1955 ANDRA KAMMAREN Nr 11 (Riksdagens protokoll 1955:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

i sia-ib

1955 ANDRA KAMMAREN Nr 11

25 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 25 mars

Svar på frågor av: sid herr

Adolfsson ang. vissa utländska diplomaters rörelsefrihet på

svenskt område ...................................... 3

herr Carlsson ang. fastställande av byggnadskvoten avseende andra
halvåret 1955 inom den reglerade byggnadsverksamheten .... 4

herr Stenberg ang. insättande av expresståg mellan Stockholm och

Sundsvall............................................ 5

herr Persson i Appuna ang. 1954 års familjeutrednings översyn av

barnkostnadernas fördelning ............................ 5

fröken Karlsson ang. anpassning av folkskolans undervisningsplan
till för real- och flickskolorna gällande tim- och kursplaner .... 7

herr Johansson i Stockholm huruvida polismyndigheterna i samband
med utredningarna om förment militärt spionage inspirerat
tidningarna till beskyllningar mot vissa grupper av arbetare att

syssla med sabotage i Karlskoga.......................... 8

herr Braconier ang. anledningen till att omedelbar offentlighet ej
gavs åt beslutet att förordna ny ordförande i kommittén för

översyn av hälso- och sjukvården i riket .................. 11

Svar på interpellationer av:

herr Nelander ang. vissa spörsmål i samband med tillsättande av

lasarettsläkartjänster .................................. 12

herr Nestrup ang. tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänstgöring
.............................................. 14

Kommunal skattelagen...................................... 21

Interpellationer av:

herr Kilsmo ang. de lägre statstjänstemännens löneförhållanden .. 55

herr Magnusson ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers
inköp av aktier i AB Åry manufakturverk........ 55

herr Braconier ang. publiceringen av en viss reservation till pris kontrollnämndens

protokoll innan protokollet justerats ...... 56

1-—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 mars

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet.
................................................. 21

— nr 53, ang. fullmakt för Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekäm pande

syfte igångsätta arbeten............................ 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, om ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 21

— nr 23, ang. restitution av skatt å drivmedel inom jordbruksnäringen
och trädgårdsskötseln.............................. 55

— nr 24, om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. kommunalskattelagen 55

— nr 25, om ändrade grunder för lagfartsstämpel vid utköp av fastighet
enligt förordningen om fondskatt .................... 55

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Fredagen den 25 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed hemställa
om ledighet från riksdagsgöromålen
t. v. under högst 14 dagar.

Uppsala den 24 mars 1955

Henrik Munktell

Härvid var fogat följande läkarintyg:

Uppsala den 24 mars 1955
Läkareintyg

Att ledamoten av riksdagens andra
kammare professor Henrik Munktell på
grund av colitis recidivares tills vidare
är i behov av sjukhusvård, intygas på
begäran.

Uppsala som ovan

Runar Brenning,
docent

Herr Munktell beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 24 mars tills vidare.

Herr talmannen meddelade härefter,
att herr Malmborg i Skövde, som vid
kammarens sammanträde den 2 mars
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
under gårdagen åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. vissa utländska diplomaters
rörelsefrihet på svenskt
område

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Kammarens ledamot
herr Adolfsson har till mig framställt
följande fråga: »Anser Eders Excellens
efter vad som de senaste dagarna avslöjats
om spioneriverksamhet i Sverige,
att den rörelsefrihet på svenskt
område, som diplomater från de berörda
staterna åtnjuter, bör begränsas till
att motsvara svenska diplomaters rörelsefrihet
inom dessa staters territorier?» Till

svar får jag meddela, att geografiska
begränsningar i främmande diplomaters
rörelsefrihet här i landet enligt
min mening är utan nämnvärd praktisk
betydelse såsom skydd mot spioneri.
När sådana begränsningar vidtagits
i vissa demokratiska länder, torde
det ha skett såsom uttryck för ömsesidighetsprincipen,
inte såsom skyddsåtgärder
mot spioneri.

Vad beträffar Tjeckoslovakien råder
för övrigt rörelsefrihet för svenska diplomater
inom dess territorium.

Men det finns enligt min uppfattning
skäl för restriktioner av annan art i
anledning av vad som förekommit. Tills
vidare kan sålunda tillstånd icke på -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på fråga ang. fastställande av byggnadskvoten avseende andra halvåret 1955
inom den reglerade byggnadsverksamheten

räknas för tjeckoslovakiska militärattachéer
att tjänstgöra i Stockholm.

Med anledning av att herr Adolfsson
var förhindrad att närvara begärdes
ordet av herr PETTERSSON i Dahl
(bf). På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att i avseende å denna
fråga upphäva den i kammarens ordningsstadga
§ 20 mom. 4 gjorda inskränkningen
i yttranderätten, varefter
herr Pettersson i Dahl anförde:

Herr talman! Jag har bara i uppdrag
av herr Adolfsson att frambära ett tack
till utrikesministern för svaret på hans
fråga. Med anledning av svarets innehåll
i dess sista del tror jag mig emellertid
kunna tillägga, att den frågande
torde vara tillfredsställd med det avgivna
svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. fastställande av
byggnadskvoten avseende andra halvåret
1955 inom den reglerade byggnadsverksamheten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
har frågat mig, om jag till ledning
för planerandet av byggnadsverksamheten
under resten av året vill ta
initiativet till att byggnadskvoten avseende
andra halvåret 1955 inom den
reglerade byggnadsverksamheten snarast
blir fastställd.

Fastställandet av den reglerade byggnadsverksamhetens
omfattning under
andra halvåret, varom det ankommer
på mig att framlägga förslag, kommer
som vanligt att ske med beaktande av
önskemålet såväl om säkraste möjliga
utgångspunkter för bedömningen av arbetsmarknaden
som om största möjliga

hänsyn till att planerna framlägges i
god tid.

Härefter anförde

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min fråga och uttalar
den förhoppningen, att det inte
skall dröja alltför länge innan vi får de
av statsrådet omnämnda planerna beträffande
byggnadskvoten fastställda.

Anledningen till min fråga är den
ovisshet, som många av dem känner,
som planerat att påbörja sina byggen
under andra halvåret 1955, men som
inte kunnat få tillfredsställande svar
eller förhandsbesked i den ena eller
andra riktningen av vederbörande
myndigheter. Varje byggnation fordrar
både en omfattande planering på lång
sikt — vilken vanligtvis kan göras utan
att byggnadstillstånd med visshet erhållits
— och en mera slutlig planering
och projektering, såsom upprättande
av entreprenadhandlingar, slutliga kostnadsberäkningar,
bestämmande av entreprenör
och ordnande med arbetskraft
in. m. Denna senare mera slutliga planering
tar även den i vissa fall flera
månader i anspråk och kan inte gärna
göras förrän man får veta tidpunkten
för igångsättningen. Det är därför ytterst
angeläget, synes det mig, att omfattningen
av byggnationen blir bestämd
i god tid, så att vederbörande
myndigheter kan lämna byggnadsföretagarna
besked. Det kan icke vara god
praxis att man — som i vissa fall har
skett — får alltför kort varsel för
igångsättandet, med alla de bristande
möjligheter till planläggning och de
kostnadsfördyrande faktorer som denna
brådska för med sig.

Även kreditfrågan är i dagens läge
mycket svår att lösa på kort tid, och
företagarna står ofta i den situationen
att antingen påbörja ett planerat bygge

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på fråga ang. insättande av expresståg mellan Stockholm och Sundsvall —
Svar på fråga ang. 1954 års familjeutrednings översyn av barnkostnadernas fördelning
m. m.

utan att lia kreditfrågan löst, i hopp
om att den skall ordnas senare, eller
också att avstå från ett redan erhållet
byggnadstillstånd.

Det synes mig därför mycket angeläget
att byggnadskvoten för andra
halvåret i år fortast möjligt fastställes,
och jag tar där fasta på herr statsrådets
löfte att så skall ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. insättande av expresståg
mellan Stockholm och Sundsvall Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Stenberg har frågat
mig om jag vill medverka till att
ett expresståg insättes på sträckan
Stockholm—Sundsvall—Stockholm i likhet
med vad som förekommer på ett
flertal andra järnvägslinjer i landet.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Några mera genomgripande förbättringar
av tågförbindelserna mellan
Stockholm och Sundsvall genom t. ex.
insättande av expresståg av den art,
som nu framföres mellan Stockholm och
Göteborg, måste anstå till dess elektrifieringen
av ostkustbanan norr om Söderhamn
blivit klar. Järnvägsstyrelsen
överväger dock att från och med den
1 september i år sätta in dieseldrivna
snabbrälsbusståg på sträckan Gävle—
Sundsvall—Härnösand—Långsele och
omvänt. Det blir då möjligt att med
tågombyte i Gävle resa från Stockholm
ungefär kl. 8 och vara i Sundsvall
kl 13.30 samt återvända från Sundsvall
vid sjuttontiden och komma till Stockholm
kl. 23.

Härpå anförde

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret. Av detsamma framgår,
att vi inte kan räkna med något egentligt
expresståg på ostkustbanan, förrän
elektrifieringen norr om Söderhamn
har blivit klar.

Om SJ emellertid kommer att insätta
dieseldrivna snabbrälsbusståg på sträckan
Gävle—Långsele och omvänt redan
under innevarande år, är detta givetvis
ett plus, och åtgärden kommer säkerligen
att hälsas med tillfredsställelse
av ostkustens befolkning. Enligt den
skisserade tidtabellen verkar det emellertid
som om denna eventuella förbindelse
skulle komma att gynna stockholmare
med ärende i Sundsvall mera
än sundsvallsbor med ärende i Stockholm.
Men tidtabellen skall vi väl inte
diskutera här. Jag är övertygad om att
järnvägsstyrelsen noggrant kommer att
granska och överväga dess lämplighet,
innan den fastställes.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. 1954 års familjeutrednings
översyn av barnkostnadernas
fördelning m. m.

Härefter var på föredragningslistan
antecknat, att chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Persson,
tillkännagivit att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara en
av fröken Karlsson framställd fråga.

På grund av förhinder för herr statsrådet
Persson upptogs nu nästa punkt
på föredragningslistan; och lämnades
ordet på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Appuna
har frågat mig, när 1954 års familjeutrednings
översyn av barnkostnader -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på fråga ang. 1954 års familjeutrednings översyn av barnkostnadernas för
delning m. m.

nas fördelning kan väntas föreligga och
om det kan förväntas, att utredningen
kommer att ta hänsyn till de senaste
prishöjningarna vid sin belysning av
barnfamiljernas ekonomiska läge.

I direktiven för familjeutredningen
anfördes, att dess resultat borde redovisas
före den 1 juli 1955. I överensstämmelse
härmed torde utredningen
komma att framlägga sitt material vid
denna tidpunkt. I utredningens undersökningar
tas så långt möjligt är även
hänsyn till sådana nu aktuella inkomstoch
prisförändringar, som påverkar
barnfamiljernas ekonomiska situation.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
fru Lindström få framföra ett
tack för svaret på de frågor jag här
ställt.

Av svaret framgår att denna utredning
kan förväntas föreligga före juli
månad 1955 och att hänsyn då kommer
att tas till de spörsmål jag ställt
i min fråga. Jag är väl medveten om
att statsrådet dessförinnan inte kan ta
ställning till vilka åtgärder som bör
vidtagas, men jag har erfarenhet av att
statsrådet vid andra tillfällen visat sig
intresserad av familjefrågor. Jag vågar
därför hoppas att statsrådet tar under
övervägande en förhöjning av de allmänna
barnbidragen, ty den förändring
i penningvärdet som skett under de
gångna åren har ju gjort, att barnbidragens
reella köpkraft sjunkit ganska
väsentligt, och genom den nu träffade
uppgörelsen om jordbrukspriserna, som
kommer att få till följd en kraftig ökning
av bland annat priset på konsumtionsmjölk,
har skapats oro hos barnfamiljerna.

Även om det självfallet inte är möjligt
att under innevarande års riksdag
ge kompensation till de berörda familjerna,
har jag ändå den uppfattningen
att, om det ekonomiska läget under

nästa år det tillåter, man bör vidta en
höjning av de allmänna barnbidragen
eller i varje fall låta barnbidragen i
reformverksamheten under kommande
år få prioritet. Jag vill ställa den reformen
som den mest angelägna, till och
med före en sänkning av statsskatten,
något som med jämna mellanrum från
vissa håll i denna kammare göres gällande
som en reform med förtursrätt.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
är bekymrad över barnfamiljernas ekonomi
och prishöjningarnas inverkan på
denna. Och jag kan förstå honom. Det
är uppenbart att exempelvis prishöjningen
på mjölken är särskilt kännbar
för dessa familjer. Om denna prishöjning
kommer att innebära en standardförsämring
och i så fall hur stor för
barnfamiljerna, kan man dock inte bedöma
utan att också titta på inkomstsidan
och de löneökningar som vinterns
och vårens avtalsuppgörelser har
gett även barnfamiljerna. Försök att
sammanställa sådana inkomst- och prisuppgifter
med uppgifter om den tidigare
förskjutning, som ägt rum i barnfamiljernas
ekonomi under åren 1948
fram till 1955, görs för närvarande
inom 1954 års familjeutredning. I sommar
får vi se vilket resultat det ger.

Herr Persson undrade också, om en
höjning av de allmänna barnbidragen
kan förväntas nästa år, och han ville
veta min inställning härvidlag. Vad
önskvärdheten av en sådan höjning beträffar
kan jag hänvisa till vad riksdagen
själv har sagt. 1953 förklarade
riksdagen, att det var ett starkt önskemål,
att en höjning av barnbidragen
kom till stånd, enär bidragens realvärde
väsentligt minskats och det var
uppenbart, att de inte längre gav barnfamiljerna
det stöd, som avsågs när reformen
genomfördes.

Jag kan helt instämma i detta riksdagens
uttalande — det är lika aktuellt

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på fråga ang. anpassning av folkskolans
flickskolorna gällande tim- och kursplaner

i dag som det var 1953. Men riksdagen
tillfogade den gången, att vi hade att
beakta det statsfinansiella läget, som
för det dåvarande inte tillät någon höjning.
I det sociala reformprogrammet
borde emellertid, framhöll riksdagen,
även ingå den höjning av dessa bidrag,
som betingas av levnadskostnadernas
inverkan på barnfamiljernas standard,
och möjligheterna att finansiera en dylik
höjning borde sorgfälligt prövas.

En höjning av barnbidragen med låt
oss säga 30 procent kostar 158 miljoner
kronor, alltså ett belopp av ungefärligen
den storleksordning, som
nämnts som behövlig för den skattesänkning,
som herr Persson talade om
och som det ryades så mycket om —
från talesmän för alla partier — i valrörelsen
i fjol. Det talas ju också om
den titt och tätt här i riksdagen, och
det kanske kommer att talas om den
också i dag, eftersom vi har schablontaxeringen
på dagordningen. Har vi
råd med både en höjning av barnbidragen
och en skattesänkning, eller måste
vi välja ettdera? Den frågan står öppen
ännu. För att kunna bilda mig en
uppfattning om hur pass trängande
situationen är kommer jag för min del
att avvakta resultaten av familj eutredningens
arbete. Men jag vill tillägga, att
om det i riksdagen och ute bland allmänheten
finns en stark opinion för
en höjning av barnbidragen i stället för
en skattesänkning, så bör denna opinion
göra sig hörd och skjuta på i den
riktning, som herr Persson i Appuna
tycks mena att utvecklingen bör gå i.

Härmed var överläggningen avslutad.

§ 7

Svar på fråga ang. anpassning av folkskolans
undervisningsplan till för real och

flickskolorna gällande tim- och
kursplaner

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på bc -

undervisningsplan till för real- och

gäran ordet för att besvara den under
nästföregående paragraf omförmälda
frågan av fröken Karlsson angående
anpassning av folkskolans undervisningsplan
till för real- och flickskolorna
gällande tim- och kursplaner och
yttrade därvid:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Karlsson har frågat
mig, huruvida jag avser att inom en
snar framtid vidtaga åtgärder för att
anpassa folkskolans undervisningsplan
till för real- och flickskolorna gällande
tim- och kursplaner.

Jag vill med anledning därav först
framhålla, att real- och flickskolorna
är urvalsskolor, som står öppna endast
för lärjungar, vilkas betyg ligger
över det genomsnittliga, och att vid
dessa skolor en ytterligare gallring av
lärjungematerialet äger rum under arbetets
gång. Folkskolan måste däremot
taga hand om alla. Det som kan gå för
sig och till och med passa bra vid undervisningen
i realskolan lämpar sig
inte alltid för folkskolan. Det vore rimligare
att vilja anpassa kurserna för
realskolans och flickskolans motsvarande
klasser efter folkskolans än
tvärtom.

I själva verket är det endast vissa
ändringar i realskolans kursplan, som
för närvarande har aktualitet. Bland
annat måste den fyraåriga realskolans
tim- och kursplaner i viss utsträckning
omarbetas med hänsyn till det allt större
antalet lärjungar, som har läst engelska
i folkskolans femte och sjätte klasser.
Utredning därom pågår för närvarande
inom skolöverstyrelsen och torde snart
vara avslutad. Även i övrigt kan smärre
jämkningar i de högre skolornas kursplaner
bli behövliga för bättre anslutning
till folkskolans arbete.

Däremot är det troligt, att 1954 års
tim- och kursplaner för folkskolan under
de närmaste åren kommer att genomföras
i stort sett i det skick, vari
de av Kungl. Maj:t fastställts. Närmast

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på fråga, huruvida polismyndigheterna i samband med utredningarna om för ment

militärt spionage inspirerat tidningarna till beskyllningar mot vissa grupper

av arbetare att syssla med sabotage i Karlskoga

motses en fullständig undervisningsplan
för folkskolan omfattande jämväl allmänna
anvisningar rörande folkskolans
verksamhet och metodiska anvisningar
för undervisningen i de olika ämnena.
Kungl. Maj :t uppdrog den 4 juni i fjol
åt skolöverstyrelsen att utgiva en dylik
undervisningsplan, och överstyrelsen
har, enligt vad jag erfarit, nyligen avslutat
detta arbete.

Det torde vara för tidigt att nu förutsäga,
i vad mån ändringar i tim- och
kursplanerna för olika skolformer kan
bli nödvändiga som resultat av den pågående
realskoleutredningen. Tills vidare
torde inga åtgärder från min sida
i det av fröken Karlsson angivna syftet
vara påkallade.

Härpå anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det svar jag
fått. Det gläder mig, att det var just när
det gällde den punkt som frågan närmast
avsåg, nämligen engelskan, som
statsrådet lovade en anpassning. Det är
emellertid inte bara i fråga om engelskan
som förhållandet är absurt, även
om det där är mest flagrant.

Till flickskolor och läroverk i sådana
distrikt, där man läser engelska i femte
och sjätte klass, kommer barn från skolor,
där man inte läst engelska. Det betyder
att man får undervisa om igen
från början, och det kan ju inte vara
riktigt att barn, som under två år har
läst engelska under många veckotimmar,
skall få börja om. Man kan kanske
säga, att en repetition är alltid värdefull,
men jag tycker att här förutsättningar
för en lyckad repetition inte
föreligger. När eleverna kommer till
läroverket undervisas de under sju —
säger sju — veckotimmar i engelska,
i ett ämne som de således hållit på med
under två år. Jag är övertygad om att

många av de flickor och pojkar, som
varit med om den kolossala poängjakten
för att komma in i de högre skolorna,
finner det vara ganska orimligt,
att de under en femtedel av veckan
skall vara med om undervisning i engelska
från början.

Jag skulle kunna ta några exempel
även från andra områden, men jag skall
nöja mig med detta.

Samtidigt som jag tackar statsrådet
för svaret och löftet att det på denna
punkt skall bli en översyn, fäster jag
mig emellertid vid att statsrådet sade,
att i folkskolan måste man ta hand om
alla barn. I vilken skola skall man inte
ta hand om alla där befintliga barn,
alltså i ett läroverk även dem som redan
läst en del i ett visst ämne? Statsrådet
säger, att det vore rimligare att
vilja anpassa kurserna för realskolans
och flickskolans motsvarande klasser
efter folkskolans än tvärtom, men jag
tycker att det rimligaste är, att skolornas
undervisningsplaner anpassas efter
varandra — det skall alltså vara en
ömsesidig anpassning.

Med detta ber jag att ännu en gång
få tacka statsrådet för hans löfte, som
säkerligen kommer att hälsas med tillfredsställelse
av såväl elever och lärare
som föräldrar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på fråga, huruvida polismyndigheterna
i samband med utredningarna
om förment militärt spionage inspirerat
tidningarna till beskyllningar mot vissa
grupper av arbetare att syssla med sabotage
i Karlskoga

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Stock -

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Svar på fråga, huruvida polismyndigheterna i samband med utredningarna om för ment

militärt spionage inspirerat tidningarna till beskyllningar mot vissa grupper

av arbetare att syssla med sabotage i Karlskoga

liolm har frågat mig om det är polismyndigheterna
som i samband med
utredningarna om påstått militärt spionage
inspirerat tidningarna till beskyllningarna
mot grupper av arbetare att
syssla med sabotage i Karlskoga.

I anledning härav vill jag framhålla,
att till min kännedom inte kommit något
som tyder på att så skulle vara fallet.
Tvärtom kan jag åberopa, att landsfogde
Enhörning i en kommuniké den
12 mars meddelat, att anhållandena i
Karlskoga icke hade något som helst
samband med förmenta sabotage utan
företagits på grund av misstanke om
spioneri för främmande makts räkning.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det snabba svaret,
vilket är korrekt så till vida, att landsfogde
Enhörning vid den av inrikesministern
nämnda tidpunkten dementerat
det mesta av sensationspressens påstående.
Beträffande Karlskoga och Bofors
har han numera dementerat alltsammans.

En del av de uppgifter som lämnats i
pressen är dock av den art, att pressen
måste ha fått dem av någon av säkerhetspolisens
anställda. Det behöver
ju inte vara spaningscheferna.

