1955 ANDRA KAMMAREN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1955:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 16

29 april—4 maj

Debatter m. m.

Sid.

Fredagen den 29 april

Svar på fråga av herr Löfgren, ang. skydd för mönster och modeller 3
Vid remiss av prop. 193, med förslag till förordning om premiering av
frivilligt sparande ...................................... 5

Onsdagen den 4 maj

Svar på interpellationer av:

fröken Elmén ang. utredning om vetenskaplig forskning rörande

arbetslivet och arbetsplatsens förhållanden ................ 128

herr Braconier ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna
av den nordiska arbetsmarknaden ................ 133

herr Gustafsson i Skellefteå ang. omläggning av systemet för utbetalning
av familjebostadsbidrag till egnahemsägare ........ 144

herr Magnusson ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers
inköp av aktier i AB Åry manufakturverk........ 146

herr Birke ang. vissa skolproblem, som uppstått för närliggande
kommuner på grund av att den femåriga realskolan i Södertälje

omändrats till treårig.................................. 177

Statstjänstemans skyldighet att undergå läkarundersökning ...... 182

Ändringar i reglerna för allmänna arvsfonden .................. 189

Kommissionen för krisuppgifter på livsmedelsområdet............ 191

Atomstridsmedlens verkningar .............................. 193

Trondheimsleden.......................................... 204

Samlingslokaler .......................................... 214

Bidrag till hörapparater.................................... 218

Avdragen för studieunderstöd................................ 223

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 maj

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
.................................... 182

— nr 90, om register till Noraskogs arkiv...................... 182

— nr 91, ang. avlöningar till landsfogdarna m. fl............... 182

— nr 92, ang. avlöningar till häradsskrivarna m. fl............. 182

— nr 93, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet) .... 182

— nr 94, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet) .... 182

— nr 95, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet) .... 182

— nr 96, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)...... 182

— nr 97, om löneklassplaceringen för H. Svensson.............. 182

Första lagutskottets utlåtande nr 27, om statstjänstemans skyldighet

att undergå läkarundersökning............................ 182

— nr 28, om civila medlare i äktenskapsmål .................. 189

— nr 29, om ändring av 5 kap. 103 § konkurslagen.............. 189

— nr 30, om vissa ändringar i reglerna för allmänna arvsfonden .. 189

— nr 31, ang. ändrad lydelse av 9 § lagen om straffregister ...... 191

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. bostadslån till domänverkets

fast anställda arbetare.................................. 191

— nr 22, ang. statens jordbruksnämnd och kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet.............................. 191

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, om kommission för
undersökning och information beträffande atomstridsmedlens

verkningar............................................ 193

Statsutskottets utlåtande nr 98, ang. utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
........................................ 203

— nr 99, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet) .... 203

— nr 100, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet).. .. 203

— nr 101, ang. ny statsisbrytare ............................ 204

— nr 102, ang. varutraflken över trondheimsområdet............ 204

— nr 103, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet .. 214

— nr 104, ang. hörselvården................................ 218

— nr 105, ang. allmänna barnbördshuset i Stockholm .......... 223

— nr 106, ang. Svenska sjukhuset i Korea .................... 223

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, om ändrad lydelse av §§ 1 och

4 förordningen om provianteringsfrilager, m. m............... 223

— nr 40, om ortsavdragen för vissa skattskyldiga .............. 223

— nr 41, om ändrad avdragsrätt för periodiskt understöd till studerande
m. m........................................... 223

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m..................................... 225

— nr 19, ang. ändring i 17 § vägstadgan...................... 225

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Fredagen den 29 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsledamoten fru Thyra Löfqvist
f. -05 har på grund av sjukdom
(febril bronchit.) blivit sjukskriven
fr. o. m. den 27.4 och tills vidare åtminstone
8 dagar framåt; intygar

Stockholm den 27.4 -55
Einar Josefsson

Kammaren beviljade fru Löfqvist ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 27 innevarande månad tills
vidare.

§ 3

Svar på fråga om skydd för mönster och
modeller

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Löfgren har frågat
mig, om jag är i tillfälle att upplysa
när den av riksdagen genom skrivelse
den 27 mars 1954 begärda allmänna utredningen
rörande skydd för mönster
och modeller kommer att tillsättas.

Till svar på denna fråga får jag anföra
följande.

En utredning rörande skydd för
mönster och modeller bör enligt min
mening komma till stånd på sätt riksdagen
begärt. En sådan utredning måste
dock självfallet passas in i justitiedepartementets
allmänna utredningspro -

gram, som berör hela fältet av utredningsuppgifter
på olika rättsområden.
Inom immaterialrätten pågår för närvarande
två mycket omfattande utredningar,
nämligen de som utföres av
auktorrättskommittén samt varumärkes-
och firmautredningen. De frågor
som skulle upptagas av den tillämnade
utredningen sammanhänger i viss utsträckning
med dem som redan är under
utredning. Det är knappast möjligt
att samtidigt med de pågående utredningarna
även börja en vidlyftig utredning
om skydd för mönster och
modeller. Jag anser det välgrundat att
i varje fall avvakta att auktorrättskommittén
avgivit sitt under loppet av innevarande
år väntade förslag till ny lag
om upphovsmannarätt. Något närmare
om tidpunkten för tillsättande av den
begärda utredningen kan icke för närvarande
angivas.

Härpå anförde:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att till justitieministern
få framföra mitt tack för svaret
på den fråga jag har ställt. Tyvärr
måste jag känna mig ganska ledsen över
att svaret var så negativt, att man alltså
fortfarande måste ställa frågan om en
utredning angående skydd för mönster
och modeller på framtiden. Det är dock
så att starka intressen i vårt land med
stort beklagande ser, att det här finns
en möjlighet att gå till väga på ett sätt,
som många människor anser vara en
legaliserad stöld. Det är många både
arkitekter, formgivare och företag, som
i sina form- och modellutvecklingsavdelningar
oförtrutet arbetar och lägger
ner mycket stora kostnader för att ska -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Svar på fråga om skydd för mönster och modeller

pa nya saker, men som den ena gången
efter den andra får se att resultatet
stjäles av andra företag, som helt enkelt
inte vill vara med om att betala några
kostnader för sitt eget framåtskridande.
Det har den ena gången efter den
andra påpekats vilka olämpliga konsekvenser
detta medför för både enskilda
formgivare och företag.

Jag beklagar att man nu skall behöva
sammankoppla denna mycket viktiga
fråga med andra utredningar. Herr
statsrådet vet mycket väl, att jag intresserat
mig alldeles speciellt för en
av de utredningar, som nämnts såsom
ett hinder för att man nu skulle sätta
i gång. Det är en utredning, som tillkommit
med anledning av ett riksdagsbeslut
år 1943 och som fortfarande
efter olika omgångar håller på att utreda
frågan om varumärkeslagstiftningen.
Också beträffande denna fråga är
det ganska beklagligt att en lösning
skall behöva dra ut så långt på tiden.

Nåväl, jag vill inte och kan inte ingå
på herr statsrådets grunder för bedömningen
av denna fråga, men nog synes
det mig som om det skulle ha varit
angeläget och också möjligt att tillsätta
en utredning av nu ifrågasatt art parallellt
med de andra utredningar som
här omnämnts. Jag är nämligen fullt
övertygad om att man i de olika utredningarna
måste komma in på frågor,
som inte i alla avseenden berör varandra
och som det också i mycket stor
utsträckning kommer att ta tid att bena
upp.

Jag vill erinra om att man då och då
hör talas om att speciellt formgivarna
planerar anordningar, som skulle innebära
att skisser registrerades och förvarades
i förseglade konvolut. Dessa
skulle sedan kunna framtagas och utgöra
bevis för att ett nyskapande enligt
dessa skisser redan skett. Vad detta
komme att innebära av risker och svårigheter
för andra formgivare och vilka
svårigheter det ur kostnadssynpunkt
komme att utgöra för sådana som —

ovetande om vad som ligger i de förseglade
konvoluten — lägger ner stora
pengar för att utföra ett nyskapande
arbete, kan man mycket lätt förstå genom
en enkel tankeoperation.

Då man nu på grund av det ringa intresse,
som visats för att få till stånd
en ny ordning på detta område, måste
tillgripa enligt min mening ganska
olämpliga åtgärder, borde också detta
vara en anledning att försöka ta itu
med denna fråga så snart som möjligt.
Jag hoppas att herr statsrådet skulle
kunna ompröva den mening han givit
uttryck åt och se om det inte i varje
fall skulle kunna tillsättas en utredning
som benar upp problemen, som dock
är allvarliga och svåra även i fråga om
de områden som jag här omnämnt. Att
det sedan kan och måste ske en samordning
mellan de olika områdena är
jag fullt på det klara med.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill bara tillägga ett
par allmänna ord om igångsättandet
och bedrivandet av utredningar.

Först vill jag emellertid understryka,
att jag, såsom framgår av mitt svar,
delar herr Löfgrens uppfattning, att
den av honom upptagna saken är en
intressant och viktig fråga, väl värd att
utredas. Jag vill dock påpeka, att det
finns mycket olika meningar om hur
detta problem materiellt skall lösas.

I vårt moderna, komplicerade samhälle
finns en väldig mängd frågor som
är sådana, att det vore värdefullt och
angeläget att få dem utredda; det skulle
inte vara någon konst att plocka fram
dussintals eller kanske rentav hundratals
sådana problem. Även om det på
något håll finns ett beaktansvärt intresse
för ett visst dylikt problem, måste
justitiedepartementet, som har det yttersta
ansvaret för lagstiftningens rationella
bedrivande, samordna alla dessa
frågor, så att de tas i en bestämd

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

ordning — annars skulle det bli fullständigt
kaos. Detta behöver inte betyda
att vissa frågor, som kommer längre
fram i ordningen, är mindre betydelsefulla,
men det måste råda en organisation
inom det stora utredningsarbetet,
om inte annat så helt enkelt därför,
att det här i landet inte finns tillräckligt
många experter på lagstiftning
och teknik för att man skulle kunna
sätta i gång hur många utredningar som
helst. Immaterialrätten är ett mycket
specialiserat rättsområde, och förmodligen
skulle samma personer, som nu
sitter i de två stora pågående utredningar
jag talade om, i stor utsträckning
också komma med i en blivande
utredning av det slag som herr Löfgren
har efterlyst.

Jag kan till slut inte låta bli att säga,
att det är intressant att se, hur det i
dag kommer en erinran från folkpartihåll
för att jag dröjer alltför länge med
att sätta i gång utredningsapparaten.
För inte så länge sedan framhölls det
från samma håll, att jag hade satt i
gång alldeles för många utredningar.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag har inte talat här
såsom partitaktiker, utan jag har motionerat
och interpellerat i denna fråga
på grund av att jag hyser ett omfattande
intresse för och har mångårig erfarenhet
av dessa rättsproblem.

Förhållandena i Sverige på detta område
är helt enkelt olidliga, till skillnad
från förhållandena i de flesta
andra länder. Herr justitieministern är
ju väl medveten om att vi enligt konventioner
med andra länder har skyldighet
att bereda samma rättsskydd i
Sverige som våra medborgare får i
andra länder, men på grund av att vi
i vårt land saknar en lagstiftning härvidlag
kan andra länders medborgare
inte få det rättsskydd i Sverige som
svenska medborgare enligt konvention

har rättighet att få i ett annat land. Följaktligen
tycker jag inte att man bör
betrakta detta såsom en partitaktisk
fråga från folkpartiet utan som en sakfråga.

Jag delar statsrådets uppfattning, att
det råder mycket olika meningar om
bästa sättet att lösa detta problem, men
det utgör enligt min uppfattning så
mycket större anledning att inte dröja
med tillsättandet av en utredning, eftersom
det med säkerhet kommer att ta
lång tid att praktiskt bena upp problemen.
Jag tror det finns skäl att tillsätta
utredningen även om de mycket
skickliga jurister och specialsakkunniga
som statsrådet talar om till att börja
med endast deltar nominellt. De praktiskt
sakkunniga medlemmar, som bör
finnas i en sådan utredning, måste säkerligen
ha lång tid på sig för att bena
upp en hel del praktiska problem innan
man kommer fram till de rent juridiska
frågor som bör lösas gemensamt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Vid remiss av proposition om premiering
av frivilligt sparande, tillika svar på
interpellation ang. det ekonomiska läget
och utvecklingstendenserna

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition,
nr 193, med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sköld, hade tillkännagivit, att
han vid remiss till utskott av denna
proposition hade för avsikt att besvara
herr Ohlins interpellation angående
material för belysande av det ekonomiska
läget och utvecklingstendenserna.

Före sammanträdets början hade herr
statsrådet Sköld låtit tillställa kammarens
ledamöter

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

dels följande

angående de ekonomiska uppgifter som
lämnas i finansministerns interpellationssvar
till herr Ohlin fredagen den
29 april 1955

Ett försök att kvantitativt bedöma
efterfrågeöverskottet göres i den reviderade
nationalbudgeten, vilken nu är
i det närmaste färdigställd.

Den goda konjunkturen och de starka
spänningarna i ekonomien har fått
en återspegling i de rätt betydande lönehöjningar
vari årets avtalsrörelse resulterat.
I den reviderade nationalbudgeten
beräknas löntagarnas inkomster
till följd därav ha ökat med 8—10 procent
mellan 1954 och 1955. Lägges härtill
andra samhällsgruppers inkomstökningar
och avdrages skatteökningen,
kvarstår en ökning av medborgarnas
behållna inkomster, som i den reviderade
nationalbudgeten anges till 2 300
miljoner kronor.

Höjda inkomster motverkar sig själva,
i den mån de går utöver ramen för
produktivitetsstegringen och inte kan
bäras av företagens vinstmarginaler,
utan medför prisstegringar. I den reviderade
nationalbudgeten beräknas de
ofrånkomliga, kostnadsmässigt bestämda
prisstegringarna medföra en uppgång
av den allmänna prisnivån med
två procent mellan årsgenomsnittet för
1954 och årsgenomsnittet för 1955. Nu
har ju prisnivån varit stabil under det
gångna året och ännu under första
kvartalet i år legat på ungefär oförändrad
nivå. En uppgång i årsmedeltalet
med två procent förutsätter därför att
priserna under fjärde kvartalet i år
kommer att ligga fyra procent högre än
vid årets början. Tar man hänsyn till
denna prisstegring, reduceras ökningen
av medborgarnas behållna inkomster
till 1 800 miljoner kronor. Om
denna inkomstökning i sin helhet kommer
till användning för konsumtions -

ändamål, d. v. s. om sparandet blev
oförändrat till sin omfattning jämfört
med förra året, skulle detta medföra en
ökning av den reala privata konsumtionen
med omkring sju procent. I den
vid årsskiftet gjorda nationalbudgetkalkylen
hade man med utgångspunkt från
det hypotetiska antagandet om oförändrade
löner endast räknat med en ökning
om 500 miljoner kronor. Nu skulle
konsumtionsökningen sålunda tendera
att bli hela 1 300 miljoner kronor större.

Den andra stora posten i den enskilda
efterfrågan, nämligen för investeringsändamål
— för byggnader och
anläggningar, maskiner m. in. — har
också visat en stegring. Denna omvittnas
bland annat av en enkät som kommerskollegium
företagit i mitten av
mars om industriens investeringsplaner
för innevarande år. Trots investeringsavgift
och trots den restriktiva kreditpolitik,
varom riksbanken och affärsbankerna
enades vid årets början,
visade högkonjunkturen endast ökad
styrka, ådagalagd i en allt större expansionslust
hos företagen. Under i övrigt
oförändrade förhållanden måste därför
den väntade ökningen av de privata
investeringarna i år jämfört med fjolårets
justeras upp från 300 till 450 miljoner
kronor.

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

cent eller V/2 miljard tidigare. Det gör
en ökning på en halv miljard kronor.
Vidare har vi kunnat glädja oss åt en
något större stegring av exportpriserna
än av priserna på vår import. Denna
förbättring av bytesrelationerna gentemot
utlandet tillför folkhushållet en
vinst på omkring 200 miljoner kronor.

Resultatet av beräkningarna vid revideringen
av nationalbudgeten blev
likväl, att stegringen av den privata efterfrågan
visade en klar tendens att
överstiga ökningen av våra tillgångar.
Man kunde därför räkna med ett efterfrågeöverskott
av storleksordningen en
miljard kronor. Hänsyn hade då tagits
till en sannolikt föreliggande strävan
mot viss lagerökning.

I nationalbudgeten har sedan uppskattningar
gjorts beträffande effekten
av den senaste etappen i konjunkturåtstramningen.
Beräkningarna tyder på
att man genom den hårdare kreditpolitiken,
den särskilda stimuleringen av
sparandet och den höjda företagsbeskattningen
har utsikter att trygga balansen
mellan tillgång och efterfrågan
i landet. Detta sker genom att konsumtionen
blir mindre på grund av
ökat sparande, att investeringsökningen
begränsas och att en viss minskning av
lagren frampressas.

dels ock följande

Sammanfattning av nationalbudgetens
kalkyler över tendenserna till efterfrågeöverskott
före den senaste skärpningen
av den ekonomiska politiken

Ef terfrågeökning

Milj. kr.

Privat konsumtion .......... 1 800

Offentlig konsumtion ........ 220

Privata investeringar ........ 460

Offentliga investeringar ...... 200

Export av varor och tjänster 360

Eftersträvad lagerökning .... 200

Summa efterfrågeökning 3 240

Tillgångsökning

Milj. kr.

Produktion ................ 2 000

Import .................... 400

Avdragspost med hänsyn till
fjolårets lagerminskning, som
innebar ett extra tillskott till
den löpande försörjningen
under förra året och som i
kalkylerna förutsättes utebli
i år ....................—160

Summa tillgångsökning 2 240
Efterfrågeöverskott 1 000

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Ohlin till mig riktat
följande interpellation:

Vill herr statsrådet för kammaren
framlägga tillgängligt material, som belyser
det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna,
för att därigenom
möjliggöra en offentlig debatt, som skulle
klargöra aktuella ekonomisk-politiska
frågeställningar, innan regeringen binder
sig för nya krispolitiska åtgärder?

I interpellationen beröres vidare ett
antal speciella åtgärder för att uppmuntra
det enskilda sparandet.

I anledning härav får jag anföra följande.

Regeringens bedömning av det ekonomiska
läget och dess program för den
fortsatta ekonomiska politiken kommer
i sedvanlig ordning att redovisas i propositionen
angående komplettering av
riksstatsförslaget — den s. k. kompletteringspropositionen.
Denna är avsedd att
föreläggas riksdagen den första veckan
av maj. Konjunkturinstitutets vårrapport
och den reviderade nationalbudgeten
kommer att ingå som bihang till
kompletteringspropositionen. Samtidigt
torde proposition avlåtas angående

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

skärpt beskattning av aktiebolag och
ekonomiska föreningar. De övriga nya
element i den ekonomiska politiken,
som får beaktas vid en samlad presentation
av utvecklingstendenserna i samhällsekonomien
och därav betingade åtgärder,
är redan kända. På kreditpolitikens
område föreligger sålunda bankofullmäktiges
och riksgäldsfullmäktiges
beslut. Propositionen angående premiering
av det frivilliga sparandet avgavs
i förrgår och bildar underlag för dagens
debatt. Några ytterligare förslag till vårriksdagen
i ekonomiskt-politiska frågor
utöver de nu framlagda planeras icke.
Därmed är alltså sagt, att den aktivisering
av stabiliseringspolitiken som regeringen
för närvarande räknar med
hänför sig till kreditåtstramningen,
vinstbeskattningen och premieringen av
det frivilliga sparandet. Även om arbetet
inom Kungl. Maj:ts kansli och hos
vederbörande utredningsorgan varit inriktat
på att den mot vårriksdagens slut
brukliga översikten över det ekonomiska
läget och dess konsekvenser i
ekonomiskt-politiskt hänseende skulle
framläggas för riksdagen i ett något
senare sammanhang, finns det sålunda
redan i dag tillräckliga hållpunkter för
att riksdagens ledamöter skall kunna
bilda sig en föreställning om huvuddragen
i de konjunkturdämpande åtgärderna.

Inledningsvis vill jag erinra om att
den ekonomiska politiken sedan föregående
sommar gradvis skärpts, allteftersom
tendenserna till överkonjunktur
tilltagit och trycket på våra resurser
ökat. I finansplanen till årets statsverksproposition
lämnades en utförlig
redogörelse för de medel, som ditintills
utnyttjats i syfte att förstärka skyddet
för den samhällsekonomiska jämvikten.
Jag uttalade i detta sammanhang, att
jag icke kunde bedöma, huruvida de
stabiliseringsåtgärder som vidtagits var
tillräckliga garantier mot uppkomsten
av ett efterfrågeöverskott och tillräck -

liga för att vidmakthålla den inre och
yttre jämvikten samt prisstabiliteten.
Läget krävde enligt min uppfattning
fortlöpande överväganden rörande den
ekonomiska politikens utformning. Jag
framhöll särskilt, att om löneförhöjningarna
gick utöver den mycket begränsade
ram som förelåg, måste den
ekonomiska politiken inriktas på att
neutralisera den efterfrågestegring som
de ökade inkomsterna kunde ge upphov
till. Investeringarna fick i så fall
minskas och konsumtionsefterfrågan
trängas tillbaka, så att de totala anspråken
inte kom att överstiga den totala
tillgången på varor och tjänster. Det är
alltså i full konsekvens med vad som
klart förutskickades i finansplanen •—
och kan inte ha kommit som en överraskning
— att ytterligare åtstramningar
aktualiserats, när den fortsatta
utvecklingen i samband med löneuppgörelserna
visat, att ett inflationsdrivande
efterfrågeöverskott hotar.

Ett försök att kvantitativt bedöma
efterfrågeöverskottet göres i den reviderade
nationalbudgeten, vilken nu är
i det närmaste färdigställd. Jag skall nu
be att få ge en summarisk förhandsredovisning
av nationalbudgetberäkningarnas
resultat i detta avseende.

Den goda konjunkturen och de starka
spänningarna i ekonomien har fått
en återspegling i de rätt betydande lönehöjningar,
vari årets avtalsrörelse resulterat.
I den reviderade nationalbudgeten
beräknas löntagarnas inkomster
till följd därav ha ökat med 8—10 procent
mellan 1954 och 1955. Lägges härtill
andra samhällsgruppers inkomstökningar
och avdrages skatteökningen,
kvarstår en ökning av medborgarnas
behållna inkomster, som i den reviderade
nationalbudgeten anges till 2 300
miljoner kronor.

Höjda inkomster motverkar sig själva,
i den mån de går utöver ramen för
produktivitetsstegringen och inte kan
bäras av företagens vinstmarginaler

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

utan medför prisstegringar. I den reviderade
nationalbudgeten beräknas de
ofrånkomliga, kostnadsmässigt bestämda
prisstegringarna medföra en uppgång
av den allmänna prisnivån med
två procent mellan årsgenomsnittet för
1954 och årsgenomsnittet för 1955. Nu
bar ju prisnivån varit stabil under det
gångna året och ännu under första
kvartalet i år legat på ungefär oförändrad
nivå. En uppgång i årsmedeltalet
med två procent förutsätter därför
att priserna under fjärde kvartalet
i år kommer att ligga fyra procent högre
än vid årets början. Tar man hänsyn
till denna prisstegring, reduceras
ökningen av medborgarnas behållna inkomster
till 1 800 miljoner kronor. Om
denna inkomstökning i sin helhet kommer
till användning för konsumtionsändamål,
d. v. s. om sparandet blev
oförändrat till sin omfattning jämfört
med förra året, skulle detta medföra en
ökning av den reala privata konsumtionen
med omkring sju procent. I den
vid årsskiftet gjorda nationalbudgetkalkylen
hade man med utgångspunkt från
det hypotetiska antagandet om oförändrade
löner endast räknat med en
ökning om 500 miljoner kronor. Nu
skulle konsumtionsökningen sålunda
tendera att bli hela 1 300 miljoner kronor
större.

Den andra stora posten i den enskilda
efterfrågan, nämligen för investeringsändamål
— för byggnader och anläggningar,
maskiner m. m. — har också
visat en stegring. Denna omvittnas
bland annat av en enkät som kommerskollegium
företagit i mitten av mars
om industriens investeringsplaner för
innevarande år. Trots investeringsavgift
och trots den restriktiva kreditpolitik,
varom riksbanken och affärsbankerna
enades vid årets början, visade
högkonjunkturen endast ökad styrka,
ådagalagd i en allt större expansionslust
hos företagen. Under i övrigt oförändrade
förhållanden måste därför den

väntade ökningen av de privata investeringarna
i år jämfört med fjolårets justeras
upp från 300 till 450 miljoner
kronor.

Det finns å andra sidan anledning
räkna med en större produktionsökning
än i de tidigare kalkylerna. Dels
har man vid en revision av konjunkturinstitutets
beräkningar funnit, att den
totala produktionen förra året stigit med
drygt fem procent eller mer än tidigare
antagits. Dels har den tidigare
produktionsberäkningen avstämts mot
den antagna, rätt måttliga ökningen av
konsumtionen. Man var vid årsskiftet
medveten om att en marginal för möjlig
ytterligare produktionsökning förelåg.
I den reviderade nationalbudgeten
räknar man nu med en ökning av den
totala produktionen med 4^2 procent
eller två miljarder kronor, mot 3^2 procent
eller ll/2 miljard tidigare. Det gör
en ökning på en halv miljard kronor.
Vidare har vi kunnat glädja oss åt en
något större stegring av exportpriserna
än av priserna på vår import. Denna
förbättring av bytesrelationerna gentemot
utlandet tillför folkhushållet en
vinst på omkring 200 miljoner kronor.

Resultatet av beräkningarna vid revideringen
av nationalbudgeten blev
likväl, att stegringen av den privata
efterfrågan visade en klar tendens att
överstiga ökningen av våra tillgångar.
Man kunde därför räkna med ett efterfrågeöverskott
av storleksordningen en
miljard kronor. Hänsyn hade då tagits
till en sannolikt föreliggande strävan
mot viss lagerökning.

Det var naturligt att regeringen och
riksbanken inte kunde undgå att vidta
åtgärder i ett sådant läge. Hade utvecklingen
fått fortgå, skulle den alltför stora
efterfrågan sannolikt i första hand
ha medfört en stark ansvällning av importen,
resulterande i underskott i bytesbalansen
och ett betydande utflöde
av valutor. Vidare skulle efterfrågetrycket
ha pressat upp priserna utöver det

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

som varit kostnadsmässigt motiverat.
Intetdera har kunnat accepteras.

Detta är bakgrunden till den senaste
skärpningen av den ekonomiska politiken.
Enligt regeringens bedömning
bör den ge statsmakterna och riksbanken
det erforderliga greppet över utvecklingen.
Så långt läget för närvarande
kan överblickas, torde de olika
åtgärderna i efterfrågedämpande syfte
vara tillräckliga för att hålla anspråken
i samhället inom ramen för de disponibla
resurserna och för att förhindra
en inflationistisk prisglidning ovanpå
de ofrånkomliga konsekvensprisstegringarna
efter löneuppgörelserna. I nationalbudgeten
har uppskattningar
gjorts beträffande effekten av den senaste
etappen i konjunkturåtstramningen.
Beräkningarna tyder på att man genom
den hårdare kreditpolitiken, den
särskilda stimuleringen av sparandet
och den höjda företagsbeskattningen
har utsikter att trygga balansen mellan
tillgång och efterfrågan i landet.
Detta sker genom att konsumtionen blir
mindre på grund av ökat sparande, att
investeringsökningen begränsas och att
en viss minskning av lagren frampressas.

Det bör emellertid klart sägas ifrån,
att risker för balansrubbningar och
prisrörelser alltid existerar i en ekonomi
med full sysselsättning och fullt
utnyttjad produktionskapacitet. Med
hänsyn härtill påkallar situationen ständig
uppmärksamhet och hög beredskap
på den ekonomiska politikens alla områden,
så att uppträdande störningstendenser
snabbt kan motverkas, vare
sig de innebär risker för inflation och
överkonjunktur eller för depression och
arbetslöshet. Alltefter lägets växlingar
kan därför i fortsättningen uppmjukningar
eller skärpningar av stabiliseringspolitiken
bli nödvändiga. Detta
innebär icke ryckighet utan rörlighet
— en rörlighet som är en oundgänglig

förutsättning för jämviktens bibehållande
under full sysselsättning.

Jag ber härefter att få övergå till de
speciella åtgärder för att befrämja det
frivilliga sparandet som interpellanten
berör.

De frågor om garantier mot penningvärdeförsämring
åt sparade belopp, om
försäljning av värdefasta obligationer
och om andel i vinst, som herr Ohlin
tar upp i interpellationen, ligger ju redan
under riksdagens prövning. Beträffande
dessa frågor får det väl därför bli
överläggningar inom vederbörande utskott.
Vad gäller schablonavdrag vid
inkomstbeskattningen har den frågan
nyligen behandlats av årets riksdag.
För min del vill jag dock säga, att man
inte bör tillgripa sådana åtgärder för
att stimulera sparandet, som medför
orimligt stora kostnader för staten och
skattebetalarna i förhållande till resultatet.
Man måste vidare se till, att
man inte genom en anknytning av sparpremieringen
till taxeringssystemet förorsakar
en så besvärande belastning
på taxerings- och uppbördsorganisationen,
att denna inte hinner fullgöra de
egentliga, synnerligen betydelsefulla
arbetsuppgifterna. En sådan utveckling
skulle gå stick i stäv mot strävandena
att effektivisera taxeringsarbetet och
inrikta det på mer väsentliga granskningsuppgifter.
Inte blott av dessa skäl
utan även ur principiell synvinkel bör
det i möjligaste mån undvikas, att taxeringsväsendet
sammankopplas med ting
som ligger helt vid sidan därav.

Angående interpellantens tanke på en
ökad användning av bostadsrättsformen
vill jag framhålla, att en ökad produktion
av dylika lägenheter antagligen
skulle kunna bidraga till någon liten
ökning av det enskilda sparandet, under
förutsättning att en sådan produktion
kommer till stånd på bekostnad av
uppförandet av flerfamiljshus, och inte
av egnahem. Numera utgör emellertid
bostadsrättslägenheterna omkring 30

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och

procent av den totala årsproduktionen
av lägenheter i flerfamiljshus. Detta
sammanhänger med att de statliga stödåtgärderna
för bostadsbyggandet har
gynnat bostadsrättsformen. Andelen bostadsrättslägenheter
synes tendera att
öka. Att genom särskilda åtgärder framtvinga
en avsevärt större användning
av bostadsrättsformen förefaller inte
självklart. I första hand fick man i så
fall överväga att försämra finansieringsvillkoren
för de företag som uppför
hyreshus. Detta skulle i nuvarande läge
sannolikt verka störande på bostadsproduktionen.

Vad angår frågan om ökad möjlighet
att medge placering av försäkringsfonder
i realvärden, främst aktier, kan
framhållas att gällande, relativt restriktiva
bestämmelser utformades så sent
som 1948. Yrkanden om en friare placering
avvisades då. En utvidgning
av placeringsmöjligheterna kräver uppenbarligen
särskild utredning. Av intresse
är att nämna, att försäkringsbolagens
hittillsvarande möjligheter att
placera medel i aktier och andra realvärden,
exempelvis fastigheter, utnyttjats
i förhållandevis ringa omfattning.

Vad därefter gäller en sådan utformning
av den planerade allmänna pensionsförsäkringen
att sparandet ökas,
vill jag endast meddela, att denna tanke
sedan någon tid tillbaka håller på att
prövas inom stabiliseringsnämnden.
Frågan får närmare övervägas till hösten,
då såsom jag hoppas den nu arbetande
utredningen kommer att framlägga
förslag i ämnet.

Beträffande interpellantens betoning
av betydelsen för sparandets omfattning
av hur företagsbeskattningen utformas,
torde böra påpekas, att ett stort
företagssparande är avhängigt av höga
företagsvinster. Ju högre företagsvinsterna
är och ju större möjligheter som
finns till skattefritt företagssparande,
desto större blir emellertid företagens
investeringsbenägenhet. Till den del

utvecklingstendenserna

detta är fallet innebär inte företagssparandet
en minskning av den totala
efterfrågan i samhället. Därtill kommer
att förekomsten av höga företagsvinster
leder till en naturlig strävan hos löntagarna
att få del därav, något som i ett
läge med efterfrågeöverskott ej kan leda
till ett stärkande av penningvärdet.

Slutligen vill jag göra några reflexioner
i anledning av interpellantens uttalanden
om kastningar i den ekonomiska
politiken. Under de senaste åren har
regeringen — i klar motsats till näringslivets
och oppositionens yrkanden
— fullföljt en fast stabiliseringspolitik
med efterfrågebegränsande åtgärder på
olika punkter i ekonomien. I och med
att både här hemma och ute tecken till
en vändning och ett omslag i affärslivets
förväntningar kunde skönjas, inledde
regeringen en skärpning av den
konjunkturdämpande politiken i syfte
att förhindra ett övertryck i ekonomien.
Alltsedan i fjol somras har successiva
stabiliseringsåtgärder vidtagits,
vilka vid de olika tidpunkterna bedömts
tillräckliga, samtidigt som det klargjorts,
att ytterligare medel skulle tillgripas,
därest detta senare visade sig
nödvändigt för att hålla anspråken
inom resursernas ram. När i januari
förslaget om allmän och särskild investeringsavgift
lades fram, var det en
ganska allmän uppfattning, att erforderliga
förutsättningar fanns för att
efterfrågan inte skulle överskrida den
gräns som tillgången på varor och
tjänster uppdrager. De lönehöjningar,
som nyligen genomförts, är emellertid
ett uttryck för att en inflationistisk
spänning alltjämt råder i samhällsekonomien.
Risken för ett betydande efterfrågeöverskott
är överhängande. Detta
överskott måste på ett eller annat sätt
neutraliseras.

Min personliga mening är, att det
hade varit lättare att angripa överskottet
med tillhjälp av ett obligatoriskt
sparande. Fn sådan åtgärd skulle ej

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

bara träffa företagen utan också konsumenterna
och leda till en begränsning
av konsumtionsökningen. Hittills
har den efterfrågebegränsande politiken
främst gällt investeringsverksamheten
och företagens expansionstendenser.
En sådan dämpning av aktiviteten
i företagarvärlden är nödvändig i rådande
konjunkturläge. Men den bör inte
drivas hur långt som helst. Därför hade
det varit önskvärt att även direkta åtgärder
mot en för hastig stegring av
konsumtionen hade kunnat genomföras.

För regeringens del är huvudsaken
emellertid, att penningvärdet och den
samhällsekonomiska jämvikten bevaras.
Medlen är en andrahandsfråga. Givetvis
bör det eftersträvas, att i den
ekonomiska politiken det medel i främsta
rummet kommer till användning,
som ur rent ekonomisk synvinkel framstår
såsom mest ändamålsenligt i ett
visst läge. Skulle emellertid ifrågavarande
medel inte befinnas politiskt användbart,
måste det därnäst bästa begagnas.
När alltså i det aktuella läget
önskvärd anslutning inte kunde ernås
till förslaget om ett obligatoriskt sparande,
var det helt följdriktigt, att en
så stark kreditåtstramning kom till
stånd, att denna i förening med en
höjd vinstbeskattning genom sina direkta
och indirekta återverkningar kan
medföra samma effekt på den totala
efterfrågan som eljest avsetts med det
obligatoriska sparandet.

Av vad jag nu anfört får emellertid
inte den slutsatsen dras, att valet ensidigt
stått mellan kreditåtstramning
och obligatoriskt sparande. Även om
det senare alternativet tillgripits, hade
en aktivisering av kreditpolitiken varit
behövlig. När tanken på det obligatoriska
sparandet måste överges, innebar
detta följaktligen inte någon principiell
omkastning i fråga om kreditåtstramningens
roll i stabiliseringspolitiken
utan endast ett behov av en hårdare
kreditpolitik än eljest. Att det vid

en sådan hård kreditpolitik i vissa lägen
kan finnas behov av ränterörlighet
såsom ett tekniskt hjälpmedel har jag
aldrig ifrågasatt. Däremot har jag hyst
— och hyser alltjämt — den uppfattningen,
att ränteinstrumentet inte fyller
någon funktion såsom en isolerad
åtgärd.

De som kritiserat den förda ekonomiska
politiken har i sina yttranden
gett intryck av att de betraktar räntan
såsom ett universalmedel, vilket kan
ersätta praktiskt taget alla andra stabiliseringsåtgärder.
En sådan syn på räntepolitiken
kan jag ej ansluta mig till.
Med hänsyn till räntans blinda och onyanserade
verkningar skulle dess användning
som den ekonomiska politikens
enda vapen få icke önskvärda
återverkningar på många områden,
särskilt med hänsyn till att en räntehöjning
skulle behöva drivas mycket
långt för att få avsedd effekt, om den
inte stödes av andra åtgärder. En annan
sak är, när i dagens läge en räntehöjning
kommer till stånd som en komplettering
av en likviditetsbegränsande
politik och såsom påbyggnad på en rad
andra kraftigt verkande stabiliseringsåtgärder
på olika punkter i ekonomien.
Då kan en uppjustering av räntenivån
ha en funktion. Men det finns inga skäl
att överbetona räntans roll i den nu
förda politiken.

Med detta anser jag mig ha besvarat
herr Ohlins interpellation.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret. Det finns en upplysning
i det som jag tror, att svenska
folket kommer att motta med särskild
tillfredsställelse, den upplysningen
nämligen, att finansministern inte har
för avsikt att förelägga riksdagen några
nya förslag. Det kommer alltså inte

Nr 16

Vid remiss av proposition

pellation ang. det ekonomiska läget

några majöverraskningar av den typ
som kom under april.

När vi i dag diskuterar dessa spörsmål
om den lämpliga ekonomiska politiken,
så sker det i ett sensationellt
förändrat läge. Regeringen har övergivit
den låsta räntans politik och genomfört
just den omläggning av ränteoch
kreditpolitiken, som man under tidigare
debatter, senast i januari i år
och i åratal dessförinnan, bestämt har
motsatt sig.

Det är naturligt att jag under sådana
förhållanden försöker göra ett låt vara
kortfattat bokslut över regeringens
misslyckade politik. Ett av dess karakteristiska
drag har varit, att man fäst
alltför ringa vikt vid penningvärdets
försvar, ehuru man med rätta ansett
den fulla sysselsättningen vara av största
betydelse. Härom råder ju full enighet.
Men vad beträffar penningvärdets
stabilitet har man i många debatter, inte
minst i denna kammare, talat om att
det visserligen är tråkigt, att priserna
och levnadskostnaderna stiger men att
flertalet folkgrupper får ju kompensation,
så att det inte är så farligt. Senast
i regeringens huvudorgan i dag
finns i en ledande artikel spår av den
tankegången, att inflation egentligen
är ganska bra för löntagarna.

Det är talesätt av det slaget, som vi
under årens lopp hört från regeringsbänken,
naturligtvis uppblandade med
tal om penningvärdets försvar. Vi, den
meningsriktning jag företräder, har
många gånger fått kritisera regeringen
för detta och påpekat prisstegringens
orättvisor och skadeverkningar trots
alla kompensationsförsök. Vi har utan
framgång av regeringen krävt belysning
av prisstegringens orättvisor, när det
gäller inkomst- och förmögenhetsfördelningen,
och av möjligheterna att
rätta till dessa i någon mån, men då
har finansministern vinkat med kalla
handen. Problemet intresserade honom
inte tillräckligt.

av frivilligt sparande, tillika svar på inter När

jag nu skall försöka säga någonting
om denna regeringens förolyckade
politik, så skall jag inte gå alltför långt
tillbaka. Jag börjar med 1949 års devalvering
efter den första engångsinflationen,
den sänkning av kronans
yttre värde, som då genomfördes. Herr
Sköld gjorde därefter sin beryktade
jättespekulation. Han ville genom subventioner
köpa det svenska folkhushållet
fritt från verkan av de höjda importpriserna.
Vi varnade finansministern
för en sådan spekulation. Vi sade
att det fanns risk för att man i stället
bäddade för en explosion av prisstegringar,
när subventionerna skulle avvecklas.
Vi vet att det också gick så
mot slutet av 1950. Jag har förut utnämnt
herr Sköld till Sveriges störste
spekulant och dess mest misslyckade.
Jag har ingen anledning att ändra det
omdömet. Regeringspolitiken förstärkte
inflationen under åren 1950—52. Det
var som att hälla fotogen på elden.
Det är klart att då flammar den upp.
Inflationen blev också kraftigare än på
många andra håll i Västeuropa i länder,
som vi brukar jämföra oss med, detta
trots att dessa länder varit med i kriget
och därför hade svårare förhållanden.

Regeringen har försvarat sig med att
det inte var möjligt att begränsa inflationen
under dessa år. Om regeringen
vidhåller den uppfattningen, så har vi
att vänta, att samma sak upprepas, när
det åter blir en prisstegring på världsmarknaden,
särskilt på de stora råvarumarknaderna.
Då har vi tydligen att
vänta oss ännu en gång en särskilt
stark prisstegring i Sverige — att utlandets
inflation kommer hit med ökad
styrka. Är regeringen verkligen i dag
villig att fasthålla den åsikten? Skall
Sveriges folk behöva räkna med att
utländska inflationsimpulser här skall
förstärkas? Jag tror att det är mycket
viktigt, att regeringen här lämnar ett
klart besked, ty den ekonomiska poli -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

om premiering

och utvecklingstendenserna

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

tiken på längre sikt kan inte bedömas
utan svar på denna fråga.

På en punkt ändrade regeringen sin
uppfattning 1950. I stället för den spikade
treprocentsräntan fick man en
spikad 3V2 procentsränta, men man vägrade
även under 1951 att acceptera
en rörlig ränta. Regeringen gjorde det
året detta spörsmål till en stor inrikespolitisk
fråga, kanske rent av den dominerande
skiljelinjen mellan den då
bildade koalitionsregeringen och oppositionen.
Både inom folkpartiet och högern
talade man vid dessa förhandlingar
för en viss rörlighet i räntepolitiken
som ett viktigt led i en smidig kreditpolitik.
Vi tog avstånd — det gjorde vi
i folkpartiet, och om jag inte missminner
mig intog högern därvidlag samma
ståndpunkt — från högräntepolitiken,
högräntepolitik t. ex. av den art
som herr Sköld så vältaligt förordade
här i kammaren före kriget. Men vi
förordade en rörlig ränta.

Socialdemokraterna och bondeförbundet
sade emellertid nej. De ville
inte alls förhandla ens en gång om
denna ränterörlighet. Jag var mycket
förvånad då och är det ännu mera
i dag, men regeringspartierna gjorde
meningsskiljaktigheten i räntefrågan
till den spik, på vilken man skulle politiskt
hänga upp koalitionsregeringens
bildande. Det som förenade partierna
var främst gemensamma åsikter om lågräntepolitiken,
och det som skilde dem
från oppositionen var främst att oppositionen
företrädde en annan inställning.
Det gjordes inga försök att komma
till en kompromiss. Regeringspartierna
ville helt enkelt ha denna skillnad,
tydligen av inrikespolitiska skäl,
i varje fall till stor del. Sedan har regeringspartierna
under två valkampanjer
och många riksdagsdebatter hävdat i
stort sett samma uppfattning.

Naturligtvis har man många brasklappar,
särskilt herr Sköld har en hel
del sådana, men frågan är vilket in -

tryck man har givit svenska folket, och
det intrycket är att här har varit en
stor skiljelinje. Jag återkommer till
denna fråga med en del citat.

I stället för räntepolitik och kreditpolitik
i anslutning därtill förordades
nu investeringsavgift. Men hur klumpigt
detta instrument med investeringsavgift
är i jämförelse med en rörlig
ränta — även klumpiga instrument kan
få användas någon gång, det erkänner
jag — framträdde i utvecklingen under
1953. Vi i folkpartiet ville avskaffa investeringsavgiften
det året som bekant.
Jag tror vi var ensamma om det förslaget.
Regeringen höll fast vid det. Det
visade sig att det blev en konjunkturförsämring,
inte särskilt betydande men
dock en avmattning under 1953, och jag
skulle förmoda att finansministern i
dag skulle vara benägen att erkänna, att
i ljuset av den senare utvecklingen var
det onödigt att bevara investeringsavgiften
under detta år. Men man måste till
hans ursäkt i någon mån säga, att det
är inte lätt att variera investeringsavgiften
efter lägets förändringar, och
vi vet alla att det är svårt att i förväg
bedöma konjunkturutvecklingens skiftningar,
vilket onekligen är ett skäl för
att i främsta rummet använda en mera
smidig metod som lätt kan varieras.

Från sommaren 1954 har vi haft en
stigande konjunktur. Då behövdes väl
i alla fall en klart konjunkturdämpande
kreditpolitik inte bara genom restriktioner
med bevarande av en spikad
3% procents ränta utan med utnyttjande
av de möjligheter som den
rörliga räntan ger kreditpolitiken. Jag
säger inte att det var någon allvarlig
inflationsfara, men en viss dämpning
av tendenser till överkonjunktur sker
ju lättast, om man ingriper i tid.

Det var då på hösten — naturligtvis
efter valet, efter det man under valkampanjen
underlåtit att signalera någon
kursförändring — som herr Sköld
gjorde sitt kända lappkast i räntefrå -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och

gan, 4-procentslånet. Det verkade ju
lovande. Man trodde ett slag att regeringen
skulle övergivit den låsta räntans
politik, men i stället för att fullfölja
gick man tillbaka och krävde en
3,6 procents nivå för offentliga lån. Nu
vet jag inte, om finansministern är
skidåkare, men de som är skidåkare
känner väl till, att om man gör ett
lappkast är det en sak som är viktigare
än allt annat, nämligen att man gör det
bestämt. Man skall inte stanna upp mitt
i, så att skidan skär ned i snön, ty då
får man en mycket ostadig och otrevlig
position. Det är just vad finansministern
råkade in i dess värre, till skada
för vår kapitalmarknad och vårt folkhushåll.
Denna kastning tillbaka till 3,6
procent har till mycket stor del försatt
kapitalmarknaden ur funktion under
den gångna vintern. Det kan finansministern
nog få besked om från t. ex.
framstående socialdemokratiska kommunalpolitiker.

När finansministern i sitt svar talar
om att det här har skett en gradvis och
målmedveten skärpning, så är detta inte
riktigt, herr finansminister! Tvärtom
har det varit en hit-och-dit-politik Ni
presterat, vilken i dagens läge av alla
parter måste erkännas vara ett allvarligt
misstag. Det hade varit anledning
att fullfölja en politik med en rörlig
ränta kring fyraprocentnivån men utan
att man band sig vid någon alldeles bestämd
siffra.

Varför, herr finansminister, var inte
det den riktiga politiken, som här i
kammaren krävdes från oppositionens
sida under höstmånaderna? Hur ser Ni
på denna sak i dag? Det försvar som
presterades här i kammaren i höstas
kan i varje fall nu icke vidhållas. Jag
vet inte om det var för nära valkampanjen
och om man därför fann att
man inte kunde fullfölja omsvängningen
eller vad det var, men folkhushållet
har dyrt fått betala för denna politik.

I början av 1955 fortsatte sedan ten -

utvecklingstendenserna

denserna till förbättrade konjunkturer.
Regeringen föreslog då införande av
investeringsavgift i stället för en rörlig
ränta och en smidig kreditpolitik. Regeringen
varnade också arbetsmarknadens
parter för alltför stora lönehöjningar
■— en varning som såvitt jag
vet hela regeringen stod bakom. Men
regeringen underlät att dämpa konjunkturen
och underlät att vidtaga den
åtstramning, som man nu har gått in
för. I stället har man lagt ansvaret på
de fackliga organisationerna. LO:s ordförande,
Axel Strand, vägrade emellertid
att låta LO påtaga sig den rollen,
alltså rollen att bromsa och hålla tillbaka.
Han hänvisade till att detta är
regeringens sak. Tydligen gällde regeringens
uppmaning främst Arbetsgivareföreningen.
Att nu efter allt regeringens
tal om storfinans se finansminister
Sköld gå arm i arm med herr Kugelberg,
medan herr Strand träder åt sidan,
är en intresseväckande syn. Nog
finns det åtskilligt att säga om ansvarsfördelningen
mellan regeringen och de
fackliga organisationerna i olika lägen,
men regeringens försök att här skylla
ifrån sig och till största delen lägga ansvaret
på arbetsmarknadens parter finner
jag ohållbart. Regeringen borde
framför allt ha genomfört en kreditåtstramning
med den rörliga räntans
hjälp, så att det skapats en annan ekonomisk
atmosfär.

Regeringen började för någon månad
sedan tala om det köpkraftsöverskott,
som uppkommit genom lönestegringarna,
och skickade därvid ut den bekanta
promemorian om tvångssparandet. Det
egendomliga i denna situation var emellertid,
att regeringen icke redovisade
vari detta köpkraftsöverskott bestod.
Man upprepade bara om och om igen,
att det fanns ett sådant köpkraftsöverskott,
och skapade givetvis därigenom
en del inflationsförväntningar eller
stärkte de förväntningar i denna riktning,
som eventuellt fanns ute bland

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

allmänheten. Man kan nästan säga att
det uppstod en kortvarig tendens till
en diskussion i panikens tecken.

Det är något mystiskt med detta, att
regeringen ansåg det självklart att det
uppstått ett köpkraftsöverskott, eftersom
regeringen och dess experter ju
räknar med en viss prisstegring i år
på bl. a. jordbrukets produkter. Nationalbudgetdelegationen
har ju sagt, att
en del av dessa prisstegringar äter upp
en del av lönestegringen. Härtill kommer
sedan marginalbeskattningen, vilken
som bekant är större än den genomsnittliga
skatten. Allt detta tar bort
en del av de ökade lönerna. Vidare har
vi att räkna med en produktionsökning
på uppskattningsvis 4 å 4% procent.
Här föreligger därför onekligen ett problem,
som måste tas upp till diskussion
i början av en debatt, inte i slutet! Fanns
det anledning anta att det förelåg något
väsentligt köpkraftsöverskott eller någon
risk för ett sådant överskott, om
man tar 1955 i sikte?

Nu har regeringen ställt en reviderad
nationalbudget till förfogande, och ett
utdrag ur densamma ligger på kammarledamöternas
bord. Den går ut på att
det innan regeringen beslöt att höja
räntan fanns ett köpkraftsöverskott på
1 000 miljoner kronor, i den bemärkelsen
att om man ingenting gjorde, så
skulle den totala efterfrågan komma att
överstiga den totala tillgången på varor
med omkring denna summa. Sedan
finns det också en ny kalkyl, i vilken
man tagit hänsyn till regeringens nya
politik, särskilt räntehöjningen, och enligt
nationalbudgetdelegationen försvinner
då hela köpkraftsöverskottet
som genom ett trollslag. Detta åstadkommes
tydligen främst av den ändrade
räntepolitiken, som är den dominerande
förändringen i den nya politiken.
Det är verkligen underbart vilken verkan
räntepolitiken får på den svenska
ekonomien enligt dessa uppskattningar!
Vi har här år efter år hört från rege -

ringshåll, att räntepolitiken inte har
någon verkan, om den inte göres så
kraftig att den framkallar arbetslöshet.
Men nu finner vi plötsligt att det är en
rimlig förväntan, att tillgången på varor
ökar och efterfrågan minskar med
sammanlagt 1 000 miljoner kronor, tydligen
utan att det blir någon ökad arbetslöshet
alls.

Av finansministerns redogörelse verkar
det som om regeringen ställer sig
bakom den nya räntepolitiken, och regeringen
och dess experter ger onekligen
intryck av att vara nyfrälsta anhängare
av en rörlig ränta. Det är ju
så, att nyomvända ofta har en särdeles
intensiv övertygelse, och det tycks vara
på det sättet även härvidlag.

När vi emellertid ser på de kalkyler,
som ligger under beräkningarna — och
de är naturligtvis, som det anges i promemorian,
mycket osäkra — finner vi
att importen för att det hela skall gå
jämnt ihop beräknas öka med 150 miljoner
kronor, trots att räntehöjningen
ju måste verka i motsatt riktning. Nu
vet jag mycket väl att de senaste månadernas
import har varit mycket stor,
men det är ändå ganska intressant att
man här lagt fram en post för ökningen
av varutillgången genom ökad import.
Exporten sättes såvitt jag kunnat finna
i översiktstabellen till en siffra, som
är 390 miljoner kronor mindre än i
kapitlet om utrikeshandeln. Det verkar
också en smula förbryllande men kan
kanske förklaras.

Men viktigare än dessa transaktioner,
genom vilka det statistiskt redovisade
köpkraftsöverskottet nu beräknas försvinna,
är den första kalkylen där man
talar om detta köpkraftsöverskott, som
för regeringens del var bakgrunden till
tanken på tvångssparandet. I beräkningarna
antar man inte att företagens
inkomster och kapitalinkomsterna skall
gå ned. Där finns inte något antagande
om minskade vinstmarginaler. Hur
uppkommer då ett köpkraftsöverskott?

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 18

Vid remiss av proposition om premiering i

pellation ang. det ekonomiska läget och

Om man höjer produktionskostnaderna
genom höjda löner stiger priserna
lika mycket i kronor räknat, när vinstmarginalen
är oförändrad. Herr finansminister,
varifrån kommer då köpkraftsöverskottet?
Kommer inte tillgångs-
och efterfrågesidorna vid en
oförändrad marginal och oförändrat
sparande att ändras lika mycket?

Ja, när man tittar efter i beräkning
arna finner man också, att det är på
följande sätt delegationen framför allt
åstadkommit det famösa framräknade
köpkraftsöverskottet på 1 000 miljoner
kronor. Man pekar på en eftersläpning

1 prisstegringen, och därför blir prisstegringen
i år inte i genomsnitt vad
den skulle bli om den kommit i januari.
Genom denna eftersläpning i prisstegringen
får man ett tillfälligt köpkraftsöverskott
som det heter på 500 miljoner
kronor.

För det andra talar man om vissa
förskott från staten till sjukkassorna.
Jag erkänner att jag trots omsorgsfullt
studium inte kunnat få något grepp på
hur man tänker sig att dessa flera
hundra miljoner kronor, som regeringen
tillhandahåller som rörelsekapital, skall
kunna rubba den samhällsekonomiska
balansen. Men är det inte så, herr finnansminister,
att de sjukförsäkrade får
ut vissa belopp varje månad, och att
det betalas in vissa belopp i sjukförsäkringspremier
och från statens sida?
Att detta skulle bli någon så stor skillnad
som man tycks anse är svårt att
förstå.

Sedan har man dessutom lagt in att
det är önskvärt att öka varulagren och
att efterfrågan därigenom ökas. Det är
inte precis vad allmänheten tänkt sig
med köpkraftsöverskott, skulle jag förmoda.

Det är huvudsakligen dessa tre faktorer
som gör att man fått fram ett köpkraftsöverskott.
Nu är de ju allesammans
av tillfällig natur. Om detta resonemang
skulle vara riktigt uppkom 2

— Andra kammarens protokoll 1905. A

iv frivilligt sparande, tillika svar på interutvecklingstendenserna mer

i stort sett balans av sig självt under
andra halvåret. Regeringen skall
väl inte fortsätta att öka rörelsekapitalet
till sjukkassorna, och regeringen
tänker sig väl inte att en ökning av varulagren
skall fortsätta. — Jag måste säga,
herr finansminister, att en förklaring
av hur regeringen tänker sig detta köpkraftsöverskott
som ett självklart resultat
av lönehöjningen är högst angelägen.
Vad är det ni syftar till?

För min del har jag endast kunnat
komma till en slutsats av dessa beräkningar.
Man kan inte fästa någon väsentligt
vikt vid dem när man skall
bedöma dagens läge; de tillåter ingen
slutsats. Jag fäster vikten vid de andra
allmänna indicier, som finns och som
man sedan gammalt brukar använda
när man skall bedöma ett konjunkturläge,
och jag tror de pekar på att det
finns en tendens till en överkonjunktur
och att det därför varit mycket väl
motiverat att tillgripa en räntehöjning;
skada bara att den inte kommit tidigare,
ty då hade jämvikten utan svårighet
kunnat upprätthållas och med
mindre radikala medel. Jag är övertygad
om att det då räckt med en något
mindre räntehöjning.

Den allvarliga frågan på längre sikt
är väl den, hur vår konkurrenskraft på
utlandsmarknaden skall kunna bibehållas.
Men det är väl närmast en fråga
för kommande år.

Regeringen tveks emellertid ha blivit
hypnotiserad av sitt eget tal om
köpkraftsöverskottet, och åtminstone
dess socialdemokratiska del ville därför
tillgripa tvångssparandet. Även bondeförbundsstatsråden
var med om att
denna promemoria skickades ut. Man
kan väl därav, herr Hedlund, dra den
slutsatsen, att även bondeförbundsstatsråden
inte i och för sig ansåg tanken
vara helt misslyckad utan vara förtjiint
av ett allvarligt övervägande. Jag undrar
vilka argument i remissinstansernas
yttranden det var som bestämde
r 10

18 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

herr Hedlund och hans kolleger att sedan
säga nej. Eller var det andra argument
än remissmyndigheternas yttranden
som fällde utslaget? Jag syftar naturligtvis
inte på oppositionen, utan jag
tänker på andra. Vi i folkpartiet pekar
på det faktum, att socialdemokraterna
inte kunnat genomföra ett tvångssparande
ensamma, såsom det skedde när
de genomförde 27-öreshöjningen av
bensinskatten för några år sedan; de har
inte kunnat göra detta ensamma därför
att de efter kriget har förlorat så
många mandat i riksdagen till folkpartiet.

Finansministern säger att han anser
fortfarande att köpkraftsindragning genom
tvångssparande skulle vara den
bästa metoden och att man därför inte
skulle ha använt den genomförda
räntestegringen, om han fått sin vilja
fram. Men, herr finansminister, det är
ju särskilt under första halvåret som
detta köpkraftsöverskott finns på grund
av eftersläpningen i prisstegring. Det är
klart att man kan tala om indirekta
verkningar på längre sikt, men jag skall
inte ingå på den saken. Men tvångssparandet
skulle ju inte börja förrän andra
halvåret, och ett tvångssparande på
cirka 450 miljoner kronor under andra
halvåret 1955 kan inte leda till en
nettoökning av sparandet på samma
summa. Sett i förhållande till Er egen
kalkyl på ett efterfrågeöverskott av
1 000 miljoner i år är det märkligt att
en minskning av efterfrågan med några
hundra miljoner skulle framstå som det
lämpligaste medlet.

Finansministern tycks nu i det svar
han gav kammaren för en stund sedan
erkänna, att räntepolitiken får anses
vara betydligt effektivare än det obligatoriska
sparandet. Han säger: »Även
om det senare alternativet tillgripits
hade en aktualisering av kreditpolitiken
varit behövlig.» Man kan inte dra
någon annan slutsats därav än att fi -

nansministern själv räknar med att kreditpolitiken
här är effektivare.

För min del finner jag finansministerns
förslag om tvångssparande mycket
olyckligt och skall här bara framföra
några få synpunkter; man Mtall
väl inte spilla så mycket krut på döda
hökar. Förslaget är orättvist mot olika
folkgrupper. Den som redan förut sparat
för att t. ex. finansiera sin egen
bostad ålägges i alla fall ett lika stort
extra sparande som andra. Och de som
varit återhållsamma i sina lönekrav eller
inte har fått någon höjning alls får
bära samma börda som de, som är i
ett gynnsammare läge.

Det är också uppenbart att verkan
1958 av finansministerns obligatoriska
sparande skulle ha blivit högst märklig.
Jag bär, herr finansminister, talat
med rätt många människor under dessa
veckor, och de har praktiskt taget alla
förklarat, att de skulle sälja sina sparobligationer
1958, dessa som de blivit
påtvingade genom ett obligatoriskt sparande.
De skulle sälja dem så snart man
fick sälja dem. Men vem skulle ha köpt
dem? Skulle riksbanken ha köpt dem?
Ja, om inte riksbanken köpt dem skulle
de ha fallit starkt i kurs. Och om de
fallit i kurs betyder detta en stark
räntehöjning. Det är onekligen en ödets
ironi att en politik, vars främsta uppgift
tycks ha varit att undvika en räntehöjning,
skulle ha lett till en stark
räntehöjning — såvida inte riksbanken
köpt obligationerna och släppt ut nya
pengar, varigenom vi verkligen skulle
ha satt fart på inflationstendenserna.
Och hur vet finansministern att läget
1958 varit sådant att man kunde släppa
ut en massa extra köpkraft utan att
framkalla inflationstendenser?

Jag har redan påpekat att finansministern
1949 felaktigt bedömde läget 12
månader senare, men här gäller det läget
tre år senare. Vad skulle ha inträffat
om vi haft ett inflationstryck
1958? Skulle Ni då ha förklarat att obli -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

gationerna kunde inte få säljas då, tyvärr
måste de låsas fast ytterligare
några år? Jag tror att många skulle
vara glada för ett svar på den frågan.

Det är alldeles klart att om man kan
räkna med kursfall på obligationerna
1958, så är det många köpare av obligationer
1957 som håller sig tillbaka.
Det är inte så skojigt att för 100 kronor
1957 köpa sådant som skulle stå i
90 nästa år. Kanske man kan räkna
med denna utveckling redan 1956 eller
— vad vet jag — 1955. Det skulle ha
medfört ytterst allvarliga konsekvenser
på den svenska kapitalmarknaden under
dessa tre år, herr finansminister,
om man genomfört ett så illa genomtänkt
förslag som Ert.

Jag tror därför att Ni, herr finansminister,
har anledning att vara tacksam,
mycket tacksam mot de krafter —
jag förbiser därvidlag inte bondeförbundets
medverkan — som gjort att
detta förslag icke har blivit förverkligat.

Det nästan allvarligaste i detta läge
var att man vid intervjuer ute i landet
fann att svenska folket inte litade
på att det skulle få sina pengar tillbaka
1958. Det gjorde detsamma vad
landets finansminister förklarade —
man trodde inte på det. Detta skulle givetvis
i och för sig ha medfört mycket
ogynnsamma psykologiska reaktioner,
men det är ytterst allvarligt även ur
betydligt vidare perspektiv. Tyvärr
måste man väl säga att detta är en konsekvens
av regeringens tidigare handlande
i ekonomiska frågor.

I detta läge, när förslaget om obligatoriskt
sparande fått falla, var tydligen
regeringen tämligen rådvill, och då
kom den stora saltomortalen i räntepolitiken.
Svenska folket är — och det
kan man förstå — tämligen konfunderat
över denna plötsliga förändring.
Får jag lov att illustrera situationen
med en liten bild. Regeringen påstår
ju att folkhushållet är ur balans. Man

överdriver där kanske en smula, men
vi är i alla fall överens om att folkhushållet
är litet ansträngt i nuvarande
högkonjunktur.

Om man då skulle tilldela regeringen
rollen av läkare, som skall få patienten,
det svenska folkhushållet, i god
form igen, så har vi fått uppleva hur
i första akten dessa läkare — vi kanske
kan kalla dem för harpsundsskolan
inom den politiska medicinen — säger
till patienten: »Framför allt inte räntehöjning!
Akta er för den där räntehöjningsmedicinen.
» Nästa akt: Tvångssparande
är en god medicin, säger en
del av läkarna. Andra, herr Hedlund
med flera, går omkring och säger ingenting.
Eller de säger: Vi vet inte, vi
skall tänka på saken. Patienten undrar
förstås när han får något besked. Ja,
längre fram, svarar man. Tredje akten.
Alla läkarna går fram till patienten och
säger: Se, den där räntehöjningsmedicinen,
den är fin, den gör Er frisk! Visserligen,
tillägger finansministern, doktor
Sköld, att han skulle egentligen ha
föredragit den andra medicinen — något
som inte i och för sig ökar patientens
tilltro till att den politiska medicinen
från harpsundsläkarna är den
allra bästa.

Man måste förstå att patienten känner
sig en smula förbryllad. Här har
regeringspartierna år efter år påstått
att om räntepolitiken skall ha någon
verkan, måste den tillgripas så hårt att
det uppstår arbetslöshet. Vill regeringen
nu erkänna att detta var löst tal?
Eller vill man — vilket ju skulle förvåna
— svara: Nej, vi räknar med att
framkalla en väsentlig arbetslöshet?
Något tredje alternativ gives icke.

Nu har ett par socialdemokratiska
tidningar försökt att invända: Men oppositionen
ville i alla fall ha en ännu
högre ränta än 4''/2 procent. Detta är
felaktigt. I varje fall har vi i folkpartiet
betonat att det inte har varit fråga
om några väldiga höjningar. Jag har

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

flera gånger, senast här i januari under
remissdebatten, talat för att en
räntehöjning från bottenläget, som var
3 procent, med 1 å V/2 procent, skulle
vara tillräcklig och att man sedan skulle
kunna få en i stort sett långsamt sjunkande
tendens. Jag har alltså förordat
en räntesats på 4 procent eller något
däröver.

Vad svarar finansministern på detta?
Jo, den 9 februari 1955 uttalade sig finansministern
så här i andra kammaren:
»Till slut bara ett ord till herr
Ohlin. Han vände sig emot att jag hade
velat slå fast att han talat varmt för en
hög ränta. Herr Ohlin nämnde — jag
kan inte ha hört fel — att man fick
räkna med eu höjning från bottenläget
på 1 å l1/., procent. Jag tycker det är
en hög ränta. Sedan kan herr Ohlin så
mycket han vill tro på att räntan kommer
att sjunka. Det är bara en tro.»

Det var denna karakteristik av mitt
förslag som finansministern här accepterade,
fast han vägrade att för sin del
rekommendera detsamma. Att därför nu
komma och tala om att oppositionen
ville ha sådana höga räntor, som herr
Sköld önskade på 30-talet, är fullständigt
felaktigt.

Maii har bildat en regering 1951, där
en väsentlig del av plattformen var lågräntepolitikens
fortsättande. Man har
haft två valkampanjer utan att ha hissat
ändrade signaler. Man har en del
brasklappar här och där, när man givit
svenska folket klart intryck av vad
slags politik man ville föra. Nu kastar
man plötsligt om. Vore det då inte hederligare
att erkänna detta, herr finansminister,
att säga rakt ut till Sveriges
folk: Detta är en plötslig omkastning.
Vi har fått uppge vår egen
politik och i detta hänseende acceptera
oppositionens tankegångar?

Det är nödvändigt, efter de försök
som gjorts att undertrycka fakta, att
jag här gör några citat. Statsminister
Erlander uttalade — det var 1952 —

följande, enligt TT:s referat: »Räntestegringspolitiken
och den arbetslöshet,
som ovillkorligen följer i dess spår, är
den borgerliga oppositionens alternativ.
Räntestegringen i och för sig skärper
inflationen, man behöver inte leta
efter bevisen för detta påstående.» Herr
finansminister, kan vi få bevisen i dag
för att Ni nu skärper inflationen?
Statsministern fortsatte: »Först när dess
sekundära verkan, arbetslösheten, blivit
tillräckligt omfattande kan inflationen
hejdas eller stoppas. Man behöver
inte leta efter bevisen för detta påstående
heller.» Kan vi få bevisen i dag
för att dessa åtgärder framkallar en
väsentlig arbetslöshet?

Rondeförbundet gjorde ett uttalande
i sitt officiella valtryck i fjol, en broschyr
som hette: »Kronan är räddad,
skatten ska sänkas.» Man har just inte
gjort något annat än räddat kronan
hela vintern och våren också, men rubriken
var denna. Där förklarar bondeförbundet: »Det

är betydelsefullt, att den ekonomiska
stabiliteten vunnits utan allmän
räntehöjning — och därigenom med bevarande
av jämn sysselsättning och god
avsättning för industri och jordbruk.
Den praktiska konsekvensen av en sådan
räntepolitik, som oppositionen rekommenderat,
minns vi från åren före
1933 — innan samarbetet mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna
inleddes. Många jordbrukare måste då
gå från gård och grund, och massor av
arbetare drabbades av arbetslöshet. Genom
regeringens politik har förhindrats,
att sådana olyckor upprepats.»

Alltså, hade regeringen inte förhindrat
oppositionens räntepolitik, skulle
denna ha haft samma verkan som under
världskrisens år i början på 30-talet och massor av jordbrukare fått gå
från gård och grund.

I koalitionsregeringens program uttalades
följande: »Till de åtgärder som
under den närmaste tiden måste vid -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

tagas hör en åtstramning av kreditgivningen
utan övergivande av lågräntepolitiken.
» Men herr Hedlund förklarade
i Svenska Dagbladet för den 20
april: »Den nya politiken är självfallet
inte en lågräntepolitik.» Finansminister
Sköld gjorde i remissdebatten den 19
januari i fjol följande uttalande: »Det
kan här i landet inte föras mer än ett
slags kreditpolitik, nämligen den politik
för vilken riksdagen har uppdragit
riktlinjerna, riktlinjer som sedan riksbanken
på riksdagens vägnar tillämpar.
» Kan man säga att den politik,
som nu föres, är en tillämpning av de
beslut som majoritetspartierna i riksdagen
har fattat? Är det inte snarare
när det gäller räntan fråga om en försenad
och i ett mindre lämpligt sammanhang
av andra ekonomiskt-politiska åtgärder
insatt räntepolitik av det slag som
oppositionspartierna har förordat men
som regeringspartierna har förkastat?
Börjar vi närma oss det tillstånd, som
föresvävar statsministern såsom idealet
i Tyskland, nämligen att det är minoriteten
som bestämmer? Ja f. n. vore det
bra om man ville fortsätta på denna
väg och alltså låta minoriteten bestämma
de penningpolitiska riktlinjerna här
i landet.

Det hjälper inte alt komma med
brasklappar, när man hela tiden har
givit svenska folket det intryck som
jag här antytt. Jag skall tillåta mig att
läsa upp några kommentarer i regeringspressen,
där man öppet och ärligt
erkänner att det är fråga om en väldig
saltomortal. 1 Växjöbladet heter det
några dagar efter räntehöjningen: »Att
det innebär en radikal brytning med
den tidigare politiken ligger i så öppen
dag att det vore löjligt att förneka det.»
Jag undrar vad herrar Hedlund och
Sköld skall svara på detta. I Skånska
Dagbladet för den 19 april göres följande
uttalande: »Kreditåtstramningen
tog denna gång formen av en kraftig
räntehöjning. Det betyder eu brytning

med den hittills förda lågräntepolitir
ken.» I Kuriren för den 23 april skriver
riksdagsman Einar Dahl, socialdemokrat,
i en artikel följande: »Nu är det
väl inte mycket att tillägga eller kritisera.
Faktum är, att Sverige nu som det
sista landet på skansen lämnat lågräntepolitiken.
Man kan också säga, att man
misslyckats i att hålla sin linje i den
ekonomiska politiken», ett ärligt erkännande
som hedrar sin upphovsman. I
Arbetet, som har en chefredaktör vilken
är socialdemokratisk ledamot av
denna kammare, heter det den 20 april
på följande sätt: »Det skall därvid inte
fördöljas, att regeringen lidit ett nederlag,
åtminstone har den fått sin prestige
skamfilad.»

Men det är klart att det inom regeringspressen
finns tidningar, som har
försökt att mera följa med i svängarna.
Tidningen Folket, som ju också har
en socialdemokratisk riksdagsman till
chefredaktör, skrev ett par veckor före
räntehöjningen följande: »Det är högst
sannolikt att varje försök att laborera
med räntan skulle vålla en storm, som
överträffar allt annat i den vägen. Det
bör nog högern och folkpartiet ha klart
för sig.» Efter räntehöjningen skriver
man så här: »Men uppenbarligen har
åtgärden den här gången blivit nödvändig,
eftersom andra möjligheter inte
längre står till buds. Snabbheten hos
de penningvårdande organen understryker
lägets utomordentliga allvar, ett
allvar som ingen vid det här laget kan
stå främmande inför.» Herr Sehlstedt
råkade ju ut för en liten olyckshändelse
här i höstas vid debatten om 4-procentsräntan
och han har nu försökt
vara försiktig, så att han inte skulle
halka på något nytt bananskal.

Västmanlands Folkblad skrev någon
dag före räntehöjningen följande: »Men
vem vilt gå ut och roa sig med en räntehöjare
och folk som står beredda att
äventyra den fulla sysselsättningens politik?
Jobb vill man ha! Inkomsterna

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

skall vara tryggade! Man vill inte bli
arbetslösa och inte få högre räntor att
betala. Så nog blir oppositionen nobbad,
var lugn för det — åtminstone så
länge den svenska socialdemokratien
har någon möjlighet att fortsätta med
en politik som syftar till att värja de
små hemmen från en utplundring av
det slag som en gång förekom i vårt
land under borgerligt styre.» Redan
nästa dag, efter räntehöjningen, heter
det på följande sätt: »Socialdemokratien
har aldrig frånsvurit sig rätten att bruka
räntan som medel i den ekonomiska
politiken. Detta är klart omvittnat i
många sammanhang även i VF.»

Det finns många vältaliga pressuttalanden
av detta slag, och regeringen
får tydligen bereda sig på att bli nobbad
litet här och där inom regeringspressen.
Svenska folket vet emellertid
mycket bra vad det är som har skett,
och regeringen skulle nog göra klokt i
att dra den slutsatsen, att fortsatt nekande
bara förvärrar saken.

Herr talman! Såsom jag här tidigare
erinrat om har vi i folkpartiet förordat
en politik som mera än regeringens
sätter vården av penningvärdet i centrum,
men som samtidigt bevarar full
sysselsättning. Vi har fäst stor vikt vid
att man har en rörlig ränta, särskilt sedan
läget ändrats så, att krisregleringarna
skulle kunna avskaffas eller redan
har avskaffats. Till dem, som undrar
varför räntan och kreditpolitiken över
huvud taget spelar en så stor roll, skulle
jag vilja säga följande. Det gäller ju att
skapa balans mellan tillgång och efterfrågan
på varor eller, såsom det också
kan uttryckas, mellan sparande och investeringar,
och eftersom större delen
av investeringarna finansieras med kredit,
så är det inte alls egendomligt att
kreditpolitiken har en central betydelse
för penningvärdets bevarande. Det alternativ
till den förda politiken, som
folkpartiet under senare år har förordat
och som vi även rekommenderar

för kommande år — ett alternativ som
är väl bekant, även om regeringspartierna
understundom inte vill låtsas om
det — går först och främst ut på att
man skall tillgripa kreditpolitiska åtgärder
i tid, innan jämvikten har rubbats.
Det är alltid mycket lättare att i
lagom takt dämpa investeringslusten,
innan investeringarna hunnit ta någon
överdriven fart — på samma sätt som
det är lättare att släcka en eldsvåda innan
det börjar brinna på allvar.

Vidare säger vi: Skapa ett sparvänligt
klimat! Då får man ett större frivilligt
sparande och då blir det lättare att
anpassa investeringarna inom den givna
ramen. Men hur skall man få ett sparvänligt
klimat? För det första gäller
det att göra penningvärdets försvar till
en huvudfråga — att inte tala lättfärdigt
om att inflation inte är så farlig
och att man kan få kompensation
o. s. v. För det andra skall man föra
en sparvänlig skattepolitik. Nu bär finansministern
lagt fram ett förslag, som
på en punkt tillmötesgår våra önskemål.
Han går fram på linjer, som vi ett par
gånger hävdat men som regeringspartierna
då tillbakavisat. Man kan emellertid
uppmuntra sparandet även på
andra sätt. Jag har i min interpellation
berört en serie tankar därom, som jag
beklagar att finansministern endast ägnat
ett förstrött intresse.

Vidare måste man reducera inkomstskatten
men med bevarande av balansen
i budgeten, vilket är möjligt, om
man iakttar återhållsamhet med nya
statsutgifter för framtiden, särskilt när
det gäller de stora klumparna av utgifter.
Vi vill inte ha en underbalanserad
budget — utgifterna skall täckas
av inkomster — men vi vill heller inte
att staten utan tvingande skäl skall av
Sveriges folk ta ut mera än som behövs
för att täcka utgifterna. Det är bättre att
människorna själva får spara än att
staten gör det. Det tycker i alla fall vi
inom folkpartiet. Om människor med

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

socialistisk inställning tycker annorlunda
kan vi inte hjälpa det. Vi hyser den
bestämda uppfattningen, att människorna
själva bäst sköter sina egna affärer.

Nu invänder kanske någon, att det
inte är någon lämplig tidpunkt att reducera
inkomstskatten, ty vi har ju en
relativt hög konjunktur. På detta skulle
jag vilja svara, att en skattesänkning
enligt mitt sätt att se är så angelägen,
att man måste börja redan i år med ett
beslut, vilket träder i kraft vid kommande
årsskifte. Det finns ingen anledning
att tro, att det förhållandet, att
man sänker skatterna med ett belopp,
som är föga betydande i jämförelse med
nationalinkomsten, skulle göra det
omöjligt att vidmakthålla en god ekonomisk
balans. Man skall inte förbise den
indirekta betydelsen av att människorna
får en känsla av att det går att
sänka skatterna.

Eftersom man från regeringshåll så
ofta hänvisar till den engelska tidningen
Economist, som bar att diskutera ett
förslag från den därvarande regeringen
om skattesänkning, trots att man
även i England har en relativt hög konjunktur,
skall jag tillåta mig, herr talman,
att i översättning läsa upp ett litet
citat av hur Economist bedömer
detta förslag om sänkning av inkomstskatten
och vissa andra skatter i England.
Tidningen säger efter hänvisning
till ett visst teoretiskt resonemang, att
»strikta ekonomiska resonemang, särskilt
av det moderna, aritmetiska slaget»
— alltså det som föres av nationbudgetdelegationen
— »i sitt system ger
liten plats för hänsyn till den fjärde
dimensionen inom ekonomien, hänsyn
till den grad av förtroende, av opitimism,
av initiativ och förnyelsekraft,
som kan finnas inom ekonomien. Om
de sista tre åren med mr Butlers hjälp
har lärt oss någon läxa alls, är den, att
denna fjärde dimension fullständigt kan
kullkasta alla förutsägelser, som grundas
blott på sifferuppskattningar.»

utvecklingstendenserna

Längre fram kommer tidningen till
den slutsatsen, att hela budgetöverskottet
inte bör användas till skattesänkning.
Sedan säger den, att »den rätta
siffran under nuvarande politiska och
ekonomiska omständigheter ligger någonstans
i mitten mellan att inte ge något
alls» — alltså till skattebetalarna —
»och att helt och hållet ta bort budgetöverskottet».
Man kan följaktligen knappast
tvivla på att det rätta är att genomföra
en väsentlig skattesänkning
med användande av en del av budgetöverskottet.
Har arbetarpartiet i England
vänt sig emot detta och sagt:
»Nej, vi vill inte vara med om någon
skattesänkning?» Inte såvitt jag har
kunnat se i tidningarna. Det framgick
av gårdagens press, att det tvärtom vill
ge skattesänkningen en sådan form, att
den i något högre grad ökade köpkraften
och efterfrågan än enligt regeringens
förslag.

Nu undrar jag, om finansministern
skall svara: »Ja, i England kan det vara
rätt att tala om den fjärde dimensionen,
om förtroende och indirekta reaktioner,
men det gäller inte här i landet.»
I så fall tror jag, att finansministern
misstar sig. Jag tror, att många vore
tacksamma, om statsrådet i detta sammanhang
ville något komplettera det
besked, som gavs här i början av året
om 1956 års skattesänkning, som skulle
träda i kraft år 1957. Herr finansministern
har gett löfte om en skattesänkning.
Kommer Ni att stå fast vid detta
löfte, om konjunkturläget nästa år är
av samma art som det i dag rådande,
eller kommer Ni att då säga, att Ni är
förhindrad att uppfylla detsamma? Vi
menar i folkpartiet, att det i detta läge
är riktigt att sänka skatten, men frågan
är om även Ni, herr statsråd, anser,
att det i ett läge av samma typ är riktigt
att sänka skatten nästa år.

Det är klart, att det finns mycket
extrema högkonjunkturlägen och inflationslägen,
varvid man kan och bör

24 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt
pellation ang. det ekonomiska läget och

använda ett budgetöverskott, men eftersom
vi anser skattetrycket vara för
högt, är det naturligt, att vi också menar,
att utrymmet för en sådan politik
med budgetöverskott är mycket mera
begränsat än vad det kanske skulle vara
i en framtid, då man fått ned skatten
till en lägre nivå. I mycket extrema lägen
med en från utiandet kommande
inflationsimpuls vill jag för min del
inte avvisa tanken, att man kan tillfälligt
och efter prövning i varje särskilt
fall använda ett så klumpigt medel
som en investeringsavgift. Högeroch
folkpartireservanterna i företagsbeskattningskommittén
har gett uttryck
åt denna uppfattning, låt vara att de
sedan ofta blivit felrefererade, då man
som herr inrikesministern inte läser
upp vad de sade om att detta skulle
gälla extraordinära lägen etc. Men det
är alldeles klart, att det är den naturliga
smidiga kreditpolitiken som är det
centrala, som bör ligga i botten. Det
kan också tänkas valutapolitiska åtgärder
för att motverka utifrån kommande
inflationer, saker som för närvarande
saknar aktualitet.

Men framför allt hävdar vi, att man
måste sätta in alla sådana åtgärder i
en allmän politik, som bygger på förtroende,
inte på regleringar och tvång.
Sök inte blidka en grupp, herr finansminister,
genom att ge örfilar åt andra!
Lägg inte på nya skatter för att få konflikter
med oppositionen, även om det
är frestande, när man nyss har övertagit
stora delar av oppositionens program
och övergivit sitt eget! Ce alla
människor en känsla av trygghet att de
får behålla vad de förtjänat och inte
plötsligt utsätts för överraskningar, som
ändrar grunden för deras verksamhet.
Sök, kort sagt, samförstånd med alla
grupper av vårt folk. Men detta förutsätter
större hänsyn åt alla håll. Det
betyder att man betraktar det som en
positiv tillgång i svenskt samhällsliv,
att det råder förtroende inom allt Sve -

sparande, tillika svar på inter utvecklingstendenscrna riges

folk för regeringens politik, en positiv
tillgång i mycket vidare sammanhang
än den ekonomiska politiken allena.

Det är här inte bara en fråga hur
folk röstar vid valen. Många socialdemokrater
har i dag inte något förtroende
för finansministerns löften om
återbetalning av tvångssparade medel,
och man har heller inte någon tilltro
till att penningvärdet kommer att skyddas.
Det är ytterst allvarligt när förtroendet
vacklar på sådana punkter.

Jag måste beklaga, att regeringen under
efterkrigstiden fört en politik i en
helt annan anda än den som jag här
förordat. Det är detta — jämte socialistiska
vanföreställningar om att statens
makt bör ökas genom regleringar
o. d. — som fört regeringen i det läget
att den nu sent omsider nödgas kasta
om och acceptera åtgärder, som den i
flera år intensivt bekämpat. En regering
som handlar så förlorar naturligtvis
förtroendet. Har vi i dag en verklig
kris, då är det först och främst en förtroendekris
vad regeringen beträffar.

De yttre förutsättningarna för det
svenska folkhushållet är goda. Konjunkturerna
för våra exportprodukter är
bra, det råder ingen inflation i utlandet,
vi har inte varit med om kriget
och borde inte ha samma svårigheter
som före detta krigförande länder. Då
borde vi heller inte behöva lida brist
på bostäder, telefoner, skolor, sjukhus
m. m., och vi skulle inte behöva ha
kvar allehanda regleringar av krisbetonat
slag.

Det är någonting som inte rimmar i
detta, herr finansminister: ju mer nationalinkomsten
stiger, desto fler saker
är det som vi inte har råd att skaffa
oss. Regeringen har tydligen fört en i
flera avseenden felaktig politik. Nu har
man på en viktig punkt i handling fått
erkänna detta. Men det räcker inte. Politiken
bör föras i en annan anda;
dess grund bör inte vara regleringar

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

och tvång utan frivillighet och förtroende.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Går det att förena full
sysselsättning och ett fast penningvärde? Finansdepartementets

akademiska experter
ha ägnat det problemet sin välvilliga
uppmärksamhet alltsedan midsommarafton
engångsinflationens år.
I morgon har vi valborgsmässoafton
koalitionsinflationens år. 1951—1955!
Tänk vad tiden går, herr finansminister.

Det går tydligen inte att förena full
sysselsättning och ett fast penningvärde
— inte så länge vi har den regering,
vi har. Detta behöver inte teoretiskt
bevisas. Praktiken har visat det. Krisprogrammen
kommer, krisprogrammen
går. Krisen består. Den är enäggstvilling
med socialdemokratisk efterkrigspolitik.
Om herr Hedlund eller någon
annan tjänstgör som inrikesminister
spelar inte någon roll.

Regeringen är på nytt orolig över tillståndet
i landet. Landet är därjämte
oroligt över tillståndet i regeringen.
Detta är varken oväntat eller enastående.
Spänningen i vår ekonomi har
helt enkelt resulterat i ett nytt överslag.
Propparna har än en gång gått,
säkringarna smält. Den sedvanliga kortslutningen
i regeringspolitiken mörkläde
kanslihuset och Harpsund. Endast
krisen tillkännagavs officiellt.

Den här krisen kan inte regeringspartierna
komma ifrån genom att hänvisa
till de istadiga koreanerna, som
utan att tänka på den svenska valrörelsen
eller redan ritade valaffischer ger
sig till att rubba vår samhällsekonomiska
balans. Det räcker inte heller
med att utpeka företagarna, dessa användbara
syndabockar för regeringen,
eller att ruska på huvudet åt löntagarorganisationerna,
vårens strykpojkar i

finansdepartementet. Koalitionspartierna
har helt enkelt inga andra att skylla
på. Det är kanske därför de skyller på
varandra.

Folk undrar och frågar. Något klart
besked ger sannerligen inte den reviderade
nationalbudgeten. Detta statistiska
pappersslott kommer förmodligen
inom kort att bara innehålla restposter.
Då blir den samhällsekonomiska ekvationen
endast möjlig att hyfsa med
Falstaff Fakirs metod. Han löste som
bekant alla ekvationer genom att utgå
från att x var lika med sex.

Herr talman! Vi har ett ständigt inflationstryck
i vår nuvarande ekonomi.
Styrkan växlar men trycket finns där
hela tiden. Just nu har det allvarligt
ökat. I detta hänseende delar jag alltså
finansministerns uppfattning. Den tilltagande
bristen på arbetskraft, tendenserna
på valutafronten, upplåningen i
riksbanken trots skatteinkomster, som
måste vara mycket höga, allt visar
detta. Dessa fakta räcker för mig.

Det är dessa som måste bli bestämmande
för vad som nu skall göras. Vi
måste äntligen samla oss till något nytt,
något ordentligt, något som inte bara
har till syfte att vinna ännu en galgenfrist.
Det finns inga genvägar till ekonomisk
balans.

Regeringen vill inte resonera med
den opposition, som finns utom regeringen.
Den oppositionen vet inte vad
den vill, hävdar regeringschefen, som
faktiskt så småningom lär ha lyckats
leta ut vad regeringen vill ■— åtminstone
för tiden fram till och med första
veckan i maj. Herr Sköld vet vad han
ville mellan den 1 och IG april, och det
vet vi också, vi som läser finansdepartementets
promemorior.

Det finns lägen då en negativ ekonomisk
politik är ofrånkomlig. En negativ
ekonomisk politik är en, som med
förbud, ålägganden, ingripanden och
extraskatter försöker hålla folk tillbaka.
Det kan tänkas katastrofsituatio -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

ner, där till och med mot allt sunt förnuft
stridande tvångsingripanden måste
övervägas, men innan man tillgriper
katastrofbekämpningsmedel skall man
konstatera, att katastrofen hotar och
hur den kunnat bli ett sådant hot. Vårt
land är inte i något katastrofläge.

Därför är uppgiften för oss att utforma
en positiv politik -— en som
framkallar medborgarnas fria och frivilliga
insatser. Endast en sådan ger
bestämda resultat. Därför måste tvångssparandet
avvisas. Det skulle ha gjort
ont värre. Vi kan aldrig betrakta denna
fråga som en andrahandsfråga. Ett
tvångssparande skulle skada själva livsnerven
i en framåtgående ekonomi i ett
demokratiskt samhälle. Denna livsnerv
är det fria och frivilliga sparandet. Den
som kommenderas att spara, han tappar
lusten att spara frivilligt.

I botten på denna positiva politik
måste ligga en rörlig och elastisk penningpolitik,
stödd av en rörlig och elastisk
räntepolitik. Penningpolitiken ensam
avlägsnar inte prisstegringsrislcerna,
men utan en penningpolitik kan
man inte avlägsna dem. För att göra
kravet på en efter läget avpassad penningpolitik
ovillkorligt måste rätten att
utgiva nya sedlar varaktigt bindas med
objektiva regler. Sedelpressarna skall
inte stå till förfogande vare sig för en
expansion av statens utgifter eller för
trollkonster med en låst ränta, oavsett
vid vilket läge man försöker låsa
räntan.

Statens lån i sedelbanken måste flyttas
över till den marknad, där frivilligt
sparande söke placeringar. Detta måste
ske till marknadens villkor. Den breda
vägen från penningbehövande myndigheter
till den sedeltryckande banken
har visat sig vara ett ödesdigert misstag.
Det misstaget måste successivt men
målmedvetet repareras.

Vad regeringen tänker företaga sig
med bostadssubventionerna, vet ingen
med säkerhet. Det enda vi kan vara

säkra på, är att det kommer att kosta
skattebetalarna stora pengar, nu och i
framtiden. Hur stora? Ja, den saken
vill regeringen resonera om en annan
gång — när det inte finns något annat
att göra än att betala notan.

Med generella subventioner minskar
man inte människornas hyror. Man bara
förvandlar en del av månadshyran
till källskatteavdrag. Det som sker, syns
inte klart, därför att folk inte riktigt
vet vad deras skattepengar går till, men
det sker lika fullt.

I främsta rummet för att tvinga fram
den sänkning av byggnadskostnaderna,
som är nödvändig för rimliga hyror i
såväl nya som gamla hus, har vi i högerpartiet
krävt en snabb avveckling av
de generella, så kallade tillfälliga bostadssubventionerna
och en anpassning
av räntegarantierna efter marknadsläget.
Vi är medvetna om att detta skulle
skapa vissa övergående svårigheter, och
därför har vi föreslagit höjda behovsprövade
bostadsbidrag till barnrika familjer
med små och begränsade inkomster.

Det nya läge som nu inträtt, därför
att regeringen tvingats acceptera en
rörlig räntepolitik, får enligt vår uppfattning
icke medföra höjda generella
subventioner. Hellre än att tvinga alla
skattebetalare att lämna ifrån sig en
större del av sina arbetsförtjänster till
skatteverket, än de eljest skulle behöva,
för att regeringen skall kunna ge nya
statsbidrag till ungefär var sjunde hyresgäst
i landet, föredrar vi i högerpartiet
sänkta skatter för alla och ytterligare
förstärkta bidrag till dem som
verkligen behöver samhällets stöd.

Vi är alltså beredda att låta penningpolitiken
slå igenom även på bostadsmarknaden
men inställda på att möta
dess konsekvenser med skattelättnader
för alla och höjda bostadsbidrag till
dem som icke själva förmår betala vad
en godtagbar bostad kostar. För det
stora flertalet betyder detta ökad eko -

Nr 18

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

nomisk rörelsefrihet, schematiskt sett.
För dem som bor i hus uppförda efter
1941 innebär det i stort sett oförminskad
rörelsefrihet. För alla innebär
det ett avlägsnande av den permanenta
inflationshärd i vår samhällsekonomi,
som den hittills förda bostadspolitikens
allmänna subventioner bildat. Högerpartiets
linje är öppen och klar. Den
leder till ökade möjligheter för människorna
att själva väga sina bostadskostnader
mot andra levnadskostnader
och därför till stärkt personlig konsumtionsfrihet.

Det förhållandet att både statsråd och
mindre potentater ur regeringspartierna
reser kring och betecknar sin nya
penningpolitik som en nödfallsutväg,
för vilken man ber om ursäkt, varslar
inte gott för framtiden. Betyder detta
att den rörliga räntans tid bara skall
bli ännu en kort parentes i tvångspolitikens
schema, då är risken för tvångssparande
både närliggande och ständigt
överhängande.

Hela motståndet mot penningpolitikens
aktivisering utgår från två vanföreställningar.
Man ser räntan som eu
avgift, som betalas till en mystisk storfinans.
Man tror att rörlig ränta och
hög ränta måste vara detsamma, icke
endast i en regleringsekonomi utan
även i en fri ekonomi. Räntan är ju för
små och stora företagare främst en utgift.
Inkomst är den för spararna. 1 en
fri ekonomi är den rörliga räntepolitiken
en av förutsättningarna för en hållbar
lågränta. Den andra förutsättningen
är det frivilliga sparande som i cn
sådan ekonomi har en tendens att växa
med inkomstökningarna.

Går, herr talman, räntan upp med
en procent får ägarna av landets elva
miljoner sparbanksböcker på sina sparslantar
en ökad avkastning, som rör sig
om 150 miljoner kronor på ett år. På
tusen invånare har vi över 700 livförsäkringar
av det slag som innebär ett
sparande, ordnat på sikt. Schematiskt

kan det sägas att en procent bättre avkastning
på de årliga premierna ger
ett kapital som blir 12 procent större
efter 30 år. Som en schematisk sats kan
det också slås fast, att en procent i
bättre förräntning sänker pensionskostnaderna
med 20 procent eller höjer
pensionen i motsvarande grad.

Dessa fakta har jag ingalunda anfört
som skäl för någon högräntepolitik utan
endast för att belysa att räntan är en
ersättning till spararna, främst till de
många spararna. Dessa finns trots allt
i alla samhällsgrupper och alla inkomsttagarskikt.
Det är därför nonsens att
lägga klassynpunkter på räntefrågan.
Det är att tala mot bättre vetande att
hävda att de företag, som förmedlar
sparandet ut till arbetslivet eller som
gör det produktivt, skulle kräva en rörlig
ränta av något slags egoistiskt intresse.

Om penningvården skötes på ett sådant
sätt att penningvärdet verkar säkert
kan man också räkna med att avkastningen
på en stor del av sparmedlen
får stå inne och förvandlas till nytt
sparande. Enbart det nya sparande,
som på detta vis skulle växa fram i
sparbanksböckerna i vårt land genom
sparersättningens förbättring med en
procent, skulle räcka för att helt finansiera
egna hem till 4 000 familjer
per år. På sitt sätt är detta ett mått på
vad verksamma åtgärder för att främja
sparandet kan betyda — om de sätts
in med kraft och som ett led i en penningvårdande
politik.

Det är med tillfredsställelse vi till
slut kan konstatera att regeringen äntligen
insett nödvändigheten av att göra
något för att förbättra villkoren för
det frivilliga sparandet. Jag skall inte
forska i vad det är som gjort det möjligt
i dag som var omöjligt ända till i
går. Regeringen har tagit ett steg i rätt
riktning, men ett som är alltför begränsat
till sin verkningsförmåga. Varför
inte, herr finansminister, pröva om

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

även denna fråga i hela dess vidd?
Vad var det den gamla korpralen sa’,
herr Sköld? »Pojkar», sa’ han, »det är
inte alls svårt att göra höger om. Det
är precis detsamma som vänster om —.
bara tvärtom.»

Högerpartiets linje är att göra hela
den ekonomiska politiken och hela
skattepolitiken sparfrämjande, att därutöver
föra ut denna huvudlinje i speciella
sparviljeskapande åtgärder för
alla former av frivilligt sparande. Vi
aktualiserar bostadssparandet, försäkringssparandet,
banksparandet, aktiesparandet,
andelssparandet och obligationssparandet
i detta sammanhang. De
formella för att inte säga formalistiska
invändningar häremot som vi hört senast
i dag, tror vi inte på. För oss står
det klart att allt måste göras för att
nysparandets ström skall bli bred och
djup. Därpå hänger för det första den
frivilliga återhållsamhet i anspråken på
varor, som läget gör nödvändig och ur
människornas egen synpunkt klok; för
det andra möjligheterna att föra en
aktiv penningpolitik utan häftiga kastningar
och utan risk för permanent
höga räntor; för det tredje utsikterna
att öka produktionen i snabb takt, att
ytterligare höja arbetsinsatsernas avkastning
och att stärka den kostnadsnedpressande
konkurrensen.

En av den rörliga räntepolitikens
främsta uppgifter är att hålla kostnadsmedvetandet
ständigt levande hos alla
dem som har ansvar för investeringsplanering
och rationaliseringsarbete.
Detta skapar i motsats till ingripanden
av investeringsavgiftens natur en permanent
press på kostnaderna, en alltid
aktuell konkurrens om de lägsta utgifterna
för varuframställning och distribution.
Det är vår avsikt att finna
ett sätt för riksdagen att ompröva sin
ställning till investeringsavgiften. Den
bör enligt vår mening försvinna. Den
infördes som surrogat för en rörlig
ränta. Den är ett hinder för den större

och billigare produktion läget kräver.
Kan vi hoppas på bondeförbundets stöd
i denna sak, herr Hedlund?

Kostnadskonkurrensen måste få göra
sig gällande över hela fältet. Man får
inte skärma av byggnads- och bostadsproduktionen.
Detta förutsätter fri konkurrens
på lika villkor. Det kräver att
den tullmur kring landets byggnadsindustri,
som de generella bostadssubventionerna
är, försvinner. Det innebär att
de mångahanda administrativa hinder
tör ett rationellt och billigt byggande,
som fortfarande finns kvar, måste opereras
bort.

Det har, herr talman, gjorts bekant
att regeringen har för avsikt att i särskild
proposition yrka bifall till en i
januari väckt kommunistisk partimotion
om bolagsskattens höjning. Skärpt
beskattning på produktionen för att
skapa stabilitet är raka motsatsen till
vad man har genomfört i en rad länder
där man verkligen har lyckats skapa
stabilitet. Det betyder på finansdepartementets
uppdrag och för dess räkning
höjda priser på hemmamarknadsvaror.
Det betyder höjda kostnader och försämrat
konkurrensläge för de små och
stora företag, som har utlandskonkurrens,
och kommer till den delen att få
betalas med försämrad valutareserv.
Skärpningen av företagsbeskattningen
är en åtgärd utan sammanhang med
den politik våra svårigheter gör nödvändig.
Den är en partipolitisk koncession,
en eftergift åt dem som fortfarande
lever i föreställningen att hög beskattning
på denna form av företagsamhet
endast skulle drabba ett fåtal så
kallade rika. Den står varken i samklang
med den reviderade nationalbudgeten
eller med den en månad gamla
promemoria om tvångssparande, som
regeringen remitterade till bondeförbundets
riksdagsgrupp för yttrande.

Nya skatteingrepp mot det produktiva
arbetet motverkar de välgörande
verkningarna av den nya penningpoli -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

tiken. De gör pressen på kostnaderna
mindre effektiv, och de minskar intresset
för återhållsamhet och utgiftskontroll.
Man skapar, herr talman, inte
heller trygghet för löntagarna genom
att skapa otrygghet för företagen.

De skärpta kraven på räntabilitet och
effektivitet i investeringarna måste naturligtvis
också komma till uttryck inom
den offentliga sektorn, både i kostnadshänseende
och vad det gäller anläggningsverksamnetens
omfattning. För
kommunernas del skulle en sådan omprövning
främjas av att reglerna för
statsbidrag utformas så att det även
med tanke på statsbidragets storlek
klart framstår som lönande att hushålla
strängare.

