta medför
också, att överförmyndarnas ersättning
för arbetet är beroende på om de i sitt
distrikt har en eller annan myndling,
som har större inkomster. Gäller det fattiga
överförmyndardistrikt, där det inte
finns någon sådan myndling, får han
praktiskt taget ingen ersättning alls för
sitt arbete, om inte kommunen — såsom
i vissa fall skett — träder emellan, så att
han kan få skäligt honorar.

Man kan säga att det är otidsenligt
med en ersättning som utgår i procent
av inkomsterna. På de flesta andra områden
har man tagit bort den sortens
arvodesberäkning. Vad som framför allt
har anförts under senare år mot att lägga
om ersättningen till överförmyndarna
bär varit statsfinansiella skäl. Även om
det finns mycket som talar mot att lägga
ytterligare bördor på stat och kommun,
finns det enligt min mening ännu
starkare skäl för att det allmänna skall
bära kostnaden för överförmynderiet
som är en primärt rättsvårdande uppgift.
Kostnaderna för detta bör liksom

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om utredning ang. överförmyndarinstitutionen

för rättsvården i övrigt bäras av det allmänna
och inte av de enskilda, som
tvingas att ta rättsskyddet i anspråk.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till min reservation vid utlåtandet.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag har vid utskottets
utlåtande fogat en blank reservation,
och jag ber att med några ord få ge en
förklaring till denna.

Syftet med den av herrar Cassel och
Munktell väckta motionen, som går ut
på att tillföra överförmyndarinstitutionen
större kompetens, är uppenbarligen
att bereda väg för en reform beträffande
bestämmelserna för placering av förmyndarmedel.
Jag tror att en sådan reform
är mycket välbetänkt. Den nuvarande
lagstiftningen medger ju placering
av förmyndarmedel i realvärden endast
i undantagsfall, »när särskilda skäl därtill
äro», som uttrycket lyder i lagtexten.
Det finns alltså en viss möjlighet
att placera medlen i realvärden, men uttrycket
»när särskilda skäl därtill äro»
har alltför mycket karaktär av orakelspråk.
Flertalet överförmyndare tolkar
lagen så, att lagen i princip avvisar möjligheten
att placera medel i realvärden,
och uttrycket »när särskilda skäl därtill
äro» anser man i huvudsak kunna
tillämpas vid sådana tillfällen, då insatser
görs i familjebolag, där vederbörande
myndling har intressen, eller då det
gäller att utnyttja myndlingen tillkommande
rätt till teckning vid aktieemission.

Jag håller alltså före att syftet med
motionen, att vidga möjligheterna att
placera förmyndarmedel i realvärden, är
mycket gott.

Nu är det väl ingen av oss — säkerligen
inte heller motionärerna —- som
önskar lämna fältet öppet för spekulationsaffärer
med förmyndarmedel. Förmyndarförvaltningen
måste i första hand
vara konserverande. Kravet på trygghet
och säkerhet måste gå före önskemålen
om hög avkastning. Jag råkar ha 27 års
erfarenhet som överförmyndare, och
den erfarenheten liar gjort mig fullkom -

ligt övertygad på den punkten. Men jag
har tyvärr också måst bevittna, hurusom
förmyndarmedel, som placerats enligt
lagens krav, har våldsamt minskat i
värde genom inflationen. Man frågar sig,
om det kan vara rimligt, att lagstiftningen
skall hindra åtgärder av förmyndarna
i syfte att skydda myndlingarna mot
sådana förluster.

Jag erkänner gärna, att gränsdragningen
för placering i realvärden och utformningen
av bestämmelser i det avseendet
kan vara ett mycket besvärligt
problem. Jag erkänner också, att ett
medgivande till placering i realvärden
ställer större krav på såväl förmyndare
som överförmyndare i avseende å insikter
och förutseende, möjligheter att bedöma
utvecklingen i det ekonomiska livet
o. s. v. Men detta bör inte hindra,
att man söker komma fram på den vägen,
om man över huvud taget vill göra
något för att trygga förmyndarmedel
mot penningvärdeförsämringen.