Arbetarna i Karlskoga och Bofors
har känt sig särskilt upprörda av att
man sökt utbreda föreställningen, att
arbetare vid bruken i skumma sabotagesyften
söker spränga sina egna kamrater
i luften och att de stora olyckorna
vid Björkborn uppkommit på detta
sätt. Man måste sprida dessa rykten
mot bättre vetande, ty dessa olyckor är
utredda och de verkliga orsakerna kända
— vi liar haft anledning att tala om
detta förut i kammaren.

Jag känner inte den man, som i hela
pressen under flera dagar utpekades

som spion och stor sabotör. Jag har
bara hört att det är en stillsam man,
politiskt organiserad i en socialdemokratisk
fackklubb men icke aktiv, och
att han är alldeles nedbruten av denna
hets. Det måste vara något ohyggligt
för en människa att med porträtt och
allt i hela pressen utmålas som en
storförbrytare, som kanske sprängt sina
egna kamrater i luften. En sådan beskyllning
kan bryta ned nervsystem,
och den kan driva människor i döden.
Ordet sluskighet är blekt, när man skall
karakterisera hetsen mot den mannen.

Jag känner inte heller den dam, som
under flera dagar i pressen gick under
namnet »Mata Hari från vapenstaden».
Jag vet bara, att hon i likhet med arbetaren
från Björkborn är släppt och att
hon farit till Italien med sin man för
att vila ut. Hon säger i Vecko-Journalen,
att allt som skrivits om henne är lögn.
Hon har fått skylta med hela sitt liv
och t. o. m. sina kärleksaffärer i pressen.
Man har sagt att hon begått stora
brott på grund av kärlek, men samma
dag stod det i en annan tidning, att
hon var kallhamrad och fullkomligt
känslolös. Hon har anklagats för att hon
skulle ha spionerat ut inte bara hur Bofors
skyddssystem skulle arbeta under
ett krig utan också atlantpaktsbeställningarna
vid bruket och även hemvärnsövningarna
i Uddevalla och Lysekil.
Jag kan inte neka mig att citera
något som jag tycker är ytterst utmärkande
för denna hets. Jag tar det ur
Expressen för den 14 mars, där följande
anklagelse restes:

»Hon har uppträtt påfallande öppet
och inte alls dragit sig för att kontakta
de allra mest initierade kretsarna. Det
ryktas sålunda att hon umgåtts med de
allierade ländernas kontrollofficerare
i Bofors.»

Detta borde sättas inom glas och
ram, ty det visar hela enkelriktningen
av det »neutrala» Sveriges vaksamhet.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar pa fråga, huruvida polismyndigheterna i samband med utredningarna om för ment

militärt spionage inspirerat tidningarna till beskyllningar mot vissa grupper

av arbetare att syssla med sabotage i Karlskoga

Denna dam har nu i Vecko-Journalen
förklarat, att hela kaféhistorien
och mötet med tjecken i Örebro är uppdiktade.
Man gör sensation mot en människa
på detta sätt, men samtidigt går
ackrediterade representanter för Atlantpaktens
underrättelseväsen omkring
som kontrollanter i de hemligaste avdelningarna
vid Bofors utan att säkerhetspolisen
ser dem. När en stormaktsambassadör
reser dit första dagen, är
det ingen polis som följer honom och
bokför vad han äter.

Det kan, herr statsråd, inte finnas någon
annan möjlighet än att en del av
dessa uppgifter har kommit från polisen,
särskilt som de tycks syfta till
att visa, att säkerhetspolisens arbetsbörda
är olidlig. Det berättas romantiska
historier om säkerhetspolisernas
bragder i Bofors, t. ex. om kvinnan hos
säkerhetspolisen, som följde den dam
jag talat om, när hon reste till Stockholm
— hur hon skuggade henne under
två timmar i Vasastaden, hur man följde
henne i bil. Sedan meddelas att hon
inte gjort någonting. Eller tag historierna
om detta örebromöte, som aldrig ägt
rum. Det berättas vad man åt och hur
man gick från det ena bordet till det
andra. Nere i Malmö lyckades en man
utforska, att en tjeckisk attachés frukost
bestod av smörgåsar med medisterkorv
som pålägg, och att det var
klass I och inte klass II i ölflaskan —
jag vet inte om det var medisterkorven
eller det svaga ölet som var misstänkt!
Det har också givits utförliga berättelser
om hur man på ett visst hotell tjuvlyssnade
på telefoner, hur man hade
lyssnarapparater i väggarna, hur man
hade särskilt polisanställda servitriser
och hur samtidigt ett par poliser jagade
en enda man. Kan detta komma från någon
annan än polisen? Tidningarna har
väl inte kartotek över hemliga polisens
tjallare. I så fall skulle ju inte hemliga

Jönsson vara hemlig längre utan bara
Jönsson.

Jag tänker inte bara påstå detta; jag
skall bevisa, att en del uppgifter kommer
ifrån anställda hos säkerhetspolisen.
Jag har här senaste numret av tidningen
Se, i vilket man har intervjuat
en av säkerhetspolisens tjallare, en viss
servitris på ett visst stadshotell, som
deltog i allt detta. Hon talar om, hur
hon fått tjänsten och att hon har bra
betalt. Dessutom berättar hon om sina
barn och deras chanser i livet.

»Hon har tagit detta arbete allenast
för att ge dem den bästa och dyraste
utbildning, som kan tänkas.» Annars
hade hon »inte behövt arbeta som polisens
kunskapare». »En dotter lämnar
snart högskolan skuldfri, tack vare
mammas arbete.» Det är väl rart!

Sedan säger hon själv, att hon nog
tyckte, att det var litet egendomligt att
»så där smyga sig på en människa»,
men hon »vill inte utmålas som någon
sorts hjältinna». Den nymornade polisstaten
Sverige har sina säregna hjältar
och hjältinnor!

Jag har med detta påvisat, herr
statsråd, att det finns anledning att undersöka,
om inte en stor del av dessa
uppgifter kommit just från säkerhetspolisen.
Det finns också anledning att
utforska de politiska orsakerna till denna
enkelriktade kampanj, som bedrives
samtidigt som Atlantpaktens spioner
öppet går omkring som kontrollanter i
Bofors’ hemliga avdelningar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag tillåter mig konstatera,
att ingenting av vad herr Johansson
i Stockholm här har nämnt synes
mig vara något indicium ens på att
säkerhetspolisens personal skulle ha inspirerat
de oriktiga uppgifterna i pressen.
Jag vet inte vem som har lämnat

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på fråga ang. anledningen till att or

att förordna ny ordförande i kommittén

riket

uppgifterna till Se och vet över huvud
taget ingenting om dem, och jag antar,
att herr Johansson inte heller har kontrollerat
uppgifterna eller själv känner
till något om dessa förhållanden.

I övrigt tycker jag nog, att hela frågeställningen
här innebär alltför mycket
av insinuationer emot säkerhetspolisen.
Herr Johansson, som själv är tidningsman,
vet ju, att man inom tidningsvärlden
handlar snabbt. Man skall ut först
med nyheter kommande dag, och det är
inte alltid man hinner kontrollera vad
som skrives. Dess värre, vill jag säga,
råkar det av den anledningen emellanåt
komma in uppgifter, som inte håller
streck vid en efterkontroll.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
svara, att jag har tagit allt mitt material
ur tidningarna. Denna servitris på
ett visst stadshotell har själv framhållit,
att hon har så bra betalt hos polisen att
hon kan ge sina barn en mycket dyrbar
utbildning. Hon har själv givit den uppgiften
till pressen. Därav framgår, att
civilministern inte för en lika hård
lönepolitik mot alla Sveriges statsanställda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. anledningen till att
omedelbar offentlighet ej gavs åt beslutet
att förordna ny ordförande i kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården
i riket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat,
om jag är villig att upplysa kammaren
om vilka skäl som legat till grund
för beslutet att ej omedelbart ge offentlighet
åt att ny ordförande förordnats i

nedelbar offentlighet ej gavs åt beslutet
för översyn av hälso- och sjukvården i

kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket.

I anledning härav kan jag endast
meddela, att beslutet att utse ny ordförande
i kommittén var offentligt då
det expedierades, vilket skedde den 29
januari 1955. Beslutet fanns, enligt vad
jag inhämtat, tillgängligt på vederbörande
expedition liksom diariet, där
ärendet redovisades. Av förbiseende synes
ingen notis ha meddelats TT i saken.
Ehuru någon skyldighet att göra
ett sådant meddelande som bekant ej
föreligger, anser jag emellertid att detta
bort ske.

Härefter anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret, särskilt
dess sista passus.

Om jag inte är fel underrättad håller
sig inrikesdepartementet med fyra olika
diarier. Det är väl orimligt att begära
att TT skulle kunna gå igenom alla
dessa — det skulle ju kräva en stor
stab av redaktörer. Man har nog i tidningskretsar
en känsla av att det ibland
är ganska svårt att få fram även rätt
betydelsefulla nyheter från inrikesdepartementet.
Så har ju varit fallet när
det gäller omplaceringar i kommittéer,
och jag kan nämna att TT inte förrän
i januari fick reda på en omplacering
som hade skett i september.

Statsrådet Hedlund har nu här själv
medgivit att det är olyckligt, att sådana
uppgifter inte kommit pressen till handa,
och det måste man väl säga, om det
går fyra månader utan att allmänheten
får reda på en omplacering. Såsom jag
här framhållit kan det inte rimligen
påstås att TT gjort sig skyldig till någon
försummelse. Det bör vara angeläget
för departementen själva att uppgifter
som dessa lämnas så fort som
möjligt, ty det är ett intresse inte bara

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med tillsättande av lasarettsläkartjänster -

för pressen utan i hög grad även för
allmänheten och oss här i riksdagen
att få reda på vem som är ordförande
i en stor och betydelsefull kommitté.

Efter det svar statsrådet Hedlund här
lämnat finns det emellertid anledning
att tro, att det skall bli en bättre ordning
än som i varje fall har kännetecknat
kontakten mellan inrikesdepartementet
och pressen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål
i samband med tillsättande av lasarettsläkartjänster Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Nelanders
interpellation angående vissa spörsmål
i samband med tillsättande av lasarettsläkartjänster.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Hedlund
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse :

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nelander frågat mig

1) om jag vill medverka till att lasarejtsläkartjänsten
vid länslasarettet i
Hörby ånyo ledigförklaras, samt

2) om jag anser möjligheter finnas
att förkorta vakanstiden vid tillsättandet
av lasarettsläkartjänster.

Till svar på den första frågan vill jag
meddela, att Kungi. Maj :t genom beslut
den 21 januari 1955 anbefallt medicinalstyrelsen
att ånyo i vederbörlig ordning
ledigförklara ifrågavarande befattning.

Beträffande frågan om vakanstiden
vid tillsättandet av lasarettsläkartjänster
vill jag först erinra om det i sjukhuslagstiftningen
föreskrivna tillvägagångssättet
vid tjänsternas tillsättande.

Då en lasarettsläkartjänst skall tillsättas
åligger det direktionen för sjukhuset
att ofördröjligen underrätta landstingets
sjukvårdsberedning, som skall anmäla
förhållandet till medicinalstyrelsen och
i samband därmed lämna uppgifter om
de löneförmåner in. in., som är förenade
med tjänsten. Sedan sådant meddelande
inkommit till medicinalstyrelsen
har styrelsen att genom särskild kungörelse
ledigförklara befattningen. Ansökningstiden
är 20 dagar. Därefter
skall medicinalstyrelsen upprätta ett
förslag, upptagande de tre främsta bland
de sökande, varefter förslaget och övriga
handlingar i ärendet ofördröjligen
skall översändas till landstingets sjukvårdsberedning,
som har att — efter hörande
av sjukhusdirektionen — avgiva
förord. Sådant förslag till förord kan
särskilt överklagas hos Kungl. Maj :t. Sedan
beredningen avgivit förord skall
handlingarna i ärendet återställas till
medicinalstyrelsen, som har att med
eget yttrande överlämna samtliga handlingar
till Kungl. Maj:t. Därefter utnämner
Konungen. Jag vill särskilt erinra
om att i sjukhusstadgan finns en uttrycklig
bestämmelse om att, då omständigheterna
medger det, i stadgan föreskrivna
åtgärder för tillsättning av lasarettsläkartjänst
skall vidtagas å sådan
tid att vakans å tjänsten ej uppkommer.

Av en undersökning som medicinalstyrelsen
på min begäran verkställt framgår,
att tiden för upprättande av förslag
under åren 1953 och 1954 i medeltal
uppgått till 2 eller 3 månader, och ungefär
lika lång tid har landstingen behövt
för att avgiva förord. Behandlingen
i departementet brukar vanligen
ta högst omkring en månad. Den sammanlagda
tiden från ansökningstidens
utgång till utnämningsdagen uppgår sålunda
i medeltal till 6 å 7 månader.
Men i de enskilda fallen kan tiderna
naturligtvis variera ganska avsevärt,
beroende bl. a. på sådana omständigheter
som antalet sökande, om besvär

Fredagen den 25 mars 1955 Nr 11

Svar på interpellation ang. vissa spörsmål i samband med tillsättande av lasaretts

läkartjänster

över förslaget anföres, särskilda svårigheter
att bedöma de sökandes meriter,
olika förhållanden som måste
regleras såsom tjänstårsberäkning för
vissa tjänster, om komplettering av
meritförteckningar erfordras o. s. v.

Givetvis är det angeläget, att vakanstiden
vid tillsättandet av lasarettsläkartjänster
blir så kort som möjligt. Av
största betydelse för att uppnå tillfredsställande
förhållanden därvidlag
är att huvudmännen, då så ske kan, i
mycket god tid före tjänsteinnehavarens
avgång hos medicinalstyrelsen
begär tjänsternas ledigförklarande. Detta
förhållande har också särskilt uppmärksammats
av medicinalstyrelsen.
Sålunda har styrelsen i en cirkulärskrivelse
den 17 juni 1954 till direktionerna
för samtliga lasarett och sanatorier
anmodat direktionerna uppmana
vederbörande läkare att noga
iakttaga att ansökning om ålderspension
skall ingivas senast sex månader
före pensionsålderns inträde. Cirkuläret
innehåller även en erinran om
den tidigare nämnda bestämmelsen i
sjukhusstadgan angående vad som
skall iakttagas för att undvika vakans.

Slutligen vill jag nämna, att sjukhuslagstiftningen
f. n. är föremål för
översyn av särskilda sakkunniga. Därvid
torde även frågan om tillsättning
av lasarettsläkare komma att övervägas.
Med hänsyn därtill och då medicinalstyrelsen
redan har sin uppmärksamhet
riktad på förevarande spörsmål synes
mig några ytterligare åtgärder icke
nu höra vidtagas.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Härpå anförde

Ilerr NELANDEIt (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
ocli chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation av den
18 januari.

Vad beträffar min första fråga om
nytt ledigförklarande av lasarettsläkartjänsten
i Hörby, vilken varit vakant
i mer än ett och ett halvt år, så är
denna fråga i praktiken besvarad för
länge sedan, i det att regeringen tre
dagar efter interpellationens framställande
beslöt att ånyo ledigförklara
tjänsten. Jag har alltså bara att säga
ett tack när det gäller denna sak.

Vad sedan angår vakanstiderna i allmänhet
vid tillsättandet av lasarettsläkartjänster,
så säger statsrådet att
sex å sju månader skall ha varit den
hittills vanligaste vakanstiden och menar
tydligen att detta bör räknas såsom
normalt. Jag tycker att denna tidrymd
är i längsta laget och borde kunna
förkortas med en eller annan månad.
Landstingens sjukvårdsstyrelser
skall säkert inte behöva tre månader
för att avge förord. I allmänhet har
nog också det längsta dröjsmålet uppstått
i medicinalstyrelsen.

När det gäller avgång med ålderspension
borde det enligt min mening inte
behöva bli någon nämnvärd vakanstid,
om man iakttar den anbefallning medicinalstyrelsen
gjort i den åberopade
skrivelsen av den 17 juni 1954 — vilken
jag tidigare tagit del av. Vad huvudmännen
beträffar kommer de nog
att göra allt som göras kan för att det
hela skall gå i rätt riktning.

I det av mig anförda exemplet från
Trelleborg skedde ledigförklarandet relativt
snabbt, men det förflöt ändå över
åtta månader från ansökningstidens utgång
till utnämningen för ett par veckor
sedan. Jag är fullt införstådd med
att överklaganden och dylikt kan fördröja
proceduren, men något sådant
har inte förekommit i detta fall.

Särskilt viktigt synes det mig vara
att vid vakanser förordnas vikarier som
kan stanna på tjänsten så länge som
möjligt, så att onödiga ombyten undvikes.
1 trelleborgsfallet har inte mindre
än sex vikarier varit förordnade, och

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på interpellation angående tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänst göring -

även om vikarierna är aldrig så dugliga,
kan det inte ur någon synpunkt
vara bra med så täta ombyten.

Till sist hänvisar statsrådet till pågående
översyn av sjukhuslagstiftningen
och menar, att de sakkunniga även
torde ta »frågan om tillsättning av lasarettsläkare
under övervägande». Ja,
detta angav ju herr statsrådet själv i
direktiven av år 1951 med orden: »Särskild
uppmärksamhet kräver bestämmelserna
om inrättande och tillsättning
av läkartjänster.» Jag har mig även
bekant att utredningen sysslat med
detta spörsmål, och jag hoppas att man
därvid uppmärksammar inte bara meritvärdesberäkningen
— hur viktig än
denna är — utan även den vakanstid
som uppstår vid tillsättningar.

Jag förmodar att statsrådet har en
egen mening om denna sak, och jag
skulle finna det värdefullt, om herr
statsrådet ville ge dem det vederbör en
vink om att handläggningen av dessa
ärenden bör bli skyndsammare, så att
vakanstiden verkligen nedbringas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på interpellation angående tidpunkten
för vissa studenters värnpliktstjänstgöring Chefen

för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nestrup frågat mig

1) om jag vill medverka till att inryckning
till första tjänstgöring för underbefälsuttagna
värnpliktiga, som under
våren avlägger slutexamen av olika
slag, ordnas på samma sätt som i fjol,

2) vad jag anser om rimligheten i
att stora extra kostnader skall göras
och undervisningen och examinationen
vid det stora flertalet av våra läroverk,
tekniska gymnasier, handelsgymnasier,
folkskoleseminarier etc. skall störas till

förfång för abiturienter endast för att
en ringa procent av dem skall rycka
in till militärtjänstgöring 14 dagar tidigare.

För att kunna besvara dessa frågor
vill jag som bakgrund först lämna en
kortfattad orientering om systemet i
princip för första tjänstgöringens fullgörande
samt in- och utryckningstiderna
för densamma.

Med hänsyn till krigsorganisationens
behov uttages beroende på personliga
förutsättningar vid inskrivningsförrättningarna
ca 20 % av åldersklassen
för underbefälsutbildning, ca 11 % för
underofficersutbildning och återstoden
för utbildning som s. k. värnpliktiga i
allmänhet.

De underbefälsuttagna tjänstgör under
de sista månaderna av utbildningstiden
som gruppchefer vid förband av
värnpliktiga i allmänhet. Såväl av
praktiska utbildningsskäl som ur psykologisk
synpunkt är det därför ett
bestämt önskemål att dessa kategorier
värnpliktiga får utrycka vid samma
tidpunkt. De underbefälsuttagna, som
har att fullgöra 324 dagars första tjänstgöring,
måste därför rycka in 20 dagar
tidigare än värnpliktiga i allmänhet,
vilka endast fullgör 304 dagars första
tjänstgöring. En senareläggning av de
olika inryckningstiderna för att tillgodose
sådana värnpliktiga, som under
våren avlägger studentexamen eller
annan slutexamen, skulle medföra
motsvarande försening av åldersklassens
utryckning nästa år. En senareläggning
av utryckningstiden är emellertid
icke möjlig. Ur såväl militära
som arbetsmarknadssynpunkter är det
nämligen nödvändigt, att utryckningen
äger rum i mitten av mars, vilket för
de underbefälsuttagna innebär inryckning
i slutet av april föregående år.
Omedelbart efter åldersklassens utryckning
måste nämligen såväl kaserner
som det fast anställda utbildningsbefälet
tagas i anspråk för våromgång -

Fredagen den 25 mars 1955 Nr 11

Svar på interpellation angående tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänst -

göring

ens repetitionsövningsförband, då som
regel tillgången på befäl, förläggningar
och materiel icke medger att åldersklassen
och repetitionsövningsförbanden
är inne samtidigt.

En senareläggning av inryckningstiden
för repetitionsförbanden är icke
heller möjlig då en stor del av häri deltagande
värnpliktiga är sysselsatta i
jordbruket och måste rycka ut i tid
för vårbruket. Ur såväl övnings- som
markskadesynpunkt är det slutligen
också ett önskemål att åldersklassens
utryckning sker så tidigt — d. v. s. i
mitten av mars — att de större övningar,
som avslutar första tjänstgöringen,
kan hållas innan tjälen gått ur
marken för att större markskador skall
kunna undvikas.

Med nu angivna principer som grund
har efter samråd med arbetsmarknadsmyndigheter,
skolmyndigheter m. fl.
följande tider fastställts för de värnpliktigas
inryckning till första tjänstgöring
vid armén under de senaste
åren: underbefälsuttagna — sista veckan
av april, värnpliktiga i allmänhet
— mitten av maj. För de underofficersuttagna,
vilka har att fullgöra 450 dagars
sammanhängande tjänstgöring och
därför icke kan rycka ut samtidigt med
övriga värnpliktiga har inryckningstiden
kunnat sättas så sent som till slutet
av maj.

För huvuddelen av den studerande
ungdomen i värnpliktsåldern är det ett
bestämt önskemål att första tjänstgöringen
kan påbörjas samma år som
slutexamen avlägges. Efter slutexamen
skall nämligen dessa värnpliktiga antingen
ut i förvärvslivet eller också, såsom
flertalet av studenterna, fortsätta
vid universitet eller högskolor. För såväl
den enskilde som ur arbetsmarknadssynpunkt
är det i båda fallen ett
önskemål att första tjänstgöringen
dessförinnan är avslutad.

