1955 ANDRA KAMMAREN Nr 32 (Riksdagens protokoll 1955:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 32

15—23 december

Debatter m. in.

Torsdagen den 15 december

Sid.

Svar på interpellation av herr förste vice talmannen Skoglund ang. det
av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till pastoratsindelning
Svar på fråga av herr Nihlfors ang. åtgärder för att snarast tillhandahålla
hushållen potatis till rimligt pris.......................

Svar på interpellationer av:

herr Holmberg ang. beredande av sysselsättning för sågverksarbe tarna

på Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö..............

herr Kilsmo ang. försäljning av landets lager av vete och råg för

foderändamål........................................

herr Agerberg ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna
herr Severin i anledning av den föreslagna tystnadsplikten för polismän
och vissa andra befattningshavare....................

herr Christenson i Malmö ang. åtgärder till förhindrande av alltför

stor värdeminskning på statens premieobligationer...........

herr Senander i anledning av den försämring, som inträtt i folkpensionärernas
läge på grund av prisstegringarna...............

herr Löfgren ang. storflygplatsen vid Halmsjön...............

herr Jacobson i Vilhelmina ang. vissa frågor rörande uppehållande
av järnvägstrafik i glesbygder...........................

Lördagen den 17 december

Ändrad lydelse av lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m. 77
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden
av produktionsåret 1955/56............................ 78

Höstsessionens avslutning................................... 104

1 —Andra kammarens protokoll 1955. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Lördagen den 17 december

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. tilläggsprotokoll till överenskommelsen
om en europeisk betalningsunion samt ett europeiskt monetärt
avtal........................................... 77

Bankoutskottets utlåtande nr 40, om pension för Emma Klasson..... 77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen om

ersättning för mistad fiskerätt m. m........................ 77

Statsutskottets memorial nr 195, ang. tilläggsstat I till riksstaten. ... 78

Jordbruksutskottets utlåtande nr 43, ang. åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret 3
1955/56 .............................................. 78

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Torsdagen den 15 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. det av 1953
års kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr förste vice talmannen
Skoglund framställt till mig tre särskilda
frågor, närmast avseende den
fortsatta handläggningen av 1953 års
sakkunnigförslag till reform av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga
organisationen inom riket.
Frågorna lyder så:

1) Av vilka anledningar har ej det av
1953 års kyrkomöte behandlade förslaget
till pastoratsindelning ännu förelagts
riksdagen och när kan detta beräknas
ske?

2) Innebär de normer, som tillämpats
vid beslutad kyrklig indelning i Stockholm,
att Kungl. Maj:t överväger att tilllämpa
nya och från de sakkunnigas avvikande
principer vid pastoratsindelningen
även för riket i övrigt?

3) Kan nya ingripanden i den kyrkliga
organisationen befaras innan pastoratsindelningsfrågan
förelägges riksdagen? Innan

jag går att lämna de direkta
svaren på dessa frågor, vill jag nämna
något om vad som förevarit hittills under
handläggningen av berörda sakkunnigförslag.
På sätt i interpellationen inledningsvis
erinras om, blev sakkunnig -

förslaget — efter vederbörlig remissbehandling
— underställt 1953 års kyrkomöte
för yttrande. Kyrkomötets i anledning
därav avlåtna svar till Kungl. Maj :t
kan dock svårligen, såsom i interpellationen
antydes, sägas ha innebörd av
att kyrkomötet godkänt de sakkunnigas
förslag till indelningsnormer eller i huvudsak
antagit av dem skisserat indelningsförslag.
Kyrkomötet har tvärtom i
sitt yttrande gjort åtskilliga anmärkningar
gentemot vad de sakkunniga
föreslagit. Kyrkomötet ifrågasatte en utökad
prästorganisation och vände sig
därvid i synnerhet mot de sakkunnigas
reducering av antalet ordinarie prästtjänster
genom inrättande av ökat antal
extra ordinarie tjänster. Å andra sidan
har flera av remissmyndigheterna företrätt
en annan mening än kyrkomötet i
olika hänseenden. Så har t. ex. både
kammarkollegiet och statskontoret förordat
höjning i skilda fall av folkmängdstalen
i de sakkunnigas indelningsnormer.
I avseende å riktlinjerna
för pastoratsindelningens anknytning
till den nuvarande borgerliga kommunindelningen
finns också mycket olika
uppfattningar bland remissinstanserna.

Jag har med dessa påpekanden velat
ge en antydan om huru komplicerat det
i interpellationen angivna spörsmålet är
och huru många verkligt svåra ställningstaganden
som ett avgörande i denna
fråga i dess helhet innebär. Ställningstagandena
har ju ej heller underlättats
genom de starkt divergerande
uppfattningar, som i viktiga stycken
framkommit under ärendets remissbehandling.

Jag vill vidare erinra om att jag vid
föregående års riksdag, under höstsessionen,
fick tillfälle att i första kammaren
i korthet meddela, att pastorats -

4 Nr 32 Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

indelningsfrågan efter handläggningen i
kyrkomötet varit föremål för ingående
beredning inom Kungl. Maj :ts kansli
men att jag ej vågade förutsätta att proposition
i ämnet kunde föreläggas 1955
års riksdag.

Med vad jag här omnämnt torde jag
ha besvarat den i interpellationen framställda
första frågan i dess första del,
d. v. s. frågan om anledningen till att
pastoratsindelningssakkunnigas förslag
ännu ej förelagts riksdagen. Till svar
på samma fråga i dess senare del, eller
frågan om när proposition till riksdagen
i ämnet kan vara att förvänta, vill
jag ytterligare framhålla följande.

Såsom i interpellationen påpekas, torde
ej något kyrkomöte komma att sammankallas
under 1956. Kyrkomötet har
visserligen redan fått tillfälle att yttra
sig i själva indelningsfrågan, men med
denna sammanhör ganska intimt vissa
ändringar i gällande prästvalsbestämmelser,
syftande bland annat till att
möjliggöra förflyttning av präster där
sådant påkallas av beslutad indelningsändring.
Och dessa författningsändringar,
vartill förslag framlagts av 1950 års
prästvalskommitté, måste jämlikt regeringsformen
§ 30 underställas kyrkomötet
för godkännande. Ytterligare kan påpekas,
att även vissa andra nu aktuella
frågor skulle kunna i sin mån påverka
de slutliga ståndpunktstagandena med
avseende å riktlinjerna för pastoratsindelningsreformen.
Härvid må främst
uppmärksammas frågan om kvinnliga
präster, vilken likaledes är tänkt att
föreläggas nästa kyrkomöte och som ju
kan få betydelse för bedömande av förutsättningarna
för församlingsprästernas
rekrytering. Vidare kan nu pågående
utredningar rörande församlingssty;-elselagstiftningen
samt för en reform
av folkbokföringsväsendet i särskilda
hänseenden komma att bidraga till att
klarlägga prästernas framtida arbetsuppgifter
vid sidan av deras egentliga
pastorala tjänsteåligganden. Försam -

lingsstyrelscutredningen lärer bli färdig
under loppet av nästföljande år. I fråga
om folkbokföringsväsendet, varinom för
närvarande utföres vissa förberedande
tekniska prov, kan dock — enligt vad
under hand meddelats — något första
utredningsresultat säkerligen icke emotses
förrän tidigast 1957. Ingen av de
här nämnda särskilda frågorna äger visserligen
något sådant tvingande samband
med indelningsfrågan, att ej de allmänna
normerna för en indelningsreform
skulle kunna fixeras utan att berörda
frågor dessförinnan slutbehandlats.
Utredningarna i dessa frågor kan
dock, såsom redan antytts, komma att
ytterligare belysa några av de med en
pastoratsindelning sammanhörande problemen
och därmed möjligen ock bidraga
till att i någon mån utjämna nuvarande
motsättningar i denna angelägenhet.
Av alla de skäl jag i det föregående
anfört ser jag mig icke för närvarande
i stånd till att framlägga något
förslag till proposition i ämnet till riksdagen,
varför ock någon sådan proposition
säkerligen icke kan vara att förvänta
till 1956 års riksdag.

I sin andra fråga berör interpellanten
de nyligen beslutade indelningsändringarna
inom Stockholms stad, särskilt
dem som avser stadens södra förortsområden
eller nuvarande Brännkyrka
och Enskede församlingar, och spörjer
om därvid tillämpade indelningsnormer
ger uttryck för vad som är avsett att
tillämpas framdeles vid pastoratsindelningen
i riket i övrigt.

I Stockholm är förhållandena, på sätt
väl är känt, i sin mån särpräglade i
följd av stadens starkt expanderande utbyggnad
i ytterområdena. Dessa förhållanden
är ännu ej slutligt uppordnade,
varför ock regleringen av församlingsoch
pastoratsindelningen därstädes förmodligen
icke genom de hittillsvarande
besluten erhållit sin fullt slutgiltiga lösning.
Mycket blir härigenom beroende
av huru utbyggnaden till sist gestaltar

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

sig och huru folkmängden i förortsområdena
under den närmaste tiden därefter
kommer att stabiliseras. I varje
fall kan uppenbarligen icke dessa speciella
förhållanden i storstaden Stockholm
utan vidare läggas till grund för
en prövning av indelningsmöjligheterna
inom riket i dess helhet. Där liknande
förhållanden kan föreligga inom någon
av landets andra större tätorter, är det
givetvis dock ej uteslutet, att man även
där nödgas upplägga indelningen och
tjänsteorganisationen efter liknande restriktiva
normer.

Den i interpellationen framställda
tredje frågan synes mig till sin innebörd
i någon mån oklar. Förmenas med ordet
»befaras», att Kungl. Maj:t skulle ha
opåkallat ingripit i församlings- och
pastoratsindelningen eller i den prästerliga
tjänsteorganisationen, vill jag
framhålla att så ej varit fallet. Varje
reglering i dylikt hänseende har varit
föranledd av därom gjord framställning
eller eljest i behörig ordning väckta förslag.
Att vederbörandes speciella yrkanden
därvid icke alltid kunnat bifallas
kan naturligen ej rubriceras som
ett obehörigt ingripande av Kungl.
Maj :t.

Har interpellanten åter med denna sin
fråga allenast avsett att söka besked om
huruvida andra uppkommande behov av
organisationsändringar inom pastoraten
kan emotses bli beaktade under tiden,
innan slutligt förslag i den allmänna indelningsfrågan
blir underställt riksdagen,
så kan jag nu endast svara, att varje
sådant förslag givetvis kommer att omsorgsfullt
prövas och avgöras på sätt
som påkallas av de i ärendet föreliggande
omständigheterna.

Härefter anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för hans svar på min

års kyrkomöte behandlade förslaget till

interpellation, men jag tror, att det är
ärligast om jag också säger, att jag inte
är särskilt tillfredsställd med själva innehållet
i svaret.

Bakgrunden till min interpellation är
det förslag till pastoratsindelning, som
pastoratsindelningssakkunniga avlämnade
år 1953 och som av herr statsrådet
förelädes 1953 års kyrkomöte. Den
reform, som ifrågasattes, tillmättes ju
mycket stor betydelse. Jag erinrar mig
alldeles särskilt ifrån kyrkomötets behandling
av denna fråga herr statsrådets
eget uttalande därom i ett anförande,
som jag tror tilldrog sig kyrkomötets
uppmärksamhet i hög grad och
också framkallade dess gillande. Då
yttrade herr statsrådet: »Det har ibland
i diskussionen kring pastoratsindelningen
framkastats, att det inte på något
sätt hastar med att avgöra indelningsfrågan.
Har vi klarat oss så här
länge, blir det nog ingen katastrof, om
vi väntar ytterligare.» Och herr statsrådet
fortsatte: »Argumentet kan låta
övertygande, men är ändå inte särskilt
realistiskt. Strukturförändringar av
samhället, relativt snabba folkomflyttningar,
en ny kommunindelning —
även om denna i och för sig inte får
vara normerande för pastoratsindelningen
— leder onekligen till att det
som skall göras inte bör skjutas alltför
långt in i framtiden. Tillkommer så det
redan 1951 genomförda vakanssättningsförfarandet
beträffande ordinarie
prästerliga tjänster, vilket innebär betydande
olägenheter för både församlingarna
och befattningshavarna, olägenheter,
som talar för att det inte bör
dröja för länge innan pastoratsindelningen
förnyas.»

Sedan fick även det särskilda utskottet
sitt vänliga omnämnande i statsrådets
anförande: »Utskottets utlåtande

präglas enligt min mening av både allvar
och besinning. Det utgör ett positivt
försök att överbrygga meningsmotsättningar,
som kan finnas på detta om -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

råde, och skiljer sig fördelaktigt —
ingen hade väl för övrigt väntat annat
— från en del av den debatt, som pågått
kring betänkandet och som föregått
kyrkomötet.»

Detta var den uppfattning herr statsrådet
hade vid kyrkomötet, och jag tror
att vi alla som då hade tillfälle att närvara
i allt väsentligt också instämde i
detta.

Som vi vet blev kyrkomötets beslut,
att särskilda utskottets utlåtande godtogs.
Nu har i det allra närmaste två
år gått, och vi är framme vid årsskiftet
1955/56. Det förefaller som om statsrådets
uttalanden angående den tidpunkt
då denna fråga skall framläggas för
riksdagen blir alltmer tveksamma ju
längre tiden går, och statsrådet har i
uttalanden på annat håll sagt, att han
inte tänker sig något kyrkomöte förrän
1957. Detta har framkallat stor undran
och oro ute i församlingarna. Vi som
deltog i 1953 års kyrkomöte har också
fått känning av denna undran, och man
frågar vad som ligger bakom detta uppskjutande.
Det var för att få klarare
besked i den saken som jag har vänt
mig till statsrådet. Jag har en känsla
av att statsrådet har haft vissa besvärligheter,
när det gällt att utforma det
svar jag har fått här i dag. Departementschefen
och hans medhjälpare har
tydligen fått gå husesyn för att leta
fram så många argument som möjligt
som skulle kunna motivera, varför man
inte ännu kan framlägga något förslag.
Ändå vågar jag påstå, att statsrådet icke
lyckats eller möjligen funnit det lämpligt
att i detta sammanhang redovisa de
mest avgörande skälen.

Om jag ett ögonblick stannar inför
de skäl som statsrådet anför, kan jag
förstå honom när han talar om att det
är ett svårt ställningstagande. Han säger:
»Jag har med dessa påpekanden
velat ge en antydan om huru komplicerat
det i interpellationen angivna spörsmålet
är och huru många verkligt svåra

års kyrkomöte behandlade förslaget till

ställningstaganden som ett avgörande i
denna fråga i dess helhet innebär. Ställningstagandena
har ju ej heller underlättats
genom de starkt divergerande
uppfattningar, som i viktiga stycken
framkommit under ärendets remissbehandling.
»

Jag vill erkänna att det inte är så
förfärligt enkelt att arbeta samman allt
detta, och man kan inte begära av statsrådet,
att det skall ske på mycket kort
tid. Men eftersom så lång tid förflutit
från kyrkomötet och tills nu och då jag
vet att ärendet dock varit föremål för
viss utredning inom departementet,
borde man ändå ha kunnat komma till
något verkligt resultat.

Beträffande frågan, när en proposition
skulle kunna föreläggas riksdagen
i detta ämne, anför statsrådet också en
hel del skäl. Först tar statsrådet upp
frågan om vissa ändringar i gällande
prästvalsbestämmelser, som innan de
blivit avklarade skulle kunna vara ett
mycket väsentligt hinder. Det är vidare
frågan om kvinnliga präster, där ju
statsrådet har utlovat att han skall försöka
komma till något resultat, det är
folkbokföringsväsendet och jag tror det
är ytterligare något som han tar fram.
Men det förefaller, som om herr statsrådet
själv känner med sig, att hans argumentering
inte är alldeles övertygande,
och därför gör han följande
medgivande i svaret. Han säger: »Ingen
av de här nämnda särskilda frågorna
äger visserligen något sådant tvingande
samband med indelningsfrågan, att ej
de allmänna normerna för en indelningsreform
skulle kunna fixeras utan
att berörda frågor dessförinnan slutbehandlats.
Utredningarna i dessa frågor
kan dock, såsom redan antytts,
komma att ytterligare belysa några av
de med en pastoratsindelning sammanhörande
problemen och därmed möjligen
ock bidraga till att i någon mån
utjämna nuvarande motsättningar i
denna angelägenhet.»

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

Ja, det är en hel liten samling av olika
skäl, som statsrådet här har fört ihop
men som han själv erkänner dock icke
har någon avgörande betydelse.

Min fråga nummer tre löd: Kan nya
ingripanden i den kyrkliga organisationen
befaras innan pastoratsindelningsfrågan
förelägges riksdagen?

Ja, även på den frågan förefaller det
mig, som om statsrådet lämnade ett undanglidande
svar. Statsrådet anser att
min fråga i någon mån är oklar. Det är
möjligt att friställer man frågan utan
hänsyn till vad jag sagt tidigare i min
interpellation, kan man kanske tyda
den på mer än ett sätt. Vad jag velat
lägga in i frågan är emellertid ungefär
följande.

Uppkommer behov av organisationsändringar
här och var, som jag väl tänker
att det gör, då är spörsmålet detta:
Tänker statsrådet lösa dessa då uppkomna
frågor på ett sätt, som i hög grad
avviker från vad kyrkomötet uttalat sig
för? I så fall kan ju detta komma att
medföra, att det sker en utveckling som
fastlåser organisationen och omöjliggör
för riksdagen, när den får tillfälle att
yttra sig, att komma någon vart. Kanske
vi då avlägsnat oss ganska långt
ifrån vad både kyrkomötet och andra
instanser ansett i denna fråga.

Jag skall inte bli mera långrandig i
detta fall. Jag behöver inte särskilt motivera
hur angelägen denna fråga är.
Det har, som jag sade, statsrådet själv
uttalat sig om. Jag försökte i min interpellation
sammanfatta det hela på ungefär
följande sätt:

»Dröjsmålet med pastoratsregleringen
är förenat med betydande praktiska
olägenheter. Församlingsindelningen är
en för den svenska folkkyrkans verkningsmöjligheter
avgörande omständighet.
Man fruktar nu i vida kretsar ute
i landet, att när lösningen på detta problem
kommer, vilket måste ske utan
alltför långt dröjsmål, denna icke skall
åstadkommas i tillräckligt nära anknyt -

års kyrkomöte behandlade förslaget till

ning till vad sakkunniga föreslagit och
med tillräcklig hänsyn till vad kyrkans
arbetsförhållanden och kyrklig
tradition bjuder.»

Jag har i detta sammanhang också
pekat på vad som skett här i Stockholm
vid den uppdelning av församlingar
som har ägt rum. Församlingarna har
därvid fått sådan storlek, att man undrar
om detta skall påverka statsrådets
ställningstagande i liknande angelägenheter
i andra tätorter ute i landet.
Statsrådet försäkrar visserligen, att så
icke skall bli fallet, men statsrådet svarar
även där både ja och nej. Statsrådet
anser att förhållandena i Stockholm
är så särartade, att de inte kan vara
prejudicerande i övrigt, men statsrådet
gör dock följande reservation: »Där
liknande förhållanden kan föreligga
inom någon av landets andra större
tätorter, är det givetvis dock ej uteslutet
att man även där nödgas upplägga
indelningen och tjänsteorganisationen
efter liknande restriktiva normer.»

Jag vill sluta med att rikta den uppmaningen
till statsrådet: Skjut inte den
här frågan ut i det ovissa bara därför
att den är känslig! Jag tror att statsrådet
skulle få mycket erkännande, om
herr statsrådet lade ned verklig kraft
på den här frågan och försökte få den
löst inom rimlig tid och på ett sätt,
som han vet att man både från församlingarna
och på kyrkligt håll förväntar
att statsrådet skall göra.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skulle vilja kommentera
några av de reflexioner som
herr Skoglund har gjort.

Det sades av interpellanten, att jag
har framfört en hel bukett av skäl för
atl det inte ännu har blivit någon proposition,
men att jag själv skulle ha erkänt,
att de inte vore av avgörande betydelse.
Det är nog inte alldeles riktigt.
När interpellanten liksom jag sä -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

ger, att frågan är svårlöst och har
många aspekter, måste det väl i alla fall
också kunna erkännas, att tillsammans
måste hela denna rad av skäl som jag
har dragit upp i svaret, mana till en viss
försiktighet. Det är alldeles riktigt, att
jag i kyrkomötet uttalat mig såsom interpellanten
citerade. Men det kan ju
ändå inte sägas vara någon så oerhört
lång tid, som hittills har gått sedan dess.
Många stora reformer har förberetts i
flera tiotal år. Nu menar jag inte, att
man kan göra på det sättet i denna
fråga, men den tid, som hittills har förflutit,
är ju inte så lång, att olägenheterna
av dröjsmålet har blivit alltför
stora.

Vad sedan beträffar frågan om vad
vi skall göra i de fall, då det kan föreligga
behov av omedelbara organisationsändringar,
vill jag påpeka, att vi
ju fattat en del beslut om sådana organisationsändringar
på senare tid. Om
den ärade interpellanten menar, att de
i hög grad skulle avvika ifrån vad man
tänkte sig i kyrkomötet, så är det väl
ändå inte alldeles riktigt, möjligen bortsett
från de stora församlingar, i vilka
vi har delat vissa av Stockholms mammutförsamlingar.
Där är det ju särpräglade
omständigheter, såsom jag påpekat,
och herr Skoglund tycks också gilla
den omläggningen. Jag har även framhållit,
att om det blir fråga om ytterligare
utbyggnad, vilket väl är att förutse,
i vissa av områdena söder om Söder
i Stockholm, kommer säkerligen frågan
upp att göra ytterligare någon delning.

Med anledning av den ärade interpellantens
uttalande, att vi har lagt litet
för restriktiva normer på tilldelningen
av prästerliga tjänster, så vill jag säga,
att jag är den förste att erkänna,
att så i och för sig kan synas vara
fallet med hänsyn till de nuvarande
förhållandena. Men å andra sidan är det
ju varken interpellanten eller mig obekant,
att vi har en besvärande prästbrist

här i landet, och därför gäller det för
oss att försöka utnyttja de knappa prästerliga
tillgångarna på de platser där de
allra bäst behövs. Jag hade ju tillfälle
att för några veckor sedan svara på
en interpellation, direkt ställd till mig
med anledning av detta, och den ärade
interpellanten torde i mitt svar och
mina repliker då kunna finna ytterligare
synpunkter på den saken, vilka
jag inte här behöver upprepa. Men jag
skulle ändå allvarligt vilja fråga herr
Skoglund: Anser herr Skoglund, att vi
nu omedelbart skall placera fler präster
i de största städerna, när vi har
denna allvarliga prästbrist? Enligt min
mening kan vi inte göra det, därför att
dessa präster skulle ju i så fall tas från
eller inte kunna komma till områden,
särskilt i nordligaste Sverige, där vi har
alldeles speciellt stor prästbrist. Jag har
inte velat för närvarande medverka till
att fatta beslut, som skulle åstadkomma
en sådan försämring för de av prästbristen
allra hårdast drabbade områdena
här i landet.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(li) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp ett par
tre av de spörsmål statsrådet här nämnde.
Jag erkände att denna fråga inte är
lättlöst, men jag sade också, att statsrådet
har ju dock haft ett par år på
sig för att försöka få klarhet i frågan,
och märk väl, herr statsråd, det är inte
bara fråga om den tid som har gått,
utan det är ju så, att statsrådet inte i
ringaste mån anger någon tidpunkt, då
vi möjligen skulle kunna få frågan löst.
Man borde åtminstone kunna tänka sig
någon tidpunkt, då man skulle kunna
behärska det bär problemet, men på den
punkten får man inget svar alls.

Sedan var det frågan om delningen
av stoekholmsförsamlingarna. Statsrådet
vill tolka in i mitt yttrande, att jag
har gillat den uppläggning, som har
skett vid delningen av stockholmsför -

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. det av 1953
pastoratsindelning

samlingarna. Men på den punkten har
jag inte uttalat mig. Jag tycker nog, att
man gått in för alldeles för stora församlingar,
men det kanske stockholmarna
själva tar upp.

Sedan försöker statsrådet bolla över
detta på ett annat sätt och säger, att
låter man flera präster gå till städerna,
blir det nordligaste Sverige och de mera
glesbebyggda orterna utan präster. Jag
vill ställa frågan på ett annat sätt. När
vi gjort reformer på olika områden, har
vi då alltid varit tvärsäkra på att vi
kunnat besätta de befattningar som det
varit fråga om? Gör man en reform
på längre sikt, bygger man väl upp den
på sådant sätt som är klokt och rimligt,
och i den mån det är möjligt besätter
vi de tjänster det är fråga om. Det
har vi gjort på sjukvårdens och många
andra områden. Inte bygger vi organisationerna
efter det minimiantal befattningshavare,
som vid ett visst tillfälle
kan finnas här i landet, utan vi
försöker väl få flera krafter och utbilda
flera människor som skall kunna befolka
organisationen. Vad det här är
fråga om är att i och med den befolkningsförskjutning,
som har skett när
människorna vandrat in till tätorter
och städer, har man inte alls i samma
utsträckning sett till att också prästerliga
tjänster fått följa med. Jag antar
att ecklesiastikministern väl också känner
ansvar för de församlingar, som genom
utvecklingens gång blivit underbemannade.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Herr förste vice talmannens
interpellation liksom statsrådets
svar har liksom öppnat hela frågan om
pastoratsindelningen i hela dess vidd,
och jag skall därför be att få anknyta
några kommentarer till svaret och den
debatt som här förts.

Jag kan då inte underlåta att säga
ett par ord om församlingsindelningen
på Söder. Vi vet att en kommitté för

års kyrkomöte behandlade förslaget t:il

några år sedan föreslog åtta församlingar
i Söderort enligt en geografisk
indelning, som enligt min mening föreföll
mycket förnuftig. Men trots den
befolkningsökning som sedan dess ägt
rum och trots det dröjsmål, som frågans
behandling blev utsatt för i ecklesiastikdepartementet,
minskade man antalet
till sex. Vi fick då dessa mammutförsamlingar
som det talats så mycket
om, bland annat Hägersten med en befolkning
på i det närmaste 70 000 invånare.
Redan i interpellationsdebatten i
våras uttalade jag som min mening, att
detta uppenbarligen stred mot det uttalande
kyrkomötet gjort i sitt yttrande om
pastorsindelningssakkunnigas betänkande.
Nu säger man visserligen, och det
har sagts många gånger — Stockholms
domkapitel har tacksamt tagit fasta på
detta — att en ny indelning sedermera
kan ske i Söderort genom att man delar
upp dessa stora församlingar. Men såvitt
jag kan förstå kan en nydelning ske endast
av Farsta och Hägersten, medan
man för andra mycket stora församlingar
med omkring 40 000 invånare
bundit sig så, att en total omläggning
eller indelning måste ske, om även de
framdeles skall kunna minskas.

Den fråga som jag ställer och som
kritiken av detta regeringsbeslut ställer
är: Vilka intressen står egentligen

bakom den indelning som regeringen
beslutat? Ja, det är väl finansdepartementet
och kanske civildepartementet.
I varje fall är det inte kyrkomötet, ty
kyrkomötet uttalade sig enhälligt för
ett maximum av SO 000 invånare, möjligen
med den jämkning uppåt som i
vissa fall kan betingas av rent geografiska
skäl. Det fanns åtskilliga socialdemokrater
i det nya stora kyrkomötet
och de reserverade sig icke på
denna punkt. Den enda yttring till förmån
för en annan gränsdragning som
förekom där var den som uttalades i en
motion av en socialdemokratisk representant
från Malmö, som sträckte sig

Torsdagen den 15 december 1955

10 Nr 32

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

till 35 000 invånare, jag säger 35 000,
som maximum för en storstadsförsamling
— alltså inte de 70 000, som det här
är tal om. Jag frågar herr statsrådet:
Är det av intresse för det kyrkliga livet
som denna indelning skett? Jag har
aldrig ens från regeringshåll hört något
sådant påstående, och därför står för
mig den frågan obesvarad: Vilken opinion
stöder sig regeringen på härvidlag? Och

så frågan om prästernas antal.
Jag förstår mycket väl, att det är ett
komplicerat problem och att en avvägning
i prästbristens tid måste ske mellan
land och stad. Men jag vill även
härvidlag hänvisa till kyrkomötets enhälliga
uttalande. Kyrkomötet yttrade,
att maximiantalet invånare i en församling
skulle vara 30 000, och att antalet
präster vid ett sådant befolkningstal
skulle vara fem stycken i en stadsförsamling;
det var något högre i landsbygdsförsamlingar
men det behöver jag
inte nu gå in på. I Hägersten med nära
70 000 invånare skulle sex präster tillsättas.
Det blir ungefär en präst på
11 000 invånare i stället för enligt kyrkomötets
uttalande en präst på 6 000.

I allmänhet blir det ungefär 8 000 invånare
per präst i söderförsamlingarna,
såvitt jag kunnat räkna ut.

Detta är emellertid inte det märkligaste.
Det märkligaste är det arrangemang,
som regeringen nu är i färd med
att vidtaga i samband med indelningsbeslutet,
nämligen att någon ökning av
prästernas antal i Stockholm inte skall
få ske. Det nytillskott av präster, som
behövs exempelvis i Söderort, dit en
mycket stor inflyttning har ägt rum,
skall tagas från andra församlingar,
inte bara i Stockholm utan också ute i
stiftet, alltså eventuellt även från skärgårdsförsamlingarna.
Eftersom det nu
har varit på tal att företa en större reduktion
av prästerskapet här i landet
— i varje fall har det sagts att detta är
ett önskemål från finansdepartementets

års kyrkomöte behandlade förslaget till

sida — måste detta innebära att de 200
prästtjänster som skall indragas går ut
över landsbygden.

Den första fråga jag i det sammanhanget
vill ställa är: Vem har givit
Kungl. Maj:t rätt till detta? Är det opinionen
ute i församlingarna, som har
begärt detta? Eller är det opinionen i
stockholmsförsamlingarna, som har uttalat
sig för en dylik förändring, eller
är det opinionen i Sollentuna, Täby,
Djurö etc., eftersom dessa församlingar
just nu är på tal och hotas av indragning
av prästtjänster? Såvitt jag vet
kan herr statsrådet icke åberopa något
sådant stöd. Praktiskt taget alla kyrkliga
råd och fullmäktigeförsamlingar
har uttalat sig emot detta förslag. Jag
betonar, att samma är såvitt jag förstår
förhållandet beträffande de politiska
partiernas representanter i kyrkofullmäktige.
De har också varit i stort sett
eniga på denna punkt. Jag hänvisar till
Sofia församling, som har socialdemokratisk
majoritet i fullmäktige. Även
där har man gått emot reduktionsförslaget.
Herr statsrådet kan därför inte
åberopa sig på den lokala självstyrelsens
medgivande i detta fall.

Sedan kommer kyrkomötet. Men som
jag redan sagt har kyrkomötet gjort
ett uttalande, som inte alls ger något
stöd åt de åtgärder som regeringen planerar.

Då finns det bara en instans kvar,
nämligen riksdagen. Jag ställer då frågan:
Har den svenska riksdagen någonsin
satts i tillfälle att ta ståndpunkt till
hela detta nya och stora arrangemang
rörande de prästerliga tjänsterna? Veterligen
alls inte. I varje fall har jag
inte under de år jag suttit här i riksdagen
fått vara med om att fatta ett
sådant beslut. Det gäller ju här inte
någon enstaka tjänst — i så fall har
Kungl. Maj :t otvivelaktigt sina gamla
befogenheter — utan det gäller grunddragen
av prästerskapets organisation.
Jag kan inte finna annat än att det som

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

här skett strider mot allt skick och bruk
rörande riksdagens ställning.

Vi träffar här, mina damer och herrar,
beslut efter långa och ingående
överläggningar, om det gäller en amanuens
vid anatomiska institutionen i
Uppsala. Vi sysslar ingående med
tjänsteförteckningsrevisionen. Vi bestämmer
hur många tjänster det skall
få vara vid olika ämbetsverk. Men vi
får inte säga någonting om antalet präster
i den svenska kyrkan. Den saken avgöres
av Kungl. Maj:t mot kyrkomötets
yttrande, mot de lokala församlingarnas
synpunkter och utan att riksdagen
tillfrågats. Det är den saken jag här
framför allt vill slå fast. Jag tycker att
vi här rör oss med så viktiga och för
många människor så betydelsefulla frågor,
att det är på sin plats att även riksdagen
får ett ord med i laget.

Nu kan naturligtvis regeringen säga:
.Ta, men det råder ju ett parlamentariskt
system, vi representerar ju folkmajoriteten,
och vi litar till den. Jag måste
emellertid då ställa den frågan: Är regeringen
så alldeles säker på att alltid
ha majoriteten bakom sig i kyrkliga
frågor? Hur gick det med snabbutbildningen
av präster? Där fanns ingen parlamentarisk
majoritet. Där stötte regeringen
på ett mycket fast motstånd inte
minst från sina egna, som i det fallet
var de ivrigaste att fälla Kungl. Maj :ts
förslag. Det finns sålunda en självständig
opinion i kyrkliga frågor.

Sedan kan givetvis herr statsrådet
med all rätt peka på det dilemma, vari
han råkat på grund av prästbristen.
Men då må det vid också vara oss tilllåtet,
som var med här 1949 när prästlönebeslutet
fattades, att säga att vi
den gången varnade för de konsekvenser,
som en njugg behandling av prästerskapet
skulle komma att dra med
sig. Vi vet att det endast var med några
få rösters övervikt i denna kammare,
som prästerskapet över huvud taget
den gången fick sina löner reglerade —

och den regleringen var sannerligen
inte generös! Sedan dess har förhållandena
ändrats därhän, att en teologie
kandidat nu kan få praktiskt taget vilken
läroverkslärartjänst i kristendom
som helst, och i många fall också bättre
löneförmåner än han får som präst.
Där har vi konsekvenserna av 1949 års
beslut, och ansvaret härför drabbar naturligtvis
i hög grad riksdagen och regeringen,
som då utformade förslaget.
Jag vill erinra om hur en så sparsam
man som Axel Rubbestad vid det tillfället
befann sig på den mest generösa
sidan och uppenbarligen i det fallet
hade mycket god känning med utvecklingen
på detta område.

Herr talman! Vi kan aldrig komma
ifrån att staten, i varje fall till dess
ändringar i nuvarande bestämmelser
ägt rum, bär ansvaret helt och fullt
för den kyrkliga organisationen och
för det kyrkliga livet i vårt land. Det
är en princip, som uttryckligen finns
fastslagen i 1686 års kyrkolag, som i
denna del ännu är bestående. Ingenting
har rubbats i det avseendet. Och då synes
det mig vara det naturliga att statsmakterna
— det må nu vara regeringen
eller riksdagen — i kyrkliga ärenden
handlar med utgångspunkt från toleransens
princip och i enlighet därmed
tar sitt ansvar för den svenska folkkyrkan
och ger denna den utrustning,
som kyrkan behöver för att fullgöra
sin gärning. Hur många som är direkt
kyrkligt och religiöst engagerade, är i
detta fall icke avgörande. Det avgörande
är att vi vet att många, många människor
här i landet är engagerade, och
att det kyrkliga intresset finns företrätt
i alla samhällslager. Jag tycker att det
är en demokratisk plikt att inte räkna
rösterna utan att i stället väga de intressen,
som i detta fall är för handen.

Om man nu på tal om kyrkan i
Stockholm skall tala om en planhushållning
på detta område — för att använda
det ord som majoriteten så giir -

12 Nr 32 Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

na vill begagna såsom benämning på
den ordning vi nu har — så kan man
ställa sig frågan: Vad är det för idé att
exempelvis diskutera indragning av en
prästtjänst i Täby, när man samtidigt
har en stadsplan, som innebär att denna
köping inom den allra närmaste tiden
skall öka från 12 000 till 20 000,
ja kanske upp till 40 000 invånare? En
indragning blir en åtgärd för ett år
eller två.

Vad själva det jjrästerliga arbetet i
Stockholm beträffar kan vi inte komma
ifrån, alt det blir fler och fler åldringar
i huvudstaden inte minst i cityförsamlingarna
med den speciella omvårdnad
från prästerligt håll som detta
kräver. Den generation, som föddes i
slutet på 1930-talet och under kriget och
som var så manstark i förhållande till
tidigare generationer, är nu snart inne
i giftasåldern. Det måste bli många giftermål,
många barndop och många konfirmationer
etc. Dessutom finns det en
socialvård eller en själavård, vad man
skall kalla det för, som endast präster
kan utöva och på vilket område den
profana socialvården i varje fall inte
kan nå samma resultat. Jag vill i det
fallet erinra om det mycket märkliga
yttrande härom som herr Fast, på vars
omdöme vi i så hög grad litar, nyligen
fällde under en debatt i konstitutionsutskottet.

Jag ställer, herr talman, allra sist
den frågan: Är problemet detta, att vi
inte har råd att ha präster i förhållande
till folkmängdsökningen eller i
någorlunda takt med den? Det förefaller
ytterst egendomligt, om en sådan fråga
skulle kunna besvaras med nej. Vi lever
ju i en högkonjunktur utan like, och
man kan då inte gärna ifrågasätta, att
finansiella skäl skall tvinga oss till åtgärder,
som vi av andra skäl anser inte
önskliga eller rent av allvarliga. Vi
hade under 1700-talet en präst på var
600 :e invånare i detta land. I dag har
kyrkomötet för stora stadsförsamlingar

satt upp som princip en präst på var
6 000:e invånare — i Hägersten får vi
en präst på var 11 000:e invånare! Jag
kan inte tänka mig att finansiella skäl
kan på något sätt vara avgörande för
denna betänkliga nyordning. Naturligtvis
måste vi anpassa även kyrkans organisation,
om det blir en mycket stor
folkminskning i city och en mycket stor
folkökning i utkanterna av en storstad;
detta kan kräva en viss justering. Men
man kan inte påstå att kyrkfolket begär
någon orimlig andel av nationalinkomsten,
utan tvärtom har kyrkfolket vant
sig vid att begära en mycket blygsam
anpart.

Till syvende och sidst kvarstår det
förhållandet — det kan vi aldrig komma
ifrån — att det område vi här rör
oss på, det religiösa livets, är så individuellt,
så personligt och så känsligt
mänskligt, att de vanliga metoderna
med rationalisering och kollektivisering
och automatisering inte kan vara
tillämpliga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
menar att jag inte alls har svarat på
frågan, när en reform av pastoratsindelningen
skall kunna genomföras. Jo, jag
har talat om att vissa ytterligare utredningar
och helst vissa ytterligare beslut
i kyrkomötet borde föregå ett förslag
i riksdagen i denna fråga. Dessutom har
jag i annat sammanhang — som jag
även här delvis har snuddat vid — redovisat
att ett kyrkomöte knappast kan
äga rum år 1956.

Det var emellertid inte detta, som jag
ansåg mest bärande i herr Skoglunds
senaste anförande, utan det var hans resonemang
att vi bara skall gå på och
inrätta befattningar och utbilda präster,
så blir det nog balans med tiden,
Ja men, herrar Skoglund och Håstad,
det är väl ett försök i den riktningen
som jag har gjort. Regeringen har känt

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

sitt ansvar och ville ha en snabbutbildning
av präster. Riksdagen vägrade i
vändningen. Vill verkligen herr Håstad
påstå att den majoritet, som till slut kom
fram här i riksdagen, var upptänd av
kyrklig hänförelse och ville göra det
bästa möjliga för kyrkan? Jag tydde det
tvärtom. Faktum är att jag ville få fram
ett antal präster som var någorlunda
gott utbildade. Nu måste jag, trots att
jag inte ökat prästantalet i Stockholm,
dispensera många som har betydligt
sämre utbildning än de som det i annat
fall hade gällt.

Jag anser att det är regeringen som
har känt sitt ansvar, men riksdagen har
icke känt det. Därför kan vi inte öka
antalet prästerliga befattningar söder
om Söder i Stockholm just nu. Det är
i dag som vi har prästbrist och den blir
värre om några år; det vet vi också. Jag
hoppas att situationen skall förbättras,
i varje fall om fem, sex år. Förr kan det
inte ske. Därför kan jag inte omedelbart
tillsätta fler prästtjänster i Stockholm —
både herr Skoglund och herr Håstad
känner väl till att folk drar sig till de
stora orterna. Befattningarna här i
Stockholm blir nog besatta, men däremot
blir det — precis som jag har sagt
— övre Norrland som blir ytterligare
avfolkat på präster. Och det får väl herrarna
ändå medge, att där blir följderna
ändå svårare med hänsyn till de stora
avstånden.

Herr Håstad frågar: Vilken opinion är
det egentligen som ligger till grund för
att vi fått så stora församlingar? Det
är precis på samma sätt med denna opinion
som det är här i riksdagen: den
är inte enhetlig, utan man har kommit
fram till ett resultat från olika utgångspunkter.
Jag vill påpeka för herr Håstad,
att det var fråga om att dela ett
par av innerstadsförsamlingarna, som
hade 50 000 medlemmar, men en sådan
delning mötte kompakt motstånd hos
församlingarna. Det förslag, som slutligen
framkom, gick ut på att vi i vissa

års kyrkomöte behandlade förslaget till

fall fick gå upp till styvt 40 000 för att
få indelningen sådan, att man kunde nå
någorlunda enighet om den. Däremot är
vi fullständigt överens, herr Håstad, om
att det är för mycket med 67 000, som
det är i Hägersten. Skillnaden är bara
att herr Håstad menar, att församlingen
skulle delas nu, under det att jag menar,
att vi kan se tiden an litet. Det blir
förmodligen en ytterligare folkmängdsökning
i detta område, och därför har
det funnits anledning att göra som vi
gjort.

Det tycks som om herr Håstad nästan
menade, att Kungl. Maj:t gjort något
olagligt genom det beslut vi fattat om
förflyttning av ett antal präster inom
Stockholms stift. Såvitt jag förstår ger
emellertid gällande författningar Kungl.
Maj :t rätt att besluta om den prästerliga
organisationen, och det är vad vi gjort
med hänsynstagande till den prästbrist
som råder just nu. Och jag kan gott upprepa
vad jag sade i den förra interpellationsdebatten,
att även när det gäller
prästerliga, befattningar på andra håll i
landet måste jag nu vara mera restriktiv
med nya tjänster än vad jag skulle
önska, därför att riksdagen avslog propositionen
med förslag om åtgärder för
att söka få fram ett antal acceptabla
präster snabbare än de kan komma fram
den ordinarie vägen.

Jag vill emellertid gärna framhålla
med anledning av att herr Håstad ifrågasatte
lagligheten i vad som skett, att vi
enligt vad jag vet aldrig har haft ett så
omfattande pastoratsindelningsförslag
som det nu föreliggande. När riksdagen
fastställt riktlinjerna för den prästerliga
organisationen på grundval av detta förslag,
kommer Kungl. Maj:t mycket lojalt
att rätta sig efter dessa riktlinjer, även
om Kungl. Maj :t också då formellt kommer
att ha befogenhet att bestämma antalet
präster för varje särskilt område.

Herr Håstad slutade med att fråga:
Har vi råd att ha fler präster? Ja, det är
väl inte det som det i första band är

Torsdagen den 15 december 1955

14 Nr 32

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

fråga om nu. Vad Kungl. Maj:t fattat
beslut om är att inte gå utanför ramen
av de prästerliga tillgångar som nu
finns. Har vi råd att ha fler lärare, så
bar vi kanske också råd att ha fler präster.
Men märk väl, herr Håstad och även
herr Skoglund, att även enligt kyrkomötets
ur kyrklig synpunkt utmärkta förslag,
så kommer den glesbebyggelse,
som blivit ännu glesare på senare tid, att
få släppa ifrån sig präster. Hur många
det blir är ju ännu inte fastslaget, och
därför kan jag inte säga något bestämt
vare sig om innehållet i en kommande
proposition eller om den närmaste utvecklingen.
Vad jag däremot bestämt
kan uttala mig om och vad jag är redo
att helt och fullt ta på mitt ansvar är
den restriktivitet, som med nuvarande
prästbrist måste prägla Kungl. Maj :ts beslut
visavi församlingar, där befolkningen
bor så, att en präst verkligen kan
hinna betjäna betydligt fler än i glesbygder.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag måste reagera
emot är att statsrådet sade, att jag och
herr Håstad vill bara gå på och inrätta
nya befattningar. Jag sade, att vi går ju
inte och gör en pastoratsindelning och
beslutar om en sådan sak som fördelningen
här i Stockholm på kort sikt —
för ett par, tre år — utan vid en så väsentlig
omläggning måste vi se åtskilligt
längre fram. Man kan inte inrätta sig
precis efter dagsläget. Det gäller att utforma
vad man betraktar som en god
och arbetsduglig organisation, även om
det inte går att besätta varje tjänst omedelbart
på det sätt man önskat sig.

Statsrådet talade också om den prästerliga
organisationen i övrigt och om
Kungl. Maj:ts rätt. Jag skall inte ta upp
någon diskussion på den punkten, men
jag kan inte underlåta att påpeka, att
vissa av Kungl. Maj :ts åtgärder framkallat
ganska stor undran. Kungl. Maj:t

års kyrkomöte behandlade förslaget till

har ju nyligen anbefallt domkapitlen
att inkomma med förslag på komministertjänster,
som skulle kunna förpuppas,
d. v. s. inte formellt indragas men lämnas
utan vikarier. Man har undrat, efter
vilka normer Kungl. Maj:t tänker avgöra
dessa förpuppningar. Skall det ske
efter de äldre normerna, efter de sakkunnigas
eller kyrkomötets normer eller,
varför inte, efter vad vi skulle
kunna kalla Brännkyrka-normer? Då
denna förpuppning innebär ett föregripande
av riksdagens avgörande, låt vara
med en sådan motivering som prästbristen,
vill jag uttala den förhoppningen att
någon förpuppning inte företages i
andra fall än där den kan ske enligt normer
varom det råder enighet mellan remissinstanserna
— jag räknar då dit
kyrkomötet. I annat fall kan åtgärden
betyda att riksdagen ställes inför en situation,
då det inte föreligger verklig
frihet och möjlighet för riksdagen att
taga ställning i saken.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr statsrådet ifrågasatte, om det var
vad han kallade kyrklig hänförelse som
hade dikterat avslaget i riksdagen på
hans förslag om snabbutbildning av
präster. Men vilka var det som mest ivrigt
motsatte sig detta förslag och som
gick från bänk till bänk och agiterade
mot förslaget? Jo, det var kontraktsprosten
Mogård i första kammaren och
i denna kammare allas vår vän herr
Gustafsson i Bogla. Herr statsrådet vill
väl inte påstå att de då drevs av några
andra intressen än nit för kyrkan.

