1955 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1955:25)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS

^Sék

1955 ANDRA KAMMAREN

Nr 25

1—2 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 november

Sid.

Svar på frågor av:

fröken Vinge ang. redogörelse för användningen av de statliga medel,
som anvisats för propagandaverksamhet inför folkomröstningen

den 16 sistlidne oktober................................

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder till förhindrande av ytterligare
olyckor vid den järnvägsövergång i Kinnahult, som leder

till Häggåstrands fabrik................................

fru Nilsson ang. förslag till 1956 års riksdag om höjning av de allmänna
barnbidragen ..................................

Interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. åtgärder för att
påskynda atomkraftens fredliga utnyttjande som energikälla för
industri m. ............................................

Onsdagen den 2 november fm.

Vid remiss av propositionen nr 205 .............

Onsdagen den 2 november em.

Vid remiss av propositionen nr 205 (forts.) ....................

Interpellation av herr Johansson i Mysinge ang. affärsbankernas
kreditgivning till mindre företagare ........................

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 november fm.

Val av en fullmäktig i riksgäldskontoret med suppleant

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Nr 25

Tisdagen den 1 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 21 nästlidna oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att ledamoten av
riksdagens 2:a kammare direktör Erik
Wilhelm Nygren f. 28/3 1897 sedan
25/10-55 vårdas på härvarande medicinavdelning
7 A. p. g. a. blodpropp i
höger ben. Direktör Nygren är förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet
under ca 1 månad framåt.

Bertil Lönnberg
1 :e underläkare

Kammaren beviljade herr Nygren ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 25 nästlidna
oktober.

§ 3

Svar på fråga ang. redogörelse för användningen
av de statliga medel, som
anvisats för propagandaverksamhet inför

folkomröstningen den 16 sistlidne
oktober

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat
mig om jag vill lämna kammaren
eu specificerad redogörelse för vardera
meningsriktningens användning
av de statliga medel, som anslagits för
propagandaverksamhet inför folkomröstningen
den 16 oktober.

I anledning härav vill jag lämna följande
upplysningar, som jag inhämtat
av folkomröstningsnämnden.

I enlighet med folkomröstningsnämndens
regler för kommittéernas redovisning
föreligger av auktoriserade revisorer
styrkta uppgifter om kommittéernas
verkliga kostnader t. o. m. utgången av
september månad. Någon slutredovisning
för de båda kommittéernas användning
av medlen från statsanslaget
föreligger emellertid av naturliga skäl
ännu inte. Då huvudparten av kostnaderna
faller efter den 30 september, är
det inte möjligt för mig att lämna annat
än preliminära uppgifter. Dessa baseras
på uppskattningar, som respektive
kommittéer gjort beträffande den sannolika
fördelningen av de totala kostnaderna.

På de olika huvudposterna fördelar
sig de sannolika kostnaderna för de
båda kommittéerna på följande sätt:

Kansli och pressverksamhet, inkl. löner,
resor, traktamenten, lokalkostnader,

material o. d.........................

Läns- och lokalorganisationer, inkl. mötesverksamhet,
lokal, affischering m. m.

Film..................................

Affischer..............................

Annonser ............................

Trycksaker, märken in. m...............

övrigt ................................

Höger 98 000: —

Höger 208 000: —
Höger 44 000: —
Höger 126 000: —
Höger 422 500: —
Höger 94 500: —
Höger 7 000: —

Vänster 82 000: —

Vänster 310 000: —
Vänster 30 000: —
Vänster 80 000: —
Vänster 180 000: —
Vänster 290 000: —
Vänster 28 000: —

Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Svar på fråga ang. redogörelse för användningen av de statliga medel, som anvisats
för propagandaverksamhet inför folkomröstningen den 18 sistlidne oktober

Summan av vardera kommitténs beräknade
kostnader uppgår till en miljon
kronor.

I anslutning härtill kan man konstatera
att högersidan lagt ned mer än
vänstersidan på främst annonser och
affischer, medan vänstersidan för sin
del satsat mer på läns- och lokalorganisationerna
samt på trycksakerna.

Härefter anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det intressanta svaret på
min enkla fråga och speciellt för att
jag fick tillfälle att ta del av svaret på
förhand.

Jag observerade i våras att statsrådet
i sin proposition hade föreslagit att
folkomröstningsnämnden skulle låta
verkställa en fortlöpande kontroll av
bidragsgivningen men att statsutskottets
majoritet i sitt förslag, som sedan lades
till grund för riksdagens beslut, inte tog
upp frågan om kontrollen. Jag var därför
litet orolig för att en sådan kontroll
inte hade skett och är mycket tillfredsställd
över att nu tack vare statsrådet
kunna konstatera, att här har skett en
kontroll genom auktoriserade revisorer.

Redan denna upplysning var värdefull.
Att redogörelsen än så länge bara
är preliminär, tycker jag inte har så
stor betydelse. Jag räknar med att vi
sedermera får en definitiv redogörelse,
som kanske blir ännu mera specificerad.
Det skulle ju vara önskvärt att få
ytterligare upplysningar på vissa
punkter.

Om jag nu är tillfredsställd med det
beskedet, är jag å andra sidan givetvis
besviken över att alla pengarna har gått
åt. Jag hörde ju till dem här i kammaren
■ som ville spara in dessa två miljoner
kronor. Jag tror att svenska folket
skulle ha kunnat bilda sig en uppfattning
i denna fråga utan allt detta ståhej.
Men den saken kan vi inte diskutera
nu.

Det är svårt att få någon bestämd
uppfattning om denna propagandas effekt.
Det gjordes vissa undersökningar
intervjuvägen någon gång i september
innan propagandan hade satt i gång på
allvar. Dessa visade redan då en mycket
stor övervikt för den sidan som sedan
vann majoritet i omröstningen.
Övervikten var dock inte så stor i september
som vid själva omröstningen.
Detta skulle kunna tyda på att den vinnande
sidan på något vis har lyckats
bättre med sin propaganda. Om nu
detta har samband med att högersidan,
såsom statsrådet har iakttagit, lade ned
mer än vänstersidan på annonser och
affischer medan vänstersidan satsade
mer på läns- och lokalorganisationerna
samt på trycksakerna, är en sak som
kanske får undersökas när vi få den definitiva
redogörelsen. Jag gör den reflexionen,
att om t. ex. den ena sidan
sprider sina argument framför allt genom
annonser i dags- och veckopress
medan den andra sprider sina genom
särskilda trycksaker, så är upplagans
storlek i ena och andra fallet av mycket
stor betydelse. Det vore värdefullt att
få en uppfattning om huruvida den ena
sidans propaganda har nått ut till flera
människor än den andras.

Vilka kostnader dessa båda organisationer
haft utöver dem som bestritts
av statsmedel, vet vi ju inte. Jag har inte
haft tillfälle att gå på propagandamötena,
men jag har hört påstås att åtminstone
ena sidan på sina möten haft
artistuppträdanden och liknande ting.
Skattebetalare har gruffat över att sådant
skall betalas av statsmedel. Det
vore intressant att få veta om de pengar
som används till sådana saker ingår i
de summor som kallas för kostnader för
mötesverksamhet.

Man skulle ha behövt en intervjuundersökning
efter omröstningen. En sådan
hade kunnat visa hur propagandan
har verkat, vilka argument som slog.
Man hade behövt veta om folk verk -

Tisdagen den 1 november 1955

Nr 25

Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande av ytterligare olyckor vid den järnvägsövergång,
som leder till Häggåstrands fabrik

ligen tar intryck av sådana annonser
och affischer, som båda sidorna gjorde
sig skyldiga till att sprida, där det kort
och gott står »Rösta ja» eller »Rösta
nej». Jag har svårt att tro att det kan
vara någon mening med att använda
pengar på det sättet, men kanske reklammännen
har en annan uppfattning.

Det hade också varit roligt att i efterhand
genom en sådan intervjuundersökning
få veta vilka argument i debatten
det var som slog, vilka man reagerade
positivt respektive negativt för. Nu
fick vi inte en sådan undersökning. Jag
skulle tro att statsrådet Andersson inte
är skuld till att vi inte fick denna intervjuundersökning,
men jag måste beklaga
att den inte blev av. Just en sådan
undersökning skulle ha givit oss
vissa lärdomar om hur en sådan propagandaapparat
verkar. Vi skulle ha
glädje av de lärdomarna nästa gång det
skulle bli aktuellt med folkomröstning.
Först efter en sådan undersökning
skulle vi få veta, om det är rimligt att
vid en kommande folkomröstning anslå
två miljoner till ett sådant ändamål som
det riksdagen nu anslog pengar till.

Men detta sista, att vi icke fick en
intervjuundersökning, skall jag inte
lasta statsrådet för, utan jag ber ännu
en gång att få tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara lämna
kammaren den upplysningen att de undersökningar,
som fröken Vinge här
efterlyser, pågår. Råde före och efter
omröstningen har den utredningskommitté,
som justitieministern har tillsatt
för att undersöka hur man vid en eventuellt
kommande folkomröstning skall
bedriva propaganda, haft dessa undersökningar
i gång. Jag misstänker att vi
så småningom får offentliggjort resultatet
av alla dessa opinionsundersökningar,
som gäller hur denna propaganda
liar verkat, vilka påtryckningsmedel det

är som har gjort effekt. Utredningen
har nämligen lovat att komma med sitt
resultat i dessa frågor.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber bara att i korthet
få tacka statsrådet för den upplysningen,
som jag tycker är mycket värdefull.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande
av ytterligare olyckor vid den
järnvägsövergång, som leder till Häggåstrands
fabrik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder till förhindrande
av ytterligare trafikolyckor vid den
järnvägsövergång i Kinnahult, som leder
till Häggåstrands fabrik.

Med anledning härav vill jag lämna
följande upplysningar, som jag inhämtat
från järnvägsstyrelsen.

Vid den åsyftade korsningen mellan
järnvägen och en enskild väg hände
den 23 september i år en olycka, varvid
ett från söder kommande tåg körde på
en personbil. En person dödades och
en skadades. Varken säkerhetsanordningar
eller varningsmärken finns vid
korsningen, men tåg söder ifrån skall
ge signal före denna.

Sikten är skymd av bl. a. några på
privat område placerade bodar. Redan
före olyckan hade ägaren föranstaltat
om att dessa skulle tas bort och ersättas
med andra byggnader. Efter olyckan
bär statens järnvägars representant
i samråd med ägaren vidtagit åtgärder
för att påskynda arbetet därmed, var -

Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande av ytterligare olyckor vid den järnvägsövergång,
som leder till Häggåstrands fabrik

jämte genom vägförvaltningens försorg
stoppskyltar utplacerats invid vägen.
Kryssmärken kommer dessutom att
uppsättas. Frågan om att förse korsningen
med säkerhetsanordningar är
föremål för prövning.

Med hänsyn till vad styrelsen meddelat
anser jag att några åtgärder från
min sida inte är påkallade.

Härpå anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det svar jag har fått på
min fråga. Jag skall försöka att inte
förfuska frågetimmens idé med några
långa lamentationer, men några ord vill
jag säga.

En dödsolycka väcker alltid ett visst
berättigat uppseende, och man spörjer
givetvis efter orsaken. Är det föraren
själv, är det olyckliga omständigheter
eller är det brist på varningstecken som
skall få skulden? Det är naturligtvis
svårt att bedöma hur pass stor skuld
som föraren eller omständigheterna
skall få ta på sig.

För några år sedan inträffade just vid
denna väg en kollision, där en lokomotor
och en lastbil körde ihop. Redan då
gjorde Häggåstrands fabrik framställning
till vederbörande om uppsättande
av signalanordningar, men det blev
ingenting åtgjort för att varsko trafikanterna
vid det farliga stället. Trafiken
till och från fabriken är ganska omfattande,
även om bebyggelsen är ringa.
Järnvägen svarade vid det tillfället, att
den inte var skyldig att föranstalta om
någon bevakning. Grindar finns, men
de står ständigt öppna, ty ingen har
skyldighet att bevaka dem. De där skjulen,
som det nämnts om här och som
skymmer sikten, står kvar än, och de
varningstecken och stoppskyltar, som
uppsatts genom vägförvaltningens försorg,
har Häggåstrands fabrik, enligt
vad man säger där nere, fått sätta upp
på egen bekostnad. Det betyder ju inte

så mycket vem som har bekostat det,
bara skyltarna har kommit upp, men
allvarligt tycker jag det är om olika
myndigheter i en sådan situation säger,
att de inte har någon skyldighet att föranstalta
om bevakning därför att övergången
inte är att betrakta som överfartsväg,
utan vill lägga ansvaret för
bevakningen på andra. Jag skulle gärna
vilja fråga herr statsrådet: Kan detta
vara riktigt? Är det inte i alltför hög
grad vad man kallar paragraftänkande?
Den allmänna meningen bland platsens
folk är, att vägbiten är mycket livligt
trafikerad och bör betraktas såsom »allmänneligen
befaren» som visst termen
lyder. Det skulle därför vara starkt motiverat
med varningssignaler på platsen.
Jag skulle gärna vilja, utan att på något
sätt höja någon pekpinne, vädja till herr
statsrådet att vid en allmän översyn av
vägövergångar och trafikfällor rekommendera
ljussignaler vid den här ifrågavarande
övergången. Det borde räcka
med en dödsolycka av detta slag.

Statsrådet nämnde kryssmärken, men
sådana kan inte bli effektiva på den
mycket korta sträcka som det här gäller
mellan den stora varbergsvägen och
själva övergången. Det måste ju vara en
viss distans mellan kryssmärkena, men
här skulle märkena komma alldeles inpå
varandra. Allt detta kan bli föremål
för prövning senare.

Nu säger herr statsrådet, att frågan
är föremål för prövning. Jag vill gärna
erkänna att detta kan säga allt som behöver
sägas, men säger det bara att det
här skall bli fråga om uppsättande av
kryssmärken, säger det för litet. Den
allmänna meningen i trakten är nog
den, att ljussignaler är det enda effektiva
vid denna övergång. Finns det möjlighet
att anordna ljussignaler, vore detta
det mest tacknämliga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill inte nu uttala

Tisdagen den 1 november 1955 Nr 25

till 1956 års riksdag om höjning av de allmänna barn -

Svar på fråga ang. förslag
bidragen

mig om vad resultatet kan bli av den
prövning, som sker hos statens järnvägar
och vägförvaltningen, om man
vid denna enskilda väg skall ha ljudoch
ljussignaler.

Jag har vid många tillfällen svarat på
liknande frågor i kammaren och då
varit tvungen att påpeka, att det tyvärr
finns i landet inte mindre än 34 000 enskilda
vägar, som har järnvägsövergång,
där det inte finns ljud- och ljussignaler
och inte heller andra säkerhetsanordningar.
Det gäller alltså här en enskild
väg bland dessa 34 000.

Enligt lag är inte järnvägsbolag skyldigt
att bekosta några som helst signalanordningar
eller märken vid enskilda
vägar. I praktiken är det emellertid så,
att det år för år utföres säkerhetsanordningar
inte bara vid allmänna vägar,
där ju en klar skyldighet föreligger, och
allmänneligen befarna vägar, där också
samma plikt föreligger, utan också vid
enskilda vägar. Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att vi för varje år
ökar anslaget till både statens järnvägar
och vägmyndiglieterna för att kunna
utföra signalanordningar, grindar
och övervakning. Vid årets riksdag har
dessutom för första gången beviljats ett
anslag som skall möjliggöra för järnvägs-
och vägmyndigheterna att klara
siktförliållandena bättre. Årets anslag,
som har beviljats för första gången —
250 000 kronor för siktförbättringar vid
järnvägsövergångar — kommer, hoppas
jag, att ytterligare leda till större trafiksäkerhet
vid dessa enskilda vägar.

Det enda man kan säga i denna situation,
då man vet att det kommer att ta
en förfärligt lång tid, innan alla dessa
vägar får lämpliga säkerhetsanordningar,
är ju att man måste varna för dessa
övergångar. Det är ganska egendomligt
att det under den sista tiden har inträffat
flera olyckor vid sådana övergångar.
Vi har varit förskonade från
dem under en längre tid, men under de
sista veckorna har flera svåra olyckor

inträffat vid enskilda övergångar, där
människor, som varje dag far över samma
lilla enskilda väg, plötsligt råkar
komma samtidigt med tåget. Det hela
måste där bero på att man alltför litet
iakttar den alldeles självklara skyldighet
man har, särskilt om man har passagerare
i bilen, att skydda sig och dem
och vara uppmärksam på tåg. Men det
sker undan för undan olyckor vid dessa
järnvägsövergångar trots att det gäller
människor som är vana vid dessa
vägar och alltså inte plötsligt ställs inför
någon svår trafiksituation. Det är
alltså bristande uppmärksamhet som i
många fall måste vara förklaringen till
att det vid dessa enskilda vägar inträffar
så ytterst svåra olyckor.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är övertygad om att
alla, som sett den av mig påtalade trafikfällan,
är på det klara med att möjligheterna
till bättre sikt åt båda håll
är nära nog obefintliga. Det finns byggnader
på ömse sidor, och den som inte
känner till denna väg finner sig plötsligt
vara alldeles inpå järnvägsövergången.

Jag har ingenting att tillägga, herr
talman, utan hoppas att förhållandena
skall bli bättre.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förslag till 1956 års

riksdag om höjning av de allmänna
barnbidragen

Statsrådet fru LINDSTRÖM erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fru Gerda Nilsson har frågat
mig om jag är »i tillfälle att upplysa
huruvida regeringen på grundval av
materialet i familjeutredningen avser
att förelägga 1956 års riksdag förslag
om en sådan höjning av de allmänna

8 Nr 25 Tisdagen den 1 november 1955

Svar på fråga ang. förslag till 1956 års riksdag om höjning av de allmänna barnbidragen -

barnbidragen, som minst återställer deras
ursprungliga realvärde». I anledning
av frågan får jag erinra om att
familjeutredningen avgav sitt första betänkande
den 15 september i år; det
kommer att följas av en ny kompletterande
de! i slutet av året. Det avgivna
betänkandet skickades omedelbart på
remiss till ett stort antal organisationer
och myndigheter, representativa för
opinion och sakkunskap på området.
Remisstiden utgår den 15 januari 1956.
Som bekant innehöll familjeutredningens
betänkande inga förslag utan endast
ett antal alternativ till upprustning av
familjepolitiken. Valet mellan dessa alternativ,
som även omfattar olika möjligheter
att förstärka barnbidragen, blir
beroende dels av remissinstansernas
ställningstagande, dels av det finansiella
utrymme, som står till buds. Det är under
dessa förhållanden föga troligt, att
proposition i ämnet hinner föreläggas
1956 års riksdag.

Härefter anförde:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Lindström för hennes svar
på min enkla fråga och samtidigt också
tacka för att jag på förhand fick ta del
av svaret.

Att svaret på denna fråga kommer att
bli en stor missräkning för barnfamiljerna
i vårt land, tror jag, att man utan
överdrift kan säga. Vid förra årets valrörelse
var nog alla partier eniga om
att någonting måste göras för barnfamiljerna
i deras svåra läge och att de
borde kompenseras för dyrtiden. Därigenom
fick nog barnfamiljerna och
även andra människor den uppfattningen,
att det var på tiden, att riksdagen
fattade ett beslut om att barnbidragen
skulle höjas. När dessa familjer nu får
reda på att förslag inte är att vänta
under 1956 års riksdag och att ett beslut
senare är beroende av det statsfinansiella
utrymmet, kommer säkert

många att misströsta på grund av den
långa väntan på ett förslag.

Det är ingen nyhet hurusom de allmänna
barnbidragen har mistat sitt värde
år efter år, allteftersom penningvärdet
har försämrats. Det blir dyrare och
dyrare för varje dag att leva, och att
denna dyrtid framför allt drabbar barnfamiljerna
är ett faktum.

1954 års familjeutredning påvisar också
att skulle barnbidragen kompenseras
för penningvärdeförsämringen, skulle
de höjas från nu 290 kronor om året
till 400 kronor. Och skulle de höjas för
att ha samma utjämnande effekt som
1947 skulle de höjas till 480 kronor om
året.

När man vet detta, statsrådet Lindström,
anser jag för min del, att det
t. o. m. ginge^ att framlägga åtminstone
ett provisoriskt förslag i frågan för att
hjälpa barnfamiljerna.

Det talas så mycket om det statsfinansiella
läget. Tänk då, om vi skulle tänka
litet på barnfamiljernas finanser, som
jag vet är mer än bekymmersamma på
många håll. Sina skyldigheter till samhället
i form av skatt får dessa familjer
ikläda sig utan att knorra, även om
många anser sig blivit lurade på den
punkten. Tidigare betalade barnfamiljerna
ingen eller obetydlig statsskatt.
Nu betalar de betydande belopp även i
statsskatt. Detta skulle barnbidragen utjämna.
Det gör de inte nu, varför jag
anser, att detta är ett ytterligare argument
för statsrådet att på grundval av
de fakta som föreligger redan vid 1956
års riksdag förelägga riksdagen en proposition
om höjning av barnbidragen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag förstår att fru Nilsson
är missräknad på svaret. Det material
som familjeutredningen framlagt
har ju övertygat både fru Nilsson och
mig om att barnfamiljernas standard
har försämrats sedan 1948, icke absolut
i förhållande till standardens höjd just

Tisdagen den 1 november 1955 Nr 25

Svar på fråga ang. förslag till 1956 års riksdag om höjning av de allmänna barnbidragen -

1948 men relativt i förhållande till dagens
standard för flertalet av dem som
inte har barn att försörja. Detta gäller
speciellt flerbarnsfamiljerna och de
ofullständiga familjerna, där en ensam
mor drar hela lasset. Det är även enligt
min mening en angelägen sak att snarast
möjligt försöka något utjämna klyftorna
i levnadsstandard mellan särskilt
de 8 procent av vår vuxna befolkning,
som försörjer hela 38 procent av alla
barn under 16 år, och de stora befolkningsgrupper
som, fastän utan egna
barn, är beroende av återväxten i barnen
för sin vård och försörjning på
ålderdomen. Men »snarast möjligt» är
ju ett både tekniskt, ekonomiskt och
politiskt problem. Jag upprepar, att familjeutredningen
inte har framlagt några
förslag utan bara ett antal alternativ
för upprustning av familjepolitiken i
allmänhet och barnbidragen i synnerhet.
Vilket eller vilka av dessa alternativ
är bäst? Hur konstruera tekniskt ett
familjestöd, som ger maximum av bistånd
till dem som bäst behöver det
inom ramen för de penninganslag som
kan komma att stå till förfogande? Remissinstanserna
måste först få säga vad
de tycker. Om man skall döma av presskommentarerna
efter publiceringen av
familjeutredningens betänkande ■— och
jag har studerat dem noga och försökt
analysera dem — finns det bara en
mening om behovet av en aktiv familjepolitik.
Men den väg man vill beträda
för en aktiv familjepolitik finns det
många meningar om. Det gäller emellertid
att finna den väg eller de vägar,
som en politisk majoritet är beredd att
stödja. I det syftet behövs det inte bara
upplysning om hur barnfamiljerna lever
och har det, vilket familjeutredningen
givit, utan också, att fakta härom
dels sprides och dels diskuteras tillräckligt
för att få opinionen att mogna
för de försakelser, som en upprustad
familjepolitik kan komma alt betyda
för oss alla i egenskap av skattebetalare.

Fördelningen av barnkostnaderna går
ju över skattepolitiken. Bidrag och rabatter
m. m. måste betalas med pengar,
som vi tar ut skattevägen. Om nu våra
politiska partier håller fast vid kravet
på en allmän skattesänkning och vi samtidigt
skall klara upp några hundra miljoner
i jordbruksförluster efter en rekordtorr
sommar plus en rad andra
svårigheter att få rätsida på, så förstår
nog fru Nilsson lika väl som jag, att
man ännu får hålla öppet vid vilken
tidpunkt man kan förstärka barnbidragen.
Under tiden får väl vi, som menar,
att barnfamiljerna nu bör stå i tur för
ökad social omvårdnad, försöka vinna
den allmänna opinionen för vår övertygelse.

Fri! NILSSON (k):

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet för hennes positiva
inställning till dessa problem. Det gläder
mig mycket att hon och jag har
samma uppfattning i denna fråga.

Jag hoppas också att, som jag lovade,
statsrådet från kvinnorna ute i landet
skall få allt det stöd hon behöver för
att lyckas i sina strävanden att hjälpa
barnfamiljerna. Det är klart att många
och stora utgifter därvid möter, men
det finns medel att ta av, och jag hoppas
därför att statsrådet skall komma
att hävda sig gott, när det gäller fördelningen
av de pengar som finns. Vi
kanske kan pruta något på utgifterna
för upprustningen och i stället ge litet
mera till barnfamiljerna.

överläggningen var härmed slutad.

§ 0

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 204, angående bestridande av ytterligare
kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i
Korea, och

Nr 25

Tisdagen den 1 november 1955

Interpellation ang. åtgärder för att påskynda atomkraftens fredliga utnyttjande som
energikälla för industri m. m.

nr 206, angående anslag för tillverkning
av polioympämne m. m.

Föredrogs för remiss till utskott den
på kammarens bord liggande motionen
nr 692, av herr Hseggblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 203, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare m. in.; och anförde
därvid

Herr H^GGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber å egna och
medmotionärernas vägnar att få återkalla
vår motion nr 11:692, eftersom
det är ifrågasatt om den är så formulerad,
att den kan väckas i anslutning
till Kungl. Maj:ts proposition nr 203
vid höstriksdagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

Härefter föredrogs och remitterades
till jordbruksutskottet motionen nr 693,
av herr Larsson i Hedenäset m. fl.

§ 8

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
i anledning av nykterhetsvårdens
otillräckliga resurser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Ericsson i Näs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Hjalmar Nilson
angående höjning av investeringsramen
för det statliga vägbyggandet under
år 1956, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående storflygplatsen
vid Halmsjön.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet Hjalmar
Nilson angående vidtagande av
åtgärder för förhindrande av trafikolyckor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående kontrollstyrelsens
tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Interpellation ang. åtgärder för att påskynda
atomkraftens fredliga utnyttjande

som energikälla för industri m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som anförde:

Herr talman! Atomkraftens fredliga
utnyttjande står i förgrunden i alla länder
efter den internationella atomkonferensen
i Genéve. Tidigare hette det

Tisdagen den 1 november 1955

Nr 25

Interpellation ang. åtgärder för att påskynda
energikälla för industri m. m.

bland Sveriges och andra länders experter,
att atomkraften knappast kunde
ekonomiskt exploateras för industrien
och liknande ändamål på årtionden.
Sedan det första atomkraftverket i världen
byggts i Sovjetunionen och det tidigare
hemlighetsmakeriet brutits vid
vetenskapsmännens möte i Geneve, har
man i många länder påskyndat planerna
för utnyttjande av atomkraften för
den industriella kraftförsörjningen. En
allt starkare folkopinion kräver förbud
mot atomvapnen men maximalt utnyttjande
av atomkraften för fredligt bruk.

Även för Sverige betyder atomkraften
en revolutionerande förändring i
våra kraftförsörjningsfrågor. Den snabbt
stegrade energiförbrukningen nödvändiggör
omedelbara åtgärder för att påskynda
atomkraftens fredliga utnyttjande
även i vårt land. I Köpenhamn beslöts
att de nordiska länderna skulle
driva gemensamma forskningar och experiment.
Men dessutom borde enligt
vår mening särskilda åtgärder till för
planering och byggen av svenska atomkraftverk.
Även för medicinen, jordbruket
och på många andra områden
får kärnforskningens resultat enorm betydelse.
För allt detta behövs en teknisk
och vetenskaplig kader, som ännu
inte kan vara tillgänglig. Eftersläpningen
i universitetens och högskolornas utbyggnad
och modernisering har haft
allvarliga verkningar även på detta område.
Tekniska högskolans rektor förklarade
nyligen, att det redan nu finns
ett underskott på ettusen civilingenjörer
och att till den högre naturvetenskapliga
utbildningen var portarna för
trånga och möjligheterna för små redan
före atomåldern.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till hans excellens herr
statsministern få rikta följande interpellation
:

Vilka åtgärder överväger regeringen
för att påskynda atomkraftens fredliga
utnyttjande som väsentlig energikälla

atomkraftens fredliga utnyttjande som

för industrien, samfärdseln, jordbruket,
medicinen o. s. v., för att tillgodose det
trängande behovet av tekniska och vetenskapliga
kadrer och för att skyndsamt
utbilda ett större antal civilingenjörer,
fysiker och kemister?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 205, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1956,
m. m.,

nr 207, med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft,

nr 208, angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m.,

nr 209, angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.,
nr 210, med förslag till lag om ny
lydelse av övergångsbestämmelsen till
lagen den 5 april 1946 (nr 130) om
ändrad lydelse av 18, 20 och 23 §§
epidemilagen den 19 juni 1919 (nr
443) och

nr 211, angående Sveriges anslutning
till konventionen rörande bildandet av
EUROFIMA, europeiskt bolag för finansiering
av järnvägsmateriel, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 694, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 202, angående godkännande av beslut
om uttagande av särskild tullavgift
för vissa varuslag,

nr 695, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 203, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare m. in.,

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

nr 696, av herr Ericsson i Näs, angående
stödlån åt vissa fiskare, som lidit
förluster till följd av stormskador å
fiskredskap under hösten 1955, samt
nr 697, av herr Hxggblom m. fl., angående
stödlån åt vissa fiskare, som lidit
förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten 1955.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.37.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 2 november

Kl. 10.00

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att fröken Gunnel Olsson på grund
av sjukdom är oförmögen till tjänstgöring
under tiden 1 nov.—5 nov. 1955,
intygar

Åkersberga den 1 nov. 1955

Johan Liljenberg
prov.-läk.

Kammaren beviljade fröken Olsson
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 1 till och med den 5 innevarande
månad.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1955 den 1 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen utse
en fullmäktig i riksgäldskontoret efter
herr Per Sigurd Lindholm, som den
12 september 1955 frånträtt sitt uppdrag
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret,
jämte en suppleant; och befunnos
efter valets slut hava blivit utsedda till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1954—1957:
herr Andersson,

Gösta Ludvig, ledamot
av andra kammaren
............ med 48 röster;

suppleant för herr Andersson, G. L.:
herr Netzén, K. Gösta,
ledamot av andra
kammaren ........ med 48 röster.

Adolv Olsson Gustaf Elofsson

O. Malmborg Ernst Wehtje

Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.

§ 3.

Vid remiss av propositionen nr 205

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vi -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

lande proposition nr 205, med förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1956, m. m.; och anförde därvid:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag utgår från att oppositionen
har välgrundad anledning att
fråga sig, huruvida bytet på finansministerposten
också innebär en ny ekonomisk
politik. För att i någon mån rationalisera
dagens debatt och lämna besked
på den punkten har jag tillåtit mig
att inleda diskussionen här i dag.

Det kan vara lämpligt att först summera
verkningarna av de olika slags
åtgärder, som riksdagen under vårsessionen
fann för gott att besluta. Jag tror
att en sådan summering är så mycket
mer på sin plats som besluten då åtföljdes
av dystra spådomar och energiska
föreställningar från oppositionens
sida — spådomar, som hade karaktären
av olyckskorpars kraxande, och
föreställningar, vilkas innehåll kort och
gott byggdes upp på tesen om åtgärdernas
obehövlighet eller deras olyckliga
inriktning.

Ser vi i dag på verkningarna, så finner
vi att en uppskattning av industriproduktionen
under 1955 i förhållande
till föregående års siffror visar en stegring,
som beräknas till 9 procent för kapitalvaruindustrien
och 2 procent för
konsumtionsvaruindustrien. Den totala
industriproduktionen ligger för första
halvåret 1955 6 procent högre än för
motsvarande halvår 1954.

Resultatet måste betraktas som fullt
tillfredsställande och betingas självfallet
av att här i landet drivits en politik,
vilken givit utrymme för de investeringar,
som nu utgör en stabil grund
för cn utvecklingsduglig industri. Speciellt
glädjande är att denna starka uppgång
kan avläsas på de kapitalproducerande
och exportbctonade områdena
— således ett gott betyg åt svensk industri
även vid cn internationell jämförelse
och i kampen om världsmarkna -

Vid remiss av propositionen nr 205

derna. Mot bakgrunden av vad vi trodde
och hoppades i början på år 1955 har
industriproduktionen utvecklat sig bättre
än vi beräknade.

Det är ett av alla känt faktum, att nationens
välstånd står och faller med
våra möjligheter till vidare utveckling
och förnyelse av produktionsapparaten.
Investeringarnas nyckelroll i framåtskridandet
är här oomtvistad. Enligt
konjunkturinstitutet beräknas den totala
privata bruttoinvesteringen under
1955 ha ökat i förhållande till 1954 med
5 5 6 procent. Även här har utvecklingen
varit förmånligare än vad vi i nationalbudgetens
prognos vågade förvänta
oss. Investeringarna har således väl hävdat
sig i dragkampen med konsumtionen.

De offentliga investeringarna har mot
bakgrunden av det ekonomiska livets
höga temperatur icke tillåtits expandera
över av riksdagen angivna ramar.
Snarare torde en av läget nödvändiggjord
försiktighet ha medfört, att det
allmännas efterfrågan på arbetskraft
och investeringsvaror legat något under
de uppdragna ramarna. Självfallet
bär vi inte undgått kritik genom den
visade återhållsamheten på den statliga
sidan. Statens verksamhet — vare sig
det gäller utbyggnad av vattenfall och
vägar eller tillverkning av telefonapparater
och järnvägsvagnar — har en så
central betydelse för samhällets funktioner,
att en återhållsamhet här av allmänheten
uppfattas precis på samma
sätt som en återhållsamhet inom den
privata sektorn.

Denna aktivitet har pressat våra resurser
till det yttersta. Arbetskraften
har varit helt utnyttjad. En viss arbetslöshet
under februari, mars och april
bland byggnadsarbetarna, betingad av
det faktum att vi inte helt kan utjämna
säsongväxlingarna för byggnadsindustrien,
förändrar inte bilden av synnerligen
hög sysselsättning. Jag tror man
kan uttrycka det så, att vi med vissa
svårigheter har klarat arbetskraftför -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

sörjningen men att ett överslag till
bristläge i fråga om arbetskraften har
legat närmare till än ett överslag till
sysselsättningssvårigheter.

Vad konsumtionen beträffar beräknas
i konjunkturrapporten en stegring
med 4 å 5 procent under 1955 i förhållande
till föregående år. Håller detta
antagande, får innevarande år räknas
till de bättre när det gäller standardförbättringar.
Jag gör i detta avseende undantag
för jordbruket, som fått beskåda
den dystra baksidan av en rekordfin semestersommar.

Den inkomstlyftning, som svenska
folket beviljat sig under 1955, har emellertid
icke på alla områden rymts inom
marginalerna för rationaliserings- och
produktivitetsförbättringen, varför en
prisstegring blivit ofrånkomlig. Den var
i och för sig förutsedd men torde av
kända skäl bli något högre än vad våra
prognoser redovisade.

Vår handel med utlandet, vars saldo
vi avläser i betalningsbalansen, har under
året präglats av en stark ökning på
såväl import- som exportsidan. Handelsoch
industrikommissionen räknar i sin
septemberprognos med en uppgång i
importen under året på 9 procent och
en uppgång i exporten med cirka 6
procent. Självfallet är den prognosen
osäker. Bland annat visar utrikeshandelns
saldo under september månad ett
oväntat högt importöverskott. Detta visar
klart och otvetydigt, att övertrycket
i vår samhällsekonomi sannerligen inte
är ett passerat skede. Valutareservens
relativt tillfredsställande utveckling har
förmodligen sin förklaring i vissa förskjutningar
i betalningsströmmarna,
sammanhängande med kreditgivningen
över våra gränser, och ger därför en
något för gynnsam bild av betalningsbalansen.
Tyvärr torde det vara realistiskt
att räkna med att vi i förhållande
till utlandet under 1955 köper för 200
å 300 miljoner mer än vi säljer och tjänar
in på frakter och följaktligen i detta
avseende lever över våra tillgångar.

Denna bild av läget och denna summering
av ekonomiska data, som jag
här tillåtit mig inleda mitt anförande
med, ger således ett totalintryck av
ovanligt hög aktivitet i vårt ekonomiska
liv, en aktivitet som tar sig uttryck i
stark efterfrågan på både konsumtionsoch
investeringssidan. Sysselsättningen
är på topp, avsättningsförhållandena
goda. Våra önskemål, som tar sig uttryck
i ytterligare expansion för både
konsumtion och investering och inom
både privat och offentlig sektor, är
klart dokumenterade.

Detta läge får också betraktas mot
bakgrunden av vad som åtgjorts från
regeringens och riksdagens sida av kontraktiv
natur under den gångna tiden
av 1955. Jag erinrar om den allmänna
investeringsavgiften om 12 procent på
bruttoinvesteringar och den 10-procentiga
bilaccisen som gällt under året.
Jag erinrar om de skärpta reglerna för
avskrivningar och lagervärderingar,
som visserligen inte får sin verkan annat
än gradvis men som självfallet ändå
måste ha sin dämpande effekt för den
företagare, för vilken årets investeringar
är en första etapp av ett större investeringsprogram.
Jag erinrar om den
skärpta bolagsbeskattningen, som fick
sin direkta verkan från och med september
månad i år i samband med bolagens
ökade preliminärskattebetalning.
Jag kan här också erinra om det statssubventionerade
premiesparandet, som
satts in som ett försök att dämpa efterfrågan
för dagen och ge investeringsmöjligheter
för framtiden. Och jag vill
slutligen erinra om de finanspolitiska
åtgärder, som i innevarande års budget
tar sig uttryck i ett minimum av upplåningsbehov
för det allmännas räkning
och allra sist om de penningpolitiska
åtgärder i form av kreditåtstramning
och dyrare pengar i en av åtstramningspolitiken
betingad räntehöjning. I trots
av alla dessa åtgärder visar läget för dagen
en bild, där våra ansträngningar
fortfarande får inrikta sig på ett för -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

svar mot de smygande inflationstendenserna.

Jag tillåter mig att dokumentera dagens
ansträngda läge med ytterligare
några exempel. Riskerna för prisstegringar
utifrån är långt ifrån obefintliga.
Vi kan iaktta detta på sådana för vårt
folkhushåll så avgörande varuområden
som järn och stål och bränsle. Den balanserande
faktorn i råvarupriserna,
som man internationellt kan räkna med,
nämligen de goda skördarna ute i världen
och vissa prissättningar på jordbruksprodukter,
får av kända skäl inte
någon inverkan på vår prisnivå, i varje
fall inte under detta och närmast
framför liggande år.

De inflationsdrivande krafterna bekämpas
visserligen energiskt också
utanför våra gränser, men just graden
och omfattningen av dessa ingripanden
är likaledes ett uttryck för hur allvarligt
man uppfattar läget. Låt mig
som sammanfattning säga, att någon direkt
hjälp utifrån i dämpande riktning
genom sänkta råvara- eller importpriser
bör vi försiktigtvis inte räkna med,
då vi inrättar oss för den närmaste
framtiden.

Inom vårt eget land är investeringsönskemålen
fortfarande starkt uppdrivna.
Inneliggande ansökningar om byggnadstillstånd
omfattade den 1 oktober
1955 sammanlagt 3 800 miljoner kronor
mot 2 500 miljoner kronor för ett år sedan.
Trycket är således mer än 1 000
miljoner större i höst än för ett år sedan.
Fördelningen av önskemålen kan
också ha sitt intresse. Anspråken på bostadssektorn
ligger 700 miljoner högre
i år än i fjol. På industrisidan är anspråken
440 miljoner mot 270 miljoner
för ett år sedan. I fråga om vägar, gator,
vatten och avlopp är kraven nu
41G miljoner mot 240 miljoner 1954.
När vi sedan avläser den allmänna sektorns
krav på byggnadsinvesteringar
ger också detta skäl till allvarlig eftertanke.
För sjukvårdens område begär
man att under 1956 få bygga för 435

Vid remiss av propositionen nr 205

miljoner, medan tillståndsgivningen innevarande
år omfattat 80 miljoner. Skolornas
önskemål överstiger 500 miljoner
för 1956, medan vi för närvarande
kostar på oss 210 miljoner. Försvaret
reser krav på 180 miljoner i stället för
den nuvarande årstilldelningen på 70
miljoner. Alla dessa krav är icke enbart
ett resultat av önsketänkande, utan med
skärpa betecknas de från ansvariga
myndigheters sida som oundgängligen
nödvändiga investeringar. Som bekant
regleras endast hälften av våra byggnadsinvesteringar
via byggnadsregleringen,
från vilken dessa exempel är
tagna. Intet talar för att behoven och
expansionslusten inom den andra hälften
av investeringsområdet, d. v. s. den
fria sektorn, företer drag av väsentligt
annorlunda karaktär.

Inför denna stormflod av investeringsönskemål
ger sig omedelbart frågan:
Har vi ett sparande som ger oss
en chans att svälja ökade investeringar?
Jag utgår ifrån att vi icke behöver diskutera
önskvärdheten av ett ökat bostadsbyggande
mot bakgrunden av ett
så dominerande socialt problem som
bostadsbristen utgör. Vi behöver inte
tvista om behovet av en upprustning
på sjukvårdens område mot bakgrunden
av förhållandena på våra sinnessjukhus.
Med dagens aktuella läge på
skolfronten behöver vi inte öda tid på
att övertyga varandra om behovet av
lärosalar, yrkesskolor och en förstärkning
av den högre utbildningens resurser.
Vi är allesammans också fullt på
det klara med industrirationaliseringens
betydelse för folkhushållet nu och
i framtiden. Man kommer vid sådana
överväganden ständigt tillbaka till frågan:
Sparar vi för litet för framtiden?
Investerar vi för litet? Konsumerar vi
lättsinnigt för mycket i ögonblicket?

Vi räknar som bekant i dag med en
bruttoinvestering om 30 procent av nationalprodukten,
en enligt vårt sätt att
räkna i och för sig ganska tillfredsställande
siffra med hänsyn till att siffran

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

före kriget stannade vid 25 procent.
Utvecklingen under efterkrigstiden visar
ett klart plus för investeringssidan.
En ökning av bruttonationalprodukten
om genomsnittligt cirka 4 procent per
år har fördelats på så sätt att vi kunnat
räkna med en G-procentig investeringsökning
årligen, medan under samma
tid konsumtionen fått nöja sig med
3,5 procent.

Man kommer således fram till att investeringarna
icke spelat rollen av
strykpojke under den gångna 1 O-årsperioden.
Investeringarna utslagna per
capita visar vid en internationell jämförelse
ett för vårt land hedrande resultat.
I Europa är det endast Norge
som ligger före oss, då vi däremot visar
en högre investerir.gskvot än sådana
avancerade och progessivt inställda
länder som England och Västtyskland.
En jämförelse enligt samma statistiska
källa — Europakommissionen för ekonomiskt
samarbete — visar att vårt
land i fråga om produktion, räknat i
dollar per invånare, ligger främst, vilket
väl också kan tas som ett uttryck
för att investeringssidan icke satts på
svältkost. Nu gör jag alla reservationer
för de eventuella felkällor som kan ligga
i liknande internationella jämförelser.
Personligen tillhör jag inte dem
som betraktar dessa statistiska sammanställningar
som altartalvor med Skriftens
ord, men jag vågar ändå som ett
allmänt omdöme, grundat på detta material,
hävda att allt tal om investeringsfientlig
politik från regeringens
och riksdagsmajoritetens sida är falskt
vittnesbörd mot nästan.

Håller man emellertid dessa siffermässigt
dokumenterade exempel i minnet,
så tror jag det är orealistiskt att
räkna med att vi snabbt skulle kunna
göra omfördelningar från konsumtionstill
investeringssidan för att därmed gå
till mötes alla de önskemål av privat
och offentlig investeringsnatur som
för dagen anmäler sig. Man får inte
heller tappa bort den synpunkten att

konsumtion och investering har sitt
logiska sammanhang. Får inte konsumtionen
sitt, försvinner mycket av drivkraften
till investeringar. Våra anspråk
på bostäder, skolor och utbildningsanstalter,
sjukhus in. m. — för att nu bara
ta några exempel — är direkta spegelbilder
och reflexverkningar av ökad
konsumtion, d. v. s. ökad standard och
välståndsstegring. Jag tillåter mig ha
den personliga uppfattningen, att om
vi kan bibehålla den utvecklingstakt på
investeringssidan, som kännetecknat
efterkrigstiden, är det ungefär vad som
ligger inom de praktiska möjligheternas
ram. Gjorda försök till ytterligare
preferenser åt investeringarna på konsumtionens
bekostnad, då det frivilliga
sparandet inte räcker till som underlag,
har energiskt motarbetats från oppositionens
sida. Att propagera för
ökade investeringar utan inskränkningar
på konsumtionssidan har inte med
realpolitik att skaffa utan hör hemma
i de partitaktiska spekulationernas diversehandel.

Vi kan således inte ställa i utsikt ett
snabbare ökat utrymme på investeringssidan
och samtidigt öka konsumtionen
i den takt vi varit vana vid utan att
spränga ramen för våra resurser. En
överansträngning med alla dess negativa
verkningar blir följden. Så länge
efterfrågan är så stark som i dagens
läge måste följaktligen spärrarna sättas
in, även om dessa spärrar tar sig uttryck
i propositioner om förlängning
av investeringsavgiften, om bibehållen
byggnadsreglering och fortsatt kreditåtstramning.

Men å andra sidan får konsumtionen
inte ta mer av produktionsresultatet
än vad den för närvarande gör. När
denna konsumtion, som under senare
år i så påtaglig utsträckning riktat sig
mot varor med starka återverkningar
på vår betalningsbalans, kan ganska
betydande påfrestningar i vår valutaställning
uppstå. Bilismens explosionsartade
ansvällning med vad det medför

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

av anspråk på vår ekonomi är här ett
talande exempel. Bilismens konto i form
av nyanskaffningar, driftkostnader,
följdinvesteringar i garagebyggen, service-
och reparationsverkstäder, ombyggnad
av trafikleder m. m., har beräknats
uppgå till ca 4 000 miljoner årligen.
Man må vara aldrig så fanatisk
bilentusiast, dylika tal stämmer ändå
till eftertanke. Om man därtill konstaterar,
att vi måste ut på andra sidan
oceanerna för att finna en högre biltäthet
än vår, och vidare att vi, trots bilaccisens
bromsande effekt, nyanskaffar
i en takt som bör ge oss möjlighet att
i en snar framtid trängas i den absoluta
toppen bland bilägande nationer,
då är en prolongation av den tioprocentiga
bilaccisen för nästkommande
år väl motiverad. — I förbigående ger
denna åtgärd också möjlighet till en
ny fotograferings- och handskakningsceremoni
mellan oppositionsledarna
och dem som under fjolåret på riksdagshusplanen
presenterade sig som företrädare
för det bilägande Sverige, således
en välkommen politisk poäng för
herrar Ohlin och Hjalmarson.

Om jag emellertid ser bort från den
speciella konsumtionsefterfrågan på bilar
och bedömer läget mer i allmänhet,
kan jag konstatera, att vi här brottas
med problemet att konsumtionen på
samma sätt som det som nyss anförts i
fråga om investeringarna under högkonjunktur
och full sysselsättning ständigt
tenderar till överslag. När vi alla utgår
från våra önskemål och våra behov såsom
vi själva uppfattar dem, ligger risken
alltid nära till hands att vi allesammans
sammanlagt önskar för mycket.
Nu ligger det inte i den mänskliga
naturen att avstå från tillfällen och
chanser som bjuds, det må vara på löncfronten
eller på prisfronten. Det enda
korrektivet är därför att samhället med
de medel, som står det till buds av både
reell och psykologisk innebörd, dämpar
ned såväl förutsättningar som förviint -

Yid remiss av propositionen nr 205

ningar, då dessa går utanför de reala
möjligheternas ram.

Dessa medel har vi använt under
1955. Det var medel av finanspolitisk
och penningpolitisk karaktär, och, om
vi får lita på konjunkturrapporten, med
gott resultat. Möjligen skulle medlens
bibehållande enligt konjunkturrapporten
längre fram ha sådan kontraktiv effekt,
att konjunkturbilden kan visa sig
annorlunda än vad vi ser och känner
just nu.

Författarna uttrycker sig emellertid
försiktigt på den punkten, och för min
egen del tror jag försiktigheten här är
på sin plats. Jag tror att erfarenheten
lärt oss, att det är lättare att ta bort
en bromsspak ur ett maskineri där den
inte längre behövs än att i den politiska
snickarverkstan tillverka en ny och sätta
dit den, om så erfordras.Jag vill varna
för att dra ut bromsspaken för tidigt.
Min kollega i England, Mr Butler —
självfallet utan alla jämförelser i övrigt
— har under sista halvåret nogsamt och
pinsamt fått inregistrera lärdomar om
detta.

Vi har nu, ärade kammarledamöter,
att möta en tid med stora spänningar i
vår ekonomi. Tillåt mig att hoppas på
att den vitamininjektion, som en soldränkt
sommar bör ha givit svenska
folket, också har gett motståndskraft att
bära över solsommarens ekonomiska
skuggsida. Jordbrukets räkning har presenterats
i dagarna. Den kan — det är
mänskligt — omedelbart utlösa känslor
av irritation och kompensationstänkande.
En sommar, där regnmolnen är
bannlysta, får också sina konsekvenser
för våra vattenmagasin. Vad detta kan
ha för negativa konsekvenser för den
svenska produktionen kan väl inte i
dag avläsas, men att verkningarna härav
kan komma att kännas bör vi realistiskt
räkna med. De förluster för folkhushållet,
som 1955 års ur semestersynpunkt
idealbetonade väder inneburit för
jordbruksnäringen ocli elförsörjningen,

2 — Andra kammarens protokoll 195!). Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

kan vi icke inkomst- och lönekompensera
omedelbart. Vi får ta dessa förluster
som solidariskt ansvariga medborgare
i förhoppning och förvissning om
att de är av övergående natur och sträva
efter att förlustbördan blir rättvist
fördelad. Det finns emellertid ingen anledning
att överdimensionera svårigheterna.
Folkhushållets resurser är på det
hela taget oanfrätta. Om vi slipper de
negativa verkningar, som skulle uppkomma
om vi i ovist nit försöker göra
mer än vi orkar med, ger framtiden
även utrymme för fortsatta framsteg.
Ansvaret för att så sker delar vi alla,
regeringen och riksdagen, som har att
ställa sig bakom en politik i återhållsamhetens
tecken, betingad av dagsläget,
de stora intresseorganisationerna
genom att konstatera det fåfänga och
för deras medlemmar direkt ofördelaktiga
i att försöka jaga standardförbättringar
utanför det möjligas gränser och
de penningvårdande myndigheterna genom
att envetet driva en politik, präglad
av knapphetens trista verklighet, så
länge termometern i samhället visar
symptom på feber. Fn sådan politik ger,
herr talman, föga till övers för taktik
och publikfrieri. Det senare är också
av underordnad betydelse, då vi nu
skall ta itu med de stora samhällsekonomiska
problem vi i dag har framför
oss.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det kan kanske tillåtas
mig att rikta ett välkommen till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
i hans nya ämbete. Bakom
detta välkommen ligger dock inte någon
livlig förhoppning om en ny politik,
vilket herr statsrådet själv trodde
att vi måhända väntat oss. Nej, vi anser
oss ha grundad anledning att räkna
med att det inte blir någon ny politik,
och på den punkten gav väl finansministerns
anförande ett ganska klart
besked. Den som möjligen varit mera
optimistisk än jag och hoppats, att fi -

nansministern skulle anslå nya tongångar,
innebärande mera bruk av uppmuntran
när det gäller att lösa de samhällsekonomiska
problemen och mindre lust
att reglera och centraldirigera, har av det
anförande vi nu lyssnat till fått ganska
klart för sig, att det i dessa avseenden
blir i stort sett så som det hittills har
varit.

Efter de senaste veckornas debatt
kring jordbrukspolitiken hade man måhända
väntat ett besked från finansministern.
Jag tänker på den skattesänkning
som regeringen så emfatiskt lovat
oss till nästa år. På den punkten teg
finansministern, men det är ju möjligt,
att kammaren längre fram i dag kan få
besked om huruvida regeringen står
fast vid löftet. Finansministerns tonfall
kunde möjligen ge upphov till en tveksamhet
om regeringens inställning, som
man inte kände innan han yttrade sig.

Jag sade, att jag för min del inte haft
några förhoppningar om en ny politik.
Vad jag hoppats kan jag kanske med
talmannens tillstånd få uttrycka mycket
kort. Det har egentligen varit två
saker: litet bättre humör från chefens
för finansdepartementet sida under debatterna
och lite större vilja att återvända
till traditionerna från tiden före
1949, genom att kritisera oppositionens
ståndpunkter sådana de verkligen varit
i stället för att framställa dem på ett
helt annat sätt. Tyvärr var i stället,
vilket jag strax skall återkomma till,
finansministerns sätt att referera folkpartiets
ståndpunkt från i våras mycket
fantasifyllt.

Herr talman! Innan jag återkommer
till detta, skulle jag liksom finansministern
nyss vilja göra en hastig återblick
på perioden efter kriget. Sedan riksdagen
sist var samlad har den socialdemokratiska
regeringen firat tioårsjubileum.
Det finns visserligen numera
bondeförbundare i den också, men det
bär naturligtvis inte hindrat att jubileet
har firats. Det är naturligt att det som
vid andra jubileer hållits en hel del

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

tal till festföremålet. Det avvikande från
vanliga ritualen har bär varit, att festföremålet
självt hållit de mest uppmärksammade
hyllningstalen. Det tema som
behandlats har varit att den ekonomiska
utvecklingen har varit gynnsam.
Man har gjort många jämförelser
med andra länder. Därvid har man
emellertid icke alls eller bara i förbigående
nämnt, att Sverige inte deltog
i kriget, medan detta för andra länder
varit ett allvarligt handikap. Man har
snuddat lätt vid de gynnsamma konjunkturerna
för den svenska exportindustrien
till skillnad från vissa andra
länders sämre förutsättningar. Nåja,
herr talman, alla regeringar har väl
vissa tendenser att ta äran åt sig av det
som går bra, och alla oppositionspartier
ställer sig kritiska till detta. Jag
skulle här kunna hänvisa till England,
där rollerna är omkastade och där
labouroppositionen mycket intensivt
bekämpar föreställningen, att den gynnsamma
utvecklingen 1951—55 skulle
bero på regeringen.

Om man vill göra en rättvis bedömning
i dessa avseenden måste man beakta
att de ekonomiska förutsättningarna
har varit mycket olika i olika
länder. Låt oss t. ex. jämföra Danmark
och Sverige. Det danska näringslivet
är beroende av export av jordbruksprodukter,
på vilka priserna varit ganska
ogynnsamma. I Sverige har vi en
export av skogsprodukter, malm och
järn till goda priser. Ingenting skulle
vara mera upprörande orättvist än om
man vid internationella jämförelser
sade, att nationalinkomsten i Danmark
stigit mindre än i Sverige, emedan vår
regering varit duktigare. Sådana jämförelser
överflödar emellertid, och sådana
låg även bakom herr Strängs uttalande
nyligen rörande investeringarna.
Vi kanske är överens om, att förutsättningarna
för Sveriges ekonomiska
liv varit sällsynt gynnsamma efter kriget
och att produktionen har stigit
starkt. Vi hade redan före kriget en

Vid remiss av propositionen nr 205

relativt hög standard, och det är naturligt
att vi, som undgått kriget, har kunnat
hinna ett stycke längre fram än
många andra nationer.

Finansministern vidrörde nyss att vi
hade — som han sade -— en relativt
hög sparkvot, en investeringskvot på
30 procent av bruttonationalprodukten.
Det var endast Norge som kunde uppvisa
en högre procent i Västeuropa,
sade han. Ja, herr finansminister, skulle
det inte vara bättre — om man nu vill
ge svenska folket ett riktigt intryck av
förhållandena — om vi övergick till att
använda de beräkningsmetoder som utlandet
begagnar vid de internationella
jämförelserna? Förre finansministern
Sköld har i sin skrift på den punkten
verkligen gjort en riktig redovisning.

I så fall blir bruttoinvesteringen i Sverige
inte 30 procent utan 21 procent.

Jag skulle önska att herr finansministern
sett det lilla minspel, sots. jag i
somras kunde iaktta när jag var nere
i Geneve och talade med några experter.
De talade om svenskarnas insisterande
på att ha sin egen beräkningsmetod.
Låt oss därför utgå från 21 procent.
Dessa 21 procent innefattar vidare,
herr finansminister, alla avskrivningar
— bostadshusen har förslitits
och reparerats in. m. sådana saker. Detta
är ju inte något sparande! Om Ni, herr
finansminister, ville uttrycka Er så, att
svenska folket förstår vad Ni menar
med sparande, då hemställer jag för
min del vördsamt att vi talar om nettosparandet.
Då är vi nere vid en procentsiffra
av storleksordningen 10 eller
12. Det ger en annan bild än detta upprepande
av ungefär 30 procent, precis
som om svenska folket nu hade en oerhört
hög sparkvot.

AU vi kommit så pass högt som vi nu
gjort beror naturligtvis till icke ringa
del på att företagssparandet efter kriget
varit mycket stort. Det är detta som
regeringen nu på olika vägar reducerar
så mycket, alt det inte vore ogrundat
att räkna med att företagssparandet

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

här i landet kan komma att bli endast
omkring hälften så stort som det var
för ett eller annat år sedan. Såsom bidrag
till lösningen av de problem, som
finansministern drog upp, nämligen att
finna plats för alla viktiga investeringar,
tycker jag nog att det framstår som
en smula egendomligt att på olika vägar
•— genom ändrade avskrivningsregler,
genom extraordinärt höjande av bolagsskatten
o. s. v. — försöka reducera företagssparandet
med väldiga belopp.

Finansministern sade till sist något
om att vi inte kan öka vår investeringskvot.
Nej, herr finansminister, om man
kraftigt inskrider för att minska en viktig
källa till sparandet, då är det uppenbart
att slutsatsen blir denna. Men, herr
finansminister, skulle det inte vara
möjligt med en annan ekonomisk politik,
som mera konsekvent gick in för
att uppmuntra det enskilda sparandet,
att få till stånd en ökning av det frivilliga
sparandet här i landet, en ökning
av betydande omfattning. Vid växande
inkomster bör väl folk kunna spara en
större del av sin inkomst. Det har man
kunnat konstatera många gånger, och
det har — trots allt — varit fallet även
här i Sverige efter kriget, det vet vi.
Varför då vara så defaitistisk? Varför
inte fortsätta en utveckling med en växande
mängd av frivilligt sparande genom
att bedriva en politik, som mera
uppmuntrar i denna riktning än man
hittills gjort?

Herr talman! Jag sade för en stund
sedan — före denna lilla utvikning till
herr Strängs anförande —- att om man
vill bedöma hur en regering skött sitt
fögderi, då får man naturligtvis fråga
sig hur de gynnsamma ekonomiska förutsättningarna
som vi haft i Sverige
har blivit använda, hur de blivit utnyttjade
för en lösning av de konkreta
samhällsproblemen, bostadsproblemen,
skolfrågorna, och många andra ting.
Låt oss därför titta på några konkreta
sidor av den utveckling som regeringspolitiken
direkt och väsentligt påver -

kar. Har de gynnsamma förutsättningarna
använts väl? Jag tillåter mig bara
en uppräkning, herr talman.

Först penningvärdets sjunkande. Alla
vet att vi upplever en tredje engångsinflation.

Sedan har vi bostadsfrågan. I ett land
med mer än fördubblad industriproduktion
har naturligtvis även produktionen
av bostäder starkt stigit från
förkrigstiden och bristen på bostäder
försvunnit? Nej, bostadsproduktionen
är ungefär densamma som före kriget,
och vi har hundratusen bostadssökande
utan egen bostad.

Hur är det med tillgången på sjukhus?
Här råder det en allvarlig brist,
speciellt när det gäller sinnessjukvården.

Vad skolväsendet beträffar har vi en
skriande brist på skollokaler. Kommunerna
har velat bygga, men de har
inte fått göra det eftersom statens ekonomiska
politik har satt snäva ramar;
man har hänvisat till sparandets otillräcklighet.

Hur är det med tillgången på lärare,
läkare, ingenjörer etc.? Regeringen har
naturligtvis använt dessa gynnsamma
ekonomiska förutsättningar här i landet
till att ta ett krafttag så snart som
bristfenomenen började skymta? Nej,
alla vet att det har varit något mycket
slappt och slött över regeringens åtgärder
härvidlag. När oppositionspartierna
för sju år sedan motionerade om att
man skulle göra en ordentlig översikt
över behovet av arbetskraft av detta
slag för att se var man särskilt behövde
sätta in kraftåtgärder, tillsatte regeringen
efter en tid en utredning. Efter
sex år har den just avlämnat sitt betänkande.
När herr Dahlén och andra
i denna kammare har efterlyst litet
mera fart i detta arbete, har herr Sträng
svarat mycket vresigt och inte på något
sätt velat erkänna att här har behövt
sättas in mera energi. Är statsrådet
fortfarande nöjd med den arbetstakt
som har rått?

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

Vad är det som bär fattats? Jo, uppenbarligen
en realistisk bedömning,
översikt över problemen, handlingskraft
och, om jag får använda ett ord
kärt för många av herrarna på regeringsbänken,
planmässighet. Som exempel
kan jag ta försummelserna på undervisningsväsendets
område. Det är
inte en småsak att barnen inte kommer
in i de skolor och de klasser, för vilka
de är väl kvalificerade. Det är en ytterst
allvarlig brist i det svenska samhället
i dag, herr statsråd.

I socialiseringsdebatten säger ju numera
många som vill vara försiktiga,
att staten bara skall överta sådana slag
av verksamhet som enskilda har visat
sig inte kunna sköta. Om man vände
på den satsen och sade, att när inte
staten kan sköta det den håller på med,
bör man överlåta det på enskilda, då
skulle väl ledningen på många samhällsområden,
t. ex. utbyggnaden av det högre
skolväsendet, läggas över på de enskilda.
Det kan vi väl vara överens om,
om vi använder det kriterium som jag
nyss anfört.

En reflexion av den arten bör kunna
lära våra socialister åtskilligt, ty här
har man en konkret erfarenhet att bygga
på. När staten inte ens kan klara
sina egna naturliga uppgifter på ett tillfredsställande
sätt, varför då överväga
socialisering av industrier, skogar, banker
och annat sådant som emellanåt
förs på tal inom det socialdemokratiska
partiet?

Kanske svarar regeringen eller någon
socialistisk entusiast, att det är oberättigat
av mig att dra en så långtgående
slutsats. Kanske säger man att det inte
alls är något fel på socialismen därvidlag,
utan att staten kan klara sina uppgifter
mycket bättre, nämligen om man
får en skickligare regering. Det skall
bli intressant att höra, om man från socialdemokratiskt
håll möjligen vill använda
det argumentet till försvar för
det socialistiska systemet.

Jag sade att det som hade fattats var

Vid remiss av propositionen nr 205

ett samlande grepp på de offentliga investeringarna,
utbildningsfrågorna och
den ekonomiska och sociala politik,
som skulle skapa förutsättningar för investeringar
och utbildning samt medföra
en riktig avvägning mellan uppoffringar
för olika ändamål.

Vi hade för några år sedan en samordningsminister
vid namn Sköld. Jag
kan inte erinra mig att han i den kapaciteten
gjorde någon större insats, även
om man ingalunda kan bestrida att han
har gjort det på många andra platser.