För värnpliktiga i allmänhet och de
underofficcrsuttagna är nuvarande in -

ryckningstider — mitten av maj respektive
slutet av maj —• i huvudsak
fullt godtagbara. För de underbefälsuttagna
värnpliktiga som avlägger slutexamina
av olika slag är emellertid nuvarande
inryckningstid — sista veckan
av april — synnerligen oläglig. Endast
ett fåtal har vid denna tidpunkt avlagt
sin examen. Då de underbefälsuttagna
för sin betydligt mera krävande utbildning
endast har 20 dagars längre första
tjänstgöring än värnpliktiga i allmänhet,
kan någon eftergift i form av
längre anstånd med inryckningen icke
göras. Resultatet har blivit att en stor
del av underbefälsuttagna studerande
tvingats vänta med att påbörja sin
första tjänstgöring till året efter det
slutexamen avlagts. Detta var bl. a. fallet
föregående år. Förhållandet föranledde
då en interpellation av herr
Ohlon i första kammaren. I mitt svar
meddelade jag bl. a. att jag avsåg att
upptaga frågan om inryckningstiderna
för den studerande ungdomen till förnyad
prövning med berörda myndigheter.

För att få frågan allsidigt utredd tillsattes
föregående vår en särskild kommitté,
sammansatt av representanter för
samtliga berörda civila och militära
myndigheter och organisationer och
med statssekreteraren i försvarsdepartementet
som ordförande.

Efter ingående överläggningar och
diverse specialundersökningar enades
kommittén om att — i enlighet med vad
som närmare framgår av den av kommittén
överlämnade utredningen —
föreslå dels provisoriska åtgärder med
verkan från och med innevarande år,
dels fortsatta utredningar angående åtgärder
på längre sikt. De av kommittén
föreslagna, provisoriska åtgärderna
för innevarande är, vilka nu vidtagits,
är följande.

A. Åtgärder av skolöverstyrelsen

1. Tidigareläggning av den muntliga
studentexamens början till 25 april ge -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på interpellation angående tidpunkten för vissa
göring

nom förkortning av tiden mellan studentskrivningarna
och den muntliga
examen.

2. Muntlig studentexamen i en tidigare
omgång för de underbefälsuttagna
abiturienterna så att dessa är klara
med sin examen senast den 4 maj.

3. Muntliga studentexamens avslutning
i sin helhet vid sådan tidpunkt att
abiturienter, uttagna som värnpliktiga
i allmänhet, med inryckning den 17
maj hinner avlägga examen före eller i
nära anslutning till denna dag (senast
den 19 maj).

4. Muntlig studentexamen i en tidigare
omgång för underofficersuttagna
privatister, så att dessa kan avlägga
examen före den 30 maj.

B. Åtgärder av arméledningen

1. Största möjliga antal underbefälsuttagna
värnpliktiga, särskilt sådana
som avlägger slutexamen vid under
överstyrelsen för yrkesutbildning lydande
skolor, tilldelas vissa utbildningsförband
med senare inryckningstid.

2. Utökade möjligheter till anstånd
med inryckning till senare år för sådana
värnpliktiga, vilka icke blir
hjälpta genom här angivna åtgärder.

€. Åtgärder i kommandoväg

1. Medgivande för värnpliktiga, vilka
avlägger studentexamen eller annan
kvalificerad slutexamen, att inställa sig
till tjänstgöring andra dagen efter examens
avläggande, dock senast åttonde
dagen efter ordinarie inryckningsdag.

2. Ledighet för ifrågavarande kategorier
med i regel högst tre dagar eller
i särskilt ömmande fall högst fem dagar
för examens eller tentamens avläggande,
därest icke nyss angivna anstånd
utnyttjats.

De för året vidtagna åtgärderna bedömes
sammanfattningsvis ge följande
resultat beträffande möjligheterna för
studerande, födda 1935 och tidigare,

studenters värnpliktstjänst som

avlägger slutexamen, att inrycka
till första tjänstgöring innevarande år.

Studenter

1. Inryckning blir möjlig för samtliga
ordinarie elever i läroverken.

2. Inryckning blir möjlig för underofficersuttagna
privatister, men icke
för det fåtal privatister som uttagits
till underbefäl eller värnpliktiga i allmänhet.

Studerande vid under överstyrelsen
för yrkesutbildning lydande skolor

1. Inryckning blir möjlig för samtliga
underofficersuttagna och värnpliktiga
i allmänhet.

2. Efter frivilligt åtagande och under
förutsättning, att de varit dels
lämpliga för speciella underbefälsbefattningar
och dels kyrkobokförda inom
lämpliga inskrivningsområden, har
även huvuddelen av de underbefälsuttagna
beretts möjlighet att inrycka innevarande
år genom att de kunnat tilldelas
flottan och kustartilleriet samt
vissa förband vid armén med senare
inryckningstider.

Utredningen kalkylerade i sina beräkningar
med omkring 240 underbefälsuttagna
studentaspiranter till armén
födda 1935. Resultatet av årets inskrivningsförrättningar
har givit vid
handen, att antalet sådana med inryckning
den 26 april endast utgör 134, fördelade
på 63 läroanstalter. Det förhållandevis
ringa antalet är beroende på
att en stor del av de underbefälslämpliga
kunnat uttagas till specialutbildning
eller speciell underbefälsutbildning
med senare inryckningstid än
den 26 april. Från tidigare års inskrivningar
kvarstår emellertid ett stort antal
värnpliktiga, vilka nu befinner sig
i studentklassen och skall inkallas till
tjänstgöring i år. Det totala antalet underbefälsuttagna
studentaspiranter med
inryckning den 26 april uppgår därför
till omkring 400 från 96 skolor. Enligt
uppgift från skolöverstyrelsen

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på interpellation angående tidpunkten
göring

måste delad studentexamen tillgripas
vid omkring 45 läroanstalter för att de
underbefälsuttagna skall hinna inrycka
till sin första tjänstgöring. Tyvärr torde
man icke kunna undvika delad examen
vid tre eller fyra läroanstalter
med endast en underbefälsuttagen. Systemet
innebär ingalunda att endast underbefälsuttagna
elever examineras i
första omgången, utan denna kommer
alltid att bestå av minst 12 och i regel
fler elever. Vid ett stort antal läroanstalter
innebär anordningen endast ett
uppehåll på omkring en vecka mellan
första omgången och återstoden. För
övriga 63 skolor med manliga elever
kan samlad studentexamen äga rum vid
sådan tidpunkt att de värnpliktiga hinner
inrycka till sin tjänstgöring.

Enligt mitt förmenande innebär de
av kommittén föreslagna och nu vidtagna
åtgärderna en påtaglig förbättring
i jämförelse med föregående år,
då en stor del av de underbefälsuttagna
studenterna och eleverna vid under
överstyrelsen för yrkesutbildning
lydande skolor icke kunde påbörja sin
första tjänstgöring utan tvingades begära
anstånd till innevarande år. Jag
är fullt medveten om att åtgärden med
delad studentexamen innebär vissa olägenheter
för såväl skolmyndigheterna
som studentaspiranterna och att den
även medför vissa smärre kostnader.
Dessa olägenheter anser jag dock mer
än väl uppvägs av fördelen av att alla
underbefälsuttagna studenter födda
1935 eller tidigare kan påbörja sin första
tjänstgöring redan innevarande år.

Vid den senaste inskrivningsförrättningen
har värnpliktiga födda såväl
1935 som 1936 inskrivits. För att med
hänsyn till befälsbehov och förläggningsutrymme
kunna på längre sikt
uppnå en jämnare fördelning av utbildningskontingentens
storlek kommer
utöver samtliga värnpliktiga, födda
1935 och tidigare, i år även vissa värnpliktiga
födda 1936 att inkallas. 1 hu2
— Andra kammarens protokoll 1955.

Nr 11

för vissa studenters värnpliktstjänst vudsak

gäller detta endast värnpliktiga
i allmänhet. De underbefälsuttagna tillhörande
denna åldersklass kan icke
inrymmas i årets utbildningskontingent,
varför de kommer att inkallas
först nästa år. Detta gäller även sådana
underbefälsuttagna som innevarande
vår avlägger studentexamen eller annan
kvalificerad slutexamen.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Nestrups frågor.

Härefter anförde:

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för svaret på mina
frågor.

Det blev nej på den första frågan,
och det blir alltså delad studentexamen
i år. Försvarsministern anser att
de av kommittén föreslagna och nu
vidtagna åtgärderna blir en påtaglig
förbättring, men denna förbättring gäller
underbefälsuttagna studenter födda
1935 eller tidigare. Det gäller dock inte
för dem i dessa åldersklasser som i
vår avslutar sina studier med kvalificerad
examen vid tekniska läroanstalter
etc. Det gäller inte heller de
underbefälsuttagna av årsklass 1936.
Förbättringen verkar inte vara särskilt
stor.

På min andra fråga, om rimligheten
i att stora extra kostnader skall göras
och undervisning och examination vid
de flesta av våra läroverk och andra
högre skolor kommer att störas till
förfång för abiturienterna, har försvarsministern
svarat något undvikande.
Försvarsministern är fullt medveten
om att åtgärden med delad studentexamen
innebär vissa olägenheter för
myndigheter och abiturienter. Han är
tydligen också medveten om det barocka
i att delad studentexamen måste
till vid vissa läroverk som bara har en
underbefälsuttagen abiturient. Han säger:
»Tyvärr torde man inte komma
ifrån delad examen vid tre eller fyra

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på interpellation angående tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänst göring -

läroverk med endast en underbefälsuttagen.
»

Herr försvarsminister, skulle man
inte kunna säga detta »tyvärr» även
om det skulle gälla två eller tre underbefälsuttagna?
I praktiken blir det i
regel ingen större skillnad om man
har en eller två eller tre. En kan ju
tillhöra latin- och en reallinjen och
kan inte ha samma censorer.

Vad innebär nu en delad studentexamen?
Låt mig ta Ystads läroverk som
exempel. Där finns en underbefälsuttagen.
För hans skull blir det delad
examen för minst elva andra. Han ensam
vet i dag att han kommer upp i
första omgången, låt oss säga den 28
april, och han kan redan nu rätta sina
förberedelser därefter. Men de andra
elva kan inte få besked förrän tidigast
den 16 april. Till den dagen går alla
abiturienter vid 45 av våra läroverk
liksom deras lärare i en spännande
ovisshet, som inte är särskilt befordrande
för studierna.

Den 16 april sätter det in ett »blåpluggande»
över alla gränser, och vad
de själva och deras målsmän kommer
att säga över våra militärers sätt att
ordna lär inte bli lämpligt för tryck.

Kommittén fruktar detta då den säger:
»Ett eventuellt misslyckande i

studentexamen kan därför lätt resultera
i att skulden kommer att läggas på
de militära myndigheterna, som genom
en för individen — lika med underbefälsuttagen
— olämplig inryckningsdag
minskat tiden för förberedelserna för
examen.»

Man ömmar alltså i någon mån för
de underbefälsuttagna, men har inte
ett ord till övers för de åtskilliga
hundratal ej underbefälsuttagna, som i
själva verket drabbas oerhört mycket
hårdare och vilkas reaktioner gentemot
militärernas övergrepp — ty så betraktar
de det — blir för försvarsviljan
och förståelsen för vårt försvar av
starkt negativ karaktär.

Orsaken till allt detta krångel för
abiturienter med kvalificerad examen,
som råkat bli uttagna till underbefälsutbildning
-— det rör sig om några
hundratal — säges vara, att man på
grund av krigsorganisationens behov
omöjligen kan låta dessa tagas ut till
underofficersutbildning eller låta dem
bli vanliga värnpliktiga. Militärerna säger,
att här aktuella studerande torde
höra till den kvalitativt bättre delen
av de 6 500 underbefälsuttagna. Om de
nu gör det, skulle det då inte vara
möjligt att tänka sig, att de med inryckning
den 17 maj efter åtta månader
bör ha nått samma standard som
sina 20 dagar tidigare inryckta kamrater?
Herr försvarsminister, ge dem
en chans! Säg åt dem: Ni ska slippa
att rycka in förrän den 17 maj. Sköter
ni er så att ni duger till underbefäl i
början av nästa år, så skall ni slippa
ta igen de 20 dagar som ni egentligen
skulle haft. Om inte, riskerar ni att få
taga igen dom vid sådant tilfälle som
särskilt passar krigsmakten.

Herr talman! Den delade studentexamen
är i år ett provisorium, som
inte tillfredsställer våra militärer och
väl inga andra heller. För att göra militärerna
till lags med tidigare slutexamina
lär man studera möjligheten
att revidera kursplanerna för gymnasiet
och övriga berörda högre skolor.
Man lär även fundera på att låta avslutningsklasserna
börja 14 dagar tidigare
på hösten och alltså sluta 14 dagar
tidigare på våren. På den punkten har
överstyrelsen för yrkesundervisningen
sagt att detta av många skäl, som jag
inte skall ta upp här, inte låter sig
göra. Man slutar med att påpeka att
en tidigareläggning av höstterminen synes
kunna göras endast om samma anordning
vidtages vid under skolöverstyrelsen
stående skolor!

Herr talman! Är det inte ganska vidunderligt,
att man för att några hundra
värnpliktiga skall kunna rycka in 14

Fredagen den 25 mars 1955 Nr 11

Svar på interpellation angående tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänstgöring -

dagar tidigare kan sätta i fråga en
omläggning av hela vårt högre skolväsende
i vad det angår läroplaner och
lästid?

Och så har vi kostnaderna. En låg
beräkning ger en kostnadsökning på
25 000 kronor. För försvarsministern
förefaller det vara en ringa kostnad.
Det kan jag förstå att han tycker, tv
han brukar röra sig med stora tal. Men
på åttonde huvudtiteln finns det många
punkter, där 25 000 kronor skulle betyda
mycket.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag skall medge att det
medför olägenheter att över huvud
taget göra värnplikt; i det avseendet
kan herr Nestrup ha rätt. Jag vill emellertid
understryka att vi efter en interpellation
i fjol av herr Ohlon sammankallat
berörda myndigheter —
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och styrelsen för Sveriges
förenade studentkårer — och efter
ingående överläggningar kommit
fram till en kompromiss som innebär
att man undgår de olägenheter man
hade i fjol med det system, som herr
Nestrup tydligen vill komma tillbaka
till men som de, som skall göra sin
värnplikt, ber Gud bevara sig för. Jag
medger att det system vi nu kommit
fram till inte heller utesluter alla olägenheter,
men, herr Nestrup, man kan
ju inte helt komma ifrån olägenheter
om man skall göra sin värnplikt. Inryckningstiden
är utsatt med hänsyn
till många faktorer som måste beaktas,
arbetsmarknadsförhållanden, förhållandena
för jordbruket, speciellt vårbruket,
och slutligen också med tanke på
den studerande ungdomens intressen.

Jag medger att den delade examen
kan förorsaka vissa extra kostnader.
Jag vet inte om den siffra herr Nestrup
angav är exakt, men vi får väl lov att

påtaga oss vissa sådana kostnader om
det kan medföra fördelar för de värnpliktiga
som, om man använde systemet
från i fjol, skulle få vänta med
inryckningen till nästkommande år,
vilket skulle innebära en påtaglig nackdel.

Och vad är det för olägenheter med
den nu prövade ordningen? Jo, att
några hundra abiturienter får avlägga
sin examen kanske en vecka, kanske
några dagar tidigare än vanligt. Men,
herr Nestrup, hur är det med våra
skolförhållanden? Skall det innebära
en så förfärligt stor olägenhet om exempelvis
den som gått igenom fyra
ringar och skall ta sin studentexamen
får avlägga sin examen låt oss säga en
vecka tidigare än han under andra
förhållanden kommit att göra? Är det
detta herr Nestrup kallar att sätta hela
vårt undervisningssystem i gungning,
då måste jag säga att vårt undervisningssystem
råkar i gungning av alltför
små orsaker.

Ja, herr talman, som jag tidigare
sagt medger jag att även det system,
som vi efter ingående överläggningar
genomfört innevarande år, har sin
frånsida. Jag kan endast säga att jag
kommer att följa denna fråga med
uppmärksamhet även i fortsättningen,
och, om det är möjligt att komma ifrån
de olägenheter vi också för närvarande
har är jag beredd att vidtaga de
åtgärder som kan genomföras utan att
detta på något sätt i övrigt inverkar
menligt på dels de hänsyn man måste
ta till arbetsmarknadsförliållandena och
dels de hänsyn som också måste tas till
de militära förhållandena i ett sådant
här sammanhang.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! De sista tankegångarna
i det anförande, som försvarsministern
nu har hållit, är jag mycket tacksam för
att ha fått höra. Jag är ganska över -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Svar på interpellation angående tidpunkten för vissa studenters värnpliktstjänst göring -

tygad om att försvarsministern kommer
att komma fram till en bättre lösning,
om han tränger in i dessa problem.

Det verkar på mig, som om de 20
dagar, som det här gäller —- i praktiken
gäller det faktiskt bara 14 dagar
— skall vara det, som det är omöjligt
att vara av med för dem som har blivit
uttagna till underbefälsutbildning. Men
om dessa kan tjänstgöra som underbefäl
efter åtta månader, skulle man inte
då kunna låta dem slippa ifrån de där
20 dagarna?

Jag tror för min del — och det har
kommittén också sagt —- att de till
underbefälsutbildning uttagna, som
kommer från dessa skolor, står på ett
sådant plan, att de utgör den bättre
delen av alla underbefälsuttagna. Jag
är övertygad om att de allra flesta av
dem efter åtta månader har hunnit
fatt sina kamrater, som har ryckt in
20 dagar tidigare.

Skulle det inte kunna gå att ändra
på en paragraf, så att dessa värnpliktiga
kunde slippa ifrån att rycka in
tidigare och ändå inte behövde fullgöra
tjänstgöring dessa 20 dagar, såvida
de skött sig så, att de motsvarade
de krav, som krigsmakten ställer på
dem, när det gäller att kunna tjänstgöra
som underbefäl i slutet av januari,
i februari och i början av mars
året efter det, då de har ryckt in till
tjänstgöring? Det är en möjlighet, som
jag tycker man skall kunna fundera
på. Har vederbörande däremot inte
skött sig, å la bonne heure!, då får de
ha de där 20 dagarna. Man kan väl
resonera om det. Det bör finnas en
möjlighet att komma fram på den
vägen.

Försvarsministern berörde talet om
att vad man här gjort vore att sätta
skolväsendet i gungning. Ja, det står
sig nog. Man diskuterar att ändra på
höstterminen, så att denna vid alla
de skolor som det här är fråga om

skall börja 14 dagar tidigare än nu,
alltså i mitten av augusti i stället för
i slutet av augusti. Men om någonting
sådant genomförs, då kommer det således
att begäras, att alla föräldrar,
som har barn i dessa skolor, också
skall avbryta sina sommarferier och
komma hem till den tidpunkt, då skolorna
börjar. Det blir väl i praktiken
det enda möjliga. Exempelvis säger
överstyrelsen för yrkesutbildning, att
den inte kan se någonting annat, än
att i ett sådant fall alla skolor måste
börja tidigare. Och om så blir förhållandet,
då vill jag säga att vi väl
ändå har satt vårt skolväsen i gungning
rätt mycket.

Som en annan utväg nämns att man
skulle kunna revidera läroplanerna.
Skall man verkligen behöva revidera
läroplanerna för alla våra högre skolor
bara för detta lilla fåtal elevers
skull? Det gäller dock i år, såsom vi
hörde, inte mer än fyra, fem, sexhundra
elever. Då är det, menar jag, för
mycket begärt att alla våra skolor skall
göra om sina läroplaner bara för att
dessa elever eljest inte kan placeras
in på ett lämpligt sätt i den militära
utbildningen.

Jag har velat föra detta på tal för att
folk skall få klart för sig, vart det hela
eventuellt skulle kunna leda. Efter det
sista, som försvarsministern sade, är
jag dock övertygad om att det inte
kommer att gå på det sättet.

Jag skall ännu en gång be att få
tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

§ 12

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 140, angående vissa anslag till
fångvården m. m.;

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

nr 149, angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet; och

nr 152, angående avtal rörande verksamheten
vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm; samt

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

153, med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar;
och

nr 154, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 158, med
förslag till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av olycksfall i arbete
in. m. hänvisades propositionen, såvitt
angick förordningsförslagen, till behandling
av lagutskott och i övrigt til!
statsutskottet.

§ 13

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid:

till statsutskottet motionen nr 563, av
herrar Svensson i Stenkyrka och Johansson
i Mysinge;

till behandling av lagutskott motionen
nr 564, av herr Lundqvist m. fl;

till bankoutskottet motionen nr 565,
av herr andre vice talmannen Olsson;
samt

till bevillningsutskottet motionen nr
566, av herrar Hansson i Önnarp och
Hansson i Skegrie.

§ 14

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

Kommunalskattelagen

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1955/56;

och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1950/51, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden föreslagit.

§ 15

Kommunalskattelagen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 21 januari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 59, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad ly delse

av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3)

förordning angående ändrad ly delse

av 8 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
samt

4) förordning angående ändrad ly delse

av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

1 propositionen hade förslag framlagts
till vissa ändringar i beskattningsreglerna
ägnade att leda till förenklat
deklarations- och taxeringsförfarande.
Sålunda skulle löntagare och därmed i

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

beskattningshänseende likställda vid
taxeringen erhålla ett minimiavdrag av
100 kronor även om kostnaderna för
inkomstens förvärvande varit lägre eller
vederbörande icke haft några sådana
kostnader. Hade omkostnaderna
överstigit 100 kronor, skulle avdraget
avrundas uppåt till närmast högre 100-tal kronor. Vidare skulle inkomst av
kapital vara fri från skatt till ett belopp
av för ensamstående skattskyldiga
100 kronor och för gifta skattskyldiga
gemensamt 200 kronor. För avgifter
för kapitalförsäkring och sjukförsäkring
skulle avdrag åtnjutas av ensamstående
skattskyldiga med minst 150
kronor och av äkta makar med gemensamt
minst 300 kronor. Maximibeloppen
för dessa avdrag skulle höjas till
300 respektive 600 kronor. För fysiska
personer skulle den beskattningsbara
inkomsten vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt avrundas nedåt
till närmast lägre hela 100-tal kronor.

Ändringarna avsågos träda i kraft
den 1 januari 1956. De komme sålunda
att tillämpas första gången i avseende
å 1956 års inkomster, för vilka taxering
skulle ske år 1957.