Här har nu i diskussionen sagts, att
något borde göras för att ändra bestämmelserna
angående arvodesberäkningen.
Jag tror emellertid inte att en sådan
åtgärd skulle skapa någon garanti för
ökade kvalifikationer hos överförmyndarna.
Möjligen skulle man kunna inrätta
en ny kår av tjänstemän —■ specialister
— men den tanken verkar inte särskilt
lockande på mig, det må jag säga.

Våra överförmyndare ute i bygderna
är nog i regel erfarna och pålitliga män,
ofta gamla nämndemän med rik praktisk
erfarenhet, och jag tror nog att man
kan lita på deras omdöme i de allra
flesta fall, men det är uppenbart att
många av dem har svårt att klara kvistiga
placeringsproblem när det gäller
värdepapper och sådant. Det vore därför
önskvärt, om man i varje län hade
någon av myndigheterna utsedd expert,
som stode till förfogande för överförmyndare
med råd och hjälp i svåra placeringsfrågor
och andra kinkiga saker
i avseende å förmynderskap. Jag håller
nämligen bestämt före, att det måste
vara till gagn för myndlingarna, om
möjlighet öppnas till placering i realvärden,
givetvis inom vissa gränser och

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om utredning ang. överförmyndarinstitutionen

med iakttagande av att det blir en viss
spridning på placeringsobjekten och
därmed en viss riskfördelning.

Nu avser inte herrar Cassels och Munktells
motion någon ändring av lagbestämmelserna
beträffande förmyndarmedels
placering. Sådana motioner har tidigare
väckts men avvisats med bland
annat den motiveringen, att våra överförmyndare
i många fall saknar den
kompetens, som fordras för bedömande
av sådana placeringar. Den motion, som
nu väckts, avser som sagt att åtgärder
skall vidtagas för att öka kompetensen
hos våra överförmyndare, men motionen
har ansetts beröra ett inaktuellt
spörsmål, eftersom lagen i princip inte
medger placering i realvärden. Enda utvägen
har därför synts mig vara, att en
motion väckes, som innefattar såväl krav
på ändrade bestämmelser i frågan om
placering av förmyndarmedel som krav
på att åtgärder vidtages i syfte att tillföra
överförmyndarinstitutionen ökad
kompetens.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat ge uttryck för min syn på denna
fråga, och jag har inte något yrkande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:367 och 11:447 har framställts
yrkande om utredning och översyn av
överförmyndarinstitutionen i huvudsakligen
tre hänseenden. Det gäller dels
grunderna för överförmyndares tillsättning,
dels arvodesberäkningen och dels
indelningen av överförmyndardistrikt.

Motionerna har avstyrkts av samtliga
remissinstanser.

Även utskottet har enhälligt avstyrkt
bifall till motionerna i vad det gäller indelning
av överförmyndardistrikten och
frågan om vem som skall utse överförmyndare.
När det gäller överförmyndarnas
arvodering har fru Gärde Widemar
anmält avvikande mening. — Fru Gärde
Widemar säger, att arvodesberäkningen
är otillfredsställande ur två olika synpunkter.

