1955 ANDRA KAMMAREN Nr 13 (Riksdagens protokoll 1955:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

aaasa

SSU

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 13

13—15 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 april Sid.

Familjerådgivning ........................................ 5

Interpellation av herr Ericsson i Näs ang. de minskade perioderna

för arrende av ecklesiastik mark .......................... 9

Fredagen den 15 april

Svar på frågor av:

herr Nihlfors ang. förvarandet av för tjänstebruk avsedda militära

instruktioner .......................................... 10

fröken Karlsson ang. skälen för höjningen av folktandvårdstaxan

med 30 procent ........................................ Il

Bidrag till Stockholms stad för byggande av småskola m. m....... 15

Näringslivets lokalisering .................................. 16

Förhandlingar om igångsättande av tändsticksproduktion i Torpshammar
.............................................. 19

Industri i Byske .......................................... 20

Lagfäst rätt till arbete .................................... 23

Ändrad lydelse av 12 § lagen om semester...................... 25

Ändringar i semesterlagstiftningen............................ 28

Anslag till lappfogdarna m. 11............................... 38

Interpellation av herr Gustafsson i Skellefteå ang. omläggning av familj
ebostadsbi drag en till egnahemsägare .................... 40

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 april

Jordbruksutskottets memorial nr 8 ang. lån från flskerilånefonden .... 3

— nr 10, ang. d:o ........................................ 3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, ang. boxningens skadeverkningar
............................................ 4

— nr 14, ang. familjerådgivning ............................ 5

Fredagen den 15 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, om ändrad ordning för beräkning
av antalet elektorer vid förstakammarval .............. 14

1 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, om

särskilt resningsinstitut .................................. 14

Statsutskottets utlåtande nr 64, om driften av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m..................................... 14

— nr 65, ang. dispositionen av anslag under ecklesiastikdepartementet
m. m........................................... 14

— nr 66, ang. lärarhögskolan i Stockholm...................... 15

— nr 67, ang. anstånd för Stockholms stadsmission med lån ...... 16

— nr 68, ang. dispositionen av visst äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde .............. 16

— nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av anslag under inrikesdepartementet .................. 16

— nr 70, om förbättrad kameral revision...................... 16

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. näringslivets lokalisering .... 16

— nr 15, ang. tändsticksproduktion i Torpshammar ............ 19

— nr 16, om industri i Byske................................ 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om lagfäst rätt till arbete .... 23

— nr 23, om ändring av lagen om kollektivavta] ................ 25

— nr 24, om ändring i 12 § lagen om semester ................ 25

— nr 25, ang. ändrad lydelse av 12 § lagen om semester m. m..... 28

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. försäljning av vissa krono egendomar.

........................................... 37

— nr 12, ang. försäljning av fast egendom, m. m............... 37

— memorial nr 13, ang. d:o ................................ 37

— utlåtande nr 14, ang. anslag till mindre bemedlades djursjukvård 37

— nr 15, rörande anslag till lappfogdarna m. fl................. 38

— nr 16, ang. fiskodlingsanstalt i Tornedalen .................. 40

Onsdagen den 13 april 1955

Nr 13

Onsdagen den 13 april

Kl. 14.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
8 och 10 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

l:a omröstningen
(enligt jordbruksutskottets
memorial nr 8)

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen måtte besluta,
att motionerna I: 80 och II: 105 icke
må av riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med bifall till
motionerna I: 80 och II: 105, beslutat
att

1) medgiva att tills vidare från och
med budgetåret 1954/55 ett belopp av
3 000 000 kronor må av Kungl. Maj :t
årligen disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55 under kapitalbudgeten, statens
utlåningsfonder, anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 83 Ja och 131 Nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankom -

met och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . 71 Ja och 64 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller.......... 83 Ja och 131 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 154 Ja och 195 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen
(enligt jordbruksutskottets
memorial nr 10)

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

1) avslå motionerna 1:196 och II:
106, såvitt däri yrkats, att det belopp,
som av Kungl. Maj :t årligen må disponeras
för lån från fiskerilånefonden
skall höjas till 3 000 000 kronor; samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 196 och II: 106 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 600 000
kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej.

Vinner Nej, bär riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att

1) med anledning av motionerna
I: 196 och II: 106, såvitt nu är i fråga,
medgiva att tills vidare från och med
budgetåret 1955/56 ett belopp av
2 600 000 kronor må av Kungl. Maj:t
årligen disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

Nr 13

Onsdagen den 13 april 1955

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 196 och
II: 106 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 91 Ja och 121 Nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 72 Ja och 63 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 91 Ja och 121 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 163 Ja och 184 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidna mars samt den 1 innevarande
april.

§ 3

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 160, med förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379), m. in., hänvisades propositionen,
såvitt angick förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 17 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig följande
propositioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet propositionen nr
162, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
m. in.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

169, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m. och

nr 170, angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT); samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

172, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) och

nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 §
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 592, av fru Johansson
i Skövde m. fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 64—70, bankoutskottets
utlåtanden nr 14—16, andra
lagutskottets utlåtanden nr 22—25 samt
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 11—16.

§ 6

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
väckt motion angående utredning om
boxningssportens skadeverkningar.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 13 april 1955

Nr 13

§ 7

Familjerådgivning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
väckta motioner om en utredning angående
upprättande av en allmän familjerådgivning.

I de inom riksdagen väckta, till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
motionerna 1:62 av fru SjöströmBengtsson
in. fl. och II: 77 av fru Eriksson
i Stockholm m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
begära en utredning om upprättande
av en allmän familjerådgivning, dess
utformning och uppgifter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med anledning av de likalydande
motionerna I: 62 och II: 77, besluta att
hos Kungl. Maj:t begära en utredning
om upprättandet av en allmän familjerådgivning,
dess utformning och uppgifter.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Arrhén, fru Ewerlöf och
herr Braconier, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att de likalydande
motionerna 1:62 och 11:77 angående
utredning om upprättandet av en allmän
familjerådgivning, dess utformning
och uppgifter måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

2) av herr Lundström, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det har ju rått en allmän
enighet i utskottet om att det behövs
en sådan här allmän familjerådgivning.
På den punkten bär meningarna
inte brutit sig. Däremot föreligger
en reservation rörande behovet av en
speciell utredning i nuvarande läge. Vi
reservanter har ansett att barnavårdskommittén,
som nu behandlar likartade

frågor, har fått så vida direktiv, att
kommittén har rätt att också taga upp
dessa spörsmål. Under sådana förhållanden
tycker vi att det är ganska meningslöst
att tillsätta en särskild utredning.

Det har många gånger här i riksdagen
i andra sammanhang påtalats att
vi har i gång flera utredningar som
egentligen sysslar med samma saker.
Såvitt vi reservanter kan finna, föreligger
en sådan risk beträffande denna
fråga. Reservanterna är överens med
utskottet om att familjerådgivningen
bör ordnas så snart som möjligt och att
åt denna familjerådgivning bör ges en
vid ram, så att såväl barnavårds- som
mödravårds- och abortfrågor kommer
att innefattas i verksamheten. Vi har
dock funnit att barnavårdskommittén
genom sitt tidigare arbete har de största
förutsättningarna att diskutera och analysera
detta frågekomplex.

Med hänsyn till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Braconier angiver, att det i sak inte
föreligger några större meningsskiljaktigheter
om familjerådgivningen.
Vad uppfattningarna har skilt sig om
inom utskottet är, huruvida den nu sittande
barnavårdskommittén har befogenhet
att upptaga detta ärende utan
nya direktiv. Utskottsmajoriteten har
tolkat direktiven så, att det näppeligen
med klarhet framgår, att barnavårdskommittén
har fått detta uppdrag. Direktiven
föreskriver att utredningen
skall uppmärksamma bl. a. gränsdragningen
mellan socialvården och kriminalvården
i fråga om ungdomsbrottsligheten,
och den skall vidare uppmärksamma
anstaltsvården, den enskilda
och halvöppna vården och sådana åtgärder
som sammanhänger med dessa
spörsmål.

Utskottsmajoriteten har i utlåtandet
förklarat, »att utskottet icke ansett sig

Nr 13

Onsdagen den 13 april 1955

Familjerådgivning

ha anledning att taga ståndpunkt till
frågan, huruvida här ifrågavarande utredningsuppdrag
bör anförtros en för
ändamålet särskilt tillsatt, fristående
kommitté eller icke». Utskottsmajoriteten
anser det böra helt och hållet överlämnas
till Kungl. Maj:ts avgörande,
om någon ny kommitté skall tillsättas
eller om den nu ifrågasatta utredningen
skall uppdragas åt barnavårdskommittén.
Vi förmodar att direktiven, om
man väljer det senare alternativet, får
göras mera fylliga.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Arrhén
m. fl. avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av protokoll
upprättade den 14 juni 1954 av generalsekreteraren
i Internationella civila
luftfartsorganisationen (ICAO) rörande
vissa ändringar av konventionen den
7 december 1944 angående internationell
civil luftfart;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av väckta motioner om en utredning
angående justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter
och organisation;
statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 71, i anledning av Kungl. Majrts

proposition angående nedläggande av
garnisonssjukhuset i Skövde m. m. och
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till yrkesundervisningen
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående utbyggnad
av näringslivet i det norrländska
inlandet och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av lagen om
sterilisering,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 5
april 1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss komplettering av lagen om
förskottering av underhållsbidrag och
nr 27, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med hälsovådligt arbete;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion
angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beredande av ersättning åt ägare

Onsdagen den 13 april 1955

Nr 13

av marker, som översvämmas eller besväras
av vatten från högre belägna
markområden, m. m.,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för jägare att vara
ansvarsförsäkrade och

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels
ock en i anledning av propositionen
väckt motion; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om utredning angående orsakerna
till den ökade brottsligheten.

§ 9

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 171, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition, nr 55,
angående statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag under
budgetåret 1955/56, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 174, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 180, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden
:

nr 175, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

176, för herr Axel Ludvig Rubbestad
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 177, för herr Per Valfrid Åsbrink
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 178, för herr Gustaf Napoleon
Kollberg att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 179, för herr Gustaf Sanfrid Elofsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken; och
nr 187, för herr Otto Ragnar Sundén

att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 181, för herr Erik Herman Kling
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 182, för herr Erik Rudolf Hagberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 183, för herr Bernhard Näsgård
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 184, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret;

nr 185, för herr Gustaf Emanuel Birke
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 186, för herr Anders Petter Pettersson,
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

§ 10

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
ny strandskoning i form av en
stenkaj vid »Puckeln» i Norrström.

Denna anmälan bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 148, med förslag till lag om avstängning
av domare,

nr 159, angående avgångsåldern för
befattningshavare underkastade SPAreglementet
m. m.,

nr 165, med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.,

nr 167, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj
1952 (nr 317) om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal,

nr 168, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17
oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister,

nr 171, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. m.,

nr 173, med anhållan om riksdagens

Nr 13

Onsdagen den 13 april 1955

yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1954 vid
dess sjätte ordinarie möte fattade beslut,

nr 175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o),
14 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

nr 176, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
nr 177, med förslag till lag om socialhjälp,
m. m.,

nr 179, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 2 juni
1950 (nr 262) angående omreglering
av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.,

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad,

nr 182, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.,

nr 183, med förslag till lag om ändring
i sjölagen, m. m.,

nr 184, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298)
om provianteringsfrilager, m. m.,
nr 185, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 186, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal vid
Stockholms tygstation m. m. och

nr 187, med förslag till lag om ändring
i 19 och 20 kap. föräldrabalken,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 593, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
124, angående inrättande av ett sjöfartsverk
m. m.,

nr 594, av herr Kollberg m. fl., lika -

ledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124,

nr 595, av herr Kollberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 125,
angående anslag till kommerskollegium.

Vidare anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 124:

nr 596, av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

nr 597, av herr Nyberg,
nr 598, av herr Andersson i Ronneby
in. fl. och

nr 599, av herr Svensson i Göteborg;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 139, angående utbyggnad av
yrkesutbildningen m. in. motionerna:
nr 600, av herr Holmberg m. fl.,
nr 601, av fröken Karlsson,
nr 602, av herr Widén m. fl.,
nr 603, av herr Ohlin m. fl.,
nr 604, av herr Nygren m. fl.,
nr 605, av fru Andrén m. fl.,
nr 606, av herrar Adamsson och Nilsson
i Östersund och

nr 607, av herr Birke m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 146, angående införande av
ett andra program i den svenska rundradion
samt anslagsbehovet för rundradioanläggningar
under budgetåret
1955/56, m. m. motionerna:
nr 608, av herr Rimmerfors,
nr 609, av herr Edberg m. fl. och
nr 610, av herrar Edström och Munktell.

Slutligen anmäldes motionerna:
nr 611, av herr Johansson i öckerö
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 158, med förslag till
förordning angående omreglering av
vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av olycksfall i arbete m. m.,
nr 612, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 156, med förslag till lag
angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete m. m.; samt

nr 613, av herr Hansson i Skegrie, i

Onsdagen den 13 april 1955 Nr 13 9

do minskade perioderna för arrende av ecklesiastik mark

Interpellation ang.

anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 172, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens Andra kammare
För bevistande av Interparlamentariska
Unionens rådsmöte i Rom anhåller
undertecknad om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden den 13
—19 april 1955.

Positano den 8 april 1955

Erik Hagberg

Denna anhållan bifölls.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

§ 15

Interpellation ang. de minskade perioderna
för arrende av ecklesiastik mark

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERICSSON i Näs (bf), som yttrade: Herr

talman! När löneboställe skall
upplåtas på arrende till brukande, skall
enligt gällande bestämmelser boställsnämnden
hålla ekonomisk besiktning
och därvid bestämma arrendevillkoren.
I 27 § ecklesiastika boställsordningen
stadgas: »Upplåtelse av löneboställe på
arrende skall, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, ske på tio år
i sänder.» Denna bestämmelse om en
tioårig arrendeperiod har emellertid
under senare tid i stor utsträckning
frångåtts.

