1955 ANDRA KAMMAREN Nr 7 (Riksdagens protokoll 1955:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 7

25 februari—2 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 25 februari Sid

Svar på frågor av:

herr Svensson i Krokstorp ang. förslag till riksdagen i anledning

av elkraftsutredningens senaste betänkande................ 3

herr Braconier ang. åtgärder i anledning av vissa framkomna förhållanden
beträffande postutbäringen i Malmö.............. 4

herr von Friesen ang. genomförandet av den s. k. S.O.S.-tjänsten 5

herr Dickson ang. stödjande av samernas kulturliv m. m....... 7

herr Braconier ang. framläggande för riksdagen av förslag om

juristutbildningen .................................... 8

herr Nilsson i Bästekille ang. utredningen om möjligheterna att

förhindra en minskning av de svenska laxbestånden.......... 9

Svar på interpellationer av:

herr Hjalmarson ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna
och i anledning av utredningen om en allmän sänkning av den

statliga inkomstskatten för fysiska personer................ 10

herr Nilsson i Göingegården ang. ökning av byggnadskvoten för

skollokaler .......................................... 82

Interpellation ang. tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänstgöring
................................................ 86

Onsdagen den 2 mars

Ändring i lotteriförordningen................................ 43

Tidsenlig demokratisk författning m. m....................... 50

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga
kommunen m. .................................... 54

Lån för inrättande av alkoholfria restauranger.................. 75

Upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol...... 76

Allmän arbetarpensionering ................................ 80

Ökad medelsanvisning till flskerilånefonden .................... 83

Stödlån till jordbrukare .................................... 96

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 mars

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, om ändrad lydelse av lotteriförordningen
.............................................. 43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen om
hyresreglering m. m..................................... 49

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om befrielse från radiolicensavgift
för dövstumma föräldrar med hörande, minderåriga
barn ................................................ 49

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond
m. m. (utrikesdepartementet) .................. 49

— nr 34, ang. anslag under försvarets fonder m. m............... 50

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. en tidsenlig demokratisk

författning m. m....................................... 50

— nr 4, om överflyttning till den borgerliga kommunen av handlägg ningen

av ekonomiska angelägenheter, som avse kyrkliga ändamål
m. m............................................. 54

— utlåtande nr 5, om upphävande av bestämmelsen om kyrkoherdes
självskrivenhet som ordförande i kyrkorådet ............ 75

Statsutskottets utlåtande, nr 12, rörande utgifter under tolfte huvudtiteln
(civildepartementet)................................ 75

— nr 35, ang. anslag å kapitalbudgeten (finansdepartementet) .... 75

Första lagutskottets utlåtande nr 14, om ändring i vapenförordningen

m. m................................................. 76

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. upphävande av lagarna om
kollektivavtal och arbetsdomstol..................... 76

— nr 8, om allmän arbetarpensionering ...................... 80

— nr 9, rörande ratifikation av avtal om social trygghet samt social

och medicinsk hjälp .................................... 83

Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, om ökad medelsanvisning till fiskerilånef
onden .......................................... 83

— nr 6, ang. anslag till stödlån till jordbrukare m. m.......... 96

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Fredagen den 25 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Dahlén, som vid kammarens sammanträde
den 10 nästlidna januari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. förslag till riksdagen
i anledning av elkraftsutredningens senaste
betänkande

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Krokstorp
har frågat jordbruksministern,
när proposition i anledning av elkraftsutredningens
senast avlämnade betänkande
kan förväntas. Då det närmast
torde ankomma på mig att besvara frågan,
vill jag erinra om att betänkandet
för närvarande är ute på remiss.
Sedan yttrandena inkommit skall utredningsmaterialet
sammanställas och
de däri aktualiserade frågorna beredas
på departementsplanet. Arbetet därmed
kommer, såvitt jag nu kan se, att ta
en hel del tid i anspråk. I dagens läge
anser jag mig därför inte kunna säga,

när en proposition med anledning av
utredningen kan komma att avlämnas.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min fråga. Det gläder
mig, att byråkratismen i statsmaskineriet
inte är värre än att frågan kom
fram till rätt man, trots att jag hade
riktat den till en annan departementschef.

Anledningen till min fråga var för
det första den oro och irritation, som
kan förmärkas hos dem som går och
väntar på elektrifiering. De säljer ofta
sina fastigheter och ställer sig i städernas
bostadsköer. För det andra pågår
inom norra Kalmar län en utredning
på det kommunala planet om
möjligheterna att stödja och påskynda
utbyggnaden.

I den debatt som föregick utredningsbeslutet
inom länet påtalades kraftigt
skillnaden mellan olika distributörer, i
detta fall kraftbolagen, när det gällde
benägenheten eller obenägenheten att
bygga till enstaka och avsides belägna
fastigheter. Man har tagit det bästa och
de övriga får bida sin tid i mörkret.
Det skulle behövas en samordning på
detta område, så att rättmätiga krav
kan bli tillgodosedda och utbyggnaden
ske på lika grunder, även om det gäller
olika distributörer. Ett system liknande
principerna för anslutning till
telenät vore något att sträva efter.

Frågan är av sådan vikt för landsbygden
och framför allt för skärgården
och glesbygderna, att vi med otålighet

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning av vissa framkomna förhållanden beträffande
postutbäringen i Malmö

väntar på förslag i frågan. Jag förmodar
också, att herr statsrådet inte
försitter någon tid när det gäller att
bereda ärendet utan snarast framlägger
förslag till riksdagen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder i anledning
av vissa framkomna förhållanden beträffande
postutbäringen i Malmö

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har
frågat mig, om jag ämnar vidtaga några
åtgärder i anledning av de genom undersökning
framkomna förhållandena
rörande postutbäringen i Malmö.

Enligt vad jag inhämtat från generalpoststyrelsen
är brevbäringen liksom
postdistributionen i övrigt föremål
för en fortlöpande övervakning.
Vad beträffar postutdelningen har övervakningen
emellertid på senare tid
måst skärpas. Detta sammanhänger med
att postverket på grund av rekryteringssvårigheter
i stor omfattning måst
anlita tillfällig personal i brevbäringen
och att denna personal av naturliga
skäl inte har den fast anställda personalens
rutin och stundom ej heller
dess ansvarskänsla. Den undersökning,
som nyligen företogs i Malmö, är att
betrakta som ett led i övervakningen.
En undersökning göres, då så är påkallat
på grund av anhopning av reklamationer
eller av andra skäl. Därvid
medverkar en särskild, till styrelsens
reklamationskontor knuten undersökningsavdelning,
vid vilken förutom
erforderlig postpersonal, två förste kriminalassistenter
stadigvarande tjänstgör
sedan den 1 maj 1952. Dessa polismän
har ställts till postverkets för -

fogande för utredningar om stölder av
postförsändelser m. m.

Av det sagda torde framgå, att styrelsen
redan vidtagit omfattande åtgärder
för att säkerställa postdistributionen,
och jag har därför inte kunnat
finna, att något ingripande från min
sida skulle vara påkallat.

Vidare anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret.

Det framgår emellertid inte av svaret
i vad mån pressuppgifterna är riktiga
om att brev skulle ha blivit kvarliggande
i Malmö under en längre tid —
det har sedan nämnts även andra städer,
ehuru jag i min fråga endast berört
förhållandena i Malmö. Om så
skulle vara fallet, är det troligt att allmänheten
börjar betvivla riktigheten i
det gamla ordspråket: »Säkert som ett
brev på posten.»

Jag förstår de svårigheter beträffande
extrapersonalen, som herr statsrådet
här framhållit, men jag hade gärna
sett att det i svaret hade lämnats en
upplysning om hur länge extrapersonalen
varit anställd på posten och om
undersökningen satts in i rätt tid. Jag
tror visserligen, att så kan vara fallet,
i varje fall i Malmö, men vi har som
sagt sedan sett uppgifter om att det
under längre tid rått liknande förhållanden
även på andra håll i landet.
Ur den synpunkten finner jag att svaret
inte är tillfredsställande, inte skapar
den trygghetskänsla, som allmänheten
bör ha när det gäller posten.

Det är naturligtvis av värde att man
får en fast personal, som man kan lita
på. Jag vill inte rikta någon kritik
mot ledningen, ty den har, som vi hört,
haft vissa svårigheter i detta fall. Jag
skulle emellertid velat ha ett klart be -

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på fråga ang. genomförandet av den s. k. S.O.S.-tjänsten

sked om att det i framtiden inte finns
någon anledning att hysa oro för de
förhållanden i Malmö och på andra
håll som påtalats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. genomförandet av
den s. k. S.O.S.-tjänsten

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr von Friesen har
frågat mig, vilka åtgärder regeringen
vidtagit för att över hela landet snabbt
genomföra den serviceanordning för
allmänheten — den s. k. S.O.S.-tjänsten
■—- om vilken utredning förelegat sedan
1951.

Den S.O.S.-organisation, som herr von
Friesen avser, innebär att televerket
inrättar omkring 100 telefoncentraler
(S.O.S.-centraler) med ett enhetligt
nummer. Genom dessa skulle allmänheten
snabbt kunna nå telefonförbindelse
med vissa hjälporgan i samhället
— polis, läkare, brandkår etc. Anordningen
ansågs påkallad av automatiseringen;
tidigare kunde telefonisten
hänvisa vederbörande till hjälporganet.
Anläggningskostnaderna beräknades
till 4,6 miljoner och de årliga
driftkostnaderna till 5,85 miljoner kronor
brutto, allt enligt 1950 års prisnivå.
Driftkostnaderna skulle bestridas
till 35 % av statsverket och till 65 %
av landstingen och de landstingsfria
städerna genom en särskild avgift. På
grund av de stora kostnaderna för anläggning
och drift och den starka kritik,
som den föreslagna finansieringsformen
väckte, har utredningsförslaget
icke ansetts böra genomföras för närvarande.
I stället är man inriktad på att
söka nå en liknande effekt genom enklare
anordningar.

Härefter anförde:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Då jag nu enligt ritualen
tackar statsrådet för svaret, så vill
jag inskränka detta tack uteslutande
till det faktum, att statsrådet över huvud
taget har funnit det lämpligt att
svara på min fråga. Innehållet i svaret
är klart otillfredsställande.

Det rör sig här om ett problem ■—
statsrådet har ju redogjort för förhållanden,
som varit väl kända sedan flera
år tillbaka — som i alldeles särskilt
hög grad berör den svenska landsbygden,
och där borde ju statsrådet ha
alldeles speciella intressen att bevaka.
Det har kommit fram mycken kritik
under det sista året med anledning av
det sätt, på vilket denna fråga har
blivit skött. Jag erinrar om ett stort
brandspel, som ordnades uppe i Norrland
— inte långt från den plats, där
herr statsrådet ofta har sin varelse —
och vid vilket man ifrågasatte, huruvida
det skulle tjäna någonting till att
ha det nuvarande systemet, då det med
den fortskridande automatiseringen blir
så svårt för allmänheten att komma i
kontakt med brandkåren. I Lerum, en
av grannkommunerna till min egen
hemort, skall automatiseringen genomföras
mycket snart, och där är man
synnerligen bekymrad för hur telefonförbindelsen
med exempelvis brandkåren
skall ordnas.

Dessutom är det en sak, som jag här
alldeles särskilt vill trycka på, och det
är den allmänna beredskapssynpunkten.
I de flesta länder är det ju vanligt
att inrikesministern svarar för beredskapen
i detta ords egentliga betydelse,
och jag måste fråga: Om någonting
verkligen skulle hända, vilket vi ju
hoppas inte skall ske, kan man då säga
såsom en framstående statsman yttrade
under kriget, att vår beredskap
är god?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Utredningen tog som

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på fråga ang. genomförandet av den s. k. S.O.S.-tjänsten

bekant sikte på att vinna två saker. För
det första ville man ordna det så, att
det gick att från varje telefonapparat
få veta numret till brandkåren, numret
till polisen, numret till barnmorskan
o. s. v. För det andra ville man ha
en anordning, som möjliggjorde för
dessa olika befattningshavare att lämna
ett meddelande om var de för tillfället
vistades, ge en hänvisning om
vem som tjänstgjorde som vikarie o. d.

Allt detta är ju mycket beaktansvärda
önskemål —• därom är intet tvivel,
herr von Friesen. Men frågan är, om
det är nödvändigt att lägga ut så mycket
pengar som omkring sex miljoner
per år i 1950 års penningvärde eller
om det går att nå målet med enklare
och billigare medel. Är detta möjligt,
hoppas jag att herr von Friesen är ense
med mig om att det är bättre att välja
den sistnämnda vägen utan att man
fördenskull behöver tillbakasätta en
tillräcklig beredskap.

Televerket inriktar sig på att klara
den första frågan, nämligen att ordna
så att man från varje telefonapparat
skall kunna komma fram till en nummerbyrå
och där få veta, vad t. ex.
landsfiskalen i Målilla har för telefonnummer.
Det andra — med hänvisningen
— finns det möjlighet att ordna
genom att anskaffa lämplig apparatur
för återgivning av ett intalat meddelande.
Det är väl att räkna med att
dessa apparater kommer att tekniskt
fulländas och även falla i pris inom en
inte alltför avlägsen framtid.

Jag vill fästa herr von Friesens uppmärksamhet
på att S.O.S.-programmet
inte var någonting, som avsågs att bli
genomfört så där i en handvändning,
utan en fråga på något längre sikt. Jag
skulle tro, att innan man skulle ha kunnat
genomföra denna planering, så kommer
det också att finnas möjligheter
att ordna saken dels via televerket genom
den nummerhänvisningsanordning,
om vilken jag har talat, och dels
genom anskaffning av erforderliga tal -

apparater för att återge ett intalat meddelande.

Jag har med detta velat framhålla,
att vi naturligtvis, efter vad jag kan
förstå, är fullt överens om behovet av
sådana åtgärder, men att man enligt
min uppfattning bör gå fram på en väg,
som är enklare och billigare än den
som utredningen föreslagit. Jag tror,
att det finns möjligheter därtill, och
därför har jag intagit den negativa
ståndpunkten till S.O.S.-utredningsförslaget.
Det ståndpunktstagandet finner
jag alltså fullt motiverat.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! S.O.S.-utredningen blev
färdig 1951 och har sedan legat i departementet.
Den 30 september 1954
förklarade statsrådet för en tidning, att
han omedelbart skulle ta itu med denna
fråga och då ta ett krafttag, så att
någonting blev gjort. Detta uttalande är
anledningen till att jag inte redan i
höstas riktade en fråga till herr statsrådet
om vad han hade för avsikt att
göra. Jag utgick nämligen ifrån att om
inrikesministern sade något sådant till
olika tidningar, däribland en norrlandstidning,
var det meningen, att någonting
skulle göras och göras snabbt.

Trots det förslag, som statsrådet Hedlund
just nu kommer med, måste jag
vidhålla min uppfattning, att utredningsförslaget,
bakom vilket torde stå
en mycket enhällig opinion inom det
ämbetsverk, som närmast är ansvarigt
för det hela, nog sakligt sett får betraktas
som väsentligt överlägset de av
statsrådet föreslagna anordningarna.
Jag tycker, att de merkostnader för service
åt allmänheten, som det här gäller
— ty det är ju ytterst fråga om hur
man skall kunna hjälpa folk att komma
i kontakt med olika hjälporgan, när
det verkligen är bråttom — är väl använda
pengar. Den något ryckiga och
märkvärdiga ekonomiska politik, som
tydligen förs här i landet och som vi

Fredagen den 25 februari 1955 Nr 7

Svar på fråga ang. stödjande av samernas kulturliv m. m.

inom oppositionspartierna har kritiserat
från denna talarstol under den
sista månaden, bör inte behöva tas till
intäkt för att man skall vidta sämre anordningar
än nödvändigt, anordningar
som i alla fall kommer att klicka och
framkalla beklagliga dröjsmål, trots
allmänhetens berättigade krav på snabb
service i sådana fall som det här gäller.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Det skulle vara intressant, om herr
von Friesen något närmare ville utveckla
i vilka avseenden han anser
den av mig nämnda anordningen vara
så väsentligt mycket sämre än den, som
S. O. S.-utredningen gick in för. Jag
trodde, att det skulle räcka till, om
televerket ordnade så, att man från
varje telefonapparat var man än befinner
sig i vårt land kan komma fram
till en nummerbyrå och få upplysning
om numret till den och den befattningshavaren,
och om det vidare kunde ordnas
med att det till befattningshavarens
telefon anslutes en mekanisk hänvisningsanordning,
som talar om var
han finns för tillfället och vem som
eventuellt råkar vikariera för honom.
Jag trodde, att problemet i så fall var
löst.

Herr von FRIESEN (fp):

Jag tycker fortfarande, att detta är
ett mycket sämre arrangemang än det,
som utredningen föreslog och som man
väntat på under alla dessa år. Jag står
ju inte här för att besvara några frågor,
utan jag skulle i min tur vilja
rikta en fråga till herr statsrådet: När
tror herr statsrådet, att detta nya arrangemang
äntligen skall kunna bli färdigt?
Det måste ske snabbt, ty åtskilliga
områden står mycket snart i tur
att få automatiseringen ordnad.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

l samband med den fortgående auto -

matiseringen ordnas det med en sådan
nummeranvisning. Jag tror, att det är
nummer 90 000 som används. Denna
anordning är ingenting nypåkommet
utan något som successivt införes.

Herr von FRIESEN (fp):

Kan vi alltså räkna med att så fort
exempelvis Lerums kommun får automatiseringen
genomförd skall detta
system omedelbart kunna fungera tillfredsställande
och bli bekant för allmänheten
i samma ögonblick som automatiseringen
träder i funktion?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Jag vill än en gång understryka, att
S. O. S.-utredningens förslag inte var
någonting som skulle genomföras mycket
snabbt utan under loppet av ett antal
år. Efter vad man har upplyst mig
om från televerkets sida genomför man
namnanropsanordningen i den mån
man inför en automatisering.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. stödjande av samernas
kulturliv m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Dickson har frågat,
om jag hyser intresse för att stödja
samernas kulturliv och för att främja
undervisningen i och utvecklingen av
det lapska språket.

Så som herr Dicksons enkla fråga är
formulerad och då jag icke vet, huruvida
interpellanten syftar på något speciellt,
kan jag endast svara ja.

Härpå anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag kan glädja, hoppas
jag, ecklesiastikministern med att vår

8 Nr 7 Fredagen den 25 februari 1955

Svar på fråga ang. framläggande för riksdagen av förslag om juristutbildningen

lilla ordväxling kommer att präglas av
ett betydligt fridsammare tonläge än
det närmast föregående replikskiftet.

Jag hade nog väntat mig detta inför
allt folket avgivna frimodiga ja från
herr statsrådets läppar, och jag skall
inte nu närmare ingå på själva saken.
Det gläder mig att ecklesiastikministern
är intresserad därav, och det är möjligt
att det i ett senare skede kan vara bra
att veta detta.

Anledningen till att jag nu tagit upp
frågan är att jag har oroat mig litet för
att den kultur som samerna representerar
—■ en alldeles säregen kultur —
skall gå under av brist på vård och att
en senare generation skall kunna beskylla
oss för en sorts kulturmord. Därför
tror jag att det är angeläget att vi
vårdar oss om denna kultur, t. ex. något
mer än nu ger tillfälle till studier
i lapska språket genom att få fram
lämpliga läroböcker och även på annat
sätt söker hålla vid liv denna säregna
kultur. Det är möjligt att intresset
för den kan vara splittrad hos vederbörande
själva och att inte alla har
den nationella känsla, om jag så får uttrycka
det, som en del av dem bevisligen
har. Men det kan hända att i ett
senare skede, om femtio eller hundra
år kanske, skulle vår generation kunna
utsättas för sådana beskyllningar som
jag här nämnt, om vi nu inte ser till
att denna kultur på ett riktigt sätt blir
bevarad.

Jag upprepar min stora tillfredsställelse
med det klara och koncisa svar
som statsrådet här lämnat och jag hoppas
att vi senare kommer att få angenäma
överläggningar i ämnet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. framläggande för
riksdagen av förslag om juristutbildningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har
frågat statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
huruvida han ämnar
inför årets riksdag lägga fram förslag
angående juristutbildningen. Då denna
fråga ankommer på min föredragning,
vill jag svara följande.

En reformering av juristutbildningen
är förenad med betydande kostnader.
Frågan måste därför behandlas i samband
med budgetarbetet, och detta
blir av tekniska skäl icke möjligt förrän
tidigast i höst. Det av universitetskanslern
överarbetade sakkunnigförslaget
inkom nämligen till departementet
den 22 december förra året. Något
förslag till årets riksdag kommer sålunda
icke att framläggas.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
att han velat svara på min fråga, fastän
jag riktat den till justitieministern.

Justitierådet Karlgren, som också varit
professor i juridik, skrev häromdagen
i en artikel att den mest efterblivna
av den högre undervisningen i vårt
land för närvarande är juristundervisningen.
Redan år 1949 i direktiven för
den senaste utredningen sades det klart
ifrån, att den nuvarande juristutbildningen
är mycket otillräcklig, bl. a. av
det skälet att de juris studerandena, av
vilka många ju skall verka som advokater
o. s. v., får mycket små möjligheter
till självverksamhet. Det kan
hända att en jurist, som under fyra år
har studerat på sin juris kandidat-examen,
inte har fått uppträda själv mer
än någon timme under ett seminarium.
Det har också med rätta framhållits, att
om en undervisning av detta slag skall
bli verkligt effektiv, bör seminarierna
omfatta högst 15—20 deltagare. När det

Fredagen den 25 februari 1955 Nr 7

Svar på fråga ang. utredningen om möjligheterna att förhindra en minskning av de
svenska laxbestånden

gäller juristutbildning har man nu seminarier
med kanske 60 deltagare eller
flera, och det säger sig självt, att en
sådan undervisning inte kan uppfylla
rimliga krav på effektivitet.

Jag vill också erinra om att universitetskanslern
i sitt yttrande över utredningen
har understrukit betydelsen av
att man får till stånd en effektiv juristutbildning.

Frågan om en sådan effektivisering
av juristutbildningen är emellertid något,
som berör inte bara de unga juristerna
själva utan även dem som ägnar
sig åt vetenskaplig forskning. Om
en docent, som nu är knuten till ett
universitet, får ett anbud om en anställning
inom näringslivet eller sådant, vet
han inte hur han skall ställa sig. Han
känner inte till i vad mån upprustningen
av juristutbildningen kommer
att medföra inrättandet av några nya
professurer, och han har därför svårt
att avgöra, om det är fördelaktigast för
honom att fortsätta sin vetenskapliga
verksamhet eller att gå ut på den privata
arbetsmarknaden. Likadant ställer
det sig för de jurister, som tänker utbilda
sig till vetenskapsmän. De vet inte,
om det lönar sig för dem att lägga ned
de åratals mödor som behövs för att
bli docent vid juridiska fakulteten, ty
det är svårt att bedöma hur många befattningar
som kommer att stå till buds.
Det säger sig självt, att denna osäkerhet
i fråga om framtidsutsikterna kommer
att prägla deras ställningstagande på
ett sätt som inte kan vara lyckligt.

Eftersom statsrådets svar ju bara innehöll
en upplysning om att det inte
kommer att till årets riksdag framläggas
någon proposition om juristutbildningen,
så skall jag tillåta mig att rikta
ännu en fråga till statsrådet: Tror herr
statsrådet att det kommer att framläggas
eu proposition i ärendet till nästa
års riksdag och kan man i så fall räkna
med att upprustningen av juristutbildningen
— som av en tämligen enhällig

opinion betraktas som en angelägenhet
av största vikt — kan börja förverkligas
den 1 juli 1956?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Såsom indirekt framgick
av mitt första anförande kom väl
givetvis det sakkunnigförslag som nu
föreligger att bli föremål för prövning
i samband med budgetarbetet för
nästa år.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. utredningen om möjligheterna
att förhindra en minskning
av de svenska laxbestånden

Herr statsrådet HJALMAR NILSON
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag kan lämna
upplysning om när resultaten kan förväntas
av en inom jordbruksdepartementet
bedriven förberedande undersökning
angående möjligheterna att
förhindra en minskning av de svenska
laxbestånden.

Med hänsyn till att flera olösta, för
vår fiskerinäring betydelsefulla frågor
är föremål för utredningar, som kan
påverka den inom departementet bedrivna
förberedande undersökningen
rörande laxbestånden, är det svårt att
lämna ett bestämt svar på frågan. De
under senare år aktualiserade problemen
rörande laxfisket och över huvud
taget ostkustfisket är ju av besvärlig
natur. De rent biologiska förutsättningarna
för ostkustfiskets framtid kan
ännu icke anses klarlagda. Forskningsarbete
på detta område bedrives emellertid
bland annat av vandringsfiskutredningen.
De förberedande undersökningarna
inom jordbruksdepartementet
har först inriktats på ostkustfiskets
struktur och ekonomiska betingelser.
De hittills framkomna resultaten har

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

ställts till förfogande för 1954 års fiskeriutredning
i den mån de ansetts vara
av intresse vid utredningens översyn
av riktlinjerna för prisregleringen på
fiskets område. Samtidigt fortsätter de
särskilda undersökningarna inom departementet.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! På samma gång som
jag till statsrådet Hjalmar Nilson framför
mitt tack för svaret på min fråga
får jag säga, att det är med beklämning
jag måste konstatera, att han inte anser
sig kunna lämna några bestämda
upplysningar.

Jag förmodar att statsrådet Nilson
och jag är överens om att laxbeståndet
i Östersjön — kanske framför allt i den
södra delen — är en fråga av synnerligen
stor vikt för de människor som
berörs därav, nämligen yrkesfiskarena.
Människorna där nere har bekymmer
därför att man har klart för sig,
att det som försiggår inte är någonting
annat än rovfiske, vilket — som statsrådet
synnerligen väl vet — medför
en utfiskning av laxbeståndet.

En av orsakerna härtill är väl den,
att olika bestämmelser gäller i Sverige
och i exempelvis Danmark. Här hemma
har vi vissa minimimått att röra oss
med medan andra minimimått gäller i
Danmark, enligt vad som meddelats mig
från yrkesfiskarenas sida. Jag tror att
det vore en stor vinst för de berörda
yrkesgrupperna om denna fråga kunde
behandlas så skyndsamt som möjligt.
Samma förhållanden råder även beträffande
andra fisksorter, men där lär
det vara vi här i Sverige som har en
mera negativ inställning till fiskvården
än danskarna.

Jag skulle därför vilja fråga herr
statsrådet, huruvida det vore möjligt
för honom att ta upp kontakter med

andra strandägare — jag tänker nu
framför allt på danskarna — så att vi
kan få likartade bestämmelser i hela
södra Östersjön. Jag tror att detta vore
en stor vinst.

Till sist vill jag fråga herr statsrådet
Nilson, om det finns någon möjlighet
att raska på med dessa för yrkesfiskarena
så synnerligen viktiga frågor. Det
gäller dock här en grupp i vårt svenska
samhälle, som inte har några större
ekonomiska möjligheter. Vad vi gemensamt
kan göra för denna grupp bör vi
försöka göra så snart som möjligt.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Med anledning av herr
Nilssons i Bästekille nya fråga vill jag
svara, att det har förekommit och förekommer
kontakter mellan Sverige och
andra strandägande länder kring Östersjön
i just dessa frågor. Vi hoppas
att dessa kontakter skall leda fram till
resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellationer ang. frågan om
en omarbetning av skatteskalorna och i
anledning av utredningen om en allmän
sänkning av den statliga inkomstskatten
för fysiska personer

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang besvara
herr Hjalmarsons interpellationer:

angående frågan om en omarbetning
av skatteskalorna; och

i anledning av utredningen om en allmän
sänkning av den statliga inkomstskatten
för fysiska personer.

Svaret, som före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter
och nu upplästes av herr statsrådet
Sköld, var av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpella -

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

tion har herr Hjalmar son frågat mig
om jag hade för avsikt att förbereda
den omarbetning av skatteskalorna,
som förutsattes i statsverkspropositionen,
med en offentlig utredning.

I anledning härav får jag anföra följande.

I den nyligen avgivna propositionen
nr 59 framlades förslag om vissa schablonregler
vid taxeringen för fysiska
personer. Förslagen innebär samtidigt
skattelättnader för flertalet skattskyldiga.
I propositionen angavs också att
jag inom den närmaste tiden ämnade
igångsätta en utredning om den i statsverkspropositionen
antydda allmänna
skattesänkningen. Sedermera erhöll jag,
såsom redan offentliggjorts, Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för denna utredning.

I direktiven anförde jag, att de nu
gällande skatteskalorna för uttagande
av den statliga inkomstskatten hos fysiska
personer m. fl., liksom även den
gällande avvägningen av de statliga
ortsavdragen, tillkom vid den av 1952
års riksdag beslutade skattesänkningen,
vilken trädde i kraft fr. o. m. den 1 januari
1953. Det utrymme som år 1952
förelåg för en skattesänkning medgav
emellertid inte skattelättnader i fullt
den omfattning, som i och för sig kunde
framstå såsom motiverad med hänsyn
till de förskjutningar av penningvärdet
och inkomstnivån som ägt rum
under de närmast föregående åren och
vilka fått återverkningar på skattetrycket.
Dessa återverkningar har inneburit
en automatisk skärpning av skattetrycket,
som varierar för olika inkomstskikt.
Inte minst för de mindre inkomsttagarna
har den relativa skattebelastningen
ökat.

Hl. a. med hänsyn till de nu angivna
omständigheterna fann jag, att den nu
åsyftade allmänna skattesänkningen
inte bör åstadkommas genom en sänkning
av uttagningsprocenten vid hit -

tills gällande skatteskalor för den statliga
inkomstskatten, utan ta formen av
en omarbetning av skatteskalorna. I den
mån så för lösningen av ifrågavarande
uppgift finnes erforderligt bör också
komma under bedömande att genomföra
ändringar i de statliga ortsavdragen.
Utredningen skall endast avse
skatten för fysiska personer. Under
iakttagande av att — såsom i statsverkspropositionen
angavs — tyngdpunkten
för skattesänkningen bör läggas
på de mindre inkomsttagarna skall
utredningen göra upp alternativ av
olika storleksordning för sänkningen
och med olika progressiv läggning av
skatteskalorna. Sedermera får bedömas
hur stort utrymme som finns för skattesänkningen
och därefter val av alternativ
ske. I direktiven uttalas att utredningen
bör slutföras å sådan tid att
förslag, grundade på utredningen, skall
kunna underställas 1956 års riksdag.
Utredningen skall icke behandla frågor
som har betydelse för sambeskattningen
av äkta makar.

Med hänsyn till beskaffenheten av de
uppgifter som skall lösas i nu angivna
utredning har jag ansett att denna bör
få rent teknisk karaktär. Utredningen
skall verkställas inom 1950 års skattelagssakkunniga
av två för ändamålet
särskilt tillkallade skatteexperter.

När den skattesänkning, som jag hoppas
skall bli resultatet av den nu igångsatta
utredningen, genomförts, bör närmare
undersökas om möjligheter finns
till ytterligare sänkningar av de direkta
skatterna under den närmaste
framtiden. Bedömes så vara troligt, bör
man enligt min mening överväga om
dessa icke i främsta rummet bör åstadkommas
genom höjningar av ortsavdragen,
så att dessa i större mån än
nu kommer att motsvara vad som kan
anses utgöra existensminimum, övervägandena
bör därvid inriktas både på
de statliga och kommunala ortsavdra -

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän

för fysiska personer

gen. Emellertid torde en höjning av
sistnämnda avdrag — åtminstone om
den skall vara av någon betydelse —
icke kunna genomföras utan att kommunerna,
därest ej särskilda åtgärder
vidtages, får vidkännas en icke ringa
höjning av utdebiteringen till kommunal
inkomstskatt. Troligen får därför
en höjning av de kommunala ortsavdragen
åtföljas av en omfördelning av
skatteinkomsten mellan stat och kommun
genom höjda statsbidrag eller på
annat sätt. Härav följer att denna fråga
bör aktualiseras först sedan förslag
framlagts om förenklade grunder för
statsbidragssystemet för kommunerna.

I samband med övervägandena om
höjningar av ortsavdragen bör också
förvärvsavdragen omprövas både med
hänsyn till storleken och till möjligheten
att göra dem likartade vid statlig
och kommunal beskattning.

Bortsett från denna fråga och från
vad som kan framkomma som konsekvenser
av höjningarna av ortsavdragen
finner jag, såvitt f. n. kan bedömas,
icke anledning föreligga att nu
ånyo ompröva sambeskattningsfrågan,
som får anses ha blivit i princip löst
genom riksdagens beslut i ämnet år
1952.

Huruvida, sedan de nu angivna problemen
undersökts och prövats, ytterligare
åtgärder skall vidtagas, är omöjligt
att bedöma i dagens läge. Man rör
sig här med så många ovissa faktorer,
att en närmare diskussion nu skulle
vara ganska meningslös.

I en senare framställd interpellation
har herr Hjalmarson riktat ytterligare
två frågor till mig. Dessa lyder:

1. Är det enligt herr statsrådets mening
rimligt att beteckna den utredning,
vilken även måste anses gälla en
omfördelning av skattebördan mellan
olika skattskyldiga, enbart såsom en
teknisk utredning?

2. Vilka är i annat fall orsakerna till

sänkning av den statliga inkomstskatten

att herr statsrådet i motsats till vad
tidigare brukat ske uppdragit ifrågavarande
utredning till enbart experter
i stället för åt en offentlig utredning,
vari företrädare för olika meningsriktningar
beredes tillfälle att deltaga?

I anledning av dessa frågor får jag
anföra följande.

Såsom framgår av min tidigare redogörelse
avser den nu igångsatta utredningen
en skattesänkning inom en
ram, som visserligen icke kan nu bestämt
fastställas men som dock till sin
ungefärliga storleksordning kan förutses.
Någon egentlig omläggning av beskattningsprinciperna
är icke åsyftad.
Därför ingår exempelvis icke sambeskattningsfrågan
i utredningsuppdraget.
Det är dessa omständigheter som
gjort, att jag ansett mig böra karakterisera
utredningen såsom en teknisk utredning.

Jag erinrar om att de sakkunniga i
direktiven anbefallts lägga fram olika
alternativ till lösning. Dessa kommer
självfallet att redovisas i ett offentligt
betänkande som kommer att remitteras
i sedvanlig ordning. Alla meningsriktningar
kommer sålunda att få ge
uttryck för sin uppfattning i frågan
och framställa yrkanden, innan proposition
utarbetas i departementet. Jag
vill här endast tillägga att det redan nu
föreligger ett alternativ till de lösningar,
som skall övervägas av utredningen.
Jag åsyftar den i utredningsdirektiven
omnämnda möjligheten att sänka uttagningsprocenten
vid nuvarande skatteskalor.
Att denna möjlighet där avvisats
av hänsyn främst till de mindre
inkomsttagarna bör självfallet icke
hindra dem, som anser en sådan sänkning
vara den lämpligaste lösningen,
att vid remissförfarandet och vid frågans
slutliga behandling föra fram sina
argument och sökt vinna gehör för sin
mening. Det kan för övrigt tilläggas,
att detta alternativ säkerligen kommer

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

att i de sakkunnigas betänkande redovisas
såsom jämförelsematerial till de
alternativ, som de sakkunniga lägger
fram på grundval av sin utredning.

Härpå anförde:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det svenska skattesystemet
arbetar ju med skatteskalor, som
anger hur det behövliga skattebeloppet
skall tas ut av skattebetalarna, och
med en procentsiffra som konstaterar
vad som varje år behöver tas ut av de
skattskyldiga. Skatteskalorna redovisar
alltså skattskyldighetens fördelning
och uttagningsprocenten dess omfattning.
Om denna omfattning kan det
av naturliga skäl råda delade meningar.
Ståndpunkten därvidlag är en konsekvens
av den utgiftspolitik de olika
meningsriktningarna har tagit ansvaret
för. Uttagningsprocenten är ju också
avsedd att vara konstruerad som en
variabel faktor i vårt skattesystem.

Detta har gjorts för att skatteskalorna
skulle kunna ges en viss varaktighet.
Det är opraktiskt och vådligt ur samhällsekonomisk
synpunkt att alltför
ofta rubba på principerna för skattebördans
fördelning. Ju jämnare inkomstfördelningen
i samhället blir,
desto större stabilitet bör kunna ges
åt skatteskalorna.

Att man söker nå största möjliga
samling kring de mera bestående grunderna
för beskattning borde vara naturligt.
Så gör man överallt, där förnuftigt
folk arbetar med trängande problem.
Det kan nog också sägas, att
känslan av den allmänna anslutningens
värde ligger bakom vår tradition att
även i utsatta lägen dock försöka få
ihop de olika meningarna bakom en
gemensam linje i de grundläggande
skattefrågorna. Detta misslyckades 1947.
De politiska motsättningarna var för
starka. De av oss som då hörde riksdagsdebatten
minns dock säkert hur

starkt till exempel fader Bärg beklagade
dessa misslyckanden. 1949 års
skatteutredning lyckades i de väsentliga
styckena. Därför har också dess
betänkande blivit ett för hela skattedebatten
avgörande dokument.

Något så när allmän anslutning kring
de principer, efter vilka medborgarna
skall beskattas, är värdefull därför att
den ger en viss garanti för en lugn
utveckling och väl övervägda beslut.
Därtill kommer emellertid en omständighet,
som åtminstone med våra utgångspunkter
väger tungt. Med stabila
skatteskalor och en uttagningsprocent
som rör sig i förhållande till statsutgifternas
storlek kan man lättare åskådliggöra
för människorna vad det betyder
för dem att pressa staten till
nya eller utvidgade åtaganden. Man
kan göra det självklara sambandet mellan
statsutgifter och källskatteavdrag
mera levande för dem. Ideliga ändringar
i skatteskalorna är ägnade att
fördunkla detta samband och försvåra
överblicken.

De skatteskalor som nu tillämpas har
föreslagits riksdagen för inte fullt tre
år sedan av finansminister Sköld. De
har enhälligt godtagits av riksdagen.
Men, herr talman, de har aldrig tilllämpats
i praktiken med normal höjd
på uttagningsprocenten. Det överuttag
av skatt, till vilket det statsfinansiella
läget enligt finansministerns bedömande
förde då skatteskalorna lades fram
av regeringen, var från början tänkt
som ett provisorium. Så sent som den
9 april förra året uttalade herr Stöld,
att »en återgång till procenttalet 100
bör ske när de budgetmässiga och samhällsekonomiska
förhållandena det
medgiver».

Enligt årets finansplan hyser finansministern
bestämda förhoppningar om
att dessa budgetmässiga och samhällsekonomiska
förhållanden skall föreligga
från och med ingången av år 1957.

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

Men varje tanke på att återgå till ett
normalt skatteuttag enligt nu tillämpade
skattesystem är övergiven.

Två frågor inställer sig: Varför vill
regeringen inte vara med om att de
gemensamt godtagna skatteskalorna
prövas i verkligheten under de förutsättningar
som låg till grund för deras
utformning och som, herr talman, väl
att märka hade möjliggjort det hänsynstagande
till penningvärdeförsämringen
som finansministern nu pekar
på? Vad har inträffat sedan den 9 april
1954, som har föranlett en förändrad
inställning från regeringens sida i denna
fråga?

Att hänvisa till att 1952 års skalor
medförde skatteskärpning för vissa
mindre inkomsttagare är inte möjligt.
Finansministern har själv givit den
frågan dess rätta proportioner, första
gången redan i mars månad för tre år
sedan.

Direktiven för den utredning om nya
skatteskalor, som finansministern tillkallade
i februari i år, är i sina grunddrag
skisserade redan den 15 augusti
förra året i ett tal av finansministern.
Såvitt jag kan förstå hade det inte
mött några hinder att redan då sätta
i gång utredningsarbetet. Detta skulle
ha kunnat ge utredningen ett rimligt
tidsschema och inte ett, där arbetet
måste bli en kapplöpning med tiden
och där man riskerar att tvingas till
en så kort remisstid, att möjligheterna
till eftertanke och självständiga analyser
i remissinstanserna hårt beskärs.

Men framför allt skulle ett i tid
igångsatt utredningsarbete ha gjort det
onödigt för finansministern att vidhålla
den ärligt talat ohållbara uppfattningen
att det här rör sig om ett rent
tekniskt problem, som lämpligen bör
överlåtas åt fiskala experter.

