1955 ANDRA KAMMAREN Nr 9 (Riksdagens protokoll 1955:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 9

11—16 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 11 mars Sid.

Svar på frågor av:

herr Dickson ang. det av 1948 års riksdag lämnade bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att avveckla vissa frälseskatteräntor m. m. .. 5

herr Gustafsson i Skellefteå ang. vissa svårigheter för hantverks och

småindustriföretag att erhålla bankkredit .............. 5

fru Boman ang. den av riksdagen begärda utredningen om en översyn
av åtgärder från statsmakternas sida till det mindre jordbrukets
stöd.......................................... 8

herr Widén ang. översynen av yrkesutbildningens centrala ledning 10

Upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m......... 11

Ändring av bestämmelserna om partibeteckning å valsedlar........ 24

Ändrad ordning för s. k. poströstning.......................... 25

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige ............ 27

Höjd tilldelning av spritdrycker.............................. 30

Ändring i beskattningen av traktamentsersättningar ............ 37

Tilläggspension åt M. Karlsson .............................. 41

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten .................. 43

Ändrad lydelse av 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott........ 47

Effektivisering av det statliga utredningsväsendet................ 49

Arbetsmöjligheterna för straffade m. fl......................... 51

Rättelse till votering ...................................... 52

Interpellation av herr Birke:

ang. följder av Södertälje realskolas ändring till treårig ........ 52

ang. utredningen om psykiatrisk forskning in. m............... 52

Tisdagen den 15 mars

Svar på interpellation av fru Ewerlöf ang. sjukpenningförsäkring för
änkor samt hem- och frånskilda kvinnor med minderåriga barn i
samordning med änkepensioncring.......................... 55

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Interpellation av fröken Vinge ang. förbättrad utbildning för lantmäteriets
kontorspersonal ................................ 57

Onsdagen 16 mars fm.

Ändring i kommunala vallagen .............................. 60

Anslag å kapitalbudgeten under kommunikationsdepartementet: . . 63

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m............. 63

Postverkets anslagsbehov ................................ 70

Televerkets anslagsbehov ................................ 73

Svar på interpellation av herr Löfroth ang. anläggande med förtursrätt
av rikskabeln Boden—Kiruna .................... 85

Statens järnvägars anslagsbehov............................ 88

Vattenfallsverkets anslagsbehov............................ 96

Riksarkivet: Avlöningar.................................... 101

Kungl. biblioteket: Avlöningar .............................. 109

Bidrag till stipendier åt diakoner ............................ 111

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m............. 111

Lag om bankrörelse m. m................................... 120

Likalönsprincipen ........................................ 121

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Jordbruksdepartementet: Avlöningar........................ 124

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer...... 125

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök: Bidrag till lokal

försöksverksamhet .................................... 128

Veterinärhögskolan: Avlöningar............................ 129

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:

Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen ................ 130

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd .......... 131

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering .................. 134

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti ................ 137

Interpellation av herr Håstad ang. en redogörelse för i anledning av
spionagen mot vårt land vidtagna skyddsåtgärder ............ 144

Onsdagen den 16 mars em.

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti (Forts.).......... 145

Lönegradsuppflyttning av vissa skogvaktartjänster ............ 148

Skogs vårdsstyrelserna: Omkostnader......................... 149

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo ............ 151

Gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt .......... 153

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum år 1955 156

Fiskerilånefonden........................................ 158

Innehåll

Nr 9

Sid

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 11 mars

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. upplysning om

äktenskapets juridik och ekonomi m. m..................... 11

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, om ändrade bestämmelser om
försegling av valsedelspaket.............................. 24

— nr 7, ang. ändring av bestämmelserna om partibeteckning å valsedlar
................................................ 24

— nr 8, om ändrad ordning för s. k. poströstning................ 25

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande statsutgifter under tredje

huvudtiteln (utrikesdepartementet) ........................ 27

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, om höjd tilldelning av spritdrycker
.............................................. 30

— nr 12, om upphävande av varuskatten för marmelad och ersättningsmedel
härför...................................... 37

— nr 13, om ändring av nöjesskatten för biograflöreställningar m. m. 37

— nr 14, ang. ändring av bestämmelserna om beskattning av trak tamentsersättningar

.................................... 37

Bankoutskottets utlåtande nr 6, om tilläggspension åt M. Karlsson .. 41

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, om ändring av näringsfrihetsför ordningen

............................................ 42

— nr 14, om ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser 42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, om ändring i folkbokföringsförord ningen

.............................................. 42

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om inventering av privata
arkiv m. m....................................... 43

Statsutskottets utlåtande nr 43, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond m. m. (handelsdepartementet) ................ 43

— nr 44, om rätt för K. R. Östlund att tillgodoräkna viss tjänstgöring
................................................ 47

— nr 45, ang. befrielse för dödsboet efter N. G. Linné från ersättningsskyldighet
........................................ 47

Första lagutskottets utlåtande nr 15, rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg och om inskrivning av sådan m. m. 47

— nr 17, om ändrad lydelse av 4 § lagen om straff för trafikbrott . . 47

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om ändring i bestämmelserna
rörande kostnadsfria läkemedel.................... 49

— nr 5, om effektivisering av det statliga utredningsväsendet .... 49

-—• nr 6, om anpassande av järnvägstågens avgångstider efter skolorna 51

— nr 7, om arbetsmöjligheter för straffade m. fl................. 51

Onsdagen den 16 mars fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. lag om proportionellt valsätt
vid val inom landsting m. m........................... 60

— nr 10, om ändring i kommunala vallagen.................... 60

— nr 11, ang. ändring av bestämmelserna om röstavlämning på svenska
beskickningar och konsulat....... 63

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten för
kommunikationsdepartementet............................ 63

Nr 9

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II (statens

kapitalfonder) ........................................ 101

— nr 46, om upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts f

onden .............................................. 101

— nr 47, om anslag till arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga ändamål

samt akademier m. m................................... 101

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, om rätt att att vid inkomsttaxering
göra avdrag för vattentäkt, m. m................... 111

— nr 17, om rätt till skatteavdrag för gåvor till humanitära m. fl.

ändamål.............................................. 111

— nr 19, ang. ändring av postavgifter........................ 120

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. lag om bankrörelse m. m....... 120

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, om ändrad lydelse av 1 och 4 §§

förordningen ang. bidrag till vård å karolinska sjukhuset och serafimer-lasarettet
...................................... 121

— nr 16, om likalönsprincipen .............................. 121

— nr 17, ang. ändringar i hälsovårdsstadgan .................. 124

— nr 18, om ändringar i vägtrafikförordningen ................ 124

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under nionde huvudtiteln
................................................ 124

Onsdagen den 16 mars em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifter under riksstatens

nionde huvudtitel (forts.)................................ 145

— nr 7, om anslag till kapitalinvesteringar, såvitt avser jordbruks ärenden

.............................................. 158

— memorial nr 8, med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i

fråga om ökad medelsanvisning för budgetåret 1954/55 till fiskerilånefonden
(voteringsproposition godkänd) ................ 165

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Fredagen den 11 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Norrby, som vid kammarens sammanträde
den 2 mars med läkarintyg styrkt
sig till och med den 15 mars hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. det av 1948 års riksdag
lämnade bemyndigandet för Kungl.
Maj:t att avveckla vissa frälseskatteräntor
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat,
när åtgärd kan väntas i anledning
av en riksdagsskrivelse med bemyndigande
för regeringen i fråga om frälseskatteräntor
in. m.

Det av herr Dickson åsyftade ärendet
är under beredning inom finansdepartementets
rättsavdelning. Så snart
propositionstiden är slut kommer ärendet
att slutligen föredragas för mig.
Det är att vänta, att Kungl. Maj:t därefter
kommer att fatta beslut i frågan.

Härefter anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att helt kort
och gott få tacka statsrådet för att
ärendet nu, dock ganska sent, kommit
under behandling. Det är ett krångligt

ärende. Jag tror inte, att det går att
lösa problemet efter vanliga rättsmetoder,
utan man får kanske gå litet
mera fördomsfritt till väga och stryka
ett streck över ett och annat. Jag är
emellertid tacksam för att det finns liv
i frågan och avvaktar med spänning
vad följden kan bli.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. vissa svårigheter för
hantverks- och småindustriföretag att
erhålla bankkredit

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat mig, om jag uppmärksammat
de svårigheter, som enligt
hans mening uppkommit för hantverksoch
småindustriföretag att erhålla
bankkredit i samband med ansökan om
statlig kreditgaranti; han vill vidare
veta om jag har för avsikt att vidtaga
några åtgärder med anledning av sådana
svårigheter.

Systemet med statlig garanti för lån
till hantverk och småindustri har tilllämpats
från och med detta budgetårs
ingång. Enligt gällande bestämmelser
skall till ansökan om lånegaranti fogas
en förklaring från den kreditinrättning,
där lånet är avsett att tagas, att
kreditinrättningen är beredd att utbetala
lånet om lånegaranti beviljas. I
samtliga de fall, då lånegaranti beviljats,
har alltså vederbörande kreditanstalt
varit beredd att utlämna lån.
Detta har också i regel varit förhållandet
i avslagsfallen, och hittills har

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Svar på fråga ang. vissa svårigheter för hantverks- och småindustriföretag att
erhålla bankkredit

icke någon sökande fått sin anhållan
avslagen av den anledningen att det
ej funnits någon långivare, som velat
ställa begärd kredit till förfogande.

Svårigheter av det slag, som herr
Gustafsson åsyftar, kan naturligen ha
förekommit, trots att vederbörlig förklaring
av kreditinrättning förelegat i
alla fall med positiv utgång och de
flesta fallen med negativ utgång. Såvitt
man kunnat märka i handelsdepartementet
har det emellertid över huvud
varit ganska sällan som det mött svårigheter
för en företagare, som velat ha
statlig kreditgaranti, att finna en villig
kreditinrättning. Tänkbart är givetvis,
att den allmänna kreditåtstramning,
som är nödvändig i rådande läge, kan
ha tvingat kreditinrättningarna att iaktta
viss återhållsamhet även med avseende
på garantilånen. För närvarande
synes särskilda åtgärder med anledning
härav knappast vara erforderliga. Skulle
det framdeles visa sig att kreditinrättningarna
av det ena eller andra
skälet är så restriktiva i fråga om garantilånen,
att syftet med dem äventyras,
är jag beredd närmare undersöka,
vad som kan böra åtgöras. Jag
vill emellertid erinra om att avsikten
med kreditgarantisystemet icke är att
tillgodose uppkommande lånebehov
med företrädesrätt och utan hinder av
den åtstramning på kreditmarknaden,
som de penningvårdande myndigheterna
i varje särskilt fall anser påkallad.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för hans svar på min
enkla fråga. Anledningen till att jag
ställde frågan var, att det på sina håll
visat sig svårt för småföretagen att i
bank få utfästelse om lån, även då de
ställt statlig kreditgaranti i utsikt. Nu
säger handelsministern, att ingen sökande
hittills har fått sin anhållan

avslagen av den anledningen, att det
inte funnits någon långivare som velat
ställa begärd kredit till förfogande. Detta
är möjligt. I kungörelsen heter det
emellertid, att ansökan skall innehålla
uppgift om den kreditinrättning,
i vilken lånet är avsett att tagas. Vid
ansökan skall vidare fogas en förklaring
av den kreditinrättning, som skall
utgiva lånet, att denna, därest lånegaranti
beviljas, är beredd att utbetala
lånet. Detta innebär, såvitt jag kan
förstå, att vederbörande låntagare får
börja med att underhandla med en
bank, när det är fråga om att få lån
av detta slag. Skulle han då inte finna
någon bank, som är villig att ställa sig
till förfogande som långivare, blir det
ingen ansökan av, och följaktligen får
man intet tillfälle att i handelsdepartementet
behandla den frågan.

Sedan säger statsrådet, att kreditrestriktionerna
kan ha tvingat kreditinrättningen
att iakttaga viss återhållsamhet
även med avseende på garantilån.
Jag vill ingalunda påstå, att den
mindre företagsamheten skall skyddas
för alla verkningar av kreditrestriktionerna,
men företrädare för hantverk
och småindustri har ju hävdat, att kreditrestriktioner
av den typ vi nu har
är särskilt kännbara för småföretagarna.
Denna kategori av företagare skulle
alltså liksom få bära en större del av
åtstramningen än vad som rätteligen
skulle åligga den. Om det ligger någon
sanning i detta påstående, tycker jag
nog att det är rimligt, att småföretagen
får företräde åtminstone när det gäller
de 10 miljoner kronor, som staten garanterar.
Det förefaller ju också som
om handelsministern inte skulle vara
alldeles okänslig för den synpunkten,
eftersom han lovat att undersöka frågan,
om kreditinrättningarna skulle visa
sig så restriktiva, att syftet äventyras.

Frågan är alltså hurudant läget nu
är, om bankerna redan nu är så restriktiva,
att åtgärder borde vidtagas

Fredagen den 11 mars 1955 Nr 9

Svar på fråga ang. vissa svårigheter fö
erhålla bankkredit

omedelbart. Jag kan inte göra några
bestämda uttalanden om antalet lånsökare,
som vägrats lån, men företrädare
för såväl Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation som för Svensk
industriförening har ju offentligen
framhållit svårigheterna, och jag förmodar,
att de inte gör det utan anledning.
Jag har också själv från flera
håll fått exempel på företagare, som
ämnat söka kreditgaranti men som inte
kunnat göra det, därför att de inte
fått någon bank att utlova ett lån. Jag
skulle för min del vilja hävda, att situationen
redan nu är sådan, att det
vore önskvärt att handelsministern undersökte
frågan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
slutade med att säga, att han
trodde läget redan nu vara sådant, att
jag borde ingripa för att garantera småföretagen
kredit. Strax dessförinnan
sade herr Gustafsson, att han själv inte
kunde peka på några fall, då vederbörande
blivit nekad kredit, om statlig
garanti ställts i utsikt. Han hänvisade
i stället till att företrädare
för småindustri och hantverk sagt, att
förhållandet var sådant. Jag tror mig
förstå, vilka personer det är som har
gjort offentliga uttalanden i denna riktning.
När jag i mitt svar på herr Gustafssons
fråga sade, att vi inte har ett
enda fall bekant, där ansökan blivit
avslagen därför att den sökande inte
kunnat få kredit, fastän garanti ställts,
går det emellertid inte att jäva detta
faktum.

Systemet är sådant, säger herr Gustafsson
då, att det kan hända, att människor,
som ämnar söka lån, misslyckas
i sin strävan att skaffa en kreditinrättning,
som vill stå till förfogande,
och att det är därför någon ansökan
aldrig kommer till departementet. Teo -

hantverks- och småindustriföretag att

retiskt är det möjligt, men jag kan inte
föreställa mig att det inom hantverk
och småindustri finns företagare, som
utan vidare skulle låta sig nöja med
ett avvisande besked, om de hos en
bank eller annan låneinrättning misslyckas
att få en kreditutfästelse. Så
mycken energi tilltror jag dessa företagare,
att jag utgår ifrån att de i så
fall låter höra av sig hos vederbörande
företagarförening eller i departementet.

Såsom jag här sagt, kan inte denna
kategori av låntagare under alla omständigheter
få förtursrätt med hänsyn
till den kreditåtstramning som är anbefalld,
och det är klart att det kan
finnas förhållanden som gör att en
bank anser sig tvungen att säga nej,
men då får väl vederbörande lånesökande
gå till någon annan bank eller
kreditinstitution.

Jag vill emellertid gärna framhålla
att vi i departementet har prövat alla
ansökningar, och om vi i något fall
har avslagit en ansökan, har det hängt
samman med andra omständigheter än
svårigheterna för vederbörande att placera
krediten, därest garanti lämnats.
Så långt jag har mig bekant hör också
herr Gustafsson i Skellefteå till dem
som anser att vi måste ha en kreditåtstramning.
Men om man skulle använda
s. k. generella medel för att
åstadkomma en kreditåtstramning, skulle
såvitt jag förstår inte småföretagarna
komma i en bättre situation än nu,
utan då skulle de nog drabbas särskilt
hårt. Den statliga lånegaranti, som nu
lämnas, utgör en mycket stor fördel
för småindustrien och hantverket, och
det går inte att vifta bort kreditåtstramningen
med att säga, att den är
någonting som inte bör drabba dessa
företagare.

Såsom jag nyss erinrade om, hyser
även herr Gustafsson den meningen,
att vi inte har kunnat undvika att vidta
åtgärder i kreditåtstramande syfte,
låt vara att det kan föreligga princi -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen om en översyn av åtgärgärder
från statsmakternas sida till det mindre jordbrukets stöd

piella meningsskiljaktigheter beträffande
karaktären av dessa åtgärder. Jag
kan emellertid inte förstå att en generell
kreditåtstramning genom räntehöjningar
skulle kunna speciellt gynna
den grupp det här gäller, utan jag tror
tvärtom att den därigenom skulle bli
ännu mer utsatt för verkningarna av
kreditåtstramningen.

Jag har i mitt svar sagt att om det
visar sig att den statliga lånegarantien
skulle komma att förfela sin uppgift
genom att pengarna inte kan lånas, är
jag beredd att så långt möjligt vidta åtgärder
för att rätta till detta. Men jag
tror inte att vi, i varje fall inte för
närvarande, befinner oss i ett sådant
läge.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag tror nu inte att en
kreditåtstramning, åstadkommen med
generella medel, skulle speciellt drabba
den mindre företagsamheten, men jag
kan inte finna att det är nödvändigt att
här ta upp någon stor debatt om den
saken, ty avsikten med min enkla fråga
har inte varit att förmå regeringen att
ändra sin ekonomiska politik — det
försöket får vi spara till andra tillfällen.
Jag har bara ansett att det är
rimligt, att i nuvarande läge regeringen
gör vad den kan för att småföretagarna
skall få låna de tio miljoner kronor, för
vilka staten har ställt garanti.

Jag har visst inte sagt att det inte
skulle ha inträffat, att småföretagare
blivit vägrade kreditutfästelse av bankerna.
Jag känner till fall, där så har
skett och där vederbörande sedan inte
har fullföljt sin ansökan. Vad jag i mitt
förra anförande ville säga var bara det,
att jag inte vet hur stor omfattning
detta har.

Jag tycker nog att regeringen har
visat en viss lust och förmåga att underhandla
med bankerna om andra saker,
och då borde det inte vara så omöj -

ligt att underhandla med dem även om
den sak det här gäller.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! I anledning av vad
herr Gustafsson här sagt vill jag än
en gång framhålla, att vi i departementet
inte känner till något fall, där
den lånesökande inte haft möjlighet
att placera lånet. Givetvis har det
förekommit ansökningar, beträffande
vilka vi inte har kunnat ställa någon
garanti, men det är ju en annan sak.
Några konkreta fall av den karaktär,
som herr Gustafsson talar om, har vi
i departementet inte haft någon känning
av. Och vi kan ju inte gå till bankerna
och säga: Vi känner visserligen
inte till att det inträffat något fall, där
man inte kunnat placera lånet, men
var i alla fall snälla och hjälp oss med
den här saken.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
* Herr talman! Att man i departementet
inte känner till några sådana fall,
beror nog på att vederbörande som blivit
vägrade kredit av bankerna inte ingivit
någon ansökan till departementet.
Efter det uttalande, som handelsministern
här gjort, hoppas jag emellertid att
de företagare, som inte kan få någon
kreditutfästelse, i fortsättningen låter
höra av sig även i handelsdepartementet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda
utredningen om en översyn av
åtgärder från statsmakternas sida till
det mindre jordbrukets stöd

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Märta Boman har
frågat, huruvida jag kan lämna besked

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Svar på fråga ang. den av riksdagen begärda utredningen om en översyn av åtgärgärder
från statsmakternas sida till det mindre jordbrukets stöd

om när den utredning kommer att tillsättas,
som Riksförbundet Landsbygdens
folk hemställt om, angående översyn
av hela frågan om de speciella åtgärder
från statsmakternas sida till det
mindre jordbrukets stöd, som på något
längre sikt och med hänsyn till
vunna erfarenheter kan anses påkallade.

Med anledning härav vill jag meddela,
att jag inom den närmaste tiden
ämnar anhålla om Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla en utredning om
översyn av statsmakternas åtgärder till
det mindre jordbrukets stöd. Den exakta
dagen för utredningens tillsättande
kan jag emellertid icke nu ge besked om.

Härefter anförde:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret, som ju klart
bejakade det berättigade i det önskemål
som är framställt. Det är viktigt
att utredningen kommer till stånd. Det
är många frågor att diskutera och
många knutar att lösa innan man har
klarat småbrukarfrågan. Att ett jordbruk
är litet, bör ju inte utesluta att
de arbetstimmar man lägger ned på
detsamma får sin skäliga betalning.
Detta problem blir ett av utredningens
stora uppgifter.

Det är kanske rentav hänsynslöst
att fråga jordbruksministern i dag om
i vilken riktning direktiven för utredningen
kommer att gå. Detta vore jag
oerhört intresserad av att få veta, men
jag vågar knappast uttala frågan. Anser
sig statsrådet kunna ge ett svar,
vore jag tacksam. I annat fall får vi
väl vänta till dess utredningen blir
tillsalt och direktiven redovisas. Men
ett hoppas jag dock bestämt: att jordbruksministern
när han ger utredningen
direktiv inte glömmer bort de norrländska
småbrukarna med deras både

mångskiftande och särpräglade bekymmer.
Så långt jag förstår är det
av betydelse, att vi har småbrukare
kvar, i all synnerhet i övre Norrland.
Hur underligt det än låter, behövs de,
både de som är spridda ute i de ödsliga
och avlägset liggande områdena,
där de gör sin tjänst och kanske har
alldeles speciella uppgifter i skogarna,
och de som bor på andra platser, där
turister och jaktfolk behöver dem. En
annan synpunkt, som man kanske inte
så ofta lägger på denna fråga men
som ändå är helt berättigad, är försvarssynpunkten.
Det är viktigt, att
dessa småbrukare finns överallt där
de har möjlighet att skaffa sig sitt
uppehälle. Stor betydelse för samhället
har även de som brukar den fruktbara
kustbygdens jord och förser även
stora delar av inlandet och gruvsamhällena
med färskvaror, av vilka mjölken
är den mest betydelsefulla, inte
minst med tanke på den långa mörka
årstiden. Det är bara att hoppas, att
den kommande utredningen skall ge
uppslag till riktlinjer, efter vilka lönsamhetsfrågan
bättre kan lösas, så att
våra jordbrukare måhända stimuleras
till nya krafttag och den markanta inkomstklyftan
mellan dem och andra
jämställda grupper försvinner.

Vad jag däremot anser mig oförhindrad
att fråga jordbruksministern
om i detta sammanhang är, om han
ämnar lösa småbrukarfrågorna innan
det stora komplexet av prisfrågor för
jordbruket i stort presenteras, alltså
hur pass snabb utredningen skall bli
och när han åsyftar att den skall bli
färdig. Detta vore intressant både för
mig och många, som har samma intresse
för denna fråga, att få veta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Om fru Boman hade
läst det anförande jag höll under re -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Svar på fråga ang. översynen av yrkesutbildningens centrala ledning

missdebatten, liade en av hennes frågor
varit ganska onödig. Jag tillät mig
där att säga, när jag talade om den
jordbruksprisutredning som då förelåg,
att vi inom det parti jag tillhör
— jag förmodade ganska allmänt —
inte kan glömma bort en så stor grupp
som bortåt 200 000 jordbrukare i detta
land.

När fru Boman frågar, om jag i dag
kan ge svar på i vilken riktning direktiven
skall gå, är detta nog, som
hon själv säger, ganska mycket begärt.
Nu är jordbruksprisutredningen utsänd
på remiss och remissvaren skall komma
in den 15 mars. Om man skall ta
hänsyn till remissinstansernas uppfattning
— det menar kanske inte fru
Boman att man skall göra — kan man
först efter det att remissinstanserna
lämnat sina svar skapa sig en uppfattning
om hur direktiven skall skrivas
för utredningen av denna för vårt
jordbruk så viktiga fråga. Om vi vill
bibehålla en levande landsbygd, kommer
vi ju inte förbi småbrukarproblemet.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag medgav, herr jordbruksminister,
redan innan jag uttalade
min halvkvädna visa, att det var
pretentiöst att fråga, och förstår så väl
att jordbruksministern innan han fattar
ståndpunkt skall samla in hela
materialet. Men innan man skickar ut
ett ärende på remiss har man väl också
själv en tanke om hur det skall gestalta
sig.

Jordbruksministern nämnde att han
vid remissdebatten hade talat om att
småbrukarna är en stor och viktig
grupp som man inte får glömma bort.
Jag ber om ursäkt, att jag inte hade
läst remissdebattens protokoll tillräckligt
noga för att komma ihåg detta inlägg.
Vi är alltså överens om att småbrukarna,
som ju faktiskt utgör den
största gruppen inom jordbruket, inte
kan lämnas utanför. Jag skall hälsa

med glädje den dag utredningen sätter
sig till sitt arbete, som jag hoppas
skall leda till positiva resultat för
denna stora grupp.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. översynen av yrkesutbildningens
centrala ledning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Widén har frågat
mig, när den av 1952 års riksdag
begärda utredningen om översyn av
yrkesutbildningens centrala ledning
kan förväntas bli tillsatt.

Härpå vill jag svara, att jag har
för avsikt att under vårens lopp tillsätta
nämnda utredning.

Härpå anförde

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla
fråga. Till 1952 års riksdag förutskickade
statsrådet, att vi skulle få en
översyn av överstyrelsens för yrkesundervisningen
organisation. Vid samma
riksdag avlämnades från folkpartihåll
en motion, där man krävde en
utredning angående den centrala ledningen
för yrkesundervisningen. Riksdagen
uttalade sig för att denna utredning
skulle företas i samband med
översynen av överstyrelsens organisation.
Sedan dess har frågan av olika
anledningar vilat. Jag vill nu bara
med tillfredsställelse konstatera, att
statsrådet har lovat att utredning skall
igångsättas denna vår.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilan -

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

de proposition nr 119, angående vissa
anslag för budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan
i Stockholm.

§ 8

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning med förslag angående
inrättande av en postanstalt i riksdagshuset
m. m.

§ 9

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den på bordet
vilande motionen nr 519 av herrar
Carlsson i Stockholm och Kollberg.

§ 10

Föredrogs den av herr Carlsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående konstfackskolans i Stockholm
lokalfråga.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Upplysning angående äktenskapets
juridik och ekonomi m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckta motioner om åtgärder i syfte att
bringa upplysning angående äktenskapets
juridik och ekonomi m. m.

I de inom riksdagen väckta, till allmänna
beredningsutskottet hänvisade,
Iikalydandc motionerna 1:211 av fru
Gärde Widemar in. fl. och II: 242 av
fröken Elmén in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om uppdrag åt
lämplig myndighet att verkställa utredning
om bästa sättet att bringa upplysning
till såväl män som kvinnor i äk -

tenskapets juridik och ekonomi samt
föräldrarnas ansvar och barnets rättsliga
ställning.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:211 och 11:242
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Andersson, Axel, och Persson, Johan,
fru Hamrin-Thorell, fru Nilsson, fru
Sjöstrand och fru Svedberg samt herrar
Nilsson i Bästekille, Nestrup och Braconier,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om uppdrag
åt lämplig myndighet att verkställa utredning
om bästa sättet att bringa upplysning
till såväl män som kvinnor i
äktenskapets juridik och ekonomi samt
föräldrarnas ansvar och barnets rättsliga
ställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! När allmänna beredningsutskottet
diskuterade denna motion,
anfördes tre huvudskäl mot de
framställda kraven på ökad upplysning
i familjejuridiska och familjeekonomiska
frågor. För det första, sades
det, finns det nu ett tiotal läroböcker,
avsedda för olika skolstadier, som har
ett avsnitt om familjens ställning i samhället.
För det andra bedrivs det nu
upplysning i press, i radio och i bildningsorganisationerna.
För det tredje
finns det broschyrer i familjefrågor.

För att först gå till familjekunskapen
i våra läroböcker, är det ett stort framsteg,
en fördjupning av medborgarkunskapen,
att detta kapitel bar kommit
med. Men det är väl också mycket
osäkert om detaljkunskaperna förblir
i minnet livet igenom. Det är väl
snarare nästan säkert, att man den
gång man behöver ett exakt besked om
hur det förhåller sig t. ex. med giftorätten
eller arvsrätten, måste söka sig

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

tillbaka till källan, läroboken. Där kan
man få upplysning, nota bene om boken
finns kvar i ens ägo. Fria skolböcker
betyder för en del barn i folkskolan
bara lån av böcker.

Så är vi framme vid broschyren
såsom förmedlare av upplysning i en
aktuell situation. Utskottet pekar på
att det redan finns broschyrer. Sunt
Förnuft har gett ut en och Sveriges
Husmodersföreningars riksförbund tillsammans
med Sveriges Yrkeskvinnors
samarbetsförbund en annan. Men hur
många frågar efter dem? Det blir naturligtvis
ganska få, ty av ekonomiska
skäl har spridningen av dessa broschyrer
blivit ytterst begränsad. Jag
har själv varit med om att packa och
distribuera stora travar av dessa broschyrer
inom husmodersförbundet. Men
det är inte så gott att nå stor spridning
när arbetet skall ske bara på frivillighetens
väg.

Upplysningen i pressen, radion och
studieorganisationerna visar mera markant
än något annat behovet av en
lättillgänglig skrift, ty varje artikel som
skrivs och varje föredrag som hålls utlöser
omedelbart en förfrågan från allmänheten:
»Var står detta skrivet?/

eller »Finns det ett häfte någonstans,
där man kan få lite upplysning?» Det
är nygifta par som vill veta något om
äktenskapsförord eller ömsesidig försörjningsplikt
■— detta har blivit ännu
mer aktuellt under de senaste åren, ty
det är så många fruar som stannar
kvar i sina yrken. Det är äldre eller
medelålders par, som vill veta något
om förtida arv eller inbördes testamente.
Dessa människor är väl knappast
hjälpta med att man aldrig så
välvilligt hänvisar dem till giftermålsbalken,
ärvdabalken eller föräldrabalken.

I utskottet sades det under diskussionens
gång, att man tvivlade på upplysning
i broschyrform. Varför ger då
staten och staten närstående organisationer
ut så många slag av broschyrer

och folders? Vi har nu fått sådana,
som har gällt psykologiskt försvar. Under
kristiden fick vi en hel del material
som gällde krishushållningen, och
i dessa yttersta dagar har vi fått upplysningsmaterial
om sjukförsäkringen.
Svenska socialvårdsförbundet har en
hel skriftserie med titlar som Mor och
barn, Spädbarnsvård, För tidigt födda
barn o. s. v., som delas ut på barnavårdscentraler
landet runt. Resultaten
kan vi se på de kunniga svenska husmödrarnas
välskötta barn.

Att den här upplysningen, som just
har gällt de barnavårdande uppgifterna,
är en av de faktorer som under den
sista generationen har varit med om
att verkligen åstadkomma en revolution
på det barnavårdande området, är
obestridligt. Där har upplysningen i
form av folders och broschyrer verkligen
nått fram.

Varför skulle man inte då på liknande
sätt kunna sprida kunskap också när
det gäller äktenskapsfrågor? Det är ju
bara en annan sida av föräldraansvaret.
Skall verkligen de socialdemokratiska
kvinnornas motion om familjerådgivning
möta samma kallsinnighet
som de här motionärerna har fått möta
vid tre riksdagar? Det vore beklagligt
för hemmens kvinnor.

Familjefrågor är ju samhällsfrågor,
de rör både män och kvinnor, men det
är inte tu tal om — det vill jag sluta
med, och det vill jag stryka under —
att det är hemmens kvinnor som besitter
den största erfarenheten om hur
vanskliga problemen är, eftersom dessa
kvinnor har en central ställning i familjernas
liv. När nu hemmens kvinnor
genom sina organisationer har
sagt, att de är okunniga när det gäller
våra äktenskapslagar — och de svenska
äktenskapslagarna hör ju till de förnämsta
i världen, så de är värda att
kunnas — så tycker man att man kanske
skulle ha velat se, att våra herrar
i denna församling hade respekterat
denna opinion från hemkvinnornas sida

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

och visat en generositet å la Luther.
Som bekant lyfte Luther på hatten och
gick förbi när han kom till någonting
som han ansåg sig inte känna fullt till
grunden.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i denna motion, vari det begärs en utredning
om bästa sättet att bringa upplysning
på det här området, och yrkar
därför bifall till den reservation som
är fogad vid beredningsutskottets utlåtande
nr 2.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber först att få
instämma i vad fru Andrén här före
mig har sagt i denna fråga.

Jag måste framhålla att utskottets
ledamöter är överens om att upplysning
i den här frågan är nödvändig.
Reservanter och utskottsmajoritet skiljer
sig bara i det avseendet att utskottsmajoriteten
anser, att den upplysning
som för närvarande finns är till fyllest
och tillräcklig, under det att reservanterna
anser, att här behövs ytterligare
upplysning.

Som fru Andrén sade, är man glad
över den upplysning som har kommit
in i de olika läroböckerna, men hur är
det i realiteten? Kan vi säga att upplysningen
är till fyllest?

Två år har gått sedan föregående
beslut i denna sak fattades i andra
kammaren, och jag har undan för undan,
via skilsmässoadvokater och via
jurister som är ute och bedriver upplysningsarbete
i de här frågorna, fått
reda på att förhållandena är likadana
som de har varit förut. Det råder,
måste man säga, en skrämmande okunnighet
på detta område.

Erfarenheten säger sålunda att det
inte är bra som det är. En broschyr,
som skulle lämnas ut i den aktuella
situationen, är kanske inte till fyllest,
men det är så pass allvarliga frågor
detta rör, att man verkligen måste försöka
att på olika vägar bringa upplysning
på detta område.

Om vi bara följer insändarna i tidningarna,
ser vi i den ena efter den
andra, hur vederbörande står i svåra
situationer och behöver svar på frågor
som just rör sig på dessa områden.

Äktenskapet upplöses ju alltid på ett
eller annat sätt, antingen genom dödsfall
eller genom skilsmässa — vi kan
för övrigt inte bortse ifrån att skilsmässornas
antal har ökat oerhört under de
senaste åren — och precis som de
brukar säga, som har med dessa frågor
att göra, visar det sig att folk inte har
reda på vad giftorätt är, vad äktenskapsförord
är, att det finns någonting
som heter inbördes testamente etc. Till
den stund då äktenskapet råkar i katastrof
uppskjuts frågan, och katastrofen
blir förvärrad genom att man råkar
in i ekonomiska sammanhang som
man inte har tänkt sig. Den efterlevande
hustrun kanske tror att hon skall
få sitta i orubbat bo, vilket hon inte
får, o. s. v.

Det är i dessa frågor vi anser att
man vid lämpligt tillfälle bör meddela
människor upplysning på ett riktigt
sätt. Det är inte bara kvinnorna som
är oupplysta, även om det mest är de
som erkänner sin okunnighet. Upplysning
behöver spridas även till männen.
Jag fick i en av de senaste tidningarna
tag i en aktuell insändare, av
vilken framgick att mannen i detta
fall trodde, att han var hustruns målsman,
och att han till och med hela tiden
tagit inkomsten av hennes yrkesarbete.
Den mannen måste emellertid,
som i svaret på insändaren sades, vara
egendomlig samtidigt som han är fullständigt
okunnig om vad som står i
Sveriges rikes lag.

Jag vet att det i denna kammare finns
de, som på tal om dessa ting endast
svarar, att varje människa ju har tillgång
till Sveriges rikes lag. Men tror
någon av de ärade kammarledamöterna,
att folk i allmänhet går in på ett
bibliotek och kan i Sveriges rikes lag
slå upp ärvdabalken eller föräldrabal -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

ken och läsa lagtexten på rätt sätt? Det
är att kräva för mycket av svenska
folket. Det gäller här att på ett lättillgängligt
sätt bringa denna upplysning.

Som fru Andrén här framhöll finns
det, som också i annat sammanhang
uppgivits, vissa broschyrer på detta
område, men det blir en mycket begränsad
krets som kommer åt dessa,
och det har också visat sig, att det i
allmänhet är äldre människor som
rekvirera dessa broschyrer.

När vi stiftar lagar, som är utomordentligt
bra och förträffliga och som
rör människorna mycket intimt, är det
då rätt att vi inte ser till, att människorna
också får reda på vad som står
i dessa lagar, utan låter dem vid ett
uppkommande katastroftillfälle experimentera
sig fram, varvid katastrofen
förvärras genom den okunnighet som
är en följd av att de inte från första
början fått upplysning om hithörande
förhållanden.

Man förvånar sig, som fru Andrén
framhöll, över att det inte på något
sätt tas hänsyn till de av framför allt
kvinnoorganisationerna avgivna remissyttrandena,
där det enhälligt bestyrkts
att den ifrågasatta upplysningen behövs.
Jag vill fråga: Varför skickar
man ärenden på remiss om man sedan
fullkomligt nonchalerar de inkomna,
enhälliga remissvaren?

Jag tycker det var beklagligt att i
första kammaren höra en av dess ledamöter
kåsera över dessa frågor. Detta
är dock djupt allvarliga frågor, som
ingriper i människornas liv. Om frågan
nu faller kommer den tillbaka, det kan
vi vara förvissade om.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag vill till en början
erinra om vad som kanske redan tidigare
nämnts bär, nämligen att i allt väsentligt
enahanda motioner som de förevarande
av denna kammare behand -

lats vid två tidigare tillfällen, nämligen
år 1951 och år 1953. Vid båda dessa tillfällen
beslöt kammaren att avslå de i
motionerna framförda yrkandena.

Sedan föreliggande spörsmål senast
behandlades har ju ändå, det kan inte
bestridas, hänt en del på detta område.
Det har skett en ytterligare utveckling
beträffande tillgängliga medel för spridande
av upplysning i de ämnen som i
motionerna avses. Jag skall bara be att
kortfattat få stryka under vissa saker.

Vad gäller exempelvis skolundervisningen
kan det anföras, att antalet vid
de olika skolformerna i bruk varande
läroböcker i ämnet samhällskunskap,
vari äktenskaps- och familjefrågor behandlas,
nu är elva. I flertalet av dessa
läroböcker är lärostoffet kompletterat
med förslag till övningsuppgifter, och
i den för seminarieundervisningen sammanställda
läroboken lämnas värdefulla
litteraturhänvisningar. I samtliga
läroböcker ingår undervisning som berör
äktenskapets juridik och ekonomi.
Den utveckling som ägt rum består enligt
min mening däri, att läroböckerna
har väsentligt förbättrats. Undervisningen
får nu en större plats än tidigare,
och enligt skolöverstyrelsen finns
det tendens till ytterligare ökning av
denna undervisning i skolorna. Undervisningen
sker numera inom alla skolformer:
i folkskolan, i realskolan, i enhetsskolan,
i flickskolan, i gymnasiet,
i seminariet och i ungdomsskolorna.
Lärarnas utbildning vid folkskoleseminarierna
för undervisning i dessa frågor
torde nu bli bättre. En ny lärobok
för denna undervisning av erkänt hög
kvalitet har tillkommit.

Går jag vidare och ser på radions
medverkan i de ämnen motionärerna
har berört, kan det konstateras, att
man från det hållet säkerligen återkommer
med program i juridiska och
ekonomiska barn- och familjefrågor.

Den s. k. »Medborgarboken», som har
utgitvits i flera upplagor, har särskilt
under de allra sista åren fått ökad

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

spridning. Dess upplaga är uppe i
50 000 exemplar. Enligt vad från utskottets
sida inhämtats är man beredd
att under den närmaste tiden utge en
ny upplaga av denna medborgarbok.
Det förväntas att denna nya upplaga
skall komma ut under loppet av nästa
år, och man har från utgivarnas sida
förklarat sig beredd att i denna bok
också företaga en utökning med särskilda
kapitel i de ämnen vi här diskuterar.

Om jag emellertid dessutom tar upp
en enda punkt, så kan jag konstatera,
att de olika bildningsförbunden här i
landet sedan flera år tillbaka anordnar
s. k. äktenskapsskolor, i vilka ingår av
kvalificerade jurister hållna föreläsningar
i barn- och familjerättsliga frågor.
Även ekonomiska frågor behandlas
vid dessa kurser. Kurserna i fråga har
enligt meddelande från bildningsförbunden
under de senare åren ökat betydligt
i antal.

Herr talman! Vi inom utskottet menar
att det ändå har hänt någonting
på detta område, och utvecklingen går
tydligen i den riktning som även motionärerna
önskar. Under hänvisning
till just denna utveckling vill vi påstå,
att den utredning i dessa ämnen som
motionärerna har föreslagit icke är erforderlig.
Det torde vara minst lika
effektivt — kanske effektivare — att
lita till den verksamhet som nu pågår
i detta land både inom skolväsendet
och inom bildningsförbunden och som
kanske kan bli åtskilligt effektivare.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Fru SVEDBERG (s):

Det kan synas som om det vore onödigt
att ta till orda i denna fråga, i all
synnerhet som den redan är avgjord
genom det beslut första kammaren har
fattat, men eftersom jag står bland
reservanterna, ber jag ändå att få säga
några ord.

Jag vill särskilt stryka under behovet

av ökad upplysning om föräldrarnas
ansvar. Man kan kallt resonera som så,
att vad vuxna människor ställer till
för sig må de ta konsekvenserna av,
men det finns en tredje part, nämligen
barnen, som just ingen har talat om i
detta sammanhang. Det är i regel barnen
som blir mest lidande vid skilsmässa
mellan föräldrar och stridigheter
i äktenskapet, och de blir kanske
skadade för hela livet, så att samhället
får gripa in och ställa till rätta. Vad
jag vill trycka på är, att det behövs
mer upplysning om föräldrarnas ansvar
inför barnen.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till
reservationen.

Herr BARK (s):

När beredningsutskottet 1951 och
1953 behandlade motioner liknande den
som nu tagits upp, hörde jag till dem
som stödde motionerna, men denna
gång gör jag det inte. Jag känner därför
behov av att med några ord motivera
min omvändelse.

Redan vid de föregående tillfällena
var jag ganska skeptisk i fråga om värdet
av en ny broschyr, eftersom det ju
finns rätt mycket skrivet i detta ämne.
Dessutom är den viktigaste frågan, hur
man skall få människorna att läsa dessa
skrifter. Jag var vidare fullt medveten
om att detta är en ytterligt stor och
vidlyftig fråga, som har helt andra
aspekter än som kan fångas in under
begreppet äktenskapets ekonomi och
juridik; här finns sociala, fysiologiska,
psykologiska och moraliska problem
av oerhörd räckvidd.

Jag resonerade emellertid — kanske
en smula cyniskt — på det sättet, att
om nu framför allt kvinnorna har en
så stark tro på en broschyr och på
Kungl. Maj :ts möjligheter att vara klockarfar,
så må de väl få sin vilja fram.
Dessutom ansåg jag i likhet med motionärerna,
att man liksom aldrig kan
få för mycket upplysning.

Sedan dess har det emellertid hänt en

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

del, såsom utskottets ordförande här
sade. Dels har skolorna fått en ny undervisningsplan,
i vilken undervisning
om äktenskapets ekonomi och juridik
är upptagen, och skolöverstyrelsen har
utarbetat kursplaner och skickat anvisningar
exempelvis till enhetsskolorna,
dels är, såsom ordföranden också sade,
kurser av alla möjliga typer i gång.

Nu skall man naturligtvis inte tro, att
upplysning och uppfostran kan göra
allt, men jag tror vi har stora möjligheter
att åstadkomma cn hel del med
frivilliga initiativ. Det är ingenting som
hindrar att fru Gärde Widemar och fröken
Elmén skriver en utomordentlig
handbok eller broschyr. Om de sedan
kan liera sig med någon tecknare som
kan göra den så läsvärd, att ungdomen
och de som är intresserade, beroende
och gripna av detta problem, läser den,
kan boken bli en best seller, framför
allt så länge skilsmässokurvan är i stigande,
men det kommer att bli betydligt
svårare att skriva böcker om hur
man skall undvika skilsmässa. Dessa
problem kommer dock att vara aktuella,
och alla intresserade krafter bör
göra vad de kan, men jag delar som
sagt inte tron på Kungl. Maj :ts möjligheter
och broschyrernas verkningsförmåga
i detta avseende.

Enligt min mening ser de flesta alltför
ensidigt på detta. Det rör sig här
om utomordentligt vittomfattande problem,
och det blir väl så, att en del
skriver om förälskelsens psykologi, en
del skriver om samlagets teori och praktik
och en del skriver om andra specialiteter,
men det är ytterligt få som har
överblick över det hela. I den mån vi får
lärare och ungdomsledare, som har direkt
och personlig kontakt med dem som
är beroende av dessa problem, och i den
mån vi får fram lämpliga skrifter kommer
vi mer och mer till rätta med dessa
ting. Om vi inte kan komma till rätta
med problemen, råkar äktenskapet in
i en kris. Så väldiga krafter är i verksamhet
på detta område, att vi inte kan

lösa problemen bara med broschyrer
om äktenskapets ekonomi och juridik.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON i önnarp (bf):

Herr talman! Tredje gången gillt är
en rubrik som skulle passa för denna
fråga, inte därför att jag här skall börja
tala för bifall till en lösning i enlighet
med reservanternas mening utan därför
att det är tredje gången frågan står på
denna kammares dagordning. Den har
två gånger tidigare stått på tröskeln
till avgörande, men det är först i dag
som vi vågar ta oss an den på allvar.
Det är kanske ett utslag av den arbetsordning,
som riksdagen numera praktiserar
och som utmynnar i så stor ineffektivitet,
att vi redan tidigt under
riksdagssessionen har mycket stor eftersläpning
på vår dagordning.

När det sedan gäller själva frågan,
har ju de som tidigare haft ordet mycket
riktigt framhållit, att den har synnerligen
stor betydelse, om vi här vill
hålla oss till vilka förutsättningar vi
har till vårt förfogande för att kunna
skapa så lyckliga äktenskap och så
goda hem som möjligt. Jag tror emellertid
att såväl motionärerna som reservanterna
har gjort ett förbiseende,
när de här så ivrigt förordat en separat
eller ny upplysningsform, en form
som vi inte för tillfället har.

Den första frågan blir väl egentligen:
Varför har vi två vitt skilda slag av
äktenskap och hem, lyckliga äktenskap
och goda hem å ena sidan och olyckliga
äktenskap och mindre goda, för
att inte säga dåliga hem å den andra?
Ja, om man vill dra ut den yttersta
konsekvensen av motionärernas och reservanternas
mening, skulle det bero på
bristande kunskap om de juridiska och
ekonomiska frågor, som kretsar kring
familjen och äktenskapet. Det tror åtminstone
inte jag. Det är nog ganska
främmande för de allra flesta att tro
på det sättet. Jag har mycket liten kun -

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

skap om vad som står i äktenskapsbalken,
det må jag villigt erkänna, men
jag har inte alls anledning att tro att
jag därför skulle ha ett olyckligt äktenskap.
Det ligger inte på det planet,
det är helt andra omständigheter som
bestämmer detta.

Sedan är det en annan sak: Hur skall
man komma till rätta med de missförhållanden
som ändå råder, trots att vi
har vissa möjligheter till vårt förfogande?
Det gäller här som i alla andra
sammanhang två kategorier människor.
Det finns människor som är intresserade
av att ta reda på saker och ting,
men det finns också sådana som är
ointresserade. Detta förhållande är inte
begränsat till det här lilla avsnittet —
så är det överallt.

När människor skall ingå äktenskap
är det absolut på det sättet, att de befinner
sig, som man säger, i förälskelsens
berusning, och tror nu någon vettig
människa att man skulle få sådana
att läsa någonting om äktenskapets juridik
och ekonomi? Nej, det skall sättas
in långt tidigare, och det får ske
vid meddelandet av medborgarkunskap
i allmänhet. Jag är fullständigt inne
på samma linje som utskottets ärade
ordförande här deklarerade för kammaren.
Det finns tillräckligt med resurser
för de människor, som vill ta
del av vad man här önskar att de skall
veta, och dem som inte vill når vi inte
med vare sig broschyrer eller något
annat.

Jag ger mig kanske här in på ett
område som i och för sig är bara ett
av delmomenten i hela frågan, men det
viktigaste spörsmålet är: Varför blir
somliga äktenskap misslyckade? Jag
har funnit att det många gånger beror
på att de ingås av en tillfällighet, en
tillfällighet som jag kan kalla för det
väntade barnet. I vällovligt syfte att ge
det väntade barnet en bättre rättslig
och social ställning ingås ett äktenskap,
som under andra förhållanden kanske
aldrig skulle ha kommit till stånd, och

det är väl det som är det viktigaste
för samhället att komma till rätta med.
Sådana äktenskap, som kanske i dag
är alltför många, har inte samma möjlighet
att hålla för framtiden som de
som ingås, då kontrahenterna på ett
eller annat sätt lärt känna varandra,
ty den äktenskapliga samlevnaden är
ju i och för sig en stor anpassningsprocess
mellan två människor, som
kanske har fått i vissa avseenden skild
uppfostran och växt upp under olika
förhållanden.

Man skulle naturligtvis kunna utveckla
ett resonemang härom i rätt
vidlyftiga ordalag — det är jag fullt
medveten om — men vad jag här sagt
tror jag är tillräcklig motivering för
att jag för min del inte tror på att den
utredning, som man här påyrkat, och
den broschyr eller annan upplysningsform,
som den skulle sikta till, skulle
i någon nämnvärd grad kunna öka
möjligheterna att uppnå motionärernas
syfte. Enligt min mening når man genom
de föreslagna metoderna inte de
människor som tidigare inte har använt
sig av de resurser som redan är
till finnandes.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hanssons anförande
tycker jag styrker behovet av
en broschyr i detta ämne. En sådan
broschyr skulle också vara tilll stor
nytta vid de kurser som anordnas.
Många gånger har det hänt att de som
gått på dylika kurser har frågat, om
det inte fanns någon broschyr, där de
kunde få ytterligare upplysning.

Sedan tycker jag att sakligheten här
är ganska egendomlig. Man kommer in
på helt andra resonemang. Man kommer
in på sexualupplysning och på orsakerna
till att äktenskapen brister. Det
är inte det som det rör sig om. I motionen
har framhållits, att motionärerna

2 — Andra kammarens protokoll 19.r>5. Nr 9

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

mycket väl förstår att skilsmässorna
beror på erotiska konflikter, alkoholism
och många andra orsaker, men frågan
är liur man skall kunna motverka
de svårigheter som uppstår vid dessa
konflikter. Människor har från början
inte reda på att äktenskapet betyder
ekonomiska förpliktelser. När äktenskapet
skall upplösas står man därför
inför ekonomiska uppgörelser, som man
inte har en aning om. Det är detta vi
vill motverka.

Det har här talats om att de som vill
ha upplysning kan få sådan. De flesta
får det på folkskolestadiet, och det anser
jag vara väl tidigt för att de skall
kunna ha någon behållning av det. Men
många gånger har de som ämnar gifta
sig inte reda på vad de familjerättsliga
sammanhangen betyder, och därför
vore det mycket bra om de vid det
aktuella tillfället finge en aning om
detta.

Jag vill emellertid understryka att
detta inte är tillräckligt. Yi är tacksamma
för den upplysning som redan
bedrives, men okunnigheten om dessa
ting är nu så stor, att man måste pröva
olika vägar för att komma till rätta
med problemen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Bark frågade, hur
man skulle få folk att läsa en sådan
här broschyr. Det är naturligtvis en
fråga, men broschyren är ju inte det
enda som motionärerna, dit också jag
hör, har syftat till. Vi har åsyftat en
utredning om bästa sättet att med denna
upplysning nå ut till vårt folk och ge
ungdomen en sådan kunskap som förpliktar.

Personligen har jag inte någon överdriven
kolartro på att en broschyr skall
kunna åstadkomma något under, inte
ens om den är utgiven på Kungl. Maj:ts
särskilda tillskyndan, men detta är bara
en del av det föreslagna projektet. Det
som ligger bakom motionen och reservationen
är naturligtvis oron för det

läge, vari hemmen och familjebildningen
befinner sig här i landet, och i det
fallet känner vi säkert allesammans en
viss ängslan för vart utvecklingen skall
leda hän.

Mot denna bakgrund bör det stå klart,
att huvudfrågan för mig är att saken
aktualiseras, så att folk verkligen får
det intrycket att även statsmakterna
har sin uppmärksamhet riktad på detta
problem och är villiga att göra ständigt
nya insatser och pröva ständigt nya vägar
för att om möjligt få till stånd en
bättre tingens ordning.

Vi vet ju, för att nu bara antyda skilsmässofrekvensen,
att vi här i Sverige
har nått ganska långt när det gäller
hemmens upplösning. Man räknar nu
med att vart sjunde äktenskap upplöses,
och här i Stockholm har vi det ju ännu
sämre ställt. Enligt en av de sista statistiska
uppgifterna upplöses här 209
äktenskap på varje ingånget tusental.
Det betyder att mer än vart femte äktenskap
upplöses.

Det är klart att det är oroande att se
dessa tendenser. Därför frågar jag: Har
vi gjort allt vad vi kan? Jag erkänner
gärna att det utförs mycket gott genom
skolorna, folkbildningsorganisationerna
och radion, såsom också utskottet
påpekat. Jag kan därtill lägga ännu
en sak. Såväl när det gäller frågans
kärna, som herr Hansson i Önnarp
nyss var inne på, som när det gäller
botemedlen, kan jag hänvisa till att
dessa problem ständigt behandlas också
i de kristna samfundens förkunnelse
och undervisning. Icke desto mindre
hälsar också vi med glädje nya initiativ
och en ny utredning, som till äventyrs
skulle kunna klargöra vissa orsakssammanhang.
Jag ser gärna, att sådana
initiativ tas som avses med denna
motion. Tyvärr är det i år tydligen uteslutet
att den bifalles, men det kan tänkas,
att frågan faller framåt. Den tycks
ha en egendomlig livskraft. När frågan
en gång överlämnas till Kungl. Maj :t
hoppas jag, att Kungl. Maj:t fördjupar

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

och vidgar direktiven till att verkligen
avse en förutsättningslös penetrering
av hela problemet med hem- och familjebildning,
dess kriser och boteme del.

Något av det har vi ju sysslat med
i den stora befolkningskommissionen
och i ungdomsvårdsutredningen, och i
någon mån i nykterhetskommitténs betänkanden.
Där har vissa avsnitt berört
hem- och familjeliv men mestadels
ur en speciell samhällsfrågas synpunkt.

Detta är en fråga av så oerhörd vikt,
att vi borde kunna kosta på oss en
grundlig översyn. Det kan hända, att
det ur den skulle springa fram några
goda idéer, hur vi skulle kunna nå ut
till vårt folk med en saklig upplysning
på de fyra områden, som här antytts.
Väckandet av ett djupare föräldraansvar
är kanske den betydelsefullaste av
alla frågor, även om det är betydelsefullt
att veta en del av de juridiska och
ekonomiska problem, som onekligen påverkar
familjelivet. Det gäller att i förväg
skapa medvetande om ansvaret
och, som fröken Elmén antydde nyss,
när olyckan har skett, verkligen låta
folk veta, hur det skall ordnas upp.

Jag tror att den debatt som förts här
i dag i och för sig är betydelsefull. Med
detta är jag inne på vad jag tror är
viktigast härvidlag, nämligen att folk
får den uppfattningen, att detta är en
fråga av så stor räckvidd och betydelse,
att den är värd att behandlas i riksdagen.
Det är en allvarsfråga för hela
vårt folk, och att avfärda den för hastigt
och för lätt år efter år skulle ge
människor den uppfattningen, att vi
inte tillmäter den så stor betydelse. Jag
är glad över att det har blivit en sådan
här meningsyttring i kammaren,
och jag skulle vara synnerligen tillfredsställd,
om andra kammaren hedrade
sig ända därhän, att den för sin
del antoge det av reservanterna tillstyrkta
förslaget om en utredning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservanternas
förslag.

Häruti instämde herr Löfgren (fp).

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag känner ett visst behov
av att bekänna mina synder, och
det är i första hand därför som jag har
begärt ordet. Jag har nämligen 1953
varit med om att tillstyrka en motion
i just den riktning, som reservanterna
nu vill förorda. Men jag har i likhet
med min kollega, herr Bark, omvänt
och bättrat mig, och jag skall liksom
han förklara, varför jag har gjort detta.
Egentligen behöver jag inte själv lämna
någon förklaring. Den är nämligen redan
lämnad av utskottets ärade ordförande
och av herr Bark. Det är precis
samma synpunkter som de anfört som
har föresvävat mig.

Det har hänt något sedan 1953, och
det har gjort, att jag har fått en annan
syn på saken. Jag skall inte räkna upp
vad som har hänt, därför att det har
redan andra gjort. Jag skall bara hänvisa
till en enda sak, nämligen att vi
har fått en ny undervisningsplan för
rikets folkskolor, där just undervisning
i detta ämne har tillmätts större utrymme
än det har haft tidigare.

Jag kan tillägga, att jag har med mig
här en lärobok i samhällskunskap. I
denna lärobok finns några kapitel, som
behandlar familjebildning, hem och
därmed sammanhängande frågor. Det
sägs i utskottsutlåtandet, eller kanske
det var i reservationen, att gängse läroböcker
avhandlar dessa ting på ungefär
fem, sex sidor. I den lärobok, som jag
har i min hand och som används i min
hemkommun, behandlas detta på inte
mindre än tjugo och en halv sidor.
Det börjar med hemmet. Jag kan ju
tala om litet av det som nämnes i denna
lärobok: Familjen såsom hemmets

grundval, ett gott hem är en god gåva,
vänlighet och hänsyn skapar ett gott
hem, hedra din fader och din moder

o. s. v. Vidare kommer man med faktiska
upplysningar om sådant som förmyndare,
myndlingar och överförmyndare,
och så finns det arbetsuppgifter
för eleverna i anslutning härtill. Här

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

står talat om barnavårdsman, barnavårdsnämnd
och om barnavårdsnämndens
uppgifter. Det talas om förberedelser
till att bilda familj och ett nytt
hem. Här framhålles vikten av att spara.
Det finns även just sådana illustrationer,
som herr Bark nyss efterlyste t. ex.
av ett ungt par, en kvinna som bär
spetsprydda lakan, som hon samlat till
sin hemgift, och i bakgrunden står hennes
föräldrar och tittar med beundran
på hennes verk.

Här finns formulär till förlovningsannonser,
så att man inte behöver
sväva i tvivelsmål om hur man skall
avfatta dem. Här står talat om kyrklig
vigsel, borgerlig vigsel och frikyrklig
vigsel samt om lysning. Här kommer sedan
sådant som bosättningslån och
egnahemslån. Här talas om bostaden
och om hur viktigt det är att den är
lämplig. Det talas om hur samhället
kan hjälpa till att skaffa människor
goda bostäder. Här står talat om hur
man kan få lån av olika slag, när man
skall skaffa sig ett eget hem. Här står
talat om HSB-stiftelsen och andra organisationer,
som är till hjälp för människorna.
Här är ett kapitel om hemmets
inkomster och utgifter, om värdeskapande
arbete, och om att man skall
rätta mun efter matsäcken. Här står talat
om hur man skall göra upp hemmets
budget och hur man kan anlita intressekonto
och ekonomitjänst. Här står talat
om borgenärer och om hypotek och
vad den ikläder sig för ansvar som går
i borgen. Här står talat om investeringar
och försäkringar och sedan om hemmets
egendom och giftorätt, om vad som är
gemensam och enskild egendom i ett
hem. Här står talat om boutredning och
arvskifte och om adoption och testamente,
om laglott och om arvsfond. Detta var
nog kanske inte alltsammans, utan det
finns säkert åtskilligt annat. Jag kan ju
nämna att det är meningen att eleverna
skall utföra arbetsuppgifter i ämnet och
skriva uppsatser och möjligen också

illustrera dem i anslutning till vad
som förekommit.

Nu säger man från reservanternas
sida, att det där kommer på ett alldeles
för tidigt stadium, eleverna är då inte
mogna för att ta emot en sådan undervisning.
Jag har en 35-årig erfarenhet
som lärare, inte minst i detta ämne, och
jag kan vittna om att om det är något
kapitel i samhällskunskapen som intresserar
eleverna så är det just detta
om hemmet, om hur familjebildningen
skall gå till, när man skall förlova sig
och sätta bo. Detta är helt naturligt
för resten, ty i all undervisning skall
man börja med det som ligger eleverna
nära och sedan så småningom sväva ut
över vidare rymder. Jag kan t. o. m.
nämna att efter slutad skola får varje
elev en sådan här bok i gåva för att
förvara den och slå upp den när så
behövs. Det skulle väl vara bra egendomligt
att vilja tillerkänna skolan betydelse
när det gäller övriga undervisningsuppgifter
men inte i fråga om ett
ämne som detta. Om skolan har någon
betydelse har den väl det även när den
meddelar undervisning om hemmets juridik
och ekonomi och om familjebildning
och vad därmed sammanhänger.

Det har sagts här: Varför har vi så
många broschyrer? Jag tror det var fru
Andrén som sade något om detta. Hon
tycktes tvivla på att det är så stor
nytta med de många broschyrerna. Vid
valtillfällena t. ex. delar de olika partierna
ut skrifter och broschyrer av
olika slag. Jag föreställer mig att de
flesta människor inte läser dem, och
jag instämmer därför helt med fru
Andrén i hennes undran över vad det
kan vara för nytta med de många
broschyrerna. Jag vill nu inte säga att
jag inte för min del inser betydelsen
av att människorna får upplysning om
äktenskapets juridik och ekonomi, om
ansvaret för barnens fostran och sådant;
visst är det behövligt. Ingen
skall inbilla sig att jag går emot något
sådant, men det är medlen man vill an -

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysning angående

vända som vi tvistar om. Jag tror inte
riktigt på att en utredning kan åstadkomma
så särskilt mycket i den vägen.
Jag har för resten lagt märke till att
ett par av dem som är utskottsreservanter
väckt en motion, som går ut på inskränkning
i det statliga utredningsväsendet
och, där så kan ske, en förenkling
av de utredningar som redan
pågår. Om man nu vill handla på det
sättet ena gången skall man väl inte
den ändra yrka på en ny utredning, om
vars resultat man kan hysa åtskilliga
dubier.

Ja, herr talman, det har kanske sagts
tillräckligt i det föreliggande ämnet.
Det var nyss en av kammarens ledamöter
som kom till mig och sade: »Man
får inte göra det så krångligt att människorna
blir rädda för att ingå äktenskap.
Vi får inte ha alltför många
broschyrer och alldeles för mycken
upplysning i denna sak, för då kanske
några människor säger sig, att det där
vågar de inte ge sig in på.»

Jag ber, herr talman, att med vad
jag nu anfört få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är med stor tvekan
som jag så bär i sista stund griper
in i denna debatt som enligt mångas
mening svällt ut över alla bräddar i ett
litet ämne. Emellertid är det enligt
min mening inte något litet ämne. Jag
har kommit det nära på två sätt. I mitt
ämbete har jag att dels viga människor,
som vill viga sig borgerligt i min
goda stad, och dels sitta till doms och
bevilja skilsmässa åt folk som inte
kan leva tillsammans längre. Det bär
förekommit att jag har vigt par som
jag sedan skilt, ja det har t. o. m. förekommit
att jag vigt par, som jag med
anledning av en gemensam ansökan från
dem beviljat hemskillnad bara några få
månader efter det att jag vigt dem; och
de har då åberopat som skilsmässoskäl

äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

djup och varaktig söndring. Det är min
erfarenhet som domare att det föreligger
många skiil till skilsmässa och att
många skäl ligger på helt olika områden.
Men de skäl som ligger på det
ekonomiska området är mycket vanliga,
ja så vanliga att de skymtar igenom
även i andra fall än då de angivna
skälen är andra än rent ekonomiska.
Jag bär inte kunnat undgå att
känna det som en brist att inte staten,
med all den auktoritet med vilken den
kan uppträda, här meddelar litet upplysning
på ett stadium, då giftermålskontrahenterna
bör vara som mest mottagliga
för densamma. Det är nära nog
obegripligt att staten satsar miljoner
kronor exempelvis på en nykterhetspropaganda,
om vilken man kan säga att
det är ytterst tvivelaktigt huruvida den
når just dem som man vill nå. Dem man
vill påverka med den propagandan har
nämligen en anmärkningsvärd förmåga
att slå dövörat till. Det är då obegripligt,
säger jag, att staten inte skulle
kunna anslå ett jämförelsevis ringa belopp
för upplysningsändamål till dem,
som ämnar ingå äktenskap. Enligt min
mening skulle det vara ett mycket
lämpligt tillfälle att ge kontrahenterna
en broschyr i detta ämne, när de tar
ut lysning. Då har de kommit att tänka
på en hel rad praktiska ting, som hör
ihop med äktenskapet. De har kanske
tagit ett bostadslån och börjat skaffa
sig saker och ting till sitt hem o. s. v.,
och kanske har också de ekonomiska
konflikterna börjat så smått.

