1955 ANDRA KAMMAREN Nr 29 (Riksdagens protokoll 1955:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 29

26—30 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 november Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren................ 4

Interpellationer av:

herr Nilsson i Göingegården ang. lämpligheten av att i en öppen
fångkoloni sammanföra kvalificerade brottslingar med interner

av en helt annan kategori.............................. 4

herr Holmberg ang. Seskaröbefolkningens trafikproblem........ 5

herr Christenson i Malmö ang. åtgärder till förhindrande av alltför
stor värdeminskning på statens premieobligationer...... 6

Onsdagen den 30 november

Svar på fråga av herr Rimmerfors ang. åtgärder för stärkande av
kampanjen mot tobaksbruket bland den yngre skolungdomen.. 7
Svar på interpellationer av:

herr Ericsson i Näs ang. åstadkommande av en för den enskilde

mindre kostnadskrävande processordning.................. 9

herr Andersson i Ronneby ang. utredning av frågan om beställning

av motortorpedbåtar i tyskt varv........................ 14

herr Jansson i Aspeboda ang. ett effektivare bekämpande av ogräs

på banvallar i jordbruksbygder.......................... 23

herr Senander ang. större trygghet för liv och gods inom sjöfarten 24

Statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet.................. 28

Återbäring till Lifaco AB av till statsverket erlagd varuskatt...... 30

Överförmyndarinstitutionen ................................ 69

Interpellation av herr Rimås ang. utgivningen av Svenskt biografiskt
lexikon................................................ "

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, om tiderna för allmänna val. 28

Statsutskottets utlåtande nr 176, ang. ytterligare kostnader för stille ståndsövervakningen

i Korea............................. 28

nr 177, om översyn av folkskolestadgans bestämmelser mot tredskande
målsmän................................... 28

— nr 178, ang. statsbidraget till hemkonsulentverksamhet....... 28

nr 179, ang. anslag å tilläggsstat I för tillverkning av polioympämne
m. m........................................... 30

— nr 180, om ändring av bestämmelserna rörande pension åt skogsarbetare
i domänverket................................ 30

— nr 181, om återbäring till Lifaco Aktiebolag av varuskatt m. m. 30

— memorial nr 182, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om ersättning

till V. Kenttä för krigsskada (voteringsproposition).......... 69

Första lagutskottets utlåtande nr 40, ang. överförmyndarinstitutionen. 69

— nr 41, om ändrade bestämmelser ang. kungörande i kyrka..... 76

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, om ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april 1946 om ändrad lydelse av 18, 20

och 23 §§ epidemilagen.................................. 76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29, om ökat rättsskydd åt innehavare
av sommarstugearrenden............................. 76

nr 30, om Ottsjöns undantagande från vattenreglering och byggande
i vatten......................................... 76

— nr 31, om ändring av ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna
vägar........................................... 76

— nr 32, om ändring av lagen om förvaltning av bysamfälligheter... 77

Lördagen den 26 november 1955

Nr 29

Lördagen den 26 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
november.

§ 2

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
22, i anledning av väckta motioner om
ändamålsenlig reglering av tiderna för
allmänna val;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
ytterligare kostnader för det svenska
deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea,

nr 177, i anledning av väckta motioner
om översyn av folkskolestadgans
bestämmelser mot tredskande målsmän,
nr 178, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet,

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1955/56 för tillverkning av polioympämne
m. m.,

nr 180, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna rörande
pension åt skogsarbetare i domänverkets
tjänst,

nr 181, i anledning av väckta motioner
om återbäring till Lifaco aktiebolag
av till statsverket erlagd varuskatt m. m.
och

nr 182, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om ersättning
till Vilhelm Kenttä för viss krigsskada;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av väckta motioner
angående överförmyndarinstitutionen
ocli

nr 41, i anledning av väckta motioner
om ändring av gällande bestämmelser
angående vissa kungöranden i kyrka;

andra lagutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ny lydelse
av övergångsbestämmelsen till lagen
den 5 april 1946 (nr 130) om ändrad
lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443); samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd åt innehavare av
sommarstugearrenden,

nr 30, i anledning av väckta motioner
om Ottsjöns undantagande från vattenreglering
och byggande i vatten,
nr 31, i anledning av väckt motion
om viss ändring av ersättningsbestämmelserna
i lagen om allmänna vägar
och

nr 32, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om förvaltning
av bysamfälligheter.

§ 3

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
proposition och skrivelse tillställts kammaren,
nämligen

nr 215, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
återstoden av produktionsåret 1955j
56 och

nr 217, med redogörelse för resultatet
av 1955 års folkomröstning i högertrafikfrågan.

Propositionen och skrivelsen bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem
Gunnar Iirillh

Nr 29

Tisdagen den 29 november 1955

Tisdagen den 29 november

Kl. 16.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Kammaren har överraskande nåtts
av budet om Samuel Norrbys bortgång.
För få dagar sedan såg vi honom mitt
ibland oss i denna församling, som
han tillhörde sedan år 1953.

Samuel Norrby var en verksam man
på många områden. Särskilt intresserade
han sig för ungdomen och dess
problem. Han var på sin tid aktiv
idrottsman. Även som föredragshållare
och författare dokumenterade han sitt
intresse för ungdomens angelägenheter
och sökte verka som föredöme och
vägledare för de unga.

Här i kammaren minns vi Samuel
Norrby som en försynt och stillsam
man. När han tog till orda, röjdes hos
honom en varm idealitet.

Vi lyser frid över minnet av en god
människa.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande november.

§ 3

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
och skrivelse; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 215, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
återstoden av produktionsåret
1955^56; samt

till behandling av lagutskott skrivel -

sen nr 217, med redogörelse för resultatet
av 1955 års folkomröstning i högertrafikfrågan.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 22,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 176—-182, första lagutskottets utlåtanden
nr 40 och 41, andra lagutskottets
utlåtande nr 37 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 29—32.

§ 5

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. lämpligheten av att i
en öppen fångkoloni sammanföra kvalificerade
brottslingar med interner av en
helt annan kategori

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Göingegården (h),
som anförde:

Herr talman! Under tiden 10—15 november
1955 förövades sexton hittills
kända tjuvnadsbrott i södra delarna
av Hallands och Kronobergs län; grov
stöld i fyra fall, varav tre genom inbrott,
stöld och försök därtill i fyra
fall, olovligt tillgrepp av personbil i
Laholm, två motorcyklar i Halmstad,
två cyklar i Veinge, ett s. k. överdragsgarage
i Halmstad, uppsvetsade kassavalv
i Ljungby och Traryd, inbrott i

Tisdagen den 29 november 1955

Nr 29

Interpellation ang. Seskaröbefolkningens trafikproblem

Markaryd med avsikt att svetsa upp ett
kassaskåp, inbrott i Bjärnum och
Strömsnäsbruk samt en stöld och ett
inbrottsförsök i Traryd.

Undersökningen visade att tre personer
skäligen kunde misstänkas för
att ha utfört dessa brott. En av dem
har erkänt. Samtliga tre var intagna
på den öppna fångkolonien Skogsgård
vid Veinge några mil från brottsplatserna.
Den person som erkänt delaktighet
i brotten — utom beträffande
kassavalvssvetsningen i Ljungby — hade
några dagar efter det brottet begicks
villkorligt frigivits från kolonien.

De värden som åtkommits genom
brotten uppgår inklusive fordonen till
omkring 25 000 å 30 000 kronor. Vid
kassavalvssprängningen i Traryd tillgreps
förutom kontanter på 600 kronor
två checkar på sammanlagt omkring
15 000 kronor.

Utredningen har blottat förhållanden
som måste betraktas som anmärkningsvärda.
Samtliga tre misstänkta —
en är anhållen och begärd häktad, den
andre avtjänar straff för stölder men
har sedermera överförts till fängelset i
Halmstad, den tredje har rymt från
Skogsgård och befinner sig alltjämt på
fri fot — är att betrakta som synnerligen
förslagna.

Utom de tre här nämnda förvarades
till helt nyligen på kolonien Skogsgård
ytterligare två personer, vilka avtjänade
straff för stöld. Övriga å kolonien
intagna interner, till antalet helt övervägande,
utgöres av personer som
straffats för ringare brott såsom rattfylleri
etc. De tre för brotten misstänkta
har jämte en fjärde av samma kategori
sammanförts i ett och samma logement.
De har icke haft någon svårighet
att komma ut från kolonien nattetid,
enär bevakningsmanskap icke finnes
och väl icke heller är avsedd för
anstalten och dess ändamål för förvaring
av mindre samhällsfarliga personer.
Den i en bilverkstad i Laholm
stulna personbilen har använts vid in -

brotten natt efter natt och, sedan internerna
tidigt på morgonen återvänt
till kolonien, förvarats i skogen i koloniens
närhet. Det stulna plastgaraget
har dolt bilens fabrikat och registreringsnummer.
De tre har vid sina kupper
haft tillgång till en kolonien tillhörig
kofot och andra verktyg som
kunnat behövas vid inbrotten.

Under åberopande av vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få rikta följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet det lämpligt
att, såsom här skett, till en öppen
fångkoloni sammanföra kvalificerade
brottslingar med interner av en helt
annan kategori?

2) Om så icke är fallet, är herr statsrådet
villig vidtaga åtgärder för att
åstadkomma en ändring i här åberopade
förhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. Seskaröbefolkningens
trafikproblem

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Varje höst och vår
medför de otillfredsställande trafikförhållandena
mellan Seskarö och fastlandet
att befolkningen utsättes för stora
svårigheter och risker. Så har det varit
även denna höst. Båttrafiken har
icke kunnat fortgå på grund av ishinder,
och under lång tid har isen samtidigt
varit för svag för att möjliggöra
biltrafik till ön, och även för gående
har färder mellan ön och fastlandet
inneburit livsfara.

Det är sålunda uppenbart att de hittills
vidtagna åtgärderna för att eliminera
dessa missförhållanden icke varit
på långt när till fyllest. Den enda tillförlitliga
metoden för att komma till

Nr 29

Tisdagen den 29 november 1955

Nr 29

Interpellation ang. åtgärder till förhindrande av alltför stor värdeminskning på

statens premieobligationer

rätta med detta trafikproblem är anläggandet
av vägbank och bro mellan
fastlandet och ön, såsom jag framhöll
vid behandlingen av denna fråga vid
1953 års riksdag. Riksdagens beslut
vid detta tillfälle var också till sin innebörd
en uppfordran till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att snarast
möjligt undersöka möjligheterna att
bygga väg över Tiporisundet.

Om en del av detta arbete kunde utföras
omedelbart skulle det också bidraga
till att lösa en del nu aktuella
sysselsättningssvårigheter i Norrbotten.

Under hänvisning till vad sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
ställa följande fråga:

Avser statsrådet att vidtaga särskilda
åtgärder för att påskynda lösningen
av Seskaröbefolkningens trafikproblem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. åtgärder till förhindrande
av alltför stor värdeminskning på
statens premieobligationer

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Statens försäljning av
premieobligationer har fått en stor omfattning
i vårt land. Inköp av premieobligationer
har för svenska folket —
i synnerhet för småspararna — blivit
en utmärkt sparform, och på samma
gång har staten fått ökade lånemöjligheter.
Det är i högsta grad angeläget
att förtroendet för dessa obligationer
inte allvarligt minskas.

Statsmakterna har i år vidtagit en
del åtgärder i sparfrämjande syfte. Fråga
är, om inte förtroendeingivande impulser
skulle behövas även vad premieobligationerna
beträffar. Kurserna på
vissa premieobligationer har fallit med
bortåt 20 procent av det nominella vär -

det. Genom kreditstoppet har många
sparare tvingats att sälja till sådana underkurser.
För dem som måste sälja
till så låga priser känns detta som en
orättvisa.

Det gäller främst att återställa förtroendet
för dessa statspapper. Åtgärder
torde behöva vidtas för att hindra att
premieobligationernas värde sjunker så
långt under försäljningspriset att denna
låneform råkar i vanrykte. Enligt statuterna
för premieobligationslånen skall
den genom att ingen ränta utbetalas
uppkomna räntebesparingen användas
till vinster (premier), som på bestämda
tider lottas ut till obligationsinnehavarna
efter en angiven plan. Det skulle vara
av allmänt intresse, om en information
kunde lämnas om hur mycket pengar
staten erhåller genom att vinster inte
avhämtas. Säkerligen uppstår även
överskott vid inlösen av premieobligationslån,
då en hel del obligationer aldrig
presenteras för inlösen. Dessa inte
beräknade extravinster borde kunna
användas till att i viss mån stabilisera
värdet på premieobligationerna på
marknaden. Extra obligationsdragning
innebärande ökad vinstutlottning genom
användning av statens förtjänst på
ej avhämtade vinster skulle stimulera
efterfrågan på premieobligationer. Det
ligger en viss rättvisa gentemot småspararna
i att värdet på obligationerna
bevaras.

En annan åtgärd som skulle kunna
övervägas är, att riksgäldskontoret fastställde
en inlösningstermin — t. ex. 20
år efter emissionen — för alla premielån
som ej har sådan. Detta skulle verka
i värdestabiliserande riktning.

Under hänvisning till vad som här
anförts och då riksgäldsfullmäktige
inte allena torde kunna vidtaga erforderliga
åtgärder, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Ämnar herr statsrådet med riks -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

gäldskontoret uppta förhandlingar om
eventuella åtgärder för att förhindra att
värdet på statens premieobligationer
nedgår så långt under försäljningspriset,
att denna sparform allvarligt diskrediteras? 2.

Vill herr statsrådet lämna närmare
upplysningar om vilka belopp staten
erhållit under senare år genom outtagna
vinster och försvunna obligationer?

3. Vill herr statsrådet — om så av
formella skäl är nödvändigt — föreslå
riksdagen att medge, att riksgäldskontoret
får använda sådana statliga förtjänster
till extra vinstutlottning på
premieobligationerna för att därigenom
bidra till att deras värde inte kommer
att ligga alltför långt under försäljningspriserna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergivande av
viss återbetalningsskyldighet till statsverket;
och

nr 372, i anledning av väckta motioner
om ökade möjligheter till särskild
undervisning åt sjuka eller tillfälligt invalidiserade
elever vid folkskolor m. fl.
läroanstalter.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.09.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 30 november

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder för stärkande
av kampanjen mot tobaksbruket bland
den yngre skolungdomen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat mig, om jag finner anledning
föreligga att från statsmakternas sida
vidtages några åtgärder i syfte att stärka
och understryka den från skolläkarhåll
igångsatta och av betydande målsmannagrupper
understödda kampanjen
mot det tilltagande tobaksbruket speciellt
bland den yngre skolungdomen.

Härpå vill jag svara, att jag med stort

intresse följt och kommer att följa den
ifrågavarande kampanjen, som onekligen
berör en för folkhälsan ytterst betydelsefull
fråga, men att jag inte kan
finna skäl föreligga för några särskilda
åtgärder från statsmakternas sida, åtminstone
ej för närvarande.

Härpå anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.
Tyvärr har statsrådet inte ansett sig
kunna ge ett mera klarläggande och
vägledande svar i nuvarande läge, även
om han förklarar sig positivt inställd
till frågan. Jag kan också medge, att

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Svar på fråga ang. åtgärder för stärkande av kampanjen mot tobaksbruket bland
den yngre skolungdomen

åtgärderna väsentligen måste komma
från annat håll och att statsingripanden
på detta område är en vansklig och
ömtålig sak.

Trots detta måste jag hävda att läget
nu har blivit så allvarligt, att samhällets
representanter måste göra något.
Att många äldre människor har en livsföring
som är fördärvlig för deras hälsa
är djupt beklaglig, och vi skulle önska
att svenska folket med avseende på
sina njutningsmedel och sin livsföring
vore ett lyckligare folk. Men när det
gäller äldre människor, måste dock var
och en stå sitt eget kast. Annorlunda
förhåller det sig med barn och ungdom.
Där är vårt ansvar betydligt större.

För att inte förrycka proportionerna
på en debatt i samband med svaret på
en enkel fråga nödgas jag begränsa mig
till ett par av de viktigaste synpunkterna
på frågan om den yngre skolungdomen
och tobaksbruket. Kanske måste
jag i ett annat sammanhang be att få
återkomma till frågan om effektiva åtgärder
mot tobakslasten som sådan,
särskilt med tanke på de senaste rönen
inom cancerforskningen. Det är ur
denna senare synpunkt, herr talman,
ingalunda obefogat att Svenska tobaksmonopolet
av sina svällande inkomster
anslår medel till cancerforskningen.

I dag gäller det barnen i våra skolor.
Lärarna klagar över att folkskolebarnen
måste övervakas som aldrig förr för att
inte förfalla till tobaksmissbruk. Det
berättas här ifrån Stockholm att det
finns småskolebarn, som stänger in sig
på toaletterna för att få röka i fred.
Skolöverstyrelsens läkare professor Herlitz
har träffat vanerökare redan bland
folkskolebarnen. Tidningen Folket i
Eskilstuna uppger i numret för den 18
november, att en del av småskolebarnen
i den staden röker cigarretter på vägen
till och från skolbespisningen. Om detta
oskick får utbreda sig har vi snart
ytterligare ett problem i landet till alla
våra övriga: övernervösa och nikotin -

förgiftade skolbarn. Någonting måste
göras.

Nu har skolöverstyrelsen beslutat undersöka
rökvanorna hos 5 000 skolbarn
och tobaksmonopolet ämnar ekonomiskt
stödja en pristävling om bästa utkastet
till lektioner för att bekämpa tobaksrökning.
Prissumman utgör inte mindre
än 11 000 kronor.

Allt detta är bra, och vi är tacksamma
för initiativen. Men man skulle ha
önskat, herr talman, att tobaksmonopopolet
inte samtidigt i hela den svenska
pressen kostat på helsidesannonser med
en lockande cigarrettreklam, som i ord
och bild direkt vänder sig till ungdomen,
speciellt den kvinnliga ungdomen.
Enligt uppgift från tobaksmonopolet
har denna annonskampanj inställts
fr. o. m. i dag. Man måste ju också göra
den reflexionen, herr talman, att ett
monopolföretag, där 29/30 av aktiekapitalet
äges av staten och där Kungl. Maj:t
utser halva antalet styrelseledamöter,
rimligen måste ta mer hänsyn till folkhälsan
än till propagerandet för nya
cigarrettmärken, även om dessa skulle
vara mildare än vissa andra. Denna
flott upplagda annonsering är helt enkelt
förledande och såvitt jag kan förstå
även onödig.

Vilka praktiska åtgärder skulle man
då kunna tänka sig utöver dem som
redan föreslagits? Upplysningsverksamheten
bland barn och ungdom måste
få en allvarligare karaktär. Litet allmänt
och menlöst prat om nikotinets
skadlighet tas inte på allvar, när man
samtidigt daltar med lasten genom att
anvisa rökrum för skolungdomen eller
i ett monopolföretags annonser ger
sken av att det är stiligt att röka. Låt
oss upprätthålla ett obönhörligt rökförbud
i våra skolor och låt oss också ge
en kärvare och sannare undervisning
om nikotinets skadlighet, en undervisning
som inte är grundad på känsloskäl
och skrämskott utan på läkarvetenskapens
resultat och i vilken gärna

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Svar på interpellation ang. åstadkommande av en för den enskilde mindre kostnads krävande

processordning

ingår vittnesbörd av människor i en
utsatt position, som kommit fram till
en klarare målsättning i det här avseendet,
exempelvis en rad av våra
idrottsmän.

Det gäller också här frågan om vad
man skulle kunna vidta för åtgärder
rent försäljningstekniskt. Jag föreslår
ingalunda, men ifrågasätter, om man
kunde diskutera förbud mot styckeförsäljning
av cigarretter.

Huvudsaken är emellertid, herr talman,
att hemmet, skolan och läkarna
i denna viktiga angelägenhet känner sig
äga statsmakternas stöd och att vi alltså
inte med likgiltighet går förbi problemet
utan i stället ägnar det all uppmärksamhet.
Jag utläser ur ecklesiastikministerns
svar en positiv inställning
på den punkten.

Det kan inte för oss, ärade kammarledamöter,
vara likgiltigt hur det går
med ungdomen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. åstadkommande
av en för den enskilde mindre
kostnadskrävande processordning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ericsson i Näs frågat
mig

l:o) om jag anser att de nuvarande
processkostnaderna medger tillfredsställande
möjligheter för den enskilde
medborgaren att hävda sin rätt inför
domstol, samt

2:o) om jag ämnar vidtaga åtgärder
i syfte att åstadkomma en för den enskilde
mindre kostnadskrävande processordning.

I motiveringen till denna interpellation
har herr Ericsson i Niis deklarerat
sin principiella inställning till hit -

hörande frågor. Han säger att det för
en demokratisk samhällssyn måste te
sig stötande att laglig rättvisa kostar
dryga pengar. Rättvisan bör stå alla
medborgare till buds oavsett ekonomiska
resurser. Och interpellanten
ifrågasätter, om inte samhället borde
ikläda sig motsvarande ansvar för
rättsvården som för hälsovård och socialvård.

Jag kan i princip ansluta mig till
den grundsyn på denna fråga som herr
Ericsson har angivit. Jag måste dock
betona, att problemen inte är så enkla
som de kan te sig vid första påseendet.

För närvarande förhåller det sig ju
så, att rättegångskostnaderna till en
del vilar på samhället och till en del
på parterna i processen. Staten — eller
i vissa fall kommunen —- tillhandahåller
personal och bekostar verksamheten
vid domstolar och exekutionsinyndigheter.
Härvid kan man bortse från
att det allmänna har en viss inkomst
av stämpelmedel m. m.; den inkomsten
täcker inte på långt när utgifterna. Å
andra sidan får parterna i princip
svara för de kostnader som omedelbart
vållas av processen, såsom advokatarvode,
utgifter för inställelse och
tidsspillan samt vittneslöner och andra
kostnader för bevisning.

Det finns ingen statistisk utredning
om storleken av de kostnader, som sålunda
vilar på parterna. Det av interpellanten
omnämnda fallet, där en lärarinnas
utgifter för en process skulle
ha uppgått till närmare 100 000 Kronor,
är säkerligen ett ganska ovanligt
undantag. Men även i mera normala
fall kan kostnaderna bli synnerligen
betungande för parterna. Visserligen
kan den som vinner processen få sin
motpart dömd att betala kostnaderna.
Men det är ingalunda säkert att denne
är i stånd att betala. Och även den som
förlorar och alltså får betala dubbla
kostnader, både sina egna och motpartens,
kan ha haft rimliga skäl att få

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. åstadkommande av en för den enskilde mindre kostnads krävande

processordning

sin sak prövad av domstol. Det innebär
alltid en risk att ge sig in i en
rättegång, och mången gång går därför
den enskilde med på en uppgörelse
hellre än att driva sin sak till det
yttersta. Detta är väl inte under alla
omständigheter av ondo. Men i vissa
fall kan det uppenbarligen medföra
risk för rättsförluster.

Det bör i detta sammanhang beaktas
att kostnaderna, i varje fall i överrätterna,
har ökat till följd av den nya
rättegångsordning som började tilllämpas
1948. Processen i hovrätt och
högsta domstolen var tidigare som regel
rent skriftlig. Den var därför betydligt
billigare för parterna än det nya muntliga
förfarandet, men den var otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt.
Den nya rättegångsordningen
har inneburit en så betydande vinning
för vårt rättsliv, att det inte kan bli
tal om att nu rubba dess grundprinciper.
Vissa detaljändringar, som i ett
eller annat hänseende minskar processkostnaderna,
är alltid tänkbara.
Sedan år 1951 arbetar rättegångskommittén
med dylika frågor, och vissa
smärre reformer har också genomförts.
På denna väg torde dock något mera
väsentligt icke kunna vinnas för att
lösa de problem som interpellanten har
tagit upp.

För att obemedlade personer icke
skulle vara utestängda från möjligheten
att få sin rätt prövad vid domstol
infördes fri rättegång genom en lagstiftning
1919. Reglerna härom har sedermera
undan för undan påbyggts och
utvidgats. Möjligheterna att få fri rättegång
är dock fortfarande ganska begränsade,
och det har därför ifrågasatts
om icke denna lagstiftning nu
borde ytterligare utvidgas. I den offentliga
diskussionen har bland annat
framförts den tanken, att den som inte
är helt medellös men har svårt att bära
hela processkostnaden skulle få åtminstone
en del av denna ersatt av all -

männa medel. Uppslaget är ingalunda
nytt utan det har tidigare diskuterats
vid flera tillfällen. Goda skäl talar onekligen
för en utvidgning av den fria
rättegången. Det måste emellertid beaktas,
att det också finns skäl som
talar i motsatt riktning. Dessa är inte
enbart av statsfinansiell natur.

Om samhället i ökad utsträckning
tar på sig kostnaderna för den enskildes
rättegång, kan detta leda till att
man uppmuntrar till onödiga och för
motparten betungande rättegångar. För
att undvika detta resultat sker redan
nu en viss, ehuru mycket begränsad,
förhandsprövning från domstolens sida.
Ett sådant system är emellertid inte
utan sina betänkligheter. Det är principiellt
inte önskvärt att domstolen eller
dess ordförande tar ställning till
målet i förväg, allra minst på ett ofullständigt
material. Att lägga en dylik
prövning på ett annat organ, t. ex. en
särskild nämnd, kan också vara förenat
med betydande olägenheter. Ett
sådant system kan lätt leda till att målet
faktiskt blir avgjort på en förhandsprövning,
som saknar domstolsväsendets
rättsgarantier.

Det kan också ifrågasättas, om inte
den fria rättegången i vissa fall ger
ett otillbörligt övertag över den motpart
som inte själv har sådan förmån.
Denne tvingas in i en rättegång, som
han måste föra utan praktisk möjlighet
att få sina kostnader ersatta, även
om han vinner målet. Med hänsyn härtill
kan det synas betänkligt att alltför
långt utsträcka möjligheterna att erhålla
fri rättegång.

Frågan om en utvidgning av den
fria rättegången är sålunda komplicerad.
Olika lösningar är tänkbara, men
som jag nyss antytt drar de lätt med
sig allvarliga olägenheter. Jag är inte
beredd att här deklarera någon slutgiltig
ståndpunkt till hithörande problem.
På grund av sakens stora betydelse
bör man emellertid, trots de be -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Svar på interpellation ang. åstadkommande av en för den enskilde mindre kostnads krävande

processordning

tydande praktiska svårigheterna, söka
efter framkomliga utvägar. Frågan är
föremål för överväganden inom justitiedepartementet.

Härefter anförde:

Herr ERICSSON i Näs (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation. På väsentliga
punkter är vi helt'' ense. Det
gäller dock en ganska stor fråga, och
den är ännu inte tillfredsställande ordnad.

Enligt 1 § lagen om fri rättegång kan
sådan beviljas den, som inte äger tillgång
till gäldande av de med rättegången
förenade kostnaderna eller efter
deras utgivande skulle sakna nödiga
medel för eget uppehälle eller för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet.
Det är domstolarna som
prövar frågan om när fri rättegång
skall kunna beviljas. De har då att ta
hänsyn till inkomstläge, försörjningsskyldighet,
skuldsättning, skatteläge,
tidsläge, tillgångar, innehav av fastighet,
nedsatt förvärvsförmåga och mycket
annat. I den häradsrätt, där jag är
nämndeman, anser man i allmänhet, att
om en ensamstående utan skulder vill
ha fri rättegång bör hans årsinkomst
inte överstiga 3 000—3 500 kronor per
år. Det finns emellertid ganska många
människor, som har en inkomst strax
ovanför denna gräns och som då inte
kan få den rättshjälp de borde kunna
erhålla.

Den nya rättegångsordningen 1948
har ju inte gjort processerna billigare,
särskilt inte vid de högre domstolarna.
Det har också justitieministern påpekat
samtidigt som han framhållit, att den
inneburit en så betydande vinning för
vårt rättsliv, att det inte kan bli tal om
att nu rubba dess grundprinciper. Jag

ber att helt få instämma med justitieministern;
det är inte heller den nya
rättegångsordningen jag är ute efter.

En domstolsprocess skall vara snabb,
säker och billig. Mot säkerheten finns
ingenting att erinra. Snabbheten blev
kanske inte mycket större genom den
nya ordningen, och framför allt blev
processen inte billigare. Men alla goda
saker kan ju också ha nackdelar. Jag
tänker särskilt på förhållandena i vårt
glesbebyggda land, när en process kommer
upp i t. ex. hovrätterna. Alla vittnen,
som hörts i underrätten, skall också
in till hovrätten. Det blir då stora
omkostnader för resor och uppehälle
för parter, vittnen och advokater. Jag
skall inte nämna något om advokatarvodena,
men det är påtagligt att kostnaderna
för dem, som är parter i rättegången,
blir höga, om det därtill blir
långa väntetider, och om en advokat
t. ex. åker bil och tar 20 kronor i timmen
också för detta. Vittneslönerna är
maximerade till 30 kronor per dag, när
de skall utgå av allmänna medel. I civilmål
kan emellertid högre vittnesersättning
utdömas, varvid den förlorande
parten får betala om han kan, vilket
inte alltid är fallet.

Det går an, när personer i samma
ekonomiska läge tvistar med varandra.
Då blir det en viss balans, och det går
lättare att få till stånd en förlikning,
som alltid är att föredra framför process.
Om däremot en av parterna kan
få fri rättegång, kommer han omedelbart
i ett överläge. Om en enskild person
vill göra tingssak av något gentemot
arbetsgivare, fackförening, bolag,
kommun eller staten, är det väl inte alltid
bara rädslan för repressalier i en
eller annan form som avhåller vederbörande
från ait hävda sin rätt vid
domstol, utan motpartens ekonomiska
övervikt betyder naturligtvis ganska
mycket. Situationen är i det fallet ungefär
densamma som i länder utan sjukförsäkring
och billig läkarvård, där

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. åstadkommande av en för den enskilde mindre kostnads krävande

processordning

många människor av ekonomiska skäl
inte kan söka läkare.

Vad beträffar allt det jag hittills talat
om är vi såvitt jag förstår ense.
Litet annorlunda är det beträffande
andra punkten i min interpellation. Justitieministern
säger, att frågan är komplicerad
—- vilket jag gärna skall hålla
med om — men att den är föremål för
överväganden inom justitiedepartementet.
Det är egentligen hela svaret på
frågan vad justitieministern ämnar göra
för att skapa den likhet inför lagen,
som är eftersträvansvärd.

I Sverige fattar domstolarna beslut
om fri rättegång. Det finns andra länder,
som också har prövat institutet fri
rättegång, exempelvis England. Där fick
man ingen modern lagstiftning om fri
rättegång förrän 1950. Av statsfinansiella
skäl begränsades lagens giltighet
till de högre domstolarna. Vid High
Court har på fyra år fri rättegång beviljats
125 000 personer. I år har man
utsträckt lagens tillämpningsområde
även till de lokala civildomstolarna,
County Courts. I England kan en person,
som efter avdrag av existensminimum
förfogar över en inkomst av upp
till 420 pund om året, få dylik rättshjälp.
Detta betyder emellertid inte att
han får den förmånen helt och hållet
gratis. I proportion till storleken av det
inkomstöverskott som anses föreligga i
varje särskilt fall har vederbörande att
betala bidrag till kostnaderna för en
process, i vilken hans sak blir prövad.

Inte heller i Norge är det domstolarna
som prövar den fria rättegången.
Den prövas av justitiedepartementet,
och man lär nu hålla på att försöka decentralisera.
Man vill komma fram till
några slags lokala rättshjälpsnämnder.

Jag har klart för mig att denna fråga
inte är lätt att lösa. Jag tror att den tarvar
mycket noggranna överväganden.
Det är ju inte meningen att vi skall få
en sådan ordning, som gynnar okynnesprocesser
eller som skulle kunna inne -

bära, att man fick ett rättsligt avgörande
redan vid prövningen av den fria
rättegången. Därför tycker jag att denna
stora fråga borde utredas.

Justitieministern säger att frågan är
föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
Jag är tacksam över detta,
men det är klart att jag skulle ha
blivit ännu gladare om justitieministern
hade kunnat avisera en utredning, som
så småningom skulle kunna ta sikte på
en sådan tingens ordning, att den likhet
inför lagen, som är grundprincipen i
vårt samhällsliv, inte sätts ur funktion
därför att inte alla människor har de
ekonomiska resurserna att med lagens
hjälp värna sin rätt.

Chefen för justitiedepartmentet herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Herr Ericsson i Näs
frågade, om det nu skall tillsättas en utredning.
Ingenting hade ju varit enklare
än att svara, att eftersom vi båda
har den allmänna uppfattningen, att
detta är ett problem som bör redas ut,
så skall jag nu tillkalla en utredning.
Det kan också hända, att det blir så. I
och för sig tycker jag emellertid det
vore värdefullt, om man kunde ge något
mer preciserade anvisningar för en
sådan utredning. Något sådant har, såvitt
jag förstår, varken herr Ericsson i
Näs eller någon annan hittills kunnat
göra. Det föreligger vissa uppslag, bl. a.
de som har angivits och som jag i mitt
svar tagit upp till behandling. Utvägen
med prövning i en särskild nämnd är
väl inte utesluten men har dock vissa
betänkligheter med sig. Såsom jag redan
antytt, skulle det ju då bli beroende
av en dylik nämnd, huruvida man
över huvud taget skulle få processa eller
ej. Om vi utgår ifrån ett fall, där vederbörande
annars inte skulle ha råd eller
våga ta på sig kostnaden för en rättegång,
blir det i själva verket så, att
denna nämnd faktiskt finge döma i målet.
Givetvis skulle detta ge oss en säm -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Svar på interpellation ang. åstadkommande av en för den enskilde mindre kostnads krävande

processordning

re domstol än den vi nu har, en summarisk
och godtycklig process, som faktiskt
skulle avgöra målet i förväg.
Detta är naturligtvis ägnat att inge betänkligheter.