Finansministerns argumentation för
sin tekniska linje kan sammanfattas i
tre satser. En ram för skattesänkning -

arna har angivits. Tre alternativ för
desamma har preciserats. Tyngdpunkten
i skattesänkningen skall läggas på
de mindre inkomsttagarna. Alltså skulle
endast återstå att räkna fram de skalor
som passar direktiven, detta särskilt
som det uppgivits att någon anledning
att diskutera sambeskattningsfrågan
inte föreligger.

Detta, herr talman, är ändå att driva
finansdepartementets beskattningsrätt
till dess fullkomning. Det är att rationalisera
hela skattefrågan till ett enkelt
avgörande för några få och att — naturligtvis
inte formellt, men reellt —
reducera riksdagens befogenheter när
det gäller beskattningen till en rätt att
säga ja eller nej.

Att bestämma vilka som i vårt nuvarande
samhälle skall anses vara lägre
inkomsttagare, det kan inte betraktas
som ett tekniskt problem. Att avväga
hur en skärpt progressivitet i beskattningen
skall drabba, särskilt i mellanskikten,
kan inte heller betecknas som
ett tekniskt problem.

För att ge en antydan om vad det här
i själva verket gäller kan jag nämna,
att en genomsnittlig extra sänkning av
skatten med 50 kronor per år för inkomsttagare
med 12 000 kronor eller
mindre i deklarerad inkomst gör det
nödvändigt att höja skatten med i genomsnitt
575 kronor för varje person
med mer än 12 000 kronor i deklarerad
årsinkomst om man utgår ifrån 1952
års siffror och med 375 kronor om man
räknar med 1953 års material. Väsentligen
måste denna skärpning av marginalskatterna
träffa inkomster mellan
12 000 och 25 000 kronor, detta av rent
statsfinansiella skäl. Är det, herr talman,
rimligt att kalla bedömningar
som dessa för tekniska?

Två fundamentala skatteproblem är
emellertid inte ens tekniska; de är avgjorda
på förhand inom departementet.
Alternativen för skattelättnadens

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

omfattning är klara redan innan utredningen
tillkallats. De har angivits i tre
procentsiffror. Jag frågar: Vilka överväganden
ligger bakom just dessa tre
procentsiffror? Vidare: Precis de skäl
finansministern anför för speciell hänsyn
till de lägre inkomsttagarna, gäller
för en fortsatt reform av sambeskattningen.
Ges de giltighet i det ena fallet,
har de giltighet i det andra. Är det
ett faktum, att penningvärdeförsämringen
och inkomstförskjutningarna
skärpt skattetrycket i de lägre inkomsttagarkategorierna,
är det också ett
faktum, att samma faktorer skapat ett
sambeskattningsproblein för förvärvsarbetande
äkta makar som inte omfattades
av 1952 års delreform. Det är
därför inkonsekvent att flytta ut sambeskattningsproblemet
ur bilden och
det är dessutom enligt vår mening
oklokt. Bortser man från förvärvsavdraget,
vilket ju har att fylla speciella
funktioner som jag inte här behöver
gå in på, medför sambeskattningen redan
nu vid en beskattningsbar inkomst
av 16 000 kronor, om inkomsten är
lika fördelad mellan makarna, en skatteskärpning
på nära 12 procent.
Tvingas man höja marginalskatten blir
skärpningen relativt sett än värre. Detta
problem är inte något socialt problem
i vanlig bemärkelse; det är ett
praktiskt problem och något av en
rättfärdighetsfråga.

Finansministern lovar, att alla meningsriktningar
skall få ge uttryck för
sin uppfattning och framställa yrkanden
när de tekniska experternas utredning
är tryckt och innan proposition
har utarbetats i departementet.
Ilan lovar till och med, att de riksdagsmän
som så önskar skall få yrka på
en annan uttagningsprocent än den
finansministern bestämt sig för. Grundlag
och skattelag skall alltså inte sättas
ur kraft. Detta är ägnat att inge tillfredsställelse.

Det är dock inte denna sak vi nu
behöver resonera om. Vad vi har velat
få till stånd är något helt annat: en
medverkan från de olika meningsriktningarnas
sida under det att arbetsresultaten
växer fram, möjlighet till
insyn och medbestämmanderätt.

Ett sådant arbetssätt har framför
allt tre fördelar: Oppositionen får möjligheter
att sakligt ansluta eventuella
alternativ till de förutsättningar under
vilka majoritetslinjen utformats. Remissinstanserna
får vidare tillfälle att
väga eventuella alternativ mot varandra,
och främst av allt blir utsikterna
till samlande lösningar helt andra
under en daglig nötning på det rent
sakliga planet kring de centrala frågeställningarna.
Man tar och ger skäl
mycket bättre i en arbetande utredning
än i en offentlig diskussion, som har
det låsta utgångsläge ett färdigt utredningsresultat
alltid i viss mån skapar.
Vill man samförståndslösningar, herr
talman, skall man skapa möjligheter
för ett lugnt och ostört resonemang
man och man emellan.

Interpellationssvaret ger också något
av herr Skölds tankar om skatterna
och framtiden. Jag är tacksam för det,
även om jag måste läsa och höra synpunkterna
mot en speciell bakgrund.
Under årens lopp har vi i finansplaner
och riksdagspropositioner fått skattefrågan
belyst. Vårt sammanfattande intryck
är att vi i praktiken mest sett
uppskov, och det lilla som varit därutöver
har blivit helt annorlunda än
det var sagt. Vi i högerpartiet betraktar
den ungefär tioprocentiga allmänna
skattesänkning vi vill ha genomförd
redan från årsskiftet som en ofrånkomlig
konsekvens av 1952 års enhälligt
beslutade skattereform. Men den
är för oss endast ett första steg på de
successiva skattelindringarnas väg.

Självfallet är också vi medvetna om
att det gäller att minska den samman -

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

lagda skattebörda som trycker medborgarna.
Det betyder att kommunalskatten
kommer med i ekvationen, som
också finansministern var inne på i
sitt svar. Det räcker inte med att man
för över en del av kommunalskatterna
och kallar dem statsskatter. Kommunerna
sköter nog i stort sett sina uppgifter
bättre än staten skulle göra. Därför
skall man akta sig för att överföra
kommunala befogenheter på staten. Man
skall också vara försiktig med statsbidrag
till kommuner som inte oundgängligen
behöver dem. Statsbidrag
har en förmåga att förvandla kommunala
förtroendemän till de statliga
tjänstemännens tjänstemän, och det är
sannerligen ingen angelägen utveckling.

I grund och botten hänger möjligheten
att sänka de kommunala skatterna
på samma pinne som utsikterna
att kunna begränsa statens skatteuttag
av medborgarna: utgiftsläget måste sänkas.
För kommunernas del fordrar
detta, förutom bestämd återhållsamhet
på hemmaplan, två ting. För det första
fordras att staten systematiskt undersöker
vad den kan göra för att lätta
eller begränsa de direktiv som kostar
kommunerna stora pengar. Yissa motionsuppslag
från vårt håll har just
haft detta syfte. För det andra krävs
det att det kommunala skatteuttaget
närmare än nu anpassas till de verkliga
utgifterna, i vilka naturligtvis ingår
en rimlig reserv. En kommunal
skattesänkning måste planeras främst
på utgiftssidan. Vi vill över huvud
taget ha ned det offentliga utgiftsläget.
Finansministern berör inte i sitt interpellationssvar
sambandet mellan utgifter
och skattebelastning. Vad regeringen
resonerar om är ju i själva verket
åtgärder för att något minska det allmännas
anspråk på människornas inkomster
för den händelse att deras
arbetsinsatser ger dem och därmed staten
större inkomster. Finansministerns

löfte är ett löfte att inte ta mer, vår
politik går ut på att ta mindre av
medborgarna.

Utgiftssänkningen måste planeras
och planeras noggrant. Det ger mig skäl
att fråga finansministern om han i år
skulle vilja ställa sig positiv till tanken
på en förutsättningslös genomgång av
de statliga utgifterna under samverkan
mellan de olika meningsriktningarna i
riksdagen.

De successiva skattesänkningar, som
ett sänkt utgiftsläge skulle ge utrymme
för, måste noga avvägas. Vi står för
vår del öppna för en diskussion både
om ortsavdrag, förvärvsavdrag, åtgärder
för att lösa sambeskattningsproblemet
och självfallet också för reformer
av skatteskalorna till gagn för de små
och medelstora inkomsttagarna. Den
omedelbara praktiska arbetsuppgiften
är emellertid som vi ser saken att göra
en sänkning av uttagningsprocenten
med tio enheter möjlig från den 1 januari
1956. Med våra utgångspunkter
betyder detta inte att man binder
handlingsfriheten under 1956 och därefter.

Herr talman! I sitt interpellationssvar
betonar finansministern på ett
par ställen, att vi har rätt att till Kungl.
Maj:t framföra vad vi kan ha på hjärtat
när utredningen är klar. Då jag för
en del år sedan läste statsrätt i Uppsala
för min gamle vördade lärare professor
C. A. Reuterskiöld, lärde jag mig
att envar svensk man och kvinna äger
att till Konungen ingiva underdåniga
petitioner och framställningar. Denna
rätt skall tydligen inte avskaffas. Jag
tackar för det, men framför allt tackar
jag för interpellationssvaret och inte
minst för de utblickar mot framtiden,
som svaret innehöll.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Hjalmarson har

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

här framfört den meningen, att 1949 års
skattekommitté kom med ett förslag till
skatteskala om vilken full enighet rådde,
och det kan ju inte jag förneka,
ty det är ett faktum att vi allesammans
slöt upp kring den skatteskalan. Men
det var alltifrån början tydligt, att den
skatteskalan hade vissa brister, d. v. s.
att den medförde någonting som jag kallade
för en skönhetsfläck och som man
från oppositionens sida nog gjorde till
någonting mer än en skönhetsfläck,
nämligen att vissa grupper av mindre
inkomsttagare inte fick en skattesänkning
utan snarast en skatteskärpning.
Jag var för min del inställd på att man
skulle kunna ta bort denna nackdel genom
att tillgripa andra åtgärder än en
justering av skatteskalan. Jag förutsatte
sålunda att man skulle kunna
åstadkomma dels en rättelse av de
verkningar som skatteskalan medförde
och dels, efter hand som statens finansiella
ställning medgav det, en sänkning
av skatten genom en sänkning av
procenttalet från 110 till 100.

Vi försökte inom finansdepartementet
på olika sätt finna utvägar att få
ned skattetrycket för de mindre inkomsttagarna
i de skikt, där det hade
inträtt en höjning. Det visade sig vara
förenat med mycket stora tekniska
svårigheter. Allteftersom tiden gick och
vi fick erfarenheter av 1952 års skatteskala
blev det tydligt, att det icke var
möjligt att komma fram den vägen. När
jag efter förra årets vårriksdag fick
tillfälle att på allvar arbeta mig in i
detta spörsmål, kom jag till den uppfattningen
att det icke gick att få rätsida
på problemet på annat sätt än genom en
viss omarbetning av skatteskalan. Det
är den omarbetningen som är igångsatt,
och det är den omarbetningen som jag
för min del har ansett mig böra sätta

1 stället för en sänkning av den nuvarande
skatteskalans uttagningsprocent
från 110 till 100. Det är alltså inte här

2 — Andra kammarens protokoll 1955.

fråga om någon revolutionerande omläggning
av det 1952 beslutade skattesystemet
eller någon genomgripande
förändring av den skatteskala som då
fastställdes, utan det är allenast fråga
om en modifikation.

Herr Hjalmarson bär här sagt att det
blir för knapp tid, att jag kunde ha
satt i gång utredningen tidigare. Naturligtvis
kan det sägas, men låt oss diskutera
frågan huruvida det blir för
knapp tid när vi kommer fram och ser
resultatet. Det kanske inte blir det.

Enligt mitt sätt att se skulle det icke
vara av något väsentligt värde att det
tillsattes en parlamentarisk kommitté
— som ju, om alla nieningsriktningar
skulle vara representerade, måste bli en
betydande samling — så mycket mindre
som själva arbetet endast kan utföras
av experter. Vi människor i allmänhet,
antingen vi är finansministrar eller
riksdagsmän, har inte utvecklat en sådan
expertis på detta område, att vi
skulle vilja utföra det grundläggande
arbetet för skapandet av en skatteskala.
Arbetet måste utföras av experter, och
när det endast gäller en modifikation
kan jag icke se, att det skulle ha något
större värde att sätta in representanter
för olika nieningsriktningar i
utredningen.

Det är sant som det är sagt, att jag
har dragit upp relativt snäva gränser
för denna utredning, men varför har
jag gjort det? Såsom jag förut har sagt
syftar jag icke till någonting annat än
att skapa en godtagbar ersättning för
den sänkning av skatteuttaget enligt
nuvarande skala från 110 till 100 som
jag har funnit icke vara användbar för
att skapa den erforderliga rättvisan.
Följaktligen kommer vi här inte in på
några större problem.

Herr Hjalmarson behöver inte ironisera
över att det svenska folket får rätt
att framföra sina synpunkter till Kung!.
Maj:t. Vad som står i interpellationssvaNr
7

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

ret är ju bara ett påpekande, att även
denna anordning ger utrymme för en
fullkomligt fri prövning av frågan under
hänsynstagande till den kritik som
kan komma fram vid en granskning.
Jag vill tillägga att det finns full möjlighet
för herr Hjalmarson att vidhålla
det enda konkreta alternativ som han
har presenterat, nämligen en sänkning
av uttagningsprocenten från 110 till 100.

Men det är riktigt att jag har låtit
mina blickar vandra litet längre fram
i tiden för att göra klart för mig, vilka
skattesänkningsproblem som härefter
blir aktuella. Jag har därvid kommit till
att det nog inte finns så stor anledning
att ta upp sambeskattningsfrågan i princip.
År 1952 gnuggade vi nämligen denna
fråga mycket ingående. Det stod då
en strid mellan två principer: ett bibehållande
av sambeskattningen eller ett
slopande av den, varigenom varje inkomsttagare
oavsett civilstånd skulle
deklarera och skatta för sin inkomst
självständigt. Herr Hjalmarsons parti
förordade det sista alternativet, men
den övervägande majoriteten i riksdagen
kom till den uppfattningen att den
principiella lösningen måste ske på
grundval av sambeskattning.

Jag har tillåtit mig påpeka, att om
man allvarligt prövar ortsavdragssystemet,
kommer helt naturligt frågan om
gift kvinnas förvärvsavdrag att tas upp,
och på så sätt kommer sambeskattningsfrågan
med, att man kan anpassa vårt
sambeskattningssystem efter den ekonomiska
utvecklingen och justera de
brister, som kan finnas, med bibehållande
av det nuvarande systemet. Jag
kan uppriktigt sagt icke tänka mig, att
det finns några som helst förutsättningar
för att skapa en majoritet i denna
fråga utefter någon annan principiell
linje än den som riksdagen för några år
sedan följde.

Sedan denna justering har gjorts —
vilken jag betraktar såsom ett fullföl -

jande av de tidigare intentionerna och
som i sak har samma syfte som en sänkning
av uttagningsprocenten från 110
till 100 — ligger det enligt mitt sätt att
se nära till hands att tänka sig, att de
statsfinansiella möjligheter till en skattesänkning
som därefter kan föreligga
i första hand bör användas till en justering
av ortsavdragen. För den alldeles
överväldigande massan av inkomsttagare
är nämligen kommunalskatten den
tyngsta skatten. Statsskatten är för
många små inkomsttagare egentligen
rätt oväsentlig, och en skattesänkning
på 10 eller kanske 20 procent av den
statliga inkomstskatten ger ganska liten
behållning för den stora massan av
arbetare, framför allt på landsbygden
och på mindre orter.

En sådan jämkning av ortsavdragen
kan under de förutsättningar jag har angivit
— nämligen att statsfinansiella
möjligheter därtill föreligger — lätt genomföras
för statens räkning, men icke
för kommunernas. Det är emellertid
där den mest behövs, det är där skon
egentligen klämmer. Herr Hjalmarson
säger, att man bör vara försiktig med
statsbidrag till kommunerna, att man
skall tänka på att statsbidrag till kommunerna
lätt leder till att kommunala
förtroendemän blir statens tjänstemän.
Jag föreställer mig, att han menar, att
de blir insnärjda i statliga bestämmelser,
att rörelsefriheten blir begränsad
av statliga direktiv. Jag vill för min del
deklarera, att jag i mycket hög grad är
av samma mening. Man skall akta sig för
ett vitt utbrett system med statsbidrag
åt kommunerna. Men herr Hjalmarson
vet lika väl som jag, att det pågår en
utredning, som syftar till att rationalisera
dessa statsbidrag, att sammanföra
dem i en eller ett par, tre grupper och
ta bort specialbidragen. Då tar man
också bort specialbestämmelserna och
krånglet och i mycket hög grad beroendet
från statens sida. För min del vill

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

jag säga, att det dessutom finns andra
utvägar, som kanske skulle kunna göra
det möjligt för staten att lämna bidrag
till kommunernas verksamhet och hjälp
till att höja ortsavdragen, utan att man
använder den traditionella formen av
statsbidrag. Det är saker och ting som
kan prövas.

Jag fick av herr Hjalmarson höra
några ord om vilka jag inte vet, varthän
de egentligen syftar. Det var uttryck för
en allmän välvilja mot alla möjliga
slags åtgärder, bland annat höjda ortsavdrag.
Jag får väl tolka det på det sättet,
att herr Hjalmarson egentligen inte
hade någon egen linje att komma med
rörande sänkningen av de direkta skatterna
för fysiska personer utöver den
tanke som jag här har framfört. Herr
Hjalmarson förde i stället fram den meningen,
att man borde söka vinna lättnad
för de skattskyldiga genom minskade
anspråk på statens och kommunernas
kassa. Han karakteriserade saken
så, att jag för min del väl kan vara
villig att medge en skattesänkning, om
staten låter bli att öka sina utgifter, under
det att herr Hjalmarson är inställd
på att skapa denna lättnad genom
minskning av det allmännas utgifter.

Ja, det är lätt sagt, herr Hjalmarson,
och herr Hjalmarson kan ju hänvisa till
sina förslag om utgiftsminskningar.
Ingen kan bestrida, att högerpartiet har
framlagt sådana förslag. Det är ju bara
att konstatera, att förslagen inte har
kunnat samla någon majoritet, och det
hänger ju samman därmed, skulle jag
gissa, att alla ledamöter av riksdagen
allmänt sett är intresserade av att få
ned statsutgifterna, men att det nästan
är hopplöst att vinna enighet om var
sänkningen bör sättas in, därför att det
i detta avseende finns så många olika
intressen.

Herr Hjalmarson förde såsom en positiv
tanke fram frågan om en allmän
utredning med deltagande från olika

politiska partier, som skulle försöka
komma fram till ett förslag till sänkning
av statens utgifter. Det är en tanke, som
ju tidigare har framförts från bondeförbundets
sida. Det är klart att jag, som
till min natur är rätt skeptisk, har frågat
mig och frågar mig, om man kan
komma till något resultat på den vägen.
Jag har ju gjort besparingsutredningar
och inte blivit så glad över resultatet.
Men jag vill för min del säga, att jag är
välvilligt inställd till tanken och att
jag skall framföra denna tanke till regeringen
och fråga, om man vill sätta
igång detta. Det skall jag göra, trots
att jag inte tror så förfärligt mycket på
resultat av en sådan åtgärd. Men nog
kan det väl vara värt att låta herr Hjalmarson
och hans meningsfränder får ett
litet bredare tillfälle att försöka komma
fram till några resultat, som lättare kan
bedömas än de mera sporadiska som
tidigare ha framkommit.

•Tåg vill upprepa, att jag tror det finns
fullgoda skäl för att den utredning, som
är igångsatt, har fått den karaktär, som
den fått. Den kommer inte att på något
sätt förhindra, att olika meningsriktningar
får göra sin mening gällande. Jag
vill vidare konstatera, att den tanke,
som jag kastat fram, att nästa steg bör
vara att söka åstadkomma en höjning
av ortsavdragen, både de statliga och de
kommunala, inte egentligen väckt något
motstånd från herr Hjalmarsons sida,
även om hans inställning inte verkade
särskilt entusiastisk.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Finansministern framhöll
att vi under alla förhållanden
skulle ha möjlighet att nästa år presentera
vårt aktuella skattesänkningsförslag
— en sänkning med 10 enheter
enligt den nuvarande skatteskalan —
som ett alternativ till det förslag som

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

regeringen kan komma med. Men detta
är icke, herr finansminister, vår linje!
Vi vill ha denna 10-procentiga sänkning
enligt den nuvarande skatteskalan redan
fr. o. m. den 1 januari 1956. Därmed
skulle vi få bort en väsentlig del
av de skönhetsfläckar, som vi alla är
medvetna om förelåg i 1952 års skattebeslut.
Sedan detta är gjort önskar vi
ytterligare reformer, och jag försökte
bär klargöra att vi står öppna för resonemang
på alla de punkter som finansministern
tog upp, t. ex. när det
gäller ortsavdrag och förvärvsavdrag.
Det är en linje som står i allra närmaste
överensstämmelse med den
ståndpunkt, som finansministern själv
så många gånger tidigare har deklarerat
och som kom till uttryck redan i
samband med genomförandet av den
senaste skattereformen. I proposition
nr 213 till 1952 års riksdag uttalade
sålunda finansministern bl. a. följande:
»Under sådana förhållanden lär det
icke kunna undvikas att den nu föreslagna
omläggningen av beskattningen
kommer att medföra en viss höjning i
statsskatt för ensamstående i vissa låga
inkomstlägen. Jag har emellertid icke
ansett denna höjning vara av sådan
storlek att den bör hindra förslagets
genomförande. Härvid torde även böra
beaktas att de mera ömmande fallen
ofta falla inom tillämpningen för avdrag
för existensminimum vid taxeringen.
»

Alltså, detta sades med utgångspunkt
från att man till att börja med skulle
tillämpa ett skatteuttag av 110 procent.
Så snart möjligheter förelåg, skulle man
gå ner till 100 procent. Vad är det
egentligen som sedan dess har inträffat,
som skulle hindra oss att gå till
väga just på det sätt som finansministern
själv uppenbarligen ännu för något
år sedan var inne på?

Jag tar fasta på vad finansministern
sade, att han skulle vilja reflektera på

förslaget om att vi skulle ha en parlamentarisk
beredning med uppdrag att
förutsättningslöst gå igenom statsutgifterna.
Det är, herr talman, inte på det
sättet att detta är ett uppslag som
tidigare skulle varit framfört bara från
bondeförbundets sida. Vi har haft motioner
härom flera år i rad utan att
kunna nå resultat, men ifall det skulle
vara lättare att få anslutning till tanken,
genom att den nu får gå under
rubriken bondeförbundsuppslag, så gärna
för mig.

När finansminister Sköld nu säger,
att han har för avsikt att till regeringen
framföra saken till välvilligt övervägande,
är det ganska naturligt att vi
hyser förhoppningar om att också kunna
få ett positivt beslut.

Finansministern kom så in på sambeskattningen.
Jag skulle bara vilja göra
finansministern en enda fråga. Det heter
i interpellationssvarets fjärde
stycke: »Det utrymme som år 1952 förelåg
för en skattesänkning etc.» — jag
hinner inte läsa upp fortsättningen.
Vad är det i detta stycke, som inte precis
lika väl kan åberopas för att ta upp
sambeskattningsproblemet i detta sammanhang? Finansministern

var angelägen att
framställa den nya utredningen såsom
syftande till enbart en del smärre modifikationer.
Låt oss göra ett litet tankeexperiment.
Säg så här: I 1949 års
skatteutredning hade man preliminärt
kommit fram till ett förslag som motsvarar
det nuvarande skattesystemet,
och man hade kommit fram till att uttaget
borde vara 100 procent, allt i
syfte att möjliggöra en skattesänkning
av viss storleksordning. Antag sedan att
det varit några inom kommittén som
hade sagt så här: »Vi är inte riktigt
säkra på att detta är det riktiga, vi undrar
om man inte i stället borde överväga
en något större eller något mindre
sänkning och ha en något annan fördel -

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

ning av skattebördan och en annan procenten från 110 till 100, så bortfal marginalbeskattning

än den prelimi- ler mitt alternativ helt naturligt. Men

närt planerade.» Tror verkligen finans- om det nu händer, att riksdagen beslu ministern,

att man i kommittén skulle tar i enlighet med vad jag anser läget

ha kunnat uppfatta en sådan frågeställ- kräva, nämligen att det inte kan bli en

ning såsom endast berörande rent tek- skattesänkning i år, så står väl herr

niska problem? Jag tror det i varje fall Hjalmarsons alternativ kvar också nästa

inte. år, eller hur?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Hjalmarson frågade
mig vad som hade hänt efter den
dag, då jag lade fram skattepropositionen
1952. Jo, det har ju hänt det, att
sedan man erfarenhetsmässigt har kunnat
bedöma resultatet av den då genomförda
skatteskalan, så har man funnit,
att om man jämför alla inkomstskiktens
skattebelastning med skattebelastningen
enligt 1947 års skala, har det
blivit en särskild skärpning av skattetrycket
för inkomsttagare åtminstone
ända upp till 8 000-kronorsgränsen. Det
har ju visat sig, att det problem man
1952 trodde skulle bli så litet i verkligheten
kommit att te sig mycket större.

Herr Hjalmarson sade, att det som jag
hade skrivit i interpellationssvaret om
utrymmet 1952 lika väl kunde hänföra
sig till sambeskattningsfrågan. Om herr
Hjalmarson menar frågan om förvärvsavdragens
storlek, så kan jag medge
det, men det kan ju inte ha någon som
helst relevans för frågan, huruvida vi
skall ha sambeskattning eller inte, och
det är ju det som är den stora tvistefrågan.

Till sist skulle jag bara vilja säga,
att jag i statsverkspropositionen har
gjort och allt fortfarande fasthåller vid
den bedömningen, att det icke är möjligt
att besluta en allmän skattesänkning
i år. Det är från den utgångspunkten
jag handlar. Om riksdagen skulle
besluta enligt herr Hjalmarsons alternativ
denna vår och sänka uttagnings -

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Förlåt att jag säger det,
men jag blev inte ett dyft klokare av
finansministerns svar på min fråga vad
det är för nytt material som kommit
fram sedan 1952 och som skulle ställa
skattesystemets verkningar för olika inkomsttagargrupper
i ny belysning. Har
finansministern några nya beräkningar
utöver dem som förelåg redan i samband
med själva utredningen och som
också redovisades i den kungl. propositionen?
I så fall tycker jag att vi skulle
få ta del av det materialet, herr finansminister.
Ännu så sent som i april månad
förra året hade finansministern i
vart fall inte alls upptäckt denna nya
situation utan stod precis på den ståndpunkt
där högerpartiet står i dag.

I fråga om sambeskattningen vill jag
i all blygsamhet fästa finansministerns
uppmärksamhet på att den slutliga utformningen
för familjeinkomster upp
till eu nivå av cirka 15 000 kronor var
i enlighet med det förslag som tidigare
framlagts från vårt håll.

Vad det nu gäller är helt enkelt frågan:
Bör man inte i nuvarande läge
söka höja denna nivå? Med utgångspunkt
från finansministerns uttalande
i interpellationssvaret borde även hans
svar bli ja. Konsekvensen av vad finansministern
sagt måste vara att man
borde gå ett steg längre även när det
gäller sambeskattningen om man nu
skall ta upp en prövning av skatteskalorna.

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

Vi har, herr talman, en annan uppfattning
än finansministern beträffande
utredningens karaktär. Men låt oss ändå
ett ögonblick acceptera finansministerns
utgångsläge. Det betyder ju att vi
inte skulle behöva i någon högre grad
aktualisera ett alltför brännbart politiskt
stoff under utredningens gång.
Men då skulle det väl inte heller i någon
nämnvärd mån kunna försvåra eller
fördröja utredningsarbetet om även
de olika politiska meningsriktningarna
finge vara med på ett förberedande stadium.
Om nu vi inom oppositionen tycker
att det skulle vara av värde att få vara
med redan på detta stadium, varför
skulle då inte statsrådet kunna gå oss
till mötes? Det behöver inte rubba finansministerns
egna cirklar. Det har
vid en mångfald tillfällen från regeringens
sida i både tal och skrift sagts, att
regeringen företräder en samarbetets
ideologi. Varför då inte för en gångs
skull i handling praktisera denna ideologi,
herr finansminister? Varför skulle
inte statsrådet kunna ådagalägga samma
samarbetsvilja, som man i det dagliga
livet anser naturlig och som man
åtminstone på det område där jag har
mina mesta personliga erfarenheter,
nämligen arbetsmarknadsområdet, anser
vara självklar?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Endast några ord. Herr Hjalmarson
frågar: Skulle man inte med hänsyn till
vad jag sagt i interpellationssvaret kunna
anse, att det skulle kunna tagas ett
steg till i fråga om sambeskattningen?
Men det har väl framgått både av interpellationssvaret
och av vad jag sagt, att
jag anser den saken böra tagas upp i
samband med frågan om ortsavdragen.

Vad sedan gäller frågan om liur jag
kommit fram till den utredning som nu
är igångsatt klargjorde jag till fyllest

min ståndpunkt i det första replikanförandet
jag höll, och jag hänvisar herr
Hjalmarson att för informations skull
läsa protokollet; jag vill inte upprepa
det sagda.

Till sist skulle jag vilja säga: Nog
brukar väl regeringen i stora frågor alltid
göra utredningar med deltagande av
representanter för olika meningsriktningar.
Skulle det inte vara möjligt att
tänka sig att när man har att göra med
en fråga, som enligt min bedömning är
av förhållandevis ringa omfattning och
av rent teknisk natur, kunna välja en
lättare framkomlig väg?

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag fäste mig vid ett
uttalande, som finansministern gör i
svaret till herr Hjalmarson och där han
säger, att det utrymme som år 1952
förelåg för en skattesänkning inte medgav
skattelättnader »i fullt den omfattning
som i och för sig kunde framstå
såsom motiverad med hänsyn till
de förskjutningar av penningvärdet och
inkomstnivån, som ägt rum under de
närmast föregående åren och vilka fått
återverkningar på skattetrycket.»

Detta departementschefens uttalande
har onekligen sitt intresse. Jag kan
nämligen inte erinra mig att finansministern
— i varje fall inte i kammardebatterna
kring skattepropositionen 1952
— i någon högre grad diskuterade detta
problem, alltså problemet om penningvärdeförsämringen
och dess förhållande
till skattetrycket. Den saken gick
finansministern förbi med anmärkningsvärt
lätt hand. I stället var det oppositionen,
som under de långa debatterna
gång på gång underströk problemet
om penningvärdeförsämringens inverkan
på skattetrycket. Vi framhöll
från vårt håll — och det kan väl inte
anses ogrannlaga att i dag erinra om
det — att den skattesänkning, som riksdagen
i maj 1952 beslöt, icke kunde

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

betecknas som något annat än vad vi
då kallade för »en halv skattesänkning».
Därmed menade vi, att riksdagen genom
sitt beslut den gången permanentade
ungefär hälften av den skatteskärpning,
som blivit den automatiska
följden av den penningvärdeförsämring
vi haft, sedan den senaste skattereformen
beslutades av 1947 års riksdag.
Finansministern var den gången,
alltså för snart tre år sedan, så litet
böjd för att diskutera den sidan av
saken — och i varje fall så litet böjd
för att dela vår uppfattning — att han
fastmera förklarade, att han inte kunde
finna det vara alldeles nödvändigt att,
som han sade, »man hux flux skall säga,
att hur förhållandena än är, skall
vi tillbaka till 1947 års skattetryck».
Och finansministern tilläde: »Det anser
jag inte vara något, som vi på något
sätt bundit oss för.»

Så lät det den gången.

Nå, jag skall inte här längre tala om
den snö, som föll i fjol. Jag har endast
velat erinra om vad som då tilldrog
sig. Nu skall vi se framåt, som det brukar
heta i sådana här sammanhang. Jag
kan därför inskränka mig till att med
tillfredsställelse konstatera, att finansministern
nu är redo att tillbörligen
beakta även den sidan av vårt skatteproblem,
som representeras av penningvärdeförsämringen
och den ökade skattetunga,
som likt en skugga har följt inflationen
på dess vandring genom den
svenska samhällsekonomien.

Så några ord i sambeskattningsfrågan,
som ju redan har berörts av finansministern
och herr Hjalmarson.
Finansministern understryker i sitt interpellationssvar,
vilket vi ju för resten
visste redan tidigare, att sambeskattningsfrågan
icke ingår i de utredningsuppdrag,
som givits åt de sakkunniga.
I likhet med herr Hjalmarson måste jag
säga, att jag har en smula svårt att
följa statsrådet i hans motivering för

denna åtgärd. Tv hur ser motiveringen
ut, i den mån man kan tala om en sådan?
Jo, finansministern säger att någon
egentlig omläggning av beskattningsprinciperna
icke är åsyftad, och
därför kommer sambeskattningen inte
med. Alltså: En förnyad avvägning av
skatten mellan olika inkomstskikt är
en »teknisk» uppgift. Den berör inte beskattningsprinciperna.
Men en förnyad
avvägning av skatten mellan gifta och
ogifta däremot är en uppgift, som berör
dessa principer. Jag måste säga, att
detta är en differens på åtskillnad, som
gör mig en liten smula förbryllad.

Nu kanske finansministern invänder
— jag skulle hålla det för tämligen sannolikt
— att sambeskattningsfrågan just
från högerhåll har gjorts till en principfråga.
Från och med 1950 har man
ju inom högerpartiet engagerat sig för
vad man där brukar kalla tudelningsprincipen.

Ja, detta är riktigt. Men jag vill då
erinra finansministern om att den principen
i praktiken godtogs av 1952 års
riksdag och av finansministern själv
för familjeinkomster upp till ungefär
15 000 å 16 000 kronor. Vad som därefter
väl kan komma i fråga är, att den
gränsen skall förskjutas uppåt. Här kan
det väl ändå inte vara fråga om någon
åtskillnad i förhållande till den avvägning
mellan olika inkomstskikt, som finansministern
betecknar som en teknisk
uppgift? Är det ena en teknisk uppgift,
så måste det andra vara det också
och tvärtom.

Så till slut bara en liten reflexion beträffande
våra svenska skatteskalors
varaktighet. Herr Hjalmarson har redan
varit inne på den frågan, och jag
skall till det anförda endast knyta an
ytterligare en liten kommentar. Det kan
måhända inte skada att friska upp kammarledamöternas
minne på den punkten.
Man glömmer ju ofta vad man själv
varit med om.

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

De skalor vi fick i 1928 års statsskatteförordning
stod sig till 1938. Sedan
stod sig 1938 års skalor till 1947.
Jag vill dock göra den reservationen att
vi under tiden kompletterade skattesystemet
med en särskild värnskatt på
grund av krigsförhållandena. De skalor
vi fick 1947 och som det stod så
mycken strid omkring, stod sig sedan
till 1952, alltså i fem år. De först av
mig omnämnda skalorna hade sålunda
stått sig ungefär i tioårsperioder. Sedan
blev det en femårsperiod. Nu tycks det
vara meningen, att vi skall få nya skalor
igen nästa år, alltså 1956. Man måste
nog medge, herr talman, att våra
skatteskalors livslängd uppenbarligen
är stadd i sjunkande.

Ett särskilt oblitt öde tycks f. ö. ha
förföljt de skalor, som 1949 års parlamentariskt
sammansatta skatteutredning
enhälligt framlade och som godtogs
av en enhällig riksdag. Nu har jag
observerat, att finansministern i två av
de anföranden, han här hållit, har talat
om de erfarenheter, man gjort av 1952
års skattebeslut, erfarenheter som enligt
finansministerns uppfattning har varit
sådana, att de har motiverat en översyn
och justering av dessa skalor. De
har haft vissa verkningar, som finansministern
anser vara icke tillfredsställande,
och det kan jag nog hålla med
om. Men, herr statsråd, det beror på
att dessa skalor aldrig har fått fungera
vid den grundbeloppsnivå för vilken de
konstruerats!

Nu kanske finansministern säger:
Detta är alldeles riktigt, herr Hagberg,
men skalorna har också varit konstruerade
så att det har funnits en viss elasticitet.
De har kunnat tillämpas vid en
uttagningsprocent av 110, d. v. s. den
som vi har haft och har, men också vid
en uttagningsprocent på 90 eller 120.

Allt detta är också riktigt, men, om
jag inte misstar mig, medgav finansministern
själv i debatten den 21 maj 1952

att dessa skatteskalor sannolikt fungerade
bäst vid en uttagningsprocent av
100. De har emellertid som sagt aldrig
fått lov att fungera vid denna uttagningsprocent
och nu skall de alltså
ersättas av någonting annat.

Jag skall inte bli sentimental, det
ligger inte för mig, men jag kan inte
hjälpa, herr talman, att det är med ett
litet stänk av vemod jag tänker tillbaka
på den dag, då finansministern just
från denna talarstol betygsatte det arbetsresultat,
som 1949 års skatteutredning
framlade. Finansministern yttrade
den gången:

»Det har både i reservationerna och i
diskussionen i dag sagts vackra ord om
1949 års skatteutrednings arbete. Jag
är i hög grad böjd för att instämma,
ty jag får ju säga, att jag som departementschef
sällan har haft att behandla
ett förslag, som man har kunnat godta
så fullt ut som vad fallet varit denna
gång.» Så långt finansministern.

Det är dock, herr talman, en ganska
väsentlig del av detta så högt värderade
arbetsresultat, som nu skall avföras
från skådebanan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag måste instämma
med herr Hjalmarson i hans beklagande,
att finansministern har låtit ett halvår
gå i onödan innan utredningen beträffande
detta spörsmål igångsattes.
Finansministern vill nu begränsa utredningen
till att ligga på expertplanet,
medan den hittills enligt svensk praxis
brukar innefatta en parlamentarisk
kommitté, där experterna på det första
stadiet gör det som endast de kan göra
men där sedan parlamentarikerna träder
till för att under debatt försöka påverka
varandra och jämka ihop ståndpunkterna
på ett sätt som är ganska
naturligt i en demokrati.

Nu säger finansministern: Ja, men

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning- av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

experterna kan offentliggöra sitt förslag
och sedan får var och en ta ställning
i den offentliga debatten. Ja, man
kan ta ställning genom att kors och
tvärs skicka ut TT-referat, herr finansminister,
när experterna lagt fram sina
resultat. Men har inte herr Hjalmarson
rätt i att det är en annan sak om man
inom en beredning får sitta och försöka
jämka ihop ståndpunkter, så att man
kanske kan nå fram till ett enigt resultat,
så som skedde i den förra utredningen?
Eller är finansministern inte
längre glad åt att detta visade sig vara
möjligt?

Det finns även en annan skillnad,
herr finansminister, mellan det tillvägagångssätt
som nu användes och det
som har varit praxis. Om oppositionen
har representanter i en kommitté så
har oppositionen kommittéexperter till
förfogande för utarbetande av eventuella
alternativ. Men om utredningen
sker inom departementet, har oppositionen
inte några sådana experter till
förfogande. Detta ger alltså oppositionen
ett negativt handikapp, vilket väl
inte i och för sig kan framstå såsom
rimligt eller rättvist.

Enligt min mening är dessa skäl så
vägande, att finansministern borde besluta
sig för att uppmana experterna
att under vårens och försommarens
lopp utföra dessa utredningar och sedan
under sommaren — eftersom finansministern
inte velat göra det nu —-tillkalla en parlamentarisk delegation,
som får ta ställning till det material
som experterna utarbetat. Naturligtvis
får delegationen då arbeta under ett
mycket begränsat antal månader, så att
resultatet kan föreligga i tillräckligt god
tid före statsverkspropositionens framläggande.
Att det skulle ha gått mycket
bra att arbeta på detta sätt, om finansministern
inte hade sölat med saken, är
alldeles uppenbart. Med litet god vilja
bör det nu kunna gå i alla fall.

Får jag, herr talman, skjuta in en
reflexion om frågans förhistoria, som
ju finansministern och herr Hjalmarson
talat ganska mycket om. I propositionen
i april i fjol uttalade sig finansministern
för att det i framtiden skulle
bli möjligt att sänka uttagningsprocenten
till 100. Finansministern hade då
ännu inte observerat att det inte bara
fanns ett problem rörande de skattebetalare,
som enligt 1952 års reform
fick en liten höjning av skatten, utan
att det fanns det mycket större problemet
att inflationen hade ändrat det
reella skattetrycket. Vi i folkpartiet
gjorde som bekant både då och tidigare
utredningar, som visade att inflationen
höjt skattetrycket särskilt för de mindre
bemedlade. Vi föreslog därför att man
skulle göra en viss omarbetning av
skalorna eller en höjning av bottenavdragen
eller båda delarna för att ge
rättvisa åt de mindre skattedragarna.

