1955 ANDRA KAMMAREN Nr 24 (Riksdagens protokoll 1955:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 24

26 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 26 oktober Sid.

Interpellationer av:

herr Rimmerfors i anledning av nykterhetsvårdens otillräckliga

resurser.............................................. 3

herr Ericsson i Näs ang. höjning av investeringsramen för det statliga

vägbyggandet år 1956 m. in............................. 4

herr Löfgren ang. storflygplatsen vid Halmsjön................ 5

herr Svensson i Stenkyrka ang. vidtagande av åtgärder för förhindrande
av trafikolyckor.................................. 7

herr Braconier ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande
måltidstvång.................................... 8

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 oktober

Val av en kanslideputerad .................................. 3

1 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 24

Onsdagen den 26 oktober 1955

Nr 24

Onsdagen den 26 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande oktober.

§ 2

Ang. val av en kanslideputerad

I enlighet med kammarens därom den
18 innevarande oktober fattade beslut
skulle nu val företagas av en kanslideputerad;
och lämnades därvid på begäran
ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För detta val ber jag
att få avlämna en »gemensam lista», som
upptar namnet Andersson i Mölndal.
Denna lista har godkänts av de av kammaren
utsedda ledamöterna i talmanskonferensen.

På förslag av herr talmannen blev
listan av kammaren godkänd; och förklarades
herr Andersson i Mölndal utsedd
till kanslideputerad.

§ 3

Justerades protokollsutdrag angående
det i nästföregående paragraf omförmälda
valet.

§ 4

Interpellation i anledning av nykterhetsvårdens
otillräckliga resurser

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RIMMERFORS (fp), som anförde:

Herr talman! Den allmänna opinionen
är sedan någon tid allvarligt oroad
av uppgifterna om nykterhetsvårdens

beträngda läge. Även om ökningen av
antalet vårdfall icke har något omedelbart
samband med den nyss genomförda
rusdrycksförsäljningsreformen, har
nämnda reform säkerligen medverkat
till att aktualisera uppspårandet av
missbruk och omhändertagandet av
missbrukarna.

Pressen har på sistone speciellt riktat
uppmärksamheten på svårigheten
att bereda anstaltsvård åt de alkoholskadade.
Situationen är inte helt ny,
eftersom antalet platser på våra vårdanstalter
för alkoholmissbrukare länge
varit otillräckligt. Läget har dock uppenbarligen
förvärrats. Medan man
tidigare ofta nödgades avvisa sådana,
som frivilligt velat gå in på anstalt och
som nykterhetsnämnderna sökte plats
för, har man nu svårigheter att bereda
plats även för alkoholister som är uppenbart
farliga för sin omgivning. Exspektanttiderna
blir onormalt långa, och
det händer icke sällan att man nödgas
förvara svårt alkoholsjuka människor
i veckotal i vanliga polisarrester.

Detta läge skulle även under vanliga
förhållanden ha varit otillfredsställande.
I dagens situation är det helt enkelt
upprörande. En av de självklara förutsättningarna
för rusdrycksförsäljningens
liberalisering var just en effektivare
nykterhetsvård, främst ett bättre
ansvarstagande för de allcoholskadade.
Här måste alla medverka till att de beslutade
åtgärderna verkligen i full utsträckning
genomföres. På sina håll
har den öppna vården på ett föredömligt
sätt upprustats, medan den på andra
håll ännu kännetecknas av en beklaglig
eftersläpning. Även den bästa
öppna vård med alla de hjälpåtgärder

Nr 24

Onsdagen den 26 oktober 1955

Interpellation ang. höjning av investeringsramen för det statliga vägbyggandet under
år 1956, m. m.