överförmyndarnas arvoden blir beroende
av storleken av de förmögenheter,

som står under deras kontroll. Till detta
säger utskottet, att även om vissa ojämnheter
kan uppstå, kan man i stort sett säga
att arvodena utgår i förhållande till
det arbete som utföres. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att fru Gärde Widemar
inte vill ha någon ändring när det
gäller utseende av överförmyndarna.
Hon ansluter sig alltså till den uppfattningen
att överförmyndarna liksom nu
bör vara kommunala förtroendemän. Och
det är ju ett faktum, som alla vi kommunala
förtroendemän känner till, att arvodena
för kommunala uppdrag inte alltid
är precis lika stora i olika kommuner.
Om man alltså här skulle följa fru Gärde
Widemar, så föreställer jag mig, att även
om, det allmänna bekostade ifrågavarande
arvoden, så skulle skillnaden inte bli
så stor i jämförelse med nuvarande förhållande,
så länge kommunerna har att
välja dessa förtroendemän. Det har exempelvis
nämnts i motionerna och i reservationen
att det finns kommuner som
utöver de av myndlingarnas medel utgående
arvodena ger ett tillskott av kommunala
medel. Men om man närmare undersöker
vilka kommuner det här är fråga
om, tror jag man skall komma till det
resultatet, att det inte är de mindre kommuner,
där överförmyndarnas arvoden
är mest otillräckliga, utan snarare de
kommuner där arvodena, i jämförelse
med förhållandena i många andra kommuner,
är tillfredsställande. Det finns
med andra ord delade meningar inom
kommunerna om hur stora arvodena bör
vara. Härtill kommer att det gäller en
förmögenhetsförvaltning som, förmögenhetsägarna
enligt utskottets mening i
första hand själva bör bekosta.

Reservanten sade vidare att en ännu
större olägenhet uppstår för de omyndiga,
som måste avstå en icke alldeles obetydlig
del av sin årsinkomst. Fru Gärde
Widemar förklarade att detta var kännbart
särskilt för de mindre förmögenhetsägarna.
Men inte många satser längre
fram förklarade fru Gärde Widemar att
det är de större förmögenhetsägarna som
får betala kostnaderna även för de mindre
förmögenhetsägarna. Här föreligger
tydligen en motsägelse från reservantens

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Om utredning ang. överförmyndarinstitutionen

sida. Om det är de större förmögenhetsägarna
som får betala kostnaderna, kan
dessa inte vara så betungande för de
mindre. Det kan för övrigt vara intressant
att se, hur kostsamt detta kan bli.
Jag vet inte vad reservanten menar med
ett mindre kapital, men 5 000 kronor kan
väl anses vara ett sådant. Reservanten säger
att den nuvarande ordningen blir betungande,
därför att arvodet skall utgå
av ett kapital som ägaren skall använda
för sin utbildning. Inkomsten av ett kapital
på 5 000 kronor är ju 200 kronor
om året. överförmyndaren är berättigad
till ett arvode av 1 % av inkomsten, vilket
i detta fall gör 2 kronor. Kan man
säga att en utgift av 2 kronor om året
nämvärt påverkar myndlingens möjligheter
att skaffa sig utbildning i framtiden?
Använder inte reservanten här överord?

Sedan talade reservanten också om att
de nuvarande arvodesreglerna är betungande
för pensionärer och sådana som är
intagna på anstalt. I praktiken står emellertid
deras inkomster inte under överförmyndarens
kontroll och denne är följaktligen
icke heller berättigad till några
arvoden ur dessa inkomster. Reservanten
har med andra ord valt mycket olämpliga
exempel för att bevisa orättvisorna.

Jag ber även att få säga ett par ord om
herr Björnbergs inlägg. Det berörde ju
motionen nr 99 i andra kammaren. Såsom
herr Björnberg erinrade om, är bakgrunden
till motionen de yrkanden som
framförts om ändrade placeringsregler
när det gäller de omyndigas medel. Det
råder väl inga större meningsskiljaktigheter
i sak på denna punkt — vi har väl
alla den meningen att trygghetsprincipen
här bör vara den avgörande. Då inga yrkanden
framförts vare sig i motionen eller
annorledes om, ändring av dessa bestämmelser,
skall jag inte gå närmare in
på dem.