Häri ligger att vi på vårt håll var
intresserade inte bara av att sänka uttagningsprocenten
utan också av en
viss omarbetning av skalorna. Jag måste
säga att i början av herr Hjalmarsons
anförande framträdde ett mycket svagt
intresse för denna fråga om justering
av skatteskalorna och detsamma gäller
även herr Hagberg i Malmö. Sedan verkade
det som om herr Hjalmarson kom
litet på glid på den punkten. När saken
föredrogs i bevillningsutskottet i fjol
vår fick tyvärr folkpartiet kämpa
allena för denna tanke på en omarbetning
av skatteskalorna i de nedre skikten,
medan både regeringspartierna och
högern ställde sig kallsinniga. Utskottet
försökte kringgå frågan genom att tala
om en helt annan sak, nämligen att
alldeles oberoende av inflationen hade
reformen 1952 medfört en skattehöjning
för vissa skattedragare. Detta var
en långt mer begränsad fråga än inflationsfrågan.
Även finansministern använde
i debatten i maj i fjol samma

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

metod för att komma ifrån detta problem.
Finansministern förklarade, att
han hoppades kunna genom ett grundavdrag
utan särskild utredning ■—- jag
trycker på detta, herr finansminister —
klara upp problemet om rättvisa mot de
mindre skattedragarna.

Det var i maj 1954, herr talman. Då
skulle det enligt finansministern skapas
rättvisa för skattedragarna utan någon
särskild utredning, medan från folkpartihåll
hävdades, att här måste man
göra en utredning, som berörde just
skalorna i botten. Nu har även finansministern
— det är alltså inte bara herr
Hjalmarson som kommit på glid — gått
över till denna ståndpunkt. Att finansministern
sedan när det gäller själva
skattetryckets höjd inte vill gå så långt
som vi i reduktion är välbekant, men i
fråga om själva det metodiska tillvägagångssättet
har han kommit över till
vår ståndpunkt. Jag vet, att finansministern
har mycket svårt för att erkänna
påverkan av andras förslag — utom
möjligen av bondeförbundsförslag —
att det skulle vara ett högerförslag eller
ett folkpartiförslag han har tagit intryck
av är ju finansministern konstitutionellt
oförmögen att medge. Det
minskar inte alls vår glädje över själva
faktum, när det är så uppenbart att finansministern
i dag accepterar en
ståndpunkt, som han polemiserade häftigt
mot i kammaren för något mindre
än ett år sedan. Det är bara beklagligt,
att finansministern inte tycks vilja komma
över till vår ståndpunkt även i den
ännu viktigare frågan om själva skattetryckets
höjd.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
när finansministern nu i dessa sammanhang
ställer i utsikt en skattesänkning
nästa år, upprepa den fråga, som
tidigare ställts till regeringen utan att
vi fick något svar, nämligen denna: Det
har sagts att det skall bli en allmän
skattesänkning nästa år, såframt inte de

samhällsekonomiska förhållandena lägger
hinder i vägen. Betyder detta, herr
finansminister, att om konjunkturen är
lika hög eller högre i Sverige nästa år
än i år, så blir det ingen skattesänkning?
När finansministern under valkampanjen
lovade svenska folket allmän
skattesänkning 1956, var det då en
tyst förutsättning, att det skulle bli en
sämre konjunktur 1956 än den vi har
t. ex. för närvarande? Är regeringens
löfte om skattesänkning 1956 beroende
av att konjunkturläget nästa år blir
sämre än i år? Det är ju en preciserad
fråga, herr finansminister. Jag tror nästan
att den intresserar svenska folket
mer än det mesta av vad som i övrigt
har diskuterats här i dag, även om detta
alltsammans är av betydande intresse.

Jag tillåter mig sedan bara att säga,
att jag tillhör dem som beklagar att finansministern
skjuter på frågan om
förvärvsavdragen. Jag menar att den
saken är så pass invecklad, att en utredning
borde sättas i gång utan dröjsmål.
Jag ser det som en angelägen uppgift
att konstruera förvärvsavdragen så,
att man mera tar hänsyn till vissa kostnader
för inkomstens förvärvande, inte
minst kostnader som kvinnlig arbetskraft
— gifta kvinnor, vilka har utbildning
som t. ex. läkare, lärare, sjuksköterskor,
allt sådant som vi har ont om
här i landet — måste ådraga sig vad
hemarbetet beträffar för att kunna ta
tjänst inom sitt yrkesområde. Jag medger
att det är en synnerligen svår sak.
Men så mycket viktigare då att sätta i
gång en utredning utan dröjsmål!

Om man till sist, herr talman, frågar
varför finansministern denna gång inte
vill vara med om att låta en parlamentarisk
delegation försöka att komma
fram till så gemensamma ståndpunkter
som möjligt -— vilket jag tror ur allmän
demokratisk synpunkt, som herr Hjalmarson
redan påpekat, ingalunda är
oviktigt — kan jag inte underlåta att

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

göra en liten reflexion. Kanske innehåller
den en god del av förklaringen:
Tänk vad finansministern har haft mycket
besvär av att herr Adolv Olsson och
hans vänner tog en så förnuftig ståndpunkt
i den förra skattekommittén som
de gjorde genom att uttala, att skatteskalorna
bör tillämpas vid uttagningsprocenten
hundra! Tänk vad finansministern
har haft mycket besvär av
detta i alla debatter, då han skulle försvara
en annan ståndpunkt! Det skulle
vara riskabelt för finansministern att
ånyo släppa in herr Olsson i Gävle och
likasinnade i en sådan här kommitté,
där de kanske i samförstånd med talesmän
för oppositionen skulle göra upp
om en ståndpunkt — vilken finansministern
måhända lockades att i den
första entusiasmen underskriva, såsom
skedde med det förra kommittéförslaget
— för att sedan ha mycket bekymmer
med att förklara bort detta. Bättre då
att inte ta några risker, bättre att hålla
sig till en ren expertutredning!

Jag tillhör faktiskt dem, herr talman,
som tror att denna sak inte är så liten
som finansministern vill göra den. Den
visar något av finansministerns inställning
till spörsmålet, om vi skall anstränga
oss att ordna det så, att det skapas
största möjliga förutsättningar för
att komma överens här i landet.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag vill i korthet med
tillfredsställelse notera ett par uttalanden
av finansministern här i dag.

Såsom gammal kommunalman känner
man en stigande oro inför den utveckling
av skattebördan som sker ute
i kommunerna. Kommunernas utgifter
ökas ständigt, och det leder i sin tur
till alltmer höjda skatter. Jag skall inte
här gå närmare in på orsakerna härtill.
Jag vill bara erinra om att kommunernas
utgiftsökningar inte minst
beror på vissa statliga ingripanden. Det

är därför med tillfredsställelse jag här
noterar finansministerns uttalande om
att det verkligt effektiva medlet för att
sänka skatteutgifterna skulle vara att
ge kommunerna ett statligt bidrag för
att möjliggöra en höjning av ortsavdraget.
Om detta bidrag kunde konstrueras
på ett sådant sätt, att det oavvisligen
skall användas för en höjning
av ortsavdraget, skulle kommunerna få
väsentligt större frihet vid disponerandet
av sina egna skatteintäkter utan
att behöva utsättas för det krångel som
oftast är förbundet med statsbidrag i
olika avseenden för kommunala åtgärder.
Alla måste väl också vara överens
om att för det stora flertalet skattedragare
i vårt land är just de kommunala
skatterna de tyngsta, inte minst på
grund av det väsentligt lägre ortsavdraget.

Vidare kan jag inte underlåta att ge
till känna min tillfredsställelse över
finansministerns anslutning till det från
bondeförbundets sida motionsledes
framförda önskemålet, att det tillsättes
en parlamentarisk kommitté, som skulle
få i uppdrag att ingående pröva möjligheterna
att minska statsutgifterna
och därigenom skapa förutsättningar
för lägre statsskatter. Jag anser att det
är mycket betydelsefullt att något göres
i bägge dessa avseenden, och jag
är sålunda en varm anhängare av att
det genom en parlamentarisk kommitté
tas ett verkligt krafttag för att komma
till rätta med de grundläggande problemen
när det gäller en sänkning av
statsskatten.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det må förlåtas mig, om
jag efter vad som bär förekommit gärna
vill säga några ord till alla dem som
anser 1949 års skatteutrednings betänkande
vara den enda verkliga best seller
som kommit ut här i landet.

Jag fäster mig inte vid vad herr Ohlin

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om eu allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

bär sagt om att herr Sköld skulle vara
rädd för mig eller att jag skulle vara
rädd för herr Sköld. Sådana påståenden
kan man möjligen tillåta sig i en
trängre krets, där det kanske finns någon
som tror på dem, men bland gamla
erfarna människor är det meningslöst
att komma med yttranden av detta slag.
Jag har aldrig varit rädd för herr Sköld,
och jag har aldrig märkt att herr Sköld
skulle vara rädd för mig.

Jag tycker inte att man skall göra
den sak, som beröres i första ledet av
herr Hjalmarsons senare interpellation,
större än den i verkligheten är. Om
man försöker tränga in i det spörsmål
som det här gäller, skall man finna att
det inte är så stor skillnad mellan
finansministerns uppfattning och det
resultat, vartill 1952 års skatteutredning
kommit. Redan inom 1949 års skatteutredning
var det ett stort bekymmer
för oss, att vi måste låta ett par av de
lägsta inkomstgrupperna få eu höjd beskattning,
men problemet var svårt att
lösa, och vi ansåg oss i dåvarande läge
kunna vara med om denna höjning med
hänsyn till de reformer beträffande
kommunalskatten som hade genomförts
året förut. I den proposition, som år
1952 förelädes riksdagen, sade emellertid
finansministern klart och tydligt
ifrån, att han ansåg detta vara en betydande
skönhetsfläck, som han ville
få bort snarast möjligt. Ingen önskar
väl heller annat än att den skall komma
bort, men frågan är som sagt inte
så lätt att lösa.

Om 1949 ^års skatteutredning skulle
vara så märkvärdig som herrar Hagberg,
Hjalmarson och Ohlin vill göra
den till, så bör det väl glädja herrarna
att en av de experter, som skall deltaga
i det nva utredningsarbetet, var en av
de mest verksamma krafterna inom
1949 års skatteutredning. Även herr
Ohlin vet nog, vilket inflytande experterna
kan ha på vissa ting.

Med anledning av att herr Hjalmarson
här också talat om behovet av att
göra besparingar vill jag erinra om
något som jag flera gånger sagt här i
kammaren. När 1949 års skatteutredning
fick i uppdrag att även göra en
del undersökningar beträffande möjligheterna
att åstadkomma besparingar
med statens utgifter, så befanns det att
de elva ledamöterna var och en förde
fram sin egen linje och inte kunde förenas
om någon gemensam linje. Skatteutredningen
måste därför hos Kungl.
Maj :t hemställa att det tillsattes en enmansutredning
med uppgift att klara
av detta problem. Vad resultatet blev,
när denna enmansutrednings förslag
sedan presenterades här i huset, känner
ju alla till.

Herr Hjalmarson efterlyser i detta
sammanhang skalor som varar länge.
Ja, det är alldeles som det passar en.
Herr Hagberg talade om att de gamla
skatteskalorna gällde fem å tio år. Jag
minns emellertid mycket val, att när vi
hade genomfört 1947 års beslut, begärde
högern och folkpartiet vid 1948 års
riksdag en utredning om nya skalor,
vilken de fick år 1949. Jag tror, att man
inte skall glömma bort alltför mycket
av det som man själv har sysslat med i
den här frågan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig några
repliker i anledning av vad herrar
Hagberg i Malmö och Ohlin yttrat här.

Till herr Hagberg skulle jag bara
vilja säga, att ett förslag väl kan vara
bra utan att det därför till varje del
skall vara sakrosankt. Det förhåller sig
ju i själva verket på det sättet, att ingen
ifrågasätter det riktiga i de väsentliga
delarna av det beslut, som fattades 1952.
Herr Hagberg påstår, att skalorna aldrig
har fungerat som avsett, ty de har

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

aldrig tillämpats med en uttagningsprocent
av 100. Det är klart att jag har
låtit räkna ut, hur skalorna skulle komma
att fungera vid 100 procent. Det är
ett av de skäl, som lett mig till att nu
tänka mig en omarbetning i detta sammanhang.

Till herr Ohlin vill jag säga, att när
jag i fjol här förklarade, att det fanns
hopp om att kunna ta bort den omtalade
skönhetsfläcken utan särskild utredning,
menade jag inte utan utredning,
tv en sådan pågick inom finansdepartementet,
och jag hade vid tillfället
i fråga hopp om att den skulle komma
att ge ett positivt resultat. Sedermera
fick jag konstatera, att mina förhoppningar
icke slog in. Jag har väl
aldrig polemiserat mot uppfattningen
om ett samband mellan penningvärde
och skattetryck, eftersom jag ju —
som här så ofta har påpekats från mina
opponenters sida — har hållit på att vi
vid tillfälle skulle komma ned till uttagningsprocenten
100.

För herr Ohlin skulle jag vidare vilja
framhålla, att när vi i finansplanen
har sagt, att vi hoppas på en skattesänkning,
beslutad vid nästa års riksdag,
om det samhällsekonomiska läget
medger det, har vi givetvis reserverat
oss för ett läge, då det finns starka
skäl att icke sänka skatterna. Hur läget
blir i år, vill jag inte yttra mig om.
Därom vet vi ingenting. Kanske vi skall
konkretisera det hela till att säga, att
om läget blir icke oväsentligt annorlunda
än 1954, menar jag inte, att den
samhällsekonomiska situationen skall
lägga något hinder i vägen för en skattesänkning.
Det förstår väl ändå var
och en, att i dessa tider, när konjunkturerna
så snabbt växlar, kan det behövas
en sådan reservation. Jag kan
inte ens tänka mig, att herr Ohlin under
alla omständigheter, hurudan än
konjunkturen är, skulle anse en skattesänkning
klok.

Herr Ohlin beklagade, att inte frågan
om förvärvsavdragen för gift kvinna
nu kommit upp. Det är klart, att
herr Ohlin här skulle finna ett tillfälle
att tala vackert om olika grupper av
yrkesarbetande kvinnor, och det behöver
en partiledare göra ibland, så jag
säger ingenting om den saken. Emellertid
förhåller det sig väl ändå så, att
denna fråga om förvärvsavdragen konstitutivt
hör närmare samman med frågan
om ortsavdragen än med frågan
om en omarbetning av skatteskalorna.
Jag har för min del ställt i utsikt, att
den skall tas upp i samband med frågan
om ortsavdragen.

Till sist skulle jag bara vilja säga,
att herr Ohlin inte skall tro, att jag
bär känt mig besvärad av besväret. Jag
har inte alls känt mig besvärad av att
oppositionen har haft tillfälle att skjuta
1949 års skatteutredning framför
sig. Sådant får man ju ta med jämnmod
i det politiska livet. Jag skulle
också vilja säga, att enighet är bra, om
den kommer till på grund av att man
i en fråga har samma mening, men
man skall inte ha enighet för enighetens
egen skull. Då är den absolut
utan värde.

Eftersom jag är generös till min läggning,
skall jag slutligen acceptera herr
Ohlins tanke, att vi bör so till, att
experterna blir färdiga med sina utredningar
i så god tid, att representanter
för de politiska partierna skall
få titta på resultatet. Jag har god förståelse
för att oppositionen också kan
behöva experter för att fixera sin ståndpunkt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Detta att oppositionen
behöver experter är något som jag
predikat här inånga gånger. Det gläder
mig alldeles särskilt, att finansministern
genom att understryka detta kan

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

framkalla så mycket vänliga känslor
inom regeringspartierna som han gjort.
Detta möte artar sig till något som jag
inte vet hur jag skall karakterisera —
något sammanträde är det tydligen inte.
Finansministern har ju tydligen sin
vänliga dag, och jag skall gärna uttrycka
min tillfredsställelse över att
finansministern här i fråga om behandlingsmetoden
vill gå oss ett steg
till mötes. Under dessa omständigheter
kan jag väl fatta mig mycket kort.

Jag vill bara säga, herr finansminister,
att jag inte patetiskt eller vackert
talade om de yrkesarbetande kvinnorna.
Jag var mycket fåordig. Jag skulle ha
kunnat säga en del och tala om vilket
samhällsintresse det är att dessa flaskhalsar,
som dessa slag av arbetskraft
utgör, utvidgas. Detta har regeringen
ständigt beaktat alltför litet, man har
inte tagit hänsyn till vad dessa flaskhalsar
betyder i det svenska samhället.
Vi har kritiserat detta många gånger
förut, och det får vi tydligen tillfälle
att göra ytterligare. Att det skulle höra
så nära ihop med ortsavdragen, att vi
inte kan sätta i gång med en utredning
nu, vill jag inte alls medge.

Finansministern försöker fortfarande
att med en viss fingerfärdighet sudda
ut gränsen mellan skönhetsfläcken på
1952 års skatteskalor å ena sidan och
å andra sidan något som är en helt
annan sak, nämligen det förhållandet
att inflationen gjort skattetrycket till
något annat än som avsågs. Det är
denna inflationens skattehöjande verkan
som vi dragit fram genom beräkningar
och som finansministern nu
sagt att han låtit utföra. Dessa beräkningar
bär sedan lång tid funnits utförda
i från vår sida väckta motioner.
Denna viktiga fråga att skapa rättvisa
och avlägsna de orättvisor, som inflationen
medfört, har finansministern
tydligen först nu efter frågans behandling
1954 kommit underfund med. Jag

hälsar honom välkommen till denna
insikt.

Däremot var det föga betryggande
att höra finansministerns uttalande om
skattesänkningen och konjunkturerna.
Det innebar att om konjunkturerna är
som i fjol, då kan man hoppas på en
skattesänkning, men är de bättre, då
förbehåller sig finansministern full
handlingsfrihet. För närvarande är de
ju väsentligt bättre. Vi har väl allesammans
den varma förhoppningen, att
konjunkturerna under de närmaste åren
skall kunna hållas på en högre nivå
än 1954. Det betyder i så fall, att
svenska folkets utsikter att få en skattesänkning
är långt mindre än man
trodde i augusti och september 1954,
då dessa reservationer från finansministerns
sida ingalunda var framställda
så att svenska folket begrep
dem — i varje fall begrep inte jag dem.
Jag har inte heller hört någon annan
som kunnat säga, att han då kunde
tolka finansministerns uttalanden på
det sätt som han nu vill förklara saken.

När finansministern säger att inte
ens jag vill lova en skattesänkning
under vilka förhållanden som helst, så
är det naturligtvis riktigt. Jag menar
dock att det är ett stort misstag av
regeringen att försumma det ena tillfället
efter det andra att bringa ned
skatten till en nivå, som ur alla synpunkter
skulle vara bättre för landet
än den nuvarande. Det är så viktigt
att åstadkomma denna operation, att
den bör vidtagas även i lägen, där detta
inte är speciellt konjunkturpolitiskt indicerat.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern meddelade
för en stund sedan, att en av
anledningarna till att han låtit sätta i
gång den utredning som vi här i dag
diskuterar, var resultatet av en under -

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellationer ang. frågan om en omarbetning av skatteskalorna och i

anledning av utredningen om en allmän sänkning av den statliga inkomstskatten

för fysiska personer

sökning, som han låtit göra rörande
utslaget av 1949 års skatteutrednings
skalor vid en uttagningsprocent av 100.
Jag blev litet överraskad av detta meddelande,
ty en dylik undersökning gjorde
ju 1949 års skatteutredning själv,
och den finns återgiven på sidan 383 i
utredningens betänkande under rubriken
»Total skatt enligt nuvarande ordning
och enligt utredningens förslag vid
olika uttagningsprocent av grundbeloppet».
Skatten redovisas där inte bara
vid en uttagningsprocent av 100 och
110 utan även vid en uttagningsprocent
av 90 och 120. Den saken hade således
inte behövt undersökas.

Till slut vill jag säga ett ord till min
gamle — jag är glad att kunna säga det
— mycket gode vän Adolv Olsson. Han
bär som en man det öde, som träffat
hans en gång så guterade best seller,
då den nu bildligt talat avförs från bokhandelsdiskarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill ge herr Ohlin
en replik. När jag för min del anser,
att en skattesänkning bör komma till
stånd om konjunkturen blir ungefär
som förra året, då menar jag naturligtvis:
om man hade en sådan balans i
samhällsekonomien som under 1954.
Herr Ohlin talade om bättre konjunkturer
och högre nivå. Det är självfallet
bra, om vi har en högre produktion och
samtidigt har samhällsekonomisk balans.
Det konjunkturpolitiska bedömandet
skall väl inte gälla frågan om produktionens
nivå utan frågan om den
samhällsekonomiska balansen. Det var
det jag syftade på.

Jag vill säga några ord till. Vi har
här talat om mångt och mycket. I själva
huvudfrågan är emellertid herr Hjalmarson
— i varje fall enligt herr Ohlins
vittnesbörd — på glid mot herr Ohlin

och mig —- och vi är ju överens. Herr
Ohlin har ju inte framfört någon opposition
mot uppläggningen i interpellationssvaret
utom möjligen i fråga om
tidtabellen. Om det sedan är herr Ohlin
som varit före mig med dessa goda
tankar, det är betydelselöst. Huvudsaken
är att det tydligen finns förutsättningar
för en god portion enighet just
på denna linje — en justering av skatteskalorna
till de mindre inkomsttagarnas
förmån och därefter en justering av
ortsavdragen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Får jag först säga några
ord med anledning av vad finansministern
sade sist, en sak som även herr
Ohlin var inne på. Någon glidning i
högerpartiets ställningstagande känner
i varje fall inte jag till. Vi har hela
tiden konsekvent företrätt uppfattningen,
att man först borde sänka uttagningsprocenten
med 10 enheter och
därefter sträva efter ytterligare sänkningar.
Vi har förklarat oss beredda att
medverka till att i detta sammanhang
förutsättningslöst utreda olika frågor.

Finansministern har i dagens debatt
gjort vissa medgivanden. Förlåt att jag
säger det, herr talman, men min erfarenhet
när det gäller finansminister
Sköld är, att man inte skall ropa hej
förrän man är över bäcken. Det finansministern
har sagt här i dag låter kanske
bättre än vad vi hade hoppats på,
när vi kom hit. Men jag skulle vara
tacksam, om finansministern ville ha
vänligheten att mera precisera vad han
menar. Först skall experterna göra en
utredning, säger han, sedan skall även
parlamentarikerna få titta på resultatet.
Det var detta, som var finansministerns
sista medgivande. Men är det inte risk
för att det i verkligheten går på samma
sätt som skedde efter herr Nitelius’
bilskatteutredning? Det var inte precis

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellation ang. ökning av byggnadskvoten för skollokaler

detta vi strävat efter utan litet mera,
nämligen en gemensam prövning och
beredning av ställningstagandet till
skatteskalorna. Får vi i finansministerns
besked lägga in att vi får även
det, medger jag att litet mera är vunnet.
Det är klart att jag med mina utgångspunkter
frågar mig varför inte
finansministern på en gång skulle kunna
ta steget fullt ut och låta parlamentarikerna
vara med från början och tillsammans
med experterna få diskutera
igenom saken. Om herr Sköld är på sitt
riktigt samförståndsvänliga humör i dag
och tänker över saken litet närmare,
kanske vi skulle kunna jämka ihop oss
på den linjen redan nu.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
säga till min ärade vän Adolv Olsson,
att det är alldeles riktigt att vi från
högerhåll redan 1948 begärde en utredning
om nya skatteskalor. Detta var ett
uttryck för vår känsla av otillfredsställelse
med det beslut som fattats året
innan. Det är väl inte alldeles förmätet
att säga att den omständigheten, att
det så kort tid efter tillsattes en ny
skatteutredning, var ett tecken på att
även majoriteten erkände att det låg
något i våra invändningar. Att det lyckades
att i 1949 års skatteutredning
komma fram till enighet, berodde väl
på att man genom en gemensam ansträngning
så att säga pressade sig förbi
det stridsbetonade stadium man hade
hamnat i 1947. När vi har så goda erfarenheter
av arbetet i 1949 års skatteutredning
liksom i en rad tidigare
skatteutredningar, förstår jag inte varför
vi inte skulle kunna fortsätta på
samma linje med det utredningsarbete,
som nu är planlagt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Finansministern har
alldeles rätt i att det har kommit till
stånd enighet om en viktig sak, att det
inte räcker med en allmän proportionell
skattesänkning, utan att man dessutom
måste vidtaga särskilda åtgärder

för alt sänka skatterna för en del
mindre inkomsttagare, såsom vi på vårt
håll har hävdat i flera motioner. Men
låt oss, herr finansminister, inte glömma
att det finns två andra problem,
i fråga om vilka det återstår att se om
enighet skall kunna vinnas.

Det första gäller vilka skatteskalor vi
skall ha. Vi är visserligen överens om
att sänkningen skall vara större i botten,
men däri ligger ju inte att vi
har ställt ut någon inblankoväxel åt
finansministern när det gäller skalornas
utseende.

Sedan har vi det andra problemet.
Ingalunda har vi hos finansministern,
inte ens när han är på sitt vänligaste
humör, kunnat finna något som skulle
kunna antyda början av en period av
enighet när det gäller skattetryckets
höjd, uttagningsprocenten och vad därmed
sammanhänger. Det fordras
många, många sådana här »vänliga»
sammanträden för att vi skall få finansministern
med oss på den punkten.

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Ohlin fick ju till
sist göra några reservationer i fråga om
enigheten, och det var ju att vänta.

Jag ville säga till herr Hjalmarson,
att det nu får vara tillräckligt. Jag har
gjort ett medgivande till herr Hjalmarson
och ett till herr Ohlin. Inte kan vi
väl fortsätta på det sättet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. ökning av
byggnadskvoten för skollokaler

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpella -

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellation ang. ö

tion har herr Nilsson i Göingegården
till mig riktat följande frågor:

1. Kommer byggnadskvoten för skollokaler
att under sista halvåret 1955
ökas, så att den täcker vad i budgetförslaget
upptagits?

2. Är statsrådet villig att redovisa någon
plan för lösande av hela frågan om
skollokalbehovet?

Kungl. Maj:t har den 10 december
1954 beslutat att tillståndsbudgeten för
byggnads- och anläggningsarbete under
år 1955 skall vara oförändrad jämfört
med 1954. Med hänsyn till omfattningen
av den nu pågående byggnadsverksamheten
och angelägenheten av att motverka
en överansträngning av arbetsmarknaden
under våren och sommaren
föreskrevs emellertid, att de olika byggnadskvoterna
under första halvåret 1955
endast finge utnyttjas till 25 procent.
Vad utnyttjandet av återstående delar
av respektive kvoter beträffar, så kommer
regeringen att ta ställning härtill i
god tid före den 1 juli 1955. Avgörande
för regeringens ställningstagande blir
det då rådande läget på arbetsmarknaden
och den förhandsbedömning av
situationen på byggnadsmarknaden under
andra halvåret som då kan göras.

Jag vill emellertid i anslutning härtill
tillägga att skolorna redan fått byggnadstillstånd
för betydligt mer än 25
procent av skolbyggnadskvoten för år
1955. Av tekniska skäl har man nämligen
funnit det lämpligt att för skolorna
ge vissa byggnadstillstånd i förskott på
årets kvot. Motivet härför är att förberedelsetiden
innan ett skolbygge kan
komma i gång är ganska lång. Innan
beslutet om 25 %-regeln fattades, hade
sålunda byggnadstillstånd för cirka 50
procent av skolbyggnadskvoten för innevarande
år redan givits. Någon indragning
av givna tillstånd sker icke.
Man kan sålunda säga att skolorna i
förhållande till andra kvotområden fått
en privilegierad ställning vad gäller utnyttjandet
av kvoterna första halvåret
1955. Detta gör emellertid att under de
3 — Andra kammarens protokoll 1955. i

ning av byggnadskvoten för skollokaler

närmaste månaderna stor försiktighet
får iakttagas vid beviljandet av ytterligare
tillstånd för skolor. Det är dock
icke fråga om totalstopp för flera skolbyggnader
första halvåret 1955. En del
ytterligare tillstånd har beviljats utöver
de 50 procent av kvoten, som redan
tagits i förskott.

Vad gäller frågan om en plan för tillgodoseendet
av hela skollokalbehovet
vill jag först erinra om att vi befinner
oss i ett läge där våra resurser är helt
ianspråktagna. Vi har, med undantag
för en viss ofrånkomlig säsongmässig
nedgång under vinterhalvåret, full sysselsättning.
I den tillståndsbudget, som
är uppgjord, har regeringen tagit ställning
till olika investeringsönskemål,
alla av angelägen art. En reducering av
önskemålen på alla områden har måst
vidtagas, enär dessa vida översteg det
reella utrymme som finnes. Då regeringen
ständigt måste ha i sikte nödvändigheten
av att investeringarna hålles
inom ramen för våra resurser och
därför vid sin bedömning tvingas taga
hänsyn till att dessa för närvarande är
helt ianspråktagna, kan en öRning av
byggnadskvoten på ett område följaktligen
endast ske genom att man vidtar
en motsvarande minskning på ett annat
område. Då de olika kvotområdenas
investeringsönskemål nyligen varit föremål
för regeringens prövning, nämligen
i samband med uppgörandet av
årets tillståndsbudget, är jag icke beredd
att till förmån för skolhusbyggandet
föreslå någon minskning av något
annat kvotområde eller att för närvarande
göra någon annan avvägning än
den som gjorts i tillståndsbudgeten. Jag
är inte heller beredd att binda mig för
ett framtida skolhusbyggande av viss på
förhand fixerad omfattning. Skolhusbyggandet
torde därför även i framtiden
få avvägas med hänsyn till de
reala resurserna och övriga behov av
investeringar.

Härpå anförde:

r 7

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Svar på interpellation ang. ökning av byggnadskvoten för skollokaler

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för det mycket snabba
svaret på min interpellation. Jag vill
också försäkra herr statsrådet att åtskilliga
skolman och kommunalmän är
mycket intresserade av detta svar, även
om, som det nu synes, kammarens ledamöter
inte är det. Detta intresse är
rätt naturligt. Vi har här ett problem
som blivit allt besvärligare och besvärligare.
Frågan är inte ny, den brukar
anmäla sig i kammaren med jämna
mellanrum, men jag skulle vilja säga
att den växer i kvadrat undan för undan.
Jag behöver inte här upprepa orsakerna
härtill; de är kända av oss
alla. Det är de stora barnkullarna och
vidare ett kontinuerligt krav på förnyelse
av befintliga skollokaler.

En detalj i förslaget, som man kanske
i allmänhet ägnar för liten uppmärksamhet,
är det obligatoriska sjunde
skolåret, som beslutades i slutet på
1940-talet och som kräver sitt lokalutrymme.
Ser vi tillbaka på utvecklingen
på området, finner vi att nybyggnaderna
knappast har följt kravet
på en kontinuerlig nybyggnadsverksamhet
med hänsyn till det antal barn
som föddes på 1930-talet, eller med
andra ord ett mera normalt födelsetal.
Vi vet alla att antalet ökade från 85 000
barn per år under femårsperioden 1935
—1940 till 135 000 under nästa femårsperiod,
1940—1945. Det är dessa siffror
som nu anmäler sig och som ger
kommunalmän och skolmän så stora
bekymmer. När vi ser att det för närvarande
finns ett behov av 4 000 klassrum
på folkskolestadiet och 1 000 klassrum
på högstadiet, förstår vi att detta
är en allvarlig och besvärlig sak. Om
vi slår ut behovet på antalet kommuner,
inklusive stadskommuner, blir det
4 eller 5 klassrum i varje kommun landet
över, och det måste ju betecknas
som ett allvarligt läge. Enligt uppgift
från kungl. skolöverstyrelsen ligger där
för närvarande 200 aktuella ansökning -

ar beträffande skolor i allmänhet och
600 å 700 ansökningar för s. k. etappbyggen.

Att jag nu ställde denna fråga berodde
i första hand på att det redovisas
ett totalstopp för skolbyggen under
sex månader framåt. För de kommunalmän,
som har att ta ställning till
detta bekymmer, kom detta överraskande
och som en liten kalldusch. I den
mån man sedan flera år tillbaka arbetat
med att lösa skolproblemet i sin hemkommun
och kommit fram till ett resultat
som godkänts av myndigheterna,
hade man haft vissa förhoppningar.
När frågan slutligen hamnade hos
Kungl. Maj :t, var det emellertid stopp,
och inte bara för en kort tid utan för
ett halvår framåt.

I statsverkspropositionen redovisades
också att 25 procent av kvoten för
första halvåret uttagits i förskott. Av
statsrådets svar visar det sig nu att
i fråga om skolbyggnadskvoten 50 procent
hade tagits ut i förskott, och det
förklarar ju i någon mån det definitiva
stopp på sex månader som officiellt har
meddelats.

Då herr statsrådet sedan säger att
det inte är något totalstopp, utan att
det även på de ungefär tre månader
som har gått efter den 10 december har
meddelats tillstånd för några byggen,
vill jag påpeka att dessa tillstånd, enligt
uppgift från skolöverstyrelsen, inskränker
sig till två, nämligen ett i
Nederkalix kommun, där det gäller
sammanbyggd folkskola och statligt
gymnasium, och så den s. k. Skönstaholmsskolan
i Hökarängen i Stockholm.
Det är sannerligen inte mycket.

Det vore givetvis åtskilligt att säga i
sammanhanget, men jag skall, herr talman,
inte nu ta upp tiden med detta.

Beträffande den sist av mig ställda
frågan säger herr statsrådet, att den utveckling
på byggnadsområdet, som har
begränsat våra resurser och som även
måste bedömas med hänsyn till investeringsförhållandena,
inte ger oss möj -

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Svar på interpellation ang. ökning av byggnadskvoten för skollokaler

lighet till mera byggande än som nu
sker. Jag tycker att det är en synnerligen
allvarlig utveckling. Jag medger
gärna att byggandet av bostäder, sjukhus
och ålderdomshem bör vägas mot
byggandet av skollokaler. Det är ingen
tvekan om det. En annan sak är det
beträffande samlingslokaler. Jag tänker
på vårt lilla län, där under det senaste
året inte mindre än två, om inte palatsliknande
så dock ytterligt stora och
dyrbara folketshuslokaler har byggts.
Det är samlingslokaler. Jag medger
gärna att de har samband med andra
lokaliteter, men kommunalmännen i
länet, som ser vad som där har åstadkommits
och vad det finns möjligheter
till och som sedan tänker på det stora
behovet av byggande av annat slag i
hemkommunen, blir ju litet fundersamma.

Jag kan inte underlåta att i det sammanhanget
ge ett litet exempel på hur
det ligger till med skollokaler ute i
kommunerna. Jag tar min egen kommun,
skoldistriktet där hemma, där jag
sedan någon tid håller i klubban och
även svarar för byggnadskommittén.

Där finns det ett par delkommuner
ute i periferien, där födelsetalet nu är
så lågt, att det inte ger underlag för en
skolklassavdelning. Vi tvingas att centralisera,
att koncentrera undervisningen
till en mera välbelägen plats inom
storkommunen. Det har medfört att vi
i brist på nya lokaler har tvingats riva
ner väggarna i gamla lärarbostäder.
Det har faktiskt gått lättare och snabbare
att få nya bostäder, ty vid ett sådant
bygge har kommunen huvudansvaret
och huvuddelen av uppgifterna när
det gäller ekonomien. Dessa gamla bostäder
med deras dåliga uppvärmningsanordningar
har vi provisoriskt fått inreda
till inte mindre än tre lokaler.
Dessutom har vi fått hyra en bygdegård
o. s. v. Man kan naturligtvis säga,
att sådant får man finna sig i, men jag
tycker att detta verkar litet för mycket
kristidsbetonat, att vi under en, som

man tycker, normal utveckling i landet
skall behöva tillgripa sådana extraordinära
åtgärder.

Om vi skall se fram emot en framtid
med denna utveckling, då är det
sannerligen inte lustigt att svara för
skolväsendet i kommunerna, och det
kan absolut inte bli någon förbättring
i undervisningshänseende med sådana
dåliga lokaler. Det är ju vidare så ute
på landet, att vi ändå har besvär med
att få duktiga lärarkrafter. Skall vi nu
också behöva hänvisa dem till små och
dåliga arbetslokaler, blir det så mycket
värre att få de krafter som vi strävar
efter att få för att undervisningen
skall bli så bra som möjligt.

Varje gång denna fråga har varit
uppe till debatt här i kammaren har
det sagts, att vi får se fram emot en
framtid som skall ge oss bättre möjligheter.
Men med hänsyn till vad som
har redovisats i årets statsverksproposition
liksom föregående års, tycks det
tyvärr inte ges något utrymme för ökad
byggnadsverksamhet på det här området.

I den mån man här redovisar, att
dessa förhållanden liksom så många
andra detaljer i vårt samhälle är en
följd av den reglering och den planhushållning
som nu är en verklighet
här i landet, så vill jag verkligen säga
som min mening, herr statsrådet, att
framtidsperspektivet med den utvecklingen
är avskräckande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara göra en
enda kommentar. När herr Nilsson i
Göingegården gör jämförelser mellan
skolbyggnationen och samlingslokalerna,
gav det kanske kammaren ett intryck
av att man är mycket generös på
den ena kanten och mycket restriktiv
på den andra. Det är faktiskt inte på
det sättet. Inom vår byggnation representerar
hela skolväsendet 200 mil -

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

Interpellation ang. tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänstgöring

joner kronor, men om vi talar om det
mera folkskolebetonade området kan
man stanna vid 140 å 150 miljoner
kronor. För samlingslokalerna begränsar
sig kvoten till 15 miljoner. Nu har
det faktiskt slumpat sig så, att just
i det län, som har äran att räkna in
herr Nilsson bland sina invånare, har
det under de allra senaste åren byggts
två stora folketshus, ett i Halmstad
och ett i Falkenberg. Det är väl nästan
en årskvot som här spenderats i Halland,
men det är inte uttryck för ett
allmänt byggande av folketshus eller
samlingslokaler i landet i den takten.

Sedan skulle jag för att ge herr Nilsson
någon tröst vilja säga, att när vi
har försökt bedöma detta framtidsmässigt,
har jag inte räknat skolbyggnadsområdet
som det mest besvärande
området. Jag tror att vi får dras med
besvärligheter just på de andra områden
som herr Nilsson erinrade om,
bostäder, sjukhus o. d., i vidare utsträckning
än på skolområdet. Prognoserna
visar ju faktiskt, att vi om
några år har sjunkande barnkullar, och
där har vi en faktor som också arbetar
med i vår strävan att komma ifatt detta
problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 83, angående anslag för
budgetåret 1955/56 till bidrag till vissa
privatläroverk.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 498, av herrar von Seth
och östlund.

§ 13

Föredrogs den av fröken Karlsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda an -

hållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående vissa
olägenheter av 1950 års fiskelag för delägarna
i lagfarna ålfisket Ålabodarna
nr 1 i Glumslövs socken, Malmöhus län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela att kammarens
arbetsplenum nästkommande onsdag
den 2 mars kommer att börja kl.
14.00.

§ 15

Interpellation ang. tidpunkten för vissa
studenters värnpliktstjänstgöring

Herr NESTRUP (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under det sista världskriget
infördes under några år efter påtryckning
från de militära myndigheterna
s. k. delad studentexamen vid de
svenska läroverken. Första delen av
denna examen avslutades i början av
maj och omfattade i regel större delen
av de manliga abiturienterna. Bland
målsmän, skolmyndigheter och abiturienter
uppstod stort missnöje med
denna anordning. Men man fann sig i
de extra kostnader och allt det extra
krångel, som den medförde, då myndigheterna
påpekade att den delade
studentexamen var en krigsföreteelse
och skulle försvinna när kriget var
över. Så skedde också.

Nu år 1955 skall denna delade examen
för en ringa del av studentabiturienterna
åter införas, därför att de
militära myndigheterna tycks anse
detta nödvändigt. Huvudparten av abiturienterna
eller cirka 2 500 uttages till
värnpliktstjänstgöring den 17 maj eller
senare. För dessa kan man klara studentexamen
i normal tid utan större
ingripanden.