som nykterhetsnämnderna kan vidtaga
hänger emellertid i luften, om man saknar
möjligheter att inom den slutna
vården bereda plats för de svårast skadade.
Här anmäler sig också, i linje
med den moderna alkoholforskningens
intentioner, behovet av ökad medicinsk
hjälp.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig att med anledning
av de oroande uppgifterna om
nykterhetsvårdens otillräckliga resurser
redogöra för det aktuella läget inom
berörda vårdområde samt för de åtgärder
som planeras för att åstadkomma
den upprustning som läget påkallar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. höjning av investeringsramen
för det statliga vägbyggandet
under år 1956, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERICSSON i Näs (bf), som yttrade: Herr

talman! Vägväsendets utveckling
är en angelägenhet, som berör oss
alla. Ett fullföljande av det av riksdagen
i princip godkända femårsprogrammet
för vägarnas utbyggnad är
därför ett önskemål, som har stark förankring
i alla samhällsgrupper. Ehuru
jag är medveten om att den av statsfinansiella
och arbetsmarknadsmässiga
hänsyn betingade investeringsbegränsningen
varit nödvändig, finner jag dock
de härigenom förorsakade stora reservationerna
på vägbudgeten inge vissa
farhågor för att det i slutet av femårsperioden
kommer att bli svårt att utöka
investeringsverksamheten i sådan takt,
att medlen kan förbrukas.

Om femårsplanen skall kunna genomföras,
synes därför för den statliga väg -

byggnadsverksamheten avsedda medel
relativt snart böra ställas till förfogande.
En sådan uppfattning finner jag
även folkviljan ha givit uttryck åt vid
folkomröstningen angående högertrafik.
Ett av de betydelsefullaste argumenten
synes nämligen härvid ha varit, att
man funnit de för en omläggning till
högertrafik erforderliga medlen i stället
böra användas till en fortsatt upprustning
av vägarna. Överskottsmedlen
uppgår redan nu till betydande belopp.
Sålunda finns för statliga väginvesteringar
under år 1955 tillgängliga drygt
355 milj. kr., under det att investeringsramen
nu fastställts till 275 milj. kr.
Härtill kommer att automobilskattemedelsfonden
uppvisar en behållning på
nära 54 milj. kr. den 1 juli 1955 och
under budgetåret 1955/56 beräknas
stiga med i runt tal ytterligare 100
milj. kr.

Redan nu torde det finnas visst utrymme
för ytterligare investeringar,
om man konsekvent utnyttjar de dolda
reserver av arbetskraft, som finns i
småbrukarområdena i landet. Det svaga
skördeutfallet kommer troligen att
medföra en ökning av denna dolda reserv.
Vidare synes den omständigheten,
att man även i Danmark erhållit en
svag skörd i år, ge vid handen, att den
danska arbetskraften på den internordiska
arbetsmarknaden kommer att
spela en större roll än vad hittills varit
fallet. Utrymmet för ytterligare investeringar
kan därför enligt min mening
i dagens läge bedömas relativt optimistiskt.

Med anledning av ovannämnda tendenser
till ökat behov av arbetstillfällen
under senhösten och vintern synes
en omprövning av investeringsbegränsningen
böra ske under beaktande av
den utomordentligt viktiga roll ett gott
vägnät spelar i samhällsekonomien.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att fråga
herr statsrådet Hjalmar Nilson:

Nr 24

Onsdagen den 26 oktober 1955

Interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

Anser herr statsrådet att mera pengar
kan ställas till förfogande för vägbyggandet? Anser

herr statsrådet, att det är lämpligt,
att den dolda reserv av arbetskraft,
som finns i våra småbrukarbygder, beredes
sysselsättning inom vägväsendet
i högre grad än vad hittills synes ha
varit fallet?

Ämnar herr statsrådet medverka till
att en höjning av investeringsramen för
det statliga vägbyggandet kan komma
till stånd för år 1956?

Denna anhållan bordlädes.

§ 0

Interpellation ang. storflygplatsen vid
Halmsjön

Herr LÖFGREN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Utvecklingen av flyget såsom kommunikationsmedel
för såväl inrikes- som
internationell trafik har sedan det senaste
världskriget gått i starkt ökad
takt. En allmän popularisering av flyget
såsom transportmedel har kunnat
konstateras. De bidragande orsakerna
härtill är många. Ej minst den tekniska
utvecklingen beträffande den flygande
materielen med ökade flyghastigheter,
större säkerhet och ökad komfort samt
en väl genomförd rationalisering med
sikte på större konkurrenskraft mellan
ett mindre antal bärkraftiga trafikbolag
har härvidlag spelat roll.

Med tillfredsställelse kan det konstateras
att betydande framgångar särskilt
beträffande den internationella flygtrafiken
för vårt lands vidkommande
uppnåtts genom ett skandinaviskt samarbete.