Vad vidare »lagligheten» av regeringens
åtgärder beträffar, vill jag framhålla
att jag aldrig har sagt att statsrådet förfarit
olagligt. Jag har sagt att statsrådet
förfarit på ett sätt som strider mot
skick och bruk när det gäller avvägningen
av makten över budgeten. Förhållandet
är ju dock det, att för den nya
pastoratsindelningen söder om Söder

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

har satts som villkor att antalet präster
i Stockholm inte får ökas, hur mycket
än folkmängden ökar. Det innebär alltså
att även om Stockholms befolkning skulle
öka med ytterligare hundra tusen, så
får det inte bli flera präster. Det är en
alldeles ny princip som Kungl. Maj :t
härigenom fastslår, och det borde enligt
min mening ha kommit till riksdagens
kännedom och underställts dess prövning.

Med detta har jag inte velat säga att
Stockholm under alla förhållanden skall
ha företräde framför landsbygden när
det gäller att få nya prästtjänster. Jag
vet att vi här har att göra med en mycket
svår avvägningsfråga. Men det är
väl just när svårigheter uppstår och nya
principer eller grunder behöver införas
som Kungl. Maj:t brukar gå till riksdagen.

Jag vill blott ytterligare nämna att
kammarkollegiet låt vara i hovsamma
ordalag mycket starkt reagerat mot
denna nya princip, och kammarkollegiet
är ju känt såsom upprätthållare av
laglighet och tradition — för att nu använda
ordet laglighet, som statsrådet
lade i min mun men som jag själv inte
använt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! De båda talare, som här
haft ordet för replik, har resonerat vidare
om antalet präster i församlingarna
söder om Söder i Stockholm, och
det förefaller, som om de utgick ifrån
att den prästerliga organisation, som
nu är fastställd för dessa församlingar,
skulle bli gällande för mycket lång tid
framöver. Jag kan inte se saken på det
sättet. Frågan om pastoratsindelningen
i Stockholm och vad därmed sammanhänger
måste ju omprövas, när riktlinjerna
för hela landet om något eller
några år skall fastställas. Även om jag
inte nu har kunnat ge herr förste vice

Nr 32

års kyrkomöte behandlade förslaget till

talmannen bestämt besked om när detta
skall ske, så kan jag i alla fall säga att
det med säkerhet blir innan områdena
söder om Söder i Stockholm ökat med
ytterligare etthundratusen invånare —
så snabbt växer i alla fall inte Stockholm.
Och i varje fall finns det möjlighet
att ompröva organisationen, därest
några väsentliga förändringar inträffar.
Det är ju vad som då och då sker, när
Kungl. Maj :t får ansökan om att en ny
kyrkoadjunkt- eller komministertjänst
skall inrättas på den eller den platsen.
Det kan vara orter med 7 å 8 tusen, med
10—12 tusen eller med 25—30 tusen invånare
som kommer med sådana ansökningar.
Ibland bifaller Kungl. Maj :t dem,
ibland avslås de.

Det är klart, att Kungl. Maj :t måste
intaga en restriktiv hållning till inrättandet
av nya tjänster. Herr förste vice
talmannen tycktes mena, att det inte är
så farligt, om man inrättar befattningar
som inte sedan kan tillsättas. Men så
har man i varje fall inte brukat göra på
det kyrkliga området. När man inrättar
en befattning där, brukar den också tillsättas.
Och om det hade inrättats nya
tjänster i Stockholm, är jag övertygad
om att Stockholm vunnit i konkurrensen
med övre Norrland. Jag har emellertid
här försökt förklara, att det enligt
min mening är bättre att man har en
minimiorganisation, som eventuellt kan
utökas sedan riktlinjerna för landet i
dess helhet blivit fastställda. En sak för
sig är ju, om vissa av de spörsmål, som
jag tagit upp i interpellationssvaret, kan
tänkas medföra en allmän omprövning
av prästernas arbete, speciellt i tätorterna,
som leder till att varje präst i
fortsättningen kan ta hand om ett större
antal människor. Om detta kan jag
emellertid inte nu ha någon bestämd
mening.

Med anledning av vad som senast
sagts i de båda replikerna vill jag alltså
fastslå, att när det gäller en utökning av
organisationen skall vi tillämpa maximi -

Nr 32

lli

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

normer, d. v. s. förfara mycket restriktivt.
Vid en eventuell minskning av organisationen
skall vi däremot tillämpa
miniminormer och alltså inte vara så
snabba att dra in tjänster.

Vad det kan bli av den anbefallning
som lämnats till domkapitlet att se efter
om inte en del komministertjänster kan
dras in, vet jag inte, men så mycket tror
lag mig kunna lova herr förste vice talmannen,
att den inte kommer att leda
till indragningar annat än i verkligt små
församlingar, där man enligt alla de
normer som varit i fråga under diskussionen,
alltså även enligt pastoratsindelningssakkunnigas
och kyrkomötets normer,
inte riskerar att göra förhastade
indraganden. Någon risk för att väsentliga
delar av pastoratsindelningsreformen
på det sättet föregripes synes alltså
inte föreligga.

Jag återkommer, herr talman, till herr
Håstads fråga, om jag inte tror att det
var av nit för kyrkan, som en del personer
drev ståndpunkten att riksdagen
skulle avslå min proposition i våras om
snabbutbildning av präster. Jag tror
visst, att en del av dessa fyller kravet
att ha stort nit för kyrkan, men alla som
konstituerade majoriteten den gången
fyller inte ett sådant krav, det vet herr
Håstad mycket väl. Jag vill än en gång
hävda, att de, som påstår sig ha verkat
av nit för kyrkan men likväl yrkat avslag,
inte till fullo kan ha beaktat vilka
risker ett avslag skulle innebära för
övre Norrland, därest inte regeringen
gjorde ett motdrag genom att vara mera
restriktiv vid tillsättande av nya prästbefattningar.

Regeringen har gjort detta motdrag.
Jag har med tungt hjärta ansett mig vara
tvungen därtill. Jag har inte velat sätta
de sämst ställda prästbristområdena i
sämre situation än den de redan befinner
sig i. Vad vi än gör kommer dessa
områden i alla fall att under de närmaste
åren få det något sämre än de har i dagens
läge.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Inom landsbygdspastoraten
är man nog ganska tillfredsställd
med att pastoratsindelningen i viss mån
har ställts på framtiden, ty vilketdera
alternativet man än följer — utredningens
eller kyrkomötets — måste man förutsätta
att antalet prästbefattningar
minskas för landsbygdspastoratens vidkommande.

Detta är en mycket känslig reform
som i mycket högre grad än vad som
brukar vara fallet berör gamla traditioner.
Det är därför av betydelse att man
inte går brådstörtat till väga, vare sig
när man fattar beslut eller när man för
ut dessa i det verkliga livet.

Det är uppenbart att det nuvarande
tillståndet medför olägenheter. Det är
kanske framför allt prästerna som har
olägenheter av det, genom att vakanssättningen
av tjänster måste medföra en
känsla av osäkerhet för tjänsteinnehavarna.
Kan man nu inte skönja en bestämd
tidpunkt då reformen kommer,
måste man därför, såvitt jag förstår,
också medge lättnader såsom exempelvis
ordinariesättning av tjänsterna ungefär
i den omfattning, som pastoraten och
domkapitlen begär. Ett dröjsmål med
reformen måste också leda till att man
fortsätter med nyindelning av församlingar
i storstäderna. Man får nog göra
detta, även om man inte skulle ha möjlighet
att samtidigt dra in någon prästtjänst
på annat håll.

Herr Håstad ställde den retoriska frågan,
om vi inte har råd att ha präster i
proportion till den ökande befolkningen.
Jag menar att vi har råd till detta och
att vi också har behov av det. Men så
kommer detta förhållande in i bilden,
att vi inte har präster ens till de befattningar
som för närvarande finns.

Herr Håstad var också inne på spörsmålet,
om inte riksdagens inflytande på
dessa frågor borde vara större än det
är. Då det har kunnat mobiliseras så
blandade motiveringar för ett negativt

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. det av 1953 års kyrkomöte behandlade förslaget till
pastoratsindelning

beslut i en kyrklig fråga, som vi bevittnade
när vi beslöt om korttidsutbildning
av präster, frågar man sig självfallet,
huruvida det inte ur kyrkans synpunkt
är tveksamt, om man bör öka
riksdagens inflytande på kyrkliga frågor.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord närmast i anslutning till herr
Håstads inlägg angående församlingarna
i Stockholm.

Det är min uppfattning, att så länge
vi har en statskyrka, så är det statsmakternas
plikt att sörja för att den
kan fungera på fullt tillfredsställande
sätt. Man kan ha delade meningar om
huruvida vi skall ha en statskyrka, men
det är en helt annan sak. För närvarande
ligger det så till här i Stockholm
— herr Håstad var också inne på det —
att man inte ökar antalet tjänster då
man inför en ny församlingsindelning.
Det gör, att man måste ta präster från
de äldre församlingarna. Det är sant att
innerstadsförsamlingarna minskar i
folkmängd, men det är också sant att
åldringarnas antal växer i dessa församlingar.
Det är i regel de yngre människorna
som flyttar ut till församlingarna
i förorterna och bosätter sig där.
De äldre stannar kvar i de gamla församlingarna.
Prästerskapet har följaktligen
— det vet vi av erfarenhet — ett
mycket stort arbete med dessa äldre
församlingar, där befolkningen gärna
vill ha kontakt med prästerna.

Sedan kan man naturligtvis säga att
kyrkobesökarnas antal minskar. Detta
är ju sant, men enligt min uppfattning
är en prästs väsentliga uppgift inte hans
predikotjänst i kyrkan. Jag tror att han
har en mycket viktig uppgift att fylla
på det sociala området. I storstäderna,
där hetsen är värre än på landsbygden,
är också oenigheten i äktenskapen och
skilsmässofrekvensen större än ute på

en mycket stor uppgift att fylla som
medlare.

Jag beklagar att det närmast är prästbristen
som ligger till grund för att förhållandena
är sådana de är och hotar
att bli ännu sämre här i Stockholm.
Jag ifrågasätter huruvida det inte är
statsmakternas skyldighet att se till att
präster i första hand placeras på de
områden där de bäst behövs. Jag medger
att de mycket väl behövs uppe i
Norrland, men behovet är lika stort i
storstäderna. Här ökar folkmängden
ständigt och människorna flyttar från
landsbygden in till städerna. Det är
då ganska naturligt att man inte får
vara så bergfast i sin princip att man
säger, att antalet präster i Stockholm
inte får ökas. Jag vill bara säga att detta
är ett enligt mitt tycke ganska förhastat
uttryckssätt.

Ja, herr talman, jag vill inte förlänga
denna debatt. Jag vill bara ännu
en gång understryka vad herr Håstad
sagt beträffande innerstadsförsamlingarnas
behov av prästtjänster, och jag
beklagar att förhållandena för närvarande
är sådana att städerna hotas att
bli berövade ett icke oväsentligt antal
av de tjänster som där erfordras.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
säga, att jag på intet sätt vill delta i
någon kritik mot herr statsrådet Persson.
Det är allmänt känt att hans positiva
intresse för dessa frågor sträcker
sig så långt, att han när som helst skulle
kunna lägga fram ett förslag om han
kunde få fram någon rimlig kompromiss
som regeringen skulle kunna biträda.

Det som uppkallat mig är mer ett begär
att få göra några kommentarer till
vissa yttranden här. Tyvärr måste jag
börja med herr statsrådet själv. Han
säger, att majoriteten i denna kammare
inte kände sitt ansvar, när den fällde
propositionen om snabbutbildningen av

landet. Prästerna bär på detta område
2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 32

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. det av 1953

pastoratsindelning

präster. Jag tror inte, herr statsråd,
att man skall uttrycka sig på ett så förenklat
sätt. Alla vet vi ju att det finns
folk här i kammaren som begagnar varje
tillfälle att komma de kyrkliga frågorna
till livs. Detta får man alltid räkna
med, meningarna är ju så delade. Men
faktum är, som det sagts av flera här
förut, att ett positivt intresse låg bakom
hos de övriga som var med och bär
ansvar för detta beslut. Vi ansåg det
vara bättre att hoppas på en snabb utökning
av de teologie studerandena och en
klok dispensering. Detta var bättre än
att åstadkomma denna speciella snabbutbildning
av vissa i förväg utplockade
personer. Det var alltså ett rent kvalitetsintresse
som dikterade vår ståndpunkt.
Vi har därför rätt att reagera
mot påståendet att vi skulle brista i
ansvar. Det är för resten allmänt känt,
att det nu är en utomordentlig tillströmning
av teologie studeranden såväl
i Lund som i Uppsala. Vi har således
att hoppas på en bättre framtid på
detta område.

På tal om de s. k. mammutförsamlingarna
vill jag säga, att det inte är riktigt
när man — framför allt i pressen
— brukar säga, att man mäter behovet
av präster enbart i förhållande till antalet
invånare utan att tänka på de
stora massor som står utanför all kyrklig
verksamhet. Det är mycket riktigt
att man inte enbart får anlägga kvantitativa
synpunkter. Vi vet dock att
man inte mäter dessa prästers arbetsinsats
enbart efter besöksantalet vid
gudstjänsterna. Någonting som i alla
tider förekommer är anlitandet av de
kyrkliga tjänsterna — inte minst här
i Stockholm — vid en mängd förrättningar.
Jag tänker på det arbete som i
dessa jätteförsamlingar får bedrivas vid
konfirmationsundervisningen. Denna
undervisning upphör inte, den minskar
knappast något. Det finns präster som
kan ha 6 till 7 konfirmandgrupper ett
par gånger i veckan och som formli -

års kyrkomöte behandlade förslaget till

gen dignar under sitt arbete. Jordfästningarna
t. ex. är inga småsaker. De
tar mycket lång tid i anspråk och kräver
i de stora församlingarna fullständigt
sin man. Man får inte bara anlägga
sådana synpunkter som att kanske endast
en eller en halv procent av befolkningen
besöker högmässan, varför ingen
utökning av prästtjänsterna behövs. Det
är en felaktig bedömningsgrund.

Däremot vill jag ge herr statsrådet
Persson alldeles rätt i att man måste
rätta munnen efter matsäcken. Man kan
inte inrätta allehanda ordinarie tjänster
bara därför att en opinion på platsen
önskar att så skall ske. Själv skulle jag
också vilja tillråda, att när t. ex. en
komministratur skall vakanssättas, man
inte sänder dit en särskild person, utan
att tjänsten bestrides av någon annan i
pastoratet anställd präst. Man kan framdeles
tänka sig dels en klyvning av pastoraten
och dels förordnande av pastoratsadjunkter
i fall, där detta är motiverat
genom en ökning i folkmängden eller
andra speciella förhållanden. Alltså en
elastisk ordning på detta område. Jag
är säker på att om det på ecklesiastikministerposten
finns en sådan man som
statsrådet Persson, kommer han säkert
att kunna genomföra det.

Det är nog allmänt känt, att det har
förelegat ett förslag, att man skulle ta
bort 200 tjänster och att det därefter
gjorts ett kompromissförslag om borttagande
av endast ett 60-tal. Det har
uppgivits, att man från biskopligt håll
inte skulle vilja gå med på detta utan
ställer sig på kyrkomötets ståndpunkt.
För min del tror jag, att om statsrådet
Persson kunde få regeringen med på en
sådan kompromiss, vore det inte omöjligt
att även vinna kyrkomötet för den.
Orsaken till att jag är särskilt intresserad
av att så sker är, att jag tror det
vore olyckligt att skjuta upp hela denna
fråga till efter andrakammarvalen nästa
år, såsom det ryktats. Gör man det, kan
man befara att frågan kommer upp i

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast tillhandahålla hushållen potatis till rimligt
pris

valrörelsen. För egen del har jag aldrig
hemfallit till att blanda in religion
och religiösa spörsmål i valrörelsen
och kommer heller aldrig att göra det.
Det finns emellertid de, som strävar efter
att kasta in just denna fråga i valrörelsen,
och vi har sett exempel från
främmande länder på att ett utnyttjande
av sådana spörsmål som politiska
argument innebär en nedvärdering av
de andliga värdena. Statsrådet Persson
borde därför göra ett kraftigt försök
att till nästa år få fram ett kompromissförslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag uppskattar statsrådet
Perssons omtanke om glesbygdsförsamlingarna,
men jag vill inte vara med
om att konstruera fram ett motsatsförhållande
mellan dessa och storstadsförsamlingarna.
I längden är det ju ungdomarna
från just landsbygden, som
hamnar i de nya församlingar, som bildas
i storstädernas ytterområden, och
vi vill väl inte, att de skall få en sämre
religiös omvårdnad där än de skulle
ha fått, om de stannat hemma. De behöver
den tvärtom bättre än tidigare.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det ligger mycket i vad
herr förste vice talmannen sist nämnde,
men man måste ändå se till de stora
glesbygderna. De förlorar alltid i dragkampen
med storstäderna, när det inte
finns tillräckligt med folk för att tillsätta
befattningar. Det innebär givetvis
inte, att man på längre sikt skall göra
motsatsförhållandet mellan dem och
storstäderna alltför stort. Som jag förut
sagt och som herr Hallén nyss nämnde,
finns det emellertid goda förhoppningar
om att vi inom inte alltför många år
skall få fram flera väl utbildade präster
här i landet. Det dröjer kanske inte så
länge, men vi har dem inte i dag, och
vi måste redan nu ta ställning till en

rad organisationsfrågor. Herr Hallén
kunde ha tillagt, att de nya teologgrupperna
inte blir färdiga förrän om fyra
eller fem år, och även dessförinnan
måste det finnas en hygglig organisation
på det kyrkliga området. Vi skall
inte rasera vad som finns ute i bygderna
utan att vara på det klara med hur
vi vill ha det i fortsättningen.

Jag skall gärna ge herr Hallén ännu
ett erkännande. Det är alldeles riktigt,
att prästerna i Stockholm har mycket
att göra. Jag tror dock, att det är lättare
för dem att avlasta en del av sitt
arbete på andra, än vad det är för prästerna
på landsbygden. De kan få hjälp
av bokföringsbiträden, kyrkokamrerare,
diakoner, församlingssekreterare,
studiesekreterare o. s. v. När det gäller
att inrätta sådana befattningar, får
stockholmsförsamlingarna och andra
större församlingar också tillfälle att
visa, att det verkligen ligger något bakom
det som de alltid framhåller, nämligen
att de betalar sina präster själva
utan att belasta kyrkofonden och därför
bör ha rätt att tillsätta så många
präster de vill ha. Tillsätta så många
präster de vill kan de nu inte få göra,
så länge vi har systemet med en utjämning
via kyrkofonden, men däremot är
det ingenting som hindrar, att de inrättar
andra befattningar, t. ex. sådana
jag nämnde, och själva betalar innehavarna
av dessa för att därigenom bereda
det kyrkliga livet större arbetsmöjligheter.
På detta område bär de
stora uppgifter, och jag ser gärna, att
såväl Stockholms- som göteborgsförsamlingarna
går den vägen.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast
tillhandahålla hushållen potatis till
rimligt pris

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast tillhandahålla hushållen potatis till rimligt
pris

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag är i tillfälle att lämna
besked, om åtgärder är avsedda att vidtagas
för att snarast tillhandahålla de
svenska hushållen fullgod potatis till
rimligt pris.

Vid besvarandet av denna fråga vill
jag först erinra om att årets potatisskörd
i Sverige uppskattats till ungefär
samma kvantitet som fjolårets skörd.
Trots detta har importen från och med
den 1 juli i år uppgått till omkring
55 000 ton mot endast knappt 1 600 ton
samma tid i fjol. Höstimporten har därför
medfört stora avsättningssvårigheter
för den svenska matpotatisen. Sedan
statens jordbruksnämnd den 28
september 1955 upphört med importlicensgivningen
för potatis, har försäljningen
av svensk potatis undan för undan
ökat. Enligt uppgift salufördes
dock stora partier utländsk potatis ända
fram i november månad.

Vad angår kvaliteten på årets potatisskörd
föreligger synnerligen varierande
omdömen. Även om klagomålen på
den svenska matpotatisens kvalitet i
många fall är överdrivna, är det helt naturligt,
att den abnorma väderleken under
växtperioden medfört en rubbning
av potatisens normala utveckling och
att man därför måste räkna med att
kvantiteten fullgod handelsvara i år
blir mindre än normalt. Svårigheter har
därför på sina håll uppstått att få fram
tillräckliga mängder kvalitetspotatis,
som håller fordringarna för prima vara
enligt de för SMAK-potatis utfärdade
bestämmelserna.

Jordbruksnämndens nyligen fattade
beslut att åter medge import av potatis
från och med den 16 januari 1956 får
ses mot nu angivna bakgrund. Nämnden
har därvid utgått från att det inom landet
finns tillräckliga kvantiteter fullgod
matpotatis för att förse marknaden
intill nämnda tidpunkt.

Genom jordbruksnämndens beslut att
häta importstoppet på potatis får importörerna
tillfälle att i exportländerna
redan nu uppköpa potatis för införsel
från mitten av januari. Det är klart, att
detta inverkar oförmånligt på avsättningen
av svensk potatis. En avvaktande
hållning hos uppköparna torde kunna
konstateras, vilket i sin tur leder
till knapphet för konsumenterna. Hur
länge importen kommer att få fortgå,
torde bli beroende på i vilken utsträckning
marknaden kan komma att tillgodoses
med fullgod svensk potatis.

Vad angår priserna vill jag understryka,
att producentpriserna på den
svenska matpotatisen hittills i stort sett
hållit sig inom ramen för det av kalkylsakkunniga
beräknade matpotatispriset.
Priskontrollnämnden, som begärt
normalprissättning på potatis, har
också i främsta rummet anmärkt på de
tillämpade handelsmarginalerna på såväl
svensk som importerad potatis.

Som bekant har jordbruksnämnden i
förra fredagens konselj fått bemyndigande
att fastställa normalpriser på potatis
av 1955 års skörd. Huruvida och i
så fall när normalpriser kan komma att
införas, blir beroende av överläggningar
mellan jordbruksnämnden, priskontrollnämnden
och berörda organisationer.
Jag har för min del förutsatt, att
pris- och importpolitiken på potatisområdet
— oavsett om normalpriser införes
eller ej — kommer att handhas
på ett sådant sätt, att olika berättigade
önskemål i möjligaste mån skall komma
att tillgodoses. Jag åsyftar härvid
såväl önskemålen att tillhandahålla de
svenska hushållen fullgod potatis som
anspråken på att vinna avsättning för
potatisen och uppnå det i den senaste
jordbruksprisuppgörelsen överenskomna
producentpriset. Ett tillfredsställande
av dessa önskemål skulle emellertid
väsentligen underlättas om handeln med
potatis erhölle en bättre organisation
än för närvarande. De många gånger

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast tillhandahålla hushållen potatis till rim
ligt pris

alltför höga och starkt växlande handelsmarginalerna
försvårar en jämn
tillförsel till marknaden.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Nihlfors’ fråga.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Härefter anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Norup för svaret på min fråga, ehuru
jag inte kan ge uttryck för särskilt stor
tacksamhet utan snarare känner besvikelse
över dess innehåll. Jag trodde att
dröjsmålet med svaret på min enkla
fråga berodde på att jordbruksministern
förberedde någon åtgärd som
skulle åstadkomma en förbättring på
potatismarknaden, men så lyckligt var
det nu inte. Anledningen till dröjsmålet
är därför någon annan, vilken skall jag
inte spekulera över.

Årets potatisskörd uppskattas ha ungefär
samma storlek som fjolårets, sade
herr statsrådet i sitt svar. Den regniga
sommaren 1954 måste väl dock ha medfört
en dålig skörd lika väl som det
egendomliga vädret i år, ehuru skördeminskningen
kanske i år inte åtföljts av
en kvalitetsförsämring. Summa summarum
av jämförelsen måste väl bli, att
varken 1954 eller 1955 varit normala år
i fråga om potatisskörden. Ändå förklaras
från odlarnas sida att man har stor
tillgång på god matpotatis, medan försäljningsorganisationerna
inte kan leverera
till annat än gamla kunder. Sådana
uttalanden måste ju innebära antingen
att läget är minst sagt förvirrat
eller också att det förekommer spekulation
i olika avseenden.

•lag konstaterade helt nyligen i en
tidning att jordbruksministern förklarade
att läget var hemskt. Jag tycker detsamma,
så vi kanske kan vara överens
på en enda punkt. Men varför är herr

jordbruksministern så passiv i detta
sammanhang? Varje dag har vi i pressen
kunnat läsa att situationen är mycket
prekär, särskilt i Stockholm, och
denna situation gör ju att det skapas
möjligheter till spekulationer i olika
avseenden. Tydligen är det brist på intresse
för kvalitet och kontroll av kvaliteten
som gör att särskilt konsumenterna
har en känsla av att de inte får
just den fullgoda vara som de vill ha.
Man kan då undra hur det kommer sig
att denna brist på intresse för kvalitet
verkligen kan konstateras år efter år.
Det har ju genom olika organisationer
gjorts försök att intressera odlarna för
att få fram en bättre kvalitet, men det
har, kanske särskilt efter kriget med
dess speciella förhållanden, inte varit
möjligt att återvinna det rätta intresset
för höjd kvalitet på potatis. Vad anledningen
därtill kan vara är svårt att förstå,
men det kanske förhåller sig så att
man inom potatisodlingen inte får ut
tillräckligt rent ekonomiskt för att intressera
sig för en bättre kvalitet. Jag
tror emellertid att det också i viss mån
beror på att importstopp av den typ vi
nu har gör att marknaden är mer eller
mindre monopoliserad för de svenska
producenterna, och detta medför ju i
sin tur att något intresse för förbättring
av varorna med hänsyn till omsättningen
inte föreligger. Bristande konkurrens
skapar alltså brist på intresse för kvaliteten.

Generaldirektör Söderström har förklarat
att importen kan frigöras före
den 1C januari 1956 om ej tillräckliga
partier svensk potatis kommer fram.
Såvitt jag förstår av statsrådets svar är
statsrådet inte av den uppfattningen att
man skall behöva vidtaga någon sådan
åtgärd. Han säger att importörer redan
nu kan uppköpa potatis för införsel
från mitten av januari, och dessa importörer
skulle alltså då vända sig till
exportländerna för att göra beställningar.
Såvitt jag förstår av vad som stått

22 Nr 32 Torsdagen den 15 december 1955

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast tillhandahålla hushållen potatis till rimligt
pris

att läsa om detta, innebär det emellertid
över huvud taget svårigheter att köpa
potatis utomlands utan omedelbar leverans.
Den senaste tidens väderlek med
ordentlig kyla gör väl också transporterna
hit till landet besvärliga redan nu,
och det är även mycket svårt att lagra
potatis för att sedan släppa ut den på
marknaden först den 16 januari. Jag
misstänker att det skulle skapa minst
sagt olust hos konsumenterna om de
visste, att det i särskilda lager i frihamnar
o. d. funnes potatis, som de
med förtjusning skulle vilja äta, eftersom
kvaliteten är bra, men inte får äta
på grund av att jordbruksministern och
jordbruksnämnden anser att vi först
skall konsumera den potatis som finns
tillgänglig i landet. Jag finner detta
vara en benhård, monopolistisk politik
som det är all anledning att protestera
mot.

Det är inte första gången som sådana
här situationer har uppstått. Herr jordbruksministern
säger i sitt svar: »Hur
länge importen kommer att få fortgå
torde bli beroende på i vilken utsträckning
marknaden kan komma att tillgodoses
med fullgod svensk potatis.»
Men om det skälet skall vara avgörande,
att det skall finnas fullgod svensk potatis
på marknaden, då skall importstoppet
upphävas nu, eftersom det inte kommer
tillräckliga leveranser av fullgod
svensk matpotatis. Tydligen är det också
så att, om vi får importstoppet upphävt
den 16 januari, vi får räkna med
att vi kanske får ett nytt importstopp
litet längre fram. Då blir det förmodligen
samma situation igen. Jag tror inte
att de här planerade åtgärderna är
riktiga.

Herr Norup ömmade i går i margarinresedebatten
för de svenska konsumenterna.
Han sade nämligen att han
inte ville att de skulle lockas att köpa
så stora partier att dessa sedan skulle
härskna och att den härsknade varan
skulle konsumeras eller kanske behöva

slängas bort. Jag tycker att herr statsrådet
skulle ömma även för oss potatiskonsumenter,
ty den nuvarande situationen
gör onekligen att vi inte får
fram den kvalitet på potatisen som vi
gärna skulle vilja ha.

Ett omedelbart upphävande av importstoppet
är vad konsumenterna kräver.
Jag vill erinra om att Metallarbetarförbundets
avdelning 1 här i Stockholm
har gjort ett uttalande som går i
den riktningen. Det är alltså ett »organiserat»
uttalande. Jag skulle tro att de
enskilda individerna tycker detsamma.
Statsrådet kan ju gå och höra i butikerna
vad man där säger till dem som
skall sälja den potatis som finns, och
man skulle också vilja anmana honom
att fråga husmödrarna vad de tycker
när de skall stå vid diskbänken och
skala potatis och finner att de får kasta
bort en stor del av potatisknölarna. Jag
tror att man där kan få höra åtskilliga
beska uttryck, lika beska som dålig potatis.

Herr statsrådet framhöll i slutet av
sitt svar att handeln med potatis skulle
behöva omorganiseras för att situationen
på marknaden skulle bli bättre. Jag
vet inte så mycket om handelns nuvarande
organisation på detta område,
men det vore roligt att höra hur statsrådet
skulle vilja ha den organiserad.
Jag tror inte att de åtgärder från statsrådets
och jordbruksnämndens sida som
för närvarande karakteriserar situationen
gör läget bättre inom handeln.

Prisfrågan skulle också kunna lösas
— det är min bestämda uppfattning —
utan direkta regleringsingripanden, om
man hade möjlighet till konkurrens på
potatismarknaden genom en fri import.

Låt mig till slut också citera ett uttalande
ur RLF-tidningen för den 30 november,
vilken i samband med en allvarlig
uppmaning till de svenska odlarna
skriver följande: »Men en sak är
uppenbar, nämligen att om importstoppet
skall kunna hållas i fortsättningen

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast tillhandahaila hushallen potatis till rim''

ligt pris

måste de svenska odlarna uppfylla villkoret
om god sortering och god kvalitet.
----Brister det i detta avseende

och kommer de som kräver återupptagande
av importen, att verkligen kunna
visa svart på vitt på den saken, får vi
importen tillbaka med allt vad det innebär
för potatismarknaden och priserna.»
Några kommentarer torde inte behövas,
men oron för priserna säger ju en del.

Nu finns det svart på vitt på saken,
det är min uppfattning, och det är
mångas uppfattning. Jag anmanar statsrådet
att omedelbart släppa importen
fri.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Nihlfors säger att
jag i gårdagens debatt ömmade för konsumenterna
och ville att de skulle få
slippa äta gammalt margarin. Han önskade
att jag skulle hysa samma känsla
för konsumenterna när det gäller potatis.
Det framgick väl också häromdagen,
att jag tycker det är hemskt om konsumenterna
skulle behöva äta potatis av
dålig kvalitet, i synnerhet om man tänker
på vad de får betala för potatisen.

Herr Nihlfors säger, att om det bara
importeras tillräckligt mycket potatis,
kommer nog tillgången och priserna i
handeln att ordna sig. Ja, vi hade ju
fri import under ganska lång tid under
hösten, men vad hände med handelsinarginalerna?
Marginalerna för distribution
av potatis i Stockholm var större
än ersättningen till odlarna och frakten
från mer eller mindre avlägsna trakter
i vårt land eller andra länder. Det är
väl något skevt med detta. Man kan
förstå att en husmor är ledsen inte bara
över att några partier kanske är av dålig
kvalitet utan också över att hon
måste betala det höga priset.

Jag har personlig erfarenhet av att
en odlare i år inte kunnat få ut mer iin
23 öre per kilo för potatis som fyller
SMAK-fordringarna, medan konsumen -

terna samtidigt får betala 55—60 öre.
Jag anser att det inte är en riktig avvägning.
Borde inte även potatishandeln
här i Stockholm hjälpa till för att förbättra
situationen?

Den här diskussionen om potatis har
blivit särskilt aktuell i Stockholm, men
jag skall inte beröra vilka intressen som
mest ligger bakom. Jag skall inte förneka
att det alldeles säkert kommer hit
eu del potatispartier, vilka ingalunda är
lämpliga som matpotatis, men det hindrar
inte att fordringarna är sådana, att
man under vissa tider inte vill ta emot
potatispartier som tillhör första och
andra klass sortering.

Det har ifrågasatts att importen skulle
släppas lös före den 16 januari, och man
har varit rädd för att vi inte skulle få
tillräckligt med potatis under julen och
tiden fram till den 16 januari. Jag har
emellertid i dag på morgonen fått en
bekräftelse av generaldirektör Söderström,
att det kommer att finnas tillräckligt
med potatis av god kvalitet
fram till den dag då jordbruksnämnden
beslutat att importen får sätta i gång.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Norup kom in på
handelsmarginalerna. Jag lika väl som
många andra önskar att priserna skall
vara rimliga. Jag är ingen expert på hur
marginalerna inom handeln beräknas,
men jag föreställer mig att kostnaderna
för transport och lagring av denna typ
av vara gör att omkostnaderna blir relativt
höga.

Jag har sagt att vi önskar ett rimligt
pris. I det ligger också att vi vill ha en
god kvalitet. En husmor är säkerligen
beredd att betala några öre mer per kilo
för en bra kvalitet. Det som går bort
vid skalningen och hamnar i diskhon
utgör nämligen en ganska stor procent
när man använder en sämre kvalitet,
och då blir den potatisen i själva verket
mycket dyr räknat per kilo.

24 Nr 32 Torsdagen den 15 december 1955

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast tillhandahålla hushållen potatis till rimligt
pris

Herr Norup sade att fordringarna på
kvalitet är så höga att man ibland inte
vill ta emot leveranser här i Stockholm.
Jag förmodar att man i Stockholm liksom
på andra håll har stort intresse av
att få fram bättre kvaliteter och därför
har infört särskilda sorteringsarrangemang.
Det kommer ibland leveranser
som inte fyller de kvalitetskrav som
uppsatts när leveransen beställdes, men
det är en sak som köparen och säljaren
får göra upp. Konsumenterna står vid
sidan om dessa båda instanser.

Jag tycker fortfarande att det viktigaste
är att konsumenterna får god potatis
till hyggligt pris, och jag tycker
inte att något annat intresse bör få dominera.
Jag påpekade också förut, att
det verkar som om importstoppet skulle
komma igen någon tid efter den 16
januari, och det tyder på att det finns
orosmoln även längre fram i tiden.

Statsrådet sade att generaldirektör
Söderström har bekräftat, att vi kommer
att få potatis på bordet i jul. Men
om vi inte får det, skall generaldirektör
Söderström då avgå, eller vad skall
hända? Vi kan ju hålla ett vad om det.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag tror inte situationen
kommer att skärpas så mycket att generaldirektören
behöver avgå. Han kan
nog sitta kvar, ty här kommer säkerligen
att finnas potatis.

Vad gäller möjligheterna att vinna avsättning
för svensk potatis är det min
bestämda uppfattning, att man kommer
att göra allt man kan för att uppmana
odlarna att odla sådana sorter som ger
prima potatis, men det visar sig att odlarna
ändå inte får avsättning för den.
Jag kan som exempel nämna att man i
Jämtland, som sedan gammalt är känt
för en förnämlig matpotatis, i år inte
kan finna avsättning för potatis, samtidigt
som vissa grupper här i Stockholm
säger, att de inte kan få tag på

potatis. Det kan jag inte förstå. Här
står påstående mot påstående. Direktör
Olsson, som sitter i jordbruksnämnden,
har gjort ett uttalande, att man
inte inom ICA har svårighet vare sig
att få tag på potatis eller finna avsättning
för den. Här finns följaktligen
grossister som mycket väl kan handla
med svensk potatis så att både producenter
och konsumenter blir tillfredsställda.

Herr Nihlfors säger att han inte känner
till handelsmarginalerna. Ja, herr
Nihlfors, skillnaden mellan vad SMAKpotatis
kostar i vissa affärer här i Stockholm
och vad producenten får är 37
öre. Frakten från Skåne går till 3,2 öre,
och vi kan räkna med 1,5 öre i kostnad
för säcken. Kan mellanhandsersättningen
vara normal, om jordbrukarna
får 23 öre och handel tar 60 öre? Jag
tycker man inte bör lägga skulden enbart
på producenterna, utan här florerar
nog många saker inom potatishandeln.

Nu frågar herr Nihlfors, vad vi skall
göra med potatishandeln. Ja, det är
många som har grubblat över det problemet
under många år, och det tycks
vara mycket svårt att klara upp. Jag
anser det nödvändigt att på något sätt
allvarligt ta itu med problemen och försöka
ordna upp saken så att inte vare
sig konsumenter eller producenter sätts
i samma tråkiga läge som rått i år.
Detta har i viss utsträckning berott på
torkan. Även om potatisskörden har blivit
nästan lika stor som förut, har
torkan åstadkommit att potatisen i år är
angripen av skorv på jordar där man
är van att få potatis som är fin till
bade utseende och smak. Skorven gör
att potatisen ser dålig ut, även om den
inte smakar sämre, men ur handelns
synpunkt fyller den givetvis inte de
berättigade krav som ställs upp.

Jag tror att vi behöver hjälpas åt och
inte döma alltför hårt på någondera sidan.
Det ser emellertid ut som om en del

Torsdagen den 15 december ,1955 Nr 32

Svar på fråga ang. åtgärder för att snarast tillhandahålla hushållen potatis till rimligt
pris

av potatishandelns representanter här i
Stockholm skulle vägra att förmedla
den svenska potatisen och anser det
nödvändigt med import. Potatisodlingen
utgör väl ändå en så stor del av den
svenska jordbruksproduktionen, att potatisen
bör kunna finna avsättning inom
landet. Därmed har jag inte sagt att
producenterna bör få möjlighet att leverera
vilken vara som helst, men jag är
övertygad om att svårigheterna i det
fallet i hög grad beror på att det finns
en del element som tillfälligtvis ger
sig till att handla med potatis och som
inte drar sig för att utbjuda potatis som
ingalunda utgör vare sig första eller
andra sorteringen. Kanske också någon
jordbrukare faller för frestelsen att få
sälja dylik potatis. På så sätt åstadkommes
de svårigheter som gör att den
tråkiga diskussion som nu är i gång har
fått god jordmån. Jag är emellertid
beredd att vidta åtgärder i syfte att förbättra
förhållandena på detta område.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Bara ytterligare några
ord i denna diskussion!

Jag har svårt att tänka mig att det
skulle finnas affärsfolk speciellt i
Stockholm som skulle vägra att skaffa
potatis inom landet till sina kunder,
som står och väntar på denna potatis.
Det låter horribelt att det skulle finnas
affärsmän som handlar på det sättet.
Till dessa affärsmän skulle väl också
hänföras det stora företaget Konsum i
Stockholm. Onekligen låter det också
mystiskt att vi skulle ha fullgod potatis
i Jämtland men att man inte kan få
ned den till Stockholm. Det finns all
anledning att undersöka det förhållandet.

Statsrådet sade vidare alt odlarna lätt
faller för frestelsen att sälja sämre potatissorter
till vissa mer obskyra handelsmän.
Ja, hur kommer det sig att de
lätt faller för frestelsen? Det måste väl
bero på att marknaden är sluten och att

konkurrensen mellan olika potatissorter
är mer eller mindre upphävd. Importstopp
o. d. gör det också omöjligt
att konkurrera på ett enligt min mening
riktigt sätt, som stimulerar speciellt odlarna
att få fram bättre kvaliteter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Nihlfors säger,
att det är emedan marknaden är sluten
som obskyra handlare och jordbrukare
kan uppträda här. Var finns den
slutna marknaden? Här har vi haft tillräckligt
med potatis, eller i annat fall
har det importerats, och det kommer
väl att även i fortsättningen finnas tillräckligt
med potatis.

Jag såg härom dagen någon tidning
tala om det stora potatismonopolet. Vad
är det för monopol? Var är den slutna
marknaden? Jag tror inte man skall
använda sig av omdömen som inte är
med verkligheten överensstämmande.

Vad beträffar frågan om att få bättre
utrett, hur vi skall förfara med vår
potatis, kan jag här i dag meddela, att
jag ämnar i morgondagens konselj begära
— och jag tror att regeringen
skall tillmötesgå mig — att få tillsätta
en utredning, som skall undersöka odlingsmöjligheterna
hos jordbrukarna
och de olika handelsleden, om vi har
för många sådana och om de fungerar
på rätt sätt och hur vi skall bära oss
åt för att få fram en bättre kvalitet på
potatisen. Jag hoppas att jag skall få
krafter till hjälp, som skall kunna ge
råd, hur vi skall kunna åstadkomma
bättre förhållanden på detta område.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag får tacka för att
statsrådet nu i slutet av denna lilla
diskussion talar om en nyhet, som inte
fanns i svaret. Jag hoppas också liksom
han, att den kommande utredningen på
området skall ge till resultat, att det
kan bli en bättre situation i framtiden
i detta avseende.

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning för sågverksarbetarna på

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det skall bli en snabbutredning.
Det är inte fråga om att
ärendet skall drunkna i en utredning,
utan här skall vi försöka få fram resultat
så fort som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. beredande
av sysselsättning för sågverksarbetarna
på Lövholmen, Båtskärsnäs och
Seskarö

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Holmberg frågat mig
dels vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att tillförsäkra sågverksarbetarna
på Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö
fortsatt sysselsättning, dels om jag avser
att, på grund av en i interpellationen
angiven sågtimmerbrist, vidtaga åtgärder
för att i Norrbotten få till stånd
en utbyggnad av de statsindustrier, som
baseras på klenvirke.

Vid besvarandet av interpellantens
första fråga vill jag först erinra om
att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
redan i början av år 1952 vid
sammanträde med länsarbetsnämnden
i Luleå anmälde, att arbetarantalet vid
bolagets sågverk i Norrbotten skulle reduceras.
Anledningen härtill var bland
annat den ombyggnad och rationalisering
av sågverken, som blivit nödvändig
till följd av övergång till enkelskift.
Reduktionen av arbetsstyrkan angavs
av bolaget till sammanlagt omkring 560
man vid Lövholmens, Karlsborgs, Båtskärsnäs
och Sandviks sågverk.

Statens skogsindustrier meddelade
emellertid samtidigt, att bolaget genom
planerad utbyggnad av cellulosa- och

pappersproduktionen i Karlsborg och
wallboardproduktionen i Piteå samt genom
införande av s. k. kontinuerlig
drift skulle kunna bereda arbete för
ytterligare 320 man vid dessa arbetsställen.
Bolaget meddelade vidare länsarbetsnämnden,
att praktiskt taget alla
övriga arbetare, som skulle bli friställda,
sannolikt skulle kunna beredas arbete
vid bolagets övriga industrier i
mellersta Sverige.

De rationaliseringsåtgärder, som varit
erforderliga för den nyss nämnda
övergången till enkelskift vid sågverken,
har varit av genomgripande art.

Enligt vad jag inhämtat, har såväl de
berörda företagsnämnderna och fackföreningarna
som länsarbetsnämnden
vid dennas rutinmässiga inspektioner
undan för undan i detalj hållits underrättade
om förloppet av de lokala rationaliseringsåtgärderna
och om de tidpunkter,
vid vilka åtgärderna kunnat
beräknas påverka behovet av arbetskraft.
Samma organ har också hållits
underrättade om den förskjutning av
tidpunkten för övergång till enkelskift,
som blivit en följd av att de nu berörda
sågverken under år 1954 tillfördes
vissa kvantiteter stormfällt sågtimmer
från Gävle-trakten.

Sedan avvecklingen av denna extraordinära
timmertillförsel söderifrån
kunde överblickas, meddelade Statens
skogsindustrier i början av september
i år, att enkelskift kunde beräknas inträda
vid Båtskärsnäs och Sandvik den
1 januari 1956 och vid Lövholmen den
1 mars 1956. Vad gäller Karlsborgs sågverk
beräknade bolaget emellertid samtidigt,
att dubbelskift skulle kunna bibehållas
under första hälften av år 1956.

Den av Statens skogsindustrier upprättade
planen har emellertid rubbats
genom att den till följd av den svåra
vintern 1954/55 väntade minskningen
av timmerleveranserna från domänverkets
skogar har blivit mera omfattande
än beräknat. Enligt vad som upplysts

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32 27

Svar på interpellation ang. beredande av

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

mig, fick bolaget sålunda först i slutet
av september full klarhet om att de definitiva
leveranserna skulle komma att
understiga de preliminärt beräknade
med ej mindre än 1 750 000 kubikfot,
motsvarande råvarubehovet för omkring
360 ramskift.

Vid den revision av planläggningen,
som blev nödvändig beslöt Statens
skogsindustrier att i första hand slopa
nattskiftet under januari och februari
1956 vid Lövholmen. Denna reduktion
motsvarar 200 ramskift. Återstoden av
den i dåvarande läge erforderliga reduktionen
— 160 ramskift — skulle
falla på Karlsborgs sågverk, såvida bolaget
under tiden icke skulle lyckas att
under vintern 1955/56 anskaffa och till
sågverket framforsla ytterligare sågtimmer,
motsvarande omkring 750 000
kubikfot.

Bolaget vidtog omedelbart åtgärder
för att söka anskaffa sågtimmer i erforderlig
mängd i syfte att uppehålla
den tidigare planerade sysselsättningen.
Bolaget har sålunda numera med domänstyrelsen
avtalat om en extra avverkning
av omkring 600 000 kubikfot
sågtimmer i sådana lägen, att timret
kan landtransporteras under vintern.
Även i övrigt arbetar bolaget, enligt vad
som upplysts mig, energiskt för att göra
timmerinköp i öppna marknaden.

Om vinterns avverkningar går normalt,
räknar bolaget med att dubbelskift
skall kunna upprätthållas vid
Karlsborgs sågverk under första halvåret
1956. I vad mån det därutöver kommer
att lyckas för bolaget att nu anskaffa
ytterligare råvara för nattskiftet
vid Lövholmens sågverk kan man
tyvärr ännu ej bedöma. Bolaget räknar
emellertid numera med att under alla
förhållanden icke behöva friställa arbetsstyrkan
för nattskiftet före den 1
mars 1956.