Från utskottets sida har det sagts, att
det har hänt någonting på detta område,
hland annat att vi har fått en ny
undervisningsplan, i vilken här diskuterade
ämnen har beretts ökad plats.
Jag är emellertid fullt ense med fröken
Elmén, när hon säger att den undervisningen,
hur nyttig den än må vara, meddelas
vid en tidpunkt, då de unga inte
alltför djupt tänker på dessa saker,
och då de anser hela frågan inte vara
särskilt aktuell för deras del. I den

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

åldern tänker man på helt andra
ting, som är betydligt lättare att gå
i land med än ett äktenskap. Och om
undervisningen skall bedrivas på det
sätt, som min ärade partivän herr Nordkvist
i Kalmar här försökt demonstrera
för oss, så tror jag heller inte att det
är rätta formen för meddelande av
upplysning i ämnet. Jag tycker inte
man skall jollra om förlovning och
liknande saker i denna undervisning
utan i stället lämna en mera koncentrerad
upplysning om just det som är betydelsefullt
för giftermålskontrahenterna
att veta, och att lämna det när
vederbörande verkligen har behov av
upplysning.

Vidare har det sagts att folkbildningsförbunden
har anordnat kurser i dessa
frågor och att de har rönt mycket god
anslutning, men det bevisar väl om
något att det föreligger ett oerhört behov
av upplysning på detta område.
Och vem är det som går på dessa kurser?
Jo, naturligtvis de mest intresserade
och vakna människorna — under
det att vi borde försöka nå dem, som
är mera oföretagsamma och inte kommer
sig för med att ta reda på hithörande
ting, förrän man sticker en
broschyr i händerna på dem vid en tidpunkt,
då det är som mest aktuellt för
vederbörande.

Herr talman! Jag har som sagt tänkt
ganska mycket på dessa frågor och
aldrig rätt förstått varför vi inte på
ett enkelt sätt skulle kunna ordna med
denna upplysning, när vi ändå skickar
ut hela dråsar med broschyrer om allt
möjligt på statens bekostnad. Många
gånger när jag stått framför äktenskapskontrahenterna
vid vigselförrättningarna
har jag undrat: Vet ni egentligen
vad ni ger er in på? Ett lyckligt
leende brudpar i dag, och om några
månader kanske ett par, där vederbörande
blänger illa på varann och
verkar mycket tacksamma för att över
huvud taget komma ifrån hela historien
med livet. Jag har då tänkt på —

och med det skall jag sluta mitt anförande
— vad en gammal rättslärd
man här i landet vid namn Nehrman
sade på 1700-talet. Han sade några
kärnfriska ord om äktenskapet, och
de tycker jag kan passa bra i detta
sammanhang:

»En hvar lärer medgifwa, åt ett rikes
wälgång til en stor del beror therpå, åt
giftermål förnuftigt begynnas, fastställas
och slutas. Ty the fleste, som til
laga ålder komne äro åstunda, åt genom
giftermål giöra sig mera sälla och
lyckeliga, en hvar efter thet begrep,
han sig giör om sälhet. Men alle förstå
ej med nödig försicktighet och eftertänka
träda uti thetta stånd, hwarpå
deras timelige och ofta efwige wälfärd
beror; och mången, som i mindre mål
brukar försicktighet och wäl betänker
sig, rusar här åstad, och besinnar ej
whad nyttigt eller skadeligt wara månde,
förr än han fastnath uti en odrägelig
träldom.»

Det är just denna känsla man får,
att vederbörande rusar iväg och kanske
inte vet vad de ger sig in på.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med den föregående ärade vigselförrättaren,
och jag vill komplettera hans
ord med några synpunkter som den
tjänsteman i staten kan ha, som förrättar
lysning.

Jag vill gärna understryka att lysningen
är det psykologiska ögonblicket
att på ett riktigt, klokt, auktoritativt
och effektivt sätt ge litet upplysning
om hur både lyckosamt och glädjerikt
men också allvarsmättat det är att gifta
sig. Jag för min del tror att det skulle
vara mycket betydelsefullt att få en
auktoritativ och samtidigt, om det är
möjligt, lättfattlig skrift, som av kyrkans
prästerskap — än så länge statskyrkans
—• skulle utdelas till alla som

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysning angående äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

tar ut lysning och gifter sig. Vare sig
de valt kyrklig, borgerlig eller frikyrklig
vigsel går de ju till pastorsämbetet
och får lysningsformaliteten fullgjord.
På det sättet skulle alla som gifter sig
nås av denna auktoritativa, korta och
lättfattliga broschyr.

Jag har den uppfattningen, att det
är mycket bättre att sprida kunskap
på detta sätt i samband med lysningen
än i samband med medlingen, som jag
tyvärr alltför många gånger har fått
göra. Jag anknyter till den lärde från
1700-talet, som nyss citerades, och vill
för egen del gärna fastslå, att detta är
en mycket betydelsefull fråga. Så länge
det enskilda hemmet är urcellen i det
svenska folkhemmet, så länge skall vi
också med allvar beakta vårt ansvar
även i riksdagen att på rätt sätt upplysa
och förbereda de unga, som skall
ingå äktenskap, och därigenom också
för framtiden berika vårt samhällsliv.
Ty ju flera lyckliga äktenskap och ju
färre skilsmässor vi har i vårt land,
desto rikare och lyckligare står vårt
folk inför framtiden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Av diskussionen här
har väl framgått, att alla är ense om
att det är bra och nödvändigt med
upplysning. Men det finns de som stannar
upp och är nöjda med vad som
gjorts under de sista åren för att sprida
denna upplysning i våra skolor, i den
fria bildningsverksamheten etc. Varför
gör man det? En allmän pedagogisk
regel är, att man alltid vinner på att
repetera, på att ta om och ta om. Om
våra barn i skolorna har lärt sig något
i detta ämne, är det alldeles säkert av
allra största betydelse för dem, att de
något senare i livet får tillfälle att sätta
sig in i problemen och fördjupa sina,
som jag tror, oftast knapphändiga kunskaper.

Bedriver inte vi alla, som sitter här
i kammaren, upplysningsverksamhet?
Det är nonsens att komma och säga,
att man anser broschyrer vara av noll
och intet värde. Vi sänder ju ut massor
av broschyrer över hela landet.
Varför gör vi det? Jo, därför att vi vill
upplysa folk. Nog menar vi väl ändå
att det är någon liten vinning med det,
tv annars skulle vi inte offra så mycket
pengar på dessa broschyrer.

Upplysning i det ämne, som vi nu
diskuterar, behöver ske undan för undan
för att vidga kretsen av dem som
verkligen sätter sig in i problemen.
Och till syvende och sidst: kan vi nå
ut till vidare kretsar med denna upplysningsverksamhet,
är jag övertygad
om att vi vinner mycket.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Andrén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Ändring av bestämmelserna om partibeteckning å valsedlar

§ 12

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
om ändrade bestämmelser angående försegling
av s. k. valsedelspaket vid allmänna
val.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ändring av bestämmelserna om partibeteckning
å valsedlar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om partibeteckning å valsedlar
vid allmänna val.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 81 i
första kammaren av herr Lundström
och nr 108 i andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. hade föreslagits, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att vid den översyn som
skall föregå ny lagstiftning om val till
riksdagens andra kammare liksom om
kommunalval sådan ändring i nu gällande
bestämmelser utarbetas, som möjliggör
att partibeteckningen skall betraktas
som en enhet oavsett om den
består av ett eller flera ord och upptar
en eller flera rader».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 81 och II: 108 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Lundström, som yrkat, att utskottet
måtte tillstyrka de föreliggande motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats en reservation av
herr Lundström, där han yrkar bifall
till en motion, för vilken han själv är
huvudmotionär och som jag står för

i andra kammaren. I denna motion påtalas
det avvita förhållandet, att samtliga
valsedlar, som avgivits av en grupp
väljare för ett parti, kan komma att
kasseras av formella skäl.

Vi har tidigare i andra sammanhang
påtalat liknande förhållanden. Denna
gång rör det sig om det fall, att partinamnet
står uppdelat på två rader. Det
har på valsedlarna stått t. ex.

ARBETARPARTIET

SOCIALDEMOKRATERNA

eller

LANDSBY GDSPARTIET
BONDEFÖRBUNDET

och av den anledningen, att namnet
alltså varit uppdelat på två rader, har
valsedlarna kasserats. Flera länsstyrelser
kasserade sådana sedlar vid det
senaste kommunalvalet. Det innebar, att
de berörda partierna blir helt utan representation
i respektive fullmäktigeförsamlingar
under hela fyraårsperioden.

Man måste ju säga, att detta är något
orimligt. Det är orättvist mot väljarna,
som i god tro har tagit dessa valsedlar.
Var och en som vill kalla sig för vän
av rättvisa måste väl reagera, oberoende
av om han eller hon tillhör något
av dessa partier eller inte.

Formellt har det varit fullt korrekt
av länsstyrelserna att kassera valsedlarna
— det finns det regeringsrättsutslag
på. Men det intressanta är, att regeringsrätten
i sitt utslag hänvisar inte
bara till vallagen, som faktiskt är otydlig,
utan också till förarbetena till lagen.
Är det ändå inte litet för mycket
begärt, att alla lokala valmakare eller
varje enskild väljare skall studera inte
bara vallagen utan också förarbetena
till lagen? Det är intressant att konstatera,
att i ett fall —• det var magistraten
i Sala — godkände man en valsedel,
där det stod

LANDSBY GDSPARTIET
BONDEFÖRBUNDET.

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Man tycks ha varit medveten om att
man begick ett formellt fel, men man
godkände valsedeln tydligen i medvetande
om att det i sak var riktigt. Eftersom
detta beslut inte överklagades stod
det sig, och vederbörande partis representanter
kom in i fullmäktige.

Konstitutionsutskottet hänvisar i sitt
utlåtande till att de gällande bestämmelserna
är provisoriska, men samtidigt
hänvisar utskottet också till att
den år 1954 tillkallade författningsutredningen
skall överväga frågan om
valsättet i hela dess vidd. Det är ju ett
mycket stort och komplicerat problem,
och vi är säkerligen överens om att
man inte löser det i en handvändning.
Jag anser inte att man kan vänta på
denna utredning för att få tillfälle att
rätta till den detalj det här är fråga
om. Det bör också observeras, att det
nuvarande provisoriet har tidsbestämd
giltighet och att det väl under alla
omständigheter måste komma en proposition
till nästa års riksdag för att
reglera förhållandena vid nästkommande
val. Då menar vi motionärer, att det
vore anledning att redan i den översyn
av vallagarna, som måste föregå den
nya provisoriska lagstiftningen, göra
denna lilla — som vi väl alla tycker
rimliga — justering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag skall inte ge någon närmare
motivering — det räcker med
vad utskottet anfört. Vi har i utskottet
undersökt, huruvida det går att få en
bättre formulering, men det är ganska
svårt att få det, och lagstiftningen är
ju provisorisk. Om vi, när vi tog bort
kartellerna, skulle ha tillåtit att partinamnet
fick stå på mer än en rad,
kunde det lätt ha uppstått förvecklingar,
om partierna velat fuska.

Vi har som sagt inom utskottet inte

Ändrad ordning för s. k. poströstning

sett någon anledning till att vidtaga
en ändring, och jag yrkar, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Om det skulle få förekomma
karteller funnes det ju en viss
risk om ett partinamn stod fördelat på
två rader, ty då kunde ett annat parti
välja en sådan beteckning, att första
ordet sammanföll med och det andra
ordet avvek från det första partiets
namn. Men när vi nu inte har karteller
kan det inte ske någon förväxling.

Det är emellertid litet betänkligt, att
man är tvungen att skriva även ett
mycket långt partinamn på en och
samma rad. När man såsom jag, herr
talman, har blivit litet till åren och är
beroende av glasögon har man ett visst
medlidande med dem, som är ännu
äldre och ännu mera beroende av glasögon.
Jag vill inte, att det skall förekomma
några tråkiga förväxlingar av
valsedel därför att partibeteckningen
är skriven med så små bokstäver, att
väljarna inte kan läsa den.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14

Ändrad ordning för s. k. poströstning

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om ändrad ordning för poströstning
i vissa fall vid politiska och kommunala
val.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru IIOLMQVIST (s):

Herr talman! Först vill jag framhålla,
att vi med vår motion inte avsett
andra val än omval. Yi vänder

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Ändrad ordning för s. k. poströstning

oss inte mot principen om poströstning
utan mot sättet, att den röstande för
valnämndens ordförande skulle uppge
vid vilken postanstalt vederbörande
tänkte avlämna sin valsedel. Man har
hört groteska exempel på hur väljare
på resande fot har övervakats, för att
det skulle bli möjligt för dem att delta
i valet.

Yad vi också vänder oss emot är de
onödiga kostnaderna för statsverket.
Om exempelvis ett så ringa antal som
ett tjugutal väljare tar ut röstlängdsutdrag
vid ett omval, kan det ju i extrema
fall betyda, att lika många postanstalter
måste hållas öppna.

För att komma ifrån sådana olägenheter,
som egentligen inte är riktiga i
lagens mening, och dessutom göra en
direkt besparing åt statsverket hade
det varit önskvärt att utskottet tillmötesgått
motionen. En lösning hade varit
om paragraf 35 moment 2 i kommunala
vallagen och motsvarande i lagen
om riksdagsmannaval kunde göras
tillämplig. Det heter där, att val på
postanstalt kan äga rum från och med
adertonde dagen före valdagen till och
med valdagen. Det finns även andra
skäl, som talar för att detta vore en
riktig lösning. Det heter bl. a.: »Kan
det med skäl antagas, att röstberättigad
kommer att å valdagen vistas utom riket,
må sådan röstberättigad avlämna
valsedel före valdagen inom riket på
fast postanstalt.» Efter vad jag kan
förstå, måste detta innebära, att om
exempelvis en skåning tänker resa till
Köpenhamn på valdagen kan han eller
hon få rösta på postanstalt aderton dagar
dessförinnan. Det finns emellertid
ingenting som säger, att personen i
fråga verkligen reser till Köpenhamn
under valdagen. Det kan ju ha kommit
något emellan som ändrat planerna,
och man kan under inga omständigheter
tvinga vederbörande att resa.

Fick alla, som vistas å annan ort
under valdagen, rösta på postanstalter
aderton dagar före valdagen, hade man

vunnit, att lagen gällde lika för alla
val, ordinarie såväl som omval, och
dessutom skulle samma princip bli
gällande både vid riksdagsmannaval
och vid kommunala val.

Med glädje har jag emellertid konstaterat,
att utskottet, efter att ha påtalat
de olägenheter som finns, i slutet
av sitt utlåtande yttrar: »Utskottet förutsätter
därför, att det inom inrikesdepartementet,
utan att riksdagen därom
gör särskild hemställan, kommer
att företagas en utredning och översyn
rörande ordningen för poströstning vid
särskilda kommunalval, varigenom nuvarande
olägenheter kunna avhjälpas.»

Givetvis hade min glädje varit ännu
större, om motionen tillstyrkts, men om
departementschefen tar utskottets uttalande
ad notam har ändå syftet med
motionen uppnåtts, och det är ju huvudsaken.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr FAST (s):

Herr talman! Utskottet har varit angeläget
att understryka vad det skrev
år 1953, nämligen att här inte får finnas
sådana inskränkningar, som minskar
valmännens möjligheter att avge
sin röst på postanstalt. Detta gäller
s. k. normala septemberval. Yad sedan
omval beträffar har postverket gått så
långt i sparsamhet, som över huvud
taget kan anses rimligt, ja, kanske till
och med ännu längre. De siffror, som
har angivits i motionen i fråga om
kostnaderna, är inte riktiga. De verkliga
kostnaderna uppgår inte till mer
än ungefär hälften av de uppgivna. Jag
tror därför, att det finns bra liten anledning
för postverket att sträcka sig
längre än hittills, så länge man har
poströstningen kvar.

Jag skulle, herr talman, rent personligt,
alltså inte på utskottets vägnar,
vilja ge uttryck åt en mening som jag
redan tidigare framfört, nämligen att
det är egendomligt att man här i landet
inte skall kunna hitta på ett enklare

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige

och smidigare förfarande när det gäller
denna poströstning. Det borde väl
kunna införas ett s. k. röstkort, som
visar att vederbörande är röstberättigad
och som gör det möjligt att rösta
i vilken vallokal som helst. En sådan
ordning har ju kunnat genomföras i
andra länder, men här i landet skall
man tydligen försöka åstadkomma den
»tusenprocentiga» säkerheten, något
som ju ändå inte är möjligt, och därför
skall vi få dras med det stela och enligt
min mening olämpliga system som
vi nu har.

Det är en annan sak som man bör
tänka på, när man resonerar om poströstningen.
Det är väl inte alldeles säkert
att allmänheten nöjer sig med att
posten i fortsättningen skall vara stängd
om söndagarna. Jag vet inte, om denna
söndagsstängning är någon definitiv
anordning eller inte, men om postanstalterna
vore öppna om söndagarna,
skulle ju den fråga, varom vi nu talar,
lösa sig av sig själv. I varje fall vill
varken jag eller utskottet vara med om
några inskränkningar utöver vad som
redan förekommer.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag vill som min uppfattning
deklarera att det är en praktiskt
sett viktig detalj i valförfarandet,
som motionärerna här berört, och att
utskottet borde ha kunnat gå med på
en utredning. Utskottet säger ju att utskottet
med sin skrivning avser att
fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på
saken, så att denna detaljfråga eventuellt
kan bli löst i ett större sammanhang.
Jag anser därför att det är mycket
tacknämligt ått motionärerna över
huvud taget har fäst uppmärksamheten
på saken.

Herr Fast menar att hela frågan om
poströstningsförfarandet skulle kunna
lösas på ett enkelt och smidigt sätt genom
att man införde s. k. röstkort. För

min del tror jag inte att saken är så
lätt avklarad. Det röstlängdsutdrag,
som nu kräves vid poströstning, utgör
ett bevis för att vederbörande har rösträtt
och att ordna den sidan av saken,
om man fick s. k. röstkort, kanske inte
är så enkelt som herr Fast anser.

För min del tror jag, herr talman, att
hela poströstningsförfarandet bör bli
föremål för utredning, och även om utskottet
nu inte har velat vara med om
en skrivelse till Kungl. Maj :t i sådant
syfte, så vore det mycket lyckligt, om
Kungl. Maj:t med anledning av vad utskottet
har skrivit själv ville ta initiativ
till en sådan utredning. Jag tror att
det finns en hel del att göra för att
förenkla denna procedur, och en av
dessa förenklingar är den som motionärerna
här pekat på.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Utgifter under riksstatens tredje
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lb

Upplysningsverksamhet i utlandet angående
Sverige

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! .lag har vid denna punkt
i utskottets utlåtande låtit anteckna en
blank reservation för att få säga några

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige

ord i anledning av utskottets motivering.

Först vill jag helt kort erinra om vad
saken här gäller. Kungl. Maj :t har föreslagit
ett anslag av 554 000 kronor till
Svenska institutet för kulturellt utbyte
med landet. I motioner har påyrkats
en höjning av detta belopp till 625 000
kronor. Denna höjning skulle närmast
möjliggöra anskaffandet av upplysningsfilmer.

Utskottet har yrkat bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och avslag på motionerna,
men utskottet har velat tillmötesgå
motionärerna genom följande passus i
motiveringen: »Den av medelsbristen
framtvungna passiviteten på upplysningsfilmens
område är beklaglig. Goda
skäl synas därför tala för en höjning
av anslaget. Med hänsyn till det statsfinansiella
läget är utskottet dock icke
nu berett tillstyrka de i ämnet väckta
motionerna men förutsätter, att Kungl.
Maj:t tager denna fråga under noggrant
övervägande.»

Det är mot detta uttalande jag vill
vända mig med min reservation. Det
kan inte vara riktigt lämpligt att riksdagen
i denna fråga gör uttalanden
som kan tolkas som en begäran om förslag,
avseende högre anslag. Det kan
väl knappast heller vara lämpligt att
riksdagen gör uttalanden som kan innebära
att riksdagen i förväg har bundit
sig. Riksdagen bör inte avhända sig sin
fria prövningsrätt vid ett kommande
tillfälle.

Jag anser det utsiktslöst att ställa något
yrkande om en ändring av utskottets
motivering i detta avseende, men
jag har i alla fall vid frågans behandling
velat framhålla de synpunkter jag
nu anfört.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är klart att den
som suttit i statsutskottet några år mycket
väl förstår det resonemang, som
min ärade vän herr Andersson i Malmö

här utvecklade. Man blir mer och mer
försiktig, och om jag som han skulle
ha suttit i fjärde avdelningen och fått
se en sådan skrivning från första avdelningen
skulle jag också ha blivit
tveksam. Det beror emellertid i så fall
på det förhållandet, att herr Andersson
i Malmö inte haft tillfälle att delta i
någon sakbehandling av detta ärende.
Jag är övertygad om — och jag tycker
nog att herr Andersson i Malmö skulle
kunna känna förtroende för enhälligheten
på den punkten — att om ledamöterna
i första avdelningen inte varit
säkra på att något måste göras i
detta avseende, så hade de inte heller
föreslagit den föreliggande skrivningen.

Jag vill bara säga några ord om den
föreliggande situationen för de organ,
som handhar upplysningen om Sverige
i utlandet. Just i dag hålls det en konferens
mellan dessa organ. De konstaterar,
att det år från år blir ett allt mer
ökat behov av informationsmaterial om
Sverige ute i världen, önskemål kommer
från olika håll. Jag tror inte att
jag röjer någon hemlighet om jag säger
kammaren, att man enbart från ambassaden
i Washington, för att kunna
tillgodose önskemålen enbart i USA om
uPPlysning om Sverige, har lämnat in
ett förslag som skulle gå löst på 110 000
kronor om året, d. v. s. 40 000 kronor
mer än vad Svenska institutet nu har
till förfogande för hela denna verksamhet
i hela världen.

Vidare är det alldeles klart, att om
man skall arbeta med så små resurser
som man för närvarande gör, måste
man antingen lägga ner betydelsefulla
delar av Svenska institutets verksamhet
för upplysning om Sverige — man
måste t. ex. helt stoppa filmverksamheten
och utställningsverksamheten — eller
också måste man skära bort en hel
rad av de länder som nu begär sådan
upplysningsverksamhet, beroende på
att man inte har ekonomiska resurser
att tillgodose dem.

Som en jämförelse kan jag nämna

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Upplysningsverksamhet i utlandet angående Sverige

att i Danmark -— som ändå har större
ekonomiska bekymmer än vi — står för
denna verksamhet i svenska kronor räknat
225 000 till förfogande, i danska
pengar 298 600. I Norge, där man inte
heller torde kunna anse sig ha något
överflöd och får sägas ha trängre ekonomiskt
utrymme än vi, har man i
olika poster till förfogande sammanlagt
319 500 kronor i svenska pengar.

Hur mycket har vi i Sverige? Jo, herr
talman, enligt det föreliggande förslaget
67 000 kr. Av dessa skall 37 500
kronor användas för att redigera utländska
språkversioner av gamla filmer,
som vi redan har. Resten går åt
till inköp av kopior och andra sådana
saker. För nyproduktion av filmer om
Sverige finns inga pengar alls.

Den som något känner till förhållandena
vet hur viktigt det är, att våra beskickningar
och handelskamrar, kulturattachéer
och övriga institutioner som
representerar Sverige i utlandet har
olika slag av material till sitt förfogande
när de skall sprida upplysning om
vårt land. Denna verksamhet måste sägas
vara av ett centralt intresse för oss
alla. Den som försöker bedöma dessa
förhållanden inser, att det är nödvändigt
att snarast möjligt få fram medel
för detta ändamål, så att Svenska institutets
verksamhet icke helt skall behöva
stoppas på detta område.

Detta är, herr talman, bakgrunden till
att utskottet har skrivit som det gjort.
Jag erkänner att det är ett undantag
från regeln, men nöden har inte haft
någon lag. Man har ansett sig böra skriva
så pass bestämt som skett utan att
dock i år fixera något belopp. Jag är
övertygad om att utrikesministern inte
har någonting att invända emot att man
på detta sätt från riksdagens sida tar
initiativ för att stimulera till en åtgärd,
som vi betraktar som ett vitalt svenskt
intresse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan i det väsentliga
instämma i herr Ståhls synpunkter
och skall inte upprepa dem eller de
synpunkter jag tidigare framfört i samma
fråga.

Det behöver inte spillas många ord
på att klargöra, att det här gäller ett
vitalt svenskt intresse. Man kan bara
se på vad andra länder gör för att sprida
upplysning om sina förhållanden,
inte minst på den verksamhet som British
Council bedriver, för att förstå att
det här rör sig om väsentliga uppgifter.
Om man följer med vad utländska pressen
skriver om vårt land, häpnar man
många gånger över den oerhörda okunnigheten.
Å andra sidan kan det kanske
med samma rätt sägas, att vi visar samma
okunnighet om vissa andra länder.
Det är ingen tvekan om att det verkligen
behövs betydande insatser på detta
arbetsområde, där Svenska institutet,
men naturligtvis också andra organ, har
betydelsefulla uppgifter att fylla.

Jag har det intrycket, att den svenska
allmänheten är ganska obekant med
internationella problem. Vi skall inte
tala om riksdagens kännedom härom,
ty det har ju bekräftats, att svenska
riksdagen till 90 procent är totalt ointresserad
av utrikesdebatter och låter
sådana debatter väsentligen vara »en
debatt för excellenser», såsom det från
oppositionshåll sades i den sista utrikespolitiska
debatten. Det finns i hela
vårt sätt att handha de internationella
frågorna något av Kråkvinkeltron, att
vi därför att vi har levat i fred under
150 år egentligen inte behöver ägna oss
åt utrikespolitik. De som har bevistat
de mycket intressanta sammanträdena i
riksdagens utrikespolitiska klubb, där
den energiska ordföranden ofta lyckas
få fram mycket skickliga och intresserade
talare, kan bevittna den oerhörda
likgiltighet som präglar meningsutbytet
i dessa frågor. Det är naturligtvis en
intern församling, men diskussionen

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Höjd tilldelning av spritdrycker

där återspeglar vårt intresse för sådana
saker.

Det har sagts att de små nationerna
inte kan visa samma intresse för utrikespolitiken
som de stora och att de
inte ens skall föra en sådan utrikespolitisk
debatt, som det finns skäl till att
föra i de stora länderna. Men detta är
alldeles felaktigt.

De saker som herr Ståhl pekat på här
är ju frågor av stort intresse. Jag hoppas
aktiviteten på det området blir
större.

En glädjande sak är att den svenska
pressen verkligen i hög grad har förståelse
för de internationella problemen.
Denna förståelse kommer väl så
småningom att smitta av sig också på
svenska riksdagen, så att denna blir
mera förtrogen med de utländska förhållanden
vårt land är verkligt beroende
av. Vi riksdagsmän talar visserligen
i valtalen om att världen är en och
odelbar, men vi har mycket svårt att
förstå de synpunkter som anförs av
andra länder, särskilt de länder som
ligger långt härifrån.

Men lika viktigt som att vi förstår
utländska förhållanden är, att andra
länder förstår vad vi sysslar med. Behovet
av upplysning framstår särskilt
tydligt, när man ser vilka detaljer det
är som pressen både i Amerika och
England smäller upp som stora saker,
medan den inte alls visar intresse för
våra centrala frågor. Det är klart att det
uppmärksammas att det kommer en
svensk gymnastiktrupp till Amerika.
Denna trupp har kanske gjort den bästa
reklamen för Sverige i Amerika under
många år. Sporten har i det fallet
verkligen visat att den kan skapa ökad
kontakt mellan nationerna. Men det är
inte bara på det området vi behöver
ökad kontakt. Vi vill att andra länder
verkligen skall känna till våra förhållanden,
så att vi kan få ett intensifierat
mellanfolkligt utbyte till gagn för oss
alla.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 15—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Höjd tilldelning av spritdrycker

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckt
motion om förhöjning från och med
den 1 april (eventuellt 1 maj) av tilldelningen
av spritdrycker för motboksinnehavare.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 81,
av herr Dickson hade hemställts, »att
riksdagen med modifiering av tidigare
fattad ståndpunkt måtte besluta att från
och med den 1 april (eventuellt 1 maj)
tilldelningen av spritdrycker för motboksinnehavare
höjes till obegränsad
kvantitet, alternativt sex eller tio liter
per månad».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 81 av herr Dickson om förhöjning
från och med den 1 april (eventuellt 1
maj) av tilldelningen av spritdrycker
för motboksinnehavare icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag hade väl trott att
Adolv Olssons i Gävle och mitt parlamentariska
samliv skulle komma att
förflyta lugnt och stilla sedan nykterhetskommittén
väl avslutat sitt arbete.
Så har emellertid inte blivit fallet, och
det skyller jag bevillningsutskottet för.
Jag avundas inte herr Olsson — eller
den som nu kommer att bli utskottets
talesman — den lott som faller på honom
att försvara detta betänkande. Det
är ett betänkande skrivet i trötthetens
tecken. Det ger inga sakskäl, och man
får det intrycket att man liksom inte

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

ens vågar blåsa på det som tidigare beslutats
av fruktan att en sådan åtgärd
alldeles skulle rasera händelseförloppet.

Jag skall inte hålla hela mitt anförande
på en gång, herr talman, i förhoppning
att jag först får ett svar från
någon talesman för utskottet. Jag skall
emellertid understryka ett par saker.
För det första är detta en verkligt allvarlig
fråga. Den 1 oktober borde man
försöka gå förbi så spårlöst som möjligt.
När jag nu skrivit om detta kanske
man kan rikta den anklagelsen mot
mig, att jag ytterligare har fäst uppmärksamheten
på den 1 oktober. Detta
kan dock neutraliseras genom ett säryrkande,
som jag sedermera skall ställa.

Jag skulle sålunda i första ronden,
herr talman, vilja få åtminstone något
sakskäl för att denna motion har avstyrkts.
Den har icke remitterats. Det
vågade utskottet tydligen inte göra.
Hade man remitterat den exempelvis
till det nya detaljhandelsbolaget för
rusdrycker, så hade utskottet fått ett
tillstyrkande svar, och jag skulle tro
att kontrollstyrelsen också skulle ha
tillstyrkt. Där sitter folk som nu dag
och natt sysslar med och har sina bekymmer
för dessa problem, och de hade
utan tvivel — i det ena fallet vet jag
det, och i det andra fallet tror jag det
■— givit ett tillstyrkande svar.

Förhandlingarna i bevillningsutskottet
är ju i princip hemliga, men man
känner ju ett tidigare, remarkabelt tillfälle,
då vad som skedde där var känt
för hela världen morgonen därpå, och
i fråga om min motion har jag trott mig
förstå, om jag får uttrycka mig så, att
det egentligen inte fördes något resonemang
om den. Man sade bara att det väl
inte var någon som ville stödja motionen.
Och det blev det inte heller.

Jag kanske på detta stadium skall
sluta i förhoppning att få någon sorts
motivering för vad utskottet har gjort
i denna viktiga fråga; jag vet att bevillningsutskottets
ordförande i princip är
ense med mig om att så mycket som

Höjd tilldelning av spritdrycker

kan göras för att klara av detta datum,
den 1 oktober, också bör göras.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det skulle väl vara ledsamt
om vad herr Dickson kallar vårt
lugna och stilla samliv på något sätt
skulle störas av vad som här förekommer.
Herr Dickson får väl då närmast
vända sig till bevillningsutskottet, som
på denna punkt är fullkomligt enigt.
Det har inte rått någon tvekan om det
slut till vilket utskottet har kommit.

Jag tror inte heller att man skall säga
att utskottets ställningstagande har
skett i trötthetens tecken. Jag anser inte
att avgörandet sker i trötthetens tecken
varje gång det inte vid utskottsbordet
levereras en tre—fyra timmar lång, hetsig
debatt. Det kan ju tänkas att det
finns skäl som talar för ett ståndpunktstagande
sådant som det utskottet har
kommit till.

Herr Dickson erkänner själv att han
liksom onödigtvis har inriktat uppmärksamheten
på den 1 oktober. Jag
skulle vilja säga, att ju mindre vi talar
om den 1 oktober 1955, desto fördelaktigare
är det ur den synpunkt som
herr Dickson själv anlägger. Vi kan diskutera
om upplysningsverksamhet, vi
kan diskutera om den ena eller andra
saken som hör till den nykterhetsreform
vi har beslutat vid fjolårets riksdag,
men det är enligt min uppfattning
inte nödvändigt att man vare sig i propagandan
eller för övrigt talar om just
den 1 oktober 1955.

Jag tror således att bevillningsutskottet
har lika klart för sig som herr
Dickson, att detta är en allvarlig fråga.
Jag tror också att riksdagen hade detta
klart för sig, när den i fjol fattade sitt
beslut i denna fråga.

Nu säger herr Dickson, att vi kunde
ha frågat kontrollstyrelsen. Ja, herr
Dickson, det gjorde Kungl. Maj:t i fjol,
och riksdagen fäste mycket litet avseende
vid det yttrande som kontrollstyrelsen
den gången avgav. Jag försäkrar

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Höjd tilldelning av spritdrycker

att jag har den uppfattningen, att det
inte var riksdagens fel att så skedde.
När man vill ha kvar det som finns, då
använder man den argumentering som
vid det tillfället presterades av denna
centrala myndighet, men riksdagen
ville ju inte ha det, och därför underkändes
kontrollstyrelsens ställningstagande.

Såvitt jag förstår tog riksdagen i maj
1954 ställning till detta problem. Det
problemet förelåg då på samma sätt
som det har framförts genom herr Dicksons
motion i år. Det redovisas i utskottsbetänkandet,
att utskottet då icke
ville gå på den av Kungl. Maj :t föreslagna
linjen med upphävande av krisrestriktionerna,
eftersom man inte ville
ta detta såsom ögonmärke i den fortsatta
utvecklingen.

Det fanns också en linje, enligt vilken
det föreslogs att man skulle släppa
spritrestriktionerna vid en tidigare tidpunkt,
nämligen den 1 juli 1954. Utskottet
avvisade den tanken. Man ville
inte ha mer än en dagen D. Riksdagen
intog samma ståndpunkt som utskottet,
och detta med en så avgörande majoritet,
herr Dickson, att man inte ett
ögonblick kunde tvivla på riksdagens
inställning till detta problem. I båda
kamrarna sammanlagt fick japropositionen
— alltså den linje som riksdagen
valde — 149 röster mer än nejpropositionen,
som fick 79 röster. De 228 röster
som stödde utskottet den gången utgjorde
alltså drygt två tredjedels majoritet,
och hur ofta fattar vi beslut i
detta hus med två tredjedels majoritet
i frågor av den karaktären?

Bevillningsutskottet förstår mycket
väl att herr Dickson är ängslig för den
1 oktober och fruktar vad som kan komma
att ske då. Såsom framhölls under
debatten i fjol finns det många människor
i detta land som hyser samma
farhågor. Men vad skulle resultatet bli
om vi följde herr Dicksons linje i år?
Herr Dickson rycker på axlarna. Ja,
det är det enda man kan göra. Ingen

vet något om dessa ting förrän kanske
minst ett år har förflutit efter den 1
oktober 1955. Om vi nu skulle följa
herr Dicksons linje och från låt oss
säga den 1 juli eller 1 juni eller någon
annan tidpunkt släppa loss spriten för
dem som har motbok, har vi då möjlighet
att vinna någon erfarenhet under
tiden fram till den 1 oktober, då motboken
och det individuella kontrollsystemet
enligt riksdagens beslut skall
försvinna? Och är det någon som tror
att riksdagen har möjligheter att före
den 1 oktober göra en helomvändning
från sitt i fjol med två tredjedels majoritet
fattade beslut? Jag tror det inte,
och bevillningsutskottet tror det inte,
varken mina partivänner eller herr
Dicksons partivänner eller de andra ledamöterna.
Utskottet står här enhälligt.

Det görs här ett experiment där man
hoppas nå fram till ett resultat. Jag
tvivlar inte ett ögonblick på att vi kanske
kan få uppleva en som vi tycker
ledsam 1 oktober 1955, men, herr Dickson,
vi måste ändå ha i minnet att det
här gäller att slå in på en ny väg i
stället för den väg vi vandrat de sista
35 åren. De som får en ökad möjlighet
i detta avseende vill kanske fira friheten
under åtminstone de första månaderna.

Jag har den uppfattningen — det är
möjligt att jag misstar mig — att det
först vid samma tid år 1956 eller kanske
ännu längre fram i tiden blir möjligt
att fota ett mera bestämt ståndpunktstagande
på det material som då
föreligger. Har svenska folket kunnat
under ansvar förvalta den reform som
riksdagen har lagt i dess händer, eller
har svenska folket sviktat? Vid den tidpunkten
får vi börja resonera om vad
vi skall sätta i stället. Enligt min mening
får emellertid herr Dickson säkert
överge tanken att vi till exempel på
nytt skulle införa ett individuellt system
med motbok av det ena eller det andra
slaget. Vi får nog då vara beredda att
i detta sammanhang välja andra vägar,

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

vilka vågar jag inte säga. över huvud
taget är det kanske inte någon som kan
göra några förutsägelser om detta. Jag
hoppas och tror att det svenska folket
skall kunna förvalta den nya rätt
som riksdagen och statsmakterna lägger
i dess händer.

Herr talman, jag hemställer om bifall
till bevillningsutskottets förslag.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag efterlyste sakskäl
och herr Olsson i Gävle svarade: Det
kan finnas skäl för ett avstyrkande från
bevillningsutskottets sida.

Jag har inte hört dessa skäl. De enda
skäl som anförts är inte av saknatur
utan bara gissningar. Det sägs att riksdagen
har beslutat att denna sak skall
ske den 1 oktober. Riksdagen har på
sin tid, för ganska länge sedan, intagit
en ståndpunkt emot de tankegångar
som jag här gjort mig till tolk för. Detta
är emellertid inget sakskäl. Det kan väl
senare ha kommit fram omständigheter,
som gjort att man kan ändra uppfattning.
Det är beklagligt att det i statslivet
skall vara så omöjligt och trögt att,
när man väl fattat ett beslut, gå in på
klokare linjer om det skulle behövas.

Som herr Olsson i Gävle möjligen påminner
sig fanns det bland alla de motioner
som förehades av det särskilda
utskottet en som jag hade lämnat in,
nr 554. Jag har inte kunnat utfundera
motionens öde — den har försvunnit i
den allmänna hanteringen — men utskottet
redovisar motionens innehåll på
följande sätt:

»Enligt denna motion bör bl. a. betonas
att vad som nu följer ute i levande
livet blir ett experiment, ett första
led i de successiva försöken att med
stöd av erfarenheten efter hand nå
fram till ett riktigare tillstånd. En
procedur för snabba ingripanden och
justeringar, då sådana visar sig påkallade,
bör förutses och underlättas. Måhända
vore det ändamålsenligt att där -

Höjd tilldelning av spritdrycker

vid anförtro Kungl. Maj:t vissa fullmakter.
»

Hade vi haft en sådan anordning,
herr Olsson, så skulle inte riksdagen
nu stå i det trångmål där den nu står.
Här skriver utskottet för att slå ned
allt motstånd: »Med hänsyn till de ingående
överväganden, som ägnats här
föreliggande och därmed sammanhängande
spörsmål, bör enligt utskottets
mening frågan om tidpunkten för spritransoneringens
hävande betraktas som
slutgiltigt avgjord.»

Vad har dessa ingående överväganden
lett till i praktiken, herr Olsson?
Nu vet vi att det väl knappast fanns
en enda dag på året så olämplig att
välja för denna händelse som just den
1 oktober, då ju vissa militära förändringar
sker och då det finns all anledning
att tro att det skall bli äventyrligheter.
Jag har sett uppgifter att
bolagen måste hållas stängda den första
dagen då riksdagen har beslutat att de
skall vara öppna, och att man sålunda
på administrativ väg på ett ganska
egendomligt sätt måste rätta till vad
riksdagen då inte förutsåg.

Jag hade helst velat, herr Olsson, ta
bort den 1 oktober helt och hållet genom
att lägga i Kungl. Maj :ts hand att
bestämma en dag omkring den 1 oktober,
som ingen visste om i förväg.
Då skulle man åtminstone hindra folk
att gå och beställa bord på restaurangerna
till den 1 oktober, och det hela
hade kunnat gå litet mera omärkligt
förbi. Nu är det av formella skäl fortfarande
omöjligt att gå den vägen. Även
om andra kammaren aldrig så gärna
skulle vilja det, även om 100 procent
av medlemmarna ville detta, så går det
inte att få det därhän av formella skäl.
Bevillningsutskottet hade möjligen kunnat
ta ett initiativ för att rätta till den
saken, men nu har inte detta skett.

Jag skall inte utveckla saken ytterligare.
Jag konstaterar att jag inte bär
fått höra några sakskäl.

Det andra argumentet, som bevill -

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Höjd tilldelning av spritdrycker

ningsutskottet anför, är att förslaget
betänkligt skulle rubba förutsättningarna
för vidtagna åtgärder för övergång
till det nya systemet. Men åtgärderna
är väl ändå ingen huvudsak, utan huvudsaken
är väl hur övergången sker
och hur folket reagerar. Slipper man
då en del av dessa åtgärder är det väl
bara bra, såvitt jag begriper. Och det
lär väl inte kunna förnekas, att om vi
nu på våren undanlyfter ett klientel,
nämligen motboksklientelet, och sedan
resten den 1 oktober eller däromkring,
så skulle entusiasmen för den 1 oktober
inte bli så stark som den blir om riksdagen,
som herr Olsson har uttalat,
bara vill ha en D-dag.

Jag skulle, herr talman, vilja modifiera
mitt yrkande i någon liten mån
därhän, att jag föreslår, att riksdagen
med modifiering av tidigare fattad
ståndpunkt måtte besluta, att tilldelningen
av spritdrycker för motboksinnehavare
fr. o. m. dag före den 1
oktober, som regeringen äger bestämma,
höjes till obegränsad kvantitet.

Det gäller sålunda endast motboksägarna.
Jag vill gärna ge regeringen
förtroendet att utvälja en lämplig dag
för denna första etapp. Jag påminner
om att finansministern på sin tid och
väl därmed också regeringen var inne
på den linjen, att man så småningom
genom en uppmjukning skulle komma
fram till denna reforms slutliga genomförande.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till motionen med den ändring i
klämmen, som jag här har föredragit.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga, att första kammaren redan i onsdags
avgjorde denna fråga, och vilket
beslut vi än fattar i detta sammanhang
kan det alltså inte leda till något.

Sedan vill jag fråga herr Dickson
om han inte har tänkt på att den olaga

sprit, som har sålts i detta land under
de senaste åren, är motbokssprit? Om
man släpper lös halva delen av nationen
och håller den andra halvan borta
till den 1 oktober, är det då inte risk
för att den flod av sådan sprit, som
under de senare åren gått ut i handeln,
kommer att bli ännu större under tiden
till dess andra halvan släpps lös?

Sedan säger herr Dickson att vi inte
har någon erfarenhet, att vi inte bygger
på någonting. Ja, man kan ju
tvista om det. När riksdagen fattade
sitt beslut i fjol, herr talman, hade
man 35 års erfarenhet av ett system.
Nu menar herr Dickson att han skall
vara den som sitter inne med de verkligt
sakliga skälen, utan någon erfarenhet.
Han vet nämligen ingenting om
vad som kommer att inträffa från den
1 juli eller 1 juni och fram till den
1 oktober. Jag tycker nog att herr Dickson
ställer en smula för stora anspråk
på sin rätt att vara saklig, samtidigt
som han underkänner andras.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag skulle kanske ha
kunnat förena mig med herr Dickson
om hans förslag, alldenstund det åtminstone
i princip överensstämmer
med den linje jag har hävdat både i
nykterhetskommittén och sedan under
frågans behandling i riksdagen. När
det gäller en så radikal reform som det
här är fråga om anser jag nämligen,
att det hade varit skäl att känna sig för
litet och så att säga ta ett steg i taget.
Framför allt delar jag den mening som
herr Dickson har hävdat, att det är
olämpligt att svenska folket skall känna,
att det natten mellan den 30 september
och 1 oktober blir vuxet förtroendet
att sköta spriten, men att vi
dessförinnan inte vågar släppa efter1
det minsta. Herr Dickson talar om att
utskottet inte har anfört några sakskäl
för sin uppfattning; jag erkänner att
inte jag heller har funnit några sakskäl

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

som talar emot herr Dicksons uppfattning.

Men även om man har försökt hävda
denna uppfattning så långt det är möjligt,
är man ändå tvungen att någon
gång ge med sig. Antingen riksdagen
har fattat ett lämpligt eller ett olämpligt
beslut, kan vi inte ge oss in på
andra vägar än som beslutats. Jag tror
inte det är så enkelt som herr Dickson
föreställer sig, att vi bara kan besluta
att släppa spriten.

Jag vill också säga, att övergången
tycks bli litet bättre än jag trodde. Det
förefaller åtminstone mig som om
systembolagen har försökt handla
ganska klokt i detta fall. Jag har det
intrycket, att de har börjat tillämpa
en liberal tilldelningspolitik med extra
tilldelning och med ökning av ransonerna.
Jag förmodar, med den begränsade
kännedom jag har, att systembolagen
har gjort vad de kunnat för atf
därigenom göra övergången så mjuk
som möjligt.

Jag har begärt ordet för att säga,
herr talman, att jag, trots att jag har
hävdat denna principiella linje tidigare
än herr Dickson, har funnit att jag
måste ge mig. Jag kommer icke att
rösta mot utskottets förslag, men heller
icke för det.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag hade egentligen
inte tänkt lägga mig i denna debatt. Med
anledning av att det här har sagts, att
det inte skulle finnas några sakskäl för
att avvisa denna propå av herr Dickson
vill jag emellertid säga, att det verkligen
finns sådana skäl. Vi har nämligen
att rusta oss för den 1 oktober inte bara
med hänsyn till den stora allmänheten
utan även och framför allt med hänsyn
till nykterhetsvården. Där har vi
ännu inte fått till stånd den upprustning
som behövs, och diir tarvas ytterligare
krafttag. Det är meningen att man vid
en tidpunkt, som med avsikt flyttats så

Höjd tilldelning av spritdrycker

nära den 1 oktober som möjligt, skall
verkställa den så att säga teoretiska och
praktiska upprustning inom såväl de
lokala nykterlietsnämnderna som i länsnykterhctsnämnderna
som behövs för
att vi skall kunna möta den 1 oktober.

Hade vi nu stått inför det första avgörandet,
skulle saken ha legat annorlunda
till. Då tror jag att en hel del av
de kammarledamöter som i fjol intog
en annan ståndpunkt hade i dag kunnat
i mångt och mycket biträda herr
Dicksons uppfattning. Som vi nu står,
kan vi icke göra någon ändring i det
beslut, som fattades förra året.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande säger med domedagsröst,
att »herr Dickson ensam kan inte
begära att få sin vilja fram». Lever
herr Olsson i Gävle i ett lufttomt rum?
Jag har funderat och funderade på nytt
när jag fick bevillningsutskottets förslag,
om det är något fel på min skalle.
Jag känner herr Olsson och känner
många som sitter i utskottet och de har
en helt annan åsikt än jag. Men sedan
har jag fått brev i mängder, och folk
har gått tvärs över gatan för att säga
till mig: »Du får väl igenom din motion?
Det är ju den enda förnuftiga lösningen
att mjuka upp det på detta sätt.»
Jag överdriver inte om 150 personer
under den senaste veckan har sagt mig
detta. Jag har inte hört någon enda
som har kritiserat den utanför riksdagens
väggar. Även här i riksdagen
har jag förut trott mig finna ganska
stor sympati för det ifrågasatta tillvägagångssättet.
Jag är inte ensam ute i
landet i varje fall, herr Olsson, om min
uppfattning.

Vad jag har fruktat är att riksdagen
i denna fråga skulle låsa fast sig i prestigesynpunkter
till den grad, alt ett
beslut, hur stolligt det iin skulle visa
sig vara — jag säger inte att det är det
— lika fullt skall genomföras bara där -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Höjd tilldelning av spritdrycker

för att man har bestämt det för nära
ett år sedan.

Enligt min uppfattning hade det riktiga
varit att på en dag, som regeringen
bestämmer, släppa lös motboksägarna.
Då är de ur bilden. De är då vana vid
saken, när man kommer fram till hösten.
Sedan skulle regeringen bestämma
en dag kring den 1 oktober och då släppa
lös resten. Andra kammaren skulle
fatta ett sådant beslut och sedan skriva
till första kammaren och hemställa att
saken tas under förnyat övervägande;
det vore den praktiska vägen.

Jag ser att herr Olsson skrattar. Han
har varit så länge i riksdagen, att för
honom förefaller en sådan åtgärd otänkbar.
Men den är bara inte otänkbar,
utan den är den enda praktiska. I varje
fall kan det tänkas situationer, herr
Olsson, då en sådan procedur skulle
vara livsviktig för nationen. Jag säger
inte att den är det i detta fall.

Jag instämmer fullkomligt i herr
Olssons förhoppningar att det kommer
att gå bra den 1 oktober och att inte
svenska folket inför hela världen då
skämmer ut sig på ett sätt, som vi kommer
att ha tråkigt av i långa tider.

Det smärtar mig att höra, att herr
Onsjö givit upp hoppet. Han var starkt
troende i början, men han ser de formella
hindren som reser sig, och han
ger därför upp. Jag vet inte om det
är en saklig ståndpunkt, men det får
han ju stå för själv.

Herr Hagårds resonemang respekterar
jag. .lag känner väl hans intressen
och jag förstår att han sätter stora förhoppningar
till de propagandaåtgärder
som skall vidtagas. Jag delar inte
den uppfattningen. Jag tror att propagandan
riskerar att göra mera skada än
nytta, men det blir en sak som kommer
att visa sig.

Det är nog riktigt att vi inte förrän
ett år efter den 1 oktober kan bedöma
verkan av det beslut som vi har fattat,
men vad vi kunde ha gjort, herr Olsson,
ifall vi varit försiktiga och inte låst oss,

det hade varit att ta bort udden från
den 1 oktober och åtminstone få den
faran ur världen. Den är den mest akuta.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det förefaller mig konstigt
att herr Dickson menar, att alla
de, som inte nu följer hans väg, lever
på något sätt i ett lufttomt rum utan
förbindelse med människorna. Jag vill
bara säga, att herr Dicksons anmärkning
i så fall går ut över framstående
jurister och företagsledare, industrimän
och andra, som i bevillningsutskottet
utan att tveka ett enda ögonblick har
avstyrkt herr Dicksons motion. Det betyder
sålunda, att vi alla, som står för
riksdagens beslut i fjol, lever i ett rum,
där vi inte har någon som helst förbindelse
med människorna i det här
landet.

Jag förstår väl herr Onsjös ståndpunktstagande.
Han har lagt märke till,
att systembolagen har följt den anvisning,
som särskilda utskottet gav i fjol,
att man skulle så tillämpa de gällande
lagarna under den närmaste tiden framåt,
att man tog hänsyn till allmänhetens
intresse i högre grad än man gjort
förut.

Sedan är vi överens om att i den
propaganda, som kommer att föras för
ett liv under ansvar i detta sammanhang,
skall den 1 oktober över huvud
taget inte förekomma, och det hoppas
jag, att Kungl. Maj:ts regering och närmast
finansministern skall se till. Både
herr Dickson och jag har ju var och
en på sitt sätt syndat på den punkten
genom att tala om den 1 oktober. Ju
mindre man gör det i propagandan
desto bättre är det. I så fall hoppas jag,
att vi kanske om något år kan mötas
och komma överens om att svenska
folket inte var så fördärvat alltigenom,
som möjligen en och annan trodde 1955.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag glömde en viktig
omständighet, som herr Olsson i Gävle

Fredagen den 11 mars 3955

Nr 9

Ändring i beskattningen av traktamentsersättningar

anförde, och som jag också har redovisat
i min motion, nämligen att missförhållanden
skulle kunna komma att
visa sig, om man höjer tilldelningen på
motböckerna redan nu, därför att den
svarta spriten skulle kunna flöda rikligare.
Jag tror att det är riktigt, men
att den olägenheten, såsom jag skriver
i motionen, väger lätt mot fördelarna.
Jag vill också påpeka, att detta kommer
ju att ske under kontroll. Man kommer
ögonblickligen att kunna se vilka
det är som tar ut 50 liter i månaden.
Det gör man ju inte för att dricka alltsammans
själv.

Med anledning av herr Olssons påpekande,
att vi redan mjukat upp tilllämpningen
av bestämmelserna så, att
allmänhetens önskemål tillgodoses ifrån
systembolagens sida, vill jag säga, att
även det skulle väl då innebära en fara
i det här avseendet.

Men det avgörande i hela resonemanget
är att man skulle under en
period ge fri ranson åt en stor kategori
människor medan den kontroll som vi
nu har ännu är kvar. Syndarna skulle
man då ögonblickligen upptäcka, och
de är värda mycken näpst. Jag är villig
att öka straffsatserna för dem nästan
hur mycket som helst.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Bara ett ord, herr talman! Sedan riksdagen
fattat sitt beslut om motbokens
avskaffande, så är motboken, vilka experiment
man än gör, ur världen. Det
skall vi vara överens om.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Dickson
under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dickson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Dickson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Dickson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 117 ja och 7 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för marmelad
och ersättningsmedel härför; och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för
biografföreställningar in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 18

Ändring i beskattningen av traktamentsersättningar Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckt
motion angående viss ändring av bestämmelserna
om beskattning av traktament.
sersättningar.

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Ändring i beskattningen av traktamentsersättningar

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! I motion nr 67 har undertecknad
och mina medmotionärer
hemställt, att traktamentsersättningar
till anställda i kommunal och enskild
tjänst skall vara skattefria upp till det
belopp, som motsvaras av de statliga
traktamentenas storlek. Jag skulle kunna
anföra många exempel på de olikheter
som råder, när det gäller att bedöma
avdragsrätten för traktamentsersättningar
till nämnda befattningshavare,
men jag skall bara ta ett exempel här.

I en enskild firma, där de anställda
ofta ligger ute på resor, deklarerar
vederbörande i olika taxeringsdistrikt.
Det har därvid visat sig att taxeringsnämnden
på det ena stället och för en
tjänsteman beviljar avdrag motsvarande
hela traktamentsersättningen, medan en
annan taxeringsnämnd — till och med
i samma stad — obönhörligen beskattar
tre kronor av traktamentet. Taxeringsnämnderna
förfar sålunda på olika sätt,
och trots att de traktamentsersättningar
det rör sig om väsentligt understiger
de statliga, blir man ändå på en del
håll beskattad för dem.

Vid genomläsningen av föreliggande
utskottsutlåtande har jag funnit att utskottet
huvudsakligen anför tre skäl för
avslag på vår motion. För det första
säger utskottet att de statliga traktamentena
varierar efter tjänsteställning,
och att det därför skulle vara svårt att
anpassa traktamentena till de i enskild
och kommunal tjänst anställda på basis
av de statliga ersättningarna. Om jag
inte är fel underrättad, har man emellertid
på det statliga området tre traktamentsklasser,
där traktamentena på
ett visst sätt är knutna till lönegraderna.
Det förefaller mig då, som om det
inte skulle bereda de lokala taxeringsnämnderna
särskilt stora svårigheter
att med de statliga ersättningarna som
grund göra motsvarande avdrag på de

ersättningar, som utbetalas till i enskild
eller kommunal tjänst anställda befattningshavare.

För det andra framhåller utskottet att
de statliga traktamentena är utmätta
med hänsyn till de merkostnader, som
är förenade med tjänstgöringen på annan
ort, och att det på det sättet har
skapats en legal schablon. Men om man
för de statsanställdas del har kunnat
skapa traktamenten, som anses vara anpassade
efter de fördyrade levnadsomkostnaderna,
så har vi ju där en mätare,
som också kan användas när det gäller
befattningshavarna i enskild eller kommunal
tjänst. Ty det är ju inte dyrare
för en statsanställd än för en anställd
i en enskild firma att ligga ute på förrättningar.

Det tredje argument, som utskottet
anför, är att de statliga traktamentena
prövas av riksdagen vid antagandet av
vederbörliga bestämmelser och att ersättningarna
sedan granskas av chefsmyndigheten
och av vederbörande revisionsmyndighet.
Utskottet påpekar —
med all rätt — att någon motsvarande
kontroll icke finnes inom den privata
sektorn. Jag förutsätter emellertid, att
om riksdagen hade bifallit vår motion,
så skulle de i enskild och kommunal
tjänst anställda tjänstemännen även i
fortsättningen ha varit skyldiga att i
sina självdeklarationer uppge vilka
traktamentsersättningar de uppburit.
Och om man tror att det efter den föreslagna
ordningen skulle öppnas större
möjligheter till skatteflykt, på det sättet
att man beviljar högre traktamenten än
vederbörande gör rätt för, så föreligger
ju där samma möjligheter med det nuvarande
systemet.

I anvisningarna till 32 §, punkt 4, i
kommunalskattelagen säges det på följande
sätt beträffande traktamentsersättningar
för i enskild eller kommunal
tjänst anställda: »Å andra sidan torde
i dylikt fall ofta kunna antagas, att den
anvisade ersättningen i sin helhet åtgått
till de omkostnader, för vilka den

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Ändring i

avsetts, utan att särskild utredning i
detta avseende behöver lämnas.» Sedan
heter det i fortsättningen: »Avdrag med
samma belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i
de fall, då ersättningen ej överstiger
vad som av staten i motsvarande fall
anvisas.»

Vad är det då vi har velat med vår
motion? Jo, i realiteten ingenting annat
än att anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
skall upphöjas till lag.
Däri ligger skillnaden mellan utskottets
och motionärernas uppfattning.

Jag vill även anföra ett annat argument
för den av oss föreslagna ordningen.
Vi går ju numera in för en förenkling
av deklarationsförfarandet, och
detta innebär att man skapar schablonartade
avdrag i vissa fall, när det gäller
löntagarnas självdeklarationer. Jag tycker
då att det skulle vara ett led i denna
förenkling att här gå in för att de
traktamentsersättningar, som lämnas de
i enskild eller kommunal tjänst anställda,
utan vidare prövning blir skattefria
upp till samma belopp som de statliga
traktamentena. Motioner i liknande syfte
har också behandlats av 1952 och
1954 års riksdagar.

Utskottet har hänvisat till att riksskattenämnden
borde eftersträva en enhetligare
tillämpning av dessa avdrag,
och utskottet har framhållit samma sak
vid behandlingen av vår motion. Jag
kan emellertid inte helt ansluta mig till
utskottets skrivning därvidlag, men jag
inser det hopplösa i att mot ett enigt
utskott yrka bifall till motionen.

Herr talman! Jag har bara velat anföra
dessa synpunkter och skall inte
ställa något yrkande.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Frågan om beskattningen
av traktamente är intressant i ett
hänseende. Den kommer År efter år till

beskattningen av traktamentsersättningar

riksdagen motionsvis, och varje år avslås
motionerna med den motiveringen,
att de bestämmelser som redan finns är
tillfredsställande. Det kommer ändå nya
motioner. Varför? Jo, därför att det ser
ut som om taxeringsnämnderna ute i
landet inte handlar efter de riktlinjer
som är uppdragna i anvisningarna till
kommunalskattelagen. Redan förra året,
när frågan diskuterades, tänkte jag yttra
mig i denna kammare, men så såg jag
vad utskottet skrivit. Man hänvisade
till anvisningarna till kommunalskattelagen,
som innebär att avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen
i regel torde böra medgivas i de fall,
då ersättningen ej överstiger vad som
av staten i motsvarande fall anvisas.

Men de underligheter som tidigare inträffat
för löntagarna har fortsatt. Jag
vill här nämna ett enda exempel; det
hände under föregående år. Jag avser
naturligtvis inte att få till stånd någon
debatt i detta enskilda ärende utan vill
bara ta det som illustration till vad en
löntagare kan råka ut för med nuvarande
bestämmelser. Det var en banktjänsteman
som på grund av direktiv
från ledningen var tvungen tjänstgöra
på en rad orter utanför sin hemvist och
tjänstgöringsplats i 148 dagar, för vilka
en sammanlagd traktamentsersättning
av 2 197 kronor utgick. Det gör i genomsnitt
14 kronor 84 öre per dag,
d. v. s. ett lägre traktamente än för en
tjänsteman i motsvarande statliga ställning.
Det utgick efter de grunder som
finns i kollektivavtalet, mellan arbetsgivaren
och de anställda. Givetvis yrkade
tjänstemannen avdrag med hela ifrågavarande
belopp i enlighet med den
av bevillningsutskottet refererade punkten
i anvisningarna, men taxeringsnämnden
strök avdraget och tog upp
hela beloppet som skattepliktig inkomst.
Tjänstemannen var inte så van att tampas
med myndigheter och hade kanske
inte gjort något åt saken alls, om inte
eu mera erfaren kollega sett till att
ärendet överklagades. Så kom ärendet

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Ändring i beskattningen av traktamentsersättningar

till prövningsnämnden. Där borde man
ju i alla fall ha känt till vad som står i
anvisningarna till kommunalskattelagen
och utan vidare medgivit avdraget, som
ju var lägre än vad motsvarande statliga
tjänsteman skulle fått. Men i stället
lät prövningsnämnden göra en mycket
noggrann undersökning av hur vederbörande
tjänsteman bott och ätit o. s. v.,
och efter denna långa undersökning
beviljade prövningsnämnden avdrag
med halva beloppet, alltså med i genomsnitt
7 kronor per dag. Ärendet har
nu gått vidare, men jag tycker nog att
prövningsnämnden borde använda den
arbetskraft den har till viktigare uppgifter.
Jag hoppas också att bevillningsutskottets
talesman vill hålla med mig
om att det är angelägnare att prövningsnämnden
sätter i gång undersökningar
där sådana verkligen behövs för att få
tag på de verkliga skattesmitarna och
inte håller på med att på detta sätt snoka
i löntagarnas förhållanden, när det gäller
så blygsamma belopp som det här
är fråga om. Det är av mindre betydelse
om vederbörande tjänsteman druckit en
kopp kaffe efter middagen eller betalat
50 öre mer eller mindre för hotellrummet.

Detta är, herr talman, ingen polemik
mot bevillningsutskottet, utan jag har
velat säga det för att ge ett exempel på
hur viktigt det är att det som i år sägs
i bevillningsutskottets utlåtande uppmärksammas
av taxeringsmyndigheterna.
Här säger utskottet -— och det vill
jag helt ansluta mig till och ytterligare
understryka — att taxeringsmyndigheterna
har att iakttaga bestämmelsen, att
avdrag med samma belopp som den anvisade
ersättningen i regel torde böra
medgivas i de fall, då ersättningen ej
överstiger vad som av staten i motsvarande
fall anvisas. Och så kommer det
som jag tycker är ännu viktigare, nämligen:
»Enligt utskottets mening bör sålunda
taxeringsmyndigheternas prövning
i första hand avse en undersökning,
huruvida uppburna traktaments -

och resekostnadsersättningar kan anses
överstiga vad som av staten i motsvarande
fall anvisas. Därest detta med
ledning av förefintliga uppgifter kan
antagas icke vara fallet, torde som regel
någon ytterligare specifikation på
kostnaderna icke behöva infordras.»

Jag hoppas nu att denna lilla debatt
i denna kammare skall föra det med sig
att detta också blir känt av de olika
taxeringsnämnderna i landet. Jag har,
herr talman, inget annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Detta är ju eu mycket gammal fråga,
en fråga som åstadkommit mycket irritation.
Och det förstår man. Bevillningsutskottet
har ju gång på gång försökt
göra klart för taxeringsnämnderna och
dem som närmast har översynen över
taxeringsnämnderna hur detta ärende
ligger till. Herr Gustafson i Göteborg
har just belyst den saken, och när vi i
motionen av herr Nilsson i Östersund
hittar exempelvis det påståendet, att
olika taxeringsnämnder t. o. m. i samma
stad inte kommit till samma resultat,
så frågar man sig hurudan översynen
är över taxeringsnämnderna och
hur den utförs av dem som tillsätter
deras ordförande. Jag skall inte utföra
detta vidare. Jag hoppas att efter
vad bevillningsutskottet skrivit i år
man skall komma fram till ett resultat
som är annorlunda än det som varit.
Jag erinrar om vad som återgivits med
halvfet stil för att det inte skall kunna
missförstås, samt om vad bevillningsutskottet
säger på s. 7 i anslutning till
32 §. Jag erinrar också om vad herr
Gustafson i Göteborg förut citerat på
s. 11 om utskottets uppfattning i detta
sammanhang. Men man måste ha klart
för sig, att så fort ett sådant här beslut
överklagas måste prövningsnämnden
kontrollera saken. Det kommer man
inte ifrån. Enligt uppgifter som bevillningsutskottet
har inhämtat — det är
möjligt att det kan gälla det fall herr

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Gustafson i Göteborg talade om — händer
det mycket ofta att det utgår ett
traktamente på exempelvis 10 kronor,
men när så prövningsnämnden begär
redovisning, kan det bara redovisas utgifter
för 8 kronor. Då är ju prövningsnämnden
tvingad att ta upp de två kronorna
till beskattning. Samma är givetvis
förhållandet, om man har ett dagtraktamente
på 20 kronor och sedan,
när prövningsnämnden sätter i gång sin
apparat, redovisar att man inte gjort
av med mer än 15 kronor. Då blir man
fast för 5 kronors taxering.