Vi hade ett ekonomiskt långtidsprogram
som utarbetades år 1951. Jag
måste kalla det för ett intressant betänkande
— även om jag ingalunda accepterar
dess slutsatser — men det har
uppenbarligen inte lett till något samlat
grepp över regeringspolitiken. Regeringen
har inte gjort något försök att
få ett sådant grepp över de utvecklingsproblem
som ligger mer eller mindre
inom dess handlingssfär. Därför har
man gjort misstag, som man nog själv
beklagar, i enrum naturligtvis. Man har
inte i tid gjort klart för sig, hur viktig
en ökning av investeringsutrymmet genom
ökat frivilligt sparande är, även
om statsrådet i dag onekligen fäste stor
vikt vid investeringssynpunkterna. Det
är därför att man försummat sig på
denna punkt som man bl. a. har givit
alldeles för låg prioritet åt kravet på
penningvärdets försvar. Man har också
för litet intresserat sig för en sparuppmuntrande
skattepolitik. Man riktar
det ena dråpslaget efter det andra mot
företagssparandet. Regeringen har vidare,
som jag redan har påpekat, givit
för låg prioritet åt utbyggnaden av de
högre undervisningsinstituten, t. ex. de
där man utbildar lärare i naturvetenskap
och tekniker. Detta försvårar en
utbyggnad av skolorna och rekryteringen
av högre utbildad personal, och det
minskar tillgången på forskare och tekniker.

Vad iir det då som behövs för framtiden?
Det räcker inte med en ny eko -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

nomisk långtidsprognos och arbetskraftsutredningens
betänkande. Detta
ger en del av förutsättningarna för ett
samlat grepp, men inte mer. Uppgiften
är att välja mellan olika sätt att disponera
våra resurser, och ett val måste
grundas på en bedömning av angelägenhetsgraden
av olika uppoffringar,
inte bara pengar i statens hand, utan
uppoffringar av alla slag. Man måste
ha ordentliga prioritetsskalor för att
kunna handla rationellt. En huvudsynpunkt
blir alltså hur man skall befrämja
en snabb utveckling på de avgörande
punkterna. Man bör göra upp
sådana angelägenhets- och prioritetsskalor
i fråga om varje område för sig,
t. ex. för undervisningsväsendet, och
sedan sammanfoga dem till en samlad
översikt. Låt mig exemplifiera.

I fråga om de allmänna förutsättningarna
tillråder jag, som jag nyss antydde,
att åtgärder för penningvärdets stabilisering
och ökning av det frivilliga
sparandet flyttas upp i angelägenhetsgrad
jämfört med senare år och att man
tar konsekvenserna därav för den ekonomiska
politiken. Jag hemställer också,
att man mera inser vikten av riskbärande
kapital, ty den nya teknik som
nu håller på att komma fram kan till
fullo utnyttjas endast om företagarna
har riklig tillgång till riskbärande kapital.
Men om de har det, så kan standardhöjningen
här i landet väsentligt
och gynnsamt påverkas.

Det är vidare angeläget med en sådan
utformning av bostadspolitiken,
speciellt villkoren för de statliga krediterna
men också i fråga om andra
ting, att den verkligen uppmuntrar till
ett billigt och effektivt byggande. Koncentrera
de skickliga experterna på
detta område, så att man kan få fram
en sådan ordning.

Det är viktigt att man — inte bara
på detta område utan generellt — gör
en systematisk studie över de ekonomiska
stimulanser som skulle få till
stånd ökade insatser av det slag som

bäst behövs. Här möter man lönedifferentierings-
och lönenivelleringsproblem.
Det gäller ett val. Ju mer man
litar till ekonomisk uppmuntran, desto
mindre behöver man av tvång, desto
bättre tillgång får man på sådan arbetskraft
som behövs, låt vara att man
måste avstå från att driva en lönepolitik
i nivelleringens tecken.

Här kommer också den frågan in: År
det inte av central betydelse att tillfälle
att studera — jag tänker på studier efter
realskolexamen och på högre nivå —
ges alla ungdomar som är lämpade för
det och har lust för det, oberoende av
föräldrarnas ekonomi? Vi är väl alla
överens om att det inte kan vara mer
än ett svar på den frågan, och det är
jakande. Men då tarvas det också konsekvenser
av den uppfattningen, herr
statsråd! Jag nämner här bl. a. följande:
En stor och successiv ökning av
stipendiemöjligheterna, skattefrihet för
amortering av studielån, som gör det
mindre riskfyllt att ta sådana. Rätt till
skatteavdrag för periodiskt understöd,
när det ges till någons utbildning eller
uppfostran, i stället för en straffbeskattning
på just detta slag av periodiskt understöd.
En utökad tillgång till statliga
räntefria lån.

Även andra åtgärder kan vidtagas,
men redan detta är åtskilligt. Vi behöver
steg för steg ökade anslag till forskningen.
I procent av nationalinkomsten
är det som offras på forskning här i
landet ganska litet. Jag säger som herr
statsrådet nyss, att siffror ofta är litet
osäkra. Det har ju förekommit uppgifter
om att man på vissa andra håll, i
andra länder, offrar 2 procent av nationalinkomsten
på forskning. Det skulle
i Sverige göra 800 miljoner kronor om
året. Vi befinner oss ju ännu vid något
sådant som litet över 100 miljoner kronor,
även om jag tar forskning i ganska
vidsträckt bemärkelse. Uppskattningen
är mycket vag, men olika siffror mellan
100 och 200 miljoner har nämnts.
Det vore av värde att höra, om man

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

inom regeringen är inställd på en
progressiv politik på detta område.
Men då tarvar det också konsekvenser
för utbildning av arbetskraft av det
slag som behövs för forskningen. Pengar
allenast åstadkommer det sannerligen
inte.

Den allmänna pensionsförsäkringsreformen
och därmed förbundna fondbildningsproblem
inom och utanför
företagen kan knappast bedömas utan
att frågan sättes in i ett större sammanhang.
Vilken ställning skall vi i Sverige
ta till frågan om import av utländskt
kapital och även utländsk teknik, t. ex.
i form av lån från utlandet eller i form
av underlättande av utländska dotterföretag?
Hittills har vi intagit en ganska
överlägsen attityd till detta problemkomplex.
Jag tror det är tid att vi slutar
med det och betraktar detta som en allvarlig
ekonomisk fråga när vår ekonomiska
framtidspolitik bestämmes.

Svara nu inte att vi ju har full sysselsättning,
så vi behöver inte något
mer, ty vad saken här gäller är att få
möjlighet till en sådan teknisk utveckling
att vi kan höja realinkomsten i
landet så snabbt som möjligt. Därför
är detta problem lika angeläget trots
att vi har och — hoppas jag — skall
kunna behålla full sysselsättning.

En planmässig svensk framstegspolitik
på längre sikt måste naturligtvis
också beakta frågan, vilka krav en större
eller mindre arbetstidsförkortning skulle
medföra, så att vi inte blir överraskade
i nya situationer. Det är också
självklart att man på det statsfinansiella
planet med hjälp av prognoser för utgifter
och inkomster bör sträva efter
att anpassa utgifterna inom ramen för
växande inkomster så, att utrymme beredes
för en fortgående skattesänkning.
De prognoser som man på vårt håll tidigare
gjorde upp och som då betecknades
som önsketänkande bar ju visat
sig vara tilltagna i underkant. De senaste
siffrorna bekräftar att en skattesänkning
bör vara möjlig utan att väl -

Vid remiss av propositionen nr 205

motiverade utgiftsökningar, t. ex. på det
kulturella planet, hindras och utan en
sådan underbalansering av budgeten
som exempelvis socialdemokraterna i
Stockholm länge har förordat. Vi håller
på en balanserad budget i folkpartiet.

Ja, herr statsråd, detta får räcka som
exempel. Vad jag här rekommenderat
är ingalunda att staten skall reglera
exempelvis de enskilda investeringarna.
Man bör tvärtom övergå till en ordning
där de lämnas mera fria. De får
hålla sig inom det möjligas ram, om
man sörjer för allmän samhällsekonomisk
balans. Vad saken gäller är en smula
planmässighet i fråga om det offentligas
handlingar på områden, som det
offentliga har hand om eller direkt inverkar
på, så att viktiga saker sättes
före mindre viktiga, så att dynamiska,
utvecklingsbefrämjande krafter stimuleras,
så att flaskhalsar utvidgas och behovet
av regleringar minskas, så att
ökad rationalitet leder till ökad frihet
t. ex. vid studie- och yrkesval och senare
i praktisk verksamhet och till ökad
frihet, när det gäller byggande av egnahem
och verksamhet i näringslivet.

Jag har velat begagna tillfället denna
gång, herr talman, att göra ett inlägg
av detta mera allmänna slag, mera allmänt
än de frågor som propositionen
vidrör. Men jag tror att konsekvenserna
för de dagsaktuella problemens behandling
av ett sådant samlat grepp,
som jag efterlyser, skulle bli betydande.

I fråga om de aktuella spörsmålen
skall jag därför fatta mig mycket kort.
Jag nämnde den allmänna pensionsförsäkringen.
Det är naturligtvis av vikt
att hela frågan om ålderstryggheten blir
behandlad i ett sammanhang. Det är
inte givet att förmånsvillkor för försäkring
skall erbjudas bara dem som hör
hemma i ett system av SPP-typ, d. v. s.
yrkesarbetande människor i de arbetsföra
åldrarna. Vidare uppkommer frågan
om i vad mån medborgarna här i
landet skall få valfrihet mellan olika
former av trygghet sedan väl en mini -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

mitrygghet garanterats. Det gäller att
undvika krånglig administration, det
gäller att inte försvåra finansieringen
av företagsamheten här i landet genom
att tömma företagen på pengar och placera
dessa i statliga fonder i den mån
detta inte är nödvändigt.

Det är många problem som återstår
att lösa, inte minst samordningen meldan
en eventuell statlig allmän pensionering
och den enskilda pensioneringen.
Hur detta återstående arbete skall
gå till, vågar jag inte nu uttala någon
mening om. Jag nöjer mig med att konstatera,
att det på något sätt måste ordnas,
och kanske kan herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet upplysa
något om hur regeringen tänker sig att
detta arbete skall organiseras.

Från vår sida begär man emellertid

— det vill jag understryka, herr talman

— att inte bli utestängd för tredje
gången i detta arbete. Det har varit två
kommittéer som arbetat med frågan.
Båda gångerna har folkpartiet vägrats
representation, trots att det finns goda
svenska traditioner vad utredningsväsendet
beträffar, att i frågor av denna
art och ofta i frågor av mycket mindre
betydelse partierna skall få bli representerade.
Det var ju så, att det förelåg
en motion i detta spörsmål från högern
och en från folkpartiet. När den första
utredningen tillsattes utestängdes båda
partierna. Men sedan slumpade det sig
så, att herr Ahlberg, som var TCO-representant,
kom in i riksdagen, vilket
ingen visste att han skulle göra. I det
fallet misslyckades alltså regeringens
spekulation. Allt fortfarande utestänges
emellertid folkpartiet från att delta
i detta viktiga arbete. Jag vill visst inte
bestrida, att detta utestängande har försvårat
för folkpartiet att snabbt lägga
fram för Sveriges folk preciserade tankegångar,
modifikationer och alternativ.
Men jag vågar ändå säga, att en manöver
av detta slag från regeringens
sida tillhör det mera småaktiga och
futtiga som en regering kan tillåta sig.

Inte behöver väl regeringen sådana vapen
i kampen mot oppositionen. Är det
minnet av oppositionens insatser i folkpensionskommittén
och det stora inflytande
på utvecklingen vad beträffar
folkpensionerna, som onekligen oppositionspartierna
där har haft, är det
minnet av detta som gjort att regeringen
nu sagt, att här har vi den andra
stora pensionsfrågan och här skall vi
göra allt för att hålla oppositionen utanför? Jag

kommer nu till de aktuella spörsmål
som propositionen vidrör och till
finansministerns yttrande för en stund
sedan. Herr Sträng sade att oppositionen
i våras sagt, att åtgärder var obehövliga
och att man hade kraxat som
olyckskorpar. Om oppositionen enligt
herr Strängs mening har sagt att restriktiva
åtgärder är obehövliga och leder
till depression och arbetslöshet, måste
väl konsekvensen vara att vi påstått, att
om man vidtager dessa åtgärder i restriktiv
riktning, blir det depression
och arbetslöshet. Men vi har inte sagt
någonting sådant, herr statsråd. Var
snäll och läs upp det uttalande t. ex.
från folkpartiet i denna kammare, som
skulle innebära att vi har kraxat som
olyckskorpar! Det går ju bra att ta
fantasien till hjälp, om man saknar
möjlighet att belägga det med fakta.

Den stora saken i regeringens politik
i våras var ju att man övergick till att
använda den rörliga räntan som ett led
i en hårdhänt kreditpolitik. Regeringen
gjorde en fullständig helomvändning
efter att länge ha bekämpat oppositionens
krav i denna riktning. Nu påstår
finansministern att oppositionen sade,
att det inte var nödvändigt att bromsa.
När finansministern kastar blicken tillbaka
några månader, kanske han är
villig att gå ytterligare ett par månader
tillbaka. Vill han då erkänna, att om
regeringen under fjolåret hade gjort
som oppositionen krävde — stramat åt
krediterna med hjälp av en rörlig ränta
— så skulle åtskilliga av de överspän -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

ningsfenomen och överdrifter som bär
vidlått den svenska ekonomien ha kunnat
förebyggas? Jag avvaktar med spänning
herr statsrådets besked på den
punkten.

Jag skall gärna precisera och säga,
att om man hade inskridit förra hösten,
skulle konjunkturläget under vintern
ha varit ett annat och då skulle även
avtalsförhandlingarna ha försiggått i
en lugnare miljö och ha förlupit på ett
sätt, som mera överensstämt med det
sätt som regeringen enligt uttalanden i
januari önskade.

För övrigt skall jag bara tillägga en
sak om herr Strängs kritik av i detta
fall folkpartiets politik, nämligen att
olika sidor av ett oppositionspartis politik
måste bedömas såsom delar av en
helhet: Hurdan skulle verkan bli om
man i tid hade genomfört den politiken
i dess helhet? Man kan inte ta ut en
viss sak och undersöka hur det skulle
ha gått om man i övrigt hade följt regeringens
politik.

Vad investeringsavgiften beträffar
konstaterar jag nu att chefen för konjunkturinstitutet,
som i den senaste
rapporten har gjort ett enligt min mening
utomordentligt intressant och väl
genomtänkt uttalande om konjunkturläget,
räknar med att det skall bli en
kontraktiv effekt på 1956 års samhällsekonomi
av de åtgärder som har vidtagits
i år. Han upprepar detta på två
ställen och säger, att allting talar för
att de inhemska drivkrafterna för närvarande
jämfört med nuläget pekar mot
en konjunkturavmattning i Sverige.

Jag vill i anslutning därtill fråga finansministern:
Om chefen för konjunkturinstitutet
har rätt och konjunkturen
kommer att mattas nästa år, kommer
herr statsrådet då att sörja för att investeringsavgiften
omedelbart avskaffas?
Denna fråga är så mycket mer berättigad
som ju regeringen trots opposition
från folkpartihåll bibehöll investeringsavgiften
1953, ett år som ut -

Vid remiss av propositionen nr 205

märktes av en tydlig konjunkturavmattning.
Om jag vågade kasta en blick tillbaka
i tiden skulle jag hemställa om
inte statsrådet ville medge, att det var
ett misstag att bibehålla investeringsavgiften
1953. Tänker statsrådet vara
på sin vakt, så att inte samma misstag
upprepas 1956?

Beträffande investeringsavgiften konstaterar
jag i övrigt med tillfredsställelse,
att herr Sträng nu har undantagit
fiskebåtarna. Regeringen var emot detta
undantag i våras när kravet framfördes.
Måhända har herr Sträng i sin nya
kapacitet inte med något välbehag motsett
den störtsjö av argument, som herr
Johansson i öckerö skulle komma att
ösa över honom, om han inte hade ändrat
sig i tid. Jag är glad att herr Sträng
nu har handlat som han gjort.

Enligt min mening är en stram kreditpolitik
allt fortfarande erforderlig,
även om det är beklagligt att dröjsmålet
med dess igångsättande har gjort,
att den har fått former som är mera
besvärande för näringslivet än som eljest
skulle ha behövt vara fallet. Jag
skulle dock finna lämpligt att man
gjorde en utredning om i vad mån kreditpolitiken
har drabbat den mindre
företagsamheten särskilt hårt. Därefter
bör regeringen ta de eventuella konsekvenserna
i fråga om den statliga lånegarantiens
utformning och omfattning
när det gäller de mindre företagen.

Jag vill också, herr talman, säga
några ord om försvarsfrågan. Den försvarsdelegation
som försvarsministern
har tillkallat har ju börjat sitt arbete.
Jag kan emellertid upplysa om att den
ännu inte liar haft den generaldebatt
som väl snart kommer på grundval av
förebragt material. Enligt min mening
är det nödvändigt att försvarsministern
ger besked om sådana för en avvägning
av försvarsgrenarna och deras
organisation viktiga frågor som den
om de nya vapnens roll. Riksdagen
måste till våren fatta beslut som delvis
gäller många år framåt, och även för -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

svarsdelegationen måste bilda sig uppfattningar
som gäller lång tid framåt.

Såvitt jag kan förstå blir vi i Sverige
tvungna att i vissa avseenden tills vidare
räkna med alternativa linjer för
försvarets avvägning och utveckling,
allteftersom de nya vapnen tilldelas en
större eller mindre roll •— säkerligen
under alla förhållanden en betydande
roll. Denna möjlighet till alternativa
linjer tror jag får praktiska konsekvenser
rätt snart. Fråga uppkommer då,
vilken av dessa linjer som är att föredra
så länge vi måste försöka att inom
begränsade resursers ram få ett så
starkt försvar som möjligt. Jag vill upprepa
min tidigare uppmaning till försvarsministern
att ge riksdagen och
Sveriges folk besked på denna punkt,
så att en realistisk debatt kan börja.

Yad civilförsvaret beträffar tror jag
den tidpunkt nu har kommit då en
samordning mellan civilförsvarsutredningens
resultat och försvarsdelegationens
arbete måste ske. Jag tror inte att
civilförsvaret och det militära försvaret
kan eller bör hållas strängt åtskilda.
Därvidlag uppkommer högst ingripande
samordningsproblem, och jag hoppas,
att försvarsministern vill upplysa
om hur han tänker angripa detta problem
rent arbetsmässigt.

Är slutligen den statliga verksamhet,
som syftar till att trygga en ekonomiskt
sparsam användning av försvarets
resurser, tillräcklig? Det finns organ
som sysslar med detta, jag vet det.
Men denna fråga bör av och till diskuteras
av regering och riksdag. Det är
viktigt att betryggande försäkringar
kan ges härvidlag, om folkets förtroende
skall kunna vidmakthållas och
dess vilja att offra de mycket stora belopp
det här gäller skall kunna bestå.

Herr talman! Jag tänker inte i dag
närmare diskutera problem som gäller
den svenska utrikespolitiken utan endast
komma med en liten observation
med anledning av det framträdande i
Förenta Nationerna, som statsrådet Ulla

Lindström hade för tre veckor sedan.
Såvitt man kan bedöma av tidningsmeddelandena
■— och jag har även studerat
själva ordalydelsen i talet — har
fru Lindström där kritiserat, att man
på amerikansk sida gjorde deltagande
i eller höjning av bidraget till de underutvecklade
länderna beroende av
att Kina inte släpptes in i säkerhetsrådet.
I det sammanhanget reste fru
Lindström ett moraliskt pekfinger. Meningen
var: »Så där får ni inte göra,
man får inte kombinera sådana saker.
Understöd till underutvecklade länder
skall behandlas alldeles för sig. Tänk
på det nästa gång!» Fru Lindström är
ju lärarinna från början.

Från amerikansk sida har man sagt,
att fru Lindström gjort sig skyldig till
ett missförstånd. Man har inte uppställt
något dylikt villkor. Fru Lindström
är förmodligen tillräckligt väl
bekant med amerikanska förhållanden
för att veta, att när det görs en lag i
kongressen, så hänger enskilda ledamöter
i kongressen på alla möjliga tilllägg,
som står där men som ingalunda
leder till att administrationen alltid
ställer och driver motsvarande villkor.
Från amerikansk sida säger man: Vi
har inte ställt något sådant villkor, och
vi har inte för avsikt att göra det. Man
har i Amerika fäst ganska stor uppmärksamhet
vid uttalandet från svensk
sida.

När det gäller understöd till underutvecklade
länder är ett svenskt moraliskt
tillrättavisande opåkallat när
det avser det land som bär bekostat
den överväldigande delen av efterkrigstidens
ansträngningar för att hjälpa
de underutvecklade länderna och som
när det gäller denna speciella sak i
Förenta Nationerna förklarat sig villigt
att ensamt betala 50 procent. Man har
sagt att vi går med på en höjning av
bidragen, om andra länder tillsammans
också höjer lika mycket. Det är inför
detta erbjudande som den svenska re -

Onsdagen den 2 november 1955 fm. Nr 25 27

geringen genom fri! Lindström intagit
nyssnämnda attityd.

Jag erinrar om att utrikesminister
Undén under en debatt här i kammaren
för inte så länge sedan förklarade,
att vi skall inte söka fälla moraliska
domar eller göra uttalanden som kan
tolkas som sådana. Det är mycket som
talar för att ett lands regering intar
en återhållsam hållning därvidlag, medan
vi andra svenska medborgare, som
har en friare ställning, kan och bör
tala mera öppet som ett led i det upplysningsarbete,
som sannerligen behövs
i våra demokratier. Jag vill dock
göra det lilla tillägget, att detta är inte
detsamma som att jag gillar, att utrikesministern
gör ett mycket godtyckligt
urval av de händelser som han
omnämner eller inte omnämner, ty då
kan själva urvalet göra, att bilden blir
allt annat än neutral.

Men om jag utgår från utrikesministerns
princip förefaller fru Lindströms
aktion å svenska regeringens vägnar
både överraskande och överflödig. Varken
utrikesministern eller fru Lindström
har begagnat tillfällena i FN,
såvitt jag kunnat se, till att rikta någon
kritik t. ex. mot Ryssland för att denna
stat ger så blysamma bidrag till hjälpen
åt de underutvecklade länderna eller
någon kritik för att Sovjet underkastar
politiska fångar en sådan behandling
som nyligen har avslöjats eller
någon kritik av den behandling som
de baltiska folken undergått eller dylikt.
Vad kan det då finnas för anledning
att här nu ge en sådan moralisk
tillrättavisning, som fru Lindström
har gjort?

Efter denna händelse är det väl naturligt,
om man inom regeringen gör
sig frågan på vilket plan fru Lindströms
tjänster med största fördel kan
användas. Det är tydligen inte på det
utrikespolitiska fältet, där ju taktlöshet
kan göra en hel del skada, medan vi
här hemma är mera härdade och kan

Vid remiss av propositionen nr 205

fästa mer vikt vid andra tilltalande
egenskaper.

Jag nämnde behandlingen av fångarna
i Ryssland. Det för mig till den reflexionen,
att de interiörer som beskrivits
av hemvändande tyskar är skrämmande.
De visar en brist på intresse
för människovärden större än man räknat
med. Det förefaller som om 25 års
fängelse utdömts på löpande band utan
närmare rannsakning. Det tycks ha
skett även med diplomater. Denna
skildring ger ökad sannolikhet åt att
även Raoul Wallenberg kan ha blivit
föremål för sådan behandling och kan
befinna sig eller ha befunnit sig i
rysk fångenskap. Självklart har regeringen
efter de informationer som nu
föreligger gjort allvarliga föreställningar
i Moskva rörande Wallenberg, och
jag hoppas att hans excellens utrikesministern
vill lämna kammaren upplysning
om vad detta har lett till för
resultat.

Jag skall sluta, herr talman, med ett
par allmänna reflexioner i anslutning
till bondeförbundarnas motion i jordbruksfrågan.
Jag skall inte diskutera
jordbrukspolitik — det är en sak som
vi får tillfälle till senare i höst —- fast
jag gärna skulle vilja höra vid tillfälle,
om förre jordbruksministern Sträng anser
att vi skall föra samma margarinpolitik,
när vi har brist på smör som
när vi har överflöd på smör? Det kanske
vi kan återkomma till.

Det är två andra påpekanden jag vill
göra.

Ur demokratiens och det demokratiska
styrelsesättets synvinkel är det
ganska egendomligt att göra som jordbruksministern
har gjort: hänvisa de
åtgärder, som eventuellt skall vidtas på
längre sikt i fråga om jordbrukspolitiken,
till förhandlingar mellan en rad
stora organisationer, alltså icke bara
jordbrukets organisationer och jordbruksnämnden
utan även andra organisationer.
Man låter dem uppnå en
kompromiss, hoppas på det ocli får det.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

Det är DO, RLF, KF och vad det var
för några, och sedan accepterar regeringen
i allt väsentligt denna kompromiss,
och saken lägges fram för riksdagen
efteråt. Bakom detta förfaringssätt
döljer sig ett korporativt tänkande.
Det verkar som om vi höll på att få
en tredje kammare, som i förväg mer
eller mindre skall avgöra frågorna. Anser
regeringen att en sådan utveckling
är önskvärd? Jag tillägger, att vill man
låta konsumenterna komma till tals på
ett tidigt stadium, får man naturligtvis
välja andra vägar.

För det andra, bondeförbundarnas
motion tar ställning mot ett par av
grundtankarna i herr Norups proposition.
Man talar visserligen om att man
i princip godtar propositionen och sådant,
men det är mera camouflage. Man
talar också om »utredning». Men denna
skall göras så snabbt att beslut kan fattas
redan nästa år. Bondeförbundsmotionärerna,
som tycks omfatta majoriteten
av bondeförbundet i denna kammare,
vill tydligen att prissättningen i
huvudsak skall ske som hittills varje
år eller kunna ske varje år. De förkastar
principen om treårsavgöranden,
vilken är själva grundtanken eller en
av grundtankarna i herr Norups proposition.
Detta att man skulle få en
viss liberalisering och avpolitisering av
jordbrukspolitiken genom att bestämma
riktlinjer för fem år har kompromissats
ned till tre år. Nu säger bondeförbundarna
nej till detta. Jag kan inte
se annat än att detta innebär ett misstroendevotum
mot herr Norup i en för
honom viktig fråga.

Kanske svarar jordbruksministern,
att det bryr jag mig inte om, ty jag har
stöd av den tredje kammaren, av LO,
KF och lantbruksförbundet, som jag
har frågat i förväg. Ja, vem representerar
egentligen herr Norup i regeringen?
Är det bondeförbundet, lantbruksförbundet
eller eventuellt andra organisationer?
Det förefaller oklart. Kanske
föredrar statsrådet Norup att oklar -

heten består tills vidare, och vi får ju
se om herr Pettersson i Dahl har möjlighet
att tillmötesgå honom på denna
punkt. Men inrikesminister Hedlund
och varför inte statsminister Erlander
bör väl ha någonting att säga riksdagen
i detta spörsmål!

Det parlamentariska styrelsesättets
problem diskuteras så sällan i Sverige
utanför seminarierna i statskunskap.
Den norupska parlamentarismen artar
sig att bli en nybildning. Vem kunde,
när bondeförbundet inträdde i regeringen
1951 ana, att det skulle bli på
detta sätt som herr Norup skulle bli
den stora nydanaren!

Saken har naturligtvis ingående diskuterats
i regeringen. Riksdagen väntar
att i dag få en så intressant företeelse
belyst av de ledande i regeringen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Låt mig börja med att
lyckönska den nye finansministern till
en skicklig presentation av regeringens
politik, naturligtvis från regeringens utgångspunkter
och med många trevliga
slängar till oppositionen.

Av finansministerns tal kan främst
utläsas, att vår nådiga överhet befinner
sig väl och finner sig väl i den
självvalda rollen av försyn och föresyn
för det meniga svenska folket. Meningsskiljaktigheterna
i koalitionen blir mindre
och mindre. Snart kan ingen, inte
ens den nye riksbankschefen, skilja på
getter och får, på socialdemokrat och
bondeförbundare. Koalitionen ger -—-som riksdagsman Sköld uttryckt saken
— »visserligen inte möjligheter till en
politik, som på bred front ansluter sig
till efterkrigsprogrammet, men den har
skapat möjligheter att fullfölja en politisk
linje, som inneslutes av detta program».

Det är så sant som det är sagt.

Herr Pettersson i Dahl, bondeförbundets
ledare i denna kammare, har enligt
Landsorganisationens aftontidning

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

gjort revolution mot den partiledning
han även efter revolutionen tillhör. Därav
blir väl inte mycket. En flammande
revolutionär på barrikaden är nog inte
det första vi kommer att tänka på, när
vi lyssnar till vår gemensamme vän herr
Pettersson i Dahl.

Sommarens torka och den sena våren
har resulterat i allvarliga skördeskador
för många jordbrukare och betydande
skördeminskningar för flera.
Jordbruksavtalet stadgar kompensation
för dessa, i den mån de överstiger den
överenskomna självrisken. Att denna
kompensation skall betalas är självklart.
Det betyder endast att träffat avtal fullföljes.

Så har herr Skölds avgång från den
post han skött med sådant eftertryck
och med den brist på ytlig älskvärdhet,
som gör honom oemotståndlig, framkallat
en vågrörelse inom statsrådskretsen.
Jag lyckönskar statsministern — eller
kanske för dagen herr vikarierande
statsministern — till att inom sin närmaste
omgivning ha funnit så många
framstående chefer för nya departement.
Vad som fanns i gungorna passade
tydligen utmärkt också i karusellerna.
Herr Lindholms förflyttning från
statsutskottet till kanslihuset har icke
kunnat öka regeringens tillgångar på
ständigt redobogen lojalitet eller på
samstämmighet i vått och torrt. Det
finns ju dock gränser för vad en människa
i dessa hänseenden kan prestera.

Herr talman! Riksdagen möter i dag
en ny finansminister med den avgångne
finansministerns politik. Det var det
som herr Sträng ville säga oss. Vi har
varit med om större överraskningar i
denna regerings historia. Regeringens
politik har i svensk ekonomi under tio
år skapat ett framåtskridande nästan
ulan like, en säkerhet och en »hela folkets
ekonomiska styrka», som sätter
landet i stånd att framgångsrikt möta
framtiden. Vad som nu sagts om den
ekonomiska utvecklingen under de sist
förflutna tio åren iir rena fakta. Det på -

Vid remiss av propositionen nr 205

står åtminstone den nyss avgångne finansministern,
som dock samtidigt
medger att han bara är människa. Sina
påståenden om den absoluta överlägsenheten
i sin egen politik stöder han
— liksom herr Sträng nyss — med särskilt
för ändamålet direkt från Paris
importerad statistik, som bl. a. bevisar
att norrmännen per invånare räknat investerar
mer än dubbelt så mycket som
engelsmännen, vilket såväl för finansminister
Rutler som för hans norska
kollega torde vara en prima överraskning.

Nu lär det väl inte vara nödvändigt
att dränka svenska folket i statistik
för att tala om för det, hur regeringens
ekonomiska politik verkar i praktiken,
vilket är en helt annan sak än de
fördelar samma folk får och de framgångar
det når genom sina egna allt effektivare
arbetsinsatser. Allt färre tror
på myten om regeringen som alla goda
gåvors givare, allt fler törnar emot regeringens
ingripanden. Plötsligt sägs
det stopp, och där måste folk stå och
vänta på rätt att få röra sig igen. Människorna
räknar kanske inte ut hur stor
del av bruttonationalprodukten som går
till skatt, men de vet ganska väl hur
mycket av deras egen arbetsförtjänst
som det allmänna tar hand om. Det allmänna
tar enligt uppgift hand om ca 30
procent av de totala inkomsterna. Skulle
den obligatoriska pensionsförsäkringen
genomföras, har det sagts att det allmänna
skulle ta hand om 40 procent,
samtidigt som väldiga belopp skulle
pumpas ut ur näringslivet. Problemet
är ju inte för eller emot trygghet på
ålderns dagar utan sättet att ordna denna
trygghet och frågan om människornas
möjligheter att själva påverka lösningen
av en i så hög grad personlig
angelägenhet. Att det skulle vara ytterligt
olyckligt att påtvinga de pensionsförsäkrade
tjänstemännen ett obligatoriskt
system förefaller åtminstone mig
klart.

Gång på gång

återkommer herr

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

Sträng i sitt inlägg till att vi måste hålla
anspråken inom ramen för våra resurser.
Ja, det är inte någon statshemlighet
finansministern avslöjar. Det är inte
alls det frågan gäller utan något helt
annat. Frågan är vem som skall bestämma
storleken och fördelningen av våra
resurser. I första hand regeringen, säger
herr Sträng. Nej, svarar vi. Det går
regeringen inte i land med, det gör för
övrigt inte någon regering i ett demokratiskt
land, utan problemet som vi
ser det är, hur man skall sätta de många
medborgarna i landet i stånd att själva
på ett mera direkt sätt påverka storleken
och fördelningen av våra resurser.

Socialdemokratisk politik framstår
allt klarare som en överhetspolitik. Den
ger order och utfärdar bestämmelser.
Den gör anspråk på att begripa det
mesta och att få dirigera de flesta.

Låt mig bara i några punkter få sammanfatta
våra huvudinvändningar mot
denna politik.

Om några i stället för många gör de
bedömningar, som ständigt måste göras
i ett modernt samhälle och en modern
ekonomi, blir följderna av en felbedömning
utomordentligt allvarliga. Vi får
det ryckiga förlopp, som kännetecknat
de senare åren, i stället för en lugn
och säker utveckling. Vi får de tvära
kasten, kovändningarna, de plötsligt
upptäckta väldiga, eftersatta behoven.

Själva den ekonomiska utvecklingen
i dess moderna form kan öppna väldiga
möjligheter för att öka människornas
— de många människornas — personliga
oberoende. Höjd levnadsstandard
måste i dag få betyda ökad rätt att
själv använda en ökande inkomst. Inkomstutvecklingen
kan skapa förutsättningar
för ett bredare sparande och en
spridd äganderätt. Samhällets motorisering,
som inte går att hejda, varken med
bilacciser eller på annat sätt, anvisar
egnahemsvägen som en av de viktigaste
vägarna ut ur den nuvarande politikens
permanenta bostadskris.

Nödvändigheten även för små folk att
i arbete och livsföring söka samverkan
över gränserna begränsar även en allsmäktig
statsmakts val av medel för sina
dirigeringsexperiment och gör det svårare
att överblicka följderna av de ingripanden
man tillgriper.

Kvar som dirigeringsvapen finns då
skattepolitiken. Ju flitigare man använder
det, desto slöare blir det och desto
hårdare måste man slå. Desto mindre
blir möjligheterna att överblicka det
slutliga resultatet. Skatteingrepp leder
till kompensationskrav, till ökade statliga
utgifter, till dispositioner, som ur
ekonomisk synpunkt inte är rationella.
Regeringen sår vind och vet inte om
den skördar storm eller stiltje. Högskattepolitiken
leder till otillräckligt
frivilligt sparande och som en följd därav
till tvångssparande.

Strävandena att koncentrera alltmer
av människornas bestämmanderätt till
myndigheterna medför med nödvändighet
en förskjutning från enskild till allmän
disposition av sparmedel, från enskilda
till offentliga investeringar.
Följderna för produktionsökningens
hastighet kan bli allvarliga, men kanske
än allvarligare är riskerna för ogynnsam
kostnadsutveckling. Kostnadstrycket
är inte detsamma inom den offentliga
sektorn som inom den enskilda.
Kostnadskontrollen har en tendens att
bli formell och schematisk. Vi vet helt
enkelt inte till exempel om våra vägbyggnader
verkligen behöver kosta vad
de kostar. Vi väntar sedan år på resultaten
av en utredning av kostnaderna
för de offentliga byggnaderna och möjligheterna
att sänka dem. Vi vet att sedan
myndigheterna fick det avgörande
ordet i bostadsproduktionen har kostnadsutvecklingen
dör varit sådan, att
människorna trots sina höjda inkomster
fått svårare att betala vad lägenheterna
i verkligheten kostar.

Koncentrationen av politisk makt och
ekonomisk makt till ett och samma
centrum skapar problem för demokra -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

tien och för rättsordningen, som man
inte kommer förbi genom att rycka på
axlarna och tala om något annat.

Om som skett finansministern — eller
kanske riktigare uttryckt dåvarande
socialministern — mot vedertagna principer
som villkor för tillstånd att bygga
ställer upp kravet att den fastighet, tillståndet
gäller, praktiskt taget helt skall
ställas till förfogande för viss angiven
hyresgäst, så är detta oförenligt med
rättssäkerhetens krav. Att finansministern
över huvud taget kan göra detta
är orimligt ur demokratiska synpunkter.

Att riksbanksledningen utöver gällande
lag utfärdar direktiv för hur till
exempel en sparbank skall förvalta sina
insättares sparmedel, eller att valutakontoret
använder en reglering för ändamål,
som uppenbarligen är främmande
för regleringens syfte, är i och
för sig omöjligt att godtaga. Att riksbanksdirektiven
icke är offentliga gör
saken än värre. Det är icke förenligt
med god demokratisk ordning att anonymt
fixera i vilken ordning människornas
sparmedel skall få disponeras,
att en politisk instans — utan att
synas — i realiteten bestämmer att till
exempel en jordbrukare — även om
han presterar vida mer än sedvanlig
kontantinsats och ställer fullgoda säkerheter
— inte får låna vad han utöver
egna sparmedel behöver för att
köpa en traktor.

Överhetspolitiken bygger på den
ohållbara förutsättningen om människornas
oförmåga att själva ta hand om
sig och sitt. Den slutar i krav på myndigheternas
insyn, övervakning och
kontroll över människorna. Uttrycket
»insyn, övervakning och kontroll» är
hämtat ur nuvarande statsrådet Lindströms
utredning om handelns problem.

Tyder inte tecken på att känslan av
undrande otillfredsställelse med denna
politik växer, trots att vi som andra
folk dragit snabba fördelar av teknikens
landvinningar, sett våra arbetsförtjänster
undan för undan öka? På mer

Vid remiss av propositionen nr 205

än trettio år hade man inte ställt medborgarna
inför möjligheten att själva få
säga sitt ord i en konkret fråga, när
höstens folkomröstning gav dem chansen.
Att så oväntat många tog tillfället
i akt trots den uppställda frågans tekniska
natur måste man ta dels som ett
bevis för att folk känner sig svältfödda
på att själva få vara med i avgörandena,
dels på folkomröstningsmetodens användbarhet
som ett av sätten att ge
människorna direkt medansvar. Det bör
för övrigt antecknas, att en av de omständigheter
som uppenbarligen vägt
tyngst för omröstningens utfall varit
uppfattningen att den föreslagna reformen
skulle kosta pengar, mycket
pengar.

Det finns en negativ reaktion inför
maktsamhällets framväxt men också en
positiv. Runt om i den fria världen
tränger sig ett krav fram på ökat personligt
oberoende från medborgarnas
sida. Man nöjer sig inte längre med skenet
av inflytande. Man kräver verklig
och direkt medbestämmanderätt.

När riksdagsmajoriteten i våras pressade
igenom det ur företagsekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter
minst sagt diskutabla beslutet att för
skattebetalarnas medel och på deras
risk köpa stamaktierna i Malmbolaget
underströks bestämt, att detta gjordes i
svenska folkets intresse. Det var svenska
folkets rätt som skulle skyddas, hela
svenska folkets juridiska rätt att den 30
september 1957 inlösa stamaktierna i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
som skulle tas i anspråk. Detta hävdade
dåvarande finansministern. Han tilläde:
»Det som går till staten går också till
svenska folket.»

Herr talman! Om regeringen vidhåller
propositionen från i våras och inte
kommer på andra tankar föreslår jag,
att de praktiska möjligheterna att göra
verklighet av denna principdeklaration
undersöks, att svenska folket verkligen
görcs till ägare av stamaktierna i Malmbolaget
— med personlig äganderätt. Då

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

regeringen vid nästa års riksdag framlägger
proposition med preciserade
förslag om »den framtida förvaltningen
av de norrländska malmfälten» bör den
också framlägga sådana förslag, att medborgarnas
äganderätt till dessa malmfält
får praktiska uttryck och att medborgarnas
eget inflytande på förvaltningen
av dem garanteras.

Staten äger preferensaktierna och
tillsätter halva styrelsen. Medborgarna
bör direkt äga stamaktierna och tillsätta
styrelsens andra hälft. Stamaktiernas
sammanlagda värde har uppskattats till
omkring 1 000 miljoner kronor. Avsikten
är att likviden för dessa aktier närmast
skall erläggas genom att den på
stamaktierna fallande delen av rörelsens
vinst avsättes för ändamålet. Det
är aliså i sista hand skattebetalarnas
medel som tas i anspråk. Då bör aktierna
också bli skattebetalarnas. Antalet
skattebetalare — om äkta makar räknas
som en enhet — är omkring tre miljoner,
tillsammans cirka 4,5 miljoner personer.
På var och en av dem, alltså
även på gift kvinna, som arbetar i hemmet,
bör den gemensamma tillgången
fördelas. På varje skattebetalande medborgare
faller alltså ett aktievärde av
omkring 200 kronor. Tillställ därför
varje ensamstående, som 1957 erlagt
statsskatt, två aktier på nominellt 100
kronor var och varje äkta par fyra aktier
— stamaktier som ger alla de rättigheter
sådana enligt aktiebolagslag
och bolagsordning skänker.

Rätten för det aktieägande svenska
folket att deltaga i förvaltningen av
sitt bolag kan organiseras efter de huvudlinjer,
som t. ex. vissa folkförsäkringsbolag
tillämpar. Stamaktieägarnas
representanter på bolagsstämman —
förslagsvis till ett antal av 300 — utses
av särskilda valmän, utvalda bland aktieägarna
efter matematiska metoder,
som garanterar demokratisk rättvisa.

En valordning av detta slag gör varje
försök meningslöst att genom uppköp
av aktier skaffa sig speciellt inflytande

på bolaget. Lämpligt kan vara att stamaktieägarnas
företrädare på bolagsstämman
utses för en tid av tre år och att
förnyelse sker med en tredjedel om
året. På det viset garanterar man en
viss kontinuitet och en ständig förnyelse.
På bolagsstämman bör ingående
och uttömmande informationer lämnas
om bolagets förhållanden och problem.
Direkt och indirekt kommer på detta
vis växande grupper människor att
komma in i ett företags funktion och i
aktieägandets innebörd. Vi får ett slags
medborgarnas företagsnämnd.

I försäkringsbolag med 1 300 000 delägare-försäkringstagare
fungerar systemet.
Det finns aktiebolag utanför vårt
land med hundratusentals aktieägare.
Den schweiziska nationalbanken har en
ledning med folkvalt inslag. Tanken att
göra svenska folket direkt delaktigt i
det företag, som den sittande regeringen
själv betecknar som folkets eget företag,
är alltså praktiskt genomförbar.
Det kommer an på viljan — på viljan
att öka människornas inflytande i stället
för statens makt. Det är medborgarnas
äganderätt som skall stärkas, inte
statens förmögenhet.

I högerpartiets politik ingår som ett
naturligt led praktiska åtgärder i syfte
att demokratisera den personliga äganderätten
i stället för att kollektivisera
den. Hela denna politik bygger nämligen
på uppfattningen att ekonomiska
framsteg, skydd för penningvärdet, hög
och jämn sysselsättning samt balans i
ekonomien måste förankras så brett som
möjligt för att få kraft och styrka. Därför
fäster vi avgörande vikt vid det
personliga sparandets omfattning och
spridning. Vi menar att de resultat som
nåtts måste fullföljas på väsentligt bredare
front. Herr Sträng markerade i
sitt inlägg starkt, hur otillräckligt vårt
sparande är, men han hade inte ett ord
att säga om hur vi skall kunna öka det.
För oss är detta det väsentliga problemet.
Herr Strängs resonemang på denna
punkt var därför ett slag i luften i

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

den mån det riktade sig mot högerpartiet.
Ett så stort sparande, att kreditstoppet
kan överges och kreditransoneringen
upphävas, måste göras självfallet
och naturligt. Vi ser i en väl insatt och
utformad skattereform, byggd på begränsningar
i statens utgifter, också ett
konjunkturpolitiskt medel, väl anpassat
efter vårt nuläge, men vi är inte beredda
att köpa skattelättnader för vissa
grupper till priset av en skatteskala,
som inte hänger ihop. Vi måste få skattelättnader
för alla och äntligen ett rationellt
skattesystem.

Upprepade gånger, senast i en ganska
omfattande motion mot slutet av sistlidna
vår, har vi redovisat, hur enligt
vår mening den ekonomiska politiken
bör utformas. Utvecklingen sedan dess
har i både positiv och negativ mening
ytterligare stärkt oss i vår uppfattning.
Var finns den arbetslöshet, till vilken
en rörlig räntepolitik absolut skulle leda?
År verkligen stämningen inför avtalsuppgörelserna
så uppjagad som den
skulle bli av en aktiv penningpolitik?
Tror man verkligen fortfarande på regeringshåll,
att man kan ersätta en
önskvärd kreditrestriktivitet, som gäller
också staten, med kreditstopp, ransonering
och prioritering av vissa lånebehov
allt under det att staten friskt — friskare
än på länge — lånar från sedelpressarnas
förvaltare, riksbanken?

Herr Åsbrinks metoder är i hög grad
diskutabla, men fastheten i hans hållning
väcker respekt. Varför ger inte
riksdagen honom fullmakt att säga nej
också till regeringen? Det är första förutsättningen
för den självständighet åt
riksbanken, om vilken alla talar.

Föreställer sig sist men icke minst
riksdagsmajoriteten — båda dess delar
— att pengarnas värde kan skyddas genom
åtgärder, som direkt syftar till att
göra produktionen dyrare än den behövde
vara, genom att hindra rationaliseringar,
eller att en hög inregistreringsavgift
på motorfordon i ett .samhälle,
som håller på att motoriseras,

3 — Andni kammarens protokoll 1955. Nr

Vid remiss av propositionen nr 205

verkligen kan vara ett medel att ge
människorna mera för sina arbetsförtjänster?
Både bilaccisens och investeringsavgiftens
verkningsförmåga har uttryckligen
förklarats bero på att skatterna
är tillfälliga. För åtta månader
och tjugotre dagar sedan ansåg bevillningsutskottets
socialdemokratiske ordförande,
herr Adolv Olsson, att alla måste
vara på det klara med att ju längre
tid dessa båda skatter existerade, desto
verkningslösare blir de. Hans partivän
och utskottskollega herr Sjödahl i första
kammaren såg i investeringsavgiften ett
hjälpmedel att få inflationen på knä
men därför att avgiften var tidsbegränsad.
Att avgiften denna gång begränsats
till ett år mot två år förra gången —
enligt herr Sjödahl i själva verket till
mindre än ett år — gjorde den mera
effektiv än om avgiften gällt två år.

En annan expert på koalitionsregeringens
ekonomiska politik, bondeförbundets
Torsten Bengtson, också han
i medkammaren, yttrade: »Det är självklart,
att om åtgärder som investeringsavgift
och bilaccis skall ha effekt, så
måste de vara begränsade till en bestämd,
kortare tidsperiod. Propositionen
föreslår att åtgärderna skall gälla
endast under år 1955, och utskottet har
ytterligare understrukit denna tidsbegränsning.
» Nu förlängs både bilaccis
och investeringsavgift på ett sådant sätt,
att de för människorna måste framstå
som permanenta. Kommer detta att
leda till någonting annat än dyrare varor
genom dyrare framställning?

Spänningen i vår ekonomi är inte
tillfällig. Man kan inte övervinna den
genom åtgärder som lägger hela tyngden
på att hålla tillbaka enskilda investeringar
för att få plats för offentliga
investeringar, offentlig konsumtion och
enskild konsumtion. Den nya tekniken
ställer krav på expanderande utrymme
för nya investeringar i näringslivet.
Människornas anspråk på växande inkomster
gör detsamma. Vi måste investera
mer eller godtaga tanken på en

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

bestående brist på jämvikt i vår ekonomi.
Vi kan inte nöja oss med att
vinna tid.

Att som finansministern gjorde anföra
siffror för de totala investeringarna,
när vi ställer frågan, hur man tänker
sig framtiden för den händelse regeringen
fortsätter sina försök att pressa
samman de enskilda investeringarna,
är meningslöst. Mellan 1951 och 1954
har de enskilda investeringarnas andel
av de totala sjunkit från 46,7 procent
till 40,5 procent eller med mer än 13
procent. Ser vi på byggnadsverksamheten
inom industrien, som betyder mycket
för rationaliseringen, och sätter omfattningen
av denna 1950 till 100, finner
vi att den för 1953 — det senaste
år för vilket det finns statistik i Sverige
— var 47 men exempelvis i Schweiz
113 och i Tyskland 130. Om vi gör
samma jämförelse beträffande bruttoinvesteringen
inom industrien var siffran
för oss 77 men i Tyskland 120.

Jag har lika litet som herr Sträng
någon kolartro på statistik. Jag vet att
det finns sifferserier som visar på någon
liten ökning också för industriinvesteringar
även under senare år, men
den stora frågan är: Kan denna betraktas
som tillräcklig i jämförelse med
konkurrentländernas? Enligt Europakommissionen
steg industriproduktionen
i Västeuropa från 1950 till andra
kvartalet 1954 med 27 procent i genomsnitt.
Samtidigt steg vår industriproduktion
med 14 procent. Endast tre
av sjutton länder visade lägre produktionsstegring
än vi.

För en del år sedan påvisade vi de
risker våra låga investeringar i mindre
och medelstort tonnage kunde medföra
särskilt mot bakgrunden av vad tyskarna
samtidigt gjorde. Dessa synpunkter
viftade man bort. Hurudant är konkurrensläget
för vårt kusttonnage i dag?
Handelsministern kan kanske svara på
den frågan.

Herr talman! I de fyra valkretsar,
som i år valt eller nästa år väljer leda -

möter till riksdagens första kammare,
hade högerpartiet vid 1954 års val nära
117 000 röster. Detta ger två riksdagsmandat.
Bakom varje högermandat står
alltså 58 000 röster. Bondeförbundet
betalar i samma valkretsar inte fullt
19 000 röster per mandat, socialdemokraterna
något mer än 22 000 och folkpartiet
inemot 25 000 röster. Om första
kammaren i dag upplöstes och olika
tänkbara kombinationer utnyttjades,
skulle resultatet mycket väl kunna bli
att ett parti, som vid det senaste valet
samlade nära 600 000 röster, blir företrätt
av 16 riksdagsmän, medan ett
parti, som vid samma val samlade cirka
400 000 röster, får sätta in 19 ledamöter.

Alla partier har tidigare syndat på
nåden vid val till första kammaren.
Den partipolitiska ändamålsmoralen
har fördragits något lättare, eftersom
ansvaret för den delats lika av alla. Men
en viss olust har väl ändå alla känt. Är
det då inte på tiden att vi verkligen
försöker få en bättre tingens ordning
till stånd? Naturligtvis låter det sig sägas
att just nu är detta främst ett högerintresse,
men är det inte något mera —
ett allmänt intresse?

Nu ligger ett förslag framme att de
fyra demokratiska partierna gemensamt
skulle försöka ordna en så rättvis representation
som möjligt i första kammaren.
Vad vi som är förslagsställare
närmast tänkt oss är en gentlemens’
agreement i det syftet, träffat mellan
samtliga demokratiska partier. I vissa
valkretsar kan detta förutsätta gemensamma
listor, men är det märkvärdigare
att man använder sådana för att få proportionell
rättvisa då landstingen väljer
första kammaren, än att man regelmässigt
utnyttjar dem för att nå samma
mål då riksdagen väljer utskott? Det
finns kanske också andra vägar som är
tänkbara. Den vi föreslagit har förefallit
oss ligga så nära till hands att den
borde försökas. Vad vi nu närmast vän -

Onsdagen den 2 november 1955 fm. Nr 25 35

tar på är statsminister Erlanders besked.
Kanske kan vi få det redan i dag.

Herr talman! Utrikesministern har
nyligen givit ännu ett uttryck för sin
utrikespolitiska och ideologiska relativism.
Utgångspunkten är denna gång
den s. k. genéveandan. Mot denna bör
vi — av skäl som inte närmare har redovisats
— inte vara alltför skeptiska
och klentrogna. Vi bör relativisera vår
uppfattning av den fria världen liksom
också av den ofria. Excellensen Undén
anser sig böra ge en nyttig tankeställare.
För femton år sedan var Tyskland,
Italien och Japan grova brottslingar. Nu
är dessa länder på olika sätt knutna till
demokratierna i deras kamp för frihet
och fred.

Om denna tankeställare skall få någon
grad av fullständighet borde den
ha kompletterats med uppgiften, att
nära sex års blodigt världskrig genomkämpades
för att avlägsna de brottsliga
och frihetsfientliga regimerna i dessa
länder och att just den fullständiga segern
över dessa regimer är förutsättningen
för det på demokratisk grund
hyggda samarbete med de forna fienderna,
som till all lycka och som ett utslag
av en konstruktiv efterkrigspolitik
har kunnat etableras.

Utrikesminister Undén talar om den
så kallade fria världen. För honom är
tydligen friheten relativ och slaveriet
relativt. Det kan kanske förefalla så
från den objektive och utomstående
iakttagarens alptopp. För människorna
nere i den pressande vardagens dalar
är problemet inte lika nyanserat. För
dem är friheten eu realitet, slaveriet,
risken för slaveri en fruktansvärd verklighet.
Miljoner människor av alla nationaliteter
har lämnat sina hem för
att ta sin tillflykt till den så kallade
fria världen. De torde inte vara beredda
att använda citationstecken —-varken om den värld de fått komma
till eller om den de lämnat.

»En framsynt internationell politik
kan inte i längden byggas på gruppbild -

Vid remiss av propositionen nr 205

ningar, som rustar mot varandra.» Inom
Förenta Nationernas ram bör staterna
söka praktisera samlevnadens filosofi.
— Ungefär så formulerar utrikesministern
sin politik. Låt mig då fråga:

1) Vilka praktiska utslag i väsentliga
ting vågar man räkna med att den s. k.
Genéve-andan kan komma att få inom
överskådlig framtid? Hur länge som
helst kan inte en anda leva, som bara
leder till konferenser, vilka i sin tur
bara leder till nya konferenser.

2) Vilka är realistiskt sett utsikterna
för att östblocket upplöser sin »gruppbildning»,
återger satellitstaterna deras
fulla internationella rörelsefrihet och
folken i dessa länder möjligheter att
själva utse sina regeringar? När kan
man räkna med att de ryska besättningstrupperna
skall lämna sina baser
i dessa länder, t. ex. i de baltiska staterna? 3)

Skulle utsikterna till varaktig fred
öka, om demokratierna utan hänsyn till
koncentrationen av makt och styrka på
andra sidan järnridån upplöste sin
gruppbildning? Är det inte just de fria
krafternas solidaritet, som ger också
oss hopp om varaktig frihet och fred?

Vi är hänvisade att söka vår plats och
vår framtid i en värld över vars gestaltning
vi inte äger stort inflytande.
Det är sant. Vi har allt intresse av avspänning
och en så friktionsfri samlevnad
som utan risk för oersättliga värden
är möjlig. Det är också sant. Men
lika sant är att vår frihet och fred inte
i längden kan bevaras, om de stora demokratiernas
vilja till frihet, deras solidaritet
eller deras styrka sviktar. Detta
är, herr talman, realism, kanske inte i
strängt juridisk mening men praktiskt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ohlin rubricerade
sitt anförande här som ett allmänt hållet
inlägg, och jag är fullt överens med
honom i den betygssättningen. Men när
han i samband därmed protesterade

•36

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

mot att jag använde uttrycket »olyckskorparnas
kraxande» så vill jag erinra
om att när riksdagen under vårsessionen
hade att ta ställning till frågan om
den skärpta bolagsskatten, investeringsskatt
och bilaccis, så nöjde sig inte
oppositionen — så ordfattig är man
inte -— att stå rätt upp och ned och säga
nej, utan man utvecklade ju mycket
vältaligt vilka risker förslagen skulle
innebära för framtiden. Det är detta
argumenterande som enligt min mening
gör det berättigat att tala om »olyckskorparnas
kraxande».

Herr Ohlin säger att regeringen har
kommit för sent med sina åtgärder;
det hade kunnat se annorlunda ut, om
regeringen varit tillräckligt förutseende.
»Vad som kunde ha varit annorlunda.
Synpunkter på den ekonomiska politiken»
rubricerade Arbetsgivareföreningens
direktör ett anförande nu i
-veckan, och någonting av denna bakgrund
skymtade väl också i herr Ohlins
kritik. Men om det nu är möjligt att
man på vissa punkter har kommit för
sent, kan man till äventyrs trösta sig
med att detta inte är någon unik företeelse,
oavsett vilka länder det är fråga
om eller vilka regeringar som för tillfället
har ansvaret i de olika länderna.
Jag satt häromdagen och studerade de
ingripanden av ganska olustig natur
som man på olika håll i världen tvingats
göra under 1955. I Holland, där man
har en regering som består av representanter
för katolska folkpartiet, arbetarpartiet,
antirevolutionära partiet och
kristligt-historiska partiet samt av en
partilös, alltså en typisk samlingsregering,
har man under innevarande år
fått skärpa skattepolitiken på så sätt
att den första inbetalningen av företagarskatten,
som tidigare varit 50 procent,
nu är 75 procent. Dessutom har
tidpunkten för skatteinbetalningen
framflyttats tre månader. Den högsta
tillåtna avskrivningsprocenten för företagen,
vilken i Holland tidigare varit
33V3, har man nu nödgats sänka till 10.

I Nya Zeeland, där nationella partiet,
ett borgerligt samlingsparti, står i regeringsställning,
medan arbetarpartiet befinner
sig i opposition, har man under
1955 tre gånger fått höja diskontot, så
att det nu är uppe i 7 procent. Man har
vidare tvingats att genom en direkt fysisk
kvotering reducera bilimporten och
att föreskriva för kapitalinstituten att
de skall hålla kraftiga minimireserver.
I Australien, där det som känt sitter
en regering av liberaler och representanter
för landsbygdspartiet och där arbetarpartiet
också står i oppositionsställning,
har man blivit tvungen att
tillämpa något för vårt samhälle så originellt
som att företagarna erlägger
skatt på utbetalda löner. Dessutom har
man gjort en hel del drastiska ingripanden
i utrikeshandeln.

Jag skall inte strö salt i såren — jag
tänker då framför allt på herr Hjalmarson,
som ju vid tidigare debatter
varit van vid att hålla först Churchill,
sedan Eden och Butler i rockskörten
— genom att åberopa alla de otäcka
ting som man i England måst börja
med under de allra sista veckorna. Det
är ju för kammaren väl kända förhållanden.
Även i Tyskland har vissa åtgärder
av inflationsbekämpande karaktär
måst sättas in under 1955.

Om det ligger någonting i herr Ohlins
kritik att vi här har kommit för sent,
så måste jag väl anse att praktiskt taget
alla är för sent ute, även om jag ser
över hela klotet. Detta kan vara trist
för alla dem som råkar sitta i regeringsställning,
men det är ett faktum.
Man kan naturligtvis säga som så, att
då man har haft tillgång till herr Ohlins
eminenta kapacitet att spå i framtiden
men inte har dragit nytta av den, är
detta synd inte bara för den svenska
regeringen utan för alla regeringar som
nu tvingas till dessa otrevliga ingrepp.
Jag är emellertid inte så säker på att
herr Ohlin har haft lösningarna på förhand.
Om jag får vara så respektlös,
skulle jag vilja använda det gamla ut -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

trycket »Efteråt är det fasligt lätt att
spela munspel», d. v. s. att tala om hur
man borde ha gjort.

Herr Ohlin inledde sitt anförande
med att säga att han önskar av mig litet
bättre humör i debatten än vad han
fann hos min företrädare. Kan jag
glädja honom på den punkten skall jag
ärligen beflita mig om att gå honom till
mötes. Nu har jag nog personligen den
uppfattningen, att ett glatt humör i debatten
i allmänhet beror på två parter.
Är oppositionen magsur, kan det ju tänkas
att man från regeringsbänken inte
visar den allra soligaste nunan. Men
om vi har utgångspunkten klar för oss,
herr Ohlin, kommer vi säkerligen överens
i fråga om den saken.

Herr Ohlin anför vidare att han i
fråga om de ekonomisk-statistiska tabellerna
är ungefär lika skeptisk som
jag. Men han vill ändå korrigera mina
uppgifter på en punkt, nämligen i
fråga om investeringarnas storlek i procent
av bruttonationalprodukten, en
sak som också redovisas i en tabell i
min företrädares lilla broschyr. Herr
Ohlin säger att min företrädare lämnar
en mera rättvisande redovisning när
han använder investeringsprocenten
efter vissa reduktioner.

Jag tillät mig säga i första anförandet
att vi investerar per capita så mycket
här i landet, att det endast är
Norge som ligger före oss i det avseendet.
Den tabell som herr Ohlin åberopade
visar vid ett hastigt påseende
att Västtyskland ligger två tiondelar
före oss och att vi skulle ligga på tredje
plats. Men då bör man nog också
komma ihåg att de reduktioner, som
har gjorts innan man kommit fram till
dessa mera nettobetonade siffror, bland
annat omfattar avdrag för försvarskostnader.
Om man därför korrigerar tabellen
i den Sköldska broschyren med
hänsyn till denna bakgrund, vilket jag
tycker är riktigt att man gör, hävdar
vi vår andraplats även efter OEEC:s
statistiska beräkningar.

Vid remiss av propositionen nr 205

Jag ville med mina siffror om investeringsutvecklingen
i det första anförandet
närmast belysa tendensen under
de tio år, under vilka den sittande
regeringen har haft ansvaret för samhällsutvecklingen.
Det är ofrånkomligt,
vilken beräkningsgrund man än har, att
investeringsprocenten under denna tid
i vårt land har ökat från 25 procent av
bruttonationalprodukten till 30 procent.
Utvecklingen, menar jag, är glädjande
och behövlig. Att jag sedan trots
alla de önskemål om investeringar som
står framför oss inte har kunnat säga
mera än att jag hoppas vi skall kunna
fortsätta i den takten, beror på att jag
inte är optimistisk nog att tro att vi
har någon nämnvärd utsikt att öka
investeringarnas preferensställning i
förhållande till konsumtionen.

Herr Ohlin ställde vidare i sitt överblickande
anförande frågan till mig,
om jag var nöjd med arbetskraftsutredningens
arbetstakt och arbetssätt.
Han frågar inte bara för egen räkning
utan säger att både han och hans partivän
herr Dahlén vid flera tillfällen har
efterlyst bättre fart i utredningsarbetet.
Jag har svarat tidigare, att regeringen
inte har någon möjlighet att med hugg
och slag jaga på en utredning som arbetar
med svårt material. Jag har utgått
ifrån att den har gjort så gott den
har kunnat. Jag vill emellertid upplysa
kammaren om att en av de värderade
ledamöterna i denna utredning
just är herr Ohlins partivän herr Dahlén.
Det är således inte nödvändigt att
vända sig till statsrådsbänken för att
få upplysningar om takten i detta arbete.
Sådana har man kunnat få på
mycket närmare håll.