Till utskottet hade hänvisats ett antal
i anledning av propositionen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna 1:399
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 492 av
herr Hjalmarson in. fl. hade bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte antaga förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
med de ändringar att 33 §,
som i propositionen föreslagits få ändrad
lydelse, skulle bibehålla sin nuvarande
lydelse och att till 25 § fogades
ett nytt moment.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit ett antal
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner.

I de likalydande motionerna 1:100
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 134 av
herr Hjalmarson m. fl. hade bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte antaga änd -

ring i kommunalskattelagens 24 § och

25 § 1 mom. m. m.

I de likalydande motionerna I: 146
av herrar Spetz och Danmans samt
II: 158 av herrar Sjölin och Strandh
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att 24 § 2 mom. 1 stycket och 24 §
3 mom. kommunalskattelagen skulle erhålla
ändrad lydelse.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 59 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändring
att 46 § 2 mom. erhölle av utskottet
föreslagen lydelse;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 8 § förordningen den

26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
samt

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 100
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 134 av
herr Hjalmarson in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 103
av herr Ohlon m. fl. och II: 136 av herr
Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 143
av herrar Magnusson och Ebbe Ohlsson
samt II: 182 av herrar Cassel och
Munktell,

4) de likalydande motionerna I: 146
av herrar Spetz och Danmans samt
II: 158 av herrar Sjölin och Strandh,

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 31

5) de likalydande motionerna 1:396
av herr Linblom m. fl. och 11:496 av
herr Ohlin m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:397
av herr Björnberg m. f!. och II: 495 av
herr Dickson,

7) de likalydande motionerna I: 399
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:492 av
herr Hjalmarson m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 400
av herr Bergh samt II: 493 av herr
Lindberg och fröken Vinge,

9) motionen I: 398 av herr Ewerlöf
m. fl., ävensom

10) motionen II: 494 av herr Christenson
i Malmö,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka hemställt

dels beträffande utskottets hemställan
under punkten A) 1) att riksdagen
måtte för sin del antaga ett i reservationen
framlagt förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen, innebärande
att 24 §, 25 § 1 mom., 31 §, 35 §
5 mom., 45 §, 46 § 1 och 2 mom., 50 §
2 och 3 mom. samt 51 § ävensom anvisningarna
till 19 §, till 24 § punkterna
2 och 3, till 25 §, till 29 § punkt 1,
till 36 § punkt 1, till 38 § punkt 2, till
54 § punkt 1 samt till 62 § skulle erhålla
ändrad lydelse, att till 25 och
39 §§ skulle fogas nya moment samt
att 25 § 3 och 4 mom. ävensom anvisningarna
till 24 § punkt 6 och till 39 §
punkt 3 skulle upphöra att gälla,

dels ock beträffande utskottets hemställan
under punkten B) 3) att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t ville för

Nuvarande lydelse:

33 §.

Från intäkt---såsom intäkt.

Kommunalskattelagen

riksdagen snarast framlägga förslag till
sådan ändring av kommunalskattelagen,
att inkomst av aktier eller andelar i
ekonomiska föreningar bleve skattefri,
förslagsvis upp till ett sammanlagt belopp
av 150 kronor för ensamstående
och 300 kronor för äkta makar;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett att utskottet bort
hemställa

dels under punkten A) 1) att riksdagen
måtte för sin del antaga ett i
denna reservation intaget förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen,
enligt vilket 24 § 2 och 3 inom., 31 §,
33 § 1 och 2 inom., 35 § 5 inom., 46 §
2 mom., 50 § 2 och 3 mom. samt 51 §
ävensom anvisningarna till 62 § skulle
erhålla ändrad lydelse, att till 25 §
skulle fogas ett nytt moment, betecknat
5 mom., samt till 39 § ett nytt moment,
betecknat 3 inom.,

dels ock under punkten B) 2) att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag till innevarande års riksdag
om särskilda lättnader av den statliga
inkomstskatten för de lägre inkomsttagarna
att tillämpas från och
med 1 januari 1956 som ett provisorium
i avvaktan på den reglering av
denna fråga, som vore avsedd att beslutas
vid 1956 års riksdag, och att alltså
träda i kraft samtidigt med den allmänna
sänkning av den statliga inkomstskatten,
som kunde komma att beslutas
vid innevarande års riksdag;

III) av herr Snygg, utan angivet yrkande.

De ovannämnda förslagen till lag om
ändring i konnnunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) voro i nedan
angivna delar av följande lydelse:

Av Kungl. Maj:t och utskottet föreslagen
lydelse:

33 §.

1 mom. Från intäkt---såsom

intald.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

Avdrag får — —----- tjänstens fullgörande.

Har den---—--— gäld avdragas.

Den, som------arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.)

Enligt den med I) betecknade reservationen
skulle 33 § bibehålla sin nuvarande
lydelse.

39 § 3 mom. skulle enligt Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag avfattas sålunda:

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft
intäkt varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för
dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 100 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken, må
nu avsett avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 200 kronor. I intet
fall må dock skattskyldig åtnjuta extra
avdrag med högre belopp än som svarar
mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

1 andra fall än i nästföregående stycke
sägs skall avdrag beräknas på sätt
i 2 mom. angives.

2 mom. Skattskyldig, som haft intäkt
av tjänst, skall anses hava haft utgifter,
som i 1 mom. sägs, till ett belopp
av minst 100 kronor, överstiger
summan av de utgifter, för vilka avdrag
må ske, 100 kronor, skall avdraget,
därest nämnda summa icke utgör
helt hundratal kronor, avrundas uppåt
till det hela hundratal kronor, som är
närmast högre än summan av utgifterna.

Vad i första stycket sägs skall icke
gälla, om summan av utgifterna uppgår
till eller överstiger summan av intäkterna,
ej heller i den mån avdraget genom
tillämpning av nämnda stycke
skulle komma att överstiga summan av
intäkterna.

(Se vidare anvisningarna.)

I den med I) betecknade reservationen
hade föreslagits denna avfattning:

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt
varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda
beloppet av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna, utöver avdrag för
dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift
och levt tillsammans med andra maken,
må nu avsedda avdrag för dem båda
gemensamt åtnjutas med 400 kronor. I
intet fall må dock skattskyldig åtnjuta
extra avdrag med högre belopp än som
svarar mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

Enligt reservationen II) skulle lagrummet
lyda:

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

39 §.

3 mom. Fysisk person, som haft intäkt
varom i 38 § 1 mom. förmäles,
äger, där bruttointäkten överstiger sammanlagda
beloppet av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna, utöver avdrag för
dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. Har den skattskyldige
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken, må
nu avsett avdrag för dem båda gemensamt
åtnjutas med 300 kronor. I intet
fall må dock skattskyldig åtnjuta extra
avdrag med högre belopp än som svarar
mot skillnaden mellan bruttointäkten
och summan av de i 1 mom. avsedda
kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

46 § 2 mom. skulle enligt utskottets
förslag erhålla följande lydelse:

46 §.

2 mom. I hemortskommunen---

allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig — — — nämnda
tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, för dem båda gemensamt
till ett belopp av minst 300 kronor.
Härjämte skall gälla, att nu avsett
avdrag ej må för skattskyldig åtnjutas
till högre belopp än 300 kronor;
dock att, om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 600 kronor.
Avdrag med högst 600 kronor må
vidare åtnjutas om skattskyldig under
beskattningsåret varit ogift (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild)
och haft hemmavarande eller av
den skattskyldige helt eller delvis underhållet
barn, som stått under hans
vårdnad och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat.

Kommunalskattelagen

Enligt den med I) betecknade reservationen
borde detta moment lyda:

46 §.

2 mom. I hemortskommunen -----

allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig---nämnda

tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om
skattskyldig under beskattningsåret varit
gift och levt tillsammans med andra
maken, för dem båda gemensamt till
ett belopp av minst 300 kronor. Härjämte
skall gälla, att nu avsett avdrag
ej må för skattskyldig åtnjutas till
högre belopp än 400 kronor; dock att,
om skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, ifrågavarande avdrag för
dem båda gemensamt må åtnjutas med
högst 800 kronor. Avdrag med högst
800 kronor må vidare åtnjutas om
skattskyldig under beskattningsåret varit
ogift (varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) och haft hemmavarande
eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn, som stått
under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

För 24 § hade Kungl. Maj:t och utskottet
icke föreslagit någon ändrad
lydelse.

I reservation I) hade föreslagits, att
24 § skulle avfattas sålunda:

24 §.

Till intäkt av annan fastighet skall,
där ej annat föranledes av vad nedan i
andra stycket stadgas, hänföras vad av
fastighet här i riket, som taxerats såsom
annan fastighet, kommit ägaren
till godo, såsom:

hyresvärdet av — — — frälseränta.

Har fastighet — — — 30 § 2 mom.

Förmån av — — — särskilt redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening
eller bostadsaktiebolag, skall hyresvärdet
för bostad eller annan förmån från

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

fastigheten, som tillkommit medlem av
föreningen eller delägare i bolaget,
ävensom utdelning från föreningen
eller bolaget, som utgått annorledes än
å andel eller aktie, räknas såsom medlemmens
eller delägarens intäkt av fastigheten.
Såsom föreningens eller bolagets
intäkt av samma fastighet räknas
vad som till föreningen eller bolaget
influtit från fastigheten ävensom avgifter
eller andra inbetalningar, som medlem
eller delägare i sådan egenskap
haft att utgöra till föreningen eller bolaget,
till den del desamma icke äro
att anse såsom kapitaltillskott.

(Se vidare anvisningarna.)

Enligt den med II) betecknade reservationen
skulle lagrummet lyda:

24 §.

2 mom. År annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller
två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej
fall, som avses nedan i sista stycket,
skall såsom intäkt av fastigheten upptagas
ett belopp motsvarande för helt
år räknat två och en halv procent av
fastighetens taxeringsvärde året näst
före taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde
åsatt för året näst före taxeringsåret,
beräknas intäkten på grundval av
fastighetens värde, uppskattad enligt
de grunder, som gällt för åsättande av
taxeringsvärde för året näst före taxeringsåret.

Vad i nästföregående — — — använda
fastighetsdelen.

Har fastighet — — — publikt boställe.

3 mom. Har fastighet tillhört bostadsförening
eller bostadsaktiebolag och
har fastigheten uteslutande eller huvudsakligen
använts för beredande av bostad
åt föreningens medlemmar eller
bolagets delägare, skall såsom intäkt
av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat två och
en halv procent av fastighetens taxe -

ringsvärde året näst före taxeringsåret.
Finnes det taxeringsvärde åsatt för
året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de grunder,
som gällt för åsäftande av taxeringsvärde
för året näst före taxeringsåret.

Att inkomst---till 38 §.

25 § skulle enligt Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag hava oförändrad Ivdelse.

För denna paragraf hade föreslagits
följande lydelse i den med I) betecknade
reservationen:

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan
fastighet må avdrag göras för omkostnader,
såsom för:

brandförsäkring, reparation---

till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt
kapital.

Medlem av bostadsförening eller delägare
i bostadsaktiebolag äger njuta
avdrag för ovan angivna omkostnader,
såvitt de bestritts direkt av honom
själv, ävensom för sådana avgifter och
andra inbetalningar till föreningen
eller bolaget, som icke äro att anse såsom
kapitaltillskott.

Har bostadsförening eller bostadsaktiebolag
lämnat sina medlemmar eller
delägare utdelning annorledes än
å andelar eller aktier, äger föreningen
eller bolaget njuta avdrag för vad sålunda
under beskattningsåret utdelats,
dock ej för större belopp av det utdelade
än som motsvarar beloppet av de
inbetalningar från medlemmarna eller
delägarna, vilka icke äro att anse såsom
kapitaltillskott.

5 mom. Fysisk person, som i hemortskommunen
haft intäkt av annan fastighet,
inrättad till bostad åt en familj
jämte personliga tjänare (enfamiljsfastighet)
eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet),
äger, där bruttointäkten överstiger
sammanlagda beloppet av de i 1 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 31

dessa kostnader åtnjuta extra avdrag
med 200 kronor. I intet fall må dock
skattskyldig åtnjuta extra avdrag med
högre belopp än som svarar mot skillnaden
mellan bruttointäkten och summan
av de i 1 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

Enligt reservationen II) skulle 25 §
hava följande lydelse:

25 §.

5 mom. Fysisk person, som haft intäkt
varom i 24 § förmäles, äger, där
bruttointäkten överstiger sammanlagda
beloppet av de i 25 § 1 och 3 mom.
avsedda kostnaderna, utöver avdrag för
dessa kostnader i hemortskommunen
åtnjuta extra avdrag med 200 kronor.
I intet fall må dock skattskyldig åtnjuta
extra avdrag med högre belopp
än som svarar mot skillnaden mellan
bruttointäkten och summan av de i
1 och 3 mom. avsedda kostnaderna.

(Se vidare anvisningarna.)

Övergångsbestämmelserna skulle enligt
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
hava följande lydelse:

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1956 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1956 eller tidigare
år.

Enligt den med I) betecknade reservationen
skulle övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i kommunalskattelagen
lyda:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år.

Vid tillämpning av bestämmelserna
i 46 § 2 mom. skall beträffande taxeringsåret
1956 följande gälla.

Har skattskyldig, som vid 1955 års
taxering varit berättigad till avdrag
för avgift för sjukförsäkring i erkänd
sjukkassa, under beskattningsåret 1955

Kommunalskattelagen

icke erlagt annan avgift enligt lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
än sådan som ingår i preliminär
skatt eller understiger av honom
enligt sagda lag erlagd avgift av nyss
nämnt slag den avgift, för vilken han
varit berättigad till avdrag vid 1955
års taxering, äger den skattskyldige vid
1956 års taxering åtnjuta avdrag för
sjukförsäkringsavgift med samma belopp,
varmed han varit berättigad til!
avdrag vid 1955 års taxering. Vad nu
sagts må dock ej föranleda att skattskyldig
vid 1956 års taxering medges
avdrag med sammanlagt högre belopp
än som angives i 46 § 2 mom. tredje
stycket.

I den med II) betecknade reservationen
hade följande lydelse av dessa
övergångsbestämmelser föreslagits:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1956; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1956
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1956 eller tidigare år. Vid
tillämpning av bestämmelserna i 46 §
2 mom. skall beträffande 1956 års taxering
dock gällande följande.

Skattskyldig som under år 1955 varit
försäkrad enligt lagen den 3 januari
1947 om allmän sjukförsäkring skall
vid 1956 års taxering åtnjuta avdrag
för avgift till allmän sjukförsäkring
med 100 kronor eller, om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken, för
dem båda gemensamt med ett belopp av
200 kronor.

Här ovan nämnt avdrag skall tillkomma
skattskyldig utöver det avdrag
som jämlikt 46 § 2 mom. första stycket

3) må tillkomma honom för avgifter
till andra försäkringar; dock att, om
skattskyldig jämlikt sistnämnda lagrum
tillerkänts avdrag för år 1955 erlagd
avgift till frivillig försäkring enligt
47—54 §§ lagen om allmän sjukförsäkring,
i föregående stycke nämnt
avdrag skall minskas med motsvarande
belopp.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

Sedan ärendet anmälts till handläggning,
lämnades ordet på begäran till

Herr OLSSON i Gävle (s), som yttrade: Herr

talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 18 hemstäiles,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt det av utskottet
i punkten A 1 framställda lagförslaget
paragrafvis och, där så erfordras,
moment- och styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik
sist,

att sedan nämnda lagförslag blivit
genomgånget, utskottets hemställan i
punkten A 1 föredrages,

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.
I enlighet härmed föredrogs nu först
punkten A) 1) Utskottets förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen.

31 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (li):

Herr talman! De sista åren har på
skattepolitikens och skatteteknikens
område kännetecknats av att man genomfört
vissa partiella förändringar i
skattelagstiftningen. De flesta ledamöterna
av denna kammare har nog haft
klart för sig att skattereformer, ledande
till en förbättring av vårt skattesystem,
är erforderliga.

Lika klart trodde jag det vara att
kammarens ledamöter ansåg att vi borde
ha en samlad överblick över hela
reformfältet innan man satte i gång
med förändringarna. Finansministern
och bevillningsutskottets majoritet har
emellertid tydligen varit av en annan

uppfattning, tv finansministern har föreslagit
och föreslår den ena förändrigen
efter den andra i vår skattelagstiftning
utan att riksdagen fått en klar
bild av reformfältet. Bevillningsutskottets
socialdemokratiska ledamöter och
nu även dess ledamöter från bondeförbundet
följer käckt med då det gäller
att åstadkomma det lapptäcke i vår
skattelagstiftning, som finansministern
håller på att tillverka åt det svenska
folket.

Finansministerns ändringsförslag började
med att fastighetsskatten reducerades
med 20 procent genom att repartitionstalet
sänktes från fem till fyra.
Visserligen gjorde finansministern då
också ett principuttalande att fastighetsskatten
i sin helhet borde bort —
men varför icke taga steget fullt ut
och helt avskaffa fastighetsskatten som
högern påyrkade? Sedan kom ett förslag
om schablontaxering av en- och
tvåfamiljsfastigheter. Strax därefter
kom förslaget till en förordning rörande
speciell beskattning av fastighet som
äges av bostadsrättsförening eller bostadsaktiebolag.
Sedermera fick vi förslaget
om schablonbeskattning av fastighet
tillhörig s. k. allmännyttigt bostadsföretag,
vilket i stort sett tog sikte
på att eliminera dessa företags beskattning,
medan de privata bostadsföretagen
skulle ha sin sedvanliga beskattning.
Härigenom undanröjdes möjligheterna
för konkurrens på lika villkor
för enskilt och kommunalt företag.

I dag har vi att ta ställning till nya
ändringsförslag på de partiella reformernas
väg i och med att vi nu går att
behandla den kungl. propositionen
nr 59.

Från högerhåll har vi reagerat mot
de ändringsförslag i vår skattelagstiftning,
som finansministern tidigare
framlagt och som jag här angivit. Vi
har reagerat dels därför att vi ej fått
ett samlat förslag över hela reformfältet,
så att vi kunnat se vart det hela
leder, och dels därför att en del för -

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

ändringar varit av skatteskärpande natur
såsom för egnahemsägarna, medan
andra fått tendentiösa skattelindringar,
såsom de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen.

Inte heller då det gäller den kungl.
propositionen nr 59 har vi från högerhåll
helt kunnat acceptera densamma.
Ja, jag vill gå så långt, att jag säger att
åtminstone jag personligen helst skulle
velat yrka avslag på hela propositionen
om jag endast sett den ur den synpunkt
som finansministern starkast
trycker på, nämligen att den avser att
förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet
samt att åstadkomma bättre
samband mellan preliminär och slutlig
skatt. Sedd ur dessa synpunkter är propositionen
enligt mitt förmenande ett
rent lappverk och kostar mycket mer
än den smakar. Man saknar dessutom
även här den samlade överblicken över
hela detta område som har att skaffa
med förenklingar och med de reformer,
som måste till för att få den preliminära
skatten att sammanfalla med den
slutliga skatten.

Då det gäller denna sista sak så frågar
man sig — både när man läser
propositionen och då man läser utskottsbetänkande!
— om socialdemokraterna
och bondeförbundet är villiga
att förorda hur grova schabloniseringar
som helst — med åsidosättande av skatterättvisan
— bara för att nå målet om
en slutlig skatt som är lika med lcällskatteavdraget? I

likhet med riksskattenämnden är
jag av den uppfattningen att detta problem
är så invecklat att det inte tillnärmelsevis
löses med de förslag som
föreligger i proposition nr 59. Divergenserna
mellan preliminär skatt och
slutlig skatt är framför allt enligt mitt
förmenande beroende av såidana faktorer
som varierande inkomster under
olika delar av beskattningsåret, aclcordsersättningar
av olika storlek, extra
inkomster, sambeskattningsförhållanden
etc.

Kommunalskattelagen

Att vi från högerhåll icke yrkat helt
avslag på berörda proposition beror
på att den upptager vissa förslag, som
tar sikte på uppmuntran av det enskilda
sparandet. Detta är en sak som vi
från högerhåll gång på gång motionerat
om utan att vinna gehör. När därför nu
denna sak av finansministern upptagits
i propositionen noterar vi detta med
tacksamhet, även om vi icke anser förslagen
i denna del gå tillräckligt långt.

Propositionen nr 59 upptager sex
olika förslag till förändringar i kommunalskattelagen
och uppbördsförordningen.
Dessa förändringar är:

1. ett schablonavdrag för inkomst av
tjänst om minst 100 kronor.

2. ett avjämnat belopp till närmast
högre 100-tal kronor om omkostnaderna
överstigit minimiavdraget 100 kronor.

3. inkomst av kapital fritages från
skatt till ett belopp av 100 kronor för
ensamstående och 200 kronor för gifta
skattskyldiga gemensamt.

4. ett schablonavdrag för kapital-,
sjuk- och andra försäkringar för ensamstående
med minst 150 kronor och
för äkta makar gemensamt minst 300
kronor.

5. att maximibeloppet för försäkringsavdraget
liöjes till 300 kronor för
ensamstående och 600 kronor för äkta
makar gemensamt.

6. att den beskattningsbara inkomsten
för fysiska personer såväl till statlig
som kommunal inkomstskatt avrundas
nedåt till närmast lägre jämna
100-tal kronor.

Syftet med dessa förändringar har
jag tidigare berört. Enligt finansministern
avser de att förenkla taxerings- och
deklarationsförfarandet samt att få en
bättre överensstämmelse än för närvarande
mellan preliminär och slutlig
skatt. Sådana syften framstår nog som
en angelägen uppgift för oss alla. Frågan
är dock: Nås dessa syften och nås
de till ett överkomligt pris?

Vad först kostnaden beträffar så an -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

ges den av finansministern till cirka
213 miljoner kronor, därav 114 miljoner
för staten och 99 miljoner för
kommunerna. Den största kostnaden
drager minimiavdraget av 100 kronor
för inkomst av tjänst samt avrundningen
nedåt av den beskattningsbara
inkomsten.