Det är klart, att alla utvägar kommer
att prövas för att skapa sysselsättning
för arbetarna. .lag kan här nämna, att

sysselsättning för sågverksarbetarna på

Statens skogsindustrier i samförstånd
med fackföreningen vid Lövholmen
upprättat en namnlista på dem, som
skulle komma att drabbas av nattskiftets
bortfall. Samtliga berörda arbetare
underrättades vidare i en särskild cirkulärskrivelse
om de åtgärder bolaget
vidtagit för att i största möjliga utsträckning
bereda dem annan sysselsättning.
Bland dessa åtgärder må här
nämnas utökad barkning av sulfatved
vid wallboardfabriken, igångsättande
av vissa byggnadsarbeten samt omplacering
av i första hand yngre arbetare
till bolagets bergslagsförvaltningar. Det
bör även nämnas, att bolaget uppmanat
Svenska träindustriarbetareförbundets
avdelning vid Lövholmens wallboardfabrik
att för viss kortare tid överväga
övergång till s. 1c. kontinuerlig drift.
Därigenom skulle bolaget kunna sysselsätta
omkring 30 man från sågverket.
Frågan om s. 1c. kontinuerlig drift vid
wallboardfabriken har tidigare diskuterats
men efter omröstning avvisats.
Avdelningen avvisade även nu — utan
omröstning — bolagets framställning.
Arbetarna har således icke velat begagna
denna utväg. Det bör i sammanhanget
nämnas, att driften vid cellulosa-
och pappersproduktionen i Karlsborg
är kontinuerlig sedan början av år
1954.

Vad därefter gäller interpellantens
fråga om åtgärder för att i Norrbotten
få till stånd en utbyggnad av de statsindustrier,
som baseras på klenvirke,
vill jag först med några siffror erinra
om don utveckling, som ägt rum sedan
Aktiebolaget Statens skogsindustrier
började sin verksamhet år 1942. Bolagets
råvaruförbrukning för cellulosa-,
pappers- ocli wallboardproduktion i
Norrbotten har sålunda ökat från 3,1
miljoner kubikfot i genomsnitt per år
1942—1945 till 14 miljoner kubikfot år
1955 eller med ej mindre än 350 procent.
Samtidigt har råvaruförbrukningen
vid sågverksrörelsen i Norrbotten

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. beredande av

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

ökat från 11 till 27 miljoner kubikfot
eller med nära 150 procent.

Vid de nu definitivt planerade anläggningarna
för cellulosa-, pappersoch
wallboardtillverkning i Norrbotten
beräknas vid normalproduktion redan
från år 1957 en råvaruförbrukning av
25,5 miljoner kubikfot eller en ökning
på mer än 80 procent över 1955 års tal
eller ej mindre än 720 procent över
1942—1945 års. Samtidigt beräknas visserligen
en tillbakagång för sågtimmer
till 20 miljoner kubikfot, men denna
kvantitet är ändock drygt 80 procent
större än den årliga kvantiteten 1942—
1945. Förändringarna i produktionsinriktning
sammanhänger med den av
interpellanten påtalade förskjutningen i
råvarutillgången.

Den av interpellanten efterlysta utbyggnaden
av den statliga, på klenvirke
baserade industrien i Norrbotten är sålunda
i stor utsträckning redan definitivt
planerad och håller på att förverkligas.
Enligt vad jag inhämtat överväger
bolaget vidare ingående frågan
om en viss ytterligare ökning av cellulosa-
och pappersproduktionen. Bolagets
undersökningar har därvid inriktats
bland annat på olika möjligheter att tillvarataga
det för industriell massaproduktion
dugliga och ur transportsynpunkt
ekonomiskt tillgängliga lövvedsvirket
i Tornedalen och i Norrbotten i
övrigt.

Vid prövningen av de förslag, bolaget
kan komma att framlägga på grundval
av dessa undersökningar, kommer
jag att i görligaste mån beakta den
stora vikt, dessa frågor har för Norrbottens
del både med hänsyn till strävandena
att ernå en högre sysselsättning
och önskemålen om en mera
spridd industrilokalisering.

Härefter anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min

sysselsättning för sågverksarbetarna på

interpellation. Slutklämmen, där statsrådet
förklarar att han i fortsättningen
skall beakta de frågor jag fört på tal,
är tack värd, särskilt som statsrådets
formuleringar därvidlag kan tolkas som
ett löfte att beaktandet skall sikta på
att åstadkomma tryggare förhållanden
i fråga om sysselsättningen i Norrbotten
och en bättre industrilokalisering
än hittills.

Men jag blev minst sagt förvånad när
jag såg, hur jordbruksministern gått till
väga för att beskriva läget i Norrrbotten
och hur han tänker sig att de nu
aktuella åtgärderna skall utformas.

Jag kan först som sist säga, att beskrivningen
är oriktig eller i varje fall
så ofullständig, att den inte alls motsvarar
de verkliga förhållandena i Norrbotten,
och att de enda åtgärder som
herr Norup för närvarande tycks ha i
tankarna är en exakt upprepning av
hur bolaget har tänkt sig det hela.

Det är 560 man som skall avskedas
vid sågverken i Lövholmen, Seskarö och
Båtskärsnäs. Men, förklarar statsrådet
vidare, 320 man av dessa skall någon
gång framdeles kunna få sysselsättning
i en planerad utbyggnad av cellulosaindustrien
i Karlsborg och wallboardproduktionen
i Piteå. I siffran 320 har
emellertid statsrådet räknat in 30 man,
som skulle kunna få sådant arbete under
förutsättning att wallboardindustrien
övergår till s. k. kontinuerlig
drift, men längre fram i svaret meddelade
statsrådet, att det blir ingenting
av med den saken. I bästa fall kan alltså
290 av de 560 avskedade få det planerade
arbetet.

Beträffande de övriga 270 har statsrådet
ingenting annat att komma med
än en hänvisning till bolagets erbjudande,
att de kan få flytta till mellersta
Sverige. Ja, det är lätt sagt, men det är
inte lika enkelt för familjeförsörjare,
ofta i hög ålder och ofta förbundna med
hembygden på sådant sätt, att en förflyttning
medför praktiskt taget oöver -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. beredande av

Lövholmen, Båtskiirsnäs och Seskarö

komliga svårigheter och bl. a. stora
ekonomiska skadeverkningar. Statsrådet
kan ju lämpligen försöka tänka sig,
hur reaktionen skulle bli, om han själv
och 270 andra familjeförsörjare i hans
skånska hembygd skulle få order att
lämna sina hem, ta familjerna med sig
och flytta till Mellansverige eller Norrland.

Det handlar för övrigt inte bara om
det antal arbetare som statsrådet
nämnde. På den punkten måste det göras
mycket väsentliga tillägg till statsrådets
beskrivning av läget, framför allt
därför att interpellationen och svaret
också handlar om hur man skall ordna
dessa saker på längre sikt.

Först vill jag då tillägga, att varsel
om betydande avskedanden utöver dem
som skett vid Statens skogsindustrier
också skett inom den privatägda träindustrien
i Norrbotten. I samband med
den frågan skall jag göra några kommentarer
till herr Norups produktionssiffror,
genom vilka han ville visa, att
det visserligen sker en begränsning av
verksamheten vid sågarna, men att det
i stället planeras en sådan utbyggnad
av övrig träförädling i Norrbotten, att
det sammanlagt blir en ökning av den
virkesmängd som förädlas vid de norrbottniska
verken.

Jordbruksministern meddelar att Statens
skogsindustriers råvaruförbrukning
under 1955 uppgår till 27 miljoner
kubikfot för sågverken och till 14 miljoner
för övrig träförädling vid verken
i Norrbotten, alltså sammanlagt 41 miljoner
kubikfot. Enligt de beräkningar
som gjorts om produktionen efter de —
såsom statsrådet uttrycker det — »definitiva»
planerna för företagets kommande
produktion, skulle bolaget 1957
komma upp till en råvaruförbrukning
på sammanlagt 45,5 miljoner kubikfot.
Mot den eventuella ökningen på 4,5
miljoner kubikfot för detta företag skall
emellertid ställas också det faktum, att
Munksundsbolaget har varslat om av -

sysselsättning för sågverksarbetarna på

skedanden med sikte på att inskränka
driften vid sitt sågverk i Norrbotten
från nuvarande 18 000 standards till
13 000 per år, samt ytterligare det faktum,
att cirkelsågarna i Norrbotten systematiskt
konkurreras ihjäl av bolagens
skogsköpare från andra delar av landet.
Sammanlagt blir det då — även
med de högst eventuella planerna på
en utbyggnad av massaindustrien —
inte en ökning utan en minskning av
den råvarumängd som skall förädlas i
Norrbotten.

Till bilden hör slutligen att vi nu
också får en enorm tillväxt även på
annat sätt av arbetare som för närvarande
icke kan beredas sysselsättning
i Norrbotten. För det första innebär
den jordbrukspolitik, som herr Norup
står i spetsen för, att jordbruksproduktion
av den typ som vi har i
Norrbotten skall begränsas avsevärt,
och för det andra får vi under de närmaste
10 å 15 åren ett tillskott av ungefär
40 000 ungdomar som under denna
tid kommer upp i arbetsför ålder.

Jag har med dessa erinringar velat
visa att statsmakterna måste ta mer
realistiskt på dessa problem än vad
herr Norup har gjort i sitt svar. Det är
ur norrbottningarnas synvinkel oroväckande
när regeringens representant
inte med ett ord reagerar mot den brist
på planläggning och förutseende som
dock kan utläsas även av herr Norups
svar. Sådana brister avslöjas bland annat
i herr Norups upplysning att ett
företag, som svarar för en av de viktigaste
näringspolitiska sektorerna i
Norrbotten, så sent som i september i
år inte visste, att det för året nödvändiga
råvaruhehovet skulle komma att
underskridas med inte mindre än
1 750 000 kubikfot. Sådana brister avslöjas
också när det visar sig, att det
inte finns så mycket av samordning
mellan två statliga verk — domänstyrelsen
och Statens skogsindustrier, som
för resten båda tillhör herr Norups fög -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning för sågverksarbetarna på

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

deri — alt man säkrar de statliga verkens
behov av råvara. Staten äger ju
dock inemot 60 procent av skogarna i
Norrbotten, och fortfarande flottas stora
mängder virke från Norrbotten söderut.

Det finns enligt min mening bevisligen
förutsättningar för en kraftig utbyggnad
av träförädlingsindustrien i
Norrbotten. Det är nödvändigt med en
utbyggnad, både av denna industri och
av andra näringsgrenar. I lokaliseringshänseende
bör nu i första hand Tornedalen
och Norrbottens inland tillgodoses.
Och därför kan de planer som jordbruksministern
redogjort för icke få betraktas
som »definitiva». Det behövs
mycket kraftigare tag från statsmakternas
sida om man skall klara de problem
som redan uppstått och ytterligare kommer
att uppstå i Norrbotten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Holmberg anklagar
mig för att jag kommit med en ensidig
beskrivning och inte tagit med en
hel del saker i svaret. Jag trodde att
herr Holmberg, som så väl känner till
förhållandena där uppe, skulle kunnat
ta fram ytterligare en hel del sådana
ting, men det har han inte gjort. De
företag som lyder under mitt departement
är, som herr Holmberg säger, domänverket
och Statens skogsindustrier,
och jag får nog säga att, vad gäller den
fråga som nu här är före, har det av
dem utarbetats planer både för arbetet
och arbetarna framöver. Det är helt naturligt
att jag vänder mig till Statens
skogsindustrier för att få veta hur man
tänker sig dessa planer.

Vidare säger herr Holmberg att jag
talar om en kontinuerlig drift, men att
någon sådan inte kommit till stånd vid
sågverket. Vad jag sade var, att arbetarna
själva avvisat planerna i den
vägen. Herr Holmberg säger också, att

han bevisligen vet att det finns möjligheter
till utbyggnad av dessa industrier
i Norrbotten. Men i det avseendet
får jag säga honom, att jag sätter oerhört
mycket större värde på de uppgifter
Statens skogsindustrier lämnar än
på herr Holmbergs, tv de förra är säkerligen
mycket mera sakligt grundade
än hans.

I fråga om samarbetet mellan domänverket
och Statens skogsindustrier tycker
jag nog, att domänverket försökt
göra vad det kunnat för att åstadkomma
virkesleveranser och därmed en så
god sysselsättning som möjligt inom de
företag Statens skogsindustrier äger.

Vad beträffar herr Holmbergs resonemang
om att man ämnar flytta arbetare,
gamla arbetare och familjeförsörjare,
från Norrbotten till mellersta Sverige,
så har det gjorts en undersökning
om det ungefärliga antal, som därvidlag
kan komma i fråga. Jag tycker att herr
Holmberg för ett förfärligt hårt resonemang
i det sammanhanget. Någon
flyttning i en större utsträckning torde
inte behöva komma till stånd. Statens
skogsindustrier har ju kommit till genom
statsmakternas beslut bl. a. för sådana
här syften, att bl. a. skaffa arbetare
sysselsättning, och jag kommer,
som jag sagt, att med intresse följa utvecklingen.
Det är min förhoppning att
bofasta personer — jag tänker då närmast
på familjefäder och gamla arbetare
och på vilka oerhörda svårigheter
det skulle innebära för dem att flytta —
fortfarande skall få arbete där uppe.
Jag kan inte tänka mig annat än att frågan
skall kunna lösas på lång sikt.

Vi får vidare komma ihåg att Statens
skogsindustrier sagt, att avverkningarna
i fjol inte blev vad man räknat med,
och den sista tiden har ju också visat
att möjligheterna att få virket framforslat
kommit i ett ännu sämre läge än
tidigare. Men i det senare fallet är det
ju fråga om naturhinder och inte om
någon ovilja från här ifrågavarande

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning för sågverksarbetarna pa

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

företags sida att skapa bästa tänkbara
förutsättningar för arbetarna där uppe.

Detta är, herr talman, ungefär vad
jag har velat säga i denna sak. Vad herr
Holmberg blandar in i diskussionen om
privata personers och bolags åtgöranden
på detta område, därmed har jag
intet att göra, ty sådana frågor faller
inom ett annat departement än mitt.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Statsrådet säger att han
i sådana här frågor självfallet vänder
sig till Statens skogsindustrier och domänverket
för att få upplysningar. Ja,
det är i och för sig bra, men om man
vill ha en fullständig bild av läget på
sågverksmarknaden, så räcker det inte.

Statsrådet Norup anser att inskränkningarna
vid de privata sågverken i
Norrbotten inte angick honom, att den
saken hörde andra till, men det är ju
ofrånkomligt att om man tar bort dem
ur bilden, så får man inte någon klar
uppfattning om läget för sågverksarbetarna.
Deras möjligheter att erhålla arbete
sammanhänger ju intimt med läget
på sågverksmarknaden över huvud taget.
Statsrådet Norup påstår också att
jag inte har gjort något för att komplettera
bilden, men om statsrådet tänker
efter, så måste han nog medge att det
är oriktigt. Jag har påvisat sågverksarbetarnas
arbetsförhållanden och arbetsmöjligheter
inom olika företag och
visat på de omständigheter som i övrigt
föreligger i vad gäller att i framtiden
skapa sysselsättningsmöjligheter
för arbetarna i Norrbotten. Och då har
jag bland annat visat på de åtgärder vi
har att vänta på jordbrukets område
och den starka tillväxt av ungdomskullarna,
som vi får framöver och som har
kunnat beräknas ganska exakt.

Så var det fråga om den kontinuerliga
driften. Anledningen till att den
inte infördes behöver vi ju inte här
diskutera, faktum är att den inte infördes,
och då skall naturligtvis inte stats -

rådet ta med de 30 man, som kunde ha
fått arbete, om man hade sagt ja till
kontinuerlig drift. När man nu inte
gjorde det, skall väl inte heller dessa
30 man räknas med bland dem, som
kan få jobb. Nej, då måste vi naturligtvis
räkna in dem bland de arbetslösa,
d. v. s. dem som erbjudes förflyttning
söderut.

Vad sedan frågan om tillgångarna på
skog och industrier i Norrbotten beträffar,
så tror jag helt visst att det är både
lämpligt och nödvändigt att det sker en
förskjutning inom träförädlingen — vilket
ju också är grundlinjen i de åtgärder
Statens skogsindustrier dragit upp
— så att en större andel kommer på
massaframställning och liknande förädling.
En dylik förskjutning tycks även
vara motiverad av tillgången på skog.

Sedan vill jag också framhålla att enligt
min uppfattning — som bland annat
har verifierats av ett flertal forskare
— bör förskjutningen i träförädlingen
gå längre än vad som nu planeras.
Genom den träkemiska forskningens
medverkan bör den kunna drivas ännu
längre och inriktas på högförädlade
produkter. Men en sådan proportionell
förskjutning behöver alls inte innebära
minskad produktion inom någon gren
av träförädlingen. Om man bygger ut
den del av Statens skogsindustrier, som
är baserad på förädling av klenvirket —•
vilket jag anser att man bör göra — så
kan vi tillvarataga den råvara bättre,
som nu går till spillo, nämligen det virke
som nu ofta får ligga och ruttna
bort till ingen nytta, och skogsägarna
kan då också göras mera benägna att
tillgodose sågverkens behov av grövre
virkesdimensioner. Det är nämligen allmänt
känt att skogsägarna oftast vid
försäljningen av sågtimmer ställer som
villkor, att köpet också skall inkludera
vissa mängder klenvirke. I den mån vi
får en bättre avsättning på klenvirket
i Norrbotten genom en starkare utbyggnad
än den Statens skogsindustrier pla -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. beredande av sysselsättning för sågverksarbetarna på

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

nerar, får vi också en ökad tillgång på
sågtimmer, och då behöver man inte
vidtaga de inskränkningar som nu göres
vid sågarna.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Holmberg, som nu
vill veta så mycket om sysselsättningsproblemen
i Norrbotten, skulle ha tänkt
på det när han framställde interpellationen.
Han begränsade sig emellertid
till att fråga mig dels vilka åtgärder jag
ämnar vidtaga för att tillförsäkra sågverksarbetarna
på Lövholmen, Båtskärsnäs
och Seskarö fortsatt sysselsättning,
dels om jag avser att, på grund
av en i interpellationen angiven sågtimmerbrist,
vidtaga åtgärder för att i
Norrbotten få till stånd en utbyggnad
av de statsindustrier, som baseras på
klenvirke, och därpå har jag svarat.
Herr Holmberg bör väl hålla sig till de
frågor han vill ha svar på.

Vad beträffar de där 30 mannarna är
det klart, att när de inte vill arbeta i
kontinuerlig drift, så blir det heller
ingenting av därmed. Det är så rätt som
herr Holmberg därvidlag säger.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Holmberg sökte
tydligen göra gällande, att statsmakterna
skulle vara ointresserade för vad
som sker i Norrland, enkannerligen i
Norrbotten. Men det var en felaktig
beskrivning han gav kammaren, när
han talade om vad statsmakterna syftar
till i fråga om sysselsättningen i Norrland.
Man kan självfallet föra allmänna
talesätt och säga, att det går att åstadkomma
den och den utvidgningen av
industrien. Här gäller det speciellt
skogsindustrien, och herr Holmberg är
inte ovetande om att det pågår utredningar.
Dessa verkställs ju inte av Sta -

tens skogsindustrier utan av samhälleliga
organ, och landshövdingen i Norrbottens
län har också varit mycket intresserad
för dessa uppgifter.

Om en sak föreställer jag mig att vi
alla kan vara ense, nämligen att vi skall
på det mest rationella sättet utnyttja
skogens råvaror. Detta gäller generellt
men alldeles speciellt för Norrland. När
det emellertid gjorts utredningar, som
oförtydbart ger besked om att råvarubasen
för de av herr Holmberg nämnda
områdena inte möjliggör ett realiserande
av de projekt, som varit aktuella, får
man böja sig för detta faktum och angripa
problemen från andra utgångspunkter.
Och när nu jordbruksministern
talar om, att Statens skogsindustrier
har för avsikt att bygga ut sina
anläggningar ytterligare, så tycker jag
detta skulle vara ett bra besked för
herr Holmberg, om han ömmar för
sysselsättningen framöver.

Staten har nu vidtagit åtskilliga åtgärder
i Norrland och speciellt i Norrbotten.
Jag roade mig för en tid sedan
med att göra en överslagsberäkning av
hur mycket staten hade investerat i
Norrbotten, och herr Holmberg vet, att
jag kom fram till högst betydande belopp.
Det visar sig sålunda — rakt motsatt
mot vad herr Holmberg försökte
göra gällande -—■ att staten är intresserad
av att utnyttja naturtillgångarna där
uppe.

Herr Holmberg beklagade, att man
skulle behöva hänvisa arbetskraft till
Mellansverige. Ja, i och för sig kan
man beklaga detta, men skall vi ha sysselsättning
för alla — och det vill vi —
så är frågan, hur upprätthållandet av
denna fulla sysselsättning på bästa sätt
skall genomföras. Jag kan upplysa herr
Holmberg om att vi med mycket stort
intresse följer utvecklingen på den
norrländska arbetsmarknaden. Det
finns för närvarande 1 660 arbetslösa
i Norrbotten. Flertalet är med i arbetslöshetskassor,
men 500 stycken är det

Torsdagen den 15

Svar på interpellation ang. beredande av

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

inte. Det sistnämnda är beklagligt men
ett faktum. Vi har i gång beredskapsarbeten
i Norrbottens län för 200 man,
och vi har ordnat arbeten i andra län,
där platser beretts arbetslösa från Norrbotten.
En del har begagnat sig av dessa
arbetstillfällen, andra har vägrat att ta
anställningarna, och jag känner mig
tvingad att säga, att i det läge, vari vi
nu befinner oss allmänekonomiskt sett,
måste vi försöka sätta in arbetskraften
på sådana arbeten, som vi ur allmän
nyttosynpunkt finner angelägna. Om vi
sålunda har mycket angelägna arbeten
t. ex. på riksvägarna, så måste vi försöka
få arbetarna placerade på dessa
arbetsuppgifter. Då slipper man ifrån
de bekymmer, som många kommuner
uppe i Norrland nu börjar dras med på
allvar, nämligen att få mobilisera alla
tänkbara arbetstillfällen inom den egna
kommunen med alla de utgifter för
kommunen, som följer. Vi går i stället
över till detta som en allmän princip,
att eftersom vi har så många angelägna
arbetsuppgifter, skall vi i första hand
se till att få dessa utförda.

Men om vi tillämpar denna princip,
tvingas vi tyvärr rekommendera dem
som söker arbete att åtminstone tillfälligtvis
ta arbete på annan ort. Det går
inte — i varje fall vågar jag inte göra
det — att utlova full sysselsättning för
all arbetskraft just på den ort, där
arbetskraften för ögonblicket råkar befinna
sig, utan vi får försöka se saken
i litet vidare perspektiv. Då tror jag
att vi både ur den enskildes och ur samhällets
synpunkt når de bästa resultaten.
Det är klart att vi skall söka
tillmötesgå de lokala intressena så långt
som möjligt. Jag har sagt att vi har
beredskapsarbeten, och vi kommer att
sätta igång flera, om det är nödvändigt,
alldeles speciellt med hänsyn till om
arbetskraften kommit upp i högre åldrar.
Det skall tas hänsyn till detta. Då
får man emellertid kräva, att den yngre
arbetskraften lar de anställningar som
3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

december 1955 Nr 32 33

sysselsättning för sågverksarbetarna på

bjuds, om villkoren är rimliga. Det är
den enskildes sak, om han vill ta en
erbjuden anställning — den friheten
skall han alltid ha — men därmed följer
vissa konsekvenser ur arbetslöshetskassesynpunkt
o. s. v.

Vi har även när det gällt byggnadstillstånd
för arbeten i öppna marknaden
i övre Norrland, framför allt i Västerbotten
och Norrbotten, bortsett från
de hinder, som byggnadstillståndslagstiftningen
medför, och sagt oss, att
går det människor arbetslösa och finns
det angelägna byggnadsarbeten, så skall
inte regler och principer, som vi annars
tillämpar vid byggnadstillståndsgivningen,
lägga hinder i vägen för att
arbetena kommer till stånd. Vi har
handlat därefter och gett tillstånd utöver
vad vi skulle ha gjort, om det gällt
orter i mellersta och södra Sverige. Genom
vad jag nu anfört hoppas jag, att
kammaren i varje fall skall få en litet
annorlunda beskaffad bild av läget där
uppe och av vad statsmakterna gör för
att få arbetskraften sysselsatt. Det förhåller
sig inte så, som herr Holmberg
sökte göra gällande, att vi inte har något
som helst intresse för detta utan
bara skickar arbetskraften söderut. Det
är inte förhållandet. Vi skall så långt
det över huvud taget är möjligt utnyttja
resurserna i Norrbotten för att bereda
de arbetslösa arbete.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Till socialministerns
påstående, att jag skulle ha frånkänt
statsmakterna alla åtgärder till fromma
för Norrbotten, vill jag säga, att detta
är en oriktig framställning. Jag har
tvärtom vid upprepade tillfällen här i
kammaren yttrat, att statsmakterna har
gjort mycket i Norrbotten. Statens
skogsindustrier är ett resultat av statsmakternas
ingripanden för att råda bot
på det privatkapitalistiska vanstyret.
Norrbottens jernverk är likaledes resultatet
av eu sådan åtgärd. På sin tid
32

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. beredande av

Lövholmen, Båtskärsnäs och Seskarö

interpellerade jag om pappersbruket i
Karlsborg och fick från regeringen då
den förklaringen, att det aldrig skulle
bli något sådant. Dess bättre blev det
ju ett. Detta är alltså resultat, som uppnåtts
genom en kombination av regeringens
åtgärder och de mycket starka
påtryckningar, som folkmassorna i
Norrbotten utövat.

Jag hyser däremot den meningen, att
man inte skall stanna vid vad man hittills
utfört, utan man skall fortsätta på
den väg, som har givit Statens skogsindustrier
och pappersbruket i Karlsborg
till resultat. Detta av två skäl. För
det första skall man utnyttja de rika
råvarutillgångar, som finns i Norrbotten,
och för det andra skall man bereda
sysselsättning åt de stora ungdomsskaror,
som vi de närmaste åren väntar
som tillskott. Råvarutillgångarna är
otillräckliga, säger socialministern. De
är i alla fall inte mer otillräckliga än
att det flottas väldiga mängder av virke
till de södra delarna av landet. Den
inskränkning som Munksundbolaget nu
skall företa från 18 000 till 13 000 standards
är också förestavad av att det i
motsvarande grad skall öka driften vid
sina sydligare belägna verk. Slutligen
är det ju bekant och vitsordat också av
företagsledningarna, att vi har stort
överskott av klenvirke. Det är framför
allt på detta område man måste sätta in
krafterna för att utvidga den del av
industrien, som har en outnyttjad råvarubas
i Norrbotten. Jag anser, att
de planer, som jordbruksministern har
kallat »definitiva» men som inte handlar
om någonting för hela Norrbottens
inland, inte kan få betraktas som definitiva
från statsmakternas sida. Därvidlag
måste man utvidga väsentligt utöver
det som Statens skogsindustrier
planerat och som i viss mån är föredömligt.

Socialministern säger, att man tvingats
att rekommendera en del arbetslösa
att åtminstone tillfälligtvis söka sig till

sysselsättning för sågverksarbetarna pa

södra Sverige. Vi vet alla, hur det förhåller
sig med den tillfälligheten. Faktum
är, såsom framgår av jordbruksministerns
svar, att det inte handlar
om att skicka i väg det tillskott som
kommer, utan nu är det fråga om att
skicka i väg folk, som hittills haft arbete
i Norrbotten men inte kan få det
längre. Dessutom rör det sig, som jag
tidigare sagt, om ett så väldigt tillskott
— cirka 40 000 människor inom loppet
av 10—15 år. Är det meningen att alla
dessa skall förses med en enkel tredjeklassbiljett
söderut?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag trodde, att herr
Holmberg och jag var överens om att
det, ifall människor är arbetslösa, är
angeläget att man erbjuder dem arbetstillfällen
under rimliga villkor. Jag tycker
för min del, att detta är det viktigaste
av allt som samhället kan göra.
Det finns också — det bör jag kanske
säga här i kammaren — enligt en uppgift
jag fått 500 platser lediga inom
skogsbruket i Norrbotten, och det är
klart, att det också är en angelägen arbetsuppgift,
inte minst med tanke på
vad nu herr Holmberg sagt, att dessa
platser blir besatta, om det är en effektiv
efterfrågan på dem. Jag utgår
ifrån att skogsbruket har behov av
dessa 500 nya arbetare. Detta visar på
att det inte är fråga om något verkligt
kristillbud ens i Norrbottens län.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Beträffande tillgången
på skogsarbetare förhåller det sig så,
att de, som nu står tillgängliga, har arbetat
inom ett helt annat yrke än skogsbruket,
och många av dem har nått den
åldern — 50 å 60 år — att man näppeligen
kan begära, att de skall gå ut i
skogarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Enligt de uppgifter, som

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. försäljning av landets lager av vete och råg för foderändamål -

jag fått, finns det bland de arbetslösa
503 byggnadsarbetare och 308 medlemmar
av Skogs- och flottningsarbetarförbundet.
Det skulle vara intressant
att få höra, hur herr Holmberg kan få
det till att de arbetslösa bara skulle
återfinnas inom andra yrken än skogsarbetarnas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. försäljning
av landets lager av vete och råg för
foderändamål

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORIJP, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Kilsmo frågat mig,
om landets lager av vete och råg är så
stora, att jag är beredd att vidtaga åtgärder
för försäljning av dessa för foderändamål
till samma priser, som erhålles
vid export.

Vid besvarandet av denna fråga vill
jag först erinra om att under regleringsåret
1954/55 från beredskapslagret
försåldes, efter denaturering för foderändamål,
vissa kvantiteter vete och råg
av äldre skörd. Vidare medverkade föreningen
Svensk spannmålshandel till att
avsevärda kvantiteter brödsäd av 1954
års skörd kunde säljas till foder, genom
att föreningen till handelsföretagen utbetalade
bidrag i samband med denaturering
av brödsäd. Det rörde sig därvid
om brödsäd, som visserligen formellt
uppfyllde kvalitetsfordringarna
för fullgod vara men som på grund av
hög lönnmältning icke var lämplig som
kvarnvara. Genom dessa åtgärder ställdes
sammanlagt drygt 102 000 ton brödsäd
till förfogande för foderändamål.
Härav utgjordes något över 32 000 ton
av vete och inemot 70 000 ton av råg.

Större delen av dessa kvantiteter marknadsfördes
under våren och sommaren
1955.

Vidare har under innevarande höst
jordbruksnämnden bemyndigat Svensk
spannmålshandel att ur statens beredskapslager
för foderändamål sälja ytterligare
intill 10 000 ton råg av sådan
kvalitet, som icke längre är lämplig
som kvarnvara. Den spannmål, som
därefter finnes kvar i beredskapslagret,
kan enligt vad jag inhämtat utan olägenhet
användas till förmalning.

Årets skörd av brödsäd har blivit av
hög kvalitet. Den är bland annat praktiskt
taget fri från mältningsskador och
är därför särskilt lämplig att använda
i blandning med kvarvarande brödsäd
av 1954 års skörd. Årets brödsäd är
dessutom på grund av sin goda kvalitet
och låga vattenhalt väl lämpad att lagra
i beredskapssyfte.

Vad därefter angår fodersädsförsörjningen
är jag helt ense med interpellanten
om att årets inhemska fodersädesskörd
blivit otillräcklig. Några svårigheter
att genom import täcka bristen
har emellertid — i varje fall hittills —
icke förelegat och är enligt allmän uppfattning
ej heller att vänta.

Även om priserna på världsmarknaden
för en del fodermedel, bland annat
havre och korn, varit relativt höga i
förhållande till brödsädspriserna, har
prisläget i fråga om andra fodervaror
varit förhållandevis tillfredsställande.
Av sorghum har sålunda köpts avsevärda
kvantiteter till priser på omkring
30 kronor eif svenska hamnar. Under
september och oktober inkom till landet
nära 27 000 ton sorghum och enligt
av jordbruksnämnden inhämtade uppgifter
från handeln hade den 1 november
därutöver nära 25 000 ton sorghum
kontrakterats för avlastning före årsskiftet.
Av korn, havre och blandsäd
var importen under september och november
sammanlagt 44 000 ton, medan
ytterligare cirka 17 000 ton kontraktc -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. försäljning av landets lager av vete och råg för foder''
ändamål

rats. Majsimporten, som huvudsakligen
går till liönsfoder, förefaller vara av
helt normal storlek.

Utöver denna import av fodersäd har
enligt hittills utfärdade licenser omkring
40 000 ton franskt vete inköpts
för foderändamål till ett pris av cirka
32 kronor per deciton eif. Någon tull
eller införselavgift behöver som bekant
icke erläggas för sådant fodervete, förutsatt
att varan denaturerats.

Vad gäller frågan om att av landets
tillgångar på brödsäd ställa ytterligare
kvantiteter till förfogande för foderändamål
vill jag framhålla, att tillgången
på brödsäd inom landet icke är
större än vad som erfordras för att
dels tillgodose kvarnarnas behov, dels
fylla våra exportåtaganden, dels uppehålla
ett beredskapslager av den lägsta
kvantitet — 150 000 ton — som riksdagen
angivit. Det har sålunda beräknats,
att sedan kvarnarnas behov tillgodosetts,
samtliga lager — inberäknat årets
ännu ej inlevererade saluöverskott —
kommer att uppgå till i runt tal 250 000
ton. Härav måste som nyss sagts 150 000
ton hållas i beredskap. Återstoden — i
runt tal 100 000 ton —- är avsedd för
export.

I fråga om exporten bör jag i detta
sammanhang nämna, att Sverige i det
med Västtyskland nyligen ingångna
handelsavtalet ställt i utsikt leveranser
av 100 000 ton svenskt vete. Det är enligt
min mening ofrånkomligt, att detta
åtagande, särskilt med tanke på behovet
av framtida brödsädsexport, bör
uppfyllas, givetvis under förutsättning
att tillfredsställande exportpriser kan
uppnås. Huruvida så kommer att bli
fallet är svårt att nu bedöma. Några leveranser
till Västtyskland har ännu icke
ägt rum. Man vet emellertid, enligt vad
jag erfarit, att Sverige på vissa närliggande
marknader kan få ut fob-priser,
som ligger över de priser, till vilka
franskt vete inköpts eif för foderändamål.
Och det finnes enligt min mening

ingen anledning att sälja svenskt vete
till foder, så länge möjligheter finnes
att köpa franskt vete eller likvärdig
fodersäd till lägre priser än de, som
kan uppnås vid export av svensk brödsäd.

Med hänsyn till vad jag nu anfört,
har jag funnit, att ytterligare försäljning
av inhemsk brödsäd till foderändamål
icke bör komma i fråga. Såvitt
nu tillgängliga upplysningar ger
vid handen, kommer foderbehovet att
kunna tillgodoses till rimliga priser
utan att svensk brödsäd ställes till förfogande
genom handeln eller ur beredskapslagret.

Härefter anförde:

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
jordbruksministern för det utförliga
svar jag fått på min interpellation. Även
svarets innehåll är mycket tillfredsställande,
och det skulle därför vara onödigt
med någon längre debatt —■ om
man nu inte vill särskilt söka sak med
jordbruksministern för den fodersädspolitik
som tidigare förts. Jag vill emellertid
foga några synpunkter till svaret.

I svaret säges att 10 000 ton brödsäd
skulle kunna säljas till foderändamål.
Det är emellertid ovisst, om formuleringen
i svaret skall tolkas så, att det
finns ytterligare brödsäd av något lägre
kvalitet som skulle kunna så att säga
förbättras, om man blandade in brödsäd
av den bättre kvalitet som årets
brödsäd har. Jag tycker inte att man
skall göra en sådan inblandning. Om
det verkligen finns ytterligare brödspannmål
av låg kvalitet, bör denna
också skickas i väg. Annars kan vi så
småningom få samma elände på brödsädesmarknaden
som på potatismarknaden,
och det vore inte lyckligt. Det
gäller att upprätthålla en verkligt hög
kvalitet på brödspannmålen.

Det är anmärkningsvärt att man, såsom
framgår av interpellationssvaret,

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. försäljning av landets lager av vete och råg för foderändamål -

i fjol, då foderskörden var verkligt god,
släppte ut 120 000 ton brödsäd på marknaden,
medan man i år, då foderskörden
är relativt anspråkslös, endast släpper
ut 10 000 ton.

Det har uppenbarligen importerats
en ganska avsevärd kvantitet foderspannmål
— inte mindre än 153 000 ton,
om jag har räknat rätt, till ett värde
av något över 50 miljoner kronor. I interpellationssvaret
står det ingenting
om exportpriserna på svenskt vete och
svensk råg, men det hade varit mycket
intressant att få veta, vilka priser som
för dagen är möjliga att ta ut för vetet
och rågen, så att man kunde göra en
jämförelse mellan priset per foderenhet
på den importerade och den svenska
varan. Det uppges i interpellationssvaret
att vi kan importera foderspannmål
till relativt gott pris, men det beror ju
på vad man jämför priset med. Ställer
man det i relation till fläskpriset så blir
det inte särskilt gynnsamt. Möjligen är
priset gynnsamt i förhållande till den
tidigare prisrelationen, men inte med
tanke på vad det kostar att producera
fläsk. Enligt jordbruksministerns uppgifter
om priset på importerad spannmål
går faktiskt foderenheten till inte
mindre än 45 öre. Det blir inte billigare
för att jordbruksministern skakar
på huvudet. Jag räknar då med vad fodret
kostar när djurskötaren delar ut det.
Det finns en ganska säker gammal regel
som säger, att priset på fläsk inte kan
få vara mindre än tio gånger priset på
foderenheten. Med den relationen skulle
priserna vara 45 öre för foderenheten
och 4: 50 för fläsket. Om vi för det
inhemska vetet räknar med ett pris
av 39: 20 och inte det pris som vi kan
exportera det för — detta pris vet vi
ännu inte något om — är det fördelaktigare
att vi själva använder vårt vete.

Med tanke på dessa förhållanden tycker
jag, att man också borde ha tagit en
titt på nästa års skörd. Av arealinventeringar
framgår, att omkring 400 000

hektar är besådda med höstvete och
höstråg. Till detta kommer vårvetearealen
om vilken vi ännu inte känner någonting.
Med ledning härav kan vi beräkna,
att vi får ungefär 825 000 ton
vete och 300 000 ton råg plus vårvetet.
När vi har ett beredskapslager på
150 000 ton brödspannmål, skulle det
då vara någon risk, om jordbruksministern
fick riksdagens tillstånd att sälja
ut 100 000 ton ytterligare av vårt eget
vete? Det skadar kanske inte att ha magasinen
något tommare inför den brödsädesskörd
som vi kan motse nästa år.
Det är för ögonblicket inte så stor risk
ur beredskapssynpunkt. Om vi minskar
våra lager med ytterligare 100 000 ton
nu när vi verkligen behöver det, spar
vi minst 52 miljoner kronor, som vi
slipper ge fransmännen. Skulle denna
import på något sätt kunna dirigeras
till de särskilt missväxtdrabbade områdena
till ett jämförelsevis hyggligt pris,
skulle detta kunna vara en liten kompensation
för den himmelsskriande
orättvisa, som dessa är utsatta för vid
fördelningen av de belopp som står till
förfogande vid regleringen av jordbrukspriserna.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag skall inte alls ingående
bemöta herr Kilsmos resonemang,
eftersom jag tycker att det är ganska
verklighetsfrämmande.

Vad till en början beträffar försäljningen
av 10 000 ton spannmål, så gäller
det här ett bemyndigande för jordbruksnämnden,
som denna kan utnyttja
eller inte alltefter omständigheterna.

Herr Kilsmo nämnde, att man i fjol
sålde ut 102 000 ton men i år endast
10 000 ton brödsäd till fodersäd. Men i
fjol var skörden ju så dålig, att en stor
del av brödsäden inte var leveransgill

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. försäljning av landets
ändamål

och än mindre kvarnduglig vara. När
det då fanns ett behov av fodersäd, var
det naturligt, att man släppte ut 102 000
ton till foder. Trots detta måste man importera
fodersäd. Det är visserligen
sant, att vi i början av hösten förra året
exporterade en del icke kvarngill brödsäd
till Danmark för användning till
fodersäd och att det gavs exportbidrag
till detta, men så snart jag fick veta det
stoppade jag exporten. Exportpremierna
fick i stället enligt jordbruksnämndens
förslag användas till förbilligande
av fodret inom landet.

I år har vi ett mindre överskott på
brödsäd, och denna är av en sådan kvalitet,
att den kan lagras under många
år. Eftersom riksdagen har beslutat, att
vi skall ha ett beredskapslager, så skall
man väl om någonsin lägga upp ett sådant
av 1955 års skörd, som har en så
prima kvalitet som skörden inte har
haft i mannaminne, och inte då sälja
ut av brödsäden till fodersäd.

Vi gör allt vad vi kan för att få till
stånd ett handelsavtal med Västtyskland
som ger möjlighet till avsättning av
överskott av brödsäd. För att klara detta
är vi beredda att under något år
t. o. m. importera från ett tredje land,
om tyskarna godkänner det.

Herr Kilsmo anförde själv, att om
vädrets makter är gynnsamma står vi
nästa år inför en mycket stor skörd av
brödsäd på de 400 000 hektar åker, som
är besådda med höstsäd, och därtill
kommer de arealer som till nästa år
kommer att besås med vårvete.

Enligt den långtidsprognos, som riksdagen
godkände förra veckan, måste
man rationalisera ytterligare inom jordbruket.
Om en sådan rationalisering
skall kunna genomföras, kommer våra
spannmålsgrödor och framför allt brödsäden
att öka. Det är också viktigt, att
vi då har möjlighet att bli av med det
som vi inte kan konsumera. Skall vi
tömma vårt beredskapslager på brödsäd,
skall det emellertid inte vara för

lager av vete och råg för foderanvändning
till foder utan då skall det
vara för leverans till Västtyskland.

Jag kan alltså inte rekommendera,
att man i större utsträckning säljer ut
brödsäd till fodersäd. Det bör endast
förekomma i fråga om vissa mindre
goda partier, och det är därför jordbruksnämnden
har fått ett bemyndigande
att sälja sådana intill 10 000 ton.

Det är möjligt, att herr Kilsmo finner
relationerna mellan fodersäd och fläskpriser
dåliga, men jag gör det inte. Jag
behöver inte ge 45 öre per foderenhet
för foderspannmål och kan inte förstå
den jordbrukare som i dag gör det. För
en vecka sedan betalade jag bara 34,50
öre för franskt fodervete. Det går väl
ungefär ett kilo per foderenhet av det
franska vetet och likaså av det svenska
kornet. Foderenheten för havre är 1,2
kilo, kanske något mindre i år, när kvaliteten
är god; det beror på skalhalten.

Ser man på betäckningsstatistiken
för svin, visar den glädjande nog, att
svinproduktionen kommer att öka. Priserna
på avelssvin har också stigit de
senaste veckorna. I Skåne börjar man
öka fläskproduktionen. Detta är glädjande,
eftersom vi för närvarande och
för ett år framåt inte har tillräckligt
med fläsk i landet. Om emellertid fläskpriset
skulle ligga tio gånger högre än
foderpriset, skulle vi kanske, herr Kilsmo,
om två år ha mera fläsk än vi har
behov av. Då får vi bekymmer för att
vi har för mycket fläsk. Förr i världen
räknade man med att om fläskpriset
blev åtta gånger så stort som foderpriset
skulle fläskproduktionen stiga. Jag
diskuterade på sin tid en hel del med
en aktad ledamot av riksdagen och statens
jordbruksnämnd, Wilhelm Björnsson.
Han ville påstå att en lägre siffra
än åtta skulle vara tillräcklig, men jag
tror nog att någonting emellan åtta och
tio är lämpligt. En del fördyrande omkostnader
har naturligtvis tillkommit,
t. ex. vid skötseln av djuren. Jag tror
dock inte att siffran åtta åstadkommer

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. försäljning av landets lager av vete och råg för foder -

ändamål

en ökad fläskproduktion. Det gör dock
säkert siffran tio.

Sedan kommer problemet att ange de
priser vi kan få för vete till export. Ja,
vi har ännu ingenting fått sälja. De priser
vi hittills kunnat importera brödsäd
för bar följaktligen varit så gynnsamma,
att det inte varit några som helst
ekonomiska problem att åstadkomma
fodersäd av den brödsäden. Med hänsyn
till kvaliteten kan vår brödsäd ligga
kvar i lager. Prognoserna från jordbruksnämnden
kan man nog ta ad notam
och rätta sig efter. Det enda som
man eventuellt skulle kunna sälja är
några partier som inte är kvarngilla
men däremot leveransgilla. Jag vet inte
hur stora dessa partier är, men detta
övervakar man säkerligen dels från
jordbruksnämndens sida, dels från
»svensk spannmålshandel».

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Principiellt sett anser
jag det vara bättre att ha bekymmer
för för mycket fläsk än för litet. Det
föreligger ingen risk för det svenska
samhället om vi har en gris för mycket.
Nu får vi importera ungefär 25
miljoner kilo kött och fläsk. Det dröjer
ganska länge innan man kan få de
svenska lantbrukarna att öka sin produktion
så alt det blir möjligt att slippa
denna stora import.

Sedan är det alldeles uppenbart att
relationen mellan foderenhet och fläskpris
— vilket jordbruksministern också
antydde i slutet av sitt anförande —
inte längre kan stå sig vid talet åtta.
Detta kunde gå förr då man inte behövde
ta samma hänsyn till arbetslönen.
Nu förhåller det sig på ett annat
sätt, varför relationen tio gånger foderenlietens
pris ger ett någorlunda
riktigt fläskpris. Därför tror jag inte
heller att det blir någon särskild rusning
till produktionen av fläsk.

Sedan tror jag att jordbruksminis -

tern har alldeles fel när han anger priset
34:50 för vetet. Om vi får köpa
franskt vete för 34:50, fritt hamn, så
är väl inte det detsamma som priset på
foderenheten, även om franskt vete innehåller
precis en foderenhet. Det kostar
väl ändå pengar att frakta vetet
från hamnen och hem, det kostar pengar
att mala vetet och det kostar att
blanda in mineralfoder och vitaminpreparat.
Prisskillnaden blir således
ganska avsevärd. Dock får jag säga att
det är möjligt att köpa vetet för detta
pris i Skåne. När båtarna kommer från
Frankrike har ni nere i Skåne en väldig
benägenhet att haffa dem. Det är
således svårt att få upp dem till Nyköping.
Därför tar skåningarna hem
spelet på alla tänkbara sätt och får ett
billigare pris.