När oppositionen i dag har riktat
sin kritik mot regeringen för ofullständigt
intresse när det giiller investeringarna,
framför allt på den privata sidan
— som jag sade har man spelat olyckskorparnas
roll när man talat om utvecklingen
framöver — kan det ändå
vara en tröst att läsa ett utlåtande i en

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

uppsats av professor Erik Lundberg i
Skandinaviska Bankens kvartalstidskrift.
Han är ju en vetenskapsman på
det nationalekonomiska fältet av erkänd
kapacitet. Han bär dessutom fördelen
framför många andra att inte
influeras av politiska ambitioner. Professor
Lundberg säger på ett ställe här:
»De ständigt i alla tider återkommande
varningarna — icke minst från framstående
affärsmäns och nationalekonomers
sida — för att de framstegsbärande
krafterna förkvävs och underlaget
för vårt välstånd undermineras av den
förda skatte- och socialpolitiken har
hitintills aldrig besannats.» Professor
Erik Lundbergs övriga synpunkter skall
jag inte ta kammarens tid i anspråk
att citera — jag utgår ifrån att de är
kända för professor Ohlin.

Herr Ohlin kritiserade oss — jag
skall kanske vara vänlig och säga varnade
— för att vi här för en lönepolitik
med nivelleringens prägel. Ja,
i fråga om lönepolitiken, herr Ohlin,
så finns det ju ändå en sak som vi aldrig
kan komma ifrån, och det är de intresseorganisationer
som uppträder på
marknaden som i långa stycken dikterar
utvecklingen av lönernas inbördes
förhållande här i landet. Vi kan inte
se bort ifrån verkligheten och desavuera
uppfattningar som framförts av
i vanlig ordning förtroendevalda organisationsledningar.
Vi kan inte säga
att de är inne på fel spår och att fördelningen
av lönesumman inte skall
vara som de önskar utan så och så. Det
är inte praktisk politik. I det avseendet
vill jag understryka, att kritiken som
är riktad mot regeringen inte har tillräckligt
underlag.

Herr Ohlin hann också säga några
ord om forskningens betydelse. Självfallet
råder inga delade meningar härom.
Jag håller för troligt att denna
kammare relativt snart kommer att få
en påtagligt demonstration av det socialdemokratiska
partiets och Lands -

organisationens intresse för forskningens
utveckling här i vårt land.

Vad jag framför allt fäst mig vid i
herr Ohlins anförande och som jag, ärligt
talat, som finansminister gladde
mig åt, var att folkpartiet håller på en
balanserad budget. Det är bra att inregistrera
emot bakgrunden av vad som
nu tränger sig på. Jag vill bara i grova
drag skissera upp för kammaren de
ekonomiska problemen.

Vi har en fjärde huvudtitel som i
automatikens namn kräver sitt, vi har
en missväxt för det svenska jordbruket
som redovisas i en räkning på 340
miljoner kronor — jag tror inte det går
att klara denna summa enbart via prishöjningar
— vi har ett förslag om
skattesänkningar, vi har haft en uppvaktning
från Sveriges folkpensionärers
riksorganisation som åberopar det
principbeslut som riksdagen fattade
1953 och väl är beredd att stå för samt
ifrågasätter, huruvida det inte skulle
vara lämpligt med en ny förstärkning
av folkpensionen. Här anmäler sig således
en rad olika kostsamma anspråk.
För den finansminister som nu skall
göra upp en budget och bedöma bakgrunden
till vad man från olika håll
önskar samt som mål för detta budgetarbete
sätter en balanserad budget, är
det ändå trösterikt att man i år från
folkpartiets sida skall slippa överbud
när budgeten kommer att presenteras.

Herr Ohlin uppehöll sig vid det senare
avsnittet i konjunkturrapporten,
där den nye chefen för konjunkturinstitutet
ställer en prognos, som jag
tillät mig beteckna på det sättet, att vi
kan ha anledning att räkna med en
konjunkturbild som är annorlunda än
den vi har för dagen. Jag tillät mig
också säga att författarna till denna
prognos är försiktiga när de talar om
framtiden. Det finns ju vissa andra
publikationer som kritiserat på denna
punkt, bl. a. Affärsvärlden, som i sitt
sista nummer ganska ordentligt tar avstånd
från denna prognos och säger, att

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

den är på tok för optimistiskt serverad.
Jag tillät mig inte ha något absolut omdöme
härvidlag, men jag sade, att om
läget blir annorlunda är det lättare att
ta bort en spak än att i den politiska
snickarverkstaden fabricera en ny. Vilken
spak som skall tas bort, därom
får vi tala då förutsättningarna för ett
bedömande föreligger. Det finns många
spakar som betraktas som olustiga, och
det finns många som kommer att se
borttagandet av en spak som en välkommen
åtgärd — vilken den än blir.

Jag hoppas att jag med detta gjort
klart för herr Ohlin, att om det blir ett
annat ekonomiskt läge, då är det tid att
tala om lättnader. Så länge prognosen
bygger på så pass lösa antaganden
och så länge Vi har dagens läge att se
i ögonen, är det emellertid ganska
onödigt att spilla tid på vad som skall
ske om och när läget blir annorlunda.

Herr Ohlin sade, att det vore lämpligt
om den nye finansministern gåve uttryck
för huruvida han är beredd att
stå fast vid löftet om en skattesänkning.
Jag återkommer till vad jag nyss sade.
Här rasar det över oss utgifter på statsbudgeten,
som vi faktiskt inte räknat
med tidigare. I vad mån det innebär en
förändrad bedömning av den här frågan
vet jag inte. Det enda jag kan deklarera
här i dag är, att jag livligt hoppas,
att det trots den ogynnsamma utvecklingen
skall bli möjligt att stå fast
vid det löfte om skattesänkning som
tidigare har givits.

Herr Hjalmarson tog i sitt inlägg
upp frågan om förskjutningen av samhälleliga
investeringar till fördel för
den offentliga och till nackdel för den
privata sektorn. Han stannade vid år
1954 men tilläde i rättvisans namn att
det kanhända varit annorlunda efter
1954. Det har ganska bestämt varit en
annan tendens efter 1954. De privata
investeringarna har favoriserats i förhållande
till de offentliga. Jag vill emellertid
understryka, att varken samhället
eller de enskilda medborgarna kan

Vid remiss av propositionen nr 205

nonchalera frågan om vad som händer
om man blir efter med de offentliga
investeringarna.

Herr Ohlin riktade i sitt anförande
ganska mycket kritik mot att vi ännu
inte klarat bostadsbristen, att vi ännu
inte klarat sjukhusbyggnads- och skolbyggnadsproblemen,
att vi inte heller
klarat den utbyggnad av våra kraftverk,
som behövs för att en torr sommar
inte skall innebära risk för produktionsminskning,
och mot att de som
vill ha telefon måste stå i ko. Det har
också riktats stark kritik mot oss för
att SJ i dagens läge inte kan ställa godsvagnar
till förfogande. Allt detta är offentliga
investeringar. Man kan i ett allmänt
uttalande säga, att de privata investeringarna
skall släppas fram och de
offentliga dragas in. När man kommer
till realia, är det emellertid utomordentligt
svårt att avgöra vilka som är
mest umbärliga för samhället. Under de
sista två åren har i varje fall de privata
investeringarna haft företräde, och det
bör understrykas i den investeringshistorik
herr Hjalmarson gav kammaren.

Herr Hjalmarson sade vidare, att sedan
staten fick hand om bostadspolitiken
har bostadskostnaden tagit en
större del av inkomsten för medborgarna
än tidigare. Det låter kanske illa
att säga det, men här talade herr Hjalmarson
faktiskt mot sitt bättre vetande.
Innan staten tog hand om bostadspolitiken
— det var på 1930-talet — betalade
en industriarbetare för en modern
tvårumslägenhet 30—35 procent av sin
årsinkomst. I dag slipper han undan
med mellan 15 och 20 procent av årsinkomsten.
Förhållandet mellan hyra
och inkomst har alltså utvecklat sig i
för den svenska allmänheten förmånlig
riktning. Även om man är skeptisk
gentemot statistik, måste man ändå erkänna
detta uppenbara faktum.

Vidare snuddade herr Hjalmarson vid
en episod i en socialministers byggnadsregleringsproblem.
Han sade, att
det iir orimligt att i samband med läm -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

nande av byggnadstillstånd sätta villkor
för den som skall bygga. I och för
sig skulle jag kanske inte ha uppehållit
mig vid den här lilla struntfrågan, men
eftersom den har fått alldeles för stora
proportioner i pressen och nu även dragits
upp i debatten här i kammaren i
dag kan kanske en förklaring vara på
sin plats. Ett bolag i Stockholm vill
bygga en fastighet av speciell karaktär,
i detta fall en kontors- och affärsfastighet.
Om man då redan på ett förberedande
plan, d. v. s. vid prövningen av frågan
i arbetsmarknadsstyrelsen och andra
remissinstanser som höres när det
gäller att fördela en byggnadskvot, som
är för liten sedd mot bakgrund av
önskemålen, får det svaret, att kvoten
inte räcker till för en byggnation under
1955, då bör man, om man för att
använda herr Hjaimarsons terminologi
har den rätta respekten för överheten,
låta sig nöja med det svaret och vänta
till nästa år. Det gjorde emellertid
inte det här bolaget, utan det uppvaktade
socialministern för att försöka utverka
den speciella förmånen att få
bygga, trots att inte kvoten räckte till.
Jag är den förste att erkänna, att vid
ett sådant tillfälle borde socialministern
ha sagt: »Mina herrar, där är dörren.
Jag har inget att resonera med er om.»
Men om socialministern råkar vara en
vänlig själ som undertecknad, släpper
han in vederbörande och låter dem tala
fritt ur hjärtat om sina bekymmer, och
så säger han sig: Finns det någon möjlighet
att hjälpa dessa människor? Vi
är väl ändå tillsatta för att hjälpa de
svenska medborgarna. Om det då finns
ett visst kvotutrymme på en social kvot
och om man vet att Stockholms centralsjukkassa
lever under förhållanden
som tangerar det orimliga och omöjliga
i avseende på lokaliteterna, då är det
väl ganska naturligt, eller i varje fall
inte helt överraskande, om socialministern
säger som så: Vill ni, mina herrar,
av era åtta—tio tusen kvadratmeter
släppa till fyra tusen för detta sociala

ändamål så skall vi undersöka om det
finns möjligheter att kvotmässigt klara
det här på andra vägar genom att man
utnyttjar kvoten från andra sektioner.

Om företagets representanter sedan
kommer tillbaka och säger att de inte
vill ha Stockholms centralsjukkassa såsom
hyresgäst, ja, då är man tillbaka i
utgångsläget, som innebar att man ville
bygga en affärs- och kontorsfastighet
trots att det inte fanns något kvotutrymme,
och då måste svaret bli nej.

Detta, mina damer och herrar, är hela
förklaringen, och det finns inte någon
vettig grund för att på denna lilla
strunthistoria bygga en argumentation
om rättsövergrepp och ohemul handläggning
av byggnadsregleringen.

Herr Hjalmarson presenterade vidare
en alldeles i egen fabrikation tillverkad
bolagsordning för det nya LKAB. Det
var ytterst intressant, även om jag
måste säga att min fattningsförmåga
inte räckte till för att på alla punkter
svälja finesserna i detta så stiliga förslags
alla detaljer. Som vi emellertid
för närvarande håller på med att dels
förhandla med TGO för att se om det
finns en möjlighet till ett samarbete
även i fortsättningen och dels undersöka
hur vi bör bära oss åt ifall förhandlingarna
inte går ihop, så är jag
övertygad om att i varje fall den som
leder den sistnämnda undersökningen,
nämligen generaldirektör Olof Söderström
i statens jordbruksnämnd, är
mycket intresserad av att närmare få
ventilera herr Hjaimarsons intressanta
uppslag.

Jag har beträffande mitt första anförande
här i dag fått kritik, enligt vilken
anförandet var ett slag i luften när
det gällde att påvisa nya vägar till ett
ökat sparande. Ja, oppositionen får
kanske finna sig i att en nybörjare som
finansminister icke har patentlösningar
för alla goda ting som man till äventyrs
skulle vilja realisera.

Jag tillät mig att säga — och det var
kanske för blygsamt — att vi väl får

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

vara nöjda om vi kan klara den utveckling
som investeringssidan har visat
i förhållande till konsumtionssidan under
de senaste tio åren. Några nämnvärda
preferenser för investeringarna
genom att man beskär konsumtionen
ytterligare tror jag inte ligger inom
de praktiska möjligheternas ram.

Då kan man ju säga: Hitta på någonting
som stimulerar sparandet i större
utsträckning än det som man hitintills
har gjort! Ja, vi gjorde det försöket i
våras genom det statssubventionerade
premiesparandet. Vem som helst måste
väl ändå säga sig att man här tog till
ganska ordentligt när det gällde subventioner.
Förutom den vanliga sparkasseräntan
på 4 procent får ju vederbörande
sparare ytterligare 20 procent
som stimulans, om han avsätter 1 000
kronor till ett premiesparkonto. Det
ha visat sig att en hel del dylika premiesparkonton
har öppnats under det
gångna året. Jag vill minnas att det rör
sig om 250 000 stycken. Med ett medelbelopp
på varje konto av 700 kronor
rör det sig sammanlagt om 175 miljoner
kronor, och det vore ju alldeles utmärkt,
under förutsättning, att detta
vore ett nysparande, mina damer och
herrar. Tyvärr framgår det något annat
av en sammanställning som redovisas
i Affärsvärldens oktobernummer
för i år. Enligt denna sammanställning
var inlåningsnettot i våra sparinstitut
under de tre första kvartalen i år 232
miljoner kronor, medan det år 1954, då
vi icke hade premiesparande, uppgick
till 250 miljoner kronor. Jag vet inte
om jag av dessa, såsom jag själv ser det,
ganska dystra siffror vågar dra den slutsatsen,
att premiesparandet har misslyckats.
Jag har personligen varit så
pass intresserad av att få fram fakta
om vad premiesparandet innebär i form
av nysparande, att jag preliminärt har
kommit överens med konjunkturinstitutets
chef om att institutet skall sätta
i gång med eu utredning för att försöka
analysera denna verkligt intressanta

Vid remiss av propositionen nr 205

fråga, om premiesparandet har givit
upphov till ett ökat nettosparande; det
är ju ett sådant vi är ute efter.

Jag tar detta bara som ett exempel
på att det sannerligen inte är så lätt
att även med ganska stimulansbetonade
åtgärder få det svenska folket att låta
bli att konsumera för dagen vad man
är van att konsumera för dagen.

Herr Hjalmarson ställde i sitt anförande
en fråga som jag nog tyckte var
både litet djärv och litet insinuant. Han
frågade varför inte riksdagen ger riksbankschefen
herr Åsbrink makt att säga
nej till regeringen på samma sätt som
samme riksbankschef på ett enligt herr
Hjalmarson mycket förtjänstfullt och
effektfullt sätt har sagt nej till intressen
som har krävt utökade krediter av
olika slag. Bakom denna något dunkla
antydan kan väl inte ligga något annat
än den överenskommelse, som riksbanken
någon gång i augusti månad träffat
med affärsbankerna rörande preferensen
för bostäderna i fråga om kreditgivningen.
Om det är detta som herr
Hjalmarson alluderar på, vill jag bara
slå fast att det är den svenska riksdagen
som så sent som i maj månad i år
spikade ett program för det svenska bostadsbyggandet.
Riksbanken är riksdagens
verk, och riksbankschefen är ju
riksdagens tjänsteman. Är det alldeles
orimligt att tänka sig att det finns en
viss logik i att riksbanken och riksbankschefen
tar på allvar vad riksdagen
här har uttalat om bostadsbyggandets
omfattning och lägger ned energi
och ambition på att fullgöra vad uppdragsgivaren
på denna punkt har
önskat?

Ja, herr talman, jag har inte så mycket
mer att säga i denna replik, som
tyvärr blev ganska lång. Jag tillät mig
emellertid alt konstatera att den gamla
välkända författarfirman Hjalmarson
och Svärd inte har legat av sig i fråga
om att fabricera klatschiga klyschor.
.lag uppfattade i herr Hjalmarsons anförande
både »nådig överheten», »gung -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

orna och karusellen», »överhetspolitik»,
»ryckningar», »tvärkast» och »kovändningar».
»överhetspolitik» har jag faktiskt
aldrig hört förut, och därför vill
jag överbringa en komplimang för en
viss förmåga till förnyelse. Det är ju
inte alltid så lätt att förnya sig i en
bransch där man praktiserat under så
många och strävsamma år.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern försöker
nu tala om vad han menade med
olycksprofetior o. d., han hänvisar till
diskussionen när regeringen genomförde
en höjning av bolagsbeskattningen
i våras, och jag tror också han nämnde
investeringsavgiften. Men, herr statsråd,
inte menar Ni väl ändå på allvar
att de olyckliga verkningarna av en
orimligt höjd bolagsbeskattning skulle
ha framträtt efter fem månader? Våra
varningar på den punkten var sannerligen
varningar rörande verkan på längre
sikt. Det är minst sagt förbluffande
att finansministern står och säger att
varningarna inte alls varit berättigade,
ty se nu här vad som skett under sommarmånaderna!
Saken gäller ju hur
åtgärderna på längre sikt påverkar sparandet
i landet och det riskbärande
sparandet i främsta rummet.

Det är väl ganska uppenbart att regeringen
här vidtar åtgärder, som väsentligt
minskar sparandet. Samtidigt talar
finansministern om att det nu gäller
att få fram så mycket sparande som
möjligt. Här finansminister! Vilken åtgärd
har Ni vidtagit för att kompensera
dessa negativa verkningar på sparandet?
Ni tror tydligen inte mycket på
sparkontona. Går det an att stå och
tala om hur viktigt det är att göra allt
för att öka sparandet, och så samtidigt
vidta åtgärder som minskar detta?

Herr statsrådet citerade professor

Lundberg men underlät tyvärr att läsa
upp professor Lundbergs allvarliga varningar
för tron att -—- därför att det
under de gångna åren varit en expansion
— detta framåtskridande skulle
ha någon automatisk karaktär. Tänk
om vi gemensamt skulle fråga professor
Lundberg vad han anser om långtidsverkningarna
på expansionen av de
statliga åtgärder som minskar företagssparandet.
Jag avvaktar med lugn ett
omdöme från denna av finansministern
nu erkända auktoritet.

Vad sedan beträffar det goda humöret
vill jag gärna säga att herr Sträng ju
har rätt i att oppositionen inte får vara
allt för magsur om det skall bli en
trevlig debatt. Men jag måste tillägga,
herr statsråd, att det är märkvärdigt
vad man på regeringsbänken, särskilt
om man någon gång har litet svårt att
svara på kritiken, är benägen att beteckna
kritiken som ett uttryck för
magsurhet. Vad jag alltså hoppas på
är att man på regeringsbänken verkligen
skall med gott humör ta den kritik
som oppositionen, sin plikt likmätigt,
framför.

Finansministern talade om att i Tyskland
mindre än en procent av nationalinkomsten
användes till försvarskostnader,
och därför skulle man inte jämföra
med Tyskland. Men, herr finansminister,
låt oss också räkna med ockupationskostnaderna,
eftersom ockupationsmakterna
har försvarat Tyskland under
den period det gällde, år 1954. Då
är vad Ni sade för en stund sedan alldeles
felaktigt. De tyska samlade ockupations-
och försvarskostnaderna hade
såsom andel av nationalinkomsten ungefär
samma storleksordning som de
svenska försvarskostnaderna. Man får
alltså åtminstone multiplicera Er siffra
med fem för att komma sanningen nära.
Men är det inte intressant, herr talman,
att den enda observation om försvarskostnaderna
som finansministern gör
är just denna, då han tror att han skall
kunna finna ett land där försvarskost -

Onsdagen den 2 november 1955 fin.

Nr 25

naderna är mindre än i Sverige? När
det däremot gäller siffror för de andra
länderna, där man i nästan alla fall har
väsentligt högre försvarskostnader än
i Sverige, talar finansministern inte om
att det är klart att man i dessa länder
med deras stora försvarskostnader inte
kan investera så mycket. Det är detta
sätt att anställa internationella jämförelser
som jag mer än en gång har påtalat.

Beträffande arbetskraftutredningen
fann finansministern att man inte skall
fråga regeringen om den saken. Jo, herr
statsråd, det är just vad man skall göra.
Om regeringen tillsätter en utredning
för att bearbeta ett spörsmål där man
önskar ha fram material för att kunna
handla i brådskande angelägenheter, för
lösande av utbildningsproblem o. d., då
kan regeringen sannerligen inte försvara
sig med att säga: Ja, men kommittéordföranden
har hållit på i sex år,
och sekretariatsfrågor o. d. har inverkat
och det kan regeringen inte göra något
åt.

Både oppositionen och Sveriges förenade
studentkårer har år efter år fört
fram krav i detta avseende, men statsrådet
har viftat dem åt sidan. Vad det
nu gäller är naturligtvis att omedelbart
och med kraft dra praktiska slutsatser
av det material som föreligger.

Jag måste förbigå en hel del som jag
tänkt säga, men jag vill påpeka att finansministern
vill tala om ett avskaffande
av investeringsavgiften först när
konjunkturläget har ändrats. Nej, herr
finansminister, det är allt bäst att tänka
ut i förväg hur vi skall göra om och
när konjunkturen går ned; annars blir
det likadant som 1953, då regeringen lät
avgiften bestå trots en väsentlig konjunktura
vmattning.

Beträffande talet om balans i budgeten
vill jag säga, att vi på vår sida alltid
har krävt balans i budgeten, men
det skall vara en rättvisande bokföring,
herr statsråd, som inte döljer det
överskott som finns.

Vid remiss av propositionen nr 205

Herr statsrådet talar nu om att utsikterna
till skattesänkning är mörka,
och man får det intrycket, att han anser
sig vara mindre bunden än företrädaren
av skattesänkningslöftet — han
hoppas visserligen, men det är inte tillräckligt.
Enligt min mening borde regeringen
utgå från att skattesänkningslöftet
skall hållas och sedan anpassa utgifterna
därefter, även de utgifter som
kan motiveras av den svaga skörden.
De psykologiska verkningar som skulle
inträda om regeringen sveke sitt skattesänkningslöfte
kunde bli ytterst allvarliga.
Ett brytande av detta löfte kan
ingalunda motiveras med hänvisning
till sådana tillfälliga, låt vara allvarliga,
svårigheter som en svag skörd.

Herr It.!Al..MAKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern missuppfattade
min fråga beträffande riksbanken,
men jag hinner inte gå in på
det nu.

Förskjutningen i år till de privata investeringarnas
förmån uppväger inte
på långt när förskjutningen i den andra
riktningen sedan 1950, och det framgår
ju av konjunkturinstitutets rapport, att
förskjutningen i år beräknas vara av
tillfällig karaktär. Det kan inte vara
förnuftigt att försöka klara en stigande
efterfrågan genom att göra det svårare
för produktionen att tillgodose den. I
ett samhälle med full sysselsättning
måste vi alltid räkna med ett hårt tryck
på lönefronten, vilken endast kan balanseras
genom att vi försöker i snabbare
takt öka avkastningen av våra arbetsinsatser,
vilket är detsamma som att investera
mer i näringslivet, där de snabbare
produktivitetshöjningarna kan ske.

Att investera i framsteg, det förutsätter
ett större sparande. Premiesparandet
var ett steg, men, herr finansminister,
höj också gränsen för skattefrihet
för avkastningen på mindre kapital, ge
större utrymme åt skattefrihet för livförsäkringssparande,
inför skattefrihet

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

upp till en viss gräns för utdelning på
aktier och andelar, inför skattefritt
bostadssparande till en viss nivå, exempelvis
8 000 för gifta och 4 000 för ensamstående,
såsom vi har föreslagit! Det
är exempel på vad vi menar med en
över hela fältet sparstimulerande politik.
Ett ökat frivilligt sparande ■— vilket
ju är detsamma som mindre konsumtion
— och begränsningar i de offentliga
utgifterna på både investerings- och
konsumtionssidan, därigenom möjlighet
att investera mer i det privata näringslivet,
en penningpolitik av vår typ
och spridning av den personliga äganderätten
ger enligt vår tro en bra mycket
starkare balans i samhällsekonomien
än reglerings- och ransoneringspolitik.
Regeringen är ett bräckligt och otillräckligt
skydd mot inflation!

Finansministern gick inte närmare in
på förslaget beträffande LKAB. Jag kanske
i förbigående kan få upplysa finansministern
om att det som i första hand
har varit min förebild har varit ett
stort folkförsäkringsföretag, vars valordning
har godkänts av den nuvarande
regeringen som ett fullvärdigt uttryck
för god demokrati.

När det gällde kostnadsutvecklingen
beträffande bostäderna framhöll jag,
herr finansminister, att utvecklingen
under senare år har varit sådan, att
det blivit svårare för människorna att
betala de verkliga kostnaderna. Glömmer
finansministern subventionerna?
Om det inte är som jag säger, varför
höjde då finansministern subventionerna
i våras? Får kanske högerpartiet hädanefter
en ny bundsförvant i herr
Sträng när det gäller att avveckla subventionerna? Så

några ord om fastighetsaffären i
Stockholm! Den är en utmärkt illustration
till godtycket i den nuvarande politiken,
herr Sträng. Det gällde en av
Stockholms centrala tomter. När vederbörande
byggherre uppvaktade finansministern
framhölls bland annat, att det
gällde en nybyggnad som icke direkt

skulle belasta lånemarknaden, eftersom
byggherren under flera år vidtagit sådana
förberedelser, att han själv disponerade
över det erforderliga kapitalet.
Sedan finansministern upplyst om att
det skulle krävas speciella skäl för
igångsättningstillstånd och att bolaget
enligt statsrådets mening inte hade anfört
sådana, meddelade statsrådet att
det skulle vara möjligt att bygga därest
man byggde för Stockholms centralsjukkassa.
Sjukkassan uppgav sig behöva
4 000 m2 rumsyta. Det betyder att
i praktiken hela det lediga utrymmet i
den nya fastigheten skulle få disponeras
av den hyresgäst som statsrådet hade
anvisat. Då, herr finansminister, erbjöd
byggherren sjukkassan andra lokaler,
centralt belägna i Stockholm. I augusti
meddelade sjukkassan att den inte ville
acceptera detta erbjudande, och byggherren
ville inte tvingas bygga för
Centralsjukkassan, och så fick han nej
på sin ansökan om tillstånd.

Nu säger finansministern att det närmast
hade karaktären av en förmån
för byggherren att få bygga för Centralsjukkassan.
Herr talman! Högerpartiet
har haft en insamling till en byggnadsfond
för att få egna lokaler. Vi har
köpt ett gammalt hus i Klara för att
riva och bygga nytt. Då säger kanske
hem Sträng en vacker dag, att vi skall
få förmånen att bygga åt kungl. finansdepartementet,
som också har det
trångt. Vi betackar oss för den sortens
förmån!

Så ett litet ord om finansminister
Butler. Det engelska problemet är ett
valutaproblem i sterlingblocket, det är
inte samma problem som herr Sträng
har att syssla med i vår lilla vrå av
världen. Men av speciellt intresse för
herr Sträng borde vara att ta reda på
de engelska socialdemokraternas alternativ.
Vad består det av? Av okvädinsord
mot den brittiska regeringen, som
tidigare flitigt brukats i umgänget mellan
Bevan och de andra, vidare av
halvkvädna visor om skärpt importreg -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

lering och slutligen av en uppmaning
till finansminister Butler att avgå. Kan
vår finansminister uppfatta detta sista
som ett konkret alternativ?

Herr Sträng var mycket ledsen över
att jag använde ord som överhetspolitik,
kovändningar, stoppolitik, tvära
kast i utvecklingen. Ja, herr talman, vad
är det vi har haft? År det inte stopppolitik
och överhetspolitik som har bedrivits
i vårt land? Vi har haft beställningsstopp,
lönestopp, byggnadsstopp
och kreditstopp. Det enda, herr talman,
som vi inte har haft är skattestopp.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill så här omgående
bara replikera de båda föregående
ärade talarna. Jag sade i mitt första
anförande — därom råder väl ingen
som helst tvekan — att när det gäller
den skärpta bolagsskatten kommer den
successivt att få sin inverkan. Vi har
under 1955 också haft ingripanden som
faktiskt har känts under 1955, ingripanden
som investeringsavgift, skärpt
byggnadsreglering och bilaccis. Oppositionen
har inte varit entusiastisk för
dessa ingripanden och har målat en
utveckling i mörk dager därest riksdagen
skulle följa regeringen på dessa
punkter.

Vi har slutligen denna jämförelse
mellan Sverige och Tyskland. För att
gå tillbaka till OEEC:s statistik så redovisade
Sverige en investering i förhållande
till bruttonationalprodukten efter
vissa reduktioner med 20,9 procent och
Tyskland med 21,1 procent. Om man
lägger till de svenka renodlade försvarsinvesteringarna
— icke andra omkostnader
för försvaret — skall man höja
den svenska siffran med 2,7 procent.
Tyskland har icke dessa direkta försvarsinvesteringskostnader.
Man har
där ett underhåll för ockupationsmakten,
men det är en sak som ligger vid
sidan av denna statistik.

Vid remiss av propositionen nr 205

Herr Hjalmarson säger att hans synpunkt
att man har haft en ofördelaktig
utveckling för bostadsbyggandet inte
bygger på att hyrorna är förhållandevis
billigare i dag än vad de var på 30-talet,
utan den bygger på att det är svårare
att betala i dag än det var på 30-talet. Det bestrider jag, herr Hjalmarson.
Jag har erfarenheter från både 30-talet och 50-talet. Det var svårare för
en arbetare att betala en hyra på 30-talet än vad det är i dag.

Sedan kommer herr Hjalmarson tillbaka
till det här illustra bygget i Stockholm.
Herr Hjalmarson är ganska väl
underrättad, tyvärr också en del felunderrättad.
Herr Hjalmarson säger vad
ibland en del troskyldiga uppvaktande
medborgare säger när de kommer upp
i kanslihuset och begär byggnadstillstånd:
»Ja, men låt oss i alla fall bygga,
för vi har pengar och skall inte belasta
kapitalmarknaden.» Det är ju horribelt
att en partiledare kan göra sig till tolk
för ett sådant enkelt resonemang. Aktiebolaget
Hufvudstaden har inte de där
pengarna liggande inlåsta i något bankfack
eller i något rum väntande på att
tas i anspråk. De cirkulerar i kapitalmarknaden
precis på samma sätt som
allt annat kapital, lierr Hjalmarson. De
belastar kapitalmarknaden lika mycket,
även om det finns en anteckning på en
checkräkning eller ett girokonto att
pengarna tillhör det här speciella företaget.
Denna allra enklaste pedagogik i
penningpolitiken trodde jag faktiskt
inte jag skulle behöva uppta kammarens
tid med i en debatt med herr Hjalmarson.

Vidare säger herr Hjalmarson, att företaget
här erbjöd en annan fastighet.
Det gjorde företaget, men den fastigheten
var för liten och därför kunde
inte sjukkassan acceptera den. Om det
inte fanns möjlighet att få in bygget
inom ramen för gällande kvoter och
statsrådet ändå gjorde vissa försök till
kombinationer för att på det sättet ge
möjligheter att fördela byggnadskostna -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

den på flera kvoter, då var det en förmån,
herr Hjalmarson. Jag vill inte säga
att det var en förmån att för en skälig
hyra lämna 4 000 m2 till Centralsjukkassan,
men det var väl ändå en förmån
att få bygga på den tomten som
nu ligger oräntabel och få 6 000 m2 för
egen del, vilket ju skulle blivit resultatet
av affären.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
hade så ont om tid i min förra replik
att herr Sträng kom att missförstå mitt
yttrande om att byggherren, som ville
ha byggnadstillstånd, själv hade erforderliga
kapitalmedel. Vår inställning
till kreditpolitiken, som vi många gånger
har utvecklat här i riksdagen, innebär
att myndigheterna inte skall ingripa
detaljreglerande i fråga om användningen
av sparmedlen. Det leder
just till godtycke när de gör det. Stockholms
centralsjukkassa uppgav sig behöva
4 000 m2 rumsyta, vilket motsvarar
mellan 5 200 och 5 500 m^ lägenhetsyta.
Vad som erbjöds sjukkassan var
två centrala lokaler i Stockholm, dels
om cirka 3 500 m2 lägenhetsyta, som
tidigare disponerats av ett annat verk,
och dels ytterligare 2 000 m2 lägenhetsyta
å annat håll i Stockholm. Det var
alltså fullt tillräckligt för sjukkassan.

Jag kanske också kan få fråga finansministern
om den uppgiften är riktig
att finansministern skulle ha påpekat
för sökanden, att det fanns andra företag
som kunde tänkas ha intresse att
bygga i Stockholms centrum och tillgodose
centralsjukkassans behov?

Slutligen, herr talman, kanske jag
kan få ta upp frågan om statens upplåning
i riksbanken.

Under tiden från den 1 juli till den
22 oktober 1953 betalade regeringen
tillbaka 48 miljoner på sina lån i riksbanken.
Under precis samma tid i fjol
lånade den netto 172 miljoner. I år har
regeringen under exakt samma tids -

period lånat icke mindre än 275 miljoner.
I någon mån kanske olikheten förklaras
på grund av förskjutningar i säsongvariationer,
men en summa, som
motsvarar långt mer än hälften av det
för hela detta budgetår anmälda behovet
av sammanlagd upplåning, låter sig
icke förklaras på detta sätt.

Det är som jag har sagt, herr talman:
staten lånar friskt, friskare än på länge
i sedelbanken. Varför? Ja, det är just
detta som regeringen måste förklara
och försvara. På ett år, räknat från senaste
redovisningsdatum den 22 oktober,
har regeringen lånat mer än den
uppgivit sig behöva låna för hela löpande
budgetår och lånat i riksbanken.

Får jag bara också fråga finansministern:
Kan det vara någon vettig mening
med att sätta in på spärrkonto i riksbanken
55 miljoner, som kommer från
den särskilda investeringsavgiften och
den skärpta bolagsskatten och där skall
steriliseras enligt riksdagens uttryckliga
beslut, och samtidigt låna upp i riksbanken
275 miljoner? Finns det något
som helst sammanhang i en politik, vars
praktiska resultat blir åtgärder som står
i rak strid med varandra?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara till undvikande
av missförstånd säga till finansministern,
att ingenting är mig mera
fjärran än att rekommendera att han
skall ingripa på den fria arbetsmarknaden
och dess lönepolitik. Då han överväger
med hjälp av protokollet vad jag
sagt om stimulering och ekonomisk
uppmuntran, skall han finna, att min
ståndpunkt ingalunda har någon tendens
i den riktningen, tvärtom. Men
det hindrar inte att samhället har
många anledningar att ta upp detta problem
för egen del och genom de möjligheter
till allmänt grepp om de ekonomiska
stimulansernas betydelse som staten
naturligtvis har. Det kan ha konsekvenser
när det gäller skatteavdragsrätt
och på många andra områden.

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

Herr talman! Jag begärde ordet för
att påpeka en sak till, nämligen de internationella
jämförelserna.

Det förhåller sig så, herr finansminister,
att de sammanlagda utgifterna för
försvarsändamål inklusive investeringskostnader
var av samma storleksordning
1954 i Sverige som i Västtyskland,
om man tar hänsyn till att Västtyskland
betalade för de allierades ockupationskostnader.
Det går därför inte, när man
gör jämförelse med Västtyskland, att
säga att den inte är rättvisande därför
att Västtyskland har så mycket mindre
utgifter för försvaret.

För min del finner jag det överraskande
att regeringen har en sådan tendens
att göra jämförelser med andra
länder och säga, att vi har investerat
mera och har högre inkomst här i landet,
utan att samtidigt ta hänsyn till att
jämförelseländerna varit i krig, att de
haft ogynnsammare konjunkturer och
att de t. ex. har en försvarsbudget som
är ungefär dubbel mot den svenska i
procent av nationalinkomsten. Sådana
jämförelser är verkligen vilseledande,
men där gör regeringen sällan några
reservationer. Det erinrar mig, herr talman,
om jag får använda en bild med
tanke på flera länders deltagande i
kriget, om en internationell femtonhundrameterslöpning.
Herr Sträng representerar
Sverige. De som representerar
de andra länderna blir överfallna,
som Västeuropa blev under kriget av
det nazistiska Tyskland. De måste därför
stiga åt sidan och slåss en stund,
innan de återtar löpningen. Herr Sträng
kommer först, sträcker sedan på sig
och säger: se så mycket duktigare jag
är än de andra. De kan ju inte alls
springa som jag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet IfEDLUNI):

Herr talman! Först några reflexioner
angående förhållandena på det utrikespolitiska
området. De politiska um -

Vid remiss av propositionen nr 205

gängesformerna ute i världen har hyfsats
under den senaste tiden. I anslutning
härtill har en svag förhoppning
inträtt om att efterkrigstidens underliga
mellanläge mellan krig och fred
äntligen skall kunna bringas till ett
slut.

Från många håll har det emellertid
varnats för en sådan optimism. Och det
kan finnas skäl för detta. Vi vet ännu
inte om Genéveandan är mera en illusion
än en realitet. De realpolitiska, för
att inte tala om de ideologiska motsättningarna
mellan de båda stora grupper
av stater, som populärt brukar sammanfattas
under beteckningarna »väst och
öst» står alltjämt kvar.

Det skulle emellertid vara orätt att
förneka, att vissa händelser inträffat
under de senaste månaderna, som i
varje fall kan sägas stå i samklang med
Genéveandan, även om nationellt egoistiska
och intressepolitiska avsikter också
kan spåras bakom de handlandes
motiv. Man kan nämna upphävandet av
ockupationen av Österrike och återställandet
av detta lands självständighet,
Porkalaområdets återställande till
dess rättmätige ägare, Finland, frigivandet
av tyska krigsfångar i Sovjetunionen
m. fl.

I fråga om Porkalaområdet har jag
redan tidigare givit uttryck för den
stora glädje man måste känna över att
Finland fått detta område tillbaka och
därigenom befriats från det tunga tryck
förekomsten av främmande trupper på
landets territorium och omedelbart intill
dess huvudstad utgjort. Vi svenskar
hoppas att relationerna mellan vårt finska
broderland och dess granne i öster
även framdeles skall utvecklas gynnsamt.
Det är även för vårt eget lands
säkerhet av betydelse att så sker. Jag
hälsar också med tillfredsställelse Finlands
beslut att inträda i det nordiska
rådet. Det öppnar möjlighet till förstärkt
och fördjupat nordiskt samarbete.

Praktiskt handlande av glädjande
slag men av ganska mycket begränsad

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

räckvidd har sålunda förekommit på
det internationella området. Om de
väsentliga världspolitiska problemen,
på vilkas lösning frågan om krig eller
fred hänger, vet vi inte, huruvida de
kan komma att avgöras på fredlig väg
eller inte. En avvaktande hållning intill
dess man fått mera fasta punkter för
att bedöma läget är helt säkert riktig.
Från den utgångspunkten kommer man
fram till nödvändigheten att bibehålla
ett starkt försvar här i vårt land.

När vi efter att under åtminstone ett
par år ha haft ett tämligen fast penningvärde
i vårt land i fjol på nytt
kunde börja skönja risker för inflation,
sattes under hösten 1954 motåtgärder
in. Herr Ohlin talade om en tredje engångsinflation.
Är det inte anledning
att i stället säga att vi haft ett ganska
fast penningvärde, när vi under en fyraårsperiod
kunnat begränsa prisstegringarna
till i genomsnitt 5 procent? Andra
länder har under motsvarande period
haft väsentligt större prisstegringar.
Redan på hösten 1954 togs som nämnt
det första steget för att mota inflationen.
Ett stort obligationslån fick suga
upp en del av den tillgängliga penningmängden.
Under budgetarbetet inom regeringen
hösten 1954 iakttogs sträng
sparsamhet, så sträng sparsamhet att
det allmänna omdömet om den budget
som presenterades i januari 1955 var,
att den måste betraktas som mycket
sparsam.

I början av 1955 blev, bl. a. i anslutning
till avtalsrörelserna, riskerna för
en inflation mera påfallande. Investeringsavgiften
och bilaccisen sattes då
in i syfte att motverka inflationen. Dessa
åtgärder bedömdes av regeringspartierna
som mindre olägliga för svenska
folkets flertal än en mycket hård kreditåtstramning
med en därav nödvändiggjord
stor räntehöjning. Och när
slutligen även dessa åtgärder visade sig
otillräckliga, fick vi en kreditåtstramning
med en procents räntehöjning som
följd. Ett förslag om sparpremier lades

också fram. Likaså om höjd bolagsskatt.
När det här från oppositionen
talas om det ena dråpslaget efter det
andra mot industrien, så måste man säga,
att industrien själv måtte ha en enastående
förmåga att ta åtgärderna lugnt.
De dråpslagna blomstrar nämligen som
sällan tillförne.

Så ett par ord till herr Hjalmarson.
Herr Hjalmarson talade om riksbankens
dirigering av krediterna på ett sådant
sätt att man fick den uppfattningen,
att riksbanken säger till affärsbankerna:
den och den krediten får ni bevilja,
men den och den krediten får ni
inte bevilja. Herr Hjalmarson har tidigare
här i kammaren varit inne på
samma tema och återkommer nu igen.
Jag vill därför fråga herr Hjalmarson:
År det verkligen på det sättet här i landet,
att riksbanken bestämmer vilka låntagare
som skall få krediterna? Är det
inte i stället så, att riksbanken bestämmer
hur stor den totala lånemängden
får bli, om vi nu skall säga att riksbanken
bestämmer i detta fall? Jag vet att
herr Hjalmarson tycker om att använda
det uttryckssättet, i själva verket är det
en uppgörelse mellan riksbanken och
affärsbankerna. Men låt gå för herr
Hjalmarsons terminologi om att riksbanken
bestämmer. Är det inte på det
sättet att riksbanken bestämmer, hur
stor den sammanlagda kreditvolymen
från affärsbankerna får vara? Går inte
riksbankens ställningstagande ut på
detta, herr Hjalmarson? Sedan är det
ju de enskilda affärsbankernas egen sak
att avgöra om herr Andersson, herr
Pettersson eller herr Hjalmarson skall
ha sitt lån. Är det inte så, herr Hjalmarson?
Det vore bra att få ett entydigt
svar på den frågan.

Vad sedan själva kreditvolymen beträffar
förhåller det sig så, att kreditvolymen
i dag, den sammanlagda mängden
utlämnade krediter alltså, är större
än den var vid motsvarande tidpunkt
i fjol.

På en punkt är jag fullt överens med

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

herr Ohlin när det gäller dessa ting,
nämligen att det kunde vara önskvärt
med en undersökning för att utröna,
huruvida de mindre låntagarna kan sägas
ha kommit otillbörligt i kläm i detta
sammanhang. Det kan vara angeläget
att undersöka om de blivit missgynnade
vad gäller krediter. Jag tror inte man
kan säga, att jordbrukarna, för att ta
den största företagargruppen, har fått
följa med riktigt i utvecklingen. Den
sista statistik som jag har haft möjlighet
att studera har faktiskt givit vid
handen, att jordbruket släpar efter med
ungefär fem procent. Det har sålunda
ungefär fem procent mindre anpart i
den sammanlagda krediten än vad jordbruket
hade vid motsvarande tidpunkt
i fjol.

Det bör inte råda något tvivel om att
därest man försökt bemästra situationen
med enbart räntehöjning — oppositionens
favoritmedel — så hade det
behövts ganska många procent. I det
avseendet delar jag helt den mening,
som den engelska tidningen The Observer
givit uttryck för. Tidningen säger
att då hade man kanske fått tänka sig
en räntesättning på ända upp till tio
procent. Det är att märka att tidningen
anses vara politiskt fristående. Nu säger
oppositionen, att om vi vidtagit åtgärder
tidigare, hade de kanske inte behövt
bli så hårda. Herr Hjalmarson har
vid något tillfälle preciserat detta. Han
ville ha räntehöjning redan 1953. Men
när anser herr Ohlin att åtgärderna
skulle ha satts in? Det kunde väl ändå
inte ha skett innan herr Ohlin menar,
att tecken på inflationsrisker hade visat
sig. Under 1953 varnade herr Ohlin —
om jag inte missminncr mig — för en
utveckling i den andra riktningen. Hur
skulle för övrigt ett samarbete mellan
oppositionspartierna ha utfallit vid
denna tidpunkt? Herr Hjalmarson ville
höja räntan 1953 för att då påbörja
åtstramningen, men herr Ohlin menade
vid denna tidpunkt tydligen, att läget
var sådant, alt någon åtstramning inte

Vid remiss av propositionen nr 205

var tillrådlig — i varje fall har jag fattat
herr Ohlins uttalande på det sättet.

Som oppositionspartier är det säkerligen
lättare för högern och folkpartiet
att komma överens. Här tycks ju det gemensamma
målet vara att bekämpa regeringen.
Det gör att på det ekonomiska
området förekommer i dag ett
slags tvåfrontskrig. Regeringen bekämpar
inflationsriskerna med olika medel.
Oppositionspartierna bekämpar å sin
sida flertalet av de inflationshindrande
åtgärder som regeringen går in för.

I dag är det väl inte många sam
skulle vilja förneka att runt om oss i
Europa förekommer inflationsrisker
och ansträngning för att bemästra dessa
risker. Låt oss ett ögonblick se på situationen
i England. Före valet sänkte
finansministern skatterna med 155 miljoner
pund, Mr Butler gjorde sig och
högerpartiet populära därigenom, inte
minst i höger- och folkpartikretsar i
vårt land. Just därför kan det vara på
sin plats att något närmare beröra förhållandena
i England. Men relativt kort
efter valet tar han i den nu framlagda
budgeten tillbaka 112,5 miljoner pund
i form av skatter. Vidare höjs telefonoch
posttaxorna och slopas bostadssubventionerna.
Bilaccisen höjs från 50 till
60 procent av försäljningsvärdet — det
blir sex gånger mer än vi betalar i Sverige.
Vidare går en rad varaktiga konsumtionsvaror
upp i pris genom att omsättningsskatten
höjs med 20 procent.

När den skärpta bolagsbeskattningen
infördes i Sverige, kämpade naturligtvis
högerpartiet mot åtgärden. Nu är
en högerregering i England i färd med
att anamma en motsvarande åtgärd,
nämligen en speciell vinstbeskattning.
Det är förklarligt om i dag högern och
folkpartiet talar mindre om den skicklighet,
varmed mr Butler i våras ledde
Englands ekonomi. Därmed må emellertid
vara hur som helst. Det är deras
ensak. Två lärdomar bör man dock ha
dragit av det skedda. För det första, att
inflation är något som uppträder även

4 —Andra kammarens protokoll l!)5.r>. Nr 2.r>

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

i högerstyrda länder, och för det andra,
att när den skall bemästras får man
tillgripa en besk medicin, vare sig den
ena eller den andra regeringen har ansvaret
för att klara situationen.

Ja, vi skall väl ändå inte göra jämförelser
med England som under detta
sekel har deltagit i två världskrig, säger
man. Krigen har kostat mycket
pengar och orsakat många svårigheter.
Argumentet vore säkert riktigt, om det
gällde att jämföra levnadsstandarden,
inkomsterna. Men det är ju en helt annan
sak det är fråga om. Vad gäller vår
egen situation har vi tillåtit oss tala om
att svårigheterna närmast skulle kunna
beskrivas med att vi riskerar att komma
in i en välståndskris. Och ungefär
samma uttryck har finansminister Buller
använt om förhållandena i England.
Den engelska tidningen The Observer,
för att på nytt åberopa den, säger något
liknande. Vi vill konsumera och investera
för mycket. Det är alltså inte
fråga om någon fattigdomens kris utan
om svårigheter som både här och på
andra håll beror på att vi vill bygga
mer, producera mer varor o. s. v. och
konsumera mer än arbetskraften och
materialet medger. Men därför blir också
jämförelsen på sin plats.

Hur är då situationen just nu? Att
tala om att inflationsriskerna redan är
undanröjda skulle vara verklighetsfrämmande.
Vi måste alltjämt fortsätta
med motåtgärderna. Därför får vi nu
förlänga investeringsavgiften och bilaccisen.
Men samtidigt måste det strykas
under, att sådana åtgärder kan fylla
sin uppgift bara om de får en begränsad
giltighetstid. Deras mera påtagliga
effekt ligger just däri att människorna
skall förmås uppskjuta uppförandet av
byggnader, inköp av maskiner och bilar,
som inte ovillkorligen behövs nu.
Men jag vill framhålla att bromsarna
bör lättas så snart det visar sig möjligt.
Kreditåtstramningen bör lindras
i första hand, och i samband därmed
bör räntan sänkas. Därefter får man in -

rikta sig på en successiv avveckling av
övriga bromsar i mån som läget blir
stabilare.

Vill någon slutligen se hur en utomstående
bedömer läget här i Sverige,
kan man hänvisa till en dagsaktuell
rapport från det ekonomiska samarbetsorganet
OEEC om de skandinaviska
ländernas ekonomi. Där säger man:
»Den svenska ekonomien har utvecklat
sig gynnsamt de senaste 18 månaderna.
En stark expansion av produktionen,
en mycket hög sysselsättning och en efter
hand friare utrikeshandel har inom
större delen av perioden förenats med
en rimlig inre och yttre balans. När
jämvikten hotades, ingrep regeringen
snabbt för att återställa den.»

Så långt OEEC:s rapport.

I detta sammanhang kan det vara
lämpligt att påminna om den extra belastning
vi fått till följd av det vackra
vädret i sommar. Jordbruksproduktionen
har på grund av torkan minskat
med omkring en halv miljard kronor.
Vattenbristen tvingar oss att importera
mera kol och begränsa driften vid vissa
företag.

För dem som i likhet med bondeförbundet
vill söka åstadkomma en skattelättnad,
som inte stannar på papperet
utan blir en reell och varaktig sådan,
är samhällsekonomisk stabilitet en förutsättning.
Vi är beredda att medverka
till en sådan skattelättnad.

När oppositionen i våras ropade på
nyval, berodde det nog på att man där
tyckte det var bäst att smida medan
järnet var varmt. Väntade man till
dess allmänheten fått klart för sig att
regeringen både bedömt läget rätt och
även i stort sett valt rätt medicin, skulle
man i stället i nästa valrörelse få hamra
sig trött på ett svalnat järn. Och
nu har oppositionen kommit i det läget
att inte bara järnet har svalnat utan
också att hammaren har lossnat från
skaftet. Var en sådan hammare kan
hamna, är litet svårt att veta. Ibland

Onsdagen den 2 november 1955 fm. Nr 25 51

träffar hammaren den som håller i
skaftet.

När jag här talar om att hammaren
har lossnat, syftar jag på det förhållandet
att svenska folket har fått klart för
sig, att inflationsrisker i dag finns litet
varstans och att man i flera länder
■— även i högerstyrda sådana — måste
ta till en medicin, som i fråga om beskliet
inte står efter vår.

Men hade det ändå inte varit mer
tillfredsställande, om oppositionen i
stället för att höja ramaskrin hade
sagt: Ja, vi ser att det finns vissa risker
för inflation, och den är vi alla
angelägna om att förhindra, inte minst
med hänsyn till det nödvändiga sparandet
— som i sin tur bildar underlag
för den fortsatta investeringsverksamheten
och de fortsatta framstegen
i samhället. Och sedan kunde man ha
tillagt: Vi är därför angelägna om att
vi hjälps åt allesamman.

Skördeförhållandena är det ingen
anledning att gå närmare in på i dag.
Vi har som sagt fått en uppskattning
av förlusterna så där till ungefär en
halv miljard kronor. Härav kommer
först en tredjedel, d. v. s. omkring 160
miljoner kronor, att falla på jordbrukarna
själva. I den mån återstoden av
beloppet täcks skattevägen, får jordbrukarna
som skattebetalare vara med
om att betala sin egen kompensation,
och i den mån prishöjningar uppstår,
räknas dessa även på de produkter
jordbrukarna själva använder. De får
då det tvivelaktiga nöjet att konstatera,
att vad de själva äter upp ökar i värde.
Jag tror inte att någon kan påstå att
ett sådant system — som nu snart försvinner
— är särskilt gynnsamt för
jordbrukarna i avseende på kompensation
för skördeförluster.

Det nya prissättningssystemet får vi
tillfälle att här diskutera inom kort.
I dag må det därför från min sida vara
tillräckligt med några allmänna reflexioner.

Enighet synes råda om att den gamla

Vid remiss av propositionen nr 205

jordbrukskalkylen skall ersättas med
ett annat system. Om detta nya systems
principiella utformning har enighet
nåtts mellan jordbrukets ekonomiska
och fackliga föreningsrörelse å ena
sidan samt representanter för konsumenterna
å andra sidan. Såväl bondeförbundet
som socialdemokraternas regeringsledamöter
har givit sin anslutning
till systemet. Härvid har jag för
min del emellertid utgått ifrån och
även givit uttryck för den meningen,
att systemet ovillkorligen måste kompletteras
dels med åtgärder till förmån
för det mindre jordbruket och dels med
något förfarande, som ger skydd mot
inkomstförlust vid skördeskador. Det
är helt enkelt nödvändigt att så sker,
om systemet över huvud taget skall
kunna fungera tillfredsställande.

Herr Ohlin gav i sitt anförande en
redogörelse för dessa frågor och uttryckte
därvid den meningen, att jordbruksministern
skulle ha infört en helt
ny ordning för behandlingen av frågor
av detta slag samt att herr Norup därmed
tenderade att komma in på något
kooperativt statsystem. Detta bygger
uppenbarligen på en missuppfattning.
Jag känner för min del inte till att herr
Norup har hemställt till organisationerna
att upprätta förslag i delta ämne, och
jag fick för en liten stund sedan jordbruksministerns
uppdrag att här i kammaren
framhålla att han icke har gjort
någon sådan hemställan. Men konsumenternas
och producenternas stora
organisationer har haft den uppfattningen,
att det var utomordentligt betydelsefullt
att undersöka om de olika
förslag som fanns till prissättning kunde
förenas. Den omständigheten, att de
lyckats komma fram till en samförståndslösning,
förefaller mig glädjande,
så mycket mer som det visat
sig att överenskommelsen är sådan,
att inte bara jordbruksministern utan
regeringens samtliga ledamöter ansett
att huvudprinciperna i överenskommelsen
kunde läggas till grund för en

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

proposition i ämnet. Det är för mig
uteslutande en tilltalande och tillfredsställande
situation.

Den motion, som väckts från bondeförbundshåll
i anledning av propositionen
om det nya prissättningssystemet,
har kommit ganska mycken oro
åstad. Särskilt gäller detta uttalandet,
att det varit riktigare om jordbrukarna
i inkomsthänseende jämställts med yrkesskickliga
industriarbetare. Här anger
motionärerna en målsättning, som
de anser att partiet bör verka för, och
de har funnit sig böra ge uttryck härför
vid detta tillfälle. I andra delar
framförs förslag till förbättrade garantier
för uppnåendet av just den målsättning
för jordbrukspolitiken, som
propositionen anger. Dessa förslag har
man uppenbarligen fört fram i den
meningen, att de inte berör principerna
i propositionen.

Tillämpningen av det nya prissystemet
förutsätter, att man fastställer ett
visst utgångsläge, som skall ligga till
grund för prisbildningen under perioden.
Det är ofrånkomligt, att man
härvid tar hänsyn till den eftersläpning
för jordbrukets inkomster, som
uppkommit under de senare åren, och
jordbruksministern har också i propositionen
givit uttryck för denna mening.

Jag tillåter mig så att komma med
en mera allmänt hållen reflexion angående
jordbrukets prisfrågor. På sakkunnigt
håll, även på konsumentsidan,
har man faktiskt givit uttryck åt den
meningen, att sett på litet längre sikt
har konsumenterna inte förlorat på
jordbrukskalkylen. Det måste betyda,
att under rätt många år har kalkylen
varit den beräkningsmetod, med vars
stöd man hållit priserna lägre än vad
konsumenterna skulle ha fått betala för
varor från annat håll. Nog har jag det
intrycket, att reaktionen från jordbrukarliåll
varit bra mycket stillsammare
under den perioden än den sedermera
blivit från konsumenthåll, efter det att

man för ett par tre år sedan fick möjlighet
att komma över huvudsakligen
dumpingpartier av jordbruksprodukter
till priser, som är lägre än de svenska.

Vad pensioneringsfrågan beträffar
vill jag framhålla, att vi i bondeförbundet
är intresserade av en förbättrad
ålderdomstrygghet för svenska folket.
Denna mening har vi givit uttryck
åt i en partimotion för några år sedan.
Jag vill emellertid stryka under vad vi
många gånger sagt, nämligen att denna
trygghet måste gälla alla. Företagarna

— jag nämner särskilt den största gruppen
av småföretagarna, jordbrukarna

— måste vara med och likaså husmödrarna.

Herr Hjalmarson berörde förstakammarvalen
och de uppgörelser kring dessa,
som har ägt rum i år. Han menade,
att detta var någonting som man anständigtvis
inte borde fortsätta med.
Jag har givetvis den uppfattningen, att
man även vid val till riksdagens första
kammare bör eftersträva ett system,
som ger bättre rättvisa. För en liten
stund sedan fäste man min uppmärksamhet
på att i ett av högerns partiorgan
— jag tror det var i »Medborgaren»
eller möjligen någon annan högertidning
— har man om uppgörelserna
i samband med förstakammarvalen använt
uttryck som gangsterpolitik och
snuskpolitik. Högern har tidigare —
det vill jag säga — ingalunda legat på
latsidan när det gällt att genom uppgörelser
tillgodose sina intressen vid
valen till första kammaren. Detta medgav
för övrigt herr Hjalmarson för en
stund sedan. Det är då en ganska snygg
karakteristik av högerns eget handlingssätt
som högerorganet ger, vilket
kan vara värt att uppmärksamma vid
andra tillfällen, när kritiken inte precis
gäller det egna partiet utan andra
partier.

Herr Hjalmarson har spelat upp sin
gamla skiva om att den enskilde skall
få bestämma mer o. s. v., och han har
spelat upp den utan att ens byta stift.

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

Han kör med det gamla stiftet och frågar:
»Vem skall bestämma fördelningen
av våra resurser? Så och så många procent
tar det allmänna hand om.» Den
som inte vet hur det ligger till skulle
kunna tro, att herr Hjalmarson och
hans parti är emot flertalet av de uppgifter
och utgifter staten har. Men så
är det ju ändå inte, herr Hjalmarson.
I allt väsentligt har herr Hjalmarson
och hans parti velat vara med om de
uppgifter och de utgifter staten har.
Tala om för svenska folket, herr Hjalmarson,
hur många procent av budgetens
slutsiffror som herr Hjalmarson
velat spara! Då först får herr Hjalmarsons
tal något innehåll — annars är det
ingenting som passar i en församling
som denna.

Herr Hjalmarson talar om överheten
och han använder därvid ett sådant uttryck
som »den självvalda överheten».
Det är mig obegripligt. Jag trodde att
det var svenska folket som bestämt
riksdagens sammansättning, och att regeringens
sammansättning står i god
överensstämmelse med parlamentarismens
grundsatser. Jag förmodar att
herr Hjalmarson sympatiserar med
dessa förhållanden, att det är svenska
folket som skall bestämma parlamentets
sammansättning och att parlamentarismen
sedan får vara vägledande vid
regeringens utseende. Men efter herr
Hjalmarsons uttalanden och orationer
på detta område i dag är det faktiskt
nödvändigt att han talar om, huruvida
han delar den uppfattningen. Man kunde
av hans tal annars dra slutsatser
närmast i motsatt riktning.

När man hör herr Hjalmarson tala
om stat och överhet o. s. v., frågar
man sig om det över huvud taget kan
vara möjligt för honom att vara medborgare
i någon stat. Herr Hjalmarson
uppträdde på det sättet att man kan
fråga sig, om gemenskap och samverkan
är någonting alls för honom och
om det inte rent av skulle passa bättre
för honom, i varje fall att döma av

Vid remiss av propositionen nr 205

hans förkunnelse — det är den jag
håller mig till nu — att leva som en
Robinson Crusoe på en obebodd ö, där
man inte har någon möjlighet varken
till samverkan eller missnöje med
andra.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

I varje fall skulle jag sakna herr Hedlund
på den där ön!

Vi har, herr talman, lagt fram konkreta
förslag till begränsning av statsutgifterna
som ger full täckning för
den av oss föreslagna tioprocentiga
sänkningen av den direkta statsskatten.
Regeringen har inte velat vara
med ens på detta.

Nog är det väl ändå märkligt, att
herr Hedlund har så svårt att skilja på
kreditåterhållsamhet inom ramen för
ett fritt kreditväsende och kreditransonering
under hot att sätta i kraft den
lag om räntereglering, som herr Hedlund
själv varit med om att driva igenom.
Det är visst inte på det sättet att
riksbanken bara reglerar kreditvolymen,
utan riksbanken graderar också
de olika lånebehoven. Vad herr Hedlund
kallar för en uppgörelse mellan
riksbanken och affärsbankerna är helt
enkelt ingenting annat än eu under
hot om att starta tvångsmaskineriet ingången
s. k. frivillig överenskommelse.

Repliktiden medger inte för mig,
herr talman, att gå närmare in på frågan
om kreditväsendet. Jag skulle mycket
gärna vilja göra det, men jag har
ett par ord på andra punkter att säga
herr Hedlund. Vi har haft investeringsavgifter
1951, 1952 och 1953. Så slapp
vi avgiften 1954, men nu skall vi ha
den under 1955 och 1950. Och så tror
herr Hedlund att någon människa kan
uppfatta den som tillfällig! Bondeförbundets
gruppledare yttrade i remissdebatten
i januari i år om investeringsavgifterna:
»De föreslagna åtgärderna
är avsedda att gälla endast under 1955,

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

och om de skall ha någon effekt av betydelse
måste de också gälla endast en
kort tid, ty annars blir säkerligen effekten
förfelad.»

Alltså, herr talman, i januari och
februari säger man att för att investeringsavgiften
skall bli tillräckligt effektiv
måste den begränsas till 1955,
men i november säger man: Är investeringsavgiften
begränsad till 1955,
så blir den inte tillräckligt effektiv!
Och så påstår man att oppositionen
brister i ansvarskänsla, när den inte
kan följa med i galoppen.

Får jag sluta med att säga några ord
med anledning av vad jag närmast uppfattat
som herr Hedlunds inlägg i den
engelska underhusdebatten om herr
Butlers budget. Herr Hedlund, den
engelska vinstskatten är så utformad,
att den skall begränsa vinstutdelningen.
Skärpningen angriper alltså icke investeringar.
För fyra år sedan gick
29 procent av den engelska bruttonationalprodukten
till statsutgifter, nu går
26 procent till samma ändamål. Dessutom,
sysselsättningen har aldrig i Englands
historia varit högre än under de
senaste fyra åren. Var finns grunden
för påståendet, att man måste föra en
socialdemokratisk politik för att få full
sysselsättning?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Hedlund ville
tala om tidpunkten för en kreditåtstramning
och oppositionens rekommendationer.
Får jag framhålla bara en
enda sak. Hösten 1954 krävde oppositionen
enigt, att räntehöjningen skulle
slå igenom med konsekvenser för kreditpolitiken.
Erkänner inrikesministern
detta? Erkänner inrikesministern att
det hade varit vida bättre,- om regeringen
följt den linjen?

Statsrådet gjorde verkligen ett erkännande
på en annan punkt, att när
det gäller jämförelser mellan olika länder
är det inte rimligt att jämföra lev -

nadsstandard och produktionssiffror
o. d. när några av länderna varit i krig
och haft andra påfrestningar. En mycket
hård kritik mot exempelvis förre
statsrådet Sköld, som givit ut en tioårsjubileumsskrift,
vilken bygger på
just sådana jämförelser! Jag är tacksam
för att herr Hedlund i varje fall nu
härvidlag för saklighetens talan. Däremot
kan man, säger inrikesministern,
göra jämförelser när det gäller möjligheterna
att övervinna välståndskriser
o. d. Nej, herr statsråd, det bör vara
lättare för ett land som Sverige, som
inte varit med i kriget och som haft
en gynnsam utlandsmarknad och relativt
låga försvarskostnader, att — för
att ta en sak som angår Er själv —
bygga tillräckligt många sinnessjukhus.
Det är lyckligtvis inte så att behovet av
sinnessjukhus växer med levnadsstandarden,
men möjligheterna att tillgodose
det behov som därvidlag finns växer
ju med de ekonomiska resurserna.