Det kan hända att man kan komma
fram på andra vägar — kanske genom
en kombination mellan olika möjligheter.
Såsom herr Ericsson i Näs framhöll,
gäller det att hindra, att okynnesprocesser
kommer till stånd. Vid våra
överväganden i departementet har vi
varit inne på den tanken — som också
diskuterats förut —- att låta de personer,
som kan betala något men inte hela
processkostnaden, betala en del därav.
I så fall skulle den nyss berörda förprövningen,
som ju är det vanskliga
problemet, inte behöva bli så allvarlig,
eftersom den som fick denna begränsade
fria rättegång ändå skulle få en
viss ekonomisk press på sig att inte
sätta i gång med en okynnesprocess.
Han skulle ju då få betala en del av
kostnaderna, alltefter sina möjligheter.
Detta är en utväg som vi överväger, och
kanske kan man kombinera den med
någon enklare form av förprövning.

Vid de fortsatta övervägandena bör
man nog också undersöka, om vi kan
hämta någon ledning från utlandet.
Herr Ericsson i Näs talade om vissa
förhållanden i England. Domstolsväsendet
där är emellertid mycket olikt
vårt, och jag fruktar därför att man
kanske inte kan få så mycket ledning
därifrån. Bland annat förhåller det sig
så, att den engelska processen i de
högre instanser, som det hittills varit
fråga om, är ofantligt mycket dyrare än
våra rättegångar, och redan av detta
skäl ligger problemet till på helt annat
sätt i England än hos oss. över huvud
taget är domstolsväsendet där annorlunda
uppbyggt. Jag tycker emellertid,
att man bör pröva alla möjligheter och
naturligtvis även ta hänsyn till de erfarenheter
och rön som man kanske
kan hämta från utlandet.

Slutligen vill jag understryka vad jag
sagt redan i svaret, nämligen att jag
tror att något måste göras i denna fråga.
En utredning bör därför säkerligen
komma till stånd, men det är önskvärt
att kunna ge den litet mera direktiv än
någon hittills har kunnat anvisa. Om
detta inte blir möjligt, får man givetvis
i värsta fall anmoda några kloka personer
att tänka själva. Det är ju ett gammalt
beprövat sätt. För närvarande är
vi emellertid, som jag redan antytt,
inom departementet sysselsatta med att
söka efter lämpliga utvägar eller kombinationer
som skall kunna anvisas för
att komma till rätta med detta viktiga
problem.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Efter herr statsrådets
sista anförande har jag inte så mycket
att säga. Statsrådet var ju inne på just
den väg som jag tror blir framtidens
i detta avseende, nämligen ökad möjlighet
att erhålla hjälp till rättegångskostnader
med en differentiering allt
efter den möjlighet man har att själv bidraga.
Man kan på det sättet undvika
de nackdelar som nu finns.

Det var emellertid också glädjande
att höra, att herr statsrådet anser att
det nog också måste göras något åt
detta. Den fria rättegången är väl det
som just konstituerar likheten inför
lagen, och man kan nog inte komma
ifrån, att det kanske ligger en del i det
populära talesättet att nu för tiden bara
fattiga och rika kan processa, däremot
inte de som varken är det ena eller
det andra. Det ligger som sagt något i
detta, låt vara att talesättet kanske i
allmänhet är överdrivet. Men när man
sitter i domstolarna och handhar dessa
frågor kommer man naturligtvis inte
ifrån alt ibland göra den iakttagelsen,
att vår process kanske i vissa fall blivit
alldeles för fin. Vi är emellertid då inne
på ett helt annat kapitel, som behandlats
i första lagutskottet innan den ut -

14 Nr 29 Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

redning som nu sysslar med dessa saker
tillsattes. Gränsdragningsproblemen
är väldigt svåra. I ett visst, givet
fall tycker man kanske att förfarandet
kunde ha gjorts mycket enklare, men
då det sedan gäller att dra upp gränserna
för det gebit, som skulle kunna
handhas på ett enklare sätt, är det genast
mycket svårare. Jag ger, liksom
herr Ericsson i Näs tidigare har gjort,
statsrådet min anslutning då han säger
att man naturligtvis inte får kasta bort
de fördelar som vunnits genom den
moderna processen.

Jag tror att herr statsrådet handlar
rätt då han vilar litet på hanen i denna
fråga. Om man skall sätta till en utredning
på detta område bör man självfallet
ge ganska utförliga direktiv, ty man
måste besinna att fältet här ligger öppet
för de vildaste spekulationer åt alla
möjliga håll. Någon liten hållhake på
vad utredningsmännen skall ta sig för
måste man därför helt säkert ha. Jag
är emellertid mest glad över att statsrådet
själv sade att något måste göras
och att man alltså i framtiden har att
förvänta ett initiativ från statsrådets
sida i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. utredning av
frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Andersson i Ronneby
i en interpellation frågat mig, om jag
vore villig medverka till en utredning
av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv ur såväl ekonomisk
som sekretess- och statsdriftssynpunkt
och för kammaren lämna en
allsidig redogörelse härför.

Inledningsvis vill jag framhålla, att
jag på grund av den kritik, som framförts
mot marinförvaltningens beslut
att placera ifrågavarande beställning av
fem motortorpedbåtar vid ett tyskt
varv, funnit det angeläget att föranstalta
om en allsidig undersökning av ärendet.
Jag begärde redan den 16 september
i år, att statens sakrevision skulle
företaga en dylik utredning. Resultatet
av undersökningen har sammanfattats i
en utredningspromemoria, som med
skrivelse från revisionen i november
överlämnats till mig. Sakrevisionen har
för vissa delar av denna undersökning
såsom sakkunnig anlitat direktören Allan
Borgström, Göteborg. För belysning av
de valuta- och arbetsmarknadspolitiska
aspekterna har man inhämtat verkställande
direktörens i valutakontoret respektive
chefens för arbetsmarknadsstyrelsen
synpunkter. Då denna undersökning
väl torde motsvara den av herr
Andersson ifrågasatta utredningen ber
jag att få lämna en redogörelse för resultatet
av undersökningen.

Till en början må erinras om att enligt
den av riksdagen godkända 1952
års sjuårsplan för fartygsbyggnader
m. m. i nybyggnadsplanen för flottan
ingår elva motortorped-motorkanonbåtar
typ T 101, alltså den större torpedbåtstypen,
varom nu är fråga. De första
sex båtarna av denna typ beställdes hos
det tyska Lurssen Werft i Bremen efter
medgivande av Kungl. Maj:t. I januari
1955 levererades den sista båten i denna
serie.

Den kritik, som offentligen kommit
till uttryck i ärendet, synes framför allt
ha grundats på den uppfattningen, att
anlitandet av ett utländskt varv för motortorpedbåtarnas
byggande icke vore
motiverat av de föreliggande anbuden.
Vid sidan härav har karlskronavarvets
utnyttjande och sysselsättningsförhållandena
därstädes skjutits fram som en
betydelsefull faktor vid bedömandet.
Om än mera i förbigående har sekre -

Onsdagen den 30 november 1955 Nr 29

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

tessynpunkter ansetts tala emot den beslutade
åtgärden.

Vid sakrevisionens prövning har denna
argumentering ingående granskats
och övervägts, och vid sidan härav har
också valutasynpunkter funnits böra
uppmärksammas.

På grundval av de förhållanden, som
i utredningspromemorian närmare avhandlats,
har sakrevisionen funnit sekretessynpunkten
kunna helt lämnas å
sido. Härvid må endast framhållas att
installationen av vapen och övrig militär
utrustning på de första sex fartygen
utfördes vid marinverkstäderna i Karlskrona.
Samma förfarande avses att tilllämpas
beträffande de senast beställda
fem båtarna. Huvudmotorerna till samtliga
fartygen är av tysk konstruktion.
Härav torde framgå att några betänkligheter
ur sekretessynpunkt icke kan
anses föreligga.

Enligt sakrevisionen — som därvid
åberopar valutakontorets chef — har ej
heller under förhandenvarande omständigheter
de valutapolitiska förhållandena
kunnat göra anspråk på särskilt
beaktande vid ställningstagandet. Det i
och för sig mera känsliga lokala sysselsättningsproblemet
lär vidare enligt
revisionen, ej minst i belysning av de
uppgifter arbetsmarknadsstyrelsens chef
tillhandahållit, icke kunna motivera ett
frångående av den ståndpunkt, vartill
den rent affärsmässiga bedömningen leder
fram. Under dessa omständigheter
har utredningen särskilt inriktats på att
klarlägga denna centrala del av ärendet.
De därvid framkomna synpunkterna,
vilka utförligt redovisats i promemorian,
har sakrevisionen helt anslutit
sig till.

I fråga om de ekonomiska bedömanden
som marinförvaltningen gjort i samband
med anbudsprövningen är såväl
direktören Borgströms som sakrevisionens
undersökningar så utförligt redovisade,
att det är ogörligt att i detta
sammanhang framlägga hela undersök -

ningsresultatet. Då interpellanten får
tillfälle att ta del av utredningspromemoriorna,
inskränker jag mig därför till
att beröra huvuddragen av utredningens
resultat och framhåller därvid följande
av vad sakrevisionen anfört.

Den nuvarande upphandlingskungörelsen
innehåller icke några uttryckliga
bestämmelser om företrädesrätt för
svensk vara. I den utredning, som låg
till grund för kungörelsen i fråga, anförde
de sakkunniga på denna punkt,
att behovet av dylika bestämmelser i
varje givet fall var ett resultat av handelspolitiska
överväganden och att det
icke var möjligt att finna en formel,
som oberoende härav kunde reglera frågan
om svensk eller utländsk varas företräde.
Enligt 15 § upphandlingskungörelsen
skall det anbud antagas, vilket
med beaktande av samtliga omständigheter
är att anse som förmånligast för
staten. Den omständigheten, att ett anbud
innefattar det lägsta priset, skall
icke i och för sig vara avgörande för
anbudets antagande. Anbudsprövningen
bör följaktligen innefatta en fullständig
avvägning av de fördelar och nackdelar,
som ur statens synpunkt är förbundna
med de skilda anbuden. Något
särskilt uttalande, som belyser de sakkunnigas
inställning till frågan, om och
i vilken omfattning hänsyn bör tagas
till tullkostnader, återfinns icke i betänkandet.
I sakrevisionens utredning
har emellertid påvisats, att de upphandlande
myndigheterna främst av praktiska
hänsyn som regel bör räkna med
tullkostnaderna. Det hade sålunda varit
försvarligt och legat närmast till
hands för marinförvaltningen att medräkna
dessa kostnader vid anbudsprövningen.
Förvaltningen har emellertid
valt den svårare och ur utredningssynpunkt
mera krävande vägen, nämligen
att icke ta hänsyn till tullkostnaderna
utan i stället bilda sig en allsidig uppfattning
om de ekonomiska verkningarna
av upphandlingen för statsverket

16 Nr 29 Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtal
vid tyskt varv

och därav följande konsekvenser. Med
hänsyn till storleken av upphandlingen
har detta ståndpunktstagande från marinförvaltningens
sida förefallit sakrevisionen
välbetänkt, och revisionen har
anfört att någon befogad kritik med
hänsyn härtill icke kan riktas mot avgörandet
i det föreliggande ärendet.

Beträffande kostnadsjämförelsen mellan
de två lägsta anbuden, alltså det från
marinverkstäderna i Karlskrona och
det från Liirssen Werft, har direktören
Borgström och sakrevisionen med anlitande
av vissa i deras utredning angivna
normer, vilka icke här torde behöva
beröras, erhållit resultatet att kostnaderna
för en båt skulle bli, från marinverkstäderna
2 303 000 kronor och
från Liirssen Werft, om tullkostnaderna
medräknas, 2 367 658 kronor. En bedömning
av frågan från dessa snävare
utgångspunkter, vilken även anger belastningen
på fjärde huvudtiteln, skulle
alltså leda till att — om tullkostnaderna
icke kommer att restitueras —• karlskronaverkstädernas
anbud var det förmånligaste.
Enligt en sådan bedömning
kan marinverkstädernas anbud för alla
fem fartygen beräknas ligga omkring
300 000 kronor lägre.

Som tidigare nämnts har emellertid
marinförvaltningen granskat anbuden
ur en vidare synvinkel och sökt bilda
sig en uppfattning rörande alla de faktorer,
som ur statens synpunkt kan
hävdas vid en bedömning av anbuden.
Göres en jämförelse från denna utgångspunkt
bör — förutom att man icke
tar hänsyn till tullkostnaderna -— enligt
sakrevisionens mening marinverkstädernas
anbud korrigeras jämväl med en
kostnad, det så kallade civilbeställningspålägget,
vilken dock icke skall
medtagas vid avgivande av anbud till
staten. Detta pålägg anses i princip
skola täcka pensionskostnader och
olycksfallskostnader och utgör för närvarande
12 procent av direkt arbetslön,
vilket i förevarande fall blir 138 798

kronor per båt. Med dessa utgångspunkter
skulle marinverkstädernas anbud
bli 2 441 798 kronor och det tyska anbudet,
med frånräknande av tullkostnader,
2 166 658 kronor per båt och det
sistnämnda alltså utan tvekan vara det
förmånligaste för staten. Sakrevisionen
beräknar, att genom antagande av det
tyska anbudet utgifter å tillhopa (5 X
275 000 =) 1 375 000 kronor har inbesparats
statsverket.

Sakrevisionen har sålunda funnit att
den företagna undersökningen utvisar,
att anledning icke föreligger till erinran
mot marinförvaltningens åtgärd att med
Liirssen Werft i Bremen avtala om leverans
av de ifrågavarande motortorpedbåtarna.

Slutligen vill jag framhålla följande.
Vid den prövning, som sakrevisionen
ägnat det föreliggande ärendet, har revisionen
enligt vad den anför i sin skrivelse
erhållit ett starkt intryck av att
den egentliga bakgrunden till den reaktion,
som följt efter beställningens
utläggande utom landet, är en psykologiskt
lätt förståelig oro hos de närmast
intresserade beträffande den framtida
utvecklingen av de marina varvsanläggningarna
i Karlskrona. Sakrevisionen
har också funnit det i hög grad angeläget,
att intet underlåtes för att 1953
års örlogsvarvsutredning skyndsamt må
slutföra sitt arbete, då först därefter
förutsättningar kommer att föreligga
för statsmakterna att fastställa karlskronavarvets
framtida produktionsinriktning
och storlek. Jag ansluter mig
till vad sakrevisionen sålunda anfört.
Härmed anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation. Jag vill särskilt uttrycka
min tacksamhet över att herr

Onsdagen den 30 november 1955 Nr 29

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

statsrådet uppdragit åt statens sakrevision
att göra en allsidig undersökning
angående beställningen av motortorpedbåtar
vid tyskt varv. Jag vill emellertid
framhålla att jag inte helt delar
de slutsatser, som sakrevisionen och
herr statsrådet anser sig kunna dra av
det föreliggande utredningsmaterialet.

De beställningar, som år 1952 utlades
på sex motortorpedbåtar hos det tyska
varvet efter Kungl. Maj:ts medgivande,
synes förklarliga med hänsyn till dåvarande
förhållanden med långa leveranstider
vid svenska varv, marinverkstäderna
i Karlskrona inte undantagna.
Det syntes sålunda nödvändigt
att taga de olägenheter beträffande sekretesskäl
m. in., som måste vidlåda en
sådan beställning utomlands. Även om
därför sekretesskälen vid den nya beställningen
i år inte hade samma styrka,
synes det som om det skulle ha varit
en fördel om de erfarenheter, som
vunnits i fråga om fartygstypen, kunnat
förbehållas den svenska marinen.
Med de förändrade betingelser, som i
år förelåg i fråga om leveranstider inom
landet, finner jag det anmärkningsvärt,
att inte en så betydande beställning
underställs Kungl. Maj :ts prövning.

Den kritik, som riktas mot marinförvaltningen
för tillvägagångssättet
vid antagandet av det tyska varvets anbud,
synes i vissa avseenden haft fog
för sig. De två lägsta anbuden, som
avgivits av marinverkstäderna i Karlskrona
och Liirssen Werft, var inte fullt
jämförbara. Marinverkstäderna avgav
sitt anbud i enlighet med marinförvaltningens
förslagskontrakt, som innefattade
rörligt pris i förhållande till växlingarna
i indexläget. Det tyska varvet
lämnade med frångående av förslagskontraktet
fast pris med undantag för
en mindre, rörlig del, som uppgick till
15 procent av anbudssumman. I det läget
förhandlade marinförvaltningen
med det tyska varvet, som då slopade

sitt krav på rörlighet och förklarade
sig skola lämna fast anbud på hela
anbudssumman. Jag anser det självklart,
att marinförvaltningen i detta
läge, som också sakrevisionen framhållit,
skulle formellt förkastat samtliga
anbud och därefter fört förhandlingar
både med det tyska varvet och marinverkstäderna
om angivande av nya anbud
med fasta priser för hela leveranser.
Marinverkstäderna ställdes på detta
sätt vid sidan vid det slutliga avgörandet
trots att anbudet avgivits i enlighet
med marinförvaltningens anvisningar.

Beträffande kostnadsjämförelsen mellan
de två lägsta anbuden, avgivna av
marinverkstäderna och Liirssen Werft,
har sakrevisionen efter sin utredning
kommit till resultatet, att kostnaden för
en båt skulle bli från marinverkstäderna
2 303 000 kronor och från Liirssen
Werft, om tullkostnaderna medräknas
enligt gällande praxis, 2 367 658 kronor.
Sakrevisionen har hävdat, att det
varit försvarligt och legat närmast till
hands för marinförvaltningen att medräkna
dessa kostnader vid anbudsprövningen.
Det vore också enligt min uppfattning
en egendomlig inställning, att
inte ett statligt företag skulle tillerkännas
samma tullskydd som tillkommer
den privata varvsindustrien. Denna
beräkning av kostnaderna sammanfaller
också med belastningen på fjärde
huvudtiteln. Enligt en sådan bedömning
kan marinverkstädernas anbud
för alla fem fartygen beräknas ligga
omkring 300 000 kronor lägre. Marinförvaltningen
har vid prövningen av
anbuden inte räknat med några tullkostnader
utan tydligen ansett att de
inte hade någon betydelse, då tullkostnaden
återgick till staten. Att tullavgifterna,
200 000 kronor per båt, belastade
marinförvaltningens enligt tidigare
uppfattning ansträngda tillgångar under
fjärde huvudtiteln, ansågs tydligen
vara i sin ordning.

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 2.9

18 Nr 29 Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

Sakrevisionen har ifrån sina bedömningsgrunder
inte funnit skäl till erinran
utan jämväl ansett, att marinverkstädernas
anbud borde korrigeras
med ytterligare en kostnad, det så kallade
civilbeställningspålägget, vilket
dock enligt bestämmelserna icke skall
medtagas vid avgivande av anbud till
staten. All inkomst av civilbeställningspålägg
skall varje år inlevereras till
statsverket, varför även detta pålägg hade
belastat marinförvaltningens budget.
Detta tillägg skulle uppgå till en kostnad
av 138 798 kronor per båt. Genom
borttagande av tullkostnader och tilllägg
av civilbeställningspålägget har
sakrevisionen funnit, att 1 375 000 kronor
har inbesparats statsverket.

Jag vill framhålla, herr talman, att
jag inte kan godtaga dessa beräkningsgrunder,
som klart ställer det statliga
företaget i en särklass. Detta kan knappast
sägas befordra företagets utveckling
och konkurrenskraft, som är av
stor betydelse för att varvet skall kunna
fullgöra andra betydelsefulla arbetsuppgifter
för marinens behov och som
svårligen kan tillgodoses på annat sätt.

Vid sitt ställningstagande har marinförvaltningen
inte ansett sig behöva
taga någon hänsyn till det lokala sysselsättningsproblemet
vid de statliga
marinverkstäderna i Karlskrona. Den
samlade kapaciteten har betecknats
som ansträngd. Häremot står den lokala
driftsledningens uppgifter till marinförvaltningen,
att kapaciteten var tillräcklig
för att bygga motortorpedbåtarna
jämsides med övriga arbetsuppgifter
för flottan, vari jämväl ingick ett
skrovbygge till en ubåt, som marinförvaltningen
beställt vid Kockums
verkstäder.

Jag tror att det finns anledning att
godtaga den lokala driftsledningens
uppgifter. Genom betydande ansträngningar
har andra beställningar anskaffats,
vilka dock inte varit så lämpliga
för varvets utrustning som motortor -

pedbåtarna. Den ansträngda kapaciteten
får också ses i den belysningen, att
under året ett 70-tal man genom pension
eller frivillig avgång har lämnat
verkstäderna utan att nyanställningar
skett. Den reaktion och det missnöje,
som kommit till uttryck från de anställda
vid marinverkstäderna med anledning
av fartygsbeställningarna i
Tyskland, bör ses mot bakgrunden av
dessa förhållanden. Sakrevisionen har
trott sig finna, att den egentliga bakgrunden
till den reaktion, som följt efter
beställningens utläggande utom landet,
är en lätt förståelig oro hos de närmast
intresserade beträffande den framtida
utvecklingen av de marina varvsanläggningarna
i Karlskrona. Oron synes
berättigad med hänsyn till de åtgärder
som vidtagits och som kan anses
komma att föregripa de förslag,
som örlogsvarvsutredningen vid sitt
ställningstagande kommer att framlägga.

Med tillfredsställelse noterar jag därför
sakrevisionens slutsats, att den funnit
det i hög grad angeläget, att intet
underlåtes för att 1953 års örlogsvarvsutredning
skyndsamt må slutföra sitt
arbete, då först därefter förutsättningar
kommer att föreligga för statsmakterna
att fastställa karlskronavarvets
framtida produktionsinriktning och
storlek. Jag är även tillfredsställd med
att herr statsrådet anslutit sig till vad
sakrevisionen härutinnan anfört.

Jag ber än en gång att få uttala mitt
tack till herr statsrådet för svaret på
min interpellation.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till ett par kommentarer i anledning av
vad den föregående ärade talaren har
anfört.

Vad sekretesskälen beträffar är det
alldeles tydligt, att dessa är av underordnad
betydelse alldenstund det en -

Onsdagen den 30 november 1955 Nr 29

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

dast är fråga om beställning av skroven
på motortorpedbåtarna. Därtill kan läggas
att motorerna i dessa båtar är konstruerade
i Tyskland samt att vapeninstallationen
sker i Karlskrona både
för den förra beställningen och för den
senare.

Beträffande den anmärkning som
herr Andersson gjorde om de rörliga
och fasta anbud, som hade lämnats av
karlskronavarvet och Lurssen Werft,
skall jag medge att det mycket väl kunde
förefalla rimligt om marinförvaltningen,
med utgångspunkt från att de
båda anbuden låg så nära varandra och
att Lurssen Werft hade lämnat ett anbud
där endast 15 procent av kostnaderna
var rörliga, formellt skulle ha
förkastat samtliga anbud och krävt nya
sådana. Men såsom sakrevisionen har
anfört har man tagit hänsyn till alla
omständigheter i anslutning till beställningen
och beställningsförfarandet. Om
man betraktar denna affär som en isolerad
företeelse och räknar med 12 procents
civilbeställningspålägg, som ju är
avsett att täcka pensioner och ersättning
för olycksfallsrisker m. m. •— ett
tillägg som enligt sakrevisionen snarast
ligger i underkant — finner man att
statsverket med denna beställning otvivelaktigt
har gjort en besparing på
1 375 000 kronor. Med utgångspunkt
därifrån och efter den grundliga utredning
som sakrevisionen har gjort kan
jag inte komma till någon annan slutsats
än att marinförvaltningens handlande
varit oantastligt.

Beträffande sysselsättningsfrågan kan
man väl inte säga att den omständigheten,
att av en arbetsstyrka vid karlskronavarvet
på 2 000 man eller någonting
sådant 70 man har slutat på grund
av att de har gått i pension eller av
andra skäl — de har i varje fall givit
sig iväg frivilligt — innebär att man för
närvarande har något sysselsättningsproblem.

.lag tar emellertid än en gång fasta

på vad jag redan förut har sagt i mitt
interpellationssvar, att den irritation,
som har rått i Karlskrona och den osäkerhet
man hyser beträffande varvets
framtida ställning, i och för sig är förståelig.
Det är just därför som jag har
tagit fasta på vad sakrevisionen har
sagt om önskvärdheten av att örlogsvarvsutredningen
snarast möjligt kommer
fram med praktiska förslag.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om man vågar ta marinförvaltningens
ställningstagande vid
denna anbudsgivning såsom ett enstaka
undantag från de regler som bör gälla
är ju en del vunnet.

När man bedömer sysselsättningen
och avgången vid karlskronavarvet
måste man ta hänsyn till de alldeles
speciella förutsättningar som föreligger.
Inom varvsindustrien i vårt land
föreligger en utomordentligt hög sysselsättning,
vilket resulterade i att endast
ett varv utom karlskronavarvet räknade
på anbudsgivningen på motortorpedbåtarna
och sedan fann sig föranlåtet
att inte inlämna detta anbud, som eljest
skulle ha legat högre än karlskronavarvets.
Man har svårt att rekrytera
folk vid de stora varven i Göteborg,
Malmö och Uddevalla. I Karlskrona råder
det motsatta förhållandet. Yrkesskicklig
arbetskraft söker sig ut från
länet, vilket inte kan vara önskvärt från
länets synpunkt; jag ifrågasätter också
om det är önskvärt för landet i dess
helhet. Blekinge län har i dag inte flera
invånare än det hade vid sekelskiftet.
Vi har nu, i denna fulla sysselsättningens
tid, en betydande arbetslöshet och
vikande arbetstillgång vid ett flertal industrier.
Under sådana omständigheter
finner jag det mycket anmärkningsvärt
att beställningar utläggs i utlandet, då
dessa eljest hade kunnat bidra till en
bättre sysselsättning inom Blekinge län.
Detta liin är inte större än att det ut -

20 Nr 29 Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

gör ett naturligt rekryteringsområde för
karlskronavarvet.

När man på detta sätt, medan andra
varv expanderar och ökar sin arbetskraft,
mitt under en pågående statlig
utredning om karlskronavarvets framtida
struktur bidrar till att minska dess
arbetskraft, måste vi fråga oss vilka avsikter
man har beträffande varvets
framtida utveckling, ty det är väl inte
meningen att den utredning som arbetar
skall föregripas?

Eljest brukar det vara så, att de statliga
verken slår vakt om sina anläggningar.
I detta fall tycks det vara något
annorlunda.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Om jag har uppfattat
försvarsministern rätt lägger han hela
motiveringen för denna transaktion på
det ekonomiska planet. Det sätt varpå
han har räknat fram besparingar verkar
emellertid inte övertygande, och jag
tror att det kommer att visa sig, ifall
man tar hänsyn till en råd omständigheter,
att denna transaktion inte ens
är ekonomiskt försvarbar.

Jag menar emellertid att man väl
ändå bör lägga även andra synpunkter
på denna fråga. Först och främst dröjer
det ju inte så många år förrän Västtyskland
är den starkaste militärmakten
i Västeuropa. Vi lär väl inte kunna
bortse från den betydelsen det har för
tempot i den tyska återupprustningen,
att man på det här sättet redan i förväg,
innan besluten om upprustningen
hade blivit klara, kunde börja med sådana
praktiska förberedelser, som byggandet
av krigsfartyg åt ett annat land
innebär.

Vad beträffar den s. k. ekonomiska
fördelen vill jag dessutom erinra om att
Västtyskland har ett mycket stort exportöverskott
i förhållande till Sverige.
Det rör sig om ungefär en miljard kronor.
Tendensen har varit, att detta exportöverskott
ständigt ökat. Har inte de

statliga myndigheterna ändå ett visst
ansvar för att även bedöma vad det
kan innebära valutamässigt och handelspolitiskt
att göra sådana beställningar
i ett annat land, när det inte föreligger
tvång att göra det?

Jag talade för en del år sedan, när
jag tillhörde försvarskommittén, med
en del svenska marinofficerare om
karlskronavarvets möjligheter att hävda
sig i konkurrensen. De hävdade bestämt,
att ekonomiskt vore det inga svårigheter
för karlskronavarvet att hävda
sig i konkurrensen med andra varv.
Men, framhöll de, det är den skillnaden
mellan de fartyg som byggs på karlskronavarvet
i jämförelse med fartyg
byggda på andra varv, att det är en
bättre kvalitet på dessa fartyg. Jag tror
att denna uppfattning, som har uttryckts
av många marinofficerare, delas
av hela den svenska marinens folk. Det
är också en synpunkt, som kanske i det
långa loppet väger ganska mycket, när
man skall bedöma de ekonomiska förutsättningarna
för en sådan här transaktion.

Jag tycker denna sak är ganska underlig
ur en annan synpunkt, nämligen
med hänsyn till att Västtyskland snart
är en första rangens militärmakt. Det är
ganska märkligt, att man på detta sätt
ger tyskarna en insyn i konstruktionen
av svenska krigsmaskiner. Även om jag
inte tror att avvecklingen av de tyska
krigsförberedelserna har varit fullständig
under dessa tio år, tror jag i alla
fall, att på sitt sätt är det en ersättning
för tio försummade experimentår, tio
erfarenhetsår, som man genom denna
svenska beställning ger dem till skänks.
Även ur den synpunkten tycker jag att
detta är olämpligt.

Väsentligt är även i detta sammanhang:
Innebär inte en sådan här inriktning
från statsmakternas sida en strävan
att avveckla eller begränsa den
statliga produktion och industri som vi
har här i landet? Jag tycker att det är

Onsdagen den 30 november 1955 Nr 29

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

angeläget, att man, när man har skapat
en statlig produktion, som sysselsätter
många människor och som levererar
fullt kvalitetsdugliga produkter till konkurrensdugliga
priser, söker bevara och
utveckla densamma.

Om jag förstod rätt, har beställningen
gjorts utan att man i förväg inhämtat
regeringens medgivande till densamma.
Om någon lärdom skulle kunna
dragas av detta borde det väl vara den,
att så stora beställningar, ja, även mindre
beställningar, inte borde göras av de
statliga myndigheterna utan att regeringens
åsikt först inhämtades och att
man därvid borde ta hänsyn till de synpunkter,
jag här framhållit. Dessutom
måste naturligtvis beaktas näringslivets
möjligheter i Blekinge, där förhållandena
ju ändå är ganska kinkiga och där
man faktiskt inte har råd att avveckla
den ekonomiska verksamhet som redan
finns utan tvärtom snarast bör utveckla
densamma. Jag anser att dessa synpunkter
måste man framdeles ta större
hänsyn till.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Som jag redan framhöll
i mitt interpellationssvar har sakrevisionen
även förhört sig beträffande den
rent valutamässiga synpunkten på denna
beställning, och från valutakontoret
har man fått det beskedet, att det ifrån
dess synpunkt inte finns något att erinra
mot beställningen.

Beträffande insynen vill jag erinra
om att man, som jag redan förut påpekat,
inte behöver anlägga sekretesssynpunkter,
eftersom det är skrovet som
skall byggas vid det tyska varvet och
eftersom tyska motorer skall installeras
i detta, medan däremot all installation
av vapenmateriel äger rum vid karlskronavarvet.

Sedan är jag den förste att erkänna,
att karlskronavarvet rent kvalitetsmässigt
utför ett synnerligen förnämligt ar -

bete. Jag ber att särskilt få understryka
vad som härvid anförts från många
håll. Man kan sålunda säga, att de flesta
övriga varv i vårt land i huvudsak sysslar
med konfektionsarbeten, varemot de
objekt, som utförs i Karlskrona för marinens
räkning, kan betraktas som
skrädderiarbete, om man nu kan göra
en sådan jämförelse. Men jag vill påpeka
— och det har intygats även av
dem som har hand om verksamheten i
Karlskrona — att de tidigare beställda
fartygen vid Liirssen Werft också är kvalitetsmässigt
goda. Jag kan anföra en
siffra ur sakrevisionens utlåtande. Man
har röntgenfilmat arbeten som utförts
vid Liirssen Werft för de sex båtarna,
och därvid har 3,85 procent av arbetet
underkänts, medan underkännandeprocenten
för T103, som tillverkats vid
ett svenskt varv, var 26,1 procent. Nu
är detta inte en rättvisande bild av förhållandena
vid det tyska och det svenska
varvet, därför att den svenska båten
var den första, som tillverkades,
och detta medför naturligtvis alltid initialsvårigheter
och kan vara förklaringen
till den relativt höga felprocenten.
Men å andra sidan måste man erkänna,
att det är en låg felprocent i de båtar,
som förut har tillverkats av det tyska
varvet.

Beträffande den statliga produktionen
kan jag hålla med herr Hagberg i
Stockholm om att man skall slå vakt
om densamma. Denna vakthållning
skall emellertid enligt min mening inte
ta sig uttryck i att man skall ha större
fördragsamhet med de statliga företagen
än med de privata. Den statliga
verksamheten skall kunna uppta en
framgångsrik konkurrens med den privata
verksamheten, ett betraktelsesätt,
som bör vara självklart för en anhängare
av statsdrift.

Nu har emellertid staten, som jag redan
förut påpekat, enligt sakrevisionens
beräkning gjort en besparing på
1 375 000 kronor, och med utgångspunkt

22 Nr 29 Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. utredning av frågan om beställning av motortorpedbåtar
vid tyskt varv

från detta faktum anser jag mig inte
kunna göra någon anmärkning mot marinförvaltningens
förfarande i detta
fall.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att de statliga
verken absolut skall ha prioritet,
när det gäller dessa beställningar. I synnerhet
anser jag detta vara fallet, när
det gäller konkurrens med utländska
motsvarande företag. En sådan liberalitet
att man utan vidare skall jämställa
utländska företag med ett gammalt
svenskt statligt varv, som ändå har hävdat
sig så bra, är för mig fullständigt
oförståelig.

Men det var inte närmast detta som
föranledde mig att begära replik. Det
var frågan om valutan.