Men för drygt 200 eller icke 8 pro -

Fredagen den 25 februari 1955

Nr 7

Interpellation ang. tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänstgöring

cent, som uttagits till underbefälsutbildning,
skall det införas delad studentexamen.
Dessa skulle egentligen
rycka in den 27 april men skall i undantagsfall
få rycka in den 4 maj, vilket
medför att studentexamen för dem
måste ha avslutats den 2 maj. Man kanske
kan tycka, att det inte spelar någon
större roll om examinationerna sker
en vecka eller 14 dagar tidigare eller
senare. Men i praktiken blir det stora
besvärligheter, frånsett avkortningen
av läsåret, och det torde bli så, att
ett mångdubbelt större antal abiturienter
nu måste examineras tillsammans
med de underbefälsuttagna 230. Vid
Halmstads läroverk har tre av cirka
100 och vid Norra Latin i Stockholm
tre av cirka 60 abiturienter uttagits till
underbefälsutbildning. Om dessa elever
har olika ämnesgrupper, måste minst
nio av deras kamrater tagas ut till den
tidigare examen, och dessa kan inte
gärna få reda på att de blivit uttagna
förrän resultatet av de skriftliga proven
föreligger i mitten av april. Var
och en torde förstå att detta medför
oro bland abiturienter och målsmän
och måste framkalla icke önskvärda reaktioner
gentemot den militära utbildningen.
Än svårare torde det bli för
elever i avgångsklasserna vid våra handels-
och tekniska gymnasier, folkskoleseminarier
m. fl. att ställa om sig för
de militära kraven, då dessa har vissa
skriftliga avgångsprov slutförda först
omkring den 15 maj. Dessa abiturienter
tycks komma att tvingas att begära
uppskov ett år om de råkat bli uttagna
till underbefälsutbildning, och det gäller
i år för cirka 350 stycken. T allt har
i år uttagits cirka 6 500 värnpliktiga till
underbefälsutbildning, och av dessa
kommer inte fullt 600 på de ovan berörda
kategorierna, d. v. s. ett procentuellt
ganska ringa antal. Dessa torde
för övrigt ha alla förutsättningar att
med inryckning i huvudsak den 17 maj
rätt snart hinna fatt sina tidigare in -

ryckta kamrater och bli lika bra underbefäl
som dessa.

Med stöd av vad ovan anförts får jag
hemställa om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet framställa föl?
jande frågor:

1) Vill herr statsrådet medverka till
att inryckning i år för de ovan nämnda
kategorierna ordnas som i fjol?

2) Vad anser herr statsrådet om rimligheten
i att stora extra kostnader skall
göras och undervisningen och examinationen
vid det stora flertalet av våra
läroverk, tekniska gymnasier, handelsgymnasier,
folkskoleseminarier etc.
skall störas till förfång för abiturienter
endast för att en ringa procent
av dem skall rycka in till militärtjänstgöring
14 dagar tidigare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utarbetande genom 1954 års författningsutredning
av förslag till en tidsenlig
och demokratisk författning
m. m.,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om överflyttning till den borgerliga
kommunen av handläggningen av ekonomiska
angelägenheter, som avse kyrkliga
ändamål, m. m., och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelsen
om kyrkoherdes självskrivenhet som
ordförande i kyrkorådet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 7

Fredagen den 25 februari 1955

ställning angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; första

lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i vapenförordningen den 10 juni 1949
(nr 340), m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagarna om
kollektivavtal och om arbetsdomstol,
nr 8, i anledning av väckta motioner
om genomförande av en allmän arbetarpensionering,
och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande ratifikation av två
provisoriska europeiska överenskommelser
om social trygghet och en europeisk
konvention om social och medicinsk
hjälp samt tilläggsprotokoll till
dessa avtal; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 5, med anledning av väckta motioner
om ökad medelsanvisning för
budgetåret 1954/55 till fiskerilånefonden,
och

nr 6, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till stödlån
till jordbrukare, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
m. m.;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser fi -

nansdepartementets verksamhetsområde; nr

104, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954
/55, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för
tjänstgöring på obekväm arbetstid
m. in.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja ett alkoholfritt umgängesliv;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad
lydelse av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 109, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 4)
med förslag till förordning om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
m. m., dels ock i
ämnet väckt motion.

§ 18

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

82, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1955/56;

nr 84, angående anslag för budget -

Tisdagen den 1 mars 1955

året 1955/56 till poliskåren i Boden
in. m.; och

nr 85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en mo -

Nr 7 39

tion, nr 499, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 71, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303).

Denna motion bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.51.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 1 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 nästlidna februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas, att ledamoten av
riksdagens andra kammare dir. Erik
Nygren under tiden 16/2 t. o. m. den
12/3 1955 varit och är oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet på grund av
cystopyelitis acuta.

Stockholm den 28/2 1955
Bertil Lindborg
leg. läk.

Kammaren, som den 18 februari beviljat
herr Nygren ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare, beviljade
honom nu ledighet från och med den
16 februari till och med den 12 mars.

§ 3

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts på
bordet liggande propositioner:

nr 82, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1955/56,

nr 84, angående anslag för budgetåret
1955/56 till poliskåren i Boden m. m„
och

nr 85, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 8 juni 1951 (nr 457) om
särskilt bidrag till producent av svensk
film, så ock om fortsatt giltighet av
samma förordning, m. m.

§ 4

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den å kammarens
bord vilande motionen nr 499, av
herr Cassel m. fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 12 och 35,
första lagutskottets utlåtande nr 14,
andra lagutskottets utlåtanden nr 7—9
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 5
och 6.

Nr 7

Tisdagen den 1 mars 1955

§ 6

Föredrogs den av herr Nestrnp vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående tidpunkten för
vissa studenters värnplikstjänstgöring.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

36, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner, som äga samband
med frågan om fortsatt giltighet av lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
kolclearingkassans överskottsmedel,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till H.
K. Almkvist m. fl.,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till A.
Magnusson,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. m.,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom, och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73)
angående tillverkning av brännvin,
m. m., jämte en i ämnet väckt motion,
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26
februari 1954 (nr 72) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion om
viss ändring i bestämmelserna rörande
kostnadsfria läkemedel,

nr 11, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel,
och

nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lagom
ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1),
dels ock i ämnet väckt motion;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, och

nr 7, i anledning av väckt motion om
viss ändring i 18 § lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att bringa
upplysning angående äktenskapets juridik
och ekonomi m. m.

§ 8

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

86, angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall,

nr 87, med förslag till lag om rätt för
utländska bolag och föreningar att idka
näring här i riket, m. in.,

nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr
167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna,

Tisdagen den 1 mars 1955

Nr 7

nr 90, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
m. m., och

nr 93, angående fortsatt anstånd för
Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 500, av herr Ståhl, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 73, angående
anslag till tillfällig korttidsutbildning
av präster,

nr 501, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 73,

nr 502, av fru Sandström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 72, angående prisutjämningsavgift
m. m.,

nr 503, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 72, samt

nr 504, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
71, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303).

Vidare anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 75, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete:

nr 505, av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr 506, av fru Andrén,

nr 507, av herr Birke m. fl., och

nr 508, av herr Ohlin m. fl.

Slutligen anmäldes motionen nr 509,
av herrar Schmidt och Gustafson i
Göteborg, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 64, med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Då jag mottagit inbjudan av Förenta
staternas utrikesdepartement att under
90 dagar studera företrädesvis amerikanskt
skolväsen, vilket är av betydelse
för mitt arbete i realskoleutredningen,
anhåller jag härmed om ledighet från
kammarens arbete från och med den
8 mars till och med den 31 maj 1955.

Stockholm den 1 mars 1955
Gunnar Helén

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Onsdagen den 2 mars

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra
kammare riksdagsmannen Oskar Malmborg
är på grund av hjärtsjukdom oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet från
och med den 28 februari och tills vidare.

Intygas Falköping den 28 februari
1955

Ragnar Berlin
med. dr
lasarettsläkare

Till riksdagens andra kammare.

Härmed intygas att riksdagsmannen
kyrkoherde Samuel Norrby intagits på
Ersta sjukhus den 1/3 för undersökning
och behandling. Han är arbetsoförmögen
till den 15/3 och kan icke
tjänstgöra i kammaren.

Stockholm den 1 mars 1955

Lars Rudbäck
leg. läkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Malmborg i Skövde från
och med den 28 nästlidna februari tills
vidare och herr Norrby från och med
den 1 till och med den 15 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

bevillningsutskottet propositionen
nr 86, angående befrielse från nöjesskatt
i vissa fall;

till behandling av lagutskott propositionerna: -

nr 87, med förslag till lag om rätt
för utländska bolag och föreningar att
idka näring här i riket, m. m., och
nr 88, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 april 1952 (nr
167) om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 90, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
m. m., och

nr 93, angående fortsatt anstånd för
Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån.

§ 3

Föredrogs för remiss till utskott den
på bordet liggande motionen nr 500,
av herr Ståhl, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 73, angående anslag
till tillfällig korttidsutbildning av
präster; och yttrade därvid

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Av formella skäl får jag
hemställa, att första att-satsen i den
av mig väckta motionen 11:500 måtte
utgå.

Motionen hänvisades till statsutskottet
med den av herr Ståhl begärda
jämkningen.

Vidare föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid
till statsutskottet motionen nr 501 av
herr Gustafsson i Bogla m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 502 av fru Sandström m. fl., och
nr 503 av herr Ericsson i Näs m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

nr 504 av herr Ohlin in. fl., och
nr 505 av herr Gustafsson i Borås
in. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 506 av fru Andrén, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 75, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete anförde

Fru ANDRÉN (fp):

Herr talman! På förekommen anledning
skall jag be att få återkalla min
motion II: 506.

Kammaren biföll denna anhållan.

Slutligen föredrogos var för sig följande
på bordet liggande motioner; och
hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionerna
:

nr 507 av herr Birke m. fl., och
nr 508 av herr Ohlin in. fl.; samt
till bankoutskottet motionen nr 509
av herrar Schmidt och Gustafson i Göteborg.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
36—42, bevillningsutskottets betänkanden
nr 9 och 10, andra lagutskottets
utlåtanden nr 10—12, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 5—7 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2.

§ 5

Ändring i lotteriförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och
5 §§ lotteriförordningen den 19 maj
1939 (nr 207) dels ock i ämnet väckt
motion.

Genom en den 7 januari 1955 dagtecknad
proposition, nr 27, vilken hänvisats

Ändring i lotteriförordningen

till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden,
föreslagit riksdagen att antaga
ett i propositionen framlagt förslag
till förordning om ändrad lydelse av
2 och 5 § § lotteriförordningen den 19
maj 1939 (nr 207).

Kungl. Maj:ts förslag innebar höjning
av värdegränserna i basar- och tivolilotteri
samt tidningslotteri.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
densamma väckt motion, nämligen nr
198 i andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg.

I motionen hade yrkats, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i de
nuvarande bestämmelserna, att lotterier
av i § 3 i lotteriförordningen angiven
karaktär får anordnas efter anmälan
till polismyndighet, om sammanlagda
lottvärdet uppgår till högst 5 000
kronor, och efter tillstånd av polismyndighet
om sammanlagda lottvärdet uppgår
till högst 10 000 kronor samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig
författningstext».

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionen II: 198 måtte
bifalla propositionen nr 27.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Lundberg, fröken Höjer och
herr Rimmerfors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till propositionen nr 27 och
motionen 11:198 måtte för sin del antaga
ett i reservationen intaget förslag
till förordning om ändrad lydelse av
2, 3 och 5 §§ lotteriförordningen den
19 maj 1939 (nr 207).

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Nu har ju första kammaren
redan avslagit reservationen,
varmed frågan redan blivit avgjord vid

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ändring i lotteriförordningen

årets riksdag. Jag tycker dock att starka
skäl talar för att andra kammaren
tittar litet på andra lagutskottets utlåtande
nr 6 och den reservation, som
är fogad vid detta utlåtande. Man kan
tycka att det hela är en liten sak, men
det är dock inte alls en betydelselös
fråga.

I propositionen nr 27 framlägges förslag
om höjning av insatsbeloppet vid
basar, tivoli och tidningslotterier. Utskottet
har enhälligt tillstyrkt detta förslag,
som betyder en höjning av värdegränserna
med 100 procent. Reservanterna
har därutöver yrkat höjning av
maximibeloppet för s. k. anmälningslotteri
från 3 000 till 5 000 kronor och
för tillståndslotteri från 5 000 till 10 000
kronor.

Herr talman! Vi reservanter anser att
önskvärd samhällelig verksamhet inte
skall göras alltför tillkrånglad, i vart
fall inte mer än vederbörlig kontroll
kräver. Folkrörelserna använder sig i
stor utsträckning av lotterier för att
samla in medel för sin verksamhet.
Detta bör då kunna få ske utan alltför
mycken byråkrati. Det är därför vi reservanter
anser att lotteriförordningen
med åren blivit onödigt snäv och restriktiv
i fråga om maximibeloppet, och
det är därför vi inte till alla delar kan
gilla andra lagutskottets utlåtande nr 6.

I motionen II: 198 har yrkats, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i
nuvarande bestämmelser, att lotteri av
i 3 § lotteriförordningen angiven karaktär
må få anordnas efter anmälan
till polismyndigheten, om sammanlagda
maximibeloppet för insatserna uppgår
till högst 5 000 kronor, och efter tillstånd
av polismyndigheten, om maximibeloppet
uppgår till högst 10 000 kronor.
Enligt lotteriförordningens 3 § —
förlåt att jag nämner detta, men jag
är inte säker på att andra kammarens
alla ledamöter har så väl reda på denna
fråga — får s. k. egentligt lotteri
anordnas i samband med tillställning
till förmån för välgörande, kulturellt

eller allmännyttigt ändamål efter anmälan
till polismyndigheten minst sju dagar
innan tillställningen skall äga rum.
Det får bedrivas allenast inom för tillställningen
avsett område, och behållningen
av lotteriet skall uteslutande användas
för det ändamål till vars förmån
tillställningen äger rum. Vinsterna
får icke till större del än som motsvarar
därå belöpande skatt utgöras av
penningar eller värdepapper. Vidare
sägs det: »Anmälan må icke avse anordnande
vid samma tillställning av lotterier
med insatser till högre sammanlagt
belopp än 3 000 kronor.»

De lotterier, som anordnas efter tillstånd
av polismyndighet eller länsstyrelse,
skall anordnas till förmån för
välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål eller till svenska konstidkares
understöd och uppmuntran.
Vinsterna får icke utgöras av penningar
eller värdepapper till större del än
som motsvarar den å vinsterna belöpande
skatten. Ett annat villkor för att
dylikt lotteri skall få anordnas är, att
det bedrives inom polismyndighetens
förvaltningsområde och att insatserna
icke uppgår till högre sammanlagt belopp
än 5 000 kronor.

I en inom handelsdepartementet uppgjord
promemoria framhålles bl. a., att
penningvärdesändringen skulle kunna
tagas till intäkt för att höja värdegränserna
även för egentligt lotteri, som
får anordnas efter anmälan hos polismyndighet,
eftersom dessa gränser ej
ändrats sedan år 1949. Man föreslår
därför i nämnda promemoria, att värdegränsen
för sådana lotterier, som anordnas
efter tillstånd av polismyndighet,
höjes från 5 000 till 8 000 kronor.
Det är att märka att flertalet remissinstanser
har tillstyrkt promemorians
förslag på denna punkt. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har emellertid
föreslagit, att värdegränsen för sådant
lotteri, som anordnas efter anmälan
hos polismyndighet, skall höjas till
5 000 kronor, och att gränsen för lot -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

teri, för vilket det kräves polismyndighets
tillstånd, skall höjas till 10 000
kronor.

Vi reservanter anser att så bör ske,
varigenom man samtidigt också skulle
minska besväret för lotterianordnarna.
För polismyndighet eller länsstyrelse
måste det även betyda ett avsevärt merarbete,
om det skall behövas tillstånd
för ett lotteri, så fort värdegränsen
överstiger minimisumman 5 000 kronor.
Man bar på denna punkt invänt, att
det förekommer i så få fall att tillstånd
för sådana lotterier begäres, och detta
är riktigt, men det beror helt enkelt på
att arrangörerna har ansett det vara behändigare
att begränsa sig till det enklare
lotteriets maximisumma för att
slippa att begära tillstånd. Hur högt
man skulle vilja gå om maximigränsen
höjdes vet man inte.

Om nu svenska folket tycker om att
skänka en liten penningsumma, samtidigt
som den givande får en möjlighet
att vinna en sak, som han eller hon
kanske förut inte ansett sig ha råd att
köpa, så tycker jag inte att det ligger
något ont i att så får ske. Det ligger en
tjusning i utsikten att plötsligt kunna
vinna någonting, och får man denna
lilla stimulans samtidigt som man ger
en slant till ett gott ändamål, tycker
jag detta är värt att ta vara på.

Dessutom blir det billigare att anordna
lotterierna, om han får maximigränsen
höjd. Det är nämligen så, som vi
också har framhållit i vår reservation,
att om värdegränsen höjes till 10 000
kronor för sådana lotterier, som anordnas
efter tillstånd av polismyndighet,
så blir lotteriet befriat från stämpelavgift,
och det skulle vara av stort värde
för folkrörelserna att slippa den utgiften.
Den lilla formella ändring i
stämpelförordningen, som behöver göras
därvidlag, anser vi att Kungl. Maj:t
kan företa.

Herr talman! Med stöd av det anförda
her jag att få yrka bifall till reservationen.

Ändring i lotteriförordningen

Herr ODHE (s):

Herr talman! Det finns väl inte någon
större anledning att betrakta detta
såsom någon stor fråga, lika litet som
det finns anledning att överdriva betydelsen
för organisationerna av att
kunna finansiera sin verksamhet genom
den av reservanterna föreslagna
möjligheten att höja beloppen.

Utskottsmajoriteten har följt propositionen
och yrkar bifall till vad departementschefen
där har föreslagit. Vi
gör det i den bestämda uppfattningen,
att de nu föreslagna värdegränserna
för lotterier är tillräckliga. Vi styrks
i den uppfattningen av de erfarenheter
som gjorts och också därav, att de
flesta remissinstanserna har godkänt
vad som föreslagits. Det är endast en
remissinstans som har yrkat på höjda
värden när det gäller anmälnings- och
tillståndslotterierna — jag vet inte om
det är detta som reservanterna har
byggt sin uppfattning på. Men inte ens
organisationerna — och det är väl
ändå de som främst är berörda av
denna förordning — har begärt någon
höjning på denna punkt. De tycks således
vara nöjda med vad som föreslagits,
och under sådana omständigheter
har utskottsmajoriteten inte funnit
någon anledning att frångå vad departementschefen
har förordat.

Nu beslutade ju första kammaren i
denna fråga redan i förra veckan, och
man gjorde det till och med utan att
begära votering. Jag tror därför inte
det finns någon anledning att gå närmare
in på frågan, utan jag ber med
detta, herr talman, och med hänvisning
till vad utskottet anfört att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
sade att de flesta remissinstanserna har
godkänt propositionens förslag på denna
punkt. Det är nu inte ett riktigt påstående,
herr Odlie, ty det som remissinstanserna
fick yttra sig om var ett

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ändring i lotteriförordningen

förslag om höjning av gränsen 5 000
kronor till 8 000 kronor, och de flesta
instanserna var överens om att en sådan
höjning var försvarbar. Det var
endast överståthållarämbetet och ytterligare
någon instans som opponerade
sig.

Länsstyrelsen i Kronobergs län sade
däremot, att skulle det bli någon verklig
arbetsbesparing för länsstyrelserna
borde gränsen höjas till 10 000 kronor.
Och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län föreslog direkt för sin del när
det gäller de s. k. tillståndslotterierna,
att gränsen skulle höjas till 10 000 kronor.
Det var detta som jag tog upp
i min motion och därvidlag gick något
längre än vad departementspromemorian
gjort. Klart är i varje fall, att
de allra flesta remissinstanserna anser
att det bör ske en höjning av maximibeloppen
när det gäller s. k. tillståndslotterier.

Utskottets talesman säger vidare, att
organisationerna inte har påyrkat någon
sådan höjning. Jag vill då framhålla,
att promemorian i fråga inte
gick ut på remiss till någon av organisationerna.

Vad skulle kunna hända om riksdagen
bifallit reservationen, som i sin
tur stöder den motion jag har avgivit?
Jo, att vissa organisationer skulle ha
fått mindre krångel när det gäller att
anordna lotterier och dessutom kunnat
göra en utgiftsbesparing genom att
de sluppit betala stämpelavgifterna.
För övrigt skulle ingenting ha hänt.
Man kan inte på något sätt påvisa, att
kontrollen eller säkerheten härigenom
skulle ha eftersatts. Det är alltså fråga
om en åtgärd, som direkt syftar till att
få bort, som fröken Höjer tidigare sagt,
en onödig byråkratisering av dessa
ärenden. Därför, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Stenberg (fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När utskottets talesman

säger att folkrörelserna inte har något
större intresse av denna fråga tror jag
detta är ett felaktigt påstående, tv för
folkrörelserna och deras verksamhet
spelar dessa lotterier en betydande roll.

Jag vill erinra om att när utskottet
diskuterade denna fråga var det speciellt
billotterierna som hade irriterat utskottsledamöterna.
Jag tror att om folkrörelserna
icke har möjligheter att anordna
dessa bil- eller andra lotterier
eller att slippa ifrån all byråkrati, så
kommer folkrörelsernas verksamhet att
lida skada. När man påstår att organisationerna
är nöjda, så förhåller det sig
i stället på det sättet, att organisationerna
över huvud taget aldrig har tillfrågats
om detta. Endast länsstyrelserna
har fått yttra sig. Och det är ju omgången
över länsstyrelserna som i detta
sammanhang oftast skapar krångel för
folkrörelserna ute på landsbygden.

Jag vill också säga, att utskottet här
har använt en skrivning som jag tycker
är en smula konstig. Man säger att vid
bestämmandet av värdegränsen bör beaktas,
»att anordnarna av lotterier icke
föranledes att begära tillstånd för större
lotterier än de kan avsätta». Jag har
minst tjugo års erfarenhet på detta område,
och mig veterligt har det aldrig
förekommit, att man gjort någon förlust
på ett sådant lotteri. Om utskottet menar
att länsstyrelserna eller riksdagen skall
vara pekpinnar åt organisationerna vid
bedömningen av antalet lotter, så tror
jag att man valt en väg, som riksdagen
icke bör gå in på.

Jag är medveten om att man när det
gäller folkrörelsernas verksamhet ibland
kan vara kallsinnig. De flesta av riksdagens
ledamöter deltar väl inte i det
praktiska arbetet med att ekonomisera
folkrörelserna genom fester o. d., och
det är väl detta som gör, att man tror
att vi lever kvar i ett tillstånd, som
fanns för några årtionden sedan, och
inte följer med den nutida utvecklingen.

Jag vill, eftersom första kammaren
har avvisat reservationen, vädja till

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

handelsministern att ta denna fråga under
förnyad prövning och se till, att det
blir en sådan ordning, att vi slipper
undan allt krångel, som för närvarande
finns. Alla folkrörelser har ju ändå inte
sin verksamhet bara i de städer, där
länsstyrelserna är förlagda, utan även
på landsbygden, och då blir det ganska
besvärligt.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationen. Jag tror
att en anslutning till denna är en tjänst
åt folkrörelserna, som riksdagen har
anledning att göra dem.

Herr ODHE (s):

Herr talman! Det är möjligt att jag
inte har samma stora erfarenhet som
herr Lundberg av organisationernas
verksamhet och deras sätt att finansiera
denna genom lotterier. Men jag kan försäkra,
att jag har en del erfarenhet
på detta område, och den erfarenheten
säger mig, att de gränser som nu finns
är tillräckliga och i många fall faktiskt
mer än tillräckliga. Detta ges det åtskilliga
exempel på. Inte minst den omständigheten,
att olika organisationer
gång efter annan hos myndigheterna
måste begära att få uppskjuta dagen för
dragningen i ett lotteri, därför att de
inte haft möjlighet att avyttra de lotter,
som funnits till försäljning, tyder väl på
att nuvarande maximigräns är tillräcklig.
Det är väl också anledningen till att
organisationerna inte haft så särskilt
stort intresse av att få höjda värdegränser,
ty det är ju uppenbart, att om värdegränserna
liöjes, så kommer besvärligheterna
att avyttra lotterna att bli ännu
större i åtskilliga fall.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Odhe sade, att
gränserna i många fall har visat sig vara
mer än tillräckliga. Och det är ganska
naturligt när det gäller en maximigräns.
Men det är ju inte för de organisationer,
vilka anordnar lotterier under den nuvarande
maximigränsen, som denna

Ändring i lotteriförordningen

fråga är aktuell, utan för de organisationer,
som har behov av att anordna
något större lotterier än man för närvarande
kan göra utan att behöva gå
till länsstyrelsen.

Jag märkte hos herr Odhe samma
tendens som herr Lundberg nyss påtalade,
att det är riksdagen och myndigheterna
som skall vara förmyndare
för organisationerna och se till, att de
inte anordnar för stora lotterier. Kan vi
inte överlåta till organisationerna att
själva bestämma, hur stora lotterier de
anser sig böra anordna?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag tar fasta på vad herr
Gustafson i Göteborg sist yttrade, att
organisationerna själva skulle kunna avgöra
vad de anser rimligt och skäligt
i fråga om lotterier. Jag tycker att ett
sådant yttrande skulle ha föranlett ett
yrkande att göra rent bord och få bort
allt krångel, som herr Lundberg syftade
till.

Nu är det på det sättet, att denna
proposition söker tillmötesgå organisationernas
önskemål om en anpassning
av värdena, som i sin tur skulle kunna
möjliggöra verksamhet inom ramen för
förordningen. Jag har under de år jag
sysslat med dessa ting nog fått den uppfattningen,
att man nog kan vara mycket
generös när det gäller tillstånd för
lotterier, men att det farligaste för organisationerna
är att vara alltför generös,
så att syftemålet med lotteriet inte
går att förverkliga. Då råkar organisationerna
mycket illa ut; de kan inte avyttra
sina lotter och får alltså inte heller
den inkomst, som de räknade med,
när de fick tillstånd till lotteriet.

Saken kan ju ses ur många olika synpunkter.
Den ordning vi nu tillämpar
har väl utnyttjats i så hög grad som det
över huvud taget varit möjligt, när det
gäller att hos allmänheten avyttra lotter
till förmån för ideella organisationers
verksamhet. Skulle vi späda på ytter -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ändring i lotteriförordningen

ligare med någon mera avsevärd kvantitet
lotter i marknaden, tror jag att vi
når gränsen för det möjliga. Redan nu
förhåller det sig ju så, att det finns
organisationer som satsar på möjligheten
att anordna lotterier men som tyvärr
ej kan genomföra dem.

Om den tvistefråga, som här diskuteras,
har jag ingenting annat att säga än
att vi efter noggrann prövning i departementet
har kommit fram till att vad
vi här föreslår i propositionen är rimligt
och riktigt. Jag erinrar om vad som står
i propositionen om att vi försökt decentralisera
lotteriärendena så mycket
som möjligt. Inte kan väl förhållandet
vara det, att myndigheterna bara söker
krångla till det hela. Jag har inte den
uppfattningen. Jag tror, att de lojalt
försöker lämna de tillstånd, som förordningen
medger, och som regel är väl
fallet också, att de lyckas utforma beslutet
på ett sådant sätt, att det blir i
överensstämmelse med förordningen
och fyller sitt syfte.

Nu har länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län sagt, att man behöver ha en
annan fördelning mellan anmälningsoch
tillståndslotterier, och reservanterna
har gått på den linjen. Jag vill nog för
min del understryka vad här har sagts
i debatten om att något större behov av
en högre värdegräns för polismyndigheternas
tillståndsgivning inte har förekommit.
Därför trodde jag, att alla rimliga
önskemål skulle tillgodoses av de
förslag, som propositionen innehåller.
Det är min förhoppning, att andra kammaren
biträder propositionen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det som föreslås i reservationen
är för det första att det
högsta belopp, som man kan ordna lotterier
för efter anmälan till polismyndigheterna,
skall höjas från 3 000 till
5 000 kronor. Beloppet 3 000 kronor
fastställdes 1949. Sedan dess har det inträffat
en betydande penningvärdeför -

sämring, som i och för sig motiverar
en höjning. Var 3 000 kronor ett rimligt
belopp år 1949 kan det väl näppeligen
vara det i år, såvida man inte
menar, att behovet av lotterier har
minskat sedan den tiden.

För det andra föreslås i reservationen,
att det belopp, som polismyndighet
skall ha rätt att efter ansökan medge
lotterier för, skall höjas från 5 000
till 10 000 kronor. Inom departementet
har man i en promemoria föreslagit en
höjning från 5 000 till 8 000 kronor.
Detta förslag gick ut på remiss, och det
var ytterst få remissinstanser, en eller
två, som hade något att invända mot
det. Vid den prövning, som man sedan
företog i departementet, fann man dock
tydligen, att man inte borde bry sig om
någon höjning.

Jag frågar än en gång: Vilka olyckor
skulle inträffa, om man gav polismyndigheterna
litet friare händer än propositionen
innebär? Enligt reservationen
skulle ju fortfarande lotterier med
ett insatsbelopp på över 5 000 kronor
endast få anordnas efter tillstånd. Skillnaden
mellan propositionen och reservationen
är bara, att reservanterna vill
att sådant tillstånd skall kunna lämnas
av polismyndigheterna i stället för av
länsstyrelserna, och våra polismyndigheter
är säkerligen kompetenta att avgöra
tillståndsfrågan när det gäller lotterier
mellan 5 000 och 10 000 kronor.
Fördelen för organisationerna med denna
anordning skulle vara dels att formaliteterna
minskade, dels att kostnaderna
blev lägre. Å andra sidan har
inte handelsministern, efter vad jag kan
finna, övertygat kammaren om att man
på detta sätt skulle eftersätta de kontroll-
och säkerhetssynpunkter, som alltid
måste anläggas i fråga om ett lotteri.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Odhe framhöll att
det rätt ofta förekommit att man begärt
att få uppskjuta en lotteridragning.

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Under hela den tid, som jag sysslat med
sådana saker, har jag aldrig varit med
om detta. I regel kan man inte heller
uppskjuta dragningen när det är fråga
om ett tombolalotteri, ty vanligen lämnas
ju vinsterna ut direkt.

I anledning av vad herr statsrådet
här sagt vill jag framhålla, att vi inom
utskottet alla varit med om propositionens
förslag om en höjning av värdegränserna
för insatser. Men vid behandlingen
inom utskottet av den föreliggande
motionen föreföll det som om
en del utskottsledamöter ansåg, att
Kungl. Maj:t varit för generös med tillstånd
till billotterier, och orsaken till
att utskottet på denna punkt presterat
en sådan skrivning som faktiskt skett
är kanske, att man i viss mån har sammanblandat
billotterierna och de enklare
tombolalotterierna.

Statsrådet sade emellertid här själv
att man nog kunde vara generös med
tillstånd till organisationerna, och jag
tror att detta är rätt nödvändigt. Vi får
inte förbise att när en organisation anordnar
en fest för att få in pengar till
sin verksamhet, är ofta tombolalotteriet
det enda av arrangemangen som
ger något överskott.

Jag har svårt att tänka mig att exempelvis
länsstyrelsen skulle kunna sitta
och bedöma vederbörande arrangörers
möjlighet att sälja lotter. Jag tror inte
heller att det har förekommit någon
sådan prövning.

Ofta undviker nog de organisationer,
som vill försöka få in pengar, att gå
till länsstyrelsen och begära tillstånd
till att anordna ett lotteri, ty detta blir
så kostsamt. I stället väljer man, såsom
det upplystes inom utskottet, andra
vägar, men jag tror inte att dessa är
någonting som bör godtas från riksdagens
sida.

Ändring i lotteriförordningen

talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Höjer begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Höjer begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 70 nej, varjämte
av 8 av kammaren ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogos vart för sig:

tredje lagutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m.;

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1, över motion om befrielse
från radiolicensavgift för dövstumma
föräldrar med hörande, minderåriga
barn; och

statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1955/56
Nr 1

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Tidsenlig demokratisk författning m. m.

under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under försvarets fonder m. m.

Punkterna 1—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Lades till handlingarna.

§ 8

Tidsenlig demokratisk författning m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utarbetande genom 1954 års
författningsutredning av förslag till en
tidsenlig och demokratisk författning
m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 13 i
första kammaren av herr öhman och
herr Persson, Helmer, samt nr 17 i
andra kammaren av herr Johansson i
Stockholm m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om sådan
komplettering av direktiven till 1954
års författningsutredning, att uppdraget
vidgades till att omfatta utarbetande
av förslag till en tidsenlig och demokratisk
författning, samt att utredningen
måtte kompletteras så att alla
i riksdagen representerade partier bleve
företrädda och att utredningen även i
övrigt personellt förstärktes.

Utskottet hemställde att förevarande
motioner, 1:13 och 11:17, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När jag läste utskottets
säregna uttalande till vår motion kom
jag att tänka på en episod från den
gamla socialdemokratiska ungdomsrörelsen.
Den hände för närmare 40 år
sedan. En talare i Göteborg som skulle
till Trollhättan fick förhinder. Distriktsstyrelsen
skickade i stället en oprövad
kraft och utrustade honom med ett skrivet
föredrag. Han läste bra innantill —
det tog en timme — men efteråt begärde
en motståndare diskussion. Detta
hade varken ynglingen eller uppdragsgivaren
beräknat, och när motståndaren
slutat var inledaren också färdig
med den enda replik han kunde ge:
han läste upp hela föredraget en gång
till. Sedan teg motståndaren för att inte
riskera ytterligare en timmas innanläsning.

Ynglingen har sedan dess försvunnit
ur den politiska historien, men jag kom
att tänka på honom i dag när han nu
fått så begåvade och läraktiga elever
i riksdagens konstitutionsutskott.

Vi motionerade år 1948 om en utredning
om en mera tidsenlig och demokratisk
författning. Den gången avstyrkte
konstitutionsutskottet med den
motiveringen, att utskottet redan tre
gånger tidigare hade avstyrkt liknande
förslag. Sex år senare tillsatte emellertid
regeringen en utredning och medgav
därmed, att det fanns anledning att
göra den av oss begärda översynen av
våra numera rätt ålderstigna grundlagar.

I vår motion har vi tagit upp justitieministerns
direktiv för den pågående
utredningen och påvisat, att han redan
i inledningen bygger på en argumentering,
som inte är hållbar. Vi har föreslagit
en breddning av utredningen och
anfört ytterligare några problem som
borde tagas med, när efter långt dröjsmål
våra grundlagar äntligen skall få

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

en översyn. Våra förslag syftar till en
ytterligare demokratisering av vår författning,
till större inflytande för folkrepresentationen
och folkviljan.

Utskottet tar inte upp ett enda av de
argument som vi anfört om utredningens
omfattning och justitieministerns
direktiv. Konstitutionsutskottet nöjer
sig med att göra som ynglingen i Trollhättan.
Det läser upp direktiven en gång
till och avstyrker sedan motionen.

Vi fann det i motionen förvånande,
att justitieministern i direktiven utgår
från påståendet, att samhällsutvecklingen
medfört en utjämning av inkomster
och ekonomisk makt. I verkligheten
har den medfört en oerhörd koncentration
av den ekonomiska makten
och makten inom näringslivet, en maktkoncentration
som inte kunde förutses
när grundlagarna fick sin nuvarande
utformning.

En aktuell utredning visar, att några
dussin människor utövar ett fullkomligt
dominerande inflytande över Sveriges
näringsliv. I 60 procent av Sveriges
storbolag är det högst tre personer
som kan utöva hela bestämmanderätten
och i 93 procent är det högst fem
personer.

Efter valrörelsen fick vi i pressen en
diskussion mellan borgarpartierna och
socialdemokratien om storfinansen, huruvida
den bara var ett spöke som visas
fram i valtider eller en reell makt
i samhället. Den diskussionen kan avslutas.
Den klick av bankdirektörer och
industrikungar, som i dag svingar lockoutklubban
över en halv miljon svenska
arbetare bara för att pappersarbetarna
vill ha så mycket med av deras
jättevinster att de kan försörja sig på
sitt arbete, visar därmed sin reella
makt. Den utövar sitt inflytande på
statsmakten i andra former än förr,
men att samvaron i torsdagsklubben
och andra kontakter tar intryck av raonopolkapitalets
maktresurser visar sig
bl. a. däri, att lockoutherrarna använ -

Tidsenlig demokratisk författning m. m.

der sig av finansministerns argument
när de svingar sin stora klubba.

I den förutnämnda diskussionen anförde
statsministern i en artikel i Tiden,
att folkets majoritet kan komma
att överväga en förändring av denna
maktbalans. Statsministern skrev: »På
längre sikt anser vi det icke rimligt att
det privata kapitalägandet i så stor utsträckning
som för närvarande skall
vara bestämmande för de produktiva
resursernas utnyttjande ... Socialdemokratien
kommer vidare icke att tillåta
att privata kapitalintressen saboterar
den ekonomiska politik regeringen för
i de breda folklagrens intresse . .. Det
betyder också att vi icke av dogmatiska
skäl avsäger oss möjligheten att förstatliga
verksamhetsgrenar om vi finner
detta vara erforderligt för att skapa
tillfredsställande produktion och
sysselsättning.»

I ett anförande för några dagar sedan,
när Branting-minnet firades, yttrade
en av talarna, Z. Höglund: »Det är
en motsägelse i sig självt, att en arbetsgivarorganisation
skall besitta sådan
makt som den nu visar. Här reser sig
på nytt den gamla frågan vem som skall
besitta det ekonomiska herraväldet i
landet och vilka möjligheter som finns
att begränsa verkningarna av en övermodig
kapitalmakt.»

Om folkmajoriteten i Sverige med
stöd av den socialistiska samhällssyn,
som från början varit vägledande för
det socialdemokratiska partiet liksom
för vårt parti, vidgar samhällsinflytandet
över produktionen, måste detta få
ett uttryck även i författningen.

Redan i vår grundlagsmotion 1948
anförde vi, att ett utbygge av den samhälleliga
sektorn i produktionen förutsätter,
att samhällsorganen icke stelnar
i byråkratiska arbetsformer och att författningar
och bestämmelser måste ändras
så, att folkflertalets vilja bättre kan
göra sig gällande.

Direktiven för den påbörjade utredningen
ställer som ett av alternativen eu

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Tidsenlig demokratisk författning m. m.

utveckling mot en rakt motsatt ordning,
när folkrepresentationen skall utses.
Man skall förutsättningslöst undersöka
frågan om införande av majoritetsval i
enmanskretsar i stället för proportionella
val, alltså en återgång till det valsystem,
som fanns före det s. k. demokratiska
genombrottet. Motiveringen
säges vara att skapa ett stabilt regeringsunderlag.
Detta valsätt har i en
rad länder använts för att hejda en utveckling
åt vänster, för att trygga de
besittandes ställning genom något slags
rättning mittåt, där två stora partier
tävlar om de minst politiskt medvetna
s. k. marginalväljarna med ungefär likadana
program. Detta har t. ex. i Amerika
lett till att valet bara står mellan
två reaktionära partiapparater med väldiga
penningresurser, vilka är lika varann
som grå katter i beckmörker. I
Frankrike genomfördes just för att hejda
vänsterutvecklingen och avstänga det
största partiet från inflytande en återgång
från proportionella val till majoritetsval
i de kretsar där kommunisterna
var starkast, så att alla skulle kunna
samarbeta mot dem. Konstitutionsutskottet
behöver ju bara följa den senaste
regeringskrisen i Frankrike för
att finna, att metoden sannerligen inte
lett till någon stabilare regeringsmakt.

Vi önskar i stället en sådan förbättring
av det proportionella valsystemet,
att detta ger högsta möjliga rättvisa åt
samtliga väljargrupper och inte oproportionerligt
gynnar de större partierna.
Vi anser att utredningen bort omfatta
problemet om större makt åt folkrepresentationen,
så att riksdagen allena
blir lagstiftande makt och så att regeringen
inte längre kan nonchalera viktiga
framställningar från riksdagens
sida. Vidare bör det väl vara riksdagen
och inte majestätet som utser landets
regering.