Vi måste ju komma ihåg, att när vederbörande
skattskyldige inte kan få
sina uppgifter att stämma, så är detta
inte taxeringsnämndens och prövningsnämndens
fel, utan felet ligger i de
flesta fall hos deklaranten.

Nu hoppas jag, herr talman, att efter
den debatt vi här fört, efter vad bevillningsutskottet
skrivit i år och efter det,
jag skall kanske säga uppbyggnadsarbete,
som riksskattenämnden håller på
med -— det är ju inte ett bagatellarbete
som man gör på en liten stund — skall
man komma till klarhet i detta sammanhang.
Jag hoppas att den irritation, som
vi alla vet finns, skall avlägsnas.

Det finns naturligtvis också en annan
utväg. Det var någon som kastade fram
tanken, att man skulle behandla statstjänarna
ungefär på samma sätt som de
i kommunal och enskild tjänst anställda.
Men jag undrar, herr talman,
om vi inte skulle komma ur askan i elden
med båda benen, ifall vi valde den
vägen för att reformera.

.lag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19

Tilläggspension åt M. Karlsson

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion om

Tilläggspension åt M. Karlsson

tilläggspension åt materialförvaltaren
M. Karlsson.

I en inom andra kammaren under nr
70 väckt motion, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade herr Lundberg m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte besluta att
tillerkänna materialförvaltaren Martin
Karlsson en tilläggspension med ett årligt
belopp av 1 200 kronor att utgå från
och med den dag då han tillträder pension
som materialförvaltare».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 70 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Den 1 april avgår materialförvaltare
Martin Karlsson med pension
efter att under 40 år med ansvar,
skicklighet och aldrig svikande intresse
och plikttrohet ha utfört ett gagnande
arbete i riksdagens tjänst. Jag och några
kamrater har ansett, att riksdagen inte
bara borde uttala ett tack för plikttroget
arbete utan även genom att bevilja en
materiell förmån understryka, att vi
uppskattar en trotjänares arbete under
så lång tid.

Både riksgäldsfullmäktige och bankoutskottet
har instämt i motionärernas
uppskattning av prestationen. Men när
det gäller det materiella uttrycket för
tacksamheten har utskottet anslutit sig
till riksgäldsfullmäktiges uppfattning,
att en »långvarig och väl vitsordad
tjänstgöring är emellertid icke något
för statsförvaltningen ovanligt. Att enbart
av sådan anledning bevilja Karlsson
en tilläggspension utöver den för
tjänsten i fråga fastställda pensionen
torde av principiella skäl och med hänsyn
till de tänkbara konsekvenserna
härav icke böra ifrågakomma».

Herr talman! Det är så när staten och
statliga verk yttrar sig, att samhället
skall tanka och handla annorlunda än

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Tilläggspension åt M. Karlsson

vad andra institutioner gör. Man får
tänka och handla i lönegrader — i övrigt
är det förbjudet att ge uttryck åt
uppskattning. Jag tror att det ifrån riksdagens
sida bör sägas ifrån, att staten
skall ha möjlighet att inte bara i ord
ge uttryck åt uppskattning. Det är ur
den synpunkten jag beklagar, att bankoutskottet
icke har kunnat finna en form
för att tillmötesgå de önskemål, som vi
i motion nr 70 har framförts.

Jag är förvissad om att vi alla uppskattar
materialförvaltare Karlssons arbete
och givetvis även hans medhjälpares.
Jag är likaledes förvissad om att
det inom statsförvaltningen finns många
som har utfört ett sådant arbete, att
de är väl förtjänta av ett tack i materiell
form från samhällets sida. Men
även om man inte kan ge åt alla dem
som är förtjänta, har ju riksdagen vid
ett föregående tillfälle gjort undantag
för materialförvaltartjänsten. Därför
vill jag, herr talman, uttrycka en förhoppning
om att andra kammaren skall
bifalla motionen nr 70, till vilken jag
yrkar bifall.

I detta anförande instämde herr
Lindberg (s).

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! I och för sig torde inga
formella hinder ha förelegat för riksdagen
att besluta om en sådan tilläggspension
som det här är fråga om. Men
när utskottet avstyrkt motionen har det
gjort det med hänvisning till vad riksgäldskontoret
anfört, och därmed har
utskottet också instämt i det uppskattande
omdöme om materialförvaltare
Karlsson, som en av motionärerna nyss
ytterligare understrukit. Men riksgäldskontoret
framhåller, och därtill ansluter
sig utskottet, att en oförvitligt och med
intresse skött tjänst kan i och för sig
inte motivera någon tilläggspension,
eftersom man måste antaga, att de allra
flesta av statens tjänstemän oförvitligt
och med intresse sköter sina tjänster.

Om man i ett enstaka fall gjorde ett
undantag med motionens motivering,
skulle det vara detsamma som att säga,
att alla andra statstjänstemän i grund
och botten misskött sina tjänster — ty
de får ju ingen tilläggspension. En sådan
motivering kan man inte gärna använda,
synes det mig, och denna uppfattning
har även utskottet haft.

Med hänvisning till vad jag anfört,
yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Man talar alltid om att
i och för sig finns det inga formella
hinder o. s. v. Men i regel är det ju så
att formella hinder anföres i olika motiveringar.
Vad jag har velat understryka
är, att man inom stat och kommun
bör ha möjlighet att ge uttryck
för uppskattning utan att detta därför
tolkas så, att alla som inte får en särskild
förmån blir prickade. Det går i''
enskild tjänst, och jag tror inte det är
lämpligt att staten skall vara annorlunda
inställd. Det är detta jag har velat
framhålla.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion
om viss ändring av näringsfrihetsförordningen;
och

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser; tredje

lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 (nr 469); och

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om centrala åtgärder för inventering
av privata arkiv i landet m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Anslag under statens allmänna fastighetsfond
m. m. till handelsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten Kungl.

Maj:t hade i statsverkspropositionen
under statens allmänna fastighetsfond
föreslagit riksdagen (punkt
4) att till ifrågavarande ändamål för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Spetz m. fl. (1:65)
och den andra inom andra kammaren
av herr Edberg m. fl. (11:89), hemställts,
att riksdagen måtte till statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
T: 65 och II: 89, till Statens lånefond för
den mindre skeppsfarten för budget -

året 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
ett par ord, dels med anledning av de
motioner, som har väckts av herr Spetz
m. fl. i första kammaren och av herr
Edberg m. fl. i andra kammaren, och
dels med anledning av att jag haft tillfälle
att ta ståndpunkt till frågan i ett
tidigare sammanhang, då den var på
remiss till riksgäldsfullmäktige.

Det förhåller sig ju på det sättet,
att lånenämnden för den mindre skeppsfarten
förra hösten begärde ett tillskott
till sin fond på inte mindre än 20 miljoner
kronor. Vid det laget höll den
mycket kritiska situationen på lånemarknaden
för statens del på att utvecklas,
och man var inom riksgäldsfullmäktige
vid remissbehandlingen
mycket betänksam emot att gå med på
ökade anslag. Därför tillstyrkte fullmäktige
inte mer än två miljoner kronor.
För min del reserverade jag mig
till förmån för ett anslag på fem miljoner
kronor, och när jag intog den ståndpunkten
hade naturligtvis även jag tagit
starkt intryck av den ekonomiska
situation, som vi befann oss i och för
övrigt alltjämt befinner oss i. Dessa
fem miljoner kronor skulle knappast
räcka till att fullfölja utbetalningen av
de lån, som preliminärt hade utlovats.
Sedermera har Kungl. Maj :t lagt fram ett
förslag om endast två miljoner kronor,
ett anslag som alltså inte på något sätt
motsvarar vad som anses vara av behovet
påkallat. Åtminstone vi, som kommer
ifrån västkusten och, tror jag, även
de som kommer ifrån andra kuster, har
nog fått åtskillig information om hur
man ser på läget, inte minst från lånenämndens
sida.

Så väcktes här en motion om att man
skulle anslå åtta miljoner kronor. Sedan
den väcktes och sedan Kungl. Maj:ts

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

proposition framlades har en utredning
beträffande den mindre skeppsfarten
presenterats. Den lämnades till
regeringen någon av de sista dagarna i
januari. I denna utredning förordar
man anslag av en helt annan storleksordning
än tidigare. Man understryker,
att det av beredskaps- och försvarsskäl
är ett samhällsintresse av första ordningen
att man i ökad takt fullföljer
upprustningen av det mindre tonnaget
och man förordar för de två närmaste
budgetåren 25 miljoner kronor. Jag
skulle tro, att de remissmyndigheter,
som tidigare har prutat bort nästan alltsammans,
får en helt annan inställning,
när de skall ta ståndpunkt till den nya
utredningen. Nu har ju remissyttrandena
inte hunnit komma in, förmodar jag,
i någon större utsträckning, men det
är uppenbart, att man har fått en belysning
av denna fråga av annan art
än då Kungl. Maj:t framlade sin proposition.

I statsrådets redovisning heter det
bl. a.: »Det synes departementschefen
vidare sannolikt att även andra omständigheter
än bristande lånemöjligheter
föranlett den mindre gynnsamma
utvecklingen beträffande de minsta fartygen.
» Det kan nog sägas utan risk.
Statsrådet hade alls inte behövt tala
om sannolikheter i detta fall, ty både
han och många andra vet tillräckligt
för att kunna säga, att här föreligger
andra omständigheter, som också har
spelat in och i fortsättningen kan komma
att spela in. Jag skall emellertid
inte syssla med den saken här, emedan
den inte direkt kan tas med i detta
sammanhang.

Det har vidare sagts, att den låneverksamhet,
som på senare tid har bedrivits,
och kanske större delen av den,
som för tillfället kan bedrivas, inte gäller
de allra minsta båtarna utan de båtar,
som ligger alldeles under 500-tonsgränsen.
Man menar, att detta förhållande
inte är så gynnsamt och det tror
jag också är riktigt. Från åtskilliga

synpunkter sett skulle man önska, att
hjälpen kunde sättas in så, att den
nådde ett mera varierande och mera
utpräglat småbåtssortiment. Utredningen
har ju också förordat ett par åtgärder
som skulle verka i sådan riktning,
och om utskottet hade intagit en positiv
ståndpunkt, hade det givetvis inte
varit så svårt att tills vidare preliminärt
tillämpa vad utredningen rekommenderat.

Jag noterar att man från Kungl.
Maj:ts och utskottets sida är med på
att pengar som finns disponibla under
ett annat anslag — det gäller 810 000
kronor — skall överföras till denna
fond. Det är i och för sig tacknämligt,
men dessa pengar räcker inte så
värst långt.

Riksdagen kommer säkerligen i fortsättningen
att ställas inför anslagskrav
beträffande denna fond av helt annan
storleksordning än det här gäller. Är
det då verkligen lämpligt att för det
närmast följande året pressa ned låneverksamheten
i botten, kanske med resultat
att en del fartygsbeställningar
inte kommer att fullföljas eller att kontrakten
på halvbyggda båtar kommer att
säljas ut ur landet? Handelsministern
måste väl medge att det inte är praktisk
politik att förfara på detta sätt,
när man ändå i fortsättningen måste
ge väsentligt större anslag till fonden.
Det kan inte då vara ändamålsenligt att
först pressa ned verksamheten i botten
och därpå ge den väsentligt större volym
igen. Hur det än står till på kapitalmarknaden,
passar det inte med en
sådan näringspolitik av modellen
hoppjerka.

Jag skall inte, herr talman, längre
uppta kammarens tid med denna sak.
Jag har, såsom jag nämnde, i ett tidigare
sammanhang reserverat mig till
förmån för ett anslag på 5 miljoner
kronor för nästkommande budgetår,
och det var efter mycken betänksamhet
som jag gick så långt ned. Sedan det
nu framlagts en utredning som tar

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

sikte på ett anslag av 25 miljoner kronor
för de följande två åren, tycker
jag att det är rimligt att riksdagen biträder
de två motioner, som jag här
talat om och vari man påyrkar ett anslag
på 8 miljoner kronor. Även om
verksamheten inte får precis vare sig
den volym eller den inriktning som
önskvärt vore, tror jag att ett bifall till
dessa motioner vore det bästa beslut
som andra kammaren just nu kunde
fatta i denna fråga.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna nr 65 i första
och nr 89 i andra kammaren.

Häruti instämde herr Dahl (s).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! I motsats till herr
Svensson i Ljungskile anser jag att
även utskottet har visat ett positivt intresse
för den sak det här gäller. Men
vi lever ju under knapphetens kalla
stjärna och det är nödvändigt att iaktta
en viss återhållsamhet.

Jag tycker också att det rimmar rätt
dåligt med verkligheten, när herr
Svensson säger att med det nu föreslagna
anslaget på 2 miljoner kronor
skulle verksamheten under det närmaste
året pressas ned till botten. Det
har dock gjorts en hel del på senare tid
när det gäller denna fond. År 1950 utgjorde
det belopp, som stod till fondens
förfogande, inte mer än 1,5 miljoner
kronor, och nu är det uppe i 10 miljoner
kronor. Kungl. Maj :t föreslår även
i år en ökning av fonden, nämligen
med 2 miljoner kronor. Därtill kommer
att utskottet, såsom herr Svensson
själv framhöll, tillstyrker överförandet
av ytterligare 810 000 kronor till fonden.
Under sådana förhållanden tycker
jag att det är underligt att säga,
att verksamheten kommer att pressas
ned i botten.

Vidare kommer det ju att ske en
prövning av de olika låneansökningarna.
Såsom framgick av föredragningen
på avdelningen i utskottet, är det

många stora företag som ligger och
konkurrerar om dessa lån. Man bygger
s. k. paragrafbåtar då man vet att lånen
för dessa ställer sig billigare än
andra. Men dessa stora företag borde
ju kunna skaffa sig krediter på annat
sätt, även om de fick betala högre
ränta, och det bör vara de prövande
myndigheternas sak att se till att de
pengar, som står till buds, kommer dem
till godo som bäst behöver stöd.

När vi vet att en sak ligger under
utredning — i detta fall är utredningen
visserligen klar och framlagd i början
av februari, men betänkandet är för
närvarande på remiss — brukar ju
riksdagen inte föregripa resultatet. Jag
tycker inte att det finns någon anledning
att handla på annat sätt i detta
fall, som nu saken ligger till.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag delar i allt väsentligt
de synpunkter på denna fråga, som
framhållits av herr Svensson i Ljungskile.

Då jag inte tillhör den avdelning i
statsutskottet som först behandlade
denna fråga utan kom med först när
statsutskottet i sin helhet handlade densamma
har jag inte haft tillfälle att
följa hela utskottsbehandlingen av ärendet.
Jag har dock ansett att det hade
varit till gagn för denna verksamhet
om det blivit en utfyllnad av det belopp
,som här föreslagits av Kungl.
Maj :t. Då det faktiskt inte fanns utsikter
till att få majoritet för ett sådant
yrkande gällde det att få en så
stark skrivning som möjligt. Jag tror
att jag har rätt att nämna, att så också
skedde beträffande överflyttningen av
beloppet 810 000 kronor från rederilånefonden
till lånefonden för den
mindre skeppsfarten. Det gjordes ett
bestämdare yrkande på den punkten.
Vidare begärdes en förstärkning av

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

skrivningen beträffande den utredning
som är slutförd och även remissbehandlad.
Man förväntar nämligen förslag
från Kungl. Majrts sida till nästa
års riksdag.

Utöver detta vill jag, herr talman,
framföra ytterligare ett par önskemål.
Jag bar en känsla av att denna lånefond
till förmån för den mindre
skeppsfarten, som vi har väntat oss så
mycket av, inte riktigt har blivit som
vi önskat. Det har i alltför hög grad
lämnats stöd åt de större båtarna inom
den båtkategori, som man här åsyftade
att hjälpa. Det är kanske andra omständigheter
som spelat in, men så har
det faktiskt blivit, och på denna punkt
har också ganska bestämda önskemål
uttalats från Svenska segelfartygsföreningen.
Önskemålen från detta håll
har inte blivit tillräckligt tillgodosedda.
När det nu inte skett en sådan utfyllnad
av anslaget som varit önskvärt
vill jag dock uttala den förhoppningen,
att man vid fördelningen av dessa lån
inte bara tar hänsyn till — vilket här
nämnts i förslaget — dem som har
svårt att få kredit på annat håll utan
också ser till att de mindre båtarna
blir tillgodosedda. När nu lånefonden
blir så pass begränsad tror jag att man
har rätt att uttala detta önskemål. Vi
får ta ställning till det kommande förslaget
under nästa riksdag. När det nu
tycks vara meningen att på allvar stödja
denna skeppsfart vill jag också pa
den punkten uttala det önskemålet, att
de mindre båtarna då inte kommer i
skymundan, vilket hittills har skett i
alltför stor utsträckning.

Jag har inte något annat yrkande än
utskottets förslag, eftersom jag accepterat
detta efter de skärpningar som
skett i skrivningen.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Krokstorp (h).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord. Redan i mitt förra anförande

strök jag under, att det är önskvärt att
man i fortsättningen försöker tillgodose
den mindre skeppsfarten i egentlig mening
så långt detta kan ske. I det fallet
är alltså herr Staxäng och jag — och
jag tror åtskilliga andra — överens.

Herr Thapper tar som utskottets talesman
fram det perspektiv som man
kan hämta i den historiska utvecklingen.
I det perspektivet är ju Kungl. Maj:ts
förslag inte exceptionellt dåligt eller
överraskande. Det är emellertid inte
riktigt det perspektivet som bör anläggas
i dag utan helt andra. Jag har redan
i någon mån berört dem och skall
inte vidare upprepa dem.

Man säger att det nu i stor utsträckning
byggs paragrafbåtar på 499 ton.
Detta är sant. Vi är överens om att man
i möjligaste mån bör ge stödet en annan
inriktning. Men utredningen har
som huvudmotiv åberopat beredskapsoch
försvarssynpunkter. Från dessa
synpunkter är båtarna värdefulla oavsett
vem som bygger dem.

Sedan bara ett par ord, herr talman,
till handelsministern, som inte är närvarande
men som. förmodligen på ett
eller annat sätt kommer att ta del av
denna debatt i alla fall. Om nu riksdagen
avslår motionernas krav på högre
anslag — vilket riksdagen förmodligen
gör — har Kungl. Maj :t den möjligheten
att Kungl. Maj:t, så snart remissvaren
kommit in och man har hunnit bearbeta
materialet och ta saklig ståndpunkt,
på tilläggsstat för det budgetår
vi nu behandlar begär ökade anslag av
riksdagen .Jag hoppas att Kungl. Maj:t
verkligen begagnar den möjligheten.
Det får inte bli den näringspolitik å
la hoppjerka, som passar så illa i sammanhanget.

Herr Gustafson i Göteborg (fp) instämde
häri.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utöver vad som tidigare
har yttrats för utskottets ståndpunkt
vill jag med anledning av vad

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Ändrad lydelse av 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott

herr Svensson i Ljungskile sist anförde
bara säga att vi inom avdelningen inte
känner någon som helst olust inför den
tanken utan tvärtom gärna ser att frågan
löses så fort som möjligt. Både beredskapsskäl,
såsom herr Svensson i
Ljungskile påpekade, och ekonomiska
skäl talar ju för förstärkning. Det är
alltså inte någon skillnad i intresse för
själva saken mellan motionärerna och
avdelningen.

Vad som har gjort att vi har stannat
vid en annan linje är för det första,
att det rent riksdagstekniskt stöter på
svårigheter att föreslå riksdagen att besluta
i en fråga som ligger på remiss
hos myndigheterna. Det andra skälet
som har verkat återhållande på oss att
just nu föreslå åtgärder är den allmänna
åtstramningspolitik vi skall föra i
år. Det tredje skälet är att i den proposition
som kan väntas från Kungl. Maj:t
ingår det inte bara förslag att förbättra
de ekonomiska förhållandena utan även
förslag att göra villkoren över huvud
taget för denna de] av skeppsfarten
mera gynnsamma. Till de förhållanden
som skulle behöva ändras hör t. ex. —•
det vill jag gärna nämna —- de hårda
krav på vakthållning som nu ställs ombord
på dessa små båtar och de sociala
förhållanden över huvud taget som gör
att de får det ekonomiskt sämre än sina
utländska konkurrenter. Dessa bestämmelser
skall bli föremål för översyn.
Om inte de stränga konstitutionella villkor,
som är förknippade med en proposition
till höstriksdagen, hade gjort
det omöjligt, vågar jag säga att vi inom
avdelningen hade varit intresserade för
en sådan utväg.

Det är alltså mest formella betänkligheter
som har gjort att vi stannade
för den linje som vi har föreslagit. Jag
försäkrar, herr Svensson i Ljungskile,
att vi har samma intresse för en lösning,
som är förmånlig för denna
skeppsfart, som någon annan, vilket
också framgick av utskottsbehandlingen.
Som också herr Staxäng har omvitt -

nat var ju avdelningen med på de uppmjukningar
i skrivningen om där föreslogs.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna, och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 4—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lades till handlingarna.

§ 22

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av väckt motion
om rätt för instrumentmakaren Knut
Ragnar Östlund att för erhållande av
pension tillgodoräkna viss tjänstgöring,
och

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse för
dödsboet efter fjärdingsmannen N. G.
Linné från viss ersättningsskyldighet
till kronan; samt

första lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
dels angående godkännande av
konvention rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg, dels
ock med förslag till lag om inskrivning
av rätt till luftfartyg, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 23

Ändrad lydelse av 4 § lagen om straff
för vissa trafikbrott

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § lagen den 28 september

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Ändrad lydelse av 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott

1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har lovat söka hålla
mitt anförande inom ramen av fyra
minuter och hoppas kuna hålla detta
löfte.

Det är helt enkelt skrämmande siffror
som läggs fram efter varje polisrazzia
som genomförs mot rattfyllerister.
Olyckor som otvetydigt måste
skrivas på spritens konto staplar sig
faktiskt på varandra. Jag tänker exempelvis
på den hemska olyckan vid Västerbron
här i Stockholm där en berusad
bilist körde upp mot en refug och
dödade en tvåårig pojke samt skadade
hans föräldrar och deras fem månader
gamla dotter jämte en äldre dam.

Jag vet att vi alla här i kammaren
är överens om att det är något genomgalet
i att något sådant kan hända en
enda gång, där olyckan måste skrivas
på spritens konto, en olycka som
bringar en hel familj månadslång sjukhusvistelse,
frånsett hur hårt den måste
drabba den ansvarige själv och hans
familj. Vi bör dock göra klart för oss
att just enahanda risker föreligger i
större eller mindre grad vid vart och
ett av de tusentals fall av rattfylleri som
årligen förekommer här i landet.

Det fanns en tid då man med en axelryckning
avskedade talet om trafikrisker
som uppstår vid en ringa alkoholförtäring.
Den tiden är nu förbi.
Det har nu med vetenskaplig pregnans
påvisats, att även den ringa alkoholmängden
nedsätter omdömes- och reaktionsförmågan
hos föraren. Den som
för sin bil med hög fart behöver snabbhet
i omdömet till det allra yttersta,
och det bör enligt min uppfattning betraktas
som en förseelse av sådan art,
att det helt enkelt inte finns några
ursäkter för den, om någon medvetet
nedsätter sin omdömes- och reaktions -

förmåga. Det är detta som enligt min
mening motiverar en sänkning av den
i lagen angivna blodalkoholgräns, där
straffbarhet inträder, från 0,8 till 0,
d. v. s. lagtekniskt till 0,2 promille.

År 1953 passerade 1 072 000 fordon
de svenska gränserna, och de sakkunniga
väntar att siffran fördubblats år
1960. Trängseln på våra vägar är känd
av alla och den synes bara växa trots
alla berömvärda strävanden att förbättra
vårt vägbestånd. Man tycks nu
i diskussionen de nordiska länderna
emellan vara böjd för att stanna vid en
blodalkoholhalt av 0,5 promille, vid vilken
gräns straffbarhet skulle komma att
inträda. På s. 9 i första lagutskottets
utlåtande citeras 1949 års trafiknykterhetsutredning
som säger: »Värdet 0,4
promille synes utgöra den gräns, vid
vilken lika stor sannolikhet finnes för
nedsättning som för icke nedsättning
av körförmågan. Över denna gräns talar
nämligen sannolikheten för det
förra. Vid blodalkoholvärden av minst
0,5 promille har sålunda nedsättning av
körförmågan konstaterats i det klart
övervägande antalet fall.»

Herr talman! Eftersom jag inte tänker
framställa något yrkande skall jag
endast tillägga, att även om man kommer
att sätta promillegränsen till 0,5,
är detta från min synpunkt ett avsevärt
och avgjort steg framåt. Ginge man
på den gräns vi föreslagit i motionerna
vore det, som jag ser saken, bäst. Det
vore entydigt och klart. Det sades då
ifrån, att den som skall föra bil inte
skall ha sprit i kroppen. Jag är övertygad
om att detta skulle få en god förankring
i folksjälen, även hos dem som
annars brukar alkoholdrycker. Så är
det för resten redan nu. Det finns en
hel del bilister som avstår från att förtära
alkohol när de skall föra bil.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag har känt ett behov av
att framföra dessa synpunkter.

Häruti instämde herr Rimmerfors
(fp).

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Effektivisering av det statliga utredningsväsendet

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! 1949 års trafiknykterlietsutredning
kom i maj 1953 med sitt
betänkande som rör de saker varmed
dessa motioner sysslar, och detta betänkande
blev sedan föremål för remissbehandling.
Vidare har de delegerade
för de nordiska trafiknykterhetsförhandlingarna
presenterat sitt betänkande
i samma ämne så sent som den 23
februari i år. Utskottet har inte ansett
sig nu böra ta upp de väckta motionerna
till saklig behandling, då utskottet
menar att ett förslag från Kungl. Maj:t
med sedvanligt lagrådsutlåtande först
borde avvaktas. Enligt vad utskottet inhämtat
torde en proposition i ärendet
också vara att förvänta till 1956 års
riksdag.

Med stöd av det anförda yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 24

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion om viss ändring i bestämmelserna
rörande kostnadsfria läkemedel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Effektivisering av det statliga utredningsväsendet Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om vissa åtgärder för
effektivisering av det statliga utredningsväsendet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då jag har väckt en
motion i denna fråga vill jag säga några
ord — de skall bli få.

Utskottet har varit relativt välvilligt
i denna fråga. .lag vill emellertid erinra

om att i motionen berörts förhållanden
som kan föranleda att man ser på vissa
yttringar av det svenska kommittéväsendet
med ett visst löje. Bland annat
ges det exempel på att vi haft en kommitté
som varit i verksamhet under 18
år, och varje år har denna kommitté
sagt att den skall bli färdig med sitt
arbete under året. I 14 årgångar av
riksdagsberättelsen förekommer uppgiften,
att denna utredning skall vara
klar under första hälften av samma år.
Löftena har inte kunnat infrias, utan
utredningen har nedlagts efter 18 års
arbete.

Jag skulle kunna ge en rad sådana
exempel, men för att inte ta upp kammarens
tid vid denna tidpunkt skall
jag endast peka på några få. Jag skulle
kunna hålla på i en halvtimme och ge
liknande exempel på hur man ger löften
som binder riksdagen i dess arbete.
Vi påminns ju ständigt i olika frågor
om att en sak är under utredning. Så
t. ex. har de som motionerat om avdargsrätt
för studieskulder under 4, 5
år fått veta att ingenting kan göras i
denna fråga emedan förhållandena är
föremål för utredning. Följden är principiellt
att riksdagen inte kan åstadkomma
någonting när det hänvisas till
en utredning.

Vad är det då för besked riksdagen
får, som den har att gå efter och som
på det sättet binder dess arbete? Jag
vill bara erinra om några fall.

Elkraftutredningen av år 1943 lovade
att bli klar år 1948, år 1949, år 1951, år
1952, år 1953 och år 1954, och i 1955
års riksdagsberättelse har den förklarat
att sedan huvudbetänkandet har framlagts
år 1955 återstår det en del arbeten.

Handelsutbildningskommittén av år
1945 har följande uttalanden på sin meritlista.
År 1950 säger man, att den torde
kunna slutföra sitt arbete tidigast i
slutet av år 1950. År 1951 säger man, att
man räknar med att kunna slutföra sitt
arbete under år 1951. År 1952 säger
man, att man räknar med att kunna

4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Effektivisering av det statliga utredningsväsendet

slutföra sitt arbete under första halvåret
1952. År 1953 säger man, att man
beräknar att kunna lämna sitt andra
och sista betänkande till tryckning under
första kvartalet 1953, och år 1954
säger man att andra delen av kommitténs
betänkande är under sättning och
beräknas kunna avlämnas under första
kvartalet 1954. År 1955 i mars upplyser
registratorn i ecklesiastikdepartementet,
att man inte har sett till något betänkande
ännu. Alltså har riksdagen
under tio års tid fått upplysningar som
ger en fullkomligt vilseledande bild av
hur läget är. Och detta är inte ett enstaka
fall, utan det finns 25 eller 30
exempel av liknande art.

Vad innebär detta principiellt för
riksdagens arbete? Jo, att vi i en rad
frågor i själva verket här i riksdagen
inte kan besluta någonting därför att
vederbörande departementschef hela
tiden kan säga att frågan är under utredning.
Det kan gälla beskattningsfrågor.
Så är fallet i fråga om avdragsrätten
för studieskulder, som man på
det viset har hållit på med att utreda
i ett decennium och där kanske riksdagens
majoritet tycker att det behövs
ett beslut.

Jag skall ta ett annat exempel, nämligen
statens sjukhusutredning av år
1943. År 1945 sade man, att man skulle
vara klar år 1946, år 1946 sade man, att
man skulle vara klar år 1947, och år
1947 skrev man, att man skulle vara
klar omkring årsskiftet 1947/48. År 1948
sade man, att man beräknade att kunna
slutföra sitt arbete i slutet av 1948.
Åren 1949 och 1950 fortsatte utredningen,
och år 1951 skrev man, att huvudbetänkandet
skulle bli klart år 1951.
År 1952 sade man, att man skulle bli
klar under år 1952, och år 1953 sade
man, att man skulle bli klar under år
1953. År 1954 sade man, att slutbetänkandet
skulle bli klart under år 1954. År
1955 säger man att slutbetänkandet
skall vara klart i början av 1955.

Om man har dessa exempel för ögo -

nen, kan man visserligen säga som utskottet
säger i sitt utlåtande, att man
hyser den förhoppningen, att här skall
åstadkommas en rationalisering av kommittéväsendet,
men har man studerat
dessa frågor litet närmare, blir man,
av de skäl som jag här har anfört, ganska
betänksam.

Framför allt blir man betänksam därför
att i vissa fall tre eller fyra kommittéer
arbetar med samma problem.
Vi har utredningar som i likhet med
1948 års konstutredning under flera år
har sagt, att man inte har kunnat lägga
fram sitt betänkande därför att man
väntar på två andra utredningar. I år
har av ecklesiastikdepartementet tillsatts
utredningar som berör frågor
vilka andra utredningar sysslar med.

Det är väl uppenbart att den enskilde
riksdagsmannen, som i vissa fall
vill ha fram lösningar av speciella problem,
inte gärna kan gå och vänta medan
det sägs att riksdagen är alldeles
bunden av kommittéväsendet.

Med all aktning för den skrivning
beredningsutskottet här presterar tror
jag att denna skrivning inte ger upphov
till några verkliga åtgärder. Jag
tror att vi i riksdagen mer och mer
kommer att finna, att det behövs åtgärder
just för att göra riksdagen arbetsduglig
på en mängd centrala områden.
Det kan inte vara konstigare för
de flesta utredningarna att mycket
snabbt slutföra sitt arbete — i de fall
där utredningarna inte är mera maktpåliggande
•— än för de utredningar
som ändå på relativt kort tid har åstadkommit
en lösning av de problem de
har fått sig förelagda. Det hade varit
önskvärt att utskottet på dessa centrala
punkter hade tagit upp frågan till närmare
behandling.

Under de förhållanden som råder —
utskottet har varit enigt i sitt avstyrkande
— vill jag inte ställa något yrkande,
men jag har med de exempel
jag här har framlagt sökt visa att frågan
verkligen inte är bagatellartad, inte ens

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

ur riksdagens egen synpunkt med hänsyn
till dess arbete under kommande år.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
vi vid förra årets riksdag hade en motion
liknande den herr Braconier har
avlämnat i år. Utskottet lämnade då en
ingående redogörelse för vad som hade
inträffat på utredningsväsendets område,
en redogörelse som visade att både
antalet pågående utredningar och utredningarnas
tidslängd hade minskat
under de senare åren och att det inom
departementen hade vidtagits åtgärder
just i det syfte som motionärerna av i
dag vill främja, nämligen en rationalisering
av hela utredningsväsendet. En
föredragning av en expert på området,
som utskottet fick lyssna till under
föregående år, visade också, att detta
hade lyckats i rätt stor utsträckning.
Numera följs utredningarnas arbete
kontinuerligt av departementen och av
därtill utsedda tjänstemän.

Det har också sagts här, att en del
utredningar har pågått en längre tid,
och det kan självfallet vara på det sättet,
men de utredningar som har tillsatts
under de senare åren har ändå
icke fallit in på det område som herr
Braconier har syftat till.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Då uttalandet av herr
ordföranden i beredningsutskottet kunde
ge vid handen, att min motion skulle
överensstämma med tidigare motioner
i samma ämne, vill jag ställa den frågan
till herr ordföranden, i vilka motioner
tidigare det har yrkats på tidsbegränsning
av kommittéuppdragen. Jag känner
inte till några sådana motioner.

Jag ville framhålla att de löften, som
utredningarna avger om när arbetet kan
bli färdigt, för närvarande saknar varje
praktisk betydelse, att tämligen nytillkomna
utredningar iir lika frikostiga

Arbetsmöjligheterna för straffade m. fl.

med löften och lika dåliga att infria
dem som de äldre och större utredningarna
visat sig vara samt att stor omfattning
av uppdraget inte på något sätt är
ett villkor för att en utredning skall ta
lång tid. Det är, såsom jag framhöll i
mitt föregående anförande, ganska viktigt
för riksdagens arbete att man någorlunda
får klarhet i när en utredning
blir färdig.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 26

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner om anpassande av
järnvägstågens avgångstider till skolornas
begynnelse- respektive avslutningstider.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Arbetsmöjligheterna för straffade ra. fl.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
väckta motioner om beredande av arbetsmöjligheter
för tidigare straffade
personer m. fl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
glädje över utskottets synnerligen positiva
skrivning. Det är ju ett faktum att
beträffande den kategori personer som
åsyftas i motionerna finns det inom
olika statliga verk och inrättningar särskilda
diskvalifikationsgrunder. Men
även där sådana inte är uttryckligen
föreskrivna, torde mycket restriktiva
principer ofta tillämpas inom andra
stora delar av statsförvaltningen vid anställandet
av personer, som är straffade
eller villkorligt dömda. Vad vi särskilt
förmenar är, att staten genom sin anställningspolitik
inte får motverka den

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

Interpellation ang. vissa skolproblem till följd av Södertälje realskolas omandring
till treårig — Interpellation ang. utredningen om psykiatrisk forskning m. m.

resocialisering, som den moderna kriminalvården
syftar till.

Herr talman! Mot bakgrunden av denna
ytterst välvilliga skrivning, där det
bl. a. står att utskottet är helt införstått
med motionens syfte, vill jag till
sist endast understryka, att vi ofta har
haft välvilliga skrivningar från riksdagens
sida, men att vad som här verkligen
är av betydelse är, att dessa mycket
välvilliga formuleringar får verklig
effekt beträffande de ansvariga myndigheternas
handlande i avseende på
denna kategori olyckliga människor,
verklig effekt från Kungl. Maj:t och
nedåt.

Jag ber att få sluta med att uttala en
förhoppning om att effektiva, resultatrika
åtgärder på detta område snarast
skall åstadkommas.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 28

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att kammarens nästa
arbetsplenum kommer att hållas onsdagen
den 16 mars med början kl. 10.

§ 29

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vid voteringen om bevillningsutskottets
utlåtande nr 11 råkade
jag trycka på fel knapp. Jag avsåg
att rösta med utskottet.

§ 30

Interpellation ang. vissa skolproblem till
följd av Södertälje realskolas omändring
till treårig

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BIRKE (h), som yttrade:

Herr talman! Enl. Kungl. Maj:ts beslut
den 21 januari 1955 skall den 5-åriga realskolan i Södertälje krympas

till 3-årig med början beträffande första
klass läsåret 1955/56. Samtidigt avvecklas
på samma sätt klasserna l7 och 27
samt 1° av den kommunala flickskolan.

Beslutet har vittgående verkningar
icke endast för i Södertälje stad boende
föräldrar och barn utan även för
till staden angränsande kommuner.
Kommunerna har nämligen under senare
år haft ett icke oansenligt antal
barn intagna i Södertälje realskola. De
föräldrar inom kommunerna, som med
början läsåret 1955/56 hade räknat med
att placera sina barn i den 5-åriga realskolans
första klass i Södertälje, går nu
förlustig denna möjlighet. Kommunerna
ställs därför i en besvärlig situation i
det att dessa på något sätt måste bereda
här ifrågavarande barn annan skolgångsmöjlighet.
Ur denna synpunkt
hade det varit önskvärt att tillfälle beretts
kommunerna att yttra sig över
ärendet om inskränkning av Södertälje
realskola innan Kungl. Maj:t fattade
sitt beslut.

Med anledning av ovanstående får
jag hemställa om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
lämpliga åtgärder i avsikt att underlätta
för de kring Södertälje belägna kommunerna
att lösa de skolproblem inom
kommunerna, som uppstått därigenom
att Kungl. Maj:t beslutat krympa den
5-åriga realskolan i Södertälje till 3-årig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 31

Interpellation ang. utredningen om
psykiatrisk forskning m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BIRKE (h), som anförde:

Herr talman! De psykiska sjukdomarna
erbjuder svåra medicinska problem
inför vilka forskningen ännu i många

Fredagen den 11 mars 1955

Nr 9

Interpellation ang. utredningen om psykiatrisk forskning m. m.

fall står maktlös. Statens kommitté för
sinnessjukvårdens utbyggande har vid
sitt arbete även understrukit att det icke
endast räcker med att anslå medel till
nya byggnader för att åstadkomma en
godtagbar lösning av de frågor som berör
detta sjukvårdsområde. Det gäller
även att bättre än för närvarande söka
klarlägga orsakerna till de psykiska
sjukdomarna och finna verksamma botemedel
och nya behandlingsmetoder
för dessa. Härvid har kommittén funnit
det vara särskilt angeläget att så snart
som möjligt få en organiserad forskning
inom den s. k. tunga psykiatrien.

När riksdagen föregående höst behandlade
läkarutbildningen intog även
vederbörande departementschef en positiv
ställning till behovet av en föstärkning
av forskningen på hela det psykiska
området. I anledning av ett av statens
sinnessjukvårdsberedning framlagt
betänkande rörande specialistutbildningen
i psykiatri yttrade sålunda departementschefen
bl. a.:

»De under remissbehandlingen framrörda
skälen mot en differentiering av
psykiatriprofessurerna finner jag vidare
bärkraftiga. Vad sinnessjukvårdsberedningen
och kommittén anfört om
värdet för specialistutbildningen och
för den psykiatriska forskningen av professurer
i psykiatri vid sinnessjukhusen
synes mig dock utgöra tungt vägande
skäl för att åtminstone någon dylik
tjänst inrättas. Som kommittén framhåller
föreligger emellertid icke så ingående
utredningar om förutsättningarna
ur lokal synpunkt och omkostnaderna
i olika avseenden, att ett avgörande
nu kan fattas. Närmare utredning härom
bör, såsom kommittén och medicinalstyrelsen
anfört, snarast komma till
stånd.»

Riksdagen lät åtnöja sig med detta
löfte om en utredning. Enligt min
mening är det synnerligen angeläget att
utredningen snarast verkställes. Antalet
psykiskt sjuka är högt, och de psykiska
sjukdomarna utgör ett väsentligt sam -

hälleligt problem. Det är därför ett betydande
intresse att läkarna även på
detta område får möjlighet att angripa
sjukdomarna genom kroppsliga behandlingsmetoder,
såsom sjukbehandling och
psykokirurgiska ingrepp eller genom
psykoterapeutiska åtgärder av olika
slag. I synnerhet gäller detta inom den
tunga psykiatrien där vård och behandlingsmetoderna
på grund av eftersatt
forskning lämnar mycket övrigt att
önska.

Jag vill således med anledning av
ovanstående hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande fråga:

När kan man förvänta att utredningen
angående forskningsavdelningar och
professurer beträffande den tunga psykiatrien
kommer att sättas i gång?

Denna anhållan bordlädes.

§ 32

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
kommunalfullmäktige m. m.,
nr 10, i anledning av motioner om
viss ändring i den kommunala vallagen,
och

nr 11, i anledning av motioner angående
viss ändring av bestämmelserna
om röstavlämning på svenska beskickningar
och konsulat;
statsutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

Nr 9

Fredagen den 11 mars 1955

året 1954/55, i vad propositionen avser
utgifter för statens kapitalfonder,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1955/56 av underskottet
för luftfartsfonden, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/56 till
arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga
ändamål samt akademier m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid inkomsttaxering göra avdrag
för kostnader för anläggande av
vattentäkt, m. m.,

nr 17, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för belopp,
som skänkts till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål,
och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av vissa
postavgifter;

bankoutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om bankrörelse,
m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om genomförande av den s. k. likalönsprincipen,

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan,
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i vägtrafikförordningen; -

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner, m. m.,
nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 8, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ökad medelsanvisning
för budgetåret 1954/55
till fiskerilånefonden.

§ 33

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 125, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.

§ 34

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1955/56 m. m.,
nr 111, angående högertrafikfrågan,
nr 113, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,

nr 114, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
nr 116, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1955/56
m. m.,

nr 117, angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m.,

nr 118, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
nr 120, angående vissa frågor rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola, m. m.,

Tisdagen den 15 mars 1955

Nr 9

nr 121, med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. in.,

nr 123, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
för budgetåret 1955/56 m. m.,
nr 129, angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m.,

nr 130, med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor,

nr 131, angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea,

nr 132, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. fl. för
budgetåret 1955/56, och

nr 134, angående nedläggande av
garnisonssjukhuset i Skövde m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 34

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 520, av herr Gezelius m. fl. i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 88 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr
167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna.

Denna motion bordlädes.

§ 36

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.24.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 15 mars

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande mars.

§ 2

Svar på interpellation ang. sjukpenningförsäkring
för änkor samt hem- och frånskilda
kvinnor med minderåriga barn i
samordning med änkepensionering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Ewerlöf har till
mig riktat följande fråga:

Har socialministern, och i så fall hur,
tänkt sig att lösa problemet om sjuk -

penningförsäkring för änkor, hem- och
frånskilda kvinnor med minderåriga
barn genom en samordning med det
förslag angående änkepensioneringen
som statsrådet har för avsikt att framlägga
inför årets riksdag?

Med anledning härav vill jag hänvisa
fru Ewerlöf till propositionerna nr 114
och 128, som helt nyligen avlämnats
och där förslag till lösning av interpellantens
frågor föreligger.

Härpå anförde

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation och ett varmt
tack för det svar, som de nyligen avlämnade
propositionerna innebär.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 9

Tisdagen den 15 mars 1955

§ 3

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1955/56 m. m.,
nr 111, angående högertrafikfrågan,
och

nr 113, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 114, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 116, angående anslag till statens försöksgårdar
för budgetåret 1955/56 m. m.,
samt

till statsutskottet propositionen nr
117, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 118, med
förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick grunder
rörande ersättning för sjukhjälp
utom riket, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos följande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr
120, angående vissa frågor rörande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 121, med förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 123, angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
för budgetåret 1955/56 m. m.,
och

nr 129, angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 130, med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 131, angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea,

nr 132, angående anslag till avlöningar
till häradsskrivarna m. fl. för budgetåret
1955/56, och

nr 134, angående nedläggande av
garnisonssjukhuset i Skövde m. m.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 520
av herr Gezelius m. fl.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 9—
11, statutskottets utlåtanden nr 9, 23,
46 och 47, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16, 17 och 19, bankoutskottets
utlåtande nr 5, andra lagutskottets
utlåtanden nr 15—18 samt jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
1, 7 och 8.

§ 7

Föredrogs den av herr Birke vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vissa
skolproblem till följd av Södertälje realskolas
omändring till treårig.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Birke vid
kammarens nästföregående samman -

Tisdagen den 15 mars 1955

Nr 9

Interpellation ang. förbättrad utbildning för lantmäteriets kontorspersonal

trade gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utredningen
om forskningsavdelningar och
professurer beträffande den tunga psykiatrien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. förbättrad utbildning
för lantmäteriets kontorspersonal

Fröken VINGE (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Anspråken på lantmäteriorganisationen
ökas alltmer. Vare
sig man ser till fastighetsbildningen för
bostadsändamål eller till de krav, som
den pågående rationaliseringen av jordbruk
och skogsbruk ställer, torde man
kunna räkna med en sådan ökning av
arbetsuppgifterna, att arbetsbalansen,
som redan nu i åtskilliga distrikt är
oroväckande hög, kommer att ytterligare
ökas. Väntetiden för allmänheten
kan alltså befaras bli ännu längre och
påfrestningarna på personalen större,
trots att arbetstakten enligt lantmäteristyrelsens
omdöme redan är alltför högt
uppskruvad.

Vid den år 1947 beslutade omorganisationen
av lantmäteriväsendet angavs
som ett viktigt mål att befria de
högskoleutbildade befattningshavarna
från sådana uppgifter, som kunde anförtros
personal med lägre kompetens.
För att detta skulle kunna ske i tillräcklig
omfattning ansågs dock att utbildningen
av denna personal borde väsentligt
utvidgas.

För den mätningstekniska personalen
bragtes utbildningsfrågan till sin lösning
genom beslut av 1953 års riksdag,
men för lantmäteriets kontorspersonal
är utbildningen i denna del
alltjämt provisorisk. Lantmäteristyrelsens
förslag till slutligt anordnande av
denna utbildning refererades i årets

statsverksproposition men föranledde
icke något förslag till riksdagen.

Givetvis erfordras åtgärder av flera
olika slag för att komma till rätta med
arbetsbalansen, bl. a. en utökning av
antalet lantmätare. Lantmäteristyrelsen
har framhållit, att det nuvarande kritiska
arbetskraftsläget kan förväntas
snabbt förvärras för att inom kort bli
helt ohållbart, om icke förstärkningsåtgärder
blir vidtagna. Bland de föreslagna
åtgärderna förefaller den förbättrade
utbildningen av lantmäteriets
kontorspersonal böra särskilt beaktas,
eftersom man därigenom med en relativt
ringa kostnad och på relativt kort
tid kan åvägabringa en avlastning för
den fältarbetande personalen. Denna
avlastning blir säkerligen nödvändig,
även om antalet lantmätare utökas. Det
förtjänar framhållas att en ökning av
lantmäteriväsendets kapacitet medför
ökade inkomster för statsverket.

Av här anförda skäl anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
Hjalmar Nilson få rikta följande
frågor:

1. Delar herr statsrådet uppfattningen,
att en förbättrad utbildning för lantmäteriets
kontorspersonal vore en klok
rationaliseringsåtgärd ?

2. Om detta är fallet, vilka åtgärder
ämnar herr statsrådet vidtaga för att
bringa denna fråga till sin lösning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen
inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till

Nr 9

Tisdagen den 15 mars 1955

inrättande av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland,

nr 49, i anledning av väckt motion
om ändrad löneställning för förrådsunderofficerare
m. m.,

nr 50, i anledning av väckt motion
om utfärdande av föreskrifter rörande
löneavdrag för statstjänstemän vid
tjänstledighet för fullgörande av uppdrag
vid hovet och ordensväsendet, och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tillämpning av
polislönereglementet på vissa polismän
i Göteborgs stads polisdistrikt m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion angående
möjligheterna att vid uppläggandet
av nya sedeltyper ge olika sedelvalörer
sådan form eller sådant format, att
de kan skiljas från varandra enbart
genom känsel;

första lagutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av väckta motioner angående
viss ändring av lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta;

tredje lagutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av väckt motion angående
viss översyn av lagen om inteckning
i jordbruksinventarier; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder mot olämplig
serielitteratur.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

128, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budget -

året 1955/56 under statens allmänna
fastiglietsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
och
nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för dödsboet
efter fjärdingsmannen N. G. Linné
från viss ersättningsskyldighet till kronan;
samt

från första lagutskottet:
nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition dels angående godkännande
av konvention rörande internationellt
erkännande av rätt till luftfartyg,
dels ock med förslag till lag om inskrivning
av rätt till luftfartyg, m. m.

§ 12

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

107, angående godkännande av
protokoll upprättade den 14 juni 1954
av generalsekreteraren i Internationelna
civila luftfartsorganisationen (ICAO)
rörande vissa ändringar av konventionen
den 7 december 1944 angående internationell
civil luftfart,

nr 112, med förslag till lag om folkomröstning
angående högertrafik,
nr 122, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m„

nr 126, angående anslag för budgetåret
1955/56 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission för
krisuppgifter på livsmedelsområdet,
nr 127, med förslag till lag om ändring
i 11 kap. vattenlagen,

nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.,
nr 133, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.,
nr 135, angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m.,

nr 136, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, och

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

nr 137, angående inrättande av en
professur i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
vid tekniska högskolan
i Stockholm.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes följande till herr andre
vice talmannen under sammanträdet
avlämnade motioner:

nr 521, av fru Sandström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
91, angående anslag till statens rätts -

läkarstationer för budgetåret 1955/56
m. m., och

nr 522, av herr Rimmerfors m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 94, angående vissa anslag till epileptikervården.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.09.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 16 mars

Kl. 10.00

§ 1

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 23 innevarande mars företaga
val av valmän och suppleanter för utseende
av ej mindre fullmäktige i riksbanken
och i riksgäldskontoret än även
suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

§ 2

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
107, angående godkännande av protokoll,
upprättade den 14 juni 1954 av
generalsekreteraren i Internationella
civila luftfartsorganisationen (ICAO)
rörande vissa ändringar av konventio -

nen den 7 december 1944 angående internationell
civil luftfart;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 112, med förslag till lag om
folkomröstning angående högertrafik;

till bankoutskottet propositionen nr
122, med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 27 mars 1953
(nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 126, angående anslag för budgetåret
1955/56 till statens jordbruksnämnd och
statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 127, med förslag till lag om
ändring i 11 kap. vattenlagen.

Vid härpå skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 128, med
förslag till lag angående ändring i la -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Ändring i kommunala vallagen

gen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., hänvisades propositionen
såvitt angick anslag under
femte huvudtiteln till statsutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogos var för sig och
remitterades

till statsutskottet propositionerna:
nr 133, angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.,

nr 135, angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m.,

nr 136, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, och
nr 137, angående inrättande av en
professur i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
vid tekniska högskolan
i Stockholm.

§ 3

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna:
nr 521, av fru Sandström, och
nr 522, av herr Rimmerfors m. fl.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 5 och 48—51,
bankoutskottets utlåtande nr 7, första
lagutskottets utlåtande nr 18, tredje lagutskottets
utlåtande nr 9 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 8.

§ 5

Föredrogs den av fröken Vinge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet Hjalmar Nilson angående förbättrad
utbildning av lantmäteriets kontorspersonal.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om proportionellt valsätt vid val inom
landsting, kommunalfullmäktige m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ändring i kommunala vallagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om viss ändring i den kommunala vallagen.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 42 i
första kammaren av herr Weiland m. fl.
och nr 49 i andra kammaren av herr
Nelander m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen måtte för sin del besluta sådan
ändring i kommunala vallagen att
det tydligt framgår, huru det bör förfaras
under sammanräkningen vid dubbelval,
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig
lagtext».

Utskoltet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 42 och II: 49
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa
om utredning och förslag rörande
förfarandet vid de s. k. dubbelval, som
kunde förekomma vid kommunalval.

Reservation hade avgivits av herrar
Hallén, Damström och Georg Pettersson,
vilka hemställt att motionerna icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! I detta fall har utskottet
tillstyrkt en utredning för att få till
stånd en lagstiftning, som tar bort olägenheterna
med dubbelvalen. Jag och
två andra ledamöter av utskottet anser
det också vara synnerligen angeläget

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

att denna sak blir utredd, men vi anser
även att efter den interpellationsdebatt,
som hölls den 17 sistlidne november
i första kammaren, är det egentligen
alldeles onödigt att skriva till
Kungl. Maj ;t. Statsrådet Hedlund sade
nämligen vid detta tillfälle: »Enligt

min mening bör det övervägas att i vallagen
meddela en uttrycklig regel om
förfaringssättet vid dubbelval. Detta
skulle lämpligen kunna ske i samband
med att man tar ställning till frågan om
valmetoden vid nästa allmänna kommunalval.
» Sedan säger han ytterligare,
när interpellanten tackat för svaret:
»Jag beklagar att jag inte är i tillfälle
att säga mer än vad jag har sagt i mitt
interpellationssvar, nämligen att här
behövs en lagbestämmelse som klargör
vilketdera av de två alternativen som
i framtiden bör tillämpas.»

Jag anser, herr talman, att när ett
statsråd i så positiva ordalag uttalat
angelägenheten av att denna fråga utredes,
är det fullkomligt överflödigt att
skriva till Kungl. Maj:t i ämnet. Det
skulle vara att bryta mot den praxis
som är vanlig här i riksdagen, nämligen
att när man kan förvänta att en sak
kommer att tas upp till övervägande
och omprövning i Kungl. Maj:ts kansli
man inte heller skriver till Kungl. Maj :t
i frågan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
på utskottets framställning.

Herr FAST (s):

Herr talman! Det enda reservanterna
anmärker på är, att det är en överflödsgärning
att gå på utskottets linje.
Vi kan emellertid inte finna, att så är
fallet. .lag vill erinra om att vi nu tilllämpar
två system vid val, båda fastslagna
av regeringsrätten, det ena 1931
och det andra 1942, och båda så konstruerade,
att man kan göra allvarliga
erinringar mot dem.

1 det ena fallet får den dubbelvalde
själv avgöra, i vilken valkrets han
skall anse sig vald, och i andra fallet

Ändring i kommunala vallagen

är detta helt beroende av sammanräkningsmyndigheten
och av i vilken valkrets
sammanräkningen börjar. Det senare
systemet kan leda därhän, att en
person blir vald i en valkrets på grund
av feilagda sedlar. Sådant har hänt i
min egen hemstad. En dylik valutgång
innebär emellertid, att vederbörande
icke blir vald i den krets, där han har
de flesta väljarna bakom sig, utan han
väljes i den andra kretsen, därför att
sammanräkningsmyndigheten, valnämnden,
börjar sammanräkningen där. Ett
sådant system kan inte anses tillfredsställande.

Vidare innebär det en alldeles onödig
tidsutdräkt att tillämpa det förstnämnda
systemet. Då skall nämligen vederbörande,
sedan sammanräkningen är
klar, ingå till stadsfullmäktige med
hemställan att få avsäga sig mandatet
i den ena valkretsen. I det fallet avgör
han sålunda själv, var han skall
vara vald, vilket inte heller är meningen
med vallagen.

Dessutom tillkommer den underligheten
att avsägelsen sker vid en tidpunkt,
då måhända mer än hälften av
den gamla fullmäktigekåren försvinner,
men denna fullmäktigeuppsättning träffar
avgörandet. Inte heller detta kan
anses tillfredsställande.

Men båda dessa av regeringsrätten
fastslagna valsystem är behäftade med
ytterligare svagheter. Om vi håller oss
till regeringsrättens senaste utslag, 1942,
så innebär detta, som jag nämnde, att
den dubbelvalde själv avsäger sig mandatet
i den ena valkretsen. Man har då,
bland annat här i Stockholm, försökt
kringgå systemet genom att företa en
översiktssammanräkning och se efter
var den, som kan bli dubbelvald, har
det största väljarunderlaget, och så har
man börjat sammanräkningen i den
valkretsen. Detta kan ju gå bra, när det
bara är ett parti som liar dubbelvalda
representanter, men när detta inträffar
för flera partier går det inte att tilllämpa
ett sådant förfaringssätt.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Ändring i kommunala vallagen

Trots regeringsrättens utslag 1942 vet
vi, att även det system regeringsrätten
— visserligen inte enhälligt — slog fast
1931 fortfarande tillämpas. Även om
metoden inte är laglig, blir tillvägagångssättet
ändå giltigt när ingen överklagar.

Majoriteten i utskottet har ansett, att
vi här bör söka oss fram på en medelväg,
där vi kan komma ifrån olägenheterna
med de båda hittills tillämpade
systemen. Där kan man inte bara falla
tillbaka på det interpellationssvar, som
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
avgivit, ty där var frågan framställd
så, att det gällde att lagfästa ett
av de båda redovisade systemen. Utskottets
majoritet har ansett att en utredning
bör göras, vid vilken hela denna
fråga ses i ett större sammanhang
och där man försöker komma från de
olägenheter, som nu sammanhänger med
båda systemen.

Jag tror att reservanterna har fel, när
de menar att en utredning i detta fall
är en överflödsgärning. Jag medger att
man hade kunnat göra på det sättet, att
man hemställt om avslag på motionerna
och i motiveringen skrivit vad utredningen
bör omfatta, men det är en
ganska underlig metod. Det kostar ju
ingenting att säga rent ut att man vill
ha en fråga närmare undersökt och
därmed få överensstämmelse mellan
motivering och kläm. Utskottet har
emellertid stannat för den skrivning
och det yrkande, som här skett, och jag
anser att kammaren gör klokt i att följa
utskottet på denna punkt. Det är inte
någon överloppsgärning att här företa
en utredning, utan det är en ganska
naturlig åtgärd och en följd av de förhållanden
som nu råder.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att få säga några ord.

Reservanterna har här fäst sig vid
ett ord av inrikesministern vid besvarandet
av en interpellation i första
kammaren i höstas, där han bl. a. sade,
att det »bör övervägas att i vallagen
meddela en uttrycklig regel om förfaringssättet
vid dubbelval».

Men, ärade kammarledamöter, om
riksdagen anser att det finns en lucka
i lagen, vilket det onekligen gör, är det
väl riksdagens både rätt och plikt att
anföra detta i en skrivelse till Kungl.
Maj :t. Som det nu är förfares det vid
dubbelval på olika sätt på olika platser.
Än användes, som herr Fast nyss
sade, obefintlighetsprincipen, än efterträdareprincipen.
Själv lutar jag åt att
den förra ger största rättvisan vid utslaget.
Som exempel på de avigsidor
som kan uppkomma vid användandet
av efterträdareprincipen ber jag att få
anföra ett exempel från förra höstens
val i Hälsingborg. Den staden har tre
valkretsar. Folkpartiet samlade där
7 094 röster, av vilka på den allmänna
listan 4 706 röster och på den s. k.
kyrkliga och frisinnade listan 2 388.
Den senare listans första namn stod
också som andra namn på den allmänna.
Mandattilldelningen blev 8, av vilka
minoritetslistans första namn gick in
på den allmänna listan, som i övrigt tog
alla platserna. Proportionellt sett skulle
den mindre gruppen ha erhållit tre
mandat och den större fem. Men tack
vare den mindre lämpligt utformade
efterträdareprincipen, som dock godkänts
vid överklagande hos regeringsrätten,
blev alltså en minoritetsgrupp
inte representerad efter rättvisa principer.
I en annan stad har efterträdareprincipen
tillämpats så vid dubbelval,
att avsägelse från endera platsen måste
göras hos stadsfullmäktige. På andra
platser åter, och det tillämpas i min
hemstad, ordnas avsägelse vid behov
under röstsammanräkningens gång.

Det är alltså på sin plats att Kungl.
Maj :t utreder frågan och kommer med
förslag före nästa kommunalval. Jag ber

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HALLÉN (s):

Jag tycker att den senaste ärade talaren
och herr Fast slår in öppna dörrar.
Här råder ingen meningsskiljaktighet
om att vi behöver en ändrad lagstiftning,
och de allmänna ordalag som
statsrådet använt i sitt förslag inrymmer
också en utredning efter de linjer
som herr Fast talade om. Det som gjort
att jag reserverat mig är att det föreslagna
tillvägagångssättet strider mot
praxis här i riksdagen; då man kan
vara viss om att en fråga är föremål
för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, så
skriver man inte. Vi får väl i alla fall
anta, att när statsrådet uttalat sig så
som han gjort pratar han inte i vädret
utan menar, att frågan skall uppmärksammas
och övervägas. Det är därför
vi ansett att en positiv framställning
inte är behövlig.

Herr FAST (s):

Jag är något överraskad av konstitutionsutskottets
ordförandes replik.
Hans ståndpunkt skulle innebära att
man visserligen kräver av statsrådet att
här skall ingångsättas en utredning, som
är väsentligt mera omfattande än som
framgick av interpellationssvaret men
att man dock vill avslå motionen. Detta
är ändå en ganska ovanlig utväg.

Vad som förekommit i denna debatt
och inom utskottet ger vid handen, att
detta problem inte är så enkelt att man
utan vidare har att välja, utan frågan
är verkligen förtjänt av en förutsättningslös
utredning. Det är möjligt att
utvägar, som man själv kanske tycker
kan vara användbara, vid närmare påseende
visar sig ha sådana hakar att
man kanske måste överge tanken på

dem.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om röstavlämning på svenska beskickningar
och konsulat.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anslag å kapitalbudgeten under kommunikationsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Investeringsplan för kommunikationsverken
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under kapitalbudgeten (bilaga 27,
punkterna 1 och 2, s. 1—13 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 4 januari
1955) dels lämnat en översikt
över kommunikationsverkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks
fonder, luftfartsfonden
samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond, dels ock anmält vissa anslagstekniska
frågor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner,
nämligen

de likalydande motionerna 1:282 av
herr Lundström m. fl., och 11:347 av
herr Anderson i Sundsvall m. fl. samt
motionen

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

II: 19 av herrar Holmberg och Johansson
i Stockholm.

Utskottet, som fann sig icke kunna
biträda de i motionerna framställda förslagen
om en utvidgning av den medelsförbrukningsram,
som förutsatts i
statsverkspropositionen, hemställde, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Ståhl, Svensson i Ljungskile, Wedén
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
annan, i reservationen angiven lydelse;

b) av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast med anledning av motionerna
I: 282 och II: 347, som berör frågan om
investeringsanslag för televerkets verksamhet.

Kungl. Maj:t har prutat 72 miljoner
kronor på verkets investeringsäskande.
Man åberopar konjunkturläget och behovet
av återhållsamhet i fråga om det
allmännas investeringsverksamhet. Det
kan ju vara förståeligt, men det gäller
här mycket viktiga angelägenheter. Motionerna
syftar till att ge televerket
större möjligheter att kunna tillfredsställa
den stora efterfrågan på telefonapparater
som finnes.

I motionerna och i de reservationer,
som är byggda på dessa, föreslås, att anslaget
måtte räknas upp med 4,4 miljoner
kronor, vilket ju är ett ganska blygsamt
belopp sett mot det förhållandet,
att nedprutningen på verkets äskanden
uppgår till hela 72 miljoner kronor. För
att i någon mån belysa angelägenhetsgraden
av en ökning av anslaget vill jag
bara nämna, att enligt de uppgifter som

finns skulle vid senaste årsskiftet eller
den 31/12 1954, det totala antalet tecknade
men ej effektuerade telefonabonnemang
uppgå till inte mindre än 65 000.
Det är en mycket hög siffra, och jag behöver
inte utlägga texten vidare beträffande
behovet — alla har säkert erfarenhet
av den långa väntetiden i samband
med telefonabonnemang.

Det har vidare sagts av folk, som står
verket nära, att de otillräckliga anslagen
under de senare åren medfört svårigheter,
då det gällt att på ett förnuftigt sätt
planlägga arbetet. Det lär t. o. m. ha inträffat,
att man måst permittera arbetare,
då anslagen till anläggningsarbetena
sinat.

Denna angelägenhet är inte begränsad
till någon bestämd ort eller landsända,
men jag vill ändå trycka på att den speciellt
för Norrland har sin särskilt stora
betydelse, eftersom väntetiderna där
tenderar att bli längre än på andra håll.
Avstånden där uppe gör dessutom att
den bekvämlighet som telefonen innebär
är svår att undvara i många fall.
Detta gäller inte bara beträffande affärsmän
och näringsidkare. Även gemene
man är i mycket hög grad beroende
av denna service.

Reservanterna har redan under punkl
1 motiverat sitt ställningstagande. De
återkommer under punkt 3, där de
egentliga anslagsäskandena beträffande
televerket behandlas. Jag ber, herr talman,
att med dessa korta ord och under
hänvisning till de motiveringar, som
finns i motionerna och i reservationerna,
få yrka bifall till det uttalande
som reservanterna gjort under punkt 1
i reservationen av herr Ohlon m. fl. Jag
återkommer senare under punkt 3 till
ett särskilt yrkande beträffande anslaget.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Det kanske inte är så
mycket att tillägga. Frågan är ju av det
slag, att ingen ifrågasätter det önsk -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

värda i att man här kunde ge större
anslag. Det vore t. o. m. önskvärt med
väsentligt större anslag än vad reservanterna
yrkat på.