Statsrådet åberopade sig på valutakontorets
förklaring, att det inte medförde
något problem att göra denna beställning
utomlands, men man får väl
se detta i ett större sammanhang. Regeringen
pekar titt och tätt på de otillräckliga
valutatillgångarna och framställer
det som en huvudfråga för den
ekonomiska politiken, att man har ett
så gott valutaläge som möjligt. När nu
tyskarna har ett exportöverskott på
Sverige, som kanske överstiger miljarden,
är det då alldeles betydelselöst att
på detta sätt föra ut valutatillgångar ur
landet? Jag anser för min del att även
den synpunkten skall beaktas, och jag
hoppas att det kommer att ske i fortsättningen
i varje fall.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag kan inte heller godtaga
statsrådets uppgift, att det här
skulle föreligga en besparing på
1 375 000 kronor. Vill herr statsrådet
fasthålla vid denna siffra innebär det,
att herr statsrådet anser att varvet i
Karlskrona inte skall ha det tullskydd
som privata varv har. Enligt min upp -

fattning bortfaller därmed omedelbart
en miljon.

Sedan uppstår frågan, hur stor vikt
man skall tillmäta marinförvaltningens
intresse av att ha tillgång till ett varv
med full kapacitet och yrkeskunnig arbetskraft,
som kan sköta marinens båtar,
vilka inte rimligen kan skötas på
privata varv i landet, i varje fall inte
för närvarande. Det måste tillmätas
ganska avgörande betydelse, och då
måste marinförvaltningen ha intresse
av att varvets kapacitet utnyttjas så
långt det över huvud taget är möjligt.
Enligt driftsledningens åsikt hade dessa
båtar rymts inom varvets kapacitet.
Den avvägningen kan man inte bortse
ifrån.

Man får heller inte bortse ifrån —
det känner alla till som arbetar inom
detta område — att vid nybeställningar
blir förtjänsten betydligt högre än vid
reparationsarbete och nedskrotning av
gamla fartyg. Det måste också vara
utomordentligt stimulerande för ett
varv med yrkeskunnig arbetskraft att få
utföra nybyggnader, som ger en helt
annan arbetsglädje bland personalen.
Jag tycker därför att marinförvaltningen
bort tillmäta dessa synpunkter en
mera avgörande betydelse än som skett.
Men framför allt kan det inte vara skäligt
att frånräkna tullskyddet, när det
gäller marinförvaltningens beställning,
och räkna det som en vinst för staten.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen beträffande den vinst eller
den besparing som sakrevisionen räknat
fram i detta speciella fall och om
tullskyddet för de privata varven och
detta varv. Men det är ostridigt att i
detta fall har statskassan gjort en besparing
på 1 375 000 kronor.

I fråga om prioritet för statliga företag
ansåg herr Hagberg i Stockholm, att
det var alldeles självklart att man skulle

Onsdagen den 30 november 1955 Nr 29

Svar på interpellation ang. ett effektivare bekämpande av ogräs på banvallar i jordbruksbygder -

ge försteg åt ett statligt företag. Då vill
jag bara understryka, att ledningen för
det företag som det här är fråga om vill
inte alls se på problemet på samma sätt.
Den anser tvärtom att den skall ha möjlighet
och rättighet att konkurrera med
andra företag och vill inte bli satt i en
särställning. Den vill ta upp en konkurrens
och driva företaget på ett sådant
sätt, att det framgångsrikt kan
hävda sig gentemot sina konkurrenter.
Det är med utgångspunkt från detta
som jag anser, att när vi inte befinner
oss i en situation, då vi har sysselsättningssvårigheter
vid varvet, kan man
inte gå på den linje som herr Hagberg
så frankt förordat.

Beträffande herr Anderssons i Ronneby
anförande är jag den förste att erkänna,
att karlskronavarvet har stor betydelse
för flottan, framför allt när det
gäller underhållstjänsten, och enligt de
uppgifter som jag har fått har marinen
för närvarande tillräckligt med sådana
uppgifter för varvet.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Efter de förklaringar som här lämnats
tror jag att de besparingar som
gjorts får betraktas som ännu mera tvivelaktiga.
Här har man räknat bort tullavgiften
för att få fram ett så fördelaktigt
resultat som möjligt för det tyska
varvet. Men om också fartygen hade
blivit 1,3 miljoner kronor dyrare, om
de hade byggts i Karlskrona, så är ju
ändå varvet där statens. Om det för dess
vidkommande hade inneburit en vinst
att bygga fartygen i Karlskrona, så hade
man med regeringens motivering lika
gärna kunnat säga, att pengarna ju bara
går över från statens ena ficka till den
andra. Det vore lika riktigt som att i
detta fall räkna bort tullen.

Att sedan herrarna i marinverkstädernas
ledning vill konkurrera på lika
villkor med andra varv är i och för
sig en ambition, men detta hindrar inte
att det ändå måste vara ett klart stats -

intresse att bygga ut den egna fartygsproduktionen
i stället för att bidra till
att hålla den på oförändrad eller kanske
t. o. m. inskränkt nivå. De synpunkterna
bör väl också ha en viss tyngd i
detta fallet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. ett effektivare

bekämpande av ogräs på banvallar i
jordbruksbygder

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation påtalar
herr Jansson i Aspeboda att ogräsbekämpningen
vid statens järnvägar under
senare år avsevärt försämrats till
men för angränsande åkermarker. Herr
Jansson frågar mig om jag har min uppmärksamhet
riktad på anförda spörsmål
och, om så är fallet, huruvida jag
har för avsikt att vidtaga sådana åtgärder,
att en effektivare bekämpning
av ogräs på banvallar i jordbruksbygder
kan komma till stånd. Med anledning
härav vill jag lämna följande upplysningar,
som jag inhämtat från järnvägsstyrelsen.

Det är riktigt, att statens järnvägar
på sina håll minskat slåttern på banvallarnas
slänter. Detta beror främst på
svårigheten att få tillräckligt med arbetskraft
för sysslan, som i allmänhet
helt måste utföras för hand. Tillgängliga
arbetskraftsresurser söker man i
möjligaste mån inrikta på sådana områden,
diir jordbrukarna själva ej eftersatt
denna del av ogräsbekämpningen
utan på egna marker slår dikesrenar
och vägkanter. För att så långt som
möjligt kompensera den minskade slåttern
har statens järnvägar i allt större
omfattning tagit i anspråk tekniska pre -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. större trygghet för liv och gods inom sjöfarten

parat för att bekämpa ogräset. För att
få närmare belyst vilka av förekommande
medel som är mest effektiva för
ogräsbekämpningen på banvallar, planlägges
för närvarande en serie undersökningar
vid statens lantbruksförsök
i Ultuna. Försöken torde påbörjas nästa
år.

Järnvägsstyrelsen har sålunda sin
uppmärksamhet riktad på dessa frågor,
och en förbättring av ogräsbekämpningen
är att förvänta.

Härefter anförde

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

Då svaret går i positiv riktning, har
jag här icke något att tillägga utöver
vad jag anfört i interpellationen, och
jag ber därför endast att än en gång få
tacka statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. större trygghet
för liv och gods inom sjöfarten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har i anledning
av den s. k. Eleni-affären frågat
mig, om jag ämnar ta initiativ till sådana
ändringar av hithörande lagar och
förordningar, att större trygghet för liv
och gods inom sjöfarten uppnås.

Jag anser det icke erforderligt att
lämna en redogörelse för affären med
dess beklagliga slut i Lagos. Omständigheterna
är ju väl kända.

Vad angår interpellantens fråga må
till en början framhållas, att genom bestämmelser
i sjölagen angivits den ram,
inom vilken frågor om olyckor och skadefall
till sjöss skall handläggas. Lagen

förutsätter f. n., att kommerskollegium
är den samordnande myndigheten på
området. I de bestämmelser i kollegii
instruktion, vilka reglerar sjötekniske
konsulentens och sjöåklagarens åligganden,
anges noga proceduren för ingripanden
och undersökningar i fall sådana
som det aktuella. På grundval av
de sjöförhör, som hållits dels i Lagos
och dels inför Stockholms rådhusrätt,
är nu sjöåklagaren och sjötekniske konsulenten
sysselsatta med utredningar i
saken. Vidare har hithörande spörsmål
upptagits även av JO, som i anledning
av en tidningsartikel anhållit om kollegii
yttrande. Kommerskollegium har
med skrivelser den 4 oktober och den
8 november 1955 till JO överlämnat två
av chefen för dess fartygsinspektionsbyrå
upprättade promemorior i ämnet.
Enligt vad jag inhämtat har JO funnit,
att resultatet av den inom kollegium pågående
fortsatta handläggningen av
ärendet bör avvaktas, innan något uttalande
från hans sida göres.

För min del kan jag knappast avge
något bestämt omdöme rörande det
spörsmål, som interpellanten ställt, innan
myndigheternas utredning avslutats.
För att icke alltför länge dröja
med svaret är jag dock beredd att i anledning
av interpellationen delgiva kammaren
vissa allmänna synpunkter i
ämnet.

Såsom framhålles i interpellationen
har från en del håll kritik riktats mot
fartygsinspektionen, vilken kritik dock
bestämt avvisats av kommerskollegium.
Jag är naturligtvis ense med interpellanten
därom, att det är av betydelse
att ansvarsfrågan klarlägges och att erforderliga
åtgärder vidtages för att förhindra
ett upprepande. Med avseende
på orsaken till det passerade vill jag
utan eget ställningstagande fästa uppmärksamheten
på att i den senare av de
två promemoriorna till JO uttalas, att
av berättelserna vid sjöförhören synes
klart framgå, att maskinhaveriet vållats
av vanskötsel av fartygets maskineri

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Svar på interpellation ang. större trygghet för liv och gods inom sjöfarten

och pannor samt närmast av maskinbefälets
underlåtenhet att kontrollera
smörjoljesystemet och oljans kvalitet.
Det kan tilläggas, att i dessa hänseenden
måhända även redaren, möjligen
också befälhavaren, kan anses realiter
ansvariga.

Jag vill slutligen nämna, att jag på
ett tidigt stadium av ärendet — alltså
redan innan denna interpellation framställdes
— vidtagit åtgärder för att få
frågan om en revision av gällande lagstiftning
förberedelsevis prövad i belysning
av Eleni-fallet. Vartill detta arbete
kan leda vill jag på detta stadium
ej säga något bestämt om. Interpellanten
kan emellertid vara förvissad om
att jag noga kommer att följa ärendet
även i fortsättningen.

Härpå anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Såvitt jag kan finna av svaret är
herr statsrådet inställd på att stödja
förslaget om en revision av gällande
lagstiftning och har redan förberedelsevis
vidtagit åtgärder i sådant syfte. Jag
förstår emellertid att statsrådet ännu
inte kan säga något bestämt om denna
prövning av lagen, eller om den kommer
att leda till ett positivt resultat.
Jag kan dock inte föreställa mig att
omständigheterna i fallet Eleni kan
komma att leda till något annat än mycket
kraftiga åtgärder i syfte att förhindra
ett upprepande. Om dessa åtgärder
skall bestå i lagändringar eller
skärpta instruktioner för de övervakande
myndigheterna är måhända svårt att
på nuvarande stadium yttra sig om. Det
förefaller mig emellertid som om myndigheterna
i detta fall icke hade gått
fram med den skärpa, som de inom ramen
för gällande lagstiftning hade kunnat
göra.

På andra trafikområden, exempelvis
inom motorismen, skulle ett sådant uppträdande,
som förekommit från vissa
personers sida i fallet Eleni, föranlett
laga ansvar. Som bekant råder det på
detta område mycket stränga föreskrifter
till skydd för människors liv och
säkerhet. En chaufför som inte iakttar
gällande säkerhetsföreskrifter kan t. o.
m. berövas sina utkomstmöjligheter i
yrket. Men en redare kan, på sätt som
skett i fallet Eleni, vårdslösa med sjöfolkets
liv och säkerhet utan att detta
leder till laga ansvar.

Herr talman! Med detta ber jag att
än en gång få tacka för statsrådets svar,
vilket jag betecknar som positivt. Det är
bara att hoppas att pågående utredningar
och undersökningar skall leda till
ett sådant resultat att skandaler av detta
slag undvikes i fortsättningen.

Herr SVENSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på att kritisera myndigheterna i vad det
gäller deras ställningstagande till fallet
Eleni, även om jag har den personliga
uppfattningen, att man kanske borde ha
varit litet strängare i sina bedömningar
därvidlag än vad fallet varit. Det är ju
dock på det sättet att det här var fråga
om ett fartyg, som var mer än tjugo år
gammalt. Det ägdes av en grek, vilken
satte det under Panamas flagg, och det
hade legat upplagt i en av kontinentens
hamnar under något år. Det borde kanske
inte vara myndigheterna obekant
vilka bekymmer vi på sjöfolkets sida
har haft just med dessa grekbåtar under
Panamas flagg och hur vi vid upprepade
tillfällen måst vidta aktioner
gentemot just sådana fartyg.

Det som inträffat i samband med
»Elenifallet» har för de i den svenska
handelsflottan anställda aktualiserat en
annan fråga, nämligen begreppet ett
fartygs sjövärdighet. Enligt gängse uppfattning
bland sjöfolk menar man med
ett fartygs sjövärdighet, att detta inte
bara vad beträffar skrov och framdriv -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Svar på interpellation ang. större trygghet för liv och gods inom sjöfarten

ningsmaskineri är i sådant skick, att
man kan gå till sjöss med det utan att
man på grund av bristfälligheter i dessa
hänseenden har skäl anta, att resan kan
föranleda livsfara för besättningen, utan
också att fartyget är tillbörligen utrustat
och att i övrigt anordningar och
bostäder är av sådan beskaffenhet att
nödigt skydd mot olycksfall och ohälsa
beredes de ombordanställda, samt att
det är bemannat och lastat eller barlastat
på sådant sätt att säkerheten kan
anses betryggande. Dessa fordringar
uppställes för övrigt också i sjölagen
§ 5 a).

Om man emellertid ser på föreskrifterna
i 24 § lagen om tillsyn å fartyg,
som berör tillsynsmyndighetens befogenheter
att utfärda nyttjandeförbud,
finner man, att i detta lagrum väsentliga
inskränkningar gjorts jämfört med
de grundläggande föreskrifterna i den
förutnämnda § 5 a) sjölagen. Sålunda
synes, enligt 24 § tillsynslagen, brister
i fartygets bostäder eller förhållanden
som är ägnade att förorsaka ohälsa icke
kunna beaktas vid tillsynsmyndighetens
prövning om förbud mot nyttjande skall
utfärdas, detta enär dessa förhållanden
inte omnämnes i lagen. Ur de anställdas
synpunkt är detta naturligtvis mycket
otillfredsställande. Den här påtalade inskränkningen
torde ha medverkat till
att de sakförhållanden, som ur tillsynsmyndighetens
synpunkt skall beaktas
vid bedömning av ett fartygs sjövärdighet,
enligt sjöfolkets uppfattning inte
inbegriper samtliga de krav, som bör
uppställas för att ett fartyg skall kunna
betraktas såsom varande i ett betryggande
sjövärdigt skick. Jag vill emellertid
i detta sammanhang nämna, att
den av mig nämnda föreskriften i tillsynslagen
tillkom redan 1914 och att
den — bortsett från en mindre ändring
1923 — kvarstått i oförändrat skick i
över 40 år.

Det synes mig vidare vara av utomordentlig
vikt att man i samband med
inköp av äldre utländska fartyg får

fullgoda garantier för att fartygen verkligen
är i ett tillfredsställande skick. I
1936 års lag angående förbud mot förvärv
från utlandet av vissa fartyg stadgas,
att »utländskt fartyg, som är tjugo
år eller äldre eller icke innehar högsta
klass i någon av Konungen godkänd
klassificeringsanstalt, må ej, vare sig i
sin helhet eller till viss andel, genom
köp eller byte förvärvas under sådana
förhållanden, att fartyget till följd av
förvärvet blir att anse såsom svenskt».

Ett väl underhållet fartyg, som är
tjugo år eller äldre, kan självfallet vara
i gott stånd. Då det emellertid ur flera
synpunkter är önskvärt att endast fartyg
av verkligt god beskaffenhet förvärvas
från utlandet, ifrågasätter jag
om inte köpare av sådana äldre fartyg
— oavsett fartygets klass — borde åläggas
att genom särskild på föreskrivet
sätt utförd besiktning styrka, att fartyget
i fråga verkligen fyller de krav, som
rimligen bör uppställas för att förvärv
skall medges.

Jag vill vidare ifrågasätta om inte i
samband med medgivande av förvärv
av fartyg från utlandet borde föreskrivas,
att detsamma inom en viss angiven
tid skall försättas i sådant skick att det
fyller alla de fordringar, som i olika
avseenden uppställs i gällande svenska
författningar.

Den nuvarande tillsynen av fartygen
är som bekant uppbyggd på sådant sätt,
att en väsentlig del av tillsynsuppgifterna
fullgöres av vissa klassificeringsanstalter.
Denna ordning måste, förmodar
jag, med hänsyn till förhållandena
inom sjöfarten bestå, och den särskilda
inspektion vid köp av fartyg från utlandet,
som ifrågasättes av mig, avser
heller inte någon ändring i det avseendet.
Det förefaller mig dock som om det
för tillsynens främjande vore av största
vikt, att god kontakt upprätthålles mellan
den statliga tillsynsmyndighetens
tjänstemän och de experter, som utför
klassificeringssällskapens besiktningar.

Det förhållandet, att exempelvis en

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Svar på interpellation ang. större trygghet för liv och gods inom sjöfarten

viss anordning ombord på ett fartyg
faller under klassificeringsanstalts föreskrifter
och tillsyn, bör enligt min mening
inte betyda, att en statlig tjänsteman,
som vid besiktning finner en sådan
anordning bristfällig, inte skall
vidtaga någon åtgärd för bristens avhjälpande.
Att tillsynen av fartygen
som förut nämnts fullgörs dels av ett
statligt organ, dels av andra av Kungl.
Maj:t godkända institutioner, synes mig
— för att man skall kunna säkerställa
ett i sin helhet tillfredsställande resultat
— kräva samverkan mellan de organ,
som utövar tillsynen.

Herr talman! Jag vill i samband med
denna fråga slutligen något beröra ett
spörsmål, som för de ombordanställda
och säkerligen i viss mån även för
andra som sysslar med sjöfart är av ett
betydande intresse.

I våra sjöfartsförfattningar finns bl. a.
intagna bestämmelser om skyddsåtgärder
ombud på fartygen. Dessa föreskrifter
finns införda i ett flertal av de författningar,
som vi allmänt benämner
vår sjösäkerhetslagstiftning. Denna är
som bekant ganska omfattande. Uppdelningen
av säkerhetsföreskrifterna på ett
flertal skilda författningar medför, särskilt
för det aktiva sjöfolket, betydande
nackdelar. Det vore framför allt med
hänsyn till önskvärdheten att genom förebyggande
åtgärder kunna ernå en
minskning i olycksfallsfrekvensen på
fartygen av värde, om dessa olika föreskrifter
och bestämmelser kunde samlas
och sammanfogas till en enhet för
att på så sätt bli mera lättillgängliga
och överskådliga.

Herr talman! Jag hoppas att herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
om en utredning kommer till
stånd, i sina direktiv till denna beaktar
de synpunkter jag här framfört.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Som jag sagt i mitt interpellationssvar,
har jag all förståelse för

att tillsynslagen och tillsynsföreskrifterna
kan behöva ses över, och en preliminär
undersökning därom har redan
igångsatts för att man skall kunna utröna,
huruvida det kan finnas verkliga
skäl för en allmän omarbetning av detta
lagstiftningskomplex.

Vid mina fortsatta överväganden i
denna fråga skall jag gärna beakta de
synpunkter, som herr Jerker Svensson
och också herr Senander framfört under
debatten. Men jag vill samtidigt säga,
att man får gå en smula försiktigt
till väga, så att man inte får föreskrifter,
som kan medföra en betydande
kostnadsbelastning för sjöfartsnäringen.
Det är en balansgång man har att gå
mellan de ombordanställdas berättigade
intressen av säkerhet och sjöfartsnäringens
behov av att inte få för starkt
höjda kostnader.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 216, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

§ 7

Föredrogs den av herr Nilsson i
Göingegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
lämpligheten av att i en öppen
fångkoloni sammanföra kvalificerade
brottslingar med interner av helt annan
kategori.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhål -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet

lan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående Seskaröbefolkningens
trafikproblem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Christenson i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående åtgärder
till förhindrande av alltför stor värdeminskning
på statens premieobligationer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogos vart för sig:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
22, i anledning av väckta motioner om
ändamålsenlig reglering av tiderna för
allmänna val; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
ytterligare kostnader för det svenska
deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea, och

nr 177, i anledning av väckta motioner
om översyn av folkskolestadgans
bestämmelser mot tredskande målsmän.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
178, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (1:230) och den

andra inom andra kammaren av fröken
Ager och herr Nihlfors (11:273), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att frågan om statsbidrag till konsulentverksamhet
av i motionerna angivet
slag gjordes till föremål för översyn.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 230 och II: 273 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Vinge.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken AGER (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Nihlfors här i kammaren
framlagt en motion, där jag hemställt
att frågan om statsbidrag till konsulentverksamheten
skall bli föremål för översyn.
Statsutskottet har avstyrkt motionen
med den motiveringen, att denna
fråga har »varit föremål för grundliga
utredningar» och att det finns inte
»tillräckligt underlag för bedömande
av behovet av och sättet för en eventuell
utbyggnad av ifrågavarande verksamhet».
Utskottet anser därför att någon
ytterligare översyn av denna fråga
inte torde vara behövlig.

Jag instämmer med statsutskottet
däruti att denna fråga flera gånger har
utretts. Den behandlades av 1941 års
befolkningsutredning, och den har redovisats
i betänkanden 1946 och 1947.
Men trots att frågan är behandlad inom
olika utredningar finns det ändå
skäl att göra en översyn därför att en
hel del av hithörande spörsmål ej är
aktuella och behöver få en översyn
med hänsyn till att det är åtta, tio år
sedan de framlades. I alla remissyttranden
har man också väl vitsordat
denna hemkonsulentverksamhet, och
enligt vittnesmål från många håll är
den av utomordentligt stort värde.
Trots detta har det under dessa åtta,
tio år inte lagts fram på riksdagens

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Statsbidrag till viss hemkonsulentverksamhet

bord något förslag om statsbidrag till
denna verksamhet.

Den verksamhet som vi för närvarande
har på området bedrives ute på
landsbygden genom hushållningssällskapen,
som har en hemkonsulent anställd
men behöver åtskilligt flera. Till
denna verksamhet utgår statsbidrag.
Konsulenterna arbetar genom aktuella
föredrag och kurser. De hjälper landsbygdens
hem med renoveringar av bostäderna,
framför allt köken. De har
vidare hjälpt till med uppförande av
andelstvättstugor liksom också med de
nya fryskollektiva anläggningarna för
att bara nämna några exempel.

För stadsborna däremot är det avsevärt
mycket sämre härvidlag. Det finns
för närvarande bara fyra städer, nämligen
Stockholm, Borås, Eskilstuna och
Örebro, som genom kommunens medverkan
har ordnat med en hemkonsulentverksamhet.
På många håll finns
det planer på en dylik verksamhet,
men man avvaktar att inte bara kommunen
utan även staten skall medverka.

Man kan naturligtvis fråga sig: Är
det nödvändigt med dessa hemkonsulenter?
Jag förstår att många här i riksdagen
kan resonera så, ty nu finns det
ju så många hjälpmedel av olika slag
för hemarbetet. Vi behöver bara öppna
paket och vrida på knappar till de olika
maskinerna, så klara sig hushållen
själva! Så är det inte. Det gäller för
oss att öppna det rätta paketet, det
gäller att vrida på rätta knappen till
den rätta maskinen, och för detta behöver
vi hjälp genom konsulentverksamheten.
Det är exempelvis information
som behövs om hur de rätta maskinerna
och apparaterna skall vårdas
och inköpas, och det kan inte konsumenterna
klara själva. Hur skall de
kunna välja t. ex. bland de 100 tvättmaskinerna
!

Hiir i riksdagen stöder vi varje år
med stora belopp forskningsverksamhet
av olika slag. Resultaten av denna

verksamhet måste ut bland konsumenterna,
och detta kan ske på olika vägar
— en av dem går via hemkonsulenterna.
Det gäller ändå en relativt liten
grupp människor, som forskningsinstituten
kan informera genom aktuella
och objektiva omdömen om bl. a.
olika apparater.

Jag skulle vilja råda riksdagsledamöterna
att gå till Stockholms konsulentbyrå
och se på dess verksamhet.
Jag tror inte att många går därifrån
utan att ha insett både det nationalekonomiska
och det privatekonomiska värdet
av densamma. Genom upplysningskurser,
genom utställningar och rådgivningsbyråer
hjälper man hemmen
på olika sätt.

Våra yrkesskolor är för dagen bräddfulla
och kan inte ta emot alla som söker
sig in dit. Här vore en väg att
minska antalet kortare kurser inom yrkesskolorna
till förmån för de längre
kurserna, och genom att man anställde
hemkonsulenter kunde stora grupper
av konsumenter effektivare sättas
in i aktuella frågor.

Jag har en känsla av att statsutskottet
avfärdat denna fråga ganska lättvindigt
därför att man tycker att det
är en liten sak. Jag anser inte att det
är en liten fråga. I tider när vår marknad
är överfull av varor, bland vilka vi
skall välja och vraka, och i tider, när
hushållens ekonomi är så hårt ansträngd,
behöver vi visa konsumenterna
intresse, och då bör framför allt
staten visa sitt intresse för dessa frågor.
Detta kan ske bl. a. genom ett
statsbidrag till hemkonsulentverksamheten.

Med vad jag anfört, herr talman, vill
jag alltså yrka bifall till vår motion.

I detta yttrande instämde fru Sjöstrand
(fp) och fru Andrén (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Fröken Ager och utskottet
tycks vara överens om att det
på delta område liar gjorts åtskilliga

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till

utredningar, som nu ligger under
Kungl. Maj :ts prövning. Meningarna
tycks således endast vara delade om
huruvida dessa utredningar är inaktuella.
Jag vill inte uttala någon åsikt
därom. Men under nuvarande förhållanden
är det nog knappast vare sig
nödvändigt eller angeläget att göra en
fjärde översyn över detta komplex. Jag
tror att det är nödvändigt att Kungl.
Maj :t får ta ställning till de föreliggande
utredningarna innan riksdagen
tar något ytterligare initiativ i denna
fråga.

Fröken Ager säger att utskottet har
ansett att detta är en liten fråga. Vi
har inte uttalat oss om huruvida frågan
är liten eller stor. Jag skulle dock
våga hävda, att denna fråga, om den
skulle lösas så som fröken Ager önskar,
är en fråga av större räckvidd,
inte minst ur ekonomisk synpunkt.

Det hade nog varit bättre om fröken
Ager i det läge som frågan nu befinner
sig i hade begärt en skrivelse till Kungl.
Maj:t om att Kungl. Maj:t snart skulle
effektuera de förslag som de föreliggande
utredningarna kunnat ge anledning
till.

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1955/
56 för tillverkning av polioympämne
m. m. och

nr 180, i anledning av väckt motion
om viss ändring av bestämmelserna rö -

statsverket erlagd varuskatt m. m.

rande pension åt skogsarbetare i domänverkets
tjänst.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till
statsverket erlagd varuskatt m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av väckta motioner om
återbäring till Lifaco Aktiebolag av till
statsverket erlagd varuskatt m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (1:66) och den andra
inom andra kammaren av herr Lindberg
m. fl. (II: 90) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att till
Lifaco Aktiebolag av erlagd varuskatt
skulle återbäras ett belopp av 41 868
kronor 95 öre jämte sex procent ränta
från respektive inbetalningsdagar dels
ock att Lifaco Aktiebolag måtte erhålla
den ersättning för sina kostnader, som
kunde befinnas skälig.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 66 och II: 90 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Iwar Anderson och Näsgård,
fröken Andersson, herrar Pålsson, Sundelin,
Jacobsson och Staxäng, fröken
Elmén, herrar Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, fröken Vinge och
herr Svensson i Stenkyrka, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 66 och II: 90,

a) besluta, att till Lifaco Livsmedels
Fabrikations Co. Aktiebolag skulle av
erlagd varuskatt återbäras ett belopp av
41 868 kronor 95 öre jämte sex procent
ränta från respektive inbetalningsdagar; b)

bemyndiga Kungl. Maj :t att från
det för budgetåret 1955/56 anvisade förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter
till bolaget utbetala 25 000 kronor.

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! För den som i likhet
med mig blivit nödsakad att utan att
tidigare mera ingående ha sysslat med
frågan försöka tränga in i det omfattande
Lifacoärendet kan detta till en
början förefalla nästan skrämmande
komplicerat. Jag erinrar om att domstolsakterna
omfattar cirka 10 000 maskinskrivna
sidor och att målets föredragning
i högsta domstolen lär ha
krävt inte mindre än sex dagar.

Till all lycka förhåller det sig emellertid
så att riksdagen då den i dag
går att ta ställning till de i motioner
framställda yrkandena om gottgörelse
åt Lifaco kan betrakta huvudparten av
det material som hopats i detta mål
som liggande utanför dess bedömande.
Riksdagen behöver sålunda inte möda
sig med att söka knäcka den mycket
omstridda frågan om varuskatteförordningen
av den 25 maj 1941 var tillämplig
på bolagets olika tillverkningar eller
inte. Den saken är slutgiltigt avgjord
genom regeringsrättens utslag
den 10 juni 1942.

Inte heller är det enligt min mening
nödvändigt för att kunna rätt pröva
ersättningsfrågan att gå in på en bedömning
av kontrollstyrelsens sätt att
handlägga sina mellanhavanden med
Lifaco. Även den som anser att kritiken
mot kontrollstyrelsen skjutit över
målet kan mycket väl komma till det
resultatet att billighet och skälighet talar
för att Lifaco bör tillerkännas en
större ersättning än de 35 000 kronor
som redan utbetalats av statsmedel.

Vad som nu återstår för riksdagen
är en skälighetsprövning, icke ett rättsligt
avgörande. I den skälighetsprövningen
kan var och en av kammarens
ledamöter själv bilda sig en mening,
även de som inte fått förmånen att få
del av den förebildligt klara, koncisa

och objektiva föredragning som presterats
i statsutskottet.

Vad som här förekommit är i största
korthet följande. Lifaco AB tillverkar
något som heter Lifacomassa, Lifacobär,
pikeringsgelé och andra liknande
produkter. Allt detta är halvfabrikat
som inte kan förtäras som de är utan
används för att dekorera tårtor och
bakverk.

Den 25 maj 1941 utfärdades av Kungl.
Maj:t en förordning om varuskatt som
trädde i kraft påföljande dag. Där sades
det att vissa varor ur statistiskt
nummer 298—302 skulle vara belagda
med varuskatt. Så uppräknas choklad
med tillsats av socker, konfityrer såsom
karameller, konfekt, dragéer, kola,
marsipan. En hel råd andra sötsaker
uppräknas också.

Vid denna uppräkning fanns fogad
en anmärkning av följande lydelse:
»Vid tillämpning av förordningen om
varuskatt skola följande varor inte anses
såsom konfityrer, nämligen tårtor,
bakelser» etc. — jag återger inte hela
citatet, ty det skulle bli för långt.

Lifacos ledning studerade förordningen
för att se, om den var tillämplig
på deras varor eller om den inte
var det, och när de hade studerat den
ett tag kom de till det resultatet att
varuskatteförordningen inte gällde någon
av de produkter som bolaget tillverkade.
Eftersom de var säkra på sin
sak hade de enligt sin mening ingen
anledning att göra i varuskatteförordningen
föreskriven anmälan till kontrollstyrelsen
om sin tillverkning. De
gjorde alltså inte någon sådan anmälan.

Såsom det sedermera visade sig var
den tolkning av varuskatteförordningen,
som bolaget sålunda gjorde, inte
överensstämmande med den uppfattning
som låg till grund för regeringsrättens
beslut. Detta misstag blev ödesdigert
för bolaget. Bolaget tvangs att
betala skatt för all tillverkning som
ägde rum mellan den 2G maj 1941 och

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till

den 22 november respektive 9 december
samma år utan att kunna ta ut
denna skatt av sina kunder. Enligt varuskatteförordningens
konstruktion var
det ju inte meningen att företagen själva
skulle bli fast för denna skatt, utan
meningen var att skatten skulle övervältras
på andra.

Det skattebelopp, som bolaget på så
sätt måste erlägga, utgjorde i runt tal
86 000 kronor, vartill kommer ränta på
ungefär 3 500 kronor. Man måste fråga
sig, om en sådan påföljd står i rimlig
proportion till det misstag som bolaget
begått, eller kanske frågan allra först
måste bli denna: Var det ett misstag eller
var det till äventyrs ett försök av
arten »går det, så går det»? Det spörsmålet
är slutligt löst genom Svea hovrätts
dom den 2 november 1943 i anslutning
till ansvarsmålet mot Lifaco,
vilken dom, herr talman, har vunnit
laga kraft. I domen heter det att med
hänsyn till i målet föreliggande omständigheter,
underlåtenhet att i föreskriven
tid inge anmälan inte skäligen kunde
tillräknas Lifacoledarna som försummelse
av beskaffenhet att böra föranleda
ansvar.

Denna formulering bör noga uppmärksammas,
ty den innebär att hovrätten
liksom tidigare Stockholms rådhusrätt
har funnit Lifacoledarna varken
vara i ond tro eller ha förfarit vårdslöst.
Hade de nämligen förfarit vårdslöst,
hade de blivit dömda för den sakens
skull. Det intressanta här är att
hovrätten har funnit att god tro föreligger
på den grund att bolaget inte har
kunnat uttolka författningens innehåll.
Detta är mycket ovanligt, ty normalt
presumerar man att allmänheten skall
känna till vad författningarna innehåller
och kunna läsa ut vad där står. Avsteg
från den normala regeln måste innebära
att hovrätten har funnit de bestämmelser,
som på den här punkten
blivit intagna i varuskatteförordningen,
så dunkla och så svårtolkade att även
en person som har iakttagit vanlig akt -

statsverket erlagd varuskatt m. m.

samhet skall kunna komma till oriktigt
resultat.