Vidare vill jag, herr talman, passa på
att göra ett påpekande beträffande
OEEC, eftersom man i regeringspressen
alltid talar om OEEC såsom den utländska,
oberoende sakkunskapen.
OEEC är ju ett samarbetsorgan mellan
olika regeringar, och dess sekretariat
gör upp rapporter på grundval av ingående
överläggningar med vederbörande
lands experter. När det gäller
frågor som berör Sverige kallas svenska
experter ned till Paris för att tala
om hur de ser på saken. Sedan gör
andra experter med utgångspunkt därifrån
upp en rapport med sina egna
kommentarer, och denna rapport måste
innan den publiceras godkännas av
svenska regeringen. Detta ställer kanske
arten av dessa rapporter i något
annan belysning. De är inte de helt
opartiska, internationella dokument
som de låtsas vara.

Med anledning av historieskrivningen
om vad som hände under vårriksdagen
vill jag säga, att det egentligen är synd
att tvångssparandet kommit bort ur de -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

batten. Jag undrar om herr Hedlund
fasthåller vid den uppfattningen, att
bondeförbundet hade rätt och socialdemokraterna
i regeringen fel, när de
drev tanken på tvångssparande.

Statsrådet Norup har inte uppdragit
åt organisationerna att förhandla om
jordbrukspolitikens utformning, meddelar
statsrådet Hedlund. Det var en
mycket intressant upplysning. I propositionen
heter det på följande sätt:
»Statens jordbruksnämnd anger i sitt
yttrande såsom förut nämnts att överläggningar
har förevarit mellan representanter
för olika organisationer» och
vidare talas det om att överläggningarna
har förts mellan generaldirektör Olof
Söderström och en del andra personer.
Chefen för statens jordbruksnämnd för
alltså förhandlingar, men jordbruksministern
ställer sig vid sidan och säger:
»Jag har ingenting med den saken att
skaffa att några organisationer träffas
och talar med varandra, men råkar de
göra det är det bara bra.» Att herr Norup
skulle kunna släta ut sig själv på
detta sätt är ju intressant. Har vi kanske
två jordbruksministrar? Är herr Söderström
vikarierande jordbruksminister
eller hur förhåller det sig egentligen
med det här? Kvar står i alla fall det
faktum att en utveckling tydligen är i
gång, som om den fortsätter kan öppna
vida perspektiv.

Trots vad herr Hedlund sade kan
man inte komma ifrån, att bondeförbundsmotionen
vill att det varje år
skall träffas uppgörelser om priser o. d.,
därest det allmänna löneläget har ändrats,
medan tankegången i propositionen
är att det skall vara treårsuppgörelser.

Det bär här talats om valen till första
kammaren. Jag tycker visst att det är
bra, om vi kan få en bättre ordning i
det avseendet. Jag minns ett fall för
ett par år sedan, när en stadsfullmäktigeledamot,
som var folkpartist, hade
avlidit precis före ett val, vilket högerpartiet
begagnade sig av för att till -

Vid remiss av propositionen nr 205

tvinga sig del av ett mandat som de
eljest inte torde haft möjlighet att få.
Jag tycker att det är bevis på ganska
gott födgeni, när man på detta sätt
begagnar sig av ett dödsfall.

Men vi är ju, herr talman, överens om
att det vore bra, om det kunde bli en
bättre tingens ordning i fråga om
förstakammarvalen. Det naturliga vore
att vi fick en mera rättvis valordning,
t. ex. genom mycket stora valkretsar.
Men den stora frågan är dock, om vi
inte bör övergå till enkammarsystem,
och för min del tror jag att detta är
den enda goda lösningen. Då slipper
vi problemet med de indirekta valen
till första kammaren. Högerpartiet har
i många avseenden utvecklats gynnsamt
sedan sekelskiftet. Tänk om högern
skulle lämna svensk socialdemokrati
att ensam stå kvar på sekelskiftets
konservativa ståndpunkt i tvåkammarfrågan! Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Om förslaget till tvångssparande
har jag uttalat mig tidigare
både här i riksdagen och på annat sätt
offentligt. Jag har ingen anledning att
ta upp den frågan på nytt, eftersom
jag inte har ändrat ståndpunkt.

Om jag inte missförstod herr Ohlin,
menade han, att den lägre standarden
i England skulle kunna utgöra någon
slags förklaring till att svårigheterna
i dag tycks vara större i England än
hos oss. Välståndskriserna skulle alltså
vara besvärligare att undvika och att
komma till rätta med om levnadsstandarden
var lägre. Jag har mycket svårt
att följa det resonemanget. Det är inte
så länge sedan vi här i landet hade en
levnadsstandard som var ungefär hälften
av vår nuvarande. Jag tror inte,
att vi hade några välståndskriser vid
den tiden. Med stigande standard förefaller
det i stället närmast att vara
större risk att råka ut för välståndskriscr.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

Även om jag inte kommer ihåg saken
just nu har jag ingen anledning
att betvivla att folkpartiet, som herr
Ohlin säger, hösten 1954 ville låta räntehöjningen
slå igenom. Men vi har eu
annan principiell syn på dessa förhållanden.
Vi tar till andra metoder först.
Räntan är en så besk medicin för alla
de små företagarna, inte minst jordbrukarna,
att vi prövar flertalet andra
medel först. Så gjorde vi även vid
detta tillfälle.

Sedan vill jag säga några ord till
herr Hjalmarson. När jag talade om de
engelska förhållandena, så lämnade jag
också en motivering till att jag över
huvud taget berörde dem. Jag sade att
det var oppositionens lovprisande för
kort tid sedan av förhållandena i England
som för mig var motiv till att närmare
beröra hur det ligger till i detta
land. Jag föreställer mig att det borde
vara fullt acceptabelt skäl.

Jag har inte fått något svar än från
herr Hjalmarson beträffande riksbankens
förhållande till affärsbankerna.
Jag har frågat herr Hjalmarson, om
riksbanken bestämmer om herr Andersson,
herr Pettersson eller herr Hjalmarson
skall få låna eller inte. Den
frågan är fortfarande obesvarad.

Herr Hjalmarson nämnde att det från
bondeförbundshåll har sagts, att investeringsavgiften
och bilaccisen måste
ha rätt kort varaktighet för att över
huvud taget verka. Visst måste de det.
På den punkten har jag samma uppfattning
i dag som tidigare. Förra gånggen
gällde investeringsavgiften och bilaccisen
i ungefär två år. Det var en
förhållandevis kort tid, och jag tror att
de verkade praktiskt taget hela den tiden.
Om de nu får verka i två år den
här gången, är detta nog inte heller för
mycket. Det är en ungefär lagom lång
tid för åtgärder av den beskaffenheten.

Herr Hjalmarson hälsade mig välkommen
till Robinson Crusoes obebodda
ö. Jag tror inte det skulle passa
mig riktigt. Jag tycker om att vara till -

sammans med andra människor, jag
tycker om att leva i frid med mina
medmänniskor, att samverka och samarbeta
med andra. Därför måste jag tyvärr
tacka nej till herr Hjalmarsons inbjudan.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Riksbanken bestämmer
inte om herr Andersson eller herr Hedlund
och jag skall få låna. Men riksbanken
driver en ransoneringspolitik,
som ger prioritet åt vissa politiskt bestämda
lånebehov, vilket i praktiken
i nuvarande läge på marknaden verkar
så, att varken herr Andersson eller
herr Hedlund eller jag, hur goda säkerheter
vi än har, kan få låna någonting
alls.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Ohlin ifrågasatte
att jag skulle ha gett något officiellt
uppdrag åt organisationerna att förhandla.
Jordbruksnämnden har ända
sedan 1947, efter det att man har lagt
fram resultaten av jordbrukskalkylen,
tagit upp förhandlingar med jordbrukets
fackliga och ekonomiska organisationer.
Vid utarbetandet av riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken är
det väl oerhört viktigt, att man hör de
olika organisationerna, när de sakkunniga
har kommit fram med ett förslag.
Så har skett också denna gång. Det har
inte givits något offentligt uppdrag åt
dessa organisationer eller generaldirektör
Söderström i detta sammanhang.
Men han har givetvis rätt att med sina
förhandlingsdelegerade ta upp diskussion
med jordbrukets organisationer.
Jag kan inte tänka annat än att det är
till gagn för alla parter, att sådana förhandlingar
upptas. Att förhandlingarna
sedan kommit att vara av sådan art,
att de kunna vara underlag för en proposition,
sammanhänger med att också
representanter för konsumentsidan va -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

rit med. Enligt min mening innebär
detta inte alls såsom det har sagts tidigare
här, att man inför någon tredje
instans.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det av
herr Norups anförande framgick något
annat än inrikesministern gav oss
intryck av, nämligen att jordbruksnämndens
chef har tagit initiativ till förhandlingarna,
att han därvid har handlat
inom ramen för fullmakter som han
fått av jordbruksministern — något annat
tycks inte jordbruksministern vilja
göra gällande — samt att jordbruksministern
finner det mycket lämpligt,
att han tar upp förhandlingar med
dessa stora fackliga organisationer
om kompromisser, innan regeringen
bestämmer sig och innan riksdagen får
behandla frågorna. Detta är, herr talman,
alldeles uppenbart en utveckling
i korporativ riktning.

Jag måste vidhålla att denna fråga
förtjänar den allra största uppmärksamhet.
Med hänsyn till organisationernas
ställning i det svenska samhället
kommer riksdagsbehandlingen ingalunda
att förbli opåverkad av vad som här
skett. Jag har för min del rekommenderat
regeringen att man, om man vill
höra konsumenternas synpunkter, bör
ta upp till prövning hur den saken skall
ordnas och inte självklart utgå från de
organisationer som i år deltagit. Det
finns annars en viss risk för att vi kan
komma att få något som liknar en tredje
kammare utan att detta har på något
sätt förberetts eller i och för sig ansetts
önskvärt.

Jag skulle vilja hemställa till regeringen
att till allvarligt övervägande
ta upp frågan om på vad sätt man på
ett förberedande stadium kan utnyttja
den expertis, som finns i olika organisationer,
utan att den förberedande behandlingen
blir sådan att ställningstagandet
i riksdagen kan bli i viss
mån bundet.

Vid remiss av propositionen nr 205

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag har inte sagt att
jag har givit något som helst uppdrag.
Som utvecklingen under de senaste
åren varit tycker jag dock att det är
helt naturligt att man tagit en viss
kontakt. Jag förstår herr Ohlin när det
är han som tycker, att jordbruket på
detta sätt beredes en särskild förmån.
Jag tror emellertid inte alls att det är
på det sättet. Jag anser att det är till
gagn för hela samhället att man för
dessa överläggningar och att det diskuteras
i olika sammanhang. Jag har sagt
att olika intressen gjort sig gällande
här. Huruvida detta skulle innebära en
tredje kammare, det får stå för herr
Ohlins räkning.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag inregistrerar med
tillfredsställelse herr Hjalmarsons medgivande,
att riksbanken icke träffat
någon uppgörelse eller lämnat några
direktiv till affärsbankerna med innebörden,
att herr Andersson, herr Pettersson,
herr Johansson och herr Hjalmarson
skulle få låna och inte andra.
Det finns ingenting i den vägen i de
överenskommelser — herr Hjalmarson
får gärna sätta detta ord inom citationstecken
om vi blir mera överens på det
sättet — som har träffats. Men herr
Hjalmarson fogade till sitt medgivande
vissa begränsningar — förtydliganden
skulle jag tänka mig att han menade —
som gjorde, att hans förklaring här
enligt min mening kom att bli missvisande.
Han menade att riksbanken i
stället hade vidtagit åtgärder som åstadkommit
den effekten, att bankerna inte
hade några pengar alls att låna ut. Då
vill jag stryka under vad jag för en
stund sedan sade, att i dag lånar han -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

kerna ut sammanlagt mer pengar än vid
motsvarande tidpunkt i fjol. Visserligen
finns det en viss prioritering av
bostäderna — det gäller de 25 000 lägenheterna
— men den prioritetsöverenskommelsen
— gärna inom citationstecken
i fortsättningen — innebär icke
någon förskjutning till nackdel för övriga
kredittagare jämfört med tidigare
förhållanden.

Herr HAGBERG i Stockholm (1c):

Herr talman! Som nittonde talare —
jag stod dock som nummer tre på talarlistan
— får jag konstatera att regeringen
nu skaffat sig en ny finansminister,
och att Per Edvin Sköld därmed får tid
att leka med barnbarnen. Nu är frågan
bara om detta innebär ett slut på den
farliga lek med penningvärdet som den
förre finansministern fördrivit tiden
med.

Herr Sköld avtackade sina regeringskolleger
genom att avslöja orsaken till
den stora prisstegringen 1950—1951.
Den berodde, säger han, på regeringens
beslut att nedskriva kronans utlandsvärde
i förhållande till dollarn med 40
procent. Han säger rent ut att det var
en skadlig spekulation. Han gör med
rätta exportindustriens representanter
medansvariga för åtgärden. Han har
däremot fel när han samtidigt riktar en
åsnespark mot arbetarna. Däremot är
hans konstaterande att de borgerliga
partierna var med på åtgärden helt riktig.
Det finns dock ett parti, som tog
avstånd från åtgärden och förutsade
de konsekvenser som vi numera alla
känner. Det var det kommunistiska
partiet.

Därtill föranleder hans avslöjande en
reflexion. Var inte devalveringen ett
uppfyllande av den förpliktelse regeringen
åtog sig när Marshallavtalet underskrevs?
Där förpliktades vi att hålla
— som det hette — välavvägda växelkurser.
Att det var fråga om att de
skulle vara välavvägda gentemot USA
gjordes det inte någon hemlighet av.

Den farliga leken med penningvärdet
har tagit miljarder från de vanliga spararna,
från de vanliga skattebetalarna
och från de vanliga löntagarna, samtidigt
som den försämrat existensen för
våra barnfamiljer och pensionärer. Devalveringen
ökade våra levnadskostnader
med 30 procent och dess verkningar
fortsätter att spöka. Sedan den 1
januari 1950 till den 1 augusti i år har
vårt land importerat varor för 4 003
miljoner kronor från USA. Om vi försiktigt
utgår ifrån att devalveringen
fördyrat dessa varor med 30 procent
innebär det att regeringens lek med
penningvärdet givit amerikanarna en
nätt present på 1 260 miljoner kronor.

Sverige lånade i samband med Märshallavtalet
100 miljoner kronor från
USA. Genom devalveringen fick USA
en jätteränta, som motsvarade den procentuella
fördyringen av de amerikanska
varorna.

Sverige importerar för miljarder från
Västtyskland, vilket land inte alls devalverat
lika mycket som vi. De pengar
som förlorats genom handeln på Västtyskland
genom devalveringen måste
röra sig om fantastiska belopp. Likadant
är förhållandet visavi Schweiz
och andra länder, vars strävan varit
att försvara eller förbättra sitt penningvärde.

Svårare är det att beräkna förlusterna
på exporten. Måhända har dessa
dock inte blivit så stora som de eljest
skulle ha blivit på grund av den svenska
exportens sammansättning.

Herr Sköld har replikerat, att det är
mänskligt att fela. Naturligtvis. Misstag
kan begås, men om man inte lär något
av dem är föga vunnet. En lärdom tycker
jag borde vara klar. Skall något
göras åt växelkurserna bör det göras
i den riktning som herr Wigforss genomdrev
1946, då den svenska kronans
värde skrevs upp och återställdes till
ungefär samma nivå som före Kreugerkraschen.
Det har både landet och folket
haft nytta av.

Onsdagen den 2 november 1955 fm. Nr 25 59

Leken med penningvärdet är ett dåligt
arv. Den stora frågan är, om den
nye finansministern tagit lärdom av
företrädarens ekonomiska misstag eller
om han tänker fortsätta i samma spår.

I sistnämnda fall får det svenska folket
ingen glädje av det populära personbytet.

Det finns som bekant även en annan
metod att förstöra penningvärdet. Den
praktiseras av regeringar, särskilt högerbetonade
sådana, i flera länder. Det
är genom att höja räntan, införa nya
och indirekta skatter, bromsa bostadsbyggande
liksom byggande av skolor
och sjukhus, kort sagt draga åt svångremmen
för folket. När den brittiske
finansministern häromdagen framlade
ett sådant program för underhuset, möttes
han av indignerade protester från
socialdemokraterna, som bad honom
packa sin portfölj och försvinna. Men,
herr talman, är det inte så, att den brittiska
högerregeringen tillgriper precis
samma åtgärder som den svenska socialdemokratiska?
Är inte detta lika
klart som det förhållandet att årets
våldsamma räntehöjning innebar en regeringens
kapitulation för den svenska
högerns och storfinansens mångåriga
krav?

Den senaste räntehöjningens verkningar
är kännbara. Vi får betala minst
200 kronor mera för förräntningen av
statens och kommunernas låneskulder.
Bönderna får betala omkring 125 miljoner
kronor mera i räntor. Hyreshöjningarna,
som konjunkturinstitutet uppskattar
till i genomsnitt nio procent,
kostar alltså hyresgästerna 200 miljoner
kronor. Vi har dessutom fått kännbara
prisstegringar, och nya sådana
väntas.

Eftersom importpriserna hållit sig
stabila medan exportpriserna stiger är
det, som konjunkturinstitutet med rätta
framhåller, inre faktorer som försämrar
penningvärdet. De av regeringen genomtrumfade
åtgärderna har verkat i
rakt motsatt riktning mot vad rcgering -

Vid remiss av propositionen nr 205

en förutsade. Konjunkturinstitutet avslöjar
sålunda, att den ökade restriktiviteten
i bankernas kreditgivning inte
påverkar dessas likvida tillgångar och
att de senare på grund av industriens
och handelns nära samband med bankerna
gynnar dessa och håller dem
skadeslösa för statsmakternas kreditspärrar.
Inom parentes sagt så har inrikesministern
nyss i flera anföranden
understrukit samma förhållande.

Konjunkturinstitutets rapport visar
dessutom, att det inledda premiesparandet,
som genomfördes för att tillmötesgå
ett annat av högerns krav, i hög grad
inneburit en överflyttning av gammalt
sparkapital och inte lett till det väntade
nysparandet. Det var vad man kunde
befara och vad vi förutsade i våras, när
riksdagen biföll regeringens förslag.
Det enda s. k. konjunkturmässiga resultatet
av de beslutade åtgärderna är,
att bostadsbyggandet under tiden fram
till den 1 augusti i år inskränkts med
ytterligare 20 procent jämfört med vad
det var vid samma tid förra året eller
att vi hade C 600 färre påbörjade bostäder
än vid samma tid i fjol.

Svårigheterna för småföretagare och
småhandlare är betydande. Man kan
emellertid utgå ifrån att här är den enes
död den andres bröd, d. v. s. storproduktionen
och storhandeln profiterar
på de svagare konkurrenternas svårigheter.
Andra verkningar kan ännu inte
registreras. Jag riktar dock uppmärksamheten
på konjunkturinstitutets förklaring,
att de inhemska drivkrafterna
pekar hän mot en konjunkturavmattning
under 1956. Vem kan ha nytta
därav? i varje fall inte arbetare, bönder
och småföretagare, och jag har
svårt alt tänka mig att det skulle kunna
vara i regeringens intresse.

Det finns dock människor, som kan
öka sina rikedomar genom dessa åtgärder.
Regeringen har tidigare brukat
karakterisera räntan som arbetstid inkomst.
Det är med andra ord det ringa
antalet kapitalägare i vårt land, som

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

bl. a. genom räntehöjningen tillföres en
merinkomst, som väl kommer att ligga
mellan en halv och en miljon kronor
om året. Hur stora vederbörandes
vinster på prisstegringen blir är ännu
svårt att uppskatta.

Det är verkligen inte någon glädje
med en s. k. stark man i regeringen, om
han missbrukar sin styrka på ett sådant
sätt. Det är kanske inte så nyttigt
för regeringen själv heller efter vad
man kan förstå. Ingen tror väl, att omsorgen
om barnbarnen och intresset för
hemsocknen Oxies öden och äventyr
sedan istiden är den verkliga anledningen
till personbytet i regeringen.

Nu har den nye finansministern hunnit
bli varm i kläderna. Många här i
landet väntar säkerligen otåligt på ett
resultat av personbytet. Jag har frågat
herr Sträng, huruvida regeringen ämnar
återvända till lågräntepolitiken och om
man snart kan vänta en räntesänkning,
i första hand till fjolårets nivå. Finansministern
har meddelat mig, att han
behöver ytterligare en veckas betänketid,
innan han kan ge besked därom.
Jag skulle vilja hoppas, att man härur
kunde utläsa en avsikt att komma ifrån
det olycksaliga beslut i räntefrågan som
regeringen fattade i våras. Hur kan det
å andra sidan vara möjligt att genomföra
en stor allmänpolitisk debatt utan
att vidröra detta centrala problem?
Även om jag skulle tiga och låta mig
nöja, skulle säkert andra sörja för att
frågorna om räntan och kreditpolitiken
föres in i debatten. Bönderna kan naturligtvis
inte vara nöjda, och de som
är särskilt lierade med småföretagarna
vågar väl inte heller trycka i buskarna
längre i denna fråga. Herr Ohlins tystnad
på denna punkt är faktiskt det farligaste
understöd regeringen kan få. Ty
om, som konjunkturinstitutet förutser,
de företagna åtgärderna leder till en
konjunkturavmattning med arbetslöshet
och prisstegring som följdföreteelser,
då måste väl ändå den genomförda eko»

nomiska politiken upptas till ompröv
ning.

Även om räntehöjningen inte är den
enda förklaringen till de aktuella missnöjesanledningarna
så spelar den just
nu en så viktig roll, att en politik för att
hejda prisstegringarna, öka bostads»
bygget samt minska skatterna och hyrorna,
måste syfta till att pressa tillbaka
räntan. Vi väntar på detta, och vi
kan i löntagarnas, hyresgästernas, böndernas
och småföretagarnas namn resa
kravet: sänk räntan!

Jag har därjämte riktat den enkla
frågan till statsministern, om han vill
ställa i utsikt en hyressänkning till septembernivån
och att regeringen inte
skall framlägga förslag om att slopa
hyresregleringen, vilket som bekant föreslagits
av en kommittémajoritet. Det
är ingen hemlighet att hyreshöjningen
liksom förslaget att slopa hyresregleringslagen
utlöst ett stort missnöje och
starka protester. Eftersom hyreshöjningen
helt motiverats med den höjda
räntan borde en räntesänkning vara
aktuell och utnyttjas för att pressa tillbaka
hyrorna.

I dessa frågor ligger avgörandet helt
i regeringens hand. Det är regeringens
beslut som möjliggjort både hyreshöjningen
och prisstegringarna. Det är
också regeringen som, om den vill, kan
åstadkomma en nedpressning av hyran
liksom av prisnivån. Det vore en åtgärd
i 95 procent av det svenska folkets
intresse.

Jag har frågat hur regeringen ämnar
göra med hyresregleringskommitténs
förslag. Anledningen därtill är
bl. a. den stora brådska som regeringen
visat när det gäller att avfordra remissinstanserna
deras uppfattning. Men om
man ämnar försämra eller avskaffa hyresregleringslagen,
så är detta verkligen
en sak som inte brådskar. Hyresregleringslagen
är nyttig och nödvändig
särskilt under denna utpräglade bostadsbrist,
och skall någon förändring
göras så bör den syfta till att effektivi -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

sera lagen för att man bl. a. skall komma
åt geschäftet med hyresförmedlingarna
och metoden att kringgå hyresregleringslagen
mot stora summor under
bordet.

Herr Ohlin anmälde sig också som
opponent i bostadsfrågan, samtidigt
som han vill ha atomvapen för att förstöra
bostäder. Han säger demagogiskt
att bostadsbygget har minskat medan
det s. k. fria näringslivets sektor har
ökat. Ja, det sistnämnda är ju ett resultat
av att regeringen följt folkpartiets
rekommendationer att inskränka
bostadsproduktionen för att utvidga export-
och kapitalvaruproduktionen. Maskinerna
anses vara viktigare än de bostadsbehövande
människorna. Det är
betecknande för tvetydigheten i folkpartiets
positioner att herr Ohlin, samtidigt
som han nu kräver en slags planhushållning
för att bl. a. öka byggnadsverksamheten,
vill förbjuda regeringen
att på något sätt blanda sig i kapitalisternas
dispositioner och därtill viil ge
de amerikanska kapitalisterna ökat utrymme
och ökad rörelsefrihet inom det
svenska näringslivet.

Regeringens brådska för att få fram
remissinstansernas besked i fråga om
hyresregleringskommitténs skadliga förslag
utgör en påminnelse om hur lugnt
den anser sig kunna ta det tidigare
framlagda förslaget till arbetarpensionering.
Därvid anser regeringen att
den kan vänta till den 1 mars nästa år
trots att Landsorganisationen förklarat
sig beredd att inom en månad avge sitt
yttrande och Arbetsgivareföreningen redan
gjort en utredning, som i princip
tillmötesgår kravet om arbctarpensionering.
Det är väl aldrig så, att arbctarpensioneringen
anses kunna användas i
nästa valrörelse medan man med hänsyn
till valet måste så skyndsamt som
möjligt genomtrumfa ett beslut i hyresfrågan? Inom

parentes skall jag också säga
att det var mycket tacknämligt att herr
Ohlin i dag avslöjat vad han menat med

Öl

Vid remiss av propositionen nr 205

sin kritik av tjänstepensionsförslaget.
Han vill bara ha ytterligare utredning.
Är det för att ännu längre begrava
frågan?

Det finns också en annan fråga där
regeringen tar god tid på sig. Jag tänker
på frågan om en arbetstidsförkortning
till fem dagar i veckan eller 40
timmar. Nu ligger frågan åter i utredningen,
men när denna blir färdig vet
väl ingen. Det finns dock sedan länge
en färdig utredning för vissa grupper
av arbetare och jämförliga. Vi anser det
orimligt att saken skall ytterligare förhalas
för dessa. Frågan om arbetstidsförkortningen
är så väsentlig för arbetarna
i dag att den måste lösas utan
onödigt förhalande.

En av de stora frågorna denna höst
blir jordbrukspolitiken. För dagen vill
jag bara säga ett ord om det mest aktuella
därvidlag, nämligen frågan om
kompensation åt bönderna för de felslagna
skördarna. Det nämnes belopp
på en halv miljard kronor. Bland löntagarna
har med hänsyn till tidigare
erfarenheter en stark oro kommit till
uttryck för att en kompensation åt jordbrukarna
skall leda till ytterligare våldsamma
språng uppåt när det gäller livsmedelspriserna.

Vi anser för vår del att många bönder
måste erhålla kompensation, men
vi anser samtidigt att åtskilliga jordbrukare,
de större, inte kan och inte bör
jämställas med de mindre jordbrukarna
härvidlag. Det räcker att hänvisa till
några uppgifter i proposition nr 180 om
jordbrukets taxerade nettointäkter under
år 1953. Denna statistik visar att
jordbruk upp till fem hektar har en
nettointäkt på 5 523 kronor och jordbruk
upp till tio hektar 6 785 kronor.
Samma år hade manliga industriarbetare
9 0G0 kronor. Här anser vi saken
vara klar. Dessa kategorier måste fä
hjälp bl. a. på grund av årets skördeskador.
Men det finns också andra jordbrukare.

De som har 100 hektar och mer ro -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

dovisar en nettointäkt på 36 412 kronor.
De som har mellan 50 och 100 hektar
har en inkomst av 20 100 kronor, och de
som har mellan 30 och 50 hektar har
14 504 kronor. Vi kan inte inse att
dessa jordbrukare nu är i behov av
några särskilda statliga stödåtgärder.
Med sådana inkomster har de säkert
haft möjlighet att gardera sig för ett
svagare inkomstår, och de har dessutom
andra möjligheter att överleva.

Beträffande dem som måste hjälpas
återstår sedan frågan, hur denna hjälp
skall ges. Vi anser det orimligt att livsmedlen
skall fördyras ytterligare. Mjölken
höjdes i våras med åtta öre litern
för konsumenterna, men bönderna fick
bara en ettöring därav. Detta ger en
föreställning om vilka orimliga prisstegringar
som skulle vara nödvändiga
för att de mindre jordbrukarna skulle
erhålla en verklig hjälp. Därtill kommer
ju att orsaken till jordbrukarnas
särskilda svårigheter är att söka i torka
och missväxt och att det alltså handlar
om en tillfällig företeelse. Det kan inte
vara riktigt att möta denna olyckshändelse
med åtgärder som på lång sikt fördyrar
livsmedlen. Därför anser vi det
vara rimligast och rättast att subventionsvägen
lätta på böndernas bördor.
Därvid bör man också genomföra en
differentiering, så att inte en hundralapp
åt småfionden blir tusenlappar åt
storjordbrukaren.

Varje år har remissedebatterna vibrerat
av varningar mot alltför höga löner.
Mycket tyder på att årsskiftet inte erbjuder
något undantag därvidlag. I sommar
har LO-ledningen och förbundsledningarna
preparerats till förmån för en
uppgörelse på löntagarnas bekostnad.
Den vanliga rekvisitan om inflationsfaran
har utställts inför löntagarna, där
påståendena om att lönerna tar trappan
uppåt när priserna tar hissen har hämtats
fram ur arkiven.

Att årets lönehöjningar, som uppges
uppgå till sex procent — inte åtta, nio
eller tio procent, som nyss sades från

statsrådsbänken — redan har ätits upp
av prisstegringarna och de höjda skatterna
låtsas man inte om. Lika litet bryr
sig dessa inflationsprofeter om den
gynnsamma konjunkturen och kapitalisternas
jättevinster.

Det var därför med en viss förvåning
jag tog del av konjunkturinstitutets nya
syn på saken. I dess senaste häfte rekommenderas
nämligen löneökningar
som ett medel för att skapa en stabil
konjunktur. Därför förnekas också möjligheten
att genom prissänkningar uppnå
en reallöneökning. Dessutom förnekas
— och det är kanske det allra intressantaste
— att löneökningar i nuvarande
läge med stabila utlandspriser
påverkar den inre prisnivån.

Detta kan sägas vara en senkommen
upptäckt, men bättre sent än aldrig.
När till och med konjunkturinstitutet
rekommenderar löntagarna att pressa
på för att få ett bättre utbyte av sitt
hårda arbete och för att stimulera
konjunkturen borde det vara möjligt
att åstadkomma en enig löntagarfront
därför, liksom det även borde vara
möjligt för de fackliga organisationerna
att ställa sig bakom sådana strävanden.

Utan att jag vill förneka regeringens
svårigheter och styrkan hos de
krafter inom kapitalismen som alltjämt
försöker driva fram nya prisstegringar
anser jag att det finns stora möjligheter
att försvara kronans värde. Regeringen
kan sänka räntan, effektivisera
priskontrollen och genomdriva prissänkningar
på många områden. Den
kan slopa prisstegrande indirekt beskattning,
kontrollera utrikeshandeln
och minska rustningsutgifterna. En sådan
inriktning av den ekonomiska
politiken skulle göra slut på prisstegringarna
och penningförsämringen. Det
vore verkligen en demokratisk ekonomisk
politik, en politik i det stora
flertalets intresse.

Om det är någon faktor som i särskilt
hög grad försvagar penningvär -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

det så är det de höga militärutgifterna.
Trots allt som har skett utom landet
och trots missnöjet inom landet med
militärutgifterna vill regeringen dock
inte göra någonting för att nedbringa
försvarskostnaderna.

Försvarsministern har sålunda hållit
ett par tal denna höst, i vilka han
avvisar kravet på en svensk minskning
av rustningsutgifterna. I sitt senaste
tal för några dagar sedan försäkrade han
att det är klokt att inte motståndslöst
finna sig i ett fredsälskande folks tro
på minskad fara. Det var ett indirekt
erkännande av hur starkt missnöjet med
hans förvaltning av försvarsdepartementet
i själva verket är. Men varför
skulle regeringen vara klokare än folket
härvidlag? Och är det klokt av
demokratiska politiker att göra motsatsen
till vad folket vill för att få göra
vad generalerna vill? Vore det inte klokare
att försvarsministern skickade någon
av generalerna för att hålla sådana
tal inför de socialdemokratiska organisationerna? Herr

Nilsson prövade också olika
bortförklaringar: Bara 5 procent av vår
nationalprodukt går åt till försvaret,
medan Sovjetunionen satsar 20 procent.
Vad som skett internationellt ser bra
ut, men intrycket kan visa sig bedrägligt.
Optimism är värdefullt, men det är
ingenting för oss. Man vill så gärna sänka
försvarsutgifterna, men vi får inte
glömma hur bra det var att Sverige var
starkt under världskriget, så att Hitler
inte vågade angripa oss.

Det finns som synes ingen enhetlig
linje i undanflykterna, om man bortser
från att slutsatsen alltid är negativ.
Men detta hjälper honom inte att klara
ut varför Sverige för sju år sedan bara
hade tredjedelen av dagens militärutgifter,
varför det lilla Sverige skall
komma på fjärde plats efter tre av
världens största makter i fråga om flygets
styrka, varför vi skall ha eu starkare
försvarsorganisation under fred
än vi hade under det andra världskri -

Vid remiss av propositionen nr 205

gets farligaste år och varför den s. k.
sparsamheten bara skall leda till att han
måste signalera ökade försvarsutgifter
nästan varje år.

Generalerna har hittat på jämförelser
med bruttonationalprodukten för att
folk skall glömma bort att militärutgifterna
slukar hälften av statens direkta
skatteinkomster. Bara detta år investerar
vi 1 112 miljoner kronor i militära
anläggningar, men för skolor — inklusive
kyrkor — kan vi bara avsätta 473
miljoner kronor!

Hur svårt det är att bortförklara de
nuvarande jätterustningarna framgår
därav, att försvarsministern tecknar
den svenska nationalprodukten med en
siffra som är fem gånger större än
statsbudgeten, men den sovjetiska nationalprodukten
i en siffra som är
mindre än statsbudgeten. Är det verkligen
nödvändigt med så lätt genomskådade
illusionsnummer för att folk skall
glömma bort att medan Sveriges försvarsutgifter
motsvarar 28 procent av
statsbudgeten så är Sovjetunionens försvarsutgifter
19,9 procent? Härtill kommer
att Sovjets utgifter visar sjunkande
tendens genom beslutet för någon månad
sedan att minska stridskrafterna
med 640 000 man, medan de svenska
militärutgifterna enligt försvarsministern
kommer att öka!

Har då ingenting konkret inträffat,
som berättigar en minskning i militärutgifterna?
Om stridskrafterna i öster
minskas med 800 000 man, om England
reducerar med 100 000 man, om
Sovjetunionen återlämnar sina enda
utländska baser till Finland och Kina,
om det österrikiska statsfördraget eliminerat
ett av de svåraste efterkrigsproblemen,
om en fyrmaktskonferens
givit en rekommendation för nedrustning
och om, såsom försvarsministern
säger, ett närmande av ståndpunkterna
i nedrustningsfrågan liar skell i en rad
viktiga punkter — har då ingenting
inträffat?

Det har verkligen skelt någonting

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

mycket väsentligt: den beprisade styrkans
politik har gjort bankrutt. Orsakerna
därtill lämnar jag därhän i sammanhanget,
jag nöjer mig med att konstatera
det avgörande faktum, som förde
de fyra storas ledare till konferensbordet
i Geneve. Folkens vakna fredsvilja
är nu en så mäktig faktor i världspolitiken
att den inte längre kan räknas
bort.

För vår del tyckte vi det var långsökt
att använda Koreakriget i Fjärran Östern
som motivering för att Sverige tredubblade
militärutgifterna, men vi
hade dock en viss förståelse för regeringens
oro och osäkerhet. Men nu duger
varken Korea eller Indokina som
motivering för maximala rustningar.

Jag nämnde nyss att styrkans beprisade
politik har gjort bankrutt, vilket
den alltid har gjort förr eller senare i
världshistorien. Men den svenske försvarsministern
är så fjärran från denna
upptäckt, att han till och med försöker
övertyga vårt folk om att det var Sveriges
militära makt som fick hitleristerna
att avstå från sina planer gentemot
vårt land. Om något argument är
sönderslaget av historien själv så är det
argumentet om Sveriges avskräckande
styrka. Inte ens de länder som visade
sig vara de starkaste i världen, Sovjetunionen
och Förenta staterna, kunde
undgå att bli överfallna. Försvarsministern
verkar vara i stort behov av en
enkel redogörelse för fakta i andra
världskriget som omväxling till läsningen
av försvarsstabens promemorior,
även om dessa är aldrig så välskrivna
och alltid lovar ett lyckligt slut.

Det behövs optimism, men av ett mera
realistiskt slag än den som våra generaler
kan leverera. Det behövs också en
realism, som rättar mun efter matsäcken
och tar hänsyn till det faktum
att det finns andra behov i vårt land,
som även måste tillfredsställas.

Vill man krafttag för att tillgodose
de kulturella intressena måste man under
nuvarande förhållanden minska för -

svarsutgifterna. Vill försvarsministern
tävla med Sovjetunionen så bör han
påminna sig att medan militärutgifterna
där tar 19,9 procent av budgeten tar
kulturutgifterna 22,2 procent. I Sverige
däremot får som sagt militären 28 procent
men kulturen endast 13 procent,
alltså mindre än hälften!

Den nu pågående Genévekonferensen
mellan fyra av de ledande världsmakterna
har säkert många svåra problem
framför sig. Men detta är inte något
skäl för att inte ägna huvuduppmärksamheten
åt det fredliga arbetets frågor.
En stark propagandaindustri arbetar
för fullt för att kväva Genéveandan
och beröva folken tron att de skall få
leva vidare i stället för att brännas
upp av atombomber. Den vinner sina
tillfälliga triumfer med hjälp av lögn
och bedrägeri. Jag vill verkligen passa
på att instämma i utrikesministerns kloka
och välgörande tal på FN-dagen. Det
genomandades en livsdugligare inställning
till de aktuella frågorna än försvarsministerns
tal. Jag vill tro, att undergångsprofetiorna
har sett sin bästa
tid. I atomåldern är det andra realiteter
än utplånandet av vår planet som
tränger sig fram. Det är livet, dess behov
och krav, som kommer att segra
över döden och dess mäktiga propagandaindustri.

Kanske ligger samma känsla på botten
i den masskör som höjts i socialdemokratiska
partiet till förmån för en
ny programdebatt.

Motiven för denna har växlat. Det
är olust över att regeringspartiet nöjer
sig med rollen som förvaltare av den
svenska kapitalismens gemensamma affärer
och begränsar sina anspråk till
de sociala reformfrågornas sfär, det är
önskan om krafttag för att komma närmare
det socialistiska målet, och det är
i vissa fall missnöje över den klyfta
som skiljer program och gärningar. Det
är också naturligtvis på sina håll en
vilja att anpassa programmet till dessa
gärningar.

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

Alla dessa stämningar har dock en
gemensam nämnare: omsorgen om det
socialdemokratiska partiets fortsatta
existens. Kraven om nedrustning, socialisering
av naturrikedomarna och
försäkringsväsendet, om en ny författning,
om republik, om statskyrkans
skiljande från staten, vilka framfördes
från skilda håll och som fick så starkt
gensvar på den socialdemokratiska ungdomskongressen
i sommar, vittnar om
vad som rör sig i herr Erlanders parti.

Det s. k. efterkrigsprogrammet, som
även i dag har spökat i debatten, innehåller
många punkter varom ingen
strid stått, men det innehåller också
punkter som är långt ifrån sitt förverkligande.
Löftena om att skapa ett i
grunden nytt socialistiskt samhälle, att
införa demokrati i näringslivet, att
åstadkomma en rättvisare fördelning,
har inte förts närmare sin lösning.
Ingen tror att den goda sysselsättningen
är en varaktig faktor. Eller tänk
bara på löftet i efterkrigsprogrammet
att sänka priserna!

Trots detta tror jag inte att efterkrigsprogrammet
svarar mot de aktuella
behoven. Varför inte i stället knyta an
till demokratiens problem? Alla vill ju
kalla sig demokrater — högern tycks
vara ivrigast. Demokrati innebär folkstyre,
att flertalet skall bestämma. Här
finns det uppgifter övernog, och här
väntar många brännande frågor på sin
lösning. Fördelen av aktivitet för demokratiens
vidareutveckling är också att
man därmed går raka vägen mot framtiden
och närmar sig det uppställda socialistiska
målet. Därjämte knyter man
an till folkets aktuella behov, till kravet
på trygghet ocli rättvisa, till kravet
på människovärde, och man attackerar
förhållanden, vilkas bestånd står
i strid mot folkets rättsuppfattning. Redan
detta förhållande borde underlätta
arbetet för att vinna en stark opinion
till stöd.

Låt mig, herr talman, innan jag slutar
5 — Andra kammarens protokoll 1955.

Vid remiss av propositionen nr 205

mitt anförande, i några punkter illustrera
vad jag menar.

För det första vill jag nämna förhållandena
i näringslivet. Som bekant äger
11 000 personer två tredjedelar av alla
aktier, och på storföretagens bolagsstämmor
dikteras besluten ofta endast
av en enda person. En enda man kan
bestämma över åtgärder som påverkar
tusentals och ofta hundratusentals människors
dagliga liv och existens. Våra
tre storbanker kontrollerar industri,
handel, kapitaltillgångar, naturrikedomar,
opinionsmedlen samt mer eller
mindre de statliga maktorganen och de
kommunala förvaltningarna.

Vad väger vår arbetarmajoritet mot
denna minoritetsdiktatur? Anses det
inte vara en självklar rättighet att pressa
ur arbetaren varje uns av hans energi
och hans förmåga? Har arbetaren något
inflytande över produktionens ledning,
över företagens skötsel, över om
de skall hållas i gång eller slås igen,
över produktionens art och syfte? Finns
det någon jämlikhet mellan arbetare och
kapitalister i de frågor där intressena
skär sig särskilt starkt? År vår kollektivavtalslag
eller lagen om varsel i arbetskonflikter
inte främst ett stöd för
de krassa kapitalistiska intressena? I
vårt land finns det en traditionell opinion
för att naturrikedomarna liksom
deras exploatering borde vara hela samhällets
angelägenhet. Borgerliga regeringar
har tidigare hävdat en statlig
äganderätt till skogar som inte var i
böndernas ägo. En högerregering genomdrev
vid seklets början att staten
efter viss tid skulle överta lapplandsgruvorna.

Omkring 10 miljarder kronor har arbetare
och annat småfolk placerat i
försäkringsbolag och liknande sparinstitut.
År det rimligt att dessa väldiga
kapital skall förvaltas av cheferna för
våra storbanker? De är visserligen efter
vad man kan förstå duktiga karlar,
dessa 71 chefer som klarar 817 styrelseuppdrag
i våra 033 största aktiebolag,

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

därav 52 uppdrag som verkställande
direktörer, 202 som ordförande och 57
som vice ordförande, men så mycket
värre är det.

Här är alltså ett rikt fält för reformer.
Allt kan inte lösas på en gång,
men man måste någon gång börja med
att avskaffa enväldet över de ekonomiska
företagen och sörja för ett samhälleligt
inflytande. Arbetaren och den
vanlige tjänstemannen vill ha medvetandet
att hans öde inte kan avgöras av
en eller annan despot, att åtminstone
elementära garantier skapas för en saklig
handläggning av frågor som han
själv är vitalt intresserad av. Han fordrar
med rätta att även hans intressen
skall beaktas.

Tiden är samtidigt fullt mogen för att
beröva kapitalisterna rätten att exploatera
våra skogar, våra malmer och vår
vattenkraft.

För det andra: en enda procent av
alla de tjänstemän som i ministerierna
har att utforma och ofta verkställa en
av socialdemokratiska partiet ledd regerings
beslut lär enligt en utredning
komma från arbetarklassen ■— det är en
lägre andel än när socialdemokraterna
hösten 1932 övertog regeringsmakten.
I alla statliga organ för övrigt, i nämnder,
affärsdrivande verk, länsstyrelser,
i officerskåren eller polismakten —
överallt är det likadant. Att flertalet
av folket och dem som står bakom regeringen
saknar representation i de statliga
maktorganen, är det en demokratisk
ordning? Vi lär ha en av världens
äldsta författningar, men denna var ju
en omodern kompromiss redan vid sin
tillkomst, och detta borde ge anledning
för vårt lands demokratiska krafter att
kräva reformer.

En rörelse har, som jag nyss sagt,
uppstått kring republikkravet. Den
socialdemokratiska ungdomskongressen
krävde för en månad sedan en författningsutredning
för att förbereda överövergången
till republik. Det är därjämte
ingen hemlighet att bland de kraf -

ter inom socialdemokratiska partiet som
nu kräver ett nytt program och en ny
politik har republikkravet liksom kravet
om kyrkans skiljande från staten
stark anklang.

Det har tillsatts en författningsutredning,
men denna har som bekant att
syssla med tämligen triviala delfrågor.

Kommunistiska partiet anser att monarkien
är en föråldrad styrelseform.
Den är i princip motsatsen till demokratiens
idé, även om monarkisterna
ganska skickligt har förmått kompromissa
sig till en nådetid gentemot kraven
på en konsekvent genomförd demokratisering.
Man tycker dock att de demokratiska
kompromissmakarna skall
finna det stötande, att kungen ensam
skall styra riket, ensam skall bestämma
regeringens sammansättning, ensam skall
bestämma om landet skall gå ut i krig
respektive ensam sluta fred. Detta är
motsatsen till demokrati. Att det kan
frammana risker såg vi genom statskuppen
1914 och abdikationsliotet under
andra världskriget till förmån för
att Tyskland skulle få utnyttja den svenska
statens kommunikationer och andra
resurser för dess krig mot Norge
och Sovjetunionen.

Vi tycker att denna medeltida ordning
borde bringas ur världen och ersättas
med klara bestämmelser, som lägger
i riksdagens händer att bestämma
regeringens sammansättning liksom avgörandet
över alla viktiga frågor.

Under vårriksdagen vägrade talmannen
remiss på en interpellation av folkpartisten
herr Nihlfors, därför att denna
interpellation ansågs innebära en
förstucken kritik mot ett statligt ämbetsverk.
Jag antar att talmannen endast
höll sig till vad som står skrivet i
riksdagsordningen. Men är det inte ett
solklart demokratiskt krav att riksdagen
skall ha det avgörande ordet i sådana
frågor liksom att riksdagen skall
kunna granska och kritisera både ämbetsverk
och enskilda ämbetsmän? Skall
det vara demokrati, att riksdagen inte

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

har något inflytande över ämbetsmännens
tillsättande och verksamhet?

Affären Lundquist har inte bara upprört
hela vårt folk -— den har samtidigt
ställt i gräll belysning grundlagens
bestämmelser om ämbetsmännens oavsättlighet
och oantastlighet.

Detta är några exempel på feodala
kvarlevor i författning och praxis, som
måste bringas ur världen.

För det tredje: dessa missförhållanden
utgör samtidigt en spegel av rekryteringen
i våra högre undervisningsanstalter.
6 procent av studenterna
kommer från socialgrupp III, alltså
från 58 procent av folket! Och omvänt
kommer 58 procent av samtliga studenter
från socialgrupp I, d. v. s. från 5
procent av folket! Vilken brist på demokrati
avslöjar inte detta!

Rekryteringen av de statliga maktorganen
har ett visst samband med inställningen
över huvud taget till de kulturpolitiska
frågorna.

Den s. k. arbetskraftsutredningen avslöjar
att vi har 1 323 lärare utan normal
kompetens, att vi om några år behöver
dubbelt så många högre utbildade
lärare än vad som finns och att vi till
1965 måste ha 9 865 fler lärare än nu
för att endast motsvara det löpande behovet.
Vi behöver vid samma tidpunkt
öka vår medicinska personal med omkring
40 procent.

Skall vi därjämte komma i nivå med
länder som vi bör kunna jämföra oss
med på andra områden krävs betydligt
större insatser. Jag vill bara nämna att
i Sverige går det en läkare på 1 360 invånare
och att motsvarande siffror är
i Danmark 950 invånare per läkare, i
USA 760 och i Sovjetunionen 688.

Hur efterbliven vår bögre undervisning
egentligen är framgår av ett par
jämförelsesiffror med USA. Där studerade
1950 80 procent av alla 16-åringar
och 44 procent av 17—19-åringar. Motsvarande
procentsiffror var i Sverige 27
respektive 15 procent.

Fn jämförelse med Sovjetuninonen

Vid remiss av propositionen nr 205

blir ännu ofördelaktigare för vårt land.
Vi hade läsåret 1953/54 8 937 studerande
vid våra högskolor och universitet. Motsvarande
siffra är i Sovjetunionen
1 600 000. För att Sverige skulle uppnå
samma relation till befolkningen måste
vi ha sex gånger så många studerande
eller 53 622 i stället för 8 937!

För det fjärde: vi har en radio som
äges av de borgerliga tidningarna och
i hög grad kontrolleras genom dessa.
Vissa avdelningar av densamma arbetar
som en filial till USA:s utrikesdepartement.
De avdelningar som har med
riksdagen och den politiska nyhetsförmedlingen
att göra arbetar som om de
sorterar under högern och folkpartiet.
Vi, liksom hondeförbundet, har protesterat
en gång. Många socialdemokrater
är missnöjda. Partiledningen tycks ha
slagit sig till ro med att några lätt räknade
socialdemokrater stoppats in i
armén av borgerligt orienterade journalister
och doktorer på Radiotjänst och
att herr Erlander på nästan jämbördig
fot får tävla om utrymmet i riksdagsdebatten
i radion, som ofta presenteras
inför radiolyssnarna som ett slags karusellprogram.

På dessa områden är en demokratisk
offensiv nödvändig. Om herrar socialdemokrater
måste skriva ett nytt program
för att ta itu med dessa problem
så är det deras sak. Men problemen ligger
klara liksom lösningarna av dem.
Finns den goda viljan, och den finns nu
i hög grad i den svenska arbetarrörelsen,
så är det bara att sätta i gång. Låt
oss därför samtidigt som vi försöker
lösa de närmaste aktuella frågorna ta
itu med dessa uppgifter! Låt oss äntligen
ta ett steg framåt i den svenska
demokratiens utbyggnad!

Vi lever nu i atomåldern. Sommarens
Genéve-konferens under FN:s ledning
med vetenskapsmän från hela världen
ställde i ett enda slag atomhemligheterna
till offentligt beskådande. Våra vetenskapsmän
har fält se världens första
atomkraftverk i funktion — det var

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

ingen tillfällighet att det blev ett socialistiskt
land som först kunde demonstrera
för mänskligheten att atomkraften
kan användas i livets tjänst och
inte bara i dödens. Att en hel stad under
ett helt år kan försörjas med elektricitet
med bränsle som bara väger 12
kilogram öppnar svindlande perspektiv.

Ännu för styvt ett halvår sedan talade
våra experter om att Sverige inte kunde
tänkas exploatera atomkraften på årtionden.
De berättade i radio om storslagna
amerikanska och engelska projekt
att skapa atomkraftverk, men det
är typiskt för skuggrädslan att de inte
vågade antyda att ett atomkraftverk
sedan ett och ett halvt år arbetar i
Sovjetunionen.

Men vilka slutsatser drar de? Jag har
läst om överenskommelsen i Köpenhamn,
att Sverige, Norge och Danmark
tillsammans skall forska och experimentera
i syfte att fredligt utnyttja
atomenergien. Jag tror dock att vi inte
kan slå oss till ro med detta beslut. Den
expanderande energiförbrukningen aktualiserar
omedelbara och konkreta åtgärder
för att skapa atomkraftverk i
vårt land och att även på andra områden
utnyttja atomenergien. Det vore intressant
att höra om regeringen har
några planer i denna riktning. Här kan
man nämligen inte dröja — det är tillräckligt
hänvisa till nödvändigheten
av att i stor skala utbilda tekniker och
forskare på området, vilket också kräver
sin tid. Vi lär redan ha en brist på
mer än ett tusen civilingenjörer för att
nämna ett exempel.

Den fredliga användningen av atomkraften
borde också stimulera programdebatterna
bland socialdemokraterna
och kanske animera folkpartiet att följa
högerns exempel att avskaffa valmanifest
och allt som påminner om program.
Ty denna kraftkälla belyser ännu mer
det orimliga i att en produktionsapparat
som är helt samhällelig till sitt väsen
skall ägas och förvaltas av ett fåtal
människor med våra storbanksche -

fer i spetsen. Det borde väl vara uteslutet
att regeringen någon gång skall
överlåta åt privatintressena att exploatera
denna kraftkälla för att öka sina
profiter. Däremot bör atomkraften i
samhällets hand utnyttjas som medel
för att, som det heter i det socialdemokratiska
partiprogrammet, i samhällets
ägo överföra naturrikedomar och
alla viktigare produktionsmedel. Detta
spörsmål är ett av de många som atomåldern
på ett ändå mera bjudande sätt
ställer på dagordningen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hagberg i Stockholm
efterlyste i sitt anförande ett svar
på en fråga, som han har ställt om räntepolitiken.
Han sade också att han blivit
varslad om att svaret skulle komma
först på onsdag och drog därav den
slutsatsen, att statsrådet behövde ytterligare
en vecka för att fundera på saken.

Ja, fullt så allvarligt var det nu inte,
och med hänsyn till att herr Hagberg
av längden på hans anförande att döma
är i sällsynt god kondition i dag, tar
jag mig friheten att omedelbart svara
på hans fråga.

Herr Hagberg i Stockholm har sålunda
frågat om regeringen ämnar återvända
till lågräntepolitiken och, om så
är fallet, man inom den närmaste tiden
kan motse en nedpressning av räntan
till i första hand föregående års nivå.

Härpå vill jag svara följande.

Kreditpolitiken handhas som bekant
av riksbanken. När herr Hagberg likväl
riktat sin fråga till mig vill jag
emellertid utnyttja tillfället att deklarera
min personliga ståndpunkt. Enligt
mitt förmenande bör en återgång till
lågräntepolitiken ske så snart detta är
möjligt. Först måste dock de inflatoriska
spänningar undanröjas, som i våras
nödvändiggjorde en ytterligare åtstramning
av kreditpolitiken och en
därav betingad räntehöjning.

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för svaret på min enkla fråga.
I och för sig avsåg jag inte att vara
elak mot regeringen, när jag sade, att
finansministern har velat ta en vecka
ytterligare på sig för att tänka på svaret.
Jag hyste nämligen en liten förhoppning
om att svaret, när det kom,
skulle kunna ge någonting mer än en
allmän förklaring.

En sådan allmän förklaring har vi nu
erhållit, och den innebär, att regeringen
vill återvända till lågräntepolitiken,
men inte förrän det skapats ett sådant
tillstånd att spänningarna i ekonomien
har bringats ur världen. Jag är självfallet
tacksam för att regeringen skall
återvända till lågräntepolitiken. I det
regeringsprogram som antogs, när denna
regering kom till världen, spelade
just bekännelsen till lågräntepolitiken
en central roll. Det har också senare
understrukits av regeringens ledamöter,
inte minst från bondeförbundets regeringsledamöter,
att detta var en kärnfråga
i politiken. Det är tacksamt, säger
jag, att regeringen i alla fall bekänner
sig till att man skall återgå till
lågräntan. Men är det med kännedom
om fakta riktigt — flera än jag har tagit
upp den frågan i dag — att denna höga
ränta kan motiveras med hänsyn till
det nuvarande tillståndet? Man har inte
minskat investeringarna inom industrien.
Tvärtom har de ökat med 15
procent. Man har inte åstadkommit något
av de planerade resultaten. Man har
lyckats minska bostadsbyggandet, och
det är verkligen ingenting önskvärt,
utan jag betraktar det som en stor olycka
för vårt land. Man har också — det
erkännes också — skapat svårigheter
för bönder och småföretagare. Bidrar
det till att minska spänningen i ekonomien?
Jag har den bestämda uppfattningen,
att om man ser räntans funktion
utifrån denna uppgift att motverka
de spekulativa krafterna i den svenska

Vid remiss av propositionen nr 205

ekonomien, överdriver man räntans
roll. Den höga räntan har en helt annan,
men mycket olycklig roll.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen
till det löfte, som finansministern
givit, att man så snart som
möjligt kommer att återgå till den låga
räntan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag vill helt hastigt
bringa i erinran det ekonomiska läget
tidigare i år och i slutet på förra året,
då på grund av vissa inflatoriska tendenser
en del åtgärder vidtogs från
såväl riksbankens som regeringens
sida i syfte att dämpa överkonjunkturen
såsom kreditåtstramning, uppsugning
av penningmedel medelst större obligationslån
till högre ränta m. m. Vidare
framhölls, att arbetsmarknadens parter
måste visa moderation vid de då stundande
arbetsförhandlingarna. Jag vill
vidare erinra om regeringens förslag
till investeringsavgift och bilaccis för
dämpande av de alltför många bilinköpen
och de alltför stora investeringarna.
Jag påminner vidare om avtalsförhandlingarnas
gång. Exempelvis från
LO-sidan ansåg man, att det fanns utrymme
för väsentliga löneökningar på
en del sektorer. Från regeringens sida
däremot uttalades, att löneökningen
borde stanna vid ca 3 procent. Detta
var läget vid avtalsförhandlingarnas
start och de första avtalen uppgjordes
efter denna riktpunkt, för bland annat
jordbruket. Alla vet sedan händelseförloppet
— resultatet blev i medeltal 8—
10 procents löneökning, i vissa fall
17—20 procents. Genom denna väldiga
— men mycket ojämna — löneökning
beräknades ca 2,5 miljarder kronor i
nya pengar komma i marknaden. Inom
parentes får jag säga, att denna stora
penningtillströmning inte alls fick den
sensationella uppmärksamhet i pressen
och annorstädes, som nu i dessa dagar
gives jordbruket i anledning av kom -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

pensationer på ca 350 miljoner kronor
för skördeskadeförlusterna. Och ändå
är skillnaden så stor som mellan 350
och 2 500 miljoner kronor, d. v. s. ca
sju gånger så mycket, men skillnaden är
att nu gäller det ju det förkättrade
jordbruket.

Vi kommer vidare ihåg, att från dåvarande
finansminister Sköld framkom
ett förslag om tvångssparande i syfte att
neutralisera verkningarna av löneruschen.
Förslaget blev avvisat. För
min del sade jag då, att jag ställde mig
tveksam till om detta var så klokt. Det
som kom i stället var den höga s. k.
rörliga räntan, som högern och folkpartiet
så länge bett om. Verkningarna
ser vi nu, och man kan nog utan tvekan
säga, att erfarenheterna är dyrköpta
och avskräckande i vad rör en
fortsatt politik enligt oppositionens rekommendationer.
När det gäller dessa
ting har ju såväl herr Ohlin som herr
Hjalmarson i dag rekommenderat samma
åtgärd, och herr Ohlin sade att den
skulle kommit tidigare, ty då hade avtalsförhandlingarna
i år blivit litet
lugnare. Herr Hjalmarson frågade för
sin del, om stämningen är uppjagad på
grund av den höga räntan. På den frågan
kan jag svara ett bestämt ja. Den är
uppjagad ute på landsbygden bland
jordbrukare och småföretagare. Det är
en tydligen ganska stor skillnad mellan
dem som jag så gott som dagligen träffar
och dem som herr Hjalmarson umgås
med. Om herr Ohlin skulle ha rätt
i att avtalsförhandlingarna skulle varit
lugnare innevarande år om vi tidigare
fått den rörliga räntan, blir han
väl sannspådd nu framöver. Då måste
väl avtalsförhandlingarna nästa år bli
lugnare tack vare den ändrade penningpolitik
vi nu fått.

Vad har då skett under sommaren i
den samhällsekonomiska situationen,
sedan vi sist hade tillfälle att diskutera
dessa problem i riksdagen? Jo, enligt
min mening rätt väsentliga ting. Sommarens
torka har fört med sig väsent -

ligt mindre skörd, som i sin tur måste
föra med sig en väsentligt ökad import,
varigenom följer försämring i valutaläget.
Här skall särskilt observeras risken
för dumping från de länder som i
år har skördeöverskott. Vidare har vi
på alla områden fått högre omkostnader
på grund av ökade löner och dyrare
pengar, det sistnämnda en följd av den
s. k. rörliga räntan. I den debatt, som
fördes i riksdagen den 29 april, gjordes
det bland annat gällande, att den
höga räntan kunde föra med sig sänkta
omkostnader — uttrycket var att den
skulle vara prissänkande. Detta hade
även stått att läsa i Dagens Nyheter.
Det skall bli intressant att höra, om uttrycket
kommer igen i dag. Jag har
ännu inte hört det, men det kommer
kanske.

Den 30 juni i år lämnade Kungl.
Maj:t medgivande till en generell hyreshöjning
för hyresåret 1/10 1955—
30/9 1956 med procentsatser varierande
mellan 8—10 procent och med 9 procent
i medeltal. Motiveringen var klar
och tydlig: höjningen berodde på räntestegringen.
Klart är väl, att denna
höjning omedelbart kommer att ge utslag
i levnadskostnaderna. Totalindexet
kan härigenom beräknas stiga
med ungefär en enhet i år. Enligt finansminister
Sträng är levnadskostnadsstegringen
hittills i år sex enheter,
d. v. s. 4,6 procent. Här kommer otvivelaktigt
räntan in i bilden. När vi genomförde
den högre räntan, trodde vi
kanske att det gällde en stegring på en
procent, alltså från 23/4 till procent.
Men hur stor är den faktiska räntestegringen
på de obundna lånen? Säkert
räcker det inte med två procents stegring.
Räntan är ju fri för bankerna,
d. v. s. de får ta den ränta de kan. Härtill
kommer ytterligare kreditåtstramningar
för näringslivet. Det är givetvis
nödvändigt med en restriktiv ekonomisk
politik, men man måste observera
att det är de mindre företagen och jordbruket,
som hårdast drabbats av kredit -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

restriktionerna. Detta framhålles också
i konjunkturinstitutets rapport, där det
bl. a. säges:

»Sannolikt är det nu speciellt de
mindre företagen som drabbats av kreditrestriktionerna,
och även om en utsträckt
kreditgivning ägt rum från
stora, likvida företag till mindre likvida
företag, talar mycket för att det
framför allt är de mindre företagen
som liaft finansieringssvårigheter.

Finansierar nu småföretagen i detta
läge sina nödvändiga investeringar dels
genom uttagning av eventuella gamla
sparmedel från bankräkningar, dels genom
att underlåta att sätta in det
(eventuellt ökade) normala löpande finansiella
sparandet på bankräkning,
och insätter löntagarhusliållen samtidigt
sitt ökade sparande på bankräkningar,
kan bankinlåningarna komma
att bli oförändrade.»

Av finansministerns anförande nyss
tyckte jag mig förstå, att även han var
inne på ungefär samma tankegång.

Nog kan man säga att de fem månader
som gått sedan vårriksdagens
slut varit händelserika. Det är förresten
ganska intressant att följa konjunkturinstitutets
rapport i fortsättningen,
där det bl. a. framhålles, att inlåningsminskningen
varit koncentrerad till den
mest likvida banken, och att industrien
under 1955 har ökat sina investeringar
till månadsskiftet juni—juli med ca 15
procent. Det går säkerligen till på det
sättet, att industrier, kommuner och
enskilda självfinansierar sina företag,
d. v. s. tar ut från bankerna av egna
besparingar — vilket ju ingen kan
hindra —■ och investerar vad de vill
och kan. Detta är för övrigt ett mycket
nyttigt sparande. Detta överensstämmer
också med innehållet i konjunkturinstitutets
rapport.