På grund av flygets allt större betydelse
vid krigföringen är det naturligt
att de i det senaste världskriget deltagande
länderna liksom de i krigshändelserna
indragna länderna redan vid
efterkrigstidens början hade etl betydande
försprång beträffande flygplat -

ser jämfört med vårt land. I Skandinavien
kom därför exempelvis Danmark
att starkt hota Sverige såsom centrum
för den internationella flygtrafiken, i
all synnerhet som Kastrups flygfält utbyggts
i rask takt.

Med stor tillfredsställelse konstateras
emellertid det intresse som från de
svenska statsmakternas sida visades för
att åstadkomma en svensk storflygplats,
vilket tog sig uttryck i beslutet att anlägga
en tidsenlig storflygplats i närheten
av Stockholm — jag syftar på
beslutet av 1946 beträffande flygfältet
vid Halmsjön. Att väsentliga förbättringar
redan utförts vid andra flygfält
har i viss mån stoppat eller mildrat
eftersläpningen beträffande de eljest
goda förutsättningarna för en starkare
utveckling av den inhemska flygtrafiken,
men angelägna uppgifter torde
fortfarande få anses föreligga beträffande
utbyggnaden av flygfält för inhemsk
flygtrafik.

I huvudsak avser jag dock i detta
sammanhang att fästa uppmärksamheten
på förhållanden i samband med
utbyggnaden av storflygplatsen vid
Halmsjön.

Utbyggnaden av Halmsjöfältet har av
olika orsaker dragit betydligt längre ut
på tiden än som tidigare avsetts. Härom
torde ej i detta sammanhang vara
så mycket att säga, då det varit möjligt
att bemästra problemet genom användande
av en utbyggnad av Bromma
flygplats, vilket även torde ha möjliggjorts
genom en icke tidigare beräknad
teknisk utveckling av den flygande
materielen.

Det måste dock synas egendomligt
att Halmsjöfältet, för vars utbyggnad
hittills dock använts så betydande belopp
som ca 23,5 miljoner kronor och
där en landningsbana på mer än 2 000
meters längd varit färdigställd sedan
mer än ett år tillbaka, ännu ej i någon
mån utnyttjats. Att döma av de många
uppgifter som funnits tillgängliga i
pressen under senaste tid synes allvar -

Nr 24

Onsdagen den 26 oktober 1955

Interpellation ang. storflygplatsen vid Halmsjön

liga erinringar beträffande Halmsjöfältet
ha rests från sakkunnigt håll. Sålunda
uppgives chefspiloten i SAS, kapten
Georg Lindow, som äger en oomstridd
erfarenhet och sakkunskap, ha
riktat en mycket hård kritik mot Halmsjöfältet
efter sin första landning på
fältet, visserligen i hård byig sidvind.
Han uppges ha förklarat, att han ej frivilligt
önskar göra om en sådan landning
och att påbyggnader eller förbättringar
ej skulle vara av större värde.
Enda lösningen skulle — enligt uppgift
•— vara att den redan befintliga, dyrbara
banan skulle läggas ned och en
ny bana byggas. Den nu färdiga banan
är enligt förekommande uppgifter både
sned och sluttande med omväxlande
uppförs- och utförslut med en kraftig
puckel. Även om vissa internationella
anvisningar följts beträffande den nu
färdiga banans utförande, så uppges
dessa anvisningar ha följts på ett sådant
sätt att man uppnått endast absoluta
botten i fråga om minimikrav.

Enligt uppgifter i pressen under gårdagen
avser luftfartsstyrelsen att till
regeringen inom den närmaste tiden
inkomma med särskild framställning
rörande den fortsatta utbyggnaden av
Halmsjöfältet. Redan nu bebådas en
kommande framställning om byggandet
av ytterligare en start- och landningsbana
på mellan 2 700 och 3 000 meter,
förutom stations- och hangarbyggnader.