Att hovrätten har haft fog för ett sådant
ställningstagande är så mycket
mer tydligt som kontrollstyrelsens egna
tjänstemän beträffande vissa tillverkningar,
s. k. pikeringsgelé, vid ett tillfälle
förklarat att denna utgjorde ett
typiskt exempel på skattefria varor. Det
visade sig vidare att såväl Stockholms
rådhusrätt som hovrätten själv i ett av
Lifaco anhängiggjort ersättningsmål
kom till precis samma resultat rörande
skatteplikten som Lifaco gjort, nämligen
att detta icke var sådana varor som
hade uppräknats i varuskatteförordningen
utan att det alltså var skattefria
varor. Dessutom har en rad experter
inom det livsmedelskemiska området
haft precis samma mening, d. v. s. att
varorna varken var hänförliga till choklad
eller kunde kallas för konfityrer.

För mig står det fullständigt klart att
Lifaco, när bolaget underlät att göra
sin anmälan, var i god tro och att bolaget
därvid handlat precis så som varje
annan redbar och förståndig människa
skulle ha gjort.

Regeringen beslöt den 15 juni 1945 att
Lifaco skulle få tillbaka 35 000 kronor
av de cirka 89 600 som bolaget fått betala
i skatt och räntor.

Att regeringen gick med på att betala
en ersättning på 35 000 kronor, måste
tyda på att regeringen vid sina överläggningar
kommit till samma slutsats
som den jag nyss givit uttryck åt, nämligen
att det här var fråga om ett företag,
som oförskyllt råkat illa ut. Hade
regeringen trott, att det var fråga om
ett företag, som var ute i ond tro eller
som förfarit vårdslöst, är det väl utan
vidare klart, att någon ersättning av
statsmedel inte skulle ha lämnats.

Jag har inte någon anledning att rikta
någon kritik mot den regering, som fattade
detta beslut. Mycket av vad som
förekommit i målet ligger efter den tidpunkt
då beslutet fattades, och man
kunde då inte gärna ta hänsyn till det.

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag

För övrigt var alla de demokratiska
partierna företrädda i den regeringen,
och det är alltså inte något speciellt
parti, som har något särskilt ansvar.

Vad riksdagen i dag har att pröva är
inte rättsfrågan utan frågan, om inte
skälighet och billighet, säg gärna vanlig
mänsklig hygglighet, skulle bjuda oss
att gå ett litet stycke längre än regeringen
gjorde 1945 och låta Lifaco få
gottgörelse även för återstoden av de
*9 600 kronorna plus någon ersättning
för de väldiga kostnader bolaget har
haft för att föra sin talan inför myndigheter
och domstolar. Själv har jag inte
kunnat komma till något annat resultat
än att det vore billigt och skäligt att
förfara på detta sätt. Jag ber därför att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Till dem inoiji kammaren, som till
äventyrs ännu kan vara tveksamma,
skulle jag till sist vilja ställa den frågan:
År det inte bättre, att i en svårbedömd
situation staten går något längre
i generositet än den rent juridiskt är
piskad att göra än att en enskild person
skall utsättas för ett oförskyllt lidande?

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herrar Staxäng (h), Fröding
(h) och östlund (h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fråga som nu föreligger
till behandling har vid två tidigare
tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning, nämligen 1951 och 1954. Vid
båda dessa tillfällen avvisade riksdagen
det motionsvis framställda yrkandet,
om — som man uttrycker saken —
ytterligare återbäring till Lifaco Aktiebolag
av »retroaktivt» uttagen varuskatt.
Efter det avgörande, som träffades vid
förra årets riksdag, hade man väl hoppats,
att denna skattetvist skulle ha
kunnat avföras från riksdagens dagordning.
Så har inte blivit fallet. Lifaco -

av till statsverket erlagd varuskatt in. m.

frågan tycks i det avseendet — om någon
likhet även i övrigt kan anses föreligga
skall jag inte uttala mig om — ha
blivit en ny troskyldig religions evigt
matnyttiga galt Särimner. Det är bara
den skillnaden, att Lifacofrågan vid
varje pånyttfödelse blir härsknare och
oaptitligare.

Jag kan inte förstå annat än att man
från motionärernas sida, när man nu
återigen dragit frågan inför riksdagen,
tror sig kunna trötta ut riksdagens ledamöter
till att ge efter och tror att
riksdagen av ren leda vid detta upprepade
tjat skall falla undan och biträda
motionsyrkandet. Jag kan inte tolka den
förnyade framstöten på annat sätt. Trots
den fortsatta pressdebatten, trots den
s. k. Lifacokommitténs »gula bok» och
trots den oärliga och insinuanta film,
som man nu sedan en tid matat allmänheten
med, har såvitt jag kan bedöma
inga nya fakta tillförts sakfrågan. Det
hade därför enligt min mening varit
bättre — inte minst med hänsyn till
riksdagens anseende — om man från
Lifacosidan nöjt sig med utgången i
fjol. En ny diskussion i dag kan icke
ge något nytt i sak, möjligen med undantag
för att utskottsmajoriteten av
den ingående behandling frågan fått
stärkts i sin tidigare uppfattning, att
någon orätt icke har begåtts mot firman
Lifaco.

Man hade också hoppats, att de deklarationer,
som under debatten i fjol
gjordes från nära nog alla i debatten
deltagande talares sida, skulle ha slutgiltigt
avfört rättsfrågan ur denna affär,
men även den förhoppningen har
gäckats. I såväl den allmänna debatten,
motionen och den »upplysningsverksamhet»
som Lifacokommittén bedriver
som i utskottsreservanternas uttalande
och nu även herr Cassels anförande lyser
det igenom att man — även om man
säger att man betraktar rättsfrågan som
avgjord — vid ställningstagandet lägger
huvudvikten vid de utslag, som därtill
icke behöriga domstolar avkunnat.

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Utskottsreservanterna säger på s. 12
i utlåtandet: »Genom regeringsrättens
utslag och högsta domstolens domslut,
enligt vilket allmän domstol icke
vore behörig att upptaga talan om återbekommande
av ifrågavarande varuskatt,
är rättsfrågan i laga ordning avgjord.
Däremot kan och bör de nya omständigheter,
som framkommit under
den fortsatta debatten om Lifaco-fallet,
motivera en förnyad skälighetsbedömning.
» Inom parentes sagt, vad är det
för nya omständigheter? Reservanterna
fortsätter: »Vid denna må beaktas, att
i ansvarsprocessen vid Stockholms rådhusrätt
och Svea hovrätt Lifaco Aktiebolags
ledare frikändes genom lagakraftvunnen
dom. Vidare må erinras
om att båda dessa domstolar i Lifaco
Aktiebolags process mot kronan om
återbetalning uttalade, att nu ifrågavarande
varuskatt icke lagligen kunde
utgå.»

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att också något syssla med de rättsliga
aspekterna på frågan. Man har från
Lifacosidan i den allmänna debatten
velat göra gällande, att Stockholms rådhusrätt
och Svea hovrätt i sina utslag
skulle ha klart sagt ifrån, att de av
Lifaco tillverkade varorna inte var
skattepliktiga.

Jag ber att i detta sammanhang få
hänvisa till denna gula bok, som samtliga
ledamöter fått. Där säger man på
sidan 24: »Det har klart konstaterats,
att företagets ledare icke överträtt varuskatteförordningen.
» På s. 52 och 53
står det vidare: »Å andra sidan är det
tydligt, att Stockholms rådhusrätts och
Svea Hovrätts reservationslösa frikännande
av Lifacos ledare i ansvarsprocessen
---gjort starkt intryck.»

Dessa uttalanden är vilseledande.
Rådhusrätten säger i sitt utslag — som
herr Cassel tidigare har citerat — att
den friar Jettman och Eichenberg från
ansvar, då underlåtenhet att anmäla sig
till kontrollstyrelsen icke skäligen tillräknas
Jettman och Eichenberg såsom

försummelse att för dem föranleda ansvar.
Man talar sålunda uttryckligen om
underlåtenhet att anmäla firmans tillverkning.
Detta är väl något helt annat
än att säga, att skatteplikt icke förelåg.
Hovrätten gjorde ingen ändring i
rådhusrättens utslag. Detta var vid den
s. k. ansvarsprocessen, då kontrollstyrelsen
gjorde anmälan mot firman.

Vid den s. k. skadeståndsprocessen,
då Lifaco stämde kronan med yrkande
om dels att utfå inbetald skatt, dels ersättning
för rättegångskostnader, förklarade
båda instanserna varorna skattefria.
Vid dessa utslag förekom det
dock skiljaktiga meningar i både rådhusrätten
och hovrätten. Sedan undanröjde
högsta domstolen underrätternas
utslag och förklarade, att det tillkom
kontrollstyrelsen, och vid besvär över
dess beslut regeringsrätten, att pröva
och avgöra skatteplikt. Regeringsrätten
har också enhälligt fastställt att varorna
var skattepliktiga från den 26 maj
1941. Härmed måste väl i all rimlighets
namn rättsfrågan en gång för alla vara
definitivt avgjord.

När man då från Lifacosidan — i varje
fall här i riksdagen — insett det
ohållbara i att fortsättningsvis driva
uppfattningen, att en orätt rent juridiskt
sett skulle ha begåtts mot firman,
har man kopplat över på andra spår.
Tillåt mig, herr talman, att också något
belysa den argumenteringen.

Man gör gällande, att Lifaco skulle
ha behandlats annorlunda och på ett
hårdare sätt från myndigheternas sida
än vad andra firmor, som tillverkade
liknande produkter, har behandlats.
Efter det grundliga klarläggande av
detta förhållande, som utskottets talesman,
herr Lindholm, gjorde här under
debatten i fjol, borde väl även den frågan
kunna avföras från dagordningen.
Men dessa beskyllningar mot myndigheterna
för partiskhet fortsätter. I skriften
Lifacofallet insinuerar man, att
kontrollstyrelsen och regeringsrätten i
sin behandling av Lifaco skulle ha dri -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

vits av något slags hämndbegär. Den
mycket grundliga belysning av denna
fråga, som vid föredragningar inför
statsutskottet lämnats av representanter
för kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen,
har väl ändå helt klarlagt,
att Lifaco behandlats på precis samma
sätt som andra tillverkare av liknande
produkter.

Jag kanske får erinra kammarens ärade
ledamöter, att det vid den tidpunkt
det nu är fråga om fanns ca tusentalet
tillverkare i landet av dylika varor, och
om jag inte missminner mig på siffran,
var det endast i sjutton fall man anförde
besvär över behandlingen. Sexton
nöjde sig med det utslag kontrollstyrelsen
och regeringsrätten kommit till, och
det sjuttonde fallet är Lifacofallet. Alla
de andra tolkade varuskatteförordningen
på ett riktigt sätt, och var man tveksam
frågade man — något som även
Lifaco kunnat göra — kontrollstyrelsen.

Varför frågade inte Lifaco kontrollstyrelsen?
Denna fråga är tydligen besvärande
för firman och dess vapendragare.
Man försöker därför komma ifrån
saken med att hänvisa till att det icke
gick att få något bindande förhandsbesked
från kontrollstyrelsen. Ja, rent juridiskt
sett är detta riktigt. Men praktiskt
saknar detta förhållande betydelse.
Hade man fått ett skriftligt besked från
kontrollstyrelsen och rättat sig efter
detta besked, hade någonting mer inte
hänt. Kontrollstyrelsen är ju både uppbördsmyndighet
och kontrollmyndighet
och skulle väl icke rimligen själv ha
överklagat sitt eget tidigare beslut.

Man har även velat göra gällande, att
det förhållandet, att två av kontrollstyrelsens
tjänstemän vid besök på firman
förklarat en produkt vara skattefri,
skulle vara en ursäkt för Lifaco för
dess underlåtenhet att anmäla tillverkningen
till kontrollstyrelsen. Låt mig då
upplysa kammarens ledamöter om att
detta besök skedde efter det att polisanmälan
inlämnats mot företaget —
alltså efter den 18 oktober 1941. Kon -

trolltjänstemännens besked kunde alltså
inte ha påverkat företagets bedömning
av skatteplikten i maj månad samma år.

Enligt vittnesmål i rådhusrätten eller
hovrätten påpekade Lifacos försäljare
för firmaledningen redan vid varuskatteförordningens
ikraftträdande, att kunder
frågat om varuskatt ingick i det av
företaget offererade priset. Trots detta
påpekande uraktlåt herrar Jettman och
Eichenberg att skaffa sig förvissning i
saken. Man litade tydligen till sin egen
tolkning av varuskatteförordningen.

Vidare har man velat göra gällande,
att varuskatteförordningen var synnerligen
svårtolkad och att detta skulle vara
en ursäkt för firmans underlåtenhet att
anmäla tillverkningen. Jag skall inte
bestrida att varuskatteförordningen
kunde vara svårtolkad. Detta borde väl
emellertid ha varit ytterligare ett skäl
för dessa herrar att skaffa sig visshet
genom en hänvändelse till kontrollstyrelsen.
Det gjorde man nu inte. I stället
anlitade man egna experter, om vilka
jag såsom helhetsomdöme vågar säga,
att ingen var expert på tulltaxan och i
anslutning därtill på tolkningen av varuskatteförordningen.
Bara det förhållandet
— som även herr Cassel omnämnde
— att i två anmärkningar till
varuförteckningen över skattepliktiga
varor klart undantagits de varor för
vilka skatteplikt icke förelåg, borde väl
ändå hos företagsledningen ha skapat
osäkerhet i fråga om skatteplikten för
firmans produkter.

Till frågan om förordningens svårbegriplighet
hör också, huruvida detta
var någonting som var särskilt utmärkande
för denna varuskatteförordning.
Jag tror inte att så var fallet. Enligt
upplysningar som utskottet erhöll vid
föredragningen, var det en allmänt använd
form, att man vid en varas klassificering
gjorde anknytning till tulltaxans
statistiska nummer. Denna metod användes
vid importförbud, beslag och
alla andra jämförbara åtgärder. Det kan
ju heller inte få vara så, att en enskilds

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

oförmåga eller ovilja att rätt tolka en
skatteförordning skall befria vederbörande
från skyldigheten att betala skatt.
Vart skulle en dylik princip leda, om
den skulle få bli vägledande vid tilllämpningen
av våra skatteförordningar?

Ärade kammarledamöter, jag kan i
varje fall icke befria mig från en känsla
av att företaget arbetade efter mottot
»går det så går det». Jag vill därmed
inte påstå att det är bevisat, att Jettman
och Eichenberg var i ond tro i fråga om
skatteplikten, men jag vill till herr Cassel
säga, att det lika litet är bevisat att
de varit i god tro. Och, herr talman, det
är ju denna möjlighet, att firman handlat
i god tro, som nu tycks vara den
krok på vilken utskottsreservanterna
vill hänga upp ett beslut här i riksdagen,
att Lifaco ur skälighetssynpunkt
skall få tillbaka erlagd skatt och viss
ersättning för rättegångskostnaderna.

Utskottsreservanterna säger i sitt utlåtande:
»Även om Kungl. Maj:t vid sitt
beslut den 15 juni 1945 beträffande restitution
av viss del av det omtvistade
skattebeloppet icke särskilt prövat frågan
om god tro hos bolagets ledare,
synes det osannolikt, att denna restitution
skulle ha beviljats, om det funnits
anledning räkna med att sådan god tro
icke förelegat, när bolaget ansett skatteplikt
icke föreligga.»

En av de föredragande inom utskottet,
nämligen generaldirektör Dahlgren,
som på den tid då denna fråga var aktuell
var chef för finansdepartementets
rättsavdelning, meddelade på en direkt
fråga, att det aldrig vid beslutet om
återbetalning av de 35 000 kronorna
prövades, om firman var i god eller ond
tro. Det är alltså inte på något sätt bevisat,
att det förhåller sig på det ena
eller det andra sättet. Jag ber ändå att
till denna fråga om en skälighetsbedömning
få anföra några synpunkter, som
jag anser vara relevanta vid ett ståndpunktstagande.

Enligt min mening är även skäliglietsfrågan
prövad och avgjord genom

Kungl. Maj:ts beslut av den 15 juni
1945 — ett beslut inom den dåvarande
samlingsregeringen — varigenom Lifaco
återfick 35 000 kronor av inbetald
skatt. Om man tar hänsyn till alla de
faktorer som torde ha påverkat detta
samlingsregeringens beslut, måste man
säga att Lifaco blivit mycket generöst
behandlat. Även om man — som man
försökt göra — med en pressning av
argumenten skulle komma till att Lifaco
genom de två kontrolltjänstemännens
felaktiga besked angående en varas skatteplikt
åsamkats en förlust på 25 000
kronor, täcker ju ändå de 35 000 kronorna
mer än väl denna förlust. Härtill
kommer att firmans prissättning på
en av produkterna var så hög, jämförd
med prissättningen på liknande vara av
högre kvalitet från annan tillverkare,
att merpriset täcker större delen av
skatten och för viss tid överstiger skatten.
Detta förhållande uppmärksammades
också av priskontrollnämnden, vilken
sänkte priset från 3:95 till 2:75
per kilo. Vidare inbetalades till Lifaco
i runt tal 13 000 kronor i skatt från en
del kunder, och slutligen tog firman
ut 7 700 kronor i varuskatt för en annan
vara, som kontrollstyrelsen sedan
undantog från skatteplikt. Detta senare
belopp inbetalades aldrig till kontrollstyrelsen.

Herr talman! Enligt utskottsmajoritetens
uppfattning har även skälighetsfrågan,
med hänsyn till alla de faktorer
som måste påverka bedömningen, fått
en mycket välvillig prövning genom regeringsbeslutet
av år 1945 om återbetalning
av 35 000 kronor. Det finns därför
ingen anledning för riksdagen att
nu fatta något annat beslut än vid de
två tidigare tillfällena då frågan behandlats.
Ingenting nytt har vid frågans
utskottsbehandling i år framkommit,
som kan motivera ett ändrat ställningstagande.
De föredragningar som i år
har hållits inför statsutskottet har ändå
haft den fördelen med sig, att det ännu
tydligare än tidigare klarlagts att Lifaco

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

icke varit utsatt för något rättsövergrepp,
att firman icke av myndigheterna
behandlats på något annat sätt än
andra företag, och att Lifaco genom beslutet
i samlingsregeringen den 15 juni
1945 fått skäligheten i sin begäran om
skatterestitution mycket välvilligt prövad.

Under kammardebatten här i fjol
frågade en av talarna, vilka intressen
som låg bakom utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande. Frågan var insinuant
och syftade tydligen till att inge den
föreställningen, att utskottet med ojusta
metoder skyddade myndigheterna. Jag
tillät mig att returnera frågan vid det
tillfället och bad att få veta, vilka intressen
som stod bakom motionärerna
och utskottsreservanterna. Något svar
på den av mig i fjol returnerade frågan
fick jag inte då, men allt blir tydligen
så småningom uppenbarat här i livet.
Det är av allt att döma mäktiga intressen
som engagerats i Lifacofallet, intressen
som har såväl vanan inne att
driva en smutsig, ohederlig propaganda
som tillräckliga, för att inte säga överflödande
resurser bakom sig. Det var
med stort intresse man tog del av det
medgivande som efter upprepade framstötar
i Morgon-Tidningen slutligen
klämdes fram i söndags, att den från
PfIM-propagandans dagar ökända Byrån
för ekonomisk information är den
som är ansvarig för den »upplysningsfilm»
som jag tidigare omnämnt. Därmed
torde inte heller någon längre behöva
sväva i tvivelsmål om vad syftet
med hela Lifacoaktionen verkligen är.
Jag tycker dock, herr talman, att det
någon gång ändå får vara slut på insinuationer
och öppna beskyllningar
mot ansvariga tjänstemän för lagöverträdelser
och rättsövergrepp, när tjänstemännen
icke gjort någonting annat
iin att de på ett riktigt sätt tolkat och
tillämpat av riksdagen själv ufärdade
förordningar.

Jag ber, herr talman, att med stöd av

vad jag här anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Jacobsson i Sala (s) instämde
häruti.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter säkert uppfattat är herr Gustafsson
inte riktigt logisk, när han bedömer
de olika domstolarnas lagakraftvunna
utslag. Han anklagar mig — fullständigt
oriktigt —■ för att jag skulle
ha hållit rättsfrågan öppen. Jag har uttryckligen
sagt ifrån, att rättsfrågan är
slutligt avgjord genom regeringsrättens
utslag och att den inte kan diskuteras
här. Därom är vi överens. När det sedan
gäller Svea hovrätts utslag i ansvarsmålet
känner emellertid herr Gustafsson
sig inte bunden längre utan anser
det lämpligt att här i debatten i
kammaren ta upp frågan, om detta utslag
är riktigt eller inte. Han gör till
och med gällande att det enligt hans
mening är sannolikt — han vill inte direkt
säga att Lifaco varit i ond tro —-men att bolaget kan ha handlat enligt
principen: går det så går det. Han gör
också en antydan om att bolaget har
förfarit vårdslöst genom att inte förfråga
sig hos kontrollstyrelsen. Men,
herr Gustafsson, det är ju frågan om
vårdslösheten, om den onda tron, som
är slutligt avgjord genom Svea hovrätts
utslag, och den saken kan vi inte diskutera
i riksdagen. Vi har ingen rätt att
överpröva, att göra oss till domstol över
Svea hovrätt och pröva om dess lagakraflvunna
utslag är riktigt eller inte.

Till slut skulle jag vilja framhålla att
jag liksom herr Gustafsson hörde generaldirektör
Dahlgrens i statsutskottet
lämnade upplysning att man vid regeringens
prövning i samband med utanordnandet
av de 35 000 kronorna inte
skulle ha tagit ställning till huruvida
ledningen för Lifaco varit i god tro
eller inte. Jag kan emellertid inte tänka
mig att denna upplysning är riktig.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Det förefaller mig omöjligt. Jag vågar
icke gå i god för att jag citerar generaldirektör
Dahlgrens ord exakt ur minnet,
men han sade ungefär så: att man
skulle ge ut de 35 000 kronorna för att
få det tyst. Detta är inte sannolikt. Jag
tror icke att en ansvarskännande regering
ger ut ett sådant belopp av skattemedel
till ett företag, som regeringen
föreställer sig vara i ond tro, bara för
att få det tyst i saken. Jag tror att man
inom regeringen har bedömt frågan så,
att man är bunden av Svea hovrätts utslag
i ansvarsmålet och därför är på det
klara med att det gäller ett företag som
varken handlat vårdslöst eller varit
ondtroende. Det är av detta skäl man
lämnat ersättningen, annars skulle den
aldrig ha utanordnats.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Cassel anklagar
mig för bristande logik, och jag vill
efterlysa logiken i herr Cassels uppläggning
av denna fråga. Han säger att
rättsfrågan är avgjord, men ändå hänger
han upp sin bedömning på domslut som
avkunnats av icke behöriga domstolar.
Jag har icke sagt, att jag tagit hovrättens
utslag till intäkt för någonting. Jag
har endast sagt att man från utskottsreservanternas
sida har velat göra gällande,
att det förhållandet, att regeringen
har återbetalat 35 000 kronor, skulle
vara ett uttryck för att Lifacos ledare
varit i god tro. Jag har framhållit att
varken den goda eller den onda tron
har bevisats. På den punkten tror jag
herr Cassel och jag kan vara överens.
Sedan har jag tillåtit mig att som min
personliga uppfattning uttala, att jag
fått känslan att firman arbetade efter
mottot: går det så går det. Herr Cassel
får ursäkta mig, men jag rår inte för
att man kan få en sådan känsla, då man
går igenom denna affär.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson måste

väl ändå ta ställning till Svea hovrätts
dom. Svea hovrätt har ju dömt i ansvarsfrågan
och kan inte ha frikänt
Lifacos ledning, om inte hovrätten kommit
till det resultatet, att ledningen varit
i god tro och icke förfarit vårdslöst.
Varför skall vi ta upp detta lagakraftvunna
utslag och börja diskutera om
det var riktigt eller inte? Det är inte
vår sak. Jag har inte byggt mitt resonemang
på några utslag av domstolar som
icke varit behöriga. Herr Gustafsson
syftar här på Stockholms rådhusrätts
och Svea hovrätts utslag i det s. k. ersättningsmålet,
där de i likhet med Lifaco
fann att varan icke var skattepliktig.
Dessa båda utslag är undanröjda av
högsta domstolen, och de finns alltså
inte kvar längre. Jag har bara använt
dessa utslag för att bevisa, att det inte
kan ha varit så alldeles enkelt för Lifacobolaget
att komma till samma tolkning
som regeringsrätten, när såväl
Svea hovrätt som Stockholms rådhusrätt,
låt vara med vissa reservanter,
kommit till konträrt motsatt tolkning.

Jag har använt detta material bara
för att visa, att det fanns vissa ganska
betydande tolkningssvårigheter och att
det är orimligt, att den som så att säga
råkat tolka fel, d. v. s. på ett annat sätt
än regeringsrätten, skall drabbas av en
våldsam påföljd.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! I och med att regeringsrätten
undanröjde de tidigare besluten
i underrätterna var ju rättsfrågan
slutgiltigt avgjord. Sedan hade man
olika uppfattning om skyldigheten för
Lifacos ledning att tolka förordningen
på ett riktigt sätt. Enligt vad jag kan
läsa ut av regeringsrättens dom innebar
den, att regeringsrätten ansåg att om
inte Lifacoledningen själv kunde tolka
förordningen, skulle den ha frågat kontrollstyrelsen.
Svea hovrätt säger att
Lifaco inte hade denna skyldighet. Det
är alltså motstridiga uppfattningar hos

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag

domstolarna och jag tror inte att man,
som herr Cassel gör, kan ta detta till
intäkt för ett ställningstagande till frågan
om det förelåg god eller ond tro
hos firmaledningen.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte på detta
stadium — möjligen blir det tillfälle att
återkomma — ingå på någon direkt polemik
mot utskottets ärade talesman,
utan jag skall fullfölja den avsikt jag
hade, när jag antecknade mig för ett
inlägg här i debatten, och utveckla några
synpunkter som jag bedömer som
väsentliga. Jag vill likväl tro, att vad jag
här kommer att säga i sin mån också
kan utgöra ett svar på vad herr Gustafsson
i Stockholm har haft att anföra.

På något håll i pressen har den sak
vi här diskuterar betecknats som en
»sorglustig affär». Må jag få lov att uttryckligen
säga, att vad man än har för
uppfattning i själva sakfrågan, om man
befinner sig på den ena sidan av barrikaden
eller på den andra — man
måste djupt beklaga att det över huvud
taget här skall behöva talas om några
barrikader — så borde man i alla fall
kunna vara överens om att ordet sorglustig
är ett ord, som mycket illa svarar
mot verkliga förhållandet. Det ryms,
åtminstone som jag ser det, i denna
segslitna process inte ett spår av sådana
ingredienser som gör det motiverat att
tala om någonting lustigt ens i den
nämnda ordsammanställningen. Djupaste
olust och inte ringa tragik är i
stället vad som vidlåder detta ärende
från början och till slut. Det är olust
med tanke på vissa moment i själva
handläggningen av fallet, tragik med
tanke på den lidandeshistoria — den
har nu varat i 14 långa år — som drabbat
den i målet inblandade huvudpersonen,
en man som kom hit till vårt
land med flyktingströmmen och som
genom denna tragiska historia ju blivit
totalt utblottad.

av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Jag tror jag vågar hävda den meningen,
att här rent mänskligt sett, rent
humanitärt, föreligger ett fall där det
borde vara naturligt och angeläget för
oss, som här har att besluta, att verkligen
gå hänsynsfullt fram och, skulle
jag vilja säga, handla i överensstämmelse
med det program som vi litet var,
i vilket läger vi än befinner oss, gärna
tycker om att drapera oss i, när vi talar
om att sätta människan i centrum.
Här är det verkligen en möjlighet att i
konkret handling manifestera just en
sådan vilja att i ett enskilt fall sätta
människan i centrum.

Men sedan jag har sagt detta skall jag
för undvikande av varje missförstånd
också säga någonting annat, och jag talar
här som motionär i ärendet. Det är
nämligen ingalunda uteslutande eller
främst av känsloskäl som vi på nytt har
gjort denna framstöt. Vi ser den inte
alls som ett led i någon sorts medlidandeskampanj.
Det är hänsynen till mycket
påtagliga fakta som i första hand
dikterat vårt ställningstagande.

I likhet med herr Cassel skall jag
självfallet inte beröra den rättsliga sidan
av tvisten, eftersom det ju inte kan
vara riksdagens sak att där tillkännage
någon mening, i strid mot domstolarna,
men då det invändes att även den s. k.
skälighetsfrågan skulle vara slutgiltigt
avgjord i och med regeringens på sin
tid träffade beslut om partiell skatteåterbäring,
måste man ha lov att anmäla
en avvikande uppfattning.

I utskottsutlåtandet åberopas med
särskilt eftertryck de värderingar, det
beslut, som man för tio år sedan stannade
för, då det plötsligt bekantgjordes
att 35 000 kronor hade återbetalats, vilket
alltså innebar, att man gått bolaget
till mötes ett stycke på väg, men bara
ett stycke. Utskottsmajoriteten säger sig
i dag stå på samma ståndpunkt, och
man kan läsa både på och mellan raderna,
att vad regeringen bestämde sig
för den gången bör gälla för Sveriges
riksdag i dag, tio år senare. Men är

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

detta verkligen en argumentation som
riktigt övertygar? Jag bortser då ifrån
det eljest ingalunda oviktiga faktum, att
regeringens beslut av den 15 juni 1945
om partiell återbäring — utan att alltså
steget togs fullt ut, utan föranstaltande
om hel och full gottgörelse — fattades
innan Lifacos process emot kronan, som
ju ändå skulle bli en så obestridlig
framgång för bolaget, hade inletts; den
följde först några månader senare. Men
vad finns det, alldeles bortsett härifrån,
för skäl för riksdagen i dag att inte
handla helt obunden av överväganden
som gjordes för ett decennium
sedan, av andra människor? Vad finns
det för anledning, menar jag, att betrakta
en kompromiss, träffad under
samlingsregeringens sista, om inte dagar,
så i alla fall veckor, som ett beslut
utan appell, som någonting som vi här
i dag skulle vara förpliktade att anse
oss liksom fastkedjade vid?

Nu låter visserligen utskottsmajoriteten
förstå, att den utomordentligt grundliga
beredning, som ärendet i år varit
föremål för, definitivt kommit vågskålen
att väga över till förmån för ett avslagsyrkande.
Det förefaller som om en
plädering efter sådana linjer måste te
sig en smula äventyrlig, eftersom ju utskottsminoriteten
för sin del också haft
tillgång till precis samma material och
alltså bygger sina ersättningskrav på
identiskt samma utredningsunderlag.
Uppenbarligen är den avgörande frågan
den, hur det förebragta materialet
bedöms. Materialets omfång i och för
sig kan rimligtvis inte utgöra något bevis
för vare sig den ena eller andra
ståndpunktens överlägsenhet, men kanske
man ändå vågar göra gällande, att
just i kraft av denna extra grundlighet
ett läge uppkommit, som kunde vara ägnat
att underlätta för en eller annan,
som tidigare tagit ställning emot, att i
dag ta ställning för.

Vad är det då för skäl — utöver dem
som jag redan antytt — som gjort, att
man som vanlig enkel lekman, utan —

det försäkrar jag — några som helst
baktankar eller sidointressen, kommit
att engagera sig så hårt för en ståndpunkt,
som innebär ett krav på full gotU
görelse? Frågans rent juridiska sida är
ju i vederbörlig ordning avgjord. Det
vitsordas också av utskottsminoriteten.
Vad kan det då, spörjs det, vara
för mening i att alltfort urgera en uppfattning,
som kanske måste resultera i
att striden kring denna rättsaffär för
framtiden kommer att konserveras? Innebure
det inte en långt mera klädsam
attityd från den enskilde folkrepresentantens
sida att äntligen ge med sig, att
låta detta vara detta, att inte längre
envisas med att röra vid ett mörkt minne
från mörka krigs- och krisår?

Det har i pressdebatten riktats förebråelser
även mot Lifacobolagets ledare
för det envetna sätt, på vilket han
under årens lopp fört sin kamp för
gottgörelse, en kamp som — såsom jag
nyss framhöll — lett till ekonomisk
ruin för vederbörande och som även i
övrigt betytt ett stort personligt lidande.
Frågan är, om inte denna invändning
är den bland alla invändningar,
som från vissa synpunkter sett inbjuder
till den kraftigaste gensagan. Ty är inte
just detta uthållighetsprov, denna ståndaktighet,
på sitt sätt ett kriterium just
på redbarheten i själva uppsåtet? Är
det, kan man fråga, sannolikt, att en
medborgare, som varit i ond tro, över
huvud skulle ha betett sig på detta sätt?
Är det psykologiskt troligt? Herr talman,
det kan synas, som om erinringar
av det här slaget mest vore anteckningar
i marginalen, men jag är inte riktigt
benägen att gå med på det. När skäl
skall vägas mot skäl, finns det all anledning
att rikta strålkastarljuset också
mot faktorer och fenomen, som skenbart
— jag säger med full avsikt skenbart
— ligger i periferien.