Detta synes särskilt gälla Göteborgs
stift. Ifrågavarande stiftsnämnd har rekommenderat
boställsnämnderna att
tillämpa en femårig arrendeperiod. Naturligtvis
är boställsnämnderna inte absolut
bundna vid denna rekommenda -

tion, men den praktiska tillämpningen
synes dock ha blivit den, att löneboställena
i stiftet i regeln utarrenderas endast
för en period av fem år. Som motivering
för sin rekommendation har
stiftsnämnden hänvisat till svårigheten
att i nuvarande läge beräkna arrendet
för så lång tid framåt som tio år. Det
har också anförts, att lagen om nyttjanderätt
till fast egendom inte föreskriver
någon bestämd tidsperiod för
arrenden.

Stadgandet i den ecklesiastika boställsordningen
om att arrendeperioden
skall fastställas för tio år i sänder
måste anses syfta till att ge arrendatorn
trygghet i nvttjanderätten till den
mark, som han brukar. Om arrendeperioden,
så som skett i Göteborgs stift,
i strid mot den ecklesiastika boställsordningens
bestämmelser minskas till
fem år, betyder det givetvis för arrendatorn
en osäkerhet och ovisshet, som
är till förfång för hans yrkesutövning.

Det bör inte kunna råda någon tvekan
om att den ecklesiastika boställsordningens
stadgande i detta avseende
måste vara avgörande. Ifrågavarande
bestämmelse måste anses syfta till att
för löneboställenas vidkommande ge
arrendatorerna en trygghet, som inte
föreskrives i den allmänna nyttjanderättslagen.
Det har i den ecklesiastika
boställsordningen förutsatts, att arrendeperioden
skall kunna fastställas till
kortare tid än tio år i sänder, när särskilda
omständigheter så föranleder.
Men detta synes mig dock inte kunna
tolkas på det sättet, att som allmän regel
skall kunna gälla, att perioden, såsom
skett i Göteborgs stift, skall vara
fem år. De särskilda omständigheter,
varom talas i ifrågavarande paragraf av
den ecklesiastika boställsordningen, kan
inte gärna avse den allmänna svårigheten
att för en tid av tio år beräkna
arrendet.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

ang. förvarandet av för tjänstebruk avsedda militära instruktioner

Svar på fråga

för ecklesiastikdepartementet få ställa
följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat den
minskning av arrendeperioderna vid
utarrendering av ecklesiastik mark,
som jag här redogjort för, och har
statsrådet i så fall för avsikt att i anledning
härav vidtaga åtgärder i syfte
att få tillämpningen i överensstämmelse
med vad som föreskrives i den
ecklesiastika boställsordningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela, att kammarens nästkommande
arbetsplenum äger rum fredagen
den 15 april med början kl.
13.00.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.32.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 15 april

Kl. 13.00

§ 1

Svar på fråga ang. förvarandet av för
tjänstebruk avsedda militära
instruktioner

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig om jag anser att de uppgifter,
som i det senaste spionerimålet framkommit
om förvarandet av vissa för
tjänstebruk avsedda militära instruktionsböcker,
ger anledning till åtgärder
i syfte att bättre tillgodose säkerhetskravet.

Härpå kan jag svara följande.

De böcker som användes inom krigsmakten
indelas med hänsyn till sättet
för deras handhavande i dels hemliga
böcker, dels böcker med påteckningen
»Endast för tjänstebruk» samt övriga
böcker.

Hemliga böcker skall förvaras i låst
förvaringsrum av särskild beskaffenhet
i enlighet med bestämmelserna i in -

struktionen för handhavandet inom försvarsväsendet
av hemliga handlingar.

Den kategori militära instruktionsböcker,
som herr Nihlfors närmast avsett
med sin fråga, är sådana böcker
som är försedda med påskriften »Endast
för tjänstebruk». Enligt föreskrift
i särskild generalorder (nr 4823/1949)
skall de förvaras på ett så betryggande
sätt som omständigheterna medger.
Sådana böcker behöver alltså i allmänhet
icke förvaras under lås. Böcker med
påskriften »Endast för tjänstebruk» utlämnas
endast till befattningshavare
som för sin tjänst behöver taga del av
deras innehåll. Utdelning av dylika
böcker sker endast genom vederbörande
regementschef (motsvarande chef)
eller högre chef. Vid utdelning skall
meddelande lämnas om de i generalordern
angivna bestämmelserna för
böckernas handhavande.

Lämpligheten i förhållande till tryckfrihetsförordningen
av beteckningen
»Endast för tjänstebruk» kan ifrågasättas.
Böcker med denna påskrift är icke
att betrakta som hemliga i tryckfrihetsförordningens
mening. Och påskriften
är icke medgiven om den avses inne -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Svar på fråga ang. skälen för höjningen

bära att handlingen är hemlig. Militära
instruktionsböcker tillhörande den nu
ifrågavarande kategorien tilldelas som
regel ett stort antal befattningshavare
inom krigsmakten. Även om det förekommer
att dessa böcker innehåller
uppgifter av hemlig natur, är det av
praktiska skäl icke möjligt att hemligstämpla
dem med därav följande stränga
förvaringsregler. Enligt min mening ger
emellertid vad som framkommit i det
senaste spionerimålet anledning till åtgärder
i syfte att bättre tillgodose säkerhetskravet.
Närmast till hands ligger
då att göra tilldelningen av dessa
böcker mera begränsad. I så fall bör
det nämligen vara möjligt att utfärda
mera detaljerade bestämmelser än som
nyss angivits för handhavande av böcker
med påskriften »Endast för tjänstebruk».
Frågan om möjligheten att begränsa
tilldelningen är för närvarande
föremål för undersökningar inom försvarsstaben.
Tillgodoseendet av sekretesskraven
måste härvid vägas mot önskemålet
om att vederbörlig personal
tilldelas de böcker, den måste känna
till med hänsyn till sina krigsuppgifter.

Härpå anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för försvarsministerns
svar på min fråga, speciellt
är jag tacksam för att svaret visar,
att man nu är beredd att ta under övervägande
arrangemang som gör det möjligt
att tillgodose säkerhetskraven på
ett bättre sätt än vad som för närvarande
har skett.

.lag fäste mig vid att försvarsministern
tänkte sig en begränsning av utdelningen
av dessa instruktionsböcker
med påstämpligen »Endast för tjänstebruk».
Jag tror det är ganska nödvändigt,
ty efter vad som berättats mig
skulle det t. o. in. ha hänt, att sådana
böcker i vissa fall gått ut i en upplaga
på 10 000 exemplar och till personer,
som säkerligen inte alllid kan vara på

av folktandvårdstaxan med 30 procent

det klara med att vissa uppgifter i
dessa böcker kan vara av sådan natur,
att det skulle vålla stor skada för vårt
land om de skulle komma i händerna
på fientlig makt vid krigsfara eller
krigstillfälle. Det är just på den punkten
som det nuvarande systemet har
blivit kritiserat, speciellt beroende på
de spionmål som nyligen varit före,
där det vid själva rättegångsförhandlingarna
framgått, att det tydligen kunde
finnas mycket betydelsefulla hemliga
uppgifter och hemliga instruktioner
i dessa böcker, som är utspridda
på många händer och tillgängliga för
många olika personer.

Jag tror att försvarsministerns löfte
om en översyn av de nuvarande bestämmelserna
kommer att lugna många
reservofficerare och andra som har
hand om dessa instruktionsböcker för
tjänstebruk. Man har den sista tiden
varit påtagligt orolig för att man kunde
komma att ställas till ansvar för att
man av alla möjliga praktiska skäl helt
enkelt inte kan förvara dessa böcker så
att inte någon obehörig, kanske av en
ren slump, får del av böckerna.

Herr talman! Jag tackar än en gång
för att försvarsministern här i dag velat
ge till känna sitt intresse för att få
en ändring till stånd, så att säkerhetsmöjligheterna
beträffande dessa böcker
blir bättre än de hittills har varit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. skälen för höjningen
av folktandvårdstaxan med 30 procent

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDIAiND, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har frågat
mig om jag vill lämna andra kammaren
en redogörelse för de skäl, som
motiverar höjningen av folktandvårdstaxan
med 30 procent.

I anledning härav vill jag meddela,

12 Nr 13 Fredagen den 15 april 1955

Svar pa fråga ang. skälen för höjningen av folktandvårdstaxan med 30 procent

att den höjning av folktandvårdstaxan,
som genomförts fr. o. m. den 1 april
1955, tillkommit efter utredning, som
verkställts inom medicinalstyrelsen under
medverkan av representanter för
landstingsförbundet, stadsförbundet och
tandläkarförbundet. Utredningen visade,
att en klyfta förelåg mellan huvudmännens
kostnader för vuxentandvården
och de inkomster, som erhölls genom
taxan. För att taxan skulle medge
att huvudmännens självkostnader täcktes
— vilket hade varit avsikten vid
folktandvårdens tillkomst — erfordrades
enligt utredningen en genomsnittlig
höjning av taxan med omkring 60
procent. För sådant fall ansåg emellertid
utredningen det nödvändigt att det
gjordes mera exakta beräkningar av
varje enskild post i taxan. En dylik
undersökning beräknades dock bli omfattande
och tidskrävande. Med hänsyn
till önskvärdheten att så snart som
möjligt ernå en förbättrad kostnadstäckning
föreslog utredningen en generell
höjning av taxebeloppen med 35
procent. En sådan höjning ansågs icke
behöva föregripa resultatet av den fortsatta
utredningen.

Medicinalstyrelsen anslöt sig i princip
till vad utredningen anfört och ansåg
motiverat, att en uppräkning av
taxebeloppen kom till stånd utan ytterligare
dröjsmål. Styrelsen ansåg dock,
att den allmänna procentuella höjningen
borde begränsas till 30 procent. Vid
remissbehandlingen av medicinalstyrelsens
förslag rådde enighet om att taxan
borde höjas. Socialstyrelsen ifrågasatte,
om man inte borde stanna vid 20 procent,
medan priskontrollnämnden, pensionsstyrelsen
och landstingsförbundet
anslöt sig till medicinalstyrelsens förslag.
Å andra sidan framfördes också
förslag om större höjningar, nämligen
från statskontoret och stadsförbundet,
vilka båda påyrkade en 35-procentig
höjning, och från tandläkarförbundet.
För egen del fann jag vid ärendets behandling
inom inrikesdepartementet

medicinalstyrelsens förslag väl avvägt
och ansåg mig därför böra föreslå
Kungl. Maj :t en höjning av taxan med
30 procent.

Härefter anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på den fråga som
jag har besvärat med.

Tandvårdstaxans höjning är en fråga
av så vittgående karaktär — den berör
ju hela svenska folket, vare sig man
står i tandvårdskön eller inte — att det
kan vara av intresse för alla att den
tas upp här.

Dels är ju kostnaden för tandvården
av så stora mått att en höjning med 30
procent också innebär en stor summa,
och dels är det här fråga om en taxa
om vilken riksdagen i samband med
folktandvårdens genomförande, såsom
också herr statsrådet påpekade, har uttalat
att den skulle följa självbäringsprincipen.
Att denna princip under
många år icke har tillämpats och att på
grund av penningvärdets fall de höjningar,
som har gjorts, inte motsvarar
den principens krav, det är ju att beklaga.
Det var sålunda riktigt att en
höjning kom till stånd.

Däremot är jag litet tveksam om huruvida
det är riktigt, som herr statsrådet
säger i den sista delen av sitt
svar, att förslaget om 30 procents höjning
är väl avvägt. Det beror väl på vad
man går ut ifrån. Går man ut ifrån
självbäringsprincipen kan förslaget
icke vara väl avvägt, eftersom taxan enligt
de föreliggande uppgifterna i så
fall måste stiga med bortåt 60 procent
eller, med hänsyn till att man inte kunde
hinna med att göra den erforderliga
speciella utredningen, kanske något
mindre under en övergångstid. I varje
fall är ju 30 procent lågt enligt denna
beräkningsgrund.

Emellertid är det inte med hänsyn

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Svar på fråga ang. skälen för höjningen av folktandvårdstaxan med 30 procent

till detta som jag har bett statsrådet
lämna en upplysning om skälen för
höjningen, utan det är närmast med
hänsyn till att man, när frågan om
folktandvården en gång debatterades i
riksdagen, gick ut ifrån och var ense
om självbäringsprincipen. Under sådana
förhållanden borde också riksdagen
på förhand ha fått ta del av de skäl
som kunde motivera en så kraftig höjning
som har skett. Riksdagen har nu
inte varit i tillfälle att ta del av dessa
skäl, och det är därför som jag har
besvärat statsrådet med en anhållan,
att han i varje fall i efterhand skulle
ge riksdagen en upplysning om dem.
Jag ber att få tacka för de upplysningar
som lämnats.

Jag kan inte underlåta att beklaga
att de, som på vissa platser har stått i
tandvårdskön i mer än tre år, visst inte
har fått sin tandvård utförd men däremot
under tiden har upptäckt att kostnaderna
har stigit med 30 procent.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott propositionen
nr 148, med förslag till lag om
avstängning av domare;

till statsutskottet propositionen nr
159, angående avgångsåldern för befattningshavare
underkastade SPA-reglementet
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

1G5, med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. in.,

nr 107, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj
1952 (nr 317) om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal, och

nr 168, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17

oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister; till

statsutskottet propositionen nr
171, angående vissa ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente m. m.,

till utrikesutskottet propositionen nr
173, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1954 vid dess
sjätte ordinarie möte fattade beslut;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10 :o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt,

nr 176, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen,
nr 177, med förslag till lag om socialhjälp,
in. in.,

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa
laga skiften i Kiruna stad;

till statsutskottet propositionen nr
182, med förslag till ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 183, med förslag till lag
om ändring i sjölagen, in. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 184, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr
298) om provianteringsfrilager, m. in.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 185, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. in., och

nr 186, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid Stockholms tygstation m. m., samt

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

till behandling av lagutskott propositionen
nr 187, med förslag till lag om
ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken,
m. m.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående ny
strandskoning i form av en stenkaj
vid »Puckeln» i Norrström.