Då jag säger att kostnaden, enligt
propositionens förslag, för statens vidkommande
uppgår till 114 miljoner
kronor, kunde jag också uttrycka det
så, att de skattskyldiga får en skattelättnad,
motsvarande detta belopp. Vilka
får då denna skattelättnad? Om vi
exempelvis utgår från förvärvskällan
tjänst och schablonavdraget om 100
kronor under denna — vilken reform
skulle kosta staten cirka 35 miljoner
kronor — så får en person, som inte
har några som helst omkostnader för
inkomstens förvärvande och som har
en marginalskatt av 12 procent, cirka
13 kronors skattelättnad, om uttagningsprocenten
är 110, medan en person,
som har en marginalskatt av 40
procent, får 44 kronors skattelättnad.
Skulle omkostnaden däremot vara 99
kronor, får ingen av dem någon som
helst skattelindring.

Avrundningen uppåt till närmaste
hundratal kronor, alltså exempelvis
från 101 till 200, verkar på precis samma
sätt. Har en person 99 kronors omkomstnad,
blir det ingen skattelättnad,
men om han däremot har 101 kronors
omkostnad, får han vid nyss omnämnda
marginalskattelägen och uttagningsprocent
en skattelättnad av 13 respektive
44 kronor då det gäller den statliga
skatten. Skattelättnaden är alltså
helt beroende av slumpen; den beror
på i vilket omkostnadsläge den skattskyldige
befinner sig.

Förslaget om schablonavdrag från
inkomst av tjänst samt om avrundning
uppåt av avdraget skapar också tröskelproblem
som måste vara betänkliga.
Dessa tröskelproblem kommer säkerligen
i stor utsträckning att påverka

taxeringsarbetet i försvårande riktning.
Finansministern och bevillningsutskottets
majoritet har enligt mitt förmenande
överskattat förslagets betydelse
ur förenklingssynpunkt. Deklaranterna
måste även i fortsättningen föra noggranna
anteckningar för att se, om deras
omkostnader blivit exempelvis 99
kronor eller 101 kronor. Taxeringsmyndigheterna
i sin tur måste sätta in en
noggrann granskning i det fall omkostnaderna
uppgår exempelvis till 101
kronor; är de 99 kronor, behöver de
inte granskas. Inemot halva antalet remissinstanser
— bland dem riksskattenämnden,
statskontoret, kammarrätten
och en del länsstyrelser — anser också
förslaget ytterst problematiskt då det
gäller förenklingen av deklarations- och
taxeringsarbetet.

På grund av att skattelättnaden synes
bii slumpmässig, att tröskelproblem
uppkommer, att förenklingen synes bli
problematisk samt att förslaget bidrar
till att försvåra möjligheterna för en
planenlig 10-procentig sänkning av inkomstskatten
har vi på högerhåll yrkat
avslag på den del av den kungl. propositionen
som berör schablonavdraget
för inkomst av tjänst. Jag vill dock
särskilt betona, herr talman, att vårt
främsta motiv för avslagsyrkandet ligger
däri, att vi ansett att sparandet
måste gijnnas i ännu högre grad än vad
departementschefen föreslår. För att
hålla den sammanlagda kostnaden för
reformerna inom rimlig ram har vi
därför valt att yrka avslag på schablonavdraget
från inkomst av tjänst men i
stället föreslagit ökat avdrag för inkomst
av sparade medel.

Som jag tidigare omnämnt är från
högerns synpunkt förslaget om fritagande
från beskattning av ett visst
mindre belopp vid inkomst av kapital
samt om höjning av försäkringsavdraget
det värdefullaste i hela propositionen.
Dessa förslag kommer säkerligen
att stimulera och främja kapitalbildning
och sparande. Den ekonomiska

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

politiken har hittills inte upptagit något
moment för att få till stånd ett ökat
enskilt sparande. Såsom det med skärpa
framhållits från högerhåll och nu
senast i högerns partimotion nr 492
i denna kammare behöver vi framför
allt nu ha sådana moment som gynnar
det enskilda sparandet för att ytterligare
kunna bygga upp vårt välstånd
och höja den allmänna standarden såväl
ekonomiskt och socialt som kulturellt.

De i propositionen föreslagna skattefria
beloppen för inkomst av kapital
anser vi på högerhåll vara för låga.
I högerns partimotion har vi föreslagit
detta avdrag för inkomst av kapital till
200 kronor för ensamstående och 400
kronor för äkta makar gemensamt. I utskottet
har herr Velander och jag biträtt
detta motionsförslag, som sålunda
återfinns i reservation I) till utskottets
betänkande. Skulle detta förslag bifallas,
herr talman, innebär det att sparkapital
på cirka 6 000—7 000 kronor
för ensamstående och 13 000 kronor för
äkta makar gemensamt skulle bli helt
fritt från inkomstskatt vad gäller sparkapitalets
avkastning. Med nuvarande
inkomstförhållanden bör ett sparande
under en följd av år till dessa belopp
inte vara en omöjlighet för det stora
flertalet personer.

Ett särskilt problem är att skapa
s. k. riskvilligt kapital. Ett sparande
inom detta område anser vi från högern
vara av stor vikt. Vi har därför i vår
reservation föreslagit en utredning rörande
särskild uppmuntran för s. k.
aktiesparande och sparande i andelar
och insatser i ekonomiska föreningar.
Detta vårt yrkande bygger vi på den
motion som i denna kammare avlämnats
av herrar Cassel och Munktell.

Skattelagssakkunniga hade även föreslagit
att inkomst av annan fastighet
intill 200 kronor skulle vara skattefri.
I högerns partimotion har detta förslag
också framförts. Utskottet har dock ansett
sig icke kunna biträda detta hö -

Komnuinalskattelagen

gerns förslag, även om man ur utskottsutlåtandet
torde kunna utläsa en viss
förståelse för förslaget. Det synes mig
egendomligt att det skall råda olika
skattebestämmelser för inkomst av sparande,
om det sker i form av bankinsättningar,
köp av obligationer samt
aktier, eller om det sker som placering
i ett eget hem. Från högerhåll har vi i
utskottet ansett, att ett sparande för
åstadkommande av ett eget hem bör
främjas efter i stort sett samma grunder
som för annat sparande. I reservation
I) föreslår vi därför att överskott
från en- och tvåfamiljsvillor skall bli
föremål för beskattning endast i den
mån överskottet överstiger 200 kronor.

Ett ytterst värdefullt sparande representerar
försäkringssparandet, framför
allt därför att det i regel är av mera
långsiktig karaktär. Det är därför med
tillfredsställelse man också noterar, att
finansministern tagit upp frågan om
höjning av maximibeloppen från 200
kronor för ensamstående och 400 kronor
för äkta makar till respektive 300
och 600 kronor. Nu är emellertid att
märka att försäkringsavdraget även
skall omfatta avgifterna till den obligatoriska
sjukförsäkringen, varför de av
finansministern föreslagna maximiavdragen
enligt vår uppfattning måste anses
för låga, detta framför allt om man
också tar hänsyn till den fortgående
penningvärdeförsämringen. Från högerhåll
har därför föreslagits en höjning
av maximibeloppen till 400 kronor för
ensamstående och 800 kronor för äkta
makar gemensamt. I samband härmed
har högern också föreslagit att s. k.
ensamstående med minderårigt barn
skall få rätt till försäkringsavdrag som
för äkta makar. Även här har vi högerrepresentanter
i utskottet föreslagit bifall
till dessa högermotioner.

I motion av herr Ewerlöf m. fl. har
framhållits att propositionsförslaget innebär
att de nya bestämmelserna skall
tillämpas första gången vid 1957 års
taxering och att detta i anslutning till

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

förra årets beslut om den obligatoriska
sjukförsäkringen och sättet för avgifternas
uttagande för densamma kommer
att innebära, att de, som tidigare
haft att verkställa avdrag för avgift till
sjukkassa, vid 1956 års taxering får ett
minskat försäkringsavdrag med en
skattehöjning som följd, vilket troligen
i flera fall kommer att resultera i en
restskatt för vederbörande. Alltså, det
kommer att resultera i ett sämre samband
mellan preliminär och slutlig
skatt.

Högerns och även folkpartiets representanter
i bevillningsutskottet anser i
likhet med motionärerna, att man bör
försöka motverka en sådan skatteskärpning.
Från högerhåll har vi därför i
reservation I) föreslagit alt vid 1956
års taxering skall avdrag medges för
sjukförsäkringspremier med samma belopp
som vid 1955 års taxering. Ett sådant
tillvägagångssätt vore ingen nyhet.
Riksdagen beslöt nämligen 1953,
tror jag det var, i samband med beslutet
om att fastighetsskatten skulle inarbetas
i den kommunala skatten, att
samma belopp för fastighetsskatt skulle
få avdragas vid 1956 års taxering som
nu har skett vid 1955 års taxering.

Vid behandlingen av proposition nr
59 har utskottet till behandling även
upptagit högermotionerna rörande förslaget
om slopande av schablontaxering
för en- och tvåfamiljsvillor. Då denna
schablontaxering genomfördes, röstade
högern mot densamma. Vi har sedan
konsekvent föreslagit att denna schablontaxering
skulle avskaffas, och detta
vårt ståndpunktstagande fullföljer herr
Velander och jag i vår gemensamma reservation
till utskottets betänkande.

Herr talman! I anslutning till vad
jag här har anfört ber jag att få yrka
bifall till reservation I) av herr Velander
och mig, vilken reservation avser
punkterna A) 1) och B) 3). Speciella
yrkanden kommer jag att framställa i
anslutning till de olika paragraferna.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Huvudsyftet med detta
förslag är att åstadkomma en förenkling
för många av dem som deklarerar
men också för taxeringsmyndigheterna.
1950 års riksdag begärde en utredning
av vår skattelagstiftning i förenklingssyfte.
Detta kom som en viss reaktion
mot en strävan efter att nå fram till
allt större exakthet. Jag vill minnas
att man i det sammanhanget talade om
millimeterrättvisa. Bakom detta låg givetvis
den erfarenheten, att rättvisan
var svår att fånga. Det är många faktorer
som inverkar på den enskildes
skatteförmåga, och man kan inte i en
skattelagstiftning räkna med alla dessa
faktorer. Jag menar inte att man skall
lämna rättvisan åsido. Det får i stället
ske en avvägning mellan förenklingseffekten
och rättvisekravet.

Till denna förenkling hör också en
bättre överensstämmelse mellan källskatt
och slutlig skatt. Man har under
de senaste åren talat mycket om att
en sådan överensstämmelse borde komma
till stånd i så hög grad, att man
skulle kunna göra källskatten definitiv
för en stor grupp av de skattskyldiga.
Jag kan inte finna annat än att den
målsättningen är rimlig. Man bör inte
lämna den ur sikte. Men å andra sidan
får man nog räkna med att man på detta
område såväl som på många andra
har anledning att säga, att det är en
lång väg till Tipperary, det är en lång
väg att gå. Det är många som har extra
inkomster, och detta försvårar problemet.
Vi vet för dagen inte, om det är
möjligt för oss att komma fram till den
ordningen, att källskatten för de många
blir definitiv. Men vi hoppas, att vi tar
ett steg i den riktningen nu. I varje
fall söker vi åstadkomma en bättre
överensstämmelse mellan källskatt och
slutlig skatt, och redan detta är ju en
god sak.

Som en biprodukt av de förslag som
här föreligger får man en viss skattelättnad
dels genom schablonavdragen,
dels också genom avrundningen för

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

de taxerade beloppen till närmast under
liggande 100 kronor. Det är klart
att man kan säga, att denna skattelättnad
kommer ungefär som en sinkadus.
Det är något av lyckans hjul, som
snurrar. Lyckan växlar. Det är sant.
Men det sker i regel en utjämning under
åren. Vill man denna förenkling,
får man ta denna nyckfullhet i skattelättnaden.

Emellertid vill jag särskilt understryka,
att denna nyckfulla skattelättnad
inte ersätter en mer planmässig
lättnad. Folkpartiet vill en allmän
sänkning av den statliga inkomstskatten
och dessutom en särskild lättnad
för de lägre inkomsttagarna från den
1 januari 1956. Det är därför vi från
regeringen har begärt ett provisoriskt
förslag till en lättnad för de lägre inkomsttagarna.
Vi menar att det är möjligt
för de experter, som är tillsatta,
att här åstadkomma en provisorisk lösning,
som kunde föreläggas redan årets
riksdag. Vi är nämligen angelägna om
att dessa skattelättnader, som jag nu
talar om, får träda i kraft så fort som
möjligt.

Samtidigt med att man når fram till
en förenkling, har man möjlighet att
befrämja sparandet, och man har möjlighet
att göra det på ett enkelt sätt.
Departementschefen lämnar för sin del
frågan öppen, om avdrag för kapitalinkomst
är en sparfrämjande åtgärd
eller inte. Men jag vill gärna konstatera,
att utskottets majoritet på det området
är mera positiv och framhåller,
att detta innebär en sparfrämjande åtgärd.
Vi i folkpartiet menar, att man
skall i ännu högre grad än utskottsmajoriteten
och Kungl. Maj:t ta vara
på möjligheten att på denna väg skapa
sparstimulans. Sparandet är av stor
betydelse för produktiviteten, levnadsstandarden,
framåtskridandet och även
när det gäller att åstadkomma samhällsekonomisk
balans. Det är därför som
vi på vissa områden vill gå längre än
utskottsmajoriteten och Kungl. Maj:t,

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Kommunalskattelagen

men i huvudsak har vi anslutit oss till
det regeringsförslag som föreligger.

Vi har gjort det beträffande löneavdraget,
detta avdrag på 100 kronor,
som man får oavsett om man har några
omkostnader att dra av för inkomstens
förvärvande eller inte och som sedan
avrundas uppåt till närmast högre 100-tal, under förutsättning att de omkostnader
som är avdragsgilla överstiger
100 kronor. Vi menar att detta innebär
en viss förenkling. Det är ungefär
600 000 skattskyldiga, som för närvarande
yrkar på avdrag under 100 kronor.
I deras fall blir arbetet med taxeringen
lättare än nu. En viss lättnad
blir det också när det gäller att placera
in den skattskyldige inom den 100-kronorsgräns där han hör hemma. Jag
vill inte förneka, att det kan ligga ett
visst merarbete för taxeringsmyndigheterna
däri, att den skattskyldige många
gånger kommer att sträva efter att i
sina omkostnader komma över närmast
liggande 100 kronor, men trots detta
vill jag summera mina intryck på detta
område med att säga, att det bör bli
en viss förenkling i taxeringsarbetet
och i arbetet för den enskilde vid deklarationen,
även om denna förenkling
blir ganska begränsad.

Dessutom leder detta löneavdrag till
en bättre överensstämmelse mellan källskatten
och den slutliga skatten. Vidare
kommer det att innebära en viss skattelättnad
för löntagare, och det räknar
jag som en fördel.

Inom folkpartiet har vi också för
vår del godkänt förslaget om avrundning
nedåt av det taxerade beloppet
till närmast liggande jämna hundra
kronor. Vi har gjort detta, därför att
det innebär en arbetsbesparing vid
skattens uträkning och vid debiteringen
samt därför att det på längre sikt
bör innebära en skattelättnad för alla,
därigenom kompletterande den särskilda
skattelättnad för löntagare, som
uppstår genom det schablonavdrag jag
nyss talade om.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

Också i ett tredje hänseende har vi
anslutit oss till propositionens linjer,
nämligen när det gäller försäkringsavdragets
storlek. Vi menar att försäkringssparandet
är mycket värdefullt.
Det är ett regelbundet sparande — ofta
på lång sikt — och det bör därför inta
en förmånsställning i skattehänseende,
vilket vi menar att det gör i Kungl.
Maj:ts förslag. Regeringsförslaget på
denna punkt kommer ganska nära vad
oppositionen framförde under fjolårets
riksdag. Det är där föreslaget ett maximiavdrag
för ensamstående på 300
kronor och ett avdrag för äkta makar
på 600 kronor, och jag kan inte finna
annat än att dessa belopp är väl avvägda
i förhållande till våra förslag
beträffande avdragen i fråga om inkomst
av kapital och inkomst av annan
fastighet. När det gäller försäkringsavdraget
vill jag tillägga att den s. k.
grupplivförsäkringen numera är en
mycket vanlig form av försäkring. Den
är knappast någon kapitalförsäkring i
vanlig mening utan riktar sig mot dödsfallsrisken.
Dessutom är det väl inte
särskilt många människor, som har
användning för högre försäkringsavdrag
än 300 kronor för ensamstående
och 600 kronor för äkta makar.

Jag vill emellertid understryka att
vi beträffande övergångsbestämmelserna
har en avvikande mening. Såväl utskottsmajoritetens
som regeringens förslag
innebär en skatteskärpning beträffande
1955 års inkomster. Vid 1956
års taxering får man nämligen enligt
dessa förslag icke göra avdrag för
föregående års utgifter till allmän sjukförsäkring.
Vi menar att det inte är
tillräckligt att här söka skapa en möjlighet
för de skattskyldiga, som under
föregående år haft utgifter för allmän
sjukkassa, att upprepa detta avdrag
1956, utan vi har där framfört ett
förslag om schablonregler med 100
kronors avdrag för ensamstående och
200 kronors avdrag för äkta makar att
tillfälligt användas vid 1956 års taxe -

ring. Jag finner detta vara en mycket
angelägen justering och en avsevärd
förbättring av Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan skall jag ingå på två områden,
där vi inom folkpartiet har gått längre
än Kungl. Maj:t i avsikt att ytterligare
befrämja sparandet. Det första gäller
avdragsrätten för inkomst av kapital.
Där har finansministern gått mera försiktigt
fram än de sakkunniga, vilka
har föreslagit 200 kronor för varje
skattebetalare. Finansministern föreslår
där 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för äkta makar. Vi
föreslår för vår del 200 kronor för
ensamstående och 300 kronor för äkta
makar. Vår motivering härför är, att vi
här på ett enkelt sätt kan gynna sparandet,
samtidigt som vi vinner en förenkling
såväl för de deklarerande som
för taxeringsmyndigheterna, en förenkling
som blir större än om man går
efter Kungl. Maj:ts förslag. Dessutom
får vi på det sättet en bättre överensstämmelse
mellan källskatten och den
slutliga skatten.

I likhet med de sakkunniga har vi
vidare föreslagit ett bottenavdrag på
200 kronor, när det gäller inkomst av
annan fastighet. De sakkunniga säger
att det finns ungefär 196 000 deklaranter,
som det i så fall här är fråga om,
men man räknar med att antalet kommer
att växa genom den schablontaxering
som tillämpas beträffande en- och
tvåfamiljsvillor vid årets taxering. I
samband härmed vill jag säga att vi
beträffande denna schablontaxering
har upprepat vårt krav från tidigare
år om att hyresvärdet skall beräknas
efter 2,5 i stället för 3 procent. Jag
skall inte närmare gå in på denna sak
därför att vi tidigare ingående diskuterat
densamma. Jag vill emellertid
framhålla att när vi fört fram de sakkunnigas
förslag beträffande tvåhundrakronorsavdraget
för annan fastighet,
så ha vi gjort det därför att det
innebär en förenkling. Vi har också
gjort det därför att källskatten då i

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

vissa fall kommer att bättre överensstämma
med den slutliga skatten. Men
vi har vidare gjort det därför att vi
menat, att det finns anledning att
gynna sparandet i bostäder såväl som
sparandet av kapital.

De åtgärder vi föreslagit beträffande
kapitalsparandet och sparandet i annan
fastighet skulle medföra ett skattebortfall
på omkring 22 miljoner kronor
för staten och cirka 8 miljoner för
kommunerna. Men vi menar att det
statsfinansiella läget medger detta.
Dessa uppgifter är beräknade per helt
år. Vi har framfört våra ändringsförslag
huvudsakligen därför att vi menar,
att sparandet skall gynnas och
att det då framför allt gäller småspararna,
antingen de spar kapital eller
de spar genom att amortera skuld på
egen villafastighet. Vi anser nämligen
att sparandet är av oerhört stor betydelse
för den enskilde, inte bara för
den enskilde som spar utan också för
den enskilde som inte spar, därför
att här föreligger ett gemensamt intresse
för hela samhället, ett allmänt
intresse av att sparandet ökar.

Jag vill, herr talman, med anförande
av dessa synpunkter yrka bifall till
den reservation som är avgiven av herr
Spetz in. fl. och som bär beteckningen
IT).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Det förslag som här
föreligger till kammarens avgörande är
ju ett led i strävandena att nå fram till
förenklingar såväl i deklarationsförfarandet
som i taxcringsarbetet. Bakom
ligger liksom ett försök att så småningom
nå fram till ett mål som är ännu
större, nämligen att man skall kunna
göra den preliminära A-skatten till en
definitiv och slutlig A-skatt. Lyckas
detta tror jag, herr talman, att vi alla
skulle hälsa det med glädje, kanske då
inte minst de av oss, som har att i
detta hus brottas med de olika taxe -

Kommunalskattelagen

rings- och skatteproblemen. Den som
varit här några år vet ju innerligt väl,
att riksdagen har varit fången i en
uppfattning om millimeterrättvisa, att
man till varje pris skulle nå fram till
en rättvisa i detta avseende, där ingenting
oförutsett skulle kunna inträffa.
Därför vet vi också att det, inte bara
som herr Nilsson i Svalöv trodde om
det nu föreliggande förslaget, utan också
beträffande vår nuvarande lagstiftning,
har blivit ett lapptäcke. Det hade
varit intressant om herr Nilsson i
Svalöv fortsatt resonemanget och sport
sig själv vilka som varit de starkaste
påskyndarna av denna millimeterrättvisa
och vid alla tillfällen under de
sista 30 åren strävat fram emot ett sådant
system. Det vet vi som sysslat med
detta problem, och jag kan då säga, att
de står inte alltför långt borta från herr
Nilsson i Svalöv ifråga om meningsriktning.

Vi har nått fram till ett läge där vi
kan säga, att denna millimeterrättvisesträvan
gjort nästan hela vår skattelagstiftning
till ett lapptäcke med många
lappar. Det är kanske inte fel att säga
att denna lagstiftning och alla dess detaljer
numera knappast behärskas av
andra än experter, och jag höll på att
säga, att inte heller de numera hittar
i vår skattelagstiftning. Men vi kommer
mer och mer till det resultatet att denna
millimeterrättvisa inte skapar en
verklig rättvisa. Vi känner så väl till
alla de hugskott, som vi brottas med
varje riksdag. Den ene ledamoten efter
den andre kommer hit den 10 januari
med sin kappsäck fylld med mer eller
mindre hugskott, vilka bara krånglar
till vår skattelagstiftning.