Kungl. Maj :ts förslag innebär emellertid
vad telefonerna beträffar, att de
redan förut långa köerna av dem som
väntar på apparater kommer att ökas
och förmodligen ökas rätt väsentligt.
Detta måste ju betraktas som i allra
högsta grad ogynnsamt. Det är klart att
en stor del av dem som väntar på telefon
kan vara sådana som på grund av
flyttning behöver ny installation. Men
frånsett den gruppen, och när det alltså
gäller dem som bor kvar i sina gamla
bostäder och försöker få telefon installerad,
är de köande här liksom på vissa
andra områden i stor utsträckning människor,
som tidigare inte ansett sig ha
råd att skaffa det nu efterfrågade objektet,
i detta fall telefon.

Det uppges, att telefonkön omfattar
ungefär 100 000 personer, och väntetiden
är i genomsnitt ett år. Det måste
ändå vara angeläget, att man åtminstone
söker hindra att kön växer. Det
är tydligen detta som föranlett motionärerna
att väcka sitt förslag om en ökning
jämfört med Kungl. Maj :ts proposition
på 4,4 miljoner, och det är till
detta förslag som reservationen ansluter
sig. Motionen berör ju två punkter
i utlåtandet, dels punkt l:o), där den
totala anslagsramen anges, dels punkt
3:o), där själva anslagsbeloppet är upptaget.
Jag ber med dessa ord att få
yrka bifall till reservationen, som på
denna punkt innebär en annan skrivning
än utskottets, alltså en skrivning,
som inrymmer den något större anslagsramen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 9 behandlar bl. a. tre motioner,
som avgivits av den grupp jag tillhör.
Det är dels den under punkt 1 redovisade
motionen om televerkets stat,
dels ett förslag att statsmakterna skall

göra allvar av sitt tidigare principbeslut
rörande vissa järnvägar i Norrland genom
att omedelbart sätta i gång järnvägsbygget
på sträckningen Gullänget—
Husum, och dels ett förslag om förbättring
av den elektriska distributionsverksamheten.
Eftersom utskottet har
väsentligen samma argument för avslag
på alla tre motionerna, kan jag i huvudsak
också göra mina invändningar mot
utskottets betraktelser redan nu beträffande
samtliga de tre förslagen.

Det har inte kunnat'' göras några sakliga
invändningar mot verksledningarnas
påpekanden, såsom redan herr
Svensson i Ljungskile framhållit. Verksledningarna
är ju av den meningen —-och har goda skäl för det — att det
måste ske en betydligt ökad investering
på vissa håll för att råda bot på stora
olägenheter och t. o. m. fortgående försämringar.
Beträffande televerket är det
sålunda klart ådagalagt, att de som väntar
på indragning eller flyttning av telefon
blir fler och fler med varje år som
går. Fortfarande råder det också odrägliga
förhållanden för flera hundra tusen
radiolyssnare ute i glesbygderna, och
dessa olägenheter skulle kunna avhjälpas
genom de kabel- och nätarbeten
som vi har föreslagit.

Mot allt detta har utskottet en standardinvändning,
nämligen mer eller
mindre utförliga avskrifter av finansministerns
bekanta krav på en dämpning
av högkonjunkturen. Sedan finansministern
vid riksdagens början tog
upp denna melodi, har vid praktiskt
taget varje plenum återkommit refrängen:
»Låt oss skjuta på utgifterna till
nästa år. I år kan vi inte göra något på
grund av högkonjunkturen.»

Till detta skall jag för dagen bara
göra den allmänna reflexionen, att nästa
år måste bli någonting alldeles märkligt
på många olika sätt. Då skall vi få möjlighet
till praktiskt taget allt som vi i
år inte kan göra någonting åt. När jordbruksministern
fäktade för investeringsavgifterna,
sade han att jordbrukarna

5 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Investeringsplan för kommunikations verken m. m.

inte behövde bygga ladugårdar och köpa
traktorer just i år, utan de kunde
spara det till nästa år. Kommunikationsministern,
som för övrigt tycks ha
utbildat sig till indragningsexperten nr 1
och speciellt inriktat sig på att förhala
och förfuska lösandet av viktiga norrlandsfrågor,
vinkar med kalla handen
när det gäller praktiskt taget allt som
rör hans område. Löftet om en kustjärnväg
i Norrbotten, vilket herr Jansson
i Kalix tackade så artigt för i fjol
— han gladde sig särskilt över att löftet
kom just på hans födelsedag — har
kommunikationsministern nu tagit tillbaka.
Av den fina födelsedagstårtan
blev det bara en liten slickepinne. Regeringen
skall nämligen ställa beredskapsmedel
till förfogande för ett stickspår
i stället för den kustjärnväg mellan
Luleå och Haparanda som löftet avsåg.

Till och med på televerkets stat prutar
kommunikationsministern 10 miljoner
kronor, jämfört med budgeten i
fjol, trots alla de starka argument som
redan då anfördes för en ökning av televerkets
investeringar. Vi har således
inte heller i år råd att minska på kön
av väntande telefonabonnenter eller
göra något för glesbygdernas radiolyssnare.
Men nästa år och i fortsättningen
skall vi få råd att göra detta.

På samma sätt är det med viktiga
skolfrågor, för att erinra om ett annat
betydelsefullt investeringsområde. Skolöverstyrelsen
begär 60 miljoner kronor
till absolut nödvändiga skolbyggen men
får en halv miljon. Eftersom det handlar
om en brist på 5 000 klassrum, motsvarar
anslagsökningen i genomsnitt 100
kronor per rum. För den summan får
man inte ens en kateder åt läraren, och
för resten finns det inte heller tillräckligt
med lärare. Men nästa år och i fortsättningen
skall det bli möjligt att göra
alla investeringar som behövs.

Bland allt annat som vi då kommer
att få råd med återfinns det stora
trondheimsprojektet med de väldiga utgifter
som detta kräver. Då skall man

också kunna ta itu med öB:s plan, där
de nya anslagskraven skrivs med tiosiffriga
tal. Då anser regeringen också
att vi skall få råd att avveckla investeringsavgifterna,
som gunås skall vara
kortfristiga, och då skall det kunna bli
en allmän skattesänkning. Nästa år skall
alltså bli ett märkligt år, då alla uppdämda
behov plötsligt kan tillgodoses.
Förmodligen skall det ske under den del
av nästa år som infaller efter riksdagsvalet.

Vi har ansett att man skall börja redan
nu och att det finns möjligheter att
göra det. Det gäller framför allt investeringar
av sådant slag som föreslås i de
tre motioner från vårt håll vilka behandlas
i detta betänkande. Därvidlag
är det, såsom herr Anderson i Sundsvall
redan påpekat, till mycket väsentlig
del fråga om arbeten i Norrland och
till norrlänningarnas fromma. Det är
där som kabel- och nätarbeten är nödvändigast
på grund av de stora bristerna,
och det är där som det föreslagna
järnvägsbygget skulle ske. Det är likaledes
i hög grad Norrland som beröres
av de föreslagna åtgärderna beträffande
elektricitetsdistributionen.

Det har sagts att man måst tillgripa
utvägen med en konjunkturdämpning
därför att det inte finns tillgång till arbetskraft
för de arbeten av olika slag
som investeringarna förutsätter. Jag har
redan i en debatt tidigare i år påvisat
att detta inte stämmer beträffande Norrland.
Där finns tvärtom mycket betydande
arbetskraftsreserver, bl. a. sådana
som med stor fördel kunde användas
för arbeten av det slag det här gäller.
Genom ökade investeringar på de områden,
där detta är möjligt genom arbetskraftsreserverna,
skapar man nya
värden. Man förbättrar försörjningen
för betydande arbetargrupper i Norrland,
och man undanröjer stora olägenheter
och hinder, bl. a. för näringslivets
utveckling.

Av dessa skäl, herr talman, kommer
jag att yrka bifall till samtliga tre mo -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

tioner från vår grupp, när vi kommer
till de punkter i utlåtandet, där utskottet
ställt vissa förslag i anledning av
dessa motioner.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Under den första punkten
i detta ärende avgörs anslagsbeloppet
samt investeringarnas storlek. Vad
som nu beslutas blir således avgörande
för vad som kommer att beslutas under
de följande punkterna. Jag skall be att
få säga ett par ord om de synpunkter,
som legat bakom utskottets ställningstagande.
Med anledning av de anföranden,
som hittills hållits, vill jag till att
börja med framhålla, att det nog finns
många områden inom kommunikationsverken,
där det är behövligt med utvidgningar
och nya investeringar. Ingen
skulle vara gladare än vi i statsutskottets
fjärde avdelning, om situationen
hade varit sådan, att dessa behov varit
möjliga att tillgodose. Man måste emellertid
bedöma denna fråga ur vidare
synpunkter och ta hänsyn till det ekonomiska
läget i vårt land.

När industri och näringsliv ute i landet
får känningar av en hård restriktion
på kreditområdet ropas det ofta
på att staten skall gå före med återhållsamhet
i fråga om sina investeringar.
Det framhålls i den ekonomiska
debatten, att det är av stort värde för
hela vårt land att näringslivet och industrien
har möjlighet att öka sina investeringar
genom rationaliseringar,
bl. a. för att kunna möta en — som
man tror — hård kommande utländsk
konkurrens. Om man inte skall gå alltför
hårt fram med de enskilda investeringarna
måste investeringarna minskas
på andra håll. I själva verket
måste nog återhållsamhet iakttagas överallt
där det är möjligt, av staten såväl
som av enskilda. Vi måste hålla oss inom
ramen för landets resurser, och här
står vi inför avvägningsproblem, som
kan vara svåra men som måste klaras.

Statsutskottet är medvetet om det

stora behov, som föreligger för kommunikationsverkens
del, men det har
också insett nödvändigheten av en mycket
sträng återhållsamhet från statens
sida. Det är dessa synpunkter, herr talman,
som legat bakom statsutskottets
ställningstagande till det ärende, som
vi nu behandlar. I motioner, i reservation
och i den diskussion som hittills
förekommit, har man gått in för en viss
höjning av anslaget och även av medelsramen,
d. v. s. investeringsramen.
Sålunda har det föreslagits en höjning
av anslaget till televerket med 4,4 miljoner
kronor. Jag vill erinra om att
departementschefens förslag till investeringsram
för televerket under nästkommande
budgetår omfattar ett belopp
av 239 miljoner kronor. Den medelsram,
som beräknas för televerket
för innevarande budgetår, är 249 miljoner
kronor. Här har alltså en minskning
med 10 miljoner kronor kommit
till stånd, vilket emellertid innebär endast
fyra procents sänkning av anslaget.
Nu kan man ju säga, att ett belopp
på 4,4 miljoner kronor inte skulle
ha någon särskilt stor inverkan på det
hela, när det gäller så stora summor,
som det här är fråga om. Detta kan
i och för sig vara riktigt. Säger man
så på en punkt kan man emellertid säkert
få anledning att säga det på många,
många andra punkter i de ärenden, som
den svenska riksdagen skall behandla.
Man kan också ifrågasätta, huruvida en
höjning av televerkets anslag varit den
mest lämpliga i den händelse det hade
funnits förutsättningar för en höjning
över huvud av anslagen till kommunikationsverken.
Det är möjligt, att statens
järnvägar kan ställa minst lika
starka krav på medel för elektrifiering,
breddning av smalspåriga banor, anskaffande
av bättre vagnar, o. s. v. Krav
kunde också ställas från vattenfallsstyrelsens
sida på anslag till nya kraftverk
— varom också förslag föreligger
— vilket ju är angeläget för hela vårt
land.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

Sakliga skäl kan anföras för både det
ena och det andra. Vi har emellertid,
herr talman, inom statsutskottet ansett
det vara nödvändigt att följa vad man
skulle vilja kalla den strama linjen, och
därför har vi kommit till det resultat,
som vi framlagt.

Jag vill, innan jag slutar, med anledning
av herr Andersons i Sundsvall
anförande påpeka, att såvitt statsutskottet
vet har det inte förekommit
några avskedanden inom televerket,
och i departementschefens förslag avses
ej heller några avskedanden under
nästa budgetår.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Utskottets talesman
har inte alls tagit upp de invändningar
som jag har gjort mot utskottsförslaget.
Hela den konstruktion man gjort
för den s. k. dämpningen vilar på lösan
sand. Det är ingen brist på arbetskraft.
Tvärtom finns det, som jag kan
bevisa, stora arbetskraftsreserver för
dessa arbeten.

Jag begärde dock ordet för att påpeka
det märkliga i en passus i det
anförande som utskottets talesman nu
har hållit. Han sade att det kan ifrågasättas,
om det i första hand är televerket
som skulle komma i fråga om
det funnits möjligheter att göra större
investeringar. Jag förstår inte hur en
ledamot av statsutskottet kan säga det.
I fjol skrev utskottet i denna fråga följande:
»Samtidigt förutsätter dock utskottet
att, i den mån möjligheter för
en utökning av den nu ifrågavarande
investeringsverksamheten skulle uppstå,
televerkets behov därvid i första
hand tillgodoses.»

Vi har alltså här utskottets egen anvisning
från i fjol att i första hand televerkets
investeringsbehov bör tillgodoses,
om det blir möjligheter att öka investeringarna.
Nu säger talesmannen

för samma utskott att det kan ifrågasättas
om detta är riktigt.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Till vad herr Holmberg
nu sagt vill jag endast anföra, att det
nog är möjligt att det finns arbetskraft
på många håll för detta ändamål. Arbetskraften
är ju emellertid behövlig
inom många områden av det enskilda
näringslivet i allmänhet och inom industrien,
och vi har tagit hänsyn till
dessa förhållanden.

Han sade vidare, att vi inom statsutskottet
föregående år gjort ett slags
förhandsuttalande om att ge företräde
för televerket vid en utökning av investeringarna.
Ja, det gjorde vi vid det
tillfället. Jag har dock velat erinra om
framställningarna från statens järnvägar
och inte minst från vattenfallsstyrelsen.
Där kan man inhämta, att man
anser — och när det gäller vattenfallsstyrelsen
är nog kravet ganska berättigat
— att dessa verk skulle komma först
i tur om en ökning av investeringarna
bleve möjlig.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är ju väldigt bekvämt
att i varje enskild fråga tillgripa
detta stora, allt omfattande argument,
att man måste hålla sig inom ramen för
landets resurser. Det är klart att det är
önskvärt att man gör det, det kan vi i
största allmänhet instämma i allesamman.
Men varken herr Andersson i
Malmö eller regeringen eller någon annan
kan fastställa ramen för landets resurser
med en sådan precision, att man
slår fast att här går gränsen och ingen
annanstans. Det måste väl ändå i en
folkförsamling finnas utrymme för
praktiska överväganden på de enskilda
punkterna när man ställer en frågas
angelägenhetsgrad emot kostnaderna.
Litet utrymme för en sådan prövning
tror jag att vi har anledning att förbehålla
oss; i annat fall har vi inte
mycket att göra när det gäller gransk -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

ningen av Kungl. Maj:ts statsverksproposition.

Nu är ju detta en angelägenhet som
intresserar hundratusentals människor,
vilka åsamkas oerhört mycket besvär,
kostnader och tidsförluster i olika sammanhang,
därför att de inte kan få en
telefon installerad i någorlunda hygglig
tid. Jag har i min egen bekantskapskrets
åtskilliga exempel på slöseri med
pengar och effektivitet i det svenska
samhället på grund av denna eftersläpning.
Naturligtvis har vi alla en rad
sådana exempel. Nu skall man alltså
förlänga denna ko och öka denna misshushållning
med arbetskraft. Jag tror
inte att det är riktigt att bedöma saken
så som här skett. Det blir väl flera
frågor som diskuteras i denna kammare
innan denna session är slut, och
jag tror inte att man om alla regeringens
anslagskrav kommer att kunna säga,
att de är lika angelägna som den fråga
som berörs i denna reservation.

Det är riktigt som utskottets talesman
här säger, att i och med att vi på
punkt 1 fastställer investeringsramen
så har vi i realiteten avgjort anslagen
även på de enskilda punkterna. Det
torde alltså bli omöjligt att sedan ställa
förslag om en omgruppering inom en
snävare anslagsram. Det är därför angeläget
att andra kammaren just på
denna punkt bifaller reservationen.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag skall gärna medge
att jag tycker att det är riktigt då herr
Svensson i Ljungskilc säger, att riksdagen
skall ha rätt till praktiska överväganden
på de enskilda punkterna. Givetvis
har riksdagen denna rätt. Riksdagen
som skall besluta i denna fråga,
kan också besluta vad den vill. Vi har
dock här velat framföra våra synpunkter
i detta ärende, och man får inte
heller glömma hort de stora linjerna
när det gäller frågor av denna art. Vi
ville varna för att icke iaktta återhåll -

samhet med hänsyn till det ekonomiska
läget här i landet.

Sedan skulle jag vilja säga en sak när
det gäller telefonapparaterna och det
anslag som skulle utgå, 4,4 miljoner
kronor. Detta anslag är upptaget på
punkten om nya abonnentanläggningar.
Det är emellertid säkerligen nödvändigt
att det också finnes medel till anläggandet
av kablar samt förstärkning
av stationer. Detta har man emellertid
inte tagit med i förslaget! Jag vågar inte
ha någon bestämd mening om huruvida
man kan klara upp saken genom att
endast öka anslaget till telefonapparater.
Att det även behövs kablar och en
förstärkning av stationerna anser jag
dock vara tämligen ofrånkomligt.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av vad hr Andersson i
Malmö anförde i ett tidigare anförande.

Det har här redan sagts att det prutats
cirka tio miljoner kronor på anslaget
till telefonanläggningarna i jämförelse
med innevarande års budget. Det
är klart att denna minskning av anslaget
måste innebära inskränkningar.
Dessa inskränkningar kommer väl inte
enbart att gå ut över materielanskaffningen.
Jag förmodar — och jag vet att
det varit så redan under det tidigare
budgetåret — att när pengarna börjar
sina och det från verkets styrelse kommer
order till de olika distrikten att
man måste knappa in, då är det ganska
naturligt att detta går ut även över en
del av personalen. Permitteringar måste
göras. Detta har i varje fall vid något
tillfälle måst ske i det län jag representerar.
Givetvis har det inte gällt tjänstemän
eller ordinarie personal. Man har
permitterat den extra personalen, och
detta förorsakar verket besvärligheter
och merkostnader, när man på detta sätt
inte kan räkna med att under någon
längre tid behålla samma personal.

Det är ju just detta — jag upprepar

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Postverkets anslagsbehov

det — att man prutar bort hela tio miljoner
kronor som är betänkligt. Sett mot
den bakgrunden är den uppräkning av
anslaget på 4,4 miljoner kronor, som vi
i motionen föreslagit och som reservanterna
också föreslår, ett blygsamt belopp.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av herr Andersons i Sundsvall
senaste inlägg, där han talade om
konsekvenserna av de minskade anslagen
till televerket. Han drog därvid i
bilden bl. a. in frågan om personalinskränkningar.
Jag kan från denna plats
säga, att det genom personalförbundet
har förts överläggningar med telestyrelsen.
Telestyrelsen har därvid gjort
fullkomligt klart att man inte behöver
befara några personalinskränkningar
på grund av att investeringarna minskas,
trots att detta bl. a. kommer att
beröra en del planerade telestationsbyggen,
som nu inte kan komma till
utförande. Detta kan jag upplysa om
så mycket bättre som jag själv har deltagit
i förhandlingar med telestyrelsen
om dessa saker.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. vid denna punkt fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 151 ja och 52 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Postverkets anslagsbehov

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
(punkt 3, s. 14—26) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att godkänna av generalpoststyrelsen
upprättade köpekontrakt rörande
vissa fastigheter i kvarteret Baggen
i Linköping dels ock för budgetåret
1955/56 anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
11 895 000 kronor, bland annat till förvärv
av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
(1:264) och den andra inom andra
kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
(II: 351), i vilka, såvitt nu var i fråga,
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om investeringsanslag
å 1 000 000 kronor till förvärv
av billinjer åt postverket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att god -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

känna de av generalpoststyrelsen den
31 december 1953 och den 12 januari
1954 upprättade köpekontrakten rörande
vissa fastigheter i kvarteret Baggen
i Linköping;

II. med bifall till Kungl. Majrts förslag
för budgetåret 1955/56 under postverkets
fond anvisa följande investeringsanslag,
nämligen

1. Posthus m. m......... 4 000 000

2. Förvärv av fastigheter i

Linköping ............ 1 395 000

3. Anskaffning av automo biler

m. m............. 1 500 000

4. Garagebyggnader m. m. 1 800 000

5. Anskaffning av bilmate riel

för diligensrörelsen 1 500 000

6. Postverkets dispositions anslag

................ 700 000;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 264 och II: 351, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1955/56 under postverkets
fond anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson och herrar Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Kungl. Maj:t har under
denna punkt föreslagit att till Förvärv
av billinjer för budgetåret 1955/56 under
postverkets fond anvisas ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

I årets statsverksproposition har mycket
starkt framhållits kravet på återhållsamhet
beträffande de statliga investeringarna.
Departementschefen har
också framhållit att vid den avvägning
som måste göras mellan å ena sidan de
samhällsekonomiska kraven på en begränsning
av den totala investeringsvolymen
och å andra sidan behovet av investeringar
för service- och företagsekonomiska
skäl, bör företräde lämnas

Postverkets anslagsbehov

åt förstnämnda investeringsbegränsningssynpunkt.
Med hänsyn till denna
begränsade investeringssram har
det ansetts att en noggrann avvägning
borde ske mellan de olika investeringsobjekten.
Vi hörde ju alldeles
nyss i föregående debatt att utskottets
talesman, herr Andersson i
Malmö, mycket starkt underströk denna
synpunkt och i hög grad rekommenderade
den strama linjen.

Vid en granskning av anslagsäskandena
för postverkets busslinjetrafik
jämfört med hittillsvarande medelsförbrukning
har vi funnit att det föreslås
en höjd anslagsram i förhållande till
innevarande budgetår.

Postverket har, som jag inledningsvis
nämnde, också hemställt om ett belopp
på 1 000 000 kronor för inköp av busslinjer.
Vid bedömandet av detta belopp
bör dock hänsyn tagas till de tidigare
anvisade belopp som alltjämt står till
förfogande. Medelsförbrukningen under
det sist tilländalupna budgetåret uppgick
till 353 000 kronor medan statsrådet
uppskattat förbrukningen till
1 000 000 kronor för såväl innevarande
som nästkommande budgetår. Vid ingången
av budgetåret 1954/55 fanns på
anslaget en behållning av 347 000 kronor,
vartill kommer det för nämnda
budgetår beviljade anslaget av 700 000
kronor. De tillgängliga medlen skulle
således vara av den storleksordning att
de under budgetåren 1954/55 och 1955/
56 möjliggör en investering som väsentligt
överstiger medelsförbrukningen under
budgetåret 1953/54. Motionärerna,
vilkas talan jag nu för, har ansett att
det med tanke på de medel som här
faktiskt står till förfogande inte är nödvändigt
att anvisa ett nytt anslag för
detta ändamål. .lag ber därför, herr talman,
att med hänsyn till den investeringsbegränsning
som nu är nödvändig
få yrka infall till motionerna 1:264
och II: 351.

Med herr talmannens tillåtelse ber
jag att i samband härmed också få be -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Postverkets anslagsbehov

röra statens järnvägars inköp av busslinjer,
för vilket ändamål det föreslås
ett anslag av 2 000 000 kronor. Med hänvisning
till de synpunkter jag här anfört
rörande nödvändigheten av en begränsning
av investeringsutgifterna vill
jag ytterligare tillägga, att om dessa
busslinjer inte övertas av statens järnvägar
kommer de i fortsättningen att
drivas av enskilda företag, och man
kan inte med fog påstå att detta skulle
innebära en försämring. Åtminstone i
vissa fall kan man val rent av göra
gällande att dessa busslinjer i enskild
ägo drivs lika förstklassigt och många
gånger till och med bättre än under
statens järnvägars regim.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att det för närvarande pågår
en utredning rörande de allmänna principerna
för den statliga trafikpolitiken,
och det torde väl då vara nödvändigt
att avvakta resultatet av denna utredning.

Jag ber därför att få meddela att jag
beträffande denna punkt kommer att
ansluta mig till det yrkande som framförts
i reservationen 4 a) av herr Ohlon
m. fl.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Beträffande postverkets
förvärv av billinjer, som det nu gäller,
har ju statsutskottet i sin motivering
tämligen klart angivit motivet för att
vi har gått med på förslaget om anslag
för ändamålet.

Postverket syftar ju till att förvärva
enskild linjetrafik inom områden där
postdiligenstrafik bedrivs, och detta gör
man för att på det sättet kunna ordna
trafiken mera rationellt och ekonomiskt
och därigenom tillmötesgå befolkningens
önskemål om goda kommunikationer.
Utskottsmajoriteten anser att
detta är ett allmänt intresse för trafikanterna
och för vårt land, varför vi
har gått med på vad som i detta avseende
har föreslagits i propositionen.

Herr Staxäng talade om återhållsamhet
rörande investeringar. I det här
fallet kan man emellertid knappast tala
om investeringar i vanlig mening.
Här gäller det förvärv av företag där
materielen redan finns. Det gäller alltså
inte nyuppsättning av bussar eller annan
materiel. I den mån sådan nyuppsättning
är behövlig blir det naturligtvis
en nyinvestering, men i dessa fall
måste denna investering vara behövlig
redan nu, när de enskilda har hand
om trafiken.

Herr Staxäng gick också med några
ord in på statens järnvägars anslag till
inköp av enskilda billinjer, och han
sade att det inte sker någon skada om
förslaget till anslag på den punkten
kommer att avslås, eftersom trafiken
kommer att fortgå i enskild drift. Det
är nog mycket riktigt att så är fallet.
Men det är inte säkert att det blir i de
nuvarande ägarnas regi, utan det blir
kanske större bussbolag som köper in
linjerna i fråga. Nu kan man ju fråga
sig — och det är det vi har gjort i utskottet
— varför man inte skall tillåta
statens järnvägar att konkurrera om
inköp av enskilda busslinjer. Varför
skall detta uteslutande vara förbehållet
vissa stora bussbolag? Jag tror att det
är riktigt att statens järnvägar i sitt
eget intresse, i allmänhetens intresse
och i landets intresse har möjlighet att
köpa enskilda billinjer när dessa är
till salu.

Herr Staxäng nämnde den utredning
som pågår och ville att man skulle avvakta
att denna utredning blir klar
innan man tog bestämd ställning till
denna fråga, om SJ skulle ha rätt att
köpa billinjerna eller ej. Detta skulle
ju betyda att de enskilda under denna
väntetid helt och hållet skulle ha marknaden
fri för sig utan att statens
järnvägar kunde komma att blanda sig
i saken, och det kan ju inte heller vara
riktigt.

Jag yrkar bifall till statsutskottets
förslag.

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

Herr ST AXÄNG (h):

Herr talman! Bara en kort replik i
anslutning till anslaget till postverket.

Herr Andersson i Malmö anförde som
en förmildrande omständighet att postverkets
inköp av billinjer bara är ett
övertagande. Men jag tycker, herr talman,
att detta talar i motsatt riktning.
Om det hade varit nya linjer som postverket
skulle öppna, då hade man givetvis
bort bedöma saken efter behovet
och ta ställning till om investeringarna
i fråga vore nödvändiga. Men denna trafik
är redan i gång, och då man nu bör
visa återhållsamhet när det gäller investeringarna,
anser jag att man kan uppskjuta
investering. I ett sådant läge
finns det ingen anledning att investera
mer än nödvändigt från statens sida.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som följde
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov samt svar på
interpellation

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
(punkt 4, s. 27—53) föreslagit
riksdagen bl. a. att för budgetåret
1955/56 under televerkets fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 210 350 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fem motioner.

I de under punkten 1 omnämnda likalydande
motionerna I: 282 och II: 347
hade yrkats, att för budgetåret 1955/56
under televerkets fond måtte anvisas
ett investeringsanslag till nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka
mellanortsledningar på 79,8 milj.
kr. samt att maximibeloppet av tele -

verkets investeringar för samma budgetår
fastställdes till 243,2 milj. kr.

I den likeledes under punkten 1
nämnda motionen 11:19 hade yrkats,
att riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1955/56 under televerkets fond
anvisa investeringsanslag å tillhopa
223 950 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 19, i vad den avsåge förevarande
anslag, för budgetåret 1955/56
under televerkets fond anvisa följande
investeringsanslag, nämligen

1.	Telefonstationsbyggna-
	der m. m.............	7 500 000
2.	Inköp av fastigheter . .	100 000
3.	Riks- och landskablar
	m. m.................	44 700 000
4.	Telefon- och telegrafsta-
	tioner ................	72 100 000
5.	Radioanläggningar för
	kommersiell trafik ....	850 000
6.	Radioanläggningar för
	luftfarten ............	500 000
7.	Försvarsberedskap vid
	televerket ............	2 700 000
8.	Televerkets dispositions-
	anslag ................	6 500 000;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:282 och 11:347 samt
II: 19, sistnämnda motion i vad den
avsåge förevarande anslag, till Nya
abonnentanläggningar, nätarbeten och
blanka mellanortsledningar för budgetåret
1955/56 under televerkets fond
anvisa ett investeringsanslag av
75 400 000 kr.;

III. att motionerna 1:10 och 11:11
samt 11:460 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
a) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Stähl, Svensson i Ljungskile, Wedén
och Löfroth, vilka ansett att under
förutsättning av bifall till reservationen
under 1 a) utskottet bort under II hem -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

ställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionen
II: 19, i vad den avsåge förevarande anslag,
samt med bifall till motionerna
1:282 och 11:347 till Nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka mellanortsledningar
för budgetåret 1955/
56 under televerkets fond anvisa ett
investeringsanslag av 79 800 000 kr.;

b) av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande; samt

c) av herr Ohlon, fröken Andersson
samt herrar Ståhl, Staxäng och Wedén,
likaledes utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

MUNKTELL (h):

Herr talman! På denna punkt behandlas
en av mig in. fl. väckt motion,
som berör frågan om kommersiell television,
och jag skulle vilja yttra ett par
ord i samband därmed.

Mindre vänliga bedömare har sagt,
att orden »kommer strax» är den svenska
televisionens signaturmelodi. Det är
då inte så förvånande att också utskottet
nöjer sig med att konstatera,
att televisionen kommer strax om vi
bara sätter oss ned och väntar. Ofta
kan det naturligtvis vara klokt att inte
ha för bråttom, det är jag den förste
att erkänna, men när man sätter en
käpp i hjulet på en utveckling, som är
på väg och som enligt vad vi alla vet
måste komma, kan man få anledning
att ångra sig. Det är enligt min mening
att sätta en käpp i hjulet för den svenska
televisionens utveckling att under
försöksåren utestänga en intresserad
medhjälpare såsom reklamvärlden.

Det är också lätt att se, att vi kommer
att få betala om vi fortsätter med
den metoden. Vi kommer alla att få
vara med om att betala, även de inte
så få som uppriktigt och innerligt ogillar
televisionen, liksom alla de som av
en eller annan anledning inte på många
år kommer att få njuta de frukter som
kan komma. Alla får vi betala på skatt -

sedeln — inte bara utbyggnaden av
sändarnätet och vad därtill hör, utan
också produktionen av program. Ingen
vågar väl längre efter remissyttrandena
tro, att licensavgifterna kan förslå så
långt, att televisionen i Sverige kan
reda sig själv ens efter de 12—13 år
televisionsutredningen räknar med. De
ekonomiska frågorna är ovedersägligen
förstahandsfrågor till och med på ett
helt annat sätt än när det var fråga om
att skapa radiosändare, en uppgift vilken
som vi alla vet ännu inte är slutförd.

Jag skulle för att ge litet relief åt vad
pengarna betyder och hur man ser på
de ekonomiska frågorna i kretsar, där
man inte är intresserad av television,
vilja citera ett par rader i svenska kyrkans
diakonistyrelses remissyttrande:
»De stora investeringar som införandet
av television förutsätter» —■ man använder
just ordet förutsätter — »står i
bjärt kontrast till de sparsamma anslag
som ges åtskilliga kulturinstitutioner.»

Jag tror inte det är någon som förnekar
riktigheten av det påståendet.
Jag tror dessutom att det kommer att
röra sig om ännu mer pengar än man
har räknat med för själva programproduktionen.
Vi vet hur svårt Radiotjänst
har att få anslagen att räcka till
för de nuvarande försökssändningarna,
trots att sparsamheten där går mycket
långt. Med ett enda televisionsföretag
— som skall arbeta utan reklaminkomster
och klara sig på vad licenserna kan
ge plus eventuella tilläggsanslag som
riksdagen kan bevilja sedan man enligt
förhandsritningarna skulle ha kommit
över de svåra åren — kommer vi att
få se det danska exemplet kopierat
i vårt land. Det betyder starkt begränsad
sändningstid och stora svårigheter
att upprätthålla hygglig kvalitet på
programmen, vilket i sin tur medför
mindre licensinkomster. Vi får på det
sättet en cirkel som blir mycket svår
att bryta.

Jag har hela tiden frågat mig, varför

Onsdagen den 10 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

det skulle vara så farligt att släppa in
reklam. Vår reklam är dock inte det
minsta lik amerikanernas. Vi kommer
att kunna nöja oss med korta reklaminlägg
i pauserna i stället för s. k.
sponsored programmes. Det måste
framför allt ligga i annonsörernas eget
intresse att utforma reklamen så, att
den inte stöter bort presumtiva kunder,
och man kan på olika sätt, som jag här
inte skall gå in på, bygga upp garantier
för att man icke får en olämplig
och ovärdig reklam.

Ibland har jag en känsla av att motståndarna
till televisionen känner sig
som de som vill driva ut månglarna ur
templet. Men televisionen är inte och
blir aldrig något tempel. Trots att den
kan vara nyttig både för undervisning
och för folkupplysning och många andra
värdefulla ändamål, måste vi dock
konstatera, att dess betydelse till största
delen ligger på underhållningsplanet.
Jag menar att vi inte skall göra televisionen
märkvärdigare än den i själva
verket är. Om vi försöker undvika
att göra det, tycker jag också vi bör
tänka en liten stund på vad kommerskollegium
säger i sitt yttrande över utredningen:
»Det förhåller sig dock så,
att statsmakterna under senare år genom
lagstiftning och annorledes sökt
skapa förutsättningar för en fri konkurrens
inom näringslivet för att främja
effektiviteten inom detta.»

Vi bör också lägga märke till att av
de drygt 30 yttranden, som över huvud
taget berör frågan om reklam eller inte,
går ungefär två tredjedelar på den linjen,
att reklam kan tillåtas. Då är att
märka att flera fackorganisationer —
t. ex. Svenska musikerförbundet, som
har ett ovedersägligt intresse av att vår
television får så goda inkomster, att
den kan betala rimliga gager — inte
har yttrat sig. Det finns alltså säkerligen
flera organisationer, som skulle ha
yttrat sig i samma riktning.

Jag tycker alt man måste ta konsekvenserna
av vad vi vet ocli kan förut -

se. Konsekvenserna blir i första hand
att vi inte tar av skattebetalarnas pengar
för att bekosta vad jag skulle vilja
kalla en ständigt fattig television, i
andra hand att vi låter den i övrigt
allmänt omfattade konkurrensprincipen
komma till uttryck även på televisionens
område.

Nu kan naturligtvis någon fråga sig
varför vi motionärer har så bråttom
att ta upp de här frågorna nu, då vi
ändå så småningom kan hoppas få en
proposition —- till nästa år är den utlovad.
Svaret är dels att vårt land för
närvarande ligger långt efter de flesta
jämförbara och naturligtvis också större
stater när det gäller att utnyttja
detta nya masskommunikationsmedel,
dels att den försöksverksamhet, som nu
pågår, enligt vårt förmenande föregriper
det framtida riksdagsbeslutet på
ett olyckligt sätt. Vi motionärer kan
däremot inte dela den uppfattning, som
kommer fram i utskottet, utan enligt
vårt förmenande skulle riksdagen få
mycket mer valfrihet för sin framtida
prövning, om olika företagsformer
släpptes fram redan nu och man alltså
kunde få möjlighet att jämföra dem.

Det är bekant att den nuvarande
verksamheten bekostas av statsmedel,
det är t. o. m. av någon outgrundlig anledning
radions licensbetalare, som får
stå för fiolerna. Och verksamheten
drivs på sådant sätt, att de många krafter,
som vill vara med och skjuta på i
det som alla medger mycket tröga portgångsföret,
avvisas.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att detta enligt mitt förmenande
inte kan vara rimligt, och det kan inte
heller vara rätt. Det ligger något orättmätigt
i att från början utestänga alla
enskilda från inflytande på denna meddelelseform,
att göra den till ett privilegium
för en enda institution, att utesluta
all konkurrens. Så brukar inte
Sveriges riksdag handla med friheten
och så tycker jag att vi, om vi vill

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

vara konsekventa, inte heller skall
handskas med televisionens frihet.

Häruti instämde herr Staxång (h).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna, med
a) betecknade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Efter de optimistiska
signaler, som hissades under televisionsutredningens
arbete, var det en
hel del människor, inte minst i stockholmstrakten,
som köpte sig televisionsapparater.
Man räknade ju med att i en
relativt snar framtid kunna få en verklig
användning för dem. Dessa människor
har nog tyvärr blivit ganska besvikna
på sista tiden. Det är sant att
Radiotjänst har försöksprogram, och
de har givetvis sitt intresse, men de
upptar ju en så försvinnande liten programtid
att de inte direkt kan motivera
innehavet av en televisionsapparat.

Det har sagts av herr Munktell —
och jag vill inte upprepa hans argument
— att det kan vara viktigt att man
under televisionens utbyggnadstid kan
se sig om efter en annan form av finansiering
än den rent statliga. Vi kan annars
riskera att televisionen hamnar
fullständigt i bakvatten i vårt land, och
det kan ju inte finnas någon som har
intresse av det.

Vi hade ju haft skäl att vänta att
riksdagen redan i år skulle få ett förslag
från regeringen med anledning av
televisionsutredningen, och vi hoppas
att det under alla förhållanden kommer
nästa år. Men under den tid som går
till dess vi får detta förslag är det väl
angeläget att man lämnar så stort utrymme
som möjligt för experiment i
syfte att få till stånd en så fullgod television
som möjligt. Det är ju numera
inte längre fråga om huruvida vi skall
ha television eller inte; alla tycks vara
överens om att vi skall ha det. Frågan

är bara hur god television vi skall ha
här i landet, och därför är det angeläget
att man inte stänger någon dörr
när det gäller möjligheter att genom
olika slags försöksverksamhet få fram
en god television.

Jag hade givetvis varit mera tillfredsställd
om utskottet biträtt den motion
jag har varit med om att väcka i detta
sammanhang. Nu har man inte gjort
det, och det tjänar ingenting till att
yrka bifall till motionen. Jag konstaterar
emellertid med en viss tillfredsställelse,
att man inte heller från utskottets
sida har velat stänga några dörrar
utan att vi står fullständigt fria när det
gäller att ta upp detta senare. Jag vill
vädja till myndigheterna att man under
den tid, som nu kommer innan vi får
förslaget på riksdagens bord, skall välvilligt
behandla de motiverade framställningar,
som kan göras i syfte att
genom en allsidig försöksverksamhet få
till stånd en god svensk television.

Herr andre vice talmannen OLSSON
(fp):

Herr talman! Det är knappast rationellt
att spränga in någon större televisionsdebatt
i frågan om televerkets
aktuella anslagsbehov. Men de televisionsmotioner,
som väckts vid årets
riksdag och som nu utan yrkande försvarats
av herrar Munktell och Gustafson
i Göteborg, ger mig ändå anledning
att säga några ord.

Den Munktellska motionen vill främja
televisionsintresset genom att öka
sändningarnas omfång, höja deras kvalitet
och tillse att mot omständigheterna
svarande resurser står till förfogande.
Allt detta goda vill man vinna, inte genom
att i större utsträckning ta statsmedel
och radiolicensmedel i anspråk
utan genom att medgiva kommersiella
televisionssändningar utan kostnad för
vare sig statsverket eller innehavarna
av televisionsmottagare. Det finns, säger
man, ett betydande intresse för
denna sak, och det torde inte innebära

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

någon fara för landets framtida televisionsväsende.
De betänkligheter som
man trots allt kan hysa mot att ge reklamintressena
fria händer torde kunna
övervinnas om tillståndet förknippas
med vissa villkor rörande reklaminslaget
i program med politisk och religiös
tendens etc. Det går säkert bra, säger,
man, om man använder den i andra
länder tillämpade regeln, att reklaminslag
endast får förekomma i naturliga
pauser mellan olika program och begränsade
till ett visst antal minuter per
timme. Den närmare utformningen av
dessa villkor bör givetvis tills vidare
tillkomma Kungl. Maj :t som enligt en
fjolårsförordning ensam äger att bevilja
tillstånd till sådan verksamhet som det
här är fråga om.

Den andra motionen vill också den
påskynda televisionens utveckling i
vårt land genom att anbefalla ett utnyttjande
av de ekonomiska möjligheter
som den kommersiella televisionen
erbjuder. På den vägen bör licensavgifterna
kunna sänkas och det bör
kunna bli möjligt att organisera televisionsverksamheten
så att monopolisering
undvikes. Det fria konsumentvalet,
som i andra hänseenden tillmätes så
stor betydelse, bör enligt motionen få
göra sig gällande även på televisionsområdet.
Förutsättningen härför är att
ett visst mått av konkurrens medges
mellan olika programproducenter. Monopolisering
måste anses stridande mot
principen för ordets frihet.

Här skulle jag nu i all stillsamhet
vilja säga, att frågan om televisionens
förhållande till reklamen naturligtvis
kan diskuteras. Den kommer alt diskuteras
och kan inte nu få någon uttömmande
behandling. Mig förefaller det
som om televisionsfrågan, sådan den
skisseras i de föreliggande motionerna,
är långt ifrån genomtänkt. Jag bortser
från vissa sakliga felaktigheter i det
framlagda materialet. Där står t. ex. att
Storbritannien har kommersiell television,
men sanningen är den att kom -

mersiell television visserligen har beslutats
med knapp majoritet men ännu
inte trätt i funktion. Det engelska arbetarpartiet
har avgivit bragelöftet, att
om och när det återigen kommer till
regeringsmakten operera bort denna utväxt
på den engelska televisionen. Efter
det politiskt betonade beslutet härom
från det engelska parlamentets sida har
det uppstått stora bekymmer, då det
gällt att dra upp riktlinjerna för den
kommersiella televisionens verksamhet.
Så mycket är klart att verksamheten
skall ombesörjas av en ny organisation,
i vars styrelse det inte får sitta personer
som har intresse i reklamföretag,
i radio- och televisionsbranschen
eller i företag som producerar program
för företagens räkning. Programmen får
i förväg granskas, och för att det hela
inte skall spåra ur måste det tillsättas
tre särskilda kommittéer, en för religiösa
frågor, en för behandling av de
principer som skall följas vid annonsering
av varor och tjänster, särskilt
med avseende å medicinska ändamål,
och en för barnprogrammen.

För motionärerna ter sig allt detta
mycket enkelt. Motionärerna hänvisar
till reservanterna inom televisionsutredningen,
men dessa reservanter har varit
uppriktiga nog att medge, att svårigheter
kan uppstå i samband med en
kommersiell programverksamhet. För
motionärerna existerar knappast dessa
svårigheter, men nog skulle det vara
intressant att få höra, hur man tänkt
sig saken. Jag kan inte finna att herr
Munktell klarade upp problemet.

Jag måste fråga om det är meningen
att den kommersiella televisionen i det
fria konsumentvalets namn skall få vara
alldeles fri för den som betalar! Skall
en urusel vara få reklameras lika väl
som en bra vara, patentmedicin lika väl
som nödvändighetsvaror, eller skall
man försöka åstadkomma någon gradering
och i så fall på vad sätt? Inte
skall väl det fria konsumentvalet begränsas
till enbart materiella ting, till

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

varor och tjänster? Friheten kräver väl
också rätt för den som betalar att få
propagera för idéer, så att ingen favoriseras
men kommunister och Efraims
döttrar får samma rätt som vilka charlataner
som helst?

Det finns en framträdande benägenhet
att överskatta det ekonomiska utbytet
av den kommersiella televisionen.
Man säger att annonsörerna brinner av
åtrå att få offra miljoner på televisionen,
men man aktar sig visligen för att
komma med några bindande utfästelser.
Sannolikheten talar inte för att reklaminkomsterna
får någon större betydelse
förrän televisionen har vuxit ur barnskorna.

Man säger att licensavgifterna kan
sänkas genom kommersiella inslag i
televisionen, men man överlåter åt den,
som det kan, att göra uträkningen. Man
talar inte om att det på sin höjd kan
bli fråga om 20 ä 25 kronor per licens
och år. Detta är onekligen en ganska
liten besparing i förhållande till apparatinnehavarnas
totala årskostnad på
omkring 500 kronor. Lade man fram
kalkylen, skulle det rent av kunna framkalla
den reflexionen, att det möjligen
kan vara värt 25 kronor att slippa reklam
i televisionen.

Nå ja, men det kan väl ändå vara
värt en mässa, när man genom det kommersiella
inslaget kan få sändningstiden
förlängd från femton till tjugofem timmar
per vecka. Man frågar inte efter
vad vi i vårt lilla land och med våra
begränsade personella resurser orkar
med i fråga om programproduktion på
televisionens område. Sanningen är
ändå den, att televisionsprogrammen
slukar idéer och förbrukar förmågor i
otroligt hög grad. Det skulle vara beklagligt,
om programtjänsten ifrån den
felaktiga utgångspunkten, att det framför
allt gäller att prestera en så lång
sändningstid som möjligt, skulle förlyfta
sig redan i starten. Det intresse
från allmänhetens sida, som man på det

sättet skulle kunna förlora, blir säkert
inte lätt att vinna åter.

Man hänvisar till Storbritannien och
säger, att där satte man efter kriget
i gång med 28 timmars sändningstid per
vecka. Det är sant, men man bör komma
ihåg att Storbritannien med dess
mer än fem gånger så stora befolkning
givetvis har väsentligt större personella
resurser än dem som står oss till buds.
Skulle man över huvud taget våga dra
några slutsatser av en jämförelse med
Storbritannien, skulle man närmast
komma till det resultatet, att om Storbritannien
ansåg 28 timmar per vecka
vara vad man där orkade med i starten,
måste 15 timmar per vecka för vår
del vara tilltaget snarare i överkant än
i underkant.

Vi har för resten prövat en 25 timmars
veckosändning. Det var under
Sandrewateljéernas programvecka i maj

1954. Tydligen fann man då, att 25 timmar
var för mycket. Man kunde konstatera
en ganska märklig omvändelse.
När man efteråt begärde koncession för
fortsatta sändningar för tiden från och
med september 1954 till och med maj

1955, gick man ned till 15 timmar per
vecka.

Det skulle vara ganska lätt att fortsätta
denna kritik av reservanternas
ståndpunkt inom televisionsutredningen
och av det eko, som reservationen har
fått i de nu föreliggande motionerna.
Nu må det till sist sägas, att det inte är
vidare prydligt att deklarera, att televisionens
uppgift skulle vara att också
tjänstgöra som reklammedel, och därför
försöker man i stället framföra mera
prydliga argument. Man säger att det
skulle bli längre sändningstid samt
lägre licensavgifter och att det hela
skulle bli en kamp mot monopol och
för yttrandefrihet. Saken är så enkel.
Man behöver inte efter våra resurser
avväga tiden för och innehållet i televisionsprogrammen;
bara det blir flera
sändningstimmar är det utan vidare
bra. Licensavgiften skall bli lägre, men

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

i avsaknad av hållbara beräkningar kan
man inte säga hur mycket. Och monopolet!
Vad är det som man är i färd
med om inte att på reklamens väg skapa
ett monopol för dem som har ekonomiska
resurser att betala? Yttrandefriheten
kan behöva diskuteras både
när det gäller television och rundradio,
men så mycket är säkert, att yttrandefriheten
inte hänger på om det blir reklamfrihet
i televisionen. En kommersiell
televisionsstart skulle kunna kompromettera
hela televisionsidén, så att
den lyckosamma start, som vi förväntar,
allvarligt skulle fördröjas.

Det finns, så vitt jag förstår, inga
övertygande skäl för att riksdagen genom
ett förhandsuttalande skulle föregripa
den prövning av televisionsfrågan
som måste företas, då riksdagen
inom en näraliggande framtid får ta
ställning till frågan om televisionens införande
i vårt land.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Olsson i Mora
nämnde nyss Sandrewateljéernas försöksverksamhet.
Det ingick ju reklam
i denna verksamhet. Kan man säga att
den på något sätt komprometterade televisionen?
Vi måste väl säga, att den
veckan på ett mycket lyckligt sätt
ökade televisionens goodwill i vårt
land.

Nu säger herr Olsson i Mora, att man
inte kan räkna med någon större sänkning
av licensavgiften, men det är ju
inte det som är det viktigaste argumentet.
Det viktigaste argumentet är att
man kan få televisionen finansierad på
sådant sätt, att man från början kan
få en programtid, som är av den omfattning,
att folk tycker, att det är lönt
alt skaffa sig en televisionsapparat.

Sedan säger herr Olsson i Mora, att
televisionen kräver en mängd personella
resurser och slukar så mycket

idéer, och därför kan man inte ha en
alltför lång sändningstid. Men är inte
det ett utomordentligt argument för att
flera parter får ägna sig åt televisionen?
Det bör rimligen komma fram
flera idéer, om det är flera organ, som
samtidigt får ägna sig åt televisionen.

Jag var litet betänksam inför herr
Olssons uttalande om att de 15 timmars
sändningstid, som krävs av televisionsutredningen,
skulle ligga i överkant
i stället för i underkant. Jag hoppas
det skall bli möjligt att få en television
av större omfattning.

Den skräckbild, som här har målats
av television med reklaminslag, kan väl
bemötas dels av de erfarenheter vi hade
under Sandrew-veckan, dels med det
uttalande Svenska annonsörers förening
gjort i sitt yttrande till televisionsutredningen,
där den säger, att för att
televisionsreklamen från början skall
ha framgång är det ett önskemål, att
programmen får en saklig och omsorgsfull
utformning, och det är därför föreningens
uppfattning, att programmen
bör vara underkastade viss granskning
liksom fallet är med tidningsannonserna.

Jag menar också att en organisation,
som herr andre vice talmannen nämnde
existerar i England, mycket väl
skulle kunna tänkas även i Sverige. Min
avsikt är inte att få till stånd någon
allmän televisionsdebatt. Det viktigaste
är som jag förut sade, att vi inte stänger
dörrarna för en försöksverksamhet.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i herr Gustafsons i Göteborg anförande.
Det är omöjligt att i en treminutersreplik
framlägga hela min uppfattning
om televisionen, och jag vill
därför koncentrera mig till följande.

Vi kan helt enkelt inte utestänga
reklamen från televisionen. Vi kommer
att få se reklamskyltar varje gång vi ser
en fotbollsmatch. Vi kommer att få se
neonreklam varje gång televisionskame -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

rån gör ett svep efter en gata. Vi kommer
att få se läskedrycksetiketter varje
gång det blir fråga om en televisionsreklam,
tillkommen i det av statsmakterna
understödda syftet att främja ett
alkoholfritt umgängesliv. Jag tror inte
att vi skulle fara illa av en sådan här
television, vi har bara att acceptera
faktum.

Sedan är det ett par saker till jag
vill dra fram. Vi hoppas ju på ett mera
internationellt samarbete inom televisionen.
Skall vi då tacka nej till de
utmärkta program, som kan bjudas oss,
om det förhåller sig så att de har med
den förfärliga reklamen att göra?

Jag tror inte alls att detta problem
är så enkelt. Jag beklagar om motionerna
har givit intryck av något sådant,
men jag tycker dock att vi framfört åtskilliga
synpunkter till stöd för vårt
förslag. Jag ber bara att få erinra om en
sådan sak som att ingen väl tyckt, att
det varit någon olycka med de reklaminslag
som finns på teatrar, vilkas drift
i stor utsträckning möjliggörs med
statsmedel. Och ingen har väl heller
tyckt att det varit någon olycka med
reklamen på biograferna o. s. v. Jag vill
också i anslutning till vad herr Olsson
i Mora sade erinra om att jag i mitt
första anförande starkt tryckte på frågan
om en opinionsnämnd. Där blir
det naturligtvis också fråga om vilken
reklam man skall släppa fram. Alla anser
att reklam i tidningarna är helt naturlig.
När man då talar om att det kommer
att bli en bättre ställning för de
penningstarka, har åtmistone jag den
uppfattningen, att det härvidlag icke
från någon tidnings håll protesterats
mot att reklamstarka firmor tar helsidesannonser,
och det fullkomligt oavsett
varje politisk och annan uppfattning.

När herr Olsson i Mora talar om de
femton timmarna och att det är så svårt
för oss att utöka det antalet därför att
det behövs så många förmågor för den
saken, är det väl meningen att på lång

sikt dessa femton timmar skall utökas.
Så där kommer vi ändå inte ifrån
detta problem.

Det är klart och därmed vill jag sluta,
herr talman, att här är inte alls avsikten
att tillskapa något monopol. Reklamen
är inget egenvärde, men vi har
ansett det nödvändigt med en anordning
efter de av oss skisserade linjerna
— linjerna är naturligtvis inte utformade
i detalj — för att vi på ett
vettigt sätt skall få fram den television,
som vi vet kommer att få ett oerhört
trögt före i portgången.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Efter herr andre vice
talmannens anförande är det väl onödigt
att här i förskott dra upp någon
televisionsdebatt, men det finns ändå
en del faktorer, som jag tror att det
för den allmänna debattens vidkommande
kan vara nödvändigt att redovisa
litet utförligare. Detta torde vara
nödvändigt, inte minst därför att både
ledamöterna i denna kammare och folk
i allmänhet annars måhända kan få
den föreställningen, att televisionsreklamen
kan lösa en hel serie ekonomiska
problem, som annars staten och
skattebetalarna får brottas med.

Jag förvånar mig över den otacksamhet,
motionären herr Munktell visar
mot den övningsverksamhet, som nu
sker via Radiotjänsts TY-sändningar.
Det förekommer ingen försöksverksamhet,
herr Munktell! Den begreppsbildningen
bör man ha klart för sig, innan
man motionerar. Här pågår en övningsverksamhet,
närmast i avsikt att i väntan
på ett riksdagsbeslut om den svenska
televisionens mera definitiva start
skapa ett team av människor, som vet
vad television rent tekniskt och programmässigt
betyder. Och den övningsverksamheten
har, såvitt jag förstår,

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets

ganska grundläggande betydelse i sammanhanget.

Det kan alltså aldrig bli tal om, herr
Munktell, att med den övningsverksamhet,
som nu pågår, äventyra den
framtida verksamheten på detta område.
Vad som nu sker är helt enkelt ett
försök att, som jag sade, skapa ett övningsteam
på det tekniska och programmässiga
området, och jag skulle
tro att Radiotjänst fyller den uppgiften
lika bra som åtskilliga andra intressenter
eventuellt skulle kunna göra.

Dessutom tror jag det är riktigt vad
sakkunskapen många gånger framhållit
för oss, som sysslar med den svenska
televisionens problem, att vi faktiskt
kan vara lyckliga över att vi har väntat
så länge som vi gjort och att vi kanske
borde vänta ytterligare någon tid, innan
vi sätter i gång på allvar. Därmed slipper
vi undan en lång rad kostnader.

Vad jag egentligen ville säga några
ord om är dock den ekonomiska sidan
av en kommersiell televisionsverksamhet.
Som herr andre vice talmannen
nämnde, har reservanterna räknat med
ungefär 500 timmar per år för kommersiell
television. Eftersom vi har
räknat med en utbyggnadstid på 14 år
för sändarstationerna, skulle detta i
realiteten innebära, att vi möjligen åt
licensbetalarna skulle kunna spara 20
eller högst 25 kronor av de 80 kronor,
som utredningen föreslagit som licensavgift,
när televisionen väl kommer i
gång. Men å andra sidan, herr Munktell
■—• och här skall jag be att få komma
med några reella siffror —- medför en
sändningstid av 500 timmar per år,
räknat efter 15 000 kronor per sändningstimme,
kostnaderna för programmets
iordningställande och utsändande
inräknade, en kostnad för annonsörerna
på i runt tal 7,5 miljoner kronor per
år. Om jag nu är så blygsam, att jag
beräknar timkostnaderna till 10 000
kronor, skulle man ändå efter den insats
reservanterna förutsatt behöva räkna
med en utgift på i runt tal 6,0 mil -

anslagsbehov samt svar på interpellation

joner kronor per år från deras sida,
som skall utnyttja televisionen för reklam.

Här vill jag emellertid understryka
ett i sammanhanget mycket viktigt faktum,
nämligen det att den sammanlagda
kostnaden för reklam här i Sverige
beräknas uppgå till mellan 400 å 500
miljoner kronor per år. Och då är ändå
inte hela denna summa kostnader för
sådan reklam, som är tänkbar i television.
Alla familjeannonser i pressen,
alla småannonser och lokala affärsannonser,
d. v. s. en hel lång rad av de
annonser som i vanliga fall icke går
via annonsbyråerna, lämpar sig inte
för television. Sedan vill jag erinra om
att annonsbyråerna förfogar över ungefär
100 å 125 miljoner kronor av den
totala summan för reklam. Av denna
del utgör högst 65 procent sådan reklam,
som vänder sig direkt till konsumenterna,
vilket det närmast är
fråga om här. Då kommer jag fram
till det ur televisionsreklamens synpunkt
ganska besvärande faktum, att
65 procent av de svenska annonsbyråernas
annonsering är för blygsamt som
underlag för televisionsreklamen, medan
all annan reklam med stor spridning
icke på länge kan slås ut.

Jag tycker man bör ha dessa ting
klara för sig. Televisionen skulle med
andra ord få en till synes alldeles för
optimistiskt beräknad del av alla de
reklamutgifter, som annonsbyråerna
nu fördelar på en lång rad organ i
detta land. Detta gör att jag för min del
vågar hävda, att den kommersiella reklamens
betydelse ur skattebetalarnas
synpunkt är våldsamt överdriven. Härtill
kommer också det lilla bleka faktum,
herrar Munktell och Gustafson i
Göteborg, att om inte licensinnehavarna
betalar kostnaderna på de vanliga
vägarna, får de betala dem på andra
sätt. Företagen tar nämligen i sista hand
ut av konsumenterna vad reklamen
kostar. Så hur vi än vrider och vänder
problemen, får vi ändå utgå ifrån

på

6 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

att den svenska allmänheten kommer
att få betala kostnaderna.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i dessa spörsmål. Jag har bara ansett
det angeläget att här bidra med
dessa upplysningar. Men ett faktum är,
herr Munktell, att av de 6 000 å 7 000
annonsörer här i landet, som utnyttjar
annonsbyråerna för sin reklamverksamhet
— och det är framför allt den
reklamen det här kan bli fråga om
— annonserar det stora flertalet för
värden mellan 2 000 och 5 000 kronor
per år, medan endast en försvinnande
del av dem, som utnyttjar reklambyråerna,
annonserar för 100 000, 200 000
eller 500 000 kronor och däröver per år.
Det blir denna begränsade del av dem
som köper reklam, som skulle utnyttja
en kommersialiserad television för sin
verksamhet.

Detta gör att jag slutligen också vågar
hävda att det antal människor, som
kan utnyttja televisionen för reklam, är
till antalet så ytterst ringa att det även
ur den synpunkten måste uppmärksammas,
att man begår oerhörda överdrifter,
då man talar om reklamens betydelse
för* finansiering av televisionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
inte bör rusa i väg när det gäller införande
av television, och det kan vara
bra att man väntat ett tag. Men risken
nu, herr Sehlstedt, är inte att vi skall
rusa i väg, utan att vi skall bli efter
ett flertal av de betydande länderna.
Om vi på alla områden skulle ha resonerat
så, att vi väntar tills utlandet
har experimenterat färdigt, då skulle
den snabba tekniska utveckling vi haft
här i landet inte ha kommit till stånd.

Herr Sehlstedt sökte bevisa att det
egentligen är onödigt att tala om re -

klam i television, ty om vi får reklam i
televisionen tar den nästan hela reklambudgeten
i anspråk, och då blir det
inga annonser över för tidningarna.
Herr Sehlstedt tillfogade till yttermera
visso att det dock är konsumenterna,
som i sista hand får betala reklamen
genom ökade varupriser. Jag trodde att
uppfattningen om reklamen såsom en
kostnadsfördyrande faktor för konsumenterna
var övergiven för länge sedan.
Jag kan inte tänka mig att herr
Sehlstedt i sin tidningsstyrelse kommer
att yrka på att man skall minska annonsutrymmet
i tidningen för att på
detta sätt förbilliga varorna för konsumenterna.

Jag vill inte uttala mig om huruvida
vi skall ha kommersiell television för
all framtid här i landet. Vår motion
innebär att man under uppbyggnadstiden,
i syfte att få fram televisionen
snabbare, skulle kunna tillåta också
kommersiella inslag. Det är en sådan
försöksverksamhet som det för närvarande
är fråga om och inte ett uttalande,
huruvida vi för all framtid skall ha
kommersiell television i landet.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få
anknyta till det som nu senast herr
Gustafson i Göteborg sade. Det är något
som också vår motion går ut på.
Sedan bara en kort replik till herr Sehlstedt.
Jag är inte alls otacksam för den
verksamhet som nu bedrives, men jag
anser det fullständigt likgiligt om man
kallar den försöks- eller övningsverksamhet.
Det har icke på något sätt i
vår motion skymtat fram, att vi skulle
vilja ha något stopp i vad som pågår;
vi vill ha hjälp till det som pågår.

När herr Sehlstedt vidare säger att
man skall tala om »reella synpunkter»
och därvid nämnde 500 timmar och
10 000 kronor och mer, som sändningen
skulle kosta per timme, så är de väldiga
summorna som herr Sehlstedt an -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

förde — tack, herr Sehlstedt! — ett utmärkt
motiv för att man skall försöka
få frivillig hjälp vid sidan av, just därför
att det hela är så oerhört dyrt.

Nu är det mig mycket väl bekant hur
det ligger till både i fråga om riksannonsörer
och andra annonsörer, och jag
känner också tidningsutgivarföreningens
inställning. Den saken skall jag
därför inte här gå in på. Vad jag emellertid
i stället avslutningsvis skulle vilja
säga är att det har förklarats, t. o. m.
från herr Sehlstedt mycket närstående
håll, att det dock kan tänkas att sammanslutningar
av småföretagare ordnar
kommersiell television och att man
även från detta håll skulle kunna bryta
detta monopol för de större, som
herr Sehlstedt tycks vara så orolig för.
Särskilt med hänsyn till möjligheten att
mindre företagare sammansluter sig
måste jag säga, att jag är mycket mera
rädd för monopolet från den andra
sidan.

Till sist några ord om att vänta. Vi
kan inte hålla på att vänta med allting,
ty skulle vi ha hållit på att vänta och
vänta på forsknings- och andra resultat
från andra länder, kunde vi lika gott
ha lagt ned all teknisk, medicinsk, fysisk,
kemisk och annan forskning här i
landet. Skulle vi ha den inställningen,
en sådan som kommit till uttryck i en
ledare i Morgon-Tidningen, där det heter
att »den experimentverksamhet motionärerna
vill ha bekostar britterna»,
kunde vi över huvud taget vänta med
all sådan verksamhet och forskning som
är internationellt betonad, men det tror
jag ingen vill.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte, herr talman,
om risken för att vi skall bli efter
är så förfärligt stor. Tidigare under debatten
har hänvisats till det danska
exemplet. Jag vet inte hur många licenser
det för dagen iir fråga om i Danmark,
men jag tror inte det rör sig om

mer än ett par tusen mottagningsapparater
i köpenhamnsdistriktet — antalet
kommer kanske att öka nu efter utbyggnaden.
Vi här i landet, som alltså
skulle vara på efterkälken, lär enligt
sakkunniga uppgifter ha ungefär 5 000
apparater i verksamhet i stockholmsdistriktet,
alltså det område inom vilket
den svenska televisionen går ut. Jag
tycker inte det verkar så efterblivet att
man behöver känna sig generad för det.

Å andra sidan tycker jag, att de som
ivrar för reklam i televisionen och som
mot mig hävdar, att reklamen inte på
något sätt skulle bli kostnadsfördyrande
för konsumenterna, bör ha en sak
klar för sig i sammanhanget, och det är
i vilken mån en kommersiell television
kommer att utöka reklamkontot eller i
vilken mån en reklam i television eventuellt
kommer att flytta över reklamutgifter
från organ, som nu användes, och
till televisionen. Jag är inte alls särskilt
kunnig i bolags- eller affärsfrågor,
men jag hade faktiskt för mig i min
enfald, att vad som betalas ut för reklam
— i vilken form den än må ske —
är pengar, som konsumenterna i sista
hand får lov att betala. Kostnaderna
kan ju inte tas ut på något annat sätt
än genom att de får ingå i priserna.