För statens del gäller det att äntligen
låta sedan länge pågående utredningar
mynna ut i praktiska åtgärder i
kostnadssänkande riktning. Därvid
måste också riksdagen vara beredd att
säga sitt ord. Den måste göra det i fråga
om vägbyggandet, som ligger som
en stor klump i botten på den offentliga
investeringsverksamheten och där
bara några procents kostnadssänkningar
ger många miljoner. Den måste göra
det i alla de sammanhang där staten
engagerar skattebetalarnas pengar eller
spararnas medel. Inte minst är det väsentligt
att alla myndigheter får klart
för sig att den tid är gången, då man
bara hade att anmäla att ett projekt
tyvärr blivit så och så många miljoner
kronor dyrare än beräknat för att få
pengarna.

Att begränsa de offentliga investeringarnas
omfattning till balans med de
nya räntabilitetskraven är ingen lätt eller
angenäm uppgift, men vi måste gripa
oss an med den — nu. Det kan endast
ske med effekt om vi i ett sammanhang
får tillfälle att väga de olika
anspråken mot varandra, mot behovet
av omedelbart produktiva investeringar
och mot de krav dagens tvångsläge
ställer. När tänker finansministern

sätta i gång den utlovade besparingsberedningen? Högerpartiets

konkreta förslag till
omedelbara, rejäla skattelättnader och
fortsatta skattelättnader har i dagens
situation större aktualitet än någonsin.
Jag har rört vid skattefrågan då jag
angav det sätt, på vilket vi vill ge människorna
kompensation för penningpolitikens
genomslag på bostadsområdet.
Den har emellertid också ett större
sammanhang. Fn snabb och radikal
lösning på den är ett led i motståndet
mot prisstegringarna och en av förutsättningarna
för att den avtalsrörelse
som börjar i höst skall kunna samhällsekonomiskt
bättre förberedas än den
som fortfarande pågår. Att försöka
skrämma arbetsmarknadens organisationer,
att hota dem, att förmana dem,
tjänar ingenting till. Den sortens åtgärder
leder snarast till resultat som är
motsatta dem man hoppats på. Vad det
allmänna kan och bör göra är att driva
en sådan ekonomisk politik och en sådan
skattepolitik att anspråk, som håller
sig inom resursernas ram, framstår
som självklara och ägnade att vinna allmän
anslutning.

Våra skattesänkningsförslag är till
sista öret grundade i konkreta yrkanden
om lägre löpande statsutgifter. Det
är vår avsikt att fortsätta på samma sätt
i den närmaste framtiden och skapa ytterligare
vidgat utrymme för skattereformer,
som går längre än till en sänkning
i statsskatten med tio procent. I
en allmän skattesänkningspolitik kan
man inte bortse från den kommunala
beskattningen, som ända upp i medelstora
inkomstlägen betyder mer än de
direkta statsskatterna. Kommunerna bestämmer
själva sina utgifter, det är
sant, men i icke obetydlig grad tvingar
författningar och regler, över vilka de
inte råder, till beslut med stor verkan
för deras skattedragare.

Att sänka skatten är att ge människorna
själva större inflytande över

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

vad deras egen arbets- och sparinsats
ger. Det är att vidga ramen för det personliga
hushållandet. Därför betyder
skattesänkningar en fastare och säkrare
förankring av penningvärdet, demokratisk
penningvård i stället för socialdemokratisk.

Rörlig ränta och fritt kreditväsende,
målmedvetna ansträngningar för att få
till stånd ett så starkt frivilligt sparande,
att produktion och produktivitet
snabbt kan stegras och grunden läggas
för en hållbar lågräntepolitik, lägre
kostnader inom enskild och offentlig
verksamhet, realistisk bostadspolitik,
skattesänkningar — i de orden sammanfattar
jag högerpartiets alternativ.
Vad regeringen begär är emellertid inte
att oppositionen skall ange en politik
som är ett alternativ, utan att den skall
leverera förslag till andra tvångsingripanden
än den för sin del bestämt sig
för. Detta fortsätter även sedan överheten
själv har blivit tvungen att godta
en av hörnstenarna för en fri ekonomisk
politik. Tydligen tror man att
en tvångsekonomi kan byggas också på
den fria ekonomiens fundament.

Herr talman! En regering som ständigt
måste hävda sin rätt att ensam bestämma,
som i varje ögonblick faller
tillbaka på makt, som är ur stånd att
förhandla utan att hota, som på löpande
band kräver fullmakt att ingripa
mot människorna — det är en svag regering.
Den tror inte ens själv på den
sakliga tyngden i sina argument, och
då gör ingen annan det heller.

Riksdagsmajoriteten registrerar fortfarande
de beslut regeringen fattat eller
tänker fatta, men hur länge kan det
hålla på? Hur länge skall folkrepresentationen
vara tillfreds med rollen av
voteringsmaskin, som får veta mer genom
radioapparaten i sammanbindningsbanan
än av de kungl. propositionerna?
I höstas avslogs motionerna om
ett planmässigt besparingsarbete under
riksdagens medverkan. Några dagar se -

nare kom beställningsstoppet, som manövreras
helt utan inflytande för riksdagens
ledamöter. Regeringens utredningsmän
föreslår socialisering av
malmbolaget. Vi här i huset får utredningen,
när remisstiden är slut, och sedan
en proposition, som varken tagit
hänsyn till det nya ränteläget eller till
planerna på höjd bolagsskatt. Vi får
helt enkelt en begäran, att departementet
skall få sköta saken utan insyn och
utan inblandning från vår sida. Sedan
levererades tvångsskattepromemorian.
För den blev riksdagen inte ens remissinstans.
Så kom den bostadsproposition
som i det nya läget till slut befanns
ofrånkomlig. Vad innehåller den?
En och en halv sida allmänna synpunkter
och anspråk på fullmakt att utan
närmare angivna villkor få greja med
skattebetalarnas pengar för generella
subventioner.

Om det verkligen är till en kapitulation
utan villkor som regeringen vill
förmå riksdagen, så föreslår jag att den
också på riksdagens vägnar löser den
segslitna frågan om riksdagsarbetets rationalisering.
Kalla in riksdagen till den
10 januari varje år! Förelägg den ett
förslag att på förhand och med tacksamhet
godkänna vad regeringen tänker
göra under året! Skicka hem ledamöterna
den 12 januari och sänd ut det
högtidliga riksdagsbeslutet för benägen
underskrift i mitten av december!

Ministären Erlander-Hedlund-Sköld
tär hårt på sitt förtroendekapital. Det
äts upp av regeringens egen inre svaghet,
av regeringens klart ådagalagda
oförmåga till följdriktigt handlande.

I det nya läge, där regeringen befann
sig när den såg sig nödsakad att godta
oppositionens penningpolitik och sparfrämjande
politik, borde den ha valt en
av två möjliga utvägar: antingen att
försöka få till stånd en allmän demokratisk
krisuppgörelse — en kriseforlig,
som danskarna säger — eller att
gå till val. Det enda omöjliga är att

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

bara fortsätta som om ingenting skulle
ha hänt. Eftersom regeringen inte ville
resonera med någon utanför sin egen
krets, har den i själva verket bara kvar
utvägen att upplösa riksdagen och anordna
nyval. Antingen återvänder då
koalitionen, stärkt av ett förtroendevotum
och med fullmakt att fortsätta
sin nya giv med behövlig kraft, eller
också får en ny politik inledas av en
ny regering. Om koalitionspartierna är
beredda att kämpa för sin politik, har
de inga skäl att hålla de röstberättigade
medborgarna utanför. De har inga godtagbara
skäl att åsidosätta den demokratiska
grundregel som säger att en
ändrad politik kräver nya fullmakter
— från de enda som kan bevilja sådana:
människorna i val.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte här uppta
till diskussion de sakfrågor, som kommer
under riksdagens behandling under
den nu pågående sessionen. Det är
ju rätt meningslöst att föra en diskussion
därom i dag. Det kan naturligtvis
oppositionsledarna roa sig med — det
gör man ju i allmänhet när det är en
remissdebatt — men det finns inte någon
anledning för mig att gå in på några
vidlyftiga resonemang. Där får väl
utskotten göra sitt arbete, och sedan
får vi tillfälle att granska resultatet här
inför kammaren.

Jag skall försöka att hålla mig mera
till de allmänna synpunkter, som har
lagts på den ekonomiska politiken från
de båda föregående talarnas sida, och
det kan väl då inte undgås att också
jag får göra litet historik. Det är ju
herr Ohlins specialitet att fördjupa sig
i det förgångna och ge framställningar,
som har föga med verkligheten att

utvecklingstendenserna

skaffa. Herr Ohlin kastar t. ex. ut den
beskyllningen, att den nuvarande regeringen
inte intresserar sig för att skydda
penningvärdet, att den tycker det
gör detsamma om priserna stiger, bara
folk får kompensation.

Ärade kammarledamöter! Var har det
resonemanget sin rot? Jo, det har sin
rot i det speciella läge, varuti vi befann
oss efter koreakrisens utbrott, när det
blev en våldsam prisstegring utom landet,
när det var klart att den prisstegringen
kom att välla in över vårt land.
Då intog regeringen den ståndpunkten
att det här gällde för oss att komma till
balans så snart som möjligt och se till
att icke denna omvälvning skulle få för
omfattande sociala följder så att de
breda massorna plötsligt skulle förlora
en del av sin levnadsstandard.

Jag skulle vilja fråga: Gjorde vi fel
den gången? Vi lyckades få en stabilitet
från början av år 1952, och vi har
haft stabila levnadskostnader i detta
land 1952, 1953 och 1954. Hur är det i
många av de länder som man från oppositionens
sida ställer fram som föregångsländer?
Det har varit en ständig
stegring av levnadskostnaderna, och
när herr Hjalmarson här tillåter sig att
tala om hur man gör i länder där man
har balans, vänder han upp och ned
på sanningen. I själva verket är det så,
att han hänvisar till länder där man
icke har haft balans utan en ständig
försämring av penningvärdet de sista
tre åren. Det är sannerligen icke några
förebilder att ställa fram för den svenska
regeringen.

Jag skulle här vilja säga till herr
Ohlin: Tänk vilken kolossal klarsyn
herr Ohlin hade på hösten 1949! Han
lyckades då, enligt sin egen mening i
dag, förutse att det skulle bli ett krig i
Korea och en allmän prisstegring. Han,
den ende i hela världen, lyckades se
detta och kunde därför på förhand
kritisera den politik som regeringen
tänkte föra. Herr Ohlin sade också här,

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

att 1953 borde vi väl ha tagit bort investeringsavgiften.
Hade vi 1953 sett
vad vi ser i dag, hade det väl varit mer
naturligt att inte ta bort den 1954 heller.
Jag undrar om inte herr Ohlin
skulle kunna tycka att det vore lika
naturligt som den ståndpunkt han intog.

Sedan vill jag säga några ord om vad
som skedde förra hösten och vid detta
års ingång. Hur var det med herr
Ohlins klarsyn? Är det någon som har
upptäckt att herr Ohlin någon gång
under hösten eller ens vid denna riksdags
början ansåg, att det fanns risk
för en inflationistisk utveckling? Är
det inte i själva verket så att herr
Ohlin hela tiden rent av varnande sagt,
att regeringen är för rädd för inflationen
och vill vidtaga för mycket åtgärder? När

herr Ohlin nu talar om vad allmänheten
ansåg om det obligatoriska
sparandet, skulle jag vilja säga: Har
herr Ohlin penetrerat vad folk i det
ekonomiska livet har för förtroende för
herr Ohlins ställning till den ekonomiska
politiken? Det är i dag icke djupt
rotat, det kan jag tala om för herr
Ohlin — jag talar också med folk.

Det var väl alldeles riktigt av regeringen
att tillgripa en åtstramning av
den ekonomiska politiken från hösten
och framåt. Jag skulle inte tro att det
är många som säger, att det låg någonting
oriktigt i detta. Det enda som man
från oppositionens sida säger är, att
man, som det heter, borde låta räntestegringen
slå igenom. Man borde låta
den ränta för det långa lånet, som då
fastställdes, slå igenom i alla möjliga
räntesatser. Herr Ohlin antydde att om
vi hade gjort så, skulle vi haft ett lättare
läge nu, vi skulle ha dämpat den
ekonomiska konjunkturen. Är det sant?
Är det inte tvärtom så, att om vi den
gången hade klippt till med genomgående
räntestegring, som var och en
kunde se måste leda till prisstegringar,

så hade det blivit vissa levnadskostnadsstegringar?
Är det någon som tror
att den åtgärden skulle ha mildrat avtalsrörelsernas
gång och ställt oss i ett
läge med mindre efterfrågeöverskott än
det som finns i dag? Är det någon som
tror det? Nej, det förhåller sig helt
tvärtom. Därför tycker jag faktiskt, att
herr Ohlin skall inte ta sig sådan ton
i detta avseende, ty hans meningar i
det fallet kan med allt fog motsägas.

Då står vi inför frågan, hur läget
ställer sig i dag. Är det så att det finns
spänningar i vår ekonomi, finns det
köpkraftsöverskott eller finns det inte?
Herr Ohlin hade en liten sifferexercis
här, som jag inte skall fördjupa mig i,
men den gick ju i främsta rummet ut
på att visa, att det visserligen nu kan
tänkas finnas ett köpkraftsöverskott,
men att detta kommer att ta slut under
året, ty det ätes upp av priserna. Ja,
det tror jag visst det. Jag vet inte något
efterfrågeöverskott, som inte, om man
lägger armarna i kors, kommer att ätas
upp av prisstegringar. Det gör det visst,
herr Ohlin. Det är alldeles klart, att om
vi lagt armarna i kors och låtit det gå,
hade efterfrågeöverskottet blivit uppätet
av prisstegringar, men av prisstegringar
som skulle ha blivit långt högre
än de vi nu räknar med som ofrånkomliga
konsekvenser av de nya lönerna.
Jag skulle vilja säga att herr Ohlins
resonemang i detta sammanhang verkligen
var ganska hårresande för att
framföras av en professor i nationalekonomi.

Låt oss alltså utgå ifrån att det finns
spänningar i vår ekonomi, att dessa
spänningar bl. a. tagit sig uttryck i
de i stort sett avslutade avtalsrörelserna
och att det här har blivit ett inkomsttillskott,
som efter avdrag för
skatterna och konsekvensprisstegringarna
leder till ett efterfrågeöverskott
som, om det får vara i fred, kommer
att leda till en högre prisstegring än
som är oundvikligt, och att det därför

Fredagen den 29 april 1955 fm. Nr 16 33

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

är nödvändigt att vidta kraftiga åtgärder
för att förhindra detta.

Det ligger i sakens natur, att man
kan gå olika vägar för att rå på detta.
Allt det där talet om en rådvill regering
är väl avsett för propagandan, ty
inte har det varit någon rådvillhet i
regeringen. Min första linje i det här
fallet var den, att man skulle se efter,
om det inte fanns någon möjlighet att
skapa ett system som direkt påverkade
efterfrågan, alltså direkt påverkade konsumtionen.
Då föddes helt naturligt
tanken på detta obligatoriska sparande,
som ur sociala och andra synpunkter
måste vara långt bättre att resonera om
än en omsättningsskatt.

Jag har aldrig trott att det förslag,
som i sitt första utkast lades fram i en
promemoria för yttranden skulle kunna
räcka. Jag var fullt på det klara
med att vid sidan av detta var en
skärpt kreditåtstramning nödvändig.
Jag hade emellertid aldrig ansett som
självklart, att detta förslag om obligatoriskt
sparande skulle kunna genomföras.
Det gällde en invecklad teknisk
fråga, en fråga som måste diskuteras
ordentligt. Jag kan inte förstå, att det
var något fel att nämnda promemoria
i denna fråga remitterades och gjordes
offentlig. Naturligtvis räknade jag hela
tiden med att det fanns två möjligheter,
att förslaget inte skulle bli antaget
och att det skulle bli det. Visst hade
jag klart för mig att, om vi inte kunde
tillgripa denna direkt verkande åtgärd
på konsumtionen, så fick det bli en
kraftigare kreditåtstramning, som för
att kunna genomföras måste få konsekvenser
på ränteläget, ty en så stark
kreditåtstramning skulle inte kunna genomföras
utan att spänningarna utjämnades
genom räntestegring. För mig var
dessa alternativ hela tiden för handen.

Jag måste emellertid ändå säga, att
man hade nått ett bättre resultat, om
man hade kunnat gå direkt på den
ökade efterfrågan. Man hade sluppit,

som vi nu får göra, att gå omvägen över
investeringarna, kreditåtstramningen,
räntestegringen och vinstbeskattningen.
Det var dock så, att förslaget innebar,
att vi på det sättet skulle förmå allmänheten
att vänta med att använda en
del av de nya stora inkomsterna under
några år. Allmänheten skulle få igen
pengarna. Det är klart att detta förslag,
liksom alla andra som måste till för
att hålla tillbaka överkonjunkturen, har
sina nackdelar och brister. Det finns
icke någon metod som icke har svåra
brister, såsom riksbankschefen uttalade
i kommunikén efter räntestegringen.
Det är klart att detta system kan verka
orättvist, ty somliga tvingas att spara
som av materiella skäl inte kan spara.
Visst kan det bli ojämnt på många vis,
och visst fanns problemet, hur det
skulle bli 1958.

I departementet hade vi gjort en överarbetning,
där vi hade utvidgat möjligheterna
att placera de sparade pengarna,
så att de inte bara skulle placeras
i obligationer, utan också skulle kunna
sättas in på bankkonto. Men det är klart
att hur man än gjorde där, fanns risken
att pengarna skulle komma ut i rörelsen
för snabbt. Det är emellertid ganska
upprörande när man från oppositionens
sida här lägger så stor vikt på
att visa, att människorna icke får tillbaka
valuta för sina pengar. Det är ju
en direkt propaganda mot allt enskilt
sparande. Man kan säga precis på samma
sätt om allt sparande. Men är det
ändå inte på det sättet, att om människor
har blivit förmådda att sätta av
en del av sina pengar och de har pengarna
sparade, kan man väl räkna med
att många av dem skulle tycka, att det
är bra att ha en besparing, och forisätter
att behålla den? Man skulle kanske
rent av på det sättet få en stimulans
till sparande. Man skulle kunna
vänja folk vid fördelen att ha en sparad
slant. Men jag kan ju säga som här
sagts, att det ju inte är någon mening

Andra kammarens protokoll 1955. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

att spilla så mycket krut på ett förslag
som lagts åt sidan. Jag skall inte göra
det heller. Jag vill bara för min del
säga, att herr Ohlins bekantskapskrets
är tydligen något ekonomiskt lättsinnig,
eftersom alla som han träffar till
varje pris skulle sälja de där papperen
som de skulle spara till. Det kan hända
det varit alldeles utmärkta placeringspapper
och att en förståndig människa
skulle låta bli att sälja dem. Men det är
väl inte den sortens människor som
ingår i herr Ohlins bekantskapskrets!

Härefter skall jag tillåta mig några
reflexioner med anledning av vad som
här i övrigt sagts.

Det har i viss mån från herr Ohlins
sida, men ännu mera från herr Hjalmarsons,
understrukits, att det hade varit
nödvändigt att gå till ett resonemang,
att förhandla med oppositionen om
den ekonomiska politiken. Ja, det är
alltid bra att förhandla, om det finns
några förutsättningar för en förhandling.
Men jag skulle här vilja ställa
den frågan: Vad skulle vi förhandla
om? Skulle vi förhandla om obligatoriskt
sparande, sedan oppositionen vid
behandlingen av promemorian hade visat
någonting som var alldeles motsatsen
till förhandlingsvilja, nämligen en
utpräglad stridsvilja? Fanns det någon
anledning att förhandla om detta?
Skulle vi förhandla om förslaget till
premiering av det frivilliga sparandet?
Det finns ju en hel uppsjö med förslag
i bankoutskottet. Det är bara det, att
regeringen också kommer med ett uppslag,
och där har bankoutskottet hela
fältet att resonera om. Jag kan väl inte
föreställa mig att man från oppositionens
sida tycker, att vi skulle förhandla
om riksbankens beslut på kreditpolitikens
område. Där har ju oppositionen
representanter. Och när man såvitt
jag vet kom i den belägenheten, att
alla var eniga om de aktuella åtgärderna,
så fanns det ju inte så förfärligt
mycket att där förhandla om.

Att vi skulle gå till en förhandling
med oppositionen om en skärpt vinstbeskattning,
är väl inte mycket mening
i. Det visar ju de anföranden, som
här hölls av herr Hjalmarson och herr
Ohlin. Herr Ohlin hade ju älskvärdheten
säga, att jag gick arm i arm med
direktör Kugelberg vid ett visst tillfälle.
Jag undrar vem det var herr
Ohlin gick arm i arm med, när det
gällde vinstbeskattningen?

Nej, mina vänner, det är inte mycket
mening i att förhandla med vår opposition
och framför allt inte att förhandla
med herr Ohlin.

Det har gjorts en anmärkning, inte i
dag men i folkpartiets press, att regeringen
har blivit oense och att regeringen
därför nu kommit i den belägenheten
att den inte kan regera. Vi
har inte blivit oense om den grundläggande
politiken, men vi har inte kunnat
enas om förslaget till obligatoriskt
sparande. Den nuvarande regeringen är
en koalitionsregering. En sådan kan
inte existera om inte dess olika sidor
är beredda att ge och ta och resonera
sig samman. Det kan denna regering
göra. Men det är naturligt, om det någon
gång misslyckas, det hör till, och
så är det i alla regeringar, som består
av mer än ett parti. Så var det, herr
Ohlin, i samlingsregeringen. Där var
det mycket vanligt att förslag inte kom
fram på grund av bristande enighet.
Bland annat kom det inte upp ett förslag
till jordförvärvslag till 1945 års
riksdag på grund av herr Ohlins veto.
Herr Pehrsson-Bramstorp fick inte lägga
fram sitt förslag. Regeringen avgick
inte — jag säger detta som upplysning
till folkpartipressen — det var inte orsak
till någon regeringskris, men jag
kan för min del gärna medge, att nog
var herr Ohlins bristande förmåga att
ge och ta en av orsakerna till samlingsregeringens
fall. Jag hör herr Ohlins
skratt; det är inte alltid man känner
sig själv.

Fredagen den 29 april 1955 fin.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

I stället för den ekonomiska politik
regeringen för skall det bli någon annan
politik. Herr Hjalmarson var den
som mest utvecklade temat, och man
kan väl säga att det bestod dels av en
del punkter, som riksdagen med stor
majoritet kommer att votera ner, dels
en del vackra talesätt. Herr Ohlin var
ju mera måttlig. Han nöjde sig med
vackra talesätt. Det var alltså frågan
om att det skall bli en politik, som har
förtroende bland människorna. Människorna
skulle slippa tvång och ofrihet.
Ja, kan man få fram ett frivilligt sparande,
så är det ju frivilligt. Det beror
ju på hur mycket man får fram, och
ju mera man får fram, desto bättre är
det. Men om det frivilliga sparandet
skall gå till på det sättet, som nog i viss
mån leker herrar oppositionsledare i
sinnet, nämligen att man skall genomföra
en skattesänkning, som framför
allt kommer att ligga på de stora inkomsttagarna,
då kan man otvivelaktigt
öka det frivilliga sparandet. Då skapar
man förutsättningar för en privat förmögenhetsbildning
— visst gör man
det. Men någon skall betala det, det
skall den stora massan skattebetalare
göra antingen genom ökade skatter eller
genom minskade sänkningar i deras
skatter. Det blir ett tvång för den stora
massan skattebetalare att få högre skatt
än som eljest skulle behövas.

Menar man nu från oppositionens
sida allvar med sitt tal om att man vill
arbeta för ett bevarat förstärkt penningsvärde,
lär man inte kunna undgå
såsom sitt enda medel en skärpt kreditpolitik.
Betyder det inte då att somliga
människor mot sin vilja får betala högre
hyror och högre räntor på sina lån,
betyder det inte att personer med god
säkerhet blir nekade lån i bankerna på
grund av brist på pengar? Jo, det gör
det väl. Vad är det för frihet? Tror
man att människorna i vår tid är så
beskaffade, att de inte genomskådar sådana
ting? Vi å vår sida gör det. Vi

ser vilka nackdelar en hård penningpolitik
medför, och vi sticker inte under
stol med att den leder till svårigheter.
Herr Ohlin gör mycket väsen av
att statsministern sagt, att den höjda
räntans politik måste leda till arbetslöshet.
Ja, om man skall driva en politik,
som består däri att man bara
höjer räntan och ingenting annat, måste
den politiken drivas mycket långt för
att den skall få någon verkan, och då
kommer den att leda till arbetslöshet.
För vår del ser vi inte räntehöjningen
såsom det primära, vi ser det i kreditåtstramningen,
i knappheten på pengar,
och vi syftar därför inte till högre ränta
än som är nödvändigt för att skapa
denna kreditåtstramning. Men det har
jag klart för mig, och det har väl alla,
att en sådan kreditåtstramning kan
leda till arbetslöshet — visst kan den
det. Det kan bli så, att illa ekonomiskt
underbyggda företag inte klarar sig
längre. Därför gäller det att se till att
man inte låter det gå så långt, att man
kommer i den situationen. Men om man
skall få ett resultat enbart med kreditpolitiken
som det tvingande medlet, då
skapar man helt naturligt mycket större
svårigheter än om man gör upp en
ekonomisk politik, som är mera brett
lagd och verkar på olika punkter och
därför i det långa loppet kan bli mycket
mindre tryckande.

Sedan talade herr Hjalmarson om att
vi här borde eftersträva en nationell
samling. Jag vet inte om han därmed
menade en samlingsregering. Sådana
tycker jag för min del inte om, ty jag
har själv varit med i en dylik regering.
Det har emellertid ingen betydelse
vad jag har för mening där, ty •— som
herr Ohlin uttryckte sig i Örebro —
jag blir folkpensionär 1958, och jag såg
att herr Ohlin räknade med att jag vid
den tiden skulle avgå som finansminister.
Ja, det är en mycket rimlig
tanke, herr Ohlin, att en folkpensionär
inte är finansminister! För mig, som

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

inte har någon framtid, är det sålunda
alldeles klart att jag inte kan ha någon
lidelse vare sig för eller emot en samlingsregering.
Jag säger bara att mina
erfarenheter av dem gör, att jag inte
tycker om dem.

Antingen skall vi ha en sådan där
samling, eller också skall vi ha nyval,
har det sagts. Det är ganska lustigt med
detta om nyval. Varför skall vi ha det?
Jo, säger man, regeringen har ändrat
politik. Valmännen har blivit missledda.
De kanske därför inte röstar så
nu som de gjorde förra gången. Men
varför det? Vad har de blivit missledda
i? Jo, de har inte räknat med att den
sittande regeringen skulle vilja vara
med om en räntehöjning.

Nu tror jag för min del att det är en
stor överdrift att påstå detta, ty vi har
ju ändå från vår sida sagt ifrån att sådana
situationer kan uppkomma, att en
räntehöjning måste vidtagas. Men låt
mig se bort från det och fråga: Vilka
är det som skulle blivit missnöjda, därför
att regeringen nu gått in för en
räntehöjning? Ja, det skulle väl i så fall
vara motståndarna till räntehöjningar.
Men tror inte oppositionen att motståndarna
till räntehöjningar har räknat
med att, om det blir en räntehöjning,
så kommer regeringspartierna ändå
att vara mycket mera aktsamma, när
det gäller att tillgripa den metoden, än
vad oppositionspartierna skulle vara?
Jo, det har de säkert räknat med, och
jag tror att de även i dag räknar med
att regeringen trots den vidtagna räntehöjningen
är mindre räntehöjningsvillig
än oppositionen. Jag kan därför inte
förstå att valmännen skulle rösta med
herr Ohlin eller herr Hjalmarson nästa
gång. Nej, så borta är de inte, herr
Ohlin och herr Hjalmarson! Jag tycker
därför att talet om att regeringen
med den ändrade räntepolitiken skulle
ha förlorat sitt fotfäste bland valmännen,
är en betydande överdrift. Det har
nog heller aldrig här i Sverige varit

risk för att det, för en sådan sak som
nu hänt, skulle bli nyval.

Det har alltid med stor förtjusning
talats om hurusom jag blev nödsakad
att ändra ståndpunkt i jordbrukspolitiken
från hösten 1932 till våren 1933
och att regeringen då följde mig. Men
då var det ingen människa som sade,
att nu har socialdemokraterna ändrat
ståndpunkt, så nu måste vi ha nyval.
Nej, ni tar väl ändå till litet för hårt
här, när ni framför dessa fromma önskningar! Herr

Ohlin hade en mycket trevlig
liknelse om läkaren och sjukdomen och
om hur regeringens ledamöter framträder
som läkare gentemot den sjuka
samhällsekonomien, och han talade där
om vår rådvillhet beträffande medikamenterna.
Jag skulle knappast tro att
herr Ohlin hade tid att lyssna till den
diskussion, som häromdagen fördes i
radio mellan en läkare och en homeopat.
Den senare struntade fullständigt
i alla påtagliga sjukdomssymptom och
sökte komma till rätta med sjukdomarna
endast genom att stirra patienten i
pupillen. Inte ens de mest allvarliga
sjukdomar lyckades han upptäcka, och
han ordinerade därför endast lätta och
behagliga kurer. Ty när man inte ser
sjukdomen, så behövs ju ingen besk
medicin. Jag vet inte om någon mer
än jag tyckte att herr Ohlin i sitt tal i
viss mån påminde om den där homeopaten.

Herr Ohlin frågade mig, om regeringen
står fast vid sina planer på att
vidta en skattesänkning 1956. Ja, det
står vi fast'' vid, och det är bland annat
därför som vi för en så stram ekonomisk
politik. Yi vill inte 1956 stå i
den situationen att vi är tvungna att
säga: Nu har vi en överkonjunktur,
som vi inte rår på. Det har här sagts,
att vi borde ha tillgripit åtgärder mycket
tidigare för att möta den situation
vi nu befinner oss i. Ja, den skulle
i så fall ha tillgripits under våren och

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

vintern 1954, när ingen människa ville
tro på att det skulle bli en överkonjunktur.
Det är inte lätt att göra sådana
hårda ingrepp när människor bara talar
om hur svårt läget kommer att bli.
Men nu har vi ju möjligheten, och vi
har begagnat den till att sätta in en
stram ekonomisk politik, som skall leda
oss till balans i samhällsekonomien
och till utrymme för den skattesänkning
som vi har tänkt oss.

Men jag måste säga att det är nog
ändå att gå mot sunt förnuft när man
hävdar, att i det läge där vi nu är,
när vi ser en klar spänning i samhällsekonomien,
när vi ser ett tydligt
efterfrågeöverskott, så skall vi elda på
under pannan med att nu vidta en
skattesänkning. Inte är det väl någon
mening att peka på England som ett
exempel. Alla vet ju att den engelska
regeringen föreslår en skattesänkning
därför att det är val den 26 maj. Det
är faktiskt inte något exempel att framhålla
för oss här.

Nej, vi bör tvärtom ha en stram statsfinansiell
linje i år, en stark budget bör
gå fram ur riksdagens behandling, och
den budgeten bör stärkas genom att vi
höjer vinstbeskattningen. Denna vinstbeskattning
består ju inte av mycket
annat än att vi ur det obligatoriska
sparandet tar den bit, som gäller företagen,
och förvandlar den till en skatt
i stället för ett obligatoriskt sparande.
Det är väl så mycket naturligare som
oppositionen, som väl företräder företagarvärlden,
inte vill höra talas om något
tvångssparande.

Regeringen skulle alltså ha gjort en
helomvändning. Regeringens politik är
dock icke någon ny politik i principiellt
avseende. Regeringens riktpunkt är
full sysselsättning med bevarat penningvärde.
Därför möter regeringen inflationsrisker
med beslutsamhet, och
då blir målet, inte medlen, det viktigaste.
Därför drar sig inte regeringen
för att vidta åtgärder, iiven om de ter

sig obehagliga för den enskilde och ur
politisk synpunkt obehagliga för regeringen.
Men vi står fast vid detta, att
vi vill använda direkt verkande medel
så långt som det är lämpligt. Vi vet
att vi vinner mer till priset av mindre
olägenheter i den mån vi kan gå den
vägen, och därför fortsätter vi med
byggnadsreglering, priskontroll, investeringsavgifter
och en stram budgetpolitik.
Vi har tagit kreditåtstramningen
till hjälp, fastän vi är anhängare
av lågräntepolitiken.

Vi har inte undergått riktigt samma
utveckling som herr Ohlin. När han
började att tala om räntevapnet, talade
han om tiondelar, sedan blev det en
kvarts procent, senare en halv och nu
är det visst en och en halv procent.
Vi har inte tillåtit oss det där trappspringandet
i frågan.

Vi är anhängare av lågräntepolitiken,
och vi tror inte på räntan som en kostnadsfaktor.
Vi vet, hur hårt räntekostnaderna
drabbar, och vi vet att de
drabbar, där de inte behövs ur konjunktursynpunkt
och därför inte kan
vara önskvärda. Vi kan inte annat än
beklaga att utvecklingen nu blivit sådan,
att det för den nödvändiga hårda
kreditåtstramningen krävs en hög
ränta.

Det är ingen helomvändning. Jag har
många gånger sagt i denna kammare,
att det kan komma tillfällen, då regeringen
måste vidta en räntehöjning.
Herr Ohlin har plågat mig gång på
gång för att få veta, hur det tillfället
ser ut. Nu är tillfället här, herr Ohlin
— så ser det ut.

Om herr Ohlin mera velat tro, att
folk menar vad de säger, hade herr
Ohlin inte behövt hoppa jämfota såsom
han gjort de sista veckorna. Det
förändrar ingenting, att den uppmaningen
också kan riktas till åtskilliga
socialdemokrater. Men vi förstår, att
det är en naturlig reaktion inför den
räntehöjning, som har genomförts. Vi

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

känner olägenheterna, och därför har
vi i det längsta försökt undvika en
räntehöjning. Vi har emellertid nu ansett
oss nödsakade att vidta en sådan,
och vi förstår, att det väcker triumf
hos dem, som alltid har talat om räntehöjningen
såsom det som skulle tillgripas.
Vi förstår också, att det väcker
besvikelse hos dem — särskilt
bland våra meningsfränder — som tycker,
att man skall undvika en räntehöjning.
Men det är målet som är det
viktiga och inte medlen. Vi är vana att
få tillgripa impopulära medel för att
nå våra mål, och det har vi gjort nu
också.

Vi menar, att en lågränta är nyttig,
och en räntesänkning är önskvärd, men
den kan inte göras nu. Sådant är inte
läget, men vi skall eftersträva att komma
i det läget, och nog blir det väl lättare
att få en räntesänkning om vi för
att bekämpa överkonjunkturen använder
ett helt system av olika medel, som
kan sättas in på skilda punkter.

Det tänker vi göra, som jag nyss
sade. Vi lägger nu till ett förslag om
premiering av frivilligt sparande. Jag
har inte ändrat mening om denna sak.
Den som läser propositionen skall finna
att jag säger, att någon större nytta tror
jag inte på men inte heller på någon
större skada, och därför kan det vara
värt att försöka.

Vi skall nu också mera planmässigt
gå in för en vinstbeskattning, ty även
de starkaste företagen måste ju känna,
att det blir en åtstramning. Åtstramningen
skall ju inte bara gälla dem
som inte har några vinster och som
därför är mest beroende av kreditmarknaden.

Genom att vi använder ett helt system
av åtgärder kan ingripandena på
de olika punkterna bli mildare. De blir
lättare att uthärda för samhällsekonomien,
och de blir också lättare att uthärda
för allmänheten.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern förklarade
att den omständigheten att mr
Butler i England föreslår skattesänkning
i år hänger ihop med att det är
val. Detta var, herr talman, ett uttalande
som var avslöjande — för herr
Sköld. Mr Butler tillträdde 1951. Han
föreslog skattesänkningar 1952, 1953,
1954 och 1955. Herr Sköld vill vänta
med en skattesänkning till nästa år.
Kan detta, herr Sköld, råka bero på
att det är val till andra kammaren det
året?

Herr Sköld vill inte bara bestämma,
huruvida det skulle vara klokt att man
tar upp förhandlingar med oppositionen,
han vill även i enväldigt majestät
bestämma, huruvida det funnits förutsättningar
för sådana förhandlingar —
utan att motparten ens blivit tillfrågad.
I samma andedrag beskyller herr Sköld
oppositionen för brist på förhandlingsvilja.
Nej, herr finansminister, Ni har
en betänklig likhet med påven i sagan
om honom som alltid hade rätt. Bonden
frågade påven: Ers helighet, skulle ni
ändå inte i någon fråga kunna ha samma
mening som jag? Nej, svarade hans
helighet, då skulle vi ju bägge ha fel!
Det finns litet för mycket av en sådan
mentalitet hos vår nådiga regering. Det
blir kanske så med äldre statsmän när
de suttit litet för länge vid makten.

Vi behövde inte ha förhandlat om det
obligatoriska sparandet, det hade herr
Sköld och herr Hedlund förhandlat slut
om med bondeförbundets riksdagsgrupp,
innan förliandlingsfrågan med
oppositionen blev aktuell. Herr Sköld
säger, att vi kunde ju ha resonerat i
riksbanken och där tagit upp förhandlingar.
Hur ser läget ut där, herr finansminister?
Jo, av riksbanksledningens
sju ledamöter har regeringen sex
och oppositionen — med inemot en och
en halv miljon väljare bakom sig —
en enda representant! Så ser det ut.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

När regeringen satte i gång för ett
par veckor sedan med låts-förhandlingarna
med oppositionen om hur riksbanksledningen
skulle vara sammansatt
och krävde sex av dess sju styrelserepresentanter,
vad var motivet? Jo,
att regeringen ville ha tillräckliga garantier
för att dess penningpolitik skulle
fullföljas, särskilt beträffande räntan.
Och så står herr Sköld och säger:
Inte kommer vi att föra någon ny politik!
Nej, herr finansminister, ta hit
och visa upp den socialdemokrat eller
bondeförbundare, som den 19 september
1954 röstade för bilaccis, investeringsavgift,
kraftiga begränsningar av
bostadsbyggandet, en procents räntehöjning
eller tio procents höjning av
statsskatten, kommunalskatten, folkpensioneringsavgiften,
sjukförsäkringsavgiften,
allt i tvångssparande, eller som
ett tredje alternativ omsättningsskatt av
motsvarande storlek!

Var det för en politik av detta slag
regeringspartierna begärde väljarnas
fullmakt i fjol? Nej, det var det inte.
Det är möjligt, att regeringen kan få
en sådan fullmakt, om den går ut till
väljarna igen. Men — och det är den
frågan finansministern tydligen inte
förstår — vill ni inte söka den fullmakten,
då kan människorna i detta
land inte tro på vad regeringen säger.

Det är det avgörande. Ingenting kan
vara mera ödesdigert än om människorna
förlorar denna sin tilltro, eftersom
det är penningvärdets tryggande
det gäller. Alla vet, att detta i hög grad
beror på tilliten till de styrandes avsikter,
att det är en fråga om att skänka
människorna den övertygelsen, att de
makthavande med klarhet och konsekvens
vill fullfölja sin handlingslinje.
Denna tillit finns icke i dag, herr finansminister.

Finansministern förklarar, att regeringen
har inte varit rådvill — den
har visserligen varit rörlig men icke
ryckig. .lag skall villigt erkänna, att

nog har det varit rörligt på regeringsfronten,
men hur kan finansministern
påstå, att regeringspolitiken skulle vara
uttryck för ett logiskt sammanhang?
Hur har det sett ut? Jo, ena dagen har
man påstått, att oppositionen inte har
något alternativ, nästa dag har vi fått
höra, att vi borde vara glada över att
detta obefintliga alternativ blir prövat
i praktiken. Ena ögonblicket betecknas
regeringens nya linje som ett uttryck
för handlingskraft och ansvarskänsla,
nästa ögonblick anföres det som ett bevis
på oppositionens ansvarslöshet och
lättsinne, att den har velat följa denna
linje långt tidigare. Ömsom har regeringen
gjort sina tvärvändningar i omtanke
om landets bästa, ömsom har
den nästan tvingats därtill på grund
av oppositionens hetsiga och osakliga
kritik. Knappast har finansministern
hunnit konstatera att man inte kan dra
åt hårdare på investeringssidan, utan
att man i stället måste begränsa konsumtionen,
förrän man i nästa momang
kastar om och konstaterar att konsumtionen
inte kan begränsas ytterligare,
utan att man i stället måste dra åt ännu
mer på investeringssidan.

Den 17 april är det dåligt omdöme
att inte välja investeringsavgift i stället
för räntehöjning. Den 18 april är det
dåligt omdöme att inte svälja både investeringsavgift
och räntehöjning.

Nej, herr talman, vi har här i landet
inte en regering, utan en karusell, och
många har nog samma känsla som jag,
nämligen att även sådana åkdon borde
vara underkastade en lag om fartbegränsning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tillfrågades
av mig, om han ville förklara
hur regeringen såg på frågan om köpkraftsöverskottet.
Jag vill erinra om
att jag i min redogörelse endast räknade
med de av budgetdelegationen

40 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

angivna och av regeringens egna experter
och, såvitt man förstår, även
av regeringen antagna prisstegringarna,
icke med några prisstegringar framkallade
därutöver. I stället för att
svara på min fråga, om vad regeringen
menar med talet om köpkraftsöverskott
och vad man har gjort för att bevara
kronans värde, säger finansminister
Sköld: »Det är klart att om vi ingenting
gör, blir det prisstegringar.» God
dag yxskaft, herr finansminister! Men
Ni kan inte komma ifrån min fråga, ty
Ni har skrämt upp hela folket med
detta tal om köpkraftsöverskott, och
därför måste Ni redogöra för vad som
ligger bakom detta tal och inte bara
komma in på andra saker.

Finansministern gjorde en jämförelse
mellan läkare och homeopater och
sade att jag tydligen bara ville rekommendera
angenäma kurer. Herr finansminister,
Ni ställer inte stora anspråk
på Edra analogiers beviskraft. Ni själv,
landets statsminister och andra av regeringspartiernas
talesmän har sagt, att
oppositionen vill framkalla arbetslöshet
och andra fruktansvärda verkningar,
och oppositionen kommer därför att
bli nobbad — det skriver man, såsom
vi nyss hörde, i regeringspressen. Nu
säger Ni att oppositionen bara vill
använda angenäma medel. — Fn läkare,
vilken gjorde som Ni, herr finansminister,
och först mycket bestämt
motsatte sig användandet av vissa mediciner,
som rekommenderades från
annat håll, men sedan själv tog till
just dessa mediciner, skulle alldeles säkert
komma i en mycket egendomlig
belysning. Den där jämförelsen med
homeopatien var sålunda nog en bumerang.

Vidare säger finansministern att herr
Ohlin inte vill förhandla, inte har någon
förmåga att ge och ta. Ja, våra
respektive karaktärsegenskaper har vi
väl inte tid att här diskutera, åtminstone
inte i en sexminutersreplik. Men

svenska folket vet nog ändå, vem som
har de största anlagen för att kommendera.

Sista gången vi förhandlade strandade
ju förhandlingarna därpå, att Ni
i räntefrågan hade en ståndpunkt som
var rakt motsatt den Ni har i dag! —
Vidare säger Ni att samlingsregeringen
upplöstes, därför att jag inte kunde
vara med om att ge och ta. Men vad
Ni då ville var ju att genomföra det
socialistiska 27-punktsprogrammet, och
det kunde jag inte vara med på — det
är väl också för mycket begärt.

När finansministern här säger att
jag bara kommer med vackra talesätt,
vill jag erinra om mina konkreta förslag
till ökning av sparandet; bl. a. har
jag i min interpellation framfört sex
idéer i sådan riktning. Jag tror dessutom
att en inkomstskattesänkning
skulle, om man skapade de allmänna
förutsättningarna därför, göra det
möjligt att få till stånd ett ökat sparande
inom de breda lagren.

När det gäller tvångssparandet säger
Ni, herr finansminister, att misstron
mot sparobligationerna och det
värde, som de skulle kunna ha år 1958,
beror på oppositionens propaganda.
Nej, herr finansminister, folkets misstro
mot Edra löften är så stort att det
inte behövs någon propaganda. Det är
folkets egna erfarenheter av vad som
från år 1946 till år 1952 skett med
deras sparpengar, livförsäkringar och
annat, det är kastningarna i den ekonomiska
politiken, när Ni lovar ett och
gör ett annat, det är skillnaden mellan
Edra löften under valkampanjen och
den politik som sedan förts och som
herr Hjalmarson här redovisat — det
är allt detta som ligger bakom det förhållandet
att folket har förlorat förtroendet
för Edra åtgärder. När finansministern
kommer och säger: »Spara,
spara!», tror inte Sveriges folk på herr
Sköld som spargris. Och det är ett
mycket allvarligt faktum.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Ni säger att jag menade att Ni skulle
avgå som finansminister år 1958. Nej,
jag sade »före 1958». Det finns inte
bara eu pensionsålder här i landet. Vi
kan välja 65 år som pensionsålder och
Ni kan avgå 1956 — den möjligheten
skall vi absolut inte bortse ifrån. Ni
har ju arbetat så hårt, att det kan vara
berättigat med en rätt tidig pensionsålder.
I anledning av det sista, som
Ni här sade, när Ni talade om ändrade
ståndpunkter från oppositionens sida,
så vill jag erinra om att oppositionen
inte har begärt några våldsamma räntehöjningar.
Men regeringen har bestämt
opponerat sig emot oppositionens
ståndpunkt. Ännu i januari månad
stod Ni här och kritiserade vad
jag hade föreslagit. Nu har Ni övergivit
denna ståndpunkt. Jag frågar kort och
rakt på sak, herr finansminister: Vad
har inträffat sedan januari månad, som
gjort, att Ni svängt om i räntefrågan?
Regeringspressen, i detta fall Växjöbladet,
har skrivit: »Att det innebär
en radikal brytning med den tidigare
politiken ligger i så öppen dag att det
vore löjligt att förneka.» Vill Ni i alla
fali, herr finansminister, förneka det?
Jag måste säga, att det är ett sorglustigt
skådespel med en regering, som
snurrar runt på detta sätt och i stället
för att sedan stå vid vad den gör försöker
prata bort det och säger: »Vi har
visst inte ändrat oss.» Jag tror, att det
skulle väcka större förtroende, herr
finansminister, om Ni här ville göra
som en del av Edra partivänner, öppet
erkänna vad som faktiskt har skett.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det är väl inte så värst
mycket att säga till svar på dessa oppositionsledarnas
repliker.

Herr Ohlin ville veta, vad som ligger
bakom köpkraftsöverskottet. Det finns
ingen anledning för mig att här för -

söka hålla en ekonomisk föreläsning.
Herr Ohlin har ju för sin del inte bestridit,
att överskottet finns, fastän han
tydligen ännu inte har kunnat lära sig,
hur det har kommit till. Det kommer
han emellertid att få lära sig, ty det
kommer läroböcker på kammarens
bord så småningom.

I själva verket har denna överblick
över den ekonomiska situationen verkställts
av en samling experter. Därvid
har även representanter för industriens,
LO:s, TCO:s och jordbrukets utredningsinstitut
deltagit. De är överens
om att läget är ungefär så här. Kanske
tycker de, att den reviderade nationalbudgeten
är något litet optimistisk.

Jag skall inte fortsätta diskussionen
om att oppositionen vill framkalla arbetslöshet.
Därvidlag har ju herr Ohlin
sina famösa yttranden från förr i tiden.
Vi har visat honom dem, och han
bär haft mycket besvär med dem. Det
är bevis nog. Han har emellertid blivit
så rädd för dessa yttranden, att han
nu talar mot dem jämt och ständigt.

Inte heller resonemanget om läkarna
skall jag fortsätta längre, tv jag tror, att
bilderna talar så väl för sig själva, att
det inte finns någon anledning att säga
mer om saken. Jag låter min bild stå
kvar oförändrad och låter allmänheten
ta del av den.

På samma sätt gör jag med frågan
om förhandlingsviljan. Det är klart, att
vi inte skall stå här och skryta om vem
som är skickligast att förhandla och vem
som har genomfört de flesta lyckade
politiska förhandlingarna. Jag nämnde
bara som min erfarenhet av herr Ohlin,
att han inte är något vidare bra
att förhandla med, därför att han har
så svårt för att över huvud taget göra
kompromisser. Denna min uppfattning
kan möjligen bero på att jag själv har
suttit i utskott bär i riksdagen i många
år och varit piskad att göra kompromisser.
Det kan inte herr Ohlin veta,

42 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt
pellation ang. det ekonomiska läget och

lika litet som han kan ha klart för sig,
att jag var anhängare av höjd ränta
inte på 30-talet utan i början av 20-talet. Han var ju inte med på den tiden.

På tal om pensionsålder, herr Ohlin,
finns det faktiskt folk i detta land som
avgår från en hård tjänst redan vid
00 års ålder. Vi har kanske inte så
långt kvar någon av oss.

Det kan hända, att det svenska folket
inte tycker att jag liknar en spargris.
Jag är tacksam för det. Det är
verkligen inte någon bild att sätta värde
på. Jag skulle emellertid vilja tilllägga,
att herr Ohlins yttrande om att
det socialdemokratiska partiet har förlorat
allt förtroende hos spararna under
tiden från 1946 till 1952 måste innebära,
att den del av det svenska
folket, som röstar socialdemokratiskt,
inte tillhör spararna. Väljarna har nämligen
inte givit det socialdemokratiska
partiet sitt förtroende i mindre omfattning
efter 1952 än före. I detta avseende
kanske herr Ohlin skulle tänka
litet på sitt eget parti och dess växlande
lycka under samma år. Kanske kommer
han då till det resultatet, att det
inte är så mycket att resonera om beträffande
svenska folket och dess förtroende.

Sedan skall vi observera, att herr
Ohlin har inte mindre än sex idéer om
hur man skall öka det frivilliga sparandet.
Jag var en gång med på en
fisketur, då en person fått en stor gädda
på kroken. Gäddan gick ifrån honom,
därför att han hade två idéer om
hur man skulle dra den i land, och
det var en idé för mycket.

Till sist vill jag påpeka för herr Ohlin,
att han, när han citerade Economist,
hoppade över två rader, på vilka
det står: »Låt det därför bli sagt, att
det vid strikt ekonomiskt resonemang
är ett dåligt år att sänka skatterna.»

Till herr Hjalmarson skulle jag först
vilja säga, att detta om valet inte i
samma grad gäller mig som den engel -

sparande, tillika svar på inter utvecklingstendenserna ske

finansministern. Det är inte jag,
som har hittat på det hela, utan det är
den engelska pressen.

Herr Hjalmarson, det är väl inte antalet
deltagare från oppositionen som
är avgörande för förhandlingar i riksbanken.
Det sitter ju två eller tre representanter
för oppositionen med vid
dessa med full rätt att reservera sig.
Jag kan inte finna, att det denna gång
behövt vara fler, eftersom de varit
eniga med majoriteten. Detta är nog
tillräckligt sagt om den saken.

Till sist skulle jag bara vilja framhålla,
att jag naturligtvis inte skall försöka
klara ut, om herr Hjalmarson har
rätt i att regeringen är en karusell.
Med tanke på våra kunskaper om de
nöjen som förekommer på cirkus, måste
vi nog betrakta herr Hjalmarson som
en mera omdömesgill domare i det
fallet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talmannen drar väl av ett lämpligt
antal sekunder för sorlet.

Herr Sköld vägrar fortfarande att
tala om, vad det är för köpkraftsöverskott
som han farit land och rike omkring
och pratat om rätt länge. På tre
minuter hinner jag inte mera än konstatera
detta.

Herr Sköld läser ur Economist uttalandet,
att -högkonjunkturår är dåliga
år att sänka skatterna. Detta har väl
alla varit överens om. Frågan är bara
om det trots att det är högkonjunktur
är motiverat att sänka skatterna. För
de kammarledamöter som var så förtjusta
över detta vill jag tala om, att
den av mig upplästa slutsatsen kom
inte efter några meningar utan mycket
längre fram i artikeln. Efter en rad
argument, däribland det som finansministern
läste, konstaterar artikelförfattaren,
att det riktiga är att använda
en del av budgetöverskottet till skattesänkning,
precis som vi i oppositionen

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

har sagt här i Sverige. Men jag medger,
att det vore ännu starkare skäl att sänka
skatterna om konjunkturen vore
sämre.

Vad sedan beträffar resonemanget
om min inställning till arbetslösheten:
sluta upp, herr finansminister, med att
klippa ut en mening här och en annan
där och stryka nästa mening och på så
sätt försöka ge ett intryck som Ni vet
är fullständigt oriktigt!

Vad förhandlingar beträffar gick finansministern
förbi det viktiga förhållandet
att sista gången Ni och jag verkligen
förhandlade, höll Ni benhårt på
en extrem lågräntepolitik. Ni säger att
det inte var på 30-talet Ni talade om
högränta. Jo, herr finansminister, det
var det, det var 1932. Korrektionen
var alltså oriktig, men det kan ju hända
oss alla, att vi kommer med ett felaktigt
påstående.

Ni säger att det finns de som bör
pensioneras, inte vid 65 år utan kring
60 år. Ja, herr finansminister, ibland
är det nog en och annan som har frågat
sig med tanke på Edra föregående
insatser av stor betydelse, om kanske
64 är rätt mycket. Det är en reflexion
som Ni lägger på tungan, att det kanske
är mycket för en så krävande post.

Sedan talar Ni om att Ni har så
många olika medel att bekämpa inflationen.
Men när Ni talar om att uppmuntra
spararna, säger Ni: »Herr Ohlin
har sex förslag, och med så många riskerar
han att fisken går från honom.»
Ni har själv irrat litet fram och tillbaka
mellan Edra olika metoder att bekämpa
inflation, och därför har Ni
onekligen missat den fisken att kunna
försvara penningvärdet så bra som borde
ha skett. Er historia illustrerar ganska
bra riskerna av regeringens irrande
politik med påläggande av importavgift,
borttagande av importavgift,
påläggande av bilaccis, avskaffande av
bilaccis etc.

Sedan talade finansministern här för -

utvecklingstendenserna

ut om att jag skulle ha förutsett koreainflationen.
Ånej, herr finansminister!
Men vi sade att man skulle försöka
spekulera i att konjunkturen om tolv
månader skulle vara väsentligt sämre.
Vi talade om de risker som fanns. Det
förhöll sig tvärtom på det viset, att Ni
bestämt satsade på ett alternativ — på
att det skulle vara ett gynnsamt konjunkturläge
för att avskaffa dessa subventioner
1950. Det var Ni som var den
ende som förutsåg, att det inte skulle
bli något sådant som Korea. — Jag erkänner
att situationen blev mycket värre
än jag räknade med.

Till sist vill jag, herr talman, bara
konstatera, att finansministern inte velat
ta de konsekvenser som så många
andra i hans parti tagit genom att öppet
och ärligt erkänna vad som skett.
Jag tror att det skulle ha varit mycket
välkommet inom svensk politik om man
i dagens läge öppet velat vidgå vad regeringen
gjort i stället för att trycka
i buskarna och prata om annat.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr finansminister!
Karuseller förekommer inte på cirkus
utan i folkparkerna, och där är nog
herr Sköld en mera vanlig attraktion
än jag.

Jag begärde ordet för att få säga
några ord till finansministern om
tvångssparandet. Vad är detta ur medborgarnas
synpunkt annat än ett höjt
källskatteavdrag, som obönhörligen
måste komma att utlösa nya kompensationskrav
och ytterligare driva statsutgifterna
i höjden. När vi från vår
sida framhåller, att återbetalningen av
tvångssparandet skulle komma att verka
som en dynamitexplosion på penningmarknaden,
menar herr Sköld att
detta är att driva propaganda mot det
frivilliga sparandet. Ja, herr Sköld, då
är vi sannerligen i gott sällskap. Vi har

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

sällskap med ingen mindre än Landsorganisationens
ordförande herr Strand,
som sökte trösta oss med att pengarna,
när de skulle betalas tillbaka, i varje
fall kunde vara mer värda än ingenting.

Finansministern menade att man inte
har någon ekonomisk stabilitet i andra
länder, som vi jämför oss med. Jag
skall bara anföra några siffror från de
länder jag tänker på. I Västtyskland
var konsumentprisindex år 1950 110
och år 1954 i november fortfarande
110. I Schweiz var motsvarande siffror
108 och 109, i Förenta staterna 110
respektive 112 och i Storbritannien 119
respektive 127. Bakom förändringarna
i det sistnämnda landet ligger den stora
avvecklingen av subventionerna. Under
den socialdemokratiska regeringens tid
i England steg priserna snabbare än lönerna.
Från juni 1947 till oktober 1951
steg den genomsnittliga veckolönen 22
procent medan priserna steg 29 procent.
Under den konservativa regeringens
tid har utvecklingen varit den rakt
motsatta. Från oktober 1951 till december
1954 steg lönerna med 18 procent
och priserna med 12 procent.

Låt mig, herr talman, sluta med att
säga följande. Regeringens linje är att
ytterligare tränga tillbaka de produktiva
insatserna, som ensamma kan höja
välståndet för oss alla i framtiden. Vår
linje är att stärka möjligheterna till
personligt sparande nu för att ge alla
en säker inteckning i ett välstånd som
stiger snabbare. Vår linje är en borgerlig
politik av det slag som man framgångsrikt
prövat i en rad länder ute i
världen, i Västtyskland, Schweiz, USA
och England — en politik, som bygger
på prisbildning, fritt kreditväsende,
sänkta skatter och ett betydande enskilt
sparande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag kan inte låta bli

att kommentera herr Hjalmarsons sista
anförande med att säga, att från slutet
av 1953 till början av 1955 steg levnadskostnaderna
i Storbritannien med
4,1 procent, i Västtyskland med 2,8
procent och i Sverige med 0,8 procent.
Den sistnämnda stegringen berodde på
den höjda sprit- och tobaksskatten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! När man hör klagovisorna
över vår samhällsekonomi är det inte
utan att man får den uppfattningen, att
vårt land skulle vara fattigt och armt,
att man kan sätta i fråga om inte Sverige
borde räknas till de underutvecklade
länderna. Men handen på hjärtat, ärade
kammarledamöter, verkliga förhållandet
är väl ändå det rakt motsatta. Vi har
ett välstånd som aldrig förr, även om
vissa grupper anser sig kunna med fog
kritisera välståndsökningens fördelning.
Den som har 1930-talets svårigheter i
friskt minne kan inte undgå att värdesätta
de stora framstegen och den oerhörda
standardökningen under de senaste
20 åren. Vårt näringsliv har utvecklats
i rask takt, och den stigande
produktionen har bildat underlaget för
en påfallande standardökning för de
breda lagren inom vårt folk. Man behöver
bara se på bilparkens ökning för
att detta faktum skall stå klart.

Problemet på 1930-talet gällde att med
lämpliga medel från statsmakternas sida
stimulera produktionen och konsumtionen,
att ge de arbetslösa sysselsättning
och försörjning och rädda jordbruket
från ekonomisk ruin. Inom de
två partier, som på 1930-talet tog ansvaret
för en konstruktiv krispolitik,
var man på det klara med att statsmakterna
måste föra en aktiv konjunkturpolitik
för att motverka allvarliga störningar
i samhällsekonomien.

Efter det andra världskriget har vi
kunnat glädja oss åt en stark stegring

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

av produktionen och levnadsstandarden,
och svårigheterna i samhällsekonomien
har närmast gällt att förhindra
inflationsartade överansträngningar av
de tillgängliga resurserna. Sådant är
läget också just nu, både här hemma
och i många andra länder.

Under de tre senaste åren har vi haft
fortsatt produktionsstegring, stabilitet i
prisnivån och nått en förbättrad valutareserv.
Under de senaste månaderna
har emellertid tendenserna till en överkonjunktur
förstärkts, och olika åtgärder
har också från statsmakternas sida
vidtagits för att motverka dessa. Jag
nämner i detta sammanhang det 4-procentiga
statslånet i höstas, investeringsavgiften
och bilaccisen i januari. Från
oppositionens sida motsatte man sig
dessa åtgärder, och i varje fall herr
Ohlin sökte liksom i dag bagatellisera
inflationsriskerna.

Det står nu klart, att avtalsrörelserna
givit till resultat ett betydande köpkraftsöverskott
— sannolikt inemot
1 000 miljoner kronor -— och att ytterligare
åtgärder är nödvändiga för att
dämpa investeringarna och efterfrågan
på konsumtionsvaror. Statsmakterna
kan helt enkelt inte stå till svars med
att bara låta det hela rulla. Oppositionen
kan visserligen fortfarande leva
rövare och kritisera varje konjunkturdämpande
åtgärd och på så sätt spekulera
i folks missnöje. Det ligger nämligen
i sakens natur, att inflationstendenser
icke kan bemästras utan en besk
medicin, vilka medel man än väljer.
Men jag undrar om inte väljarna ändock
genomskådar oppositionens försök
att framställa regeringspartiernas
politik som alltför hård mot företagsamheten
och de »vanliga människorna»
och herr Hjalmarsons och oppositionens
egna förslag som milda men
ändock mycket mera effektiva.

Vilka dessa s. k. förslag är har tyvärr
inte ännu blivit uppenbarat. Hur kan
man för övrigt begära det? Oppositio -

utvecklingstendenserna

nen har väl ingen skyldighet att komma
med några förslag, heter det. Därför
har vi hittills fått nöja oss med simsalabim:
generellt verkande medel är
trollformeln. När det lättats något på
förlåten till trollkarlarnas tält och rökelsen
trängt ut har den format sig till
parollen: Opp med räntan, åtminstone
på utlåningen! På trollkarlarnas fantasier
är det inte lätt att få någon fartbegränsning,
herr Hjalmarson. Jag tror
inte heller att en sådan sak vore något
önskemål från regeringspartiernas sida.

När man hör och läser vissa uttalanden
från oppositionen får man ibland
en känsla av att oppositionen vill söka
inge allmänheten den föreställningen,
att oppositionen i sitt innersta går och
ruvar på underbara förslag, så underbara,
att — som någon uttryckt saken
— om dessa förslag hade genomförts,
hade de kanske rent av aldrig behövts.
Inte ens om man har herr Hjalmarsons
färdigheter i trolleri lär det väl i längden
gå att få folk att tro på sådana
illusionsnummer.

I detta sammanhang kan jag inte låta
bli att återge några små, små ord, sagda
av kärlek, från näringslivet till oppositionen.
I januarinumret av Finanstidningen
— enligt rubriken organ för
näringslivet — heter det om oppositionens
bragder under remissdebatten
i januari i en ledare med titeln Fasthet
eller folkgunst: Nu blev oppositionens
attacker i stället en serie bedyranden
om vederbörandes brinnande intresse
för inflationsbekämpning och penningvärdets
bevarande, alternerande med
ihärdiga avståndstaganden från de åtgärder
finansministern föreslagit just
i detta syfte. Av konstruktiva motförslag
märktes inga starkare ansatser.

Det är enligt min mening oppositionens
signaturmclodi. Bättre och mer
träffande kunde inte oppositionens
verksamhet beskrivas än som här gjorts
av män från dess egna led.

Orsakerna till spänningarna i sam -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

hällsekonomien är naturligtvis flera. I
Västeuropa har vi högkonjunktur, och
det påverkar givetvis i hög grad även
vår industris vinstutsikter och investeringsvilja.
Åtskilliga aktiebolag har ökat
sina utdelningar, och det har också bidragit
till löntagarorganisationernas
lönekrav. Beräkningarna tyder på en
sannolik produktionsstegring av fyra
och en halv procent i år men visar samtidigt
att inkomstökningarna är betydligt
större och kommer att öva en stark
press på priserna uppåt och hota att
minska vår valutareserv på grund av
ökad import, om inte ytterligare åtgärder
vidtas.

I detta sammanhang finner jag anledning
att säga till herr Ohlin, att jag
inte förstod honom när han talade om
den sammanställning, som nu är gjord
ang. produktion, konsumtion etc. i samhället
1955, och jämförde den med den
tidigare, som upptog ett gap på ungefär
ettusen miljoner kronor. Den förra budgeten
var ju uppgjord utan någon som
helst tanke på de blivande åtgärderna.
Man hade lämnat öppet vad som därvidlag
skulle inträffa och nöjt sig med
att konstatera inflationsgapets storlek,
om jag så får säga. I den andra sammanställningen
hade man tagit hänsyn
till de nya åtgärderna, räknat med att
man skulle genomföra dessa åtgärder —
men ingenting därutöver — och ifrån
denna utgångspunkt dragit slutsatser
om hur utvecklingen skulle komma att
gestalta sig. Man kom då fram till bland
annat att det, för att det hela skulle gå
ihop, blev nödvändigt med en viss importökning.
Jag har åtminstone fattat
saken på det sättet. Jag skall inte tala
om herr Ohlin som professor i nationalekonomi
i detta sammanhang, utan inskränker
mig till att kort och gott berätta
hur jag uppfattat denna situation.

Mot den bakgrund som jag här har
skisserat har man företagit en skärpning
av kreditåtstramningen, med räntehöjning
som konsekvens. Vidare före -

slår regeringen som bekant en skärpning
av företagsbeskattningen och premiering
av det frivilliga sparandet. Genom
att dämpa investeringarna, motverka
en inte önskvärd lagerökning och
främja ökat sparande bör man ha goda
möjligheter att hålla anspråken inom
ramen för de tillgängliga resurserna.

Låt mig först säga några ord om sparandet.
Det kan inte råda mer än en
mening om önskvärdheten av ett ökat
frivilligt sparande. Det är ett gott medel
för penningvärdets bevarande. En annan
sak är hur man skall kunna åstadkomma
någon mer betydande höjning.
För egen del är jag övertygad om att
den grundläggande förutsättningen är
att det finns ett förtroende för penningvärdet.
Den omständigheten, att vi har
haft ett stabilt penningvärde under de
tre senaste åren och att regeringen nu
beslutsamt ingriper redan när hotet om
en ny inflation har uppträtt, bör inverka
psykologiskt gynnsamt på sparviljan.

I den mån en rikskampanj startas för
att främja ett ökat sparande är vårt
parti självfallet berett att på allt sätt
medverka. Oppositionen har ju också
lämnat sitt bidrag till stärkandet av
sparintresset, men det har den gjort
genom att efter bästa förmåga försöka
misskreditera penningvärdet här i vårt
land. Huruvida den får något tack i
det avseendet från de institutioner som
är intresserade av sparandet, det lämnar
jag därhän.

Oppositionen frågar varför regeringen
inte lade fram detta sparförslag
långt tidigare. Jag kan tala om, att det
fanns ett sådant här förslag utarbetat
redan hösten 1951. Man övervägde huruvida
det skulle läggas fram men kom
den gången närmast till den uppfattningen,
att kostnaderna för de besparingar
man kunde vinna var alltför
stora, detta med hänsyn till att man vid
den tiden befann sig i en fortgående
inflation, när folk alltså alltjämt räk -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

nade med ett försämrat penningvärde.
Jag tror för min del att situationen
borde, som jag sade nyss, kunna vara
en annan i dag, sedan vi nu har haft ett
fast penningvärde under inte mindre än
tre års tid.

Förslag om ett obligatoriskt sparande
har som bekant sänts ut på remiss.
Förslaget rönte inte tillräcklig anslutning
och har därför inte ansetts böra
genomföras. Varje förslag har sina fördelar
och sina nackdelar, så även detta
sparförslag. När vi sammanvägde alla
nackdelarna kom vi fram till att de var
större för detta alternativ än för det
alternativ man stannade inför.

I anledning av debatten i pressen vill
jag än en gång framhålla att regeringen
redan vid förslagets utsändande på remiss
angav att den inte hade tagit ställning
till om förslaget borde genomföras
eller inte. Jag vill inte bestrida
att ett genomförande av förslaget får
en betydande effekt för att minska köpkraften,
men uppenbarligen hade det,
som finansministern här framhållit,
ändå ingalunda varit tillräckligt i nuvarande
läge. Det hade under alla förhållanden
blivit nödvändigt med en
kreditåtstramning och sannolikt av den
storleksordning att en räntehöjning
ändå inte hade kunnat undgås. Däremot
är det naturligtvis anledning antaga
att räntehöjningen kunnat bli något
lägre om även ett tvångssparande
hade genomförts. För egen del är jag
dock, som sagt, av den meningen, att
vi haft att välja mellan tvångssparande
och en kreditåtstramning som pressat
ränteläget uppåt eller en kreditåtstramning
med en ännu större räntejustering.

Jag vill i detta sammanhang gärna
säga att vi inom bondeförbundet skulle
ha varit beredda att överväga ett obligatoriskt
sparande för ungdomar utan
försörjningsplikt, låt oss kalla det ett
bosättningssparande. Ett obligatoriskt
sådant sparande, kompletterat med en
sparpremie, skulle ha kunnat vara av

värde. Det är dock så, att många ungdomar
har rätt goda inkomster, och när
dessa ungdomar står i begrepp att gifta
sig och sätta bo ser åtskilliga av dem
med beklagande tillbaka på den tid då
de endast haft sig själva att tänka på
men ändå underlåtit att lägga av tillräckligt
med sparslantar.

En minskning av penningmängden
försöker man nu vinna på annat sätt.
Jag pekar här på kassareservbestämmelserna
för bankerna, jag pekar på
det nya statslånet som snabbt fulltecknats.
Liksom fallet var då ett statslån
togs upp i höstas kommer här en icke
oväsentlig uppsugning av likvida medel
att ske.

Vad räntesatserna beträffar har vi en
rätt lång tid haft lågränta på inlåningssidan
men närmast en högränta på de
kommersiella krediterna. Från bondeförbundets
sida har vi haft ett starkt
intresse av att söka undvika räntehöjning
för framför allt fastighetskrediterna,
men när nu en skärpt kreditåtstramning
ansetts nödvändig har en
räntehöjning inte kunnat undgås, i varje
fall inte med mindre man satt ränteregleringens
komplicerade apparat i
gång. Att ytterligare öka spännvidden
mellan utlånings- och inlåningsräntorna
saknar allt fog, ty det är rimligt att
också insättarna får komma med genom
höjning av inlåningsräntan.

Räntehöjningarna blir naturligtvis
kännbara för låntagarna, särskilt för
dem som har små resurser, det skall
vi inte ett ögonblick glömma. Räntehöjningarna
belastar t. ex. jordbruket
och hyresposten ganska hårt. Därför
bör en räntehöjning inte tillåtas bli
mera långvarig än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Jag vill i detta
sammanhang starkt stryka under
att kreditåtstramningens ogynnsamma
verkningar för de mindre företagarna
i hög grad beror på hur bankerna tillgodoser
de olika låntagarkategoriernas
behov. Man får hoppas att bankerna,

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

som staten har begåvat med en särställning
med vilken följer ett stort ansvar,
skall visa tillbörlig hänsyn till de skilda
intressena. Det skulle inte vara värdigt
våra banker att gynna de större
låntagarna på de mindres bekostnad.
En sådan politik skulle för övrigt kunna
leda till att de mindre låntagarna,
visa av bitter erfarenhet, ser om sitt
hus så att de en annan gång inte kommer
i samma dilemma.

I förbigående vill jag röra något vid
en passus i ett av herr Ohlins senare
inlägg, där han talade om förhållandena
år 1951 och sade, att man då från regeringspartiernas
sida var överens om
att inte höja räntan, medan — så långt
jag kunde fatta herr Ohlin —■ han hörde
till dem som redan då ville göra det.
Erfarenheterna från denna tid, alltså
under de drygt tre år som förflutit,
visar att en räntehöjning kunde undgås
för denna treårsperiod, och man måste
därför enligt min mening säga att den
politik som förts i detta sammanhang
varit riktig. Jag föredrar nämligen de
åtgärder vi vidtagit under denna period
framför att belasta låntagarna, belasta
hyresmarknaden, belasta jordbrukarna
o. s. v. med höjda räntor.

Oppositionen har ju länge och ivrigt
kämpat för en s. k. rörlig ränta. När
nu en ytterligare kreditåtstramning väl
av alla, skulle jag tro, anses nödvändig
och den fått en räntehöjning som konsekvens,
tycks oppositionen ändå inte
vara fullt nöjd. Vad döljer sig bakom
detta missnöje? Förmodligen en rädsla
för att allmänheten skall reagera surt
inför räntehöjningens verkningar. Eftersom
oppositionen vill flitigt använda
räntevapnet skulle allmänheten nu kunna
säga sig att verkningarna av oppositionens
räntepolitik skulle ha blivit
ännu värre, långt värre. Så länge man
kunde undgå räntehöjningar har oppositionen
talat sig varm för hur utomordentligt
fint räntevariationerna skulle
verka. Man har närmast fått det intryc -

ket, att det här med ränteändringar är
en automatiskt verkande säkerhetsregulator,
som egentligen inte fordrar några
beslut av riksbanken eller andra institutioner
och inte heller har några nackdelar.
Ungefär på det sättet har oppositionspartierna
uttryckt sig om den
smidiga rörliga räntepolitiken och dess
effekt.

Den propagandan har varit lättare att
föra i en tid när allmänheten har sluppit
pröva på större räntejusteringar. Inför
vad som nu har hänt är oppositionen
tydligen rädd för att väljarna skall
få litet mer insikt om vad en rörlig
räntepolitik enligt oppositionens rekommendationer
skulle innebära. Jag
förstår att herr Hjalmarson och herr
Ohlin har bekymmer för den saken och
gärna påstår, att man kan klara alla
problem med ganska små räntevariationer,
bara man, som det så vackert
heter, åstadkommer dem i rätt tid.

Men hur stämmer det talet med t. ex.
den engelska högerregeringens politik,
vilken i oppositionens tidningar framställs
såsom ett mönster? I England har
räntan i år på kort tid höjts med inte
mindre än en och en halv procent.
Beror det, herr Hjalmarson och herr
Ohlin, på att inflationsriskerna i det
högerstyrda England är större än i
Sverige, eller beror det på att räntejusteringar
med en kvarts eller en halv
procent inte är tillräckliga vid en s. k.
rörlig räntepolitik? Vad som har hänt
i England tyder närmast på att talet om
små, små räntevariationer som tillräckliga
för att styra en konjunktur är något
av en vidskepelse.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja rekommendera ett studium av konsumentprisutvecklingen
i England under
högerregeringens tid. Finansministern
har redan lämnat vissa siffror från
det landet, och jag skall därför begränsa
mig till att bara nämna, att det där
har förekommit prisstegringar som sedan
1952 uppgår till 6—8 procent, me -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

dan prisnivån här i vårt land trots att
herr Ohlin inte fick höja räntan 1951
som han ville, trots att vi alltså har
kunnat skona låntagarna från högre
räntebelastning och skona hyresgästerna
från hyreshöjningar, ändå har varit
i balans under tre år.

En högerregim är tydligen inte någon
garanti mot inflation, vilket nog ibland
görs gällande från högerhåll.

I de här dagarna får man höra, att
koalitionsregeringen har sprungit ifrån
sitt program och accepterat en ny räntepolitik.
Låt oss se hur det ligger till
med den saken! Herr Ohlin använder
till och med ett så drastiskt uttryck som
att det har inträffat en sensation.

Innan jag går vidare in på frågan
om den s. k. ändrade politiken måste
jag emellertid dröja något vid herr
Ohlins påstående, att regeringspartierna
skulle ha varit kallsinniga mot strävandena
efter stabilitet. Om herr Ohlins
uttalande även gäller bondeförbundet,
skulle jag gärna vilja veta, varpå herr
Ohlin stöder detta sitt påstående. Min
uppfattning är den motsatta. Redan när
vi på hösten 1951 trädde in i regeringen
förklarade vi oss beredda att
vara med om alla de åtgärder som
kunde bli nödvändiga för att penningvärdet
skulle hållas stabilt, och såsom
jag sade har vi också här i landet haft
förmånen av stabilitet i penningvärdet
under 1952, 1953 och 1954.

Till en början vill jag då erinra om
att det under senare år faktiskt har
förekommit vissa justeringar i ränteläget.
Jag påminner om att diskontot
höjdes med en halv procent 1950 och
sänktes med en kvarts procent 1953.
Jag vill fråga herr Ohlin, om det finns
större anledning att tala om en rörlig
räntepolitik när diskontot höjs med en
procent än när det höjs med en halv
procent. Mig förefaller det vara en
gradskillnad och icke en artskillnad.
Vad har herr Ohlin för helägg för att
räntan i fortsättningen kommer alt hop4
- Andra kammarens

pa mer än den gjorde efter ränteförändringen
1950? Jag antar att herr Ohlin
med sitt tal om att räntan är mer rörlig
i dag menar att den oftare förändras,
men vad är det herr Ohlin anser tala
för att räntan kommer att ändras mer
nu än tidigare, d. v. s. för att en ny
politik skulle ha genomförts? Finns det
några andra fakta att ta fasta på i dag
än att diskontot höjdes med en halv
procent 1950, att det sänktes med en
kvarts procent 1953 och att det nu, år
1955, har höjts med en procent? Vad
som senare kommer att hända på detta
område vet herr Ohlin lika litet som
jag. Vilka fakta bygger herr Ohlin på
när han här talar om att det nu förs en
principiellt annan politik än den som
fördes från 1950?

Det har talats mycket om dogmatisk
bundenhet i sådana här sammanhang.
Jag känner mig inte särskilt hårt träffad
av det talet. Jag har framför mig ett
klipp ur remissdebatten 1950, alltså för
fem år sedan, där jag för min del sade,
att sedan man löst upp sambandet emellan
löner och ränta genom att gå ifrån
de indexbundna lönerna, kunde räntan
komma att användas som ett medel att
begränsa investeringarna. Men hur är
det med herr Ohlin och dogmatiken i
detta sammanhang? 1946 sade herr
Ohlin följande i en interpellationsdebatt
med finansminister Wigforss: »Enligt
min mening tyder den nuvarande
s. k. bristen på varor och bristen på
arbetskraft alldeles bestämt på att man
i vår ekonomi för närvarande försöker
att överskrida gränserna för de ekonomiska
möjligheterna i fråga om investering
och kreditgivning till utlandet.»
Och så kommer följande: »I gamla tider
skulle man i ett sådant läge, där man
hunnit överskrida gränsen, tillgripit en
räntehöjning. Den saken är nu inte aktuell,
inte heller enligt min mening.»

Detta läser jag i varje fall ut som en
principförklaring av herr Ohlin, innebärande
att det var en gammal doktrin

protokoll 1955. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

att man skulle höja räntan i ett sådant
läge, men numera trodde man inte på
sådana saker. Detta hänvisar herr Ohlin
till så sent som 1948, då herr Ohlin
sade: »Jag skall bara hänvisa till det
uttalande som jag gjorde så tidigt som
1946, där jag beträffande räntepolitiken
uttalade en anslutning till räntestabilitetslinjen.
Något avsteg från denna
linje har veterligen icke gjorts av folkpartiet.
» Ja, det var herr Ohlin 1948.

Vi har alltså, som jag för en stund
sedan nämnde, haft en räntejustering
1950 med en halv procent. Den här
gången blev det en hel procent. Det är
en våldsamt stor skillnad, det skall inte
ett ögonblick förnekas. Hur är det då
med själva kreditåtstramningen? Är det
något alldeles nyuppfunnet av trollkarlarna
i det där tältet jag talade om? Jag
tror inte det. Från och med 1952 har
en åtstramning skett på kreditmarknaden
bland annat genom överenskommelser
med kreditinstituten, och om
jag inte minns alldeles fel har regeringspartierna
mot vanligheten fått
motta beröm från vissa kretsar inom
oppositionen här i riksdagen just för
att man gick in för en kreditåtstramning.
En kreditåtstramning har alltså
skett från och med 1952, och under
denna tid har också en ränteglidning
inträtt, som jag nyss antydde, på de
kommersiella krediterna, medan ränteläget
varit praktiskt taget oförändrat
för fastighetskrediterna på kommunernas
lån.

Låt mig också påminna om att regeringspartiernas
representanter i bankoutskottets
utlåtande nr 20 år 1951
framhöll, att de ur principiell synpunkt
inte ville förneka att det kan finnas
situationer då en räntestegring är motiverad.
Men märk väl, utskottsmajoriteten
avsåg då en stegring av räntan i
kombination med och snarast som en
följd av andra åtgärder. Det är här vi
finner en grundläggande skillnad mellan
regeringens och oppositionens upp -

fattningar i räntefrågan, så långt man
kan bedöma med ledning av oppositionens
uppträdande.

Vi är ingalunda motståndare till varje
förändring av ränteläget, som jag
många gånger framhållit, men vi skulle
vilja att dessa förändringar kunde hållas
inom lågräntepolitikens ram. Om
den senaste räntehöjningen kan betecknas
som ett undantag från lågräntepolitiken,
så är detta framtvingat av nödvändigheten
av att i nuvarande läge
skärpa kreditåtstramningen. Vi har
ingalunda ändrat på vår principiella
uppfattning i frågan, och det är av den
anledningen som jag tillåtit mig uttala
den förhoppningen, att vi inom en relativt
snar framtid skall kunna nå en
återgång till ett lägre ränteläge.

Det har också talats något om de
olika regeringspartierna och de skiljaktigheter
i uppfattning som kan finnas
dem emellan i frågan om kreditåtstramningen
å ena sidan och å andra
sidan det obligatoriska sparandet och
den mindre kreditåtstramning som i
detta fall hade blivit nödvändig. Det
är klart att två olika partier i mångt
och mycket har skilda uppfattningar.
Men vi har under det samarbete, som
har ägt rum mellan bondeförbundet
och socialdemokratien sedan början på
trettiotalet med korta avbrott, kunnat
konstatera, att det har varit möjligt att
jämka ihop åsikterna så att man kunnat
föra en gemensam politik. Det som förenar
regeringspartierna är både viljan
och förmågan att vidta åtgärder i
samhällets intresse, även om man därvid
skulle råka trampa de stora i samhället
på tårna. Med de stora syftar jag
på finansvärlden och den stora företagarvärlden.
På vårt håll tvekar vi
inte — och har inte heller gjort det
tidigare — att ta vårt ansvar även i sådana
frågor. Men hur är det med folkpartiet
och högern härvidlag, när det
t. ex. gäller frågor om storbolagens be -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

skattning, bankernas kassareservsbestämmclser
o. s. v.?

När herr Ohlin talade om lappkast
i politiken slog det mig med detsamma:
Kan herr Ohlin så fullständigt ha glömt
bort sina manövrer hösten 1951 i vinstbeskattningsfrågan,
att han här vill
lansera termen lappkast? För inte det
alldeles osökt tanken på herr Ohlin och
hans eget handlande vid det tillfället?

Folkpartiet var, sade herr Ohlin för
en stund sedan, det enda parti som
1953 ville avskaffa investeringsavgiften.
Det kommer jag inte ihåg, men i så fall
skulle jag tro att det är en politik närmast
karakteriserad av rubriken i den
finanstidning som jag talade om. Rubriken
där var »Folkgunst i stället för
fasthet i styret».

Herr Hjalmarson ställde till mig en
fråga i detta sammanhang: Vill bondeförbundet
nu, sedan man har varit med
om räntehöjningen, ta bort investeringsavgiften
omedelbart? Det kan jag
klart svara på, att det vill vi inte göra.
Vi vill ta bort investeringsavgiften så
fort som det över huvud taget låter sig
göra, men vi har den uppfattningen,
att ett borttagande av denna broms i
dag skulle nödvändiggöra en ännu hårdare
kreditåtstramning med en ytterligare
lyftning av räntenivån, och det
vill vi inte vara med om. Vi föredrar
i en sådan situation att bibehålla investeringsavgiften.

Jämförelsen med patienten och läkarna,
herr Ohlin, har finansministern så
bra klarat av, att jag inte behöver ägna
mig mycket åt det. Herr Ohlin konstaterade
att det var ovisshet hos olika
läkare om den lämpliga medicinen. I så
fall anser jag att de borde rådgöra med
varandra och akta sig för att ge patienten
någonting som inte passade, innan
de är på det klara med vad han
led av. Men det vore ju farligt, herr
Ohlin, om läkarna råkade ställa fel diagnos
och säga, att patienten inte var

utvecklingstendenserna

sjuk och därigenom undanhålla honom
nödvändiga läkemedel.

Sedan några ord om valmännen i
detta sammanhang. Tag hit, sade herr
Hjalmarson, de bondeförbundare, folkpartister
och socialdemokrater — jag
minns inte om han nämnde högermän,
det kanske han gjorde — som i höstas
röstade för investeringsavgift, bilaccis
o. s. v. På det vill jag svara herr Hjalmarson:
Tag hit dem som vill vara med
om en inflation i ett läge, där en sådan
hotar! Tag fram dem i stället!

Den 17 april, sade herr Hjalmarson,
valde man från regeringspartierna investeringsavgift
i stället för ränta. Nu
tar man båda delarna. Ja, det är riktigt.
Men hade man avstått från investeringsavgift
skulle man enligt min
mening, herr Hjalmarson, kanske ha
varit i det läget, att man varit nödsakad
att uppfylla vissa av herr Hjalmarsons
hetaste drömmar — jag skulle tro att
det är så — nämligen att öka upp räntenivån
för låntagarna avsevärt mera,
och det sade jag för en stund sedan att
det vill vi inte vara med om ifrån bondeförbundets
sida.

Skiljelinjen mellan regeringens och
oppositionens uppfattning i denna fråga
är den, att oppositionen synes betrakta
räntan som det praktiskt taget
enda eller i varje fall huvudsakliga
medlet, medan regeringen litar till andra
åtgärder som investeringsavgift, kreditåtstramning,
vinstbeskattning och
därvid kan — märk väl detta -— så
länge det är nödvändigt tolerera en
räntehöjning, som blir en konsekvens
av den minskade penningtillgången.
Med bondeförbundets principiella uppfattning
i räntefrågan är det naturligt,
att vi hittills har eftersträvat en kreditåtstramning
genom t. ex. frivilliga överenskommelser
med kreditinstituten och
att vi medverkar till finanspolitiska
åtgärder i syfte att undvika stora variationer
i ränteläget.

För egen del vill jag klart säga ut, att

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

jag lika litet nu som förr har någon
övertro på räntehöjningens åtstramande
effekt. Låt oss anta att vi hade avstått
från att genomföra bilaccisen! Kan
man då tänka sig att en räntehöjning
på exempelvis en procent skulle ha
nämnvärt minskat bilköpen? Jag tror
det inte, och jag tror inte heller att oppositionen
på allvar menar detta.

Låt oss vidare anta att vi genomfört
en räntehöjning på en procent i stället
för investeringsavgift! Skulle detta
ha mera avsevärt begränsat företagens
investeringsvilja i nuvarande högkonjunktur
med god avsättning och stora
vinster? Jag tror inte heller på det. Då
hade det behövts en räntehöjning av
betydligt större storlek. Det är en helt
annan sak att utöver redan existerande
investeringsskatt, bilaccis och kreditåtstramning
genomföra en skärpning av
företagsbeskattningen och en premiering
av det frivilliga sparandet och
dessutom ha en skärpt kreditpolitik
med en räntehöjning som konsekvens.
Här är räntehöjningen endast en konsekvens
av andra i och för sig effektiva
åtgärder och blir därigenom en del i
en kombination av åtgärder. Det säger
sig självt, att om man begränsar penningtillgången
i landet, om man inte
låter tillgången på pengar öka utan vidare
utan håller tillbaka något, så kan
företagen komma i den situationen,
att de inte får pegnar till att utvidga
fullt så mycket som de önskar, och på
det sättet vinner man en åtstramning.

Herr Ohlin sade: Är det inte lika
bra, att regeringen nu medger, att det
här är en ny politik? Jag vill svara på
det, att jag skall medge fakta. Fakta
är, att vi 1950 hade en räntehöjning på
en halv procent och 1955 har genomfört
en räntehöjning på en hel procent.
Om det är någon artskillnad däremellan
vet jag inte. Vad som skall komma härefter
i räntehänseende är obekant för
oss alla. Är kreditåtstramningen något
nytt? Är det därvidlag fråga om någon

artskillnad? Vi har hållit på med den i
över tre år. Den är hårdare nu. Jag erkänner
fakta, och sedan får herr Ohlin
och även herr Hjalmarson göra den beskrivning
av och sätta den etikett på
dessa fakta, som bäst passar dem. Vi
beskriver läget verklighetstroget och
därmed får det också vara nog. Sedan
överlämnar vi med fullt förtroende åt
den svenska allmänheten att bedöma,
huruvida det är en ny principiell inställning
eller inte.

Enligt min mening säger det sig
självt, att utan alla de övriga åtgärder,
som vi nu har genomfört, skulle räntehöjningen
med nödvändighet ha blivit
väsentligt större. Jag tycker ändå, att
när vi är i ett läge, där vi börjar fordra
erkännanden av varandra — herr Ohlin
fordrar något erkännande av oss, och
det har jag givit genom att ge en faktisk
beskrivning — kanske herr Ohlin också
skulle kunna erkänna och måhända även
herr Hjalmarson, att om vi inte haft
de övriga åtstramande åtgärderna i
gång, så hade räntehöjningen måst bli
ännu större, kreditåtstramningen ännu
kraftigare med de ytterligare konsekvenser
för hyror, jordbrukare o. s. v.,
som den högre räntelyftningen skulle
ha medfört. Vill inte oppositionen erkänna
det, så har den också förklarat,
att investeringsavgiften, bilaccisen och
skärpningen av företagsbeskattningen
inte spelar någon roll för att minska
företagens investeringsvilja och allmänhetens
konsumtion. Ett sådant påstående
skulle ju vara uppenbart felaktigt, ja,
till och med strida mot oppositionens
egen argumentation, inte minst sådan
den har kommit till uttryck i högeroch
folkpartireservationerna till företagsbeskattningens
betänkande.

Jag har alltså den uppfattningen —
och jag tycker också, att jag har givit
skäl för den här — att räntehöjningen
skulle ha blivit väsentligt större i nuvarande
läge, om inte de andra olika
åtgärderna hade vidtagits. Alla dessa

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

åtgärder har ju oppositionen med näbbar
och klor bekämpat. Jag tycker att
ingen skulle kunna på allvar bestrida,
att ju flera dämpande åtgärder av annat
slag som tillgripes, desto mindre
behöver man använda kreditåtstramningen
med räntelyftning som följd
för att nå det avsedda syftet.

Så länge oppositionen bestrider det
resonemanget, så länge vill den inte
eller vågar inte ta ansvar inför folket
för nödvändiga finanspolitiska åtgärder
i en överkonjunktur för att därmed
begränsa behovet av räntehöjning, och
då skiljer sig även på den punkten oppositionens
och bondeförbundets uppfattningar.

Man har här talat om att egentligen
borde det bli nyval nu. Efter den utveckling
av detta spörsmål som finansministern
här gjort, skall jag inte trötta
kammaren därmed, men jag skulle vilja
göra en kort reflexion i det sammanhanget.
Oppositionen påstår ju, att den
nu har fått en politik, som den tycker
om. Skulle det då finnas anledning för
oppositionen att begära nyval, om dess
uppfattning här hade varit den rätta?
Det är väl egendomligt, att just de som
menar att de fått som de vill skall begära
nyval.

Jag har inledningsvis framhållit, att
den stora och glädjande standardökningen
här i landet har möjliggjorts i
första hand genom produktionsökning
av vårt samlade näringsliv. Det är klart
att för en ytlig betraktare kan det te sig
oriktigt, att statsmakterna, som ju på
1930-talet aktivt ingrep för att stimulera
näringslivets expansion, nu söker
dämpa investeringarna, som i så hög
grad är nödvändiga för en fortsatt produktionsökning
och förbättrad konkurrenskraft.
Men den som tänker igenom
problemet kommer säkert till en helt
annan uppfattning. I ett liige, då arbetskraften
och övriga produktionsfaktorer
är utnyttjade i full utsträckning, kan
en ytterligare stegring av den ekono -

miska aktiviteten bara åstadkomma
störningar, som faktiskt leder till lägre
produktionseffekt och bristande stabilitet
i penningvärdet. Om statsmakterna
i ett sådant läge söker hålla verksamheten
inom ramen för tillgängliga
resurser, innebär det i själva verket
större möjligheter för fortsatta framsteg
inom näringslivet. Det är en fastare
grund för fortsatt standardstegring.
Vi är för vår del alltjämt beredda
att föra en politik i den andan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett par ord i anledning
av att inrikesministern ställde
ett par frågor till mig.

Inrikesministern frågade: Vilka garantier
har man för att räntan blir
mera rörlig nu än efter 1950? Ja, jag
är överraskad över frågan. Jag trodde
verkligen att inrikesministern skulle
vara att påräkna bland dem som skulle
intressera sig för en viss rörlighet, som
när tiden är mogen — jag skall inte
uttala mig om när — kan bli en rörlighet
nedåt. Men även utan en sådan medverkan
tror jag att kapitalmarknadens
naturliga utveckling i sinom tid blir
den att obligationer, som ger 4,5 procents
ränta, kommer att stiga något
över pari. Det är bara den skillnaden
att man aldrig trodde, att 3,5-procentsräntan
var en högränta, varför kursen
inte väntades komma att stiga väsentligt
över pari. Men däremot har nog
allmänheten den uppfattningen, att 4,5-procentsräntan visserligen inte är
extrem men i förhållande till vad vi
varit vana vid under senare år tämligen
hög. Jag hänvisar till erfarenheterna
från utlandet: om man inte har en
låst kapitalmarknad får man en rad
räntevariationer.

Herr Hedlund försökte göra gällande,
att då jag i mitt anförande 194G

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

i dåvarande läge inte påyrkade någon
ränteförändring var detta en principförklaring
för den fasta räntan. Men
det är alldeles felaktigt, herr Hedlund.
Jag vill erinra om att då hade vi en
byggnadsreglering, som alla partier
vore ense om borde och måste användas
i det läget så nära efter krigets
slut. Regeringen använde också denna
reglering men senare och hårdare än
jag för min del rekommenderade. Det
är uppenbart att i samma mån man
kommer över från ett krisbetonat samhälle
till ett annat har man större anledning
att lita till den rörliga prispolitikens
medel.

Sedan vill jag säga till herr Hedlund
när han talar om felaktig diagnos, att
han själv konstaterat, att herr Sköld
ville ge fel medicin. Det har ju ett visst
intresse att svenska folket får detta
klart för sig.

Herr Hedlund vill att allmänheten
skall avgöra om regeringen ändrat sin
politik eller inte. Varför det, herr Hedlund?
Ni har ju själv först i koalitionsregeringens
program sagt att man inte
skall överge lågräntepolitiken och sedan
i ett intervjuuttalande häromdagen
att den nya politiken självfallet inte är
en lågräntepolitik. Ni har ju verkligen
givit ett besked. Jag vill komplimentera
Er för att Ni gjort på det sättet;
jag tycker bara att komplimangen i någon
mån får tas tillbaka, när man lyssnat
till Ert anförande i dag.

Till sist, när vi diskuterade frågan
om köpkraftsöverskottet, herr statsråd,
och den första kalkylen om ett köpkraftsöverskott
på 1 000 miljoner kronor,
så tillät jag mig påpeka, att det
var en ganska märklig uppskattning.
Överskottet berodde på antagandet om
en viss eftersläpning i prisstegringen,
på antagandet att man skulle öka varulagren
och att man skulle ge förskott
till sjukförsäkringen o. d. Jag sade då
att ett sådant köpkraftsöverskott inte
var av den innebörd, som allmänheten

förbinder med ordet köpkraftsöverskott.
Om man gissar att en del affärsmän
möjligen vill öka sitt varulager,
så är det en gissning gripen ur luften.
Det är inte ett överskott i den mening
svenska folket förbinder med detta ord.

Jag vill tillägga, att regeringen har i
dag vägrat att ge en analys av vilken
art man anser köpkraftsöverskottet
vara. Man har inte ens velat referera
nationalbudgetdelegationens framställning
på det mera pedagogiska och lättbegripliga
sätt, som jag trodde regeringen
var mäktig.

Vidare vill jag påpeka, att beträffande
nationalbudgetberäkningen 1948
konstaterades i statsverkspropositionen
1949, att beräkningen slagit fel med
1 000 miljoner kronor. Även det stämmer
till en viss försiktighet innan man
tar siffror av denna art för preciserade.

Men det viktigaste var, att herr Hedlund
i fråga om kalkylen nr 2 efter
räntehöjningen tydligen kände sig övertygad
om att den i stort sett gav en
rättvisande bild, att nu skulle det s. k.
köpkraftsöverskottet försvinna, det skulle
gå i stort sett jämnt ihop. Det är
verkligen en tro på räntehöjningens effekt,
som är ganska uppseendeväckande
mot bakgrunden av inrikesministerns
förflutna. Trots att det ju är något
sent vill jag säga till de syndare,
som sig omvänt och bättrat och t. o. m.
fått den nyfrälstes iver, att de är hjärtligt
välkomna. Jag hälsar inrikesministern
och hela bondeförbundet hjärtligt
välkomna till dem som tror att en räntehöjning
har ett sådant väsentligt inflytande
utan att framkalla någon arbetslöshet
och utan att framkalla någon
jordbrukskris. Det är nämligen precis
tvärtemot vad inrikesministern själv
framfört så sent som under förra årets
valkampanj.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund förklarade
inte mindre än nio gånger i sitt

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

anförande, att regeringens politik har
lett till en mindre räntehöjning än vad
någon annan politik skulle ha gjort.
Ett felaktigt påstående blir dock inte
riktigare av att upprepas niofaldigt.

Det ligger i sakens natur, att om vi
på ett tidigare stadium hade ingripit
med en riktig penningpolitik, så skulle
vi inte ha behövt gå så långt som nu.

Herr Hedlund var sedan vänlig nog
att svara på en fråga, som jag ställde
till honom, nämligen om han nu vill vara
med om att avveckla investeringsavgiften.
Det ville han inte. Jag har, herr
talman, en broschyr här i min hand,
vilken tydligen skrivits av bondeförbundet
före den 18 april i år. På omslagsbilden
till nämnda broschyr ser
man fyra vackra flickor i en ring med
herr Norup i mitten — en bild som
borde kunna inspirera t. o. m. herr
Rubbestad, med tanke på hans kända
uppskattning av kvinnokönet. Yad gör
då Norup där? Jo, han svarar på frågan
vad en räntehöjning på en procent
betyder för jordbruket. Den betyder,
säger han, att jordbruket belastas med
35—40 miljoner kronor. Vad betyder
då investeringsavgiften? Svar: Högt

räknat belastar den jordbruket med 5
—10 miljoner kronor. Därefter frågas
det i broschyren, vem det är som sviker
jordbruket, den som väljer investeringsavgiften
eller den som väljer räntehöjningen.
Det är lätt att konstatera
vem som i verkligheten sviker jordbruket,
tillägges det i broschyren med
osviklig logik.

Det är sedan bara ett svar till, som
de vackra flickorna på omslaget väntar
på, nämligen svaret på frågan: Vad
skall man från bondeförbundets egna
utgångspunkter säga om dem, som vill
ha både investeringsavgift och en räntehöjning
om en procent?

Vad herr Hedlund anförde om oppositionens
inställning i ränte- och penningpolitiken
hänger totalt i luften. Det
har inte något samband med vad som

utvecklingstendenserna

sagts. För min del har jag tidigare i
dag sökt framhäva de positiva verkningarna
av den nya penningpolitiken.
Vad vill herr Hedlund åstadkomma med
sina uttalanden? Vill inrikesministern
misstänkliggöra den nya regeringspolitiken?
Betyder det att bondeförbundets
ärade ordförande plötsligt har fallit
tillbaka på det egna valprogrammet,
i vilket det står, att partiet konstaterar
med tillfredsställelse att stabilitet
vunnits i vår samhällsekonomi och
att lågräntepolitiken bör bibehållas.
Det var den 19 september i fjol det!

Jag håller helt och hållet med herr
Hedlund om att vi inte hör till de underutvecklade
länderna. Vi är bara
underutvecklade när det gäller regeringspolitiken.
Men just därför att vi
har så goda naturliga resurser är det
orimligt, att vi skall behöva hamna i
allt det trassel, som vi nu råkat in i.