Vad som under inga omständigheter
kan sägas ligga i periferien är det obestridliga
faktum, att Lifacoföretagets ledare
vid sin tolkning av gällande före -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

skrifter — en tolkning som sedermera
kom att leda till sådana djupgående förvecklingar
— befann sig, som det så
ofta påpekats, i ett utomordentligt gott
sällskap, i det att inte mindre än fyra
domstolsutslag ganska entydigt kommit
att ansluta sig till just denna tolkning,
en tolkning, som alltså föranledde vederbörande
att helt bortse även från
möjligheten av att varuskatteförordningen
vid det aktuella tillfället kunde
ha någon tillämplighet på bolagets tillverkningar.
Det är ju detta som ställer
hela saken i en sådan säregen belysning.
Nu hävdas här av utskottsmajoriteten,
att »goda skäl kan åberopas till
stöd för uppfattningen om det välbetänkta
i att företagarna till undanröjande
av ovisshet rörande skatteplikten
etablerade kontakt med kontrollstyrelsen,
tillika uppbördsmyndigheten». Till
undanröjande av ovisshet? Ja, men om
det inte förefanns någon ovisshet? Från
Lifacos sida bedömdes aldrig fallet som
ens i minsta mån diskutabelt eller svävande.
Man ansåg sig över huvud inte
ha laglig befogenhet att skattebelägga
varorna, såsom de var tillagade, också
med hänsyn till deras användningsområden.
Om inte detta säger någonting
annat, så säger det åtminstone så mycket,
att det i den djungel av lagar och
förordningar, där människor på den
tiden hade att söka orientera sig —
och det var säkerligen inte lätt — alldeles
uppenbart fanns bestämmelser, som
saknade den pregnans och den klarhet,
som uteslöt feltolkningar och tillämpningsmisstag.
Men är det under sådana
förhållanden rätt och tillbörligt att i ett
fall, som ju ändå bedömts som tveksamt,
låta den enskilde medborgarenföretagaren
sitta emellan, med alla de
förlustbringande konsekvenser detta
dragit med sig. Man nöjde sig ju inte
med att avkräva skatt från den dag företaget
blev uppmärksamgjort på sitt förmenta
misstag. Man gick vida längre.
Man avkrävde skatt retroaktivt från den
dag varuskatteförordningen trädde i

kraft, och man förfor så, i trots av att
den skatt det gällde, ju var en s. k.
övervältringsskatt, helt avsedd att påföras
kunderna. Att det sedan även i
periferien — vi rörde ju oss här på det
ekonomiskt-administrativa fältet, i en
kristid, då många åtgärder fick lov att
vidtas i improvisationens och hastverkets
tecken —• förekom ett och annat
som också var ägnat att oroa rättskänslan,
finns det heller ingen anledning att
fördölja. Dit måste sålunda räknas åtgärden
att, innan ännu någonting utretts
eller bevisats i fråga om den på
Lifaco-bolaget framställda skattefordran,
avstänga företaget från råvarutilldelning.
Man vidtog — om uttrycket
tillätes — sanktioner, utan att någon
brottslig handling blivit ådagalagd. När
det gäller själva ansvarsfrågan, kan ju
företaget alldeles tvärtom visa hän på
en lagakraftvunnen frikännande dom,
såsom herr Cassel nyss påpekade. Detta
är ju ändå ett faktum, som på ett oavvisligt
sätt hör med till bilden.

Ja, herr talman, alltjämt finns det
ingen anledning bestrida, att själva
rättsfrågan, d. v. s. Lifacos förpliktelse
till retroaktivt skatteutlägg, blivit i vederbörlig
ordning avgjord, dels genom
högsta domstolens domslut, dels genom
regeringsrättens bekanta ställningstagande.
Likväl kan man inte i det här
sammanhanget undgå att säga sig att
den i laga form skipade rätten stundom
kan framstå som uttryck för en mer
eller mindre uppenbar orättvisa. Det
är ju i ett dylikt dilemma riksdagen
dock bär en möjlighet att i kraft av ren
skälighetsbedömning mildra de alltför
hårda stötarna i det enskilda fallet. Så
har den s. k. Lifacoaffären kommit att
för en växande opinion verka som en
oroskälla. När man kommit att så hårt
engagera sig i denna sak, har detta uteslutande
berott på att man så starkt
känt, att det finns ett sår här att läka
och att denna läkningsprocess helt enkelt
inte är möjlig, med mindre statsmakterna,
nu närmast riksdagen, be -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

gagnar sin rätt till en ny omprövning
av skälighetsfrågan och gör detta i en
mera generös och positiv anda än vad
som tidigare skett.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord av enträgen vädjan få yrka bifall
till den till utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Det har framhållits av
åtminstone två av de föregående talarna
hur vittomfattande denna fråga är.
Den har behandlats tidigare tre gånger
i denna kammare och jag tror fem
gånger i första kammaren. Den är i själva
verket 15 år gammal. Det tjänar
knappast mycket till att plåga kammarens
ledamöter med alla detaljer i den
fruktansvärda lunta som det har blivit
av denna historia. Det har nämnts förut,
att det tog inte mindre än sex dagar i
högsta domstolen att föredraga ärendet,
och det är ju skrivet flera tusen sidor
om det här. Föredragningarna i statsutskottet
tog tre dagar, och jag tror
kammaren håller mig räkning för att
jag här inte sysslar för mycket med
detaljer och låter bli att plöja igenom
alla påståenden och motpåståenden som
har framkommit, då ärendet har passerat
under årens lopp.

Jag skall därför i första hand ägna
några ord åt reservationen. Jag kan i
likhet med herr Gustafsson i Stockholm
påminna om att man erkänner, att rättsfrågan
är avgjord. Men man säger att
de nya synpunkter som har kommit
fram motiverar en förnyad skälighetsprövning.
Man frågar sig då: Vad är det
för nya synpunkter som har kommit
fram under föredragningarna i statsutskottet.
Herr talman! Inga nya synpunkter
har kommit fram. Vi var nog
samtliga överens om, då ärendet föredrogs
i statsutskottet, att något nytt
inte framkommit, om jag inte skall be -

teckna den s. k. gula boken som en nyhet.
Men tydligen har inte heller reservanterna
funnit det vara något nytt
eller gripbart i gula boken, och så stannar
de för Stockholms rådhusrätts och
Svea hovrätts domar, alltså domarna av
två instanser, vilka, som herr Gustafsson
redan påpekat, inte var behöriga
att döma i dylika mål.

Jag vill erinra om vad herr Hamrin
sade nyss. Han tvivlar på Kungl. Maj :ts
skälighetsprövning av detta ärende.
Alla som var med vid föredragningen
i utskottet har funnit, att frågan blivit
mycket noggrant prövad hos Kungl.
Maj :t. Den föredrogs för statsråden
Quensel och Bergquist på sin tid, innan
den föredrogs för finansministern. Det
fattas ingenting i fråga om skälighetsbedömningen.
Om man skall säga någonting
om god eller ond tro i detta
sammanhang, så är ju ingenting bevisat
om det var god eller ond tro. Men låt
gå för att det var god tro! Det kan ju
på sin höjd medföra befrielse från ansvar,
men det kan ju inte befria från
skatt.

Jag skall säga några ord också om
gula boken. Det har i flera sammanhang
talats och skrivits om hur svårtolkade
bestämmelserna i varuskatteförordningen
var. Professor Ljungman har i ett
inlägg i denna fråga 1954 påpekat, att
det inte är rimligt att ställa samma
anspråk beträffande lagtolkning på den
enskilde skattebetalaren som på för
ändamålet utbildade statliga skattetjänstemän.
Det står på sidan 47. Då
ställer man sig ändå frågan: varför vände
inte firman sig till den institution,
som man enligt anvisningarna var skyldig
att vända sig till?

I gula boken läser man på s. 9:
»Enligt förordningen § 5 mom. 1 ålåg
det den som ämnade bedriva yrkesmässig
tillverkning av varuskattebelagda
varor att därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen minst 14 dagar
före tillverkningens påbörjande och
ange varuslag.» Man läser vidare att den

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

som bedrev tillverkning vid skattens
ikraftträdande skulle anmäla detta
inom åtta dagar efter skattens ikraftträdande.

Lifaco anmälde inte utan avgjorde
själv, att varorna inte var skattebelagda.
Det skulle vara rätt bekvämt att
vara skattebetalare, om man själv finge
avgöra, huruvida man skulle betala
skatt eller inte. Men man frågar sig
här, hur det skulle gå med moder Sveas
plånbok, om den enskilde själv skulle
få avgöra, huruvida skatt skulle utgå
eller inte.

Det vittnar ju också om en viss argumentnöd,
när man i gula boken gör ett
stort nummer av att inte bara dåvarande
ordföranden i femte avdelningen,
herr Lindholm, utan även utrikesminister
Undén har vågat taga till orda i denna
sak — jag säger vågat, utan att
fråga Lifaco eller skicka manuskriptet
för förhandsgranskning till herr
Eichenberg. Det finns att läsa på sidan
71.

På sista sidan i gula boken läser man,
att Lifacofallet är ett upprörande exempel
på hur ett enskilt företag kunnat
bringas i svårigheter, som blivit ödesdigra
och ruinerande genom en hårdhänt
tillämpning av författningsbestämmelserna.
Vidare säger man att dessa
utgifter tillsammans lett till företagets
ekonomiska ruin. Detta är en insinuation,
som jag tycker inte hör hemma i
en objektiv upplysning. Det är bra rutet,
men hur mycket sanning ligger det
i påståendet? Det är, som herr Gustafsson
m. fl. sagt; det luktar PHM.

Vid föredragningen meddelade Lifacos
ombud, att herr Eichenberg i tio år
knappast har hunnit med att göra något
annat än syssla med dessa processer,
och då gör man osökt den reflexionen:
vilket företag som helst skulle säkert
ramlat över styr, om dess ledare i tio
år endast processat. Här besannar sig
ordspråket: Hellre en mager förlikning
än en fet process. Herr Eichenberg har
processat bort sitt företag.

Den som har den uppfattningen, att
samhället skall ha åtminstone någon
möjlighet att kunna hävda sig, röstar
för utskottets förslag, till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber först att få lämna
ett par rent faktiska upplysningar
närmast med anledning av vad herr
Gustafsson sade.

Herr Gustafsson hade en del insinuationer
att det skulle stå särskilda intressen
bakom strävandena att upptaga
denna fråga till förnyad skälighetsprövning.
Jag ber att få meddela att ingen
i Lifaco-kommittén hade någon aning
om denna films tillkomst. Det har också
sagts klart ifrån av denna byrå för
ekonomisk upplysning, att så icke var
fallet. Jag vill också meddela att ingen
i Lifacokommittén har någon ersättning.
Slutligen vill jag också meddela
att utgifterna för tryckningen av den
gula boken har täckts av inkomsterna.
Ja, det har t. o. m. blivit ett litet överskott,
och tack vare det stora intresse
som visats för boken har den fått lov
att tryckas i en andra upplaga.

Det är endast vår rättsuppfattning,
vår känsla för det skäliga, som gjort
att vi har fortsatt att driva denna sak,
och jag undrar om ens herr Gustafsson
i Stockholm vill påstå att det bakom
sådana aktade ledamöter av hans eget
parti som t. ex. herrar Lindberg och
Severin står några s. k. PHM-intressen.

Sedan kommer herr Gustafsson i
Stockholm med det gamla argumentet
att tusentals företagare tillverkade choklad
och karameller under denna tid.
Ja, men Lifaco var nästan ensam om
sin tillverkning.

Herr Gustafsson i Stockholm påpekade
också att kontrollstyrelsens tjänstemän
tog fel i oktober 1951, och då är
det väl desto mera ursäktligt att Lifacos
ledning tog fel i maj 1941!

Vad sedan beträffar den saken att Li -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

faco debiterade skatt på icke skattebelagda
varor, är det väl klart att den
omständigheten gjorde det svårare för
bolaget att sälja, och det är väl likaledes
klart att företaget inte skall behöva betala
in skatt för försäljningen av varor,
som faktiskt inte var skattebelagda.

Över huvud taget har överflödet på
uppgifter och synpunkter i detta fall
snarast varit ägnat att skapa förvirring
och oklarhet. I likhet med vad jag
gjorde förra året, och som tidigare talare
här i dag gjort, vill jag mycket
kraftigt understryka att beskattningsfrågan
är avgjord. Det är därför en skälighetsfråga
vi i dag behandlar. När
hela denna skälighetsfråga vilar på en
grund av en förordning och dess tilllämpning
på olika sätt i olika instanser,
så är det klart att frågans avgörande
influeras av vissa rättsliga problem i
samband därmed.

I det sammanhanget vill jag understryka
att varuskatteförordningen var
mycket svårtolkad. I själva verket kan
det sägas att förordningen på denna
punkt har varit ett av yttre omständigheter
framtvingat hastverk. Då tycker
jag inte man kan ställa alltför stora anspråk
på den person, som i första hand
hade att avgöra om anmälningsskyldighet
till kontrollstyrelsen förelåg eller
inte. Jag erinrar där om det faktum att
kommerskollegium i sitt yttrande till
förslaget om varuskatteförordning framhöll
ordagrant följande: »Då underlåtenhet
om att göra anmälan om tillverkning,
som är underkastad lyxbeskattning,
är förenad med straffansvar,
liksom underlåtenhet att avgiva deklaration,
är det ett ofrånkomligt krav att
förteckningen på de varor, som äro avsedda
att inbegripas under lyxbeskattningen,
innehåller en klar och distinkt
uppgift på de avsedda varorna.»

Så långt kommerskollegium. Att detta
»ofrånkomliga krav» icke uppfyllts beträffande
de i Lifacofallet berörda varorna
framgår utan vidare av myndigheternas
och domstolarnas diametralt

motsatta bedömande av skatteplikten.
Man kan nämligen inte förneka att det
även i de domstolar, som senare av
högsta domstolen förklarades icke behöriga
att handlägga målet, finns skickliga
män. Man kan inte komma ifrån att
vi här rör oss med en ytterligt tveksam
fråga. Jag behöver här bara erinra om
att Svea hovrätt ansåg Lifaco-massa
»uppenbarligen icke vara beskattningsbara
konfityrer». Herr Gustafsson i
Stockholm vet också att författningarna
var mycket svårtolkade, och det
medgav också excellensen Undén vid
förra årets debatt.

Jag kan inte heller dela herr Gustafssons
i Stockholm uppfattning, som är
densamma som utskottets i här föreliggande
utlåtande, nämligen att bolaget
från början bort efterhöra kontrollstyrelsens
mening beträffande varuskatteförordningens
tillämplighet på bolagets
tillverkningar, och att underlåtenheten
härutinnan icke kan försvaras med invändningen
att något bindande förhandsbesked
rörande varornas eventuella
skatteplikt icke stod att erhålla
från kontrollstyrelsen. Kan man verkligen
säga på det sättet? Jag vill erinra
om att beträffande en annan av Lifacos
varor, nämligen pomosin, förfrågade sig
bolaget hos kontrollstyrelsen om varuskatt
skulle utgå på densamma. Efter
besvär över kontrollstyrelsens beslut i
denna fråga förklarade regeringsrätten
uttryckligen att kontrollstyrelsens beslut
icke innefattade något avgörande
på frågan om skyldigheten att utge varuskatt
utan allenast vore ett utalande,
som saknade laga verkan.

Det är också svårt att förstå hur Lifaco
skulle kunnat ana sig till att skatteplikt
förelåg, detta särskilt som det i
ansvarsmålet genom lagakraftvunnen
dom konstaterats, att någon straffbar
vårdslöshet icke förelåg. Till det resultatet
hade domstolen säkert icke kommit,
om den ansett att Lifacos ledning
åsidosatt den aktsamhet som en förståndig
företagare skall visa i dylika situa -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

tioner. Därav framgår således att det
är fastslaget, att ingen anmärkning kan
riktas mot Lifacoledarens goda tro. Jag
framhåller också att den ifrågavarande
författningen icke innehåller något
åläggande att konsultera kontrollstyrelsen.
Det föreligger icke heller någon
skyldighet för arbetsgivare som gör
källskatteavdrag att konsultera skattemyndighet.

Herr Petterson i Degerfors tog upp
en parallell, som professor Ljungman
gjort. Den parallellen tycker jag är
utomordentligt träffande. Jag vill emellertid
påpeka att man bör läsa alltsammans
som står på s. 47 i dess sammanhang
och likaså vad som står överst på
s. 48 i denna gula bok, ty annars blir
det inte ett ordentligt sammanhang. Jag
vill också erinra om en annan parallell,
nämligen det inlägg av professor Ljungman
däri han säger, att om det varit
en skattetjänsteman, som under enahanda
förhållanden underlåtit debitera
varuskatt, skulle med hundraprocentig
säkerhet någon ersättningsskyldighet
för skattetjänstemannen icke ha uppkommit.
Så länge man inte kan påstå
att rådhusrättens och hovrättens ledamöter
begått ett tjänstefel — och det
har ingen gjort — kan inte skattetjänstemannen
anses ha visat vårdslöshet.
Om en arbetsgivare under samma omständigheter
underlåtit verkställa löneavdrag
hade också författningens uttryck
»skälig anledning» för en underlåtenhet
kunnat åberopas mot en talan
om utgivande av beloppets i fråga.

Sedan var det en annan sak som herr
Petterson i Degerfors sade. Han går på
utskottets linje när utskottet säger, att
det förutsätter att hela frågan var mycket
noggrant prövad av Kungl. Maj:t.
Herr Gustafsson i Stockholm instämde
med herr Cassel i att hovrättsrådet
Dahlgren sagt, alt frågan om god tro
inte prövats. Det förefaller mig som om
herr Petterson i Degerfors och herr
Gustafsson i Stockholm därvidlag har

olika uppfattningar, som det skulle
vara av intresse att få höra litet närmare
om. Och så, herr Petterson i Degerfors,
får man väl ändå inte citera
såsom Ni gjorde. Herr Peterson i Degerfors
citerade på följande sätt ur den
gula boken, nämligen »att Lifaco-fallet
är ett upprörande exempel på hur enskilda
företag kunnat bringas i svårigheter
som blivit ruinerande för företaget
genom en hårdhänt tillämpning av
författningsbestämmelser». Där slutade
herr Petterson i Degerfors. Men meningen
fortsätter: »om vilka myndigheter
och domstolar haft diametralt olika meningar.
» Detta är enligt mitt förmenande
vid bedömandet av skälighetsfrågan
av allra största betydelse.

Vad sedan beträffar de där 35 000
kronorna, som Kungl. Maj :t gav Lifaco,
ber jag få erinra om att beslutet om den
återbäringen fattades långt innan andra
synpunkter i andra domstolar hade
framkommit. Alltså: de synpunkter

som framkom i rådhusrätten och i hovrätten
i deras domar den 24 april 1947
och den 27 februari 1948 var då inte
tillgängliga, och det är mycket möjligt
att det skulle kunnat inverka på beslutet.

Ja, herr talman, det skulle vara oerhört
mycket mera att säga i denna fråga,
men jag vill ansluta mig till herr
Hamrin när han talade om den mänskliga
sidan i denna sak, och jag skulle
liksom han vilja sluta med en vädjan
till dem som tidigare varit emot denna
begäran eller avstått från att rösta. Detta
är ett oerhört invecklat och svårt
fall. Jag tycker att det är allt skäl att
här visa en viss generositet i uppfattningen
så att vederbörande återfår denna
retroaktivt erlagda skatt. Ett beslut
i den riktningen skulle vara en akt av
billighet och ett uttryck för den hänsyn,
som det måste anses vara skäligt att det
allmänna visar en av kristidens många
bestämmelser oförskylt och mycket hårt
drabbad man.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig påstått
att Lifaco-kommittén skulle stått bakom
den där filmen. Vad jag har påstått är
att Byrån för ekonomisk information
nu erkänt sig stå bakom filmens tillkomst.
Men så säger herr Munktell att
ingen i Lifaco-kommittén haft någon
vetskap om filmen. Jag ber då att få
erinra herr Munktell om att vid föredragningen
i statsutskottet meddelade
professor Ljungman, att han fått ett
filmmanus sig tillsänt för påseende vid
tillfälle. Jag vet inte om herr Munktells
påstående är riktigt eller om professor
Ljungmans är det. Vidare säger herr
Munktell att det finns firmor som avkrävts
skatt, firmor som vi menar är
jämförbara med Lifaco. Herr Munktell
menar att de är det inte. Jag skall bara
nämna några av det tusental tillverkare,
som kontrollstyrelsen och även vi i
statsutskottets majoritet anser vara jämförbara.
Det finns en småländsk industri
i Tollarp — den har figurerat i tidigare
sammanhang — som tillverkade
någonting som kallades ersättningsbigaråer
och fruktpasta. Denna firma avkrävdes
skatt för sin tillverkning från
den 26 maj 1941, och beslutet expedierades
från kontrollstyrelsen den 14 septemper
1942. Det finns en annan firma
som heter Kåkå marsipanfabrik i
Malmö. Det gällde den pikeringsgelé som
också figurerat i sammanhanget. Firman
avkrävdes skatt från den 26 maj
1941, och debiteringen gjordes också i
det fallet ganska lång tid efter detta
datum. Jag skall bara nämna ett exempel
till, nämligen Vetlanda marmeladfabrik,
som debiterades skatt från den
26 maj 1941 för en produkt, som kallades
agar-agar geléer och som också var
jämförbar med Lifacos produkter. Beslutet
härom kom från kontrollstyrelsen
den 7 november 1942. Jag har flera
exempel på sådana firmor.

Herr Munktell åberopar pomosinfallet.
Jag skall inte gå närmare in på det -

ta, då den frågan är tämligen ointressant,
skulle jag tro. Det låg till på det
sättet att firman sålde ett kilo, fick
skatteplikten prövad och fick på så sätt
klart för sig att detta var en väg som
man kunde gå. Man kunde också, som
jag sade i mitt tidigare anförande, begära
ett förhandsbesked från kontrollstyrelsen,
och då man fått detta besked
skedde ingenting mera, ty ingen skulle
ha överklagat ett sådant besked.

Herr PETTERSON i Degerfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Munktell. Herr Gustafsson i Stockholm
och jag är inte oense, vi har talat
om två skilda saker. Herr Gustafsson
nämnde något om god tro. Jag var inne
på frågan om skäligheten, som jag
nämnde i en replik till herr Hamrin.
Jag ansåg att den frågan var prövad av
Kungl. Maj:t, då den var föredragen av
statsråden Quensel och Bergquist. Frågan
om god tro tog jag upp först efteråt,
men dessa två spörsmål hade alltså
intet samband i mitt inlägg.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad först beträffar frågan
om att en ledamot av kommittén
skulle ha känt till filmmanuskriptet ber
jag att få erinra om vad som upplysts
redan i statsutskottet, nämligen att professor
Ljungman meddelat, att han för
mer än ett år sedan fått sig ett filmmanuskript
tillsänt rörande Lifacofrågan.
Han hade granskat manuskriptet
över en natt och sedan sänt det tillbaka.
Professor Ljungman meddelade vidare,
att han icke erinrade sig vem som sänt
manuskriptet, men att det troligen var
en politisk organisation.

Det som herr Gustafsson i Stockholm
åsyftar är ju ingen politisk organisation.
Professor Ljungman framhöll också
i statsutskottet att han inte sett Lifaco-filmen
och inte visste, om denna
byggde på samma manus som det han
hade granskat.

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Vad sedan beträffar det gamla argumentet
med de tusentals företagen vill
jag påpeka att herr Gustafsson bara
nämnt två, och då ställs detta i en helt
annan dager.

Herr Gustafsson berörde också pomosinfallet.
Det var just i detta fall som
regeringsrätten, sedan Lifaco bragt frågan
under dennas prövning, uttalade att
kontrollstyrelsens beslut icke innefattade
något avgörande rörande varuskatten,
utan det hela måste antagas sakna
laga verkan. Lifaco måste sälja denna
lilla kvantitet utan att uttaga skatt, varefter
man gjorde anmälan till kontrollstyrelsen
och det blev klart med beskattningen.
Så långt måste man alltså
gå för att komma underfund med beskattningen.

Jag tycker fortfarande att det är rimligt
och skäligt, ja, varför inte säga
mänskligt, att ge denne ohyggligt hårt
prövade man en återbäring på det sätt
som har föreslagits i motionerna.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det förvånar mig inte
att människor, när de första gången
möter, låt mig kalla det för Lifaco-propagandan,
ställer sig undrande och frågar
sig, om allt har gått rätt till. Man
överöses nämligen med en oerhörd
mängd anklagelser gentemot myndigheter
och domstolar, man får dem till
livs på ett sätt som gör att man blir
tveksam. .lag förstår så väl att människor
kan få en sådan känsla. Det fick
jag sjiilv när jag 1950 konfronterades
med denna fråga på allvar, då jag som
föredragande i regeringen hade att ta
upp en framställning från bolaget om
en efterskänkning av skatten.

Jag bestämde mig då för att här skulle
det från vår sida i finansdepartementet
bli en grundlig genomgång, där alla
fiskaliska synpunkter om kronans inkomster
skulle skjutas åt sidan och alla
prestigehänsyn, som eventuellt kunde
finnas, också lämnas därhän. .lag gjorde
därför så, att jag tog till min hjälp

en visserligen ung men erkänt skicklig
jurist, som var ungefär lika ny som jag
i finansdepartementet, som icke hade
några prestigesynpunkter och som fick
direktiv från min sida att denna fråga
skulle bedömas efter rätt och billighet
med uteslutande av andra synpunkter.

Vederbörande läste in målet, och
själv läste jag de viktigaste dokumenten
i ärendet. Jag hade långa föredragningar,
och vi hade långa diskussioner. Resultatet
av våra diskussioner blev en
gemensam ståndpunkt, och den ståndpunkten
var när det gällde rättsfrågan
— naturligtvis — att den var avgjord
av den högsta kompetenta myndigheten.
Beträffande skälighetsfrågan är det
klart att det material, som hade framkommit
vid Stockholms rådhusrätts och
Svea hovrätts behandling av målet, var
oss tillgängligt, och vi försökte nu finna
ut om detta material gav en ny belysning,
som skulle kunna ställa skälighetsfrågan
i en för sökanden gynnsam dager.

Vi kom icke fram till att så var fallet.
Jag skall inte här ge mig in på en vidlyftig
diskussion om detta. Jag vill bara
åäga att vad som sedan har förekommit
under riksdagsbehandlingen och vad
som finns i denna »gula bok», herr
Hamrin, har icke övertygat mig om att
argumenten från Lifaco-sidan har
stärkts, sedan regeringen 1945 tog
ståndpunkt till denna skälighetsfråga.
Vad som skedde 1945 var ju en prövning
från den utgångspunkt, som då var
den mest diskuterade, nämligen om lagen
var så krånglig, att det kunde finnas
anledning att dra slutsatsen, att beskattningsfrågan
visserligen var rättsligt
klar men svår för vederbörande
att komma underfund med. Den grupp
statsråd, som 1945 prövade denna fråga,
kom ju till att för framför allt en av
de varor Lifaco saluförde skattskyldighet
visserligen förelåg men att det hade
fordrats särskilda ansträngningar för
att klargöra att skattskyldighet förelåg,
varför det beträffande denna vara fanns

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

anledning att ge en återbäring av skatten.

Det gällde den s. k. pikeringsgelén,
som det talats så mycket om föregående
gånger. Det är klart att jag och min
medarbetare också undersökte, om det
fanns någon anledning att härvidlag
göra mera. Vi kom vid vår bedömning
till att regeringen år 1945 hade gått
längre än vad som ur den synpunkten
var motiverat. Det skäl som nyss anförts
kunde inte motivera fullt ut det
belopp som återbetalats, men man kan
ju säga att beloppet var i det närmaste
riktigt. Det fanns därför enligt vår
uppfattning inte anledning att sträcka
sig längre med tanke på den klara skyldighet
att göra anmälan, som förelåg
för varje tillverkare av liknande produkter.

Jag kan inte se att det är annorlunda
i dag. Jag vill säga till herr Cassel, att
det var inte alls så att regeringen slängde
ut 35 000 kronor för att det skulle
bli tyst, utan det skedde en prövning,
vid vilken man fann en viss återbäring
vara skälig. Givetvis spelade det härvidlag
också en roll, att ett par av kontrollstyrelsens
tjänstemän hade lämnat
en felaktig uppgift om skattskyldigheten
för den ifrågavarande varan.

Jag kunde för min del icke den gången,
herr Hamrin, finna att det förelåg
några särskilda ömmande personliga
skäl. Det är klart, att herr Hamrin och
även herr Munktell här har en fördel,
ty herrarna kan ju uttala sig mycket
superlativt om direktören i det ifrågavarande
bolaget. Vi å vår sida kan helt
naturligt inte ge oss in på bestridanden
därvidlag eller över huvud taget anlägga
personliga synpunkter. Därför blir
det gärna så, att den som kan slå på
känslosträngarna i en diskussion som
denna får en fördel, men jag ber i alla
fall kammarens ledamöter att se litet
kallt på denna fråga. Jag vill inte bestrida
att detta företag — det är dock
ett företag det gäller och icke någon
enskild person, och företaget består ju

fortfarande — kommit i en svår belägenhet.
Men enligt min mening har inte
företaget råkat i denna belägenhet på
grund av den beskattning på något över
50 000 kronor som har åvilat bolaget -—-jag minskar nu det ursprungliga beloppet,
89 000 kronor, med 35 000 kronor
— utan företaget har gjort det på
grund av de processkostnader som man
ådragit sig. Jag måste emellertid säga
att det är den sökandes ensak att avgöra,
om man vill föra en klar skattefråga
inför allmän domstol och därmed
också ta den risk som alltid måste finnas
att högsta domstolen till slut säger,
att de allmänna domstolarna icke får
döma i skattefrågor utan att det finns
en annan processordning för sådana
fall. Det är orimligt att begära, att staten
skulle träda mellan för att hjälpa
ett företag som genom att ge sig in på
en, låt mig säga, en smula tvivelaktig
process har ådragit sig så stora utgifter
som Lifaco har gjort.

Jag menar därför att vi inte bör så
lätt falla för talet om att det i detta fall
skulle föreligga ömmande personliga
skäl. Om det finns några sådana, vet
jag inte. Det har aldrig blivit framlagt
något material som skulle visa att det
förelåg ömmande omständigheter för
någon fysisk person. Och reservanterna
hänför sig i sin skrivning till en juridisk
person och icke till en fysisk person.
Det är bara herr Hamrin, som i
debatten här fört fram den fysiska
personen i skottgluggen utan att vi över
huvud taget vet någonting om hur det
i detta avseende förhåller sig med de
ömmande skälen.

Jag vill alltså slå fast att vi inte kan
lägga någon huvudvikt vid de ömmande
personliga skälen, ty därom vet vi alldeles
för litet. Jag skall i stället övergå
till den fråga som tydligen är en huvudpunkt
för reservanterna, nämligen:
handlade företaget i ond tro eller i god
tro eller handlade företaget vårdslöst,
när man underlät att göra den anmälan
som lagen föreskrev?

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag

Det har här åberopats det förhållandet
att rådhusrätten och Svea hovrätt
frikänt företaget i ansvarighetsprocessen.
Detta var ett rätt naturligt utslag,
eftersom åklagaren inte kunde bevisa
att det förelåg vare sig ond tro eller
vårdslöshet. Huruvida domstolsutslaget
innebär ett frikännande på grund av
bristande bevisning eller på grund av
att domstolen var övertygad om att företaget
handlat i god tro, skall jag inte
här uppehålla mig vid, då det är för
saken fullständigt likgiltigt. Det är emellertid
klart att när det har fällts ett
sådant utslag, så gäller detta, och det
kan därför inte tillvitas bolaget vare sig
ond tro eller vårdslöshet. Men vad har
nu detta för inverkan på själva saken?

Herr Cassel sade i sitt anförande här
att med hänsyn till detta utslag är det
alldeles oriktigt att den uraktlåtna anmälan
skall få den väldiga påföljd för
företaget som fallet varit. Det är, ärade
kammarledamöter, ett mycket vårdslöst
uttryck som herr Cassel använder
när han här talar om »påföljd». En i
laga ordning påförd skatt kan aldrig
vara någon påföljd, bestraffning eller
sanktion för vad en person låtit sig
komma till last. Jag vill ta ett exempel.
En person deklarerar icke till inkomstskatt
en viss inkomst som han har haft,
eftersom han tror sig finna att detta
slag av inkomster icke skall bli föremål
för inkomstbeskattning. Taxeringsmyndigheterna
märker ingenting, men, låt
mig säga, fyra år senare upptäcks det i
ett annat sammanhang att denna inkomst
utelämnats men att den är av den
beskaffenheten att den skall beskattas.
Vad händer då? Jo, taxeringsintendenten
och åklagaren eventuellt ställes inför
den frågan: »Har vederbörande

handlat i god tro, har han bara förfarit
vårdslöst eller har han förfarit grovt
vårdslöst eller har han handlat i ond
tro?» Om icke grov vårdslöshet eller
ond (ro kan anses föreligga, blir det
inte något åtal och alltså inte heller
något straff utmätt enligt skattestraff4
— Andra kammarens protokoll 1955.

av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

lagen. Men vederbörande blir påförd
skatt för inkomsten i fråga, ty det är
inte, ärade kammarledamöter något
straff för ett brott att man skall betala
en skatt som är lagligen tillkommen.
Den skatt, som påförts Lifaco, är alltså
inte någon påföljd utan en i laga ordning
tillkommen skatt som den skattskyldige
har att betala och som han
också har betalt.

Nu förstår jag att reservanterna när
jag säger detta kommer att anföra hur
det är ordnat när det gäller källskatt.
Om en arbetsgivare underlåter att ta ut
källskatt av en anställd »utan verklig
anledning», eller hur det nu är formulerat,
så får han nämligen betala skatten
själv, men om han har en giltig anledning
till att han inte har tagit ut
skatten, slipper han betala. Ärade kammarledamöter!
Observera att skattskyldigheten
i det fall när arbetsgivaren av
giltig anledning har låtit bli att göra
skatteavdrag kvarstår för den primärt
skattskyldige, den anställde. Men varuskatt
är köparen icke skyldig att betala.
Det är fabrikanten som skall betala
skatten, och det är han som får stå risken.
Det allmänna kan inte utkräva
skatt av någon annan. Därför haltar
detta exempel väsentligt.

Vi skall alltså slå fast att Lifacobolaget
icke har blivit straffat, icke blivit
utsatt för någon påföljd för den bristande
anmälan utan endast har fått betala
en i laga ordning fastställd skatt.
Detta är obestridligt. Den omständigheten,
att bolaget eventuellt handlat i
god tro, kan icke vara motiv för att
man skulle betala pengar tillbaka av
billighetsskäl. Vart skulle det föra om
man allmänt tillämpade en sådan princip?
Själva grunden för reservationen
håller icke. Även den är emotionell.
Läget har framställts på ett felaktigt
sätt.