I den största av alla ödesfrågor som
kan drabba detta land står folket utan
faktiskt inflytande. Enligt grundlagen
är det Konungen som ensam har rätt

att börja krig. När vi för några år sedan
motionerade om ändring av denna
bestämmelse, sökte man hävda att den
saknade praktisk betydelse, då avgörandet
låg hos regeringen. Exempel
från de sista åren visar emellertid, att
reaktionära och hänsynslösa officersklickar
med hjälp av människor på
andra nyckelposter, som icke kan kontrolleras
av folkrepresentationen, kan
organisera provokationer och direkta
krigshandlingar och ställa sina folk inför
anfallskrigets fullbordade faktum.
Den aktuella svenska memoarlitteraturen
från Oscar Ds tid till våra dagar har
gett uppmärksammade och skrämmande
exempel på hur kungahuset med hjälp
av inflytelserika officers- och aktivistkretsar
kan bringa landets fred och välfärd
i fara. Lord Russell of Liverpool
har gett några aktuella påminnelser om
vilka medel som användes för att skapa
förevändningar för kriget mot Polen
1939. Från finskt regeringshåll lär nyligen
ha påståtts, att marskalk Mannerheim
började krig i juni 1941 utan regeringens
vetskap. Exemplen kan mångfaldigas.
Problemen om demokratisering
av försvarsmakten och andra samhällets
maktorgan och demokratisk kontroll
över deras ledning är icke bara en författningsfråga,
men de borde vara med
i en utredning som denna.

I vår motion har vi också vänt oss
emot domstolarnas maktfullkomlighet,
vilken enligt vår mening bygger på en
föråldrad antidemokratisk samhällssyn.
Domstolsväsendet är en makt vid sidan
om folkrepresentationen. När den av
justitieministern omtalade utjämningen
inte gått längre än att den egentliga
överklassen alltjämt är i majoritet bland
de studerande vid universitet och högskolor,
medan socialgrupp 3, majoriteten
av folket, bara har 6,6 procent, är
det klart att domarkåren liksom ämbetsmannakåren
i övrigt rekryteras ur ett
mycket tunt och välbärgat skikt med
ingrodda politiska fördomar. I deras
isolerade och ombonade värld kan det

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

icke finnas mycket av förståelse för de
villkor, under vilka folkets majoritet
lever. Vi anser att det är ohållbart i ett
land som vill kallas en demokrati, att
rättsväsendet inte är föremål för någon
annan kontroll än den de högsta domarna
utövar över sin egen kår och att
folkrepresentationen inte ens får diskutera
vad domstolarna beslutar.

Vi har i motionen anfört, att folket
måste få reellt inflytande över rättsförhandlingarnas
gång med genom
i demokratisk ordning valda lekmän,
som kan utöva verkligt inflytande på
domstolen. Vi anser att högsta domstolen
inte längre bör vara sista instans i
resningsärenden utan att sådana frågor
skall kunna prövas av regeringen. Vi
har skrämmande exempel på vart det
nuvarande systemet leder i exempelvis
Lundquist- och Haijby-affärerna, där
kårandan och dogmen om domarkårens
ofelbarhet i närmare 20 år hindrade ett
rättsförfarande mot en av de största bedragarna
i vårt land, som innehade en
framträdande domarbefattning. Det råder
i dag en utbredd förtroendekris mot
Sveriges rättsväsende på grund av de
upprepade skandalerna, och utredningen
borde därför ha omfattat frågan, hur
folkets rättsmedvetande skall kunna
komma till uttryck genom folkets reella
deltagande i den dömande verksamheten
och genom att det blir möjligheter
att överklaga högsta domstolens beslut
om resningsvägran.

Vi har slutligen påmint om att en
verkligt demokratisk författning även
bör omfatta rätt till arbete och rätt till
utbildning på samhällets bekostnad enligt
vars och ens studiebegåvning. Den
bör även omfatta att kvinnornas likaberättigande,
framför allt rätten till lika
lön för lika arbete, blir grundlagsfäst.

Vi har alltså anfört en rad förslag
både i motionen år 1948 och nu i syfte
att åstadkomma en sådan förändring
av författningen, att den leder till verkligt
folkstyre i vårt land. Vi har iiven
ansett, att den riktning som gång på

Tidsenlig demokratisk författning m. m.

gång framfört dessa förslag, borde ha
varit representerad i utredningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionen.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Egentligen låge det kanske
närmast till hands att regeringen
svarade på de klagomål motionärerna
framfört över att de inte är representerade
i författningsrevisionen. Jag
skulle emellertid för min del vilja tro
att detta beror på att de kommunistiska
representanterna är så pass fåtaliga, att
det, då sådana kommittéer och utredningar
tillsättes efter proportionella
grunder, vore otänkbart att det skulle
kunna beredas plats just för dem.

Detta är det ena skälet. Sedan finns
det ett annat och mera allvarligt, och
det är att våra och kommunisternas
uppfattningar om vad som menas med
demokrati är så väsensskilda och oförenliga,
att varje praktiskt meningsutbyte
är fullständigt uteslutet. Vi förmenar
nämligen att till demokratiens väsen
hör respekt för människovärdet och
för den personliga friheten, och till
människors frihet hör också rätten till
yttrandefrihet, tryckfrihet och församlingsfrihet.
Om man i stället hävdar ett
enpartisystem och betraktar motståndare
till detta som folkfiender som skall
straffas, antingen med livets eller frihetens
förlust, är det ju alldeles uppenbart
att allt praktiskt meningsutbyte
och framför allt beredande utredningsarbete
mellan företrädare för så vitt
skilda åsikter är fullständigt uteslutet.
Vi vet nog, och det vet säkerligen den
föregående iirade talaren också, att
man i såväl Lenins som Stalins skrifter
kan finna otaliga citat som visar att
meningen med deltagande både i val
och i parlamentariska utredningar och
annat sådant inte är att befrämja några
större eller mindre reformer utan att få
tillfälle att begagna parlamentens talartribuner
till agitationsplats för partiets
egna idéer, alldeles oavsett om den fö -

54 Nr 7 Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kommunen
m. m.

revarande frågan drar nytta av detta
eller inte. Med vetskap härom kan vi
från vårt håll förklara att vi inte har
anledning att fortsätta en sådan debatt.
Jag yrkar därför, herr talman, endast
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
hade ju inte till uppgift att ta ställning
till Lenins och Stalins skrifter
utan till de fakta som anförts i vår motion,
och jag tror herr Hallén skall få
svårt att där finna något som strider
mot vad även han anser vara en demokratisk
uppfattning. Till herr Halléns
uppfattning hör tydligen att vi skall
utestängas därför att vi företräder en
motsatt uppfattning mot de andra. Enligt
herr Hallén är det alltså god demokrati
att utestänga företrädare för
dem som inte delar majoritetens mening.
I övrigt tycker jag, att argumenteringen
betänkligt liknar den som förekommer
i McCarthy-domstolarna i
Förenta staterna, där man inte dömer
folk efter vad de sagt och gjort utan
efter vad man i domstolen anser att de
menat med vad de sagt och gjort.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska
angelägenheter till den borgerliga kommunen
m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta
motioner om överflyttning till den borgerliga
kommunen av handläggningen
av ekonomiska angelägenheter, som
avse kyrkliga ändamål, m. m.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 9 i

första kammaren av herr Eriksson m. fl.
och nr 1 i andra kammaren av herr
Lundberg m. fl. hade hemställts, »afl
riksdagen måtte besluta i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning med uppgift att ompröva,
huruvida och i vilken omfattning ekonomiska
angelägenheter, jämväl i vad
de avse kyrkliga ändamål, må kunna
handläggas av den myndighet, som äger
besluta om den borgerliga kommunens
ekonomiska angelägenheter, och i god
tid före 1958 framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda, samt utreda
frågan om den kyrkliga kommunens
samhälleliga och rättsliga ställning
i dess helhet».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 9 och II: 1, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sörlin, Spångberg och Edberg, som ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning huruvida
och i vilken omfattning ekonomiska
angelägenheter i vad de avsåge kyrkliga
ändamål kunde handläggas av organ,
som ägde besluta om den borgerliga
kommunens ekonomiska angelägenheter,
samt om den kyrkliga kommunens
samhälleliga och rättsliga ställning
i dess helhet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Det är i år tredje gången
som herr Lundberg försöker få riksdagen
med på en utredning om överförande
av vissa av de kyrkliga kommunernas
rent ekonomiska angelägenheter
till den borgerliga kommunen. Envis
som en Cato har herr Lundberg kommit
tillbaka, likvisst utan att hittills
ha fått se Kartagos murar falla. Konstitutionsutskottet
har nämligen varje
gång lika envist slagit dövörat till.

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kommunen
m. m.

Det är möjligt att herr Lundberg och
hans många medmotionärer — jag tror
de är trettio i denna kammare och
fem i första kammaren — kan hämta en
viss förtröstan ur konstitutionsutskottet
av årgång 1919, som med anledning
av en liknande motion av herrar Leander
och Jeppsson hemställde om en utredning
huruvida och i vilken omfattning
beslutanderätten över kyrkliga utgifter
må kunna överföras till den borgerliga
kommunen. Den gången gick
andra kammaren med på en sådan utredningshemställan,
men första kammaren
fällde förslaget. Om herr Lundberg
söker hämta någon förtröstan ur det då
avgivna utskottsutlåtandet bör han kanske
dock betänka att det var ett annat
konstitutionsutskott år 1919.

Det är, herr talman, inte min mening
att dra upp någon stor debatt om
statskyrkosystemet i anslutning till denna
fråga. För att motivera min inställning
som reservant i konstitutionsutskottet
vill jag emellertid göra ett par
rent principiella kommentarer.

Jag tillhör dem som menar att ett
konsekvent hävdande av trosfrihetens
princip måste komma att leda till att
staten avklädes sin bekännelseskrud.
Jag menar alltså att den nya religionsfrihetslag,
som vi fick för några år sedan
och som bibehåller kollektivanslutningen
redan från födelsen till en
viss bekännelseform och endast medger
reservationsrätt, bara representerar ett
steg på vägen mot en fullständigare religionsfrihet.

Har man denna principiella inställning
kan det förefalla inkonsekvent att
man ger sin anslutning till tankegången
i den Lundbergska motionen, som
ju helt enkelt innebär en ytterligare
sammankoppling av den kyrkliga och
den borgerliga kommunens angelägenheter.

I själva verket tror jag emellertid att
en sådan hållning ingalunda är så olo -

gisk som den ytligt sett kanske kan
förefalla. Vi vet att Vår Herres kvarnar
mal långsamt i det här fallet. Det
tog 42 år från det att riksdagen hade
begärt en utredning om fri utträdesrätt
ur kyrkan innan en sådan kunde stadfästas
av kamrarna. Och även om det
nu finns åtskilliga tecken som tyder på
att opinionen är i växande för ett
skiljande av stat och kyrka, så ligger
nog inte den stora reformen och väntar
så alldeles nästgårds. Så länge banden
består så nödgas, förefaller det mig,
staten och statens organ ta konsekvenserna
av det ansvar som man iklätt sig
genom att privilegiera en viss bekännelseform.

Om det t. ex. under kyrkovalven förekommer
en reaktionär förkunnelse,
om vissa katolicerande tendenser gör
sitt intåg i liturgien, så tar de valda
ledamöterna av Sveriges riksdag tillsammans
med regeringen ansvaret därför,
eftersom man helt enkelt garanterar
bekännelsen. Denna fråga ställdes
nyligen på sin spets i Norge i samband
med den bekanta helvetesstriden, där
biskopen Schjelderup vände sig till regeringen
för att få en tolkning av huruvida
han hade ställt sig utanför kyrkans
bekännelse genom att förneka
helvetets existens. Det konstaterades då,
att enligt norsk grundlag har staten
högsta myndighet även i bekännelsefrågor.
Och det kan knappast vara någon
tvekan om att detsamma även är
fallet i vårt land. Det är absurt att
organ, inrättade för medborgarnas timliga
angelägenheters ordnande, också
skall vara högsta auktoritet i bekännelsefrågor,
men den absurditeten följer
av statskyrkosystemet, och jag menar
därför, att i det här fallet de statliga
organen, regering och riksdag, inte
gärna i realiteten kan lämna ifrån sig
en del av det ansvar, som man formellt
har, genom att bibehålla kyrkomötet,
som ju kvarlever såsom det vederlag
som prästeståndet en gång betingade

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom munen

m. m.

sig för att släppa sitt motstånd mot
ståndsriksdagens upplösning.

Den fråga som här ligger före, frågan
om relationerna mellan den kyrkliga
och den borgerliga kommunen, ligger
— det medger jag villigt — praktiskt
på ett något annorlunda plan,
men principiellt ligger den på ungefär
samma plan. Sammanvävnaden är principiellt
densamma.

Kyrkan har sin egen drätsel och sin
egen beskattningsrätt. Det leder alltså
till att vi har två beskattningsmyndigheter
ute i kommunerna, två beskattningsmyndigheter
som arbetar — ofta i varje
fall, sannolikt oftast — tämligen oberoende
av varandra men där den ena
myndighetens åtgöranden och beslut
inte lämnar den andra alldeles oberörd
och där man i vissa fall ställs inför
påtagliga olägenheter.

Den kyrkliga kommunen utövar beskattningsrätt
inte bara över dem, som
tillhör kyrkan, utan också över dem
som har utträtt ur kyrkan i kraft av
den fria utträdesrätten. Dissenterskatteutredningen
fann, att av den kyrkliga
kommunens utgifter i församlingarna
utanför Stockholm endast 37,4 procent,
för att använda denna noggranna bestämning,
representeras av utgifter till
rent kyrkliga ändamål. Då hade man
räknat med ett genomsnitt av kyrkokassornas
utgifter och pastoratsutgifterna.
Förhållandena varierade något i olika
kommuner. För kyrkokassornas del
räknade man inom Göteborg och Malmö
med att de rent kyrkliga utgifterna representerade
30 procent. I Linköping
var siffran 25 procent och i den stad,
som kammarens ärade talman representerar,
21,6 procent. Nåväl, kammarens
ledamöter erinrar sig säkerligen
att man i konsekvens härmed ansåg att
de som utträdde ur kyrkan borde betala
60 procent av den skatt som eljest
utgår.

De som utövar denna beskattningsrätt
— alltså kyrkofullmäktige — utses

i val, vilka såsom alla känner till karakteriseras
av ett ganska ringa valdeltagande,
som för övrigt, såvitt man
kan utläsa ur de senaste årens siffror,
visar en fallande tendens. År 1950 deltog
sålunda endast 18,8 procent av de
röstberättigade i hela landet i kyrkofullmäktigevalen.
Även där varierade
förhållandena rätt kraftigt mellan olika
typer av kommuner. I kommuner med
val på samlingslistor — och det var
46 procent av församlingarna — uppgick
valdeltagandet den gången genomsnittligt
till 5,3 procent för kvinnor
och 7,6 procent för män. Genomsnittssiffran
för alla församlingar var emellertid
18,8 procent, d. v. s. valdeltagandet
var mindre än en fjärdedel av deltagandet
i de kommunala valen samma
år. Det låga valdeltagandet kan, såsom
alla känner till, leda till relativt
slumpartade utslag vid vissa tillfällen.
Man måste väl ändå medge, att det är
minst sagt otillfredsställande med en
sådan ordning för val av en myndighet,
som dock skall utöva en viss beskattningsrätt.

Det är kanske inte heller så alldeles
obetydliga medel som de kyrkliga församlingarna
har att röra sig med. Visserligen
är de belopp som utdebiteras
av församlingarna rätt obetydliga, men
år 1951 uppgick dock de kyrkliga kommunernas
samlade utgifter till 233 miljoner
kronor.

Allt detta gör, herr talman, att man
gärna skulle vilja instämma med konstitutionsutskottet
av årgång 1919, då
det sade: »Granskas närmare de utgifter,
vilka äro av kyrklig natur, synes
uppenbart, att grundade skäl knappast
kunna göras gällande mot att överföra
beslutanderätten över vissa sådana utgifter
till den borgerliga kommunen.»

Ett visst överförande har sedan den
gången skett. Sedan 1919 har sålunda
ärenden rörande folkskole- och fortsättningsskoleundervisningen,
rörande
barnavårdsväsendet och rörande biblio -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska
munen m. m.

teksväsendet överförts till den borgerliga
kommunen. Det överförandet har
skett vid en nästan överraskande sen
tidpunkt. Det var först 1924 som hela
det samhälleliga barnavårdsväsendet lädes
under den borgerliga kommunen,
ocli vad skolväsendet beträffar var det
först 1930 års skolstyrelselag som medförde
att folkskoleväsendet i någon större
utsträckning kom att överföras till
den borgerliga kommunen. Principiellt
har den borgerliga kommunen blivit
huvudman för folkskoleväsendet först
i år, och i kraft av vissa övergångsstadganden
har principen ännu inte slagit
igenom alldeles. Vad det här gäller
kan alltså sägas vara att fortsätta den
utveckling som har ägt rum under de
senaste åren.

Konstitutionsutskottet säger att sedan
skolärendena nu i princip helt överflyttats
till den borgerliga kommunen kan
det knappast pekas på någon speciell
grupp av kyrkokommunala ärenden som
med större fördel skulle kunna handläggas
av den borgerliga kommunen.
Det är ett ganska kategoriskt påstående,
herr talman. Jag tror inte att man utan
den närmare utredning som har påyrkats
kan slå fast, att det inte finns en
grupp ärenden som kan överföras. Lika
väl som man kunnat utreda, att 60 procent
av de ärenden som nu handläggs
av de kyrkliga samfälligheterna icke är
av rent kyrklig natur, borde en utredning
kunna påvisa ytterligare ärenden
som lämpar sig för den borgerliga kommunen.

Låt mig bara peka på ett område.
Dissenterskatteutredningen påvisade, att
kostnaderna för kyrkogårdar i allmänhet
är ganska stora inom såväl landssom
stadsförsamlingar och representerar
en icke obetydlig andel av de kyrkliga
kommunernas utgifter. Nu kan
man fråga sig, om det inte skulle kunna
anses lämpligt att den borgerliga
kommunen övertoge ansvaret exempelvis
för begravningsplatserna. Jo, me -

angelägenheter till den borgerliga kom nade

1919 års konstitutionsutskott, som
sade: »Sålunda torde bl. a. frågor om
utgifter för anläggning och underhåll
av kyrkogårdar, vilka icke endast beröra
medlemmar av statskyrkan, utan
även övriga statsmedborgare, böra
handläggas och avgöras av borgerliga
myndigheter.»

Så sker för närvarande i Stockholm,
som i ett par omgångar har visat sig gå
litet före landet i övrigt. I Stockholm
lades sålunda folkskoleväsendet under
kommunen redan 1903, och här har
också kyrkogårdsväsendet lagts under
den borgerliga kommunen med undantag
för två församlingar, Brännkyrka
och Bromma, som har egna kyrkogårdar.

Utskottet menar nu att en överflyttning,
också i begränsad utsträckning,
skulle allvarligt äventyra de kyrkliga
organens existens — även det ett kategoriskt
påstående, som man kanske
inte kan rätt bedöma utan en närmare
utredning. Jag håller emellertid för
sannolikt att konstitutionsutskottets bedömning
är riktig, men då ställer jag
mig frågan: Kan det ligga någonting
orimligt i att stadsfullmäktige eller
kommunalfullmäktige övervakar kyrkans
ekonomiska angelägenheter låt
mig säga genom en speciell kyrkostyrelse
på samma sätt som man numera,
sedan skolan har lagts under den borgerliga
kommunen, genom skolstyrelser
övervakar skolornas skötsel och ekonomiska
angelägenheter? Att en sådan
reform skulle bryta sönder församlingsindelningen
och rubba kyrkans äganderättsförhållanden,
såsom utskottet tycks
vilja göra gällande, kan väl ändå inte
på något sätt bevisas. Att skolväsendet
har lagts under den borgerliga kommunen
har på intet sätt rubbat den regionala
skolindelningen och heller icke
inverkat exempelvis på skolornas dispositionsrätt
över vissa donationer.

Jag skall gärna medge att förhållandena
är rätt komplicerade, men vårt

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska
munen m. m.

utredningsväsende avser ju att kartlägga
och penetrera komplicerade förhållanden,
där riksdagen inte är beredd
att ta definitiv ställning utan en
närmare granskning.

Jag skulle också gärna kunna medge
att tidpunkten för att aktualisera denna
fråga möjligen kunnat vara gynnsammare.
Visserligen har vi fått den nya
kommunindelningen, och tidigare har
väntan på kommunindelningsreformen
ansetts utgöra ett motiv för att
man inte skulle aktualisera denna fråga.
Dessutom har pastoratsindelningssakkunniga
nu blivit klara med sitt förslag,
som i anmärkningsvärt hög grad
har skapat kongruens mellan storkommunerna
och pastoraten, men den
nya pastoratsindelningen har ännu inte
kommit till ståtid, och vidare har nyligen
en revision av församlingsstyrelselagen
påbörjats, vilket åberopas som
motiv för att tidpunkten icke skulle
vara lämplig. Men, ärade kammarledamöter,
olämplig kommer tidpunkten
alltid att vara om man inte vill saken.
Det är nog inte så förvånande om man
på många håll har velat uttolka utskottets
motiveringar som ett skalkeskjul
för oviljan att rubba någonting i det
bestående.

Mig förefaller det, herr talman, som
om ganska starka motiv talar för att den
utredning verkställs som motionärerna
har begärt och som också begärts i den
till utskottsutlåtandet fogade reservationen,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! I fråga om herr Edberg
skall jag fatta mig mycket kort. Jag
lägger märke till — och det gör väl
kammaren också — den historieskrivning,
som både motionen och nu senast
herr Edberg presterar. Man gör mycken
affär av det beslut som andra kammaren
fattade 1919, men sedan iakttar

angelägenheter till den borgerliga kom man

en klädsam anspråkslöshet och
fortsätter inte beskrivningen med att
tala om att både 1930, 1943 och så sent
som 1949 avvisade inte bara utskottet
utan riksdagens båda kamrar hela den
här linjen.

Herr Edberg glider in även på ett
annat område, då han talar om kyrkofullmäktigvalen
och det låga valdeltagandet.
Det är alldeles riktigt, det är
ur min motion han har hämtat siffran
18,8 procent. Jag har också väckt en
annan motion, som för närvarande ligger
under utskottets beredning, där det
efterlyses möjligheter att förlägga dessa
val till en annan och lämpligare tidpunkt
för att kunna öka intresset och
möjligheterna att delta i dem. Jag är
livligt övertygad om att herr Edberg
kommer att avstyrka även detta.

Vad beträffar överflyttningen till den
borgerliga kommunen av ytterligare
ärenden vet vi att det inte är någonting
som hindrar, att en kommun överenskommer
med en kyrklig församling
om att den övertar vården av begravningsplatserna.
Och hur ofta förekommer
det inte t. ex. att ett krematorium
byggs icke genom kyrkofullmäktiges
utan genom stadsfullmäktiges försorg?
Där möter inga formella hinder.

Men sedan, herr talman, skulle jag
vilja säga litet angående den här motionen
och vad som till äventyrs kan
finnas bakom den. Det är inte med så
särskilt stor lust jag nu framför kritik
mot motionären herr Lundberg. Jag
tycker att vännen Lundberg är en rättfram
och självständig karl, som ofta går
sina egna vägar. Han är, om han tilllåter
att jag citerar Skriften, »en sann
israelit, i vilken intet svek finnes». Hur
det sedan förhåller sig med logiken i
en del av vad han framför, blir ju en
annan historia. Jag skulle nästan vilja
säga vännen Lundberg, att här har han
nog trasslat in sig i en djungel av komplicerade
spörsmål, där jag tror att
klokheten borde bjuda honom att söka

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom

munen m. ni.

ta sig ut ur denna snårskog. Det låter
ju så resonligt och praktiskt detta: Varför
skall vi inte kunna få ha en enhetlig
kommunalbehandling och framför
allt en enhetlig budgetberedning? Man
frågar sig varför man över huvud taget
skall ha dessa kyrkofullmäktige. Vi har
ju inte fullmäktige för andra specialområden,
hälsovård, skolväsende, socialvård,
nykterhetsvård eller någonting
annat sådant. Varför kan man då
inte låta den borgerliga kommunens
representanter ta hand om alltsammans?
Ja, herr talman, när man ser
namnen på dessa motionärer, återfinner
man en hel rad av synnerligen dugliga
och vederhäftiga kommunalmän,
och jag skulle inte alls vara rädd för
att låta dem handlägga dessa ärenden.
Jag vill inte påstå att de skulle handlägga
dem bättre än de kyrkliga representanterna,
men säkerligen gjorde de
det lika bra. Det vore inte någon risk
alls, men — och det är det som lierr
Lundberg och hans kamrater inte tycks
förstå — ansvaret för en församlings
kyrkliga angelägenheter har ju nu i
snart hundra år ansetts vara en sida av
kyrkans eget inre liv, som inte kan jämföras
med t. ex. bostadsbyggande, socialvård
och liknande utan kräver sina
egna organ, och den uppfattningen har
riksdagen vidblivit alla gånger då frågan
behandlats.

Sedan undrar jag om vi inte för att
förkorta diskussionen skulle kunna
slippa resonera om budgetberedningen.
Herr Edberg halkade för resten själv
in på, att det var relativt små belopp,
och det är just vad det är. Medelutdebiteringen
på landsbygden torde hålla
sig omkring 90 öre, och i alla fall är
den mindre än 10 procent av den borgerliga
uttaxeringen. I fråga om den
kyrkliga utdebiteringen har den i långliga
tider understigit 10 procent av den
gemensamma uttaxeringen, och i städerna
är det som vi vet ännu lägre siffror.
Dessutom förekommer ju allmänt

i städerna att det bedrivs ett samarbete
mellan drätselkammaren och kyrkorådet
och på landsbygden mellan kommunalnämnden
och kyrkorådet så att
man är på det klara med vilken slutlig
utdebitering man skall ha. Nog har vi
väl alla erfarenhet av att kyrkofullmäktige
inte missbrukar sin makt. Var
hör vi talas om att man ansvarslöst voterar
igenom stora och dyrbara kyrkobyggen
och sådant, som äventyrar församlingarnas
drätsel? Jag tror att alla
partier är lika rädda och försiktiga, när
det gäller att ha ansvar för höjda kommunalskatter.
Jag tror sålunda att vi
kan ta den beskyllningen med lugn.

Sedan skulle jag vilja säga vad jag
anser att den här motionen går ut på.
Den innebär helt enkelt ett medvetet
och avsiktligt struptag på våra församlingar.
Den avser att beröva församlingarna
deras representativa organ.
Man skulle få behålla kyrkorådet, men
det skulle alltså utses av stadsfullmäktige
respektive kommunalfullmäktige.
Tänk oss det fallet — och det snuddar
också motionären litet vid — att en
stor del av fullmäktiges ledamöter är
sådana, som har utträtt ur kyrkan. Då
kan man fråga sig: Är det rimligt att
dessa skall utse kyrkoråd och att de
vad beträffar beskattningen skulle få
vara med om att besluta icke bara om
den del av skatten som de själva skulle
få betala — det sade också herr Edberg
— utan också om den del av utdebiteringen,
som de själva skulle
slippa att ha något ansvar för och inte
behöva betala ett dugg för? Jag tycker
att det är en ganska egenartad demokrati,
som väl egentligen ingen vill försvara.

Vad blir vidare följden av ett bifall
till den Lundbergska motionen? Vilka
skall välja ombud till kyrkomötet, när
församlingarna berövas sina representativa
organ? Vi vet att de utser de
elektorer, som i sin tur väljer representanter
i kyrkomötet. Det kan hända, att

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom munen

m. m.

det inte intresserar herr Lundberg. Han
kanske menar att det då går av bara
farten att man blir av med kyrkomötet
också. Genom att man startar med frågan
om gemensam budgelbehandling
vinner man så mycket: kyrkomötet
hänger i luften, och så är man av med
det också.

Jag vill framhålla en sak för kammaren.
Det skall väl finnas något sammanhang
i vår behandling av ärendena.
Riksdagen kan väl inte vara hur ryckig
och nyckig som helst och ena dagen
besluta si och andra dagen så. Här har
riksdagen engagerat sig för en hel rad
utredningar, som avser modernisering
och demokratisering även på det kyrkliga
området. Vad kyrkomötet beträffar
sitter det en kommitté som undersöker
kompetensområdet och frågan om kyrkomötets
vetorätt. Riksdagen har ju
själv för några år sedan — förmodligen
också herr Lundberg — biträtt förslaget
om modernisering och demokratisering
av kyrkomötet, och så är man
färdig några år efteråt med att bryta
ned alltsammans, och förmodar jag avbryta
den utredning om kyrkomötets
vetorätt som pågår. Det skall väl finnas
något sammanhang i vad man företar
sig.

Sedan vill jag säga, att om man biträder
herr Lundbergs motion, innebär
det också, att hela församlingsstyrelselagen
hänger i luften. Jag förmodar
emellertid, att herr Lundberg liksom vi
andra varit med om att besluta, att efter
kommunallagsrevisionen skall vi också
bringa församlingsstyrelselagen i samklang
med den, och det ingår också i
kommitteradcs uppgift att gå därutöver.
Vad tidsförhållandena i dagens läge
motiverar skall de också få ta upp. Vad
blir följden av den Lundbergska motionen?
Jo, det måste utgå direktiv till
denna kommitté, att den skall packa
ihop och lägga ned sitt arbete. Vad
skall det tjäna till att ha en församlingsstyrelselag,
som reglerar icke bara

kyrkorådet utan även kyrkofullmäktige,
om kyrkofullmäktige avskaffas? Det vet
vi mycket väl. Det sägs visserligen inte
i klämmen, men det står i motionens
motivering talat om hur förhållandena
kan tänkas bli ordnade, sedan kyrkofullmäktige
har uppgått i den borgerliga
kommunen. Därav kan vi se vad
som avses.

Sedan har också herr Edberg berört
den s. k. pastoratsindelningskommittén.
Vi vet allesammans, att avsikten
är att så långt det är möjligt sammanfoga
storkommunerna med de större
pastoraten, och det lär ha lyckats i
många fall. I några fall har det inte ännu
gått. Då kan man också fråga: Varför
skall det arbetet sluta? Det har
ingen betydelse i fortsättningen, om
man avskaffar kyrkofullmäktige och
bara har kvar kyrkoråden.

Sedan vill jag påpeka en sak till. Det
åligger kyrkorådet och skall väl göra
det även i fortsättningen att uppgöra
budgetförslag, varom sedan stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige
skulle fatta beslut. I den budgeten skall
också ingå något som heter prästerskapets
och kyrkomusikernas lönekassa.

I de s. k. överskottspastoraten, där det
finns avkastning av medel av kyrkliga
tillgångar, sådana som ecklesiastik jord
och skog och annat sådant, får en del
läggas i botten på prästlönerna och alltså
göra dem billigare för församlingen.
Av avkastningen får även en viss del
användas för kyrkliga ändamål inom
församlingen. Genom ett sådant beslut,
som här föreslås, skulle ju med ett enkelt
penndrag dispositionsrätten till den
kyrkliga egendomen överflyttas på
stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige,
naturligtvis icke omedelbart,
men det blir i alla fall en logisk konsekvens,
att man gör på det sättet.

Jag vill ännu en gång säga, att jag
tycker inte det är riksdagen värdigt att
vara så ryckig och inkonsekvent. Då är
det klokare att göra som herr Edberg.

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom munen

m. m.

Så snart han spårar upp, att ett förslag
kan medföra, att det blir moderna och
tidsenliga former för den kyrkliga verksamheten,
så slår han ned på det. Jag
vill inte kritisera honom för det, ty det
är logiskt av honom att driva en sådan
katastrofteori. Men riksdagen kan inte
resonera på det sättet. När den har engagerat
sig för positiva utredningskrav,
skall de genomföras, så att man får se
verkningarna av dem, innan man beslutar
något annat.

Jag kan, herr talman, sluta som jag
började med att säga, att den här motionen
ter sig vid första påseendet tämligen
oskyldig, men den leder uppenbarligen
till vittomfattande och revolutionerande
konsekvenser. Ett beslut i
motionens riktning, som reservanterna
nu föreslagit, skulle utan tvekan uppröra
medborgaropinionen i vida högre
grad än striden kring kommunsammanslagningen
och framkalla en kulturkamp,
som riksdagen i dagens läge säkerligen
betackar sig för.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr EDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande tycktes inte gärna
vilja höra talas om 1919 års konstitutionsutskottsuttalande.
Det kan jag förstå,
därför att detta uttalande gick faktiskt
i samma riktning som motionärernas
och reservanternas här föreliggande
förslag, och utskottet lyckades den gången
också få andra kammaren med på
en begäran om utredning. Uppenbarligen
var detta konstitutionsutskott inte
lika gruvsamt inför verkliga och förmenta
svårigheter som 1955 års konstitutionsutskott.
I varje fall anfördes den
gången inte den motivering, som vi fått
höra från herr Halléns sida, att man
här möter en fullkomlig djungel av
komplicerade spörsmål. Att de är komplicerade
vet vi alla, men komplicerade
frågor brukar vi vilja utreda.

Sedan framhöll herr Hallén, att det
är så liten utdebitering till den kyrkliga
kommunen. Det är alldeles riktigt,
men herr Hallén delar säkert den uppfattningen,
att det är otillfredsställande
att en beskattningsmyndighet utses vid
val med så ringa valdeltagande och med
möjlighet till så slumpartade utslag som
fallet är vid kyrkofullmäktigeval.

Herr Hallén har för den skull också
tänt en moteld mot herr Lundbergs motion.
Han erinrade själv om en motion
med förslag att sammanföra kyrkofullmäktige-
och kommunalfullmäktigevalen,
och bakom detta kan ju inte ligga
något annat än den spekulationen, att
när folk ändå röstar vid kommunalfullmäktigeval
kommer man sannolikt även
att ta sedeln till kyrkofullmäktigeval,
och på det sättet skulle man ge intryck
av ett intresse, som i de isolerade
kyrkliga valen inte kommer till synes.
Man skulle alltså genom politisk konstgjord
befruktning få fram en bild av ett
starkare intresse för kyrkofullmäktigeval
än vad som i realiteten visat sig.

Sedan har herr Hallén ytterligare en
motivering som förefaller mig ganska
egendomlig. Han menar att i stadsfullmäktige-
och i kommunalfullmäktigeförsamlingarna
kunde det komma
att sitta folk, som har utträtt ur statskyrkan,
och det skulle vara högst
olämpligt om sådana finge vara med
om att utse styrelser som skall handlägga
kyrkliga angelägenheter. Herr
talman! Det sitter även i denna kammare
personer som utträtt ur statskyrkan.
Vi behandlar här prästerskapets
löner. Vi kommer inom kort att
behandla frågan om snabbutbildning av
präster. Det förefaller mig vara en
diskretionssak om de som har utträtt
ur statskyrkan vill deltaga i dessa ärendens
behandling eller inte.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edberg säger att
jag inte gärna vill höra talas om 1919

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom munen

m. m.

års utskottsutlåtande i den här frågan
och andra kammarens i anledning därav
fattade beslut. Då kan jag bara replikera
vännen Edberg, att han inte vill
höra talas om riksdagens tre beslut i
fortsättningen och vad riksdagen då
sade. Det vill han med klädsam blygsamhet
undvika att höra.

På tal om kyrkofullmäktige är det
riktigt att jag väckt denna motion som
motdrag mot den Lundbergska. Det är
då typiskt att herr Edberg, som är logisk
och konsekvent, måste vara fiende
även till denna.

Herr Edberg sade någonting om att
här skall man försöka injiciera ett slags
intresse för kyrkofullmäktigeval. Han
kallade det för politisk konstgjord befruktning,
något slags insemination förmodar
jag han hade i tankarna. Det
tycker jag är, herr Edberg, ganska ytligt,
ty man skall väl tro sina medmänniskor
om bättre. Kan det inte tänkas
ett annat motiv än att folk bara
passar på, när man ändå är på stadsfullmäktige-
eller kommunalfullmäktigeval,
att lägga ned en röstsedel även
vid kyrkofullmäktigeval i samma lokal
och därmed falskeligen visa upp stegrade
röstsiffror som bevis på ökat intresse?
Kan det inte tänkas att människor
har undvikit att gå till kyrkofullmäktigeval
därför att dessa är utsatta till
den sämsta tänkbara tidpunkt och inte
därför att de saknar intresse för att
lägga ned sin röstsedel även vid kyrkofullmäktigeval?
Vi återkommer till den
frågan om en liten tid, när utskottet
redovisat sitt arbete för kammaren.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När herr Hallén talade
om att han väckt en annan motion, skulle
jag vilja erinra herr Hallén om att
om jag inte tar fel var det kammarens
nuvarande talman som väckte en motion,
som herr Hallén var med om att
avslå. Denna motion hade i stort sett

lika lydande kläm som den Hallénska
motionen av i dag. Han kysste och slog
ihjäl med samma varma själ även då!

När herr Hallén sedan talar om logik
är det tydligt, att den teologiska logiken
är någonting annat än logik i övrigt.
Jag har inte tänkt ta upp någon
principiell diskussion här i dag. Jag
vill bara säga till herr Hallén, att hans
motion är märklig även i ett annat avseende.
Det brukar vara så att man
väcker motioner i anslutning till en
proposition, men när konstitutionsutskottets
ärade ordförande och en del
ledamöter väcker motioner i anslutning
till en motion, som skall behandlas
inom konstitutionsutskottet, så är det en
ny konstitutionell ordning. Men det är
kanske logik!

Sedan vill jag bara erinra om att vad
vi framfört i vår motion är ett förslag
med krav på en praktisk anordning.
Men vi har därvidlag inget slutgiltigt
förslag, utan fråga är bara om en utredning.
Utskottet säger emellertid att
om man skulle beträda motionernas väg
skulle följden bli den kyrkliga kommunens
försvinnande och uppgående i den
borgerliga. I det stycket skulle jag vilja
fråga herr Hallén: Har herr Hallén
så dåliga erfarenheter av våra stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige
att de i kvalitativt avseende skulle vara
så underlägsna kyrkofullmäktige av
i dag? Herr Hallén har tydligen inte
sysslat med spörsmålet om hur dessa
kyrkofullmäktige kommer till och hurudana
de är. Jag tror att denna skrivning
är av den art att vi har anledning
att säga ifrån, att det inte förhåller
sig så som man här menar.

Sedan har vi i motionen erinrat om
att vi anser den kyrkliga kommunen ha
en hel del viktiga uppgifter sig förelagda
och att det är angeläget att dessa
olika frågor prövas av en församling
som tillkommit med fullödigt demokratiskt
stöd. Jag vill också erinra herr
Hallén om skolväsendets överflyttning

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom -

munen m. m.

och om konstitutionsutskottets av herr
Edberg berörda utlåtande 1919. Jag instämmer
i vad herr Edberg sade därom,
att sedan dess konstitutionsutskottet
blivit 35 år äldre, men att det inte
medfört någon radikalisering utan
tvärtom. Det är väl det som gjort att
klämmen blivit olika nu mot då.

Vidare har det från herr Halléns sida
sagts: Hur skall de gå med lönefrågorna
och pastoratsindelningen
m. m.? Och han talar om ryckigheten
vid behandlingen av dessa frågor. Jag
tror nog att man ute i kommunerna och
bland dem som handhar dessa val är
på det klara med att det bristande intresse
som kommer till synes vid valen
är så pass allvarligt att något måste
göras för att komma till rätta med
det hela. Om man anser att kyrktuppen
säkrare bevaras genom att kyrkofullmäktige
väljs med tre å fyra röster
än i fall stads- och kommunalfullmäktige
handhar hans vård, ja, då kan
man naturligtvis resonera som herr
Hallén. Men jag tror inte att det är något
så stort intresse, utan om man skall få
någon ordning på det hela måste de
församlingar vi har, nämligen stadsoch
kommunalfullmäktige, ta hand även
om dessa frågor.

Vidare skulle jag till herr Hallén
vilja säga, att det är underligt med
statskyrkan och dess folk som anser,
att den materiella äganderätten skulle
vara någon huvudsaklig uppgift att
vårda och att den religiösa väckelsen
kan överlämnas till de frireligiösa samfunden,
som kan ge både offer och förkunnelse.
De har ju också förstått att
de religiösa värdena för många människor
har betydelse. Jag tror att statskyrkan
även i det sammanhanget borde
försöka tänka mera på sin uppgift än
på de anställdas materiella intressen.
Ty om statskyrkan skall ha någon uppgift
att fylla är det nog genom alt inte
bara komma med en förkunnelse på
läpparna, utan det behöves nog även

en hjärtats bekännelse. Jag tror att
statskyrkan sysslar alltför mycket med
materiella saker och glömmer bort att
den även har till uppgift att vårda religiösa
värden. Men tyvärr syns det som
om kyrkan har glömt bort den saken.
Jag tycker att man skall utföra det arbetet
på annat sätt än som nu sker.

