1955 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1955:23)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS

1955 ANDRA KAMMAREN

18—21 oktober

Nr 23

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 oktober

Sid.

Talmannens hälsningsanförande ............................ 3

Minnesord över avlidna ledamöter av kammaren................ 3

Interpellationer av:

herr Andersson i Ronneby ang. utredning av frågan om beställning

av motortorpedbåtar vid tyskt varv...................... 5

herr Jacobson i Vilhelmina ang. vissa frågor rörande uppehållande

av järnvägstrafik i glesbygder .......................... 5

herr Munktell ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, m. m................... 8

herr Ericsson i Näs ang. åstadkommande av en för den enskilde

mindre kostnadskrävande processordning.................. 10

herr Helén ang. tillgodoseende av remissinstansernas behov av

längre remissperioder .................................. 11

herr Johansson i Stockholm ang. förbättring av arbetarskyddet. . 12

herr Senander ang. större trygghet för liv och gods inom sjöfarten 12

Onsdagen den 19 oktober

Interpellation av herr Holmberg ang. beredande av sysselsättning för
sågverksarbetarna på Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö .... 16

Fredagen den 21 oktober

Svar på frågor av:

herr Lundberg ang. 1952 års tobakshandelsutrednings arbete .... 18

herr Jonsson i Strömsund ang. den väntade arbetslösheten i Ulriksfors
med anledning av textilfabrikens nedläggande .......... 20

1 —Andra kammarens protokoll 1955. Nr 23

Tisdagen den 18 oktober 1955

Nr 23

Tisdagen den 18 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Talmannens hälsningsanförande

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession, som
jag härmed förklarar öppnad.

§ 2

Minnesord över avlidna ledamöter av
kammaren

Herr TALMANNEN yttrade:

När vi nu samlas efter sommarferierna
är det med vemod vi erinrar oss,
att tre av våra tidigare kamrater genom
döden ryckts bort ur vår krets.

Den 18 juli avled John Andersson i
Alfredshem efter en tids sjuklighet.
Han hade vid sin bortgång tillhört
andra kammaren i femton år och var
högt skattad bland oss. Han utförde
sitt mest betydelsefulla arbete som riksdagsman
i andra lagutskottet, där han
hade rika tillfällen att tränga in i de
sociallagstiftningsfrågor som särskilt
intresserade honom. I sin hembygd var
han livligt tagen i anspråk för allmänna
uppgifter. Han var bl. a. i många år
pensionsstyrelsens ombud i sitt län.

Helmer Johansson i Norrfors omkom
genom olyckshändelse under tågresa
natten mellan den 23 och 24 juli. Han
hade då tillhört kammaren i tretton år
och huvudsakligen varit verksam i
första lagutskottet. Som jordbrukare
hade Helmer Johansson nedlagt mycket
arbete inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse. Därutöver var han
verksam som landstingsman och ledamot
av sitt landstings förvaltningsutskott.

Fridolf Johansson i Lugnvik gick ur

tiden den It september utan föregående
sjukdom. Han hade tillhört kammaren
endast sedan 1953, men vi hade den
korta tiden till trots lärt oss värdera
hans trygga personlighet. Även Fridolf
Johansson hade bakom sig omfattande
arbete i sin hembygds offentliga liv.

Vi erinrar oss våra bortgångna kamrater
med saknad och vördnad och lyser
frid över deras minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3

Upplästes följande till kammaren ankomna
protokoll angående den i § 32
riksdagsordningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 5 september 1955

Till justitiedepartementet hade den 6
augusti 1955 från länsstyrelsen i Västernorrlands
län och den 18 augusti
1955 från länsstyrelsen i Västerbottens
län inkommit fullmakter för respektive
landstingsmannen Bernhard Sundelin i
Anundsjö och landstingsmannen Frithiof
Norén i Mullsjö, vilka vid nya
röstsammanräkningar blivit utsedda såsom
ledamöter av riksdagens andra
kammare i stället för avgångna ledamöter
av samma kammare.

Vid granskning av fullmakterna, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakterna
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte de granskade fullmakterna
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn

Nr 23

Tisdagen den 18 oktober 1955

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 30 september 1955

Till justitiedepartementet hade den
29 september 1955 från länsstyrelsen i
Västernorrlands län inkommit fullmakt
för rektorn Brita Löwenhielm i Härnösand,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av
riksdagens andra kammare i stället för
avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Oskar Adelsohn

Vid dessa protokoll voro fogade de
däri avsedda fullmakterna för landstingsmannen
Bernhard Sundelin, Anundsjö,
landstingsmannen Frithiof Norén,
Mullsjö, Gräsmyr, och rektorn
Brita Löwenhielm, Härnösand, att inträda
såsom ledamöter av kammaren
för tiden till den 1 januari 1957.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Sundelin och Norén i Mullsjö samt
fröken Löwenhielm intagit sina platser
i kammaren.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Biksdagsman Gustav Ruben Swedberg,
född den 7/2 1896, från Johanneshov, är
på grund av akut hjärtsjukdom intagen
på Hässleholms lasaretts medicinska avdelning.
På grund av denna sjukdom
är han oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
de närmaste månaderna,
vilket härmed intygas.

Åke Bergwall
Med. dr. Las.-läkare

Riksdagsmannen redaktör Manne
Ståhl, Karlstad, är på grund av sjukdom
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
t. o. m. den 25.10.1955, vilket härmed
intygas.

Karlstad den 16.10.1955
Göran de Maré
Leg. läkare

Ledighet från riksdagsgöromålen
från och med denna dag meddelades
herr Swedberg tills vidare och herr
Ståhl till och med den 25 innevarande
oktober.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens talmän

Under hänvisning till § 70 mom. 2
riksdagsordningen få fullmäktige i riksgäldskontoret
härmed anmäla, att statsrådet
S. Lindholm, vilken den 14 maj
1954 valdes till fullmäktig för valperioden
1954—1957, i och med sin utnämning
till statsråd den 12 september 1955
frånträtt uppdraget att vara fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Stockholm den 22 september 1955
Å fullmäktiges vägnar:

Herman Kling

I Torsten Bjerlöw

Skrivelsen lades till handlingarna,
och beslöt kammaren att med anledning
av statsrådet Lindholms frånträdande
av fullmäktiguppdraget val av
ny fullmäktig i riksgäldskontoret jämte
en suppleant för denne skulle anställas;
och uppdrog kammaren verkställigheten
härav åt de vid detta riksmöte
av kammaren redan tillsatta valmän
och suppleanter för utseende av riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte deras suppleanter. Åt dessa valmän
och suppleanter uppdrogs jämväl
att, därest vid det sålunda bestämda
valet skulle till fullmäktig utses någon
av de utav riksdagen valda suppleanterna
för fullmäktige, välja ytterligare
en suppleant.

Tisdagen den 18 oktober 1955 Nr 23 5

Interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar vid
tyskt varv — Interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägs -

trafik i glesbygder

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om entledigande
från uppdraget att vara kanslideputerad.

Stockholm den 12 september 1955
Sigurd Lindholm

Kammaren biföll denna anhållan.

På förslag av herr talmannen beslöts
tillika, att val av en kanslideputerad
i statsrådet Lindholms ställe skulle äga
rum vid kammarens sammanträde den
2G innevarande månad.

§ 7

Interpellation ang. utredning av frågan
om beställning av motortorpedbåtar vid
tyskt varv

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ANDERSSON i Ronneby (s), som
anförde:

Herr talman! I juni månad i år meddelades
i pressen, att marinförvaltningen
beställt fem motortorpedbåtar hos
ett tyskt varv. Meddelandet väckte uppmärksamhet,
inte minst hos personalen
vid marinverkstäderna i Karlskrona,
som med hänsyn till verkstädernas
offerter och övriga förutsättningar räknat
med att denna beställning skulle
ha placerats där.