Det som för mig är väsentligt —
och den saken tror jag att de ärade motionärerna
har förbisett — är det faktum,
att vi i detta land har en så relativt
begränsad summa för reklam av
den karaktär, som kan komma i fråga
i televisionen, att de belopp, som kan
tillfalla denna, blir ytterligt begränsade.
Endast i allra bästa fall kan det
bli 20 kronor per licens och år, och
normalt skulle jag tro att man kan räkna
med endast hälften, om ens det. Televisionen
behöver pengar under uppbyggnadsperioden,
när antalet apparater
är litet, och då är i regel annonsörerna
inte så särskilt trakterade. När
televisionen efter en 15-årsperiod är utbyggd
och sannolikt kan finansieras via
licenserna, vill annonsörerna självfallet

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

mycket gärna vara med, men då bör
televisionen kunna klara sig ändå.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Under debatten om vår
television och även här i kammaren i
dag har understrukits önskvärdheten
av att vi kunde få ett moment av konkurrens
i televisionen, liksom för övrigt
också i radion. Det är, menar man,
inte vidare sympatiskt, att detta uttrycksmedel
skall vara monopoliserat.
Det är klart att ett sådant argument
äger en viss förmåga att vinna anhängare,
och för mitt vidkommande måste
jag säga, att jag i princip skulle vara
mycket glad, om vi verkligen kunde införa
ett moment av konkurrens i televisionen.
Men frågan är om vi kan göra
detta.

Vad menas med konkurrens? Ja, såsom
jag fattat ordet innebär det att två
eller flera tävlande företagare uppträder
samtidigt och tävlar om köparnaskonsumenternas
ynnest. Det innebär vidare,
att köparna-konsumenterna skall
ha en möjlighet att välja mellan de sålunda
konkurrerande företagarna. Överflyttat
på televisionens och radions område
skulle begreppet konkurrens alltså
innebära, att två eller flera sändare
arbetade samtidigt med olika program,
mellan vilka lyssnarna-åskådarna kunde
välja.

Är det möjligt att genomföra en sådan
konkurrens här? Jag är inte tillräckligt
tekniskt kunnig för att i alla
detaljer reda ut spörsmålet. Så mycket
är emellertid säkert, att inom band 3
går det inte, ty vi har enligt den internationella
överenskommelsen endast
förbehållit oss en televisionskanal, ett
riksnät inom band 3, och vi kan inte
ha flera med mindre det träffas en ny
internationell överenskommelse.

Om vi sålunda inte kan ha flera samtidiga
program, sända av olika programföretag,
äger heller ingen konkurrens
rum, ty konsumenterna-lyss -

narna-åskådarna äger icke att välja
mellan olika program. Skulle endast
olika program efterträda varandra, således
olika företag uppträda i en och
samma televisionssändare, så uppstod
ingen konkurrens. Lyssnarna var ju
hänvisade till denna enda sändare, även
om det var programföretaget A som
sände den ena timmen och programföretaget
B som sände den andra timmen,
men det fanns ingen valmöjlighet för
lyssnarna-åskådarna.

Det lär finnas vissa möjligheter att
ha konkurrerande sändare på band 4
och 5; det skulle då innebära att man
byggde upp flera sändare. I sådant
fall vore vi också ovillkorligen hänvisade
till att ha en kommersiell television,
ty vi kan inte tänka oss att upptaga
licensavgift av lyssnarna för flera företag.

Det är väl ingen här som förutsätter,
att en television i vårt land skulle
kunna reda sig helt och hållet med reklammedel.
Även om det förekommit
betydande överdrifter vid uppskattningen
av de belopp, som skulle tillflyta
televisionen via annonserna, så
har väl ingen kommit till en så hög
uppskattning, att man gjort gällande att
beloppen skulle täcka hela kostnaden
för televisionen. Man har närmast
tänkt sig, att det vid sidan om också
skulle förekomma någon licensavgift.
Men då är ju allt tal om konkurrens
meningslöst — det är en förfalskning
av situationen. Herr Munktell skakar på
huvudet. Om han kan reda ut hur en
verklig konkurrens skall kunna äga
rum, skulle jag vara glad att få höra
det.

Jag har talat med vissa tekniska experter
på området, vilka har givit mig
uppgifter beträffande band 3 och band
4 och 5, som jag här anfört. Däremot
kan man inte med säkerhet avgöra, om
lyssnarna-åskådarna skulle kunna på
samma apparat ta in sändningar dels
på band 3 och dels på band 4 och 5,
men man håller knappast detta för tro -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

ligt. Skulle lyssnarna alltså, för att åhöra
sändningarna från de olika sändningsföretag
som konkurrerar med varandra,
bli nödsakade alt köpa flera apparater,
skulle kostnaderna även för
dem vida komma att överstiga vad de
inbesparar på licensavgiften.

Ur dessa synpunkter förefaller mig
den enda praktiska möjligheten när det
gäller en svensk television vara det som
föreslås av utredningen och som regeringen
också accepterat.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll härefter på begäran ordet för
att i samband med detta ärende besvara
herr Löfroths interpellation angåde
anläggande med förtursrätt av rikskabeln
Boden—Kiruna.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Andersson, var av följande lydelse: Herr

talman! Jag har inte begärt ordet
för att deltaga i denna debatt om
televisionen utan för att med herr talmannens
tillstånd svara på en till mig
framställd interpellation som har samband
med den punkt vi nu diskuterar.

Herr Löfroth har frågat mig om jag
vill medverka till att anläggandet av
den planerade rikskabeln Boden—Kiruna
får förtursrätt bland de investeringar,
som televerket planerar genomföra
under de närmaste åren.

Med anledning av denna fråga har
jag från telestyrelsen inhämtat följande
om teleförbindelserna mellan Boden
och Kiruna.

Förbindelserna består för närvarande
av blankledningar, upplagda på
stolpar. I avvaktan på att en kabel hinner
läggas på sträckan, har styrelsen
för att i möjligaste mån minska väntetiden
för rikssamtal sökt utöka antalet
ledningar. Härigenom har under hösten
1954 förbindelserna mellan Kiruna

och Gällivare ökats från 5 till 8, mellan
Kiruna och Luleå från 6 till 7 samt
mellan Gällivare och Luleå från 8 till
10. Inom den närmaste tiden tillkommer
ytterligare 3 förbindelser mellan
Kiruna och Luleå.

I landets norra delar är blankledningarna
på grund av belastning med snö,
is och rimfrost oftare utsatta för driftsstörningar
än i andra delar av landet.
På grund härav har telestyrelsen i
samarbete med järnvägsstyrelsen planerat
att lägga en kabel utmed järnvägen
på sträckan Boden—Kiruna. Såsom
framgått av årets statsverksproposition
har telestyrelsen för påbörjande
av detta arbete under nästa budgetår
äskat ett belopp av 3 milj. kronor, som
ansetts tillräckligt för bestridande av
kostnaderna för den del av kabeln,
som kan utföras under den kommande
sommaren, nämligen sträckan Boden—
Murjek. För sträckan Murjek—Kiruna
avser styrelsen att begära medel för
budgetåret 1956/57, och om dessa anvisas
skulle hela kabeln kunna vara
lagd någon gång under år 1957.

För egen del vill jag tillägga, att det
av skäl, som redovisats i statsverkspropositionen,
ju varit nödvändigt att även
för nästa budgetår räkna med en betydligt
snävare ram för telestyrelsens
investeringar än styrelsen själv föreslagit
i sina petita. Det kan därför förutses,
att en hel del angelägna arbeten,
som eljest kunnat utföras under det
kommande budgetåret, måste uppskjutas
tills vidare. Bland de företag som
kvarstår på investeringsplanen befinner
sig dock rikskabeln på sträckan
Boden—Murjek. Denna kommer sålunda
att påbörjas under 1955/56, men det
har ansetts ofrånkomligt att begränsa
medelsförbrukningen för den under
budgetåret till 2 milj. kronor. Även med
denna begränsning av investeringstakten
innebär dock det förhållandet att
anläggningen upptagits på investeringsplanen,
att den redan fått viss prioritet.
Att kabeln icke ansetts kunna kom -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

ma till utförande i hela den av styrelsen
planerade omfattningen, beror på
att även andra, ytterst angelägna kabelarbeten
måste utföras. Huruvida investeringstakten
under ett senare budgetår
kan utökas kan jag f. n. inte
uttala mig om.

Med vad jag sålunda anfört anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Jag skall inte, herr talman, gå in
på de frågor som behandlas under
punkt 3, eftersom kammaren redan vid
behandlingen av punkt 1 har avvisat
anspråken från reservanternas sida på
att den totala investeringsramen för
televerket skulle vidgas. Jag förutsätter
att kammaren även beträffande punkt 3
kommer att inta samma ståndpunkt,
och det är kanske inte då nödvändigt
att jag tar upp någon debatt i detta
ämne, som diskuterades när jag befann
mig inne i första kammaren.

Härefter anförde:

• Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min interpellation, även
om detta svar inte ger något bestämt
löfte om att kabelläggningen Boden—
Kiruna skulle få förtursrätt bland de
investeringar som televerket skall planera
under de närmaste åren.

Telefonförbindelserna från de norrländska
lappmarkssamhällena och söderut
har inte på många år varit så urusla
och påfrestande som under 1954,
särskilt under senare hälften av året.
Speciellt för köpmännen och framför
allt för malmbolaget, som dagligen behöver
vara i förbindelse med Stockholm
för att lämna snabba besked rörande
malmleveranserna, har det varit
mycket påfrestande med de missförhållanden
som råder. När ett telefonsamtal
från Kiruna till Stockholm
inte kan expedieras förrän på tredje
dygnet och samtal från Gällivare till

Luleå, alltså inom länet, inte blir expedierade
förrän på fjärde dygnet, så
förstår man vilka svårigheter som kan
uppstå genom att telefonförbindelserna
där uppe trasslar till sig. Att radiostörningarna
samtidigt gör förhållandena
hart när outhärdliga för radiolyssnarna,
behöver knappast sägas.

Anledningen till alla dessa missförhållanden
är som bekant de ofullkomligheter
som måste vidlåda en luftledningsförbindelse
som den mellan Kiruna
och Boden. Den sedan flera år
planerade rikskabeln på nämnda sträcka
skall, såsom framgick av interpellationssvaret,
påbörjas under nästa budgetår,
i första hand på sträckan Boden—Murjek,
och telestyrelsen har för
detta ändamål äskat ett anslag på tre
miljoner kronor. Såsom vi hörde av
statsrådet kommer emellertid medelsförbrukningen
för ändamålet att begränsas
till två miljoner kronor. Av
detta måste man dra den slutsatsen att
kabeln i fråga inte heller under nästa
budgetår kommer så långt upp som till
Murjek. Statsrådet sade ju också nyss
att den kommer att påbörjas under
nämnda år. Hade telestyrelsen av fjolårets
riksdag fått de anslag som den
begärt, hade denna kabelläggning kunnat
påbörjas sommaren 1954.

Statsrådet framhåller vidare: »För
sträckan Murjek—Kiruna avser styrelsen
att begära medel för budgetåret
1956/57, och om dessa anvisas skulle
hela kabeln kunna vara lagd någon
gång under år 1957.» Telestyrelsen ser
dock mera optimistiskt på ärendet, och
i en skrivelse till Luossavaara-Kiirunavaara
AB har man såsom svar på den
kritik, som framförts, bl. a. sagt att
om denna riksdag beviljar äskat anslag,
kommer kabeln på sträckan Boden—Murjek
att läggas under sommaren
1955. För återstående del av sträckan
upp till Kiruna har telestyrelsen
för avsikt, därest anslag av riksdagen
nästa år beviljas, att fullfölja kabelläggandet
nämnda år. Vem som har rätt,

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

Televerkets anslagsbehov samt svar på interpellation

om det blir 1956 eller 1957 som kabeln
når fram till Kiruna, återstår ju att
se, men antagligen kommer — det kan
man på goda grunder utläsa av svaret
— kommunikationsministern nästa år,
i hägn och skydd av investeringsbegränsningarna,
att föreslå anslag endast
för sträckan Murjek—Gällivare
samt för något påföljande år anslag för
den resterande sträckan, Gällivare—
Kiruna.

På tal om investeringsbegränsningarna
hade det enligt min åsikt varit
tacknämligare, om kommunikationsministern
för några år resolut slopat de
kapitalinvesteringar som till statens
järnvägar göres i form av inköp av
privata bussar och busslinjer, och i
stället använt detta årligen återkommande
belopp på två miljoner kronor
för att åstadkomma bättre telefonförbindelser
till de lappländska samhällena,
som varje år tillför staten inkomster
på flera hundra miljoner
kronor.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Till kommunikationsministerns
interpellationssvar vill jag
gärna knyta en synpunkt, som jag tror
är betydelsefull. Den rör sättet på vilket
kablarna läggs i förhållande till
järnvägarna. Särskilt viktig är den
frågan i detta fall, då järnvägen är
praktiskt taget det enda förbindelsemedlet
genom ödemarkerna. Kommunikationsministern
säger, att kabeln
skall läggas parallellt med järnvägen.
Skulle krig utbryta och järnvägen bombas
innebär det, att kanske också telefonkabeln
klipps av, om den ligger för
nära järnvägen. Jag skulle därför vilja
lägga kommunikationsministern på
hjärtat att resonera med sin vän försvarsministern
på denna punkt. Jag
vet, att han har intresse av att om möjligt
få ett visst avstånd mellan järnvägslinje
och telefonkabel. Hänsyn tas
i vissa fall därtill, men det syndas också
däremot.

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Jag skulle bara i all
korthet vilja understryka vad herr Löfroth
har anfört i denna fråga. Uppe i
Norrland får de kommunala organen
ofta skrivelser med begäran om stöd
och hjälp för att få rättelse i de besvärliga
förhållanden, som har uppstått.
Det är onekligen synd, att jag
inte nu har tillgång till den statistik,
som jag fått av telegrafkommissarien,
så att jag kunde föredra den inför kammaren.
Den visar nämligen, att vi ligger
mycket dåligt till, jämfört med en
hel del andra län och distrikt i landet.
Man kan ju inte göra mer åt saken i
år, men jag hoppas verkligen, att kommunikationsministern
tar under övervägande
att nästkommande år på allt
sätt söka främja och forcera kabelläggningen
fram till Kiruna.

Ytterligare ett missförhållande har
framhållits, särskilt av telegrafmyndigheterna,
nämligen att det finns en lucka
i kabelnätet mellan Gävle och Sundsvall,
vilken tydligen måste utfyllas, innan
förhållandena kan bli till fyllest.
Jag skulle även vilja framhålla — till
den verkan det hava kan — att det för
oss norrlänningar är riksviktigt att
snabbt få denna fråga ordnad på något
sätt.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Det har varit en lång
debatt om hur televisionen skall komma
att se ut här i landet, när den införes,
och om det skall bli kommersiella
program eller ej. Jag skall inte
alls gå in på detta spörsmål, utan vill
bara erinra om att vi icke har tagit
ställning därtill i statsutskottet. Det
föreligger — det har herr Gustafson i
Göteborg rätt i — full frihet för riksdagen
att taga ställning till frågan vid
kommande tillfälle om riksdagen godtager
det förslag, som statsutskottet har
framlagt. Vi har velat invänta den
kommande propositionen, innan vi ger
oss in på behandlingen av de mycket

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Statens järnvägars anslagsbehov

vidlyftiga frågor som härmed sammanhänger.
Det är också därför vi inte velat
vara med om att riksdagen nu skulle
göra något uttalande som på något
sätt binder det kommande ställningstagandet.
Fördenskull, som sagt, har vi
också yrkat avslag på motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall be att under
åberopande av vad jag tidigare yttrat
i dessa frågor få yrka bifall till motionen
II: 19 beträffande punkterna I och
II i denna del av utskottets utlåtande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
fogade, med a) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen
11:19; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 4

Statens järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
(punkt 5, s. 54—82) föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1955/56
under statens järnvägars fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 266 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och öhman (I: 268)
och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 361), hade
hemställts dels att riksdagen i princip
måtte besluta om förlängning av ostkustbanan
från Härnösand norrut via

Örnsköldsvik till Umeå, dels att riksdagen
måtte besluta, att en del av denna
förlängning, som avsåge sträckningen
Gullänget—Husum, påbörjades under
budgetåret 1955/56, dels ock att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om förslag till erforderligt
investeringsbelopp för den nyss angivna
sträckningen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:264) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 351), hade, såvitt nu var

1 fråga, hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag om investeringsanslag
å 2 000 000 kronor till förvärv
av billinjer åt statens järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:265) och den andra
inom andra kammaren av fru
Sandström m. fl. (II: 357), hade likaledes
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förenämnda förslag
om investeringsanslag å 2 000 000 kronor
till förvärv av billinjer åt statens
järnvägar.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1955/56 under statens järnvägars fond
anvisa av utskottet närmare angivna
investeringsanslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:264 och 11:351 samt
1:265 och 11:357, förstnämnda båda
motioner i vad de avsåge förevarande
anslag till Förvärv av billinjer för budgetåret
1955/56 under statens järnvägars
fond anvisa ett investeringsanslag av

2 000 000 kr.;

III. att motionerna I: 268 och II: 361
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionen 11:62 icke måtte
bifallas av riksdagen.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Ohlon, fröken Andersson

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

samt herrar Sundelin, Jacobsson, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Svensson i
Ljungskile, Staxäng, Wedén och Löfroth,
vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:264 och
11:351 samt 1:265 och 11:357, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag om
anslag till förvärv av billinjer;

b) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den punkt på föredragningslistan
som nu behandlas har i fem
år föranlett debatt här i riksdagen, en
debatt som måhända blivit en smula
monoton, eftersom utgångsläget för såväl
opponenter som utskottstalesmän
varit i stort sett detsamma.

Kungl. Maj:t har begärt ett par miljoner
kronor till SJ för inköp av privata
billinjer, utskottsmajoriteten har
godkänt detta, och vi ifrån oppositionen
har yrkat avslag. Strängt taget, herr
talman, skulle jag kanske kunna rationalisera
debatten i dag med att hänvisa
till vad som sagts tidigare i denna
fråga, varefter utskottets talesman
kunde hänvisa till vad som tidigare
sagts från utskottets sida och kammaren
kunde gå till röstning med ungefär
samma resultat som alla tidigare år.
.lag kanske kan få göra den lilla bekännelsen
att talmannen och jag —
naturligtvis halvt på skämt — i går
diskuterade denna möjlighet. Det ligger
onekligen något i ett sådant förslag
—■ resultatet blir detsamma vare sig
vi rör upp en stor debatt eller inte debatterar
alls.

I dag ligger det ju så egendomligt
till, att detta ärende redan varit före
under postverkets äskanden, och det
har också berörts tidigare i den interpcllationsdebatt
som vi nyss hörde.
Emellertid har utskottet i år upptäckt
ett nytt argument förutom den gamla

Statens järnvägars anslagsbehov

argumentsamlingen, och jag är självfallet
tacksam för att utskottet uppmärksammat
den saken. Utskottet har
bl. a. förebragt ett mycket gammalt
och mycket vanligt argument i sådana
här sammanhang: eftersom riksdagen
behandlat denna fråga i fem år och
inte vid något tillfälle funnit anledning
att frångå Kungl. Maj:ts förslag, så
finns det naturligtvis ingen anledning
till det nu heller. Nej, tacka för det!
När frångår väl utskottsmajoriteter i
allmänhet Kungl. Maj:ts förslag?

Det nya argument som införts i debatten
i år skulle kunna sammanfattas
på följande sätt: Här har nu SJ i 20 år
fått medel till inköp av billinjer och är
i dag landets största företagare på trafikområdet
i fråga. Motiveringen till
inköpen har varit att hindra konkurrens
och att stabilisera SJ:s ekonomi.
Om detta nu varit de verkliga argumenten,
skulle det kanske vara av ett visst
intresse för riksdagen, som beviljar
medlen, att få veta om det ekonomiska
resultatet av verksamheten verkligen är
så gott, att det motsvarat de förväntningar
som uppställts. Vad utskottet nu
tycks ha fått veta är medelårsresultatet
under tio år av den samlade biltrafikrörelsen.
Men är det som rymmes bakom
detta just det som vi på vårt håll
frågat efter? Var det omöjligt att få
ett samlat resultat av vinsten på den
del av bilrörelsen som uppkommit genom
de årligen anslagna miljonerna
till inköp av billinjer?

I ett nummer av tidningen Järnvägen
kan man finna, att statens järnvägars
bilrörelse — exklusive övertorneålinjen
— redovisat ett överskott på fem
miljoner för budgetåret 1953/54. Om
överskottet är beräknat brutto eller om
avskrivningar skall ske inom den ramen,
kan man sätta frågetecken för.
Motorfordonsparken för yrkesmässig
trafik inom SJ utgöres för närvarande
av 1 650 bussar, ett stort antal lastbilar
och ungefär 400 släpfordon. Det kan
också nämnas att dotterbolaget GDG:s

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Statens järnvägars anslagsbehov

biltrafik inte redovisar någon vinst från
året i fråga och att SLAB 1952 redovisade
förlust.

Om det till äventyrs skulle vara så,
att biltrafiken inom SJ inte ger någon
vinst, är det då riktigt att fortsätta med
att utvidga denna rörelse med motivering
att den ekonomiskt skall stödja
SJ:s verksamhet på rälsen? Det är en
enkel fråga som medborgaren faktiskt
har rätt att ställa. Något uttömmande
svar på denna fråga har inte förebragts.

Utskottet hänvisar till att man ju kan
studera resultatet ur officiella redogörelser.
Men, herr talman, det är inte
lätt för den enskilde att göra sådana
studier. Skulle man kunna få fråga om
överrevisorerna för SJ varit inne på
den här saken och om de anser det
vara så lätt att komma underfund med
hur det ligger till på detta område i
ekonomiskt avseende?

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till den av herr Ohlon m. fl.
på denna punkt avgivna reservationen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att tala om vår motion nr 62 angående
elektrifiering av vissa järnvägslinjer i
Dalarna.

Utskottet har med hänvisning till en
pågående utredning inte kunnat tillstyrka
denna motion utan hänvisar till att
man inom järnvägsstyrelsen har tänkt
sig olika former för den drivkraft, som
skall användas på dessa linjer. Jag vill
bara säga några ord i anslutning till
vad som sades i det köpeavtal som träffades
1947 mellan den dåvarande trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarna—Gävle
och köparen, statens järnvägar. Man
förband sig där — kanske inte rent
juridiskt men i alla fall moraliskt -—
att utbygga den av de enskilda järnvägarna
planerade och till hälften elektrifierade
linjen Krylbo—Rättvik. Järnvägsstyrelsens
representanter sade, att
man hade för avsikt att fullfölja elek -

trifieringsarbetena i den takt som tillgången
på arbetskraft och materiel
tillät. Det är nu åtta år sedan denna
utfästelse gjordes. Man frågar sig inom
de berörda kommunerna i Dalarna, om
inte tiden snart borde vara inne att förverkliga
denna fortsatta elektrifiering.

Nu sägs det i utskottets skrivning
över denna motion, att det utöver vad
som innefattas i det elektrifieringsprogram,
som för närvarande är uppgjort,
bar tillkommit en delsträcka, nämligen
sträckan Ljusdal—Hudiksvall. Man
skulle väl kunna säga, att den sträcka
motionärerna närmast avser, sträckan
Borlänge—Rättvik, bör ha förtursrätt
framför sträckan Ljusdal—Hudiksvall,
inte minst därför att den borde kunna
få större trafikkapacitet än den delsträcka
som man nu har ryckt in i det
beslutade elektrifieringsprogrammet. Jag
skulle bara vilja framföra såsom ett
önskemål från berörda kommuners sida,
att vederbörande departementschef och
järnvägsstyrelsen så snart som över huvud
taget är möjligt ägnar denna fråga
uppmärksamhet, så att de utfästelser
som gjordes 1947 snart förverkligas.
Jag har intet yrkande.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Som jag vid denna
punkt har fogat en blank reservation,
vill jag med några ord nämna vad som
ligger bakom denna.

Här har diskuterats busstrafiken. Mot
den har jag ingen erinran. Däremot har
jag en erinran att göra mot den s. k.
kretstrafiken, alltså godstrafik på lastbilar
vid sidan av järnvägen. Det är
särskilt i Dalsland som jag har observerat
detta. Folket i bygderna där ställer
sig mycket undrande till anordningen
att vid sidan av järnvägen frakta
gods som mycket väl skulle kunna
transporteras med godståg eller med
rälsbussvagnar. Det var ju ursprungligen
tänkt, att SJ med denna trafik,
som betecknas som trafik »från dörr till

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

dörr», skulle kunna leverera varorna
direkt till de olika kunderna. Men det
är ingen i trakten som begagnar sig
av möjligheten att få varorna hem till
sig, utan lastbilarna kör utmed järnvägen
fram till järnvägsstationerna och
lastar av godset vid dessa, dit mottagarna
sedan får fara och hämta sina
varor. Det måste utan tvivel medföra
ökade kostnader, att en lastbil kör sju,
åtta mil vid sidan av järnvägen, trots
att det finns godståg som kan ta varorna
utan svårighet. Jag ville vid detta
tillfälle fästa statsrådets uppmärksamhet
på saken, så att det kanske kunde
bli någon ändring.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag känner självfallet
mycket väl till den företeelse, som herr
Rubbestad tar upp nu, den s. k. kretstrafiken.
Denna har ju tillkommit inte
för att fördyra transporterna för konsumenterna
eller för att öka kostnaderna
för SJ, utan ingår självfallet som ett led
i statens järnvägars besparingsåtgärder.
Denna kretstrafik innebär ju att man
befordrar styckegods med bil mellan
olika stationer, där järnvägarna är
svaga. Man vinner därigenom faktiskt
snabbare transporter, men man gör
dessutom besparingar på personalsidan.
På den järnväg som det är fråga om här
— lelångenbanan, antar jag — är besparingarna
genom kretstrafiken betydande.
Detta sammanhänger med att
man genom att avlasta styckegodsvagnarna
kan driva persontågen med lokomotorer
i stället för med ånglok. Den
besparing, som man på detta sätt har
gjort på denna bana, som ju är en förlustbana
och vars kostnader man alltså
bör göra allt för att få ned, beräknar
man till åtminstone omkring 80 000 kronor
per år. Att systemet med kretstrafik
för dem som inte är insatta i förhållandena
kan se egendomligt ut, medger jag,
men det är, så långt jag förstår, ett nöd -

Statens järnvägars anslagsbehov

vändigt led i statens järnvägars besparingsaktion.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner väl till den
motivering som distriktschefen i västra
distriktet anför i denna sak, där han
vill göra gällande att det blir besparingar,
men jag har på olika stationer
gjort mig underrättad om att det inte
blir någon besparing, utan tvärtom ökade
kostnader. Jag kan också nämna att
ett par av statsrevisorerna under fjolåret
har varit uppe och tittat på saken.
Det är väl troligt att de så småningom
kommer med ett utlåtande.

Utskottet säger att utskottet har försökt
kontrollera hur det ligger till, och
och man vill göra gällande att det har
blivit vissa besparingar, men man säger
tydligt ut: »Att bokföringsmässigt
redovisa dessa besparingar låter sig
dock svårligen göra.» Det är inte mycken
glädje med ett beslut som skall leda
till besparingar, om det inte går att påvisa
dessa besparingar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har här bara sysslat
med lelångenbanan, och där är, så långt
vi kan kontrollera saken, en klar besparing
att uppvisa. Det var detta jag
ville anmäla för kammaren.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Efter vad statsrådet anförde
skulle det kanske inte ha vårit
så nödvändigt för mig att begagna mig
av ordet i det här sammanhanget, men
jag känner ju igen herr Rubbestads resonemang
från statsutskottet in pleno,
där vi hade ett litet tankeutbyte, vari han
erinrade om just vad han också i dag
har dragit fram, nämligen att han jämte
ett par andra av riksdagens revisorer
har varit på ort och ställe och studerat
förhållandena och därvid kommit till
slutsatsen, att det måste vara oekonomiskt
för statens järnvägar att förfara

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Statens järnvägars anslagsbehov

på det sätt som sker i fråga om kretstrafiken.
Han har också fått många
bland personalen vid SJ att hålla med
om att det inte kan vara ekonomiskt
för SJ.

Nu skulle jag nog vilja säga att den
omständigheten, att en person är anställd
vid SJ, inte alltid utgör en garanti
för att han kan göra en riktig bedömning
av dessa ting. Det finns en benägenhet
hos en del av personalen ute
på stationerna att tycka, att det måste
vara galet i varje fall när man lyfter
över transportuppgifter, vare sig det
är fråga om gods eller personer, från
järnväg till landsväg. Men vi vet ju att
det många gånger är det enda riktiga
att så sker.

I järnvägens överrevisorers berättelse
för det senaste året lämnas på s. 12
en redovisning som också rör frågan
om kretstrafiken. Det är en redovisning
som gäller andra distriktet, vilket här
får anses vara aktuellt. Där nämns också,
som statsrådet redan har anfört,
lelångenbanan, och där talas om kretstrafik
på bohusbanan och lelångenbanan.
Nu förfar man alltid så inom järnvägsstyrelsen
— och i det här fallet
distriktsledningen — att man gör en utredning
innan man ger sig in på en
sådan sak som den det här gäller. Man
frågar vad det kostar att göra det nya,
vad det kostar att fortsätta med det
gamla och hur mycket man kan tänkas
vinna, och på den grunden får man en
kalkyl.

Överrevisorerna vid SJ har varit intresserade
av att få veta inte enbart
vilket kalkylerat resultat man har kommit
fram till, utan också vad det slutliga
resultatet har blivit, och den saken
redovisas som sagt på s. 12 i överrevisorernas
senaste berättelse. Där anges
när det gäller bohusbanan, att man
hade beräknat en besparing på 343 000
kronor, medan den verkliga besparingen
blev 518 000 kronor. För sträckan
Vänersborg—öxnered räknade man med
en besparing på 172 500 kronor, men

den blev bara 135 000 kronor, alltså i
detta fall mindre än vad som beräknats.
För Finnshyttan hade man beräknat en
besparing på 24 600 kronor, medan den
blev 20 000 kronor, och för smalspårsnätet
i Västergötland — där talas det
också om kretstrafik — hade man beräknat
en besparing på 846 700 kronor,
medan resultatet blev 702 000 kronor,
sålunda också här lägre än beräknat.
När det gällde Karlstad hade man beräknat
12 000 kronor, och där nådde
man också den siffran. Totalt hade det
beräknats en besparing på 1 398 800
kronor, men man nådde endast 1 387 000
kronor.

Beträffande den sträcka, som herr
Rubbestad skjuter in sig på, kan man
nog fälla det omdömet, att där råder
inte det mest gynnsamma förhållandet
beträffande kretstrafikens tillämpning.
Detta beror på att vägarna är mindre
goda på vissa sträckor. Jag torde också
ha rätt att säga, att kretstrafiken delvis
har fått bedrivas som försöksverksamhet.
Efter vissa försök har man
därvid sett sig nödsakad att göra en
del justeringar. När befolkningen på
orten ser sådant, noteras det som ett
erkännande från statens järnvägars sida
av att det har gjorts en felbedömning,
men det behöver inte alls vara
på det sättet. När det gäller rationaliseringssträvandena
över huvud taget
vid SJ — som alla väl ändå vill understödja
— måste vi säga oss, att det är
nödvändigt att göra vissa försök — eller
kanske får man kalla det experiment
— där man i ett eller annat fall
får avstå från att fullfölja vad man
har påbörjat.

Eftersom jag har ordet vill jag säga
ett par ord också till fru Sandström,
som inte kan förmå sig till att tro
att statsutskottets uppgifter om busslinjernas
lönsamhet är riktiga. Jag vill
säga till fru Sandström, att överrevisorerna
vid SJ lämpligen bör svara via
berättelsen och inte här i kammaren.

För egen del skulle jag vilja säga att

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

uppgifterna i utskottets utlåtande beträffande
lönsamheten kan dokumenteras
med siffermaterial.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara några få ord i anledning
av statsrådets upplysning angående
vissa besparingar som vunnits genom
kretstrafik på lelångenbanan.
Statsrådet nämnde att ett belopp på omkring
80 000 kronor därigenom kunnat
inbesparas. Besparingen ligger i att man
övergått från ångdrift till dieseldrift eller
lokoinotordrift, som det också heter.
Det har dock visat sig att denna kretstrafik
inte innebär transport från dörr
till dörr utan från Uddevalla till de
olika stationerna, och det har gått så
långt att visst gods gått med en släpvagn
från Bengtsfors till Bäckefors för att där
lastas ur släpvagnen, som alltså följt
rälsbussen, och läggas i ett magasin för
att dagen därpå genom kretstrafiken
vidarebefordras till Uddevalla. Godset
får alltså inte följa järnvägen fram till
Uddevalla. Det är sålunda övergången
från ångdrift till dieseldrift som orsakat
denna besparing. Frågan är då: Kan
man transportera det gods som nu genom
kretstrafiken transporteras till stationerna
— inte från dörr till dörr —
på järnväg om man får kraftigare motorlok?
Man skulle då kunna slopa biltrafiken
och därigenom få en ökad besparing.
Den siffra statsrådet nämnde
är i och för sig riktig, men det kan diskuteras
om den fullt belyser hela besparingsmöjligheten.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade tänkt framhålla
i stort sett de synpunkter som
herr Staxäng nu framfört.

Herr Åkerström sade att den järnvägslinje,
som jag speciellt intresserat
mig för, ur driftsynpunkt inte är vidare
bra, och han menade att det i

Statens järnvägars anslagsbehov

detta fall kanske inte var så ekonomiskt
välbetänkt att anordna kretstrafik. Det
är just detta jag har velat framhålla. I
fråga om den linje, som jag berört och
som jag bäst känner till, har jag gjort
mig mödan att på de olika stationerna
månad efter månad undersöka det ekonomiska
resultatet, och det är därigenom
jag kommit till insikt om att förfarandet
med kretstrafik här borde slopas.
Då herr Åkerström är överrevisor i
statens järnvägar, skulle jag vilja hemställa
att han tar sig en dag och far
dit ned och själv går igenom dessa saker
i stället för att lita på de utredningsmän
han åberopar.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Rubbestad nu
är så välvillig och ger råd åt överrevisorerna
vid statens järnvägar, skulle
jag också vilja ge honom ett råd. När
herr Rubbestad får ta del av dessa
journaler, där inkommet och avgående
gods från stationerna antecknas och
där man också får fram vissa fraktsiffror,
skall herr Rubbestad inte nöja
sig med dessa uppgifter och tro, att
han enbart på dem kan grunda ett
omdöme sådant som det han fällt här
i dag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 268 och II: 361.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Mitt ärende var att i
detta sammanhang till statsrådet rikta
en fråga som är av stor betydelse för
avlägsna trakter i landet.

Från något, jag vill minnas några
håll har det för mig uppgivits, att där
bussföretag, direkt eller indirekt ägda
av statens järnvägar, i samband med
den trafikminskning busslinjerna på
olika håll fått vidkännas på grund av
bilinköpen, tvingats lägga ned sin verksamhet,
har enskilda bussföretagare begärt
koncession på trafiken på motsva -

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Statens järnvägars anslagsbehov

rande vägsträckor men blivit nekade
sådan koncession, vilket medfört att
allmänheten blivit utan allmänna trafikmöjligheter
på dessa sträckor. I de
fall som relaterats för mig gällde det
avlägset boende och ur allmän kommunikationssynpunkt
illa ställda människor.
Jag skulle vilja fråga herr statsrådet
huruvida sådant nedläggande av
statsägda bussföretag förekommer och
— om så är fallet — huruvida statsrådet
är villig att medverka till att det
då ges koncession och trafikrättigheter
åt enskilda företag så att inte en monopolistisk
koncessionsgivning går ut över
allmänhetens intressen. Detta är ju en
så pass betydelsefull fråga för folk som
bor avlägset och inte har råd att skaffa
sig egna bilar, att jag tror det är viktigt
att frågan ägnas uppmärksamhet.
Jag ser att statsrådet och statssekreteraren
tydligen är överens om att sådana
nedläggelser inte förekommer. Jag
tror dock att detta behöver undersökas,
ty det fall jag fått kännedom om är nog
tyvärr vederhäftigt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Med anledning av herr
Ståhls fråga vill jag säga, att jag inte
känner till något sådant fall. Någon sådan
fråga har icke underställts kommunikationsdepartementet.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Fru Sandström har jämte
några andra riksdagsledamöter motionerat
om att förslaget om ett anslag
på 2 miljoner kronor för förvärv av
billinjer skall avslås. Statsutskottet har
gjort en mycket grundlig förberedande
utredning och har på s. 30 i utlåtandet
redovisat resultatet av SJ:s bilrörelse.
Vi konstaterar där, att resultatet
enligt vad vi kunnat finna är synnerligen
gott. Fru Sandström sade i sitt
inlägg, att statsutskottet inte har redovisat
utfallet av de senaste årens inköp

av billinjer. Nej, det har statsutskottet
inte gjort, men det är väl inte vanligt
att göra på det sättet. Vi har lämnat
en gemensam, sammanfattande redogörelse
för resultatet. Vi har inte heller
redovisat de mest ekonomiska järnvägslinjerna,
utan vi får ta uppgifterna
i klump som järnvägsstyrelsen lämnar
dem.

Såsom utskottet skriver köper man i
rationaliseringssyfte in en del billinjer
då detta från SJ :s synpunkt anses vara
lönande. Till järnvägsstyrelsen inkommer
årligen många förslag att överta
ett betydande antal billinjer här i landet.
önskemålen att SJ skall överta enskilda
billinjer är i själva verket så
många, att det här föreslagna beloppet
på två miljoner kronor inte på långt när
räcker till — önskemålen motsvarar betydligt
högre summor. Statsutskottet
har därför inte kunnat biträda vad som
är föreslaget i motionen.

Herr Mellqvist har i en motion föreslagit,
att ett par elektrifieringsprojekt
i Dalarna skall förverkligas. I sitt inlägg
här nämnde han att staten vid uppgörelsen
om försäljning av ifrågavarande
järnvägssträckor för åtta år sedan
påstått, ehuru någon juridiskt bindande
utfästelse inte lämnades, att dessa linjer
skulle elektrifieras.

Det är nog riktigt att järnvägsstyrelsen
hade en sådan uppfattning vid den
tidpunkten. Emellertid pågår ju en ständig
utredning om de mest rationella
formerna för tågtrafiken, och järnvägsstyrelsen
har numera kommit till den
uppfattningen, att man i betydligt större
utsträckning än hittills måste gå
över till dieseldrift, vilket man bl. a.
tänkt sig i de här berörda områdena.
Man har således planerat provdrift med
diesellok även på elektrifierade sträckor.
Resultatet av försök med dieseltrafik
har nämligen varit så gott, att
man anser det mest lönsamt att dieselfiera
här ifrågavarande sträckor.

Övriga frågor som har varit föremål
för debatt här har besvarats dels av

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

kommunikationsministern och dels i
någon mån av överrevisorerna vid SJ.

Beträffande yrkandet om bifall till
motionen 1:268 vill jag bara säga, att
kamrarna så sent som i höstas beslöt
avvakta en pågående utredning, som
inte är så klar att järnvägsstyrelsen ännu
är beredd att ta ställning till den.
Järnvägsstyrelsen har emellertid i princip
uttalat sig för förslaget.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! I ett av kommunikationsministerns
tidigare anföranden fäste
jag mig litet vid hans ordval. Han sade:
»så långt vi har kunnat kontrollera»
när det gällde SJ:s driftresultat på det
här området. Då flög den snabba tanken
genom mitt huvud: »År det svårt att
kontrollera även från kommunikationsministerns
utsiktspunkt, måste det vara
ännu svårare för vanliga människor.»

Sedan vill jag säga till min vän herr
Åkerström, att det inte skulle falla
mig in med den vördnad jag givetvis
känner för överrevisorerna vid statens
järnvägar att be honom här lämna en
redogörelse. Vad jag ville veta var huruvida
överrevisorerna hade kommit
på den idén att se på resultatet av den
verksamhet som jag närmast talat om.

Utskottets talesmän säger att siffrorna
är alldeles riktiga och att de redan
har svarat på det ena och det andra.
Här har man ett driftrcsultat av statens
järnvägars samlade biltrafiksrörelse,
men vad jag har frågat efter är
om de investeringar, som har gjorts av
medel som den svenska riksdagen har
beviljat till inköp av privata buss- och
billinjer för att utvidga denna rörelse,
är så lönsamma, att inköpen över huvud
taget skulle vara berättigade. På den
frågan har aldrig lämnats något svar.

Sedan står det ju också här i utlåtandet,
att det bokföringsmässigt är
svårt att redovisa besparingar. Ja, jag

Statens järnvägars anslagsbehov

vet inte riktigt hur man här skiljer på
besparingar och vinster, men fortfarande
kvarstår frågan: År det i ett läge
som det nuvarande, när man skall strama
åt på alla håll och kanter och när
man, som herr Andersson i Malmö sagt
tidigare i dag, skall iaktta största återhållsamhet
fastän ingen skulle vara gladare
än han om man kunde investera
mera, är det då nödvändigt att föra
över pengar från staten till privata företag,
jag höll på att säga tvärsigenom
de bussar som i alla fall går i trafik?
Det är i alla händelser ingen nyskapande
verksamhet som här sker.

Sedan skulle jag naturligtvis kunna
säga ytterligare några ord med anledning
av vad den siste ärade talaren
sade, att det nästan är köbildning från
privata företag, som vill sälja till SJ.
Man konstaterar att så är förhållandet,
men man har aldrig rett ut varför det
är på det sättet. Det har vi talat om
tidigare, och jag skall inte gå in på
den saken.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDREASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Fru Sandström efterlyser
ånyo en redovisning för vad utfallet
har blivit beträffande de sist förvärvade
billinjerna. Någon sådan delredovisning
kan inte lämnas, men jag
tycker att vad utskottet skrivit på den
punkten, där man redogör för vad som
skett från 1949 till 1954 beträffande inköp
av billinjer och hur överskottet för
varje år har stegrats, skulle kunna ge
ett tillräckligt klart belägg för vad som
har skett på det området.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad min kollega herr Åkerström sade
nyss, nämligen att överrevisorerna skall
redovisa sitt material i sin årliga berättelse.
Vi har ju den stora förmånen
att göra det.

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Vattenfallsverkets anslagsbehov

Men fru Sandström frågar här huruvida
överrevisorerna har kommit på
den idén att titta på den här saken, särskilt
i avseende på hur räntabiliteten
ställer sig för nyförvärvade billinjer.
Jag vill tala om att vi har kommit på
den idén redan under förra året och
hoppas kunna redovisa materialet i en
kommande berättelse.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har bara att tacka
för herr Schmidts upplysning. Det är
ju klart att en riksdagsman, som inte
tillhör överrevisorerna, heller inte kan
veta vad dessa mäktiga herrar sysslar
med. Jag är naturligtvis glad över att
överrevisorerna redan i fjol började
med detta arbete. Eftersom arbetet började
i fjol och tydligen fortsätter måste
det vara rätt omfattande. Jag vill önska
revisorerna all lycka och hoppas att vi
nästa år eller något senare år skall få
ta del av resultatet av vad jag här närmast
frågat efter.

Överläggningen var härmed slutad.
På framställd proposition biföll kammaren
till en början utskottets i mom.
1 gjorda hemställan.

I fråga om mom. II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ohlon m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Sandström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) mom. II i utskottets utlåtande nr
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Ohlon m. fl. vid denna punkt fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fru Sandström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 128 ja och 80 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande mom. III framställde herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Vattenfallsverkets anslagsbehov

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
(punkt 6, s. 83—115) föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1955/56
under statens vattenfallsverks fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 306 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och öhman (I: 257)
och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 349), i vilka
hemställts att riksdagen, med bifall i
övrigt till vad som i statsverkspropositionen
yrkats under vattenfallsverkets

Onsdagen den IG niars 1955 fm

Nr 9

fond, måtte besluta att av Kungl. Maj:t
begärt anslag å 1 500 000 kronor till förvärv
av enskilda företag för elektrisk
distributionsverksamhet måtte höjas till
11 500 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Andersson i Dunker m. fl. väckt
motion (11:348), vari hemställts att
förenämnda anslag till förvärv av enskilda
företag för elektrisk distributionsverksamhet
icke måtte beviljas av
riksdagen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret
1955/56 under statens vattenfallsverks
fond anvisa av utskottet närmare angivna
investeringsanslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:257 och 11:349 samt
II: 348, till Förvärv av enskilda företag
för elektrisk distributionsverksamhet
för budgetåret 1955/56 under statens
vattenfallsverks fond anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Här har tidigare i dag
ganska utförligt diskuterats förslag om
ökade investeringar i olika avseenden.
Vad jag ville yttra några ord om här
är en motion som jag tillsammans med
några kamrater har väckt och som
innebär krav på minskad investering av
statsmedel. Det gäller det förslag, som
Kungl. Maj :t här har framlagt för riksdagen
om ett anslag på 1,5 miljon kronor,
som skulle användas av vattenfallsstyrelsen
för inköp av elektriska distributionsanläggningar,
drivna av enskilda
föreningar och andra företag.

Visst är det sant, att det finns en hel
del dåliga sådana företag, som är i behov
av ordentlig upprustning och förstärkning.
Men varför är de det? Jo,
de är det därför att deras styrelser

Vattenfallsverkets anslagsbehov

har misskött sin uppgift. De har inte
tagit ut sådana avgifter av medlemmarna
i respektive företag, konsumenterna,
att de räckt till behövligt underhåll
och erforderlig förstärkning av
ledningsnätet. De har från början utnyttjat
anläggningarna nästan till bristningsgränsen,
men de har inte i mån av
ökad energiåtgång och ökade krav på
möjlighet att koppla till nya energikrävande
apparater brytt sig om att
vidta de förstärkningar av respektive
distributionsföretags ledningsnät, som
skulle ha varit erforderliga för att ledningsnäten
på ett tillfredsställande sätt
skulle kunna bära belastningen.

När det sedan inte går, kommer man
till staten och begär, att staten skall
ta hand om företagen och verkställa
en ofta kostsam upprustning. Dessa
pengar kommer sålunda att användas
till premiering av personer och företag,
som har misskött sin uppgift. Det
finns nämligen ingen förening, i varje
fall inte i Mellan- och Sydsverige, som
inte skulle kunna klara den nödvändiga
upprustningen med egna resurser,
genom högre avgifter och lån o. s. v.,
men de vill inte ta på sig de kostnader,
som detta kräver. Det är helt enkelt
fråga om att bara vältra över kostnaderna
på staten. Jag tycker för min
del, att staten har bättre användning
för sina pengar än att i onödan slänga
ut 1,5 miljon kronor på detta sätt.

Vad är det som sker, om staten inte
gör det? Jo, föreningsmedlemmarna,
abonnenterna, får tills vidare reda sig
med det de har. Elektriskt ljus räcker
det alltid till liksom till radio och mindre
motorer och sådant, för vilket ledningsnäten
är byggda. Men de får vänta
med att koppla på elektriska spisar och
större elektriska motorer, som kräver
mycket ström, för vilket ledningsnäten
inte är byggda. De får sålunda under
upprustningstiden använda sig av det
de har. De får använda sina vedspisar,
som ju ofantligt många människor alltjämt
har, och det uppvärmningssystem,

Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Vattenfallsverkets anslagsbehov

vedkaminer eller värmeledningar, som
de har. De får sålunda vänta en smula.
Det är allt vad som sker.

Jag måste säga, att de som har missskött
sig på detta sätt, föreningsstyrelser
och bolagsstyrelser, bör inte bara
få springa till staten och säga: Var så
god och ta hand om detta. Jag anser
därför, herr talman, att det vore riktigt,
om riksdagen, i detta fall kammaren,
ville avslå propositionens begäran
om ett anslag på 1,5 miljon kronor.
Det är väl ändå inte särskilt uppmuntrande
för de föreningar, som skött
upprustning och förstärkning på ett
riktigt sätt, att se huru de som har missskött
sig inte behöver ta på sig de kostnader,
som de rimligen borde göra,
utan att dessa skall vältras över på
staten.

Jag skulle kunna lägga ut texten åtskilligt
mer i detta fall, ty jag känner
rätt väl till förhållandena. Jag vet att
det finns ytterst få om ens någon förening,
som inte, om den vill och ställs
inför ett nödtvång, har möjlighet att
själv verkställa en upprustning och förstärkning.
Därför menar jag, att detta
är ett fullständigt onödigt användande
av statsmedel.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på propositionens begäran
om ett anslag på 1,5 miljon kronor till
»förvärv av enskilda företag för elektrisk
distributionsverksamhet». Mitt yrkande
överensstämmer således med det
yrkande, som framställts i motionen
II: 348.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag vill först säga att
det yrkande som här är gjort och de
motioner som här föreligger ej avser
rätt anslagsrubrik. Motionärerna borde
ha ställt sitt förslag på en annan punkt.
Som utskottet erinrat om borde det ha
skett i anslutning till anslaget för distributionsanläggningar
och icke i samband
med anslaget för förvärv av elek -

triska distributionsföreningar. Men
bortsett från detta bör frågan behandlas
rent sakligt.

I den motion som herr Andersson i
Dunker väckt görs tvenne påståenden,
som jag vill erinra om. Det ena är att
verkligt behov av förstatligande sällan
förelegat, och det andra är att vattenfallsstyrelsens
taxor och kundtjänst
sällan är förmånligare än vad företagen
själva skulle kunna genomföra.

Vidare görs i denna motion en hänvisning
till elkraftsutredningen. Det
framhålles att elkraftsutredningen skulle
ha uttalat sig emot ett förstatligande.
Jag vill då erinra om att i motionerna
1: 257 och II: 349 gör man ett rakt motsatt
påstående. Där föreslår man med
stöd av elkraftsutredningen ett högre
anslag på denna punkt. Det må emellertid
vara hur det vill med denna sak.
Elkraftsutredningens betänkande är ute
på remiss och resultatet härav kommer
väl så småningom på riksdagens bord.

Men, herr talman, i fjol höstas diskuterades
denna angelägenhet rätt utförligt.
Det var den 10 november, då en
interpellation av herr Andersson i Dunker
besvarades.

När man läser igenom den debatt
som då förekom, får man en ganska
klar bild av vattenfallsstyrelsens handläggning
av dessa ärenden. Vi fick den
uppfattningen att vattenfallsstyrelsen i
regel övertar sådana företag endast om
företagens styrelse hemställt om detta
och erbjudit överlåtelse. I de fall då
överlåtelse sker, skall överlåtelsen ha
varit betingad av bristande skötsel av
ledningsnätet och bristande underhåll.
Vattenfallsstyrelsens övertagande skall
således utgöra en tjänst åt ortens befolkning.

Vidare framgår av denna interpellationsdebatt
och det svar, som då gavs,
att vattenfallsstyrelsen fastställt vissa
villkor för att överlåtelse skall ske.
Vattenfallsstyrelsen har vidare uttalat,
att efter ett övertagande har ledningsnätet
upprustats. Med kännedom om vad

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

sådant kostar inom andra kraftområden
förstår man, att det i många fall kan
gå till mycket stora belopp.

Jag har fått den uppfattningen, när
jag studerat vad som förekommit vid
denna interpellationsdebatt, att vattenfallsstyrelsen
inte varit särskilt angelägen
om att överta sådana föreningar
men att man ansett det nödvändigt och
att man hade skyldighet att göra detta
med hänsyn till ortens intresse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Andersson i Dunker
återkommer med sin gamla bekanta
motion om de elektriska distributionsföretagen
på landsbygden. Jag måste
säga att om herr Andersson i Dunker
verkligen vill göra en tjänst åt landsbygden
borde han veta, att det är ett
önskemål att vattenfallsstyrelsen påskyndar
ett övertagande av de elektriska
distributionsföreningar och därmed
jämförliga bolag som finns. Det
är inte så, att viljan att göra något i
det sammanhanget saknas. Däremot
tror jag att den ekonomiska förmågan
och möjligheterna att bedöma hur man
skall sköta den elektriska distributionen
på landsbygden och annorstädes
saknas hos dessa små enheter. Det är
alldeles självklart att man som herr
Andersson i Dunker kan säga, att högre
avgifter kan tagas ut, men varför skall
landsbygdens folk sitta emellan bara
därför att vi skall ha kvar ett system,
som inte på ett förnuftigt sätt sköter
denna kraftförsörjning. Jag tror att
man därför har anledning att till statsrådet
rikta en särskild vädjan, att han
ville försöka påskynda arbetet med
överföringen av dessa elektriska distributionsföreningar
och aktiebolag till
staten. Ur alla synpunkter är det nämligen
angeläget att man får det ordnat
på ett bättre sätt iin som det för närvarande
är. Det är också så, herr An -

Vattenfallsverkets anslagsbehov

dersson i Dunker, att om vederbörande
på landsbygden abonnerat på kraft till
tröskning, vedsågning etc. vill han också
ha möjlighet att fullgöra dessa göromål.
Sådant går bra när ett företag är
nytt, men ett företag måste också underhållas.

Jag har tvärtemot herr Andersson i
Dunker den uppfattningen, att staten
tagit på sig betydande ekonomiska uppgifter
för att kunna hjälpa landsbygden
med distributionen av elkraft. Jag har
här i min hand ett kontraktformulär,
som ett elektriskt bolag skickat till 16
abonnenter i norra Uppland. Det visar
att dels skall staten ge ett bidrag på
22 000 kronor, dels kräver man därutöver
av de enskilda abonnenterna
att de var för sig och utan någon som
helst förbindelse från bolagets sida
skall överlåta belopp på mellan 700 och
1 000 kronor, varefter detta elektriska
bolag skall kunna sitta och göra praktiskt
taget som det vill. Det är en utpressning
mot dem som icke fått sin
kraftförsörjning ordnad. Jag vädjar till
herr Andersson i Dunker att inte bara
tänka på sig själv och sitt bolag utan
på alla de människor, som är i behov
av elektrisk kraft till maskiner och ljus.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Herr Lundbergs bolag
och andra bolag som har hand om
distribution av elektrisk energi har jag
inte att göra med, utan jag sysslar med
elektriska distributionsföreningar, som
jag känner till och som jag arbetar för
att de skall sköta sina arbetsuppgifter
på ett riktigt sätt. Jag tar sålunda inte
alls i försvar företag som missköter sig;
det är därför jag reagerar mot att man
med statsmedel skall premiera företag
som missköter sig. Jag tycker att det är
ett oriktigt sätt att använda pengarna
på.

Till herr Andersson i Malmö skulle

100

Nr 9

Onsdagen den 10 mars 1955 fm

Vattenfallsverkets anslagsbehov

jag vilja säga, att jag kanske inte anknöt
till rätta punkten i det vidlyftiga
förslaget, men att jag trodde det fanns
anknytning till vad som står i statsutskottets
utlåtande under den spärrade
meningen om »förvärv av enskilda företag
för elektrisk distributionsverksamhet».

Jag ber herr Andersson i Malmö om
ursäkt men jag måste nog säga, att av
det han sade förefaller det, som om
han inte skulle vara riktigt insatt i
elektrifieringen på landsbygden och
hur den elektriska distributionen arbetar
där.

Jag skall inte argumentera mera i
frågan och inte heller ställa något nytt
yrkande, ty det vore ju meningslöst,
men jag kan inte annat än mycket bestämt
vidhålla, med den erfarenhet jag
har på detta område sedan årtionden,
att varje förening kan klara sig. Vi
skall dock komma ihåg att varje förening
har monopol på distributionsanläggningarna
inom sitt område. Den
har också utdebiteringsrätt där, och
en rätt skött förening kan arbeta med
lägre kostnader och avgifter för medlemmarna
än vad statens vattenfallsverfc
och andra! råkraftsproducenter
kan göra för den händelse de finge
överta distributionen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 257 och II: 349.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Andersson i Dunker säger, att de elektriska
distributionsföreningarna har
monopol inom respektive distributionsområden.
Men detta gör ju, att om en
distributionsförenings styrelse inte anser
det vara förenligt med sina intressen
att tillhandahålla elektrisk ström
inom hela området, så blir många familjer
utan den ström de behöver. Det

förekommer också att en del strömförbrukare
inte får den kraft de behöver
för att kunna utnyttja sina elektriska
maskiner.

Jag känner också till de elektriska
distributionsföreningarna. Lyckligtvis
har de nu börjat inlösas — i varje fall
har Älvkarleby kraftverk börjat med
det i Uppland — och vi har bara goda
erfarenheter av den verksamheten. Vi
önskar bara att denna inlösning skall
påskyndas, så att den går litet fortare
än för närvarande.

Sedan har det här talats om att premiera
dem som missköter sig. Men, herr
Andersson i Dunker, är det rimligt att
människor, som i regel aldrig har sysslat
med ekonomiska ting, skall sitta i
ett distributionsföretag och sköta alla
de tekniska saker som där förekommer?
De kan helt enkelt inte klara av
uppgifterna på ett förnuftigt och riktigt
sätt. Och om man på en ort på
landsbygden har fått sig ett elektriskt
distributionsföretag på halsen, så är det
väl inte rimligt att man från statens
och samhällets sida bara säger: All
right! Ni har så dålig distributionsförening,
att ni får betala det pris, som
måste tas ut för att driva föreningen.

Priset på elkraft är på en del håll
ute på landsbygden så högt — det tycker
jag att herr Andersson i Dunker,
som ju skall representera landsbygden
här i kammaren, måste erkänna — att
någonting måste göras för att få ned
det. Men det tror jag inte att herr Anderssons
i Dunker förening kan åstadkomma.
Däremot tror jag vi kan få ett
billigare elpris, om staten tar hand om
hela den underliga samling företag i
branschen, som vi nu har. Jag vet inte
varför de har tillkommit, men de finns
där, och vi borde försöka få bort dem
fortast möjligt.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! En bolagsstyrelse eller
föreningsstyrelse, som är så djupt okunnig
som herr Lundberg här talat om, är

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9 101

naturligtvis i högsta grad olämplig. Den
bör föreningens medlemmar eller bolagets
ägare skicka i väg och se till att
den blir ersatt av en kunnigare och
bättre styrelse. För övrigt finns det
också både tekniska och ekonomiska
rådgivare att tillgå för de elektriska
föreningarna, t. ex. vattenfallsstyrelsens
tjänstemän och andra, så att styrelsen
i en distributionsförening behöver alls
inte krypa undan och säga att man inte
vetat bättre. Om en styrelse inte förstår
sin uppgift bättre än så, bör den
avgå.

Sedan är det riktigt som herr Lundberg
säger, att strömpriset på många
håll är för högt, men detta beror inte
alltid på distributionsföretaget. Det kan
också bero på att en enskild råkraftsproducent
trissar upp priserna oskäligt.
När vi så småningom får elkraftsutredningens
förslag på riksdagens bord och,
som jag hoppas, får det bifallet i väsentliga
delar, kommer vi beträffande elförsörjningen
att få helt andra förhållanden
på landsbygden än vi har nu.

Överläggningen var härmed slutad.

På av herr talmannen därå framställd
proposition biföll kammaren till en början
utskottets i mom. I gjorda hemställan.

Beträffande mom. II gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2ro) bifall till motionerna
1:257 och 11:349 samt 3:o)
avslag å såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 6—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

§ 10

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

Riksarkivet: Avlöningar

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser utgifter
för statens kapitalfonder; och
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1955/56 av underskottet
för luftfartsfonden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Anslag till arkiv, bibliotek, museer,

kyrkliga ändamål samt akademier
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1955/56 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Riksarkivet: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 3,
s. 4—7 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1955) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1955/56, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i
personalförteckningen för riksarkivet,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, dels ock till Riksarkivet:
Avlöningar för budgetåret

1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
821 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra

102 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Riksarkivet: Avlöningar

kammaren av herrar Rimås och Hamrin
väckt motion (11:406), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att från den
1 juli innevarande år avskaffa statens
heraldiska nämnd och omändra riksarkivets
heraldiska sektion till en gallringssektion,
varvid benämningen av
sektionsföreståndare skulle ändras från
förste arkivarie och statsheraldiker till
förste arkivarie, samt att låta handläggningen
av de statliga heraldiska ärendena
handhavas av en särskild heraldiskt
sakkunnig i justitiedepartementet
och till hans arvode bevilja ett årligt
anslag av t. v. 1 200 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att motionen 11:406 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 821 200 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Sundelin, Ståhl, Svensson
i Ljungskile och Löfroth, vilka ansett
att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 11:406, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte taga under övervägande en omorganisation
av den statliga heraldiska
verksamheten i anslutning till vad i motionen
angivits;

b) av herr Ohlon, utan angivet yrkande;
samt

c) av fröken Vinge, likaledes utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Vid statsutskottets utlåtande
nr 47, punkt 1, hittar vi en
gammal bekant. Jag syftar på motionen
i andra kammaren nr 406, vari hemställes
att riksdagen måtte avskaffa statens
heraldiska nämnd. Det är ju tredje
året å rad som denna sak är före —
första gången var vid omorganisationen
1953. Redan då fanns det de i denna
kammare som ansåg, att förslaget inte
var lyckligt utformat.

Omorganisationen syftade till att få
en bättre tingens ordning på detta område.
Det var vissa saker som inte hade
varit tillfredsställande, och det är intressant
att läsa den utredning som ligger
till grund för propositionen om
omorganisationen i fråga. Jag skall peka
på ett par punkter, där man ansåg att
förhållandena borde bli bättre. Det heter
där: »Särskilt när det gäller nya
kommunvapen, där äldre sigill och vapen
icke giva någon ledning, torde vederbörande
kommuns önskningar böra
tillgodoses utan alltför mycket småaktigt
ändrande.» Man förstår vilka erfarenheter
som låg till grund för ett sådant
uttryck.

Hur blev det när omorganisationen
blivit genomförd? Kom man ifrån detta
»småaktiga ändrande» när det gällde
fastställande av kommunernas vapen?
Ingalunda. Det har väl sällan varit ett
sådant vapengny i det här landet som
just nu på detta område. Man behöver
bara följa insändaravdelningarna i
pressen för att finna, hur den ena kommunen
efter den andra reagerar emot
det sätt, på vilket de blivit behandlade.

Det hade väl aldrig blivit så, att jag
kommit att intressera mig för denna
fråga över huvud taget, om inte de erfarenheter
jag fick när min hemkommun
skulle skaffa sig ett kommunvapen
gått just i den riktningen, att det här
var fråga om småaktiga ändringar. Det
verkade faktiskt som om den myndighet
som handhar dessa frågor hade tol -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

103

kat skrivningen på det sättet, att man
borde se till att det blev så mycket
småaktiga ändringar som möjligt.

När riksdagen på hösten 1953 antog
förslaget till ny kommunallag, hade
statsrådet Hedlund i första kammaren
ett utomordentligt bra anförande, som
jag vill citera en del ur. Han säger så
här: »Men det är mycket viktigt att
kommunernas representanter verkligen
känner sig ha någonting att säga till
om, att det inte är statens tjänstemän
som kommer och bestämmer, att så och
så skall det ordnas, och sedan får de
kommunala förtroendemännen bara
verkställa detta. Det måste vara en så
vid ram som möjligt för kommunernas
självbestämmanderätt, om intresset
skall kunna bli bestående. Jag tror att
det är viktigt att stryka under den saken.
Jag skulle i detta sammanhang
vilja säga att jag tror att det är oklokt
av kommunerna att försöka bli kvitt
olika kommunala uppgifter och få dem
överflyttade på staten.»

Och här följer ytterligare några ord
som jag vill citera: »Jag tycker att strävandena
hellre borde gå i motsatt riktning,
samtidigt som man mycket starkt
understryker nödvändigheten av att
kommunerna verkligen får behålla sin
självständighet, får någonting att säga
till om och icke i alltför hög grad blir
beroende av de statliga myndigheternas
och tjänstemännens uppfattning om hur
det bör ordnas i det ena eller andra
hänseendet.»

Det där gäller naturligtvis den kommunala
självbestämmanderätten över
huvud taget, men det är rätt egendomligt
att konstatera, att när en kommun
vill ha symbolen för sin självständighet
fastställd, just då råkar den ut för att
statens tjänstemän vill bestämma, att
så och så skall det ordnas. Detta går
alltså stick i stäv mot det klart positiva
yttrande, som statsrådet Hedlund gjorde
angående den kommunala självbestämmanderätten.

Det finns åtskilliga andra förhållan -

Riksarkivet: Avlöningar

den inom denna verksamhet som det
kunde vara intressant att tala om, men
det skulle bli alltför vidlyftigt. Jag vill
bara konstatera att det förekommer en
hel del härvidlag som inte verkar juste,
för att nu inte tillspetsa det alltför
mycket. Jag kan ta ett exempel.

När min hemkommun hade den högaktningsfulla
skriftväxlingen med statens
heraldiska nämnd, hette det i protokollet
— jag tror det var i nämndens
andra yttrande — att nämnden var fulltalig.
Dessutom hade man tillkallat en
känd konstnär — jag skall inte nämna
hans namn — på grund av dennes sakkunskap
i fråga om vapenmålningar.
Det är klart att när kommunens representanter,
som inte vet mer än jag om
den mystiska vetenskap som heraldiken
är, fick ett sådant protokollsutdrag,
borde de känna sig väldigt imponerade
av den kompakta sakkunskap man här
mötte och som man i sitt oförstånd
hade gått emot. Särskilt borde man
kanske vara imponerad av det förhållandet,
att nämnden hade tillkallat en
särskilt sakkunnig för att yttra sig om
kommunens lilla problem.