§ 5

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 593, av herr Cassel m. fl.,
nr 594, av herr Kollberg m. fl.,
nr 595, av herr Kollberg,
nr 596, av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

nr 597, av herr Nyberg,
nr 598, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 599, av herr Svensson i Göteborg,
nr 600, av herr Holmberg m. fl.,
nr 601, av fröken Karlsson,
nr 602, av herr Widén m. fl.,
nr 603, av herr Ohlin m. fl.,
nr 604, av herr Nygren m. fl.,
nr 605, av fru Andrén m. fl.,
nr 606, av herrar Adamsson och Nilsson
i Östersund,

nr 607, av herr Birke m. fl.,
nr 608, av herr Rimmerfors,
nr 609, av herr Edberg m. fl., och
nr 610, av herrar Edström och Munktell;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

611, av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

nr 612, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., och

nr 613, av herr Hansson i Skegrie.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 11, 71 och 72, bankoutskottets
utlåtanden nr 17 och 18, första
lagutskottets utlåtanden nr 23—25,
andra lagutskottets utlåtanden nr 26 och
27, tredje lagutskottets utlåtanden nr
13—16 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15.

§ 7

Föredrogs den av herr Ericsson i Näs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående minskningen
av arrendeperioderna vid utarrendering
av ecklesiastik mark.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat
konstitutionsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av motion om ändrad
ordning för beräkning av antalet elektorer
vid förstakammarval;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion om ett särskilt
resningsinstitut för omprövning av avdömda
mål; samt

statsutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m. och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Bidrag till Stockholms stad för nybyggnad av småskola m. m.

§ 9

Anslag till lärarhögskolan

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan
i Stockholm.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Bidrag till Stockholms stad för nybyggnad
av småskola m. m.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

RUBBESTAD (bf):

Herr talman! När riksdagen i fjol
beslöt, att lärarhögskolan skulle förläggas
till Fredhäll, gjordes det under den
förutsättningen, att man skulle kunna
komma överens med Stockholms stad
om inlösen av Fredhällsskolan på för
staten tillfredsställande villkor. Det var
bakgrunden till att man beslöt, att lärarhögskolan
skulle förläggas hit till
Stockholm. På hösten 1954 uppdrogs
åt byggnadsstyrelsen att förhandla med
Stockholms stad angående dessa villkor.
Byggnadsstyrelsen tog också kontakt
med stadens myndigheter, men det
visade sig då, att det inte gick så lätt
att komma överens. Emellertid meddelade
dessa statens förhandlare i början
av innevarande år att de beräknade, att
kostnaderna skulle uppgå till cirka 2
miljoner kronor, och den summan angavs
i statsverkspropositionen. Dessa
beräkningar baserade sig på den uppfattning
som representanterna för staten
hade fått vid förhandlingarna, nämligen
att staden borde överlämna Fredhällsskolan
utan köpeskilling mot att
staten hölle staden skadeslös för alla
dess extra kostnader i anledning av övningsskolans
förstatligande, d. v. s. kostnader
för uppförande av en ny småskolebyggnad.
Från statens sida åbero -

pades också den vinst i fråga om minskade
lönekostnader och andra utgifter,
som staden gjorde genom att undervisningen
i övningsskolan förstatligades.

Emellertid meddelades från byggnadsstyrelsen
i februari 1955, att det
inte lyckats för statens representanter
att få till stånd överenskommelse efter
dessa grunder. Stockholms stad krävde
nämligen, att staten skulle inlösa Fredhällsskolan
till ett pris av 4 250 000
kronor. Vidare förklarade staden, att
den själv skulle uppföra denna byggnad
för småskolan till en kostnad av
2,2 miljoner men förutsatte därvid, att
staden skulle få sedvanligt statsbidrag.

Villkoren var alltså betydligt sämre
än de man hade förutsatt, när man
gick in för att skolan skulle förläggas
till Stockholm. Jag skulle därför vid
detta tillfälle vilja vädja till statsrådet
att inte, när han nu i fortsättningen
skall underhandla, låta Stockholms stad
driva sin mening alltför långt när det
gäller krav på staten. Det är ju ändå
betydande fördelar som kommer Stockholms
stad till del genom att denna
högskola förlägges till Stockholm. Jag
vill särskilt understryka utskottets uttalande
att det förutsätter, att överenskommelse
i ämnet med Stockholms stad
kommer till stånd på för staten tillfredsställande
villkor. Skulle det visa
sig bli alltför svårt att komma överens,
skulle jag vilja rekommendera statsrådet
att upptaga frågan om förläggningen
på nytt. Det är ju inte förrän 1956
denna högskola skall träda i verksamhet.

Jag har velat säga dessa ord vid detta
tillfälle, då denna fråga är aktuell.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Näringslivets lokalisering

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt anstånd
för Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 70, i anledning av väckt motion
om åtgärder för en förbättrad kameral
revision inom statsförvaltningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Näringslivets lokalisering

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående näringslivets lokalisering.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 152 i första kammaren av
herr Andersson, Birger, och herr Pettersson
samt nr 191 i andra kammaren
av herrar Bengtsson i Varberg och
Odhe, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1956 års riksdag
i överensstämmelse med vad i motionerna
förordats.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:152 och II: 191 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Bankoutskottet föreslår
att den motion som har väckts av herr
Odhe och mig angående näringslivets
lokalisering inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd. Det är ju ett öde

som denna motion delar med många
andra.

Vi har i motionen föreslagit, att samhället
skall få större inflytande över
industriens lokalisering. Vi menar att
samhället skall få möjlighet att minska
takten i storstädernas tillväxt och att
samhället skall kunna föra ut företagsamhet
till de orter, som ur samhällelig
synpunkt är lämpligast. Om vi skulle
ge samhället en sådan befogenhet, vore
detta inte något unikt. Det finns i England
sedan flera år en lag som tillförsäkrar
samhället en sådan möjlighet,
och Frankrike har enligt uppgifter i
tidningarna beslutat ge sin regering befogenhet
att förhindra industriens lokalisering
till stora städer.

Nu menar bankoutskottet, att tiden
inte är mogen för den föreslagna åtgärden,
och som stöd för sitt avslagsyrkande
åberopas de tvenne remissorgan som
avgivit yttrande, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen
och Sveriges industriförbund.
Dessa båda institutioner har ansett
att tiden inte är mogen för den
föreslagna åtgärden. Arbetsmarknadsstyrelsen
menar, att förslaget är för tidigt
väckt, och Sveriges industriförbund
är bestämd motståndare till förslaget
över huvud. Såväl utskottet som
remissorganen anser att den rådgivnings-
och upplysningsverksamhet som
sedan några år bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med produktionsrådet
är vad som behövs. Men jag
fäster kammarledamöternas uppmärksamhet
på att Sveriges industriförbund
tydligen inte är fullt tillfredsställt med
de åtgärder som vidtagits, ty på annat
sätt kan man inte tolka dess uttalande,
på s. 5 i utskottsutlåtandet, att produktionsrådet
avser att i samarbete med
arbetsmarknadsstyrelsen intensifiera
sin verksamhet på detta område.

Motionärerna har mycket kraftigt understrukit
betydelsen av den bedrivna
verksamheten, och vi vill på intet sätt
underkänna eller förringa de resultat
som därvid uppnåtts. Vi menar att man

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Näringslivets lokalisering

även framgent kommer att behöva den
rådgivnings- och upplysningsverksamhet
som nu bedrivs. Om samhället får
möjlighet att utfärda förbud mot att
förlägga en industri till en viss ort, så
bör givetvis detta förbud följas av anvisningar
på orter, som ur lokaliseringssynpunkt
är mera lämpliga för industrien
i fråga.

Sveriges industriförbund menar att
talet om koncentrationen till storstäderna
är överdrivet. I varje fall kan
man inte, menar man på förbundet, hindra
strömmen till storstäderna med ett
sådant förbud, som motionärerna föreslår.
Som bevis härför anföres några
siffror från Storstockholm. Under perioden
1946—1950 ökade den yrkesverksamma
befolkningen där med 22 000
personer. Av dessa var 6 700 verksamma
inom industrien. Det finns ingen
anledning att här polemisera mot dessa
siffror, men de bevisar faktiskt
ingenting av vad man vill ha bevisat.
Det är väl inte obekant att industrien
har genomgått en fantastisk rationalisering.
En utökning av en industri behöver
därför inte betyda att personalen
där ökar så väsentligt. En ny och
högrationaliserad industri tarvar inte
så stor personalstyrka.

Men vad som är viktigt i sammanhanget
är, att industrien för med sig
så mycken annan verksamhet. Vi menar
att en industri är som en magnet; den
drar till sig så mycket annat; den blir
kärnan i ett samhälle. Kommer det en
industri till en ort, så växer kring densamma
fram mycken annan verksamhet.
Vi har av detta dragit den slutsatsen,
att om man förhindrar en industri
att förläggas till en viss ort, så
försvinner därmed också förutsättningarna
för mycken annan verksamhet.
Å andra sidan, om man låter en
kommun få en industri, så får den
kommunen möjligheter till mycken annan
verksamhet kring industrien.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att vi
i byggnadsregleringen har ett instru -

ment, med vilket samhället kan förhindra
att företag förlägges till olämpliga
orter. Byggnadsregleringen har naturligtvis
varit av stort värde i lokaliseringsverksamheten.
Därigenom har
det rådgivande organet kunnat få kontakt
med företagare, som planerat att
bygga en industri, och har i samband
därmed kunnat diskutera lämpliga lokaliseringsorter
med dem. Men det har
aldrig kunnat bli tal om något annat
än att lämna råd. Man måste nämligen
ifrågasätta, huruvida byggnadsregleringen
för närvarande är så utformad
att den ger laglig möjlighet för samhället
att vägra byggnadstillstånd av
lokaliseringsskäl. Om en person vill
förlägga en industri till en viss ort, och
om det på orten finns byggnadsarbetare
tillgängliga, så kan han rimligtvis
inte förvägras byggnadstillstånd av det
skälet att orten är olämplig ur lokaliseringssynpunkt.

Ingenting hindrar givetvis att man
använder byggnadsregleringen som ett
instrument vid lokaliseringen, men i så
fall måste regleringen justeras med hänsyn
härtill. Huruvida byggnadsregleringen
eller något annat medel skall
användas, har motionärerna ansett vara
av underordnad betydelse. Vi har ansett
att det bör ankomma på regeringen
att undersöka vilken metod den vill
föreslå riksdagen.

Skall vi använda byggnadsregleringen
för detta ändamål, så måste den
som sagt justeras, dels med hänsyn till
vad jag här anfört om olagligheten, och
dels med hänsyn till det argument, som
har anförts av arbetsmarknadsstyrelsen,
återgivet på s. 3 i här förevarande utskottsutlåtande:
»En av nackdelarna

med byggnadstillståndsgivningen som
lokaliseringspåverkande medel är att
företagens planering för lokaliseringen
avancerat ganska långt, då ansökan om
byggnadstillstånd ingives. Ofta är således
tomtfrågan ordnad och förberedelser
i form av ritningar o. d.
gjorda.»

2—Andra kammarens protokoll 1955. Nr V.I

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Näringslivets lokalisering

Detta är helt naturligt, eftersom lokaliseringsskäl
icke inrymmes i byggnadsregleringen.
Men om man använder
ett annat medel eller justerar byggnadsregleringen
så att lokaliseringsskäl
införes, då vet ju vederbörande att
han skall undersöka lokaliseringsfrågan,
innan han vidtager alla förberedande
åtgärder.

Vi anser att näringslivets lokalisering
är en samhällelig angelägenhet. Den
rådgivande verksamhet, som bedrivits
på försök några år, har varit betydelsefull.
Redan nu står det emellertid klart
att den verksamheten måste kompletteras
med den föreslagna möjligheten
för samhället att direkt förbjuda olämplig
lokalisering.

Herr talman! Jag ber afl få yrka bifall
till motion 11:191.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Lokaliseringsspörsmålet
är utan tvivel mycket viktigt. Utskottet,
som haft anledning att behandla
denna fråga vid flera tillfällen under
senare år, är emellertid ingalunda främmande
för tanken på att samhället bör
ha en viss möjlighet att öva inflytande
på förläggningen av industriföretag.
När utskottet inte desto mindre ansett
sig böra avstyrka denna motion, har
det, skulle jag kunna säga, varit närmast
därför att man här kommer in på
en ganska radikal åtgärd, nämligen att
bekläda vissa samhälleliga organ med
befogenhet att helt enkelt förbjuda något
företag att förlägga en industri till
en ort, som vederbörande själv ansett
sig böra förlägga sin verksamhet till.
Vi menar att en sådan radikal åtgärd
inte kan företas i en handvändning
och att riksdagen inte lämpligen bör
binda sig på det sättet, att den hos
Kungl. Maj:t beställer ett förslag till
lag härom redan till nästa års riksdag,
något som motionens yrkande går ut
på.

Jag tror också att motionärerna över -

drivit betydelsen av storstädernas
dragningskraft på industrierna. Det har
ju visat sig av de remissvar som erhållits
på motionen, att storstäderna
inte väsentligt dragit till sig de stora
industrierna. I den mån storstädernas
tillväxt inte berott på den egna naturliga
befolkningstillväxten utan på inflyttning,
så har det varit mera beroende
på att andra näringsgrenar samlats
till storstäderna än industriföretag.
Utskottet är för sitt vidkommande
ingalunda så förtjust i denna storstadstillväxt
men har å andra sidan inte
ansett sig helt kunna bortse ifrån att
man med yttersta varsamhet bör förbjuda
människorna att bosätta sig var
de vill och utöva sin verksamhet var de
själva finner lämpligt. Den personliga
friheten måste naturligtvis underkastas
en hel del begränsningar, men vi menar
att dessa bör vidtas med en viss
varsamhet.

Slutligen vill jag som min rent personliga
mening framhålla, att man inte
får överdriva betydelsen av de svårigheter,
som kan uppstå på sina håll
därigenom att industrier nedlägges eller
att verksamheten begränsas. I ett
levande samhälle, som är underkastat
ständiga förändringar, måste man också
räkna med att näringslivet på de
olika orterna underkastas olika förändringar.
Detta kan ibland drabba
hårt, ibland mindre hårt, men det har
hittills visat sig att såren läkts. Om
samhället över huvud taget skall kunna
gå framåt och utvecklingen likaså, kan
man inte räkna med att binda de krafter
som driver dem framåt med alltför
snäva bestämmelser. Om det inte desto
mindre så småningom kan visa sig erforderligt
att bekläda samhället med
ytterligare befogenheter i detta hänseende
menar vi, att detta bör föregås
av ingående överväganden. Det är närmast
med hänsyn härtill utskottet ansett
sig böra avstyrka motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12

Tändsticksproduktion i Torpshammar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om upptagande av förhandlingar angående
igångsättande av tändsticksproduktionen
vid fabriksanläggningen i
Torpshammar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Det förhållandet att en
stor fabriksanläggning med komplett
maskinell uppsättning tillåtes stå tom
i åratal, medan samtidigt befolkningen
på den plats där fabriken är uppförd
tvingas flytta från orten på grund av
arbetslöshet, är om något ett monument
över anarkiska produktionsförhållanden.