Från bl. a. fackförbundshåll har —
sedan marinförvaltningen utfärdat en
kommuniké till pressen —- framförts
stark kritik, vilken likaledes återgivits
i tidningarna. Kritiken i fråga går ut
ifrån att motortorpedbåtarna kommer
att bli minst V2 miljon kronor dyrare
per styck genom beställningen i Tyskland.
Vidare har sekretessfrågan tagits
upp. I det sammanhanget har ifrågasatts,
om det varit lämpligt, att landet

skulle lämna ifrån sig de erfarenheter,
som samlats inom motortorpedbåtsvapnet
och som kommit den nu beställda
båtserien till godo. Slutligen bär stark
kritik riktats mot att staten icke utnyttjat
de egna marinverkstädernas fulla
kapacitet.

Marinförvaltningen har i pressen bemött
vissa av de gjorda anmärkningarna,
men av dessa bemötanden kan icke
utläsas, huruvida anmärkningarna rörande
kostnaderna varit riktiga. Däremot
har marinförvaltningen framhållit,
att sekretessfrågan icke var av någon
betydelse.

Den 8 september i år meddelades i
pressen, att det tyska varvet börjat bygga
de beställda motortorpedbåtarna.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till en utredning av frågan om beställning
av motortorpedbåtar vid tyskt varv
ur såväl ekonomisk som sekretess- och
statsdriftssynpunkt och för kammaren
lämna en allsidig redogörelse härför?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. vissa frågor rörande
uppehållande av järnvägstrafik i glesbygder Ordet

lämnades på begäran till

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s),
som yttrade:

Herr talman! När riksdagen i början
av 1900-talet beslutade om inlandsbanans
fortsättning genom lappmarken
var det förutsett, att denna del av banan
komme att lämna betydande underskott.
Denna omständighet fick emellertid
icke stå hindrande i vägen för banbygget.
De sociala och näringspolitiska
synpunkterna ansågs uppväga de järn -

Nr 23

Tisdagen den 18 oktober 1955

Interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i glesbygder

vägsekonomiska nackdelarna. Banan
borde enligt den dåvarande civilministerns
uttalande i riksdagen betraktas
som en kulturbana.

Dessa synpunkter har också fram till
de senare åren beaktats av järnvägsstyrelsen.
På den sista tiden har emellertid
järnvägsstyrelsen intagit en ändrad
hållning. Den kraftiga propaganda,
som under de senaste åren förts av
vissa spetsar inom järnvägsförvaltningen
— främst av dess ekonomidirektör
— mot de nuvarande förpliktelserna att
i fråga om järnvägstrafiken i Norrland
anlägga sociala och näringspolitiska
synpunkter, har, i och med att SJ :s tidtabell
av den 10 juni i år trädde i kraft,
burit frukt.

Statens järnvägar har inlett en ny
trafikpolitik, som tagit sig uttryck i indragningar
av ett stort antal tåg- och
rälsbussförbindelser inom lappmarken.

Vid upprättandet av nyssnämnda tidtabell
synes de synpunkter, som i fjol
kom till uttryck i en artikel i Teknisk
Tidskrift av ekonomidirektören i statens
järnvägar, ha blivit följda.

Ekonomidirektören ansåg det önskvärt
»att järnvägsföretagen i största
möjliga utsträckning befriades från sina
nuvarande från monopoltiden ärvda
förpliktelser av näringspolitisk och social
natur».

Samma synpunkter framfördes också
i ett radioanförande, som en av SJ:s
distriktschefer höll i fjol höst med anledning
av nedläggandet av en bibana.
Han betonade »att de trafiksvaga linjerna
blivit ett problem för SJ». Lösningen
av problemet fann distriktschefen
i »att man kan lägga ner den relativt
dyra persontrafiken och trafikera
banan som industrispår. Man kan lägga
ner stationerna.» Han fortsatte: »Hjälper
inte detta, återstår ofta inte annat
än att riva upp banan.»

Det var också samma synpunkter,
som förste trafikinspektören i Umeå
framförde vid ett i Vilhelmina anordnat
möte, där de planerade indragning -

arna dryftades. Själv var jag icke i tillfälle
närvara, men enligt ett tidningsreferat
skall förste trafikinspektören ha
yttrat: »Alla tåg som ej är bäriga skall
indragas.»

Av de förändringar i förbindelserna
inom lappmarken, som inträtt den 10
juni i år, kan nämnas följande:

Den rälsbuss (St 1), som under sommarens
turistsäsong dagligen avgått
från Östersund kl. 9.05 med ankomst
till Vilhelmina kl. 13.01 och Gällivare
kl. 22.03, har indragits.

Den rälsbuss (St 2), som under nyssnämnda
turistsäsong dagligen trafikerat
Gällivare—Östersund, med anslutning
till stockholmståget kl. 22.00, har indragits.

Den dagliga rälsbussen (2306), som
under en följd av år avgått från Östersund
omedelbart efter stockholmstågets
ankomst på morgonen och anlänt till
Gällivare på kvällen, har indragits i
vad den berör bandelen Storuman—Gällivare.

Den likaledes dagliga rälsbussförbindelse
(2305), som utgått från Gällivare
med ankomst till Vilhelmina kl.
16.54 och Östersund kl. 21.02, har indragits
beträffande bandelen Gällivare
—Storuman.

Rälsbussen (391) med tre turer i veckan
med avgång från Vilhelmina på
morgonen med ankomst till Hoting kl.
6.07 (med anslutning bl. a. till Sollefteå,
Härnösand och Sundsvall) har indragits.

Rälsbussen (392) med tre turer i veckan
med avgång från Hoting kl. 22.10
(med anslutning från bl. a. Långsele,
Sollefteå, Härnösand, Stockholm) med
ankomst till Vilhelmina kl. 23.35 har
indragits.

Rälsbussen (201) med avgång måndagar—torsdagar
från Storuman kl. 19.13
med anslutning bl. a. från Sorsele med
ankomst till Vilhelmina kl. 20.22 har
indragits.

Rälsbussen (202) med avgång från
Vilhelmina tisdagar—fredagar kl. 8.40

Tisdagen den 18 oktober 1955 Nr 23

Interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i glesbygder

med ankomst till Stornman (med anslutning
till bl. a. Sorsele) har indragits.

Rälsbussen (2292) med avgång från
Vilhelmina tre dagar i veckan kl. 21.38
med ankomst till Storuman kl. 22.54
har fått sina turer beskurna.

Rälsbussen (1051) med tre turer i
veckan med avgång från Storuman kl.
22.07 med ankomst till Vilhelmina kl.
23.16 har fått sina turer beskurna.

Den personförande tåglägenheten
(P 2324) med avgång från Östersund
kl. 7.10 och från Hoting kl. 12.00 med
ankomst till Vilhelmina kl. 13.38 och
Storuman kl. 15.10 har å sträckan Hoting—Storuman
indragits och ersatts
med rälsbuss (324). Mot en sådan anordning
föreligger icke anledning till
erinran därest inte, som här är fallet,
en orimligt lång väntetid i Hoting tilllämpas,
varigenom restiden avsevärt
förlänges. När tåg inom andra delar av
landet utbytes mot rälsbusslägenhet,
brukar detta medföra förkortning av
restiden. När det gäller lappmarken går
man en motsatt väg och utökar restiden.
Tidigare, före omläggningen till
pälsbusståg, när tåg P 2324 gick hela
sträckan Östersund—Storuman, var uppehållet
i Hoting 29 minuter. Nu har
detta utökats till inte mindre än 1 timme
40 min. Tåget anlände till Vilhelmina
kl. 13.38 under det att rälsbussen
anländer kl. 14.51, trots samma tid för
anslutningstågets avgång från Östersund.
Restiden Hoting—Vilhelmina, en
sträcka på endast 77 km, utökas genom
utbytet av rälsbuss mot persontåg med
inte mindre än 1 timme och 13 minuter.