Inrikesministern berörde anledningen
till att regeringen inte ville vara med
om det Klackenbergska förslaget 1951
om främjande av frivilligt sparande.
Herr Hedlund sade, att detta skulle ha
blivit för dyrt och att det hade varit
oklokt att anta förslaget i ett hotande
inflationsläge. Men tror då herr Hedlund
att det Klackenbergska förslaget
blir billigare nu? Med utgångspunkt
från herr Hedlunds eget resonemang
måste det förhålla sig tvärtom.

Enligt den reviderade nationalbudgeten
beräknas vidare priserna i höst
stiga med 4 procent. Härtill kommer
räntehöjningen, som innebär 4—5 procents
fördyring — enligt herr Hedlunds
egen uppskattning tidigare här i riksdagen.
Det gör sammanlagt 8—10 procent,
dvs. lika mycket som man på sin
tid kalkylerade med för den bekanta
engångsinflationen.

Herr Hedlund betecknade de tider,
då bondeförbundet varit självständigt
i förhållande till socialdemokratien,
som korta avbrott. Jag förmodar att inrikesministern
närmast uppfattar dem

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

som något slags andhämtningspauser.
Jag undrar då, herr talman, om det
inte är just en andhämtningspaus som
bondeförbundet nu framför allt skulle
behöva?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Hjalmarson sade,
att om något i vårt land var underutvecklat,
så skulle det vara regeringspolitiken.
En sak tror jag emellertid
inte är underutvecklad hos oss, och det
är minnet av läget 1951. Vi kommer
ihåg att vi då inte hade en begynnande
inflation, utan att vi då stod i slutet
av den s. k. engångsinflationen. Penningvärdet
hade försämrats med 10 procent.
Som jag sade för en stund sedan
är det väl ändå inte sannolikt, att en
stimulans för frivilligt sparande i det
läget hade givit samma resultat som
det kan väntas ge i dag, när vi har haft
ekonomisk stabilitet i mer än tre år,
och när regeringen visar fast beslutsamhet
att se till att vi får behålla den
stabiliteten även för tiden framöver.
Det var den saken, herr Hjalmarson,
som jag tog mig friheten framhålla.

Sedan talade herr Hjalmarson om
vem som sviker jordbruket. Jag har
där den uppfattningen, att om vi skulle
följa herr Hjalmarsons rekommendation
och avskaffa investeringsavgiften i dag
och på det sättet tvinga fram en skärpt
kreditgivning för att kunna hålla balansen,
kanske med en räntehöjning
på någon procent till — och naturligtvis
skulle många av herr Hjalmarsons
meningsfränder då få sina heta drömmar
uppfyllda — så skulle vi svika
jordbruket. Då kunde det också vara
lämpligt för oss att ta den andhämtningspaus,
som herr Hjalmarson här
talat om. Men så länge vi ser till att
det svenska folket får det ordnat så,
som vi tror är bäst, finns det ingen
anledning att ta någon sådan paus.

Jag frågade herr Ohlin vad som får
honom att tro, att räntan skulle bli mera
rörlig nu än t. ex. 1950 — om man inte
med större rörlighet menar större hopp,
alltså att vi då hade hopp på en halv
procent och nu har hopp på en hel
procent. Vad är det annars som tyder
på att räntan skulle bli mera rörlig nu
än då? Ja, i så fall måste det väl vara
det, att herr Ohlin litar på vad vi framhållit
från bondeförbundet, nämligen
att vi är starkt intresserade av en återgång
till en lägre ränta och att det är
någonting som bör komma relativt
snart.

Herr Ohlin talade på nytt om denna
andra nationalbudget, som gick så
jämnt upp. Det är klart, att om man
fyller ut bristen med ytterligare import,
som man har gjort, så går det jämnt
upp. Man har räknat efter hur mycket
man skulle behöva öka importen för att
få det hela att stämma. Är det så förfärligt
svårt att begripa?

Jag tillät mig tolka herr Ohlins uttalande
från år 1946 om räntan och
räntans funktion som en principförklaring.
Nu säger herr Ohlin, att det
uttalandet berodde på att vi hade byggnadsreglering
vid den tidpunkten. Det
undandrar sig naturligtvis mitt bedömande,
varför herr Ohlin har gjort uttalandet,
men då man använder uttrycket,
att »i gamla tider» skulle man ha
gjort så och så, får man ju inte precis
byggnadsregleringen i tankarna, när
det gäller användningen av räntevapnet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först bara erinra
herr Hedlund om att inflationen under
1951—1952 fortsatte längre i Sverige
än på många andra håll. Det hade behövts
ett inottryck, inte minst på hösten
1951, men det ville herr Hedlund inte
vara med om. Detta vittnar nog om ett
litet för svagt utvecklat intresse för att
bekämpa inflationen.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

Jag ser, att statsminister Erlander
är inne i kammaren, och jag vill då
gärna uttrycka mitt beklagande av att
ett uttalande i vår citatsamling blev
tillskrivet statsministern, medan det i
själva verket var ett uttalande kring
ett föredrag av statsministern, författat
— förmodar jag —- av en f. d. socialdemokratisk
riksdagsman. Jag skall
gärna tillhandahålla andra citat av
statsministern, som har precis samma
tendens, men jag har ändå velat göra
detta tillrättaläggande.

Jag skall sluta med att framföra en
sak till herr Hedlund. Räntestegringens
effekt enligt nationalbudgetdelegationen
är mycket betydande, utan att man
antar någon ökning av arbetslösheten
eller en tillstymmelse till någon jordbrukskris.
Vi kan inte komma ifrån, att
när Ni ansluter Er till detta sätt att se,
är det motsatsen till vad Ni gjorde gällande
i de officiella partitrycksaker,
som Ni spred under valkampanjen i

fjol.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Investeringsavgiften infördes
för kort tid sedan, enligt bondeförbundets
eget besked i stället för en
räntehöjning, herr Hedlund. Att nu bibehålla
den skulle motverka den stabiliserande
effekten av den nya penningpolitiken.

Av vad herr Hedlund sade om räntepolitiken
drog jag den slutsatsen, att
vid 5% procents ränta skulle bondeförbundet
behöva en politisk andhämtningspaus.
Däremot skulle detta inte
behövas med en ränta på 4% procent.
Jag kan försäkra herr Hedlund, att detta
skulle vara det enda skälet för mig
att vilja ha en höjning av räntan till
öVa procent.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag förstår att herr Hjalmarson
för den sakens skull nog skulle

utvecklingstendenserna

kunna gå upp till 10 procent med räntan.
Han skulle prisge hela svenska folket
så att det skulle digna under skuldbördor,
bara han kunde spräcka koalitionen.
Det är jag fullt på det klara
med. Jag begriper bara inte denna blygsamhet
att stanna vid 5% procent. Det
stämmer inte med herr Hjalmarsons
vanliga attityd.

När det gäller investeringsavgifter
och räntehöjningar får man i ett besvärligt
läge ta till flera medel, och i
den situationen har jag sagt att vi bibehåller
en investeringsavgift i stället
för att strama åt krediterna ytterligare.
Det är märkvärdigt att man inför herrar
av partiledares typ skall behöva stå
här och upprepa vad man sagt tidigare,
nämligen att vi tror inte i högre grad
på räntehöjningens åtstramande effekt,
utan vi menar att det är kreditåtstramningen
som är det väsentliga i detta
sammanhang. Denna kreditåtstramning,
herr Ohlin, drar med sig en räntehöjning.
Skulle man däremot få en ränta
som i och för sig vore en återhållande
faktor av större räckvidd, då får man
enligt vår mening gå upp flera procent.

Man har diskuterat sådana här spörsmål
även i andra länder. Man gjorde
det även i Danmark för några månader
sedan. Där hade man en modig karl
som vågade säga som det var och som
han tänkte. Det var finansministern i
högerns och venstres gemensamma regering,
Torkel Christensen. Han steg
upp i kammaren och sade, att eftersom
flertalet av de förslag som regeringen
då lade fram var just sådana, som
han skulle ha nödgats föreslå om han
varit finansminister, kunde han inte
gå emot dem. Jag tror att detta är ord
att begrunda för de båda oppositionsledarna,
begrunda mer än en gång.

Herr HALL (s):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
den diskussion, som herrar partiledare

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

fört med varandra. Jag skall i stället
ta upp några saker, som hör litet närmare
samman med den proposition,
vilken nu skall remitteras.

En av de mest omhuldade legenderna
i vår ekonomiska diskussion är ju
den om »den låsta räntan». Jag tror
att det vrångbild, som man därvidlag
skapat av verkligheten, har fått en viss
betydelse för åsiktsbildningen i landet.
Under tiden närmast efter kriget hade
vi en press nedåt på räntorna, som tog
sig uttryck i en sänkning av diskontot
år 1946 och en höjning av obligationskurserna.
Denna förändring framtvingades
i viss mån av de starka budgetunderskotten
under kriget och den
penningriklighet, som dessa tillförde
marknaden. Mot slutet av kriget hade
vi ju haft tämligen uniformerade räntesatser.
Den goda penningtillgången
medförde, att den normala penningräntan
började betraktas som 3 procent.
Det förräntade man obligationer
med och det fick man också inteckningslån
i fastigheter för. Under några
år reflekterade man över huvud taget
inte på att göra några förändringar, och
när en förändring blev aktuell, kom
den närmast i form av ett tryck på
räntorna mot en ännu lägre nivå.

Från 1947 inträdde emellertid en
påtaglig förändring i detta läge. Man
hade en viss ordning på obligationsmarknaden
och fastighetsmarknaden
men räntestrukturen i övrigt utvecklade
sig tämligen fritt och med ganska
stora rörelser. 1950 tog man en av
konsekvenserna av detta genom en höjning
även av obligationsräntorna med
en halv procent. 1954 steg obligationsräntorna
ännu en bit för att nu under
de sista dagarna gå upp till 4l/a procent.
Under hela denna tid har emellertid
bankernas växelräntor, reverslåneräntor
och andra mera kommersiellt
betonade krediter i regel gått
uppåt, någon gång också en smula nedåt,
men rörligheten har varit åtminsto -

ne så pass stor som den normalt brukar
vara.

Om det gick bra att låna pengar på
växlar, exempelvis för lagerhållning,
mot 3''/2 procent för åtta, nio år sedan
och det i dag kostar 2 å 2l/2 procent
mera, så borde detta rimligen
innebära en ganska stark påfrestning
för just denna sorts krediter. Det borde
också vara ett återhållande moment för
lagerökningar. Hur det kommer att bli
får ju erfarenheten visa.

Jag vill emellertid konstatera, att de
räntesatser bankerna nu fastställt har
de fastställt på grund av sitt eget bedömande.
Ingen synpunkt har anförts
oftare under de senare åren än att
ränteinstrumentet var det finaste av
alla när det gällde att reglera det ekonomiska
livet. Nu har vi inte bara
detta fina instrument i funktion, utan
vi har också de främsta mästarna som
spelar på det, och är det så att konserten
inte blir angenäm, hoppas jag
att herrarna åtminstone inte skyller på
staten.

Det är skäl i att göra detta konstaterande
nu i begynnelseskedet, då jag
antar att det även mot den räntepolitik
som nu föres och skall föras under
den närmaste tiden kommer att göras
anmärkningar av annat slag än att den
inte varit tillräckligt rörlig. Det skadar
kanske inte efter en så lång period av
relativt låga räntor, att marknaden får
en viss känning av hur ett höjt ränteläge
verkar. Det är tänkbart att man
på detta område liksom på många
andra behöver en erfarenhet, innan
det med framgång går att ta upp en
diskussion om en politik, som ändå
många i vårt land betraktar såsom
mera långsiktigt pålitlig, nämligen den
att räntevariationerna borde vara mindre
än de har varit under de senaste
åren, då man talat så mycket om den
absolut låsta och låga räntan.

Men vi diskuterar ju i dag egentligen
frågorna om formerna för sparandet,

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

även om det inte blivit så särskilt mycket
sagt om den saken. Det har varit
en klagan i vårt land över att sparandet
i Sverige varit ringa. Jag antar åt!
när man gör en sådan anmärkning har
man något mått att gå efter vid jämförelse
med andra länder, där man tycker
att sparandet varit högre. Jag vet
inte om det finns någon bevisning för
denna uppfattning. Snarare tyder alla
sifferserier på att andra folk sparar
proportionellt sett mindre än det
svenska.

Det är inte någon dålig prestation
av ett sjumiljonersfolk att ha 13 miljarder
insatta i banker och postsparbanken
och 10 miljarder i livförsäkringsbolagens
fonder och att det mesta
av detta kapital är anskaffat under en
period, då hundratusentals av medborgarna
samtidigt har skaffat sig egna
hem och andra varaktiga nyttigheter, i
vilka de också placerat mycket sparmedel.
Försöker man litet lugnt och
rättvist bedöma svenska folkets sätt
att sköta sparandet, får man nog lov
att medge att människor i allmänhet
iakttar sparsamhet och inte visar någon
sådan utpräglad liknöjdhet för sin
ekonomiska framtid, som man till äventyrs
kunde tro när man lyssnar till
oppositionens argument.

Men det finns också extrema utslag
av motsatsen, och hur skulle det kunna
vara på ett annat sätt, när 80—90
procent av tidningspressen i vårt land
förkunnar att det inte tjänar någonting
till att spara; staten bedriver en
sådan politik att sparmedlen blir värdelösa?
Man säger att den nuvarande
styrelsen inte bör uppmuntras genom
att folk spar pengar och köper statens
obligationer, ty det är osäkert om de
över huvud taget får tillbaka pengarna,
och i varje fall kommer pengarna att
vara mycket mindre värda, när de
äntligen får tillbaka dem. Det vore väl
att frånkänna tidningspressen all betydelse,
om inte en sådan propaganda

skulle ha medfört att några tiotusental
människor hade accepterat denna uppfattning
och tycker, att det är bäst att
de så snabbt som möjligt gör av med
sina pengar, även om de inte får så
mycket för dem. Får man i framtiden
ingenting alls för pengarna, kan man
lika gärna ha roligt för dem i dag.

Den politiska oppositionen i vårt
land borde inse det betänkliga i att
man, även om det kan vara förenat med
någon tillfällig fördel, karikerar verkligheten
på det sätt som man nu har
gjort under en lång följd av år.

Som skäl mot det föreslagna obligatoriska
sparandet har anförts att dessa
pengar, när de en gång skall betalas
tillbaka av staten, kommer att ställa
till en väldig oreda. Alla kommer att
så fort som möjligt göra sig av med
obligationerna och dessa kommer att
gå ned i kurs. Detta kommer inte bara
att trassla till hela penningmarknaden,
utan resultatet kommer också att bli att
de, som har tvingats spara, kommer
att förlora en stor del av sitt sparande.

Jag vet inte, om detta argument är
avsett att vara ett argument emot sparande
över huvud taget, men det verkar
närmast så. Antingen det är fråga
om ett obligatoriskt eller ett frivilligt
sparande, sätter ju sparandet pengar
i människornas händer som de kan
disponera över i framtiden. Spärrar
man inte sparmedlen — vilket inte heller
i detta fall skulle ske under någon
längre tid — så kan ju människorna
när som helst trassla till penningmarknaden,
om det på en gång skulle falla
en stor del av dem in att ta ut sina
pengar på banken eller sälja sina obligationer.
Det finns sålunda eu alldeles
påtaglig risk med att människor
spar pengar. Tänk vilken olycka de
kan ställa till med, om de alla på en
gång vill begagna dessa sparade medel!

Men har inte herr Ohlin och andra,
som är så säkra på den saken, tänkt
på vilken olycka det är att människor

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

sparar pengar för att skaffa sig egnahem?
Hur skulle det se ut i vårt land,
om alla egnahemsägare på en gång och
till vilket pris som helst bjöd ut sina
egnahem till försäljning bara för att
bli av med dem och kunna köpa sig
en bil eller leva upp pengarna. Bör
man inte varna människorna också för
den sortens sparsamhet?

Nu kanske det invändes, att detta
sparande till egnahem sker frivilligt.
Ja, visst är det fråga om ett frivilligt
sparande, även om folk kanske ibland
måste skaffa sig egnahem därför att det
är den enda möjligheten för dem att få
en bostad. Men antingen ett sparande
sker frivilligt på grund av att en väntad
utgift medför ett tvång att spara
eller det är fråga om ett påbud från
statens sida att spara, så står ju ändå
vederbörande där med sina pengar,
när detta tvång har upphört. Det vore
orimligt att anta, att de då bara i ilskan
över att ha blivit tvingade att spara
ihop en del pengar skulle gå och göra
slut på dem, oberoende av hur mycket
de fick för dem. Sådana är inte
människorna; det finns väl ändå något
sunt förnuft hos dem.

Jag skulle aldrig fästa mig vid argument
sådana som dessa. Jag tror att
vi vid den fortsatta diskussionen om
sparandet — det befinner sig ännu
bara i sin början — inte kan kassera
några i övrigt ändamålsenliga sparformer
endast därför att det kanske
finns en och annan kantighet hos dem.
Sparandet är av så stor betydelse både
för den enskilde och för det allmänna,
att man bör hantera det litet försiktigare
än vad oppositionen gjort med
det obligatoriska sparandet.

Det har under årens lopp talats en
hel del om räntan och sparandet, och
jag skall inte nu gå in på den saken.
Jag vill bara ännu en gång erinra om
att det inte är fastslaget, att räntevariationerna
spelar någon roll för sparandet.
Sparbanksstatistiken visar när -

mast att sparandet stiger när räntan
sänkes, medan det sjunker då räntan
höjes. Men det finns naturligtvis inte
något sådant samband, utan det är
tillfälligheter som gjort att räntesänkningsperioder
kommit att sammanfalla
med en stegring av sparandet. Därför
tror jag emellertid, att man kan känna
en mycket stor frihet vid bedömandet
av sparformerna. Den föreliggande propositionen
med den extra uppmuntran,
som den ger åt sparandet, kommer att
skänka oss en viss erfarenhet på den
punkten. Ur denna synpunkt är den
värdefull. Experimentet kommer att
kosta staten en hel del pengar, om det
lyckas. Lyckas det inte, kostar det
just ingenting. När det gått ett och
ett halvt å två år, vet vi hur det hela
fungerar, och då är vi alltså en smula
klokare på om detta är en metod, med
vilken man kan uppmuntra sparandet,
eller inte.

Rent allmänt sett tror jag, att sparandet
i allra högsta grad är en organisationsfråga.
Jag har tittat på den saken
litet närmare vid några bruk uppe i
Bergslagen, där man på vissa håll har
kommit i gång med ett slags obligatoriskt
sparande utan någon hjälp av lagstiftning.
Det händer ibland i Bergslagen,
att människorna stiftar lag med
sedvänja, och den lagen är rätt obönhörlig.
Den som inte är med om saken
anses vara en som inte riktigt hör till
sällskapet. Det är förvånande vilka
resultat man har nått på de orter, där
man nu på frivillighetens väg kommit
att starta ett sådant obligatoriskt sparande,
som praktiskt taget omfattar alla
innevånare i samhället. På större orter
kan man naturligtvis aldrig få med
hela befolkningen i denna verksamhet,
men där finns mycket att göra på de
olika arbetsplatserna. Om man i högre
grad kunde engagera fackföreningar
och personalsammanslutningar av olika
slag i syfte att starta sparande, är jag
övertygad om att man på få år skulle

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

nå mycket goda resultat. Staten skulle
genom att ge hjälp vid organisationen
av verksamheten kunna bidra till att
sätta i gång ett sådant sparande på
rätt många orter.

Utom att stödja penningsparandet i
bankerna, som hittills varit den vanligaste
formen av småsparande i vårt
land, finns det naturligtvis också en
annan väg att gå, nämligen att i högre
grad försöka intressera folk för att
köpa obligationer. Det är ganska sällsynt
här i landet, att detta sker i annan
form än genom köp av den kombination
av lottsedel och obligation,
som premielånen utgör. Vanliga statsobligationer
köps i rätt liten utsträckning
av enskilda personer. Det verkar
som om svensken ännu inte hade någon
riktig vana vid att handha värdepapper
utan drar sig för innehavet av dem.
Det bör nog staten överväga vid sin
upplåning. De villkor, som måste sättas
upp, är att staten tillhandahåller obligationer
även i relativt låga valörer,
åtminstone ned till 100 kronor, att lånetiderna
göres rimliga, att inbetalningstiderna
för sådana lån blir relativt utsträckta
och inte minst att teckningstiderna
göres så långa, att den enskilde
hinner få reda på att ett obligationslån
skall tecknas, innan listorna dras
in. Ur den synpunkten var det sista
4,5-procentslånet inte väl ordnat. Jag
tror nog, att man kan konstatera, att
skall man fortsätta och göra något försök
att få svenska folket i allmänhet
till obligationsinnehavare måste man
ge dem litet tid på sig, så att de faktiskt
hinner med att teckna, innan listorna
dras in.

Det är emellertid en form av målsparande,
som inte är att förakta, om man
ger människorna litet tid på sig att betala
en statsobligation och på det sättet
bli innehavare av ett papper, som
inte är låst vid någon bestämd löptid
under alla förhållanden utan som kan
realiseras, därest de skulle bli i behov

utvecklingstendenserna

av pengar. Erfarenheten visar, att ett
obligationsinnehav i enskild hand oftast
innebär ett ännu stabilare sparande
än insättning på bankbok, därför
att det är svårare att komma sig för
att sälja ett värdepapper än att gå och
ta ut pengar ur banken.

Jag har, herr talman, bara med dessa
erinringar velat i någon mån bidra
till att belysa de möjligheter, som här
finns att ytterligare utveckla sparandet
till glädje inte bara för de enskilda
människor, som därmed stabiliserar sin
ekonomi, utan också till nytta för de
ändamål, i vilka de sparade pengarna
sedan kan investeras.

Herr Ohlin har — jag skall sluta med
detta, herr talman -—• i denna debatt
gjort ett nytt försök att för sina ståndpunkter
åberopa vad allmänheten säger,
när man frågar den. Han har bl. a.
sagt, att han har frågat en rad personer
i sin omgivning, hur de skulle bära sig
åt, därest de bleve innehavare av sådana
statsobligationer, som skulle bli
en följd av det obligatoriska sparandet.
Alla har då svarat, att de skulle sälja
dem med detsamma och vid första
bästa tillfälle, alltså redan år 1958. Jag
måste uttrycka min förvåning över att
alla människor, som han frågar, vet så
bestämt vad de kommer att göra med
de slantar och de obligationer, som de
äger år 1958. Allra minst hade man
väntat sig att finna så långtidsinställda
människor i kvartalspolitikens kölvatten.
Herr Ohlin borde kanske dessutom
vara litet försiktigare med sina
opinionsundersökningar. Före varje val
anordnas ju också sådana, och dessa
har hittills som bekant alltid visat, att
herr Ohlin efter valet skulle komma till
makten i detta land. Men av någon anledning
har det blivit ideliga uppskov
med detta. Det kanske, om herr Ohlin
tänker på saken, också skulle kunna
synas honom möjligt, att det blir något
uppskov med alt obligationerna realiseras,
om de kommer i menige mans
hand.

62 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Såsom nittonde talare
efter att ha varit placerad på fjärde
plats på talarlistan och alltså som ett
av offren för den underliga parlamentariska
teknik, som har utvecklats under
koalitionsregeringens tid, skulle
jag kanske ha anledning att göra ett
tvärsnitt genom den debatt som har varit.
Emellertid har denna i stor utsträckning
gett intryck av att konkurrera
med karusellprogrammen i radio.
Alla dessa s. k. roligheter, som ibland
korsat varandra utan att ens träffas,
har gett intrycket av att det har varit
någon mycket lustig sak som avhandlats.
Antagligen kommer svenska folket
när det lyssnar på radioprogrammet
att bli fast övertygat om att det är
mycket angenäma ting man har att
handskas med i svenska riksdagen i
detta sammanhang.

Men jag tror inte man skall följa
dessa föredömen. Jag skulle därför
vilja börja med att erinra om en kommentar,
som några dagar efter räntehöjningen
gjordes av chefen för Kooperativa
förbundet: »Småhandlarna kommer
att göra konkurs.» Säkert är att det
kommer att bli svårt för många. Småbönderna
får ett litet helsike — åtminstone
om jag skall tro det uttalande
som jordbruksministern gjorde så sent
som den 9 februari i år om konsekvensen
av en procents räntehöjning. Att
småföretagare och hantverkare kommer
i samma predikament är väl också
säkert.

Men det som framför allt upprör mig
är den bekräftelse som man kan utläsa
ur den nya nationalbudgeten på att
åtminstone en halv miljon svenska arbetare
och likställda bör räkna med
att få sina reallöner sänkta i år. Räknar
vi med familjemedlemmarna hotas
alltså miljoner svenskar av sänkt standard
innan nyårsklockorna ringer.

Vad har då inträffat som motiverar
detta? Regeringen har meddelat oss, att

1954 var ett rekordår med väldig produktionsstegring,
lysande exportsiffror,
förbättrat valutaläge, jättevinster åt
företagarna och en fors av skatteinkomster.
Allt tillgängligt material för
detta år, bl. a. det som framlagts nu i
nationalbudgeten, visar att de ekonomiska
resultaten — därest inte ett konjunkturomslag
inträffar — kommer att
bli ännu mera rekordartade än i fjol.
För dessa två år skulle vi kanske kunna
räkna med en produktionsökning
som närmar sig 5 miljarder kronor.
Kan det då vara rim och reson att föra
en ekonomisk politik, som underlättar
kapitalisternas strävanden att på bred
front försämra folkets försörjning?

Enligt nationalbudgeten tar skatterna
styvt 30 procent av lönestegringarna.
4 procents prisstegring är att
vänta, varjämte hyrorna kommer att
stiga för 70—80 procent av alla hyresgäster.
Den nya kreditpolitiken resulterar
i ökade produktionskostnader och
ställer i utsikt minskad produktion. Arbetslöshet
kan man också befara.

Det läge vari regeringen försatt sig
själv genom sin lönepolitik illustreras
av att hela fackföreningsrörelsen med
LO-ledaren i spetsen tvingats revoltera
mot lönepolitiken innevarande år.

Inför det sammanbrott av regeringens
lönepolitik, som LO-ledarens framträdande
i remissdebatten signalerade,
har sedan regeringen med pukor och
trumpeter lanserat projektet om tvångslånet,
som har underkänts av hela arbetarklassen
och tydligen gömt vissa
möjligheter inom sig att utlösa en regeringskris.
Formellt fick bondeförbundet
äran av sammanbrottet för tvångslånet,
men reellt är det naturligtvis
motståndet bland arbetarna som fällt
utslaget. Löftet om skärpt bolagsskatt,
som medföljde beskedet att inte framlägga
förslaget till tvångslån, är — så
tolkar jag det — en tribut till arbetaropinionen.

Men beslutet om den stora räntehöj -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

ningen ger kapitalisterna mångdubbelt
igen av det som tas från dem genom
den höjda bolagsskatten. Denna räntestegring
tillgodoser öppet och oskrymtat
den lilla finansoligarkiens intressen
på bekostnad av folkmassornas och
även de mindre kapitalistiska företagens
intressen.

Därmed uppges en viktig del av koalitionsregeringens
ekonomiska program.
År efter år har regeringen prisat
lågräntepolitiken och upplyst allmänheten
om de faror för sysselsättningen,
konsumenter, hyresgäster, bönder och
småföretagare för att inte säga penningvärdet,
som en hög ränta innebär.
Nu får vi här uppleva, att det som var
sanning i går blivit lögn i dag. Det
som bildade skiljemuren mellan regeringen
och den borgerliga oppositionen
i fråga om räntepolitiken har raserats.

Den borgerliga oppositionens press
diskuterar redan regeringssamverkan
med socialdemokraterna på grund av
detta. Den menar också, att om regeringen
har sagt a får den också säga b.
Detta framgår även av vad den borgerliga
oppositionens företrädare sagt i
dag, när man presenterar kompletterande
anspråk på att prisstegringen
skall få slå igenom över hela fältet.
Där befinner vi oss nu.

Ingen kan påstå att räntehöjningen
minskar de ekonomiska balanssvårigheterna,
som man brukar tala så mycket
om. Den bevarar inte penningvärdet
oförändrat, utan försämrar detta.
Eftersom man inte kan bekämpa prisstegringar
med prisstegringar leder sådana
produktionsfördyrande åtgärder
till nya prisstegringar.

Räntehöjningen såsom en långvarig
åtgärd betyder ju också, att det som
regeringen framställt som kärnan i sin
ekonomiska politik — full sysselsättning
och bevarat penningvärde ■— prisges.
Dessa åtgärder befordrar arbetslöshet
och inflation. Hur stor infla -

utvecklingstendenserna

tionen och arbetslösheten blir, beror
på åtgärdernas långvarighet.

De vinster som finansinstituten erhåller
skall sedan betalas av löntagarna
med höjda levnadskostnader; av hyresgästerna
med höjda hyror, av de mindre
spararna genom sänkt penningvärde.
Det svenska jordbruket betalar 426
miljoner kronor om året i räntor —-åtminstone under det senaste året. Det
är lätt att räkna ut vad en 30-procentig
räntehöjning skulle betyda därest
en sådan verkligen får slå helt igenom.
Även många jämförliga grupper bland
småföretagare, hantverkare och småhandlare
får betala för högerns och
folkpartiets stora seger. Herr Halls filosofi,
att det kanske är lika bra att man
gör detta experiment så att folk får
komma underfund med hur riskabel
denna linje i verkligheten är, är förkastlig.
Det är verkligen ett mycket
högt pris för att regeringen skall vinna
borgfred med de storkapitalistiska
krafterna i vårt land.

Man var naturligtvis nyfiken på hur
regeringen skulle motivera kapitulationen
i räntefrågan. Den har uttryckt
oro för att konsumenterna får för mycket
av produktionsresultatet. Den drar
ingen vettig slutsats av det faktum, att
medan investeringarna under 1930-talet
endast tog en sjundedel av nationalinkomsten
i anspråk så tar de numera
en tredjedel. Trots att så mycket större
del av produktionsresultatet undandras
konsumenterna har regeringen fantiserat
om att efterfrågan särskilt på
konsumtionsvaror överstiger tillgången.
Jag vill emellertid påstå att det brister
när det gäller att leverera någon bevisning
för detta påstående.

Man kan nämligen inte beteckna nationalbudgetens
påstående att en miljard
av konsumenternas merinkomster
saknar täckning i befintliga varor såsom
varande styrkt. Den s. k. bevisningen
för detta är närmast teologisk;
den förutsätter att man skall förneka

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

sina ögons vittnesbörd. Nationalbudgeten
räknar sålunda inte upp tillgångarna
efter de 5 procents produktionsökning
som ställs i utsikt. Inte heller
tas i balansen upp hela den prisstegring
på 4 procent som kalkylerats med.
Darmed trollas hastigt och lustigt bort
700 miljoner kronor i ökade »tillgångar»,
som man i motiveringen utgår
från som tillgängliga.

På den s. k. efterfrågesidan glömmer
man bort 250 miljoner i skatter, som
enligt själva motiveringarna borde ha
upptagits. Tar man hänsyn härtill är
det av regeringen eller dess experter
konstruerade gapet mellan tillgång och
efterfrågan borta.

Detta är inte de enda invändningar
man kan resa mot den s. k. nationalbudgeten.
Denna har exempelvis inte
tagit upp att de kalkylerade men oräknade
2 procents prisstegringar ökar
konsumtionsutgifterna med över en halv
miljard kronor. Denna summa åstadkommer
ett rakt motsatt gap till nackdel
för konsumtionen.

Man måste också reducera nationalbudgetens
uppgifter i några lätt kontrollerbara
fall. Jag tror t. ex. inte att
man kan uppskatta de genomsnittliga
löneförbättringarna i år till 9 procent.
Jag tror att 6 å 7 procent är en riktigare
uppskattning. Jag tror mera på LO:s
uppgifter att fjolårets löneökningar för
arbetarna var 2 procent, än jag tror
på nationalbudgetens uppgifter om 6
procent.

I den nationalbudget som tidigare
framlagts — alltså i januari — uppskattas
varje procents lönestegring efter
skatteavdraget till 175 miljoner kronor.
Om vi nu räknar med nationalbudgetens
och regeringens siffror — 9 procent
och 175 miljoner kronor — finner
vi att 9 gånger 175 miljoner kronor inte
blir 2 500 miljoner kronor, som nationalbudgeten
tycks räkna med, utan
1 575 miljoner kronor. Lägger man därtill
skatten kommer man i alla fall inte

upp till mer än 2 150 miljoner kronor.
Så långt nationalbudgetens siffertrollerier.

Dessutom är själva systemet att räkna
in arbetare, tjänstemän, bankdirektörer,
statsråd och fattigvårdstagare i en s. k.
löntagarkategori närmast komprometterande
för den svenska nationalbudgeten.

Hela denna s. k. balans kan inte övertyga
någon vaken människa om att löntagarna
har fått för mycket. Den kan
inte trolla bort sådana fakta som att
tillgången på mat, kläder, skodon och
många andra konsumtionsvaror är större
än efterfrågan. Den enda brist på
konsumtionsvaror som finns gäller bostäderna,
men tillgången på dessa bestäms
ju inte enligt de regler som gäller
för andra konsumtionsvaror.

Nationalbudgeten har försökt göra
troligt, att om de vanliga löntagarna får
en styv fjärdedel av produktionsökningen
under dessa två år måste detta medföra
inflationsrubbningar, medan sådana
faror är uteslutna när det gäller
de återstående tre fjärdedelarna i den
mån dessa hamnar hos företagen och i
statskassan. Och även om man skulle
godta påståendet, att det finns en miljard
kronor i löneinkomster som överstiger
det lämpliga, så skall man förgäves
anstränga sig för att övertyga
folk om att dessa två procent av den
s. k. nationalinkomsten — ty mer är
ju inte denna miljard — skulle kunna
få de katastrofala verkningar som propagandan
utmålar.

Tillåt mig därför att säga, herr talman,
att hela denna nationalbudget och
den balans, som har lagts fram på våra
pulpeter i dag, ger ett intryck av godtycke,
av siffermanipulationer och av
en på politiska önskemål konstruerad
slutsumma.

Men föreligger då inget prisstegringsproblem?
Att bestrida den möjligheten
skulle vara att bestrida erfarenheterna
av den kapitalistiska spekulationsjak -

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

ten och profitbegäret. Men jag skulle
vilja understryka den förklaring som
LO-ordföranden gav i årets remissebatt:
inflationstrycket kommer inte från lönerna,
utan från vinsterna. Det är där
spekulationen sätter in med full kraft.
Där råder inte på samma sätt en köparens
marknad som när det gäller
de vanliga konsumtionsvarorna, varest
marknaden redan är mättad.

Detta problem skulle följaktligen inte
ha lösts genom det planerade tvångslånet,
som kanske tvärtom på sitt sätt
skulle ha skärpt detsamma. Tvångslånet
skulle inte ha stängt spekulationen
och i varje fall inte begränsat rörelsefriheten
för de företag, som är självförsörjande
med kapital, och dessa är ju
ändå de viktigaste.

En del regeringsadvokater har utnyttjat
kapitulationen i räntefrågan för
att säga åt arbetarna och löntagarna:
Där fick ni för att ni inte lydde regeringen,
höll igen på lönekraven och
svalde tvångslånet! Enligt detta underliga
resonemang var kapitulationen för
storfinansen i räntefrågan en hämndåtgärd
mot löntagarna och den fackliga
ledningen. Men en sådan demagogi
kan inte minska indignationen över att
levnadsstandarden skall försämras för
några miljoner svenskar samtidigt som
produktionen ökar med flera miljarder
kronor.

Jag känner inte till vilka biavsikter
som kan ha legat bakom regeringens
kovändning i räntefrågan. Skulle man
tro ett sådant regeringsorgan som Afton-Tidningen,
avser regeringen inte
bara att indraga köpkraft, som det heter,
d. v. s. att konfiskera en del av löntagarnas
inkomster, utan också som
tidningen skriver, att »minska rörelseutrymmet
för nästa års avtalsrörelse».
Om sådana avsikter verkligen kan föreligga,
är en varning på sin plats. De
svenska arbetarna har redan visat att
det finns griinser för deras tålamod.
Att vid nästa årsskifte och inför 1956

års riksdagsmannaval återuppta den lönepolitiska
linje, som den svenska arbetarklassen
och fackföreningsrörelsens
ledning så uttryckligt desavouerat i
år, går inte ostraffat.

En stor del av den borgerliga pressen
har uttolkat räntestegringen såsom
ett försök till avspänning åt höger, som
en invit till en ny borgfred. Det är ju
en beprövad partitaktisk tanke, som
kan ligga bakom regeringens nya giv,
att ta en bit här och en bit där, att ge
efter åt både vänster och höger. Vi för
vår del och arbetarmassorna i vårt land
är naturligtvis glada över att regeringen
uppgav det omotiverade tvångssparandet
och ännu mer över att regeringen
har accepterat vårt förslag om skärpt
bolagsbeskattning. Men vår tillfredsställelse
grumlas av att regeringen i
räntefrågan i stället har antagit den
borgerliga oppositionens och storfinansens
krav, och vi fruktar för att den
andra villan därigenom blir värre än
den första.

De ekonomiska konsekvenserna av
räntehöjningen är odiskutabelt lika fördelaktiga
för de rika som de är ofördelaktiga
för de små inkomsttagarna. En
seger för rikemännen stimulerar till nya
offensiver. Ett nederlag för löntagare
och jämnställda leder i de djupa leden
till förvirring och modlöshet som kan
ännu mer underminera grunden för regeringen.
Det är verkligen åtskilligt, inte
minst i dagens debatt, som talar för
att regeringen inte bemästrar sin sluga
taktik.

Det finns dock stora möjligheter för
en politik som bevarar penningvärdet
och tryggar sysselsättningen samtidigt
som penningfurstarnas inflytande över
landets ekonomi eller i vart fall över
dess ekonomiska politik begränsas. Eftergifterna
åt höger däremot jämnar vägen
för en av bankpalatsen direkt styrd
regim. Därför oroas åtminstone jag av
de senaste triumferna för herr Sköld
och hans torsdagsklubb.

Andra kammarens protokoll 1955. Nr 1C>

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

En liten detalj i detta sammanhang
är propositionen om det frivilliga sparandet
som utgör motiveringen för dagens
ekonomiska debatt. Enligt detta
förslag skall de, som sätter in sina
sparmedel på ett särskilt konto och
låter dem stå kvar i fem år, 1961 få
350 kronor skattefritt i sparpremie för
en insatt tusenlapp. Vi tillåter oss verkligen
betvivla att de små inkomsttagarna
kan prestera den sköna tusenlapp
som är villkoret för den fulla sparpreinien.
Kanske det finns folk med 67 000
kronors årsinkomst, som trots ett anspråklöst
levnadssätt inte kunnat spara
och behöver denna uppmuntran för att
lägga undan några tusenlappar. Kanske
kommer åtgärden att sätta fart på en del
människor som inte förmår förbruka
sina inkomster och som nu får ett väldigt
bestyr med nödiga omplaceringar
för att få de ockerräntor som statsmakterna
ställer i utsikt. Men detta innebär
ju inte någon reell ökning av sparandet.
Det innebär på sin höjd en premiering
av de välställda och en uppmuntran till
diverse manipulationer.

Jag måste inför allt tal om sparandets
goda ställa frågan om det verkligen
föreligger behov av sådana extraordinära
åtgärder. Jag erinrar om vad
jag nyss påpekat, nämligen att investeringarna,
som under 1930-talet tog en
sjundedel av nationalinkomsten i anspråk,
numera tar en tredjedel. Detta
är ju »sparande». Jag påminner om
statsministerns förklaring för några dagar
sedan där han med siffror bestyrkte
att sparandet i vårt land knappast
har varit så stort som det är numera.
Jag tror för min del att den
svenska ekonomien liksom det svenska
folket skulle må mycket bra av att en
större del av nationalinkomsten sattes
in i konsumtionen i stället för att undandragas
densamma.

Frågan är sedan: Vem skall betala det
här kalaset? Det är naturligtvis skattebetalarna.
Men kan det vara rimligt att

landets skattebetalare, varav många har
mycket blygsamma inkomster, skall
tvingas finansiera sådana vinster för
de bättre situerade som här förutsättes? Nej,

herr talman, vi anser att det
behövs en annan linje om man vill
trygga full sysselsättning och bevara
penningvärdet. Då får man avstå från
tanken på borgfred med storfinansen
och dess partier. Då måste man i ökad
grad till samhället dra in de väldiga
företagsvinsterna, som varit och fortfarande
är själva betingelsen för en prisuppdrivande
spekulation. Då måste
man nedbringa de improduktiva rustningarna,
ty ingen skall inbilla sig att
vårt land varje år kan prestera 50 miljoner
dagsverken på rent improduktiva
uppgifter utan att detta åstadkommer
skadeverkningar på ekonomien. Då
måste man inrikta en större del av nationalinkomsten
på en ökad konsumtion
av vissa livsmedel, kläder och skor.
Man behöver vidare skärpa priskontrollen
och verkligen göra denna till
ett verktyg för att stävja spekulationen.
Det går inte att nöja sig med en priskontroll
som på sin höjd kontrollerar
15 procent av alla konsumtionsvaror
och som dessutom struntar i investeringsprodukterna.
Då bör man också,
och därmed är jag vid slutet av mitt
anförande, så fort som möjligt pressa
ner räntan igen och tillse att den genomförda
räntehöjningen inte tillätes
slå igenom i hyror och andra kostnader
som fördyrar konsumentvarorna.

Det är en sådan politik landet behöver.
Det föreligger goda betingelser att
genomföra en sådan politik, om bara
viljan därtill finns.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Förslaget om tvångssparande
kom som en väckarklocka
för det svenska folket. Det verkade kanske
som om man blivit litet dåsig av

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

de ekonomiska debatterna här i riksdagen
med invecklade resonemang om
ränta, kreditåtstramning och andra teoretiska
ting. Man hade kanske inte
riktigt förstått vad resultatet skulle bli
av den ekonomiska politik som regeringen
har fört under de senaste åren.

För oss i oppositionen kom inte förslaget
överraskande. Vi har redan tidigare
varnat för vad vi kallat inflationsdynamit,
den form staten använt för
sin upplåning, nämligen att låna upp i
affärsbankerna. Vi har sagt att detta utgör
en latent möjlighet för förvärrande
av tillståndet, för den händelse inflationsimpulser
skulle uppstå.

Det finns också en rad symptom på
att regeringens ekonomiska politik har
varit felaktig. Tidigare har det förhållandet
berörts, att vi nu under mera
normala tider måste ha kvar byggnadsregleringen,
priskontrollen o. s. v., men
det finns en annan sak som är ännu
viktigare, nämligen att valutareserven
minskar mitt under en högkonjunktur.
Detta bör inge allvarliga betänkligheter,
och finansministern har även i årets
statsverksproposition betonat, att denna
minskning är ägnad att väcka bekymmer.
Han säger att ansträngningarna
alltjämt måste inriktas på att fylla
på valutareserven, så att vi därigenom
förstärker vårt lands motståndskraft
mot störande fluktuationer på världsmarknaden
och mot de särskilda påfrestningar
som kan möta vid en allmän
övergång till fri konvertibilitet.
Framför allt, säger han, är det med
hänsyn till den fulla sysselsättningen av
vikt att strävandena att bygga upp ett
starkt valutaskydd för den svenska
samhällsekonomien icke försvagas. Nu
ser vi emellertid att valutareserven
minskade förra året, och det finns mycket
som tyder på att den kommer att
minska ytterligare under innevarande
år.

Landsorganisationen säger i ett den
14 mars i år undertecknat utlåtande till

bankoutskottet, att vårt valutaläge är
otillfredsställande. Vår totala guld- och
valutareserv motsvarar numera cirka
tre månaders importvärde mot cirka
tolv månaders under åren 1937 och
1938 och omkring fem månaders import
för OEEC-länderna i genomsnitt
under hösten 1954. Under det att OEECländerna
i allmänhet har en valutareserv
som räcker till för att betala fem
månaders import har alltså Sverige en
valutareserv som bara räcker för tre
månaders import. Den senaste årsrapporten
från Parisorganisationen visar,
att det bara finns två länder i Västeuropa
som i förhållande till importen
har en sämre valutareserv än Sverige,
nämligen de två socialdemokratiskt
styrda länderna Norge och Danmark.

Att valutareserven minskar under en
högkonjunktur utgör sålunda ett allvarligt
symptom på att den ekonomiska
politiken varit felaktig.

Ett annat symptom är att kapitalmarknaden
gått i baklås. Man har haft
stora bekymmer för finansieringen av
det bostadsbyggande som myndigheterna
velat tillåta. Vid en stor bostadskonferens
här i riksdagshuset för någon
vecka sedan sade generaldirektören för
bostadsstyrelsen, att våra produktionsplaner
allvarligt hotas på grund av läget
i fråga om finansieringen. Man har varit
tvungen att göra de mest invecklade
operationer för att över huvud
taget kunna få pengar till bostadsbyggande.
Detta var ett synnerligen allvarligt
symptom.

Därtill kommer, såsom vi har påmints
om tidigare i dag, att riksgäldskontoret
varit tvunget att låna betydligt större
belopp i riksbanken än som avsetts,
och detta måste påverka utvecklingen
i felaktig riktning.

Nå, detta brydde man sig kanske inte
så mycket om, men sedan kom investeringsavgiften
och bilaccisen och slutligen,
som en bekräftelse på att politiken

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

misslyckats, förslaget om tvångssparande.

Det är intressant att se, att regeringen
här har arbetat med missvisande alternativ.
Först sades det att vi hade
att välja mellan å ena sidan investeringsavgift
och bilaccis och å andra
sidan en räntehöjning. Man valde investeringsavgift
och bilaccis — nu har
vi också fått räntehöjinngen. Sedan sades
det att vi hade att välja mellan
tvångssparande och räntehöjning. Nu
säger både inrikesministern och finansministern,
att även om vi fått tvångssparande,
skulle vi ha måst åstadkomma
en kreditåtstramning med räntestegring.
Var det någon människa som
hörde att regeringen sade detta när förslaget
om tvångssparande lades fram?
Sade regeringen att vi skulle få både
tvångssparande och räntehöjning? Jag
är säker på att svenska folket inte hörde
det — i varje fall hörde jag ingenting.
Regeringen har där arbetat med
missvisande alternativ.

Nu har vi visserligen inte fått något
tvångssparande, men det är sannerligen
inte socialdemokraternas förtjänst.
Kvar står det faktum, att regeringen
själv ansåg tvångssparandet vara en
logisk konsekvens av den förda politiken.

Allt detta visar att regeringens ekonomiska
politik har misslyckats. Man
har nämligen misslyckats med att på
frivillighetens väg åstadkomma en skälig
avvägning mellan konsumtion och
sparande. Man har nu insett att bristen
på sparande var det stora problemet i
vår samhällsekonomi. Det har man enligt
min mening inte tillräckligt kraftigt
betonat tidigare. Samtidigt insåg man
emellertid att det med den socialdemokratiska
politiken icke går att få fram
detta sparande på frivillig väg, och det
är såvitt jag förstår en bankruttförklaring.

Nu har man tagit tillbaka det förslaget,
men skadan finns fortfarande.

Här har tidigare sagts att oppositionens
kritik av tvångssparande var en propaganda
mot enskilt sparande och frivilligt
sparande över huvud taget. Den
propagandan skötte regeringen genom
att skicka ut förslaget om tvångssparande.
Det var det som blev en chock
för den svenska allmänheten, och en
del av den skadan står kvar i form av
bristande förtroende för regeringen,
även sedan förslaget har tagits tillbaka.

När man då inte kunde genomföra
tvångssparandet insåg man att man här
måste ta till en fullständigt ny politik,
att man måste ha kreditåtstramning åtföljd
av en uppjustering av räntan.
Det är intressant att man inte har
hört något om ränteregleringslagen i
dag. Det var en sak som koalitionsregeringen
hittade på. Ränteregleringen
skulle göra det möjligt att åstadkomma
kreditåtstramning utan räntejustering.
Den saken har man alltså inte hört något
om i dag, och det tar jag som ett
tillfrisknande på den punkten.

Nu hoppas jag bara att det blir en
rörlig ränta och inte en fix ränta på en
högre nivå — det finns vissa uttalanden
av statsrådet Hedlund som skulle kunna
tyda på det. Aftontidningen skrev häromdagen,
att i motsats till påståendet
om doktrinär stelhet har en viss uppjustering
av räntenivån undan för undan
skett. Ja, just det. Försöker man
ha en fastlåst ränta, kan man i ett läge
med inflationistiska tendenser i längden
inte undgå räntestegringen. Det är
ju bara det att det undan för undan blir
en justering uppåt till en allt högre
platå, och där har man sedan ingen
möjlighet att använda ränterörligheten.
Det har många länder fått uppleva,
t. ex. Norge och Danmark. Det tragiska
är att man då först arbetar med allehanda
regleringar med deras nackdelar
sedan som en sista desperat åtgärd lägger
räntan ovanpå. På det sättet får
man fram de nackdelar, som är förbundna
med alla sådana åtgärder, men

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

utan att kunna utvinna de fördelar som
man får om man sätter in ränterörligheten
i rätt tid och på rätt sätt.

Nu säger ju statsrådet Hedlund här
i dag att man måste ta till en procent,
och allt detta som oppositionen har
talat om, en halv procent o. s. v. är
tydligen ingenting som erfarenheten visar
att man kan använda. Han pekade
som exempel på England, som opererar
med ganska stora räntevariationer. Men
statsrådet observerade tydligen inte att
man i USA ändrade räntan för någon
vecka sedan med en kvarts procent.
Där räckte det, men där hade man ju
inte belastningen av att ha haft en socialistisk
regering strax innan.

Man har sagt i dag, att en rörlig ränta
inte är någon nyhet för regeringspartierna.
Ja, jag tror att de exempel som
har angivits här är fullt tillräckliga för
att visa, att den nya räntepolitik man
har infört betyder en revolution i de
allra flesta socialdemokraters och bondeförbundares
uppfattning. Här finns
för den stela och fasta räntan uttalanden
som är så kraftiga, att ingen advokatyr
i världen kan bortresonera dem.

Inrikesministern sade här att oppositionen
kritiserar varje konjunkturdämpande
åtgärd och att den säger:
»Upp med räntan bara!» Ja, att det
finns en väldig motsägelse här behöver
jag inte särskilt påpeka. Vi skall ha en
rörlig ränta, säger inrikesministern och
finansministern, men för oss är inte
räntan det väsentliga, utan kreditåtstramningen
är det väsentliga, och sedan
kommer räntan som en följd därav.
Det var verkligen hemlandstoner för
oppositionen att höra detta uttalande.
Det är det som vi från oppositionens
sida har betonat i debatt efter debatt
här i denna kammare: det viktiga är
att vi får en kreditåtstramning. Men
man kan inte få en kreditåtstramning i
ett läge med inflationstendenser, om
man inte vill låta räntan vara rörlig.

Vad man från regeringspartiernas

sida framför allt kritiserat räntepolitiken
för är, att en höjd ränta skulle
verka prisstegrande och att därför, som
bankoutskottets ordförande för något år
sedan sade här i kammaren, inflationsmaskineriet
kan sättas i gång om man
vill tillgripa en räntejustering. Det är
ju det spörsmålet som ligger emellan
oss, sade bankoutskottets ordförande.
Det är bedömningen av denna sak som
utgör hela skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservationen. Hela
skillnaden mellan majoriteten och reservationen
var, att vi från oppositionens
sida ville ha en rörlig ränta som
ett inflationsbekämpande medel. Min
värderade vän herr Hall sade i ett sammanhang
här i riksdagen, att den gamla
diskussionen om det naturliga och riktiga
i att ha högre eller rörlig ränta,
som här går igen, förs ju med precis
samma argument som tidigare. »Riksdagen
har så många gånger underkänt
hela detta resonemang att det egentligen
inte tjänar någonting till att fortsätta
det.» Nu finns de tydligen bara
en man som står kvar vid den gamla
positionen, och det är kommunistledaren
herr Hagberg i Stockholm, som just
nu demonstrerade att han fortfarande
tror på de här gamla påståendena.

Vi har fått en ny politik. Men man
märker på en del av talesmännen för
denna politik att de inte är riktigt övertygade
om att den kan genomföras med
någon större framgång. Jag vill nog
säga, att det kan ta en tid innan ekonomien
blir sanerad. Här kan bli ganska
stora svårigheter efter den tvekan som
regeringen har visat. Man har varit
tvungen att ta till ganska hårda tag, ty
man har dröjt för länge med att sätta
in åtgärder.

Nu hänger väldigt mycket på hur
den reviderade nationalbudget, som
kommer att läggas fram under de närmaste
dagarna och som vi fått ett litet
prov på här, kommer att utfalla. Jag
tillhör dem som menar, att man inte

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 fm.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

skall fästa alltför stort avseende vid de
siffror, som presenteras i nationalbudgeten.
Det har visat sig, att en nationalbudget
ofta är någonting, som nästa år
visar sig vara alldeles felaktigt. Men en
sak i nationalbudgeten tycker jag är
ganska intressant. När man nämligen
bedömer, hur läget skulle ha varit för
den händelse man inte infört denna
kreditåtstramning och de övriga åtgärderna
och räknar ut hur mycken
köpkraft som då skulle ha stått till förfogande,
så räknar man ut vad inkomstökningen
innebär, och så drar man
ifrån skatterna och prisstegringarna,
och sedan säger man, att resten är
disponibel för ökad efterfrågan. Man
förutsätter att inte ett enda öre av det
som man får i löneökning kommer att
sparas. Inte ett enda öre förutsätter
man skulle sparas av de inkomststegringar
som man skulle få under detta
år. Jag tycker det är över huvud taget
ett bevis för att man inte har tilltro till
att den politik, som regeringen hittills
fört, skulle kunna åstadkomma ett sparande
av den storlek, att vi skulle kunna
få en bättre balans i vår ekonomi.

Vårt alternativ till detta har framförts
tidigare här i debatten. Jag skall inte
ytterligare uppehålla mig vid detta.
Jag vill sluta, herr talman, med att säga,
att det som vi från oppositionens sida
har sagt år efter år i de ekonomiska
debatterna i denna kammare har visat
sig vara riktigt. Den ekonomiska politik
som regeringen fört under de senaste
åren har fört till en återvändsgränd.
Nu gäller det att pröva en ny
politik och att göra detta på ett sätt
som leder till att vi i vårt land kan få
större trygghet för penningvärdet.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Fredagen den 29 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av proposition om premiering
av frivilligt sparande, tillika svar på
interpellation ang. det ekonomiska läget
och utvecklingstendenserna (Forts.)

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att den från förmiddagens sammanträde
uppskjutna överläggningen vid
remiss till utskott av Kungl. Maj :ts proposition
nr 193 med förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956 samt
det av chefen för finansdepartementet,
herr statsrådet Sköld, i samband därmed
lämnade svaret på herr Ohlins interpellation
angående det ekonomiska
läget och utvecklingstendenserna nu
komme att fortsättas; och lämnade därvid
ordet, enligt förut gjord anteckning,
till

Herr HAGBERG i Malmö (h), som
yttrade:

Herr talman! »Detta är icke ryckighet
utan rörlighet.» Så ungefär föll finansministerns
ord, när han i förmiddags
karakteriserade den hittills förda
ekonomiska politiken. Jag tyckte nog,
att statsrådet verkade en liten smula
irriterad, när han gav detta omdöme.
Det var ju också en god stund innan
han, åtminstone till hälften, öppnade
sitt vänliga fönster, vilket skedde litet
senare på dagen. Jag kan förstå denna
statsrådets irritation, men jag vill gärna
erinra kammarens ledamöter om att
uttrycket ryckighet, detta sålunda for -

mulerade omdöme om den ekonomiska
politiken, inte alls härstammar från den
obeskedliga oppositionen. Omdömet har
fällts av en mycket framskjuten ledamot
av finansministerns eget parti, så
framskjuten att han fungerar som den
stora socialdemokratiska majoritetsgruppens
ledare i första kammaren.
Det är han, som har karakteriserat politiken
som ryckig, icke oppositionen.
Jag kan som sagt förstå, om finansministern
nu är irriterad över detta, men
det är ju en affär mellan honom och
den, som fällde uttrycket, inte mellan
finansministern och oppositionen.

Finansministern vill alltså ha sin politik
karakteriserad som en rörlig politik,
som en rörlighetens politik. Ja,
gärna det. Jag har ingenting emot att
man karakteriserar den så. Men då kanske
man samtidigt är berättigad att med
de senaste dagarnas, skall vi säga skiftande,
händelser i minnet rent av kan
tala om en viss överrörlighet — för att
nu hämta en term från arbetsmarknaden
— med alla överrörlighetens beklagliga
följdfenomen i form av hoppjerkor
och liknande företeelser.

Jag lyssnade med intresse till det anförande
som herr Hall höll. Jag beklagar,
att han inte är närvarande nu. Jag
skulle nämligen gärna ha velat rikta ett
par frågor till honom. Herr Hall yttrade
sig med den stora sakkunskap, som givetvis
hans förnämliga utsiktspost i
riksbanken skänker honom, när han
rätt ingående talade om sparandet här i
landet. Han tyckte, att det var ett
ganska gott sparande som ett litet folk
på sju miljoner åstadkommer. Herr
Hall erinrade om att vi skrapat ihop
13 miljarder kronor i sparbankerna och
postsparbanken, nio miljarder kronor i

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering

pellation ang. det ekonomiska läget och

försäkringssparande o. s. v. Ja, herr talman,
det är givetvis riktigt, detta är en
aktningsvärd prestation. Statsministern
har själv varit inne på detta ämne i
ett offentligt föredrag häromdagen, där
han t. o. m. om denna sparvilja använde
termen rekordsparande. Ja, gärna
det! Man kan tala om rekordsparande.
Men då får man kanske samtidigt vara
beredd att tala om rekordinkomster för
det svenska folket. Det ena hänger i
någon mån ihop med det andra.

Detta sparande må för övrigt vara
hur stort eller hur litet som helst. Det
är inte det, som är det väsentliga. Det
väsentliga är, huruvida sparandet räcker
till för de föreliggande behoven,
och det är kanske på den punkten, som
någon tveksamhet inställer sig. Om herr
Hall hade varit närvarande, skulle jag
gärna velat ha erinrat honom om t. ex.
det beklagliga förhållandet, att våra
stora hypoteksinrättningar sedan åtskilliga
månader tillbaka praktiskt taget
inte har kunnat fungera. Och vad beror
det på? Jo, det måste väl bero på att
sparandet, trots att det varit ett »rekordsparande»,
inte har räckt till.

Jag skulle också ha velat erinra herr
Hall om det förhållandet, att riksbankens
portfölj av statspapper och obligationer
under tredje veckan i april i
år har stigit med 175 miljoner kronor
till inte mindre än 3 082 miljoner och
därmed ligger närmare 800 miljoner
kronor över fjolårets nivå. Jag skulle
velat fråga herr Hall varför riksgäldskontoret,
d. v. s. staten, måste på detta
sätt låna av riksbanken. Det är naturligtvis
så att sparandet inte räcker till.
Hade det gjort det, så hade staten kunnat
täcka sitt lånebehov i marknaden.
Nu kan man inte det, utan måste gå till
riksbanken och låna pengar.

Jag ser på talarlistan, att min ärade
vän herr Pettersson i Dahl skall komma
efter mig här i talarstolen, och detta
förhållande ger mig, herr talman, anledning
att här framföra några reflexio -

av frivilligt sparande, tillika svar på inter*
utvecklingstendenserna

ner kring bondeförbundets roll och
agerande i de ganska egenartade händelser
vi bevittnat den allra senaste tiden.
Jag har för egen del gått i några
stillsamma funderingar om vad bondeförbundets
gemene man, om jag så får
säga, människorna ute i landet, egentligen
tänker om det som här har skett.
Det är naturligtvis svårt att här få fram
några verkliga bevis, men man kan
dock erinra om vissa fundamentala
fakta.

Det var ju så — det har vi hört senast
av herr Hedlund i förmiddags —
att bondeförbundet sade nej till tvångssparandet,
vilket dock dagen före av
ett av våra socialdemokratiska statsråd
betecknats som ett »välfärdslån».
Det sade man som sagt nej till, och det
har man berömt sig rätt mycket av i
den allmänna propagandan. Man sade
nej till tvångssparandet alltså, men i
stället — och det är det intressanta i
situationen och ett förhållande, som
man bör inrikta uppmärksamheten på
— har man fått en räntehöjning, d. v. s.
just det som bondeförbundet sagt sig
vilja bekämpa genom att gå med i regeringen.
Vi har kanske litet till mans
något för kort minne både här i kammaren
och i riksdagen och i den allmänna
opinionen, men så kort är det
dock inte, att man inte kommer ihåg
de mycket bestämda deklarationerna
den gången koalitionen kom till. Bondeförbundet
deklarerade gång på gång
på möten och från talarstolar och i
sina tidningar, att man gått med i regeringen
för att bekämpa en räntehöjning.
Nu har man ju dock fått denna
räntehöjning, och det kuriösa är ju,
ärade kammarledamöter, att man fått
en räntehöjning, som är mycket större
än den sannolikt skulle blivit, om den
inträffat under en borgerlig regering,
som i tid utnyttjat möjligheterna till
mindre justeringar.

Det kanske kan ha något litet intresse
för kammarens ledamöter att fun -

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

dera en smula över följande förhållande.
Är inte, herr talman, herr Skölds
kärva linje modell 1955 i princip precis
detsamma som herr Domös kärva
linje modell 1948, bara med den skillnaden,
att herr Sköld år 1955 har nödgats
uppträda betydligt kärvare än herr
Domö vågade ifrågasätta 1948, detta
helt naturligt därför, att den förre dröjt
alltför länge med de erforderliga åtgärderna? Jag

skulle vilja göra ytterligare ett
påpekande rörande bondeförbundet.
Jag gör det, därför att jag därmed bereder
ett tillfälle för herr Pettersson i
Dahl att bemöta mig. De, som minns
debatterna här i riksdagen i vintras,
erinrar sig helt säkert, att bondeförbundets
företrädare den gången gjorde
gällande — vi har för resten erinrats
om detta faktum i dag också — att valet
stod mellan investeringsavgift plus
bilaccis å ena sidan och räntehöjning
å andra sidan. Och det är ju riktigt.
Men vad är nu totalresultatet av bondeförbundets
medverkan på detta avsnitt?
Jo, totalresultatet är följande — det är
inte svårt att sitta här och addera.
Bondeförbundet har fått investeringsavgift
plus bilaccis plus en hel procents
räntehöjning plus en 25-procentig höjning
av bolagsskatten, och ändå har
inte hotet om tvångssparande och om
ytterligare s. k. punktskatter helt avlägsnats.
Vad säger månne odalmännen
ute i bygderna om det skördeutfallet?
»Resultaten talar.»

Statsministern har gjort gällande ■—
och det har också finansministern i
dag — att regeringens återhållande politik
har varit konsekvent. Ett egendomligt
påstående, herr talman, just
då förvirringen på regeringssidan är
nära nog fullständig. Lättnader, som
utlovats ena gången, följs av nytt tvång
en tid därefter. Tillåt mig, ärade kammarledamöter,
anföra ett par exempel
för att friska upp minnet. Man har infört
investeringsavgiften, man har slo -

pat investeringsavgiften, och man har
infört den på nytt. Man har infört bilaccisen,
man har slopat bilaccisen, och
man har infört bilaccisen på nytt. Man
har successivt minskat subventionerna
men inför nu plötsligt nya subventioner.
Se vidare social- och bostadsministerns
senaste proposition! Man har genomfört
vad man kallar skattelättnader
i mars i år, alltså för några veckor sedan,
och samtidigt utlovat ytterligare
sådana till nästa år. Detta var som sagt
i mars. I mitten av april får vi veta,
att vi har att emotse en proposition om
skatteskärpning. I dag ligger på kammarens
bord en kungl. proposition om
långtgående åtgärder för att stimulera
det frivilliga enskilda sparandet. Om
några dagar kommer riksdagens majoritet
att rikta ett kraftigt slag mot samma
frivilliga sparande, när det tagit
formen av s. k. företagssparande. Man
har företagit lika plötsliga som kraftiga
höjningar av sprit- och tobaksskatterna
o. s. v.

Herr talman! Detta vippande upp och
ner, detta vippande fram och tillbaka
påminner — jag ber, herr talman, om
ursäkt för den kanske något djärva liknelsen
— faktiskt om den sällsamma
trandansen vid Hornborgasjön, som vi
läser om i tidningarna, men som allmänheten
endast får beskåda på respektfullt
avstånd. Jag medger dock,
herr talman, att här föreligger en viss
skillnad. Tranorna ger sig i väg, sedan
de dansat färdigt.

Man har här talat om den engelska
politiken. Det är ju alltid ömtåligt här
i kammaren, det visar all erfarenhet,
att tala om en framgångsrik politik i
något annat land, när det är en borgerlig
regim som för den. Vi har ju här
många gånger tidigare talat om den
framgångsrika borgerliga politiken i
Schweiz. Detta har brukat föranleda
ganska starka erinringar från statsrådsbänken.
Dessa har emellertid nu upphört
— om det kan bero på att vi på

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

senare tid inte mindre än två gånger
har måst sända emissarier till Schweiz
för att låna pengar, vet jag inte, men i
alla fall kan man nu tala om Schweiz
utan att bli motsagd från statsrådsbänken.
Men, som sagt, i fråga om England
har det sina risker att dra upp
några paralleller. Jag skall emellertid
drista mig, med fullt medvetande om
den föreliggande risken, att i alla fall
göra det.

»Gud ske lov att vi höjde räntan i
tid», sade den engelske finansministern
Butler, när han för några dagar sedan
föreläde underhuset sin skattesänkningsbudget.
Finansminister Sköld förklarade
ju, att anledningen till detta
var, att det är val i England i vår. Ja,
våra svenska finansministrar framlägger
ju aldrig förslag om skattesänkningar,
när det stundar till val, det vet
vi, så jag förstår finansministerns invändning
därvidlag. Nå, Gud ske lov
att vi höjde räntan i tid, sade alltså
Butler. Tyvärr befinner sig inte vår
finansminister riktigt i samma position.
Tillfälle till dylika ingrepp har dock
inte saknats, men man har låtit dem
ligga outnyttjade.

Det var dock en åtgärd av detta slag
som skulle ha behövts 1946, 1947 eller
1951, då situationen var väl så ansträngd
som nu. Men man ville inte,
man var sig själv nog. Man kapslade in
sig i sin egen förträfflighets mantel,
man ville inte lyssna till några andra.
Nåja, man ville inte lyssna till oppositionen,
och det kan jag måhända förstå,
men det fanns ju också många utanför
oppositionen, som gav till känna precis
samma mening.

Där var den dåvarande riksbankschefen,
som i slutet av 1940-talet en dag
tog sin hatt och gick, när regeringen
inte ville lyssna till hans varningar. Där
var ordföranden i riksgäldsfullmäktige,
som efterlämnade sitt penningpolitiska
testamente när han nedlade sitt värv.
Där var Kooperativa förbundets styrel -

se som gång på gång, år efter år i sina
remissyttranden över ekonomiska frågor
ständigt framhållit angelägenheten
av att man inte avsäger sig bruket av
de penningpolitiska vapnen, när det
gäller att möta uppdykande inflationsrisker.
Men, som sagt, man har inte
velat lyssna till dessa röster. Man hakade
sig fast vid sin högskattepolitik
och sitt regleringsväsende.

När jag ställts inför denna benhårt
fasthållna attityd från regeringens sida,
har jag inte kunnat undgå att erinra
mig, att regeringen faktiskt här uppträtt
inte så alldeles olikt de gamla
danska envåldskungarna i världen, som
brukade sluta sina skrivelser till myndigheter
och till darrande undersåtar
med de bistra orden: »Vi allene vide»
— Vi ensamma vet, vad som är rätt
och riktigt.

Det har, herr talman, i dessa dagar
så ofta sagts att vad som nu skett
måste betecknas som ett återtåg från
regeringens sida. Jag vill erinra om att
det inte bara är oppositionen som sagt
detta. Samma uttalande har man kunnat
läsa i åtminstone ett par betydande
socialdemokratiska tidningar, och det
ligger väl något i detta. Men, ärade kammarledamöter,
vilken reträtt! Vid slutet
av världskriget — det kommer ni nog
ihåg — brukade en av de stridande
maktgrupperna gärna i sina dagliga
kommunikéer använda den här termen:
»Våra trupper har planmässigt
dragits tillbaka till i förväg i ordninggjorda
ställningar.» Men inte ens detta,
herr talman, synes vår regering kunna
säga. Var den hamnat på sitt återtåg,
synes närmast ha berott på en sinkadus.

Söndagseftermiddagen den 17 april
kallades ledamöterna av riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige telegrafiskt
till sammanträde tidigt påföljande
morgon för att besluta i frågor,
vilkas innebörd vi i dag alla känner.
Denna stora hast synes knappast tyda

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

på att det gällde i god tid övertänkta
och väl planerade åtgärder.

Man har här i dag från många håll
talat om vikten av att det frivilliga enskilda
sparandet avsevärt ökas, och det
är nog så riktigt. Men detta behov är
inte nytt. Detta behov har förekommit
under praktiskt taget hela den tid, som
den nuvarande regeringen suttit vid
makten, alltså under hela efterkrigstiden.
Regeringens uraktlåtenhet att
åstadkomma någon direkt sparstimulerande
åtgärd har inte berott på någon
brist på uppslag. Från oppositionens
sida har vi under en lång följd av år
— det kan var och en av kammarens
ledamöter själv övertyga sig om — ideligen
tagit upp denna sak.

Jag skall tillåta mig att erinra om en
del av vad som därvidlag föreslagits
från högerhåll. Det förhåller sig så, herr
talman, att det frivilliga, enskilda sparandet
varit ett genomgående tema i
vår ekonomiska politik under de senare
åren. Behovet därav betonades mycket
starkt i högerns reservation till 1947
års skattebeslut liksom i partiets svar
på statsminister Erlanders inbjudan
hösten samma år till överläggningar beträffande
den ekonomiska politiken.
1948 motionerade Elis Håstad och Jarl
Hjalmarson med hemställan, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag till årets riksdag om åtgärder
för att främja det frivilliga enskilda
sparandet». Yrkandet återkom på
nytt i högermotioner 1949 och 1951. I
en reservation i bevillningsutskottet
lade vi fram ett utarbetat förslag om
premierande av sparandet. Det är, ärade
kammarledamöter, rätt kuriöst att
studera det förslaget i dag. Det företer
nämligen högst väsentliga likheter med
det förslag, som finansministern nu har
lagt fram, med det undantaget, att vårt
förslag även medtog försäkringssparande!,
i den mån premierna inte täcktes
av det s. k. försäkringsavdraget.

itvecklingstendenserna

Vi framförde samma förslag 1952 i
en partimotion i januari. 1953 motionerade
herrar Nilsson i Göingegården och
Håstad med begäran om ny utredning
och konkreta åtgärder. Då intet av
dessa förslag givit något positivt resultat,
förde vi 1954 fram tanken på ett
gynnande av bostadssparandet, och
samma förslag har vi lagt fram i år i en
partimotion. Nog får man väl säga, att
någon brist på uppslag inte har förelegat.
Vad som inte förelegat har varit
viljan att använda dessa uppslag för att
stimulera det frivilliga sparandet, som
nu i dag plötsligt på bestämmande håll
tillmätes en sådan oerhörd betydelse
— vilket i och för sig är alldeles riktigt.

Det har i dag gång på gång av finansministern
framhållits, att den nya
stabiliseringspolitiken inte är någon
ny politik. Från oppositionens sida har
man kanske dj ärvts ifrågasätta, huruvida
denna karakteristik kan vara alldeles
riktig. För egen del skulle jag
gärna vilja bringa i erinran vad finansministern
sade i denna kammare
den 26 maj i fjol. Han gjorde då sitt
bästa för att förringa oppositionens
argument till förmån för ett premierande
av sparandet. Frågan var, sade han
enligt protokollet, utredd, och det fanns
inte många som av praktiska skäl kunde
ansluta sig till förslaget. Det hade
inte, fortsatte finansministern, »kommit
fram någonting, varken genom regeringens
utredningar eller oppositionspartiernas
motionerande», som hade
»praktisk genomförbarhet». Inte på
långa vägar kunde man »vinna», vad
det kostade, och då vore ju premieringen
helt meningslös. Han klämde
slutligen till med att »man inte kunde
tillgripa detta medel för att lösa en
akut situation». Så oerhört komplicerat
och framför allt långsiktigt vore problemet
om ökat sparande.

Ja, ärade kammarledamöter, så var
det då. I dag låter det, som vi alla vet,
på helt annorlunda sätt. Nu har vi fått

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering

pellation ang. det ekonomiska läget och

veta, att finansministern alltid varit intresserad
av att stimulera det enskilda
frivilliga sparandet, och jag vågar givetvis
inte bestrida, att så kan vara
fallet. Men jag tycker nog — och jag
tror att åtskilliga håller med mig därom
— att finansministerns kärlek härvidlag
har visat sig vara, skall vi säga
en liten smula platonisk.

Beträffande förslaget i denna proposition
nr 193 har jag redan sagt, att det
företer betydande likheter med högerpartiets
förslag 1951 och 1952 om sparpremiering.
Men, som jag antydde för
ett ögonblick sedan, det föreligger också
en väsentlig skillnad. Vi lät oss inte
nöja med det sparande, som sker i sparbanker
och andra penninginstitut. Vi
tog också med försäkringssparandet.
Hur angeläget man än kan finna det
vara, att man får ordentlig fart på
banksparandet, måste man ha för ögonen,
att försäkringssparandet dock på
lång sikt måhända är den viktigaste
sparformen. Vi bör därför, tycker jag,
inte företaga oss något, som kan motverka
denna sparform, och jag skulle
därför gärna vilja vädja till dem, som
nu har att bestämma, att vid behandlingen
av finansministerns proposition
noga överväga, om det inte kan vara
möjligt att inordna även försäkringssparandet
i författningsförslaget.

Till slut, herr talman, ber jag bara
att få uttrycka en blygsam förhoppning,
att den nu inträdda nyordningen i
dessa ting måtte betyda, att vi definitivt
går in i en period av effektiv penningpolitik
och lika effektivt lämnar
den politik kring pengarna, som nu alltför
länge har drivits här i landet och
som vi alla, var vi än står, ganska hårt
har fått lida av.

Vidare anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):
Herr talman! Enligt en talarstatistik

av frivilligt sparande, tillika svar på interutvecklingstendenserna av

herr Hagberg i Stockholm skulle jag
vara den tjugoandra talaren i denna debatt.
Jag har frågat stenograferna, och
det visade sig, att den statistiken var
inte riktig. Jag är den tjugosjätte talaren,
och herr Hagberg hade alltså i det
fallet räknat litet grand för lågt.

Sällan har väl en debatt i förväg varit
föremål för så mycket uppmärksamhet
som den som hållits här i dag. Om det
förhållandet har sin grund i önskan att
göra reklam för dessa frågor eller i
strävan att nedgöra regeringen, kan
kammaren själv svara på. Jag skulle
tro, att det är det sistnämnda man syftat
till. Man har ju sagt, att regeringen
kommer att lida ett svidande nederlag.
Som åhörare av debatten har jag ofta
väldigt svårt att följa med åtminstone i
det stycket, men jag tycker nog, att
finansministern, inrikesministern och
de andra, som före mig talat för regeringspolitiken,
har klarat försvaret på
ett alldeles utmärkt sätt.

Herr Hagberg i Malmö var vänlig nog
att säga, att jag hade möjlighet att svara
honom omedelbart. Jag skall försöka
göra det mycket kort. Han frågade:
»Hur stämmer bondeförbundets tidigare
inställning och min uppfattning med
vad nu skett?»

När vi hade debatten om investeringsavgift
och bilaccis den 9 februari
svarade jag enligt herr Hagberg ungefär
så, att valet mellan dessa och en
högre ränta för mig var tämligen lätt.
Det är, herr Hagberg, ganska riktigt.
Jag uttryckte mig så, och jag hade själv
i mitt anförande tänkt åberopa detta
uttalande.

Kanske herr Hagberg också erinrar
sig, att han i denna debatt polemiserade
mot finansministern. Denne hade
nämligen i finansplanen räknat med
att det skulle ges utrymme för en ökning
av köpkraften på ungefär 500
miljoner kronor. Herr Hagberg ansåg,
att detta kanhända inte räckte. Däri
hade han rätt. Jag skulle emellertid tro,

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och

att varken herr Hagberg eller någon
annan kunde tänka sig, att dessa 500
miljoner på grund av löneutvecklingen
nu måste femdubblas. Det är detta, herr
Hagberg, som har liänt sedan dess.

Herr Hagberg säger beträffande de
åtgärder, som nu diskuteras — dvs. det
nya obligationslånet och höjningen av
räntan — att riksgäldsfullmäktige och
riksbanksfullmäktige mycket snabbt
blev sammankallade den 17 april till
sammanträde dagen därpå, alltså den
18 april, för att — såvitt jag hört rätt
— besluta om en inte så väl planerad
åtgärd. Jag har inte reda på om herr
Hagberg reserverade sig, men var inte
åtgärden väl planerad, föreställer jag
mig, att herr Hagberg, då han hyste
en annan mening, som ledamot av riksgäldsfullmäktige
gjorde en reservation.
Har herr Hagberg kanske inte gjort det?

Vidare säger herr Hagberg, att åtgärder
för främjande av det frivilliga sparandet
många gånger förut har föreslagits
från högerhåll här i riksdagen
men då avslagits. Det är nog riktigt. Det
har nog också förekommit motioner
från vårt håll i samma fråga. Som en
logisk konsekvens av detta herr Hagbergs
yttrande får man väl säga, att det,
om herr Hagberg nu är missnöjd med
den utvecklingen, att de gamla förslagen
har bifallits, måste vara ganska
farligt att i fortsättningen bifalla förslag,
som oppositionen eventuellt en
gång har presenterat här i kammaren.

För oss i vårt parti har det varit
självklart, att staten måste vidta effektiva
åtgärder för att hindra en ny inflation.
Detta är en konsekvens av partiets
tidigare handlande. När bondeförbundet
hösten 1951 gick med i regeringen
hade vi en inflation, som detta
år urholkade kronans värde med ungefär
20 procent. Bondeförbundet var
givetvis då berett att ta sin del av ansvaret
för de åtgärder, som befanns
vara nödvändiga i kampen mot inflationen.
De medel, som den gången

utvecklingstendenserna

måste tillgripas, var ingalunda behagliga
— det var vi fullt medvetna om —
och inte heller populära, men vi ansåg
det väsentligare att medverka till att
utvecklingen blev vriden rätt än att
ställa sig vid sidan av med händerna
i byxfickorna, spekulerande över hur
inflationen bäst skulle kunna utnyttjas
i partitaktiska finesser. Man kunde också
konstatera, att regeringens politik
år 1951 var framgångsrik; jag tror inte,
att det är för mycket sagt. Vi återvann
den samhällsekonomiska stabiliteten,
vilket också oppositionen måste medge.

I en reservation till det bankoutskottsutlåtande
av i fjol, vari utskottet yttrade
sig om riksbankens förvaltning och
handliavandet av penningpolitiken,
förklarade nämligen oppositionen, att
de vidtagna åtgärderna varit »av avgörande
betydelse för möjligheterna
under denna period att stävja inflationstendenserna
i den svenska ekonomien».

Under valkampanjen i fjol talade
oppositionen över huvud taget inte
mycket om den ekonomiska politiken.
Den ansåg sig tydligen inte kunna bestrida
att regeringspolitiken varit framgångsrik.
Att nya faror kunde hota penningvärdet,
var vi emellertid fullt medvetna
om. I finansplanen för år 1954
hade finansministern tydligt understrukit,
att beredskap fortfarande måste
hållas mot inflationistiska tendenser. I
bankoutskottets utlåtande den 27 maj i
fjol framhölls, att det ekonomiska läget
alltjämt inrymde risker för ett återuppflammande
av inflationistiska tendenser.
Under valkampanjen föregående
år påpekades från vårt håll, att vi
alltjämt måste vara på vår vakt mot nya
inflationistiska impulser. Oppositionen
kom mig veterligt inte med några sådana
varningar. Det kan man kanske
förstå. I riksdagen hade ju oppositionspartierna
motsatt sig de beredskapsåtgärder,
som regeringen funnit nödvändiga
mot inflationstendenserna. De

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 ein.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

hade t. ex. gjort invändningar mot begränsningen
av bolagens fria avskrivningsrätt
och skärpningen av kassareservbestämmelserna
för affärsbankerna.

När det i höstas stod klart, att de inflationistiska
tendenserna utgjorde ett
allvarligt hot, vidtog regeringen genast
åtgärder i syfte att dämpa en överkonjunktur.
Folkpartiet och framför
allt herr Ohlin ville emellertid inte tro,
att det var någon fara å färde. Ännu i
remissdebatten i januari i år ansåg herr
Ohlin, att det inte förelåg någon större
risk för inflation. Kanske jag om igen
får erinra om den debatt, som vi hade
om införande av investeringsavgift och
bilaccis den 9 februari, då herr Kristensson
i Osby och herr Gustafson i Göteborg
mycket ivrigt framhöll, att det
inte alls var någon fara för någon sorts
inflationistiska tendenser och att de
därför givetvis också yrkade avslag på
de föreslagna åtgärderna.

Det stora bullret från oppositionens
sida kan ju få folk att tro att det är
mycket illa ställt för vårt land, och
avsikten är väl just också att inge folk
den föreställningen. Detta är en mycket
felaktig bild av läget -— det har framhållits
tidigare här under debatten, men
jag tillåter mig, herr talman, att än en
gång understryka det. Våra resurser
är bättre än någonsin. Produktionen
ökade under fjolåret med drygt 5 procent,
och i år torde vi, såsom här
nämnts, kunna motse en produktionsstegring
på cirka 4,5 procent. Men ändå
måste vi räkna med att det kommer att
uppstå ett köpkraftsöverskott på cirka
en miljard kronor, vilket måste neutraliseras,
om en ny inflation skall kunna
förhindras.

Orsakerna till inflationsfaran är flera.
Industriens investeringar ökade under
fjolåret med inte mindre än 15 procent,
trots att det för samma år ställts
en prognos på en minskning med 15
procent. Man erinrar sig, hurusom högern
och folkpartiet i fjol, exempelvis

när riksdagen fattade beslut om begränsning
av bolagens avskrivningsrätt,
bedyrade att det inte kunde påvisas
någon benägenhet för överinvesteringar,
i varje fall inte inom den
enskilda sektorn. Därtill kommer att
bankernas kreditgivning har väsentligt
överstigit den volym, som bankerna
vid överläggningar med riksbanken
ställt i utsikt att hålla. Företagen har
ökat aktieutdelningen och delat ut gratisaktier
— detta är måhända en av
orsakerna till de alltför kraftiga löneanspråk
som framfördes i årets avtalsrörelse.
Resultatet har blivit en ökning
av löneinkomsterna med 8—10 procent,
dvs. med något mer än dubbelt så mycket
som egentligen var beräknat, och
detta anses vara mer än som kan bäras
av den väntade produktionsstegringen.

Från vårt håll underströks redan i
höstas angelägenheten av att man under
avtalsrörelsen visade sådan moderation,
att ramen för samhällets resurser
inte överskreds. I årets finansplan
gav finansministern klart besked om
att utrymmet för inkomstökningar var
ytterst begränsat. För min del framhöll
jag vid remissdebatten i höstas, att det
fanns anledning att vara mycket återhållsam
vid de kommande löneförhandlingarna,
och i årets remissdebatt
betonade jag att det inte tjänar någonting
till med löneökningar, om resultatet
av det hela blir att de ätes upp av
prisstegringar. Detta har jag framhållit
många gånger förut, ty jag tycker att
man nu är inne i en cirkelgång, där den
ene jagar den andre; om en organisation
anser att dess medlemmar har
kommit litet efter i löneutvecklingen,
så skall man genast försöka ta igen
detta, och då vill de andra ha motsvarande
ökning. På detta sätt verkar det
hela som en skruv som praktiskt tagit
aldrig stannar.

Jag tror att arbetsmarknadens organisationer
har anledning att djupt begrunda
den utveckling som nu har

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa mter

pellation ang. det ekonomiska läget och

skett. Jag vet, herr talman, att det är
för sent att komma med några förslag,
men jag kan inte låta bli att säga, att
vi kanske hade varit befriade från de
bekymmer och svårigheter, som det nuvarande
läget på penningmarknaden
medför, om vi hade gått in för ett prisoch
lönestopp i tid. Jag förstår att detta
är en politiskt omöjlig tanke, men jag
tror dock att det hade varit något att
fundera på.

Det måste sålunda beklagas att arbetsmarknadens
parter icke visat den
nödvändiga moderationen. Det är rätt
egendomligt att från LO- och TCO-håll
få höra, att man där inte vill ha något
ansvar för samhällsekonomien. LO-ordföranden
Strand gav ju under remissdebatten
i januari på ett mycket oförblommerat
sätt uttryck åt den uppfattningen,
att utrymme fanns för löneökningar,
och han fick då till och med
beröm från oppositionens sida. Vad
tänker man nu på LO- och TCO-håll,
när de alltför kraftiga löneökningarna
drivit fram ett inflationshot, som kräver
effektiva och obehagliga motåtgärder?
Det är klart att det är regeringens
uppgift att skydda penningvärdet —
regeringen har väl inte heller tvekat att
tillgripa de åtgärder den anser nödvändiga.
Men nog är det orimligt att hävda,
att arbetsmarknadens parter inte
har något ansvar för utvecklingen. Kräver
man från organisationernas sida
en sådan sysselsättningsgrad, att fara
för inflationistisk utveckling uppstår,
då måste man också vara beredd att ta
sin del av ansvaret. Organisationerna
har mycket stor makt i vårt samhälle,
och därom är väl inte heller någonting
att säga. Men med denna makt följer
också ansvar. Det är anledning att understryka
att vi här har att göra med
ett av vårt samhälles allra största problem:
organisationerna måste på något
sätt få ta sitt ansvar för att samhället
fungerar som det skall göra.

Den argumentering, som från oppo -

utvecklingstendenserna

sitionens sida förts i denna sak, har
varit egendomlig. Herr Hjalmarson
gjorde för kort tid sedan vid en frågeafton
i Vinterpalatset i Stockholm enligt
Svenska Dagbladet det uttalandet,
att »organisationernas frihet på arbetsmarknaden
blir bara en illusion och
förhandlingarna rena spegelfäkterier,
när regeringen i sista hand avgör storleken
av möjliga inkomstförbättringar».
Vad som behövs är, fortsatte herr
Hjalmarson enligt samma tidningsreferat,
»en annan ekonomisk politik som
ger trygghet åt löneförhöjningarna».
Vad menar herr Hjalmarson egentligen
med detta? Skall inte regeringen vidta
åtgärder för att neutralisera det köpkraftsöverskott
som uppstått genom avtalsrörelserna?
Högern har ju hävdat,
att det är regeringen som har ansvaret
för penningvärdet. Med vilken annan
ekonomisk politik skulle man i detta
läge kunna trygga löneökningar på
8—10 procent? Såvitt man kan döma
av denna tidningsartikel sade herr
Hjalmarson ingenting om att löneökningarna
har blivit väl stora. Det måste
väl vara regeringens uppgift att söka
avvärja inflationshotet, även om orsaken
till inflationsimpulserna är att
söka i faktorer som inte kunnat påverkas,
när man inte ville rubba den frihet
som arbetsmarknadsorganisationerna
skall ha. Det gagnar icke mycket att
beklaga, att det inte var möjligt att
uppnå en överenskommelse om prisoch
lönestopp, men det finns anledning
att framdeles allvarligt överväga denna
möjlighet.

Finansministern underströk som sagt
i finansplanen i år, att om inte arbetsmarknadens
parter visar moderation
måste regeringen vidta effektiva åtgärder
för att löneuppgörelserna inte skall
mynna ut i inflationshot. Riksdagen
fattade ju i februari beslut om investeringsavgift
och bilaccis för att begränsa
investeringarna och konsumtionen. Det
kan diskuteras huruvida dessa åtgärder

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering

pellation ang. det ekonomiska läget och

haft tillräckligt god effekt. Oppositionen
gjorde ju särskilt gällande, att bilaccisen
skulle bli utan verkan. Nu har
antalet inregistrerade bilar minskat
ganska mycket under mars månad jämfört
med fjolåret, med inte, mindre än
22 procent. Detta visar väl, att accisen
har haft åsyftad verkan.

Oppositionen framhöll i debatten i
februari, att investeringsavgift och bilaccis
drabbade ojämnt, medan räntan
var ett mycket smidigare och rättvisare
vapen. Jag framhöll då vad jag i dag
har upprepat för herr Hagberg och påpekade
också just i den debatten, att
om man skulle använda räntevapnet,
måste man ta till en höjning av räntan
på åtminstone en procent. Jag beklagar,
att jag blev sannspådd den gången.
Nu har vi faktiskt fått en allmän räntehöjning
på en procent. Jag tycker själv
detta är mycket hårt. Jag har alltid
framhållit, att man skall akta sig för att
försöka dra nytta av räntevapnet och
dess möjligheter, innan detta är oundgängligen
nödvändigt.

Nu säger oppositionen, att regeringen
gör en kovändning, att regeringspolitiken
brutit samman m. m. Jag var med
i höstas i riksgäldsfullmäktige om att
besluta att upptaga det nya lånet till
fyra procents ränta. Genom detta lån
sögs ganska mycket pengar upp, och
räntan steg på vissa områden. Man
sade uttryckligen omedelbart därefter
ifrån, att den högre räntan inte skulle
slå igenom allmänt, men det blev ändå
en ränteglidning — åtminstone på lånemarknaden
i bankerna — med en halv
procent. Affärsbankerna har ju haft
full frihet att sätta sina räntor. Räntan
har ju för övrigt både sänkts och
höjts vid många andra tillfällen under
senare år, också under denna regeringskoalition.

Vad är det som har gjort, att räntepolitiken
måst läggas om? Alla vet att
det är den stora löneökningen. Man beräknade
ju denna till tre, fyra procent,

av frivilligt sparande, tillika svar på interutvecklingstendenserna men

den har blivit mer än det dubbla.
Den för ut i marknaden ca 2,5 miljarder
kronor nya pengar med ett beräknat
köpkraftsöverskott som följd på
ungefär en miljard kronor. Detta måste
föra med sig problem, som på ett eller
annat sätt måste bemästras. Det är mycket
malplacerat att säga, att regeringen
i detta fall ändrat uppfattning sedan
februari. Den sittande regeringen måste
väl ta hänsyn till de nya faktorer,
som under denna tid har spelat in, däribland
främst detta stora köpkraftsöverskott.

Det har sagts, senast av vår finansminister,
att olika åtgärder övervägts, ytterligare
kreditåtstramning, räntehöjning,
omsättningskatt, det obligatoriska
sparandet och därtill åtgärder för frivilligt
sparande. Jag skall inte upprepa
vad jag tidigare vid så många tillfällen
har sagt om förmånen av låg ränta.
Jag har i detta fall inte ändrat uppfattning,
och det har säkerligen inte
bondeförbundet gjort heller. Vi eftersträvar
så låg ränta som möjligt. Jag
tror att detta är nödvändigt och nyttigt
för hela vårt näringsliv, en låg ränta
är nödvändig när det gäller konkurrensen
på exportmarknaden. Även herr
Ohlin har faktiskt i dag erkänt, att
räntehöjningen kan medföra vissa problem
med tanke på utlandsmarknaden.

Nu har det obligatoriska sparandet
också varit i blickpunkten. En promemoria
från finansdepartementet har
varit på remiss och blivit mycket kritiserad.
Det var en väldig opinionsstorm
mot detta förslag. Högern och
folkpartiet slog alarm och menade, att
deta var tvång. Det skulle vara regeringen
och herr Sköld som bestämde
alltihop, och det gick inte an att låta
regeringen få igenom detta förslag. Här
måste folket ha någonting att säga till
om. Såvitt jag kunde döma av den artikel
som stod i Svenska Dagbladet, vilken
citerade herr Hjalmarson, var det
hans mening att folket skulle få fälla ut -

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

slaget i denna fråga antingen i val
eller genom en folkomröstning. Faktum
är i alla fall att detta förslag — som
alla vet —• skrinlädes på grund av opinionsstormen.
Personligen är jag dock
inte övertygad om att den vidtagna
räntehöjningen var den bästa åtgärden
som ersättning för tvångssparandet.

Herr Gustafson i Göteborg sade att
räntehöjningen inte var något alternativ
till tvångssparandet. Herr Gustafson
ansåg att den var en väckarklocka, som
skulle väcka upp allmänheten. Härigenom
bleve det klart för alla att det
förts en misslyckad politik, att man
icke fick alternativ emot tvångssparande
etc. Nu har jag ingen anledning att
svara för finansministern. Jag vill dock
säga, att det obligatoriska sparandet
skulle ha förutsatt en lagändring. En
sådan sak måste bli föremål för lagrådets
yttrande, och förslaget måste gå
på remiss. Räntehöjningen är emellertid
något som riksbanken bestämmer,
och det kan göras ganska kvickt. Det
var väl detta som var anledningen till
att det förra förslaget inte kunde presenteras.

Nu är jag — som jag nämnde — inte
personligen övertygad om att räntehöjning
var den allra bästa utvägen att
bemästra inflationshotet. Jag tror att
det skulle ha varit möjligt att på något
sätt ändra på promemorian om
tvångssparandet som finansministern
skickade ut, t. ex. så, att de olika skatterna
på den kommunala sektorn hade
eliminerats. Nu är det väl ingenting att
säga om detta eftersom saken är ur
världen. I stället får vi det frivilliga
sparandet. Om jag är riktigt underrättad
skulle även det frivilliga sparandet
ha kommit med om det blivit ett förslag
till riksdagen om ett obligatoriskt sparande.

Det har sagts här i debatten att allting
naturligtvis har sina brister och
att man kan kritisera praktiskt laget
vilket förslag som helst. Förslaget om

tvångssparandet hade en del kantiglieter,
har man sagt, men jag undrar ändå
om man inte kan säga att förslaget om
den höjda räntan kan uppvisa lika
stora kantigheter. Man har sagt här
till finansministern, och det är naturligtvis
alldeles riktigt, att en del människor
inte skulle ha haft några ekonomiska
möjligheter att sätta in pengar
på dessa sparkonton, om det obligatoriska
sparandet genomförts. Detta tror
jag är en riktig reflexion. Man kan
dock säga precis detsamma om den
höjda räntan. Det är inte alla som har
möjlighet att betala denna höga ränta.

Det har här framhållits, särskilt av
herr Ohlin och herr Hjalmarson, att folk
i allmänhet inte har något förtroende
för staten. Man menar att om folk sätter
in dessa pengar på banken eller får
obligationer, så är det osäkert hur mycket
av dessa pengar man får tillbaka
år 1958. Jag tycker inte att det är riktigt
ansvarsfullt när ledarna för folkpartiet
och högern basunerar ut, att
pengar som anförtros staten och riksbanken
kan riskera bli värdelösa om
ett par tre år.

En del människor är naturligtvis
misstrogna mot allting. Vi läser ibland
i tidningarna om människor, som har
mycket kontanter hemma hos sig i
kassaskåp och på andra ställen. Det
har dock hänt att de blivit bestulna och
förlorat alltsammans. Men varför har
de pengarna hemma och inte på banken?
Detta kan inte förklaras på annat
sätt än att de misstror bankerna.
Jag menar att staten och riksbanken
ändå måste vara de säkraste ställen vi
har när det gäller att deponera våra
sparmedel.

Jag vet inte om det är något felaktigt
i att i denna debatt påminna om Allmänna
sparbankens krasch på 1930-talet. Hur många av insättarna var det
då som förlorade praktiskt taget alla
sina sparpengar? Jag tycker nog att
när man här tar till storsläggan och

G — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 1C>

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om prentiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

säger att folk i allmänhet är misstrogna
mot riksbanken och staten beträffande
det de eventuellt kommer att förvalta,
är denna propaganda ofantligt överdriven
och såvitt jag förstår fullständigt
oriktig.

I fråga om kreditåtstramningen har
vi ju varit överens om att den är nödvändig.
Jag känner inte till att oppositionen
på något sätt har opponerat sig
på den punkten. Tvärtom vill jag från
de tidigare debatterna minnas att oppositionen
menat att den skulle ha kommit
tidigare. Jag vet inte om alla företrädare
för oppositionen i denna kammare
känner till hur besvärligt jordbrukets
ekonomiska föreningar har det
med krediten. Det är oerhört besvärligt
för dem just nu, och säkerligen beror
detta ganska mycket på att skörden
slog fel så kraftigt som den gjorde förra
året. Det krävs stora investeringar i
maskiner, utsäde, gödning och fodermedel,
vilka för med sig väldiga kostnader,
och det är inte så väl att jordbrukarna
har möjligheter att betala
dessa kostnader på en gång, utan de
måste låna upp pengar. Om kreditåtstramningen
blir för hård är det ingen
tvekan om att det för med sig mycket
stora svårigheter.

Jag tror det var inrikesministern som
i debatten i dag framhöll att kreditmöjligheterna
borde utformas så, att
kreditbehovet kunde tillgodoses litet
mera jämnt. Det är enligt mitt förmenande
mycket nödvändigt att detta blir
uppmärksammat så att inte viss verksamhet
praktiskt taget fullständigt stannar
av. När det faktiskt inträffar att
affärer inte kan fullföljas därför att
vederbörande köpare inte har möjlighet
att skaffa betalningsmedel går det, herr
talman, enligt min mening mycket för
långt.

Jag har här framhållit att jag anser
det vara lyckligast för landet om räntan
kan hållas låg. Åtminstone de av
oss som är tillräckligt gamla har nog -

samt i minne de olyckliga konsekvenserna
av de höga räntekostnaderna på
1920-talet. Det är ingen tvekan om att
räntehöjningen driver upp kostnaderna.
Jordbrukets kostnader blir högre, kostnadsökningen
rör sig om 35—40 miljoner
kronor. Om man tar hela jordbrukets
investerade kapital gör en procents
ökning av räntan ungefär 100 miljoner
kronor. Räntehöjningen måste väl
också med nödvändighet inverka på
hyrorna. Nu har det ju framlagts en
proposition om räntegottgörelse för de
ökade bostadskostnaderna. Jag skall
inte säga något om den, den kommer
att behandlas i vanlig ordning.

Jag hörde i debatten att herr Hjalmarson
menade att ökningen på insättarsektorn
med en procent för med sig
en ökad inkomst för spararna med ungefär
150 miljoner kronor. Ja, det tror
jag nog är riktigt, men om man betänker
att den på jordbrukssektorn för med
sig en ökad kostnad av 100 miljoner
kronor och på bostadssektorn — enligt
socialministerns proposition — åstadkommer
en ökad kostnad på 50 miljoner
kronor per år, så är ju de sparade
pengar herr Hjalmarson var glad åt
praktiskt taget borta.

Det är möjligt att förslaget om det
frivilliga sparandet kommer att ha åsyftad
verkan. Jag läste i dag i Dagens Nyheter,
att dessa räntehöjningar tänkes
föra med sig en nedpressning av priserna,
och man menar då, att det skall
medföra minskad lagerhållning och
minskad lust till investeringar. På det
sättet blir det inte samma efterfrågan
på varor som förut, och därigenom kan
man pressa ner priserna. Givetvis kan
man tänka sig detta, men annars för
väl ökade kostnader rent logiskt med
sig en höjning av priserna. Jag tror
inte det är möjligt att komma ifrån
detta.