För övrigt får jag säga att man inte
kan få korn, havre och blandsäd fritt
hamnen under 38 öre — i varje fall
inte i Nyköping. När vi skall sälja vårt
vete får vi 39,20 öre. Sedan skall vi
betala 1 krona i fraktbidrag för att vetet
skall skickas till Stockholm. Detta
blir 38,20. Sedan betalas ändå frakten
för vetet från orten där det odlas till
centralföreningen. Då blir priset ännu
lägre. Vi får alltså mindre för höstvetet
eller vårvetet som vi säljer än vi får
betala för blandsäden. Jag undrar vilken
ekonomisk uträkning som ligger
bakom ett sådant handlingssätt. Jordbruksministern
säger att ekonomien går
ihop för hans del, men detta kan jag
inte förstå.

Sedan är det en annan omständighet
som man måste ta med i beräkningen.
Det är nämligen en viss skillnad om
man skall köpa till 100 procent eller
till låt oss säga 30 procent. För Södermanlands
läns vidkommande har vi
inte fått någon fodersäd utan får köpa
till så gott som 100 procent om vi skall
producera fläsk. Om vi hade haft en
skörd som till 70 procent täckt behovet
och sedan behövt köpa de åter -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

stående 30 procenten, då hade priset
ställt sig annorlunda. Därför är det
ingen risk att sälja vetet. Jag skall
dock genast hålla med om att jag anser
det vara bättre att exportera om
vi kan få ut ett bra pris utifrån de förutsättningar
jordbruksministern lade
fram, nämligen att man skall tänka på
exporten för framtiden. Det har jag
för min del ingenting att invända emot,
utan jag tycker att det är fullt riktigt.

Jag skall till slut be att få rätta jordbruksministerns
uppfattning om mitt
uttalande om försäljningen av de
102 000 tonnen brödsäd. Jag sade inte
att det var fel att sälja denna kvantitet
i fjol, utan jag sade bara att det förvånade
mig att man kunde sälja 102 000
ton i fjol, då vi hade god fodersädskörd,
men är så njugg i år att man nu
endast vill släppa ut 10 000 ton. Jag
vill emellertid klart framhålla att jag
inte anser att det var fel att då släppa
ut dessa 102 000 ton brödsäd av sämre
kvalitet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det är inte så mycket
att tillägga. Jag vill emellertid som bevis
för att fläskproduktionen är en lönande
affär framhålla att det nu under
de närmaste dagarna, kanske i morgon,
kommer beslut beträffande clearing av
fläsk från Skåne till Mellansverige.

Jag kan inte förstå talet om att det
blir så höga priser på fodersäd. Även
om det blir en del tillkommande kostnader
blir väl ändå inte merfrakten
från Malmö till Nyköping fyra kronor.
Frakten från hamn till de olika gårdarna
i Skåne går på ungefär en krona,
och med 50 öre för målningen blir det
en krona 50 öre. Så tillkommer litet
kostnader för mineralfoder, men det
ligger nog närmare 38 än 45 öre.

Jag skall inte ta upp någon ytterligare
diskussion med herr Kilsmo. Det
kan vi göra privat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder till

förstärkande av vattendomstolarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Agerberg frågat mig,
vilka åtgärder jag har för avsikt att
vidtaga för att förstärka vattendomstolarna
och för att få vakanta och blivande
tjänster vid domstolarna besatta
av kompetenta befattningshavare.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Den under senare år starkt ökade
arbetsbelastningen vid vattendomstolarna,
speciellt i Norrland, har skapat
en rad besvärliga problem. Såsom erinras
i interpellationen hade jag vid
1953 års riksdag tillfälle att i ett interpellationssvar
till herr Agerberg redogöra
för läget och för de åtgärder
som då planerades för att möta svårigheterna.
Jag framhöll i mitt svar att
omfattande åtgärder vidtagits för att
sätta vattendomstolarna i stånd att bemästra
den ökade arbetsbördan. Sålunda
hade antalet jurister och ingenjörer
vid vattendomstolarna fördubblats
under det senaste årtiondet, ökningen
föll huvudsakligen på de norrländska
vattendomstolarna; i jämförelse
med personaluppsättningen tio år tillbaka
hade antalet där tredubblats. Vidare
nämnde jag att en särskild utredning
igångsatts för att förbereda nya
förstärkningsåtgärder.

Den nu nämnda utredningen gav resultat
redan vid 1954 års riksdag. Organisationen
blev då ytterligare förstärkt
genom utökning av antalet tjänster,
ordinariesättning av vissa befattningar
samt löneförbättringar. För närvarande
finns inom vattendomstolsorganisationen
sammanlagt icke mindre
än 13 befattningar såsom vattenrätts -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

domare, därav 7 vid de norrländska
vattendomstolarna. Antalet vattenrättsingenjörstjänster
är 16, av vilka 10
med tjänstgöringen förlagd till Norrland.

Såsom interpellanten framhåller har
vattendomstolarna en dubbel arbetsuppgift,
i det de måste avarbeta en
mycket tyngande balans i fråga om sådana
företag, som på grundval av provisoriska
tillstånd igångsattes under
krigsåren, och samtidigt behandla de
många nya stora ansökningsmål som
inkommer. Arbetsbelastningen är så
stor att organisationen alltjämt, trots
de omfattande förstärkningsåtgärder
som vidtagits, bedömes såsom otillräcklig.
Kraftintressenterna klagar över
att utbyggnaderna fördröjes på grund
av tidsutdräkt vid vattendomstolarna,
och de som lider skada av redan genomförda
företag får i många fall
vänta länge innan deras ersättningskrav
blir slutligt reglerade. Vi har under
höstens budgetarbete i departementet
liksom tidigare år uppmärksammat
frågan och noggrant övervägt vilka
möjligheter som står till buds att förbättra
förhållandena. Ett hinder har
härvid varit att de redan beslutade
ingenjörstjänsterna inte kunnat besättas
i full utsträckning. På detta område
föreligger samma svårigheter som eljest
gör sig gällande på arbetsmarknaden,
då det är fråga om teknikertjänster. Ett
par av ingenjörstjänsterna är alltså för
närvarande vakanta, enär inga sökande
anmält sig. Det har emellertid rått ett
blockadliknande tillstånd genom att en
personalorganisation avrått sina medlemmar
från att söka befattningarna.
Vid överläggningar mellan civildepartementet
och SACO har det dock nu
försäkrats att någon anställ ningsblockad
icke föreligger, och det har utlovats
atl meddelanden härom inom den
närmaste tiden skall tillställas medlemmarna.
Därefter kommer förnyade
ansträngningar att göras för alt få
tjänsterna besatta.

Härefter anförde:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag noterar att även herr statsrådet
framhåller, att den starkt ökade arbetsbelastningen
vid vattendomstolarna,
speciellt i Norrland, har skapat en
rad besvärliga problem och att denna
arbetsbelastning är så stor att organisationen,
trots de förstärkningsåtgärder
som vidtagits, bedömes såsom otillräcklig.

Jag måste säga att det är ett mycket
försiktigt sätt att uttrycka sig på. I
själva verket är hela den här frågan
och följderna av att inga ordentliga
åtgärder vidtagits för att avhjälpa bristerna
av mycket allvarlig natur.

Att vi just i år fått eu påminnelse
om den ohållbara kraftförsörjningssituationen
och elransoneringshotet är
en följd av den senaste sommarens torka.
Men det bör observeras, att svårigheter
med kraftförsörjningen föreligger
inte bara för den här säsongen.
Vid mindre gynnsamma tillrinningsförhållanden
måste man räkna med en
besvärlig kraftsituation under flera år
framåt. Det innebär fortsatt ransoneringshot
och avsevärt ökad import av

fossila bränslen.

Tyngdpunkten av de nu pågående utbyggnaderna
är förlagd till Umeälven.
På sträckan mellan Storuman och havet
pågår utbyggnader av Umluspens,
Grundfors, Bålforsens, Harrseleforsens
och Stornorrforsens kraftverk, och ytterligare
utbyggnader planeras. Pengfors
kraftverk, det första av de nya
verken, har färdigställts och tagits i
bruk hösten 1954. Det kapital, som investeras
i de pågående utbyggnaderna,
beräknas utgöra omkring 580 miljoner
kronor.

För att utbyggnaderna skäll kunna

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

utnyttjas effektivt fordras givetvis en
viss årsreglering av källsjöarna, vilket
möjliggör innehållande av vatten sommartid
och ökad kraftproduktion på
vintern. Ett betydande krafttillskott beräknas
erhållas genom reglering av sjön
Storuman. Ansökan rörande denna
reglering ingavs till vattendomstolen år
1952. Genom beslut i april 1954 förbehöll
sig Kungl. Maj :t prövningsrätten
med avseende på företagets tillåtlighet.
Målet torde nu ha kommit i sådant
skick att vattendomstolen efter
ytterligare ett sammanträde skulle kunna
avgiva yttrande till Kungl. Maj:t i
tillståndsfrågan. På grund av anhopningen
av mål, där bl. a. målet om Stornorrforsens
kraftstation spelar en viktig
roll, och bristen på arbetskraft torde
vattendomstolen icke kunna handlägga
målet under den närmaste tiden.
Enligt en från vattendomstolen lämnad
uppgift torde eftdera av de nu nämnda
målen, Storuman och Stornorrforsen,
komma att försenas omkring ett år.

Enligt vad jag sett i tidningspressen
sedan jag framställde min interpellation
skulle arbetena vid Stornorrforsens
kraftstation ha fått lov att stoppas
upp i viss utsträckning i avvaktan
på vattendomstolens ställningstagande,
och 150 man har permitterats tills vidare
av denna anledning.

I fråga om regleringen av Storuman
redovisar centrala driftsledningen i en
promemoria den 21 september 1955 hur
en förskjutning av regleringens ianspråktagande
på ett år skulle inverka på
kraftbalansen. Det framgår av promemorian
att en dylik förskjutning avsevärt
ökar risken för ransonering. Med
en försiktig beräkning kan värdet av
kraftförlusten därigenom vid de i promemorian
angivna förutsättningarna beräknas
uppgå till 16 miljoner kronor.
Detta belopp avser alltså bara ett års
försening. Såsom en jämförelse bör
framhållas att hela anläggningskostnaden
för regleringen har beräknats till
cirka 40 miljoner kronor.

Jag har nämnt detta som ett exempel
på de allvarliga verkningar som kan
uppstå genom en försening av handläggningen
av målen vid vattendomstolarna.
Åtskilliga sådana exempel skulle
givetvis kunna framdragas. Jag vill naturligtvis
inte påstå, att förseningarna
uteslutande sammanhänger med bristen
på personal vid vattendomstolarna,
men det torde vara obestridligt att detta
är en stark bidragande orsak. Man bör
heller inte i detta sammanhang glömma
bort de stora olägenheter som uppstår
för sakägarna, när de får vänta i tiotals
år på att få exempelvis ersättningar för
uppkomna skador och olägenheter genom
regleringar och kraftverksbyggen
fastställda, eller på att få besked om i
vilken omfattning planerade ingrepp
skall komma att tillåtas.

Herr statsrådet säger i interpellationssvaret
att ett par av vattenrättsingenjörstjänsterna
för närvarande är vakanta
enär ingen sökande anmält sig.
Detta är väl inte en riktigt uttömmande
beskrivning av förhållandena. Av en
underdånig framställning från Svea hovrätt
den 13 oktober i år, i vilken just
angelägenheten av att hithörande spörsmål
snarast vinner sin lösning påtalats,
framgår att en av de ordinarie
vattenrättsingenjörerna vid Mellanbygdens
vattendomstol hemställt om avsked
från sin befattning fr. o. m. den 1
juni 1956. Enligt vad jag under hand
erfarit skulle ytterligare någon av befattningshavarna
i denna kategori överväga
att övergå till annan verksamhet.
Vid Mellanbygdens vattendomstol har i
höst funnits endast tre vattenrättsingenjörer,
då en av de fem befattningarna
varit vakant och en ingenjör utlånats
till Norrbygdens vattendomstol
på grund av det prekära läget vid denna
domstol. Det är självklart att domstolens
arbetsmöjligheter måste bli högst
otillfredsställande under sådana omständigheter
och att dessa förhållanden
kommer att ytterligare försämras under
den närmaste tiden om inga åtgär -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

der som leder till positivt resultat vidtages.

Då det redan i början av detta år
visade sig att inga sökande anmälde sig
till de ledigförklarade ingenjörsbefattningarna,
bringade vattenöverdomstolen
i underdånig skrivelse den 14 februari
1955 de rådande förhållandena på
detta område till Kungl. Maj:ts kännedom
för, som det hette, de åtgärder som
Kungl. Maj:t kunde finna erforderliga.
Jag kan inte finna det annat än minst
sagt förvånansvärt att statsmakterna
inte ägnat denna fråga större uppmärksamhet
och att, under den långa tid som
förflutit sedan hovrätten ingav sin skrivelse,
några åtgärder som lett till en
lösning av frågan inte vidtagits. Nu
säger herr statsrådet att det har »rått
ett blockadliknande tillstånd» genom att
en personalorganisation avrått sina medlemmar
från att söka dessa befattningar
men att det vid överläggningar mellan
civildepartementet och SACO har försäkrats,
att någon anställningsblockad
icke föreligger. Vidare har det utlovats
att meddelanden härom inom den närmaste
tiden skall tillställas medlemmarna.
Enligt herr statsrådet skall därefter
förnyade ansträngningar göras för
att få tjänsterna besatta.

Om dessa »förnyade ansträngningar»
kommer att bestå i ett förnyat ledigförklarande
av tjänsterna tror jag att
det föreligger mycket stor risk för att
det bara blir ett ytterligare förhalande
av frågan med de konsekvenser detta
medför för vattendomstolarna och deras
arbete. Man har nämligen anledning
förmoda, att om ingen förändring i något
avseende sker så kan — även om ingen
formell anställningsblockad föreligger
— ett fortsatt »blockliknande tillstånd»,
för att använda herr statsrådets uttryck,
komma att råda. Jag skulle emellertid
nu vilja fråga: Om fortfarande ingen
sökande skulle anmäla sig till dessa ledigförklarade
befattningar, vilka åtgärder
ämnar herr statsrådet vidtaga?

Trots den förstärkning av vattendom -

stolarna som skett under senare tid är
det tydligt att vattendomstolarnas kapacitet
icke är tillräcklig. Detta framgår
bland annat av Svea hovrätts tidigare
omnämnda skrivelse, vari hovrätten
framhåller, att vattenrättsorganisationen
även med full besättning är underbemannad.
Hovrätten understryker,
att då ytterligare förstärkningar i själva
verket är påkallade, står det utan vidare
klart att läget i vattendomstolarna hotar
att bli katastrofalt, särskilt om vakanserna
utsträcks över en längre tid.
Situationen är, fortsätter hovrätten, så
mycket mer allvarlig som en eftersläpning
i målens behandling äventyrar
värden av största betydelse för hela
vårt ekonomiska liv.

Det förefaller mig också som om det
måste betraktas som ett stort slöseri
att icke genom en i sammanhanget obetydlig
kostnadsökning för domstolsorganisationen
söka undvika för landet i
dess helhet väsentliga förluster. Eftersom
jag i interpellationssvaret inte fått
något besked på denna punkt tillåter
jag mig än en gång fråga herr statsrådet,
om herr statsrådet har för avsikt
att vidtaga några åtgärder för att ytterligare
förstärka vattendomstolarna utöver
ett besättande av de nu vakanta
tjänsterna.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Vilka åtgärder som skall
vidtas utöver de redan gjorda förstärkningarna
är en fråga som måste upptagas
i nästkommande års budget. Undersökningarna
och förhandlingarna i
den frågan är ännu inte avslutade, och
riksdagen får i vanlig ordning kännedom
om vad som kan föreslås genom
statsverkspropositionen.

I detta fall föreligger dessutom en
alldeles speciell omständighet, som gör
att frågan inte kan behandlas ännu,
nämligen den blockad eller det egendomliga
blockadliknande tillstånd som
länge har rått på detta område. Så liinge

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

de nuvarande tjänsterna på grund av
detta förhållande inte har blivit återbesatta
är det inte mycket lönt att diskutera
vad som ytterligare skall kunna
göras. Emellertid har hovrättens framställning
om det prekära läge som har
uppstått naturligtvis tilldragit sig regeringens
uppmärksamhet. Vid upprepade
tillfällen under detta år har förhandlingar
i ämnet ägt rum, och den som
har haft ansvaret för dessa förhandlingar,
nämligen civilministern, har lovat
att nu lämna riksdagen några upplysningar
därom.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tillfredsställelse över det löfte som justitieministern
här gav interpellanten,
att åtgärder inom den närmaste tiden
skall vidtagas för att förstärka vattendomstolarna
och få vakanta och blivande
tjänster vid domstolarna besatta.
Det är nämligen så — vilket också herr
Agerberg påpekade i sin interpellation
— att årsbalansen i vattendomstolarna
medför eftersläpning inte endast när
det gäller regleringar och kraftverksbyggnader,
utan även i fråga om ersättningarna
till markägarna.

Det är just den omständigheten som
gjort att jag har tagit till orda i denna
debatt. Jag har nämligen synnerligen
tråkiga erfarenheter från min egen
bygd — Vilhelminabygden — när det
gäller denna sak. För sex år sedan
slutfördes regleringen av den stora
lappmarkssjön Vojmsjön, men ännu har
icke strandägarna -— i samtliga fall
mindre jordbrukare — runt sjön blivit
tilldömda ersättning för lidna skador.
Man förväntar där uppe att statsmakterna
skall vidta kraftåtgärder för att de
nuvarande oefterrättliga förhållandena
inte skall bestå under ytterligare en
följd av år.

Jag vädjar därför på det enträgnaste
till herr justitieministern att tillvarataga
alla till buds stående möjligheter för
att de människor, som tillskyndats

skada på grund av de stora sjöregleringar
som nu pågår och av vilka en
del avslutats för flera år sedan, måtte
erhålla den ersättning vartill de är berättigade
men som de inte kan få på
grund av vattendomstolarnas för närvarande
stora arbetsbörda.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den fråga som nu diskuteras
är egentligen en gammal stridsfråga
mellan staten och Civilingenjörsförbundet.
Från det senare hållet har
man utnyttjat alla möjligheter som förelegat
att utöva den starkast tänkbara
press vid resonemangen om vattenrättsingenjörernas
lönefrågor.

Jag vill erinra litet om detta ärendes
historia. Det var så att man annonserade
ut ett visst antal vattenrättsingenjörstjänster
till ansökan lediga.
När den annonsen infördes, utsändes
från Ingenjörsförbundet en skrivelse
till den del av ingenjörskåren där de
kunde antagas befinna sig som skulle
söka tjänsterna. I skrivelsen avrådde
man ingenjörerna ifrån att söka de utannonserade
tjänsterna.

Då detta kom till departementets kännedom
tog man upp ett resonemang
med representanter för förbundet. Vid
det resonemanget förklarades, att det
inte förelåg någon blockad från organisationens
sida. För att vi skulle få
visshet på den punkten utannonserades
tjänsterna ånyo till ansökan lediga. Omedelbart
därefter utsände Ingenjörsförbundet
en ny skrivelse till samma människor,
i vilken man förklarade att det
inte hade inträffat någonting som föranledde
att man skulle ta tillbaka avrådandet.
Vi fick kännedom om detta
förhållande genom en skrivelse från en
civilingenjör, som förklarade att han,
därest dessa skrivelser inte hade utsänts,
skulle ha varit intresserad av
att söka en tjänst som vattenrättsingenjör,
men han uppfattade dessa skrivelser
som en blockad, och av solidaritet

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

mot sina yrkeskolleger ville han inte
söka tjänsten.

Därefter hade jag ett samtal med
representanter för SACO och Ingenjörsförbundet.
Vid det tillfället förklarades
från SACO:s sida, att det visserligen
inte var någon blockad men att
dessa skrivelser kunde uppfattas som en
blockad. Därför enades vi om att man
till samtliga de ingenjörer som tidigare
erhållit skrivelser om att de inte borde
söka tjänsterna skulle sända en skrivelse,
i vilket det klart utsädes att någon
blockad av dessa tjänster icke
förelåg.

Det har nu gått åtskilliga veckor sedan
vi hade det samtalet, men skrivelsen
har ännu icke gått ut till ingenjörerna.
Vi hade räknat med att Ingenjörsförbundet
skulle sända ut skrivelsen, så att
man sedan ånyo kunde annonsera tjänsterna
till ansökan lediga.

När interpellanten i dag i allt väsentligt
vill lägga ansvaret för det nu rådande
tillståndet på justitiedepartementet,
vill jag säga att det väl ändå är en felaktig
avvägning av ansvarsbördan. Den
aktion som ingenjörerna har företagit
har faktiskt uppfattats som en blockad,
och då bör det väl också vara rimligt
att begära, att förbundet skall undanröja
den, skall vi säga missuppfattning
om sakläget som har rått.

Sedan vill jag bara säga ytterligare en
sak. När man här trycker på lönefrågan
vill jag erinra om att lönerna inte
är så dåliga som man vill göra gällande.
Det finns tio vattenrättsingenjörer
som har lön enligt 37 lönegraden
plus ett tillägg på 2 400 kronor per år,
eller en sammanlagd årslön av 33 708
kronor. Det finns sex vattenrättsingenjörstjänster
i 37 lönegraden med ett
tillägg av 1 008 kronor, vilket tillsammans
gör en årslön på 32 31G kronor.
Om jag därtill säger att denna ingenjörspersonal
rekryteras ur en kår som i
dag har 31, 32 och 33 lönegraderna,
måste man väl anse att det ändå finns

ett betydande utrymme för dem att rätt
väsentligt förbättra sin inkomst.

Jag anser att det är i högsta grad
angeläget att den situation som har
uppstått på grund av skrivelserna klaras
upp inom relativt kort tid.

Till slut vill jag fråga interpellanten,
som så starkt strök under justitiedepartementets
ansvar i detta ärende, om han
anser det förenligt med sina strävanden
att släta över de åtgärder som vidtagits
av dem som faktiskt har stängt
möjligheterna att rekrytera dessa tjänster.
En solidarisering med de handlingarna
kan ju inte betraktas som särskilt
vacker.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att något beröra orsakerna till de
svårigheter som vattendomstolarna nu
kämpar med.

Den egentliga grundorsaken till att
svårigheterna har stegrats i snabb takt
är 1939 års vattenlag, den uppmjukning
av den gamla vattenlagen som möjliggjorde
ett forcerande av vattenbyggande
utan att man som tidigare behövde
verkställa ingående undersökningar
om skador och regleringskostnader.
Denna ändring gjorde att vi fick en rad
olösta frågor och att det uppstod en
eftersläpning som en direkt följd av
införandet av denna provisoriska vattenlag.
Jag kritiserar inte vattenlagen
som sådan — den tillkom ju i ett prekärt
läge där det gällde att snabbt forcera
byggandet för att möta de konsekvenser
som det inbrytande kriget
medförde.

Nu kan det väl ändå finnas anledning
att säga, att man över hövan utnyttjade
de lättnader som möjliggjordes genom
1939 års vattenlag, och en hel del av de
regleringar som gjordes, inte endast
från jordägarhåll, kan lindrigt sagt
rubriceras som fuskverk och i vissa fall
något skandalartade sådana.

Det är alldeles givet att detta i hög
grad liar vållat den nuvarande efter -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

släpningen. Om man ser t. ex. på Indalsälvens
flodområde, som är ett av de
viktigaste områdena på vattenkraftsförsörjningens
gebit och som står för en
tredjedel av den med vatten producerade
elektriska energien i landet, förstår
man vilken betydelse dessa hastverk
hade t. ex. för Storsjöns reglering.
När man genomförde Storsjöns reglering,
gick man fram mot markägarna
ungefär på samma sätt som skogsjobbarna
på 1800-talet och tidigare. Man
glömde mycket viktiga omständigheter.
Genom denna reglering av vattendragen
gjorde man isarna icke bärkraftiga.
Man glömde en så viktig sak som att
ordna med uppläggningsplatser för virke
vid sidan av vattendragen. Det har
jordbrukare och övriga skogsägare samt
andra intressenter fått vänta på. Det
har nu först efter tio år börjat röra sig
litet grand på detta område. Det är
således förhållanden, som är i hög grad
besvärande för skogsägare och köpare
av virkesfångster. Det är bara ett exempel
på vad som vållades av denna eftersläpning.

Den tidigare förordningen har ju
ändrats genom senare tillkomna lagändringar.
1939 års vattenlag tillämpas
numera inte så rigoröst som den gjorde
fram till 1943. Om de redan då uppkomna
eftersläpningarna tillät jag mig
interpellera justitieministern, vill jag
minnas, 1947, med begäran om att vattendomstolen
i Umeå skulle delas, så att
vi skulle få en närmare belägen vattendomstol.
Jag är tacksam för det positiva
svar jag fick och det snabba resultat
som blev följden av denna interpellation.
Vi fick en vattendomstol i Östersund
i centrum för det stora vattenkraftsområdet.
Man skulle ju tro att
svårigheterna då skulle ha minskat.

Nu får vi veta dels av interpellanten,
som tydligen har forskat och fått reda
på hur det ligger till med eftersläpningarna,
och dels av justitieministern, att
anledningen till de nuvarande svårigheterna
är en blockad mot tillsättning

av vattenrättsingenjörstjänsterna. Det
ger mig osökt anledning att ställa frågan,
om det inte vore på tiden, att man
finge en friare företagsform för ett
verk som vattenfallsstyrelsen, som därmed
skulle få friare möjligheter i fråga
om tjänstetillsättning o. s. v. Nu har
man visserligen den frågan under utredning,
men inte minst detta, att vattenfallsstyrelsen
är bunden av ämbetsmannamässigt
föreskrivna löneplaner,
ger mig som sagt anledning att ställa
den frågan. Det är ju bekant att våra
statliga institutioner, inte bara vattenfallsstyrelsen
utan också televerket, får
uppfostra unga ingenjörer tills de kan
någonting, då de bästa av dem går över
till enskild verksamhet, där det tydligen
är möjligt att betala åtskilligt bättre
löner än vad som är fallet enligt de statliga
löneplaner vi har.

Man måste säga att det är beklagligt
om det här förelegat en regelrätt blockad.
Jag vill emellertid uttala den förhoppningen
att frågan på snabbast möjliga
sätt skall kunna lösas, ty det är ett
allvarligt problem för alla dem som
drabbas av dessa vattenregleringar att
år efter år få vänta på de skadeersättningar
de är berättigade till.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! De föregående talarna
har berört den allmänna bakgrunden
till att vattendomstolarna inte kan fungera
tillfredsställande. Vad beträffar
den domstol, där jag har min mesta
verksamhet, Österbygdens vattendomstol,
är förhållandena inte så svåra. Det
är emellertid beklämmande att höra
justitieministerns interpellationssvar,
där han bara konstaterar, att tillgången
på arbetskraft bedöms alltjämt som
otillräcklig och att man under höstens
budgetarbete i departementet liksom
tidigare år uppmärksammat frågan, varjämte
justitieministern lovar att överväga
vilka möjligheter som står till buds
för att förbättra förhållandena. När man

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder

sedan hörde civilministerns anförande
från talarstolen, kunde man få den enligt
min mening mycket beklämmande
uppfattningen, att man på regeringshåll
tror att det hela är löst, om man bara
kan komma överens med vattenrättsingenjörerna.
Jag fick belägg för det,
när civilministern sade, att förrän det
är klart med vattenrättsingenjörerna
kan man inte helt bedöma frågan. Nu
är det hela emellertid inte så enkelt, att
man kan begränsa denna fråga till en
diskussion om vattenrättsingenjörernas
löneställning. När löneställningen ursprungligen
bestämdes för dem, räknade
man med att de skulle vara konsulterande
ingenjörer som kunde få extra inkomster
vid sidan av statstjänsten. Sedan
har förhållandena helt förändrats,
även om det har å andra sidan skett en
viss lönelyftning för vattenrättsingenjörerna.
Detta är en ganska ömtålig
fråga, därför att det finns ett tak här,
nämligen vattenrättsdomarnas löneställning.
Vattenrättsingenjörstjänsterna har
därför inte blivit begärliga, men vi är
inte hjälpta med att staten konstaterar,
att det är tvist om löneställningen för
dessa ingenjörer, när vi vet, som herr
Agerberg framhöll, att mycket stora värden
står på spel och att det är risk för
hela vår elkraftsförsörjning.

Nu ser man saken så, att vattendomstolarna
måste ovillkorligen mycket
snart förstärkas. Jag vet fall från Mellanbygdens
vattendomstol, där det har
dröjt ett år efter slutbehandlingen, innan
vattendomstolen fått sitt besked
färdigt, beroende på otillräckliga resurser.
Skall staten här stå inför dessa
stora värdeförluster utan möjlighet att
t. ex. genom anställande av extra arbetskraft
kunna genomföra dessa företag?

Vattenrättsingenjörernas tjänster måste
vara högt betalda, därför att de inte
får åtaga sig uppdrag, som kan tänkas
komma till vattendomstolen. Vidare
måste dessa tjänster betraktas såsom
slutposter. Man måste ha mycket högt
kvalificerade vattenrättsingenjörer. Det

till förstärkande av vattendomstolarna

ligger en kolossal tyngd och ett oerhört
ansvar i deras utlåtanden.

Kunde man inte överväga att förstärka
både den tekniska sakkunskapen vid
vattendomstolarna och utrustningen?

Till detta skulle man kunna säga, att
det just nu är en betydande hausse i
fråga om utbyggnad av stora vattenfall.
Ja, det är möjligt att denna hausse
inte kan fortsätta. Det pågår utbyggnader
på många håll, men för rätt lång
tid framåt måste man räkna med att
vattendomstolarna får sysselsätta sig
med omprövning av tidigare mål.

Det är alldeles riktigt som den näst
föregående talaren sade, att förhållandena
är ganska upprörande. Jag skall
nöja mig med att påpeka att beträffande
Indalsälven är Storsjön och Neckten
de enda mål där ersättningarna är bestämda,
men alla skador nedströms är
ännu icke slutgiltigt bestämda. Här rör
det sig om tusentals markägare. Detsamma
gäller beträffande Lule älv.

Det är närmast med tanke på den förlust
som staten gör genom detta dröjsmål
och den skada som drabbar tusentals
markägare, som jag hade väntat mig
ett mera positivt svar om en kvantitativ
och kvalitativ förstärkning av vattendomstolarnas
organisation och inte
detta beklämmande besked från civilministern,
att man inte kan göra någonting
eller lämna någon upplysning förrän
man har gjort upp med några herrar,
som inte nöjer sig med de löner
man erbjuder, och civilministerns varning
till herr Agerberg och förmodligen
kommande talare att inte solidarisera
sig med dessa enstaka befattningshavare
var icke motiverad i en sak, som är av
oerhört vital betydelse för hela landet
och för de sakägare det gäller.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill inte bestrida
herr Gezelius uttalande, att detta är eu

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder till förstärkande av vattendomstolarna

mycket stor och betydelsefull fråga,
men man måste sätta ett frågetecken i
kanten, när herr Gezelius vill göra gällande
att vattenrättsingenjörernas handlande
icke är något väsentligt.

En av förutsättningarna för att en
vattendomstol skall kunna arbeta är,
såvitt jag är rätt underrättad, att det
finns vattenrättsingenjörer, och om deras
organisation har genomfört en hemlig
blockad, där man avstyrker från
ansökan till tjänsterna, då har väl ändå
denna organisation ett visst ansvar för
att man inte kan arbeta i den takt som
önskvärt vore på detta område. Jag
kan inte komma ifrån att jag måste lägga
en väsentlig del av ansvaret på dem.

Jag vill samtidigt erinra om att vattenrättsingenjörerna
i lönehänseende
icke har satts i strykklass i förhållande
till andra grupper inom samhället. Snarare
tvärtom, och det är därför som jag
menar att man inte utan vidare kan
godtaga att man på vissa nyckelpunkter
sätter in en stöt, där man låser samhället.
Det förvånar mig därför att man
från vissa talares sida praktiskt taget
helt vill flytta över ansvaret på justitiedepartementet
på denna punkt.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag vände mig emot
var att när en interpellant begär besked
om vad statsmakterna tänker göra för
att göra vattendomstolarna mera effektiva
och bota de svåra brister som nu
råder, framhåller justitieministern, att
vi har denna sak under övervägande
och vill redovisa detta i nästa års budgetförslag
och i övrigt skall jag be att
få hänvisa till civilministern. Sedan begär
civilministern ordet och säger, att
ansvaret är inte vårt, var så god och
gå till vattenrättsingenjörerna!

Jag vill inte inlåta mig på någon ytterligare
debatt angående vattenrättsingenjörerna.
Jag vill bara konstatera att det
är det besked riksdagen får att ansvaret
skall inte falla på regeringen utan på
vattenrättsingenjörerna.

Det är då jag frågar: Är detta ett klart
besked från regeringens sida? Har man
övervägt denna fråga?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är väl ändå på det
sättet, att man redovisar inte det som
skall komma i en budget i förskott. Herr
Gezelius frågeställning leder ju till ett
sådant tillstånd.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag vill som svar till
statsrådet Lindholm säga, att jag inte
tagit ställning till något handlingssätt
från parterna i denna fråga, men man
kan konstatera, att här är det nog inte
bara fråga om ett konfliktartat tillstånd,
utan här föreligger en konflikt. Den har
varat ganska länge, vilket man kan finna
av hovrättens skrivelse till Kungl.
Maj :t. Det var därför jag inte kunde
underlåta att uttrycka min förvåning
över att det inte gjorts större ansträngningar
för att få denna konflikt ur världen,
när den ändå har så stor ekonomisk
betydelse för hela vårt land.

Var sedan ansvaret ligger för att det
inte gått i lås är en sak som jag inte
heller tagit ställning till och som jag
inte anser mig ha anledning att uttala
mig om.

Jag konstaterar att justitieministern
meddelar, att man i nästa budgetförslag
skall överväga vad som kan göras, om
man inte kan besätta de nu vakanta
tjänsterna, och jag är tacksam för denna
upplysning. Men jag har fortfarande
inte fått något svar på frågan om hur
statsrådet ställer sig till en fortsatt förstärkning
av vattendomstolarna, och det
är väl ändå en sak som man nu borde
få ett besked om.

Jag påpekar på nytt vad hovrätten
sagt i detta avseende, nämligen att det
inte är möjligt, även om de nuvarande
tjänsterna i domstolarna blir fullt bemannade,
att bemästra den arbetsbörda
som föreligger. Därför menar jag att

Torsdagen den 15

Svar på interpellation i anledning av den

och vissa andra befattningshavare

det är angeläget att få veta, huruvida
det här skall bli någon förbättring, alldeles
bortsett från konflikten med vattenrättsingenjörerna.
Jag vill påpeka
att behov föreligger av nya tjänster inte
bara för vattenrättsingenjörer utan även
för andra befattningshavare, exempelvis
jurister.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
erinra om att vattendomstolarna skrev
i ärendet den 3 oktober, Centrala driftsledningen
inkom med en skrivelse till
Konungen den 5 oktober och Svea hovrätt
den 13 oktober 1955. Detta borde
väl ändå ha föranlett så pass grundliga
överväganden, att man inte bara nöjde
sig med att lämna beskedet att först
skall vi lösa föreliggande konflikt med
vattenrättsingenjörernas organisation
och sedan, när vi kommer in i januari
månad nästa år, skall vi tala om vad
som kan hända.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Det är inte mycket lönt
att försöka förstärka en organisation,
så länge det föreligger en hemlig blockad,
vilken visserligen icke är sanktionerad
av det fackliga överorganet men,
som dock har den effekten att de nuvarande
tjänsterna inte kan besättas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation i anledning av
den föreslagna tystnadsplikten för polismän
och vissa andra befattningshavare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Severin i Stockholm till
mig framfört en interpellation som hänför
sig till en tidningsartikel, intagen i
4— Andra kammarens protokoll 1955. N,

december 1955 Nr 32 49

föreslagna tystnadsplikten för polismän

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
för den 8 juni i år och författad av en
biträdande stadsfiskal hos åklagarmyndigheten
i Stockholm. I artikeln framföres
vissa kritiska synpunkter på de
förslag till ändrade bestämmelser om
sekretessen i brottmål, vilka framlagts
av överståthållare Hagander i ett tidigare
i år publicerat betänkande. Författaren
hävdar, att den föreslagna tystnadsplikten
för polis och åklagare skulle
eliminera befattningshavarnas kritikrätt.
»Vad detta betyder och kan komma
att få för följder» — säges det i
artikeln — »har väl klart dokumenterats
genom åtskilliga av de senaste årens
s. k. rättsaffärer.» Om ett åtal skulle
uraktlåtas på grund av obehörig hänsyn,
skulle den föreslagna tystnadsplikten
enligt författarens mening omöjliggöra
att sådana förfaringssätt påtalades
offentligt. Den närmare innebörden av
dessa uttalanden är i olika avseenden
oklar. Herr Severin har tolkat dem så,
att författaren menar, att någon om
brott överbevisad eller mot vilken så
starka indicier föreligger, att åtalsmyndigheten
anser sig böra åtala, skulle
kunna genom personliga förbindelser
hindra åtalet och den sannolikt fällande
domen. I anslutning härtill har herr
Severin frågat mig, om jag har mig någonting
bekant om de rättsaffärer under
de senaste åren, genom vilka det skulle
ha klart dokumenterats, att anledning
finnes befara, att rättsutövningen skulle
kunna påverkas på sätt artikelförfattaren
avser, därest polis och åklagare
ålägges den föreslagna tystnadsplikten.
Vad interpellationen avser är alltså, om
det finns skäl för ett antagande, att
åklagare av ovidkommande hänsyn
skulle underlåta att ansliilla objektivt
befogade åtal, därest de föreslagna bestämmelserna
om tystnadsplikt genomfördes.

Innan jag närmare ingår härpå, vill
jag framhålla, att jag inte nu är beredd
att deklarera någon ståndpunkt till
'' 32

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation i anledning av den föreslagna tystnadsplikten för polismän

och vissa andra befattningshavare

överståthållare Haganders förslag. Yttranden
över förslaget har avgivits under
hösten och bearbetas nu inom inrikesdepartementet.
Varken inrikesministern,
som har det närmaste ansvaret
för ärendet, eller regeringen i övrigt
har ännu haft tillfälle att taga ställning
till förslaget.

Helt allmänt kan framhållas, att offentlighet
i rättskipning och förvaltning
ingår bland garantierna för rättssäkerhet.
Därför upprätthålles offentlighetsprincipen
sedan gammalt i vårt land i
mycket vidsträckt omfattning. Allmänna
handlingar är hos oss fritt tillgängliga
i en utsträckning, som är helt okänd
i de flesta andra länder. Å andra sidan
kan det naturligtvis på vissa områden
finnas ett befogat intresse att skydda
förhållanden av olika slag från att bli
allmänt kända. Då det gäller polisutredningar
är det sålunda uppenbart, att
den enskilde kan lida stor och oförskylld
skada av att uppgifter publiceras,
särskilt på ett tidigt stadium, innan
en tillförlitlig utredning föreligger.
Därför har det också införts särskilda
bestämmelser för att skydda den enskildes
rätt och privatlivets helgd. Överståthållarens
förslag syftar till att förbättra
stadgandena på detta område.
Den saken skall jag nu icke här gå närmare
in på. Vad frågan nu gäller är,
om sekretessbestämmelser på ett visst
område kan skapa risk för godtycke
från myndigheternas sida. Svaret härpå
måste väsentligen bero på hur dessa
myndigheter är organiserade och på
vad sätt kontroll utövas över deras åtgärder.

Jag vill till en början erinra om att
den svenska rätten inrymmer åtskilliga
anordningar avsedda att förebygga att
en åklagares tjänsteåtgärder bestämmes
av obehöriga hänsyn. För åklagaren gäller
exempelvis samma jäv som för domare.
Reglerna om straff för ämbetsbrott
utgör också skydd mot att en åklagares
tjänsteutövning dikteras av ovidkom -

mande motiv. Vad jag i detta sammanhang
främst skulle vilja fästa uppmärksamheten
på är, att åklagarna i sin
tjänsteutövning är underkastade kontroll
av överordnad myndighet. I instruktionen
för riksåklagarämbetet är
föreskrivet, att riksåklagaren skall hava
tillsyn över åklagarnas verksamhet samt
genom inspektioner och på annat sätt
hålla sig underrättad om åklagarväsendets
tillstånd och om de förhållanden i
övrigt, som tillhör området för hans
ämbetsutövning. Han äger också meddela
åklagarna anvisningar i deras ämbetsutövning.
På samma sätt stadgas i
instruktionen för länens överåklagare,
landsfogdarna, att landsfogde är skyldig
tillse, att honom underställda distriktsåklagare
och biträdande åklagare
fullgör sina skyldigheter. I de större
städerna har förste stadsfiskalen motsvarande
uppgifter. Den kontroll, som
åsyftas i olika instruktioner för överåklagare,
är inte bara föreskrifter på
papperet, utan den har i praktiken en
mycket stor betydelse. Landsfogdarna
inspekterar årligen underordnade åklagare
och granskar deras ämbetsåtgärder.
Det är ett känt förhållande, att
därvid avskrivna mål brukar tilldraga
sig speciell uppmärksamhet. En likartad
kontroll utövas från riksåklagarämbetet.
Det kan härjämte erinras om
den tillsyn över mydigheternas verksamhet,
som utövas av riksdagens justitieombudsman.

Det är vidare av vikt att lägga märke
till att det i många fall finns en målsägare,
som har anmält brottet eller som
anser sig ha lidit skada därav. Om en
åklagare obehörigen skriver av ett ärende,
skulle detta därför i många fall leda
till att målsägaren anför klagomål hos
överordnad myndighet och därigenom
kan få ärendet återupptaget. En särskild
möjlighet har målsägaren även att
själv anställa åtal vid domstol. Denna
möjlighet spelar väl icke i praktiken
någon större roll, men den tjänar dock

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation i anledning av den föreslagna tystnadsplikten för polismän

och vissa andra befattningshavare

såsom en garanti mot en obefogad avskrivning
av ärendet hos åklagaren.

De rättsaffärer av vitt skilda slag,
som under senare år tilldragit sig uppmärksamhet
i pressen, kan enligt min
uppfattning alls icke ge anledning till
det omdömet, att åklagarmyndigheterna
skulle vara benägna att underlåta åtal
av ovidkommande motiv. Tvärtom har
jag den uppfattningen, att vår polis- och
åklagarkår genomgående består av synnerligen
plikttrogna och oförvitliga
tjänstemän, varför insinuationer om att
de skulle vara tillgängliga för en obehörig
påverkan är alldeles obefogade.

Härefter anförde

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min interpellation.
Jag vill då först säga, att
jag inte blev alldeles tillfredsställd med
svaret, men jag kan ju förstå att det
kanske inte var så lätt alt svara på
annat sätt.

För detta utredningsarbete tillkallade
chefen för inrikesdepartementet överståthållare
J. Hagander och vid hans
sida ett antal personer, som statsrådet
ansåg ha erfarenheter på området.
Bland dessa tillkallade befann sig också
tre tidningsmän och bland dem jag,
som blev ensam om att tillstyrka det
av utredningsmannen framlagda förslaget,
medan de två andra avstyrkte detsamma.
Frågan var av synnerlig vikt
för pressen, och det var därför naturligt
att tidningsmän kallades till dessa
rådplägningar om en eventuell lagstiftning.
Det förefanns ingen principiell
skillnad mellan pressens representanter.
Vi var sålunda överens om att pressen
inte borde, ja, inte ens ville publicera
något, som var för enskilda människor
menligt, detta åtminstone i allmänhet.
Meningskiljaktigheten mellan oss var,
att jag för min del ansåg, att om den
tystnadsplikt som föreslogs inte omfattade
annat än sådant som för en -

skilda människor var menligt, så kunde
inte heller pressen på grund av tystnadsplikten
publicera annat än sådant
som den i alla händelser ville publicera.
Följaktligen kunde lagstiftningen inte
utöva något ofördelaktigt inflytande på
pressens nyhetstjänst, för vilken utredningsmannen
hyste stort intresse. De
andra två pressmännen menade, att eftersom
tidningarna själva i allmänhet
anser sig inte böra publicera sådant,
som vore för enskilda människor skadligt,
var det onödigt med en lagstiftning,
som skulle förbjuda vederbörande
myndighet att för pressen omnämna
sådana saker, som vore menliga för den
enskilde.

Med anledning av det framlagda förslaget
uppstod en livlig pressdebatt, och
i denna debatt ingick då också som
framgår av interpellationssvaret en artikel
av en biträdande stadsfiskal i
Stockholm. I denna artikel — och det
är detta jag anser vara värt att fästa
uppmärksamheten på i detta sammanhang
— anföres, att med en lagstiftning
sådan som den föreslagna skulle
också nås en annan effekt som är mycket
betänklig. Den komme nämligen att
helt eliminera befattningshavarnas kritikrätt
i fråga om missförhållanden vid
handläggningen av brottmål på förundersökningsstadiet.
Vad detta betyder
och kan komma att få för följder har
klart dokumenterats genom åtskilliga av
de senaste årens s. k. rättsaffärer. Det
skulle nämligen kunna tänkas, att vederbörande
med utnyttjande av sina personliga
relationer eller på annat sätt
skulle kunna sätta krafter i rörelse för
att få ett mål avskrivet. Det skulle genom
den föreslagna tystnadsplikten
vara omöjligt att offentligt påtala något
obehörigt.