Samma förändringar har även vidtagits
beträffande tåglägenheten Storuman—Östersund
(2323), där sträckan
Storuman—Hoting utbytts mot rälsbusståg
(323). Mot denna anordning förefinnes
icke någon anledning till erinran
enär omotiverade timslånga uppehåll
i detta fall icke föreligger.

Rälsbussförbindelsen Vilhelmina—

Storuman på morgonen med anslutning

till länets residensstad Umeå, med ankomst
dit kl. 11.42, har beskurits till
endast två dagar i veckan.

Detta stora antal indragningar har på
ett synnerligen beklagligt sätt försämrat
de tidigare kommunikationerna för
bygdens befolkning i en omfattning,
som icke torde kunna förklaras eller
försvaras.

»Man kan lägga ner stationerna», sades
det från SJ:s håll i det tidigare omnämnda
radioanförandet. Ja, det är just
vad man gör efter inlandsbanan i lappmarken.
För en tid sedan lades stationen
i Fiandberg efter linjen Vilhelmina
—Storuman ner. Befolkningen förlorade
därmed inte bara järnvägsstationen
utan även poststationen, enär handhavandet
av denna ombesörjdes av järnvägens
personal. Nu hotas trafikplatserna
Saxvattnet, Granberget och Volgsjöfors
å linjen Vilhelmina—Dorotea av
samma öde som övergått Fiandbergs
station.

Även här berövas befolkningen i de
byar, som har sin postbefordran förlagd
till de nämnda platserna, sin poststation,
enär densamma handhaves av
järnvägspersonalen.

Av ett samtal för några dagar sedan
som jag hade med postmästaren i Vilhelmina,
under vilket kontor de hotade
poststationerna lyder, erfor jag att hans
försök att få någon person å de nämnda
platserna att handha postgöromålen
icke lyckats.

I det sammanhanget kunde jag konstatera,
att det affärsdrivande postverkets
representant på det livligaste beklagade
den prekära situation, som
konune att uppstå, därest järnvägens
hot att indra trafikplatserna i Saxvattnet,
Granberget och Volgsjöfors gick i
verkställighet. Ännu har nämligen inte
postverket kommit till den uppfattningen,
att alla busslinjer och poststationer
som icke lämna vinst skall indragas.
Sociala och näringspolitiska synpunkter
tillmätes i det verket fortfarande
betydelse vid ordnandet av kommuni -

Nr 23

Tisdagen den 18 oktober 1955

Interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Ålabodarna nr 1 i
Glumslövs socken, m. m.

kationerna i de glesbebyggda landsdelarna.

Jag bortser icke ifrån att SJ är
trängd av den växande biltrafiken och
därför tvingas rationalisera för att så
långt som möjligt sänka sina kostnader,
men för ett statligt trafikföretag kan de
driftsekonomiska synpunkterna inte få
bli helt utslagsgivande. Förpliktelserna
av näringspolitisk och social natur mot
glesbebodda landsdelar bör infrias även
i fortsättningen.

I Västerbottens och Norrbottens lappmarker
pågår eller planeras stora vattenregleringar
och kraftverksbyggen,
varigenom nationalhushållet kommer
att ur vattnen tillföras värden, som årligen
uppgår till hundratals miljoner
kronor. Av dessa värden kommer icke
så mycket att stanna kvar i bygderna,
att det svarar mot mer än en liten bråkdel
av de skador som kraftexploateringen
vållar. Icke heller på annat sätt
blir befolkningen kompenserad. Tvärtom
försättes den även på andra områden
i ett försämrat läge, en följd
bl. a. av att folk måste flytta där regleringarna
sätter in. Statens järnvägar
bidrager också att göra det allt svårare
för lappmarkens befolkning att
existera under mänskliga förhållanden.

Jag har velat fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på vad som nu skett i
lappmarken vad järnvägsförbindelserna
beträffar. Jag anser det vara ett i
högsta grad otillfredsställande förhållande,
att det skall vara tillåtet för ett
statens kommunikationsverk att avveckla
för befolkningen nödvändiga
järnvägsförbindelser utan att bekymra
sig om hur kommunikationsmöjligheterna
därefter kommer att gestalta sig. När
statens järnvägar drar in turer på järnväg
borde verket hjälpa till så att turerna
bli ersatta med landsvägstrafik
antingen genom järnvägens eller postens
försorg eller genom enskilt trafikföretag.

Med stöd av vad jag sålunda anfört

anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framställa följande spörsmål:

1. Delar herr statsrådet uppfattningen
att järnvägsekonomiska synpunkter
och icke sociala och näringspolitiska
skall vara tyngst vägande vid upprätthållande
av järnvägstrafik i glesbygder?

2. Anser herr statsrådet att det är
riktigt att statens järnvägar indrager
tågförbindelser utan att fråga efter hur
befolkningens behov av kommunikationer
på annat sätt skall tillgodoses?

3. År herr statsrådet villig anmoda
järnvägsstyrelsen att antingen revidera
sitt beslut om indragning av vissa rälsbussförbindelser
och trafikplatser vid
inlandsbanan i lappmarkerna eller att
medverka till att andra trafikmedel
ställes till befolkningens förfogande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. fiskerättslagens tilllämpning
på fastigheten Ålabodarna nr
1 i Glumslövs socken, m. m.

Herr MUNKTELL (h) erhöll på begöran
ordet och anförde:

Herr talman! Under riksdagens vårsession
riktade fröken Karlsson i denna
kammare en interpellation till herr justitieministern
med fråga om denne
ämnade vidtaga några åtgärder för att
lindra den ekonomiska nöd ägarna av
Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken,
Malmöhus län, hade drabbats av genom
tillkomsten av den nya fiskerättslagen.
Interpellationen besvarades av statsrådet
Hjalmar Nilson, som framhöll att,
då man redan i den proposition som
låg till grund för den nya lagstiftningen
uttryckligen framhållit att fisket Ålabodarna
nr 1 efter lagstiftningens
ikraftträdande skulle komma att bli
fritt för allmänt begagnande och att i
sådana fall ägarna ägde rätt till er -

Tisdagen den 18 oktober 1955

Nr 23

Interpellation ang. fiskerättslagens tillämpning på fastigheten Alabodarna nr 1 i

Glumslövs socken, m. m.

sättning av statsmedel för den skada
de härigenom åsamkades, det icke
fanns anledning att vidtaga några särskilda
åtgärder på grund av de förhållanden
interpellanten åberopat.

Frågeställningen i den förevarande
interpellationsdebatten var sålunda
huvudsakligen den, huruvida staten
genom några speciella åtgärder borde
lindra den nöd ålabodsfiskarna genom
fiskerättslagens tillkomst kommit i eller
om dessa fiskare skulle få låta åtnöja
sig med att få gottgörelse genom de ersättningsbestämmelser
som tillskapades
i samband med fiskerättslagen.

Det finns emellertid anledning att
betrakta ålabodsfiskarnas problem från
en något vidare synvinkel än fiskarnas
möjligheter att erhålla gottgörelse
för genom lagens ikraftträdande åsamkad
förlust av sin tidigare fiskerätt.
Det kan sålunda väl ifrågasättas huruvida
icke lagstiftarna vid lagens tillkomst
förbisett de speciella förhållanden
som rått för det skattelagda fisket
Ålabodarna nr 1.

Enligt den nya fiskerättslagen äger
på Skånes västra kust — med visst
undantag för fisket efter ostron — varje
svensk medborgare fiska på enskilt
vatten med både fasta och rörliga redskap.
Något undantag i detta avseende
för skattelagda fisken har icke meddelats
i lagen. Ålabodarna nr 1 är emellertid
det enda skattelagda ålfisket utmed
hela Skånes västkust. Det hade
därför synts naturligt, att lagstiftaren
vid lagens tillkomst bort taga hänsyn
till den särställning ålabodsfisket onekligen
intager i det skånska västkustfisket.
Detta borde ha varit desto naturligare
som man, redan när 1897 års
kungl. brev om generellt tillstånd för
envar att vid Malmöhus läns kust från
Falsterbo fyr till Kullen idka ålfiske
med ryssjor i allt det vatten som icke
omfattades av strandägarnas enskilda
fiskerätt tillkom, stadgade särskilt undantag
från den generella regeln när

det gällde Ålabodarnas skattelagda
fiske.