När emellertid herr Björnberg sade, att
ett av motiven för att riksdagen förra
gången denna fråga var uppe icke ville
ansluta sig till yrkandet om vidgade placeringsmöjligheter
var, att i så fall måste
krävas större kompetens hos överförmyndarna,
så vill jag i anledning härav
endast säga alt jag har ett minne av att

4 Förslå kammarens protokoll 1005. Nr 20

jag i debatten i denna kammare vid det
tillfället gjorde jämförelser med bestämmelserna
i England, Danmark och Norge.
I England är bestämmelserna ungefär desamma
som i vårt land, i Danmark och
Norge kan de väl sägas vara ännu strängare,
trots att man i varje fall i Danmark
har en förmyndarorganisation som väl
även herr Björnberg måste anse vara
kompetent att handha mera riskbetonade
placeringar. För mig är därför betänkligheterna
i detta avseende inte undanröjda
genom någon ändring i förmyndarorganisationen.

När sedan herr Björnberg begränsade
sig till att rekommendera att expertis
skulle ställas till förmyndarnas förfogande,
exempelvis en expert i varje län, vill
jag endast erinra om att det enligt gällande
bestämmelser finns möjlighet för
överförmyndarna att anlita expertis när
det gäller förmögenhetsförvaltning av
mera invecklat slag. Det har från överförmyndarnas
sida inte gjorts någon som
helst antydan om att det skulle föreligga
svårigheter för överförmyndarna att få
tillgång till den erforderliga expertisen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Till herr Ahlkvist vill
jag först och främst säga, att jag har
ingen önskan att rucka på tillsättningen
av överförmyndarna. I dagens läge har
jag inte någon förändring att föreslå i
fråga om kommunens rätt att tillsätta
dem.

Vidare vill jag säga att jag inte i första
hand talade om förmögenhetsförvaltningen
utan om omyndiga med högre
och lägre inkomster. I flertalet fall av
förmynderskap gäller det ju inte förvaltningen
av förmögenheter utan av inkomster.
Det är t. ex. fråga om omyndiga
barn, som har pension efter en avliden
far, och andra pensionärer. Då går
två procent av inkomsten bort till överförmyndaren.
Om ett barn har en årlig
inkomst på 3 000 kronor, får det betala
CO kronor om året till överförmyndaren,
vilket kan vara ganska betungande.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om utredning ang. överförmyndarinstitutionen

Det exempel, som herr Ahlkvist tog
upp, på en person med ett kapital på
5 000 kronor, som får betala 2 kronor
om året, belyser närmast vad jag här
framhållit, att det inte är någon idé att
låta överförmyndaren taga arvoden på
så små belopp. Arvodena räcker knappast
till att täcka överförmyndarens
kostnader för att kräva in dem. Att ta ut
två kronor om året av ett hundratal
myndlingar kan knappast ge någon skälig
ersättning åt överförmyndaren. Det
blir ofta en slump som avgör, vilken ersättning
han får för sitt arbete.

Då det gäller folkpensionärer gjorde
första lagutskottet en mycket utförlig utredning
vid riksdagens behandling av
frågan förra året. Därav framgick, att
det var ett mycket stort antal folkpensionärer
— både intagna på anstalt och
andra — som var omyndigförklarade och
vilka alltså hade att betala arvode till
överförmyndaren. Jag kan därför inskränka
mig till att hänvisa till första
lagutskottets utlåtande i saken 1954. Där
kan herr Ahlkvist se, i vilken utsträckning
överförmyndararvoden utgick på
folkpensionsinkomster.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Det är sant att överförmyndarna
redan nu kan vända sig till
experter för att få råd och upplysningar,
men jag är ganska övertygad, att om dei
funnes experter i ansvarig ställning, utsedda
av myndigheterna, skulle detta vara
av stort värde och de skulle nog anlitas
ganska ofta av överförmyndarna.