Om nu detta hade sagts av en lekman
skulle det på intet sätt ha oroat mig,
men när det sades av eu biträdande
stadsfiskal, alltså en person som själv
arbetar hos åklagarmyndigheten och

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation i anledning av den föreslagna tystnadsplikten för polismän

och vissa andra befattningshavare

följaktligen på grund av sin yrkesutövning
måste anses äga god kännedom
om hur det tillgår inom polis- och åklagarväsendet,
måste denna artikel anses
i högsta grad alarmerande, ty vad
är det som egentligen sägs i denna artikel?
Jo, i denna används visserligen
hypotetiska foriner som att »det skulle
då kunna tänkas att vederbörande med
utnyttjande av sina personliga förbindelser»
etc. Tillsammans med den föregående
meningen där det heter: »Vad
detta betyder och kan komma att få för
följder, har väl klart dokumenterats genom
åtskilliga av de senaste årens s. k.
rättsaffärer.» Innebörden i artikeln
måste därför ovillkorligen förstås så,
att genom dessa rättsaffärer har klart
dokumenterats, att därest polis och åklagare
varit ålagda den av utredningsmannen
föreslagna tystnadsplikten, skulle
den som har personliga förbindelser
med framgång kunnat utnyttja dessa
för att få målet nedlagt. Om så inte vore
fallet, hade det ju inte funnits någon
särskild anledning att tänka sig, att
detta skulle bli följden av lagstiftningen.

Justitieministern besvarar inte direkt
den fråga som jag ställt. Denna löd
nämligen, om statsrådet hade sig någonting
bekant om de rättsaffärer under de
senaste åren, genom vilka klart dokumenterats,
att anledning finnes att befara
att, därest polis och åklagare ålägges
den således föreslagna tystnadsplikten,
rättsövningen skulle kunna påverkas
på sätt framgår av stadsfiskal Aldéns
yttrande. Justitieministern uttrycker
sig i mera allmänna ordalag. Han
säger:

»De rättsaffärer av vitt skilda slag,
som under senare år tilldragit sig uppmärksamhet
i pressen, kan enligt min
uppfattning alls icke ge anledning till
det omdömet, att åklagarmyndigheterna
skulle vara benägna att underlåta åtal
av ovidkommande motiv. Tvärtom har
jag den uppfattningen, att vår polis- och
åklagarkår genomgående består av syn -

nerligen plikttrogna och oförvitliga
tjänstemän, varför insinuationer om att
de skulle vara tillgängliga för en obehörig
påverkan är alldeles obefogade.»

Jag är i grund och botten benägen att
instämma med statsrådet, och jag skulle
vilja deklarera, att jag var det ännu
mer tidigare. Jag blev dock rätt förvånad
över att dessa uttalanden från
en biträdande stadsfiskal inte framkallade
någon reaktion — ingen fann
det märkvärdigt, utan alla tycktes betrakta
det som fullt i sin ordning, att
den som hade personliga förbindelser
inom polisen kunde genom att utnyttja
dessa bli befriad från åtal i ett mål,
där han löpte risk att bli dömd. Om
en dylik risk icke förefanns — om vederbörande
icke begått något brott eller
det inte fanns någon bevisning för att
han begått ett brott — så blev ju målet
nedlagt i alla fall. Under sådana förhållanden
behöver man inte ha några personliga
förbindelser, tv skall man ha
anledning att utnyttja sådana, måste
man också ha anledning frukta, att
man skall bli åtalad och dömd.

Jag är naturligtvis medveten om att
det inom rättsväsendet förekommer åtskilligt
godtycke, åtminstone i smärre
affärer, och så länge människor skall
omhänderha rättsväsendet lär detta inte
kunna undvikas, ty på ett eller annat
sätt kan deras objektivitet fördunklas.
I allmänhet har jag emellertid gått ut
ifrån vår rättvisas objektivitet och har
för övrigt hyst en stark tro i varje fall
på strävandena till objektivitet i alla de
fall, som den har att behandla. Ett sådant
förtroende för rättsväsendet anser
jag också vara en av grundvalarna för
rättssamhället. Skulle allmänheten förlora
förtroendet för rättsväsendets objektivitet,
skulle det enligt min åsikt
knappast vara möjligt att upprätthålla
ett rättssamhälle, i alla händelser inte
ett demokratiskt sådant. Om det nu
bland rättstjänarna själva utbreder sig
tvivel på objektiviteten, skulle naturligt -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. åtgärder till

ning på statens premieobligationer

vis också allmänhetens förtroende sättas
i fara. Det vore för övrigt motiverat,
om så bleve fallet. Det var därför jag
blev betänksam inför denna artikel liksom
också mot hela den tilltänkta lagstiftningen.

Nu har statsrådet förklarat, att han
icke för närvarande är beredd att ta
ställning till lagstiftningen. Saken har
inte ens varit föremål för övervägande i
regeringen, och det blir sålunda en senare
fråga, huruvida regeringen kommer
att framlägga något förslag i anledning
av utredningen eller inte.

När sådana deklarationer som denna
offentliggöres har man emellertid också
anledning att inom regeringen begrunda
det förslag, som av justitiekanslern
framställts, nämligen att man har
skäl att avvakta tidningarnas egen reaktion
och deras otvivelaktigt avgivna
löften att själva bevaka pressen med
en sådan intensitet, att missbruk icke
skall förekomma eller i alla händelser
hlir så sällsynta, att anledning till lagstiftning
icke förefinnes.

.lag hoppas innerligt, att justitieministern
har rätt i sitt förmodande i slutet
av interpellationssvaret, och att
åklagarkåren inte är så korrumperad,
som man skulle kunna få orsak att tro,
utan att rättsordningen alltså vilar på
fastare grunder. Har man den minsta
anledning att misstänka något i detta
hänseende ger det emellertid på samma
gång anledning till försiktighet med
lagstiftningen, ty, som justitieministern
själv deklarerade och som vi naturligtvis
alla är eniga om, den starkaste garantien
för vårt rättsväsende är offentlighetens
kontroll över dess handliavande.

Härmed var överläggningen slutad.

g 8

Svar på interpellation ang. åtgärder till
förhindrande av alltför stor värdeminskning
på statens premieobligationer

Ordet lämnades på begäran till

förhindrande av alltför stor värdeminsk Cliefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! 1 en med denna kammares
medgivande framställd interpellation
har herr Christenson i Malmö till
mig framställt följande frågor:

1. Ämnar herr statsrådet med riksgäldskontoret
uppta förhandlingar om
eventuella åtgärder för att förhindra,
att värdet på statens premieobligationer
nedgår så långt under försäljningspriset,
att denna sparform allvarligt
diskrediteras?

2. Vill herr statsrådet lämna närmare
upplysningar om vilka belopp staten
erhållit under senare år genom outtagna
vinster och försvunna obligationer? 3.

Vill herr statsrådet — om så av
formella skäl är nödvändigt — föreslå
riksdagen att medge att riksgäldskontoret
får använda sådana statliga förtjänster
till extra vinstutlottning på
premieobligationerna för att därigenom
bidra till att deras värde inte kommer
att ligga alltför långt under försäljningspriserna? Såsom

interpellanten synes vara väl
medveten om, faller dessa frågor väsentligen
inom riksgäldsfullmäktiges
kompetensområde. I mitt svar på interpellationen
vill jag därför begränsa
mig i huvudsak till vissa mer allmänna
synpunkter på föreliggande spörsmål.

Nedgången i kurserna på statens premieobligationer
bör ses mot bakgrunden
av de kreditpolitiska åtgärder, som
i år vidtagits för att säkerställa den
samhällsekonomiska balansen. .lag syflar
här på den skärpta kreditåtstramningen
och den i anslutning därtill
vidtagna allmänna räntehöjningen. En
räntehöjning pressar ju automatiskt
ned kurserna på de utelöpande obligationerna.
Detta gäller även premieobligationerna,
vilka skiljer sig från vanliga
räntebärande obligationer främst
därutinnan, att ränta utbetalas i form
av vinster, som fördelas genom utlott -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. åtgärder till

ning på statens premieobligationer

ning. Kreditåtstramningen har också
drabbat innehavarna av premieobligationer.
Svårigheterna att erhålla lån
även mot säkerhet av premieobligationer
har lett till att obligationsinnehavare,
som varit i behov av kapital, som
de nedlagt i premieobligationer, nödgats
sälja sina obligationer. Detta har
varit ägnat att ytterligare pressa ned
värdet på premieobligationerna. En annan
följd av kreditåtstramningen har
blivit, att bankerna höjt räntan och
krävt ökad amortering å utestående lån
mot säkerhet av premieobligationer, vilket
jämväl medfört ökade säljordcr.
Det nuvarande kursläget för premieobligationerna
får sålunda anses främst
vara en följd av åtstramningspolitiken.

Den oro bland obligationsinnehavarna
som kursfallet medfört kan delvis
förklaras av att orsakssammanhanget
icke varit fullt klart. Många innehavare
av mindre obligationsposter, liksom
även medlemmar av obligationskonsortier
som icke är förtrogna med förvaltningen
av värdepapper eller med kursfluktuationerna
på obligationsmarknaden,
ställer sig frågande inför kursfallet,
vars verkliga orsaker de har svårt
att bedöma. De har med andra ord
förbisett, att en återhämtning av kurserna
kommer att ske vid återgång till
en lägre räntenivå eller en lättnad i
kreditrestriktionerna. Det må i detta
sammanhang även framhållas, att flertalet
premieobligationsägare innehar
endast ett mindre antal obligationer,
som de förvärvat icke som en kapitalplacering
utan uteslutande med tanke
på vinstchanserna. För dem borde ett
kursfall vara av underordnad betydelse,
då något försäljningstvång i regel
icke torde föreligga. Slutligen må
påpekas, att staten när lånen utlöper
inlöser obligationerna till deras nominella
värde.

I likhet med intcrpellanten anser jag
emellertid i högsta grad önskvärt, att
allmänhetens förtroende för premie -

förhindrande av alltför stor värdeminsk obligationerna

icke allvarligt minskas.
Premielån är ju avsedda och till hela
sin uppläggning konstruerade att vara
folklån. De har också fått en enastående
spridning inom hela vårt folk och
åstadkommit ett verkligt, bundet sparande
till avsevärda belopp. Ur det
allmännas synpunkt är det därför av
stor vikt, att premielånsmarknaden
icke försvagas utan utvecklas i gynnsam
riktning. Den myndighet, som har
att vaka häröver, är riksgäldskontoret,
och interpellanten har nu frågat, om
jag har för avsikt att med riksgäldskontoret
uppta förhandlingar om möjligheterna
att vidtaga åtgärder för att
förhindra att premieobligationerna
misskrediteras såsom sparform.

Enligt vad jag inhämtat har riksgäldsfullmäktige
med uppmärksamhet
följt utvecklingen på premielånsmarknaden
och ingående dryftat olika åtgärder
— bl. a. även sådana som av interpellanten
ifrågasatts — för att ernå ett
förbättrat kursläge. Frågan är emellertid
av synnerligen ömtålig och komplicerad
natur. Självfallet bör kontoret
icke vidtaga några åtgärder, som kan
äventyra syftet med den nu förda restriktiva
kreditpolitiken. Därjämte måste
det anses önskvärt, att i fortsättningen
som hittills en fri prisbildning
upprätthålles på premielånsmarknaden.
Slutligen måste även tillses, att åtgärder
i kursreglerande syfte för premielånen
icke får konsekvenser för övrig
statsupplåning. Några direkt utformade
förslag har ännu icke presenterats, vilket
också bör ses mot bakgrunden av
att en framgångsrik kreditpolitik så
småningom bör på ett naturligt sätt
återföra obligationskurserna till deras
ursprungliga nivå.

Interpellanten önskar vidare upplysningar
om storleken av de belopp, som
under senare år tillförts statskassan såsom
outtagna vinster å premielånen
och genom att obligationer ej blir
inlösta.

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32 55

Svar på interpellation ang. åtgärder till förhindrande av alltför stor värdeminsk -

ning på statens premieobligationer

Enligt uppgift från riksgäldskonto ret

har de preskriberade vinsterna å
premielånen under de senaste tre budgetåren
uppgått till i runda tal:
för budgetåret 1952/53 . . 941 000 kr.

» » 1953/54 . . 1 117 000 »

» » 1954/55 . . 936 000 »

Till ytterligare belysning av storleken
av de preskriberade vinstbeloppen
kan nämnas, att på 1942—1951 års premielån
hittills preskriberats sammanlagt
5,8 milj. kr., vilket motsvarar ca
2,5 procent av den totala vinstsumman
vid samtliga dragningar på nämnda
lån till och med budgetåret 1951/52.
En del av de preskriberade beloppen
utbetalas emellertid av riksgäldskontoret
till obligationsinnehavare, som därom
gör framställning och som kan åberopa
särskilda skäl för att de ej har
lyft vinst inom stadgad tid. Dessa belopp
har dock varit av relativt blygsam
omfattning.

Av det totala beloppet, ca 700 milj.
kr., för de sex premielån, som hittills
inlösts och för vilka även preskriptionstiden
inträtt (10 år efter förfallodagen)
har sammanlagt 1,6 milj. kr. indragits
till statskassan. Härav har
emellertid sedermera under årens lopp
efter framställning från obligationsägare
vissa belopp återbetalats.

Härefter anförde

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för det utförliga
svaret på min interpellation.

Finansministern anser, att nedgången
i kurserna på statens premieobligationer
bör ses mot bakgrunden av de kreditpolitiska
åtgärder, som i år vidtagits
för att säkerställa den ekonomiska balansen.
Dessa slutsatser torde inte vara
helt bärande. Kursfallen är varierande,
och man kan konstatera, att de premielån,
som inte har fastställd inlösentid,
ligger sämst till ur kurssvupunkt. Men

det är självklart, att kreditstoppet och
den högre räntan inte verkar stimulerande
på premieobligationsmarknaden.

Svenska statens premieobligationslån
har omfattats med livligt intresse bland
spararna. Lågräntepolitiken har lockat
många att spekulera bort räntan genom
vinstchanser, och andra obligationsinnehavare
har köpt premieobligationer
som kapitalplacering. Det finns
många sparare som sluter sig samman
i s. k. konsortier och belånar premieobligationer
för att underlätta inköpen,
men dessa har fått stora ekonomiska
svårigheter, vilket också framgår av finansministerns
svar. Bankerna fordrar
också kraftiga amorteringar.

Premielånen är avsedda att vara folklån,
säger finansministern. Dessa folkpremieobligationer
bedömes emellertid
som tvivelaktiga värdepapper av t. ex.
pantlåneinrättningar. I Stockholm belånas
högst fem premieobligationer till
35 kronor per styck, i Malmö till 30
kronor per styck och i studentstaden
Lund till endast 25 kronor per styck.
Även om dessa lånegivare inte bör betraktas
som experter, så säger det ju en
hel del.

Enligt finansministerns redovisning
har de preskriberade vinsterna å premielånen
under de tre senaste budgetåren
uppgått till omkring en miljon
kronor årligen. Det var väl inte statsmakternas
mening att på detta sätt tillföra
statskassan inkomster.

I min interpellation antydde jag, att
vissa positiva åtgärder för att återställa
förtroendet för premieobligationerna,
bl. a. en ökad vinstutdelning och
att de outlösta vinsterna borde tillfalla
vinstutlottningen. Även andra åtgärder
kan övervägas för att stabilisera obligationsmarknaden,
t. ex. bestämd inlösentid
exempelvis 10 eller 20 år. Det
löper för närvarande premielån på 1,4
miljarder kronor utan bestämd inlösentid.
Det totala premieobligationsbeloppet
är 1,9 miljarder kronor.

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation i anledning av den försämring som inträffat i folkpensionä rernas

läge på grund av prisstegringarna

Sedan jag framställt interpellationen
i andra kammaren, har jag fått mottaga
rätt många brev från olika delar
av landet från oroliga obligationsinnehavare.
Det berättas i dessa brev bl. a.,
att om medlem avlider eller på annat
sätt bortfaller från ett konsortium är
det nästan omöjligt att få någon ny
intressent. Räntekostnaderna, sägs det
också, är sådana, att de blir förlustbringande.
Låneförbindelser där premieobligationer
ligger som borgenssäkerhet
har också i en del fall sagts
upp. En brevskrivare framhåller, att
obligationsinnehavare borde få möjlighet
att betala skatt med dessa statspapper
efter nominell kurs.

Herr talman! Kursutvecklingen för
premieobligationerna är så allvarlig, att
frågan borde behandlas snabbt, om man
hos allmänheten skall återställa förtroendet
till svenska statens premieobligationer.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Svar på interpellation i anledning av
den försämring som inträffat i folkpensionärernas
läge på grund av prisstegringarna Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har frågat
följande:

Har statsrådet observerat den försämring,
som inträtt i folkpensionärernas
läge på grund av den bristfälliga
kompensationen för prisstegringarna
liksom eftersläpningen i förhållande
till den allmänna inkomststegringen?

Ämnar statsrådet ta initiativ till en
höjning av folkpensionernas grundbelopp
jämte eu revision av grunderna
för folkpensionärsindex?

Jag vill först hänvisa till mitt utta -

lande i denna kammare den 9 november
i år, då jag svarade på en fråga i
samma ämne av herr Dahlén. Jag påpekade
då, att riksdagen i våras beslöt
biträda regeringens förslag om vissa
tekniska jämkningar i systemet för indexreglering
av folkpensionerna och att
de ändrade reglerna träder i kraft den
1 januari 1956. Sedermera har pensionspristalet
för januari 1956 fastställts till
110. Detta innebär att ett nytt indextillägg
på pensionerna börjar utbetalas
i januari. Hädanefter kommer pensionspristalet
att fastställas varje månad i
stället för som tidigare varje kvartal.
Det torde inte vara tekniskt möjligt att
anpassa pensionerna efter prisläget
snabbare än som därigenom sker.

På regeringens förslag beslöt riksdagen
1953 att genom särskilda s. k. standardtillägg
bereda folkpensionärerna
del i den allmänna stegring av levnadsnivån,
som oavsett lcvnadskostnadsstegringen
ägt rum sedan folkpensioneringen
fick sin nuvarande utformning. Detta
innebar, såsom min företrädare i ämbetet
uttalade, ett fullföljande av den
tanke, som kom till uttryck vid 1946 års
riksdagsbeslut om folkpensionerna.

Statsmakternas ställningstaganden
1946 och 1953 betraktar jag som alltjämt
bindande. Förhållandet mellan folkpensionerna
och den allmänna löneutvecklingen
följes därför med uppmärksamhet
inom socialdepartementet. Sedan en
tid förberedes inom departementet ett
förslag, som syftar till att bereda folkpensionärerna
en standardhöjning motsvarande
den, som välståndsutvecklingen
under de senaste åren möjliggjort
för de i arbetslivet verksamma. Förslaget
kommer att framläggas för 1956 års
riksdag.

Härefter anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för socialdepartementet få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation i anledning av den försämring som inträffat i folkpension»

rernas läge på grund av prisstegringarna

Till skillnad från flertalet av dagens interpellanter
kan jag också framföra ett
tack för innehållet, även om det inte i
en punkt tillfredsställer mig, kanske beroende
på att den har missuppfattats.

Socialministerns svar synes innebära
att folkpensionerna nästa år kommer
att höjas, så att en standardförbättring
inträder för folkpensionärerna. Om en
verklig standardhöjning skall ske, måste
emellertid ökningen av folkpensionerna
bli ganska väl tilltagen. Man kan inte
räkna med vanliga mått då det gäller
att bedöma standarden för folkpensionärerna.
Först och främst måste man
vara på det klara med att folkpensionerna
icke vid något tillfälle varit tillräckliga
för en acceptabel försörjning
på ålderdomens dagar. Visserligen göres
det gällande, att de nuvarande folkpensionerna
skulle innebära att medborgarna
tillförsäkras trygghet på ålderdomen,
men i verkligheten är det
inte så. Vidare måste man ta hänsyn till
att en fortgående realvärdeförsämring
äger rum genom de ständiga prisstegringarna,
vilka ju främst drabbar livsmedlen,
som jämte posterna lyse och
bränsle är de viktigaste i en folkpensionärs
budget. Man måste därför bedöma
folkpensionärernas levnadsstandard
mot bakgrunden av stegringen av
utgifterna för framför allt dessa poster.

Om man gör detta, kommer man till
ett helt annat resultat än om man sätter
folkpensionerna i relation till generalindex,
som ju omfattar en hel rad
förnödenheter som inte folkpensionärerna
kan beräkna lägga ned så mycket
av sin folkpension på.

Generalindex har från januari till oktober
månad detta år stigit med 6 enheter,
men för livsmedelsposten är ökningen
inte mindre än 11 enheter och
för posterna bränsle och lyse 8 enheter.
Efter de prisstegringar på livsmedel,
som inträffat sedan oktober, kan man
emellertid räkna med — jag har dock
ingen exakt siffra — att höjningen från

januari i år utgör cirka 15 enheter. I
framför allt de större städerna kommer
de betydande taxehöjningarna för gas
och elström att ytterligare höja index
när det gäller posterna bränsle och lyse.

Vid bedömandet av frågan om standardhöjning
för folkpensionärerna måste
man alltså ta den största hänsyn till
att indexreglerna för folkpensionerna,
vilka grundar sig på det allmänna index,
inte ger en rättvisande bild av
prisstegringarnas inverkan på folkpensionärernas
standard. På grund av detta
missförhållande har jag i min interpellation
— och jag kommer nu till det
som socialministern kanske missuppfattat
— tagit upp frågan om en revision
av indexreglerna för folkpensionerna.
Jag är alltjämt av den uppfattningen,
att det är nödvändigt med en
översyn i detta avseende. Om vi skall
kunna få ett någorlunda rättvisande
folkpensionsindex måste i detta index
tas största möjliga hänsyn till de poster
— livsmedel, bränsle och lyse — vilka
spelar den största rollen i en folkpensionärs
budget.

.lag hoppas att det i svaret givna löftet
om en standardförbättring för folkpensionärerna
kommer att förverkligas
så att det kommer till stånd en avsevärd
höjning av folkpensionernas realvärde
och därmed av folkpensionärernas
standard.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Den mening, som herr
Senander förfäktar, att våra nuvarande
indexberäkningar är oriktiga, omfattas
inte av riksdagens majoritet. Man har
undersökt mycket noga om man skulle
behöva ett .särskilt pensionärsindex,
men man har kommit fram till att någon
bättre metod att mäta den allmänna utvecklingen
av konsumentpriserna hittills
inte kunnat förebringas. Detta ställningstagande
har skett tämligen nyligen.

38 Nr 32 Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation i anledning av den försämring som inträffat i folkpensionärernas
läge på grund av prisstegringarna

Den reglering som nu gäller verkar
så, att en relativt liten skillnad i prisindex
kan medföra ett nytt tillägg till
folkpensionen. När prisutvecklingen är
uppåtgående, synes det pensionärerna
och andra, att dyrtiden är särskilt markerad,
därför att index ännu inte når
den siffra som berättigar till ett tillägg.
Nu får vi dock komma ihåg, att när vi
sista gången fick en höjning av folkpensionerna,
stod index precis vid den
marginalsiffra, som måste uppnås för
att tillägg skulle utgå. Redan månaden
därefter hade index fallit med en halv
enhet. Då skulle man egentligen tagit
bort tillägget den andra månaden. Nu
har vi inte en så tokig ordning, utan
om index kommer till en viss siffra så
får man behålla tillägget en relativt lång
tid ända tills index faller till en viss
nivå. Detta anser vi vara riktigt, och
det är också nödvändigt att få en viss
stabilitet i dessa beräkningar. Vi har
också mycket noga prövat om det kan
vara rimligt att göra ett särskilt pensionärsindex.
Svaret på den frågan har
emellertid blivit nekande.

Nu hoppas herr Senander, att det
standardtillägg jag utlovat skall bli ganska
ordentligt tilltaget. Jag tycker för
min del att jag är bunden av riksdagens
fattade beslut. Vid riksdagsbeslutet
år 1953 uttalades dels att folkpensionärernas
bidrag skulle höjas, dels att dessa
folkpensioner skulle bli värdebeständiga
genom en indexreglering. Det
är detta som verkar så att man får särskilda
dyrtidstillägg. Vidare sade man,
att folkpensionärerna borde få del av
den allmänna standardförbättring som
folk i allmänhet uppnår i detta land.
Frågan gäller alltså nu vad den aktiva
befolkningen åstadkommit sedan 1953
när det gällt att förbättra villkoren. Det
är den beräkningen som nu skall utföras,
men man skall inte återigen införa
någon ny princip när det gäller att beräkna
dessa pensioner. Jag har den
uppfattningen att det var ett klokt be -

slut som fattades 1953. Jag finner, liksom
den övriga regeringen, att beslutet
är bindande för framtiden och att det
inte finns någon anledning att ändra på
själva principerna.

Nu är det kanske så, att herr Senander
ofta säger, att människorna här i
landet fått det sämre. Jag förstår att
han inte i dag vill hävda den meningen,
ty då skulle folkpensionärerna få ett
mindre tillägg, utan herr Senander säger
nu, att vi får lägga på extra på folkpensionerna.
Principen var ju den, att
vi skulle följa regeln att försöka beräkna
hur mycket den allmänna levnadsstandarden
stigit samt lägga fram förslag
till riksdagen i anslutning till dessa
beräkningar. Det är min avsikt att
få regeringen att biträda ett sådant förslag
till nästa års riksdag.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle vara intressant
om herr statsrådet kunde åberopa
något som helst uttalande av mig —
vare sig här eller annorstädes — där
jag påstått att folket här i landet fått
det sämre. Vad jag i detta sammanhang
har sagt är, att folkpensionärernas standard
blivit sänkt genom prisstegringen
och att index inte är rättvisande.

Nu försöker statsrådet krypa bakom
ett riksdagsbeslut. Men har inte statsrådet
initiativrätt att påfordra en ändring
av detta beslut, om så skulle vara
av behovet påkallat? Jag anser att statsrådet
har en sådan rätt.

Jag har framför allt velat fästa uppmärksamheten
på det faktum, vilket inte
går att bestrida, att livsmedelsposten
samt bränsle- och lyseposterna spelar
den största rollen i pensionärernas budget.
Därför har det index som nu tillämpas
på folkpensionärerna och som grundar
sig på det allmänna index inte blivit
rättvisande. Folkpensionärerna får
nämligen — vilket jag också belyst i
siffror — en större försämring av sin
standard enär priserna stiger fortare på

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation i anledning av den försämring som inträffat i folkpensionä rernas

läge på grund av prisstegringarna

dessa speciella poster än på övriga pos- pensionsreformen. Jag har bara talat

ter i generalindex. Jag menar således att om att det under innevarande år skett

man måste ge akt på detta. Det är där- en standardförsämring för folkpensio för

jag i interpellationen frågat, huru- närerna dels genom eftersläpningen be vida

man inte borde göra en revision i träffande index och dels genom prisfråga
om beräkningarna av folkpen- stegringarna på livsmedel, bränsle och

sionsindex. lyse.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag har redan förut
framhållit, att man här undersökt frågan
om hur man skall beräkna prisnivåns
förändring och att man funnit, att
beräkningarna ganska väl belyser förändringarna
i prisutvecklingen, och
därför vill vi behålla denna metod.

Det är klart att man kan peka på
speciella prishöjningar för dagen och
därav dra den slutsatsen, att folkpensionärerna
i allmänhet fått det sämre.
Men det är farligt, herr Senander, att
klassa ner de samhälleliga åtgärder,
som vidtagits av såväl staten som kommunerna
till förmån för folkpensionärerna.
Det är inte herr Senander främmande,
att dessa sedan 1953 års riksdagsbeslut
erhållit nya förmåner genom
en höjning av de kommunala bostadstilläggen.
Detta är i och för sig mycket
tillfredsställande, även om det fortfarande
kan bli bättre på en och annan
punkt.

Folkpensionärerna har alltså i förhållande
till vad som beslöts år 1953
fått det bättre, även innan vi genomför
en standardhöjning. Jag tycker att man
bör slå fast detta, även om vi är ense
om att man bör vidhålla den av riksdagen
vidtagna principståndpunkten att
folkpensionärerna skall ha del av det
allmänna framåtskridandet.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte försökt
»klassa ner» vad som har skett tidigare
i fråga om folkpensioneringen. År 1940
hälsade jag tvärtom på min grupps vägnar
med tillfredsställelse den stora folk -

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Att frågan om folkpensionen
om några månader kommer upp
till förnyad behandling i riksdagen
rimmar mycket väl med det beslut riksdagen
fattat år 1953. Inom den meningsriktning
jag företräder anser vi det
både rimligt och riktigt, att folkpensionärerna
får del av den allmänna standardhöjningen.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skulle egentligen
inte lagt mig i den här debatten, men
eftersom jag förra året väckte en motion
angående de kommunala bostadstilläggen,
skall jag be att nu få säga
några ord i samband med denna interpellation
och detta interpellationssvar.

Folkpensionärerna kommer säkert att
med största tillfredsställelse hälsa socialministerns
besked i interpellationssvaret,
men det kommer nog ändå att
finnas kvar en del missnöje. De jämför
nämligen varandras standard och finner
då vissa för dem oförklarliga olikheter,
beroende på att pensionärerna i
en del kommuner får bostadstillägg,
som därtill varierar avsevärt. Om en
pensioniir från en kommun utan bostadstillägg
jämför sin standard med en
pensionär från Stockholm, finner han
en skillnad på 2 086 kronor. Det är givet,
att han då frågar sig, varför han
skall ha det sämre än den som bor i
Stockholm. För en folkpensionär, som
bor i en kommun, där det kommunala
bostadstillägget iir 300 kronor, blir samma
skillnad 1 780 kronor.

Olikheterna beträffande de kommunala
bostadstilläggen medför dessutom

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

komplikationer även på andra områden.
Det är naturligt, att folkpensionärerna,
om de har möjlighet att få bostad,
söker sig till tätorterna, där det
är bättre service, och de får därigenom
en standardökning. I min hemstad har
det flyttat in 50 folkpensionärer, som
slåss om lägenheter, trots att det redan
står 900 personer i ko för att få bostad.
Dessa folkpensionärer kommer från orter,
som har lägre kommunalt bostadstillägg.

Jag vet, att utskottet förra året skrev,
att frågan skulle prövas i större sammanhang,
men jag skulle vilja vädja
till socialministern att undersöka, om
det inte finns någon möjlighet att minska
den standardolikhet, som nu råder
mellan folkpensionärer i olika kommuner
med hänsyn till bostadstilläggen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. storflygplatsen
vid Halmsjön

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet för att besvara
herr Löfgrens interpellation ang. storflygplatsen
vid Halmsjön.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Andersson
gav nu en kort redogörelse för dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Löfgren har frågat
mig

för det första om jag vill lämna en
redogörelse för användbarheten av den
redan utbyggda start- och landningsbanan
vid Halmsjön, särskilt med hänsyn
till den kraftiga kritik som framförts
från praktiskt sakkunnigt håll;

för det andra om jag anser de nya erfarenheterna
beträffande byggandet av

start- och landningsbanor för flygtrafik
vara orsaken till ett frångående av den
tidigare planen på fyra landningsbanor
och om i så fall den bebådade framställningen
om byggande av en ny startoch
landningsbana vid Halmsjön kan
tänkas innebära ett konstaterande av
att den redan utförda och starkt kritiserade
banan helt eller till väsentlig
del betraktas såsom ett misslyckande,
som skall ersättas av den nya bebådade
banan; och

för det tredje om jag vill medverka
till att snabbt utreda frågan om storflygplatsens
förläggning närmare Stockholm,
innan ytterligare medel ställs till
förfogande.

Då statsmakterna år 1946 fattade beslut
om byggande av en storflygplats
vid Halmsjön, åsyftades en anläggning,
som i första utbyggnadsetappen skulle
draga en kostnad av ca 78,7 miljoner
kronor, i dagens penningvärde ca 140
miljoner kronor. Flygplatsen skulle omfatta
fyra banor, anordnade på sådant
sätt, att man endast behövde räkna med
ringa inverkan av sidvindar. Huvudbanan
skulle ha en längd av 2 150 meter
och var och en av bibanorna en längd
av 1 800 meter. På grund av den kris,
som civilflyget under åren 1947—49
genomgick, och under inverkan av det
allmänna ekonomiska läget kom arbetena
i allt väsentligt att inriktas på färdigställande
av endast en bana, den
s. k. ost-västbanan. Denna avsågs härvid,
i avbidan på en ytterligare utbyggnad,
skola fungera som reserv för och
komplement till Bromma.

I syfte att begränsa kostnaderna utfördes
banan ursprungligen i enlighet
med minimibestäminelserna i ICAO:s
rekommendationer. Sedan banan numera
förlängts till 2 300 meter, uppfyller
den icke dessa bestämmelser i fråga om
siktförliållanden. Avvikelsen är emellertid
inte så stor. Siktförhållandena
motsvarar nämligen bestämmelserna för
en banlängd av 2 200 meter. De nedlagda
kostnaderna uppgår till i runt tal

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

23 miljoner kronor, varav ca 5 miljoner
kronor för markförvärv.

Den första provlandningen skedde
under onormalt svåra förhållanden.
Bl. a. rådde vid tillfället en ojämn sidvind
av 20 knop. Intrycket av landningen
var icke gynnsamt. Fortsatta provflygningar
under mera normala förhållanden
har därefter utförts av ett antal
SAS-piloter samt av flygvapnet. För att
ett slutgiltigt omdöme om banan skall
kunna ges fordras emellertid ytterligare
ett betydande antal landningar.

De hittills genomförda proven har
emellertid givit en värdefull orientering
rörande banans beskaffenhet. De preliminära
resultaten utvisar sålunda, att
banan icke är lämplig för alla väderleksförhållanden.
Accepteras emellertid
tills vidare en begränsning av banans
användning till sådana vindförhållanden,
som ger en sidvind av omkring
10 knop, är banan godtagbar, om
den utrustas med moderna landningshjälpmedel
m. m. Även med en dylik
begränsning av användningsmöjligheterna
kan dock banan utnyttjas till 90 %
av alla fall.

Jag övergår nu till interpellantens
andra fråga. Såsom jag tidigare nämnde
planerades Halmsjöflygplatsen ursprungligen
för fyra banor för att i
största möjliga utsträckning eliminera
nackdelarna av starka sidvindar. Systemet
innebar med andra ord, att landningar
alltid skulle kunna företagas på
någon av banorna under ringa sidvindspåverkan.
Med denna utgångspunkt
kunde det i rådande ekonomiska
läge anses försvarligt, att banan utformades
på sätt jag tidigare angivit. Under
för denna bana speciellt olämpliga
väderleksförhållanden skulle vid full
utbyggnad någon av de övriga banorna
kunna anlitas.

Under 1950-talet har emellertid utvecklingen
alltmera gått mot en begränsning
av antalet banriktningar. Fn
av anledningarna härtill är, att antalet
flygplan med noshjul, vilka är mindre

sidvindskänsliga, alltmera ökat. Detta
har minskat den relativa betydelsen av
tillgång till flera banor med olika riktningar.
På grund härav synes ett fyrbanssystem
av den typ, som ursprungligen
avsågs för Halmsjöns flygplats,
icke längre vara någon idealisk lösning.

På en storflygplats kan man numera
avveckla en betydande trafik även under
vanskliga väderleksförhållanden
med ett tvåbanssystem, innefattande en
långbana och en däremot ungefär vinkelrätt
anlagd komplementbana, allt under
förutsättning, att långbanan utföres
i hög standard. Med hänsyn till den
väntade utvecklingen bör långbanan ha
en längd av ca 3 000 meter. Ett liknande
system för Halmsjöns del skulle innebära,
att man antingen förbättrade
och förlängde den nuvarande banan,
så att den kom att motsvara kraven på
en långbana enligt tvåbanssystemet, och
anlade en komplementbana till denna
eller också byggde en ny långbana i
riktning nord—syd och utan större ombyggnadsarbeten
utnyttjade den nuvarande
banan som komplementbana.
Summariska beräkningar har givit vid
handen, att kostnaderna torde bli i stort
sett desamma, vilket av de båda alternativen
som än väljes. Av vad jag nu
sagt anser jag framgå, att den utförda
banan under alla förhållanden torde
vara erforderlig, varför den inte synes
kunna betraktas som ett »misslyckande»,
som skulle ersättas genom anläggning
av en ny bana.

Gjorda överslagsberäkningar utvisar,
att kostnaderna enligt det här skisserade
tvåbanssystemet, inklusive nedlagda
investeringar omräknade i 1955 års
penningvärde, skulle uppgå till ca 120
miljoner kronor. Om man tar hänsyn
till penningvärdets fall skulle man sålunda
väl hålla sig inom 1946 års kostnadsram.

Vad slutligen angår interpellantens
sista fråga vill jag erinra om att 1944
års flygplatsutrcdning verkställde noggranna
undersökningar rörande det

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

lämpligaste läget för en storflygplats
inom stockholmsområdet. Härvid utgick
man från att ett sådant flygplatsläge
måste innefatta möjlighet till utbyggande
av ett bansystem med fyra olika banriktningar.

De till en början diskuterade förslagen
var Grillby, 65 km nordväst om
Stockholm, Väsby, 28 km norr om
Stockholm, och Skå-Edeby, 26 km väster
om Stockholm. Av dessa utmönstrades
först Skå-Edeby av bl. a. kostnadsskäl
samt med hänsyn till läget i
förhållande till Bromma- och Barkarbyflygplatserna,
senare Grillby med hänsyn
till det långa avståndet till Stockholm
samt slutligen även Väsbyfältet av
byggnadstekniska skäl.

Vid storflygplatsdelegationens fortsatta
undersökningar framkom ytterligare
förslag nämligen Täby, 18 km norr
om Stockholm, Pålamalm vid Tullinge,
22 km söder om Stockholm, Halmsjön,
42 km norr om Stockholm samt Jordbro
vid Västerhaninge, 21 km söder om
Stockholm. Vid den slutliga granskningen
av dessa förslag utmönstrades
samtliga utom Halmsjön med hänsyn
främst till närbelägenheten av olika militära
anläggningar.

Under de senaste åren har luftfartsstyrelsen,
i anslutning till de nya synpunkter,
som framkommit på bansystemets
utformning, på nytt genomgått
och omprövat de tidigare undersökta
lägena och även sökt finna andra förläggningsorter
inom rimligt avstånd
från Stockholm. Besultatet härav har
blivit, att några nya lägen icke framkommit
och att de tidigare undersökta
platserna, av vilka Skå-Edeby och framför
allt Jordbro i och för sig utgör intressanta
alternativ, alltjämt icke kan
användas, beroende på byggnadstekniska
eller militära förhållanden.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter anförde:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på mina
frågor.

Jag är medveten om att mina frågor
avser förhållanden som är svåra att
bedöma även för skickliga fackmän
och att många olika intressen påverkar
ett ställningstagande. Men å andra sidan
gäller det här en så viktig angelägenhet
ur praktisk och ekonomisk synpunkt
för möjligheterna att uppnå en
gynnsam utveckling av såväl den inhemska
som den internationella flygtrafiken,
att enligt min uppfattning
ingen möda får sparas för att verkligen
uppnå den absolut bästa lösningen.

Herr statsrådet har säkerligen inte
kunnat undgå att märka, att jag genom
min interpellation sökt möjliggöra en
positiv och saklig omprövning av frågan,
och jag har inte oreserverat tagit
fasta på en i olika sammanhang framförd
kritik mot vad som hittills skett.
Det synes mig dock angeläget att en
omprövning verkligen kommer till
stånd, och ur den synpunkten har jag
i herr statsrådets svar tyvärr inte kunnat
utläsa en fullt så positiv inställning
som jag vågat hoppas på.

Då det gäller svaret på min första
fråga, så utläser jag däri ett ganska
försiktigt försvar för den redan utförda
banan vid Halmsjön. Ett slutgiltigt omdöme
om banan kan inte ges förrän ytterligare
ett betydande antal provlandningar
genomförts. Att banan i sin nuvarande
utbyggnad inte ens uppfyller
minimibestämmelserna enligt ICAO:s
rekommendationer är i och för sig
allvarligt nog, och jag drar den slutsatsen,
att de erfarenheter av ytterligare
provlandningar, som erfordras för ett
slutgiltigt omdöme, snarast måste läggas
till grund för ett avgörande beträffande
omfattningen av de ändringsarbeten som
nödvändigt måste utföras. Vilken användning
den redan färdigställda ba -

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

Svar på interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

nan än får i framtiden, så torde väl
ändringar bli nödvändiga.

Min andra fråga, huruvida den redan
utförda banan måste betraktas såsom
ett misslyckande, som skall ersättas
av en ny, bebådad bana, har jag
framställt med utgångspunkt i de nya
erfarenheter som nu föreligger och efter
ett konstaterande av att den tidigare
planen på fyra landningsbanor har frångåtts.

Herr statsrådet uttrycker sig i svaret
på denna fråga mycket försiktigt. Han
säger att med hänsyn till vad som sagts
om en utbyggnad enligt ett tvåbanssystem
synes den redan utförda banan
inte kunna betraktas som ett misslyckande,
som skall ersättas genom anläggning
av en ny bana.

Jag har velat ha utrönt om det inte
föreligger så stor tvekan, att det vore
befogat att helt ompröva placeringen
av storflygplatsen. Min avsikt har varit
att undvika en felinvestering ur
framtidssynpunkt, även om det kan
vara smärtsamt att behöva konstatera
att man får ändra uppfattning. Jag är
medveten om att skickliga experter efter
noggrant övervägande valde Halmsjön,
men i dag föreligger bevisligen
ett ändrat sakläge, främst genom gjorda
erfarenheter, och då innebär också den
minsta tveksamhet beträffande den redan
gjorda investeringen vid Halmsjön
en tillräcklig anledning att utan hinder
av prestigesynpunkter ompröva frågan
om placeringen av storflygplatsen. Herr
statsrådets försiktiga uttalande och andra
tillgängliga uppgifter är för mig bevis
nog för att en sådan omprövning
vore väl motiverad.

Jag kommer så till min tredje fråga
och herr statsrådets svar på denna.

Vad som först sägs om de noggranna
undersökningar som på sin tid utfördes
av skickliga sakkunniga på basis
av kravet på eu flygplats med fyra banor
har jag ingen anledning att ytterligare
gå in på. Utgångsläget är ett annat
i dag. Detta framgår tydligt nog av herr

statsrådets uppgifter om att luftfartsstyrelseii
på senare år sökt finna andra
förläggningsorter inom rimligt avstånd
från Stockholm. Sådana platser anfördes
av herr statsrådet och betecknades
såsom intressanta alternativ, som emellertid
alltjämt inte kan användas, beroende
på byggnadstekniska eller militära
förhållanden.

Jag vill emellertid enträget till herr
statsrådet framställa en vädjan att på
nytt och på högsta nivå pröva frågan
om lämpligaste placering av storflygplatsen,
varvid landets intressen ur såväl
lufttrafikens som militära, allmänt
ekonomiska och andra synpunkter vägs
mot varandra för uppnående av en
gynnsammare lösning än Halmsjön innebär.

Det måste inge allvarliga betänkligheter
att för framtiden behöva räkna
med en storflygplats för vårt lands
huvudstad på ett avstånd av 42 km, om
någon rimlig möjlighet finns att åstadkomma
en närmare placering.

Min här framförda vädjan till herr
statsrådet skulle jag vilja utsträcka till
en direkt ytterligare fråga, om inte herr
statsrådet skulle vilja utlova att taga
upp platsfrågan till ny prövning på
högsta nivå.

Jag vet att det är knappt om tid, om
erforderliga banor skall kunna vara
färdiga, då de nya flygplanstyperna
kommer om några år, men det tillfälle
som nu föreligger för en omprövning
är ganska snart försuttet.

Det måste vila ett tungt ansvar på
dem som underlåter att begagna tillfället
till en omprövning nu, ty ännu är
investeringarna av mycket ringa storleksordning,
men inom några år har
vi bundit oss för så väsentliga belopp
att man då svårligen kan företa en omprövning.
Man måste betänka att man
ännu inte helt hav utbyggt flygplatsen.
Vi har bara gjort en bana, och denna
bana är enligt elt starkt praktiskt omdöme
inte så användbar i silt nuvarande
skick, utan det torde bli nödvändigt att

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

göra en ändring av densamma. Dessutom
har vi ännu inte gjort några som
helst investeringar för verkstäder,
hangarer och flygstationsbyggnader, och
man kan väl inte utgå ifrån att vi i
längden skall räkna med att såväl internationell
som inhemsk flygtrafik endast
skall ha tillgång till en flygplats
som ligger 42 km från Stockholm. Därav
följer att man måste komma att få
en mycket tung ekonomisk dubbelbelastning
på grund av dubbla stationsbyggnader,
verkstäder, hangarer o. s. v. Därför
anser jag att det skulle finnas anledning
att verkligen på högsta nivå
ta upp frågan, huruvida man inte skall
kunna finna en plats närmare Stockholm,
som kan ta den väsentliga delen
av all flygtrafik i framtiden, så att vi
kan slippa det kraftigt störande motorbullret
vid Bromma och ändå räkna med
en god utveckling av flyget här i vårt
land.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det allmänna intrycket
av statsrådets svar på herr Löfgrens
interpellation är nog att det är ganska
otydligt i konturerna. Mera preciserade
uppfattningar, som man skulle kunna
förmoda att statsrådet själv intar, lyser
med sin frånvaro. Det finns i varje fall
en punkt där det görs ett mera preciserat
uttalande, som dock inte är särskilt
glädjande. Det är att den bana
som finns i Halmsjön inte med fördel
kan användas då — om jag nu kan
rätt omräkna statsrådets uppgift i sekundmeter
— sidvinden är över fem
sekundmeter. Man måste ju säga att
detta resultat inte är särskilt imponerande.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag har begärt ordet, herr
talman, utan det var för att understryka
herr Löfgrens påpekande att det är an -

geläget att nya överväganden göres.
Det är, som herr Löfgren sade, inte särskilt
lyckligt att vi skall ha en storflygplats
som ligger så långt från Stockholm
som Halmsjön gör. I det sista stycket
i interpellationssvaret säges, att
luftfartsstyrelsen på nytt genomgått och
omprövat de tidigare undersökta lägena
i närheten av Stockholm och kommit
fram till att det för närvarande inte
finns möjlighet att göra någon förändring.
Jag vet inte om detta i någon mån
är ett officiellt uttalande från luftfartsstyrelsens
sida eller om det mera
är ett underhandsmeddelande. Det vore
kanske värdefullt att få reda på det i
detta sammanhang.