Genom en dylik undantagsbestämmelse
skulle de olyckliga verkningarna
av den nya fiskerättslagen för ålabodsfiskarnas
del ha kunnat undvikas. Ej
heller skulle som nu skett skilda myndigheter
behövt komma till skilda resultat
när det gällt att fastställa huruvida
ålabodsfiskarnas speciella rätt till
fisket reellt försvunnit eller icke.

Det sistnämnda kan illustreras med
det förhållandet att såväl länsstyrelse
som häradsrätt och hovrätt uppenbarligen
anser, att ålabodsfiskarnas exklusiva
fiskerätt försvunnit, medan däremot
taxeringsmyndigheterna fortfarande
påför skatt som om i fastighetsägarnas
rätt till sin fasta egendom fortfarande
ingick den ur ekonomisk synpunkt
alldeles avgörande rätten att
med uteslutande av andra utöva ålfisket.

En annan konsekvens, som icke observerats
av lagstiftaren i detta fall, är
den förlust som kan åsamkas inteckningshavarna
genom lagens tillkomst.
Fastigheterna är för närvarande taxerade
till 24 000 kronor. Vid taxeringen
synes taxeringsmyndigheterna ha räknat
med att den övervägande delen av
beloppet utgöres av värdet av själva
fiskerätten. Inteckningar är vidare beviljade
för icke mindre än 27 000 kronor.
Fiskerättens bortfall måste därför
komma att innebära att inteckningshavarna
numera endast har säkerhet
för en bråkdel av det totala inteckningsbeloppet.
För en förlust på grund
härav har de icke möjlighet att få ersättning
av staten.

Den nya fiskerättslagens verkningar
när det gäller det skattelagda fisket
Ålabodarna nr 1 är sålunda ur många
synpunkter mycket anmärkningsvärda.
I realiteten föreligger här ett fall då
viss fast egendom frånhänts ägarna
utan att lagstiftaren tillgodosett ägarnas
och andra sakägares oeftergivliga

Nr 23

Tisdagen den 18 oktober 1955

Interpellation ang. åstadkommande av en för den enskilde mindre kostnadskrävande
processordning

rätt till ersättning. Redan detta förhållande
utgör ett bärande skäl för att
överväga en ändring av fiskerättslagen
på här ifrågavarande punkt. Ålabodsfiskarna
bör även i framtiden få
utöva sin urgamla rätt att fiska på sin
egen skattelagda fastighet.

Under åberopande av vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksamheten
riktad på det förhållandet att
skilda myndigheter kommit till olika
resultat när det gäller den nya fiskerättslagens
tillämpning på fastigheten
Ålabodarna nr 1 i Glumslövs socken,
Malmöhus län, vilket avspeglar sig i det
förhållandet att länsstyrelse, häradsrätt
och hovrätt anser att ägarna av
fastigheterna ej längre har exklusiv rätt
att utöva ålfisket medan däremot skattemyndigheterna
vid taxering av fastigheterna
inräknar värdet av fiskerätten? 2)

Anser herr statsrådet skäl föreligga
för en sådan ändring av fiskerättslagen
att Ålabodarna nr 1, vilket
utgör det enda skattelagda fisket på
Skånes västkust, behandlas på samma
sätt som jämförbara fisken på östkusten? 3)

Har herr statsrådet uppmärksammat
det förhållandet att inteckningshavarna
uti Ålabodarna nr 1 genom den
nya fiskerättslagens tillkomst kan komma
att åsamkas förluster, och ämnar
herr statsrådet vidtaga några åtgärder
för att bereda inteckningshavarna gottgörelse
härför?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. åstadkommande av
en för den enskilde mindre kostnadskrävande
processordning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ERICSSON i Näs (bf), som yttrade: Herr

talman! Likhet inför lagen är
en grundprincip i vårt samhällsliv. Lagtillämpningen
påverkas inte av medborgarnas
olika sociala och ekonomiska
ställning — i den meningen råder
principiellt likhet inför lagen. Däremot
råder ingalunda likhet inför möjligheten
att med lagens hjälp värna sin rätt.
Att processa är dyrt och innebär för
den enskilde stora ekonomiska risker,
såvida han inte är fattig nog att få
fri rättegång, d. v. s. efter gäldande av
kostnaderna »skulle sakna medel för
eget uppehälle». En person med så att
säga normala resurser riskerar i regel
ett allvarligt ekonomiskt bakslag om
han förlorar en process. Ofta löper han
faktiskt risk att bli ruinerad. Nyligen
relaterades i pressen ett fall, där en
lärarinna förde process mot sitt skoldistrikt,
varvid de sammanlagda processkostnaderna
efter två instanser
uppgick till närmare 100 000 kronor.
Möjligheten att inför domstol åberopa
lagen blir under dylika omständigheter
ett privilegium förbehållet dels obemedlade,
dels mycket förmögna personer.

Förhållandet att laglig rättvisa kostar
dryga pengar måste i princip te
sig stötande för en demokratisk samhällssyn.
Rättvisan synes böra stå alla
medborgare till buds oavsett ekonomiska
resurser. Nu medför de höga processkostnaderna
att rättssäkerheten för
många privatpersoner blir mer eller
mindre illusorisk. Borde inte ett demokratiskt
samhälle ikläda sig motsvarande
ansvar för rättsvården som för
hälso- och socialvården?

För drygt 35 år sedan tillkom vår
lagstiftning om fri rättegång — enligt
allmän mening en reform i god demokratisk
anda. Behovet av ytterligare reformer
i samma riktning har på senare
tid aktualiserats genom de stigande
processkostnaderna. Flera juris -

Tisdagen den 18 oktober 1955 Nr 23

Interpellation ang. tillgodoseende av remissinstansernas behov av längre remissperioder -

ter har nyligen i pressen betecknat sådana
reformer som starkt påkallade.
Härvid har bl. a. förordats ett system
med förprövning genom lokala rättshjälpsnämnder,
vilka — efter att ha bedömt
den rättssökandes ekonomiska situation
och skäligheten av en process
-— skulle fastställa i vilken mån det
allmänna skulle träda emellan.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att fråga
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet: Anser

herr statsrådet att de nuvarande
processkostnaderna medger tillfredsställande
möjligheter för den enskilde
medborgaren att hävda sin rätt inför
domstol?

Ämnar herr statsrådet vidta åtgärder
i syfte att åstadkomma en för den enskilde
mindre kostnadskrävande processordning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. tillgodoseende av remissinstansernas
behov av längre remissperioder Ordet

lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som anförde:

Herr talman! På senare tid har inom
ecklesiastikdepartementets arbetsområde
inträffat ett par fall av påtaglig
tidsnöd för remissinstanser, som haft
att yttra sig över sådana sakkunnigutlåtanden
där utredningsperioden varit
utsträckt över en mycket lång tid. Sålunda
har endast några sommarmånader
ställts till förfogande för de remissorgan,
som haft att yttra sig över betänkandena
om yrkesskolornas handelsundervisning
samt tekniska skolutbildningen,
oaktat det faktum att de
båda utredningskommittéerna tagit så
lång tid på sig som tio respektive sju år.

I fråga om yrkesskolornas liandelsundervisning
utsattes remisstiden till

den 15 september, vilket föranledde
överstyrelsen för yrkesutbildning att
infordra yttranden från kommunala yrkesskolor
till den 1 september. Detta
ledde till att flera skolstyrelser, vilkas
ledamöter och tjänstemän av sommaruppehållet
varit förhindrade att ägna
ärendet tillbörlig uppmärksamhet, vägrade
att yttra sig. Trots att någon brådska
beträffande det vidare arbetet med
detta material tydligen ej förelåg, eftersom
en förlängning av remisstiden
medgavs för vissa intresseorganisationer,
har alltså här några av de viktigaste
underinstanserna faktiskt berövats
möjlighet att yttra sig i för dem
utomordentligt viktiga frågor.