Man säger att det var ett för hårt ingrepp
som finansministern föreslog om
obligatoriskt sparande och att männi -

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

skorna skall ha sin frihet. Det skall
råda full överensstämmelse med vad
folk i allmänhet anser vara riktigt, så
att det blir förtroende för de vidtagna
åtgärderna. Allt detta låter naturligtvis
mycket bra, men vilka av dessa åtgärder
kan sägas föra med sig någon frihet
för den enskilda människan? Alltsammans
är väl tvång.

Sedan vill jag, herr talman, åter säga
att vi som är tillräckligt gamla kommer
ihåg 1930-talets kris. Vilken frihet
var det då fråga om, när ackord och
konkurser hörde till ordningen för dagen?
Högern och folkpartiet turades om
vid styret. Var det egentligen någon
frihet att stilla bedja om?

En omständighet av mycket stor betydelse
i detta sammanhang är naturligtvis
att denna överkonjunktur för
med sig en för stor efterfrågan på arbetskraft.
Arbetsgivare betalar pengar
under bordet bara för att få tag i arbetskraft,
och det är klart att detta är
mycket olyckligt för hela samhällslivet.
Det innebär att avtalen inte längre spelar
någon egentlig roll, utan att det är
andra faktorer som påverkar villkoren.

Jag vill också understryka att stat
och kommuner skall även visa återhållsamhet.
Den som vistats här i Stockholm
kan inte undgå att titta på det
som sker här. Man bygger tunnelbana
för miljardbelopp, och man raserar och
river ned bebyggelsen i hela kvarter.
Det hets ju att man sanerar denna bebyggelse.
Jag undrar bara om man inte
i detta fall använder större våld än
nöden kräver. Är det riktigt att på löpande
band fullständigt rasera också
tämligen bra byggnader? Skulle man
inte i detta fall kunna visa litet större
återhållsamhet?

Nu säger någon att det är tvunget att
trafiken kan komma fram; tunnelbanan
är projekterad, och den måste fullbordas.
Ja, det kan också vara ett bevis
för en förbannelse som följer med att
för mycket människor trängs på eu
plats.

utvecklingstendenserna

Vidare bör väl kommunerna — och
jag tänker alltså nu närmast på Stockholm
— ha möjlighet att öka sin kommunalskatt
och inte för mycket trängas
på lånemarknaden. Om Stockholm hade
en kommunal utdebitering som stode i
proportion till andra kommuners tror
jag nog att staden inte behövde trängas
så mycket på lånemarknaden som den
nu gör.

Det förefaller faktiskt som om oppositionen
vore nöjd med det nya läge
vi har fått och som om den i viss mån
vore avväpnad. Men det är väl ändå så,
att skiljelinjerna mellan regeringen och
oppositionen är desamma som förut.

Jag vill i alla fall sluta med att när
det gäller räntehöjningen uttala den förmodan,
att det blir möjligt att tämligen
snart gå ifrån detta höga ränteläge och
återigen ta i bruk den lågräntepolitik
som vi tidigare har fört.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
förklarade, att bondeförbundets biträdande
av räntehöjningen har skett i
full konsekvens med partiets tidigare
handlande. Men, herr Pettersson i Dahl,
hur såg partiets tidigare handlande
egentligen ut? Jag har här i mitt herbarium
ett litet klipp av herr Petterssons
i Dahl anförande från denna talarstol
den 26 maj i fjol, för elva månader
sedan. Där gestaltade herr Pettersson i
Dahl sitt partis handlande — hör och
häpna — sålunda: »Jag tycker det är
egendomligt, att oppositionen inte vill
släppa sin ränteliöjningsideologi, när
vi alla vet, att en räntehöjning skulle
medföra kostnadsfördyringar, som skulle
innebära allvarliga risker för samhällsekonomien.
Hyrorna skulle stiga,
och livsmedelspriserna måste höjas.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Därmed skulle följa lönestegringar, och
industriens kostnadsläge skulle ytterligare
pressas upp till förfång för vår
utrikeshandel och för våra möjligheter
att upprätthålla och om möjligt öka
valutareserven». Det var partiets handlande
i fjol.

Alltså, det som var sanning i Stockholm
och Vessigebro i fjol är uppenbarligen
på samma orter bara dåligt skämt
i år.

Nu säger herr Pettersson i Dahl, att
man inte har ändrat uppfattning inom
bondeförbundet, men, herr Pettersson i
Dahl, vad är det då ni har ändrat inom
bondeförbundet? Om in inte har ändrat
uppfattning, är det då ert votum ni
har ändrat?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
sade här nyss, att herr Kristensson i
Osby och jag den 9 februari i år skulle
ha sagt, att det visst inte fanns några
inflationistiska impulser på något sätt.
Jag måste påminna herr Pettersson i
Dahl om vad jag sade just i en replik
till honom den 9 februari: »Jag vill
vidare säga, att vi från vårt håll inte
har förnekat att det kan finnas inflationstendenser,
men vi har påpekat, att
de vapen, som regeringen föreslagit, är
olämpliga och onödiga». Yi var inte
villiga att acceptera en investeringsavgift,
men det var herr Pettersson i
Dahl. Han sade i denna debatt: »I remissdebatten
framhöll jag, att i valet
mellan en räntehöjning och en investeringsavgift
föredrar jag utan att tveka
investeringsavgiften, och jag har, herr
talman, sedan dess inte på något sätt
ändrat uppfattning.» Han har inte ändrat
uppfattning nu heller med undantag
för att han nu har accepterat räntehöjningen,
dock tydligen inte med någon
större förtjusning, det måste jag
erkänna.

Han undrar om inte det obligatoriska
sparandet i alla fall kanske hade varit
ett alternativ, men har inte herr Pettersson
i Dahl uppfattat, att det från
regeringens sida har sagts i dag, att vi
skulle ha fått en viss räntehöjning även
om det obligatoriska sparandet hade
införts?

Så klagar herr Pettersson på kreditåtstramningen.
Det vore intressant att
höra om herr Pettersson i Dahl vill
lätta på den kreditåtstramningen.

När det sedan gäller räntan, citerade
herr Hagberg ett yttrande som var elva
månader gammalt. Jag kan ta ett annat,
som bara är något över två månader
gammalt. Herr Pettersson i Dahl sade:
»En räntehöjning betyder en allmän
prishöjning.» Jag vill fråga, om herr
Pettersson i Dahl verkligen menar, att
en räntehöjning betyder en allmän uppskruvning
av priserna och således är
inflationsdrivande. Hur kan herr Pettersson
i Dahl i så fall stå kvar som
ledare för bondeförbundsgruppen, när
den accepterat denna räntepolitik i
tron att räntehöjningen icke skall vara
prishöjande utan i stället få en prissänkande
effekt?

Till sist vill jag erinra om att herr
Pettersson i Dahl lät förstå att inflationen
hade kommit till på grund av åtgärder
som låg helt utanför regeringens
kontroll. Det var, menade han, helt
arbetsmarknadens parter som bar ansvaret,
och han sade att vi allvarligt
måste överväga införande av ett prisoch
lönestopp. Jag måste som löntagare
säga, att jag inte vill vara med om den
sortens framstegspolitik.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg i Malmö
och herr Gustafson i Göteborg har
citerat mina tidigare anföranden. Jag
har redan sagt här, att jag har precis
samma uppfattning nu som förut, och

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

då undrar lierr Hagberg om det som
var sanning i Stockholm och Vessigebro
i fjol bara är en stor lögn nu. Nej,
herr Hagberg, det är lika sant nu.

Vi får ändå observera vad som har
skett däremellan. Varken herr Hagberg,
herr Gustafson eller jag hade väl
en aning om att löneökningarna skulle
bli så stora som de faktiskt har blivit.
Jag skulle tro att vi alla var överens
med finansministern om att lönejusteringen
borde begränsas så mycket som
möjligt.

Herr Gustafson talade om vad han
anförde och vad jag anförde i debatten
den 9 februari om investeringsavgiften
och bilaccisen. Ja, herr Gustafson, jag
minns mycket väl vad jag sade om att
kronan enligt herr Gustafson var räddad.
Både herr Gustafson i Göteborg
och herr Kristensson i Osby hade ju i
den debatten all möjlig möda att bevisa,
att kronan då var räddad. Jag trodde
då att det väl var så som de påstod,
att det inte var någon fara på taket.

Herr Gustafson ställde en fråga i anledning
av mitt påstående att kreditåtstramningen
är hård. Jag säger att
den är mycket hård på en del sektorer,
och jag vill försäkra herr Gustafson
såsom bankman, att det är besvärligt
inte minst för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse, som skall förse jordbruket
med driftkapital.

Jag är vidare medveten, herr Gustafson,
om att det måste till en kreditåtstramning
för att hejda investeringarna.
Det har jag aldrig protesterat
mot, men jag har uttryckt som min mening,
att kreditåtstramningen skall sättas
in där den egentligen bör sättas in.

Sedan kommer herr Gustafson med
samma påstående som Dagens Nyheter,
att räntehöjningen verkar prissänkande.
Ja, det återstår att se, herr Gustafson.
Herr Ohlin har i varje fall sagt
i debatten, att räntehöjningen kan föra
med sig besvärligheter på exportmarknaden.

Jag förstår väl att herr Gustafson inte
vill vara med om pris- och lönestopp,
men man kan ju diskutera vilken av
åtgärderna lönestopp eller det som
skett är bäst för landet.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! När vi för ett par månader
sedan debatterade investeringsavgiften
och bilaccisen, förebrådde
man herr Pettersson i Dahl, att han
biträdde förslaget om bilaccis, som han
tidigare energiskt bekämpat. Herr Pettersson
i Dahl svarade då, att »man
måste finna sig i en del». Efter vad
som sedermera skett och efter herr Petterssons
i Dahl anförande i dag förstår
man, att herr Pettersson har fått finna
sig i ytterligare en del sedan dess.

Jag trodde ett ögonblick under herr
Petterssons i Dahl första anförande, att
jag skulle bli i tillfälle att hälsa honom
välkommen i sällskapet »Den rörliga
räntans vänner», men efter det anförande
som han här nu senast har hållit,
tror jag det är välbetänkt att skjuta
något litet på receptionen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Beträffande bilaccisen
vill jag bara säga till herr Hagberg,
att väl varken herr Hagberg eller jag
eller någon annan kunde tänka sig, att
svenska folket skulle köpa så mycket
bilar som det gjort. Den detaljen i vårt
samhällsliv kostar praktiskt taget en
miljard kronor. Man får väl säga att
det är för mycket med 125 000 nyregistrerade
bilar i fjol, och siffran väntades
för detta år gå upp till 150 000.

Herr Hagberg beklagar att han inte
kan hälsa mig välkommen som likatänkande.
Jag har aldrig väntat det
och heller inte eftersträvat det. Jag
kanske inte uttryckte mig tillräckligt

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

tydligt om den rörliga räntan, men det
framgår ju med all tydlighet av mitt
anförande, att jag anser att vi praktiskt
taget har haft en rörlig ränta den sista
tiden före denna räntehöjning.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Mer än en gång har
det sagts ut att en full sysselsättning
alltid innefattar vissa latenta risker
för en efterfrågan, som kan driva priserna
uppåt och sålunda gynna uppkomsten
av inflatoriska tendenser.
Årets finansplan varnade för en sådan
utveckling, och lägets allvar underströks
ytterligare bl. a. genom de
till riksdagen överlämnade förslagen
om investeringsavgift och bilaccis. Riskerna
för en inflatorisk utveckling har
emellertid ökat under de sista månaderna.
Gjorda beräkningar över efterfrågestegringen
visar, att de tillgängliga
resurserna inte räcker till. Ett
efterfrågeöverskott på ungefär en miljard
kronor anses sålunda föreligga.
Siffran utgör följaktligen ett mått på
den brist på balans, som kan sägas
prägla den svenska ekonomien av i
dag. En fortsatt uppbromsning på efterfrågesidan
har därför ansetts erforderlig.
Förutom tidigare vidtagna åtgärder
i detta uppbromsande syfte har
man ju också fört fram en rad andra,
som tidigare har omnämnts i debatten
i dag, nämligen en väsentlig skärpning
av den restriktiva kreditpolitiken åtföljd
av en allmän räntehöjning och
en statlig upplåning, vidare en höjning
av företagsbeskattningen, en premiering
av det enskilda sparandet samt
en bibehållen stram bvggnadsreglering.
Detta är alltså det program av samfällda
åtgärder för att åstadkomma den
erforderliga uppbromsningen, som presenterats
i diskussionen.

Av dessa åtgärder är det främst den
föreslagna räntehöjningen som föranlett
och föranleder den mesta diskus -

sionen. Från oppositionens sida gör
man därvid gällande, att höjningen i
fråga innebär att regeringen accepterat
oppositionens linje i antiinflationskampanjen.
Påståendet är långt ifrån riktigt.
Alltjämt går regeringen fram med
egna vågor. Räntehöjningen är nämligen
endast en del av de många åtgärder,
som regeringen tillgripit. Jag
behöver inte göra någon katalog över
dem, därtill är de alltför kända. Även
i ett annat avseende är oppositionen
— främst folkpartiet — ute på vilsna
vägar. Jag syftar på deras påstående,
att socialdemokratien försvurit sig åt
den fasta räntans dogmatik. Utsagan är
alldeles felaktig, något som för övrigt
underströks i höstriksdagens remissdebatt
den 27 oktober. Den närmaste anledningen
till att jag då tog upp frågan
var den, att herr Ohlin i samma debatt
förklarade, att regeringen »övergett sin
negativa hållning i fråga om räntepolitiken
såsom led i en inflationsbekämpande
politik». Han yttrade vidare:
»Jag tycker nästan synd om alla som
nu plötsligt har fått acceptera den
räntepolitik som de för inte länge sedan
så bestämt fördömde, och man
förstår den förvirring, som spridde sig
i den socialdemokratiska pressen, när
räntehöjningen annonserades.»

Det gör ett egendomligt intryck när
folkpartiets talesmän nu på nytt förklarar,
att socialdemokratien plötsligt
övergett sin negativa hållning i fråga
om räntepolitiken. Vi kan väl ändå
inte ha övergett samma påstådda ståndpunkt
två gånger. I själva verket är
naturligtvis socialdemokratiens ståndpunkt
alltjämt, att räntepolitiken inte
ensam får betraktas som ett tillfredsställande
medel i den ekonomiska posituation
förelåg i höstas, och den uppstå
situationer, där även räntan kan
vara ett lämpligt redskap. En sådan
situation förelåg i höstas och den uppstod
också sedan förslaget om obligatoriskt
sparande inte vunnit tillräckligt

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter

pellation ang. det ekonomiska läget och

stöd och det var nödvändigt att snabbt
tillgripa skilda åtgärder för att förhindra
spekulation i en inflatorisk utveckling.
På socialdemokratiskt håll
hade vi gärna föredragit andra åtgärder,
som slagit mindre blint och gett
bättre garantier för att löntagarna fått
behålla de förbättringar, som de vunnit
i de senaste avtalsrörelserna. Ett
obligatoriskt sparande enligt i huvudsak
de riktlinjer, som skisserades i finansdepartementets
promemoria, skulle
ha fyllt detta syfte bättre än en
räntehöjning. Det är för övrigt betecknande,
att sympatierna för ett obligatoriskt
sparande i dag synes vara betydligt
större bland allmänheten, sedan
man fått bevittna alternativet till
den förkastade sparplanen.

Men herr Ohlin har verkligen ingen
anledning att framställa sig som den
som bättre än regeringen förstått vad
läget kräver. I årets remissdebatt yttrade
herr Ohlin följande: »Det talas
mycket om faran för inflation i dessa
dagar. För en tid sedan föreföll det
nästan som om man på sina håll höll
på att gripas av panikstämning. Även
regeringen tycks ha gripits av mycket
allvarliga farhågor. Därom vittnar ju
bland annat finansministerns överraskande
manövrer med de nya skatteförslagen.
Jag har redan förut gett uttryck
för den uppfattningen, att man
skall akta sig för att här överdriva. Jag
tror för min del», fortsatte herr Ohlin,
»inte på någon allvarlig fara för inflation
här i landet, om prisstabilitet i
stort sett råder i utlandet, vilket tycks
vara en förutsättning, varom alla här
i landet är ense.» Denna herr Ohlins
åsikt har sedermera blivit folkpartiets
officiella bedömning av inflationsriskerna.
Det bör ha varit särskilt intressant
för herr Manne Ståhl att inhämta
dessa herr Ohlins visdomsord. Några
(lagar tidigare, eller närmare bestämt
den 14 januari, gav nämligen herr Ståhl
i sin tidning Karlstads-Tidningen ut -

utvecklingstendenserna

tryck åt en helt annan åsikt. Herr Ståhl
förklarade sålunda:

»Risken för fortsatta inflatoriska prisstegringar
,står i centrum av den aktuella
debatten. Faran är utan tvivel
överhängande. Det nuvarande ekonomiska
läget inrymmer alla förutsättningar
för uppkomsten av en ny inflationsvåg.
Impulserna kommer både
från efterfråge- och kostnadssidan.»

För min del är jag nog benägen att
anse herr Ståhls bedömning av den 14
januari som något mer realistisk än
herr Ohlins bedömning av den 19 januari.
Men den här gången har ju den
folkpartistiska centraldirigeringen varit
så effektiv att t. o. m. Dagens Nyheter
fallit in i ledet och övergett den
pessimistiska bedömning av inflationsriskerna,
som tidningen var nog oförsiktig
att ge uttryck åt, innan herr
Ohlin gett besked om vad man skulle
tycka.

Från regeringens sida har man varit
vaksam inför den faktiska utvecklingen
och därför prövat en rad andra medel
vid sidan av räntepolitiken, nämligen
investeringsavgift, byggnadsreglering,
priskontroll, ändrade regler för företagsbeskattningen
och nu senast ett
kommande förslag om skärpt bolagsbeskattning.
Alla dessa åtgärder har
herr Ohlin och folkpartiet antingen
motsatt sig eller önskat få uppmjukade.
Man kan tänka sig vad som skulle ha
hänt, om vi enbart litat till de båda
vapen, som herr Ohlin uttryckligen rekommenderat:
räntehöjning och skattesänkning.
Om vi nöjt oss med dem,
hade sannolikt vår ekonomiska situation
i dag varit betydligt allvarligare
än vad som nu är fallet. Skattesänkning
som ett medel i kampen mot inflationstendenser
kan väl för övrigt inte
vara en särskilt allvarligt menad rekommendation.

Får man tro uttalandena på borgerligt
håll så förefaller det som skulle
den sittande regeringen ha fört vårt

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

land hart när till gränsen av en katastrof.
Herr Ohlin förklarade i dagens
debatt att vad vi nu har att diskutera
är ett bokslut över regeringens förolyckade
politik. Enda räddningen anses
därför på en del håll vara en ny
regering. När man nu efterlyser en
sådan -—■ vilket faktiskt har skett i den
borgerliga pressen den sista tiden —
då frågar man sig osökt: Hur skall den
regeringen se ut och vilken politik
skall den föra? Ämnar man rekommendera
oss att gå tillbaka till 1932 och
till det läge vi då hade och till den
politik, som den tidens regering förde?
Frågorna bör ställas, men de kräver
också sitt svar från dem som ordar om
en ändrad ekonomisk politik. Inte
minst med hänsyn till att vi ingenting
vet om dess alternativ till den politik
som i dag föres. Jämförelsematerialet
är visserligen mer än 20 år gammalt,
men likafullt är dess spår avskräckande.

Alltsedan 1933 har socialdemokratien
haft ledningen av eller inflytandet på
regeringsmakten, och det återstår därför
— innan man beslutar sig för en
ny ordning -— att undersöka när och
hur den regeringsmakten försummat
rikets och folkets bästa. Det är nämligen
inte första gången som vi i dag
får höra dylika saker. Gång på gång
har vi under dessa tjugo år fått höra att
vi kört fast, att vi löpt linan ut och
att vi stode inför en katastrof. Varje
gång har man utmålat tillfälliga svårigheter
som uttryck för socialdemokraternas
oskicklighet. Men — varje
gång har olycksprofetiorna slagit slint,
och ett tjugoårigt samhällsbyggande
har undan för undan förbättrat läget
för samhällets alla grupper. Måhända
med ett undantag! Nämligen för den
lilla grupp, som av sina stora inkomster
eller förmögenheter fått avstå
något mer till det allmänna än vad de
skulle ha gjort under en annan regim.

I själva verket har ju den ekonomi -

ska utvecklingen i vårt land under det
senaste decenniet varit utomordentligt
gynnsam. Produktionen har under efterkrigstiden
ökat med i genomsnitt 4
procent per år. Av allt att döma kommer
resultatet för 1955 att visa sig ligga
över detta genomsnitt. Den reella inkomststegringen
för manliga industriarbetare
sedan 1945 överstiger 50 procent.
Tjänstemännen torde i stort sett
ha fått ungefär samma reella inkomstlyftning.
Inte minst glädjande är, att
de tidigare eftersatta gruppernas ställning
förbättrats särskilt starkt. Det
svenska jordbruket har utvecklats så,
att det med ett mycket färre antal
däri arbetande framställer mycket mera
produkter än för tjugo år sedan.
Härigenom har vårt folkhushåll blivit
självförsörjande i fråga om livsmedel
och detta till priser, som tar relativt
mindre av konsumenternas totalkostnader
än tidigare samtidigt som jordbrukarnas
egna inkomster stigit och deras
standard förbättrats. Jämsides härmed
har vi haft råd till en betydande
socialpolitisk upprustning, där den
obligatoriska sjukförsäkringen utgör
den sist lagda hörnstenen. Semestertiden
har kunnat förlängas, och vi har
gott hopp om att inom de närmaste
åren kunna genomföra en allmän arbetstidsförkortning.
Bostadsbyggandet
har legat långt över genomsnittet för
förkrigstiden och har under det senaste
året nått en rekordnivå. Vi har
på denna tid kunnat genomföra en upprustning
av vårt bostadsbestånd, som
förvandlat den tidigare ganska breda
slummen både i stad och på land till
några begränsade små rester. Vi producerar
nya bostäder — även här i
Stockholm -— i mycket snabbare takt
än folkmängden tillväxer. Byggandet av
skolor, sjukhus och alla slags samhälleliga
investeringar har haft mycket
stor omfattning. Den privata konsumtionen
har ökat kraftigt särskilt beträffande
bilar, motorcyklar, telefoner

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

o. s. v. Samtidigt har sparandet legat
på rekordnivå. En av dem som medverkat
till denna utveckling betecknades
emellertid av herr Ohlin i dag
som vårt lands störste spekulant och
mest misslyckade.

Nej, vi har sannerligen ingen anledning
att blygas inför resultaten av
den förda politiken. Men det är klart
att en så kraftig expansion på alla områden
utövar en stark press på våra
resurser och att det krävs ständig vaksamhet,
om penningvärdet skall hållas
stabilt och den fulla sysselsättningen
bevaras. Problemet att förena full sysselsättning
med stabilt penningvärde
är sannerligen inte lättlöst. Men vi har
gott hopp om att så småningom finna
framgångslinjer för lösandet även av
detta problem, som är ett alldeles nytt
sådant i våra demokratier, där frågan
före kriget i stället var, hur man
skulle gå till väga för att på längre
sikt åstadkomma en tryggad sysselsättning.
Hittills har vi lyckats uppehålla
en sådan, och det avser vi att göra även
i fortsättningen.

En av folkpartiets talesmän, herr De
Geer, har för någon månad sedan framfört
några intressanta reflexioner omkring
detta ämne. Herr De Geer konstaterade
därvid, att de inflatoriska
tendenserna var till finnandes inte endast
i vårt land utan även i Förenta
staterna, England och i viss mån i
Schweiz — alltså en helt annan bedömning
än herr Ohlins av den 19
januari i år. Herr De Geer förklarade:
»Man kan fråga sig: Är ett stabilt penningvärde
i ett demokratiskt samhälle
möjligt vid full sysselsättning? Vi har
en stor utredning, som arbetar på att
lösa detta problem. Men frågan kan
onekligen ställas mot bakgrunden av
en mansålders erfarenhet. I stort sett
har denna tid kännetecknats av ett
sakta fallande penningvärde, och de
gånger som penningvärdet inte har fallit,
utan man tvärtom haft en deflatio -

utvecklingstendenserna

nistisk utveckling, har det varit verkliga
katastroftider, som ingen vill ha
tillbaka.» Herr De Geer tillspetsade
därpå sitt uttalande och ifrågasatte,
om inte en »begränsad inflation kan
vara att föredraga framför en arbetslöshet».
Det är faktiskt välgörande att
höra en så ärlig bedömning av en representant
för folkpartiet. Herr De
Geer har onekligen gett en antydan
om fullsysselsättningens problematik.
På socialdemokratiskt håll är vi emellertid
inte benägna att ge tappt inför
de obestridliga svårigheter, som kan
komma att möta. För vår del vågar vi
i stället hävda, att samhället skall finna
medel att hindra både inflation och
arbetslöshet. Men det förutsätter naturligtvis
en vilja att använda medlen,
även om de skulle tillfälligt vålla obehag.

Låt mig till slut säga några ord om
en speciell aspekt av vår ekonomiska
situation. I höstriksdagens remissdebatt
fann jag anledning att rikta uppmärksamheten
på den omläggning av
medborgarnas konsumtionsvanor, som
de kraftigt ökade bilinköpen innebar,
och jag framhöll, att detta kan skapa
vissa problem. Sedan dess har vi fått
en bilaccis, trots oppositionens protester
och demonstrationer på riksdagshusplanen.
En del bilhandlare
siade den gången om katastrof för sin
näring. Inregistreringen av bilar har
visserligen minskat något sedan bilaccisen
genomfördes, men det är svårt
att upptäcka någon katastrof för bilhandeln.
Däremot ger ett studium av
hilimporten hittills i år anledning till
frågan, om det kanske inte hade behövts
ännu hårdare åtgärder för att
hämma denna utveckling, som innebär
en väsentlig påfrestning på våra resurser,
inte minst våra valutatillgångar.
Den avgångne riksbankschefen har ju
också understrukit behovet av skärpta
regler för bilkredilerna. Här är återigen
ett område, där oppositionen i sin

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

iver att rida på popularitetens vågor
underskattat vikten av åtgärder för att
hindra en snedvridning av utvecklingen.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Av det som framkommit
vid den tidigare diskussionen i
dag, när det gällt att på något sätt ge
en bild av det nuvarande konjunkturläget
och utsikterna för framtiden, synes
det mig råda fullkomlig enighet om
att vi förts in i ett läge, där det föreligger
akut risk för överansträngning
av våra ekonomiska resurser. Grunden
till att vårt ekonomiska läge kommit
under debatt är väl den, att vi råkat i
detta läge inte trots regeringens åtgärder
utan snarare på grund av regeringens
åtgärder. Man kan säga, att en
överexpansion redan kommit till stånd,
och på grund av löneökningar har ett
köpkraftsöverskott, som finansministern
har räknat ut skulle vara 1 000 miljoner
kronor, uppkommit som närmast
blir koncentrerat till konsumtionssektorn.

Jag har vid ett tidigare tillfälle, närmare
preciserat dagen innan förslaget
om tvångslånet blev bekant, framhållit
att någonting måste göras för att på
något sätt hålla tillbaka konsumtionen.
De åtgärder, som regeringen har velat
göra, har väl närmast också varit att
begränsa konsumenternas möjlighet att
öka sin varuefterfrågan — åtminstone
såg jag den avsikten i det beramade förslaget
om tvångssparande. Det är väl
också det man vill åstadkomma genom
den nu genomförda räntehöjningen.
Man kan närmast karakterisera läget så,
att de nuvarande påfrestningarna på
vår ekonomi i första hand beror på en
alltför knapp tillgång på sparande i förhållande
till det investeringsbehov som
finns såväl inom den privata som inom
den offentliga sektorn och som man på
dessa håll anser nödvändigt att tillgodose.

Herr talman, jag skall försöka klarlägga
hur jag ser skillnaden mellan ett
tvångssparande och en räntehöjning.
Jag ser saken så, att om man vill nå ett
resultat genom att skärpa den ekonomiska
politiken, måste denna skärpning
ge ett resultat omedelbart, i varje fall
så att den redan under 1955 åstadkommer
en ekonomisk balans. Man måste
med andra ord fånga upp den starka
inkomstökningen under detta år och
1956 med sina incitament till inflation.
Det föreslagna tvångssparandet, som
väl nu får anses övergivet, skulle inte
ha haft någon som helst effekt i det
ekonomiska läget innevarande år.
Tyngdpunkten av en sådan åtgärd
skulle snarast ha blivit under 1956, medan
— som jag nyss framhållit — överskottsefterfrågan
är ett akut problem
redan i dag. En räntehöjning däremot
har en omedelbar verkan. Detta är den
väsentliga skillnaden mellan tvångssparandet
och räntehöjningen.

Men inte nog med det: problemet
vore inte löst effektivt för framtiden
med ett tvångssparande utan, såsom en
del schweiziska tidningar framhållit,
när de diskuterat vårt svenska ekonomiska
problem, endast blivit skjutet på
framtiden, då det säkerligen skulle återkomma
i förstorad skala. Allt komme
att bero på konjunkturutvecklingen
1958, det år, när den uppdämda köpkraften
från inkomsttagarna genom
1955 och 1956 års obligatoriska sparande
skulle bli frigjord. Kommer inte
detta uppdämda sparande då att föranleda
nya störningar i ekonomien? Om
det under år 1958 komme att råda en
utpräglad högkonjunktur med inflatoriska
tendenser, så måste följdriktigt
nya tvångsingripanden från regeringens
sida bli nödvändiga och resultatet
bli att man råkar allt djupare in i regleringsekonomien,
något som väl ingen
skulle anse önskvärt, inte ens regeringen.
Härom yttrade sig inte finansministern
vid sitt anförande under de -

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

hatten i dag. Som jag nyss nämnde har
en räntehöjning enligt min åsikt en
helt annan effekt. Den påverkar omedelbart,
alltså redan i dag, både investeringar
och konsumtion. För det första
ger den medborgaren tillbaka förtroendet
för penningvärdet, naturligtvis under
förutsättning att räntan begagnas på
rätt sätt. Återställandet av förtroendet
för penningvärdet blir en omedelbar
stimulans för sparviljan. Om regeringen
för en konsekvent penningpolitik,
finns möjlighet att skapa ett gynnsamt
klimat för sparandet. Kapitalmarknaden
kan då åter fungera normalt och
de nuvarande tvångsingripandena —
jag menar den nuvarande låneransoneringen
— kanske bleve mindre ingripande
eller kanske rent av kunde upphävas.
Vi vet att i utlandet åtskilliga
länder efter de första efterkrigsåren
med framgång tillämpat en sådan penningpolitik.
Därvid kan jag som exempel
ta det privata sparandet i Storbritannien
och hur det utvecklat sig.
Ett av de mest anmärkningsvärda dragen
i den ekonomiska utvecklingen i
Storbritannien på senare år har som
alla vet varit den snabba ökningen av
det privata sparandet.

Glädjande nog synes det emellertid
som om även den svenska regeringen
tagit intryck av de resultat, som man
uppnått genom tillämpning av den fria
ekonomien i England på sparandets område,
varom bär tidigare talats.

Jag har tidigare i denna kammare
talat om de enskilda investeringarna
och de offentliga investeringarna, och
jag vill i dag också säga några ord om
det. Från vårt och näringslivets sida
har det gjorts gällande, att de offentliga
investeringarna varit gynnade
framför det enskilda näringslivets kapitalinsatser,
och det är tyvärr något
som äger sin riktighet. Men det måste
framhållas — det glömmer man ofta
hort, åtminstone från statens sida — att
det alltid finnes ett fast inbördes för -

hållande mellan enskilda och offentliga
investeringar; och man kan säga,
att de i viss mån bygger på varandra.
För att man skall ha plats för en tillräcklig
investeringsvolym inom den
enskilda sektorn, måste man ha en viss
begränsning av de offentliga investeringarna
och hålla dessa inom en viss
ram. Samtidigt innebär emellertid dessa
offentliga investeringar en förutsättning
för att de enskilda investeringarna skall
komma till full effekt. Man inser ju hur
betydelsefullt det är att erforderliga insatser
av pengar göres i t. ex. vägbyggnader
och mycket annat, som bidrager
till ökningen av det svenska näringslivets
avsättning. Men det innebär också,
att en hög investeringsvolym inom
den offentliga sektorn ofta automatiskt
tvingar den enskilda sektorn att öka
sina investeringar. Man kan med andra
ord uttrycka det så, att regeringen motarbetat
sina egna åtgärder, åtminstone
i fråga om stränga kreditrestriktioner
gentemot det enskilda näringslivet, när
den samtidigt inte vill hålla tillbaka de
offentliga investeringarna.

Efter den nu föreslagna räntehöjningen
blir förhållandet visserligen något
bättre, åtminstone om man konsekvent
låter räntan slå igenom även när
det gäller att skaffa pengar för de statliga
och offentliga investeringarna. I
det hänseendet har jag redan blivit litet
skeptisk, när man nu från olika håll
hör, att flera områden skall undantagas
från räntehöjningen. Det är som om
man nu liksom i höstas, då man försökte
genomföra en viss räntehöjning
men blev rädd och genast ändrade sig,
försökte taga bort de nyttiga verkningarna
av räntehöjningen genom diverse
undantagsbestämmelser. Räntesubventioner
kommer att motverka regeringens
intentioner. Jag hoppas emellertid,
att regeringen, åtminstone denna gång,
försöker att vara konsekvent så att fördel
kan dragas av den nyttiga verkan
av räntestegringen.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Finansministern uttalar i svaret på
interpellationen sin förvåning över att
investeringsavgiften varit utan verkan.
Jag vill upprepa min tidigare uttalade
åsikt att investeringsavgiften är utan
verkan om den inte är tillfällig. Vi väntar
ännu i denna dag på ett avgörande
svar från finansministern om investeringsavgiften
är tillfällig eller inte.

Om jag tänker mig hur näringslivet
kommer att förhålla sig i den nuvarande
situationen, så tror jag, att det helt
enkelt blir så, att den som funderar
på att utvidga och lägga ner pengar i
arbetsbesparande och rationaliserande
syfte kommer att ompröva sina planer
och söker anpassa dem efter det nya
läget, som kännetecknas av knapphet
på pengar. Det är ju helt enkelt innebörden
av räntehöjningen, men det betyder
inte att företagarna nödvändigtvis
måste överge sina investeringsplaner,
utan det betyder att man måste
skärpa kravet på räntabiliteten och
kanske undersöka om den takt i vilken
investeringarna skall utföras är den riktiga,
eller om något därav kan skjutas
på framtiden. Om det privata näringslivet
handlar så, så är det givetvis orimligt
om de offentliga investeringarna
fortsätter som förut. Dessa kan inte få
öka obegränsat, medan den enskilda
sektorn blir mindre och mindre.

Stat och kommun måste också känna
sitt företagaransvar, när det gäller planerade
investeringar. Dessa organ måste
i likhet med oss företagare tänka på
räntabiliteten och anpassa sina investeringar
efter det nya läget. Om stat och
kommun gör stora investeringar vid ett
högt ränteläge, är det detsamma som
att sabotera den balans, som vi alla
önskar åstadkomma i det ekonomiska
livet. Eftersom de offentliga investeringarna
till sist måste finansieras genom
inkomsttagarnas skattepengar är
höga offentliga investeringar i ett högt
ränteläge detsamma som att stat och

kommun tar ut för mycket skatt av den
enskilde medborgaren.

Jag anser att en tillfredsställande investeringstakt
i rationaliserande syfte i
första hand är ett intresse för konsumenterna
och i andra hand ett intresse
för löntagarna, som genom ökade investeringar
från arbetsgivarnas sida,
d. v. s. rationaliseringar, får ett hållbart
utrymme för sina anspråk på ökade inkomster.
Utredningar som gjorts inom
verkstadsindustrien har påvisat, att det
råder ett fast samband mellan ökningen
av investeringarna och produktivitetsökningen.
Under de år som gått har
en produktivitetsstegring med 372 procent
årligen motsvarats av en investering
tidigare år om cirka 7 procent.
Förutsättningen för en produktivitetsstegring
med ökade möjligheter till högre
levnadsstandard är att man först har
ökat investeringarna i motsvarande
grad. Med nuvarande lånerestriktioner
finns det inte plats för någon nyetablering
av företag som bygger på nya
idéer och som skulle kunna befrämja
produktivitetsökningen. Därför måste
man räkna med en stagnation i industriens
utveckling som följd av nuvarande
lånerestriktioner men som ej
skulle ha blivit fallet, om man hållit
sig uteslutande till räntevapnet.

Till sist vill jag, herr talman, framhålla,
att i det läge som vi har råkat
i är det inte någon framkomlig väg att
komma till rätta med inflationsrisken
genom att ransonera bort den. Det går
helt enkelt inte. Man kan inte få en inflation
definitivt ur bilden genom att
med olika konstlade medel hejda den
efterfrågan som för närvarande finns i
samhället. Man kan möjligen genom generella
åtgärder dämpa efterfrågan en
kortare tid men inte på längre sikt.
Det gäller således inte att minska produktionen
för att därmed dämpa efterfrågan.
Tvärtom. Det gäller inte att förhindra
att folk får för mycket pengar,
d. v. s. att de har mera pengar än vad

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

de behöver, utan det gäller att tillgodose
folkets köpkraft genom tillräcklig produktionsökning
och låta det disponera
sina inkomster och sedan skapa ett intresse
för dem att spara av det eventuella
överflöd man har för kommande
behov. Detta måste enligt min åsikt
vara den riktiga grundsynen på det alltmer
i förgrunden ställda och diskuterade
förhållandet mellan människors
inkomster, varutillgång och efterfrågan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! När jag suttit och lyssnat
på denna ekonomiska debatt, har
jag inte hört någon som haft annan
uppfattning än den att det i och för sig
är bättre med en låg än med en hög
ränta. När man nu från regeringens
och, inte minst, bondeförbundets sida
framhåller den saken och säger att vi
bör försöka komma tillbaka till en lägre
ränta, gör man det som om man hade
gjort en ekonomisk upptäckt av något
slag, men det där är ju självklara saker
som hela tiden har erkänts av alla. En
räntehöjning är en ganska besk medicin
— särskilt en sådan stor räntehöjning
som regeringen nu har begåvat
oss med — men det är ju bättre att ta
den än att få en fortgående försämring
av penningvärdet.

Sedan vill jag säga några ord om det
som hänt under det senaste halvåret.
Som inledning vill jag då erinra om ett
uttalande av finansministern den 26
maj förra året, då vi diskuterade den
ekonomiska politiken i anslutning till
bankoutskottets uttalande. Från oppositionens
sida hade vi då framhållit, att
man i högre grad borde finansiera statens
utgifter på kapitalmarknaden med
långtidsupplåning och i mindre utsträckning
med tillfällig upplåning på
penningmarknaden. Till detta sade då
finansministern så här: »Ilur skall staten
kunna placera hela sin upplåning
i obligationer på annat sätt än genom

att erbjuda en så hög ränta, att det är
möjligt att dra till staten tillräckligt
med pengar för att fylla statens behov
av investeringsutgifter och tillräckligt
med obligationer för att uppsuga likviditeten
i samhällssystemet, som man
brukar säga? Det kan inte ske på annat
sätt än genom en höjd ränta. Det är
inte vårt fel att kritiken koncentreras
på detta, ty det är själva kärnpunkten
— det är en ränta som är så beskaffad,
att den möjliggör att riksbanken kan
köpa obligationer» — finansministern
menade väl sälja — »i marknaden och
att staten placerar sitt upplåningsbehov
i obligationer. Det kan inte betyda någonting
annat än en höjd ränta.

Men det är ju bara en sida av saken.
En annan är, att om man från statens
sida skall göra på detta sätt, så
måste ju pengarna komma någonstans
ifrån. Då skall ju staten tömma kapitalmarknaden
på pengar, och vilka är det
då som blir utan pengar? Jo, det är
kommunerna och det är bostadsbyggandet,
det är kraftverksbyggandet och
även vissa andra delar av det privata
näringslivet. Härmed skapar man en
situation, där statens investeringar har
sin gilla gång men de av herr Hjalmarson
förordade privata investeringarna
inte får något utrymme.

Jag tror inte att något mera behöver
sägas för att det skall vara klart, att
detta inte är något alternativ. Det finns
inte någon regering i världen och inte
någon centralbank som skulle komma
på idén att på kort sikt lägga om penningpolitiken
så som man här från oppositionspartiernas
sida föreslår.»

Det är alltså den svenska finansministerns
kategoriska uttalanden den 26 maj
1954.

Vad är det nu som skett från oktober
månad 1954 och till april i år? Jo, det
som har skett är precis vad finansministern
förklarade inte vara något
alternativ — det som finansministern
förklarade vara något som ingen regc -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

ring i världen och ingen centralbank i
världen skulle kunna fundera på. Men
inte bara det! Jag får säga, att man har
förverkligat detta alternativ på ett häpnadsväckande
oskickligt sätt. Låt mig
notera fakta.

Man lånade först 250 miljoner kronor
på ett 372-procents lån, sedan 672 miljoner
på ett 4-procents lån och 150 miljoner
på ett premielån, och nu lånar
man på ett 4l/2-procents lån — det står
för dagen på ungefär 430 miljoner kronor.
Dessutom lånade man cirka 70
miljoner i Schweiz.

Under löpande finansår har man alltså
på kapitalmarknaden lånat 1 500 miljoner,
vartill kommer schweizerlånet på
70 miljoner, på den marknad, där finansministern
sade att man inte rimligtvis
kan låna så mycket. Men man
gjorde det i höstas på det sättet, att staten
betalade 4 procent, och sedan hänvisade
man andra låntagare, d. v. s.
kommunerna, bostadsbyggandet, kraftverksbyggandet
och dessa, som finansministern
i maj månad förra året påstod,
att man inte skulle beröva kreditmöjligheterna
att låna till 3,6 procent.

Jag var för min del i höstas med om
att tillstyrka 4-procentslånet. Jag gjorde
det i den bestämda tron — efter ett gemensamt
sammanträde i vederbörliga
institutioner — att denna 4-procentsränta
skulle få verka över hela linjen.
När man backade på den punkten, skapade
man ju medvetet och ofrånkomligt
en kapitalmarknad med stelkramp,
en kapitalmarknad som gått i baklås.
Det kunde inte gå på något annat sätt
än att vi måste få en ränta, som var
högre än den behövt vara, om man från
början låtit denna 4-procentsränta slå
igenom. Jag skulle för min del ha kunnat
vara med om att acceptera någon
tiondel över fyra procent i höstas, om
man därmed kunnat vara säker på att
kasta om förväntningarna och inte riskera
nya spekulationer i räntehöjning.

När herr Hall talade här i dag, kland -

rade han såvitt jag förstår riksgäldskontoret
för att man brutit teckningarna
för tidigt på detta sista lån. Herr
Hall sade, att det är orimligt att utbjuda
ett statslån till teckning och sedan inte
ge möjlighet för dem, som verkligen
vill skaffa sig dessa obligationer, att
hinna teckna. Det är möjligt. Jag skall
inte diskutera den tekniska sidan av
denna sak, ty jag är inte specialist på
det. Men om hem Hall menar, att man
skulle ha plockat upp ännu mera pengar
och skapat ännu större svårigheter
för övriga lånesökande, så har jag en
annan mening.

Herr talman! Jag har velat nämna
detta, därför att jag varit tvungen att
i någon mån befatta mig med det. Jag
skall inte alls fortsätta att diskutera de
ekonomiska problemen i och för sig,
utan jag skulle vilja framföra några
andra synpunkter, som närmast gäller
det underliga läge, vilket har uppstått
genom händelserna nu i april.

Låt mig först erinra om att det enligt
gamla parlamentariska spelregler ansetts
självklart, att en regering vid sitt
makttillträde i huvudsak bör ange vad
slags politik den tänker föra. När ett
parti bildar regeringen, brukar ofta regeringsförklaringen
anslutas till partiprogrammet
eller eventuellt ersättas av
detta. När den nuvarande statsministern
första gången avgav en politisk deklaration
i denna kammare, hänvisade han
sålunda till det socialdemokratiska 27-punktsprogrammet såsom varande regeringsprogram.

Gäller det en koalitionsregering mellan
två eller flera partier med olika
politisk grundsyn, så brukar ett regeringsprogram
byggas upp omkring angivna
konkreta uppgifter, som man har
kunnat ena sig om i det aktuella läget,
och så får man skjuta undan de kontroversiella
frågorna för den tid som
samverkan pågår. Den liberal-socialistiska
regering, som genomförde författ -

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

ningsändringarna, motsvarar ju den beskrivningen.

Syftet med sådana demokratiska spelregler
är givetvis, att en regering skall
kunna bedömas mot bakgrunden av sitt
program. En regering kan vara mer
eller mindre skicklig i sin strävan att
förverkliga sina angivna syften, men så
länge den fullgör dessa med rimlig utsikt
till framgång behåller den sin moraliska
integritet och sin parlamentariska
legitimation. Och vad som gäller
en regering i relation till dess program
gäller även de politiska partierna i deras
sätt att agera. Deras gärningar måste
bedömas mot bakgrunden av det valprogram,
vartill de begärt väljarnas anslutning,
och naturligtvis även med
hänsyn till den allmänna grundsyn som
de på lång sikt säger sig vilja främja.
Varken regeringar eller partier kan inom
en parlamentarisk demokrati åberopa
några in blanco-fullmakter, även
om en betydande rörelsefrihet naturligtvis
måste medgivas i oväntade situationer.

Från parlamentarisk synpunkt har
det just nu ett obestridligt intresse att
se, hur det förhåller sig med regeringen
och dess program. Att linjerna är oklara
framgår redan därav, att man kan vara
tveksam om var i det historiska händelseförloppet
man skall börja en sådan
undersökning, om man skall börja
på sommaren 1945 eller på hösten 1946
eller vid samma tid 1951. Om man går
till den 14 oktober 194G, då den nuvarande
statsministern första gången
talade i egenskap av regeringschef i
denna kammare, finns där en programförklaring.

Debatten gällde även då ekonomi.
Herr Ohlin frågade vad regeringen ville
och statsministern svarade: »Vad vilja
vi? Vad vill ''regeringen Erlander’ i de
stora ekonomiska frågorna? Vi vilja
fortsätta det arbete, som begyntcs av
Branting och Per Albin Hansson. Och
vi hava format programmet utförligt i

arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det
är skrivet i allt väsentligt av Ernst Wigforss;
det är antaget av 1944 års partikongress
på rekommendation av Per
Albin Hansson. Det går ej att spekulera
i differenser och meningsmotsättningar
på denna punkt.» Det vill säga, kort och
gott: 27-punktsprogrammet var regeringen
Erlanders regeringsprogram.

Det är möjligt att det från parlamentarisk
synpunkt inte är så tillfredsställande
att regeringar går i arv, men så
var det ju den gången. Herr Erlander
ärvde både statsrådsuppsättningen och
programmet. Och i detta numera nästan
bortglömda 27-punktsprogram står
skrivet vad regeringen Erlander en gång
ville när den startade för snart nio år
sedan.

Men det är möjligt att man inte skall
gå så långt tillbaka i tiden. På hösten
1951 slöts en koalition med bondeförbundet,
och fyra ledamöter från detta
parti inträdde i regeringen. Något
egentligt regeringsskifte blev det inte.
Det blev inte heller klargjort hur koalitionsregeringens
programförklaring
skulle uppfattas i förhållande till 27-punktsprogrammet. Enligt Morgon-Tidningen
skulle socialdemokraterna fortsätta
att förverkliga sitt program. Bondeförbundet
å sin sida ansåg sig ha
kontrakt på att några socialistiska inslag
inte skulle förekomma i regeringens
politik. Obestridligt är i varje fall, att
regeringsförklaringen inte fick en sådan
koncis och avgränsad utformning,
att koalitionen kunde uppfattas som en
överenskommelse om att lösa vissa bestämda
uppgifter.

På en punkt råder emellertid ingen
som helst oklarhet. Såsom här har erinrats
om förut i dag ledde förhandlingarna
mellan de olika partierna om
den ekonomiska politiken på sommaren
1951 till att räntefrågan blev vattendelare.
Bondeförbundet anslöt sig till
den socialdemokratiska uppfattningen,
att man borde ha en bunden ränta.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

I regeringsförklaringen heter det, såsom
det också har erinrats om förut i
dag: »Till de åtgärder som under den
närmaste tiden måste vidtagas hör en
åtstramning av kreditgivningen utan
övergivande av lågräntepolitiken.»

För den som följt med den politiska
debatten i vårt land kan det inte råda
något tvivel om att detta uttalande i regeringsdeklarationen
hörde till de mest
centrala. Bondeförbundets ledare, herr
Hedlund, har inte lämnat svenska folket
i tvivelsmål om den saken. »Vi anser
att man energiskt måste undvika
räntehöjning», deklarerade han i riksdagsdebatten
den 30 oktober 1951 som
nybliven inrikesminister. Och han frågade
oppositionen: »Vilket alternativ
komma herrarna med utom detta magiska
talesätt om en halv procents
räntehöjning, som skulle förlösa Sveriges
land från allt vad inflation heter?» Ingen

ändrad uppfattning har tillkännagivits
vid valen. I bondeförbundets
tidning Svensk politik hette det
före 1954 års val: »Det är alltså fortfarande
räntan som är skiljelinjen mellan
regeringspartierna och oppositionen.
» Och vi har nyss av herr Pettersson
i Dahl, bondeförbundets ledare i denna
kammare, fått höra att skiljelinjen mellan
regeringspartierna och oppositionen
är precis densamma som förut. Jag
överlåter åt den, som så vill, att försöka
avgöra, hur ett dylikt uttalande
skall tolkas i dagens situation.

Ännu den 9 februari i år förklarar
herr Hedlund inför riksdagen: »För
egen del tror jag inte alls på att en
räntehöjning, även om den vore rätt
kännbar, skulle leda till den begränsning
som nu behöves.» Hur fast man
präglat denna uppfattning inom partiet
visar en ledare i bondeförbundets
organ »Västerbygden» i västra Sverige
för den 15 april i år. Ledarskribenten
är där praktiskt taget osäker beträffande
allt utom regeringens räntepolitik.

Han säger sålunda: »De som motsatt sig
ett obligatoriskt sparande har föreslagit
andra åtgärder såsom omsättningsskatter
och höjd ränta. Den senare vägen
är inte acceptabel då en räntehöjning
skulle verka inflationsdrivande.»
I praktiskt taget varje mening i denna
ledare säges det både ja och nej till
saker och ting, men på en punkt är
ledarskribenten mycket bestämd: han
anser sig kunna garantera sina läsare
att när det gäller räntan är regeringens
politik orubblig. Tre dagar senare hade
regeringen ändrat sin politik just på
den punkten.

Den 20 april erkänner inrikesministern
för Svenska Dagbladet att »den
nya politiken är självfallet inte en lågräntepolitik».
Men i årets remissdebatt
sade statsministern i polemik mot herr
Ewerlöf i första kammaren, att man
accepterat den rörliga räntan i fråga
om 4 %-lånet. Därefter förklarar excellensen
kategoriskt: »Men vad vi däremot
inte accepterar är en högräntepolitik.
Det är där skillnaden ligger.»
Hur skall nu herrarna klara upp den
saken? Enligt herr Hedlund bedriver
regeringen i april en politik, om vilken
herr Erlander i januari sagt att den
inte kan accepteras av regeringen.

Den 13 maj 1953 förklarade den nuvarande
civilministern, efter att ha
gjort vissa teoretiska eftergifter åt oppositionens
resonemang, att han inte
för sin del »som socialdemokrat för ett
ögonblick skulle vilja reflektera på en
räntehöjning som ett lämpligt medel i
kampen att stabilisera den svenska ekonomien».
Hur har herr Lange nu ordnat
med sin socialdemokratiska övertygelse,
när han i regeringen godkänner
vad han tidigare inte för ett ögonblick
kunde reflektera på?

I den för den nuvarande regeringens
program avgörande debatten den 30 oktober
1951 yttrade finansministern:
»Är denna ränteglidning av små dimensioner,
som man här sätter upp som ett

Fredagen den 29 april 1955 em. Nr 16 97

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

alternativ mot regeringens politik, så
värdefull, att man fördenskull skall ta
de därmed förenade nackdelarna att
låta levnadskostnaderna via hyror och
livsmedelspriser stiga med IV2 procent,
när det måste vara ett intresse
för alla att vi få ett slut på prisstegringarna?»
Enligt regeringens program
skulle man alltså undvika räntehöjningar
för att få slut på prisstegringarna!

Den 9 februari i år förklarade professor
Ohlin -— det har omnämnts här
förut i dag — att det i allmänhet räckt
med räntehöjningar på 1 å IV2 procent,
räknat från bottenläget. Härtill genmälde
finansministern: »Herr Ohlin nämnde
—- jag kan inte ha hört fel — att
man fick räkna med en höjning från
bottenläget på 1 å IV2 procent. Jag
tycker det är en hög ränta. Sedan kan
herr Ohlin så mycket han vill tro på
att räntan kommer att sjunka.» Om det
är någon mening med herr Skölds replik,
så kan man konstatera, för det
första att regeringen nu givit oss »en
hög ränta» och för det andra att finansministern
inte tror att räntan skall sjunka
igen — men det tror tydligen bondeförbundet,
att döma av vad som i
dag förkunnats från det hållet. Hur kan
en finansminister med den uppfattningen
handla på det sätt som herr Sköld
nu gör?

Det har, herr talman, kanske inte i
och för sig varit nödvändigt att anföra
de citat som jag här läst upp — jag
har gjort det för att den, som eventuellt
läser mitt anförande separat, inte
skall behöva leta efter några belägg för
den uppfattning som jag givit uttryck
åt. Den samlade tyngden av vad som
från regeringens sida sagts och gjorts
under de sista fem åren har med sådan
förkrossande styrka slagit fast vad
som varit regeringens linje, att det
egentligen inte behövts några citat.

.lag har många gånger under den politiska
verksamheten ute på fältet förvånat
mig över att man har kunnat göra

ett så svårt och expertbetonat ämne
som frågan om finanspolitiken till ett
allmänt debattämne. På praktiskt taget
varje möte ute i landet har det funnits
människor, som inte har kunnat
ha särskilt ingående kunskaper om eller
erfarenhet av sådant som rör den
ekonomiska politiken, men vilka dock
har varit absolut »fullärda» i detta avseende
och till punkt och pricka kunnat
slå fast vad som var riktigt eller
inte. Jag kan inte förstå annat än att
alla dessa människor har byggt sin uppfattning
på socialdemokraternas argumentsamlingar
och regeringens auktoritet.
De har trott att vad som sagts
uppe i toppen har varit riktigt och hållbart.
Genom regeringens ändrade signaler
verkar det nu som om dessa människor
bara varit ute och pratat i vädret,
när de målat skräcksyner av arbetslöshet
och jordbrukskriser och annat,
därest räntan skulle höjas, och har
gjort detta på ett sätt som om de praktiskt
taget varit experter allesamman.
Det är rätt hårt handlat mot meningsfränder
att försätta dem i ett sådant
läge som regeringen nu gjort.

Herr talman! Jag skall inte hålla på
längre, eftersom klockan går och det
är fler som vill tala. Jag skulle bara
vilja säga, att när jag har fäst uppmärksamheten
på dessa ting har det varit för
att konstatera en enligt min uppfattning
mycket allvarlig sak. Penningvärdet
kan falla och svenska statens obligationer
kan gå ned. Det är inte det
värsta. Det värsta är när högtidligt avgivna
försäkringar ifrån ett lands regering
förvandlas till vind och väder, till
tomt tal, till luft. Det är en oerhörd
fara för vår politiska moral, för vår
demokrati, för vår parlamentarism, när
man handskas med regeringsförklaringar
på det sätt, som man här har gjort.
Man ändrar inte regeringen; man ändrar
politiken och går vidare. Detta är
dock väsentligare än till och med vetepris
eller timlön.

7 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När vi i dag diskuterar
den ekonomiska politiken måste jag
säga, att jag efter de första inläggen
fick en beklämmande känsla av att de
ekonomiska frågorna här spelar
mindre roll. Det är det politiska spelet
som är det avgörande. När jag hörde
herrar Ohlin och Hjalmarson och nu
senast herr Svensson i Ljungskile
ställde jag mig frågan: Är högern och
folkpartiet rädda för att deras förkunnelser
under många år nu skall prövas
i praktiken?

När man här i dag talar om en rörlig
ränta m. m. och om att samhällets
ekonomiska tänkande nästan skulle
vara statiskt, skall man komma ihåg,
att vi har ett rörligt ekonomiskt samhällsliv.
Den fulla sysselsättningen,
som vi har talat om, innebär för vårt
samhälle och vår ekonomi en revolution,
som kräver nya åtgärder för att
vi över huvud taget skall kunna klara
det hela.

Jag har i olika sammanhang sagt
ifrån, att jag för min del icke anser
räntan som medel att styra en konjunktur
vara möjlig att bruka i ett
samhälle, som genomfört och ekonomiskt
garanterar så många sociala,
kulturella och andra reformer. Vi
måste försöka hitta på något annat. Jag
har då rekommenderat, att man skulle
lägga upp en konjunkturfond, som med
den direkta och progressiva skattens
hjälp skulle kunna fånga upp en eventuell
inflationistisk utveckling. Jag vågar
påstå, att räntan har tjänat ut i sin
gamla bemärkelse i ett samhälle, där
den fulla sysselsättningen skall finnas.

Därför skall jag erkänna, att när jag
tog del av finansministerns förslag om
obligatoriskt sparande måste jag, även
om jag ansåg förslaget alldeles för generöst
och inte alls tillräckligt hårt,
ändå säga, att detta obligatoriska sparande
som princip innebar en avvägning
på ett sätt som gjorde att man

skulle binda köpkraften efter en viss
proportionell och rättvis skala. Jag kan
inte förstå de borgerliga, när de i dag
så kategoriskt påstår, att detta sparlån
skulle vara så oerhört farligt. Samhället
måste ha ett medel att styra konjunkturen.
Vi kan ha kreditåtgärder.
För egen del anser jag, att samhället
tvingas ingripa mot kreditinstitutionerna
under andra former, om det inte
medelst skatter åstadkommer en reglering.
Nu förhåller det sig på det sättet,
att då det gäller kreditinstitutionerna
har ingen diskuterat möjligheten av att
samhället skulle få ett mera avgörande
inflytande. Jag må säga, att för mig
förefaller räntan, som man nu har
tvingats tillgripa, som en mycket stark
och farlig medicin. Herr Ohlin och herr
Hjalmarson skall kommi ihåg, att orsaken
till detta är att det här i riksdagen
finns 188 socialdemokrater mot de andra
partiernas 192. Efter vad jag kan
förstå har högern, folkpartiet, bondeförbundet
och kommunisterna inte velat
vara med om det obligatoriska sparandet.
Ur parlamentarisk synpunkt
måste man — om man över huvud taget
vill skydda penningvärdet — tillgripa
vissa åtgärder. Då har man tvingats
att tillgripa en räntepolitik, som
man ur olika synpunkter måste sätta
ett frågetecken för.

Nu har herr Ohlin här talat i olika
sammanhang. Han har talat om regeringens
förolyckade politik, han har talat
om herr Sköld som Sveriges störste
spekulant, och han har talat i olika tonarter
om tvångssparandet m. m. Jag
måste fråga både herr Ohlin och herr
Hjalmarson vad en räntehöjning egentligen
innebär. Innebär den något frivilligt
för alla människor som har egna
hem, är den någonting frivilligt för alla
dem som har ett jordbruk och är skuldsatta?
I dag vill tydligen inte de herrar
som sagt nej till sparlånet ta konsekvenserna
av sin politik.

Det s. k. tvångssparandet innebar att

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

människorna skulle fråntagas en köpkraft,
som de dock i framtiden skulle
få tillbaka. Herr Hjalmarson säger då
bl. a.: Vad vet vi om penningvärdet
1958 och hur det då blir? Ja, herr Hjalmarson
är ju efter vad jag förstår intressent
i försäkringsverksamheten. Om
herr Hjalmarsons uppfattning är riktig
i fråga om statens möjligheter att fullgöra
sin skyldighet 1958, hur skall då
svenska folket över huvud taget våga
satsa så mycket pengar i försäkringsverksamheten?
Här får man ju inte ut
några belopp förrän 30, 40 år framåt i
tiden. Om herrarna ändå tänker efter
måste ni erkänna, att om någon institution
i detta land skall kunna ge en
säker garanti för pengarna så är det
staten — alla andra placeringar är
osäkrare. Men det är kanske på det sättet,
att man över huvud taget vill försöka
undergräva förtroendet för sparandet.
Då skall man uttrycka sig på
det sätt som de borgerliga i detta sammanhang
gjort.

Då har man sagt att det frivilliga
sparandet skall stimuleras. Det är ju en
mycket vacker tanke. Vi har ju en proposition
härom liggande som skall ge
cirka 8 procent för spararna i framtiden.
Jag vill då fråga: Om man nu accepterar
denna premiering av det frivilliga
sparandet, så innebär väl det
att man skall locka folk till frivilligt
sparande för att de omkring år 1960
skall få ut beloppet? Har herrarna och
damerna tänkt på vilken situation som
då kan föreligga beträffande penningvärdet? Sedan

en annan sak. Genom denna
räntehöjning har stora grupper av de
lägre inkomsttagarna avskurits från
möjligheten att delta i detta frivilliga
sparande. För egen del kan jag därför
icke godta denna proposition om frivilligt
sparande, eftersom den kommer
att vara till gagn för de folkgrupper
som har relativt goda inkomster men
inte för de andra. Det obligatoriska

sparandet hade däremot givit en hel del
åt de mindre inkomsttagarna.

Jag vill bara här kort och gott konstatera,
att jag för egen del anser, att
om vi skall klara den fulla sysselsättningen,
så måste staten finna en form
för att med den direkta skattens hjälp
på ett annat sätt än för närvarande
kunna styra konjunkturen. Att vi i dag
tvingas att acceptera den höjda räntan
är beklagligt, men både politiskt och
parlamentariskt är det ingenting att
göra åt den saken i nuvarande läge.
Herrarna och damerna bör dock komma
ihåg, att om vi över huvud taget
skall slippa ifrån en hel massa detaljregleringar
måste vi finna en generell
metod, som till sin verkningsgrad äi
sådan, att den kan styra en konjunktur
och skydda den fulla sysselsättningen i
vårt land. Detta är något som har kom
mit bort i diskussionen, därför att cita''
i tiotal från olika håll tycks ha vari
av större värde än att diskutera sak
frågan.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Det skulle vara mycket
att säga om den i sin intensitet nästan
shakespearianska debatt, som vi här
hade under tre timmar i förmiddags.
Jag skall avstå från detta, men jag vill
dock säga att det har förvånat mig att
oppositionen ■— enligt regeringen —
fortfarande har fel och regeringen fortfarande
har rätt. Det är ungefär detta
regeringssidan har påstått under hela
debatten. Det är dock ganska evident
att vad som här skett är — för att använda
ett gammalt slitet engelskt uttryck
— att regeringen har stulit oppositionens
kläder.

Det kanske personligt mest intressanta
i debatten i morse var att lyssna
till herr Sköld, när han med sitt stora
patos försvarade den nya politiken. Under
den långa tid jag har hört honom,
först på riksdagsläktaren och sedan här

100 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

i kammaren, har jag fått det intrycket,
att han aldrig är så imposant och så
emfatisk som när han försvarar uppfattningar
som tidigare tillhört motståndare.
Jag erinrar om hur han föraktfullt
sade till kommunisterna 1933 i
samband med jordbruksfrågan ungefär
följande: »Iiär har ni mina gamla avlagda
byxor om ni har någon användning
för dem.» Vi vet att statsrådet och
chefen för finansdepartementet en gång
tillhörde den mera pacifistiska eller antimilitaristiska
delen av det socialdemokratiska
partiet, men när han tågar
in i historien, kommer han att göra
det såsom försvarsminister i samlingsregeringen
och såsom en utomordentligt
effektiv sådan. Och slutligen har vi
alltså denna förändring i dag.

Men vad jag skulle vilja tala om, var
den stora lektion — uttrycket har jag
fått från en socialdemokrat som jag
hörde tala före jul — den stora lektion
som lönerörelsen i år skulle utgöra för
fackföreningsrörelsen och tjänstemannaorganisationerna.
Vi skulle få se prov
på dessas förmåga av eller brist på
självdisciplin. Vi kan nu se resultatet.
Alla tycks i dag vara tämligen eniga om
att det stora inflationstrycket huvudsakligen
härrör från lönestegringarna.

Med anledning av detta frågar jag:
Vad skall ske härnäst, nästa år, om två
år, om tre år? Skall vi då få allt detta
upprepat, skall vi då gå igenom samma
procedur igen? Skall vi ha denna kapplöpning
på nytt emellan löner och priser?
Skall vi såsom en följd av det ständiga
inflationstrycket få finna oss i allsköns
nya inskränkningar och hastigt
gjorda regleringar? Skall vi då nödgas
åstadkomma nya förluster eller konfiskationer
av sparares egendom, jämte
den hämning av sparandet, som bittra
erfarenheter av penningvärdeförsämringen
kommer att medföra, med det
stora avbräck i vårt lands ekonomi,
som denna hämning av sparandet måste
innebära? Skall vi också ha denna för -

svagade konkurrenskraft hos vårt näringsliv
i förhållande till utlandet i tider,
då det kan vara svårare att sälja
än nu, då vi ännu befinner oss relativt
nära kriget? Skall vi också ha denna
eftersläpning i investeringar avseende
förbättrad maskinpark m. m. med den
försvagning och alla de risker med avseende
på framtiden, som dessa ständiga
investeringsbegränsningar måste
ha med sig? Detta är problemet såsom
det framstår här och det är allvarligt
nog för alla samhällsgrupper i vårt
land. Jag har nu inte talat om alla de
sociala eller kulturella inskränkningar,
som blir följden av dessa kriser på penningmarknaden
och som vi känner igen
i det gamla uttrycket »de statsfinansiella
svårigheterna», som förekommer
sida upp och sida ned i statsverkspropositionen.
Jag skall bara peka på en
enda sak. Har vi haft råd under dessa
tider att tillfredsställande sörja för den
praktiska yrkesutbildningen? Vilken
roll måste inte den praktiska yrkesutbildningen
spela för vårt land, när vi
i ett försämrat läge skall tävla i kvalilitet
på utlandsmarknaden.

Det är detta, herr talman, denna fruktan
för att vad vi nu har upplevat liksom
den s. k. engångsinflationen för ett
par år sedan inte är någon engångsföreteelse,
som har gjort, att vi bör kunna
dröja litet i denna debatt även vid frågan
om själva systemets hållbarhet.
Man har inte mycket diskuterat de
former, efter vilka vår ekonomiska politik
styrs. Den styrs som vi har sett i
dag inte huvudsakligen från denna
kammare eller från kanslihuset utan vid
förhandlingsbordet av organisationerna.
Vem bär ansvaret ytterst för penningpolitiken
i vårt land? Det är den frågan,
som för ett ögonblick bör ställas.

Naturligtvis kommer tanken härvid
först på organisationerna. Det är väl
ingen här som inte vill slå vakt om organisationernas
frihet; denna måste
betraktas som ett av de viktigaste och

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 101

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

ofrånkomligaste attributen till vår demokratiska
stat. Det är naturligt, att
organisationerna med sin uppgift att
sörja för medlemmarnas bästa vill försöka
få ut så mycket som möjligt av de
tillgångar som landet bjuder för att
förbättra sina medlemmars läge. Men
ingen kan lyfta sig själv i håret. Man
kan inte — det vet vi av den erfarenhet
vi nu gjort — öka lönerna för olika
grupper med 6, 8, 10 procent utan s. k.
konsekvensverkningar. Man ställde
många gånger tidigare i de ekonomiska
debatter som vi haft så otaliga sedan
1945 den frågan till finansminister Wigforss
vad som skulle ske om vi samtidigt
hade å ena sidan en stat med
planhushållning och å andra sidan fria
organisationer, som »satte käppar i
hjulet» för staten och drev en politik
som skulle kunna tvinga den statliga
politiken på avvägar. Herr Wigforss
kunde blott hänvisa till tron att organisationerna
ej skulle spänna bågen för
starkt. Såvitt jag förstod av referaten i
dagens tidningar var det detta problem
som huvudorganisationernas ledare i
går diskuterade i Lund i statsministerns
närvaro. Om jag också rätt förstått
tidningsreferaten yttrade hans
excellens ungefär så, att organisationerna,
kanske tvärt emot vad man förut
trott, inte hade visat sig vara tillräckligt
starka barriärer mot inflatoriska
tendenser i näringslivet och vårt
ekonomiska liv.

Vad jag här sagt om fackföreningar
och tjänstemannaorganisationer har
självfallet också avseende på Lantbruksförbundet.

Jag ställer då nästa fråga: Är det
arbetsgivarna som bär ansvaret för lönepolitiken
här i landet eller, kort sagt,
för den ekonomiska politiken? Ja, naturligtvis
har också arbetsgivarna sin
del i ansvaret. Å andra sidan måste vi
konstatera, att det är fullkomligt orimligt
att övervältra hela detta ansvar på
arbetsgivarna. Regeringen kan inte

låta Svenska arbetsgivareföreningen
övertaga hela ansvarigheten. Föreningen
kan inte ensam kämpa kampen mot
två miljoner löntagare. Det gemensamma
intresset av penningvärdets bevarande
kan inte genom konfliktåtgärder,
t. ex. lockouthot, dras in såsom ett led
i klasskampen, ty om något är klart så
är det ju detta, att om Arbetsgivareföreningen
kommer med motåtgärder eller
tillgriper i och för sig legala konflikthot,
så kommer detta att solidarisera
arbetar- eller tjänstemannagrupperna.
Därför måste läget i dag sägas delvis
vara sådant, att ett övervältrande på
Arbetsgivareföreningen av hela detta
ansvar på visst sätt är den obilligaste
och mest orättfärdiga metoden av alla.
Att lägga ansvaret för penningspolitiken
helt på arbetsgivarna kan snarast sägas
få rent av inflationsdrivande verkningar,
såsom nu de emotionella rörelserna
och känslorna utvecklar sig och
stegrar sig, som vi vet, vid fackliga konflikter.

Då återstår den tredje faktorn, nämligen
regeringen. Den kan naturligtvisaldrig
löpa ifrån sitt ansvar. Om det
tillätes mig att komma med ytterligareett
intryck av förmiddagens debatt, så
fanns det enligt min mening ingenting
i finansministerns anförande, som var
så litet övertygande som hans försök
att förklara varför regeringen inte velat
gå in i några förhandlingar med oppositionen
i år. Varför, frågar jag, upptogs
inte förhandlingar tidigt i år
eller i fjol höstas, när man långt
i förväg visste att det blåste upp till
stora lönestrider? Det var ju ingenting
som inträffade »iiber Nacht»; man hade
talat om detta i veckor och månader.
Om man nu hade den uppfattningen
som hr Sköld tillkännagav •— jag tror
att statsministern själv alls inte varit
främmande för samma uppfattning —
att den nuvarande oppositionen så att
säga inte lämpade sig som motpart vid
förhandlingar, hade det då inte varit

102 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

ett intresse för regeringen att känna
sig för och få denna oböjlighet från
oppositionens sida konstaterad och
sedan kunna gå ut till folket och säga,
att så och så förhåller det sig, så är
oppositionen beskaffad. Hade detta inte
ur regeringens egen taktiska synpunkt
varit bättre än att ropa ut att förhandlingar
med oppositionen är gagnlösa?
Och varför inte, om inte de politiska
partierna skulle anses så att säga samarbetsfähiga,
försöka på ett helt annat
sätt än som nu skett föra ihop de stora
intresseparterna till en verkligt auktoritativ
kongress, där man åtminstone
hade kunnat dra upp en allmän ram
för vad som kunde anses skäligt i fråga
om lönestegringar i denna tid, en
ram som inte borde rubba det väsentliga
i den förda penningpolitiken eller
det mål regeringen liksom oppositionspartierna
ställt upp för sig, nämligen
att bevara penningvärdet?

Vad beträffar den nationalbudgettablå,
som i dag presenterades oss, så
anser jag mig inte alls tillräckligt expert
för att bedöma denna i detalj. Så
mycket tror jag mig emellertid förstå,
att denna tablå lika väl kunnat göras
upp i höstas som nu. Vad man här lagt
till är nämligen i stort sett lönestegringsposten,
och man kunde redan i
julas ha fört upp alternativa lönestegringar
i tablån för att visa konsekvenserna
av den ena eller andra utgången
av löneförhandlingarna.

Om jag försöker efter fattig förmåga
tolka händelseförloppet, vad är det som
egentligen, djupast sett, här är på väg
att inträffa i vårt samhälle? Jo, kort
sagt, att maktfördelningen håller på att
rubbas, i detta fall maktfördelningen
mellan organisationerna å den ena sidan
och staten å den andra. Efter vad
vi här upplevt är det nämligen uppenbart,
att organisationerna av i dag, om
de skulle vilja, är starkare än staten.

Sedan kan man ju säga, att regeringen
har förstärkt sitt underlag — det

har ju statsministern talat om många
gånger — genom att 1951 på hösten
upprepa det samarbete med bondeförbundet
som etablerades på 1930-talet.
Naturligtvis kan det hävdas, att staten
representerad av regeringen härigenom
har blivit på visst sätt starkare än den
var tidigare, därför att regeringen nu
bygger på ett bredare underlag. Men
man kan också, sett ur dagens synpunkt,
vända på satsen och säga, att
det är möjligt att två grupper i regeringen
i en ekonomisk kamp kan vara ur
inflationssynpunkt farligare än en enda.
Ty det kan ju tänkas att denna regering
med två stora intresseunderlag är
angelägen om att tillgodose bägge dessa
grupper, och man kan alltså få inflationsdrivande
tendenser just genom
deras så att säga kamp att slå den tredje.
Ur denna synpunkt vågar jag göra det
påståendet, att det i varje fall är mycket
tvivelaktigt, om regeringens förstärkning
eller breddning 1951 har varit
till förmån för penningvärdets bevarande.
Om jag skulle våga ett mera
preciserat påstående är det att breddningen
snarare har varit inflationsbefordrande.

Samma erfarenheter, som jag nu hämtat
ifrån vårt eget land, kan också iakttas
från många andra länder. Vi behöver
blott se på vårt broderland hinsides
Bottenhavet. Hur har man inte där år
efter år haft precis samma strid att
kämpa — staten emot organisationerna
— med alla de förvecklingar beträffande
penningvärdet som detta har dragit
med sig? Jag skulle kunna peka på
andra stater, men om jag skall ta någon
där statsmakten är svag och organisationerna
starka vill jag nämna Frankrike,
vars ekonomi, såsom vi vet, kan
anses allt annat än förebildlig för världen.

Jag törs inte riktigt säga hur det förhåller
sig med England — jag har inte
hunnit studera den frågan tillräckligt
mycket — men när man i dag med så

Nr 16 103

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter

pellation ang. det ekonomiska läget och

stor säkerhet från regeringsbänken uttalar
att penningvärdet där under den
konservativa tiden har försämrats med
4 enheter — emot den nära 30 enheters
försämring under labourtiden — vill
jag påpeka, att det är mycket möjligt
att denna konservativa regering har
haft att stå emot just samma oerhört
starka makter på arbetsmarknaden som
representeras av löntagarintressena och
andra intressen och att vad Butler och
den konservativa regeringen har förmått
kanske dock varit att bromsa upp
de inflationistiska tendenserna mer än
som eljest skulle ha blivit fallet.

Vad finns det då för remedier mot
dessa tendenser? Det är mycket svårt
att peka på något direkt, men jag skulle
ändå våga att i denna dag peka på en
uppsats, som jag skrev år 1947 i den
tidskrift jag då var redaktör för och
där jag tog upp regeringsproblemet i
efterkrigsvärldens samhälle. Jag framhöll
då, att om det nuvarande parlamentariska
systemet skulle på nytt
komma i centrum för diskussion och
behöva förändras, detta i så fall inte
skulle bero på partisystemet i och för
sig — ty partisystem har vi haft i århundraden
— utan på den nya faktor i
samhället, som heter organisationerna,
och deras stora makt. Att diskutera frågan
om ett annat regeringssystem — i
detta fall en ytterligare breddning av
regeringen, så att den blir verkligt representativ
för alla samhällslager —
har inte någon aktualitet i dag. Det vet
jag alltför väl. Regeringen vill det inte.
Och oppositionen anmäler sig inte heller
i dag till någon sådan medverkan.
Jag hörde i morse att finansministern
— om jag fattade det rätt — avfärdade
det hela som fånigt. Men då måste jag
än en gång säga, att herr Sköld har gjort
så många stora vändningar i sin politik,
att det är möjligt att han även på denna
punkt en gång får göra en vändning.
Problemet tränger sig dock ändå fram
så länge åstadkommandet av en balans

utvecklingstendenserna

mellan samhället och organisationerna
är ett levande och aktuellt problem, och
detta vare sig vi vill eller inte.

För närvarande förhåller det sig ju
så, att näringslivet har svagt förtroende
för regeringen. Den ojämförligt största
delen av befolkningen lever dock i dag
av industrien. Vårt välstånd beror på
industrien i högre grad än på något
annat. År det någon som tror att det i
längden är bättre för vårt land att regera
emot näringslivet än med näringslivet?
Jag ställer den frågan inte i namn
av någon viss grupp, utan i namn av
arbetare, tjänstemän osv.

Vad jag här har sagt, herr talman,
skall inte tolkas så, att jag på något
sätt går emot eller underkänner organisationerna.
Jag vill gärna själv ta
i min mun vad jag hörde Edvard Johanson,
LO:s ordförande, yttra för ett
20-tal år sedan, nämligen att organisationerna
är nödvändiga led i det moderna
samhället därför att de representerar
»ordningens princip». Jag kan
naturligtvis inte vilja på något sätt betaga
organisationerna denna frihet, som
jag anser så essentiell för demokratien.
Att klavbinda organisationerna vore att
rusa rätt in i den korporativa staten.
Kvar står dock alltjämt som ett problem
för oss under framtida år att försöka
återställa balansen i samhället vid fördelningen
av den successiva välståndsstegringens
håvor, att fördela denna
välståndsstegring dels på dem som är
förvärvsarbetande och har del i detta
välstånds tillkomst, dels på sparandet
och dels på samhället, på stat och kommun,
dvs. den gemensamma välfärden.

Sedan, herr talman, är det blott två
saker till som jag skulle vilja behandla
innan jag slutar.

Om det nuvarande systemet leder till
denna ryckighet, till dessa improvisationer,
till dessa fullmakter, till denna
faktiska maktfullkomlighet från regeringens
sida, då understryker detta ytterligare
rubbningen av balansen.

104 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och

Nu kanske antalet propositioner i
penningfrågan denna vår blir ganska
litet, om jag har rätt förstått. Vi har
dock i alla fall fått ett litet exempel
på det fullmaktssystem som dessa ständiga
ekonomiska kriser kan dra med
sig. Jag tänker här på propositionen
om bostadssubventionerna och räntorna.
Det finns många problem som är
involverade i denna proposition. Det
finns många alternativa lösningar som
man kan tänka sig. Men hur mycket
diskuterar regeringen? Ingenting alls!
Hur motiverar regeringen den lösning
som regeringen föreslår? Jo, med en
enda rad, nämligen denna: »Ränteeftergiftens
uppgift är att förhindra att
räntefluktuationen rubbar stabiliteten i
de statsbelånade fastigheternas ekonomi.
» Detta är det hela. Hur mycket jag
än läst dessa tre stackars sidor kan jag
inte hitta ytterligare ett enda ord till
motivering, och vad jag läste är för övrigt
ingen motivering som på något sätt
kan sägas vara solklar. I den kan man
lägga in vad man vill. Jag ställer också
den frågan: Är det verkligen så stor
hrådska att man behöver kränka RF
§ 10, som dock stadgar att förslagen
skall avlämnas till riksdagen efter hörande
av vederbörande ämbetsverk? Här
borde det väl ha varit av intresse för regeringen
att höra riksbanken innan den
tog ställning; här borde det ha varit
av intresse att höra riksgäldsfullmäktige,
att inhämta yttrande från bostadsstyrelsen,
från HSR, Fastighetsägareförbundet,
egnahems- och låntagarorganisationerna
etc. Ingenting av detta får
vi i denna proposition.

Herr Hjalmarson förde i morse på
tal frågan om inte tidpunkten vore
lämplig för en upplösning av andra
kammaren för rådfrågning av folket i
delta nya läge. Det förefaller som om
man på regeringsbänken inte var nämnvärt
intresserad av denna fråga. Den
avfärdades också av regeringens talesman,
finansministern, mycket snabbt

utvecklingstendenserna

och med en axelryckning. Men jag
ställer frågan: Kan detta, att andra
kammaren i dag upplöses, verkligen
vara så oparlamentariskt som man här
har gjort gällande? Om man skulle se
på förhållandena i England -— och
England är dock parlamentarismens
klassiska land — så gäller väl den
principen —■ och den har gällt i många
årtionden, jag skulle vilja säga århundraden
— att en regering skall sitta så
länge den har fullmakt att sitta, så
länge den fortfarande är i färd med
att realisera det program, på vilket
den har valts. Om regeringen har uttömt
detta program eller om regeringen
på grund av omständigheterna — då
räknas inte till dessa omständigheter
krig eller force majeure — ändrar sin
politik, då är det tradition i England
att regeringen först vill fråga folket.
Jag bara tar ett par exempel. När Raldwin
satt i sin första regering 1923 med
mycket kraftig majoritet, hade han kunnat
genomföra tullpreferens för imperiet
om han velat, men han gjorde det
inte, ty han hade inte fått någon fullmakt
av folket härtill. Han skred då
till upplösning av underhuset trots den
majoritet han hade. Han led nederlag
i denna fråga, och in trädde Mac
Donald för första gången som premiärminister.
(En annan sak är att tullpreferensen
som vi vet realiserades senare,
1932.) Och om vi tar upplösningen
1931 i en krissituation, som inte så
litet påminner om den nuvarande i
Sverige, då alltså programmet för andra
MacDonaldska regeringen hade fört
England in i stora ekonomiska svårigheter,
så företogs visserligen inte upplösning
omedelbart, eftersom det ansågs
nödvändigt att först bilda en »nationell»
regering som hastigt kunde
tillgripa de åtgärder som situationen
krävde. Men omedelbart efteråt upplöstes
ju underhuset trots att den samlingsregering,
National Government,

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 105

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

som då bildades, i och för sig hade
majoritet.

Herr Sköld nämnde att 1933, när socialdemokraterna
ändrat uppfattning i
jordbruksfrågan, hade ingen krävt upplösning
av andra kammaren. Jag medger
gärna att det inte finns två fall
som är fullständigt parallella. Men i
fråga om jordbrukspolitiken förelåg såvitt
jag förstår en borgerlig majoritet
efter valen 1932, och i den delen kunde
man alltså vid krisuppgörelsen inte
vara tveksam om folkets hållning. Men
man kanske också bör säga att 1933 —
det minns naturligtvis hans excellens
utrikesministern, som var med då —
var det ju den dåvarande Per Albin
Hanssonska regeringens plan att upplösa
andra kammaren för så vitt inte
regeringsprogrammet gått igenom. Jag
säger ännu en gång att fullständig parallellitet
inte råder mellan förhållandena
1933 och det nuvarande läget,
men tanken på en upplösning i den då
uppkomna egenartade situationen var
inte alls den dåvarande socialdemokratiska
regeringen främmande.

Nu kan det ju hända, om jag skulle
hedras med någon kommentar från regeringsbänken,
att man kommer att
säga: »Ja, men regeringens målsättning
är ju precis densamma. Vad vi kämpat
för ända sedan 1950 eller 1952 har varit
full sysselsättning och ett oförändrat
penningvärde.» Men det är ju ingenting
som skiljer partierna åt, utan det
som har skilt dessa åt och det som även
i valrörelse efter valrörelse stritts så
hett om har ju varit frågan om medlen
för att nå detta program, och i fråga
om medlen är det regeringen som
nu har ändrat sin uppfattning.

Jag skulle alltså vilja säga om upplösningsinstitutet
sådant som det praktiseras
i parlamentarismens klassiska
land, att upplösningsinstitutet där avser
att åstadkomma och bevara en kontakt
alltigenom mellan folket och regeringen.
Uet är såvitt jag har förstått så

som herr Hjalmarson velat tolka detta.
Jag måste säga att det engelska parlamentariska
systemet i detta hänseende
har många likheter med de principer
som ligger till grund för det schweiziska
referendumsystemet. Man vill i England
nå samma kontakt med folket alltigenom,
även om det sker på helt olika
sätt än i den direkta demokratiens
Schweiz.

Herr talman! Detta var alltså mina
kommentarer till dagens debatt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte vid denna
mycket sena tidpunkt förlänga debatten
med många ord, men herr Håstads
anförande bör inte få stå oemotsagt i
kammarens protokoll.

Jag är naturligtvis inte på långt när
så framstående expert på engelsk parlamentarism
som den föregående ärade
talaren, men jag har just de sista dagarna
läst en bok om de brittiska politiska
partierna. Om den skildring som
där lämnas är riktig, förhöll det sig
helt enkelt så att det som föranledde
den engelska regeringen att utlysa nyval
till underhuset 1931 var de upplösningstendenser
som man ansåg sig kunna
konstatera hos motståndaren Labour.
Att man i det läget begagnade situationen
tillhör ju den engelska parlamentarismens
spelregler.

Jag tror inte att detta behöver någon
annan förklaring -— därmed inte
sagt att den måste vara riktig. Herr Håstad
kan detta säkert mycket bättre
än jag.

Men om jag går tillbaka till våra
svenska förhållanden, kan jag inte, hur
jag anstränger mig, förstå den tankegång
som ligger bakom kravet på en
andrakammarupplösning i nuvarande
läge. Regeringen har hela tiden använt

106 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

kreditrestriktiviteten som ett av instrumenten
att nå ekonomisk balans. Den
har alltid sagt, att detta är ett instrument
bland andra instrument, som den
lägger större vikt vid: överbalansering
av budgeten, hyresreglering, priskontroll,
byggnadsreglering etc. Alla dessa
andra instrument är ju kvar. Skärpningen
av kreditrestriktiviteten framtvang
en räntehöjning. Av tekniska skäl
lär det inte ha gått att åstadkomma den
skärpning av kreditrestriktiviteten, som
ansågs önskvärd, utan att man samtidigt
företog en räntehöjning.

Vad är det som i detta läge skulle
motivera ett vädjande till folket i val?
Finns det rimlig anledning att säga,
att det har inträffat någonting så exceptionellt
nytt, att det fordras en ny
fullmakt? Regeringens målsättning är,
som herr Håstad var vänlig nog att
själv erinra om, ju alltjämt densamma,
och metoderna är desamma utom beträffande
denna enda punkt.

Den borgerliga oppositionen överdriver
oerhört räntans psykologiska och
politiska roll i den ekonomiska politiken
när den menar, att en förändring
på denna punkt är en så våldsamt stor
politisk händelse, att den bör accentueras
genom en vädjan till folket i val.

Men även om det nu skulle ligga någon
tankegång bakom de här besynnerligheterna,
vad skulle då valslaget stå
om? Höger och folkparti vill ju ha en
högräntepolitik, och bondeförbund och
socialdemokrater säges ha accepterat
den. Vad är det som väljarna skall inbjudas
att ta ställning till? Skall väljarna
inbjudas att ta ställning till huruvida
de gillar att socialdemokrater och
bondeförbundare på en punkt anslutit
sig till oppositionens politik? Hur skall
det utrönas? Skall man ha en särskild
väljarkategori bland högerns och folkpartiets
väljare, som skall yttra sig om
huruvida de gillar att socialdemokraterna
och bondeförbundarna accepterar
vad som nu sägs vara en del av
högerns och folkpartiets program?

Det hela är en serie av förvirrade
tankegångar, och jag är överraskad
över att min lärde och välinformerade
vän herr Håstad för fram sådant från
kammarens talarstol.

Resonemanget om organisationernas
makt har större intresse. Herr Håstad
snuddade här vid ett av det moderna
samhällets stora och intressanta problem.
Det är omöjligt för mig, liksom
det var för herr Håstad, att mer än antyda
vad som kan tänkas vara en förnuftig
bedömning av den nuvarande
situationen, men låt mig åtminstone ge
den antydan!

Löntagarorganisationernas makt är
inte oberoende av samhällets politik.
En löntagarorganisation har mycket
små möjligheter att hävda sig om vi
skapar arbetslöshet i samhället. Att vi
sannolikt har världens högsta lärarlöner
beror uppenbarligen på den expansiva
kulturpolitik som drivs i detta
land. Att läkarnas ställning i hög grad
har förbättrats under de senaste 20 åren
beror på den utbyggnad av hälso- och
sjukvården som ägt rum. Det är väl
också uppenbart att industriarbetarorganisationernas
möjligheter att hävda
sig beror på huruvida samhällets politik
leder till arbetslöshet eller full sysselsättning.
På samma sätt påverkar
den allmänna samhällsutvecklingen i
hög grad möjligheterna för de intellektuella
yrkenas organisationer att
hävda sig.

Det är alltså inte så att organisationerna
står såsom makthavande gentemot
samhället. Man kan lika gärna
säga att samhället skapar den atmosfär
och den miljö i vilken organisationerna
arbetar. I vilken utsträckning organisationerna
kan hävda sina medlemmars
intressen beror på hur denna miljö
ser ut.

Det är givet att det här resonemanget
kan ha sina luckor. Om samhället bestämmer
sig för att alltid föra en fullsysselsättningspolitik,
skänker det nämligen
åt organisationerna en helt annan

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 107

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

maktposition än den maktposition de
har i ett lågsysselsättningssamhälle, och
om samhället bestämmer sig för att fullsysselsättningen
skall upprätthållas vad
som än händer, är det uppenbart att
man därigenom ger organisationerna en
högre grad av makt. Men det är samhället
som ger dem makt. Det är samhället
som genom sin politik skänker
organisationerna deras slagkraft och
deras möjligheter att påverka utvecklingen.

År 1951 kom det såvitt jag vet vettigaste
som har skrivits om den fulla
sysselsättningen och löntagarnas ställning
i vårt land. Det var det betänkande
som Landsorganisationen i Sverige
antog på sin kongress 1951. Där framhålles
att när samhället går in för den
fulla sysselsättningens politik, skänker
samhället åt organisationerna en maktposition,
som organisationerna måste
vara medvetna om att motsvara genom
ett ökat ansvar för samhällets politik.
Där kommer vi kanske till sist till det
som är det avgörande. Organisationernas
medlemmar är ju medborgare i samhället.
Det är ju ingen grupp som är
avskild från oss. När jag talar för det
socialdemokratiska partiet, så representerar
jag samtidigt huvudparten av de
fackligt organiserade industriarbetarna
i landet. När gruppledaren i första kammaren
talar är det inte allenast den
socialdemokratiske gruppledaren som
talar, utan det är också LO:s ordförande.
De är samhällsmedlemmar, och de har
en känsla av sitt ansvar att försöka att
få samhället att driva en sådan politik
som är gagnelig för dem men som också
är gagnelig för samhället som sådant.
I vissa situationer kan uppstå rätt besvärande
slitningar, men jag tror det
är felaktigt att ta den nuvarande inflationsrisken
som ett exempel på en sådan
konflikt. Ty om vi skall vara ärliga
är det så, att inflationstendenserna har
skapats genom den överfulla sysselsättningen
från slutet av 1954. Man hade

ju feberkurvorna redan mot slutet av
1954, innan löntagarorganisationerna
hade, som,herr Håstad uttryckte det,
rubbat balansen genom sina lönekrav.
Det var då som regeringen började med
sin åtstramande politik, medan samtidigt
oppositionen fortsatte sina resonemang
om skattesänkningar och andra
inflationsdrivande åtgärder.

Jag hinner, herr Håstad, inte mer än
antyda detta intressanta problem —
kvällen är sen — men jag tror inte man
skall förbise att organisationerna i stor
utsträckning får sin maktposition bestämd
av den samhälleliga politiken.
Den samhälleliga politiken bestäms i
sin tur av samhällsmedborgare, som
samtidigt är organisationernas medlemmar.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Kvällen är ju långt framskriden,
och jag skall inte förlänga debatten
mycket.

Jag är först tacksam för att statsministern
ville delge sina synpunkter
på detta problem, som inte förut kommit
upp i debatten. Jag tror dock för
min del att han något förenklade det
hela.

Vad jag ville säga beträffande den
engelska parlamentarismen var att den
bygger på en princip, som man inte
vill erkänna här, nämligen att om man
lägger om kursen i regeringen eller om
man uttömt sitt program, fordrar det
engelska systemet att folket i val på
nytt skall träda in. Oavsett om särskilda
förhållanden rådde 1931 — jag tänker
på tidpunkten för denna upplösning —
är det självfallet att en sådan situation
då inträtt i England att en upplösning
enligt engelsk parlamentarisk praxis
måste komma till stånd under alla förhållanden.

Vad som här i Sverige har skett —
jag betonar det ännu en gång — var ju
att det fälttecken som var gemensamt

108 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

för socialdemokraterna och bondeförbundet,
när regeringen bildades, i kampen
mot de andra två partierna just
var lågräntepolitiken. Så var det, ostridigt.
Det fanns andra programpunkter
också, men det var ju detta som betonades
så oerhört starkt, och då är det
inget oväsentligt, om man just på denna
punkt ändrat mening. Detta måste
väcka en enorm förvåning hos väljarna,
och detta kan göra det berättigat att de
på nytt får göra sina röster hörda.

Dessutom är det väl så, att om man
har på känn att regeringen i dag inte
har samma starka förtroende som tidigare,
då är det också en anledning
att till svenska folket ställa frågan, huruvida
regeringen i fortsättningen åtnjuter
förtroende. Det är mycket möjligt
att svenska folket skulle förnya
detta förtroende, och då har ingen från
vår sida något att invända, men huruvida
svenska folket skulle uttala sig i
denna riktning, därom vet vi i dag
ingenting.

Vad slutligen frågan om organisationerna
beträffar vill jag bara, för att
inte bli föremål för missförstånd, betona
att jag inte vänder mig mot någon
organisation, mot arbetsgivare, lantbrukare,
fackföreningar eller tjänstemannaorganisationer,
utan jag tog upp det
rent principiellt.

Nu talar statsministern om att den
politik som regeringen fört har lett till
att organisationerna kommit i den starka
ställning, varom jag talade. Det är
emellertid överfull sysselsättning i
många andra länder än i Sverige, och
det är inte säkert att den överfulla sysselsättningen
uteslutande är ett resultat
av regeringens prestationer eller av
regeringens program i de delar detta
stått i motsättning till oppositionens
program. Vad jag talade om var uteslutande
det samhälle som i dag existerar
och i vilket alltså alla dessa inflationsproblem
har rullats upp.

Statsministern hade inte kommit in,

när jag började mitt anförande, men jag
vill blott till sist erinra om att min
fråga gällde, vad som kommer att ske
nästa år, 1957, 1958 och 1959. Kommer
vi att ha samma historia då? I så fall,
menar jag, är det nödvändigt för oss.
att här försöka åstadkomma en balans
mellan organisationerna i dessas nödvändiga
uppgifter och staten i dess
ofrånkomliga politik att skydda penningvärdet,
vilket är det mest aktuella
problem som staten nu har framför sig.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern fällde det
yttrandet, att samhället skapar den miljö,
i vilken organisationerna arbetar,
och full sysselsättning ökar deras makt.
Det är naturligtvis alldeles riktigt, ehuru
det sedan är litet oklart på vad sätt
statsministerns och herr Strands egenskap
av representanter både för det socialdemokratiska
partiet och för arbetarrörelsen
skulle bidraga till att lösa
de problem som nu uppkommer. Nu
tillåter mig inte tiden att diskutera i
vad mån denna dubbla representation
betyder något väsentligt, som statsministern
tycktes tro.

Det som gör att jag, herr talman, begärt
ordet är, att man från vår sida
sedan nio år tillbaka rest detta krav,
att regeringen på allvar skulle angripa
problemet om hur man kan förena full
sysselsättning med fast penningvärde.
Vi vet alla att det är många svårigheter
förbundna med detta, eftersom vi alla
håller på organisationernas frihet. Nåväl,
till dags dato har vi inte fått något
från regeringens sida annat än att ett
antal nationalekonomer tillsatts för att
utreda vissa teoretiska problem. Det
förefaller mig uppenbart, att regeringen
inte kan år efter år gömma sig bakom
dessa nationalekonomers teoretiska
utredningar, som säkert inte kommer
att ge till resultat några mirakelkurer.

Därför tillåter jag mig fråga: När kan

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 109

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

vi förvänta, att regeringen lägger fram
några egna tankar för svenska folket
om hur detta centrala samhällsproblem
skall lösas? I år har regeringen kommit
med endast, såvitt jag vet, en enda sak,
ett enda bidrag till detta problems lösning,
nämligen i januari varningen åt
organisationerna för att utnyttja sin
frihet till att pressa fram för stora lönestegringar
samt hotet att i motsatt fall
genomföra köpkraftsindragande åtgärder.
Jag tror emellertid att detta måste
betecknas som ett helt och hållet otillräckligt
bidrag till lösningen av detta
stora samhällsproblem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall lova att vad
det på mig ankommer, det inte skall
bli någon nattlig debatt. Jag vill bara
säga, att det stora och betydelsefulla
problem som herr Ohlin här snuddade
vid, förenandet av full sysselsättning
och prisstabilitet, måste angripas med
den praktiska politikens metoder. Vad
vi strävat att göra under de tio år, som
den fulla sysselsättningens politik tilllämpats,
har ju varit att försöka vid
varje tidpunkt genom en restriktiv politik
återställa en balans som är rubbad
eller hindra att en uppnådd balans
rubbas.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Till den tidigare förda
debatten skall jag bara knyta ett par
reflexioner. Jag lyssnade på herr Hagberg
i Stockholm, då han var inne på
frågan om en reglering av det frivilliga
sparandet. Herr Hagberg gjorde gällande,
att man måste spara maximibeloppet
för att komma i åtnjutande av denna
premie. Detta måste vara en missuppfattning.
Även den som sparar
mindre än detta maximibelopp får ju
samma ränteprocent som den som sparar
upp till dessa tusen kronor varje
år. Det är alldeles uppenbart, att med

den uppläggning denna proposition har
kan även exempelvis en folkpensionär,
som vid det eller det tillfället brukar
skänka en hundralapp till Ny Dags
fasta försvar, komma i åtnjutande av
en mycket hög premie.

Jag vill samtidigt säga, att jag är
personligen ingen varmare anhängare
av det här förslaget till premiering av
det frivilliga sparandet, därför att det
gynnar främst de bäst ställda i samhället,
som utan någon större uppoffring
kan avsätta dessa sparmedel. Skulle det
bli någon större effekt av detta frivilliga
sparande, så blir det ju en oerhört
dyr sparform för samhället genom
den enligt min mening alltför frikostigt
tilltagna premien.

Jag har även här i debatten med
mycket stort intresse lyssnat till tongångarna
från oppositionens sida som
väl närmast vill inge lyssnarna det intrycket,
att det svenska samhället och
den svenska ekonomien skulle stå inför
en katastrof. Främst kanske det
kom till synes i det anförande som den
högröstade sångaren vid herr Ohlins
privata hov, herr Gustafson i Göteborg,
här höll.