Bolaget säger sig behöva fabriken
som reserv i åtminstone två år framåt.
Det betyder att den kompletta fabriken
skall stå oanvänd ytterligare lång tid.
Samtidigt säger bolaget i sitt yttrande:
»För närvarande tyder alla tecken på
att vi för framtiden måste räkna med
ytterligare minskning av produktionen.
»

Om denna prognos för framtiden är
riktig, tillåt mig då fråga av vilken anledning
bolaget behöver fabriken som
reserv i åtminstone två år framåt?
Vore det inte riktigare att, därest
produktion av tändstickor icke är lönande
i Torpshammar, staten uppmuntrade
igångsättandet av annan industriell
verksamhet. Som förhållandet nu
är utgör denna fabriksanläggning ett
hinder för att annan industri skall
söka till Torpshammar. Det måste där -

Tändsticksproduktion i Torpshammar

för vara en brådskande angelägenhet
att Tändsticksbolaget ålägges att antingen
igångsätta produktionen vid
fabriken eller sälja anläggningen till
eventuella hågade spekulanter. Ägarna
av fabriken har haft tillräckligt med
tid för frågans övervägande, och någon
ytterligare förskjutning kan inte anses
påkallad.

Det är också, herr talman, med stor
förvåning jag läser länsstyrelsens i Västernorrlands
län yttrade. Där sägs
bl. a.: »Någon egentlig arbetslöshet utöver
vad som är säsongmässigt naturligt
föreligger icke inom Torps kommun
för närvarande.» Det är ju ett
känt faktum att cirka ett tusen personer
avflyttat från kommunen de senare
åren på grund av bristande utkomstmöjligheter
inom kommunen. Att förhindra
en sådan avfolkning är en stor
uppgift. Det är lika känt att utöver den
i den officiella arbetslöshetsstatistiken
redovisade arbetslösheten finns en dold
arbetslöshet. Det finns gott om kvinnor
i Torpshammar, som intet högre önskar
än att få arbeta. Bland dem som tvingats
flytta från sin hemort på grund av arbetslöshet
återfinnes också många som
ingenting högre önskar än att få flytta
tillbaka till hemorten under förutsättning
att de kan erhålla arbete. Länsstyrelsens
kallsinnighet är uppseendeväckande.

Herr talman! Med vad jag här anfört
finner jag ingen anledning föreligga
att ge fabriksägarna ytterligare
rätt att låta en stor fabriksanläggning
stå stilla och därigenom indirekt hindra
annan industriell verksamhet att söka
sig till orten. Ett avgörande beslut bör
fattas inom rimlig tid i den riktning
vi har föreslagit i motion II: 194. Utskottets
skrivning är välvillig och tyder
på att frågan uppmärksammats. I
anledning därav har jag för dagen intet
yrkande.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Den situation, som för -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Nyanläggning av industri i Byske

anlett denna motion, är, synes det mig,
en illustration till vad jag tidigare sade,
att i ett levande samhälle underkastas
näringslivet ständiga förändringar. Det
är ingalunda alltid så, att man kan
förhindra dessa, och inte heller alltid
så, att man omedelbart kan upphäva
verkningarna av förändringarna. Vad
som här skett är ju att Cellulosabolaget
först nedlade en verksamhet därför att
den i dessa lokaler synbarligen inte
var lönande eller kunde bedrivas mera
lönande på annat sätt. Tändsticksbolaget,
som vid tidpunkten i fråga hade
en mycket god exportkonjunktur, köpte
fabrikslokalerna i avsikt att där starta
tändsticksproduktion. Att man just valde
Torpshammar, berodde på att lokaliseringen
dit befanns ur olika synpunkter
vara den förmånligaste.

Sedan inträffade vad man alltid
måste räkna med kan inträffa, nämligen
att exportkonjunkturen gick ned
och Tändsticksbolaget fick svårigheter
att avsätta den produktion, som det
hade vid andra av sina fabriker. Skulle
tändsticksfabrikation upptagas i
Torpshammar, så måste det ske på bekostnad
av fabrikationen på andra
ställen i landet. Och situationen illustreras
ytterligare av att den tidigare
här behandlade motionen av herr
Bengtsson i Varberg och av herr Birger
Andersson i första kammaren utan alla
tvivel delvis är inspirerad av Tändsticksbolagets
svårigheter att hålla sina
fabriker i Tidaholm i gång. Skulle
nu tändsticksfabrikation upptagas i
Torpshammar, måste det alltså ske på
bekostnad av fabrikationen i Tidaholm,
där sålunda i stället möjligheterna till
sysselsättning för befolkningen skulle
minskas.

Vad gör man åt en sådan sak? Såvitt
jag kan se är det ingenting annat att
göra än att så småningom anpassa sig
till den inträdda förändringen. Det kan
tänkas att exportkonjunkturen åter blir
bättre och att Tändsticksbolaget kan
upptaga full produktion på båda stäl -

lena. Det kan också tänkas att detta
aldrig mera blir fallet — det måste
man även räkna med — och i så fall
får befolkningen söka annan sysselsättning.
Men att nu omedelbart rusa i
väg har ingen ansett rådligt — inte
heller länsstyrelsen, som dock måste
antagas känna ansvar för förhållandena.
Den säger, att det är rimligt att
lämna Tändsticksbolaget rådrum, innan
man vidtager några åtgärder, och
det måste man väl instämma i. Man
kan ju inte omedelbart, som när man
vänder en hand, ändra sig efter sådana
omkastningar i näringslivet. Dessutom
får man väl antaga, att länsstyrelsen
har rätt när den säger, att någon
direkt arbetslöshet utöver den säsongmässiga
inte föreligger inom Torps
kommun, och det finns sålunda inte
något egentligt motiv för att vidta åtgärder
av detta slag.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Nyanläggning av industri i Byske

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om nyanläggning
av industri i Byske.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 155 i första kammaren av
herr Persson, Helmer, och herr öhman
samt nr 193 i andra kammaren
av herr Holmberg in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om tillsättande
av en utredning, i vilken företrädare
för Byske kommun, domänverket, Statens
skogsindustrier, arbetsmarknadsorganen
i länet samt berörda arbetares
fackliga organisationer borde kallas att
ingå, med uppdraget att framlägga förslag
till sådan nyanläggning av industri
i Byske, att befolkningen säkrades

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

nya och varaktiga sysselsättningsmöjligheter.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:155 och 11:193
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! De förhållanden, som
inträtt i Byske kommun, har motsvarighet
på många andra håll i landet. Ett
av de mest uppmärksammade fallen,
nämligen Töre, har riksdagen också
studerat på ort och ställe, och det
ledde som bekant till ganska omfattande
ingripanden från statsmakternas
sida.

Det är därför obegripligt att bankoutskottet
kan tillråda riksdagen att
inte göra någonting alls i fallet Byske.
Problemen där är ju av precis samma
slag som i Töre, och förutsättningarna
att lösa frågan är också desamma.

Jag antar, att någon av bankoutskottets
medlemmar skall yrka bifall till
utskottets förslag, och det skulle då
vara intressant även för oss som inte
tillhör utskottet att få veta, vilka sakliga
grunder utskottet haft för sin mening,
att statsmakterna inte bör göra
någonting. Jag förutsätter nämligen att
utskottets medlemmar inte heller själva
har ansett, att utlåtandet kan ge riksdagen
någon ledning därvidlag. Men
när utskottet påstår, utan att lämna
några argument för saken, att det inte
finns någonting att vinna på ett ingripande
från statsmakternas sida, så
måste det väl i alla fall förklaras litet
tydligare, hur utskottet har kommit till
den uppfattningen.

Herr Severin har i den föregående
frågan förklarat, att i fallet Torpshammar
måste man, som han sade, förutsätta,
att länsmyndigheten känner väl
till saken och bedömer den under ansvar.
Men i denna fråga har herr Seve -

Nyanläggning av industri i Byske

rin tydligen inte minsta tilltro till länsmyndighetens
möjligheter att bedöma
frågor, som ligger inom dess verksamhetsområden.
Länsmyndigheten i
Västerbotten, alla lokala myndigheter
och därtill norrlandskommittén är
nämligen av en helt annan mening än
utskottet, och den meningen är underbyggd
med ett mycket rikhaltigt
sakmaterial. Men vad har utskottet för
sakmaterial? Vad bygger man på från
utskottets sida, som jävar alla andra
myndigheters och utredningars uppfattning
om förhållandena i Byske och
förutsättningarna att där åstadkomma
bättre förhållanden?

Jag vet inte, om utskottet möjligen
tror på en ny giv från privatkapitalisternas
sida, kanske t. o. m. från de bolag,
som på 1920- och 1930-talen tillfogade
Byske kommun det ekonomiska
dråpslag, som lett till de nuvarande
förhållandena. I fall man inom utskottet
har en sådan mening, är man nog
ganska ensam om den.

Byskefallet är med allra största säkerhet
ett av de många exemplen på
att industrilokalisering och andra åtgärder
på näringslivets område inte
kan ske bara med hänsyn till s. k. affärsmässiga
omständigheter, d. v. s.
vinstintressen, som herr Severin pläderat
för i de två tidigare frågorna. Privatbolagen
har ju inte några andra
intressen, när de bestämmer sig för industrilokalisering
eller andra åtgärder
som gäller näringslivet, än vinstintressena,
och då blir det ofta som i Töre,
i Byske, i Torpshammar och på många
andra håll, att man låter fabriksbyggnader
stå tomma och låter hamnanläggningar
ruttna, som anlagts med stora
kostnader, såsom nu sker i Furuön.
Då blir som i Byske att en handfull
människor i en bolagsledning kan ödelägga
en hel bygds försörjnings- och
utvecklingsmöjligheter. Det finns ingen
annan metod att råda bot för ett sådant
ekonomiskt vanstyre än att med
statsmakternas hjälp ordna industri

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Nyanläggning av industri i Byske

och i övrigt sörja för bygdens förkovran
— i varje fall kan inte jag se någon
annan utväg. Jag vill framhålla,
eftersom även den saken påtalats av
utskottet, att detta självfallet bör ske
även genom att uppmuntra hantverk
och småindustri, och vad som skett i
sådant avseende är naturligtvis värt all
uppskattning. Men det räcker inte. Erfarenheterna
från liknande situationer
— och vi har många sådana erfarenheter
— visar att det som grundval för
det ekonomiska livet i områden som
Byske kommun behövs storindustriella
företag. Såsom redan framhållits i debatten
om industrilokaliseringen kan
man kring dylika storindustriella stödjepunkter
bygga upp ett näringsliv i
övrigt bestående av hantverk och småindustri.
Allt talar för att man i områden
med den ekonomiska struktur,
som Byske har, måste basera storindustriella
företag främst på tillgången av
trä och mineralier. Detta har också
klarlagts genom de grundliga utredningar,
som på sin tid ledde till de
statliga industrierna efter hela övre
norrlandskusten och som har lett till
att statsmakterna nu skall ingripa i
ganska stor stil i Töre och även föranlett
Statens skogsindustriers planer beträffande
en stor träförädlingsindustri
i Västerbottens inland.

Byske kommun bör få samma möjligheter
till ekonomisk utveckling, och
vi tror på goda grunder, att det inte
finns någon annan väg än den som
följts i de liknande fall som jag har
refererat. Men vi föreslår inga omedelbara
åtgärder. Vi föreslår, att förutsättningarna
för ett ingripande i Byske
skall klarläggas genom en statlig utredning
på samma sätt som man har klarlagt
förutsättningarna bl. a. i Töre, och
det är detta som utskottet går emot.
En sådan utredning har däremot de
lokala myndigheterna, och bland dem
länsstyrelsen, förklarat vara »synnerligen
önskvärd» bl. a. därför att de lokala
myndigheterna i årtionden har

försökt sig fram på andra vägar utan
att lyckas, med undantag av de hantverksföretag
och småindustriella företag,
som har kommit till men som inte
på långa vägar löser problemet.

Det är med hänsyn till detta, herr
talman, som jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 193.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Denna motion är av
samma karaktär och berör samma
spörsmål som de båda nyss behandlade,
och jag kan helt enkelt nöja mig
med att, under hänvisning till vad jag
yttrat beträffande de två andra motionerna,
även i detta fall yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

§ 14

Lagfäst rätt till arbete

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om lagfästande av rätten till
arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
5 i första kammaren av herr Persson,
Helmer, och herr Xorling samt nr 3 i
andra kammaren av herr Hagberg i
Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utarbetande
av förslag till lag i överensstämmelse
med vissa i motionerna angivna
punkter samt att lagförslaget snarast
möjligt måtte föreläggas riksdagen.

De punkter som sålunda borde lagfästas
hade i motionerna angivits på
följande sätt:

»1. Envars rätt till arbete, till fritt val
av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande
arbetsförhållanden och
till skydd mot arbetslöshet förankras
i lag.

2. Samhälleliga planeringsåtgärder
för upprätthållande av produktion och
full sysselsättning.

3. Kapitalisterna berövas rätten att
själva avgöra om företag skall drivas
eller slå igen. Där de vägrar att hålla
i gång viktig produktion, övertar samhället
företagen och driver dem i egen
regi.

4. Skyldighet för företag att varsla
om planerade förändringar av driften i
så god tid, exempelvis två månader i
förväg, att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan överväga och vidta lämpliga åtgärder.
»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:5 och 11:3, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Kammaren har nyss
med alla röster mot fem beslutat att
göra absolut ingenting, när det kräves
arbete och försörjningsmöjligheter i en
förut rik bygd, som storfinansen har
förvandlat till en industriell kyrkogård.
Jag kan inte tänka mig en bättre
ingress till den motion, som vi nu går
att behandla.