Det säges att bl. a. Skå-Edeby för närvarande
anses inte kunna användas. Såvitt
jag kan förstå ligger väl bakom detta
uttalande den synpunkten, att man på
militärt håll inte är intresserad av att
få en så stor civil flygplats så nära den
militära flygplatsen vid Barkarby. Det
finns emellertid en synpunkt, som anförts
tidigare i dessa diskussioner och
som jag här skulle vilja understryka,
nämligen att det med den senaste utvecklingen
på flygets område, med
reaplan o. s. v., blir utomordentligt
olägligt att ha ett militärt flygfält så
pass nära en stor tätort som Barkarby
ligger. Man får säga att utbyggnaden
av de nordvästra delarna av Storstockholm
för närvarande icke kan planeras
på det sätt, som vore rimligt, på grund
av de mycket uppenbara olägenheter
som är förenade med närheten till ett
flygfält med massor av reaplan. Planeringen
förhindras, och såvitt jag förstår
är det speciellt Sollentuna som har
direkta olägenheter av detta förhållande.
Det vore väl därför angeläget att
pröva, om Barkarby verkligen skall vara
kvar som ett militärt flygfält. Om så
inte kommer att bli fallet finns det
enligt min mening större anledning att
överväga om Skå-Edeby skulle kunna
användas för ett civilt flygfält. Personligen
har jag inte någon bestämd upp -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

fattning härom, men det förefaller mig
vara angeläget att dessa synpunkter tas
upp.

Det finns de som anser att Bromma
flygfält skall läggas ned och att en diskussion
bör föras med utgångspunkt
därifrån. Jag skall inte ta ställning till
den saken heller, men summan av det
hela är att det, då så många obekanta
faktorer spelar in, ju vore rätt angeläget
att statsrådet verkligen angåve en tidpunkt,
vid ”.''liken myndigheterna bör
ha bestämt sig och lämnat statsrådet
det material som han behöver för att
själv kunna ta ställning.

Som jag inledningsvis sade kan man
inte av svaret utläsa vilken ståndpunkt
statsrådet egentligen intar till den kommande
utvecklingen. Oavsett vilken lösning
som kommer att bli den slutliga
är det uppenbart att vi snart måste få
besked i frågan: hur skall storflygplatsen
i Stockholm eller i närheten av
Stockholm ordnas? Var skall den ligga?
Därför ber jag verkligen att få instämma
i herr Löfgrens fråga om inte statsrådet
här skulle vilja meddela kammaren när
statsrådet anser att det finns möjlighet
att ta en något mera definitiv ställning
till detta spörsmål. Jag måste säga
att det, kanske speciellt för dem som
har anledning att på det kommunala
planet ägna sig åt dessa ting, skulle vara
beklagligt om ett svar på dessa frågor
utebleve.

Chefen för kommunikationsdepartenentet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill endast säga att
ag med anledning av dessa frågor inte
vill i dag göra några uttalanden utöver
vad som sagts i interpellationssvaret.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag anser att den fråga
som här upptagits är mycket viktig, och
jag skulle vilja understryka vad både
herr Löfgren och herr Dalilén sagt om
Andra kammarens protokoll 1:955. Nr

önskvärdheten att — om det nu är
möjligt — kunna finna en annan lösning,
som innebär att man får en flygplats
som ligger närmare Stockholm än
Halmsjöfältet gör. Jag var själv en
gång i tiden en mycket ivrig förespråkare
för Halmsjö-projektet. En förläggning
dit ansågs då vara nödvändig, och
olägenheterna var inte så stora. Jag har
nu fått revidera min uppfattning därvidlag.
Det finns ju så många moderna
aspekter på detta. Jag har t. ex. läst
om möjligheterna att lägga banor på
vattnet, vilket t. o. m. i vissa fall skulle
bli billigare än de vanliga betongkonstruktionerna.
Det vore intressant att
höra om ett sådant projekt har övervägts.
Jag känner till kommunikationsministerns
intresse för dessa frågor,
och jag är säker på att han gör allt han
kan för att lösa dem, men om det skulle
bli så att Halmsjöfältet kommer att bestå,
måste ju banorna bli förstklassiga.
Jag har hört talas om att det på den
befintliga banan finns en puckel, som
flygarna inte är särskilt roade av, och
jag undrar om man kan ta bort den.

Skall flygfältet nu ligga på 42 kilometers
avstånd från Stockholm är ju
frågan om kommunikationsnätet in till
Stockholm och möjligheterna att komma
från flygplatsen till staden mycket väsentlig.
Det vore av intresse att höra
hur statsrådet tänkt sig detta.

Jag har hört nämnas att en s. k.
alwegbana har varit uppe i diskussionen.
Med dess hjälp skulle män på
mycket kort tid kunna komma in till
stadens centrum, och olägenheten skulle
sålunda elimineras. En annan möjlighet
är ju helikopterförbindelse med
någon central plats i staden.

Jag har velat anknyta de här reflexionerna
till den övriga debatten för
den händelse de kan så något frö. Om
statsrådet har någonting att säga i denna
fråga — jag begär inte att han skall
göra det — skulle det vara av största
intresse att få höra det.

.32

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag var inte särskilt
glad när jag fick det svar som herr
statsrådet hade att framföra, men herr
statsrådet kan ju förstå att jag inte hlev
gladare när han ytterligare gjorde ett
så negativt uttalande som att han inte
ämnar göra någon ytterligare kommentar
utöver vad som sagts i det svar som
delats ut till kammarens ledamöter.
Detta måste ju uppfattas så att herr
statsrådet i dag inte har möjlighet att
ta personlig ställning till frågan, förmodligen
därför att förhållandet är så
oklart. Jag tycker då att statsrådet
skulle ha kunnat ge ett löfte att ta upp
frågan till en ny allvarlig och verkligt
förutsättningslös prövning, där olika
synpunkter kunde få ställas mot varandra.
Det hade inte behövt vara alltför
svårt.

Jag kan inte förstå att vi någon mer
gång kommer att få ett sådant tillfälle
som vi har i dag att diskutera dessa
saker. Jag har inte i onödan velat beröra
alla olägenheter för inrikesflyget
i form av kraftiga investeringar för
transportmedel och starkt ökade kostnader
för själva flyget genom att den
internationella trafiken i allra största
utsträckning kommer söderifrån. Flygplanen
måste därför gå förbi Stockholm
mer än fyra mil, så att passagerarna
måste betala flygkostnader för
åtta mil alldeles i onödan på en pendeltur,
vilket de skulle slippa om man
i stället kunde få en plats söder eller
väster om Stockholm.

Jag tycker alla dessa synpunkter
kunde ha varit tillräckliga för att motivera
att man i varje fall toge upp frågan
till omprövning. Jag har fått ytterligare
belägg för angelägenheten härav
genom de synpunkter som herr Dahlén
har framfört och av vilka det framgår,
att det för en kommun som Stockholm
måste vara av yttersta vikt att det skapas
klarhet i frågan.

Jag hoppas verkligen att herr statsrådet
inte står kvar vid den sist an -

givna ståndpunkten att han inte vill
eller kan göra något ytterligare uttalande.
Han skulle i så fall ta på sig ett
alltför tungt ansvar med hänsyn till de
svårigheter som detta kommer att innebära
för den händelse man skulle
kunna uppnå ett annat resultat om man
verkligen toge upp frågan till allvarligt
övervägande på högsta nivå.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Anledningen till att jag
i dag inte kan göra några andra uttalanden
än dem som återfinns i svaret är
att luftfartsstyrelsen har mitt uppdrag
att utföra en utredning om Halmsjöfältet.
Jag har inte fått den ännu, men
jag har hört att den inte är så avlägsen,
och jag vill faktiskt inte göra några
uttalanden innan jag har fått den.

Dessutom vet ju herrarna från Stockholm
att en förhandlingsdelegation med
representanter för staten och Stockholms
stad sitter och förhandlar om
dessa frågor, och det kan vara ytterligare
en anledning för mig att inte
göra något uttalande.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag dristar mig att säga
ytterligare några ord av den anledningen
att det här måste vara fråga om
tidsnöd. Det dröjer inte länge förrän de
stora nya planen kommer, som skall
landa någonstans. Skall de landa i Köpenhamn
och inte komma längre på
grund av att man inte i tid utarbetat
sådana planer att man kan få den bästa
lösningen? Skall vi nödvändigt fortsätta
och ha en lösning, som i framtiden
skulle visa sig vara synnerligen
onyttig, i stället för att snabbt ta itu
med denna fråga på högsta nivå för att
få en lösning, som ur ekonomisk synpunkt
och för både det internationella
och det inhemska trafikflyget skulle
innebära en väsentlig förbättring? Det
är av den anledningen som jag dristar
mig att be herr statsrådet att inte i

Torsdagen den 15 december 1955

Nr 32

onödan bara vänta på en utredning
från luftfartsstyrelsen.

Om man skall tro de uppgifter, som
kommit i det interna personalbladet
"Vindstruten, föreligger redan planer på
en utbyggnad av Halmsjön, och det är
tydligen den melodi som man på det
hållet har bundit sig för att föra fram.
Det är så stora svårigheter att få andra
synpunkter beaktade, exempelvis från
militärt håll, att man från luftfartsstyrelsens
sida inte har någon annan utväg.

Det är detta som gör att jag hela tiden
velat göra mig till tolk för den
uppfattningen att man på högsta nivå
borde försöka få till stånd en utredning,
som om möjligt skulle kunna tillgodose
landets verkliga intressen ur
både militära och andra synpunkter,
även om vissa herrar militärer skulle
behöva ändra en uppfattning, som kanske
inte är så välbetänkt att man behöver
hindre andra planers verkställande.

Herr DAKLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall endast be att
få tillägga, att det besked herr statsrådet
gav sista gången var något mera
tillfredsställande. Jag frågade — jag vill
understryka det — när statsrådet själv
var i tillfälle att våga ha en uppfattning
i saken, så att förhandlingarna inte
minst på det kommunala planet kan
börja och också avslutas inom rimlig
tid. Nu förefaller det alltså som om
statsrådet relativt snart skulle få det
material som han i dag säger sig vara
i avsaknad av, och då hoppas jag också
att en lösning kommer relativt snart.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att utredningar skall
utföras och förslag framkomma till riksdagen
så att vi inte sumpar den nya
tekniska utvecklingen, som herr Löfgren
talade om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. vissa frågor
rörande uppehållande av järnvägstrafik
i glesbygder

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I sin interpellation har
herr Jacobson i Vilhelmina redogjort
för de ändringar av tidtabellen för inlandsbanan,
som genomförts den 10
juni i år och som inneburit omläggning
eller indragning av vissa tågförbindelser.
Herr Jacobson, som vidare tagit
upp spörsmålet om borttagande av bemanningen
på ett antal trafikplatser,
frågar mig:

1. om jag delar uppfattningen att
järnvägsekonomiska synpunkter och
icke sociala och näringspolitiska skall
vara tyngst vägande vid upprätthållande
av järnvägstrafik i glesbygder?

2. om jag anser att det är riktigt att
statens järnvägar drar in tågförbindelser
utan att fråga efter hur befolkningens
behov av kommunikationer på
annat sätt skall tillgodoses.

3. om jag är villig anmoda järnvägsstyrelsen
att antingen revidera sitt beslut
om indragning av vissa rälsbussförbindelser
och trafikplatser vid inlandsbanan
i lappmarkerna eller att
medverka till att andra trafikmedel ställes
till befolkningens förfogande.

Med anledning av interpellationen vill
jag anföra följande.

Privatbilismens ökning tunnar på
sina håll avsevärt ut trafikunderlaget
för järnvägarna liksom för andra kollektiva
transportmedel. Detta tillsammans
med de stegrade driftskostnaderna
nödvändiggör en successiv anpassning
efter de numera föreliggande
transportuppgifterna. Järnvägsekonomiska
synpunkter skulle motivera en
snabb avveckling av många företagsekonomiskt
förlustbringande uppgifter.
Sådana synpunkter får som jag och
även järnvägsstyrelsen ser det dock
icke ensamt vara utslagsgivande utan

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar pa interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i

glesbygder

i mycket underordnas bl. a. sociala och
näringspolitiska överväganden. Det är
synpunkter av sistnämnda slag, som i
hög grad måste gälla vid bedömning av
den trafikstandard som bör hållas på
inlandsbanan och vissa anknytande linjer.
Men inte heller här kan man bortse
från det ändrade läge, som sjunkande
trafikunderlag och ökade kostnader för
järnvägsdriften skapar. Det fortsatta
uppehållandet av en tåglägenhet lika
väl som bemanningen av en trafikplats
måste göras beroende av att det finns
eu viss minimitrafik att betjäna även
om man för eu glesbygdsjärnväg som
inlandsbanan ställer kraven i dessa avseenden
betydligt lägre än som är påkallat
för järnvägsnätet i stort. Med
detta anser jag mig ha besvarat interpellantens
första fråga.

De tågförbindelser, som indragits på
inlandsbanan vid tidtabellsskiftet den
10 juni i år, var enligt vad järnvägsstyrelsen
meddelat mig mycket litet utnyttjade
av de resande. I vissa fall låg
medeltalet vid 2—5 resenärer per tur.
Det var icke ovanligt att tågen ej hade
några resande alls. Jag vill påpeka, att
tidtabellsskiftet i vissa fall också medförde
förbättringar dels genom snabbare
förbindelser och dels genom inläggande
av nya tåg på sträckan Storuman—Gällivare
och angränsande bandelar.

Beträffande borttagandet av bemanningen
på trafikplatserna Volgsjöfors
och Fiandsberg motiveras detta av nedgången
i trafiken. Det kan nämnas, att
Fiandsberg under 1953/54 i genomsnitt
icke sålde en biljett per dag. Antalet
godssändningar uppgick i medeltal till
två. Indragningen av bemanningen kommer
icke att föranleda någon ändring
av tåguppehållen. Expedieringen av resande
och resgods på dessa platser kommer
att ombesörjas av tågpersonalen,
och trafikplatserna förblir öppna även
för godstrafik, varvid trafikanterna underrättas
per post eller telefon om att

gods kan hämtas. Likaså kommer gods
att kunna avsändas från dylika platser.

I interpellationen berörs även det av
vederbörande trafikinspektör framlagda
förslaget att draga in bemanningen jämväl
på trafikplatserna Granberget och
Saxvattnet. Med anledning av en framställning,
som ingivits i ärendet, är detta
för närvarande föremål för Kungl.
Maj :is prövning. Innan något beslut fattats
är jag icke beredd att uttala mig i
ärendet. Vad avser interpellantens två
sista frågor i övrigt, vill jag säga, att
jag inte kan finna att de åtgärder, som
statens järnvägar hittills vidtagit beträffande
inlandsbanan — även med
beaktande av banans speciella uppgifter
— går över vad som är påkallat för att
hålla en rimlig proportion mellan trafikunderlag
och trafikkostnader. Ej heller
anser jag, att de gjorda indragningarna
har fått en sådan omfattning att
de behöver föranleda en utökning av
trafikapparaten på annat sätt. Jag förutsätter
emellertid att statens järnvägar
håller kontakt med vederbörande kommuner
och om trafikunderlaget framdeles
skulle motivera detta kompletterar
förbindelserna.

Härefter anförde:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för det
lämnade svaret. Jag har dubbel anledning
härtill, då herr statsrådet genom
de upplysningar, som järnvägsstyrelsen
lämnat, torde ha bibringats den uppfattningen
att jag besvärat herr statsrådet
helt i onödan.

Jag har nämligen i min interpellation
redogjort för tolv olika indragningar
och försämringar av tåg- och rälsbusslägenheter
efter inlandsbanan, varigenom
de tidigare kommunikationerna för
lappmarksbefolkningen i mycket hög
grad försämrats.

Nu är herr statsrådet med stöd av
från järnvägsstyrelsen avgivet yttrande

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32

Svar på interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i
glesbygder

i tillfälle meddela mig att tidtabellskiftet
»medförde förbättringar dels genom
snabbare förbindelser och dels genom
inläggande av nya tåg å sträckan Storuman—Gällivare».

Jag borde alltså — om detta är riktigt
— vara synnerligen glad och tacksam
för de »förbättringar», som i samband
med tågtabellskiftet den 10 juni i
år vederfors befolkningen efter inlandsbanan.

Men jag är varken glad eller tacksam
för de förändringar, som vidtogs nyssnämnda
datum, enär de medförde mycket
stora och ingripande försämringar
efter hela inlandsbanan. Alla de vidtagna
förändringarna försämrade kommunikationerna
med undantag av att
rälsbussen 2291, som går från Vilhelmina
på morgonen, något senarelades
samt att sorseleborna, som drabbades
hårdast av alla lappmarksinvånare, genom
rälsbussen 1056 fick möjlighet att
lördag och söndag resa till Arvidsjaur.

Det är helt enkel upprörande av järnvägsstyrelsen
att i detta sammanhang
ge sken av att de vidtagna förändringarna
»medfört förbättringar». När man
måste tillgripa dylika argument, saknar
man tydligen motiv till de vidtagna anordningarna.

Beträffande de ifrågasatta indragningarna
av trafikplatserna Saxvattnet
och Granberget, som för närvarande är
föremål för Kungl. Maj :ts prövning,
hoppas jag, att herr statsrådet skall
finna bärande skäl för deras fortsatta
bestånd.

•lag tillåter mig till sist erinra om att
järnvägsstyrelsen för några år sedan
— jag tror det var 1951 — tillmötesgick
en från lappmarken vid åtskilliga tillfällen
uttalad önskan om direkta sovvagnar
under turistsäsongen Stockholm
-—Hoting och Hoting—Stockholm. Något
meddelande om den nya sovvagnslägenheten
lämnades icke i ortspressen med
resultat att sovvagnen såsom varande
alltför litet frekventerad indrogs.

På samma sätt synes järnvägsmyndigheterna
gå till väga för att få tillfälle
indraga den serveringsbuffé, som nu
medföljer rälsbussarna 2305 och 2306.
Under en följd av år har hemställan
gjorts om att de resande, som använder
sig av de nyssnämnda bussarna, borde
ha möjlighet erhålla servering av kaffe,
te, smörgåsar etc. Sedan några månader
tillbaka har vederbörande tillmötesgått
denna begäran, men samtidigt synes
man dra försorg om att om någon tid
kunna visa, att det är ekonomiskt oförsvarbart
att koppla buffévagnen till rälsbussen.
Saken är nämligen den, att det
är så gott som omöjligt att komma över
till buffévagnen i fråga. Det sista stinsen
i Östersund säger, innan han skickar
i väg rälsbusståget, är den upplysningen,
att »rälsbusståget avgår 6.43
men gör icke något uppehåll förrän i
Ulriksfors». Avståndet mellan Östersund
och Ulriksfors är inte mindre än 115
km. Uppehållet i Östersund efter Stockholmstågets
ankomst är endast några
minuter, och under denna korta tid är
det icke möjligt för de resande att besöka
den i järnvägsstationen inrymda
serveringslokalen. Någon möjlighet att
under färden, annat än där tåget stannar
och gör uppehåll, komma in i serveringskupén
förefinnes icke, enär det
endast är förbehållet järnvägspersonalen
att gå över till densamma. Det mest
typiska exemplet på att man med avsikt
söker få serveringsbuffén så litet
frekventerad som möjligt är, att inget
meddelande finnes i vagnarna om att
serveringskupé medföljer, lika litet som
att å dess utsida ordet »Serveringsbuffé»
är anbragt. Det är säkert den enda
buffévagnen på statens järnvägar, där
man vidtagit denna åtgärd, att man inte
får komma in i vagnen, trots att det
finns möjlighet till det. Det vore skillnad,
om det vore två rälsbussvagnar,
där det inte vore möjligt att komma
över från den ena vagnen till den andra.

Jag finner till min ledsnad att herr

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. vissa frågor rörande
glesbygder

statsrådet »icke kan finna att de åtgärder,
som statens järnvägar vidtagit beträffande
inlandsbanan, går utöver vad
som är påkallat för att hålla en rimlig
proportion mellan trafikunderlag och
trafikkostnader».

Nödgas jag tolka detta herr statsrådets
uttalande så, att när det gäller trafiken
på inlandsbanan skall i fortsättningen
endast järnvägsekonomiska och
icke såsom tidigare sociala och näringspolitiska
synpunkter beaktas?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Med anledning av det
sista som herr Jacobson i Vilhelmina
yttrade vill jag säga, att jag nog tycker
han skall hålla sig till det jag sagt i svaret,
som är positivt på den punkten. Så
långt jag förstår, har herr Jacobson och
jag samma mening om att man inte kan
anlägga bara järnvägsekonomiska eller
företagsekonomiska synpunkter på driften
av inlandsbanan. I så fall skulle det
knappast vara någon järnvägstrafik där.
Det skall man inte göra, och det säger
jag klart ifrån. Statens järnvägar har
också sagt, att den saken är alldeles
klar. Jag tror vi är eniga om den principen.

Sedan är det emellertid givet, att när
man inom ramen för en sådan princip
skall försöka hålla lagom trafik, så är
det ganska svårt att avväga detta. Därför
har statens järnvägar för sin del försökt
att genom diskussioner med de berörda
kommunerna och företagen i länen
där uppe bilda sig en uppfattning
om vad som är det viktigaste. Herr Jacobson
måste väl ändå erkänna, att
statens järnvägar försökt att ha täta
turer men har måst konstatera, att trafikunderlaget
minskat och att antalet
resande blivit mindre och mindre. Det
kan ingen bestrida. Jag har tagit del
av statens järnvägars statistik i detta
avseende.

uppehållande av järnvägstrafik i

På grund av denna minskning av trafikunderlaget
har statens järnvägar i år
dragit in en del turer. Jag förstår mycket
väl, att herr Jacobson och ortsbefolkningen
där uppe är otillfredsställda
med att resemöjligheterna minskar. Det
är alldeles naturligt, men å andra sidan
är det väl svårt att kräva, att statens
järnvägar skall hålla i gång rälståg, som
så ofta går utan resenärer. Det har gällt
i varje fall de genomgående tågen från
Östersund till Gällivare, som man satt
in särskilt sommartid för att locka turisterna.

Detta misslyckande måste man alltså
konstatera, och man måste acceptera
konsekvenserna därav. Jag har tittat
litet på vad som kan vara orsaken till
detta. Det är samma orsaker i dessa
trakter som i landet i övrigt, där motsvarande
indragningar görs och där
också stationer läggs ner. Nästan varje
ledamot i denna kammare kan konstatera,
hurusom detta har skett runt om i
landet under de senaste åren. Orsaken
är ju bilismens frammarsch. Västerbottens
län hade ungefär 5 000 privatbilar
1950, och den 1 januari i år hade det
15 000. Det finns för övrigt inget län,
där utvecklingen under de senaste åren
har gått så snabbt som i Västerbotten
och Norrbotten, även om man där inte
hunnit upp till genomsnittstalet för våra
län. Men det har skett en oerhört snabb
stegring. När man vet, att under denna
tid har också mopederna släppts lösa
och finns i mycket stort antal i dessa
län, där de behövs på grund av de långa
avstånden, liksom även motorcyklar, så
förstår man, att järnvägen och postverkets
bussar och de privata busslinjerna
har mycket svårt, därför att trafikunderlaget
minskar. Då får man göra det
bästa möjliga av detta. Den tidtabellsändring
som gjorts här kan naturligtvis
diskuteras, men det har dock gjorts försök
att hålla så många turer som möjligt
på dessa sträckor.

Jag vill betona för herr Jacobson, att

Torsdagen den 15 december 1955 Nr 32 71

vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i

Svar på interpellation ang.

glesbygder

svaret inte alls skjuter i förgrunden att
det samtidigt skett förbättringar, utan
jag säger endast, sedan jag erkänt de
försämringar som naturligtvis skett, att
det i vissa fall också har skett förbättringar.
Men de gäller sträckan mellan
Storuman och Gällivare och avser alltså
egentligen inte Västerbottens län.

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! För att försöka så gott
det går dämpa den hetta, som kanske
en del känner över att en skåning blandar
sig i denna fråga, skall jag be att
få tala om att omständigheterna gjort
att jag under en lång följd av år varit
mycket flitig resenär på inlandsbanan
och där gjort iakttagelser och erfarenheter
som föranleder mig att försöka
uppträda till stöd för den kritik, som
herr Jacobson i Vilhelmina gjort sig
till tolk för.

Det är givetvis förfärligt svårt att
polemisera emot järnvägsstyrelsens statistik,
och jag skall inte försöka göra
det. Jag skall bara peka på ett par av
de 12 förbindelser som herr Jacobson
i sin interpellation har resonerat om.

Jag vill då till en början erinra om
att inlandsbanan under många år varit
att betrakta som en genomfartsled
i inlandet från norra Norrland till mellersta
Norrland, alltså från malmdistriktet
och till Östersund. Denna genomfartsled
existerar inte längre, kan man
säga, i vart fall inte norrifrån, efter de
tidtabellsändringar som skedde den 10
juni i år. Det går ett tåg från Gällivare
på morgonen klockan 7.15, som kommer
fram till Arvidsjaur klockan 12.39. Där
får man byta till rälsbuss och har två
timmar och sexton minuter på sig för
att titta på Arvidsjaurs mycket blomstrande
och trevliga samhälle. Klockan
14.55 kan man sedan fortsätta söderut
och når fram till Storuman klockan
17.55, och då är det slut för dagen med
resemöjligheterna. Även Storuman är
ett mycket trevligt samhälle. Jag hade

tillfälle alt grundligt bese det under en
resa i somras, och jag är glad för att
detta tillfälle bereddes mig, men jag är
inte säker på att alla resande är lika belåtna,
när de är vana vid att komma
fram till Östersund på dagen.

Förr i världen kom man med det tåg,
som gick från Gällivare klockan 7.15,
till Östersund klockan 21.09. På lördagarna
kan man från Storuman alltjämt
komma till Vilhelmina någon gång vid
midnattstid, men det är också den enda
förbindelse som finns utöver vad jag nu
sagt.

Vad som gör åtminstone mig litet förvånad
är att detta avbrott på två timmar
och 16 minuter i Arvidsjaur skall
vara det magiska moment som gör järnvägsdriften
lönsam där uppe efter den
olönsamhet som man haft tidigare. Det
är svårt att förstå detta, och man tycker
det skall vara bra starka motiv för
att bryta en så god förbindelse och totalt
omintetgöra möjligheterna att komma
fram på dagen från den ena ändpunkten
till den andra på inlandsbanan.

Dagen efter det man legat i Storuman
kan man klockan 12.23 fortsätta mot
Östersund, och då är man efter ett byte
till ångtåg i Hoting framme i Östersund
klockan 20.10. Då bär det alltså tagit
precis två dagar att resa från Gällivare
till Östersund.

Vid resa åt andra hållet är det bättre.
Då startar man från Östersund klockan
6.43 och är i Gällivare klockan 23.10
med ett uppehåll i Storuman på två
timmar 11 minuter. Sådana saker tillhör
det, som man inte skall fästa sig vid.

När herr Jacobson i Vilhelmina talade
om den indragna bemanningen på
en del trafikplatser, erinrar jag mig ett
par mycket tragiska episoder från en
resa på inlandsbanan i fjol. Vår rälsbussförare
på linjen söder om Arvidsjaur
råkade då köra på en ren. Sedan
han funnit att djuret var så svårt skadat
att det inte kunde överleva, avlivade
han det. Men sedan dröjde det inte

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i

glesbygder

så värst länge förrän denna tragiska
händelse upprepades. Den gången körde
rälsbussen på tre kor, som hade kommit
upp på banvallen, och ett par av
dem blev mycket svårt skadade. Föraren
vågade emellertid inte avliva dem
på stället och därmed befria dem från
deras lidanden, utan de fick ligga där.
Och sedan inträffade det, som gör att
jag här har tagit upp saken. När vi kom
fram till närmaste trafikplats, försökte
föraren komma in i stationshuset för
att telefonera, men dörren var låst, möjligen
för att det var söndag. Han kom
därför inte in. Det var samma förhållande
vid nästa trafikplats. Inte heller
där kom han åt att telefonera. Först sedan
vi hade åkt en mycket lång sträcka,
blev föraren i tillfälle att vid en bemannad
trafikplats ringa ett samtal till den
by, där de skadade kornas ägare bodde.

Detta är, herr kommunikationsminister,
en främlings iakttagelser på här
ifrågavarande järnvägslinje, och jag har
ansett mig böra dra fram dem för att
ingen skall kunna säga att endast lokalpatriotiska
synpunkter här har förts
till torgs. Jag frågar nu: Vore det inte
lämpligt att ordna så på trafikplatserna
att tågpersonalen åtminstone kan komma
åt att telefonera? Många katastrofer
av här nämnt slag kan inträffa i fortsättningen.
Denna gång var det fråga
om oskäliga djur — och det är illa nog!
— men det kan inträffa katastrofer av
värre slag. Den totala omöjligheten att
telefonera från trafikplatserna kan i
sådana fall få mycket svåra följder.

Jag skall inte här överdimensionera
de relaterade händelserna, men för en
resande från vad man kallar vår mest
gynnade landsända tränger sig osökt
den tanken fram under färd genom ifrågavarande
trakter, att om befolkningen
här uppe i norr tycker att benämningen
»svenska folkets järnväg», har en något
ihålig klang, så är detta verkligen inte
underligt. Det är mycket lätt för människorna
där att i stället anse att SJ:s

politik snarare tyder på att statens järnvägar
är tätbebyggelsens och den mest
gynnade befolkningens kommunikationsmedel.

Om kommunikationsministern kunde
offra något av sin dyrbara tid för en
grundlig översyn av trafikförhållandena
längst i norr, så skulle detta vara
utomordentligt värdefullt. Och om vid
kommunikationsministerns bedömande
av de missförhållanden, som herr Jacobson
i Vilhelmina här påtalat, han
ville bland annat konsultera såväl den
åkande som den vid trafikplatserna
tjänstgörande personalen skulle detta
säkerligen bidra till ökad effekt. En
svala gör visserligen ingen sommar, och
den rälsbussförare jag talade med om
dessa saker kunde ju ingalunda betraktas
som representativ för hela kåren,
men han var ytterligt kritisk mot de
vidtagna åtgärderna och kunde inte alls
förstå att det var motiverat att göra de
inskränkningar som skett, vare sig ur
befolkningens eller SJ:s intresse.

När jag talar om dessa ting, kanske
jag slår in öppna dörrar. Om så är, ber
jag om ursäkt. Jag undrar emellertid
om inte en breddning av underlaget
vid undersökningarna — så att konsultationerna
även komme att omfatta den
vid järnvägen dagligen tjänstgörande
personalen — vore en riktig åtgärd.
Denna personal har ju ändå haft rika
tillfällen att bilda sig en bestämd uppfattning
om hur en föreslagen förändring
kan komma att verka. Jag tror att
en sådan breddning av konsultationerna
skulle vara till gagn vid bedömningen.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag skall först be att få
nämna ett exempel på vilka utomordentligt
urusla kommunikationer vi har.
Jag skulle tisdagen den 6 december i år
närvara vid ett sammanträde i Luleå,
och jag hade den bestämda uppfattningen,
att det var tillräckligt om jag

Torsdagen den 15 december 1955 Nr o2

Svar på interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i

glesbygder

använde måndagen för att resa från
Vilhelmina till Luleå. Jag skulle inte
vara i Luleå förrän kl. 11 på tisdagen.

Men det gick inte. Om jag reser från
Vilhelmina med första tåglägenhet,
kommer jag inte till Luleå samma dag,
utan först påföljande dag kan jag vara
framme. Det blev en mycket otrevlig
resa jag fick göra.

Jag begärde emellertid ordet på nytt
närmast när statsrådet sade, att både
han och jag hyser den uppfattningen,
att man får inte anlägga enbart järnvägsekonomiska
synpunkter på denna
fråga. Låt gå, herr statsråd — låt oss
komma överens om att vi hyser denna
uppfattning. Men vad jag inte kan godkänna
är att statsrådet går i god för att
samma uppfattning hyses av järnvägsstyrelsen.
Därvidlag måste jag protestera,
och jag vill bevisa att min protest
är fullt berättigad.

Ekonomidirektören i SJ — han har
väl den mest betydelsefulla posten när
det gäller SJ:s ekonomi — har i en
artikel i Teknisk Tidskrift uttalat som
önskvärt, »att järnvägsföretagen i största
möjliga utsträckning befriades från
sina nuvarande från monopoltiden ärvda
förpliktelser av näringspolitisk och
social natur». Samma synpunkter framfördes
i ett radioanförande, som en av
SJ:s distriktschefer höll i fjol höst i anslutning
till nedläggandet av en bibana.
Han betonade, »att de trafiksvaga linjerna
blivit ett problem för SJ». Lösningen
av problemet fann distriktschefen
i »att man kan lägga ned den relativt
dyra persontrafiken och trafikera
banan som industrispår. Man kan lägga
ned stationerna». Ännu så länge får vi
alltså vara glada, att inlandsbanan inte
är uppriven, men däremot lägger man
i rask takt ned station efter station.

Förste trafikinspektören i Umeå
framförde liknande synpunkter vid ett
i Vilhelmina anordnat möte, där de planerade
indragningarna dryftades. Enligt
ett tidningsreferat skall förste tra -

fikinspektören ha yttrat, att »alla tåg
som ej är bäriga skall indragas».

Herr statsråd! Jag godtar Er uppfattning
— den är riktig — men jag accepterar
inte att Ni går i god för att järnvägsstyrelsen
har samma uppfattning
som Ni.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag ser i herr Jacobsons
interpellation detta citat av ekonomidirektör
Sjöberg i järnvägsstyrelsen,
som nyss upplästes. Men, herr Jacobson,
detta citat ger en oriktig bild
av ekonomidirektör Sjöbergs uppfattning,
ty vad herr Sjöberg åsyftar är ju
att statens järnvägar som ett affärsföretag
skall befrias från skyldigheten att
trafikera banor, tillkomna av militära
skäl eller byggda som rena kulturbanor.
Han menar inte att trafiken skall
läggas ned på dessa banor, utan han
vill att någon annan skall betala
driften.

Det hade kanske varit bättre, tycker
man på sina håll, om inlandsbanan
undandragits SJ och det beviljats vissa
anslag på socialdepartementets eller
försvarsdepartementets budget för att
upprätthålla trafiken. Dessa tankegångar
delar emellertid inte jag — jag anser
dem inte aktuella. Jag menar att
järnvägsnätet, som nu snart är helt förstatligat,
bör hållas samman, och jag
anlägger de synpunkter på järnvägsekonomien,
som jag redovisat här. Det
är SJ:s skyldighet att upprätthålla trafiken
även där den inte bär sig, t. ex.
på inlandsbanan. Jag tror att vi kommer
att kunna klara problemen under
förutsättning att SJ får göra förändringar
i trafiken efter hand som det
sker förändringar i trafikunderlaget.

Jag skall inte gå närmare in på det
herr Ekdahl anförde. Det är alldeles
riktigt att inlandsbanan skulle kunna
vara en mycket tjusig turistbana. Jag
har själv åkt den från Kristinehamn än -

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. vissa frågor rörande uppehållande av järnvägstrafik i

glesbygder

da upp till Gällivare långt innan jag
hade fribiljett — jag betalade själv, ty
jag tyckte att det var en riktig turistled.
Försöken att göra den till en sådan
har emellertid misslyckats. Naturligtvis
är det många som under årens lopp
åkt på denna bana, men trafiken har
tyvärr nedgått. Jag skulle gärna vilja
vara med och reklamera upp den till
en turistled igen, ty den är som sagt en
av vårt lands allra tjusigaste. Men om
man reser som turist utefter denna
bana, så behöver man väl inte ha så förfärligt
bråttom. Vad gör det, om man
stannar ett par timmar någonstans i dessa
vackra landskap — i Storuman, i
Vilhelmina, i Dorotea o. s. v.?

Men det är väl inte detta herr Jacobson
tänker på utan det är den lokala
trafiken mellan Vilhelmina samt
Hoting respektive Storuman etc. Det är
väl indragningarna av en del rälsbussturer
där som oroar, och det var
närmast detta jag inriktade mig på i
mitt svar. Och vi skall väl naturligtvis
undersöka, om det inte kan vara möjligt
att hålla telefon för järnvägspersonalen
vid de obemannade stationerna på dessa
banor!

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte här ge
mig in på någon detaljgranskning av de
tidtabellförändringar som vidtagits i
trafiken på inlandsbanan, men den
principiella fråga som nu aktualiserats
genom herr Jacobsons i Vilhelmina interpellation
är så viktig att jag tror att
den bör tagas upp till grundligt övervägande.
Jag tänker därvid inte endast
på de lokala norrlandsintressena utan
på problemet i stort.

Jag förstår mycket väl norrlänningarnas
reaktioner vid sådana serviceförsämringar
som tycks ha skett på inlandsbanan,
men jag vill tillägga att
norrlänningarna inte är ensamma om
att ha anledning till klagomål i den
vägen. Vi har fått vidkännas indrag -

ningar även på andra banor här i
landet.

Det som här sagts rörande breddningen
av underlaget för informationerna
och en förbättrad kontakt mellan
järnvägsledningen, de kommunala myndigheterna
och den stora allmänheten
förvånar mig något. Jag vet nämligen
att man på SJ numera är mycket noga
med att ta kontakt såväl med de kommunala
myndigheterna som med allmänheten
vid alla förändringar som
föreslås i tidtabellerna.

I en motion i år i första kammaren
rörande några SJ-spörsmål sades det,
att det tydligen är två herrar som kämpar
om herraväldet i SJ :s bröst. Den
ene hävdar att SJ är ett affärsdrivande
verk och endast har att ta hänsyn till
de ekonomiska kalkylerna. Den andre
anser att SJ verkligen bör vara hela
folkets järnväg och i första hand vara
inriktad på att tillgodose vissa elementära
kommunikationsbehov.

Ärade kammarledamöter! Är det så
underligt att dessa två herrar kämpar
om herraväldet i SJ:s bröst? Är det
inte samma två herrar som strider också
i riksdagen? Och den kampen kommer
till synes i den nu föreliggande
interpellationen, i dussintals motioner
och inlägg under årens lopp. Vi vill alla
att SJ skall »gå ihop», med andra ord
skall drivas affärsmässigt. I mycket
stor utsträckning sker detta redan. Men
detta förutsätter fortgående rationalisering,
och eftersom närmare två tredjedelar
av den totala årskostnaden utgöres
av personalkostnader, måste mekanisering
och automatisering av arbetsprocesserna
inom driften och underhållet
gå i första rummet. Härför
krävs i sin tur ökade investeringar.

Om således alla är med på att dessa
affärsmässiga synpunkter visavi SJ
skall komma till synes, får man emellertid
inte bortse från de förpliktelser
av näringspolitisk och social natur,
som är ett arv från den första tiden

Nr 32

Torsdagen den 15 december 1955

Svar på interpellation ang. vissa frågor

glesbygder

för bortåt hundra år sedan. En sådan
förpliktelse är t. ex. att uppehålla trafiken
på trafiksvaga bandelar och i
glesbygder. Allmänintresset fordrar —
och härvid spelar ju också militära
synpunkter in — att sådan trafik i
största möjliga utsträckning upprätthålles.
Det går inte att komma ifrån
SJ :s ställning som allmänföretag, och
i grund och botten vill väl ingen heller
släppa efter härvidlag.

Men så har vi denna dualism, denna
strid mellan de två herrarna. Att gottgöra
SJ för allmäntjänster genom särskilda
anslag på statsbudgeten, som kommunikationsministern
skämtsamt antydde,
bör säkert inte komma i fråga.
Emellertid sker dylika uppgörelser i
viss utsträckning i andra länder.

På något sätt måste dessa frågor lösas,
och man får hoppas att den stora
trafikutredning som arbetar verkligen
inom kort skall kunna få fram positiva
förslag till åtgärder, som soulagerar SJ
för förpliktelser av social och näringspolitisk
natur, så att glesbygderna och
landsbygden i allmänhet inte blir alltför
mycket lidande i servicehänseende
på rationaliseringar, som kan vara nödvändiga.
Med detta menar jag inte att
järnvägen skall ha privilegier framför
exempelvis bitrafiken. Det riktiga är,
anser jag, konkurrens på lika villkor.
Men då måste man också på något sätt
värdera de tjänster av social och nä -

rörande uppehållande av järnvägstrafik i

ringspolitisk karaktär, som järnvägen
utför och som vi allesammans vill ha
kvar. I de ekonomiska kalkylerna måste
man gottgöra SJ härför.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 195.

§ 13

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
utlåtande nr 43, med anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under återstoden
av produktionsåret 1955/56 jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 14

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 388, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ändamålsenlig
reglering av tiderna för allmänna
val.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 32

Fredagen den 16 december 1955

Fredagen den 16 december

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtande nr 43.

§ 2

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:
nr 397, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om socialhjälp,
m. m.; samt
från jordbruksutskottet:
nr 393, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets om -

råde m. in., i vad propositionen avser
förordningen angående reglering av införseln
av fettråvaror och fettvaror,
m. m. jämte i ämnet väckt motion m. m.;
och

nr 394, med anledning av väckta motioner
angående stödlån åt vissa fiskare,
som lidit förluster till följd av stormskador
å fiskredskap under hösten 1955.

§ 3

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

Lördagen den 17 december

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren ankomna protokoll
rörande den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 17 december 1955

Till justitiedepartementet hade den 16
december 1955 från länsstyrelsen i
Stockholms län inkommit fullmakt för
advokaten Curt Angur, Nacka, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens andra
kammare i stället för avgången ledamot
av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet
Oskar Adelsohn

Vid detta protokoll var fogad den
däri avsedda fullmakten för advokaten
Curt Angur, Nacka, att inträda såsom
ledamot av kammaren för tiden till den
1 januari 1957 efter herr Norrby.

§ 2

Föredrogos vart för sig:

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

angående godkännande dels av tilläggsprotokoll
nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt monetärt
avtal; och

bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om pension för städerskan
vid riksdagshuset Emma Klasson,
född Johansson.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3

Ändrad lydelse av lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja få antecknat
till protokollet för det första,
att man har haft fem år på sig att anmäla
anspråk i fråga om fiskerätten,
för det andra, att statsrådet Hjalmar
Nilson i april månad detta år i ett interpellationssvar
i första kammaren
meddelade, att regeringen icke skulle
ta något initiativ till förlängning av tiden,
för det tredje, att ersättningsanspråk
kan anmälas även om utredningen
inte är klar och för det fjärde, att

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

propositionen har avlämnats så sent,
att den inte kunnat i normal ordning
behandlas.

Jag har intet yrkande.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag vill i all korthet
yrka bifall till propositionen och till
utskottets förslag. Som här har redovisats
är man på en del håll — bl. a. på
blekingekusten — sysselsatt med utredningar,
som ännu inte har hunnit färdigställas,
och därför är det nog nödvändigt,
att man godtar den föreslagna
förlängningen, även om varken jag själv
eller utskottet hyst någon större entusiasm
för detta.

Jag hade emellertid hoppats, att departementschefen
samtidigt skulle ha
effektuerat den begäran som kammarkollegium
har gjort, nämligen att man
skulle vidtaga en sådan ändring i lagen,
att Kungl. Maj:t skulle ha rätt att via
sin företrädare — d. v. s. kammarkollegium
— inför domstol överklaga fiskevärderingsnämnds
beslut. När nu inte
Kungl. Maj:t till årets riksdag har kommit
med förslag därom, får jag hoppas,
att detta förslag kommer på kammarens
bord till nästkommande riksdag.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial nr
195, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1955/56.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under återstoden av
produktionsåret 1955/56

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande,
nr 43, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i

prisreglerande syfte på jordbrukets område
under återstoden av produktionsåret
1955/56 jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 november
1955 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 215, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen

dels medge Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
tiden intill den 1 september 1956 av
produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i propositionen;

dels å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor.

Det i propositionen framlagda förslaget
grundade sig på en överenskommelse,
som träffats mellan statens jordbruksnämnd,
å ena, samt en av Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk utsedd förhandlingsdelegation,
å andra sidan, angående
prissättningen på jordbrukets produkter
under återstoden av regleringsåret
1955/56.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal i anslutning
till propositionen inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner.

I motionen 1:581 av herr Persson,
Helmer, och herr Norling, likalydande
med II: 711 av herr Holmberg och fru
Nilsson, hade hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till vad som yrkats
i förevarande proposition, första stycket,
måtte besluta

A) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om ofördröjliga åtgärder för
att återföra detaljhandelspriserna på
jordbrukets animalieprodukter till nivån
före den 9 november,

Lördagen den 17 december 1955
Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av pioduk -

tionsåret 1955/56

att i enlighet härmed å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av 340
miljoner kronor;

B) att uttala, att de inkomstökningar
till följd av prishöjningarna, som skulle
komma jordbruket i Malmöhus län till
del för tiden intill 1 september 1956, i
form av s. k. intern clearing (mjölkoch
slaktdjursavgifter), i sin helhet
skulle överföras till det mindre jordbruket
i de svårast skördeskadade områdena
samt i hela övre Norrland, samt

att de belopp, som härigenom skulle
komma att clearas, skulle utanordnas
till de jordbrukare, som avsåges under
B), i form av tillägg å de i propositionen
förutsedda arealbidragen.

I motionen II: 712 av herr Andersson
i Dunker m. fl. hade yrkats, att riksdagen
vid behandling av förevarande
proposition måtte besluta att å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln anvisa
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag
av 120 000 000 kronor, därav 40 000 000
kronor till kontantbidrag att utgå efter
särskild prövning och användas enligt
de grunder, som i motionen föreslagits.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte medge Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under tiden intill den 1
september 1956 av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, utskottet angivit och
således

1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 581 och II: 711, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

2) i fråga om avvägningen av fördelningen
av inkomsttillskotten genom pris -

höjningarna, med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 580 och II: 710 samt I: 581 och
11:711 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna vad
utskottet anfört;

3) i vad angår kontanta bidrag, med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning
och med avslag i förevarande del å motionen
II: 712, godkänna vad utskottet
anfört;

4) i fråga om arealbidrag, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med avslag i förevarande del å motionen
II: 713, godkänna vad utskottet anfört;

5) beträffande administrationen av
de statliga bidragen bifalla Kungl. Maj :ts
framställning;

6) i vad angår äggregleringen bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

7) beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 580 och II: 710, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

8) i fråga om köttvaruregleringen bifalla
Kungl. Maj :ts framställning;

9) i fråga om potatisregleringen bifalla
Kungl. Maj :ts framställning;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:581 och
II: 711, II: 712 samt II: 713 — samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga — å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) i fråga om avvägningen av fördelningen
av inkomsttillskotten genom prishöjningarna
av herrar Nils Hansson,
Johan Persson, Johnsson i Kastanjegården,
Ant bi/ och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett att utskottet under punkten
A 2) bort hemställa, att riksdagen måtte,
i fråga om avvägningen av fördelningen

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

av inkomsttillskotten genom prishöjningarna,
med anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna 1:580 och 11:710 ävensom
med avslag å motionerna 1:581 och
11:711 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna vad
reservanterna anfört;

2) i fråga om regleringen av handeln
med mjölk och mejeriprodukter av herrar
Niis Hansson, Johan Persson, Johnsson
i Kastanjegården, Antby och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett att utskottet
under punkten A 7) bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande regleringen
av handeln med mjölk och mejeriprodukter,
med anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna I: 580 och II: 710, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

3) i fråga om köttvaruregleringen av
herrar Nils Hansson, Johan Persson,
Johnsson i Kastanjegården, Antby och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att
utskottet under punkten A 8) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i fråga om
köttvaruregleringen, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning, godkänna
vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Det har sagts om årets
riksdag, att den har varit en riktig jordbrukarriksdag,
och det är kanske inte
något större fel att kalla den så. Ett
flertal ytterst betydelsefulla jordbruksfrågor
har behandlats och avgjorts vid
1955 års riksdag. Man har väl anledning
hoppas, att de fattade besluten skall
visa sig vara kloka och välbetänkta. Vad
som enligt min mening har varit särskilt
glädjande är den relativt stora
enighet, som rått mellan de statliga organen
och de speciella företrädarna för
producenternas och konsumenternas organisationer,
detta även när det gällt

att skapa enighet kring förslag om rätt
stora prishöjningar på viktiga jordbruksprodukter.
Vi har anledning att
tacka för vad som här har uträttats.