När jag långt därefter började undersöka
saken en smula, visade det sig att
konstnären som var tillkallad som sakkunnig
aldrig hade målat ett enda vapen
eller givit sig ut för att vara heraldiskt
sakkunnig. När man upptäcker
sådant undrar man, om detta statliga
organ är som det bör vara och om det
skall fortsätta att verka på detta sätt.
Det förekommer också många andra
underligheter på området.

Jag har emellertid märkt att man inte
tar detta spörsmål riktigt på allvar, och
den som yttrar sig i dessa frågor riskerar
nästan att bli hållen för att vara
litet konstig han också, som bryr sig
om att pyssla med sådant som ingen
människa tar på allvar. Man ler gärna
åt en hel del i det här sammanhanget,
men det är i varje fall inte alltid som
alla ler. Jag tar såsom exempel, att denna
myndighet velat påverka en kom -

104 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Riksarkivet: Avlöningar

mun att anta ett kommunvapen, som
utgöres av en sköld i svart ton, på denna
ett guldfat och på guldfatet ett blekt
huvud — motivet föreställer Johannes
döparens huvud på ett fat. Man kan le
och tycka att detta var en lustighet,
men det är nog inte alla som ler i sådana
situationer. Jag måste ifrågasätta,
om det är värdigt ett statligt ämbetsverk,
att hålla på med detta småaktiga
ändrande och försöka påverka kommunerna
samt hindra dem att själva bestämma
härvidlag. Ty det gäller ju i
alla fall det som vi brukar kalla symbolen
för kommunernas självständighet.

Jag vill sedan dröja inför en sak, som
jag egentligen menar är den ur riksdagens
synpunkt allvarligaste. När riksdagen
år 1953 antog omorganisationsförslaget,
blev den faktiskt vilseledd i
fråga om kostnaden för verksamheten.
Denna angavs då till 4 700 kronor per
år, men statskontoret har sedan beräknat
den till 58 000 kronor per år —• ett
belopp som skall täckas genom inkomster
i form av avgifter för heraldiska
uppdrag. För förra budgetåret
redovisade emellertid riksarkivet endast
820 kronor i inkomster av den heraldiska
verksamheten.

I höstas hade herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
och jag en liten trevlig språkstund här
i kammaren om denna sak. Jag ser att
statsrådet är närvarande också nu, och
då vill jag påminna om att jag vid vår
diskussion i höstas frågade, varför man
ännu inte fastställt ny taxa sedan den
gamla avskaffats. Det är nu ungefär två
år sedan riksdagen beslutade omorganisationen,
och fortfarande har inte
taxan blivit fastställd, fortfarande är
min fråga från i höstas obesvarad. Jag
lever i lycklig okunnighet om vad som
är orsaken till detta underliga förhållande.
Det kan väl inte vara så, att man
ansett att de haft rätt som opponerat
sig och menat, att den heraldiska nämnden
bör avskaffas eller i varje fall omorganiseras
ännu en gång, så att den

blir förnuftig till sitt omfång och arbetssätt,
och att man inte bryr sig om
att fastställa någon taxa, därför att man
anser det hela vara bara en tidsfråga?
Resonerar man som så, att riksdagen
har ju beslutat att det skall vara ett provisorium
och därför är det inte lönt att
fastställa någon taxa?

Det kan väl inte heller vara så, att
man vill vänta så länge som möjligt för
att se, hur många tjänster det statliga
organet behöver göra och sedan slå ut
hela kostnaden på de kommuner som
anlitat organet? Det blir då en tämligen
obehaglig överraskning för kommunerna,
som efter ett långt, långt dröjsmål
får en räkning.

Det är som sagt allvarligt ur riksdagens
synpunkt, att man fått en kostnadsberäkning
på 4 700 kronor och att
statskontoret sedan beräknar 58 000
kronor, medan inkomsterna uppgår till
endast 820 kronor.

Innan jag slutar vill jag i alla fall
faktiskt framföra ett tack till utskottet
för dess positiva skrivning. Utskottet
citerar på s. 3 det förra utlåtandet,
vari utskottet framhöll, att det »icke
ville motsätta sig bifall till det framlagda
organisationsförslaget», och »betonade,
att ifrågavarande organisation
enligt utskottets mening tills vidare
borde betraktas som ett provisorium,
vars definitiva utformning syntes få bli
beroende av framdeles vunna närmare
erfarenheter på området». Man kan fråga
sig, hur länge det skall dröja, innan
det göres slag i saken. Det viktiga är
att organisationen inte blir permanent
utan blir avskaffad.

Sedan kommer vad jag vill uttala ett
tack för: »I anslutning till utskottets
tidigare gjorda uttalande rörande den
nya organisationens provisoriska karaktär
förutsätter utskottet, att Kungl.
Maj:t, lämpligen i samband med anslagsäskanden
för riksarkivet för budgetåret
1956/57, lämnar riksdagen en
redogörelse för de vunna erfarenheterna
av organisationen, bland annat med

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9 105

avseende å det ekonomiska utfallet av
verksamheten, den sannolika framtida
omfattningen av de statliga heraldiska
arbetsuppgifterna samt i vilken utsträckning
den heraldiska sektionens
personal kan anlitas för fullgörande av
jämväl andra uppgifter inom riksarkivet.
»

Detta är värdefullt, ty slutresultatet
blir, om det hela fullföljes, det som motionen
har syftat till. Men jag menar,
att man kunde redan nu ha tagit ställning
till frågan och handlat i överensstämmelse
med det yrkande, som nu i
stället är framfört i reservationen. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 1) av herr Sundelin
m. fl., som går ut på att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en omorganisation av den statliga
heraldiska verksamheten.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag har tidigare vid två
skilda tillfällen uppträtt i kammaren i
detta ärende. Då ingenting särskilt
framkommit, som kan ändra utskottets
inställning, skall jag för att spara kammarens
tid nöja mig med att hänvisa
till de förut framförda synpunkterna
och till förevarande utlåtande, vars
hemställan jag yrkar bifall till.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skall inte heller
uppta kammarens tid så länge, men då
herr Rimås ställt en fråga till mig vill
jag säga, att jag tycker inte att herr
Rimås dragit de rätta slutsatserna av
uppgifterna om inkomsterna på den heraldiska
nämndens verksamhet.

Det är alldeles riktigt — och jag beklagar
det — att någon taxa ännu inte
har kunnat fastställas. Det har varit
många omständigheter som gjort att det
dragit ut på tiden — vi har haft mycket
arbete och vi har i denna fråga haft
att påkalla gemensam beredning med
andra departement. Nu är vi i alla fall

Riksarkivet: Avlöningar

komna så långt, att det inte skall dröja
många veckor innan denna taxa skall
kunna fastställas.

När sålunda — vilket herr Rimås är
på det klara med — en taxa inte är
fastställd, har ju inte några räkningar
kunnat skickas ut och inte heller kunnat
betalas. Således är det lilla belopp
som här nämnts den rest, som varit
kvar sedan den gamla organisationens
tid. Några inkomster på den nya organisationen
har vi inte fått ännu, men vi
har en del fordringar, som vi så småningom
hoppas kunna få betalda. Jag
är emellertid överens med herr Rimås
om att det inte bör bli några våldsamma
ekonomiska efterräkningar för dem
som måst vänta på att få betala.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara i anslutning
till vad statsrådet här sade uttala
min förvåning över att det har behövts
så lång tid sedan denna nämnd organiserades
för att bestämma taxorna för
dessa relativt enkla uppgifter. Man är
ännu inte färdig med vad som bort
vara begynnelsen till det hela.

Vidare vill jag till avdelningens ärade
ordförande — som konstaterar, att ingenting
nytt har hänt — säga, att det har
i alla fall hänt det icke helt betydelselösa
på detta område, att det godkännande
ifrån Kungl. Maj :ts sida utav
kommunvapen, som man förutsatte
skulle behövas när denna nämnd tillkom,
genom domstolsutslag nu har bevisats
vara onödigt. Varje kommun, som
genom eget beslut i kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige har fastställt
sitt vapen, har nu genom domstol
fått det auktoriserat, alldeles oavsett
om heraldiska nämnden eller
Kungl. Maj :t har godkänt det eller inte.
Härav följer, att den kommunala självbestämmanderätten
på detta i och för
sig lilla men, som herr Rimås sade,
symboliska område nu är fastslagen
på ett helt annat sätt än tidigare.

Vad vi med utskottsreservationen ve -

100 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Riksarkivet: Avlöningar

lat är framför allt att betona, att kommunen
skall ha rätt att anlita vilket som
helst av de olika organ, som härvidlag
står till förfogande. I det här fallet finns
det ju ett organ, som är anknutet till
samfundet för hembygdsvård och som
har det ojämförligt största antalet ärenden
av detta slag att handlägga. Jag
tror, att det är dess utmärkta skötsel
av denna arbetsuppgift som förklarar
det ringa antal ärenden, som går till
heraldiska nämnden.

Eftersom nu utskottsmajoriteten begär,
att Kungl. Maj :t nästa år skall framlägga
hela resultatet av verksamheten
hittills, skulle jag till denna önskan
vilja foga ytterligare den, att Kungl.
Maj :t också skall vara förutsättningslös
nog att framlägga förslag om omorganisation
eller eventuellt avskaffande av
nämnden, för den händelse omständigheterna
även då, liksom alla de år som
riksdagen hittills har behandlat detta
ärende, talar för att den bör avskaffas.
Jag hoppas och tror, att statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
vill handlägga detta ärende i dennas
förutsättningslösa anda. Jag yrkar emellertid
från min utgångspunkt också bifall
till den föreliggande reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har i andra avdelningen
ställt mig bakom reservationen
från början utan att besitta någon större
fond av heraldisk kunskap. Det är
ett mycket enkelt, principiellt övervägande,
som för min del varit avgörande.
Jag tycker nämligen, att kommunerna
själva borde kunna få sköta denna sak,
vilket här har framhållits från olika
håll.

Jag hade egentligen inte tänkt ta till
orda i denna fråga, men jag tycker, att
statsrådets yttrande var ett så gott argument
för min ståndpunkt, att jag
inte kan låta bli att understryka det.
Vad statsrådet här meddelat är ju att
departementet haft så mycket att göra

— och jag tvivlar inte alls på att ecklesiastikdepartementet
har fantastiskt
mycket att göra, särskilt som man även
kräver gemensam beredning mellan
olika departement — att det inte på två
år har hunnit med att fastställa taxorna.
Detta är ju ett argument för att departementet
skulle försöka att bli av
med en del onödiga frågor. Så mycket
förtroende kan väl ecklesiastikdepartementet
ha för Sveriges kommuner att
de kan få fastställa vilka vapen de vill
för sina brevpapper.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig in i den tyvärr alltför bittra
strid — helst som detta alltid är förenat
med en viss personlig fara — som sedan
många år tillbaka pågår mellan heraldikerna
i landet. Jag tycker nämligen,
att statsutskottets andra avdelning
har kommit till ett mycket gott resultat
i år: att man skall avvakta erfarenheten
av den nya nämndens arbete innan organisationsfrågan
omprövas. Vi bör väl
ändå säga oss, att försöket att sammanföra
olika intressen till en särskild
nämnd också var ett lovvärt försök att
sammanföra de mycket divergerande
meningarna på detta område, och då
bör respekten för riksdagens eget nyligen
fattade beslut tvinga oss till att avvakta
denna erfarenhet.

Det som föranledde mig att ändå begära
ordet var herr Ståhls anförande i
den del, där han ville göra gällande,
att det nu skulle ha kommit ett domstolsutslag
på att något fastställande av
kommunvapen inte erfordras. Nu beror
det på, vad man menar med kommunvapen,
men om man därmed avser ett
kommunvapen som skall åtnjuta lagstiftningens
skydd, så föreligger det inte alls
något domstolsutslag i den riktning som
herr Ståhl talade om. Herr Ståhl tycks
vara fullkomligt vilseledd av samma propaganda
som eljest systematiskt riktats
mot den nya heraldiska institutionen

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

107

■vid riksarkivet. Såvitt jag förstår innebär
utslaget i Jokkmokk ingenting annat
än att vederbörande enligt eget erkännande
hade på näsdukar för affärsbruk
olovligt låtit trycka vapen som
var fastställda — det gällde inte Jokkmokks
eget vapen som ännu inte är
fastställt. Vid förfrågan hos domstolen
har statsheraldikern enligt ett i tryck
återgivet meddelande, som jag har här
framför mig, fått den uppgiften av domstolen
att denna i utslaget inte på något
sätt berört frågan om Jokkmokks vapen
utan endast har haft i åtanke och
påtalat utnyttjandet av utav Kungl.
Maj:t fastställda vapen.

Saken ligger alltså helt annorlunda
till än herr Ståhl här sagt. Dessutom är
ju inte en dom i en underrätt på något
sätt utslagsgivande för vad som är slutgiltigt
rätt här i landet. Kvar står dock
att det utslag, som herr Ståhl fäster så
stort avseende vid och som givit åtskilligt
eko i propagandan, inte alls har
den räckvidd som herr Ståhl angivit.
Frågan om fastställelse och skyddande
av kommunala vapen har därför icke
prejudicerats. Däri ser jag •— utöver
de svaga motiven i hela propagandan
beträffande denna sak — ytterligare ett
skäl till att vi i dag bör stödja utskottet
i dess mycket kloka ställningstagande.

Jag yrkar sålunda bifall till utskottets
hemställan.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Håstad
bör vara litet försiktigare med sina
slutsatser beträffande domstolsutslaget,
ty vi talar nog om två olika domstolsutslag.
Det som jag syftar på gäller
andra fall än Jokkmokk, och det är i
dessa fall fråga om kommunvapen, som
förklarats skyddade mot utnyttjande
av privata företag.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
göra samma bekännelse som herr Svcns -

Riksarkivet: Avlöningar

son i Ljungskile, nämligen att jag inte
så mycket känner till de saker det här
gäller. Jag kunde emellertid inte underlåta
att begära ordet, när herr Svensson
i Ljungskile här uttryckte sig på ett
sådant sätt att man kunde få den uppfattningen
att kommunerna inte har någonting
att säga till om beträffande
kommunvapnen. Detta är alldeles felaktigt.
Det är kommunerna själva som
i sista hand beslutar om sina vapen. Det
kan säkert också herr Rimås intyga, ty
han har i den kommun, som han själv
tillhör, låtit kommunalheraldiska institutet
göra i ordning kommunens vapen.
Detta underställdes visserligen riksheraldikerämbetet,
som sade att man inte
kunde godkänna det, men den kommunala
självstyrelsen i Godegård godtog
just det förslag som kommunheraldiska
nämnden hade uppgjort. Herr Rimås
har för övrigt själv fått sitt namn förknippat
med detta och kommer sålunda
att gå till historien.

Herr RIMÅS (fp):

I anledning av herr Håstads anförande
vill jag påpeka att i Svensk författningssamling
talas det inte om »av
Kungl. Maj:t fastställt vapen», utan
kort och gott om »svenskt kommunalt
vapen». Det var på grundval av detta
som domstolen i Östersund fällde sitt
utslag beträffande Jokkmokks kommunvapen
som blivit stulet, om jag får använda
det uttrycket.

Om utvecklingen går därhän, att kommunerna
i allmänhet gör såsom vi gjort
i vår kommun, alltså inte låter det statliga
organet definitivt fastställa kommunens
vapen, vad skall vi då, herr
Persson i Appuna, ha det statliga organet
till?

Herr HÅSTAD (h):

Jag vill gärna bekänna att jag inte
»på rak arm» närmare känner till det
domstolsutslag som herr Ståhl senast
berört. Men jag anser det fullkomligt
otänkbart att lagen skulle kunna skydda

108 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Riksarkivet: Avlöningar

vilket vapen som helst, fastställt av vilken
person eller institution som helst.
Om ett laga skydd skall finnas, måste
det vara fråga om ett kommunvapen
som fastställts i en viss ordning.

Vad Jokkmokkutslaget beträffar är
det evident att domstolen i detta fall
inte tagit ståndpunkt till något av kommunen
själv fastställt vapen utan endast
menat att vederbörande missbrukat
av Kungl. Maj:t fastställda vapen. Att
detta är innebörden torde vara mycket
naturligt och begripligt ur allmän rättssynpunkt.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Till herr Rimås, som här talade om
utvecklingen beträffande kommunala
vapen, vill jag säga att varje kommun
med litet anseende nog vill ha ett
kommunalt vapen. Självfallet har också
den kommun, som jag tillhör, tänkt
skaffa sig ett eget vapen, men då har
man — vilket jag tycker är förnuftigt
— sagt att det är bäst att kommunalheraldiska
institutet och den statliga
nämnden får göra upp var sitt förslag
och att man sedan får se, vilket som
passar bäst.

Om vi skulle gå den väg som herr
Rimås här anvisat och avskaffa den
statliga nämnden, skulle ju kommunerna
i fortsättningen bara ha den kommunheraldiska
nämnden att lita till.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det ligger säkerligen
mycket i den kritik, som herr Rimås
framställt mot sektionens verksamhet
på detta område. Men när han undrar
vad vi skall ha det statliga organet till,
känner jag mig föranlåten att framhålla
för dem här i kammaren som
inte har klart för sig detta, att riksarkivets
heraldiska sektion har en lång
rad olika arbetsuppgifter, som är fastställda
i författningarna. Av dessa uppgifter
är den kommunalheraldiska verksamheten
bara en. Jag vill understryka,
att utskottet i själva verket har yttrat

sig mycket kritiskt och har begärt en
redovisning till nästa års riksdag. Jag
anser utskottets skrivning på denna
punkt vara stark och hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr STÅIIL (fp):

Herr talman! Till herr Persson i
Appuna vill jag säga, att jag bor i en
kommun som har använt ett vapen sedan
Karl IX:s tid. Kommunen fick vid
ett tillfälle anmärkning från dåvarande
riksheraldikern att detta vapen var »heraldiskt
oriktigt» och måste göras om.
Vapnet omarbetades till en icke obetydlig
kostnad. Resultatet blev efter
åtskilliga års parlamenterande hit och
dit, att vapnet återställdes i det skick
det en gång hade fått av Karl IX. Det
visade sig att han hade mera rätt på sin
tid än vad riksheraldikern hade nu.
Kommunernas självbestämmanderätt på
denna punkt är det alltså inte så väl
beställt med, som herr Persson i Appuna
tycks mena.

Till herr Håstad skulle jag vilja säga
att jag givetvis erkänner att detta i
och för sig inte är en stor fråga. Men
principiellt är den intressant med tanke
på kommunernas beroende av statliga
institutioner. När herr Håstad så energiskt
understryker, att det just var
ett av Kungl. Maj:t godkänt och fastställt
vapen som domstolen skyddade,
vill jag hänvisa till vad departementschefen
sade redan 1934, nämligen: »Vad
åter beträffar städernas vapen äro
dessa till större delen av Kungl. Maj:t
stadfästa. Motsatsen gäller dock om
icke så få städer, bl. a. flera av de
äldsta, vilkas vapen använts sedan flera
hundra år tillbaka. Det skulle vara
obilligt, om sistnämnda städers vapen
skulle få fritt intagas i varumärken av
den anledningen, att städerna underlåtit
att söka stadfästelse åt sina vapen.»
Resonemanget fortsätter i samma anda.
Redan 1934, herr Håstad, var alltså
Kungl. Maj :ts regering medveten om
att vapen, som var antagna av kommu -

Onsdagen den IG mars 1955 fm

Nr 9 109

nerna, skulle åtnjuta skydd oavsett om
de fått Kung!. Maj :ts stadfästelse eller
icke. Detta bör ändå i sammanhanget
ha ett visst principiellt intresse, inte
minst för en statsrättsprofessor, herr
Håstad.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Till herr Ståhl skulle
jäg bara vilja säga, att den statliga
nämnden när det gällde Godegårds
kommuns vapen sade att man skulle
ändra vapnet något. På detta svarade
kommunalmännen i kommunen nej, och
kommunen beslöt mot rikslieraldikerämbetets
anvisningar. I det fallet var
det alltså kommunen som var suverän.
Det är alltså fel att påstå att kommunerna
inte har någonting att säga
till om.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag tror inte att det
sista skott, som herr Ståhl försökte
skjuta mot mig, träffade så djupt. Vid
sidan av fastställelse finns det också
någonting som heter gammal hävd.
Denna har som rättsinstitut en lika
stor betydelse som fastställelse. Fastställelse
bör naturligtvis ske av nya
vapen, bland annat om kommunerna
själva är angelägna om att skydda dem.
Kommunerna behöver inte gå till Kungl.
Maj:t om de inte vill, men om de vill
skydda vapnet mot missbruk bör de
söka fastställelse.

Vi har däremot sedan medeltiden vapen
i åtskilliga städer. Det skulle aldrig
falla någon in att söka fastställelse för
dem, eftersom de har hävdens rätt. Jag
betvivlar att det någonsin ifrågasatts
att rubba hävdens betydelse härvidlag.

Vad det av herr Ståhl citerade statsrådet
framförde i denna sak var enligt
min mening fullkomligt självklart.
Jag skulle tro att de nuvarande medlemmarna
av denna nämnd inte på något
sätt har en annan uppfattning än
dåvarande statsrådet Engberg. Regeln
om fastställelse gäller alltså bara för

Kungl. biblioteket: Avlöningar

de kommuner som önskar sådan av
nya vapen eller av vapen som inte
grundas på hävd.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den av herr
Sundelin m. fl. vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den av herr Sundelin m. fl. vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 2—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Kungl. biblioteket: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
(punkt 11, s. 13—IG) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsslat
för kungl. biblioteket, atl tillämpas

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Kungl. biblioteket: Avlöningar

tills vidare från och med budgetåret
1955/56, dels ock till Kungl. biblioteket:
Avlöningar för budgetåret 1955/56 anvisa
ett förslagsanslag av 956 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Helén och Edberg
väckt motion (II: 422), vari hemställts,
att riksdagen med bifall till riksbibliotekariens
petita måtte besluta om inrättande
av en ny tjänst som läsesalsinspektör
i Ca 15 samt en uppräkning av
tjänsten som riksbibliotekariens handsekreterare
från Ca 11 till Ca 13 samt
att anvisa erforderliga medel härför
under åttonde huvudtiteln, bidrag till
kungl. biblioteket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 422,

a) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för kungl. biblioteket, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

b) till Kungl. biblioteket: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 956 500 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Vinge och fröken Olsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen 11:422,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1955/56, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för kungl.
biblioteket, som föranleddes av vad reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för kungl. biblioteket,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1955/56;

c) till Kungl. biblioteket: Avlöningar
för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 957 200 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Kungl. biblioteket har
under senare år genomgått en sjudande
utveckling. Det ha fått en lång rad
nya arbetsuppgifter på riksbibliotekariens
initiativ och tack vare riksdagens
beslut. Vidare har en omfattande rationalisering
av verksamheten skett. Mycket
av detta arbete måste givetvis åvila
verkets chef, riksbibliotekarien, och
det är då också viktigt att han till sitt
förfogande har en skicklig handsekreterare,
som kan avlasta honom vissa
arbetsuppgifter. Det är viktigt att handsekreteraren
är effektiv och att det
inte blir för täta ombyten på den posten.
Därför bör handsekreteraren ha en
sådan löneställning, att detta såvitt möjligt
kan garanteras.

Det är således viktigt att handsekreteraren
verkligen är en kvalificerad
kraft, som först och främst kan sköta
de direkta sekreterargöromålen. Därtill
kan framhållas, att handsekreteraren,
enligt riksbibliotekariens egna uppgifter,
i vissa avseenden intar en förmansställning
gentemot bland annat biträdespersonalen,
som i huvudsak är placerad
i 13 :e lönegraden. Handsekreteraren
själv är placerad i 11 :e lönegra den.

Hon har alltså en lägre lönegradsplacering
än den personal, gentemot
vilken hon intar en viss förmansställning.

Handsekreteraren har dessutom en
lång rad kvalificerade arbetsuppgifter,
som jag inte skall ta kammarens tid i
anspråk med att räkna upp. Jag vill
bara nämna en sak. Hon sysslar bland
annat med utländsk stenografi. Finns
det något kontor här i Sveriges land,
där man inte försöker ge en befattningshavare
som kan utländsk stenografi
och sysslar med detta en högre
lön än övriga kontorister? Denna handsekreterare
är placerad i en lägre lönegrad
än större delen av biträdespersonalen.
Man måste därför instämma i
riksbibliotekariens åsikt när han säger,

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

— Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål

Bidrag till stipendier åt diakoner

m. m.

att denna lönegradsplacering är påfallande
orättvis.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som innebär,
att handsekreterarebefattningen
uppflyttas från Ca 11 till Ca 13.

Häruti instämde fröken Olsson (s)
och herr Norrby (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det är säkerligen mycket
riktigt vad fröken Vinge här framhållit
att den befattningshavare, som
man här i motionen vill ha en högre
lönesättning för, är en framstående
kraft. Därom råder säkerligen inga delade
meningar. Vi känner dock alla till
hur besvärligt det är med de s. k. löneregleringarna
och vilka prejudicerande
verkningar de kan få om man börjar
laborera på detta område. Därmed har
jag dock inte sagt att just detta fall
skulle behöva bli prejudicerande. Vad
jag däremot vill konstatera är att det
i detta fall rått tveksamhet, och vi har
både i avdelningen och i utskottet ansett
att man inte skall handla i tveksamma
fall. Vi har också sagt att det
kanske finns vissa skäl som talar för
den ifrågasatta lönegradsuppflyttningen.
Jag menar därför för min del att,
om riksbibliotekarien åter tar upp
frågan, det då blir möjligt för Kungl.
Maj:t att pröva den. Som frågan nu
ligger till har vi som sagt icke vågat
avgöra densamma på annat sätt än vad
som föreslås i utlåtandet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 10—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Bidrag till stipendier åt diakoner

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag har på denna punkt
anmält en blank reservation. Anledningen
är inte beloppets storlek i och
för sig. Min reservation är av principiell
natur. Jag anser nämligen att en
sammanblandning av kyrklig och social
verksamhet inte bör ske. Jag har
emellertid, herr talman, inget yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 50—70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid inkomsttaxering
göra avdrag för kostnader för anläggande
av vattentäkt, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Skatteavdrag för gåvor till kulturella
ändamål m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner om rätt till skatteavdrag för
belopp som skänkts till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamftl.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 139 av herr Weiland
m. fl. och 11:427 av herr Carlsson i
Tibro m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t anhålla

112

Nr 9

Onsdagen den IG mars 1955 fm

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m.

om utredning rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt för
belopp upp till en viss procent av den
skattskyldiges inkomst, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:139 av herr Weiland
m. fl. och II: 427 av herr Carlsson
i Tibro m. fl. om rätt till skatteavdrag
för belopp, som skänkts till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Då bevillningsutskottet
utan reservation avstyrkt den förevarande
motionen II: 427 kan det synas
överflödigt att ta kammarens tid i anspråk
för att tala för motionen, men
motionärerna har ansett frågan vara av
så stor betydelse att den, om kammaren
i dag följer utskottet och avslår
motionen, med största sannolikhet kommer
igen nästa år, och jag vill därför
vid detta tillfälle ändå säga några ord.

När man läser utskottsbetänkandet får
man den uppfattningen att en av motiveringarna
för avslagsyrkande är att
framställningen tidigare vid flera tillfällen
varit föremål för behandling och
därvid blivit avslagen. Denna motivering
återkommer, som kammarens ledamöter
väl känner till, ganska ofta, men
jag anser detta vara en alltför svag motivering
i det nu aktuella fallet. Att ett
förslag ständigt återkommer och efter
hand samlar allt flera anhängare, bevisar
väl tvärtom att förslaget är av
sådan betydelse att det på allvar bör
prövas och att hänsyn bör tagas till
vad som inträffat sedan frågan förra

gången prövades. Utskottets motivering
att främjandet av allmännyttiga ändamål
bör ske inte i form av skattelättnader
utan i form av anslag från statsmakterna,
är verkligen inte övertygande.

Om man är rädd för att de genom
skattelättnader frigjorda medlen skulle
komma icke önskvärda ändamål till
godo är det väl en lätt sak för statsmakterna
att ange, vilka allmännyttiga
ändamål som bör främjas genom att utfärda
närmare anvisningar om till vilka
institutioner och organisationer skattefria
gåvor skall kunna ges. Därigenom
har statsmakterna försäkrat sig mot en
alltför stor godtycklighet i fråga om
användande av de frigjorda medlen.
Utskottets farhågor på denna punkt är
enligt min mening överdrivna. Vi är
alla medvetna om att vi icke har resurser
att ge anslag i tillräcklig utsträckning.
Det finns t. ex. inte anslagsmöjligheter
till fyllest för de vetenskapliga
institutionerna. Stockholms högskola
är ett exempel på institutioner
som klagar över bristande anslag.

Genom en lagstiftning sådan som i
motionen föreslås skulle man kunna stimulera
människor att skänka medel
som de annars använder för mindre
nyttiga ändamål, ja, att även i viss mån
genom speciella ansträngningar skaffa
sig extrainkomster för att därmed kunna
understödja en verksamhet som ligger
dem särskilt varmt om hjärtat.
Ideella och religiösa organisationer, såväl
kyrkliga som frikyrkliga, och även
nykterhetsorganisationerna skulle få ett
värdefullt stöd i sitt samhällsgagnande
arbete. Det är helt enkelt dålig ekonomisk
planering att inte på sätt som
föreslagits frigöra medel för detta ändamål.
En sådan lagstiftning skulle säkerligen
också stärka medborgarnas
känsla av ansvar för olika institutioner
och organisationer, som spelar en
betydelsefull roll i vårt samhälle men
för vilka intresset börjar avtaga då
man mer och mer får den uppfattning -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9 113

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m.

en, att det allmänna övertagit ansvaret
genom att ge anslag.

Utskottet säger på s. 14 i sitt betänkande
att det icke låter sig på förhand
bedöma, hur stora de ökade kostnaderna
för statsverket skulle bli. Jag ber att
få fästa kammarens uppmärksamhet på
att vi i vår motion skriver följande:
»Vi tror icke, att någon fara skulle
uppstå, om man läte skattelättnader
blott omfatta statlig inkomstskatt, alltså
icke kommunalskatt, och begränsade
beloppet till exempelvis 10 % av vederbörandes
inkomst.»

Jag skulle här vilja tillägga, att om
man befarar att staten på grund av den
progressiva beskattningen skulle lida
alltför stor förlust av skatteintäkter,
kunde det lämpligen fastställas ett
maximerat belopp såsom övre gräns
för det skattefria avdraget.

Det är inte bolagen eller de stora
inkomsttagarna vi haft i tankarna då
vi skrev denna motion, utan alla dessa
som ut över hela vårt land, inte minst
på landsbygden, frivilligt men troget
ger det mesta av sin fritid för att sysselsätta
och leda barn och ungdom så att
de inte kommer ut på vilsna vägar och
till sist blir en belastning för stat och
samhälle och en olycka för både sig
själva och hemmen. Lokalerna där man
samlas, vare sig det är ett gammalt
missionshus eller en godtemplarlokal
eller någon annan lokal som står till
förfogande, kanske behöver rustas upp
för att bli trivsamma, men kassan är
ofta tom, och skaran av villiga understödjare
synes glesna. Utvägen att anordna
lotterier för att därigenom skaffa
pengar har under senare år tillämpats,
men det ser ut som om marknaden nu
börjar bli mättad. Det säkraste och
lugnaste sättet att finansiera olika föreningars
gagnande arbete är att söka
intressera några eller helst många av
föreningarnas medlemmar och andra
för att efter råd och lägenhet regelbundet
avstå en viss procent av sin inkomst

för ett visst arbete eller en annan god
sak man vill stödja.

Staten borde i detta fall lämna sitt
bidrag genom att efterskänka skatt på
dessa belopp.

Utskottet hävdar vidare att inte något
särskilt inträffat sedan frågan senast
var föremål för behandling, varför
det icke är motiverat att frångå den av
riksdagen tidigare uttalade principiella
uppfattningen. Det har ändå hänt en
hel del som jag anser utskottet borde
ha beaktat.

Sedan många år tillbaka har man i
USA tillämpat en liknande lagstiftning.
Jag hade för några år sedan på ort
och ställe tillfälle att konstatera att
denna lagstiftning fungerade mycket
tillfredsställande. Då var procentsatsen
för avdragbart belopp fastställt till 15
procent för kyrkligt ändamål, men sedan
dess har denna procentsats höjts
till det dubbla eller 30 procent, vilket
även framgår av den bilaga som är
fogad till motionen och som innehåller
originaltexten till i USA gällande
regler.

Vidare har jag inhämtat upplysning
från Norge om att ett förslag i samma
fråga förra året framlades vid norska
stortinget och för närvarande är under
utredning i finansdepartementet. I såväl
England som Västtyskland har liknande
lagar redan införts.

Då herr Ohlon i första kammaren år
1953 talade för sin motion av ungefär
samma innehåll som den vilken nu
föreligger började han med att citera
Ibsen då denne säger: »Ingen står så
stark som när han står ensam.» Den
gången var herr Ohlon ensam om sin
motion. Den motion som kammaren nu
har att ta ställning till stöds av ett
flertal ledamöter, som representerar
olika partier. Detta är ingen partifråga
utan en livsfråga, ocli den gäller värden
som hundratusentals människor i vårt
land sätter högt och ömmar för.

Jag ber att få citera vad en av våra
slörsta tidningar skrev på ledarplats

8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

114

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m.

för en månad sedan: »Vi har ofta en
önskedröm om att ge till något som
ligger oss varmt om hjärtat, ett kristet
samfund, en hembygdsgård, eller till
bekämpande av en sjukdom som skördar
offer i vår närhet. Tyvärr upptäcker
vi emellertid att det blir så ömkligen
litet över att ge sedan staten
tagit sin digra kant av kakan.» Tidningen
fortsätter: »Genom det hårda
skattetrycket berövas medborgarna en
allt större del av sin inkomst, medan
samhällets anslagsåtagande blir allt
större. Följden blir en kapplöpning
mellan olika organisationer och institutioner
om samhällets bidrag, där
samtliga åberopar sin gagneliga insats
och sin kraftiga förankring i de breda
folklagren. Den nödvändiga sovringen
blir alltså ofta rent slumpartad. — Säkerligen
vore det förmånligt både för
budgetbalansering och för medborgaranda
om den enskilde medborgaren i
stället fick behålla en fri sektor för
gåvor till ändamål som är honom angelägna
och där han ofta genom personligt
arbete i verksamheten har insyn
över behoven. — En reform i motionärernas
anda skulle stärka offervilligheten
och ge den ideella verksamheten
ökade resurser samtidigt som den skulle
befria samhället från en rad svårbemästrade
anslagsvrkanden.» Så långt
tidningen.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
har anfört ber jag att få yrka bifall
till min motion, nr 427 i denna kammare,
där det hemställes att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande rätt till avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt för
belopp till en viss procent av den skattskyldiges
inkomst om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål.

I detta anförande instämde herrar
Himmerfors (fp) och Boija (fp), fröken
Karlsson (h), herrar Löfgren (fp),
Nestrup (fp) och Gustafson i Göte -

borg (fp), fröken Elmén (fp) samt
herrar Dickson (h), Widén (fp), Hammar
(fp), Ahlberg (h) och Hamrin
(fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att den fråga som här behandlas
inte är så alldeles lättlöst. Principiellt
kan jag dock inte komma ifrån, att om
en person skänker en del av sin inkomst
till kristna och allmännyttiga
ändamål i stället för att använda alla
sina pengar för eget bruk, borde samhället
kunna medge skattefrihet för dessa
gåvor upp till en viss procent, detta
därför att dylika gåvor ju inte avser att
i någon form tillföra personer favörer;
det är i stället just samhället som inhöstar
vinsten. Det är detta som motionärerna
har i blickfältet. De anser
därför att en framställning om utredning
i den här berörda frågan skulle
kunna tänkas vinna gehör.

Nog borde man kunna hålla med om
att den som skänker en viss procent av
sin skattepliktiga inkomst till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål
borde kunna ha att påräkna
förståelse för detta och få göra avdrag
med en viss procent av sin skattepliktiga
inkomst. Jag kan inte komma ifrån
att detta resonemang är riktigt och att
en lagändring i denna riktning förefaller
skälig.

Jag vet väl att man kan komma med
invändningar och tala om svårigheterna
exempelvis att bestämma vilka organisationer
och institutioner som skall anses
vara av sådan karaktär att det frivilliga
understödet till dessa verkligen
är värt att vara skattefritt. Jag erkänner
att där finns ett problem. Jag har
dock den bestämda övertygelsen, att
om man vill gå med på saken kan man
lösa det problemet; vi har nog knäckt
hårdare nötter än denna. Sakligt anser
jag det vara synnerligen starka skäl
som talar för att en som är måttlig i sin

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

115

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål ni. m.

egen förbrukning av pengar och kanske
avstår från en hel del, som andra inte
anser sig kunna undvara, och i stället
offrar sina därmed insparade medel på
kristna och allmännyttiga ändamål, bör
få den uppmuntran att han slipper betala
skatt åtminstone till en blygsam
procent •— något annat kan det inte bli
fråga om — på de bortskänkta pengarna.
Detta är min principiella syn på
saken.

Någon risk för skatteflykt tror jag inte
man behöver vara rädd för i detta fall.
Skatteavdraget föreslås ju begränsat till
en viss mindre del av givarens inkomst.
Ger han bort mer än den fastställda
procenten, får han skatta för det i vanlig
ordning, hur mycket han än ger.

Jag skall inte säga någonting om förhållandena
i Amerika — jag erkänner
gärna att de inte är riktigt jämförbara
med våra — men jag skulle vilja säga
ett par ord om hur det är i Tyskland,
vilket jag känner litet bättre till.

I Västtyskland är gåvor till främjande
av kyrkliga, religiösa, vetenskapliga
och näraliggande erkända allmännyttiga
grupper avdragsgilla till en viss
höjd för inkomstskattepliktiga personer.
Skattefriheten belöper sig till mellan
fem och sju procent av bruttolönen.
För vetenskapliga ändamål kan man gå
med på litet högre avdrag, ända upp till
tio procent av bruttoinkomsten. För att
dessa skatteavdrag skall få göras fordras
för det första att mottagaren är en
lagligt erkänd korporation eller anstalt
och för det andra att mottagaren enligt
sina statuter eller sin författning
och med hänsyn till sin huvudsakliga
verksamhet, såsom det heter i texten,
uteslutande och omedelbart tjänar kyrkliga,
allmännyttiga eller välgörande ändamål.

Det har i Tyskland inte stött på
oövervinneliga svårigheter att klara
den administrativa sidan av saken, utan
det hela löper ganska friktionsfritt, enligt
meddelande jag har fått av vederhäftiga
personer.

Gäller det sedan beskattning av kyrkliga
och frikyrkliga samfund så är, såvitt
jag är riktigt underrättad — jag
har inte den tyska lagtexten tillgänglig
— de tyska skattelagarna ganska
lika dem som den svenska riksdagen
beslutade i samband med antagandet
av religionsfrihetslagen och som vi är
mycket tacksamma för.

Jag skall, herr talman, begränsa mig
till dessa få ord. Jag ber att få ansluta
mig till de syften som har uttalats i
motionen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Även inför den risk
herr Carlsson i Tibro talade om, att
detta ärende skall komma igen, torde
ingen ledamot av bevillningsutskottet,
vilken uppfattning han än rent mänskligt
har om dessa ting, vara beredd att
ge upp det motstånd som här föreligger.

Detta är en gammal bekant. Vi har
provat det föreslagna systemet, men vi
kom underfund med att det avsteg vi
gjorde under krigsåren var av sådan
karaktär att vi borde söka komma ifrån
det så fort som det över huvud taget var
möjligt. Den ståndpunkten intog vi fullkomligt
enhälligt, antingen vi var folkpartister
eller socialdemokrater eller
högermän och vilken uppfattning vi än
hade om de religiösa spörsmålen i detta
sammanhang.

Jag är inte förvånad över att förslaget
har lagts fram. Det är väckt av riksdagsmän
som har kommit hit under de
senare åren och som är livligt intresserade
för saken. Vi bör dock tänka på
att om vi här luckrar upp de principer
på vilka vår skattelagstiftning vilar, är
vi ute på hal is. Det är också anledningen
till att bevillningsutskottet intar
denna ställning.

Herr Carlsson i Tibro säger att han
»tror». Ja, man kan naturligtvis tro vad
man vill om dessa problem, men erfarenheten,
som ju dock inte är betydelselös,
talar ett relativt varnande

116

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m.

språk. Under kriget lämnade vi skattebefrielse
för gåvor till hemvärnet och
för inköp av luftvärnspjäser och annat
sådant som var aktuellt när det brann
i knutarna runt omkring oss, men vi
var överens om att det inte var någonting
vi skulle ha gjort under normala
förhållanden. Det kom aldrig längre än
till statsskatten, och så fort möjlighet
förelåg att slopa dessa bestämmelser
gick riksdagen enhälligt tillbaka till den
gamla ordningen och förklarade, att
stödet till dessa ändamål måste lämnas
på annat sätt än genom skattelagstiftningen.

Det är naturligtvis bestickande när
man i motionen talar om 10 000 kronor,
men det finns ett gammalt ordspråk
som säger, att man börjar med en
knappnål och slutar , med en silverskål.
Den springande punkten i detta sammanhang
är inte de små gåvor som det
här är fråga om, utan det är risken att
vi öppnar vägen för ett avhändande av
stora skatteobjekt. Det kunde vara lönande
att avhända sig ett sådant belopp
för att få ned skatten, och det är anledningen
till vår försiktighet.

Nu anförde herr Carlsson i Tibro
USA som ett exempel. Jag skall inte tala
om Amerikas förenta stater; de har
utan tvivel kapitaltillgångar, om vilka
vi inte kan skapa oss en föreställning.
Men vi skall också säga att de inte har
någon statskyrka. Man skall således
komma ihåg att man i vårt land också
har ett avdrag, det s. k. kommunalskatteavdraget,
som kompenserar de utgifter
man har för den allmänna statskyrkan.

Man skall således inte bara säga att
detta är en enkel historia, där man
närmast bara tänker på de religiösa
samfunden. Jag stryker starkt under,
att om man studerar utvecklingen av
vårt skattesystem visavi de religiösa
samfunden, så har den utvecklingen
gått i en sådan riktning att jag tycker
att minst av allt de religiösa samfunden
skulle ha någonting att invända.

Första kammaren har nyss knäckt
den här frågan med en majoritet av 103
röster mot 23. Vad resultatet blir här
spelar under sådana förhållanden ingen
roll; ingen utredning kan komma till
stånd. Men jag tror att man i detta sammanhang,
om man nu framför allt är
intresserad av de religiösa församlingarna,
skall söka finna en annan väg när
det gäller befrielse, när det gäller stöd
och hjälp, än skattevägen. Skattevägen
öppnar sådana möjligheter på olika områden,
att var och en som sysslat med
dessa problem måste gripas av rädsla
så fort vi närmar oss den saken. Bevillningsutskottet
och riksdagen har ju
praktiskt taget enhälligt riksdag efter
riksdag sedan 1939 sagt att om man
skall ge ett stöd, så skall man ge det
på annat sätt än genom skaltelagstiftning.

Varför kan inte herrarna, som ju är
så intresserade, försöka finna den där
andra vägen som inte samtidigt med
att ni kan inregistrera en seger skulle
riva ned så mycket av vårt nuvarande
skattesystem att uppenbara faror skulle
föreligga? Försök att finna den vägen!
Jag skall inte ställa mig omöjlig att i
detta sammanhang söka ge min medverkan,
men den väg som herrarna har
föreslagit är såväl jag som bevillningsutskottet
bestämda motståndare till. Det
betyder väl ändå något att bevillningsutskottet
här uppträder fullkomligt enhälligt.
Där finns representanter för
samma religiösa uppfattning som herrarna
företräder. Det finns representanter
för andra meningsriktningar,
men enhälligt har bevillningsutskottet
här gått efter denna linje och ansett att
vägen inte är framkomlig, såvida vi
inte vill underminera grunderna för det
beskattningssystem, som vi har byggt
upp i detta land.

Det är ur dessa synpunkter, herr talman,
man skall se bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande, inte ur
den synpunkten att man är fientlig eller
icke fientlig emot de tankegångar som

Onsdagen den 16 mars. 1955 fm

Nr 9 117

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m.

ligger i motionerna. Det är också ur
den synpunkten, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till vad utskottet
här föreslagit.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag har mycket stor respekt för bevillningsutskottet
och inte minst för
dess ärade ordförande, herr Olsson i
Gävle. Men nog tycker jag att man i debatten
skulle ha kunnat tänka sig in i
att det problemkomplex, som är framfört
i motionen, kunde bli föremål för
utredning. Jag tycker att det är ganska
mänskligt begärt. Vi vill inte, herr Adolv
Olsson, gå in för att stjäla. Det där ordspråket
om att börja med en knappnål
och sluta med en silverskål tycker jag
inte är tillämpligt här, utan vi vill att
saken skall noggrant prövas och undersökas.
Beträffande USA sade jag i mitt
förra anförande att jag inte utan vidare
vill dra en parallell och säga att Sverige
och Amerika är alldeles likställda. Men
i Amerika har man funnit det vara både
riktigt och möjligt att öka den avdragsgilla
procenten, och de har väl något
förstånd även där borta på andra sidan
Atlanten.

Vad jag fäste mig vid var att Tyskland,
som haft statskyrka och nu har
landskyrka, har funnit det vara möjligt
att efter kriget gå på den här linjen.
Och är jag inte alldeles fel underrättad,
gillar man det från både den ena och
den andra sidan. Herr Olsson efterlyser
en annan väg. Ja, vi är mycket tacksamma,
herr Olsson, för att få medverka
till att hitta denna väg, och det finns ju
all anledning att se om det finns andra
framkomliga vägar. Vi tackar alltså för
det löftet. Jag håller dock på att det
hade varit skäligt om riksdagen gått
med på en utredning. Visar den utredningen
att vägarna är så oerhört vanskliga
som det framskymtat här, då skall
vi böja oss för det och inte komma med

några yrkanden. Men denna utredning
borde komma till stånd.

Herr CARLSSON i Tibro (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har mycket stor
respekt för bevillningsutskottets ordförande,
herr Olsson i Gävle, och hans
sakkunskap på detta område, men jag
kan ändå inte låta bli att ytterligare något
belysa vad jag tidigare sagt.

Det händer en hel del ute i levande
livet, men det kanske i första hand ankommer
på första lagutskottet att söka
bemästra de svårigheter som uppstår då
det gäller den tilltagande ungdomsbrottsligheten
och därmed sammanhängande
frågor. Själv har jag de senaste
åren mer än förut kommit i beröring
med dessa problem i och med att jag
blev placerad vid häradsrätten i Skövde.
Det är tragiskt att se unga människor
inför domstol och lyssna till utredningar
om deras ungdoms- och uppväxttid.
Många gånger gör man den reflexionen,
att hade det bara funnits en förening
på platsen, som tagit hand om
dessa ungdomar och hjälpt dem till
rätta, hade aldrig olyckan behövt hända.

En annan sak som inträffat är att
våra unga män blir inkallade till värnpliktstjänstgöring
ett år tidigare. Samtidigt
förfaller en del av våra soldathem
på förläggningsorterna, och något har
t. o. m. blivit indraget av brist på medel.
Det föreligger här ett mycket stort
behov. Har staten möjlighet att tillgodose
dessa behov, så att vi med ansvar
kan ta hand om den uppväxande ungdomen?
Den väg som vi föreslår i vår
motion är en framkomlig väg för att
bemästra dessa frågor.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag hoppas att herr
Gustafsson i Borås inte fattade mitt
exempel med knappnålen och silverskå -

118 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m.

len såsom riktat mot religiösa samfund.
Jag menar bara att man öppnar på porten,
och sedan har man inga garantier
för vilka som slinker in genom den. Det
är där den stora risken ligger. Det är
således en ren princip som utskottet
hävdar.

När man ständigt kommer med exempel
från Amerika får man komma ihåg,
att Amerika är ett land, med vilket vi
inte kan jämföra oss. Där har man åtskilligt
mera pengar än vad vi har. Det
skulle vara önskvärt om herrarna kunde
åstadkomma lika mycket av den varan
här i landet. Då kanske detta problem
inte bleve så invecklat för oss som det
för närvarande är.

Låt mig sedan säga till herr Carlsson i
Tibro, att nog förstår jag herr Carlssons
uppfattning som ledamot av första lagutskottet.
Men att bevillningsutskottet,
vars utlåtanden ju ända sedan historisk
tid bär namnet »betänkande», skulle
vara det utskott som var satt att göra
av med pengar, det tror jag aldrig någon
som haft att göra med det har haft
den ringaste tanke på. Herrarna som
gör av med pengar på skilda områden
skall vara glada över att bevillningsutskottet
inte är funtat på samma sätt som
alla de andra och bara gör av med
pengar. Då vore vi kanske i en olycklig
situation.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall gärna vitsorda
att bevillningsutskottets ärade ordförande
i dag grundar sina uttalanden på
mycket större saklighet än vad som
skedde i fredags. Det är mycket som
talar för vad han här säger, och det är
lätt att från saklig synpunkt bemöta
denna motion, som jag själv skrivit un der.

Men detta rör en irrationell fråga,
och det är risk för att vi blir alltför
sakliga när det gäller rent mänskliga
ting.

Vi har ett mycket högt skattetryck här
i landet, om befogat eller inte befogat
bortser jag från i detta sammanhang.

Vi har mycket litet över, och därigenom
berövas en massa människor ett av de
största glädjeämnen som många människor
över huvud taget kan uppnå, nämligen
förmånen att få giva. Det är detta
jag tycker att riksdagen borde ta hänsyn
till. Det är inte alls detsamma, ifall
man får en skattsedel, som man betalar
in pengar på, och sedan staten ger ut
pengarna enligt riksdagens beslut, fördelade
efter som vi hoppas kloka principer.
För människors trevnad och trivsel
i samhället behövs det ibland att de
får en viss handlingsfrihet och en
känsla av att de själva gör en uppoffring
för ett ideal som de hyser. Det är
från den synpunkten som man måste se
denna fråga och inte enbart från sakliga
synpunkter.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
herr Dickson att vi inte skall tala om
saklighet och icke saklighet. Herr Dickson
fick ju inte med sig mer än fem å
sex av kammarens ledamöter i fredags.
Kanske det också är ett bevis på saklighet.
Det skall jag icke yttra mig om i
detta sammanhang, lika litet som herr
Dickson gjorde det.

Emellertid skall man komma ihåg en
sak, nämligen att om man här vill sänka
den allmänna skatten för att folk skall
få möjlighet till det, som herr Dickson
talade om, så är det en riktig adress att
gå till bevillningsutskottet. Men i det
sammanhang som det här gäller är det
inte den riktiga adressen. Man får i stället
här lov att gå till något av de andra
utskotten, om man vill nå fram till resultat
som håller. Skattevägen är enligt
min uppfattning inte den riktiga vägen
i detta sammanhang.

Herr ORGÅRD (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har ju tillräckligt belyst frågan
från principiell synpunkt, men med

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9 119

Skatteavdrag för gåvor till kulturella ändamål m. m.

anledning av den debatt som här förts
anser jag mig nödgad att komplettera
med några synpunkter.

Jag erinrar mig hurusom för många
år sedan, när en av bevillningsutskottets
förnämligaste sekreterare avgick,
denne sade: Jag hoppas det kommer en
finansminister som är djärv nog att
dra ett streck över och rationalisera
hela det monstrum, som vår nuvarande
skattelagstiftning utgör. Jag skulle förmoda,
att det är många av kammarens
ledamöter som menar, att vår skattelagstiftning
är ett monstrum. Det är vi
väl tämligen eniga om.

Varje riksdag väcks det emellertid
motioner från olika håll, som visserligen
är mycket behjärtansvärda men
som i den mån de bifalles bidrar till
att i allt högre grad göra skattelagstiftningen
invecklad och svårbemästrad.
Det förefaller mig således, som om kammaren
borde vara tacksam för att bevillningsutskottet
håller på de principer,
som egentligen är grundläggande
för vår skattelagstiftning, och att man
inte ger sig in på att bedöma frågan
om stöd i skattelagstiftningens form
bör lämnas för ändamål, som kan synas
behjärtansvärda, ty då blir bevillningsutskottet
ett utskott, som värderar
och är med om att bevilja anslag till
olika ändamål på låt mig säga bakvägen
genom skatteavdrag i stället för
anslag.

Vi har visserligen gjort oss skyldiga
till en hel del synder på så sätt att vi
gjort en rad undantag härvidlag, och
man kan ju alltid säga, att raden av
undantag kan utvidgas. Jag minns, hur
vår gamle vän Bärg, på sin tid utskottets
ärade ordförande, en gång på tal om
en utredning om dessa saker, där han varit
ledamot, framhöll att man där sökt
företa en utrensning och få till stånd
klara linjer men att det riktiga hade
varit att man även rensat ut undantagen
i skattehänseende för stiftelser, vetenskapliga
ändamål och sådant. Detta
har emellertid gammal hävd och är

svårt att få bort. Men vi måste se till
att vi inte gör lagstiftningen alltmera
invecklad.

Mina herrar! Är det inte så att dagens
behandling av dessa frågor, den
förra, som gällde jordbruket och där
motionärerna tydligen blev övertygade
av vad utskottet yttrat, och den här,
som står på principiellt samma plan
men som har föranlett denna debatt,
innebär, att man här vill göra bevillningsutskottet
till en institution, som
värderar de olika behoven, det behjärtansvärda
i varje behov, nödvändigheten
av att med skatteavdrag lämna stöd
åt jordbruket och åt ideella ändamål,
i stället för att vi här har att se till att
ta ut skatter efter så rationella linjer
som möjligt? Jag tycker ju, att riksdagen
skall hålla oss räkning för att vi
inte ger oss in på frågor, som det borde
vara statsutskottets uppgift att klara.

När ordföranden talar om andra vägar
när det gäller stöd är det alldeles
självklart, att han menar att man bör
gå till de utskott, där man har att pröva
och kan bedöma de olika anslagen inbördes
med hänsyn till deras behövlighet
och de statsfinansiella möjligheterna.

Det var dessa synpunkter jag ville
anföra som komplettering till vad herr
ordföranden här framhållit. Jag vill till
sist upprepa, att riksdagen bör sätta
värde på att bevillningsutskottet slår
vakt om dessa principer och att utskottet
inte låter locka sig på avvägar, så
att vi genom nya undantag får nya
prejudikat för avsteg från de principer,
som bör vara grundläggande för
skattelagstiftningen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Carlsson i
Tibro begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

120

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Lag om bankrörelse m. m.

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Tibro begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 145 ja och 46 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändring
av vissa postavgifter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Lag om bankrörelse m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om bankrörelse
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kan av formella
skäl inte yrka bifall till den lydelse av

191 § i här föreliggande förslag till lag
om bankrörelse m. m., som utredningskommittén
föreslagit och departementschefen
remitterat till lagrådet samt utskottet
slutligen anslutit sig till vid sin
första behandling av ärendet. Då jag
inte kan framställa något yrkande, har
jag nöjt mig med en blank reservation
till utskottets utlåtande för att så
att säga motivera att jag här har en avvikande
ståndpunkt.

I det förslag till lag om bankrörelse
m. m., som remitterades till lagrådet,
hade 191 § i de delar som här är relevanta,
följande lydelse:

»Finnes till tryggande av pensioner

---särskild stiftelse---har

tillsynsmyndigheten att tillse att stiftelsens
tillgångar ej placeras på sätt
som med beaktande av stiftelsens ändamål
finnes strida mot grunderna för
de angående placering av bankbolags
medel i denna lag givna föreskrifterna.»

Lagrådet föreslog där en ändring,
varigenom paragrafen i stället kom att
i motsvarande delar få denna lydelse:

»Finnes särskild stiftelse till tryggande
av pensioner---har till synsmyndigheten

att tillse att stiftelsens
tillgångar äro placerade på sätt som
med beaktande av stiftelsens ändamål
och med hänsyn till vad i denna lag
är föreskrivet beträffande placering av
bankbolags medel bereder skälig säkkerliet.
»

Lagrådet anför i sin motivering för
den föreslagna ändringen att avsikten
med bestämmelsen »torde komma till
bättre uttryck», om bestämmelsen gives
den formulering, som lagrådet föreslagit.
Lagrådet ville alltså inte göra
någon saklig ändring av innehållet utan
endast på ett bättre sätt ge uttryck åt
de ursprungliga förslagställarnas mening
än vad de själva lyckats med. Jag
vill inte alls bestrida lagrådets förmåga
att bättre uttrycka förslagsställarnas
mening än vad dessa själva kunnat. Men
lagrådet har inte gjort detta. Det bär
i stället givit uttryck åt något annat.

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

121

Lagrådets formulering må i och för sig
vara genial, men den ger uttryck åt en
annan tankegång än förslagsställarnas.
Ändringen är därför inte bara redaktionell,
som det heter i utskottsutlåtandet,
utan även saklig.

Meningen med ursprungliga förslaget
var endast att hank- och fondinspektionen
skall tillse att inte bankerna via
pensionskassorna bedriver affärer, som
de enligt banklagen är förbjudna att
bedriva i egenskap av banker. Däremot
har avsikten icke varit att pålägga
bank- och fondinspektionen ansvaret
för pensionskassornas placeringar
ur andra synpunkter. Genom den lydelse
ifrågavarande paragraf nu fått,
har det emellertid pålagts bank- och
fondinspektionen att ansvara för dessa
placeringar, vilket de ursprungliga förslagsställarna
ansåg vara främmande
för inspektionens verksamhet.

Herr talman! Jag kan som sagt inte
framställa något yrkande men har ändå
velat få dessa synpunkter noterade till
kammarens protokoll.

Herr förste vice talmannen övertog
no ledningen av förhandlingarna.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Den proposition som
här behandlas har inte föranlett några
motioner, och även i utskottet
har enigheten varit stor — med undantag
för 191 §. Det förslag som överlämnades
från finansdepartementet till
lagrådet, föranledde en framställning
om klarare skrivning i vad det gällde
tillsynen över de fonder, som är avsedda
för pensionering av tjänstemännen
i berörda företag. De sakkunniga
hade där ett förslag till skrivning, som
lagrådet begärde ändring av, och när
ärendet sedan behandlades i utskottet,
ansåg utskottets majoritet alt propositionens
skrivning i det stycket på ett
bättre sätt täckte andemeningen i vad
de sakkunniga föreslagit, och därför an -

Likalönsprincipen

slöt sig utskottets majoritet till propositionen
därvidlag.

Herr talman! Med detta lilla påpekande
ber jag att få yrka bifall till
bankoutskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4
§§ förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för
vård i vissa fali å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Likalönsprincipen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om genomförande av den s. k.
likalönsprincipen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 17 i första kammaren av herrar allmän
och Persson, Helmer, samt nr 22
i andra kammaren av herr Johansson i
Stockholm.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till lag på grundval
av art. 23, moment 2, i den av Förenta
Nationerna år 1948 antagna ''Allmän
förklaring om de mänskliga rättigheterna’;
samt att sådant förslag framlägges
i så god tid, att lagen — vid
bifall av riksdagen — kan träda i kraft
den 1 januari 1956».

Artikel 23 moment 2 i förklaringen
om människans rättigheter lyder: »En -

122 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Likalönsprincipen

var har utan åtskillnad rätt till lika lön
för lika arbete.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:17 och 11:22, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När vi förra veckan
diskuterade vår motion i grundlagsfrågan,
anförde jag, att frågan om kvinnornas
likaberättigande och inte minst
kravet på att kvinnorna skall åtnjuta
samma lön för samma arbete som männen
borde vara något självklart i en
demokratisk författning och i en demokratisk
lagstiftning över huvud taget.
Ändock har vi, som upprepade gånger
ställt dessa förslag, mött en kompakt
ovilja i Sveriges riksdag mot att man
över huvud taget lagstiftar eller anknyter
svensk lagstiftning till de förklaringar
om de mänskliga rättigheterna,
som vi själva varit med om att biträda
i FN:s generalförsamling. Det anföres
att dessa frågor skall lösas inte lagstiftningsvägen
utan förhandlingsvägen,
och det tilläggs, att vi nu är på god
väg därvidlag, i det att det skett en avgörande
förbättring just förhandlingsvägen.
Detta är inte riktigt. Alltjämt är
det så att kvinnolönerna ligger så där
på två tredjedelar, i bästa fall tre fjärdedelar
av de manliga lönerna, och därtill
är de flesta kvinnorna sysselsatta i
låglöneyrken. I statlig tjänst har man
nominellt lika lön, men ändå medger
utredningen att om principen verkligen
skulle genomföras finge man lägga dit
51 miljoner till. Ty man har inrättat
kvinnotjänster med löner, som ligger avsevärt
under de lägsta manliga, och det
är mera sällan kvinnor anses kompetenta
till bättre betalda poster; chefsposterna
monopoliseras mer och mer
för männen. 1 industrien har det inte
rört sig mycket på 40 år. De siffror
man därvidlag anför är procentsiffror,

och när man säger att från 1939 dock
en avsevärd förbättring ägt rum är det
förvirrande, därför att procentsiffrorna
blir alltid högre när det gäller höga
löner än när det gäller låga löner. Vi
har i vår motion påvisat, att från 1939
då männen hade i genomsnitt 49 öre
mer i timmen än kvinnorna, har de
1954 kommit fram till en löneskillnad
på inte mindre än 1 krona 32 öre, en
ökning i löneklyftan på hela 83 öre per
timme. Nu säger utskottet att detta inte
är rättvisande därför att under tiden
har penningvärdet försämrats. Det är
klart att det mildrar klyftan. Jag har
räknat litet på detta, ur reallönens synpunkt
sett, men även om man tar denna
i betraktande har just ingenting skett,
utan man står där och stampar. Landsorganisationen
medger i sin översikt
av det ekonomiska läget, att det visserligen
skett en utjämning i avståndet i
procenthänseende mellan 1946 och
1950, men så fortsätter Landsorganisationen,
att de senaste åren däremot karaktäriseras
av ett stillastående med
en svag tendens när det gäller den totala
timförtjänsten till en ökning i avståndet.
Det har alltså sedan 1950 varit
stillastående eller försämring, och det
tycker jag är ringa täckning för vad
utskottet anfört. De där procentsiffrorna
gläder inte mycket kvinnor, som
får betala lika mycket för mat och husrum
som männen, om de ensamma drar
försorg om familjen; de åtnjuter ju
inga fördelar i det fallet.

Tillåt mig ur socialstyrelsens rapport
läsa upp några siffror som belyser utvecklingen.

I de mekaniska verkstäderna har under
denna tid, åren 1946—1953, timlönen
ökat med 1: 82 för kvinnor och
med 2: 26 för männen. Klyftan har ökat.
Inom järn- och stålmanufaktur har lönen
ökat med 1: 58 för kvinnorna, med
2:19 för männen. Choklad: 1:41 för
kvinnorna, 1: 96 för männen. Sprängämnen:
1:85 för kvinnorna, 2:48 för
männen. Bokbinderi: 1: 57 för kvinnor -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

123

na, 1:81 för männen. Skobranschen:
1:42 för kvinnorna, 1:83 för männen.
Gummi: 1:53 för kvinnorna, 2:01 för
männen. Elektroteknik: 1:70 för kvinnorna,
2:17 för männen. Oavsett penningvärdets
försämring är det ju klart
att klyftan i pengar räknat också har
vidgats.

Utskottet har nu som många gånger
förr anfört argumentet att det kanske
inte är så bra för kvinnorna, om de
skulle få samma lön som männen. Det
skulle gå bra under goda tider, men
det skulle gå sämre när det bleve arbetslöshet;
då skulle denna främst drabba
dem om de hade samma betalning
som männen. Men det talas ju om att
vi skall försöka uppnå ett tillstånd av
permanent full sysselsättning, och då
borde dessa orosmoln vara avlägsnade.
Är det inte tvärtom så att vi har all anledning
i närvarande stund, med brist
på arbetskraft inom många områden,
att dra in flera kvinnor i produktionen?
Och är det inte så, på grund av
sambeskattningen och på grund av de
låga kvinnolönerna, att det faktiskt är
föga lönande för ett stort antal kvinnor
att gå till produktionen, eftersom deras
inkomst praktiskt taget ätes upp av skatten?
Kvinnor bör ha rätt mycket betalt
om detta skall löna sig för dem under
nuvarande förhållanden.

Framför allt vill vi emellertid ställa
frågan principiellt. Det är inte värdigt
ett demokratiskt samhälle att betala
efter kön och inte efter prestation, efter
det arbete var och en utför. Står en
kvinna och en man vid samma maskin,
utför de samma arbete, då skall inte
kvinnan bara ha två tredjedelar eller
tre fjärdedelar av mannens lön.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionen.