Utskottet har i stort sett hänvisat till
behandlingen av vår motion i fjol i
samma fråga. Utskottet vill inte vara
med om att lagfästa rätten till arbete
utan anser, att det hela skulle bli en
allmän deklaration, vars realiserande
man inte kan garantera. Det hänvisar
vidare till att arbetsmarknadsstyrelsen
inte har krävt något lagfästande av de
nu frivilliga varselbestämmelserna eller
någon skärpning av dem och tar sålunda
inte hänsyn till vad vi anfört dels
om dessa varselbestämmelsers tillämpning
och dels om att de inte gäller
korttidsarbete eller arbetstidsförkortning.
Inte med ett ord har utskottet berört
själva grundlinjen i vår motion,
som så utmärkt illustreras av behandlingen
av de två föregående frågorna,
frågorna om Torpshammar och Byske.

Vi finner det för vår del fullkomligt
absurt, att ännu år 1955, när vi nästan
oavbrutet i 23 år har haft ett av arbetarrörelsens
partier i ledningen för regeringsmakten,
är det privatkapitalet,
bolagen och kapitalisterna, som suveränt
bestämmer om ett företag skall
hållas i drift eller inte, hur många arbetare
det skall sysselsätta och allt annat
vad därmed sammanhänger. När
samhället griper in i en situation, då
bolagen kastar arbetarna ut på gatan,
är det för att förse vederbörande bolag
med beställningar eller möjligen för att
med subventioner och skattelättnader
locka någon annan industri till trakten
eller att på annan ort omplantera den
arbetskraft, som kapitalisterna kastat
ut. I många fall gör man som i de här
nyss behandlade fallen absolut ingenting.

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Lagfäst rätt till arbete

Det kan kanske synas som om frågan
inte vore så brännande i en tid, när
man talar om hög och jämn sysselsättning.
Vår motion visar emellertid på
inte mindre än sju betydande företag,
som har slagit igen sedan vi behandlade
fjolårets motion. Därutöver vill jag
hänvisa till vad vi förut diskuterat i
kammaren om den onödiga säsongarbetslösheten
inom byggnadsindustrien,
inte minst här i Stockholm, om de
problem om arbete och försörjning som
föreligger i övre Norrland, inte bara
i de två orter som vi här behandlat utan
över stora delar av övre Norrland. Vi
hade nyss en stor sensation i tidningarna
om sågverksägaren från Floby,
som hotade att slå igen, sälja och fara
till Kongo för att där driva träindustri
med negerslavar, som skulle göra det
möjligt att exportera billigt till Sverige.
Vi har utrationaliseringen vid en
mängd företag; även staten driver i statens
järnvägar och televerket mycket
energiskt en sådan utrationalisering.
Jag kan ta exemplet med Cellulosakoncernens
avfolkning av Kramfors med
omnejd och koncentration av driften
till andra håll. Det var rätt fördomsfria
metoder man använde. Först drog
man in busslinjerna för att bli av med
den arbetskraft, som hade sina boplatser
litet längre bort. Sedan gav man
en del gammalt folk med egna bostäder
anvisning om att flytta till östrand. Det
är inte lätt för äldre människor att rycka
sig loss ur sin gamla miljö — och
så blev man av med dem.

Cellulosakoncernen har fått mycken
hjälp av statsmakterna när det gällt att
hålla arbetarlönerna nere i denna lukrativa
industri, men när det gällt att
skapa sysselsättning åt utrationaliseringens
offer har man skyndat lika
långsamt som i fallen Torpshammar
och Byske. Enligt vår mening är det
nu dags att man gör slut på kapitalisternas
suveräna rätt att bestämma över
om företag skall hållas i gång eller
inte. Vill de inte göra det, uppträder

de som herrn i Floby, bör samhället
hindra att trakten förvandlas till en industriell
kyrkogård. Det bör ta hand
om de fabriker och maskiner, som läggs
stilla, utan ersättning eller möjligen till
realisationspriser, och göra allt för att
det skall bli sysselsättning på orten.
Det är nämligen inte så lätt att omplantera
bofasta människor.

Utskottet har inte velat höra på det
örat. Det har varit lika kallsinnigt som
bankoutskottet var inför det nödrop,
som höjts från Norrland. Då återstår
ingenting annat än att resa en allt starkare
opinion, som kommer att växa i
kraft i andra ekonomiska situationer.
— I Amerika har man redan miljoner
arbetslösa mitt under högkonjunkturen.
Vi kommer alltså igen med dessa förslag,
som stödes av en allt starkare opinion
i fackföreningarna.

I dag yrkar jag, herr talman, bara
bifall till motionen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I föreliggande motioner
yrkas dels att rätten till arbete
måtte lagfästas, dels att det måtte lagstadgas
om skyldighet för en företagare
att varsla om driftstopp.

När det gäller den första saken har
utskottet hänvisat till artikel 23 i Förenta
Nationernas förklaring om människans
rättigheter, där det säges att
envar har rätt till arbete. Utskottet påpekar
emellertid att detta bara är ett
principuttalande och att det nog går
bättre att klara saken så, som vi gjort
i vårt land, nämligen genom att skapa
en full sysselsättning, som för envar
tryggar rätten till arbete. Jag tror inte
att man medelst lagliga åtgärder kan
komma närmare lösningen av den fulla
sysselsättningens problem än vad vi
gjort.

Motionärernas andra önskemål är att
det skall lagstadgas om att en arbetsgivare
måste varsla i god tid när det
blir inskränkningar i driften eller
driftstopp. Men arbetsmarknadens par -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

ter har ju redan kommit överens om
att företagen i god tid skall varsla om
att de kommer att inställa driften eller
att vidta inskränkningar av densamma.
Erfarenheterna under den gångna tiden
visar också att det hela gått bra
att ordna utan att man lagstiftat därom.
Vidare har inte bara arbetsmarknadsstyrelsen
sina ögon på saken, utan
också länsarbetsnämnderna i de olika
länen övervakar hur det ligger till med
tillgången på arbete i städer och samhällen
inom sina respektive verksamhetsområden.

Under sådana förhållanden har inte
utskottet ansett sig kunna tillstyrka motionerna,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

§ 15

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen om kollektivavtal.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ändring i 12 § lagen om semester

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 12 § lagen om
semester.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 197,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Gustafson i Göteborg
och Königson hemställt, »att riksdagen
för sin del måtte besluta, att förbudet
mot förläggande av semester utan arbetstagarens
medgivande till tid då den
anställde är sjuk också skall gälla tid
då gemensam semester anordnats vid
företaget och att sista meningen i första
stycket av § 12 i semesterlagen därför
skall utgå».

Utskottet hemställde att förevarande
motion, 11:197, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Anders E. Johansson och Königson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motion, II: 197, måtte för
sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § första stycket lagen den 29 juni 19)5

(nr KO) om semester

Härigenom förordnas, att 12 § första stycket lagen den 29 juni 1945 om
semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må
semestern icke förläggas till tid, då
arbetstagaren på grund av sjukdom,
som inträffat innan semestern börjat,
är oförmögen till arbetet, eller till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet,
som enligt 7 § andra stycket c) och d)

(Föreslagen lydelse)
Arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må
semestern icke förläggas till tid, då
arbetstagaren på grund av sjukdom,
som inträffat innan semestern börjat,
är oförmögen till arbetet, eller till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet,
som enligt 7 § andra stycket c) och d)

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ändring i 12 § lagen om semester
(Gällande lydelse)

skall jämställas med tid å vilken arbete
utförts. Dylikt medgivande erfordras
dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren
å tid som nu sagts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Förra året beslöt riksdagen
en ändring av semesterlagen som
innebär att semester inte får mot den
anställdes vilja förläggas till sjukdomstid.
Men man gjorde samtidigt det undantaget
att semester fortfarande skulle
få förläggas till sjukdomstid, därest företaget
i fråga tillämpade gemensam semester
för sina anställda. Jag kan inte
se annat än att denna bestämmelse får
mycket orättvisa verkningar. Eftersom
det stora flertalet företag här i landet
tillämpar gemensam semester, blir
större delen av de anställda inte delaktiga
av förmånen att semester inte
får förläggas till sjukdomstid. Behovet
av att få semester efter en sjukdomstid
varierar emellertid inte i förhållande
till den semesterordning som vederbörande
företag följer.

Enligt min mening bör därför riksdagen
ta bort denna bestämmelse om
undantaget och låta den ändring av semesterlagen,
som beslöts förra året,
gälla generellt. Det är vad som begäres
i den reservation som fogats till
utskottsutlåtandet, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! När riksdagen förra
året beslöt vissa ändringar av semesterlagen
behandlades också en motion
med samma yrkande som den nu föreliggande.

(Föreslagen lydelse)
skall jämställas med tid å vilken arbete
utförts.

Denna lag träder i kraft den i januari

1956.

Det är naturligtvis önskvärt att semestern
förlägges till sådan tid, att arbetstagaren
kan utnyttja ledigheten till
det ändamål, vartill den är avsedd,
nämligen till vila och rekreation. Det
är också självklart att en arbetstagare,
som varit sjuk under semestertiden,
inte har fått den önskade behållningen
av sin semester. Men såsom utskottet
framhåller skulle ett bifall till motionen
endast till en del lösa detta problem.
I de fall, där en person insjuknat
efter det semestern börjat, skulle
han ju inte, om också motionen bifölls,
äga rätt att få återstående del av semestern
förlagd till annan tid. Där gemensam
semester tillämpas torde det
nog stöta på ganska stora svårigheter
om vissa arbetstagare skulle ha semester
på annan tid än tiden för den gemensamma
semestern. Enligt utskottets
mening finns det inte tillräckligt starka
skäl för en ändring av de nuvarande
bestämmelserna i detta avseende, och
utskottet avstyrker följaktligen motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Carlsson i Bakeröd
motiverade här utskottets avslagsyrkande
med att om motionen blev bifallen
skulle inte samtliga problem som
kan uppkomma i samband med löntagares
sjukdom under semester bli lösta.
Detta har vi inte heller avsett med motionen,
herr talman, utan vi har avsett
att jämställa de anställda i företag som

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

har gemensam semester med anställda i
företag som har en annan semesterordning.
Vi har sagt — herr Königson sade
det tidigare här — att det inte kan vara
rimligt att låta en löntagares behov av
vila efter en sjukdom vara beroende på
huruvida företaget har gemensam semester
eller inte. Hans behov är precis
lika stort oavsett semesterförhållandena.

När man nu efter flera framställningar
från olika håll här i riksdagen beslöt
sig för att en löntagare, som blir
sjuk innan semestern påbörjats, skall
ha möjlighet att ta ut semestern senare,
då gjorde man en undantagsbestämmelse
som speciellt riktar sig emot löntagare
i de företag som har gemensam semester.
Detta anser vi inte vara riktigt,
och de två stora löntagarorganisationerna
LO och TCO har också i princip
hävdat samma uppfattning. LO deklarerade
sin ståndpunkt 1948 och 1954,
TCO har gjort det de två senaste åren.
Nu säger man inom LO, att en lagändring
just nu inte är nödvändig men att
om det skulle visa sig att lagen tillämpas
på ett otillbörligt sätt kan man återkomma
med krav på lagändring.

Nu skulle jag vilja fråga herr Henriksson,
som förra året föredrog att ta
upp en debatt om denna sak vid behandlingen
av ett efterföljande ärende,
om han inte skulle vilja ta upp debatten
här, där frågan verkligen hör
hemma, och förklara vad LO menar
med otillbörlig tillämpning. Är det otillbörlig
tillämpning när en anställd eller
två eller hundra drabbas, eller hur
många skall det vara?

Det är klart att om man skulle kunna
påvisa att det vore till betydande
nackdel för arbetsgivarna om man toge
bort denna undantagsbestämmelse, då
skulle man kunna diskutera denna fråga.
Nu säger man att det är så besvärligt
när en anställd är sjuk under semestern
och sedan kommer och begär
annan semestertid. Det innebär visserligen
icke någon ökad kostnad för arbetsgivaren,
men lian får skaffa vikarie,

Ändring i 12 § lagen om semester

och det kan vara besvärligt. Ja, men
det måste arbetsgivaren göra alla de
gånger en anställd blir sjuk på andra
tider än under semestern, och det är ju
det vanligaste. De fall, då man måste
skaffa vikarie på grund av att en arbetstagare
varit sjuk under den gemensamma
semestern och behöver få annan
semestertid, uppgår endast till en
liten procent av alla de fall, då man
måste skaffa vikarie. Därför kan man
inte säga att borttagandet av denna undantagsbestämmelse
skulle vara till väsentlig
nackdel. Av denna anledning
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag önskar förklara vari
den principiella skillnaden ligger mellan
den ändring i semesterlagen som
beslöts föregående år och det yrkande
som framförs i denna motion. Denna
skillnad utgör också förklaringen till
att utskottet gått emot motionen.

Så länge semestern icke är gemensam
för arbetstagarna i ett företag skulle
friheten för arbetsgivaren att förlägga
semestern till den tid han bestämmer
i det individuella fallet kunna utnyttjas
till nackdel för dem som drabbas
av sjukdom. Jag skulle alltså som arbetsgivare
— om jag vore tillräckligt
hårdfjällad — kunna förlägga semestern
till sjukdomsperioden. Denna möjlighet
till missbruk har man velat förhindra,
och det har också skett genom den redan
genomförda ändringen i semesterlagen.
Arbetsgivaren kan inte förfara
på detta sätt. Blir någon efter det att
semester varslats sjuk innan han påbörjat
den, skall en flyttning ske av semestertiden.
Men i det fall, då företaget
bestämt och i god tid — i regel mycket
god tid — fastställt den tid då samtliga
anställda skall ha semester, föreligger
ju ingen möjlighet för arbetsgivaren
att missbruka rätten att fritt förlägga
semestern. Arbetsgivaren kan vid
den tidpunkt, då avgörandet om semes -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ändring i 12 § lagen om semester

terns förläggning sker, inte veta om
någon då kommer att vara sjuk. Det är
i behovet av skydd som vi har den
principiella skillnaden. Utskottet har
med tanke på denna skillnad för sin del
icke funnit tillräckligt starka skäl tala
för ett bifall till motionen.