Det förefaller som om man inom departementet
inte tillräckligt beaktat
möjligheterna att genom utsättande av
en yttersta tidsgräns för de sakkunnigas
arbete skulle kunnat vinna erforderlig
tid för remissorganens arbete.
Jag har mot denna bakgrund velat
fästa statsrådets och chefens för ecklesiastikdepartementet
uppmärksamhet
på att den 1948 tillsatta konstutredningen
ännu ej avlämnat sitt betänkande,
trots att sakkunniga varje år sedan

1952 genom riksdagsberättelsen meddelat
sin avsikt att avsluta arbetet under
samma eller följande arbetsår. Sålunda
meddelade 1948 års konstutredning år
1952, att den avsåg att bli färdig 1953.

1953 meddelade man, att arbetet skulle
slutföras före 1953 års utgång. 1954
skulle man bli färdig före utgången av
1954. 1955 avsåg man att bli färdig 1955,
om man får tro riksdagsberättelsen. På
telefonförfrågan uppgavs häromdagen,
att man inte kunde bli färdig förrän
till våren.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
frågor:

Anser herr statsrådet det vara möjligt
att i fortsättningen genom förkortning

Nr 23

Tisdagen den 18 oktober 1955

Interpellation ang. förbättring av arbetarskyddet — Interpellation ang. större trygg,
het för liv och gods inom sjöfarten

av utredningsperioderna bättre än hittills
beakta remissinstansers rimliga behov
av längre remissperioder, och
är herr statsrådet beredd att ange
en yttersta gräns för 1948 års konstutrednings
arbete?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. förbättring av arbetarskyddet Herr

JOHANSSON i Stockholm (k)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I slutet av september
inträffade en svår olycka vid rivningen
av ett hus vid Norrtullsgatan i Stockholm.
En arbetare dödades och tre
andra blev svårt skadade. Dödsoffren
kunde ha blivit många flera. Detta är
ett av de många fall av »rivningsdöd»
som inträffat i Stockholm och på andra
platser i Sverige på grund av bristen
på tillsyn, ordentliga skyddsanordningar
och den ökade hetsen i arbetet.

Nya metoder för husrivning och
det ökade tempot vid entreprenadarbeten
av detta slag har avsevärt ökat
olycksrisken, men trots detta finns ingen
effektiv kontroll över att gällande
säkerhetsbestämmelser efterleves. I
samband med olyckan vid Norrtullsgatan
förklarade yrkesinpektör Gösta
Sylwan att han förfogade endast över
en enda inspektör för byggnadsverksamheten,
och denne man hade dessutom
många andra uppgifter att sköta.
Någon fortlöpande »flygande» kontroll
fanns ingen möjlighet att upprätta. Den
inspektör som fanns måste begränsa
sig till att uppsöka arbetsplatser, från
vilka det kommit klagomål, och han
skulle, säger yrkesinspektör Sylwan,
behöva ha flera kolleger till hjälp.
Fyra ingenjörsplatser vid yrkesinspektionen
i Stockholm står för närvarande
lediga, vilket enligt yrkesinspektör Syl -

wan beror på att lönerna inte lockar
kvalificerat folk.

Med anledning av detta anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta följande interpellation:

Vilka åtgärder förbereder regeringen
för att förbättra arbetarskyddet och
tillsynen över att gällande säkerhetsbestämmelser
efterleves inom byggnadsbranschen
och för att tillförsäkra
yrkesinspektionen tillräckligt med kvalificerad
arbetskraft?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. större trygghet för
liv och gods inom sjöfarten

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SENANDER (k), som anförde:

Herr talman! Förhållandena kring
det svenska turbinfartyget Elenis resa
till Lagos hamn i Nigeria har väckt den
största uppmärksamhet såväl inom som
utom landets gränser. Detta är inte ägnat
att förvåna. Vad som hittills blottats
i denna tragiska affär är av den
art, att beteckningen skandal icke är
oberättigad. Svenska sjömäns liv har
medvetet satts på spel av hänsynslösa
redarintressen. Därutöver har fartygets
besättning varit föremål för en behandling,
som i fråga om nonchalans saknar
motstycke inom svensk sjöfart.

Från flera håll har det huvudsakliga
ansvaret för det inträffade lagts på fartygsinspektionen.
Kommerskollegium
har emellertid bestritt att inspektionen
brustit i sina åligganden och hänvisat
till tillsynslagens föreskrifter, vilka enligt
kommerskollegii uppfattning icke
medger en mera vittgående inspektion
än den som skett i fallet Eleni och inte
heller tillåter en sjövärdighetsförklaring
på grundval av de bristfälligheter,

Tisdagen den 18 oktober 1955

Nr 23

Interpellation ang. större

som inspektionen upptäckt hos fartyget.

Hur härmed förhåller sig skall icke
i detta sammanhang upptas till diskussion.
Några fakta i saken bör emellertid
anföras. Fartyget, som tidigare ägts
av en grekisk redare och seglat under
Panamas flagg, inköptes av de nuvarande
ägarna efter att ha varit upplagt
under cirka ett år. Sommaren 1954 besiktigades
fartyget. Dess tillstånd var
då sådant, att det inte alls fyllde fordringarna
för svenskt certifikat. Det kunde
därför endast erhålla ett provisoriskt
certifikat, s. k. interimscertifikat,
för resan till Sverige. Vid ankomsten
till Sverige fick fartyget undergå sjövärdighetsbesiktning.
Därvid konstaterades
att fartyget i 93 avseenden icke
uppfyllde gällande svenska bestämmelser.
Trots detta erhöll fartyget nytt interimscertifikat
för tiden 3—31 juli, enligt
uppgift för att bereda redaren tillfälle
att frakta intagen last och därefter
gå till varv för reparation. Först
den 13 oktober ankom emellertid Eleni
till Sverige, närmare bestämt till Slite.
Dessförinnan hade fartyget varit vid
varv i Manchester för reparation. Härunder
infann sig redaren i september
och beordrade att reparationsarbetena
i maskinerna skulle avbrytas, trots protester
från varvschefen och maskinchefen.

I Slite underkastades fartyget ny inspektion
den 13 oktober. Därvid konstaterades
att en del av de förut påtalade
bristerna avhjälpts. Samtidigt upptäcktes
emellertid sju nya brister. En
uppmaning från inspektören att bristerna
omedelbart skulle avhjälpas hade
ingen effekt. I stället avseglade fartyget
från Slite efter att på grund av delvis
oriktiga uppgifter ha erhållit utklareringsbcvis
till Takoradi i Västafrika.

I Karlskrona, dit fartyget anlände från
Slite, blev det ny inspektion. Därvid
konstaterades ytterligare 13 brister,
varav emellertid sju avhjälptes helt
eller delvis. Eleni fick så nytt inte -

trygghet för liv och gods inom sjöfarten

rimscertifikat och anträdde resan till
Västafrika, vilken som bekant slutade
med tragedien i hamnen Lagos.

Här är inte avsikten att fälla något
värdeomdöme beträffande de åtgärder
från offentlig myndighet, som möjliggjort
Elenis underliga och farliga
odyssé. Men givetvis måste det betecknas
som högst anmärkningsvärt att denna
över huvud taget kunnat komma till
stånd. Fartygets redare har visat en påtaglig
likgiltighet för de förelägganden
fartygsinspektionen gjort. Från Slite
hamn avseglade fartyget utan att ha
följt fartygsinspektörens direktiv om
avhjälpande av de i denna hamn upptäckta
bristerna och utan att inneha erforderligt
nationalitetscertifikat, en avresa
som möjliggjordes genom en uppgift
till tullmästaren i Slite, att interimistiskt
nationalitetscertifikat skulle
anskaffas telegrafiskt. Även i övrigt har
omständigheterna varit sådana, att
kraftåtgärder varit på sin plats. I stället
erhöll fartyget vid tre olika tillfällen
interimscertifikat, sista gången för
den långa resan till Västafrika.