Sysselsättningen är nu god, och på
vissa håll tävlar man om arbetskraften.
Riksbanken har också beslutat att restriktionerna
skall lindras för byggnadsbranschcn,
men för övrigt har

Vid remiss av propositionen nr 205

man rekommenderat en minskning av
utlåningen med en procent. Om påslåendet
är rikligt, att den egentliga
industrien har ökat och att även andra
ekonomiskt starka företag kan öka investeringarna,
så blir ju resultatet att
den av riksbanken förda politiken går
ut över jordbruk och småföretag. Jag
sätter ett mycket stort frågetecken för
huruvida en sådan politik är klok eller
inte. Enligt min mening kan det inte
vara en riktig politik. Kan det skapa
bättre penningvärde och vara inflationshämmande
att strama åt för jordbruk
och småföretag och släppa fram
stora investeringar i byggnader och
maskiner på andra områden? Jag tycker
det borde verka i rakt motsatt riktning.

Jag har här i min hand ett brev, skrivet
av en man, som fått ett lån på
15 000 kronor uppsagt. Händelsen har
inträffat i Åseda i Kalmar län, där
Handelsbanken på orten skriver att den
med åberopande av skrivelse i ärendet
den 9/6 i år förväntar att adressaten
nu helt inlöser ifrågavarande lån plus
förfallen ränta på 227 kronor, vartill
kommer ränta på sju procent fram till
betalningsdagen.

Enligt det brev jag mottagit gäller
det här en fastighet i Hultsfred, som
inköptes den 1 mars 1955. Den är taxerad
till 80 000 kronor, och lånet ligger
som inteckning mellan 40 000 och
55 000 kronor, alltså mellan 50 och 68
å 69 procent av taxeringsvärdet. När
köpet gjordes upp, var räntan 5 procent.
Nu är alltså lånet uppsagt. Det
sades tydligen upp tre månader efter
att det beviljades, och nu skall det
omedelbart betalas. Jag vill ställa den
frågan: Kan det verkligen vara en riktig
politik att förfara på sådant sätt?
Gagnar man svenskt näringsliv med
det?

Det anförda är icke ett enastående
exempel. Jag skulle kunna draga fram
många liknande. Jag förmodar emellertid
att herr Ilall, när han får ordet

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

litet senare på dagen, kommer att svara
på huruvida en sådan politik är riktig
eller inte.

Mot det anförda kan givetvis genmälas,
att riksbanken inte dirigerar långivningen,
utan att bankerna har sin
frihet därvidlag. Detta är riktigt. Men
å andra sidan får ju penningpolitiken
och kreditrestriktionerna enligt min
mening inte verka på det sätt som jag
här anfört. Såvitt jag förstår finns det
väl icke något skäl för att säga upp ett
lån till betalning tre månader efter det
att lånet beviljats, om det som här finns
fullgod säkerhet för lånet.

Jag skulle tro att både finansministern
och flera med honom vet om att
det många gånger går till på det sättet,
att lånen säges upp och att banken i
stället gärna vill att vederbörande tar
en växel på ungefär samma belopp.
Detta innebär ingenting annat än att
den lånande får diskontera till högre
ränta, vilket medför svårigheter för
honom.

Samtidigt som detta sker — och jag
kan inte låta bli att beröra det, herr talman
— får Stockholms stad förmånen
av ett lån på 40—50 miljoner kronor.
Stockholm förstör ju värden på löpande
band, som vi ser dagligen. Är det verkligen
riktigt att näringslivet skall sättas
på svältkost och att man skall hjälpa
Stockholms stad på dess bekostnad?

Nu har regeringen avlämnat en proposition
med förslag om att investeringsavgiften
och bilaccisen skall gälla
ytterligare ett år. Det är inget populärt
förslag, och det bör understrykas, att
sådana pålagor endast får ha kort varaktighet,
om de skall fylla sitt syfte.
Permanentas de, leder de bara till en
allmän kostnadsfördyring. Bevillningsutskottet
framhöll i sitt utlåtande över
propositionen om investeringsavgift och
bilaccis vid vårriksdagen, att dessa åtgärder
endast kunde få kort varaktighet.
Jag underströk detta, och jag anser
mig ha anledning att göra det ånyo.
Herr Hjalmarson var vänlig att läsa

upp ett citat ur ett anförande av mig
från detta tillfälle, och jag kan trösta
honom med att jag har precis samma
mening i dag.

Den nu avgivna propositionen innebär
vissa modifikationer. Fiskefartyg
på upp till 100 bruttoregisterton skall
undantagas från investeringsavgift, vilket
ju utgör en avsevärd lindring för
fisket. Vidare skall bilhandlare vara
befriad från bilaccis, om han försäljer
en förvärvad gammal bil inom tre veckor
och om den nye ägaren omedelbart
gör anmälan om sitt förvärv. Denna
förenkling är tacknämlig. Jag hyste den
meningen i våras och jag hyser den
fortfarande, att de gamla bilarna skulle
vara undantagna.

Om vi emellertid genom att behålla
dessa åtgärder en kortare tid till kan
få lättnader, som enligt min mening är
väsentligare, så får vi svälja pillret.
Jag tänker då särskilt på kreditrestriktionerna
och räntan. Det kan inte
bestridas, att de hårda kreditrestriktionerna
och den höga räntan är en svår
belastning för jordbruket och småföretagsamheten
i övrigt. Genom skördeslcadorna
har jordbrukets svårigheter med
kreditförsörjning förvärrats kraftigt.
För många jordbrukare har det varit
nästan omöjligt att få krediter, såsom
jag tidigare erinrat om.

Riksdagen har fått förslag om att 63
miljoner kronor skall få disponeras till
stödlån åt jordbrukare och trädgårdsodlare,
som drabbats av skördeskador
och är i behov av ekonomiskt bistånd.
Detta är naturligtvis en god hjälp, men
det räcker inte. Jordbruket måste få de
krediter, som är nödvändiga för upprätthållandet
av jordbruksdriften, för
de löpande utgifterna för gödning,
kraftfoder o. s. v. Det kan väl omöjligen
vara meningen att kreditrestriktionerna
skall tillämpas på det sättet, att
den normala jordbruksdriften inte kan
upprätthållas. Ingen kan väl ändå säga,
att de nödvändiga krediterna till jordbruket
skulle kunna utgöra någon in -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

flationsfara. Det är angeläget att lättnader
i restriktionerna härvidlag snarast
möjligt kommer till stånd, och det
är även nödvändigt att diskontot sänks
snarast.

Vi hörde ju nyss, att finansministern
i sitt svar till herr Hagberg framhöll,
att han för sin del skall medverka till
en återgång till den låga räntan så
snart det blir möjligt, och jag är tacksam
för att han lovat detta här i riksdagen.
Den höga räntan fördyrar allting.
Den är en stor börda för dem som
har det sämst och hjälper dem som har
sitt på det torra. Det är naturligtvis
inte roligt att behöva tänka sig, att ränteregleringslagen
skulle behöva sättas
i funktion, men kreditsituationen för
jordbruket är på väg att bli ohållbar.
Vi har fått en rörlig ränta som känns.
Jag anser det vara nödvändigt att räntan
på något sätt styres.

Man kan faktiskt undra, om högern
och folkpartiet nu är lika förtjusta i
räntehöjningens evangelium som tidigare
— svenska folket är i varje fall
inte förtjust. Vi skall ha klart för oss,
att högräntepolitiken är en svår belastning
för näringslivet och befolkningen,
och det är tydligt, åt! en ensidig
räntepolitik inte utgör något effektivt
vapen mot en inflation. Vi har ju
aldrig tillämpat någon sådan politik —
hos oss var ju räntehöjningen endast
ett komplement — men i England, där
högern regerar, har man med friskt
mod experimenterat med räntepolitiken.
Det har talats om detta tidigare i
debatten, men jag kan inte underlåta att
beröra det. Finansminister Butler lät
höja räntan i två omgångar i början av
året med 1,5 procent till 4,5 procent,
vilket är 3/4 procent högre än vårt
diskonto. Detta fick han beröm för i
vår oppositionspress. Före parlamentsvalet
i våras sänkte han också skatterna
— och inregistrerade på nytt beröm
från vår opposition. Men hur gick
det sedan? Ja, det gick inte alls. I flera
omgångar har den engelska högerregc -

Vid remiss av propositionen nr 205

ringen fått skärpa sin ekonomiska politik.
Nya inskränkningar har skett i
avbetalningshandeln, bankerna har fått
stränga rekommendationer att minska
utlåningen med 10 procent, och nu har
finansminister Butler fått lägga fram
en ren krisbudget, som bl. a. innebär att
omsättningsskatten höjs med 20 procent,
att konjunkturskatten stiger med
22 procent och att bilaccisen höjs från
50 till G0 procent av försäljningsvärdet
— det sistnämnda sex gånger så mycket
som vi betalar i Sverige.

Den rörliga räntepolitiken har misslyckats
i England. Så mycket bättre har
det inte gått med det tyska »undret».
Inflationen står på lur även i Västtyskland.
Mr Butler och herr Erhardt har
inte varit de trollkarlar som vår opposition
gjort gällande att de skulle vara.

De förestående avtalsförhandlingarna
blir naturligtvis av avgörande betydelse
för den ekonomiska utvecklingen i
vårt land. Man vill verkligen hoppas att
vi skall slippa en återupprepning av
vad som förra gången ägde rum. LO
ville i våras inte ha någon inblandning
från statsmakternas sida, och man minns
ju att högerledaren herr Hjalmarson
uttalade, att regeringen inte borde
komma med några varningar. Vi är alla
ense om att arbetsmarknadens frihet
inte får kränkas. Jag tillät mig tidigare
i år säga att i stället för den lönerush
vi upplevat hade det varit bättre med
pris- och lönestopp. Herr Hjalmarson
ironiserade i dag över att vi haft alla
möjliga »stoppar» och en gång även
haft lönestopp. Frågan är väl ändå om
inte ett sådant stopp varit riktigare än
den situation vi nu har. Självklart bör
också vara, att parterna på arbetsmarknaden
känner sitt ansvar för den samhällsekonomiska
utvecklingen.

Från LO- och TCO-håll har man fört
den egendomliga argumenteringen, att
avtalsrörelsens utveckling skulle bli beroende
av vilken kompensation jordbrukarna
får för skördeskadeförlusterna.
Jag kan inte förstå denna argu -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

mentering. Jordbruket har drabbats av
mycket svåra skördeskador på ca 500
miljoner kronor. Här gäller ju det avtal,
som i våras träffades mellan statsmakterna
och jordbruket och som har godkänts
av riksdagen. Enligt den däri ingående
fyraprocentsregeln skall jordbruket
ta en självrisk, som i detta läge
representerar något över 160 miljoner.
För inkomstminskningen därutöver
skall jordbruket ha kompensation. Om
prishöjningar i anledning härav skulle
tas som motivering för lönehöjningar
för andra grupper rubbas därigenom
den fördelning av bördorna, som man
genom jordbruksuppgörelsen kommit
överens om. Jordbruket skall alltså ha
cirka 350 miljoner kronor i kompensation.
Man skall också komma ihåg att
jordbruket genom uppgörelsen i våras
inte kunde få täckning för en summa
på cirka 200 miljoner.

Jordbruksfrågorna kommer emellertid
att få en framträdande plats under
denna höstriksdag, varför det blir tillfälle
att diskutera dem senare. Då det
varit åtskillig diskussion i pressen
kring den motion om det nya prissättningssystemet,
som vi från bondeförbundet
har väckt, skall jag dock något
beröra densamma. Man har kunnat läsa
i tidningarna, att vi är i färd med att
frondera mot jordbruksminister Norup
och mot hela regeringen. Detta har också
framhållits här i debatten av såväl
herr Ohlin som herr Hjalmarson. Herr
Hjalmarson citerade ÅT, som sagt att
vi håller på att göra revolution. Herr
Hjalmarson trodde i alla fall inte för
sin del att det skulle bli så mycket av
den. Herr Ohlin menade alt vi tar avstånd
från propositionen i fråga om
väsentliga ting. Vår motion skulle strida
mot principerna i propositionen, säger
han. De som säger så kan inte ha läst
motionen —- och tydligen inte heller
propositionen. Enligt 1947 års principbeslut
om riktlinjerna för jordbrukspolitiken
skall jordbruksbefolkningen
ha inkomstlikställighet med andra jäm -

förbara grupper. Detta understrykes i
propositionen om det nya prissättningssystemet.
Detsamma understrykes
i vår motion.

Det kan kanske vara anledning här
att fråga sig: År det någonting särskilt
eller oförutsett som inträffat sedan propositionen
signerades den 12 maj? Enligt
min mening har det inträffat ganska
mycket. Till att börja med visste vi
inte hur stora löneökningarna skulle
komma att bli, och vi trodde inte att de
skulle slå igenom så mycket som de
gjort. Vidare har vi fått ytterligare
skärpta kreditrestriktioner. Vi har fått
en mycket högre ränta än man räknade
med då propositionen skrevs. Då trodde
vi att det skulle röra sig om en procent.
När det gäller jordbruk som har obundna
lån och krediter rör det sig i själva
verket om mer än 2 procents högre ränta.
Dessutom har man utomlands, vilket
redan har berörts av finansministern,
fått mycket goda skördar, och man vet
inte vilka verkningar detta kan medföra
när det gäller dumping i vårt land.
Det är också något som härvidlag spelar
ganska stor roll.

Jag kan inte förstå annat än att när
det har inträffat så pass mycket, måste
det vara berättigat att jordbrukets representanter
lägger fram vissa ändringsförslag.
Kravet på inkomstlikställighet understrykes
därför, det erkänner jag gärna,
på ett kraftigare sätt i motionen än
enligt jordbruksministerns formulering
i propositionen. Vi har skärpt uttrycken
i vår motion, men detta har som sagt
skett på grund av de timade händelserna.
Detta måste väl ändå vara i full
överensstämmelse med syftet i såväl
1947 års beslut som i den nya propositionen.
Vad vi har begärt är ett bättre
skydd för inkomstlikställigheten, och
jag kan inte förstå att det finns någon
som behöver bli så upprörd över det.

Jag föreställer mig att herr Ohlin
bl. a. just åsyftade jämförbarheten med
andra grupper när det gäller vår inkomst.
Vi vet att när utredningsförsla -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

get lades fram första gången, tog man
grovarbetare i de två lägsta dyrorterna
på landsbygden till jämförelse. Nu har
man gått litet högre. Vi framhåller i vår
motion att om det skall vara jämställdhet
skall det vara jämställdhet med vissa
industriarbetare. Jag tycker att detta
är fullt berättigat. Man kan inte säga annat
än att den som skall vara jordbrukare
i dessa dagar och kunna sköta ett
basjordbruk måste vara kunnig i praktiskt
taget allt, i maskinskötsel, växtkännedom
och djurskötsel m. m. Han skall
också vara ekonom. Är han inte det,
kommer han till korta. Fordringarna på
jordbrukets folk har skärpts mycket sedan
1947 — det rör sig ju om en tidsperiod
på åtta år.

Det har under senare tid klart framgått,
att jordbruksprisutredningen felbedömde
den framtida utvecklingen av
den internationella handeln. Vi kan inte
räkna med att handeln med jordbruksprodukter
kommer att liberaliseras på
det sätt som prisutredningen hade tänkt
sig. Översynen av GATT-avtalet i våras
ledde inte till flera förbud mot kvantitiva
regleringar på jordbrukets område
utan gav tvärtom ökade möjligheter,
inte bara till importreglerande åtgärder
utan också till subventionering av jordbruksexporter.
Strävandena att liberalisera
handeln med jordbruksprodukter
synes inte inom överskådlig framtid
kunna vinna framgång. Det stora riskmomentet
är de amerikanska överskottslagren,
men det finns överskottslager
även i andra länder. Det råder
starkt missnöje i Amerika med den
jordbrukspolitik som förs där. Detta har
särskilt framgått under den senaste tiden.
Den amerikanska jordbrukspolitiken
kan därför lätt förändras med den
följden att den internationella prisnivån
pressas mera. Om Sverige ensamt avstår
från kvantitativa regleringar måste
vi räkna med att bli utsatta för en
mgcket hård dumpingpolitik.

Då det alltså nu har visat sig, att det
är så stora risker för att vår inhemska

Vid remiss av propositionen nr 205

prisnivå under regleringsperioden skall
komma att förskjutas under mittprisnivån,
måste vi se till att vi får ett bättre
skydd för den inkomstlikställighet som
vi alla varit överens om. Ett sådant
skydd har vi sökt skapa genom förslaget
i vår motion — detta och ingenting
annat.

Jag förstår att även herr Ohlin i sitt
anförande syftade på den passus i vår
motion, där vi säger att det mycket väl
kan hända att det blir rörlighet inom
andra sektorer, som vi skall jämställas
med, och fördenskull ber om »skyndsam
utredning och förslag rörande sådan
komplettering av prissättningssystemet,
att vid förändringar i det allmänna
löneläget under i motionen angivna
förutsättningar den avsedda inkomstrelationen
må kunna återställas». Är
det för mycket begärt, när man inför
ett nytt prissättningssystem, att den
grupp vars inkomster det rör sig om vill
ha garanti för att den faktiskt i framtiden
får jämställdhet i inkomsthänseende
med andra grupper?

Senaste tidens händelser har ju också
visat hur mycket jordbruket kan
komma på efterkälken genom förändringar
i det allmänna löneläget. Jordbruket
har ju inte fått någon inkomstökning
i år — tvärtom. Det har på
grund av ökade omkostnader och dåligt
skördeutfall fått vidkännas inkomstminskning.
Under 1953, 1954 och 1955
har industriarbetarna fått lönehöjningar
med respektive 4,8 procent, 4,4 procent
och 8 procent. Det är sannolikt att inkomstutvecklingen
för industriarbetarna
även i en framtid kommer att kännetecknas
av i snabb takt ökade löner.
Det är däremot inte sannolikt, att den
rationaliseringsvinst som jordbruket
skall få behålla skall kunna bli en tillfyllestgörande
kompensation härför.
Jordbruket kan inte beräknas genomgå
en så snabb rationalisering i fortsättningen
som under det senaste årtiondet.

Om mera betydande förskjutningar i
relationen mellan jordbrukarnas och

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

industriarbetarnas inkomst skulle inträffa
till följd av förändringar i det
allmänna löneläget, bör väl förhandlingar
kunna påfordras i syfte att återställa
relationen till utgångsläget. Det
anser vi riktigt och rättvist, och vi har
därför som sagt i motionen begärt, att
frågan om komplettering av prissättningssystemet
i detta hänseende skall
skyndsamt prövas. Att någon kan bli
upprörd över detta förstår jag inte.

I så fall, säger man, blir årliga förhandlingar
nödvändiga. Ja, säger man
detta, att årliga förhandlingar blir nödvändiga
om vi vill ha inkomstlikställighet,
då har man faktiskt också erkänt,
att det kommer att bli betydande förskjutningar
i löneläget. Man har därmed
medgivit, att vi har rätt i vår motion.

Det bör vara självklart att någon ekonomisk
eftersläpning för jordbruket
inte kan accepteras. Sedan 1952 och
1953 har industriarbetarna fått en löneökning
med något över 15 procent,
medan jordbruket som sagt till följd av
ökade omkostnader och ett dåligt skördeutfall
har fått en inkomstminskning.
Jag skulle tro att kammarens ärade ledamöter
läste LO-organet ÅT i måndags.
Där fanns en tydlig redogörelse
— det är ju tacknämligt att det redovisas
så öppet — för hur industriarbetarnas
löner har ökat, och där anges
också vilka prishöjningar som bör dras
ifrån. Man kommer fram till att det i
genomsnitt skett en löneökning på 8,5
procent för män och kvinnor. Man drar
därifrån en prishöjning på 2,5 procent
och kommer så faktiskt till en reallöneökning
på 5 procent. Här erkänner man
faktiskt att industriarbetarna har fått
en mycket god löneökning, ty en reallöneökning
på 5 procent är ganska mycket,
samtidigt som vi inom jordbruket
fått en mycket stor minskning. Det är
självklart att hänsyn måste tas till detta,
när mittprisnivån skall fastställas.

Nu hörde jag att herr Ohlin kritiserade
jordbruksministern för tillväga -

gångssättet innan denna proposition
framlades. Jag har den uppfattningen,
att det tidigare alltid gått till så, att de
s. k. kalkylsakkunniga först har beräknat
inkomster och utgifter för jordbruket,
och sedan bär jordbruksnämnden
— det är väl då generaldirektör Söderström
— kallat till överläggningar med
de berörda organisationerna, d. v. s. de
båda stora organisationerna på jordbrukets
område samt RF och LO såsom företrädare
för konsumenterna. Herr
Ohlin menar tydligen att detta tillvägagångssätt
inte är riktigt. Det skulle inte
ha använts i fråga om det nya förslaget,
utan det skulle ha gått direkt till Kungl.
Maj:t. Herr Ohlin talade i detta sammanhang
om ett korporativt tänkande
som inte är demokratiskt. Men är det då
demokratiskt att inte höra organisationerna?
Jag trodde faktiskt att det var
en fördel att dessa blev hörda och kunde
ge sin uppfattning till känna, innan
ett förslag framlades för riksdagen. Det
är väl snarare så att den ståndpunkt,
som herr Ohlin intar, inte är demokratisk.

Det blir nog nu, såsom redan har
framgått av tidningarna, nödvändigt att
höja priserna på grund av det dåliga
skördeutfallet. Finansministern har i
dag sagt, att hela det stora belopp på
350 miljoner kronor som det här gäller
inte kan tagas från budgeten, utan att
det också måste bli prishöjningar. Jag
tror också att om mittprisnivån skall
fastställas på sådant sätt att jordbruket
får ett betryggande inkomstläge, är det
nödvändigt att höja priserna — jag tänker
särskilt på smörpriset och givetvis
även margarinpriset. Mot bakgrunden
av de inkomstförbättringar som konsumentgrupperna
fått — jag erinrar ännu
en gång om reallöneökningen på 5 procent
för industriarbetarna — bör en sådan
åtgärd vara genomförbar.

Man måste också, såsom jag framhållit,
se till att det nya prissättningssystemet
blir så utformat, att jordbruket
verkligen kan få inkomstlikställighet.

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

Det är detta diskussionen gäller, och
det är egentligen detta som vi har föreslagit
i vår motion.

Herr talman! Jag vill till slut tillåta
mig att beröra en annan angelägenhet,
som visserligen kan sägas vara mera av
lokalt intresse men som jag dock anser
mig böra ta upp här i remissdebatten.
Statens järnvägars distriktschef för VI
distriktet, E. Kuylenstjerna i Borås, har
enligt tidningarna föreslagit att Falkenberg—Limmareds
järnväg skall nedläggas
den 1 september 1956. För den skull
är banpersonalen varnad för eventuell
uppsägning den 1/1 1956. Inte heller får
några reparationsarbeten på banan utföras.

Motiveringen för ett nedläggande .av
järnvägen är att driften ger ett underskott
av ca 800 000 kronor per år. Huruvida
distriktschefens siffra är riktig
vågar jag inte yttra mig om, men därifrån
skall väl åtminstone dragas inkomsten
för den postbefordran och dylikt
som järnvägspersonalen sköter åt
generalpoststyrelsen. Enligt de uppgifter
som jag har kunnat få fram rör det
sig därvidlag om ca 140 000 kronor, och
om man drar ifrån detta belopp, sker
det alltså en ganska kraftig reduktion
av förlusten. Vidare konkurrerar ju
järnvägen med sig själv genom Svenska
Lastbils AB när det gäller godstrafiken.
Detta företag tar godset på godsmagasinet
i Falkenberg respektive Limmared
och kör ut det med s. k. kretsbil
till stationsmagasinen och direkt till en
del kunder. Företaget konkurrerar alltså
på detta sätt direkt med järnvägen.
Likadant förhåller det sig med de personbussar
som SJ har och som i flera
år kört parallellt med järnvägen.

Jag vet inte, om man av detta handlingssätt
skall dra den slutsatsen att
järnvägsledningen, i detta fall distriktsledningen,
medvetet har velat konkurrera
ut järnvägen. Jag har inte heller
kunnat få fram några siffror, som visar
vilka utgifter, respektive förluster för
gods- och persontrafiken som man ge -

Vid remiss av propositionen nr 205

nom denna konkurrens åstadkommit.
Distriktsledningcns uppgift bör emellertid
vara att gå befolkningens önskemål
till mötes, och det gör man i dessa
bygder bäst genom att låta järnvägen
bestå.

En annan omständighet, som ser underlig
ut, är anpassningen av tågtiderna
på Falkenberg—Limmareds järnväg
till tågtiderna på huvudlinjerna.
Tidtabellen är så utstuderat bakvänt
uppgjord, att rälsbussen på nämnda järnväg
kommer till Falkenberg respektive
Limmared 1—3 minuter efter det personförande
tåg avgått från dessa stationer.
Är denna åtgärd även vidtagen i
syfte att betjäna ortsbefolkningen? Den
verkar snarare att vara en avvänjningskur
i syfte att få bort järnvägen.

Falkenberg—Limmareds järnväg har
under årens lopp varit till ovärderlig
hjälp för de bygder där den går fram,
och blir järnvägen nedlagd kommer det
att innebära en tillbakagång för dessa
bygder. SJ, d. v. s. staten, gagnar landsbygden
dåligt med dylika åtgärder. Med
någon omläggning av driften skulle det
nog vara möjligt att få ut något så när
tillfredsställande driftsresultat. Fastän
bilen numera spelar stor roll, är det
ändå nödvändigt att ha kvar järnvägar
och även sådana järnvägar som inte
lämnar så gott ekonomiskt resultat. Blir
Falkenberg—Limmareds järnväg nedlagd
måste det ske en ganska stor ombyggnad
av landsvägsnätet i dessa trakter,
och då får alldeles säkert finansministern
släppa till rätt mycket pengar,
såvida inte man från statens sida
vill medverka till att bygden kraftigt
avfolkas. Jag trodde emellertid att det
var meningen att föra eu politik som
bidrog till att skapa en blomstrande
landsbygd. Men då bör man inte gå till
väga på det sätt som driftsledningen för
Falkenberg—Limmareds järnväg planerar.
Även av strategiska skäl kan det
vara nödvändigt att bibehålla en järnväg
som går direkt från en djuphamn

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

in i landet, såsom fallet är med denna
järnväg.

Nu kommer säkert befolkningen i
dessa bygder att låta höra av sig — på
vad sätt vet jag inte. Jag har emellertid
hört att distriktsledningen till samtliga
stationer på denna järnvägslinje sänt ut
ett meddelande, där man uppmanat vederbörande
att tala om, huruvida det
kommer att anordnas några opinionsmöten
med befolkningen, ty då vill
distriktsledningen vara med. Detta är
kanske också underligt. Det är väl de
som frågan berör, i detta fall befolkningen,
som skall säga sin mening. Jag
hoppas emellertid, att sista ordet ännu
inte är sagt. Jag vill gärna tro, att SJ
och kommunikationsministern vid noggrann
eftertanke kommer till en annan
uppfattning än distriktsförvaltningen i
Borås.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Ohlin har här
— liksom herr Hjalmarson tidigare i
Göteborg — kritiserat, att jag i ett tal
i FN:s ekonomiska utskott givit uttryck
för uppfattningen, att politiska
deklarationer inte hör hemma i det tekniska
biståndet till underutvecklade
länder. Min reflexion i utskottet gjordes
med anledning av att det i den
amerikanska kongressens anvisningar
för utlandshjälpen, Public Law nr 138,
förekommer en deklaration om att Kommunistkina
inte bör beredas tillträde
till FN. Huruvida denna deklaration
borde betraktas som uttryck för en allmän
uppfattning utan vidhängande avsikt
av något slag eller som en fingervisning
till FN:s medlemsstater eller
som ett villkor för utbetalning av hjälpen
var oklart. Den svenska delegaten
gjorde för sin del inget försök till
tolkning — vilket herr Ohlin ju skulle
kunna vitsorda, eftersom han säger sig
ha läst talet — utan framhöll bara den
nyss nämnda principiella synpunkten
på den tekniska hjälpens opolitiska ka -

raktär. Min amerikanske kollega bekände
sig sedan till samma princip, gjorde
naturligtvis inget försök att dementera
det obestridliga faktum, att deklarationen
fanns där, men meddelade, att om
man uppfattade kinadeklarationen som
ett villkor för det amerikanska bidraget
till FN så var det en »felaktig tro»;
den borde bara betraktas som ett uttryck
för en allmän politisk uppfattning.
Herr Ohlin menade emellertid, att
en sådan allmän politisk deklaration är
ingenting att fästa sig vid; det är en
sådan där liten sak, som enskilda kongressledamöter
kan hänga på ett lagförslag,
och det borde inte fru Lindström
ha varit okunnig om, menade
han och lät förstå, att det under sådana
förhållanden var taktlöst att över huvud
taget nämna kinadeklarationen. Faktum
är dock, att den enskilde kongressledamot,
som till äventyrs tog initiativ
till deklarationen, fick hela kongressen
med sig, och man kan väl ändå inte
helt bagatellisera ett enhälligt kongressuttalande.
Faktum är vidare, att det
även fanns åtskilliga andra delegater
i FN-utskottet och personer inom FNlijälpens
administration -— i sekretariatet
alltså — som var tveksamma om
eller ängsliga för att kongressdeklarationen
skulle kunna göras bindande
Att den amerikanska delegationens klarläggande
därför var välkommet, vitsordades
också i den efterföljande debatten
i FN-utskottet, bl. a. av Indien
Kvar står, att även allmänna politiska
deklarationer i anvisningar för teknisk
hjälp kan minska förtroendet för ett
opartiskt bistånd genom FN:s försorg,
och man kan ha rätt att uttrycka oro
för anstrykningar härav, även om dessa
anstrykningar spåras hos en så generös
givare, som USA onekligen är.

Jag vill emellertid bestämt framhålla,
att jag inte yttrat mig om USA:s utlandshjälp
över huvud taget. Den har jag
aldrig haft anledning att uttala mig om.

I FN-utskottet behandlade vi bara den
mindre del därav, som via FN:s hjälp -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

kassa går till de underutvecklade länderna.
Någon annan del kunde ju inte
heller åsyftas med den här diskuterade
kinadeklarationen, eftersom det är meningslöst
att dra upp frågan om Kommunistkinas
ställning till FN annat än
just i relation till USA:s förhållande
till FN. Och när USA:s kongress har
uttalat en uppfattning angående FN:s
hållning i en politisk fråga i samband
med anslaget till FN :s tekniska hjälp, är
det ganska naturligt, att denna uppfattning
observeras och kommenteras inom
det FN-utskott, som sysslar med denna
hjälp.

Jag kan för övrigt inte tycka annat
än att det är skrymteri, när herr Hjalmarson
här i dag och för någon vecka
sedan i Göteborg på tal om flyktingsfrågan
talat om »ett svalg mellan frihetens
värld och slaveriets» och brännmärkt
östsidan för — jag citerar honom
— »dess cyniska förakt för de
mest självklara mänskliga rättigheter»,
samtidigt som han kastar sig över utrikesministern
för att denne nyanserar
sina omdömen om öst och väst, och
när herr Hjalmarson i Göteborg klandrat
mig — i likhet med herr Ohlin
här i kammaren i dag — för att jag
i samband med ett erkännande av
USA:s positiva insatser för teknisk
hjälp har tillåtit mig att i en tillämpningsfråga
uttrycka en annan mening
än den, som syntes framgå av ett amerikanskt
kongressuttalande. Herr Hjalmarson
får tydligen vara hur onyanserad
som helst mot öst, medan utrikesministern
och jag inte får andas en
kritisk nyans i riktning mot väst —
vad menar egentligen herr Hjalmarson
med neutralitet? Menar herr Hjalmarson
verkligen, att man skall avsvära
sig varje egen mening, som avviker från
västdemokratiernas, eller vad menar
han? Vi känner alla vår starka samhörighet
med väst i flertalet av de värderingar,
som liar sin gemensamma jordmån
i demokratiska ideal. Den samhörigheten
är så självklar, atl den inte

Vid remiss av propositionen nr 205

ideligen behöver understrykas med
brösttoner. Men detta kan inte rimligen
få betyda, att en kritisk nyans då
och då i vårt internationella umgänge
i väst betraktas som misstänkliggörande,
omdömeslös eller onödig. I så fall
blir Sverige en blindpipa utan egen
uppgift i den stora folkorkestern. Nej,
herrar Ohlin och Hjalmarson, rätten att
nyansera vårt bifall och vår kritik får
vi inte avhända oss.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet fru Lindströms
förklaring bekräftar, att det inte
fanns någon risk för att en hjälpaktion
från Förenta staternas sida skulle göras
beroende av FN:s ståndpunkt i
fråga om Kina och säkerhetsrådet. Borde
man då inte ha väntat med admonitionen
tills det förelåg en sådan praktisk,
politisk risk i stället för att rusa
åstad och komma med detta pekfinger
som när fru Lindström — säkerligen
med allvarlig stämma — talar om att
»hjälpen till de underutvecklade länderna
bör vara ett uttryck för solidaritet
från de rikare ländernas sida gentemot
ekonomiskt underutvecklade länder»?
Jag måste säga att det hade varit
mycket mera berättigat att, när man
diskuterar vad som görs för de underutvecklade
länderna, ge ett generöst erkännande
åt den stat, som verkligen
burit den överväldigande delen av bördan,
nämligen just Förenta staterna.
Men om den saken hade fru Lindström
ingenting annat att säga än att Förenta
staternas kongress visat en växande positiv
hållning i fråga om det tekniska
hjälpprogrammet. Jag måste därför
konstatera, att fru Lindströms förklaring
icke på någon punkt eller i någan
mån ändrar intrycket, att det var
ett mycket malplacerat ingripande som
gjordes.

Sedan säger fru Lindström: Vet inte
herrar Hjalmarson och Ohlin vad neutralitet
är för någonting? Skall vi verk -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

ligen inte kunna kritisera mot väster
någon gång? Men, fru statsrådet Lindström,
det sägs ju från regeringsbänken
att vi inte skall komma med pekfingrar
åt höger eller vänster. Är det då verkligen
meningen att den svenska regeringen
inte skall säga någonting om sidor
av östblockets politik som står i
uppenbar strid mot alla våra humanitära
traditioner, medan man däremot
— när man finner någonting på västkanten
som man misstänker i ett visst
läge möjligen skulle kunna tänkas bli
någonting som vi ogillar — skall passa
på tillfället och uppträda med ett moraliskt
mästrande pekfinger? Om det är
detta fru Lindström menar med neutralitet,
då måste jag säga att jag tror att
fru Lindström är tämligen ensam om
den uppfattningen här i landet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! En hastig översättning
av vad fru Lindström yttrade under FNdebatten
ger vid handen följande: fru
Lindström framhöll, att USA:s erbjudande
var kombinerat med den deklarationen,
att Kommunistkina inte borde
vara medlem av Förenta Nationerna.
Opinionen i det land jag företräder, säger
fru Lindström, anser emellertid, att
politiska intressen inte i något avseende
skall tillåtas att blandas in i
hjälpprogrammet.

Finns det någon som kan uppfatta
detta annat än som en kritik av Förenta
staterna? USA har ju sedan länge,
av skäl som vi alla känner, motsatt sig
det kommunistiska Kinas anslutning till
FN. Om nu statsrådet Lindström var
oviss om innebörden av det amerikanska
uttalandet i detta sammanhang, varför
tog då inte statsrådet i förväg reda
på hur det förhöll sig? Varför ringde
inte fru Lindström till Washington och
efterhörde vad meningen var med uttalandet?
Det hade räckt med att sedermera
klarlägga detta i FN-debatten.

Resultatet av fru Lindströms framstöt
blev, att ett alldeles onödigt missförstånd
uppstod i Amerika. Statsrådet
Lindström tror väl inte att statsrådet
med sin aktion på något sätt har gagnat
vare sig hjälpprogrammet eller
svenska intressen?

Herr talman! Slutligen snuddade fru
Lindström vid herr Undéns uttalanden
på FN-dagen. Fru Lindström skulle
kanske sondera terrängen för utrikesministern.
Nu har jag hört sägas att
utrikesministern själv skall ta till orda,
och då är det onödigt att ingå i svaromål
på den punkten, även om jag ibland
haft den känslan att fru statsrådet är
ett slags vikarierande utrikesminister.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Man får ofta höra från
folkpartiets sida att regeringen är för
sent ute, det är den vanliga beskyllningen.
Nu är det riktigt uppfriskande att få
höra att vi någon gång »rusar åstad»
och bort »vänta». Varken i det ena eller
andra fallet delar jag dock herr Ohlins
uppfattning. Det kan alltid diskuteras
vad som är nödvändigt eller onödigt
att reagera mot här i världen. Och
onödigt betecknas det nu, när det reageras
mot ett håll som herrar Ohlin och
Hjalmarson så oreserverat sympatiserar
med som i detta fall. Både för den
mot vilken reaktionen riktar sig och för
vederbörandes sympatisörer förefaller
det nästan alltid onödigt att säga någonting,
som kan tas illa upp. Man skall
alltså helst göra det per telefon i all
tysthet. När Sverige reagerar mot rasövergreppen
i Sydafrikanska unionen
är detta säkert onödigt enligt Sydafrikanska
unionens mening, och när Sverige
reagerar mot Sovjets ensidiga syn
på flyktingproblemet som uteslutande
ett problem om repatriering av flyktingar
och röstar emot den uppfattningen,
betvivlar jag inte, att man på Sovjet-sidan
finner detta onödigt. Herr
Hjalmarson, som så starkt betonat sval -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

get mellan öst och väst just när det
gäller flyktingpolitiken, skulle förmodligen
också tyckt, att det var onödigt
att den svenska delegationen i höst kritiserat
även vissa drakoniska bestämmelser
i USA:s flyktingpolitik — vi
kanske skulle ha gjort det per telefon
till Washington i stället — men kritiken
härvidlag framfördes i Förenta Nationernas
sociala utskott efter ett yrkande
av herr Hjalmarsons egen partivän
i delegationen. Denne — med sakkunskap
i detta fall från utlänningskommissionen
— är emellertid en man med
förmåga att nyansera, och högern kan
gratuleras till att partiet även har sådana
män här i riksdagen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lindströms senaste
yttrande om herr Hjalmarsons och mina
sympatier ger mig anledning till reflexionen,
att jag är säker på att herr
Hjalmarson lika väl som jag har avgjort
mycket mera sympatier för demokratisk
frihet än för kommunistisk diktatur,
för den politik, som förs av de
demokratiska länderna, än för den som
förs t. ex. inom östblocket mot satellitstaterna.
Det är riktigt. — Observera
emellertid att fru Lindström här endast
nämner exempel på hur hon å regeringens
vägnar har reagerat mot västmakternas
ståndpunkter eller mot fenomen
inom väststaterna. Fru Lindström
har inte nämnt något exempel på hur
hon i Förenta Nationerna i sina anföranden
har kritiserat några av de företeelser
inom östblockets politik, som
står i skärande strid med våra humanitära
grundsatser. Kan vi inte, fru Lindström,
vara överens om att det skulle
finnas hundra gånger mera grund för
att kritisera sidor av östblockets politik,
som strider mot våra principer, än att
kritisera västdemokratiernas? Hur kan
det då komma sig att Ni väljer att framföra
och här i kammaren försvara just
en tillrättavisande kritik som gäller

Vid remiss av propositionen nr 205

västern, och detta trots att utrikesminister
Undén har betonat att regeringen
vill undvika att komma med moraliska
pekfingrar? Denna ensidighet i fru
Lindströms urval är sannerligen talande
nog. Om den sedan beror på att fru
Lindströms sympatier är helt annorlunda
än herr Hjalmarsons och mina,
det kan ju fru Lindström kanske närmare
förklara.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag delar helt och hållet
herr Ohlins uppfattning i denna
fråga. Fru Lindström gör en jämförelse
mellan sitt uttalande och den kritik som
har riktats mot rasförföljelserna i Sydafrika.
Hur i all världens dar kan man
komma på idén att göra en sådan jämförelse?
Det råder väl inte några delade
meningar om att kritiken när det gäller
rasförföljelserna i Sydafrika har varit
befogad. Men fru Lindström har ju
själv medgivit att kritiken mot Förenta
staterna beträffande utlandshjälpen visade
sig vara obefogad? Fru Lindström
hade med andra ord varit ute i ogjort
väder, och vi finner det beklagligt att
en företrädare för den svenska regeringen
varit det när det gäller en fråga,
där alla vet att den amerikanska opinionen
är mycket känslig. Man skall, herr
talman, heller inte glömma att amerikanerna
själva icke uppfattar sina hjälpinsatser
som förestavade av något slags
kortsiktig nationell egoism. Dessa utomordentliga
hjälpinsatser är i hög grad
burna av ett ideellt patos inom breda
lager av det amerikanska folket.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

I största korthet, herr talman! Det är
ju så i FN-delegationen, och det vet
även herr Hjalmarson efter sitt korta
gästspel där i fjol, att vi tar ställning
till frågorna allteftersom de kommer
upp på dagordningen och behandlas i

0 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

de olika utskotten. Att jag kom att
framföra en kritisk reflexion på denna
punkt den här gången berodde på att
frågan förelåg på dagordningen. Men
under de nio år jag deltagit i den svenska
FN-delegationen har jag vid flera
tillfällen gjort uttalanden med kritiska
nyanser också mot östblocket, fastän
jag inte har anledning att gå till protokollen
och plocka fram dessa uttalanden
nu.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i den sist förda debatten,
men jag kan inte underlåta att med anledning
av herr Ohlins sista uttalande
säga, att då han påstår att jag ställt upp
en allmän regel, att man inte skall komma
med moraliserande betraktelser
gentemot andra stater, så har han blandat
ihop olika ting. Det uttalande han
syftar på torde vara en artikel, som jag
skrivit i tidskriften Tiden, om den tyska
frågan. Han fattade mina uttalanden där
såsom värderingar, och jag förklarade
då för honom att jag inte gjorde sådana
värderingar utan bara försökte komma
med analyser.

När ärenden kommer upp i Förenta
Nationerna är det klart att man inte
kan iakttaga en sådan regel som att man
inte skall komma med kritik eller låt
oss kalla det moraliserande betraktelser.
Herr Hjalmarson blev ju nyss alldeles
indignerad över tanken att man inte
skulle klandra Sydafrika för dess raspolitik.
Där har vi ett ärende som kommer
direkt upp i Förenta Nationerna
och där varje delegation har att ta
ståndpunkt och också uttala sig. Då
har man en plattform, ty man har en
egen befogenhet att ge uttryck åt sin
mening och att delta i voteringen om de
resolutioner som föreligger.

Kritiken mot USA var ingalunda obefogad
i detta fall, såsom herr Hjalmarson
försökte påstå. Det fanns all an -

ledning för en medlem av Förenta Nationerna
att se till att den påtryckning,
som kongressuttalandet i samband med
anslaget till hjälpen innefattade, gav
upphov till något slags svar från den
institution — Förenta Nationerna -—-som hade att behandla denna fråga.
Det är ju ändå inte alldeles likgiltigt att
kongressen i Förenta staterna enhälligt
uttalar den deklarationen i samband
med sitt anslag till Förenta Nationernas
hjälp till tekniskt underutvecklade länder,
att Kommunistkina inte bör komma
in i Förenta Nationerna. På det svarar
helt naturligt medlemmar av olika
delegationer i Förenta Nationerna att
de anser att en sådan politisk sederegel
inte bör förekomma när det gäller
den hjälp som utövas genom Förenta
Nationerna.

Jag är övertygad om att det var nyttigt
att en sådan deklaration kom till
stånd, ty därigenom blev det tillfälle
till ett klarläggande uttalande från den
amerikanska delegatens sida. Det visade
sig ju att den amerikanska regeringen
inte i detta sammanhang ville realisera
den deklaration som kongressen hade
gjort.

Men vidare är det väl ändå så, herr
Hjalmarson, att om man är vän till
Plato är man mera vän till sanningen.
Det är inte något misstag eller någon
olämplig åtgärd från en svensk delegats
sida att framföra en kritik om
man finner att den är befogad.

Jag är också övertygad om att man
i Amerika inte misstycker kritik av denna
art. I Amerika är man alltför mycket
vän av fri kritikrätt för att ta illa upp
att en delegat från ett annat land framför
kritik, som sedan framkallar en mycket
nyttig och mycket nödvändig förklaring.

Men det var som sagt inte för att
blanda mig i denna debatt som jag begärde
ordet.

Jag lyssnade nyss med stort intresse
till herr Hagberg i Stockholm, som
framträdde i ny skepnad, såsom demo -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

kratiens riddare här i kammaren. Han
var inne på konstitutionella problem.
Han ansåg att den svenske kungens
makt är farligt stor och obegränsad;
kungen kan dra ut landet i krig, och
herr Hagberg citerade olika paragrafer
i regeringsformen, enligt vilka kungen
äger allena styra riket, kungen utser
sina rådgivare och kan avskeda dem
o. s. v. Herr Hagberg fann detta vara
betänkligt. Hans skildring kunde ge
intrycket, att kung Gustaf här i landet
var minst lika mäktig som Stalin i
Sovjetunionen, men det är ju ett misstag.
Herr Hagberg kan inte vara i okunnighet
om att det finns konstitutionella
garantier mot den svenske kungens
maktfullkomlighet. Dels finns det en
hel rad av garantier upptagna i själva
konstitutionen, och dels finns det andra
grupper av garantier, som har utformats
i konstitutionell praxis under årens
lopp. Vi har som bekant ett parlamentariskt
statsskick, där kungens makt
att utse rådgivare begränsas av att dessa
bör ha parlamentets förtroende, och
även i alla möjliga andra avseenden
är ju den svenske kungens makt i hög
grad begränsad. Den kan alltså inte på
något sätt motsvara den maktfullkomlighet
som en president eller en premiärminister
i Sovjetunionen äger.

Herr Hagberg var också inne på frågor
om ämbetsmannakåren och menade
att det är en ful fläck på den svenska
konstitutionen att riksdagen inte kan ingripa
när det gäller — om jag förstod
honom rätt — både tillsättande och avsättande
av ämbetsmän. Även där
skulle man ju vänta sig att få några informationer
om huruvida det är vanligt
att man läser i Sovjetunionens press om
ämbetsmän som har avskedats på grund
av ingripande från det ryska parlamentet.
Jag har för min del aldrig sett någon
sådan notis.

Mitt egentliga ärende var emellertid
att med några ord svara på herr Hjalmarsons
inlägg tidigare i debatten. Jag
var tyvärr inte närvarande under detta

Vid remiss av propositionen nr 205

inlägg, men jag har fått det refererat,
och jag känner väl igen synpunkterna,
ty de är ungefär desamma som har stått
återgivna i ett par av de svenska tidningarna.

Herr Hjalmarson gjorde några kritiska
reflexioner i anledning av mitt
lilla tal på FN-dagen. Det var nu en
smal basis för en utrikespolitisk debatt,
det måste jag säga, men han har
tagit detta till utgångspunkt för att förklara
sitt missnöje med vad jag uttalade
i det talet och särskilt, tror jag, vad
jag sade om att man bör komma ifrån
den där vanan att måla allting i svart
och vitt när man beskriver det internationella
läget.

Det är klart att det där uttrycket
»den fria världen», använt till skillnad
från den kommunistiska världen, är ett
ganska slagkraftigt propagandauttryck,
men det återger inte realiteterna på något
mera exakt sätt. Trots herr Hjalmarsons
kritik vidhåller jag nämligen
att denna motsättning är en obehörig
förenkling av läget. Det finns skäl att
sätta citationstecken om orden »den
fria världen» när man använder detta
begrepp såsom motsats till kommunistvärlden.
Vad menar t. ex. herr Hjalmarson
om Jugoslavien? Skall det landet
räknas, för att använda min egen
indelning, till de fromma änglarna eller
de fallna änglarna, eller är det en grupp
för sig, en kategori för förlorade söner?
Eller vad menar herr Hjalmarson om
Spanien? Visserligen läste vi i dagens
tidningar en kommuniké från den amerikanske
utrikesministerns besök i
Madrid, enligt vilken de fria nationerna
var eniga om ett eller annat mål som
nämndes i denna kommuniké. Ja, hör
verkligen Spanien till den fria världen
eller till kommunistvärlden? Det kan ju
vara ett problem för herr Hjalmarson
att klara ut. I varje fall hör väl landet
inte till de renhjärtade demokratierna,
för att använda ett av de uttryck jag
hade i det nämnda talet.

Det finns kanske en fjärde kategori.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

Vart hör de mera primitiva arabstaterna?
Om en av dem sades nyligen i
en svensk tidning — och jag tror det
är fullt korrekt — att i dess strafflag
ingår fortfarande att en tjuv får sina
händer avhuggna och en ärekränkare
får sin tunga avsliten. Är det verkligen
riktigt att under beteckningen »den fria
världen» sammanfatta alla stater utanför
kommunistvärlden? Jag tror att herr
Hjalmarson vid närmare eftertanke
skall finna att det är skäl i att revidera
det språkbruket.

Jag hade också i mitt lilla anförande
på FN-dagen pekat på den omgruppering
som har skett sedan andra världskrigets
utbrott och sagt att det borde
vara en tankeställare. Även på den
punkten tycks herr Hjalmarson ha kommit
med invändningar. Men är det inte
en tankeställare? Tyskland blev en demokrati
efter första världskriget, sedan
blev det en diktatur, och nu efter andra
världskriget är halva Tyskland en demokrati
och den andra hälften närmast
någonting som man kan likna vid en
diktaturstat. Statsformen kan växla
snabbt nog, det har vi ju erfarenhet av,
och det bör man inte glömma bort när
man bedömer det utrikespolitiska läget
på längre sikt.

Jag har också förstått, när herr Hjalmarson
har talat om Genéveandan, att
han i mina ord därom sett en otillåtligt
optimistisk uppfattning och begärt att
jag skall göra någon utläggning av vad
Genéveandan innebär. Om olika politikers
läggning åt det misantropiska
eller åt det optimistiska hållet lönar det
sig inte mycket att disputera, lika litet
som om smak och känslor. Men jag
kanske får återge slutorden i det där
talet som vållat så mycken förargelse
hos herr Hjalmarson. Jag yttrade: »Inför
detta möte önskar vi att Genéveandan
alltjämt måtte sväva över den
schweiziska konferensstaden. Vi spänner
inte förhoppningarna så högt att vi
väntar oss färdiga lösningar på de stora
internationella problemen, men vi hop -

pas att den nya andan tar sig uttryck
i en vilja att förstå motpartens synpunkter
och inspirera politikerna till
nya uppslag, som kan steg för steg leda
till rimliga uppgörelser.» Detta kan väl
inte chockera ens den suraste misantrop.

För övrigt är jag i ganska gott sällskap.
Jag kan åberopa personer som
även för herr Hjalmarson ter sig som
auktoriteter, åtminstone några av dem.
Jag läste nyligen i den amerikanska tidningen
New York Herald Tribune en
artikel av en författare, som förklarade
att den officiella linjen naturligtvis är
att vara optimistisk och sålunda uppmuntra
Genéveandan, och han syftade
på både västmakternas och Sovjetunionens
utrikesministrar. Kan nu dessa
samfällt tillåta sig en viss optimism sä
bör väl även Sveriges utrikesminister
kunna sluta upp på samma linje.

Men jag skall gå ännu högre upp än
till västmakternas och Sovjetunionens
utrikesministrar. Jag skall citera den
personlighet som väl är det egentliga
upphovet till talet om Genéveandan,
nämligen president Eisenhower. Han
yttrade omedelbart efter det förra Genévemötet
i juli månad följande: »Vi
har kommit till insikt om att en ingrediens
har saknats under tidigare konferenser.
Det är en hederlig avsikt att
utjämna, att förstå, att vara tolerant, att
försöka att se den andra partens synpunkt
lika väl som den egna. Jag säger
er, att om vi kan ändra andan i vilken
dessa konferenser föres, så har vi tagit
ett det allra största steg fram emot fred
och framtida välstånd och lugn.» Och
så tilläde han: »Under den sista veckan»
— det var alltså i juli i år — »har
denna syn fullföljts både under de formella
sammanträdena och vid personliga
sammanträden. Det råder en insikt
om att överläggningar kan föras utan
propaganda, hot och invektiv.» Detta
låter naturligtvis optimistiskt i överkant,
det vill jag gärna medge, och en
kritisk bedömare i en amerikansk tid -

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

ning, Lippmann, uttalade om både president
Eisenhower och premiärminister
Bulganin, att »de har i sina offentliga
uttalanden riktat sina blickar mycket
högt, mot målet av en samförståndsfred,
och inte blott, som vi alla antagit, mot
ett stillestånd i det kalla kriget och mot
ett tillstånd av samexistens. Båda», säger
Lippmann, »tycks ha förvärvat
denna mirakulösa optimism genom att
för offentligt bruk omfatta en och samma
teori om det kalla kriget, nämligen
att konflikter mellan de två stora koalitionerna
inte beror på motsatta intressen
utan på missförstånd.» Jag vill
ingalunda skriva under president Eisenhowers
förhoppningsfulla uttalande. Jag
håller mig snarare till en slutsats som
samme amerikanske tidningsskribent
Lippmann har dragit i sin tidning, där
han säger: »Vad som skett i Geneve är,
tror jag, att ehuru någon ändring ännu
inte företagits i de bägge ländernas utrikespolitik,
betydelsen av deras inbördes
tvistefrågor har blivit prövad på
nytt och sedan nedvärderats.» Han tilllägger
att den amerikanske utrikesministern
Dulles hade såsom resultat av
Genévemötet angivit att diplomaterna
nu kunde öva diplomati utan fruktan
för krig.

Jag har härmed försökt gå herr Hjalinarson
till mötes med en utläggning av
Genéveandan. Jag är naturligtvis inte
övertygad om att han är tillfredsställd
eller att han finner att dessa kommentarer
till Genéveandan svarar mot dem
han själv till äventyrs har att ge, men
jag begär inte heller för min del att herr
Hjalmarson skall gilla allt vad jag säger
i utrikespolitiska frågor. Jag får vara
tacksam och nöjd att herr Hjalmarson,
trots vissa extraturer ibland, på det hela
taget följer samma huvudlinjer i utrikespolitiken
som regeringen, och jag är
fullt medveten om att vi skiljer oss åt
både i tillämpningsfrågor och när det
gäller värderingar och åsikter om utrikespolitiska
fakta och händelser.

Jag kanske till slut också får beröra

Vid remiss av propositionen nr 205

några uttalanden av herr Ohlin. I anslutning
till en fråga som han framställde
om Raoul Wallenberg vill jag,
utan att nu gå närmare in på saken,
framhålla att ett intensivt utredningsarbete
utförs inom utrikesdepartementet
under ständig kontakt med de anhöriga
och att på grundval härav åtskilligt
bevismaterial kunnat erhållas.
En del av de uppgifter som i samband
med de tyska krigsfångarnas hemsändande
från Sovjetunionen har publicerats
i pressen hade vi sålunda redan
tidigare kännedom om.

Jag tog upp denna sak med medlemmar
av sovjetregeringen under mitt besök
i Moskva 1954, och därefter här vi
tillställt det sovjetryska utrikesministeriet
det material vi då hade. Senare
har vid ytterligare ett par tillfällen
framställningar gjorts till ledande personer
inom sovjetregeringen. Svaren på
tidigare framställningar har varit att
Wallenberg inte funnits i Sovjetunionen.
Vid de senaste démarcherna liar
dock från sovjetrysk sida uttryckligen
tillfogats, att om Wallenberg anträffas
skall han återsändas till Sverige. Vi betraktar
detta som ett löfte och kommer
att även i fortsättningen påminna om
det och kräva att mysteriet Wallenberg
äntligen uppklaras på det enda sätt som
hela vårt folk hoppas och väntar. Mer
anser jag det inte lämpligt att för närvarande
säga i den saken.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först och främst
betona, att jag varken har prisat eller
klandrat den nuvarande kungen i samband
med att jag har tagit upp frågan
om konstitutionen. Vad jag har velat
fastställa — och som utrikesministern
inte har försökt gendriva — är att
denna konstitution näppeligen kan stå
i överensstämmelse med en god demokratisk
ordning. Särskilt har jag velat
framhålla det som jag anser vara väsentligt,
nämligen alt riksdagen borde

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

vara den institution som hade att fälla
det avgörande ordet i sådana frågor
som om regeringens sammansättning,
om huruvida krig skall inledas eller
fred slutas, om ämbetsverkens verksamhet,
om ämbetsmännens tillsättande
och avsättlighet, o. s. v.

Herr utrikesministern hade såvitt jag
kunde höra rätt egentligen bara ett försvar
för den nuvarande medeltida ordningen,
nämligen att vi dock har vissa
kontitutionella garantier. Men dessa garantier
är nog inte så mycket värda i
hårda tider. Jag tänker nu inte bara på
bondetågskuppen 1914, utan jag tänker
även på vad skilda medlemmar av den
dåvarande regeringen har berättat om
den gamle kungens insatser under det
andra världskriget. Meningarna bryter
sig i denna kammare om huruvida dessa
insatser var till fördel eller till nackdel
för landet, men däremot tror jag man är
enig om att ingripandena konstitutionellt
sett var synnerligen diskutabla.

Utrikesministern meddelade att han
inte sett någon uppgift om att Sovjetunionens
parlament på något sätt ingriper
i frågor om ämbetsmännens behörighet
och avsättande. Jag tror det beror
på ett bristfälligt studium av den
sovjetiska konstitutionen, om utrikesministern
utgår från att man där gjort
sig urarva beträffande ämbetsmännens
verksamhet. Det var i alla fall en intressant
jämförelse. Jag vet inte om jag
skall tolka den som ett medgivande, att
om herr utrikesministern hade upptäckt
att sådana befogenheter fanns i Sovjetunionen,
han i högre grad skulle vara
inställd på att diskutera deras införande
i Sverige.

Jag tror man kan diskutera den
svenska konstitutionen med utgångspunkt
i läget i Sverige utan att göra
jämförelser med vare sig det ena eller
andra landet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Utrikesministern efter -

lyste min uppfattning om Jugoslavien.
Jag vet inte om man enligt utrikesministerns
terminologi möjligen skall karakterisera
Tito som en fallen ängel
som blivit en from ängel, men, herr
talman, för mig framstår verkligen inte
Jugoslavien såsom en symbol för den
fria världen, och det gör inte heller
Spanien eller arabstaterna. »Den fria
världen» är ju helt enkelt ett annat uttryck
för vad vi eljest brukar kalla den
demokratiska världen.

Nu sade utrikesministern såsom han
ofta har framhållit, att vi måste komma
ifrån vanan att måla i svart och vitt.
Ja, herr talman, det beror på vad man
menar. Låt mig bara här ställa några
frågor. Yem är det som hotar freden
på denna sidan järnridån? Är det
USA, England, Frankrike, Västtyskland?
Ingen gör det. Vem är det som lagt sig
till med alla satellitstaterna, med Estland,
Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland,
Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien
och Bulgarien? Är det västsidan?
Vem var det som satte igång krigen i
Korea, Indokina och Tibet? Var det
västsidan? Vem är det som ligger
bakom den aktuella oron i arabvärlden?
Är det västsidan? Nej, det är den
kommunistiska makten. Varhelst man
finner en svag punkt på denna sidan
järnridån, så tvekar inte Sovjetunionen
att gripa in för att skapa oro och öka
spänningen i världen. Läget är ju precis
detsamma som statsministern angav
i början av 1951, när han framhöll att
ansvaret för de stora internationella
motsättningarna och för upprustningen
vilade på den kommunistiska aggressionspolitiken.

Har något inträffat som kan ändra
på detta omdöme, herr utrikesminister?
Var ligger slavlägren och var har
alla dessa skändligheter mot miljoner
plågade och pinade människor begåtts? Utrikesministern

framhöll att Västtyskland,
Japan och Italien nu har allierat
sig med sina forna fiender, och

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Nr 25

utrikesministern understryker att detta
sammanhänger med att vi inte längre
har det auktoritära Japan, det nazistiska
Tyskland och det fascistiska Italien;
det är i stället tre demokratier
som har allierat sig med de andra demokratierna.
Och detta är, säger utrikesministern,
ett belysande exempel på
hur statsformerna kan växla och allianserna
förändras! Men, herr utrikesminister,
det ligger ju ett stort krig
bakom förändringen. Skall påpekandet
ha någon reell innebörd, någon praktisk
betydelse just nu, måste man fråga
sig: Kan vi räkna med sannolikheten
av att en sådan scenförändring kommer
att ske nu? Finns det realistiskt sett någon
som kan tro på att t. ex. Sovjetunionen
inom överskådlig tid skulle
kasta om och bli bundsförvant med
Amerika?

Det har utvecklats en mängd diplomatiska
hövlighetsfraser kring Genéveandan.
Dem kan vi låta ha det värde
som vi tycker man kan åsätta dem. Det
är ingenting väsentligt. Åtskilliga har
emellertid varnat mot att sätta sin lit
till den ryska s. k. avspänningspolitiken,
innan man i praktiken fått se något
verkligt resultat. Bland dem som har
gjort det — mycket skickligt för övrigt
-—■ befinner sig försvarsministern i den
regering som herr Undén själv tillhör.
Det kan bara finnas ett motiv för dessa
varningar: fruktan för att demokratierna
skall försvaga sina försvarsresurser
utan att först ha fått någon verklig
fredsgaranti. Tv det är ju ändå demokratiernas
styrka som är den verkliga
grunden till att vi trots allt kan våga
tro på en framtid för den livsform,
som är den enda vi kan tänka oss att
leva i.

År detta, herr utrikesminister, att
måla svart på ena och vitt på andra sidan?
År det inte som jag säger?

Demokratiernas sammanhållning och
kraft är också bakgrunden till alt vi
kan våga hoppas på möjligheten av ett
konstruktivt samarbete i FN, men låt

Vid remiss av propositionen nr 205

oss, herr talman, inte glömma att FN:s
huvuduppgift är inte bara att hindra
krig utan också att hjälpa dem som utsätts
för militärt angrepp.

Herr talman! Utrikesministern framhöll
att FN-dagen var en smal bas för
ett stort utrikespolitiskt tal. Jag erinrade
mig då, att när utrikesministern i
fjol talade på FN-dagen, utrikesministern
sade, att det kanske inte borde
vara anledning att varje år hålla tal
på FN-dagen. Med hänsyn till uppläggningen
av årets tal tror jag att rätt
många gärna med tacksamhet skulle se
att utrikesministern hade detta yttrande
i åtanke nästa år.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret i fråga om
Wallenberg. Regeringen har ju tidigare
uttryckt meningen att det är bevisat att
Wallenberg har varit i Ryssland efter
stridens slut och fasthåller vid den
uppfattningen. Jag hoppas att regeringen
fortsätter att i Moskva betona
den oro som svenska folket känner över
att denna fråga inte har uppklarats och
att det är en allvarlig belastning för
förbindelserna så länge detta tillstånd
fortsätter.

Beträffande fru Lindström och FN
skall jag inte kommentera utrikesministerns
yttrande närmare. Det ställde ju
inte frågan i något annat ljus än fru
Lindströms egna förklaringar. Det är
dock ett faktum, vilket har bekräftats
av ledamöter på regeringsbänken, att
Förenta staterna inte ställde något sådant
yrkande i kommissionen om villkor
beträffande Kinas tillträde till säkerhetsrådet.
Fru Lindström sitter ju
som representant i Förenta Nationernas
kommission och inte i den amerikanska
kongressen. Det är väl inte fru Lindströms
uppgift att i förväg ordna så att
inte stater, som sitter i FN, kan komma
att inta en olämplig ståndpunkt, och
att varna dem i förväg: Säg inte så eller

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

så, ty det gillar inte vi! Om det kommit
ett yrkande från Förenta staterna i FNkommissionen,
då liade det varit en
annan situation. Herr Hjalmarson har
utan tvivel rätt i att inte har fru Lindström
gagnat vare sig hjälpaktionen eller
svenska intressen på detta sätt.