Det är överflödigt att säga, att utskottets
samtliga ledamöter tycker att
det är olyckligt, att en arbetstagare på
grund av omständigheterna får sin semesterledighet
under en tid då han på
grund av sjukdom är förhindrad att
njuta rekreation och återhämta krafter.
Men man har ändå ansett att de drifttekniska
hänsyn, som har åberopats, är
motiv nog för att inte utsträcka det
skydd, som är nödvändigt vid de individuellt
bestämda semestrarna men
som det inte alls finns samma behov av,
om ens något, när det gäller semester
som är gemensam för alla arbetstagare
i ett företag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill bara fastslå vad
herr Ahlberg sade allra sist, att när ett
företag har gemensam semester finns
inte samma behov eller ens något behov
för arbetstagarna att komma ifrån denna
undantagsbestämmelse. Jag är inte
säker på att TCO delar den uppfattningen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Königson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 17

Ändringar i semesterlagstiftningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25 i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 12 §
lagen om semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna
nr 1 i första kammaren av herr
Norling och nr 6 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl. och dels motionen
nr 10 i andra kammaren av herr Lundberg
m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
I: 1 och II: 6 samt II: 10, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa en allsidig
utredning om lagstadgad sammanhängande
semester samt för riksdagen framlägga
de förslag vartill utredningen kan
giva anledning.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundberg och Axel E. Svensson, fru
Västberg samt herrar Bengtsson i Varberg,
Johansson i Södertälje och Königson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 1 och II: 6
samt II: 10, måtte för sin del antaga
följande förslag till dels

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Ändring i 12 § lagen om semester

Lag

om ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester

Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Har mellan------lagen angives.

Arbetsgivaren äger-------

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
Överstiger semestertiden tolv
dagar, må dock semestern förläggas till
två skilda perioder, av vilka den ena
utgör minst tolv dagar.

Semester för -—■ -----svensk

Därest arbetstagare enligt avtal med
arbetsgivaren äger rätt till längre semester
än som föreskrives i 7 §, skola
övriga bestämmelser i denna lag, i de
avseenden ej annat överenskommits, gälla
jämväl beträffande den överskjutande
delen av semestern. Överstiger semestertiden
aderton dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst aderton
dagar.

§•

nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.

hamn.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1956.

dels ock

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för
vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Om semester, som utgår med tillämpning
av denna lag, gäller i övrigt vad
i lagen om semester är stadgat. Vad i
12 § andra stycket andra punkten nämnda
lag är föreskrivet om att semestern

Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Överstiger semestertiden aderton dagar,
må dock, såframt arbctarskyddsstyrel -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ändring i 12 § lagen om semester

(Gällande lydelse)

må förläggas till två skilda perioder
skall dock icke gälla med mindre arbetsskyddsstyrelsen
så medgivit. Medgivande
som nu sagts må lämnas, därest
sammanhängande semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags
drift.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Denna fråga är ju en
gammal bekant i kammaren. Förra året,
vet vi, godtog andra kammaren den
princip, som ligger till grund för motionen,
under det att första kammaren
avslog den. Utskottet är i år på reträtt,
och hela dess argumentation går väl i
stort sett ut på bifall till motionen. Men
utskottets majoritet och i synnerhet
första kammaren har en benägenhet att
säga nej till reformer sådana som denna.
Det har* kan man säga, även i år
blivit ett nej, även om utskottet förordar
en utredning och önskar att Kungl.
Maj :t skall komma med ett förslag.

Denna fråga är dels principiell och
dels praktisk. Svenska arbetsgivareföreningen
och TCO ser på frågan ungefär
så som man såg på § 23. När vi motionärer
och reservanter inte ville vara
med om en utredning av frågan är det
därför att en sådan utredning skulle
tillkomma endast för utrcdandels egen
skull. Här gäller det ett praktiskt bedömande.
Vi här i kammaren bör se till
att vi inte får flera utredningar än vad
nöden kräver.

Tre veckors semester, har vi i vår reservation
och i motionen sagt, är av
värde både för produktionen och för
de människor som skall åtnjuta semester.
Vi har även i reservationen understrukit,
att det är mycket angeläget att
treveckorssemestern, som måste betraktas
som ett minimum för semester, verk -

(Föreslagen lydelse)
sen så medgivit, semestern förläggas
till två skilda perioder, av vilka den
ena utgör minst aderton dagar. Medgivande
som nu sagts må lämnas, därest
sammanhängande semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags
drift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1956.

ligen utnyttjas på ett effektivt sätt och
i ett sammanhang. Vi säger att man endast
med mycket starka motiv bör ge
avkall på denna princip. Vi har också
pekat på att en uppdelning omöjliggör
för stora arbetargrupper att få den vila
och rekreation som är nödvändig. Vi
är även på det klara med att en uppdelning
av semestern medför ökade resekostnader.

Men det är även en annan sak som
jag tror att riksdagens andra kammare
bör beakta, nämligen att semestern inte
bara gäller männen utan även husmödrarna.
Även om man från en del håll
anser att husmödrarna inte skall ha
någon semester och att man inte skall
ta hänsyn till dem, är det ju så, att
arbetet med förberedelserna för en semester
ofta åvilar husmodern, och vi
vet att en splittrad semester medför
att semestern blir i stort sett obefintlig
för husmödrarna. Detta har vi understrukit
i vår reservation, och jag tror
att det är riktigt att betona det i det
här sammanhanget.

Nu är det ju på det sättet att LO har
tillstyrkt den föreslagna förändringen
av tolfte paragrafen. Arbetsgivareföreningen
och TCO har naturligtvis sin
plikt likmätigt, för att inte frångå en
gammal tradition att ständigt säga nej
till reformer, sagt att det skulle innebära
en stor fara att genomföra denna
förändring. Jag tror att man bör vara
på det klara med att den utredning,
som ligger till grund för Arbetsgivareföreningens
ställningstagande, inte omfattar
andra arbetsplatser än sådana

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

som har mer än 25 arbetare och att den
inte heller omfattar de arbetsplatser
där arbetsgivaren inte tillhör Arbetsgivareföreningen.
Även om denna utredning
pekar hän emot att man måste säga
att många arbetare förvägras semester
utan egentlig grund, kan det alltså hända
att den ändå inte visar på de mest
markanta fallen av frångående av principen
om en sammanhängande semester.

Vi har även varit på det klara med
att man föregående år ifrån en del håll
sade att semesterlagen är generell och
att man, om man inte skulle få göra en
uppdelning ens när semestern överstiger
exempelvis 18 dagar, enligt semesterlagens
ordalydelse skulle få lov att
iaktta detta förbud även beträffande
sådana arbetstagare som har längre semester
än 18 dagar. Jag tror inte att den
faran är så stor, men vi har ändå beaktat
den i vår reservation och sagt att
semestern kan uppdelas i två skilda perioder
om den överstiger 18 dagar.

Den av oss föreslagna ändringen innebär
inget hinder för att arbetstagarparten
och arbetsgivarparten kan komma
överens om att göra en uppdelning
av semestern om det finns verkliga sakskäl
för en sådan uppdelning.

Nu sägs det i detta sammanhang att
arbetsgivarna, om arbetstagarna nu
skulle hålla fast vid motståndet mot en
uppdelning av semestern, skulle förlägga
semestern till otjänlig tid, exempelvis
till vintern. Ja, ärade kammarledamöter,
de där argumenten känner vi
igen. Och när, som vi vet, även byggnadsarbetarna
förra året kunde ta sommarsemester
under tre veckor, så visar
det bara att möjligheterna finns, om
viljan att övervinna svårigheterna verkligen
är till finnandes.

Därför anser jag att utskottets uttalande
om att arbetstagarna skulle få semester
på otjänlig tid är överdrivet. Om
arbetsgivarna vill ha arbetare under
den fulla sysselsättningens tid måste de
också se till att vissa krav kan tillmö -

Ändring i 12 § lagen om semester

tesgås. Det är självklart att arbetsgivarparten
under alla förhållanden kommer
att vara den starkaste, och vi vet
att det är den som dikterar villkoren
på det sätt som den önskar. Det har vi
upplevt, som har stått inom produktionen.

Jag vet inte vilket beslut som första
kammaren kommer till, men det kommer
väl att anföras här i dag, att om
exempelvis den ena kammaren går på
utskottets utredningsförslag och den
andra kammaren tar reservationen så
faller frågan därför att kamrarna kommer
till skiljaktiga beslut. Men om nu
första kammaren säger nej till reservationen
och andra kammaren säger ja, så
anser jag — eftersom det enligt min mening
är så viktigt att man inte ger sig
in på utredningar som inte behövs —
att man får ta detta med knusende ro.
I så fall skulle jag emellertid vilja vädja
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
att verkligen beakta denna
fråga och komma med ett förslag
själv. Jag tror att det inte behövs någon
utredning för att ordna den saken.

Herr talman! Med detta tror jag att
jag i stort sett har behandlat vad vi
har anfört i reservationen. Jag ber att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Med tillfredsställelse
noterar jag den välvilliga skrivning
som utskottet presterat i anledning av
de motioner som krävt en ändring av
semesterlagens paragraf 12. Ehuru utskottet
icke är berett att just nu tillmötesgå
motionärernas önskningar
utan föreslår en utredning i ärendet,
kan jag inte utläsa annat än att också
utskottets förslag om utredning ger en
fingervisning om nödvändigheten och
nyttan av en odelad semester, vilken
skall vara förlagd till sommaren.

Önskemålet om utredning — i stället
för att nu fatta beslut i enlighet med

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ändring i 12 § lagen om semester

motionärernas förslag — synes mig delvis
vara baserat på arbetsgivarnas motstånd
mot en odelad semester. I Arbetsgivareföreningens
remissyttrande
framhålles bl. a.: »En sammanhängande
treveckorssemester skulle sålunda medföra
bortfall av ytterligare en veckas
massaproduktion, representerande ett
värde av inemot 40 miljoner kronor.»

Detta sätt att se på semesterförmånen
anser jag vara fullkomligt orimligt, ty
med en sådan bevisföring kan Arbetsgivareföreningen
med samma fog säga
att ytterligare indragning av semestern
skulle medföra ännu högre produktionsvinster.
Så är emellertid icke fallet.
De flesta anser treveckorssemestern
vara av sådant värde att de utvilade
arbetarna vid sin återkomst till arbetet
ökar sina produktiva insatser. Sådana
ökade produktiva insatser är dock möjliga
endast om arbetarna verkligen erhåller
så pass lång sammanhängande
ledighet att densamma ger möjligheter
till tillräcklig vila. Den ökade arbetsintensiteten
talar också mycket starkt för
odelad treveckorssemester.

Det synes mig således icke vara påkallat
med ytterligare utredning i ämnet.
Den linje reservanterna rekommenderar
torde enligt vår mening vara
framkomlig och ger ju också möjligheter
att vid förhandlingar mellan parterna
direkt, då mycket starka skäl talar
därför, åstadkomma en delning av
semestern om de produktionstekniska
förhållandena verkligen så påfordrar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservanternas
yrkande.

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Utskottsmajoriteten är
ju fullt enig med motionärerna och reservanterna
om att semestern i den mån
detta är möjligt bör vara en sammanhängande
ledighet av tre veckor. Om
detta önskemål råder det således inga
delade meningar, men utskottsmajorite -

ten är inte övertygad om att en sådan
reform är möjlig att genomföra utan
skada för produktionen. Man kan inte
komma ifrån att det bär i landet finns
en råd företag där en sammanhängande
treveckorssemester under sommaren
skulle komma att betyda ganska stora
svårigheter för produktionen. Hit hör
exempelvis jordbruket, massaindustrien
och sågverksbranschen. Om en sådan
reform skulle komma att medföra att
arbetarna fick sin semester förlagd till
annan tid än sommarmånaderna, tror
jag för min del att arbetarna skulle
göra ett mycket dåligt byte. Herr Lundberg
ansåg visserligen att en sådan risk
inte förelåg, och jag vill visst inte överdriva
denna risk men det förefaller mig
nog som om vissa möjligheter i den
riktningen ändå finns för närvarande.

Nu gäller att två av semesterveckorna
skall vara sammanhängande och såvitt
möjligt förlagda till sommarmånaderna,
medan den tredje semesterveckan
kan förläggas till annan tid. Emellertid
synes många företag alltmer gå
in för en sammanhängande treveckorssemester,
och där detta kan genomföras
är det givetvis att rekommendera.
Under hösten 1954 har Svenska arbetsgivareföreningen
företagit en undersökning
som ganska tydligt visar, att
allt fler företag går in för en sammanhängande
treveckorssemester. I den
mån denna undersökning är representativ
torde ökningen från 1953 till 1954
visa ett ökat intresse från företagarnas
sida för denna sak.

Nu avstyrker Svenska arbetsgivareföreningen
en lagändring i den riktning
motionärerna önskar, och detsamma gör
TCO. Det torde väl också få anses vara
riktigt då Arbetsgivareföreningen framhåller,
att förhandlingar om delning av
semestern knappast skulle komma att
föras med arbetarnas organisationer
utan mera direkt med de enskilda arbetarna
och att detta säkerligen skulle
komma att medföra en del svårigheter.

Utskottet har för sin del inte ansett

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

sig vilja taga en bestämd ställning till
motionärernas yrkande men anser frågan
vara så viktig ur såväl de berörda
parternas som samhällets synpunkt, att
den bör bli föremål för en utredning.
Utskottet hemställer därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville
begära att en allsidig utredning av frågan
verkställdes och att förslag eventuellt
framlägges för riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Carlsson i Bakeröd
säger att utskottet är enigt om
betydelsen av en sammanhängande semester,
är jag medveten om att det är
mycket svårt att frånkänna detta sitt
värde. Han säger sig emellertid inte
vara övertygad om att reformen kan
genomföras utan skada för industrien,
jordbruket m. m. Herr Carlsson i Bakeröd
vet väl ändå att det beträffande
jordbruket nu förhåller sig så, att man
/ tack vare skördetröskorna så att säga
har förlängt den period som ligger mellan
höskörden och sädesskörden, ty om
man skall använda skördetröskorna
måste man ju skörda senare på hösten
än förut. När nu lantarbetet i stort sett
gjorts till ett säsongarbete, tror jag att
jordbruket bör vara angeläget att inte
ytterligare försvåra möjligheterna till
rekrytering genom att giva lantarbetarna
en undantagsställning.