Fru HöJEIt (fp):

Herr talman! Principiellt är vi fullkomligt
överens, både internationellt
och nationellt, om likalönsprincipens

Likalönsprincipen

genomförande. Det gäller såväl den
konvention som antagits vid Internationella
arbetsorganisationens konferens i
Geneve som artikel 23, mom. 2, frågan
om människans rättigheter. Det gäller
också den utredning som vi haft inom
Sverige, likalönskommitténs utredning,
som går ut på att det borde utgå lika
lön till män och kvinnor för arbete av
lika värde. Principiellt är vi alltså fullkomligt
överens om detta. Frågan gäller
huru detta skall kunna genomföras.

Såväl Landsorganisationen som Tjänstemännens
centralorganisation med
flera sammanslutningar är övertygade
om att likalönssystemets genomförande
sker bäst förhandlingsvägen. Vi har uttalat
detta vid åtskilliga tillfällen och
vi har ansett att det är de fackliga organisationerna
som bäst sköter om den
saken. Så har även likalönskommittén
menat. Man har ansett att när det gäller
de statligt anställda bör åtgärderna genomföras
i etapper. Vi menar också,
kanske till skillnad från den föregående
talaren, att det är tydligt att frågan
under senare år har gått framåt. Ser
man på utvecklingen i procent är det
ingen tvekan om att det har blivit en
förbättring i relationen mellan manliga
och kvinnliga löner.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När man dock alltifrån
den tid då LO:s kongress första gången
— jag vill minnas 1909 — väckte denna
fråga, nästan står och stampar på samma
fläck, trots kvinnornas ökade andel
i näringsliv och industri, borde man
också i de fackliga organisationerna
ompröva frågan, om man inte här skulle
kunna gå fram lagstiftningsvägen.
Detta kan inte vara mera oriktigt i det
här fallet än när det gäller t. ex. semester
och arbetstid. Det är ju inte fråga
om att staten skall bestämma hur höga
lönerna skall vara. Det gäller att lag -

124

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Jordbruksdepartementet: Avlöningar

fästa en princip, att samma arbete skall
betalas lika.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan,
och

nr 18, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner,
m. m.

Punkten 1

Jordbruksdepartementet: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag har i anslutning till
denna punkt under nionde huvudtiteln
väckt en motion, där jag hemställer att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte som sin mening ge till känna, att
en skogssakkunnig förordnas att inom
jordbruksdepartementet vara föredragande
i skogsfrågor.

Det spörsmål var uppe redan för ett
par år sedan, då jordbruksutskottet i

anledning av en motion underströk
önskvärdheten av att jordbruksdepartementet
tillfördes en skogssakkunnig
med uppgift att bereda skogsärenden
och även ta initiativ till samråd mellan
departementet och de olika skogliga organen.
Utskottet lät också denna sin
hemställan komma till Kungl. Maj:ts
kännedom. Några åtgärder har emellertid
inte vidtagits från departementets
sida.

Skogens oerhört stora betydelse i
svenskt näringsliv har klart omvittnats
från alla håll. Skogsprodukterna intar
ju en mycket stor, för att inte säga dominerande
plats i vår handelsbalans,
och det råder allmän enighet om att
skogskapitalet skall väl förvaltas.

Jag har tillåtit mig att undersöka,
hur man i våra grannländer ordnat arbetet
med skogsfrågorna inom regeringen.
I Norge hör skogen under ett skogskontor
i lantbruksdepartementet. Detta
kontors chef är skogsdirektören, som i
rang står närmast efter expeditionschefen.
I Danmark har skogsväsendet,
som man säger där, en särskild avdelning
i lantbruksministeriet, och det är
en förhållandevis stor avdelning. I Finland
sorterar skogsfrågorna direkt under
lantbruksministeriet. Under senare
år har man vanligen haft två ministrar,
av vilka den ene handlagt jordbruksfrågor
och den andre skogs- och kolonisationsfrågor.
Inom lantbruksministeriets
allmänna avdelning finns en lantbruksbyrå
och en forstbyrå; under den
sistnämnda sorterar också forststyrelsen.

Av vad jag nämnt framgår, att våra
grannländer knutit skogsfrågorna ganska
direkt till departementets arbete. Jag
vill inte ha sagt, att vi i vårt land skulle
införa samma system för skogsfrågornas
behandling som man har i våra
grannländer — denna starka centralisering
av beslutanderätten anser jag tvärtom
inte vara eftersträvansvärd. Den decentralisering,
som vi i vårt land tilllämpar,
har visat sig vara till gagn. Men

125

Onsdagen den 16 mars 1955 fm Nr 9

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer

en sak är tydlig, och det är att man i
i våra grannländer är mycket angelägen
om att departementet skall ha tillgång
till sakkunskap på det skogliga området.

Man kan naturligtvis lösa denna fråga
på flera sätt. Man skulle kunna göra det
enligt den metod, som tillämpas för vägfrågorna
i kommunikationsdepartementet
— genom en särskild byrå med en
byråchef i spetsen — men jag anser
inte att detta är lämpligt för skogsfrågornas
del. Man skulle då inte kunna
delegera fördelningen av vissa anslag
till de olika skogsinstitutionerna, till
domänverket eller till skogsstyrelsen,
såsom nu sker i vårt land, och att man
kan göra så är en fördel, som vi skall
behålla. Man skulle också, såsom föreslogs
i motionen för ett par år sedan,
kunna inrätta en särskild tjänst, men
det är väl uteslutet, att den vägen i närvarande
stund är framkomlig. Det är
därför som vi i motionen pekat på möjligheten
att det inom jordbruksdepartementet
skulle kunna förordnas en särskild
föredragande med skoglig utbildning
i ärenden rörande skogen. Jag anser
för min del att det skulle vara av
mycket stort värde för departementschefen,
när han skall ta ställning till
de olika skogsfrågor som från skilda
skogliga institutioner kommer till departementet,
att ha en skogssakkunnig
till hjälp vid sin bedömning av dessa
frågor.

Utskottet har inte kunnat biträda
motionen. Utskottet har dock i stort sett
ställt sig lika positivt till saken som vid
det tillfälle som jag här nyss erinrade
om, då utskottet ansåg att det borde
»ankomma på Kungl. Maj :t att, därest
så befunnes påkallat, vidtaga de förändringar
inom departementets arbetsfördelning,
som kunde anses behövliga». Det
är emellertid närmast två andra saker
som gör att jag inte här ämnar ställa
något särskilt yrkande i anslutning till
motionen. Jag tror inte att departementschefen
är främmande för motionens
tankegång, utan det förhåller sig

kanske snarare så, att han söker sig
fram till den rätta lösningen av personfrågan.
Vidare har departementschefen
i nionde huvudtiteln meddelat att han
ämnar tillsätta en utredning som får
ganska vida direktiv beträffande skogliga
frågor. Det är därför möjligt att
denna utredning också kan ta upp den
den sak det här gäller.

Jag har således, herr talman, bara
velat anföra dessa synpunkter utan att
ställa något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 2—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Lantbruksnämnderna: Kostnader för
planeringskommittéer

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 10 (s. 30), i överensstämmelse
med lantbruksstyrelsens förslag hemställt
om anslagsanvisning med ett från
125 000 kronor till 100 000 kronor sänkt
belopp.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:204 av herrar Ohlsson,
Ebbe, och Eskilsson samt 11:224
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds framställning under förevarande
anslagspunkt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt med avslag å motionerna
1: 204 och II: 224, till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
för budgetåret 1955/56
anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson och Agerberg, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riks -

126 Nr 9 Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer

dagen måtte, med bifall till motionerna
1:204 och 11:224, avslå Kung], Maj:ts
förevarande framställning.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! När lantbruksnämnderna
år 1948 inrättades, hade detta föregåtts
av mycket noggranna utredningar
i olika avseenden för att nämnderna
omedelbart skulle kunna sätta i gång
sin verksamhet på ett så bra sätt som
möjligt. Därvid ansåg man bl. a. nödvändigt
med hänsyn till rationaliseringsverksamheten
att det inrättades
planeringskommittéer, som skulle göra
vissa planläggningar inom ett antal utvalda
kommuner på olika håll. Detta
ansågs vara en mycket viktig förutsättning
för att rationaliseringsarbetet skulle
kunna bedrivas på ett lämpligt och
skyndsamt sätt.

Det inrättades också en stor mängd
planeringskommittéer, som var färdiga
att börja sin verksamhet den 1 juli 1948.
Erfarenheterna av denna verksamhet
har emellertid inte blivit vad man tänkt
sig. Värdet av de resultat, som kommittéerna
kommit fram till, har varit ganska
diskutabelt. Många av kommittéerna
satte i gång ganska omfattande planeringar,
men det framgick så småningom
att man inte kunde komma till något
verkligt resultat, och jag tror mig kunna
påstå att ett mycket stort antal, för
att inte säga flertalet kommittéer har
upphört med sin verksamhet utan att
fullfölja planeringsarbetet. En del kommittéer
åter har fullföljt arbetet och
lagt fram vissa utredningar, men tyvärr
har nog inte heller dessa fått avsedd
nytta. De flesta synpunkter, som där
anförts, har varit ganska kända förut,
och jag tror att utredningarna i många
fall bara har hamnat i någon skrivbordslåda.
Utvecklingen inom jordbruket
går oerhört snabbt och det är inte
lätt att planera för någon längre tid
framåt. Vi vet också hur förutsättning -

arna för lantbruksnämndernas verksamhet
har förändrat sig, sedan dessa
nämnder inrättades.

Att planeringskommittéernas arbete
inte har fått avsedd omfattning, bevisas
också därav, att anslaget faktiskt har
minskat år från år och att det nu har
prutats ned ganska avsevärt i förhållande
till vad det var de första åren. Det
finns också enligt min mening viktigare
saker under nionde huvudtiteln, för
vilka man bättre skulle kunna använda
de 100 000 kronor som det här gäller.

Det är detta som gör att jag har reserverat
mig inom utskottet. Jag skall
gärna medge att det finns specialområden,
där det kan vara angeläget och
nödvändigt med utredningar, men den
verksamheten får säkerligen inte större
omfattning än att kostnaderna mycket
väl kan bestridas på annat sätt. Dessa
utredningar sker i regel med hjälp av
lantbruksnämndernas ordinarie personal,
och då skulle väl också pengarna
kunna tagas av det ordinarie omkostnadsanslaget.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag behöver inte spilla
många ord på herr Agerbergs argumentering
till förmån för den av honom
och herr Eskilsson avgivna reservationen.
Alla vi som tar del i lantbruksnämndernas
arbete känner väl till att
den verksamhet, som avsetts med anslaget
under rubriken »Kostnader för
planeringskommittéer», inte har lämnat
de resultat beträffande regionalplaneringen
som man från början väntade.
Men det finns, såsom herr Agerberg
själv erkände, ett behov av lokal planering,
för vilket lantbruksnämndernas
omkostnadsanslag inte torde räcka.

Jag vill bara erinra om att lantbruksnämnderna
ofta kopplas in på samhällsplaneringar,
i synnerhet sådana som
tangerar jordbruksdriften. Denna planering
har värde för jordbrukets struk -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm Nr 9 127

Lantbruksnämnderna: Kostnader för planeringskommittéer

turrationalisering, för bebyggelsen och
för olika driftsformer. Anslaget i fråga
är närmast att betrakta som ett beredskapsanslag
och ett mycket litet sådant.
Utslaget på de olika lantbruksnämnderna
blir det inte fullt 4 000 kronor på
var och en. Vi skar ned beloppet i fjol
från 250 000 kronor till 125 000 kronor,
och i år minskar vi det med ytterligare
25 000 kronor. Det kommer säkert att
visa sig, herr Agerberg, när vi behandlar
lantbruksnämndernas kostnadsanslag,
att där inte finns utrymme för i
varje fall mera omfattande lokala planeringar,
vid vilka arbetskraft måste
anlitas utanför lantbruksnämndernas
egen personal.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Man brukar ju ofta här
i kammaren tala om att de, som föreslår
saker och ting, någon gång också
borde tänka på att föra sparsamhetens
talan. Nu tror jag, såsom även utskottets
talesman har anfört, att här finns
ett område, där man utan tvekan kan
göra en besparing. De planeringar, som
gjordes av kommittéerna från början
är redan åtskilliga år gamla, och den,
som haft tillfälle att studera dem, är
fullt på det klara med att de saknar all
praktisk betydelse för framtiden. På
jordbrukets område går utvecklingen
mycket fort, och vad man planerat
för 5 å 6 år sedan har ingen aktualitet
i dag. Under sådana förhållanden anser
jag det ganska märkligt om vi
skall fortsätta att här i riksdagen behandla
frågan om planeringsanslag. Jag
tror, att vi saklöst kan stryka det och
använda pengarna till andra ändamål,
som har betydligt större värde.

Herr talman! .lag ber därför att få
ansluta mig till herr Agerbergs yrkande
om bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Bäste -

kille säger, att det ändamål, som man
avsåg med planeringarna, är förfelat.
Det är kanske inte alldeles riktigt. Vi
har i mitt eget län haft planeringar,
vilka givit oss mycket god inblick i
bygdens struktur, när det gällt att vidta
omfattande rationaliseringsåtgärder.
Jag tänker på den planering, som vi
gjorde i Nöttja m. fl. socknar för att få
fram en överblick över möjliga riktlinjer
för en återvinning åt bönderna
av den skog, som en gång såldes till
domänverket.

Jag kan anföra ett annat exempel,
herr Nilsson. Det gäller min egen kommun,
där vi behövde en undersökning
om arbetskraftsbehovet inom jordbruk
och skogsbruk på längre sikt. Vi kopplade
in lantbruksnämnden, som undersökte
jordbruksfastigheternas storlek
och brukningsförhållanden, byggnadsbeståndets
beskaffenhet, tillgången på
arbetskraft på de olika brukningsdelarna
och hur stor arbetskraft den befintliga
skogsmarken krävde o. s. v.
Det visade sig, att det bara i denna
kommun fanns utrymme för inte mindre
än 17 heltidsanställda skogsarbetare,
om skogen skulle skötas på ett rationellt
sätt. En sådan planering måste
ovillkorligen ha sitt värde.

Vad beträffar rubriken »Kostnader
för planeringskommittéer» medger jag,
att den inte är alldeles adekvat. Den
finns kvar från den tid, då vi tänkte
på de stora regionala planeringarna. Nu
är det egentligen — som jag nämnde —
fråga om ett beredskapsanslag, som vi
skall ha att tillgå, då ett verkligt planeringsbehov
inställer sig.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det är ju roligt, att
herr Gustafson i Dädesjö har litet mera
glädjande rapporter att lämna från sitt
län än jag i stort sett kan ha från planeringskommittéernas
verksamhet i
mitt. Planeringarna där saknar all betydelse
för framtiden; det påståendet

128

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

vågar jag stå för. Det nedlades stora
ansträngningar för att åstadkomma
även en litet enklare planering i min
egen födelseförsamling, men vid åsynen
av den log alla som sysslade med praktiskt
jordbruk, ty de begrep från början,
att det kanske var trevligt att rita
upp sådana planeringar, men någon
praktisk möjlighet att genomföra dem
fanns inte. Detta är orsaken, herr talman,
till att jag vidhåller det yrkande,
som jag ställde i mitt förra anförande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Agerberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
nr 8:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 9—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök:
Bidrag till lokal försöksverksamhet Punkten

föredrogs; och anförde därvid -

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Vi har haft tillfälle att
konstatera, hur utvecklingen under de
senaste åren gått snabbt framåt på
jordbrukets område. Vi har hört talas
om hur rationaliseringen medfört mycket
förnämliga produktionsresultat och
ett bättre ekonomiskt utbyte för dem
som sysslar med jordbruk. Man vill
kanske i första hand tillskriva detta
den ökade mekanisering som skett, men
en mycket stor del av framgångarna
har också vunnits genom bättre brukningsmetoder
och användande av bättre
sorter, bättre djur o. s. v.

Gränsen för vad man kan åstadkomma
genom jordbrukets rationalisering
är ingalunda nådd. Vi har fortfarande
mycket att vinna på att fortsätta detta
arbete. Vetenskap och forskning arbetar
snabbt också på jordbrukets område
och kommer fram till vackra
resultat. Men det är också nödvändigt,
att resultatet kommer till praktisk användning
och prövas ute på fältet under
de skiftande förhållandena i olika
delar av vårt land. Jordmån, klimat
och många andra förutsättningar för
vårt jordbruk är mycket olika i olika
trakter.

Vi måste alltså ha en lokal försöksverksamhet
på jordbrukets område för
att kunna dra nytta av forskningens
framsteg. Nu förekommer en hel del
sådan försöksverksamhet, men tyvärr
är de medel som anslagits för ändamålet
så begränsade, att också försöksverksamheten
måste begränsas på ett
beklagligt sätt. Därtill kommer att vi
har åtskilliga fastliggande försöksserier.
Man måste nämligen lägga upp försöks -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9 129

verksamheten i serier, som sträcker sig
över en lång följd av år, för att över
huvud taget få säkra resultat. Detta
gör att vi får mycket litet pengar över
för att starta nya försök. Det har på
de senaste åren uppstått en massa nya
problem och dem måste vi få belysta
genom försöksverksamhet. Jag kan som
exempel nämna, att mikroelementens
betydelse har fått större uppmärksamhet,
att vi har fått nya metoder för
jordbearbetning och att det har framkommit
en mängd kemiska preparat för
bekämpning av ogräs, växtsjukdomar
och skadedjur. Men vi har inte tillräckliga
medel för att lägga upp försök
för att bedöma dessa nyheter.

Under denna punkt i utskottets utlåtande
har utskottet behandlat några
motioner, vari man har yrkat på ökad
medelstilldelning för att kunna vidga
ramen för denna nödvändiga försöksverksamhet.
Utskottet har varit mycket
välvilligt och har framhållit »önskvärdheten
av att medelsbehovet för nämnda
verksamhet framdeles blir tillgodosett
i sådan utsträckning, som kan anses påkallat
av verksamhetens betydelse.»
Herr talman! Jag förstår, att det är
meningslöst att framställa något yrkande
om bifall till dessa motioner, men
jag har ändå velat framhålla angelägenheten
av att man beaktar denna sak.
Jag skulle vilja uttala förhoppningen,
att jordbruksministern tar hänsyn till
vad utskottet sagt och till ett annat år
försöker öka medelsanvisningen för
dessa synnerligen angelägna ändamål.
Jag har alltså, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
Antby (fp).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Veterinärhögskolan: Avlöningar

Punkten 59

Veterinärhögskolan: Avlöningar

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

AGERBERG (h):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
också under denna punkt anföra en
blank reservation, ty jag är inte riktigt
nöjd med utskottets behandling av den
föreliggande motionen. Däri föreslås inrättande
av två befattningar som laboratoriebiträden
vid veterinärhögskolans
avdelning för födoämneshygien. Denna
avdelning, som är ganska nyinrättad,
har en mycket viktig funktion att fylla;
det förstår vi inte minst av de svåra
paratyfusepidemier, som förekommit
under de senaste åren. Det har tillsatts
en utredning, och en utredningsman avgav
förra året ett förslag om utökning
av personalen vid denna institution.
Förslaget har tillstyrkts av alla de hörda
remissinstanserna utom en enda — det
är kanske betecknande att denna enda
är veterinärhögskolans styrelse. Det
kommer ju alltid många önskemål från
alla de olika institutionerna, och högskolans
styrelse har inte ansett sig
kunna framhålla ett önskemål framför
alla de andra.

Jag kan emellertid inte hjälpa att jag
tycker, att det är litet dålig ekonomi att
behandla utredningen på det sätt som
skett. Jordbruksministern har sagt, att
han inte anser sig kunna lägga fram något
förslag utan vidare utredning. I motionen
har vi framhållit att man ändå,
i avvaktan på den ytterligare utredning
som bör göras, borde inrätta två laboratoriebiträdesbefattningar.
Man kan
intet arbeta vid institutionen då man
saknar teknisk personal, och det är väl
ändå slöseri med statens pengar att inte
kunna utnyttja den vetenskapligt skolade
personalen därför att det råder en
disproportion emellan vetenskaplig och
teknisk personal. Det skulle därför vara
angeläget att man — i avvaktan på re -

Punkterna 20—58
Vad utskottet hemställt bifölls.

9 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

130

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder mot
tuberkulos hos nötkreaturen

sultatet av utredningen — ändå hade
kunnat inrätta dessa relativt billiga befattningar
för att på det sättet utnyttja
hela institutionens kapacitet. Utskottet
har nu inte ansett sig kunna gå med på
den detaljen, och jag har avstått från
att göra något yrkande. Jag vill inte
heller nu yrka bifall till motionen, men
jag har inte velat underlåta att ändå
framhålla dessa synpunkter.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag behöver egentligen
inte å utskottets vägnar bemöta herr
Agerbergs synpunkter, ty det har han
själv gjort genom att framhålla vad utskottet
sagt om denna motion. Jag ber
kort och gott att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 60—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot
tuberkulos hos nötkreaturen

Under punkten 79 i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att anvisa
ett förslagsanslag av 710 000 kronor,
innebärande en minskning med
90 000 kronor i jämförelse med medelsanvisningen
för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 82, av herrar Rubbestad och
Onsjö, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta, att till vissa djurägare
utgående ersättning vid nedslaktning
av nötkreatur på grund av tuberkulos
måtte fastställas i överensstämmelse
med av veterinärstyrelsen i samband
med anslagsframställningen framfört

förslag därom samt att förevarande anslag
skulle uppföras med ett belopp av
770 000 kronor, varav 90 000 kronor
att i enlighet med vad i motionen anförts
disponeras för utbetalningar av
ifrågavarande ersättningar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 82, till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
förslagsanslag av 710 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

RUBBESTAD (bf):

Herr talman! På denna punkt har jag
och herr Onsjö burit fram en motion
som innebär, att stödet som ges till vissa
djurägare, vilka nödgas nedslakta sina
djur på grund av tuberkulos, skall höjas
från 100 kronor till 300 kronor för storboskap
och från 50 kronor till 150 kronor
för djur som är under ett år. De
grunder som nu gäller är fastställda år
1941, och var och en som följt med utvecklingen
vet, att de priser som gäller
för djuren är i dag helt andra än då.
Veterinärstyrelsen har också själv gjort
framställning om att dessa belopp skall
höjas, och man har föreslagit just de
summor som vi framfört i motionen.

I alla friförklarade områden är jordbrukarna,
om det uppträder tuberkulos
i besättningen, skyldiga att slakta ned
hela besättningen. Självklart medför
detta mycket stora förluster för dem
som drabbas av detta.

Nu har utskottet sagt att de inte vill
vara med om en ändring av bidragen
förrän hela landet är friförklarat. Nu
är det bara ett enda län kvar, nämligen
Skaraborgs län, och där finns det endast
14 besättningar kvar. Jag tycker
att det är orimligt, att man nu skall
vänta ytterligare på att ändra dessa bi -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

131

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

dragsregler till dess även Skaraborgs
län är friförklarat. Jag känner fall där
man varit tvungen att slakta ned hela
besättningen och åsamkats mycket stora
skador. Vi finner av propositionen, att
värdet av slaktdjur är betydligt lägre
än det för livdjur. Veterinärstyrelsen
säger själv, att skillnaden uppgår till
400 ä 500 kronor. Därför skulle man
vilja att statsverket bidroge med litet
större belopp än som nu är fallet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionen, vilken syftar
till en höjning till de av mig nämnda
beloppen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag saknar anledning
att gå in på något sakligt bemötande av
herr Rubbestads anförande. Vi har i
jordbruksutskottet inte ansett oss kunna
diskutera en omprövning av ersättningsbeloppens
storlek eftersom utskottet
1951 anförde, att en omprövning av
ifrågavarande ersättningsbelopp torde
komma att erfordras när samtliga län
kan friförklaras. Som herr Rubbestad
säger återstår nu bara Skaraborgs län,
där det inte lär finnas mer än 14 besättningar
kvar, och det kan följaktligen
förväntas att en friförklaring inom
en nära framtid kommer att ske även
för detta län. Under sådana omständigheter
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag tycker det är rätt
underligt när utskottets talesman säger
att utskottet inte haft anledning att
pröva någon ändring, ty under nionde
huvudtiteln finns ändå en redogörelse
av veterinärstyrelsen, som mycket väl
känner till hur läget är och som själv
har kommit fram med förslaget om ökning
av beloppen.

Utskottet har såvitt jag förstår haft
som syfle att utan vidare godkänna propositionen,
och om det är sä utskottet
behandlar olika frågor, förstår jag att

utskottet anser anledning saknas att här
göra någon ändring. Ur sakliga synpunkter
borde utskottet dock ha kunnat
tillstyrka bifall till veterinärstyrelsens
förslag och motionen i stället för att gå
på statskontorets avstyrkande linje.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 75—99

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100

Bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd

Under punkten 107 i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att uppföra
anslaget till ifrågavarande ändamål med
oförändrat belopp av 75 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

1:19 av herrar Elowsson, Nils,
och Elofsson, Gustaf; samt

2) 11:220 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.

I motionerna hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för verksamhetsåret
1955 bevilja Föreningen för
växtförädling av fruktträd ett anslag
av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:19 och 11:220, till Bidrag till
Föreningen för växtförädling av fruktträd
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
anslag av 100 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar .lön Jonsson, Mossberc/er,
Andersson i Hyssna och Jonsson i

132 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

Strömsund, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna I: 19 och
II: 220, till Bidrag till Föreningen för
växtförädling av fruktträd för budgetåret
1955/56 anvisa ett anslag av 75 000
kronor;

b) av herr Pettersson i Dahl, utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

ANDERSSON i Hyssna (s):

Herr talman! I den nu föredragna
punkten under nionde huvudtiteln har
utskottet stannat för att tillstyrka ett
med 25 000 kronor förhöjt anslag. Det
gäller anslag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd. Det har i jordbruksutskottet
vid flera tillfällen understrukits,
att det arbete denna förening
nedlägger på förädling av fruktträd är
till stort gagn för fruktodlingen i lan det.

I år har emellertid denna förening
begärt ett med 40 000 kronor förhöjt
anslag, medan lantbruksstyrelsen i ett
yttrande över denna framställning förordat
anslag med oförändrat belopp
eller 75 000 kronor. Inte heller departementschefen
har begärt någon höjning.
Departementschefen har sagt, att
i avvaktan på resultatet av den översyn
av gällande grunder för statens
stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen,
som vidtages av 1953 års växtförädlingsutredning,
anslaget denna gång bör
uppföras med oförändrat belopp.

Emellertid föreligger ett par motioner
vari begärs ett anslag av 100 000
kronor eller 25 000 kronor mer än vad
Kungl. Maj :t begärt. Motionärerna stöder
sitt yrkande huvudsakligen på ett
yttrande av 1953 års växtförädlingsutredning,
som tillstyrker ett anslag av
100 000 kronor. Utskottsmajoriteten har
anslutit sig till motionärernas yrkande.
Vi som reserverat oss anser, att det höjningsförslag
som utskottsmajoriteten
framfört icke bör bifallas. Trots att

1953 års växtförädlingsutredning förordat
ett högre anslag, har utredningen
också sagt att den ännu inte har tagit
slutlig ställning till den framtida verksamheten
vid Balsgård. Det är ju inte
så särdeles vanligt att riksdagen går in
för att på enskilda motionärers förslag
höja anslag utan att avvakta resultatet
av en pågående utredning. Vi har också
i reservationen framhållit att utredningen
bör slutföras i så rask takt, att
därpå grundade förslag kan framläggas
till nästa års riksdag.

Jag tror inte heller det kan sägas, att
riksdagen varit särskilt snål med anslag
till denna anstalt. Det är inte länge
sedan anslaget var endast 25 000 kronor,
och nu har vi flera år i rad beviljat
75 000 kronor. Vi reservanter anser det
vara riktigt att i år bibehålla anslaget
vid det belopp som tidigare utgått och
avvakta utredningens resultat innan en
höjning sker.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till den av herr Jon Jonsson
m. fl. avgivna reservationen, vilket
är detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Föreningen för växtförädling
av fruktträd har vid institutionen
Balsgård i Kristianstads län under
årens lopp utfört ett arbete som är allmänt
erkänt. Genom att förse vårt land
med lämpliga fruktsorter för såväl yrkes-
som husbehovsodlingar har den
verksamhet föreningen bedriver betytt
oerhört mycket. Tidigare hade man vid
odlingarna stora svårigheter beträffande
trädens vinterhärdighet, mognadsförmåga,
sjukdomsresistens och avkastning.
Dessa svårigheter har avhjälpts
genom verksamheten vid Balsgård, där
bättre och härdigare och för vårt land
mera lämpliga sorter experimenterats
fram.

För att detta betydelsefulla arbete
skall kunna upprätthållas, fordras emel -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

133

Bidrag till Föreningen för växtförädling av fruktträd

lertid ökade anslag. På grund av ökade
utgifter för löner, förbrukningsartiklar
och underhåll av byggnader och inventarier
är föreningen i en mycket brydsam
ekonomisk situation, och denna gör
sig ytterligare kännbar därigenom att
bidrag som tidigare erhållits från andra
organisationer numera är osäkra.

Det må nämnas att föreningen saknar
sådant stöd vid sin sida och sådan
affärsorganisation som övriga svenska
växtförädlingsanstalter har tillgång till.
Föreningen är därför i stort behov av
ökat statsbidrag för att i fortsättningen
kunna bedriva sin verksamhet åtminstone
i nuvarande omfattning.

Utskottet har också insett behovet av
ökat anslag och i likhet med 1953 års
växtförädlingsutredning, som har haft
tillfälle att yttra sig över anslagskravet,
tillstyrkt ett anslag på 100 000 kronor.
Det är min förhoppning att denna utredning
kommer att föreligga färdig i
så god tid, att den kan ligga till grund
för departementschefens anslagsäskande
till nästa års riksdag.

Herr talman! Med vad jag har anfört
har jag velat framhålla den stora betydelsen
av ökat anslag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd och yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som reservanternas talesman, herr Andersson
i Hyssna, sade, att denne institution
under årens lopp har fått ett rätt
gott stöd från riksdagens sida. Det har
ju till och med varit på det sättet, att
vi via motioner har lyckats komma
längre än departementschefen har föreslagit,
och om jag inte minns fel liar
även herr Andersson i Hyssna någon
gång bidragit till att Balsgård på detta
siitt har fått cn bättre behandling i riksdagen,
vilket jag är honom tacksam för.
.lag skulle emellertid varit ännu tacksammare,
om herr Andersson i Hyssna
hade fullföljt samma linje även i dag.

Jag, som tillhör det län där Balsgård
är beläget och som är huvudmotionär
i denna fråga, kan inte dela reservanternas
uppfattning, att vi bör vänta på
utredningens resultat. Man anför ofta
sådana skäl här i kammaren, men vi
måste i detta fall komma ihåg att utredningen
själv har uttalat, att i avvaktan
på dess slutliga ställningstagande
en höjning av anslagsbeloppet är
oundgängligen nödvändig.

Jag behöver väl inte använda många
ord på att tala om Balsgårds utomordentliga
betydelse för den svenska
fruktodlingens framtid. Jag behöver
heller inte spilla så många ord på att
för kammaren tala om de många svårigheter
som Balsgård i dag har att dras
med. Jag förmodar att kammarens ledamöter
har läst så mycket, att de har
reda på att de privata bidrag, som förut
stod till Balsgårds förfogande, numera
får anses vara fullständigt borta.
I detta läge är det ju ännu mera viktigt
att Balsgård får anslaget höjt för att
kunna utföra det arbete som institutionen
har kommit till för att utföra.

Den utredning som nu sitter har, som
jag redan anfört, just sagt ifrån, att för
att man inte skall äventyra redan uppnådda
resultat, måste en förhöjning av
anslaget med 25 000 kronor redan nu
företagas. Det är ytterst sällan — jag
för min del kommer inte ihåg något
annat sådant fall — som en sittande utredning
avger ett sådant här underhandsyttrande,
vari man förklarar att
en höjning är absolut nödvändig i avvaktan
på utredningens slutliga ställningstagande,
och det är en sak som
kammaren enligt min mening bör tillmäta
synnerligen stor betydelse.

När nu dessutom första kammaren
redan har bifallit utskottets hemställan,
vilket jag har fått underrättelse om,
finns det ingen anledning, från min
synpunkt sett, för denna kammare att
fatta ett avvikande beslut.

Med hänsyn till den utomordentliga
betydelse Balsgård har och med hän -

134 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

syn till angelägenheten av att man inte
äventyrar hittills uppnådda resultat ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Jon Jonsson m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Hyssna begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
100: o) i utskottets utlåtande nr
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Jon Jonsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Hyssna begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 83 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 101—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering Under

punkten 122 i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel innebar
Kungl. Maj:ts framställning att anslaget
härtill skulle uppföras med oförändrat
belopp av 4 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) II: 240 av herrar Andersson i Dunker
och Svensson i Vä, vari hemställts
att riksdagen måtte för ifrågavarande
ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 4 500 000 kronor; samt

2) II: 350 likaledes av herrar Andersson
i Dunker och Svensson i Vä,
vari hemställts att riksdagen måtte dels
besluta att lån ur kraftledningslånefonden
skulle kunna beviljas distributionsföretag,
som av elektrifieringsberedningen
befunnes lämpligt organiserat,
även för förnyelse, omläggning
eller förstärkning av distributionsnät,
dels hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag
snarast möjligt till ändrade grunder
beträffande säkerhet och låneränta
i överensstämmelse med motionens
syfte.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionen II: 240, till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 4 000 000 kronor;

2) att motionen II: 350, såvitt anginge
yrkandet att lån ur kraftledningslånefonden
skulle kunna beviljas åt distributionsföretag,
som av elektrifieringsberedningen
befunnes vara lämpligt organiserat,
även för förnyelse, omläggning
eller förstärkning av distributionsnät,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att motionen II: 350, såvitt avsåge

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

135

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

hemställan hos Kungl. Maj :t om förslag
snarast möjligt rörande ändrade grunder
för kraftledningslånefonden i fråga
om säkerhet och låneränta, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Lage Svedberg, Franzén och
Pettersson i Dahl, vilka ansett utskottet
böra hemställa

1) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionen II: 240 till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 4 500 000 kronor;

2) att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 350, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta företaga den
författningsändring, som reservanterna
förordat;

3) att riksdagen måtte, med bifall i
förevarande del till motionen II: 350, i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t ville — på sätt reservanterna
förordat — framlägga förslag rörande
ändrade grunder för kraftledningslånefonden
i fråga om säkerhet
och låneränta.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Denna punkt om upprustning
av landsbygdens eldistributionsföreningar
brukar debatteras varje
år. Här har jag varit med om en reservation
till förmån för den motion, som
är behandlad under denna punkt. Man
kan kanske säga att reservationen skiljer
sig ganska mycket från Kungl. Maj :ts
förslag, ty det rör sig om inte mindre
än en halv miljon kronor. Men sett i
förhållande till den betydelse denna
detalj har ute på landsbygden tror jag
inte beloppet är så särdeles stort, i varje
fall inte för stort.

Nu säger utskottet att en utredning
arbetat med denna sak och att dess ut -

låtande är föremål för remissbehandling.
Innan denna slutförts bör enligt
utskottet mening några mera ingripande
ändringar icke vidtas i bestämmelserna.
Vi kanske känner till att det förslag,
som denna utredning kommer
med, är mycket vittgående, och det
kommer säkerligen att begäras mycket
mera pengar än det nu är fråga om.
Om man då i förväg skulle ha möjlighet
att upprusta de elektriska distributionsföreningar,
som sedan absolut säkert
kommer i fråga, borde väl detta
vara en mycket god sak.

Jag skulle tro att de flesta av oss har
observerat, att man i dag i tidningarna
redovisat en utredning som stöd för de
mindre jordbruken. Där talas om en
hel del åtgärder som skulle vara till
hjälp för de mindre jordbruken. En
punkt som man särskilt understrukit är
ökad elektrifiering, och den som känner
till detta aldrig så litet, vill nog
varmt betona just denna detalj. Ingenting
befordrar väl så trivseln och underlättar
arbetet som en god elektrifiering.

Nu är det ju också så att det anslag
på fyra miljoner kronor, som nu utgår,
går till nyelektrifiering, med ett litet
undantag. Det finns nämligen en möjlighet
för Kungl. Maj :t att ge en dispens
för upprustning av redan befintliga
nät. Om man alltså här skulle använda
ett ökat belopp, så fordras det en ändring
i bestämmelserna. Detta innefattas
även i reservationen. Det är alltså två
saker, dels en ökad medelsanvisning,
dels en ändring av bestämmelserna, för
att man skall kunna verkställa denna
upprustning av redan befintliga nät.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
denna korta motivering yrka bifall till
reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):
Herr talman! Åtgärder för befrämjande
av landsbygdens elektrifiering är ett
årligt återkommande debattämne. I

136 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

fråga om behovet finns, som herr Pettersson
i Dahl särskilt underströk, inga
meningsskiljaktigheter. Nu är elkraftsutredningens
förslag redovisat i utskottsutlåtandet.
Detta förslag är ute
på remiss, och vi kan väl säga att frågan
av sin egen tyngd pressar sig fram mot
en lösning efter större linjer. Under
väntetiden ackumuleras balansen. Elektrifieringsberedningen
har i sin anslagsframställning
framhållit, att för
innevarande budgetår kommer de sammanlagda
anspråken på bidrag att uppgå
till 9,5 miljoner kronor. Beredningen
finner det givetvis angeläget att balansen
bringas ned, och den har stannat
för att begära 6 miljoner kronor.
Departementschefen har inte kunnat
sträcka sig längre än till 4 miljoner kronor,
och reservanternas bud är 4,5 miljoner
kronor.

Intill dess att remissbehandlingens
granskning föreligger, kan departementschefen,
säger han, inte pröva
några ytterligare åtgärder, och till detta
kan läggas samma skäl som väl kommer
att anföras vid flera andra sammanhang
under denna och andra huvudtitlar,
nämligen investeringsbegränsningens
tungt vägande skäl.

Ingen kan ifrågasätta behovet. Frågan
är bara om vi nu skall sätta i gång med
en förstärkning innan saken behandlats
i departementet och om vi skall ändra
på bestämmelserna för kraftlånefonden
så att lån kan beviljas även för förnyelse,
omläggning och förstärkning av
distributionsnät, om vi skall ändra säkerhets-
och räntevillkor, eller om vi
skall avvakta den slutliga propositionen
till nästa år. Personligen vill jag
understryka önskemålet av ökade resurser,
men jag förutsätter liksom departementschefen
att riksdagen vill
pröva dem i ett större sammanhang.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt

instämma i vad herr Pettersson i Dahl
tidigare har sagt. Utöver det vill jag
emellertid tillägga några ord.

Alla vet, säger utskottets talesman,
att det föreligger ett stort behov av
upprustning av landsbygdens elektricitetsförsörjning.
Det är ju gott och väl
att utskottet vet det, men utskottet kryper
bakom elkraftutredningens förslag
för att inte behöva ta några konsekvenser
av den vetskap man har om det
stora behovet.

Det kan, herr talman, synas litet
egendomligt åt jag här talar för bifall
till den anslagsökning som i första hand
föreslås, med tanke på att jag tidigare
i dag har talat för avslag på en begäran
från vattenfallsstyrelsen om höjt
anslag. Jag gör det emellertid av samma
skäl: jag vill spara statsmedel. Det
är nämligen meningen att det här behandlade
anslaget skall användas för
att hjälpa föreningarna att själva genomföra
upprustningen med ett mycket
rimligt bidrag från staten som stimulans.
För övrigt är avsikten säkerligen
inte att bidrag skall utgå till föreningar,
vilka så att säga har en normal
sammansättning av konsumentkretsen,
utan till sådana som verkar i skogsbygder,
skärgårdsområden och andra
glesbygder, där kostnaderna för elektrifiering
blir så orimligt stora, att man
omöjligen kan utföra elektrifiering utan
ett visst statsbidrag.

Det är kanske åtminstone för många
av kammarens ledamöter obekant, att
vi i detta land, enligt elkraftutredningens
beräkningar, har omkring 30 000
hushåll som icke ens har tillgång till
elektriskt ljus. — Det är framför allt i
sådana glesområden pengarna skall användas.
Jag tycker därför det är mycket
rimligt och skäligt, att kammaren
bifaller reservanternas förslag om en
höjning med 500 000 kronor av anslaget.

Vi har här en annan fråga, som herr
Pettersson i Dahl också något berörde,
nämligen om en ändring av bestämmel -

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

137

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

serna för kraftledningslånefonden. Vi
har en fond på åtskilliga miljoner kronor
som icke blivit utnyttjad i den omfattning
som är möjlig, emedan pengarna
enligt bestämmelserna för fonden
endast kan användas för nyelektrifiering
men icke för upprustning av elektricitetsnätet.
Är det orimligt att då begära
att fondens bestämmelser blir sådana,
att medlen också kan användas
för upprustning och förstärkning av befintliga
ledningsnät? Det kostar ju inte
staten ett enda öre, då det skall betalas
ränta på de pengar som lånas ur fonden
och eftersom risken att låna ut till
föreningarna är praktiskt taget ingen.
Föreningarna har, såsom jag sade tidigare
i dag, uttaxeringsrätt inom sina
områden.

Myndigheterna envisas emellertid
med att icke göra någon ändring. Pengarna
skall ligga där utan gagn, fastän
de så väl behövs för upprustningsändamål.

Jag är övertygad om att man skulle
spara statsmedel också om riksdagen
ville gå med på en sådan ändring, då
den skulle göra det möjligt för föreningar
att med hjälp av dessa lån själva
verkställa en upprustning. Det är tyvärr
så, att en elektrisk distributionsförening
har få objekt som kan belånas
•—■ hela ledningsnätet o. s. v. är ju lös
egendom. Det kan visserligen förvandlas
till en inteckningsbar säkerhet, men
det är en mycket besvärlig historia. Vi
motionärer liksom reservanterna föreslår
därför, att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj:t om en sådan
ändring i bestämmelserna för kraftlcdningslåncfonden,
att medlen kunde få
användas också för upprustning av
elnät.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till vad reservanterna bar föreslagit
i dessa båda avseenden.

Häruti instämde herrar Johansson i
Norrfors (bf) och Svensson i Vä (bf).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Dunker begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
112: o) i utskottets utlåtande nr
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Dunker begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 150 ja och 42 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 113—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti Kungl.

Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 134 föreslagit riksdagen att för
täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti anvisa ett med 50 000

138

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

kronor till 100 000 kronor förhöjt anslag.
Kungl. Maj ds förslag innebar vidare,
att statlig kreditgaranti under budgetåret
1955/56 skulle få lämnas för samma
ändamål och intill samma belopp
som för innevarande budgetår, att den
årliga räntan å den stående delen av
lån från egnahemslånefonden, som beviljats
efter ingången av år 1920 men
före den 1 juli 1940 och för vilka amorteringsskyldighet
inträtt, skulle få för
år 1956 nedsättas till 3,6 procent samt
att i avseende å köpeskilling för sådan
jordbrukslägenhet eller byggnad å åbolägenhet,
som år 1920 eller senare år
försålts från kronoegendom, räntan, i
den mån köpeskillingen förräntades
enligt enahanda grunder, som gällt eller
gällde för den stående delen av före
den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån
för jordbrukslägenheter, skulle under år
1956 få utgå efter 3,6 procent.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionerna I: 35 av herr Elowsson,
Nils, och herr Ohlsson, William, samt
II: 46, likaiydande, av herrar Jönsson
i Gärds Köpinge och Ekdahl hade hemställts
dels att riksdagen måtte besluta
att för innevarande budgetår (1954/55)
höja kreditgarantilånebeloppet till jordbruksegnahemslån
med 4 000 000 kronor,
dels att riksdagen måtte besluta att
i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag
fastställa kreditgarantilånebeloppet
för jordbruksegnahemslån för budgetåret
1955/56 till 25 000 000 kronor.

I motionerna I: 369 av herr Hermansson,
Herbert, in. fl. samt 11:229, likaiydande,
av herr Hansson i Skegrie
m. fl. hade hemställts, att riksdagen vid
behandling av förevarande punkt måtte
medgiva att under budgetåret 1955/56
för uppförande av lagerhus in. m. för
jordbruksändamål statlig kreditgaranti
finge beviljas intill ett sammanlagt belopp
av 10 000 000 kronor.

I motionen II: 450 av herrar Kristensson
i Osby och Nilsson i Lönsboda hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
anvisa kreditgaranti för lån avseende
uppförande av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av
6 000 000 kronor under budgetåret 1955/
56 samt att detta belopp i första hand
skulle ställas till förfogande för fruktlagerhus.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti för budgetåret
1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:35 och 11:46, såvitt nu vore i fråga,
I: 369 och II: 229 samt II: 450 medgiva,
att under budgetåret 1955/56 statlig
kreditgaranti måtte få beviljas dels för
lån avseende yttre rationalisering intill
ett belopp av 10 000 000 kronor, för lån
till inre rationalisering intill ett belopp
av 15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
in. m. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
för lån avseende uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 4 000 000 kronor;

3) medgiva, att den årliga räntan å
den stående delen av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli
1940 och för vilka amorteringsskyldighet
inträtt, finge för år 1956 nedsättas
till 3,6 procent;

4) medgiva, att i avseende å köpeskilling
för sådan jordbrukslägenhet eller
byggnad å åbolägenliet, som år 1920
eller senare år försålts från kronoegendom,
räntan finge, i den mån köpeskillingen
förräntades enligt enahanda

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9 139

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

grunder, som gällt eller gällde för den
stående delen av före den 1 juli 1940
beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1956 utgå efter 3,6
procent.

B. att motionerna I: 35 och II: 46, såvitt
nu vore i fråga, i vad de icke behandlats
under A. 2), icke måtte av
riksdagen bifallas.

C. att motionerna I: 36 och II: 75 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

D. att motionerna 1:368 och 11:451
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Hansson, Bror Nilsson, Antby,
Ekdahl, Agerberg, Rimås och Nilsson i
Lönsboda, vilka ansett att utskottet under
A. 2) bort hemställa att riksdagen
måtte med anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt motionerna 1:369
och II: 229 ävensom med bifall till motionerna
I: 35 och II: 46, såvitt nu vore

1 fråga, samt II: 450 medgiva, att under
budgetåret 1955/56 statlig kreditgaranti
måtte beviljas dels för lån avseende yttre
rationalisering intill ett belopp av
10 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av
15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av
25 OOft 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
för lån avseende uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, varav

2 000 000 kronor skulle ställas till förfogande
för uppförande av fruktlagerhus.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Den punkt som nu föreligger
Ull avgörande omfattar bland annat
den statliga kreditgarantien för

jordbruksegnahcm. Här har det under
en lång rad av år varit så, att det i
realiteten gått åt om inte precis 25 miljoner
kronor så i alla fall ganska nära.
Statsrådet Norup har här i år begärt
endast 20 miljoner kronor. Att vi, några
utskottskamrater och jag, har reserverat
oss, beror på att det råder ingen rimlig
proportion mellan tillgång på och efterfrågan
på medel för dessa garantilån.
För hela riket förelåg 1954 den
situationen, att det måste ges avslag på
nära 44 procent av de låneansökningar,
som i alla avseenden fyllde måttet. Det
har nu funnits en reserv, som man
har utnyttjat de senaste åren. Regeringen
har sålunda medgivit en omdisponering
i fråga om garantibeloppen för inre
och yttre rationalisering. Det har tagits
ett år tre miljoner kronor och ett annat
år fyra och en halv miljoner kronor.
Lantbruksstyrelsen erinrar emellertid
i sitt yttrande över de motioner
som ligger till grund för nu ifrågavarande
reservation, att den utvägen
inte kan anses stå till förfogande för
det budgetår, för vilket vi nu beviljar
medel.

Jag vill erinra om att dessa jordbruksegnahemslån
är avsedda att möjliggöra
förvärv av egna hem särskilt för
mindre bemedlade unga män, som vill
ägna sig åt jordbruk, ett ändamål som
är i bästa mening socialt betonat på
samma gång som det i mycket hög grad
är ägnat att bidraga till att motverka
flykten från landsbygden.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som finns fogad till detta utlåtande vid
punkt 123 och vari vi anhåller, att riksdagen
för kreditgarantier för jordbruksegnahcm
ökar det av regeringen begärda
anslaget på 20 miljoner kronor
till 25 miljoner kronor.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag skall inte här närmare
gå in på frågan om vilken stor
betydelse som våra lagerhus har haft

140 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

under årens lopp för vår svenska lantbruksnäring,
ty därom är vi alla ense,
och riksdagen har år efter år genom
beviljandet av kreditgarantier och bidrag
underlättat möjligheterna att bygga
dylika. Ursprungligen gällde behovet
av medel endast lagerhus för spannmål,
men sedan har även tillkommit
behov av medel för lagerhus för lagring
av potatis, till torkar för gräs och
till torkar och rensningsmaskiner för
spannmål och oljeväxtfrö.

Numera har också trädgårdsnäringen
börjat inse behovet av lagerhus för
lagring av sina produkter. Särskilt inom
fruktodlingen har man insett nödvändigheten
av att skapa moderna lokaler
som fruktlagerhus, förpackningslokaler,
kylanordningar och andra anordningar
för industriell bearbetning
av frukt. Fruktodlarna har alltmer börjat
organisera sig och således att försöka
kollektivt bemästra de stora svårigheter
som man i dagens läge har att
brottas med. Genom att få tillgång på
centrala packerier och lagerlokaler
skulle man kunna vinna en jämnare
marknad, få lägre packningskostnader,
mindre svinn och en bättre och jämnare
kvalitet på den salubjudna frukten.
Enbart i Kristianstads län har man
sedan nyåret beslutat om omfattande
lagerhusbyggen i såväl Kristianstad
som Kivik, och därtill är andra planerade
å andra håll inom fruktodlingsdistrikten.
Enbart lagerhuset i Kristianstad
beräknas draga en kostnad av två
miljoner kronor.

Behovet av ökade kreditgarantier gör
sig därför gällande. Det är att beklaga
att departementschefen ansett sig behöva
begära endast fyra miljoner kronor
för ändamålet, trots att lantbruksstyrelsen
föreslagit tio miljoner kronor
av ett till tolv miljoner kronor beräknat
behov. Då därtill kommer att
fruktodlarnas ansträngningar att ordna
sina lagerhusfrågor tillkommit sedan
lantbruksstyrelsens beräkningar gjorts,
blir anslagsbehovet ytterligare utökat.

Nu säges det visserligen att alla investeringar
skall begränsas. Även riksdagen
har varit inne på denna linje,
då den beslutat om investeringsskatt,
men man frågar sig, om det är klokt
att i det läge fruktodlingen befinner sig
motsätta sig odlarnas ansträngningar
för att uppnå bättre organisation och
rationalisering av sin näring.

Herr talman! Jag anser att riksdagen
borde hjälpa dem i deras strävan, och
därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Nord in. fl.
avgivna reservationen, nr 7, under
punkt 123.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Den fråga som här behandlas
tillhör givetvis en av de allra
viktigaste, inte minst när det gäller
Kristianstads län.

Det är alldeles riktigt när herr Nilsson
i Lönsboda konstaterar, att för
fruktodlingens framtid i detta län och
annorstädes är det av synnerligen stor
ekonomisk betydelse att få ordentliga
lagerhus. Kan vi inte i framtiden själva
ta hand om frukten och lagra den
längre tid än i dag, tror jag inte vi
kan reda upp det hela. Det har sagts
inte bara från myndigheternas sida
utan vi anser det också själva vara riktigt,
att vi måste odla senare yirter,
och dessa måste lagras. Det kostar
mycket pengar att skaffa fram behövliga
lagerhus. Jag tror inte det är felaktigt,
om man beräknar att anläggningskostnaden
uppgår till en miljon
kronor för ett lagerhus för en miljon
kilogram frukt. Då förstår var och en
att det anslag som nu är föreslaget inte
kan räcka så särdeles långt.

Å andra sidan kan jag förstå departementschefen,
när han anser, att vi får
försöka reda oss med det belopp som
han här föreslår. Jag skulle nog kunna
göra det under en förutsättning, nämligen
att departementschefen, när han
gör upp nästa års statsverksproposition,
ville ägna denna fråga särskild

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

141

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

omtanke. Man kan utan överdrift säga
att med det anslag som i år finns på
budgeten kommer vi inte långt, om
vi skall kunna få några lagerhus. De
anslag som begärts i motionen behövs
säkerligen i framtiden, det är inte tal
om den saken, och jag skulle för min
del helst se att kammaren ställde sig
välvillig redan i dag, men jag tvivlar
starkt på detta. Man kan kanske säga,
att det tar sin tid innan dessa byggen
kommer i gång, och om departementschefen
till nästa år beaktar dessa synpunkter
kanske vi kan reda oss i första
omgången med fyra miljoner kronor,
men sedan kommer det att erfordras
helt andra summor.

Jag vill lägga statsrådet Norup särskilt
på hjärtat att beakta de svårigheter
vi i dag har på detta område och
som vi måste gemensamt lösa för att
kunna klara framtiden.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Under förevarande
punkt inryms den statliga kreditgarantien
för såväl yttre som inre rationalisering
samt driftrationalisering och
uppförande av lagerhus. Garantiramen
har föreslagits till 10 miljoner för den
yttre rationaliseringen, 15 miljoner för
den inre rationaliseringen, 20 miljoner
för egnahemslån och sex miljoner till
driftslån med rätt för Kungl. Maj:t att
medge jämkning i den mån sådan kan
vara möjlig.

Lantbruksstyrelscn har begärt 5 miljoner
kronors höjning på egnahemslånegarantien
till 25 miljoner och 2
miljoner kronor till lagerhus. Motionärerna
och reservanterna har föreslagit
en höjning för lagerhusen med 2
miljoner till 6 miljoner, och av dessa
skulle 2 miljoner användas till uppförande
av fruktlagerhus.

Vad först beträffar de otillräckliga
egnahemslånemedlen redovisas ett avsevärt
balanserat lånebehov som vållar
uppenbara svårigheter. Orsakerna är,

som lantbruksstyrelsen påpekat, de stigande
fastighetsvärdena och kreditrestriktionerna
i den öppna lånemarknaden.
Vad gäller kreditrestriktionerna
har de kommit till för att dämpa anspråken.
Frågan är då, om man beträffande
den statliga kreditgarantien i
närvarande läge inle skall ta hänsyn
till åtstramningen. Man har så lätt här
i riksdagen att bortse från de hårda
bud som vi varit med om att tidigare
godkänna.

Sedan måste jag som min personliga
mening säga, att även i de enskilda
fallen kan det vara både grannlaga och
ibland också obehagligt för nämnderna
att gå hårdare fram i sin prövning, men
en viss restriktivitet vid prövningen av
låneansökningarna kan vara befogad.
Om vi hade en mycket generöst tilltagen
garantiram skulle det kunna tänkas
att det inträffade, att man gick till
mötes sökande, som vid en mera ingående
granskning skulle befinnas ha
möjlighet att ordna sin kreditfråga utan
statsgaranti. Det kan gälla föräldraköp,
där köpeskillingen får stå inne som inteckning,
eller där skogen kan tas ut
snabbare än som eljest skulle kunna
ske. Det kan också vara befogat med en
sträng utsortering av fall, där vederbörande
vid närmare granskning skulle
befinnas sakna ekonomiska eller personliga
förutsättningar att ro sina affärer
i land. Jag vill inte förneka att herr
Ekdahl har rätt i fråga om egnahemsnämndernas
svårigheter, men jag tror
att om vi hushållar litet bättre med favörerna,
herr Ekdahl, pengarna säkerligen
räcker längre. Dessa synpunkter
hindrar dock inte att det under kommande
året blir trångt om saligheten
för nämndernas verksamhet beträffande
egnahemslånegivningen. Men vi får
det trångt inom andra sektorer av samhällslivet
också, och att i nuvarande
restriktiva läge förorda uppräkning av
garantiramen kan inte jag och inte heller
utskottsmajoriteten i övrigt uppfatta
annat iin som ett utbrytningsförsök ur

142

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

den budgetram, som är framlagd och
som utskottsmajoriteten inte kan annat
än godkänna.

När det sedan gäller lagerhusen har
herr Nilsson i Lönsboda och herr Nilsson
i Bästekille talat om nödvändigheten
av att rikligare medel ställs till
förfogande som lån för uppförande av
lagerhus. Jag ber i det avseendet få
hänvisa till vad såväl departementschefen
anfört som utskottet skrivit. Vi har
så långt det varit möjligt gått motionärerna
till mötes i vår skrivning. Vi
har sagt att det är önskvärt, att det
stora behovet av fruktlagerhus så långt
möjligt bör tillgodoses inom garantiramen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EKDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Dädesjö
säger, att vi får lov att hushålla
med favörerna. Det må vara riktigt i
och för sig. Men det kan vara ett bärkraftigt
argument i detta sammanhang,
herr Gustafson i Dädesjö, endast om
man nödgas räkna med att lantbruksnämnderna,
när de har gott om pengar,
frestas att bevilja garantilån i fall som
inte är så värst ömmande. Nu är det
inte möjligt för en enskild riksdagsman
att behärska problemen över hela
landet. Men jag kan döma efter några
representativa exempel som jag fått
från mina egna bygder, d. v. s. Kristianstads
län. Där ligger det faktiskt så till,
att lantbruksnämnden nödgas avslå ansökningar
från en hel rad småbrukarpojkar
och lantarbetare, som genom att
få ett sådant garantilån skulle kunna
skaffa sig ett jordbruksegnahem. Jag
tror nog, herr Gustafson i Dädesjö, att
om vi kunde ställa dessa omstridda 5
miljoner kronor till förfogande kan
lantbruksnämnderna ändå ha rika tillfällen
att »hushålla med favörerna» och
möjligheter nog att göra tillräckligt
starka gallringar.

Jag vill också erinra om att den här
frågan har en annan sida som vi inte
får glömma, nämligen att man genom
att skaffa tillräckligt med pengar för
dessa garantilån kanske alltemellanåt
kan förhindra spekulationsköp av jordbruksfastigheter.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag har under denna
punkt en motion i vilken jag begärt,
att lånegarantien för uppförande av
lagerhus skall utsträckas till 10 miljoner
kronor. Det är ett yrkande i enlighet
med lantbruksstyrelsens förslag.
Jag fann nämligen vid genomläsandet
av styrelsens motivering, att detta krav
var synnerligen välgrundat. Det är ju
så, att både då det gäller trädgårdsodlingen
och jordbruket i allmänhet är
avsikten med lagerhållning att bättre
kunna styra prisutvecklingen än man
kan göra utan lagringsmöjligheter. Jag
har nämligen den uppfattningen, att vi
framöver får räkna med att såväl trädgårdsodlingen
som jordbruket i allmänhet
kommer att mer och mer hänvisas
till att genom bättre lagringsmöjligheter
kunna på ett annat sätt än nu styra
prisutvecklingen i önskvärd riktning.

I fråga om trädgårdsodlingen behöver
jag därvidlag inte spilla många ord; det
har sagts åtskilligt i den saken av tidigare
talare. Jag vill bara säga, att jag
till fullo instämmer i deras uttalanden.

Vad gäller jordbruket i övrigt är det
ju den förtskridande rationaliseringen
som medför krav på ökade lagringsmöjligheter.
Om man jämför t. ex. antalet
skördetröskor nu och utbyggnaden
av lagringsmöjligheterna finner man,
att lagringsmöjligheterna inte kunnat
utbyggas i samma takt som denna direkttröskning
fortskridit. Detta talar ju
för att man bör försöka komma längre
på detta område.

Jag begriper ju att som saken nu ligger
till är det ingen mening för mig
att yrka bifall till ett högre anslag än
let som föreslås i reservationen, men

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Nr 9

143

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

jag vill dock säga, att när jag kommer
att ansluta mig till detta yrkande betyder
det inte att jag har frångått min
uppfattning, att denna lånegaranti bör
utökas utöver vad reservationen anger.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter märkt, har den huvudtitel vi
nu behandlar i likhet med övriga huvudtitlar
i år präglats av stor återhållsamhet
med utgifterna. Regeringen har
försökt att åstadkomma bättre balans
i samhällsekonomien, och i denna strävan
har vi från statens sida ställt samma
krav på de offentliga investeringarna
som vi ställt på det privata näringslivet.
En följd härav är, att många av
de krav och förslag som enskilda motionärer
lagt fram — och som kan anses
väl grundade och jag hyser full förståelse
för — icke har kunnat tillgodoses.
Det avgörande för regeringen har
varit vårt nuvarande ekonomiska läge
och ingenting annat.

Vad då först angår investeringsramen
för garantilån till jordbruksegnahemslån,
kan det naturligtvis vara riktigt
som herr Ekdahl anför, att en hel rad
lantarbetare och småbrukarsöner önskar
skaffa sig ett jordbruk men inte
kan det, därför att de inte kan ställa
de nödiga lånegarantierna härför. De
vänder sig då till lantbruksnämnden,
där de emellertid i många fall får avslag.
Jag kan i det sammanhanget nämna,
att man i Kristianstads län i år
har haft en anslagsram på 1,2 miljon
kronor, men att man där redan vid det
första sammanträdet i juli månad 1954
beviljade lån för 870 000 kronor. För
återstående delen av innevarande budgetår
har alltså lantbruksnämnden endast
330 000 kronor att röra sig med.
Man beviljade lån för dessa 870 000
kronor, därför alt det förelåg ett stort
antal ansökningar från föregående år.
Ansökningarna hade med andra ord

samlats på hög, och det var dessa gamla
ärenden man först behandlade.

Även om behoven på detta område
är mycket stora, har vi ändå inte ansett
oss kunna biträda förslaget om en
utökning av anslagen i enlighet med
vad lantbruksstyrelsen begärt. Varför?
Jo, därför att regeringen på andra områden
har vidtagit kreditbegränsande
åtgärder, och det måste väl ändå vara
felaktigt att begränsa kreditgivningen
på et! håll och utöka den på ett annat.
Här får alla grupper vinnlägga sig om
att i en tid av stora ekonomiska svårigheter
iaktta begränsningar. I fjol hade vi
på här ifrågavarande område en kreditram
på 20 miljoner kronor, men ändå
har lantbruksstyrelsen i år begärt en
utökning med 5 miljoner kronor, därför
att man inte under nästa budgetår
som tidigare skett kan flytta något
nämnvärt belopp från garantibemyndigandet
för den inre och den yttre rationaliseringen.
Lantbruksstyrelsen har
i sitt yttrande över motionen sagt, att
om Kungl. Maj :t för innevarande budgetår
tillmötesgår lantbruksstyrelsens
begäran om sådan överflyttning torde
motionärernas begäran i vad avser
detta budgetår bli i huvudsak tillgodosett.
Jag medger emellertid, att det är
möjligt att vi nästa år får det ännu
trängre i fråga om den inre och yttre
rationaliseringen, och att vi därför då
inte får så stora möjligheter som nu att
vidta justeringar.

Vi måste, ärade kammarledamöter,
iaktta försiktighet med utgifterna. Det
vill synas som om det finns en tendens
till stigande priser på jordbruksegendomar,
när möjligheterna att få låna
pengar vidgas. Och med höjda priser
på jordbruksfastigheter följer ökade utgifter
för köparna och förhöjda priser
på jordbrukets produkter. Om jordbrukarna
får större möjligheter att låna
pengar — och i synnerhet från staten
— för alt kunna ge ett högre pris för
eu jordbruksegendom, så höjer det hela
prisnivån, och detta avspeglar sig säker -

144

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 fm

Interpellation ang. en redogörelse för i anledning av spionagen mot vårt land vid
tagna skyddsåtgärder m. m.

ligen i starkare krav på ökade priser
på jordbruksprodukterna än vad som
hittills varit möjligt att åstadkomma.

Dessa synpunkter har varit avgörande.
Vi har inte gått in för principen
att försvåra för mindre bemedlade att
skaffa sig jordbruksegnahem. Jag hoppas
också att vi så småningom skall
komma i ett sådant ekonomiskt läge,
att vi inte behöver vidta så stränga begränsningar
på detta område.

Vad sedan lagerbyggnaderna beträffar,
så ropas det från olika håll på
ökade anslag för att få flera och bättre
lagerhus, inte minst därför att jordbruket
i egenskap av beredskapsnäring behöver
ha större möjligheter att lagra
sina produkter. Vi bygger också nu
ganska mycket lagerhus för spannmål
och potatis. Anspråken från fruktodlarhåll
är ganska nya men säkerligen mycket
berättigade och beaktansvärda. I
den mån fruktodlarna beträder samma
väg som jordbrukarna, nämligen att
sammansluta sig i organisationer och
därmed skapa det ekonomiska underlag
som behövs och därigenom också
kan på längre sikt tillgodose de svenska
konsumenternas behov, så menar
jag också att de bör ges möjligheter att
lagra sina produkter på ett bättre sätt.