Herr Munktcll förklarade att det har
kommit in så många argument i denna
diskussion att frågans bedömning därigenom
har blivit förvillad. Jag vill unNr
‘29

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

derstryka detta. Själva sakfrågan är
bara detta: År en skattskyldig rätt beskattad?
Det är han. Finns det skäl att
göra eftergift av billighetshänsyn utöver
vad som skett? Därom finns det
delade meningar. Jag säger att det inte
finns sådana skäl. Sedan finns det inte
flera frågeställningar.

Men det är först i år, i någon mån i
fjol som reservanterna har haft denna
mycket förståndiga, moderata synpunkt.
Även här i kammaren har man
tidigare excellerat i att framföra ovidkommande
synpunkter, och utanför
detta hus har dessa synpunkter getts
ofantliga proportioner. Man har sagt
att det är en krånglig och orättvis lag.
Det skall jag inte diskutera här. Men
på vad sätt blir lagen mindre krånglig
och mindre orättvis om en av mer än
tusen skattskyldiga får tillbaka vad han
betalt i skatt? Man talar om att regeringsrätten
bär dömt fel i detta fall.
Detta säger man i dag inte här i huset,
men man säger det på andra håll. På
vad sätt blir det något ingripande mot
regeringsrätten om en av de många tusen
skattebetalarna vars sak förs upp
i regeringsrätten får tillbaka vad han
betalt i skatt? Är det några riksdagsmän
som anser att regeringsrätten har
dömt fel, så finns det ett bra sätt att
reagera 1957 på våren. Det gäller då
att komma in i opinionsnämnden, som
har att pröva om högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter har förvaltat
sitt ämbete på rätt sätt.

Detta är ingen liten sak. Vad är det
man har sagt? Man har sagt att regeringsrätten
har stiftat lag, har överskridit
sina befogenheter. Eller man klandrar
kontrollstyrelsen för att den har
uppträtt olämpligt eller till och med
har burit sig illa åt. Även denna har
stiftat lag, enligt vad man säger. Finns
det inte en av riksdagen enhälligt vald
JO, som man kan överlåta åt att pröva
den frågan? Inte blir väl den frågan
löst om en av många skattskyldiga får
tillbaka sin skatt.

Det är ju inte så, herr Munktell, att
detta ovidkommande tal syftar till att
försvaga Lifacos position. Det har tvärtom
syftat till att hos den stora allmänheten
ge denna fråga vidunderliga proportioner
och skapat ett känslosvall,
som skulle pressa riksdagen till att fatta
ett oriktigt beslut.

Man kan ju som reservanterna säga
att man bör ta hänsyn till den ståndaktighet
som företaget har visat när det
har gällt att fortsätta med denna sak
under alla dessa snart 15 år. I allmänhet
brukar det vara på det sättet, alt
när det pågår processer finns det två
meningar, parternas två olika meningar.
De är aldrig överensstämmande.
När processen är slutbehandlad talar
man emellertid inte mer om saken. Här
fortsätter man emellertid oupphörligt.
Jag tror inte att ståndaktigheten skulle
ha varit så stor hos företaget om inte
andra krafter hade skyndat till — det
kan vi inte komma ifrån.

Vi såg i fjol — eller i år — att Arbetsgivareföreningens
organ trädde
fram och tog ståndpunkt. Var det, herr
Hamrin, för att skydda mänskliga intressen?
Det är i så fall en ny uppgift,
som Arbetsgivareföreningen har påtagit
sig.

Nu har vi sett hur man spelat in —
antagligen för stora pengar — en film
av dem som har till väsentlig uppgift
att försöka få lindrigare beskattning för
företag och större inkomsttagare. I vad
mån Lifacokommittén haft med detta
att göra vet jag inte. Jag vill emellertid
säga att dess produkt — den gula boken
— inte är någonting att skryta med.
Jag skulle inte vilja skriva under det
företal som herr Hamrin har skrivit
under. Det finns så många oriktigheter
där som inte står sig vid en närmare
granskning. Men det må nu vara hur
som helst med detta. Herr Hamrin hotar
oss som har den motsatta meningen,
att om vi inte faller till föga skall denna
strid fortsätta. Detta kan man nog göra
med stöd av de krafter som här har

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

funnit ett gott tillfälle att — inte skydda
en människa från ekonomiska förluster,
då hade man lika väl kunnat ta filmens
inspelningspcngar och givit Lifaco —
med denna fråga som bakgrund nå fram
till högre politiska syften. Detta gör att
jag nu kan säga till dem av kammarens
ledamöter som är tveksamma: År det
inte på tiden att vi nu säger ifrån att
denna fråga är slutbehandlad! Den har
behandlats efter lagar som är fastställda
av riksdag och Kungl. Maj :t, och den
har avdömts av laga myndighet. Man
har tillämpat en skälighetsprövning och
givit restitution. Nu får det vara slut,
och jag tror att riksdagen har tillräckligt
inflytande att, trots de mäktiga
krafter som mer eller mindre börjar
framträda här — låta det bli slut på
denna fråga genom att vidhålla den
ståndpunkt som riksdagen vid två tidigare
tillfällen intagit.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld talade om
»ovidkommande ting» och vände sig till
mig. Det förefaller mig som om herr
Skölds tal var ovidkommande i detta
sammanhang. Jag har haft och har fortfarande
den uppfattningen att rättsfrågan
är avgjord. Jag har aldrig sagt
att regeringsrätten har stiftat lag eller
något dylikt. Jag har däremot konstaterat
vad jag blivit upplyst om av alla
trovärdiga människor, nämligen att Lifacokommittén
icke har någonting med
filmen att göra.

Det förvånar mig också när herr
Sköld talar om ovidkommande tal utanför
riksdagen. Vi har väl fortfarande fri
opinionsbildning och fri press, och tidningarna
har väl rätt att skriva på det
sätt de anser vara riktigt.

Vidare vill jag fråga herr Sköld hur
materialet från rådhusrätt och hovrätt
kunde vara tillgängligt för regeringen i
januari 1945 när domen föll något eller

några år senare — i varje fall avsevärt
senare?

Jag konstaterar vidare att det är riktigt
som det står i utskottsutlåtandet att
hela saken prövats av regeringen, således
även den goda tron. De upplysningar
som lämnats vid föredragningen är
således felaktiga.

Till sist vill jag emellertid säga att
det inte är fråga om att spela på
känslosträngar. Det är väl dock alldeles
uppenbart att vi även här kan få anlägga
mänskliga synpunkter. Jag konstaterar
att Lifacos svårigheter uppkom
när man i efterhand måste betala 90 000
kronor. Detta knäckte bolaget långt innan
processen igångsattes i domstolen.
Även ansvarsprocessen — som Lifaco
inte kunde göra någonting åt — åsamkade
bolaget mycket stora kostnader.

Herr Sköld sade till sist att detta var
en klar skattefråga. Den var sannerligen
inte alls klar. Alla erkänner att
denna författning är utomordentligt
svårbedömd. Det är väl dock en viss
skillnad om det är fråga om en retroaktiv
skatt i vanlig bemärkelse eller om
det är fråga om den 1941 införda varuskatten.
Detta var nämligen en övervältringsskatt,
och det var aldrig riksdagens
eller Kungl. Maj:ts avsikt att den
skulle drabba producenterna.

Herr HAMRIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det har här i debatten
uttryckts en stark indignation över
vissa uttalanden och vissa föranstaltningar
som förekommit i denna sak.
Herr Sköld vinkade för sin del med den
lilla Lilaco-skriften, som i detta fall
skulle vara någonting som man hade
anledning att brännmärka. Jag ifrågasätter
om herr Skölds omdöme därvidlag
verkligen står sig. Jag har i varje
fall från många håll — även från personer
som står herr Skölds läger nära
— hört vitsordas att just den lidelsefrihet,
saklighet och balans som utmärker
denna skrift är en av de bästa till -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

gångarna och ett av de bästa argumenten
i hela denna debatt.

Att tala så mycket om den här filmen,
som skulle på något sätt vara ett
olyckligt företag, är väl ändå att föra
in debatten på ett sidospår. Vad i all
rimlighets namn har en sådan sak att
göra med det problem vi diskuterar?
För min egen del kan jag för kammaren
betyga, att jag, trots att jag är ledamot
av Lifaco-kommittén, är helt okunnig
om att en sådan film existerar. Jag
har dessutom den uppfattningen, att
landets biograflokaler inte är rätta fora
för en allvarlig samhälls- och rättsdebatt.
Jag skall till och med gå ett stycke
längre och medge att det är mycket
möjligt att det i denna debatt — även
utanför riksdagen — i stridens hetta
många gånger har fällts ord, som inte
har vägts på guldvåg. Det har emellertid,
ärade kammarledamöter, förekommit
från båda sidorna. Även om man
skalar bort dessa, tror jag att det finns
tillräckligt mycket kvar för att riksdagen
med gott samvete skall kunna gå in
på en ny prövning av den fråga som nu
är uppe, d. v. s. skälighetsfrågan.

Till sist vill jag säga till herr Sköld,
att det kan inte vara rimligt att dra en
parallell mellan en enskild skattebetalare
vilken som helst, som inte i allo
fullgjort sina förpliktelser, och fallet
Lifaco.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har anledning att vara
herr Sköld tacksam för att han kom
mig till hjälp i den lilla debatt jag tidigare
i dag hade med herr Gustafsson i
Stockholm. Herr Sköld och jag är uppenbarligen
överens om att hovrättens
utslag i ansvarsmålet står fast, att vi
inte skall diskutera det och att det därmed
är klarlagt, att Lifaco-ledningen
varit i god tro och icke förfarit vårdslöst.
Så långt är vi alltså ense. Sedan är
det vars och ens ensak att dra sina slutsatser
i skälighetsfrågan.

Herr Sköld sade sedan, att jag varit

något vårdslös genom att tala om att
Lifaco drabbats av en påföljd. Mina ord
föll emellertid så: »Den skattesumma
bolaget på så sätt blev fast för blev
86 000 kronor. Man måste då fråga sig
om en sådan påföljd står i rimlig proportion
till det misstag bolaget gjort
sig skyldigt till.» Jag har, herr Sköld,
använt uttrycket påföljd inte som liktydigt
med uttrycket straff utan som
liktydigt med uttrycket resultat. Det är
ett högst menligt resultat för bolaget att
drabbas av en skatt på 86 000 kronor,
som det inte kan övervältra på någon
annan. Ingen kan komma ifrån att detta
skulle vara en högst obehaglig situation
för vilket företag som helst.

Det har sagts här, att vissa krafter
skyndat till bolagets hjälp. Herr Sköld
lät påskina, att dessa krafter skulle vara
ute i skumma ärenden. Är det säkert
att det förhåller sig på det sättet? Kan
det inte tänkas, att det finns olika meningar
i en sådan här skälighets- och i
viss mån rättsfråga? Kan det inte tänkas,
att de som händelsevis kommit till
en annan uppfattning än herr Sköld
också kan ha ett rent uppsåt? Kan det
inte tänkas, att de anser att denna firma
blivit illa behandlad och därför känner
det som en moralisk plikt att hjälpa
den i dess betryck? Det kan man väl
respektera, även om man själv har en
annan uppfattning.

Slutligen har man här gjort en stor
affär av en film, som lär ha visats men
som jag inte alls känner till, och av de
överilade uttryck som fällts av bolagets
innehavare i olika sammanhang. Till
det skulle jag vilja erinra om ett gammalt
franskt citat: »Cet animal est tres
méchant. Quand on 1’attaque, il se défend»,
d. v. s. »Detta djur är mycket
elakt, när man angriper det försvarar
det sig.»

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få säga till
herr Munktell, att jag har inte alls satt
honom i förbindelse med PHM-propa -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

gandan. Det kommer nog att framgå av
de stenografiska anteckningarna. — Jag
tror inte att det går att bevisa herr
Munktells uttalande, att den här skatten
knäckte bolaget. — Den prövning jag
talade om gjorde vi i finansdepartementet
på hösten 1950, alltså efter det att
såväl rådhusrättens som hovrättens utslag
hade fallit.

Till herr Hamrin vill jag säga, att jag
behöver bara hänvisa till det exempel
herr Gustafsson i Stockholm gav på den
gula bokens ovederhäftighet. Jag står
fast vid att jag beklagar den kammarledamot,
som skall bestämma sitt votum
efter vad den skriften innehåller.

Till sist skulle jag vilja säga till herr
Cassel, att jag gjorde en anteckning om
vad han yttrade. Han frågade: står
skatten i proportion till vad bolaget
gjort sig skyldig till? Det är ju ett
klart uttryck för att herr Cassel menade
att skatten var ett straff. Skatten
var en i laga ordning påförd skatt och
hade ingenting med ansvarighetsprocessen
att göra.

Till sist vill jag bara konstatera att
min argumentation här om den goda
trons inverkan på skattskyldigheten
icke på något sätt har bestritts av mina
replikanter. Därmed betraktar jag detta
reservanternas huvudskäl såsom
borta.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Under den tid som förflutit
sedan riksdagen första gången
behandlade denna fråga, som i dag för
tredje gången ligger på riksdagens bord,
nu i form av statsutskottets utlåtande
nr 181, har mycket skrivits och sagts
i detta ärende. Det har till och med
förekommit att man anmodat motionärerna
att icke vidare återkomma till
ärendet. MT vädjar nämligen till riksdagen
att säga ifrån att den för sin
del skall anse saken slutprövad. Själv
anser tidningen att »den som kommer
igen (sedan talmannens klubba fallit)

gör sig verkligen skyldig till okynnesinotionering».
Detta var den 23 dennes.

Utskottets majoritet har i stort sett
nöjt sig med att hänvisa till tidigare
behandling av frågan och förklarat sig
icke kunna tillstyrka bifall till motionsyrkandena.
Reciten är heller icke sådan,
att några nya uppgifter kommit
till, utan här finns i stort sett samma
upplysningar som i tidigare utlåtanden.
Utskottet har emellertid som slutpunkt
i reciten meddelat vilka som nu
fått framföra synpunkter och lämna
upplysningar i ärendet samt att en speciell
föredragande anlitats. Tydligen
har ärendet fått en allsidig belysning,
och klart synes vara att utskottet fått
redogörelser för hela ärendet, sett från
olika sidor.

Näst sista stycket i utskottets utlåtande
tillåter jag mig emellertid anföra
i dess helhet:

»Härvid vill utskottet understryka,
att den i olika sammanhang företrädda
uppfattningen, att bolaget i fråga om
varuskattens uttagande för tid före
skattepåföringsbeslutets meddelande
skulle ha rönt en hårdare behandling
än andra företagare, inte synes hållbar.
Inte heller synes bolagets underlåtenhet
att efterhöra kontrollstyrelsens mening
beträffande varuskatteförordningens
tillämplighet på bolagets tillverkningar
kunna försvaras med invändningen, att
något bindande förhandsbesked rörande
varornas eventuella skatteplikt ej
stod att erhålla från kontrollstyrelsen.
Goda skäl kan tvärtom åberopas till
stöd för uppfattningen om det välbetänkta
i att — såsom i mycket stor utsträckning
skedde — företagarna till
undanröjande av ovisshet rörande skatteplikten
etablerade kontakt med kontrollslyrclsen,
tillika uppbördsmyndigheten;
ett förhandsuttalande från styrelsens
sida skulle, trots att det cj var juridiskt
bindande, i praktiken ha skapat
erforderlig visshet hos företagaren.»

Man hade trott att denna fråga skulle
varit klarlagd för länge sedan. Mig sy -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

nes det vara fullt klart, att en förhandsförfrågan
hos kontrollstyrelsen icke
skulle bringat någon som helst klarhet
i skattskyldigheten. Hur skulle myndigheten
uppfattats om den vid förhandsförfrågan
förklarat en vara icke
skattepliktig och någon eller några veckor
därefter kommit med ett meddelande
om att varan var skattepliktig? Frestelsen
att förklara samtliga varor skattepliktiga,
om vilka förhandsförfrågan ingått,
skulle ligga snubblande nära till
hands. Var hade i så fall rättsfrågan
blivit av? Om det sedan skulle ha förhållit
sig så, att kemisterna, när de lade
varan under luppen och i provröret,
hade konstaterat, att den föll utanför
skattebestämmelserna, så förstår man
hur förhandsbeskeden som utskottet pläderar
för skulle tett sig i verkligheten.
Tidningsuttalandet framför, medvetet
eller omedvetet, en annan sak som kan
ha sitt bevisvärde i detta sammanhang.
Hur skulle det nämligen vara möjligt
för en företagare att ur förordningen
läsa ut om hans varor var skattebelagda
eller ej, när kontrollstyrelsen måste
anlita kemister för att fastställa skattskyldigheten
hos varan? Jag bara frågar.

I tidigare sammanhang har det framhållits,
att varuskatteförordningen skulle
vara klar och otvetydig. Visserligen
har orden icke fallit så, men hela argumentationen
har utgått från att ingen
skulle kunna tolka förordningen fel.
Om man utgår ifrån att antagandet är
riktigt, hur kan det då vara nödvändigt
att begagna sig av alla möjliga finter
för att bevisa att förordningen var klar
och otvetydig? Om nu författningen och
varuförteckningen, till vilken författningen
hänvisar, är klar, vilket man vill
tro, så är det väl även klart och otvetydigt,
att endast de varor som uppräknats
ur statistiskt nummer 298—302 enligt
riksdagens beslut skulle vara skattebelagda.
Riksdagen hade väl icke kunnat
tänka sig att man skulle behöva använda
lupp och provrör för att utröna

om vissa varor tillhörde just de varor
ur bestämda varugrupper som var skattebelagda
eller icke.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
framhålla ytterligare en sak, som
kan vara belysande för utskottets påstående
om förhandsförfrågningarnas
lämplighet. Vid behandlingen av denna
fråga år 1954 framhöll herr Ståhl följande:
»En jurist, som haft med denna
fråga att göra har talat om för mig att
ett företag, vars produkt var skattebelagd,
tog ett prov av en vara, som tillverkades
av ett annat företag och icke
var skattepliktigt och skickade detta
prov till kontrollstyrelsen med en fråga
om varan var skattepliktig eller inte.
Företaget fick då det svaret, att denna
vara, som alltså dagligen såldes utan
beskattning, föll under varuskatteförordningen!»
Denna upplysning, som
herr Ståhl lämnade, återfinns i anförande
nr 80 i denna kammares snabbprotokoll
nr 28 för år 1954. Jag har sedermera
på annat håll fått bekräftelse på
att denna uppgift var riktig. Såvitt jag
har mig bekant har den heller inte blivit
vederlagd från något håll. Uppgiften
visar emellertid en sak, och det är att
förordningen varit svårtolkad även för
den myndighet som haft att tolka densamma,
och den visar även hur det
skulle ha gått om förhandsbesked skulle
lämnats från myndighetens sida.

Det är ingen illvilja mot myndigheten
när jag anfört detta, utan bara ett bevis
för att också myndigheten måste ha
haft mycket svårt att i alla fall döma
rättvist. Jag kanske i stället för att anföra
klander mot myndigheten skulle
ha klandrat mig själv, som varit med
och fattat beslut om förordningen och
då icke framförde några betänkligheter.
Jag liksom övriga har litat och litar
på att våra myndigheter sköter sina
åligganden med oväld, och detta kan
vara en senkommen förklaring till att
jag icke gjort invändning tidigare, ehuruväl
jag såg att ett ämbetsverk just
påtalat svårigheten att tolka bestämmel -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

serna. Denna varning, som gjordes av
kommerskollegium, var det emellertid
ingen som tog notis om.

När jag nu i viss mån anfört kritik
mot myndigheten, i detta fall kontrollstyrelsen,
kanske jag får lov att säga
några saker till, som måhända även de
i denna känsliga fråga kommer att uppfattas
såsom kritik.

Ingen ifrågasätter annat än att myndigheterna
skall göra sin plikt, även
om det ibland kan vara obehagligt. De
lagstiftande myndigheterna måste nämligen
kunna lita på att de verkställande
myndigheterna gör sin plikt; det skulle
vara olidligt eljest. Men lika väl som
man utgår från att en myndighet skall
göra sin plikt, lika väl måste man utgå
från att en myndighet kan begå ett fel.
Detta förefaller vara lika naturligt
som att andra sammanslutningar och
enskilda kan begå fel. Om detta är säkerligen
alla överens. Om man så är, synes
det mig vidare vara naturligt att såväl
myndigheter som andra skall i görligaste
mån medverka till rättelser. Vid
1954 års behandling av detta ärende
var det en talare som anförde den latinska
satsen: »Errare humanum est.»
Jag skulle vilja fullständiga satsen på
följande sätt: Att fela är mänskligt; att
fasthålla vid det felaktiga är skamligt.
Detta gäller oss alla, icke bara myndigheterna.

När nu bestämmelserna i varuskatteförordningen
vållade vissa bekymmer
för den myndighet, som hade att sköta
uppbörden och vaka över lagens efterlevnad,
en svårighet som kontrollstyrelsen
hade gemensamt med företagarna
på området — i vart fall en del —
en svårighet som dock blev fullt klarlagd
i ansvarsprocessen, som tillkommit
på grund av kontrollstyrelsens anmälan,
så hade det väl ändå varit lämpligt
om de lagstiftande myndigheterna
fått sin uppmärksamhet fäst vid ärendet
så att lagen kunnat ändras i förtydligande
syfte. Detta kan sägas ha
skett genom den Herlitzska interpella -

tionen, vilken ledde till en lagändring,
dock icke i annan mån än att Kungl.
Maj:t bemyndigades att göra skälighetsprövningar
samt återbetala skatt som
ansetts felaktigt uttagen. Detta kan sägas
vara efterhandsspekulationer som
har föga värde i det nuvarande. Det är
sant, men det finns väl ingenting som
hindrar att skälighetsprövningen görs
om nu och av riksdagen.

Man frågar sig vad det är som sker
i Lifacofallet. Jo, motståndarna till att
Lifaco får återbäring söker på allt sätt
visa att ingen orätt vederfarits detta
bolag, och så har också skett här i dag.
Om som man sagt, lagen och bestämmelserna
i övrigt är fullt klara och
otvetydiga, varför då denna iver? Något
som är fullt klart och otvetydigt
behöver väl inte några extra tolkningar
eller, för att passa in i bilden,
någon extra tvagning.

Det synes emellertid som om det
skulle vara ett brott eller något däråt
att arbeta för de synpunkter som motionärerna
framfört. På annat sätt kan
rubriken till Morgon-Tidningens ledare
av den 27 november 1955 knappast tolkas.
Denna rubrik lyder: »Lifacos fackelbärare.
» Jag vill tolka denna rubrik
så, att motionärerna söker bringa ljus
över frågan, men så menar inte tidningen.
Det får nog anses att tidningen betraktar
det som något nedsättande, kanske
till och med lumpet, att träda fram
och försvara Lifacos sak. Härmed må
emellertid vara hur som helst. Jag känner
mig varken sårad eller besviken.
Jag anser nämligen att tidningarna får
lov att plädera för vilken uppfattning
de vill, men de må väl då också kunna
tillåta andra samma rätt utan att de behöver
betraktas såsom mindervärdiga
individer för att de icke har samma
uppfattning som respektive tidning och/
eller kontrollstyrelsen.

Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen
korrigerat ämbetsverks beslut. Det har
alltid skett på elt försynt sätt. Så kunde
eller kan ske även nu. För att över -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt in. m.

vaka att myndigheterna gör sin plikt
har riksdagen utsett särskilda ombudsmän.
Dessa har till uppgift icke bara att
se till att myndigheterna följer gällande
lagar utan också att taga upp till granskning
från enskilda anförda klagomål. I
de fall ombudsmännen finner att myndighet
handlat oriktigt mot den enskilde
påkallas rättelse. Detta visar att riksdagen
vill vårda rättstillämpningen och
är angelägen om att rättvisa skall skipas.
Man har således, synes det mig, all
anledning att fasthålla vid denna goda
tradition.

Man skulle kunna tänka sig att denna
fråga gjordes till föremål för en opartisk
och allsidig undersökning. Syftet
med denna undersökning skulle vara att
bringa klarhet i hithörande frågor. Här
står i vissa fall påstående mot påstående,
och ingen part vill tillerkänna den
andra partens utsagor vitsord, detta
därför att ärendet icke kan behandlas
så i en riksdagsdebatt, .lag skall emellertid
icke nu påkalla en sådan undersökning.

Jag ber också, herr talman, att få
säga några ord i anledning av den debatt
som har förts här i dag.

Herr Gustafsson i Stockholm efterlyste
ett svar på en fråga, som han, om
jag minns rätt, riktade till mig under
debatten 1954. Jag hade frågat, vilka intressen
som låg bakom majoritetens
handlande i detta ärende, men jag uraktlät
med flit att svara på herr Gustafssons
fråga, vilka intressen som låg
bakom motionärerna. Jag ansåg den saken
vara så klar och tydlig, att något
svar inte tarvades.

I dag upprepar herr Gustafsson sin
fråga, och för säkerhets skull tillägger
han, att det ligger krafter bakom, som
vanligen driver en smutsig och ovederhäftig
propaganda. Jag vet inte om herr
Gustafsson betraktar min inställning i
Lifacofrågan som smutsig och ovederhäftig,
men jag trodde att min deklaration
vid det första tillfället då denna
fråga var på tal skulle vara tillräcklig

för att freda mig för en sådan beskyllning.
Jag vill nu fråga herr Gustafsson
om han vidhåller, att jag skall inräknas
bland dem som driver en smutsig och
ovederhäftig propaganda. Jag vet inte
om någon sådan har förekommit, och
jag har ingen som helst kännedom om
att någon enda av motionärerna eller av
dem, som här i riksdagen har försvarat
Lifacos sak, har någonting med den
propagandan att göra.

Den fråga jag ställde förra gången då
ärendet behandlades, om vilka intressen
som står bakom majoriteten i utskottet,
kanske jag kan svara på själv i
stället för herr Gustafsson. Jag har nämligen
hela tiden ansett, att man har ett
intresse av att slå vakt kring den myndighet
som har handlat i detta fall. Jag
riktar inte någon som helst anmärkning
mot utskottsmajoriteten för detta
— den må ha rättighet att förfäkta vilken
ståndpunkt den vill, och jag skall
inte ens försöka förbjuda den det.

En talare i dag — jag tror det var
herr Sköld — sade sig inte vilja bestrida,
att en person har fått lida i denna
sak. Jag vill säga att det är många personer
som har blivit lidande på grund
av den aktion mot Lifaco som nu har
pågått i 15 år. Jag har inte tidigare velat
framföra detta, eftersom jag har
haft en känsla av att lidandena i denna
fråga inte har kunnat rättas till genom
ett riksdagsbeslut, men ett faktum är
att 35—40 arbetare för det första fick
s. k. korttidsarbete under en ganska
lång tid, vilket ju inte betyder någonting
annat än reducerade inkomster,
och för det andra avskedades undan
för undan allteftersom det blev klart att
bolaget inte kunde fortsätta sin verksamhet
i samma utsträckning som tidigare.
Det är en fråga som inte har diskuterats
tidigare, men den har i form
av en skrivelse från de anställda och
ett meddelande om en uppvaktning hos
livsmedelskommissionen funnits med i
alla de handlingar som rört Lifaco. Brevet
skrevs på ett tidigt stadium av

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

detta ärendes behandling, nämligen 28
november 1941.

Man kanske inte bör blanda in en
sådan sak i denna diskussion om återbäring,
men eftersom det har påståtts
att bara en människa har fått lida i
hela denna affär, må det väl inte anses
förmätet att jag också framför den
saken.

I denna debatt liksom i de tidigare
har det sagts, att denna varuskatteförordning
skulle vara litet svårtolkad. Jag
och många andra, däribland också förnämliga
experter, har också sagt att
förordningen inte är lätt att tillämpa.
Först bland varor som skall beskattas
står »choklad med tillsats av socker».
Man tycker kanske litet till mans, att
det skulle vara rasande lätt att avgöra
vad det innebär, men så är det ingalunda.
Morgon-Tidningen har sagt, att
man var tvungen att undersöka varorna
med lupp och i provrör för att fastställa
om där fanns choklad eller inte.
Det har naturligtvis inte varit riksdagens
mening, att denna skatteförordning
skulle pressas så hårt, att man
skulle behöva tillgripa sådana tidsödande
och besvärliga analyser.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner inte ta upp
frågan om beståndsdelarna i de produkter,
som Lifaco tillverkade. Jag
skall bara be att få säga till herr Lindberg,
när han började med att påstå att
det inte gick att få något bindande förhandsbesked
från kontrollstyrelsen, att
jag har sagt att rent juridiskt sett är
detta riktigt. Men det var inte så, som
Lindberg sökte göra gällande, att om
man begärde ett besked från kontrollstyrelsen
skulle kontrollstyrelsen av bekvämlighetsskäl
förklara alla varor skattepliktiga.
Kontrollstyrelsen gjorde mycket
ingående analyser och vände sig

till generaltullstyrelsen om den var
tveksam, ty det var ju ändå så, att hela
förordningen var upphängd på tulltaxans
statistiska nummer. Man bedrev
ett samarbete med generaltullstyrelsen
och kom så fram till huruvida varan
föll under dessa statistiska nummer
eller inte, och först därefter lämnade
man ett skriftligt besked till vederbörande
tillverkare huruvida skatteplikt
förelåg eller inte. Och, som jag sade tidigare,
hade man fått detta besked hände
sedan ingenting mera. Om inte vederbörande
företagare själva överklagade
detta beslut, fanns det ingen annan
som hade anledning att överklaga
det och därför stod det fast, även om
det inte rent juridiskt var bindande
förrän det hade sålts något av varan
och regeringsrätten avgjort målet, när
det så att säga hade blivit ett skattemål.

Herr Lindbergs fortsatta insinuationer
mot myndigheterna i övrigt skall
jag inte vidare kommentera. Det går i
samma stil som det som framkommit
i »gula boken», och under debatterna
tidigare.

Sedan säger herr Lindberg beträffande
den fråga, som han först ställde i
fjol och som jag returnerade, att han
inte fick något svar på sin fråga. Ja,
herr Lindberg menar tydligen att han
får slunga ut vad han tycker passar,
och när han får samma fråga returnerad
till sig har han ingen skyldighet
att besvara den, medan den som han
ställer frågan till tydligen skall ha den
skyldigheten.

Sedan frågar herr Lindberg om jag
anser att han skall inrangeras i Byrån
för ekonomisk information. Det tror jag
inte, herr Lindberg, jag har inte påstått
det heller. Jag tror i stället att det
ligger till på det sättet, att herr Lindberg
från början blivit vilseledd i denna
fråga och nu inte kan komma ur saken.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill siiga till herr
Gustafsson i Slockholm, att kontrollsty -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

relsen har ju ändrat på ett förhandsbesked,
att en vara inte varit skattepliktig.
Jag efterlyste hur det skulle bli
om en sådan sak sattes i system. Det
skulle inte vara tilltalande för någondera
parten, vare sig företagarna eller
kontrollstyrelsen. Jag förmodar att man
skulle dra sig för att lämna sådana förhandsmeddelanden.
Jag måste säga, att
det ligger i sakens natur att man måste
vara ytterligt försiktig på den punkten
och helst vilja slippa ge förhandsbesked.
Det tror jag herr Gustafsson och
andra kan vara villiga att erkänna.
Detta är inte något klander mot myndigheten
utan tvärtom ett försvar från
min sida för myndigheten.

Sedan säger herr Gustafsson, att jag
skulle anse mig ha rättighet att häva
ur mig vilka insinuationer som helst.
Jag har inte insinuerat mot någon såvitt
jag vet. Jag har försökt förklara en
hel del saker, och jag har i många ordvändningar
tagit myndigheterna i försvar.
År det heller inte tillåtet från
min sida?

Jag har vidare frågat om jag utan
vidare skulle ställas bland den kategori
som för den där smutsiga ovederhäftiga
propagandan, och då säger herr
Gustafsson att det tror han inte. Ja,
där ligger nog en insinuation att jag
i själva verket ändå är där.

Jag förbjuder inte herr Gustafsson
att låta bli att svara på frågor som jag
ställer; det får han göra så mycket han
vill utan att jag klandrar det. Men det
kan ju hända att jag efterlyser ett svar
en och annan gång, och det får herr
Gustafsson göra mot mig också utan att
jag behöver betrakta det som ett ohemult
handlingssätt gentemot mig.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindberg påstår
att kontrollstyrelsen skulle ha ändrat
tidigare besked, men det är väl ändå
inte riktigt. Det låg väl till så, att kontrollstyrelsen
ändrade besked som läm -

nats av underordnade tjänstemän, men
det är inte den frågan vi diskuterar.
Frågan är huruvida ett skriftligt besked
från kontrollstyrelsen var något att hålla
sig till eller inte, och jag har sagt att
det var det därför att ingenting skulle
ha hänt om man följt detta skriftliga
besked.

Till diskussionen om den där frågan,
som vi returnerade oss emellan i fjol,
skall jag bara säga, att av det sätt som
herr Lindberg ställde frågan i fjol fick
man ju ändå den uppfattningen, att det
var en insinuation mot utskottsmajoriteten
för att den med oriktiga metoder
försökte skydda myndigheterna.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall bli ganska
kortfattad och vill endast säga några
ord i anledning av detta ärende.

Först vill jag med anledning av de
uttalanden beträffande mig, som vissa
tidningar gjorde omedelbart efter statsutskottets
ståndpunktstagande i denna
fråga, deklarera, ait dessa uttalanden
var oberättigade. Det kan ju var och en
nu konstatera, som läser utlåtandet och
finner, att jag inte alls var med vid
utskottets ståndpunktstagande i frågan.
Tidningarnas uppgifter var alltså felaktiga
liksom också radioutsändningen
samma kväll.