Sedan har här yttrats något om röstandet
både vid kommunal- och stadsfullmäktigeval.
Ja, om jag inte tar fel
är det så att statsråd, med undantag
av dem som föredrar kyrkliga frågor,
kan ha utträtt ur statskyrkan. Nog måste
väl herr Hallén i anständighetens
namn gå upp och protestera mot att
de som utträtt ur statskyrkan får delta
i röstning i sådana frågor. Inom parentes
tror jag, att de farhågor herr Hallén
uttalade den gången när det var
fråga om fritt utträde ur statskyrkan,
nämligen att det skulle bli ett massutträde
ur den svenska kyrkan, visat sig
felaktiga. Och låt mig säga att om en
metodist skulle delta i stadsfullmäktige
och dess beslut i en religiös fråga, måste
han väl anses vara en person som har
möjlighet att bedöma den.

Vidare har det talats om den ekonomiska
vikt som lagts på de kyrkliga
förhållandena och att kyrkan skall få
ha sin egen uttaxering. Jag vill säga att
i ekonomiskt avseende är det väl så
att den svenska kyrkan inte har något
självständigt organ. Den borgerliga
kommunen sköter lokalt vissa delar av
kyrkans ekonomiska förvaltning, men
kyrkofullmäktige beslutar uttaxeringen.
Vidare är det väl så -— och jag hoppas
att konstitutionsutskottets ordförande
rättar mig om jag har fel — att statskontoret
sköter förvaltningen av kyrkofonden
och kammarkollegium har befattning
med kyrkans fasta egcndomsförvaltning.
Kammarrätten upptar besvär,
och andra beslut fattas av domkapitel
eller konungens befallningshavande
och domkapitel gemensamt, och
byggnadsstyrelsen har tillsynen över

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom munen

m. m.

det offentliga byggnadsväsendet. Man
kan räkna upp det ena området efter
det andra och finna att kyrkan ingenstans
har den ekonomiska självständighet,
som herr Hallén här talar om.

Utskottet har avstyrkt vår motion
med motiveringar, som jag inte här
skall närmare ingå på. Till utskottets
utlåtande är emellertid fogad en reservation
av herrar Sörlin, Spångberg och
Edberg, vilken i stort sett sammanfaller
med yrkandet i motionen, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
denna reservation.

Det är nog inte som herr Hallén säger,
att ett beslut i enlighet med reservationens
förslag skulle uppröra den
offentliga opinionen. I stället tror jag
att både kommunalmännen och de som
har hand om kyrkofullmäktigevalen
kommer att hälsa en utredning med
tillfredsställelse. Herr Hallén synes i
detta stycke tala om saker och ting,
som han inte själv har någon praktisk
erfarenhet av. Även om en del av kyrkans
folk fått utbildning i ekonomiska
ting, är det väl inte säkert att de därför
besitter den kunskap som erfordras
för att sköta kyrkans ekonomi på
ett förnuftigt sätt. Man behöver där
bara se på hurudan utvecklingen har
varit. Den praktiska skötseln av kyrkans
ekonomi har ju tagits om hand av
helt andra organ är kyrkans egna.

Allting talar för att en utredning bör
komma till stånd på detta område, och
jag förvånar mig över att kyrkans män
är så rädda för att gå med på utredningsförslaget.

Till slut vill jag också erinra om den
folkpartimotion, som avgivits med förslag
om allmän omröstning om statskyrkans
vara eller inte vara. Även innan
en sådan omröstning kommer till
stånd måste utredning ske om kyrkans
ställning i svenskt samhällsliv, och detta
innefattas även i reservationens förslag.
Det finns därför all anledning att
följa reservanternas linje i det stycket.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg frågade
vad orsaken var till att jag nu vill vara
med om att sammanföra kommunal- och
kyrkofullmäktigevalen, när jag vid upprepade
tillfällen tidigare i utskottet varit
med om att avstyrka förslag härom.
Det beror på att jag kommit till en annan
uppfattning, sedan jag sett de sjunkande
siffrorna över deltagandet i
kyrkofullmäktigevalen. Att man i sådant
fall går över till den ståndpunkt,
som vår ärade talman här i kammaren
intagit upprepade gånger, finner jag
helt naturligt. Det vore bra om herr
Lundberg vore lika känslig för utvecklingen.

Sedan sade herr Lundberg att man
här i riksdagen ofta väcker motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner,
men han hade aldrig varit med
om, sade han, att någon väckt motion
i anledning av en annan motion. Men
då vet jag inte var herr Lundberg har
haft sina ögon, ty det sker ju snart
sagt vid varje riksdag, när man i ett
parti vill ha reda på vad en annan
grupp vill föreslå. Den upptäckten kommer
herr Lundberg säkert att göra, om
han inte gjort den förut, så att någon
ny praxis har jag ingalunda infört.

Sedan tycker jag att herr Lundberg
hemföll litet åt enklare folkmötestricks,
då han talade om att kyrkans män inte
borde ha så stort intresse för materiella
ting o. s. v. Jag gick emellertid inte
in på de sakerna i annan mån än att
jag sade, att det är underligt hur man
— om ifrågavarande förslag går igenom
— nära nog med ett enda penndrag
kan överföra den borgerliga kommunens
dispositioner till den kyrkliga
organisationen. Mer sade jag inte om
det. Men herr Lundberg hävdade att
kyrkans folk mera borde ägna sig åt
sina andliga uppgifter än åt befatt -

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom

munen m. m.

ningshavarnas materiella fördelar. Ja,
det har han så rätt i. Men jag skulle
också önska att herr Lundberg själv
besinnade detta lite mera, så att han
inte vid varje tillfälle försökte hindra
kyrkans män i deras arbete med just
de andliga arbetsuppgifterna. Det var
nämligen inte så länge sedan herr
Lundberg ställde sig helt avvisande till
förslaget om att utvidga den andliga
vården vid våra sjukhus. Inte ens bland
sjuka och döende får alltså kyrkans
folk utföra sina vårduppgifter i detta
hänseende på ett effektivt sätt, och då
kan man verkligen tvivla på den månliet
om de andliga vårduppgifterna,
som herr Lundberg talar om. Ty inte
lär väl förhållandena bli bättre, om
man berövar kyrkan dess möjligheter
härvidlag, vartåt ju motionen leder!
Den sortens kyrkliga välvilja tror jag
vi betackar oss för.

Till slut sade också herr Lundberg:
»Vad gör det, om det i kyrkofullmäktige
sitter en metodist?» Ja, det där låter
mycket oskyldigt. Men antag att där
sitter en majoritet av för kyrklig verksamhet
direkt fientligt inställda människor!
Sådana fall vill man emellertid
inte tala om utan bara om de oskyldiga
och präktiga metodisterna. Men det
går nog inte att lura kammarens ledamöter
med så enkla argument.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad angår enkla argument
och folkmötestricks torde herr
Hallén själv vara mästare på det området,
och även om jag inte ser upp till
honom, är det kanske naturligt att han
i debatten blir bemött med samma
mynt.

När herr Hallén sedan drar in frågan
om den andliga vården vid våra sjukhus,
vill jag säga att jag har ingen som
helst respekt för en kyrkans man, som
använder sig av så lättvindiga argument
som herr Hallén gjorde. Herr Hallén
borde begripa, att inom ett sjukhus
5 — Andra kammarens protokoll 1955.

får sådant icke förekomma, som herr
Hallén tycks mena att det skall göra.
Det är en allvarligare fråga än vad
herr Hallén själv kanske inser.

Sedan är väl detta förfarande med
motioner, som väcks i anslutning till
andra motioner, ganska märkligt. Herr
Hallén är ju konstitutionsutskottets
ordförande, och mig veterligt har herr
Hallén varit i konstitutionsutskottet en
längre tid. Jag måste fråga: Är det den
nu tillämpade ordningen som skall bli
melodien i framtiden vid konstitutionsutskottets
prövning? Det är i så fall
en allvarlig tendens, som jag vänder
mig emot.

Det talas om att det skulle vara något
speciellt med kyrkofullmäktige.
Jag har, herr Hallén, ingenting att säga
om kyrkofullmäktige som institution,
men, herr Hallén, vi vet hur svårt det
är att få folk att åtaga sig kyrkofullmäktigeuppdrag.
Det är en för liten
uppgift, och en mängd svårigheter
uppstår.

Jag skall inte säga mera om de andliga
värdena, men jag tror, herr Hallén,
att jag med min uppfattning har stor
respekt för dessa värden, och då har
jag rätt att kräva respekt från det håll,
där man så att säga anser sig ha monopol
på respekten för andliga värden.
Och vad man anser vara religion, det
är också en personlig sak.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag tror att vi kan gå
ifrån diskussionen om de andliga värdena
och över till sakfrågan. Då skall
jag försöka att fatta mig rätt kort med
hänvisning till vad som här sagts.
Denna fråga är ur ekonomisk synpunkt
en ganska liten fråga, men rent författningsmässigt
är den utomordentligt betydelsefull
och har mycket större perspektiv,
skulle jag tro, än vad motionärerna
över huvud taget har föreställt sig.

Jag erinrar, herr talman, om att det
för några år sedan väcktes en motion
Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom munen

m. m.

om att man skulle göra en revision av
den kyrkliga indelningen. Då pågick en
revision av primärkommunindelningen.
Jag varnade i det sammanhanget för att
man skulle föra in ett så störande moment,
och jag sade: Låt oss i lugn och
ro smälta resultatet av en kommunsammanslagning,
så får vi ta nästa
steg sedan!

Det är väl ingen här som vill bestrida,
att om vi överför nu kvarstående
uppgifter från kyrkofullmäktige till
stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige,
så måste ju detta betyda, att den
borgerliga kommunens indelning och
församlingsindelningen, eller i varje
fall pastoratsindelningen, sammanfaller.
Jag går så långt att jag säger, att jag
tror det blir nödvändigt med en sammanfallande
församlingsindelning, om
man helt och hållet skall tillämpa den
borgerliga kommunens konstitution.

Jag tillät mig att i debatten för ett
par år sedan säga, att det var besvärligt
med den primärkommunala indelningen.
Det visade sig ju att diskussionen
inte var fri från partipolitiska
spekulationer, och sockenpolitikerna
fick ett mycket fritt fält att röra sig på.
Men kom ihåg, att den borgerliga kommunen
har egentligen inga traditioner.
Dess historia börjar så sent som år
1862, under det att den kyrkliga indelningen
har sina rötter långt tillbaka i
den svenska historien. Vi rör också här
vid ett ämne, som är utomordentligt ömtåligt,
men jag vill inte skrämma någon
från att beröra det, tv detta kan vara
nödvändigt. Jag motsätter mig ingalunda
en modern och rationell indelning,
men innan denna skett anser jag, att
man inte skall med sikte på positiva resultat
nu diskutera de problem, som tagits
upp i motionen och i denna debatt.

Vad är det som har skett på detta
område? Är det så underligt, att konstitutionsutskottet
intar en annan
ståndpunkt nu än år 1919? Då låg skolväsendet
och barnavården under den

kyrkliga kommunen, men nu har dessa
uppgifter flyttats över till den borgerliga
med undantag för sex eller sju
skoldistrikt. Här skulle jag vilja rikta
en allvarlig maning till vederbörande i
Kungl. Maj :ts regering att se till, att vi
får in också dessa skoldistrikt under
den borgerliga kommunen. Det ser ut
som om man på något sätt har glömt
bort detta problem. Ingen av de utredningar
som pågår vill egentligen kännas
vid saken. Den är besvärlig men den
måste lösas, ty det är orimligt att skolväsendet
i några kommuner ligger under
kyrkofullmäktige.

I övrigt kvarstår, som jag sagt i utskottet,
endast sådana ärenden, som
direkt eller indirekt tillhör kyrkans
eget inre liv. Jag tvivlar på lämpligheten
av att, så länge kyrkan skall vara
en folkkyrka, föra över dessa uppgifter
till stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige,
även om indelningen
i övrigt sammanfölle på den borgerliga
och den kyrkliga sidan. Men därtill
kan vi ju återkomma. I nuvarande
läge verkar det som om motionärerna
ville en smula förneka sig själva, nämligen
genom att uraktlåta att tala om
att det är en totalöverflyttning till den
borgerliga kommunen som skall äga
rum.

Man vet ju att av de samlade kommunala
utgifterna mellan 5 och 10 procent
faller på den kyrkliga sidan. Men
detta problem är ekonomiskt. Jag frågar
mig: Vad är det då som man skulle
kunna flytta över utan att detta berör
kyrkans eget inre liv? Jag vet inte vad
det är. Kyrkans prydande, reparationer
o. s. v. hör också hit. Herr Lundberg
är nog överens med mig om att
t. ex. en samlingslokals prydande har
ett intimt samband med vårt föreningsliv.
Både på det statskyrkliga och på
det frikyrkliga området har lokalernas
utseende en del att skaffa med den högtid
man kan skapa kring en gudstjänst.

Nej, här är det nog så att man kan

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom

munen m. m.

inte peka på någonting som absolut
borde flyttas över. Jag medger att man
skulle kunna nämna exempelvis krematorier
och kyrkogårdar, men härvidlag
erinrar jag om vad herr Hallén redan
framhållit, nämligen att det inte är
omöjligt att få till stånd en överenskommelse
mellan den borgerliga och
den kyrkliga kommunen om att sådana
angelägenheter skall den borgerliga
kommunen ta hand om. Vad beträffar
byggande av krematorier så tas den
frågan i regel upp på den borgerliga
sidan utan att någon vill lägga hinder
i vägen därför. Åtminstone några av
våra kommuner har också, med kyrkans
goda minne och beslut, övertagit
vården av kyrkogårdar.

Jag ser emellertid bort härifrån och
frågar: Vad är det för problem som
återstår? Det är ett skenfäkteri att mena,
att man skulle kunna plocka bort
allt väsentligt, allt som det lönar sig att
tala om i denna debatt. I verkligheten
är det här fråga om en totalöverflyttning.
Men den frågan är för tidigt väckt
med hänsyn till att vi först måste få
ordning och reda i fråga om indelningen
på den kyrkliga sidan. Därtill
kommer att riksdagen, i överensstämmelse
med vad både utskottet och
Kungl. Maj:t tidigare uttalat sig för,
har fattat beslut om att när vi nu antagit
en ny kommunallag, så skall de
speciallagar som finns och även de
kommunallagar som återstår anpassas
efter principerna i den nya, gällande
kommunallagen. Detta är direktiven
för den kommitté som sysslar med församlingsstyrelsen.
Men det är väl ingen
mening med, om man skall fortsätta
arbetet på en revision av församlingsstyrelselagen,
om man skall göra en
överflyttning, som i och för sig måste
innebära en total överflyttning av de
kyrkliga ärendena till den borgerliga
kommunen. Om man har något sinne
för logik på detta område, måste man

således säga sig, att problemet har angripits
från felaktiga utgångspunkter.

Kammarledamöterna märker att jag
undviker att gå in på frågan om kyrkans
ställning; den får vi återkomma
till längre fram. Min inställning på den
punkten är för övrigt så känd alltsedan
den första partikongress jag bevistade,
att den inte är någon hemlighet.

Om vi emellertid skall se litet vidare
på denna fråga, anser jag att vi först
måste reda upp visa detalj spörsmål, innan
vi över huvud taget kan allvarligt
diskutera och har förutsättningar för
en totalöverflyttning av de kyrkliga
ärendena. Och där är vi inte ännu. Jag
nöjer mig därför med att endast beröra
dessa rent yttre, mera författningsmässiga
ting i ställe* för att gå in på
de frågor rörande kyrkans ställning i
övrigt, som har ventilerats i denna debatt
på ett sätt som jag inte tycker har
varit särskilt tilltalande.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Fast säger att
ur ekonomisk synpunkt är frågan liten,
så vill jag erinra om att den dock gäller
mellan 5 och 10 procent av utgifterna,
motsvarande sammanlagt ett belopp
på över 200 miljoner kronor. Men
även om man ser bort därifrån, har
herr Fast själv tidigare varit böjd för
att denna utväg skulle väljas. Jag kan
inte på rak arm erinra mig vid vilken
tidpunkt det var, men om jag inte misstar
mig var det i en debatt med herr
Johansson i Stockholm som herr Fast
sade, att denna fråga skulle aktualiseras.

Herr Fast säger vidare, att författningsmässigt
är detta en stor fråga. Ja,
det blir den på grund av att ingen har
utrett frågans rättsliga ställning inom
samhället, men det spörsmålet har vi
tagit upp i dag. Man säger också att den

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom

munen m. m.

borgerliga kommunen har inga historiska
traditioner men att den kyrkliga
har det. Jag gjorde visst en översikt
över den historiska sidan 1943 och
trodde inte att jag skulle behöva göra
det nu också. Jag tror emellertid att
kyrkans dåtida uppgifter tidigare mera
sammanföll med den borgerliga kommunens.

Herr Fast yttrade att vad som kvarstår
tillhör »kyrkans inre liv». Det kan
man naturligtvis säga, men eftersom
statskyrkan är en folkkyrka i den meningen,
att alla som icke utträtt ur
densamma har intressen där att bevaka
— den skall vara till för dem — så är
denna folkkyrka icke på samma sätt
som en frikyrka fristående.

Jag vet inte hur herr Fast ser på problemet,
men det kan ju hända att han
skulle betrakta resultatet av en folkomröstning
som utslagsgivande även
när det gäller frågan om statskyrkan
som sådan. För min del anser jag emellertid
att denna fråga icke är mogen
.för en folkomröstning, förrän den har
blivit föremål för utredning på väsentliga
punkter.

Till herr Hallén vill jag också säga,
att man skall akta sig för att fördärva
de val, som vi redan har, genom att utöka
antalet valsedlar. Det är tillräckligt
med två olika valsedlar, tv det är
alltför många som redan förstörs.

Herr FAST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är överens med
herr Lundberg på en punkt, nämligen
att innan det sker en folkomröstning,
måste det företagas en hel rad utredningar,
inte minst beträffande rättsliga
frågor. Detta ger mig ytterligare stöd
för att det är en riktig ståndpunkt som
jag intagit, då jag här ställt mig avvisande
till tanken på en folkomröstning.

Om vi har, såsom herr Lundberg
själv framhöll, en folkkyrka, finns det
ju möjlighet för medborgarna att göra
sitt inflytande gällande vid kyrkofull -

mäktigevalen lika väl som vid kommunalvalen
och riksdagsvalen. Men om sedan
intresset inte räcker till för folkkyrkan,
så beror i varje fall inte detta
på att medborgarna inte har möjlighetatt
utöva det inflytande som de ur demokratiska
synpunkter är berättigade
till.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte i annan
mån blanda mig i denna debatt, som
jag med mycket stort intresse lyssnat
till, än att jag skulle vilja på ett par
konkreta punkter säga några inte alltför
många ord — på förekommen anledning,
skulle jag vilja tillfoga. Jag tänker
då särskilt på det inlägg som här
inledningsvis hållits av herr Edberg.
Men jag är också i likhet med några
tidigare talare angelägen om att kategoriskt
få understryka att problemet
i dag inte på något sätt gäller det stora
principspörsmålet »stat och kyrka»,
utan rör sig om något väsentligt annat.
Såsom jag ser saken, är det helt enkelt
fråga om att fixera en problemlösning,
som organisatoriskt och administrativt
tillgodoser de rimliga krav som i detta
sammanhang kan ställas.

Med ett enkelt penndrag vill tydligen
motionärerna och reservanterna utplåna
den kyrkans självstyrelse som har
byggts upp omkring den under ganska
många år fungerande kyrkofullmätigeinstitutionen.
De kyrkliga angelägenheterna
skulle inordnas i eller bli liksom
en filial under den borgerliga
kommunen — det är det substantiella
innehållet i denna framstöt. Jag kan
på intet sätt se, att en sådan ordning
skulle representera något framsteg. Motionärerna
har nog blundat för någonting
ganska väsentligt, nämligen att det
inom kyrkofullmäktigeinstitutionen har
fortlöpande samlats mycken sakkunskap
och ett levande intresse för de
speciella uppgifter det här gäller. Utan
att anlägga några mer djupgående prin -

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kommunen
m. m.

cipiella synpunkter kan man ställa frågan:
Vad är det rent demokratiskt sett
för vinning med att avkoppla de många
medborgare som i demokratisk ordning
har valts för att fullgöra dessa speciella
uppgifter? Jag kan inte se att det
är någon vinst med detta, utan tvärtom.
Bör vi inte i stället se till att allt flera
medborgare aktiviseras i det samhälleliga
arbetet, vilket frontavsnitt det än
gäller? Och när det är fråga om kyrkofullmäktige
finns det ett tillfälle att i
sådant syfte knyta an till det intresse
och den sakkunskap som kan finnas
bland medborgarna.

Såsom ett huvudargument för motionen
har anförts, att det finns ett så
ringa intresse för kyrkofullmäktigeinstitutionen,
vilket även kommit till uttryck
vid kyrkofullmäktigevalen. Det
är alldeles riktigt att detta intresse varit
ringa — det måste man livligt beklaga.
Men inte finns det för den skull
någon anledning att reformera efter den
modell som i motionen har skisserats.
Det måste vara ett demokratiskt värde
i sig att medborgarna här har en möjlighet
till medinflvtande och ansvarstagande,
de må sedan utnyttja denna
möjlighet eller inte.

.Tåg känner mig på intet sätt imponerad
av det resonemang motionärerna
för, när de kommer med s. k. valtekniska
motiv för en reform och åberopar en
del extrema fall, där det mycket ringa
valdeltagandet har lett till uppenbarligen
alldeles slumpartade resultat. Detta
är, såsom jag redan sagt, rena undantagsfall
som inte på något sätt är
representativa, .lag skulle ändå vilja
fråga herr Edberg, om han inte i alla
fall på rätt nära håll kan leta upp
exempel, då man tyvärr måste säga sig,
att medborgarintresset är alltför ringa,
valdeltagandet alltför ringa, procenten
röstande alltför ringa, men man kommer
väl ändå inte på den idén att för
den sakens skull vilja föreslå, att man
amputerar bort de organ, som tillkom -

mit genom valen i fråga. Man bör väl
i stället — dit syftar för övrigt en
motion, som vi längre fram blir i tillfälle
att ta ställning till här i riksdagen
— sikta till att på olika sätt söka aktivisera
intresset och få medborgarna i
större utsträckning inkopplade även på
detta område.

Herr talman! Vad jag ville ha sagt
är framför allt att det i dag inte är
fråga om något principspörsmål. Vi
kan transformera ned problemet till
det enkla planet: Här gäller det att
finna en problemlösning, som rent organisatoriskt
och administrativt tillfredsställer
de rimliga krav på effektivitet
och på ändamålsenlighet, som
man kan ställa.

Sedan skall jag inte underlåta att till
herr Edberg säga, att han i varje fall
inte lyckades övertyga mig med argumenteringen
i sitt första anförande. Han
polemiserade där mot sin egen ståndpunkt
och värjde sig mot invändningen,
att han möjligen inte skulle ha resonerat
logiskt. Herr Edberg är en
varm anhängare av frihetslinjen i detta
sammanhang, och det respekterar jag
honom för. Likafullt ansluter han sig
här till förslag och är beredd att ta
steg, som uppenbarligen innebär icke
ett handtag åt denna frihetslinje utan
tvärtom att remmarna skall dras åt allt
hårdare. Jag kan inte se, att herr Edberg
på den punkten lyckades på ett
sådant sätt redovisa för sin ståndpunkt
och sitt resonemang, att han riktigt
övertygade.

Herr talman! Med dessa erinringar —
som kanske kan anses vara erinringar
i marginalen — skall jag bo att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga, att det väl knappast är någon av
motionärerna som inte är medveten om
alla de svårigheter, alla de gränsfall,

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom

munen m. m.

alla de problem om äganderätt, som
kan uppstå om motionen bifalles.

Att jag begärde ordet berodde egentligen
på att det i utskottsutlåtandet har
efterlysts en sak. På s. 10 i utlåtandet
står det: »Ej heller kan det, sedan
skolärendena nu i princip helt överflyttats
till den borgerliga kommunen,
pekas på någon speciell grupp av kyrkokommunala
ärenden, som med större
fördel skulle kunna handläggas av den
borgerliga kommunen.» Herr Fast efterlyste
ju också något sådant och ifrågasatte,
om man skulle kunna leta fram
ett enda ärende, som på ett bättre sätt
kunde handläggas av kommunen.

Jag vill till vad herr Edberg har
anfört bara knyta några andra exempel.
Det gäller t. ex. personalfrågorna, det
gäller lönefrågorna för inom kyrkan anställda
— jag menar inte själva prästerskapet
utan övriga, trädgårdsarbetare,
trädgårdsmästare, kontorsmänniskor på
våra pastorsexpeditioner — och det gäller
pensionsfrågorna. Man måste väl
ändå säga, att den borgerliga kommunen
har bättre förutsättningar att handlägga
dessa frågor. Jag vet, att det
finns möjligheter att bär ha en samordning.
Man kan komma överens med
kyrkan om hur man skall handlägga
frågorna. Många gånger har kyrkan
emellertid i kraft av sin instruktion
och lagen motsatt sig något som helst
samröre med kommunerna. Jag har
varit med om fall, då kyrkan tillämpat
ett reglemente och den borgerliga kommunen
ett annat. Jag har velat påtala
dessa saker därför att det är fråga om
ett arbetsområde, som man skulle kunna
flytta över från kyrkan till den
borgerliga kommunen.

Herr Hallen säger, att ett fullföljande
av motionärernas tankegång skulle vara
ett struptag på hela kyrkoorganisationen.
Detta får väl ändå anses som ett
överord. Jag vill inte tala i egen sak,
men om vi tittar på motionärerna, kan
vi knappast hitta någon av de trettio,

som är så ansvarslös, att han skulle
hysa sådana tankegångar. Något sådant
ligger inte bakom motionerna, utan
rent arbetsmässiga former, organisationsformer
och metoder har legat till
grund. Denna skuggrädsla från utskottets
sida tycker jag verkar något överdriven.
Det förefaller, som om det här
gällde en maktfråga och ingenting annat.

Jag vill till sist, herr talman, innan
jag yrkar bifall till reservationen, säga,
att det inte finns något fog för de
tankar, som herr Hallén framförde,
att det skulle kunna finnas andra avsikter
bakom motionerna. Jag vill erinra
om ett bibelspråk — jag vet inte
var det står, men det kan kanske herr
Hallén ge upplysning om, det lyder:
Dömen icke, så skolen I icke varda
dömda.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr EDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin menade
att detta förslag skulle innebära, att
man genom ett enda enkelt penndrag
drog ett streck över den kyrkliga självstyrelsen.
Jag vill inte medge att det
skulle ske genom ett enda penndrag.
Därtill är förhållandena alltför komplicerade.
För den skull har också såväl
reservanterna som motionärerna
yrkat på en utredning, huruvida och i
vilken omfattning ekonomiska angelägenheter
som avser kyrkliga ändamål
skulle kunna överföras till den borgerliga
kommunen.

Herr Hamrin syntes också mena, att
det låg ett speciellt demokratiskt värde
i kyrkofullmäktigevalen, vilket skulle
gå förlorat om exempelvis stads- resp.
kommunalfullmäktige skulle utse en
speciell styrelse för de kyrkliga angelägenheterna.
Jag har svårt att inse att
det ena skulle vara mera demokratiskt
än det andra. En demokratisk ordning

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter til! den borgerliga kom munen

m. m.

fungerar väl inte alldeles tillfredsställande,
om den har till resultat att valdeltagandet
stundom — och icke i så
få fall, som herr Hamrin föreställer sig
— är så till ytterlighet ringa som t. ex.
mellan fem och sju procent i de 46 procent
av församlingarna där vid senaste
valet enlistesystemet förekom. I sådana
fall finns alltså möjligheter till sådana
kupper, som konstitutionsutskottets ordförande
fruktade skulle leda till en
kyrkofientli^ sammansättning av en
kyrklig styrelse, i ännu högre grad än
om stads- och kommunalfullmäktige
fick utse en kyrkostyrelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Då debatten är så långt
framskriden, skall jag inte gå in på
hela detta stora ämne. Jag kan i allt
väsentligt instämma i de rent praktiska
synpunkter, som herr Fast här har
givit till känna. Jag skall inte liellcr gå
in på frågan om det stora intrång på
den kyrkliga självstyrelsen, som motionen
evident syftar till.

Yad jag skulle vilja begränsa mig till
är frågan, huruvida herr Lundberg och
herr Edberg och övriga motionärer i
denna kammare, när de nu kräver att
en stor del av beslutanderätten på det
kyrkliga området skall överflyttas till
den borgerliga kommunen, företräder
en mera demokratisk åsikt än anhängarna
av den nu gällande ordningen. Det
har väl allmänt betraktats som en stor
vinning, att vi 1862 gjorde en åtskillnad
mellan den borgerliga och den
kyrkliga kommunen. Denna vinning har
ju bestått sedan man på bägge fronterna
genomfört en lång rad av demokratiska
reformer. Jag tänker på införandet
av den allmänna kommunala rösträtten,
införandet av fullmäktigeinstitutionen
otc. Man har sedan ytterligare
befäst den självständiga ställning, som

kyrkan fått, genom religionsfrihetslagstiftningen.
Nu menar herr Edberg att
det inte vore värre att de borgerliga
kommunerna fick besluta över kyrkliga
utgifter än att vi här i riksdagen beslutar
i kyrkliga frågor oavsett om
ledamöterna tillhör statskyrkan eller
inte. Men det är väl ändå en stor skillnad
däremellan. Vad vi här i riksdagen
har att göra är att dra upp gränserna
mellan å ena sidan kyrkans uppgift
och kyrkans makt i samhället och å
andra sidan det borgerliga samhällslivet.
Den gränsdragningen kan ju intet
annat organ göra än riksdagen. Men
den borgerliga kommunens bestämmanderätt
över kyrkliga förhållanden skulle
beröra verkligt centrala frågor i kyrkans
inre liv. Varje liten utgift, som
kommer på debetsedeln, berör ju en
intern kyrklig angelägenhet. Den parallell
som herr Edberg här har dragit är
därför inte slående.

Sedan måste man väl också rent principiellt
säga — det skulle förvåna mig
om herr Lundberg kunde motsäga mig
på den punkten — att demokrati inte
alls är koncentration till ett visst organ.
Demokrati innebär väl för det
första tolerans, den tolerans som finns
i religionsfrihetslagstiftningen, och för
det andra decentralisation, d. v. s. att
man på det borgerliga liksom på det
kyrkliga området försöker fördela makten
så vitt som möjligt och så djupt
ner i folket som möjligt. Jag tror också
att det är ett allmänt demokratiskt
värde, att så många människor som
möjligt är engagerade i samhällsuppgifterna
och att alltså inte en liten, begränsad
kår, några kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige, bestämmer
över alla slags ting. Jag skulle vilja
erinra herr Lundberg om den oerhörda
styrka som det var för vårt land
under andra världskriget och alla de
prövningar vi då mötte, att vi hade
några hundratusen kommunalmän ute
i landet — några kanske bara var

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska

munen m. m.

suppleanter i någon obetydlig nämnd
eller styrelse — som alla hade ett uppdrag
och åtnjöt ett medborgarförtroende
och därför på ett helt annat sätt än
eljest kände sig ansvariga för utvecklingen.
Ju mindre vi gör den kår som
på detta sätt är engagerad i samhällsarbetet
— det må nu vara på det borgerliga
eller kyrkliga området — desto
större förlust är detta enligt min mening
för den demokratiska staten.

Sedan, herr talman, bara ett par ord
om kyrkofullmäktigevalen. Herr Lundberg
och hans medmotionärer har tagit
årets kyrkofullmäktigeval och det ringa
deltagandet i dessa till utgångspunkt
för denna i grund och botten oerhört
omvälvande reform, i varje fall principiellt
omvälvande reform. Det kunde
tänkas andra vägar att komma till rätta
med problemet, om man anser det principiellt
riktigt, att de, som är intresserade
av kyrkliga frågor eller tillhör
statskyrkan, själva skall få besluta över
kyrkliga angelägenheter. Det kan således
tänkas att man på något sätt reformerar
kyrkofullmäktigevalen. Ordföranden
i konstitutionsutskottet har ju väckt
en motion i denna fråga. Jag är personligen
ganska skeptiskt inställd till om
denna utväg är den riktiga. Principiellt
måste jag dock säga, att herr Hallén
enligt min mening angripit problemet
från den riktiga sidan i dag, när han
tagit upp kyrkofullmäktigevalen.

Man kan t. ex. lägga kyrkofullmäktigevalen
på en annan tid än den nu
brukliga, så att de inte sammanfaller
med något annat val. Framför allt kan
man lägga valet på en sådan tid, då
man kan påräkna ett större allmänt intresse
än man kan få tre veckor efter
det stora valet, då väljarna och pressen
är uttröttade. Man kan kanske vända
sig till partiorganisationerna och till
pressen och försöka få dem mera intresserade
för dessa val än fallet var i
höstas. Den som såg, hur litet tidningarna
sysslade med kyrkofullmäktige -

angelägenheter till den borgerliga kom valen

i oktober, måste räkna med att
deltagandet vid valet skulle bli så litet
som det i realiteten blev. Jag beklagar
själv att detta intresse inte är större.
Jag skulle tro att den angelägnaste uppgiften
för kammaren för närvarande
är att finna en sådan ordning för kyrkofullmäktigevalet,
att man kan stimulera
människorna till ett ökat deltagande.

Till sist har man, herr talman, sagt,
att det inte är så demokratiskt om t. ex.
partierna kommer överens om en gemensam
lista och kanske med hänsyn
därtill endast samlar 5 procent av de
röstberättigade. Men om samma företeelse
sker inom den borgeliga kommunen
— och det skedde oerhört ofta
i varje fall före storkommunindelningen
— är ju det lika litet demokratiskt. Då
är det svårt att se var vinsten skulle
ligga, om det ena valet ej samlar större
intresse än det andra.

Herr Lundberg! Det är väl ett allmänt
problem att ta upp här i kammaren
och i varje fall ett ögonblick stanna
inför, om vi vid valen i allmänhet har
det stora intresse från de röstberättigades
sida som man skulle önska. Vi kan
t. ex. se på kandidatnomineringarna,
som är så oerhört viktiga för vårt demokratiska
liv. Har vi ett större allmänt
deltagande i kandidatnomineringen
till riksdagen än vid kyrkofullmäktigevalen?
I regel motsatsen. I många
fall kan man väl dock säga, att kandidatnomineringen
till riksdagen är viktigare
än kyrkofullmäktigevalen. När vi
har landstingsgruppernas val till första
kammaren är det kanske tre eller fyra
personer som har makt och möjlighet
att avgöra förstakammarmandaten för
åtta år. Vid municipalfullmäktigevalen
lägger vi märke till att municip efter
municip i regel har en gemensam lista
och mycket lågt valdeltagande. Vi skulle
kunna peka på alla de val och omröstningar
som förekommer i de olika ekonomiska
föreningarna, fackföreningarna
och liknande organisationer. Hur

Onsdagen den 2 mars 1955 Nr 7

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom

munen m. va.

stort är vid många voteringar deltagandet
i en tjänstemannaorganisation eller
ett fackförbund? Det är många gånger
mycket lägre än vid kyrkofullmäktigevalen,
men inte säger vi därför att dessa
val är odemokratiska. Vi kan endast beklaga
att intresset inte är större.

För mig står det i varje fall klart, att
det förslag herr Lundberg kommit med
i och för sig inte skapar något större
intresse för kyrkan än den nuvarande
ordningen. Snarare får man säga att
motsatsen blir förhållandet. Det skulle
leda till ett ännu mindre intresse för
kyrkan. Det är inte heller säkert att
förslaget skapar en större sakkunskap
vid avgörandet av kyrkans frågor. Under
sådana förhållanden kan jag inte
se att denna motion i något avseende
skulle innebära någon förbättring, och
jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande, varunder herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
fru Boman (h).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att ge herr Hamrin en replik. Herr
Hamrin talar om en aktivisering av
flera medlemmar i statskyrkan. Nu är
det så att de aktiva i religiöst avseende
brukar ansluta sig till frikyrkorna, av
vilka vi har en hel del i detta land. I
frikyrkorna får människorna ge uttryck
för sin tro och sin offervilja. Dessa religiösa
människor räcker inte till för
hela den kyrkliga aktiviteten. De har
ansett att även frikyrkorna har en uppgift
att fylla i svenskt samfundsliv. Det
är självfallet, att om herr Hamrin försöker
att få frikyrkofolket att gå över
till statskyrkan för att där lägga ned
sitt intresse, så har han kanske en mission
att fylla, men jag tror inte att den
vägen är framkomlig. Frikyrkorna har
dock spelat en ganska stor roll i
svenskt samfundsliv.

Hei''r Håstad talar om att demokratien
inte innebär maktkoncentration
utan att man skall decentralisera makten.
Ja, herr Håstad, jag kan inte ta
upp hela denna referendumhistoria till
diskussion här i dag. Jag vill bara erinra
om att dessa kyrkofullmäktigeval
faktiskt har inneburit en koncentration,
som i nuvarande situation är en fara
för de demokratiska intressen som man
vill värna.

Sedan talar man om intresset för
statskyrkan. Principiellt är det väl så,
herr Håstad, att alla de som är medlemmar
i statskyrkan väl får anses ha
ett principiellt intresse därav, när de
inte går ur. Vår dissenterlagstiftning
möjliggör dock inte något fritt utträde.
Detta har andra konsekvenser med sig.

Jag tror att det är felaktigt att tala
om de hundratusentals kommunalmännens
inflytande under kriget och ta det
till intäkt för att decentralisationen
skulle ha varit av något värde. Jag tror
att orsaken till att kommunalmännen
under kriget hade inflytande i olika
sammanhang, var den, att de hade stöd
inom sina kommuner och hade en plats
som ingav respekt i olika sammanhang.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Herr Lundberg är en
rätt besvärlig eller åtminstone säregen
debattör i den bemärkelsen, att han
uppenbarligen polemiserar mot och angriper
meningar som inte har uttalats
här under debatten eller som i varje
fall inte har uttalats av mig.

När herr Lundberg talar om relationerna
mellan statskyrka och frikyrka,
är det ett resonemang som i varje fall
jag för min del inte ens har snuddat
vid och inte heller har haft någon anledning
att beröra. Vad jag talade om
var helt enkelt det, att ett av skälen till
att intresset för kyrkofullmäktigevalen
är så ringa är, att valen är förlagda till
en så olämplig tidpunkt. De kommer
ju några veckor efter de allmänna poli -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Överflyttning av kyrkliga ekonomiska angelägenheter till den borgerliga kom munen

m. m.

tiska valen, då intresset redan är uppslukat.
Därtill kommer också att valen,
såsom alla känner till, i regel försiggår
med s. k. gemensamhetslistor. Det är
en omständighet som bidrar till det
ringa valdeltagandet. Det var detta jag
ville säga och ingenting annat, och det
bär ju inte någonting alls att göra med
det resonemang som herr Lundberg
ville tillskriva mig att jag skulle ha varit
inne på.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Herr Lundberg yttrade
att koncentrationen till kyrkofullmäktige
skulle vara en fara. Jag ber herr
Lundberg precisera vari denna samhällsfara
ligger; det måste väl vara eu
fara för samhället som herr Lundberg
menar. Det är någonting som för mig
är fullkomligt okänt, att man skulle
kunna använda det hårda uttrycket
fara, samhällsfara, i detta sammanhang.

Det tycktes som om herr Lundberg
fortfarande vore anhängare av en koncentration
av makten. Jag vidhåller då
för min del såsom en personlig bekännelse,
att jag anser att vi fortfarande
bör sträva efter att ge så många som
möjligt uppdrag i detta samhälle, intresse
för samhället och ansvar för
samhällsutvecklingen. Ur den synpunkten
var det ju beklagligt att storkommunindelningen,
som ur andra synpunkter
var nödvändig, ledde till en
minskning av den krets som känner
detta ansvar. Skulle vi nu också gå så
hårt fram mot kyrkofullmäktige som
herr Lundberg önskar, är det ju fara
för att denna krets ytterligare minskar
och att vi får en alltmer koncentrerad
demokrati.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Professor Brisman sade
en gång i en uppsats, tillägnad professor
Stavenow, följande: »En åskådning
eller idé betyder i och för sig ingenting.
Först när människor äro beredda

att lida och do för dess förverkligande,
blir den en faktor att räkna med.»