Utskottet delar den mening på vilken
propositionen i hög grad bygger, nämligen
att den individuella skatteförmågan
påverkas av så många olika faktorer
att man aldrig genom de mest
utomordentligt utformade bestämmelser
kan komma fram till något som man
kan säga är den absoluta rättvisan.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

Det är klart att det är ett stort försök
som nu görs. Jag beklagar allvarligt
att det inte varit möjligt att samla
hela utskottet kring den kungl. propositionens
linjer.

Man synes på visst håll gärna erkänna
att man kan ta schablonmetoden —
den kan fylla en uppgift — men vid utformningen
av denna schablonmetod
har det visat sig, att man har haft lättare
att snegla åt avkastningen på kapitalinkomster
än på inkomster av
tjänst.

Det har här talats så mycket om dessa
ting, men jag kan inte underlåta att
säga till herr Nilsson i Svalöv, att jag
skulle ha lättare att förstå honom, om
inte omkostnadsavdraget i fråga om inkomst
av tjänst hade strukits helt och
hållet av högern samtidigt som man
velat öka avdraget på kapitalinkomster
och dessutom försökt att föra dit nya
sådana avdrag. Jag kan å andra sidan
finna anledningen till det. Högern har
en budget som skall vara ett alternativ
till Kungl. Maj :ts förslag och man behöver
de 35 miljoner, som dessa avdrag
skulle motsvara, för att fylla i vad som
fattas enligt den linjen. Sedan får ju
folket ute i landet avgöra, om det ovillkorligen
är de människor som har inkomst
av tjänst, som på detta sätt skall
drabbas.

Det hade dock inte varit alldeles
omöjligt att finna en linje, enligt vilken
man skulle ha kunnat skapa enighet
även om kapitalinkomster, om man hade
velat börja så vackert. Det kunde
ha tänkts — och jag ansluter mig till
den uppfattningen — att vare sig man
har pengarna på banken eller har dem
i ett eget hem skulle man behandlas
på samma sätt. En fakultativ anordning
härvidlag hade kunnat genomföras och
vi har diskuterat mycket ingående i utskottet
att man skulle få avdrag med
dessa 200 kronor för gifta, antingen
man hade pengarna i banken eller hade
dem i ett eget hem. Men den vägen var
ju inte framkomlig, då det ju inte var

fråga om att bibehålla det belopp som
Kungl. Maj :t hade föreslagit, utan man
pallade under detta med ytterligare ett
lika stort belopp.

Medan man var i farten tillstyrkte
man även den motion, vari det föreslås
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära ett förslag till nästa
år om att avdrag skulle få göras på
aktieavkastning med ytterligare 300
kronor. Räknar vi ihop allt detta blir
det en rätt stor summa, som man skulle
få dra av från kapitalinkomster — samtidigt
som man stryker schablonavdraget
för inkomster av tjänst. Jag avser
inte att vara på något sätt elak, men
jag har nog den känslan att när man
varit i farten har man tagit till ungefär
som i den motion, som vi väl skall
avgöra om en stund och där man begär
restitution av en skatt som inte finns!

Jag har, herr talman, också att hänvisa
till de förändringar som utskottet
har föreslagit i fråga om änklingars
och änkors försäkringsavgifter. Jag vill
i det sammanhanget bara upprepa den
maning som bevillningsutskottet riktat
till försäkringsbolagen, att dessa skulle
klargöra situationen för de ensamstående
försäkringstagare, som har omvårdnad
om barn, så att de fattar att detta
avdrag icke är möjligt att göra sedan
barnen passerat lö-årsåldern och barnbidragen
försvunnit.

Låt mig till sist säga att man har på
skilda håll — kanske inte här men i
vissa tidningar — gjort ett stort nummer
av det riksdagsbeslut som fattades
1954 i samband med uppbördsförordningen,
enligt vilket sjukförsäkringsavgiften
skulle dras av såsom slutlig skatt.
Man har ansträngt sig att visa, att detta
skulle medföra en skattehöjning för det
kommande året. Det är möjligt att det i
något fall kan komma att bli så, men
det är rätt underligt att man aldrig har
tänkt på att det finns ingen som helst
skillnad mellan vad som sker i detta
avseende och då det gäller det s. k. kommunalskatteavdraget,
där man även

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

drar av den slutliga skatten. Om en
kommun höjer skatten med flera kronor
ett år får jag ändå inte göra något
avdrag förrän i form av slutlig
skatt. Detta har inte väckt något som
helst uppseende och jag tror inte heller
att det beträffande sjukförsäkringsavgifterna
kommer att väcka något särskilt
uppseende. I det långa loppet berövar
man inte folk någon möjlighet
som de har nu.

Sedan kan jag lägga till att även på
denna punkt hade det kanske funnits
en möjlighet att uppnå enighet i utskottet,
om inte de borgerliga — åt vilka
vi överlämnade att välja mellan
tvenne linjer —- själva hade röstat ned
en tanke som kastades fram från folkpartistiskt
håll med ett annat förslag
från folkpartihåll. Jag tror således att
när man här gör så stort nummer av
detta, får nog folkpartiet finna sig i att
inte kunna flytta över någon del av
detta ansvar på vare sig socialdemokrater,
bondeförbundare eller högermän.

Herr talman! Vi befinner oss i det
läget, att vi skall försöka få slut på den
här debatten så fort som det är möjligt
och jag skall inte uppta tiden längre
än någon av de föregående talarna. Jag
nöjer mig därför med att med anförande
av dessa synpunkter yrka bifall till
det i bevillningsutskottets hemställan
framförda förslaget och förbehåller mig
att återkomma på de olika punkterna
med särskilda yrkanden.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
ondgjorde sig över att vi från
högerhåll gav avdragen för inkomst av
kapital företräde framför avdragen för
inkomst av tjänst. Ja, herr Adolv Olsson,
vi är nog själva inte riktigt belåtna
med att vi endast har kunnat ta endera
av dessa avdrag, men vi har
tvingats sätta ett uppmuntrande av sparandet
före ett slumpmässigt avdrag för
tjänst. Att så blivit fallet beror på att

Kommunalskattelagen

den hittills förda ekonomiska politiken
lett till att allt vad som göras kan för
att få sparandet att hålla jämn takt med
investeringarna måste göras.

Jag vill också fråga herr Adolv Olsson:
Tror inte herr Adolv Olsson, att
det finns småsparare även bland dem,
som har inkomst av tjänst och sålunda
kommer att få nytta av högerns förslag? Till

sist en sak, som vi diskuterade
ganska mycket i bevillningsutskottet
och som nu herr Adolv Olsson tog upp
här på nytt. Det var avdraget för försäkringspremierna
vid 1956 års taxering.
Herr Adolv Olsson gjorde den
jämförelsen, att om en kommun höjer
utdebiteringen, så får vederbörande
skattskyldiga göra avdraget först två år
i efterhand. Det är riktigt, men, herr
Adolv Olsson, om en kommun höjer utdebiteringen
exempelvis från 10 till 11
kronor blir det endast cirka 10 procent
som man går miste om i avdrag
de första åren. Men här går den person,
som endast har ett sjukkasseavdrag att
göra i sin deklaration vid 1956 års
taxering, miste om 100 procent av det
avdrag han tidigare haft.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte stor anledning
att polemisera mot utskottets
ärade ordförande, men jag vill gärna
konstatera, att han tycks vara överens
med mig om att Kungl. Maj :ts lösning
inte är god, då man f. n. stänger porten
för de sakkunnigas förslag beträffande
avdrag för annan fastighet. Både
herr Olsson och jag beklagar, att det
där inte gått att finna någon väg som
utskottet kunnat enas om. Vi ansåg, att
sparandet på desa två områden var så
angeläget, att vi inte kunde nöja oss
med ett avdrag på 200 kronor för båda
dessa ändamål tillsammans.

När det sedan gäller övergångsbestämmelserna
säger utskottets ärade
ordförande, att dessa verkar på samma

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

sätt som vid en förhöjning av kommunalskatten:
avdraget kommer i efterskott.
Men, herr Olsson, här erhåller
man inte något avdrag alls för dessa utgifter
till den allmänna sjukförsäkringen
vid 1956 års taxering. Det är
detta som jag menar att riksdagen i dag
har tillfälle att justera, likasåväl som
riksdagen också har tillfälle att gå med
på ett särskilt avdrag för inkomst av
annan fastighet.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan inte finna att
herr Nilson i Svalöv hade någon som
helst anledning att polemisera mot mig
i fråga om övergångsbestämmelserna,
ty det var ju närmast förslaget i högerreservationen
som det var tal om
såsom en kompromiss, och jag sade
tydligt och klart, att folkpartiet får
skylla sig självt och kan inte försöka
vältra över skulden vare sig på socialdemokrater,
bondeförbundare eller högermän.

Sedan kan herr Kristensson naturligtvis
säga, att det är ju så och så. Ja,
felet kanske är, att man inte var tillräckligt
vaken 1954. Man godtog kanske
då denna anordning utan att riktigt
tänka sig in i saken, men när man sedan
ställdes inför den råa verkligheten
kom man underfund med att man
begått ett misstag.

Vidare kan jag inte, herr Nilsson i
Svalöv, låta bli att erinra om att högern
genom sina yrkanden om ett avdrag
på 400 kronor för inkomst av kapital
och på 400 kronor för inkomst av
annan fastighet samt sin begäran om
att Kungl. Maj:t till nästa år skall framlägga
förslag om ett avdrag på 300 kronor
för aktieinkomst, kommer upp till
ett sammanlagt avdrag på 1 100 kronor
för en familj, samtidigt som man stryker
avdraget på 100 kronor för inkomst
av tjänst. Och en ränta på 1 100 kronor

avser ju ett rätt stort kapitalbelopp.
Högern är alltså här inne på projekt
som t. o. m. överstiger högerns stora
idé med skattefrihet för de 8 000 kronorna.
Men nog får det vara litet måtta,
och hur betydelsefullt herr Nilsson i
Svalöv än anser det vara med ett avdrag
på 1 100 kronor för kapitalägarna,
så kan det väl inte vara nödvändigt att
även kräva att de, som har inkomst,
inte får dra av en hundralapp.

Herr KRISTENSSON i Oshy (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
och jag är tydligen överens om
att övergångsbestämmelserna inte är
bra, eftersom det blir en skatteskärpning
för alla som i år betalar avgift
till den allmänna sjukförsäkringen. Det
är riktigt att det inom utskottet framfördes
två olika förslag för att råda
hot på detta missförhållande. Det ena
förslaget gick ut på att det avdrag,
som gjordes i 1955 års deklaration,
skulle få upprepas i 1956 års. Men i
så fall skulle ju alla som i år för första
gången betalar avgift till sjukförsäkringen
bli ställda åt sidan. Vi har därför
ansett att det är bättre att gå den
andra vägen och rätta till det hela genom
att införa en regel om schablonavdrag,
vilken endast skulle gälla under
nästa års taxering och avse innevarande
års inkomster.

Då herr Olsson i Gävle och jag tycks
vara överens om att något behöver göras
i detta avseende, tycker jag att man
på alla håll skulle kunna godta den
schablonregel som vi föreslagit.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara i all korthet
rätta ett litet fel, som bevillningsutskottets
ordförande råkade begå. Han
sade nämligen, att vi från högerhåll
hade yrkat på 400 kronor i avdrag för
annan fastighet. Med den siffran kom

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

han fram till summan 1 100 kronor. Vi
har emellertid bara yrkat 200 kronor
i avdrag, så att även om man använder
det beräkningssätt, som utskottets
ordförande här gjorde, kan man aldrig
komma så högt som till 1 100 kronor.

Sedan, herr talman, är det nog riktigt
som herr Olsson säger, att vi har
velat framlägga ett förslag till Kungl.
Maj:t om ett särskilt aktiesparande. Vi
begär där en utredning, som vi vet tar
lång tid. För dagen begär vi alltså högst
400 kronor som avdrag för inkomst av
kapital. Jag vill, herr talman, säga klart
ifrån, att i högerns politik ingår att vi
försöker uppmuntra sparandet inom så
breda folklager som möjligt. Får spararna
en avkastning på 400 kronor betyder
detta endast ett sparkapital på
13- å 14 000 kronor. Det är högerns mål
att försöka komma fram till ett sådant
sparande för hela vårt folk.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall bara säga till
herr Kristensson i Osbv, att skillnaden
ju var den, att det ena projektet från
folkpartiet innebar en godtagbar väg
medan det andra projektet var ett nytt
sådant schablonförslag, varmed vi nu
skulle göra ett stort försök men som vi
inte har någon större erfarenhet av.
Hade folkpartiet gått den godtagbara
vägen hade det varit möjligt, att det
kunnat inkassera en uppslutning kring
sin ståndpunkt i detta fall. Folkpartisterna
har emellertid själva valt den
andra vägen — det tror jag både högern,
bondeförbundet och samtliga socialdemokrater
kan omvittna.

Till herr Nilsson i Svalöv vill jag
framhålla, att även om man nedprutar
någon hundralapp på dessa 1 100 kronor,
finns det samtidigt en motion om
sänkt förmögenhetsskatt. Nog försöker
högern rusta sig ordentligt när det gäller
dess valtnän.

Kommunalskattelagen

Herr CHItlSTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det är med en viss besvikelse
som löntagarna i allmänhet
tagit del av proposition nr 59 om vissa
ändringar i beskattningsreglerna i deklarations-
och beskattningshänseende.
Ett schablonavdrag på 100 kronor utgör
med tanke på inflationens verkningar
och skatteskalornas struktur inte någon
skattesänkning. Det stora flertalet
av landets löntagare har redan avdragsgilla
omkostnader för inkomstens förvärvande.
På grund av höjda spårvagnsoch
busstaxor samt ökad användning
av mopeder och motorcyklar för färd
till och från arbetsplatsen är schablonavdraget
av tvivelaktigt värde både ur
förenklings- och skattesynpunkt.

Före valet i höstas talade man på ansvarigt
regeringshåll om skattesänkning
i etapper. Planerna på en verklig framtida
skattesänkning för alla skattskyldiga
är emellertid insvepta i hemlighetsfulla
slöjor.

I riksdagen har många hoppats på
en mera omfattande förenkling av deklarations-
och skatteförfarandet än vad
1950 års skattelagssakkunniga presterat.
I direktiven för de sakkunniga har utredningsuppdragets
huvudsyfte angetts
vara att genomföra en teknisk revision
av skattelagarna samt att ernå enklare
beskattningsregler. Jag trodde att departementschefen
som gammal skatteexpert
och skicklig författare på skattehandböckernas
gebit skulle ha föreslagit
en betydligt enklare ordning. Inte
ens har de upprepade kraven i riksdagen
beaktats, då från skilda partiers
sida krävts en enklare beskattningsregel
i fråga om dagtraktamentena. Man
kan knappast påstå att rättvisa och
jämlikhet skapats de skattskyldiga emellan,
när t. ex. kommunaltjänstemän,
personal inom polisväsendet, befattningshavare
i samhälleliga företag och
institutioner inte behandlas lika med
statstjänstemännen när det gäller dagtraktamenten.
En anpassning därvidlag
skulle också, såsom jag framhållit i

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

min motion, ha inneburit en förenklad
procedur i fråga om deklarationsförfarandet.

Bevillningsutskottet går inte närmare
in på mina yrkanden om skattefria dagtraktamenten
utan hänvisar till sitt betänkande
nr 14.

Jag är tacksam för utskottets positiva
skrivning angående kommunalskattelagens
anvisningar. Vad utskottet sålunda
säger sammanfaller med det yrkande
som jag gjorde i min motion nr 5 vid
1952 års riksdag, bara med den skillnaden
att jag föreslog en direkt ändring
av 32 § kommunalskattelagen och
därtill hörande anvisningar.

Det finns ett utslag av kammarrätten
i fjol, där lokförare vid privatägda järnvägar
sättes i ett sämre läge än sina
kolleger vid de statliga järnvägarna.
Man kan kanske i en del fall peka på att
traktamentsersättning stundom utgår
efter andra grunder för privatanställda
än för statstjänstemän. Fn dylik invändning
lär dock ej kunna resas mot de
kommunalanställda, då löner och dyrtidstillägg
avpassas efter statstjänstemannens.
Samma omsorgsfulla prövning
torde nog iakttagas, när man vid
de kommunala förhandlingsborden gör
upp om traktamentsersättning och resereglemente
som när man gör upp vid
de .statliga. Jag kan då inte finna någon
som helst anledning till att inte lagtexten
skulle behandla dem lika. Därigenom
skulle man få fram en avsevärd
förenkling.

Utskottet understryker med skärpa
ordalagen i anvisningarna till § 32 mom.
4 i kommunalskattelagen. Frågan är vilket
värde de dömande myndigheterna
tillmäter ett utskottsutlåtande. Som jag
nyss påpekat, följde ju inte kammarrätten
de tydliga anvisningarna beträffande
beskattningen av lokförarnas traktamenten.
Vår nuvarande kommunalskattelag
stadgar ju bl. a. i punkt 4 anvisningarna
till 32 §: »Avdrag med samma
belopp som den anvisade ersättningen
torde i regel böra medgivas i de fall,

då ersättningen ej överstiger vad som
av staten i motsvarande fall anvisas.
Detta lärer exempelvis vara förhållandet
beträffande de resekostnadsersättningar,
som i allmänhet utbetalas av de
enskilda järnvägarna.»

Ja, herr talman, följde nu bara de
beslutande och dömande taxeringsmyndigheterna
denna anvisning, då funnes
inte mycket att tillägga i denna sak.
Men så är tyvärr inte förhållandet.

Statsrådet Sträng föll offer för samma
missuppfattning som bevillningsutskottet,
när vi härom året diskuterade sjukförsäkringslagstiftningen.
Han deklarerade:
»Det vore högst egendomligt, om
man hyser den uppfattningen, att den
administrativa dömande myndigheten
skulle kunna se bort ifrån vad Kungl.
Maj:t och riksdagen uttalat.» Hans kommentar
uppmärksammades i Svensk Juristtidning
av professor Rodhe, och det
verkar, som om denne inte skulle dela
statsrådets uppfattning, ja, som om
praktiskt taget hela vår domarkår skulle
ha en annan inställning. De dömande
myndigheterna följer ju huvudsakligen
endast gällande lagar och förordningar,
ej lösa uttalanden i ett utskottsbetänkande.
Endast en av våra domare har
deklarerat en avvikande inställning —-regeringsrådet Klackenberg i ett minoritetsvotum
1953, där han hävdar, att
man bör fästa stor vikt vid »de uttalanden
rörande skatteförfattningarnas syfte
och rätta innebörd, som gjorts vid
riksdagsbehandlingen i propositioner
och utskottsutlåtanden». Regeringsrådet
Klackenberg tycks emellertid vara en
ropandes röst i öknen. Inte ens då han
uttalade sina synpunkter fann han regeringsrättens
gehör. Och det är ju regeringsrätten
som skall handhava skattelagstiftningen.
Menar utskottet något
med sina ord i sitt betänkande i år, att
det är önskvärt, att taxeringsmyndigheterna
i större utsträckning iakttar
bestämmelserna i anvisningarna till
kommunalskattelagen, ja, då måste de
ändra ordalydelsen.

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Riksskattenämndens åliggande är att
verka för jämnhet och rättvisa vid taxeringen,
upprepar utskottet i årets betänkande.
Det förefaller mig som om det
gått ganska dåligt för riksskattenämnden
att infria riksdagens förväntningar.
Svenska ångpanneföreningarnas centralorganisation
hade genom avtal överenskommit,
att föreningens medlemmar till
sina anställda skall utbetala traktamentsersättningar
efter i stort sett statliga
normer. Man begärde därför hos
riksskattenämnden, att dessa traktamenten
skulle beskattas på samma sätt som
de statliga. Riksskattenämnden inhämtade
yttranden från taxeringsintendenterna
i Stockholm och Malmöhus län.
Dessa visade, att föreningens traktamentsförmåner
på någon punkt var en
smula förmånligare än de statliga. Riksskattenämnden
beslöt därför, att frågan
inte skulle föranleda någon åtgärd
men att man skulle ta upp saken till
förnyad prövning, om föreningens traktamenten
gjordes exakt likadana som
de statliga.

Till sist vill jag fråga, herr talman:
Skall verkligen riksdagens ledamöter behöva
börja skriva motioner på nytt i
dagtraktamentsfrågan och begära utredningar
omedelbart efter det att en
utredning avslutats, som syftade till att
förenkla vårt skattesystem och som även
borde sysslat med förenkling av dagtraktamentenas
beskattning?

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag tror att det förtjänar
understrykas ytterligare, att huvudsyftet
med förslaget är att åstadkomma
en förenkling för de skattskyldiga och
för beskattningsmyndigheterna, att man
skall få större överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt, och
att detta är ett försök, som skall ligga
till grund för eu definitiv källskatt —
även om det är långt dit. Övriga verkningar
av förslaget kan vi väl betrakta
närmast som biprodukter. Även om
förslaget inte får omedelbart revolutio -

Kommunalskattelagen

nerande verkningar är det väl på lång
sikt en vinst för många och en omedelbar
vinst, lika mycket värd som en
tioprocentig sänkning av den direkta
skatten.

Beskattningen har efter hand kommit
att tyngas av en vidlyftig och synnerligen
invecklad detaljgranskning. Taxeringsorganen
betungas med detaljfrågor
av relativt ringa ekonomisk betydelse
för såväl den enskilde som det allmänna.
Det är ett gammalt och stort intresse,
att taxeringsorganen befrias från
dessa uppgifter, så att de kan ägna sig
åt mera väsentliga ting.