Sedan vill jag beträffande själva sakfrågan
säga, att detta utan tvekan är en
av de besvärligaste frågor, som riksdagen
har att ta ståndpunkt till. Därom
vittnar nogsamt de debatter, som har
förts alla de gånger som denna fråga
varit före. Jag vill öppet erkänna, att
jag tidigare har röstat mot ersättning
till Lifaco. Jag har inte ansett att det
var berättigat, att bolaget skulle ha återbetalning
i detta fall. Men jag måste erkänna,
att efter den föredragning i statsutskottet
på tre hela dagar som vi haft
i år har jag måst ändra mening. Jag har
kommit till den uppfattningen, att det
är mycket starka skäl, som talar för att

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

det här skulle vara berättigat med återtrollstyrelsen
ändråde besked som lämbetalning
av skatt.

Herr Sköld vädjade till kammaren,
att man inte skulle trycka på känslosträngarna,
men hur var det med herr
Sköld själv? Nog tyckte jag han tryckte
ganska hårt på känslosträngarna. Han
gjorde en jämförelse med det fallet att
en vanlig deklarant i en viss fråga inte
uppgivit en sak, som skattemyndigheterna
efter några år upptäcker att han
borde ha uppgivit, och menade att det
skulle vara samma sak med Lifaco. Det
är emellertid en betydande skillnad
mellan dessa två fall. I fråga om Lifaco
ligger det så till, att flera på området
sakkunniga personer hade samma uppfattning
som Lifaco, att det inte här
skulle vara fråga om någon skattskyldighet.
Två domstolar hade samma mening,
att inte varorna var skattepliktiga,
och två tjänstemän från kontrollstyrelsen
meddelade för sin del, att det
inte förelåg skattskyldighet i detta fall.
Det är en betydande skillnad mellan
detta fall och det av herr Sköld omnämnda.

Herr Sköld sade vidare, att den skattskyldige
måste betala den skatt, som
skattemyndigheterna utdömt. I fråga
om Lifaco gäller det emellertid en övervältringsskatt,
en skatt, som den som
fabricerar varan har rätt att uttaga av
andra genom höjda priser. Så ligger det
inte till för den enskilde. Han måste
betala skatten själv och kan inte övervältra
den på andra. Lifacobolaget fick
däremot betala skatt som andra skulle
ha erlagt. Det är rätt stor skillnad i
jämförelse med det som herr Sköld talade
om.

.lag vill säga att jag blivit övertygad
om att här föreligger starka skäl för
att riksdagen borde vara med om en
återbetalning. Jag ansluter mig därför i
väsentliga delar till reservationen. På
en punkt kan jag för min del emellertid
inte biträda densamma, och det är
i fråga om ersättning för rättegångs -

kostnader eller för utgifter som bolaget
haft i denna sak. Jag anser att vissa
skäl kan anföras emot att man går så
långt, och jag har därför tänkt, att det
skulle vara synnerligen önskvärt, om
man i denna fråga kunde nå fram till
en kompromisslinje, en linje, som gör,
att bägge parterna i denna sak borde
kunna känna sig till freds. Jag har ansett
att man kunde vara med om punkten
a) i reservationen och gå in för att
bolaget får en ersättning på 41 868 kronor,
men att man däremot bör avslå
yrkandet under punkten b), som innebär,
att bolaget skall ha en ytterligare
ersättning på 25 000 kronor.

Jag har den uppfattningen, att om
man inte kan lösa denna fråga i riksdagen
i år, kommer den säkerligen tillbaka
igen. Man ser, hur tidningar undan
för undan stöder denna sak med
stor intensitet och att opinionen utan
tvekan alltmer glider över till att Lifaco
borde ha en viss ersättning. Jag vill
bara peka på resultatet i dag i första
kammaren. Då vi hade frågan före i
fjol, avslog första kammaren motionärernas
yrkande med 13 rösters majoritet.
I dag avslogs det med endast 7
rösters majoritet. Jag tror som sagt att
ingenting vore lyckligare än om vi
finge hela denna fråga avförd ur diskussionen.
Detta tycker jag lämpligen
skulle kunna ske genom att man toge
detta kompromissförslag, som ger bolaget
en viss del men som också ger
dess motståndare en viss del, så att
bägge parter kan säga, att de fått gehör
för sina synpunkter.

Det är detta som gör, herr talman,
att jag nu vill framställa förslag om
denna kompromisslösning, som innebär,
att riksdagen skulle godkänna reservationen
i dess punkt a) och avslå
reservationen i dess punkt b) och att
det sista stycket i reservationens motivering
skulle få ändrad lydelse. Lydelsen
är nu: »Under sina strävanden att
åstadkomma rättelse av besluten i frågan
har Lifaco Aktiebolag åsamkats be -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

tydande kostnader. Även om dessa kostnader
icke i sin helhet kan ersättas, är
det enligt utskottets mening skäligt, att
sådan ersättning i viss utsträckning
lämnas. Utskottet föreslår, att denna
ersättning bestämmes till ett belopp av
25 000 kronor.» Jag hemställer att riksdagen
i stället för detta stycke beslutar
följande lydelse: »Däremot anser utskottet
sig icke kunna tillstyrka motionärernas
yrkande att av statsmedel ersätta
Lifaco Aktiebolag för utgivna
kostnader i målet.»

Jag ber, herr talman, alt få ställa detta
yrkande.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte vara annat
än tacksam mot herr Rubbestad för att
han finner det orimligt att staten skall
betala Lifacos rättegångskostnader, men
å andra sidan kan jag inte förstå herr
Rubbestads argument för att vi skall
efterskänka skatten.

Herr Rubbestad har som argument
endast anfört, att det finns en stark
opinion för att bolaget skall få tillbaka
pengar, och denna opinion skulle
vi ge vika för, även om det inte finns
några skäl för det.

Jag tycker detta är en fullkomligt
orimlig ståndpunkt, och den rimmar
ovanligt dåligt med herr Rubbestads
vanliga beslutsamhet att hävda det som
är rätt och riktigt.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Förmodligen var herr
Sköld inte inne i kammaren, när jag
anförde mina synpunkter. Eljest skulle
han säkerligen ha hört, att jag som
huvudmotiv åberopade att jag själv genom
föredragningen i statsutskottet
hade kommit till den uppfattningen, att
mycket starka skäl talar för att bolaget
får åter en del av skatten.

Jag påpekade att här är det tydligt
och klart, att bolaget hade många sakkunniga
på sin sida som ansåg, att det
icke skulle betala skatt. Två domstolar

bär ansett detsamma och två tjänstemän
i kontrollstyrelsen har uttalat att bolaget
icke behövde betala skatt. Det var
dessa synpunkter som gjort att jag anser
att den retroaktiva skatten från maj
till november, som uppgick till 86 000
kronor, var oberättigad, eftersom inte
bolaget kunde ta ut ett höjt pris av kunderna.
Det är motiveringen.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte tro att det
fanns någon anledning för herr Rubbestad
att påpeka, att jag inte hörde hans
skäl, ty hans skäl var ju bara att han
suttit i utskottet och för sin del funnit
att det fanns starka skäl för bifall.

Jag föreställer mig att det är samma
skäl som finns angivna i reservationen.
Jag för min del måste säga att de skälen
håller inte, och det har jag försökt visa
här tidigare. Det behövdes således inte
någon större uppmärksamhet för att
följa vad herr Rubbestad tänkte sig.

Till slut vill jag framhålla, att man
får ju alltid sålla experterna en smula.
Det är ju alltid så, att var och en som
uppträder i en process försöker att mobilisera
experter som har samma mening
som en själv, och man skall därför
inte tro att man därigenom når fram
till den objektiva sanningen.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Att nå fram till den fullständiga
sanningen kanske inte är lättare
för herr Sköld än för mig.

Nu är ju herr Sköld inte längre statsråd
och kan därför knappast mera ingående
sätta sig in i frågan. Jag hörde
ju, att herr Sköld hade haft sakkunniga
som föredragit för honom, men vi har
också haft sakkunniga i statsutskottet
som föredragit för oss tre hela dagar.
Vi har således fått mycket klara informationer,
betydligt mer än som står i
reservationen. Det är bara en obetydlig
del som återfinnes där.

Hade herr Sköld varit med i utskottet
och hört denna nya föredragning av

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Öl

Återbäring till Lifaco Aktiebolag'' av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

helt fristående personer, som inte tidigare
sysslat med ärendet, skulle han
kanske kommit på samma linje som jag.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänkte bara påpeka,
att det var alldeles onödigt av herr
Rubbestad att utpeka mig såsom den
som hade större kvalifikationer, därför
att jag hade varit statsråd. Även herr
Rubbestad har ju varit statsråd!

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har mycket riktigt påpekat, att
det föreliggande ärendet onekligen har
mycket betydande likhet med galten
Särinmer i gudasagan, som slaktades
varje afton för att morgonen därpå återuppstå
precis som om ingenting hänt.

Frågan om Lifaco har ju via domstolar
och Kungl. Majrts kansli, interpellationsvägen
och motionsvägen flera
gånger varit föremål för riksdagens
handläggning. Oavsett vad som vid dessa
handläggningar förevarit, har ärendet
ändå på nytt dykt upp och tagit
riksdagens uppmärksamhet i anspråk.

Jag vill erinra om att detta är i och
för sig inte något litet ärende. Det har
sagts om dess omfång, att föredragningen
i högsta domstolen tagit sex dagar
och att handlingarna omfattat cirka
4 000 sidor.

När jag, herr talman, trots att jag
inte står antecknad bakom utskottets
utlåtande ändå dristat mig att taga till
orda, beror detta på att jag deltagit såväl
vid föredragningen av ärendet i
utskottet som också i femte avdelningens
realbeliandling av detsamma. Jag
står alltså ändock bakom utskottets utlåtande,
trots att en tillfällig förkylning
hindrade mig att deltaga i utskottsbehandlingen
in pleno.

Det har här erinrats om att förevarande
ärende är mycket omfattande,
och det har också påpekats att det är
mycket komplicerat. Det är naturligtvis
oerhört svårt för eu lekman att

objektivt analysera och bedöma ett
ärende, där så mycken expertis har
bedömt olika avsnitt av ärendet och
lika ofta kommit till olika ståndpunkter
i sin bedömning.

Jag skall inte i detta sammanhang
gå in på rättsfrågan. Både utskottet och
reservanterna är i princip överens om
att rättsfrågan är i laga ordning avgjord
och alltså kan avföras från diskussionen.
Vad som då återstår måste bli en
rent lekmannamässig och förutsättningslös
granskning av ärendets detaljer,
en granskning avsedd att tjäna som
underlag för en förnyad skälighetsbedömning.
Den första fråga, som jag
utifrån dessa utgångspunkter har ställt
mig, är denna: Har Lifaco i olika avseenden
behandlats annorlunda av de
svenska myndigheterna än andra jämförliga
företag, och har Lifaco därigenom
avsiktligt eller oavsiktligt orättmätigt
försatts i strykklass och därigenom
åsamkats den skattebörda, varom här är
fråga?

Ja, herr talman, om svaret härpå vore
ett entydigt ja, så vore det hela ur min
synpunkt inget som helst problem. Då
skulle jag tveklöst ha röstat för full
återbäring. Men det ligger inte så enkelt
till. Mitt studium av föreliggande
handlingar säger mig — och intrycket
av föredragningarna inför utskottet har
styrkt min uppfattning — att i den mån
myndigheterna här så att säga har gått
på offensiven, har detta berott på att
andra utvägar helt enkelt inte har stått
till buds. Man har med andra ord varit
tvingad att använda en sådan i och för
sig olämplig metod som avstängning
från råvaror. Det är en mycket olämplig
metod, men man har fått använda
sig av den för att över huvud taget komma
till tals med bolaget om en amorteringsplan
för den oguklna skatt, som
skulle erläggas till statsverket.

Det har tidigare påståtts, att vederbörande
myndigheter i många avseenden
har haft en tillämpning för Lifaco
och en annan för andra företag.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Såvitt jag förstår saknas det emellertid
alla skäl för dylika påståenden.
Tvärtom är det val så, att de företag,
som man har åberopat som bevis för
sina påståenden, har behandlats efter
precis samma principer som Lifaco.
Jag skall inte nu gå in på de i debatten
tidigare nämnda företagen — Gema,
Brunol, Hafnia, Önos och Svenska Suckatfabriken
— som man påstår skulle
ha behandlats efter andra principer.
Jag är emellertid beredd att, om så blir
nödvändigt, närmare ta upp vart och
ett företag för sig till granskning för
att därigenom möjliggöra en jämförelse
med Lifaco.

Från Lifacohåll har det anförts såsom
särskilt graverande, att polisanmälan
kom så överraskande och utan
föregående varning. Å andra sidan har
det från kontrollstyrelsens sida anförts,
att detta berodde på angelägenheten av
att ingen bevisning i målet skulle undanröjas.
Jag vill inte göra gällande,
herr talman, att detta är ett fullt adekvat
försvar för kontrollstyrelsens åtgärd
i förevarande fall, men det lärer
väl icke vara vare sig första eller sista
gången dylikt förekommer. Det finns
väl också anledning för kontrollstyrelsen
att tro, att förhandlingarna med Lifaco
skulle ge resultat på ett tidigare
stadium än vad som nu blev fallet. En
polisanmälan hade under sådana omständigheter
blivit överflödig.

Enligt mitt förmenande blir alltså svaret
på min fråga nej. Lifaco har icke
i här berörda avseenden behandlats
annorlunda än andra jämförliga företag.
Därav följer också, att jag för mitt
vidkommande icke kan anse det skäligt
med en restitution av hela skattebeloppet.

Min andra fråga blir då denna: Finns
i ärendet andra redovisade skäl, som
konstituerar rätten till full återbäring?

Här kan man peka på — vilket också
gjorts här i debatten — att författningen
var svårtolkad. Enligt Lifaco var
den »direkt vilseledande». Rent sakligt

sett torde det emellertid vara så, att det
enda, om vilket man under diskussionen
har varit helt överens i ärendet, är
just den omständigheten att författningen
var svårtolkad. Det har sagts även
av expertisen på motsatt sida till Lifaco.
Det gör naturligtvis inte saken
bättre, om jag påpekar att sådant tidigare
har förekommit och tyvärr förekommer
och torde förekomma även i
fortsättningen. Men man måste i detta
sammanhang också komma ihåg, att
ifrågavarande författning tillkom under
en kristid med dess speciella svårigheter,
och man måste väl ha klart för sig
att de flesta av oss s. k. vardagsmänniskor
då och då ställes inför vissa
tolkningsbesvärligheter. Vad gör vi då?
Jo, vi skaffar oss helt naturligt på ett
eller annat sätt klarhet om innebörden
av den författning, som för tillfället är
aktuell.

Det är väl möjligt för att inte säga troligt,
att därest Lifaco fullgjort sin anmälningsskyldighet
om tillverkningen
av sina produkter, vilket enligt författningen
bort ske inom 8 dagar efter författningens
ikraftträdande, så hade
ärendet legat till på ett annat sätt. Men
Lifaco underlät både att anmäla sin
tillverkning och att skaffa sig kännedom
om författningens innebörd.

Det bör väl också i detta sammanhang
påpekas, att kontrollstyrelsen till
alla fabrikanter i denna bransch utsände
cirkulär om skatten samt ett
exemplar av skatteförfattningen. Det
bör också påpekas, att Lifacos egen
försäljningschef ringde upp sin firma
med en förfrågan huruvida icke skatteplikt
förelåg för den omstridda delen
av tillverkningen. Andra firmor i branschen,
exempelvis Marabou, Thule, Stella,
deklarerade och skattade för sina
tillverkningar.

Direktörerna Throne-Holst i Marabou
och Överberg i Förenade Choklad tillfrågades
om Lifaco-produkter och skatteplikten.
Deras kemister undersökte de
här aktuella produkterna och fann för

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

sin del, att skatteplikt förelåg. Det var
alltså inte bara den statliga expertisen
som bedömde Lifacos varor såsom skattepliktiga.
Men vad gjorde Lifaco? Deras
expertis bestående av en tysk kemist,
en professor, en direktör, en fil.
kand. — alltså ingen expert på tulltaxan,
som det ju här i själva verket
gällde — denna expertis kom till slutsatsen
att skatteplikt ej förelåg. Resultatet
blev att Lifaco tillverkade och
sålde. Omsättningen steg och konkurrenterna
missgynnades. Jag skall icke
dra ut några slutsatser av det faktum,
att Lifaco låg mycket bra till i konkurrensen
med andra företag, då man kunde
sälja sin produktion utan den prishöjning
på varan, som andra producenter
på grund av skatten var tvingade
att ta ut. Att Lifaco tog ut ungefär 1
krona 20 öre per kilogram i merpris för
sina varor kunde i vart fall icke försämra
dess ekonomi.

När man bedömer ärendet i detta avsnitt
bör man också komma ihåg, att
det här gällde en övervältningsskatt, en
skatt som i sista hand avsåg att drabba
konsumenterna, samt att Lifaco, om
skatt hade erlagts och varorna sedermera
visat sig vara skattepliktiga, utan
process och utan bråk skulle ha erhållit
restitution på hela beloppet. Lifaco
hade alltså icke i någotdera fallet
haft någonting att förlora vid en
omedelbar skatteinbetalning.

Nu har man sagt i debatten: Kontrollstyrelsens
kontrollanter förklarade
ju vid besök hos Lifaco, att en viss vara
i deras här aktuella produktion var
»typiskt skattefri». Ja, herr talman, def
är riktigt att så skedde. Och det är också
klart att detta uttalande var en oförlåtlig
lapsus. Man har verkligen rätt att
fordra, att utsända representanter för
en statlig myndighet bättre kan sin sak
och att de känner sitt ansvar starkare
än att på detta lättsinniga sätt handskas
med sina omdömen. Men här uppstår
nu en mycket viktig fråga: Har de
ifrågavarande tjänstemännens besked

inverkat på Lifacos egen bedömning av
ärendet och är det detta besked, som
legat till grund för Lifacos uraktlåtenhet
i förevarande sammanhang? Svaret
måste ju, såsom redan påpekats, utan
tvekan bli att tjänstemännens utsago
icke kunde tjäna Lifaco till ledning vid
dess bedömning. Uttalandet kom ju inte
förrän flera månader efter det kontrollstyrelsens
förhandlingar med Lifaco
påbörjats. Det kom ju icke förrän
efter det polisanmälan hade ingivits och
kan sålunda icke åberopas såsom ett
stöd för Lifaco och dess vägran att betala
den skatt som här otvivelaktigt
skulle utgå. Den skatt, som skulle ha utgått
på den del av produktionen som
föll under tjänstemännens bedömning,
skulle ha uppgått till cirka 25 000 kronor.
Kungl. Maj :t har återbetalt 35 000
kronor, alltså 10 000 kronor mera.

Herr talman! Jag har för mitt vidkommande
försökt att objektivt väga
skäl och motskäl. Jag har ingenting
emot utan är tvärtom mycket angelägen,
att den verkliga rättvisan skall få bli
avgörande. Jag har emellertid efter noggrant
studium av i ärendet förekommande
olika detaljer kommit till den
bestämda slutsatsen, att Lifacos ledning
dess värre själv bidragit till att försätta
sig i denna besvärliga situation, inte
minst genom sin upprepade underlåtenhet
i olika avseenden och kanske också
på grund av de rådgivare man använt
i olika sammanhang. Trots detta har
Lifaco återfått 35 000 kronor. Det har
sagts alt det var ett väldigt stort belopp
som bolaget haft att återbetala
och som kom att knäcka firman. Ja,
det är alldeles klart att när det dröjt
ll/2 år från det att författningen trädde
i kraft och till den första inbetalningen,
så måste beloppet få en sådan storleksord
ning.

Varför har nu Lifaco av regeringen
återfått dessa 35 000 kronor? Kan det
möjligen vara därför att regeringen ansåg
att skatteplikten var tveksam? Nej,
ingalunda, men sannolikt därför att

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

Kungl. Maj:t för sitt vidkommande har
funnit skäl föreligga för resonemanget,
att författningen var svårtolkad, vartill
kommer den omständigheten att
kontrollstyrelsens tjänstemän gjorde sitt
— visserligen i sak betydelselösa — uttalande
om pikeringsgelén.

I riksdagens bemyndigande till Kungl.
Maj:t ingick att återbäringen skulle begränsas
till en skälig del av skattebeloppet.
Man kan väl utgå ifrån att samlingsregeringen
■— detta är för övrigt
klarlagt genom de föredragningar som
gjorts i utskottet — bedömde ärendet
mycket omsorgsfullt. Man tog därvid
utan tvekan hänsyn till olika i ärendet
förekommande omständigheter. Här har
alltså enligt mitt förmenande den skälighetsprövning,
som man säger är önskvärd,
de facto redan ägt rum inom regeringen.
Men denna skälighetsprövning
innebär väl ändå inte att fakta i ett
mål kan avkopplas. En skälighetsprövning
innebär väl att man tar hänsyn
till i ärendet förekommande omständigheter.
Det är väl bara den skillnaden,
om man så vill, att en mer skönsmässig
uppskattning av de olika faktorernas
värde då kan göras och att man,
om så önskas, kan ta större hänsyn till
förmildrande omständigheter.

Nu har emellertid, såsom påpekats,
denna skälighetsprövning redan verkställts.
Enligt min uppfattning har
Kungl. Maj:t därvid visat sig mycket
generös vid sin bedömning av återbäringsbeloppets
storlek. Man har säkerligen
tagit hänsyn till alla förekommande
förmildrande omständigheter och
därutöver tagit hänsyn till vad som kan
föreligga av rent mänskliga skäl, något
som även har efterlysts i denna debatt
i dag.

Nu har herr Rubbcstad ställt ett yrkande.
Det finns ingen anledning att
ta upp någon diskussion med honom
på denna punkt med hänsyn till den
replikväxling som ägt rum mellan herrar
Sköld och Rubbestad. När herr Rubbestad
säger att han efter föredragning -

arna i statsutskottet har ändrat mening
på denna punkt, måste jag bekänna att
för mitt vidkommande blev resultatet
det rakt motsatta. Föredragningen
styrkte tvärtom min uppfattning att
inga som helst skäl föreligger för en
ytterligare restitution. Herr Rubbestad
räknar upp en hel del personer, som
ansett att varorna i fråga inte borde
vara skattepliktiga. Jag vill då peka på
att minst lika många människor och
bland dem speciell expertis har haft
motsatt uppfattning.

Det finns såvitt jag kan bedöma, herr
talman, ingen som helst anledning att
ta den kompromisslösning, som herr
Rubbestad här föreslagit. Vad som förekommit,
inte minst i de inom utskottet
anordnade föredragningarna, har stärkt
utskottsmajoritetens uppfattning att skäl
saknas för en ytterligare restitution. Jag
ber därför, herr talman, att för mitt vidkommande
få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Det är endast med en
viss tveksamhet man deltar i denna debatt
— för tredje gången, om jag minns
rätt. Det som därvid kan motivera en
sådan tveksamhet tycker jag är, att argumenteringen
i debatten har blivit infekterad
av diverse enligt min mening
ovidkommande synpunkter. Jag tänkte
särskilt på detta när herr Gustafsson
i Stockholm i sitt första anförande såsom
ett av argumenten mot återbäringen
anförde, att Ryrån för ekonomisk
upplysning, tror jag den heter, hade
medverkat vid tillkomsten av en film
som gäller detta ärende.

Jag vet inte om det kan vara ett gravamen
för frågan om återbäring, för
rättsfrågan, att Byrån för ekonomisk
information har medverkat till filmen.
Jag tror för all del inte att herr Gus -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

tafsson menade att jag har blivit förförd
av filmen. Jag tillhör snarare dem
som från början blev vad han kallade
vilseförda. Jag har hela tiden intagit
samma ståndpunkt och filmen har jag
inte haft nöjet att se.

Men när han nu var inne på detta
argument och ansåg det tala för att
kravet på en återbäring var orättmätigt,
så skall jag också gärna erkänna,
att jag naturligtvis inte kunnat undgå
att märka uppdelningen i anhängare av
denna återbäring till Lifaco och motståndare
därtill. Uppdelningen har en
viss partipolitisk struktur.

Vad kan detta bero på? Herr Sköld
anförde, att de som hävdar skäligheten
av en återbäring är ute i andra ärenden
än att värna rätten — de är ute
för alt vinna vissa politiska syften. Jag
tror inte att herr Sköld anser, att jag
med mitt ståndpunktstagande i denna
affär skulle vara ute för att vinna några
politiska syftemål, men det var givetvis
många andra med samma uppfattning
som jag i frågan, som var ute i
sådana ärenden.

Jag vill inte säga att det föreligger
någon bevisning. Det kan mycket väl
vara såsom herr Cassel anförde, att om
man har så olika uppfattning, behöver
det inte ligga andra intressen bakom
än att hävda rätten, och i varje fall är
det för mig inte fråga om någonting
annat. Men det argument, som herr
Sköld sålunda framförde, tror jag också
gör hans slutord osannolika. De
lydde nämligen, såvitt jag kommer
ihåg, så, att riksdagen kan göra slut på
denna affär genom att biträda utskottets
förslag. Men är det verkligen annat
än rättsintressen som ligger bakom,
så tror jag det är rätt osannolikt,
att affären är slut med detta.

Nu framhöll herr Sköld i ett senare
anförande, att i motsatt fall skulle riksdagen
falla undan för dessa politiska
intressen och bevilja en återbäring, som
riksdagens majoritet var övertygad om
icke var berättigad. Men det är, som jag
5 — Andra kammarens protokoll 1955.

sade, inte givet att alla som har denna
uppfattning är ute i politiska intressen,
även om det är någon som är det. Men
om det nu finns en del som anser att
politiska intressen ligger bakom, skulle
man ju kunna fråga av vilken anledning
sådana intressen kunde spela in.

Hur kan man över huvud taget tänka
sig att denna fråga vore politiskt matnyttig?
Möjligen inte på grund av någonting
annat än att hela saken ligger
så till, att det är så lätt att framföra en
övertygande motivering för att riksdagen
borde finna skäligt att återbära
det belopp, som föreslås i reservationen.

Herr Sköld säger, att vad reservanterna
begär är att regeringsrätten skall
stifta lag. Så är inte alls fallet. Vad reservanterna
begär är ingenting annat
än att hänsyn skall tagas till det faktum,
att författningen var till den grad
svårtolkad, att icke heller kontrollstyrelsen
kunde tyda den, och att när så
många experter och tvenne domstolar
haft annan mening än regeringsrätten,
finns det fullgod anledning att återbetala
den skatt, som bolaget inte rimligtvis
kunde anse sig ha haft skyldighet
att erlägga. Det är detta som är det
starka skälet för en återbäring och som
kan fånga snart sagt vem som helst.
Det är det skäl som höll på att förföra
herr Sköld själv, enligt vad han erkände,
när han kom i förbindelse med
spörsmålet. Det är samma skäl som ställt
mig, och jag förmodar alla andra som
hyser samma uppfattning, på reservationens
sida.

Sannolikt skulle det vara mycket lättare
och enligt min mening mycket hedervärdare
för riksdagen att bli fri
från detta spörsmål, om vi följde åtminstone
herr Itubbestads förslag, som
innebär återbäring av erlagd skatt. Man
bör kanske, som herr Sköld sade, inte
rimligen begära att staten skall betala
processkostnaderna, utan det bör vara
målsägarens sak, men däremot talar
starka skäl för att riksdagen skulle ha
Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

god grund för ett beslut om återbäring
av skatten.

Med hänsyn till detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till det av herr
Rubbestad under debatten framförda
förslaget.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det måste, hur man än
ser på denna fråga, vara angeläget, att
striden om Lifaco någon gång får ett
slut — någon gång bringas till ett avgörande.
Jag skulle givetvis helst ha
velat se att man givit Lifaco ersättning
enligt de yrkanden jag här framställt,
d. v. s. enligt reservanternas önskemål.
Men det är ju bättre att uppnå något
resultat än att köra huvudet i väggen,
och därför nöjer jag mig med att nu
yrka bifall till det kompromissförslag
som här framställts av herr Rubbestad.
Jag tar alltså tillbaka det yrkande som
jag tidigare ställt.

Därutöver vill jag bara säga att jag
tror att det är riktigt och klokt av kammarens
ärade ledamöter att de, när de
går att besluta i denna fråga, har i minnet
domarreglernas ord om att lag bör
»med beskedlighet driven varda; förty
högsta rätt är största orätt, och måste
nåden vara med rätten».

I detta yttrande instämde herrar
Lindberg (s), Hamrin (fp), Fröding
(h), Staxäng (h), Munktell (h), Ahlberg
(h) och Östlund (h).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I debattens sista timme
vill jag dels göra två efterlysningar,
dels avge en deklaration.

Jag efterlyser för det första konsekvens
i lagtolkningen, även i grundlagstolkningen,
och för det andra litet
sinne för proportioner. Jag har själv
blivit klubbad här i kammaren, och en
annan ledamot har också blivit det, för
att ha kritiserat domstolar och myndig -

heters åtgärder. Det är bara några dagar
sedan herr Königson avstod från ordet
därför att grundlagen lade hinder i
vägen för att han skulle få kritisera ett
uteblivet anslag till en viss folkhögskola.
Regeringens beslut fick inte kritiseras
i den ordningen. Men här upplever vi
nu för tredje året — och enligt vissa
hotelser kommer vi kanske att få göra
det för fjärde året — en debatt som i
högsta grad ifrågasätter riktigheten av
domstolars och regeringens beslut, och
det reses inga som helst hinder mot
detta. Man säger med herr Munktell:
»Rättsfrågan är avgjord. Den diskuterar
vi alltså inte. Nu gäller det en skälighetsfråga
och nu måste vi visa litet
mänsklighet.»

Men om riksdagen följer reservanterna,
innebär det på sitt sätt också ett
avgörande i rättsfrågan. Det sker nämligen
därigenom en desavuering av regeringsrätten
i den mycket subtila juridiska
frågan, huruvida den mest omdebatterade
varan, Lifaco-massan —
som enligt vad som framgår av de där
provrören, som det har talats så mycket
om, består av 50 procent talg, fyra procent
rent kakaopulver, 25 procent socker
och i övrigt kakaoskal — eller en
annan halvflytande geléartad vara, bestående
av rörsocker, glykos, växtslem
— vad det nu kan vara — färg och vatten,
skall räknas som konfityr eller ej
i skatteteknisk mening. Om reservanterna
segrar kommer det att tolkas som
ett juridiskt ställningstagande till förmån
för Svea hovrätts mening, refererad
i Nytt juridiskt arkiv, att »anvisningarnas
innehåll ger ej heller vid
handen att vara eller blandning av vara
skall anses som konfektyr därför att
den till smak eller konsistens är sådan
att den, anbragt å konfektyr, kan utan
nämnvärd olägenhet förtäras tillsammans
med den».

Detta är den juridiska sidan av saken,
som vi nu har diskuterat vid tre riksdagar.

Jag kan inte finna att riksdagen visar

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

något sinne för proportioner, när man
blåser upp speciellt denna skattefråga
till så fantastiska mått som har skett.
Jag ger herr Sköld rätt när han säger,
att bakom detta ligger mäktiga intressen,
som önskar ett prejudikat av den
ena eller andra sorten för vissa andra
skattebetalare. Om en företagare blivit
ruinerad, spelar han ju inte gärna in
film och bekostar en i övrigt så dyrbar
propaganda som här förekommit.

När det anföres den humanitära synpunkten
att en man blivit ruinerad, så
finner jag detta rätt sällsamt i en församling,
som nyligen genom sina åtgärder
i fråga om kreditåtstramning och
räntehöjning åstadkommit att konkurserna
bland småföretagare på mycket
kort tid ökat med 37 procent. Jag kan
inte heller godkänna att man såsom
norm för skatteeftergifter sätter att en
viss skattebetalare anses vara sympatisk
eller ej, eller att en generös skatteeftergift
på 34 000 kronor skall motivera
fullständig skattefrihet. Herr Sköld erkände
att regeringen subventionerat
Lifaco på andra skattebetalares bekostnad.
Får några arbetare eller med dem
likställda liknande subventioner?

Vi vill inte göra någon som helst eftergift
åt de mäktiga intressen som här
träder fram. Vi vet att skattemyndigheterna
ofta går hårdhänt fram. Ingen vill
väl beskylla mig för att i onödan hålla
myndigheterna om ryggen, men jag vill
säga att det säkerligen finns tusentals
mer vägande anledningar att reagera
mot myndigheternas hårdhänthet. Jag
tror inte att vi framför allt skall söka
efter sådana anledningar när det gäller
företagare av olika sort, vilka har
så många möjligheter att komma undan
skatt och bland vilka ofta finns de där
fula fiskarna som herrar Ohlin och
Hjalmarson talade om i en föregående
debatt. .lag tar inte ställning till frågan
om vart detta fall skall hänföras. Jag
tycker bara att man har blåst upp saken
till alltför fantastiska proportioner och
att det nu gäller att komma ner på jor -

den igen. Jag vill som enda jämförelse
ta ett fall bland tusen andra.

Jag har råkat få i min hand ett dokument
som vi kan göra en jämförelse
med. Jag skall nämna namn och adress
på den person det rör sig om. Det gäller
charkuteriarbetaren Frans Albin
Gustavsson, Harald Stakegatan 1 C i
Göteborg. Han har i två år varit sjuk
och urståndsatt att arbeta och levt på
sjukförsäkringen. Hans läkare ifrågasatte
att han i alla fall skulle försöka
arbeta halvtid. Han gick till Konsums
charkuterifabrik och började arbeta
men måste sluta efter en vecka. Han
fick för sitt halvtidsarbete 114 kronor
i lön, men när han skulle ta upp sitt
lönekuvert, låg där inga pengar men i
stället en lapp, där det stod: »Preliminär
skatt för en inkomst av 114 kronor
från Konsums charkuterifabrik skall
utgå med 114 kronor under 1955, utgörande
pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift.
» Hela resultatet av att han
hade arbetat halvtid en vecka fastän
han var sjuk var alltså att han inte
fick lön, men sin sjukförsäkring nedsatt
med hälften. Där vore det nog
plats för lite mänsklighet, herrar Munktell
och Cassel. Det finns verklig anledning
i tusentals liknande fall att anlägga
humanitära synpunkter.