Det måste utan tvekan vara en angelägen
uppgift att i varje fall i god tid
före införandet av nya reaktionsdrivna
flygplanstyper för internationell trafik
sörja för att ett användbart flygfält för
sådan trafik finnes tillgängligt i närheten
av Stockholm. Såvitt jag kan förstå
torde Bromma flygfält ej kunna
fylla de anspråk som härvid måste ställas,
tv även om den tekniska utvecklingen
skulle göra det möjligt att Bromma
flygplats nöjaktigt skulle kunna användas
torde väl det kraftigt tjutande
ljudet av reaktionsdrivna flygplan med -

föra så stora olägenheter, att den framtida
internationella flygtrafiken måste
få tillgång till annat flygfält. Här kommer
då givetvis Halmsjöfältet in i bilden,
och alla hade väl hoppats att den
redan färdigställda banan skulle vara
användbar.

För Halmsjöfältet planerades ursprungligen
fyra olika banor. En är
nu färdig, ehuru tyvärr kraftigt kritiserad.
Enligt uppgift kommer medel
att begäras för en utbyggnad med ytterligare
endast en bana. Härigenom
skulle totalkostnaden för Halmsjöfältet
även vid nuvarande lägre penningvärde
kunna stanna vid högst det tidigare
beräknade beloppet. Detta måste väl i
så fall sammanhänga med nyare rön i
fråga om flygplatsers byggande i samband
med den tekniska utvecklingen av
den flygande materielen. Enligt uppgift
bygges numera alltflera flygplatser med
endast en start- och landningsbana,
som vid lämplig planering anses klara
upp till 95 % av alla starter och landningar.

Om nu medel kommer att begäras
för byggande av ytterligare en startoch
landningsbana vid Halmsjön, så
måste åtminstone jag och säkerligen
många med mig ifrågasätta huruvida
detta ej innebär att den redan färdigställda
banan vid Halmsjön de facto
betraktas såsom ett misstag — i så fall
ett mycket dyrbart sådant.

Utan att göra anspråk på sakkunskap
ifrågasätter jag om valet av Halmsjön
för storflygplats ej i betydande grad
påverkats av kravet på möjlighet att
bygga start- och landningsbanor i fyra
olika riktningar och att en annan plats
närmare Stockholm hade kunnat väljas
om man vid beslutets fattande år 1946
hade haft de erfarenheter beträffande
kraven på en tillfredsställande lösning
av start- och landningsbanor som nu
föreligger.

Om så skulle vara fallet och om den
redan utförda banan vid Halmsjön vid
ingående granskning skulle visa sig

Onsdagen den 26 oktober 1955

Nr 24

vara ett misstag, i varje fall i ljuset av
senare rön på detta område, så synes
det mig oklokt att utan ingående och
förutsättningslösa nya undersökningar
lägga nya goda pengar på dåliga. En
ny grundlig undersökning skulle kunna
ge svar på en alltmer påträngande fråga,
om ej en annan lösning av storflygplatsfrågan
med placering närmare
Stockholm skulle vara en för vårt lands
intressen gynnsammare lösning.

Skulle en sådan ny lösning visa sig
försvarbar ur den internationella flygtrafikens
synpunkt, så skulle den samtidigt
innebära så stora fördelar ur interskandinavisk
och inhemsk flygtrafiksynpunkt,
att vi ej har råd att binda oss
vid tidigare träffade avgöranden. Prestigesynpunkter
får i varje fall ej vara
avgörande.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet

få framställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för användbarheten av den redan
utbyggda start- och landningsbanan
vid Halmsjön, särskilt med hänsyn
till den kraftiga kritik som framförts
från praktiskt sakkunnigt håll?

2. Anser herr statsrådet de nya erfarenheterna
beträffande byggandet av
start- och landningsbanor för flygtrafik
vara orsaken till ett frångående av den
tidigare planen på fyra landningsbanor,
och kan i så fall den bebådade framställningen
om byggande av en ny startoch
landningsbana vid Halmsjön tänkas
innebära ett konstaterande av att
den redan utförda och starkt kritiserade
banan helt eller till väsentlig del
betraktas såsom ett misslyckande, som
skall ersättas av den nya bebådade
banan?