I vår skattelagstiftning har vi ju en
strävan efter likformighet och rättvisa
i beskattningen. Men det är stor skillnad
mellan löntagare och övriga inkomsttagare,
främst företagare, beträffande
likformigheten och rättvisan. För
löntagarna finns ett väl uppbyggt kontrollsystem,
och för dem gäller också
restriktivare avdragsgrunder än för
andra. Det ligger i sakens natur, som
en remissinstans har anfört, att företagare
i jämförelse med löntagare har
lättare att undgå beskattning av hela
den verkliga inkomsten. Ju högre beskattningen
blir och ju större progressiviteten
är, desto större blir också
denna orättvisa, inte bara mellan stora
inkomsttagare och små utan också mellan
stora inkomsttagare, av vilka den
ene på grund av dessa omständigheter
kan undandra sig skatt för tusentals
kronor, medan den andre med samma
inkomst får skatta för hela sin inkomst.

Att detta är ett faktum kan man
so i betänkandet om effektivare taxering.
Jag vill rekommendera kammarens
ärade ledamöter att studera detta.
Där finner man bl. a. ett exempel på
en person som har underlåtit att deklarera
en inkomst på 370 000 kronor
på fyra år eller ca 92 000 kronor om
året och en förmögenhet å 100 000 kronor
första året, vilket belopp steg till
177 000 kronor det fjärde året. En annan
har undandragit stat och kommun

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

skatt å en inkomst på 450 000 kronor
på sex år. Det kan inte vara någon mening
i att taxeringsmyndigheterna sitter
och plitar med avdragsäskanden på
mellan 50 och 100 kronor för en fattig
löntagare, när en avvikelse från deklarationen
för de stora inkomsttagarnas
del oftast rör sig om tiotusentals kronor.
Jag ser därför i detta förslag den
största vinsten däri, att man lägger
grunden till ett system, som så småningom
kan frigöra arbetskraft hos beskattningsmyndigheterna,
så att en effektivare
beskattning kan ske av dem
som nu av en eller annan anledning
undandrar sig beskattning, och detta
ofta med ganska stora belopp.

Här finns säkerligen pengar att hämta
för en generell skattesänkning. Det
beräknas att på detta sätt mellan en
och fyra miljarder kronor per år undandrages
beskattning. Jag tror att den
senare siffran kommer sanningen närmast.
Detta motsvarar kanske bortåt en
miljard kronor i ökade skatteintäkter,
om man fick en hundraprocentigt effektiv
beskattning, vilket väl dock ingen
tror på.

Vårt skattesystem bygger på likformighet
och rättvisa, såsom jag sade,
och detta har varit anledningen till
dessa detaljgranskningar. Men, herr
Nilsson i Svalöv, om vi skall införa
schablontaxering, är det uppenbart att
det måste gå ut över denna millimeterrättvisa.
Vi kan inte lia bådadera, och
det tror jag varje medborgare i detta
land, som har satt sig något in i dessa
saker, är fullt medveten om. Kostnaderna
för granskningen medför att man
måste åsidosätta något av sitt krav på
millimeterrättvisa. Det finns, tror jag,
som riksskattenämnden framhöll, anledning
att göra långtgående uppoffringar,
om bara påtagliga resultat i
form av förenkling av deklarations- och
taxeringsförfarandet kan vinnas. Jag
menar, att detta sker genom det föreliggande
förslaget.

Beträffande schablonavdraget på 100

kronor för inkomst av tjänst beräknas
drygt 600 000 skattskyldiga bli fria
från avdragsprövning. Även däröver
blir det ett visst mått av förenkling
genom utjämningen till närmast jämna
hundratalet kronor. Detta blir också
av betydelse ur uppbördssynpunkt.
Som biprodukt får man en skattelättnad
på 35 miljoner kronor i fråga om
den statliga skatten och 31 miljoner
kronor på kommunalskatten.

Högern och folkpartiet överbjuder de
i propositionen föreslagna beloppen
överlag. Högern vill klara detta problem
— såsom här diskuterats tidigare
— med sitt avslagsyrkande beträffande
schablonavdraget för inkomst av tjänst.
Folkpartiet har inte några sådana betänkligheter
att minska statens inkomster.
Av någon outgrundlig anledning
finner detta parti ständigt att det finns
möjligheter att klara det och det förslaget
inom budgetens ram.

Beträffande schablonavdraget för
viss inkomst av kapital tillstyrker utskottet
propositionens förslag om 100
kronor för ensamstående och 200 kronor
för makar. Folkpartiet föreslår 200
respektive 300 kronor och högern 200
respektive 400 kronor. Därjämte vill
högern, som herr Adolv Olsson så
kraftigt poängterade, också införa avdrag
för avkastning av aktier och andelar
i ekonomiska föreningar upp till
150 respektive 300 kronor. Jag vill
gärna stryka under vad herr Adolv Olsson
sagt, att det ju inte kan vara rimligt
att på detta sätt utvidga avdraget
för kapitalavkastningen och samtidigt
yrka avslag på detta 100-kronorsavdrag
på inkomst av tjänst.

Propositionens förslag innebär nog
det bästa som hittills föreslagits i denna
sak. Det betyder ju skattefrihet för
inkomst av kapital på upp till ca 7 000
kronor. Det beräknas finnas omkring
470 000 sådana inkomster upp till 100
kronor och 223 000 med mellan 100 och
200 kronor. För övervägande delen av
skattskyldiga med små inkomster av

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

kapital kommer dessa inkomster säkerligen
icke med i den preliminära skatten
utan inkomsttagarna får en restskatt
på dessa små inkomstbelopp. Det
kommer de emellertid att slippa ifrån
med föreliggande förslag. Det är alltså
ett steg mot en mera definitiv preliminär
skatt. Därtill kommer detta att få
en sparfrämjande effekt, som jag dock
inte tror att vi skall överdriva.

Det är klart att vi skulle få en ännu
större effekt av förenklingen om beloppen
blev större men effekten reduceras
av den omständigheten, att en
stor del av de skattskyldiga med kapitalinkomster
till dessa högre belopp
vanligtvis också har sådana inkomstförhållanden
i övrigt, att ett undantagande
av deras kapitalinkomster inte
i nämnvärd grad skulle medföra någon
bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt än propositionsförslaget
gör. Man skulle ändå få sitta
och granska deklarationerna. Därtill
kommer att skattebortfallet skulle bli
mycket större. Avdragsbelopp på 300
kronor beräknas nämligen medföra
bortfall av 34 miljoner i statsskatt och
25 miljoner i kommunalskatt mot propositionens
16 respektive 12 miljoner.
Detta är väl ändå något som man måste
ta med i beräkningen.

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
i fortsättningen, men jag vill beröra
en sak till. Såväl högern som folkpartiet
tillstyrker de sakkunnigas förslag
om att även ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter
skall erhålla ett
schablonavdrag av 200 kronor. Detta
har propositionen och utskottet avstyrkt.
Anledningen till detta är, att
skatt å fastighet ju uttages som kommunal
garantiskatt. Den kommer man
inte ifrån genom ett sådant schablonavdrag.
Ett sådant avdrag bleve därför
av synnerligen begränsat värde ur
förenklingssynpunkt så länge den nuvarande
fastighetsskatten kvarstår. Men
förenklingen skulle ju här vara det
primära.

Kommunalskattelagen

Flera remissinstanser avstyrker de
sakkunnigas förslag i denna del. Överståthållarämbetet
framhåller exempelvis,
att en provtaxering har visat att
förslaget skulle medföra ett ökat taxeringsarbete
i stället för minskat. Därtill
kan det medföra en större strävan
hos skattskyldiga att av skatteskäl göra
förmögenhetsförfoganden, som eljest
inte skett, med risk att deklarationsmaterialet
ökar och taxeringsförfarandet
kompliceras. Vidare säger överståthållarämbetet
att detta kan få återverkningar
på gåvobeskattningen. Det
finns alltså starka skäl för avslag.

Jag vill även säga ett par ord om
försäkringsavdraget. Man föreslår ett
schablonavdrag på 150 kronor för ensamstående
och 300 kronor för makar,
samt höjning av maximiavdraget till
300 respektive 600 kronor. Här följer
utskottsmajoriteten propositionen, likaså
folkpartiet, medan högern yrkar på
att maximiavdraget skall höjas till 400
respektive 800 kronor. Det vore naturligtvis
mest rationellt att slopa dessa
avdrag, men detta vore en orättvisa
mot de försäkrade, som när de tagit
försäkringar just räknat med att de
skulle få detta avdrag. I medeltal har
76 procent av de skattskyldiga yrkat
avdrag med i medeltal 135 kronor. 1
den summan har legat avgifter till
sjukkassorna. Försäkringsbolagen önskar
inte för höga schablonavdrag. De
bör, säger bolagen, ligga inom gränsen
för de obligatoriska avgifterna och inte
överstiga dem. Gör de det senare, tar
man bort människornas intresse för att
ta frivilliga försäkringar. Schablonavdragen
bör därför sättas nätt och
jämnt så höga som de obligatoriska avgifterna.

Ur förenklingssynpunkt är det naturligtvis
angeläget med höga avdrag, och
ur den synpunkten föreslås 150 respektive
300 kronor, som täcker de obligatoriska
avgifterna. För frivillig försäkring
beräknas det bli plats för 75
respektive 200 kronor över de obliga -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

toriska avgifterna. Det är otillräckligt,
varför maximibeloppen höjs till 300
respektive 600 kronor. Härigenom bibehålies
nuvarande utrymme i stort sett.
Detta propositionens förslag tillgodoser
behovet av förenkling och på samma
gång de försäkringsfrämjande synpunkterna.

Denna reform kommer att kosta 114
miljoner kronor beträffande den statliga
skatten och 99 miljoner beträffande
den kommunala skatten. Jag vill understryka
vad jag sade i början, nämligen
att värdet av reformen ligger i förenklingen.
Det är ett steg mot bättre överensstämmelse
mellan preliminär och
slutlig skatt. Jag hoppas att det genom
denna förenkling blir krafter över för
att effektivisera taxeringen, och som
biprodukt vinnes en skattelättnad för
främst de lägsta inkomsttagarna. Det är
alltså ett steg i rätt riktning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Den proposition som
nu föreligger till avgörande här i riksdagen
är ett nytt led i försöken att
skapa förenklade skatteregler och därmed
medverka till en effektivare taxering.
Jag kan bara uttala min tillfredsställelse
över att dessa tankar fått en
så bred anslutning i riksdagen. Det är
ju egentligen endast högern som i sin
motivering gått emot dem, men i sak
biträder även högern praktiskt taget
samtliga förslag.

Låt oss emellertid här hålla fast vid
en sak, nämligen att detta förslag har
sin tyngdpunkt i förenklingssträvandena.
Det är förenklingssynpunkten
som måste vara det grundläggande. Den
skattesänkning som följer på vissa
punkter får, som herr Kristensson i
Osby framhöll, mera betraktas som en
bisak, och den eventuella sparfrämjande
effekt, som kan föranledas av bottenavdraget
för kapitalinkomst och de
höjda försäkringsavdragen, får likaledes
betraktas som en bieffekt av det

hela. Betraktar vi det på ett annat sätt
kommer det att skapas onödiga skattebortfall,
och vi åstadkommer orättvisa
de olika skattskyldiga emellan.

Det är ganska underligt att högern
för sin del kan gå med på förslaget om
avrundning av slutsiffrorna. Jag förstår
att argumentet är att den skattelättnad
som följer därav kommer alla till godo.
Men det förvånar mig ändå, ty när det
gäller bottenavdraget för utgifter vid
förvärvande av inkomst av tjänst säger
högern nej. Varför? Jo, sannolikt därför
att detta avdrag bara kommer en
viss kategori till godo. Det gäller där
endast 100 kronor plus avrundning, och
det lär skapa väldiga tröskelproblem.
Men när det gäller kapitalinkomst och
inkomst av annan fastighet går högern
på ett förslag, som innebär att en familj
skulle kunna få sammanlagt 600 kronor
i avdrag. Den kategorien ger man
med rund hand, men man är rädd att
den andra kategorien skall få en skattelättnad.
Man säger sig ta denna orättvisa
med öppna ögon för att främja
sparandet, men då kommer man väl i
alla fall in på orättvisor i hög grad,
herr Nilsson i Svalöv.

Avdraget vid taxering av inkomst
av tjänst skulle medföra, att bortemot
700 000 deklaranter icke skulle behöva
granskas på denna punkt. Propositionens
förslag i fråga om avdrag beträffande
kapitalinkomst skulle likaledes
medföra att bortemot 700 000 deklaranter
icke skulle behöva granskas på
denna punkt. Förslagen är alltså likvärdiga.
Om jag höjde avdraget vid inkomst
av tjänst med 100 kronor skulle
jag få bort ytterligare 250 000 deklaranter,
men om jag höjde avdraget vid
kapitalinkomst med 100 kronor skulle
jag bara få bort 130 000. Det är otvivelaktigt
ur förenklingssynpunkt mera motiverat
att höja avdraget vid inkomst av
tjänst än avdraget vid inkomst av kapital.

Reservanterna föreslår ett avdrag beträffande
inkomst av annan fastighet.

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Ett sådant avdrag har icke tagits med
i propositionen av den enkla anledningen,
att det så länge fastighetsskatten
existerar icke kan medföra någon
förenkling utan i stället kommer att
medföra ett ökat besvär. I och för sig
kan man säga att även de som innehar
annan fastighet borde få någon skattelättnad,
men om man tar upp frågan i
detta sammanhang kommer man ut på
djupt vatten, eftersom en sådan åtgärd
icke kan motiveras med hänsyn till
förenklingen. Den skall då motiveras
enbart med utgångspunkt från rättvisan,
men i så fall kan givetvis en hel
del andra inkomsttagare fråga: Varför
får inte vi vara med? Varför får inte
innehavare av jordbruksfastighet vara
med, varför får inte rörelseidkare som
använder sin fastighet i rörelsen vara
med? Jag tar dessa exempel endast för
att visa att man, så snart man släpper
förenklingslinjen, kommer ut på ett
gungfly. Det är därför högerståndpunkten
i denna fråga är så svagt grundad
liksom också folkpartiets förslag om
avdrag beträffande inkomst av annan
fastighet.

Från båda oppositionspartiernas sida
har det föreslagits en övergångsbestämmelse
om avdrag för avgifter till frivillig
sjukförsäkring. Om man inte medger
ett extra sådant avdrag år 1956
skapar man en skattehöjning, säger reservanterna.
Ja, det kan väl vara formellt
rätt. Det är ju så, att de sista avgifterna
till frivillig sjukförsäkring i
stort sett betalades år 1954 och fick avdragas
vid 1955 års taxering. I stället
kommer nu obligatoriska avgifter för
sjukförsäkringen, vilkas tas ut i källskatten,
fram på den slutskattesedel
som utdelas i slutet av 1956, och får
avdragas vid deklarationen år 1957.
Även dessa avgifter får alltså avdragas,
men de får avdragas i samma ordning
som andra avdragsgilla ting, till vilka
hänsyn har tagits vid beräkningen av
källskatten. I det långa loppet kan den

Kommunalskattelagen

skattskyldige icke göra någon förlust
på detta.

Men det är väl uppenbart för alla,
att de övergångsbestämmelser som föreslås
i reservationerna — jag behöver
bara be kammarens ledamöter att läsa
reservanternas förslag på denna punkt
— skulle leda till ett nytt krångel både
för taxeringsmyndigheter och för deklaranter.
Det gäller visserligen bara
för ett år, men det är i alla fall ett
krångel som, åtminstone efter vad jag
vid ett flyktigt begrundande av detta
problem kan säga, taxeringsmyndigheter
och deklaranter icke skulle få så
lätt att komma över. Är det någon mening
att göra en sådan sak? Reservationernas
förslag rör ett beslut som riksdagen
fattade i fjol, det är ingenting
som hänger samman med den föreliggande
propositionen. Det är ett försök
från reservanternas sida att nu ändra
en sak, som vi i fjol alla var med om
att besluta.

Men låt mig säga ytterligare en sak
till folkpartiet, som säger att man skall
försöka undvika en skattehöjning. Hur
stor kan denna formella skattehöjning
beräknas bli? Den kan beräknas till 18
miljoner kronor för statens del och 15
miljoner kronor för kommunernas del.
Och så kommer folkpartiet och föreslår
ett avdrag, som skulle ge ett skattebortfall
med 50 miljoner kronor för statens
del och 42 miljoner kronor för kommunernas
del! .lag vet inte om det i dag
har talats så mycket om vad denna reform
betyder för kommunerna, men
oppositionens tidningar har ju överflödat
av anmärkningar sådana som
denna, att det inte blir någon skattelindring
i kommunerna, utan att resultatet
bara blir att man får en mindre beskattningsbar
inkomst och att som en
följd därav utdebiteringen stiger. Det
är no inte riktigt, ty vad som sker är
jo att skattetrycket förskjutes ifrån
mindre inkomsttagare till högre, liksom
om man hade höjt ortsavdraget, men
den saken skall jag inte gå in på. Men

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

hur kan folkpartiet då med berått mod
vilja beröva kommunerna ytterligare
42 miljoner kronor på så lösa grunder
som skulle ske enligt dess förslag?

Därför skulle jag för min del vilja
slå fast, liksom herr Brandt gjorde, att
den kungl. propositionen och det föreliggande
utskottsförslaget företer en
bättre avvägning mellan förenklingssynpunkten,
rättvisesynpunkten och
synpunkten av befrämjande av sparandet
än reservationerna gör.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern säger
att vårt förslag beträffande avdrag för
annan fastighet inte innebär någon
förenkling. Men det är ju så, herr finansminister,
att de sakkunniga har en
tabell som visar att det här gäller
196 000 skattskyldiga. Det sägs här att
det antalet är för litet för att motivera
ett genomförande av förslaget, men antalet
skattskyldiga i denna kategori
kommer att öka genom den schablontaxering
för en- och tvåfamiljsvillor
som börjar att tillämpas i år.

.Tåg förstår att den omständigheten,
att man tills vidare bibehåller fastighetsskatten,
kan i viss mån åberopas
för regeringens ställningstagande till
de sakkunnigas förslag i detta hänseende,
men ett genomförande av detta förslag
skulle ändå medföra en förenkling
beträffande den statliga skatten, och
detta skulle, herr finansminister, bidraga
till att källskatten skulle komma
i bättre överensstämmelse med den slutliga
skatten. Vi har på denna punkt i
stort sett byggt på de sakkunnigas förslag,
som finansministern inte har tagit
upp.

Så vill jag säga några ord om övergångsbestämmelserna.
Jag tror att de
är viktiga och värda att diskuteras. Fi -

nansministern säger att vi på den punkten
föreslår ett nytt schablonavdrag,
som skulle medföra krångel. Jag tror
inte, herr finansminister, att det uppstår
några avsevärda svårigheter i det
hänseendet.

Finansministern talar också om skattebortfallet
i detta sammanhang. Men,
herr finansminister, det schablonavdrag
som vi till nästa år vill införa på detta
område motsvarar ju närmast vad man
kommer till, om man ovanpå de nuvarande
avdragen lägger skillnaden mellan
de avdrag som nu är tillåtna och
de avdrag som sedan blir de högsta tilllåtna.
Men i varje fall, lierr finansminister,
är det ju så, att om man låter detta
träda i kraft vid 1956 års taxering, blir
skattebortfallet för staten endast en
tredjedel av de summor som finansministern
nämnde beträffande budgetåret
1955/56. Jag tror på goda grunder,
herr finansminister, att det vore klokt
att vidta en justering då det gäller
övergångsbestämmelserna, ty det är
klart att detta ändå verkar som en
skatteskärpning för det svenska folket.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Finansministern betonade
med skärpa att det huvudsakligaste
i föreliggande proposition, enligt
hans uppfattning, var förenklingsåtgärderna
i deklarations- och taxeringsarbetet
och att sedan den eventuella
skattesänkningen och den sparfrämjande
verkan, som vissa förslag får, är en
ren biprodukt. I mitt inledningsanförande
betonade jag att högern, i motsats
till finansministern, anser att det viktigaste
i denna proposition är den sparfrämjande
verkan, som vissa förslag
här kan få. Förenklingen däremot är vi
mycket tvivlande inför. Ungefär hälften
av remissinstanserna ställer sig också
mycket tveksamma till huruvida förslaget
blir en förenkling eller ej. Länsstyrelsen
i Uppsala säger exempelvis,

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

att »av erfarenheter från det praktiska
taxeringsarbetet framgår att avdrag för
omkostnad i förvärvskällan tjänst intill
sammanlagt 100 kronor icke i någon
nämnvärd grad sysselsätter taxeringsnämnderna».
Det är också min erfarenhet
att det ligger till på detta sätt.

Riksskattenämnden är också mycket
kritisk och säger att även om förslaget
går igenom måste anteckningar och
detaljgranskning ske för att man skall
se om avdragen är under eller över 100
kronor. Kammarrätten betonar precis
detsamma och säger, »att avrundningen
uppåt kan få den psykologiskt olämpliga
effekten att de skattskyldiga försöker
komma över den närmast högre
100-kronorströskeln. I fråga om deklarationerna
erbjuder förslaget icke några
förenklingar».

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag har tagit starkt intryck av vad
riksskattenämnden, kammarrätten och
många länsstyrelser framfört i denna
sak rörande förenklingsarbetet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Till herr Nilsson i Svalöv
skulle jag bara vilja säga att han
såsom en praktisk människa och väl
förtrogen med skattelagar och taxeringsarbete
bör ta mer hänsyn till sin egen
erfarenhet än till vad vissa myndigheter
har sagt, tv för vanligt sunt förstånd
är det självklart att det vinnes
mycket med att detta granskningsarbete
kommer bort.

Till herr Kristensson i Osby vill jag
säga, att det inte kan vara riktigt att
ett avdrag på 200 kronor på inkomst av
annan fastighet kan innebära någon
förenkling för den statliga beskattningen.
Man skall nämligen komma ihåg
följande. Man kommer fram till en siffra
i deklarationen, här tillkommer ett
nytt avdrag, och så får man en summa.
Men sedan skall man till kommunalbeskattningen
angiva den första summan
med avdrag av garantiskattebelop -

Kommunalskattelagen

pet. Det måtte val ändå vara uppenbart
för var och en, att detta medför en förtyngning
och ett försvårande av det nuvarande
systemet, och följaktligen kan
det icke vara någon förenkling.