Till det herr Hjalmarson sade om utrikesministern
och hans ståndpunkt,
att man inte skall måla i svart och vitt,
vill jag säga, att man skall naturligtvis
inte heller ge det intrycket, att alla stater
är lika grå. Man skall inte bara
måla i grått. Utrikesministern hänvisar
till att det nazistiska Tyskland har försvunnit.
Nu har man där en demokratisk
regim i samverkan med Västern.
Så fort kan en omsvängning ske, säger
utrikesministern. Logiken kräver, att utrikesministern
därmed vill antyda, åt!
Sovjetryssland ganska snart kan få en
demokratisk regim och komma över till
det andra lägret, och att man skall tänka
på det, när man diskuterar om ösl
och väst. Annars förstår jag inte, åt!
denna parallell med Tysklands övergång
från diktaturregim, från motståndare
till demokratien, till deltagare i
västdemokratiernas grupp kan vara något
argument i en diskussion kring östblocket.

Hur är det, herr utrikesminister, med
den medborgerliga friheten i öst och
med den behandling som svaga nationer,
som är beroende av den ledande
makten där, blir underkastade? Om
man gör en jämförelse mellan exempelvis
satellitstaternas behandling och
den behandling som kommer de fria
små stater till del, som ligger i närheten
av de stora västdemokratierna?

Medför inte diktaturregimen risk för
en mera våldsbetonad utrikespolitik än
den som demokratierna för? Det är
klart att man har anledning att vara
glad, om det har skett något väsentligt
genom den s. k. Genéveandan. Men det
vet man ännu inte. Man har emellertid
anledning att vara ytterst glad, om det
innebär en långsiktig omläggning av

utrikespolitiken ifrån diktaturstaternas
sida. Det är också alldeles klart att man
skall försöka förstå de olika staternas
synpunkter och ståndpunkter. Men det
finns en risk för demokratierna och
även för Sverige, om man drar den
slutsats, som utrikesministern är snubblande
nära, att det inte finns någon
större risk för våldspolitik från diktaturblockets
sida än från det demokratiska
blockets sida. Det finns en avgörande
skillnad som jag tror opinionen
också hos oss måste hålla i sikte. Endast
i så fall får man ett realistiskt bedömande
av världsläget och kan i varje
särskild situation dra de riktiga slutsatserna
—- fortfarande med alla ansträngningar
att förstå de olika staternas
ståndpunkter etc.

Om man däremot, som utrikesministern
har en tendens att göra, målar helt
i grått och avstår från att betona de
skillnader, som herr Hjalmarson nyss
så effektfullt beskrev, då är det möjligt,
att man så småningom kan få
svenska folket att bedöma världsläget
utan att se de betydande skillnader
som finns, skillnader, som bör beaktas
vid politiska ställningstaganden. Då
finns det risk för att den svenska politiken
kan komma att få en felorientering,
om man menar att våra strävanden
bör gå ut på att trygga svenska
folkets fred och frihet, vilket endast är
möjligt med ledning av en realistisk
bedömning av de faktiska förhållandena
på den världspolitiska arenan. Att
bara släta ut olikheter och måla i grått
torde vara ett minst lika stort misstag
som att måla bara i svart och vitt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Vad först beträffar herr
Ohlins uppfattning om ärendet angående
den amerikanska hjälpen i Förenta
Nationerna vill jag framhålla, att
det är ett misstag, om herr Ohlin tror,
att ärendet om Förenta staternas bi -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

drag förelåg inför Förenta Nationerna.
Bidragen lämnas alldeles vid sidan såsom
frivilliga bidrag, och den frågan
behandlades alltså inte av det ekonomiska
utskottet, utan det ekonomiska
utskottet har att göra med själva hjälpen,
sådan den har blivit på grund av
eu rad frivilliga bidrag under det förflutna
året, och ta ställning till de önskemål
man har beträffande framtiden.
Det är alltså fullt i sin ordning, att
olika delegater vid behandlingen av
frågan om hjälp till de underutvecklade
länderna ger uttryck för sina olika
synpunkter och däribland också för en
sådan synpunkt som att den hjälpen
inte lämpligen bör kombineras med politiska
påtryckningar av någon art.

Vad sedan beträffar vad herr Hjalmarson
här sade så var hans första
fråga: Vem hotar freden på denna sidan
järnridån? Jag anser inte att någon
stat hotar freden på denna sidan järnridån,
och jag anser inte heller, att vi har
anledning att räkna med att någon stat
på andra sidan järnridån överväger att
släppa lös ett krig. Det har ju mer och
mer blivit den officiella ståndpunkten
på västsidan. Man har knutit den till
det sista Genévemötet i juli och sagt
att man nu har kommit till den uppfattningen
att ingendera sidan ligger och
lurar på att gå till angrepp. Man har
sedan ställt upp hypoteser av olika
slag, bl. a. om vätebombens pacificerande
verkan på olika länder.

Den fråga som herr Hjalmarson i det
sammanhanget ställde besvarar jag
alltså på det viset, att jag säger att jag
anser att inte någon stat hotar världsfreden.

Om jag fortfarande får anlita auktoriteter
vill jag nämna att i ett föredrag
som nyligen hölls av den amerikanske
politikern och vetenskapsmannen Kennan,
framhåller han att det varit en
felbedömning av västmakterna att tro
att Sovjet legat och planerat ett världskrig
under dessa år efter andra världs -

Vid remiss av propositionen nr 205

krigets slut. Han är som bekant specialist
på rysslandsfrågor.

•lag anser inte att jag har någon anledning
att besvara herr Hjalmarsons
olika frågor om Sovjetunionens synder
i det förflutna.

Det är klart att herr Ohlin har rätt
i att allmänt taget det är större risker
för utrikespolitiska äventyr från en
diktaturstats sida än om det gäller en
demokratisk stat. Jag har för min del
den uppfattningen att det är värdefullt
att det råder sådan maktbalans i världen,
att man inte behöver räkna med
överraskningar och attacker av den ena
eller andra arten från diktaturstaters
sida. Däremot tror jag inte det är riktigt
att vid diskussion om aktuella utrikespolitiska
problem förutsätta att
den andra parten, i detta fall östsidan,
ligger och väntar på att få övermakt
för att få ett världskrig att bryta ut.

Jag tror inte heller att jag behöver ta
åt mig herr Ohlins beskyllning att måla
i grått. Vad jag gjort invändningar
emot är, att man här målar uteslutande
i svart och vitt. Jag har sagt att det
finns flera färger på den internationella
färgskalan, och jag tyckte också att herr
Hjalmarson erkände detta, när han förklarade
att han med »fria världen»
visst inte menade hela världen utanför
den kommunistiska sektorn, utan
att han undantog en rad stater och till
den fria världen bara räknade de västerländska
demokratierna. Men det är
nu inte det vanliga språkbruket, herr
Hjalmarson, utan i vanligt språkbruk
talar man om den fria världen på den
ena och kommunistvärlden på den
andra sidan. Det var mot detta språkbruk
jag vände mig, och jag har alltså
här haft nöjet höra, att herr Hjalmarson
är medveten om att det är ett onyanserat
språkbruk.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
den utrikespolitiska debatten, även om

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

det där finns vissa saker att dryfta.
Jag tänker därvid inte bara på den s. k.
Genéve-andan utan också på det förhållandet
att Finland ju är på väg att
återfå Porkkala-basen och inträda i Nordiska
rådet, två saker som välkomnas
i hela Norden.

Jag har begärt ordet närmast för att
yttra mig i den allmänpolitiska debatten.
Där är det väl så, att vi, trots alla
bekymmer med högkonjunkturens s. k.
avigsidor och ett tillfälligt men allvarligt
skördeunderskott, säkerligen alla är
tillfredsställda med att den fulla sysselsättningen
i vårt land har kunnat
vidmakthållas och att investeringsandelen
av vår nationalinkomst inte har
behövt sänkas samt att levnadsstandarden
för de stora grupperna fortfarande
är på uppåtgående.

Den ekonomiska utvecklingen i vårt
land kommer emellertid i fortsättningen
som hittills att i hög grad påverkas av
utvecklingen i de ledande industristaterna.
Det är därvid intressant att notera
att de tendenser till överkonjunktur,
som bekymrat oss i Sverige under
detta år, har sina tydliga motsvarigheter
i andra industriländer. I dessa fall
kan man inte skylla på socialdemokratisk
regeringsutövning. I det konservativt
styrda England, som oppositionen
här hemma för några månader sedan
framhöll som ett manande exempel för
oss, brottas man nu med svårigheter
av samma slag som vi har haft att kämpa
med. Man tvingas där att tillämpa
mycket drastiska metoder för att komma
till rätta med problemen.

Vi påminner oss vilket ramaskri som
höjdes i början av året, när den svenska
regeringen såg sig nödsakad att framlägga
förslag om investeringsavgift och
bilaccis. Socialdemokratien betecknades
som »bilfientlig», trots att den sammanlagda
bilbeskattningen i vårt land
är lindrigare än i jämförbara länder.

I det konservativa England anser man
det tydligen alldeles naturligt att i ett
liknande läge ytterligare öka den redan

nu höga bilbeskattningen, och i presstelegram
från London betecknas bilarna
som »lyxvaror». Omsättningsskatten på
nya bilar ökar nu från 50 till 60 procent
på engrospriset. Även i övrigt innebär
den konservative brittiske finansministerns
senaste budget att de
engelska skattebetalarna pålägges nya
bördor, mindre än ett halvt år efter det
att de konservativa vunnit en valseger
med hjälp av en skattesänkning.

Mr Butlers ekonomiska politik är
inte bara intressant, den är också lärorik,
inte minst för vissa svenska politiker
och viss del av vår tidningspress.
Den ensidiga användning av räntevapnet,
som de engelska konservativa hittills
prövat, har inte visat sig tillräckligt
effektiv, och man tvingas därför
nu att komplettera arsenalen med andra
vapen. För den svenska socialdemokratien
har det varit en tes att räntepolitiken
inte ensam löser problemen,
utan att räntevariationerna måste kombineras
med en rad andra åtgärder. De
konservativa i England har tydligen nu
gjort samma upptäckt.

Även i åtskilliga andra länder möter
man i dag ett växande inflationstryck,
inför vilket man tvingas tillämpa en
mera restriktiv politik. Detta gäller såväl
Förenta staterna som Västtyskland
och andra stater, vilka den borgerliga
oppositionen här sett upp till såsom
förebilder i fråga om ekonomisk politik.

För vårt eget lands vidkommande
har den ekonomiska utvecklingen under
senare tid varit mycket gynnsam,
inte minst tack vare den åtstramning
statsmakterna tillämpat på olika punkter.
Men det är självklart att man inte
fördenskull får låta vaksamheten slappna.
Sedd mot den internationella bakgrunden
är det naturligt att vår egen
ekonomiska politik även i fortsättningen
måste vara tämligen restriktiv. Utvecklingen
hittills har visat att kreditrestriktiviteten
varit effektiv, även om
den ännu inte har visat sin fulla kraft.

Onsdagen den

Det personliga sparandet synes öka
med rätt betydande belopp, samtidigt
som ökningen av den privata konsumtionen
hittills i år varit måttlig.

Bostadsbyggandet kan trots övergångssvårigheter
upprätthållas på en
hög nivå. Antalet färdigställda lägenheter
1954 var sålunda 58 200, vilket är
lika mycket som under toppåren 1946
och 1947. Allmänt råder i vårt land en
mycket stor ekonomisk aktivitet med
hög — ställvis mycket hög — sysselsättningsgrad
och ett hårt utnyttjande
av alla våra resurser. I det läget föreligger
givetvis alltid risk för rubbningar
i den ekonomiska balansen, och det
vore därför oklokt att nu rusta ned
skyddet mot en inflationsvåg. Goda
skäl föreligger sålunda för att förlänga
investeringsavgiften och bilaccisen.

Till höstriksdagens prövning och avgörande
föreligger två mycket viktiga
frågor: de framtida principerna för
jordbrukets prispolitik och förslaget till
socialhjälpslag. I den senare frågan har
det inte framkommit någon egentlig
opposition mot den humanisering av
lagstiftningen, som här föreslås. Lagen
om socialhjälp avser bl. a. att man nu
skall definitivt röja undan den detaljreglering
av de allra sämst ställdas tillvaro,
som det gamla liberala samhället
genomförde. Socialhjälpslagen skall sålunda
ersätta den gamla fattigvårdslagen.
Jag har därför svårt att acceptera
folkpartimotionärernas uttryckssätt enligt
vilket »förslaget till socialhjälpslag
i alltför hög grad kan betecknas som
en reviderad upplaga av fattigvårdslagen».
Genom en sådan beskrivning riskerar
man f. ö. lätt att lagen kan bli
något deklasserad och få en dålig start.
Inte minst detta senare bör förhindras.
Lagbytet skall ske den 1 januari 1957,
och det gäller att utnyttja förberedelsetiden
väl, så att lagen kan bli vad den
vill vara: ett värdefullt komplement

till våra övriga .sociala anordningar.

I frågan om den framtida prissättningen
på jordbrukets produkter må

2 november 1955 fm. Nr 25 91

Vid remiss av propositionen nr 205

först erinras om att enighet fortfarande
råder om den målsättning, som statsmakterna
uppställde 1947, och vidare,
att det redan i 1947 års beslut förutsattes,
att man skulle eftersträva sådan relativ
frihet i prisbildningen, som kunde
rymmas inom ramen för den uppställda
målsättningen.

Det förslag till omläggning av själva
mekanismen i prisbildningen, som regeringen
nu förelagt riksdagen, är grundat
på mycket sorgfälliga överväganden,
där all tillgänglig sakkunskap fått
prägla utformningen och där alla berörda
parter fått tillfälle att påverka
förslaget. Även om detta liksom alla
andra förslag kan ha sina brister, synes
det dock innebära det bästa möjliga
som i nuvarande situation kan åstadkommas.
Det kan också förväntas att
detsamma i fortsättningen kommer att
avsevärt minska spänningen och dragkampen
mellan producenter och konsumenter
på detta område. Ett accepterande
av departementschefens förslag
synes därför vara att förorda.

I den mån missnöje med förslaget föreligger,
så kan detta inte gärna få ta
sig uttryck i väsentliga ändringar i detsamma,
vilket därigenom skulle upphöra
att få den avsedda effekten. Skulle
olägenheter av förslagets tillämpning
komma att uppstå, får väl dessa upptagas
till en framtida prövning. Vad jag
här anfört torde få anses gälla avvikande
meningar från såväl producent- som
konsumentsidan.

Jämsides med prisregleringspropositionen
får riksdagen också pröva Kungl.
Maj :ts förslag till stödlån åt krisdrabbade
jordbrukare. Man hade faktiskt väntat
att denna proposition skulle ha åtföljts
av ett förslag om stödlån åt fiskare
hl. a. efter norrlandskusten för minskat
fångstutfall under åren 1953 och 1954.
Framställningar i saken gjordes av hushållningssällskap
och fiskareorganisationer
redan hösten 1953 och riksdagen
skrev påföljande år till Kungl. Maj:t.
Frågan har sålunda aktualiserats i god

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 fm.

Vid remiss av propositionen nr 205

tid, varför det vore av intresse att få
veta, huruvida statsrådet Hjalmar Nilson
avser att komma med något förslag
i ärendet till innevarande höstsession.

Den politiska diskussionen börjar nu
alltmer inriktas på ett problem, som
angår mycket stora medborgargrupper,
nämligen förslaget om allmän tjänstepensionering.
Vi har här fått ett värdefullt
material för bedömning från den
Akessonska kommittén. Men hela problemet
är av så teknisk och svåröverskådlig
natur att det säkerligen är klokt
att ge rundlig tid för remissbehandlingen
och de politiska övervägandena. Oppositionsledarna
synes ha en aning bråttom
att deklarera sin ståndpunkt i olika
detaljproblem. Men det är kanske värdefullt
att få besked av herr Hjalmarson
på högerns vägnar, att hans parti fortfarande
dras med sin gamla nejsägarattityd
i sociala frågor. För oss socialdemokrater
är inte problemet om en allmän
tjänstepensionering skall genomföras
utan hur den skall genomföras.
Människornas behov av trygghet och
rättvisa på detta område är så starkt,
att ett parti som tagit till sin uppgift
att kämpa för tryggheten och rättvisan
här måste gå i spetsen för förverkligandet.

Människornas behov av trygghet har
kommit i blixtbelysning också i en annan
aktuell fråga, nämligen förslaget om
uppmjukning av hyresregleringen på
vissa punkter. Här har grupper, som
traditionellt stöder de borgerliga partierna,
gett uttryck för stark oro för
vad som skall hända, om samhället inte
ger dem sitt skydd i deras egenskap av
hyresgäster. Köpmännens och hantverkarnas
organisationer har sålunda reagerat
mot förslaget och avgivit en protest
mot detsamma. Reaktionen förtjänar
att uppmärksammas, men det gör
också höger- och folkpartipressens uppträdande
i frågan. Bortsett från rena undantagen
letar man förgäves i oppositionspressen
efter lovsånger i anledning
av förslaget om successiv avveckling av

hyresregleringen. Efter att pliktskyldigast
ha noterat förslaget är man nu förunderligt
tyst. Man hade inte väntat sig
det. Efter allt tal om »överhetens» och
»förmyndarsamhällets» växande makt
borde ju förslaget närmast ha utlöst
glädjeutbrott i oppositionspressen. Men
därav blev intet. Man har konstaterat
att höger- och folkpartipressen plötsligt
tappade målföret. Situationen är onekligen
tankeväckande, och den visar, att
den liberalism, som den borgerliga oppositionen
teoretiskt förfäktar, inte alltid
är så lätt att tillämpa i praktiken.

Detsamma kan sägas om ett annat
område, där den liberala teorien alltid
yrkat på största möjliga frihet, d. v. s.
varudistributionen och prissättningen
inom handeln. Konsumenternas önskan
om skydd har här drivit fram en rad
olika åtgärder från samhällets sida,
vilka nu är i behov av översyn och samordning.
Vad resultatet än blir av prövningen
av varudistributionens och priskontrollens
problem, kan man räkna
med att inte heller på detta område den
renodlade ekonomiska liberalismen låter
sig tillämpas.

Den sedan ett eller annat årtionde
latenta frågan om övergång i Sverige
från vänster- till högertrafik har genom
höstens folkomröstning fått ett svar,
som tills vidare avför den frågan från
dagordningen. Omröstningen gav däremot
icke svar på frågan om folkomröstningens
användbarhet över huvud
taget i vårt folkstyre. Resultatet pekar
närmast mot det representativa systemets
överlägsenhet för utrönande av
folkviljan.

I sammanhanget må emellertid erinras
om att omröstningen bekräftar, att
statsmakterna vid eventuellt kommande
folkomröstningar måste ha ansvaret för
linansieringen av de olika meningsriktningarnas
propagandamässiga framträdande.

Låt mig så, herr talman, till slut och
något vid sidan av dagens ämne med
tillfredsställelse notera, att regeringen

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

tillsatt en beredning för landets nu aktuella
högskolefrågor. Med den tekniska
strukturförändring vårt svenska samhälle
i hastig takt genomgår, blir omsorgen
om den högre utbildningen och
om forskningen avgörande för den fortsatta
standardförbättringen inom vårt
folk. I det sammanhanget bör erinras
om önskemålen om högskoleutbildningen
i Norrland, sådana önskemål bl. a.
som framförts vid ett möte i Uppsala
för någon vecka sedan. Jag skall icke
här upprepa de synpunkter på och de
skäl för en norrländsk högskoleutbildning,
som då i Uppsala och vid många
andra tillfällen framförts. Jag nöjer mig
med att understryka vad ökningen på
en femtonårsperiod av gymnasieplatserna
i Norrland från 1 700 till 4 500 betyder.
Dels kräver denna starkt svällande
gymnasieorganisation ett ständigt
ökat tillskott av högskoleutbildade lärare,
dels skapar denna gymnasieutbildning
ett ständigt breddat underlag för
en högskoleutbildning i Norrland.

Den starkt stegrade tillströmningen
av lärjungar till våra högre läroanstalter
framkallar nya behov av en utvidgad
högskoleorganisation. I ett läge, där

Vid remiss av propositionen nr 205

tillskapandet av nya högskoleavdelningar
icke kan tillbakavisas, måste det
vara klokt att låta utvidgningen genomföras
så att en del av utbildningen flyttas
ut från de nuvarande enheterna till
ett hittills outnyttjat område, dvs. att i
stället för att öka kapaciteten vid de
gamla lärosätena skapa ett helt nytt. Det
kommer sannolikt inte att kosta mer,
men man tillvaratar därigenom värden
som eljest icke skulle tillvaratagas.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 4

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 2 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 31, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande behovet
av lokaler och utrustning för virologis -

ka undersökningar vid statens veterinärmedicinska
anstalt, och

nr 32, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande en redskapsprovningsanstalt
för fisket.

§ 2

Vid remiss av propositionen nr 205
(Forts.)

Herr förste vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

Maj:ts proposition, nr 205, med förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1956 m. m. nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, enligt
förut gjord anteckning, till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Före middagsrasten
sade herr Hjalmarson bland annat att
i högerns politik ingår en demokratisering
av äganderätten. Eftersom remissdebatten
vid höstriksdagen får
omfatta både önskemål och principer,
skulle jag vilja börja med att tala litet
grand om rättstillämpning och juristutbildning.

1809 års konstitutionsutskott säger i
sitt memorial nr 1 bland annat: »Utskottet
har sökt att bilda en styrande
makt, verksam inom bestämda former,
med enhet i beslut och full kraft i medlen
att dem utföra; en lagstiftande makt,
visligt trög till verkning, men fast och
stark till motstånd; en domare-makt,
självständig under lagarna, men ej självhärskande
över dem.»

Grundlinjen i svenskt samhällsliv avviker
sålunda inte från den uppspaltning
samhällsfilosoferna gjorde på
1700-talet. Grundlags- och rättstillämpningsfrågor
har en gång varit huvudfrågor
i riksdagsdiskussionerna, men
de har tyvärr i stor utsträckning försvunnit
därifrån, sedan skattetänkandet
och de ekonomiska frågorna dränkt allt
annat. På så sätt har våra juridiska fakulteter
i stort sett utan debatt och inblandning
kunnat utforma sin undervisning
om äganderätt och rättstillämpning
efter sitt kynne. Justitie- och ecklesiastikdepartementen
har under åren
i fråga om rättstillämpningen blivit expedierande
i stället för styrande och
skapande organ. Ty för en lekman
måste utvecklingen självfallet te sig så,
att departementen och även riksdagen
får — så länge som vi har en sådan
ordning som nu — verkställa och acceptera
vad juristerna ytterst bestämmer.

Till de nuvarande justitie- och ecklesiastikministrarna
samt jämväl till statsministern
skulle jag därför vilja ställa
frågan: Har statsråden uppmärksammat
den förändrade rättstillämpning i fråga
om fast egendom som påbörjades
under senare delen av 1800-talet och
som synes fortgå med oförminskad
kraft?

Svenskt rättsväsen har självklart sin
egenart, men dess rättsregler har byggt
och bör bygga på den skandinavisk-germanska
rättstillämpningen i fråga om
fast egendom m. m., vilken uttryckligen
tillerkänner den vidsträcktare familjen
och alla medborgare en ganska långt
gående meddeläganderätt i fast egendom,
under det att den romerska rättstillämpningen
går i motsatt riktning
och överbetonar och skärper den enskilda
individens rätt att ensam fritt
förfoga över sin egendom.

Från tiden kring sekelskiftet har den
politiska samhällsutvecklingen i stegrad
takt i fråga om fördelning och
trygghet gått tillbaka till att tillämpa
just den gamla skandinaviska rättsprincipen
om meddelägarskap och gemenskap,
men samtidigt har våra juridiska
fakulteter, våra jurister och den juridiska
utbildningen över huvud taget
målmedvetet bibringat de unga juristerna
en helt motsatt uppfattning om äganderätt
och rättstillämpning. De juridiska
fakulteterna kan väl betecknas
som de reaktionäraste disciplinerna vid
våra universitet. Rättstillämpningen
har spelat och kan även spela en avgörande
roll, om det gäller att motverka
och styra ett politiskt skeende. Ingen
torde sakligt kunna förneka att i och
med liberalismens och socialismens intåg
på den politiska arenan reagerade
rättstillämpningen på ett sådant sätt,
att den med hänsyn till en befarad demokratisk
utveckling på den politiska
sidan sökte på juridisk väg skydda vissa
enskilda privilegier.

Juridik är ingen exakt vetenskap.
Olika juridiska teorier och praxis har

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

tillämpats och kommer att tillämpas
allt efter ett lands samhällsutveckling.

I en demokrati bör lagarna men jämväl
tillämpningen av dem ha sin förankring
i folket; i varje fall bör denna inte
stå i motsatsställning till de fria medborgarnas
uttalade vilja. I ett demokratiskt
land som vårt är det för samhällslivet
en grundfråga, vilken rättsuppfattning
som teoretiskt och praktiskt
skall gälla och tillämpas. I varje fall
anser jag att det är riksdagen och icke
de juridiska fakulteterna som skall bestämma
i denna för land och folk livsviktiga
fråga.

Vår jord- och vattenfördelning har
skett med hänsyn tagen till att den urgamla
meddelägarprincipen för folket
skulle vara självklar och oantastlig.
Rättstillämpningen i dag följer andra
regler, där rättsprinciper, som utformats
på de neroitiska breddgraderna,
främlingsmässigt, hänsynslöst och omotiverat
tillerkänner enskilda värden och
rättigheter, som är orimliga i förhållande
till förvärvet, och som berövar
allmänheten värden, utan att den praktiskt
taget kan göra något däråt.

Men det är inte bara i fråga om rättstillämpningen
å fast egendom som juristutbildningen
har ett avgörande inflytande.
Juristernas antal ökar nästan
oroväckande inom såväl enskild som
statlig och kommunal administration,
näringsliv etc., och däråt torde intet
vara att göra.

Utredningsväsendet är omhuldat och
står högt i kurs i vårt land. Sekreterarposterna
där är nyckelposter, och där
sitter i regel en jurist. Juristerna måste
vara med om att både förbereda och
utforma lagar och förordningar, och
oftast även klara verkställigheten. Den
juridiska fostran går igen i lantmäteri,
gränsdragningar m. m. Ett fåtal, låt
vara juridiskt högt utbildade och erfarna
jurister, bestämmer ibland med en
rösts övervikt bur en rättstolkning
skall vara, och den blir prejudicerandc.
Man har eu känsla av att en med -

Vid remiss av propositionen nr 205

borgare snart får lov att hålla en jurist
i hand från vaggan till graven.

Juristernas ökade antal och betydelse
för hela vårt samhällsliv gör att juristutbildningen
är bland de viktigare frågorna.
Vilken rättsteori och tillämpning
som praktiskt skall gälla i undervisningen
är en central fråga.

Juridik och politik har i gångna tider
gått hand i hand, och ofta har den juridiska
tolkningen varit alltför ödmjukt
anpassningsbar till herremakten, men
trots detta har i folkdjupet från mun
till mun levt kvar en folkrätt och en
rättstradition, som varken ståndsregler
eller andra regler kunnat döda.

Den folkliga rättsgrunden såväl som
den nuvarande samhällsutvecklingen
går tillbaka till vår urgamla skandinaviska
rättstradition om gemenskap och
meddelägarskap. Skall man tala om
rättsröta så måste den ligga hos de
krafter som söker att fjärma oss från
denna linje.

Man kan bara ställa frågan: Hur
skulle det ha sett ut även i vårt land,
om vi inte haft en pliktmedveten och
ansvarskännande ämbetsmannakår som
lojalt underordnat sig den demokratiska
utvecklingen, och mera tagit hänsyn
till sin lojalitetstradition än till utbildning
och reaktionär juridisk fostran? Men

en demokrati kan inte bara leva
på lojalitet, plikt och tradition hos ämbetsmännen.
Den juridiska fostran hos
en växande kår av jurister kommer att
i ökad takt sätta spår efter sig i samhällslivet.
Ty lagparagrafen, förordningen,
rättstillämpningen är i sig själv
inte något levande, förnimmande, tänkande
och skapande väsen. De bör vara
av oss, inte minst i riksdagen, skapade
verktyg som skall återge vad vi vill,
känner och tänker; men vi skall inte
därför glömma att människor som skall
tillämpa dem är påverkbara inte minst
av sin fostran och uppfattning.

Det måste vara något självklart att
det är riksdagen och inte de juridiska

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

fakulteterna soin skall forma lag, anda
och syfte. Detta bör vara lika självklart
som att domarmakten självständigt
skall döma enligt lagparagraf och syfte,
men med 1809 års tillägg »ej självhärskande
över dem».

Vi fick ett statligt betänkande om juristutbildningen
1953, och universitetskanslern
har även givit sin mening till
känna. Utredningen är akademisk och
professorlig i överkant, men var fanns
juris studerandena och var fanns lekmännen
i utredningen? Juristutbildningen
är inte bara en professorsfråga
utan den angår också alla som vill och
kan studera juridik och i allra högsta
grad svenska folket i dess helhet.

Jag har förgäves sökt finna en analys
av professorsproblemet i utredningen
men inte funnit någon. Då kan man
väl knappast heller begära, att sådana
höga herrar skall kunna förstå och lösa
juris studerandenas problem. När man
tittar i våra kompendier, finner man,
att de är i högsta grad dammhöljda.
Som lekman gör man sig den frågan:
Är dessa kompendier, den grund som
vår juris studerande skall ha, bara
mer eller mindre hastigt hopkomna
hafsverk av en professor? Man har en
känsla av att man har ingen möjlighet
att ur dem få någon ledtråd i fråga om
vilka rättsprinciper som skall tillämpas
här i landet med utgångspunkt från den
svenska riksdagens uppfattning och den
svenska samhällsutvecklingen.

Universitetskanslern har naturligtvis
de grå tinningarnas erfarenhet, och
man måste erkänna, att den stencilerade
promemorian har många sidor, men
man har en känsla av att den har över
sig något mera av grått än en lösning
av juristutbildningen. Och de examina
i juristutbildningen, som möjligen
skulle kunna vara positiva, anser universietskanslern
skall tagas bort.

Nu är det ju så, att materialet från
såväl utredningen som universitetskanslern
har levererats till departementet.
Man kan därför befara, att en proposi -

tion skall bli resultatet av detsamma.
Då jag anser, att utredningen och universitetskanslern
icke löst utan endast
fördröjt en förnuftig och allsidig prövning
och lösning av den juridiska utbildningen,
ber jag att med dessa ord få
rikta en vädjan till chefen för ecklesiastikdepartementet
och regeringen i dess
helhet att inte framlägga någon proposition
i frågan, förrän det gjorts en
allsidig prövning, där även de av mig
framförda synpunkterna beaktats. Jag
vill understryka, att det inte minst ur
riksdagens och samhällets synpunkt är
angeläget, att det verkligen blir en juristutbildning
här i landet, som tillmötesgår
kraven på modern undervisning
och inte lever kvar i det förgångna.

Efter att ha gjort dessa reflexioner
skulle jag också vilja säga några ord i
anledning av dagens remissdebatt. Olika
frågor har här varit uppe. Man har
talat om skattesänkning och olika utgifter.
Med hänsyn till vad jag nyss har
sagt vill jag understryka, att vi i hög
grad behöver utbygga våra högskolor.
Åt detta gavs även uttryck i den diskussion
herr Skoglund i Umeå nämnde,
och man ansåg, att man, även om kostnaderna
skulle bli stora, var beredd att
ta dem.

I en borgerlig tidning har det sagts,
att statens löner är så låga, att man inte
kan hålla folk kvar i våra verk och institutioner.
Jag har också lagt märke till
att man sagt, att vi måste få en ökad tillgång
på utbildade tekniker, om inte produktionsutvecklingen
skall stagnera,
och att, om man inte tillmötesgår detta
krav, samhället självt kommer att få
lida oerhört för det. I dagens debatt har
det talats om att jordbruket kommer att
kräva åtskilliga hundratals miljoner
kronor extra för att kunna klara den
skada skörden tagit genom sommarens
torka. Vi bör från riksdagens sida vara
på det klara med att om man skall tillmötesgå
kraven på kompensation för
jordbruket, måste man göra det genom
en subvention, så att det inte slår ige -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

nom i priserna, vilket i dagens läge
skulle vara olyckligt.

Jag vill också påminna om att en förkortning
av arbetstiden är aktuell liksom
arbetarpensioneringen. Det kommer
att kosta åtskilliga miljarder, om
vi skall kunna få till stånd en hygglig
arbetarpensionering. När man dagligdags
framställer önskemål på den kulturella,
sociala och ekonomiska fronten,
när man talar om att vi skall bygga
sjukhus, skolor in. m. — och det gör
man med allvar i rösten — då frågar
jag mig om det är logiskt och konsekvent
att i samma andedrag tala om att
vi skall genomföra en skattesänkning
och att vi har utrymme för densamma.
Jag tror att vi samtidigt också behöver
ha möjligheter till att styra en konjunktur.

Då är väl frågan den: Har vi möjlighet
att inom ramen för budgeten vidtaga
några kraftiga besparingar? Försvarsministern
har ju givit till känna
hur det ligger till i detta fall. Jag skulle
dock vilja vädja till försvarsministern
att försöka hålla sig inom den ram för
kostnaderna som vi har och om möjligt
sänka kostnaderna. Jag tror nämligen
att det inte kan vara rimligt att utöver
de nuvarande kostnaderna för försvaret
lägga åtskilliga miljoner. Jag vill rekommendera
ett försök att radera ut civilförsvaret.
När man skall ha försvarsövningar
med ÖB och generaldirektörer
och andra höga herrar i spetsen, så
frågar man sig, huruvida det i ett framtida
krig kommer att bli så, att dessa
herrar skall byta dräkt till middagen
därför att man anser att vi skall ha ett
försvar under sådana former.

På tal om den fråga som vi egentligen
skall behandla i remissdebatten vill
jag säga, att jag vidhåller min uppfattning
om punktskatter, den höga räntan,
premiesparandet m. m. Jag anser dessa
åtgärder vara homeopatisk medicin för
tron och inte någonting av reellt värde.
Verkningarna av dessa sockerpillcr är
verkligen mycket begränsade när det
7 — Andra kammarens protokoll t''.K>~>. Ni

Vid remiss av propositionen nr 205

gäller att styra en konjunktur. Våra ekonomer
står famlande och sysslar mera
med att söka förklara det historiska
skeendet än dagens situation.

Om man nu anser att staten har råd
med att göra sig av med vissa tillgångar,
då bör punktskatterna och kommunalskatterna
i första hand sänkas. Statsskatten
är nämligen för de mindre bemedlade
mindre tung än de andra.

Även en annan sak har skapat oro ute
i bygderna, nämligen hyresregleringskommitténs
betänkande, som kommit
ut. Jag bär fattat det så, att betänkandet
mera har uppgiften att åstadkomma
en chock än en proposition. Jag vill
vädja till socialministern att inte ge
sig in på dessa spekulationer.

Jag skulle även vilja vädja till socialministern
i en annan fråga. Det är frågan
om jordvärdestegringen och jordmonopol,
inte minst när det gäller att
bygga ut samhällen och industrier. I
detta sammanhang skulle jag bara vilja
erinra om en konkret sak. För en del
år sedan inköpte Korsnäs AB de gamla
De Geerska fideikommissegendomarna i
Uppsala län. Bolaget har nedlagt den
gamla industriella verksamheten i länet.
Jag vill erinra om, att villkoret för
att bolaget skulle få förvärva mark och
få uppdämningsrätt var, att dessa olika
naturtillgångar skulle förenas med industriell
verksamhet. Bolaget har dock,
som sagt, lagt ned industrien, men det
har kvar råvaran i skogen och andra
tillgångar. I dag uppträder Korsnäs AB,
som har kvar marken inpå knutarna, i
allra högsta grad som tomtjobbare. För
mark som de givit 1 å 2 öre per kvadratmeter
tar man i dag lika många eller
flera kronor. Det är omöjligt att på ett
vettigt sätt få till stånd en utbyggnad
av samhällen, friluftsområden och andra
nyttigheter som ett modernt samhälle
skall ha. Jag skulle vilja ställa den
frågan: Är det rimligt och försvarbart,
att våra socialbidrag till bostäder och
familjeskydd i detta fall skall gå till
Korsnäs AB, för att man där skall kun•
25

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

na anordna flotta jubileumsfester och ge
extra utdelning till aktieägarna i stället
för att låta detta komma de bostadsbehövande
till del? Jag tror det finns anledning
att titta på denna fråga, och
jag skulle även tro att det finns anledning
att se på jordförvärvslagen, ty bolagen
har ju vidgat sin makt. I rättvisans
namn bör tilläggas att det finns bolag,
som äger markområden och driver
industiell verksamhet i vårt och andra
län, och som visar förståelse och följer
de gamla principerna i fråga om både
bostäder och mark till tomter och dylikt.
De hör emellertid mera till undantagen.
Om ingen ändring sker måste vi
enligt min uppfattning skapa lagar eller
förordningar som gör det möjligt för
samhället att bättre än nu tillvarata
samhällsintresset.

Jag har med detta, herr talman, velat
ge uttryck åt att vi i ett modernt samhälle
behöver lagar och förordningar,
men vi behöver även ha folk som har
känsla och förståelse för och vilja att
sätta lagen in i det praktiska samhällsarbetet.
Vi vill emellertid också ha till
stånd en sådan ekonomisk ordning, att
medborgarna kan få fortsätta arbetet
fram emot att tryggheten och de ekonomiska
förhållandena ytterligare skall
stärkas och vidgas.

Vidare anförde:

Herr von SETH (h):

Herr talman! Under den föregående
veckan har både hans excellens statsministern
och vår nye handelsminister
hållit en del föredrag angående regeringens
politik gentemot företagsamheten,
och jag kan inte underlåta att anmäla
en avvikande mening, då såväl
statsministern som statsrådet Lange anser
att den förda ekonomiska politiken
har gynnat de enskilda företagen. I
mitt eget län, Jönköpings län, har vi
ju en mycket stark s. k. småföretagarverksamhet,
och den har, åtminstone

att döma efter de undersökningar jag
gjort under de senaste dagarna, ingalunda
varit gynnad av regeringens ekonomiska
politik.

En sak kan vi ju alla vara överens
om, och det är angelägenheten av att
alla produktiva krafter i samhället nu
tillvaratages. Vi kan också vara överens
om nödvändigheten av att produktionen
ständigt förbättras. Vad vi menar
när vi anmäler avvikande mening
mot regeringens ekonomiska politik är
därför, att medlen som regeringen anvisar
för att nå en förbättrad och utökad
produktion ingalunda är de rätta.
Just i detta sammanhang har ju den
mindre företagsamheten, vad vi kallar
småindustri och hantverk, kanske
blivit särskilt illa klämd. Småindustrien
är säkerligen mera betydelsefull än
många anar och har större del i vårt
näringsliv. Jag skall därför anföra några
siffror.

Enligt tillgängliga siffror svarar företag
med högst 50 arbetare för 40 procent
av produktionen, och dessa företag
ger en sjättedel av vår samlade bruttonationalprodukt.
Om man går ned till
företag med högst fem arbetare svarar
denna grupp ändå för tio procent av
vår produktion. Jordbrukets produktion
är, enligt de uppgifter jag en gång
fått, ungefär lika stor, och därav följer
att hantverkets och småindustriens produktion
är ytterst betydelsefull för hela
vårt land.

Det är ju bara glädjande att småindustri
och hantverk har kunnat hävda
sig i konkurrensen såväl med de större
företagarna inom landet som på utlandsmarknaden.
De mindre företagen
har inte bara kunnat följa med i utvecklingen,
utan de har, inte minst under
åren efter kriget, varit föremål för en
ständig utbyggnad. Jag tror inte man
behöver särskilt understryka att just
dessa företags mindre känslighet för
exempelvis arbetslöshet och ändrade
konjunkturer gör, att det är av en alldeles
särskilt stor betydelse för vårt

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

land att ha en stark och väl utvecklad
småindustri. Det är därför nödvändigt
att på allt sätt försöka stimulera deras
verksamhet, och man bör framför allt
undvika att skapa lagar och införa förordningar
och regleringar som hindrar
deras verksamhet och försvårar en fortsatt
utbyggnad.

Det skall villigt erkännas att det från
statsmakternas sida har vidtagits en rad
åtgärder för att underlätta kreditgivningen
till den mindre företagsamheten
genom exempelvis statens hantverksfond,
hjälpfonden för hantverks- och
småindustrikredit i form av lånemedel
och administrationsmedel till företagarföreningarna
samt det helt nyligen införda
systemet med statliga garantier
för vissa investeringslån. Nu har emellertid
genom förslaget till ny banklag
möjlighet beretts hantverks- och småföretagare
att låna genom s. k. blancokrediter.
Det är genom denna form av
förtroendekrediter som den mindre företagsamhetens
kreditfrågor måste lösas.
Stödåtgärder från statens sida via
diverse lånefonder etc. är av betydelse
vid tillfälliga krislägen och dylikt, men,
herr talman, de räcker inte på längre
sikt. Det måste vara de traditionella
kreditinstituten som skall kunna klara
kreditfrågorna. Att detta är den riktiga
vägen framgår bland annat av att småindustriens
och hantverkets lån enbart
i affärsbankerna uppgår till 850 miljoner
kronor. Mot detta kan ställas de få
miljoner som går till den mindre företagsamheten
genom lånefonderna för
företagarföreningarna samt det belopp
om tio miljoner kronor som utgör ramen
för den .statliga kreditgarantien.

Alla dessa former av kredithjälp till
den mindre företagsamheten är naturligtvis
nyttiga i och för sig, men man
kan ifrågasätta om det inte är lämpligt
att nu genomföra en samordning av de
olika låneformerna. Men vad som i dagens
läge är det stora problemet för
dessa grupper är, att de gällande kreditrestriktionerna
i stort sett omöjliggör

Vid remiss av propositionen nr 205

för hantverkare och småföretagare att
erhålla krediter. Den kreditöverenskommelse
som fortfarande gäller ställer
företagare med behov av nya krediter
praktiskt taget utan möjlighet att erhålla
lån. Kreditrestriktionerna, eller
kanske man hellre bör säga kreditåtstramningen,
måste avpassas så att den
inte ställer just dessa grupper i strykklass.

Att det i dagens läge är nödvändigt
med en kreditåtstramning skall jag ingalunda
förneka, men vad det här är fråga
om är den utformning som man för
närvarande ger denna kreditåtstramning.

Det nuvarande kreditstoppet har
medfört och fortfar att medföra stora
svårigheter. Den mindre företagsamheten
är nämligen i större behov av
bankkrediter än storföretagsamheten,
som har större möjligheter att hålla en
stark likviditet, och därtill kommer
att exempelvis skattebestämmelserna är
alltför orimliga. Skall småindustrien,
som ju enligt vad vi alla är överens
om är av en så utomordentlig vikt för
vårt näringsliv, kunna hävda sig i
framtiden måste den kunna följa med
i rationaliseringen. För rationaliseringar
fordras kapital, och detta kapital
måste så gott som undantagslöst lånas
upp för att sedermera amorteras genom
den förbättrade produktionen. Vi måste
därför se till att hantverkare och småföretagare
får möjlighet att göra produktiva
investeringar. Och det är just
genom att satsa på den enskilda riskvilligheten
som vi har möjlighet att höja
vår levnadsstandard.

Herr talman! .lag kan som exempel
anföra mitt hemlän, Jönköpings län.
.lag kan försäkra att vi i Jönköpings län
till stor del är beroende av vad hantverk
och småindustri förmår producera.
Men därför är vi ju också angelägna
om att småindustrien — naturligtvis
inte bara i detta län, utan inom
hela vårt land - - vilken hittills har
visat sig vara så framgångsrik, skall

100 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

kunna fortsätta sitt arbete utan att
onödiga svårigheter sätts i vägen.

Genom småföretagsamheten skapar vi
arbetstillfällen inte minst för vår landsbygds
befolkning, som i annat fall skulle
tvingas flytta till städer och större tätorter.
När det gäller landsbygdens avfolkning
brukar vi använda uttrycket
»en levande landsbygd». Jag vill framhålla
att vi kan behålla en levande
landsbygd endast om den enskilda företagsamheten
har möjligheter att förverkliga
sina strävanden.

Bland de svårigheter som nu förutom
kreditstoppet gör sig gällande
märks de allvarliga konsekvenser som
de nya lagervärderingsreglerna medför.
Avskrivningen av varulager har
nämligen för mindre företagare hittills
utgjort den huvudsakliga möjligheten
till konsolidering på grund av
att de avskrivningsregler för inventarier,
som för närvarande gäller för företag
vilka icke drivs i aktiebolagsform,
är så otillfredsställande. Det måste därför
vara önskvärt att en revidering av
dessa bestämmelser sker.

Ytterligare en sak som jag skulle
vilja belysa är angelägenheten av att
möjlighet bereds för hantverkare och
småföretagare till förlustutjämning i
beskattningshänseende. Regler innebärande
möjligheter till vinst- och förlustutjämning
har sedan många år förordats
från näringslivet, och det är därför
med tillfredsställelse man kan konstatera,
att den principen har godtagits
av företagsbeskattningskommittén. Det
är emellertid mindre angenämt att konstatera,
att kommitténs majoritet har
undantagit enskilda firmor, enkla bolag,
handelsbolag och kommanditbolag från
rätten till förlustutjämning. Med hänsyn
till att huvuddelen av de omkring
130 000 företag som tillhör hantverk och
småindustri inte bedrivs såsom aktiebolag
innebär kommitténs ställningstagande
på denna punkt en allvarlig
diskriminering. Det är ett berättigat
krav från dessa företags sida att de,

trots de enklare juridiska former under
vilka de bildats och under vilka de
bedrivs, skall ha samma rätt till förlustutjämning
som aktiebolagen. Detta
är, herr talman, en av de allra angelägnaste
reformer som man väntar på inom
den mindre företagsamheten.

Jag kan sammanfatta vad jag anser
vara de för närvarande mest angelägna
åtgärderna för att stödja hantverk och
småindustri i tre punkter, nämligen
för det första rättvisare förhållanden
för hantverk och småindustri när det
gäller utformningen av kreditåtstramningen,
för det andra förverkligandet
av de syften, som ligger till grund för
de i den nya banklagen införda bestämmelserna
angående förtroendekrediter,
och för det tredje möjlighet till resultatutjämning
i beskattningshänseende för
dessa grupper.

Men det är inte bara dessa saker som
hårt tynger företagsamheten i vårt land.
De regleringar, de förbud och de ingripanden
mot den enskilda företagsamheten
som kommer från regeringens
sida hindrar företagsamheten att expandera.

Jag har här ett exempel som jag har
undersökt. Man säger ju ofta, när vi
från vårt håll kommer till regeringen
med vår kritik: Kan ni dra fram några
konkreta exempel? Det här är ett företag
som startats av en man nere i värnamotrakten,
en man som började med
två tomma händer utan startkapital och
utan någon annan utbildning än vanlig
folkskola. Han startade detta företag
1946, och med sin driftighet, energi,
framåtanda och sin på detta område
sällsynta begåvning har han i dag drivit
upp sitt företag till att ge sysselsättning
åt 45 å 50 anställda. Han hade en
årsomsättning på ungefär två miljoner
kronor år 1954. Hans företag har redan
på den relativt korta tiden av nio år
fått en marknad i Amerika som tillför
vårt land dollar. Vid tillverkningen av
de metallprodukter han gör använder
han sådan råvara som annars inte skulle

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

101

kommit till användning utan som blir
över t. ex. vid tillverkningen av karosserier
för Volvo. Han använder metallbitar
från metallverken, som annars
skulle ha gått till skrot. Denne man
har inte haft en sådan ekonomisk ryggrad
att han kunnat bygga sig ordentliga
fabriksbyggnader, utan han har
haft sin verksamhet förlagd till flera
olika platser, till vad jag skulle vilja
kalla skjul och lador. Han har hos arbetsmarknadsstyrelsen
begärt byggnadstillstånd
för att kunna bygga en fabrik.
För att få hygieniska förhållanden för
arbetarna och för att få in sina maskiner
under tak har han velat bygga en
fabrik; han uppskattar själv kostnaderna
för densamma till ungefär 225 000
kronor. Jag vill alldeles särskilt understryka,
herr talman, att han har materialet
till denna byggnad, och arbetskraft
finns. Han skulle använda en del
av den arbetskraft, som sysselsättes i
hans fabrik, och resten skulle han få
av jordbruksbefolkningen i trakten, som
skulle arbeta på lediga stunder.

Man skall inte alltid klandra, och
jag vill i detta sammanhang ge länsarbetsnämnden
i Jönköpings län ett
gott betyg för den förståelse den har
för företagsamheten där nere. Länsarbetsnämnden
i Jönköpings län har tillstyrkt
ansökan, men när den kom till
vederbörande myndighet i Stockholm,
dekreterade denna utan vidare, att det
inte är möjligt ens för en småländsk
småföretagare att bygga denna fabrik
för 225 000 kronor, utan man har räknat
upp det och sagt att det kommer
att kosta 450 000 kronor, och detta går
då inte att pressa in i den trånga sektor,
inom vilken man får ge byggnadstillstånd.
Mannen har fått ett klart
avslag på sin anhållan att få bygga
denna fabrik, som han själv anser sig
kunna uppföra för 225 000 kronor men
som myndigheterna i stället anser kommer
att kosta 450 000 kronor.

Här finns flera exempel som man
kan dra fram. En del av dessa företa -

Vid remiss av propositionen nr 205

gare har ändock inte nedslagits av avslagen.
Jag passerade en fabriksbyggnad,
som plötsligt hade rests i skogen,
och jag frågade: Inte har ni fått tillstånd
till den? »Nej, det har vi visst
inte, vi har byggt svart, men vi tar böterna
och konsekvenserna.» Och vederbörande
är stolta över att ha kunnat
åstadkomma detta. Det kan ju inte
vara en riktig politik, när hela den
allmänna opinionen där nere är för
företagaren och anser att han blivit
illa behandlad och som, när han bygger
svart, anser att de böter han får
utge inte är något straff. Det är ju en
uppluckring av respekten för överheten.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
mitt anförande — vi har inte kommit
så långt på talarlistan — men jag kan
ändå inte underlåta att säga, att när
handelsminister Lange hävdar att regeringens
ekonomiska politik har gynnat
de enskilda företagen så har han
därvid gjort sig skyldig till en ganska
stor överdrift för att använda ett blygsamt
ord. Vare sig företagen i detta
land är stora eller små har de ingen
känsla av att regeringens politik är företagsvänlig.
Vi måste skapa ett företagsvänligt
klimat för den företagsamhet,
som vi alla är så beroende av. Vare
sig denna företagsamhet bedrives i stort
eller smått är den nödvändig för den
levnadsstandard, som vi i dag har i
vårt samhälle.

Finansministern var i sitt anförande
i dag inne på att det är nödvändigt att
spara. Regeringen hade ju färdigt ett
förslag om tvångssparande, som varken
riksdagen eller svenska folket ville
vara med om, att döma av de opinionsyttringar
som då spontant kom fram.
Jag skulle vilja vända på saken och
säga, att det slöseri som regeringspolitiken
i dag tvingar till inte bara med
pengar och med andra saker utan inte
minst med sådana tillgångar som framåtanda,
initiativ och skaparlust, det är
ett tvångsslöseri! Man tar inte vara på

102

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

de goda tillgångarna i vårt samhälle
utan stiftar lagar och förordningar som
förkväver dem.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag vill passa på tillfället,
när statsminister Erlander är i
kammaren, att rikta en fråga till honom.
Det valsystem som användes vid
andrakammarvalen 1952 var ju tidsbegränsat
till sin giltighet. Om ingenting
sker, kommer alltså en återgång till den
gamla ordningen, den d’Hondtska metoden,
att äga rum till 1956, och det är
en metod som i varje fall en del partier
inte är särskilt intresserade av i detta
läge. Författningsutredningen kommer
inte med något förslag på den punkten.

Nu skulle jag vilja fråga, om inte regeringen
vill söka åstadkomma ett samförstånd
om vilka regler som skall gälla
för 1956 års andrakammarval. Det är ju
fråga om demokratiens spelregler vid
val, och enligt min mening är det utomordentligt
angeläget att alla som deltar
verkligen är överens om att reglerna är
i varje fall något så när riktiga. Finns
det förutsättningar för att nå en sådan
enighet? Den frågan vågar jag inte uttala
mig om, men vi har i varje fall
nått tillfällig enighet två gånger.

I den valsättskommitté som arbetade,
jag tror år 1951, kom man fram till en
kompromiss, som enligt vad jag vet i
varje fall folkpartiets representant inte
var förtjust över men som han gick med
på för enighetens skull. Sedan sprang
emellertid regeringen ifrån denna kompromiss
och valde ett annat alternativ,
vilket var mycket att beklaga. Den strid
som då uppstod kring valsystemet skulle
enligt min mening ha varit onödig
om man nöjt sig med den kompromiss
som uppnåtts i den parlamentariska utredningen.

Inför kommunalvalen i fjol åstadkoms
också en kompromiss, som enligt vad
en del sade var mycket bra, eftersom
alla var missnöjda men ändå godkände

den. Enligt min mening borde det med
detta som bakgrund finnas vissa förutsättningar
för att vi skulle kunna gå till
1956 års val utan att behöva ha en strid
om vilka regler som skall gälla i sammanhanget.
Det skulle vara tacknämligt
om statsministern begagnade detta tillfälle
eller något annat inom en snar
framtid till att tala om hur regeringen
ser på den frågan.

Sedan skall jag, herr talman, ge mig
in på någonting som i regel inte upptas
med särskilt stor förtjusning i denna
kammare; jag skall bland annat ta upp
några för Stockholm betydelsefulla ekonomiska
spörsmål, som jag har kommit
i beröring med på sista tiden. Sedan
jag hört herr Petterssons i Dahl uppfattning
om kreditåtstramningen någon
gång vid tretiden i dag måste jag säga,
att om den uppfattningen är signifikativ
för åtminstone den del av regeringen
han är allierad med, är det rätt angeläget
att några ord yttras. Herr Pettersson
i Dahl hade två meningar om
kreditrestriktionerna: de borde drabba
Stockholms stad, och de borde inte
drabba jordbruket.

Finansminister Sträng sade i början
av sitt anförande i förmiddags, att det
väl inte råder delade meningar om önskvärdheten
av att vi investerar mer även
inom den offentliga sektorn. Jag tror
han har rätt — det vore egendomligt
om inte vilket parti som helst ville vara
med om att en del av de offentliga områdena
skulle få ökade resurser. Det
har varit en diskussion mellan partiledarna
och herr Sträng om hur man
skall åstadkomma större utrymme för
investeringar, men jag skall inte ge mig
in på den frågan. Vad jag vill säga några
ord om är i första hand hur det utrymme
som finns bör fördelas. Är det
en rättvis avvägning mellan å ena sidan
Stockholm och tätorterna i allmänhet
och å andra sidan landsbygden när det
gäller i första hand skolor och sjukhus?

När jag har granskat de här frågorna
bär det förefallit mig som om tät -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

103

orterna, i varje fall de större, nog har
missgynnats på ett ganska allvarligt
sätt. Man kan ha olika bedömningsgrunder
när man skall avgöra, hur mycket
den ena eller andra sortens kommuner
bör få av investeringskvoten — man
kan gå efter folkmängd, barnrikedom,
omflyttningsförhållanden o. s. v. Jag är
den förste att erkänna att problemet är
utomordentligt svårt, och jag kan förstå
olika uppfattningar i detta sammanhang
utom den att problemet skulle
vara enkelt.

Jag skall för att exemplifiera först
nämna skolbyggnadsbehovet och ta som
utgångspunkt det experiment i jätteskala
med försöksverksamhet på skolans
område som bedrivs »söder om
Söder». I detta försöksdistrikt i södra
Stockholm finns ungefär lika många
barn som i hela Småland, och det säger
ju något om storleken på problemet.
Både regeringen och riksdagen ansåg
det angeläget, att Stockholm skulle ge
sig på detta experiment, som i varje
fall inom vår skolvärld får anses vara i
jätteskala. Det krävdes två saker av
Stockholm: för det första att man skulle
utöka inspektionen, så att försöksverksamheten
verkligen kunde granskas effektivt,
och för det andra att man skulle
söka skaffa lärare med lämplig utbildning.
Den första uppgiften — en utökning
av inspektionen — är klar, och
lärarfrågan är så hyggligt löst som över
huvud taget är möjligt med den lärarbrist
vi har i vårt land.

Statens motprestation i detta fall skulle
självfallet vara att ge Stockholm möjlighet
att — utöver de vanliga klassrummen
— bygga framför allt de speciallokaler
för biologi, fysik, kemi etc.
som var nödvändiga för att försöksverksamheten
skulle kunna fortgå på
ett effektivt sätt, men här har — självfallet,
höll jag på att säga — icke tillfredsställande
resultat uppnåtts. Staten
har icke kunnat göra motprestationen.
Specialinstitutionerna lyser i stor utsträckning
med sin frånvaro inom detta

Vid remiss av propositionen nr 205

försöksdistrikt, och man frågar sig hur
det skall vara möjligt att då göra riktiga
jämförelser mellan den försöksverksamhet
som där äger rum och realskoleutbildningen
i Stockholm och på
andra orter. Förutsättningarna är ju
inte likvärdiga.

Tyvärr måste man säga att för närvarande
ser det ut som om detta experiment
inte på något sätt skulle få den
betydelse som man hoppats. Den frågan
kan dock ställas, och den kanske är
litet pinsam: Visste den ansvarige departementschefen,
ecklesiastikministern,
när han föreslog att detta experiment
skulle göras, att det inte skulle bli möjligt
för Stockholm att få lokaler, så att
försöksverksamheten skulle kunna bedrivas
på rätt sätt? Visste han att så
skulle bli fallet, eller visste han det
inte? Visste han det inte, måste man väl
räkna med att han i varje fall för närvarande
har den uppfattningen, att utvecklingen
blivit mycket sämre än vad
han själv trott. Vilken hans egen föreställning
var vet jag inte, men jag har
en känsla av att det inte går att undvika
båda frågeställningarna. Antingen
räknade han kallt med att det inte gick
att ge Stockholm de behövliga resurserna,
eller också har utvecklingen blivit
sämre än han trodde. Summan av
det hela är att Stockholm har blivit
lurat. Resultatet av experimentet kan,
som jag nämnde, troligen inte bli vad
man hade hoppats. Som Svenska Dagbladet
mycket riktigt framhållit kan
resultatet bli, att man kanske i Stockholm
får införa skolskjutsar för att lösa
dessa frågor. Det skulle onekligen vara
en pikant lösning: skolskjutsar som

skall användas i glesbebyggda områden!

Det finns en annan sida av problemet,
som jag tycker är ganska besvärande.
Enhetsskolans belackare — det
finns ganska många sådana — kommer
givetvis att för det första peka på att
man icke här har varit villig att ge
enhetsskolan de behövliga resurserna,
och för det andra kommer eu del att

104

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

försöka göra gällande, att förutsättningarna
trots allt varit relativt riktiga, och
om resultatet av försöksverksamheten
inte blir tillfredsställande, kommer man
att använda detta som ett indicium på
att enhetsskolan inte blivit vad man
hade hoppats.

Självfallet är detta inte enbart ett
stockholmsproblem. Det vore föga realistiskt
att göra gällande något annat.
Problemet finns i större eller mindre
skala på många andra håll. Jag fick i
går uppgifter från Göteborg om hur det
ligger till där. I höst har 454 klassavdelningar
där icke egen skollokal. Den
aktuella bristen är 275 klassrum. Trots
att man bygger en del kommer bristen
nästa år att vara 300 klassrum. Det finns
ett helt överlärardistrikt med 1 600 barn
med 50 klassavdelningar, som inte har
någon egen skola. De är utplacerade i
bostadsfastigheter m. m. och en del
andra skolor ute i staden. Beträffande
situationen i Malmö meddelade inspektören
i en facktidskrift för några veckor
sedan, att 46 procent, alltså nära hälften
av alla klassavdelningar i Malmö,
saknar egna klassrum.

Den fråga man ställer sig i sammanhanget
är om ecklesiastikdepartementet
verkligen har fattat innebörden av de
stora omflyttningar som äger rum i de
stora städerna. Nya städer på 10 000—
15 000 invånare växer upp som svampar
ur jorden. Det låter inte så märkvärdigt,
om man säger, att Hässelby
strand inte har någon skola, när området
blir färdigbyggt. Det säger kanske
inte så mycket ens för en stockholmare,
men om man säger, att Falun eller
Härnösand skulle vara utan skola, så
säger det mer. Förhållandet är ju detta,
att bara en »liten» förort till Stockholm
eller någon av de andra storstäderna
har samma invånarantal som de medelstora
svenska städerna. Det är knappast
värdigt ett kultursamhälle att t. ex. städer
av den storleksordningen kan växa
upp utan att ha en egen skola. Om detta
är vi givetvis i rätt stor utsträckning

överens, men frågan är: Har en riktig
avvägning av byggnadskvoten ägt rum?

Denna fråga kan exemplifieras med
en annan sak, nämligen sjukvården. För
Stockholms del har möjligheten att få
bygga sjukhus uppenbarligen varit mycket
sämre än när det gällt att få bygga
skolor. Stockholms stad har ökat sin
befolkning på åtta år med 74 000 personer.
ökningen ser ut att bli 8 000—
10 000 per år. Allt i sjukliusväg i Stockholm
är gammalt utom Södersjukhuset.
Två sjukhus kommer att försvinna, Eira
och Serafimerlasarettet. När man ser
på de siffror som anger vad Stockholm
fått i sjukhusbyggnadskvot under åren
1948—1955, finner man, att siffrorna
varit mycket obetydliga. Om jag nämner
hur stor del av rikets befolkning
som Stockholm utgör eller 11 procent,
så är det bara att ange en av de mätare
man måste ha när det gäller att bedöma
de kvoter som skall tilldelas. Stockholm
fick 1948 9,1 procent av byggnadskvoten,
1949 var man nere i 0,6 procent,
1950 var det 6,0 procent, 1951 5,1 procent,
1952 2,7 procent — för det året
kan man lägga till en sinnesslöanstalt,
och då blir siffran något högre. Sedan
var det åren 1953—1955 respektive 6,4,
6,6 och 4,7 procent. Jag är fullt medveten
om att det inte går att använda
siffrorna på folkmängden som enda
värderingsgrund, men att det är en av
värderingsgrunderna är uppenbart. På
dessa år har Stockholm fått bygga för
tre miljoner kronor per år. Det minimiprogram
som är framlagt för niista tioårsperiod
innebär för Stockholms del
en byggnation av 30 miljoner kronor
per år. Mot bakgrunden av dessa siffror
kommer man inte ifrån den frågan:
Har en rimlig och rättvis avvägning
mellan olika kommuners investeringsbehov
skett? Jag kan inte komma ifrån
att när man ser på de två exempel jag
här dragit fram förefaller det mig som
om svaret skulle bli ett nej.