Vi skulle dock ha varit ännu mera
tillfredsställda, vi som menar oss representera
de områden i landet, som
har lidit de största skadorna — man
kan med rätta säga katastrofala skador

— om fördelningen av vad som skall
erhållas i bidrag och prisförbättringar
hade skett på ett annat sätt än som här
har föreslagits. I Södermanland — det
län jag representerar — torde skadorna
vara allra störst. Vissa andra områden

— östra Östergötland, norra delen av
Kalmar län, vissa delar av Skaraborgs
län m. fl. — hör också till de mycket
svårt skördeskadade trakterna av landet.
Man kan nästan tala om verklig
missväxt på stora områden.

Då jag emellertid är rädd för att åtskilliga
av kammarens ledamöter inte
riktigt har kunnat sätta sig in i vad dessa
skördeskador betyder för den enskilde
jordbrukaren, skall jag ta mig friheten
att här anföra några exempel
ifrån mitt län. De är inte utplockade såsom
på något sätt exceptionella utan är
tagna så att säga på en slump ur högen
av skadefall. De visar ändå, att det för
många är fråga om verkliga katastrofer.

De fall som jag här kommer att relatera
hänför sig dels till gårdar, som
har en ordentlig bokföring och som för
noggranna anteckningar över sådd och
skörd och därför varit möjliga att kontrollera,
dels till uppgifter som kontrollerats
av länets lantbruksnämnd man
kan därför ha full tilltro till siffrorna.

Jag nämner här gårdarnas nummer —
jag vill inte säga namnen på dem — och
jag anger den areal, som varje gård har
uppgivit. Den omfattar inte bara den
besådda arealen utan den totala, alltså
även träda och på träda utlagda betesmarker
samt åker som är avsedd för
slåttervallar. Så gör jag en jämförelse
mellan skördevärdet 1954, som kan sä -

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets

tionsåret 1955 56

gas vara elt normalår i Södermanland,
och årets skördevärde. Skillnaden utgör
alltså skördeförlusten.

Gården nr 1 är en relativt stor gård
på 70 hektar. Där var skördevärdet
49 000 kronor år 1954 och 24 000 kronor
i år, alltså en minskning med
25 000 kronor.

Gård nr 2 är ett 20 hektars jordbruk;
alltså vad vi kallar ett familjejordbruk.

Den hade 1954 ett skördevärde på
15100 kronor och i år 5 800 kronor,
sålunda en minskning på 9 300 kronor.

Gård nr 3 har en areal på 17 hektar.

Den hade i fjol ett skördevärde av
14 200 kronor och i år 3 400 kronor —
en minskning med 10 800 kronor på
denna relativt lilla gård.

Gård nr 4 är på 15 hektar. Den hade
i fjol ett skördevärde på 16 200 och i
år 5 200 kronor, alltså en skördeförlust
på 11 000 kronor.

Gård nr 5 omfattar 13 hektar. Skördevärdet
var i fjol 10 200 och i år 3 100
kronor, alltså en skördeförlust på 7 100
kronor.

Gård nr 6 omfattar 12 hektar. År
1954 var skördevärdet 11 300 och i år
4 000 kronor; en skördeförlust på 7 300
kronor.

Gård nr 7 är på 15 hektar. Den hade
år 1954 ett skördevärde på 13 100 och
i år på 6 200 kronor, sålunda en förlust
på 6 900 kronor.

Gård nr 8 slutligen är en stor gård
på 160 hektar åker. Den hade i fjol ett
skördevärde på 140 000 kronor och i år
på 56 000 kronor, sålunda en skördeförlust
på 84 000 kronor.

Detta är några få enskilda fall, men
förhållandena är praktiskt taget likadana
för nästan alla de sörmländska
jordbrukarna. För att ytterligare bekräfta
att dessa siffror måste vara riktiga
har jag skaffat in några uppgifter
från vår centralförenings kontor. Centralföreningen
köper all spannmål vi
har till avsalu, och genom att göra jämförelser
mellan två olika år kan man
6 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Nr 32

område under återstoden av produk få

en uppfattning av skördens totala
storlek.

Ett kontor, som jag betecknar med A,
vägde i fjol in 10 388 ton höstvete och
i år 6 714 ton. Nu är att märka, att de
höstsådda växterna, framför allt det
höstsådda vetet, gav en relativt hygglig
skörd för att vara i år. Däremot är förhållandena
väsentligt annorlunda när
det gäller vårsådda växter. Av vårvete
vägde kontoret i fjol in 2 410 ton och i
år 414 ton. Av råg vägdes i fjol in 1 365
ton och i år 576 ton. Samma kontor
vägde i fjol in 761 ton korn och i år
191 ton. Av gula ärter var det 468 ton
i fjol och 86 ton i år. Detta är ju fullständig
missväxt.

Det kontor, som jag betecknar med B,
vägde i fjol in 3 324 ton höstvete och i
år 1 754 ton. Av vårvete vägdes i fjol
in 1 240 ton och i år 170 ton. För råg
var siffrorna 210 ton i fjol och 45 ton
i år, för korn 156 ton i fjol och 73 ton
i år och för gula ärter 323 ton i fjol
och 41 ton i år.

Kontoret C vägde i fjol in 6 146 ton
höstvete och i år 3 875 ton. Av vårvete
vägde det in 3 478 ton i fjol och 1 023
ton i år, av råg 439 respektive 156 ton,
av korn 398 ton i fjol mot 222 i år och
av gula ärter 211 ton i fjol och 24 ton

1 år.

Det sista kontoret D vägde i fjol in

2 099 ton höstvete och 1 862 ton i år,
813 ton vårvete i fjol och 68 ton i år,
146 ton råg i fjol och 98 ton i år. Av
korn vägde man in 36 ton i fjol och 27
ton i år och av gula ärter 179 respektive
17 ton.

Detta måste enligt min mening på det
mest påtagliga sätt bestyrka riktigheten
av de uppgifter och påståenden, som
tidigare lämnats från dessa bygder som
drabbats så oerhört hårt.

För att ingen skall på något sätt missförstå
dessa siffror och tro att de utgör
nettovinster på jordbruken vill jag säga,
att de avser bruttovärdet på skörden.
Det skall räcka till — vilket det väl inte
32

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

gör — att betala utsäden, gödningsämnen,
sådd och skörd, räntor, arrenden
och underhåll och naturligtvis avlöningar.
Det är uppenbart att alla dessa
som har råkat ut för sådana skördeskador
lider stora förluster.

Man kan fråga sig, hur jordbrukarna
klarar sig nu. Ja, de har fått leva på
eventuella tidigare besparingar eller
också fått låna av vänner eller bekanta
— att låna på annat sätt går ju inte —
och sätta sig i skuld hos firmor och
försäljare av gödningsämnen och fodermedel.
Det är, skulle jag vilja säga, som
om en arbetare eller tjänsteman har arbetat
ett helt år och inte fått någon
lön. Han bär blivit lovad att han när
året är slut skall få betalt för sitt arbete.
Han har dragit sig fram på samma
sätt som de jordbrukare jag tidigare
nämnde, kanske genom att använda de
besparingar han haft eller genom hjälp
från vänner och släktingar, och så har
han satt sig i skuld för återstoden. När
året var slut hade emellertid den som
skulle betala avlöningen inte några
pengar. Likadant har det blivit för de
jordbrukare det här gäller. De hade förberett
sig så gott de kunnat för att få
en god skörd och hade väntat att nå
ett gynnsamt resultat, men då grödan
skulle skördas var det inte mycket att
hämta.

En sak som har en särskild betydelse
för Södermanland är, att det där finns
så många arrendatorer. Mer än 40 procent
av all sörmländsk åkerjord brukas
av arrendatorer, och de kan, som vi
vet, inte göra sig några inkomster av
skogen. Det finns ju större gårdar där
ägaren har möjlighet att under dåliga
skördeår avverka och sälja mera skog
än han eljest skulle göra. För arrendatorerna
är detta en omöjlighet. De råkar
i ett alldeles särskilt svårt läge, i
synnerhet de som är nybörjare som arrendatorer.
Jag vet fall där en i våras
nytillträdande arrendator har gjort så
stora förluster, att både vad han hade

när han började och all den hjälp han
vid starten fick av släkt och vänner har
gått all världens väg.

Det jag nu anfört är bara ett litet försök
att skildra läget, men det är ju
denna situation som den proposition
vi nu behandlar avser att bringa någon
lättnad i.

Jag kan inte låta bli att säga — även
om mången kanske finner det vara
elakt sagt — att lika bra som jag tycker
att jordbrukets förhandlingsdelegerade
skötte sin uppgift att anskaffa medel
till avhjälpande av skördeskadorna, lika
dåligt tycker jag uppriktigt sagt att de
har skött saken när det gällt att få fram
ett förslag till fördelning av medlen.
Om det nu är beroende på bristande
vilja eller bristande förmåga hos de
herrar som suttit i ledningen, det kan
jag inte bedöma. Det kanske är bådadera,
ty annars skulle förslaget knappast
ha kunnat se ut som det gjorde
när det framlades. Det måste väl ändå
anses vara högst anmärkningsvärt, att
resultatet av det förslag, som framlades
av delegationen, innebar att skadeersättningen
för landet i dess helhet skulle
täckas upp till 56,5 procent, men för de
områden, som i likhet med Södermanland
hade de största skadorna, skulle
täckningen av skadorna bli endast 34,5
procent. Det bör inte förvåna, att man
blir ganska upprörd över att finna sådana
förslag och se hur de tillkommit.
Att tala om något slags rättvisa i sådana
sammanhang är ju att missbruka ord.
Vad man bör kalla det är orättvisor.

Jag vill också, även om det kanske
har sagts tidigare, framhålla såsom anmärkningsvärt,
att de prishöjningar
som man fått igenom väl kom till stånd
praktiskt taget helt och hållet på grund
av de stora skördeskadorna i Södermanland
och de andra områden jag nyss
nämnde. Utan dem lär det väl inte ha
blivit några bidrag eller prishöjningar
i någon form. Man tycker då att det
vore rimligt, att kompensationen till

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

jordbrukarna inom dessa områden uppgick
till åtminstone medeltalet för riket,
men det är tydligen att gå för
långt.

Vad åtminstone jag djupt beklagar är
den brist på solidaritet som här har
visats. När våra ekonomiska och fackliga
organisationer på jordbrukets område
byggdes upp framhölls med skärpa
betydelsen av solidaritet och sammanhållning
mellan jordbrukare, oberoende
av gårdarnas storlek och oberoende
av var de var belägna i landet,
och den tanken finner jag vara riktig.
Det är därför verkligen anledning att
beklaga, att denna solidaritet, då den
kanske för första gången sättes på ett
allvarligt prov, faller ihop som ett kortöus.
Så är det åtminstone om man får
tro vad ledarna för dessa våra stora organisationer
har uttalat i tidningsartiklar
och i andra sammanhang. Det var
först när frågan kom upp på det politiska
planet som det lyckades jordbruksminister
Norup att få litet rätsida på
förslaget, och att döma av vad som
står i propositionen och även i utskottets
utlåtande fick han ta i med skärpa
för att få delegationerna med på sitt
förslag om en viss utjämningsavgift på
mjölken. Det var emellertid då det
första skedde, som man kan ha anledning
att säga ett verkligt tack för. Jag
tänker då inte på propositionen i dess
helhet, ty den är jag djupt tacksam för
i övrigt, utan på fördelningen.

Emellertid är det nog felaktigt, både
i propositionen och i utskottets utlåtande,
då man talar om att den inkomstförbättring,
som skall tillkomma jordbruket
på grund av höjda priser på kött
och fläsk, särskilt skulle komma de
värst skördeskadade områdena till godo
genom clearingen mellan kött- och
fläskpriserna. Detta är naturligtvis alldeles
fel, tv beträffande slaktdjur är ju
liiget det, att jordbrukarna i de svårt
skördeskadade områdena redan sålt
bort så mycket slaktdjur som de över

huvud taget kunnat få i väg till slakt.
Det har som bekant varit så fullt på
slakterierna, att man har fått vänta
länge. Jag har inhämtat, att ett av våra
storslakterier i Södermanland under
höstmånaderna i år har till slakt mottagit
över 46 procent mera storboskap
än under motsvarande tid i fjol. Detta
måste ju innebära, att inte bara all
till slakt i år avsedd boskap ju redan
sålts — utan dessutom halva nästa års
produktion också. Då blir det inte mycket
att få någon clearing eller några
pristillägg på. Inom de områden, där
skörden inte drabbats av några större
skador på grund av torka, får man däremot
till fullo de tillägg, som tas ut
genom de höjda priserna. Jag missunnar
inte lantbrukarna i de ifrågavarande
områdena detta, men man skall
inte säga som man gör både i propositionen
och i utskottsutlåtandet, att
tilläggen väsentligen kommer områdena
med skördeskador till godo.

Skulle man rikta någon anmärkning
mot jordbruksministern — vilket jag
ogärna gör — skulle det vara, att han
bort ingripa tidigare när det gällde fördelningen
av de medel, som på olika
sätt skulle användas för skördehjälpen.
Jag tror att han då skulle ha lyckats
väsentligt bättre än sedan de stora jordbruksdelegationerna
låst fast sig i ståndpunkter,
som de ytterst ogärna ville
frångå. Jag vet inte om det varit möjligt,
men nog förefaller det som om det
varit klokt. Nu hade man lagt fram
sina förslag och förklarat sig inte kunna
gå ifrån dem.

Herr talman! Det skulle kunna vara
mera att säga, men jag förstår att flertalet
av kammarens ledamöter vill åka
hem, så jag skall nöja mig med att hänvisa
till motionen nr 712 i denna kammare,
som jag och två kamrater undertecknat
och där vi framfört åtskilliga
synpunkter utöver vad jag här yttrat.
Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till denna motion.

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område
tionsåret 1955/56

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är ju en stor fråga
som här avgöres på sista dagen av riksdagens
höstsession, och även om det är
bråttom får vi väl skicka med en del
kommentarer, innan vi voterar om
dessa miljoner.

Det finns en tabell på s. 33—34 i
Kungl. Maj:ts proposition, där man försökt
få fram skörderesultatet i genomsnitt
för naturliga jordbruksområden.
Enligt denna skulle Skånes kustland ha
fått 98 procent av normal skörd. Detta
är det mesta. Södermanland, som ligger
på den andra flygeln, skulle inte ha fått
mer än 59 procent.

Jag vill göra den anmärkningen, att
procenträkningen enligt 4-procentsregeln
naturligtvis inte får jämföras med
procenträkning i lönesammanhang, ty
när det står att jordbruket skall bära 4
procent av en inkomstminskning, så är
det fråga om 4 procent av bruttot, och
vill man räkna i grovt medeltal kan
man säga, att 1 procents minskning av
bruttoinkomsten motsvarar ungefär 2
procents minskning i arbetsinkomst, eller
företagarvinst respektive ökning av
företagarförlust. Man bör komma ihåg
detta antingen man räknar med underkompensation
eller överkompensation,
ty det ger en skarpare relief än procentsiffrorna
annars skulle göra.

Det är under alla förhållanden svårt
att skipa rättvisa i ett sådant sammanhang
som detta, men framför allt
är det svårt att göra det på detta sena
stadium. Vi har i en motion från folkpartiet
framhållit, att det varit riktigare
att göra en skördeuppskattning
från gård till gård. En sådan kunde
inte göras för vallarna, ty när man
skördade vallarna var det inte klart att
det skulle bli en så kraftig torka, och
det var väl också svårt att göra det för
potatis och rotfrukter, där ju höstens
väderlek och den långa växttiden spelar
in. Däremot kunde det ha gått beträffande
stråsädsgrödorna, som stod

under återstoden av produk på

rot. I fråga om dessa var det klart
att vi hade att räkna med en stor skördeminskning
på grund av exceptionell
torka. Att komma och säga att det inte
hade gått är ju detsamma som att hävda,
att vad vi gjorde år efter år under
kriget skulle vi inte kunna göra nu.
Det hade gått, och jag vill säga att det
material, som herr Andersson i Dunker
lämnat i sin motion och ävenledes
anfört här i dag, är en utmärkt motivering
för den saken.

Vad som därvid är mest värt att lägga
märke till är utslaktningen från den
tid i början på juli, då torkan satte in
hårt, och vidare foderfrågorna inklusive
stråfoderfrågan, där man ju kan
riskera svårigheter fram på vintern och
våren. Det hade givetvis också varit en
fördel, om vissa prishöjningar satts in
tidigare och vi hade sluppit gå upp i
de höga pristoppar som vi nu får. Men
här möter vi avigsidan av det kalkyltänkande
som behärskar svensk politik.
Vi har råkat ut för något slags sifferhvpnos,
som gör att ingen kan göra något
förrän slutresultaten av räkneoperationerna
ligger på bordet. Det stod på
ett tidigt stadium klart, att man skulle
komma under 4-procentsregeln, och
vissa prishöjningar borde alltså inte ha
behövt föregripa den slutgiltiga regleringen.
Jag vill också stryka under att
reservbelopp saknas för oförutsedda
förhållanden på grund av torkans följder.

Detta är emellertid, herr talman, bara
anmärkningar som man kan göra i marginalen,
ty ingen kan nu gå ut och
uppskatta skörden från gård till gård.
Det är fråga om en försummelse, som
inte nu kan repareras. Även om man nu
lämnar den saken åsido och tar hänsyn
till hur man behandlade frågan,
sedan materialet var framräknat, blir
man dock, som herr Andersson i Dunker
tidigare framhållit, en smula förvånad
över det sätt på vilket fördelningsfrågan
sköttes. Den förste som slog

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

larm var väl agronom Odhner, som tydligen
på ett tidigt stadium kunnat bli
förtrogen med siffermaterialet; senare
inströmmade ju vittnesbörden från olika
håll. Jag skall be att få anföra några
rader ur tidningen Folket i Eskilstuna
för den 15 november.

I ledaren säger man: »Det är bönderna
på torkområdena som är illa ute.
Men det är bönderna i Skåne, som tar
hem pengarna.» Litet längre fram fortsätter
man: »Allt vad bönderna i Skåne
har att sälja av mjölk, smör, ost, grädde,
kött och fläsk — i den mån skördeförlusterna
nu gottgöres den vägen —
kan de alltså få ut de högre prisen på.»
Detta är alltså denna socialdemokratiska
tidnings reaktion den 15 november.
Jag skall inte för egen del knyta några
reflexioner till detta uttalande.

Däremot skall jag be att få instämma
i två meningar i herr Anderssons i Dunker
motion som jag tror är obestridliga.
Han säger: »Utan de stora skördeskador,
som inträffat i vissa områden i
Mellansverige, hade det med all säkerhet
inte blivit några prishöjningar på
jordbrukets produkter i höst. I vissa
områden får alltså jordbrukarna ökade
inkomster endast till följd av att andra
områden haft mycket svåra skördeskador.
» Detta uttalande av herrar Andersson
i Dunker, Ericsson i Näs och Andersson
i Björkäng tror jag som sagt är
alldeles obestridligt.

När denna debatt kom i gång i mitten
på november reagerade man som
sagt ganska hårt, och den 20 november
reste finansministern ned till Halland
och sade ifrån, att man kunde inte
godta uppgörelsen sådan som den var.
.lag erinrade mig, när jag läste TT-referatet
av herr Strängs föredrag, ett uttalande
som dåvarande jordbruksminister
Sträng gjorde i denna kammare den
12 november 1949, då vi också diskuterade
eu fördelningsfråga — det gällde
prisavvägningen mellan mjölk och oljeväxter.
Då sade jordbruksminister

Sträng: »Det är inte något riksintresse
att träta med jordbrukarna om prisrelalionerna.
Det är en inre fördelningsfråga,
som vi med rätt stor förtröstan
kan överlåta åt jordbrukarna själva.»

Nu har herr Sträng alltså en annan
och så vitt jag kan förstå mycket riktigare
uppfattning än han hade 1949,
och han är i det fallet i gott sällskap
med stora grupper inom sitt parti. Ty
som ett uttryck för hur man ser på
dessa spörsmål i det socialdemokratiska
partiet får man väl betrakta vad som
skrevs i tidskriften Aktuellt den 30 november
i år. Jag skall be, herr talman,
att få anföra några citat från artikeln
i fråga.

Först säger man att det var alldeles
självklart, att man borde fördela kompensationen
för missväxten så, att de
som led den största förlusten också fick
den största kompensationen. Ett annat
förfarande, säger man, skulle vara uppenbart
orimligt. Och man fortsätter:
»Men detta var ingenting orimligt för
ledningarna i jordbrukarnas ekonomiska
organisationer. Och därvid befanns
det att jordbrukarna — storbönderna —
i Skåne och likartade områden, vilka i
allmänhet fått en fullgod skörd, krävde
att fördelningen av prisökningsmedel
skulle ske så att var och en fick i förhållande
till sin leverans av produkter.»

Litet längre ned fortsätter man i
det socialdemokratiska informationsorganet:
»I den situationen ingrep regeringens
socialdemokratiska ledamöter
och påkallade nya förhandlingar om
den träffade uppgörelsens tillämpning.
Det skall här sägas ifrån, att regeringens
bondeförbundsledamöter hade samma
mening och i fortsättningen satte in
stor kraft på att få sina yrkeskolleger i
de ekonomiska förbundsledningarna att
ta reson.»

Så långt citatet. Till detta citat vill
jag endast göra två korta reflexioner:
för det första, ifall man hade denna
uppfattning i regeringen, varför god -

86 Nr 32 Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåref
1955/56

kände man då uppgörelsen den 9 november?
För det andra, om bondeförbundsledamöterna
i regeringen var lika
intresserade som de socialdemokratiska
ledamöterna, varför togs då inte initiativ
av det statsråd, som hade att handlägga
frågan?

Sedan fortsätter jag att läsa ytterligare
ett stycke i Aktuellt: »Det blev
sega och hårda förhandlingar. De
främsta företrädarna för de ekonomiska
organisationerna — godsägare Gösta
Liedberg i Lantbruksförbundet och
hemmansägare Folke Edblom i RLF —
höll envist fast vid ståndpunkten att
fördelningen av skadetäckningen var
organisationernas enskilda angelägenhet,
i vilken ovidkommande icke hade
att blanda sig.»

Det är endast att tillägga: Om nu
detta är riktigt — det får stå för Aktuellts
räkning — vidhöll alltså ledningen
för dessa organisationer samma uppfattning
som jordbruksminister Sträng
hade accepterat 1949.

Sedan drar man noten i land i denna
artikel med följande uttalande: »För
konsumenterna skall det säkerligen kännas
lättare att bära bördorna, när de
vet att en större del av beloppet går
till dem, för vilka det är avsett. Men
även jordbrukarna själva måste känna
en betydande lättnad över att deras förbundsledningars
osolidariska linje icke
fick fullföljas. Tusentals jordbrukare
— och bland dem mest småbrukare —
står i dag i en mycket besvärlig ekonomisk
situation, med sina avbrända
åkerfält och nedslaktade kreatursbesättningar
och med oguldna räntor på gårdar
och maskiner. Dessa måste känna
det som en välgärning att man med konsumentopinionens
och regeringens aktivitet
ändå tryggats till en viss kompensation,
en bättre utdelning av stödet
från det allmänna.»

Här slutar jag med citaten från den
socialdemokratiska informationscentralen.
Där är man alltså mycket belåten

med vad man åstadkom genom uppgörelsen
den 24 november.

Sedan jag alltså har läst litet grand
av vad man från den sidan har sagt,
kanske det kan vara berättigat att anföra
ett litet svar från de ekonomiska
organisationerna. Det finns i en ledare
i Jordbrukarnas Föreningsblad för den
3 december och är skrivet av Gösta
Liedberg. Där ger han en replik, som
såvitt jag förstår, går direkt i prick.
Han säger: »Har den nu överenskomna
överflyttningen av ca 6 milj. kr. från

områden med normal gröda»--- —

»och från de skånska områdena med
lindrigare missväxt» — — — »eliminerat
det ''frånstötande draget’ av förkastlig
skånsk profithunger? I så fall
förstår man knappast de stora orden
tidigare. I så fall har väl uppgörelsen,
låt vara indirekt och oavsiktligt, fått ett
högt betyg av dess belackare.»

Jag tycker nog att man kan hålla
med herr Liedberg om att ifall det är
bra nu, så var det inte så tokigt förut,
ty ändringen rör sig om ett tiotal miljoner
kronor av de 504 miljoner, som
det totaliter rör sig om. En annan sak
är ju, om det är bra nu. Det tror inte
vi inom folkpartiet, att det är, men det
förefaller av utskottsbehandlingen, som
om man på socialdemokratiskt håll menade,
att nu är det bra eller i varje fall
så pass bra det kan bli.

Sedan finns det i denna ledare i Jordbrukarnas
Föreningsblad ett yttrande,
som man verkligen har anledning att
sätta värde på. Där säger nämligen herr
Liedberg, när han talar om uppgörelsen
och vad som förekom inom delegationen:
»Delegationen var, då den frågan
kom upp, knappast i tvivelsmål om
skåningarnas lojalitet inför en omfördelning
till bröders hjälp.»

Här säger alltså en representant för
Skåne uttryckligen ifrån, att någon bristande
lojalitet från skånsk sida behöver
man inte befara. Det är tacknämligt. I
det sammanhanget är det endast att

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk -

tionsåret 1955/56

notera, att den stora högertidningen i
Malmö, Sydsvenska Dagbladet, uppenbarligen
har totalt missuppfattat situationen,
då den dagen efter uppgörelsen
den 24 november i en stor rubrik över
fem spalter skriver: »Skåne tvingas betala
landets skördeskador.» Jag noterar
med tillfredsställelse, att denna Sydsvenska
Dagbladets teckning av läget
enligt godsägare Liedberg icke är riktig.

Det är ytterligare en sak i godsägare
Liedbergs ledare, som jag måste kommentera,
och det är när han säger, att
uppgörelsen den 24 november med
mjölkclearing kunde man genomföra,
därför att man vid de fortsatta förhandlingarna
letat upp den gamla ännu gällande
fast halvt bortglömda och för
andra ändamål en gång tillkomna förordningen
angående mjölkavgift av år
1941.

Jag ber att få gratulera förhandlingsdelegationen
och vederbörande till
denna glada upptäckt. Men herr Liedberg
har liksom undertecknad och jordbruksnämndens
chef suttit i 1942 års
jordbruksutredning och beslutat, att
denna förordning om mjölkavgift även
under normala fall skulle kunna använnas
för att utjämna inkomsterna inom
jordbruket, och jag tror att jag i kammaren
åtminstone tjugo gånger pekat
på denna förordning, som man inte velat
komma ihåg. Nu är det anledning
att gratulera till att man har upptäckt
den omkring den 24 november 1955.

Därmed lämnar jag den saken.

Jag har inte gjort några starka personliga
uttalanden här, ty när man är
i den förmånliga situationen att andra
motiverar ståndpunkten, kan man någon
gång låta dem få göra det.

Jag konstaterar, att herr Andersson
i Dunker nyss sade ifrån, att förhandlingsdelegerade
har skött fördelningsfrågan
dåligt, så dåligt att det är att
missbruka orden, ifall man talar om
rättvisa.

Herr talman! Jag skall inte gå igenom
det tryckta material som finns här. Jag
tror att saken i stora drag är tillräckligt
känd. Jag skall därför nöja mig
med att säga följande.

För det första tror jag det är obestridligt
att fördelningen sådan den nu
är, trots vad som hände den 24 november,
icke är rättvis. För det andra vill
jag konstatera, att det finns fördelningsinstrument
för att åstadkomma en
större rättvisa. Den av godsägare Liedberg
och andra upptäckta förordningen
av år 1941 är icke utnyttjad i sin helhet.
Vill man, kan man utnyttja den något
hårdare än vad man nu gjort. Förordningen
om slaktdjursavgifter kan
användas litet mera än vad man gjort
för att påverka fördelningen, och det
allmänna mjölkprisbidraget är statsmedel,
som kan fördelas ut över detta land
såsom riksdagen, regeringen och jordbruksnämnden
beslutar. Fördelningen
är inte rättvis, och det går att göra den
rättvisare. Detta är, herr talman, vad
jag skulle vilja säga, och sedan vill jag
bara tillägga, att den riksdagsman, som
här röstar för utskottets förslag, delar
ansvaret för att den kompensation, som
nu skall beslutas, blir mera orättvis än
den behöver vara.

•Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer, som avgivits
av herr Hansson m. fl.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Jag skall inte ingå i något
svaromål beträffande förhandlingsdelegationens
kvalifikationer. Det är givet
att de två herrar, som yttrat sig här
förut, herrar Andersson i Dunker och
Svensson i Ljungskile, är mera kapabla
att bedöma de svårigheter som ligger i
fördelningsproblemet, och det är ju
synd att de inte talat om hur duktiga

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

de är, ty i så fall kunde förhandlingsdelegationen
innan fördelningen ägde
rum ha tillkallat dem som sakkunniga
eller experter.

När vi ställdes inför problemet i år
med dessa mycket stora skördeskador
kunde vi lägga märke till att skördeskadorna
ingalunda var enhetliga inom
mycket stora områden. Man kan säga
att det finns stora områden med svåra
skador såsom Södermanland, delar av
Östergötland och norra Kalmar län,
Stockholms län, Skaraborgs län, Värmlands
län, norra Älvsborgs län, Västmanlands
län in. fl. platser, men även
inom dessa områden förekommer det
dock ojämnheter. Vi har fått uppgift om
att det även inom mycket svårt skördeskadade
områden kan förekomma ett
mindre område, där skörden varit relativt
god, beroende på att man där i
behaglig tid haft lyckan att få en åskskur.
Att under sådana förhållanden
skapa fullständig rättvisa är ingalunda
någon lätt uppgift.

De pengar som ställts till förfogande
av statsmakterna, de 100 miljonerna,
har ju fördelats inom de värst skördeskadade
områdena. Som alla vet skall
det utgå ett arealbidrag och ett extra
leveranstillägg, och vidare har man
ställt 20 miljoner till förfogande för att
efter ansökan utbetalas i vissa katastroffall.
De prisförhöjningar, som man sedan
måste genomföra, har ju av naturliga
skäl måste göras i stort sett generella.
Det enda undantag som gjorts
är att i de områden i Skåne, där man
fått vidkännas mindre skördeskador än
15 procent, får man vara med om att via
mjölkavgiften betala de extra tillägg,
som tillfaller jordbrukarna i de värst
drabbade områdena.

Vidare kan man säga att också slaktdjursavgiften
om 7 kronor per gris på
sätt och vis utgör en clearing, eftersom
fläskproduktionen väger betydligt
tyngre än mjölkproduktionen i de områden
i södra Sverige, där skördeska -

dorna har varit mindre. Man har där
gjort gällande att clearingen skulle
kunna göras mera omfattande. Vi bör
emellertid komma ihåg, att om vi varierar
ersättningarna för mycket, så kan
spänningen olika områden emellan bli
så stor att vi i vår ekonomiska föreningsrörelse
inte förmår hålla fronten
klar. Om man inför slaktdjursavgift i
det ena området men inte i det andra,
får vi räkna med en »smuggling» av
svin från det förra området till det senare.
Det går nämligen i dag att forsla
grisar per lastbil långa sträckor och att
göra det med vinst, om skillnaden i pris
är 7—8 kronor per gris. Här skulle vi
med andra ord få mycket stora gränsproblem
— och någonstans måste ju
ändå gränserna dragas.

Sedan har det också gjorts gällande
att vi i delegationen icke har tagit hänsyn
till de goda skördarna i Skåne och
på vissa andra platser. Det är synd att
inte skördeskadekartan finns här. Med
dess hjälp skulle man ha kunnat demonstrera
hur skördeutfallet varit i
olika trakter. Även i Skåne har man
nämligen drabbats av skördeskador, och
det är endast ett litet område i nordvästra
Skåne och i Kristianstads-trakten
som skörden har varit normal eller
där skadorna varit mindre än 5 procent.
Men av dessa i år så lyckligt lottade
områden fick trakten kring Ängelholm
och Hälsingborg — i stort sett
hela nordvästra Skåne — förra året
vidkännas mycket stora skördeskador
på grund av regnet, och de skadorna
fick vederbörande ingen kompensation
för. Jag tycker därför att man här skall
se på dessa saker mera objektivt än vad
herrar Andersson i Dunker och Svensson
i Ljungskile har gjort.

Nu har folkpartiet i detta sammanhang
kommit med en patentmedicin,
som man själv anser mycket bra, nämligen
förslaget om ersättning upp till
96 procent. Det anser man vara ett
starkt förslag. Jag måste emellertid säga

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

att vi sällan har haft att ta ställning
till ett svagare förslag. Det måste nämligen
anses fullkomligt omöjligt att göra
en sådan fördelning, att alla jordbrukare
får bära precis lika mycket av
inkomstbortfallet, nämligen 4 procent.
Även om man gör en aldrig så noggrann
uppskattning, är detta omöjligt.
Tv alldeles bortsett från vid vilken
tidpunkt skördeuppskattningen sker,
kan det ändå uppstå vissa oberäkneliga
förändringar, innan skörden är bärgad,
och dessa faktorer kan förrycka hela
värdet av skördeuppskattningen. Det
skulle för övrigt vara en oerhört stor
apparat att sätta i gång med en sådan
detaljerad uppskattning. Visserligen kan
det invändas att vi företog sådana uppskattningar
under krisåren, men då
hade vi särskilda organ för ändamålet.
Hur som helst så ifrågasätter jag om
skördeskadeberäkningar över huvud taget
kan göras absolut säkra och om
inte alltid en del felaktigheter och brister
kommer att vidlåda dem. Jag tror
inte att en skördeuppskattning av den
typ, som föreslagits i folkpartiets motion,
skulle ge oss någon absolut rättvisande
bild av skördeutfallet.

Men bortsett härifrån: Hur skall det
sedan gå till vid fördelningen, så att var
och en får 96 procent av sin normala
inkomst? Det skulle vara mycket intressant
att höra hur professor Ohlin
och herr Waldemar Svensson och övriga
folkpartimotionärer har tänkt sig
lösa det problemet. Det är möjligt att
Vår Herre låter folkpartimotionärerna
leva länge, men jag tror ändå inte att
de blir så gamla att de hinner genomföra
eu så krånglig och omständlig procedur,
som en sådan fördelning skulle
vara. Jag tycker därför att den tanke
folkpartiet fört fram är verklighetsfrämmande
och icke bör tagas med något
större allvar vare sig i dagens läge
eller i framtiden.

Till sist vill jag säga att vi är mycket
väl medvetna om svårigheterna vid för -

delningen av ersättningarna till jordbrukarna
för att kompensera dem för
lidna skördeförluster, men att uppnå
fullständig rättvisa i det stycket tror
jag inte står i mänsklig makt. Men det
är givetvis mycket lätt att efteråt kritisera,
och det är något som man från
vissa håll alltid har varit framstående i,
och den kritiklusten kommer man helt
säkert att lägga i dagen även i framtiden.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är bara ett påstående
i herr Adolfssons anförande som
ger mig anledning till replik; de allmänna
talesätten kan jag lämna därhän.
Jag syftar här på herr Adolfssons
uttalande, att folkpartiets förslag är
fullkomligt orimligt och att det inte
finns någon möjlighet att göra en sådan
fördelning att varje jordbrukare
skulle få 96 procent av den normala inkomsten.
Ja, herr talman, detta har ju
folkpartiet aldrig föreslagit. Det är en
fullständig feltolkning och förvrängning
av vad vi föreslagit. Vi har sagt att
man borde ha gjort en individuell skördeuppskattning
från gård till gård och
att man då skulle fått ett bättre underlag
för denna allmänna bedömning.
Detta är för sent nu, men i det läge
som är för handen har vi sagt, att man
i alla fall bör göra fördelningen beträffande
de olika områdenas genomsnittliga
inkomst så, att man inte lägger
kompensationen ovanpå de 96 procenten
i vissa områden och ger så mycket
mindre åt de andra. Den individuella
fördelningen herr Adolfsson nämnde
har vi aldrig talat om, och det är en
fullkomlig felteckning. Och det är det
enda, herr talman, herr Adolfsson kunnat
anmärka på beträffande vårt förslag.
Den anmärkningen hänger totalt
i luften.

90 Nr 32 Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Adolfsson ville
vara litet elak och sade, att herr Svensson
i Ljungskile och jag ansåg oss mycket
duktigare än de delegerade som
skötte förhandlingarna och trodde att
vi skulle ha lyckats bättre. Jag har för
min del inte påstått, att jag skulle haft
förmågan att göra det bättre i vidare
mån än att jag säkerligen känner till
förhållandena i mitt län bättre än någon
i förhandlingsdelegationerna gjort.
Ty hade de grundligare tagit reda på
våra förhållanden skulle de säkerligen
ha kommit till annat resultat. Jag kan
berätta att när jordbruksministern gjorde
en studieresa i länet i höstas sade
han upprepade gånger, att han aldrig
sett någon så svår missväxt som i de
områden han reste igenom.

Jag tror att det varit möjligt för förhandlingsdelegerade,
om de velat göra
en bättre fördelning, att vinna kunskap
i detta avseende genom studieresor. Någon
fullständig rättvisa har jag aldrig
talat om. Det finns säkerligen ingen
möjlighet att skapa en fullständig rättvisa
i detta fall.

Herr Adolfsson talar om att vi får
kontantbidrag och kompensationsersättning
och allt möjligt sådant. Det är
med alla dessa olika slag av bidrag som
vi i de mest skördeskadade områdena
kommer upp till 34,6 procent, under
det att ute i landet i dess helhet man
får 56,5 procent.

När herr Svensson i Ljungskile läste
upp herr Liedbergs ledare i vilken han
förklarade, att det inte förelåg någon
brist på solidaritet från de jordbrukares
sida, som fått god skörd, så förklarade
herr Adolfsson i stället, att här skulle
bli en stor handel vid sidan om de ordinarie
vägarna och att något sådant
kunde man inte gå med på. Jag tror
nog att herr Adolfsson behöver tänka
om litet på detta område, och om så
sker skall han säkert hålla med om att

man inte kan tala om rättvisa i detta
sammanhang.

Herr ADOLFSSON (bf) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har sagt här förut,
att någon fullständig rättvisa är fullkomligt
otänkbar på detta område vare sig
man följer herr Anderssons i Dunker
resonemang eller tar herr Svenssons i
Ljungskile recept. Beträffande herr Anderssons
i Dunker tal om att vi skulle
fått en bättre uppfattning om skördeutfallet
om förhandlingsdelegerade företagit
en studieresa i de skördeskadade
områdena, vill jag betyga för herr Andersson
i Dunker, att åtminstone många
av oss någon gång under sommaren besökt
alla de skördeskadade områdena.
Men vi har naturligtvis inte kunnat
vakta där varje dag. Vi har, herr talman,
haft att tillgå de skörderapporter,
som lämnats av hushållningssällskapens
ombud, vilka ju finns i varje socken,
och de uppgifterna får vi väl utgå
ifrån är riktiga. Föreligger härvidlag
något fel så beror det väl på dem som
utsett ombuden i länen.

Vidare skulle jag till herr Svensson
i Ljungskile vilja säga, att då han talar
om att det enda jag tagit fasta på i
folkpartiets motion var de 96 procenten,
där folkpartiet inte menade något
allvar. Men då blir det ju ännu mindre
värde med folkpartiets motion.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Nu misstolkar herr
Adolfsson vårt uttalande i rakt motsatt
riktning men lika mycket. Låt mig läsa
upp vad som står i vår reservation.
Det heter där: »Enligt utskottets mening
bör man såsom riktpunkt för en rättvisare
fördelning av kompensationen
eftersträva, att denna i möjligaste mån
icke tilldelas något jordbruksområde,
där inkomsten överstiger 96 procent av
den normala, och ej heller så fördelas,
att den inom något område för upp in -

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

komsten över 96 procent av den normala.
» Vi har inte sagt att man skulle
kunna skipa rättvisa i de olika individuella
fallen, men vi har sagt att
fördelningen skulle kunna göras rättvisare.
Nu säger herr Adolfsson att det
går aldrig att åstadkomma någon fullständig
rättvisa, att någon sådan aldrig
kan uppnås. Ja, det är självklart, att
man inte kan göra det fullkomligt rättvist,
men vad som här diskuteras är att
göra det hela rättvisare än nu.

Herr ADOLFSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl i alla fall så,
herr Svensson i Ljungskile, att det inte
ens inom dessa områden, som är aktuella
för fördelningen, är entydigt hur
skördeutfallet har varit. Det finns variationer
från den ena gården till den
andra, så att den ena kan ha haft en
relativt hygglig skörd medan andra har
haft missväxt. Att man här vill komma
med 96-procentsregeln och mena att
den skall kunna ge ett rättvisare utslag
har jag förfärligt svårt att förstå.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag skall bara med
några ord ange motivet till att högerpartiet
inte motionerade med anledning
av propositionen och inte har reserverat
sig mot utskottets utlåtande. Motivet
har helt enkelt varit att vi har ansett
att den överenskommelse som har
träffats mellan jordbrukets förhandlingsdelegerade
och jordbruksnämnden
är den för tillfället bästa lösningen av
detta problem.

Vad som gör att vi inte till någon del
har velat medverka till förverkligandet
av det förslag som skymtar fram i folkpartireservationen
är att vi inte tror att
det över huvud taget är möjligt att med
de medel, som folkpartireservationen
anvisar, åstadkomma den rättvisa som
åsyftas. Vidare är vi nog av den uppfattningen,
att dessa medel inte utan
annan skadeverkan skulle kunna ställas
till förfogande för detta syfte.

Det är ju det allmänna mjölkpristilllägget,
mjölkavgifter och slaktdjursavgifter
som folkpartiet vill mobilisera för
att åstadkomma en annan fördelning av
inkomsterna än den som blir följden av
utskottsförslaget.

Vad beträffar det allmänna mjölkpristillägget
är det tydligt och klart att
överenskommelsen som jordbrukarna
har gått med på förutsätter att detta
tillägg inte skall ändras. Under sådana
förhållanden skulle ett tillmötesgående
av folkpartikravet på den punkten betyda
att riksdagen helt enkelt skulle
dra ett streck över den medverkan som
jordbrukarna har utlovat för att det hela
skall gå i lås. Det skulle betyda att vi
skulle få andra utgångspunkter för denna
reglering än jordbrukets organisationer
har varit med om.

Vad beträffar mjölkavgifterna, som
ju enligt folkpartiets förslag skulle tas
från de områden i landet där skördeminskningen
är förhållandevis liten eller
där det rent av varit en skördeökning,
är att observera att en del av dessa
områden tillhör det produktionsområde
som förser de stora skånska konsumtionsorterna
med mjölk. Det har inte
minst från konsumenthåll inom jordbruksnämndens
råd uttalats en önskan,
att man vid fördelningen av gottgörelsen
enligt denna prisuppgörelse skall
se till att de områden som förser de
stora konsumtionsorterna med mjölk
får en sådan prisförbättring att vi inte
riskerar att produktionen inom dessa
områden minskar. Detta har sin tillämpning
också för skåneområdena.

Vad för övrigt beträffar planen att
genom slaktdjursavgifter och mjölkavgifter
speciellt inom vissa delar av
Skåne åstadkomma cn utjämning på det
sätt folkpartiet avser vill jag påpeka
att resultatet av den kalkylomräkning
som bär gjorts och som har föranlett
dessa nya prisuppgörelser var att man
hade att beräkna ett inkomstbortfall,
inte på 504 miljoner kronor, som vi nu

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

rör oss med, utan 770 miljoner kronor.
Att vi nu rör oss med 504 miljoner beror
på att av dessa 770 miljoner endast 504
miljoner kunde härledas till skördeskador
och att det endast var den sistnämnda
siffran som var aktuell för tilllämpningen
av 4-procentsregeln.

Samtidigt har vi fått besked om att
resultatet av 1954/55 års reglering betyder
ett inkomstbortfall för jordbruket
på 512 miljoner kronor. Det var alltså
ingen liten siffra som förra årets slutresultat
innebar, och vad som nu sker
får vi nog j ,''iågon mån se mot bakgrunden
av att även förra året visade upp
skördeskador och att dessa rätt kraftigt
drabbade en del av de områden från
vilka man nu vill ta pengar att överföra
till de i år särskilt hårt skördeskadade
delarna av landet.

Vad som tilltalar mig i överenskommelsen
och i propositionen är att man
i någon mån siktar på att även jämna
ut olyckor som hände i fjol men vilkas
omfattning inte var så stor att 4-procentsregeln
sattes i funktion. Man har
givit Norrbotten och Västerbotten arealbidrag
trots att de inte fyller de kvalifikationskrav
som gäller för sådana bidrag
i södra Sverige, och man har klokt
nog begränsat mjölkavgifterna i Skåne
med hänsyn till att stora delar av de
områden där, som nu skall betala
mjölkavgifter, i fjol hade skördeskador
som inte kompenserades.

Från den synpunkten tycker jag folkpartireservationen
är en rätt klen och
dålig övergång till det nya system som
skall tillämpas nästa år. Detta förutsätter
ju resultatutjämning mellan olika
skördeår, och det som ligger bakom att
man dels inte gått hårdare fram med
mjölkavgifter i Skåne och dels givit
arealbidrag efter liberalare grunder i
Norrland är i någon mån en tillämpning
redan nu av en sådan resultatutjämning.