Sedan tycker jag nog att det är rätt
likgiltigt om herr Kristensson påvisar
att skattebortfallet för denna övergångsbestämmelse
tar bara en tredjedel på
nästa budgetår. Det kan ju ändå inte
bestridas att skattebortfallet genom det
föreslagna avdraget är tre gånger så
stort som den formella skattehöjning,
som kan inträda.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern och jag
är fullt överens om att huvudsyftet med
dessa åtgärder bör vara en förenkling.
Vi har olika mening om förenklingen
beträffande avdraget för annan fastighet.
De sakkunniga har betraktat sitt
förslag som en förenkling. Men, herr
finansminister, vid sidan av dessa förenklingssynpunkter
kan det ändå vara
befogat att vissa andra synpunkter
tränger fram. Har inte finansministern
någon förståelse för att sparande i bostad
är ett sparande från de många småspararna
i detta land med egna villor,
vilka ur skattesynpunkt bör behandlas
ungefär på samma sätt som de som spar
i kapital. Om inte detta sker, kan det
för övrigt lätt hända att folk inte vill
amortera på sina bostadslån utan finner
det fördelaktigare att sätta in pengarna
i bank.

När det sedan gäller övergångsbestämmelserna
måste jag säga, herr finansminister,
att jag betraktar dessa
som oerhört väsentliga. Jag tror att det
bör vara angeläget för riksdagen att
där vidtaga en justering så att denna
skatteskärpning för år 1955 inte äger
rum.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill bara säga att

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

jag tycker visst att många slags skattskyldiga
borde få lättnad, och jag ställer
inte alls innehavarna av bostadsfastigheter
i en klass för sig. Jag understryker
att denna sparform, att spara
pengar i bostadsfastigheter, icke är den
enda sparform som icke kommer med
här, och då måste man ju ha en alldeles
särskild motivering för att man skall ta
med denna sparform, när det icke gäller
förenkling.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag vill efter denna
långa debatt endast ha sagt, att vi på
vårt håll kunde gå med på detta förslag
endast därför att finansministern strök
den punkt i förslaget till schablonavdrag
som högern och folkpartiet här har
tagit upp, nämligen beträffande annan
fastighet. Vi anser att det skulle ha varit
en upprörande orättvisa om man medgivit
schablonavdrag för annan fastighet
men inte för t. ex. jordbruk, småindustri
och hantverk. Vi kunde på vårt
håll inte vara med om att ställa dessa
näringar helt och hållet utanför schablonregeln,
men då den punkten i det
ursprungliga utredningsförslaget kom
bort kunde vi biträda det.

Det har sagts här att det är likgiltigt
om en person har pengar på banken
eller placerar pengarna i ett eget hem;
det är också en form av sparande. Jag
vill dock understryka, att det är lika
riktigt att påstå, att även pengar som
placerats i ett jordbruk, ett hantverksföretag
eller en småindustri är en form
av sparande, och jag frågar mig varför
inte också detta skulle räknas med.

Om man finner att den schablonregel
som nu föreslås leder till åsyftad förenkling
av taxeringsarbetet och man
anser det önskvärt att fortsätta på den
inslagna vägen och låta regeln omfatta
även annan fastighet, bör man för rättvisans
skull ta med de andra grupper
jag har uppräknat. Men även i reservationerna
till utskottsbetänkande! har de
grupperna glömts.

Sedan kan man inte komma ifrån att
vi även med det i jämförelse med utredningens
betänkande begränsade förslag
som nu föreligger får ett kommunalt
inkomstbortfall på 99 miljoner
kronor. Det gör 40 öre per bevillningskrona,
vilket motsvarar drygt tre procent
av den kommunala utdebiteringen.
Vi anser att man måste försvara kommunerna
i det fallet och hänvisar till
en hel del av de remissyttranden som
är bifogade propositionen. Det framgår
av yttrandena att det här bara gäller
ett försök, och när det måste betraktas
såsom ett försök vill vi inte vara med
om att offra mer än som är absolut
nödvändigt. Följaktligen måste vi se till
att det här experimentet inte blir för
dyrt för kommunerna. Vi vill i första
hand se vart det leder, och om finansministern
finner sig föranlåten att på
grundval av vunna resultat fortsätta på
den inslagna vägen, vill jag uttala den
förhoppningen, att staten om möjligt
tar större ansvar för det inkomstbortfall
som kommer att inträffa.

Jag vill också beröra en annan sak
i propositionen. Det står i ett departementschefsyttrande,
att om inte kommunerna
önskar höja utdebiteringen
för att hålla sig skadeslösa för det inträffade
inkomstbortfallet, så kan skatteregleringsfonderna
tas i anspråk för
ändamålet. Skatteregleringsfonderna
uppgår för närvarande till ett sammanlagt
belopp av 1 065 miljoner kronor,
såsom det anförs i departementschefens
yttrande. Jag blev något förvånad när
jag läste detta, ty jag har ju haft den
uppfattningen, att skatteregleringsfonderna
var avsedda för helt andra uppgifter
än att betala utgifter som betingas
av riksdagsbeslut. Det måste
väcka en viss betänksamhet hos kommunalmännen
att man åberopar en möjlighet
att tillgripa dessa skatteregleringsfonder
för att utjämna verkningarna
av åtgärder som vidtagits på grund
av riksdagsbeslut.

Med vad jag här har sagt ber jag,

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Kommunalskattelagen

herr talman, att få yrka bifall till ut- överläggningen var härmed slutad,
skottets förslag. Paragrafen godkändes.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Herr Vigelsbo beklagade
sig över att högerförslaget rörande
ett avdrag för annan fastighet inte kom
att omfatta även jordbruksfastighet. Ja,
vi är klart medvetna om att avdraget i
föreliggande form ej kommer jordbruket
till godo, men, herr Vigelsbo, vi
måste också ha klart för oss att det råder
en stor skillnad mellan hur inkomsten
beräknas av en jordbruksfastighet
och av ett eget hem. Inom jordbruket
äger vederbörande jordbrukare
rätt att få avdrag för alla kostnader i
form av reparationer, underhåll och
avskrivning som han har på sin bostad,
men någon motsvarande rätt har icke
den som äger en egnahemsvilla. Jag vill
också i detta sammanhang betona, att
jordbrukarna redan har en form av
schablonavdrag — jag syftar på det
s. k. förvärvsavdraget för hustru till en
jordbrukare.

Vidare vill jag påpeka, att herr Vigelsbo
är med på att genomföra en reform
som ger löntagarna 35 miljoner men
icke vill vara med på att genomföra en
reform som ger villaägarna omkring
10 miljoner. Från vårt håll anser vi, att
egnahemsbyggandet bör främjas. Framför
allt är det ett livsintresse för landsbygdens
vidkommande, att vi får egna
hem på landsbygden. En levande landsbygd
fordrar detta, och det är bl. a.
från dessa utgångspunkter som vi lagt
fram vårt förslag. Herr Vigelsbo torde
ömma mera för löntagarna än för egnahemsägarna.

Så till sist: de flesta jordbrukare
kommer att få ett avdrag för inkomst
av kapital eftersom det största flertalet
jordbrukare har insatser i ekonomiska
föreningar eller ett litet rörelsekapital
på sparbanken som lämnar avkastning.
Här får de sina avdrag på inkomst av
sparmedel.

33 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I) av herr Velander
och mig.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag till
paragrafens avfattning dels ock på bifall
till det förslag om bibehållande av
paragrafens nuvarande lydelse, som
framlagts i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
33 § i det av bevillningsutskottet
förordade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren beträffande
denna paragraf bifallit den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren god -

4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 11

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

känt utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

35 §

Godkändes.

39 §

Sedan paragrafen föredragits, anförde: Herr

NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I) av herr Veländer
och mig.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II) av herr Spetz
m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till paragrafens lydelse; 2:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
samt 3:o) antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Nilsson i
Svalöv och Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den med 3:o) betecknade hava
flertalets mening för sig. I fråga om
kontrapropositionen begärde herr
Nilsson i Svalöv votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 39 § i föreliggande förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
antager det förslag, som innefattas i den
av herr Spetz m. fl. angivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag till lydelse av nämnda
lagrum, som framlagts i den reservation,
som avgivits av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan
råda angående omröstningens resultat,
företogs votering medelst omröstningsapparat.
Därvid avgåvos 60 ja och 88
nej, varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen. I enlighet härmed
blev nu efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren godkänner
39 § i det av bevillningsutskottet
förordade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
berörda paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Kommunalskattelagen

ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 53 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 39 §
i utskottets förslag.

46 § 2 mom. föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till momentets avfattning dels ock på
godkännande av det förslag därtill, som
framlagts i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
46 § 2 mom. i föreliggande förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt

berörda moment i den lydelse som föreslagits
i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

50, 51 §§ samt anvisningarna till 62 §

Godkändes.

I fråga om de framlagda förslagen
till ändring av 24 § anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr I).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen nr II) av herr
Spetz m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets förslag
om avslag å förslagen till ändringar i
paragrafens lydelse; 2:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
samt 3:o) godkännande av den
lydelse av paragrafen, som föreslagits i
reservationen av herr Spetz m. fl.; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

fann den med 2:o) betecknade hava
flertalets mening för sig. Jämväl i fråga
om kontrapropositionen begärde herr
Kristensson i Osby votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
det reservationsvis framlagda förslaget
om ändring av 24 § kommunalskattelagen
antager det förslag, som innefattas
i den av herrar Veländer och
Nilsson i Svalöv angivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag till lydelse av nämnda
paragraf, som framlagts i den reservation,
som avgivits av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 95 ja och
50 nej, varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den i reservationen I) föreslagna lydelsen
av paragrafen. I enlighet härmed
blev nu efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och
godkänd:

Den, som i likhet med bevillningsutskottet
vill, att kammaren avslår förslagen
om ändrad lydelse av 24 § kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag *ill lydelse av nämnda paragraf,
som föreslagits i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter hade röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit
förslagen om ändring i 24 §.

Beträffande de reservationsvis framlagda
förslagen om ändring av 25 § yttrade: Herr

KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr II) av herr
Spetz m. fl.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av herr Velander och mig avgivna reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
om avslag å ändringar i paragrafen;
2:o) godkännande av det förslag till
ändring av paragrafen, som innefattades
i reservationen I); samt 3:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den med II) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osbv begärde likväl
votering, i anledning varav och se -

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

dan till kontraproposition antagits propositionen
om bifall till den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som i likhet med bevillningsutskottet
vill, att kammaren avslår förslagen
om ändrad lydelse av 25 § kommunalskattelagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till lydelse av nämnda paragraf,
som föreslagits i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Nilsson i Svalöv och Kristensson
i Osby begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
111 ja och 61 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag, att paragrafens lydelse
skulle vara oförändrad.

Övergångsbestämmelserna föredrogos;
och anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Velander och mig.

Herr K Kl STENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen nr II) av herr
Spetz in. fl.

5 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Kommunalskattelagen

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) godkännande av Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till övergångsbestämmelser; 2:o) godkännande
av bestämmelserna i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen; samt 3:o) antagandet
av det förslag till övergångsbestämmelser,
som föreslagits i reservationen av
herr Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Nilsson i Svalöv och Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den med 2:o) betecknade
hava flertalets mening för
sig. I fråga om kontrapropositionen begärde
herr Kristensson i Osby votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
övergångsbestämmelserna till
föreliggande förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen antager det förslag,
som innefattas i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv angivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag till lydelse av övergångsbestämmelserna,
som framlagts i
reservationen av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro11 -

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Kommunalskattelagen

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 47 nej,
varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen. I enlighet
härmed blev nu efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och
godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
övergångsbestämmelserna i föreliggande
förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
berörda bestämmelser i den lydelse
som föreslagits i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Hem Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 110 ja och
56 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till övergångsbestämmelser.

Lagens rubrik och ingress

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten
A) i)

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkterna A) 2)—.41 41 och B) 1)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B) 2) föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr II) av herr Spetz in. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 2) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Spetz m. fl. i denna del.

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Interpellation ang. de lägre statstjänstemannens löneförhållanden — Interpellation
ang. vissa upplysningar rörande AB Statens skogsindustriers inköp av aktier i
AB Åry manufakturverk

Därvid avgåvos 108 ja och 44 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B) 3) föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr I).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det yrkande, som i
den med I) betecknade reservationen
framställts beträffande denna punkt;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna B) i)—B) 10).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ IG

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å
drivmedel för vissa motordrivna fordon
inom jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln
;

nr 24, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. kommunalskattelagen;
och

nr 25, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för erläggande av
lagfartsstämpel vid utköp av fastighet
enligt förordningen om fondskatt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 17

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela kammaren att nästa

arbetsplenum kommer att äga rum onsdagen
den 30 mars klockan 10 fm.

§ 18

Interpellation ang. de lägre statstjänstemännens
löneförhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Herr KILSMO (fp), som anförde:

Herr talman! I en artikel i Aftontidningen
den 20 mars detta år om de
lägre statstjänstemannens löneförhållanden
uppges, att många av dessa
tjänstemän i Stockholm befinner sig i
ett sådant löneläge, att de enligt av stadens
fattigvårdsnämnd fastställda normer
är berättigade till permanent fattigvård.
Med hänvisning härtill anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande interpellation
:

i. Är denna uppgift, som meddelats
i pressen, riktig?

2 . Anser i så fall herr statsrådet en
sådan lönesättning vara förenlig med
statens ansvar som arbetsgivare?

3. Om så ej är fallet, vilka åtgärder
ämnar herr statsrådet vidtaga för att
rätta till det påtalade missförhållandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. vissa upplysningar
rörande AB Statens skogsindustriers inköp
av aktier i AB Åry manufakturverk

Herr MAGNUSSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 00 hemställer departementschefen
bl. a. om riksdagens medgivande
till Statens skogsindustriers förvärv av
aktierna i AB Åry manufakturverk. I
propositionen anföres att AB Statens

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

Interpellation ang. publiceringen av en reservation till priskontrollnämndens protokoll
innan protokollet justerats.

skogsindustrier i skrivelse den 16 december
1954 anfört att tveksamhet kan
råda om lämpligheten av förvärvet med
hänsyn till den omständigheten, att
dess uppgift i första hand är att förädla
virke från statens skogar, under
det att den nu bedrivna och i ännu högre
grad planerade verksamheten vid
Arv manufakturverk huvudsakligen
måste grundas på virke från enskilda
skogar. Ett ytterligare skäl för tveksamhet
ansågs vara att Statens skogsindustrier
till följd av sina stora uppgifter
på andra håll inte hade möjlighet att på
åtskilliga år göra några större investeringar
i manufakturverket.

Innan ännu utskottet hunnit färdigbehandla
propositionen, än mindre
riksdagen, har det framkommit att likvider
för köp från manufakturverket
icke skall insändas till dettas postgirokonto
utan inbetalas till AB Statens
skogsindustrier, c/o AB Åry manufakturverk,
Åry, postgiro 477002. Det är
naturligt att den uppmärksamhet som
frågan redan väckt inte förminskas när
sådana förhållanden kommer till allmänhetens
kännedom. Det förefaller
onekligen som om man från ansvarigt
håll skulle betrakta köpet av Åry manufakturverk
som avklarat innan riksdagen
hunnit ta slutgiltig ställning.

Enligt uppgifter lär emellertid orsaken
till att Statens skogsindustrier förbehåller
sig likviderna till Åry bruk
vara den, att Statens skogsindustrier på
ett tidigare stadium ingått som ekonomisk
intressent i vederbörande företag.
Som säkerhet för sitt ekonomiska engagemang
lär AB Statens skogsindustrier
ha stipulerat att likvider för fakturor
skall gå direkt till AB Statens skogsindustrier.
Detta innebär att AB Statens
skogsindustrier redan har skaffat sig
kontroll över såväl brukets skötsel som
dess produktion, vilket kan förefalla
anmärkningsvärt eftersom en sådan
verksamhet knappast tidigare ingått i
AB Statens skogsindustriers uppgifter.

Även mot bakgrunden av att Statens
skogsindustrier uttryckt tveksamhet
över köpet av Arv manufakturverk därför
att bolaget inte finner det möjligt
att på åtskilliga år göra några större
investeringar i manufakturverket kan
lämpligheten av de redan gjorda investeringarna
ifrågasättas.

Det är av principiella skäl ytterst
viktigt att riksdagens rätt att besluta
icke kringgås. Det är också ytterst viktigt
att det skapas klarhet i vilka uppgifter
AB Statens skogsindustrier skall
ha. Enligt min mening bör riktlinjerna
för skogspolitiken vara att underlätta
för enskild företagsamhet och enskilda
skogsägare att själva äga och förädla
sina produkter. Med utgångspunkt från
denna princip är den tendens som kan
iakttagas till utvidgning av AB Statens
skogsindustriers verksamhet oroväckande.
Det skulle i dagens situation vara av
stor betydelse om från ansvarigt regeringshåll
ett klart uttalande kunde göras
att någon fortsatt socialisering av
enskilda skogar icke kommer att äga
rum.

Med stöd av vad här anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra följande fråga:

År herr statsrådet villig att ge kammaren
en upplysning om de förhållanden
som legat till grund för att ett statligt
företag uppträtt som kreditgivare
till ett enskilt företag och i anslutning
därtill i praktiken inträtt som ansvarigt
för driften redan innan riksdagen
fattat beslut i ärendet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. publiceringen av en
reservation till priskontrollnämndens
protokoll innan protokollet justerats.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

Interpellation ang. publiceringen av en reservation till priskontrollnämndens pro
tokoll innan protokollet justerats.

Herr BRACONIER (h), som anförde:

Herr talman! Fredagen den 18 mars
beslöt priskontrollnämnden med 6 röster
mot 5 att inte avge något yttrande
över den jordbruksprisuppgörelse för
nästa produktionsår som tidigare träffats
mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden och
som godkänts av jordbruksnämndens
råd vid sammanträde den 17 mars i annat
fall än om frågan angående jordbrukspriserna
blev remitterad till
nämnden av regeringen. Den främsta
anledningen till denna majoritetens
ståndpunkt var enligt uppgift att ledamöterna
ej hade tillgång till jordbruksnämndens
skrivelse, av vilken motiven,
som legat till grund för det uppnådda
prisavtalet, skulle framgå.

Då nämnden icke hade tillgång till
grundmaterial för ett ståndpunktstagande
diskuterades icke sakfrågan. Trots
detta avgav föredraganden en detaljerad
reservation i sak. Den 19 mars
publicerades nämndens beslut i morgontidningarna
och ifrågavarande reservation
i en kvällstidning trots att
priskontrollnämndens protokoll från
sammanträdet ännu icke var justerat
och följaktligen icke heller offentlig
handling. Ännu den 24 mars var priskontrollnämndens
protokoll från den 18
icke justerat. Det synes mig angeläget
att få klarhet i hur publiceringen av
ifrågavarande reservation har kunnat
ske.

Priskontrollnämnden fick tillfälle att
yttra sig över prisöverenskommelsen genom
en Kungl. Maj ds remiss till nämnden.
Remissen, som är daterad den 22
mars, kom priskontrollnämndens ledamöter
till handa den 23. Det bör observeras
att remisshandlingen var mycket
omfattande samt att sammanträdet där
remissen skulle behandlas var utsatt
till den 24 mars. Endast ett dygn hade
följaktligen ledamöterna till förfogande
för att sätta sig in i detta mycket invecklade
problem. Det förefaller som

om remissen av prisöverenskommelsen
i detta fall endast varit en åtgärd utan
reell innebörd.

Med stöd av vad här anförts hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra följande frågor: Har

herr statsrådet uppmärksammat
att en av en föredragande tjänsteman i
priskontrollnämnden avlämnad reservation
till nämndens protokoll jämte
nämndens beslut publicerats innan vederbörande
protokoll justerats?

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder i anledning av det
inträffade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av motioner om ändrad
ordning för utfärdande av röstlängdsutdrag; statsutskottets

utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1955/56 till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen under åttonde

Nr 11

Fredagen den 25 mars 1955

huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till Stockholms
högskola jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1955/56 till folkskoleväsendet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 57, i anledning av Kung], Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1955/56 till Musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

11, i anledning av väckt motion
angående konstnärlig utsmyckning av
första kammarens plenisal,

nr 12, i anledning av väckt motion
om installation av ny högtalaranläggning
i andra kammarens plenisal, och
nr 13, angående användande av riksbankens
vinst för år 1954;

första lagutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av väckta motioner om en
översyn av abortindikationerna m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner,

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 april
1952 (nr 167) om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, dels ock en i
ämnet väckt motion, och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet;

jordbruksutskottets utlåtande och
memorial:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter in. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 10, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Fiskerilånefonden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av väckt motion
angående bortskaffande av sand från
vägar inom tättbebyggda samhällen, och
nr 12, i anledning av väckt motion
angående lekmannarepresentation i de
s. k. länsråden.

§ 22

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i,
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskatteiagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

§ 23

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 156, med förslag till lag angående
omreglering av vissa ersättningar enligt
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.,
och

nr 157, angående ratifikation av kon -

Fredagen den 25 mars 1955

Nr 11

sularkonvention mellan Sverige och
Frankrike.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 100, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
nämligen

nr 567, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 568, av herr Östlund m. fl.,
nr 569, av herr Andersson i Brämhult
m. fl.,

nr 570, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 571, av herr Ohlin m. fl.,
nr 572, av herrar Antby och Nilsson
i Svalöv,

nr 573, av herrar Hagberg i Malmö
och Schmidt, och

nr 574, av herr Strandh m. fl.

Härpå anmäldes följande motioner:
nr 575, av herr Andersson i Linköping,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 139, angående utbyggnad
av yrkesutbildningen m. m.,

nr 576, av fröken Vinge, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 142,
angående vissa byggnadsfrågor m. m.
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 577, av fru Löfqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,

nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, n.. m.,

nr 578, av herr Svensson i Alingsås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 151, med förslag till lag
om sparbanker, m. m., och

nr 579, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 127, med förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen.

Motionerna 567—574 hänvisades
omedelbart till bevillningsutskottet, övriga
motioner bordlädes.

§ 25

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad som kallats deltaga i
två Europarådskommittéers sammanträden
i Paris resp. Strasbourg anhåller
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 25 mars t. o. m. 1 april.

Stockholm den 24 mars 1955

Bertil von Friesen,
ledamot av andra kammaren

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.59.

In fidem
Gunnar Britth