Herr Håstad skall komma ihåg att
jag med talet om koncentration i detta
sammanhang avser, att det ringa antalet
deltagare i kyrkofullmäktigevalen
innebär en fara för fullgörandet av de
uppgifter som kyrkofullmäktige har att
handlägga. Det kan inte vara så att
kyrktuppens höjande och placerandet
av mandat är en kyrklig angelägenhet.
Jag tror att detta drar löje över själva
kyrkan. När fyra valdeltagare, ja, till
och med en enda, väljer en fullmäktigeförsamling
på 20 personer, har koncentrationen
naturligtvis drivits till sin
spets. Detta är en fara och icke uttryck
för en demokratisk handling.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag tycker att vad som
skett med kvrktuppen nere i Skåne är
en för liten händelse för den omvälvande
reform som herr Lundberg planerar.
Om herr Lundberg emellertid
skulle vilja ha exempel på liknande
kupper, eller vad vi skall kalla det, på
det kommunala området, kan jag stå till
tjänst med att nämna bl. a. ett fall från
den tid då jag exercerade i Norrland:
den berömda Junselekuppen, som avsåg
val av kommunalfullmäktige.

Vi skall heller inte alldeles undervärdera
det antal som deltar i kyrkofullmäktigevalen,
när det är en verklig
tävlan mellan partierna. Man bär nu
gång på gång åberopat förhållandena i
Stockholm, i varje fall skedde det i utskottet.
Såvitt jag i hastigheten kan
räkna fram var det dock 75 000 människor
som deltog i kyrkofullmäktigevalet
i Stockholm. Dessa 75 000 är en
ganska stor armé, och de är inte en
armé som alldeles kan negligeras.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Lån för inrättande av alkoholfria restauranger

utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet avkammarens
ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Edberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 66 nej,
varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet begärdes härefter av

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf), som
anförde:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag tryckte på fel knapp.

§ 10

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner om upphävande
av bestämmelsen om kyrkoherdes
självskrivenhet som ordförande
i kyrkorådet, och

statsutskottets utlåtande nr 12, i an -

ledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Anslag å kapitalbudgeten under
finansdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lån för inrättande av alkoholfria
restauranger

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
(bil. 28 p. 3) framställda
förslag om lån för inrättande av
alkoholfria restauranger samt under erinran
att utskottet i sitt utlåtande nr 31
tillstyrkt Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 22 framställda förslag, att lån av statsmedel
skulle få beviljas för inrättande
av alkoholfria restauranger, hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till Lån
för inrättande av alkoholfria restauranger
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Ruhbeslad, Staxäng och Nihlfors,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anvisande av
ett investeringsanslag av 500 000 kro -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol

nor till lån för inrättande av alkoholfria
restauranger.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Under åberopande av
den debatt, som förekom kring denna
punkt vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 22, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag kan på samma sätt
som herr Cassel åberopa tidigare debatt
och utlåtande i detta ärende och
med stöd därav och av det beslut, som
då fattades, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad,
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Upphävande av lagarna om kollektivavtal
och arbetsdomstol

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av lagarna
om kollektivavtal och om arbetsdomstol.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,

nr 2 i första kammaren av herr Persson,
Helmer, m. fl. samt nr 5 i andra
kammaren av herr Holmberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om upphävande av 1928 års lagar
om kollektivavtal och arbetsdomstol.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 2 och II: 5, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Bedömningen av arbetsdomstolen
är naturligtvis en politisk
fråga. Socialdemokratiens förre partiledare
Per Albin Hansson framhöll också
detta med alldeles särskild skärpa när
lagen om arbetsdomstol och lagen om
kollektivavtal genomfördes. Det handlar
om åtgärder för att lägga hinder i
vägen för arbetarrörelsens strävanden,
sade Per Albin Hansson. Att det förhåller
sig så har blivit ännu tydligare
ju längre lagstiftningen har fått verka,
och inte minst framgår det av händelserna
som hade samband med fjolårets
hamnarbetarkonflikt. Lagens försvarare
har visserligen även efter den konflikten
försökt hävda, att arbetsdomstolen
har bidragit till att fostra arbetsgivarna
till hänsyn och samarbetsvilja, men det
är väl att göra våld på alla fakta. Faktum
är nämligen att arbetsgivarna visat
den mest extrema hänsynslöshet, för det
första genom att säga nej till de rimliga
arbetarkrav som framfördes och för det
andra genom att sedan till det yttersta
utnyttja alla möjligheter som lagen gav
dem att utsätta arbetarna för chikaner
och ekonomiska förluster. Typiskt därvidlag
är arbetsgivarnas krav inför arbetsdomstolen
gentemot de partiellt arbetsföra
i hamnarna. Arbetarparten påvisade
att den delen av arbetarna icke
skulle ha kunnat utföra arbete även om
de hade velat det, men arbetsgivarna
förklarade att talan i det fallet gällde

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol

frågan, om de partiellt arbetsföra haft
för avsikt att strejka eller inte. Nu har
alltså dessa arbetare blivit dömda för
en sådan avsikt.

Per Albin Hansson hade naturligtvis
rätt: det är inte en lag som är motiverad
av några allmänt samhälleliga behov.
Redan vid dess tillkomst gavs det klart
besked från lagens tillskyndare, att den
var avsedd att tjäna en borgerlig politik
mot arbetarrörelsen. Den uppgiften
fyller lagen fortfarande, och därför vill
vi ha bort lagen.

Utskottet går däremot som katten
kring het gröt när det gäller denna avgörande
fråga. I år har utskottet till och
med försökt sig på en sorts matematisk
motivering för lagens fortbestånd. I det
syftet har man i utlåtandet tagit med en
del statistik om domar och anhängiggjorda
mål. Om det verkligen är utskottets
avsikt att därmed försöka visa, att
tendensen i arbetsdomstolens verksamhet
är någon annan än den vi har påstått,
då har utskottet tydligen inte ens
besvärat sig med att se på sina egna siffror.
De ger nämligen tvärtom stöd för den
uppfattning som hävdades av socialdemokratiens
ledare redan vid tiden för
lagens tillkomst och som vi fortfarande
hävdar. Det framgår nämligen av utskottets
siffror, att av de mål som förts till
arbetsdomstolen av arbetarna har talan
ogillats i nära 35 procent, medan motsvarande
siffra för arbetsgivarnas mål
bara är drygt 23 procent. I de mål där
det har förekommit reservationer mot
domarna härleder sig missnöjet i 80
procent av fallen från arbetarparten
men bara i 20 procent från arbetsgivarna.

Redan detta visar att tendensen är
sådan som vi har sagt, men därtill kommer
att utskottet bygger hela sitt resonemang
på en statistik, som man i högsta
grad har friserat för att den skall tillgodose
utskottets syften. I såväl fjolårets
som årets riksdagsbehandling av ärendena
om arbetsdomstolen har händelserna
i samband med hamnarbetarkon -

flikten spelat en stor roll, men utskottets
statistik slutar strax före de händelserna.
Man har inte tagit med vad
som inträffat i samband med hamnarbetarkonflikten.
Gör man det blir den
tendens ännu tydligare som jag tidigare
har påvisat. Då blir nämligen resultatet,
att arbetsgivarna har fått sin talan inför
domstolen bifallen i 97 procent av
målen mot arbetarna, medan bara 3
procent har ogillats. I fråga om arbetarnas
mål har talan som sagt ogillats i 35
procent av fallen. Var och en kan själv
dra slutsatser av utskottets obenägenhet
att på denna punkt ange en fullständig
och aktuell statistik.

Hur man än vänder på den här saken
är det fullt tydligt att det bara är en
av arbetsmarknadens parter som kan
vara nöjd med nuvarande tillstånd, nämligen
Arbetsgivareföreningen. På det hållet
var man redan tidigare på det klara
med vilket betydelsefullt vapen man
hade lyckats skaffa sig gentemot arbetarna.
Dåvarande chefen för Arbetsgivareföreningen
påpekade sedan lagen hade
varit i kraft en tid, att den hade infriat
de förhoppningar som man hade ställt
»inom alla borgerliga läger i landet»,
som det ordagrant står i Industria. Direktör
Kugelberg är säkert beredd att
uttala detsamma i dag, och det har han
god anledning att göra.

Arbetsdomstolen kompletterar nämligen
för arbetsgivarnas del hela den avtalsteknik
som numera är vanlig. Förspelet
till åtalen mot hamnarbetarna är
därvidlag typiskt. Arbetsgivarna skulle
inte ha vågat driva sitt spel så hänsynslöst
som de gjorde, om de inte haft
lagen om arbetsdomstol att lita till. En
uppgörelse med förbundsstyrelsen kunde
de ju alltid få, men det skulle inte ha
hjälpt dem mot arbetarnas nästan enhälliga
motstånd. Om arbetsgivarna
hade velat undgå strid, hade de fått
finna sig i en bättre överenskommelse.
Men nu fanns arbetsdomstolen, och i
förlitande på den påtvingade man arbetarna
det avtal, som den överväldi -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol

gande majoriteten hade sagt nej till. 90
procent av arbetarna, som deltog i omröstningen,
avvisade förslaget. I Göteborg
röstade 1 063 nej och bara 25 ja.
I Stockholm var det bara en ja-röst, i
Norrköping enhälligt nej o. s. v.

Den fullständiga omedgörlighet och
hänsynslöshet, som arbetsgivarna visade
i det här fallet, bekräftar alltså på sitt
sätt Per Albin Hanssons förutsägelse,
att lagen om arbetsdomstolen skulle ytterligare
fresta arbetsgivarna att övergå
till diktat i stället för rimliga överenskommelser
på frivillighetens väg.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till motionen i den här frågan, som innebär
upphävande av lagarna om kollektivavtal
och arbetsdomstol.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! De motioner, som ligger
till grund för andra lagutskottets
utlåtande nr 7, har enligt min mening
så ohöljd karaktär av demagogisk demonstration,
att det är skäligen meningslöst
att göra dem till föremål för
en saklig debatt. Det finns för övrigt
ingenting i dem som kan sakligt diskuteras.
Jag vill bara understryka vad väl
alla här vet, nämligen att motionärerna
på intet sätt företräder den förhärskande
uppfattningen inom svensk fackföreningsrörelse.
Den uppfattningen företrädes
av den samlade rörelsens centrala
organ, Landsorganisationen.

Redan 1931 beslutade Landsorganisationens
kongress att avslå motioner
med yrkande om åtgärder för att avskaffa
lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.
Samma öde vederfors motioner
i enahanda syfte, vilka väcktes
vid den närmast följande kongressen
1936, som inskränkte sig till att uttala
sig för sådana åtgärder i gällande lagstiftning
på arbetsrättens område, att
arbetarnas rättsställning skärptes, så att
de erhöll den självständighet, som utgör
grunden för all lagstiftning. I kongres -

sens beslut underströks, att verkliga
rättstvister inte tillhör det slag av tvister,
för vilkas lösning stridsåtgärder är
att rekommendera.

Med utgångspunkt från denna principiella
uppfattning avstyrkte också
Landssekretariatet med utförlig motivering
år 1939 väckta riksdagsmotioner
om upphävande av lagarna om kollektivavtal
och arbetsdomstol. Det framhölls
i yttrandet, att vid en prövning
av rättstvisterna i rättslig ordning valet
stode mellan å ena sidan allmän domstol
och å andra sidan en speciell domstol
eller eventuellt skiljemannaförfarande.
Om allmän domstols olämplighet
såsom forum för prövningen kunde, uttalade
sekretariatet, knappast råda delade
meningar. Vad gäller förhållandet
mellan arbetsdomstol och skiljemannaförfarande
erinrades om att enligt lagen
om arbetsdomstol rättstvister kunde
hänskjutas till skiljenämnd i stället för
till domstol. Från allmän arbetsrättslig
synpunkt ansåg sekretariatet för sin del
att det var till större fördel för en enhetlig
rättsutveckling om tolkning och
tillämpning av kollektivavtalen ankom
på en permanent central specialdomstol
än om det utsplittrades på en mångfald
av varandra oberoende skiljenämnder.

Vad angår kollektivavtalslagen uttalade
sekretariatet i samma yttrande, att
ett bifall till motionerna skulle innebära
att denna lag ersattes av oskrivna rättsregler.
Det var — framhölls det i Landsorganisationens
yttrande — svårt att
inse i vad mån en sådan ordning skulle
erbjuda större garantier mot partiska
och godtyckliga avgöranden än en rättstillämpning
på grundval av uttrycklig
lagstiftning.

Beträffande frågan om parternas
olikställighet i skadeståndshänseende
anmärktes, att denna olikställighet i
varje fall inte bragtes ur världen genom
att kollektivavtalslagen upphävdes
och ersattes av allmänna civilrättsliga
skadeståndsregler. Den skulle tvärtom

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Upphävande av lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol

genom slopande av lagens regler om
nedsättning av eller befrielse från skadestånd
samt om maximering av enskilda
arbetares skadeståndsskyldighet
komma att ytterligare skärpas.

Mot detta Landssekretariatets ställningstagande
i sitt yttrande över motionerna
till 1939 års riksdag riktades vid
Landsorganisationens nästföljande kongress
1941 inte någon som helst anmärkning.
Den därpå följande kongressen,
1946, avslog utan debatt en
motion med samma yrkande som de
nämnda riksdagsmotionerna, och utan
debatt och enhälligt beslöt likaledes
1951 års kongress att lämna utan avseende
en av en fackförening i Göteborg
väckt motion om åtgärder för, som det
hette, en reformering eller rent av en
avveckling av bl. a. lagstiftningen om
kollektivavtal och arbetsdomstol.

I sekretariatets av kongressen enhälligt
godkända uttalande över motionen
hette det bl. a.: »Det genomskinliga syftet
med förevarande motion är att möjliggöra
strejkaktioner av samma typ
som de stuveriarbetarkonflikter som i
vintras vidtogs i ett flertal större hamnar,
bl. a. i Göteborg, och som kunde hävas
först efter Transportarbetareförbundets
ultimatum om de berörda medlemmarnas
återgång i arbete vid äventyr
av deras uteslutning ur förbundet. Avdelningen
har i sin motion inte ansett
lämpligt antyda att dessa strejker varit
icke endast lagstridiga utan också uppenbart
stadgestridiga.» Detta uttlande,
som antogs av Landsorganisationens
kongress 1951, kan tillämpas också på
den motion, som kammaren i dag har
att behandla.

Det är riktigt att 1928 års lagstiftning
genomfördes under starkt motstånd
från fackföreningsrörelsens sida. Man
befarade då att lagstiftningen skulle
lägga hinder i vägen för de fackliga
organisationerna och avtalsväsendet. I
intetdera avseendet har dessa farhågor
besannats. Lagstiftningen har inte utgjort
hinder för en facklig frammarsch

utan motstycke i rörelsens tidigare
historia.

Sedan har motionärerna haft panna
att framträda som de fackliga fri- och
rättigheternas alldeles speciella försvarare
samtidigt som de åberopar sig på
den s. k. charta i detta ämne, som antagits
av den kommunistiska fackföreningsinternationalen.
Det kan nog inte
förnekas, att denna organisation i sin
praktiska politik mycket konsekvent
hävdat chartans principer, då det varit
fråga om de demokratiska länder,
i vilka organisationen har större eller
mindre anslutning. Jag kan försäkra att
vi i den demokratiska arbetarvärlden
med stor förväntan emotser den dag, då
organisationen skall våga och lyckas
att i samma utsträckning hävda fackliga
fri- och rättigheter även i de länder,
där den har sin starkaste förankring.

Till sist, herr talman, vill jag endast
framhålla, att jag saknar anledning att
ingå på frågan om arbetsdomstolens domar
i de s. k. hamnarbetarmålen. Jag
kan i den delen inskränka mig till att
erinra om att samtliga dessa domar varit
enhälliga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Svensson har anfört
ett gammalt skäl, som brukar anföras,
när man vill försvara denna lag,
och det är att det är »vi socialdemokrater»
som företräder den allmänna
uppfattningen bland arbetarna.

Jag tror mycket väl att herr Svensson
företräder en förhärskande uppfattning
bland fackförbundsledningarna,
men en verklig pejling om arbetarnas
mening i den här saken skulle med
största visshet gc ett annat resultat. Jag
kan rekommendera herr Svensson att
t. ex. bland hamnarbetarna i Göteborg,
herr Svenssons egen hemstad, göra gällande
att detta är en lag i arbetarnas

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

intresse. Då tror jag herr Svensson
skulle få lära sig litet grand om vad
arbetarna tänker om den här lagen.

Jag noterar också att herr Svensson
inte ens försökt att försvara den dubiösa
statistik som utskottet har levererat
som försvar, sedan jag kompletterat
den med aktuella siffror. Dessa siffror
visar nämligen, som jag tidigare sade,
att det blir ett helt annat resultat än
det utskottet har försökt komma fram
till.

Sedan vill jag göra en liten erinran i
anledning av vad herr Svensson sade
rörande den demonstrativa karaktären
av vår motion. »Detta är bara en demonstration
och kan därför inte tas
på allvar», säger herr Svensson.

Det är förunderligt vad alla gamla
borgerliga argument dyker upp i nutida
socialdemokratiska ledares försvar
för kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen.
Exakt samma argument mötte
nämligen Per Albin Hansson från den
dåvarande ledaren för arbetsgivarorganisationen
von Sydow. På det svarade
Per Albin Hansson följande, som också
kan vara en replik till herr Svensson
i dag: »För min del vill jag mot detta
säga, att jag som riksdagsman förbehåller
mig rätten att även få demonstrera
för en mening, om jag anser detta
nyttigt. Det kan finnas tillfällen när
man utan utsikt till omedelbar framgång
ändå önskar hålla en diskussion
gående. Och även om man lidit nederlag
kan man våga hysa den uppfattningen,
att de människor, som enligt
ens egen uppfattning förfarit oriktigt,
någon gång skall kunna övertyga sig
om det oriktiga i sitt handlingssätt och
intaga en förnuftigare ställning.»

Kan man möjligen förvänta, att också
herr Svensson så småningom skall intaga
en sådan förnuftigare ställning?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Allmän arbetarpensionering

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om genomförande av en allmän
arbetarpensionering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 3 i första kammaren av herr Persson,
Helmer, och herr Norling samt nr 7
i andra kammaren av herr Senander
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
dels om förslag till provisorisk lag om
arbetarpensionering i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i motionerna
anförts och att sådant förslag måtte
framläggas i så god tid att det kunde
träda i kraft den 1 januari 1956 och
dels att Kungl. Maj:t på lämpligt sätt
måtte taga initiativ till överläggningar
med parterna inom byggnadsindustrien
om arbetarpensioneringens genomförande
för inom denna verksamma arbetare.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 3 och II: 7, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vi har dristat oss att
motionera i denna fråga, trots att vi
är väl medvetna om att den ligger under
utredning. Anledningen till vår
framstöt är, att frågan har en så brännande
aktualitet för många arbetare,
att man inte bör förlägga en lösning
till ett ovisst fjärran. Utredningar är
bra och i en hel del fall också mycket
nödvändiga, men de har praktiskt taget
alltid en benägenhet att dra ut på
tiden eller yngla av sig nya utredningar.

Så är förhållandet i denna fråga. Jag
vill erinra om att riksdagen redan år

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

1944, alltså för 11 år sedan, i skrivelse
till Kungl. Maj :t begärde en förutsättningslös
utredning för att åstadkomma
en obligatorisk pensionering av i enskild
tjänst anställda personer.

Det tog tre år innan regeringen tillsatte
den begärda utredningen. Den
arbetade i tre år, men resultatet blev
endast, att en ny utredning tillsattes år
1951. Det förklaras nu i utskottets utlåtande,
att utredningen beräknas vara
färdig i mitten av året, d. v. s. efter det
vårsessionen avslutats. Det betyder att
troligen ytterligare tre år kommer att
förflyta, innan en eventuell lagstiftning
kan träda i kraft.

Det blir sammanlagt 12 å 13 år som
kommer att förgå från det att riksdagen
begärde att frågan skulle utredas
och till dess den sättes ut i levande
livet, om så över huvud taget kommer
att ske. Det måste väl betecknas som
i synnerlig grad anmärkningvärt, att
en så viktig social reform, som riksdagen
redan år 1944 ansåg aktuell och
trängande nödvändig, på detta sätt
förhalas genom ett utredningsförfarande,
som sträcker sig över en tidrymd
av 10 år och mera.

Vi liar ansett läget vara sådant, att
en provisorisk lösning av frågan är
försvarlig. Allt flera arbetare måste
lämna sina arbeten, innan de kommit
in i folkpensionsåldern, 67 år. Ännu
flera söker fortsätta upp till denna ålder,
därför att de inte har möjligheter
att få pension tidigare. Att deras hälsa
ofta ruineras och deras arbetskraft förslites,
innan de uppnår 67 år, ligger i
öppen dager.

Den moderna industrien med sin allt
medvetnare utsugning av arbetskraften
och sina utstuderade arbetsmetoder, det
själlösa tempoarbetet, den infama kontrollen
och påpassningcn i arbetet för
att hindra även de knappaste uppehåll
i produktionen, de långa avstånden mellan
hemmet och arbetsplatsen, alltsammans
är faktorer, som motiverar såväl
en förkortning av arbetstiden som en

Allmän arbetspensionering

tidigare pensionering än den som sker
genom folkpensioneringen.

Utan tvivel är det många tragedier
som har utspelats under de mer än 10
år som utredningarna pågått. Många arbetare
och arbeterskor har fått lämna
sina arbeten före uppnådd folkpensionsålder,
därför att de inte orkat uthärda
hetsen och jäktet i arbetet, som
alltmera förvandlat dem till bihang åt
maskinerna. Om någonsin en snabbutredning
varit behövlig så hade det varit
fallet i fråga om arbetarpensioneringen.

Det har ju nu gått så långt, att t. o. m.
arbetsgivarna måst på allvar befatta sig
med spörsmålet. Det betänkande som
Svenska arbetsgivareföreningens pensionskommitté
lade fram under fjolåret
är intressant så till vida, att det
vittnar om allvaret i frågan om pensionering
före 67 år av åtminstone viss
arbetskraft. Ingen skall väl tro, att arbetsgivarna
skulle ha övertagit initiativet,
om inte de själva fruktade följderna
av förhalningspolitiken i frågan.
Det måste nämligen vara en dålig
affär ur arbetsgivarnas synpunkt, att
arbetare med nedsatt produktionsförmåga
kvarstår i arbete.

Såvitt vi kunnat se, är det statsmakternas
envisa fasthållande vid försäkringslinjen,
som hindrar en snar lösning
av frågan. Båda utredningarna har
som bekant lagts upp med utgångspunkt
från att arbetarna skulle betala en väsentlig
del av sin egen pensionering. En
lösning av frågan blir därigenom komplicerad
och ger upphov till eviga diskussioner
om fördelningen av kostnaderna
för pensioneringen.

Hade inte frågan lagts upp på sådant
sätt, så förmodar vi, att den varit löst
vid det här laget. På arbetarhåll är man
allmänt av den uppfattningen att företagen
bör bära kostnaden för pensioneringen.
Betecknande är för övrigt att
inte heller arbetsgivarna är främmande
för denna uppfattning. Arbetsgivareföreningens
pensionskommitté förklarade

6 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Allmän arbetspensionering

i det yttrande som jag förut åberopat,
att det på längre sikt är »av mindre
betydelse, om pensioneringskostnaderna
läggs helt på arbetsgivarna eller om
de till en del betalas av arbetarna».
Kommittén stannar vid den uppfattningen,
»att det är lämpligast att arbetsgivarna
i överensstämmelse med
vad nu vanligen är fallet ensamma bekostar
pensioneringen».

Vi är de första att här vilja uttala,
att »man bör frukta danaerna även när
de kommer med skänker». Men uttalandet
är ändå så principiellt betydelsefullt,
att statsmakterna borde kunna
avstå från försäkringslinjen och lägga
kostnaderna för en arbetarpensionering
på företagen. Frågans lösning skulle
vinna därpå ur alla synpunkter och
inte minst då med hänsyn till en snabb
lösning.

Vi har föreslagit en provisorisk lösning
av frågan som ett led i en definitiv
lösning. Vårt förslag kan omöjligen
föregripa en definitiv lösning, för
så vitt man har för avsikt att ge en
sådan en någorlunda tillfredsställande
utformning. Ett genomförande av de
allmänna riktlinjer, som vi föreslagit,
skulle skapa ett anständigt mått av
trygghet på ålderns dagar åt de arbetare,
som befinner sig inom de mest
pressande industrierna och företagen.

Det är därför som vi inte kan acceptera
utskottets motivering, som utgör
— jag höll på att säga — den sedvanliga
hänvisningen till »pågående utredning».
De utredningar som redan
presterats bör vara tillräckliga som underlag
för en provisorisk anordning.

Jag vill hänvisa till att statens och
kommunernas anställda sedan årtionden
tillbaka har sin pensionsfråga ordnad,
i allmänhet med en avgång vid
60—63 år och med i princip två tredjedelar
av lönen i pension. Samma är
förhållandet med tjänstemännen inom
den privata sektorn. Det har inte behövts
mångåriga utredningar för att

ordna frågan för hundratusental av
dessa tjänstemän.

Frågan har ofta lösts enkelt och smärtfritt
avtalsvägen. Är den mera invecklad
för arbetarna? Jag kan i varje fall
inte finna att så är fallet. Vad vi föreslagit
är inget som borde bereda några
större bekymmer och utredningsbesvär.
Vi har menat att riksdagen kan begära
förslag från regeringen, som bör vara
i stånd att utan tidsutdräkt framlägga
ett provisoriskt förslag. Tyvärr har
utskottet en annan mening. Men hur
det än går så kommer vi inte att ge
andra lagutskottet och riksdagen någon
ro förrän denna viktiga reform förts
i hamn.

Herr talman! Jag ber att med det
anförda få yrka bifall till motionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att kort och
gott få hänvisa till vad utskottet skrivit
i denna fråga. Vi har ju en utredning,
som kommer att i det närmaste
vara färdig under detta år, och då går
man inte gärna i förväg och gör en
provisorisk lagstiftning. Jag tror att
när utredningen blir färdig man skall
ha ett tillräckligt underlag för att kunna
genomföra denna ordning, som jag
också tycker är mycket angelägen men
även tror blir ganska besvärlig.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLBERG (h) :

Herr talman! Jag begärde ordet allenast
för att det inte skall stå oemotsagt,
att kommittén skulle försumma sitt
arbete och inte nedlagt det intresse och
den energi som man hade rätt att vänta.
Jag är själv ledamot av kommittén och
har alltså kunnat följa dess arbete, och
rättvisan kräver att jag säger, att denna
kommitté arbetar på ett sådant sätt att

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

berättigad anledning till klander inte
föreligger. Speciellt har kommitténs
ordförande och de experter han har vid
sin sida inte skytt någon möda att så
snart som möjligt få fram utredningen.

Jag skall inte uppehålla tiden länge
— det är inte nödvändigt att göra det
heller — med att något tala om dessa
mycket dunkla och till en del oriktiga
uppgifter som lämnats här, nämligen
att en annan fördelning av kostnaderna
skulle vara ett sådant problem, som
föranlett några särskilda besvär och
gjort att utredningen dragit ut på tiden.
Det är inte alls på det sättet. Det skulle
inte heller blivit enklare om en del av
parterna, arbetsgivarna eller de försäkrade,
ensamma erlade avgiften. Här
har sagts att arbetsgivarna ensamma
borde bekosta denna premie. Om man
menar allvar med detta tal betyder det
att försäkrings- eller pensionsanordningar
begränsas att gälla enbart löntagare.
Det principförslag, som framkommit
i en tidigare utredning och
som väl flertalet här känner till, innefattade
ju en pensionsanordning även
för bl. a. småföretagare och personer,
som hade inkomst av annat slag än av
arbete. Jag tror att det allmänt anses
att behov av pension föreligger även
för hantverkare och en massa småfolk,
som inte har sin inkomst i form av
lön.

Jag kan stanna vid det anförda. Det
väsentliga för mig var att säga, att det
inte finns några berättigade klagomål
mot kommitténs arbete, och jag yrkar
därför bifall till utskottets förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag vill erinra om att
en av anledningarna till att det tillsattes
en ny kommitté och att man inte
godtog det förslag som framlagts av
den först tillsatta kommittén var just
problemet om fördelningen av avgifterna.
I direktiven för den nya kommittén
har vederbörande statsråd mycket
tydligt markerat detta.

Slutligen vill jag bara upplysa om
att jag inte anmärkt på att söl förekommit
från den sittande utredningens
sida. Jag har vänt mig mot tidsödande
utredningar över huvud taget och den
långa tid som denna mycket angelägna
fråga förhalats.

§ 15

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande ratifikation av två
provisoriska europeiska överenskommelser
om social trygghet och en europeisk
konvention om social och medicinsk
hjälp samt tilläggsprotokoll till
dessa avtal.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, med anledning av väckta
motioner om ökad medelsanvisning för
budgetåret 1954/55 till fiskerilånefonden.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 80 av herr Hällar
en //i. fl. och II: 105 av herr Johansson
i öckerö m. fl., hade yrkats, att riksdagen
måtte på tilläggsstat för budgetåret
1954/55 till fiskerilånefonden anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 80
och II: 105,

1) medgiva att tills vidare från och
med budgetåret 1954/55 ett belopp av

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

3 000 000 kronor finge av Kungl. Maj :t
årligen disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954^55 under kapitalbudgeten, statens
utlåningsfonder, anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Jon Jonsson, Mossberger,
Gustafson i Dädesjö, Andersson i Hyssna
och Jonsson i Strömsund, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att motionerna
1:80 och 11:105 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Här förevarande utskottsutlåtande
har föranletts av tvenne
motioner om ytterligare medelsanvisning
på tilläggsstat för innevarande
budgetår till fiskerilånefonden på en
miljon kronor utöver de två miljoner
kronor, som tidigare anvisats på den
ordinarie staten. Jag vill erinra om att
vi återkommer till samma fråga för
budgetåret 1955/56 i samband med behandlingen
av kapitalbudgeten i nionde
huvudtiteln.

Motionärernas hemställan i nämnda
motioner sammanfaller med fiskeristyrelsens
anslagsäskande i styrelsens skrivelse
till Kungl. Maj:t i januari i år,
både när det gäller medelsanvisningen
och låneramens storlek. Vid voteringen
i utskottet befanns det att motionärernas
framställning om tillstyrkande vann
majoritet. Minoriteten ansåg att en sådan
utgång icke var förenlig med den
restriktiva investeringspolitik, som kännetecknar
årets finansplan. Även om vi
reservanter medger att motionärerna
har anfört beaktansvärda skäl för sin
hemställan, måste vi ändå reservera
oss för avslag med hänsyn till det finansiella
läget. Detta ger mig anledning

att i någon mån ytterligare klarlägga
skälen för vår reservation.

Motionärerna anför att bortfallet av
investeringsavgiften den 1 januari i
fjol och den ökning av låneramen, som
vi fattade beslut om 1953, har medfört
stegrade låneanspråk på fonden. Låneansökningarna
överstiger de till förfogande
stående medlen med 1,8 miljoner
kronor, och dessutom har ökningen
i låneanspråken ytterligare accentuerats
av ett onormalt stort antal förlisningar
under 1954. Det vare oss reservanter
fjärran att bagatellisera dessa
olyckor. Vi förstår och behjärtar till
fullo de lidanden, som förorsakats genom
dessa förlisningar, och de svårigheter
som uppstått vid återanskaffningen
och nybyggnaden med anledning av
de förlorade fartygen.

Motionärerna faller i motiveringen
tillbaka på ett uttalande av departementschefen
vid fjolårets riksdagsdebatt
i ärendet, där statsrådet citerade utskottet,
när man där sade att en höjning
av det belopp som får disponeras
till lån från fiskerilånefonden icke
borde upptagas förrän någon erfarenhet
vunnits av ändringen av lånebestämmelserna.
Men sedan dess har det
väl ändå inträffat en sak, om vilken
föredragande departementschefen då
inte kunde ha någon aning, nämligen
den nya investeringsavgift vi beslutat
om i år och som väl kommer att verka
hämmande på anspråken även beträffande
denna lånefond. Departementschefen
kommer väl här själv att yttra
sig om de vunna erfarenheterna därvidlag.

Beträffande övriga av motionärerna
i utskottet anförda argument vill jag
bara göra några små reflexioner. Vad
katastrofmotiveringen angår är det väl
ändå så, att en del av de lidna förlusterna
kommer att täckas av försäkringar.
Vidare kommer väl också, som
jag tidigare nämnt, de under de investeringsavgiftsfria
åren ökade anspråken
att något dämpas i fortsättningen på

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

grund av den nuvarande investeringsavgiften
— något som också statskontoret
har påpekat.

Utvecklingen går mot anskaffning av
större båtar och dyrare utrustning. Det
har sagts att fiskarbefolkningen minskar,
men fångsterna ökar. Den företeelsen
känner vi igen. Det är en parallell
till jordbrukets rationalisering, där
en minskning av arbetskraftbehovet
löper jämsides med en ökning av produktionen
upp till och över överskottsgränsen.
Denna process är i sin ofrånkomlighet
mycket smärtsam, det vet
vi. Jag är inte tillräckligt insatt i fiskarbefolkningens
näringsproblem, men
man kan inte undgå att göra den reflexionen
att de små båtlagen — motsvarigheten
till jordbrukets tidigare
självhushåll —• inte alltid är den rationella
organisationsform, som leder
till förbilligande av nyanskaffning och
underhållskostnader. Detta är icke något
påstående, bara ett frågetecken
kring problemet om nedbringandet av
de enskildas kapitaltillskott.

Att bankerna är hårdflirtade i sin
kreditgivning vet vi, och syftet med
det är ju att begränsa investeringarna
inom näringslivets alla områden. Jag
vill inte ett ögonblick dölja, att alla som
i utskottet lyssnade till fiskarrepresentanterna
-— och alldeles särskilt till
den temperamentsfulla och starkt känslobetonade
argumenteringen i herr Johanssons
i öckerö inlägg ■—■ kände
spänningen mellan hjärtat och det kalla
förståndets krafter. Men i likhet med
mina medreservanter sitter jag inte i
jordbruksutskottet och riksdagen som
ett vibrerande känsloknippe enbart. Vi
sitter där med ansvar för en samhällsekonomi
med stränga och bjudande
krav på både balans och återhållsamhet.
Vi har varit med om att sanktionera
långt gående restriktivitet i anslagsanspråken.
Vi har varit med om
denna allvarliga politik i en allvarlig
situation, och då kan vi i konsekvensens
namn inte begagna första lägliga

tillfälle i utskottet att desavuera oss
själva.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som till utskottets utlåtande har fogats
av herr Anderberg m. fl.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar är ingen ny fråga, utan den
behandlas vid varje års riksdag. Fiskerilånefonden
inrättades som bekant
enligt beslut av 1891 års riksdag. Bestämmelserna
för lånens utlämnande
har sedan ändrats vid olika tillfällen
och senast vid 1953 års riksdag. Då
ändrades maximigränsen för låneunderstöd
från 60 000 kronor till det dubbla
beloppet.

Det är som bekant hushållningssällskapen
och landstingen som förmedlar
dessa lån. Lånen kan användas för anskaffande
av fiskebåtar, motorer eller
annan maskinell utrustning för sådana
båtar, fiskredskap av olika slag, bilar
som användes för transport av fisk, till
mindre anläggningar för förädling av
fiskets produkter, till fiskodling m. in.
Lånen har alltså använts och kommer
att kunna användas till en lång rad
olika ändamål, som är till hjälp för
fiskarna i deras yrkesutövning.

Inom fisket har det ju liksom inom
alla näringar skett en rationalisering.
En utveckling har ägt rum mot större
och dyrbarare båtar, vilket betyder, att
det också ställts större krav på fiskerilånefonden.
Det tillskott av nya pengar,
som under de senaste åren tillförts fonden,
har inte på långa vägar räckt till
för behoven. Fiskarna har då i stor utsträckning
blivit tvingade att söka sina
lån i affärsbankerna. Det är ganska
självklart, att när bankerna vidtar en
så stark kreditåtstramning som den de
nu genomför och gallrar låneansökningarna,
så lämnar de i första hand
ut lånen till dem som erbjuder de bästa
säkerheterna. Att det blir fiskarna som

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

i den kampen kommer till korta behöver
väl inte nämnas. Följden av
detta kan inte bli någonting annat än
en uppbromsning i utvecklingen på fiskets
område. Det är detta som är det
allvarliga.

Jag vill endast erinra om att fiskarna
redan nu kämpar en mycket hård kamp
för sin existens. Får de inte erforderligt
kapital, så att rationaliseringen kan
fortgå, kommer den redan pågående avfolkningen
av yrket att ytterligare öka.
Fiskarna måste rationalisera, om de
skall kunna uppnå en med jämförbara
grupper likvärdig standard.

Vi skall också komma ihåg, att våra
fiskare bedriver fiske på samma vatten
som andra länders fiskare. Är då våra
fiskare sämre utrustade än de utländska
och får bedriva fisket med mera gammalmodiga
redskap, så är steget inte
långt till att importen av utländsk fisk
kommer att dominera den svenska marknaden
och våra egna fiskare får lämna
sitt yrke. De kommer att få lämna hus
och hem ute vid kusten och ge sig i väg
för att söka arbete inom andra yrken.
Ett sådant stöd är denna fiskerilånefond.
Men det måste naturligtvis finnas
pengar i den om den skall kunna fylla
sin uppgift. I annat fall blir den mer
eller mindre betydelselös.

1953 års riksdag beslöt att höja lånemaximum
från 60 000 kronor till
120 000 kronor. Anledningen till att
man då inte höjde anslagsbeloppet och
utlåningsramen var att man vid den
tidpunkten ville ha någon erfarenhet
av de nya bestämmelserna, innan man
gjorde denna höjning. Nu har snart två
år gått, och vi har fått denna erfarenhet.
Sålunda har under år 1954 inkommit
ansökningar om fiskerilån på närmare
6 miljoner kronor. Efter prutningar
och nedskrivningar av förmedlingsorganen
har till fiskeristyrelsen
inkommit tillstyrkta ansökningar till ett
sammanlagt belopp av 3 825 000 kronor.
Erfarenheten har nu visat att de två
miljoner kronor som står till fiskeri -

styrelsens förfogande inte räcker till
för att täcka det nödvändigaste behovet.

Jag kanske också bör nämna att innan
jordbruksutskottet tog ställning i
den här frågan var motionerna ute på
remiss till statskontoret, fiskeristyrelsen
och Sveriges fiskares riksförbund.
Statskontoret har visserligen inte tillstyrkt
förslaget, men med kännedom
om detta verks återhållsamhet i sådana
här frågor kan jag inte finna att detta
är särskilt uppseendeväckande. Ur
statskontorets yttrande kan jag inte utläsa
något annat än att avstyrkandet i
fråga är mycket milt formulerat.

Fiskeristyrelsen har däremot mycket
kraftigt tillstyrkt förslaget. Den har
själv, i skrivelse till Kungl. Maj:t den
10 januari 1955, hemställt om samma
investeringsanslag och om samma utvidgning
av låneramen som den vi nu
behandlar. Styrelsen har också i sitt
yttrande lämnat en fullständig redovisning
över lånebehovet och vilka möjligheter
den har att tillgodose anspråken
inom den nuvarande låneramen.
Jag skall inte här relatera allt som
framhållits i denna skrivelse, då den
är återgiven i utskottets utlåtande. Jag
vill endast understryka att när man
läst detta yttrande blir man styrkt i
den uppfattningen att här föreligger
ett mycket stort behov.

Sveriges fiskares riksförbund tillstyrker
också mycket kraftigt och framhåller
nödvändigheten av att medel anslås
till fiskerilånefonden, om fisket
skall kunna utvecklas och stå sig i konkurrensen.
Även detta yttrande är redovisat
i utlåtandet, varför jag inte vidare
skall beröra det.

Jag kommer alltså fram till det resultatet
att jordbruksutskottet mycket noggrant
har prövat denna fråga. Det är
efter ett moget övervägande, efter ingående
studier av de erfarenheter som
vunnits, efter hörande av sakkunniga
på området och med tanke på fiskarkåren,
som längs landets kuster käm -

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

par för sin existens, utskottet har kommit
till denna ståndpunkt.