En fullt rättvis och av alla godkänd
avvägning kan aldrig uppnås, men det

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

105

förefaller som om en rimligare lösning
skulle kunna åstadkommas. Jag skall
vara nog ohövisk att säga, att jag tycker
att i varje fall stockholmarna skulle ha
ett litet krav på att de statsråd, som
råkar sitta på stockholmsbänken, skulle
försöka att beakta dessa frågor. Skall
stockholmarna bara ha förmånen att
välja in dessa herrar? Kan man inte
också ha kravet att de bör försöka åstadkomma,
inte att ge Stockholm några
fördelar men att avvägningen inte skall
bli så uppenbart orimlig som den nu
föreliggande?

Jag skall återgå till frågan om skolorna
och undervisningsväsendet och
sluta med att ta upp en annan tråd.

Det har från en del håll gjorts gällande,
att vi inte skall bygga så mycket
skolor. Det är en puckel i ålderspyramiden
som gör, att de åldersgrupper
som nu kommer in i skolorna är särskilt
stora. De som kommer in under
de närmaste åren är också stora, men
sedan minskar de. Därför bör man
vara försiktig, menar man.

Jag tror att riskerna för att kommunerna
skall förbygga sig på denna
punkt är mycket små. Jag tror det av
tre skäl. För det första har vi en rad
gamla skolor, som måste rivas eller
saneras från grunden och göras rymligare.
För det andra har det glädjande
nog uppstått större krav på längre
utbildning för alltflera barn. Föräldrarna
har blivit mycket mer intresserade
av att ge sina barn grundligare
skolutbildning. Detta kräver undan för
undan ökade skollokaler. För det tredje
är barnantalet i klassavdelningarna nu
orimligt stort. Någon gång måste vi
väl kunna börja minska på detta. Det
är ett ganska rimligt krav att standardstegringen
även skall få slå igenom på
denna punkt inom undervisningsväsendet.

I arbetskraftsutrcdningens betänkande
redovisas, hur medelantalet lärjungar
per klassavdelning har stigit. I folkskolan
har man nu nått upp till sam -

Vid remiss av propositionen nr 205

ma höga medeltal som i slutet av 1920-talet. För läroverken är stegringen i
jämförelse med 1920-talet kolossal. Läsåret
1929/30 hade man 21,2 lärjungar i
medeltal. Nu är man uppe i 28,5.

Lärarantalet har icke på något sätt
stegrats i samma grad som lärjungeantalet.
Medan lärjungeantalet ökat under
det sista årtiondet med 55 procent
har lärarantalet endast ökat med mellan
35 och 40 procent. Vid bedömning av
det framtida behovet av skollokaler
måste självfallet denna punkt om minskning
av lärjungeantalet i våra skolor
också tas i beaktande. Jag hoppas att
den skrivelse som riksdagen avlät i
fjol i denna sak blir beaktad.

Realskoleutredningen lär snart komma
med sitt första betänkande, och jag
hoppas att man där tar hänsyn till
denna fråga. Om man ser på direktiven
för realskoleutredningen är ju dessa på
den punkten ganska svävande.

Men kan man få tillräckligt antal lärare,
om utvecklingen skulle fortgå på
det sätt som jag här skisserat?

Beträffande småskollärare och folkskollärare
förefaller det, som om tillgången
skulle kunna bli något så när
tillfredsställande. Svårare är det, som
vi alla vet, med de akademiskt utbildade
lärarna. Där är det också, som vi
alla i denna kammare mycket väl känner
till, en stor skillnad på tillgången
på humanistiskt och naturvetenskapligt
utbildade lärare. Om ett antal år förefaller
det, ifall inte någon förändring
av antalet lärjungar per klassavdelning
blir genomförd, som om antalet humanistiskt
utbildade lärare skulle vara relativt
hygglig, medan det tydligen blir
ändå mera otillräckligt än tidigare, när
det gäller naturvetarna. De blir den
trånga flaskhalsen. Speciella insatser
för att göra det möjligt att expandera
på skolans område är därför uppenbart
nödvändiga.

Den kommitté som har hand om den
högre undervisningen har kommit med
förslag, som jag tycker att döma av

106 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

tidningsreferaten är mycket glädjande.
Jag frågar mig dock, om dessa förslag
verkligen kan åstadkomma att studenterna
i högre grad intresserar sig för
att utbilda sig till lärare i matematik,
fysik, kemi och biologi. På den punkten
är jag ganska tveksam. Stipendier
måste säkerligen tillkomma.

Inte mindre än fyra olika utredningar
har arbetat och håller på att arbeta
på olika områden av undervisningsväsendet.
Arbetskraftsutredningen är redan
klar. Realskoleutredningen lär
snart komma med ett första betänkande.
Seminarieutredningen kan väl inte låta
vänta på sig så länge, och den kommitté
som sysslar med universitet och högskolor
är också i arbete. Det förefaller
därför som om det vore absolut nödvändigt
med en verklig samordning
mellan dessa olika utredningsförslag.

Herr Ohlin talade på förmiddagen om
att en turordning bör göras upp, så att
man på något sätt får ett grepp om
var och hur vi bör söka expandera. Annars
kan man riskera att ett eller annat
område blir bortglömt. Det kan inträffa
den situationen, att en finansminister
kommer i knipa och säger: Nu
skall det här föras åt sidan. Personligen
skulle jag mycket beklaga om detta
skulle hända beträffande undervisningsväsendet.
Jag föreställer mig att
det skulle vara mycket önskvärt att
riksdagen redan nästa år kan få så
mycket av preciserade planer, att man
här kan bestämma sig för vilken utvecklingsriktning
man skall ha i framtiden.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Dahlén riktade en
direkt fråga till mig i början av sitt anförande.
Han frågade mig, om det inte
fanns ett intresse från regeringens sida
att försöka åstadkomma en överenskom -

melse mellan de olika partierna om det
valsystem som skall tillämpas under
1956 års val. Han sade, att det måste
vara ur allmänna demokratiska synpunkter
önskvärt att de demokratiska
partierna är överens på denna punkt.
Jag delar helt herr Dahléns mening om
önskvärdheten av att nå fram till en
sådan överensstämmande syn på dessa
ting. De erfarenheter, som är goda av
det system som tillämpades vid riksdagsvalet
1952 och vid landstingsvalet
1954, visar enligt min mening att farhågorna
både från oppositionens och
från vissa ledamöters i det socialdemokratiska
partiet sida var högst överdrivna.
Såvitt man nu kan döma av erfarenheterna
från två valtillfällen kan
man använda sig av detta system. Jag
skall gärna ta upp saken till resonemang
med partiledarna, men, herr Dahlén, då
får ju dessa diskussioner föras i en
något mindre upphetsad atmosfär än de
fördes under 1952, då socialdemokratien
och bondeförbundet beskylldes både
internt och inför den offentliga opinionen
för försök att genom fiffel och
fuffel hålla kvar sin maktställning. Om
herr Dahlén kan lova att de förhandlingar
vi går till då kommer att föras i
en lugn och saklig atmosfär skall det
inte bli några svårigheter att få resonera
om de erfarenheter, som de två valen
givit oss.

Medan jag ändå, herr talman, har ordet
vill jag utan att ge mig in på alltför
mycket av den kritik som herr Dahlén
berörde bara uttrycka min glädje
över att herr Dahlén för fram de allmänna
investeringarna i blickfältet på
det sätt som han gjorde. I den debatt
som fördes i första kammaren fick jag
nog det intrycket, att oppositionen varit
mycket ivrig att förorda en relativt
kraftig ökning av de privata investeringarna.
Det har ofta i exempelvis en
av folkpartiets stora tidningar framförts
påståenden att det skulle gå att skapa
ett utrymme för de privata viktiga —
även av mig betraktade som viktiga —

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25 107

investeringarna genom minskning av de
allmänna investeringarna. Herr Dahléns
exemplifiering var egentligen en utomordentlig
komplettering till mitt anförande
i första kammaren.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens för svaret, vari han säger
att han skulle vilja ta upp en diskussion
om valsystemet för nästa år.
Men jag kan verkligen inte säga i vilken
ton denna diskussion då kommer
att hållas, men kanske kan herr Erlander
förstå om diskussionen 1952 blev
något irriterad. Som jag erinrade i mitt
första inlägg var ju läget sådant, att
man hade gjort en kompromiss mellan
alla demokratiska partier i valkommittén,
och denna kompromiss övergavs
sedan av regeringen. Att tonen då blev
irriterad tycker i varje fall jag inte är
så utomordentligt förvånansvärt. Jag
vet att man i vissa sammanhang inte
har velat erkänna att det var fråga om
en kompromiss — jag var inte medlem
av denna kommitté — men det var
ganska representativa företrädare för
de olika partierna som där kom överens.
Jag tycker då att någon större hänsyn
hade kunnat tagas till deras mening.
Hade man gjort det, så hade vi
inte haft denna onödiga strid.

Vad som diskuterats om investeringar
i första kammaren kan jag inte yttra
mig om, men jag hoppas att statsministern,
när han tar del av debattprotokollen
som finnes från andra kammarens
förmiddagsdebatt, skall observera vad
som från folkpartiets sida sagts. Det
är inte endast en fråga om — vilket jag
framhöll i början av mitt anförande —•
på vilket område man skall lägga investeringarna.
Det väsentliga är ju om
regeringen drivit en sådan politik att
sparandet stimulerats på alla de vägar
som kan vara förenliga med en sund
hushållning i detta land. Och på den
punkten hade ju finansministern i för -

Vid remiss av propositionen nr 205

middagens debatt inte så stora bidrag
att komma med.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Jag skall inte av herr Dahlén lockas
in på någon ekonomisk debatt vid denna
tidpunkt utan bara ytterligare förtydliga
att vad han anfört i sitt första
anförande och som jag betraktar som
ett stöd för mina egna synpunkter var,
att de allmänna investeringarna representerar
utomordentligt betydelsefulla
och angelägna ting. Man får inte lättsinnigt
tala om att man lätt kan minska
de allmänna investeringarna för att
bereda plats för viktiga industriinvesteringar.
Då för man ett tal som antingen
är beroende på okunnighet eller också
på att man inte bryr sig om att tänka
igenom vad man talar om. Herr Dahlén
gav exempel från skolans och sjukvårdens
område på vad det är som är
allmänna investeringar. Om vi finge litet
mer av denna upplysningsverksamhet
även utåt, skulle det säkerligen bidraga
till förståelse för de ekonomiska
problem, som vi alla har att brottas
med. Jag har den allra största respekt
för sakkunskapen, men att en regering
skulle vara absolut bunden att acceptera
varje förslag, som kommer från
en kommitté, vill jag bestrida. Det
var ingen kompromiss som gjordes
beträffande valmetoden 1951, det var
ett förslag från en kommitté, vars ledamöter
hade yttrat sig och ingenting
annat. Jag föreställer mig att en regering
måste ha rörelsefrihet att pröva de
förslag som framlägges. Skulle herr
Dahlén vilja ha ett annat regeringssystem,
står det honom obetaget att arbeta
för detta. Det är inte vårt.

Herr BRACONIEIt (h):

Herr talman! .lag kan instämma i vad
herr Dahlén sade om det betydelsefulla
i att vi får en rättvis valmetod. Det är

108 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

möjligt att diskussionen där understundom
har förts i en irriterad stämning.
I så fall kan väl detta ha berott på att
valmetoden enligt gjorda beräkningar
— jag skulle tro att det finns någon statistikprofessor
här i landet, som ingående
kan påvisa det — under vissa förutsättningar
kan bli ytterst orättvis —
även för bondeförbundet. Självfallet är
en rättvis valmetod en ytterst central
fråga.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att framhålla det orimliga och
orättvisa i en sådan underrepresentation,
som har drabbat högerpartiet i
första kammaren. Åtminstone en socialdemokratisk
tidning och två folkpartistiska
tidningar har därvidlag klart sagt
ifrån, att metoden är orättvis. Hur man
än bedömer olika partiers handlande i
det förgångna, måste det för svenska
folket framstå som en uppenbar orättvisa
att ett parti på det sättet blir i
högsta grad underrepresenterat.

Då den tidigare debatten i stor utsträckning
har kretsat omkring de utrikespolitiska
problemen tillåter jag
mig här knyta an några synpunkter på
dem. Jag kan därvid i väsentliga stycken
ansluta mig till vad som säges i en
artikel i tidskriften Tidens 8:e nummer
för året. Artikeln är inte signerad, men
av skrivsättet tycker jag mig förstå att
den är författad av tidningens chefredaktör.

Här har talats mycket om Genéveanda,
och man har diskuterat de olika
uttalanden, som från svensk sida har
gjorts i Geneve. Och visst kan man säga
att det finns en Genéve-anda, men utrikesminister
Undén framhöll själv i ett
tal den 14 augusti i år vilka stora faror
för Europas trygghet som uppstår om
man inte löser det tyska problemet.
Englands premiärminister Eden förklarade
tretton dagar senare i ett mycket
uppmärksammat tal, att det var en illusion
att tro, att vi på något sätt hade
kommit freden närmare efter konferensen
i Geneve. Jag vill här citera den

utrikespolitiska experten Kennan, som
hans excellens utrikesministern nämnde
om i sin replik till Jarl Hjalmarson.
Kennan skulle ha sagt att han icke
fruktade ett angrepp av Sovjetunionen.
Men Kennan har framhållit, bland annat
i en uppmärksammad osignerad
artikel i Foreign Affairs, att om inte
demokratierna stått rustade och står
rustade så hade det i Europa inte längre
funnits några fria demokratiska stater.

Det är ur försvarets synpunkt som
jag här uppehåller mig vid artikeln i
Tidens 8:e nummer. Jag tycker det är
utomordentligt betydelsefullt att dylika
synpunkter förs fram för den försvarspolitiska
diskussion, som kommer att
föras här, och då det inte alltid blir så
lätt för försvarsministern att i ansträngda
budgetlägen hävda, att vi måste ha
ett kraftigt försvar.

Jag vill här i sammanhanget erinra om
de uppmärksammade memoarer, som
kommit ut i höst och i vilka författarna
laborerar med olika teser om vilka
regeringsmedlemmar i samlingsministären
som varit mest »ståndaktiga». Jag
skulle därvid kunna ta upp det underliga
försvar för avrustning, som före
detta folkpartiledaren herr Andersson
i Rasjön hade för att motivera 1920- och
1930-talets försvarspolitik sedd mot bakgrunden
av att han erkänner, att vi i
själva verket inte var tillräckligt rustade
under andra världskriget. Man får
icke glömma att de eftergifter, som
den svenska regeringen fick göra för
Tyskland, hur man än bedömer de olika
partiernas ställningstagande, ju bottnade
i det faktum att vårt militära
försvar ingalunda var tillräckligt starkt.

Det är värdefullt att det i ett regeringsorgan
som Tiden så klart säges
ifrån, att vi icke av någon allmän
Genéve-anda skall förledas att tro att
det finns någon verklig internationell
avspänning. Tidskriften skriver bl. a.:

»Trots att det svenska kommunistpartiet
inte hittills lyckats utnyttja de
nya ryska signalerna för sina inrikes -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25 109

politiska syften, är vaksamhet mot kommunistisk
infiltration på olika områden
både angelägnare och besvärligare än
tidigare, eftersom den kommunistiska
propagandan kan framstå som mer resonlig.
Allvarligare är emellertid att
tendenserna till internationell avspänning
snabbt kan väcka till liv illusioner
hos människor, som inte kan misstänkas
för kommunistiska sympatier.»

Sedan fortsätter tidskriften:

»Om världens ledande statsmän håller
tillräckligt många försonliga tal,
drar sådana människor snabbt slutsatsen,
att det inte är någon mening med
att betala dryga försvarskostnader, eftersom
det inte längre finns några
faror.»

Detta är inte någon hetspropaganda
på något sätt, i syfte att förstora motsättningarna
i världen. Det är ett uttryck
för den åsikten, att vi kanske
aldrig hade fått något världskrig — i
varje fall inte det andra världskriget —
om de demokratiska staterna i tid hade
varit rustade.

I ett läge där skattetrycket känns
tungt kommer många att resonera som
så, att de internationella förhållandena
har förbättrats och att vi därför kan
skära ned försvarskostnaderna. Tidskriften
Tiden kommer in på frågan
om utrikespolitisk upplysning i detta
land och förklarar, att det är dåligt
beställt med den upplysningen. Det är
också en vecka sedan bondeförbundets
huvudorgan anförde den uppfattningen,
att om man skall få reda på utrikespolitiska
fakta i vårt land, så skall man
gå till utländska källor. Man kan också
gå till en del memoarer, i vilka författarna
påstår att det i vårt utrikesdepartement
finns för allmänheten okända
dokument om både den svenska regeringens
hållning under kriget och om
de tyska kraven på den svenska regeringen
under andra världskriget. Om
man — i 1 i k het med Tiden — konstaterar
att den första förutsättningen för
att kunna föra en verklig försvarspoli -

Vid remiss av propositionen nr 205

tisk debatt i vårt land är, att man har
utrikespolitiska informationer, så kan
man verkligen kräva kontinuerliga sådana
uppgifter. Jag kan påpeka för
hans excellens utrikesministern, att det
icke gick att i går i riksdagsbiblioteket
få reda på statsrådet Ulla Lindströms
tal i Geneve och det tal som utrikesminister
Undén höll där den 3 oktober.
Jag tycker att när förhållandena här
hemma är så beroende av vad som sker
utanför våra egna landamären, så är
det ganska egendomligt att det brister
i informationerna så att man även i regeringspressen
måste erkänna att allmänheten
blir desorienterad. Jag vill
inte påstå att det främst är utrikesministerns
fel. Kanske beror det inte så
litet på att den svenska riksdagen i hög
grad anser att utrikespolitiken inte angår
den. Någon avrustning sker det icke
i världen. Såsom en av de främsta politiska
bedömarna ingående analyserade
i New York Herald Tribune den 22 september
så förekommer det en kapprustning
mellan de två största makterna,
mellan Amerikas förenta stater och
Sovjetunionen.

Jag vill till hans excellens utrikesministern
framföra den allvarliga maningen
att i möjligaste mån ge det svenska
folket informationer om hur man bedömer
de politiska kraftfälten. Vi kan
alla missta oss; det är mänskligt. Man
har kallat 1920-talet för illusionernas
årtionde och i viss mån även 1930-talet.
— Vi får akta oss så att man inte
kommer att säga detsamma om 1950-talet.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att rikta en vädjan till
utrikesminister Undén. Det lever i Europa
fortfarande, om jag inte är fel underrättad,
300 000 statslösa människor,
människor som inte har någon medborgarrätt,
som inte bär något fosterland.
Omkring 100 000 av dessa människor
lever i baracker, som uppfördes för tio
år sedan. En del av dem har försökt
återvända till länderna bakom järnri -

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

dån men har kommit tillbaka igen. De
lever under förhållanden som är upprörande.
Jag vill vädja till Sveriges
utrikesminister att göra vad på honom
ankommer för att försöka få till stånd
åtgärder för en verkligt humanitär flyktingpolitik.
Jag har den bestämda
uppfattningen att detta ändå är ett område,
där Förenta Nationerna trots alla
åtgärder inte gjort vad som skulle ha
kunnat göras.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anledning av herr
Braconiers vädjan vill jag påpeka, att
detta flyktingproblem sedan åtskilliga
år har behandlats av Förenta Nationerna,
och det finns en särskild flyktingkommissarie
som är utsedd att leda
ansträngningarna för att åstadkomma
en lösning av frågan. Förra året lade
denne kommissarie fram en plan, en
femårsplan skulle man kunna kalla det,
i avsikt att få bidrag från de olika staterna
till ordnande av permanent bosättning
åt det stora flertalet av flyktingar
under en tidrymd av fyra å
fem år.

Från svensk sida har vi livligt tillstyrkt
alla dessa åtgärder och i hög
grad intresserat oss för en lösning av
flyktingfrågan. Jag kan i sammanhanget
påpeka, att vi höjde vårt årsbidrag
förra året så att vi nu ger 600 000 kronor.
Det är visserligen inte någon stor
summa men efter våra förhållanden i
alla fall ett inte så ringa belopp. Vid
sidan därav har vi i år tagit in och
håller på att ta in ett antal flyktingar
från Österrike, däribland sjuka av den
kategori, som är svårast att placera på
annat håll. Vi har nu i höst tagit emot
flyktingar från Österrike jämte deras
familjer till ett sammanlagt antal av
650.

Sverige blev för övrigt föremål för
en särskild eloge av flyktingkommissarien
för det utomordentligt effektiva

och praktiska sätt, varpå vi gripit oss
an med att ordna bosättning och vid
behov sjukhusvård i Sverige åt denna
grupp av flyktingar. Han framhöll Sveriges
aktion i denna fråga som ett föredöme
för andra länder och gav alltså
det erkännande, som herr Braconier ansåg
att vi borde eftersträva att få.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Herr Skoglund i Umeå
sade på förmiddagen beträffande den
allmänna pensionsförsäkringen, att frågan
är inte om utan hur den skall genomföras.
Vore det inte riktigare att
säga att det gäller för oss att få fram
ett förslag som är sådant, att det tryggar
ålderdomsförsörjningen utan att
det försämrar villkoren för sådana
grupper, som redan har sin pensionsfråga
ordnad? Det är möjligt att den
definitionen också skulle kunna tillfredsställa
herr Skoglund; det förefaller
i varje fall mig vara en riktigare
målsättning.

Om en pojke i en enhetsskola funderar
på att bli möbelsnickare kan han
enligt de nuvarande reglerna gå över
från åttonde klassen till en fyraårig
verkstadsskola. Han får alltså tolv års
utbildning. Har han börjat skolan vid
sju års ålder är han 19 år då han går ut.
Det finns arbetsgivare som påstår, att
ungdomar i våra dagar när de söker
en plats nästan genast frågar: Hur stor
pension får jag? Och detta nästan innan
de tagit reda på om arbetsuppgifterna
är sådana att de kan klara dem.
Det är bra om ungdomen tänker på
framtiden, och man vill önska att de
skall göra det i flera avseenden. Jag är
fullt förstående för att folk vill sörja
för sin ålderdom. Men om nu denne
pojke tänker alltför mycket på pensionsfrågan,
är det risk för att han
också säger: Men då börjar jag inte
betala pensionsavgift i tid. Jag hinner
ju bli 19 år innan jag får inkomst, och
pensionen skall man börja betala vid 17.

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

111

Detta exempel är kanske inte så lyckat.
Alla som är intresserade av att ungdomarna
skaffar sig ordentlig utbildning
kommer att säga till honom, att
om han går igenom denna skola får han
ju bättre lön och därigenom bättre pension.
Ja, det gäller för detta fall, där tiden
är två år. Men hur blir det, om det
gäller fem eller tio år?

Det är risk för en minskad tillströmning
till de långa utbildningsvägarna,
det är risk för minskad tillströmning
till högre akademiska studier och risk
för att de studerande inte vill ta illa
avlönade amanuensjobb vid en institution,
göra studieresor eller arbeta som
forskningsassistenter, om de inte bara
får ingen eller lägre lön i ungdomen
utan också lägre pension på ålderdomen
genom att de får ett mindre antal
pensionsgrundande år. Problemet för
dessa kategorier är, att de har en brant
stigande lönekurva -— det har de båda
pensionsutredningarna framhållit —
och detta gör, att skillnaden mellan
lönen och pensionen blir så stor. Den
blir avsevärt mycket större, därför att
slutlönen ligger över medellivslönen.
Jag kan inte stå för uträkningen, men
det sägs i en reservation i betänkandet,
att 36 procent av medellivslönen för
vissa av dessa kategorier motsvarar
ungefär 20 procent av slutlönen. I varje
fall motsvarar det en lägre pension än
36 procent, och då får man komma
ihåg, att här gäller det kategorier, som
i regel räknat med att ha ungefär 60
procent av slutlönen i pension.

Det är sådant som gör att jag menar,
att man måste försöka undantaga
vissa kategorier från denna allmänna
pensionsförsäkring. Jag siktar då inte
på alla som redan har en pensionsförsäkring,
ty en av de stora förtjänsterna
med pensionsutredningens förslag är
att pensionen är värdebeständig, men
man bör i varje fall undantaga personer,
som har indexreglerad pension,
framför allt stats- och kommunaltjänstemän
och eventuellt även vissa andra

Vid remiss av propositionen nr 205

kategorier. Därigenom slipper man en
hel del svåra anpassningsproblem, och
man vinner också att försäkringen får
en mindre omfattning — den blir inte
fullt så omständlig att administrera.
Jag undrar om man tänkt på att detta
väldiga centralregister, där uppgifter
skall samlas om varje individs inkomster
eller pensionspoäng under 48
års tid, skulle vara omöjligt att ersätta,
om det inträffade en katastrof — vi
behöver inte tänka på atombomber,
utan det räcker med t. ex. en eldsvåda.
Situationen är en annan än när det
gäller de vanliga folkpensionerna. I
och för sig skulle ju registret för folkpensionerna
vara oerhört kostnadskrävande
att ersätta, om det bleve nödvändigt,
men det är dock teoretiskt möjligt,
därför att det registret i motsats
mot det nu föreslagna grundar sig på
aktuella förhållanden.

Betänkandet om en allmän familjepension
diskuteras mycket livligt i olika
kretsar, och jag vill gärna instämma
med dem som hoppas, att det skall diskuteras
i en positiv anda, så att vi
på grundval av detta förslag och de
synpunkter, som kan komma fram i diskussionen,
skall få ett system för ålderdomspensionering,
som verkligen
kan accepteras.

En annan debatt, som pågår livligt
nu, är debatten om familjepolitiken. Det
är bara tråkigt, att denna debatt gärna
blossar upp, när man tror sig spåra risk
för befolkningsminskning men att det
i tider av stigande födelsetal verkar som
om allmänheten och politikerna inte
anser, att man skall ta hänsyn till dylika
frågor. Det bör inte vara tolkningen
av befolkningsstatistikens resultat
som avgör vad vi bör göra för barnfamiljerna.
Deras levnadsstandard är
inte högre när befolkningskurvan pekar
uppåt. Befolkningspolitikens målsättning
bör vara densamma som tidigare
och gå ut på att försöka minska
skillnaden i levnadsstandard mellan
barnrika och barnfattiga eller barn -

112

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

lösa. Den familjeutredning, som nu lagts
fram, är en nyttig läsning för den som
tror, att ett barnbidrag på 290 kronor
per år täcker barnkostnaderna. Jag
vet, att många är kritiska mot de beräkningar
av barnkostnaderna, som
gjorts i betänkandet. Även om siffrorna
kan kritiseras, säger de i alla fall
något om den stora skillnaden mellan
barnkostnaderna och värdet av de olika
förmåner, som samhället ger barnfamiljerna.

Denna utredning motsvarar i själva
verket i ganska hög grad den utredning,
som jag efterlyste i en motion här i
riksdagen för några år sedan men som
tyvärr inte vann riksdagens bifall. När
jag säger detta innebär det inte, att jag
accepterar allt som står i betänkandet.
Det finns mycket att säga om det, och
jag hoppas att det blir tillfälle därtill
under de månader, då betänkandets innehåll
kommer att diskuteras. Betänkandet
är i alla fall ett underlag för
bedömningen, även på det politiska planet,
om det skall gå att genomföra olika
reformer på familjepolitikens fält. För
min del avvaktar jag remissyttrandena.
Jag hoppas det visar sig, att majoriteten
av vårt folk vill föra vad vi brukar
kalla en familjevänlig politik. Det skall
bli mycket intressant att se, vilka åtgärder
som svenska folket föredrar — om
det är en höjning av barnbidragen, eller
om det är något annat, om det är
någon av de åtgärder, som utredningskommittén
föreslår, eller om det är åtgärder,
som inte nämns i förslaget. Det
kan hända att folk säger att de vill
lägga våra resurser på bättre skolor,
bättre bostäder eller något liknande.
Betänkandet är alltså en diskussionsgrundval,
men ur diskussionerna hoppas
jag att det skall utkristalliseras positiva
förslag, som vi får ta ställning
till när vi vet, vad folk vill ha samt
vad de olika förslagen kostar och får
göra en bedömning med hänsyn till
våra samlade resurser.

Utredningen har enligt sina direktiv

inte förordat den ena eller andra åtgärden.
Man tycker sig emellertid på
något vis läsa mellan raderna och man
ser i en del artiklar som har skrivits av
representanter för utredningen, att de
är särskilt intresserade av en fråga. Det
är frågan om att återinföra barnavdrag
i beskattningen. Jag hör till dem som
tyckte det var mycket beklagligt att
man den gången barnbidragen infördes
tog bort barnavdragen. Det var en del
familjer som förlorade på den saken,
och det var ju inte meningen. Tanken
bakom familjepolitiken är ju att man
skall göra en utjämning inom varje särskilt
inkomstskikt mellan barnrika och
barnfattiga familjer.

Nu måste jag säga att i detta betänkande,
som innehåller så mycket sakliga
upplysningar, är det en brist att
man får veta för litet om hurudana
verkningarna skulle vara av ett återinförande
av barnavdragen vid beskattningen.
Vi kan inte gå tillbaka till
förhållandena som rådde då de togs
bort. Skattesystemet är nu ett annat och
inkomstförhållandena är mycket förändrade
sedan den tiden.

Vi har här tydligen både ett ekonomiskt
och ett tekniskt problem. Man
skulle vilja ha besked om kostnaderna
för samhället vid några olika alternativ
om man genomför sådana barnavdrag
i skatten — givetvis utan att höja
andra skatter — som ett led i en allmän
skattesänkning. Jag hör till dem
som hoppas på en allmän skattesänkning
på låt oss säga 10 procent. En sådan
kommer alla, och givetvis också
barnfamiljerna, till godo men kommer
inte dem till godo i större utsträckning
än andra. Vidare hoppas jag på en
sänkning av skatten för de lägre inkomsttagarna,
vidare på dessa barnavdrag
i beskattningen och på förvärvsavdraget
för gift kvinna. Rent teoretiskt
förefaller det som om dessa olika möjligheter
skulle kunna tillgodoses inom
ett och samma skattesystem, men huruvida
detta är möjligt vet man inte. Man

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

113

behöver en teknisk utredning, som då
givetvis samtidigt utreder kostnaderna
för olika alternativ.

Nu vet jag inte om man kan räkna
med att den sittande skattekommittén
lar upp sådana synpunkter som dessa.
Jag har nog en känsla av att man behöver
trycka på litet från familjevänligt
håll. Jag undrar därför om familjeministern
vill göra en påtryckning på
finansministern såvida finansministern
inte är intresserad av det själv, att göra
en utredning av kostnaderna och av
de tekniska möjligheterna att återinföra
barnavdrag i beskattningen. Jag
skall sluta med att framställa denna
fråga. Något ställningstagande till betänkandets
olika förslag väntar sig givetvis
ingen att en riksdagsman skall
göra i dag. Regeringen har ju inte tagit
ställning, och alla väntar på remissinstanserna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I anledning av vad fröken
Vinge sade här nyss i sitt anförande
om barnavdrag och barnbidrag skall jag
tillåta mig att säga några ord utöver
den deklaration i frågan jag gjorde senast
i går i denna kammare.

Fröken Vinge har efterlyst klarare besked
än vad familjeutredningen har
kunnat ge om verkningarna av barnavdragen,
om de hade funnits kvar i
dagens skattesystem. Jag tycker, att utredningen
ganska tydligt har visat, att
det inte är möjligt att bedöma huruvida
de gamla, nu avskaffade skatteavdragen
skulle i dagens läge ha gett barnfamiljerna
mindre, lika stor eller större behållning
än de barnbidrag vi har nu
och som kostar oss cirka 521 miljoner
kronor om året. Utredningen har förklarat
att möjligheterna att räkna ut hur
stor skatteminskningen genom barnavdragen
skulle bli i 1955 års inkomstläge
och med nuvarande barnantal i
landet är i det närmaste obefintliga.
Som fröken Vinge påpekat liar skatte8
— Andra kammarens protokoll 1055. Nr

Vid remiss av propositionen nr 205

systemet ändrats väsentligt sedan 1948,
alldeles frånsett att barnavdragen är
borta. Både ortsavdrag och skatteskalor
har ändrats avsevärt. Om barnavdragen
hade varit kvar, skulle även de med
stor sannolikhet ha ändrats. Alla antaganden
om hur de skulle ha verkat i dag
måste bli godtyckliga. Jag tror inte någon
särskild teknisk utredning skulle
kunna räkna fram detta.

Detta är den tekniska sidan av saken.
Familjeutredningen har för övrigt diskuterat
skatteavdrag för barn contra
barnbidrag. Den har resonerat i ämnet
men inte givit direkt förord för någondera
alternativet eller för en blandning
av alternativen skattelindring och kontantbidrag.
Utredningen har ju bara
haft att redovisa olika möjligheter, olika
alternativ, men inte att framlägga förslag.
Dess kartläggning av barnfamiljernas
läge har dock gett ganska överraskande
resultat. Att barnfamiljernas
standardhöjning har kommit att släpa
efter så pass mycket som faktiskt skett
sedan 1948 var inte väntat. Presskommentarerna
efter betänkandets publicering
visar att överraskningen var allmän.

När nu denna insikt håller på att
vinna insteg, är det i ett läge, då anspråken
på statskassan kivas med varandra
häftigare än på länge. Redan när
familjeutredningen tillsattes i fjol höstas
hade talesmännen för alla partier
hunnit förklara i valrörelsen, att de
ansåg en skattesänkning önskvärd eller
nödvändig eller rent av som den viktigaste
reformen framför oss. Skattesänkning
blev valrörelsens melodi, och
löften gavs och togs.

Under det år som gått sedan dess har
investeringsbehoven vuxit på alla fronter
— inte minst på bostadsområdet
som berör barnfamiljerna så nära, såsom
fröken Vinge också framhöll —
och finansministern liar som bekant
haft all möda att hålla vår konsumtion
i tyglarna, så att prisnivå och penningvärde
inte skulle komma i farozo25 -

114 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

nen. En ny påfrestning härvidlag är ju
torrsommarens felslagna skörd, och
därtill kommer ett par åtrådda reformer
— arbetarpensioneringen, som fröken
Vinge berörde, och arbetstidsförkortningen
—• som står och trampar
otåligt i vår förstuga. Allting kostar
pengar. Vi måste välja mellan olika
önskemål, ge prioritet åt somliga och
göra upp en önskelista efter angelägenhetsgrad.
Enligt min personliga åsikt
bör standardförbättringen för barnfamiljerna
stå nära toppen på denna lista.

Familjeutredningen har dokumenterat
varför så bör ske. Barn är dyrare än
vad vi föreställt oss. Det hör till den
konventionella synen på familjen att
lyckliga föräldrar inte räknar på sina
kostnader för barnen, men jag skulle
tro att de flesta familjer i verkligheten
räknar: de unga som gifter sig diskuterar
sinsemellan »har vi råd eller inte
med barn ännu?» Och de som redan har
barn tvekar inför de kostnader som en
ytterligare tillökning medför. Den
glädjekälla, som barnen är, vill man
inte grumla med för mycket materiella
bekymmer eller för stor nedprutning av
sin standard i jämförelse med den
standard som jämnåriga utan barn kan
unna sig.

Detta är realiteter. Om de har något
inflytande på de för närvarande ovanligt
låga siffrorna för den äktenskapliga
fruktsamheten kan jag inte bedöma,
men jag är ganska säker på att vi behöver
ta en hel del av våra värderingar
under omprövning. Finansministern har
här i dag nämnt, att det svenska folkhushållet
spenderar cirka 4 miljarder
kronor om året på motorismen. Antalet
bilar bara växer, trots den återhållande
bilaccis som somliga finner så överflödig.
Årskostnaden för att ha bil är genomsnittligt
ungefär densamma som
årskostnaden för ett barns vård och
underhåll. Naturligtvis är bil och barn
inte substitut för varandra, men de kan
bra exemplifiera två slags stora utgifter
som folkhushållet har: å ena sidan

utgifterna för den konsumtion som ligger
utanför och ovanpå nödvändighetskonsumtionen,
å andra sidan utgifterna
för människovärden — för vården av
barn, åldringar och sjuka, som inte
själva kan finansiera ens sin nödvändighetskonsumtion.
Om vi inte håller
en litet lugnare takt i utbyggnaden av
vår personliga standard och avstår från
att ta ut allt vi kan få av löner och köpkraft
i form av konsumtion, blir det
svårt att få pengarna att räcka till den
investering i själva produktionskällan,
som t. ex. ökat stöd åt barnfamiljerna
och bättre sjukvård utgör. Det är härvidlag
som vi enligt min mening behöver
göra vissa omvärderingar, som kan
ge oss resurser bland annat till en förbättrad
familjepolitik.

Herr DICKSON (h) :

Ilerr talman! Jag har under de senaste
årens remissdebatter i skydd av
herr talmannens oändliga tålamod brukat
presentera en lång provkarta med
olika önskemål och med iakttagelser,
som jag må ha gjort under den gångna
perioden. Förvisso har jag en sådan lista
tillreds även nu, men jag skall avvika
från den konservativa traditionen
och i stället hålla mig till ett enda ämne,
som jag anser vara utomordentligt
betydelsefullt.

Vi har här i dag talat ekonomi, och
det har varit en viss tvist om levnadsstandarden,
om hur många procent den
har stigit och sådant. Det är rätt naturligt
att debatten rört sig om dylika ting,
eftersom det för de flesta människor
har blivit så, att levnadsstandarden är
det centrala i livet, i anslutning till den
primitiva tesen »ju högre standard,
desto lyckligare människor». Om det
nu skulle vara så, att vi vore djur,
skulle kanske denna tes hålla streck.
Har man mat, har man någorlunda
värme omkring sig och har man lugn
och ro, så ligger man och sover för
resten och trivs; man grubblar inte så
särskilt mycket.

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

115

Men nu är vi ju för det mesta något
mer än djur, och därför stämmer inte
denna enkla kalkyl. Somliga påstår att
mänskligheten var lyckligare förr när
standarden var lägre. Detta är mycket
svårt att fastslå, men det är möjligt att
så förhåller sig. Finnarna, som i många
fall är kloka människor, har ett uttryck
som säger: »Det behövs stark rygg för
att bära goda tider.» Ryggen har inte
räckt till för vårt folk och inte för folken
i Västerlandet över huvud taget.
Moralen har inte stått sig, och det är
där vår tids problem ligger. Utan moraliska
normer är vår kultur dömd att gå
under.

Man har på många håll börjat få upp
ögonen för detta. Vår statsminister har
i en uppmärksammad intervju i en
dansk tidning, vill jag minnas, varit
inne därpå; och jag är övertygad om
att det för honom liksom för många
andra av oss, troligen för oss alla, är
en stor missräkning att den politik,
som har förts och som har siktat till
höjd standard och ökad bekvämlighet
för människorna, inte har medfört vad
man väntat sig av trivsel och harmoni
i samhället. Svenska landsbygdens
kvinnoförbund har också nyligen vid
en kongress uttalat oro för utvecklingen
på det moraliska området. Man ser
gång på gång insändare i tidningarna
i samma fråga. Man tycker att vi skulle
kunna vara jordens lyckligaste folk,
men i stället är vi troligen de suraste,
otacksammaste, mest avundsjuka och
missunnsamma människor på denna
jord — genomsnittligt sett alltså. Det
finns undantag, men de bekräftar bara
regeln. Förklaringen till detta är —
som jag uppfattar det — given i få
ord: Materialism, egoism och brist på
religion och moraliska normer samt
frånvaron av en hållbar ideologi. Vi
kanske inte märker det så tydligt, men
det bär utför med oss. ökad materialism
och njutningslystnad, ökad hänsynslöshet
mot omgivningen, ökad homosexualitet,
ökat jäkt, allt mer för -

Vid remiss av propositionen nr 205

sämrad andlig hälsa — detta är gamla
beprövade tecken på en kulturs degeneration.
Som biprodukt får vi familjelivets
förfall och bristande gemenskapskänsla
människor emellan.

Frågan är vad man skall göra åt
detta. Om det nu är så, att vi kommit
in på fel spår, duger det inte att vi
bara kör på i blindo utan plan och
utan mål.

Många system har försökts under
mänsklighetens historia, sinnrika system
uppfunna av olika politiska partier.
Men även det fullkomligaste system
måste slå slint, eftersom det är
människorna själva det är fel på. Hur
skulle det vara att försöka någonting
helt nytt? Hur vore det att försöka med
ett system, som går ut på att förändra
den mänskliga naturen till det bättre?
Det har man visserligen försökt i alla
tider. Även kyrkan och de kyrkliga
samfunden av olika slag har väl arbetat
länge med detta, men det förefaller
som om man inte gått riktigt till
roten med det hela.

Det finns emellertid ett enkelt sådant
system, prövat i årtionden och som visat
sig fungera, fungera i fråga om vilka
människor som helst. Det finns en gemensam
nämnare för människor av alla
raser och religioner. Vad detta system
är skulle jag kunna ha en gissningstävlan
om, men tidningarna har i dagarna
rapporterat ganska mycket om detta, så
jag förmodar att ganska många skulle
gissa rätt. Det är något som betecknas
med de tre bokstäverna MRA, den
engelska förkortningen för Moral Rearmament,
vilket på svenska kallas Moralisk
upprustning.

Jag skulle vilja erinra om en händelse,
som är unik i världshistorien
och som nyligen inträffat. Det gäller
omkring 200 människor från mellan 25
och 30 olika nationer som rest runt
hela östra och södra Asien och en del
av Afrika, inbjudna av respektive länders
regeringar för att till dess olika
folk bringa kännedom om de enkla

116 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

normer som MRA pläderar för. Jag skall
inte gå närmare in på hur denna resa,
som i och för sig är mycket intressant,
varit organiserad. Jag skall visa ett
papper som jag har här i min hand och
på vilket det står Congressional Record.
Det är den amerikanska kongressens officiella
protokoll, och där finns en minutiös
redogörelse för hela denna resa
med namn på deltagare och med beskrivning
på hur det gick till i de
olika länderna. Det är ganska märkligt
att en sådan sak tas in i den amerikanska
kongressens protokoll såsom varande
av så pass stor betydelse.

Det är ett egendomligt sammanträffande,
att just i dagarna 300 personer från
MRA varit på genomresa här. Det är en
fortsättning på denna världsresa. Man
har uppehållit sig här i Stockholm några
timmar på väg till Helsingfors, där man
skall vistas några dagar för att sedan
resa norrut, passera gränsen till Sverige
vid Haparanda och stanna i Kiruna
samt därefter anlända till Stockholm
omkring den 19 i nästa månad
för att på Dramaten och Operan visa
ett ideologiskt skådespel, som varit en
central del av den stora världsresans
propaganda. Inbjudan hit till Sverige
har bl. a. utfärdats av landets ecklesiastikminister
—- jag tror med stöd av
statsministern och flera framstående
personer inom olika delar av vårt samhällsliv.
Riksdagens ledamöter kommer
att beredas tillfälle att se dessa olika
skådespel. Jag har själv sett dem, och
jag kan försäkra, att de är värda att
ses även om man inte skulle tro ett
dugg på det MRA vill demonstrera.

Det är en ganska märklig sak detta
med MRA. Många tusen personer har
med hjälp därav kommit till rätta med
sig själva och sina problem. Även i politiskt
avseende tror jag att historien
kommer att ge belägg för att en hel del
invecklade situationer därigenom har
fått en försonlig lösning. Jag vill berätta
för kammaren, att jag en gång
såg den egendomliga synen av ett an -

tal parlamentariker från Nigeria, kolleger
till oss, som representerade både
regeringspartiet och oppositionen, samlade
kring ett bord för att gemensamt
söka Guds ledning för hur de skulle
styra sitt land. Jag är säker på att en del
av er nu litet medlidsamt rycker på axlarna
och tänker, att det där är några
naiva svarta med sin barnsliga troskyldighet,
och vi har väl ändå i vårt
civiliserade land kommit så långt, att
något sådant vore otänkbart. Ja, så
långt har vi kommit — det har vi —
och jag tror att vi kommit åtskilligt för
långt. Dessutom är det inte alls fråga
om några naiva svarta med barnslig
troskyldighet, nåja, möjligen det senare.
Jag känner många av dem personligen,
och de har lika skarpa huvuden som
eliten här i kammaren och kanske
många gånger mer än det, därför att deras
minne är mindre förstört än vad
vårt i allmänhet är.

Vi har nog här en benägenhet för att
tro, att vårt eget förnuft är ofelbart.
Med en travestering av en gammal klok
socialdemokrats uttryck skulle jag vilja
säga, att det är människornas olycka,
att de inte begriper hur litet de begriper.

Nu föreställer jag mig att en del av
er kanske säger att Dickson var ju
litet originell förut men nu börjar han
tala om moral och Gud i riksdagen, så
nu är han nog alldeles tokig. Var inte
så säkra på det. Jag har farit omkring
åtskilligt och har väl som man brukar
säga sett det mesta, och jag måste säga,
att om detta är att vara tokig, så är
det skada att jag inte blev det långt
tidigare.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag skall inte syssla
med världspolitiska problem som den
föregående talaren utan närmast göra
några reflexioner kring den ekonomiska
politiken. Sedan riksdagen åtskildes
i maj har kreditrestriktionerna,

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25 117

skärpningen av avbetalningshandeln
och verkningarna av den höjda företagsbeskattningen
varit omtyckta diskussionsämnen.

Restriktionerna blev otvivelaktigt en
chock för allmänheten, när bostadskrediterna
stoppades. Dessa har varit
föremål för åtskilliga meningsutbyten
även i denna kammare. Kreditrestriktionerna
på handelns och industriens
områden ävensom inom jordbruket sätter
djupa spår i företagens lånemöjligheter.
I propositionen nr 203 anhålles,
att riksdagen skall anvisa ett anslag på
60 miljoner kronor för stödlån till företagare
inom jordbruket. Jordbruksministern
anser, att syftet med dessa
stödlån bör vara att bidraga till att
avhjälpa de kreditsvårigheter, som
kommer att uppstå på grund av minskade
inkomster för jordbrukarna genom
skördebortfallet. Riksdagen kommer
säkerligen att bifalla propositionen.
Lån för inkomstbortfall skapar
emellertid prejudikat. Det finns många
andra näringsutövare utom jordbrukarna
som gör förluster och får inkomstbortfall
på grund av klimatförhållandena.
Fiskarna t. ex. får kämpa hårt
med väder och vind och har på sina
håll gjort betydande förluster.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att jag under vårriksdagen interpellerade
handelsministern om när den
aviserade propositionen om kredit till
turisthotellen kunde väntas bli framlagd
för riksdagen. Regeringen funderar
fortfarande på saken, trots att det
endast är fråga om ett mindre lånebelopp
på 10 å 15 miljoner kronor under
bankmässiga former. Som bekant
fick denna näring ett betydande inkomstbortfall
på grund av den regniga
sommaren 1954. Enligt min mening är
det en god samhällsplanering att med
sådana lån rusta upp turisthotellen. En
permanent hotellrumsbrist är ingen
goodwill för vårt land. Turistnäringen
ger vårt land en inkomst på mellan 300
och 400 miljoner kronor årligen. I den

Vid remiss av propositionen nr 205

danska tidningen Politiken observerade
jag i går, att inkomsterna av turistverksamheten
enbart för Köpenhamn hittills
har givit över 250 miljoner kronor tack
vare att hotellväsendet utbyggts.

Det föreligger ett stort behov av lånekrediter
även för hantverket och
mindre rörelseidkare, som i detta hänseende
inte heller är så väl omhuldade
i Sverige som hos våra nordiska grannar.

I anslutning till detta vill jag referera
vad en företagstidskrift skrev i
förra veckan.

»Naturligtvis är det ingen som missunnar
att jordbrukarna får den hjälp
de behöver. Men hur är det för andra
småföretagare? Vart skall de vända sig
för att få ett lån, om deras rörelse inte
lämnat beräknad räntabilitet? Skatterna
är höga, avskrivningsrätten starkt beskuren.
Hur skall exempelvis en företagare
kunna skapa en reserv, en kapitalbuffert
mot oförutsedda händelser? Han
tvingas leva ur hand i mun. Råkar han
t. ex. oförvållat bli sjuk, även för en
relativt kort tid, då gapar honom praktiskt
taget ruinen i ansiktet och han
kan bli tvingad lämna en rörelse, som
är hans enda tillgång och som han drivit
i många år. Sådana tragedier utspelas
ständigt i det tysta runt om oss.»
Detta är en ganska dyster bild från det
praktiska livet.

En skärpning av den allmänna kreditpolitiken,
såsom den utformats,
torde automatiskt verka hämmande på
avbetalningshandeln. Stabiliseringsnämndens
förslag om en tidsbegränsad
fullmaktslag om maximerad kredittid
och obligatorisk kontantinsats saknar
aktualitet i dagens läge.

I bilbranschen föreligger redan en
frivillig överenskommelse om skärpla
avbetalningsvillkor. Det är givet — jag
är ense med finansministern på denna
punkt — att bilimporten inverkar på
handelsbalansen och att bilismen drar
med sig en stor import av drivmedel
och andra förnödenheter. Men de träf -

118

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

fade frivilliga överenskommelserna och
bankernas kreditåtstramning torde vara
ägnade att verka tillräckligt återhållande
på bilhandeln.

En generell lagstiftning inom avbetalningshandeln
har mottagits med skepticism.
Konsumtionsbegränsande åtgärder
bör främst komma till stånd genom
frivilliga överenskommelser med varumarknadens
representanter och inte under
hot eller tvång. Det råder även
en oklar gräns mellan avbetalningsköp
och låneköp, som vissa företag medverkar
till.

Från remissinstansernas sida har hävdats,
att den föreslagna lagstiftningen
inte kan anses vara ett effektivt medel
att reglera avbetalningshandeln. De föreslagna
bestämmelserna har också fått
en sådan utformning, att de äventyrar
rättssäkerheten på avbetalningshandelns
område. Man kan rent av befara
en ny krångellagstiftning.

Erfarenheterna från utlandet pekar
i den riktningen, att en ökning av avbetalningshandeln
är att emotse. I USA
men även i flera länder i Europa är
avbetalningshandeln av mycket större
omfattning än i Sverige.

Regeringen har uppdragit åt statssekreterare
Holmgren i handelsdepartementet
— vilket innebär ett gott personval
— att undersöka möjligheterna
för frivilliga överenskommelser om
skärpta avbetalningsregler, men företagarna
har ju själva i många branscher
skärpt avbetalningsvillkoren. Enligt
konjunkturinstitutets rapport tyder
utvecklingen på mindre vinstmarginaler
för affärslivet, och de som har verkat
i det praktiska affärslivet vet, att
med dylika tendenser följer försiktigare
och stramare avbetalningsvillkor.
En begränsning av avbetalningshandeln
torde knappast vara påkallad eller ha
någon nämnvärd betydelse ur stabiliseringssynpunkt.

Det svenska näringslivet befinner sig
på grund av höga skatter och höga produktionskostnader
i ett ogynnsamt läge

gentemot utlandet, om konjunkturerna
skulle svänga. I dagens hårda klimat
förefaller kreditrestriktioner och andra
statspolitiska åtgärder att komma att
medföra stagnation och permitteringar.
Den största faran ligger på det psykologiska
planet, om företagarna tappar
lusten att genomföra en normal expansion.
Den ekonomiska barometern visar
ostadigt, och det råder ett kyligare
klimat inom handeln än vad som framgår
av sangviniska statsrådstal. Konjunkturinstitutet
räknar också med avsevärd
avmattning.

Den första signalen på varslet om
hårda tider utgör de ökade växelprotesterna
och konkurserna. Under de
första nio månaderna i år jämfört med
samma tidpunkt 1954 ökade konkurserna
med 37 procent. Antalet protesterade
växlar har under samma tid ökat
med mer än 3 500, samtidigt som beloppet
för de protesterade växlarna har
ökat från 29,4 till 38,7 miljoner kronor.
Förhållandena har lett till att svenska
affärsmän inte längre kan lämna normala
krediter, då växeldiskonteringarna
i bankerna är ovissa. Kreditkrisen
i Sverige har medfört att en del utländska
exportörer välvilligt lämnar
långa krediter. Av denna anledning
torde lagerhållningen inte ha nedgått
nämnvärt, men importen ökar.

En hård skattepolitik och tvångsmässiga
regleringar verkar också oroande
för arbetare och tjänstemän som
är anställda i den privata företagsamheten.
I ett företag i rikets tredje stad,
vilket har gått om styr, har omkring
400 anställda kastats ut på en oviss arbetsmarknad,
och ändå har ingen påstått
att ifrågavarande företag skulle ha
misskötts.

Men det är inte enbart företag inom
textil- och byggnadsbranscherna som
har det ekonomiskt svårt. Chefen för
Bolinder-Munktells uttalade helt nyligen,
att hans företag och liknande hade
kommit i en dubbel knipa genom investeringsavgift
och kreditrestriktio -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

119

ner. Något katastrofläge är det inte
fråga om, men risk finns, menar han,
för permitteringar. Kreditrestriktionerna
drabbar främst småföretagare
och hantverkare, men framför allt nystartade
företag. Att stoppa nya initiativ
är att bromsa framåtskridandet.

Som en praktisk affärsman och verksam
i en organisation med god kontakt
med näringslivets olika grenar är det
som jag har framfört dessa reflexioner
och synpunkter. Affärsmännen befinner
sig som bekant på marknadens främsta
frontlinje och får den första känningen
av köpmotståndet eller av svängningarna
i det ekonomiska livet i den ena
eller andra riktningen.

Investeringsavgiften är samhällsekonomiskt
sett ett allvarligt ingrepp.
För att man skall kunna balansera
högre löner, förkortad arbetstid och
förbättrade pensionsmöjligheter ställs
ökade rationaliseringskrav på produktionsapparaten.
Borttagandet av den
fria avskrivningsrätten, skärpningen av
varuvärdebeskattningen, höjningen av
bolagsskatten samt kreditrestriktionerna
kommer att verka hårt och hämmande
i ett ekonomiskt stramt läge.

Fråga är om inte den ekonomiska
politiken, såsom den utformats i proposition
nr 205 och i finansministerns
rekommendationer här i dag, kan bli
en felbedömning. I stället för de beräknade
inflationistiska tendenserna kan
läget mycket väl svänga över till en
depression med permitteringar i släptåg
redan under år 1950. Fn uppmjukning
av den förda ekonomiska politiken
torde vara lämplig redan nu. När
konjunkturen svänger är det för sent.

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Om jag får koncentrera
mig till de frågor som rör jordbruket,
så kan jag för det första konstatera att
det ute på landsbygden, bland våra
jordbrukare, i dag råder stor oro, större
oro än på mycket länge. Orsakerna

Vid remiss av propositionen nr 205

härtill är dels den ogynnsamma väderleken,
dels också ovissheten inför vad det
nya prissättningssystemet kan komma
att innebära. Det kan kort och gott
konstateras, att de sista årens dåliga väderleksförhållanden
samt de för jordbruket
ogynnsamma prisöverenskommelserna
i samband med gällande kreditrestriktioner
utsatt jordbrukarnas
ekonomi för svåra påfrestningar. I fjol
orsakades stora förluster genom de dåliga
bärgningsförliållandena, vilkas verkningar
delvis sträckte sig även över
detta år, bland annat genom att vallarna
på många ställen blev sönderkörda.

I år kom torkan med för alla nu känt
resultat. Även årets skador kommer att
få verkningar på nästa års skörd, då de
i vår insådda vallarna blivit så dåliga,
att många tvingats plöja upp dem.
De höstsådda arealerna av oljeväxter
har också i stor utsträckning fått plöjas
och besås med annan gröda.

Allt detta har kommit att vidga inkomstklyftan
mellan jordbruksbefolkningen
och andra befolkningsgrupper.
Industriarbetarna har exempelvis fått
en inkomstlyftning som under 1953 beräknas
till 4,8 procent, under 1954 till
4,4 procent och till och med i maj i år
beräknas ha varit 7,5 procent, medan
å andra sidan jordbrukarnas inkomster
under dessa tre år minskat. Kalkylåret
1953—1954 visade ett underskott
på 133,5 miljoner kronor. Kalkylåret
1954__1955 hade beräknats ge jordbrukarna
en inkomstlyftning med 3 procent.
Resultatet blev i stället en inkomstminskning,
som säkert var större
än den beräknade inkomstlyftningen.
Om man utgår från en minskning av
arbetsvolymen med 3,5 procent erhölls
vid omräkningen i våras ett underskott
av 309 miljoner kronor. För det innevarande
kalkylåret, där jordbrukarna
inte ens från början torde ha fått täckning
för alla sina kostnader, kommer
den dåliga skörden att betyda ytterligare
eftersläpning. Att exakt fastställa
densamma torde inte nu vara möjligt,

120

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

men förbundsordföranden i RLF gjorde
häromdagen gällande, att jordbrukarna
fått en reduktion i ersättningen för
eget arbete under de senaste tre åren
med mellan 7 och 15 procent. Om man
ställer dessa siffror vid sidan av den
inkomstförbättring andra grupper nått,
är det uppenbart att inkomstklyftan
vidgats avsevärt under dessa tre år.
Vissa sakkunniga anser detta i dagens
läge betyda eu eftersläpning av cirka
25 procent.

Jordbrukarnas pessimism har därför
enligt mitt förmenande fullt naturliga
orsaker. När jordbrukarna man och
man emellan dryftar dessa problem yttras
— inte utan bitterhet — att det är
varken subventioner eller stödlån som
eftertraktas utan en prissättning på de
egna produkterna som ger en skälig ersättning
för det nedlagda arbetet. Även
om det av flera skäl är önskvärt att täcka
det inkomstbortfall, som torkan förorsakat
i kalkylen, genom prisjusteringar,
kan det bli svårt att genom prishöjningar
täcka hela det ifrågavarande beloppet.
Det torde därför bli nödvändigt
att i dagens situation försöka en kombination
av såväl prishöjningar som
subventioner, inte minst för att de som
har fått praktiskt taget total missväxt
skall kunna få hjälp. Det bör dock sägas
ifrån att subventioner inte är lämpliga
ur vare sig jordbruks- eller samhällsekonomisk
synpunkt. Lika uppenbart
som det är att jordbrukarna skall
stå för sin del av förlusten, lika uppenbart
är det också att den andra parten
avtalsenligt skall uppfylla sina förpliktelser.

Det skulle väl nu vara ett lämpligt
tillfälle att genom prisjusteringar på
lämpliga produkter täcka en så stor del
som möjligt av underskottet samt att ge
dessa prisjusteringar sådan storleksordning,
att man därigenom underlättade
möjligheterna att sätta erfordeliga riktpriser
vid nästa vårs förhandlingar, när
man skall tillämpa det nya prissättningssystemet.
Kalkylutslaget kom inte

överraskande. Överraskande kom däremot
jordbruksnämndens negativa inställning
till jordbrukets förhandlingsdelegations
framställning om höjning
av brödsädpriserna tidigt i höstas. Här
hade funnits ett tillfälle, innan skörden
var levererad och såld, att genom
cn tidig prisjustering minska underskottet.
Den chansen är nu försutten, då
större delen av skörden redan är levererad
och såld, varför en prisjustering nu
inte ger nämnvärd effekt för kalkylresultatet.
Initiativ hade här varit värdefullare
än att rida på paragrafer. Då
emellertid skördeutfallet varit mycket
ojämnt har tyvärr stödlånsförfarandet
blivit nödvändigt, och det har givetvis
varit av största betydelse att denna fråga
kunnat framföras så snabbt, att man
redan nu ute i länen är i full gång med
att behandla inkomna ansökningar. Detta
är dagens problem, och jag förutsätter
att man å ömse håll skall vara villig
att lösa dem i enlighet med i våras ingångna
överenskommelser.

Morgondagens problem för våra jordbrukare
är förknippade med propositionen
nr 198 angående den framtida
prissättningen på jordbrukets produkter.
En utredning har ju avgivit sitt
betänkande, som tyvärr inte var enhälligt.
Under våren har därför överläggningar
förekommit mellan parterna,
varvid man enades om ett tredje förslag,
vilket också jordbruksministern, med
smärre ändringar, gjort till sitt och regeringens.
Propositionen utgör alltså resultatet
av dessa överläggningar, vilket
varit av avgörande betydelse för vår
principella anslutning till densamma.

I vissa avseenden har vi dock velat
ha förslaget något kompletterat. Det är
exempelvis en stor brist, att man inte
samtidigt med att ett prissättningssystem
beslutas för hela jordbruket lagt
fram ett förslag till lösandet av småbruksproblemet.
Småbrukarna är ju den
otvivelaktigt största gruppen och självklart
också den, vars ekonomiska bekymmer
är störst och trots allt vad

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

121

som sägs ändå i framtiden kommer att
ha stor betydelse för vårt lands livsmedelsförsörjning.
Statsrådet kan här visserligen
hänvisa till en nyligen tillsatt
utredning, vilken ju tillkom efter en
framställning från RLF i vintras, men
det hade säkerligen varit angeläget att
denna utredning tillsatts så tidigt, att
båda utredningarna samtidigt varit färdiga
med sina betänkanden, varigenom
riksdagen haft möjlighet att på en gång
få både överblicka och besluta om hela
problemet och därvid kunnat ta de speciella
hänsyn till småbruket som visat
sig nödvändiga.

Det nya systemet sägs ge jordbrukarna
större frihet, d. v. s. större chanser
till ökade inkomster, men att de samtidigt
skulle få ta större risker. Detta är
onekligen riktigt, men vad som i den
frågan blir det väsentliga är givetvis
också att konstruktionen av mittpriserna
blir sådan, att 1947 års riksdagsbeslut
om inkomstlikställighet uppnås.
Då vi i dag inte vet något om hur
principen i verkligheten kommer att
verka ■— där är vi ju alla lika ovetande
— har vi ansett en förutsättning vara
att under första perioden möjligheter
ges de olika parterna, såväl konsumenter
som producenter, att taga upp nya
förhandlingar för justeringar, därest
systemet skulle visa sig inte fylla de
uppgifter som lagts på detsamma.

Ur jordbrukarnas synpunkt kan eftergift
inte ges på principen, att mittpriserna
skall sättas så att den avsedda
inkomstlikställigheten nås. Jordbruksministern
anser att denna inkomstlikställighet
var nådd under 1952—1953
efter de beräkningsgrunder som utredningen
har visat. Tveksamhet härom
råder hland jordbrukarna framför allt
i fråga om den förutsatta storleken av
de kapitalinvesteringar, som ligger till
grund för beräkning av ränteanspråken.
Man måste givetvis använda sådana beräkningsmetoder,
att även den nya generationen
jordbrukare får möjlighet
att uppnå den beräknade inkomstnivån.

Vid remiss av propositionen nr 205

I annat fall kan man befara att flykten
från landsbygden tar ännu större
och allvarligare proportioner än den
gjort hittills. Sveriges jordbrukare bör
för framtiden slippa en sådan prissättning
som skett under de sista åren, då
priserna på produkterna varit sådana,
att riksdagen varje höst måst besluta
om stödlån för att människorna över
huvud taget skulle klara sin ekonomi.

Det är nu nödvändigt att, när jordbrukarna
får större chanser men också
ikläder sig större risker, systemet kompletteras
med möjlighet till resultatutjämning
i beskattningshänseende. Vid
val av jämförelsegrupp bör också erinras
om att jordbrukarna är företagare
och alltså alltid har vissa risker som
andra inkomsttagare inte behöver taga.

Det finns ytterligare tveksamma
punkter. Man gör exempelvis gällande,
att man vill ha en enklare metod än den
tidigare totalkalkylen. Många av experterna
tycks emellertid vara mycket
tveksamma om propositionen i sitt nuvarande
skick kommer att fylla det
kravet.