Inför dessa fakta inställer sig osökt
frågan var man skall söka orsakerna
till att svenska liv och svenskt gods
äventyrats på sätt som skett i affären
Eleni. Som tidigare nämnts har kritiken
från en del håll satts in mot fartygsinspektionen,
medan kommerskollegium
bestämt bestrider denna kritik
och hänvisar till tillsynslagens föreskrifter.
Då det är av betydelse att ansvarsfrågan
klarlägges och erforderliga
åtgärder vidtages för att hindra ett
upprepande, får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet framställa
följande fråga:

Anser herr statsrådet det påkallat att
ta initiativ till sådana ändringar av
hithörande lagar och förordningar, att
större trygghet för liv och gods inom
sjöfarten uppnås?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 23

Tisdagen den 18 oktober 1955

§ 14

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar och anmälan:

Till Andra kammarens talman

Undertecknad, förordnad till medlem
av den svenska delegationen vid Förenta
Nationernas generalförsamling, är
till följd av detta uppdrag förhindrad
att infinna sig i riksdagen tidigare än
den 24 oktober.

Stockholm, 15 sept. 1955

Vördsamt
Elis Håstad

Till Riksdagens andra kammare

Härmed hemställer jag vördsamt om
ledighet för riksdagsgöromålen den 16
—30 okt. för bevistande av sammanträde
med Europarådets rådgivande församling.

Åkersberga den 20 sept. 1955

Gunnel Olsson

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller vördsamt om
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 18.10—15.12 1955 för bevistande
av Förenta Nationernas tionde generalförsamling
i New York.

Los Angeles, Calif., den 4.10 1955
Erik Hagberg
i Malmö

Till Riksdagens andra kammares
kansli, Stockholm

Härmed anhåller undertecknad om
befrielse från riksdagsarbetet för deltagande
i Europarådets arbete under
tiden den 18—29 oktober.

Högaktningsfullt
Tore Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare,
Stockholm

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsuppdragets fullgörande
från höstriksdagens början till och med
den 9 november för att delta i den
svenska delegationens arbete vid Förenta
Nationernas höstsession.

Göteborg, 10.9.1955

Rolf Edberg

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från den 21 oktober
tills vidare under höstriksdagen
för deltagande i den svenska FN-delegationens
arbete.

Stockholm den 18 oktober 1955

Sven Gustafson
i Göteborg

Andra kammarens kansli

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 18 till och med den 29 oktober 1955
för att deltaga i Europarådets liöstsession.

Stockholm den 11 oktober 1955

Walter Sundström

Kammaren biföll ansökningarna och
lade herr Håstads anmälan till handlingarna.

§ 15

Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers berättelse angående
tullverkets kustbevakning.

§ 16

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 200, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Sydafrikanska
unionen för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter,

nr 201, angående finansiering av mellanriksvägen
Enafors—riksgränsen—
Stjördal,

nr 202, angående godkännande av beslut
om uttagande av särskild tullavgift
för vissa varuslag, och

nr 203, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 17

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

Onsdagen den 19 oktober 1955

Nr 23

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 177, med förslag till lag om
socialhjälp m. m. motionerna:

nr 677, av fru Lindskog och fru Torbrink,

nr 678, av fru Sjöstrand, och
nr 679, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 198, angående den framtida
utformningen av prissättningen på jord -

brukets område motionen nr 680, av
herr Hagberg i Stockholm m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.25.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 19 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att fröken Edith Liljedahl,
f. 18/8 1901, som vårdats å härvarande
lasarett på grund av sjukdom,
är arbetsoförmögen och förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet t. o. m. 15/11
1955.

Gävle 21.9.1955

I tjänsten
Olle Hallberg
Lasarettsläkare

Kammaren beviljade fröken Liljedahl
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med gårdagen till och med den
15 nästkommande november.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 200, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Sydafrikanska unionen
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter;

till statsutskottet propositionen nr
201, angående finansiering av mellanriksvägen
Enafors—riksgränsen—Stjördal; till

bevillningsutskottet propositionen
nr 202, angående godkännande av beslut
om uttagande av särskild tullavgift
för vissa varuslag; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 203, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare m. m.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

677, av fru Lindskog och fru Torbrink,

nr 678, av fru Sjöstrand, och

nr 679, av herr Andersson i Ronneby
in. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
680, av herr Hagberg i Stockholm m. fl.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
angående tullverkets kustbevakning.

Nr 23

Onsdagen den 19 oktober 1955

Interpellation ang. beredande av sysselsättning för sågverksarbetarna på Lövholmen,
Båtskärsnäs och Seskarö

§ 5

Föredrogs den av herr Andersson i
Ronneby vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående utredning
av frågan om beställning av
motortorpedbåtar vid tyskt varv.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Jacobson i
Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående vissa frågor rörande uppehållande
av järnvägstrafik i glesbygder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Munktell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående fiskerättslagens
tillämpning på fastigheten Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Ericsson i
Näs vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående åstadkommande
av en för den enskilde mindre
kostnadskrävande processordning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående tillgodoseende
av remissinstansernas behov av
längre remissperioder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående förbättring
av arbetarskyddet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående större trygghet
för liv och gods inom sjöfarten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Interpellation ang. beredande av sysselsättning
för sågverksarbetarna på Lövholmen,
Båtskärsnäs och Seskarö

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som anförde:

Herr talman! Statens skogsindustrier
har varslat om inskränkning av arbetsstyrkan
vid sågverken på Lövholmen,
Båtskärsnäs och Seskarö med sammanlagt
200 man.

Detta har naturligtvis åstadkommit
stor oro bland de berörda arbetarna.
Flertalet av dem är familjeförsörjare,

Nr 23

Onsdagen den 19 oktober 1955

Interpellation ang. beredande av sysselsättning

Båtskärsnäs och Seskarö

flertalet har också kommit till den ålder
när omskolning till något annat
yrke är föga tänkbar. För övrigt
meddelar arbetsmarknadsmyndigheterna
i Norrbotten, att det redan förut är
stora svårigheter att ens ordna beredskapsarbete
åt det betydande antal,
som blivit arbetslösa även inom andra
fack.

Anledningen till den förestående begränsningen
av arbetsstyrkan vid de
statliga sågverken uppges vara att man
inte kunnat skaffa sågtimmer i tillräcklig
omfattning. Från arbetarhåll vill
man icke godkänna denna förklaring.

Dels förefaller det icke finnas någon
råvarubrist vid de privatägda sågverken,
vilka dock till betydande del tillgodoser
sitt behov av sågtimmer genom
uppköp från statsskogarna i Norrbotten,
dels har sågverksarbetarna i Norrbotten
ansett det vara anmärkningsvärt
att just arbetarna i detta län i
första hand skall bli offer för en eventuell
råvarubrist, när det dock fraktas
stora mängder timmer från Norrbotten
till industrier söderut.

I fråga om driften vid Lövholmen
hade arbetarna ansett sig kunna räkna
med att sågen skulle drivas med dubbelskift
åtminstone till våren 1956. Till
dess har företaget nämligen dispens
för en sådan anordning. I första hand
bör strävandena därför inriktas på att
förverkliga detta önskemål från de berörda
arbetarna och från arbetsmarknadsmyndigheterna
i Norrbotten.