Jag hoppas därför, herr talman, att
kammarens ledamöter skall komma till
samma uppfattning, och jag yrkar därför
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag blev förvånad, när
jag hörde herr Gustafson i Dädesjö.
Han sade, att jag talade så känslobetonat
i utskottet att man föll till föga, och
det förvånar mig, eftersom jag alltid
fått det omdömet, att jag varit kärv och
hård i mitt tal.

Nåja, även om jag talade känslobetonat,
så har i alla fall fiskeristyrelsen
inte varit känslobetonad. Statens verk
plägar ju vara ganska oberörda av
känsloskäl och se realistiskt på saker
och ting — det är helt naturligt. Jag
förstår reservanterna i utskottet, som
säger, att vi får tänka på investeringsbegränsningen.
Det är alldeles riktigt.
Vi är allesammans överens om att vi
skall spara så långt det går, och för
statens del var ju egentligen investeringsavgiften
det väsentliga. Men för oss
fiskare är vårt yrke det väsentliga. Vi
måste ha medel, så att vi kan nybygga
och modernisera vår fiskeflotta med båtar,
som håller i alla väder.

Här har talats bland annat om katastroffallen
föregående år. Det är klart
att detta blir känsligt för vår del, men
om vi bortser därifrån, så finns det
ändå ett mycket stort behov av ökade
anslag. Vi vet ju, om jag inte minns siffrorna
alldeles fel, att fiskeristyrelsen
uttalat, att det rör sig om ansökningar
på G miljoner kronor från lånesökande,
och efter nedprutningar hos landstingen
och på andra ställen har man kommit
ned till 3 825 000 kronor.

Hade det varit fråga om direkta anslag,
anser jag att frågan varit i ett annat
läge. Men nu är det fråga om lån,
och på de lån, som staten under åtskilliga
år lämnat, har den inte förlorat

ett enda öre utan tvärtom fått tillbaka
pengarna med ränta. Vidare står ju
landstingen och hushållningssällskapen
som garanter för lånen.

Varför blev då så många båtar beställda
1954? Jo — som jag sade häromnatten,
då jag hade tillfälle att yttra
några ord om investeringsavgiften —
det berodde på att 1952 och 1953 inga
båtar blev beställda på grund av att de
fördyrats genom investeringsavgiften.
Därför gjordes ett ovanligt stort antal
beställningar 1954. Jag skulle också tro
att när riksdagen beslutade om en höjning
av lånemaximum från 60 000 till
120 000 kronor, så var riksdagen på det
klara med att denna större summa behövdes,
om anslagen skulle vara till någon
nytta för fiskerinäringen.

Våra fiskare är ju egna företagare.
Oftast är det ett fiskelag som beställer
en båt tillsammans. Man har inga kapitalresurser,
åtminstone inte i någon
nämnvärd omfattning. Beträffande båtbyggeriet
är det också känt att det är
småföretagare som bygger dessa båtar.
De måste ha pengar allteftersom bygget
fortskrider så att de skall kunna
klara sina arbetare och de inköp de
gör. Dessa nybyggnader är ju beställda
under 1954, alltså innan kreditåtstramningen
genomfördes och innan investeringsskatten
trädde i kraft.

Jag skall inte säga mer om detta, jag
vill bara nämna ett exempel. Riksdagen
har som förut sagts beslutat en höjning
av lånesumman till 120 000 kronor. Men
det högsta belopp som Göteborgs och
Bohus läns landsting kunnat bevilja är
62 640 kronor och detta i fråga om en
båt som kostade inemot 300 000 kronor
—• somliga av dessa båtar kan ju kosta
upp till 350 000 kronor.

Det må så vara att det är ont om
pengar och att investeringarna måste
begränsas, men om riksdagen i dag
verkligen inte kan vara med om att bevilja
ett tilläggsanslag på en miljon kronor
för dessa lån, hur skall då dessa
enkla fiskare kunna skrapa ihop peng -

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

arna? När landstinget ger oss lån till en
ny båt, tar landstinget den första inteckningen,
alltså en fullgod säkerhet,
och vidare kräver man en personlig
borgen. Hur skall vi sedan kunna gå till
bankerna och begära att få låna ytterligare
100 000 eller 200 000 kronor?
Inom fiskerinäringen och sjöfarten för
övrigt ställes man många gånger inför
nödvändigheten att göra det omöjliga,
och vi brukar säga att vi också får försöka
det, men jag betvivlar att det skall
lyckas i detta fall.

Jag vill, herr talman, instämma i herr
Arwesons yrkande om bifall till utskottets
hemställan och därmed till motionen.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Sedan nu både reservanter
och motionärer haft tillfällle
att yttra sig, skall jag be att få redovisa
varför utskottets majoritet intagit
den ståndpunkt som den gjort. Vi
hade även i utskottet tillfälle att lyssna
till representanter för både reservanter
och motionärer, men jag kan
inte vitsorda herr Gustafsons i Dädesjö
uppgift om att vårt ståndpunktstagande
skulle ha betingats av känslomässiga
synpunkter. Det är i huvudsak
följande skäl som varit avgörande
för utskottets majoritet.

År 1953 höjde riksdagen lånemaximum
från 60 000 till 120 000 kronor
samtidigt som man gjorde ett uttalande
om att det borde i framtiden
ske en omprövning av vad detta beslut
betydde i fråga om det årliga utlåningsbeloppets
storlek. Det var nog
tänkt att man skulle ha dröjt litet med
denna omprövning, men så kom katastrofhösten
1954 med dess onormalt
stora förlisningar. När dessa förlisningar
redovisades inför utskottet, var
vi på det klara med att detta var omständigheter
som inte var kända av
föredragande statsrådet, då han framlade
sitt förslag till 1954 års riksdag.

Däremot var de kända av fiskeristyrelsen,
vilket hade haft till resultat att
fiskeristyrelsen hemställt om att lånemaximum
skulle höjas.

Vidare har vi inom utskottet inte
kunnat bortse från att det finns ett
visst sammanhang mellan den punkt,
som nu behandlas, och nästa punkt
på föredragningslistan, nämligen frågan
om stödlån åt jordbrukare. På
grund av de skördekatastrofer som inträffat
för jordbruket har ju riksdagen
nu i sista omgången på tilläggsstat för
innevarande budgetår måst skaffa
fram 25 miljoner kronor till stödlån.
Man kan inte då, herr Gustafson i
Dädesjö, göra gällande att det är fråga
om känslomässiga synpunkter, om
utskottet anser att även fiskarna, som
även i en del fall drabbats av katastrofer
på grund av höstens stormar,
bör få en liten utökning av sina lånemöjligheter.
Det är väl snarast en gärd
av rättvisa, om man tar hänsyn även
till de katastrofer som drabbat denna
senare näringsgren. De människor,
som arbetar inom denna näring, har
väsentligt större känning av svåra naturförhållanden
än jordbrukarna, och
det kan inte vara riktigt att riksdagen
nekar dem en hjälp, som endast består
i att deras möjligheter att låna pengar
ökas med en miljon kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Det är väl ganska
överflödigt att, såsom här skett, tala
om fiskerinäringens betydelse för vårt
land, ty alla i denna kammare har säkerligen
fullt klart för sig vilken värdefull
rörelsegren denna är. För min del
har jag, som nu under några år haft
tillfälle att närmare lära känna denna
näring, kommit att i hög grad uppskatta
vad fiskerinäringen liksom en rad andra
framgångsrika näringar uträttar för
vårt land. Det är alltså inte någon

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

brist på uppskattning, som har föranlett
mitt ställningstagande till anslagsäskandet
på den punkt som vi nu behandlar.

Vid detta ställningstagande har det
varit nödvändigt att ta hänsyn till
sådana fakta som att vårt land nu befinner
sig i en ekonomisk krissituation,
där vi inte kan handla som vi
skulle ha gjort under normala förhållanden.
I ett sådant läge får många
angelägna och ur olika synpunkter
synnerligen behjärtansvärda önskemål
stå tillbaka, då det inte finns möjligheter
att tillgodose dem. I fråga om
många mycket önskvärda ting har
man sålunda på grund av den ekonomiska
situationen fått finna sig i nedskärningar
av det statliga stöd som
tidigare utgått. Vad gäller detta anslag
har vi emellertid kunnat undgå
att skära ned det. Trots att situationen
är så onormal har fiskerinäringen
fått behålla anslaget ograverat, men
statsmakterna har å andra sidan inte
ansett det möjligt att sträcka sig så
långt som till att höja det. Skulle man
ha gjort det, hade det varit att bryta
sönder den ram för den statliga utgiftsbelastningen
som är uppgjord. Det kunde
också frestat andra grupper, som
blivit minst lika hårt behandlade som
fiskerinäringen, att på samma sätt försöka
vinna ytterligare anslagshöjningar
i riksdagen.

Detta är anledningen till att vi inte
har kunnat gå längre än till att bevara
de anslag, som tidigare har utgått. Jag
tror, att riksdagen lugnt kan godta reservanternas
förslag på denna punkt,
om man jämför fiskerinäringens ställning
i denna onormala situation med
andra näringars.

Vad som har yttrats av de olika talesmännen
för fisket kunde också ge
mig anledning till ett par påpekanden.
Herr Arweson har sagt, att fiskerilånefonden
används även till andra
ting än till lån åt fisket för fiskeredskap
och båtar. Det är sant, att

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

mycket små belopp av fonden har ani-
vänts för att främja fiskets intressen
:- på andra områden, men också de har
använts med klart sikte på att gynna
t fiskerinäringen. Den absolut överväl1
digande delen av fonden brukas för
redskap och båtar.

!_ Herr Johansson i öckerö har stött
■i sig på fiskeristyrelsens framställning
[_ och sagt, att man kan lita på statens
a verk såsom realistiska. Fiskeristyrelsen
r begärde i sin petitaskrivelse år 1953 3
miljoner kronor, i den petitaskrivelse,
r_ som vi hade till grund för bedömningen
n av budgetbehandlingen hösten 1954, 2,6
r miljoner kronor, och sedan kom styrelsen
igen i början av detta år med be[.
gäran om ett tilläggsanslag på 1 miljon

n kronor. Det har skett en avsevärd

t. förskjutning i dess bedömning av

å denna fråga på de få månaderna.

). Herr Johansson i öckerö har också
n talat om mängden båtbeställningar år

n 1954. Jag förstår, att man då hade rätt

e många båtbeställningar. Det är väl na å

turligt, att när investeringsavgiften

n hade upphört och man hade ett upp a

dämt behov av nyanskaffning, upp 5_

muntrades man inom fisket att det året

j_ tillåta nvanskaffningsanspråken bryta

n fram. Detta torde inte vara ett skäl, som

n är alltför mycket att bygga erfarenheter

r_ på om hur det skall bli för framtiden.

ir Jag har lärt känna fiskarkåren rätt
väl under de år som jag haft att göra
■e med dess problem. Det är min fasta
,a övertygelse, att det för fiskarkåren inte
(g är av avgörande betydelse om detta anE_
slag blir 2 eller 3 miljoner kronor. Fist
karkåren har också alldeles säkert samj_
ma intresse som alla vi andra av att ett
1(j fast penningvärde kan bevaras. Därför
tror jag, att denna kammare tryggt kan
följa reservanternas förslag i denna
1 fråga.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag skall börja med
att gå ett par år tillbaka i tiden. År

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

1953 väcktes ifrån olika håll, från olika
partier i riksdagen motioner om att
man skulle höja högsta tillåtna lånebeloppet
i fiskerilånefonden. Man hade
mycket starka skäl för denna begäran.
Påfrestningen på fonden hade nämligen
blivit mycket stor av följande orsaker.
Samtidigt med att pengarna blev mindre
värda och att båtar, maskiner etc. blev
dyrare hade också anspråken på båtarnas
storlek och på maskinernas styrka
ökats. Vad som tidigare hade varit
ett skapligt stöd för anskaffandet av
en fiskebåt, d. v. s. ett lån på 60 000
kronor, var år 1953 bara en bråkdel
av vad en ny, modern fiskebåt kostade.
De anförda skälen accepterades av
jordbruksutskottet, som enhälligt rekommenderade
riksdagen en höjning
av beloppet från 60 000 till 120 000
kronor, vilket denna enhälligt beslöt.
.Tåg skall här läsa upp några ord ur
det uttalande av utskottet, som riksdagen
1953 på våren gjorde till sitt:

»Liksom motionärerna finner utskottet
det önskvärt, att de svenska fiskarena
även i fortsättningen kan hävda
sig i den allt hårdare konkurrensen på
de stora internationella fiskeriområdena,
som ofta ligger på betydande avstånd
från våra kuster, och att den
svenska fiskeflottan alltfort kommer att
stanna i fiskarebefolkningens ägo. I
enlighet med vad fiskeristyrelsen numera
upplyst förutsätter detta emellertid
enligt utskottet, att låneunderstöden
ur fiskerilånefonden höjes så, att de
åter kan fylla sitt ändamål att verksamt
bidraga till att vidmakthålla och
utveckla även vår sjögående fiskeflotta.
Vad beträffar maximibeloppets storlek
har utskottet stannat för de förslag, som
innefattar en höjning av maximigränsen
till 120 000 kronor.»

Det var de vackra ord, som utskottet
skrev år 1953 och som riksdagen gjorde
till sina och som naturligtvis ingav
Sveriges fiskare den uppfattningen, att
de nu kunde räkna med större möjligheter
att få lån ur fiskerilånefonden.

Visserligen fortsatte utskottet efter ett
resonemang om det totala belopp som
årligen fick disponeras: »Frågan härom
torde inte böra upptagas förrän någon
erfarenhet vunnits av den i det föregående
förordade ändringen i lånebestämmelserna.
» Nu har det faktiskt vunnits
»någon erfarenhet» på den tid,
bortåt två år, som gått sedan dess. Det
har visat sig att påfrestningen på lånefonden
har blivit allt större. Jag hör
hur statsrådet Nilson talar om att
fiskeristyrelsen i sin petitaskrivelse
bara hade begärt en höjning till
2 600 000 kronor. Men några månader
efteråt begärde styrelsen på tilläggsstat
en miljon kronor. Men vad hade
hänt under tiden? Under tiden hade
man samlat in låneansökningar från
de olika landstingen och hushållningssällskapen.
Då visade det sig att enbart
från ett län, Göteborgs och Bohus län,
förelåg låneansökningar på mer än
4 070 000 kronor och för hela landet
mer än 6 miljoner. Fiskeristyrelsen
hade således mycket grundade skäl att
ändra sitt ställningstagande och komma
med en begäran om en ökning av
anslaget på tilläggsstaten.

Redan reservanterna har erinrat om
att vi måste vara försiktiga med investeringarna.
Vi har nyligen antagit en
lag om att begränsa dem. Men det här
begärda anslaget på tilläggsstaten har
egentligen ingenting med investeringarnas
höjd att göra. Alla de sex miljoner,
som är begärda för de lån som
ansöktes om under det år som gick —
ansökningarna samlas inom länen och
inges till fiskeristyrelsen samtidigt
bortåt nyårstiden — är redan disponerade.
Båtar och maskiner är beställda.
Båtarna står halvfärdiga på
varven. Det investeras inte en krona
mindre, om man inte går på utskottets
linje. Frågan är bara om man skall
finansiera en av de resterande fyra
miljonerna med hjälp av lånefonden eller
pressa ut den sista miljonen av
bankerna.

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Jag vet hur besvärligt det har blivit
i hushållningssällskapen och landstingen,
där landstingen har hand om dessa
lån, att söka fördela dem. Det är inte
trevligt när man blir påringd av folk
som säger: »Nu måste du se till att vi
får ett hyggligt fiskerilån. Vi har köpt
en motor och har en växel på 15 000,
som har legat ett halvår. Vi har ju
fått ett löfte om detta lån, och vi har
skaffat fullgod borgen, som hushållningssällskapet
har godtagit.» Jag vet
att det inte bara är hushållningssällskapet
där hemma som är i detta predikament.
Det är detsamma för alla
hushållningssällskap och landsting som
har hand om sådana lån.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till vad utskottet har föreslagit.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Åtminstone en ganska
stor majoritet av ledamöterna här i
riksdagen har ju anslutit sig till en
åtstramning av den ekonomiska politiken
genom en skärpt kreditpolitik och
genom investeringsavgift. Här föreslås
att man skall bryta denna linje och öka
ett statligt investeringsanslag med 50
procent.

Herr Levin säger att efterfrågan på
lån blivit större och större och att lånebehovet
inte kan tillgodoses. Men det
är väl just det vi eftersträvar, att inte
alla önskemål om investeringar skall
bil tillgodosedda. Nu säger man att
detta område har så särskilda förhållanden,
att det bör undantagas, och att
denna investering är ytterligt önskvärd.
Men som min kollega statsrådet Nilson
nyss yttrade här, finns det många områden
där anslagen är ytterst önskvärda.
Jag vet ju att vissa av dem, som
bär i dag talat för denna höjning på
en miljon, nyligen här i kammaren har
röstat för en investeringsavgift, som
även skall läggas på fiskarnas båtan -

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

t skaffningar. Då måtte de väl ha menat
att man får hålla igen även på den
a punkten. Annars är det väl inte någon
e rim och reson i handlandet,
k Att det inte blir en enda krona mer
i investerad om denna miljon beviljas,
t förefaller mig vara ett märkligt yttranI,
de när det kommer från herr Levin,
u som jag känner som en mycket klarr
tänkt människa. Det kan inte vara väl
l- genomtänkt. Hans resonemang var föl:t
jande. Båtarna är beställda och skall
I- betalas. Om inte denna miljon står till
förfogande i fonden, lånas den i bana
kerna. Beviljas denna miljon, lånar fisn
karna en miljon mindre i bankerna.

Men, herr Levin, den miljonen kommer
g att lånas till andra investeringar. Ett
:- beslut om denna miljon betyder ökade
investeringar på en miljon, herr Levin.
Det kommer man inte ifrån.

Alla har vi naturligtvis en känsla av
T att det finns olika områden som är

känsliga, och jag vet för min del att
a detta område är känsligt. Det är ju

j heller inte här som på andra områden
n fråga om att skära ned utan om att
icke öka.

h Nu sade herr Hajggblom, att vi måste
IS tänka på att det även här har inträffat
a en katastrof. Ja, jag har hört sägas att
,0 det har förlist fem båtar på västkusten.

Även om båtarna var försäkrade, uppå
står det naturligtvis svårigheter för
»_ dem som gjort förlusten. Men det finns
2t ju all möjlighet för de lånebeviljande
e instanserna att lämna lånen i första
11 hand till dem som bäst behöver låna,
tt och den som fått sin båt förlist måste
]_ i främsta rummet anses vara i behov av
tt lån. Nu kommer det nya pengar efter

3. den 1 juli, och då finns det möjlig ,

n hot att tillgodose dessa katastroffall.

n- Givetvis blir det mindre pengar över
It- för andra, men var det inte vårt syfte
m att vara litet återhållsamma och inte
>å elda under investeringspannan?
ir Jag tycker att all logik talar för att
m vi inte skall gå längre här utan stanna
n- vid de investeringsanslag vi tidigare

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

har haft och se tiden an. Det kan komma
andra tider, när vi gärna vill öka
investeringarna på detta område, och
då skall vi göra det, men i dag tror jag
det är klokt att hålla igen.

Herr H^GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att statsråden
borde åläggas att låta detta vara
detta. Man bör inte måla ut så förfärligt
stora konsekvenser, om vi i detta
fall tar hänsyn till sakförhållandena,
och säga att vi därmed river upp hela
gärdet och att det sedan kommer att
beviljas investeringsanslag i det oändliga.

Finansministern kom dock till sist
fram till det som varit det väsentliga
för mig och jag antar för utskottsmajoriteten.
När det beslut fattades av förra
årets riksdag som vi nu vill ha påbättrat,
visste man ingenting om höststormarna
1954, och man visste ingenting
om katastrofen för jordbruket 1954,
men när det gäller katastrofen för jordbruket
har vi kunnat enas om att lämna
en hjälp utöver de 25 miljoner vi beslutade
om före jul. Jag är dessvärre inte
i den situationen, att jag kan stiga upp
och säga: Giv åt Stål en penning även,
eller tag ock min! Jag skulle personligen
ha varit hågad att göra det. Fiskets
folk och jordbrukets folk lever så
nära varandra och har så mycket gemensamt,
att det i varje fall för mig
verkar mycket obehagligt att på nästa
punkt bevilja jordbruket vad jordbruket
avgjort behöver, men inte på denna
punkt ge fisket vad fisket avgjort behöver.

Finansministern säger att de båtägare
som drabbats av förlisningar skall få
företrädesrätt när vi efter den 1 juli
får nya pengar. Låt oss säga att det har
inträffat fem förlisningar. En av dem
behöver vi inte tänka på, eftersom varken
människor eller båt kom tillbaka,
men i de andra fyra fallen behöver
fiskarna 1,5 eller 1,6 miljoner för att

fortsätta med sitt yrke. Nu säger finansministern,
att de skall få företrädesrätt
till de här pengarna, men de andra,
som också har räknat med att kunna
bedriva sitt yrke, skall ingenting ha.

Jag ber att på det skarpaste få protestera
mot att man på detta sätt i
kanslihuset helt och hållet förbiser att
det blåser på västkusten. Om det inte
känns i kanslihuset, är herrarna där
att beklaga.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern säger,
att det inte är fråga om någon minskning
av anslaget, och det är riktigt,
men vad blir utav den höjning som
riksdagen år 1953 enhälligt ansåg så
nödvändig? Två miljoner kronor i den
här lånefonden är inte detsamma nu
som för några år sedan. Reellt har det
skett en väsentlig tvåfaldig försämring:
samtidigt som pengarna blivit mindre
värda har kraven på båtar, maskiner
och annan utrustning blivit allt större.

När det talas om huruvida ett ökat
anslag kommer att öka investeringarna
eller ej, vill jag erinra om gången av
låneärenden. När en fiskare vill skaffa
sig en båt eller en ny motor, går han i
allmänhet till hushållningssällskapet eller
landstinget och resonerar om möjligheterna
att få fiskerilån. Han får då
reda på kraven på säkerhet för lånet
och redovisar vilka han tänkt använda
som borgensmän. Duger den borgen,
beställer han sin båt eller maskin. Alla
dessa sex miljoner är således utlagda
till sista kronan. Den som har beställt
en båt och räknat med att få låna maximibeloppet
120 000 kronor och nu får
besked om att han kan få låna 35 000
eller 40 000 kronor, kommer i ett besvärligt
läge och får inte så lätt att
skaffa de pengar som fattas.

Till sist kan jag inte underlåta att
säga till finansministern, att det på
nästa punkt gäller en nyinvestering,
inte på 1 miljon utan på 31 miljoner.

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Jag missunnar visst inte vårt jordbruk
pengarna, och de behövs säkerligen
alltför väl, men det är egendomligt hur
man mäter med olika mått.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte fattade
statsrådet Nilson fel sade han, att när
investeringsavgiften upphörde uppmuntrades
fiskarna att beställa båtar.
Men vi är väl alla på det klara med att
en båt är lika nödvändig för en fiskare
som en gård för en lantbrukare. Ty den
skall vi ha vår försörjning på. Skillnaden
är bara den kanske, att under det
att en liten gård föder en familj, skall
en båt i allmänhet frambringa pengar
till sex eller sju familjer.

Vidare är det ju så, herr statsråd, att
vi inte beställer en båt bara därför att
vi tycker att det är roligt att beställa
den. Vi överväger många gånger innan
vi går in för en beställning av en båt,
men varför måste man beställa just nu?
Jo, därför att fisket, som förr försiggick
närmare land, nu försiggår på helt
andra farvatten än förr, vilket betyder
att man måste ha större och starkare
båtar, om fisket skall kunna drivas.

En annan sak som man inte får glömma
bort och som jag har sagt förut på
tal om investeringsavgiften är, att man
förut kunde söka hamn när det stormade,
medan man nu i de flesta fall
måste försöka rida ut stormen. Det är
nämligen omöjligt att söka hamn, om
man befinner sig mitt i Nordsjön.

Orsaken till att fiskarna beställer båtar,
herr statsråd, är alltså att vi måste
beställa.

Herr finansministern säger att vi här
har beslutat om investeringsavgift och
att kursen måste hållas. Finansministern
har i och för sig rätt på den punkten,
att en kurs bör hållas, men det är
att märka att det inte finns någon befälhavare,
han må vara aldrig så skicklig
och kursen må vara aldrig så riktig,

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

£ som inte måste korrigera sin kurs, och
i det kanske vi måste göra också i dag.

r Om man inte gör det, kan det åtminstone
med mindre farkoster bli så, att
en olycka inträffar, och då är det värre
att bota uppkommen skada än det skulle
. varit att förebygga den.

Jag vill sluta med detta och hoppas

att kammaren vill bifalla utskottets före
.

„ slag.

;t Herr ARWESON (s) kort genmäle:
e Herr talman! Jag förstår mycket väl
n de synpunkter som både statsrådet Nili-
son och finansministern här har an;t
lagt på nödvändigheten av att begränsa
11 investeringarna för att skydda penr
ningvärdet. Men man har ändå sina
funderingar, om dessa investeringsbett
gränsningar är rätt avvägda,
tt Enligt mitt sätt att se bör dessa bea
gränsningar i första hand sättas in på
n de platser i vårt samhälle, där mänt,
niskorna packar sig samman och all?
deles omotiverat trängs om utrymmet.
j- Det ställer till besvärligheter både ur
It kommunikationssynpunkt och med hän■r
syn till bostäder och mycket annat,
•e Men att sätta in investeringsbegränsningarna
här ute hos dessa människor,
> som bor längs våra kuster ute i landet
iå och där kämpar en mycket hård kamp
n för sin existens, det kan inte vara rikr-
tigt. Ty om så sker, flyttar ju också de
11 in till städerna och trängs med de andir
ra, och det ställer ytterligare krav på
in investeringar här inne. Nej, på detta
område är det nog så, att det inte är
å- nödvändigt att begränsa investeringarte
na alltför mycket, utan det är nödvändigare
att hjälpa dessa människor, att
ir ge dem en hjälp till självhjälp, så att
:h de kan stanna kvar där ute och så att
s- flykten från dessa områden upphör,
k- Fiskeristyrelsen har i samband med
ir sitt yttrande över detta förslag lämnat
e- en redovisning för hur de två miljoner
k- kronor som har stått till dess förfogang,
de har fördelats. I Gotlands län har vi

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

fått 20 200 kronor. Om nu riksdagen bifaller
denna motion om ett anslag på
ytterligare en miljon kronor, skulle vi
få endast 10 000 kronor till, och jag
ifrågasätter om dessa ytterligare 10 000
kronor skulle vara det som stjälper
lasset.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! När herr Arweson här
försökte att nu ta upp en diskussion
om frågan, på vilka områden vi skall
sätta investeringsbegränsningen, skall
jag bara erinra honom om att riksdagen
genom sitt bifall till förslaget om
investeringsavgift för anskaffning av
fiskebåtar redan har tagit ståndpunkt i
frågan och att denna ståndpunkt innebär
att fisket bör komma med.

Sedan skulle jag vilja säga till herrar
Levin och Haeggblom, att det väl inte
är så mycket glädje med att försöka
slå på känslosträngarna och framställa
fiskarbefolkningen såsom rent av en
nedtryckt socialklass, som man skall
ömma för på ett alldeles särskilt sätt.

När herr Haeggblom här anförde siffrorna
på vad det kostar att köpa fyra
nya båtar i stallet för dem som har
förlist, ger det en felaktig bild. Vad det
kan vara fråga om här är, att de lånegivande
myndigheterna kan, om de vill,
ge 480 000 kronor till dessa nödfall.
Mera kan de inte ge, och det blir ändå
rätt mycket över till andra.

När herr Levin nu igen drar upp —
som jag tycker litet oriktigt — frågan
om stödlånen till jordbrukarna, så skall
man väl ändå komma ihåg att dessa
stödlån ges till jordbrukare, som genom
vädrets makter har förlorat sin
skörd, som icke har fått normal inkomst,
som alltså icke har likvida medel
för att driva sin rörelse^ Det är ju
icke fråga om lån till jordbrukarnas
investeringar. Inte någon av de lånefonder,
som staten har för jordbrukets
behov, föreslås undergå någon höjning
vid detta års riksdag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Endast några få ord
till slut med anledning av vad herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
här påpekat.

Jag är villig att respektera den önskan
finansministern i början av sitt
första anförande framförde om enighet
i fråga om en investeringsbegränsning.
Jag vill i anslutning därtill nämna något
som kammarens ledamöter kanske
bör ha klart för sig, nämligen att den
näringsgren som, då den föregående
investeringsavgiften verkade, mest ställde
sig statsmakternas önskan till efterrättelse,
var fiskerinäringen. Under den
tid denna investeringsavgift existerade
gick alltså beställningarna av fiskebåtar
ned så att endast en eller två fiskebåtar
då var under byggnad på varven. Detta
orsakade rent av en sysselsättningskris
vid småvarven. Det är sålunda ett faktum,
att man den gången i hög grad inhiberade
investeringar för denna näringsgren.

Statsrådet säger vidare: Skall vi nu
bryta den linje vi för en tid sedan var
överens om? Jag skulle förstå ett sådant
yttrande från statsrådets sida, när
vi kommer fram till huvudtiteln, där
årets anslag skall bestämmas. Då har
ett sådant resonemang grund för sig,
men inte i dag, ty — det har sagts tidigare
i debatten, och jag skall inte upprepa
argumenten — det gäller här en
likviditetsfråga, inte en investeringsfråga.
Dessa båtar är obestridligen beställda.
Det sägs att om de nu aktuella
pengarna inte går till dessa båtar, får
de användas till att täcka andra investeringsbehov.
Båtarna måste emellertid
betalas, då de redan är beställda.

Det kan väl heller inte vara lämpligt
att, då dessa fartygsförlisningar skall
klaras, visserligen ge de drabbade företräde
till erhållande av lån men få lov
att låta detta ske på de andra låntagarnas
bekostnad.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mer men har velat göra dessa

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

Ökad medelsanvisning till fiskerilånefonden

påpekanden innan debatten är slut. Jag
yrkar givetvis bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att lämna en upplysning till
herr Johansson i öckerö. Han använde,
om jag nu citerar honom rätt, den formuleringen,
att han ville jag skulle vara
övertygad om att en fiskare inte beställer
en båt bara för att han tycker det
är roligt utan därför att han behöver
den. Jag har verkligen aldrig avsett att
säga att jag tänkte och trodde att fiskarna
beställde båtar för att de tycker
det är roligt. Jag är fullt övertygad om
att fiskarna beställer båtar för att de
behöver dem för sin näring. Men lika
fullt som jag är övertygad om detta,
lika väl vet jag att en fiskare inte beställer
en båt sista dagen han kan använda
sin gamla båt. En fiskare har
samma möjligheter som många andra
företagare att skjuta sina beställningar
framåt i tiden eller att göra dem tidigare
än på en förutbestämd dag. Vad
som hänt under år 1954 är väl bara att
fiskarna åren före har skjutit beställningarna
framåt därför att de trodde
att investeringsavgiften skulle vara
borta det året. Det är där vi har att
se en av orsakerna till att år 1954 visat
så höga beställningssiffror.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det är riktigt, statsrådet
Nilson, att fiskarna väl oftast kan skjuta
på beställningen av en ny båt ett år
framåt i tiden, men när motorn är nedsliten
kan man helt enkelt inte uppskjuta
längre. Då motorn är sönderkörd
måste man ha en ny motor, och med de
krav, som nu ställs på motorstyrka och
motorns effektivitet, avser en mycket
västentlig del av båtens anskaffningskostnad
motorn.

Det är kanske onödigt att än en gång
gå i replik mot finansministern, när
han säger, att om denna miljon inte står

till förfogande för fiskarna och fiskerilånefonden,
måste fiskarna gå till,bankerna
och låna dessa pengar, och bankerna
får alltså en miljon mindre att investera.
Det är naturligtvis riktigt. När
vi kommer till nästa punkt på föredragningslistan,
ställs vi emellertid inför det
förhållandet, att om staten inte ställer
föreslagna 31 miljoner kronor till jordbrukets
förfogande för inköp av spannmål,
fodervaror o. s. v., måste jordbrukarna
gå till bankerna och låna upp
dessa 31 miljoner kronor, och detta
minskar då bankernas möjligheter till
andra investeringar med samma belopp.
Blir det inte så?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Dädesjö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 74
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Stödlån till jordbrukare

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Stödlån till jordbrukare

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
stödlån till jordbrukare, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

■I en till riksdagen den 21 januari
1955 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 57, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att dels
till stödlån till jordbrukare å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kronor dels
medgiva, att bidrag med anledning av
1954 års skördeskador finge med anlitande
av tillgängliga medel under reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område utlämnas
till ett belopp av högst 6 000 000
kronor i enlighet med de grunder, som
förordats i propositionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänskjutna likalydande
motioner, nämligen I: 392 av
herr Persson, Helmer, och herr Norling
samt II: 488 av herrar Holmberg
och Senander, vari hemställts att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts föreliggande
propositioner med följande
ändringar

1. att till stödlån till jordbrukare
måtte å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisas
ett investeringsanslag av 50 000 000
kronor;

2. att ur detta anslag 20 000 000 kronor
måtte ställas till Kungl. Maj:ts för -

fogande att utgå som kontanta bidrag
till jordbrukare i övre Norrland, som
drabbats av skördeskador; samt

3. att räntan på de av Kungl. Maj:t
föreslagna stödlånen måtte fastställas
till 3,5 procent.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 392 och II: 488, såvitt nu vore i fråga,
till Stödlån till jordbrukare å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 25 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 392 och II: 488, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att bidrag med anledning av
1954 års skördeskador måtte med anlitande
av tillgängliga medel under reservationsanslaget
till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område få utlämnas
till ett belopp av högst 6 000 000
kronor i enlighet med de grunder, som
utskottet förordat i utlåtandet;

B. att motionerna 1:392 och 11:488,
såvitt anginge yrkandet att räntan på
de av Kungl. Maj:t föreslagna stödlånen
skulle fastställas till 3,5 procent, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Läget för de jordbrukare,
som drabbats av skördeskador,
har ju målats i mycket mörka färger
också av utskottet. Det gäller särskilt
förhållandena för jordbrukarna i övre
Norrland, där de flesta har en skördeminskning
med över 40 procent. Här
är det mycket bekymmersamt, förklarar
utskottet, och det har som bekant
också jordbruksministern konstaterat
efter ett personligt besök på ort och
ställe i fjol. Han använde till och med
uttrycket katastrof om den situation,

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

som många jordbrukare kommit i efter
fjolårets översvämningar och onormala
regn.

De människorna måste vi hjälpa, säger
både jordbruksministern och utskottet.
Det är inte nog med att praktiskt
taget varenda jordbrukare där
uppe fått vidkännas direkta skördeförluster
för tusentals kronor, utan nu
har de under många månader förlorat
fjärdedelen av sina inkomster för
mjölkleveranserna och får dessutom
vidkännas ytterligare svårigheter i
framtiden därför att de måste slakta
en mycket stor del av kreaturen. Det
är som sagt oerhört svårt, förklarar
utskottet. Dem måste vi hjälpa med
en hundralapp var i genomsnitt. Det
är nämligen innebörden i regeringens
och utskottets förslag. Som hjälp i
egentlig mening kan man nämligen bara
räkna de pengar, som skall ges utan
återbetalningsskyldighet. Därmed har
jag inte sagt att stödlånen saknar betydelse.
För att tillfälligt klara av svårigheterna
har de naturligtvis samma
betydelse som lån över huvud taget,
antingen de tas i bank eller fås från
något annat håll. Men någon hjälp mot
själva den skada, som jordbrukaren har
blivit tillfogad, är de ju inte. Staten
skall ju också ha tillbaka sina pengar
med fyra procents ränta.

Sex miljoner för hela landet föreslår
nu utskottet skall ges i form av kontantbidrag,
och den saken har som bekant
också sin egen lilla historia. Det
är pengar som jordbrukarna har förlorat
utöver allt annat som gick till
spillo genom fjolårets miserabla skördeförhållanden,
det är pengar som staten
tjänat på skördeskadorna genom inbesparade
mjölkpristillägg. De pengarna
skall jordbrukarna få tillbaka men
ingenting därutöver. Det blir per jordbrukare
på sin höjd en hundralapp,
men eftersom det blir bebovsprövning
får kanske en del några tior mer och
andra behövande så mycket mindre i
stiillet.

7 — Andra kammarens protokoll 1955.

Stödlån till jordbrukare

Vi har för vår del inte kunnat anse
detta som ett rimligt förslag och har
därför föreslagit att sammanlagt 50
miljoner skall anvisas och att 20 miljoner
skall få användas till kontanta
bidrag till jordbrukarna i Norrbotten
och Västerbotten. Vi föreslår också att
räntan på stödlånen skall bli tre och
cn halv i stället för fyra procent.

I den här frågan, som ju har mycket
vittgående verkningar, har jag yttrat
mig vid ett annat tillfälle när den var
uppe till behandling, och jag sade då,
att med den politik man nu är inne på
går man steg för steg i sådan riktning,
att man förvandlar stora delar av den
odlade jorden till vildmark. Om man
tänker följa jordbruksprisutredningens
förslag att plantera skog på åkrarna, får
man ju ytterligare god hjälp genom det
förslag jordbruksutskottet kommer med.

Nu är det emellertid inte fråga om en
utrationalisering, som tidigare har diskuterats
så mycket, utan nu gäller det
en utsvältning av småj ordbrukare. Genom
regeringens mer än halvårslånga
dröjsmål har man redan kommit långt
på den vägen.

Herr talman! Vi är av den bestämda
meningen, att övre Norrlands jordbruk
har både existensberättigande och utvecklingsmöjligheter,
och vi vill att bönderna
skall få tillfälle att utveckla jordbruket.
Vi kan därför inte vara med om
att man lämnar jordbrukarna i övre
Norrland praktiskt taget utan hjälp i
den oerhört svåra situation som de har
kommit i. Med hjälp menar jag då, som
jag tidigare sade, endast kontantbidraget,
utan att därför vilja uttala mig ringaktande
om stödlånen, som också behövs.

Jag hemställer om bifall till yrkandena
i motionerna i denna fråga.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):
Herr talman! När vi under höstriksdagen
medgav att 6,8 miljoner kronor
av tidigare anvisade investeringsanslag

Nr 7

Onsdagen den 2 mars 1955

Stödlån till jordbrukare

fick tas i anspråk jämte ett ytterligare
tillskott på 5 miljoner till stödlån åt
jordbruket i vissa delar av landet som
på grund av skördeskador hade kommit
i likviditetssvårigheter, signalerades
i samband därmed ytterligare tillskott
såväl för lån som för bidrag, sedan
jordbruksnämnden hade slutfört de
undersökningar som hade igångsatts
om skadornas lokalisering och omfattning.
Att säga som den föregående talaren
gjorde, att resultatet har blivit en
utsvältning under ett halvårslångt dröjsmål
är väl ändå att överdriva. Den preliminära
hjälp som gavs genom stödlånen
i höstas var avsedd att komma
dem till hjälp som på grund av skördeskadorna
hade råkat i likviditetssvårigheter.
Kungl. Maj:t föreslår nu att riksdagen
som en komplettering till detta
skall anvisa 25 miljoner kronor ytterligare
för lån och 6 miljoner för bidrag.
Av dessa 6 miljoner är 1 miljon
avsedd att användas för förstärkning
av bidragsgivningen till jordbrukarna i
övre Norrland. Vi har ingen anledning
att ifrågasätta riktigheten av de undersökningar
som har gjorts om behovet
här. Naturligtvis kan det finnas enstaka
fall där denna hjälp inte är tillräcklig,
men den är i varje fall så konstruerad,
att man inte kan tala om någon
utsvältning i detta sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det har vitsordats på
många stora bondemöten i Norrbotten
under de senaste månaderna, att regeringens
långa dröjsmål är den främsta
anledningen till att utslaktningen har
blivit så stor och att därmed mjölkinvägningen
och böndernas inkomster
blivit så reducerade som de har blivit.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som

följde av bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Holmberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Holmberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 163 ja och 6 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela, att kammarens plenum
nästkommande fredag börjar kl.
14.00. Då företas till avgörande på föredragningslistan
upptagna två gånger
bordlagda ärenden.

§ 19

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 108, till Konungen i anledning

Onsdagen den 2 mars 1955

Nr 7

av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.

§ 20

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

91, angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret 1955/
56 m. m.;

nr 92, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 94, angående vissa anslag till epileptikervården;
och

nr 95, med förslag till förordning angående
tillfälligt upphävande av viss i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.02.

In fidem
Gunnar Ttritth