De synpunkter som framförts här i
olika sammanhang om hänsyn till industrien
m. m. känner vi också igen,
ty det finns väl ingen social reform i
detta land på industriens område som
genomförts utan att industrifolket har
talat om att den varit en olycka. Men
det har visat sig, att införandet av åtta
timmars arbetsdag och andra reformer
ytterst varit till gagn för produktionen
lika väl som för de människor som arbetar
inom produktionen.

Ändring i 12 § lagen om semester

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundberg, att det är alldeles tydligt
att det är ett mycket stort intresse
för jordbruket att också jordbrukets arbetare
får en semester jämförbar med
den som andra grupper av arbetare har.
Vad nu skördetröskornas betydelse angår
är det i viss mån riktigt, som herr
Lundberg säger, att de har medfört att
jordbruket numera kan ge sina arbetare
två veckors sammanhängande semester
mellan de olika skördarnas mognad.
Detta var inte möjligt tidigare.
Men att skördetröskorna skulle ge utrymme
för ytterligare en veckas semester
tror jag inte.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Carlsson i Bakeröd börja med att
konstatera vad vi är överens om inom
andra lagutskottet. Vi är överens om
att för flertalet människor är en sammanhängande
semester den bästa formen
för rekreation. För dem som har
råd och tillfälle att förlägga en vecka
av sin semester till fjällen kan delad
semester vara en bättre form, men sådana
möjligheter står inte den stora
massan av arbetstagare till buds. Därför
är tre veckors sammanhängande
semesterledighet ett önskemål. Vi är
också överens om att denna semester
förlagd till sommaren ger bättre rekreation
än om den är förlagd till annan del
av året.

I semesterlagen ges arbetsgivaren dels
rätt att förlägga semestern till den del
av året som han anser med hänsyn till
driften önskvärd, dels rätt att ensidigt
bestämma en uppdelning av semestern,
varvid den del som överskjuter två veckor
kan förläggas utan samband med
semestern i övrigt. Det är detta som
herr Lundberg med berömvärd envishet
och god argumentationsförmåga har
fört fram till riksdagen sedan ett par

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ändring i 12 § lagen om semester

år tillbaka. När så motionen härom
kom i år, ställdes utskottet inför valet
mellan att som tidigare avstyrka motionen
eller göra något som kunde vara
i vart fall en akt av hänsyn och ett
instämmande i motionens syfte. Man
föredrog detta senare. Jag har sålunda
medverkat till andra lagutskottets beslut
om en utredning, men inte därför
att jag är övertygad om att motionen
hade bort bifallas utan därför att man
en gång bör få det sakliga underlag,
som erfordras för att bedöma genomförbarheten
av denna lagändring.

Vi kan för närvarande endast stödja
oss på en utredning, som återspeglar
dagens läge, nämligen den som Svenska
arbetsgivareföreningen har presterat.
Av den utredningen framgår, tycker
jag, för det första att arbetsgivarna
verkligen har gjort allvar av sin ofta
uttalade önskan att i så stor utsträckning
som möjligt göra semestrarna sammanhängande
och för det andra att
utvecklingen till synes går i rätt riktning.
Herr Lundberg underkänner nu
denna utredning av det skälet, att den
är begränsad till företag med minst 25
arbetstagare. Men själv har ju herr
Lundberg inte presterat något som helst
material till belysning av att lagen är
otillfredsställande. Han har bara pekat
på lagens ordalydelse, som han anser
olämplig. Följaktligen måste, menar
han, effekten av lagen vara olämplig.
Men i vilken mån något borde justeras
är oss obekant i dag. Jag tycker det
skulle vara en tillgång för riksdagen
och även för motionären att få närmare
kännedom om de förhållanden
som han kritiserar.

Jag vill ehuru utskottsutlåtandet ger
en del uppgifter ur Arbetsgivareföreningens
utredning lämna ett par siffror
till, så att de kommer till protokollet.
Antalet arbetare som var anställda
vid företag, där alla arbetstagare
hade sammanhängande semester,
utgjorde 33,1 procent år 1953 och steg
nästa år till 35,4 procent. Antalet an -

ställda vid företag, där flertalet hade
sammanhängande semester, var 44,1
procent 1953 och 45,1 procent året därpå.
Antalet arbetstagare vid företag, där
semestern var delad för alla, var 13,0
procent år 1953 och sjönk till 10,1 procent
1954.

Vi har nu haft tre veckors semester
tillämpad i detta land bara ett par år.
Vi har såvitt jag förstår haft ganska
gynnsamma erfarenheter av de regler,
som de sakkunniga och de organisationer
som hade tillfälle att yttra sig, stannade
för som lämpliga. Jag har följaktligen
den uppfattningen, herr talman,
att det rådrum som erfordras för att
verkställa en utredning inte har några
större olägenheter med sig.

Herr Lundberg har här talat om att
TCO för sin del avstyrkt denna motion.
Jag kan inte förbigå det yttrandet. Motiveringen
för TCO:s avstyrkande är
nämligen en hänvisning till att arbetsgivaren
ensidigt äger bestämma semesterns
förläggning. Om man nu hindrar
arbetsgivaren från att dela upp semestern
och tvingar fram denna sammanhängande
semester mot hans vilja, så
löper man risken att arbetsgivaren gör
bruk av den möjlighet han har att förlägga
semestern till en otjänlig tid av
året, tjänlig med hänsyn till produktionsförhållanden
och driftstekniska
förhållanden o. s. v. men otjänlig med
hänsyn till arbetstagarens intresse att
få sin ledighet under den varma årstiden.
Åt detta rynkar herr Lundberg
överraskande nog på näsan och säger
att arbetsgivarna inte är sådana i detta
land. Nej, jag skall inte säga att de är
det, men då skall man inte i annat
sammanhang säga att arbetsgivarna inte
försökt ordna semesterledigheten på
riktigt sätt utan alltid motsatt sig reformer
som varit till arbetstagarnas
bästa.

När herr Lundberg nu gör gällande
att allting är klart, att det inte behövs
någon utredning, att det inte är något
behov av analys av konsekvenserna

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

av bifall till motionen, så tycker jag
att han tar för lätt på dessa uppgifter.
Jag skall till herr Lundberg ställa en
fråga, som jag hoppas få svar på. Antag
att vid ett företag 90 procent av
arbetstagarna är överens med arbetsgivaren
om att semestern bör delas upp
med hänsyn till driftsförhållanden och
annat som ligger bakom. Det har hittills
varit möjligt för arbetsgivarna att
även utan medgivande från arbetstagarna
företa en uppdelning. Men nu
har man genomfört denna lagändring,
där förutsättningen för att man skall
kunna dela upp semestern är, att de
som skall åtnjuta den är med på en
uppdelning. Nu är 90 procent med men
icke 10 procent, och dessa 10 procent
intar en nyckelställning i produktionen.
Vi kan säga att det är maskinförarna
vid ett pappersbruk, vävlagarna
i en textilindustri eller förmännen vid
ett industriföretag. Jag frågar då: År
det meningen att dessa 90 procent, som
med arbetsgivaren varit överens om
lämplig uppdelning av semestern, skall
finna sig i att detta beslut ändras och
att man alltså skall ha sammanhängande
semester på grund av att en tiondel av
arbetarstyrkan har haft den uppfattningen?
Vem skall avgöra detta? Är det
den enskilde anställde, är det de anställdas
organisationer, och är det i så
fall en, två eller tre organisationer när
flera organisationer är företrädda på
området? Vem skall träffa avgörandet?
Vet man hur detta skall tillämpas, och
vad blir då konsekvenserna i det här
konstruerade fallet?

Ehuru jag — det har jag framhållit
tidigare — inte alls är övertygad om
att en förändring är sakligt motiverad
och erforderlig, har jag ändå velat understryka
det förslag om utredning,
som framförts under utskottsbehandlingen,
och jag yrkar därför bifall till
utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till herr Carlsson i Ba -

Ändring i 12 § lagen om semester

keröd skulle jag vilja säga, att den nuvarande
utformningen icke lägger hinder
i vägen för att arbetsgivar- och arbetstagarparterna
kan komma överens
om en uppdelning av semestern, och
om man går på den reservation som
här föreligger finns det inte heller något
hinder därför.

Till herr Ahlberg vill jag säga, att
nog har han konstruerat en hel del under
det anförande han här har hållit,
och jag förstår mer än väl att herr Ahlberg
är i samvetsnöd därför att högermannen
Ahlberg och låt mig säga arbetstagarföreträdaren
Ahlberg här står
emot varandra. Att högermannen segrar
är väl ganska givet när det gäller att
säga nej till en social reform.

Men när man talar om arbetsgivaren
såsom varande en sådan utomordentlig
part på arbetsmarknaden, så vill jag
fråga herr Ahlberg: Är arbetstagarpartens
handlande hittills sådant att det
finns anledning att anse att den skulle
vara mindervärdig som part på arbetsmarknaden?
Det är det som herr Ahlberg
velat ge uttryck åt.

Sedan säger han att han kunde vara
med om utskottsutlåtandet därför att
det skulle vara en akt av hänsyn men
att det i praktiken skulle vara ett avslag.
Ja, jag förstår mer än väl att herr
Ahlberg lägger in den betydelsen i det
hela. Men när man talar om att man
skulle framlägga bevis, vill jag bara
erinra om att herr Ahlberg varit med
om att skriva under utskottsutlåtandet
där det sägs: »Av utredningen framgår
emellertid också att semestern i betydande
antal fall uppdelats på grund av
arbetsgivarens ensidiga bestämmande.»
Det har herr Ahlberg varit med om att
skriva under, och jag vill bara anföra
detta om han vill ha bevis.

Det är väl ändå på det sättet, att även
semesterns förläggning i regel är avtalsbunden,
och jag tror att herr Ahlberg
bör se på de avtal som slutits mellan
LO och Arbetsgivareföreningen, att
man har sökt klara det på den vägen.

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ändring i 12 § lagen om semester

Sedan har det här talats om faran
för olämplig förläggning av semestern.
Ja, herr Ahlberg, nog kan man föra
fram sådana där synpunkter om textilsvårigheter
och alla andra svårigheter.
Men om herr Ahlberg studerar den
utredning, som Arbetsgivareföreningen
presterar, så visar det sig i fråga om
textilindustrien, där han talade om svårigheter,
att man i praktiken har genomfört
att tre veckors sammanhängande
semester kan förverkligas. Jag
tror att här är det de obotfärdigas förhinder.
Jag vill naturligtvis inte till
vännen Ahlberg säga, att han skall
överge sin borgerliga uppfattning i fråga
om att säga nej — han har naturligtvis
rätt till det — men även de som
har en annan uppfattning har rätt att
försöka få utvecklingen att visa mera
social hänsyn till människorna inom
produktionen.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag undrar om det
är nödvändigt att tala om en personlighetsklyvning
här. Jag har fört den talan
som jag anser mig ha rätt och skyldighet
att föra som representant för en
stor grupp arbetstagare, nämligen tjänstemännen,
och ingen lär väl misstänka
TCO för att vara en arbetsgivarorganisation.
Man kan ha en mening som sammanfaller
med åsikten inom det parti
man tillhör, och det är inget ont i det,
men det är oväsentligt i detta sammanhang.
En del av det som herr Lundberg
yttrade kan rubriceras på samma
sätt, men giv mig i stället ett svar på
den fråga jag har ställt! Antag att lagen
fått den ändrade lydelse som motionärerna
här föreslår — jag är tvingad,
herr talman, att ta upp denna fråga
en gång till — och det inträffar att 90
procent av arbetstagarna är överens
med arbetsgivarna om att semestern
skall delas men 10 procent eller mindre
är emot detta och vill ha sammanhängande
semester och denna minoritet utgöres
av nyckelmän av den beskaffen -

het jag antytt! Jag behöver inte ta textilindustrien,
vi kan ta maskinförare
vid massaindustrien eller förmän vid
olika företag eller vilken annan grupp i
nyckelställning som helst. Då är min
fråga: Hur skall lagen tillämpas? Är det
organisationerna som skall avgöra, om
en överenskommelse skall träffas, eller
är det individerna? Om det är organisationerna
är det då varje organisation
för sig eller förutsattes det enighet mellan
samtliga organisationer som företräder
de anställda vid företaget? Är
det klart hur lagen skall tolkas? Jag
säger att det inte är det.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tror att herr Ahlberg
inte minst med hänsyn till den
diskussion vi för någon tid sedan hade
i fråga om hamnarbetarkonflikten är
medveten om att där arbetstagarparten
och arbetsgivarparten har slutit ett avtal,
som innehåller vissa regler, så anser
man från olika håll att ett sådant
avtal skall hållas och att det också är
rättsligt bindande.

Sedan är det klart, att herr Ahlberg
kan tala om de människor som står
utanför organisationerna. Men skall vi
diskutera dem och börja gå in på enskilda
fall, så tror jag, att man hamnar
in absurdum. Jag räknar här med de
två parter, som vi i allmänhet räknar
med på arbetsmarknaden, nämligen arbetsgivarparten
och arbetstagarparten.
Därvidlag måste jag säga, att varken LO
eller dess fackförbund har lagt i dagen
någonting som talar för att de inte
visat ansvar för svensk industri. Emellertid
måste man här också komma
ihåg, att det här är fråga om en skyddslag,
där det gäller att se till att hindra
en för hastig förslitning av människorna.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Jag har den största aktning
för Landsorganisationens och fackförbundens
vilja att hålla ingångna av -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

tal, inen det är inte det vi talar om.
Emellertid är det i vårt land inte bara
en arbetstagarorganisation, som kan
träffa uppgörelse i en sådan här fråga
vid ett företag. Regelmässigt har vi åtminstone
tre, och då räcker det inte
med att de under LO sorterande fackorganisationerna
är överens med arbetsgivaren
om en viss fördelning av semestern,
utan det måste väl — trots att
man inte har klart för sig, hur lagen
skall se ut, då det inte finns någon utredning
om detta — förutsättas att de
tre organisationer, som representerar
arbetstagarna, är överens. Är en av de
tre inte ense med de andra utan vill
säga nej, kan en uppgörelse inte komma
till stånd efter den lagändring, som
nu är föreslagen. Det är av sådana
skäl som jag har ansett, att åtminstone
en utredning bör förebringas, innan
riksdagen tar ställning till frågan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste till herr Ahlberg
säga, att jag undrar, om inte en
lagändring sådan som den här föreslagna
skulle kunna ge TCO råg i ryggen,
vilket organisationen skulle behöva
i detta sammanhang. TCO och Arbetsgivareföreningen
synes ha alltför många
hänsyn att visa varandra. Det är väl på
det sättet att TCO:s medlemmar kanhända
mer än LO:s anser sig vara
tvungna att mot företagen visa en solidaritet,
som de kanske innerst inne inte
känner.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Ändring i 12 § lagen om semester

andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 99 ja och 69 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogos vart efter annat

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 11, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar,

nr 12, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom
och

nr 14, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren lade memorialet till handlingarna
och biföll vad utskottet i utlåtandena
hemställt.