Jag är medveten om att lagstiftningen
på detta område i vissa av våra grannländer
är lika restriktiv som hos oss och
i något fall ännu restriktivare, men jag
är viss om, att därest penningvärdeförsämringen
fortsätter, så kommer nog
detta att där efter hand framtvinga reformer
i detta avseende, och jag frågar
mig, varför vi ovillkorligen skall komma
sist i utvecklingen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Beträffande de små arvodena
till överförmyndaren vill jag för det

första säga, att de allra minsta arvodena
ingalunda alltid tas ut, och för det andra
måste det ju vara så, fru Gärde Widemar,
att om de är så obetydliga, att de
inte betyder någonting för vare sig
myndlingen eller överförmyndaren, kan
de inte användas som argument för att
arvodena är betungande för myndlingen,
men det är just detta som fru Gärde
Widemar gjort i sin reservation.

Beträffande de åldringar, som är intagna
på anstalt, skall jag inte gå in på
frågan utan endast hänvisa till att förutsättningen
för att överförmyndaren
skall vara berättigad till arvode är, att
de står under hans översyn, och så är
i allmänhet inte fallet.

Mot herr Björnbergs yttrande har jag
ingenting att genmäla, eftersom den frågan
i dag inte är föremål för något förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fru
Gärde Widemar vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av väckta motioner om ändring av gällande
bestämmelser angående vissa kungöranden
i kyrka, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april 1940
(nr 130) om ändrad lydelse av 18, 20
och 23 §§ epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443), bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Öl

Om Ottsjöns undantagande från vattenreglering m. m.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner om ökat rättsskydd
åt innehavare av sommarstugearrenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om Ottsjöns undantagande från vattenreglering
in. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om Ottsjöns undantagande från
vattenreglering och byggande i vatten.

Tredje lagutskottet hade behandlat de
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 32 i första
kammaren av herr Pålsson m. fl. samt
nr 41 i andra kammaren av herr Agerberg
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder måtte
vidtagas för att Ottsjön samt Vålån
från och med Vålåsjön til! och med utloppet
i Ottsjön genom fridlysning eller
på annat sätt måtte undantagas från vattenreglering
och byggande i vatten.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 32 och
11:41, icke måtte föranleda någon riksdagen
åtgärd.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner, är utskottsutlåtandets
kläm negativ, vilket väl var att vänta, då
motionerna rör en fråga som är föremål
för domstols behandling och prövning.
Emellertid är utskottets skrivning så pass
välvillig till motionernas syfte, att jag
som motionär — och då jag har anledning
tro att kammaren kommer ail
godkänna denna skrivning — gärna vill
betyga min tacksamhet mot utskottet och
samtidigt understryka vissa avsnitt av
utlåtandet.

Jag kanske bör förutskicka, att jag
ingalunda hör till dem som menar att vi
inte skall bygga ut våra vattenfall och

reglera våra sjöar för att vinna kraft.
Jag tror tvärtom att detta varit nödvändigt
och väl förfarande är nödvändigt,
men man kan väl ändå ställa sig den
frågan, om man inte bör gå fram med
en viss varsamhet på detta område, och
det är utskottets uttalanden i det avsnittet
som jag gärna vill understryka.

Utskottet säger att det vid sitt besök
i Ottsjöområdet fick ett starkt intryck
av områdets naturskönhet. Sedan jag
konstaterat detta, skulle jag önska framhålla
den omständigheten, att det torde
finnas få områden i vårt land, där vattenkraften
är så väl utbyggd som den är
i Jämtlands län, i varje fall i landskapet
Jämtland. Vi bör också hålla i minnet
att det finns andra värden än vattenkraften.
Vi har någonting som för en avsevärd
del av landskapet Jämtland, enkannerligen
den västra delen, faktiskt
betyder lika mycket som vilken annan
legitim näring som helst. Jag syftar på
turismen. Vi vill gärna ha något kvar
som visar det natursköna i landskapet,
och vi viil inte att all vattenkraft skall
lUbyggas där. Nu återstår det snart sagt
bara rester. Ottsjön är en av de vackra
rester som vi har kvar i länet och kan
bjuda våra gästande turister på, och det
är inte bara den som det här gäller utan
också en liten fjällby, vars vara eller
inte vara beror på hur bedömningen av
denna fråga utfaller.