Den förestående begränsningen av arbetsstyrkan
vid sågverken i Norrbotten
aktualiserar emellertid ytterligare
problemet om försörjningsfrågorna i
sin helhet inom detta län. Dit hör exempelvis
hur den nya situationen kommer
att på längre sikt påverka rekonstruktionsplanerna
i Töre. Och därest man
för överskådlig tid måste räkna med
minskad sysselsättning inom de delar
av träindustrien som baseras på sågtimmer,
borde ju omedelbart åtgärder

för sågverksarbetarna på Lövholmen,

vidtagas för att åstadkomma ersättning
genom träindustri av annat slag —
eller annan industri. Förutsättningar
härför finns. Det vitsordas t. ex. från
alla håll — bl. a. genom ett uttalande
av chefen för Statens skogsindustrier,
Knut O. Norlin — att det finns överskott
av klenvirke, som är lämpligt för
pappersmasseindustri. Framför allt
från representanter för inlandskommunerna
i Norrbotten har enträget
framhållits att detta klenvirke, som
nu ofta får ruttna ner i skogarna, borde
tillvaratagas genom en utvidgning aT
pappersmasseindustrien i Norrbotten
— även genom nya industriföretag förlagda
till inlandet.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att tillförsäkra sågverksarbetarna
på Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö
fortsatt sysselsättning?

Avser statsrådet att på grund av den
nu angivna sågtimmerbristen vidtaga
åtgärder för att i Norrbotten få till
stånd en utbyggnad av de statsindustrier,
som baseras på klenvirke?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt 21 § riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om pension till Hilma Vilhelmina Henning,
född Törnros, änka efter avlidne
f. d. tryckerimästaren vid riksbankens
sedeltryckeri Edvin Henning.

Denna anmälan bordlädes.

§ 14

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

Andra kammarens protokoll 1955. Nr 23

Nr 23

Fredagen den 21 oktober 1955

Svar på fråga ang. 1952 års tobakshandelsutrednings arbete

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 177, med förslag till lag om
socialhjälp m. m. motionerna:

nr 681, av fru Holmqvist och herr
Almgren,

nr 682, av fröken Höjer m. fl., och
nr 683, av fröken Höjer och fru Sjöstrand;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 198, angående den framtida utformningen
av prissättningen på jordbrukets
produkter motionerna:

nr 684, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 685, av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

nr 686, av herr Johnsson i Kastanjegården,

nr 687, av herr Ahlsten m. fl.,
nr 688, av herr Pettersson i Dahl
m. fl.,

nr 689, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr 690, av herr Ohlin m. fl., och
nr 691, av herr Severin i Stockholm
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.09.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 21 oktober

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. 1952 års tobakshandelsutrednings
arbete

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herf Lundberg har frågat,
när 1952 års tobakshandelsutredning
beräknas ha fullgjort sitt uppdrag
och om proposition med förslag om en
fri detaljhandel med tobaksvaror kan
väntas vid 1956 års riksdag.

Jag får härtill svara, att utredningen
räknar med att framlägga sitt betänkande
under höstens lopp. Detta kommer
därefter att i sedvanlig ordning remissbehandlas.
Först därefter kan ställ -

ning tagas till om och när proposition
skall framläggas.

Härpå anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för det
korta men snabba svaret. Utredningen
har, måste man ju säga, tagit en väldigt
lång tid på sig. Med första delen av min
fråga har jag velat framhålla att det
inte är meningen att enkla spörsmål
skall föranleda sådana här långtidsutredningar.
Därför hoppas jag att statsrådet
nu ser till att geddesyxan tas
fram, därest vi har en utredare som
inte förstår, att även staten och samhället
behöver skynda på.

Min andra fråga, som gällde propositionen,
har herr statsrådet sagt mycket
litet om, kanske därför att han inte

Nr 23

Fredagen den 21 oktober 1955

Svar på fråga ang.

känner till vad utredningen kommer
till för resultat. Men jag hoppas att
herr statsrådet förstår, att om vi skall
kunna tala om rationalisering inom
handeln, är det orimligt att staten själv
när det gäller nyetablering sätter en
järnhård broms som i andra sammanhang
aldrig skulle tolereras. Jag hoppas
att herr statsrådet har läst August
Strindbergs Beskyddare, den sedelärande
berättelsen om kanngjutarämbetets
kamp för att få behålla dåliga kannor,
som inte kunde tvättas och var olämpliga
att använda, men som var dyra i
pris. Jag hoppas att vi inte år 1955
skall behöva behålla en sådan ordning,
utan att herr statsrådet försöker vidta
alla åtgärder för att påskynda remissen,
om nu detta betänkande kommer
fram i hygglig tid i höst, och att vi
kan få en proposition, så att vi även
i fråga om tobakshandeln kan få en fri
handel som är rationellt skött.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag blev kanske litet
desorienterad, när interpellanten uppmanade
mig att låta geddesyxan gå i
samband med en utredning, som han
själv är mycket intresserad att få se
resultat av. Vi får väl tolka interpellanten
på det sättet, att han vill att denna
utredning först skall göras färdig men
att geddesyxan sedan skall gå över utredningar
i allmänhet.

I interpellantens anförande framkom
emellertid en viss kritik mot utredningens
sätt att arbeta, och jag vill inte låta
detta stå alldeles oemotsagt i protokollet.

Utredningen tillsattes i december
1952, och under 1953 insamlade man
ett mycket vidlyftigt statistiskt material
i avsikt att belysa hur den reglering av
tobakshandeln, som vi nu haft i närmare
15 år, har fungerat. Man ville med
andra ord skaffa sig en uppfattning
om vad man hade att vänta, därest man

1952 års tobakshandelsutrednings arbete

slog in på andra vägar. Detta statistiska
material har sedan bearbetats av
experter, och denna bearbetning tog
praktiskt taget hela år 1954 i anspråk
—• experterna på det här området är
strängt upptaget folk. Därefter har det
ägt rum en rad av förhandlingar; materian
i detta fall är ju sådan, att man
självfallet måste diskutera det hela med
de olika intressen som är berörda.
Dessa förhandlingar har spänt över
Köpmannaförbundet, statens tobaksnämnd,
Tobakshandlarnas riksförbund,
Pressbyrån, Tobaksmonopolet, Kioskägarnas
riksförbund och Svenska kioskhandlarförbundet.

Efter denna beskrivning av utredningens
verksamhet finns det väl knappast
någon grundad anledning att kritisera
utredningen för att onödigt ha
dragit ut på arbetet, när den hösten
1955 är beredd att avleverera sitt betänkande.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag talade om geddesyxan,
menade jag att man borde
låta den gå över alla de utredare som
skall utreda relativt enkla frågor men
som inte visar intresse för att fullgöra
utredningen inom rimlig tid.

Om den kooperativa eller enskilda
handeln skulle ha vidtagit förändringar
eller rationaliseringar i den takt som
1952 års tobakshandelsutrcdning har
arbetat, så skulle vi, herr statsråd, här
i landet haft en vida högre prisnivå än
vi för närvarande har.

Statsrådet hänvisade till att utredningen
hade insamlat ett så vidlyftigt
material och att arbetet även i övrigt
varit så omfattande. Jag har haft möjlighet
att ta del av hur det ligger till
i detta avseende, och jag vet att utredningen
tidigare själv ansåg, att man
skulle kunna vara färdig 1954. Utredningens
material var klart på hösten
1953, och sedan var det bara fråga
om en bearbetning av materialet.

Nr 23

Fredagen den 21 oktober 1955

Svar på fråga ang. den väntade arbetslösheten i Ulriksfors
fabrikens nedläggande

Även om det, herr statsråd, är nödvändigt
att göra utredningar i olika
sammanhang, får inte utredningarna
bli en bromssko på utvecklingen i stället
för ett medel att främja utvecklingen.
Det är detta som jag här velat påtala.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. den väntade arbetslösheten
i Ulriksfors med anledning av
textilfabrikens nedläggande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
har till mig riktat frågan, huruvida
jag äger kännedom om de sysselsättningssvårigheter
som till vintern
väntas inträffa för de förut anställda
vid den sedan den 1 april 1955 nedlagda
textilfabriken i Ulriksfors och om jag
kan lämna några uppgifter om möjligheterna
att intensifiera ansträngningarna
att där placera någon ny industri.