3. Vill herr statsrådet medverka till
att snabbt utreda frågan om storflygplatsens
förläggning närmare Stockholm
innan ytterligare medel ställes till
förfogande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. vidtagande av åtgärder
för förhindrande av trafikolyckor Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf),
som yttrade:

Under senare år har ett stort antal
trafikolyckor inträffat därigenom att
motorfordon parkeras på vägbanan.
Enligt gällande bestämmelser skall fordonet
vid parkeringen vara försett med
tillfredsställande belysning baktill, såvida
det inte parkeras på väg eller gata
som är försedd med belysning. Under
besvärliga väderleksförhållanden med
regn, dimma eller dis kan det emellertid
vara mycket svårt för en motorfordonsförare
att se baklyset på ett på
vägbanan parkerat fordon. Ofta upptäcker
han inte det parkerade fordonet
förrän han befinner sig några meter
från detsamma, och då kan det vara
för sent att undvika en kollision, även
om farten är måttlig. Är det parkerade
fordonet en stor och tung lastbil blir
verkan av krocken i regel katastrofal,
människoliv spills och fordonen blir
illa åtgångna, personbilar förstöres totalt.

Trots de skärpta trafikbestämmelser,
som i år trätt i kraft, har mörkerdöden
även denna höst krävt många offer.
Detta aktualiserar frågan om ytterligare
åtgärder för att hindra kollisioner mellan
parkerade fordon och andra, som
färdas vägen fram. Bestämmelserna om
belysning baktill på parkerade fordon
torde vara tillfredsställande, men tyvärr
kan belysningen som sagt vara
mycket svår att upptäcka för en förare
på ett annalkande fordon. Därtill kommer
att vissa förare icke alltid iakttar
de parkeringsförbud, som utfärdats för
vissa vägar, särskilt riksvägar, eller gator
eller, om parkering är tillåten, ställer
fordonet på olämpliga platser, i kurvor,
på backkrön eller dylikt, överträdelse
av sådant förbud kan endast be -

Nr 24

Onsdagen den 26 oktober 1955

Interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång

ivras genom skärpt övervakning av trafiken
från polisens sida. Det är fördenskull
av synnerlig vikt att trafikpolisens
resurser i fråga om trafikövervakning
utbygges i snabb takt. Genom
en sådan utbyggnad blir det också möjligt
att kontrollera att gällande belysningsföreskrifter
efterföljes.

Polisens trafikövervakning kan emellertid
aldrig bli så effektiv att den kan
förebygga alla olyckor eller olyckstillbud,
förorsakade av olämpligt parkerade
bilar under mörker. Skall dylika
kunna undvikas, så långt detta står i
mänsklig förmåga, måste det anläggas
särskilda parkeringsplatser längs alla
mera trafikerade vägar, framför allt
riksvägar och länshuvudvägar. Utbyggnad
av dylika parkeringsplatser
sker på många håll, men detta arbete
måste forceras, så att olycksrisken
minskas. Även för trafiken under dagsljus
på sådana vägar är det av synnerligen
stor vikt att parkeringsplatser
finns tillgängliga. Parkering på vägbanan
kan även under dagsljus ge upphov
till olyckor.

Med anledning av vad som sålunda
anförts hemställes om kammarens tillstånd
att till statsrådet Hjalmar Nilson
få framställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig att vidtaga
åtgärder i syfte att eliminera här påtalade
allvarliga risker för trafikolyckor? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. kontrollstyrelsens
tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång Ordet

lämnades på begäran till

Herr BRACONIER (h), som anförde:

Den av riksdagen år 1954 antagna
rusdryckslagstiftningen har till motto
»frihet under ansvar». Detta motto är
ett uttryck för en förhoppning eller till
och med en förvissning om att alkohol -

lagstiftningen bättre kommer att fylla
sin nykterhetspolitiska uppgift, om den
lämnar den enskilde individen ett större
mått av frihet.

Det stora steget mot ökad frihet har
tagits på utminuteringens område genom
slopandet av motbokssystemet.
Även på utskänkningens område har
genomförts ett antal reformer, ehuru
ej av samma genomgripande karaktär
som slopandet av motbokssystemet. Man
har nämligen här ansett att det, oberoende
av vilket utminuteringssystem
som förekommer, måste finnas vissa
restriktioner för utskänkningen. Det
har därvid förutsatts att dessa kontroller
måste vara klart motiverade och
lätta att tillämpa.