Han ville göra gällande, att regeringens
ekonomiska politik totalt hade misslyckats.
Jag tror att herr Gustafson i
Göteborg kommer att få ganska svårt
att övertyga Sveriges arbetare om riktigheten
av detta, när man tvärtom kan
peka på att under hela efterkrigstiden,
under hela den tid, som oppositionen
har försökt att skjuta sönder den ekonomiska
politik, som regeringen har
fört, så har det samtidigt skett en standardhöjning
här i landet utan motstycke
tidigare, och jag tror att man
vågar säga utan motstycke i något annat
land.

Med utgångspunkt från de intressen
jag främst företräder vågar jag påstå,
att vi inom den svenska fackföreningsrörelsen
med tillfredsställelse hälsar regeringens
fasta beslutsamhet att upp -

110 Nr 16 Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

rätthålla den ekonomiska balansen. Jag
vill i detta sammanhang säga till herr
Hagberg i Stockholm att när han här
gör sig till självkorad talesman för den
svenska fackföreningsrörelsen, så kanske
det kan tillåtas mig att konstatera,
att kommunisterna ju i flera år har försökt
få de svenska arbetarna att acceptera
deras linje i såväl lönepolitiken
som den ekonomiska politiken och att
man kapitalt misslyckats i dessa försök.

När jag säger, att vi med tillfredsställelse
hälsar regeringens fasta beslutsamhet
att upprätthålla den ekonomiska
balansen, så kan jag väl samtidigt
få deklarera att vi från fackföreningsrörelsens
sida skulle ha hälsat
ett obligatoriskt sparande med betydligt
större tillfredsställelse än den räntehöjning
och vad därmed följer som nu
har kommit. Dessa åtgärder måste kompletteras
med en avsevärd skärpning
av beskattningen av de svällande företagsvinsterna.
Vad som nu främst oroar
de stora konsumentgrupperna är väl
att räntehöjningen och lönestegringarna
och även andra ting som har inträffat
under den senaste tiden eller eventuellt
planeras skall av företagen tas
till intäkt för större prisstegringar än
som kan vara betingade av de verkliga
kostnadsstegringarna. Tendenser i den
riktningen har redan visat sig.

Jag skall i det sammanhanget hänvisa
till en artikel i sista numret av tidskriften
Fackföreningsrörelsen, där man
just pekar på dessa försök att utnyttja
lönelyftningarna till påspädning av
prishöjningarna. Det anges där, att företagen
i olika avseenden har försökt
få ut betydligt större prishöjningar än
som varit motiverade av de faktiska
kostnadsstegringarna. Så är fallet när
det gäller grammofonskivor. Där försökte
man höja priset med 1 krona men
fick till slut en höjning på 25 öre. Restaurangbranschen
har krävt 13 procents
prishöjning men får 9 procent
enligt överenskommelse med priskon -

trollnämnden. För hotellens del är den
höjning som har krävts 10 procent, men
priskontrollen har medgivit 6 procent.
För mjukbrödet begärs det prishöjningar,
som av priskontrollnämnden
har beskurits med ungefär 20 procent.
Man har vidare begärt att få höja timdebiteringspriset
vid vissa reparationsverkstäder
med 35 öre men har fått
tillåtelse att höja med 25 öre.

De tendenser som jag i detta sammanhang
anser vara oroande är att företagen
även kommer att försöka i priserna
baka in de kostnadsstegringar
som räntehöjningen eventuellt kan medföra
och späda på kostnadsstegringen
med betydande belopp för att på så
sätt göra sig en oskälig vinst.

Man kanske kan säga -— och det är
måhända riktigt — att den nu lanserade
politiken med höjda räntor inom
vissa områden kommer att verka i motsatt
riktning och pressa priserna nedåt.
Speciellt kan man i det sammanhanget
peka på bilbranschen. Till det vill jag
bara säga, att det ändå är till föga glädje
för dem som kommer att drabbas av
högre hyror, högre matpriser etc. och
som varken önskar eller har möjligheter
att köpa bil, att bilpriserna sjunker.
Dessa de sämst ställda grupperna
måste enligt min mening därför i möjligaste
mån skyddas. När nu oppositionen
har fått »sin» räntestegring, är det
enligt min mening också nödvändigt
att se till, att företagen får bära sin del
av den tyngre bördan. Varje försök att
övervältra denna börda på konsumenterna
måste vi från fackföreningsrörelsens
sida tillbakavisa på det bestämdaste.

Det är i detta läge angeläget att man
också ger de priskontrollerande organen
ökade resurser att övervaka och
ingripa på prisområdet. Det är angeläget
att priskontrollnämnden får den
personalförstärkning som är nödvändig
för att nämnden skall kunna klara dessa
uppgifter.

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 111

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Jag ser att handelsministern är inne
i kammaren och skall därför passa på
tillfället att fråga honom, hur man inom
regeringen bedömer de priskontrollerande
organens uppgifter i det läge som
uppstått i och med räntestegringen och
de konsekvenser av denna räntestegring
som kan väntas. Jag vill också fråga,
om handelsministern anser det nödvändigt
att i detta läge ge priskontrollnämnden
ökade resurser för att på ett
bättre sätt kunna följa med och övervaka
utvecklingen på prisområdet.

Jag vill också, herr talman, säga några
ord om en annan för fackföreningsrörelsen
lika angelägen fråga. Därest
räntestegringen skulle medföra sysselsättningsrubbningar
lokalt eller mera
allmänt, måste man enligt mitt förmenande
vara beredd att vidta alla de åtgärder
som är möjliga för att klara den
situationen. Det gäller väl där kanske
i första hand att smidigt anpassa den
ekonomiska politiken till det läge som
kan uppstå, men jag är medveten om
att man kanske inte kan komma åt lokala
företeelser på detta område med
den ekonomiska politikens hjälpmedel.
Därför menar jag att det är nödvändigt
att man håller de arbetsförmedlande
organen i topptrim och att man planlägger
och förbereder beredskapsarbeten
så att man utan onödig tidsutdräkt
kan sätta i gång dessa om det skulle
bli nödvändigt.

Det har sagts tidigare i denna debatt,
att företagsvinsterna är roten till de
nuvarande besvärligheterna. Om man
hade sett någon vilja hos de svenska företagarna
att använda åtminstone en
del av de svällande företagsvinsterna
till att åstadkomma prissänkningar,
skulle vi också uppenbarligen icke ha
varit i det läge där vi nu befinner oss.
Jag vågar påstå, att den svenska företagarvärlden
icke har visat det ansvar
i dessa stycken som man kunde ha förväntat.
Niir så inte har skett anser jag
det nödvändigt att samhället tar hand

om en del av dessa övervinster, och
därför hälsar jag med stor tillfredsställelse
de signalerade höjningarna av
vinstbeskattningen.

Herr talman! Jag vet inte om någon
gjort det tidigare, men jag ber i varje
fall att få yrka remiss av den föreliggande
propositionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
sade, att jag hade siat om något
slags ekonomisk katastrof, men så är
ingalunda förhållandet under en högkonjunktur
av det slag vi nu har. Vad
jag sagt är, att regeringen med sin hittillsvarande
politik har misslyckats när
det gäller att på frivillighetens väg få
till stånd en skälig avvägning mellan
konsumtion och sparande, och därför
framstår tvångssparandet såsom den
logiska konsekvensen av regeringens
hittillsvarande politik. DO skyndade sig
att tillstyrka denna åtgärd, men jag
tyckte det var intressant att se att man
där tog upp tanken på att ge dessa
tvångssparade medel värdebeständighet,
för den händelse det inte skulle lyckas
att stoppa inflationen. LO var den enda
löntagarorganisation som tillstyrkte projektet.
De andra gjorde det inte, och
jag är säker på att massan av Sveriges
arbetare inte heller gjorde det. Jag skall
inte här upprepa vad jag sagt om en
rad andra symtom, som visar på att
den hittillsvarande ekonomiska politiken
gått i baklås.

Till sist talade herr Gustafsson i
Stockholm om den kostnadsuppdrivande
faktor, som räntehöjningen är, och
det kan inte förnekas att räntehöjningen
verkar kostnadsuppdrivande i vissa
fall. Men om detta vore den enda effekten,
skulle väl ingen vilja rekommendera
den, varken finansministern, som

112 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

gjort det, eller oppositionen. Men vi
är övertygade om att en rörlig ränta
får en så kraftigt prisstegringshindrande
effekt att den mer än uppväger den
tillfälliga kostnadshöjning, som kan
uppstå på vissa områden. Detta har
framhållits från olika håll, och det är
det som är avgörande. Om herr Gustafsson
i Stockholm och herr Pettersson
i Dahl med flera tror att räntehöjningen
är inflationsdrivande, så förstår
jag inte att de kan vara så ansvarslösa,
att de från dessa utgångspunkter
kunnat godkänna en sådan åtgärd.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Endast några ord. Vad
herr Gustafson i Göteborg säger om
mitt resonemang om den kostnadsuppdrivande
effekten av en räntehöjning
är riktigt. Jag sade emellertid samtidigt,
att det på vissa områden kan förväntas
att effekten blir den motsatta. Men det
kan hända att herr Gustafson i Göteborg
och jag representerar kategorier
i samhället, som har litet olika intressen.
Det kan hända att de som jag representerar
kommer att drabbas hårdast
av den rörelse, som medför en kostnadsuppdrivande
effekt, och att herr
Gustafson i Göteborg representerar
dem, som skulle ha största nyttan av
en rörelse i andra riktningen.

När herr Gustafson i Göteborg sedan
talar om regeringens misslyckade politik,
så vidhåller jag min tidigare fråga:
Kan man med fog göra gällande att vi
under efterkrigsåren har haft en ekonomisk
politik, som varit misslyckad,
när vi kan peka på att det skett en förbättring
av alla människors levnadsstandard
utan motstycke tidigare?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
talar här om de olika kategorier,
som vi representerar, men han repre -

senterar LO och jag TCO, och jag tror
därför att vi har ett gemensamt löntagarintresse
— om vi nu skall se det
från rent fackliga utgångspunkter.

Sedan sade herr Gustafsson i Stockholm
att de vidtagna åtgärderna kanske
drabbar LO:s medlemmar hårdare än
TCO:s, men då förstår jag inte varför
herr Gustafsson i Stockholm har velat
godkänna politiken.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Statsministern sade att
regeringen hade försökt att förena full
sysselsättning och fast penningvärde
och att regeringen gjort detta genom
att i vissa lägen föra en restriktiv politik.
Ja, det är bara det att regeringen
inte har lyckats med att förena full
sysselsättning och fast penningvärde —
och det är ju ganska väsentligt. Levnadskostnaderna
i vårt land har stigit
med cirka 40 procent från 1946 fram
till 1954. Det motsvarar ungefär 5 procent
om året. Nog har man väl då anledning
tala om att regeringen har misslyckats
på detta område, även om hänsyn
tages till Koreakriget.

Trots allt vad som sagts här i dag
står det väl ändå klart, att regeringen
inte tidigare i verklig mening har velat
föra en rörlig räntepolitik. Man har i
regeringen framställt sig själv som ett
skydd mot räntehöjningar. Detta har
styrkts med många citat här i dag. Jag
skall till dessa citat bara lägga ett, som
jag hämtar ur andra kammarens protokoll
från den 26 maj i fjol, då finansministern
med sin vanliga tvärsäkerhet
yttrade:

»Det finns inte någon regering i världen
och inte någon centralbank, som
skulle komma på idén att på kort sikt
lägga om penningpolitiken så som man
från oppositionspartierna föreslår. Därför
måste man fastslå att detta alternativ
inte är verklighetsbetonat — det är
ett skådebröd.»

Jag tror att svenska folket vid denna

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 113

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

tidpunkt är fullt på det klara med,
trots regeringens krumbukter, att det
bär skett en kursförändring av stora
mått, att man liksom hissar andra signaler
än de locktoner man från regeringshåll
lät höra under valrörelsen.

Hans excellens statsministern nämnde
i ett tal i söndags att oppositionen
framställt den höga räntan som ett slags
smärtfritt trolleri, som ensamt kunde
lösa inflationsproblemet. Jag vet inte
vad statsministern därvidlag bygger på.
Jag kan inte finna att vi inom folkpartiet
har uttalat en sådan uppfattning.
Det är ju alldeles uppenbart att kreditåtstramningen,
också om den understödes
av en rörlig räntepolitik, är
kännbar; det ligger i sakens natur. Men
vi har sagt, och det är sagt också här
i dag, att den är betydligt smidigare
och kan ändras efter lägets art på ett
helt annat sätt än investeringsavgifter
och tvångssparande.

Det har sagts att folkpartiet förordat
små ränteförändringar, och att dessa
har stor betydelse är riktigt. Vi har
erinrat om att de små ränteförändringarna
är av stor betydelse för att få fram
en naturlig kreditåtstramning. De bidrar
till att hålla kapitalmarknaden i
funktion. Regeringens linje har i stället
varit den att man arbetat med fastlåst,
lång ränta ända till dess att läget
varit ohållbart, och då har man vidtagit
en justering. Vår linje har varit
den, att räntan skulle anpassas efter
läget, i vilket fall i regel endast mindre
variationer tarvas.

Det är uppenbart att när man inte
fullföljde 4-procentslinjen från i fjol
höstas hamnade man i ett ohållbart läge
på kapitalmarknaden. Det hela fungerade
inte, och det var ganska naturligt
att man inte ville stå till tjänst med att
teckna obligationer som gav en ränta
på 3,6 procent, när man på statens
4-procentiga obligationslån kunde få
eu effektiv avkastning på ungefär 3,8
procent.

8 — Andni kammarens protokoll 1955. Nr

Vi har från vårt håll inte förnekat att
man i vissa lägen kan behöva tillgripa
en kraftigare räntestegring. Beträffande
den senaste räntehöjningen vill jag
som min bestämda uppfattning uttala
den meningen, att läget hade varit annorlunda
om man fullföljt 4-procentspolitiken,
som man tycktes vilja slå in
på i mitten av oktober i fjol. Och ändå
bättre hade det varit om man redan
tidigare hade börjat driva en aktiv
penningpolitik.

Men därtill kommer att de omdiskuterade
planerna på tvångssparande medfört
en tro på inflationen. Det var en
inflationsmentalitet som bidrog till att
räntehöjningen måste göras större för
att förväntningarna skulle gå i önskvärd
riktning. Jag ville alltså med detta betona,
att regeringens ekonomiska politik
har fört oss in i detta läge och att
regeringen är ansvarig för att räntehöjningen
blev så pass kraftig.

Det är vidare uppenbart att grundorsaken
till den bristande balansen är
att sparandet är otillräckligt och att den
positiva vägen till balans därför heter
ett ökat sparande. Folkpartiet har yrkat
på en sparvänligare politik. Första
förutsättningen för det enskilda sparandet
är givetvis att allmänheten får förtroende
för de styrandes vilja och förmåga
att behålla penningvärdet. Men
sparvänligheten bör också ta sig uttryck
i speciella åtgärder. Det räcker
inte att tala om sparande, man måste
också handla. Vi har sagt, i samband
med våra planer på skattelättnader, att
vi tror, att en sådan för fram till ökade
möjligheter för enskilt sparande men
också att den befrämjar arbetsviljan.
Men vi har även föreslagit andra åtgärder
på detta område, och jag erinrar
om de diskussioner vi haft tidigare
här i år i samband med förenklingen
av taxerings- och deklarationsförfarandet,
då vi yrkade på att man
skulle få göra ett större avdrag beträffande
inkomst av kapital än vad
10

114 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

regeringen föreslog och likaså, att man
skulle följa de sakkunnigas förslag om
ett avdrag på 200 kronor beträffande
inkomst av annan fastighet. Det gällde
de många egnahemsägarna i vårt land.
Vi ansåg, att detta var ett enkelt sätt
att gynna sparandet, samtidigt som det
medförde en viss förenkling. Men de
maktägande, de som bestämmer här i
riksdagen, sade nej till detta.

Vi har också tidigare föreslagit en
premiering av sparandet. Om den saken
uttalade finansministern den 26 maj i
fjol här i kammaren: Det är en sak,
som är utredd, och det är inte många
som av praktiska skäl kan ansluta sig
till den. Det har inte kommit fram någonting
vare sig genom regeringens utredningar
eller genom oppositionspartiernas
motionerande, som har praktisk
genomförbarhet. Man kan inte på långa
vägar vinna vad det kostar, och då är
det ju rent meningslöst.

Så talade alltså herr Sköld i fjol.
Det var då högsta visdom från hans
sida — och nu har vi denna proposition
nr 193 på kammarens bord. Det
rör på sig!

Finansministern säger i dag som
vanligt, att han inte har ändrat mening:
regeringen följer sin fasta kurs.
Var och en kan döma. I och för sig
klandrar jag inte finansministern för
att han kommit på bättre tankar, men
jag kritiserar honom för att det inte
skett tidigare.

Avsikten med denna debatt är ju
inte bara att syssla med vad som varit
utan också att tala om vad som kommer
-— om regeringens planer för framtiden.
Det är känt, att regeringen vill
höja företagsbeskattningen, men jag
kan inte förstå varför. Är det för att
gjuta olja över upprörda vatten i egna
led? Jag kan inte finna annat än att
det är en egendomlig tanke, att man
först skärper avskrivningsreglerna och
sedan ökar skatteuttaget. I propositionen
om företagsbeskattningen resone -

rar finansministern om varför han inte
vill sänka uttagningsprocenten. Där är
det inte alls tal om att höja den. Den
tanken är i det sammanhanget helt utesluten.
Men nu, innan vi har färdigbehandlat
denna stora proposition i bevillningsutskottet
och här i kammaren,
är finansministern färdig att gå med
på en höjning. Jag frågar: Är detta den
fasta kursen, den fasta ekonomiska politik,
som man bör föra?

Jag skall inte närmare gå in på avskrivningsreglerna
och vad därtill hör,
men enligt min uppfattning innebär de
en skärpning. Att då ovanpå detta lägga
en ökad beskattning finner jag orimligt
och onödigt.

Jag vill gärna framhålla, att också
löntagarna har intresse av att företagen
har god ekonomi. Det är så, att den
första försvarslinjen mot arbetslösheten
går inom företagen. Det har kommit
till synes inom textilindustrien under
de sista åren — där har många företag
anlitat reserver för att kunna
hålla verksamheten i gång. Väl konsoliderade
företag möjliggör en snabbare
standardförbättring för de anställda.

Herr talman! Jag vill allvarligt vädja
till regeringen att inte lägga ytterligare
sten på börda för produktionen, denna
produktion, av vilken vi alla är beroende.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tänker inte alls gå
in i någon sakdiskussion vid denna tid
på dygnet. Jag kan emellertid inte låta
bli att säga, efter åhörandet av herr
Kristenssons anförande och av åtskilliga
andra tal från samma håll, att det
är väl ändå rätt onödigt att förvandla
kammaren till ett ekotempel, där samma
saker gång på gång upprepas. Det
mesta av det som herr Kristensson i
Osby här anförde har ju varit föremål
för diskussion tidigare i dag.

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 115

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Nu är det ju på det sättet, har vi
kommit underfund med att folkpartiets
riksdagskansli har haft stor jakt efter
citat av olika slag, men detta har inte
lyckats så väl. Först placerade man ett
felaktigt citat hos herr Ohlin, och nu
lyckades man placera ett annat citat,
lagt i min mun, hos dels herr Svensson
i Ljungskile och dels herr Kristensson
i Osby. Vad skall nu detta tjäna till?

Och så till sist, herr Kristensson:
Det där resonemanget med att promemorian
om det obligatoriska sparandet
skulle ha verkat inflationsdrivande är
faktiskt en mycket intressant synpunkt.
På vad sätt kunde denna promemoria
verka inflationsdrivande eller, som
herr Kristensson sade i ett föredrag
härförleden, »skapa fruktan för inflation»?
Ja, det var väl därför att i denna
promemoria fanns angivet att det förelåg
en inflationsrisk. Skulle det ha blivit
mindre inflationsfruktan, om icke
denna promemoria hade blivit remitterad?
Nej, samma sak hade ju kommit
fram i den reviderade nationalbudgeten,
d. v. s. sanningen om det ekonomiska
läget kom fram, och det är det
som verkar inflationsdrivande. Eller
menar herr Kristensson att receptet
mot inflationsfruktan är mörkläggning
av sanningen?

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det
citat har åberopats tidigare, som gällde
finansministerns ändrade ställning till
premiering av sparandet. Där har en
förändring skett från finansministerns
sida, som jag inte kritiserar i sak, utan
jag säger bara att den kommit för sent.
Finansministerns uttalande här i dag,
att han inte ändrat mening, finner jag
märkligt. Finansministern har ändrat
mening också när det giiller premiering
av sparandet.

Vad sedan beträffar planerna på
tvångssparandet menar jag på fullaste

allvar, herr finansminister, att dessa
planer och debatten kring dem skapat
en inflationsmentalitet. Det var väl helt
naturligt, att många människor började
fråga sig: Är verkligen läget i vårt land
så allvarligt, att man tio år efter kriget
behöver tillgripa åtgärder av detta
slag? Är finansministern alldeles främmande
för den tankegången, att sådant
kan få svenska folket att reagera, om
det också reagerar trögt, och att reagera
i den riktningen, att man frågar,
om läget verkligen är så allvarligt, att
dessa drastiska åtgärder måste tillgripas?
Jag kan för min del inte finna att
läget är sådant, att ett tvångssparande
vore motiverat.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det citat, som herr
Kristensson upprepade efter herr
Svensson i Ljungskile, var ett citat,
som innehöll ordet »centralbank». Sedan
kan ju herr Kristensson själv bestämma,
vilket det var.

Jag skulle också vilja säga, att vad
som stod i promemorian var en skildring
av det verkliga läget. Herr Kristensson
menar, att det var felaktigt att
ge det svenska folket kunskap om detta.
Slutsatsen kan bara bli, att herr Kristensson
fordrar mörkläggning.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern påstår,
att det skulle finnas någon felaktighet
i det citat, som jag gjorde, i vilket ordet
»centralbank» skulle ha innefattats.
Därför her jag att få påpeka, att det
citat, som jag här angav, var hämtat
direkt ur protokollet den 26 maj 1954.
Jag vet inte, om finansministern har
detta tillgängligt, men om han slår upp
s. 213 kan han liisa följande: »Jag tror
inte att något mera behöver sägas för
att det skall vara klart, att detta inte
är något alternativ. Det finns inte nå -

116 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

gon regering i världen och inte någon
centralbank som skulle komma på idén
att på kort sikt lägga om penningpolitiken
så som man här från oppositionspartiernas
sida föreslår. Därför måste
man fastslå att detta alternativ inte är
verklighetsbetonat — det är ett skådebröd.
»

Jag ber att få framhålla, att vad jag
läste upp ur protokollet är detsamma
som jag tidigare har anfört.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt bestritt riktigheten av citatet. Jag
har bara frågat, varför herr Kristensson
skulle läsa upp det, när citatet tidigare
anförts av herr Svensson i Ljungskile.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har
här två gånger sagt att herr Kristensson
rekommenderar mörkläggning, när
herr Kristensson i själva verket påpekar
vad som är ett obestridligt faktum,
nämligen att regeringen genom sitt
upprepade tal om köpkraftsöverskott
och genom att komma med förslag av
det slag som här nämnts skapar en inflationsfruktan
som tidigare inte funnits.
Att påtala detta är, herr finansminister,
långt ifrån detsamma som att
kräva mörkläggning. Regeringen har
inte ens i dag kommit med en sådan
redogörelse för det ekonomiska lägets
verkliga karaktär som skulle vara behövlig
för ett ställningstagande. Finansministern
och övriga talare från regeringssidan
har vägrat att ingå på frågan
om vari köpkraftsöverskottet egentligen
består — det är väl uppenbart att allmänheten
av vad som anförts från regeringsbänken
inte fått veta t. ex. att
köpkraftsöverskottet till en del består
däri, att några affärsmän kan tänkas
öka sina varulager.

Vi har alltså inte, herr finansminister,
krävt mörkläggning, utan vi har

begärt att få mer ljus över det faktiska
läget än vi fått.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen med herr Ohlin om köpkraftsöverskottet.
Jag vill bara påpeka
att herr Ohlin och hans partivänner
här i riksdagen nog är ganska ensamma
i det svenska samhället om den mening
som de i denna fråga företräder.
I regeringens promemoria liksom i
den reviderade nationalbudgeten anges
klart hurudant läget är. Det kan aldrig
vara till skada för det svenska folket
att få veta detta, men däremot kan det
vara till skada att man försöker dölja
hurudant läget är.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I propositionen nr 194,
ett aktstycke som är så lapidariskt att
jag utan att tynga kammarens protokoll
över hövan skulle kunna läsa upp det i
dess helhet, begär Kungl. Maj :t fullmakt
att meddela de bestämmelser beträffande
eftergifter i fråga om ränta och
amortering å vissa bostadsbyggnadslån,
som må befinnas erforderliga i anledning
av det höjda ränteläget. Att dessa
ändringar icke skulle bli av oväsentlig
innebörd framgår av att full räntesubvention
beträffande hittills beviljade
lån för helår skulle kosta 70 miljoner
kronor mot nu 20 miljoner kronor —
alltså en ökning med inte mindre än 50
miljoner kronor — och att varje ny årsproduktion
av hus skulle dra med sig
en ökad kostnad på 18 miljoner kronor.

Låt oss ett ögonblick, när vi börjar
fundera över detta förslag, utgå från deras
synvinkel, som med sina skatter
skall subventionera bort en hyresstegring,
som ökade ränteutgifter eljest
skulle dra med sig i hus byggda från
och med år 1941 med statliga lån, men
som själva inte i någon mån blir delaktiga
av denna subvention. Det är hu -

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 117

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

vudparten av landets skattebetalare —
jag kan inte nämna några exakta siffror,
men jag skulle anta ungefär 80 procent.
Jag syftar t. ex. på alla de jordbrukare,
som har egna gårdar, vilka
inte är belånade enligt egnahemskungörelsen
men som likväl är belastade
med stora skuldbelopp. Jag syftar på
alla de villaägare, som icke har statliga
lån på sina fastigheter men har
dem högt belånade på annat håll. Jag
syftar till sist på alla de människor i
städer och samhällen, som bor i hus,
byggda före 1941, eller hus som har tillkommit
efter denna tidpunkt men utan
stöd av statliga lån. Alla dessa kategorier
människor har ju också en budget,
som måste gå ihop. För de flesta är det
väl så, att utgiftssummorna har blivit
så höga, att inkomsterna nätt och jämnt
räcker till. I den mån räntehöjningen
slår igenom för dessa människor, måste
de pressa ned sina övriga utgifter eller
också skaffa sig extrainkomster för att
orka med den ökade bördan. Den saken
blir naturligtvis allra kraftigast
kännbar för jordbrukarna, eftersom de
enligt sakens natur måste arbeta med
främmande kapital i betydande utsträckning.
Även andra grupper känner
av den rätt kraftigt, t. ex. villaägarna,
som genom skatteattackerna
mot dem och fördyrade reparationskostnader
redan har svårt att sitta kvar
i sina hus. Den känns naturligtvis också
för alla de hyresgäster, som bor i
det äldre fastighetsbeståndet och som
måste få sin egen hyra höjd, därför att
fastighetens räntekostnad stiger. Det är
visserligen sant, att de i regel har mycket
blygsamma hyror, men i stort sett
tillhör detta hyresklientel heller inte
de mera betalningskraftiga skikten i
samhället.

Att de människor, som jag här talat
om, på ett sätt får ökade bördor genom
höjda räntor, är en ofrånkomlig följd
av vad även jag betraktar som en ofrånkomlig
åtgärd. Den följden måste ac -

cepteras. Även för dessa grupper är
den utvägen långt bättre än en fortsatt
inflation.

Men — och nu kommer jag fram till
kärnfrågan — skall dessa människor
tvingas att betala någonting därutöver?

Låt oss, herr talman, göra det tankeexperimentet
att det inte vore fråga om
en maktutövning från regeringens och
riksdagens sida, utan att det gällde att
förhandla med representanter för alla
de grupper jag här nämnt och söka förmå
dem att acceptera vissa frivilliga
åtaganden till förmån för dem som bor
i de nya husen.

Om de statliga myndigheternas företrädare
i en sådan situation vänder sig
till dem som sitter på andra sidan bordet
och säger: »Ni får vara så vänliga
och punga ut med ytterligare, låt oss
säga 50 miljoner kronor per år för att
de hyresgäster och egnahemsägare, som
bor i hus som är uppförda efter den 1
januari 1941, inte skall få högre hyror
eller räntekostnader», vad svarar då
förhandlarna på motsidan? Jo, naturligtvis
att deras huvudmän, som själva
får bära sina stigande räntekostnader,
inte allmänt sett har en bättre utan
snarare en sämre ekonomi än de som
skulle stödjas. Det är nu som förhandlarna
på statens sida måste komma
fram med de starka argumenten och
vädja till motsidans lojalitet, solidaritet,
ja, till och med till deras kristliga
barmhärtighet. För att kunna ge tillräcklig
tyngd åt sina ord måste statens
representanter då styrka att det klientel,
vars intressen de är satta att bevaka,
skulle komma i en ohållbar situation,
därest de lämnades utan hjälp
av de andra. Man måste klargöra att de
skulle, om räntehöjningen slog igenom
även för dem, få hyreskostnader som
de icke förmådde bära eller som i allt
fall skulle beröva dem så stor del av
deras inkomst, att vad som var kvar
inte räckte till mat och kläder, skatt
m. m. dylikt. Först om den bevisningen

118 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

presenterades, är det att förmoda att
motsidans representanter skulle vekna
och finna det skäligt att föreslå sina
huvudmän att göra en uppoffring för
att komma nödställda landsmän till
hjälp. Denna bevisning har emellertid
i dag icke fullgjorts.

När bostadssociala utredningen år
1945 spikade sina teser, var en av dessa
att hyran för en modern lägenhet om
två rum och kök inte fick ta i anspråk
mer än 20 procent av den genomsnittliga
industriarbetarlönen. Det var enligt
min uppfattning ett rimligt krav, som
alla borde kunna acceptera som riktmärke.
Men i dag är relationen inkomst
—hyra betydligt gynnsammare än så.
Även i de statsbelånade hus, som har
tillkommit efter engångsinflationen
1951, tar hyran för en tvårummare inklusive
bränslekostnad i anspråk
mindre del än 20 % av den normala industriarbetarinkomsten
även om räntestegringen
finge helt slå igenom. För
dem, som bor i hus som är byggda mellan
1942 och 1951, är denna relation
ändå mycket gynnsammare. Det är inte
ovanligt att hyran, räntestegringen inte
inräknad, ligger så lågt som vid 12 å
13 procent av inkomsten.

Det är alltså för förhandlarna på statens
sida svårt, för att inte säga ogörligt
att med siffror och statistiska data
övertyga sina motparter om att den
grupp, som statens förhandlare företräder,
befinner sig i nöd och behöver
bispringas. Det enda svar de kan vänta
sig är väl detta: »I solidaritetens namn
är vi med på att hjälpa till i de fall, då
så verkligen behövs. Är det t. ex. fråga
om barnfamiljer med små inkomster
som kan behöva få en ordentlig lägenhet
och som kan komma i svårigheter
genom vad som nu inträffat, då är vi
gärna med på att hjälpa dem. Längre
kan vi dock inte sträcka oss. Det innebär,
ätt vi i närvarande stund inte går
med på att ge något generellt stöd till
den grupp av människor som bor i de

nybyggda husen genom att subventionera
bort räntestegringens verkningar.
Det vore inte rättfärdigt att pressa oss
härutöver.»

Herr talman! För egen del tycker jag,
att det svaret är rimligt och ganska väl
avvägt. Jag kan inte finna det tillbörligt
att via skattemaskinen tvinga de
grupper det här varit tal om till så
långt gående uppoffringar som dem socialministern
begär fullmakt att utkräva
av dem.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det vittnar inte om någon
större självkritik när man tar till
orda vid denna sena timme. Å andra sidan
löper jag emellertid inte den risk,
som finansministern nyss påstod att så
många andra gjorde att förvandla denna
kammare till ett ekotempel. De synpunkter
jag vill framhålla har visserligen redan
framförts av herr Cassel, men han
har dragit helt motsatta slutsatser av
dem. Jag tycker därför att jag vågar ge
mig in på samma saker.

Den aktuella upptakten till debatten
är propositionen om det frivilliga sparandet.
Det som mest leker i tankarna
är dock räntehöjningen. Vi har lärt oss
-— även de som inte så mycket förstår
sig på sådana här spekulationer — att
räntevapnet slår blint. Visserligen har
finansministern sagt, att han inte vill
ha en större räntehöjning än att den
ger knapphet på pengar. Herr Hjalmarson
har sagt att räntevapnet, enligt
hans sätt att se, är en av hörnstenarna
i den ekonomiska politiken. Här emellan
kan vi kanske röra oss när det gäller
att finna sanningen.

Hur humant man än tillämpar räntevapnet
måste det dock träffa många
oskyldiga. I motsats till herr Cassel anser
jag att man inte kan acceptera
detta. Det måste bli samhällets sak att
ge dem, som inte står rycken för attackerna
från en räntehöjning, ett skydd.

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 119

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

Ingen har kunnat säga hur stora risker
det är för hyreshöjningar, och ingen
har kunnat säga hur stora prishöjningar
som följer eller vad följden kan bli
i fråga om sysselsättningen eller vilken
inverkan en räntehöjning skall få på
byggnadsproduktionen. Att det blir
några verkningar har dock alla antytt,
och somliga kan ganska bestämt säga
att de blir besvärliga.

Hyreshöjningen kommer väl inte
omedelbart, och den kan hejdas i hus
som är byggda efter 1941, om man tar
det förslag som nyligen kommit i en
proposition. Det är dock rimligt ■—
detta anser jag i motsats till herr Cassel
— att subventionerna går längre än
till att endast gälla de hus som'' är
byggda efter 1941. Det går an för dem
som sitter i en stor och bra gammal
lägenhet och har den fördelaktiga hyresnivån.
Men de som bor i de små,
usla lägenheterna och inte har valet att
byta sig till något sämre och billigare
— det är människor som har en sådan
ekonomi, att de inte tål ytterligare påfrestningar
— för dem är det värre.
Även om vi lever i en högkonjunktur
finns det ganska fattigt folk. Det finns
rätt mycket folk i Stockholm som bor
inne i gårdshus i mycket obekväma lägenheter,
och det skulle vara väldigt
svårt att åsamka dem en ytterligare hyreshöjning
genom detta försök att rädda
penningvärdet. Det skulle i så fall
bli — om man får begagna den kommunistiska
vokabulären — ett offer av
de fattigaste på kapitalräddningens altare,
och det bör undvikas. Jag anser
att de kommunala bostadstilläggen
måste höjas om det skulle bli en hyreshöjning
även i de gamla husen. Denna
måste alltså på något sätt subventioneras
bort. Kostnadsökningen för pensionärer,
änkor och invalider kan naturligtvis
tas bort via de kommunala bostadstilläggen.

Det finns emellertid också ett skikt
som har en liten inkomst och som inte

utvecklingstendenserna

har något bostadstillägg. Det kan vara
en änkepensionär som har ett arbete
men inte har något kommunalt bostadstillägg.
Hon har intet överflöd och är
synnerligen beroende av en låg hyra,
om hon nu lyckats komma in i en gammal
lägenhet. Sådana blir inte hjälpta
genom de subventioner som nu är föreslagna.
Det är värt att se till, att alla
de som har det så smått ställt inte kommer
illa ut, om räntehöjningen slår
igenom.

Herr Cassel ansåg att man måste ta
en hyreshöjning även med dessa bittra
konsekvenser, men det anser jag vara
fullkomligt oförsvarbart. I synnerhet
då man ställt i utsikt att ge bättre stöd
åt ensamma mödrar och änkor, blir det
särskilt sorgligt om deras nuvarande
knappa villkor skall utsättas för en extra
press genom en hyreshöjning. De
kanske i så fall förlorar mindre genom en
inflation, om de ligger i de lönelägen
som inte följer med i en penningvärdeförsämring,
än genom en räntehöjning,
som ger prisstegringar och hyresökningar.

En räntehöjning måste således på en
rad socialt ömtåliga punkter kompletteras
med skyddsmurar, en revidering
av förmåner och understöd, så att inte
försöken att rädda standarden innebär
en minskad standard för de sämst ställda.
Skulle det vidare bli sämre tillgång
på arbete — vilket man också väntar
genom en åtstramning — blir det sysselsättningssvårigheter
i första hand för
den svaga arbetskraften, för de ensamstående
kvinnorna, för de äldre och för
dem som inte orkar med ett tungt arbete
samt för den ovana arbetskraften.
Det har tidigare visat sig vid den
minsta åtstramning, att det är den äldre
arbetskraften, i första hand G7-åringarna,
som fått gå. Det är att beklaga
att inte sparaktionen, som skulle kunna
dirigeras förbi det svaga klientelet, gick
i lås. Detta förslag var rättvist och gick
rakt på målet att lära folk leva spar -

120 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

sammare, när de hade något så när goda
inkomster. Men de nu anlitade kringelkrokarna
för att nå samma mål är inte
alls klart upplysta vägar. Där råder
dunkel, och många faror döljer sig i
mörkret. Under alla förhållanden blir
det naturligtvis regeringen, som får ta
följderna. Jag hoppas den räknar med
ett socialt räddningsarbete, om det blir
det svaga klientelet som blir utsatt för
påfrestningar.

Det är utmärkt med skattesänkningar,
som vi i dag en gång till har blivit
lovade av finansministern, men just för
detta klientel betyder inte en skattesänkning
mycket. För dem som har små
inkomster blir den inte den stora frälsningen
i eländet som för många andra.
De bör i stället främst skyddas mot
prisstegringar på nödtorftsvaror, mot
hyreshöjningar i det gamla och sämsta
bostadsbeståndet och får inte komma
i klämma vid arbetslöshetstendenser.
Jag hoppas regeringen känner det som
en absolut skyldighet att genom socialpolitiska
åtgärder, mot hyreshöjningar
bl. a., skydda de sämst ställda i samhället
mot att bli inflationens buffertar.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! I den föreliggande propositionen
går man in för ett frivilligt
sparande som ersättning för det
obligatoriska sparande, som man tidigare
hade planerat. Både kommunister
och borgerliga talare i denna församling
har uttryckt en viss känsla av
triumf över att ha lyckats sabotera regeringens
planer på obligatoriskt sparande.
Frågan härom är väl inte slutdiskuterad
för all framtid. Jag noterar
med tacksamhet det som har anförts
här i dag om att man är glad att man
lyckats i detta hänseende. Det kanske
kan bliva en bumerang för vederbörande
framdeles.

På s. 18 i den föreliggande propositionen
finner jag att länsstyrelsen i

Älvsborgs län med anledning av den
promemoria som utarbetades 1951 anför
en del beaktansvärda synpunkter
i detta stycke. Där står: »Länsstyrelsen
i Älvsborgs län ifrågasatte, om mentaliteten
hos den stora allmänheten verkligen
vore sådan, att ett ökat sparande
ens med skattepremiering vore att förvänta.
Hos de allra flesta torde kravet
på bibehållande av uppnådd levnadsstandard
vara dominerande. Om man
ville åstadkomma allmänt nysparande
— och krav på allmängiltighet borde
uppställas i förevarande hänseende —•
torde, om läget bedömdes vara så allvarligt,
endast utvägen med tvångssparande
återstå.» Vad innebär detta?
Naturligtvis att mentaliteten i dag inte
är sådan, att man utan vidare vill avstå
från vissa livets förmåner. Det ser
vi på den stora bilhandeln, den stora
nöjesreklamen och den brist på prismedvetande
som man visar, t. ex. då
man tillhandlar sig varor i butiker
och mera faller undan för reklamen än
visar prov på ekonomiskt tänkande.

Det är också beklagligt, att man här
i dag fortfarande understryker, att det
var nyttigt, att man lyckades skrämma
folk från att placera sina medel i statsobligationer,
som om ett par år skulle
inlösas till ett reducerat värde. Regeringens
hela åtgärd syftade ju till att
bevara penningvärdet. Då är det nog
en smula ansvarslöst av de borgerliga
talesmännen att här söka misstänkliggöra
värdepapper, som tidigare har ansetts
så goda, att det har föreskrivits
att t. ex. förmyndarmedel och donationsmedel
lämpligen skall placeras i
sådana och icke i aktier, som kan ändra
värde från tid till annan. Jag erkänner
att i dagens situation aktiekurserna
är förmånligare. Det finns aktiekurser
som är fem gånger så höga som det
nominella värdet. Det kan naturligtvis
se lockande ut i nuvarande stund, särskilt
som obligationerna i dagens läge
ligger lågt i kurs. Men som vi alla vet

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 121

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa inter -

pellation ang. det ekonomiska läget och

kan förändringarna på detta område
komma rätt snabbt.

Regeringen har i dag på sätt och vis
fått lovord av den borgerliga oppositionen
för att den börjat tillämpa den rörliga
räntans politik. Jag hoppas att räntan
blir rörlig och så snart som möjligt
går nedåt igen, ty jag misstänker att en
del verkningar kommer att visa sig under
årets lopp som gör, att man kanske
inte kommer att vara så glad över att ha
stått som talesman för den rörliga räntan
— i varje fall inte när den rör sig
uppåt. Jag hoppas alltså, att regeringen
med olika åtgärder skall kunna föra
räntan ned i ett läge, som jag tror passar
såväl mindre företagare som bostadsbyggnadsverksamheten
och andra
områden.

När man försöker att befrämja sparverksamheten,
måste man också ta hänsyn
till skattepolitiken. Man vågar inte
gå hur långt som helst på den punkten,
och man är medveten om att här
har drivits en skattepropaganda som
har gjort att det råder en viss missstämning
mot en skattepolitik som är
förnuftig.

Då det gäller att driva en ekonomisk
politik i ett samhälle är sannerligen
inte huvudstaden något föredöme. Jag
har påpekat detta i ett annat sammanhang,
och jag återkommer till saken
i dag. Det kommer att ställas stora krav
på lånemarknaden bl. a. från storstädernas
sida, och det blir rätt dyra
pengar för skattebetalarna i nuvarande
ränteläge. Jag vill dra en liten parallell
hur vi i det stycket handlar i
kommuner, där vi har socialdemokratisk
majoritet och där vi har samma
press ifrån våra väljare när det gäller
skattepolitiken som ni har här i lcungl.
huvudstaden. I Stockholm utgör den
kommunala låneskulden 2 554 kronor
och 70 öre per invånare, och i min lilla
hemstad Trollhättan — med 28 000 invånare
— där vi har en relativt hög
kommunalskatt, har vi en låneskuld på

utvecklingstendenserna

177 kronor 54 öre per invånare (enligt
Sv. stadsförbundets tidskrift nr 13 år
1954). Jag tar detta som ett exempel på
att man kan driva agitation i skattefrågorna
på sådant sätt att det inte är
till fördel för samhället.

Efter denna lilla utvikning skall jag
återgå till frågan om penningvärdet.

I allmänhet är det ju på det sättet att
man bortser ifrån för vilket ändamål
skattemedlen och de tillgodohavanden
vi har i landet användes. Under årens
lopp har vi undan för undan fått öka
våra militära utgifter. Jag har sagt det
tidigare, och jag säger det i dag. Där
rör det sig ju om ganska stora belopp.
Innevarande år gäller det 2 163 miljoner
kronor, och överbefälhavaren räknar
med att vi på några år skall komma
upp i 2 700 miljoner kronor.

Jag förnekar inte att dessa utgifter
-— som också har diskuterats tidigare
■—- kan vara nödvändiga på sitt sätt.
Man kan diskutera om begränsningen.
Men jag tycker inte att de bör läggas
åt sidan när vi diskuterar våra totala
utgifter, ty här gäller det ju ändå utgifter
som i motsats till vanliga industriinvesteringar,
bostadsbyggande
och dylikt icke ger något reellt igen;
försvarsutgifterna kommer i stället undan
för undan att kräva nya utgifter.
Även dessa utgifter skall betalas ur de
medel som uttaxeras från skattebetalarna,
och jag vågar påstå att de i högsta
grad är inflationsbefrämjande utgifter,
om något är det. Detta skall inte
glömmas bort i denna debatt, och det
är denna sak jag vill understryka i
detta sammanhang.

Det var närmast ett uttalande av herr
Hjalmarson som påminde mig om saken.
Han sade i förmiddags någonting
om att vi bör redovisa betalningen av
notan ifrån regeringens sida, och han
betonade också att det skulle vara nyttigt
för skattebetalarna alt få reda på
vart deras pengar går. Jag vill bara understryka
vad jag sade i samband med

122 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

en motion i detta stycke förra året,
nämligen att det skulle vara mycket
tacknämligt om man i de ekonomiska
debatterna också förde in dessa stora
utgifter, som vi numera får dras med.
Vi har utgifter för socialvård, och vi
har utgifter i olika sammanhang i samhället,
men detta problem om stora försvarsutgifterna
det brukar alltid glömmas
bort, och vad jag vill påminna
om är att vi, när vi skall diskutera
om skatteåtgärder och om samhällsekonomi,
inte skall glömma bort, att vi
på den här punkten har en utgift som
är ganska kapitalkrävande och utgör en
stor belastning på skattebetalarna.

Jag vill med detta också yrka remiss
av föreliggande proposition.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Först vill jag göra en
liten anmärkning beträffande den debattordning
som man har vid sådana
stora debatter som denna, då två av
partiledarna tar en så orimligt lång tid
i anspråk. Då de vet att så många
andra är antecknade, tycker man nog
att de borde begränsa sig litet mer, och
jag beklagar att talmannen inte har
möjlighet att vidtaga åtgärder för att
i någon mån förkorta deras anföranden
vid behov.

Så skall jag övergå till den fråga som
debatten egentligen gäller. När vi nu
hör ifrån oppositionspartierna, att regeringen
har försyndat sig så mycket,
vet vi ju alla vad som är den egentliga
orsaken till de problem som föreligger.
Det är denna väldiga lönehöjning, som
har inträffat vid avtalsrörelserna nu i
år. Den har ju finansministern varnat
för i statsverkspropositionen, och man
tycker nog att organisationerna borde
ha tagit litet mer hänsyn till dessa varningar,
som har riktats till dem. Det är,
tycker jag, nästan oförsynt av dessa
avtalsgrupper att de inte tar hänsyn
till det ekonomiska läget, utan bara
pressar på uppåt, och med hänsyn till

den kraft som arbetarorganisationerna
har förstår man att de nästan kan pressa
sig till vad som helst. Att göra så
och sedan komma och ropa på att det
åligger statsmakterna — och närmast
regeringen — att värna om penningvärdet,
det tycker jag är ansvarslöst.
De som handlar på detta vis borde nog
vara tvungna att själva i litet större utsträckning
bära följderna av den där
uppressningspolitiken som drivs i lönerörelserna.
När det nu, som vi känner
till, har blivit denna löneökning, uppgående
till mer än 2 000 miljoner kronor
i ökade inkomster, förstår jag mycket
väl att regeringen känner ett visst
ansvar för att vidtaga motåtgärder.

I fråga om dessa motåtgärder får jag
säga att det frivilliga sparandet, beträffande
vilket i dag föreligger en proposition,
enligt min mening är en bra
åtgärd. Det var vad jag rekommenderade
när vi i riksbanken hade att yttra
oss över förslaget om tvångssparande.
Jag rekommenderade då för min del
att man skulle vidtaga åtgärder för att
stimulera det frivilliga sparandet. Den
proposition som här är framlagd tycker
jag är synnerligen bra ur många
synpunkter, och det skall bara bli intressant
att se hur mycket man kan få
in på denna väg. Skulle det, som man
vill göra gällande från vissa håll, förhålla
sig så att det är höjd ränta som
erfordras för att folk skall spara, måste
här bli ett typiskt exempel på hur mycket
det kommer att verka, ty den ränta
som här stipuleras både från bankhåll
och från statens sida är ju synnerligen
fördelaktig. Jag har den tron, att detta
kommer att göra åtskilligt beträffande
sparsamheten.

När det sedan gäller åtgärder i övrigt
är det klart att det, om man skall
nå något syfte, bör vara åtgärder som
drabbar den stora mängden av folk. Ur
den synpunkten förstår jag mycket väl
finansministerns förslag om tvångssparande,
ty det gick ut över alla. Där

Fredagen den 29 april 1955 em.

Nr 16 123

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar pa interpellation
ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

fick var och en i förhållande till sin
inkomst bära en viss börda. Om regeringen
framlagt de olika alternativen
på en gång och presenterat dem för
det svenska folket, dels detta tvångssparande
efter de grunder som förelåg
och dels en räntehöjning efter de grunder
som nu har stipulerats, är jag övertygad
om att flertalet i detta samhälle
mycket hellre hade gått in för tvångssparandet
som det var upplagt. Man
fick ju sina pengar tillbaka efter en
viss tid med relativt god ränta, och jag
tycker knappast det förslaget innebar
någon så förfärligt överhängande
nackdel.

Bra mycket sämre tycker jag att den
höjda räntan är. När vi hade denna
fråga till behandling i bankofullmäktige
kunde jag för min del inte följa
linjen med höjd ränta. Jag reserverade
mig följaktligen i bankofullmäktige och
ansåg, att den låga räntan faktiskt är
den bästa sak vi har haft under denna
samverkan med socialdemokraterna sedan
1951 och under hela den tid för
övrigt som vi har haft den låga räntan.
Den har varit till stor fördel inte minst
för alla som är i ett dåligt ekonomiskt
läge. Jag förstår mycket väl att det för
dem, som har det relativt bra ställt och
som har pengar på banken och bara
höstar in stora vinster genom höjda
räntor, är lockande med en hög ränta.
Men för alla dessa skuldsatta — jag
tänker framför allt på jordbrukare och
andra fastighetsägare då jag vet att de
har mycket stora skulder med hänsyn
till inte bara de höga fastighetsvärden
som gällt under sista tiden utan också
dyra lösören — tror jag det i många
fall kommer att bli en katastrof med
hänsyn till läget beträffande skuldsättningen
ute i de olika bygderna.

Dessutom, i vad mån kommer denna
höjda ränta att drabba tjänstemän och
löntagare i allmänhet? De har säkerligen
inte så värst stora skulder. Dem
drabbar den höjda räntan inte något

nämnvärt, under det att det blir framför
allt företagare och jordbrukare som
får bära denna börda. Därför kunde
jag för min del inte vara med om denna
linje för inflationens bekämpande.

Som jag tidigare sade bör åtgärder
som skall motverka inflationen vara av
den art att de drabbar den stora mängden,
om det skall vara någon nytta med
dem. En sak som är mycket enkel att
få till stånd i det hänseendet är enligt
min uppfattning att låta den höjda räntan
slå igenom på hyresmarknaden.
Man drabbar då rätt många och får på
ett naturligt sätt anpassning till det nya
läget. Då sugs åtskilligt av den ökade
köpkraften upp på ett naturligt sätt.
Jag har därför mycket svårt att förstå
hur regeringen har kunnat komma
fram med propositionen om kompensation
för de höjda hyrorna. Därmed
motverkas vad man hade tänkt åstadkomma
genom den höjda räntan. Jag
tror att man i detta hänseende skulle
överväga att inte gå in för kompensation
för de höjda hyrorna.

En sak som jag också tror skulle
vara nyttig i dessa tider är att försöka
bromsa det väldiga bostadsbyggandet.
Vi ser ju att det nu inte är samma stora
brist på bostäder som tidigare rått.
Det lär ha inträffat att när en byggmästare
har sitt hus färdigt kan han
ibland få utbjuda lägenheter till hyresgäster
både en och två gånger, ty folk
har redan bostad. När man vidare ser
hur det här i Stockholms rivs en hel del
relativt bra hus, förvånar man sig över
att staten skall medverka till byggandet
genom vissa subventioner. Här är
en av de stora centralpunkterna när
det gäller att hindra alltför stor efterfrågan
av arbetskraften. Vill man ha en
minskning härvidlag och alltså hindra
inflationen från att slå igenom för mycket,
då är ingenting lämpligare än att
försöka begränsa på byggnadsoinrådet,
som i detta hänsende intar en nyckelposition
här i landet.

124 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter pellation

ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

Om regeringen slår in på de vägarna,
tror jag det skall kunna lyckas att häva
denna inflation och också bättre möta
de lönekrav, som vi har att vänta nästkommande
år.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara be att
få adresserna på de där husen som det
finns tomma lägenheter i. Vi har en
helt annan uppfattning här i Stockholm
än att det skulle finnas så gott
om lägenheter. Det vore roligt att veta
var dessa hus finns.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson bor ju
själv i Stockholm. Hon kan gå omkring
litet varstans, så får hon se.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ser att statsministern
har iklätt sig en statssekreterares
skepnad, men jag betraktar honom såsom
representant för Sveriges regering,
i den mån jag kommer att rikta mig
till densamma, och hoppas att mina ord
når statsministern.

Jag tror det är lyckosamt att vi har
kommit in på den väg som vi nu börjat
vandra, och jag gratulerar regeringen
till att ha tagit detta steg. Det är synd
att omständigheterna gjort att det har
behövt tagas, och jag förstår att det har
varit pinsamt för regeringen. Det är
emellertid egentligen sättet på vilket
regeringen har tagit detta steg som jag
skulle vilja kritisera.

Jag har varit utomlands några veckor
på riksdagens uppdrag och kom
tillbaka i den här totalt förändrade
situationen. Jag tror att herr Svensson
i Ljungskile klarast beskrev hur det
hela har passerat. Jag har samma intryck
som han av att det svenska folket
just beträffande den rörliga räntan
har uppbyggts med den ena skräckmålningen
efter den andra av vad som

skulle inträffa om man började följa
den linjen. Man är fullkomligt impregnerad
med skräckbilder av ökad arbetslöshet
och allt vad det nu för övrigt
var.

Nu skall vi alltså tillämpa en rörlig
räntepolitik. Vi hoppas alla att räntan
skall kunna gå ner snart nog och att
den sedan skall få förbli rörlig. Jag
hoppas att de fördomar, som regeringen
tidigare drogs med härvidlag, nu har
övervunnits.

Men hur skall man på ett riktigt sätt
kunna göra klart för svenska folket, att
det som regeringen förut sade var fel
och att det inte är så farligt med en
rörlig ränta som regeringen har sagt?
Har statsministern någon lösning på
den frågan? Jag tycker att detta bör
vara en varning för varje regering att
hålla sig litet mer inom rimlighetens
gränser när det gäller att kritisera oppositionen.
Man kan ju snart befinna
sig i samma läge, som visar sig här.
Då får man själv äta upp allt detta, och
det är ju inte så smakligt. Förtroendet
för begreppet svensk regering kan inte
må väl av sådant, men jag hoppas att
det skall gå att reparera så småningom
och att svenska folket snart nog skall
kunna se upp till regeringen igen och
tro på vad den säger.

Herr Hedlund har sett glad och munter
ut i dag. Han har haft en besvärlig
tid under flera år och vet vad det vill
säga att få äta upp saker som man tidigare
har sagt och påstå i dag att någonting
är vitt som man i går kallade
svart. Jag undrar om han inte kände
det lättare i dag därför att den stora
koalitionsbrodern nu har råkat i samma
situation som han. Bondeförbundet
har spelat en underordnad roll förut,
men kanske socialdemokratien har kunnat
lära litet av den delen av bondeförbundets
vedervärdigheter och rent
av kan klara ut dem tack vare de lärdomar
som sålunda har givits.

Jag vill sluta, herr talman, eftersom

Nr 16 125

Fredagen den 29 april 195o em.

Vid remiss av proposition om premiering av frivilligt sparande, tillika svar på inter

pellation ang. det ekonomiska läget och utvecklingstendenserna

jag kanske blir den siste talaren — jag
vet inte om någon känner sig uppkallad
av vad jag här har sagt — med
att uttrycka en förhoppning, att den
mycket besvärliga situation som vi befinner
oss i skall klaras ut och att de
åtgärder som regeringen nu till slut
har vidtagit skall visa sig lyckosamma.
Vi får väl alla hjälpas åt att göra det
bästa av situationen, och jag tror att
ingenting vinns på att alltför mycket
accentuera besvärligheterna och motsättningarna.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionen nr 193 hänvisades till
bankoutskottet. Till utskottet skulle
jämväl överlämnas de under överläggningen
i anledning av propositionen
avgivna yttrandena.

§ 2

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll upprättade den 14 juni 1954
av generalsekreteraren i Internationella
civila luftfartsorganisationen (ICAO)
rörande vissa ändringar av konventionen
den 7 december 1944 angående internationell
civil luftfart; samt
från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen och propositionen
nr 137 gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom eckle -

siastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1955/56 till avsättning till fonden för
idrottens främjande;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk; nr

224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret
1955/56 m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter
m. m.;

nr 227, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering av
vissa tjänster m. m.; och

nr 228, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.

§ 3

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 188, med återkallande av propositionen
nr 60, såvitt angår inhämtande
av riksdagens medgivande för Aktiebolaget
Statens skogsindustrier att förvärva
aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk,
tillställts kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 4

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 177, med förslag till lag om
socialhjälp, na. m., motionerna:

126 Nr 16

Fredagen den 29 april 1955 em.

nr 650, av herr Hagård m. fl. och
nr 651, av fru Boman och herr Staxäng;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 192, angående statens inlösen
av Trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag motionen nr 652,
av herr Gavelin.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare,
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad

avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hörselvårdens organisation
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande
verksamheten vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm, och
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr
298) om provianteringsfrilager, m. m.,
nr 40, i anledning av väckt motion
om beräkning av ortsavdrag för vissa
skattskyldiga och

nr 41, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande avdragsrätten
för periodiskt understöd
till studerande m. m., samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., dels ock en i anledning
av propositionen väckt motion, och
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i 17 § vägstadgan.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.24.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 3 maj 1955

Nr 16 127

Tisdagen den 3 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 26
och den 27 nästlidna april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att fru Gerda Nilsson,
f. 8.1-1914, Gävle, på grund av sjukdom
är arbetsoförmögen 2.5—14.5 1955.

Gävle 2.5-1955

Nils Asklund
Stadsläkare

Kammaren beviljade fru Nilsson ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med gårdagen till och med den 14 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
liggande skrivelse nr 188, med återkallande
av propositionen nr 60, såvitt angår
inhämtande av riksdagens medgivande
för Aktiebolaget Statens skogsindustrier
att förvärva aktierna i Aktiebolaget
Åry manufakturverk.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

650, av herr Hagård m. fl., samt

nr 651, av fru Boman och herr Staxäng;
samt

till statsutskottet motionen nr 652, av
herr Gavelin.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 98—106, bevillningsutskottets
betänkanden nr 39—41
samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
18 och 19.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Frankrike;

konstitutionsutskottets memorial nr
16, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m.;

nr 108, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen avser de
statliga avlöningsförfattningarna,

nr 109, i anledning av väckta motioner
om rätt till viss tjänstårsberäkning
för lärare vid statsunderstödda svenska
skolor i utlandet,

nr 110, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt f. d. lokomotiveldaren
Axel Leonard Ekman,

nr 111, i anledning av väckt motion
om pension åt Hilda Fastrup, och
nr 112, i anledning av väckt motion
om ersättning till parkettläggaren S. E.
V. Jansson för skada uppkommen under
militärtjänstgöring; samt

första lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts pro -

128 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

position med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 §
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket, dels ock i ämnet
väckt motion.

§ 7

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 195, angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och eko -

nomipersonal m. m., tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 4 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang. utredning
om vetenskaplig forskning rörande arbetslivet
och arbetsplatsens förhållanden

Ä föredragningslistan hade antecknats,
att svar på interpellationer komme
att lämnas av statsråden Norup,
Persson och Sträng i nu angiven ordning.
På grund av anmält förhinder
för de förstnämnda lämnade herr talmannen
på begäran ordet först till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fröken Elmén frågat mig om
jag vill ta initiativ till att den av riksdagen
år 1951 begärda offentliga utredningen
om vetenskaplig forskning rörande
arbetslivet och arbetsplatsens förhållanden
blir tillsatt. Med anledning
härav vill jag meddela följande.

Som svar på en enkel fråga i samma
ämne vid höstriksdagen 1952 hänvisade
jag — förutom till belastningen på
socialdepartementets kommittéanslag

— till att utredningsfrågan kommit i
ett delvis nytt läge genom att Svenska
arbetsgivareföreningen fått betydande
donationsmedel till sitt förfogande för
forskning och konsultation på det personaladministrativa
området. Jag ansåg
det vara mycket glädjande, att en sådan
verksamhet kom till stånd på i första
hand arbetsmarknadsparternas eget initiativ
och ansvar samt förklarade, att
jag ansåg mig böra avvakta utvecklingen
ytterligare, innan jag tog ställning
till frågan om den av riksdagen begärda
utredningen.

Det av Arbetsgivareföreningen bildade
s. k. Personaladministrativa rådet,
där förutom arbetsgivarna även arbetsmarknadsstyrelsen,
Landsorganisationen
och TCO är representerade, har nu
varit i verksamhet ca 2y2 år. Hittills
har rådet, enligt vad jag inhämtat, erhållit
donationsbelopp om sammanlagt
2 000 000 kronor. Härav har ca 1 200 000
kronor avsatts till forskning. Medel har
disponerats för ett 25-tal olika forskningsuppgifter
av större eller mindre
omfattning. Vidare kan nämnas, att
Personaladministrativa rådet medver -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 129

ang. utredning om vetenskaplig forskning rörande arbets

Svar på interpellation

livet och arbetsplatsens förhållanden

kat till bildandet av en avdelning för
industriell arbetsfysiologi vid Gymnastiska
centralinstitutet.

Ehuru urvalet av forskningsuppgifter,
till vilka anslag lämnas av Personaladministrativa
rådet, helt naturligt i
viss mån präglas av de inom rådet dominerande
arbetsgivarintressena, är det
hittills igångsatta forskningsarbetet utan
tvivel av betydelse ur hela samhällets
synpunkt. Det synes finnas skäl för
omdömet att den vetenskapliga forskningen
rörande arbetslivets förhållanden
genom rådets verksamhet fått avsevärt
förbättrade förutsättningar i vårt
land. Verksamheten har emellertid pågått
alltför kort tid för att man skall
kunna överblicka i vilken utsträckning
behovet av dylik forskning kommer att
tillgodoses dels genom rådet och dels
genom vad som nu göres genom de statliga
forskningsråden och andra institutioner.
Först efter ytterligare någon
tids erfarenhet kan man bedöma, huruvida
åtgärder utöver de nu nämnda
framstår som erforderliga. Jag har sålunda
den uppfattningen, att tiden knappast
ännu är inne att ta ställning till
frågan om den av riksdagen begärda
utredningen.

Härefter anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
chefen för socialdepartementet herr
statsrådet Sträng för svaret på min interpellation.
Jag måste säga att det innehöll
inte så mycket, det var inte så
mycket mera än som interpellationen
informerade om.

Jag är emellertid fullt överens med
statsrådet om att det initiativ som tagits
av Arbetsgivareföreningen är utomordentligt
fint. När statsrådet säger att
det är parterna på arbetsmarknaden,
som här tillsammans tagit initiativet,
vill jag framhålla, att det iir bara den
ena parten som tagit detta initiativ. Det

är den som anslår medel och står för
forskningen. Även om man i själva rådet
tagit in representanter för LO, TCO
och arbetsmarknadsstyrelsen, blir det
dock så, att Arbetsgivareföreningen avgör
vilka uppgifter som kommer att tas
upp till forskning. Jag vill inte på något
sätt förringa värdet av den forskning
som bedrives, utan ytterligare understryka,
att det initiativ som tagits är
utomordentligt bra och värdefullt.

Jag vet inte om statsrådet Sträng
följde med den debatt som fördes i tidningen
Fackföreningsrörelsen, där man
under hösten började ta upp frågan om
detta är enbart ett Arbetsgivareföreningens
intresse och om inte här också arbetstagarorganisationerna
och konsumentgrupperna
har stora intressen att
bevaka. Den frågan framkastades också,
om man inte skulle satsa medel för
att föra fram forskningen på arbetslivets
område. Det framgick av flera
inlägg i debatten att man var för den
saken, och man ansåg att det var risk
för att forskningen komme att helt betalas
och övertagas av Arbetsgivareföreningen,
varigenom den skulle komma
att leda forskningen på detta område,
som lika mycket och jag kan säga i
ännu större utsträckning är ett arbetstagarintresse.
Jag måste för min del
säga att det vore mycket olyckligt om
här skulle tas upp forskning från andra
parten, och det skulle bli forskning
gentemot forskning.

Vi motionärer fick en intressant information
i denna fråga av en representant
för Personaladministrativa rådet.
Denne framhöll att det onekligen
i första hand blir en målforskning och
inte en grundforskning. Målforskningen
är ju mycket lättare, och vad man kan
förstå blir det också i viss utsträckning
en konjunkturbetonad forskning, som
kommer att bedrivas.

Vi märkte väl alla att under den tid
det var ytterst ont om arbetskraft satte
många företag i gång med utredningar,

9 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 10

130 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. utredning om vetenskaplig forskning rörande arbetslivet
och arbetsplatsens förhållanden

attitydundersökningar, trivselundersökningar
och allt möjligt i den vägen. Det
var naturligtvis mycket bra och kanske
utslagsgivande för just den tidpunkten.
Men nu är det ingen fortgående forskning
på detta område. Det som då gjordes
var förvisso värdefullt, men jag
anser att här skall det vara en fortgående
forskning och att man många
gånger kanske måste ta upp dessa frågor
mera intensivt framförallt när det
är lågkonjunktur. När det inte är högkonjunktur
har man tid att undersöka
och forska i dessa frågor. Under en
högkonjunktur är det en sådan rush
att det många gånger är svårt att kunna
utföra forskningen ute på arbetsplatserna.
Som förhållandena nu ligger
till är det inte lätt för forskarna att bedriva
sitt arbete. De är anställda av
arbetsgivarna och har att styra forskningsarbetet
mellan förmän, arbetsledare
och arbetstagare, vilket måste vara
utomordentligt tungrott. Det blir också
många gånger som jag förut sagt en
kortsiktig och konjunkturbetonad forskning
— vilket vi i viss grad redan har
fått bevittna. Eftersom det är Arbetsgivareföreningen
som satsar medlen för
denna forskning, bestämmer man naturligtvis
där också vilka uppgifter
forskarna skall arbeta med, och så sätter
man in forskningen på de för tillfället
för arbetsgivaren viktigaste områdena.

Vi har många frågor som det vore
önskvärt att man tog upp till grundligt
studium. För att gå in på en. Nu ser
man i första hand till vad som är produktionsbefrämjande,
på produktionsökningen.
Det är emellertid svårt att
säga vad som är produktionsökande.
Man bör nämligen ställa produktionsökningen
i relation till ansträngningen
och förslitningen av människan under
hela livsperspektivet. Vi noterar en produktionsökning
på så och så många
procent, men vi ser inte på den procentuella
ökningen av ansträngning

och förslitning av människan, vilket
jag tycker är en mycket viktig synpunkt.
Vad vi först skall se på är naturligtvis
vad produktionsökningen betyder
för människorna i det långa loppet.
Det är människan hela denna forskning
bör gå ut på, människan i hela
livsperspektivet. Jag vet bara i ett sammanhang,
då man ser på människan i
hela sitt livsperspektiv, nämligen när
det gäller kvinnornas lägre löner. Där
säges det att kvinnorna är borta så och
så mycket under hela den tid de arbetar
och att de därför inte är berättigade
till samma lön som männen i jämförbara
grupper och även när det gäller
ackordsarbete.

För att få fram ett rättvisande värde
på detta område kräves emellertid långvarigt
och omfattande forskningsarbete
med tillgång till mycken expertis. Det
är nämligen oerhört svårt att fastställa
vad som är produktionsökning, i vilken
hänsyn tages även till den ökade ansträngningen
och förslitningen av människan.
I det sammanhanget vill jag
hänvisa till gårdagens MT — murarrösten
som framhöll att jäktet efter ackord
och pengar går ut över arbetets kvalitet
och över människan själv i form av förtidig
förslitning. Jag anser att stora områden
av arbetslivet, såsom avlöningsformer
m. m., borde tagas upp till forskning
och sättas in i ett helhetssammanhang.

Vi har stora anslag för teknisk forskning
och många forskningsinstitutioner
och utbildningsanstalter, men just när
det gäller den mänskliga faktorn drar
sig staten tillbaka hela tiden. Just vad
gäller grundforskningen borde det väl
annars vara mycket motiverat att staten
verkligen toge initiativ. Vid all forskning
av detta slag är det då nödvändigt
att människan sättes in i hela sitt sammanhang,
alltså i hela 24-timmarssituationen,
och att det inte bara blir arbetsplatsens
förhållanden som är det
avgörande, utan där hänsyn även tages

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr IG 131

Svar på interpellation ang. utredning

livet och arbetsplatsens förhållanden

till människans privata förhållanden i
hela det sociala sammanhanget.

Vidare är det naturligtvis nödvändigt
att forskningsresultaten redovisas
i lättillgänglig form inte bara för arbetsgivarna
och arbetsledarna utan
också för arbetstagarna. Arbetarna måste
själva många gånger ta ställning till
sin situation, och för att kunna göra
det måste de förstå vad det här verkligen
rör sig om.

Herr statsråd! Jag anser frågan om
denna forskning vara av utomordentligt
stor betydelse, och detta är orsaken
till att jag åter tagit upp den till diskussion.
Jag menar nämligen att vi
står mitt uppe i en snabb utveckling av
arbetslivet, som gör att vi inte vet vilka
stora problem vi i framtiden kan komma
att ställas inför.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

När jag lyssnade till fröken Ehnén
tyckte jag nog att hennes anförande
gav ett intryck av att det personaladministrativa
rådet i alltför stor utsträckning
dominerades av de renodlade
arbetsgivarintressena. Som jag
meddelade i svaret instiftades detta råd
under förutsättning att man skulle ha
ett samarbete med övriga intresseorganisationer
på arbetsmarknaden, och
som här också har sagts har både arbetsmarknadsstyrelsen,
LO och TCO
sina representanter i rådet. Jag förmenar
att detta nog är en ganska god garanti
för att forskningen inte så där
ensidigt bestämmes, som man kanske
kunde få intryck av genom fröken Elméns
anförande. Jag är övertygad om
att organisationernas och arbetsmarknadsstyrelsens
representanter inte sitter
där bara som nickedockor och tackar
och tar emot vad man på arbetsgivarhållet
beslutar sig för att forskningen
skall omfatta, utan de har —
och det kan jag försäkra -— möjlighet
att göra sina synpunkter gällande.

om vetenskaplig forskning rörande arbets Forskningen

på detta område bedrives
för närvarande vid våra universitet
och våra högskolor, och nog har vi
ett ganska bestämt intryck, att det är
svårt att få fatt på en kvalificerad
forskare, som inte är anlitad på detta
område. I den mån vi haft våra trevare
ute för att orientera oss om dessa
spörsmål har åtminstone jag kommit
till den slutsatsen, att de vetenskapsmän
som verkligen är kunniga är hårt
engagerade i arbeten på hithörande
områden. Jag skulle också vilja erinra
om att det Personaladministrativa rådet
har en rad uppgifter under arbete
just nu och att man fördelat dessa på
olika slag av forskare.

Fröken Elmén talade om nödvändigheten
att sätta människan in i perspektivet.
Tar jag del av den arbetslista,
som det Personaladministrativa rådet
just nu har som sitt program, måste jag
finna att fröken Elmén är tillgodosedd
även i det avseendet. Jag kan erinra
om — allt det som jag nu omnämner
är specialuppdrag som Personaladministrativa
rådet har fördelat bland forskare
— att vi bland andra har en docent
Dahlström, som sysslar med information
och kommunikation inom
företagen. Vi har en docent Westerlund
som sysslar med förmännens speciella
insatser och deras inverkan på
de anställdas prestationer på arbetsplatsen.
Vi har en licentiat Mindus,
som arbetar med industripsykiatrisk
försöksverksamhet. Vi har en professor
Segerstedt som har Personaladministrativa
rådets uppdrag att forska
i ämnet trivsel, anda och produktivitet
och sambandet mellan dessa faktorer.
Jag menar att detta är typiska avsnitt,
där just människan sättes i centrum i
forskningsarbetet.

Vi har vidare en licentiat Härnqvist
som har rådets uppdrag att forska rörande
attitydutvecklingen i relation till
ledare- och kamratförhållanden på arbetsplatsen,
också detta ett ämnesom -

132 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. utredning om

livet och arbetsplatsens förhållanden

råde som väl harmonierar med fröken
Elméns önskemål. Vi har en licentiat
Wirdenius som sysslar med arbetsledarnas
rekrytering och utbildning samt
arbets-, ansvars- och befogenhetsfördelning,
ett fortfarande i sitt slag lika typiskt
ämnesområde. Vi har en kommitté
under det Personaladministrativa
rådet, som inte är ensidigt sammansatt
av arbetsgivarnas representanter och
som sysslar med olycksfallsforskning.

Vi har en licentiat Lundquist som sysslar
med metodforskning rörande konsultationsverksamheten.
Vi har två professorer
— den ene heter Ahlmark och
den andre Forsberg — som på rådets
vägnar sysslar med en undersökning
rörande den hörselskadande verkan av
buller, som arbetarna kan utsättas för
i sitt arbete. Det finns kommittéer inom
rådet som sysslar med frågan om metoder
för urval av ledarpersonal samt
med vissa undersökningar rörande
vuxenpedagogik.

Inför denna lista har jag kommit
till den slutsatsen, att det är så pass
många och så pass bra arbeten i gång
och som just gäller sådana frågor, som
fröken Elmén efterlyser, att jag tror
inte det ger någonting att just nu organisera
en statlig start på detta område,
helt enkelt därför -— som jag
sade inledningsvis -—- att de forskare
vi har på området faktiskt är så anlitade,
att det inte skulle ge något resultat
att parallellt med den pågående
verksamheten nu sätta i gång också en
speciell statlig sådan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har framhållit att
den forskning, som satts i gång av Personaladministrativa
rådet, har utomordentligt
stor betydelse, men vi får under
hand bevaka, att inte viktiga spörsmål
utelämnas, så att det blir till men
för människan i hela livstidsperspektivet,
om jag så får säga.

vetenskaplig forskning rörande arbets Olyckligt

skulle vara, tycker jag, om
arbetstagarorganisationerna tog upp
forskningen, så att det alltså blev forskning
mot forskning. Herr statsrådet
måste väl instämma i, att detta skulle
vara ett slöseri med de knappa medlen
och med den knappa tillgången på forskare
inom området.

Ur rekryteringssynpunkt tror jag det
vore av mycket stort värde, om staten
satsade en del på forskningen, ty det
kan naturligtvis många gånger uppstå
svårigheter, om en forskare får ett uppdrag
av någon intresseorganisation men
av den ena eller andra anledningen
misslyckas och intresseorganisationen i
fortsättningen inte vill lämna sin medverkan,
när arbetet måste göras om och
tagas upp på ett annat sätt. Jag har sagt,
att det arbete, som utföres av Arbetsgivareföreningen
och Personaladministrativa
rådet, är av utomordentligt stort
värde, men jag anser att staten också
bör göra sitt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att ytterligare
lugna fröken Elmén kan jag nämna,
att jag tagit del av den diskussion, som
förts i Fackföreningsrörelsen. Landsorganisationens
sekreterare Westling säger
helt enkelt, att det finns anledning
att ta igen sig och lugna sig litet nu.
Han säger, att det är för tidigt att bedöma
resultaten av Personaladministrativa
rådets verksamhet. För sin egen
del misströstar han inte om att arbetet
inom detta råd skall ge ett positivt
och acceptabelt resultat.

Den andra representant för landsorganisationen,
som tagit del i den skriftliga
debatten i Fackföreningsrörelsen,
nämligen ledaren för Landsorganisationens
utredningsinstitut, doktor Meidner,
har varit inne på samma linje.
Han har egentligen bara kompletterat
synpunkterna med att säga, att det

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 133

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

kanske kan vara lämpligt att Landsorganisationen
skaffar sig en egen sociolog.
I detta finner jag ingen motsättning,
just mot bakgrunden av vad jag
sade, att vi på detta område har ont
om dugliga forskare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. en redogörelse
för utformningen och erfarenheterna

av den nordiska arbetsmarknaden

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Braconiers
interpellation angående en redogörelse
för utformningen och erfarenheterna
av den nordiska arbetsmarknaden.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet STRÄNG
lämnade nu endast en kort redogörelse
för dess innehåll. Det inom kammaren
utdelade svaret var av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Braconier till mig riktat
följande fråga: Vill herr statsrådet ge
kammaren en redogörelse för utformningen
och erfarenheterna av den nordiska
arbetsmarknaden?

Före första världskriget var arbetsmarknaden
i de nordiska länderna i
stort sett fri. Några hinder restes icke
för den, som ville söka arbete i ett annat
nordiskt land. Arbetsvandringar
och utbyte av arbetskraft mellan de
nordiska länderna förekom i icke ringa
utsträckning, dock knappast av den
storleksordning som vi numera blivit
vana vid.

Det första världskriget medförde
emellertid att de fria förhållandena på
den nordiska arbetsmarknaden bringades
att upphöra. Men även under mellankrigstiden
blev i Norden liksom

mångenstädes i världen arbetsmarknaden
spärrad för arbetskraftens internationella
rörlighet. Praktiskt taget alla
länder införde tillståndstvång för utländsk
arbetskraft. Under 1930-talets
senare skede inleddes dock ett samarbete
mellan de nordiska länderna,
som syftade till ett större och friare
utbyte av arbetskraft mellan dem. Det
tog särskilt sikte på utbyte av sådan
arbetskraft, som genom en tids vistelse
och arbete i ett annat nordiskt land
ville förkovra sina praktiska kunskaper.
Detta ökade praktikantutbyte stod
i begrepp att starta, när andra världskriget
utbröt och omöjliggjorde allt
praktiskt samarbete på den nordiska
arbetsmarknadens område.

Under andra världskriget fick Sverige
mottaga ett ansenligt antal flyktingar
från de nordiska grannländerna.
Det rörde sig om flera tiotusental. Arbetsmarknadsläget
i landet var då sådant
att behov av arbetskraft förelåg.
Vi kunde därför omedelbart dra nytta
av den arbetskraft som flyktingskarorna
utgjorde. De kunde praktiskt taget
omedelbart placeras i arbete. Erfarenheterna
av den nordiska flyktingarbetskraften
under kriget var synnerligen
goda. Dessa goda erfarenheter
beredde marken för vad som senare
skulle komma. I Sverige skapade man
i själva verket en fri nordisk arbetsmarknad
redan under kriget genom att
år 1943 upphäva bestämmelsen om
arbetstillstånd för all nordisk arbetskraft
och tillåta den att fritt ta arbete
varhelst den önskade. Arbetstillstånd
har sedan dess icke krävts för medborgare
från något nordiskt land.

Efter kriget togs frågan om den nordiska
arbetsmarknaden upp på socialministermötet
i Köpenhamn i september
1945. överläggningarna vid detta
möte ledde fram till eu konvention mellan
de nordiska länderna om förmedling
av arbetskraft. Denna konvention
ratificerades av Danmark och Sverige i

134 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. en redogörelse

den nordiska arbetsmarknaden

november 1946 men kom icke att ratificeras
av de övriga nordiska länderna.
Konventionen präglades av de
omedelbart efter kriget ännu ganska
onormala förhållandena på den norniska
arbetsmarknaden och blev därför
ett i praktiken mindre användbart
instrument. Arbetskraften strömmade
i stora skaror till Sverige, under det
att de övriga nordiska länderna självfallet
önskade behålla den arbetskraft,
som så väl behövdes vid återuppbyggnadsarbetet
i våra krigshärjade grannländer.
Dessa länder ansåg därför att
de icke kunde engagera sin arbetsmarknadsorganisation
för uppgifter, som ensidigt
medverkade till en utströmning
av värdefull arbetskraft. Konventionen
föreskrev att samarbetet mellan de olika
ländernas arbetsförmedlingsorgan
skulle ske genom de centrala myndigheterna,
vilket emellertid visade sig
vara en otymplig och onödig omgång. I
praktiken kom endast en mindre del
av den nordiska förmedlingsverksamheten
att ske efter konventionens riktlinjer.
Det goda hade emellertid konventionen
med sig, att den föreskrev
slopande av arbetstillstånden för medborgare
i de länder, som ratificerade
konventionen. Detta betydde att sedan
1946 har ett arbetstillståndsfritt förhållande
rått mellan Danmark och Sverige.

Den nordiska arbetsmarknaden kunde
icke betraktas som förverkligad, så
länge konventionen endast ratificerats
av två av de nordiska länderna. Det
utvecklades emellertid några år efter
kriget ett nära samarbete mellan de
nordiska ländernas arbetsmarknadsmyndigheter,
som bl. a. ledde till en
viss decentralisering av förmedlingsverksamheten
och gav denna en mera
praktisk inriktning. Det är ingen tvekan
om att detta praktiska samarbete
varit av stor betydelse och i hög grad
bidragit till att det senare utan större
svårigheter gick att ta steget fullt ut

för utformningen och erfarenheterna av

mot en fullständigt gemensam nordisk
arbetsmarknad.

I samband med att frågan om passfriheten
togs upp på internordisk parlamentarisk
basis fick frågan om en
fri och gemensam nordisk arbetsmarknad
förnyad aktualitet. Den nordiska
parlamentariska kommittén för friare
samfärdsel avlämnade i januari 1953
ett förslag om fri nordisk arbetsmarknad.
Detta blev sedan föremål för överläggningar
mellan representanter för
regeringarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige och ledde i mars 1954
till en överenskommelse om gemensam
arbetsmarknad, som senare ratificerades
av nämnda länder och trädde i
kraft den 1 juli 1954. Sedan detta datum
har vi alltså här i Norden en gemensam
arbetsmarknad mellan fyra suveräna
stater.

Vad innebär då den nya överenskommelsen?
Jag vill belysa några av de viktigaste
punkterna i denna.

I första artikeln sägs, att »i de fördragsslutande
staterna skall icke krävas
arbetstillstånd för medborgare i
någon av övriga fördragsslutande stater».
Denna bestämmelse garanterar frihet
för den enskilde arbetstagaren att
ta arbete i vilket nordiskt land han
önskar. Den öppnar dörren för den
gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Det är en frihet som är ganska
unik och endast undantagsvis påträffas.
Den dominerande umgängesformen
på den internationella arbetsmarknaden
är nämligen kravet på arbetstillstånd
för andra länders medborgare.

Befrielsen från skyldighet att inneha
arbetstillstånd har jag ansett vara av
så stor betydelse att jag här nämnt
den först. Jag vill emellertid även erinra
om det uttalande, som återfinnes
i ingressen till överenskommelsen, där
de fördragsslutande staterna deklarerar,
att det är deras regeringars avsikt
att upprätthålla full sysselsättning i
sina respektive stater. Detta bör enligt

Nr 16 135

Svar på interpellation ang.

den nordiska arbetsmarknaden

min mening tolkas så, att cn förutsättning
för att överenskommelsen skall
kunna upprätthållas är att en politik
föres i respektive stater, som syftar till
full sysselsättning. De fördragsslutande
staterna skall också enligt överenskommelsen
hålla varandra underrättade om
planeringen av beredskapsåtgärder för
att motverka förhållanden, som kan
äventyra upprätthållandet av den fulla
sysselsättningen. De skall också —
allt enligt överenskommelsen — vid behov
överlägga om åtgärder av gemensamt
intresse för att upprätthålla den
fulla sysselsättningen. Den gemensamma
utgångspunkten, som består i en
enhetlig arbetsmarknadspolitik i de
nordiska länderna och vars mål är sysselsättning
åt alla, är värd att observera.
Det är ingen tvekan om att det i
hög grad är den under flera år upprätthållna
höga sysselsättningen i de
nordiska länderna, som gjort det möjligt
att rasera spärrarna och upprätta
den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Det är möjligt att det blir just
de moderna fullsysselsättningsländerna
förunnat att öppna gränserna för det
friare utbyte av arbetskraft mellan länderna,
som man under mellankrigstidens
av ständiga arbetslöshetsperioder
hemsökta period fullständigt misslyckades
med.

I överenskommelsen finns även inryckt
en artikel som säger att »de
centrala arbetsförmedlingsmyndigheterna
i de fördragsslutande staterna skall
samarbeta i syfte att arbetskraften i
största möjliga omfattning förmedlas
genom den offentliga arbetsförmedlingen
och så att den blir till gagn för envar
av staterna». Önskvärdheten av
arbetskraftens förmedling genom den
offentliga arbetsförmedlingen har flera
orsaker. Även om den nordiska arbetsmarknaden
lämnats fri är det ingen
som önskar, att arbetskraften skall resa
omkring i Nordens länder och söka
arbete på måfå eller förgäves. Man har

för utformningen och erfarenheterna av

tänkt sig att den arbetssökande på sin
hemorts arbetsförmedling skall kunna
få de konkreta upplysningar om arbetsmarknadsförhållanden
och arbetstillfällen
i andra länder, som gör det möjligt
för honom eller henne att realistiskt
bedöma situationen. Överenskommelsen
ålägger därför de fördragsslutande
staterna att tillställa varandra
allmänna uppgifter om sysselsättning
och arbetslöshet, översikter över den
sannolika utvecklingen på arbetsmarknaden,
upplysningar om aktuella sysselsättningsmöjligheter
samt om andra
förhållanden av betydelse för arbetssökande
från de övriga staterna. Därtill
kommer att man inom den fria
arbetsmarknadens ram även velat från
staternas sida i stort följa arbetskraftsströmmarna
i Norden. Och detta kan
tillgodoses genom att arbetskraften i
största möjliga utsträckning förmedlas
genom arbetsförmedlingen, utan att
man ett ögonblick velat ifrågasätta att
detta skulle ske medelst tvång.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
ställer krav på både arbetsgivare,
arbetare och myndigheter i tider
av arbetslöshet såväl som i fullsysselsättningstider.
Intet fackförbund
i något nordiskt land skulle se med
blida ögon, att utländsk arbetskraft
strömmade till i tider av arbetslöshet
i det egna facket. Arbetsgivare i de
olika nordiska länderna skulle likaledes
reagera, om arbetsgivare från ett annat
nordiskt land sökte värva arbetskraft
från ett land, där stort behov av arbetskraft
föreligger. Båda parter skulle inför
en sådan utveckling säkerligen begära
statliga ingripanden, som tillgodosåge
deras speciella intressen. I ett till
överenskommelsen fogat protokoll är
också utsagt, att den kommission, som
skall tillsättas med representanter från
de fördragsslutande staternas regeringar
för att handlägga i anledning av
överenskommelsen gemensamma frågor,
även skall undersöka, vilka åtgärder

Onsdagen den 4 maj 1955
en redogörelse

136 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

som kan vidtagas för att hindra, att
arbetsgivare bedriver privat värvning
av arbetskraft i annan av de fördragsslutande
staterna. Dessbättre har kommissionen
ännu icke haft anledning
föreslå några åtgärder, och det är min
förhoppning att detta ej heller i framtiden
skall bli erforderligt. Ty om vi
vill behålla en fri och gemensam nordisk
arbetsmarknad är det nödvändigt
att arbetsmarknadens parter handlar
under hänsynstagande till varandras
intressen. Att exportera arbetslöshet till
varandra eller att i bristtider locka arbetskraft
från varandra har icke varit
avsikten med den gemensamma arbetsmarknaden
mellan Nordens länder. Det
finns en klar insikt hos de nordiska arbetsmarknadsmyndigheterna
om att det
här måste vara ett samarbete under
frihet och ansvar, en insikt som också
finns hos arbetarnas och arbetsgivarnas
huvudorganisationer. Myndigheterna är
beredda att gå så långt det är möjligt
för att bistå arbetsmarknadens parter
i att lösa arbetsmarknadsproblemen. De
praktiska problemen rörande den nordiska
arbetskraften kan med förtroende
överlämnas till de offentliga arbetsförmedlingarna.

Jag nämnde tidigare att enligt överenskommelsen
en kommission skall
tillsättas med två representanter för
envar av de fördragsslutande staternas
regeringar för att handlägga i anledning
av överenskommelsen gemensamma
frågor. Denna kommission skall
bl. a. ha följande uppgifter. Den skall
följa utvecklingen på arbetsmarknaden
i de nordiska länderna och arbetskraftens
rörlighet mellan staterna. Den skall
utforma riktlinjer för samarbetet mellan
arbetsförmedlingarna i de olika
länderna. Och den skall dryfta och
framlägga förslag om åtgärder av gemensamt
intresse för arbetsmarknaden
i de fördragsslutande staterna.

Kommissionen har varit samlad tvenne
gånger, i Oslo i höstas samt i Helsing -

fors i mars månad i år. Avsikten är att
hålla nästa överläggning i Stockholm i
september månad i år. Utöver gängse
rapporter om arbetsmarknadsläget i de
olika länderna, åtgärder för jämförbarhet
av arbetsmarknadsstatistiska data,
utväxling av material m. m. har kommissionen
främst tagit upp till diskussion
och enats om riktlinjerna för det
internordiska arbetsförmedlingssamarbetet.
Den stora praktiska betydelse
den senare frågan har motiverar att
jag lämnar en kort redogörelse för hur
detta samarbete är tänkt.

Den grundläggande tanken är att
som en given konsekvens av överenskommelsen
om gemensam nordisk arbetsmarknad
skall Nordens länder även
ha en gemensam förmedlingsmarknad.
Man har därför överenskommit att på
den nordiska arbetsmarknaden skall
arbetsförmedlingen stå öppen för alla
arbetssökande och arbetsgivare, som
är medborgare i något av de nordiska
länderna, och arbetsförmedlingen skall
lämna dem sedvanlig service, oavsett i
vilket nordiskt land de är medborgare.

Den arbetssökande kan vända sig till
vilken arbetsförmedling som helst men
bör av praktiska skäl vända sig till den
förmedling, som är närmast hans bostads-
eller vistelseort. Han skall på arbetsförmedlingen
kunna erhålla upplysning
icke blott om lediga anställningar
i sitt hemland utan även, om
han önskar, om arbetstillfällen i annat
nordiskt land. Det står honom givetvis
fritt att själv välja om han vill anvisas
arbete i hemlandet eller annat nordiskt
land. Om den arbetssökande befinner
sig i annat nordiskt land än sitt hemland
skall han där vara likställd med
landets egna arbetssökande och på arbetsförmedlingen
kunna erhålla upplysningar
om lediga arbetstillfällen såväl
i vistelselandet som i annat nordiskt
land. Om en arbetssökande från sitt
hemland skriftligen vänder sig till arbetsförmedlingen
i ett annat nordiskt

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

137

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

land skall han inskrivas som arbetssökande
på denna arbetsförmedling,
men i regel icke bli föremål för förmedlingsåtgärder,
förrän arbetsförmedlingen
på hans hemort blivit underrättad
och fått tillfälle att uttala sig om
hans arbetsansökan. Här sker alltså ett
direkt samarbete mellan arbetsförmedlingen
på orten för den tilltänkta arbetsplatsen
och arbetsförmedlingen på
den arbetssökandes hemort.

Arbetsgivaren bör i regel vända sig
till arbetsförmedlingen i sitt hemland
och där i första hand efterfråga arbetskraft.
Han skall då kunna erhålla upplysning
om tillgången på den arbetskraft
han begär icke blott i det egna
landet utan även, om han önskar, i annat
nordiskt land. Om arbetsgivaren anmäler
behov av arbetskraft direkt till
arbetsförmedling i annat nordiskt land,
skall denna arbetsförmedling mottaga
arbetsgivarens anmälan, men någon arbetskraft
skall icke anvisas förrän arbetsförmedlingen
på arbetsgivarens
hemort underrättats härom och fått tillfälle
att yttra sig. Anvisning av arbetskraft
skall därefter ske i samarbete
med arbetsförmedlingen på arbetsgivarens
hemort. Detta samarbete mellan
olika arbetsförmedlingskontor är givetvis
tänkt att i regel ske per telefon, så
att onödigt dröjsmål undvikes. Det är
precis samma procedur som nu användes
i samarbete mellan arbetsförmedlingskontoren
i vart och ett av de nordiska
länderna.

Det internordiska arbetsförmedlingssamarbetet
skall decentraliseras så
långt det är möjligt. På grund av att
arbetsförmedlingarna i de olika länderna
är olika utbyggda och utvecklade
bar det bestämts att det ankommer
på vederbörande land att bestämma
bur långt förmedlingssamarbetet skall
decentraliseras. Det är dock tänkt att
samarbetet i regel skall ske mellan de
regionala kontoren, dvs. för Sveriges
del huvudkontoren i liinen och motsva -

rande kontor i Danmarks amt, Norges
fylken och Finlands län. Direkt samarbete
bör emellertid även kunna äga
rum med de lokala arbetsförmedlingskontoren.
För Sveriges del har vi tagit
steget fullt ut och bemyndigat de lokala
kontoren att i förmedlingssyfte
samarbeta med de kontor i andra nordiska
länder, som bestämmes av vederbörande
land. Större överflyttningar av
arbetskraft skall emellertid ske i samråd
med de centrala arbetsförmedlingsmyndigheterna;
detta för att de skall
ha översikt över de stora arbetskraftsströmmarna.

Instruktioner till de olika ländernas
arbetsförmedlingar håller nu på att
utgå angående de riktlinjer för arbetsförmedlingssamarbetet
som kommissionen
för den gemensamma arbetsmarknaden
nyligen överenskommit om.

Efter denna redogörelse för innehållet
i den nya överenskommelsen om
gemensam nordisk arbetsmarknad och
den praktiska utformningen av samarbetet
vill jag till slut säga några ord
om de hittillsvarande erfarenheterna av
den nordiska arbetsmarknaden. Sverige
torde vara det land som har de längsta
erfarenheterna på området genom att
vi släppte kraven på arbetstillstånd för
12 år sedan, varför det icke är oberättigat
att vi nu gör en deklaration härom.
Frånsett enstaka individuella och
lokala störningar, som är ofrånkomliga,
när man rör sig med en så stor grupp
människor som det här gäller, måste
det sägas att erfarenheterna av den
fria nordiska arbetsmarknaden hittills
varit de bästa. Vi har här i Sverige
70 000 arbetande människor från de
övriga nordiska länderna. Siffrorna är
alldeles färska, då de daterar sig från

I april i år; de omfattar 18 114 danskar,

II 241 norrmän och 40 580 finnar. Antalet
finnar är det högsta som någonsin
inregistrerats, under det att danskar
och norrmän tidvis varit här i något
större antal. Totalt steg antalet i Sve -

138 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

rige arbetande medborgare från de övriga
nordiska länderna från krigets
slut oupphörligt fram till hösten 1952,
då det nådde en siffra av ungefär samma
storleksordning som nu. Under
1953 gick emellertid antalet ned med
några tusental men har under senaste
året åter befunnit sig i stigande. Räknar
vi med antalet naturaliseringar,
som varit större än vanligt de två sista
åren, kan man utan vidare säga att vi
i vårt land tidigare icke haft så många
arbetande människor från de övriga
nordiska länderna som nu. Nordborna
utgör också den avgjort största delen
av det totala antalet arbetande utlänningar
här i landet, som den 1 april i
år utgjorde 110 213. Detta är siffror som
inger respekt. Det är ställt utom varje
tvivel att denna nordiska arbetskraft
— såväl som den övriga utländska arbetskraften
•—• varit till stort gagn för
vårt land i en tid då vårt näringsliv
kraftigt expanderat. Men jag tror också
att vistelsen och arbetet i Sverige varit
till gagn för den utländska arbetskraften
själv.

Vi kan med berättigad stolthet peka
på vår gemensamma nordiska arbetsmarknad.
Men vi bör ta den för vad
den är, dvs. en praktisk handlingslinje
på arbetsmarknadens område mellan
en grupp stater som i övrigt har mycket
gemensamt. Vi skall icke vänta oss
att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
skall leda till några underverk.
Ibland har som ett argument för
en gemensam nordisk arbetsmarknad
anförts, att denna skulle kunna användas
för att utjämna av förändringar i
den ekonomiska konjunkturen föranledda
störningar i arbetsmarknaden i
de skilda nordiska länderna. Detta är
en åsikt som torde behöva modifieras.
Studerar man de olika ländernas arbetsmarknad
är det icke olikheterna
utan fastmer alla de gemensamma dragen
som främst framträder. Vi har i
alla länderna en modern arbetsmarknad

— låt vara lite olika långt utvecklad —
med en hög industrialiseringsgrad, en
ständigt växande betydelse för servicenäringarna
och ett kvarstående betydande
jordbruk, som i vissa delar är
högt mekaniserat. Vi har en stor rörlighet
på arbetskraften. Vi har i alla
länderna dragningen från land till stad.
Vi har vidare ett gemensamt drag i våra
länders stora beroende av utrikeshandeln.
Den har medverkat till att skapa
en differentierad arbetsmarknad och
ett rikt urval av yrkesmöjligheter. Men
den har också gjort oss beroende av
världskonjunkturen och mottagliga för
dess förändringar. Detta betyder, att
om det blir en nedgång i världskonjunkturen,
och som en följd därav arbetslöshet
hotar uppstå i ett nordiskt
land, får vi vara beredda att finna ungefär
samma situation i de övriga nordiska
länderna. Och om det råder full
sysselsättning och efterfrågan på arbetskraft
i ett land, är situationen säkerligen
icke mycket olikartad i de
andra nordiska länderna.

Det är sålunda icke utjämning av
olika konjunkturlägen man främst tänkt
på i den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.
Som jag tidigare anfört -—•
och det vill jag än en gång understryka

— är överenskommelsen om en gemensam
nordisk arbetsmarknad baserad på
ett tillstånd av full sysselsättning i alla
de nordiska länderna. Men även om den
gemensamma arbetsmarknaden icke i
någon nämnvärd grad kan användas i
konjunkturutjämnande syfte är den icke
mindre värdefull för det. Det kan pekas
på många konkreta exempel, där den
gemensamma nordiska arbetsmarknaden
varit av stor betydelse. De siffror
jag nyss nämnde om det stora antalet i
Sverige arbetande nordbor från andra
nordiska länder bär vittne härom. Dessa
siffror kan kompletteras med uppgifter
från de övriga nordiska länderna,
som pekar på ett betydande antal,
även om de icke går upp mot de höga

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

139

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

talen i vårt land. I Norge arbetade i
slutet av 1954 9 8G6 nordbor från de
övriga nordiska länderna. I Danmark
och Finland är siffrorna cirka 10 000
respektive 2 000. Det är alltså nära
100 000 människor som för närvarande
drar fördel av den fria och gemensamma
nordiska arbetsmarknaden. Vi kan
vidare peka på flera exempel, där
säsongutjämning på arbetsmarknaden
kommit till stånd genom samarbete mellan
de nordiska ländernas arbetsmarknadsmyndigheter.
Även om den nordiska
arbetsmarknaden som helhet är
starkt säsongbetonad, föreligger givetvis
skillnader mellan de norra delarna
av Finland, Norge och Sverige och de
södra delarna av Skandinavien. Det är
ganska naturligt om en viss växelsysselsättning
mellan dessa landsändar kommer
till stånd. Och det är också vad
som skett. Sin största betydelse har
kanske dock den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden med avseende på de
möjligheter, som öppnas för den enskilde
individen att komma ut och lära
av andras erfarenheter och att skapa
nya kontakter. Icke minst för ungdomen
måste det vara av stor betydelse att den
redan i början av sitt arbetsliv kan inrikta
sig på ett större geografiskt arbetsmarknadsområde,
kanske få flera
yrkesvalsmöjligheter och över huvud
taget ett vidare arbetsfält. För arbetsgivaren
måste den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden vara av stor betydelse
genom att han kan sikta till rekrytering
av arbetskraft inom ett större
område än lians eget land.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
är på det stora hela taget
fullständigt fri. Vissa inskränkningar
finns dock, som slutligen för fullständighetens
skull bör redovisas, överenskommelsen
omfattar Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Island är den femte
nordiska staten och den isländska regeringen
liar inbjudits att ansluta sig till
överenskommelsen. Så har ännu ej skett,

men vi hoppas att detta skall vara möjligt
i framtiden, överenskommelsen ger
vidare möjlighet för ett enskilt land att
utfärda speciella bestämmelser om arbetsanställning
inom områden eller i
företag, där särskilda säkerhets- eller
försvarssynpunkter gör sig gällande.
Detta är en bestämmelse som icke kan
sägas vara oförenlig med en i övrigt
fri arbetsmarknad. I Norge gäller undantag
för de nordligaste fylkena, där
alltså fortfarande de gamla arbets- och
uppehållsbestämmelserna gäller. Överenskommelsen
gäller vidare blott för
arbetstagare men icke för självständiga
näringsidkare. Dessa senare behöver
alltfort ett särskilt tillstånd för att driva
näring i ett annat nordiskt land.
Undersökningar pågår emellertid för
att skapa ett tillstånd av ökad jämställdhet
mellan nordiska medborgare även
på detta område. Likaledes pågår undersökningar
som syftar till att söka
samordna examensfordringar och kompetenskrav
inom olika yrken i Norden.
Lyckas detta, som vi hoppas, bör den
bestämmelse i överenskommelsen, som
nu undantar yrken för vars utövande
kräves auktorisation, bli obehövlig. Ett
ytterligare undantag från regeln om den
fullständigt fria och gemensamma nordiska
arbetsmarknaden är att arbete,
som igångsättes med stöd av det allmänna
för upprätthållande av sysselsättningen,
skall kunna förbehållas statens
egna medborgare.

Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
är ett exempel på praktiskt
internationellt samarbete på arbetsmarknadens
område. Kanske har det i
Norden förelegat större möjligheter än
på andra håll att åstadkomma detta
samarbete. Det nordiska samarbetet på
andra områden är betydande. Icke
minst har det under många år etablerade
samarbetet på det socialpolitiska
fältet haft stor betydelse för att underlätta
genomförandet av den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden, ömse -

140 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

sidiga rättigheter och skyldigheter på
det sociala området har varit en förutsättning
för samarbetet på arbetsmarknadens
område. Vi kan vara stolta över
vår gemensamma nordiska arbetsmarknad.
Vad vi här åstadkommit är en återgång
till det fria tillstånd på arbetsmarknaden
som vi icke haft sedan före
första världskriget. Vår skapelse har
också väckt berättigad uppmärksamhet
långt utanför Nordens gränser. Icke
minst följes den med stort intresse inom
den internationella arbetsorganisationen
(ILO) och inom OEEC, som själv
är i gång med stora planer för att liberalisera
arbetskraftens förflyttningar
över gränserna. Organisationen har
också utbett sig att i sinom tid få del
av erfarenheterna om den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden. Det vi här
skapat är något tämligen unikt i världen
i dag. Ty veterligen har den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden —-utanför det engelska imperiet som sedan
gammalt har en gemensam arbetsmarknad
— icke sin motsvarighet någon
annanstans i världen.

Härpå anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det
utförliga och enligt min mening välskrivna
svaret. Om jag ändå gör några
anmärkningar beror det därpå, att jag
på ett par punkter kanske skulle önska
få ytterligare klarhet.

Det talas i svaret om att man under
vissa förutsättningar skall vidtaga åtgärder
för att hindra, att arbetsgivare
bedriver privat värvning av arbetskraft.
Längre ned, på s. 5 i det utdelade
svaret, talas det om att vi inte
skall exportera arbetslöshet till varandra,
o. s. v.

Jag är fullt överens med socialministern
om angelägenheten av att man

inte vidtar sådana åtgärder, som på
något vis väcker irritation i våra nordiska
grannländer. Jag tror att detta
är en förutsättning för att den nordiska
arbetsmarknaden skall existera och
för ett ekonomiskt samarbete på vidare
bas, en gemensam nordisk marknad,
men det går val ändå inte, herr statsråd,
att hindra privata arbetsgivare
från att försöka få hit arbetskraft från
de nordiska grannländerna? De har ju
rätt annonsera, o. s. v. Förhållandena
i de nordiska länderna kan emellertid
vara ganska olikartade, även om de bedriver
något så när samma sysselsättningspolitik.

Jag vill inom parentes säga, att när
det här talas om överfull sysselsättning,
är delta i viss mån ett relativt
begrepp. Man ser också i tidningarna
insändare från den s. k. äldre arbetskraften,
som anser, att denna även i
ett tillstånd som det nuvarande i vårt
land, då man kan tala om överfull sysselsättning,
inte alltid får full sysselsättning.
Det är givet, att vi kan komma
i den situationen, att vi får hit så
många utlänningar, att just denna äldre
arbetskraft, som känner sig utestängd,
kan bli irriterad därav. Detta var alltså
inom parentes sagt.

Jag skulle däremot, när det gäller
den föregående frågan, gärna vilja
höra, hur statsrådet ser på att privata
arbetsgivare inte skall bedriva värvning.
I ett fritt samhälle kan det inte
vara riktigt, att inte de privata arbetsgivarna
också skall få erbjuda de möjligheter
till arbete som finns i vårt
land. Jag såg ett uttalande häromdagen
av byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen
Sven Skogh, som påvisade att
det är ganska många finska medborgare
som nu arbetar här i landet. Han ansåg
att Finland för framtiden kommer
att erbjuda — och delvis gör det även
i dag — lika goda förmåner som vårt
eget land. Man kan då ställa den frågan,
vad det beror på att det framför allt

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

141

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

är till Sverige, som dessa nordbor söker
sig. I Norge finns det mycket få
finnar; jag tror, att de bara är 500 personer.
Detta förhållande kan bero på
att vi ger dem bättre arbetsmöjligheter
men också på att levnadsstandarden är
högre i vårt land.

Nu publicerades för ett par månader''
sedan en ganska intressant undersökning,
vilken berördes av en norsk delegat
vid Nordiska rådets senaste förhandlingar.
Enligt denna var industriarbetarnas
levnadsstandard högre i Köpenhamn
än i Stockholm, om dess siffror
är riktiga. Detta är en mycket intressant
och delvis, såvitt jag vet, enastående
undersökning. Den stad bland
de nordiska huvudstäderna, som hade
den sämsta reallönen för industriarbetarna,
var Oslo och icke Helsingfors.
Det hela är ganska anmärkningsvärt.
Man hade nog i allmänhet trott, att vi
i Stockholm hade den högsta reallönen
för industriarbetarna. Man kan ju
välja siffrorna litet olika, och det är
uppenbart, att Sverige ändå har en
dragningskraft, som de andra nordiska
länderna saknar, men ser man på siffrorna
— jag har studerat Rolf Edbergs
lilla skrift om den öppna arbetsmarknaden
— slår det en, att införandet av
den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
icke har inneburit, att vi fått
flera danskar och norrmän i landet. De
var talrikare för några år sedan. Däremot
har finnarnas antal i Sverige ökat.
Vi vet alla, att emigrationen till Sverige
under vissa tider har skapat en
viss irritation i Finland. Jag tror, att
denna i stort sett är borta, men det är
uppenbart att, när Finland ser att åtskillig
värdefull arbetskraft söker sig
till oss, så kan det i eu del kommuner
skapa missnöje med den nordiska
arbetsmarknaden. Jag skulle gärna i
detta sammanhang vilja fråga socialministern,
om han anser, att det råder
lika stor belåtenhet i våra nordiska
grannländer med denna arbetsmarknad
som det tycks göra i vårt eget land.

Sedan möter man alltid det problemet
även i ett samhälle med överfull
sysselsättning, att vissa industrier permitterar
arbetskraft — det har ju varit
fallet med exempelvis en del textilfabriker.
Hur ställer det sig då för
nordborna, danskar, norrmän och finnar,
i jämförelse med de svenskar som
arbetar i dessa fabriker? Sker permitteringarna
så att säga på lika villkor
och utan någon diskriminering av
danskar, norrmän och finnar? Såvitt
jag har mig bekant har man hittills på
fackföreningshåll visat en mycket positiv
inställning till den nordiska arbetskraften
och tillämpat likhetens
princip.

Det är, herr talman, säkerligen riktigt
vad som i interpellationssvaret säges
om att den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden är enastående i världen,
om man undantar förhållandena
inom det engelska imperiet. Vi får därför
hoppas att denna nordiska gemensamma
arbetsmarknad skall vara ett
föredöme för de andra delarna av världen
och bidraga till att skapa större
förståelse för det problem det här gäller.
En av de största nationalekonomerna,
Adam Smith, sade en gång att
det bagage, som är svårast att transportera,
är människorna. I själva verket
har det dock under stora delar av
mänsklighetens historia rått den frihet
som nu råder på den nordiska arbetsmarknaden.
Före första världskriget
rådde det en sådan frihet i större delen
av Europa och i en stor del av den
övriga världen. De regleringar, som
sedermera tillkommit, är ett uttryck
just för krigsförhållandena. Skulle det
nu kunna beredas möjlighet till ett
verkligt utbyte mellan folken på arbetsmarknadens
område, då tror jag att folken
också skulle komma att bättre förstå
varandra. Det har med rätta sagts
att den största gåvan med den nordiska
arbetsmarknaden är, att ungdomen får
tillfälle att arbeta i våra grannländer
och dör vinna nya erfarenheter.

142

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

Ur dessa synpunkter anser jag det
vara mycket värdefullt, om de goda
förhållanden, som tycks råda på den
nordiska arbetsmarknaden — vi har ju
dock bara ett års erfarenhet av denna
— kunde ytterligare befästas och det
ordnas så, att den svenska arbetskraften
i något större utsträckning sökte sig
till grannländerna. Det framgår dock
inte av svaret, hur många svenskar som
för närvarande har arbete i Danmark,
Finland och Norge.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten ställde
till mig ett par frågor, som jag i allra
största korthet skall försöka besvara.

Herr Braconier undrade, om det inte
finns kvar, låt mig säga en mild grad
av restriktion när det gäller den enskilde
företagarens rätt att fritt rekrytera
arbetskraft i de övriga skandinaviska
länderna. Denna grad av restriktion är
i så fall egentligen ingenting annat än
att de offentliga arbetsförmedlingarna
och arbetsmarknadsstyrelsen önskar
att vederbörande företagare skall, innan
han ger sig ut för att rekrytera
arbetskraft i de andra nordiska länderna,
samråda med arbetsmarknadsorganen.
Denna lilla hake på företagarnas
frihet är betingad av en del dystra erfarenheter
som gjordes för fyra, fem
år sedan. Såsom nog är bekant för åtskilliga
ledamöter av denna kammare
skickade då vissa storföretag på skogsbrukets
område, där det var ont om
arbetskraft, värvare till de andra nordiska
länderna för att skaffa. arbetskraft.
Dessa värvare hade betalt för
varje man, som de värvade, och följaktligen
kände de inte något särskilt
ansvar för att arbetskraften verkligen
var kapabel för det arbete som det
gällde. Resultatet var att vi fick hit arbetslösa
frisörer från Köpenhamn, vilka
skulle fungera som skogsarbetare uppe

i Värmland, och var och en förstår
att det tog ett slut med förskräckelse.
När dessa danskar kom hem till Danmark
var de sannerligen inte några
goda propagandister för en ömsesidig
nordisk arbetsmarknad. Arbetsmarknadsmyndigheterna
i de olika länderna
sade sig därför, att det var nödvändigt
att få en viss kontakt med företagarna
för att inte försöket med en nordisk
arbetsmarknad skulle spåra ur. Det är
en sådan kontakt som för närvarande
upprätthålles, och jag tror inte att tiden
är mogen för att släppa den. Det är nog
lyckligt att tills vidare bibehålla denna
lilla grad av restriktion.

Herr Braconier ifrågasatte, om inte
Sverige hade en speciell dragningskraft
på den arbetskraft som söker sig ut på
den skandinaviska arbetsmarknaden.
Att döma av tillgängliga siffror tycks
det förhålla sig på det sättet. I Sverige
är för närvarande sysselsatta 70 000
skandinaver, danskar, norrmän och finnar,
medan motsvarande siffra för
svenskar, sysselsatta i de övriga nordiska
länderna, är relativt blygsam.

Herr Braconier framhöll att det fanns
en del statistiskt belägg för att det inte
borde förhålla sig på detta sätt. Jag ar
inte beredd att verifiera riktigheten av
denna statistik, och verkligheten talar
nog för att herr Braconier har rätt i
sin förmodan att Sverige har en särskild
attraktionsförmåga på framför allt
den finska arbetskraften. Men om man
tittar litet närmare på den arbetskraft,
som kommer från Finland till oss, skall
man finna att det är folk som i stor utsträckning
tar arbete inom skogsbruket
och på de skånska betfälten. Jag
tror inte att vi kan säga att den yrkesutbildade
arbetskraften — jag tänker
t. ex. på en väl utbildad metallarbetare
eller en utlärd byggnadsarbetare i Helsingfors
— vandrar över till Sverige
och tar arbete annat än i alldeles speciella
undantagsfall. Dessa arbetare har
bra betalda arbeten hemma. I hela nor -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

143

Svar på interpellation ang. en redogörelse för utformningen och erfarenheterna av

den nordiska arbetsmarknaden

ra Finland däremot, där man har en
befolkning som lever på skogsbruk och
jordbruk och som har möjligheter att i
Sverige få ett välkommet tillskott i sin
inkomst, där är det naturligt att man
söker sig hit. De är också ytterst välkomna
mot bakgrunden av att vi har
haft ont om just detta slag av arbetare.
Jag tror inte att detta har mött någon
reaktion i dålig riktning i Finland. Vi
har ju de bästa förbindelser med det
finska arbetsmarknadsverket, och denna
överslussning av finsk arbetskraft
sker i fullt samförstånd med den finska
arbetsmarknadsorganisationen.

Jag ber att få erinra om att man under
sistlidna vinter i Finland hade i
runt tal 40 000 arbetare i kommunala
beredskapsarbeten. Kan vi således hjälpa
de finska myndigheterna med att
sysselsätta folk i de svenska skogarna,
då torde det vara till fördel även för
Finland.

Herr Braconier ställde den frågan,
om det inte kan bli vissa problem vid
permitteringar inom den svenska industrien
om man vid sådana tillfällen
har en viss kategori skandinaviska arbetare
inom vederbörande industri. Ja,
vi har ju haft ett prov på den situationen
inom textilindustrien. Det är ju
riktigt — vilket interpellanten här slog
fast — att fackföreningsrörelsen i detta
fall haft en m/cket positiv och riktig
inställning. De skandinaviska arbetarna
är ju praktiskt taget utan undantag
medlemmar i de svenska fackförbunden
när de arbetar här. De får följaktligen
rätt till de erkända kassornas arbetslöshetsunderstöd.
Konsekvensen av
intresset för skandinavismen dokumenteras
väl också från fackföreningsrörelsens
sida när man där säger, att om det
skall bli en permittering, då skall alla
de skandinaviska ländernas arbetare
behandlas exakt på samma sätt som den
svenska arbetskraften. Jag hoppas man
skall kunna vidhålla den uppfattningen.
Jag hoppas detta mot bakgrunden

av att den avgörande förutsättningen
för en överenskommelse om en fri nordisk
arbetsmarknad ändå är, att alla
länderna förbinder sig att föra den fulla
sysselsättningens politik. Då blir
eventuella permitteringar lokaliserade
till vissa orter och till vissa industrier.
Vi skall väl inte behöva diskutera det
här problemet mot bakgrunden av någon
massarbetslöshet i 1930-talets eller
1920-talets bemärkelse. Mot bakgrunden
av dessa förutsättningar för den nordiska
arbetsmarknaden tror jag inte att
här kan befaras uppkomsten av något
olösbart problem. Den attityd som fackföreningsrörelsen
hitintills intagit bör
den också ha möjligheter att behålla i
fortsättningen — och jag hoppas att
den gör det.

Det framgick kanske av herr Braconiers
inlägg att det fanns en viss
tveksamhet bakom vissa vändningar.
När vi gick i författning om att bestämma
oss för den fria nordiska arbetsmarknaden,
hördes givetvis tveksamma
röster. Man kanske kan säga att
arbetare som kommit upp i 40-, 50-årsåldern och börjar få vissa svårigheter
att få sysselsättning, möjligtvis
kan ställa sig litet reserverade mot en
bild av norrmän, danskar och finnar
inne på deras eget område. Man får
dock ta den irritationen för att vinna
den stora och riktiga idén som innebär,
att vi här är föregångsmän för de
moderna länderna när det gäller en
fri och öppen arbetsmarknad.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för ytterligare svar. Av det sista ordet
i hans anförande framgick ju, att det
även i ett samhälle med överfull sysselsättning
kan bli en viss arbetslöshet
för en del av arbetskraften. Det finns
ju också en viss äldre arbetskraft, vilket
jag erinrade om och herr statsrådet
även påpekade. Vi får för resten en

144 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. omläggning

bostadsbidrag till egnahemsägare

debatt om den äldre arbetskraften i
anslutning till en motion, som kommer
upp rätt snart och som behandlats
i beredningsutskottet. Det har ju visat
sig att det även i ett samhälle med
överfull sysselsättning finns vissa kategorier
— äldre kontorister m. fl. — som
anser sig delvis utestängda från arbetsmarknaden.
Även bedömningen av den
nordiska arbetsmarknaden kan självklart
bli beroende av sysselsättningsgraden.

Nu sade statsrådet att det finns exempel
på missbruk när det gäller den
privata arbetsgivarens försök att få hit
arbetskraft från våra nordiska grannländer.
Jag tror dock, herr statsrådet,
att de nordiska medborgarna är så upplysta,
att de inte på något sätt låter sig
missbruka. Arbetskraften här har ju
ändå möjlighet att när som helst flytta
över till andra yrken. Eftersom levnadsstandarden
i alla de nordiska länderna
är relativt hög, blir det i framtiden
väl ytterst sällsynt, att den utsätts för
sådana risker.

En annan sak, som diskuteras mycket
och nu är under utredning, är de
fria yrkesutövarnas förhållanden på den
nordiska arbetsmarknaden. Det är vissa
grupper man undersöker, apotekare,
medicinsk personal osv. Det är också
den intellektuella arbetskraften. En fri
nordisk arbetsmarknad kan ju bli ett
problem, t. ex. när det gäller professorstillsättningar.
Professorerna i Sverige
har helt andra löneförmåner än professorerna
i grannländerna. Fria möjligheter
för danskar, norrmän och finnar
att söka professur här kan nog under
vissa förhållanden te sig som en
fara för obefordrade vetenskapsmän i
vårt land. Vi har nyligen, när det gällde
en filosofiprofessur, haft en strid i
Stockholm just om hur man skall bedöma
kravet på utmärkt skicklighet hos
en forskare, varvid universitetskanslern
och andra hade ganska olika tolkningar.
Det är uppenbart att det är viktigt,

av systemet för utbetalning av familje*

om vi skall ha en fri arbetsmarknad på
dessa områden, att vi får samma fordringar
på kompetens i de olika nordiska
länderna. Dessa förhållanden är nu under
utredning. Även på detta område
finns möjligheter att vidga och stärka
den gemensamma nordiska arbetsmarknaden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. omläggning
av systemet för utbetalning av familjebostadsbidrag
till egnahemsägare

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har till mig riktat frågan, om
jag vill medverka till en omläggning av
systemet för utbetalning av familjebostadsbidrag
till egnahemsägare i syfte
att åstadkomma ett enklare förfarande.

Interpellanten har hänvisat till en artikel
i en tidskrift, vari skildras det
kommunala förmedlingsorganets uppgifter
beträffande utbetalningen av familjebostadsbidrag
och bränslebidrag
till egnahemsägare. I anslutning härtill
framhåller interpellanten, att det utbetalningssystem
som tillämpas förmodligen
är enkelt och arbetsbesparande
ur bostadsstyrelsens synpunkt, men
att de kommunala organen torde ha
en annan uppfattning.

Nuvarande utbetalningssystem vilar
på det av 1947 års riksdag fattade beslutet,
att familjebostadsbidrag och
bränslebidrag inte skall betalas ut kontant.
Beträffande egnahemsägare innebär
ifrågavarande beslut, att bidragen
får kvittas i första hand mot förfallande
räntor och amorteringar å lån i
egnahemsfastigheten. Kvittningsförfarandet
är otvivelaktigt förbundet med
ett icke oväsentligt bestyr för förmedlingsorganen,
och skäl för en förenk -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 145

Svar på interpellation ang. omläggning av systemet för utbetalning av familjebostadsbidrag
till egnahemsägare

ling av utbetalningarna av familjebostadsbidrag
och bränslebidrag kan anföras.
Jag har under senare år övervägt
vissa ändringar av utbetalningssystemet,
men ansett att frågan borde
anstå med hänsyn till den pågående utredningen
om statlig kreditgaranti för
bostadslån. Utredningsmannen bär ställt
i utsikt att avlämna sitt förslag under
sommaren 1955. Skulle emellertid detta
förslag icke lösa det av interpellanten
berörda problemet, är det min mening
att speciellt undersöka frågan huruvida
en förenkling av utbetalningarna av
familjebostadsbidrag till egnahemsägare
kan komma till stånd på annat sätt.

Härefter anförde

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret, som
är tillfredsställande, därför att statsrådet
där ger ett ganska bestämt löfte
om att försöka åstadkomma en förenkling
på detta område.

Mera i förbigående innehåller svaret
också en rätt intressant upplysning,
nämligen den att utredningen om kreditgarantier
möjligen kommer med ett
förslag under sommaren 1955. Denna
utredning har vi väntat mycket länge
på. En del har kanske närmast förlorat
tron på att den någonsin skulle bli
färdig. I flera år har man hänvisat till
denna utredning om kreditgarantier när
det framkommit förslag om ändringar
i systemet för den statliga bostadslånegivningen.
Det är fördenskull ytterst
angeläget, att vi snart får ta ställning
till om det skall ske en omläggning till
kreditgarantisystem eller inte. Därför
är det synnerligen tacknämligt att denna
utredning kommer med ett förslag.

Vad nu beträffar utbetalningen av
familjebostadsbidragcn så medför det
nuvarande systemet onekligen, som socialministern
säger, »ett icke oväsent -

ligt bestyr» för förmedlingsorganet. Förmedlingsorganet
får pengar sig tillsända
för familjebostadsbidraget och räntebidraget.
Av dessa belopp skall förmedlingsorganet
i första hand sända tillbaka
till bostadsstyrelsen betalning för
ränta och amortering på egnahemslånet.
Vad som blir över skall —- fortfarande
av förmedlingsorganet — användas
till att betala egnahemsägarens
ränta på bottenlånet i banken. Blir det
någonting över sedan detta är gjort,
skall beloppet skickas in till bostadsstyrelsen
som extra amortering på egnahemslånet.
Men bostadsstyrelsen tar
endast emot jämna tiotal kronor i amortering.
Följaktligen kommer det att återstå
några kronor, och dessa återbetalas
till bidragstagaren själv. Detta är en
ganska omständlig och arbetskrävande
procedur.

Om bostadsstyrelsen i stället själv
gjorde avräkning för vad den skall ha
för egnahemslånet och sedan skickade
resten direkt till bidragstagaren, skulle
förmedlingsorganet komma ifrån en väsentlig
del av detta betydande arbete.
Det finns väl inte några skäl varför
man inte skulle tilltro egnahemsägarna
om att själva sköta sina banklån. För
att övergå till ett sådant förfaringssätt
måste man dock ändra bestämmelsen
om att bidraget inte får utbetalas kontant.
Det är väl detta som också socialministern
har åsyftat.

En sak som man kan ändra utan att
invänta någon utredning är ansökningsförfarandet
när det gäller dessa bidrag.
Egnaliemsägaren skall två gånger om
året till förmedlingsorganet inlämna en
ansökan om fortsatt familjebostadsbidrag.
När det gäller boende i hyreshus
räcker det med en gång om året. Det är
mycket besvär för förmedlingsorganet
med dessa ansökningar. Det är ofta inte
så lätt att få egnahemsägarna att skicka
in blanketterna. Detta kan bero på att
de tycker att det är en smula onödigt
att två gånger om året tala om vad

10 — Andra kammarens protokoll 1!)55. Nr 16

146 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

barnen heter, när de är födda, hur stort
egnahemmet är o. s. v. Förmedlingsorganet
skall således först ha besvär med
att få in blanketterna, sedan rätta dem,
ty de är ofta ofullständigt ifyllda, och
till sist komplettera dem med en del
uppgifter, bl. a. den beskattningsbara
inkomst vederbörande har. Det förefaller
onödigt att detta skall ske två
gånger om året när den beskattningsbara
inkomsten bara ändras en gång
om året. Jag tycker nog att förfarandet
borde kunna förenklas så till vida att
denna blankett inte behövde inlämnas
mer än en gång om året. Familjebostadsbidragen
till boende i enfamiljshus
utbetalas ju två gånger om året,
vilket betyder att den andra utbetalningen
måste ske på grundval av den
ansökan som inkom första gången. De
fel som därigenom skulle kunna uppstå
blir emellertid högst obetydliga. Det
skulle ibland komma att utbetalas något
för litet och ibland något för mycket,
men detta kunde mycket väl rättas till
vid kommande utbetalningar. Om man
kunde åstadkomma den ändringen att
ansökan ingavs endast en gång om året
och utbetalningsförfarandet lades om i
den riktning jag antytt, skulle det innebära
en väsentlig förbättring för
kommunerna. Dessa är fullt på det klara
med att de måste ta på sig det arbete
som följer med den lokala skötseln av
den statliga bostadspolitiken, men vi
får väl också vara eniga om att det är
i allas intresse att deras arbete förenklas
så mycket som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar
rörande AB Statens skogsindustriers
inköp av aktier i AB Åry manufakturverk Chefen

för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Magnusson — under
hänvisning till att Aktiebolaget Statens
skogsindustrier enligt uppgift ingått
som ekonomisk intressent i Aktiebolaget
Åry manufakturverk ■— frågat mig,
om jag är villig att ge kammaren upplysning
om de förhållanden, som legat
till grund för att ett statligt företag uppträtt
som kreditgivare till ett enskilt
företag och i anslutning därtill i praktiken
inträtt som ansvarigt för driften
redan innan riksdagen fattat beslut i
ärendet.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Hösten 1954 underrättade ägaren av
Aktiebolaget Åry manufakturverk de
vid manufakturverket anställda, att han
av ekonomiska skäl såg sig nödsakad
att nedlägga verksamheten och att på
grund härav större delen av dem skulle
bli utan arbete med utgången av september
1954. Till följd av detta meddelande,
vilket vidarebefordrades till arbetsmarknadsmyndigheterna,
uppdrog
chefen för socialdepartementet åt Statens
skogsindustrier att undersöka möjligheterna
för dem att övertaga manufakturverket.
Enligt uppgift av ägaren
förelåg vid denna tid icke något intresse
från annat håll av förvärv utav
manufakturverket, varför den enda lösningen
av sysselsättningsproblemet syntes
vara, att Statens skogsindustrier
förvärvade detsamma. Ur företagsekonomisk
synpunkt ansåg Statens skogsindustrier
förvärvet lämpligt.

Preliminärt avtal om förvärvet slöts,
och som tillträdesdag för Statens skogsindustrier
fastställdes den 1 februari
1955. Att denna dag valdes berodde på
att säljaren förklarade sig icke ha någon
ekonomisk möjlighet att längre vidmakthålla
driften. Riksdagens beslut
rörande förvärvet kunde emellertid
icke bli klart till avträdesdagen. Eftersom
det ur flera synpunkter och icke
minst med hänsyn till de anställda

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 147

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

uppenbarligen var nödvändigt att undvika
avbrott i driften, ansåg sig Statens
skogsindustrier i detta läge nödsakade
att i avvaktan på riksdagens beslut
dels tillföra manufakturverket erforderliga
råvaror, dels ock tillhandahålla
detsamma nödiga medel för löner
och övriga utgifter. Av denna anledning
upprättades ett arrendeavtal mellan
parterna, enligt vilket manufakturverket
— i avvaktan på statsmakternas
ställningstagande till köpeavtalet — utarrenderades
till Statens skogsindustrier
tills vidare från och med den 1
februari 1955. Ägaren av manufakturverket
förmådde emellertid icke ställa
säkerhet för de rörelsemedel, som Statens
skogsindustrier tillhandahöll, och
därför föreskrevs i arrendeavtalet, att
Statens skogsindustrier skulle tillföras
likviderna för samtliga av manufakturverket
efter den 1 februari 1955 gjorda
leveranser. Arrendeavtalet har icke underställts
Kungl. Maj :t för godkännande.
Någon skyldighet att inhämta dylikt
godkännande har icke förelegat.

Sedan numera det preliminära köpeavtalet
förfallit, har Statens skogsindustrier
förklarat sig skola avveckla arrendet
så snart lämpligen kan ske.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Magnussons interpellation.

Vidare anförde:

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Jag vill
tillika uttrycka min tillfredsställelse
över att herr statsrådet varit villig att
lämna upplysning om de motiv som
legat till grund för den berörda statliga
kreditgivningen.

I svaret har emellertid framlagts helt
nya synpunkter, vilka inte kommit till
synes i den kungl. propositionen nr

00. Herr statsrådet anför sålunda nu
att sociala skäl i huvudsak varit avgörande
för att Åry manufakturverk övertogs
av Aktiebolaget Statens skogsindustrier.
Jag vill ingalunda bortse från
betydelsen av att driften vid manufakturverket
kunde hållas i gång, då ju
eljest ett flertal familjer i orten skulle
ha råkat i en besvärlig situation. Såvitt
jag kan finna borde emellertid en driftinställelse
ha kunnat förebyggas utan
att företaget skulle behövt övertagas av
Statens skogsindustrier, ty med de säkerligen
utomordentliga kontakter som
statsrådet har med olika skogsägarintressen
borde det nu uppnådda resultatet,
nämligen att manufakturverket
övertagits av en ekonomisk förening, ha
kunnat komma till stånd på ett tidigare
stadium, d. v. s. så att propositionen
inte hade behövt avlämnas till riksdagen.
Helt naturligt kom densamma
att väcka indignation i skogsägarkretsar
-— inte minst i den direkt berörda
landsdelen, Kronobergs län, där skogsarealen
till 77 procent ägs av enskilda
medan staten, landstinget och kommunerna
tillsammans äger endast 23 procent.
Från skogsägarhåll såg man i
propositionen ett allvarligt hot mot det
enskilda skogsbruket, och man kunde
inte finna någon anledning till att Statens
skogsindustrier engagerades inom
ett område, där det för förädlingen
saknas tillräcklig råvara från enbart
statens skogar.

När nu förslag framlagts om återtagande
av propositionen i vad den avser
Statens skogsindustriers förvärv av Åry
manufakturverk, hälsas detta med tillfredsställelse,
och därmed har också
huvudsyftet med högermotionen om avslag
på propositionen uppnåtts samt
ett hot om socialisering av enskilt skogsbruk
avvärjts. Kvar står emellertid
fortfarande den principiella innebörden
av frågan, nämligen huruvida det
kan vara riktigt att ett statligt företag
uppträtt såsom kreditgivare till ett en -

148 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

skilt företag och i anslutning därtill
i praktiken inträtt som ansvarigt för
driften innan riksdagen fattat beslut
i ärendet.

Jag kan i detta sammanhang inte
undvika att påtala den knapphändiga
motivering som propositionen byggde
på. Av densamma framgick inte att
sociala skäl förelegat för statsförvärvet
eller att Statens skogsindustrier då sedan
den 1 februari övertagit företaget
på arrende, och efter vad som upplyses
i konstitutionsutskottets memorial
nr 16 angående detta ärende innehöll
inte arrendekontraktet någon garanti
mot förluster för staten på grund av
arrendet.

Den omständigheten, som herr statsrådet
upplyser om, att någon skyldighet
inte förelegat att underställa Kungl.
Maj:t arrendeavtalet för godkännande,
förklarar inte orsaken till knapphändigheten
i motiveringen i propositionen.
Genom denna hölls riksdagens ledamöter
i okunnighet om statsrådets skäl
för statsförvärvet. Framläggandet av
propositionen förefaller helt enkelt att
ha varit alltför rutinmässigt.

Det väsentliga syftet med min interpellation
har varit att försöka bringa
klarhet kring kreditgivningen, och jag
är tacksam för herr statsrådets svar
på den punkten.

Jag finner det emellertid betänkligt
att, såsom här varit fallet, ett statligt
företag uppträtt såsom kreditgivare
utan garanti mot förluster. Konsekvenserna
härav skulle i längden kunna bli
ganska allvarliga.

Jag ifrågasätter också om icke riksdagens
hörande varit riktigt, när Statens
skogsindustrier, såsom här skett,
nödgats gå utanför ramen för sin egentliga
verksamhet.

I varje fall synes det som om ärendet
hade blivit onödigt forcerat och
som om tillräcklig utredning inte förebragts,
innan det kom på riksdagens
bord.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! I mitt svar har jag försökt
redogöra för gången av detta
ärende. Det är ju ingen tvekan om att
det hela tiden har varit främst av sociala
skäl som det har ansetts nödvändigt
med ett initiativ från statens
sida i denna sak.

Det har ju framhållits av säljaren,
Gisle, att det tidigare inte fanns något
företag som reflekterade på köp av
Åry manufakturverk, och man kan väl
ändå inte utlämna flera tiotal familjer
åt arbetslöshet. Jag tror att saken är
av sådan storleksordning att det var
mycket angeläget att se till att dessa
människor fick arbete.

Sedermera har ju ett privat, producentkooperativt
företag anmält sig
och förklarat sig villigt att köpa Åry
manufakturverk. I och med detta har
samma företag också förklarat att man
är beredd att ikläda sig de skyldigheter
som Statens skogsindustrier hade åtagit
sig. Därmed, menar jag, har saken
förfallit för statens del, och detta är
ju anledningen till att Kungl. Maj:t
har återkallat propositionen i denna
del.

Herr Magnusson säger att det är en
principiell fråga, huruvida ett statligt
företag skulle kunna överta driften innan
riksdagen godkänt arrangemanget.
Jag har tillåtit mig att säga att detta
avtal var uppgjort mellan ägaren av
Åry manufakturverk och Statens skogsindustrier.
Statens skogsindustrier är
ett självständigt företag och handlar på
eget ansvar. Dess styrelse får i efterhand
stå till svars inför bolagsstämman.
Huruvida det är någonting som
är konstitutionellt felaktigt kan jag inte
bedöma. Statens skogsindustrier rapporterade
saken till mig efter det att
avtalet var slutet och har också förklarat
att man så snart som möjligt
skulle avveckla arrendet.

I denna fråga om Åry har man för -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 149

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

sökt tillgodose de synpunkter som arbetstagarna
på orten kan ha. Numera
har man också tillgodosett de synpunkter
som skogsägarna där kan ha. Det
ligger i statens intresse att se till att
de olika medborgargrupperna kan få
det stöd av samhället som de behöver,
och då nu detta är åstadkommet så
menar jag att vad som har skett har
skett på bästa sätt.

Jag har sagt tidigare att Statens
skogsindustrier är ett vanligt industriföretag,
där staten äger aktierna. Det
blir givetvis på bolagsstämman som
styrelsens åtgärder får underkännas eller
godkännas.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Såsom herr Magnusson
i Tumhult redan har framhållit är denna
fråga berörd i konstitutionsutskottets
dechargememorial, som ju skall behandlas
här på fredag. Emellertid har
gammal erfarenhet visat oss, att vi
inte alltid kan vara säkra på att få rå
om statsråden när dechargereservationer
behandlas, och eftersom kammaren
i dag åtnjuter förmånen att ha statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
närvarande, skall jag be att såsom
en av reservanterna i konstitutionsutskottet
få anknyta några synpunkter
till den pågående debatten.

Jag vill då först framhålla, att jag
inte kommer att gå in på frågan om
ändamålsenligheten av denna socialisering
eller detta överlämnande av verksamheten
till ett producentkooperativt
företag. Jag kan också mycket väl förstå
att sociala skäl ■— risken för arbetslöshet
vid detta gamla bruk — kan ha
föranlett regeringen att vidta vissa åtgärder,
och framför allt förstår jag att
herr Magnusson i Tumhult såsom ortsrepresentant
särskilt trycker på detta.
Jag skall återkomma till denna sak om
någon minut.

Antingen det föreligger sociala skäl

eller ekonomiska skäl för ett ingripande
från statens sida, kan detta likväl
inte få dispensera Kungl. Maj:t från
konstitutionell praxis.

Jag vill först framhålla om denna
fråga, att alla parter, även Statens
skogsindustrier, har varit av den uppfattningen,
att frågan om statsförvärv
av denna egendom är av sådan art, att
den måste gå till riksdagen. I den delen
råder det alltså såvitt jag förstår
ingen tveksamhet. Och om en fråga skall
gå till riksdagen, måste väl underförstås
att riksdagens prövning skall vara
absolut fri, att den inte skall vara prejudicerad
och att riksdagen inte ställs
inför fullbordade fakta.

När man ser på hur denna fråga har
behandlats, upptäcker man att köpekontraktet
avsåg ett tillträde den 1
februari. Det står vidare i köpekontraktet,
att om statsmakternas godkännande
inte hade ernåtts före den 1 februari,
skulle kontraktet förfalla. När
kom propositionen? Propositionen kom
till riksdagen den 7 februari. I denna
proposition nämndes inte ett ord om
att staten redan hade övertagit nyttjanderätten,
d. v. s. tagit denna gård på
arrende.

Jag vill också tillägga att upplysningen
om att denna gård varit arrenderad
av Statens skogsindustrier, vilket omöjligen
kan ha varit regeringen obekant,
inte lämnades i propositionen och inte
i kommunikén till TT när återtagandet
av propositionen aviserades i slutet av
mars. Det lämnades knappast heller
uppgift om denna sak i skrivelsen om
återtagande för några dagar sedan.
Först sedan konstitutionsutskottet börjat
granska dessa papper och begärt
klara upplysningar och först efter herr
Magnussons interpellation nämns det
nu klart och offentligt, att denna egendom
är övertagen av ett statligt företag
på arrende.

Sedan ställer jag mig frågan, om det
inte när det gäller statsköpet skulle ha

150 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

varit möjligt att få fram ärendet i så
god tid före den 1 februari, att riksdagen
kunnat pröva den i sedvanliga former.
Jag vill betona att kontraktet är
underskrivet i december månad. Att utarbeta
en proposition efter den måttstock
regeringen har använt i detta fall
kan inte ha varit särskilt betungande.
Jag skulle ha kunnat åta mig att skriva
denna proposition på tio minuter; det
är bara ett hopklipp av en skrivelse
och sedan ett uttalande på kanske fem
rader av statsrådet. Den såvitt jag vet
enda ändringen som gjorts i klippet
är att man har ändrat ett »med hänsyn
till» till »till följd av». Under sådana
förhållanden kan jag inte se, varför
inte denna proposition kunnat föreligga
på riksdagens bord låt mig säga den 12
januari. Detta skulle inte ha mött någon
svårighet, och då skulle inte denna
egendomliga situation ha behövt uppstå
som vi nu har ställts inför.

Såsom vi har sett i den första propositionen
har denna fråga där förts ihop
med fallet Töre i Norrbotten, och beträffande
Töre har regeringen lagt fram
en mycket fyllig utredning. Jag kan
dock inte se att frågan om Åry och
frågan om Töre har ett sådant organiskt
sammanhang, att dessa två propositioner
nödvändigtvis måste kombineras,
utan här har regeringen enligt
min mening haft full rätt att framlägga
den ena propositionen först och den
andra sedan.

Jag har personligen den uppfattningen,
att det bör anföras en fyllig motivering
när ett så viktigt principspörsmål
som detta underställs riksdagen. Om
jag varit ledamot av jordbruksutskottet
när denna fråga behandlades, skulle jag
ha sagt mig, att det inte finns någonting
i denna proposition som ger verklig
ledning för utskottets ledamöter i
deras ställningstagande. Det måste ju
finnas tro men inte vetande, om man
skall ta ställning till en proposition
av denna art.

Jag kommer sedan, herr talman, till
arrendekontraktet. Arrenderingen innebar
ju i detta fall precis som köpet
att Statens skogsindustrier lade sig till
med en ny verksamhet. Det är enligt
min mening svårt att göra någon fin
distinktion mellan köp och arrende i
detta fall, eftersom man i båda hänseendena
har att göra med en sådan utvidgning
av Statens skogsindustriers
verksamhet som enligt alla parter ■—
inte minst Statens skogsindustrier —
bör avgöras av riksdagen. Men under
alla förhållanden bör det slås fast, att
detta arrendekontrakt helt och hållet
är uppbyggt på köpekontraktet, och i
ingressen till arrendekontraktet står uttryckligen,
att det är skrivet i avvaktan
på statsmakternas ställningstagande till
köpekontraktet. Det gör, menar jag,
att man omöjligen kan se arrendekontraktet
såsom någon isolerad företeelse.
Under sådana förhållanden är det en
konstitutionell minimifordran att regeringen,
när frågan i februari skulle behandlas
av riksdagen, åtminstone borde
ha lämnat riksdagen underrättelse om
att ett arrendekontrakt redan förelåg
och egendomen redan låg under statens
nyttjanderätt.

Så har vi slutligen den fråga som
statsrådet i dag så starkt tryckte på:
att sociala skäl förestavat regeringens
ingripande i detta fall. Jag betonar än
en gång att jag inte alls underkänner
dessa sociala skäl, och jag vill gärna
vända på satsen och säga att det är regeringens
skyldighet att försöka bevaka
dessa intressen. Men om det nu
varit så starka sociala skäl, varför får
inte riksdagen kännedom om det förrän
faktiskt i dag genom interpellationssvaret?
Det finns inte ett ord om dessa
sociala skäl i propositionen som jag
har talat om eller i kommunikén, om
jag minns rätt. Det finns inte heller ett
ord omnämnande någon framställning
från arbetsmarknadsstyrelsen i alla de
handlingar, som konstitutionsutskottet

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 151

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

fåti. Skulle några sådana framställningar
från arbetsmarknadsstyrelsen gjorts
— de har kanske varit muntliga —• så
borde det enligt gammal sedvana åtminstone
vara någon anteckning i akterna
om att verket har kommunicerat
med regeringen.

Det är att märka att övertagandet av
Åry ju innebar en utvidgning av verksamheten
i och för sig. Dessutom innebar
det med hänsyn till de uppgifter
som statsrådet i dag har lämnat, att
Statens skogsindustrier kopplats in på
en social verksamhet. Nu har Statens
skogsindustrier aldrig bildats för att
utföra en social verksamhet. Däremot
kan naturligtvis riksdagen ålägga Statens
skogsindustrier, om det anses nödvändigt,
att uppta en sådan social verksamhet.
Om alltså ett avsteg från denna
regel att Statens skogsindustrier
skall driva en rent affärsmässig drift
har varit nödvändigt, borde även denna
fråga ha gått till riksdagen. Jag upprepar
vad jag framhållit förut: År det
riktigt som statsrådet säger — och det
finns självfallet ingen anledning att
betvivla detta — att kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
mycket tidigt har gjort
en framställning i denna sak, då hade
man kunnat få en proposition i denna
del framlagd omedelbart vid riksdagens
början eller också vid slutet av fjolårets
riksdag, så att riksdagen fått ta
ståndpunkt till denna arbetslöslietsfråga
på det sätt som riksdagen har rätt
att fordra.

Jag vill ytterligare understryka vad
herr Magnusson i Tumhult redan sagt,
att när detta arrendekontrakt skrevs
fanns det ingenting däri som stipulelerade
någonting om hur förlusterna
skulle täckas, ifall förluster på arrendet
skulle uppslå. Om ingen annan ville
överta denna egendom, ifall riksdagen
skulle säga nej till köpet, måste antingen
riksdagen ha beviljat ett anslag att fylla
bristen eller också skulle Statens skogsindustrier
ha levererat in en mindre

vinst till statsverket. I vilket fall som
helst skulle det ha inneburit att åtaganden
gjorts från statens sida som riksdagen,
som är den behöriga myndigheten
i detta fall, inte hade kunnat utöva
något inflytande på.

Statsrådet talar i dag om bolagsstämman.
Vad är bolagsstämman i Statens
skogsindustrier? Statens skogsindustrier
ägs ju till 100 procent av staten. Bolagsstämman
är herr statsrådet eller
den statssekreterare som statsrådet
skickar till bolagsstämman. Men denna
handlar inte enrådigt utan å de svenska
statsmakternas vägnar. Bolagsstämman
är alltså i denna fråga rätteligen den
svenska riksdagen, såvitt jag förstår,
representerad genom ombud utsedda av
regeringen.

Jag skall gärna medge, herr talman,
att de konstitutionella reglerna rörande
de befogenheter, som tillkommer
statsägda företag, är något oklara. Men
i detta fall kan man inte på något sätt
tveka, ty här är det fråga om en utvidgning
av en statlig verksamhet, och dessutom
är det ju fråga om en drift som
skulle vara socialt betonad och egentligen
skulle hänföras till arbetsmarknadsstyrelsens
uppgifter. Under sådana
förhållanden kan i detta fall inte något
tvivel råda om att detta ärende borde
ha gått till riksdagen. Därför menar jag
att det är endast ett formellt och sakligt
ohållbart betraktelsesätt när man
hävdar, att detta företag har rätt att
sluta vilka arrendekontrakt som helst.

I de fall då riksdagen haft anledning
att syssla med statliga bolag har ju riksdagen
såvitt jag kan minnas alltid varit
mycket mån om att få så stor insyn
som möjligt. Jag nämner här t. ex. fallet
Kinne-Kleva eller utvidgningen av
skifferoljeindustrien för ett par år sedan.
Riksdagen har därvid understrukit
sin önskan att få utöva sitt tillbörliga
inflytande. Och när man har infört viss
statsdrift i bolagsform, har det naturligtvis
skett för att vederbörande före -

152 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

tag därigenom skall kunna så att säga
agera smidigare och lättare göra driften
affärsmässig. Men det har naturligtvis
aldrig skett för att företaget självt
skall få bestämma ramen för sin verksamhet.
Ramen för verksamheten tillkommer
ju uteslutande riksdagen att
fastställa. Annars skulle vi kunna vakna
upp en morgon vid att det och det
hade socialiserats eller det och det försålts,
som riksdagen hade beslutat socialisera.
Det skulle vara ett mycket
oangenämt uppvaknande enligt min
mening i den riksdag och i de statliga
organ, som ändock har makten över
budgeten. Därför kan jag inte komma
ifrån, herr talman, att denna fråga
icke handlagts på ett sådant sätt att
riksdagens konstitutionella medbestämmanderätt
i dylika fall vederbörligen
tillgodosetts och respekterats.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Under hösten 1954 har
ju företrädarna för de enskilda skogsbruken
och inte minst för bondeskogsbruken
oroats av herr Yngve Perssons
s. k. socialiseringsförslag. När propositionen
nr 60 avlämnats, blev jag som
företrädare för det enskilda skogsbruket
inom mitt eget län uppringd av
större och mindre skogsägare, som
frågade mig: Är jordbruksministern nu
inne på en socialiseringsåtgärd? Har
jordbruksministern varit i sällskap
med herr Yngve Persson och därigenom
kommit in på samma tankegångar
som han? Jag svarade då, att jag hade
läst propositionen, men att den var
skriven så, att man inte fick reda på
mycket. Jordbruksministern vore ju såsom
chef för jordbruksdepartementet
även företrädare för det enskilda skogsbruket
i detta land. Då frågade man:
Hur är det med herr Hedlund, han är

ju om icke till gagnet så åtminstone till
formen ordförande i Sveriges skogsägares
riksförbund? Jag svarade: Jag
kan inte annat än konstatera, att propositionen
nr 60 har även statsrådet
Hedlund skrivit under. Det framgår av
utdrag av protokollet över jordbruksärendcn,
hållet inför Hans Majestät
Konungen den 21 januari 1955, att statsrådet
Hedlund biträtt denna proposition.
Då frågade man ytterligare: Vad
skall vi tro om denna sak? Jag svarade:
Man måste ju få en viss känsla
av oro, i synnerhet när man känner till
instruktionen för Statens skogsindustrier.
Anledningen till att Statens
skogsindustrier bildades var, att företaget
skulle ha till uppgift att förädla
virke från domänverkets skogar. Det
är ju inte att undra på att förvirringen
här blev ganska stor.

För att inte på något sätt bli missförstådd
av statsrådet och övriga ledamöter
av denna kammare vill jag till
en början påpeka att det är självklart
att både enskilda och samhället skall
ingripa, när en stor arbetargrupp ställs
inför möjligheten att bli arbetslös genom
att ett företag så att säga kommit
i gungning. Den saken är vi alla överens
om, och det är inte den saken vi
resonerar om nu i dag. Vad jag emellertid
skulle vilja understryka här är,
att de undersökningar som gjorts, innan
man erbjudit Åryföretaget åt Statens
skogsindustrier, säkerligen inte
har varit så djupgående, att det är uteslutet,
att man kunnat finna något
företag som velat överta förstnämnda
företag. Även om det vid den tidpunkten
inte funnits något sådant, skulle
jag vilja hänvisa till vad herr Håstad
sagt, nämligen att propositionen inte
nämner någonting om dessa sociala
skäl.

Herr talman! Jag måste säga att vi
inom det enskilda skogsbruket har blivit
jag skulle nästan vilja säga skakade
av denna proposition, helst när man

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 153

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

dessutom finner, att vi senare under
riksdagen har fått en proposition nr
192 angående statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
och att, såsom framgår av protokollet
över finansärenden, hållet inför
Hans Majestät Konungen i statsrådet
den 15 april 1955, denna socialiseringsproposition
har biträtts av statsråden
Norup och Hedlund. Som jag
förut sade, är ju jordbruksministern
företrädare för skogsbruket i vårt land.
Vi har ingen skogsminister utan får
sätta vår tillit till honom, och det är
inte att undra på att vi på många håll
inom det enskilda skogsbruket betraktar
denna proposition nr 60 såsom varande
i viss mån skulle jag kanske kunna
säga en socialiseringsframstöt. Det är
märkvärdigt — jag vill understryka det
-—- att den första proposition, som kom
till årets riksdag angående överförande
i statens ägo av enskilda skogar, kommer
såsom ett förslag från landets jordbruksminister.

Jag vill gärna säga, att jag respekterar
herr Norup som jordbruksminister.
För hans kunnighet på jordbrukets
område och de beaktansvärda insatser
han gjort för Sveriges jordbruk
ger jag honom en honnör. Men med
anledning av denna proposition måste
jag samtidigt konstatera, att tilliten hos
skogsbrukets företrädare för deras
främste målsman i jordbruksdepartementet
genom denna proposition har
blivit rubbad.

Herr MAGNUSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte missuppfattade
statsrådet, har Statens skogsindustrier
underrättat statsrådet om arrendeavtalet
först ganska långt efter
det detta träffats. Ja, det är möjligt,
men i interpellationssvaret meddelar
herr statsrådet, att chefen för socialdepartementet
redan tidigt förra hösten

uppdragit åt Statens skogsindustrier att
undersöka möjligheterna för Statens
skogsindustrier att överta manufakturverket.
I så fall beklagar jag, herr statsråd,
om kontakten mellan departementen
är så dålig, att herr statsrådet erhöll
sin underrättelse så sent.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! När frågan om förvärvet
av Åry manufakturverk presenterades
i regeringen, så var det som en sysselsättningsfråga.
Utifrån den förutsättningen
har jag för min del tagit ställning
till saken. Det var emellertid inte
för att säga detta som jag begärde ordet,
utan det var närmast för att diskutera
med herr von Seth om hans socialiseringsspöke.

Jag vill då erinra om att när det gäller
Luossavaara—Kirunavaara AB förklarade
samlingsregeringen 1945, där
alltså partivänner till herr von Seth
var med, att just dessa gruvor borde
överföras till staten. Att man inte gjorde
det vid den tidpunkten berodde på
att priset inte ansågs lämpligt för statens
vidkommande. I den mån vi nu är
inne på socialiseringsvägar fullföljer
vi alltså bara linjer, som herr von
Seths partivänner tidigare har beträtt.
Vi är alltså i mycket gott sällskap,
skulle jag tro, att herr von Seth måste
medge. I varje fall tar vi oss friheten
att bedöma denna fråga utifrån praktiska
synpunkter.

Vi har sagt oss, att eftersom nu staten
och Grängesbergsbolaget äger hälften
vardera i de malmfyndigheter som
bryts inom den närmaste tiden och man
efter 25 års tid därjämte på sina håll
kommer att bryta malm, som tillhör
uteslutande staten, så är det nödvändigt
med eu översyn av detta avtal. Det är
nödvändigt bl. a. med hänsyn till att
det under sådana förhållanden inte kan
vara rimligt alt ett enskilt bolag har det

154 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

avgörande inflytandet i Kiruna-gruvorna.
Så är ju som bekant fallet i dag.
Grängesbergsbolaget tillsätter visserligen
bara halva antalet ledamöter i styrelsen,
men det tillsätter ordförande,
som på vanligt sätt har utslagsröst, och
tillsätter därjämte verkställande direktör.
Om man inte kan ha en jämn hälftendelning
i beslutanderätten borde
det ligga närmast till hands att säga,
att den part som äger mer än hälften
i detta sammanhang — och jag gör
gällande att staten med hänsyn till vad
jag nyss nämnt om brytningen efter ca
25 år har mer än hälften — borde ha
något mera att säga till om än den som
har minderparten i gruvan. I varje fall
är det enligt mitt sätt att se det riktiga
i en sådan situation.

År det så att herr von Seth stämplar
bondeförbundet som socialiseringsmän,
så har han därvid också stämplat sitt
eget parti såsom ett socialiseringssträvande
parti. Vill herr von Seth göra
det, eller tar herr von Seth tillbaka
vad herr von Seth här sagt?

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte väntat
mig att statsrådet Hedlund skulle träda
upp och bli den främste förespråkaren
för propositionen angående förstatligandet
av de norrbottniska gruvorna.
Det tycker jag är mycket märkvärdigt.

För det andra har mig veterligt inte
ledamöterna i samlingsregeringen på
något sätt givit sitt bifall till den s. k.
Wigforsska utredningen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! När jag blir angripen
tar jag mig friheten att försvara mig.
Sedan må herr von Seth bedöma det
precis som han vill.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att när jag hörde herr von Seths väldiga

oro säga, att jag fick en känsla av att
ett utomordentligt gott agitationsämne
har gått högern ur händerna. Varför
skulle man inte vara belåten, när frågan
agerats ut på sådant sätt som överensstämmer
med herr von Seths syn på
den?

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att få säga, att här förelåg ju
det förhållandet, att den som var ägare
till Åry bruk kunde inte klara det ekonomiskt.
Han hade ingen annan möjlighet
än att försöka få företaget sålt.
Han erbjöd det då till Klippan-koncernen
och till Skogsägarförbundet, men
de var inte villiga att ge vad han begärde.
Man kunde inte göra upp helt
enkelt. I den situation han då stod med
risk för driftsnedläggelse och med risk
för samhället att få 100 man arbetslösa
var det självfallet att han tog kontakt
med det statliga skogsindustriföretaget
för att höra efter, om det var spekulant.
Det var helt naturligt, och jag vill verkligen
fråga herr Magnusson i Tumhult
och även andra, om ni ser detta så allvarligt.
Skulle inte en fri företagare i
landet — jag talar här från den frie
företagarens synpunkt — ha rättighet
att även försöka den utvägen att staten
skulle kunna förvärva hans företag?
Det är väl ändå en synpunkt som man
måste beakta, och det kan inte vara
farligt på något sätt att han har möjlighet
till detta.

Nu blev här vald arrendeformen innan
riksdagen fattade beslut om definitivt
köp. Man kan naturligtvis diskutera
arrendeformen, men man kan inte säga
som herr von Seth och herr Magnusson
i Tumhult och även herr Håstad, att
man har inga garantier för att det inte
blir förlust för staten på detta företag.
Jag skulle vilja fråga: När kan man vid
arrende eller köp av ett företag få garanti
för att företaget inte skall gå
med förlust? Det finns väl inget företag
som kan lämna en sådan garanti,
inte staten heller. Det finns risker med

Nr 16 155

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

all företagsamhet, och så även i detta
fall.

Vad som gjorde att man i vårt län
blev orolig för detta var att här var det
fråga om industri som behövde en råvarubas
för att få full försörjning, en
råvarubas på 20 000 å 30 000 hektar
skogsmark. Det lilla skogsområde som
fanns, i runt tal 2 500 tunnland, var
otillräckligt, och skogsägarna där nere
menade att här fanns det inte anledning
för Statens skogsindustrier att
etablera sig, eftersom det saknades en
tillräcklig råvarubas. Statens skogsindustrier
skall ju i första hand arbeta
inom sådana områden där statens egna
skogstillgångar ger full försörjning för
industrien. Det var ju inte fallet här.
Det var detta som var anledningen till
den stora oron och oppositionen bland
skogsägarna i Kronobergs län, och den
var förståelig. Jag tycker emellertid att
frågan nu fått en god och vettig lösning.
Jag är nästan säker på att den
fulla sysselsättningen där nere nu kan
bibehållas, och då är saken löst på ett
riktigt sätt.

Jag har ingen erfarenhet av konstitutionsutskottet,
men när man här söker
med ljus och lykta efter någonting, som
på dessa lösa boliner kan ge anledning
till en anmärkning, måste jag fråga:
Har ni inga mera angelägna uppgifter?

Herr HASTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Jansson i Benestad, att »lösa boliner»
nog är ett något förhastat uttryck.
Handläggningen av detta ärende
är nämligen något av det mest anmärkningsvärda,
som förekommit på länge.
Och jag har här diskuterat bara den
formella sidan av saken, jag betonar
det än en gång. Jag har inte diskuterat
den reella sidan.

Jag har framhållit i utskottet, och
jag upprepar det nu: Antag att Adolf
Hedin hade suttit i riksdagen vid denna

tidpunkt! Om man tänker på det sätt,
på vilket han blåste upp småsaker till
stora berömda brasor, riktade mot statsråden,
vilket bål skulle han då inte
ur rent konstitutionella synpunkter ha
tänt upp i denna fråga!

Jag vill, herr Jansson i Benestad, än
en gång understryka att jag anser att
statsrådet har varit i sin fulla rätt att
ta upp denna fråga och att det sedan
har varit riksdagens sak att bedöma
huruvida en socialisering eller ett överförande
till skogsägarna var det mest
riktiga och ändamålsenliga med hänsyn
till föreliggande omständigheter.
Vad jag däremot reagerar mot är att
man faktiskt fört riksdagen bakom ljuset
genom att riksdagen inte förrän
nu, i maj månad, fått klarhet i hur
denna fråga legat till och att ifrågavarande
egendom redan drives av Statens
skogsindustrier, trots att man där
själv anser att detta innebär en sådan
utvidgning av verksamheten, om vilken
först statsmakterna skall besluta.
Det avgörande är här att Statens skogsindustrier
icke har rätt att ikläda
statsverket stora förlustrisker utan att
riksdagen först blivit hörd. Det kan
mycket väl vara så att vi varit tvungna
att ta dessa risker —• jag har aldrig
bestritt det — med hänsyn till önskvärdheten
av att uppehålla sysselsättningen,
men då skall den frågan liksom
varje annan först lösas i riktig ordning.

Vad jag ville påvisa i mitt första anförande
var, att regeringen inte behövt
lägga fram en proposition sju dagar efter
det att detta köp skulle ha trätt
i kraft och tio dagar efter det arrendekontrakt
slutits. Det hade funnits tid
att framlägga förslaget tidigare och
varit regeringens plikt att lämna riksdagen
allt behövligt material.

Herr von SETH (h) kort genmäle:
Herr talman! Här slås ju alla möjliga
principer ihjäl! Herr Jansson i

156 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

Benestad klandrade högern för att vi
gått till angrepp mot ett rationaliseringsprojekt
— om jag uppfattar honom
rätt. Under valrörelsen uppträdde emellertid
herr Jansson i Benestad och pläderade
varmt för att de bönder, som
saknar skog, skulle erhålla sådan från
statens eller andra domäner. I detfa
fall försvarar han att staten skall träda
till — och det är att totalt ställa förhållandena
på huvudet!

När herr Hedlund sedan drog in
malmfältet, noterar jag att det ju där
gäller ett synnerligen välskött företag,
i motsats till det vi här diskuterar.

När herr Jansson till slut använde
orden »lösa boliner», vill jag säga att
hela denna fråga tycks ha kommit till
på lösa boliner. Det har nämligen aldrig
hänt tidigare under min 22-åriga riksdagstid,
herr talman, att man inte följt
föredragningslistan här. Det har blivit
något konstigt även med den saken.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Om och när man kan
ordna så att bönderna får sina jordbruk
kompletterade med skog, skall
man göra det, och det finns ju nu möjligheter
härtill genom köpet av Åry.
Det ligger ett par gårdar där som lyder
under Åry-komplexet och som man
inte tidigare haft möjligheter att inköpa
för detta ändamål. Jag vill ha
sagt detta till herr von Seth.

Sedan vill jag bara fråga: År det
parti, som herr von Seth företräder,
med om att bolagen skall släppa till
skog till jordbrukarna?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Håstads senaste
anförande tydde på att han ville ta upp
Adolf Hedins mantel och göra stora
bål av små saker. Här har lagts fram
en proposition, om vilken man i viss
del kan ha olika meningar, och den
delen av propositionen har sedan åter -

kallats. Från visst håll har man då
sagt —- säkerligen med rätta — att regeringens
åtgärd att återkalla propositionen
i den del som rör Åry var
praktisk, och då är väl inte så mycket
att tillägga i den saken.

Herr Håstad drog sedan upp arrendefrågan
och sade att den var en ur
principiella synpunkter mycket betänklig
sak. Jag vet inte om någon annan
i regeringen kände till denna sak tidigare,
men jag vill för min del förklara
för herr Håstad, att jag inte hade någon
aning om att det förelåg ett arrendeavtal
förrän någon dag mellan
den 20 och 25 mars. Under tiden
som underhandling om köpet fördes
och innan frågan underställdes riksdagen,
utvecklades ärendet så ■— vilket
jag även framhållit i interpellationssvaret
— att företagets ägare icke längre
kunde uppehålla driften. Då arrenderade
Statens skogsindustrier, som är
ett självständigt företag, anläggningen
för viss tid, till dess beslut fattats om
hur det skulle förfaras med företaget.

Nu frågar herr Håstad: Vem skulle
betalat förlusten om det uppstått en
sådan? Ja, det är klart att Statens
skogsindustrier får ta både förluster
och förtjänster i sina olika engagemang.
Som jag tidigare sagt förelåg
det inte någon som helst anmälan om
denna sak till regeringen.

Vad sedan beträffar herr von Seths
tal om den diskussion, som föranletts
av herr Yngve Perssons inlägg, så är
det ju så, att det är herr Persson som
sagt, att bolagen bör förvärva mera
skog genom köp av bondeskog. Jag
skall inte blanda in den saken i diskussionen.
Här har varit fråga om ett
företag, som var mer eller mindre bankrutt
och anmälts till försäljning på
olika håll. Enligt säljarens uppgift uppträdde
ingen köpare. Detta hade kunnat
medföra sociala svårigheter genom
att arbetsmöjligheterna minskat oerhört.
Då beslöt regeringen att uppdra

Onsdagen den 4 inaj 1955

Nr 16 157

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

åt Statens skogsindustrier att undersöka
möjligheterna för ett köp. När arrendeavtalet
tecknades var det dock
sagt i köpeavtalet att köparen givetvis
befriades ifall riksdagen inte godkände
avtalet. Däremot var säljaren bunden
av avtalet. När man nu för att upprätthålla
driften nödgats arrendera företaget
en tid framåt, har jag väldigt
svårt att förstå att det skulle vara
en åtgärd, som vore felaktig ur konstitutionell
synpunkt.

Herr von Seth sade att skogsägarna
fick en chock när proposition nr 60
lades fram. Ja, det kan ju hända att
det var herr von Seth själv som fick
denna chock. När det emellertid blev
redogjort varför man behövde göra
denna transaktion, tror jag inte att
chocken blev så överväldigande. Chocken
blev kanske störst när propositionen
togs tillbaka, därför att då gick
ett bra agitationsnummer bort i diskussionen.

Nu är det väl så att motionärerna
tänkt sig att komplexet skulle köpas av
ett privatägt producentkooperativt företag.
Det har ju skett, och vad man
önskat på det hållet har ju gått i uppfyllelse.
Vad man önskat ur sysselsättningssynpunkt
har också blivit garanterat,
och den utveckling, som skulle
skett om Statens skogsindustrier övertagit
företaget, har utlovats. I det
avseendet kan jag sålunda inte se
annat än att denna fråga utvecklats
så att det hela bör kunna vara till belåtenhet
för alla parter. Det var dock,
herr von Seth, samme jordbruksminister
som lade fram propositionen nr
60 men som kunde återkalla den därför
att det uppträtt en ny köpare.
Hade denna köpare anmält sig tidigare
hade staten förmodligen inte behövt
träda emellan för att tillförsäkra dessa
människor arbetstillfällen under den
tid som kommer.

Beträffande insynen i Statens skogsindustriers
skötsel kan man naturligt -

vis tänka sig den ordningen, att staten
i framtiden får göra större ingrepp i
företagets ledning när den skall fullgöra
sin verksamhet.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Norup upplyste
om att han först den 25 mars blev
underkunnig om att företaget övertagits
på arrende av Statens skogsindustrier.
Jag får säga att den upplysningen
mot bakgrunden av alla de
alarmerande uppgifter, som ju nått regeringen
rörande sysselsättningen; i
Åry, förvånade mig. Vad tänkte statsrådet
om Åry från den 1 februari till
den 25 mars? Om det var ett svårt
arbetslöshetsläge där måste det ha varit
helt naturligt att statsrådet på något
sätt satt sig i förbindelse med vederbörande
för att höra om företaget var
i fara eller inte. Något riksdagens godkännande
av köpet hade ju inte lämnats.
Då fanns denna möjlighet att
arrendekontraktet slöts för att undgå
att arbetslöshet uppstode. Därför förefaller
det mig alldeles otänkbart att
statsrådet skulle mot bakgrunden av
den skildring vi i dag fått ha varit
fullkomligt ointresserad från den 1
februari till den 25 mars om vad som
skett med företaget och hundratalet anställda
där i orten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Endast några reflexioner
med anledning av vad som inträffat
i denna debatt. Det måste ju ändå vara
ett kolossalt välskött land vi lever i
när konstitutionsutskottets aktade ledamot
herr Håstad kan säga, att detta
är ett av de mest anmärkningsvärda
exempel på det sätt på vilket man inte
skall sköta saker och ting. Det är ett
mycket gott betyg åt vår administration,
och jag tillåter mig också konstatera
att det är ett gott betyg åt det sätt

158 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

varpå förvaltningen över huvud taget
sköts från regeringens sida.

Vad som här inträffat borde ju inte
kunna sätta lidelserna i så stor svallning,
som skett i dag. Gränsdragningen
mellan de statliga affärsdrivande verken
och administrationen, enkannerligen
administrationens ledning, dvs. regeringen,
är en fråga som kan diskuteras
i lugn och ro. Vi har hittills haft den
uppfattningen att statsägda företag skall
vara mycket fria och att de inte skall
dirigeras efter politiska synpunkter. I
detta fall har Statens skogsindustrier
enligt vad jordbruksministern här upplyst
utan kontakt med regeringen träffat
ett avtal. Varför? Jo, uppenbarligen
därför att man bedömde de förlustrisker
som skulle uppstå om företaget
lades ned som långt större än dem som
kunde uppkomma genom ett arrendeavtal.

Är det verkligen herr Håstads mening,
att en sådan bedömning av förlustriskerna
skall kunna flyttas över
till den politiska sidan? Skall jordbruksministern
bedöma vilka risker
som här uppstår? Ja, det är klart att
man kan ha den uppfattningen, men
jag tycker att det är en ganska formalistisk
ståndpunkt. Men som sagt var,
gränsdragningen mellan rörelsefriheten
för de statliga företagen och den politiska
administrationen är en fråga, som
kan diskuteras och då rimligtvis inom
konstitutionsutskottet och såsom en
följd av resonemang där i dechargedebatten.

Men nog är det ändå underligt hur
fången i dogmatiska föreställningar man
är, när man säger att man skall vara
så rädd för samhällets ingripande, att
det betraktas såsom en omotiverad socialiseringsaktion,
om man för att —
som det då ansågs —• rädda sysselsättningen
i Åry låter Statens skogsindustrier
träda in. Jag tycker verkligen att
man skulle ta och tänka efter vad ett
sådant ståndpunktstagande betyder. Ni

måste ju ändå medge, att Statens skogsindustrier
i många fall fått ta sådana
sociala hänsyn, om man dit räknar hänsyn
till sysselsättningens upprätthållande.

Hela detta verks ursprungshistoria är
ett exempel på att samhället får gripa
in när den privata industrien misslyckats
med att ge sysselsättning. Hur
skulle det ha sett ut, om inte Statens
skogsindustrier i dessa bygder har fått
ta på sig — som herr Håstad säger —
sociala uppgifter? Sysselsättningens
upprätthållande har varit i hög grad
vägledande för engagemanget där. Om
det alltså visar sig att det ur praktiska
sysselsättningssynpunkter är lämpligt
att staten engagerar sig, finns det likväl
kammarledamöter, som av dogmatiska
och doktrinära skäl säger: Det
skall staten icke göra!

Vi har ställt oss på den rent odogmatiska
ståndpunkten, den som säger: Behövs
det ett ökat samhällsinflytande
för att trygga sysselsättningen, låt då
staten träda in! Om det visar sig att
sysselsättningen kan tryggas genom en
producentkooperativ rörelses engagemang
på sätt som skett, låt då den producentkooperativa
rörelsen ta hand om
saken! Det är väl en förutsättningslös
prövning av ett viktigt problem, utan
att man blandar in vare sig den ena
eller den andra doktrinen. Jag tycker
att den viktigaste lärdomen av dagens
debatt är just hur doktrinärt förblindade
en del av denna kammares ledamöter
är.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag antar att statsministerns
senaste ord inte var riktade
mot mig, eftersom jag inte alls ansett
det orimligt att denna fråga förelagts
riksdagen. Vad jag diskuterar är det
formella behandlingssättet.

Jag vill blott med ett par ord anknyta
till vad hans excellens herr stats -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 159

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

ministern sade. Han underströk de sociala
synpunkternas betydelse. I så fall
upprepar jag nu frågan, om det inte
varit rimligt, att vi erhållit någon kännedom
om existensen av dessa sociala
synpunkter i den proposition som
framlades i februari eller i återtagandepropositionen
eller i meddelandet
till TT i stället för att ha fått det först
i dag — långt sedan frågan passerat
aktualitetens gräns.

Jag tycker vidare att statsministern
ger till känna en något egendomlig
uppfattning om politisering i detta
sammanhang. Det finns väl ingen här
som yrkat på att statens affärsdrivande
verk eller detta statsbolag skulle politiseras.
Man har accepterat formen
med bolag för att man skulle få en så
fri och affärsmässig drift som möjligt.
Därom har vi alla varit ense, även när
Statens skogsindustrier 1941 tillkom.
Inom den ram som staten har fastställt
skall alltså företaget få handla utan
partipolitiska inflytelser, smidigt och
affärsmässigt. Men, Ers excellens, själva
ramen skall inte vederbörande statsråd
själva fastställa, utan därvidlag är
de naturligtvis underkastade sedvanliga
inskränkningar med hänsyn till
riksdagens rätt. Ännu mindre kan företaget
självt få bestämma ramen.

Vad skall vi — jag säger det rent
ut — ha riksdagen till, om vi en vacker
dag vaknar och finner att en stor
del av det enskilda näringslivet har
blivit socialiserat eller den statliga sektorn
reprivatiserad, vilket senare också
är tänkbart? För att vi i detta hus
över huvud taget skall kunna få en
hand över den ekonomiska politiken
måste ramen för den statliga verksamheten
bestämmas här. Vad nu denna
ram beträffar har ju både Statens
skogsindustrier och jordbruksministern
själv i statsrådsprotokollet varit
ense om att denna fråga tillhörde det
slags ärenden som föll under riksdagens
kompetens. Jag tycker därför att

statsministerns anförande inte alls har
träffat det väsentliga i den diskussion
som hittills här har förts.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Norup sade till
mig, att han ju har tagit tillbaka propositionen.
Ja, vi skall ingalunda förmena
statsrådet äran av att ha tagit
tillbaka propositionen, men jag vill understryka,
att det hade blivit en ännu
värre villa, om propositionen inte återkallats.
Hela förfarandet är typiskt för
det märkvärdiga sätt, på vilket förberedelsearbetet
till propositionens skrivande
skett.

Till statsministern vill jag säga, att
i detta fall har vi ju alla betonat, att vi
är mycket lyhörda för sociala skäl. Men
när det gäller förstatligandet av gruvbolaget
kan vi väl ändå inte bli beskyllda
för att vara dogmatiska, ty därvidlag
har jag inte förstått att det finns
några sociala skäl, som skulle föranleda
staten till ett övertagande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag skall ta mig friheten
att ge herr von Seth ett råd. Jag
gör det, fastän jag inte hyser någon
större förhoppning om att han kommer
att följa rådet. Men, herr von Seth,
när herr von Seth talar här i kammaren,
så räkna med att kammarens ledamöter
kommer ihåg, vad herr von Seth
har sagt i ett anförande tio minuter
tidigare.

Herr von Seth lär i min frånvaro ha
gjort gällande, att jag har dragit upp
frågan om LKAB i denna debatt. Det
verkliga förhållandet var ju, som kammarens
ledamöter säkert har i minnet,
att herr von Seth nämnde LKAB som
ett exempel på förstatligande och i
liammanhanget namngav mig, varpå jag
tog till orda — utan att tidigare ha deltagit
i debatten.

160 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

Jag tycker, att herr von Seth bör be
om ursäkt.

Herr von Seth gjorde också gällande,
att samlingsregeringen icke i princip
hade tagit ställning till frågan om ett
förstatligande av malmfälten. Tror
herr von Seth på vad som står tryckt
i Kungl. Maj :ts proposition nr 247 från
år 1945, som jag har här? Där står följande
att läsa, herr von Seth:

»Då frågan om inlösen enligt 1927
års avtal av de enskildas andel i malmbolaget
nu för första gången kommer
upp till avgörande, synas de skäl fortfarande
äga giltighet, som tidigare varit
bestämmande för statsmakternas
hållning. Av olika anledningar, på vilka
det här icke är nödvändigt att ingå,
ha naturrikedomarna i de norrbottniska
malmfälten ansetts intaga en sådan
särställning, att man oberoende av
skilda ekonomiska samhällsuppfattningar
kunnat förorda ett överförande
i samhällets ägo.»

I en annan passus heter det: »Av sålunda
anförda skäl finner jag det i och
för sig önskvärt, att den sedan gammalt
uppdragna linjen fullföljes och att staten
förvärvar den fulla äganderätten
till de norrbottniska malmfälten.»

Nå, men vad har nu högern med denna
proposition att göra, undrar kanske
herr von Seth? Jo, om man ser efter i
propositionen, vilka som står upptagna
såsom närvarande, finner man två personer,
som säkerligen inte är herr von
Seth alldeles obekanta. Den ene bär
namnet Domö, den andre namnet
Ewerlöf. Det finns ingen reservation
till propositionen. Vad säger herr von
Seth om detta?

Jag skulle, herr talman, vilja göra
det tillägget, att när vi gick in för denna
proposition om inlösen även från
bondeförbundets sida, så var vi naturligtvis
starkt intresserade av att man
kunde förhandlingsvägen komma fram
ungefär efter de linjer, som finansministern
skisserat upp för ett fortsatt

samarbete. Går inte det, herr von Seth,
får man ta konsekvenserna och anse,
att samlingsregeringen hade rätt år
1945.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag konstaterar, att
herr von Seth nu inte längre hävdar,
att Åry-propositionen var något exempel
på socialiseringslusta. Han säger,
att även han och hans anhängare är
lyhörda för de sociala skälen.

Då vill jag bara fråga: Vad tjänade
hela ståhejet till, och vad tjänade det
till att koppla ihop Åry-propositionen
med socialiseringsdiskussionen på det
sätt, som senast herr von Seth gjorde
i dagens debatt? Det verkar en smula
oöverlagt alltsammans, såvitt jag kan se.

Herr Håstads resonemang skulle vara
alldeles riktigt, om han inte glömde
bort den väsentliga förutsättningen,
men genom att han gör det hänger
hans resonemang helt i luften. Riksdagens
prövningsrätt har ju inte på någon
punkt trätts för nära. Riksdagen
har sin fulla rätt att ta ställning. Om
propositionen legat på riksdagens bord,
hade riksdagen haft fullkomlig prövningsrätt.
Jag tror att inte ens S. A.
Hedin skulle ha kunnat mobilisera
samma indignation som herr Håstad i
detta fall. Det föreligger ingen kränkning
av riksdagens rätt.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det där låter ju formellt
säga sig. Men sakdiskussionen har
rört konstitutionella väsentligheter.
För det första gav propositionen inte
någon klar vägledning för riksdagen.

I de olika hänseenden, som jag här talat
om, var riksdagen mycket dåligt
orienterad, och det är detta jag har
funnit anmärkningsvärt.

För det andra var frågan enligt min
mening faktiskt prejudicerande genom
det arrendekontrakt, som slutits men

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 161

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

som inte ens var omnämnt i propositionen.

För det tredje: hade det som motiv
funnits sociala skäl, borde dessa ha
omnämnts, så att riksdagen fått allt material
i tid.

Det är dessa anmärkningar som jag
framställt. Mina anmärkningar kan inte
ha rubbats av vad hans excellens
statsministern nyss sade.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag bara noterar, att
hela diskussionen nu kommit att röra
sig om, huruvida propositionen var
väl skriven eller ej. Det är dock en
vinning i debatten, att vi har reducerat
frågan till dessa dimensioner.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Håstad säger, att
de sociala skälen inte har varit omnämnda.
Det står dock i Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 188:

»Då manufakturverkets rörelse är av
synnerligen stor betydelse för sysselsättningsmöjligheterna
för ortens befolkning,
framstod det som ett statligt
intresse att tillse, att rörelsen icke
nedlades. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut
den 21 januari 1955 hemställdes därför
i propositionen till riksdagen (nr 60),
bland annat, om riksdagens medgivande
för Statens skogsindustrier att förvärva
aktiestocken i manufakturverket.
»

Följaktligen har det anmälts, att det
funnits sysselsättningsproblem —■ med
andra ord sociala problem.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag skall försöka undvika
att upprepa vad som sagts förut.

I vissa stycken är jag av precis samma
mening som herr Jansson i Benestad.
Jag vil! emellertid slå fast, att
det inte fanns någon köpare till Åry

rörande AB Statens skogsindustriers

manufakturverk, när staten trädde till,
inte ens Sydöstra Sveriges skogsägares
förbund, som senast i juni månad förra
året var erbjudet att göra denna affär
men då sade nej. Jag förstår detta förbund;
det är ett affärsföretag. Det är
mycket möjligt, att det redan då önskade
köpa men ville försöka pressa ned
priset så långt som möjligt. Det var
först när Statens skogsindustrier intresserade
sig för Åry bruk som Sydöstra
Sveriges skogsägares förbund gjorde
en framstöt att få överta det. För
övrigt tror jag för min del, att det
skulle kunnat befaras, att förbundet, om
det fått köpa bruket redan tidigare,
helt enkelt hade lagt ned manufakturverket
och i stället utnyttjat skogarna.
Det hade inte varit omöjligt för förbundet
— såvitt jag begriper — att
göra på det sättet.

Det är emellertid inte för att säga
detta som jag begärt ordet. Jag vill
först och främst peka på vad som säges
från högerhåll, särskilt från herr
Håstads sida, nämligen att man väl
ändå borde ha fått reda på att det
fanns sociala skäl, som talade för de
åtgärder, som Statens skogsindustrier
vidtog. När man alltså i en proposition,
antingen den är skriven på tio minuter
eller på en kvart, får veta, att om i
ett litet samhälle, där man har en industri
med något över hundra anställda,
denna industri skall läggas ned, är det
då alldeles nödvändigt att ordna speciella
upplysningskurser för att övertyga
högerns professorer om att detta
medför sociala svårigheter? Enligt min
uppfattning var det knappast nödvändigt
att i propositionen redovisa detta.
Om man inte begriper, att det i ett
samhälle, där alla är beroende av en
industri, uppstår sociala svårigheter,
om denna läggs ned och ingen vill
överta den, går det väl inte heller att
övertyga en med långa propositioner.
Att det måste förhålla sig på det sättet
bör viil alla veta utan vidare.

11—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 1C>

162 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

Sedan måste jag säga, att jag är förvånad
ur en annan synpunkt, främst
över herr Håstads första anförande.
Han uppehöll sig i detta huvudsakligen
vid konstitutionella subtiliteter. Vad
vi nu diskuterar är dock en rätt allvarlig
fråga. Högerledaren och andra
prominenta högermän åker runt i landet
efter den debatt, som vi hade i fredags,
då det talades om karuseller och
sådant kan man väl säga åker »runt»,
med vardagsmänniskan i bagaget, men
när det gäller att söka rädda ett antal
arbetare och deras familjer från arbetslöshet
och bekymmer hör man inte ett
ord om vardagsmänniskan. Det gör, att
jag blir ännu starkare befäst i övertygelsen
att det inte är fråga om vardagsmänniskan
utan om valdagsmänniskan,
d. v. s. inkomsttagare som tjänar
30 000 kronor om året och däröver.

Jag skulle vilja säga några ord om
de vardagsmänniskor, som berörs av
den föreliggande frågan. När de anställda
fick kännedom om att Statens
skogsindustrier skulle överta Åry manufakturverk,
kom det ingen protest däremot
från deras sida. Det förhöll sig
precis tvärtom. Jag tror inte, att någon
planerad åtgärd har mottagits med en
sådan tillfredsställelse. Alla i det lilla
samhället tyckte, att allting skulle bli
bra.

Detta bevisar en annan sak, som i
detta sammanhang också kan nämnas.
Man försöker ju ofta från oppositionens
sida skrämma för staten. De som
var beroende av driften vid Åry manufakturverk
var inte rädda för staten
utan tvärtom mycket belåtna över att
den genom Statens skogsindustrier
skulle överta verket. Jag skulle kunna
tillägga, att först när det blev klart,
att i stället Sydöstra Sveriges skogsägares
förbund skulle överta bruket,
började protesterna hagla. Det kom in
sådana i tidningarna från arbetarna
och andra anställda i Åry mot hand -

läggningen av detta ärende, som lett
till att Statens skogsindustrier inte skulle
få hand om bruket.

Vad jag här sagt innebär inte, att
jag helt ansluter mig till denna kritik,
även om det kan finnas fog för den.
Jag vill bara framhålla, att det faktiskt
förhåller sig på detta sätt. Skall
man bedöma saken med utgångspunkt
från deras uppfattning och deras reaktioner,
som närmast är berörda, får
man ändå säga, att det inte fanns någon
rädsla för det s. k. socialiseringshotet
bland dem. Förhållandet var det rakt
motsatta.

Det allra viktigaste är nog ändå till
slut att frågan kan lösas och att driften
vid bruket kan fortsättas, så att de,
som är beroende därav, får sin försörjning.
När den saken blivit ordnad
kan jag inte begripa angreppen från
deras sida, som var motståndare till att
Statens skogsindustrier skulle engagera
sig här.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag kan till att börja
med i viss mån hålla med statsministern
i hans uttalande, att denna fråga
inte är av någon sådan storleksordning,
att den borde föranleda denna stora debatt.
Jag måste emellertid i så fall
förundra mig över att inte mindre än
tre statsråd funnit anledning att livligt
delta i frågans behandling här i kammaren.

Eftersom nu jordbruksministern har
besvarat en interpellation i denna fråga
två dagar innan den kommer före
i form av en dechargeanmärkning från
en minoritet i konstitutionsutskottet,
har vi också i viss mån fått en dechargedebatt
i förskott. I detta förhållande
kan knappast vi, som funnit
det motiverat att ta upp frågan i konstitutionsutskottet,
ha någon skuld. Det
får väl hänföras till att det faktiskt är
vedertaget, att man i förväg besvarar
en interpellation även angående en

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

163

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

fråga, som konstitutionsutskottet tar
upp i sitt dechargememorial.

Jag skall inte ge mig in på frågan
om de politiska spekulationerna som
ju här blivit föremål för diskussion,
utan jag vill endast konstatera några
fakta i frågan.

I skrivelse av den 16 december 1954
underrättades regeringen om att Statens
skogsindustrier önskade förvärva
Åry manufakturverk, och det upprättades
sedan i sådant syfte ett köpeavtal
av den 21 och 27 december, i vilket
avtal bl. a. stadgades att köpet skulle
träda i kraft den 1 februari, om Kungl.
Maj:t och riksdagen godkände avtalet.
Ärendet behandlades i regeringen den
21 januari, och i en proposition, som
avlämnades till riksdagen den 7 februari
och som egentligen avser förvärv av
aktierna i Törefors aktiebolag, hade man
helt kort klämt in frågan om Åry manufakturverk.
Av den skrivelse från
Statens skogsindustrier, som därvid
åberopas, framgår att Statens skogsindustrier
ställt sig tveksamt till förvärvet
med hänsyn till att den verksamhet,
som det skulle bli fråga om,
avvek från den som varit Statens skogsindustriers
huvudsakliga ändamål,
nämligen att bereda virke från statens
skogar. Statsrådet har tydligen också
av denna anledning funnit att frågan
borde underställas riksdagen.

Nu vet vi ju att köpeavtalet var upprättat
på sådant sätt, att det skulle
träda i kraft den 1 februari. Därest del
inte vid denna tidpunkt förelåg något
beslut från regeringens eller riksdagens
sida, skulle avtalet förfalla. Det hindrar
emellertid inte att regeringen den 7
februari i en proposition lägger fram
saken för riksdagen utan att med ett
ord omnämna att det då förelåg etl
arrendekontrakt, som innebar att Åry
manufakturverk från den 1 februari
utarrenderades till Statens skogsindustrier.
Statsrådet säger nu att det inte
fanns något skäl att omnämna detta

arrendekontrakt; Statens skogsindustrier
handlar liksom ett vanligt företag
under eget ansvar i sådana angelägenheter
och herr statsrådet kände
för övrigt inte till att man träffat detta
arrendeavtal. Men när arrendeavtalet
byggde på ett tidigare ingånget köpeavtal,
så borde väl saken ha omnämnts
i den proposition där detta köpekontrakt
framlades för riksdagen. Det går
inte för statsrådet att bara säga, att
han inte förrän den 20—25 mars hade
kännedom om arrendeavtalet. Om man,
sju dagar efter det att köpeavtalet upphört
att gälla, till riksdagen avlämnar
en proposition, som rör just detta
köpeavtal, så bör man väl från statsrådets,
departementets eller regeringens
sida ha gjort sig underrättad om
hur saken ligger till och om Statens
skogsindustrier fortfarande är intresserat
av att övertaga Åry manufakturverk.
Och om så skett, hade man väl
fått kännedom om att det i slutet av
januari — den 26 januari, vill jag
minnas —- upprättats ett arrendeavtal,
och detta var väl en så pass väsentlig
omständighet att man i propositionen
till riksdagen borde ha anmält att Statens
skogsindustrier tills vidare arrenderade
Åry manufakturverk, ett arrende
som utan tvekan tillkommit därför
att köpeavtalet inte kunde träda i kraft
den 1 februari, såsom avsikten varit.
Man har alltså undanhållit riksdagen
det faktum, att det träffats ett arrendeavtal
— ett avtal som lett till att Statens
skogsindustrier gör förluster på
att driva företaget. Det hade funnits
all anledning att låta riksdagens ledamöter
få del av detta faktum, och jag
tycker att det är förvånansvärt att
man nu så energiskt, att man t. o. m.
måste anlita statsministerns medverkan,
hävdar att det inte var nödvändigt.

Vidare säges det nu att det var sociala
skäl som gjorde att Statens skogsindustrier
borde övertaga Åry. Varför har
man inte med ett ord tidigare berört

164 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

den saken? Jag bär all aktning för regeringens
påpasslighet när det gäller
ingripanden av detta slag, men man
borde dock i propositionen ha talat om
att det var fråga om åtgärder för att
trygga sysselsättningsmöjligheterna och
förebygga sociala svårigheter. När jordbruksministern
i en replik till herr Håstad
läser upp vad regeringen sagt om
den saken i en proposition, som avlämnades
till riksdagen i slutet av april,
nämligen proposition nr 188, så är detta
ju bara ett »goddag yxskaft», eftersom
anmärkningen gäller en proposition
som är avlämnad den 7 februari. Det
är i denna sistnämnda proposition som
man bort underställa riksdagen vad
som är fakta i ärendet och som alltså
skall ligga till grund för riksdagens
ställningstagande i den ena eller andra
riktningen.

Jag tycker att regeringen har handlagt
denna fråga på ett anmärkningsvärt
sätt, och jag kan inte finna att det
vore någon större prestigeförlust för
regeringen att medge, att man inte underställt
riksdagen alla fakta. Det hade
varit önskvärt, inte ur konstitutionsutskottets
synpunkt, utan för riksdagens
ledamöter att också få en litet mer ingående
ekonomisk orientering om det
företag som staten skulle köpa, men det
får man inte heller i propositionen.

Avslutningsvis skulle jag vilja göra
en liten reflexion ur politisk synpunkt
som det väl ändå må vara tillåtet att
göra. När statsministern här säger att
det är underligt, att man på en del håll
är så rädd för statsingripanden, är det
väl en känga som i första hand träffar
herr Norup och bondeförbundets riksdagsgrupp,
ty såvitt jag vet är det de
som satte stopp för vad man från början
tänkt sig beträffande Åry. Då är
det väl också de som främst drabbas av
statsministerns anmärkning.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
den konstitutionella sidan av saken,
även om man inte, när man lyssnar till
herr Håstad, kan underlåta att fråga
sig, om det verkligen ur konstitutionell
synpunkt är berättigat att anmärka på
att motiveringen i en proposition är
kortfattad. Ett riksdagsutskott är väl
oförhindrat att infordra alla uppgifter
som det anser sig behöva — jag vet
inte, om man har den uppfattningen i
konstitutionsutskottet, men i alla andra
utskott har man det.

Det var emellertid inte för att säga
detta jag begärde ordet utan det var
när herr Magnusson gjorde den deklarationen,
att det avgörande var att socialiseringshotet
blivit avvärjt. Om
hundra människor skulle komma i social
nöd, det var en underordnad fråga.
Socialiseringshotet var avvärjt.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
göra en fråga av principiell natur. År
det rimligt att riksdagens ledamöter,
som är valda för att bevaka svenska folkets
intressen, skall ge uttryck åt den
uppfattningen, att staten endast skall
träda till när det gäller att rädda de
industriella socialfallen? Om staten
skall överta någon industri eller någon
naturrikedom som kan ge en affärsmässig
vinst, då är detta tydligen absolut
förkastligt. I olika sammanhang ger
man uttryck åt att staten skulle vara
mindre lämpad än enskilda att bedriva
industriell verksamhet. Om samhällets
valda förtroendemän säger att staten
endast skall överta de industriella socialfallen,
då måste det väl vara felaktigt
att göra jämförelser mellan statlig,
enskild och kooperativ verksamhet.
Då har ju staten redan vid utgångsläget
blivit handikappad.

Sedan har det här talats en del
om det affärsmässiga. Ja, herr Håstad
och herr Magnusson, jag har också varit
med om företag som gjort stora affärer.
Jag vill fråga om staten alltid inför

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 165

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

öppen ridå skall ge andra chansen att
på ett ur affärsmässig synpunkt förkastligt
sätt få ta del av vissa saker. Om
herr von Seth här skulle ha köpt Årybolaget,
då vill jag fråga om man från
högerns sida hade opponerat sig lika
vilt mot detta. Det hade väl varit ändå
mer förkastligt om det varit ett bolag
eller om det varit herr von Seth som
fått köpa mera skogsmark.

Herr von Seths företrädare socialiserade
på sitt speciella sätt och grundade
ett fideikommiss åt honom. Det är alldeles
självklart, att många i Småland
har den uppfattningen, att herr von
Seth, med sina kanske omkring 2 600
tunnland skog och annan mark, tagit åt
sig alldeles för mycket av den småländska
skogen. När herr von Seth med
darr på rösten talade om hur man
ringt till honom och talat om hur förfärligt
det var, då vill jag bara fråga
om det inte var någon som sade åt herr
von Seth att han skulle lämna ifrån sig
en del mark åt jordbrukarna runt om.

När herr von Seth säger att det enskilda
skogsbruket blivit skakat i sina
rötter, så vill jag bara säga att jag nog
förstår, att en stor skogsägare kan bli
skakad. Principiellt sett kan jag dock
inte förstå att det vore någon större
skada om staten tog hand om detta i
stället för herr von Seth eller ett bolag.

Vi måste sedan även komma ihåg
ännu en sak. Skogen är en råvara, som
skall ge arbete åt tiotusentals människor
i detta land. Det är inte endast
skogsägarnas intressen som skall vara
bestämmande utan även de människors
och den industris som är beroende av
skogen som råvara.

Jag lyssnade till herr Stenberg, när
han talade om att tre statsråd varit
uppe i diskussionen. Han fann detta ur
olika synpunkter mycket anmärkningsvärt.
Ja, om jag känner herr Stenberg
rätt sysslar han med affärsverksamhet.
Jag vill fråga herr Stenberg om en
enskild företagare över huvud taget

skulle kunna göra en försvarbar affär
med mera öppna kort än staten. Då
skulle jag’vilja gratulera herr Stenberg.
Jag känner nämligen till hur det ibland
går till vid förvärv av fastigheter. Jag
vill också säga att det var först sedan
staten uppträtt som intressent som
skogsägarförbundet och enskilda fick
intresse av denna affär. Detta visar ju
att det här var andra intressen än de
affärsmässiga som gjorde sig gällande.

Jag vill sluta med att säga — och det
var därför jag begärde ordet ■— att jag
protesterar mot att staten principiellt
endast skall ta hand om de industriella
socialfallen och inte — såsom inom
kooperationen och den enskilda företagsamheten
— skall få träda in på områden,
som kan ge en affärsmässig vinst.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr Lundberg, att det var en del mindre
skogsägare som var oroliga och
ringde till mig i min egenskap av ordförande
i länets skogsägarförening.

Sedan vill jag säga att herr Lundberg
vänt sig till fel person när han talade
om mitt stora skogsinnehav. Jag har
fullständigt rent mjöl i påsen. Det var
min farfars farfars far som grundade
fideikommisset. Jag har gärna delat
med mig av marken. Under årens lopp
har inte mindre än sju fastigheter blivit
frånsålda. Flera av dem har fått så
mycket skog som de ansett vara önskvärt
och begärt.

Jag är mycket tacksam över detta
tillfälle att få nämna detta i kammaren,
herr talman.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr von Seth,
en viss känsla för hur förfäderna skapade
stora enheter genom fideikommissen.
Jag vet även, att fideikommissen
har velat sälja vissa jordbruk, som ur
ekonomisk synpunkt inte är så fördelaktiga
för fideikommissen. Det kan -

166 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

ske inte bara är humanitära skäl utan
även andra skäl för dessa avyttringar.
Jag har det intrycket, att hera von Seth
inte precis är främmande för att ta
andra än humanitära hänsyn i detta
sammanhang.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Man skall inte tala i
egen sak, men jag skulle anhålla att
herr Lundberg ville komma till min
egen kommun och tala med dem som
fått friköpa sig. Jag tror att han då tar
tillbaka vad han har sagt nu.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Att det skulle bli en
så stor debatt om denna fråga kunde
man förutse. Saken har ju blivit mycket
reklamerad.

Herr Magnusson och herr von Seth
säger, att propositionen blev återkallad
på grund av deras motion. Herr Stenberg
sade däremot, att det var på grund
av motståndet i bondeförbundsgruppen.
Skälet är väl egentligen, att nya saker
har inträffat, sedan propositionen blev
framlagd, som gjort att jordbruksministern
själv har återkallat den.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, när herr Håstad talade om att
denna proposition behandlats i jordbruksutskottet.
Jag är ledamot av jordbruksutskottet,
men jag känner inte
till att den har blivit behandlad där.
Den är däremot föredragen där, och
jordbruksutskottet har fått uppvaktningar
i ärendet från domänstyrelsen,
Statens skogsindustrier och från Sydöstra
Sveriges skogsägares förbund genom
direktör Edström. Med anledning
av vad herr Jansson i Benestad och herr
Persson i Växjö och likaså jordbruksministern
har sagt tidigare om att det
inte hade uppträtt någon köpare före
Statens skogsindustrier kan jag nämna
att direktör Edström blev tillfrågad
varför förbundet inte hade uppträtt
som köpare tidigare. Denna fråga sva -

rade direktör Edström egentligen ingenting
på. Det är tydligen alldeles korrekt
att säga, att skogsägarförbundet
förut inte egentligen uppträtt som köpare.

Propositionen är så knapphändig
och intetsägande, sade herr Stenberg,
och herr Håstad har gång på gång framhållit,
att riksdagen genom denna proposition
inte har fått kännedom om
vad saken egentligen gäller, nämligen
att övertagandet skulle ske av sociala
skäl på grund av risk för arbetslöshet
i Åryd. Herr Håstad uttalar sig här
givetvis som doktrinär grundlagsvårdare.
Han åberopar sig på S. A. Hedin osv.
Jag kan inte göra anspråk på att vara
någon konstitutionellt kunnig man och
kan bara återge den reflexion jag gjorde
när jag läste propositionen. Där talades
ganska mycket om Törefors aktiebolag
och svårigheterna att skaffa arbete
åt den arbetskraft som finns där.
Praktiskt taget hela propositionen sysslar
med detta. Då frågade jag mig varför
inte något närmare sägs om Åry.
Jag kom då till den slutsatsen, att det
måste vara samma skäl för övertagandet
av Åry som av Törefors. Jag upprepar
att det naturligtvis här är lekmannen
och inte den konstitutionellt
utbildade professorn som talar. Men
jag har den erfarenheten, att man många
gånger vid sidan av en proposition får
ta reda på själva händelseförloppet. Jag
vet inte hur många gånger jag både i
statsutskottet och jordbruksutskottet
har varit med om — kanske inte precis
analoga situationer men ändå fall,
då propositionerna varit mycket kortfattade,
särskilt de som presenterats
statsutskottet. Ibland sägs det att vederbörande
utskott kan inhämta närmare
upplysningar. Vederbörande utskott
vet också om, att det finns möjligheter
att få alla de upplysningar som
utskottet behöver.

Man kan då mycket väl göra den reflexionen,
att det måste vara sociala

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

167

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

skäl också bakom övertagandet av Äry.
Herr von Seth har varit så pass ärlig
att han har sagt, att han mycket väl
förstår jordbruksministern — som väl
i samråd med socialministern lade fram
denna proposition — om denne vill ingripa
när ett företag kommer i gungning
och en stor arbetsstyrka skall beredas
sysselsättning.

Nu har det kommit andra köpare
och propositionen har tagits tillbaka.
Men jordbruksministern angrips också
för att fastigheten varit arrenderad
under mellantiden. Som lekman är det
vanskligt att yttra sig om detta. Men
detta företag skall väl inte ligga alldeles
stilla under den tid frågan behandlas
här i riksdagen. Det var väl
då en riktig praktisk åtgärd, att Statens
skogsindustrier tog hand om företaget
under tiden.