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar

§ 19

Anslag till lappfogdarna m. 11.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till lappfogdarna
m. fl. jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar

I årets statsverksproposition (nionde
huvudtiteln, p. 216 och 217, s. 403—
406) hade Kungl. Maj :t hemställt, att
riksdagen måtte dels fastställa ändrad
avlöningsstat för lappfogdarna m. fl.,
dels till Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar
och Omkostnader anvisa förslagsanslag
av respektive 368 600 och 145 900
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat en inom riksdagens andra
kammare väckt, till utskottet hänvisad
motion, nr 124, av herr Jacobson i Vilhelmina,
vari yrkats att riksdagen måtte
besluta att en befattning som lappfogdeassistent
på arvodesstat skulle inrättas
å lappfogdekontoret i Västerbottens
län.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 124,

a) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för lappfogdarna m. fl., att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

b) till Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 368 600 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Uno Olofsson
och Jacobson i Vilhelmina.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag har tagit mig friheten
att väcka en motion i denna fråga.
Det gäller här en assistent åt lappfogden
i Västerbottens län. Förhållandet
är nämligen det, att det bland lappbefolkningen
i Västerbottens lappmark för
närvarande råder en oerhört stark oro
med anledning av de pågående sjöregleringarna
inom dessa områden. Lapparna
har den uppfattningen, att betydande
arealer renbetesmark kommer att
gå förlorade genom överdämning och
nedisning på senhösten, då fuktighet
från de uppdämda sjöarna kommer att
tränga ut på de omgivande markerna.
Dessutom kommer de gamla renvägarna
att bli förstörda, isarna kommer
icke att bära vid höstflyttningarna, och
på en del ställen, där förr var land,
kommer nu att bli vatten. Sådana är
förhållandena där uppe.

För att ge en föreställning om vilka
ingripande förändringar det här gäller
vill jag nämna några av de företag, som
dels är utförda och dels nu är aktuella
i Västerbottens län: Ormsjön och Borgasjön
i Dorotea socken, Vojmsjön, StorRansaren,
Kultsjön, Malgomaj, Volgsjön
och Fettjaur i Vilhelmina socken,
Storuman och Umsjön i Stensele socken,
Gardiken och Nedre Björkvattnet
i Tärna socken samt Stor-Juktan i
Sorsele socken. Närmast att komma i
fråga till reglering efter här nämnda
vatten torde bli Abelvattnet, Arevattnet
och Ropen samt Överuman i Tärna
socken och eventuellt Tärnasjön och
Storvindeln i Sorsele socken.

Alla dessa sjöar, möjligen på ett par
undantag när, ligger inom renbetesområdena.
Innan dessa sjöar blir uppdämda,
måste planer vara uppgjorda för
den omläggning av renskötseln, som
blir absolut nödvändig.

Bland lapparna hyser man en önskan
att all möjlig hjälp skall lämnas dem
till skydd mot uppkommande skador
och till planering för framtiden, så att
renskötseln icke lider större skada än

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

nödvändigt är. Det ligger närmast till
hands att begära att lappväsendet,
d. v. s. lappfogdarna och lappadministrationen
i övrigt, här skall göra en
insats, inte bara i samverkan och samråd
med sjöregleringsföretagen och
med vattendomstolarna utan även med
representanter för lapparna. Detta sistnämnda
samråd förutsätter att lappfogdarna
har möjlighet att göra alla erforderliga
utredningar inom de berörda
bygderna och att komma i personlig
kontakt med lapparna i deras byar.

Lappfogden i Västerbottens län har
under fjolåret hos länsstyrelsen anmält,
att han anser sig förhindrad att i önskvärd
omfattning ägna sig åt den betydelsefulla
uppgift jag här nämnt. Han
är i alltför hög grad bunden av kontorsarbeten,
emedan han på lappfogdekontoret
saknar tillräckligt kvalificerad
hjälp. Han anser sig därför vara i behov
av en assistent men har förklarat
sig- vara nöjd, om han i första hand i
ersättning för nuvarande kanslibiträde
kunde erhålla en kansliskrivare. Länsstyrelsen
har understött lappfogden genom
framställning i ärendet till Kungl.
Maj :t, men enligt statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, har statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
äskat anslag för anställande under
nästa budgetår av en assistent —
inte åt lappfogden i Västerbottens län
utan åt lappfogen i Jämtlands län.
Däremot har statsrådet icke ens ansett
sig kunna förorda alt eu kanslibiträdestjänst
å lappfogdekontoret i Västerbottens
län omändras till kansliskrivartjänst.

Jag har inga närmare uppgifter till
ledning för en jämförelse av arbetsbördan
för lappfogdarna i Jämtlands och
Västerbottens län och skall inte här ta
upp någon polemik mot förslaget till
utökad organisation i Jämtlands län.
Jag har emellertid inhämtat att i samband
med att framställning gjordes år
1940 från länsstyrelsen i Jämtlands
län om anställandet av en lappfogdc -

Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar

assistent i länet, verkställdes en utredning
om lappfogdarnas kontorsorganisation
av framlidne generaldirektören
Lennart Berglöf. I ett den 5 mars 1947
avgivet yttrande i ärendet anförde statskontoret
bl. a.: »Statskontoret ifrågasätter
emellertid, om icke i detta sammanhang
jämväl bör övervägas att inrätta
en heltidstjänst såsom lappfogdeassistent
vid envar av länsstyrelserna i
Jämtlands och Västerbottens län.»

Vid denna utredning synes sålunda
ha framkommit sådana förhållanden
om lappfogdens i Västerbottens län arbetsbörda,
att statskontoret fann det
skäligt att där anställdes en assistent.
Sedan dess har, enligt vad lappfogden
uppger, arbetet på grund av bl. a. de
sjöregleringar jag här nämnt om i
mycket hög grad ökat.

Jag vill också påpeka att statens lönenämnd,
såsom också framgår av statsverkspropositionen,
förklarat sig icke
ha något att erinra mot den föreslagna
lönegradsomplaceringen av ifrågavarande
biträdestjänst på lappfogdekontoret.

När min motion remitterades till
länsstyrelsen i Västerbottens län, var
det kanske inte så underligt att länsstyrelsen
gick på bifall till densamma.
Märkligare är att inom statskontoret
avgivits en reservation till förmån för
en omläggning av tjänsteförhållandena
på lappfogdekontoret.

Herr talman! Jag skall inte orda vidare
i denna fråga, .lag har inte i utskottet
lyckats vinna majoritet för bifall
till motionen. Där har man varit så
rädd för att gå emot Kungl. Maj :t, även
om man erkänt att det funnits fullgoda
skäl för ett bifall. Men jag ber ändå
att här få yrka bifall till motionen nr
124 i denna kammare.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Herr Jacobson i Vilhelmina har här argumenterat
för sin motion, medan utskottet
stannat för Kungl. Maj:ts förslag
under denna punkt. Det vore väl gan -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Interpellation ang. omläggning av familjebostadsbidragen till egnahemsägare

ska egendomligt om utskottet emot
Kungl. Maj:t och länsstyrelsen i Västerbottens
län skulle rusa åstad och bifalla
en sådan här motion. Jag har ingen
möjlighet att här på stående fot kontrollera
herr Jacobsons i Vilhelmina
jämförelse mellan arbetsbördan för
lappfogdarna i Västerbottens och Jämtlands
län, men herr Jacobson i Vilhelmina
måste komma ihåg, att lappfogdens
i Jämtlands län tjänsteområde börjar
ett gott stycke nere i Dalarna och
sträcker sig ända till översta hörnet av
Frostviken; det betyder ett avstånd
som från Söderhamn till Skellefteå.
Lappbyarna där ligger insprängda med
stora avstånd sinsemellan, vilket väl är
ett av skälen till att lappfogden i Jämtlands
län fått denna hjälp. Jag skall
inte uppehålla mig längre vid detta förhållande,
men jag vill dock göra kammaren
uppmärksam på att för dessa
10 000 lappar har vi två lappfogdar i
Norrbottens län, en i Västerbottens län
och en i Jämtlands län med var sin
biträdande personaluppsättning. Hur
skulle det gå om vi skulle bygga ut en
så lång rad »daddor» för varje 10 000-tal personer i detta land? Jag är alldeles
övertygad om att vi lugnt kan
avvakta den dag, då Kungl. Maj:t kommer
med vidare förslag i ärendet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Det är kanske inte så
underligt att inte herr Lindström känner
till dessa förhållanden, men nog
blev jag förvånad när han talade om
att arbetsbördan för lappfogden i
Jämtlands län skulle vara så stor på
grund av de stora avstånden där. Har
inte herr Lindström reda på att Västerbottens
län som lappfogdedistrikt är
betydligt större i omkrets än Jämtlands
län?

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet nog att Väster -

bottens län är det till ytinnehållet större,
men avståndet mellan de yttersta
spetsarna på de områden där dessa
nomadiserande människor bor är mindre
i Västerbottens än i Jämtlands län.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, med anledning av väckta motioner
angående uppförande av en fiskodlingsanstalt
i Tornedalen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att kammarens arbetsplenum
onsdagen den 20 april kommer
att börja kl. 10 f. m.

§ 22

Interpellation ang. omläggning av familjebostadsbidragen
till egnahemsägare

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som anförde:

Herr talman! Kommunerna har under
senare år fått ständigt vidgade arbetsuppgifter
med anledning av den
statliga bostadspolitiken. Inte minst har
den ökade omfattningen av de bostadssociala
åtgärderna inverkat på kommunernas
arbetsbelastning. Detta är i och
för sig naturligt, alldenstund kommunerna
ligger närmast till att handhava
de lokala arbetsuppgifterna. Den decentralisering
som ägt rum på detta om -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Interpellation ang. omläggning av familjebostadsbidragen till egnahemsagare

råde är också ur många synpunkter välbetänkt.

Det arbete, som måste utföras av förmedlingsorganen,
som i regel är drätselkammare
eller kommunalnämnd, har
emellertid ökat i hög grad. Detta är
oundvikligt, men det bör ligga i allas
intresse att underlätta för kommunerna
bl. a. genom att det expeditionsarbete,
som bostadsstödet för med sig, förenklas
i görligaste mån.

Enligt en artikel införd för en tid sedan
i en tidskrift (Sunt Förnuft nr 3)
synes detta inte vara fallet, åtminstone
inte beträffande utbetalningen av familjebostadsbidrag
till egnahemsägare.
Den redogörelse för utbetalningsförfarandet,
som lämnas i artikeln, lär enligt
uppgifter från förmedlingsorgan
vara i stort sett riktig.

Under förutsättning att familjebostadsbidraget
är tillräckligt stort förefaller
sålunda utbetalningen komma att
försiggå i bl. a. följande moment:

1) Från bostadsstyrelsen erhåller förmedlingsorganet
ett meddelande angående
lånekostnaden för egnahemslånet.

2) Det belopp som skall utgå i familjebostadsbidrag
insiittes av bostadsstyrelsen
på förmedlingsorganets postgirokonto
i klump med övriga bidrag
till familjer i samma kommun.

3) Förmedlingsorganet skickar till
bostadsstyrelsens postgirokonto den del
av bidraget, som enligt det i punkt 1
omnämnda meddelandet åtgår för att
betala ränta och amortering på egnahemslånet.

4) Från återstoden av bidraget utbetalar
förmedlingsorganet till vederbörande
bank kostnaden för ränta på botlenlånet
på bidragstagarens egnahem.

5) Kommunen tillgodoräknar sig kostnaden
för tomträtt, i de fall sådan tilllämpas.

G) Överskjutande medel insändes till
bostadsstyrelsen för att utgöra extra
amortering på egnahemslånet. Sådan
amortering får emellertid endast ske i
jämna tiotal kronor.

4 — Andra kammarens protokoll 1955.

7) Det ojämna belopp som återstår
utbetalas till vederbörande bidragstagare.

Förmodligen är detta system enkelt
och arbetsbesparande, sett ur bostadsstyrelsens
synpunkt. Men de kommunala
organen torde ha en annan uppfattning.
Självklart bör man vid utformningen
av dylika system inte taga hänsyn
endast till det arbete som faller
på det centrala organet, de arbetsuppgifter
som kommer att åligga de kommunala
organen måste också komma
med i bilden. Förenklingar för bostadsstyrelsen,
som gör det dubbelt krångligt
för kommunerna, är föga rationella.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
omläggning av systemet för utbetalning
av familjebostadsbidrag till egnahemsägare
i syfte att åstadkomma ett enklare
förfarande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Fröken WETTERSTRÖM (h) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 177, med
förslag till lag om socialhjälp, m. m.,
hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av nämnda kungl.
proposition utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

§ 24

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
iT 13

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser, in. m.
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 17,
med anledning av väckta motioner om
kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd
till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. in.

§ 25

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 173, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag
till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 26

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen -

nr 178, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken och

nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 27

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion
nr 614, av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 172, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648).

Denna motion bordlädes.

§ 28

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till andra kammaren.

För resa i utlandet anhåller jag om
ledighet från riksdagsarbetet från den
22 april t. o. in. den 10 maj 1955.
Stockholm den 15 april 1955

Sture Henriksson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.31.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 55
506344