Statsrådet har vad det gäller importavgifterna
överlåtit åt förhandlarna att
där komma överens med undantag för
importavgiften för smör, som fastställts
till en krona, samtidigt som han kan
tänka sig en sänkning av smör- och margarinpriserna.
Jordbruket skulle i stället
kompenseras genom höjda priser på
konsumtionsmjölk och grädde. Det är
synnerligen ovisst om inte dessa höjningar
blir nödvändiga utan att en sänkning
av smörpriset genomföres. En höjning
av priset på mjölkprodukterna
över huvud taget torde vara nödvändig
för att göra mjölkproduktionen så
lönsam, att den inte ytterligare minskar.
Dagsläget visar härvidlag en oroväckande
utveckling framför allt om
hänsyn tas till den beräknade nedgången
av koantalet. Siirskilt med tanke på
det mindre jordbrukets inkomstmöjligheter
torde en förbättring av mjölkpriset
vara nödvändig. Ett sänkt smörpris,

122 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

som eventuellt förutsättes av jordbruksministern,
kommer otvivelaktigt att
medföra sämre villkor för småbruket.

Propositionen har ju mottagits väl
även av folkpartiet, varför en lösning
av denna fråga borde kunna leda till
en viss avpolitisering av jordbrukspolitiken.
Visserligen har bondeförbundet
med sin gruppledare i andra kammaren
i spetsen för 20 ledamöter i en
motion anmält mot jordbruksministern
delvis avvikande mening. Det har i
samband med herr Norups åsiktsförändring
i fråga om jordförvärvslagen
ifrågasatts, om det är koalitionen
som gjort honom miljöskadad. Nu förefaller
det onekligen, som om bondeförbundet
genom sin stora aktion anser
att herr Norup blivit miljöskadad när
det gäller hela den framtida jordbrukspolitiken.

Jag skulle, herr talman, också med
några ord vilja beröra de skriverier,
som ständigt förekommer i vissa tidningar
här i landet för att hos konsumenterna
inge den föreställningen, att
jordbrukarna skulle vara en särskilt
privilegierad grupp. De snart sagt årliga
propositionerna om särskilda stödlån
och flykten från landsbygden talar
ett annat språk. När man då som häromdagen
i en kvällstidning i en kommentar
till jordbrukskalkvlens brist
ställer frågan, huruvida vi över huvud
taget har råd att i detta land ha ett jordbruk,
blir man onekligen en aning konfunderad.
Har då det sista kriget och
den världspolitiska spänning som fortfarande
råder inte lärt dessa människor
någonting? Är hela diskussionen
om nödvändigheten av ett tillräckligt
produktionskraftigt jordbruk inte längre
aktuell? Förhållandet är kanske det
motsatta — kanske 1942 års jordbrukskommittés
beräkningar om produktionens
storlek för tryggande av konsumenternas
livsmedelsförsörjning var för
lågt tilltagen. Vi har i dag ett jordbruk
av helt annan struktur: traktorerna har
ersatt hästarna, konstgödselgivorna har

ökat. Allt detta har gjort livsmedelsproduktionen
förhållandevis billigare, men
även känsligare, varför vi måhända
måste öka produktionen i fredstid,
därest vi skall ha möjligheter att under
ofärdstider fylla vår uppgift tillfredsställande.

Hela resonemanget om vårt jordbruks
ineffektivitet och våra dyra livsmedelspriser
synes mig ovederhäftigt. Man kan
givetvis ej jämföra priserna på vår
hemmamarknad med världsmarknadspriserna,
då ju förhållandet, som många
gånger tidigare påpekats, är att priserna
på världsmarknaden utgör dumpingpriser
för vad de olika länderna har att exportera
av sina överskott, sedan deras
egen hemmamarknad blivit fylld. Så
är ju förhållandet inte bara hos dem
utan även hos oss. Vi har ju ett pris
här hemma och får för vårt överskott
sedan ta ett pris i enlighet med vad
andra får för sitt överskott. En rättvis
jämförelse mellan de olika ländernas
jordbrukspriser kan i stället göras på
vad jordbrukarna inom respektive länder
får för sina produkter. Inom FAO
bär nyligen framlagts en redogörelse
för producentpriserna inom Västeuropa.
Där finner man när man betraktar
respektive avsaluprodukter ingen enhetlighet
länderna emellan, men om man
väger samman priserna på skilda jordbruksprodukter
kan man konstatera, att
endast två länder — Danmark och Holland
— har lägre priser år 1954—1955
än Sverige. Om man sätter de svenska
produkterna till enheten 100 blir • för
dessa länder siffrorna 84 respektive 93,
Alla de andra länderna ligger i denna
jämförelse över siffran 100. Jämför
man sedan respektive länders lantarbetarlöner
och använder Sverige som
värdemätare med siffran 100 finner
man, att Danmarks och Hollands siffror
är 73 respektive 62. Sverige har de
högsta lantarbetarlönerna i Västeuropa.
Dessa siffror visar, att det svenska jordbruket
väl har kunnat hävda sig i jämförelse
med andra nationer. Det är ju

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

123

också konstaterat, att rationaliseringen
och mekaniseringen inom vårt jordbruk
under de sista åren gått mycket
snabbt och fullt kan jämföras med rationaliseringen
inom andra näringsgrenar.
Herr talman! Jag tycker det vore
rimligt att vid diskussion om det svenska
jordbruket dessa synpunkter mera
beaktades. Uppfattningen om det svenska
jordbruket skulle då bliva mera
objektiv.

Det är till slut en fråga, som berörts
här tidigare i kammaren, men som jag
också vill belysa ur jordbrukets och
landsbygdens synpunkt. Det gäller förlängningen
av bilaccisen och den allmänna
investeringsavgiften.

Att bilaccisen en gång tidigare slopades
försökte då bondeförbundet ta
åt sig äran för. När den sedan återinfördes
för ett år tystnade den argumenteringen.
Hur skall det nu bli när dess
giltighet förlängs ett år? Är det inflytandet
i regeringen som har minskat
eller har även i den frågan skett en
åsiktsförändring? Jag utgår nämligen
ifrån att det inte kan vara bondeförbundet
främmande, att såväl bilaccisen
som investeringsavgiften drabbar landsbygden
mycket hårt. Bilen är för glesbygderna
ett nödvändigt kommunikationsmedel,
som inte har med lyx att
göra. Jag behöver väl inte påminna
om herr Hedlunds tidigare synpunkter
på den frågan.

För den ekonomiska föreningsrörelsen
och för jordbrukarna betyder bilaccisen
ökade fraktkostnader eller med
andra ord minskade nettointäkter. Med
de nuvarande inkomstförhållandena
medför denna merbelastning på kostnadssidan
stora svårigheter. Det iir ju
inte heller fråga om att nu lägga ned
de pengar som dras in på bättre vägar
på landsbygden. De hamnar i stället i
statens kassakista, vars dyrkfrihct kan
diskuteras.

När det gäller livsmedelsindustrien
är det konstaterat, att den är i behov
av en modernisering och rationalise -

Vid remiss av propositionen nr 205

ring. Det är här inte fråga om några
långsiktiga företeelser utan om dagsaktuella
behov. Skall kraven på livsmedelsindustrien
kunna uppfyllas, krävs
en omfattande och dyrbar utbyggnad,
vars kostnader kan räknas i tiotals miljoner
kronor. Här verkar investeringsavgiften
inte uppskjutande utan endast
fördyrande. Dess syfte är därmed förfelat.
Resultatet blir dyrare livsmedel
och även här minskade nettointäkter
för jordbruket.

Herr talman! Jag kan till slut inte
underlåta att betona hur viktigt det är
— även för jordbruket — att den ekonomiska
politiken bedrives så, att den
skapar förtroende för penningvärdet.
Att det inte går genom allehanda regleringar
och kontroller har vi dess värre
fått erfara.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag måste ta upp en
fråga, som har berörts något tidigare i
dag men som jag anser vara värd att
diskuteras ytterligare. Det gäller frågan
om vilken investeringshämmande
inverkan som den allmänna investeringsavgiften
och bilaccisen har kunnat
ha.

Det har ständigt framhållits, att i den
mån dessa avgifter var tidsbegränsade
och näringslivet och allmänheten kunde
vara säkra på att slippa dem om de
väntade med sina åtgärder till en senare
tidpunkt, kunde det vara riktigt att det
fanns en investeringshämmande verkan,
men i den mån investeringsavgiften och
bilaccisen blev permanenta förlorade
de denna verkan. Denna synpunkt kom
klart till uttryck i bevillningsutskottets
betänkande nr 5 i vintras. Bevillningsutskottet
sade ordagrant: »För att investeringsavgiften
skall få denna effekt

förutsättes----att bestämmelserna

iir klart tidsbegränsade---.»

När vi i våras inte fick något besked

124

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

från finansministern att han inte avsåg
att återkomma med förslag om investeringsavgift
för 1956, blev man tveksam,
om investeringsavgiften verkligen skulle
slopas i och med 1955 års utgång, och
man trodde nog inom näringslivet att
det skulle bli en förlängning även för
1956. Denna förmodan har nu visat sig
slå in.

Hade emellertid dåvarande finansministern
klart sagt ifrån i våras, att avgifterna
gällde endast för 1955, skulle
säkerligen effekten ha blivit betydligt
kraftigare än den verkligen har blivit.
Jag tror att de inte har haft någon annan
investeringsbegränsande verkan än
den som den direkta kostnadsökningen
innebär. Det anser jag ha blivit bekräftat
genom de siffror som konjunkturinstitutet
framlagt i sin rapport och
även av de siffror som har framlagts
i dag.

För mig synes det således, även om
departementschefen i sin proposition
205 säger motsatsen, vara statsfinansiella
hänsyn som är avgörande. Med
den inställning som nu kommer till synes,
att investeringsavgiften och bilaccisen
skall vara kvar även 1956, kommer
den av mig nu framförda synpunkten
att framstå än starkare. Nu kommer
inte längre företagaren och konsumenten
att räkna med att genom att
vänta ett år med planerad investering
kunna göra denna investering billigare.
Nu måste företagare och konsumenter
bita i det sura äpplet och göra investeringarna
nu till ett högre pris.

Beträffande bilaccisen, som riktar sig
mot konsumentinvesteringar av mera
varaktigt slag, kommer nog liknande
synpunkter att komma till synes. I och
för sig är det väl riktigt att man söker
hämma konsumtionsökningen, men man
når inte minskning av konsumtionen
genom bilaccis. Vore det inte riktigare
att försöka minska konsumtionen på ett
annat sätt, t. ex. genom en snabbare avveckling
av de nu utgående bostadssubventionerna
och på så sätt minska ut -

rymmet för en sådan konsumtion som
kan verka inflationsdrivande?

Fn sådan utveckling skulle också
bättre komplettera och ge utrymme för
lindring av de belastningar, som regeringen
i form av skärpt beskattning lagt
på den produktiva sidan av samhället.
Med den produktionsfientliga inställning,
som regeringen visat under de senaste
åren genom den oerhört skärpta
beskattningen av produktionen, kommer
säkerligen att framkallas ett bakslag,
som det kommer att bli svårt att
hämta igen.

Finansministerns erkännande ord i
dag om att industrien väl hävdat sig
under det gångna året hör vi med tillfredsställelse,
men, herr finansminister,
denna utveckling har skett ej tack vare
regeringens åtgärder utan trots regeringens
åtgöranden och beror på tidigare
investeringar.

Departementschefen framhåller, att
allting tyder på att de löpande betalningarna
för utbytet av varor och tjänster
med andra länder för innevarande
år kommer att ge ett underskott på några
hundra miljoner kronor men att —
som han tillägger — en förstärkning av
valutareserven i stället skulle vara önskvärd.
Ja, hur kan man förstärka valutareserven?
Enligt min synpunkt endast
genom att antingen minska konsumtionen
och därmed importen eller höja
produktionen och exporten, och man
höjer inte produktionen på lång sikt
annat än genom investeringar. Den tekniska
utvecklingen går nu mycket snabbare
än tidigare, och våra tekniska resurser
börjar snart bli föråldrade. Den
skärpta investeringsransoneringen och
de skärpta skatterna i avsikt att minska
näringslivets möjligheter till självfinansiering
kommer att verka minskande på
produktion och export enligt mitt sätt
att se.

Jag efterlyser, herr talman, en mera
näringsvänlig politik från regeringens
sida än vad som nu är fallet. Med dessa
ord, herr talman, vill jag uttala den för -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

125

hoppningen att bevillningsutskottet avslår
proposition nr 205 vid sin kommande
behandling efter remissen.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Debatten har ju fortskridit
så långt, att det väl inte är mycket
att tillägga, om man får döma av
det intresse som visas i denna lokal.

Tidigare har man ju alltid med skärpa
framhållit nödvändigheten av att
man skulle ha en rörlig ränta, varmed
man har menat, att man ville ha en
högre ränta. Att döma av den svartmålning,
som ett par talare, som har haft
ordet före mig tidigare i dag, har presterat,
förefaller det som om målet
skulle vara nått. Man har alltså fått vad
man bett om tidigare. Man har fått svårigheter
att kämpa med i produktionen.
Jag tror emellertid inte så mycket på
den saken och på de argument som
framförts i denna riktning, »även om
jag sympatiserar med lågräntepolitiken».
Som finansministern tidigare under
debatten sagt från denna talarstol,
kräver näringslivet nämligen i stort sett
tre gånger så mycket i fråga om investeringar
i år som föregående år. Om
man också tar del av aktiekurserna, förefaller
det heller inte som om läget
skulle vara sådant i detta land, att man
skulle ha anledning att tro på svartmålningarna
på detta område. Jag tror
tvärtom att det är så, att vi fortfarande
har anledning att räkna med den fulla
sysselsättningen och att vi också har
möjlighet att få disponera de krafter
som behövs i samhällsuppbyggandets
tjänst.

Det är emellertid en annan sak som
också intresserat mig. Det är den proposition
som presenteras av den nye
löneministern. Det gäller frågan om en
samordning av lönerna mellan den kommunala
och statliga sektorn. I proposition
nr 209 föreslås en viss löncuppflyttning
av hänsyn till vad som skett
ute i kommunerna och landstingen, där

Vid remiss av propositionen nr 205

man företagit vissa löneuppflyttningar,
vilka i sin tur skulle få slå igenom i
den statliga lönepolitiken. Man vill med
andra ord ha en samordning, och det
anser jag nog vara det rätta. Jag anser
emellertid också, att man från inrikesministerns
sida borde ta upp en fråga,
som har diskuterats här tidigare och
för vilken kommunalmän också har visat
intresse genom instämmande i ett
inlägg, nämligen frågan om ett förstatligande
av polisväsendet, så att vi skulle
få en bättre ordning på det området.
Som förhållandena är nu har kommunerna
att bestrida stora utgifter, men
deras inflytande i övrigt är inte av det
slag som man anser att det borde vara.
Jag har den uppfattningen, att en enhetlig
organisation av vårt polisväsen
skulle vara att föredra. Jag hoppas alltså,
att både inrikesministern och civilministern
om möjligt tar del av de synpunkter
jag i denna sena timme har
framfört.

En annan fråga som väcker uppmärksamhet
är ju vad som presenteras
i den proposition, som rör investeringsavgiften
på motorfordon. Det material,
som framlägges i denna proposition, visar
att den investeringsavgift på bilar
som genomfördes inte har resulterat i
någon större återhållsamhet. Tvärtom
finner vi att levnadsstandarden här i
Sverige fortfarande är sådan, att man
på bilar kan lägga ned jag vill minnas
18 procent av den volymmässiga höjning
av levnadsstandarden som man
räknar med för innevarande år. Detta
tyder ju på att vi fortfarande har en
högre levnadsstandard än vad svartmålningarna
tidigare från denna talarstol
velat ge sken av.

En annan sak, som också intresserat
mig under debatten, är frågan om försvarskostnaderna
och inflationen. Jag
har tidigare anfört som min åsikt, att
inflationen kan drivas fram på olika
sätt men att en av de inflationsdrivande
faktorerna är utgifterna för försvarcl.
Här har under dagen betonats, att vi

126

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

har all anledning att med oro följa den
utveckling som sker i världen. Man har
därför att räkna med att våra försvarsutgifter
kommer att stiga även i fortsättningen.
Detta har också försvarsministern
signalerat, och man har väl ingen
anledning tro att riksdagen skall frånträda
den linje som den tidigare intagit.

När herr Braconier åberopar tidskriften
Tiden vill jag försöka ställa försvarsfrågan
i sitt rätta sammanhang.
Jag utgår alltså ifrån att vi icke kan
räkna med några besparingar utan
tvärtom ökade utgifter. Skall man ta
tidskriften Tiden som exempel på hur
man skall räkna i fortsättningen, bör
man också räkna med vad som står i
denna tidskrifts nr 10, där man tar upp
hela försvarsfrågan. I slutklämmen av
denna artikel sätter man in frågan i
sitt rätta sammanhang, och det var närmast
detta jag ville stryka under. Det
heter där i en artikel om »Försvarets
pris» följande: »Debatten går vidare.
Hur man än bedömer enskildheter i
ÖB:s förslag, förefaller det tydligt, att
vi måste inrikta oss på betydande försvarskostnader
även under nästa tioårsperiod.
Om vi övertygas om att de
behövs, har vi naturligtvis också råd till
dem. Men det innebär också, att allt det
lösa pratet om ett ''långsiktigt skattesänkningsprogram’
måste få ett slut.
Om man vill ge försvaret en tämligen
stor andel av nationalprodukten, och
om man inte heller vill ta bort någon
av Social-Sveriges grundstenar, blir
marginalen för möjliga skattesänkningar
mycket begränsad.»

Man har här i dag bland annat från
herr Ohlins sida krävt skattesänkningar.
Hur skall man åstadkomma dem?
Vill man erkänna att det skall ske på
bekostnad av de sociala åtgärderna?
Vill man försvåra möjligheterna att genomföra
de linjer som signalerats, när
det gäller en förbättring av barnfamiljernas
ställning i ekonomiskt hänseende?
Vill man på något annat område av
socialvården göra besparingar, tycker

jag man skall presentera detta först, innan
man kräver skattesänkning.

När det gäller försvarsfrågan vet vi
ju allesammans, att där kommer det att
krävas ökade utgifter i och med att den
tekniska utvecklingen på detta område
går framåt. Då tycker jag, vilket jag
sagt förut, att hedern bjuder att man
också säger ifrån, att skall vi ha detta
starkare neutralitetsförsvar, som vi räknar
med, skall vi också vara på det klara
med att vi skall bära bördorna för
detsamma. Då går det enligt min uppfattning
inte, såsom man gjort här i dag,
att ställa skattesänkningskravet i förgrunden.

Jag misstänker, att vill man inte spara
på andra områden kommer vi inte
att få något utrymme för någon skattesänkning,
ty försvaret kommer fortfarande
att ställa ökade krav på våra resurser.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herrar Hjalmarson och
Ohlin har nu inga större bekymmer än
den avspänning i utrikespolitiken, som
dess bättre har skett de senaste månaderna.
Därför har också de borgerliga
ledarna känt sig mycket illa berörda av
riksdagsdelegationens resa till Sovjetunionen
i somras och gör nu allt för
att förta intrycket av det hedrande försök
som därmed gjordes att ge ett bidrag
till vänskapliga relationer med
vårt stora socialistiska grannland.

Där har man inte vår art av demokrati
och frihet, klagar herr Hjalmarson
och herr Ohlin. Nej, det har man inte.
Där finns nämligen inga kapitalister
som har frihet att göra sig hur rika som
helst på andras arbete. En sådan tillvaro
måste enligt herr Hjalmarsons katzenjammer
vara outhärdlig. Ja, det är
naturligtvis outhärdligt för kapitalister
över huvud taget att tänka sig en sådan
tillvaro och outhärdligt för herr Hjalmarson
och herr Ohlin och andra kapitalisternas
uppdragsgivare, men för fol -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

127

ken i de länder som genomfört en sådan
ordning är det inte outhärdligt utan
tvärtom.

De målmedvetna ansträngningarna att
i dag med lögn och förtal försämra relationerna
till Sovjetunionen har illustrerats
med de återvändande hitleristernas
berättelser om vad de upplevat
under fångenskap i Sovjetunionen. Dessa
rannsakade och i vederbörlig ordning
dömda nazistiska krigsförbrytare
har i dagens debatt fått de gråterskor
som de förtjänar. De hundratusentals
offren för krigsförbrytarnas ogärningar
eller i vart fall deras överlevande och
vänner kan genom herr Hjalmarsons
och herr Ohlins Ehrenrettung för dessa
bödlar i varje fall konstatera, att reaktionärerna
är sig lika. Större delen av
Sveriges press har fördömt exempelvis
Dagens Nyheters kampanj för de nazistiska
krigsförbrytarna inklusive Hitler,
och till och med Dagens Nyheter
börjar nu inför denna opinion att sväva
på målet och förklara urskuldande, att
den inte infört varje rad av sin nye
medarbetare, som presenteras under
rubriken »Jag var Hitlers livbetjänt».
Men vad som inte går oemotsagt i pressen
tycks nu kunna kreeras i den svenska
riksdagen av herr Hjalmarson och
herr Ohlin.

Herrarna har också talat om vasaller
i förhållande till Sovjetunionen, men de
har själva i dag demonstrerat sitt vasallskap
gentemot de nya pretendenterna
på världsherravälde. Det har åskådliggjorts
utmärkt av det blamanta angreppet
emot statsrådet Ulla Lindström.
Man kan begripa att herr Hjalmarson
och herr Ohlin och deras partier är indignerade
över var och en, som vågar
göra någon invändning emot att de
amerikanska makthavarna övar påtryckning
beträffande andra länders
inre angelägenheter. Dessa herrar ser ju
nämligen inte något som helst fel i sådana
påtryckningar och övergrepp. De
borgerliga partiledarna har ju också
funnit den amerikanska inblandningen

Vid remiss av propositionen nr 205

i Guatemala fullt i sin ordning. Inte heller
mot dem som våldfört sig på Nicaragua
eller inför det ohyggliga förtryck
som England utövar i kolonierna har
de haft någon invändning. De finner
det riktigt att USA har övertagit Norges
och Danmarks utrikespolitik och, enligt
president Truman, tagit befälet över
deras stridskrafter. De har länge arbetat
för att även Sverige skall överlämna sin
utrikespolitik och sina stridskrafter åt
samma herrar. För sådana syften försöker
de försämra relationerna mellan
Sverige och den halva del av världen,
som slagit in på socialismens väg. Det
karakteriserar dessa borgerliga ledare
tillräckligt!

Jag nämnde nyss riksdagsbesöket i
Sovjetunionen. Deltagarna i delegationen
var inte kommunister. De hade väl
en del kritiska synpunkter, när de återvände,
men de var samtidigt ärliga nog
att medge, att om hänsyn tages till den
korta tid som förflutit sedan oktoberrevolutionen
och de krig som påtvingats
landet, så är framstegen imponerande.
Särskilt i en sak var delegationen enig:
de skildringar, som press och borgerlig
propaganda tidigare givit av Sovjetunionen,
stämde inte med verkligheten!
Det erinrar oss åter om att lögnen har
korta ben, och de blir inte längre därför
att herrar Hjalmarson och Ohlin anmäler
sig som kryckor.

Sedan vill jag övergå till några reflexioner
om vad som sker inom herr
Norups fögderi. Den lilla bondeförbundsrevolt,
som herr Pettersson i Dahl
har satt sig i spetsen för, sker ju visserligen
under många ursäkter, men
den uttrycker i alla fall en god tendens.
Det är nämligen ingen tvekan om att
den återspeglar småbrukarnas mångåriga
missnöje med regeringens storbondepolitik.
Denna opposition från
medlemmar i bondeförbundet är på sitt
siitt en motsvarighet till aktionen från
det 40-tal socialdemokrater, som vid
vårriksdagen i år röstade för en väsentlig
begränsning av rustningsutgifterna.

128 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

Trots allt rör det sig sålunda på dessa
områden.

Det är för övrigt inte bara bondeförbundsmotionärerna,
som har börjat
känna att det osar hett för dem som
har ansvaret för den hittillsvarande
jordbrukspolitiken. Till och med herr
Ohlin talar ju nu småbondevänligt.
Folkpartiets tidningar sörjer emellertid
för att det på den kanten inte skall saknas
sorterade ståndpunkter även i folkpartiets
jordbrukspolitik. Där skäller
man nämligen utan åtskillnad på allt
vad jordbruksstöd heter, och där ser
man inget fel på småbrukarnas levnadsstandard,
lika litet som på arbetarnas.
Det är bara bolagen som har det svårt,
enligt herr Ohlin.

Det kommer emellertid ganska snart
att visa sig hur mycket det finns av
praktisk handlingsvilja bakom de vackra
fraserna hos dem som säger sig vara
småböndernas vänner.

För vår del vill vi säga ifrån redan
nu, att det är varken behövligt eller
rimligt att höja livsmedelspriserna för
att småbrukarna ska få bättre förhållanden.
Det finns andra vägar. En del
av de våldsamma prishöjningarna under
senare år är ju förresten av sådan
innebörd att småbönderna har fått vara
med att betala den frikostiga hjälpen
åt storbönderna. Detta gäller bland annat
om de stora fördelarna åt dem som
odlar vete och oljeväxter — företrädesvis
storbönder i de södra landsdelarna.
Betydande delar av den hjälpen
har kommit från Norrlands småbönder,
som måste köpa sådana produkter.

Även i fråga om mjölken har vi i en
motion till årets riksdag visat hur man
kan gå till väga för att ge småbrukarna
en betydande och berättigad inkomstförbättring
utan att samtidigt höja konsumentpriserna
på mjölk. Det kan ske
genom att höja leveransbidraget och det
extra mjölkpristillägget för Norrland.
Principiellt är detta samma linje som
riksdagen själv har fastställt för denna
del av jordbrukspolitiken. Det handlar

bara om att justera anslagsbeloppen i
enlighet med de behov som finns i dag.

Viljan att verkligen göra något för
småbönderna kommer också att prövas,
när vi inom kort skall behandla frågan
om hjälp åt de jordbrukare som drabbats
av skördeskador. Herr Norups politik
hör därvidlag till det mest cyniska
som tänkas kan. I Norrland har det
under fyra av de senaste fem åren blivit
stora skördeskador, men vid varje tillfälle
har regeringen på herr Norups
förslag rått småbönderna att skuldsätta
sig ytterligare för att klara svårigheterna.
Så sker också i år, när värdet av
skördeskadorna uppskattas till över en
halv miljard kronor. De lån som regeringen
nu erbjuder — till hög ränta och
även i övrigt på villkor, som inte nämnvärt
skiljer sig från banklånen — kan
måhända vara tillräckliga, om det bara
är fråga om tillfälliga kreditsvårigheter,
och det är det väl i huvudsak så för
storbrukarna. Men det är inte så för
flertalet småbönder, framför allt inte
beträffande jordbrukarna i Norrland.
Där har man nu försökt att dra sig fram
med två tidigare stödlån och ökad
skuldsättning i bankerna. Nu skulle
man till denna skuldbelastning också
lägga på regeringens nya stödlån och
säkert också nya banklån. Tar man
dessutom med i bilden att det har skett
en mycket omfattande utslagning, så
begriper ju envar att det här inte bara
handlar om tillfälliga kreditsvårigheter
utan om en mycket djupgående kris
för praktiskt taget hela det norrländska
jordbruket och massor av småbönder
i övrigt. Åtgärderna för att råda bot på
detta måste vara av helt annat slag än
den ökade skuldsättning, som regeringen
tillråder.

Man bör naturligtvis anvisa de pengar
som behövs för ytterligare låneverksamhet,
men vi har dessutom föreslagit
att i första hand 50 miljoner skall
anvisas även till kontant ersättning
utan återbetalningsskyldighet åt småbrukare
som blivit svårast hemsökta.

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25 129

Dessutom bör man nu överväga att avskriva
en del av de tidigare stödlånen.
Det skall, som sagt, bli intressant att
se om herr Petterssons bondeförbundspartisaner
trycker i buskarna, när vi
så småningom kommer från de allmänna
talesätten i remissdebatten till praktiska
avgöranden bland annat om våra
förslag till hjälp för skördeskadorna
och åtgärderna för att ge bönderna ett
betydligt bättre mjölkpris utan förhöjning
av konsumentpriset.

Försörjningsproblemen på landsbygden
och särskilt landsbygd med den
ekonomiska struktur som vi har i Norrland
hör emellertid inte bara ihop med
jordbruksfrågan. Det handlar i minst
lika hög grad om frågor av det slag,
som statsministern nyligen behandlade
i ett föredrag i Norrbotten, nämligen
frågan om statliga industrier och andra
åtgärder från statsmakternas sida för
att befrämja de mest eftersatta bygdernas
ekonomiska utveckling.

För arbetarrörelsen är tanken bakom
kravet på statsindustrier att det på
längre sikt skall bli demokrati från
grunden. Och grunden det är näringslivet,
där nu en liten grupp självsvåldiga
herrar regerar utan minsta
hänsyn till folkviljan och landets intressen.
Bakom kravet om statsindustrier
ligger ytterst arbetarrörelsens
uppfattning att privatkapitalister numera
strängt taget är överflödiga, att
det strängt taget är en makalös oförskämdhet
av den styrande lilla klicken
inom näringslivet att fortfarande göra
anspråk på att personligen få äga och
förfoga över vårt lands nationalrikedomar
och att personligen få bestämma
hur produktionen skall ske, d. v. s. att
ytterst också bestämma om allt det väsentliga
för det svenska folkets väl och
ve. Sådana anspråk från en liten klick
människor är inte bara oförskämt och
odemokratiskt. Resultaten av ett sådant
klickvälde har ju också lett till att landet
tillfogas stora skador, t. ex. genom

Vid remiss av propositionen nr 205

den otillfredsställande utbyggnaden av
Norrlands näringsliv.

För närvarande nöjer sig emellertid
den svenska arbetarrörelsen med krav
om relativt små inskränkningar i privatkapitalisternas
makt. Kraven siktar
egentligen tills vidare bara på de områden,
där det borgerliga vanstyret är
värst. Jag kan t. ex. nämna motionerna
till socialdemokratiska ungdomskongressen
om en utbyggnad av Statens
skogsindustriers verksamhet i södra
Sverige. Motiveringen var som bekant
bland annat att privatföretagarna i
branschen inte kan eller inte vill sköta
den saken på ett tillfredsställande sätt,
att de inte hushållar med landets produktiva
resurser på ett vettigt sätt, att
det med nuvarande anordning bara
handlar om att tillgodose en liten grupp
privatkapitalisters intressen men däremot
inte att åstadkomma varaktig
trygghet och bättre levnadsstandard åt
de stora folkgrupperna. Det var kontentan
av de socialdemokratiska ungdomarnas
motioner. När statsministern
försvarade statsindustrierna i Norrbotten
mot de borgerliga angreppen, sade
han att åtgärderna vidtagits för att
åstadkomma ett fullt utnyttjande av
våra resurser för att därigenom möjliggöra
förbättrade levnadsvillkor för alla
människor.

Sådan var också motiveringen för de
kommunistiska motionerna vid årets
och fjolårets riksdag om ytterligare
statsingripanden inom näringslivet i
Norrland. Tillgängliga resurser är nämligen
inte på långt när utnyttjade, och
dessutom förestår nu ett mycket kraftigt
ytterligare tillskott, som kan bli en
hävstång för att höja levnadsstandarden.
Men det finns ingen tendens till
att privatkapitalistcrna skulle medverka
till en sådan standardhöjning för
befolkningen i Norrland genom att utnyttja
de ökade resurserna. Alltså bör
staten göra det.

Den fortgående rationaliseringen av
jordbruket och skogsbruket kommer att

9 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 25

130 Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

ställa ökad arbetskraft till förfogande
för andra näringsgrenar. Dessutom sker
det en kraftig ökning av de ungdomsgrupper,
som inom de närmaste tio
åren kommer upp i arbetsför ålder.
Bara för Norrbottens del har arbetsmarknadsmyndigheterna
räknat med
en ökning av 20 000 arbetsföra män,
som det står i officiella kommunikéer.
Observera: arbetsföra män! Några kvinnor
talas det inte om i detta sammanhang.
Jag tror ju inte att det s. k. myrdaleriet
på sin tid fick sådana följder
att det då bara föddes pojkar. Men
det tror man visst i arbetsmarknadsstyrelsen
och på länsarbetsnämnden i
Luleå. I varje fall räknar man inte med
något tillskott av kvinnor i sina kalkyler
om arbetskraftstillgången, lika litet
som man hittills tagit med de tusentals
kvinnor, som redan är arbetslösa
i den meningen att de vill ha förvärvsarbete
men inte kan erhålla något
sådant.

Skall man sätta som riktpunkt att
hålla full sysselsättning och i övrigt
tillvarataga alla produktiva resurser, så
är det ingen överdrift att räkna med en
ökad tillgång på 40 000—50 000 arbetsföra
människor bara i Norrbotten under
de närmast kommande åren. Privatkapitalisterna
kan man som sagt inte
vänta några åtgärder av för att tillvarataga
dessa nya resurser. Men vad planerar
statsmakterna? Såvitt jag vet ingenting
konkret. Den senaste nyheten i
fråga om statsindustrierna i Norrbotten
är tvärtom ett hot om att man inom
kort skall avskeda 200 sågverksarbetare.
Jag har interpellerat jordbruksministern
om saken, och jag hoppas
att han snart svarar och ger ett besked,
som går ut på att sådana åtgärder skall
vidtagas av statsmakterna, att det inte
behöver bli någon inskränkning vid de
statliga sågverken.

I stort sett är det också ovisst hur
det skall bli med rekonstruktionsplanerna
i Töre, som ju är ett av de större
projekten i detta samamnhang, och vad

tornedalsutredningen kan ge vet heller
ingen någonting om. Det är mycket
som den senaste tiden givit näring åt
uppfattningen, att de statliga myndigheterna
låter vägleda sig mera av uppfattningarna
inom herrar Hjalmarsons
och Ohlins partier än av de synpunkter,
som statsministern gav uttryck för i sitt
tal om statsindustrierna i Norrbotten.
Som exempel kan jag nämna, att prognoserna
om Tornedalsutredningens
resultat närmast utgjort förberedande
varningar om att det inte är så värst
mycket att vänta. I strid mot uttalanden,
som gjorts av kommunalmän och
på arbetarmöten, har länsstyrelsen också
avstyrkt åtgärder, som syftat till en
statlig stimulans åt näringslivet i Norrbottens
inland. Nyligen har länsarbetsdirektören
i Norrbotten rått inlandsbefolkningen
att skrinlägga alla förhoppningar
om statliga förädlingsindustrier
inom detta område. Det förefaller inte
troligt, tycker jag, att en tjänsteman
kan göra så bestämda uttalanden utan
att ha sin mening underbyggd från
högre ort.

Över huvud taget får man det intrycket
att det nu pågår en stor motoffensiv
på bred front mot kraven från arbctarhåll
— men vad Norrbotten beträffar
från praktiskt taget hela befolkningen
— på mera statsindustrier. I
spetsen går högern, företrädd av
Svenska Dagbladet, men fronten tycks
även omfatta arbetsmarknadsmyndigheterna.
Själva generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen
talade vid den
s. k. arbetarmässan i Norrbotten, där
för övrigt också statsministern deltog,
och där tycks generaldirektörens främsta
uppgift ha varit att hålla strafftal
över de kommunala myndigheter, som
ser med oro på framtiden och därför
anser att statsmakterna skall göra något.
Kraven från kommunalmyndigheterna
karakteriserade generaldirektör
Vahlberg som förkastlig »sockenpolitik»
och »småskurna kommunala intressen».

Ja, på tal om socknarna där uppe är

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

131

de i vissa fall vidsträckta som de största
länen längre ned i landet och i fråga
om de ekonomiska värden som står på
spel minst sagt jämförbara med sådana
områden längre söderut. Nu gäller det
för övrigt hela Norrbotten, som omfattar
en fjärdedel av den svenska kartan
— för att inte tala om liknande problem
i hela Norrland.

Jag vet inte om generaldirektörens
klyschor mot kommunalmännen på arbetarmässan
i Luleå blev motsagda. Jag
vet däremot att prat av det slaget inte
motsvarar de allmänna stämningarna i
Norrbotten. Det är nämligen stämningar
som går mycket bestämt och praktiskt
taget enhälligt i den riktningen, att
statsmakterna bör fortsätta utbyggnaden
av industrierna. Regeringen skulle
handla klokt om den gåve arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelsen och statsindustriernas
ledningar direktiv att
snabbt förbereda en utvidgning, som är
berättigad med hänsyn till den väntade
stora tillgången på arbetskraft och med
hänsyn till de stora naturrikedomar,
som nu inte blir utnyttjade i dessa områden.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! För egen del har jag det
intrycket av dagens remissdebatt —
och det är väl möjligt att det finns
kammarledamöter, som delar min mening
— att remissdebatter på hösten är
ganska överflödiga. En remissdebatt
bör, såsom ursprungligen skedde, knytas
till avlämnandet av statsverkspropositionen.
Det har ju visat sig, att remissdebatter
vid höstriksdagens början
i huvudsak kommer att röra sig om detaljfrågor,
och dessa diskussioner kan
mycket väl i stället knytas till de respektive
frågornas realbehandling. .lag
tror därför att det med denna remissdebatt
som exempel finns skäl för dem
i riksdagen, som närmast har ansvaret,
att ta sig en funderare över, huruvida
remissdebatter på hösten skall förekomma
i fortsättningen.

Vid remiss av propositionen nr 205

Jag skall, herr talman, här endast
uppehålla mig vid en enda sak denna
sena timme. Vi står inför en ny avtalsrörelse.
Vi befinner oss i ungefär samma
situation som i fjol vid denna tid, och
det finns kanske anledning att se tillbaka
på utvecklingen under de månader,
som förflutit sedan vi sist hade remissdebatt.
Gör man detta står det ganska
klart, att de maningar till arbetsmarknadens
parter om återhållsamhet,
som då uttalades i finansplanen, var
synnerligen befogade. Samtidigt vill jag
framhålla, att jag finner den kritik som
riktats mot dessa uppmaningar synnerligen
obefogad. Detta har klarnat under
den tid som gått.

Den eftertankens kranka blekhet, som
inställde sig sedan avtalsrörelsen fortskridit
en tid och dess resultat började
visa sig, kontrasterar ganska starkt mot
de hurtfriska uttalanden, som gjordes i
den förra remissdebatten såväl från låt
mig säga arbetsgivar- som arbetstagarhåll.
Jag tänker på de yttranden som
fälldes från ledande LO-håll, där det
hette att statsmakterna ensamma har
ansvaret för penningvärdets bevarande
och att löntagarna får inrikta sig på att
ta ut så mycket som möjligt i löneförbättring.
Jag tänker också på de uttalanden,
som gjordes i denna kammare
av herr Hjalmarson och som gick ut på
att arbetsmarknadens parter inte behöver
några sådana maningar till återhållsamhet,
som givits i finansplanen.
Herr Hjalmarson sade, att dessa förmaningar
gnisslade som sand i stuvad
spenat.

Jag tror att stora grupper av vårt
folk tycker, att herr Hjalmarsons spenatsoppa
inte har varit så värst välsmakande.
De avtal, som hade slutits före
remissdebatten och alltså innan dessa
uttalanden fälldes, stannade ju i allmänhet
vid den rekommenderade sifran
tre procent, men efter remissdebatten
blev stegringarna ganska avsevärda. Jag
vill inte påstå, att dessa uttalanden från
ledande håll är skuld till alt kraven

132

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

skärptes och att respekten för vad som
framhållits i finansplanen minskade.
Men jag vill heller inte underlåta att
nämna, att jag mot bakgrunden av vad
som hänt finner uttalandena ganska
onödiga. Jag vågar säga, att det har i
varje fall inte medverkat till att minska
aptiten på löneförbättringar i den avtalsrörelse
vi haft.

Enligt min uppfattning bottnar dessa
uttalanden mera i publikfrieri än i ansvarskännande
inför den situation som
förelåg. Jag har sagt detta därför att
jag hoppas att det i en liknande allvarlig
situation inte skall fällas sådana
yttranden från motsvarande håll. Sedan
vill jag gärna erkänna alt det är inte
lätf att diskutera avtalsrörelser och löneavtal,
framför allt när det råder en
sä pass stor splittring som det gör nu
bland företagarna beträffande företagsvinsternas
fördelning.

Det är självklart att de anställda inom
ett företag, som uppvisar goda vinster,
försöker ta ut så mycket som möjligt i
löneförbättringar. Men jag tror ändå
att det i den ekonomiska ställning vi
nu har är nödvändigt att man så långt
möjligt ålägger sig en frivillig återhållsamhet
vid dylika tillfällen. Jag tror
också att många har klart för sig att
om man går för långt i sina krav kan
detta verka som en bumerang. Om inkomstförbättringar
skall accepteras, anser
jag att de i första hand bör ges till
sådana grupper, som har råkat i eftersläpning,
och det är därför jag även
vill understryka, att en av den ekonomiska
politikens främsta uppgifter
måste vara att försöka minska den
splittring som nu råder inom företagsvärlden
i fråga om vinstfördelningen.

För egen del anförde jag under remissdebatten
på nyåret, att jag hade
funnit att en sterilisering av bolagsvinsterna
och insättning på spärrkonton,
såsom vi gjorde 1948 och vid
skogshögkonjunkturen i början på 1950-talet, hade varit bättre metoder än de
åtgärder som vidtogs, d. v. s. införandet

av investeringsavgifter. Och jag har
ännu inte släppt den tanken att man
genom sådana steriliseringar i fråga om
de största bolagsvinsterna skulle kunna
minska räntehöjningen och kanske även
investeringsavgiften.

Om man på detta sätt utjämnar i toppen
bör man också kunna utjämna i botten.
Jag hälsar därför med största tillfredsställelse
den proposition, som nu
ligger på riksdagens bord om en höjning
av textil- och lädertullarna. Jag
tror det är en allmän åsikt att denna del
av vårt näringsliv representerar grenar
som kämpat med besvärligheter. Det
är många företag inom dessa branscher
som måst slå igen därför att de inte
kunnat klara sig gentemot den utländska
konkurrensen. Därför är det nödvändigt
att man förstärker deras gränsskydd.
Den förbättring som kan uppnås
för dessa eftersatta industrigrenar
kan givetvis få användas såväl till förbättrande
av löneinkomsterna som till
stärkande av dessa företags konkurrenskraft.
Om höjda tullar sedan kommer
att leda till högre priser på textiloch
lädervaror anser jag att detta bör
bäras med jämnmod av de grupper, som
haft större möjligheter att förbättra sitt
inkomstläge. En sådan realvärdeminskning
för vissa grupper är enligt min
mening ofrånkomlig, om det skall vara
någon mening i den s. k. solidariska
lönepolitiken och ifall man inte vill
att den ena gruppens bättre ställning
skoll köpas med en annan grupps sämre
siällning.

På samma sätt som jag betraktar frågan
om ett bättre skydd för denna del
av industrien, betraktar jag frågan om
det läge, vari jordbruket i dag befinner
sig. .lag har för min del med tillfredsställelse
noterat det uttalande som här
gjordes av finansministern, när han
sade att de förluster, som jordbruket i
år har vidkänts eller kommer att vidkännas,
skall bäras kollektivt av oss
alla och fördelas så jämnt som möjligt.
Man har nog rätt att däri inlägga en

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

133

viss pekpinne just för parterna i den
kommande avtalsrörelsen. Det är nödvändigt
att dessa har klart för sig att
de kommer att få vara med om att bära
de förluster som tillfogats jordbruket
under innevarande år. Man blir därför
litet förvånad, när det nu göres gällande
att prissättningen på jordbruksprodukterna
måste avvaktas, innan lönekraven
framställes i den stundande
avtalsrörelsen. Det bär sagts mig att
det även från ledande LO-håll i dag uttalats
sympatier för den uppfattningen,
att jordbrukets förluster skall bäras
kollektivt av oss alla. Jag förmodar att
man vid den uppvaktning, som i morgon
skall ske inför statsministern och
finansministern, kommer att förfäkta
samma mening.

De prisjusteringar på jordbrukets område,
som nu avses, skall ju ske för att
något utjämna den inkomstklyfta som
uppstått mellan jordbrukets folk och
andra grupper. Skall en sådan utjämning
kunna åstadkommas, måste andra
grupper tåla en justering uppåt av livsmedelspriserna
utan att framställa krav
på kompensation därför. Vägrar man
detta, innebär det att den inkomstklyfta,
som uppstått mellan jordbrukarna och
andra grupper konserveras för framtiden.
Enligt min mening bör därför
inte de nu aktuella prisjusteringarna på
livsmedel få tagas till intäkt för nya
lönekrav på arbetsmarknaden.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen
att den samordning som enligt
uppgift skall ske på lönemarknaden
vid avtalsrörelsen i år också blir verklighet.
Men jag anser att det hade varit
bäst, om alla instanser, inte bara de
fackliga utan även de ekonomiska och
politiska instanserna, hade gemensamt
kunnat dryfta den situation som föreligger,
innan det från någon parts sida
vidtages åtgärder som kan äventyra
den ekonomiska stabilitet som vi trots
allt lyckats bibehålla.

Herr talmannen återlog nu ledningen
av förhandlingarna.

Vid remiss av propositionen nr 205

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få konstatera
att herr Hansson i Skegrie efter att ha
fastslagit att denna debatt är onödig
ändå har hållit ett ganska långt anförande
i samma debatt. Det är, herr talman,
någonting i detta som inte riktigt
stämmer.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Finansministern beskrev
här för ett halvt dygn sedan situationen
som inflationshotad och framhöll
att detta motiverade en förlängning
av investeringsavgift och bilaccis.
Investeringssidan har dock inte blivit
satt på svältkost, sade finansministern.
Det finns emellertid en del av investeringslusten
som i varje fall blivit hämmad,
nämligen lusten att investera i
barnrikedom. Det har man kunnat
konstatera.

När finansministern i förmiddags berörde
frågan om skattesänkning, förklarade
han, att han själv hade stor
sympati för skattesänkningar men att
möjligheten att företaga sådana måste
bli beroende på hur stora utgiftsökningar
som vi bleve tvungna att vidkännas
i fråga om fjärde huvudtiteln,
och i vad mån de krav, som framställts
från folkpensionärernas sida, skulle tillmötesgås.
Däremot nämnde finansministern
inte, om han reflekterade på att
låta frågan om skattesänkning bli beroende
av de krav som ställes från
barnfamiljernas håll. Han gav emellertid
ett visst löfte om skattesänkning,
och jag tolkar det så, att han tänkte
sig att stödet till barnfamiljerna skulle
komma att ges i form av en särskild
skattesänkning för dem.

Av en nyss avlämnad utredning framgår
att den ekonomiska standarden för
barnfamiljerna i förhållande till andra
familjer har sjunkit i jämförelse med
vad den var t. ex. år 1947, när barnbidragen,
som avlöste skatteavdragen,
tillkom. 1''tredningen konstaterar alt

134

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Vid remiss av propositionen nr 205

barnfamiljerna nu är hårt klämda i
skatteavseende, eftersom det med mycket
små undantag vid beskattningen
inte tages någon hänsyn till försörjningsbördan.
Vidare fastslår utredningen
att det stöd, som en gång gavs för
att tiliförsäkra barnfamiljerna en viss
kompensation för det mistade skatteavdraget,
nämligen barnbidraget, har
blivit mycket mindre värt än när det
kom till. Skall penningvärdeförsämringen
uppvägas, måste barnbidraget
höjas från 290 till 400 kronor. Skulle
man dessutom låta barnbidraget få ett
höjt värde, som reellt är lika mycket
över 1947 års nivå som t. ex. folkpensionerna
och lönerna, måste man höja
det ända till 480 kronor per år. Det är
inte småsaker. Om därför finansministern
hade avsett att höja barnbidragen
hade han väl varit tvungen att ta med
dessa också, när han räknade upp folkpensioner
och försvarsutgifter som alternativ
till skattesänkning.

Vi vet att det inte kommer en höjning
nästa år — det fick vi höra i ett
interpellationssvar i går. Men det går
väl inte att avföra hela frågan genom
detta. Vi hoppas att den är lika aktuell
även om man inte är beredd att göra
denna höjning nästa år. Jag hoppas
alltså att skattefrågorna inte skall lösas
i fortsättningen som nu helt oberoende
av försörjningsbördan utan att
man söker vinna möjlighet att visa vänlighet
mot barnfamiljerna även i beskattning.

Till bilden av de aktuella svårigheterna
kommer nu att barnfamiljerna
inte bara har större utgifter, vilket
barnfamiljer alltid har haft, utan också
saknar det som står till buds åtminstone
i städerna för dem som inte har
barn eller bara har ett barn, nämligen
att hustrun kan få en inkomst på förvärvsarbete
som är något att räkna med.
Vi vill naturligtvis inte att hustrun skall
tvingas att skaffa sig förvärvsinkomst
när hon har tre, fyra barn att sköta i
hemmet. Därmed har man dömt barn -

familjerna till större utgifter och minskade
chanser att skaffa sig inkomster
än andra familjer. Barnfamiljerna är
fränare drabbade i dagens situation, än
de har varit tidigare, och man kan inte
betrakta kraven på att något göres för
dem som dalt eller något slags nativitetspropaganda,
även om man just nu
kan konstatera att familjerna krympt.
Man får vidare ha för ögonen, att om
fem, sex, sju år de stora barnkullarna
från 1943, 1944, 1945 kommer i den
ålder att de skall bilda familj och bli
föräldrar. Om man planerar att stödja
familjerna, är det på tid att ge detta
stöd nu, så att det verkligen kan vara
till nytta dels om vi så önskar för att
få en större nativitet, dels så att man
inte gör orättvisorna mot barnfamiljerna
oändligt mycket större genom att
så många flera drabbas av dem än nu.

Jag hoppas att detta är tankar som
i synnerhet finansministern är förtrogen
med och ömmar för.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! När man träffar samman
med jordbrukare i Norrland, en
och en eller där flera är församlade,
kan man inte undgå att ta intryck av
den känsla av missmod och pessiipism
inför framtiden, som förefaller att behärska
dem alla. Jag tror också att
flertalet av kammarens ledamöter känner
till att en stark irritation förekommer
på många håll, en irritation som
inom Norrbottens län lär ha resulterat
i omfattande anslutning till tanken på
en mjölkstrejk.

Och pessimismen är inte svår att förstå.
I motsats till vad som förespeglats
i åtskilliga uttalanden i många olika
sammanhang förefaller lönsamheten
vid de norrländska småjordbruken alt
bli allt sämre. Omfattande skördeskador
under flera av de senaste åren och
den sista sommarens torka med genomgående
svag skörd som följd förstärker
ytterligare den- tendensen. Det må vis -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25

serligen vara sant, att Norrland inte
drabbats värst av skördeförlusterna i
år. Det har inte varit så total missväxt
av vissa grödor som inom vissa områden
på andra håll inom landet. Men
det har blivit eu betydande nedsättning
av skörden, speciellt av den gröda, nämligen
vallskörden, som spelar den ojämförligt
största rollen, därför att den omfattar
70—75 procent av åkerarealen
och ligger till grund för hela animalieproduktionen.
Vid ytligt betraktande
kanske inte 15 eller 25 procents nedsättning
av denna aröda förefaller att
vara så betydande, men om det innebär
i stort sett samma nedsättning av
totalproduktionen utan motsvarande
minskning av produktionskostnaderna,
så betyder det att större delen av eller
till och med hela det överskott, som
skall utgöra småbrukarens arbetslön,
försvinner.

De senaste årens dåliga lönsamhet
av mjölkproduktionen och slutligen
den genom årets skördeutfall ytterligare
forcerade utslaktningen av nötkreatur
har medfört en så kraftig nedgång
i mjölkinvägningen vid mejerierna,
att den hotar att få mycket allvarliga
verkningar i många avseenden.
Var skall de norrländska jordbrukarna
hämta sina inkomster, när mjölkproduktionen
försvinner? 1 viss utsträckning
kan givetvis produktionen inriktas
på andra grenar, men dessa möjligheter
har av naturliga skäl sin gräns
och det måste bli en utveckling på lång
sikt.

Den minskande invägningen vid mejerierna
medför ökade kostnader per liter
mjölk. Inte minst fraktkostnaderna
inverkar starkt inom så glesbefolkade
bygder som de norrländska. Av regeringspartierna
i riksdagen genomdrivna
statliga åtgärder på senare år — bilaecis,
höjda fordons- och drivmedelsskatter
— har särskilt starkt drabbat
de tyngre transporterna i dessa glesbygder
med ökade kostnader för bland
annat mejerier och slakterier som

125

Vid remiss av propositionen nr 205

följd. Ytterst har detta drahbat producenterna.
ökade omkostnader i övrigt
har jämte dessa fraktkostnader — utslagna
på en allt mindre mängd invägd
mjölk — bidragit till att av den höjning
av konsumtionsmjölkpriset med 8 öre
per liter, som genomförts i år, en så
obetydlig del kommit producenterna
till godo — till stor besvikelse för
dessa.

En annan sak som bidrar till den
stora tveksamheten och pessimismen
bland de norrländska jordbrukarna inför
framtiden är den omständigheten,
att småbruket lämnats åt sidan vid behandlingen
av den nu aktuella frågan
om den framtida utformningen av prissättningen
på jordbrukets produkter.
Småbrukarna frågar sig med skäl, varför
inte deras problem samtidigt bringats
till sin lösning.

Vid beräkningen av lönsamheten
inom jordbruket när det gäller inkomstlikställighet
med vissa andra yrkesgrupper
skall hänsyn tagas endast till jordbruk
i storleksgruppen 10—20 hektar
åker. Jordbruk i denna storleksklass
finns endast i mycket obetydlig omfattning
i Norrland. Av de närmare
88 000 brukningsdelarna i de fyra nordligaste
länen har endast omkring 5 000
eller inte fullt 6 procent över 10 hektar
åker. Det helt övervägande flertalet av
alla jordbrukare i Norrland kommer
alltså utanför den grupp som inom
prissystemets ram skall beredas möjlighet
till en skälig inkomst. Omkring 70
procent av alla brukningsdelar i nyssnämnda
fyra län omfattar för övrigt
mindre än 5 hektar åker. Det är ju ett
känt faktum, att lönsamheten minskar
starkt vid fallande storleksklass på
jordbruken.

I jordbruksprisutredningens betänkande,
som ligger till grund för förslaget
till utformning av den framtida
prissättningen på jordbruksprodukter,
framlades vissa uppgifter rörande lönsamheten
vid de jordbruk inom Norrland,
som ingår i lantbrnksstyrelsens

Nr 25

Onsdagen den 2 november 1955 em.

13(i

Vid remiss av propositionen nr 205

jordbruksekonomiska undersökning. Enligt
dessa uppgifter föreföll lönsamheten
vid de norrländska jordbruken inte
vara så dälig jämfört med jordbruk i
samma storleksgrupp inom skogsbygdsområdena
i Mellansverige. I de redovisade
inkomsterna ingick emellertid också
skogsinkomster, vilka var anmärkningsvärt
höga under vissa toppkonjunkturår,
då för övrigt uttaget ur skogen
säkerligen var högre än vad normal
tillväxt skulle kunna medge i längden.
Under de senare åren har, som jag tidigare
nämnt, inkomsterna sjunkit betydligt.
Detta gäller både skogsinkomster
och inkomster från det egentliga
jordbruket. Några direkt jämförbara
siffror, som belyser detta, torde inte
finnas ännu, men jag har tillgång till
vissa siffror, som ändå visar hur dålig
lönsamheten är inom norrländska jordbruk.

De brukningsdelar, som år 1954 ingick
i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska
undersökning inom Jämtlands
län, har givit brukaren och hans
familj, sedan skälig ränta erhållits på
nedlagt kapital, en timlön per fullgod
manstimme av en krona 19 öre i storleksgruppen
10—20 hektar och 80 öre i
storleksgruppen 5—10 hektar.

Dessa resultat härrör visserligen från
ett relativt litet antal brukningsdelar,
summa 43 stycken, men de ligger säkerligen
inte sämre till än genomsnittet
för jordbrukarna inom området utan
måste snarare betraktas som plusvarianter.
Jag tror också att jag kan säga,
att Jämtlands län inte ligger sämre än
genomsnittet för Norrland i dess helhet.

Det är klart, att dessa jordbrukare
inom Norrland, speciellt vid alla de
mindre jordbruken, inte kan väntas få
full försörjning vid själva jordbruket
utan måste ta skogen till hjälp. Men det
är många, inte bara arrendatorer utan
även självägande jordbrukare, som inte
har tillgång till egen skog och i varje
fall inte i sådan omfattning att det kan
ge skälig försörjning. Ofta kan det också

vara svårt att helt lämna jordbruket för
att under någon längre tid ta skogsarbete
eller annat arbete, då sådant inte
finnes att tillgå i hemorten. Det har givits
löften i regeringsprogram och valtal
om komplettering av de ofullständiga
jordbruken med skog, men det är
väl fullt förståeligt, om inånga förlorat
optimismen också på den punkten. Man
lever inte så länge på löften.

De siffror jag nämnde visar, att den
ersättning, som den norrländske småbrukaren
får för sitt arbete, är synnerligen
låg. När jordbruket i de större
storleksklasserna under senare tid kunnat
förbättra sin lönsamhet genom en
långt gående driftsrationalisering —
bland annat genom mekanisering — har
de mindre jordbruken inte kunnat tillgodogöra
sig denna rationaliseringsvinst.
Visserligen har de många gånger
följt med i mekaniseringsrushen, kanske
ofta därför att manuell arbetskraft
inte stått alt uppbringa, men det ekonomiska
resultatet har sannolikt inte
sällan blivit negativt. När man i jordbrukskalkylen
räknat med en viss årlig
minskning i arbetsinsatsen vid jordbruket,
har delta alltså inte varit en
realitet inom småbruket.

I förslaget till framtida prissättningssystem
ingår såsom ett led i den friare
prisbildningen att jordbrukarna
själva skall ta vissa risker men samtidigt
kunna tillgodogöra sig de rationaliseringsvinster
som är möjliga. Det
är fullt förklarligt, om det mindre jordbrukets
utövare ställer sig tveksamma
inför utsikterna att åtminstone så länge
småbrukets speciella problem inte är
lösta få bli delaktiga i riskerna men ha
mycket begränsade möjligheter att göra
rationaliseringsvinster. Det enligt systemet
avsedda starkare beroendet av
världsmarknadspriserna är också avsett
att medföra, att jordbruksproduktionen
och dess inriktning skall fortlöpande
anpassas till de marknadsmässiga
förhållandena. För det norrländska
jordbruket är en sådan anpassning inöj -

Onsdagen den 2 november 1955 em.

Nr 25 137

lig endast i mycket begränsad omfattning,
eftersom de naturliga produktionsbetingelserna
inte medför någon större
valfrihet. Huvudinriktningen vid det
norrländska småbruket måste alltjämt
bli animalieproduktionen. Ur norrländsk
synpunkt har man därför anledning att
ställa sig särskilt tveksam till jordbruksministerns
uttalande i propositionen
angående det framtida prissättningssystemet,
att starka skäl talar för
att en sänkning vidtages av såväl smörsom
margarinpriserna. Det torde vara
svårt att genom en höjning av priserna
på konsumtionsmjölk och grädde
åstadkomma kompensation för den inkomstminskning
för jordbruket, som
skulle bli en följd härav. På grund av
de norrländska småbrukens absoluta
beroende av mjölkproduktionen är det
angeläget att söka uppehålla ett sådant
pris på dessa produkter att produktionskostnaderna
blir täckta.

Jag är fullt på det klara med att man
inte gagnar det norrländska jordbruket
genom att överdriva farhågorna beträffande
dess framtid. Jag är också
övertygad om att något går att göra för
att förbättra produktiviteten genom
strukturrationalisering och åtskilligt genom
rationalisering av driftsförhållandena
och en mera differentierad produktionsinriktning.
Det är ännu långt
kvar innan den norrländska jordbruksproduktionen
bedrives fullt rationellt
även med hänsyn tagen till förutsättningarna.
Här behövs dock ett bättre
stöd från det allmännas sida genom
hjälp till självhjälp.

Kvar står emellertid, att det norrländska
småbrukets belägenhet är ytterst
brydsam. Om man skall kunna
åtminstone i någon mån hejda den nu
pågående flykten från Norrland och
om man också där skall söka bevara eu
levande landsbygd, måste något göras
och göras snart. Jag hoppas att den nu
arbetande småbruksutredningen har
möjlighet till och kommer att ta upp
småbruksproblemet i hela dess vidd —

Vid remiss av propositionen nr 205

det har yppats vissa tvivel på den
punkten — men jag tror också att det
är hög tid att övergå från utredningar
till positiva åtgärder och handlande.

Jag tillåter mig, herr talman, att sluta
med att fritt citera vad generaldirektören
och chefen för lantbruksstyrelsen
nyligen yttrade i ett föredrag rörande
vissa norrländska jordbruksproblem.
Han sade, att det är ställt helt utanför
all praktisk politik att skrota ner norrlandsjordbruket
och att det kommer
att vara ett samhällsintresse att bevara
det ungefär i dess nuvarande omfattning.

Överläggningen var härmed slutad.
Propositionen hänvisades till bevillningsutskottet;
och skulle till utskottet
överlämnas jämväl de i anledning av
propositionen inom kammaren avgivna
yttrandena.

Härefter föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 207, med förslag till lag
om reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft;

till statsutskottet propositionerna:

nr 208, angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m., och

nr 209, angående ändrad lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 210, med förslag till lag om
ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april 1946 (nr 130) om
änrad lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443);
samt

till statsutskottet propositionen nr
211, angående Sveriges anslutning till
konventionen rörande bildandet av
EUROF1MA, europeiskt bolag för finansiering
av järnvägsmateriel, in. m.

§ 4

Föredrogos var för sig följande på
10 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 25

138 Nr 25 Onsdagen den 2 november 1955 em.

Interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning till mindre företagare

kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
694, av herr Kelander in. fl.; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 695, av herr Holmberg m. fl.,
nr 696, av herr Ericsson i Näs, och
nr 697, av herr Haeggblom m. fl.

§ 5

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående åtgärder för att påskynda
atomkraftens fredliga utnyttjande
som energikälla för industri m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. affärsbankernas kreditgivning
till mindre företagare

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf), som
yttrade:

Herr talman! Som ett led i den nuvarande
ekonomiska politiken ingår en
åtstramning av krediterna. Enligt uppgift
är emellertid summan av de medel,
som affärsbankerna utlånat i dag något
större än vid motsvarande tid i fjol.
Det är därför ägnat att förvåna, att
framför allt småföretagare av skilda slag
— jordbrukare och andra — tycks ha
så svårt att få lån mot fullgod säkerhet.
Det uppges, att t. o. in. sådana småföretagare,
som erhållit statlig garanti för
sina lån, blir vägrade lån i affärsbankerna.

Samtidigt framkommer också från
olika håll uppgifter om låneräntor, som

inte står i rimligt förhållande till vad
bankerna betalar vid inlåning.

Svårigheterna och oron är så stora,
att en undersökning borde företas
för att utröna i vilken omfattning klagomålen
är välgrundade. I den mån så
visar sig vara fallet bör givetvis åtgärder
vidtas för att söka få ändring
till stånd.

Under åberopande av det sagda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsministern få rikta dessa
frågor:

Är herr statsministern villig igångsätta
en undersökning i syfte att utröna

1. huruvida mindre företagare ■—
jordbrukare och andra — kan sägas ha
kommit att bli missgynnade vid kreditgivningen
hos affärsbankerna under senare
tid;

2. huruvida utlåningsräntorna står i
rimligt förhållande till den ränta, bankerna
betalar vid inlåning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 698, av lierr Johansson i öckerö m.
fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 205, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1956,
in. in.

Denna motion bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.28.

In fidem
Gunnar Britth

t DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
610890