Denna debatt har ju blivit så stor,
därför att konstitutionsutskottets ledamöter
har ansett detta vara ett bättre
utgångsläge för en debatt i denna sak än
dechargedebatten, som kanske inte väcker
så stort uppseende. Det är väl där
vi har den egentliga orsaken till att herr
Håstad har dragit upp debatten nu på
det sätt som han har gjort.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är naturligtvis benägen
att be om ursäkt för att jag
blandar mig i den här debatten, och
om jag redan nu ber om ursäkt för
mitt inlägg, kanske jag kan undgå att
sedan av något statsråd bli uppmanad
att göra det.

Jag skall inte blanda mig i vare sig
den konstitutionella sidan eller den
rent affärsmässiga sidan av förvärvet
av Åry. Jag skall bara bo att få sätta
några få stillsamma frågetecken i kanten
till debatten, som ju dock bär rört
sig över så stora områden, trots att herr
statsministern fann att den sak det
gäller är mycket liten.

Här liar talats om den statliga af -

färsverksamheten. Herr statsministern
använde just ordet statlig affärsverksamhet
och inkluderade all statlig affärsverksamhet.
Det går emellertid en
bestämd gräns mellan de affärsdrivande
verken och de statliga bolagen. De
statliga bolagen har en helt annan
ställning bl. a. med hänsyn till kontroll
från statens sida än affärsverken
har.

Den frågan har varit uppe förut, och
jag har tillåtit mig att tidigare peka
på att riksdagen vid åtminstone tre
tillfällen till Kungl. Maj:t avlåtit skrivelser
med begäran om att statsrevisorerna
skulle få möjlighet att titta på
de statliga bolagen. Vid åtminstone ett
tillfälle har riksdagens framställning
gått ut på att statens sakrevision skulle
kunna få denna rätt. Dessa framställningar
har hittills inte tagits upp eller
effektuerats av Kungl. Maj:t.

Men det är inte detta som i sammanhanget
är det anmärkningsvärda. Det
anmärkningsvärda är bl. a., att det i
denna debatt ytterst starkt har betonats
att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
har en stor social betydelse
när det gäller att skapa sysselsättning.
Man påminner ideligen om att den
ursprungliga anledningen till inrättandet
av Statens skogsindustrier —- åtminstone
gruppen uppe i norr — var
att man ville säkra sysselsättningen.
Det är ju ingen människa som har
vänt sig emot detta, men vad man var
rädd för — det framkommer om man
läser protokollen från den tiden — var
att Statens skogsindustrier skulle ta
överhand på något sätt. Det fanns små
toner av tveksamhet, exempelvis när
riksdagen beslöt att sågverken i norr
skulle övertas och att domänverket
skulle hålla dessa industrier med råvaror.
I dag utgör emellertid Statens
skogsindustrier en väldig koncern,
spridd över hela landet med en nordsvensk,
en mellansvensk och en sydsvensk
grupp. Den omfattar en mängd

168 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

andra saker utom sågverk och sågindustrier,
och det egendomliga är att
detta bolag precis som ett privat bolag
har rätt att göra sina dispositioner
och företa investeringar utan att lägga
papperen på bordet.

När är det då som papperen läggs
på bordet? Jo, när det skall göras en
investering och ledningen för det statliga
bolaget är rädd för att det skall
bli förluster. Då vill man ha riksdagens
medverkan. För ett par, tre år sedan
ville man ha riksdagens medverkan
för ett anslag på 30 miljoner kronor,
som skulle lämnas till domänverket för
att domänverket, som det hette, skulle
hålla förlagsmedel för Statens skogsindustrier.
Med andra ord, riksdagen
skulle bevilja 30 miljoner kronor till
domänverket för att i själva verket
betala de råvaruskulder, som Statens
skogsindustrier hade åsamkat sig gentemot
domänverket.

Men det må nu vara en sak för sig.
Jag vet inte vilket man skall anse som
det viktiga när man hör debatten här,
om det är betonandet av de sociala
synpunkterna — sysselsättningssynpunkterna
— eller herr Lundbergs uttalande,
att det är självklart att ett
statligt bolag skall ha full frihet att
göra vinster. Herr Lundberg har nu
här i kammaren principiellt vänt sig
emot att man bara skall överta dåliga
företag av rent humanitära eller sociala
skäl. Han vill att man skall gå
fram på affärsmässig bas. Man gör
naturligtvis bådadera. Det har aldrig
skapats klarhet om i vilka fall man
skall gå fram efter den ena eller den
andra linjen.

Jag skulle vilja sluta med att ställa
en liten fråga till herr Norup. Statens
skogsindustrier handlar oftast utan att
fråga riksdagen. Jag är alldeles övertygad
om att Statens skogsindustrier
i all stillhet också skulle ha kunnat inköpa
Åry utan att underrätta riksdagen,
ty bolaget kan ju göra sina dis -

positioner och investeringar som det
vill.

Men när man nu från Statens skogsindustriers
sida planerar en stor skogsindustri
i Västerbotten kan det inte
vara av sociala skäl. Vi har ingen stor
arbetslöshet där uppe. Det kan alltså
inte vara av humanitära skäl. Vi har
en inom vårt län väl utbyggd apparat
för förädling av trä, en så pass utbyggd
industri att det förekommer
ren konkurrens om virkestillgången.
I det läget planerar Statens skogsindustrier
en ny industri, som kommer
att bjuda en kännbar konkurrens med
de redan befintliga industrierna. Man
frågar sig då: År detta riktigt? Kan
det vara rimligt att göra på detta sätt?
Man kan inte förebära sociala hänsyn
i detta fall. Här anlägger man rent
affärsmässiga och hårt konkurrensmässiga
synpunkter.

Detta kan ju anknytas till herr Lundbergs
uttalande, att staten måste få
sköta sin affärsverksamhet utan att
lägga papperen på bordet. Men, herr
Lundberg, staten är ju vi, det är herr
Lundberg och jag och vi alla, och staten,
d. v. s. våra gemensamma angelägenheter,
skall ju vara till gagn för oss
och hjälpa oss att leva så bra som möjligt.
År det då riktigt, att alla vi skattebetalare,
alla vi som är medlemmar
av denna stat tillsammans skall bidraga
till att skapa affärsföretag som blir
hårda konkurrenter till många grupper
av samhällsmedborgare, som utför
sin dagliga gärning inom en viss
bransch?

Jag träffade en gång en stor samling
av de s. k. mindre sågverksägarna, som
var bekymrade för konkurrensen från
Statens skogsindustrier. Jag kunde inte
göra annat än säga: Staten är vi och
vi äger ju allesammans aktierna i Statens
skogsindustrier. Det är således ert
eget företag. Ni måste väl kunna framföra
edra synpunkter till företagets
ledning?

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 169

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

Jag vågar emellertid påstå, att en
sådan situation inte kan uppstå. Vi har
ingenting att säga till om i detta avseende
och det finns heller ingen insyn
i dispositionerna beträffande de
statliga bolagen. Detta är en uppenbar
hrist som aldrig blivit avhjälpt. Jag
skulle vilja lägga herr Norup detta på
hjärtat.

Jag skulle naturligtvis också vara
tacksam om herr Norup kunde svara
på om planerna för Västerbottens vidkommande
nu har avancerat så, att vi
skall få en ny stor industri fastän vi
tidigare nedlagt industrier där på
grund av råvarubristen.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag känner mig närmast
uppkallad av statsministerns inlägg
här i debatten. Det var ett inlägg,
som måste te sig ganska anmärkningsvärt
för en enskild riksdagsman.

Låt mig, herr talman, endast slå fast
två ting i vad det gäller propositionens
innehåll. Det första är att uppgiften om
arrendekontraktet först nyligen blev
bekant för riksdagen, trots att kontraktet
hade skrivits tio dagar före propositionens
avgivande. Det andra är att i
propositionen icke fanns några uppgifter
om arbetsmarknadsläget på platsen.
I propositionen anfördes affärsmässiga
motiv för det tilltänkta köpet. Statsministern
ansåg detta vara ett tillfredsställande
sätt att redovisa regeringens
synpunkter för riksdagen. Jag kan för
min del omöjligt acceptera en sådan
uppfattning.

Nu kan man naturligtvis säga, att en
olycka ibland kan inträffa, och ingen
av oss skulle väl i och för sig ha haft
någon anledning att påtala denna sak,
om det hade varit något som kunde
betraktas som en olyckshändelse. I själva
verket är emellertid vad som inträffat
inte alls något enastående. Verkligheten
är ju i stället den, herr talman,

rörande AB Statens skogsindustriers

att riksdagens berättigade krav på saklig
information gång på gång blivit
åsidosatta av den nuvarande regeringen.
De gångna veckorna är fyllda av
exempel härpå. Herr Håstads fråga:
»Vad skall vi egentligen ha en riksdag
till?» framstår mot denna bakgrund
som högst berättigad.

För min del uppfattade jag utvecklingen
i Åryfrågan så med ledning av
den kungl. propositionen:

Jordbruksministern ansåg det av företagsekonomiska
skäl vara motiverat
att Statens skogsindustrier fick övertaga
Åry. Ett närmare studium av propositionen
gav emellertid vid handen,
att förslaget skulle leda till en utvidgning
av den statliga industriens arbetsprogram,
som framstod som onödig och
svårförklarlig. Detta väckte oro bland
de enskilda näringsidkarna. Sydöstra
Sveriges skogsägares förening uppträdde
då som en räddande ängel och klarade
herr Norup ur en för honom personligen
rätt besvärande situation.

Detta är väl, herr talman, trots allt
som har sagts i dag den verkliga
bakgrunden till Åryfrågans underliga
öden och äventyr.

Så ett ord med anledning av vad herr
Hedlund anförde om LKAB. Denna fråga
får vi ju tillfälle att diskutera längre
fram, men jag vill ändå, för att inga
missförstånd skall behöva ligga kvar,
framhålla följande.

Enligt min uppfattning bör det uteslutande
vara de praktiska skäl, som
väger tyngst i dagens läge och med hänsyn
till framtidsutsikterna, som skall
avgöra vilken lösning vi skall välja i
LKAB-frågan. Lösningen skall enbart
dikteras av vad som nu framstår såsom
mest ändamålsenligt ur samhällets synpunkt.
Jag kan för min del inte på
något sätt känna mig bunden av uttalanden
från 1945. Det förefaller mig
vara ett doktrinärt ställningstagande
att på det sätt herr Hedlund gjorde känna
sig förpliktigad av uttalanden som

170 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

ligger tio år tillbaka i tiden. Kanske ursäktas
det mig om jag även vågar ifrågasätta
huruvida verkligen statsrådet Hedlund
kan vara den rätte moraliske upprustaren
för oss riksdagsmän när det
gäller att skapa respekt för tidigare intagna
ståndpunkter.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! När herr Hjalmarson
säger att Sydöstra Sveriges skogsägares
förbund uppträdde som räddande ängel,
har jag anledning att framhålla att det
var tre bolag som var intresserade spekulanter
till Åry manufakturverk, och
de tackade nej alla tre. När detta diskuterades,
hade jag icke reda på att
skogsägareföreningen hade varit spekulant.
Då vill jag fråga herr Hjalmarson:
Hur hade det varit om inte skogsägarförbundet
senare anmält sitt intresse?
Här hade tre bolag sagt nej. Det lär ha
varit Åtvidaberg, Klippan-koncernens
dotterföretag Lessebo och en firma i
Nybro. Om det nu varit så, att det inte
hade förelegat någon spekulant och det
företag, som än så länge äger Åry, inte
hade kunnat driva det nu, vem skulle
ha varit köpare? Om Statens skogsindustrier
ansåg sig kunna rädda företaget
någorlunda ekonomiskt och därmed
också sysselsätta dessa arbetare, var det
inte då ganska naturligt att en sådan
proposition som nr 60 blev framlagd?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Vad jordbruksministern
nu anförde utgjorde inte på något sätt
en invändning mot min framställning.
Vad jag här strukit under var helt enkelt
det faktum, att efter propositionens
framläggande en rad enskilda intressenter
kom underfund med att ett
genomförande av statsrådets projekt
skulle få icke önskvärda konsekvenser.
Då har jag — som en högst osakkunnig
iakttagare, det erkänner jag gärna —

uppfattat saken så, mot bakgrunden av
den förda debatten, att det var en tröst
för herr Norup att Sydöstra Sveriges
skogsägares förbund trädde in på arenan.
Eller menar statsrådet kanske rent
av att statsrådet beklagar att Sydöstra
Sveriges skogsägares förbund fick tillfälle
att rädda statsrådet från att genomföra
sin stort upplagda räddningsaktion? Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till herr Hjalmarson. Jag har
ingalunda ifrågasatt att herr Hjalmarson
skulle behöva känna sig bunden av
högerns uttalanden från 1945. Jag har
bara sagt, att om man menar att de som
i år vill gå in för att överföra LKAB
till staten utför någonting som kan benämnas
socialisering, så har man rätt
att använda samma namn för de herrars
vidkommande, som 1945 i princip
sade att LKAB bör överföras till staten.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror inte, statsrådet
Hedlund, att man kan ställa det anspråket
på de personer som gjorde det
berörda uttalandet 1945, att de skulle
kunna förutse hur situationen skulle
gestalta sig tio år senare. När man ser
hur även högt uppsatta representanter
i samhället har svårt att överblicka vad
som kommer att ske från den ena dagen
till den andra, förefaller det ganska
rimligt om vi säger att männen av 1945
inte i dag skall behöva känna sig bundna
av ett högst allmänt uttalande för
tio år sedan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Till herr Hjalmarson
vill jag säga, att jag inte alls beklagar
att skogsägarföreningen får köpa Åry;
tvärtom, det sammanfaller i mycket hög

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 171

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

grad med de intressen jag liar. Men om
skogsägarförbundet hade uppträtt som
köpare, när ägaren till Åry anmälde att
han inte kunde driva det längre och
att han inte fick någon köpare, då hade
jag aldrig behövt framlägga denna proposition
nr 60. Det var alltså ett helt
annat läge den gången propositionen
lades fram än vad det sedan har blivit.

Det är inte svårt att vara efterklok.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det kanske må förlåtas
mig att jag inte begrep mycket av vad
herr Hjalmarson sade nyss. Men så
mycket tror jag mig kunna begripa, att
vad som kan kallas socialisering i dag
också borde varit socialisering 1945.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag uppkallades här liksom
herr Hjalmarson av ett yttrande
av statsministern, vars räckvidd går
långt utöver den begränsade fråga som
här behandlas.

Låt mig först säga, att om jag inte
har missförstått interpellanten och herr
Håstad fullständigt så gäller ju inte saken
här om det är lämpligt eller inte
att köpa Åry. Saken gäller den behandling
frågan har underkastats av vederbörande
statsråd och alldeles särskilt
den proposition som har lämnats i denna
sak. Inte heller gäller diskussionen
här i dag — även om möjligen herr von
Seth fällde någon anmärkning som gav
inrikesministern ett tillfälle att haka
på — om LKAB skall inlösas eller inte.

Det får vi ju tillfälle att diskutera senare.
Saken gäller ännu mindre om
staten skall överta delar av näringslivet
och socialisera eller inte, vilket statsministern
huvudsakligen talade om. Här
är tre statsråd som talar om tre saker
som inle är den sak interpellanten och
herr Håstad, vilka öppnade debatten,
har dragit fram. När man hör detta kan
man inte annat än erinra sig den gamla

rörande AB Statens skogsindustriers

historien om en skolpojke som skulle
skriva cn uppsats om näktergalen. Han
skrev: »Näktergalen är en fågel. Skatan
är också en fågel.» Och så skrev han
om skatan.

Det är ungefär vad herrarna på statsrådsbänken
har gjort. Jag tycker att
vi nu till slut skulle kunna tala litet
om näktergalen igen, som debatten började
med, i anslutning till vad statsministern
sade i slutet av sitt anförande.

Ingen har såvitt jag har kunnat avlyssna
debatten bestridit att Statens
skogsindustriers arrenderande av Åry
är en väsentlig omständighet. Jag nöjer
mig med detta enda konstaterande.
Riksdagen borde ha gjorts underkunnig
om detta väsentliga faktum. Statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
bör väl ha följt frågans utveckling
så pass noga att han inte först flera
månader i efterhand får kännedom
om detta arrendekontrakt, och även inrikesministern
är väl intresserad av
frågor av denna typ. Då borde för det
första detta väsentliga faktum ha meddelats
riksdagen. Det skedde inte. För
det andra borde erforderliga ekonomiska
kalkyler åtminstone i någon män
ha meddelats i propositionen. Det skedde
inte. För det tredje borde det ha
meddelats riksdagen i propositionen,
att transaktionen motiverades av sociala
skäl. Det skedde inte. För det
fjärde borde det väl med hänsyn till
frågans principiella vikt ha angivits i
rubriken till propositionen, att den
bl. a. gällde en viktig fråga i samband
med Åry. I stället smugglades det in
några rader om Åry i en proposition
om ett annat ärende. Kravet på en ordentlig
redovisning har icke uppfyllts.

När herr Håstad och interpellanten
anför en väl motiverad kritik just på
dessa punkter, svarar statsministern,
att vi nu bär fått se att frågan reducerats
till den lilla frågan, om propositionen
är »väl skriven eller inte». Yad
skall man säga om denna attityd? Re -

172 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

geringen lämnar ute väsentliga ting
som riksdagen borde få veta om och
plockar in ärendet i en annan proposition.
Jag erkänner att jag inte genast
upptäckte frågan eftersom jag inte hinner
läsa alla propositioner omedelbart
sedan de lagts på riksdagens bord och
jag inte i detta fall varnades av någon
rubrik. — Nu säger statsministern att
frågan gäller huruvida propositionen
är väl skriven eller inte. Det innebär
en uppenbar nonchalans från regeringens
sida mot riksdagen. Att utskottet
efteråt kan begära upplysningar hjälper
inte. Bland annat skall man ha
rätt att motionera på grundval av upplysningar
från Kungl. Maj :t. När dessa
brister påtalas säger inte statsministern
att det visserligen var brister men att
även regeringen kan fela någon gång,
utan han säger i stället att detta inte
är någonting att bråka om. Det är dubbel
nonchalans från regeringen.

Herr talman! När skall den dag komma
då den svenska riksdagens ledamöter
— även de som tillhör regeringspartierna
— skall säga sig, att de har
anledning att slå vakt om riksdagens
krav på ordentliga upplysningar i de
frågor som regeringen förelägger riksdagen?
När den dagen kommer —• och
jag är optimistisk nog att tro att den
kommer — då tar man ett steg som är
till gagn för den svenska demokratien.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Statsministern och herr
Persson i Växjö har fällt några anmärkningsvärda
uttalanden mot herr
Håstad, och då herr Håstad redan har
varit uppe i många repliker och inte
mer vill begära ordet, skall nu jag påpeka
några inadvertenser i den argumentering
som har förts.

Statsministern sade klart ifrån, att
de affärsdrivande verkens kompetens
är en invecklad fråga, som man mycket
väl kan diskutera. Herr Persson i Växjö

gick sedan upp i denna talarstol och
sade att sådana subtiliteter är betydelsefulla
som huruvida det avgörande momentet
i den argumentering jordbruksministern
i dag framfört skulle vara de
sociala skälen. Han glömde att frågan
om Töre, som behandlas i samma proposition,
har remitterats till arbetsmarknadsnämnden
och en rad andra myndigheter
för att man skulle få reda på
vilka skäl som var avgörande.

En socialdemokratisk talare i denna
kammare har dragit in herr von Seths
förfäder i sakdebatten om de affärsdrivande
verkens kompetens. Är inte
det ett slag under bältet?

Är det riktigt, ärade bondeförbundare,
att begära socialisering varje gång
ett socialt moment finns att beakta för
ett affärsdrivande verk och att beskylla
högern för asocialitet och för att inte
vilja ta vara på de arbetslösas intressen?
I denna fråga är ju meningarna
utomordentligt delade. Det är för övrigt
häpnadsväckande att man från
bondeförbundshåll riktar den anklagelsen
mot herr Håstad, att han talar om
subtiliteter. Vi har dock i denna riksdag
haft en bondeförbundare som kommenterat
Sveriges grundlagar, nämligen
professor Reuterskiöld, som utomordentligt
kraftfullt betonade vikten av
att man drog upp klara gränser i dessa
frågor. Som statsministern mycket riktigt
framhöll är väl detta i alla fall en
fråga som man kan debattera. Även om
vi skall driva socialiseringslinjen på
det sätt som herr Persson i Växjö vill,
nämligen att så fort det är fråga om
arbetslöshet skall dessa affärsdrivande
verk vara skyldiga att socialisera, så
skall det väl i varje fall komma fram
i en proposition och inte bara stå såsom
huvudargument i denna proposition
följande: »Då genom den nyligen
publicerade utredningen om skogstillgången
i södra Sverige visats att skogsindustrien
inom dessa områden bör
ganska kraftigt utbyggas.» Det är väl

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 173

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

ändå en komplicerad fråga att ta ställning
till. Det räcker väl inte bara med
de oredovisade sociala hänsynen. Det
måste även tas hänsyn till de medel
som finns för investeringar. Jag kan,
herr talman, inte säga annat än att det
är beklämmande att när en framstående
statsrättslärd i denna kammare hävdar
riksdagens rätt och statsministern erkänt
att här föreligger problem och att
det kan vara en komplicerad fråga, så
säger man här utan vidare, att detta är
subtiliteter. Jag tycker att det är en
debatt som är ovärdig denna kammare.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! När man lyssnar till
en debatt, som förts i anslutning till
denna proposition, är det inte utan att
man blir något förvirrad och frågar
sig vart man vill komma med denna
debatt. Ibland får man intryck av att
man diskuterar omkring de frågor man
vill komma till kärnpunkten av. Jag
har i varje fall inte fått annan uppfattning
av debatten i denna fråga än
att man till varje pris vill förhindra
Statens skogsindustrier att erövra nya
marker för sin expansion.

Min gamla vän fru Sandström från
Västerbotten och jag har ju åtskilliga
gånger tampats om Norrbottens utveckling
på det industriella området
och Statens skogsindustriers insatser
där. Hon var nu uppe igen och sjöng
den gamla melodien om Statens skogsindustriers
rovdrift på bekostnad av
småsågägarna där uppe.

Hon frågade sig vad Statens skogsindustrier
har att göra i Västerbotten,
där allting på alla områden är så väl
beställt. Hennes partivän, herr Gustafsson
i Skellefteå, torde inte ha samma
uppfattning lika litet som högermannen
östlund, eftersom de varit och
uppvaktat tror jag socialministern för
att få Statens skogindustrier att intressera
sig för förhållandena i bysketrakten
i Västerbotten.

I det sammanhanget kanske man
skulle kunna fråga, huruvida fru Sandström
har en mot hennes partivänner
stridande uppfattning beträffande byskefallet.
Beträffande Norrbotten har
jag sagt förut, att vi skall sköta oss
fru Sandström förutan, och det utgår
jag ifrån, att vi skall göra även i fortsättningen.

Den beröring vi haft med Statens
skogsindustrier har endast lämnat goda
erfarenheter för norrbottningarna. Det
är möjligt att en och annan i andra
delar i landet känner sig trampad på
tårna av den utveckling som har skett
där, men Norrbotten har hittills enbart
mått bra av denna utveckling, och jag
tror, att Statens skogsindustrier har
skött sina affärer på sådant sätt att
det är föredömligt även för industriell
utveckling på det enskilda området i
andra delar av vårt land.

Jag tror också att det sätt, på vilket
Statens skogsindustrier har drivit sin
rörelse och som möjliggjort för Statens
skogsindustrier att expandera på
andra områden, har skapat möjlighet
för Statens skogsindustrier att intressera
sig för Åry manufakturverk vid
ett tillfälle, då inga andra intressenter
fanns. Det är möjligt att Statens skogsindustriers
framträdande på denna
arena gav sporren till en bättre affärsuppgörelse
för den förre ägaren till
Åry manufakturfabrik och att således
Statens skogsindustrier därmed har
räddat den enskilde ägaren från vissa
förluster.

Beträffande det rent formella, den
parlamentariska situation som har
uppstått med propositionens framläggande
och dess återtagande, tycker
jag, att vi väl kan invänta den debatt,
som herr Håstad egentligen skulle ha
medverkat till på fredag, men som
han, i glädjen över alt se statsrådet här,
öppnat redan i dag. Vi kan väl också
lämna Statens skogindustrier därhän,

174 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

tills vi får jordbruksutskottets utlåtande
beträffande Töreverken på bordet.

Eftersom fru Sandström ändå begärt
ordet skulle jag vilja be henne svara
på frågan, huruvida hon kommer att
motsätta sig Töreforsföretagets övertagande
av Statens skogsindustrier. Det
är nämligen en fråga, som vi i Norrbotten
är synnerligen intresserade av.
Det vore ju bra att veta, hur man
skall förbereda sig till den frågan, när
vi ändå fått veta så mycket annat i
dag, som vi egentligen skulle fått veta
senare.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få besvara
herr Janssons i Kalix sista fråga.
Jag kommer inte alls att motsätta
mig statsförvärvet av Törefors aktiebolag.
Jag har nämligen tidigare i
andra sammanhang talat för att staten
övertar Törefors aktiebolag. Jag ber
att få erinra herr Jansson om att när
vi nu diskuterade Norrbottens järnverk
fann jag det angeläget vara, att
järnverket skulle få vad det behövde.
Jag har inte alls vänt mig mot, att
Statens skogsindustrier skapats i Norrbotten.
Däremot har jag reagerat mot
dess senare utvecklingshistoria. Då vi
diskuterade den saken, herr Jansson,
gällde det den våldsamma expansion,
detta statliga företag haft, som gjort
att det vid ett tillfälle åsamkat sig så
stora leveransskulder, att det måste
hegära statens hjälp för att betala dem.
De inkomster bolaget haft hade det då
använt till att göra väldiga nyinvesteringar,
inte bara i Norrbotten utan
även i andra delar av Sverige.

Jag skall vidare deklarera, herr
Jansson, att jag anser att äganderättsförhållandena
till naturtillgångarna i
Norrbotten beträffande skog och järn
är sådana, att det är naturligt att staten
också förädlar dessa tillgångar. Jag
skall inte uttala mig om övertagandet

av LKAB — det är en sak som vi kan
lämna utanför — men förädlingen i
Norrbottens järnverk och träförädlingen
i de nuvarande industrierna, också
Törefors, har jag ingenting att invända
emot.

Herr Jansson kan således vara alldeles
lugn för min del. Jag har inte,
tror jag, lagt mig så mycket i Norrbottens
affärer. Herr Jansson säger,
att ni skall sköta dem utan min medverkan.
Ja visst, men om herr Jansson
vill ha min blygsamma hjälp, när
Törefors kommer upp, skall jag be att
få hjälpa till.

Den fråga jag ställde till statsrådet
Norup var, huruvida man i Västerbotten
skulle skapa en ny industri. Då
kommer herr Jansson och säger att
mina partivänner uppvaktat regeringen
om Bvske. Men, herr Jansson, jag
har inte talat om Byske utan om den
planerade stora industrien i Lycksele.
Det är i fråga om den vi är fundersamma,
och varför har det uppstått problem
i Byske? Jo, bl. a. på grund av
råvarubrist.

Med detta har jag på den korta tid
som jag haft till mitt förfogande besvarat
de angelägnaste av de frågor som
herr Jansson ställde till mig.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag begärde ordet då
fru Sandström uttalade, att jag gjort
gällande att staten måste sköta sina
affärer utan att lägga papperen på bordet.

Jag har aldrig sagt att staten skall
sköta sina affärer utan att lägga papperen
på bordet. Jag anser att staten skall
sköta sin verksamhet på ett affärsmässigt
sätt, men när det gäller affärer på
ett förberedande stadium bör man erinra
sig de historiska ord, som fälldes
för ungefär 50 år sedan, när en skald
skickade ett telegram till en statsman
och talade om, att nu gällde det att

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

175

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

hålla ihop, och fick till svar att nu gäller
det att hålla käft.

Det är nämligen på det sättet i affärer
att de måste skötas på ett affärsmässigt
sätt redan på ett förberedande stadium.
Det gäller att veta, hur man skall
lägga upp dem utan att meddela upplysningar
som kan ge möjlighet till att
gynna konkurrenter. Beträffande Åry
förelåg inte denna situation, men så är
ofta förhållandet. Jag skulle därför vilja
säga till herr Hjalmarson, när han talar
om att man måste ha en saklig upplysning:
Visst vill vi ha det. Men hur
det går till i affärer vill jag belysa med
följande.

Ett kooperativt företag, som stod mig
nära, skulle i en viss stad köpa en tomt.
Två gånger gick denna tomtmark företaget
ur händerna därför att ett försäkringsbolag
utan hänsyn till priset
köpte tomtmarken. Det är klart att vi
i det längsta sökte avsluta och fullfölja
affären genom ett bindande kontrakt,
men i och med att saken kom ut
blev det andra än affärsmässiga synpunkter
som kom till. Men försäkringsbolaget
gick mig veterligen inte till försäkringstagarna
och frågade, om tomtköpet
ur bolagets synpunkt var ekonomiskt
försvarbart.

Herr Braconier tog upp den konstitutionella
frågan, men det är väl ändå
så, att vi om fredag får tillfälle att diskutera
den sidan av saken. Såvitt jag
kan förstå är diskussionen på det planet
begränsad till frågan: År motiveringen
tillräcklig eller inte? Man kan
då fråga sig, om detta är någonting som
är så konstitutionellt märkvärdigt att
man skall ta till sådana brösttoner som
man i dag har gjort från visst håll.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NOltUP:

Herr talman! Fru Sandström ställde
den frågan till mig, hur Statens skogsindustrier
kommer att förfara med in -

dustrien i Västerbotten. På det vill
jag svara, att det har inte från Statens
skogsindustrier framställts någon begäran
om ökat kapital för att förvärva
industrier här. När man inte har gjort
det, har jag inte haft anledning att ta
ställning till frågan. Jag vet inte vilken
storlek dessa affärer skulle röra sig om,
och det gör att jag inte kan ge något
mera uttömmande svar på fru Sandströms
fråga.

Sedan är det ganska märkvärdigt
att det i dagens debatt jämt och samt
kommer fram undran över att regeringen
inte i större utsträckning än
vad som sker lägger sig i detaljer, när
det gäller näringslivet. Det är ganska
anmärkningsvärt att detta kommer
från höger- och folkpartihåll. Här
klandrar man regeringen för att den
inte har sett upp med Statens skogsindustrier,
när det gäller ett arrendeavtal.
Detta sträcker sig dock över en
mycket begränsad tidrymd, under vilken
vederbörande säljare är bunden
men staten är fri, ifall riksdagen skulle
fatta beslut i negativ riktning. Nu har
detta inte behövts, därför att propositionen
återkallats, och då har man
kommit in på frågan, hur man från regeringens
sida ställer sig till ytterligare
investeringar i Västerbottens län. Om
dessa investeringar är av den storlek,
att de kommer att föreläggas regeringen
för prövning, skall regeringen givetvis
ta ställning till dem.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådets svar
ger osökt anledning till den reflexionen,
att därest Statens skogsindustrier icke
hade begärt medel av riksdagen och
därmed fört frågan om Åry under regeringens
ögon, så hade både arrendet
och köpet kunnat genomföras utan att
statsrådet funnit anledning befatta sig
med ärendet. Men sakfrågan skulle väl
ha varit densamma.

176 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers

inköp av aktier i AB Åry manufakturverk

Detta är en sak. En annan är att
statsrådet på ett utomordentligt sätt
illustrerat hur statliga bolag arbetar i
sådana här fall. Om industrierna inte
begär medel av staten, har statsrådet
ingen skyldighet att ta reda på vad de
gör. Då har de full frihet. Det är först
när företagen begär statsmedel, som
verksamheten granskas i vanlig ordning.
Detta innebär att verksamhet i
statlig regi kan bedrivas hur som helst,
eftersom man från regeringens sida inte
har anledning att lägga sig i densamma.
Men samtidigt kan ju medborgarna
fråga sig, om det ur allmänekonomiska
synpunkter är riktigt att en statlig
verksamhet bedrives t. ex. med resultat
att andra företag konkurreras ihjäl.
Jag erkänner att detta är ett hårt ord,
och jag är beredd att genast mildra
uttrycket, men jag hittar i hastigheten
inte något annat som är bättre.

Samtidigt som vi här i riksdagen
motionerar om och vidtager åtgärder
för att hjälpa t. ex. småföretagsamheten,
innebär statens åtgärder inom det
här området en utrotning av småföretagen
inom skogsindustrierna. Här har
under år som gått de mindre sågverkens
vara eller inte vara debatterats.
Man har ansett att de bör bortrationaliseras.
Samtidigt vill man emellertid
med statens hjälp skapa nya småföretag
för att hjälpa upp landsbygdens
förhållanden. Hjälpen har måhända inte
skett i någon större utsträckning
annat än via företagarföreningarna,
men tanken att skapa småföretag i landet
har ändå hållits levande. Den småföretagsamhet
som redan finns bryr
man sig däremot inte mycket om i det
här fallet.

Herr PERSSON i Växjö (s):

Herr talman! Jag konstaterar att denna
diskussion förs på ett helt annat plan
än vad som från början var avsikten.
I den förevarande interpellationen

framhålles, att man i berörda trakter —
där både jag och den ärade interpellanten
hör hemma — varit orolig för
att Statens skogsindustrier skulle överta
Åry bruk. Man är rädd för socialiseringen,
sägs det.

Nu har emellertid hela denna fråga
blivit en diskussion om formella ting,
huruvida regeringen handlat riktigt
och huruvida frågan ur konstitutionella
synpunkter har skötts på rätt sätt. Som
jag nämnde förut brydde sig t. ex. herr
Håstad inte mycket om de människor
det här gäller. Han sysslade endast med
konstitutionella subtiliteter. Jag sade
detta med avsikt, eftersom ju ändå konstitutionsutskottets
memorial nu ligger
på riksdagens bord och frågan behandlas
där. Då kan väl ärendet behandlas
ur konstitutionella synpunkter i samband
med att vi behandlar nämnda memorial.
Eftersom interpellationen sysslar
med frågan om företagsformen, hade
det väl varit lämpligt att behandla konstitutionella
ting i samband med memorialet.

Herr Braconier frågade, om jag menar
att staten skall träda till vid varenda
tillfälle, när det eventuellt uppstår
arbetslöshet vid ett företag. Det har
jag inte sagt, och jag förstår därför
inte vad herr Braconier har för anledning
att ställa den frågan till mig.
Det fall vi här diskuterar har ju redovisats
i proposition nr 60, men man har
talat så mycket om vad som inte står
i propositionen att man glömt vad som
kan läsas i den, nämligen att Aktiebolaget
Åry manufakturverk har anläggningstillgångar
bestående av skogs- och
jordbruksfastigheter, vilka omfattar
bl. a. 1 327 hektar produktiv skogsmark,
sågverksanläggning, snickerifabrik m.m.

Vidare kan man läsa: »Åry bruk är
en industriplats med mycket god belägenhet
för skogsindustri — dock icke
massafabrik — och bör kunna utnyttjas
såsom sådan i utvecklingen av den
sydsvenska skogsindustrien.» I fort -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 177

Svar på interpellation ang. vissa skolproblem, som uppstått på grund av att den

femåriga realskolan i Södertälje omändrats till treårig

sättningen säger man att Statens skogsindustrier
anser, att man bör kunna
vara med och bygga ut skogsindustrien
i denna del av landet. Därtill kommer
de sociala skälen, som förut nämnts i
detta sammanhang och som andra än
de som står interpellanten nära fått
föra in i diskussionen eftersom den
saken inte intresserar vederbörande så
mycket. Jag vill också tillägga när det
nu sagts, att det väckt så stor oro att
Statens skogsindustrier skulle överta
detta företag: det var i varje fall inte
hos de anställda som denna oro väcktes;
de var lugna och tillfredsställda
när de fick höra det.

Sedan vill jag till slut bara säga, att
jag för min del också anser att denna
fråga skulle kunnat handläggas på ett
litet annat sätt, även om det måste vara
huvudsaken att man kan ge de i företaget
anställda arbete och försörjning,
vilket de får genom vad som skett.

Jag skulle vilja ställa en motfråga
till herr Braconier: Antag att det blivit
så, att ingen spekulant velat ha Arv,
hur skulle det då gått? Här föreligger
alltså motiv för att man försöker hålla
detta företag vid liv, enligt vad Statens
skogsindustrier själv sagt och enligt
vad man sagt i denna proposition. Antag
att ingen spekulant velat överta
företaget, skulle då staten säga nej och
låta arbetarna bli arbetslösa? Skulle
Statens skogsindustrier trots att här
fanns skäl som talade för att man övertog
företaget där nere i alla fall säga
nej? Skall man dra sådana slutsatser av
högerdeklarationen i dag, skall staten
alltid säga nej? Man har ju både när
det gäller detta företag och LKAB sagt
nej. Skall man säga nej även om sociala
skäl talar för att staten ingriper? Jag
tycker att det kan vara angeläget att
få svar på den frågan.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det var jordbruksministerns
sista anförande som föran -

ledde mig att begära ordet för en kort
replik.

Herr Norup sade att han är förvånad
över högerns och folkpartiets vilja att
dra in småfrågor om näringslivets utformning
i det statliga maskineriet som
man tycks vilja göra i detta fall. Jag
vill i det avseendet konstatera, att det
är jordbruksministern som funnit anledning
att framlägga frågan för riksdagens
prövning och avgörande. Det är
av den anledningen vi begärt att få se
hela materialet i denna fråga.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! När herr Persson i
Växjö ställde till mig frågan, i vilka
fall Statens skogsindustrier skall överta
vissa skogar, vill jag säga, att det
är just den frågan vi skulle diskutera,
och att det är därför den konstitutionella
sidan av saken har en ganska
stor betydelse. När herr Persson i
Växjö skulle ange vad som i propositionen
sagts om de sociala skälen, så
vet jag inte vilka ord i propositionen
han därvid avsåg.

Den andra frågan måste vara en
ganska besvärlig fråga. Statsministern
erkände också i sitt anförande, att frågan
om de affärsdrivande verkens kompetens
är mycket invecklad, och då
måste väl dessa frågor tas upp på basis
av ett ganska utförligt material.

Sedan erkänner jag gärna att herr
Persson i Växjö medgav, att frågan
kanske inte var så alldeles rätt behandlad.
I det fallet är jag helt överens
med honom.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. vissa skolproblem,
som uppstått på grund av att
den femåriga realskolan i Södertälje
omändrats till treårig

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

12 — Andra kammarens protokoll 1955. AV It)

178

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa skolproblem, som uppstått på grund av att den

femåriga realskolan i Södertälje omändrats till treårig

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Birke frågat mig, huruvida
jag är beredd vidtaga lämpliga
åtgärder i avsikt att underlätta för de
kring Södertälje belägna kommunerna
att lösa de skolproblem inom kommunerna,
som uppstått därigenom att
Kungl. Maj:t beslutat krympa den femåriga
realskolan i Södertälje till treårig.
Jag får med anledning av denna
fråga meddela följande.

Södertälje stad är ett av de skoldistrikt,
där försök med enhetsskola
bedrives. Det grundläggande beslutet i
frågan fattades av Kungl. Maj :t redan
den 30 juni 1952.

Det ligger i sakens natur, att ett
parallellskolsystem icke gärna kan i
längden upprätthållas i ett distrikt, där
enhetsskolan skall prövas. Jag vill erinra
om att statsutskottet vid 1953 års
riksdag uttalade, att partiell försöksverksamhet
inom ett och samma distrikt
med försöksskola och realskola,
vilka i pedagogiskt avseende hålles
skilda från varandra, så vitt möjligt
icke borde komma i fråga i andra fall
än där särskilda lokala förhållanden
nödvändiggör en dylik organisation.

Enligt min mening finns det mycket
goda grunder för den uppfattning,
åt vilken utskottet givit uttryck.

Då avsteg någon gång göres från
huvudregeln, bör de enligt min mening
om möjligt begränsas till högstadiet.
I intet fall har de båda lägsta klasserna
av den femåriga realskolan och den
sjuåriga flickskolan ansetts böra bibehållas
i enhetsskoledistrikt. Däremot
har det i ett och annat fall förekommit
att övre delen av realskolan bibehållits.
Lärjungar, som genomgått
klass 6 i engelskläsande folkskola, har
då utan tentamen mottagits i klass 2
av den fyraåriga realskolan eller klass
3 av den femåriga realskolan, givetvis
förutsatt att de har erforderliga betvgskvalifikationer.

Längre gående jämkningar har i vissa
fall varit nödvändiga med hänsyn
till de omgivande kommunernas behov.
Även de barn, som inte har tillfälle
läsa engelska i sin hemmaskola, måste
ha tillgång till fortsatt utbildning på
realskolestadiet. För dem måste i mån
av behov även vanliga nybörjarklasser
av fyraårig realskola och sexårig flickskola
upprätthållas. I vilken utsträckning
detta bör ske, beror naturligtvis
ytterst på antalet anmälda inträdessökande
av det slag, det nu är fråga
om. Man får alltid vara beredd på att
ompröva fattade beslut om undervisningens
omfattning, ifall antalet inträdessökande
skulle bli större än beräknat.

Stadsfullmäktige i Södertälje hade
föreslagit, att vissa klasser av enhetsskolan
skulle förläggas till h. allm.
läroverket och där bilda en statlig sektor
av enhetsskolan. Denna del av
stadsfullmäktiges förslag har icke kunnat
fastställas av Kungl. Maj:t, enär
enhetsskolan enligt 1950 års riksdagsbeslut
skall vara en kommunal och icke
en statlig skola.

Ett nytt kommunalt beslut är således
erforderligt. Intill dess detta föreligger,
är det omöjligt att göra preciserade uttalanden
om realskolestadiets slutliga
organisation i Södertälje. Endast så
mycket kan sägas, att under alla förhållanden
en väg till realexamen bör
hållas öppen för därtill kvalificerade
lärjungar, som i år flyttas från fjärde
till femte klassen i Södertäljes och dess
grannkommuners folkskolor.

Dessa barn måste emellertid givetvis
i regel genomgå femte och sjätte klasserna
i vederbörande skoldistrikts folkskolor.
I de flesta fall medger väl utrymmet
att så sker utan särskilda föranstaltanden.
I en och annan av grannkommunerna
kan det dock bli nödvändigt
att hålla någon läraravdelning mera
än om Södertälje stad hade avstått
från sina enhetsskoleförsök. Ser man
emellertid detta mot bakgrunden av de

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

179

Svar på interpellation ang. vissa skolproblem, som uppstått på grund av att den

femåriga realskolan i Södertälje omändrats till treårig

mycket större ändringar i antalet läraravdelningar,
som följer av årskullarnas
växlande storlek, inflyttning och
utflyttning och liknande förhållanden,
ter sig den berörda organisationsfrågan
endast som en detalj i ett större sammanhang;
svårare organisationsproblem
än så har skolmyndigheterna bemästrat
under de år, då lärjungeantalet i folkskolan
varit i starkt stigande. Så vitt
jag kan se, kan det näppeligen väntas,
att några särskilda åtgärder från min
sida blir erforderliga för ordnandet av
undervisningen i femte och sjätte klasserna
av folkskolorna i södertäljetrakten.

Härefter anförde:

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för
det lämnade svaret.

Det är ganska självklart, att Kungl.
Maj :ts i år fattade beslut, att intagningen
i den femåriga realskolan i Södertälje
skulle upphöra i och med läsåret
1955/56, för landsbygdens skoldistrikt
innebar, att de plötsligt ställdes
inför stora och oberäknade svårigheter.
Ett flertal av de ca tio distrikt
på landsbygden runt Södertälje, som
ej genomfört enhetsskolan, har sedan
flera decennier tillbaka varje år haft
ett inte oansenligt antal barn intagna
i realskolan. Denna möjlighet upphör
nu, och distrikten ställs inför stora
svårigheter.

I det skoldistrikt jag själv representerar
måste vi nu dela upp femte och
sjätte klasserna, då elevantalet kommer
upp i över fyrtio. Om intagningsmöjligbcterna
stått kvar oförändrade, hade
cirka tio elever övergått till läroverket
i Södertälje, och då hade någon uppdelning
inte behövts. Nu måste vi till
hösten anställa eu ny lärare, skaffa
bostad till denne och skaffa nytt klassrum.
Landsbygdens skoldistrikt har in -

te blivit i tillfälle att i förväg få ta
del av planerna på att stoppa intagningen
i realskolan. Varken skolstyrelserna
eller målsmännen har fått möjlighet
att skaffa sig kännedom om vad
som övervägts, utan man har endast
fått läsa i tidningarna, att Kungl.
Maj:t fattat ett beslut med så vittgående
konsekvenser.

Elevantalet i realskolan i Södertälje
fördelade sig 1954/55 så, att Södertälje
stad hade 292 elever, medan landsbygden
hade 306 — det var alltså flera
barn från landsbygden än från Södertälje
stad. Därför finner jag det egendomligt,
att landsbygdskommunerna
ställts helt utanför och inte fått delta
i utredningsarbetet.

Enligt uppgift hade skolöverstyrelsen
på grund av statsutskottets utlåtande
i frågan från år 1953, som också statsrådet
refererade, sagt att man inte nu
skulle avveckla den femåriga realskolan
i Södertälje. Skolöverstyrelsen avstyrkte
alltså förslaget med hänsyn till
landsbygdens skolförhållanden. Jag
skulle därför vara synnerligen tacksam,
om herr statsrådet ville motivera, varför
Kungl. Maj:t gått emot skolöverstyrelsen
och fattat ett beslut, som fått
så vittgående konsekvenser för undervisningen
både i staden och i landsbygdsskolorna.

Det är såvitt jag kan bedöma högst
angeläget, att man försöker skapa en
möjlighet att återinföra den femåriga
realskolan åtminstone vad avser landsbygdens
elever. Därest detta emellertid
ej är möjligt, finns det ju bara en utväg,
och det är att den fyraåriga realskolan
öppnas för landsbygdens barn.
Det vore av stort intresse, kanske
främst för målsmännen, att få veta,
om den fyraåriga linjen kan komma att
utökas i den takt, som behövs på grund
av att man avskurit tillträdesmöjligheterna
till den femåriga realskolan.
Landsbygdens barn borde åtminstone
tillfälligt beredas plats.

180 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Svar på interpellation ang. vissa skolproblem, som uppstått på grund av att den

femåriga realskolan i Södertälje omändrats till treårig

I sitt interpellationssvar har herr
statsrådet anfört följande: »Även de
barn, som inte har tillfälle läsa engelska
i sin hemskola, måste ha tillgång
till fortsatt utbildning på realskolestadiet.
För dem måste i mån av behov
även vanliga nybörj arklasser av fyraårig
realskola och sexårig flickskola
upprätthållas.»

Jag frågar: Får detta tolkas så, att
barnen från landsbygden, som nu kommit
i en sämre ställning, i första hand
skulle vinna inträde i den fyraåriga
realskolan, eller skall också barn från
Södertälje stad få intagas i första klassen
av den fyraåriga realskolan?

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga, därför att jag har en
känsla av att interpellanten, herr Birke,
i väsentliga delar överdrivit verkningarna
av ifrågavarande beslut.

Södertälje bär genom enhetsskolans
införande fått ett skolväsen, som är
mer rationellt och mer ändamålsenligt
än det vi hade tidigare, och det bör
vi uttrycka vår uppskattning av. De
lokalbekymmer, som skulle kunna uppkomma
genom de barn från landskommunerna,
varom förhandlingar pågår
— om det nu är dessa bekymmer,
som varit anledningen till att herr Birke
tagit upp denna sak — är ju inte
av någon större räckvidd. Man bör inte
ute i kommunerna ta så hårt på frågan.
Det måste väl ändå vara en fördel för
barnen, att de kan beredas skolgång i
hemkommunen under ytterligare två
år.

De kommuner, som det nu är fråga
om, bör också se till att deras undervisning
byggs ut. Jag tänker närmast
på införandet av engelska i klasserna
fem och sex. Många av de ifrågavarande
tio kommunerna håller, enligt vad
jag vet, på att införa engelska i dessa
klasser. I den mån detta kan medverka

till en förbättring av undervisningen
menar jag, att det är till fördel snarare
än till nackdel för kommunerna, att
det beslut fattats, som vi nu diskuterar.
Kungl. Maj:t har ju också sett till,
att de barn, som har förutsättningar
och vilja att skaffa sig realexamen, kan
få möjligheter till det.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att den ärade interpellanten,
om han läst mitt svar tillräckligt ingående,
knappast skulle ha behövt göra
några ytterligare frågor. Han säger
nämligen att landsbygden kommer i
stora svårigheter, tv man hade inte
varit underrättad om detta. Jag har
i alla fall pekat på att det var i juni
1952 som beslutet om försöksverksamheten
i Södertälje fattades. Alltså har
man en lång tid haft klart för sig att
där skulle förekomma ungefär detsamma
som brukar förekomma i närheten
av försöksorter. Herr Birkes önskemål
om återinförande av den femåriga realskolan
faller på de principer för försöksverksamheten,
som jag har redogjort
för i mitt svar.

Den springande punkten skulle under
sådana förhållanden vara: Kan den
fyraåriga realskolan utökas? Ja, det har
jag klart och tydligt framhållit i interpellationssvaret,
om herr Birke hade
läst några rader utöver dem han citerade.
Jag anser mig inte ha anledning
att ge något speciellt svar på frågan:
Kan landsbygdens barn få företräde
framför södertäljebarnen i den fyraåriga
realskolan? Jag skulle nämligen
tro att Södertäljes egna barn inte kommer
att få så stort intresse för den
fyraåriga realskolan. De har inte haft
det hitintills och kommer troligen inte
att få det mera sedan försöksverksamheten
på allvar visat vad den kan ge.

I och med att jag har sagt att om

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

181

Svar på interpellation ang. vissa skolproblem, som uppstått på grund av att den

femåriga realskolan i Södertälje omändrats till treårig

det behövs kan den fyraåriga realskolan
utvidgas, är ju därmed klarlagt att
landsbygden inte skall bli utan möjligheter
att få in sina barn i denna
fyraåriga realskola.

Herr BIRKE (li):

Herr talman! Statsrådet uttalade en
viss förvåning över att vi skulle ha
blivit överraskade inom landsbygdens
skoldistrikt över detta beslut. Jag måste
upprepa att vi har blivit det, ty statsutskottet
skrev 1953 att eu sådan »partiell
försöksverksamhet inom ett och
samma distrikt med försöksskola» —•
detta har statsrådet själv citerat —
»och realskola, vilka i pedagogiskt avseende
hålles skilda från varandra, såvitt
möjligt inte borde komma i fråga
i andra fall än där särskilda lokala
förhållanden nödvändiggöra en dylik
organisation».

Nu menar vi på landsbygden att
skolöverstyrelsen, som enligt de uppgifter
jag fått har avstyrkt detta arrangemang,
har tagit hänsyn till statsutskottets
uttalande och har ansett att
bär föreligger verkligen sådana särskilda
lokala förhållanden som nödvändiggjorde
ett avsteg. Jag har med
siffror visat, herr talman, att vid realskolan
har landsbygden flera elever än
Södertälje stad har, och därför tycker
vi att vi blivit illa behandlade.

Herr Johansson i Södertälje säger
att man har ett gott skolväsende i staden,
och det vill jag inte förneka. Men
jag vill erinra herr Johansson om att
detta delvis tillkommit på bekostnad
av landsbygdens barn, som nu är utestängda
från den femåriga realskolan
då staden måste ordna med lokaler i
läroverket i Södertälje. Dat är lättare
att ordna ett förstklassigt skolväsende,
om man fråntar landsbygdens barn
vissa möjligheter att vinna inträde som
elever i realskolan.

Vi tar ganska hårt på denna frå^a
i landskommunerna därför att det är

ett så stort antal barn som får det besvärligt
med undervisningen på realskolestadiet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill erinra om att
de uttalanden av statsutskottet 1953,
som både den ärade interpellanten och
jag har något uppehållit oss vid, gjordes
därför att både statsutskottet och
riksdagen ansåg att man hade medgivit
litet för mycket modifikationer beträffande
enhetsskolan vid igångsättandet
av viss försöksverksamhet. Till
grund för uttalandena i fråga ligger
således det förhållandet, att man ibland
vid igångsättandet av denna försöksverksamhet
från respektive orter framhållit,
att man inte kunde gå på en utpräglad
enhetsskoleförsöksverksamhet.

Några dylika meddelanden har
emellertid Södertälje icke givit till
känna. Jag menar därför att vi är fullt
försvarade, då vi inte räknat med att
sådana här särskilda spörsmål skulle
komma upp i detta sammanhang. Jäg
står fast vid att herr Birke och hans
grannkommuner hade haft möjlighet att
förfråga sig under den tid som förflutit
efter sommaren 1952, om man skulle
kunna tänka sig några modifikationer
inom delta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 0

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet liggande
proposition, nr 195, angående
ändrad lönegradsplacering för viss
vård- och ekonomipersonal in. m.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 3, konstitutionsutskottets
memorial nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 107—112 och
första lagutskottets utlåtande nr 32.

182 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Statstjänstemans skyldighet att undergå läkarundersökning

§ 8

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 90, i anledning av väckta motioner
om anslag till ett register till arbetet
Noraskogs arkiv,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till landsfogdarna
in. fl.,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition ytterligare utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 97, i anledning av väckt motion
om ändrad löneklassplacering för e. o.
kansliskrivaren vid Gotlands infanteriregemente
H. Svensson.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Statstjänstemans skyldighet att undergå
läkarundersökning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
rörande skyldighet för statstjänsteman
att underkasta sig läkarundersökning.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
163 i första kammaren av herr Osvald
in. fl. samt nr 437 i andra kammaren
av herr Hamrin m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam översyn
av gällande bestämmelser rörande
skyldighet för statstjänsteman att underkasta
sig läkarundersökning, varvid
syftet borde vara att skapa ökat rättsskydd
för den enskilde tjänstemannen,
särskilt mot skyldigheten att underkasta
sig sinnesundersökning.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
I: 163 och II: 437, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av
gällande bestämmelser om skyldighet
för statstjänsteman att undergå läkarundersökning.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlkvist och Lindgren, vilka hemställt
att förevarande motioner icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänsyn till att
detta ärende varit föremål för en två
timmar lång diskussion i första kammaren
och att första kammaren därefter
beslutat biträda reservationen, så

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

183

Statstjänstemans skyldighet att undergå läkarundersökning

skulle jag kanske inte nu behöva gå
närmare in på saken. Det krav, som
framställts från motionärernas sidå
och som utskottet tillstyrkt, nämligen
om en översyn av gällande bestämmelser
om skyldighet för statstjänsteman
att underkasta sig läkarundersökning,
har ju fallit i och med första kammarens
beslut.

Det har i utskottsutlåtandet egentligen
inte anförts något annat skäl för
att det borde ske en sådan översyn än
att detta tillstyrkts av de olika personalorganisationerna.
Naturligtvis är
det här fråga om en lyhördhet från
utskottets sida för varje antydan om
att en tjänsteman skall kunna kränkas
i sina rättigheter eller utlämnas åt den
onda viljan hos en överordnad. Motionärerna
har naturligtvis också haft de
bästa avsikter, men den som hört diskussionen
i utskottet vet, att man där
från början inte var så hågad för att
tillstyrka en utredning, eftersom utredningskravet
var så pass diffust definierat.
Utskottet säger inte heller vad
som skall utredas. Man erkänner att
det behövs möjligheter för en myndighet
att beordra en tjänsteman till råkarundersökning,
då han icke sköter
sitt arbete, dock inte i den meningen
att han begår tjänstefel, men på ett sådant
sätt att man kan misstänka att
han är sinnessjuk. Man tänker exempelvis
på lärare. Även utskottets majoritet
menar att i sådana fall bör det
finnas möjlighet att företa en läkarundersökning.

Vad samma majoritet reagerar emot
är emellertid att vederbörande skall
kunna via den lokala överordnade avstängas
från tjänsten. Skall en rektor
— såsom i det ena av de två exempel
som anförts i motionen —• ha rättighet
att skicka i väg en lärare till sinnesundersökning
bara därför att det finns
personliga motsättningar mellan dem?
frågar motionärerna. 1 detta fall, som
nu är ganska gammalt, vände sig dock
rektorn till skolövertyrelsen och åbe -

ropade ett läkarintyg om att läraren
behövde undersökas, ett intyg som
emellertid var utskrivet av en läkare
utan att han hade sett vederbörande
lärare. Detta är sådana förhållanden
som man aldrig kan rå på, vilka bestämmelser
man än har. Alla, både utskottsmajoritet
och reservanter, tyckte
att detta var en otrevlig sak, och det
är just sympatien för den underordnade
i detta fall som slog igenom i
utskottsutlåtandet.

Det andra fallet har inte tagits fram
i utskottet fast det legat till grund för
motionen, och det blir inalles två fall
som anförts som bevis för svagheten
hos de nuvarande bestämmelserna. Vi
får då inte glömma att skolöverstyrelsen,
som är den myndighet som oftast
haft att tillämpa dessa bestämmelser,
sedan möjligheten till sinnesundersökning
införts, handlagt omkring 300 fall
utan att man där kunnat finna några
upprörande exempel på att möjligheten
till sinnesundersökning missbrukats.

Det har anförts, att den underordnade
inte skulle behöva vara beroende
av en överordnads ställningstagande
till behovet av sinnesundersökning, utan
hans fall borde bedömas utifrån. Det
finns dock besvärsmöjligheter, och
man kan, framhålles det i reservationen,
naturligtvis tänka sig dessa annorlunda
utformade än nu. Det påvisas
vidare att en undersökning redan
är i gång om hur en del besvärsärenden
skall kunna föras över från Kungl.
Maj:t till regeringsrätten, vilket reservanterna
anser skulle vara mycket
lämpligt beträffande dessa ärenden.

När det gäller själva det första ingripandet
mot tjänstemannen, anser
reservanterna — och jag vill instämma
med dem — att man nog bör ha kvar
möjligheten att via en sinnesundersökning
förbättra förhållandena på en arbetsplats,
även om den är statlig. På
den punkten anser reservanterna att
de två anförda exemplen inte rubbar
tilltron till gällande bestämmelser.

184

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Statstjänstemans skyldighet att undergå läkarundersökning

Från motionärernas håll har framförts
den tanken att i stället för att förordna
om undersökning ställa vederbörande
inför domstol, att helt enkelt väcka åtal
mot honom för tjänstefel och sedan
låta domstolen bestämma om eventuell
sinnesundersökning. Därtill har varken
utskottsmajoritet eller reservanter
kunnat ansluta sig. Det vore väl också
absurt att anklaga en människa för
en brottslig gärning för att kunna få
henne sinnesundersökt och sedan inte
kunna ställa henne till ansvar och
döma, om undersökningen visade sig
tala för sinnessjukdom. Jag kan inte
se, att det skulle vara i tjänstemännens
intresse, om man drog sådana här
fall inför domstol och gav dem en
offentlighet, som inte är human. Vad
motionärerna har reagerat mot är ju
just att det vacker en pinsam uppmärksamhet
och är ett obehagligt ingrepp
i tjänstemannens förhållanden,
om han blir tvingad till sinnesundersökning.
Men det bleve väl ännu mera
upprörande, om han först blev ställd
inför domstol och därifrån skickades
till sinnesundersökning. Jag tycker att
det är riktigt, att man skall göra varje
befattningshavare i vilken ställning
som helst så obunden som möjligt av
vad en överordnad tycker om honom.
I de fall, som åberopats, har det emellertid
inte bara förhållit sig så, att
det varit överordnade som varit missnöjda,
utan det har också förekommit
misstämning mellan den underordnade,
som man velat ha sinnesundersökt,
och hans kolleger. Det är inte renodlade
fall, där en överordnad står och
diktatoriskt beordrar en underordnad
till sinnesundersökning.

Det behöver inte ordas så mycket
mer. Det är emellertid viktigt att understryka,
att det inte finns någon inhuman
inställning från reservanternas
sida till speciellt statstjänstemän, men
det är flera synpunkter som får beaktas.

Det är också det allmännas rätt att

få goda tjänstemän och ordnade arbetsförhållanden,
inte minst angeläget
beträffande skolorna. Kan en befattningshavare
inte sköta tjänsten på
grund av sjukdom, bör_ han få undersökas
av läkare och få de garanterade
löneförmånerna och om det behövs på
ett humant sätt skiljas från det direkta
arbetet.

Jag yrkar bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som fru Eriksson i Stockholm sagt att
första kammaren efter en ovanligt lång
debatt avslagit utskottets utlåtande och
gått på reservationen. Det skedde emellertid
med bara några få rösters majoritet.
Detta visar enligt min mening
ingenting annat än att det är möjligt
att prata bort även den bästa sak, om
man håller på tillräckligt länge. Det
skulle vara ledsamt om avgörandet i
första kammaren skulle beta andra
kammarens ledamöter möjligheten att
handla efter sitt eget sunda förstånd.

Det är oundgängligen nödvändigt,
som alla förstår, att en myndighet skall
ha möjligheter att komma till rätta
med en tjänsteman som inte sköter sin
tjänst tillfredsställande och sjukdom
kan antas vara orsaken till detta. Jag
håller helt med fru Eriksson i Stockholm
— även utskottsmajoritetens representanter
har den åsikten — att
man här inte kan nöja sig med att bara
ta initiativ i de fall, då det föreligger
anledning att tro, att vederbörande
tjänsteman gjort sig skyldig till tjänstefel.
Det kan vara fråga om en rad
omständigheter, där varje sak tagen
för sig verkar ganska liten. Det kan
röra sig om frågor, där man har anledning
att tro att det inte är tjänstefel
i vanlig bemärkelse. Det kan gälla
en lärare — dessa är naturligtvis inte
mera rubbade än andra, men jag tar
lärarna som exempel därför att det lig -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

185

Statstjänstemans skyldighet att undergå läkarundersökning

ger nära till hands. Det kan vara en
lärare, som har ideliga svårigheter med
de barn som han undervisar. Det är
visserligen fråga om småsaker, men
svårigheterna kommer ideligen tillbaka.
Det kan vara fråga om en tjänsteman,
som efter en lång och väl vitsordad
tjänstgöring plötsligt inte vill
göra någonting längre utan bara sitter
där på sin stol — dagen skrider och
ingenting blir gjort. Utan att man kan
påstå att något egentligt tjänstefel föreligger
har man i sådana fall anledning
att tro, att det är något sjukligt och
att det bör undersökas. Självfallet bör
det allmänna i dessa fall ha vida möjligheter.
Jag skulle för min del vilja
säga att möjligheterna till undersökningar
i dessa fall inte bör inskränkas
utan i stället kanske utvidgas. Skolöverstyrelsen
har 1952 gjort ett nytt förslag
till hur det bör gå till vid särskild
läkarundersökning av anställd vid vissa
läroanstalter. Skolöverstyrelsen vill
i detta förslag för sin del tydligen öka
möjligheten till initiativ och ingripanden
beträffande skolpersonalen. Härmed
må nu vara hur som helst. Det är
emellertid uppenbart, att man måste
skapa ett tillfredsställande rättsskydd
för de personer som kan bli föremål
för ett sådant ingripande. Vi skall inte
glömma, att dessa människor får en
prick på sig genom att en sådan sak
över huvud taget ifrågasättes.

Det är då ofta inte så lämpligt att
en överordnad — som kanske redan
haft åtskilliga besvär med den underordnade
tjänstemannen, innan han kom
till insikt om att det kanske var någonting
sjukligt som låg bakom — omsider
tar initiativ till detta. Är det någon
hård överordnad tar han kanske ett
initiativ ganska snart, ja ibland för
snart. Han tänker, att den där tjänstemannen
är inte vid sunda vätskor, han
skall bort. En mer finkänslig överordnad
tänker sig kanske så noga för, innan
han störtar tjänstemannen i denna
för honom stora olycka, att det tar

alltför lång tid, innan en undersökning
verkställes.

Utskottsmajoriteten har här menat,
att det skulle vara till fromma både för
den enskilde tjänstemannens rättssäkerhet
och för det allmännas berättigade
anspråk på ett fullgott arbete, om man
kunde få tjänstemän, som på grund av
sjukdom inte kan fullgöra sin tjänst
tillfredsställande, avlägsnade under
medverkan av ett opartiskt organ, som
verkade på detta område och kunde
säga det avgörande ordet.

Det skulle kunna tänkas att frågan
om skäl för undersökning föreligger
bedömdes av domstol utan att vederbörande
åtalats. Detta nämnes i motionerna.
Som domare vill jag dock ta
direkt avstånd från detta uppslag. Jag
tycker inte att detta skulle vara lämpligt
— inte därför att domstolarna i
allmänhet inte skulle vara skickade att
göra en sådan prövning, men det skulle
skapa en olämplig publicitet omkring
saken.

Det har nämnts i utskottet, att man
skulle kunna tänka sig en nämnd som
avlät yttranden i sådana här frågor.
Nämnden skulle bestå av t. ex. en domare,
en sinnessjukläkare och en i
allmänna värv betrodd person. Ingen
tvekar väl om att en sådan nämnd,
vare sig den skulle bli beslutande eller
rådgivande, skulle ha de bästa möjligheter
att tillvarata både det allmännas
intresse och de enskilda tjänstemännens
intresse av rättssäkerhet i förevarande
fall. Jag menar att det här föreligger
verkliga skäl att göra någonting. Vi
skall besinna att de bestämmelser som
här föreligger om hur det skall gå till
i förvaltningsförfarandet är mycket
bristfälliga. Jag kan nämna en sådan
sak som att det har förekommit, att en
tjänsteman blivit sinnesundersökt och
avstängts under mycket bryska former
utan att vederbörande hörts i saken.
Det gällde t. ex. en gång en lärare, som
avstängdes åtta dagar före en studentexamen.
Beslut om avstängning och

186 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Statstjänstemans skyldighet att undergå

sinnesundersökning fattades utan hans
hörande. Han undersöktes och blev befunnen
fullt frisk. På hösten inträdde
han i sin tjänst igen som den skicklige
lärare som han förut varit. Det hela
berodde tydligen på vissa meningsmotsättningar
mellan honom och rektor.

De människor, som kan komma i fråga
för en sinnesundersökning, utmärker
sig ofta för vissa särdrag som kan falla
innanför det normalas ram men också
naturligtvis utanför. Enligt utskottsmajoriteten
skulle det vara mest tilltalande
med ett muntligt förfarande, där den
som påstår, att sinnesundersökning bör
äga rum, får säga vad han har på hjärtat
och den, vars sinnesundersökning
ifrågasatts, får andraga sina synpunkter.

Att inte allt är väl beställt framgår
också av det yttrande som skolöverstyrelsen
avgivit. Skolöverstyrelsen har
visserligen inte uttalat sig för en utredning,
men säger att den i åtskilliga
av det förhållandevis stora antal ärenden
av detta slag som förekommit —
inte mindre än 300 sedan 1935 — funnit
det angeläget, att förfarandet m. m.
reglerades på annat sätt än nu vore
fallet, exempelvis vad anginge beslutanderätten
beträffande de anställda vid
icke statliga anstalter och rätten att ta
initiativ till läkarundersökning.

Även skolöverstyrelsen, som ställer
sig ganska negativ till en utredning,
bär alltså funnit brister i det nu föreskrivna
förfarandet. Alla de tjänstemannaorganisationer,
som här har blivit
hörda, tillstyrker också utredning
med olika kraftiga motiveringar. De
tillfrågade är Statstjänstemännens riksförbund,
Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation
och Statstjänarkartellen.

Då frågar man sig verkligen om här
inte föreligger skäl för att nu göra en
utredning. Vi ser hur skolöverstyrelsen
själv har försökt införa nya bestämmelser,
men det är väl all anledning att
fastställa ett förfarande, som är unge -

läkarundersökning

fär lika för alla slag av tjänstemän.
Jag skall inte närmare gå in på hur
detta skall gestaltas.

Jag vill till slut nämna, att utskottet
i sitt ställningstagande här har behandlat
frågan helt principiellt. Utskottet
har alltså inte grundat detta på de i
motionerna nämnda fallen. Det ena
av dessa, fallet Selling, har, med hänsyn
till att frågan då inte var avgjord,
inte ens på något sätt tagits upp till
behandling i utskottet. Med anledning
av vad som har anförts i vissa tidningar
vill jag påpeka, att utskottet vid
sitt ställningstagande alltså visst inte,
som det står i en tidning, gått in på
fallet Selling. Det står i ett klipp som
jag har här: »Vissa delar av utskottets
motivering innebär en tydlig kritik av
vad som förevarit i fallet Selling.» Detta
är så mycket felaktigare som — det
kan jag ta utskottets ledamöter här
som vittne på — utskottets ledamöter
inte ens fått fallet refererat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Ehuru jag är motionär
i förevarande ärende, skall jag inte
göra någon alltför lång plädering. Det
behövs inte heller efter det inlägg utskottets
ordförande här nyss haft. Jag
kan dock inte dela den uppfattningen,
att det, därför att motionens yrkande
avvisats i första kammaren, skulle vara
likgiltigt hur vi här i denna kammare
ställer oss. Tvärtom kan det opinionsmässigt
vara av värde, att en mening
här klart kommer till uttryck.

Det var med en stark känsla av tillfredsställelse,
jag vill nästan säga lättnad,
som man konstaterade att utskottet
under så stor uppslutning rekommenderade
en omprövning av de regler,
varom här är fråga. Det är ju en
viktig och ömtålig sak det här gäller.

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

187

Statstjänstemans

Men just därför att den är ömtålig, förtjänar
den verklig uppmärksamhet.

Jag har inte någon kännedom om
någon frekvensundersökning, som skulle
kunna ge vid handen hur många fall
det kan röra sig om av missbruk eller
övergrepp på hithörande område. Men
detta är inte heller för mitt ståndpunktstagande
nödvändigt. Det räcker
för mitt vidkommande, om det över
huvud taget kan göras sannolikt att
författningsbestämmelserna är sådana,
att de ger rum för kanske rent av ett
visst godtycke. På den punkten känner
jag mig övertygad om den debatt, som
förts i saken. Författningsbestämmelserna
är inte i allo tillfredsställande.
Vi lever i ett land med djupt rotad
känsla för de värden, som ligger i den
personliga integriteten. Detta förpliktar
oss till att ta med yttersta allvar på
en sådan fråga som denna. Det, varom
delade meningar kan råda, är uppenbarligen
inte själva principen om att
det allmänna genom sina organ skall
ha befogenhet att intervenera i fall, då
en tjänsteman på grund av sjukdom
går sönder och icke tillfredsställande
kan klara sina uppgifter. Den saken
är ju obestridlig. Det har också i utskottets
utlåtande klart och tydligt
sagts ifrån, att bestämmelser som reglerar
dessa ting, är absolut nödvändiga.
Jag tänker mig att det väl till och med,
fastän mera sällan, kan inträffa fall av
så brådskande natur att ett i och för
sig önskvärt och naturligt processförfarandc
måhända inte kan fullt ut avvaktas,
innan ett ingripande sker. Utskottet
säger också något i den vägen,
och även detta är ostridigt. Det är alltså
här inte fråga om dessa undantagsfall,
utan det gäller att se till att få
regler som generellt är tillfredsställande.
Jag betonar, att mitt inlägg här är
att fatta som helt och hållet principiellt
betingat och betonat.

Det måste väl ändå sägas vara något
ganska orimligt att sinnesundersökning
skulle kunna tillgripas som led i en

skyldighet att undergå läkarundersökning

strategi, i en aktion, som ginge ut på
att föra en tjänsteman eller ämbetsman
åt sidan bara därför att vederbörande
av överordnad myndighet eller
myndighetsperson kommit att uppfattas
och bedömas som i ett eller
annat avseende misshaglig och som
omöjlig att samarbeta med. Vad är
det som säger, att i en tvist mellan
två bara den ena parten skall sinnesundersökas?
Man skall för övrigt också
betänka att, såsom redan tidigare framhållits,
ett beslut om sinnesundersökning
alltid innebär ett ifrågasättande
av vederbörandes själsförmögenheter
och att detta steg alltså i och för sig
kan bli ett straff av långt kännbarare
natur än något annat. Vi vet också hur
det är, hur lätt människors kinder blir
heta, hur förhållandena människor
emellan stundom kan gestalta sig, hur
lätt förtalet kan sprida sig, hur lätt
personliga motsättningar kan smyga
sig in och förgifta tillvaron och hur
lätt en klick, några få kan gripa in
och intervenera av skäl som många
gånger kanske behövde något granskas
och kontrolleras. Är det inte rent av
så, att gällande författningsbestämmelser
skulle kunna tänkas locka till en
viss, icke önskvärd tolkning och alltså
vara till hinders för ett rätt nyttjande
av detta instrument som, rätt nyttjat,
är helt i sin ordning?

Det förhåller sig emellertid på det
sättet — det har sagts i motionen, men
jag skall ändå tillåta mig att trycka på
det även här — att en medborgare som
åtalas såsom misstänkt för brott inte
kan sinnesundersökas med mindre han
erkänt eller överbevisats om detta brott.
Om då straffsatsen inte är svårare än
böter, fordras det som bekant särskilda
skäl för beslut om sinnesundersökning.
Vi har då frågat oss: Skall
en tjänstemans skydd mot opåkallade
tvångsundersökningar vara sämre, när
det är fråga om misskötsel, som alltså
inte föranleder något åtal? Svaret har
synts oss ganska givet: Självfallet inte!

188 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Statstjänstemans skyldighet att undergå läkarundersökning

Herr talman! Den lucka i den enskildes
rättsskydd, som enligt min mening
nog ändå existerar i detta avseende
och som möjligen kan ge rum för
godtycke, borde kunna täppas till. Hur
detta skall gå till, har vi tänkt oss att
en blivande översyn, en blivande utredning
skulle kunna ge närmare besked
om. Vi har tillåtit oss att peka
på möjligheten av att de allmänna domstolarna,
i kraft av sin opartiskhet, i
kraft av sin från alla biintressen upphöjda
ställning, skulle kunna vara skickade
att handlägga även sådana här
problem. Jag vill emellertid säga att
detta icke är någon ståndpunkt som vi
har anledning att alldeles särskilt styvt
hålla på. Det kan också tänkas andra
problemlösningar, som ju för övrigt
här redan skisserats. Just den utväg
som här tecknats, d. v. s. en på lämpligt
sätt sammansatt nämnd, med juridisk
och medicinsk kompetens påkopplad
och med ett garanterat lekmannainslag,
förefaller mig vara den kanske bästa
lösningen, det bästa instrumentet. Därom
vet man emellertid ingenting.
Strängt taget kan ju endast erfarenheten
visa vad som härvidlag är bäst.

Jag talar här som en enkel lekman,
men såsom en som mycket illa berörts
av den debatt, som förts kring dessa
ting. Alldeles oavsett hur utgången i
detta ärende kommer att bli, ville jag
ha sagt att denna debatt enligt mitt
förmenande entydigt pekar på behovet
och angelägenheten av en reform på
detta område, en reform i rättstrygghetens
intresse, i allas vårt intresse.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hamrin började
med att säga att behandlingen här i
kammaren skulle ha betydelse rent
opinionsmässigt. För vad? För de åberopade
fallen?

Vad utskottsordföranden här sade visar
ju, att man i utskottet har velat
göra det bästa, att man inte har velat
avvisa någon möjlighet att säkra en
riktig bedömning i sådana fall som det
här gäller men samtidigt att man inte
har godtagit någon av de anvisade
lösningarna.

När herr Hamrin här målar ut i hur
hög grad man, om man kommer på
kant med en överordnad, kan bli utlämnad
åt dennes godtycke — så utlämnad
att man blir sinnesundersökt
på en överordnads beslut — glömmer
herr Hamrin, att det i alla fall finns
vissa garantier mot en enskild persons
eventuella vilja att göra en underordnad
person skada. En rektor skall ju
ha skolöverstyrelsens beslut, om det
skall kunna bli sinnesundersökning,
och det krävs överallt en central myndighets
beslut för att en sinnesundersökning
skall komma till stånd; det
finns sålunda vissa garantier.

När lagutskottets ordförande säger,
att en översyn har tillstyrkts av alla
personalorganisationer, är detta riktigt,
men om man ser på tillstyrkandena
finner man, att de alla grundar sig på
de i motionerna åberopade fallen.
Statstjänarkartellen säger att man inte
har haft något ohägn på detta område
men att det nog inte skadar att man
tittar på saken, om förhållandena är
så upprörande som sagts. TCO säger
ungefär detsamma, och även SACO säger
att just dessa fall är upprörande.
Alla organisationerna faller tillbaka på
dessa två fall i sina yttranden, när de
ställer sitt krav på en översyn. Och
det krav på en översyn som skolöverstyrelsen
har framställt är ett krav på
vidgad möjlighet att ingripa. Skolöverstyrelsens
ställningstagande går alltså
stick i stäv med det önskemål som motionärerna
bär framställt, som går ut
på en inskränkning i möjligheterna att
ingripa. Jag förstår mycket väl att man
velat resonera vänligt i utskottets utlåtande,
men herr Hamrin står tydli -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 189

Ändringar i reglerna för allmänna arvsfonden

gen kvar vid motionärernas mera opinionsmässiga
inställning till dessa två
enskilda fall, och det har inte haft
gehör i utskottsmajoriteten.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! När fru Eriksson säger
att personalorganisationerna endast
har tagit hänsyn till de i motionerna
nämnda två fallen tycker jag det är
att stämpla dessa organisationers sätt
att yttra sig i saken såsom mycket
lättfärdigt. Jag tror att alla dessa organisationer
skulle bli nästan upprörda,
om de finge en sådan betygssättning på
sitt sätt att yttra sig, att de bara skulle
ha grundat sitt yttrande på vissa exempel,
om vilkas innebörd de inte har
någon större aning. Det överensstämmer
inte heller med verkligheten. TCO
har sålunda sagt: »För TCO:s del har
ifrågavarande bestämmelser betydelse
särskilt på lärarområdet. De fall som
inträffar där väcker ofta stor lokal
uppmärksamhet, och TCO finner det
angeläget, att risken för opåkallade
sinnesundersökningar inom detta av
allmänheten så uppmärksammade område
så långt möjligt undanröjes.» Jag
skall inte citera vidare, men i SACO:s
yttrande är detta också närmare utfört.
Det är endast Statstjänarkartellen
som har uttryck sig något mera kortfattat,
men inte ens av dess yttrande
tycker jag man kan dra en sådan slutsats
som fru Eriksson i Stockholm gjort.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
fru Eriksson, att när jag talade om
önskvärdheten av att vi här i kammaren
ägnar saken all uppmärksamhet,
därför att det skulle ha betydelse rent
opinionsmässigt sett, så hade jag inte
den ringaste tanke på att applicera detta
mitt yttrande på några speciella,
konkreta fall. Min tankegång var och är,
att det skulle ha sett illa ut, om vi
här i kammaren verkligen inte hade
gått in på en prövning av denna

sak, som dock är av yttersta vikt. Låt
vara att frågan är ömtålig, men just
därför är det alldeles särskilt angeläget
att ägna största uppmärksamhet
åt den.

Alldeles oavsett om det här kan röra
sig om ett, två, tre eller många fall av
missbruk, ger oss blotta sannolikheten
för att det skulle kunna ligga till så,
att författningsbestämmelserna skulle
kunna utnyttjas på ett icke önskvärt
sätt, anledning att noga ompröva gällande
bestämmelser.

Det var alltså detta jag ville ha sagt
och ingenting annat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om förordnande av civila medlare
i äktenskapsmål, och

nr 29, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring av 5
kap. 103 § konkurslagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Ändringar i reglerna för allmänna arvsfonden Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i gällande regler
för allmänna arvsfonden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTERSON i Dcgerfors (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att här
säga några ord i anledning av detta ut -

190 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ändringar i reglerna för allmänna arvsfonden

låtande. Som av utskottsutlåtandet framgår
har jag i förevarande motion föreslagit
att en tredjedel av de medel som
går till arvsfonden, där arvingar saknas,
skall stanna inom kommunen. Jag
vill framhålla att det finns åtminstone
några skäl för detta. Ett är att man anser
skäligt att en del finge stanna inom
den kommun där vederbörande levt och
verkat och där han har förvärvat sin
förmögenhet. Ett andra skäl är att kommunerna
skulle kunna förvalta och
handha dessa medel minst lika förnuftigt
som efter socialstyrelsens anvisningar.
Ett tredje skäl, och kanske det
viktigaste, är att den där misstrogna för
att inte säga avoga inställningen emot
arvsfonden i någon mån skulle elimineras,
om en del finge stanna hos kommunerna.
Jag är övertygad om att de
summor som nu går till allmänna arvsfonden
inte skulle minska, om en del
finge stanna hos kommunerna.

Utskottet bygger nu sitt avslagsyrkande
bl. a. på att vem som vill har
rätt att skriva testamente och ställa
kommunen som förmånstagare. Javisst,
den saken är klar. Men när man säger
detta har man väl inte så stor kännedom
om hur det går till. I verkligheten
är det ju så att förmögenhetsägare inte
utan en viss övertalning ordnar sina
testamentshistorier. En kommun kan
inte uppvakta i ett sådant ärende, och
det skulle väcka anstöt om den gjorde
det, det är helt naturligt. Men det finns
andra som inte drar sig för sådant, och
deras motivering är den vanliga, att
vederbörande skall förskriva vad han
har än hit än dit, annars går ju medlen
till arvsfonden. Staten kommer och
tar medlen, och man säger att det är
fullständigt bortkastade medel.

Att socialstyrelsen och statskontoret i
det här fallet skulle gå på avslagslinjen,
var ju väntat, det är ju de som handhar
och förvaltar medlen som går till arvsfonden.
Utskottet säger, att en decentralisering
av bidragslinjen skulle medföra
organisatoriska olägenheter och

en icke önskvärd oenhetlighet i prövningen
av bidragen. Jag måste ställa
frågan: Har man nu blivit så begeistrad
över centraldirigering att man inte
ens vågar släppa en liten del av förvaltningen
till våra kommuner? Jag
tycker att kommunernas ansvarskännande
och deras handlande i andra
fall inte borde föranleda denna misstro.
Jag är säker på att kommunerna
skulle klara denna uppgift utan att behöva
inrätta ett enda ämbetsverk eller
en enda ny befattningshavare.

Medlen går nu, som det heter, till
barns och ungdoms fostran, och detta
kan ju vara rätt individuella saker. Om
nu kommunerna använder sin del för
samma ändamål men det skulle bli
någon liten variation från den mall
som socialstyrelsen dragit upp, så vore
säkert ingen skada skedd.

Nu är det så att första kammaren redan
har fattat sitt beslut. Frågan behöver
säkerligen mogna, och därför skall
jag, herr talman, inte ställa något yrkande.
Jag skulle kunna dra upp rätt
kufiska saker ur villkoren för att kommunerna
skall komma i åtnjutande av
medel, men jag skall uraktlåta att göra
det vid detta tillfälle. Jag har emellertid,
herr talman, velat anföra dessa
synpunkter till protokollet.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Då herr Petterson i Degerfors
inte ställde något yrkande, skall
jag motivera utskottets avslagsyrkande
endast med några ord i anledning av
herr Pettersons anförande. Det är inte
bara de synpunkter motionären anfört
som varit vägledande för utskottets avslagsyrkande
utan även starkare skäl.

Vad först beträffar de principiella
skälen vill jag säga, att redan när 1928
års arvslag införde en begränsning av
den legala arvsrätten tillkom denna
statens rätt till danaarv, och då fastslogs
grundprincipen för arvsfonden.
Det var en viktig grundsats, nämligen
att arvsfondsmedlen skulle komma vissa

191

Onsdagen den 4 maj 1955 Nr 16

Kommissionen för krisuppgifter på livsmedelsområdet

i lagen angivna ändamål — främjande
av barns och ungdoms vård och fostran
— till godo och att understöd ur
arvsfonden icke fick lämnas till åtgärder
vilkas bekostnad åligger stat och
kommun.

Det är alldeles uppenbart att ett bifall
till motionärens yrkande, att en
tredjedel av danaarvet skall tillfalla
hemortskommunen, innebär ett avsteg
från arvsfondens grundprinciper. I själva
verket innebär det praktiskt taget
ett förslag om införande av en arvsrätt
för vederbörande kommun till viss del
av den kvarlåtenskap, som är efterlämnad
av en inom kommunen bosatt
person. Utskottet har inte kunnat gå
med på att genomföra ett sådant avsteg
från principerna, och vi är fullt på det
klara med att till dessa principiella
skäl kommer faran av en decentralisering
av arvsmedlen.

Herr Petterson i Degerfors talar om
att utskottet är begeistrat i centraldirigering.
Så är ingalunda fallet. Vi har
anslutit oss till Landskommunernas
förbunds uppfattning, att en uppdelning
av dessa medel på kommunerna
skulle försvaga möjligheterna att tillgodose
behov på detta område för hela
landet. Då lagen om allmänna arvsfonden
tillkom just för att främja välgörande
ändamål som ligger utanför statens
och kommunernas domvärjo, är
det också uppenbart, som Landskommunernas
förbund säger, att ett genomförande
av motionens förslag skulle innebära
ett gynnande av kommuner med
i genomsnitt välsituerade invånare på
bekostnad av mindre lyckligt lottade
kommuner, vilka är i avsevärt större
behov av hjälp från fondens sida.

Sedan har vi noggrant prövat möjligheterna
för kommunerna att med
dessa medel bilda fonder som skulle
kunna få någon betydelse. Vi har kommit
till att de praktiska olägenheterna
är så stora -—- bortsett från de principiella
synpunkterna och från att förslaget
innebär orättvisor — att syftet

med bestämmelserna om att danaarv
skall gå till arvsfonden och användas
för allmännyttigt ändamål skulle försvagas.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12

Föredrogos vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 9 § lagen den 17 oktober
1900 (nr 82 s. 1) om straffregister;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 21,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Kommissionen för krisuppgifter på livsmedelsområdet Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 22, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1955/56 till statens jordbruksnämnd
och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet
jämte i ämnet väckt motion.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 4 mars 1955 avlåten, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 126, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
föreslagit riksdagen att dels fastställa
ändrad avlöningsstat för statens jordbruksnämnd,
dels till Statens jordbruksnämnd:
Avlöningar och Omkostnader
samt till Statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under

192 Nr 16 Onsdagen den 4 maj 1955

Kommissionen för krisuppgifter på livsmedelsområdet

nionde huvudtiteln anvisa förslagsanslag
av respektive 1 341 000, 400 000
och 1 423 600 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat en inom riksdagens första
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 479, av herr Svärd, vari yrkats
att riksdagen måtte å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln till Statens kommission för
krisuppgifter på livsmedelsområdet anvisa
ett till 1 000 000 kronor reducerat
anslag.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning

1) fastställa av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens jordbruksnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1955/56;

2) å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa:

a) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 341 000
kronor;

b) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 400 000
kronor;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionen 1:479, till Statens
kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet
å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 423 600
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Agerberg, vilka ansett
att utskottet bort under B. hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionen 1:479 till Statens
kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet
å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Ebbe Ohlsson anmält en reservation
vid detta utlåtande. Reservationen
går ut på en sänkning med
423 600 kronor av anslaget till statens
kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet.

Egentligen står utskottets majoritet
och vi reservanter på samma linje i
själva principfrågan. Jordbruksutskottet
har upprepade gånger tidigare understrukit
vikten av att alla vägar prövas
som kan leda till en minskning av
kriskommissionens personal och inskränkning
i övrigt. De uttalandena har
godkänts av riksdagen men ändå inte
resulterat i någonting.

I den här föreliggande propositionen
framhåller också chefen för jordbruksdepartementet,
att han finner en avveckling
av kriskommissionen och en
omorganisation av jordbruksnämnden i
och för sig önskvärd, men han är inte
beredd att uppta den utredning som
statens sakrevision har lagt fram i detta
ärende till prövning innan det kan bedömas,
vilken inverkan jordbruksprisutredningens
förslag kan komma att
få på jordbruksnämndens organisation
och personalbehov.

Utskottets majoritet har också accepterat
det uttalandet, men man erinrar
samtidigt om utskottets tidigare uttalanden
och understryker ånyo angelägenheten
av att vid prövningen av sakrevisionens
förslag alla möjligheter till
personalreduceringar och övriga inskränkningar
tillvaratas. Men vi reservanter
vill gå ett steg längre. För att ge
någon effekt åt riksdagens upprepade
uttalanden anser vi lämpligt att nu understryka
uttalandena genom att börja
med en liten minskning av anslaget.
Då kanske man på allvar måste ta sig
en funderare på vilka inskränkningar
som är möjliga. Vi har mycket ofta tillfälle
här i kammaren att bevittna med
vilken fasthet man motsätter sig personalökningar
på olika områden inom

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 193

statsförvaltningen — ökningar som i
och för sig kanske är väl motiverade
— och det är givetvis nödvändigt inte
minst med hänsyn till angelägenheten
av att statens utgifter begränsas. Men
det tycks inte gå att visa samma beslutsamhet
när det gäller att försöka inskränka
på den redan befintliga förvaltningens
omfattning, inte ens när det
gäller statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Reservanten herr Agerberg
har här själv angivit motiven för
att jordbruksministern och utskottet
inte har kunnat gå med på någon
minskning av anslaget nu. Herr Agerberg
sade också, att han och medreservanten,
när de vill gå ett steg längre
och minska på anslaget, gör det för att
kraftigt understryka önskvärdheten av
att denna verksamhet minskas.

Nu måste man ändå säga —- och det
tror jag att herr Agerberg som tjänsteman
är fullt medveten om — att man
inte så där på löpande band kan slopa
de befattningar som nu finns i statens
kommission för krisuppgifter, utan det
måste vara en tid för avveckling; annars
uppstår det svårigheter för de
tjänstemän som nu finns.

Herr Agerberg säger att vi många
gånger motsätter oss personalökningar.
Det är riktigt, men vi kan väl inte här
yxa till ett anslag på måfå som motionärerna
tydligen har gjort —• de har
följt herr Svärds motion om att anslaget
skall minskas från 1 423 600 till en
miljon kronor, alltså att mer än 400 000
kronor utan vidare skall skäras bort. Jag
föreställer mig att det inte är gjort någon
beräkning på vilket sätt detta skall
ske, utan här har man tagit till yrkandet
på måfå för att understryka behovet
av att minska personalen. Jag tycker
att det är en alldeles oriktig väg. Då
13 — Andra kammarens protokoll 1955.

Atomstridsmedlens verkningar

är det väl riktigare, att man, som utskottet
har understrukit här, ger akt på
alla möjligheter till inskränkning. Den
vägen måste väl vara mycket mer effektiv
och absolut riktigare än den som
reservanterna har förordat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Det var glädjande att
höra herr Petterssons i Dahl ömsinthet
om tjänstemännen, att man inte skulle
inskränka på sådana här uppgifter bara
för att man inte kan minska antalet
tjänstemän.

I detta fall är det fråga om ett förslagsanslag,
och ett bifall till reservationen
behöver visst inte innebära indragning
av någon tjänst, som är oundgängligen
nödvändig, eller att man inskränker
på några arbetsuppgifter som
inte kan eftersättas.

Herr Pettersson i Dahl säger själv,
att utskottet understrukit nödvändigheten
av att man här gör inskränkningar.
Det har utskottet gjort flera år,
men det har inte blivit något av det.
Detta har vi reservanter velat starkare
understryka genom att minska på anslaget.
Då kanske det kan bli allvar
med undersökningen, om några inskränkningar
kan göras.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som följde av bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

§ 14

Atomstridsmedlens verkningar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
Nr 16

194 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Atomstridsmedlens verkningar

väckta motioner om tillsättande av en
kommission för undersökning och fortlöpande
information beträffande atomstridsmedlens
verkningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i föreliggande allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16 är väl en fråga
som kan sägas överskugga det mesta
av allt annat här i världen. Vi är två
stycken, en i vardera kammaren, som
har motionerat i frågan, och utskottet
har genom sin skrivning också klargjort,
att det har förstått vad som är
motionärernas egentliga ärende. Jag tar
tillfället i akt att få in även i riksdagens
protokoll något av de enligt min
mening värdefulla uttalanden som
gjorts av utskottet.

Jag skulle kanske innan dess avslöja
— det ligger ju ingenting oriktigt i att
man gör det — att innan den här motionen
väcktes i denna kammare, hade
jag samtal med en hel del av kammarens
ledamöter, och jag måste säga, att
det föreföll inte finnas det intresse för
den här frågan, som man borde möta
i en sådan församling. Man menade väl,
att det här är en så stor och invecklad
fråga, att den vill man inte gärna ge
sig in på. Vad man har sagt oss genom
den upplysningsverksamhet som
kan ha förekommit är inte av det slag,
att man kan ha det rätta greppet
om den.

Nu vill jag övergå till att, som jag
sade, få in i riksdagens protokoll något
av vad utskottet har skrivit. Utskottet
skriver bl. a.: »Motionärerna synes
bl. a. förmena, att om en mera ingående
kännedom om atomvapnens fruktansvärda
verkningar bleve allmän,
skulle man få till stånd en så stark
folkopinion mot användande av atomvapen,
att den bleve av betydelse för
de beslutande myndigheternas bedömning
av frågor rörande dessa vapen.

Det svenska exemplet skulle vidare, enligt
motionärernas uppfattning, kunna
leda till att man även i andra länder
började behandla atomvapenfrågorna
mera öppet. Motionerna kan måhända
sägas ytterst syfta till att åstadkomma
en väckelse till besinning inför de konsekvenser
som kan föja av användning
eller anskaffning av atomvapen.» Jag
vill som motionär vitsorda att här har
utskottet riktigt uppfattat vad som varit
motionärernas syfte.

Utskottet fortsätter: »Utskottet finner
den humanitära inställning som kommit
till uttryck i motionerna värd stort
erkännande. Det torde förvisso icke
vara möjligt att någonsin komma till
en hållbar lösning av dessa frågor utan
att de kortsiktiga, ofta endast skenbara,
nationella fördelarna av att inneha
atomvapen i stor utsträckning tillätes
vika för mänsklighetens intressen i
stort.» Jag vill omedelbart instämma i
vad utskottet har skrivit. Emellertid
fortsätter utskottet och säger: »Man
torde när det gäller att förhindra användningen
av atomvapen främst ha att
lita till vad som kan åstadkommas genom
internationella överenskommelser.
»

Vi motionärer är också med på detta,
men vi menar nog, att om man här i
Sverige kunde gå i spetsen för att göra
något mera för att informera svenska
folket om verkningarna av detta fruktansvärda
vapen, så skulle det vara till
stöd för regeringen i internationella
sammanhang, där den har att företräda
den svenska uppfattningen och den
svenska ståndpunkten i hithörande
frågor.

Jag skulle vilja citera mer av det här.
Utskottet säger att det delar motionärernas
uppfattning om att man nog bör
göra någonting för att förstärka den
informationsverksamhet som är möjlig
med de organ vi har. Här tycker inte
utskottet att man kan följa motionärerna,
och jag skulle vilja säga, att det
inte är alldeles nödvändigt, om man

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

195

nämligen finner en lösning, som tillgodoser
själva syftet med motionen.
Här har då utskottet tänkt sig, att den
numera förefintliga atomkommittén
skulle kunna tas i anspråk, och talar
om vilka olika övriga organ som sysslar
med hithörande frågor. Utskottet
uttalar: »Det är med hänsyn härtill,
enligt utskottets mening, möjligt att
åstadkomma en fortlöpande, allsidig
och saklig upplysning utan att härför
behöva tillskapa ett helt nytt organ.»
Sedan tillägger utskottet: »Utskottet vill
emellertid ifrågasätta om icke, därest
atomkommittén får i uppdrag att bedriva
sådan upplysningsverksamhet
varom här är fråga, kommittén borde
breddas, så att i densamma insättes ett
antal representanter för riksdagen.»

Jag skulle som motionär gärna ha
sett, att man skrivit mera bestämt och
inte bara ifrågasatt detta. Men jag anser
att den skrivning, som jag delvis
citerade, kan uppfattas så att utskottet
nog har samma mening som jag som
motionär, nämligen att man bör utgå
ifrån att det här inte är ett önskemål,
som kommer att stanna på papperet,
utan att det också kommer att realiseras
snarast möjligt.

Jag skulle gärna ha sett att man i
klämmen hemställt om att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet ovan anfört.
Det skulle jag ha uppskattat mera än
vad man nu har sagt -— men, herr talman,
jag har inte för avsikt att ställa
något yrkande på en sådan kläm. Jag
vill bara till detta knyta ett par reflexioner.

Nu har ju även utskottet erinrat om
den debatt, som fördes i riksdagen i
samband med att försvarsanslagen under
fjärde huvudtiteln behandlades,
och även erinrat om att riksdagen för
sin del lämnat öppen frågan, huruvida
Sverige skall ta ståndpunkt till atombomber
eller annat atomvapen. Jag förstår
ju att det måste ha varit ganska
svårt — jag vet inte om det är riktigt,

Atomstridsmedlens verkningar

men jag gör det antagandet — att få
full enighet om en skrivning som helt
godtar de grundtankar som finns i motionen.
Det är dock fyra partier som
är representerade i beredningsutskottet.
Men jag är mycket glad över att det
visat sig, att samtliga dessa partiers
representanter har kunnat vara med
om det nämnda skrivsättet.

För egen del vill jag endast återupprepa
vad jag sade, när vi behandlade
försvarshuvudtiteln, nämligen att jag
har den uppfattningen att enbart den
omständigheten att vi här i Sverige —
jag tänker närmast på personer i ansvarig
ställning — leker med tanken
på att Sverige också skall skaffa sig ett
atomvapen, ökar krigsrisken för Sveriges
vidkommande. Jag har bemärkt
att detta uttalande har föranlett litet
syrliga kommentarer. Jag är själv övertygad
om att denna uppfattning är alldeles
riktig, och vi vet ju att här förekommer
uttalanden av organisationer
och sammanslutningar, där man ansluter
sig till uttalanden som går ut på
förbud mot atombomber. Det lär också
förekomma att man säger ungefär så,
att den eller den som använder atomvapen
begår därigenom mänsklighetens
största brott. Jag tycker att de som
säger så säger vad som är berättigat i
detta sammanhang. Men därav måste
följa att vi aldrig, som jag förut antytt,
skall leka med tanken att för Sveriges
del skaffa atomvapen och därigenom
komma in på brottets bana. Det bör
självfallet leda till att vi snart nog i
riksdagen bör komma fram till den slutsatsen
att Sverige aldrig skall använda
sig av atomvapen. Det är min mycket
bestämda uppfattning. Jag tror att vi
bör göra det bland annat med hänsyn
till att Sverige därigenom skulle ha de
största utsikterna att slippa bli indraget
i ett eventuellt kommande krig.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Det yrkande som fram -

196 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Atomstridsmedlens verkningar

ställts i motionen innebär, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
göra framställning om tillsättande av en
kommission för undersökning och fortlöpande
information beträffande atomstridsmedlens
verkningar. Detta yrkande
föregås i motiveringen av en mycket
intressant redogörelse för de synpunkter,
som motionärerna har på dessa
frågor och som sammanhänger med
yrkandet. Det är inget tvivel om att, såsom
utskottet sett saken, behovet av information
om atomenergien också har
en stor betydelse. Detta har vitsordats
av alla de hörda myndigheterna. Beträffande
sättet för åstadkommandet av
en sådan information har utskottet
emellertid haft en från motionärerna
avvikande mening.

Vad gäller den verksamhet inom
atomenergiområdet som nu bedrives i
Sverige har utskottet lämnat vissa uppgifter
i sitt utlåtande, och jag ber att
få hänvisa till detta. Låt mig vidare
anföra att Sverige deltar i olika internationella
sammanmhang vid behandlingen
av de frågor, som motionärerna
berör, och Sverige kommer väl också
att delta i en till hösten planerad konferens
om atomkraftens fredliga användning.
Man torde kunna räkna med
att Sverige även kommer att med intresse
överväga anslutning till de ytterligare
initiativ som tagits eller kommer
att tagas inom FN, t. ex. förslaget om
inrättandet av en internationell atomkraftsbyrå.