Under hösten 1954 erhöll arbetsmarknadsmyndigheterna
besked om att risk
förelåg för nedläggande av Ulriksfors
Väfveri AB i Ströms kommun. Antalet
anställda vid fabriken utgjorde då 103
personer, varav 94 arbetare och 9
tjänstemän. Hälften av arbetarna var
kvinnor.

I rådande arbetsmarknadsläge har det
varit möjligt att omplacera större delen
av den ledigblivna arbetskraften.
Antalet arbetslösa, som anmälde sig
efter fabriksnedläggelsen och som icke
omedelbart erhöll arbete, har varit 45
personer, varav cirka hälften män och
hälften kvinnor. Den 19 oktober — alltså
i onsdags — meddelade länsarbetsnämnden
i Jämtlands län att antalet
anmälda arbetslösa utgjorde 2 män och
7 kvinnor.

Av de från Ulriksfors Väfveri AB fri -

med anledning av textil ställda

männen har 10 avflyttat från
orten, 15 har placerats i mera varaktiga
arbeten under det att 22 är placerade
i tillfälliga arbeten; 2 är icke arbetsföra
till följd av sjukdom och av
åldersskäl och 2 är arbetslösa. Av de 22
i tillfälliga arbeten placerade männen
beräknas 14 kunna få skogsarbete instundande
vinter. Av kvinnorna har 27
erhållit arbete på andra orter, 8 är placerade
i mera stadigvarande arbeten
på hemorten, medan 10 är placerade i
tillfälliga arbeten; 7 kvinnor är arbetslösa,
huvudsakligen husmödrar och
äldre.

Det omedelbara sysselsättningsproblemet
gäller främst 8 män, som nu är
placerade i tillfälliga arbeten, samt 2
äldre arbetslösa män och 7 arbetslösa
kvinnor. Detta problem bör kunna lösas
inom ramen för ordinarie arbetsförmedlingsåtgärder.

Alltsedan kännedom om industrinedläggelsen
i Ulriksfors erhölls har arbetsmarknadsmyndigheterna
arbetat på
att söka tillföra orten en ny industri.
Till en början hade man förhoppning
om att fabriken skulle kunna ombyggas
för tillverkning av halvkemisk massa.
Förhandlingar fördes sålunda med såväl
företrädare för skogsindustrien som
med vissa skogsägareföreningar, vilka
dock efter verkställda undersökningar
förklarade sig icke kunna förlägga sådan
tillverkning till Ulriksfors. överläggningar
har sedermera ägt rum med
ett flertal industriföretag i andra branscher
i syfte att intressera dem för en
lokalisering till Ulriksfors. Kontakt har
också tagits med ett statligt verk i avsikt
att få detta intresserat för att till
Ulriksfors förlägga en verkstads- och
förrådsrörelse. För närvarande har arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå
kontakt med ett större industriföretag,
som har planer på att utvidga
sin verksamhet. Förslag har framlagts
om att företaget skall lokalisera en del
av denna till Ulriksfors. Företaget har

Fredagen den 21 oktober 1955 Nr 23

Svar på fråga ang. den väntade arbetslösheten i Ulriksfors med anledning av textilfabrikens
nedläggande

lovat överväga saken och genom besök
på ort och ställe undersöka förutsättningarna
för en dylik lokalisering.

Omställningsfrågan har visat sig
vara av den svårighetsgrad att någon
snabb lösning icke legat inom räckhåll,
men ansträngningarna att söka komma
fram till ett önskvärt resultat fortsätter.

Härefter anförde

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det svar jag erhållit
och snabbheten därmed.

Ulriksfors är egentligen ett rätt bekymmersamt
problem ur industrisynpunkt.
När den industri, som fanns
där förut, en sulfitfabrik, år 1946 definitivt
upphörde, visade det sig att
driften under den då närmast förflutna
femårsperioden hade varit i gång
sammanlagt i 18 månader. Det var ett
företag av den karaktären, att statsminister
Erlander i en interpellationsdebatt
uttryckte sig så, »att det band folket
vid orten och fattigdomen».

Vi trodde det skulle bli en ljusning,
när textilfabriken mot slutet av 40-talet,
delvis genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg, placerades där. Där
var en tid 200 personer anställda, och
det byggdes en ny fin fabriksbyggnad.
Det har också byggts ett 60-tal moderna
lägenheter på platsen. Det är klart att
många av de anställda, som var egnahemsägare,
också greps av denna allmänna
optimism. De har under dessa
år lagt ned sina besparingar och skaffat
sig skulder för att förbättra sina
bostäder och sålunda nu ytterligare
bundit sig fast vid denna ort och, som
det ser ut för närvarande, även vid fattigdomen.

Jag vet mycket väl att mycket arbete
nedlagts för att försöka få dit en industri.
Det är förvånansvärt att det
inte lyckats ännu. Här har ändå inves -

terats så mycket pengar i fabriksanläggningar
och bostäder, att man rimligen
icke kan ha råd att låta kapitalet
stå outnyttjat med tanke på nuvarande
investeringsbekymmer på övriga områden.
Åtminstone borde man inte låta
det kapital som ligger i fabriksanläggningar
stå outnyttjat. Bostäderna bebos
ju för närvarande, men de ligger inte
så lämpligt till som hyresbostäder, om
det inte blir någon industri där.

Att det inte är så stora svårigheter
för närvarande med sysselsättningsproblemen
för de anställda, är jag medveten
om. På sommaren går det ju alltid
någorlunda — många har flyttat därifrån.
Det borde väl gå på något sätt
även i vinter. Jag ställer mig dock litet
frågande till huruvida så många som
här har nämnts skall kunna placeras
om till skogsarbete. Det är nämligen
långt därifrån till arbetsplatsen i skogen,
och det gäller ju här personer i
medelåldern som under en lång tid varit
industriarbetare. Det är möjligt att
detta problem kan lösas. Jag hoppas
att vederbörande myndigheter — framför
allt arbetsmarknadsstyrelsen —
skall fortsätta ansträngningarna att få
dit en ny industri.

Vi har inte stora möjligheter att inom
kommunen göra så mycket mer än som
redan gjorts. Jag skulle vara synnerligen
tacksam om statsrådet i fortsättningen,
liksom hittills, vill ha uppmärksamheten
riktad på detta problem.
Norrland är i stort sett ett industrifattigt
land, och det möter stora svårigheter
att få dit nya industrier. Vi
borde dock försöka hålla i gång de
nybyggda industrier som redan finns
där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

22 Nr 23 Fredagen den

till behandling av lagutskott motionerna: nr

681, av fru Holmqvist och herr
Almgren,

nr 682, av fröken Höjer m. fl., och
nr 683, av fröken Höjer och fru Sjöstrand;
samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 684, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 685, av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

nr 686, av herr Johnsson i Kastanjegården,

nr 687, av herr Ahlsten m. fl.,
nr 688, av herr Pettersson i Dahl
m. fl.,

nr 689, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr 690, av herr Ohlin m. fl., och
nr 691, av herr Severin i Stockholm
m. fl.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om pension till Hilma
Vilhelmina Henning, född Törnros, änka
efter avlidne f. d. tryckerimästaren
vid riksbankens sedeltryckeri Edvin
Henning.

§ 5

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till

21 oktober 1955

herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående beredande
av sysselsättning för sågverksarbetarna
på Lövholmen, Båtskärsnäs och
Seskarö.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar;

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av uppdrag såsom
medlem i delegationen i Europarådet
anhålles vördsamt om ledighet från
riksdagsgöromålen t. o. m. den 29 oktober.

Linköping i oktober 1955

Ingemar Andersson

Till Andra kammarens talman,
Riksdagen

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 24—
29 oktober 1955 för deltagande i Paritetiska
sjöfartskommissionens sammanträde
i Paris.

Stockholm den 20 oktober 1955

Jerker Svensson
i Göteborg

Kammaren biföll dessa ansökningar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.22.

In fidem
Gunnar Rritth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
511317