Det är min förhoppning att vi senare
— för nästa år är möjligheterna
begränsade — skall kunna komma i en
situation, där man även kan tillgodose
såväl fruktodlarnas i detta hänseende
mycket berättigade synpunkter som potatislagerhusföreningarnas
intressen. På
grund av den vinterkyla som gjort sig
gällande i Sydsverige har det ännu inte
varit möjligt för jordbrukarna att öppna
sina potatisstukor, varför det har uppstått
en viss brist på potatis i vissa av
våra större konsumtionsorter. Från
jordbruksnämndens sida har man därför
måst medge en kortvarig licens för
import tills lantbrukarna på olika håll
kan få ut sin stuklagrade potatis i marknaden;
man hoppas att det endast skall

vara en fråga om dagar, innan kylan
släpper. Jag har i dag varit i förbindelse
med några potatisodlarföreningar
och begärt, att de så fort som möjligt
skall komma in med uppgift om hur
mycket de har lagrat i sina stukor och
när de tror att potatisen skall kunna
saluföras. Här är ett tydligt bevis på
att vi har för få lagerhus och att det
bör ges möjligheter att uppföra dylika.
Men då kommer vi också in på den begränsning
av investeringarna, som regeringen
har att ta hänsyn till i dagens
läge. Därför menar vi att man får
vänta, men därmed har vi inte på något
sätt gjort gällande, att de synpunkter
som framförts är felaktiga. Jag är
dock av den meningen, att sådan som
situationen är i dag bör kammaren
välja det förslag, som är utskottets och
som överensstämmer med vad jag har
tillåtit mig att föreslå.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
överläggningen i detta ärende ävensom
handläggningen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 20

Interpellation ang. en redogörelse för i
anledning av spionagen mot vårt land
vidtagna skyddsåtgärder m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HÅSTAD (h), som yttrade:

De upprepade spionaffärer, som under
senare år avslöjats i vårt land, har
med rätta upprört opinionen. Vad som
i dagarna inträffat synes göra det önskvärt
att allmänheten informeras om de
åtgärder, som vidtagits eller som därutöver
anses behöva vidtagas i syfte att
trygga svenska säkerhetsintressen och
inskärpa allvaret bakom de föreställ -

Nr 9 145

Onsdagen den 16 mars 1955 em

ningar, som gjorts hos vissa främmande
beskickningar.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till hans excellens statsministern
få framställa följande interpellation
:

Vill statsministern lämna kammaren
en redogörelse för de i anledning av
spionagen mot vårt land vidtagna åtgärderna
och för de ytterligare åtgärder
som eventuellt kan anses erforder -

liga till skydd för vår inre säkerhet
samt i syfte att ge nödigt eftertryck åt
opinionens berättigade reaktion mot
vissa öststatsbeskickningars missbruk
av sin rörelsefrihet i Sverige?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.19.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 16 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande punkten 123
av jordbruksutskottets utlåtande nr 1,
med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner, m. m. nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, enligt förut gjord anteckning,
till

Herr H7EGGBLOM (h), som yttrade:

Herr talman! Jag begärde ordet före
middagsrasten bara för att få ge en replik
till jordbruksministern beträffande
den argumentering, som han anförde
emot förslaget om utökning av kreditgarantierna,
speciellt i fråga om jordbruksegnahemslånen.
Det är klart att
man kan vitsorda, att det är en enhetlig
linje som regeringen presenterat för

riksdagen såväl i denna proposition som
i andra propositioner. Menar man t. ex.,
som regeringen gjort, att man gör en
Gudi behaglig gärning, stärker penningvärdet
och hindrar investeringar genom
att lägga bilaccis på gamla bilar som
byter ägare, är det naturligtvis också
riktigt att man tror sig minska investeringarna
och stärka penningvärdet genom
att försvåra för den nya jordbrukargenerationen
att övertaga de gårdar,
som den gamla generationen skall lämna
ifrån sig. Visst är det en konsekvent
linje från regeringens sida, men vi, som
inte trott, att det var så förfärligt mycket
bevänt med denna bilaccis på gamla
bilar, har inte alls anledning att acceptera
den linjen, när vi nu kommer fram
till denna punkt i nionde huvudtiteln.

Här råder den situationen, att den
yttre rationaliseringen, vars betydelse
kanske år 1947 i någon mån blev överskattad,
då man var beredd att satsa
25 miljoner i årliga bidrag — vilka nu
har stannat vid något över 1,5 miljon
kronor — dock spelar en avsevärd roll.
I vilken utredning som helst angående
jordbruksfrågorna i våra dagar talas det
ju om vilken betydelse den yttre rationaliseringen
har. Det har senast jord -

10 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 9

146 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

bruksprisutredningen understrukit, och
i remissvaren beträffande denna tycks
det också ha framhållits. Fördenskull
menar jag, att jordbruksegnahemslånen,
som skall möjliggöra för yngre jordbrukare
att skaffa de krediter som behövs,
när de skall överta ett jordbruk som tillhört
den äldre generationen, är av så
pass stor vikt, att de argument, som
jordbruksministern här framfört om att
vi skall tänka på penningvärdet, inte förefaller
att hålla i den aktuella situationen.

Det är endast detta, herr talman, som
jag velat få antecknat till protokollet.
Jag yrkar bifall till reservationen.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):

Herr talman! Jag är ju i likhet med
herr Ekdahl motionär i denna fråga beträffande
dels ökat anslag för innevarande
år och dels ett ökat anslag på fem
miljoner kronor för budgetåret 1955/56.
Utskottet har ju nu skrivit välvilligt och
understrukit motionens syfte och Kungl.
Maj:t har ställt tilläggsanslag till förfogande
för innevarande år. Man kan därför
säga, att motionen till hälften är bifallen.
Av den anledningen reserverade
jag mig inte heller, trots att jag var motionär,
utan jag accepterade det resultat
som utskottet kom till. När motionen
skrevs var det inte heller känt, att det
ekonomiska läget skulle komma att skärpas
och att investeringsavgifter och bilaccis
skulle införas. Fördenskull godtog
jag nu utskottets förslag och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till detta
i vad det gäller kreditgarantibeloppet.

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag tar tiden i anspråk en gång till,
men jag skall be att få slå fast några
saker, innan vi voterar på denna punkt.

Det gäller här att ställa ytterligare
fem miljoner kronor till förfogande för
kreditlånegaranti beträffande jordbruks -

egnahem för att därigenom bereda
ökade möjligheter för fattiga pojkar,
som vill skaffa sig eget jordbruk. Möjlighet
att få lånegaranti finns inte nu
på långt när i den utsträckning som
sådan garanti söks. Det är massor av
sådana unga män, som måste tillbakavisas
av lantbruksnämnden, därför att
medel inte finns. De kan sitt yrke, de är
skötsamma jordbrukare, och de har alla
önskvärda kvalifikationer. Allt hänger
på att de kan få kreditlånegaranti.

Statsrådet Norup har nyss gjort den
invändningen, att vi måste tänka på
nödvändigheten av att göra investeringsbegränsningar
och att det måste
ske en kreditåtstramning o. s. v. Det
är alldeles riktigt, men denna kreditlånegaranti
syftar ju bara till att skaffa
möjligheter för unga jordbrukare att få
låna pengar, därest bankerna har några
pengar att låna dem. Det pressas med
andra ord inte fram några nya pengar.
Det är bara det, att om de redan ligger
hos bankerna, så blir de åtkomliga genom
denna kreditlånegaranti.

Chefen för jordbruksdepartementet,
harr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Ekdahl säger att
vi måste hjälpa de unga duktiga pojkar,
som vill bli jordbrukare och som över
huvud taget har svårt att skaffa kredit.
Men även om herr Ekdahls motion
skulle bifallas, kan vi inte hjälpa alla
sådana yngre jordbrukare som har svårt
att få kredit. Från regeringens sida kan
man inte vara med om att vidga ramen
för jordbrukskrediterna, när man på
alla andra områden för en kreditpolitik,
som just går ut på att minska kreditgivningen.

Det var nog litet långsökt, när herr
Hseggblom gjorde en liknelse med bilaccisen
för gamla bilar. Det är dock nu
fråga om kreditbehov av helt annan och
betydligt större art, och man tillfredsställer
inte alla dessa kreditbehov ens
genom att tillmötesgå de synpunkter

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9

147

Täckande av förluster på statlig kreditgaranti

som motionärerna och reservanterna
anfört.

I ett läge som det nuvarande anser vi
inom regeringen att man måste handla
konsekvent. Men jag är inte så säker på
att detta blir resultatet, om man följer
den linje som rekommenderas från högerhåll.
Å ena sidan säger sig högerns
representanter vilja hjälpa de unga
jordbrukarna genom utökningen av kreditlånegarantien,
men å andra sidan
skulle man, genom att det således släppes
ut mera pengar på marknaden,
kunna medverka till att priserna pressas
upp, vilket betyder att man hjälper
dem som i dag har gott om pengar. Det
blir då dyrare för dessa pojkar.

Herr HASGGBLOM (h):

Herr talman! Jag hade vissa betänkligheter
mot lantbruksstyrelsens yrkande
om en höjning av beloppet för
denna egnahemslånegaranti just av den
anledningen, att jag befarade att det
kanske kunde påverka priserna på jordbruksegendomar.
Men när jag i utskottet
frågade, huruvida det fanns någon
som hade personlig erfarenhet av saken,
sade mig synnerligen kvalificerade ledamöter
av lantbruksnämnden i olika
delar av landet, att en sådan höjning
inte kunde ha någon större betydelse.
Det kunde kanske i något fall pekas på
att en person betalat något högre pris
därför att han visste att han skulle få
ett garantilån, men man ansåg inte att
detta förekommit i någon större utsträckning.

Vidare kan jag inte, herr talman, komma
ifrån att om man hjälper en ung
jordbrukare att skaffa kredit, så att han
kan överta sin faders gård, innnebär
inte detta någon investeringsökning.
Jordbruksministern och jag tycks ha
olika uppfattningar om den saken, men
jag kan inte se annat än att jag i det
fallet har rätt. Om en fader överlåter
sin gård till en son, men sonen behöver
pengar för att lösa ut sina syskon, ökas

inte investeringarna i denna gård eller
i jordbruket över huvud taget, därest
man hjälper denne unge blivande jordbrukare
att tillgodose sitt kreditbehov.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag erkänner villigt att
investeringarna inom jordbruket inte
ökar, det var en felsägning, men den
totala kreditgivningen ökar och det är
ju något som vi vill förhindra.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Antby begärde emellertid votering, vadan
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
123 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 101 ja
och 66 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

148

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Lönegradsuppflyttning av vissa skogvaktartjänster

Punkterna 12b—173

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 174

Lönegradsuppflyttning av vissa skogvaktartjänster Kungl.

Maj:ts framställning i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln,
om bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar under punkten 186 (s.
323—328) innefattade anslagsanvisning
till avlöningar med 9 390 400 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 117 av herr Hansson
m. fl. samt 11:148 av herr Staxäng
m. fl., i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta, att en tjänst som länsskogvaktare
i Ca 17 vid skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län samt två tjänster
som länsskogvaktare i Ca 17 vid vardera
av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län måtte omändras
till tjänster som förste länsskogvaktare
i Ca 19 samt en tjänst som
länsskogvaktare i Ce 17 vid skogsvårdsstyrelsen
i Västmanlands län omändras
till förste länsskogvaktare i Ce 19.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:117 och 11:148, till Skogsvård
m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret

1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
9 390 400 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hansson, Johan Persson, Antby, Rimås
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:117 och 11:148, till Skogsvård
m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar för budgetåret

1955/56 anvisa ett förslagsanslag av
9 396 400 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill först ge jordbruksministern
en liten blomma, ty jag
tycker han har tagit ett steg i rätt riktning
när han har behandlat skogsfrågorna
i huvudtiteln detta år, ja, kanske
inte bara ett steg utan rent av ett litet
kliv i rätt riktning.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om reservationen vid
denna punkt. Bakgrunden till reservationen
är skogsstyrelsens anslagsäskande.
Skogsstyrelsen har begärt att nio
tjänster skulle lyftas från lönegrad 17
till lönegrad 19. Det gäller länsskogvaktare
med särskilt kvalificerade befattningar,
såsom föreståndare för skogsvårdsgårdar
eller i andra hänseenden
likvärdiga befattningar. Statens lönenämnd
fann vid granskningen av skogsstyrelsens
förslag, att i fråga om sex av
de föreslagna befattningarna såsom förste
länsskogvaktare rörde det sig om
tjänster som föreståndare för skogsvårdsgårdar.
Då enligt hittills tillämpade
principer föreståndare av skogsvårdsgård
borde inneha tjänst såsom
förste länsskogvaktare, tillstyrkte lönenämnden
inrättandet av sex förste länsskogvaktartjänster,
nämligen en i Stockholms
län och två i vartdera Västerbottens
och Norrbottens län samt en i
Västmanlands län.

Det är detta lönenämndens uttalande,
som motionärerna i första kammaren
Hansson m. fl. och i denna kammare
Staxäng m. fl. har anslutit sig till
genom att begära, att de ifrågavarande
sex tjänsterna skall uppflyttas till lönegrad
19. Vi reservanter i utskottet har
också anslutit oss till denna tankegång,
och jag skall, herr talman, med dessa
ord be att få yrka bifall till reservationen
nr 9 av herr Hansson m. fl.

Häruti instämde herr Staxäng (h).

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Motionärerna har un -

Onsdagen den 16 mars 1955''em

Nr 9

149

derstött skogsstyrelsens äskande om
uppflyttning av sådana länsskogvaktartjänster,
som är förenade med föreståndarskap
för skogsvårdsgårdar, till
förste länsskogvaktartjänster, alltså en
uppflyttning från Ca 17 till Ca 19. Jag
ber att få hänvisa till skogsstyrelsens
petita där det sägs: »Vad angår lönegradsförändringar
och nya tjänsters inrättande
har skogsstyrelsen funnit påkallat
att ingå till Kungl. Maj:t med en
särskild framställning om att en allmän
omprövning av skogsvårdsstyrelsernas
organisation, personaluppsättning och
personalens löneställning m. m. måtte
verkställas av särskilt tillkallade sakkunniga.
»

Om jag har läst skogsstyrelsens petita
rätt, inbegriper icke skogsstyrelsen de
föreslagna lönegradsuppflyttningarna av
vissa länsskogvaktare i den kategori,
som skall bli föremål för särskild utredning.
Det gör däremot statskontoret
i sitt avstyrkande, och det gör också
departementschefen i sitt yttrande.

Statens lönenämnd säger »enligt hittills
gällande principer». Reservanterna
menar, att det beslut som vi fattade
1946 skall gälla oavsett om en ny utredning
av skogsvårdsstyrelsernas personal
och löneställning är påkallad. När
vi nu står inför denna omprövning, kan
det vara skäl i att såsom departementschefen
rekommenderar avvakta.

För övrigt måste det väl räknas jordbruksutskottet
till godo, att utskottet
ogärna ger sig på att mot Kungl. Maj:ts
förslag inrätta nya tjänster eller företa
lönegradsuppflyttningar, och med hänsyn
till detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antby begärde
emellertid votering, i anledning

Skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
174:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej,

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 175

Skogsvårdssty relserna: Omkostnader

Kungl. Maj :ts framställning i statsverkspropositionens
nionde huvudtitel
under punkten 187 (s. 329—340) innefattade
en anslagsanvisning av 6 366 000
kronor, vilket belopp med 600 000 kronor
översteg motsvarande anvisning
för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 197 av herr Johansson,
Anders, m. fl. samt II: 237 av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl., i vilka hemställts
att riksdagen måtte under förevarande
anslag anvisa ett belopp av
6 566 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:197 och 11:237, till Skogsvård
in. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag av
6 366 000 kronor.

150 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Skogsyårdsstyrelserna: Omkostnader

Reservation hade avgivits av herrar
Hansson, Johan Persson, Antby, Rimås
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall
till motionerna 1:197 och 11: 237, till
Skogsvård m. m.: Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 6 566 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANTBY (fp):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av denna punkt har utskottet
haft att behandla en motion av herr
Anders Johansson m. fl. i första kammaren
och herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. i andra kammaren. I motionen
hänvisar man till skogsstyrelsens uttalande
om att plantskolorna behöver
upprustas i betydligt hastigare tempo
än hittills varit fallet, om de skall kunna
fullgöra sin uppgift att tillhandahålla
plantmaterial för den intensifiering
av skogsvården som är önskvärd.
Vidare talar man om att det inte längre
finns prisutjämningsmedel till förfogande
för ändamålet. Skogsstyrelsen har i
sitt anslagsäskande begärt 993 000 kronor
för detta ändamål. Departementschefen
har emellertid inte kunnat gå
med på mer än 533 000 kronor. Motionärerna
har valt en medelväg och föreslagit,
att anslaget skall ökas med
200 000 kronor utöver vad departementschefen
har föreslagit.

Inom utskottet har vi varit på det
klara med att denna fråga har utomordentlig
betydelse för skogsvårdens
upprustning. Emellertid har majoriteten
inom utskottet ändå stannat för departementschefens
förslag. Vi är emellertid
en grupp reservanter som har
anslutit oss till det förslag som framställts
av motionärerna. Det finns ganska
starka skäl, synes det mig, för ett
bifall till motionen. Vi har t. ex. haft

en mycket stor import av skogsplantor
under senare år. Jag vill minnas att importen
sista året uppgick till inte mindre
än 35 miljoner plantor. Nu är det i
detta sammanhang att lägga märke till,
dels att de importerade plantorna inte
gärna kan användas i de nordliga delarna
av landet och dels att importmöjligheterna
tydligen kommer att bli
begränsade.

Vi har under senare år alltmer
kommit till insikt om skogens stora betydelse
som ekonomisk kraftkälla för
vårt land. Ett bifall till motionen måste
därför vara berättigat. Jag vill, herr talman,
med dessa ord be att få yrka bifall
till reservation nr 10, underskriven
av herr Hansson m. fl.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Skogsvården är relativt
väl tillgodosedd i årets huvudtitel. Detta
var behövligt, ty skogsvården har ofta
fått sitta emellan, samtidigt som betydelsen
av en bättre skogsvård, som herr
Antby framhöll, för varje år har fått
ökad aktualitet. Att inte alla krav har
kunnat tillgodoses får ses mot bakgrunden
av det nuvarande ekonomiska läget.
Plantförsörjningen hör till de ting som
har fått vänta. Departementschefen redovisar
i sitt uttalande, som är återgivet
på s. 118 i utskottsutlåtandet,
mycket ingående de skäl som varit avgörande
för honom.

Statskontoret har utgått från att en så
väsentlig utgiftsökning som skogsstyrelsens
förslag innebär i nuvarande läge inte
kan ifrågakomma, och detta har tydligen
motionärer och reservanter också
insett. I sitt anförande här föreslog herr
Antby med klädsam blygsamhet, att
uppräkningen skulle inskränka sig till
200 000 kronor. Utskottet har vitsordat
behovet men på under huvudtiteln anförda
skäl tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag
under framhållande av angelägenheten
av att Kungl. Maj:t ägnar plantförsörjningen
fortsatt uppmärksamhet.

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9 151

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag har jämte några
andra kammarledamöter väckt en motion,
nr 237, i denna fråga. I detta
sammanhang vill jag ge ett erkännande
åt departementschefen för de ökade anslag
som äskats för skogsvården. I fråga
om plantförsörjningen vill jag emellertid
hänvisa till följande uttalande i motionen:
»Under de närmast föregående
åren har prisutjämningsmedel i betydande
utsträckning ställts till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande för plantskoleutvidgning
samt anskaffning av
maskiner, bevattningsanläggningar

m. m. till plantskolorna. Några dylika
medel står från och med förra budgetåret
icke längre till förfogande.»

Det är närmast av detta skäl vi motionärer
har krävt ett högre anslag än
departementschefen ansett sig ha möjlighet
att äska i den förevarande propositionen.
Å andra sidan har jag ingenting
att anmärka på utskottets ställningstagande,
som är ytterst välvilligt.
Utskottet säger nämligen: »I motionerna
1:197 och 11:237 har i fråga om anslagsmedel
till plantförsörjningen yrkats
en uppräkning med 200 000 kronor
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit. Med
anledning härav vill utskottet för sin
del vitsorda den stora betydelse, som
plantproduktionen har för det skogliga
uppbyggnadsarbetet.»

Sedan har utskottet, herr Gustafson i
Dädesjö, inte vidare motiverat sitt avstyrkande
av det i motionerna gjorda
yrkandet. Med ovan citerade uttalande
hade utskottet för att handla konsekvent
bort tillstyrka motionerna. Jag uttalar
den varma förhoppningen att kammaren
med hänvisning till detta jordbruksutskottets
yttrande bifaller motionerna,
d. v. s. den vid punkten 175 fogade reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

I detta anförande instämde herr
Staxäng (li).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andra vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andra vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Stenkyrka begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
175:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Antby begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 129 ja och
52 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 176

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 177

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i
enskild ägo

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 189 (s. 342—344), föreslagit

152

Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo

riksdagen att för nästa budgetår anvisa
ett med 800 000 kronor till 2 500 000
kronor förhöjt belopp.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 198 av herr Niklasson m. fl. och
11:221, likalydande, av herr Jansson i
Aspeboda m. fl.; samt

2) I: 199 av herr Olofsson, Uno, m.fl.
och II: 222, likalydande, av herr Rimås
m. fl.

I motionerna hade hemställts, att
riksdagen under förevarande anslag
måtte anvisa 5 000 000 kronor, varav
2 500 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:198 och 11:221 samt I: 199 och II: 222,
till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bror Nilsson och Johan Persson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:198 och 11:221
samt 1:199 och 11:222, till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å
skogar i enskild ägo för budgetåret
1955/56 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor, varav 2 500 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Först vill jag anmäla att
den vid punkten 177 fogade reservationen
av herrar Bror Nilsson och Johan
Persson rätteligen skulle ha upptagit
även mitt namn, men det har genom ett
tekniskt missöde kommit bort i detta
sammanhang. Det betyder nu inte så

mycket. Då tycker jag det är bra mycket
allvarligare att hälften av det belopp,
som skogsstyrelsen och motionärerna
ansett vara ett minimum för det
statliga stödet till byggande av skogsbilvägar,
också har kommit bort. Det är
i anledning därav jag vill säga några
ord.

I sina anslagsäskanden har skogsstyrelsen
hemställt att anslaget skall höjas
med 3 300 000 kronor till 5 000 000 kronor.
Samtidigt redovisas att skogsvårdsstyrelserna
har inneliggande bidragsansökningar
motsvarande ett belopp av
inemot 20 000 000 kronor. Nu förhåller
det sig ju så, att det på grund av den
knappa medelstillgången blivit nödvändigt
att ransonera bidragsmedlen. Detta
har i sin tur medfört en förskjutning av
det statsunderstödda skogsbilvägbyggandet
till Norrland, Värmland och Dalarna,
som onekligen har det allra
största behovet. Men det är givet att då
man i övriga delar av Sverige vet, att
det inte längre finns några utsikter att
få sådana bidrag, bryr man sig inte om
att lägga in ansökningar. Det vore ju
meningslöst. Enligt min mening ligger
därför det verkliga behovet långt över
20 000 000 kronor, fastän man inte kunnat
få fram statistik på den saken.

Nu råder det ju rörande enighet om
att det föreligger ett stort behov av medel
för detta ändamål. Det är i det sammanhanget
intressant att läsa vad Södra
Sveriges skogsindustriutredning, som i
höstas avgav sitt betänkande angående
användningen av klenvirke, har att säga
om denna sak. När utredningen talar
om svårigheterna för klenvirkets utnyttjande
kommer den bl. a. in på transportfrågorna
och säger där, att det synes
värdefullt att allmänna medel ställs
till förfogande för byggande av skogsvägar.
De remissinstanser — ett trettiotal
— som sedan har yttrat sig över
detta förslag har alla delat utredningens
uppfattning på den punkten, och flera
av dem har ansett att en höjning av
statsbidraget vore önskvärd.

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9

153

Gottgörelse

Skogsstyrelsen har redovisat att här
föreligger ett stort behov. Motionärerna
har insett det. Likaså har Södra Sveriges
skogsindustriutredning, ett trettiotal
remissinstanser, jordbruksutskottet
och jag skulle tro även kammarens ledamöter
insett detta behov, och ändå
kommer man fram till att skogsstyrelsens
äskande om fem miljoner kronor
skall prutas till hälften.

Hur blygsam motionärernas begäran
om en höjning av beloppet med 2,5 miljoner
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen
i själva verket är
kanske framgår av följande.

Om riksdagen beslutar att höja anslaget
med de 2 500 000 kronor som vi har
begärt och om man fördelar denna höjning
lika mellan samtliga län i hela
landet så räcker det till en, säger en
mil skogsbilväg i varje län.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 177 fogade reservationen
av herrar Bror Nilsson och
Johan Persson.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Det har stått fullständigt
klart för alla utskottets ledamöter,
att skogsbilvägarna är nödvändiga och
att en upprustning av dessa tjänar
skogsvårdens intressen. Men innebörden
av motionärernas förslag om avräkning
av en del av anslaget mot bilskattemedlen
är att skogsbilvägarna,
som hittills har hänförts till sådana vägar
vilka huvudsakligen tjänar andra
intressen än den allmänna samfärdselns
och därför bör betalas med allmänna
budgetmedel, till hälften skulle bekostas
med bilskattemedel.

Utskottet har erinrat om att denna
fråga så sent som i fjol behandlades av
jordbruksutskottet. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande, i vilket det
framhölls alt Kungl. Maj:t i propositionen
nr 112 till 1954 års riksdag hade

till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt

förordat, att nuvarande principer för
avräkning mot dylika medel tills vidare
skulle bibehållas. Vidare uttalades det
då, att spörsmålet om vägväsendets finansiering
på längre sikt skulle utredas
ytterligare genom 1953 års vägtrafikutredning.
Med hänsyn till att bevillningsutskottet
i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 55 godtog propositionen
i nyssnämnda del fann jordbruksutskottet
sig inte då kunna biträda
ett motionsvis framfört förslag i
ämnet. Utskottet framhöll emellertid
tillika, att det enligt dess mening förelåg
beaktansvärda skäl för att frågan
om avräkning mot viss del av bilskattemedlen
toges under övervägande snarast
möjligt.

Den utredning, vägtrafikutredningen,
som vi hänvisade till, har ännu inte avslutat
sitt arbete, och därför är utskottet
givetvis inte berett att ta slutlig ställning
till denna fråga. Vi finner oss av
dessa skäl inte böra biträda de nu föreliggande
motionerna, men vi förutsätter
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och, när den aktualiseras,
tar den under förnyat övervägande.

Jag yrkar bifall, herr talman, till utskottets
hemställan.

Punkterna 178—208

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 209

Gottgörelse till fiskerinäringen för
erlagd bensinskatt

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Skatten på bensin och

154 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt

motorsprit återbärs som bekant till jordbruk
och yrkesfiske men förbrukas i
övrigt för vägändamål. Med yrkesfiskare
menas i detta sammanhang sådana
personer som har mer än 20 procent
av sin inkomst från fisket. Skatten på
bensin och motorsprit som används
inom yrkesfisket går alltså inte till vägarna
utan återbärs till fisket, vilket
jag finner rätt och rimligt. Jag anser
det däremot orimligt att dra upp en sådan
konstlad gräns mellan yrkesfisket
och annat fiske som dessa mystiska 20
procent. Husbehovsfisket, som för resten
i större utsträckning än yrkesfisket använder
bensinmotorer, förekommer i
kustbandet — framför allt på östkusten
— och i insjöarna, inte minst uppe i
Norrland.

Den motion som jag har väckt och
som behandlas på denna punkt syftar
till att upphäva den där mystiska 20-procentsspärren. Jag tycker att skatten
på all bensin som förbrukas i fisket
skall återbäras till fisket och inte användas
till vägarna. Det rör sig om
200 000—300 000 kronor, och pengarna
skulle restitueras kollektivt. De skulle
användas inom fisket för forskning och
försök och för information om nya redskap
och fångstmetoder.

Motionen tillstyrks av RLF och domänstyrelsen
men avstyrks av Sveriges
fiskares riksförbund. Jag vill dock
framhålla, att det inte gäller att ta någonting
från fisket utan att ge. Jag tycker
att samtliga fiskarintressen skulle
kunna koordineras, så att vi finge en
gemensam linje. Fiskeristyrelsen vill
för närvarande inte tillstyrka motionen,
men orden »för närvarande» kan man
kanske läsa litet optimistiskt så, att
fiskeristyrelsen någon gång i framtiden
ämnar tillstyrka en liknande åtgärd.

Departementschefen har sagt, att han
bl. a. på grund av de stora praktiska
svårigheterna att erhålla en någorlunda
tillförlitlig uppgift om hur mycket drivmedel
som förbrukas för sådana ändamål
inte kan biträda framställningen,

men jag tror det är lika lätt att fastställa
hur mycket som förbrukas av
fiskare, som har mindre än 20 procent
av sin årsinkomst från fiske, som att
fastlägga hur mycket bensin övriga fiskare
använder.

Jag har, herr talman, inget yrkande
i detta sammanhang, men sannolikt får
vi väl komma igen på det ena eller
andra sättet. Det måste nämligen vara
en gärd av rättvisa mot fisket, att denna
fråga blir löst efter de linjer som
dragits upp i motionen.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Då herr Ericsson i Näs
inte ställde något yrkande, kunde jag
kanske avstå från att yttra mig, men då
han kanske tror att vi inom utskottet
inte har behandlat frågan riktigt grundligt,
skall jag ändå säga något.

I dessa motioner, I: 203 och II: 236,
har yrkats, att riksdagen måtte besluta,
att återbäring skall ske av skatten å all
bensin och motorsprit som förbrukas
inom nyttofisket, även om fisket bedrivs
i mindre skala än att utövaren erhåller
minst 20 procent av sin inkomst
därifrån. Motionen sammanfaller i stort
sett med den framställning som Svenska
fiskevårdsförbundet har gjort till Kungl.
Maj :t med yrkande, att skatten på bensin
som används i det yrkesmässiga
behovsfisket skall restitueras.

I princip är vi väl alla av den uppfattningen,
att både det större och det
mindre fisket skall behandlas lika. Svårigheterna
att tillmötesgå motionärerna
ligger väl i detta fall i att man inte så
lätt kan bedöma, vad som är husbehovsfiske
och vad som är sport- eller nöjesfiske.
Det blir därför svårt att få en
någorlunda tillförlitlig uppgift på det
belopp som skall restitueras. Även om
man kostar på en dyrbar utredning på
det här området, blir det svårt att avgöra
vad som är nyttofiske och vad som
är nöjesfiske.

Nu menar tydligen motionärerna, att
man inte skall fördjupa sig alltför

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9 155

Gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt

mycket i sådana funderingar utan beräkna
förbrukningen till en miljon liter
bensin och betala ut 32 öre per liter,
alltså 320 000 kronor. Det där låter ju
enkelt, men det är väl ändå rätt svårt
att övertyga riksdagen om att man kan
bedöma en sådan fråga så lättvindigt.
Jag vill erinra om att Fiskevårdsförbundets
hemställan har varit ute på remiss
till olika instanser. Fiskeristyrelsen
framhåller bl. a., att det torde vara
ytterst svårt att erhålla ens en någorlunda
tillförlitlig uppskattning av bensinförbrukningen
i husbehovsfisket och
att detta fiskes avgränsning mot andra
kategorier av fiske dessutom är mycket
osäker. Fiskeristyrelsen finner sig därför
åtminstone för närvarande inte kunna
tillstyrka bifall till förslaget. Sveriges
fiskares riksförbund framhåller, att
det huvudsakliga ändamålet med återbäringen
av den bensinskatt fisket erlägger
är att förhindra, att en oskälig
stegring av omkostnaderna för fiskets
bedrivande åläggs det yrkesmässiga fisket.
Inte heller Sveriges fiskares riksförbund
anser sig kunna förorda bifall
till förslaget.

Det kan också vara av intresse att
erinra om vad statsrådet Hjalmar Nilson
säger i sin proposition angående Fiskevårdsförbundets
förslag. Han kan inte
biträda förslaget bl. a. på grund av de
stora praktiska svårigheterna att erhålla
en någorlunda tillförlitlig uppgift
om hur mycket drivmedel som förbrukas
för sådana ändamål.

När frågan behandlades i jordbruksutskottet
ha vi kommit till samma resultat,
nämligen att det skulle vara förbundet
med stora praktiska svårigheter
att genomföra förslaget om en utvidgning
av nu gällande bestämmelse. Jag
vill därför, herr talman, yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Eftersom sammanslutningen
av yrkesfiskare här i landet,
Sveriges fiskares riksförbund, har av -

styrkt denna framställning, vill jag säga
ett par ord för att förklara varför vi
har kommit fram till detta avstyrkande.
Det ser kanske annars egendomligt ut
att fiskarnas riksförbund gått emot en
sådan här sak.

Vi har emellertid vid bedömandet
kommit till att ett par, tre starka skäl
talar mot den gjorda framställningen.
Sedan åtskilliga år tillbaka återbäres
bensinskatt för förbrukad bensin kollektivt
till fiskarna. Enligt bestämmelserna
skall det vara bensin som användes
vid yrkesmässigt utövande av fiske,
och det är således inte bara bensin som
användes av de rena yrkesfiskarna utan
vid allt s. k. yrkesmässigt utövande av
fiske. Även om det bara är någon kort
tid av året som fisket sker yrkesmässigt,
beräknar man återbäring på bensinen.

Det har varit besvärligt att komma
till en uppskattning av hur mycket bensin
som förbrukas vid det yrkesmässiga
fisket. Men under krigsåren hade
vi ransonering och viss tilldelning av
bensin och annan brännolja med tillsats
av bensin, och då fick man en rätt
hygglig uppskattning av förbrukningen
vid det yrkesmässiga fisket. Denna uppskattning
har man sedan lagt till grund
när man årligen beräknar hur mycket
som förbrukas av det yrkesmässiga
fisket.

Men att någorlunda beräkna vad som
förbrukas av tillfällighetsfiskarna vid
deras fiske anser vi helt enkelt vara
omöjligt. Och var skall man kunna dra
gränsen mellan husbehovsfiskare och
sport- och nöjesfiskare? Dessutom används
de återburna bensinskattemedlen
nästan uteslutande för att göra små
anordningar ute på småfiskelägena, där
man inte har någon hamn. Man gör en
liten brygga, en slip för uppdragning
av båtar, man drar fram elektriskt ljus
eller sätter upp en gryta för impregnering
av fiskenät. Sådant ägs och används
av alla som fiskar på platsen.
Oberoende av om de är husbehovs -

Nr 9

156

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum år 1955

eller tillfällighetsfiskare liar de precis
samma nytta av dessa anläggningar som
yrkesfiskarna har. Det är alltså ingalunda
så, att användningen av dessa
anordningar, som man skaffar för bensinskattemedel,
är förbehållen yrkesfiskarna.
I den utsträckning som det
finns husbehovs- och tillfällighetsfiskare
används de av dem.

Det är dessa skäl som gjort att Sveriges
fiskares riksförbund yrkat avslag
på framställningen, och jag får därför,
herr talman, yrka bifall till vad utskottet
här har föreslagit.

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Jag skall inte bemöta
de argument, som herr Arweson kom
med och som jag bemötte redan i mitt
första anförande. Men när han säger
att det skall till en dyrbar och märklig
utredning för att konstatera vilka
som har mindre än 20 procent av sin
inkomst från fiske, vill jag fråga om
det är svårare än att konstatera vilka
som har mer än 20 procent, vilka som
har mellan 20 och 30 procent o. s. v.
Jag tycker att den här siffran är orimlig;
det finns ingenting som säger att
det skall vara precis 20 procent. Ge
mig formeln för att räkna ut vilka som
har mellan 20 och 50 procent av inkomsten
från fisket, och jag tror det
vore lätt att applicera den på resten
och säga vilka som har exempelvis
mellan 10 och 20 procent.

Vad sedan herr Levin beträffar har
han kommit med en hel del argument,
och han vill ha reda på hur man kan
beräkna vad som har gått åt till sportoch
nöjesfiske. Man kan göra misstag
vid sådana beräkningar, det är självfallet.
Men anser man verkligen från
det håll där man är intresserad av fisket,
att de pengar, som eventuellt förbrukas
av nöjes- och sportfiskare för
att inte tala om husbehovsfiskare, skall
gå till vägarna och inte till fisket? Det
är det som jag tycker är så märkvärdigt.

När man sedan säger att man för dessa
pengar får saker som både yrkesoch
husbehovsfiskare använder, vill jag
säga: Är det inte rimligt att de ytterligare
pengar, som vi skulle kunna anskaffa,
även går till sådana åtgärder
som både yrkes- och husbehovsfiskare
får nytta av? Jag tror att fiskevården
framför allt är ett gemensamt problem,
antingen man fiskar mycket eller litet,
antingen man fiskar till 20 eller 21 procent
av den inkomst man har.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 210 och 211

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 212

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum
år 1955

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln,
punkten 229 (s. 418—420), hemställt
att för ändamålet måtte anvisas ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 459, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte till förevarande ändamål
bevilja ett anslag av 60 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 459, till Bidrag till kostnaderna för
skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum
år 1955 för budgetåret 1955/56 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson och Agerberg, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionen
II: 459, till Bidrag till kostnader -

157

Onsdagen den 16 mars 1955 em Nr 9

Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum år 1955

na för skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum
år 1955 för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 60 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
anmäla reservation vid den här punkten
av utskottsutlåtandet, som avser bidrag
till kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas
50-årsjubileum.

Vi reservanter vill inte bestrida att
högtidlighållandet av detta 50-årsjubileum
för skogsvårdsstyrelserna har ett
icke ringa upplysningsvärde, och vi
har heller inte velat ta bort hela anslaget,
utan endast velat minska det
ytterligare —• utöver vad Kungl. Maj:t
gjort — med 40 000 kronor till 60 000
kronor. Vi har nämligen ansett, att det
vore önskvärt att visa ännu större sparsamhet
med statens pengar än vad
jordbruksministern själv gjort. Vi har
tidigare i dag hört, hur nödvändigt det
är att spara på statens utgifter, och vi
vet, att vi fått ålägga oss mycket stark
begränsning på andra punkter i detta
utlåtande, som avser mycket angelägna
ändamål.

Vi har yrkat på denna nedsättning
inte minst på grund av den prejudicerande
betydelse beslutet kan få. Man
vet inte var det kan sluta, om alla institutioner
och ämbetsverk vill ha anslag
till fyrverkeri och krönikespel, när
de skall fylla 50 år. Jag vill erinra om
att till och med skogsstyrelsen har varit
tveksam när det gällt vissa utgifter,
som skulle bestridas av detta anslag,
och statskontoret har bestämt motsatt
sig, att vissa av utgifterna skall bestridas
med statsmedel just med hänsyn
till konsekvenserna.

Jag har bara velat anföra detta och
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Skogsvårdsstyrelserna

skall fira sitt 50-årsjubileum, och för
detta ändamål har de begärt 120 000
kronor för att bestrida kostnaderna
för det ståhej som skall förekomma i
samband med jubileet. Skogsvårdsstyrelsernas
förbund räknar upp och gör
en specifikation på vad det skall använda
dessa pengar till. Herr Agerberg
nämnde musik, kantat, fyrverkeri, krönikespel
o. s. v. Kungl. Maj:t har ansett,
att det bör räcka med 100 000
kronor, under det att motionärerna vill
stanna vid 60 000 kronor.

Jag undrade först varför herr Agerberg
prutat just med 40 000 kronor, om
det var kostnaderna för kantat, fyrverkeri
och krönikespel som avsågs. Men
det kan det inte vara. Jag fick förklaringen,
när jag såg, att posten Bidrag
till skogsvårdsstyrelserna för personalens
deltagande är upptagen till 40 000
kronor. Den angivna summan grundar
sig på en beräkning, att omkring två
tredjedelar av nämnda personal önskar
deltaga och därvid skall erhålla ersättning
för direkta resekostnader, sedan
det har tagits hänsyn till den biljettnedsättning
som i dylika fall kan påräknas.
Det är alltså skogsvårdsstyrelsernas
personal som skulle få nöjet att
delta här och få den uppmuntran som
det innebär att komma upp till Stockholm
och vara med om jubilcumshögtidligheterna.

Jag tycker det här inte är mycket
att bråka om och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Agerberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

158 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Fiskerilånefonden

jordbruksutskottets hemställan i punkten
212 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

JdJ

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 213—218

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 219

Lades till handlingarna.

§ 2

Kapitalinvesteringar i jordbruket
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Fiskerilånefonden

Under denna punkt hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att till fiskerilånefonden
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen

väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 196 av herr Hällgren m. fl.;

2) II: 106 av herr Johansson i öckerö
m. fl.

I dessa motioner hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att det
belopp som av Kungl. Maj :t under budgetåret
1955/56 finge disponeras såsom
lån från fiskerilånefonden skulle utgöra
minst 3 000 000 kronor, dels såsom kapitaltillskott
till fiskerilånefonden för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 1 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med anledning av motionerna
I: 196 och II: 106, såvitt nu vore i fråga,
medgiva att tills vidare från och med
budgetåret 1955/56 ett belopp av
2 600 000 kronor måtte få av Kungl.
Maj:t årligen disponeras för lån från
fiskerilånefonden; samt

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 196 och
11:106 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Lage Svedberg, Jon Jonsson,
Mossberger, Gustafson i Dädesjö,
Andersson i Hyssna och Jonsson i
Strömsund, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1) avslå motionerna I: 196 och II: 106,
såvitt däri yrkats, att det belopp, som
av Kungl. Maj:t årligen finge disponeras
för lån från fiskerilånefonden skulle
höjas till 3 000 000 kronor; samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:196
och II: 106 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
investeringsanslag av 600 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9

159

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! I den punkt som kommer
härnäst och som är den sista på
föredragningslistan återfinner vi ett memorial
med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ökad medelsanvisning
för budgetåret 1954/55
till fiskerilånefonden.

Vi minns att samma ämne som vi
i dag skall debattera var föremål för en
mycket ingående debatt för 14 dagar
sedan. Det gällde då, som kammarens
ledamöter erinrar sig, motionsvis framställda
yrkanden om ökad avsättning
till fiskerilånefonden på tilläggsstat för
innevarande budgetår med en miljon
kronor. Detta krav från fiskarhåll vann
majoritet i utskottet, kamrarna stannade
i olika beslut, och utgången blir beroende
av gemensam votering. Alltså, innan
denna fråga om tilläggsstaten för
innevarande budgetår är avgjord, skall
vi ta ställning till Kungl. Maj:ts förslag
om investeringsanslaget för nästa budgetår.

Även nu har motionsvis framförda
yrkanden om höjning med 600 000 kronor
och en till 2 600 000 kronor vidgad
låneram fått majoritet i utskottet.

Det kan synas överflödigt att nu på
nytt lufta samma synpunkter som vi å
ömse håll framförde, då frågan förra
gången var på tal. Argumenten är ordagrant
desamma från motionärernas sida.
De är de ökade anspråken på fonden
på grund av investeringsavgiftens
upphörande under 1954, det är de
många förlisningarna som medfört ersättningsbyggen
av fiskefartyg. Jag
ifrågasätter om detta är bärande skäl
för den höjning av investeringsanslaget
som man nu begärt.

Man kan ifrågasätta om de skäl som
anfördes förra gången verkligen har
samma bevisvärde i det här fallet. Det
som väl i någon mån bidrog till frågans
utgång i denna kammare förra
gången var uppenbarligen de ömmande
omständigheter som var förknippade
med de skedda förlisningarna. Det var

Fiskerilånefonden

kammarledamöterna som med sina goda
hjärtan hade svårt att komma förbi de
ömmande omständigheterna. Jag bara
undrar, när man nu anför samma argument,
om vi inte här är i färd med en
dubbel kompensation, och om skäl kan
anföras i detta fall för en ytterligare
höjning.

Jag tror nog att de medel som här
ifrågasättes kommer att förbrukas, men
nog får man väl ändå säga att den nya
investeringsavgift som vi beslutat kommer
att utgöra ett dämpande moment
på nybeställningar under budgetåret
1955/56. Det må vara hur det vill med
den lilla träta, som herr Levin förra
gången förde med finansministern om
investeringsavgiftens roll, när det gällde
tilläggsanslag, men för budgetåret
1955/56 mister väl detta argument det
mesta av sin tyngd.

Skulle utskottets förslag nu gå igenom
måste man säga, att det är en
ganska stor seger för motionärerna
från fiskarhåll att nästan på en gång få
en höjning med 1 600 000 kronor på det
relativt begränsade belopp som departementschefen
har föreslagit. Det är ett
mycket egendomligt sätt, förefaller det
mig, att tillämpa den strama ekonomiska
politik som vi i alla fall har
givit vår välsignelse.

Det har roat mig att göra en liten
sammanställning av de krav på höjning
av Kungl. Maj :ts förslag som vi
fått motionsledes bara på nionde huvudtiteln.
På driftbudgeten uppgår
höjningen till 4,5 miljoner och på kapitalbudgeten
till 1,8 miljoner. Det gör
tillsammans 6,3 miljoner kronor. För
alla dessa krav kan tvivelsutan anföras
mycket goda skäl, men någon konsekvens
mellan vad man önskar och vad
som kan rymmas inom budgetens ram
bör man i alla fall fordra, och jag har
litet svårt att köra med slaka tömmar,
när utskottet gör sin anslagsgranskning.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som på denna

160 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Fiskerilånef onden

punkt är avgiven av herr Anderberg
m. fl.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Reservanternas talesman
fortsätter med den till synes
omöjliga uppgiften att i någon mån
söka tolka vad det varit för skäl som
föranledde andra kammaren att vid det
förra beslutets fattande följa utskottet.
Han har inte kommit till något annat
än att det var våra ömmande hjärtan
som avgjorde frågan. Men här föreligger,
herr talman, ur riksdagens och
utskottets synpunkt klart avgörande
skäl, som ligger på ett helt annat plan
än det känslomässiga.

När fiskarna — som herr Gustafson
i Dädesjö anser har vunnit alldeles för
stora framgångar — vann sin egentliga
seger 1953 då riksdagen med bifall till
de väckta motionerna beslöt att höja
maximisumman för de särskilda lån, som
kunde beviljas ur fiskerilånefonden,
från 60 000 till 120 000 kronor, så intog
riksdagen en ståndpunkt, som såvitt
jag förstår även måste vara avgörande
för vår ståndpunkt i dag. Då var riksdagen
visserligen inkonsekvent, när den
inte samtidigt höjde lånens sammanlagda
summa, men man kan säga att
riksdagen i utskottsutlåtandet skickade
en beställning till det fungerande statsrådet
att vidta den justering av avsättningen
till fiskerilånefonden, som måste
bli följden av lånens höjda maximibelopp.
Denna justering har emellertid
föredragande statsrådet, av orsaker som
vi inte känner till, icke effektuerat. Men
då får väl riksdagen, som tagit ansvaret
för de där motionerna, som beviljades
1953, också se till att beslutet förverkligas!
Och det torde vi inte kunna
göra på annat sätt än genom att höja
det belopp, som skall avsättas till fiskerilånefonden.

Jag ber att få påpeka att det beslut
vi förut fattat om en ökning på en
miljon kronor i innevarande års budget
liksom också ökningen med 600 000

kronor i nästa års budget helt och hållet
stöder sig på fiskeristyrelsens förslag.

Motionärernas förslag gick längre,
men utskottet stannade för fiskeristyrelsens
förslag.

Herr Gustafson i Dädesjö räknade
här ut hur mycket motionärer begärt
under nionde huvudtiteln och tog det
som ett argument mot vad utskottet
föreslagit — men det är väl ändå att
hugga litet på sned i kvistarna! Utskottet
har nämligen höjt anslagen under
nionde huvudtiteln med 25 000 kronor,
och på kapitalbudgeten har vi just denna
höjning, inte ett öre mera. Gentemot
motionärerna har utskottet sålunda såvitt
jag förstår intagit en restriktiv
ståndpunkt.

För övrigt tycker jag inte att det är
något högmålsbrott, om utskottsledamöterna
i sitt ställningstagande till dels
Kungl. Maj:ts förslag och dels de avgivna
motionerna inte i alla punkter
tycker att Kungl. Maj:ts förslag representerar
högsta vishet. De har ju kanske
ändå en annan erfarenhet av livet,
än vad som kan finnas samlad i Kungl.
Maj :ts kansli. Och om riksdagen över
huvud taget skall fylla en uppgift och
om utskotten skall fungera som självständigt
arbetande organ, så skall väl
ledamöterna låta sina erfarenheter och
åsikter om vad som är det bästa komma
till synes i utskottsutlåtandena. Det
är också det enda, som jordbruksutskottet
har tillåtit sig göra. Den åsikten
tycker jag att kammaren i dag, lika
väl som när vi röstade förra gången,
har all anledning att ge till känna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar
Svensson i Krokstorp (h), Staxäng (h)
och Edström (h).

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att här i detalj upprepa den argumentation,
som fördes här i kammaren

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9 161

för två veckor sedan i denna fråga. Jag
vill bara erinra om att anledningen till
det ställningstagande som gjordes i departementet,
när frågan behandlades,
var att vi icke ansåg oss kunna bryta
sönder den ram för investeringsbegränsningen,
som det är nödvändigt att
hålla på alla områden. Där har vi orsaken
till vårt ställningstagande på denna
punkt, herr Haeggblom!

Jag vill också framhålla, att om det
förra gången, när denna fråga diskuterades
— jag tvivlar inte nu på den saken
— fanns vissa skäl för det beslut
som då fattades, så måste de skälen ha
väsentligt mindre vikt, när vi prövar
frågan i dag, bland annat därför att de
pengar som nu ställes till förfogande
skall användas efter den 1 juli i år, då
investeringsavgiften varit i kraft ett
halvt år. Det är väl ganska sannolikt
att investeringsavgiften kommer att
bromsa upp beställningarna även på
här ifrågavarande område och därmed
indirekt medverka till att minska lånebeloppet
för nästa budgetår. Det är nödvändigt
att även på detta område visa
stor återhållsamhet med alla utgiftsökningar,
och därför tror jag det vore
klokt om kammaren i dag följde Kungl.
Maj:ts och reservanternas förslag i denna
fråga.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det har sagts av en
föregående talare, att det är onödigt att
dra upp de argument som anförts här
för någon vecka sedan i denna fråga.
Jag har dock begärt ordet för att ta
kammarens tid i anspråk ett par minuter.

Reservanternas talesman har här
gjort gällande, att det skulle vara något
ganska orimligt att nu sedan riksdagen
för någon vecka sedan beviljat ett anslag
till här ifrågavarande ändamål på
en miljon kronor nu komma och begära
ett ytterligare anslag på 600 000 kronor.
Men det gäller ju inte samma sak; skill11—Andra
kammarens protokoll 1955.

Fiskerilånef onden

naden är ganska väsentlig. När vi 1952
och 1953 hade investeringsavgiften
byggdes det ytterst få fiskebåtar. Inte
minst i departementet känner man ju
till den saken. Ägarna av småbåtsvarv
i Blekinge och Bohuslän uppvaktade
där och beklagade sig över att verksamheten
vid varven måste ligga så gott
som nere, så att man nödgades göra sig
av med anställda och sedan hade svårt
att skaffa sig nytt folk igen när nybyggnaderna
började. Det var ju klart
att när man på detta sätt uppdämt en
investeringsverksamhet i fråga om fiskebåtar
under ett par års tid, skulle vi,
när vi 1954 slapp investeringsavgiften,
få en betydlig ökning i fartygsbyggandet.
Så skedde också, och det föranledde
fiskeristyrelsen att begära ett tillläggsanslag
på en miljon kronor. Det
visade sig nämligen att när man i slutet
av år 1954 räknade ihop summan av ansökningar
som lämnats in om bidrag
från fonden var man uppe i ungefär sex
miljoner kronor; det var detta som
gjorde att man sade ifrån, att det var
nödvändigt med en påspädning av fonden
för detta budgetår. Men här gäller
det ju en annan sak, det gäller nästa
budgetår, och då invändes det kanske,
att nu har vi investeringsavgiften tillbaka,
och följaktligen kan vi räkna med
mindre investeringar, något som jag för
min del också skulle tro blir fallet. Men
budgetåret räknar vi ju fram till den
1 juli nästa år. Vi får väl åtminstone
tills vidare tro att investeringsavgiften
bortfaller med utgången av 1955 och att
lånemedlen blir tillgängliga först i februari
månad 1956; låneansökningarna
skall vara inne före årets slut och
pengarna fördelas på nyåret. Man skall
sålunda med dessa pengar bestrida en
del av de utgifter, som kommer att göras
även under första halvåret 1956.
Förmodligen kommer maximibeloppet,
som kan tas ur fonden, nämligen 2,6
miljoner kronor, att tagas ut, men ingen
kommer att ta ut några större belopp
för byggandet av fiskebåtar än som är
Nr 9

162 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Fiskerilånef onden

alldeles nödvändigt. Detta gäller alltså
om, såsom utskottet här föreslår, man
ökar utlåningen ur fonden med 600 000
kronor.

Vidare vill jag säga något som påpekats
här tidigare, nämligen att det nu
inte är fråga om något anslag utan om
en påspädning av fonden. Staten får
igen varje krona som lånas ur fonden,
och det är hushållningssällskapen och
landstingen som svarar för dessa lån.
Det är vidare så att hushållningssällskap
och landsting fordrar borgen av
dem som lånar, och det finns sålunda
dubbel säkerhet för återbetalningen.

Till sist vill jag påpeka att vad vi nu
står i begrepp att göra endast är en
given följd av vad vi beslöt 1953, då vi
ökade lånens maximibelopp från 60 000
kronor till 120 000 kronor. Alla som var
med om det beslutet måste väl ha förstått,
att en sådan fördubbling av lånebeloppens
storlek måste dra med sig
större krav på fonden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Andreasson
(s), Johansson i Torp (s) och Dahl (s).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag kan inte låta bli
att tycka, att herr Levin resonerade
ungefär som jag hört sägas att somliga
beundrare av brännvin resonerar, nämligen
som så: »Usch vad det är kallt,
vi måste ha oss en sup, den värmer.
Eller: Usch vad det är varmt, vi får
ta oss en sup, den svalkar.» Avskaffas
investeringsavgiften behövs det mera
pengar, införes investeringsavgiften behövs
det också mera pengar till fiskebåtar;
det var ungefär så herr Levin
resonerade.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
till herr Hseggblom. Herr Hseggblom
}dtrade: Kom ihåg att det förslag som
utskottet här tagit upp är det som fiskeristyrelsen
framlagt. Ja, ärade kammarledamöter,
det är det. Men jag frå -

gar er: Med hur många miljoner skulle
budgeten ytterligare behöva öka i år,
om alla statens verk hade fått vad de
begärt? Det skulle inte varit möjligt att
få en sådan budget att gå ihop. Därför
är det inte heller något starkt skäl att
säga, att detta är vad ett verk föreslagit.
Ty verken aktar sig inte för att
föreslå höga belopp. Vidare säger herr
Hseggblom, att det är väl naturligt att
utskottsledamöterna prövar rege ingens
förslag och själva därvid tar sin ståndpunkt,
och att så gör kammarens ledamöter
också. Detta är naturligtvis alldeles
riktigt, och det är ingen som bestrider
vare sig utskottens eller kamrarnas
möjlighet att själva bedöma en
fråga som denna.

Men vad vi å vår sida säger är detta:
Här har vi nu tvingats att gå in för en
stram investeringspolitik. Vi har haft
stor majoritet i riksdagen bakom den
ståndpunkten att vi varit tvungna att
hålla igen på alla anslag. Och herr
Hseggblom berömmer sig över att utskottet
har följt den principen. Ja, utom
på en punkt, nämligen här, där man
ökar anslaget med jämnt 100 procent.
Med jämnt 100 procent! Alla får väl
ändå säga sig att det visserligen endast
är ett avsteg, men det är ett generalavsteg.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Nej, herr finansminister, det är väl
inte riktigt att jag sagt så att om man
tar bort investeringsavgiften får man
öka anslaget och om man lägger på investeringsavgiften
får man också öka
anslaget! Uttryckte jag mig verkligen
så oklart? Huvudskälet till att vi nu
skulle höja anslaget för nästa år är väl
att vi 1953 beslöt att fördubbla fiskerilånens
maximibelopp. Det trodde jag
att jag på nytt hade understrukit liksom
jag gjort tidigare och liksom vi
gjorde i fjol, men då ville man vänta
ytterligare någon tid och se hur det
skulle verka.

Om sedan brännvinet svalkar eller

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9 163

värmer kan jag sannerligen inte yttra
mig om, det vill jag inte gå in i något
svaromål på.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga utöver vad som redan är sagt,
tv att upprepa den diskussion som vi
nyligen haft finns det ingen anledning
till.*

Vad jag nu vill säga är att utgångsläget
är dåligt beror på att riksdagen
de föregående åren gjort fel genom
att medge ett för litet anslag. Det
är därför det är så illa ställt nu. Anslaget
bär under åren 1949, 1950, 1951,
1952 och 1953 varit två miljoner kronor,
och så säger statsrådet: Det finns
ingen anledning att öka i år, i synnerhet
som vi infört investeringsskatter.
Vi måste emellertid konstatera att hade
anslaget uppgått till tre miljoner kronor
även de föregående åren — vilket hade
behövts — skulle vi ha haft tre miljoner
kronor också i år.

Det är självfallet beklagligt att vi
skall behöva stå här och diskutera en
fråga tredje gången i rad, och vi har
framför oss i stora bokstäver ordet INVESTERINGSAVGIFT.
Det finns ingen
som bestrider nödvändigheten av dessa
lån. Inte en enda har sagt att de inte
behövs. Vi är alla fullt på det klara med
att de behövs. Och att vi försöker skaffa
oss bra båtar är helt naturligt. Vi har
ju fått bevis på, åtminstone i vår bohuslänska
skärgård, att fiskelägen som
kunnat följa med i den moderna utvecklingen
har stått sig, de har inte
blivit avfolkade. Men vi har också sett
sorgliga bevis på att fiskelägen som
kommit efter i utvecklingen snart är
avfolkade — där finns bara gamlingar
kvar.

Jag är övertygad om att det är ett
intresse för både land och stad att vi
kan uppehålla våra näringar. Detta har
även under vissa tider haft stor betydelse
ur beredskapssynpunkt. Vi vill
innerligt hoppas att sådana tider inte

Fiskerilånef onden

skall återkomma att vi behöver falla
tillbaka på detta.

Sedan är det inte mycket mer att tilllägga
om den här saken. Jag tycker att
kammaren i dag bör kunna gå med på
att denna summa, 2 600 000 kronor,
skall stå till förfogande för nästa budgetår.
Jag vågar säga att det är av behovet
påkallat.

Herr H/EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag som från samma
helnyktra ståndpunkt som finansministern
inte har så ingående vetskap om
hur brännvinet verkar i köld och värme
måste ändå säga, att jag förstår om kanske
många människor på grund av regeringens
hoppande ståndpunkter i fråga
om investeringsavgiften — ena året är
det avgift och andra året är det inte —
rent av drives till alkoholism därför att
de inte vet hur de skall ställa sig, när
den ena ståndpunkten avlöser den
andra. De behöver en styrketår, herr
finansminister, och den styrketåren är
det som jordbruksutskottet har försökt
att ställa till fiskarenas förfogande —
en fullkomligt alkoholfri styrketår, som
vi nog kan acceptera.

Finansministern hade litet procenträkning.
Han räknade med att på en
punkt i nionde huvudtiteln hade utskottet
gjort sig skyldigt till det förfärliga
felet att höja anslaget med 100 procent.
Men vi får väl räkna reguladetri. Det är
inte bara en punkt, utan det är 232
punkter som utskottet har behandlat.
Och av dessa 232 punkter har utskottet
på eu enda höjt anslaget med 100 procent.
Sedan kan finansministern räkna
ut, hur ofantligt liten den höjningen
blir, om vi slår ut den på alla punkter.
Det är väl den enda riktiga räkningen,
och det kan väl inte vara farligt om man
på en punkt höjer rätt ordentligt, när
man på alla andra punkter har en klok
och förståndig uppfattning om vad som
är riktigt och inte riktigt.

Jag konstaterar med viss belåtenhet,
att det i statsrådet Hjalmar Nilsons an -

164 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Fiskerilånefonden

förande fanns detta lilla medgivande,
att det förra gången var vissa skäl till
riksdagens beslut. Så hette det inte från
statsrådsbänken förra gången, men vi
är glada över att statsrådet i varje fall
nu vitsordar, att vad vi gjorde förra
gången gjorde vi med vissa skäl. Jag är
övertygad om att statsrådet när denna
fråga behandlas nästa år är beredd att
säga, att vi haft vissa skäl att vidta den
justering, som vi nu föreslagit.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Inför herr Ilseggbloms
argumentation har jag för det första
bara det att säga, att han ju ändå fått
gå över till mera invecklade räknesätt
för att villa bort en självklar sak.

För det andra: Inför dessa perspektiv
med investeringsavgiften vållande
alkoholism och utskottets förslag såsom
motgift för fiskarena mot denna alkoholism
är jag stum.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren vet ju att det
inte var jag som drog in brännvinet i
debatten utan det var finansministern.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att det här brännvinet hade sin mest
förvillande verkan på herr Hseggblom.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera,
att det verkar som om finansministern
supit litet redan innan debatten
började.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
behandlar, är ju precis samma fråga
som vi behandlade för fjorton dagar
sedan. Det kan därför inte finnas anledning
att gå in på alla detaljer och
motiveringar, utan jag vill endast hänvisa
till vad utskottets talesmän fram -

höll då. Men denna gång gäller det ju
ett anslag för nästkommande budgetår,
medan det förra gången var fråga om
ett tilläggsanslag för innevarande budgetår.

Andra kammaren beslöt alltså den 2
mars att medgiva, att Kungl. Maj:t årligen
får disponera ett belopp av tre miljoner
kronor för lån från fiskerilånefonden
samt ytterligare anvisa ett investeringsanslag
på en miljon kronor. I
motionerna I: 196 och II: 106 har ju yrkats,
att Kungl. Maj :t för nästkommande
budgetår skall få disponera samma belopp
som vi för två veckor sedan beslöt,
alltså tre miljoner kronor, och för
att detta skall bli möjligt behöver fonden
tillföras 1 600 000 kronor.

Nu har vi i jordbruksutskottet tagit
hänsyn till den allmänna investeringsbegränsningen,
som är nödvändig i dagens
läge, och vi har därför intet helt
kunnat tillstyrka motionerna utan gjort
en prutning. Utskottet har stannat vid
att föreslå riksdagen, att Kungl. Maj:t
skall få disponera ett belopp av
2 600 000 kronor från fiskerilånefonden,
och för att detta skall bli möjligt behövs
ett anslag på 1 200 000 kronor.

Vi är nog alla övertygade om att det
belopp motionärerna föreslår hade varit
behövligt, men med hänsyn till investeringsbegränsningen
har vi, herr
talman, stannat för detta mindre belopp.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö
har talat om att här behövs båtar, och
herr Arweson har varit inne på precis
samma sak. Det är nog riktigt att det
behövs båtar här i landet för fisket. Här
i landet behövs också telefoner och
kraftstationer för att upprätthålla vårt
folks levnadsstandard. På båda de sistnämnda
områdena har man fått finna
sig i betydande nedskärningar av investeringarna.
Fisket har inte behövt vidkännas
några sådana — fisket har fått

Onsdagen den 16 mars 1955 em

Nr 9 165

samma ram som tidigare i regeringens
stat. Jag vill be att kammaren också tar
detta faktum med i de överväganden,
som man går till vid voteringarna.

Jag vill också säga, herr talman, att
jag inte anser att den jämförelse, som
jag har gjort mellan de skäl som förelåg
förra gången denna fråga diskuterades
och de skäl som föreligger i dag,
medger den tolkning av vad jag sagt
som herr Haeggblom har försökt sig på.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Dädesjö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
14 :o) i utskottets utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 81 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 15—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fiskerilånefonden

Punkten 21

Lades till handlingarna.

§ 3

Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 8, med anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om ökad medelsanvisning för
budgetåret 1954/55 till fiskerilånefonden,
godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att kammarens plenum
fredagen den 18 mars börjar kl. 14,
och då kommer två gånger bordlagda
ärenden att företagas till avgörande.

§ 5

Ordet lämnades på begäran till

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp),
som anförde:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
111 måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
om infaller näst efter femton dagar
från propositionens avlämnande.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 131, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av vissa postavgifter.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 127, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 (nr 469).

166 Nr 9

Onsdagen den 16 mars 1955 em

§ 7

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 141, angående anslag för budgetåret
1955/56 till Bidrag till sjukkassor
in. m., och

nr 143, angående bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 523, av fru Ingenäs m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
96, angående hörselvårdens organisation
m. m.,

nr 524, av herrar Holmberg och Senander,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 98, angående vissa frågor
rörande tjänstebostäderna för folkskolans
lärare,

nr 525, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 98,

nr 526, av herr Engkvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
100, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., och

nr 527, av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 110, angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1955/
56 m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Att riksdagsman Hernfrid Bark är
oförmögen deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 16 mars t. o. m. 1 april 1955
intygar.

Stockholm den 16 mars 1955
Bertil von Friesen
leg. läk.

Till Riksdagens andra kammare.

Jag får härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med torsdagen den 17 mars 1955
till och med måndagen den 21 mars
1955 för utrikes resa.

Stockholm den 16 mars 1955

Bertil Ohlin

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Bark från och med denna
dag till och med den 1 nästkommande
april samt herr Ohlin från och med
den 17 till och med den 21 innevarande
mars.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.21.

In fidem
Gunnar Britlh

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 55
504289