Utskottet har också särskilt betonat
att de strävanden som naturskyddet företräder,
är av allmän och stor vikt, inte
bara ur ideella synpunkter utan, som utskottet
säger, sett på längre sikt även
ur rent ekonomiska synpunkter. Utifrån
detta är det fullkomligt klart, tycker jag,
att man bör vara försiktig då det gäller
att ta de kvarvarande resterna i anspråk
för kraftändamål.

Vad som ger mig en viss anledningtill
oro — men jag är helt på det klara
med att utskottet inte har kunnat skriva
på något annat sätt — är den omständigheten,
att sökandena i målet om Ottsjöns
reglering har förklarat, att om en reglering
i önskvärd omfattning skulle visa
sig möjlig att genomföra nedströms Ottsjön
— det skulle i så fall gälla Håckren,

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Om Ottsjöns undantagande från vattenreglering m. m.

Ämnen m. fl. sjöar — så vore sökandena
beredda att återkalla sin ansökan om
tillstånd att reglera Ottsjön. Det är gott
och väl att de har förklarat detta, men
denna förklaring förpliktar i och för sig
inte sökandena till någonting. Förutsättningen
är att de får denna reglering i
»önskvärd omfattning», och det är väl
också ganska klart att de vill ensamma
bedöma, huruvida den reglering de där
får har »önskvärd omfattning». Detta ger
faktiskt litet anledning till ängslan.

Man får ju hoppas att — såsom utskottet
antyder — den pågående domstolsprocessen
på ett eller annat sätt leder
fram till att frågan om Ottsjöns reglering
faller. Regleringen nedströms Ottsjön
däremot berör inte några byar eller
över huvud taget någon bosättning. Den
bör ju prövas på ett annat sätt än när
det gäller regleringen av Ottsjön. Såvitt
jag kan förstå, är det ju här inte fråga
om skönhetsvärden av samma mått som
vid Ottsjön.

Då kommer jag över till en annan sak
som jag vill understryka. Jag hoppas, att
de förhandlingar som har upptagits på
grundval av en förteckning över vissa
sjöar och vattendrag, som skulle undantagas
från utbyggnad för kraftverksändamål,
måtte leda till ett rimligt resultat.
Förhandlingarna är påbörjade, men
något resultat har, såvitt jag vet, ännu
inte uppnåtts. Det är mycket angeläget
att det blir ett resultat av dessa förhandlingar,
så att de ortsbor vid Ottsjön, som
det här närmast gäller, inte längre skall
behöva ängslas för vad som kan inträffa.

Det har väl gjorts ett framsteg i så
måtto, att sökandenas anhållan, att målet
skulle vilandeförklaras, inte har bifallits
— målet kommer att avgöras. Men
det är ju angeläget, att Ottsjön på ett eller
annat sätt snarast möjligt föres ut ur

riskzonen. Jag skulle tro att kammarens
ledamöter har lätt att förstå vad det betyder
för innehavarna av de gårdar, som
riskerar överdämning, att inte med bestämdhet
veta, huruvida deras fastigheter
inom en längre eller kortare tid eventuellt
kommer att dränkas. Fn sådan situation
leder inte till god skötsel av gårdarna.
Det är snarare någonting som befordrar
vanhävd.

Det är på grund av det anförda jag
har velat understryka skrivningen i utskottets
utlåtande. Som jag sade, är den
så pass positiv som den kan vara i rådande
läge, även om utskottets kläm —
av skäl som jag påpekade i början av
mitt anförande — måste bli negativ.

Jag har, herr talman, inte annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion
om viss ändring av ersättningsbestämmelserna
i lagen om allmänna vägar; och
nr 32, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om förvaltning
av bysamfälligheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.40.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551819