Utskottet har framhållit att internationellt
samarbete torde vara den framkomliga
vägen för att nå trygghet mot
atomkrigets fasor. Utskottet har vidare
ställt sig mycket positivt till yrkandet
om en fortlöpande upplysningsverksamhet
beträffande atomfrågorna. Då
utskottet emellertid i likhet med samtliga
sakkunniga förmenar, att vi i atomkommittén
redan har ett organ, som är
lämpat att handha denna verksamhet
och som också genom att utökas med
representanter för riksdagen skulle

kunna givas ett parlamentariskt inslag,
har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka
den särskilda kommission, som
motionärerna yrkat på. Utskottet har
därvid varit av den uppfattningen att
motionärernas syfte att få till stånd effektiv
upplysning kan nås lika bra på
nyss angivna sätt som genom en ny
kommission.

Att atomkommittén har goda förutsättningar
för uppgiften att lämna informationer
i atomfrågorna har synts
utskottet uppenbart. Kommittén har att
ombesörja planläggningen av atomenergiforskningen
och fördela det material
och de medel som ställts till forskningens
förfogande. Detta innebär att kommittén
noga följer allt som händer på
atomenergiområdet. Kommittén samarbetar
i detta syfte med de olika andra
organ inom landet som sysslar med
atomfrågor. Det material som det här
är fråga om gäller vidare till stor del
förhållandena i andra länder, och kommittén
har själv omfattande förbindelser
med utländska organ för atomenergiforskning
och försöksverksamhet. Det
är huvudsakligast av den anledningen,
att vi här har ett organ, synnerligen
lämpligt att anförtros uppdraget att driva
upplysningsverksamhet i de frågor
som motionärerna berör, som vi inte
kunnat biträda motionens yrkande om
en särskild parlamentarisk kommission.
Jag tror att om regeringen går in för
linjen att ge den nu sittande atomkommittén
uppdraget, kommer denna kommitté
att, kanske genom en särskild
avdelning eller på vilket sätt det nu
kommer att ske, kunna tillgodose de
önskemål, som motionärerna har berört
i sina motioner.

Herr talman! Jag hemställer med det
anförda om bifall till utskottets förslag.

Herr EDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte kommit
till någon annan slutsats än beredningsutskottet.
När jag ändock begärt ordet,
har det varit för att framföra några

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 197

synpunkter, som måhända kan i någon
mån komplettera utskottets utlåtande.

Jag föreställer mig att om någon för
tio år sedan sagt, att den svenska riksdagen
skulle komma att begära en fortlöpande
information i atomfrågorna,
så hade detta säkerligen betraktats som
ett hugskott. Men tiden har snabba
vingar. I dag känner vi väl alla att vi
står i förrummet till en ny tidsålder,
ett förrum från vilket två dörrar leder
vidare, den ena till de stora möjligheternas
sal medan över den andra står
den gamla inskriften: I som här inträden
låten hoppet fara.

Aldrig har väl individen känt sin
litenhet och maktlöshet så starkt som
inför de elementarkrafter, som vetenskapsmännen
förlöst ur materiens inre.
Men aldrig tidigare har väl heller en
vetenskaplig upptäckt så till den grad
berört varje mänsklig varelse.

Omedelbart efter bombfällningen över
Hiroshima i augusti 1945 var det den
stora och gåtfulla förstörelsen i händelse
av ett nytt krig som framför allt
skrämde. Sedan dess har en rad uranreaktorer
i olika länder tagits i bruk
för fredliga ändamål. Det civila livet
börjar kunna tillgodogöra sig den nya
energikällan. Detta har kanske inte
alltid tillräckligt uppmärksammats. Alltjämt
är det förintelsekraften, som främst
fångar fantasi och tanke. Vi har också
sett, hur atombomben efterträtts av
väte- och koboltbomberna med deras
tusenfalt större förintelseverkan, och
hört vetenskapsmän förklara, att det
redan finns så många nukleära vapen i
lagren, att efter en urladdning sannolikt
ingenting skulle återstå, värt att
kallas mänskligt liv. President Eisenliower
har uttryckt saken på annat sätt,
då han sagt, att det finns inget alternativ
till freden.

Men vi har också gjort en annan oroande
upptäckt, och det är framför allt
den som fångar uppmärksamheten i
detta sammanhang. Redan de atomtestningar
som göres i fredstid medför än -

Atomstridsmedlens verkningar

nu inte helt klarlagda risker, genom
att de ökar atmosfärens radioaktivitet.
Lekmannen får en känsla av att vetenskapsmännen
här åtminstone i viss utsträckning
står inför oförutsedda naturlagar,
som man ännu icke lyckats fastställa.
Även bland de främsta experter
råder delade meningar om var »den
farliga tröskeln» — för att använda ett
tidigare citerat uttryck — finns, som
inte kan överskridas utan katastrofala
verkningar för livet självt. Men att en
sådan tröskel finns någonstädes, tycks
alla vara eniga om.

Inom den franska atomforskarskolan
tycks många mena att vi redan närmar
oss den punkt, där balansen hotar att
rubbas hos de naturföreteelser, efter
vilka växt- och djurvärld långsamt anpassat
sig. Andra, bland annat ett flertal
anglosaxiska forskare, tycks mena
att vi alltjämt har ett gott stycke väg
kvar till den kritiska punkten.

Den amerikanska atomenergikommissionen
publicerade i februari i år en
mycket realistisk redogörelse rörande
verkningarna av bombfällningarna i
försöksområdet kring Bikiniatollen.
Man konstaterade där att det radioaktiva
stoftmolnet efter en vätebombsdetonation
med stor hastighet spred sig
till atmosfärens högsta höjder, varifrån
de mest långlivade radioaktiva partiklarna
kunde spridas över hela jorden.
Som ett av de biologiskt mest betydelsefulla
radioaktiva ämnena betecknades
strontium 90, vilket kan bevara sin
radioaktivitet upp till 30 år och med
regnet föras ner i jorden, där det delvis
kan upptas av växter, som förtäres
av människorna eller ätes av betande
djur, vilka i sin tur blir människoföda.
Inkommet i människokroppen visade
det en benägenhet att framför allt samlas
i benstommen. Man fann emellertid
att den mängd radioaktivt strontium,
som finns i jorden till följd av hittills
utlösta atombombdetonationer, skulle
få ökas flera tusen gånger, innan någon
verkan på människorna bleve märkbar.

198 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Atomstridsmedlens verkningar

En annan biologiskt viktig isotop var
radioaktivt jod 131, som inkommet i
människan koncentreras i sköldkörteln
och i större mängd kan skada dess celler.
Även detta kan spridas vida omkring,
men dess verkningar minskas
genom att dess livslängd bara är 1114
dagar.

Man kom också i nämnda redogörelse
in på en fråga, som mycket diskuteras
bland vetenskapsmännen, nämligen
hur radioaktiviteten kan påverka generna,
arvsmassan, och hur stundens
misstag sålunda kan påverka släktet
allt intill tredje och fjärde led. Därom
fastslog den amerikanska atomenergikommissionens
rapport: »Med vår nuvarande
kunskapsnivå på det genetiska
området är det tillåtligt att ha ganska
skilda meningar i denna fråga.»

Ekvationens många obekanta och
den osäkerhet som finns bland vetenskapsmännen
själva samt de delade meningar
man möter bland de främsta
experter är väl framför allt vad som
skapar oron hos vardagsmänniskan.
Som naturliga yttringar av denna oro
får man se kraven på en öppen redovisning
för de rön, som vetenskapsmännen
kommer till allteftersom kunskapen
om den nya kraften vidgas.
Dessa krav framställes inte bara i vårt
land.

Vad framstöten här i riksdagen beträffar
delar jag beredningsutskottets
uppfattning, att den information som
riksdagen — och genom riksdagen den
svenska allmänheten — kan göra anspråk
på lämpligen bör ombesörjas av
atomkommittén, för ändamålet breddad
genom ett antal representanter för riksdagen.

Motionärerna har menat, om jag fattat
dem rätt, att ifall den svenska riksdagen
kopplar in sig på atomfrågorna,
kan detta kanske leda till att man på
andra håll i världen följer exemplet
och kräver en öppnare redovisning.
Något kan kanske ligga i en sådan
tanke.

Men det är samtidigt uppenbart, att
de problem som här möter är så komplicerade
och så omfattande, att man
endast kan komma till rätta med dem
i världsvid skala. Motionärerna tycks
hysa mycket liten tilltro till FN:s förmåga
och vilja att gripa tag i frågan.
I motionen heter det: »Kunde man antaga
såsom sannolikt, att FN kunde
samla sig till en sådan undersökningsoch
upplysningsverksamhet, som här
avses, och att detta kunde ske opartiskt,
effektivt och utan dröjsmål, då vore
FN utan tvivel rätt huvudman. Men
man måste bedöma möjligheten såsom
knappast förefintlig.»

Det förefaller mig som om denna bedömning
vore alltför pessimistisk, även
om de praktiska och politiska svårigheterna
förvisso inte bör underskattas.
Det kan här erinras om hur i början av
detta år Federation of American Scientists,
talande i 2 000 amerikanska vetenskapsmäns
namn, adresserade sig till
FN med en bön, att genom FN en speciell
kommission skulle tillsättas med
uppgift att fastställa de risker, som är
förbundna med de pågående atom- och
vätebombsexperimenten. En undersökning
av sådan art skulle gå utanför den
ram, inom vilken generalförsamlingen
rörde sig, då den i höstas antog den
resolution beträffande atomkraftens
fredliga utnyttjande, som bl. a. bildar
underlaget för den vetenskapliga konferens
som kommer att hållas i Geneve
i augusti i år.

Även om enigheten i höstens generalförsamling
väsentligen låg på det formella
planet, togs dock ett första steg,
som gör det rimligt att hoppas att i
FN:s regi också en undersökning i
världsvid skala skall kunna ske rörande
atomstridsmedlens inverkan på livets
egna betingelser.

Under utrikesdebatten ifrågasatte
herr Ohlon i första kammaren, om inte
det alliansfria Sverige borde kunna bidra
till att en sådan undersökning sättes
i gång. Jag tror det finns ett allmänt

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 199

intryck av att ett sådant initiativ från
svensk sida skulle vinna genklang. Jag
vill här betona att vad som avses i
detta sammanhang är inte ett generellt
atomvapenförbud. Det är heller inte ett
förbud för de testningar som göres utan
en undersökning rörande de biologiska
verkningarna av den radioaktivitet som
utlöses i samband med experimenten.
Och det kan väl tilläggas att även när
atomkraften utnyttjas för fredliga ändamål
möter man strålningsproblem. Jag
tror det skulle värdesättas om hans
excellens utrikesministern skulle anse
sig i tillfälle att informera kammaren,
hur den svenska regeringen bedömer
förutsättningarna för en sådan framstöt.

Därest den svenska regeringen skulle
finna det lämpligt att i höstens generalförsamling
väcka eller i samverkan med
andra medlemsstater medverka till att
väcka förslag om en internationell undersökning
genom FN:s försorg om
atomstridsmedlens, i synnerhet vätebombens,
verkningar, inriktad främst
på deras omedelbara och framtida biologiska
effekt, är jag övertygad om att
ett sådant svenskt initiativ kan räkna
med allmänt stöd från den svenska riksdagens
sida.

I detta anförande instämde herrar
Ohlin (fp) och Sehlstedt (s), fru Ewerlöf
(h), herrar Andersson i Malmö (s),
Pettersson i Dahl (bf) och Edström
(h), fröken Elmén (fp) samt herrar
Sjölin (fp), Gustafsson i Borås (fp),
Malmborg i Skövde (fp), Hallen (s),
Ståhl (fp), Skoglund i Umeå (s), Rimmerfors
(fp), Hoppe (s) och fru Torbrink
(s).

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Vad beträffar den tankegång
i utskottets utlåtande och i motionerna,
som gäller frågan om anordnande
av eu regelmässig informationsverksamhet
om atomvapnet och dess

Atomstridsmedlens verkningar

verkningar på människokroppen, kan
jag vid detta tillfälle bara säga, att
Kungl. Maj:t givetvis kommer att överväga,
på vad sätt en sådan information
lämpligen kan ordnas — huruvida det
är lämpligt att atomkommittén anförtros
denna uppgift och huruvida det är
ändamålsenligt att i det syftet förstärka
atomkommittén genom att ge den också
ett parlamentariskt inslag.

Men vad som föranledde mig att begära
ordet var närmast de sista orden
från herr Edberg i hans inlägg nyss,
vilka rörde frågan, huruvida regeringen
skulle vara villig att ta initiativ till
en internationell undersökning av dessa
spörsmål inom Förenta Nationernas
ram. Jag vill då framhålla, att regeringen
har redan haft denna fråga uppe
till överläggning och är i princip mycket
positivt inställd till att ta ett sådant
initiativ. Vi har även haft överläggningar
med utrikesnämnden i saken.
Vi skall fortsätta att driva frågan, och
därvid kommer också möjligheten att
samverka med andra regeringar att
övervägas.

Det är visserligen sant att den framställning,
som gjordes av de 2 000 amerikanska
vetenskapsmännen till amerikanska
utrikesministeriet med hemställan
om ett initiativ, redan tycks ha föranlett
en aktion från den amerikanska
atomkommissionens sida, i det att enligt
uppgift i pressen atomkommissionen
har anförtrott åt en vetenskaplig
akademi att företa en undersökning.
Men jag tror för min del att det vore
önskvärt, att en internationell undersökning
komme till stånd inom Förenta
Nationernas ram. Det är självfallet att
en sådan undersökning inte kan bli effektiv
och fullständig, om det inte sker
en nära samverkan med de länder,
som förfogar över atomvapnet och sitter
inne med upplysningar, som endast
de har. Jag är övertygad om att man
skulle kunna räkna med en sådan samverkan,
och jag tror det vore av särskild
betydelse för undersökningens

200 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Atomstridsmedlens verkningar

auktoritativa verkan, att den kunde
utföras genom Förenta Nationerna.

Herr talman! Jag har alltså velat betona,
att regeringen för sin del är intresserad
av och positivt inställd till att
denna fråga kommer upp i Förenta Nationerna
och att den är villig att, om
så erfordras, ta initiativ i sådan riktning.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Av vad som sagts i denna
debatt och av de diskussioner, som
tidigare förts om atomkraften och atomvapnen,
har det ju med all önskvärd
tydlighet framgått, att atomfrågan i
allra högsta grad berör folkens breda
lager. Därför är det självfallet av yttersta
vikt, såsom också framhålles i
motionen, att allt, som har med atomforskningen,
försöksverksamheten och
den tekniska utvecklingen på området
att göra, inte hemligstämplas utan att
både riksdagen och den stora allmänheten
hålles fortlöpande underrättad
om de framsteg, som vetenskapen gör,
så att det blir tillfälle att i en allmän
debatt offentligt diskutera de speciella
frågor, som undan för undan inställer
sig. Denna aldrig slappnande observation
av vad som sker och denna aldrig
avstannande debatt ute bland folket har
sin stora betydelse, som vi inte får underskatta,
när vi — med freden som
mål — diskuterar denna fråga. Ty genom
denna observation bildas en bred,
allmän kunskap i hithörande frågor.
Den blir bestämmande för ståndpunktstaganden
vid beslut och handlande.
Därigenom blir vi inte lekbollar i händerna
på slumpen. Frågorna blir inte
lösta eller besluten fattade på gehör och
kanske i panikens eller okunnighetens
tecken. Har man kunskap, behöver man
inte förlita sig på en summarisk framställning,
som ges i ett visst aktuellt
ögonblick, kanske i en uppjagad stämning
och med kort tidsfrist.

Alla de remissinstanser, som yttrat

sig över motionen, har framhållit den
uppfattningen, att det föreligger ett
faktiskt behov av ökad vederhäftig information
såväl för riksdagens som för
allmänhetens del. Detta inte minst därför,
att hela detta område är kringgärdat
av sekretess, hemlighetsmakeri och
i många fall av rena bluffen från både
den ena och den andra partens sida.

När man konstaterar detta och skall
föreslå åtgärder för att tillfredsställa
upplysningsbehovet är man dock varken
från remissinstansernas eller från
utskottets sida redo att gå motionärerna
till mötes, utan man nöjer sig med
att rekommendera atomkommittén såsom
upplysare.

När det gäller en för vårt folk och
hela mänskligheten så betydelsefull fråga
som denna -— kanske en fråga om
liv eller död — får under inga förhållanden
kostnadssynpunkten stå hindrande
i vägen. Ty vid sidan av de gigantiska
belopp, som krigsapparaten i
vårt land kostar, blir i alla fall vad vi
kan offra för denna i fredens anda bedrivna
verksamhet bara en bagatell.
Skapandet av en stark folkopinion mot
utnyttjande av atomvapen är enligt min
mening det fundamentala i kampen mot
dessa fruktansvärda förstörelsemedel.
Den opinionen betyder mera i det långa
loppet än vissa framträdande statsmäns
deklarationer vid kongresser och konferenser.

Jag anser, att man, när det gäller att
skapa en framtida fred — och det är ju
det, som diskussionen ytterst rör sig
om — inte enbart får marschera fram
på den gamla vägen, som man har
marscherat på hittills under århundraden,
då man har samlats till konferenser
för nationernas toppfigurer. Detta
måste man självfallet också göra i vår
internationella tid, men fredsfrågan,
d. v. s. närmast kampen mot atomvapnen,
måste in på de vägar, där folken
själva kan vinnas och övertygas, tv enligt
min mening ligger däri en garanti
för den fred, som vi vill nå. I detta

Nr 16 201

Onsdagen den 4 maj 1955

sammanhang skall man inte underskatta
de små nationernas insatser. Självfallet
måste vi när det gäller atomkraften föra
diskussionen även på det internationella
planet och där vara redo att vid
varje tillfälle göra vår stämma hörd
och vår mening gällande.

De, som vid konferenser inom Förenta
Nationerna o. s. v. för det svenska
folkets talan, bör emellertid enligt min
mening ha sin ståndpunkt grundad på
en stabil folkuppfattning i ämnet. Den
uppfattningen kan inte bli verklighet
med mindre än att det sprids upplysning
om hithörande ting. Det är inom
vårt eget folk, som opinionen mot atomvapnen
skall skapas. Där skall grunden
till freden läggas, och den måste fota
sig på en allsidig kunskap. Det är ett
brott mot det mänsliga att underlåta att
ge denna kunskap, så detaljerad och så
allsidig som möjligt.

Det är självklart, att problemet är
komplicerat och svårlöst, men detta
konstaterande får inte leda oss — även
om vi är ett litet folk — till att hjälplöst
stirra på de stora och försöka
härma dem och falla in i ulvalåten.

Framför allt får vi inte bara förlita
oss på andra, då det gäller fredsarbetet,
eller hänge oss åt den traditionella tron,
att konferenser i sig själva är någon
garanti för en fredlig utveckling. Konferenser
är nödvändiga, och de kan
vara värdefulla, men långt viktigare är,
att folkens breda lager har en sund och
mänsklig inställning och besjälas av en
på kunskap grundad positiv fredsvilja.

Ett litet folk kan aldrig mäta sig med
de stora i fråga om rustningarnas omfattning,
men ur det lilla och till synes
obetydliga kan, där upplysningen
har verkat, där det finns en god vilja,
där entusiasm och idealitet är tillfinnandes,
utgå den impuls, som väcker
och manar och som utvecklar sig till
en omskapande makt.

Allt som kan bidra till detta skall vi
som ett litet, fredligt folk främja; vi
skall söka verka som en vägvisare eller

Atomstridsmedlens verkningar

fyrbåk. Jag tror, att just från de små
nationerna kan fredskravet ställas med
utsikt att bli respekterat och trott.

Vad vi här diskuterar är en liten och
till synes obetydlig detalj, men den har
sin betydelse, och jag vill uttala den
förhoppningen, att därest utskottets förslag
accepteras, dess resonemang i utlåtandet
och tanken på en utvidgning
av atomkommittén skall bli verklighet,
och att vad som sker härvidlag, sker
snart.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Det har sagts så mycket
som behöver sägas i denna fråga
i nuvarande läge. Jag har varit med
om dess behanding i utskottet och har
ingenting att erinra mot dettas utlåtande.
Jag vill bara understryka, att
man på detta område bör få en vederhäftig
upplysning, så att det inte kan
göras propaganda på vare sig det ena
eller andra hållet, något som eljest
skulle kunna befaras, och så att det
inte så småningom uppstår någon sorts
romantik kring atomvapnet. Jag fick i
varje fall för min del den uppfattningen
under försvarsdebatten, att man nu
kommit så långt, att man börjat betrakta
vissa atomvapen som konventionella
vapen. Dithän bör det inte få
gå. Jag har samma uppfattning som
herr Åkerström, att man i detta fall
inte får göra något avkall på sin åsikt,
att Sverige är ett litet land, som inte
förmår skaffa vapen i den utsträckningen,
att det verkar avskräckande.
Börjar vi syssla med dylika saker i
mindre skala, som ligger närmare till
hands för oss, tror jag liksom herr
Åkerström, att det kan bli en fara för
freden.

Jag hoppas alltså, att vi får vederhäftig
upplysning i dessa stycken, och
förlitar mig på att atomkommittén är
rätt instans för denna.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag vill utan att nämn -

202 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Atomstridsmedlens verkningar

värt förlänga denna diskussion uttala
min stora tillfredsställelse över den motion,
som väckts i frågan, och över den
debatt, som ägt rum i denna kammare.
Jag skulle — fastän det kan synas paradoxalt
i en debatt — vilja instämma
i det mesta, som samtliga deltagare i
diskussionen har framfört. Nyanser
finns naturligtvis, men jag vill notera
det som ett tidens tecken, att i dag det
kommunistiska partiets representanter
inte behöver stå som ensamma ropandes
röster i öknen när det gäller dessa
frågor. När instämmanden från olika
håll gjordes — även om det var socialdemokrater
som tog initiativet — i det
anförande, som herr Edberg höll för
en stund sedan, proklamerades nästan
en sorts nationell samling mot hela tanken
på atomvapen och ett eventuellt
atomvapenkrig.

Jag skulle också vilja uttrycka min
stora tillfredsställelse med den förklaring,
som utrikesministern har lämnat.
Jag förstår ju, att man kan önska att en
sådan framstöt från den svenska regeringens
sida skulle få en något större
räckvidd, men jag tror, att det också
finns vissa skäl, som talar för att man
just i detta avseende, där mänskligheten
i alla fall har blivit mycket uppskrämd,
bör ta ett initiativ från den svenska regeringens
sida.

Det återstår mig, herr talman, att
framföra några andra önskemål. För
det första vill jag här uttrycka min
glädje över att inte en enda röst har
höjts till förmån för tanken att Sverige
skulle skaffa sig atomvapen. Jag vet,
att sådana röster har höjts, inte många
men dock en del, i andra sammanhang.

I dag har de icke hörts. Däremot har
det höjts röster mot att Sverige skulle
delta i kapprustningen på detta område.
De argument, som framföres för
att Sverige skulle skaffa atomvapen, är
orimliga. Man talar om att man ju bara
avser taktiska atomvapen. Men man
förbiser därvidlag att med taktiska
atomvapen menas nuförtiden vapen av

långt större förödelsekraft än de bomber
som fälldes över Hiroshima. Man
förbiser att det inte finns några faktiska
gränser mellan s. k. taktiska och
strategiska atomvapen.

Dessutom har man som ett skäl åberopat
att det för Sveriges vidkommande
uteslutande skulle vara fråga om en
försvarsåtgärd och att innehavet av
atomvapen t. o. m. skulle göra en försvarare
starkare än en angripare. Detta
resonemang är alldeles befängt. Jag vill
bara erinra om att erfarenheterna från
andra världskriget visar att de bakre
fronterna låg på 300—400 km avstånd.
Sådana djupa grupperingar av de stridande
styrkorna på ömse sidor visar
hur verklighetsfrämmande den tanken
är, att man med atomvapen som försvarsmedel
skulle kunna åstadkomma
allvarliga skador på en angripare. Nej,
atomvapnets betydelse ligger däri, att
det kan med oerhört förödande kraft
inriktas mot befolkningscentra, mot
storstäder. Det är således icke ett militärt
vapen i detta ords klassiska mening,
utan det är ett terrorvapen, ett
medel för att förstöra befolkningscentra
och att terrorisera civilbefolkningen.
Detta är i huvudsak innebörden av
atomvapnet, och därför är de skäl, som
anförts för att Sverige skall skaffa sig
atomvapen, orimliga.

Så som det hela nu avancerat borde
det också vara på tiden, att den svenska
regeringen helt faller ifrån den
gamla uppfattningen, att man skall
kräva kontroll men skjuta frågan om
förbud till en avlägsen framtid. Om den
amerikanska kontrollplanen, som den
svenska regeringen på sin tid stödde,
hade genomförts, skulle det säkerligen
icke i dag sedan snart tio månader ha
arbetat ett atomkraftverk i Sovjetunionen.
Det framstår åtminstone för mig
såsom ganska uppenbart att ett genomförande
av denna kontrollplan, som
skulle ha gett amerikanarna monopol
på atomkraften, skulle ha utgjort ett
mycket svårt hinder för atomkraftens

Nr 16 203

Onsdagen den 4 maj 1955

fredliga utnyttjande. Nu är det emellertid
tämligen klart att denna plan var
dödfödd och aldrig kan leda till resultat;
man kan icke skilja frågan om
förbud från frågan om kontroll, eftersom
dessa frågor har ett nära samband
med varandra.

När jag är inne på denna sak kan jag
inte låta bli att erinra om den lilla händelse
som inträffade inom LO:s ledning
för några dagar sedan, när man
prickade en ledamot därför att han underskrivit
Wienappellen, d. v. s. varit
med om kravet på att befintliga atomvapen
skall förstöras och att tillverkningen
liksom användningen av atomvapen
i framtiden skall förbjudas. Är
det inte en självmotsägelse att å ena
sidan på ett riktigt och kraftfullt sätt
uttrycka sin indignation över atomvapnet
och å andra sidan göra politik av
det hela såsom har skett när det gäller
Wienappellen?

Herr talman! Jag kan dela motionärernas
synpunkter att det hade varit
fördelaktigare, om det i enlighet med
motionens yrkande hade tillsatts en särskild
atomkommission med uppgift att
ge vederhäftig och allsidig information
om atomvapnets verkningar. Men eftersom
utskottets skrivning ändå är mycket
positiv och då utskottet förutsätter
att även det av utskottet föreslagna arrangemanget
skall möjliggöra en sådan
informationsverksamhet, så skall jag
inte ställa något annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan. Jag vill
emellertid uttala den förhoppningen att
utskottsullåtandets rekommendationer
inte kommer att stanna på papperet,
utan att verkligen positiva åtgärder
vidtages för att få till stånd en sådan
information som utskottet i princip har
uttalat sig för.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att kort och gott konstatera att innehållet
i herr Hagbergs eget anförande,
där han började med att uttala sin an -

Atomstridsmedlens verkningar

slutning till herr Edbergs av flera instämmanden
åtföljda yttrande, inte har
någon likhet med innehållet i detta senare
anförande. Jag saknar därför all
anledning att här uppta herr Hagbergs
synpunkter till bemötande.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Innebörden av denna
invändning från herr Ohlins sida, vilken
inte alls var riktig när det gäller
innehållet i mitt anförande, skulle väl
närmast vara, att herr Ohlin vill för sitt
och kanske även för sitt partis vidkommande
skaffa sig ett alibi för att hans
instämmande i herr Edbergs anförande
inte får uppfattas på ett sådant sätt, att
folkpartiet skulle vara anhängare av en
linje som går ut på att Sverige inte skall
skaffa sig atomvapen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Mitt instämmande i
herr Edbergs anförande innebar att jag
instämde i de synpunkter som jag anser
vara av väsentlig betydelse. Herr
Hagbergs spekulationer får helt och hållet
stå för hans egen räkning.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

204 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Trondheimsleden

budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Trondheimsleden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av
varutrafiken över trondheimsområdet
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 149 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 11 mars 1955, föreslagit
riksdagen att dels till Undersökningar
m. m. beträffande åtgärder
till främjande aV varutrafiken över
trondheimsområdet å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1954/55 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 140 000 kronor, dels ock
till Undersökningar m. m. beträffande
åtgärder till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr öhman in. fl. (I:
480) och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Stockholm
m. fl. ("11:591), hemställts, dels att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 149, dels ock att riksdagen
i skrivelse till regeringen ville
hemställa om utredning och förslag till
nödig utbyggnad av oljelagringsutrymmena
inom landet och en utförligare
belysning i anslutning till vad som i
motionerna anförts av frågan om »åt -

gärder till främjande av varutrafiken
till och från Sverige över trondheimsområdet»
liksom konsekvenserna därav
i ekonomiskt, politiskt och strategiskt
avseende.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:480 och 11:591, i vad
de avsåge medelsanvisningen,

a) till undersökningar m. m. beträffande
åtgärder till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 140 000
kronor;

b) till Undersökningar m. m. beträffande
åtgärder till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet för
budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kronor;

II. att motionerna I: 480 och II: 591,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Utan någon verklig utredning
av politiska, strategiska och
ekonomiska konsekvenser skall riksdagen
nu i princip binda sig för oljecisterner
i Norge jämte en speciell oljehamn,
allt till ett pris av 34 miljoner
kronor. Vidare skall Sverige senare -—
detta innebär väl också ett principiellt
ståndpunktstagande — betala 10 miljoner
kronor för att Norge skall få en
autostrada på sitt område till Storlien.
Därjämte skall Sverige ensamt bygga en
30 kilometer lång autostrada genom
ödemarken på svensk sida för att nå
förbindelse med den norska autostradan.

Man frågar sig verkligen varför detta
skall ske. Så mycket är väl ganska klart,

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

205

att detta inte är nödvändigt för att
möjliggöra en ökad trafik mellan
Trondheim och Östersund. Det räcker
ju att erinra om att järnvägen på denna
sträcka mellan våra länder år 1952
med 2,3 procent av sin kapacitet befraktades
i västlig riktning och med 2/3
av en procent av sin kapacitet i östlig
riktning. Vidare finns det två landsvägar
som förbinder Sverige och Norge
med varandra i dessa områden. Det är
ju också betecknande för det ringa behovet
av dessa åtgärder att man inte
bryr sig om att göra dessa landsvägar
trafikabla under vintermånaderna. Därmed
tror jag också att det är klargjort,
att det varken finns några reella fraktintressen
eller turistintressen att bevaka
under vintermånaderna i dessa områden,
vilka intressen skulle befordras
genom de åtgärder, som riksdagen här
rekommenderas att vidta.

De vägar som redan finns i dessa områden
är ju mycket gamla. Om jag får
tro Peterson-Berger skulle det ha varit
i dessa områden, som Arnljot och Kung
Olav redan under vikingatiden sammanträffade.
Dessa vägar har uppstått
på grund av naturliga behov hos våra
länder och hos befolkningen. Kring
dessa vägar har såväl bostäder som näringsliv
samlats.

Den oljecisternanläggning som nu
rekommenderas för lagring av olja behövs
säkert innanför Sveriges gränser.
Jag kan inte se någon fördel — men
däremot många bestämda nackdelar —
av att förlägga denna oljeanläggning i
Norge.

Det betonas i propositionen, att huvudvikten
när det gäller detta projekt
måste ligga på beredskapssynpunkterna,
och att de dyrbara anläggningarna först
vid krig respektive avspärrning skulle
kunna fylla någon nyttig uppgift. Men
finns det verkligen någon som tror att
ett neutralt Sverige, i händelse av det
krigsfall som den militära ledningen
räknar med, skulle få in någon olja över
Trondheim? I så fall måste man väl

Trondheimsleden

förneka de båda världskrigens — särskilt
det andra världskrigets erfarenheter.
Regeringen utgår naturligtvis från
att Norge i ett nytt storkrig redan från
början kommer att deltaga på västmakternas
sida. Regeringen måste alltså
räkna med som möjligt — för att inte
säga troligt — att den olja som Sverige
eventuellt skulle ha lagrat i Trondheim,
blir beslagtagen, och att de svenska
ekonomiska offren kommer den ena
krigförande parten till godo. I så fall är
ju emellertid den s. k. beredskapssynpunkten
oriktig och ohållbar, ja, helt
meningslös.

Här är alltså den av regeringen angivna
kärnpunkten. Regeringen har inte
gjort några ansträngningar för att övertyga
oss om att nya möjligheter uppstår
för Sverige att få in olja västerifrån i
ett nytt krig, möjligheter som inte fanns
under de båda tidigare världskrigen.
Regeringen kan inte påvisa eller göra
troligt, att sådana nya möjligheter föreligger.
Därför är dess förslag i bästa
fall en spekulation i ett önskat läge,
ett otroligt, omöjligt läge. På denna lösa
spekulation skall alltså det svenska folket
satsa väldiga belopp, utan att regeringen
har försökt belysa de ekonomiska
konsekvenserna för motorismen
om oljan blir dyrare, för de västsvenska
hamnarna, för Sundsvall och andra
norrländska hamnar, ifall en trafikled
vidgas, som bara kan ge ekonomiska
fördelar åt Norge.

Jag kan erkänna, att vissa delar av
Jämtland under särskilda betingelser
kan ha ett legitimt ekonomiskt intresse
av en förbättrad trafikled. Men detta
intresse kan tillgodoses på annat sätt,
exempelvis genom rimligare frakter på
Meråkersbanan. Det kan också tillgodoses
genom att de jämtländska bergen
utnyttjas för uppläggning av oljelager,
som ger ökad trygghet för att man skall
kunna upprätthålla den nödvändigaste
verksamheten i händelse av avspärrning.

Väsentligt är dock att de eventuella

206 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Trondheimsleden

fördelarna av en enligt angivna planer
vidgad trafikled från Trondheim väger
lätt, jämförda med de påtagliga nackdelarna.
Den allvarligaste invändningen
är därvid av politisk-strategisk natur.
Herr Hjalmarsons och herr Ohlins intresse
för projektet är högst misstänkt.
Just de krafter, som förnekar att Sverige
skall föra en självständig politik
och menar att vårt land måste infogas
i den äventyrliga Atlantpaktens system,
har varit de ivrigaste i agitationen för
trondheimsprojektet. Ingen kan heller
gärna förneka, att autostradan öppnar
en bred port in i vårt land för en invasion
västerifrån. Att förneka riskerna
härav är att förneka sådana fakta
som att både tyskar och engelsmän under
andra världskriget upprättade konkreta
planer på att via Storlien bryta
in över vårt land.

I den av mig och några partikamrater
väckta motionen har också återgetts
några uttalanden av tongivande amerikanska
och brittiska tidningar — New
York Times, New York Herald Tribune,
Times i London och Economist
— som just lagt dessa politisk-strategiska
synpunkter på projektet om den
vidgade trondheimsleden. New York
Times skrev exempelvis efter det att
statsministern den 25 mars förra året
hade meddelat, att man ämnade vidtaga
åtgärder för att tillgodose kravet på en
vidgad trafikled, bl. a. följande: »Realiserandet
av detta projekt kan bli en
vändpunkt i atlantförsvarets historia.
Sveriges ansenliga försvarskraft kan bli
en verklig tillgång för västmaktsalliansen.
» New York Herald Tribune värderade
samtidigt projektets betydelse
som »en krigstida åtgärd varigenom
Sveriges och atlantpaktsländernas intressen
skulle förenas». London Times
påpekade: »Det kan emellertid inte
råda något tvivel om att det pris, som
Sverige i sista hand skulle få betala för
denna åtgärd, bleve ökad risk för att
dras in i internationella förvecklingar.»
Så långt dessa tidningars uttalanden. De

talar sitt eget tydliga språk, och detta
är ett för det svenska folket och för
anhängarna av en svensk neutralitetspolitik
ganska oroande språk.

Naturligtvis kan ingen säga, att det
ovillkorligen kommer att gå på det eller
det sättet. Kanske till och med den
största optimism kan vara berättigad.
Därom vet vi i dag ingenting. Men om
vi betalar mellan två och tre miljarder
kronor om året för ett neutralitetsförsvar
har vi ändå skyldighet att ta hänsyn
till vissa historiska erfarenheter
och undersöka om dessa möjligen kan
upprepas i en framtid. Gör vi det så
måste vi säga oss, att mycket talar för
att den utvidgade trondheimsleden kan
framkalla det allvarligaste hot mot vårt
land.

Vi har, herr talman, i vår motion påmint
om riksdagens lättfärdiga behandling
av projektet om svenskt-finländskt
befästande av Åland före det andra
världskriget. Lyckligtvis drog sig vårt
land ur snaran i sista minuten, och
alla är ju glada för att skadan inte blev
större än den var då. Men det var ju
betecknande, att dåvarande utrikesministern
ansåg sitt engagemang för
Ålandsplanens genomförande liksom
den svenska riksdagens medverkan däri
förplikta vårt land att gå in i kriget på
Finlands sida. Som bekant måste den
svenska regeringen ombildas på denna
fråga.

Jag vill också erinra om hur förre
finansministern Wigforss i sina »Minnen»
avslöjade hur brått den svenska
militärledningen i samband med riksdagens
bifall till ålandsplanen fick att
förbereda insatser av svenska arméfördelningar
på Karelska näset. Jag tycker
att sådana erfarenheter inte bör förgätas.

Jag vet inte, och jag antar att de
flesta av oss i dag inte vet, vilka slutsatser
den svenska militärledningen redan
har dragit av regeringens positiva
anslutning till trondheimsplanen, men
jag fruktar verkligen det värsta.

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 207

Hur därmed än må vara bör riksdagen,
tycker jag, ges klart besked om
vad den ger sig in på. När sådana besked
föreligger, men inte förr, bör det
vara tid att ta definitiv ställning till de
projekt som nu presenteras och delvis
antyds.

Vi har därför i vår motion rekommenderat,
för det första att åtgärder för
ökning av oljelagringen vidtas men att
oljelagringen bör ske inom landet och
att därvid betingelserna för anordnande
av bombfria bergrum i Norrland utnyttjas,
för det andra att förhandlingar
för minskning av fraktsatserna på
meråkersbanan förs i syfte att tillgodose
jämtländska intressen och främja handeln
i de berörda områdena, och för
det tredje att Sverige icke skall bekosta
någon ny väg eller bygga någon autostrada
på norskt område men däremot
medverka till att göra redan befintliga
vägar trafikabla under vintern.

Vi anser emellertid samtidigt, att
problemet i sin helhet bör undersökas
och belysas, så att statsmakterna och
folket blir helt förtrogna med konsekvenserna
i ekonomiskt, politiskt och
strategiskt hänseende av en enligt projektet
vidgad trondheimsled.

Vi föreslår därför, att riksdagen avslår
propositionen nr 149 i dess befintliga
skick och hemställer om en utredning
av dessa frågor i deras helhet.

Vad riksdagen i dag än måtte besluta
i dessa frågor bör dock var och en ha
i minnet, att avgörandet kan bli väsentligt
för framtiden. Ett bifall till utskottets
förslag innebär nämligen inte bara
ett bifall till genomförandet av förberedelserna
för oljehamnen och bergcisternerna
i Norge, utan det innebär
också ett principiellt medgivande till
det kompletterande projekt som särskilt
högern har begärt och som öppnar
den bekvämaste väg för en ockupationsarmé
västerifrån.

Därmed får ett sådant beslut allvarliga
historiska konsekvenser. Kanske
kan det leda till en kovändning i sista

Trondheimsleden

minuten, såsom skedde i ålandsfrågan,
men det kan också skapa ett läge som
tvingar våra efterföljare att fälla en
hård dom över den svenska regering
och riksdag som, utan att ens ha överblickat
och övervägt alla konsekvenser,
så intimt kopplar ihop sin strategi med
ett grannland, som frivilligt avstått från
att föra en egen utrikespolitik i de väsentliga
frågorna, som frivilligt överlämnat
de väsentliga besluten om denna
och om dispositionen av sina militära
stridskrafter till Washington.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till detta att få yrka bifall till den
väckta motionen.

Under detta yttrande övertog herr
förste vice talmannen ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Den proposition som
föreligger till behandling syftar ju till
att åstadkomma bättre kommunikationer
mellan Sverige och Norge eller närmare
bestämt mellan Jämtland och
Trondheim. Jag har framhållit i propositionen,
att det första och viktigaste
motivet för förslaget är beredskapssynpunkterna.
I andra hand kommer kommersiella
intressen och turistintressen.

Nu har ju statsutskottet enhälligt tillstyrkt
propositionen. När jag ändå har
begärt ordet är det därför, att herr Hagberg
i Stockholm ville bibringa kammaren
den uppfattningen, att de föreslagna
åtgärderna inte är till någon
nytta utan att de bara kostar det allmänna
stora pengar.

Varför behöver vi bygga cisterner i
ett annat land? Varför bygger vi inte i
Sverige? Varför behöver vi bygga en
autostrada genom trakter där det inte
finns något behov av en sådan?

Om jag skall börja med autostradan
kanske herr Hagberg i Stockholm anser
att vårt svenska vägväsende är av den
karaktär, att våra landsvägar i allmän -

208 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Trondheimsleden

het kan betecknas som autostrador. Jag
vet inte om han har den uppfattningen,
men om så är fallet är den nu planerade
vägen också en autostrada, ty den
skall byggas enligt den allmänna standard
vi har på våra vägar. Den är
högre än motsvarande norska standard.
Att vi gått med på att betala merkostnaden
— om riksdagen bifaller förslaget
— sammanhänger med att vi vill ha
en bättre väg än norrmännen i allmänhet
bygger. Att vägen byggs beror på att
de befintliga mellanriksvägarna, som
herr Hagberg också erkände, inte är
öppna för trafik året om. Om man vill
komma fram med tyngre automobiltrafik
får man skaffa sig bättre vägar,
och alla sakkunniga säger att det då är
bättre att bygga en ny väg än att
bredda och räta ut de gamla. Så var
det med den saken. Jag förstår att herr
Hagberg behövde uttrycka sig på det
sätt han här gjorde om han vill bibringa
kammaren uppfattningen, att det
är något alldeles speciellt egendomligt
som här föreslås.

När herr Hagberg frågar varför vi
skall ha en cisternanläggning i Norge
skulle jag kunna svara med att ställa en
motfråga till honom. Om man tänker sig
att få in exempelvis olja till en norsk
isfri västkusthamn, hur skall man då
förfara om det inte skapas anordningar
för oljans mottagande? Skall man låta
ett tankfartyg ligga under hela den tid
som åtgår medan dess innehåll tömmes?
Till ledning för herr Hagberg kan jag
nämna, att en tanker av normal storlek
kostar 7 000 kronor om dagen i liggetid.
Det kan väl inte vara herr Hagbergs
mening att dessa pengar skall
läggas ut för varje dag båten måste
vänta. Det är alltså en självklar sak att
det, om vi vill ha tillgång till denna
isfria hamn och använda den om vi
skulle bli avspärrade eller om en isvinter
hindrar oss från att frakta båtar
genom Östersjön, måste finnas anordningar
för mottagande och inpumpning
av olja i en cistern.

Jag tror också det är angeläget att
för kammaren framhålla, att när vi lägger
vikt vid denna nya transportled och
betonar beredskapsintresset, så är det
den jämna tillförseln av olja som blir
det primära, och vi får nöja oss med
att skaffa så stor lagringskapacitet som
möjligt. I det avseendet håller jag med
herr Hagberg om att detta är en angelägen
uppgift, men det viktigaste är
dock att få en jämn tillförsel av olja
till konsumenterna.

Jag finner här anledning att försöka
ge en komplettering, som kanske går
litet utanför detta ämne, men som jag
ändå tror kan intressera kammaren. Det
är en hänvisning till utvecklingen under
efterkrigsåren beträffande vår förbrukning
av olja. Vi har nu kommit
därhän, att vi är den tredje nationen i
hela världen när det gäller oljeförbrukningen
per innevånare. Framför oss
kommer Förenta Staterna och Kanada.
Detta gör att oljeproblemet nu är något
helt annat och större än det var före
kriget. Om vi då hade t. ex. en förbrukning
av bilbränsle på 700 000—800 000
kubikmeter per år, har vi nu kommit
upp till ungefär det dubbla, 1 400 000
kubikmeter. Om vi före kriget årligen
förbrukade några hundra tusen kubikmeter
eldningsolja är vår förbrukning
nu 4 miljoner kubikmeter per år. Om
vi till detta lägger förbrukningen av
motorbrännoljor och andra oljor kommer
vi i dag upp till en siffra på icke
mindre än 6 500 000 kubikmeter per år.
Såvida denna utveckling fortsätter som
hittills skulle det inte förvåna mig, om
vi om några år är uppe i en kvantitet
av ungefär 10 miljoner kubikmeter.
Detta innebär att vi framöver tvingas
att fundera på dessa saker.

För det första kan man väl konstatera
att det är ekonomiskt riktigt att
vi använder'' olja som bränsle om vi
kan köpa olja billigare än kol och koks.
Det är vad som nu sker, och utvecklingen
på detta område är alltså ingenting
att beklaga i och för sig, om man

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

209

kan någorlunda trygga en jämn tillförsel.
Det är emellertid framför allt under
vinterhalvåret som påfrestningarna
kommer. Jag har sett att det i den av
herr Hagberg in. fl. väckta motionen
sägs, att en isvinter kommer vart femte
år och att det ibland kanske dröjer ännu
längre. Det är riktigt, men om den
kommer får vi de verkliga bekymren.
Det går inte att vifta bort dessa saker
och som herr Hagberg säga, att vi får
bygga ännu mera cisterner, ty vi måste
bygga cisterner så långt det går, men
vi är framför allt beroende av att kunna
vidtaga anordningar som tryggar tillförseln.

Herr Hagberg ville göra gällande att
den planerade nya leden inte betyder
något i detta sammanhang. Jag vill då
säga, att den bergrumsanläggning vi
skall bygga vid Trondheimsfjorden inte
blir av alltför imponerande storlek. Det
är ingen jätteanläggning det är fråga
om. Men om jag räknar försiktigt med
den kapacitet som finns på Meråkersbanan
och om jag räknar med att man
kan ta in olja på den nya väg som jag
hoppas blir verklighet, kommer jag till
att man kan åstadkomma 100 000 kubikmeter
per månad. Kanske även herr
Hagberg i Stockholm förstår vilken betydelse
detta kan ha för vår försörjning
med oljeprodukter.

Nu kan han visserligen göra gällande,
att vi aldrig kommer att få in någon
olja om det händer någonting på
det militära området, och han hänvisar
till erfarenheterna. Ja, nu är det ju så,
att vi tyvärr är beroende av utlandet
när det gäller olja. Våra egna anläggningar
är obetydliga. Det är vid Kvarntorp
vi kan producera olja, och jag hoppas
det skall kunna bli större kvantiteter.
Det är redan nu mer än under
andra världskrigets tid. Men jag är livligt
medveten om att även om man skär
ned förbrukningen hur mycket som
helst, blir den produktionen otillräcklig.
Då har vi att lita till vad vi kan få
från annat håll. Jag erinrar herr Hag14
— Andra kammarens protokoll 1955.

Trondheimsleden

berg i Stockholm om de lejdbåtslaster
som vi ändå fick under andra världskriget,
och det är väl viktigt att vi tar
till vara varje chans som finns att få de
värdefulla laster som eventuellt skulle
kunna komma.

Herr Hagberg i Stockholm avstod
från — och det var ju klädsamt — att
säga att han visste hur det skulle komma
att gå. Han sade att han inte visste
med säkerhet hur det skulle komma att
gå, men han trodde inte att vi skulle
kunna få in olja den vägen. Det är klart
att man kan lägga beslag på den olja vi
får i våra cisterner vid Trondheim.
Jag kan inte göra något annat uttalande
än att det givetvis under krig händer
många ting, men för oss är det viktigt
att få så goda garantier som över
huvud taget är möjligt för att få disponera
dels dessa cisternanläggningar
och dels mottagningsanordningarna.
Jag tror inte att man kan komma längre
än att nå en uppgörelse med norska
regeringen på den punkten.

Herr Hagberg säger, att om förslaget
godkännes kommer det att innebära att
Sverige frångår sin traditionella utrikespolitiska
linje och går över till atlantpaktsländerna.
Han styrker detta med
ett antal citat från engelska och amerikanska
tidningar och säger att detta
bevisar tillräckligt mycket. Han vill sålunda
bibringa kammaren den uppfattningen,
att den svenska regeringen
skulle föra majoriteten av riksdagens
ledamöter bakom ljuset och vilja lura
den till att gå över till en annan utrikespolitisk
linje. Är inte det påståendet
litet för magstarkt, herr Hagberg i
Stockholm? Vi har öppet redovisat vad
det här är fråga om, vi har sagt ut att
det i första hand är ett beredskapsintresse.
Men det är också ett kommersiellt
intresse, det vitsordar t. o. m. herr
Hagberg, och att det är ett intresse ur
turismens synpunkt vill han inte heller
bestrida. Men så kommer han med dessa
påståenden, byggda på uttalanden
från amerikanskt och engelskt håll. Jag
Nr 10

210 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Trondheimsleden

ställer frågan: Om man gör sådana uttalanden
från västmaktshåll med de önskemål
som man där hyser och vill intolka
i våra förslag, tror han då mer
på dem än på den svenska regeringens
förklaringar i propositionen och här i
riksdagen?

Det gläder mig att riksdagens statsutskott
har biträtt propositionen. Jag
tror att detta är en viktig sak, inte på
det sätt som herr Hagberg ville göra
gällande men utifrån allmänna beredskapssynpunkter.
För mig kan det aldrig
vara naturligt att man talar om att
ett grannland får så stora favörer. Vi
är tämligen ense om här i landet, att
när det skall vara ett samarbete mellan
de nordiska länderna blir det fråga om
att ge och ta, och här är det en sak som
jag tycker går bra i linje med andra
aktuella projekt och blir till båtnad för
bägge länderna.

Jag vill vidare tillägga, att oljeproblemet
är så stort till sin omfattning,
att bara detta motiverar dessa anordningar.
Om vi sedan kan åstadkomma
anordningar som gör att vi kan få in
även styckegods den vägen, om det kan
behövas, så är det en ytterligare favör.

Sedan är det en annan sak när det
gäller vår beredskap och kanske inte
minst när det gäller risken för isvintrar.
Vi kan på nytt börja fundera över
projekt, som vi tidigare haft uppe men
som vi då lade åt sidan därför att det
varit oklart hur förbrukningen av olja
skulle komma att gestalta sig framöver.
Jag tänker på det förslag som närmast
emanerade från Göteborgs stads myndigheter,
att vi skulle få en oljeledning
från vår västkust till vår ostkust. Det
kan hända att man bör undersöka den
saken liksom många andra, som hör
samman med vår allmänna försörjning
med olja.

Men det är en sak. Den saken det nu
gäller går att motivera med så starka
skäl, att det ingalunda är på det sättet
som herr Hagberg vill göra gällande,
att vi kastar ut goda pengar utan att

alls från någon nytta av dem. Jag tror
detta är välbetänkta åtgärder, och min
förhoppning är att riksdagen biträder
statsutskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Efter handelsministerns
inlägg i denna fråga kan jag fatta mig
mycket kort då jag yttrar mig å utskottets
vägnar.

Det är väl inte överraskande att det
kommunistiska partiet med dess speciella
inställning till vår alliansfria politik
yrkar avslag på det förslag som
föreligger. Annars tycker man att även
kommunisterna borde kunna vara anhängare
av att vi har så goda förbindelser
som möjligt med våra grannländer,
även om de förbindelserna går
västerut. Utskottet har understrukit, att
den föreslagna anordningen inte bara
kan bli av betydelse i ett beredskapsläge
utan också kan betyda mycket för
vår försörjning med viktiga förnödenheter
under fredliga förhållanden. Vi
anser alltså att anordningen kan bli av
betydelse i bägge dessa lägen och att
den inte behöver medföra de komplikationer
som herr Hagberg här har beskrivit.

Jag ber, herr talman, att kort och gott
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation vid detta utskottsutlåtande.
Jag kan vara med om denna
anordning med samarbete under fredliga
förhållanden, men det har här betonats,
att det framför allt avser beredskapssyfte,
och jag tror inte att man
alltför mycket bör lita på de förmåner
därvidlag som man har tänkt sig.
Norge är ju anslutet till Atlantpakten,
och skulle det bli krig mellan stormakterna
får vi nog inte så stor nytta
av den anordning som här föreslås. Då

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

211

tror jag det vore bra mycket säkrare
att ha dessa beredskapslager inom vårt
eget land; i så fall har vi säkert större
möjligheter att tillgodogöra oss dem.

Det är detta som har gjort att jag inte
kunnat helt ansluta mig till förslaget.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Först några repliker
med anledning av den mera tekniska
delen av handelsministerns resonemang! Handelsministern

vände sig mot min
kritik av vägbyggena och undrade varifrån
jag fått den uppfattningen, att det
rör sig om autostrador. Han underströk
att de svenska vägarna inte kallas autostrador
och att det här inte gäller någonting
annat än att bygga sådana vägar
som finns här i landet. Ja, herr
handelsminister, jag har fått det ur den
rapport som är bifogad Kungl. Maj :ts
proposition. Jag skall be att få citera
några rader därur: »På svensk sida utbygges
den nya vägen enligt gängse
svensk standard för huvudvägar; på
norsk sida utbygges den nya vägen och
ombygges den befintliga enligt i Norge
gängse standard för tvåfiliga vägar med
C meters körbanebredd.» Även om man
kan diskutera vad den tekniska benämningen
autostrada skall täcka, är det i
alla fall motiverat att använda den åtminstone
på de vägar som kommittén
har skisserat. När det talas om att bygga
vägar med två filer på sex meters bredd
vardera, tolkar nog de svenska bilisterna
detta så att det handlar om autostrador.

Handelsministern upplyste, att om man
skall ha en oljeliamn i Trondheim, är
man tvungen att vidta några anordningar
för mottagande av oljan, eftersom
den inte kan fraktas direkt över
från fartygen till tågen. Den invändningen
är naturligtvis i och för sig riktig,
men om man skall bygga cisterner
i bergskyddsrum, vill i varje fall jag
sätta ett frågetecken för huruvida det

Trondheimsleden

inte gäller något mera än att möjliggöra
en tillfällig avlastning av olja innan den
fraktas vidare. Jag tror att de flesta
som har tagit del av dessa planer har
dragit den slutsatsen av de anordningar
som här rekommenderas. Gäller det
bara att skapa ett smidigt mellanled
mellan lossningen från båtarna och lastningen
på tågen, tror jag inte man behöver
göra sådana anordningar.

Handelsministern säger vidare, att
han håller med motionärerna om att det
inte så ofta inträffar isvintrar som blockerar
sjöfarten i Östersjön, men när de
inträffar uppstår svåra problem, särskilt
numera då oljeförbrukningen ökar.
Den slutsats man bör dra därav är väl,
att lagringsmöjligheterna bör ökas inom
landet. Mot det har vi inte rest några
som helst invändningar utan kräver i
stället åtgärder för att möjliggöra en
ökad lagring inom landet.

En uppgift som handelsministern
lämnade tror jag att man kommer att
tänka mycket på i Göteborg liksom i
Sundsvall och andra norrländska städer.
Han antydde såsom möjligt, att
man över Trondheim skulle kunna frakta
100 000 kubikmeter olja per månad.
Det är väl om jag inte är fel underrättad
liktydigt med en sjundedel eller
en sjättedel av hela den svenska oljeimporten.
Ett sådant överförande av en
stor del av oljeimporten från de svenska
hamnarna till norskt område kommer
självfallet att bli ekonomiskt kännbart
för de hamnar som berörs därav. Det
är ju den ena sidan av saken. Jag har
redan påpekat, att fördelarna därav får
Norge, medan nackdelarna kommer på
svensk sida.

Emellertid, det väsentliga är väl ändå,
om detta kan ge vårt land ökade möjligheter
att erhålla olja i händelse av krig.
Det är naturligtvis kärnfrågan. Såvitt
jag kunde förstå, måste man av handelsministerns
uttalande dra den slutsatsen,
att han själv är långt ifrån optimistisk
beträffande möjligheterna på
den punkten. Just denna tvekan, som

212

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Trondheimsleden

lians anförande i verkligheten gav uttryck
för, måste väl också öka misstron
i riksdagen mot att detta verkligen är
en praktisk åtgärd för att lösa våra
oljebekymmer i händelse av ett nytt
krig. Jag tror att slutsatsen därav borde
bli, att man skall öka lagringen inom
landet. Med tanke på vad som kommer
att inträffa vid krigsutbrott, då de krigförande
kommer att ta i beslag den
olja, som finns utanför Sveriges gränser,
tror jag det finns ett mycket starkt
skäl för att icke lagra svensk olja i
Norge utan lagra oljan inom Sverige.

Handelsministern ställde sedan frågan,
om man skall tro mindre på den
svenska regeringens förklaring än på
de kommentarer, som har gjorts i New
York Times, New York Herald Tribune,
Economist och andra tidningar. Tro
och tro! Man kommer ju inte ifrån, att
synnerligen välinformerade tidningar
drar sådana slutsatser av det projekt,
som det här är fråga om. Man kommer
inte heller ifrån, att den tyska militärledningen
under andra världskriget
gjorde upp en konkret anfallsplan, som
kallades operation Polarräven, för att
över Storlien bryta in i Sverige och
skära av Sverige på linjen Östersund—-Sundsvall som ett led i strävandet att
lamslå den svenska militärmakten. När
det ändå finns sådana erfarenheter att
stödja sig på, känner man sig inte tröstad
av att regeringen för sin del sagt,
att den inte vill föra en annan politik
än den som har angivits.

Nu kan man inom parentes säga, att
det är många regeringar som har gjort
sådana förklaringar om att de vill hålla
sig utanför kriget och naturligtvis även
menat detsamma, men angriparna har
ju inte brytt sig om dessa förklaringar.
Hur mycket den svenska regeringen än
menar med sina förklaringar — jag vill
inte alls dra dem i tvivelsmål därvidlag
— kvarstår ändå, att man genom sådana
åtgärder som dessa förbereder en
situation, där det blir svårare att verkligen
göra allvar av de förklaringar

som har avgivits. Därför tror jag, herr
talman, att det vore en säkrare väg, om
man verkligen vill trygga oljeförsörjningen
i svåra tider, att man skapar sådana
upplagringsmöjligheter inom landet
och icke slår in på sådana här äventyrligheter.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag representerar en
landsdel, som berörs rätt nära av det
problem som vi diskuterar här i dag.
Det är ju en tusenårig tradition för
jämtlänningar och härjedalingar att ha
förbindelse över gränsen. Utvecklingen
har medfört, att de nuvarande vägarna
inte kan fylla de krav vi ställer på en
riktig landsväg i dag.

När man här hört herr Hagberg i
Stockholm måste man konstatera hur
politiskt enögda kommunisterna är. Det
är bara, höll jag på att säga, det östra
ögat som är öppet på dem. Det enda
tillfälle, då jag märkt, att de tittat med
det västra ögat var i höstas, då vi diskuterade
järnvägsprojektet Ljusdal—Sveg.
Man trodde, att de kanske fått en mera
realistisk inställning till dessa problem,
att det nordiska ekonomiska samarbetet
för dem inte skulle vara bara tomt prat,
men i dag har herr Hagberg försökt intolka
politiskt demagogiska krumbukter
i det förslag, som här kommit fram,
ett förslag, som realiserat skulle betyda
så oerhört mycket för näringslivet i
Jämtland och kanske t. o. m. utanför
Jämlands gränser.

När herr Hagberg talade om att vägarna
i västra Jämtland inte har någon
betydelse för turismen vintertid, vill
jag säga, att det är väl på vårvintern
vi har den största turistinvasionen. Jag
vet inte om herr Hagberg farit i de
trakter, där den tänkta vägen kommer
att gå fram. Där har tillkommit en turiststation
under senare år, och jag är
övertygad om att det kommer att bli
flera, om vägen kommer till stånd. Även
att Storlien får direkt landsvägsförbin -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 213

delse har mycket stor betydelse för
turismen här uppe.

När han sedan säger, att det är endast
till fördel för Norge att vi bygger
denna väg, måste man sätta ett mycket
stort frågetecken. Herr Hagberg kan
väl inte vara främmande för vilken betydelse
det har för småsågverken i åtminstone
västra delen av vårt län att
med stora lastbilar kunna köra direkt
ut till skeppningshamn vid Trondheimsfjorden.
Det gäller för övrigt inte bara
sågade trävaror utan även massa, även
om massafabrikerna inte är av någon
större storlek. Den närmaste hamn som
vi har är den i Trondheimsfjorden.

När herr Hagberg läste upp skräckmålningarna
ur amerikanska och engelska
tidningar, tror jag att vi kan ta
dem med samma sinnesjämvikt som
skräckmålningarna om vår sexualmoral.
Jag tror vi kan ta dem bägge två lika
lugnt.

Herr Hagberg var inne på att vi skulle
göra de landsvägar vi har där uppe
trafikabla på vintern. Ja, herr Hagberg
har tydligen inte varit där, ty det finns
praktiskt taget ingen möjlighet att under
en svår snövinter hålla vägen över
Skalstugan öppen. Men den väg som nu
är planerad över Rundhögen och Storvallen
till Norge, kommer till övervägande
del att gå genom skog, och där
finns det nästan hundraprocentiga möjligheter
att hålla den trafikabel hela
vintern.

När det gäller oljelagring har statsrådet
Ericsson redan bemött de framförda
invändningarna och jag skall inte
upprepa det.

Jag vill sluta med att understryka
vilken betydelse denna utbyggda trondheimsled
ändå kommer att få för jämtländskt
näringsliv, både för massafabrikerna,
sågverken och småindustrien,
och jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Bara ett par ord.

Trondheimsleden

Jag vill konstatera, att herr Hagberg
i Stockholm gav ett indirekt erkännande
av felaktigheten att använda uttrycket
autostrada om denna väg. I den
rapport som han citerade står det
»gängse svensk standard». Det är alltså
vanlig svensk väg vi skall bygga, även
när det gäller denna mellanriksväg.

Sedan utgår herr Hagberg från att i
händelse av krig skulle, om jag fattar
honom rätt, norska regeringen lägga
beslag på vår olja. Det är mot detta som
vi skall skaffa garantier. Vi tror att
norska regeringen skall gå med på att
vi får disponera dessa anläggningar.
Vad som för övrigt kommer att hända
vet ingen, inte heller herr Hagberg, och
ingen kan gardera sig mot det.

Sedan vill jag med anledning av
herr Rubbestads yttrande och även
med tanke på det resonemang som herr
Hagberg fört ha sagt, att det blir aldrig
fråga om att man skall lagra olja i någon
större omfattning i Norge. Det gladde
mig att herr Hagberg erkände nödvändigheten
av att ha dessa anordningar,
om man över huvud taget skall
få in olja. Jag konstaterar detta erkännande.
Men om jag säger att den
föreslagna cisternanläggningen i Trondheimsfjorden
inte kommer att utgöra
mer än 1/40-del av våra nuvarande
cisternutrymmen inom landet, så förstår
alla att det viktigaste här är, att
man kan få tillförsel västerifrån över
en isfri hamn. Lagringssynpunkten är
ju inte det väsentliga, och det skall inte
vara möjligt för herr Hagberg att säga,
att vi koncentrerar våra lager i utlandet
och inte i Sverige.

Jag hoppas att även herr Rubbestad
skall vara nöjd med denna förklaring.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! När man talar om att
bygga huvudväg enligt svensk modell
är det mycket att välja på. Vi har en
huvudväg mellan Malmö och Lund och
vi har en riksväg 13 som visar vilka
variationer det finns. Men lägger vi
därtill måttet för den norska vägen och

214 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Samlingslokaler

utgår från att den väg som skall byggas
på den svenska sidan inte skall vara
annorlunda, visar det sig ju, att det
handlar om en väg av den bättre kvalitet
som kallas huvudväg i Sverige.

Jag tycker mig för övrigt av handelsministerns
sista anförande ha utläst,
att frågan om denna väg är det
viktigaste i hela projektet.

Vad sedan herr Lindströms anförande
beträffar vill jag bara erinra om att
det finns dock även nu kommunikationsleder.
Jag erinrar om att järnvägen,
som borde vara den mest ekonomiska
kommunikationsleden att frakta
på, i västlig riktning endast användes
till 2/3-delar av 1 procent under 1952.
Om man vidtar åtgärder för att sänka
frakterna, så att de blir rimligare, skulle
man på den vägen kunna åstadkomma
åtskilligt för att förbättra möjligheterna
för näringslivet i Jämtland.

Till slut, när herr Lindström talar
om att kommunisterna ser enögt på
denna fråga, vill jag säga att det är i
alla fall bättre att se med ett öga än
att blunda med båda.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17

Kapitalutgifter under socialdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 beträffande kapitalbudgeten (bil.
26, punkt 7, s. 20—22 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1955) föreslagit
riksdagen att till Lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Norling (1:223) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Holmberg
(11:288), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte till Lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 10 milj. kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. (I: 224)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Luttra m. fl. (II: 290),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret
1955/56 till Lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:223 och 11:288 samt 1:224 och
II: 290 till Lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Petterson i Degerfors och Persson
i Växjö, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med bifall till motionerna

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

215

1:223 och 11:288 samt 1:224 och
11:290 till Lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler för hudgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är ingen överdrift
att säga att den fråga vi nu behandlar
hör till folkrörelsernas verkligt stora
frågor. I fackföreningarna och de politiska
arbetarorganisationerna har frågan
om samlingslokaler alltid tillmätts
stor betydelse, och i gamla protokoll
framträder kampen för folkets hus och
andra lokaler som en mycket dominerande
faktor. I kampen för den delen
av arbetarrörelsens strävanden har den
offervilja och sega uthållighet, som
präglat arbetarrörelsens pionjärer, manifesterats
på ett alldeles särskilt sätt.
Efter hand har också lokalfrågorna för
arbetarklassen förknippats med nya
uppgifter, men ingalunda med uppgifter
av mindre betydelse än tidigare i
folkrörelsernas strävanden. Alla som
har den minsta kontakt med folkrörelserna
vet också, att lokalfrågorna fortfarande
hör till de svåraste och mest
offerkrävande uppgifter man där ägnar
sig åt.

Utom de alltid aktuella problemen att
kunna ställa lokaler till förfogande för
organisationsliv av olika slag har lokalfrågan
nu också fått stor roll i socialpolitiska
sammanhang. Hela problemet
om befolkningsförhållandena på landsbygden,
t. ex. ungdomsflykten, är ju
också i hög grad sammanknippad med
möjligheterna att ställa lokaler till ungdomens
förfogande. Även om det naturligtvis
i det fallet främst är näringspolitiska
frågor som dominerar, dvs.
att kunna bereda ungdomen på landsbygden
bättre möjligheter till försörjning
inom de yrken vederbörande har
fallenhet för, så spelar även frågan om
samlingslokalerna stor roll. Tanken att

Samlingslokaler

resa från landsbygden in till tätorterna
börjar ofta med insikten om hur mycket
bättre det är i tätorterna med samlingslokaler
för organisationsliv av
olika slag samt för nöjen och studier än
vad förhållandet är på den missgynnade
landsbygden.

På grund av att dessa frågor sålunda
har politiska aspekter har det för det
första ansetts självklart att statsmakterna
på detta område måste göra mycket
betydande insatser. För det andra framstår
det också som en synnerligen tvivelaktig
art av sparsamhet att i detta
fall vara alltför restriktiv med statens
pengar. Mycket tyder tvärtom på att
en sådan sparsamhetspolitik i stället
är ett stort slöseri med hänsyn till dess
skadeverkningar och till den stora ekonomiska
räckvidd dessa frågor har. Det
är väl också därför som utskottet haft
så svårt att argumentera emot motionen
om höjning av anslaget till anordnande
av allmänna samlingslokaler. Utskottet
argumenterar för övrigt hela tiden för
motionen, innan utskottet pliktskyldigast
kommer fram till sitt helt inkonsekventa
avslagsyrkande. Hänvisningen
till att det pågår en utredning om statsbidragsbestämmelserna
har egentligen
ingenting alls med själva saken, anslagets
storlek, att skaffa. Det spelar nämligen
självfallet ingen roll för utredningen,
om riksdagen beviljar sex miljoner
eller tio miljoner kronor för detta
ändamål. Det har inte den minsta betydelse
för utredningen. Men för folkrörelserna,
som brottas med stora problem
när det gäller att åtminstone nödtorftigt
tillgodose behovet av samlingslokaler,
spelar de fyra miljonerna naturligtvis
en stor roll.

Herr talman! Med hänsyn till vad
jag här anfört och till de synpunkter,
som är framförda i motionerna, ber
jag att få yrka bifall till den vid punkten
2 fogade reservationen.

Herr PETTERSON i Degcrfors (s):

Herr talman! .lag skall endast uppta

216 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Samlingslokaler

kammarens tid några minuter i anledning
av här förevarande ärende, lån
till anordnande av allmänna samlingslokaler.
Det är ett ärende, som kammarens
ledamöter känner väl igen,
eftersom det brukar återkomma år efter
år.

Under de senaste åren har nämnda
anslag utgått med sex miljoner kronor
per år, men det föreliggande behovet
är numera så stort att större delen av
anslaget varit förbrukad i förväg vid
budgetårets ingång. Det har varje år
motionerats om höjning av anslaget,
men riksdagen har varje gång yrkat
avslag på motionerna med hänvisning
till rådande ekonomiska läge — även
om det skett med välvilliga skrivningar.
Motioner i ärendet kommer emellertid
igen år efter år, och eftersläpningen
ökar ideligen. År 1954 beräknades det
att balansen var i runt tal 80 miljoner
kronor. Statens nämnd för samlingslokaler
har i det läget i sina petita hemställt
om en höjning av anslaget från
sex miljoner till tio miljoner kronor,
och denna hemställan har motionärerna
här tagit upp. Med föreliggande eftersläpning
på 80 miljoner kronor skulle
det även efter nämnda höjning dröja
åtta år, innan de behov blev täckta,
som förelåg förra året. Men läget är
än värre i år.

Om det finns någon användning för
ordet katastrof så är det här. Den sista
inventering, som de tre riksorganisationerna
gjort på anmodan av arbetsmarknadsstyrelsen
visar, att det i dagens
läge finns ett behov på inte mindre
än 178,4 miljoner kronor, nämligen för
Folkets hus 120,6 miljoner, för bygdegårdar
29,2 miljoner och Våra gårdar
28,4 miljoner, och i övrigt ett behov på
omkring 20 miljoner kronor. I statens
nämnd för samlingslokaler finns det infruset
59 ärenden avseende folketshusföreningarna
belöpande på 11,2 miljoner
kronor och 55 ärenden avseende
bygdegårdar för ett belopp av 51,1 miljoner
kronor samt för Våra gårdar 4,3

miljoner kronor. Alla dessa ärenden
har gått den långa vägen, dvs. de har
passerat länsstyrelse och handläggningen
av låneärenden och allt som därmed
följer. Det värsta är att det intresse som
funnits på detta område i längden inte
kan upprätthållas. Det finns fackföreningar
som hållit på i 15 å 20 år med
extrauttaxeringar. Kommunerna är villiga
att bidra med medel och arbetsgivarna
likaså, under förutsättning nämligen
att det blir något av det hela.

I motionen 1: 224 erinras om hurusom
både i år och förra året i anledning
av den nya rusdryckslagstiftningen
stora belopp anslagits för ungdomens
fostran och fritidsverksamhet.
Men man måste fråga sig hur denna
verksamhet skall kunna klaras, om det
inte finns några ställen där ungdomen
kan samlas. Statsutskottets utlåtande är
välvilligt skrivet — det skall erkännas
—- men man hänger upp avslagsyrkandet
på en pågående utredning. Ett bifall
till den föreliggande reservationen
kan inte förrycka denna utredning. Behovet
är nämligen så stort, att det
knappast blir några förutsättningar för
att utredningsmannen kan komma med
lägre krav än motionärerna angivit och
som finns återgivet i reservationen,
nämligen 10 miljoner kronor.

Jag tror inte, herr talman, att jag behöver
fortsätta mitt anförande längre
utan ber med hänvisning till vad jag
sålunda anfört få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det anslag vi nu behandlar
hänför sig ju till en åtgärd,
som riksdagen efter en särskild utredning
i början på 1940-talet beslutade,
nämligen anslaget till allmänna samlingslokaler.
Storleken av detta anslag
har sedan dess varit praktiskt taget
oförändrat eller sex miljoner kronor.
Det kan väl här sägas, att under de

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 217

första åren räckte anslaget rätt väl till,
men det har efter hand kommit att
framstå som helt otillräckligt. Statens
nämnd för samlingslokaler anhöll sålunda
i sina petita för innevarande
budgetår om ett anslag på nio miljoner
kronor och angav detta som en ofrånkomlig
höjning för att man skulle kunna
klara låneanspråken. För nästkommande
budgetår har man begärt tio
miljoner kronor eller samma belopp
som påyrkas i motionen II: 290, detsamma
som också reservationen går
ut på.

Jag skulle till de faktiska upplysningar
som herr Petterson i Degerfors här
anfört bara vilja knyta den reflexionen,
att om man nu inte försöker ge
något mera i bidrag eller ställa mera
medel till förfogande till statens nämnd
för samlingslokaler kommer denna
verksamhet att fullkomligt hänga i luften.
Det är riktigt som det sagts här,
att den byggnation för vilken anslag
redan har beviljats för detta budgetår
fortsätter, men i många av dessa fall
har kostnaderna stigit och kan inte
klaras med de redan beviljade lånen.
Här möter vi vid övergången till det
nya budgetåret praktiskt taget en situation,
där en stor del av de nya sex
miljonerna på detta sätt är förbrukad,
detta eftersom man måste klara de byggen
som redan satts i gång. Det händer
allt som oftast ute i de svenska bygderna,
att man försöker att förbereda
byggandet av samlingslokaler, som
ändå är en betydelsefull sak framför
allt för ungdomsarbetet och för föreningslivet
i övrigt. Man möts ofta av
frågan: Hur lång tid kommer det att
ta, innan vi kan påräkna hjälp? Det
finns emellertid knappast någon möjlighet
att ange någon absolut säker tidpunkt
för när man med nuvarande
knappa anslagstilldelning kan beräknas
erhålla lån. Detta blir ohållbart i
längden, och det blir allt värre. Det är
detta som gjort att statens nämnd för
samlingslokaler anhållit om åtminstone

Samlingslokaler

denna blygsamma höjning på fyra miljoner
kronor för nästa budgetår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Johanson i
Västervik (s).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet saknar inte
förståelse för de synpunkter, som anförts
av motionärerna. Detta framgår
bland annat av vad som skrivits i motiveringen,
där det heter: »Utskottet
anser i likhet med såväl statens nämnd
för samlingslokaler som motionärerna
att det statliga stödet till de allmänna
samlingslokalerna bör ges en omfattning
som bättre än vad nu är fallet
tillgodoser det förefintliga lånebehovet.
»

Det är skäl i att erinra om vad utskottet
därutöver har påpekat, nämligen
att det belopp, som regeringen med
finansfullmaktens hjälp har kunnat utanordna
för samma ändamål via beredskapsstaten
och vilket utgör 3 miljoner
kronor, skall kunna utanordnas också
för kommande budgetår. Då blir det ju
tillsammantaget 9 miljoner kronor, och
beloppet skiljer sig alltså endast med
1 miljon från vad som angives i reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 103,
röstar

218 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Bidrag till hörapparater

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Engkvist begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 137 ja och 61 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Hörselvården

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hörselvårdens organisation
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till hörapparater

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 96, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 18 februari 1955
(s. 16—33) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändrade grunder för beviljande
av statsbidrag till anskaffande av hörapparater,
dels ock till Bidrag till an -

skaffande av hörapparater för budgetåret
1955/56 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 450 000
kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar i huvudsak,
att kretsen av hörselskadade,
som tillerkändes bidragsrätt, vidgades
till att omfatta även barn under 16 år
samt ungdom och åldringar samt att
bidrag till anskaffande av hörapparat
skulle utgå med hela anskaffningskostnaden
utan ekonomisk behovsprövning
för barn upp till 16 år men för övriga
kategorier med av apparatkostnaden,
dock högst 100 kronor, under förutsättning
att vederbörandes till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst enligt
nästföregående års taxering inte överstege
för ensamstående person 5 500
kronor och för makar tillsammans
8 000 kronor samt att vederbörande ej
påförts statlig förmögenhetsskatt. För
samtliga bidragsberättigade skulle vidare
gälla, att den hörselskadades behov
av hörapparat fastställts av öronläkare
samt att hörapparaten vore av
godkänd typ och inköpt hos hörcentral
eller vederbörande sjukhus.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindahl (1:419) och den andra inom
andra kammaren av fru Ingenäs m. fl.
(11:523), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 96 måtte besluta dels
att bidrag till inköp av hörapparat
skulle bestämmas till 2/3 av kostnaden,
dock högst 200 kronor, dels att driftbidrag
till rörförstärkt hörapparat
skulle utgå med ett fast årligt belopp
av 40 kronor till vuxna och 80 kronor
till barn, dels ock att vid behovsprövningen
inkomstberäkningarna baserades
på den beskattningsbara inkomsten
och ej på den taxerade samt att nuvarande
tilläggsavdrag för barn bibeliölles,

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 219

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Huss m. fl. (1:438) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjöstrand in. fl. (11:533), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 96 måtte uttala, att
även person som efter utprovning av
hörapparattyp hos hörcentral eller vederbörande
landstingssjukhus köpte
apparaten i enskild handel skulle anses
berättigad till statsbidrag.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:438 och 11:533 samt 1:419 och
II: 523

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 18 februari 1955 förordade
ändrade grunder för beviljande av
statsbidrag till anskaffande av hörapparater; b)

till Bidrag till anskaffande av hörapparater
under elfte huvudtiteln för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 450 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herr Jacobsson och fröken
Elmén;

2) av herr Rubbestad.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fru INGENÄS (s):

Herr talman! Det finns i vårt land
mer än 100 000 människor, som lever i
en ständig isolering, därför att de på
grund av hörselskador inte kan komma
i naturlig, språklig kontakt med
sin omgivning. Många kan ■—• fastän
utrustade med hög intelligens -—• endast
med svårighet följa med i ett samtal.
De hör fel och måste fråga om, och de
blir offer för missförstånd, som kan
ge dem sken av intellektuell underutveckling.
De ser, hur oförstående medmänniskor
blir otåliga och tröttnar på

Bidrag till hörapparater

att söka övervinna de besvärligheter,
som följer med ett samtal med den hörselskadade.
Varje gång de skall meddela
sig med omgivningen blir för dem
ett kraftprov — det är liksom en kamp
mot ett osynligt hinder. Möts de av
bristande förståelse, känner de hårt
sin isolering. Kanhända drar de sig
undan från umgänget och blir djupt
deprimerade.

Det finns emellertid möjligheter att
förebygga och bota många hörselskador
eller åtminstone mildra deras
verkningar genom en förbättrad hörselvård,
som kan ge medicinsk, teknisk,
pedagogisk och social hjälp. Den
tekniska hjälpen ges med hörapparater
av olika slag. I hörselvårdskommitténs
betänkande framhålles, hur ofrånkomligt
det är att samhället griper in och
effektiviserar den hjälpen. Departementschefen
instämmer och likaså utskottet.

Genom det förslag, som vi nu har
fått, sker också en tacknämlig upprustning
genom att kretsen av bidragsberättigade
vidgas. Förut har man endast
tagit hänsyn till hörselskadornas
samhällsekonomiska konsekvenser. Endast
människor med läkarintyg på att
de behöver hörapparater för att kunna
klara sitt arbete har — efter behovsprövning
— fått bidrag till inköp.
Gamla människor har inte kunnat få
bidrag på dessa villkor heller — och
som gammal har i detta fall räknats
den som fyllt 60 år.

Nu föreslås, att alla, som av öronläkare
konstaterats vara i behov av hörapparat,
skall efter behovsprövning
vara berättigade till inköpsbidrag. Barn
på upp till 16 år skall få sina apparater
kostnadsfritt, övriga skall få två
tredjedelar av apparatkostnaden, dock
högst 100 kronor. Genom denna maximcring
till 100 kronor sker emellertid
en försämring för dem som tidigare
varit bidragsbcrättigadc. De har enligt
nuvarande bestämmelser kunnat få upp
till 200 kronor i inköpsbidrag, men nu

220 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Bidrag till hörapparater

sänks alltså detta till maximalt 100
kronor. Såsom framhålles i motionen
är det emellertid endast rörförstärkta
apparater, som kan köpas för 150 kronor.
Vid inköp av en sådan apparat
blir ju bidraget med 100 kronor lika
med två tredjedelar av priset, och det
föreslagna beloppet är alltså väl avvägt.
Dessa apparater har dock den nackdelen,
att driftskostnaderna är höga ■—-de beräknas för personer, som är
tvungna att ständigt använda apparaten,
till 150 å 200 kronor om året. De
skulle säkert hellre köpa den nyare
apparattypen med transistorer. Den är
precis lika bra i användningen men
drar bara en femtedel så stora driftkostnader.
Det vore klokt att stimulera
de hörselskadade till inköp av driftbilliga
transistorapparater genom att
behålla den gamla bestämmelsen om
hjälp med två tredjedelar av kostnaden,
dock högst 200 kronor. Detta
högre belopp behövs, ty transistorapparaterna
är dyra, de kostar mellan
200 och 300 kronor i inköp.

Även om, som det står i utskottsutlåtande!,
det »icke synes osannolikt»
att detta pris kommer att sjunka —
det har en sjunkande tendens — så
dröjer det säkerligen flera år innan
priset hunnit ned till 150 kronor. Senast
i går talade jag med Hörselfrämjandets
experter här i Stockholm och
de hade hittills icke förmärkt någon
prissänkning i snabbare tempo. Blir
det nu bestämt att bidragsmaximum vid
inköp av hörapparater skall vara 100
kronor, är det troligt att många, många
av de 7 500 människor, som årligen
köper apparater här i landet, anser sig
inte ha råd att köpa av transistorapparaterna.
Och har de väl köpt en rörapparat
måste de använda den i sju,
åtta år innan de får bidrag till ett utbytesköp.
Hela denna tid får de, om
de använder apparaten ständigt, betala
17—18 kronor i månaden till batterier.
Det är mycket pengar! Och det är utgifter
som är orsakade av ett sjukdoms -

förhållande, som skapat men för fram*
tiden.

Det vore rättvist att de hörselskadade
behandlades på samma sätt som de
blinda. De får ju blindhetsersättning
som avser att betala de extra kostnader,
som en blind har på grund av sitt
lyte. Det vore också rättvist om de
behandlades på samma sätt som de kroniskt
sjuka, vilka enligt sjukförsäkringens
bestämmelser har vissa kostnadsfria
läkemedel. De hörselskadade borde
på samma sätt få bidrag till driften av
hörapparater.

Så vill jag också säga några ord om
behovsprövningen. Det riktigaste vore
väl att hörapparater i bidragshänseende
behandlades på samma sätt som ortopediska
proteser och stödförband,
till vilka staten utan behovsprövning
betalar två tredjedelar av kostnaden.
Men finner man att behovsprövning
måste bibehållas, så borde den inte,
såsom förslaget här förordar, baseras
på den taxerade inkomsten utan på den
beskattningsbara, ty den ger en riktigare
bild av sökandens ekonomiska
bärkraft.

Till på köpet föreslås nu också att
de från inkomsten tillåtna avdragen
för barn skall tagas bort. Man får nu
vid behovsprövningen från inkomsten
dra av 600 kronor för första barnet,
500 kronor för det andra samt 400 och
300 kronor för respektive det tredje
och fjärde barnet. Dessa barnavdrag
skall försvinna, om förslaget går igenom
— och det gör det förstås. Och
varför skall barnavdragen försvinna?
Jo, dels på grund av det bidragsbelopp
som föreslås tillkomma barn och dels
för att underlätta granskningsarbetet
vid behovsprövningen.

Är inte det en egendomlig och oberättigad
sammanblandning, när man
säger att den hörselskadade inte längre
skall få dessa barnavdrag därför att
hörselskadade barn i andra familjer får
hjälp med inköp av hörapparater! Som
motivering kvarstår då att gransk -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

221

ningsarbetet skulle underlättas. Med
hänsyn till den betydelse avdragen har
för en flerbarnsfamilj är den motiveringen
väl svag då, efter vad jag inhämtat,
för granskningen endast erfordras
ett vanligt åldersbetyg med angivande
av antal barn och deras ålder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 523.

Fru SJÖSTRAND (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga ett
par ord i anledning av den proposition,
som gäller hörselvårdens organisation.
Det är med mycket stor tillfredsställelse
jag och mina medmotionärer har
tagit del av vad som föreslås däri. Vi
är glada åt att laboratoriet på karolinska
sjukhuset rustas upp, vi är glada
åt att hörselcentralerna förstärkes och
åt det förslag om statsbidrag vid inköp
av hörapparater, som också utlovas.
Vad som kanske skiljer den motion,
som jag står för, från propositionen är
att man i denna satt upp ett villkor för
statsbidrag. Man har bestämt, att hörapparaterna
skall utprovas av fackkunnigt
folk vid hörselcentralerna. Det är
alldeles riktigt, och jag går med på det.
Sedan säger man emellertid också, att
dessa apparter skall inköpas hos centralerna
eller vid landstingssjukhusen,
om statsbidrag skall utgå. Jag anser, att
man skall kunna få köpa apparaterna i
fria handeln på samma sätt som man
kan få köpa ett par glasögon, fastän de
utprovas av läkare. Det är inte säkert,
att det blir bäst för de döva, om de
hänvisas till hörselcentralerna. Det blir
obekvämt och besvärligt för dem, och
själva centralerna kommer dessutom att
betungas med en hel del ekonomiska
ting, bokföring och affärstransaktioner,
som är alldeles onödiga.

Innan jag yrkar bifall till min motion
skulle jag vilja understryka — och det
är till stor del därför jag har begärt
ordet — det förhållandet, att utskottet
lämnar åt liörselvårdsnämnden att i

Bidrag till hörapparater

fortsättningen följa frågan och se till,
att allt blir till det bästa för den allmänhet,
som är beroende av hörapparater.

Herr talman, jag yrkar bifall till min
motion.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall först vända
mig till den sista talaren, fru Sjöstrand.
Hennes citat från s. 13 i statsutskottets
utlåtande är alldeles riktigt. Utskottet
svarar där på frågan om huruvida man
kan köpa hörapparater var man vill
och framhåller, att var och en naturligtvis
får göra det men då också ta
risken att bli utan statsbidrag.

Vi i utskottet anser dessutom, att
sammansättningen av den hörselvårdsnämnd,
som skall skapas i anslutning
till nyorganisationen, är sammansatt på
ett sådant sätt, att de intressen, som
motionärerna, nu senast fru Sjöstrand,
talat för, bör kunna mycket väl tillgodoses.

Vad sedan beträffar den första talarens
resonemang, som gällde frågan om
statsbidragens maximibelopp, sade hon,
såväl som i motionen, att detta för närvarande
utgör 200 kronor och att ett
följande av Kungl. Maj:ts förslag skulle
innebära en försämring. Det finns då
skäl att erinra om att dessa 200 kronor
aldrig utgått. Hennes påstående är formellt
riktigt men reellt oriktigt, därför
att man aldrig har haft så mycket
pengar till sitt förfogande, att man
kunnat gå högre än till 100 kronor.
Dessutom bör det omnämnas, att vad
frågan om taxerat eller beskattningsbart
belopp beträffar, har riksdagen på
förslag av statsutskottet inriktat sig på
att man på detta område skall sträva
efter enhetliga grunder. På detta sjukvårdsområde
gäller nu, att de flesta har
taxerat belopp som underlag för statsbidragsgivningcn
och icke beskattningsbart
belopp. Detta är bland annat fallet
i fråga om resor för patienter vid

222 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Bidrag till hörapparater

kustsanatorier, ambulatorisk behandling
av tuberkulospatienter, resor för
patienter vid radiumbehandlingsanstalter
och för lupuspatienter från
landsorten, m. fl. I samtliga dessa fall
är det den taxerade inkomsten som bestämmer,
om vederbörande skall ha rätt
eller icke till statsbidrag.

Vad införandet av driftbidrag beträffar
förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t
följer denna fråga med uppmärksamhet.

Det är emellertid skäl att erinra därom,
att tillgången på dessa bättre apparater,
som ställer sig dyrare än de
andra, för närvarande inte är så riklig
och att det är svårt att säga när
den kan bli tillräcklig. Man försöker att
med hjälp av enskilda importörer införskaffa
så många apparater som möjligt
av denna effektivare typ, och allteftersom
resurserna ökar, kommer alla
hörselskadade att kunna skaffa sig denna
apparat, som inte heller drar samma
driftkostnader som de andra apparaterna.
Men om vi, innan det finns tillräckligt
av denna effektivare apparat,
skulle såsom motionärerna föreslagit
höja statsbidraget till 200 kronor, skulle
det ju endast bli till fördel för dem
som kan skaffa sig denna apparat och
som därigenom får lägre driftkostnader.
De andra åter skulle fortfarande
erhålla det lägre statsbidraget, samtidigt
som de skulle få finna sig i högre
driftkostnader.

Med hänsyn härtill kan det ju inte
bli någon rättvis ordning, om man följer
motionärerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru INGENÄS (s):

Herr talman! Här gäller det dock en
grupp människor, beträffande vilka alla
är eniga att de bör få bättre stöd från
samhällets sida än de haft eller föreslås
att få.

Om man ser tillbaka, finner man att
i Kungl. Maj:ts brev till pensionsstyrel -

sen år 1948 föreskrevs att »bidrag må
i regel utgå med högst 2/3 av kostnaderna
för anskaffande av hörapparat»
till dem som varit bidragsberättigade.
Senare sattes maximibeloppet till 200
kronor. Det är emellertid riktigt att
detta maximibelopp inte har kunnat
utbetalas på grund av att anslagen varit
för små. Men det är just detta jag finner
upprörande; först konstaterar man
att människor behöver hjälp, men sedan
ser man inte till att anslagen är
tillräckliga, utan man måste fastslå att
det endast i sällsynta undantagsfall har
kunnat utbetalas det bidrag, som man
ansett berättigat.

Det finns vidare i gällande bestämmelser
inskrivet att »bidrag till drift av
hörapparat må utgå med högst 100 kronor
för år». Men i Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, s. 17, kan man läsa att
»bestämmelsen om bidrag till drift av
hörapparat har icke kunnat tillämpas,
då anslaget icke ansetts tåla den belastning
som utanordnande av bidrag
skulle innebära». Förhållandet här är
alltså precis analogt.

Hörselvårdskommittén föreslår att bidrag
till hörapparatdriften bör beviljas
utan behovsprövning med upp till hälften
av batterikostnaden, dock högst 50
kronor. Kommittén är alltså inne på
samma linje, att detta är det bidrag
som behövs. Departementschefen säger:
»Även om enligt min uppfattning skäl
talar för att ett dylikt bidrag bör utgå,
anser jag att med ett ställningstagande
till denna fråga bör tills vidare anstå.»
Departementschefen avvisar alltså inte
tanken. Utskottet säger, att motionens
yrkande om att ett visst driftbidrag
bör utgå är beaktansvärt. Men med hänsyn
till att folk så småningom kommer
att köpa transistorapparater, som är
billiga i drift, »finner utskottet, som
förutsätter att Kungl. Maj:t ägnar förevarande
spörsmål vederbörlig uppmärksamhet,
välbetänkt att med ett
ställningstagande till denna fråga får
tills vidare anstå».

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 223

Detta är ju en välvillig skrivning från
utskottets sida, som jag är tacksam för.
Jag är bara ledsen att man inte redan
nu tagit steget fullt ut och alltså avstått
från att ställa sig avvaktande. Under
tiden går nämligen många tusen hörselskadade
utan att få den hjälp som
alla anser vara rimlig och riktig. Det
enda rätta vore väl att vi här i landet,
i likhet med vad som skett i Danmark
och England, tog med de hörselskadade
i sjukförsäkringen. Vi borde behandla
dem på samma sätt som de kroniskt
sjuka, som får fria läkemedel, och alltså
ge de hörselskadade driftbidrag till deras
hörapparater, med andra ord befria
dem från de ständiga utgifter som ett
genom sjukdom framkallat lyte åsamkar
dem.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande motionerna I: 438
och II: 533, nämligen dels på bifall till
dessa motioner dels ock på avslag
därå; och avslog kammaren nämnda
motioner.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till motionerna
1:419 och 11:523 dels ock på avslag
därå; och blevo motionerna av kammaren
avslagna.

På framställd proposition biföll kammaren
till slut vad utskottet i övrigt under
punkten hemställt.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande
verksamheten vid allmänna barnbördshusct
i Stockholm, och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/5G till Svenska sjukhuset
i Korea; samt

Avdragen för studieunderstöd

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298)
om provianteringsfrilager, m. m., och

nr 40, i anledning av väckt motion om
beräkningen av ortsavdrag för vissa
skattskyldiga.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 20

Avdragen för studieunderstöd

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
avdragsrätten för periodiskt understöd
till studerande m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 105
av fröken Andersson m. fl. och II: 137
av herr Munktell m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte —• i syfte att möjliggöra framläggande
av proposition för 1956 års
riksdag rörande frågan om avdrag vid
inkomsttaxeringen för studiekostnader
och för periodiskt understöd — ge 1950
års skattelagssakkunniga sådana direktiv
att denna fråga upptages till skyndsam
prövning eller ock uppdraga åt
särskild utredning att framlägga förslag
i frågan»;

2) de likalydande motionerna I: 141
av herr Aman in. fl. och II: 431 av herr
Håstad in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om att proposition
med förslag till ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt
understöd till studerande och
för amortering av studieskuld måtte föreläggas
1956 års riksdag»; samt

224

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Avdragen för studieunderstöd

3) motionen 11:432 av herr Helén,
vari hemställts, »att riksdagen i en
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om
att proposition framlägges vid 1956 års
riksdag om rätt till avdrag för amortering
av studieskulder samt rätt till
avdrag för periodiskt understöd åt studerande».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 105 av fröken Andersson
m. fl. och II: 137 av herr Munktell m. fl.,
de likalydande motionerna 1:141 av herr
Åman m. fl. och II: 431 av herr Håstad
in. fl. ävensom motionen II: 432 av herr
Helén, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
snarast framlägga förslag till ändrade
regler angående den skatterättsliga
behandlingen av periodiskt understöd
m. m. och studiekostnader.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Hagberg i Malmö, som
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte — med bifall till de
likalydande motionerna I: 105 av fröken
Andersson m. fl. och II: 137 av herr
Munktell m. fl. samt i anledning av de
likalydande motionerna I: 141 av herr
Åman m. fl. och II: 431 av herr Håstad
m. fl. ävensom motionen II: 432
av herr Helén — i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
— i syfte att möjliggöra framläggande
av proposition för 1956 års riksdag rörande
frågan om avdrag vid inkomsttaxeringen
för studiekostnader och för
periodiskt understöd — ge 1950 års
skattelagssakkunniga sådana direktiv
att denna fråga upptoges till skyndsam
prövning eller ock uppdraga åt särskild
utredning att framlägga förslag i frågan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Utskottets skrivning är
visserligen mycket positiv. Det har lik -

väl fogats en reservation till utlåtandet.
Denna reservations syfte är att en omprövning
av denna fråga om möjligt
skall kunna ske tidigare. 1950 års skattelagssakkunniga
har så mycket om sig,
att åtskilliga motionärer har ansett det
vara angeläget, att dessa för de studerande
och deras föräldrar mycket brännande
frågor för att ha utsikt att snarast
avgöras får förmånsrätt vid de
sakkunnigas arbete eller — om de inte
ansågs kunna få detta — hänskjuts till
en särskild utredning. Min erfarenhet
är att dessa frågor är av utomordentlig
betydelse för många studerande och
för dem som kommit ut i livet efter avslutade
studier med stora skulder. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Veländer och herr
Hagberg i Malmö avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Vad som skiljer reservanterna
från utskottets överväldigande
majoritet är egentligen motiveringen.
Klart är emellertid att den kritik, som
1944 års kommittéförslag har varit utsatt
för, gör att detta inte ensamt kan
läggas till grund för ett ståndpunktstagande
i denna sak. Det är därför utskottet
har ansett, att man här skall försöka
komma fram till en klar linje. Kan man
inte komma dit på ett tag utan att det
drar ut på tiden för länge, har utskottet
velat ha undersökt, om man kunde
komma till resultat i två olika etapper.
Det är egentligen mot detta sista som
de båda högerreservanterna har vänt
sig. Önskemålet att frågan helt eller delvis
skall kunna behandlas av 1956 års
riksdag är gemensamt för båda parterna.
Herr Munktell säger att han tycker
att denna fråga är så viktig, att den
borde ha förtursrätt. Jag erkänner att
frågan är viktig, men som bekant har
1950 års skattelagssakkunniga •— sedan
kommittén blivit förstärkt — fått i uppdrag
att utarbeta och lägga fram ett
förslag till en allmän skattesänkning.

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 225

Detta förslag bör, anser utskottet, lia
förtursrätt. Utan allt tvivel skulle det
förrycka det hela om man här sade, att
just denna fråga skall gå före alla andra.
Då skulle det hela kunna hänga
upp sig, och det blev ingenting av
alltihop.

Det är detta som utskottet haft för
ögonen. Vi är för övrigt strängt taget
helt och hållet överens i utskottet med
undantag av de två högermännen, som
har sökt sig en särskild väg.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag vill med några ord
motivera varför folkpartiets utskottsrepresentanter
inte anslutit sig till reservationen.

I likhet med utskottets ärade ordförande
vill jag framhålla, att skillnaden
mellan utskottets utlåtande och reservationen
är mycket liten. Jag anser, att
reservationen är onödig. Jag vill framhålla,
att utskottet för sin del är mycket
positivt inställt till motionärernas
önskan. Detta är en framgång för motionärerna.
Utskottet vill ha en snar
lösning. Detta framgår av att utskottet
anhåller om ett riksdagsbeslut, som tar
sikte på att hos Kungl. Maj:t begära
förslag så snart som möjligt. Sedan man
i motiveringen framhållit att man kan
tänka sig att frågan behandlas i etapper,
framhåller man önskvärdheten av
att förslag kommer redan till 1956 års
riksdag. Det är angeläget att vi får en
snar lösning av dessa betydelsefulla beskattningsfrågor.
Därför har vi inom
folkpartiet medverkat till denna utskottets
skrivning, och vi har ansett att vi
därigenom på bästa sätt främjar denna
sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
15 — Andra kammarens protokoll 1955.

Avdragen för studieunderstöd

ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 21

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., dels ock en i anledning
av propositionen väckt motion,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i 17 § vägstadgan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298)
om provianteringsfrilager, m. m.; och
nr 242, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
avdragsrätten för periodiskt understöd
till studerande m. m.; samt
från jordbruksutskottet:
nr 229, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantmäteristaten:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnena väckta motioner;

nr 230, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lägre
lantbruksundervisning m. in.: Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
till Bidrag
till jordbrukets rationalisering samt till
Skogsvård in. in.: Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. in. jämte
i ämnena väckta motioner; och
Nr 16

226 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

nr 231, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1955/56 m. m.

§ 23

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 196, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 24

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att ut -

skottet till fullmäktige i riksgäldskontoret
beslutat återlämna fullmäktiges
framställning av den 31 mars 1955 angående
ny strandskoning i form av en
stenkaj vid »Puckeln» i Stora Norrström.

Denna anmälan bordlädes.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.55.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
505821