Då vi inte vill ge minsta finger åt de
intressen som driver denna kampanj,
och då det finns tusentals andra fall,
där det är skäl att påtala myndigheternas
hårdhet och söka framkalla en ändring,
vill vi inte stödja ens herr Rubbestads
krav på större skattefrihet för
dessa varor som »utan nämnvärd olägenhet»
kan förtäras tillsammans med
konfekt och bakelser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Herr Rubbcstad sade
alt han nu har fått den uppfattningen
av föredragningen i utskottet, att det

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

Återbäring till Lifaco Aktiebolag av till statsverket erlagd varuskatt m. m.

kunde finnas skäl att återbetala skatten,
men att firman själv skulle få stå
för sina rättegångskostnader. Detta skulle
tydligen vara ett försök till kompromiss.
Om jag fattade honom rätt ville
han — i varje fall delvis — motivera
detta förslag med att omröstningen nu
i första kammaren skulle ha visat ett
annat resultat än vid föregående tillfällen.
Men skillnaden i röstsiffror i första
kammaren i år och föregående år ligger
nära nog helt i antalet frånvarande. Av
dessa siffror kan man i varje fall inte
dra den slutsatsen att det skulle ha skett
någon förskjutning i uppfattningen inom
första kammaren. Jag tycker inte
det finns någon anledning för andra
kammaren att gå på den kompromisslinje
som herr Rubbestad har förordat
med instämmande från herr Severin
och andra kammarledamöter.

Det är en annan sak jag tycker är
mycket allvarlig. Herr Cassel citerar
i sitt sista anförande något om högsta
rätt. Jag ber kammarens ledamöter uppmärksamma,
att det var fråga om rätt.
Man menar tydligen fortfarande att
detta är en rättsfråga, trots alla deklarationer
som har gjorts om att rättsfrågan
är avgjord och att det nu gäller
en skälighetsbedömning. Ett beslut med
utgångspunkt från den förutsättning,
som herr Cassel så vitt jag kunde förstå
ville lägga in i citatet, skulle ju innebära
att riksdagen klart grundade
sitt ställningstagande på en bedömning
av den, som alla tidigare har
erkänt, redan avgjorde rättsfrågan.

Sedan skulle jag, herr talman, bara
be att få säga ett par ord om den här
i debatten mycket figurerande filmen.
Jag vet inte om jag är ensam om att
ha sett den. Jag kan rekommendera
kammarens ledamöter att se den. Det
är synd att kammarens ledamöter inte
har gjort detta innan denna debatt. Det
kanske räcker att säga att den går som
förspel till Povel Ramels film »Hoppsan»
och att den där passar utmärkt in
i jargongen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag hoppas att inte någon
annan av kammarens ledamöter av
mitt citat av dommarreglerna, dessa
vördnadsvärda regler för domarnas
handlande, skulle dra slutsatsen att jag
menar att frågan skall tas upp som en
rättsfråga. Vad jag har velat säga är
bara att man om man är tveksam om
man i skälighetsbedömningen skall gå
lite längre än regeringen har gjort, skall
besinna dessa domarreglernas ord, besinna
att det kan vara bättre att fria
än fälla.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen med
den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Rubbestad;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 181, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
med den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Rubbestad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 94 nej,

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

'' § 14

Föredrogs statsutskottets memorial,
nr 182, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ersättning till
Vilhelm Kenttä för viss krigsskada.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse mellan kamrarnas
talmän ifrågavarande gemensamma
omröstning komme att äga rum vid
plena onsdagen den 7 instundande december.

§ 15

överförmyndarinstitutionen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av väckta motioner
angående överförmyndarinstitutionen.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen i första
kammaren nr 367 av herr Osvald samt
i andra kammaren nr 99 av herrar Cassel
och Munktell samt nr 447 av fru
Sandström.

I motionerna I: 367 och II: 447, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om en allsidig utredning av överförmyndarinstitutionen
avseende ändrade
grunder för överförmyndares tillsättning
och arvodering och i samband
härmed cn ny indelning av överförinyndardistrikten».

Motionen 11:99 utmynnade i hemställan,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning

överförmyndarinstitutionen

och förslag i syfte att tillföra överförmyndarinstitutionen
ökad kompetens».

Utskottet hemställde,

A) att motionerna I: 367 och II: 447
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B) att motionen II: 99 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av fru Gärde Widemar, som ansett
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 367 och II: 447 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande arvoderingen av överförmyndare
i syfte att helt eller delvis
överföra kostnaderna för överförmyndarinstitutionen
å det allmänna; samt

B) att motionen II: 99 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) av herrar Björnberg och Fröding,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Eftersom jag har fogat
en blank reservation till utskottets utlåtande,
vill jag i största korthet motivera
varför så skett.

Jag hade i utskottet röstat för bifall
till den Casselska motionen i så måtto,
att en utredning borde begäras om tillförande
av särskild ekonomisk sakkunskap
åt överförmyndarna. Denna
sakkunskap hade jag närmast tänkt
mig arrangerad länsvis, och den
skulle huvudsakligen ha till uppgift att
lämna överförmyndarna råd, när det
gällde en friare placering av de omyndigas
medel än enligt huvudregeln i
15 kap. 4 § föräldrabalken, som ju
medger placering i obligationer, å bankräkningar
eller i inteckningslån. Den
friare placering, som dessutom kan
ifrågakomma, avser bland annat aktier,
något som ju dock enligt 15 kap. 5 § föräldrabalken
inte får ske annat än efter

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

överförmyndarinstitutionen

medgivande av överförmyndare, när
särskilda skäl därtill äro.

Med den hittillsvarande inflationen
har säkerligen en placering i aktier
tyvärr oftast visat sig vara mera värdebeständig
än placeringar enligt huvudregeln.
I den mån aktieplaceringar medgivits,
torde därför dessa oftast ha varit
till den omyndiges förmån. Det uppges
nu förhålla sig så, att överförmyndarnas
medgivande till en sådan friare
placering på grund av särskilda skäl
skulle vara lättare att erhålla i städer
och större samhällen än på rena landsbygden,
detta möjligen därför att överförmyndarna
på landet stundom inte
anser sig ha tillräcklig ekonomisk sakkunskap
för att våga medge en dylik
aktieplacering. Om en länsvis arrangerad
expertis här ställdes till förfogande,
skulle denna uppgivna olikhet
mellan större samhällen och rena landsbygden
möjligen kunna utjämnas. Jag
ansåg mig därför vilja biträda yrkandet
om en utredning i den delen.

Därvid hade jag nog också en annan
baktanke, nämligen att man skulle kunna
tänka sig att på denna länsvis arrangerade
expertis överlåta den direkta
förmynderskapskontrollen, som nu åvilar
domstolarna. Av såväl principiella
som praktiska skäl vill jag nämligen
ifrågasätta, om en sådan direkt kontroll
verkligen bör åvila domstol. Att jag inte
reserverade mig för bifall till mitt i utskottet
ställda yrkande är emellertid
beroende på att jag nog får medge, att
en dylik länsvis ordnad expertis kanske
inte är så hundraprocentigt motiverad,
så länge den nuvarande huvudregeln
om placering av omyndigs medel
gäller.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! I en tidigare här i riksdagen
framförd motion begärdes, att
kontrollen över förmyndarna skulle
skärpas och att arvoderingssystemet
skulle ändras. Riksdagen biföll motionen
i så måtto att en utredning begär -

des beträffande kontrollen. Frågan bär
också utretts och betänkande avlämnats.
I detta betänkande framkommer
en del märkliga förhållanden. Utredningen
föreslår också att en lagändring
skall komma till stånd avseende skyldighet
för domstol att åtminstone vart
tredje år företa kontroll av överförmynderskap.
I utredningen har bland annat
konstaterats, att 70 domsagor aldrig
någonsin företagit någon kontroll av
överförmyndares sätt att sköta uppdraget.

Utredningsförslaget har inte föranlett
någon åtgärd från Kungl. Maj :ts
sida. I det läget tyckte vi att det kunde
vara lämpligt att nu ta upp även andra
frågor kring överförmyndarinstitutionen.
Två frågor kommer här i förgrunden,
nämligen tillsättningsförfarandet
och arvoderingen. Jag skall här skjuta
tillsättningsfrågan åsido och i likhet
med reservationen nr 1 endast uppehålla
mig vid arvoderingssystemet.

När grunden till den nuvarande lagen
om förmynderskap kom till var
skatteskalorna här i landet helt annorlunda
än nu, inte minst i fråga om
förmögenhetsbeskattningen. Man ville
skapa ett skydd för omyndigas tillgångar,
och mot bakgrunden av tidigare
erfarenheter ansågs det då inte orimligt
att de omyndiga själva bidroge ekonomiskt
till detta skydd. Därför bestämdes
att medel från de omyndigas
tillgodohavanden skulle betalas till såväl
förmyndare som överförmyndare,
överförmyndaren tillerkändes en procent
av omyndigs årsinkomst om denna
understeg 200 kronor och två procent
om inkomsten översteg denna summa.
Beloppet maximerades till 1 000 kronor
per förmynderskap, därest det rörde
sig om mycket stora förmögenheter.
Av dessa inkomster skall överförmyndaren
bestrida såväl kostnaderna för
sitt arbete som ersättning för detsamma.

Hur stor inkomsten blir är helt beroende
på huruvida det inom ett över -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

förmyndardistrikt finns några större
dödsbon med omyndiga arvingar. De
inkomster överförmyndarna har är därför
ytterst olika och slumpartade. En
överförmyndare kan få nedlägga mycket
arbete för en ringa ersättning —
ibland är ersättningen så liten, att kostnaderna
knappast kan bestridas. I sådana
fall träder kommunerna till med
olika belopp.

I många fall består överförmyndarnas
arbete till stor del av att från förmyndarna
införskaffa årliga redogörelser
och i samband härmed också indriva
de procentsatser som tillkommer
överförmyndaren. Ofta rör det sig om
en stor mängd småsummor på några
kronor eller ören.

överförmyndarinstitutionen är en av
samhället lagstiftad och sanktionerad
kontroll av omyndigs tillgångar med avsikt
att dessa tillgångar inte förskingras
eller används till olämpliga ändamål.
Den omyndiges förmögenhet, stor
eller liten, skall i möjligaste mån bevaras
till dess han själv kan ta hand om
den. Detta skydd för den omyndiges
tillgångar kan liknas vid annat skydd
som samhället ger medborgaren, exempelvis
polisskydd för liv och egendom.
Ett sådant skydd betalas av allmänna
medel, d. v. s. de tas av skattemedel
som erläggs av alla skattskyldiga. Det
förefaller ytterst egendomligt att inte
det skydd, som ges genom överförmyndarinstitutionen,
också kan betalas på
samma sätt. Lagens ålderdomliga karaktär
hänför sig till förhållanden som
gällde tidigare. Institutionen är ej vare
sig rationell eller förenlig med moderna
principer. I betraktande av att
skattesatserna för förmögenhet numera
är så stora, skulle en någorlunda likformig
arvodering av överförmynderskapet
vara i överensstämmelse med den
fördelning av skattesatsernas användning,
som tillämpas i allmänhet.

Det har sagts i många sammanhang
att det iir de större förmögenheternas
ersättningar till överförmyndarna som

överförmyndarinstitutionen

får betala de små förmögenheternas
förvaltning i vad det avser överförmyndarnas
insatser härvidlag. Fördelningsprincipen
är sålunda redan genomförd.

Herr talman! Jag skall inte gå in
mera i detalj på denna fråga —• det
skulle finnas mycket att tillägga. Jag
nöjer mig med att hänvisa till det sagda
samt vissa uttalanden i utskottsutlåtandet,
som styrker mitt ställningstagande.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1 i detta utlåtande.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! När reglerna för placering
av omyndigs penningmedel utformades,
var riktmärket, att man skulle
sträva efter att i första hand tillgodose
kravet på trygghet för medlens bestånd.
Förmögenhetsförvaltningen borde, som
lagberedningen uttryckte saken, vara
konserverande. I fråga om förvaltning
av omyndigs egendom måste hänsyn tas
därtill, att de omyndigas personliga
förhållanden väsentligen var sådana, att
egendomens bevarande framstod som
ett långt viktigare intresse än avkastningens
stegrande utöver vad som kunde
vinnas genom betryggande placeringar.
Dessa överväganden ledde till
att man utformade nu gällande regler,
enligt vilka omyndigas penningmedel
skall placeras i vissa såsom säkra ansedda
placeringsformer, nämligen obligationer,
fordran som inskrivits i statsskuldboken,
inteckning i fast egendom
och insättning på bankräkning. Alla
dessa placeringsformer har det gemensamt,
att medlen placeras i fordringar i
visst antal kronor. Det är att märka att
reglerna utformades i början av 1920-talet under en svår deflationskris och
med färska erfarenheter av våldsamma
kursförluster i fråga om aktier och realvärden
över huvud taget.

Man frågar sig emellertid om dessa
regler verkligen passar för nu rådande
förhållanden, med ett penningvärde
som undan för undan blir allt sämre.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

överförmyndarinstitutionen

Systemet har i själva verket lett till den
fullkomligt orimliga konsekvensen, att
få medel i detta land i närvarande stund
är mindre skyddade än just de omyndigas,
vilket ju på intet sätt står i överensstämmelse
med lagstiftarens syfte.
Den trygghet som man har nått är en
helt och hållet formell och nominell
trygghet. Kassor, institutioner, stiftelser,
fackföreningar och enskilda övergår
mer och mer till att sprida sina placeringar
så att de också har aktier och
fastigheter och därmed ett realkapital
som blir skyddat även om penningvärdet
faller. Men för de omyndiga gäller
allt fortfarande att för placering i aktier
krävs överförmyndarens tillstånd och
att ett sådant tillstånd inte får ges med
mindre särskilda skäl har förebragts.
Till yttermera visso angav 1924 års
riksdag vari dessa särskilda skäl skulle
bestå, nämligen att det skulle vara fråga
om nyförvärv av ytterligare aktier i ett
företag där den omyndige redan ägde
intressen eller om förvandling av ett
företag, där han var engagerad, till aktiebolag.
När det gäller större förmögenheter
ansågs det också naturligt att
aktieplacering skulle kunna ske i vidgad
utsträckning.

De regler vi nu har tillämpas — till
all lycka åtminstone för vissa omyndiga
— rätt olika. Många överförmyndare,
däribland förmyndarkammaren i Stockholm,
lär tillämpa det systemet, att de
tillåter placering i vissa såsom säkra
ansedda aktier, i bolag som har sina väsentliga
tillgångar i jord, skog, gruvor
etc. Justitierådet Walin, som har givit
ut en handbok rörande förmynderskap,
säger i denna att det sjunkande penningvärdet
är ett sådant skäl som möjliggör
för överförmyndare att medge
kapitalplacering i aktier. Men överförmyndarna
i Göteborg, som har haft frågan
på remiss år 1951, anser att man
strikt måste hålla sig till lagens bokstav
och förarbeten. De går inte med på placering
på annat sätt än som därav framgår.

Låt mig nu ta upp ett enda exempel
för att visa hur galet detta är. En omyndig
som år 1938 ägde 20 000 kronor och
som har haft dessa placerade i bank
eller i statsobligationer eller i inteckning,
som dessa regler ger vid handen,
har i dag 10 000 kronors värde kvar.
Hade han 20 000 kronor år 1945 skulle
han i dag ha kvar 14 000 kronor. Under
år 1955 har de omyndigas placeringar
på detta sätt givit en negativ ränta på
3 å 4 procent. Detta kan icke vara tillfredsställande,
och jag kan inte underlåta
att ge uttryck för min besvikelse
över att första lagutskottets majoritet
synes ställa sig fullständigt avvisande
mot tanken på att här behöver göras
någonting för tryggande av de omyndigas
rätt. Vid båda de tillfällen, då motioner
i riksdagen tidigare har väckts
om friare regler för placering av förmyndarmedel,
har utskottet svarat att
en sådan ändring icke skulle vara möjlig
eftersom överförmyndarna saknade
tillräcklig kompetens för att kunna
handha placering i aktier och andra
realvärden. När vi i år går en annan
väg och söker komma förbi denna svårighet
genom att få till stånd en kår av
överförmyndare som har bättre insikter
när det gäller ekonomisk förvaltning
eller genom att ställa erforderlig expertis
till överförmyndarnas förfogande,
svarar utskottet att man inte bör göra
detta i syfte att tillämpa friare placeringsregler.
Hur skall man då komma
fram? Enligt min mening bör överförmyndarna
vara personer med sådan erfarenhet
och sådana kunskaper, att det
skulle ställa sig naturligt även för myndiga
personer att vända sig till dem för
att få råd beträffande förvaltning av
sin egen förmögenhet. Men så torde icke
alltid vara fallet. Det förefaller, herr
alman, som om utskottet funne det tämligen
likgiltigt om de omyndigas pengar
går till spillo, bara det sker under fullt
betryggande och lagenliga former.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till yrkandet i motionen nr 99, näm -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

ligen att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning och förslag
i syfte att tillföra överförmyndarinstitutionen
ökad kompetens.

Häruti instämde herr Dickson (h).

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Vad först beträffar de
motioner som här har haft fru Sandström
till talesman och som avser kontrollen
över överförmyndarna, tillsättningsförfarandet
och arvoderingen, är
det riktigt som fru Sandström har sagt,
att frågan om kontrollen har varit föremål
för utredning och att det ligger i
Kungl. Maj:ts hand att föra den frågan
vidare. Jag vill gärna för min del säga
att jag anser en sådan kontroll nödvändig.
I den domstol där jag är verksam
har man också varje år utövat sådan
kontroll över överförmyndare.

Fru Sandström har här lämnat åsido
tillsättningen av överförmyndare, förmodligen
därför att fru Sandström numera
anser, som många väl gör, att det
med den lösning, som man en gång gick
in för, nu inte gärna är möjligt att få
den saken radikalt ändrad. Om det kan
glädja fru Sandström och hennes medmotionär
vill jag gärna säga, att jag,
om jag i dag skulle ha haft att fatta
ståndpunkt till den fråga som man då
avgjorde, utan tvekan skulle ha gått på
lagberedningens förslag och alltså inte
velat göra dessa tjänstemän till kommunala
förtroendemän.

Nu blev det i alla fall så, och utan
att säga något direkt ont om överförmyndarna
kan man nog göra gällande
att institutionen naturligtvis har kommit
att fungera ganska ojämnt beroende
på de olika distrikten och de varierande
möjligheterna att där finna lämpliga
överförmyndare. Här och där har
man väl också låtit politiken spela en
roll, och det har ju inte gjort saken
hättre.

Hela denna fråga har emellertid kommit
i ett annat och bättre liigc genom

överförmyndarinstitutionen

kommunreformen. Med de större kommunerna
har man redan fått större
överförmyndardistrikt. Antalet distrikt
i domsagorna har i vissa fall nedgått
till hälften, och man kan väl hoppas att
flera kommuner, ehuru det inte hittills
varit populärt, kan komma att sammansluta
sig till gemensamma överförmyndardistrikt.

Vad härefter beträffar arvoderingen
är det naturligtvis sant, att det finns
erinringar att göra mot de nuvarande
arvodesbestämmelserna, som innebär
att överförmyndararvodet skall utgå
med ett visst procenttal på den behållna
inkomsten, alldeles oavsett hur det är
med arbetet för uppdragets fullgörande,
överförmyndarnas ersättning blir nog
ibland ojämn och slumpartad och står
inte alltid i direkt förhållande till det
arbete som utförs. Vad beträffar de
minsta inkomsttagarna är det emellertid
numera mycket vanligt att överförmyndarna
efterskänker sina arvoden,
och i fråga om de största inkomsttagarna
är det väl ändå svårt att påstå att
det bör finnas någon skyldighet för det
allmänna att betala en kontroll som
sker helt och hållet i de omyndigas intresse.
Jag skulle emellertid kunna tänka
mig att man här införde något slags
»fri rättegång». De som exempelvis hade
en stor förmögenhet skulle få betala
det arvode som var lämpligt och skäligt.
Då det med hänsyn till dessa ärendens
mycket växlande art inte går att vid debiteringen
av arvoden i varje särskilt
fall pröva beloppens skälighet, måste
man ha någon taxa att gå efter. Den som
har en icke alltför obetydlig inkomst
skulle alltså få betala de kostnader som
är förenade med denna granskning,
men den, vars inkomst ligger under en
viss gräns, skulle så att säga få ersättning
av det allmänna — på samma sätt
som beträffande fri rättegång — med
hänsyn till att utgivandet av detta arvode
är förenat med alltför stor påkänning
för honom.

Tidigare har ju utskottet och även

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

överförmyndarinstitutionen

riksdagen anlagt statsfinansiella synpunkter
på denna fråga. Man kan naturligtvis
helt bortse från sådana synpunkter
och inte alls tillerkänna dem något
berättigande, men om riksdagen en
gång har anlagt detta betraktelsesätt är
det väl svårt att helt gå ifrån det, om
inte den statsfinansiella situationen har
ändrats på ett sådant sätt, att man nu
med gott samvete kan införa en bättre
service på detta område. Utskottet har
inte ansett att detta läge har uppkommit
ännu, men jag vill, utan att här på något
sätt binda mig, gärna framhålla att om
frågan skulle komma upp en annan
gång — jag är inte säker på att jag då
längre är utskottets talesman — så kan
jag för min del väl diskutera en sådan
möjlighet som jag nyss nämnde.

I fråga om den motion som herr Cassel
här har talat för, så är det visserligen
sant, att utskottet vid tidigare ståndpunktstaganden
har nämnt att friare placeringsregler
skulle ställa alltför stora
krav på överförmyndarna. Det var emellertid
helt avslutningsvis. Efter en redogörelse
för de egentliga skälen slutade
utskottet med att säga: »Härtill kommer
att en övergång till friare placeringsregler
torde komma att ställa alltför
stora krav på överförmyndarna.» Detta
var alltså ingalunda huvudskälet, och
det är också enligt min uppfattning orsaken
till att utskottet över huvud taget
inte kunnat angripa denna fråga på
grundval av den motion som här förelåg.
Enligt gällande regler krävs för
vissa placeringar särskilda skäl, som
man dessutom har givit nog så inskränkande
exempel på i första lagutskottet
och i riksdagen den gång då dessa lagbestämmelser
antogs. Man kan ju inte
gärna utan att ändra själva reglerna om
placeringen lia något egentligt bruk för
en förbättring av överförmyndarnas
möjligheter att bedöma dessa frågor.
Om man skall gå vidare i detta hänseende
synes det mig alltså som om man
alltjämt borde inrikta sig på att försöka
få själva placeringsreglerna ändrade.

Jag vill emellertid inte undanhålla kammaren
att det enligt min uppfattning
inte var stora sympatier för detta inom
utskottet. För egen del vill jag däremot
säga, att jag inte alls är säker på att
man skall behålla det nuvarande, mycket
stela systemet. Herr Cassel har rätt
i att det har skett en viss förskjutning
här beroende på den allmänna ekonomiska
utvecklingen, men skulle man
angripa denna sak riktigt, så skulle
man alltså enligt min mening begära
en ändring av placeringsbestämmelserna
och då komma med uppslag. Man
kan inte begära, att ett utskott skall
sitta och tillstyrka en utredning med
carte blanche beträffande alla uppslag,
utan skall det ske en utredning på den
punkten, får man väl angripa saken
efter vissa antydda linjer.

Att t. ex. utöka överförmyndarnas
kompetens på det sättet, att man skulle
stadga, att de skulle ha erfarenhet av
förmögenhetsförvaltning, synes mig
vara alltför allmänt hållet. Man kan väl
säga att överförmyndarna i regel har
någon erfarenhet av detta, i varje fall
efter någon tids tjänstgöring som överförmyndare.
Skall man verkligen förstärka
institutionen, skulle man väl ge
överförmyndarna experter med mycket
höga kvalifikationer, och jag vill inte
undanhålla kammaren att jag i utskottet
hade ett visst intresse för denna senaste
lösning med experter, om det hade
gått att här komma fram till ett logiskt
sätt att angripa själva problemet. Det
kan vara onödigt att här ingå på hur
denna expertis skulle vara beskaffad
och var den skulle vara verksam.

Herr Fröding ansåg, att en sådan expertis
borde anordnas länsvis, och den
skulle komma att gå till handa när det
gällde placering i aktier, efter vad jag
förstod. Emellertid hade herr Fröding
en »baktanke», som han sade, och det
var att dessa experter skulle överta kontrollen
över överförmyndarna. Det anser
jag faktiskt inte är rimligt. Den kontroll
som skall ske kan ju inte lämpligen

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

överlåtas åt dessa säkerligen ganska
högt betalda experter, ifall man skall ha
några, som sitter i en residensstad. De
skulle alltså ge sig ut i orterna, uppsöka
de enskilda överförmyndarna och se på
deras böcker och de anteckningar, som
de må ha gjort eller underlåtit att göra.
1 åtskilliga domskretsar förekommer en
genomförd kontroll redan nu. Jag förstår
herr Frödings betänkligheter mot
att sätta igång med en sådan sak i större
domsagor, där man inte förut gjort det.
Men om man inte kan göra det, tycker
jag att man får anordna en kontroll på
annat och enklare vis genom något slags
revisorer eller bankmän, som ser på
dessa saker.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall med några ord
bemöta vad herr Rylander sade. Jag
skall fatta mig mycket kort.

Jag är glad över att herr Rylander
säger, att om frågan om tillsättning
skulle avgöras i dag, skulle han ansluta
sig till lagberedningens mening. Att
herr Rylander deklarerar detta nu, visar
ju att han tycker, att det nuvarande
systemet är galet. Han konstaterar att
jag emellertid har lämnat tillsättningsförfarandet
åsido och tror att jag har
gjort det därför, att jag anser att det
nuvarande systemet är riktigt. Jag anser
inte att det är riktigt, men jag anser
det inte praktiskt att i dag ta upp ett
yrkande på den punkten. Och det är
precis som herr Rylander har sagt, att
överförmyndare väljs politiskt ute i
kommunerna. Ofta ges uppdraget till
förtjänta partimän som »gåva» för att
de skall få arvodesbefattning. Det torde
vara den enkla sanningen.

Sedan sägs det att det blivit bättre
därför att vi har fått större kommuner.
Jag har förvånat mig över att om man
slår ihop fem kommuner, där man anser
att urvalet av lämpliga personer är

överförmyndarinstitutionen

dåligt, så blir kvaliteten på folk plötsligt
bättre. Men detta är bara en randanmärkning.

Herr Rylander säger att det ligger i
myndlingarnas eller förmögenhetsägarnas
intresse att denna kontroll finns.
Men är det inte ett samhällsintresse att
liv och egendom skyddas? Det har väl
inte plötsligt blivit ett enskilt intresse
mitt ibland allt annat här i landet, som
är allmänna intressen av alla de slag.
När statsmakterna så noga beskattar
förmögenheterna, borde de kanske också
ta ansvaret för kontroll över att
omyndigas förmögenhet bevaras.

Jag skall nöja mig med detta och yrkar
bifall till reservation nr 1.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Fru Sandström lade i
min mun en del ord som jag inte tror
jag fällde, eller i varje fall tolkade hon
vad jag sade på ett sätt mot vilket jag
måste göra en erinran. Hon sade, att
jag måtte ha funnit det nuvarande
systemet galet, eftersom jag hade sagt
att jag, om jag varit med om att införa
överförmyndarinstitutionen, skulle ha
gått en annan väg än den man följde.
Jag vill däremot säga, att även sådana
som jag, som alltså skulle ha haft en
annan åsikt, måste säga att systemet i
stort sett har fungerat någorlunda bra.
Jag yttrade däremot, att det har fungerat
ojämnt, och det måste det ju göra
när överförmyndardistrikten är ojämna
och möjligheterna att få lämpliga kandidater
är olika.

Jag betonade inte heller på samma
sätt som fru Sandström, att befattningarna
mer eller mindre blivit politiska
belöningar, men jag sade alt det väl
även hade förekommit, att en och annan
överförmyndare utsetts efter politiska
linjer och att det inte gjorde saken
bättre.

Denna institution har nu fungerat
utan i varje fall större anmärkning.
Märk väl, att den kritik mot överför -

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

överförmyndarinstitutionen

myndarinstitutionen, som har framförts
och som närmare undersöktes genom
utredningen 1952, inte innebar några
så förfärliga anmärkningar. Om det
tidigare i någon mån kunnat riktas
kritik mot institutionen, är det att förvänta,
att anledningen till sådan kritik
skall bli mindre i fortsättningen när
överförmyndardistrikten blivit större,
och kanske ännu mer om den föreslagna
strängare kontrollen kommer att införas.

Jag vill gärna än en gång understryka
vikten av att skyldighet att utöva
sådan kontroll införs, kanske inte så
mycket därför, att man skulle märka
så mycket vid kontrollen, men blotta
omständigheten att ett kontrollsystem
finns verkar i sådan riktning, att en
mängd felaktigheter uteblir.

I anslutning till vad fru Sandström
yttrade om arvoderingssystemet vill jag
vidare säga, att det är alldeles riktigt
som fru Sandström påpekade, att det
är ett samhällsintresse att kontrollen
sker. Med samma fog skulle man kunna
säga att det är ett samhällsintresse att
myndlingarna får förmyndare, och
varför skulle då inte det allmänna betala
kostnaderna för förmyndarna? Så
långt vill man väl inte sträcka sig. Det
betyder i så fall ofantligt mycket mer
ekonomiskt än själva arvodena till överförmyndarna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om punkten A), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till den av fru Gärde Widemar avgivna
reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sandström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i punk -

ten A) i utskottets utlåtande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av fru Gärde Widemar avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan i punkten A).

Härefter framställde herr talmannen
i fråga om punkten B) propositioner,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del, dels ock
på bifall till motionen 11:99 av herrar
Cassel och Munktell; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

§ 16

Föredrogos vart efter annat
första lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av väckta motioner om
ändring av gällande bestämmelser angående
vissa kungöranden i kyrka;

andra lagutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ny lydelse
av övergångsbestämmelsen till lagen
den 5 april 1946 (nr 130) om ändrad
lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443); samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd åt innehavare
av sommarstugearrenden;

nr 30, i anledning av väckta motioner
om Ottsjöns undantagande från vattenreglering
och byggande i vatten;

nr 31, i anledning av väckt motion
om viss ändring av ersättningsbestäm -

Onsdagen den 30 november 1955

Nr 29

Interpellation ang. utgivningen av Svenskt biografiskt lexikon

melserna i lagen om allmänna vägar;
och

nr 32, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om förvaltning
av bysamfälligheter.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Interpellation ang. utgivningen av
Svenskt biografiskt lexikon

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMÅS (fp), som anförde:

Herr talman! Statens sakrevision har
enligt tidningsuppgifter funnit anledning
framföra mycket starka erinringar
mot det sätt, varpå styrelsen för Samfundet
för Svenskt biografiskt lexikons
utgivande handhaver sin förvaltning.
Samfundets verksamhet finansieras till
95 procent genom statligt anslag, vilket
för innevarande budgetår utgår med ej
mindre än 123 900 kronor. Övriga inkomster
utgöres huvudsakligen av abonnentsmedel,
som även till mycket stor
del härleder sig från statliga anslag.

Det har framhållits, att lexikonet som
utgivits sedan 1917 med uppehåll för
åren 1931—1936 och nu omfattar bokstäverna
A—E och en del av bokstaven
F, med nuvarande utgivningstakt skulle
vara komplett först om 100 år. I detta
sammanhang kan det erinras om att
riksdagens revisorer i sin berättelse till
1949 års riksdag uttalat, att Svenskt
biografiskt lexikon i sin egenskap av
personhistoriskt standardverk har en
betydelsefull uppgift att fylla inom
svenskt kulturliv och bildningsarbete
men att publikationens syfte i hög grad
förfelas, därest utgivandet sprides över
en tidsrymd av flera mansåldrar. (I, s.
147.) Med anledning av statsrevisorernas
granskning förklarar humanistiska
fondens nämnd i sitt av dåvarande
kronprins Gustaf Adolf i egenskap av
nämndens ordförande undertecknade
yttrande, att »befogade anmärkningar

riktats mot utgivningstakten. Visserligen
måste vid ett rättvist bedömande av
denna rimlig hänsyn tagas till det stora
och tidskrävande arbete, som vid lexikonverkets
återupptagande måste ägnas
uppbyggandet av för verket i dess helhet
oundgängliga vetenskapliga grundvalar
i form av en omfattande registrering
och excerpering in. in. Men även
im sådan hänsyn tages, måste det dock
konstateras, att utgivningstakten icke
motsvarat förväntningarna och de nedlagda
kostnaderna». (II, s. 125.)

Statens sakrevision anmärker vidare
på bl. a. att lexikonets huvudredaktör
under sista budgetåret utöver en lön på
över 30 000 kronor fått till sig utbetalt
ej mindre än 16 000 kronor i författararvoden,
trots att det enligt samfundets
stadgar åligger honom att anskaffa
bidrag till lexikonet, redigera artiklarna,
svara för korrekturläsning och
tryckning samt övervaka distributionen.
Det har även visat sig, att man till
huvudredaktören utbetalt författararvoden,
där annan person varit artikelförfattaren
men ej gjort anspråk på ersättning.
Vidare skall ej mindre än 6 000
kronor under samma år ha utbetalts för
huvudredaktörens representation och
personliga expenser samt därjämte betydande
belopp för bilresor och forskningskostnader,
för vilka utgifter verifikationer
saknas i samtliga fall utom
två.

Med anledning härav anhåller jag
om andra kammarens medgivande att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
interpellation:

Vilka åtgärder har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga dels med anledning
av de anmärkningar som framställts
av statens sakrevision rörande
utgivningen av Svenskt biografiskt lexikon,
dels ock för att påskynda utgivningen
av det för vårt kulturliv så betydelsefulla
lexikonet?

Kammaren biföll denna hemställan.

Nr 29

Onsdagen den 30 november 1955

§ 18

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser Gustad Källeller
Korporalsgård 21 i Östergötlands
län, m. fl. fastigheter.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.18.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
511856