De tidigare existerande utskänkningsrestriktionerna
var i huvudsak
två, nämligen dels kvantitetsbegränsningen,
dels måltidstvånget. Av dessa
båda avskaffades kvantitetsbegränsningen
helt medan däremot måltidstvånget
bibehölls. Emellertid skedde
detta icke helt reservationslöst. Av förarbetena
framgår att måltidstvånget
icke kunde anses vare sig klart motiverat
eller lätt att tillämpa.

Departementschefen, till vilkens mening
riksdagen anslöt sig, yttrade beträffande
måltidstvånget huvudsakligen
följande:

»En konsekventare linje skulle vara
att slopa också denna restriktion. En
eventuell avveckling av måltidstvånget
kunde emellertid icke ske annat än steg
för steg. Av denna anledning borde
måltidstvånget tills vidare bibehållas i
princip. Att bestämmelserna om måltidstvång
vore svåra att upprätthålla
effektivt hade länge varit känt. Då nu
måltidstvånget tills vidare skulle kvarstå
var det angeläget tillse att det efterlevdes
bättre. Det kunde därvid bl. a.
ifrågakomma att ge bestämmelserna
sådan ändrad utformning att de bleve
lättare att efterleva.»

I förarbetena till alkohollagstiftningen
har således tydligt påvisats, att inga

Nr 24

Onsdagen den 26 oktober 19o5

Interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång

starkare motiv egentligen föreligger för
ett bibehållande av måltidstvånget.
Riksdagen beslöt även att en försöksverksamhet
skulle ordnas med syfte att
utröna verkningarna av ett fullständigt
slopande av denna restriktion.

Vidare har framhållits att måltidstvånget
icke är lätt att upprätthålla.
För att bättre söka anpassa måltidstvånget
till konsumenternas vanor och
på så sätt göra det lättare att följa företogs
även vissa ändringar i föreskrifterna
om vad måltiden skulle bestå av.
Sålunda slopades den tidigare bestämmelsen
om att måltiden skulle bestå av
lagad mat. I stället skall restauratörerna
numera verka för att kombinationerna
av dryck och måltid överensstämmer
med god bordskultur. Häri kan
icke ligga annat än en anvisning om att
det till vissa drycker, d. v. s. närmast
drinkar o. d., kan vara lämpligt med en
måltid av mindre solid beskaffenhet,
medan det till vissa andra drycker, såsom
t. ex. brännvin, ter sig mer naturligt
med en lagad måltid. En dylik ordning
skulle i alla händelser innebära en
bättre anpassning till gästernas vanor.

Den stora svårigheten med tillämpningen
av måltidstvånget ligger emellertid
däri, att folk tvingas till en utgift
för något man egentligen ej vill ha.
Har man nu velat göra måltidstvånget
lättare att tillämpa genom att införa
ökade variationsmöjligheter i fråga om
måltidens art, borde den myndighet,
som har att utfärda föreskrifter angående
minimipriser, ha beaktat nödvändigheten
av att variationer i måltidens
art motsvaras av variationer i
dess pris. Det framgår ju klart av förarbetena,
att restaurangerna skall tilllämpa
sina eljest gängse priser för de
måltider som serveras.

Det är nu snart en månad sedan den
nya rusdrycksförsäljningsförord ningen
in. fl. författningar trädde i kraft. Utan
all vilja dra för långtgående slutsatser
av den första tidens erfarenheter kan
man dock konstatera, att de dagar ut2
— Andra kammarens protokoll 1:955. IV

minuteringsbutikerna varit öppna har
fyllerifrekvensen på vissa orter ökat.
De dagar, nämligen lördagen och söndagen
den 1 och 2 oktober samt följande
söndagar, som rusdrycksförsäljningen
skett endast i form av utskänkning,
har fyllerifrekvensen varit ovanligt
låg.

Med utgångspunkt i nämnda förhållande
frågar man sig, huruvida den
understundom framförda uppfattningen
om utskänkningen såsom en särskilt
farlig försäljningsform egentligen äger
något berättigande. Om den någonsin
ägt det, vilket kvarstår att visa, tycks
den i varje fall — och detta måste anses
som en god sak — ha förlorat detta
berättigande i och med den nya ordningens
införande. Talet från restauranghåll
om utskänkningen såsom er
kontrollerad och därför mindre riskabel
form av försäljning och konsumtion
måste sägas ha fullt fog för sig. Att
förneka detta vore att förneka värdet
av att, såsom ju skett, ålägga restauratörerna
ett skärpt ansvar för utslcänkningens
handhavande. Det vore att även
förneka nyttan och effektiviteten hos
hela den nya kontrollapparat, vars huvuduppgift
är att på ett effektivare sätt
än tidigare övervaka att utskänkningen
omhänderhas på ett sätt som överensstämmer
med lagens innehåll och mening.

Det anförda ger anledning till den
slutsatsen, att om man i frihetens och
ansvarskänslans namn vågat det radikala
steget att släppa utminuteringen
helt fri, borde man tveklöst kunna slopa
en restriktion av så diskutabelt nykterhetspolitiskt
värde som måltidstvånget.
Då emellertid riksdagen beslutat
att detta tills vidare skall kvarstå
borde i alla händelser tillses, att bestämmelserna
härom i enlighet med vad
riksdagen avsett icke går längre i fråga
om detaljmässig reglering och svårtilllämpbarhet
än som kan anses nykterhetspolitiskt
befogat.

Tidigare var minimipriset på måltid

r 21

10 Nr 24 Onsdagen den 26 oktober 1955

Interpellation ang. kontrollstyrelsens tillämpningsföreskrifter rörande måltidstvång

som berättigade till spritservering kronor
2:50 (1:50 på folkrestaurang).

Detta minimipris var avpassat med
hänsyn till lagens krav på en måltid
bestående av lagad mat. Då detta krav
ej längre föreligger och då restaurangerna
för de lättare måltider som får serveras
skall tillämpa sina eljest gängse
priser, borde i logikens namn minimipriset
för måltid som berättigar till utskänkning
sänkas.

Enligt kungl. kontrollstyrelsens nya
tillämpningsföreskrifter skall emellertid
minimipriset för måltid som berättigar
till utskänkning av spritdryck
vara, på folkrestauranger 1: 75 och på
övriga restauranger 2: 75. Vid utskänkning
av starköl skall minimipriset vara
på folkrestauranger och vinrestauranger
1: — och på övriga restauranger
1: 50.

Det kan ifrågasättas om dessa föreskrifter
står i överensstämmelse med
önskemålet om att tillskapa bestämmelser
som är lättare att efterleva. Kunde
kontrollstyrelsen fram till år 1952 inom
den gamla förordningens ram föreskriva
att viss mindre kvantitet spritdrycker
fick serveras till en måltid som
kostade lägst en krona, borde ju den
nya förordningen ge ännu större möjligheter
att utforma smidiga tillämpningsföreskrifter.
Vad man syftar till är ju
att successivt söka avveckla måltidstvånget.
De intentioner lagen och dess
förarbeten i detta hänseende ger uttryck
för borde väl på något sätt avspegla
sig i tillämpningsföreskrifterna.
Med hänsyn till vad som uttalats angående
önskvärdheten av att folkrestaurangernas
klasstämpel försvunne respektive
angående frågan om det framtida
behovet av särskilda folkrestauranger
ter det sig även egendomligt,
att kontrollstyrelsen, som nyligen avskaffat
klassindelningen när det gäller
spritpriserna, bibehåller denna indelning
när det gäller måltidstvånget.

Under åberopande av vad ovan anförts
hemställer jag om kammarens till -

stånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
fråga:

Anser herr statsrådet att de av kungl.
kontrollstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifterna
rörande måltidstvång
står i överensstämmelse med riksdagens
beslut år 1954 om att tvånget,
i avvaktan på en eventuell fullständig
avveckling därav, bör utformas på sådant
sätt att det blir lättare att efterleva
än tidigare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

204, angående bestridande av ytterligare
kostnader för det svenska deltagandet
i stilleståndsövervakningen i
Korea, och

nr 206, angående anslag för tillverkning
av polioympämne m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 692, av lierr Hseggblom m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 203, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare m. m., samt

nr 693, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 203.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Herr TALMANNEN yttrade:

Nästa plenum äger rum tisdagen den
1 november kl. 16.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.13.

In fidem
Gunnar Brittli

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
51087f