Vad beträffar slaktdjursavgifterna,
herr talman, vill jag säga att man måste

ställa sig mycket betänksam till en höjning
av dessa inom de delar av landet
där fläskproduktionen är som störst.
Ty det blir den produktionen som kommer
att bli avgörande för hur stort importbehov
vi kommer att få under den
kommande varen, då vi har att räkna
med att det importerade fläsket kommer
att ställa sig dyrare än det som
kommer att levereras från de svenska
producenterna. Jag tror att det ur produktionsinriktningens
synpunkt skulle
vara en mycket olycklig utväg att öka
slaktdjursavgifterna i de områden där
vi ändå har att räkna med att få den
största hjälpen med att klara konsumtionsbehovet.

Det är detta, herr talman, som är
skälet till att jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON i önnarp (bf):

Herr talman! Reglerna för fördelningen
av den kompensation, som nu
utgår för skördeskadorna, torde med
säkerhet vara den mest omtvistade detaljen
i hela uppgörelsen. Anledningen
till att jag här har begärt ordet är
främst den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande. I alldeles särskilt
hög grad skulle jag vilja sysselsätta
mig med folkpartiets förslag om
att man i god tid borde ha gjort en inventering,
där man undersökt och uppskattat
framför allt spannmålsskörden
ifrån gård till gård och därmed fått ett
bättre material att röra sig med vid bedömningen
av hur fördelningen enligt
ett rättvisare system skulle ha skett. Jag
ställer mig fullständigt främmande för
att en sådan undersökning skulle ha
kunnat få någon betydelse och medfört
en rättvisare fördelning av kompensationen.
Oavsett att det med en sådan
undersökning skulle uppkomma stora
praktiska svårigheter, tror jag inte att
man därmed på något sätt skulle ha
kunnat skaffa sig ett någorlunda hyggligt
material.

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk
tionsåret 1955/56

.lag har svårt att tänka mig, herr
Svensson i Ljungskile, att det är de
kreaturslösa jordbruken på de bättre
skånska gårdarna som här är i blickpunkten
för folkpartiet, eftersom dessa
gårdar inte alls eller i varje fall i relativt
liten utsträckning berörs av kompensationen.
Det måste i stället vara
fråga om de gårdar, som har en ganska
omfattande spannmålsproduktion och
alldeles särskilt en fodersädsproduktion
som underlag för sin animaliska produktion.
Nu är problemet inte så enkelt,
att dessa gårdar bara skulle ha en
ensidig spannmålsodling; de har också
andra grödor på minst hälften av sin
odlade jord. För att få en rättvisande
bild av hur skördeutfallet blivit måste
detta också beaktas.

Jag tror det skulle vara väldigt nyttigt
för herr Svensson i Ljungskile att
resa ner till exempelvis Färs och Frosta
härader och tala om för sina partivänner,
att de betalar för litet ifrån sig.
Det skulle kanske vara nyttigt att resa
till många andra platser också. Det är
inte bara kustremsan ifrån Ängelholm
fram till Simrishamn, som det här gäller,
utan det är framför allt småbruken
och familjejordbruken, som folkpartiet
är ute efter. Vidare är det inte företrädesvis
de bättre skånska jordarna utan
framför allt de svaga jordarna, och de
har sannerligen inte fått något skördeutfall,
som förtjänar sådana förslag,
som folkpartiet frandagt i sin reservation.

Jag skall tala om ett par saker, som
alldeles förbigåtts i diskussionen om
hur skördeskadorna utfallit. Den ena
är, att man inte har tagit i beaktande
att det mjölkproducerande skånska
jordbruket i ganska stor omfattning
fick kosta på sig betydande extra inköp
av kraftfoder för att kunna hålla
sin mjölkproduktion i gång, när torkan
härjade som värst på de vallar, som
skulle föda besättningen. Man talar inte
heller om att de skånska saftfodergrö -

dorna, foderrotfruktsgrödorna och avfallen
ifrån sockerbetsodlingen, ställer
till betydande fodersvårigheter. Dessa
grödor är avgörande för mjölkproduktionen.

Vidare har vi, i likhet med de flesta
andra trakter som torkan har härjat i,
bortvissnade vallar. Även nysådden,
som visserligen inte påverkat detta årets
produktion, har drabbats av skador.

Jag skall fatta mig mycket kort och
vill bara till herr Svensson i ljungskile
säga, att mitt betyg för den reservation
som Ni varit med att avlämna, och för
hela det spekulativa resonemang som
rent agitatoriskt måste ligga i den, är
att det hela verkar ganska dödfött och
vittnar om en sällsynt okunnighet om
praktiska ting. Den skulle ha betytt nya
orättvisor för vissa grupper inom det
skånska jordbruket, vilka inte på något
sätt kan sägas vara överkompenserade
utan tvärtom.

Slutomdömet blir, att det förvånar
mig i allra högsta grad, att ett parti,
som i så många olika sammanhang säger
sig vilja bekämpa detaljregleringar,
här vill framlägga ett förslag som, om
det verkställts, skulle ha frammanat
ännu större orättvisor och betytt ganska
mycket av den sortens regleringar.
Alldeles särskilt förvånar det mig, när
ni också i andra sammanhang vill göra
anspråk på att vara ett liberalt parti.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! .lag skall inte trötta
kammaren med att ta upp någon detaljdiskussion.
Jag har ju hört de flesta
argumenten i jordbruksutskottet, och
jag vet att om man lägger samman dem,
slår de ihjäl varandra i tur och ordning.
Jag måste emellertid komma med
ett genmäle, när herr Hansson i önnarp
säger att vi reservanter vill komma åt
småbruket och familjejordbruket.

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

Yad reservanterna påyrkat är att man
så långt som möjligt skall försöka fördela
de sammanlagda medlen på ett sådant
sätt, att de i första hand kommer
de lantbrukare till godo som icke har
fått 96 procents skörd. Sedan må detta
drabba Skåne, Södermanland, Dalarna,
Värmland, Gotland eller vilket landskap
som helst. Det är denna rättviseprincip,
som vi har talat för men som herr
Hansson motsätter sig.

Men jag kan möjligen hålla med herr
Hansson om att det är dödfött att i
denna församling tala för ökad rättvisa.

Herr HANSSON i önnarp (bf) kort
genmäle: •

Herr talman! Jag konstaterar sålunda,
att herr Svensson i Ljungskile här vill
ha en detaljreglering, och att det inte
bekymrar honom alls om småbrukare
och familjejordbrnkare i mellersta
Skåne och andra kargare trakter där
inte fått 96 procents skörd utan bara
skulle få betala ytterligare andel av utjämningsmedel.
På mig verkar det som
om folkpartiet skulle haft lika stor anledning
att reservera sig för att det inte
finns samma goda jord överallt där vi
har jordbruk i vårt land och att det
inte regnar så mycket och att solen inte
skiner så länge, att det kan växa lika
bra på alla dessa ställen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Ja, herr talman, visst kan man beklaga
sig över allt det som herr Hansson
räknar upp, men det tjänar ingenting
till. Vad det här är fråga om att
ge kompensation för, är skördeskador
på grund av torka. Att då tillfälligtvis
vara liberal och utan vidare införa
dessa liberala principer i ett regleringssystem,
som vi redan har, det
överlåter jag åt herr Hansson. När vi
nu ändå skall försöka ingripa, skall vi
ingripa så, att det leder till ökad rättvisa.
Det är en god liberal princip.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Den uppgörelse om livsmedelspriserna
för 1955/56, vilken nu
behandlas, innebär för Södermanlands
lantbrukare inte bara en besvikelse
utan ett verkligt dråpslag. Detta dråpslag
har överallt i de missväxtdrabbade
områdena mottagits med bestörtning
och i många fall med förtvivlan. Slaget
träffar lantbrukarna både ekonomiskt
och moraliskt, och det är svårt att inse
hur jordbrukets förhandlingsdelegation
skall kunna upprätthålla sitt förtroende
för framtiden, då den så fullständigt
tappat fattningen inför skåningarnas
kända hänsynslöshet.

Jordbrukets förhandlingsdelegation
gömmer sig bakom talet om att man
inte kan skapa millimeterrättvisa, något
som ingen människa vare sig trott eller
begärt. Ingen skulle för övrigt ha sagt
ett ord, om det blott gällt millimetrar.
Men det är alldeles uppenbart att förhandlingsdelegationen
och jordbruksnämnden
inte kan skilja på millimeter
och kilometer, ty vad man åstadkommit
är ingenting mindre än en verklig kilometerorättvisa.
Denna himlaskriande
orättvisa mot de missväxtdrabbade områdena
far nu förhandlarna land och
rike omkring och försöker försvara.
Och hur kan jordbruksutskottet -— såsom
sker på s. 17 i utlåtandet — anse
dessa orättvisor godtagbara? Nog måste
rättsbegreppen då vara ganska vida.

Ett grundligt detaljstudium av propositionen
kan göra en läsare mörkrädd.
Jag skall med några siffror belysa vad
där verkligen säges.

Jordbruksnämnden har sammanställt
en tabell, som grundar sig på en undersökning
av Jordbrukets utredningsinstitut
och som ger en detaljerad bild av
missväxten och prishöjningarnas effekt
i de 64 s. k. naturliga jordbruksområdena.
De mindre gårdarna kommer i en
något gynnsammare ställning än de
större, vilket beror på att samtliga pris -

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk
tionsåret 1955/56

höjningar är knutna till animalieproduktionen,
d. v. s. mjölk, ost och grädde
samt kött och fläsk. Potatisen är den
enda vegetabilieprodukt som berörs av
prishöjningarna. Emellertid har man
räknat ut priseffekten på en normal
skörd, och då normal skörd nu inte föreligger
blir uträkningen missvisande.
För Skånes del redovisas en skörd på
98 procent av den normala. I detta fall
kan man nog på goda grunder anta, att
priseffekten helt kan tillgodogöras lantbrukarna.
I Södermanland däremot beräknas
skörden i år till 59 procent, och
priseffekten uppges utgöra 10 procent,
men i själva verket kommer den att
stanna vid 5,9 procent. Lägger man
ihop siffrorna, ser skillnaden mellan
Skånes slättbygd och Södermanland ut
på följande sätt: Skåne 98 procent av
normal skörd, 10 procent prishöjningseffekt
= 108 procent, Södermanland 59
procent av normal skörd, 5,9 procent
prishöjningseffekt = 64,9 procent.

Nu tillkommer dock för de missväxtdrabbades
del arealbidrag, extra leveranstillägg
på mjölk samt för vissa kategorier
ett mindre kontantbidrag. Lägger
man ihop dessa poster ökas inkomstbeloppet
med ytterligare 5 procent.
En jämförelse mellan jordbrukarnas
inkomst i Skåne och i Södermanland
visar sålunda en mycket stor differens
till sörmlänningarnas nackdel.
Nog måtte förhandlarna ha haft dimmiga
begrepp om millimeterns längd!

Men inte ens detta är nog, ty hittills
har jag endast berört en sida av problemet
och den ger trots allt en alltför
vacker bild av eländet. Man måste nämligen
också hålla i minnet att det finns
ett tidigare ingånget avtal mellan jordbrukarna
och staten. I detta säges att
jordbrukarna i förekommande fall skall
bära en förlust på 4 procent. Denna
skall då givetvis bäras någorlunda lika
av jordbrukarna. I år uppgår förlusten
till 165 miljoner kronor, men fördelningsmännen
har noga aktat sig för att

redovisa svaret på frågan, hur förlusten
bör fördelas.

Enligt min mening bör kompensationen
för lidna förluster fördelas så, att
inget område får en inkomst, som överstiger
96 procent av normal skörd. Fördelningsmännen
synes ha haft en annan
mening. Med överlägset lugn har de tilldelat
skåningarna 12 procent mer än de
är berättigade till. Dessa bär sålunda
ingen som helst del av förlusten utan
får den övervältrad på de sämst ställda.
Det är uppenbart, att det inte finns någon
bundenhet vid ett sådant moraliskt
begrepp som solidaritet. Det är en gåta,
att regeringen kan godkänna den för
rättskänslan så djupt kränkande uppgörelsen.

Nu har några bondeförbundsmissionärer
med Harald Andersson i Dunker
i spetsen framlagt ett förslag i en motion,
och folkpartiet har likaså i en
partimotion sökt ge uppslag till en
bättre lösning.

Harald Andersson och hans medmotionärer
har inte föreslagit någon ändring
i den gjorda fördelningen. De erkänner
visserligen att den är orättvis
— hur skulle man kunna göra annat?
Men de anser, att orättvisorna måste
stå fast och att man inte kan röra dem
genom en rättvisare fördelning. I stället
utgör motionen en vädjan till statsmakterna
att dessa skall låta utgå ett påbud,
att skattebetalarna genom en subventionering
av 20 miljoner kronor
skall vrida rätt vad förhandlarna vridit
orätt. Man får leta efter en större uppgivenhet
inför skapade orättvisor. Lantbrukarna
kan inte komma överens, fastän
det finns ett tydligt avtal; därefter
ber man konsumenterna betala oenigheten
med 20 miljoner kronor! Enligt
min uppfattning bör det vara en heder
för lantbrukarna att själva bära förlusten,
när de åtagit sig det. Gör vi inte
det, kan vårt beteende jämföras med
den vilda strejken. Och eu sådan bankruttförklaring
av sunda förnuftet kan

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

jag för min del inte underteckna. Det
är dessutom fegt att kapitulera inför
skåneböndernas oresonliga anspråk.

Man måste göra klart för sig, att även
framtiden kommer att gå i jordbrukspolitikens
tecken, överenskommelser
måste träffas mellan jordbrukarna och
konsumenternas representanter. Dessa
sker bäst för alla parter i den ömsesidiga
förståelsens atmosfär. En sådan
kan aldrig skapas om den ena parten nu
och då vill springa ifrån sina förpliktelser.

Folkpartiets motion går en annan
väg. Givetvis kan man tänka sig andra
vägar till lösning av fördelningsfrågan
än dem, propositionen anvisar. För att
inga principiella invändningar skall
kunna ställas, har vi i motionen icke
velat föreslå några sådana nya vägar.
Vi vill därför endast att konsekvenserna
av de redan föreslagna åtgärderna
skall dragas ut så långt att rimlig rättvisa
nås. Vi kan inte åtlyda order från
Skåne.

Utöver de 100 miljonerna i subventioner,
som skall utgå, vill vi sålunda
att regeringen skall göra bruk av sin
rätt att helt slopa slaktdjursavgifterna i
de missväxtdrabbade områdena. En
ännu större möjlighet utgör enligt vår
mening differentieringen av det allmänna
mjölkpristillägget, som utgår av
statsmedel.

Ledstjärnan i hela omfördelningsproceduren
måste emellertid vara de 96
procenten. Därutöver får ingen gå. Någon
överkompensation på de hårt drabbades
bekostnad får inte förekomma.
Men man får inte tveka att fortsätta på
de inslagna vägarna.

Det är just en sådan tvekan som herr
Adolfsson och andra har visat. Han förkastar
detaljförslag som eventuellt ger
mindre orättvisor men accepterar en
stor orättvisa, därför att det finns svårigheter
att undvika dem. Han säger att
folkpartiets förslag är det svagaste, som
han någonsin har läst. Likväl bygger

det just på det förslag som finns i propositionen,
endast med den skillnaden
att folkpartiet drar ut konsekvenserna
av propositionens förslag. Herr Adolfsson
ger sålunda i verklig mening underbetyg
åt sig själv när han säger att folkpartiets
förslag är det sämsta som kan
tänkas, ty därmed har han ju sagt att
också propositionens förslag är det
sämsta förslag som kan tänkas. Detta
omdöme om propositionens förslag är
kanske riktigt, ty det förslaget stannar
på halva vägen.

Herr Adolfsson säger också, att man
inte kan ta rättvisekravet på allvar, vare
sig nu eller i framtiden. I så fall går
vi en mycket mörk framtid till mötes.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Hansson
in. fl.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kilsmo bär tydligen
inte läst vår motion. Där står nämligen
klart utsagt att de 20 miljoner kronor,
som vi begär i ökat statsbidrag för
täckande av skördeförlusterna, skall användas
till ökad ersättning inom de svårast
skördeskadade områdena. Det står
klart utsagt i motiveringen, och vi slutar
med att säga följande:

»Genom den av oss föreslagna åtgärden
skulle det statliga subventionsbeloppet
ökas från 100 till 120 miljoner kronor.
Det synes oss ur statsfinansiell
synpunkt inte kunna göras någon allvarlig
invändning mot en sådan utökning
av subventionsbeloppet. Det kan
icke heller sägas, att jordbruket därigenom
skulle erhålla överkompensation.
Det skall erinras om att enligt den jordbruksuppgörelse,
som träffades i våras,
kvarstod ett betydande underskott, för
vilket jordbruket icke erhöll täckning.»

Till sist framhåller vi vidare:

»Det är enligt vår mening synnerligen
angeläget, att staten på det sätt vi föreslagit
medverkar till att de svårast skör -

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk
tionsåret 1955/56

deskadade områdena kan få en bättre
ersättning för förlusterna.»

Så står det i motionen, och det är till
detta förslag i motiveringen, som vi
hänvisar i motionens kläm.

Herr ADOLFSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för herr Kilsmo
påpeka, att jag ingalunda har sagt, att
folkpartiet inte skulle eftersträva största
möjliga rättvisa. Däremot har jag sagt,
att fullkomlig rättvisa är omöjlig att
uppnå.

Herr Kilsmo bör inte heller sammanblanda
Kungl. Maj :ts proposition och
folkpartiets motion. Det väcker bara
löje, om han vill göra gällande, att folkpartimotionen
på något sätt skulle ha
någon likhet med vad jordbruksministern
föreslagit.

Jag vill ytterligare beträffande den
enligt herr Kilsmos mening mycket
orättvisa behandling, som vederfarits
jordbrukarna i Södermanland tillägga,
att hela subventionsbeloppet på 100 miljoner
kronor har fördelats inom de svårast
drabbade områdena med skördeskador
över 25 procent. Det finns inte
mera pengar att fördela, om inte herr
Kilsmo vill donera några miljoner. Då
kan vi kanske få en extra tilldelning.
De 100 miljonerna har emellertid fördelats
inom de värst hemsökta distrikten.
Sedan är det bara att beklaga, att
dessa skördeskador har uppstått, men
vi har inte haft större möjligheter och
mera pengar till förfogande.

I övrigt vill jag inte gå in på någon
polemik, ty vad herr Kilsmo har sagt
är inte mycket att polemisera emot.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Andersson i
Dunker menar, att de 20 miljonerna
skall tas av de 339 miljonerna, då har
herr Andersson i Dunker rätt och jag
fel. Men om herr Andersson menar,
att de 20 miljonerna, som han talar om,
skall tas utöver de 339 miljonerna, an7
— Andra kammarens protokoll 1955. Nr

ser jag, att mitt resonemang är riktigt.
Jag vet mycket väl, att vi fått 100 miljoner
i subventioner av dessa 339 miljoner
kronor och att dessa tillfallit de
missväxtdrabbade områdena. Mot detta
har ingen gjort någon invändning. Alla
dessa bidrag tillsammantagna blir emellertid
inte mer än 5 procent. Hur man
än vrider och vänder på saken, kommer
Södermanland att erhålla 69 procent av
normal skörd enligt uppgifterna i propositionen
och de bästa områdena i
Skåne 108 procent. År det rim och reson
att anse, att detta är den enda rättvisa
fördelning som man kan komma
fram till?

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begriper inte herr
Kilsmos resonemang. Begär vi i en motion
att få statsbidraget utökat med 20
miljoner kronor, begär vi det från staten
utöver vad vi begärt förut.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det föreligger ett avtal
mellan staten och lantbrukarna, och
detta avtal erkänner ju samtliga partier
och även staten. Enligt detta avtal får
vi inte, och skall inte heller få, mer än
339 miljoner kronor, d. v. s. 504 miljoner
kronor minus 4 procent. Det felaktiga
i herr Anderssons i Dunker resonemang
är att han vill, att staten
skall betala ut ytterligare 20 miljoner
kronor utöver avtalet. Det är en idealisk
arbetsgivare som herr Andersson
vänder sig till.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den långa rad av jordbrukspropositioner,
som har satt sin
prägel på denna höstriksdag, kommer
naturligtvis att få betydande återverkningar
på politiken även i fortsättningen
och med allra största visshet på ett
annat sätt än vi har bevittnat i kamrarna
den senaste tiden. För tillfället
framstår ju bondeförbundets chefer som
32

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk tionsåret

1955/56

mäktiga segrare över småbrukarnas
krav och konsumenternas intressen,
men det vore orimligt, om det intrycket
skulle stå sig någon längre tid. Jag tror
för min del, att statsrådet Norup blivit
segrare i mycket högre grad än vad
som är hälsosamt för bondeförbundet
och kanske också för koalitionen.

De jämkningar, som skett i jordbruksministerns
ursprungliga ritningar, gäller
frågor, som från början framförts
i kommunistiska motioner. Jag erinrar
om vårt förslag att bereda mjölkproducenterna
bättre förhållanden genom att
höja leveransbidraget. Detta blev visserligen
inte höjt så mycket, som vi
föreslog, och man har inte heller kombinerat
det med en höjning även av de
extra mjölkpristilläggen för Norrland,
som vi också föreslog, men det är i
varje fall ett framsteg som visar, att
opposition som understöds av en utbredd
folkmening lönar sig. På samma
sätt förhåller det sig med anslagen till
kontantbidrag, som också hörde till de
kommunistiska förslag som i början
mycket energiskt avvisades.

Våra invändningar mot regeringspolitiken
i jordbruksfrågor har gällt framför
allt följande punkter: 1) Den målsättning
som går ut på att ytterligare
minska småjordbrukarnas inkomster
genom att begränsa animalieproduktionen.
2) Utformningen av skördeskadelijälpen,
som blir ett nytt slag mot
exempelvis Norrlands hårt drabbade
småbrukare men innebär frikostiga
statssubventioner till storbönder, däribland
även sådana som inte har fått
några skördeskador. 3) Den prissättning
som ytterligare sänker levnadsstandarden
för arbetare och med dem
ekonomiskt jämställda. 4) Den orimliga
beskattningen av margarinet. 5) Den
avsiktliga fördyringen av kraftfodret,
som blir särskilt kännbar för småbönderna
efter de senaste årens svåra
skördeskador.

Grundtanken i våra förslag har varit

att den nödvändiga förbättring som
vissa delar av jordbruket måste få
skall tas ut genom statliga subventioner,
inte genom prishöjningar. Med den
metod som vi har tillrått skulle bolagen
och de största inkomsttagarna få
betala en betydande del av de utgifter
som man nu pålägger dem som har de
sämsta inkomsterna.

Särskilt orättfärdig ter sig regeringspolitiken
på den här avgörande punkten
efter vad som nu har blivit bekant
i fråga om överskottet i statsbudgeten.
Regeringsrepresentanterna hävdade som
bekant från början, att det inte fanns
»utrymme» för subventioner till högre
belopp än 100 miljoner. Om vi ginge
därutöver, skulle det innebära, sade
man, att utlovade skattesänkningar måste
skrinläggas och att vi skulle drabbas
av allehanda statsfinansiella olyckor.
Efter riksräkenskapsverkets upplysningar
om hur det förhåller sig med
budgetutfallet för i fjol och med statens
inkomstökningar i år vet vi att det
sammanlagt finns ungefär 1,5 miljard
att ta av, d. v. s. sådana inkomster som
riksdagen inte tidigare har räknat med.
Det finns med andra ord möjligheter att
ge jordbruket hela den avsedda ersättningen
utan att höja priserna ett enda
öre.

Herr talman! Eftersom den kommunistiska
gruppen under tidigare debatter
utförligt har motiverat varför man
bör slå in på en helt annan jordbrukspolitik
än den som har signerats av
herr Norup, skall jag för dagen inte utveckla
denna sak ytterligare. Genom
den motion som vi har avgivit i samband
med den senaste propositionen
har vi fullföljt tidigare förslag, och jag
ber att få yrka bifall till denna motion,
nr 711 i denna kammare.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det är självfallet att
en så besvärlig fråga som denna skall
föranleda stora debatter. Alla är väl

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produk
tionsåret 1955/56

fullt medvetna om att om vi genomför
den fördelning som här föreslås, kommer
i alla fall en del jordbrukare att
anse, att de inte blir tillgodosedda så
som de borde bli. Man kan också mycket
väl förstå, att de hårdast drabbade
områdena — i detta fall t. ex. Södermanland,
som herr Andersson i Dunker
har talat om — anses böra ha en större
del av denna hjälp, men det är kanske
inte lätt att komma rättvisan närmare
än vi har kommit här.

Vi hade för en och en halv vecka sedan,
eller närmare bestämt den 7 december,
en stor jordbruksdebatt, där
man tvistade om tolkningen av vissa
detaljer. Bl. a. jämförde man vår reservation
och motion med Kungl. Maj :ts
förslag. Herr Svensson i Ljungskile sade
då med stora bokstäver och stort patos,
att ingen hederlig och intellektuellt
redbar människa som jämförde motionen
med propositionen kunde påstå, att
ståndpunkterna där sammanföll. Han
sade en gång till, att den som läser
dessa aktstycken inte med bevarad politisk
hederlighet och intellektuell redbarhet
kan förklara, att någon skillnad
inte finns.

Den som vräker ur sig sådant måste
naturligtvis själv vara oantastlig, politiskt
hederlig, rättskaffens på alla vis
och dessutom intellektuellt redbar. Det
var därför, herr talman, med stort intresse
jag läste den motion han författade
om fördelningen av skördeskadehjälpen.
Jag tänkte, att där måtte väl
den intellektuella redbarheten lysa med
särskild glans. Den skulle väl bestå i
att man vill att folk i somras skulle ha
gått från gård till gård för att bedöma
skördeskadorna över hela landet.

Nu säger herr Kilsmo, att folkpartireservationen
i detta ärende helt och
hållet sammanfaller med Kungl. Maj:ts
förslag. Jag tillåter mig då fråga, om
det finns någon som läst dessa båda
aktstycken, Kungl. Maj:ts proposition
och folkpartiets reservation, och som

med bevarad politisk hederlighet och
intellektuell redbarhet kan säga, att
synpunkterna i dem sammanfaller. Jag
vill bestämt påstå, att den som har
mage att säga någonting sådant kan
inte göra detta och vara politiskt hederlig
eller intellektuellt redbar. Dessa synpunkter
måste väl i alla fall ligga så
långt ifrån varandra som någonsin kan
tänkas.

Herr Svensson i Ljungskile säger nu,
att detta är anmärkningar i marginalen
och att man inte har menat så mycket
med detta. Man har inte tänkt sig att
kunna åstadkomma full rättvisa inom
de 96 procenten, d. v. s. ingen i detta
land skulle få större hjälp än upp till
96 procent. Om det alltså inte menats
något med detta, om man inte tänkt sig
att det skulle kunna realiseras, vad står
då kvar av herr Svenssons motion och
reservation? Det är för mig helt obegripligt,
att någonting finns kvar.

Nu har herr Svensson i Ljungskile
väckt en, som jag förmodar, intellektuellt
mycket högtstående motion, nr 690,
också i den andra frågan. Han föreslog
där att ett halvt öres mjölkavgift skulle
utgå på all mjölk. Dessa avgifter skulle
bilda en fond, ur vilken pengar skulle
tas för täckande av förlusten på smörexporten.
Denna mjölkavgift på ett
halvt öre skulle uttagas också från de
hårdast drabbade skördeskadeområdena.
Märkvärdigt nog föll denna detalj sedermera
bort. Herr Svensson glömde
den både i debatten och i jordbruksutskottet,
och det var kanske ett tecken
på intellektuell redbarhet.

Jag har, herr talman, inte kunnat
underlåta att i marginalen anföra dessa
ord, och jag säger ännu en gång alt
den som uppträder så, som herr Svensson
i Ljungskile faktiskt gjort i jordbruksdebatterna,
han skall själv vara
intellektuellt mycket högtstående och
han skall också vara politiskt redbar.
Det kan jag inte anse att herr Svensson
i Ljungskile i detta fall varit.

100 Nr 32 Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Endast några få ord i
anslutning till Kungl. Maj:ts förslag rörande
en viss clearing av inkomsterna
från jordbruket i Skåne till andra landskap.

Detta förslag har, såsom tidigare i
dag framhållits, väckt en viss förvåning
i Skåne, och inom flera områden
har man till och med ganska kraftigt reagerat
mot denna clearing. Nu är det så att
Skåne i sin helhet icke undgick skördeskador
år 1955, om nu något område där
i verkligheten gjorde det, ty som herr
Hansson i Önnarp redan sagt utgör exempelvis
den misslyckade vallskörden också
en skördeskada, fastän den inte ger
sig till känna förrän nästa år, alltså 1957.
Det förhåller sig också så, att de områden
i Skåne, som drabbades av stora
skördeskaror 1955, också hade mycket
slora skördeskador 1954. Själv är jag
från en bygd i nordvästra Skåne där
detta förhållande har varit särskilt
markant. Jordbrukarna där ställer sig
ju mycket frågande till att de trots två
dåliga skördeår skall ge ifrån sig en
del av inkomsterna genom en förhöjd
mjölkavgift. Det ligger också så till, att
det framför allt blir de mindre jordbruken,
familjejordbruken i Skånes skogsoch
mellanbygder, som får göra de
största sammanlagda utbetalningarna.
Det är nämligen där vi har mjölkproduktionen,
åtminstone är det för dessa
som mjölkproduktionen betyder mest
för inkomsterna. På Skånes slättbygder,
där skörden varit relativt god, har
mjölkproduktionen relativt mindre betydelse.
Det är inom dessa områden vi
bär de flesta kreaturslösa jordbruken,
vilkas antal säkerligen kommer att öka
ytterligare genom de förhöjda mjölkavgifterna.
Dessa kreaturslösa jordbruk i
Skåne börjar att skapa problem för
mjölkförsörjningen inom våra städer,
framför allt för Malmös vidkommande.
Det bör även observeras, att det är just
den minst lönande delen av jordbruks -

produktionen, nämligen mjölkproduktionen,
som drabbas av denna clearing.

Resultatet av clearingen har, herr
talman, i stort sett blivit, att familjejordbruken
och småjordbruken till
största delen får bära de belopp som
clearingen omfattar. Jag instämmer,
herr talman, med dem som ställer sig
något frågande inför detta clearingsystem,
och jag hoppas att det inte flera
gånger skall bli aktuellt att behöva
tillämpa ett clearingsystem.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Så här i uppbrottstimmen
skall jag nöja sig med några få
kommentarer till detta utlåtande. Jag
vill då först säga, att vi nog är på det
klara med att det skulle ha varit i hög
grad önskvärt med en tillförlitligare
uppskattning av skördeskadorna än den
som nu skett. Man kanske också i vissa
fall har en känsla av att bilden tecknats
alltför mörk, att skördeskadorna
kanske inte är av alldeles den omfattning
som framgår av den gjorda uppskattningen.
Det är emellertid inte så
stor idé att diskutera om detta för närvarande.
Vi har inte något annat att
rätta oss efter än vad som är gjort i
detta fall, och det tjänar ju inte mycket
till att i tankarna försöka konstruera
något annat system, som skulle ha använts
och som skulle ha varit tillförlitligare.
Jag är heller icke övertygad om
att det system, som man från folkpartiets
sida talat om, skulle ha blivit absolut
tillförligt. Däremot är jag fullkomligt
övertygad om att detta system
skulle ha blivit mycket krångligt och
rikt på detaljer. Det är klart att vi skall
eftersträva största möjliga rättvisa i
dessa fall, men det är också riktigt, som
här tidigare sagts, att man ju aldrig kan
nå en fullständig rättvisa. Resultatet av
den sista förhandlingsomgången blev
väl ändå att man kom en bit på vägen
mot en större rättvisa, och i den mån
det nu var opinionen inom den social -

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32 101

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

demokratiska pressen som mest verksamt
bidrog till att det bär åstadkoms
en ändrad fördelning, så tycker jag nog
detta är värt att uppmärksammas.

Med hänsyn till att det är mjölkproduktionen
i Skåne som drabbas av
mjölkavgifterna och att de, som flera
talare här framhållit, till övervägande
del kommer från de mindre jordbruken,
familjejordbruken och småjordbruken,
skulle det nog inte ha varit riktigt
att pålägga en högre mjölkavgift. En
sådan tankegång kunde vi från vårt håll
i varje fall inte vara med om.

Slaktdjursavgiften skulle givetvis ha
kunnat tagas till större, men tar man
till den alltför stor, riskerar man att det
uppstår vissa manipulationer med överflyttning
av slaktdjur från områden,
där man har denna avgift, till områden
där man inte har den. Det är riktigt
som godsägare Liedberg i detta sammanhang
sade, att det inte finns någon
järnridå för slaktdjur.

Vad sedan gäller arealbidragen, så
har utskottet framhållit, att sådana bidrag
bör utgå även till vissa gränsområden
till de ursprungligen tänkta arealbidragsområdena.
Vi vet att det finns
sådana gränsområden — jag tänker
speciellt på vissa delar av Västerbotten
— som bör komma i fråga här. Det
gör kanske att bidragen blir något
mindre än 50 respektive 25 kronor per
hektar, men i stället blir rättvisan något
större.

Jag vill i detta sammanhang beklaga,
att småbruk med mindre än 2 hektar
åker har avstängts från möjligheten att
erhålla arealbidrag. Missväxten och torkan
torde väl ha drabbat även småbruken,
och det skulle väl ha gått på något
sätt att klara administrationen. Jag
tycker dock att den frågan inte är av
sådan storleksordning, att det är motiverat
att fördenskull börja ändra på den
uppgörelse som har träffats. Personligen
har jag stor respekt för de personer
som för jordbruksförhandlingarna

såsom ombud för de olika parterna. Jag
har den uppfattningen, att de är mycket
kunniga och att de har försökt att
objektivt och rättvist klara upp de här
frågorna.

Vi har nu kommit överens om att vi
har skyldighet att gemensamt betala de
förluster som den vackra och torra sommaren
medförde, och då vi dessutom
brukar godkänna uppgörelser som har
träffats vid förhandlingar mellan parterna,
finns det väl ingen anledning att
förfara på annat sätt i detta sammanhang.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Det har under denna
debatt sagts en hel del hårda ord om
förhandlingsdelegationen och jordbruksnämnden,
som haft i uppdrag att
verkställa denna justering av kalkylunderskottet.
Jag skall inte på något
sätt försöka prestera något försvar för
vårt handlingssätt, men jag vill dock
ha sagt att vi, med de resurser som
stått oss till buds, framför allt vad gäller
subventionsmedel, har försökt göra
det bästa möjliga av situationen.

Det är inte juste att röja något från
förhandlingar, men då man här i kammaren
i dag har låtit påskina, att det
särskilt skulle vara skåningarna som
motsatt sig ett clearingförfarande, vill
jag i rättvisans intresse säga ifrån, att
motståndet mot ett clearingförfarande
har kommit från annat håll och inte har
någon som helst hemortsrätt i Skåne.
Jag tycker det är hedervärt att skåningarna
intagit denna ståndpunkt.

Det har här talats om rättvisa, men
jag vill säga att det inte är så lätt att
skapa rättvisa. Man kan se att det finns

102 Nr 32 Lördagen den 17 december 1955

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

vissa öar, där det redovisas skördeskador
på 40—50 procent, under det att
skördeskadorna runt om en sådan ö
uppgår till bara 20 procent, och man
frågar sig vad det kan bero på att det
finns sådana öar, där skördeskadorna
blivit särskilt stora. När man undersöker
saken finner man, att det är en
person som har lämnat uppgifterna
från två—tre socknar och som har bedömt
läget annorlunda än sina kamrater,
och på detta sätt har det uppstått
en ö. Vi kunde inte ta hänsyn till
dess öar utan fick räkna ihop tio församlingar
och ta ett medeltal samt
göra utdelningen allteftersom skördeskadorna
var mellan 25 och 35 procent
eller över 35 procent.

Skulle det inom dessa öar redovisas
mycket stora skördeskador — det finns
fall som är mycket behjärtansvärda —
får man ge hjälp från de 20 miljoner
som går ut i form av kontantbidrag.
Sörmland har inte fått minst i detta
avseende.

Det finns en tabell på s. 33 i den
kungl. propositionen som är intressant
i och för sig, även om det är beklagligt
att den inte är fullständig. Herr Kilsmo
sade att det för Sörmland redovisas 69
procent, men i tabellen står det att
skörden i Sörmland utgjorde 59 procent
av normalt produktionsvärde. Siffrorna
för normal skörd bygger emellertid på
de siffror som hushållningssällskapens
uppgiftslämnare ger. Där ingår hö och
fodersäd men inte animalieproduktionen.
Följaktligen kan man inte jämföra
denna tabell direkt med underskottet
i kalkylen. Har man fått litet foder,
återverkar det naturligtvis på animalieproduktionen
och påverkar kostnadssidan.
Om man ändå gör ett försök
att jämföra tabellen med kalkylunderskottet
skall man finna, att Sörmland
har fått 59 procent av normal skörd.
Prishöjningen ger emellertid 10 procent,
och arealbidrag, leveranstillägg
och kontantbidrag motsvarar enligt

jordbruksnämndens omräkning 15 procent.

Sedan har de fått tre och ett halvt
öre per liter mjölk av de 6,3 miljoner
kronor som har kommit från Skåne.
Dessutom har de fått stöd för den stora
utslaktningen inom området, och man
kan beräkna detta till ca 6 procent
av det hela. Det betyder att Södermanland
har kommit upp till 90 procent.

Jag kan såsom ett ytterligare exempel
anföra Kalmar läns norra del, som
har drabbats hårt. Där har man 57 procents
skördeutfall, således ännu mindre
än Sörmland. 16 procent har man fått
genom höjning av priserna — man har
nämligen mer animalieproduktion där
än i Sörmland — och 15 procent har
det statliga bidraget gått till. De extra
mjölk- och köttbidragen uppgår även
här till ca 6 procent, varför man är
uppe i nära 100 procent inom detta område.
Men sedan finns det andra områden,
med mellan 20 och 25 procents
skördeskador, som bara har fått prishöjningarna,
och de kommer faktiskt
inte upp till lika stor ersättning för
skördeskador som vissa av områdena
inom de hårdast drabbade delarna av
landet, efter den fördelning som har
skett i sista omgången.

Vi har försökt göra det bästa möjliga
av den situation som föreligger,
och jag vill gärna ha sagt att det inte
har varit lätt för förhandlingsdelegationen
att finna en lösning, men vi har
ändå försökt att så långt som det är
möjligt vinna rättvisa, även om naturligtvis
en omgång, där man skulle ha
studerat varje gård inom området för
sig, skulle ha kunnat ge ett annat resultat.

lag vill säga till herr Andersson i
Dunker, att vi har i förhandlingsdelegationen
tilldelat hela Södermanlands
län 50 kronor i arealbidrag, men lantbruksnämnden
i länet har ansett att
detta var för mycket inom vissa socknar
och menat, att det får räcka med

103

Lördagen den 17 december 1955 Nr 32

Åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden av produktionsåret
1955/56

25 kronor i arealbidrag inom dessa områden,
och vi har inte haft annat att
göra än att följa lantbruksnämndens
förslag. Det åskådliggör, hur ett generellt
bedömande av några personer kan
bli missvisande när det gäller skördeuppskattningen.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Herr ANDERSSON i Dunker (bf):

Herr talman! Att vissa områden i Södermanlands
län fått något så när hygglig
skörd, vet vi mycket väl, herr Ahlsten.
Det är två socknar på gränsen mot
Västmanland, Öja och Västermo, som vi
aldrig räknat med skulle få annat än
på sin höjd 25 kronor i arealbidrag,
men i övriga socknar var skörden ofantligt
mycket sämre. Det var alltså ingen
nyhet herr Ahlsten kom med.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets i punkten
A. 1) gjorda hemställan, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall till motionen
II: 711 av herr Holmberg och fru
Nilsson i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Beträffande punkten A. 2) gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Nils Hansson in. fl.
avgivna reservationen; samt 3ro) bifall
till motionen II: 711 i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 2) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i fråga om denna punkt avgivna reservationen
av herr Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 37 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A. 2).

Beträffande punkten A.3) framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till motionen II: 712 av herr
Andersson i Dunker i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

På därå av herr talmannen givna
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet hemställt i punkterna A. U)
—A. 6).

I fråga om punkten A. 7) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den beträffande punkten avgivna
reservationen av herr Nils Hansson
in. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

104

Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Höstsessionens avslutning

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. 7) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 120 ja och 39 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A. 7).

På därå av herr talmannen framställda
propositioner biföll kammaren
vad utskottet hemställt i punkterna A. 8)
och A. 9).

Slutligen framställde herr talmannen
i avseende å punkten B. propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till motionen II: 712 av herr
Andersson i Dunker m. fl. i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till motionen
II: 711 av herr Holmberg och fru Nilsson
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande dels
av tilläggsprotokoll nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950

angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, dels ock av ett europeiskt
monetärt avtal;

från statsutskottet:

nr 391, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1955/56; samt

från jordbruksutskottet:

nr 395, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
under återstoden av produktionsåret
1955/56 jämte i ämnet väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
tredje lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 373, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1955.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

§ 9

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN anförde:

Med detta plenum har kammaren
slutfört det arbete som ålegat årets höstsession
att utföra. Enligt riksdagsordningens
§ 2 avslutas årets riksdag först
den 31 december. Endast oförutsedda
händelser kan dock föranleda riksdagen
att efter denna dag ånyo sammanträda.

Årets riksdag har haft att utföra sitt
arbete under iakttagande av stark återhållsamhet
i ekonomiskt avseende.

Det har gällt för riksdagen att medverka
i strävandena att dämpa de starka
expansionstendenser som förefunnits

Lördagen den 17 december 1955

Nr 32

105

inom både den enskilda och den offentliga
delen av företagsamheten. På grund
härav har måst uppskjutas eljest väl motiverade
åtgärder av olika slag på skilda
områden av den samhälleliga verksamheten.

Det har dock varit möjligt att även i
år fullfölja den översyn av sociallagstiftningen,
som är en av riksdagens
många betydelsefulla uppgifter. Den
ekonomiska hjälpen till änkor har sålunda
förbättrats, och riksdagen har ju
som en av de viktigaste arbetsuppgifterna
under höstsessionen haft att antaga
en helt ny socialvårdslag.

Riktlinjer har även vid denna riksdag
uppdragits för utbyggnad och förbättring
av yrkesutbildningen. Till de
viktigaste besluten får också räknas den
nya banklagstiftningen och inrättandet
av ett sjöfartsverk.

Andra kammaren har ägnat arbetsuppgifterna
sedvanlig grundlighet. Samarbetet
har varit gott. Vi har rätt vara
stolta över den anda av samförstånd
och gott kamratskap som präglar
svenskt parlamentariskt liv.

Första kammarens talman Johan Nilsson
avgår i dag från det lalmanskap han
under så många år och med så stor
skicklighet utövat i vår medkammare.

Jag finner mig böra uttala ett tack
vid detta tillfälle till talman Johan Nilsson
för det sätt varpå han alltid eftersträvat
att främja ett gott samarbete
mellan riksdagens båda kamrar. I en
mångfald ting är goda kontakter mellan
kamrarna erforderliga för tillgodoseendet
av riksdagsarbetets effektivitet.
Talman Johan Nilsson har i hög grad
varit medveten härom, och det har varit
honom mycket angeläget att genom
hänsynstagande och jämkningar upprätthålla
ett intimt samarbete. Härför
frambär jag till Johan Nilsson ett uppriktigt
tack.

När vi nu åtskiljas uttalar jag å egna
och vice talmännens vägnar ett tack till
kammaren för visat förtroende och
överseende. Jag frambär också presi8-—Andra
kammarens protokoll 1955. I

Höstsessionens avslutning

diets tack till sekretariat och övrig personal
för ett plikttroget utfört arbete.

Jag ber att få tillönska alla en god jul
och ett gott nytt år och förklarar höstsessionen
avslutad.

Härefter yttrade

Herr HALLÉN:

Herr talman! Ärade kammarkamrater!
Å andra kammarens vägnar vill jag
betyga dess tacksamhet och varma erkännande
av det förtjänstfulla sätt varpå
Ni under det år, som nu snart lyktar,
lett våra förhandlingar. Under särskilt
vårriksdagen förelåg flera komplicerade
omröstningar, som ställde stora
krav på talmannen, och Ni infriade dem
till fullo genom den oväld och klarhet,
som kännetecknade Er ledning. Yi tillönskar
Eder en hugnesam och vederkvickande
julhelg.

När vi nu, kammarkamrater, vänder
åter till våra hembygder för att begå
den stora högtiden, sker det med glada
känslor, dock med inslag av vemod. Vi
famnas av hembygdens anda, kära länder
och vänner möter oss, visserligen
går jultidens forcerade tempo ut över
både stad och land och avlägsna bygder,
men i alla fall ute i bygderna ej i
det forcerade tempo, som utmärker
storstaden. Vi får tid att lyssna till kära
toner från vår barndoms dar och se bilder,
som manar till besinning, skrida
oss förbi. Men då kommer vemodsdraget
in i bilden: julen är ju inte bara
barnens och hemmets högtid, den är
också fridens och försoningens helg.
Och vi hör de mäktiga orden om »skon,
som krigaren bar i stridslarmet och
manteln, som sölades i blod, allt sådant
skall uppbrännas och av eld förtärt
vara». Men vi ser å andra sidan att
fridsriket dröjer. Som i ett nötskal ges
oss dagens läge i rapporterna om blodiga
träffningar vid Genesarets sjö,
över Betlehem svävar inga vingade skaror,
där dånar stridens gråa fåglar
fram. Och dessa ting är ju blott avsnitt

Jr .32

106 Nr 32

Lördagen den 17 december 1955

Höstsessionens avslutning

ur ett än större drama, som kan spela
opp. Men likväl tystnar inte fredens och
förnuftets stämmor. Freden håller om
ock med möda sina positioner. Och till
julottans ord om »frid på jorden» kan
vi knyta an många hoppfulla varsel.
Hoppet är vår eviga följeslagare. Må det

gästa oss, så att vi må kunna fira jul
en ljus förtröstan.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 12.42.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 23 december 1955

Nr 32 107

Fredagen den 23 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, som
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 12.00
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

Herr talmannen,

» Dahlén och
» Helén.

Protokollen för den 13, den 14, den
15, den 16 och den 17 innevarande december
upplästes för justering och blevo
av kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth