1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1954:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954 FÖRSTA KAMMAREN Nr 2

19—20 januari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 januari. Sid.

Minnesord över herr Nilsson, Patrick ......................... 3

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................ 3

Svar på fråga av herr Näsgård ang. stormhärjningen i skogarna . . 14

Ändring i kammarens ordningsstadga .......................... 132

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 19 januari.

Motion I: 17, av herr Strand m. fl., ang. ändring i kammarens ordningsstadga
............................................. 132

1 Första kammarens protokoll 1954. Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herrar Göransson, Sandler och Erik
Olsson anmälde, att de infunnit sig vid
riksdagen, den förstnämnde denna dag
och de båda övriga under gårdagen.

Herr TALMANNEN:

Enligt ingånget meddelande avled under
gårdagen överlärare Patrick Nilsson,
ledamot av denna kammare som representant
för Kronobergs län och Hallands
län.

Han hade påbörjat sin andra riksdag,
när nu livslågan oväntat och hastigt utsläcktes.
Uppdraget här i riksdagen bar
väl vittne om att han var en god och
plikttrogen medborgare, som visade intresse
för och vilja till det allmännas
bästa och som gjort sig förtjänt av tacksamhet
härför.

Vi lysa frid över den avlidne kamratens
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollen för den 11, 12
och 13 innevarande månad.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1954/55, och nr 2, angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1953/54.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Finansministern är belåten,
att döma av hans uttalanden i statsverkspropositionen,
mycket belåten till
och med. Och det förstår jag. Utvecklingen
under det gångna året i vårt land
har varit gynnsammare än vad vi för

ett år sedan vågade förutspå. I fjolårets
statsverksproposition räknades det ju
med att industriproduktionen inte skulle
komma att nämnvärt stiga under år
1953, under det att totalproduktionen
kunde förväntas öka med en halv procent.
Detta var så mycket mer beklagligt
som vi har haft en mycket kraftig
produktionsökning under en del av efterkrigsåren.
Med tanke på hur svårt
det är att få fram ett riktigt siffermaterial
får givetvis dylika beräkningar
tas med en nypa salt. I fråga om utvecklingens
tendens har de emellertid viktiga
upplysningar att ge.

Nu meddelas i årets statsverksproposition
att utvecklingen överträffat alla
förväntningar. I själva verket belöper sig
produktionsstegringen under år 1953 till
nära 1 400 miljoner kronor eller till
drygt 3 procent räknat på 1952 års produktion.
Bland annat på grund av semestertidens
förlängning har industriens
bidrag ökat relativt obetydligt, men den
goda skörden har medfört ett till 6 procent
ökat bidrag från jordbruket. Även
den offentliga verksamheten och byggnadsverksamheten
har givit betydande
tillskott.

Av detta följer att utrikeshandeln har
visat ett mera gynnsamt förlopp än man
för ett år sedan förutspådde. Jag vill
minnas att finansministern i fjolårets
statsverksproposition räknade med ett
utflöde av 425 miljoner kronor av riksbankens
innehav av främmande valutor
och guld. I stället har nu guld- och valutareserven
hos riksbanken stigit med
317 miljoner kronor från 2 304 miljoner
till 2 621 miljoner. I stället för ett utflöde
från denna reserv på 425 miljoner
kronor har vi alltså fått ett inflöde på
317 miljoner, en förbättring i jämförelse
med förutsägelserna på inte mindre än
742 miljoner kronor.

Ett lands ställning i förhållande till
utlandet karakteriseras emellertid inte
bara av riksbankens ställning. För att

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

få en fullständig bild av läget måste
man också ta affärsbankerna med i beräkningen.
Dessa hade ultiino 1952 en
skuld till utlandet på 131 miljoner kronor,
men vid motsvarande tidpunkt år
1953 ett överskott gentemot utlandet på
95 miljoner kronor. Jag vill passa på att
inskjuta att affärsbankernas siffror för
år 1953, som jag här nämnde, inte är
direkt jämförbara, beroende på omlagd
redovisning för remburserna. Faktum
kvarstår dock att också affärsbankernas
ställning i förhållande till utlandet förbättrats
år 1953 och nu står på plus.

Tyvärr ser det ut som om den glädjande
förbättringen i våra utländska affärer
väsentligen skulle ha varit av engångsnatur.
Den beror i främsta rummet på
den ökade avsättningen av skogsprodukter
vilken möjliggjorts genom en kraftig
avtappning av de tidigare abnormt stora
lagren. I nationalbudgeten uppskattas
denna avtappning till inte mindre än
omkring 500 miljoner kronor. Men härtill
kommer ett bättre bytesförhållande
gentemot utlandet än vad man tidigare
kalkylerat med. Både export- och importpriser
låg på en genomsnittligt lägre
nivå år 1953 än år 1952, dock ej så
ogynnsamt för vårt land som förra året
befarades. Hur mycket prisvariationerna
betyder framgår därav att om 1952 års
exportpriser kvarstått år 1953, skulle
valutareserven ha kunnat ökas med ytterligare
omkring 400 miljoner kronor.
Av statsverkspropositionen kan inhämtas
hur det förra året förhöll sig med pappersmassan.
Exporten härav ökade med
40 procent jämfört med år 1952, men
gav en 20 procent lägre inkomst. Tendensen
utvisar i dagens läge en förbättring
av bytesförhållandet, i det att
indextalet för exportpriserna utvisar en
viss, ehuru obetydlig stegring i motsats
till vad fallel är med importpriserna.
Prisstegringen på kaffe är ju en särskild
historia. Balansen har här rubbats genom
att tillgången inte motsvarar efterfrågan.

Som vanligt är det nettoinkomsten av
vår utrikes sjöfart — låt vara att den
under år 1953 har gått tillbaka — som
utgör tungan på vågen i vår bytesbalans

med utlandet, ett faktum som inte nog
ofta kan understrykas i detta hus.

Den under senare hälften av år 1953
rikliga tillförseln av valutor har tillsammans
med statens betydande utgiftsöverskott
ökat penningtillgången, vilket har
gjort såväl bankerna som företagen
mera likvida än förut. Den tendens till
åtstramning av ränteläget, som kunde
spåras i början av förra året, har härigenom
upphört och avlösts av en tendens
i motsatt riktning för både den
långa och den korta räntan. På obligationsmarknaden
kunde man vid årets
slut för första gången på närmare två år
åter konstatera ett naturligt ränteläge
på 3 7> procent för de långa lånen, som
egendomligt nog fortfarande kallas guldkantade.
Denna räntefot på 3 Va procent
har som bekant under de senaste två
åren inte varit för marknaden normal
utan en klumpfot, grovt tillyxad av de
politiska byggnadssnickarna.

För bedömning av den nu framlagda
budgeten är det av fundamental vikt att
försöka utröna hurudana framtidsutsikterna
gestaltar sig. Så till vida är utsikterna
för detta år goda, att man kan
räkna med arbetsfred och ett stabiliserat
löneläge, men konkurrensen på
världsmarknaden, särskilt beträffande
maskinprodukterna, håller synbarligen
på att skärpas, och jag skall inte tala
om textilindustrien och dess svårigheter.
Detsamma gäller om lantbrukets
produkter; även här har skett en prisförskjutning
nedåt. Vi måste därför hoppas
att lönerna skall stiga i utlandet,
där de på åtskilliga håll är låga — enligt
vårt sätt att se abnormt låga — eljest
är det tvivelaktigt hur det går med
vår förmåga att hålla ut i den internationella
tävlan på världsmarknaden.
Lyckas inte det, kan även vår fulla sysselsättning
råka i farozonen.

Den fulla sysselsättningen kan också
komma att äventyras genom en internationell
konjunkturförsämring med ty åtföljande
sänkning av prisnivån över huvud
taget. Även om denna eventualitet,
att döma av de senaste signalerna från
Vita huset, inte för dagen är aktuell,
hotar alltjämt en annan fara. Vi skall

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

inte försöka inbilla oss, att risken för
inflation är undanröjd därigenom att lönerna
stabiliserats. Så länge det högst
betydande statliga utgiftsöverskottet
kvarstår, med det penningöverflöd som
följer i dess spår, är inte en dylik risk
fullt undanröjd. Vi får inte glömma bort
att den ökade inlåningen i bankerna
bara till en liten del representerar ett
verkligt konsumentsparande. I huvudsak
emanerar den från företagen, som när
som helst kan mobilisera sina hos bankerna
innestående medel till en ökning
av investeringarna.

Av inkomstbilagan framgår, att medan
de totala bruttoinvesteringarna under
förra året ökade med 1 300 miljoner kronor,
har industrien minskat sina investeringar
med totalt 200 miljoner kronor.
Det torde vara bekant att inom vissa
industrier föreligger behov av vidgad
investering i rationaliseringens intresse
för att de skall kunna hålla ut i konkurrensen.

Här kommer riksbankens åtgöranden
i blickfältet. För den händelse riksbanken
skulle leka med tanken att ytterligare
reducera diskontot, med en allmän
sänkning av bankräntorna som följd,
ökas benägenheten för dylika dispositioner
och därmed också risken för en
inflationistisk utveckling. Nu som förut
är det riksbanken som har ansvaret för
vårt penningvärde.

Ett bekymmersamt problem är också
att det enskilda sparandet, som inte företedde
någon ökning förra året jämfört
med närmast föregående år, förutsattes
förbli på samma låga nivå även
under år 1954. Hela inkomststegringen
på en miljard mellan 1952 och 1953 beräknas
nämligen ha tagits i anspråk av
skatter och privat konsumtion, och samma
förhållande anser man skall bestå
i år.

I förbigående må anmärkas att den
genomsnittliga marginalskatten för närvarande
uppgår till ungefär en tredjedel
av toppinkomsterna. Härtill kommer de
indirekta skatterna.

Finansministern håller före att utfallet
av driftbudgeten för nu löpande budgetår
såvitt man i dag kan bedöma inte

Statsverkspropositionen m. m.

kommer att nämnvärt skilja sig från vad
som förutsattes vid senaste vårsessionens
slut. Den kominer alltså att bli,
som man säger, formellt balanserad. Utgångspunkten
för det nu framlagda budgetförslaget
för budgetåret 1954/1955
har varit en oförändrad konjunktur. Enligt
nationalbudgetberedningen bör sysselsättningen
kunna öka om intet oförutsett
inträffar, och industriproduktionen
beräknas stiga i samma takt som
förra året. Det oaktat präglas budgetförslaget
av sträng återhållsamhet. De
automatiska utgiftsstegringarna har, som
vi alla vet, nedpressats från av Nothin
beräknade 575 miljoner till 267 miljoner.
Härutöver föreslås 61 miljoner i
ökade utgifter, vartill kommer nya anslag
som kan komma att beviljas under
vårsessionens lopp. Allt som allt företer
utgifterna på driftbudgeten nästa budgetår
den nya rekordsumman av 8 517
miljoner kronor. Trots betydligt ökade
skatteintäkter av olika slag kan enligt
finansministern formell budgetbalans ej
uppnås utan att nya uttag på 96 miljoner
kronor göres på sprit- och tobaksbeskattningens
område. Men tar man i
betraktande reservationsmedelsförbrukningen
når man inte ens på detta sätt
full balans, utan det uppstår ett underskott
på 60 miljoner kronor. Det kalkylerade
underskottet är dock ej större än
att det faller inom felmarginalen för inkomst-
och utgiftsberäkningarna. Man
kan därför säga att budgeten, även om
förbrukningen av reservationsmedel tas
med, praktiskt taget är balanserad.

Tobaksskatten väntas nästa år ge staten
cirka 675 miljoner kronor. Det är
avsevärt mer än de 510 miljoner kronor
som i budgetförslaget bär den egendomliga
beteckningen »Inkomster av statens
kapitalfonder» och som bl. a. innefattar
postverket, televerket, statens järnvägar,
domänverket och riksbanken. De nämnda
affärsdrivande verken beräknas sammanlagt
bidra med 226 miljoner kronor,
härav statens järnvägar med det symboliska
beloppet 1 miljon kronor. Tobaksskatten
är alltså tre gånger så stor som
samtliga inkomster från de affärsdrivande
verk vilka inte går med under -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

skott. Statens järnvägar själva har sagt
ifrån, att de endast kan bidraga med en
minnespost på 100 kronor för att inte
alldeles komma bort i hanteringen. Finansministern
har resonerat som så, att
100 kronor eller 1 miljon är hugget som
stucket, varför han skrivit 1 miljon. Men
för att återgå till tobaksskatten så täcker
den utgifterna för följande huvudtitlar,
nämligen justitiedepartementet 67
miljoner kronor, utrikesdepartementet 49
miljoner kronor, finansdepartementet
177, handelsdepartementet 127 och civildepartementet
257 miljoner kronor. Så
nog kan man säga att rökarna gör vad
de kan.

Ännu större bidrag väntas sprit och Öl
ge i beskattning, sammanlagt 957 miljoner
kronor. Tillsammans med skatt å
läskedrycker på 40 miljoner är vi för
dryckernas vidkommande uppe i en beskattning
på ungefär en miljard. Och ändå
är icke kaffeskatten medräknad. Här
blir tydligen inte många skattereserver
kvar för framtida finansministrar.

Finansministern förklarar att, såvitt
nu kan överblickas, ytterligare skattehöjningar
kommer att kunna undvikas under
de närmaste åren, likväl under förutsättning
av fortsatt försiktig utgiftspolitik.
Det hade glatt oss än mer, om
finansministern hade ställt i utsikt en
småningom inträdande sänkning av våra
skatter. Han kunde ju själv hänvisa till
vad som står på s. 2 i inkomstbilagan,
där han påpekar den gynnsamma effekt
som anses inträffa i Förenta staterna,
där man har sänkt skatterna. Vad som
gäller om USA borde väl också gälla om
Sverige.

Inskränkningarna i rätten till fri lagervärdering
samt investeringsavgiften
och bilaccisen har upphävts, men kvar
står begränsningen av rätten till fria
avskrivningar. Inskränkningen i den fria
avskrivningsrätten är att beklaga genom
att den motverkar företagens konsolidering.
Den är av rent fiskalisk karaktär
och innebär att den nuvarande generationen
skor sig på de efterkommandes
bekostnad. Skatteinflödet i framtiden
från företagen blir ju mindre genom att
den fria avskrivningsrätten beskurits.

Av intresse är beräkningen av det kassamässiga
lånemedelsbehovet, som även
för nästa budgetår väntas bli stort, 1 784
miljoner kronor mot 2 159 miljoner för
nu löpande budgetår, alltså inte fullt så
stort som under detta budgetår. På tal
om finansieringen av detta betydande
lånebehov framhåller finansministern,
att erfarenheterna från det gångna året
tyder på att möjligheter bör föreligga att
i samverkan med affärsbanker och försäkringsanstalter
i den ena eller andra
formen placera en statlig upplåning av
ifrågavarande omfattning på marknaden.
Mellan raderna kan man läsa, att här
föreligger ett dressyrproblem. Förutsättningarna
bör enligt finansministern vara
gynnsammare i år att placera de statliga
lånen på marknaden, eftersom kreditanstalterna
under det gångna året hunnit
vänja sig vid en avsevärd statlig lånevolym.
Han tillägger emellertid, att likviditetslägets
framtida gestaltning under
intryck av utrikeshandeln och den därav
följande valutautvecklingen kommer att
spela in.

Finansministerns framställning är intressant,
delvis spännande och saknar
inte poänger. En sådan återfinnes på s.
16 av inkomstbilagan. Avskrivningarna
på driftbudgeten av tilläggslånen för bostadsproduktionen
har kunnat nedbringas,
därigenom att äldre lån i viss utsträckning
skall förräntas och amorteras.
Härigenom friställts nämligen tidigare
anvisade avskrivningsmedel om
sammanlagt 115 miljoner kronor för dessa
lån. Av detta belopp disponeras 33
miljoner kronor för reglering av en brist
mellan hittills anvisade avskrivningsrespektive
investeringsanslag för tilläggslån.
Det återstående beloppet, alltså 115
miljoner kronor minus 33 miljoner kronor,
eller 82 miljoner kronor, har avräknats
å anslaget för avskrivning av investeringsanslaget
till tilläggslån för nästa
budgetår. Utan denna avräkning skulle
driftbudgetens utgiftssida ha ökat med
motsvarande belopp, 82 miljoner kronor.

Med anledning av vad som här föreslås
får jag hälsa herr finansministern
välkommen på den väg, som folkpartiet
beträdde under kammardebatterna den

Tisdagen den 19

28 maj 1953. Det glädjer mig att herr finansministern
i dag följer den linje, som
anvisades av oss vid dessa debatter. I
övrigt skall jag inte tala om den snö som
föll i fjol. Vi kanske får återkomma till
dessa spörsmål längre fram under riksdagens
lopp, och då i all vänskap och
uppskattning, hoppas jag.

Inkomstbilagan är, som sagt, en givande
läsning. Endast på en punkt nödgas
man ägna sig åt jämförande exegetiska
studier. Den gäller beräkningen av utfallet
av inkomsttiteln för innevarande
budgetår, där återföringen, 450 miljoner
kronor, från fonden för kommunalskattemedel
fallit bort. Men jag skall inte
dröja vid den saken utan vill endast beröra
nämnda fond.

Riksräkenskapsverkets redogörelse för
fondens öde är ganska oklar, lindrigt
sagt. I korthet torde man kunna beskriva
den på följande sätt. Vid källskattesystemets
införande år 1947 beslöt riksdagen,
att vid statens avräkning med kommunerna
av dem tillkommande skattemedel
hänsyn skulle tas till en eventuell
höjning i det kommunala skatteunderlaget
från den tidpunkt, då utdebiteringen
fastställdes, fram till den tidpunkt då
taxeringen ägt rum av debiteringsårets
inkomster. Bland annat på grund av inflationen
har skatteunderlaget under de
senaste åren ökat väsentligt. Följden har
blivit att staten kommit att ligga inne
med beydande kommunalskattebelopp,
som före budgetåret 1951/52 oavkortade
inräknades på statens tillgångssida. Sistnämnda
budgetår bildades en särskild
fond för reglering av kommunalskattemedlen.
Under budgetåret 1951/52 avsattes
500 miljoner kronor till fonden och
under budgetåret 1952/53 ytterligare 250
miljoner kronor netto. Totalt har avsatts
större belopp, men en del har samtidigt
tagits i anspråk. Av det tillgängliga beloppet
disponeras under innevarande
budgetår 450 miljoner kronor, och för
budgetåret 1954/55 föreslås att återstående
300 miljoner kronor skall tas i anspråk.
Härmed blir fonden tömd, eftersom
något nytt anslag för ändamålet ej
förutsättes.

Frågan har intresse, när det gäller att

januari 1954 fm. Nr 2. 7

Statsverkspropositionen m. m.

bedöma, huruvida budgeten balanserar
eller ej. Det beror bland annat på huruvida
vid den slutliga avräkningen med
kommunerna de av staten samma år
uppburna kommunalskattemedlen förslår
för att täcka statens utlägg till kommunerna.
Av framställningen i statsverkspropositionen
är jag inte alldeles
övertygad att så är fallet. I övrigt är
budgeten numera så vidlyftig och försedd
med så många osäkerhetsmoment
— av helt naturliga skäl — att det är
svårt att yttra sig om dess hållfasthet,
åtminstone vid riksdagens början. Så
mycket torde kunna sägas som att det
inte behövs stora förändringar i den internationella
konjunkturen för att det
skall bli kraftiga utslag i den inhemska
ekonomien och i den statliga budgeten.
På grund av vår stora utrikeshandel är
vår ekonomi intimt sammankopplad
med händelseförloppet på världsmarknaden.
På grund av statens engagemang
på samhällslivets olika områden —• om
inte på annat sätt så genom beskattningen
— är staten för sin verksamhet helt
beroende av det ekonomiska skeendet
inom landet.

Staten är ju som sådan inte alltid direkt
skapande, men indirekt har de statliga
åtgärderna avgörande betydelse för
vad som sker. De statliga myndigheterna
förfar som dummast, då prestigehänsyn
tillätes spela in. Ingenting är så ägnat
att sänka människorna under deras
verkliga standard som den lilla prestigedjävulens
anfäktelser. Jag anför detta
med tanke på vad som håller på att ske
inom riksbanken. Alla är ense om att
riksbankens s. k. kreditavtal med affärsbankerna
i det stora hela fungerat väl.
Alla vet också att flertalet banker är beredda
att fortsätta med avtalet och att
alla banker kommer att följa dess bestämmelser,
även om eu bank anser det
vara meningslöst att för dess vidkommande
prolongera ett formligt avtal, då
det i detta fall saknar betydelse. Ingenting
brukar så uppröra den allmänna
opinionen som kollektivbestraffning.
Inte heller staten bör hemfalla åt den
primitiva kollektivbestraffningens metod.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Statsverksamheten har många aspekter,
inte bara vackra. Förra året gästades
USA av en svensk parlamentarikergrupp.
Särskilt en mera antikapitalistisk
medlem av gruppen var från början
kritiskt inställd inför vad han skulle
komma att uppleva på den väldiga
dollarkontinenten, men han hade svårt
för att ge form åt sina invändningar.
När han till sist uppfordrades av en av
våra representanter att konkretisera sin
kritiska uppfattning, blev svaret: »Jo,
det amerikanska postväsendet är då sannerligen
inte mycket att hurra för!» Repliken
från vår representant diir ute
kom blixtsnabbt: »Det kanske beror på
att postväsendet är den enda verksamhetsgren
här, som är helt socialiserad.
Det förstatligades nämligen redan vid
federationens tillkomst år 1789.»

Vad är det som gör, att statsverksamheten
stundom fungerar så mycket sämre
än enskild verksamhet? Vi har nyss
hört, hurusom statens järnvägar inte anser
sig kunna inleverera något som helst
överskott nästa budgetår och att det av
finansministern upptagna beloppet på 1
miljon kronor bara är en minnespost
och har s. k. formell karaktär. Järnvägarnas
miljarder ligger alltså oförräntade.
Allt emellanåt inströmmar underliga
tidender från våra lantbruksnämnders
affärsverksamhet, från våra vägförvaltningar,
från våra domstolar och ämbetsverk,
vilka river upp himmel och jord
för små struntärenden, vilkas handläggning
kostar det allmänna mångdubbelt
mer än vad det allmänna eventuellt kan
vinna på saken. Vi skall inte tala om
kommunerna; ofta är det likadant där.

Jag tror att förklaringen i mycket ligger
i den automatik, som alltför ofta
kännetecknar offentlig hushållning.
Ingen vill ta några risker. Det gäller att
vara på den säkra sidan. Den som vill
ha slående exempel härpå bör ta del
av statsrevisorernas berättelse strax före
jul. Jag vill inte underlåta att ta ett par
exempel från denna på en gång nedslående
och skämtsamma berättelse.

I april 1936 överlämnades till en länsstyrelse
3 kronor »jämlikt lagen om
gälds betalning genom penningars ned -

sättande i allmänt förvar». Landskamreraren
insatte högtidligen beloppet på
bank. Banken har årligen infört räntan
i sparkasseboken, och de 3 kronorna har
nu med ränta på ränta vuxit till drygt
4 kronor. I länsstyrelsens räkenskaper
har posten spökat mer än 200 gånger.
Länsstyrelsen har därutöver årligen redovisat
ärendet till justitiekanslern, vars
höga ämbete varje år konstaterat, att
beloppet gjorts räntebärande. I ett annat
fall har 59 öre, utgörande ersättning
för ogulden födorådsförmån, deponerats
i länsstyrelse, som årligen redovisar
beloppet till riksräkenskapsverket i
och för kontroll genom sagda ämbetsverk.
Redovisningen går av bara farten,
ehuru i detta fall femton år förlupit sedan
riittsägaren dog. O. s. v., o. s. v. Till
och med ettöresposter har i åtskilliga
fall uppförts och redovisats i sparkasseböcker.
En nationalekonom har räknat
ut, att om ränta beräknas även på ett
så litet belopp, kommer ettöringen om
800 år att med ränta på ränta ha vuxit
till 9 miljarder kronor, motsvarande vad
vi nu betalar i årlig skatt till stat och
kommuner. Förutsättningen är givetvis,
att detta gamla konungarike kommer att
bestå om 800 år och att 1951 års engångsinflation,
enligt vad som högtidligen
försäkrats oss, skulle vara den sista.
Ifall beloppet finge stå inne ytterligare
150 år utöver de 800, skulle det ha vuxit
till närmare 300 miljarder kronor och
avkastningen motsvara allt vad vi betalar
årligen i skatter till stat och kommun.

Jag tillhörde i min ungdom en statlig
styrelse som emellanåt fattade singuljära
beslut. En gång frågade jag föredraganden,
varför han kom med så besynnerliga
förslag. Svaret blev, att visserligen
var en del av vad han föreslagit dumt,
stundom mycket dumt, men det gällde
att vara på säkra sidan, och ännu hade
han aldrig av högre myndigheter fått
bakslag på något av sina åtgöranden. Jag
erinrar mig denna händelse med anledning
av vad som förekommit i samband
med den senaste löneregleringen.
Någon gång på höstkanten 1952 omjusterades
lönerna för läroverkslärare, att
i huvudsak tillämpas från och med den

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

1 juli 1952. Beslutet innebar bl. a. att
reglerad befordringsgång skulle införas
för icke ordinarie lärare samt att för
dessa lärare befordringstjänster i Ce 27
skulle inrättas. Först i dagarna, mer än
ett år efter riksdagsbeslutet, har inordningen
i den reglerade befordringsgången
genomförts, och fördelningen av befordringstjänsterna
har inte ens påbörjats.
Men vad värre är, en del inplaceringar
måste anses strida åtminstone
mot andemeningen i riksdagsbeslutet
och sålunda mot vad rättvisa och billighet
kräver.

Jag skall ta ett enda exempel. Kungl.
Maj:t har 1951 förklarat, att en viss befattningshavare
fr. o. m. den 1 juli 1947
skulle tillhöra löneklass 26 och från den
1 juli 1950 löneklass 27. Nu dekreterar
skolöverstyrelsen, att denne tjänsteinnehavare
skall placeras i löneklass 26 först
från den 1 juli 1952. Trots att Kungl.
Maj:t deklarerat att sagda befattningshavare
skulle komma upp i löneklass 27
från den 1 juli 1950, säger nu skolöverstyrelsen:
»Nej, Kungl. Maj:t har fel, befattningshavaren
i fråga skall placeras
i löneklass 27 från den 1 juli 1953.» Skolöverstyrelsen
underkänner med andra
ord i december 1953 ett av Kungl. Maj:t
år 1951 fattat beslut. Befattningshavaren
blir som följd av löneregleringen nedflyttad
på löneskalan. Vid förfrågan hos
skolöverstyrelsen om hur detta kan vara
möjligt svarar man: »Det gäller att vara
på den säkra sidan, vi tar inga risker.»
Det återstod sålunda blott för vederbörande
lärare att betala tillbaka till statsverket
en del av den lön, varom riksdagen
fattat beslut. Förr hette det om statens
kaka, att den var liten men säker.
Nu har den blivit större men tydligen
ganska osäker.

Anmärkningsvärt är också, att handläggningen
av befordringstjänsterna i Ce
27 ännu inte ens påbörjats. Det hade varit
ur organisatorisk synpunkt mera
praktiskt att låta rektorsämbetena sköta
om den reglerade befordringsgången. Då
hade den varit genomförd för länge sedan,
och med minst lika stor sakkunskap.
Och skolöverstyrelsen skulle i så
fall ha varit färdig med befordrings -

Statsverkspropositionen m. m.

tjänsterna. Effekten för lärarrekryteringen
av 1952 års löneregleringsbeslut
har på grund av en serie dylika omständigheter
inte blivit den avsedda.

Vi är väl alla ense om en sak, och det
är att vi till folkets bästa och i samhällets
intresse skall så långt som möjligt
utnyttja våra andliga och materiella resurser.
Utan de andliga tillgångarna ligger
de materiella värdena outnyttjade.
Men deras utnyttjande beror också på
hur samhället är organiserat. Ännu så
länge i varje fall har den kollektiva företagsformen
på de flesta områden visat
sig underlägsen det enskilda näringslivet
och den enskilda företagsamheten.
Betecknande är att den högsta genomsnittliga
levnadsstandarden förekommer
i det land, som mest utpräglat satt sin
lit till den enskilda människans förmåga
att utveckla sina möjligheter och anlag.
Detta hindrar inte, att det allmänna har
väsentliga uppgifter att fylla också i ett
huvudsakligen på privat näringsliv uppbyggt
samhälle, framför allt för att tillgodose
gemensamma intressen i rättens,
rättvisans och frihetens tecken.

Hur samhället än är organiserat, är
inte de materiella resurserna outtömliga.
Det har väl alla klart för sig, även om
människorna inte alltid talar och handlar
därefter. Men hur många har klart
för sig, hur begränsade också de andliga
tillgångarna i ett land är? Säkerligen
kommer vid denna riksdag liksom förut
förslag att väckas, vilkas förutsättning
är en långt större tillgång på andlig arbetskraft
än som faktiskt förefinns. När
statsverksamheten klickar, beror det inte
sällan på att de personella resurserna
inte räckt till för förelagda uppgifter. Vi
har i vår tid större behov av intellektuell
arbetskraft än föregående generationer.
Att få fram den arbetskraften är en
uppgift bland andra för undervisningsväsendet,
främst det högre. Därför är
det inte likgiltigt hur detta undervisningsväsen
organiseras, och framför allt
är det inte likgiltigt, hur lärarkadrerna
rekryteras och befordras.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka remiss till vederbörande utskott
av årets statsverksproposition.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr EWEKLÖF (h):

Herr talman! I trontalet möts vi av det
hugnesamma meddelandet, att Sveriges
förhållande till främmande makter är
gott. När vi ser tillbaka på det gångna
året, kan vi med tillfredsställelse konstatera,
att ingenting inträffat som gör
det oberättigat att använda denna något
nötta fras. l)et heter vidare: »I det allmänna
internationella läget synes under
det gångna året en viss avspänning
ha inträtt. Vapenstillestånd råder i Korea.
Sverige är företrätt i tvenne neutrala
kommissioner, som fått i uppdrag
att lösa vissa i stilleståndsavtalet angivna
frågor.»

Hela världen har med spänning följt
utvecklingen efter regimskiftet i Moskva
och gärna velat i den ena eller andra
gesten från öster se tecken på en begynnande
islossning. Även om atmosfären
kan anses ha lättat något, väntar ännu
en av ständigt krigshot plågad mänsklighet
på avgörande bevis. Tills vidare inskränker
sig hoppet till att det över huvud
taget skall visa sig möjligt att få till
stånd de med möda och tålamod eftersträvade
konferenserna om fred i Korea
och om de mest trängande europaproblemen.
Dess bättre ser det för dagen
ut som om Berlinkonferensen skulle
kunna komma till stånd vid beräknad
tid. Oss återstår det endast att vänta
och se och att underlåta att dra växlar
på en oviss framtid.

Till vår glädje har vi gång efter annan
kunnat göra oss nyttiga i det internationella
avspänningsarbetet genom
att ställa oss till förfogande för uppgifter
i samband med begränsade uppgörelser
i tvister mellan öst och väst. Våra
nu i Korea verksamma delegationer har
svåra och ömtåliga uppdrag och följs
hemifrån med intresse och uppskattning.
Det skulle säkert vara av värde
för kammaren, om utrikesministern
kunde upplysa oss något om situationen
där ute inför det nu förestående avlämnandet
av fångarna, och det skulle också
vara av intresse att få veta, i vad
mån våra delegationer handlar efter regeringsdirektiv.

Läget i världen anvisar oss alltjämt

att målmedvetet men utan doktrinarism
fullfölja vår alliansfria linje i utrikespolitiken.
Det ofrånkomliga komplementet
är en försvarsberedskap, som svarar
mot riskerna. Det förefaller som om insikten
om vår beslutsamhet att vidmakthålla
och stärka våra försvarsresurser
vunnit ökad spridning och som om därmed
förståelsen ute i världen för den
svenska linjen vore i växande.

Vår försvarsberedskap har alltså en
fundamental betydelse för hela vår ställning
i världen. Därför måste man med
största tillfredsställelse hälsa konstaterandet
i trontalet, att allmän enighet råder
därom att vårt försvars styrka och
effektivitet måste vidmakthållas. Denna
enighet är helt enkelt vår största nationella
tillgång, framsprungen ur de dyrköpta
erfarenheterna från det senaste
världskriget.

Svårigheterna har uppenbarligen i år
varit stora att komma till rätta med de
automatiska kostnadsstegringarna på
försvarshuvudtiteln. Den avvägning,
som försvarsministern gjort i avsikt att
å ena sidan vidmakthålla försvarets
styrka och effektivitet samt å andra
sidan söka hålla försvarskostnaderna
vid en i stort sett oförändrad nivå, torde
i huvudsak kunna mötas med samförstånd.
Tillfredsställande är särskilt
att flygvapnet kunnat beredas en angelägen
förstärkning.

På en punkt kan jag emellertid inte
underlåta att anmäla starka betänkligheter.
Det gäller förslaget att för nästa
budgetår minska arméns repetitionsövningskontingent
med 25 000 man, varigenom
en besparing av 20 miljoner kronor
skulle vinnas. Mina erfarenheter
från deltagandet i den utredning, som
år 1949 framlade förslaget om de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna, har
övertygat mig om dessa övningars
grundläggande betydelse för arméns
krigsduglighet. Det sätt, varpå dessa övningar
utfallit i praktiken, torde ha bestyrkt
riktigheten av denna uppfattning.
Jag hyser farhågor för att den här föreslagna
besparingen på 20 miljoner kronor
kan vara en snålhet som bedrar visheten.
Genom att rucka på utbildningen

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

kan man riskera, att varken våra personella
eller materiella resurser kommer
till sin rätt. Försvarsministern anför
visserligen, att verkställda undersökningar
gett vid handen, att repetitionsövningskontingenten
kan minskas med
angivet antal under nästa budgetår utan
att det nuvarande systemet för repetitionsövningar
inom armén äventyras.
Då emellertid något material från de
verkställda undersökningarna icke redovisats
i statsverkspropositionen, saknar
jag möjlighet att bedöma underlaget
för försvarsministerns slutsats. Jag
inskränker mig nu till att uttala den
förväntan, att statsutskottet måtte med
tillgång till handlingarna i ärendet göra
denna fråga till föremål för ingående
prövning. Det skulle vara av värde, om
försvarsministern redan nu kunde bekräfta,
att förslaget endast är att betrakta
som en rent tillfällig engångsåtgärd.
Varje tanke på att fortsätta på denna
väg skulle öppna mycket allvarliga perspektiv
för hela vår försvarsberedskap.

Jag skall härefter övergå till att göra
några kommentarer till finansplanen.
Jag är ju på åtskilliga punkter förekommen
av herr Ohlon, som delvis rört sig
med samma siffermaterial som jag haft
anledning uppmärksamma.

Jag förstår att det måste vara med
särskild tillfredsställelse som finansministern
lämnat sin redogörelse för det
gångna årets förlopp. Vi delar med honom
glädjen över att detta år utfallit så
mycket gynnsammare än vad som antogs
vid starten. På regeringens sida vill
man gärna göra detta till en triumf över
den pessimistiska oppositionen. Men då
är jag inte med längre. Det är framför
allt handelsbalansen som på grund av
yttre omständigheter utfallit bättre än
beräknat. Det var finansministern själv
som i fjolårets finansplan förutsatte en
avtappning av valutareserven på omkring
500 miljoner kronor. Det har i
stället blivit en påfyllnad med 317 miljoner
kronor, dessutom till övervägande
del i guld och dollars. Denna skillnad
på tillhopa omkring 800 miljoner kronor
är sannerligen tillräcklig för att göra
1953 från ett beräknat dåligt till ett gott

Statsverkspropositionen m. m.

år. Härtill kommer den ovanligt goda
skörden och andra tursamma omständigheter.
Det var finansministern själv som
förutsatte att produktionsökningen under
1953 skulle stanna vid 1 procent, därvid
industriproduktionen närmast beräknades
nedgå, under det att resultatet blivit
3 procent, därav inom industrien 1 å
1 1/2 procent.

Man har också velat göra gällande att
oppositionens vid förra remissdebatten
uttalade farhågor för att den stora statsupplåningen
inte skulle kunna sväljas av
kapitalmarknaden och därigenom leda
till kreditexpansion, visat sig ogrundade.
Så är ingalunda förhållandet. Endast en
mindre del av statslånen har placerats
på kapitalmarknaden. Till övervägande
del har placeringen skett hos affärsbankerna
och där skapat en betydande kreditexpansion,
som kan utgöra en allvarlig
fara vid en utveckling i inflationistisk
riktning. Vid höstriksdagens remissdebatt
sökte jag närmare belysa detta
problem och skall därför inte trötta
kammaren med att ånyo göra en mera
fullständig utläggning av detta tema.

Låt oss nu övergå till den nya finansplanen!
Utsikterna för 1954 är, som alla
vet, i hög grad beroende av utvecklingen
i USA. Allt vad som finns av ekonomiska
experter har yttrat sig om vad
som kan vara att vänta därifrån. Det
förefaller, som om dessa uttalanden på
senare tid gått i mera optimistisk riktning
än tidigare. Jag skulle tro att osvuret
är bäst — särskilt med tanke på att
detta år är ett för regimen i USA betydelsefullt
valår, något som lätt kan verka
störande i olika riktningar. Man kan
ju visserligen hämta en viss förhoppning
från det uttalande, som president Eisenhower
gjorde för några dagar sedan, då
han förklarade att man helt enkelt inte
skulle komma att tillåta någon depression.

Med någon reservation för det väl
schematiska betraktelsesättet delar jag
finansministerns uppfattning, att vi för
det kommande budgetåret är hänvisade
till att utgå från den nu rådande konjunkturen
men samtidigt måste vara beredda
på att utvecklingen kan gå både

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fin.

Statsverkspropositionen m. m.

i inflationistisk och i deflationistisk riktning.

I finansplanen angives målet för den
ekonomiska politiken alltjämt vara ekonomiskt
och socialt framåtskridande och
fortsatt höjning av levnadsstandarden
under en hög och jämn sysselsättning
med bibehållen inre ocli yttre samhällsekonomisk
balans och stabilt penningvärde.
En mera praktfull tulipanaros
har väl sällan skådats! En så rikhaltig
sortering bär jag inte mött i någon
tidigare definition. Denna formulering
av målsättningen blir naturligtvis
fullständigt meningslös, om man inte anger
vilken prioritetsskala man har; med
andra ord, vilket av de sju, åtta olika
målen, innefattade i denna definition,
som är det viktigaste, därest det inte
skulle gå att förena dem alla på en gång.
Ingen inbillar sig väl, att detta skulle
vara möjligt. Jag hoppas att det bara är
en tillfällighet att det stabila penningvärdet
hamnat på sladden i den långa
uppräkningen. Jag erinrar också om att
vi sedan år tillbaka har en utredning
i gång som skall tala om för oss om det
över huvud taget är möjligt att på längre
sikt förena hög sysselsättning med stabilt
penningvärde.

När det gäller den yttre balansen
ställes för 1954 det horoskopet, att något
överskott i valutareserven icke kan påräknas.
Samtidigt med detta passiva konstaterande
göres platoniska uttalanden
om nödvändigheten av att sörja för en
ytterligare förstärkning av valutareserven.
Men det är, som om man anser sig
kunna skjuta på saken. Det heter dunkelt,
att det faktum att något överskott
för i år icke kan påräknas »endast ger
desto större eftertryck åt ansträngningarna
att på längre sikt ernå en utökad
valutareserv». Jag måste erkänna, att
detta tal för mig är så dunkelt, att jag
inte förstår vad meningen är. Om det
faktum, att detta år slutar på plus minus
noll, skulle ge något särskilt eftertryck
åt ansträngningarna att på längre
sikt ernå en utökad valutareserv, så
tycks det betyda, att dessa ansträngningar
skulle sättas in först framdeles.
Emellertid är det väl nu, medan hög -

konjunkturen ännu varar, som alla ansträngningar
bör göras för ändamålet,
men däråt ger finansplanen inga medvetna
uttryck. Riksbanksfullmäktige
framhåller i sin nyss angivna berättelse,
att den största vikt bör läggas på en
fortsatt uppbyggnad av valutareserven.
Fullmäktige anser det fortfarande angeläget
att vid utformandet av den ekonomiska
politiken största uppmärksamhet
ägnas betydelsen av en fortsatt såväl
kvantitativ som kvalitativ förbättring av
valutareserven. Jag efterlyser eu sådan
utformning av den ekonomiska politiken
i den nu framlagda budgeten.

Finansministern omnämner de sedan
åtskillig tid diskuterade planerna på att
genomföra konvertibilitet mellan valutorna
i västerlandet och dollarländerna,
men finner saken inte omedelbart aktuell.
Han anser den dock på längre sikt
ligga i linje med Västeuropas och inte
minst vårt eget lands intresse. Även om
finansministern skulle få rätt i att det
ännu kan dröja något innan dessa planer
hinner mogna ut, så torde det ändå
vara hög tid att redan nu i den ekonomiska
politiken ta sikte på de anpassningsåtgärder
som från svensk sida blir
erforderliga för att vi skall vara färdiga
att omedelbart knyta an till de åtgärder
i detta syfte som kan vidtagas på det
internationella planet. Även för detta
ändamål är en fortsatt förstärkning av
valutareserven av allra största betydelse.
Näringslivet ställs inför skärpta krav på
omställningar och sänkning av kostnadsnivån.
Nationalbudgetdelegationen uttrycker
saken så, att vad den svenska
ekonomien beträffar gäller det främst
att respiten användes för en stabilisering
och konsolidering av vårt lands
konkurrenskraft gentemot andra länder.
Allt detta förutsätter enligt vårt sätt att
se ökad rörelsefrihet åt näringslivet och,
i den mån så erfordras, motsvarande
återhållsamhet inom den statliga sektorn.

Jag kommer härmed in på frågan om
den inre balansen. Härom säger finansministern,
att den omedelbara uppgiften
för den ekonomiska politiken är att sörja
för att den totala efterfrågan icke

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

överstiger de tillgängliga resurserna.
Han tillägger, att det enligt lians mening
ännu föreligger behov av en dämpning
av expansionen i samhällsekonomien
och att riskerna framför allt hänför
sig till investeringssektorn. Så långt
kan vi utan större svårighet vara överens.
Men slutsatserna blir väsenskilda.
Enligt vår uppfattning beror riskerna på
att de offentliga investeringarna bringats
upp till en sådan höjd, att vi ständigt
löper risk att slå huvudet i taket,
under det att finansministern alltjämt
utgår ifrån att riskerna hotar från den
privata sektorn. Till den ändan finner
han det nödvändigt att alltjämt behålla
bl. a. begränsningen av rätten till fria
avskrivningar hos företagen. Det finns i
den nuvarande situationen ingenting
som tyder på att det skulle finnas någon
tendens till överexpansion inom den
privata sektorn. Tvärtom, industriens investeringar
gick under 1953 ned med 6
procent och beräknas nu för nästa budgetår
gå ned ytterligare.

Inom den totala ramen för investeringar
bör i hela folkhushållets intresse
företräde lämnas för sådana investeringar,
som är ägnade att sänka kostnadsnivån
och förbättra exportmöjligheterna.
Finansministern talar själv om angelägenheten
av att företagen i största möjliga
utsträckning utnyttjar utrymmet för
rationaliseringar inom ramen för byggnadstillståndsgivningen
och tillvaratar
övriga möjligheter till kostnadssänkande
utgiftsbesparingar. Är det under sådana
förhållanden rimligt att bibehålla den i
en helt annan situation genomförda tillfälliga
begränsningen av rätten till fria
avskrivningar? Denna begränsning kommer
under ett tredje år otvivelaktigt att
verka tillbakahållande på företagen i deras
strävanden att rationalisera fram en
konkurrenskraftig kostnadsnivå.

Finansministern är numera benägen
att skjuta penningpolitiken i förgrunden
såsom det kanske betydelsefullaste konjunkturpolitiska
instrumentet. Ja, det är
ungefär vad vi velat hävda ända sedan
krigsslutet, men det har då gällt en penningpolitik
av ett helt annat slag än
den som nu bedrives, en penningpolitik

Statsverkspropositionen m. m.
med rörlig ränta i stället för eu genomreglerad
penningmarknad. Med det nu
tillämpade systemet har statsupplåningen,
som jag redan förut påpekade, inte
kunnat undgå att skapa en omfattande
kreditexpansion i bankväsendet. Möjligheterna
till en penningpolitisk bromsning
av en ny inflationskonjunktur har
härigenom starkt försämrats. Kontrollen
över kreditmarknaden har försvagats i
samma mån som den allmänna likviditeten
ökats.

Tendenser till ökad kreditgivning från
bankernas sida kan naturligtvis begränsas
genom bestämmelser om kassareserv
o. d., men det är inte bara genom utlåningsräkningarna
som pengar kan rinna
ut från bankerna. Detta kan också i
betydande omfattning komma att ske genom
uttag från företagens och allmänhetens
banktillgodohavanden, och i så
fall blir det inte lätt att få till stånd
några snabba penningpolitiska motåtgärder.
Sannolikt måste det då bli fråga om
åtgärder av helt annat slag, regleringsåtgärder
av olika modeller, åtgärder som
vi redan nu velat säga ifrån att vi inte
är beredda att dela ansvaret för.

Statens kassamässiga lånemedelsbehov
för nästa budgetår beräknas uppgå till
1 784 miljoner kronor, ett för våra förhållanden
utomordentligt högt belopp
även om det med 375 miljoner kronor
understiger det för innevarande budgetår
beräknade beloppet. Det är av största
betydelse bur detta lånemedelsbehov
kommer att finansieras. Om man skulle
basera även denna upplåning på en fortsatt
kreditexpansion i bankväsendet,
skulle de risker, som denna upplåningsform
redan nu medfört, ytterligare skärpas.

Om själva budgeten är i detta sammanhang
inte mycket annat att säga än
att den är ungefärligen sådan som man
kunde vänta sig. Jag tror visst alt finansministern
från sina utgångspunkter
nedlagt ett berömvärt arbete på att hålla
utgiftsstegringarna tillbaka, men utgifterna
på driftbudgeten stiger i förhållande
till riksstaten i fjol med 330 miljoner
kronor. Ehuru inkomstberäkningen
såsom uttryckligen framhålles grundar

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

sig på ett optimistiskt antagande, måste
en skattehöjning på sprit ocli tobak om
9G miljoner kronor tagas till för att
åstadkomma formell balans. Reellt föreligger
en beräknad underbalansering på
60 miljoner kronor för förbrukning av
reservationsmedel. Någon reserv för tillläggsstater
finns inte. Varje försämring
i den beräknade konjunkturen kommer
att leda till ytterligare underskott. Någon
stark budget är icke detta — och
hur skulle den kunna vara det, när vi
snart sagt i alla riktningar ansträngt
våra resurser till det yttersta?

Det skatteperspektiv, som finansministern
ställer oss inför, är sannerligen inte
uppmuntrande. De direkta skatterna bibehålies
på en nivå, om vilken enighet
rådde i 1949 års skatteutredning, att den
är till skada för sparande, arbetslust och
deldarationsmoral. Då beslutet om 110
procent uttag fattades, hette det att åtgärden
var att betrakta som tillfällig.
Man borde haft rätt att förvänta att
planmässiga ansträgningar skulle ägnats
åt att på någon sikt bringa ned skatteuttaget
till 100 procent. Ännu i höstas
hörde jag finansministern i ett offentligt
sammanhang göra det friska uttalandet:
»Det är absolut orimligt, att man bara
skall röra sig med skattehöjningar, det
skall finnas bådadera.»

Ja, visst är det orimligt! Men nu får
vi höra, att under förutsättning av fortsatt
försiktig utgiftspolitik kommer ytterligare
skattehöjningar att kunna undvikas
under de närmaste åren, försiktigtvis
tillagt: såvitt nu kan överblickas.
Alltså i bästa fall ingen ytterligare
höjning under ett par år framåt. Vad
skall komma därefter? Om någon sänkning
är det inte tal. Inte heller om någon
strävan att brygga för en sådan. Det
talas endast om önskvärdheten av en
viss förenkling av skattesystemet, som
kan leda till, som det heter, visst skattebortfall.
Det är finansministerns syn på
det som vi skulle vilja kalla för en skattesänkning.
Får tanken på en sänkning
av skatteuttaget till 100 procent numera
anses vara helt avskriven från regeringens
och följaktligen också från majori -

tetens sida? Den beträngda situationen
är i viss mån föranledd av att man i
fjol beslöt sig för ett genomförande av
sjukförsäkringsreformen utan att — som
ju avsikten var med det tidigare uppskovet
— avvakta den tidpunkt då så
kunde ske utan skattehöjning. Måhända
hade situationen varit annorlunda, om
alla i fjol hade vetat vad de först nu
fått svart på vitt på.

Vi inom högerpartiet kommer emellertid
att denna riksdag liksom i fjol oförtrutet
gå till budgetarbetet i avsikt att
söka få fram ett alternativ, som gör det
möjligt att stanna vid ett skatteuttag på
100 procent. Vi är väl medvetna om svårigheterna.
Men en sänkning av de direkta
skatterna framstår för oss som en
nödvändig åtgärd, om vi någonsin skall
kunna komma över från krisekonomi till
någorlunda normala förhållanden. Det
finns en gräns för de statliga utgifterna,
som i samhällsekonomiens intresse icke
bör överskridas. Den ständigt fortgående
statliga utgiftsexpansionen har nu enligt
vår mening fört oss upp till och
över denna gräns. Verkningarna kommer
i längden att bli förödande för den
samhällsform, under vilken vi ännu lever
och önskar leva. Det enskilda sparandet,
som är en livsnerv i ett fritt
samhälle, får allt mindre möjligheter att
fylla sin betydelsefulla funktion. Bakom
våra meningsskiljaktigheter i smått och
stort i samhällsekonomiska frågor skymtar
skillnaden mellan å ena sidan dem,
som utan mandat från folkets majoritet
önskar omdana samhället i socialistisk
riktning och även är på god väg att göra
det, samt å andra sidan dem, som vill
bevara och förkovra det liberala samhälle,
i vars hägn en exempellös välståndsutveckling
ägt rum och frihet och demokrati
slagit rot.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Näsgård till hans
excellens herr statsministern framställt
en så lydande fråga: »överväger regeringen
åtgärder i syfte att mildra verkningarna
av den katastrofala stormhärjningen
i skogarna?»

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
i samband med remiss till utskott av nu
ifrågavarande kungl. propositioner ämnade
besvara herr Näsgårds berörda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd bär jag för avsikt att besvara
den enkla fråga, som herr Näsgård riktat
till mig om vad regeringen har för
avsikt att göra »med anledning av de
katastrofala stormhärjningarna i skogarna».

Vi har gjort ett försök att bilda oss
en uppfattning om den faktiska omfattningen
av stormens härjningar. Det har
visat sig, om man får tro skogsvårdsstyrelsernas
rapporter, att stormfällningen
omfattar i de härjade länen
9 300 000 m3. Som jämförelse kan nämnas,
att en årsavverkning i dessa län
uppgår till 15 900 000 m3.

Emellertid är stormfällningen mycket
olika i olika landsdelar. Det förefaller,
som om Västmanlands län vore alldeles
särskilt hårt drabbat. Där bär, fortfarande
enligt skogsvårdsstyrelsens bedömning,
1 800 000 m3 fällts. En årsavverkning
är där allenast 1 100 000 m3.
Stormfällningen är därför något större
än en årsavverkning. Detsamma gäller,
fastän i något mindre utsträckning, Uppsala
län, där stormfällningen har drabbat
1 000 000 m3 och den årliga avverkningen
uppskattas till 800 000 m3.

För landet i dess helhet gäller det
alltså inte någon mycket stor del av en
årsavverkning, men det är givet att det
för vissa kommuner och framför allt
för vissa skogsägare kan bli ganska bekymmersamt.
Enligt vad exempelvis
skogsvårdsstvrelsen i Gävleborgs län
rapporterar från Hedesunda socken har
där icke mindre än åtta årsavverkningar
gått, och det kan nämnas exempel,
säger man, på enskilda områden, där
tio å tjugo normala årsavverkningar ligger
fällda.

Regeringen har naturligtvis insett, att
det inom vissa områden har uppstått en
besvärlig situation. Arbetsmarknadsstyrelsen
kallade redan den 12 januari till
överläggningar med representanter för

Statsverkspropositionen m. m.

skogsägare, skogsarbetsgivare, skogsarbetare
och berörda länsarbetsnämnder.
Man ansåg då, att man borde anstränga
sig för att ta vara på den allra största
delen av den stormfällda skogen. Arbetet
kommer att bedrivas efter följande riktlinjer.

En omdisponering av redan planerade
avverkningar i de stormhärjade områdena
kommer att ske. Arbetsmarknadsstyrelsen
inriktar sig på att överflytta
arbetskraft från andra områden inom
landet, där tillgång på skogsarbetare
finns. Åtgärder kommer att vidtas för
att underlätta överflyttningen av arbetskraft.
Utsikterna att genom en sådan
överflyttning till de stormskadade områdena
tillgodose dessas arbetskraftsbehov
bedöms såsom goda. Skulle åtgärderna
visa sig otillräckliga, finns det
enligt arbetsmarknadsstyrelsen möjligheter
att täcka det återstående behovet
med hjälp av finsk arbetskraft. Arbetsmarknadsstyrelsen
samråder vidare med
de militära myndigheterna om anstånd
med vinterns och vårens repetitionsövningar
för skogspersonal i förmansställning
som är sysselsatt med att tillvarata
den stormfällda skogen.

Vad finansieringsfrågan beträffar är
det sannolikt att det stormfällda virket
kommer att medföra ett ökat behov av
rörelsekrediter för skogsägarna och deras
sammanslutningar. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att det inte
finns några kreditrestriktioner, som i
och för sig lägger binder i vägen för
tillgodoseende av dessa kreditbehov.
Jag förutsätter därför, att de ökade anspråk
på rörelsekapital, som ägarna av
de stormskadade områdena nu ställts inför,
skall kunna tillgodoses på kreditmarknaden
på normalt sätt, men givetvis
kommer regeringen att följa utvecklingen
på detta område liksom på arbetskraftsområdet
med den största uppmärksamhet.

Därmed bär jag besvarat herr Näsgårds
enkla fråga. Jag ber nu, herr talman,
eftersom jag fått ordet sedan de
båda oppositionsledarna i kammaren
anfört sina synpunkter på den framlagda
statsverkspropositionen och på det

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
politiska läget över huvud taget, att också
för min del få göra några reflexioner.

.lag ber först och främst att få i likhet
med herr Ewerlöf uttrycka min tillfredsställelse
över att Sveriges utrikespolitiska
kurs har tillvunnit sig en allmänt
växande tillit och uppskattning
även utanför vårt lands gränser. Liksom
herr Ewerlöf är jag glad över att det
ser ut som om den sedan många år bestående
enigheten i försvarsfrågan också
skulle komma att prägla denna riksdag.
Jag betraktar i likhet med herr
Ewerlöf denna enighet som en mycket
väsentlig tillgång, inte minst för Sveriges
möjligheter att ge respekt åt sin alliansfria
neutralitetspolitik.

Jag skall inte fördjupa mig i de budgettekniska
detaljer, som både herr
Ewerlöf och herr Ohlon var inne på.
Jag föreställer mig, att finansministern
kommer att ta upp en del av dessa i ett
senare anförande, men det är några
synpunkter, som ändå trängde sig fram,
särskilt när man lyssnade till herr
Ohlon.

När herr Ohlon började sin analys av
vad jag föreställer mig skulle utgöra det
ideologiska inslaget i hans anförande
med att tala om att han gärna skulle
vilja ha en undersökning till stånd om
varför statsdriften alltid är så underlägsen
privatdriften, är det givet att man
spetsade öronen. Det var en gammal
statstjänsteman som nu tog till orda i
herr Oldons gestalt och talade om för
oss vad det är som gör det så omöjligt
att arbeta med samma intensitet, när
man är anställd i statens tjänst, som om
man är anställd i det privata näringslivets
tjänst. Jag antar, att en del av
herr Ohlons erfarenheter från hans
mångåriga verksamhet i statstjänst präglade
hans djupt pessimistiska uppfattning.
Men de exempel som han drog
fram var inte särskilt lyckade.

Herr Ohlon tog upp några fall som
statsrevisorerna har fäst uppmärksamheten
på, där man har visat en så överdriven
respekt för rättssäkerheten här
i landet, att man redovisat småposter i
det oändliga. Men jag föreställer mig, att
om herr Ohlon går till en sparbank eller

en affärsbank, får han uppleva samma
katastrof: att det på konton står små,
små belopp, som väl egentligen skulle
kunna slås ihop och avskrivas. Att bara
ta den omständigheten, att en och annan
tjiinsteman i överdrivet nit har gått
så långt, att han bokfört ettöresposter
som intäkt till en fördömelse av statsverksamheten
över huvud taget, är väl
ändå att ta till i överkant, för att begagna
ett milt uttryck.

Vad som varit avgörande för herr
Ohlon, när han riktade sin kritik mot
statsverksamheten var, att statstjänstemannen
inte är beredd att ta några risker
och att statsverksamheten därför betyder
stillastående. Herr Ohlon borde
ha läst ett anförande som ordföranden
i den amerikanska atomkommissionen
höll alldeles nyligen. Som var och en
vet, anstränger sig Eisenhowers regim
att koppla in det fria näringslivet i
största möjliga utsträckning när det gäller
att använda framtidens kanhända
viktigaste energikälla. Men ordföranden
i atomkommissionen säger: Vi skall ge
näringslivet all möjlig frihet, men det är
ju omöjligt att begära att det enskilda
näringslivet skall våga ta de stora ekonomiska
risker som skulle vara förknippade
med att mobilisera kapital för någonting
som hör framtiden till, men som
ännu icke är vinstgivande.

Herr Ohlon kan ju fundera på denna
amerikanska — säkerligen borgerliga -—
politikers uppfattning och fråga sig:
Hur skulle det ha sett ut i detta land om
inte statsverksamheten hade vågat ta
risker?

Hur tillgår utbyggnaden av vår kraftförsörjning?
Det är kommunerna och
staten som i allt väsentligt får ta initiativen
och bära riskerna. Det är mycket
hårt att så som herr Ohlon gjort uttala
sig om det mycket skickliga arbete som
utförs inom statens järnvägar, televerket
och kraftverken och som enligt alla
experters bedömande har fört den svenska
statsverksamheten på alla dessa områden
till en teknisk fulländning som
kan tävla med vad som åstadkommits av
andra affärsdrivande företag, de må vara
i statlig eller privat regi. Herr Ohlon sä -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

ger, att allt detta är oväsentligt. Men bokföringen
av en krona eller två kronor eller
tre kronor — som jag är övertygad
om förekommer i varenda affärsbank —
blåses upp till en stor sak, och så frågar
denne i statstjänsten grånade man:
Hur kan det komma sig, att det inte går
att arbeta lika effektivt, om man är statsanställd''.
’

När herr Ohlon skildrade den där kronan
som växte så kolossalt, att den redan
om 800 år blivit en väldig summa,
tänkte jag mig: Här kommer äntligen ett
svar på frågan, hur folkpartiet har tänkt
sig att klara sitt skattesänkningsprogram
vid årets riksdag. Lika verklighetsfrämmande
som om man hade sagt, att vi
nog kan få några hundra miljoner i
framtiden, lika verklighetsfrämmande,
fastän på litet kortare sikt, är det när
herr Ohlon redogör för varför han —
tydligen i motsats mot herr Ewerlöf —
betraktar den förelagda budgteten som
stark. Det är alltid svårt att få riktigt
tag i vad herr Ohlon menar — det är
många omständigheter som gör det —-men antagligen menar han, att finansministern,
som efter vad herr Ohlon nu
säger, följer folkpartiets råd beträffande
avskrivningarna av bostadstilläggslånen,
skulle ha kunnat ta ytterligare ett steg
på den väg, som var folkpartiets väg vid
fjolårets behandling av dessa ting, nämligen
att man, samtidigt som man anvisade
pengarna, skulle göra en 50-procentig
avskrivning av tilläggslånen. Så
säger han: »Detta har finansministern
nu accepterat, eftersom han tillför budgeten
vad som faktiskt beräknas komma
in på de tilläggslån som beviljades
1942, 1943» o. s. v. Att finansministern
nu anser sig kunna tillföra budgeten
dessa inkomster, beror på att vi haft en
inflatorisk utveckling som framtvingat
en viss höjning även av bostadskostnaderna,
och då har man, i full överensstämmelse
med riksdagens beslut åren
1942 och 1943 dragit in dessa tilläggslån.
Men nu vill jag fråga herr Ohlon:
Anser herr Ohlon, att de tilläggslån, som
vi i år beviljat, med absolut säkerhet
skall få uppleva en liknande utveckling
som de tilläggslån vi beviljade 1942 och

2 Första kammarens protokoll 195b. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
1943? År det möjligt att genom denna
bokföringsmanöver få utrymme för en
skattesänkning? Jag tycker, som sagt
var, att det vore lika tryggt att räkna
med den insatta kronan som att beräkna
skattesänkningsmöjligheterna på det sätt
som jag föreställer mig låg bakom herr
Ohlons resonemang.

Jag vill sedan, herr talman, förutom
dessa anmärkningar till de två ärade talarna,
säga ett par ord av mera allmän
innebörd.

Vi har fått lyssna till en relativt försiktig
bedömning av vår ekonomiska situation.
Jag vill gärna medge, att oppositionsledarna
här i riksdagen också var
ganska försiktiga i fjol. Visserligen fälldes
ord om att regeringen med sin politik
skapade arbetslöshet, men det var
ändå ganska nyanserade uttalanden, i
varje fall jämförda med vad industriens
ledande män tillät sig t. ex. på Arosmässan
1952. Där fälldes yttranden, om
vilka man, för att vara skonsam, inte
kan säga någonting annat än att de visar,
att även en mycket skicklig industrimän
kan ha lika svårt att se in i framtiden
som vi andra.

När vi nu gör bokslut för 1953, kan vi
konstatera, att det har blivit ett ganska
hyggligt år. Det har både herr Ohlon
och herr Ewerlöf vitsordat. Man har
karakteriserat läget som en väl balanserad
högkonjunktur. Prisnivån har varit
stabil •— om den har rört sig, har
den långsamt rört sig nedåt. Arbetslösheten
bär varit ringa, övertrycket på arbetsmarknaden
har varit försvunnet. Vi
kan lugnt säga, att full sysselsättning
råder. Produktionen har stigit mer än
vad vi hade väntat, investeringsverksamheten
har varit omfattande.

I början på året fruktade vi att valutareserven
skulle minskas. Den har emellertid
inte bara bevarats, utan den har
förstärkts. Man vågar nog säga, att vi
har upplevat det som både ekonomer
och politiker uppställer som ett ekonomiskt
ideal, nämligen full sysselsättning
vid stabilt penningvärde.

Men nu säger man från oppositionens
sida, att regeringen egentligen inte har
med detta att göra, ja, man har till och

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

med gått så långt — naturligtvis inte de
två ärade talarna som här haft ordet,
men andra — att man har sagi att resultatet
uppnåtts trots den ekonomiska politik
som förts här i landet. Det är, herr
talman, andra toner än när koreakrisens
verkningar svepte in över landet. Efter
1950, när det alldeles uppenbart var en
utifrån kommande orsak som vållade
prisstegringarna, fick regeringen huvudansvaret
för prisstegringarna, och vår
hänvisning till utlandet togs närmast
som undanflykter. Det fanns enligt oppositionens
mening inhemska inflationsdrivande
faktorer som verkade. Nu har
prisstegringen utomlands stannat av, och
därmed har också prisstegringarna här
hemma upphört. Vart liar oppositionens
tal, framfört ännu 1953, om de inhemska
prisstegrande faktorerna tagit vägen?
Skulle man inte kunna göra det erkännandet
från oppositionens sida, att regeringens
politik har lett till att de inhemska
prisstegrande faktorerna har
hållits i styr? Och skulle inte oppositionen
också, om den vill vara ärlig, kunna
göra det erkännandet, att resultatet sannolikt
inte skulle ha nåtts, om vi på ett
tidigare stadium följt oppositionens anvisningar? Ty

vad innebar oppositionens råd?
Det innebar att vi skulle avveckla våra
försvarsåtgärder mot de inflationsdrivande
tendenser, som framför allt korcakonjunkturen
förde med sig. Om vi hade
följt oppositionens råd, hade vi uppenbarligen
släppt bromsarna, så att vi hade
haft en större inhemsk efterfrågan, en
efterfrågan som hotat att överstiga tillgängliga
resurer och som, eftersom vi nu
har en balanserad ekonomi, i detta läge
skulle ha kommit att driva priser och
kostnader uppåt.

Jag föreställer mig att det inte inom
riksdagsmajoriteten finns någon som
inte erkänner, att utvecklingen utomlands
har varit i hög grad gynnsam för
vårt land och för vårt lands ekonomi.
Men skulle inte oppositionen, åtminstone
nu i efterhand, kunna göra det erkännandet,
att regeringen har använt
den ekonomiska politikens medel i en utsträckning
som tämligen väl har mot -

svarat vad läget har krävt i de olika situationerna? Vad

skall man använda den ekonomiska
politikens medel till? Till att nå det
mål som statsmakterna uppställer, och
det målet är den fulla sysselsättningens
bevarande vid största möjliga prisstabilitet.
Åtminstone såvitt vi kan bedöma
saken — jag medger att både herr Ohlon
och herr Ewerlöf har alldeles rätt i att
framtiden är oviss, och jag kan på nästan
alla punkter instämma i deras varningar
för vad en oviss framtid kan
bära i sitt sköte —■ förefaller det nu,
som om vi skulle ha uppnått ekonomisk
balans. Vad gör då regeringen? Vi avvecklar
undan för undan de regleringsåtgärder,
som vi förut, när den ekonomiska
balansen inte fanns, har betraktat
som nödvändiga; jag bryr mig inte om
att göra en uppräkning, var och en kan
göra den för sig själv. Att alla dessa regleringar
upphävts visar väl att vi än en
gång har demonstrerat vad vi många
gånger förut har förklarat, nämligen att
vi icke vill ha regleringar eller pålagor
för deras egen skull. Om en reglering
inte behövs, skall man ta bort den —•
den uppfattningen har vi som sagt
många gånger förut hävdat och år 1953
återigen demonstrerat i handling.

Men, herr talman, vi vidhåller med
styrka att samhällets resurser måste disponeras
så, att vi når det ekonomiska
mål som statsmakterna uppställer. Det
betyder att vi med uppmärksamhet måste
följa den ekonomiska utvecklingen
och inte avhända oss de försvarsanordningar
som snabbt nog kan behöva mobiliseras
igen. Och framför allt —- det
vill jag säga, så att det inte kan bli något
missförstånd vare sig inom eller
utom detta hus — bör kreditväsendet
handhas i en restriktiv anda. Vi kan inte
tillåta att den ekonomiska politik, som
statsmakterna har bestämt sig för, sättes
ur spel genom åtgärder från deras sida
som anförtros att förvalta allmänhetens
sparmedel.

Vi gläder oss, herr talman, åt att vi
fått medverka till det stora beslut som
gjort att 1953 års riksdag kan karakteriseras
som en de stora sociala refor -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

mernas riksdag. Vi vågar nog säga att
vårt land därigenom bättre än något annat
land har sörjt för de gamlas och för
de sjukas trygghet. Men givetvis kostar
dessa reformer pengar. Det kanske kan
vara nyttigt att erinra sig att folkpensionsutgifterna
sedan år 1931 och till nu
under medverkan av alla riksdagens partier
har stigit från 46 miljoner kronor
till 1 300 miljoner. Samtidigt har medborgarna
ställt mycket stora anspråk på
samhället i andra avseenden. Landstingsskatten,
som tas ut i samband med
källskatten. trycker hårt. En av anledningarna
till det framgår av att lasarettsvården
i vårt land, som år 1928 kostade
32 miljoner kronor, år 1951 kostade 404
miljoner. Vi har fått bygga fler och bättre
sjukhus, skolor, vägar o. s. v. Och vad
den tekniska utvecklingen har betytt för
ökningen av kostnaderna på försvarets
område kan man ju studera i fjärde huvudtiteln.

Men om medborgarna bestämmer sig
för att de vill ha ett försvar, att de vill
ha folkpensioner, en hygglig sjukvård,
vägar och allt vad det nu är fråga om,
då måste samhället utrustas med betydande
ekonomiska resurser. Och samhället
har inga andra resurser än dem som
medborgarna är villiga att avstå, i första
hand i form av skatter. Framstegstakten
är inte bara beroende på vår vilja och
vår beslutsamhet att genomföra reformer.
Den är också beroende på vår vilja
och beslutsamhet att ställa medel till
samhällets förfogande. Visst är skattetrycket
hårt. Alla vill vi vara med om
att försöka minska det. Och jag vågar
påstå att den strängaste sparsamhet är
iakttagen vid uppgörandet av den budget
som nu skall remitteras. Det är inte
svårt för var och en av kammarens ledamöter
att leta upp angelägna önskemål
som han eller hon gärna skulle ha
velat haft tillgodosedda men som inte
har tagits upp i budgeten. Men det måste
innebära en sorts garanti för skattebetalaren
att de stora utgifter, som kraftigast
påverkar vårt skattetryck, i regel
har beslutats av skattebetalarnas representanter
med mycket stora majoriteter
såväl i denna kammare som i den direkt
folkvalda.

Statsverkspropositionen m. m.

Nu angriper oppositionen oss beträffande
skattetrycket utifrån olika utgångspunkter.
Somliga för ett allmänt
tal litet bit och dit — »Skatterna är höga»
— utan att närmare precisera vad
man egentligen avser. Det är kanske
naturligt att oppositionen så gör. Men
när oppositionen går att närmare konkretisera
frågeställningarna, möter man
två alldeles skilda utgångspunkter för
högern och för folkpartiet.

Högern säger rättframt ifrån: »Vi vill
inte vara med om flera sociala framsteg
nu. Den viktigaste sociala reformen för
närvarande är en skattesänkning.» Det
är en konsekvent linje, en linje som vi
får diskutera. Den drogs upp av högern
redan i våras, när sjukkassereformen
skulle beslutas. Men är det inte, herr
talman, en ganska skrämmande bild av
klassmentalitet, när högerns ledare
just beträffande sjukförsäkringsreformen
med så stor energi gör gällande att
vi för närvarande inte har råd att ge
denna sjukförsäkring åt de stora massorna
av vårt folk, därför att den är för
dyr, medan samtidigt högerns tidningar
gör allt vad de kan för att framställa
läget på det sättet, att denna för de stora
massorna alltför dyra och fina reform
på ett avgörande sätt sänker sjukvårdsförmånerna
för tjänstemännen?

Jag behöver inte för kammarens ledamöter
påpeka att högerns propaganda
där är felaktig. Det finns ingenting
i fjolårrets riksdagsbeslut som kan tas
till intäkt för en sänkning av sjukvårdsförmånerna
för tjänstemännen.
Men är det inte en skrämmande mentalitet,
ett uttryck för klasstänkande,
när man påstår att man inte har råd
att ge folkets stora massa de förmåner
vilkas borttagande tjänstemännen betraktar
som en orimlig sänkning av sin
standard? Jag tror uppriktigt sagt att
en dylik propaganda är en så krass spekulation
i tjänstemännens klassintressen,
att man inte ens på det hållet når
särskilt stora sympatier härigenom. Den
andra motiveringen däremot, nämligen
att vi över huvud taget inte har råd
med flera sociala reformer, utan att det
är viktigare att sänka skatterna, alltså

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

den linje som högern drev i fjol, drar
klarare upp gränslinjen mellan våra olika
åskådningar i denna fråga.

Folkpartiets hållning, herr talman, är
svårare att förstå sig på. Partiet säger
ja till sociala reformer men skyggar för
utgifterna. Vi får väl se så småningom
var folkpartiet hamnar. Men jag skulle
vilja fråga dem som driver den agitationen,
att regeringen i onödan skulle
ha lagt fram förslag om skattehöjningar
eller i onödan behållit ett alltför
högt skattetryck, om ni verkligen tror
att det finns någon i detta land som kan
inbilla sig att detta är riktigt. Varför
skulle vi göra det? Vi befinner oss i
ett balanserat ekonomiskt läge. Vi har
just nu inget behov av ett budgetöverskott.
Varför skulle vi då göra annat än
att försöka täcka utgifterna med skatter?
Det finns väl inte många människor som
man kan lura i att någon regering skulle
vara så vanvettig, att den av något slags
glädje att ha ett högt skattetryck skulle
vilja tvinga igenom högre skatter än
vad som bedöms vara nödvändigt. Utgifterna
måste täckas. Vi har nu lagt
fram utgifterna på riksdagens bord. Herrarna
och damerna får försöka spara, om
ni kan. Regeringen bär gjort sitt yttersta.
De utgifter, som blir kvar efter
den slutliga granskningen, måste täckas
av statens inkomster. Skall vi då höja
de direkta skatterna? Nej, alla är överens
om att de direkta skatterna är så
höga, att vi inte kan höja dem ytterligare.
Då återstår de indirekta skatterna.
Är det, ärade kammarledamöter, så
underligt att regeringen i den situation,
i vilken den har befunnit sig, säger sig: Vi
har hårda skatter. De direkta skatterna
kan inte höjas ytterligare. Vi måste skaffa
pengar. De nuvarande skatterna på sprit
har inte varit så stora att spriten kostar
lika mycket relativt sett som 1950. Spriten
har med andra ord icke stigit i pris
på samma sätt som alla andra varor.
Är det då inte ganska rimligt att om man
måste ta ut ett högre skattetryck, bör
man ta det på den vara som bär legat
stilla i pris sedan 1950?

Jag ser att några av mina folkpartivänner
ler. Men har ni tänkt er för,

innan ni log? Herr Ohlin har helt nyligen
i ett intervjuuttalande sagt, att de
senaste årens reduktion av penningvärdet
bär inneburit en »effektiv sänkning
av spritbeskattningens höjd.» Skall kritik
riktas mot mig, får herrarna också rikta
den mot folkpartiets ledare, som på
denna punkt har samma uppfattning som
statsministern.

Men även om man nu ler åt folkpartiets
ledares åsikt på denna punkt, kommer
ni förr eller senare, ärade folkpartiledamöter
av denna kammare, att bli
helt eniga med honom. Det är nämligen
statistiskt bevisat att individualismens
speciella parti i denna kammare har
riksdagens effektivaste partidisciplin.
Det gör alltså ingenting att folkpartipressen
genom sina utläggningar söker
dra till folkpartiet människor med mycket
skiftande åskådningar. När folkpartiets
riksdagsgrupp har vistats i detta
hus någon månad, kommer gruppens
medlemmar säkerligen att ha reda på vilken
uppfattning de skall ha även i spritskattefrågan.

Men medan den frågan utreds — och
den saknar ingalunda intresse — skulle
det vara ganska intressant att samtidigt
utreda vad som ligger bakom enheten
i folkpartiets linje när det gäller livsmedelspriserna
och jordbrukspolitiken.
Här har en av folkpartiets stora tidningar
månad för månad talat om att
socialdemokratien sviker konsumenterna,
därför att vi inte driver jordbrukets
yttre rationalisering så hårt, att man
verkligen kan få till stånd en sänkning
av livsmedelspriserna. Men så på nyåret
har vi fått läsa en intervju, där folkpartiets
ledare säger, att regeringens politik
har varit alldeles för hårdhänt i
fråga om rationaliseringstakten och att
några ytterligare kraftåtgärder därvidlag
inte alls är av nöden.

Regeringen har givetvis ingenting
emot att Dagens Nyheter angriper folkpartiets
ledning och dess politik. Men
varför skall den låtsas, som om det vore
regeringens politik den angriper?

Men allvarligt talat, är det inte någonting
av ett dubbelspel mot väljarna, som
drives genom denna form av dubbel -

Tisdagen den 19 januari 1954 fin.

Nr 2.

tungad propaganda? Storstädernas väljare
skall få det intrycket, att folkpartiet
vill pressa livsmedelspriserna genom
en hård rationaliseringspolitik inom
jordbruket. Sedan kommer i landsortstidningarna
en rakt motsatt bild av folkpartiets
intentioner. Och så röstar
väljare med de mest olika åsikter i
denna fråga på folkpartiet och skickar
hit representanter, som här sedermera
får sina åsikter så sammanjämkade, att
partiet blir riksdagens mest eniga parti.
Det kan tyckas vara en lustighet. Men
tänk på vad det innebär! Jag tror att
det är ett sätt, som mer effektivt undergräver
tilliten till demokratien än
många av de ting, som är föremål för
så mycken diskussion om demokratien.

Vi har på senare tid haft en livlig diskussion
omkring demokratien och demokratiens
problem. Det har gjorts gällande
att samhällets ökade inflytande är ett hot
mot den enskildes frihet. Är detta riktigt?
Är det icke att vända upp och ned
på fakta? Låt oss fundera på om friheten
i detta land verkligen har minskat,
när samhällets inflytande har ökats.
Gör en jämförelse med hur det såg ut
för ett par årtionden sedan. Är det någon
som på allvar vill förneka, att den vanliga
enkla människan under denna tid
har fått mycket mera av valfrihet i fråga
om hur hon skall gestalta sitt liv? Friheten
har ökats på många påtagliga sätt.
Vi bär fått mera tid till vår egen disposition.
som vi inte behöver för att förtjäna
vårt livsuppehälle. Inkomstutjämningen
och den höga sysselsättningen
har gett människorna mer pengar att
röra sig med och trygghet för att inte
arbetsförtjänsten plötsligt skall falla bort.
Vi har helt enkelt fått helt andra möjligheter
att välja och bestämma, hur vi
skall ha det i vardagslivet. Vanliga människor
har också fått ett ord med i laget
i allt flera sammanhang, där det förr
var ett fåtal sam bestämde. Det gäller
icke bara i politiken, utan det gäller lika
mycket på arbetsplatserna och överallt
i samhället.

Denna utveckling mot ökad frihet och
ökat oberoende för medborgarna har
skett samtidigt med att samhällets in -

Statsverkspropositionen m. m.
flytande har ökat. För dem som inbillar
sig, eller i varje fall försöker inbilla
andra, alt samhälle och individ är fiender,
kan detta synas motsägelsefullt. Men
i själva verket är det helt naturligt. När
demokratien kom till, uppfattades den
bland folkets breda massor som en väg
till frihet och trygghet. Utvecklingen har
kanske inneburit att mindre grupper,
som tidigare varit orimligt gynnade, har
fått ge avkall på sina privilegier. Samhället
har nämligen använt sina resurser
för att åstadkomma en rättvisare fördelning
i inkomster och bestämmanderätt
över det ekonomiska livet. Det har betytt
ökad jämlikhet vid fördelningen av
den gemensamma kakan. Friheten har
ökat för de många genom samhällets ingripande.
Och det är ju i grund och botten
lika naturligt som att fackföreningsrörelsen
har betytt ökad frihet och ökad
självständighet för dess medlemmar. Det
är ett misstag att tro att människornas
frihet blir mindre, därför att de beslutar
sig för att i samverkan genomföra det,
som de icke orkar med var för sig.

För socialdemokratien har det gällt att
skapa ett samhälle, där medborgarna
betraktar samhällsmaskineriets verksamhet
som ett uttryck för medborgarnas
egna strävanden och som ett medel att
ge individen ett maximum av inflytande
inom ramen för en samhällsorganisation,
som fyller kravet på att effektivt kunna
förverkliga just de målsättningar, som
medborgarna ställer upp.

Den svenska demokratien har en hög
grad av stabilitet och arbetsduglighet. Vi
tror att det har betytt mycket för tilliten
till demokratien, att den svenska demokratien
har kunnat undvika en sådan
förlamande partisplittring, som i många
andra länder — dagens Frankrike, Weimarrepublikens
Tyskland — inneburit
att handlingskraften inför kritiska situationer
försvunnit.

Det är inte för att på något sätt uppmuntra
till liknande partisplittring här
i landet som vi hållit på det valsystem,
som tillämpades för första gången vid
1952 års val. Det är med en stor tillfredsställelse
som jag kan konstatera, att det
förefaller, som om vi skall kunna samlas

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

nu till en gemensam lösning, vilken i
stort sett bygger på de principer, som
år 1952 var utsatta för en så våldsam
kritik. Vi gläder oss åt alt denna fråga
om utseendet av folkrepresentanterna
skall kunna lyftas bort från valstriderna.

Men även om man medger att den
svenska demokratien är effektiv i sitt
sätt att arbeta, är det klart att svagheter
kan finnas. Jag skall peka på en.

Det finns en rad frågor, som inte har
sådan partiskiljande karaktär att de kommer
att spela någon större roll under en
valdebatt, men som ändå har stor betydelse
för människorna. Sådana frågor,
som inte river upp sinnena under en valdebatt,
löper risken att inte bli lika
grundligt genomdiskuterade som andra
politiska frågor, och då kan det hända
att besluten kommer att fattas över medborgarnas
huvuden. Detta är ett allvarligt
problem. Det demokratiska systemet
bygger på att frågorna genomdiskuteras,
den fria diskussionen är demokratiens
livsluft. Och denna demokratiska debatt
har ett dubbelt syfte, att få fram så goda
lösningar som möjligt i de olika frågorna,
men också att göra medborgarna delaktiga
i politiken och för dem levandegöra
de samhälleliga avgörandena.

Vi har därför kommit till det resultatet,
att en vidgad användning av folkomröstningsinstitutet
kan medföra en intensivare
debatt framför allt i de frågor,
som ligger något vid sidan av de vanliga
partifrågorna, och att därför en rådgivande
folkomröstning kan utgöra ett
värdefullt och stimulerande inslag i demokratien.
Men låt mig liksom beträffande
valsystemet göra klart, att det är
ett långt steg från detta erkännande —
som vi alltid har gjort — till att införa
en beslutande folkomröstning, som vi
fortfarande anser det ytterst svårt att
förena med det parlamentariska systemet,
som i stort sett arbetar tillfredsställande.

Vi anser ingalunda, även om vi nu
lägger fram förslag om utvidgad användning
av folkomröstningen som rådgivande
institut, att frågan om demokratiens
anpassning efter samhällsomdaningen
därmed skulle vara slutbehandlad. Vi har

uppfattningen, att samhället befinner sig
under kontinuerlig omdaning, och vi har
samma syn på demokratiens arbetsformer.
Vi tror att det är ett livsintresse, att
debatten om den politiska demokratiens
organisationsformer hålles levande.

Men den debatten måste gälla de centrala
frågorna, spörsmålen om individen
och samhället, om friheten och tryggheten.
Man snedvrider hela denna debatt,
om man riktar in den på att riva ned de
samhällsingripanden, som vi steg för steg
byggt upp för att skydda individen. Debatten
måste förutsättningslöst ta upp
problemet, hur individens, medborgarens,
den enkla mannens och kvinnans
möjligheter att påverka politiken skall
utbyggas, hur kontakten mellan väljare
och valda bäst skall befordras och hur
medborgaren skall få både intresse och
ansvarskänsla för det samhälle, som bygges
av honom, men också för honom.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr statsministern sade
under senare delen av sitt yttrande; den
delen var tydligen genomtänkt. Däremot
får jag säga, att vad herr statsministern
i början av sitt tal yttrade var förfärligt;
där överträffade hans excellens sig
själv i agitatorisk ymnighet.

Statsministern påstod att jag skulle ha
gjort gällande, att statsdriften alltid är
underlägsen privat drift. Nej, herr statsminister,
hela andemeningen i mitt tal
var tvärtom att statlig och enskild verksamhet
kompletterar varandra, men att
man alltid måste vara vaksam gentemot
statsdriften, därför att den så lätt förfaller
till automatik. Kritiken måste alltid
vara levande, och jag tror inte att man
alltför mycket bör bagatellisera de exempel
vi under senare år fått beträffande
statsdriftens effektivitet.

Herr statsministern överdrev på
många punkter. Jag skall inte ingå på
någon diskussion om spritskatterna, men
nog är det väl ett egendomligt yttrande
av statsministern, att spriten i detta land
blivit billigare än alla andra varor.

Jag har inte heller gjort gällande att
budgeten skulle vara utomordentligt

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

stark. Jag sade i stället, att det nu i början
av riksdagen är för tidigt att fälla
något definitivt omdöme om hur budgeten
kommer att te sig. Jag tror att jag
på den punkten var så mild som man
över huvud taget kunde önska.

I fråga om tilläggslånen är det egendomligt
att konstatera, att vad som på
regeringssidan ansågs felaktigt i maj
1953 har blivit högsta politiska klokskap
ett halvt år senare.

Vi har accepterat sjukförsäkringen
och de ekonomiska konsekvenserna av
den, men jag vill erinra herr statsministern
om att därest folkpartiets förslag beträffande
sjukförsäkringens finansiering
hade följts av fjolårets riksdag, så skulle
försäkringen ha blivit billigare för statsverket
utan att några enskilda behövt bli
lidande. Över huvud taget vill jag uttala
min förvåning över att herr statsministern,
som dock i sin ungdom gått i söndagsskola,
så kan vantolka uttalanden,
som här har fällts. Jag tycker att herr
statsministern skulle påminna sig de lärdomar,
som han inhämtade i söndagsskolan
där borta i Värmland.

Jag kommer sedan till frågan om penningpolitiken.
Varför har inte penningpolitiken
tillämpats tidigare? Under flera
år yrkade vi på att man skulle sätta in
en mer effektiv penningpolitik i kampen
mot inflationen, men det dröjde åtskilliga
år, innan regeringen tog ståndpunkt till
frågan. Kan då inte regeringen erkänna,
att den ekonomiska politik, som förts
från år 1950 och framåt, i någon mån
bidragit till den inflatoriska utvecklingen
i landet? Varför skulle vårt land vara
mera känsligt för koreakrisens inflytelser
än de flesta andra länder i Europa?

När jag hör herr statsministern försvara
regeringens ekonomiska politik,
erinrar jag mig en historia. En mamma
kom med sin unge telning till en rådgivningsbyrå,
och när man där frågade henne
om anledningen, svarade hon, att hon
var bekymrad för sin unge son, därför
att han envetet förnekade, att han någonsin
begått ett misstag. Mannen på
rådgivningsbyrån svarade, att hon kunde
ta saken lugnt: »Han blir säkerligen
statsråd.»

Statsverkspropositionen m. m.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Dessa sex minuter ger
mig inte möjlighet att gå in på den del
av statsministerns anförande, som jag
närmast betraktar såsom ett valmanifest.
Det enda jag saknade var egentligen
den hornmusik, som brukar avsluta
en sådan där klangfull exposé, åtminstone
när den göres i Vinterpalatset
och inte i riksdagen. Jag skall emellertid
försöka att med några få ord
bemöta det som direkt hade avseende på
vad jag tidigare yttrat.

Statsministern tyckte tydligen, att det
var snålt av mig, när jag inte ville erkänna,
att det berodde på regeringen
att det sistförflutna år gått så mycket
bättre än man förutsatte i början av året.
Nej, det gör jag inte, därför att den politik,
som har förts, var just den politik,
som man förutsatte redan vid årets början
med dessa mera pessimistiska antaganden.
Följaktligen anser jag mig ha
rätt att säga att det inte beror på regeringens
politik att det nu har gått så
mycket bättre, utan på de mera gynnsamma
yttre omständigheterna.

Sedan kommer statsministern tillbaka
till historieskrivningen, att vi år 1951,
det avgörande året i fråga om inflationen,
villke avrusta beträffande alla försvarsåtgärder
men nu i alla fall kritiserar
regeringen, som hade vidtagit alla
dessa försvarsåtgärder, för att det inte
gick bättre än det gick. Det är en alldeles
orimlig historieskrivning. Vi hade
då såsom tidigare under efterkrigstiden
som den avgörande försvarsåtgärden
velat ha en rörlig penningpolitik, som
enligt vår mening på ett helt annat sätt
kunnat bemästra inflationssituationen år

1951 än man kunde med den långa raden
av regleringsåtgärder i övrigt.

Nu frågar man, om vi inte är beredda
att ge något erkännande för att det faktiskt
på senare tid har gått så mycket
bättre och att vi nu uppnått balans. Jo,
det är vi visst beredda att göra, och jag
gjorde det redan i fjol, då jag erkände
som ett framsteg att man äntligen kom
fram till kreditåtstramning såsom ett led
i den allmänna politiken från och med

1952 års början. Vi fick den inte i den

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
form vi ville, utan vi har fått den på
skruvar, alla möjliga sådana, men vi fick
den ändå. Jag tror att detta har varit ett
av de tämligen avgörande skälen till att
det sett annorlunda ut under åren 1952
och 1953.

Fortfarande föreligger emellertid, såsom
jag har framhållit, stora risker. Även
om finansministern nu förklarar, att han
är beredd att i fortsättningen skjuta penningpolitiken
i förgrunden, går det icke
att bemästra problemen i längden med
en penningpolitik av nuvarande märke,
utan det måste bli en ändring i överensstämmelse
med de önskemål vi tidigare
har utvecklat.

Det sägs här, att regeringen kommer
att behålla försvarsåtgärderna, så länge
de behövs. Om statsministern därmed
syftar bland annat på begränsningen av
fri avskrivningsrätt, är det enligt vår
mening så långt ifrån en försvarsåtgärd
att det tvärtom är ett hinder för att
utföra vad vi anser att läget nu framför
allt kräver, nämligen att få näringslivet
att göra allt för att åstadkomma kostnadsnedsättandc
rationaliseringar.

Statsministern slutade sitt anförande
med någonting, som jag faktiskt inte uppfattade,
nämligen att vårt ställningstagande
i sjukförsäkringsfrågan skulle vara ett
utslag av den mest krassa klassmentalitet.
När vi intog den ståndpunkten i
fjol, gjorde vi ingenting annat än vad vi
trodde att vi varit överens om förut,
nämligen att hålla tillbaka denna reform
i avvaktan på att skatterna efter dåvarande
nivå skulle kunna smälta detta. Vi
har gjort det, därför att vi tror, att hela
vår .sociala reformverksamhet äventyras,
i den mån vi överanstränger oss på
denna punkt, och vi har gjort det så
mycket mera som vi inte tycker, att vi
sitter i sjön på detta område med tanke
på den utomordentliga omfattning, som
sjukkasserörelsen har i detta land, och
den ytterligare komplettering av denna
sjukkasseverksamhet, som vi förband
med vårt förslag om uppskov med det
stora förslaget.

När det gäller tjänstemännen är jag
fullständigt främmande för varje försök
att från högerhåll göra någon dema -

gogi på den punkten. Vi vet att tjänstemännen
sedan gammalt förhållandevis
fäst större avseende vid sina förmåner
vid sidan av lönen och därför vid avvägningen
fått bättre förmåner och sämre
lön än de eljest skulle ha haft. Vi har
aldrig ett ögonblick förutsatt att denna
sjukförsäkringsreform skulle leda till en
försämring för tjänstemännen på detta
område. Jag ber att bestämt få tillbakavisa
varje som helst påstående om någon
tendens till klassmentalitet i det ställningstagande,
som vi har gjort i denna
fråga.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag vill till herr Ewerlöf
framföra mitt beklagande, om mitt
sätt att uttrycka mig verkligen kunde
leda till det missförstånd, som herr
Ewerlöf byggde sitt anförande på. Jag
sade följande: Det är fullt respektabelt,
om högerpartiet av olika skäl inte anser,
att en social reform skall genomföras,
utan hellre går in för en skattesänkning.
Det finns ingenting av moralisk
upprördhet från min sida inför ett
sådant ställningstagande. Det var således
högerpartiets ställningstagande i fjol,
och det redovisade jag. Jag sade, att vi
får väga behovet av trygghet för de sjuka
mot den uteblivna skattesänkningen
eller den skattehöjning som kommer, och
sedan får medborgarna avgöra, om de
vill ha det ena eller andra. Det var alltså
ett klart och redigt ställningstagande
från högerns sida.

Jag vände mig inte heller däremot,
utan mot att samtidigt som man säger
att man inte har råd att ge förmånen åt
folkets breda massor, så skriver högerns
tidningar att ett följande av riktlinjerna
för sjukförsäkringen skulle komma
att innebära våldsamma försämringar för
tjänstemannagrupperna. Det är detta som
jag menar var ett utslag för en krass och
målmedveten klassdemagogi.

Det faller mig inte ett ögonblick in
att tro, att herr Ewerlöf själv skulle kunna
göras ansvarig för det. Jag hoppas
att jag med detta anförande har klar -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

gjort vad jag tror mig ha sagt i mitt första
anförande och som det i varje fall
var min bestämda avsikt att säga. Högerns
nej till sociala reformer, det är det
gamla vanliga. Det är den höger, som
man vant sig att lita på, och det är ingenting
att säga om det. Men däremot är
det demagogi att, samtidigt som man
säger nej till de breda massorna, ge
tjänstemännen den uppfattningen, att det
som man här inte har råd att ge de
breda massorna är så uselt, att arbetsgivarna
nu har möjlighet att utnyttja den
nya lagen i sänkande riktning. Jag hoppas
att jag klargjort denna sak, så att
inte den missuppfattning, som herr
Ewerlöf gjort sig skyldig till och som
kanhända berott på oklarhet i mitt första
anförande, längre kan existera.

Sedan vill jag fråga herrar Ewerlöf
och Ohlon, om vi verkligen på nytt skall
ta upp diskussionen om 1951 års politik.
Det, som herrar Ewerlöf och Ohlon i
den delen sagt här i dag i korthet, har
inte en gång utan säkerligen hundra
gånger tagits upp till belysning från denna
bänk. Om jag skulle försöka att lika
kort som herrar Ohlon och Ewerlöf i dag
utvecklat saken försöka att bemöta dem,
så ligger saken ju till på följande sätt. När
koreakrisen bröt ut, befann vi oss i ett
samhälle med full sysselsättning. Om vi
inte hade gjort någonting alls från regeringens
sida, hade de stigande priserna
slagit igenom för alla svenska medborgare,
och dessutom hade den stigande
prisnivån varit en mycket stor stimulans
för investeringsverksamheten. Förutom
den utifrån kommande prisvågen
hade vi fått en överinvestering i landet,
som lett fram till en verklig inflation.
Det är vi väl överens om. Det som skiljer
oss är frågan, hur vi skulle minska
investeringarna och pressa tillbaka framför
allt näringslivets vilja att överinvestera.
Vi sade, att det kunde man göra
genom direkta åtgärder — byggnadsreglering,
minskning av bostadsbyggandet,
om det skulle behövas, investeringsavgift
och bilaccis — och därutöver genom kreditrestriktioner.
Högern och tydligen
även folkpartiet säger, att vi i stället
skulle ha lagt huvudvikten vid räntesteg -

Statsverkspropositionen m. m.

ringen. Däri ligger skillnaden. Gentemot
högerns och folkpartiets linje säger vi,
att en räntestegring i det läget skulle ha
fått tillgripas så hårt, att den hade slagit
blint och att den framför allt hade
slagit på de näringsgrenar, som hade de
största svårigheterna att kämpa med.
Hemmamarknadsindustrien skulle ha
kunnat pressas genom en räntestegring
i så hög grad, att det skulle ha blivit
arbetslöshet inom den industrien, under
det att investeringsverksamheten i den
gynnade exportindustrien inte skulle ha
berörts med en enda tusenlapp.

Det är den gamla diskussionen, den
eviga diskussionen från oppositionens
och regeringens sida. Regeringen har inte
på någon punkt ändrat sin mening. Vi
bär den meningen, att det var skonsammare
för svenskt näringsliv att gå den
väg, som vi valde. Men det är inte detta
som vi i dag diskuterar, utan vad vi diskuterar
är vad som hände år 1953, då
herrar Ohlon och Ewerlöf begärde, att
vissa åtgärder skulle vidtagas, och regeringen
sade, att den skulle vidta dessa
åtgärder, när den ekonomiska balansen
var återställd och man utan fara kunde
göra det. Men ni ville göra det i förväg,
och det är därför jag säger att alla
era spådomar om att vår politik under
1953 skulle leda till bekymmer för svenskt
näringsliv bär visat sig vara felaktiga.
Det är ju denna sak vi diskuterar. Gärna
för mig får man ta upp en ny diskussion
om det ekonomiska ämnet om 1951
års prisstegringar — vi har ingen anledning
att frukta för en sådan diskussion
— men jag utgick ifrån att vi någon gång
skulle kunna skänka ett stänk av förnyelse
åt en sådan traditionell inrättning
som riksdagens remissdebatt.

Det är otur för folkpartiet med dess
jordbrukspolitik. Precis som herr Ohlon
kommer in på det ämnet, faller talmannens
klubba som en räddande gong-gong,
och nu får vi so, om herr Ohlon tagit
räkning för alltid eller om han återkommer.
Tills vidare avvaktar jag hans
uppståndelse.

Herr Ohlon var mycket upprörd över
att jag höll ett så förfärligt anförande i
början av debatten. Ja, herr Ohlon, jag

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
utlade herr Ohlons text, och därför kunde
det inte bli mycket bättre. Det allvarliga
innehållet av herr Ohlons anförande
har jag bemött genom vad jag sade
till herr Ewerlöf. Herr Ohlon tar upp i
diskussionen den gamla debatten från
1950 och 1951, och dessa ting kan vi
gärna diskutera, men jag tror inte att de
har något särskilt intresse. Det enda nya
i herr Ohlons anförande var att han vidhöll
den uppfattning, som han hade om
tilläggslånen, varefter han tyckte att jag,
som gått i söndagsskola, inte skulle så
våldsamt överdriva, när jag försökte tala
om vad herr Ohlon sagt. Men, herr Ohlon,
min söndagsskollärare var mycket klarare
och redigare. Jag kunde begripa de
enkla sanningar han förkunnade, men
jag tror inte att någon av kammarens
ledamöter får någon ordning i herr
Ohlons resonemang om tilläggslånen. Det
är anledningen till att jag föredrar den
söndagsskollärare, som jag en gång hade
i Värmland, framför herr Ohlon.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern varnar
för och är rädd för en partisplittring,
men samtidigt skulle en splittring av
folkpartiet uppenbarligen av honom hälsas
med stor glädje, ty ingen glädje är så
stor som skadeglädjen.

Vad beträffar jordbrukspolitiken skulle
jag bara vilja säga, att jag inte alls
känner mig kompetent att ta upp den till
diskussion, utan jag vill bara uttala den
förhoppningen, att partiet inte på denna
punkt kommer att förfalla till något fäaktigt
kollektiv.

Jag vill instämma med statsministern
i hans uttalade önskemål att vi skall diskutera
årets budget och i samband med
detta vad som hände år 1953. I anledning
av hans senaste yttrande får jag be
honom ge upplysning om vem det var i
denna kammare förra året som förutspådde
en så olycklig ekonomisk utveckling
på grund av regeringens dåvarande
politik. Jag gjorde det i varje fall inte.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det förefaller, som om
den politiska tyngdpunkten skulle hål -

la på att förflytta sig till första kammaren,
trots folkpartiets bragelöfte att avskaffa
just denna kammare. Den animerade
diskussion som förekommit tyder
ju på att man tillmäter första kammaren
en viss vikt.

Liksom statsministern var jag besviken
över att herr Ohlon inte fick tillfälle
att utveckla sin syn på partiets jordbrukspolitik,
men när han nu fick ordet
på nytt, måste jag säga, att det inte
var mycket han hade att komma med.
Han sade endast — om jag fattade honom
rätt —- att han hoppades att folkpartiet
på den punkten inte skulle förfalla
till en fäaktig enighet.

Jag skall be att få ta upp några vardagssaker
i den här debatten. Först av
allt vill jag till hans excellens herr statsministern
rikta ett tack för det svar jag
här erhöll på min fråga om skogsfällningens
följder. Jag har redan i tidningarna
sett att arbetsmarknadsstyrelsen inkallat
parter från olika organisationer
och intressenter till överläggningar, och
det har också kommit fram något om
resultatet av dessa överläggningar. Jag
fattade statsministerns svar här i dag
som så, att regeringen är inne på liknande
linjer, kanske också med en och annan
utvidgning.

Den katastrofartade stormfällningen
av skog har medfört ekonomiska problem
av mycket stor räckvidd, inte bara
för de närmast drabbade skogsägarna
utan för hela befolkningen i de stormhärjade
trakterna genom de verkningar,
som den beräknas få flera år framåt på
arbetsmarknad och ekonomisk verksamhet
över huvud taget. Någon tillförlitlig
uppskattning av skadorna har ännu inte
kunnat göras, men enbart i Gästrikland
har man räknat med att omkring 10
miljoner träd fälldes på ett enda stormdygn,
av vilka hälften beräknas tillhöra
3 500 enskilda skogsägare — jag vill påpeka
att den siffra, som jag anförde här,
naturligtvis inte på något sätt strider
emot de siffror, som statsministern anförde,
eftersom de avsåg beräkningar
gjorda i kubikmeter. Det behövs ett ingående
samarbete mellan köpare och
säljare, arbetsmarknadens parter samt

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

myndigheterna för att lösa de problem,
som här har upprullats. Om någonsin
fordras här planmässighet för att inte
oerhörda värden skall gå förlorade till
skada för hela vårt land.

Jag tror dock, att man inte skall överdriva
vad som här hänt. Visserligen är
det en katastrof för de trakter, som har
drabbats, men katastrofen är av någorlunda
lokal natur. Det bär redan inträffat
hemma i Gävleborgs län, att uppköpare
från andra distrikt har sökt pressa
priserna mycket kraftigt. Jag tror
inte att den taktiken bör fortsätta, och
jag tror också, om pressen i det avseendet
blir alltför hård, att det finns möjligheter
för skogsägarna att vidtaga åtgärder
däremot. Man kan till exempel i
ganska stor utsträckning lagra avverkat
timmer i vattendrag under flera år och
på det sättet uppnå en bättre fördelning.
Viktigast i detta fall är givetvis
arbetskraftsproblemet, och jag är glad
åt att statsministerns svar på den punken
var så positivt som det var. Kreditfrågan
tror jag nog kan ordnas, särskilt
som ju regeringen här har antytt, att
kreditrestriktionerna inte skall få lägga
hinder i vägen. Skogsägarnas organisationer
har också för egen del ställt medel
till förfogande i det avseendet.

Ett gammalt önskemål, som bondeförbundet
drivit i många år i samförstånd
med skogsvårdens representanter, kommer
nu att förverkligas, sedan regeringen
förelagt riksdagen förslag till permanent
lagstiftning om frivilliga insättningar
på skogskonto, varigenom de ofta
ojämna inkomsterna från skogen kan
fördelas på olika år. Medan enligt 1951
års lag insättning endast kunde göras i
riksbanken, kan man nu välja riksbanken,
affärsbank, sparbank eller centralkassa
för jordbrukskredit, och det insatta
beloppet kan helt eller delvis få disponeras
efter fyra månaders uppsägningstid.
Bestämmelsen att insättning för ett
och samma beskattningsår får uppgå till
högst 60 procent av köpeskillingen för
rotsåld skog och 40 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter kan
anses fullt tillfredsställande under nor -

Statsverkspropositionen m. m.

mala förhållanden. Undantag torde emellertid
behövas för sådana katastroffall
som årets stormfällning.

Det har inte heller nu gått utan gnissel
att få denna viktiga fråga löst. För
en del byråkrater väger en eventuell ökning
av taxeringsmyndigheternas arbete
tyngre än skogsvårdens intressen, och
det gamla argumentet om möjligheten
att uppdela likviderna, en möjlighet som
dock först helt nyligen formellt stadfästs,
har även anförts. Riskerna härvidlag,
som vid nedgående konjunkturer
kan vara betydande, avfärdades helt lätt
såsom överdrivna. Riksdagsprotokollen
talar dock här sitt tydliga språk genom
de många propositionerna om avskrivning
av skogslikvider till domänstyrelsen
som följd av tidigare kriser. Enskildas
förluster i liknande fall kommer
aldrig till riksdagens kännedom.

Den tvångslagstiflning, som infördes
år 1951 i inflationshämmande syfte,
väckte en hel del misstro och har gjorts
till föremål för en livlig agitation av intresserade
politiska partier. När vi nu
får en smidig övergång till den fria insättningen
på skogskonto, bör denna agitation
kunna läggas ned såsom icke
längre användbar.

Den samhällsekonomiska balansen får
väl nu anses vara åtminstone för tillfället
återställd, sedan levnadskostnadsindex
legat stilla vid 212 i ett och ett halvt
år. Man hade nog väntat en nedgång, eftersom
en hel del prissänkningar inträffat,
bland annat för jordbrukets produkter,
men sänkningarna har uppvägts av
höjningar på andra områden. Medan
livsmedelskostnaderna sjunkit med 1,5
procent har till exempel hyresposten stigit
med 4 procent.

Det förtjänar här antecknas, att det
inte är livsmedlens priser, som för närvarande
håller upp levnadskoslnadsindex,
åtminstone inte om man tänker på
de livsmedel, som produceras av Sveriges
jordbrukare. Kaffet är tre gånger
dyrare nu än det var före kriget. Häromdagen
kunde man läsa en notis om att
en 25 öres chokladkaka nu kostar 90
öre. Dessa siffror säger något om hur

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

prisutvecklingen liar varit på andra områden
än just det som gäller jordbrukets
livsmedelsproduktion.

Vi hörde för några veckor sedan en
ekonomisk expert beklaga stelheten i
de inhemska jordbrukspriserna. I tider
med överskottsproblem och relativt låga
exportpriser borde, menade han, jordbrukspriserna
inom landet sänkas mer än
som sker för närvarande och ett eventuellt
inkomstbortfall få tas igen under en följande
inflationskonjunktur. Den första
delen av rekommendationen — kraftigare
sänkning i nedgångstider — väckte
säkert anklang hos auditoriet, som var
en handelskammare — men hur skulle
samma personer reagera, om jordbrukarna
krävde att få följa med fullt ut
med sina priser i en inflationskonjunktur?
Frågan behöver inte besvaras. Vår
jordbrukspolitik är sedan tjugu år tillbaka
inriktad på att moderera prisläget
både när det gäller uppåtgående och
nedåtgående rörelser, och det har åtminstone
inte konsumenterna förlorat
på.

Under sista året har en hänsynslös
agitation riktats mot vårt jordbruks ekonomiska
och fackliga sammanslutningar,
vilken bland annat utmynnat i en
livlig polemik i Jordbrukarnas Föreningsblad
mellan folkpartiets ledare
och Lantbruksförbundets företrädare.
Taktiken känns igen från tidigare skeden.
Om man kan få folk att tro, att ett
ingrepp i den fria konkurrensen, vilken
som bekant i verkligheten är långt ifrån
fri, mer gynnar den ena kategorien än
den andra, så tror man sig kunna misstänkliggöra
hela jordbrukspolitiken. Kan
man slå ihjäl organisationerna är fältet
fritt. Vi har avskräckande exempel från
andra länder i Europa. Jag tänker närmast
på Frankrike, där en kraftig propaganda
jämte åtgärder från regeringens
sida i fjol framtvingade en sänkning
av detaljhandelspriset för kött med 10
procent, men då var mellanhänderna så
starka att de kunde genomdriva en sänkning
av producentpriset med inte mindre
än 30 procent. Organisationerna där
var inte nog starka för att kunna hävda
sig.

Med tillfredsställelse konstateras att
investeringsavgiften och bilaccisen tagits
bort liksom att bostadsbyggandet
gjorts oberoende av tillståndsbeviljande.
Bilaccisen har vållat många missförstånd
och mycket missnöje, därför att
den sin natur likmätigt icke tillförts vägväsendet,
vilket bilismens företrädare
haft svårt att smälta. Jag hoppas att
återstående regleringar och inskränkningar
också skall försvinna så snart
omständigheterna medger detta.

Skattefrågan skall inte avfärdas lättvindigt.
Den uppfattningen är allmän
inom alla samhällsgrupper, att skattetrycket
är för hårt, men frågan är var
besparingarna skall sättas in i syfte att
få ner skatterna eller åtminstone hindra
dem att stiga. Försvaret kostar 2 miljarder
om året plus några tiotals miljoner,
folkpensionerna 1,3 miljarder, för
att taga ett par exempel. Man kan mycket
väl förstå den oro herr Ewerlöf känner
inför inskränkningen av repetitionsövningarna,
som skulle minska kostnaderna
för armén med 20 miljoner om
året. Men frågan är just var besparingarna
skall tagas. Det finns andra som
är lika känsliga när de sociala utgifterna
på något sätt tangeras med besparingsaktioner
som herr Ewerlöf är beträffande
försvarskostnaderna. Kommunisterna
ville i fjol minska kostnaderna
för Sveriges försvar med nära en miljard.
Det skulle ha blivit en kraftig skattesänkning,
men ingen nappade på den
kroken. När det senaste folkpensionstilllägget
genomfördes ville högern lägga
mer på de enskilda och mindre på staten,
men det var ju ingen verklig besparing.

Det är ingen godtagbar lösning att
som skett i vissa besparingsförslag vältra
över stora belopp från den statliga
till den kommunala beskattningen. Att
såsom även föreslagits genom bokföringsmässiga
åtgärder flytta över utgifter
från driftbudgeten till lånebudgeten
är icke heller försvarligt, så pass ansträngd
som lånemarknaden är. Vi bör
noga akta oss för bud och överbud när
det gäller statens utgifter. Var och en

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

har sina intressen att bevaka, och sammanlagt
blir det till sist mycket stora
utgifter.

Herr Ewerlöf var inne på högerns
sparbudget vid förra årets vårriksdag,
i vilket högern presenterade en del förslag,
men vid höstriksdagen hade högern
tydligen glömt denna besparingsaktion,
tv då biträdde högern med en
reservation i statsutskottet ett förslag,
som skulle ha inneburit mycket stora
utgiftsökningar.

Nu står de indirekta skatterna på programmet
i form av prishöjningar på tobak
och sprit. Jag skall inte göra några
kommentarer härom men vill införliva
med kammarens protokoll, att folkpartiets
största tidning i en ledare den 14
januari som sin oförgripliga mening
framhållit, att om inte socialdemokraterna
varit i allians med bondeförbundet,
hade det säkert legat närmare till
hands för finansministern att skaffa den
önskade merinkomsten genom att stryka
det allmänna mjölktillägget, som enligt
tidningens mening knappast fyller någon
annan funktion än att göra det lättare
för bönderna att avsätta smöret.
Reflexionerna får göra sig själva. Detta
utslag av folkpartistisk jordbruksvänlighet
var ett alldeles nytt uppslag, men
framkallade i sin tur en allvarlig »snyftning»
— det vackra uttrycket är Dagens
Nyheters i ett annat sammanhang —
från en annan av folkpartiets huvudstadstidningar
med bättre politiskt förstånd
men med mindre spridning, vilket
meddelas i objektivitetens intresse.

Enligt auktoritativa uttalanden från
partiledningen företräder folkpartitidningarna
sällan riksdagspartiets mening,
även om de tillätes att i mån av spridning
och förmåga bidraga till att samla
röster åt partiet vid valen. Jag skulle
emellertid gärna vilja veta, vad folkpartiets
jordbruksexpert har för mening om
detta uppslag från Dagens Nyheters sida.

Vad beträffar de indirekta skatterna
pågår utredningen, och ingen torde på
detta stadium kunna ha någon bestämd
mening, om dessa skatter kan ökas så
mycket, att den direkta skatten kan sänkas
utan att de mindre bemedlade träf -

Statsverkspropositionen m. m.

fas proportionsvis hårdare än de som
har det bättre ställt.

Det av utredningsmannen framlagda
bilskatteförslaget synes vara omöjligt att
acceptera utan en genomgripande omarbetning,
antingen denna kan äga rum inom
Kanslihuset eller en ny utredning
måste till.

Om det, för att ta ett exempel, är
riktigt, såsom framhållits i yttranden,
att kostnaderna för skogsbrukets biltransporter
skulle ökas med 15 procent,
så är detta en ren orimlighet. Liknande
saker har anförts från andra håll. Jag
citerar ur en tidning att skogsbrukets
motortransportkommitté med hänsyn till
de starka kostnadsökningarna har avstyrkt
förslaget i dess nu föreliggande
skick. »En ingående undersökning bör
göras om förslagets samhälls- och företagsekonomiska
följdverkningar», säger
kommittén. »Därvid bör även skogsbrukets
speciella och särpräglade transportförhållanden
beaktas.» Tretton andra
institutioner och sammanslutningar har
undertecknat yttrandet. De representerar
hela det svenska skogsbruket och
den svenska skogsindustrien.

Höjningen för lastbilar och bussar är
i vissa fall av sådan storleksordning att
den måste anses helt oförenlig med en
förnuftig trafikpolitik. Å andra sidan
innehåller förslaget sådana märkvärdigheter
som att fordonsskatten skulle sänkas
med över 50 procent för de tyngsta
personbilarna men höjas med 80 procent
för de lättaste. Jordbrukstraktorer
som någon gång visar sig på en väg skulle
också påläggas en dryg avgift.

Jag kan inte tänka mig att regeringen
skulle kunna vidarebefordra detta förslag
till riksdagen utan mycket kraftiga
justeringar.

De sent omsider tillkallade sakkunniga
fick av allt att döma för kort tid
på sig för att kunna påverka resultatet
av utredningen. Därom vittnar inte
minst de intetsägande reservationer eller
särskilda yttranden som fogats till
betänkandet. Ingen reservant har haft
möjlighet att ens antydningsvis framföra
ett alternativ till utredningsmannens
förslag.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Bilskatteutredningen är ett exempel
på vanskligheten i att göra utredningar
efter teoretiska linjer utan tillräcklig
kontakt med verkligheten. Den samlade
bilskattens höjd måste samordnas med
fordringarna på vägarnas standard. Vill
man ha autostrador av typen Malmö—
Lund för bilarna får väl även räkningen
betalas. Med litet mer återhållsamhet i
kravet på vägar som tål rekordhastiglieter
bör skatten kunna hållas nere.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN (s):

Herr talman! Av de inlägg som redan
har gjorts i dag från oppositionens talesmän
har jag inte kunnat få något annat
intryck än att de är präglade av en viss
resignation inför den ekonomiska utvecklingen,
som har varit så pass gynnsam
att talarna har vågat beteckna den
såsom tursam för regeringen. Inte heller
bär efter vad jag kunnat finna några
andra önskemål avspeglats i deras anföranden
än de gamla kända, i första hand
om skattesänkning, som återkommer årligen,
samt helt naturligt också ett konstaterande
av att statsutgifterna sväller
i sådan utsträckning, att talarna väl själva
har på känn att utsikterna till en
skattesänkning inom överskådlig tid är
ganska begränsade. Visst kan man, även
om man tillhör ett parti av samma färg
som den sittande regeringens, erkänna
att de ganska tunga skatter vi för närvarande
har att dras med är tämligen
oroväckande, men då vi ser på utgifternas
sammansättning blir vi på det
klara med att det inte är så värst mycket
som kan pressas ned utan att detta
på ett eller annat sätt äventyrar någonting
som vi ändå vill bevara. Försvarskostnaderna
har nått en höjd av två miljarder,
en ofantlig summa om vi jämför
den med vad vi ansåg oss kunna och böra
betala före kriget. De sociala utgifterna
går ju också till mycket mer pengar än
tidigare, men jag har den uppfattningen
att vi praktiskt taget är överens om att
reformerna har varit nödvändiga och
nyttiga. Visserligen säger lierr Ewerlöf
här i dag att han gärna för sin del vill
skjuta på sjukförsäkringsreformen intill

dess man känner med sig att man har
råd att betala vad det kostar. När vi tidigare
har diskuterat den frågan bar
jag för min del sagt, att eftersom den
sociala omvårdnaden i mycket stor utsträckning
när det gäller stats- och kommunalanställda
samt tjänstemännen på
den enskilda arbetsmarknaden har ansetts
vara av sådan karaktär att arbetsgivaren
skulle svara för den, men det
av vissa praktiska skäl inte har varit
möjligt att genomföra detta för de kollektivavtalsanställda,
så finner jag det
absolut nödvändigt att man löser denna
fråga på ett annat sätt. Tv kravet om
trygghet vid sjukdom måste vara lika berättigat
för den som är kollektivavtalsanställd
som för den som har tjänstemannaställning.
Även om det iir riktigt, som
herr Ewerlöf har sagt här tidigare i dag,
att tjänstemännen redan från början har
fäst större avseende vid de sociala förmånerna
än arbetarna och därför nöjt
sig med en relativt mindre lön mot att
de fick dessa sociala förmåner, så är
detta någonting soin icke gäller i dag.
Visserligen är det väl riktigt att tjänstemännen
fortfarande sätter värde på sina
sociala förmåner, men de är inte beredda
att avstå någonting av sina kontanta
löner för den sakens skull, utan i
lönehiinseende vill de gärna diskutera
sig fram till en rimlig relation till vad
arbetarna bär och lämna de sociala förmånerna
å sido. Nu anser inte jag för
min del att enbart arbetarnas önskemål
att i detta avseende, alltså i fråga om
de sociala förmånerna, komma i paritet
med tjänstemännen är någonting avgörande,
men det är nödvändigt om man
skall bibehålla relationen mellan de båda
olika löntagargrupperna, och det är
framför allt nödvändigt med hänsyn till
att arbetarna också behöver den trygghet
som ligger i att få ersättning vid
sjukdom och även i att få en ordnad
pensionering — den saken är inte direkt
aktuell nu, men jag hoppas att den
skall bli det ganska snart.

Jag vill gärna instämma i vad statsministern
sade i sitt anförande gentemot
herr Ewerlöf att ett parti, som företräder
de intressen som tjänstemännen har

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

av att bevara sina sociala förmåner, faktiskt
inte kan avvisa kravet från andra
grupper bara med den argumenteringen
att vi inte bär råd. Är det nödvändigt
att behålla de sociala förmånerna för
den ena, så måste det vara lika nödvändigt
att söka ge dem också åt de grupper
som nu inte har dessa förmåner. Yi
kan inte skjuta undan kraven på att lösa
även frågan om arbetarpensioneringen
med det argumentet att vi inte har råd.
Yi måste se till att vi får möjlighet att
göra de löneanställda likaberättigade i
detta avseende. Yi kan inte ge den ena
gruppen förmånerna av naturliga skäl
eller traditionella sådana men vägra den
andra gruppen. Det håller inte i längden.

Jag vet inte vilka man nu skall betrakta
såsom experter på den ekonomiska utvecklingen,
om det skall vara ekonomerna
som har till uppgift att följa både
vad som händer och sker och allt det
som kan ge någon vink om vad man kan
vänta för framtiden, eller om man skall
lita på näringslivets män som har praktiska
erfarenheter av verksamheten och
även bör ha vissa möjligheter i varje
fall att bedöma utvecklingen på något
kortare sikt, eftersom de ju ändå har
sina affärsförbindelser, sina order och
dylikt att gå efter, som ger dem en ledning
i bedömningen. 1952 föreföll det
praktiskt taget — vilket också sagts här
tidigare i dag — som om alla var så
gripna av pessimismen inför reaktionen
på den överkonjunktur vi tidigare hade,
att de inte trodde på möjligheterna för
Sverige att hävda sig på utlandsmarknaden.
Alla prognoser gick i pessimismens
tecken. Ekonomerna gjorde sina beräkningar,
som gick ut på att för 1953 hade
vi inte mycket att räkna med. Det skulle
bli försämringar. På Arosmässan i
Yästerås gjorde industriens representanter
ännu längre gående uttalanden i
rent deprimerande riktning. En av ekonomerna
som hade varit med om att
utarbeta någonting som ligger till grund
för bedömningarna 1953, lär ha sagt att
om han hört industrimännens syn på
dessa ting innan han skrev sitt opus,
hade han nog gjort det ännu mera pes -

Statsverkspropositionen m. m.
simistiskt. Nu visar det sig, att 1953 inte
alls har blivit så dåligt som man trodde.
Det har gått mycket bättre än någon
hade väntat, och det är vi allesammans
glada åt. Oavsett om det nu, som oppositionen
vill göra gällande, beror på att
regeringen haft en oförtjänt tur, eller
om det har varit en planering av den
ekonomiska politiken som har givit dessa
resultat, så är det ändå glädjande för
oss alla att det har gått så pass bra.

Det sades här vid den remissdebatt
som hölls under höstriksdagen att en
mycket stor del av vad vi nu kunde inhösta
på utlandsmarknaden berodde på
att vi minskat våra lager i ganska stor
utsträckning. Följaktligen vore det en
förtäring av reserver som vi samlat tidigare.
Man befarade också att lager nu
lades upp i de olika avnämarländerna
så att vi för kommande tider hade att
räkna med mindre avsättning. Ja, det
står väl klart i dag att exempelvis det
oproportionerligt stora lager vi hade av
massa och kanske även av andra produkter
inom skogsindustrien har minskats,
men denna minskning var ju önskvärd
och är inte alls oroande, eftersom
det tydligen ligger till på det sättet att
om efterfrågan skulle stå sig och det
skulle finnas möjligheter att sälja lika
mycket under 1954 som 1953, så finns
både råvaran och produktionsmöjligheterna.
Följaktligen behöver man inte gå
och vara ledsen över att lagren minskats
till en nivå som är mera naturlig
med hänsyn till vad företagen kan lagra
och med någorlunda god ekonomi också
vill ha liggande i lager.

För 1954 har näringslivets representanter
en betydligt ljusare syn på framtiden.
Visserligen är man något tveksam
om vad som kan hända i Amerika,
och konjunkturutvecklingen där betyder
ofantligt myckel för hela världens
ekonomi och då naturligtvis också för
Sveriges. Men samtidigt vågar man väl
räkna med att den regim som nu sitter
i Amerika, där republikanerna efter en
lång följd av år har efterträtt demokraterna,
inte skall sköta sin ekonomiska
politik på det sättet att den redan efter
ett fåtal år skall stå inför en depression

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
av sådan natur att en betydande arbetslöshet
uppstår. Även om inte republikanerna
i Amerika ser på den ekonomiska
politiken på samma sätt som demokraterna,
så tror jag att de kommer att ha
ett eget intresse av att bevara en någorlunda
god sysselsättning och en någorlunda
god stämning hos väljarna.

Det har också, inte så mycket i höst
men tidigare, talats om den fruktade
konkurrens som Sveriges industri hade
att möta ute på världsmarknaden. Detta
var väl alldeles riktigt. I de stora krigshärjade
industriländerna kunde industrien
av naturliga skäl inte konkurrera
under de första åren efter krigets slut,
men det var att vänta att man där undan
för undan skulle bygga upp sin industriapparat
och åter uppträda på
världsmarknaden. Ett av de mest fruktade
länderna var naturligtvis Västtyskland.
Detta har nu kommit tillbaka på
världsmarknaden och har självfallet en
mycket stor konkurrensförmåga. Men av
utvecklingen under år 1953 förefaller
det inte som om denna skulle vara mera
besvärande än att svensk industri har
möjligheter att hävda sig, naturligtvis
inte på samma goda betingelser som tidigare,
men ändå i tillräcklig grad.

Jag tror heller inte att man behöver
räkna med att de länder, som nu undan
för undan återkommer på världsmarknaden,
skall kunna konkurrera på basis
av att de breda folklagrens levnadsstandard
hålles nere. Allteftersom landets
förutsättningar att hävda sig förbättras,
kommer säkerligen arbetarna där liksom
i andra länder att göra allt vad de
förmår för att åstadkomma en förbättring
av sina levnadsförhållanden. Tysklands
arbetare har inte tillhört det slaget
som har underlåtit att hävda sina intressen.
De har även efter krigets slut
byggt upp mycket starka organisationer,
och det finns all anledning att tro att
allteftersom resurserna ökas, kommer
också Västtysklands arbetare att kräva
en rättmätig andel av produktionsresultatet.
Inom svensk fackföreningsrörelse
betraktar vi det följaktligen inte såsom
någonting för all framtid bestående att
arbetarna i andra länder skall arbeta

för svältlöner, medan man i Sverige måste
räkna med att hålla någonting som
skulle kunna betecknas som en relativt
hög lönenivå.

Det är ett par andra synpunkter jag
också vill anföra i dagens remissdebatt.
Kammarens ledamöter såg säkert att tidningspressen
under senare delen av förra
året mycket kraftigt slog upp meddelande
om det s. k. priskriget. Man väntade
väl också ganska stora resultat av
detta priskrig. Det har nu i det praktiska
livet inte visat sig äga samma omfattning
som i tidningspressen. Det har
inte blivit större resultat av de prissänkningar
som skett än att dessa nätt
och jämnt har uppvägt de prisstegringar
som har förekommit på andra områden.
Levnadskostnadsindex står fortfarande
kvar i 212, och såvitt man kan
förstå föreligger inga större utsikter till
en raskare takt när det gäller prissänkningstendenserna.
Detta ledde till att arbetarna
genom sina organisationer inför
årsskiftet begärde förbättringar i avtalen.
Visserligen bär en av de största
organisationerna, nämligen inom den
mekaniska verkstadsindustrien, prolongerat
avtalet på oförändrade villkor, men
en del andra grupper har som sagt begärt
förbättringar. Framför allt har naturligtvis
kraven varit betydande på sådana
håll där arbetarna fortfarande ligger
lågt på löneskalan både absolut och
relativt. I sina argument gör de gällande
att de hade väntat sig större effekt av
prissänkningarna under år 1953. Mycket
litet har inträffat i det avseendet,
och de vågar därför inte hoppas att genom
prissänkningar få någon standardförbättring
under den tid som kan överblickas
eller som är aktuell i diskussionen
om avtalsfrågorna.

Med hänsyn till denna tröghet i prisutvecklingen
är det ganska naturligt att
kravet på priskontrollens bibehållande
är ganska starkt bland fackföreningsrörelsens
folk. Det finns en tröghet i prisanpassningen
i nedåtgående riktning
som man ur många synpunkter kan finna
naturlig, och därför anser vi att priskontrollen
icke kan avvecklas så länge
de nuvarande förhållandena råder.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Existerar inte en funktionsduglig priskontroll
och en utbyggd monopolövervakning
— en sådan skall ju komma till
stånd någon gång i framtiden, men den
är i varje fall inte färdig i dag — vågar
vi inte lita på att prisutvecklingen blir
så gynnsam som kunde vara möjligt med
hänsyn till både produktivitetsutvecklingen
och utvecklingen av vår handel
med främmande länder. Importpriserna
har ju sjunkit, men denna sänkning har
inte slagit igenom i levnadskostnaderna.

Det skall väl i detta sammanhang inte
heller stickas under stol med att det hos
många i våra led väckt förvåning att den
stigande produktionen av livsmedel inte
har lett till någon mera märkbar sänkning
av livsmedelspriserna inom landet.
Det blir bättre skördar, men priserna är
oförändrade. Under senare tid har också
gjorts vissa utredningar på detta område,
och det material som man fått
fram tyder på att numera ingen mer betydande
inkomstklyfta skulle föreligga
mellan jordbruksbefolkningen och övriga
befolkningsgrupper. Då tycker man
att det inte skulle finnas samma skäl
som tidigare för att en höjning av lantarbetarlönerna
ovillkorligen skulle behöva
slå igenom i jordbrukspriserna för
hela det antal som räknas såsom anställda
vid jordbruket. I det resonemanget
går man ju ut ifrån att eftersom det är
de större och mest räntabla jordbruken
som framför allt har anställd arbetskraft,
skulle de kunna svara för en mindre
höjning av lönerna till de anställda utan
att deras ställning skulle försämras. Det
är de större jordbruken som har resurserna,
det är de större jordbruken som
har anställd arbetskraft — följaktligen
skulle det inte vara alldeles nödvändigt,
menar man, att en höjning av lantarbetarlönerna
automatiskt måste slå igenom
i jordbrukskalkylen på det sättet att
man räknar med en motsvarande höjning
även för de 80 procent som är sysselsatta
inom jordbruket men som icke
är löneanställda.

I den av nationalbudgetdelegationen
utarbetade rapporten säges, att det nuvarande
stabila läget bör användas för
en konsolidering av vårt lands konkur 3

Förslå kammarens protokoll 195''f. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
renskraft. Det är väl ingen som vill bestrida
riktigheten i ett sådant uttalande.

Vi tycker också att större uppmärksamhet
bör ägnas åt näringslivets strukturfrågor.
Tullhöjningarna är aktuella,
och en kommitté behandlar nu dessa
frågor. De är särskilt aktuella för vissa
industrier som för närvarande är i ett
beträngt läge •— textilindustrien hör väl
dit. Vi har nog i allmänhet den uppfattningen,
att det är ganska tvivelaktigt på
längre sikt att lita till det skydd som
man kan få för sin industri i form av
höjda tullar. Det kan gälla endast begränsande
grupper, och det kan också
gälla endast under en begränsad tid.

Ett målmedvetet arbete för fortsatt rationalisering
är enligt vår mening det
enda alternativ som man kan bygga på
för att skapa såväl konkurrenskraft som
större möjligheter att bygga upp en högre
standard och bättre betalningsmöjliglieter.

Det är klart att man kan diskutera formerna
för en sådan rationalisering. För
några år sedan var det mycket aktuellt
med branschutredningar i statlig regi,
och i ett par fall har sådana utredningar
också fullföljts och givit vissa resultat,
men intresset har på senaste tid
minskat. Inga sådana utredningar är i
gång, och industriens män synes inte ha
något intresse för att ytterligare några
kommer till stånd. Det är möjligt att
man kan nå vissa mål genom att ta upp
sådana överläggningar exempelvis mellan
parterna på arbetsmarknaden, alltså
mellan arbetare och arbetsgivare direkt,
för att diskutera vilka möjligheter som
finns. För ett par år sedan togs ett gemensamt
initiativ inom textilindustrien,
där man gjorde en snabbutredning beträffande
de förändringar som inträffat
under de senare åren. Textilindustrien
hade ju haft en gynnsam konjunktur
under kriget men en besvärlig situation
därefter, och så gjordes en utredning
som säkerligen hade visst värde i förhandlingarna
mellan parterna. Det är
möjligt att det skulle gå att på detta
sätt komma till resultat inom sådana
områden där man nu har stora svårigheter
med hänsyn till konkurrensen ut -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ifrån. Det är kanske också på det sättet,
att en del av den produktion vi tagit
upp inom landet under kriget, då avspärrningen
rådde, är av sådan beskaffenhet
att vi inte har några möjligheter
att konkurrera med en billigare import.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag också vilja säga några ord om skattefrågorna.
Jag har redan tidigare sagt,
att vi nog alla har den uppfattningen
att statsutgifterna kommit upp till en
relativt hög höjd, samt att det är mycket
svårt att skära ned någonting av
det som är sammanställt såsom det totala
utgiftsnettot. En mycket stor del
av dessa utgifter skall betalas genom
skatter. Det har sagts vid flerfaldiga
tillfällen att de direkta skatterna har
nått en sådan höjd, att det inte är tänkbart
att gå längre. De högre inkomsterna
är redan nu genom progressiviteten
så starkt belastade, att om man skall ta
ut någonting i form av direkta skatter,
gör sig detta kännbart också mycket
starkt för de lägre inkomsttagargrupperna.
Då har man bara den indirekta
beskattningen att tillgå. En särskild
kommitté håller på med en utredning
av denna fråga, och det har brutits ut
två ting som skulle kunna bli föremål
för behandling redan innevarande år,
tobaken och spriten. Principiellt har vi
nog tidigare haft den inställningen, att
vi inte gärna ville ha några indirekta
skatter. Det enda undataget har varit
tobak och sprit, där man varit överens
om att det alltid kunde tas ut något.
Det är klart att skall man lägga indexsynpunkter
på prisutvecklingen sedan
1951 kan man väl säga, att spriten och
tobaken inte har stigit lika mycket som
andra varor, och att det därför skulle
finnas en möjlighet att ytterligare något
höja priserna.

Ett faktum är, att döma av de siffror
som vi fått i statsverkspropositionen,
att det behövs mera pengar för att
täcka de utgifter som kommer, framför
allt i och med sjukförsäkringens genomförande,
och även om det kan verka
litet egendomligt att man skall supa
ihop pengar till den sjukreform vi beslutat
— och många kan reagera mot

detta — lär det nog ändå bli så, när vi
kommer fram till de slutliga avgörandena,
att vi måste acceptera en höjning
av spritskatterna och också någon höjning
av tobaksskatten. Även om det kan
göras mycket starka invändningar mot
en sådan höjning, eftersom vi redan har
relativt höga priser, är det nog ändå på
det sättet att spriten och tobaken är de
varor som man lättast kan ta ut indirekta
skatter på, om vi nu skall gå den
indirekta beskattningens väg. Därför
tror jag för min del, herr talman, att
vi slutligen här i riksdagen kommer att
fatta ett beslut som innebär att det blir
en höjning på dessa båda varor.

Sedan har vi ytterligare ett skatteförslag,
nämligen om bilskatterna, som antagligen
inte kommer att aktualiseras innevarande
år, men som ändå har blivit
föremål för mycken diskussion. Jag har
velat begagna detta tillfälle att säga några
ord om det, inte därför att jag är
särskilt sakkunnig, men därför att det
ändå är något som jag skulle vilja ha
sagt.

Det har ju varit en fullständig storm
från olika grupper av motorfordonsorganisationer
kring det framlagda bilskatteförslaget.
Det finns naturligtvis ett
mycket stort utrymme för meningsbrytningar
kring detaljerna i detta förslag,
eftersom det innebär en fullständig omläggning
av den hittills utgående direkta
fordonsbeskattningen. Det kan av naturliga
skäl tvistas om huruvida avvägningen
mellan de olika fordonskategorierna
är riktig. Eftersom det är fråga om en
generell bedömning efter det beräknade
genomsnittet är det inte så svårt att inom
de olika kategorierna kunna få fram
avvikelser av betydande storleksordning
som man kan använda för att säga att
utredningsmannens beräkningar är fullständigt
uppåt väggarna.

Det kan också diskuteras, huruvida
den framräknade kostnadsbelastningen
för småbilarna skall ta sig uttryck i en
stark höjning av den direkta fordonsskatten,
när samma beräkningar ger vid
handen att den direkta skatten för de
större bilarna bör sänkas. Oppositionen
säger att det är orimligt att höja skatten

Tisdagen den 19

för småbilarna, som ju är de bilar som
den del av befolkningen som har de
minsta resurserna måste hålla sig till,
och samtidigt sänka skatten för de större
bilarna.

Det är klart att om beräkningarna och
grunden för dem är riktiga och ger till
resultat att om man skall ta ut vad de
olika kategorierna rimligen bör svara
för i fråga om vägunderhållet, så blir
det på det sättet att eftersom småbilarna
förbrukar så litet bensin måste de belastas
med en större fordonsskatt för att
de över huvud taget skall betala sin andel
av de sammanlagda kostnaderna. De
större bilarna förbrukar nämligen mer
bensin och kör genomsnittligt fler mil
per år. Följaktligen kan fordonsskatten
för dem sättas lägre. Men jag erkänner
gärna att i resonemanget om den riktiga
avvägningen mellan dessa båda kategorier
kan man även lägga in sociala synpunkter.
Jag förmodar dock att utredningsmannen
inte haft någon anledning
att ta ställning till en sådan avvägning
i sitt förslag om bilbeskattningen. Det
får väl bli en fråga som prövas i andra
instanser.

Det har även kommit fram starkt missnöje
och förnummits stark oro hos företrädarna
för den tyngre lastbilstrafiken
och för bussarna. De förmenar att de
framlagda beräkningarna måste vara felaktiga
och att förslagets genomförande
skulle komma att medföra stora svårigheter
för såväl företagarna själva som
för deras anställda arbetare. Detta är naturligtvis
synpunkter som kan diskuteras,
men ur utredningsmannens synpunkt
har det ju gällt att få fram vad
de olika fordonskategorierna rimligen
bör betala. Om sedan andra faktorer kan
spela in vid fastställandet av den slutliga
skatten, är det något som får diskuteras
när förslaget skall behandlas inom
de olika instanserna.

Eljest har vi nog, tror jag, i allmänhet
den uppfattningen, att det är de
tyngre bilarna som sliter mest på våra
vägar. Vägarna har helt enkelt inte varit
byggda för den nuvarande tunga trafiken,
där bilarna tar laster upp till 10
ton och däröver och kommer upp i en

januari 1954 fm. Nr 2. 35

Statsverkspropositionen in. m.
totalvikt av 15 å 20 ton. Våra vägar har
faktiskt blivit sönderkörda på grund
av den tyngre trafiken, och de har dessutom
visat sig för smala för nuvarande
fordon, varför de måste byggas ut.

Även om den tyngre trafiken är inställd
på en lägre skatt och reagerar
våldsamt inför det framlagda förslaget,
som för dess del innebär en fördubbling
av beskattningen, anser jag nog att utredningsmannen
ur sakliga synpunkter
har ganska rätt i sitt konstaterande att
det är den tunga trafiken som frestar
mest på våra vägar. Om den skall betala
de verkliga kostnaderna härför måste
det medföra en relativt stark höjning av
vad den hittills har betalt i skatt.

Vi får överlämna åt sakkunskapen att
diskutera riktigheten i de framlagda beräkningarna.
Själva principen att varje
grupp av vägtrafikanter skall betala sin
skäliga andel av vägkostnaderna måste
emellertid enligt min mening vara sund.
För lekmannen och kanske framför allt
för riksdagen är det av väsentlig betydelse
att fastslå, huruvida motorfolket
och dess företrädare i de olika organisationerna
är anhängare av denna princip
vid skattens avvägning, nämligen den
principen att de olika kategorierna skall
betala sin skäliga andel av vägkostnaderna.
Är så förhållandet, blir frågan
mindre komplicerad.

Även om det förefaller troligt att den
tyngre trafiken, som jag nyss sade, i betydande
grad frestar på våra vägar, är
det väl ingenting som hindrar att även
företrädarna för denna trafik kan diskutera
den riktiga avvägningen med
andra kategorier bland dem som trafikerar
våra vägar. Om den diskussionen
om den riktiga avvägningen mellan de
olika kategorierna får klaras av experterna
och företrädarna för de olika bilägarkategoriernas
organisationer, kan ju
sedermera diskussionen här begränsas
till frågan om hur mycket som behövs
för vägunderhåll och vägbyggen. Då blir
det betydligt enklare för oss att ta ställning
till vad som kan vara rimligt.

I diskussionen om vad som behövs
och vad som kan läggas ner på våra vägar
kan det inte gärna bli fråga om att

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sparsamheten skall komma i första hand.
Vägtrafikanterna har ett mycket starkt
intresse och behov av att få så goda och
väl underhållna vägar som möjligt. Det
måste följaktligen ligga i deras intresse
att allt vad som med hänsyn till våra
resurser i fråga om både material och
arbetskraft kan läggas ned på vägarna
också disponeras för detta ändamål. Men
då får man väl också acceptera de kostnader
som erfordras för att klara den
saken.

Har utredningsmannen i den delen varit
för optimistisk när han räknat med
att vi under en femårsperiod skulle lägga
ner över fem miljarder på vägarna,
får väl detta ses mot bakgrunden av vad
motorfolket självt tror vara erforderligt
och vad man inom deras organisationer
har för önskemål. På längre sikt kan det
inte gärna vara någon differens i uppfattningen
härvidlag. Det billigaste för
bilarna och biltrafikanterna är säkerligen
goda vägar. Det är bättre att betala
något mer för vägunderhållet och vägbyggen
än att försöka klara sig undan
med så litet som möjligt och därigenom
få vägarna förstörda. Det blir dyrare
även för motorfolket.

Herr talman! Med framförande av dessa
synpunkter har jag ingenting emot att
statsverkspropositionen hänvisas till utskott.

Herr ELOWSSON, NILS (s):

Herr talman! När den budget, som vi
nu behandlar, blev offentlig, kunde man
konstatera att den i oppositionspressen
möttes med en betydande olust. Samma
olust har man kunnat konstatera här i
dag från de talare för oppositionen, som
hittills haft ordet, och jag skulle tro att
vi får höra flera exempel på den. Olusten
knyter sig givetvis till det förhållandet,
att den beskrivning av utvecklingen,
som oppositionen låtit oss höra
under de senaste åtta åren, i ekonomiskt
och många andra hänseenden står i mycket
dålig överensstämmelse med den
framlagda budgeten. Det visar sig att det
inte alls har gått så som man från oppositionens
håll har påstått, och det finns
icke heller någonting som tyder på att

det kommer att ske under den närmaste
tiden. Det måste väl nu också från oppositionens
sida sägas att den politik, som
regeringen har fört, har varit en klok
politik, som lett till goda resultat för
landet. Det är då ganska naturligt att
oppositionens företrädare blir så där beskedliga
i tonen, när de talar om budgeten,
och inte går till anfall på samma
sätt som tidigare.

När herr Ohlon talade om sin uppfattning
angående denna budget, gjorde
han emellertid gällande, att åtminstone
på en punkt finansministern hade följt
folkpartiet i vad folkpartiet hade föreslagit
förra året. Herr Ohlon gjorde gällande
att då hade inte finansministern
velat lyssna till folkpartiets råd, men i
år hade finansministern gjort det. När
jag hörde herr Ohlon tala på det sättet,
var det en företeelse, som rann mig i
minnet.

Nere i södra Sverige åtminstone var
det vanligt, innan lantbrukarna mera allmänt
fick bilar, att de hade en fin åkvagn
som de körde med till kalas och över
huvud taget använde när de skulle ut och
vara litet snyggare och finare. Då satt
vanligtvis far själv framme i det första
sätet och körde. Bredvid sig hade han
ett eller flera barn, beroende på hur
många barnen var. I det bakre sätet
satt mor och den lille minste. När far
satte sig att köra lade han den överflödiga
delen av tömmen över ryggstödet
på sätet, alltså bakom sig. Där satt den
lille minste och körde med tömmen. Han
var då precis lika glad och uppspelt, som
herr Ohlon var i dag, när han sade att
regeringen rättat sig efter folkpartiet.
Det har ju varit så hela tiden som regleringarna
funnits till, att folkpartiet kommit
med förslag om att regleringarna
skulle avvecklas. När så regleringarna
slutligen avskaffades, menade herr Ohlon
att regeringen följt folkpartiet. Så skulle
det också ha varit den här gången. Vi
som något känner till folkpartiet och
något känner till finansministern, tror
emellertid inte att han rättar sig efter
folkpartiet. Hade han gjort det, skulle
han näppeligen ha fått så mycket ovett
som han nu fått.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Herr Ewerlöf var inne på frågan om
möjligheten att sänka skatterna. Det är
in ett tacksamt ämne att tala om. Det har
det alltid varit och kommer förmodligen
också alltid att bli. Han nämnde ingenting
om vilka skatter som skulle sänkas.
Han nämnde icke heller om vilka utgifter
som skulle sänkas. Däremot föreslog
han en ökning av statsutgifterna på
20 miljoner för försvaret. Om man föreslår
en så pass kraftig höjning av statens
utgifter som 20 miljoner kronor,
borde man väl ändå — även om man inte
anger varifrån dessa 20 miljoner skall
tas — avstå från att sänka statsinkomsterna.
Då blir det ju ändå mindre
möjligheter att öka utgifterna för försvaret.

Herr Ewerlöf var även inne på frågan
om sjukförsäkringsreformen. Han
erinrade om att högern förra året föreslog,
att vi inte då skulle ha fattat något
beslut om den reformen. Det kunde
man naturligtvis ha avstått ifrån och
därigenom sluppit en del skatter, som vi
nu måste ta. Men vi skall inte glömma
att när ikraftträdandet av sjukförsäkringsreformen
bestämdes till den 1 januari
1955, så var det inte bara för att
vi skulle få den nya sjukförsäkringen
från den tidpunkten utan också för att
vi skulle kunna få den lag om yrkesskadeförsäkring,
som kommer att behandlas
av innevarande års riksdag.
Den gamla lagen har ju sedan länge varit
föråldrad och icke vare sig gett tillräckligt
skydd åt dem som drabbats av
yrkesskador eller möjliggjort att hjälpen
kommit tillräckligt fort. Det är en
fråga av hög angelägenhetsgrad att vi
får en ny yrkesskadeförsäkring. Den frågan
måste emellertid lösas på det sätt
som nu föreslås och som anses bäst,
nämligen i samband med sjukförsäkringsreformen.
Ett beslut om yrkesskadeförsäkringen
kunde alltså inte fattas
förrän man beslutat om sjukförsäkringen.
Det var därför på tiden, herr talman,
att beslutet om sjukförsäkringsreformen
fattades i fjol. Det är också därför
som vi måste ta de med sjukförsäkringsreformen
förenade kostnaderna.

När man emellertid ser på denna bud -

Statsverkspropositionen m. m.

get och tänker på den utveckling, som
föregått den, kan man inte komma ifrån
att det på punkt efter punkt visat sig
att oppositionen bedömt läget fel. Det
har som bekant inte alls blivit på det
sättet, att den förda räntepolitiken lett
till ovillighet att spara. Man kan gott
säga att det förts en sabotagepropaganda
mot sparandet, men sedan den upphört
har sparviljan ökat. Inte endast sparbankerna
uppvisar insättningsökningar, utan
på senare tiden också affärsbankerna,
något som torde hänga samman med
försäljningen av lager och över huvud
taget den gynnsamma utvecklingen av
vår handel. Från oppositionens sida har
man bestämt hävdat att det skulle vara
nödvändigt att höja räntan; om inte detta
skedde, skulle vi råka in i ekonomiska
svårigheter som inte skulle kunna bemästras.
Emellertid har det visat sig att
vi inte behövt höja räntan, utan tvärtom
kunnat företa en mindre räntesänkning,
på samma sätt som man gjort annorstädes
ute i världen.

Det har också sagts, att investeringsbegränsningarna
skulle lamslå exportindustriens
konkurrenskraft. Detta är uppenbarligen
inte riktigt. I stället har det visat
sig att åtminstone representanterna
för de större exportföretagen i år är
besjälade av en större optimism än i fjol.
Detta visar väl mycket tydligt, att vi inte
har att kämpa med en sådan konkurrens
från utlandet, som man tidigare talat
om.

Man kan inte heller säga att den budget,
som vi nu behandlar, i sin tur skulle
ha dämpat förhoppningarna inom näringslivet.
Det visar sig i stället, att
aktievärdena på börsen gått upp från
dag till dag efter det budgetförslaget
framlades. Detta tyder på att man räknar
med att företagens avkastning kommer
att bli ännu bättre än hittills.

Om man därtill lägger, att penningvärdet
har stabiliserats och att den restriktiva
penningpolitiken uppenbarligen
varit nyttig, tror jag inte det kan sägas
att den förda politiken varit sämre än
en politik, som gjort ett försök med den
höjda räntan. Statsministern har redan
närmare utvecklat den synpunkten.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi har under denna tid fått balans i
vår yttre och inre ekonomi, och vi har
sett hurusom tillgångarna i valutafonden
under det senaste året ökats dag för dag.
Om vi också tänker på den försvarspolitik,
som förts och som är ett uttryck
för vår utrikespolitik, måste man nog
säga att inte bara den svenska politiken
i ekonomiskt avseende under de senare
åren varit klok och försiktig och
lett till ett för landet gott resultat, utan
detsamma måste utan tvivel sägas även
om vår utrikes- och försvarspolitik. Såvitt
man kan döma av uttalanden, som
gjorts på olika håll ute i världen, är detta
den allmänna uppfattningen om Sveriges
läge och politik i dag.

Det var emellertid inte främst detta jag
här tänkte tala om; många andra har
redan varit inne på dessa frågor. Framför
allt vill jag säga några ord om trafikolyckorna,
en fråga som det finns anledning
att ta mycket allvarligt på inte
bara i vårt land utan också på andra
håll. Om vi med visshet kunde säga, att
år efter år, i by efter by, socken efter
socken, stad efter stad i vårt land skulle
på en dag av en eller annan orsak dödas
800 människor, är det väl ingen tvekan
om att vi alla skulle vara beslutna att
göra allt för att hindra en sådan katastrof.
Men när det gäller åtgärder för att
hindra trafikolyckorna, har man hittills
i huvudsak begränsat sig till mycket
lindriga straff och för övrigt till propaganda.
Vi har sett att propagandan inte
på långt när givit det avsedda resultatet.
I stället har man nödgats konstatera
att antalet trafikolyckor ökats samtidigt
med att antalet motorfordon ökats. Under
förra året dödades i trafiken 810
människor, om man inte räknat fel, omkring
2 000 skadades mycket allvarligt
och omkring 10 000 fick sådana skador
att de måste söka läkarhjälp. Jag skall
inte tala om de svåra ekonomiska skador
som dessa olyckor vållar. Jag behöver
inte heller erinra om vilka utrymmen
trafikolyckornas offer upptar på
våra lasarett, något som i mycket hög
grad fördyrar vår sjukvård. Man behöver
bara rikta uppmärksamheten på offren
av människoliv för dessa trafikolyckor,

för att det skall stå klart, att någonting
med nödvändighet måste göras.

Kommunikationsministern har på detta
område tagit ett mycket berömvärt
initiativ, som vi så småningom får se
resultatet av i form av delförslag till
riksdagen. Jag hoppas att förslag om att
utöka ordningsstatspolisen och ge den
större möjligheter till ingripanden och
insatser inte skall möta något motstånd i
riksdagen. Men jag har den mycket bestämda
uppfattningen, att det inte räcker
med ytterligare propaganda och kraftigare
polisbevakning. Man måste också
se till att de, som syndar mot trafikreglerna,
får sådan känning av påföljderna
att de inte blir frestade att upprepa
sin hänsynslöshet eller oförsiktighet.
Vi kommer inte ifrån alt om vi skall
nå resultat av det initiativ, som kommunikationsministern
har tagit, måste vi ha
kraftigare böter, hårdare fängelsestraff
och även en mycket längre tid när det
gäller körkortsindragning. Om vi inte
kompletterar kommunikationsministerns
initiativ med dessa åtgärder, kommer
det efter en mycket kort tid att bli på
det sättet, att den utökade statspolis,
som det är meningen att vi skall få till
stånd, inte kommer att se några resultat
av sin verksamhet, vilka är av den omfattningen
att vi kan vara tillfredsställda.
Det betyder att den inte heller blir
tillfredsställd utan anser att dess arbete
är misslyckat. Den kommer att betrakta
den sortens brottslighet på samma sätt
som den andra polisen betraktar exempelvis
kriminalitet.

Jag skulle därför vilja rikta en mycket
allvarlig maning till justitieministern,
att han tar upp till granskning vad
som kan göras på detta område och undersöker
om man inte genom en komplettering
i detta avseende kan nå den
effekt, som vi bör nå, d. v. s. att vi i
detta land återställer den vägafrid, som
Birger Jarl på sin tid skapade, men som
vi i grunden har raserat.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Elowsson yttrade,
att jag inte skulle ha angivit vilken skat -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

tesänkning vi åsyftar. Jag sade uttryckligen,
att den skattesänkning, som vi
åsyftar, går ut på att få ned den direkta
skatten från 110 till 100 procent.

Herr Elowsson gjorde vidare gällande,
att jag inte talat om på vilket sätt denna
sänkning skulle åstadkommas. Jag
erinrar om att jag sade, att vi ämnar gå
till budgetarbetet i avsikt att försöka successivt
åstadkomma ett alternativ, som
visar att det blir möjligt att åstadkomma
en sådan skattesänkning.

Så sade herr Elowsson att jag själv
hade påyrkat en höjning av budgeten
med 20 miljoner kronor med hänsyn till
vad jag yttrade i fråga om repetionsövningarna
inom försvaret. Jag har velat
göra gällande att den avvägning inom
försvaret, som nu skett för att kunna
hålla budgeten vid den nivå där den befinner
sig, möjligen kan ifrågasättas just
på denna punkt och huruvida det inte
är allvarligare att taga dessa 20 miljoner
i detta sammanhang än eventuellt i något
annat sammanhang. Men jag erkänner
gärna att jag i värsta fall skulle vara beredd
att taga på mig belastningen även
av de 20 miljonerna.

Herr Elowsson kom in på frågan om
den höjda räntan. Det skulle nu vara
fullt klart, att den inte skulle ha varit
så lyckad. Detta uttalande visar, att herr
Elowsson är alldeles främmande för hela
den utomordentligt allvarliga problematik,
som är förenad med den form av
penningpolitik, som för närvarande bedrives.
Det är från vårt håll inte bara
fråga om att höja räntan utan vad vi
håller på är en penningpolitik med rörlig
ränta, som har att fylla en helt annan
funktion än den som kan fyllas av en
penningpolitik av det reglerade märke,
som vi för närvarande har.

Herr ELOWSSON, NILS (s) kort genmäle: Herr

talman! Vad herr Ewerlöf nämnde
ändrar inte min uppfattning eller
mitt omdöme, tv om man sänker den
direkta skatten, får man ännu mindre
pengar än vad som är upptaget i bud -

Statsverkspropositionen m. m.

geten. Där är redan nu redovisat ett
underskott på 60 miljoner kronor. Ja,
man kan dra på munnen åt detta, men
här har från ett håll i dag sagts, att budgeten
är stark — man vill göra gällande
att det är dolda tillgångar i den — men
på andra håll säger man att den är svag,
så att man inte kan tillåta sig det ena
eller det andra. Men om man minskar
uttagningsprocenten får man ju mindre
inkomster. Det är väl obestridligt. Om
man då ökar budgeten med 20 miljoner
kronor, får man svårt att få det hela
att gå ihop. Det är, såvitt jag kan förstå,
också obestridligt. Om man gör på det
sättet, måste man fråga sig, vilka utgifter
vi i stället kan minska på, och då skall
man ju föreslå det. Det har högern under
fjolåret inte gjort i något annat fall
än beträffande bostadslånen och i fråga
om sjukförsäkringen. Men svenska folket
vill helt säkert inte undvara sjukförsäkringen;
man kan säga att det anser den
nödvändig. Det är högerns ståndpunkt
att man kan det, men vi kan inte godkänna
den ståndpunkten. Om man, såsom
jag nämnde, vill ha en lägre skatt, måste
man också tänka sig vilka utgifter man
skall kunna undvara, och man måste
samtidigt också avstå från att höja ytterligare,
såsom herr Ewerlöf ville i det
fall han omnämnde.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elowsson tycks
inte ha insett vad jag åsyftat, när jag
säger att vi under hela vårens budgetarbete
undan för undan kommer att söka
prestera alternativ, naturligtvis i form
av yrkande om sänkningar på anslag,
som finnes i den nu framlagda budgeten,
sänkningar, som jag hoppas gör det möjligt
att försvara en nedsättning av uttagningsprocenten
från 110 till 100. Att jag
inte kan räkna med att herr Elowsson
kommer att acceptera ett sådant alternativ,
är jag nog på förhand på det klara
med, men det hindrar inte att det är det
alternativ i den svenska politiken, som
vi för närvarande kommer att sträva efter
att prestera.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr ELOWSSON, NILS (s) kort genmäle
:

Jag tror alldeles säkert, att högern
kommer att göra det, för det liar högern
alltid gjort. Men herr Ewerlöf kan inte
begära, att vi på förhand skall veta, på
vilka punkter högern kommer att pruta.
Och så länge vi inte vet det måste vi utgå
från de höjningar av budgeten, som
herr Ewerlöf i detta fall presenterade
och som innebar en stegring med 20
miljoner kronor.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Allt efter som tiden har
gått, har det allt klarare visat sig att den
av Sverige valda alliansfria utrikespolitiken
— neutralitetspolitiken — har varit
den för landet lyckligaste. Utvecklingen
har visat, att vi från bondeförbundets
sida har bedömt läget riktigt,
då vi under en lång tid konsekvent har
hävdat att vi borde följa den linjen.
Denna uppfattning om utformningen av
utrikespolitiken har vi delat med socialdemokratiska
partiet. Det är att märka,
att de kritiska synpunkter, som för ett
par tre år sedan mer eller mindre tydligt
uttalades av oppositionspartiernas
ledare, i dag har tystnat. Det är inte
längre opportunt att nu förfäkta en mer
eller mindre västorienterad utrikespolitik.
Jag skall inte dröja vid den utveckling,
som har ägt rum, men det är alldeles
tydligt att våra grannländer har
vissa svårigheter på grund av sin anslutning
till Atlantpakten.

Klart är också, att vår utrikespolitik
måste grundas på ett försvar, som är så
starkt som det över huvud taget är möjligt
att göra det. Härvidlag fullföljes också
en linje, som under lång tid har hävdats
av bondeförbundet. Men det är givet
att ansträngningarna att stärka vårt
försvar, vilka inneburit stora offer från
nationens sida, inte fritar ledningen från
skyldigheten att se till att de anslagna
medlen kommer till en så effektiv an -

vändning som möjligt. Tillåt mig att å
partiets vägnar uttala tillfredsställelse
över att det varit möjligt att inom den
begränsade utgiftsram, som nu presenteras
i fjärde huvudtiteln, förstärka vårt
flygförsvar. Det anser vi från bondeförbundets
sida vara en riktig utveckling.

Av dagens debatt har framgått att de
olycksspådomar, som gjorts vid de ekonomiska
debatterna under senare tid,
inte har slagit in. Vi bör från alla håll
vara tillfredsställda över att utvecklingen
blivit gynnsammare än man fruktat.
Denna utveckling grundas på en politik,
som planlades för två år sedan, då överenskommelse
träffades mellan det socialdemokratiska
partiet och bondeförbundet
om samverkan i regeringsställning.
Denna överenskommelse innebär
emellertid ingalunda, att bondeförbundet
för sin del har avsvurit något av sin
frihet och sina grundidéer. Jag måste
bestämt hävda att bondeförbundet även
efter inträdet i regeringen har kvar sin
samhällsbevarande uppfattning, och utvecklingen
har visat att de beskyllningar,
som riktats mot bondeförbundet för
en viss självuppgivelse, varit helt grundlösa.

Läget i riksdagen var ju det, att det
parlamentariska underlaget var kluvet i
två ungefär lika stora hälfter. Alla större
rikspolitiska frågor fick i utskotten avgöras
med lottens hjälp, varigenom avgörandena
på ett hasardartat sätt kastades
från ena sidan till den andra. I
den mån särskilda överenskommelser
inte kunde uppnås visste man med matematisk
visshet, att frågorna i kamrarna
skulle komma att avgöras med mycket
liten röstövervikt, varigenom några få
röstande, vilkas ståndpunkter kanske
vacklade eller som man eljest inte kunde
lita på, hade i sin hand att fälla avgörandet
i de stora rikspolitiska frågorna.
Det sämsta tänkbara alternativet var
ju att i detta parlamentariskt styrda
land överlåta åt den kommunistiska
gruppen med ett tiotal röster i riksdagen
att fälla avgörandet. I vissa lägen kunde
nämligen den kommunistiska klicken utgöra
tungan på vågen. Jag tror att det
låg en statsmannatanke i Per Albin Hans -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

sons gamla och senare av statsminister
Erlander upptagna idé att bilda ett fastare
parlamentariskt underlag i riksdagen.
Förhållandena i våra grannländer,
icke minst Finland, och i Frankrike talar
sitt tydliga språk. Med det trasiga
parlamentariska underlaget i sistnämnda
land är det ju knappast möjligt att
bilda en funktionsduglig regering, och
det har där lett till mycket olyckliga resultat
för landet.

Vid överenskommelsen om regeringssamverkan
fick de två samverkande partierna
förbinda sig att lägga partiskiljande
frågor på hyllan under tiden för denna
samverkan. Om denna grundförutsättning
skulle brytas och den ena parten
skulle slå in på en linje, som är oförenlig
med landets välfärd eller står i strid
mot den andra samverkande partens
uppfattning i väsentliga ting, är själva
grunden för en fortsatt regeringssamverkan
därmed bruten.

Det är ju klart att även om läget kan
betecknas såsom gynnsamt, har det en
debetsida, som inte kan helt och hållet
döljas. Det gäller det växande skattetrycket.
Kravet på vissa skattelättnader
skär rakt igenom alla folklager, och man
väntar att regering och riksdag skall
försöka hejda skattetrycket, som annars
kan komma att leda till att viljan hos den
enskilde individen till skapande produktion
— vilken är grundvalen för en sund
ekonomisk utveckling — skadas i själva
grunden. Jag tror att vi här har anledning
att uttrycka en förhoppning om
en reformpaus — en andhämtningspaus
— om man så får kalla det. Och låt oss
även uttrycka den förhoppningen, att
de kommande valprogrammen särskilt
från folkpartiets sida inte kommer att
innehålla tio, tolv punkter med krav på
statsåtgärder, som skulle leda till ytterligare
statsutgifter, men samtidigt sluta
med en klimax, nämligen kravet på samtidigt
sänkta skatter. Denna underbara
sammanställning av orsak och verkan,
som vi ännu inte fått någon vetenskaplig
förklaring på av professorn i nationalekonomi
herr Ohlin, har förvånat mig
mycket.

I föreliggande budgetförslag har an -

Statsverkspropositionen m. in.

givits vissa skattestegringar, och jag
skail senare något beröra dem. Vissa avgiftshöjningar
bland annat höjningen av
folkpensionsavgifterna från 1 till 1,8
procent av den taxerade inkomsten, avgifterna
till den kommande sjukförsäkringen
osv., vilket givetvis ställer nya
krav på individens skattekraft, har ej
berörts i budgetförslaget. Jag vill inte
göra gällande annat än att dessa avgifter
är av försäkringspremienatur och
alltså leder till större trygghet för individen
själv, men allt detta utgör i varje
fall en belastning, som inte helt och
hållet bör lämnas ur räkningen.

Ä andra sidan kan det konstateras att
fjolårets skattereform medför betydande
lättnader för sambeskattade äkta makar.
Genom det nya systemet med en proportionell
skala till en viss gräns kommer
en betydande lättnad till godo för äkta
makar med ett sammanlagt inkomstbelopp
av upp till 12 000 å 14 000 kronor.

Jag skall inte beröra frågan om de
höjda spritskatterna — den får vi tillfälle
att behandla senare. Men i anledning
av det väntade förslaget om en reform
på nykterhetslagstiftningens område
kan jag, herr talman, inte underlåta
att ge uttryck för mina starka betänkligheter
mot den större frihet till
spritinköp, som blir följden av motbokens
slopande. Jag tror att mina bekymmer
och betänkligheter på denna punkt
delas av tusentals hustrur och mödrar
här i landet. Det finns ju familjer, där
mannen är begiven på starka drycker
och kanske på lönekvällen förbrukar på
spritorgier den avlöning, som skulle ha
tjänat till familjens försörjning, med resultat
att dess ekonomi blir undergrävd
och hemfriden förstörd. Jag hoppas att
regeringen vid behandlingen av denna
fråga kommer att beakta de farhågor
jag här givit uttryck åt. Jag förstår att
man har för avsikt att på annat sätt
restriktivt gripa in mot den, som missbrukar
sprit, men jag måste säga att det
å andra sidan kommer att gå mycket
långt, innan en hustru anmäler sin man
för spritmissbruk — det blir många
tragedier och mycket lidande innan så
sker. Det nya systemet kan förmodas

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
komma att leda till ett övervakningsoch
kontrollsystem, som ingalunda ställer
sig enklare, billigare eller effektivare
än det nu utdömda motbokssystemet
—- jag försvarar inte därmed motbokssystemet,
men jag anser att av två onda
ting bör man välja det minst onda.

Det sönderskjutna förslaget om höjda
automobilskatter skall jag inte spilla
många ord på. Herr Strand har i sitt
senaste anförande anfört några positiva
synpunkter och jag skall inte underkänna
dem. Det är alldeles riktigt att landet
och motorismen genom en förbättring
av vägväsendet och framför allt en permanentning
av vägbanorna vinner mycket
stora besparingar, både i form av
mindre förslitning av vagnmaterialet
och framför allt i form av mindre brännoljeförbrukning.
Men vi får väl kanske
ändå emot de teoretiska beräkningar,
som här föreligger, också ställa vissa
praktiska synpunkter. Jag tycker att
förslaget utgör ett varnande skolexempel
på vart man kan komma med enmansutredningar.
En man med sina
teoretiska funderingar hinner ju inte i
god tid konfronteras med de praktiska
synpunkter, som näringslivets män anlägger.
Det är ingen ny företeelse att
ett förslag, som lägges fram av en enmansutredning,
kan uppvisa sådana uppenbara
brister. Jag vill bara påpeka att
det i regel är billigare och riktigare att
använda systemet med sammansättning
efter parlamentarisk grund, i varje fall
när det gäller utredningar av betydande
räckvidd, än att tillsätta enmansutredningar.

Det stora grundfelet med förslaget är
dess synnerligen orättvisa verkningar
med avseende på förhållandet mellan befolkningen
i glesbygder och tätbebyggelse.
Jag missunnar ej skåningarna, men
jag konstaterar att till de andra fördelarna
av att bo i Skåne hör också fördelen
av att ha en billigare biltrafik på grund
av att avstånden i förhållande till fraktbelastningen
är så korta. Men i Norrland
och även i de trakter, där jag bor, har
vi gott om mil och tunga frakter. Hur
ställer det sig här med rättvisegrunderna
i denna belastning både i fråga om

vagnskapitalsbeskattningen och i fråga
om brännoljebeskattningen, när det gäller
de individer som råkar bo i dessa
besvärliga ödebygder? Om man använder
utredningsmannens egen utredningstaktik
och lägger de ökade rese- och
transportkostnaderna på individen, så
ställs förslaget i en riktig, men mycket
avskräckande belysning. .lag vill gärna
påpeka detta, och jag hoppas också att
regeringen, som här tidigare framhållits,
skall grundligt undersöka dessa förhållanden
samtidigt som vägväsendets behov
tillgodoses.

Tillåt mig också säga, att det sist
framförda förslaget om beskattning av
jordbrukstraktorerna — jag talar inte
om transporttraktorerna — är något som
jag inte tror kan påräkna stöd från jordbrukets
sida av rena rättviseskäl. Vi har
ju tidigare haft hästtransporter efter vägarna,
och jordbrukstraktorernas förslitning
av vägarna är så minimal att den
inte gärna kan tänkas inskränka den
vägrätt, som man kan anse att jordbruket
alltid haft.

Vi har under de senaste åren till vår
glädje kunnat avveckla en del restriktiva
ingripanden som under krisen skett
på näringslivets olika områden. .lag tror
att vi alla delar tillfredsställelsen över
att så kunnat ske. Det är ett bevis för
att den förda politiken lett oss på rätt
väg, och vi har anledning att räkna optimistiskt
även för framtiden.

Jag hörde, att vice talmannen herr
Strand i sitt anförande företrädde en
viss optimism även när det gäller våra
exportförhållanden och våra exportmarknader,
men jag skulle kanske våga
säga, att det kan vara skäl att till den
ljusa bilden även foga något av de bekymmer,
som ändock finns för våra exportindustrier.
Vi kan väl inte öka våra
produktionskostnader, hur gärna vi än
vill det, med större sociala förmåner och
ökade arbetslöner i vilken omfattning
som helst. Sådana förmåner måste alltid
liksom varje annan produktionskostnad
— en höjd ränta, höjda skatter o. s. v. —
slå ut sin effekt på varans eller tjänstens
slutliga pris, och i den hårda internationella
konkurrens som vi möter kan

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

det hända, att vi med vår industriella
produktion kan få besvärliga avsättningsförhållanden.
Man skall inte lämna
detta ur sikte.

Jag skulle tro, att man från industriens
och näringslivets sida gör klokt i att
försöka inrikta produktionen på högkvalitativa
tillverkningar med toppförädlingar
så långt detta är möjligt, för att på
så sätt tävla med utlandet, i stället för att
gå på tillverkningar av halvfabrikat och
kvantiteter. Vi har ju, vilket jag ofta framhållit
från denna talarstol, ett mycket
gvnnsamt läge i detta land, som inom sig
rvmmer naturtillgångar av oskattbara
värden, som i en högt uppdriven produktionsapparat
kan ge våra medborgare
underlag för en hög ekonomisk standard
och en tryggad individuell existens. Jag
tror, att detta är ett riktmärke för oss
alla att sträva efter. Vi gör det också.
Men vi skall inte glömma — jag framför
detta till den väldiga produktionsgrupp
som herr Strand företräder — att
individen med de krav han har på vårt
moderna samhälle är skyldig att som
vederlag ge hela sin effektiva arbetskraft
och att effektiviteten i individens
insats är helt avgörande för de förmåner
som man begär —• och har rätt att
begära — av samhället. Jag hoppas att
detta skall inses och inte är något som
vi behöver bekymra oss för för framtiden,
men det är kanske nyttigt att denna
tankeställare går fram till de stora
arbetarmassorna, som tillika på ett i stort
sett förtjänstfullt sätt fyllt en viktig del
av den svenska produktionen.

Jag skall kanske inte syssla med jordbruket
just nu, men jag kan inte underlåta
att upprepa den fråga, som jag vid
höstriksdagens remissdebatt ställde till
folkpartiet: Allierar ni er med den slags
jordbrukspolitik som utformats eller håller
på att utformas av Dagens Nyheter
och Expressen? Jag har inte fått svar på
denna fråga, allra minst av herr Ohlon
som, om jag hörde rätt, talade om att
en fäaktig likriktning inom folkpartiets
riksdagsgrupp när det gäller jordbruksfrågorna
inte är önskvärd. Vad
som sker på jordbrukets område är inte
alldeles oviktigt. Det är ostridigt att det

Statsverkspropositionen m. m.

svenska jordbruket — jag tillåter mig
att även här upprepa vad jag tidigare
sagt — utgör en flödande produktionskälla,
som för varje år skapar cirka fyra
miljarder kronor nytt värde som läggs i
botten på vår förnämliga ekonomiska
standard och som nationalekonomiskt
sett utgör ett omistligt kapital. Där dågens
Nyheter gör sig till tolk för den
åsikten att jordbruksproduktionen gott
kan skäras ned, undrar jag vad det skulle
komma alt betyda för nationalekonomien
om man, kanske i ett hårdnande
konkurrensläge, skall försörja svenska
folket med importerade livsmedel, .lag
undrar, hur stora hål som skulle uppstå
i vår handelsbalans genom en sådan politik.

Detta är ett allvarligt spörsmål, och
när man talar om att man skall fortsätta
med den nu sakta pågående rationaliseringen
i ett snabbt tempo för att slå ut
småbruket, vill jag uttala en bestämd
varning emot sådana åtgärder. Redan
nu är nämligen befolkningsbalansen i
vårt land rubbad på ett sätt som gör att
vi därvidlag ställs inför landets allra
viktigaste inrikespolitiska problem, nämligen
att ute i landet kunna behålla en
tillräcklig arbetskraftsbas för att vi skall
kunna utnyttja de produktionsmöjligheter
och råvaror som landsbygden har
och som utgör underlaget för hela samhällsekonomien.
Här är det väl bättre
att man påskyndar kompletteringen av
dessa småbruk med tilldelning av skog
och gör dem på så sätt så långt som
möjligt nog bärkraftiga. Det är av största
vikt att söka behålla folket kvar vid småbruket
och ge dem arbete och utkomst
å landsbygden i stället för att låta detta
folk öka bostadsköerna i städerna eller
skapa kollektivmänniskor där barnen av
de bägge arbetande föräldrarna måste
överlåtas åt barnkrubbor eller sedan under
uppväxttiden överlämnas åt gatans
fostran, vilket alltid kommer att medföra
mycket svåra moraliska problem. Jag
tror att en generation, som har möjlighet
att få växa upp i frihet ute på landsbygden
i nära kontakt med de levande
och livgivande krafterna i växt- och
djurlivet, där har sin naturliga miljö,

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
och den skall vi så långt möjligt är sträva
efter att bevara som en tillgång för
kommande generationers uppväxande
släkten.

Det brukar vara tillåtet att i remissdebatten
beröra vissa händelser, som timat
under året, och jag skall med herr
talmannens tillåtelse göra det, då jag
nu berör rättsfallet rådman Lundquist.
Jag tänker nämligen ställa vissa frågor
till justitieministern, och jag anser att
jag har rätt att göra det därför att jag
för ett och ett halvt år sedan, i oktober
1952, gjorde en sammanställning i Lundquistmålet
i en interpellation. Saken var
redan då föremål för åtal i 13 olika
punkter, men det ansågs riktigt att jag
borde dröja med interpellationen på
grund av dess skarpa formulering. Jag
hade i den interpellationen ställt vissa
frågor till justitieministern, och jag kan
upprepa dem nu, möjligen också därför
att jag vid det tillfället lämnade justitieministern
ingående kännedom om interpellationens
innehåll.

Fallet Lundquist är så enastående,
men också för en sund rättskänsla så
upprörande, att man inte kan ställa sig
likgiltig inför vad som här skett. Jag
skall som sagt be att få återge ett par avsnitt
ur interpellationens innehåll. Jag
skall inte retuschera vad jag den gången
skrev, därför att utvecklingen har visat,
hur riktigt jag med det material, som jag
då hade tillgång till, bedömde situationen.

I interpellationen redogör jag först för
hur Lundquist avancerat inom sitt juristyrke
och hur han under en lång tid,
20—25 år, tjänstgjort som domare vid
Sveriges måhända största underdomstol,
och fortsätter sedan som följer: »Som
synes har det varit långvariga och ansvarskrävande
uppgifter som domare vid
landets måhända största underdomstol
vilka varit Lundquist anförtrodd. Den
som följt de avslöjanden och anklagelser
för brott som åklagaremyndigheten i ej
mindre än 13 olika åtal staplat på varandra
och riktat mot Lundquist måste,
under förutsättning att anklagelserna är
riktiga, känna sig djupt upprörd över
vad som i anklagelsepunkterna bragts i
dagen. Av polisutredningen synes sålun -

da framgå, att Lundquist under tiden för
sin domareutövning begått en lång kedja
av åtalbara handlingar. Systematiskt
har Lundquist enligt i tidningarna återgivna
åklagarepåståenden förskaffat sig
förvaltningsuppgifter eller förvaltningsinflytande
över annans egendom och
därvid samvetslöst och cyniskt utplundrat
sina offer. Förhållandet är så mycket
mera upprörande som bedrägerierna till
synes hava begåtts i samband med Lundquists
ställning som rådman och domare
och att förfarandet riktats mot personer,
vilka saknat förmåga att själva värja sig,
eller vad möjligen än värre är, mot personer,
vilka efter omyndighetsförklaring
eller administrativa ingrepp borde ägt
rättssamhällets särskilda omvårdnad och
skydd. Oförklarligt och oroande är att
denna kedja av otillåten verksamhet kunnat
fortgå under så lång tid och att påkallade
och verkställda utredningar icke
tidigare kunnat komma de påtalade förhållandena
på spåren. Fallet är dess bättre
så pass enastående att därigenom icke
någon skugga kan falla på vårt domstolsväsende
eller på vår högt kvalificerade
domarekår.»

Herr talman! Jag skall be att få understryka
detta sista. Jag har under en lång
riksdagsmannabana haft förmånen att
samarbeta med domarjurister, för vilka
jag lärt mig att hysa en mycket djup aktning
och respekt. Jag upprepar sålunda,
att på grund av detta falls enastående
och bedrövliga innehåll ingen skugga
kan falla på vårt domstolsväsende och
vår högt kvalificerade domarekår.

Jag fortsätter att citera interpellationen:
»Men de anklagelser, vilka här nu
är föremål för åtal, är till hela sitt bedrövliga
innehåll så djupt kränkande för
den allmänna rättskänslan, att även om
endast en del av anklagelserna leder till
fällande dom, bör allt göras för att förhindra
ett tänkbart återupprepande.
Riksdagen i dess egenskap av lagstiftande
församling äger ett oavvisligt intresse
av lagarnas efterlevnad och att rättsvårdens
och rättssäkerhetens vitala intressen
omutligt upprätthålles, ej minst genom
domarens personliga oförvitlighet
och rättrådighet.»

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

Jag har ingen anledning att annat än
kraftigt understryka vad jag här skrev
för ett och ett halvt år sedan, och jag vill
nu ställa den fråga till justitieministern,
som motiveringen här innehåller: Är
justitieministern villig att gå till botten
med denna bedrövliga rättsskandal för
att verkligen klarlägga, varför en domare
under sin domarutövning har kunnat
vid sidan av och i skyddet av sitt
ämbete bedriva en verksamhet, som blottar
sådana förhållanden som det här är
fråga om? Vi kräver nu med hänsyn till
landets intressen att detta klarlägges.

Så kommer jag till nästa fråga. Vi vet
också, att rådman Lundquist nu uppbär
domarlön i skyddet av lagstiftningen.
Han är dömd till mellan två och tre
års fängelse, men under tiden uppbär
han fortfarande en domarlön som rör
sig mellan 2 000 och 3 000 kronor i
månaden. Detta är stötande för rättskänslan,
och vi tycker att man i vårt
rättssamhälle inte skall behöva gå så
långt att man utbetalar lön till en ämbetsman
eller domare sedan han är
dömd — låt vara i första instans —
bland annat förlustig sitt ämbete!

Jag kände mig något ängslig och
skamsen, då jag i tidningarna såg, att
ett par färgade jurister som åhörde den
senaste rättegångsförhandlingen inte
kunde låta bli att uttrycka sin häpnad
över att det i de vitas värld kunde förekomma,
att en domare åklagades och
stod inför domarskranket, beskylld för
och överbevisad om en sådan verksamhet
som den av rådman Lundquist
bedrivna. Vi kräver att få veta, varför
inte detta fall trots anmälningar har
kunnat klarläggas tidigare och om vi
även i fortsättningen skall behöva dragas
med någonting så avvita som att
en redan dömd domare fortsätter att
uppbära lön för sin domartjänst under
kanske lång tid efter den första fällande
domen, en tjänst som han alldeles
givet har förverkat.

Herr talman! Jag skall sluta med.att
helt och fullt instämma i vad herr Nils
Elowsson sade om olyckorna utefter
våra vägar. Vi har djupt känt att vi här
har underlåtit att vidta verkliga åtgär -

Statsverkspropositionen m. m.
der för att begränsa denna stora folkdöd.
Vi väntar mycket av det förslag,
som vi hoppas kommer att föreläggas
riksdagen.

Jag var med, då första lagutskottet
försökte komma till rätta med rattfylleriet.
Vi tvistade den gången om 0,5 eller
0,8 promille i blodet skulle vara gränsen.
Det effektiva är nog att man drar
in körkortet vid upprepade rattfyllerier
och därmed berövar vederbörande
rätten att föra fordon. I övrigt bör man
skärpa uppsikten och lära även motorförarna
att de har ansvar, så att de
framför sina fordon hänsynsfullt till
skydd för andra vägfarande.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr förste vice talman! Redovisningen
av produktionsutvecklingen för
år 1953 klargör på ett utomordentligt
sätt att fjolåret var mycket gynnsamt
för det svenska storkapitalet. Man noterar
helt riktigt att produktionens omfattning
blivit betydligt större än man
hade anledning förmoda vid årets ingång.
Den totala produktionsstegringen
motsvarade 1,4 miljarder kronor, medan
nationalbudgetdelegationen endast hade
räknat med en produktionsökning motsvarande
250 miljoner kronor. Det finns
i detta sammanhang skäl att erinra om
att man bland annat från regeringshåll
inför fjolårets avtalsrörelser förklarade,
att det inte skulle finnas plats för några
löneökningar. Utifrån detta genomförde
man prolongation av avtalen över
praktiskt taget hela linjen. Vem som sålunda
kammat hem vinsterna av den
stora produktionsökningen är ju inte
så svårt att förstå.

Det bör nu observeras, och det är
framför allt viktigt för den svenska arbetarklassen,
att man för 1954 beräknar
en produktionsökning av 3 1/2 procent,
men trots detta är man faktiskt i
färd med att även nu övertyga de svenska
arbetarna om att avtalen bör prolongeras,
därför att det inte skulle finnas
plats för löneökningar. Denna kurs i
den ekonomiska politiken, som klart
markerar att storkapitalet skall ha vins -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

terna av produktionsökningen, kan vi

för vår del inte acceptera.

I kommentarerna till statsverkspropositionen
lyser det klart igenom att ilen
nuvarande högkonjunkturen i det väsentligaste
är en rustningskonjunktur.
Upphör de väldiga rustningarna, menar
man, framför allt i USA, så kan vi
med visshet vänta sämre konjunkturer
och kris. Ja, så långt har det avancerat
i den kapitalistiska hushållningen
att man öppet och klart säger: grundförutsättningen
för att hålla produktionen
i gång, för att kunna ge folk sysselsättning,
är ständigt stegrade rustningar.
En ekonomisk politik som bygger
på denna förutsättning kommer sist
och slutligen att trassla in sig i egna
motsättningar.

Om produktionen skall kunna hållas
i gång vid nuvarande nivå beror enligt
finansministern och nationalbudgetdelegationen
helt av utvecklingen i USA och
Västeuropa. Förgäves spanar man efter
om vederbörande icke har upptäckt
att det kan finnas andra marknader än
de västliga som det kan vara skäl att
utveckla förbindelserna med. Det är ju
så att en vidare utveckling av den s. k.
östhandeln skulle för vårt land skapa
stora förutsättningar att neutralisera
några av de värsta verkningarna
av en ekonomisk kris i USA och Västeuropa.
En viss tendens till vidgad handel
kan man emellertid spåra under den
senaste tiden när det gäller handeln
mellan Sovjetunionen och Sverige.

Numera är det ytterst svårt att söka
trolla bort det faktum att USA står på
tröskeln till en överproduktionskris.
Utvecklingen i nämnda land har under
det senaste halvåret visat uppenbara
kristecken som inom en snar framtid
kan utvecklas till en omfattande kris i
den amerikanska produktionen. Jag
skall anföra några fakta som är belysande.
Från mars till november sjönk
industriproduktionens allmänna index
med (i,2 procent. Värdet av lagrade varor
som inte funnit avsättning har stigit
med 24 miljarder dollar sedan Koreakrigets
utbrott sommaren 1950. I
dessa väldiga varulager är icke de stat -

liga förråden av strategiska material
och råvaror inräknade. Avsättningen av
varor sjunker trots att man bjuder långfristiga
krediter och förmånliga avbetalningar.
Detta visar, att de väldiga
upprustningarna inte medför någon
blomstring i folkhushållningen. Motsättningarna
inom den kapitalistiska produktionen
har bland annat ökat klyftan
mellan folkets minskade köpkraft och
industriens och jordbrukets möjligheter
att producera. Det finns alla skäl att påpeka
dessa företeelser i det främsta kapitalistiska
landet och att samtidigt varna
för följderna av en ekonomisk politik
som så utpräglat binder samman
den svenska ekonomien med den amerikanska.

De kristecken som sålunda hopar sig
vid horisonten har redan skapat bekymmer
och oro bland arbetarna i vårt
land. Känslan av otrygghet i anställningen
är helt befogad, ty ännu har vi sådana
förhållanden i vårt land att kapitalisterna
ensamma bestämmer om ett företag
skall slå igen portarna eller om
produktionen skall fortsätta. Den kommunistiska
riksdagsgruppen har därför funnit
det befogat och i linje med arbetarnas
intressen att i särskilda förslag hemställa
om åtgärder för att trygga anställningen.
Kapitalisterna måste berövas rätten
att själva avgöra huruvida ett företag
skall drivas eller slå igen. Vägrar
företagarna att hålla produktionen i gång
måste staten övertaga företagen och driva
dem i egen regi. Man måste ju säga
att friheten för de enskilda kapitalisterna
att själva bestämma om företagen
skall hålla driften i gång eller icke egentligen
är en utmanande kapitalistisk demokrati,
en demokrati av det slag som
sättes i högsätet hos högern och folkpartiet.
Men någon resonans hos de
breda folklagren har icke denna storkapitalets
omvårdade demokrati.

Till detta kommer så frågan om kortare
arbetsvecka, ett krav som med väldig
styrka reses av den svenska arbetarklassen.
Vi anser, att utredningen om
kortare arbetsvecka måste forceras, så
att man redan vid 1955 års riksdag bör
kunna besluta om arbetstidsförkortning

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

för de mest behövande grupperna, och
så att samtliga löntagargrupper före utgången
av 1957 kommer i åtnjutande av
en förkortad arbetstid.

Jämsides med kravet på trygghet i anställningen
och kortare arbetsvecka står
kravet på arbetarpensionering. Det handlar
här om trygghet för ålderdomen. I
avvaktan på riksdagens definitiva lösning
anser vi, att en provisorisk lag bör
stiftas, som redan 1955 skulle berättiga
löntagare med minst tjugu års anställning
i samma företag att vid högst 65
års ålder uppbära pension från företaget.
Herr förste vice talmannen har också
här i dag understrukit behovet av att
arbetarpensioneringen genomföres.

Dessa tre saker, trygghet i anställningen,
kortare arbetstid och arbetarpensionering,
framstår i nuvarande situation
som de mest primära ekonomiska frågorna
inom den svenska arbetarklassen.
Naturligtvis vet vi om, att exempelvis
varaktig trygghet i anställningen inte kan
förverkligas i ett kapitalistiskt samhälle,
men förhållandena kan bli avsevärt bättre
än nu är fallet om blott viljan till
handling finns hos dem som bestämmer
regeringspolitiken här i landet. Nog måste
det väl framstå som tämligen klart,
att den svenska industriens stora kapacitet,
den väldigt uppdrivna arbetsintensiteten
och den ökade produktiviteten
motiverar kortare arbetsvecka och arbetarpensionering.

Till frågan om höjd beskattning på tobak,
vin och sprit finns det säkert anledning
att återkomma i andra sammanhang.
Jag nöjer mig med att här i korthet
deklarera, att vi motsätter oss här
nämnda skattehöjningar, och härtill vill
jag foga: De ständigt ökade rustningarna
i vårt land verkar alarmerande. Vid en
tidpunkt när till och med stormakterna
minskar sina rustningar fortsätter upprustningen
i vårt land med oförminskad
fart. Missnöjet med denna politik utbreder
sig inte minst inom det socialdemokratiska
lägret. Ett starkt nationellt försvar
måste Sverige ha, det har vi redan
tidigare deklarerat, men det passar föga
att Sverige, som deklarerat sin neutralitet,
skall ståta med en krigsmakt som

Statsverkspropositionen m. m.

påstås vara den tredje i storleksordning
i Europa. Den bördan blir för tung att
bära för det svenska folket, och den
attityden harmonierar inte med neutralitetsdeklarationerna.

Efter detta önskar jag säga något om
Norrland och folkförsörjningen i denna
viktiga landsända. Det är inte första
gången den saken föres på tal i riksdagen,
men den har fått ännu större
aktualitet efter riksdagens resa i fjol
sommar. Jag tror nog att det är så, att
de flesta av de riksdagsledamöter, som
var med på denna resa, tjusades av den
norrländska naturen, inspirerades av de
väldiga kraftverken och de stora industrierna
och kände med sig att Norrland
är framtidslandet, som man måste väl
vårda och ansa. Men jag måste tyvärr
konstatera att det många gånger, ja, alltför
många gånger har uppstått en klyfta
mellan känslan av vad som borde göras
och vad som i verkligheten har gjorts.

Sant och riktigt är att Norrland har
utvecklats de två senaste årtiondena, men
inte i den omfattning och inte efter
de linjer som befolkningen anser önskvärda
med tanke på ett stabilt försörjningsunderlag.
Fakta är trots allt dessa,
att näringslivets utbyggnad fortfarande
är ensidig i denna landsända, och
att i de flesta norrlandslän den fulla
sysselsättningen inte har existerat under
alla dessa högkonjunktursår. Belysande
för detta är bland annat, att under den
senaste 20-årsperioden har inte mindre
än 60 000 ungdomar lämnat norrlandslänen.
Säsongarbetslösheten har alltid
lyst med sin närvaro, och den kvinnliga
arbetskraften kan i mycket liten utsträckning
sysselsättas inom industrien
på grund av att speciell kvinnoindustri
saknas i mycket stor utsträckning.

Skogen och skogsindustrierna spelar
den utslagsgivande rollen i det norrländska
näringslivet. Detta faktum är
känt. Men jag är inte så säker på att alla
känner till att värdet av exporten från
Norrland utgör cirka 35 procent av landets
samlade exportvärde. Norrland exporterar
per invånare två och en halv
gånger så mycket som det övriga Sverige.
Skogsindustriens produkter samt

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

järnmalmen utgör som bekant huvuddelarna
av den norrländska exporten. Och
det är utan tvivel nyttigt att infoga i bilden
att järnmalmsproduktionens värde
är 80 procent av landets totala, medan
järnindustriens tillverkningsvärde i
Norrland utgör endast 10 procent. Vattenkraften
— utbyggd eller utbyggbar
— utgör också 80 procent av landets totala
vattenkraftsresurser. I början av
1920-talet var Norrlands andel av bruten
malm av annat slag än järnmalm så
gott som obefintlig. Nu representerar
brytningen av dylik malm ett värde av
cirka 70 procent av den totala brytningen
i landet.

Det är ju för länge sedan konstaterat
att råvarutillgången i de norrländska
skogarna inte helt svarar mot produktionskapaciteten
inom sågverks- och cellulosaindustrierna.
Måhända bilden något
ändrats efter norrlandskommitténs
betänkande av år 1948, men i stort sett
är en avsevärd vidare utbyggnad av sågverksindustrien
och cellulosaindustrien
knappast möjlig. Däremot finns det givetvis
ännu rika möjligheter till en vidare
förädling av sågverks- och cellulosaindustriens
produkter. Dessa möjligheter
har i viss mån utnyttjats av Statens
skogsindustrier och några enskilda
bolag, men det är ett konstaterat faktum
att stora koncerner inom cellulosaindustrien
av sniket profitbegär struntar
i att utveckla en vidare förädling av
skogsprodukterna.

När man talar om norrländskt näringsliv
och problemet att skapa ett stabilare
försörjningsunderlag för befolkningen
där, så måste man se realiteterna
sådana de är, och dessa realiteter
kan sammanfattas i följande.

1) Råvarutillgången medger inte någon
nämnvärd utbyggnad av sågverksocli
cellulosaindustrierna.

2) En vidare förädling av skogsindustriens
produkter är möjlig. Möjligheterna
saboteras främst av de stora
koncernerna inom cellulosaindustrien.

3) Jämsides med åtgärder för en vidare
förädling av skogsindustriens produkter
måste kursen inriktas på utvecklingen
av järnmanufakturindustrien och
kvinnoindustrier.

Här kanske någon invänder att Norrlands
näringsliv i alla fall har blivit
mångsidigare än det tidigare var. Ja, i
viss mån stämmer detta, men man kan
inte säga att detta mer än till några procent
är resultatet av en målmedveten
kurs. Sant är att antalet anställda i metallindustrien
och bergsbruket åren
1947—1951 steg med 47 procent i Norrbotten,
med 41 procent i Västernorrland,
med 22 procent i Jämtland och
med 7 procent i Västerbotten. Det är
tillkomsten av Norrbottens järnverk AB
och utvecklingen av den elektromekaniska
industrien i örnsköldsviksområdet
som utgör förklaringen till den stora
procentuella ökningen i här nämnda
län. Tar vi Norrland som helhet, är
emellertid faktum det, att sysselsättningsgraden
i metallindustrien och
bergsbruket i förhållande till befolkningstalet
inte är mer än hälften så stor
som i övriga delar av landet. Jag tror
inte att det ligger någon överdrift i påståendet
att uppbyggandet av ett mera
mångsidigt näringsliv i Norrland förutsätter
en ny kurs i den ekonomiska
politiken gentemot Norrland. Utan en
ny kurs från statsmakternas sida i detta
avseende kan man inte på allvar räkna
med att skapa ett stabilare försörjningsunderlag
i norrlandslänen.

Vad skulle en ny kurs i norrlandspolitiken
innebära? Ja, först och främst
måste man göra klart för sig att de privatkapitalistiska
koncernerna inte kommer
att investera det kapital som erfordras
för att bygga upp ett bättre och
mångsidigare näringsliv. Detta är ett för
länge sedan konstaterat faktum. Vem
måste då gripa in på allvar? Det kan
inte vara någon annan än staten.

Finns de ekonomiska möjligheterna
för staten att göra det?

Jag vill svara på följande sätt: Ekonomiska
möjligheter till en storstilad investering
i det norrländska näringslivet
med syfte att skapa ett starkt försörjningsunderlag
kan åstadkommas om den
svenska staten övertar bolagsskogarna,
de stora sågverken och cellulosaindustrien.
Alltför länge har monopolkapitalet
fått fritt husera. Alltför länge har vi tolererat
att vinsterna inom skogsindust -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

rien användes till investeringar som enbart
haft till syfte att ge ännu större
profiter. Tiden hr sannerligen inne att
åstadkomma en annan tingens ordning,
och detta gäller inte bara skogsindustrien
i Norrland utan för hela vårt land.

Jag hyser givetvis inte så värst överdrivna
illusioner beträffande förstatligandet
under kapitalismen. Men jag tror
likväl att i nuvarande situation så skulle
ett förstatligande av bolagsskogarna, de
stora sågverken och cellulosaindustrien
ge ett bättre utgångsläge för de progressiva
krafterna att bl. a. vidtaga planmässiga
åtgärder för näringslivets utveckling
i Norrland.

Med det sagda har jag ingalunda menat
att en spärr skulle sättas för utvecklingen
av det s. k. privata initiativet.
Ånej, låt det gärna få sin plats i solen.
Låt oss få en politik som ger kusten
mellan Härnösand och Umeå, Luleå och
Karlsborgsverken järnväg. Därmed tror
jag också att rätt stora betingelser öppnas
även för privat investering i norrländskt
näringsliv. Man får ju hoppas
att den tiden nu är förliden då nya kommittéer
och nya utredningar skall tillsättas
för att för tjugonde gången utreda
behovet av dessa järnvägssträckningar.

Det har blivit på modet att servera
teorier i fråga om lösningen av jordbrukets
problem och de s. k. norrlandsproblemen.
Nyligen har LO:s jordbruksexpert
dragit sitt strå till stacken och bl. a.
uttalat sina bestämda meningar om det
norrländska jordbruket. Han har skrivit
en bok som utkommit på KF:s förlag.
Den bär titeln: »Jordbruket vid full sysselsättning.
» Många av de teorier, som
denne LO:s jordbruksexpert framlägger,
verkar inspirerade av allt annat än omtanken
att bibehålla bondejorden i självägande,
yrkesutövande lantbrukares ägo.

De Odhnerska teorierna utmynnar
bl. a. i följande:

1. Skog bör planteras på den »sämsta
fjärdedelen» av Sveriges odlade jord.
Därigenom skulle man, enligt Odhner,
kunna minska jordbruksproduktionen
med cirka 15 procent.

2. Rationaliseringens huvudriktpunkt
skall vara »effektivitet».

Statsverkspropositionen m. m.

3. »Prispolitiken måste i fortsättningen
inriktas på att återföra produktionens
tyngdpunkt till de effektivaste
brukningsdelarna och på att främja rationaliseringsarbetet.
»

4. »... åtminstone hälften av de arealer
inom skogs- och dalbygderna och
Norrland, som nu brukas i alltför små
brukningsdelar, skulle kunna sammanföras
till sådana, som med moderna
transportmetoder tilläte ett rationellt utnyttjande
av arbetskraften. Återstoden
— — — kräver däremot alltför stora
brukningskostnader.»

De teorier han framför kan inte ha
framsprungit ur annat än monopolkapitalets
behov. För monopolkapitalet är
effektivitet och profit allt och människorna
ingenting. Att plantera skog på
en fjärdedel av landets odlade areal innebär
att cirka hälften av den odlade
jorden i Norrland förvandlas till skogsmark
och småbrukarna överföres till de
egendomslösas skara. Den andra hälften
skall — om man drar ut konsekvenserna
i Odhners jordbrukspolitiska teorier
— sammanföras och bli storkapitalistiska
jordbruk. För att underlätta denna
utvecklingsprocess förordar faktiskt
denne LO:s jordbruksexpert ett eliminerande
av de lagkomplex, som är till för
att skydda bondejorden åt dess brukare.

Jag vill här understryka, att vi kommunister
inte står främmande för behovet
av ett rationellt bedrivet jordbruk.
Här finnes det emellertid två vägar att
välja på. Den ena vägen är det kapitalistiskt
drivna storjordbruket, som emellertid
berövar jordens brukare äganderätten
till jorden. Den andra vägen är kooperationens
och samverkans väg, som innebär
att jordens brukare behåller äganderätten
till jorden. Samverkans och kooperationens
väg har ju de svenska jordbrukarna
redan beträtt och på den vägen
åstadkommit goda resultat.

Måhända att någon vill säga: »Men
detta är ju bara en teori som framkastats
av en enskild person. Om så vore fallet
skulle det inte vara någon fara på taket.
Men eftersom det ligger i monopolkapitalismens
väsen att åstadkomma en utveckling
i jordbrukspolitiken efter de

4 Första kammarens protokoll 1954. Nr 2.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Odhnerska linjerna, så är det på sin
plats att redan på ett tidigt stadium slå
larm. Man har icke kunnat undgå att
uppmärksamma att de slora bolagen
grymtar över att de inte hur som helst
får lägga sig till med jordegendomar.
Nu gäller det att se till att de icke genom
olika bakdörrar skall söka lägga beslag
på den återstående bondejorden.
Försöken att ideologiskt motivera en dylik
destruktiv politik med att det gäller
att åstadkomma effektivitet måste obarmhärtigt
avslöjas. Det handlar om att beröva
småbönderna jorden — det och
ingenting annat.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Den siste parti- resp.
gruppledaren i kammaren har nu varit
uppe i debatten, och det betyder väl att
det då skall bli tillfälle även för en man i
ledet att framföra sina villomeningar. Jag
är ju glad över att jag inte intar någon
sådan ställning, att jag kan ha anledning
att såsom hans excellens herr statsministern
i ena sammanhanget beskylla
ett visst parti, i detta fall högern, för
dess negativa inställning till sociala reformer
och i det andra sammanhanget
framhålla, att exempelvis folkpensioneringen
utvecklats så, att kostnaderna därför
under visst tidsskede ökat från 46
miljoner kronor, om jag uppfattade siffran
rätt, till 1 300 miljoner kronor, och
att denna utveckling skett under medverkan
av alla demokratiska partier.

Statsministern var också något inne
på att regeringspolitiken i fortsättningen
var beroende av att medborgarna var
villiga att ställa erforderliga resurser
i form av skatter till statens förfogande.
Utan att framställa någon erinran mot
uttalandet i fråga skulle jag för min del
gärna vilja formulera saken så, att det
gäller för medborgarna i detta land eller,
om man så vill, för företagsamheten
i stort att i fortsättningen som hittills
skapa de erforderliga förutsättningarna
för en fortgående höjning av den allmänna
standarden för alla och att skattetrycket
därvid icke i något avseende
skall skärpas så, att allvarliga risker upp -

står för att en sådan utveckling kommer
att brytas. Att vi enligt mångas mening
redan nått fram till ett sådant läge
är icke för kammarens ledamöter främmande.

När jag begärde ordet, herr talman,
var det för att närmare utveckla min
principiella inställning till frågan om
motortrafikens särbeskattning. Utgångspunkten
därvidlag är, att jag icke tror,
att frågan kommer att få sin definitiva
lösning under årets riksdag, utan att debatten
därom kommer att fortsätta. Det
kan därför vara på sin plats, att man
antyder den principiella inställning, som
man i den fortsatta debatten kommer
att företräda.

I vissa tidigare sammanhang har jag
haft anledning understryka kommunikationernas
betydelse för näringslivet och
för den samhälleliga utvecklingen i stort.
Därvid har jag haft att utgå ifrån att
bedrivande av järnvägstrafik är ett monopol
för staten, att det allmänna vägväsendet
sedan flera år tillbaka är förstatligat
samt att ett direkt utnyttjande
av såväl järnvägar som landsvägar för
statens egen räkning icke är något för
de statliga organen främmande. Icke
minst vägväsendets upprätthållande och
ändamålsenliga utbyggande har från sådana
utgångspunkter synts mig vara en
primär uppgift för staten, självfallet med
konsekvenser i skilda hänseenden, bl. a.
av ekonomisk natur. Fullföljandet av
denna uppgift måste ske med befordrandet
av den allmänna utvecklingen såsom
huvudsakligt syfte. Medborgarna
bör därigenom sättas i tillfälle att i det
helas intresse hävda sig på effektivaste
möjliga sätt. De bör därigenom också,
så långt möjligt, beredas samma förutsättningar
och villkor vid sina strävanden
till vinnande av bärgning och utkomst.

Bakom dessa antydningar skymtar också
något av min tveksamma inställning
till särbeskattningen av motorfordonstrafiken.
Den går uppenbarligen hårdast
ut över dem, som representerar den svagaste
bärkraften, dem som har att övervinna
de olägenheter, svårigheter och
risker, vilka är förenade med gles be -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

byggelse, stora avstånd och andra därmed
jämförliga omständigheter. Den blir
därigenom en form av indirekt beskattning,
som drabbar eller kan drabba
mera oberäkneligt och mera slumpartat,
alltså mindre jämlikt än andra former
av sådan beskattning.

Den gällande särbeskattningen av motorfordonstrafiken
bygger ju på avgiftsprincipen.
Sålunda skall de, som har
nytta av vägväsendet, betala kostnaderna
för detsamma. Men vilka är nu de, som
har nytta, direkt och indirekt, av vägväsendet,
och hur ser de normer ut, som
möjliggör ett objektivt fastställande av
denna nytta och därmed en objektiv avvägning
av den enes eller den andres bidrag
till täckande av vägkostnaderna?
Det är tillräckligt att ställa den frågan
— den behöver näppeligen något direkt
svar.

Problemen blir inte heller lättare att
lösa, om jag i sammanhanget söker falla
tillbaka på den s. k. nyttokostnadsteorien,
innebärande att skatteplikten skall
fördelas mellan dem, som nyttjar vägarna,
efter de kostnader, som de därvid
förorsakar, eller den s. k. nyitovärdesteorien,
som innebär, att skatten skall
fördelas efter värdet av den nytta, som
var och en har av vägarna.

Särskilt om jag hyllar mig till den senare
av dessa teorier, vilket åtminstone
för mig — om ett val skall ske — framstår
såsom ur skilda synpunkter sakligt
motiverat, ställer jag därmed staten själv
i förgrunden, eftersom upprätthållandet
och utvecklandet av vägväsendet först
och sist utgör ett allmänt samhällsintresse.

Av det sagda följer, åtminstone med
mitt sätt att se, att skattepolitiken bör
anpassas till en sådan ordning att särbeskattningen
av motorfordonstrafiken
beredes så litet utrymme som möjligt.
Att en anpassning i sådan riktning på
grund av statsfinansiella skäl icke kan
ske utan vidare, ligger i sakens natur.
Det bör dock vara en målsättning, vars
fullföljande icke får lämnas ur sikte.

Den allmänna inställningen till hithörande
spörsmål går emellertid närmast
i motsatt riktning till den av mig

Statsverkspropositionen m. m.

åsyftade. Ett exempel härpå är väl, att
man på olika håll, även inom Iiungl.
Maj ris kansli, på allvar ifrågasätter, att
kostnaden för en eventuell övergång till
högertrafik skall gäldas av bilismen. På
sina håll har man också hävdat, att detsamma
bör gälla beträffande den ifrågasatta
bro- eller tunnelförbindelsen mellan
Sverige och Danmark, som måhända
förr eller senare blir en realitet. Man
finner alltså naturligt och följdriktigt,
att människor i exempelvis våra avlägsnaste
skogsbygder och skogslän, som i
sin näringsverksamhet eller i sin yrkesutövning,
ofta på grund av frånvaron av
andra kommunikationsmedel, är i hög
grad beroende av motortrafiken, skall
»hedras» med att få bidraga till täckningen
av de antydda kostnaderna. Den
snart 30-åriga särbeskattningen av motorfordonstrafiken
utgör verkligen en
utomordentlig illustration till vanetänkandets
makt över våra sinnen!

Med det sist sagda syftar jag närmast
därpå, att man har alltför lätt för att
upprepa, att motorfordonstrafiken bör
svara för de kostnader, den förorsakar
vägväsendet. Det sker till ocli med utan
att man kan vara övertygad om att vederbörande
ens gjort klart för sig, vad
som egentligen döljer sig under begreppet
»motorfordonstrafiken». Det är väl
emellertid icke någonting annat än vårt
produktiva liv i vidsträckt mening, till
den del detta tar bilen respektive de allmänna
vägarna i sin tjänst. Jag bortser
alltså här från den där något mystiske
lyxåkaren, till vars existens jag i sammanhanget
icke tar ställning.

Att satsen om motorfordonstrafikens,
såsom mången tror, självklara plikt att
svara för de kostnader, den förorsakar
vägväsendet, bör anammas med en nypa
salt, torde följa av det redan sagda. Men
även de aktuella ekonomiska konsekvenserna
därav, sådana de framträder i
statsverkspropositionen, måste föranleda
därtill. Kostnaderna för vägväsendet för
nästa budgetår har sålunda nått upp till
den respektabla summan av 749 miljoner
kronor, varav icke mindre än C58
miljoner kronor är avsedda att täckas av
automobilskattemedel. Icke oväsentliga

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
bidrag, till och med till polisväsendet,
skymtar i det sammanhanget. Och man
har anledning fråga: Varför skall icke
andra »förbrytare» än motorfordonstrafikens
utövare i särskild ordning belastas
med dylika kostnader''?

Under senhösten nästlidet år har vi så
presenterats ilen av häradshövding Nitelius
slutförda utredningen angående
nya grunder för respektive skärpning av
beskattningen av motorfordonstrafiken,
en utredning som öppnar nya och överraskande
perspektiv beträffande den
fortsatta utvecklingen i fråga om denna
beskattning. Några synpunkter i anslutning
till den verkställda utredningen
må tillåtas mig. De skall inte bli alltför
ingående. Remisstiden för betänkandet
har nämligen gått ut för några dagar
sedan, och innehållet av remissyttrandena,
i den mån de blivit kända, synes åtminstone
mig peka i den riktningen att
utredningsmannens förslag knappast
kommer att läggas till grund för utformningen
av den fortsatta särbeskattningen
på området.

Vad som först faller i ögonen är, att
utredningsarbetet begränsats så, att i
skilda hänseenden utredningar av självständig
karaktär saknas. Tiden har sannolikt
inte räckt till. Sålunda har icke
på något sätt klarlagts de grundläggande
ekonomiska förutsättningar, varpå den
av utredningsmannen föreslagna fördelningen
av kostnadsansvaret bygger, ej
heller de näringspolitiska och sociala
verkningar, som den föreslagna radikala
lindringen av gällande beskattningsprinciper
medför för samhället och för den
enskilde. Detta måste nu betecknas såsom
en utomordentligt allvarlig brist.

Utredningsmannen har anslutit sig
till den s. k. kostnadsansvariglietsprincipen.
Den innebär, som bekant, att varje
trafikgren i första hand själv bör svara
för sina egna trafikkostnader. Uppenbart
är dock, att utredningsmannen i
sina motiveringar, ställningstaganden
och slutsatser i många fall klart avvikit
just från den av honom själv accepterade
principen. Principen räcker
nämligen inte hur långt som helst. Man
måste koppla in även andra synpunkter,

när det gäller att komma till rätta med
de problem, som är avsedda att lösas.

Det bar också på sakkunnigt håll uppvisats,
att denna princip inte utgör någon
norm för bestämmandet av vad
som är att betrakta såsom den incst
rättvisa kostnadsfördelningen och icke
heller kan tjäna som grund vid fördelningen
av de i egentlig mening gemensamma
kostnaderna. Mot principen kan
det emellertid inte i och för sig anses
stridande, att sistnämnda kostnader får
bäras av staten såsom representant för
den nytta ett väl utbyggt vägväsen medför
för landet i dess lielbet. Denna synpunkt
vill jag för min del särskilt understryka.
Den ligger i linje med vad
jag här tidigare anfört. Och jag upprepar
såsom något väsentligt, att varje
självständig utredning rörande de näringspolitiska
och sociala verkningarna
av ett genomförande av utredningens
förslag saknas. Och dessa verkningar
måste förutsättas bli mycket genomgripande.
Den genomsnittliga höjningen
av de gällande fordons- och
drivmedelsskatterna med 28 procent
kan icke betecknas såsom särskilt måttfull.
Detta åskådliggöres på ett nästan
drastiskt sätt, om man betänker, att den
totala skatteökningen blir i genomsnitt
för exempelvis lastbilar cirka 46 procent,
för en dieseldriven lastbil i yrkesmässig
trafik med en maximilast över
6 ton cirka 140 procent och för en liknande
bensindriven lastbil cirka 60 procent.
Härav framgår också, bur mycket
hårdare de dieseldrivna fordonen
skulle komma att drabbas av förslagets
genomförande i förhållande till de bensindrivna
och att sålunda den föreslagna
böjningen av brännoljeskatten måste
komma att utomordentligt tungt belasta
särskilt skogsbruket i de delar av riket,
som bar att räkna med stora transportavstånd
och där virkestransporterna
av såväl ekonomiska som praktiska
skäl måste utföras med brännoljedrivna
fordon. Såsom ett belysande exempel
i sammanhanget kan nämnas, att
för ett av de stora skogsindustriföretagen
i mitt hemlän med tillhörande dotterbolag
skulle vid ett genomförande av

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

utredningens förslag transporterna inom
skogsbruket och industrien komma att
draga en ökad kostnad av omkring 1,5
miljoner kronor. Sådana verkningar av
förslaget måste framstå såsom i och för
sig orimliga. Och de blir det i än högre
grad på grund av att vår angelägnaste
uppgift för närvarande enligt
snart sagt allas mening är att söka nedbringa
vår utomordentligt höga kostnadsnivå
för att vi med någon utsikt
till framgång skall kunna hävda oss i
konkurrensen med utlandet såväl på
export- som på hemmamarknaden.

Herr förste vice talmannen var i sitt
anförande i någon mån inne på frågan
om bilbeskattningen. Han menade, att
det är en riktig princip, att olika trafikmedel
och följaktligen även bilismen
skall svara för sin skäliga andel i vägkostnaderna.
Mot detta vill jag här inte
rikta någon annan erinran än att det
knappast torde kuna betraktas såsom
möjligt att åstadkomma någon norm,
som möjliggör en sådan avvägning mellan
olika trafikmedel, att man kan tala
om vad som är skäligt eller inte. Jag
tror, att man kommer att gå bet på
den uppgiften och följaktligen i stor
utsträckning nödgas falla tillbaka på
rent godtyckliga avgöranden.

Herr förste vice talmannen anförde
också, att det vore klart, att man måste
finna sig i en ökad beskattning av motorismen,
om en sådan nu behövdes.
Av de uttalanden, som gjorts av organisationerna
på området, framgår emellertid
att dessa för sin del bestämt bestrider,
att någon ökad skattebelastning
av motorismen nu är påkallad, om det
blott gäller att bilismen skall svara för
sin skäliga andel av vägkostnaderna.

Jag skall emellertid inte inlåta mig på
någon polemik med herr förste vice talmannen
i detta sammanhang. Jag vill
blott erinra om att det föreligger många,
såvitt jag förstått, tungt vägande remissyttranden
beträffande den föreliggande
utredningen. Ett av dessa har jag särskilt
fäst mig vid, och det är det yttrande, som
avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det förefaller mig, som om man
på grund av väg- och vattenbyggnads -

Statsverkspropositionen m. m.

styrelsens ställning och på grund av det
sätt, varpå våra ämbetsverk i allmänhet
plägar handskas med fakta, har anledning
att särskilt uppmärksamma innehållet
i dess remissyttrande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför
nu bland annat, att det vid de mycket
svåra problem, som utredningen
haft att lösa, har framkommit, att man
i väsentliga delar saknar exakta och entydiga
bedömningsgrunder och att förslaget
därför i viktiga delar fått grunddas
på antaganden, vilket medfört, att
den av utredningen eftersträvade rättvisan
i de slutliga avvägningarna starkt
kan ifrågasättas. Styrelsen säger vidare,
att man till och med kan konstatera uppenbara
och mycket betydelsefulla felräkningar,
och framhåller, att styrelsen,
som granskat den beräkning, som utredningen
gjort för att klarlägga motortrafikens
ansvar för väghållningskostnaderna,
har konstaterat, att det ansvar
för kommunala vägkostnader, som vid
genomförandet av utredningens förslag
skulle falla på motortrafiken, uppgår till
70 procent av de totala kommunala gatukostnaderna,
och inte 51 procent, som
utredningen beräknat.

Styrelsen understryker också, att de
föreslagna skattehöjningarna till övervägande
del icke stannar på fordonsägarna
utan måste förutsättas ta sig uttryck i
ökade kostnader för biltrafikens varutransporter
och andra tjänster åt näringslivet
och samhället i övrigt. Och
styrelsen tillägger, att därvid kommer i
blickpunkten framför allt sådana trakter
av landet, som saknar eller har mindre
väl utvecklade järnvägsförbindelser,
särskilt då de, där avstånden är stora
som i Norrland.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför
många synpunkter, som det skulle
vara av värde att här falla tillbaka på,
men jag skall inte trötta kammaren därmed.

Det förefaller mig, som om det kunde
vara på sin plats med någon jämförelse
av utredningsmannens förslag med vad
som gäller i andra länder. Ett par exempel
skall jag alltså tillåta mig att anföra.
Jämförelsen gäller då Danmark,

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Norge, Belgien, England, Holland, Tyskland
och USA.

Om vi först stannar för en lastbil,
dieseldriven, med en tjänstevikt av 7 ton
och en lastförmåga av 8 ton, skulle skatten
enligt utredningsmannens förslag —
om bilen användes i yrkesmässig trafik
— komma att uppgå till 17 840 kronor
mot nu gällande 8 337 kronor. I Danmark
utgör motsvarande beskattning
3 044 kronor, i Norge 3 711 kronor, i
Belgien 4 229 kronor, i Holland 3 260
kronor, i Tyskland 7 333 kronor, i USA
7 292 kronor och i England, som nu ligger
högst, 9 316 kronor.

Om vi tar samma lastbil, med en tillkopplad
8,5 tons släpvagn, skulle skatten
enligt utredningsmannens förslag — om
bilen alltjämt användes i yrkesmässig
trafik — uppgå till 25 870 kronor — en
höjning alltså från 12 117 kronor — medan
den i Danmark utgör 4 611 kronor,
i Norge 5 000 kronor, i Belgien 6 000
kronor, i England 13 700 kronor, i Holland
4 700 kronor, i Tyskland 11 138
kronor och i USA 13 000 kronor.

Och slutligen ett tredje exempel. Det
gäller en buss — Scania Yabis B 62 •—
för vilken det enligt utredningsmannen
skulle bli fråga om en skatt av 9 048 kronor
— en höjning alltså från 4 808 kronor.
I Danmark stannar skatten vid 2 798
kronor, i Norge 4 353 kronor, i Belgien
3 808 kronor, i England 4 340 kronor, i
Holland 3 147 kronor, i Tyskland 3 770
kronor samt i USA (New York) 1 700
kronor. Jag vill gärna säga, att mina här
lämnade uppgifter är hämtade från sista
numret av tidskriften Motor, där man
ingående behandlat dessa ting.

Om de anförda exemplen är riktiga,
vilket jag utgår ifrån, vågar jag upprepa
mitt tidigare omdöme, att det föreliggande
förslaget måste betraktas som
orimligt.

Det kontrasterar också på ett högst
överraskande sätt mot exempelvis kommunikationsministerns
trafikpolitiska deklaration
i direktiven för den under
nästlidet år tillsatta trafikutredningen.
Däri heter det bland annat, att det allmänna
målet för de trafikpolitiska lösningarna
skall vara att för landets olika

delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader
och under former som medger
företagsmässig effektivitet och sund utveckling
av transportapparaten. Ja, just
det: eu tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader och
under former, som medger företagsmässig
effektivitet och sund utveckling av
transportapparaten! Jag är medveten om
att denna deklaration inte återfinnes i
direktiven till någon bensinskatteutredning,
men den måste naturligen äga tilllämpligliet
och giltighet även på det område,
där vi nu rör oss.

Det är klart, att man inte kan förvänta
någonting annat än att finansministern
har samma inställning som den,
varåt kommunikationsministern här har
givit uttryck. Det är också klart, att
finansministern vid sina ställningstaganden
till hithörande spörsmål inte på
minsta sätt kommer att skatta åt tankegångar,
i något hänseende innebärande
en reglering via automobilbeskattningen
av förhållandet mellan järnväg och bil.
I det avseendet måste nämligen, med
mitt sätt att se, det största utrymme lämnas
för en fri, naturlig och obunden anpassning
till linjer och vägar, som utvecklingen
i varje sammanhang anvisar.

Med det anförda har jag, herr talman,
avsett att deklarera min allmänna inställning
till beskattningen av motorfordonstrafiken
samt min uppfattning, att den
föreliggande utredningen angående denna
beskattning icke kan vara ägnad att
läggas till grund för en lösning av frågan
därom, utan att denna måste göras
till föremål för förnyade överväganden.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Med den frihet, som brukar
tillåtas i remissdebatten, skulle jag
allra först vilja säga några ord om 1947
års principbeslut beträffande jordbrukets
framtida utveckling.

Med utgångspunkt från ett uttalande
i höstriksdagens remissdebatt har det
från bondeförbundshåll gjorts gällande,
att folkpartiet skulle ha ändrat sin inställning
till detta principbeslut. I själva

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

verket tycks det vara så, att detta beslut
kan tolkas nästan hur som helst,
bara det passar att använda som en angreppspunkt
mot folkpartiet. Jag återkommer
till den saken om ett ögonblick.
Jag vill emellertid inte neka mig nöjet
att påpeka en liten skillnad i ordvalet
när det gäller direktiven till 1942 års
jordbrukskommitté, som skrivits av dåvarande
jordbruksministern PehrssonBramstorp,
och i propositionen till 1947
års riksdag, då jordbruksministern hette
Per Edvin Sköld. I direktiven står beträffande
målsättningen, att denna skulle
vara att »vårt lands jordbruk, bedrivet
efter rationella metoder, erhåller
full lönsamhet», medan det i propositionen
sägs, att »den i jordbruket arbetande
befolkningen skulle få samma möjligheter
att uppnå en skälig inkomstnivå»
som jämförbara grupper. Det är en nyansskillnad,
som det i ljuset av vad som
sedan har hänt finns all anledning att
fästa uppmärksamheten på.

I dagens diskussion framskymtar allt
som oftast sådana talesätt som »jordbrukets
rätt» och »jordbrukets långtidsavtal
med statsmakterna», och den tankegång,
som ligger bakom dessa uttryck, har fått
stöd av att priserna på jordbrukets produkter
har reglerats på grundval av en
kalkyl, där hela jordbruket betraktas
som en enhet, den s. k. totalkalkylen.
Men 1947 års riktlinjer tog, som jag uppfattar
dem, utan tvekan sikte på människorna.
Totalkalkylen underkändes redan
1947, och den har sedan än ytterligare
sönderkritiserats. I avsaknad av
annat material har man dock fått lov
att använda den som en nödfallsåtgärd.
Det behöver inte sägas mer om den saken.

Men en kritik av förslag, som på
grundval av denna kalkyl förelägges
riksdagen, kan inte få betraktas som uttryck
för en fientlig inställning till jordbruket,
alldenstund dessa beslut är politiska.
Folkpartiet måste förbehålla sig
rätt att kritisera beslut, som fattas i den
politiska församlingen.

Och vi är inte ensamma om den kritiken.
Jag vill bara erinra om den debatt,
som fördes här i kammaren i an -

Statsverkspropositionen m. m.
slutning till den monstruösa prisuppgörelsen
år 1952, då kritiken från vissa
socialdemokrater och även från en och
annan bondeförbundare var fullt lika
hård som kritiken från vårt håll. Jag
vill i det sammanhanget hänvisa den,
som är intresserad av dessa spörsmål,
till den bok, som herr Persson i sitt
anförande nämnde, nämligen agronom
Odhners bok om Jordbruket vid full sysselsättning.
Den utgör ett intressant
diskussionsinlägg i debatten om jordbruksfrågan
och den ger vida synpunkter.
Jag tror att den är värd att uppmärksammas.
Agronom Odhner konstaterar,
att de prisförskjutningar, som hittills
har ägt rum, ur socialpolitisk synpunkt
har varit ogynnsamma. Vad som
från folkpartiets håll har kritiserats har
just varit prisförskjutningarnas inverkan
på inkomstfördelningen inom jordbruket.
Småbrukarnas missnöje med prisfördelningen
har här i kammaren framförts,
inte bara av mig utan även av
herr hage Svedberg, och det framfördes
här på sin tid av herr Fridolf Jansson i
Benestad, när han tillhörde denna kammare.
Det har också framförts av herr
Karl Persson, herr Näslund m. fl. Till
och med jordbruksminister Norup har
erkänt, att småbrukarna nog inte har
fått vad som borde tillkomma dem. Men
det har varje gång sagts att det av olika
skäl inte har varit möjligt att göra fördelningen
av priserna på något annat
sätt. Det är därför uppseendeväckande,
att Jordbrukarnas Föreningsblad för den
16 januari i år utan vidare förklarar, att
detta tal om att småbruket har missgynnats
vid prisuppgörelserna helt enkelt
är en grov demagogi. Herr Näsgård
nämnde i sitt anförande något om denna
polemik, som pågår mellan Jordbrukarnas
Föreningsblad och folkpartiets
ledare. Herr Näsgård sade: »Taktiken
känns igen!» Jag vet inte, vad han menar
med detta uttryck. Skall man tolka,
vad bondeförbundets gruppledare här
sagt, på det sättet att bondeförbundet
ställer sig bakom detta uttalande att talet
om att det mindre jordbruket har
missgynnats vid uppgörelsen om priserna
är grov demagogi? Sveriges små -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
brukare är säkert intresserade av att få
ett klart besked på den punkten.

Herr Werner ställde en fråga här i
höstas, som han inte hade fått något
svar på. Ja, jag tycker ju att herr Werner
som gammal riksdagsman, om han
följt med riksdagens arbete, borde ha
fått ett ganska tydligt svar på den frågan,
ty det svaret ligger i folkpartiets
motionerande och ställningstagande här
i riksdagen till jordbruksfrågorna.

Sedan vill jag bara säga, att när det
gäller bortrationaliseringen av småbruket,
är jag fullkomligt ense med herr
Werner. Men bondeförbundets inställning
vid de avgöranden, vi haft här i
riksdagen om prisfördelningen, understryker
iin ytterligare vikten av min
fråga.

Det förefaller, som om en ny kurs hade
angivits från ett helt annat håll —
Jordbrukarnas Föreningsblad, alltså det
opolitiska organet för jordbrukarnas
föreningsrörelse tycks nu ha en helt annan
syn på detta problem. Det är inte
längre fråga om att de inom jordbruket
arbetande människorna skall erhålla en
för andra jämförliga yrkesgrupper rimlig
levnadsstandard, utan nu skall jämförelsen
göras inte mellan jordbruk av
olika storleksgrupper utan mellan företag.
jordbruksföretag å ena sidan och
företag inom andra näringar av samma
storleksordning å den andra sidan. Det
är uppenbart, att om denna syn på problemet
skall vara den utslagsgivande, så
bortfaller behovet av att göra upp någon
typjordbrukskalkyl, såsom 1947 års
riksdag förutsatte. »Det större jordbruket
skall gynnas, det är riktigt att det
gynnas»; detta är uppenbarligen den
slutsats, som man måste komma till, när
man tar del av vad Jordbrukarnas Föreningsblad
skriver. Kan man tolka 1947
års beslut på detta sätt, är det uppenbarligen
på tiden att det beslutet blir omprövat
och närmare preciserat.

Jag skall nu bara göra ett par korta
reflexioner med anledning av den föreliggande
statsverkspropositionen, och
jag väljer då naturligtvis den nionde huvudtiteln.
När man kanske litet flyktigt
genomläser denna huvudtitel, konstate -

rar man, hur departementschefen på en
mängd punkter har motsatt sig ökade anslag
och ökad personal. Det är självklart
att det kan råda delade meningar
härom på olika punkter, men jag har
svårt att hålla tillbaka en känsla av att
det beträffande lantbruksstyrelsen behövs
en grundlig översyn och rationalisering.
Anslaget till avlöningar har på
två år från budgetåret 1952/53 till 1954/
55 stigit från 1 773 500 kronor till
2 205 700 kronor. Även om en viss ökning
av anslaget motsvaras av minskning
på annan punkt, kvarstår dock, om
jag räknat rätt, en ökning av 342 200
kronor, en som jag tycker oroväckande
utveckling. För lantbruksnämnderna är
motsvarande anslag nu uppe i 9 339 000
kronor, och kraven där på ökad personnal
är kraftigt understrukna. Jag är
själv suppleant i en lantbruksnämnd, och
jag har i någon mån haft tillfälle att följa
nämndernas arbete, alltifrån dess början,
som ledamot i den lokalkommitté
som förberedde lantbruksnämndernas
verksamhet, och jag tror att man utan
överdrift kan säga, att lantbruksnämnderna
alltifrån början av sin verksamhet
har mötts med en viss misstro icke
minst från jordbrukarnas sida, en misstro
som icke har skingrats under de år
som gått. Anledningen eller anledningarna
kan vara många. En sådan anledning
är att lantbruksnämnderna nu på
dessa fem år två gånger har tvingats att
ägna flera månaders arbete åt någonting
så improduktivt som att räkna om producentbidraget
och beräkna vilka som
skall ba det eller inte ha det. Jag skall
inte gå in i någon sakdebatt i den frågan
nu — det blir säkerligen tillfälle
att komma in på det senare under riksdagen
— men lantbruksnämndernas avgöranden
har i dessa frågor varje
gång väckt till liv en utbredd irritation
ibland berörda jordbrukare, en irritation
som säkerligen inte blir mindre,
när de nu någon gång i denna eller nästa
månad får reda på lantbruksnämndernas
sista beslut.

Jag måste säga att jag tycker att det
är synd om lantbruksnämndernas personal.
Den tvingas ju att följa direktiv

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

och anvisningar, och jag tänker nästan
med vemod på hur annorlunda det kunde
ha varit, om hushållningssällskapen och
egnahemsnämnderna fått bara en del av
de anslag som nu erfordras för lantbruksnämndernas
verksamhet, hur
många dubbelresor och därmed både
personal och kostnader som hade kunnat
sparas in, och jag skulle vilja fråga:
Vore det inte skäl att innan denna organisation
har hunnit breda ut sig alltför
mycket göra en förnyad undersökning
om möjligheterna att överföra åtskilliga
av de områden som nu ligger under lantbruksnämnderna
tillbaka i sällskapens
regi?

När det har gällt anslagen för bidrag
till jordbrukets rationalisering har min
vän Jon X. Jonsson och jag haft vissa
sammandrabbningar. Jag vill bara påpeka,
att beloppet av reserverade medel
vid innevarande budgetårs ingång hade
stigit till över 41 miljoner kronor och
att det vid budgetårets utgång med tämligen
stor säkerhet kommer att bli omkring
45 miljoner. Det sägs nu att huvuddelen
av denna reservation är disponerad
och att den odisponerade reservationen
inte är så stor, men var och
en som har erfarenhet på detta område
vet mycket väl, att en mycket stor del
av detta belopp aldrig kommer att användas.
Jordbrukarna är optimister, när
de begär anslag från lantbruksnämnder
för olika åtgärder, men det är inte så
lätt att få dessa åtgärder verkställda.
Nu har departementschefen för nästa
budgetår sänkt anslaget från 15 miljoner,
som det varit de två senaste åren,
till 13,6 miljoner.

Jag vill bara konstatera, att den sänkning
som jag på sin tid yrkade i kammaren
— varvid kammaren log — hade
mycket väl kunnat äga rum utan att
nämndernas verksamhet hade behövt inskränkas.

Departementschefen tillstyrker en av
lantbruksstyrelsen föreslagen uppmjukning
av bidragsbestämmelserna. På s.
253 i statsverkspropositionen motiverar
lantbruksstyrelsen sitt förslag med bland
annat följande. Särskilt i de fall, då åtgärderna
beror på lantbruksnämndernas

Statsverkspropositionen m. m.

initiativ och då lantbruksnämnderna har
lagt ned kostnader för utredning av en
viss fråga, framstår det som obilligt, att
det inte skall kunna utgå statsbidrag,
även om den tillskapade brukningsdelen
blir av den storleken, att den enligt de
gällande bestämmelserna inte skall ha
bidrag.

Den där motiveringen känner jag igen.
Den används också av lantbruksnämnderna
när det gäller att bestämma bidragets
storlek, alltså i sådana fall, där arealgränsen
inte förhindrar bidraget. Men
då säger man inom lantbruksnämnderna:
»Detta har vi tagit initiativet till, vi
skall inte vara för sparsamma; här kan
vi lämna ett något större anslag, ty det
är staten som betalar.»

För min del tvekar jag inte att beteckna
detta som en farlig utveckling.
En förutsättning för att det skall vidtas
en åtgärd bör ju vara att lönsamheten
därigenom förbättras. Jag skulle nästan
vilja skärpa uttrycket till att en åtgärd
skall vara uppenbart lönsam, om den
över huvud taget skall vidtas. Statskontorets
avstyrkande synes mig mycket
välmotiverat, och jag skulle vilja hemställa,
att utskottet ägnar den allra största
uppmärksamhet åt detta förslag.

Trots jordbrukets fortgående mekanisering
föreslår departementschefen fortfarande
ett anslag av 1 274 000 kronor
jämte vissa reserverande medel för hästavelns
befrämjande. Vi diskuterade denna
fråga i fjol här i kammaren. Lantbruksstyrelsen
har begärt inte mindre
än 1 504 400 kronor. För all annan
husdjursavel och husdjursskötsel —
nötkreatur, får, svin och fjäderfä tillsammans
— begärs endast 1 057 600
kronor. Proportionen är enligt min mening
grotesk. Jag kan inte undertrycka
en hädisk tanke: hur skulle statsutskottet
ha reagerat inför ett sådant
anslagskrav? För hästaveln finns ju dessutom
en lånefond på inte mindre än 7
miljoner kronor, och departementschefen
föreslår samma lånemedgivande som
tidigare. Där ingår bland annat för inköp
av ardennerhingstar ett lånemedgivande
på 400 000 kronor.

Jag skall inte gå in på någon debatt

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

beträffande värdet av dessa olika åtgärder,
men jag har velat anföra siffrorna
som en bakgrund till vad jag nu skall
säga.

Ur fiskerilånefonden bar Kungl. Maj:t
medgivit, att lån får lämnas intill ett belopp
av 2 miljoner kronor. Detta gällde
redan när maximigränsen för fiskerilånen
var 60 000 kronor. Genom beslut vid
fjolårets riksdag höjdes denna gräns till
120 000 kronor, d. v. s. till del dubbla.
Man tycker då, att en logisk följd av beslutet
skulle vara, att lånemedgivandets
belopp också fördubblades. Men trots att
fiskeristyrelsen bär inskränkt sig till att
begära ett till 3 miljoner förhöjt lånemedgivande,
säger departementschefen
nej, och följden måste ju bli, antingen
att riksdagens beslut om höjning av
maximigränsen för fiskerilånen inte kan
effektueras eller också att antalet beviljade
lån får skäras ned till hälften.
Ingendera utvägen är enligt min uppfattning
tillfredsställande. Här är det dock
fråga om en i verklig mening produktiv
verksamhet.

Med anledning av vad herr förste vice
talmannen yttrade om bilbeskattningen
skulle jag, som var en av de s. k. sakkunniga
i denna utredning, vilja säga
ett par ord.

Jag tror nog att företrädarna för samtliga
motororganisationer i princip är ense
med utredningsmannen om att motorfordonstrafiken
och varje fordon för sig
skall betala sin skäliga andel av vägkostnaderna.
Motorfolket har också, såvitt
jag förstår, förklarat sig berett att
betala alla rimliga vägkostnader, under
förutsättning att pengarna används rationellt
när det gäller såväl planläggning
som utförande av vägarbetena, men
man underkänner helt den metod som
utredningsmannens experter har använt
för fördelning av kostnaderna. I själva
verket kan denna fördelning inte göra anspråk
på någon som helst vetenskaplig
noggrannhet. Fördelningen måste därför
i stor utsträckning ske rent omdömesinässigt.
Även om det sålunda i princip
inte råder någon oenighet mellan de intresserade
parterna, är problemet inte så
lättlöst.

En annan fråga när det gäller bilbeskattningen
avser den tidpunkt, då de år
från år ökade inkomsterna från bilismen
inte täcker de aktuella vägkostnaderna.
Där har bilfolket en annan uppfattning
än utredningsmannen, och det är möjligt
att man, om förslaget får vila några
år, vinner större klarhet på den punkten.
Men här gäller det ett avvägningsproblem.
Bilbeskattningen kan givetvis
ges en sådan höjd, att det kommer att
medföra en sänkning av det totala skattebeloppet.
Det är ju ingen tvekan om att
goda vägar innebär den allra bästa kostnadsminskningen
för bilismen, men då
får bilbeskattningen inte utformas på
det sättet att den motverkar sitt eget
syfte.

Herr talman! Jag har vid remissen av
denna proposition velat göra dessa erinringar.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Spetz undrade mycket
vad jag kunde mena med mitt uttryck
att kritiken känns igen, när det gällde
diskussionen om jordbruket. Det skall
jag så gärna meddela honom. Jag syftade
på de diskussioner som ständigt och
jämt fördes, innan det lyckades att få
majoritet för ett effektivt jordbruksstöd
i den svenska riksdagen. Just de tongångar,
som jag nu har syftat på, kom
ständigt fram då. Om inte alla kunde få
precis lika fördel av en stödåtgärd, skulle
denna inte heller företas.

Nu klagar herr Spetz över att prisförskjutningarna
har varit ogynnsamma för
småbruket. Jag skall gärna för min del
vara med om varje förslag som herr
Spetz eller någon annan från folkpartiet
kan komma att framlägga och som
verkligen skulle kunna bidraga till att
ge småbruket större rättvisa. Hittills har
det inte kommit något sådant förslag
vare sig från herr Spetz eller från andra
i folkpartiet. Det enda förslag som jag
känner till, där folkpartiet dessutom var
någorlunda enigt, framlades förra året
när man ville sänka smör- och margarinpriset,
men det kunde ju inte vara till
småbrukets fördel. Jag skulle mycket

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

gärna också i herr Spetz’ anförande velat
finna ett uttalande av honom om hur
han ställer sig till Dagens Nyheters friska
uppslag att utbyta höjningen av spritoch
tobaksskatterna mot ett borttagande
av den allmänna mjölkavgiften, och hur
detta skulle verka för småbruket.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Jag efterlyste i mitt anförande, hur
folkpartiets ledning här i kammaren ställer
sig till den kampanj som planmässigt
bedrives av Dagens Nyheter och Expressen
emot jordbruket, speciellt dess animalie-
och mjölkproduktion. Det svar
som jag fick var nog någonting som liknade
»Goddag, yxskaft». Det är alldeles
uppenbart, att när herr Spetz gör gällande
att han företräder småbruket här
i landet, så är dock varje angrepp mot
mjölkproduktion även ett angrepp mot
småbruket. Bara Mjölkcentralen här i
Stockholm omsluter omkring 30 000 å
40 000 jordbrukare med cirka 260 000
andelar, av vilka de allra flesta är småbrukare.
De större jordbruken har övergått
till vegetabilisk produktion och lämnar
mycket litet av sin produktion i
form av mjölk. Det är väl ändå så, att
Dagens Nyheters angrepp på mjölken,
Mjölkcentralen och mjölkpriserna samt
den påstådda monopolställningen är ett
direkt angrepp mot småbruket. Jag vill
veta, hur folkpartiet ställer sig till det.

Sedan skall jag bara ge en replik till
herr Spetz om anslaget till hästavelns
befrämjande. Herr Spetz, som studerar
så noga, borde väl ändå ha lagt märke
till att hästaveln i form av totalisatormedel
levererar in 18 miljoner kronor
om året till statskassan. Jag undrar, om
det i denna situation, när motorismen
håller på att utrota hästarna inom landet,
men vi ändå måste ha hästarna
kvar för skogsbruket, kan vara oriktigt
att ur den flödande inkomstkälla, som
totalisatormedlen utgör, staten betalar
tillbaka åtminstone en liten del för att
hålla hästaveln vid liv. Jag menar att
herr Spetz’ anförande här har varit mycket
svårbegripligt såsom ett försvar för
folkpartiets och Dagens Nyheters jordbrukspolitik.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

När herr Näsgård säger att han aldrig
har märkt att folkpartiet föreslagit något
som skulle ha gynnat småbruket, vill jag
fråga honom, om han redan har glömt
1952 års debatt. Har herr Näsgård glömt
att svinpremierna gick ut retroaktivt
från den 1 oktober, men inte mjölktilllägget?
Har herr Näsgård glömt att folkpartiet
yrkade på det senare arrangemanget?
Jag tror att det är tillräckligt
svar.

Till herr Werner skulle jag vilja säga:
Har herr Werner någon gång märkt att
Dagens Nyheters skriverier har påverkat
folkpartiets handlande här i kammaren?
Kan herr Werner påvisa det, så skall
jag återkomma.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord i ett ämne som är mycket mera
neutralt än de jordbruksfrågor som nyss
har varit föremål för ett så livligt meningsskifte.

Herr Ewerlöf gjorde några uttalanden
i anknytning till trontalets passus om utrikespolitiken.
Han uttalade sm tillfredsställelse
över att Sverige kunde göra sig
nyttigt i samband med partiella uppgörelser
mellan öst och Väst. Han syftade
då särskilt på tillsättandet av de neutrala
kommissionerna i Korea. Jag ber
att helt få instämma med honom i uttrycken
för tillfredsställelse över detta
liksom i den uppskattning han gav uttryck
åt i fråga om det arbete som utföres
av den svenska personalen i de
bägge kommissionerna.

Av dessa kommissioner har den ena
inte gjort mycket väsen av sig, den s. k.
övervakningskommissionen. Det betyder
inte att dess arbete har varit mindre
viktigt. Men det är ju egentligen repatrieringskommissionen
som har stått
i uppmärksamhetens centrum, och det
sammanhänger med att de frågor, som
där behandlas, hade varit så omtvistade
före stilleståndet — i själva verket hade
de under mycket lång tid fördröjt en
överenskommelse.

Herr Ewerlöf frågade nu, om det var

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

regeringen som sådan som gav direktiv
åt den svenska huvuddelegaten i repatrieringskommissionen.
Jag svarar på
det, att det är det inte. Svenska regeringen
bär uppfattat läget så, att i och
med att vi har utsett en svensk huvudrepresentant,
har han en ställning i
kommissionen ungefär som en skiljedomare,
och han får ta position till de uppkommande
tvistefrågorna angående
tolkning och tillämpning av krigsfångeavtalet
efter bästa förmåga utan att inhämta
instruktioner. Vi har tyckt att
en annan tolkning skulle leda till ganska
orimliga konsekvenser. Den skulle
leda till att delegaterna i kommissionen
ständigt finge underställa tolkningsfrågorna
sina respektive regeringar, och
detta skulle vålla mycken omgång och
mycket försvåra deras arbete. Men jag
vill inte fördölja att meningarna i denna
fråga är delade. Både den amerikanska
och den kinesiska regeringen har en
motsatt uppfattning. De har gjort gällande
att det är regeringarna som skall
ta ställning till och bära ansvaret för
varje beslut, åtminstone varje viktigare
beslut, som repatrieringskommissionen
fattar. Vi har emellertid vidhållit vår
mening, och den schweiziska regeringen
går på samma linje som den svenska
i det avseendet.

Vad beträffar de frågor som repatrieringskommissionen
bär att avgöra gäller
det som sagt tolkning och tillämpning
av krigsfångeavtalet, och det har
egentligen varit tre stora, viktiga frågor
som som har föranlett meningsskiljaktigheter
och som har vållat stora svårigheter
under kommissionens arbete.

Jag vill inskjuta att när det gällt dessa
större frågor har vår delegat noggrant
underrättat utrikesdepartementet om
den ståndpunkt han tänkte inta. Han
har någon gång bett om råd och även
fått råd, och han har i andra fall i efterhand
fått besked om att vi kunnat helt
gilla den ståndpunkt han intagit, fastän
han har handlat på eget ansvar. Jag tror
att resultatet i själva verket inte hade
blivit annorlunda, om vi hela tiden hade
haft tillfälle att på förhand uttala oss
rörande de olika ställningstagandena.

Av de tre frågor, som har varit föremål
för tvist, märks först och främst,
såsom bär framgått av pressen, frågan
om användande av våld gentemot krigsfångarna
när dessa strejkade och inte
ville underkasta sig den förklarings- eller
övertalningsprocedur som var stipulerad
i avtalet. Kommissionens majoritet
fann att våld inte rimligen kunde
brukas. Man kunde inte använda militär
för att tvinga fångarna att underkasta
sig proceduren. Samma ståndpunkt intogs,
när frågan kom upp i mera begränsad
form, nämligen om man skulle begagna
våld för att bryta upp organisationen
bland fångarna för att hindra att
den stora massan av dem övade påtryckning
på ett fåtal som ville underkasta
sig övertalningsproceduren eller som
ville återvända. Även när frågan om användande
av våld uppkom i denna begränsade
form, bedömdes läget så av
den indiske generalen Thimayya, som
är ordförande i kommissionen, att det
skulle leda till mycken blodsutgjutelse,
om man försökte använda militär för
atl helt och hållet hindra påtryckning
från den stora mängden på det mindre
antal som hade en annan uppfattning.
Men kommissionen bär på annat sätt
försökt att, så gott den har kunnat, förebygga
påtryckningar och straffa våld
som har begåtts inom lägren, men detta
har endast i bgeränsad mån varit möjligt.

Den andra frågan gäller konsekvensen
av att hela den tid, som var anslagen
till förklaringsförfarandet, inte har kunnat
utnyttjas, detta på grund av krigsfångarnas
saboterande av förfarandet.
Avtalet förutsatte ju att 90 dagar skulle
anslås till förklaringsförfarandet, men
så har inte kunnat ske. Då restes frågan,
huruvida repatrieringskommissionen
på eget ansvar skulle kunna förlänga
tiden, så att den uppgick till effektivt
90 dagar. Det ansåg sig kommissionen
på grund av de tydliga ordalagen i avtalet
inte ha befogenhet till, och det
skedde inte heller, men några av kommissionens
medlemmar — det var i det
fallet en majoritet, nämligen den indiske,
den tjeckiske och den polske

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

representanten — avlät en skrivelse till
FN-kommandot med ett förslag att genom
överenskommelse den anslagna tiden
skulle förlängas. Den svenske ledamoten
ansåg sig inte berättigad att vara
med om några rekommendationer till
FN-kommandot i det avseendet.

Den tredje frågan slutligen, och den
som i dessa dagar skall avgöras, är den,
huruvida krigsfångarna skall lösgivas,
när 120 dagar liar gått, såsom stipuleras
i avtalet. Det har förekommit den
svårigheten, att enligt avtalet den politiska
koreakommissionen skulle sammanträda
redan i oktober, och den skulle
sedan behandla även krigsfångefrågan,
och om denna politiska konferens
inte kom till något annat beslut, skulle
krigsfångarna lösgivas den 23 januari.

Nu har denna politiska konferens på
grund av delade meningar om varjehanda
förutsättningar för dess sammankallande
aldrig kunnat sammankallas.
Resultatet har blivit att detta stadium
fattas i behandlingen av krigsfångefrågan.
Några inom kommissionen har dragit
den slutsatsen, att lösgivandet då
inte kan ske, utan att man måste avvakta
att parterna enar sig om den politiska
konferensen och att denna får tillfälle
att behandla frågan. Andra ledamöter
i kommissionen — och dit hör
den svenske ledamoten — har däremot
ansett, att även om den politiska konferensen
kommit till stånd, skulle den
inte kunna hindra att krigsfångarna lösgavs
den 23 januari, såvida man inte
var enhällig om någonting annat. Meningen
har alltså aldrig varit att den
politiska konferensen skulle leda till att
tiden för fångenskapen förlängdes, såvida
inte alla parterna var eniga om
det.

Den svenske ledamoten jämte den
schweiziske har alltså ansett, att man
borde lösgiva fångarna den 23 januari,
men de kom där i minoritet, därför att
den indiske ordföranden hade en mellanståndpunkt.
Han ansåg å ena sidan
att kommissionen som sådan inte kunde
lösgiva och civilförklara krigsfångarna,
men ansåg å andra sidan, att kommissionen
borde lämna tillbaka krigs -

Statsverkspropositionen m. m.
fångarna till respektive parter. Den
svenske och den sctrweiziske ledamoten
röstade i andra hand, sedan deras eget
förslag om att förklara krigsfångarna
civila hade kommit i minoritet, för att
fångarna skulle återlämnas. Det är vad
som skall ske i dessa dagar om inte någon
ny komplikation uppstår.

Emellertid har en majoritet, i vilken
inte svenske ledamoten är med, ansett
sig böra med en skrivelse till respektive
kommandon ge uttryck för den
uppfattningen, att krigsfångarna inte
borde lösgivas utan kvarhållas i fångenskapen.
Man har velat skjuta över ansvaret
för tolkningen på respektive
kommandon, men samtidigt velat ge en
rekommendation, hur de borde tolka
avtalet. Svenske och schweiziske ledamoten
har inte heller på denna punkt
ansett sig ha anledning att ge några direktiv
eller rekommendationer till respektive
kommandon, utan ansett att dessa
får handla på eget ansvar.

Jag tror att jag härmed besvarat herr
Ewyerlöfs frågor. Jag vill bara sluta med
en förhoppning att denna mycket ömtåliga
och besvärliga fråga äntligen måtte
nu i dessa dagar få sin definitiva lösning.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Under debattens förra
del i denna kammare har statsministern
bemött åtskilligt av vad herr Ewerlöf
och herr Ohlon tidigare hade uttalat,
och jag skall därför begränsa mig till
endast några få synpunkter på den ekonomiska
politiken och ge några repliker
till de två av mig nämnda talarna
och givetvis också kort belysa den
föreliggande budgeten.

Med risk att jag upprepar vad som
sagts förut, vill jag till en början i alla
fall slå fast att sannolikheten talar för
att vi under 1954 har att möta en ganska
sund och balanserad högkonjunktur.
Det är det sannolikaste, men det är
klart att andra ting kan hända, eftersom
konjunkturen är oerhört beroende
av det politiska läget ute i världen, och
här har vi ett känsligt område, där näs -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

tan allting kan hända. Därför är det
självklart att vi måste vara beredda åt
båda hållen, beredda att möta en lågkonjunktur
och beredda att möta en
högkonjunktur med inflationsimpulser.
Men vi måste gå ut ifrån att vi står inför
en fortsatt högkonjunktur. Det kan
väl icke vara några delade meningar
därom, att en dylik konjunktur fordrar
att vi för en stram politik även i fortsättningen.
Det är särskilt nödvändigt
för oss, som ju önskar upprätthålla en
hög investeringsverksamhet. Det är en
mening, som såvitt jag förstår omfattas
av den övervägande delen av denna
kammare. När man genomför ett sådant
program, står man alltid inför risken
att komma i konflikt med den yttersta
gränsen för samhällets resurser, och
det finns även risk för att man överskrider
den gränsen, d. v. s. att man
vill göra mer än vad resurserna räcker
till för. Man måste noga ge akt på
detta och ha medel för att förhindra
att något sådant sker. Kan man inte
hindra det, riskerar man att få prisstegringar.

Även om vi alltså hör föra en stram
ekonomisk politik även under år 1954,
följer därav ingalunda att den behöver
vara lika stram som den politik, vilken
regeringen föreslog riksdagen för ett
år sedan. Konjunkturen har ju nämligen
blivit mer och mer balanserad. Den vilar
på en säkrare grundval, och balansen
är svårare att rubba. Då är det
inte nödvändigt att göra så mycket
som vi förut trodde skulle vara nödvändigt.
Det har därför blivit vissa lättnader.
Jag behöver inte redogöra för vilka
dessa lättnader är. Det vet vi alla.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten på
att vi för det kommande året måste, när
det gäller den ekonomiska politiken, i
allt väsentligt bygga vår kreditpolitik
på finanspolitiken.

Kreditpolitiken måste vara aktiv. Det
är på den som det i nuvarande läge får
bero, om vi skall kunna hålla oss inom
resursernas ram. Det liar tidigare här i
dag diskuterats om detta självklara faktum,
att vi bara kan ha eu kreditpolitik
här i landet, nämligen den som riks -

dagen bestämmer riktlinjerna för och
riksbanken på riksdagens uppdrag tilllämpar.
Kreditinstituten måste vara lojala
mot den politiken. Det är alldeles
självfallet. Det bästa vore om det kunde
ske frivilligt, genom resonemang.
Men möjligheterna att föra en enhetlig
kreditpolitik kan ingalunda få bero av
kreditinstitutens goda vilja, alltså om
de vill eller ej. Därför måste det finnas
vissa garantier för att man skall kunna
upprätthålla en enhetlig kreditpolitik.

Herr Ohlon gjorde gällande att riksbanken
tillämpar en form av kollektiv
bestraffning — därför att en affärsbank
icke vill gå med i en frivillig överenskommelse,
måste det bli en lag som drabbar
alla. Det är i och för sig icke nödvändigt.
Det finns mycket stora möjligheter
att göra lagstiftningen så beskaffad,
att den endast sättes i kraft för
dem, som icke självmant vill följa de
givna riktlinjerna. Det är ingen omöjlighet
att ordna det så. Å andra sidan
får man alltid ha klart för sig, att om i
vår tid, när allting är organiserat, vissa
områden av det enskilda näringslivet eller
samhällsgrupper sluter sig samman
i organisationer och tar ett gemensamt,
kollektivt ansvar, får naturligtvis vederbörande
ta följderna härav och stå
såsom ett kollektiv gentemot ett annat
kollektiv, i detta fall samhällsmakten.

Det finns enligt mitt sätt att se ingen
anledning att ändra de principer, som
tillämpades för kreditpolitiken under år
1953. De offentliga investeringarnas omfattning
bestämmes genom beslut av
riksdagen. Det är en del av finanspolitiken.
Det är klart att när dessa beslut
skall fattas, får det tas hänsyn till om
det finns ekonomiska resurser för de
investeringar, som man vill göra. Men
i detta sammanhang får man ju också
fråga sig vilket utrymme, som blir kvar
för de privata investeringarna, sedan de
offentliga tagit sin del. Förra året föreslog
regeringen riksdagen, att vi skulle
utnyttja viss arbetskraft, som blev friställd
därför att det skedde en avmattning
inom industrien. Vi skulle använda
den arbetskraften för en ökning av
de offentliga investeringarna. Vi förut -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

satte icke någon minskning i det privata
näringslivets investeringar. Vi tänkte
att de skulle vara kvar på samma
nivå. Det beslut som då fattades har ju
kunnat genomföras. De offentliga investeringarna
har ökat ganska väsentligt,
och de privata investeringarna har fått
det utrymme som var tänkt och litet till.
Det visade sig nämligen, dels att utrymmet
var något större än vi förutsatte,
dels att det blev en större efterfrågan
på privata investeringar än vad vi räknade
med att det skulle komma att bli.
Jag skulle vilja säga till herr Ewerlöf,
som undrade om det finns något tryck
från privat håll i fråga om investeringarna,
att vi förmärker ett dylikt tryck
nu och har förmärkt det i ett par månader.
Det är naturligtvis förväntningar
i fråga om den fortsatta konjunkturen,
som därvidlag spelar en roll.

Nu har regeringen i den framlagda
statsverkspropositionen uttalat den
ståndpunkten, att vi skall hålla de offentliga
investeringarna vid den nivå
som vi nådde 1953 och icke öka dem
ytterligare. Det innebär att om det uppstår
ett ökat utrymme för investeringar
kommer det att erbjudas för privata investeringar,
om man på det hållet har
lust att öka sina investeringar, vilket
jag nog tror att man har.

Vi hade under hela föregående år en
diskussion om finansieringen av de offentliga
investeringarna. Först fick vi
för ett år sedan veta, att det inte fanns
någon möjlighet att skaffa fram de pengar
som skulle erfordras. Jag tillät mig
ha en något avvikande uppfattning. Jag
trodde att det skulle vara möjligt och
litade då på kreditanstalternas möjligheter.
Jag fick rätt. Det är ingenting att
skryta över, och jag gör det inte heller.
Faktum är dock att pengarna kunde
skaffas fram.

Nästa anmärkning som riktades mot
oss sedan det visat sig möjligt att skaffa
fram dessa pengar var att den form som
användes för att finansiera de offentliga
investeringarna ledde till inflation. Till
en början sade man att denna inflation
var tämligen förestående och att den
kunde komma när som helst. Men så

Statsverkspropositionen m. m.

kom vissa rykten om att det skulle bli
en konjunkturavmattning i Förenta staterna,
och då sköt man faran för inflationen
här hemma på framtiden.

Så rullade diskussionen undan, och
det blev större och större klarhet i sammanhangen.
I dag finns det väl ingen
som verkligen tänkt igenom denna
fråga som vågar gå längre än till att säga
att det kan ligga en risk i den ökade likviditet,
som kreditpolitiken har skapat
hos affärsbankerna, i ett läge när akuta
inflationsimpulser framträder.

Nu har man alltså måst skjuta inflationsrisken
fram i en obestämd framtid.
De som inte tror på en alltjämt fortgående
högkonjunktur, utan som räknar
med att vi snart skall stå inför en lågkonjunktur,
behöver ju inte känna någon
oro i kroppen, ty då kan man ju inte
se, när denna situation skulle komma att
inställa sig.

Men det är klart att en risk finns,
även om den kanske är ganska teoretisk.
Man måste naturligtvis ha vapen att möta
den med. Det vapen som man skall
möta en dylik situation med är att skapa
en kreditinskränkning. Men, säger man,
den vägen kan inte tillgripas. Likviditeten
består ju däri att folk har pengar
på bankräkningar. Det är väl ingen som
menar att man skall hindra dem att ta
ut dessa pengar. Nej, i varje fall tänker
inte regeringen hindra medborgarna att
göra det. Men i samma ögonblick som
riksbanken sätter i gång med en skärpning
av kreditpolitiken blir detta en
signal för företagen. De måste säga sig,
att det kommer att bli svårare för dem
att låna upp pengar och att det nu gäller
för dem att inte göra sig illikvida
utan att försöka upprätthålla likviditeten.
Följden blir ett minskat utflöde
från bankkontona. Såsom framgår av
riksbanksfullmäktiges berättelse till bankoutskottet
har den ökade likviditeten i
bankerna delvis sin orsak däri att vissa
företag, som bär fått ökade likvida medel
genom utförsäljning av lager — t. ex.
skogsindustrien och den mekaniska industrien,
vilken senare har kunnat minska
sina lager av järn och kol — icke använt
de inflytande pengarna till att åter -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
betala gamla krediter i bankerna. Företagen
har i stället låtit krediterna stå
kvar och insatt de inflytande medlen på
sina bankkonton. En kreditåtstramning
kommer naturligtvis att tvinga dylika företag
att med hjälp av sina bankkonton
lösa in sina krediter.

Jag har anfört detta exempel bara för
att klargöra att det ingalunda är på det
sätt som man vill göra gällande att det
inte skulle finnas möjlighet att genom en
kreditåtstramning förhindra att dessa
likvida medel leder till inflation.

Med undantag för investeringspolitiken
har vi från regeringens sida inte
ansett det vara nödvändigt att i nuvarande
läge föra en aktiv finanspolitik.
Det behövs ingen överbalansering av
budgeten. En underbalanserad budget
kan helt enkelt inte komma i fråga. Konjunkturen
är balanserad, och då bör
även budgeten vara balanserad.

Man har gjort gällande att jag personligen
och regeringen har ändrat uppfattning
härvidlag. Man påstår ofta att regeringen
anser att vi alltid bör ha en överbalanserad
budget. Jag har efter fattig
råd och lägenhet ständigt försökt göra
klart, att konjunkturpolitiken måste växla
med konjunkturerna. En överbalanserad
budget skall man ha i en överkonjunktur
och en underbalanserad budget i
en lågkonjunktur. I ett balanserat läge
skall man ha en balanserad budget. Vi
har ändrat finanspolitiken med hänsyn
till det förändrade läge som har inträffat
i konjunkturen.

Nu säger man vidare att finanspolitiken
har spelat ut sin roll. Alla resurser
är utnyttjade, påstår man, och det finns
inte längre någon elasticitet — man kan
väl inte mena mer än åt ett håll. Det är
väl ingen som vill göra gällande att det
inte är möjligt att sänka skatterna i en
lågkonjunktur, för att ta ett exempel.
Där finns väl ändå elasticiteten kvar.

Men jag skulle för min del vilja säga
att det också i en överkonjunktur finns
möjligheter att skapa en överbalanserad
budget, nämligen genom att man på olika
sätt ökar beskattningen av företagsvinsterna.
Vi skall nämligen ha klart för oss,
att företagsvinsterna utgör inkörsporten

till inflationen. Möjligheterna att skärpa
företagsbeskattningen är långt ifrån helt
utnyttjade.

År det verkligen alldeles självklart, att
man i dagens läge bör stimulera företagens
verksamhet genom skattesänkning?
Är inte konjunkturen i stället ungefär
så hög som vi vill ha den? Vi önskar
inte ha den högre, det skulle inte vara
lyckligt. Och då frågar jag, om det finns
anledning att skattevägen öka företagsvinsterna
och därmed stimulera till en
högre konjunktur. Det är inte alls säkert,
att höjda företagsvinster kommer
att användas på ett sådant sätt att de
inte skapar prisstegring. Detta gör att
jag för min del även ur konjunktursynpunkt
är mycket kallsinnig inför tanken
alt i dagens liige förändra de fria avskrivningarna.
I den nuvarande konjunkturen
liar vi god tid på oss för att avvakta
det resultat den sittande utredningen
kan komma till.

Genom en hård utgiftspolitik har det
varit möjligt att hindra utgifterna att
stiga mer än med 328 miljoner. Stegringen
är stor, och det låter kanske underligt
när man säger att vi måst föra en
bård politik för att komma till detta resultat,
men så är det. Trots denna hårda
politik har det inte varit möjligt att
balansera budgeten, utan det finns ett
hål på 100 miljoner. Enligt mitt sätt
att se kan detta hål icke få finnas kvar,
ty eljest blir budgeten även formellt underbalanserad.
Därför har också förslag
lagts fram för riksdagen om att statens
inkomster skall ökas med ungefär
detta belopp genom höjd skatt på sprit
och tobak.

Man kan fråga sig om den framlagda
budgeten är stark eller svag. Folkpartiet
anser att budgeten är för stark, medan
högern anser att den är för svag. Därmed
skapas frågeställningen av sig själv. Jag
skulle närmast vilja säga, att om man
ser budgeten reellt är den svag. Det finns
i den vissa ting, som reellt innebär att
driftsutgifter kommer att täckas med lånemedel.
Först och främst vill jag peka
på vinsten med 82 miljoner på avskrivningarna
i fråga om tiläggslånen och
vidare på förskottet med 100 miljoner

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

till sjukförsäkringen. Dessa 100 miljoner
skall enligt beslutet inte betalas av staten
utan av arbetsgivarna och försäkringstagarna,
men eftersom avgifterna
flyter in för sent måste staten förskottera
beloppen vid sjukförsäkringens
start. Formellt sett skall staten ha tillbaka
dessa pengar, men om man försöker
tänka igenom frågan finner man
kanske att det är minst sagt tvivelaktigt,
om vi någon gång skall få tillbaka dem.

Jag har emellertid ansett mig kunna
föreslå dessa bägge svagheter i budgeten,
därför att de överensstämmer med
de formella grunderna för vårt sätt att
uppgöra en driftbudget. Tilläggslånen är
ju så upplagda, att de avskrives med 100
procent, eftersom vi inte vet om vi någon
gång får tillbaka dessa pengar. Man
skapar en riskfond, och om den lämnar
något överskott, kommer det med naturnödvändighet
tillbaka på inkomstsidan
i budgeten. Och jag tror att det är
lika bra att man håller fast vid dessa
regler, även om det medför att budgeten
av den anledningen ur reella synpunkter
kanske är en smula svag.

Nu har jag hört att herr Ohlon här
yttrat, att regeringen i fråga om tilläggslånen
kommit över på folkpartiets linje.
Ja, det är klart att man kan se saken så,
rent tillfälligt. Förra året föreslog folkpartiet,
att man övergångsvis skulle
minska avskrivningen och öka upplåningen
och i stället för tilläggslån ge
en räntesubvention. På en viss punkt innefattade
således folkpartiets förslag i
fjol ett element, som innebar att vissa
tilläggslånemedel skulle bekostas genom
lån. Och det är klart att den vinst i riskfonden,
som nu kommer tillbaka till
statsverket, också måste bekostas med
lån. Den lilla likheten finns alltså, men
för övrigt är det fråga om helt olika system.
Det är klart att man kan diskutera
dessa system. Jag skall inte göra det här,
tv det skulle föra för långt. Jag vill bara
säga, att denna fråga ju har varit förelagd
riksdagen två tidigare år med stora
diskussioner, och riksdagens majoritet,
en stor majoritet, har bestämt sig för att
följa den ordning, som vi nu har. Det
är klart att folkpartiet kan hålla på hur

5 Första kammarens protokoll 195b. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
länge det vill med att söka ändring härvidlag.
Det är ju dess rättighet, men
det är ändå klart att när riksdagen så
nyligen och så grundligt diskuterat denna
fråga har vi att utgå ifrån det läge,
som föreligger.

Det finns inte något utrymme i budgeten
för en skattesänkning. Det följer
redan därav att vi föreslagit en skattehöjning.
Det finnes inte heller någon reserv
i budgeten, herr Ewerlöf. Det roar
mig att nu från herr Ewerlöfs sida få
höra — och jag har ju läst om det ofta
på sista tiden — att det borde finnas
reserver i budgeten. Kan det finnas reserver
i budgeten i nuvarande läge? Kan
man tänka sig att högerpartiet skulle låta
en sådan reserv finnas? Kan man tänka
sig att folkpartiet skulle låta en sådan
reserv finnas? Skulle man inte ögonblickligen
ta det som intäkt för att det
nu finnes utrymme för en skattesänkning?
Inget fel i det. Jag vill bara säga
att såvitt jag förstår, är det matematiskt
omöjligt att skapa en reserv i budgeten,
som får vara i fred för högern och folkpartiet.

Herr Ewerlöf har upprepat det bragelöfte,
som hans partiordförande gav i
andra kammaren, nämligen att nu skall
högern ärligt och uppriktigt påvisa möjligheterna
till utgiftsminskningar av en
sådan storleksordning, att det skall bli
möjligt att sänka inkomstskatten med tio
enheter. Det låter bra, och jag säger
bara: Lycka till. Högerpartiet har inte
sagt att det är säkert att man lyckas,
men det skall försöka, och ett ärligt försök
skall man aldrig vara ledsen för.
Jag skulle emellertid vilja fästa uppmärksamheten
på en sak, nämligen att
när det gäller budgetanslagen är ju dessa
desamma år från år, och där har jag
och mina medarbetare suttit och gnagt
på dessa ben år efter år och spanat efter
alla möjligheter att genomföra besparingar.
Det kan inte finnas många
gram kött att gnaga av på dem ytterligare.
Men det är ju en sak för sig.

Det finnes ju också en annan väg, och
den har jag också hört är högerpartiets
väg, vilken innebär att man ställer frågan:
Skall staten ha kvar den utgiften

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

och skall staten bedriva den verksamheten?
Herr Hjalmarson har ju tre ting —
folkpensionerna, barnbidragen och försvarskostnaderna
— som inte får röras.
Det är halva budgeten. För övrigt skall
då högern finna områden, där den kan
säga att vi skall lägga ned eller minska
en verksamhet från statens sida. Det
skall bli mycket intressant att se resultatet.
Det är klart att man kan komma igen
med de förslag man framlade i fjol, men
det är inte praktisk politik. Man kan
alltså begära höjda avgifter för folkpensionärerna,
man kan begära att sjukförsäkringen
skall förvandlas från obligatorisk
till frivillig och man kan begära
en minskning av bostadssubventionerna.
Jag undrar emellertid om högern verkligen
kan få det att gå ihop och minska
dessa subventioner i hastigare takt än
den som socialministern redan är inne
på. Men det skall som sagt bli intressant
att se om det går. .lag tror inte det är
möjligt, men man skall ju inte säga att
någonting är omöjligt. Jag tror i alla
fall att det är omöjligt att komma fram
till en skattesänkning detta år, om man
skall ha en balanserad budget. Jag vill
för min del förklara att jag icke är anhängare
av den tanken, att man skulle
böja skatterna på sprit och tobak för att
använda pengarna i syfte att sänka den
direkta skatten. Det är möjligt att högern
vill gå på den linjen. Jag vill bara
på förband säga, att jag icke är anhängare
av den tanken.

Man kan då fråga sig, om en skattesänkning
aldrig skall kunna ske i detta
land. Man vill ju gärna från oppositionens
sida sprida den uppfattningen, att
socialdemokraterna är motståndare till
en skattesänkning, att vi bara vill ha
böjda och åter höjda statsutgifter för att
statens makt skall bli ännu större. Det
stämmer inte med vår uppfattning. Vi
förklarade redan år 1952, när vi föreslog
en skattesänkning på åtskilliga hundra
miljoner kronor, att det endast var ett
steg. Vi skulle för vår del gärna önska,
att vi kunde fortsätta och få ned skattesatsen
med ytterligare tio enheter såsom
högerpartiet nu vill försöka göra. Det är
också en strävan från vår sida att kom -

ma dithän så snart som det finnes möjligheter
därtill.

Vi yttrade ingenting om de indirekta
skatterna den gången, ty vi hade framför
oss ett par stora socialreformer. Det
var upprustningen av folkpensionerna
och frågan om sjukförsäkringen, och vi
kunde förutse att det inte var möjligt
att genomföra dessa reformer utan att
det blev något tillskott till statskassan.
Nu är de reformerna genomförda. Vi
planerar inte nu någon social reform
under de närmaste åren av sådan betydelse,
att vi skulle vilja genomföra den
till priset av en skattehöjning. Följaktligen
befinner vi oss ånyo i det läget,
att vi börjar kunna se mot framtiden
med vissa möjligheter att komma till
en skattesänkning. Om vi fortsätter med
en sträng utgiftsprövning, är det möjligt
att vi under förutsättning av en fortsatt
produktionsökning skall komma i
det läget, att det återigen skall bli en
skillnad mellan våra inkomster och utgifter
och att vi skall kunna använda
denna skillnad till en skattesänkning.
Jag ser då hort från lågkonjunkturen,
då det kan ske skattesänkning av andra
orsaker. När vi skall komma dithän, kan
jag inte spå. Det ekonomiska livet är
alltför rörligt för att man skall kunna
göra någon utfästelse. Jag sträcker i dag
icke mina förhoppningar längre än att
det skall vara möjligt att förelägga nästa
års riksdag ett förslag till cn förenkling
till den statliga inkomstbeskattningen av
den karaktären, att det kommer att medföra
inkomstminskningar för staten, vilket
innebär skattelättnader åtminstone
för vissa kategorier människor och kanske
för dem, som i första hand behöver
en skattesänkning.

När jag nu har talat om att man, sedan
den indirekta beskattning, som är
föreslagen detta årets riksdag, har kommit
till stånd, bör kunna undvika en
fortsatt skattehöjning under de närmaste
åren — jag tilltror mig inte möjligheten
att se längre fram i tiden — så har jag
därmed inte tagit någon ståndpunkt till
bilbeskattningen. Det ligger ju nu ett
mycket hårt kritiserat förslag på regeringens
bord. Remisserna har helt ny -

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

ligen kommit tillbaka. Regeringen har
icke haft tillfälle att ta del av remisssvaren
eller att bilda sig någon mening
om frågan. Vi skall nu förutsättningslöst
pröva saken och därefter framlägga det
förslag, som vi anser rimligt med hänsyn
till behovet av vägförbättringar och
till principerna för en rättvis fördelning
av kostnaderna för vägväsendet. Jag
skall inte fördjupa mig i en diskussion
trots det anförande, som herr Velander
har hållit här. Jag gör inte det av den
anledningen, att jag känner på mig att
jag då kan komma i den situationen,
att jag blir tvungen att framlägga min
ståndpunkt en gång till, och då skulle
jag bli tvungen att upprepa mig. Herr
Velander är i en lyckligare situation,
tv han behöver inte upprepa sig själv
i fortsättningen, om han inte vill.

Jag vill sluta med att säga, att om nu
alla önskar en utveckling, som kan leda
till skattesänkningar, är det väl en ganska
självklar sak, att varaktiga skattesänkningar
kan man endast vinna på
det villkoret, att man upprätthåller starka
och sunda statsfinanser. Man kan
icke komma till det resultatet, om man
för tillfälliga fördelars skull försämrar
det statsfinansiella läget och skapar svaga
statsfinanser.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig i hög
grad handikappad av den tidsbegränsning,
som jag är utsatt för. Jag skulle
behöva betydligt mer än sex minuter
för att göra rättvisa åt ett bemötande
av det anförande, som finansministern
nu har hållit, men jag skall försöka att
fatta mig kort.

Finansministern talar om att en stram
politik är nödvändig. En sådan politik
innebär för hans del en politik som är
stram för den enskilda sektorn. När det
gäller den offentliga sektorn kan man
inte tala om en stram politik i fråga om
investeringar. Det är särskilt på investeringsområdet,
som enligt finansministerns
mening riskerna föreligger. Vad
är det då som betingar investeringsområdets
omfattning? Det är dels ett stycke,
som avser den privata investeringen

Statsverkspropositionen m. m.

och dels en bit som gäller den offentliga
investeringen. Nu har man undan
för undan ökat den statliga investeringens
andel i den totala investeringen. F’ör
det löpande året är det en mycket omfattande
sådan ökning. Man fortsätter
för nästa år på det sättet, att man räknar
med att investeringarna inom den
enskilda sektorn skall minska med 50
miljoner kronor men öka för statens
del med 250 miljoner kronor och för
kommunerna med 240 miljoner. Man
tränger således tillbaka den enskilda investeringen.
Fortfarande från den utgångspunkten,
att man självfallet måste
eftersträva balans mellan sparande och
investering, har jag ifrågasatt, att de investeringsmöjligheter,
som föreligger,
bör i nuvarande läge fördelas på sådant
sätt, att de enskilda investeringarna får
något större utrymme än vad den nämnda
avvägningen ger vid handen, och jag
anser att det inte finns någon anledning
att tillgripa extra medel, såsom begränsning
av den fria avskrivningsrätten,
för att medvetet trycka tillbaka den
aktivitet, som det enskilda näringslivet
skulle kunna visa och bör visa för att
vi skall vara säkra på att få en bättre
handelsbalans.

Det förutsätter ökade investeringar
för att komma till en konkurrenskraftig
kostnadsnivå i förhållande till utlandet.
Det är således inte fråga om att öka den
totala aktiviteten, utan vad jag givit uttryck
för är önskan att få en annan fördelning
av det utrymme, som kan anses
föreligga på investeringsområdet.

När det gäller kreditpolitiken säger
finansministern, att den bör vara aktiv
och att den måste vara enhetlig. Självfallet
måste den vara enhetlig — finansministern
behöver inte ett ögonblick
ifrågasätta lojaliteten i förhållande till
den politik, som man bestämmer sig för
att man skall föra — men det är väl
ändå tillåtet att kritisera innebörden
av denna politik, i varje fall från detta
forum, och vi anser inte att den kreditpolitik,
som för närvarande föres, är
effektiv i det syfte som en penningpolitik
kan vara, om den är av ett annat
märke, d. v. s. med en rörlig ränta.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

.lag skall inte gå in på de detaljer,
som begränsar möjligheterna att med
den nu tillämpade kreditpolitiken åstadkomma
de resultat man verkligen vill
att den skall kunna uppnå. Jag får ännu
en gång höra att jag — det är närmast
mig det gäller — då jag från denna plats
för ett år sedan uttalade mig om möjligheterna
att genomföra den utvidgning
av de statliga lånen, som då Ifrågasattes,
var ute i ogjort väder och att
erfarenheterna visat att så var förhållandet.
Det är icke på det sättet. Jag
sade i fjol att det inte var möjligt att
täcka detta lånebehov på kapitalmarknaden,
och finansministern använde
själv i sin budget i fjol det uttrycket,
att han hoppades att kapitalmarknaden
skulle räcka till för att nå detta resultat.
På kapitalmarknaden har endast
placerats några hundra miljoner; övriga
medel har placerats på så sätt
att det blivit kreditexpansion inom
bankväsendet. Jag påstod, att lånen icke
kunde placeras utan kreditexpasion. Jag
förutsatte, att kreditexpansion skulle
komma att äga rum antingen genom
riksbanken eller genom affärsbankerna.
Det är där den har kommit. Riskerna
härför har jag så ingående utvecklat under
höstens remissdebatt, att jag nu
inte skall ta upp tid med att återkomma
till den frågan.

Jag ger min honnör åt finansministern
för hans öppenhjärtiga sätt att redovisa
svagheterna i budgeten. Han har
själv tagit upp en rad av detaljer, som
jag varit väl medveten om men som jag
inte ville tynga min tidigare framställning
med för att belysa vad som kan
anses utgöra svaghet i denna budget.

Det talas om balanserad budget i förhållande
till överbalanserad budget. Jag
vill då erinra finansministern om att vi
alltjämt har kvar — efter vad han själv
anger — 200 miljoner kronor från överbalanseringstiden,
något som visar att
det mera är att göra en dygd av nödvändigheten
när han inte längre kunnat
överbalansera budgeten.

Frågan om skatterna hinner jag inte
med i detta sammanhang.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Ewerlöf vill göra
gällande att det inte föres någon stram
politik beträffande de offentliga investeringarna,
utan bara beträffande de
privata. Detta kan väl ändå inte vara
riktigt, så starkt som vi tränger tillbaka
många mycket önskvärda anspråk på
investeringar. Vi håller borta mycket
som skulle vara av allra största värde
att få fram. Av den anledningen går det
inte att säga, att vi inte har en stram
investeringspolitik även när det gäller
det offentliga, även om stramheten får
genomföras med andra medel.

Jag kan inte tänka mig — jag har inte
så gott minne — att jag för min del under
förra våren skulle ha sagt, att jag
hoppades att vi skulle kunna täcka statens
lånebehov på kapitalmarknaden.
Om jag minns rätt, gjorde jag nog ändå
stora ansträngningar att vidmakthålla
en terminologi av ett annat slag, så
mycket mer som jag hela tiden hade
klart för mig och också uttryckte den
meningen, att man skulle komma att
anlita affärsbankerna. Det låg ju i hela
kreditrestriktionernas natur, såsom de
byggts upp med överenskommelser om
ökad likviditet och ökade kassareserver
och det system med korta papper, som
framlades just för att låta strömmen av
affärsbankernas likvida medel gå till
riksgäldskontoret.

Vidare skulle jag bara vilja säga att
jag är mycket glad över att en av företrädarna
för kreditinstituten här säger
att det är självklart att man från deras
sida skall vara lojal. Jag är mycket glad
för detta.

Herr Ewerlöf frågar, om inte fri kritik
är tillåten. Jo, herr Ewerlöf, jag anser
att kritik är tillåten, inte bara då
den kommer från herr Ewerlöf i riksdagen,
utan även från affärsbankernas
och försäkringsbolagens och alla kreditinstitutens
sida. Visst får de säga vad
de tycker om kreditpolitiken; huvudsaken
är bara att statsmakternas beslut
respekteras så länge de finns.

Jag skall, herr Ewerlöf, inte ställa frågan,
men när man alldeles nyligen har

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

Nr 2.

varit med om att se att räntan har
sänkts, blir man ju en smula fundersam
över vad det egentligen är som herr
Ewerlöf menar med en rörlig ränta.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ville bara övertyga
mig om att jag inte hade missmint mig
i fråga om de ordalag, som finansministern
använde i finansplanen i fjol och
nu finner jag att där står: »Enligt min
uppfattning bör man kunna hysa förtroende
till kapitalmarknadens förmåga att
tillgodose det ökade statliga upplåningsbehov
som kan komma att inträda under
innevarande och i än högre grad
under nästkommande budgetår.»

Det var mot detta jag invände, att kapitalmarknaden
inte rår med detta och
att de former man i stället måste välja
kunde beräknas leda till en kreditexpansion.

Jag hann inte säga någonting om skatterna
i förra omgången, men jag ber nu
att få säga, att vi inte har ifrågasatt, att
en skattesänkning skulle möjliggöras
genom att ta i anspråk några reserver,
som inte vi heller kunnat upptäcka i
denna på kött avgnagda budget, utan
vi är fullt på det klara med att åtgärderna
måste rikta sig mot bestämda anslag
och att detta kommer att möta utomordentliga
svårigheter. Det är vi medvetna
om, och vi är också beredda på
att vi måhända kommer att misslyckas,
men vi tänker försöka därför att det för
oss både principiellt och samhällsekonomiskt
är ett så framträdande krav,
att skattenivån skall sänkas. Vi får väl,
som sagt, vänta och se vad vi kan åstadkomma
i det fallet och spara diskussionen
om den frågan tills vi kommer längre
fram på riksdagen.

Herr statsrådet SKÖLD:

Ja, herr talman, det tycks ju vara riktigt,
att man i finansplanen har använt
ordet kapitalmarknaden, men det måste
ju vara en lapsus, eftersom hela diskussionen
från vår sida egentligen gällde
frågan om kreditmarknadens möj -

Statsverkspropositionen m. m.

ligheter att tillgodose krediterna och
inte den begränsade del av kreditmarknaden
som man tekniskt kallar för kapitalmarknaden.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 20, med förslag till allmän förfogandelag
m. in.;

nr 38, angående dispositionen av viss
kronoegendom; och

nr 39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 22, av herr Lodenius m. fl., om
förhöjd ersättning åt markägare, som
tecknat vägrättskontrakt enligt tidigare
gällande priser;

nr 23, av herrar Huss och Lundgren,
angående dagsjukhus för psykiskt sjuka;

nr 24, av herr Huss, angående återinrättande
av den civila läkarstipendiatorganisationen; nr

25, av herr Huss, om rätt för s. k.
bacillbärare till ersättning för förlorad
arbetsförtjänst;

nr 26, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om statsbidrag för anskaffande av litteratur
åt blinda;

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 fm.

nr 27, av herr Sunne m. fl., om ökat
anslag till Ericastiftelsen;

nr 28, av herr Åman, om införande av
reglerad pensionsrätt för hos riksdagen
anställda tjänstemän;

nr 29, av herr Bengtson m. fl., om upphävande
av varuskatten för glass;

nr 30, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
om utredning och förslag angående avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten;

nr 31, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
om revision av Gattavtalet i trädgårdsodlingens
intresse;

nr 32, av herr Persson, Ola, m. fl.,
om höjning av den statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag m. fl.;

nr 33, av fru Gärde Widemar, om en
översyn av gällande konkurslag;

nr 34, av herr Persson, Ola, m. fl., om
höjning av arbetsgivarbidraget till den
allmänna sjukförsäkringen;

nr 35, av herrar Bengtson och
Heuman, med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 36, av herr Ollén, angående utredning
om lagskydd åt frikyrkopastors
tystnadsplikt;

nr 37, av herr Lundström, om visst förtydligande
av bestämmelserna rörande
återkallande av körkort;

nr 38, av herr Lundström, om ändrad
ordning för återregistrering av bil i vissa
fall;

nr 39, av herr Bengtson m. fl., om
ändrade bestämmelser beträffande s. k.
driftlån åt jordbrukare.

nr 40, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Nilsson, Bror, angående viss ändring
i bestämmelserna om statsbidrag till
kontrollförening;

nr 41, av herr Johansson, John, m. fl.,
angående utredning av kostnaderna för
veterinärvården;

nr 42, av herr Huss, angående länsveterinärs
skyldighet att inspektera kontrollslakteri
m. m.;

nr 43, av herr Huss, om beredande av
länsveterinärs ställning åt förste stadsveterinär
eller stadsveterinär i vissa större
städer; samt

nr 44, av herr Huss, om införande av
deklarationsplikt rörande sammansättningen
av vissa färger och lösningsmedel.

Kammaren åtskildes kl. 17.05.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Statsverkspropositionen m. m.

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Förra året hade 500 år
förflutit sedan en av de mest skickelsedigra
händelserna i västerlandets historia
timade — den 29 maj 1453 erövrade
turkarna Konstantinopel, vilken händelse
kom att för århundraden sätta sin
prägel på utvecklingen i Europa och som
på ett glänsande och fascinerande sätt
har skildrats av Stefan Zweig i hans
essäsamling »Sternstunden der Menscheit».
Genom Konstantinopels erövring
blev det möjligt för turkarna att så
småningom lägga under sig stora delar
av sydöstra Europa, och det var först
under 1800-talet som Balkan befriades
från turkisk överhöghet.

I våra dagar har en ny stormakt i
öster förskaffat sig herravälde över stora
delar av Europa, delar som är mycket
vidsträcktare än de som turkarna
en gång under sin makts dagar lyckades
lägga under sitt välde. Den fara som nu
hotar den västerländska civilisationen
är på grund härav och på grund av
denna makts struktur och dess förbindelser
med vissa element inom de västerländska
demokratiska staterna mycket
större än den som turkarna en gång utgjorde.
Det är mot bakgrunden av dessa
fakta som vi måste bedöma vårt utrikespolitiska
och därmed också vårt
försvarspolitiska läge i dagens och morgondagens
Europa.

Vid åtskilliga tillfällen har jag i denna
kammare framhållit, vilka risker som
vår nuvarande alliansfria utrikespolitik
enligt mitt förmenande medför för vårt
land. Ehuru jag är väl medveten om att
jag i riksdagen är nästan ensam företrä -

dare för den meningen, att vi bör redan i
fredstid utrikespolitiskt och försvarspolitiskt
samarbeta med de demokratiska
staternas gemensamma försvarsorganisation,
Atlantpakten, anser jag mig dock
böra även vid detta tillfälle erinra om
vilka konsekvenser vår nuvarande utrikespolitik
medför för vårt försvar.

Statsmakterna har valt alliansfrihet,
därför att alliansfrihet anses medföra
politiska fördelar, som skulle uppväga
de militära nackdelar som den medfört
och fortfarande medför. I ett anförande
i Lund i november framhöll försvarsministern,
statsrådet Torsten Nilsson, att
Sverige har tillgång till samma slags vapen
och tekniska nyheter som andra
mindre stater, att det icke är dyrare att
vara alliansfri och slutligen att vi under
alla förhållandena måste i första hand
lita på våra egna krafter.

Även om vi tror oss få del av de demokratiska
staternas rön och forskningsresultat
på det försvarstekniska området
och även om vi hittills i viss utsträckning
fått och hoppas att också i fortsättningen
få detta, är det dock skillnad
mellan att stå utanför och att tillhöra en
organisation som har dessa vapen och
rön. Det är allmänt känt, att amerikanarna
under de senare åren fått atomvapen,
som är möjliga att använda i taktisk
krigföring. Enligt uppgift överskeppas
till de amerikanska styrkorna i Europa
för närvarande en artilleripjäs, som
kan användas såväl för atomprojektiler
som för vanliga projektiler.

Den tekniska utvecklingen nödvändiggör
mycket omfattande forskningar, och
stormakterna offrar miljardbelopp på
den försvarstekniska forskningen. Vi har
icke möjlighet att offra belopp av denna
storleksordning. De stater som tillhör
den demokratiska försvarsgemenskapen
får automatiskt del av framstegen
på detta område. Det iir alltså dyrare
att stå utanför den demokratiska försvarsgemenskapen
än att tillhöra den.

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Försvarsministern säger: »Numera

anser man allmänt att vi i första hand
måste lita på våra egna resurser.» Det
är självklart att så måste vara fallet,
vare sig vi gör gemensam sak med andra
demokratiska stater eller är alliansfria.
Men det är å andra sidan klart, att
Sverige icke ensamt i längden kan försvara
sig mot en stormakt. Försvarsministern
utgår tydligen från att vi blir
hjälpta under alla förhållanden, därför
att det ligger i de demokratiska staternas
intresse att skydda oss. Denna hjälp
blir dock, såsom allmänt är erkänt, av
mindre värde, om den icke är planlagd
i fredstid. All krigserfarenhet visar, att
det icke går att improvisera en militär
samverkan. Denna måste vara förberedd
redan i fredstid, och en sådan förberedelse
tar det åratal att genomföra. Lekmannen
tycker att det är enkelt att t. ex.
flytta stridsflygkrafter från ett land till
ett annat, men det fordras en mycket
stor basorganisation och det fordras
samverkan i ledningen som måste grundligt
övas i fredstid. Den tidpunkt är förbi
då de små demokratiska staterna isolerade
kunde ordna sitt försvar. En
övernationell samverkan mellan de demokratiska
staterna är på grund av den
politiska och tekniska utvecklingen nödvändig.

I höstas uppkom av någon underlig
anledning en mycket livlig pressdebatt
rörande försvarskostnaderna för nästa
budgetår. Alla var givetvis medvetna därom,
att uppgörandet av budgeten för
nästa budgetår skulle erbjuda mycket
stora svårigheter, bland annat därför
att riksdagen i höstas bundit sig för avsevärda
utgifter utan att veta varifrån
pengarna skulle tagas. Det är märkligt
att just försvarskostnaderna under det
kommande budgetåret debatterades, medan
man däremot inte fäste sig vid de
mycket större ökningarna på andra huvudtitlar.

Argumenteringen har följt olika linjer.
Fn mycket enkel och lättfattlig formulering
konstaterar kort och gott att
försvarskostnaderna inte får överstiga
två miljarder kronor, vilket anses som
den högsta summa det svenska folket

har råd att offra på sitt försvar. Enligt
en annan uppfattning skulle den av riksdagen
förra året antagna tioårsplanen
för anskaffning av tygmateriel för armén
ha tillkommit utan nödvändig realprövning
av den viktiga avvägningen
mellan de tre försvarsgrenarnas anslag.
Därigenom skulle flygvapnet ha kommit
i efterhand till skada för riksförsvaret.
En tredje linje söker täckning bakom
de på senare tid offentliggjorda meddelandena
om nya tekniska landvinningar
på försvarets område. Dessa skulle i så
hög grad ha revolutionerat krigföringen
att det skulle vara felaktigt att fullfölja
de redan antagna materielplanerna för
flottan och armén.

Någon saklig grund för att fixera försvarets
kostnader vid en viss summa, i
detta fall två miljarder kronor, finns
inte. Om statsmakterna har fastställt en
viss organisation — detta gäller såväl
inom den civila förvaltningen som inom
försvaret — måste de betala de därmed
förenade kostnaderna så länge organisationen
består.

Genom antagande av flerårsplaner för
anskaffning av tygmateriel för armén
och vapenmateriel för flottan har dessa
vapengrenar fått sina anslag beräknade,
på samma sätt som flygvapnets anslag
för anskaffning av flygmateriel, flygplan,
sedan längre beräknats. Den moderna
krigsmaterielen är utomordentligt
dyr i anskaffning, och flygvapnets flygplan
har fördyrats kanske mer än något
annat samt blir mycket fort omoderna.
Detta är dock icke något skäl att begära
en ny avvägning mellan försvarsgrenarna,
även om vissa justeringar kan
tänkas vara behövliga. Inom försvarsstaben
pågår undersökningar rörande
dessa problem och de kommer att vara
avslutade hösten 1954.

Den omständigheten att atomvapnen,
de kemiska stridsmedlen och robotvapnen
på längre sikt kommer att påverka
krigföringen utgör icke något skäl för
att vi icke skall anskaffa de mera traditionella
vapnen. Vi har inte ekonomiska
resurser att gå i spetsen för utvecklingen
på detta område, och ingen
av stormakterna har på grund av de nya

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

vapnens tillkomst avstått från de traditionella
vapnen.

De militära myndigheterna har i sina
äskanden för nästa budgetår varit synnerligen
restriktiva. Medelsbehovet för
budgetåret 1954/55 under fjärde huvudtiteln
har sålunda beräknats till 2 205
miljoner kronor, vilket innebär en ökning
med 223 miljoner kronor i förhållande
till nu löpande budgetår. För detta
hade de militära myndigheterna äskat
tillsammans 2 345 miljoner kronor. I förhållande
till detta belopp utvisar myndigheternas
beräkningar för nästa budgetår
alltså en minskning med 140 miljoner
kronor.

Detta torde fullt klart visa, att de militära
myndigheterna sökt i görligaste
mån begränsa utgifterna för nästa budgetår
med hänsyn till det allmänt kända
ansträngda finansiella läget.

För alla som sysslat med dessa problem
var det redan förra året klart, att
anslaget till flygvapnet för anskaffning
av flygplan enligt den löpande sjuårsplanen
icke varit tillräcklig för att bibehålla
den nuvarande organisationen om
flvgmaterielen skulle hållas modern. Anledningen
härtill är de ökade kostnaderna
för varje flygplan beroende på den
ständigt fortgående tekniska utvecklingen
på detta område. Det är under sådana
omständigheter glädjande, att försvarsministern
i huvudsak godtagit chefens
för flygvapnet förslag att utöka kostnadsramen
för anskaffning av flygplan
under sjuårsperioden 1954—1961 till 3 150
miljoner kronor. Detta innebär minskning
i förhållande till chefens för flygvapnet
äskande med 50 miljoner kronor.
Kostnaderna för nästa budgetår, som alltså
skall betalas nästa budgetår, för anskaffning
av flygmateriel kommer att öka
med 100 miljoner kronor, från 350 till
450 miljoner kronor.

För att hålla de totala försvarskostnaderna
vid ungefär samma belopp som
under nu löpande budgetår har försvarsministern
tyvärr ansett sig böra
minska anslaget till armén. Sålunda föreslår
försvarsministern att arméns repititionsövningskontingent
minskas med
25 000 man. Härigenom inbesparas cirka

Statsverkspropositionen m. m.

20 miljoner kronor. Ur principiell synpunkt
måste det, som herr Ewerlöf framhöll,
anses synnerligen betänkligt att på
detta sätt rucka på värnpliktslagens bestämmelser,
även om försvarsministern
uttryckligen betonat att detta måste anses
vara en engångsföreteelse, och de
värnpliktiga, vilka icke skall inkallas,
utgöres av sådana äldre åldersklasser,
vilka snart beräknas utgå ur värnpliktsåldern.
Om man väl börjar rucka på systemet
med repetitionsövningar, blir det
utomordentligt frestande för en finansminister,
som alltid har svårt att få budgeten
att gå ihop, att använda värnpliktsövningarna
som en budgetregulator. Erfarenheterna
från Norge under 1930-talet borde vara avskräckande. Där inställdes
repetitionsövningarna av statsfinansiella
skäl, och resultatet blev att
den armé, som Norge ställde upp i april
1940 på grund av bristfällig utbildning
icke kunde bjuda motstånd mot tyskarna,
trots att terrängen i Norge i hög
grad gynnade försvaret.

Det är icke mer än åtta månader sedan
riksdagen efter årslånga utredningar antog
en tioårsplan för anskaffning av
tygmateriel för armén. Därigenom skulle
möjliggöras anskaffning av vapen och
ammunition för armén på ett rationellt
sätt. Genom planläggningen skulle industrien
kunna ordna tillverkningen på
lång sikt, varigenom materielen skulle
erhållas billigare än genom de mera
slumpartade beställningar som hittills
varit vanliga beroende på de år från år
växlande anslagen. Det är därför betänkligt,
även ur principiellt synpunkt, att
försvarsministern av ekonomiska skäl
ansett sig böra minska anslaget för anskaffning
av tygmateriel, vilket för tioårsperioden
beräknats uppgå till 3100
miljoner kronor — alltså en årskostnad
på i medeltal 310 miljoner kronor.
Detta belopp hade också äskats av arméförvaltningen,
men departementschefen
anser sig icke behöva räkna med mer
än 280 miljoner kronor. Därigenom bryts
planen sönder, och fördelen med den
antagna 10-årsplanen blir i viss mån
minskad.

Försvarsministern, statsrådet Torsten

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Nilsson, har under den förhållandevis
korta tid han innehaft sin viktiga post
på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt
löst de sedan länge omstridda problemen
om en rationell plan för anskaffning
av tygmateriel för armén och vapenmateriel
för flottan, och antagandet av en
ny plan för flottans nybyggnader. Jag
är därför övertygad om att han kommer
att tillse, att de planer som han låtit
utarbeta på dessa områden också kommer
att genomföras i fortsättningen. Jag
är också förvissad om att han på grund
av det stora intresse, som han visat för
rationell utbildning av vår krigsmakt,
kommer att tillse att repetitionsövningarna
i framtiden genomföres i den utsträckning
som gällande värnpliktslag
förutsätter, och att alltså inställandet av
repetitionsövningarna blir en engångsföreteelse.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf):

Herr talman! Årets remissdebatt skiljer
sig ju inte så värt mycket ifrån vad
man har varit van vid. Man hade ju nästan
väntat att ökade skattebördor på
det svenska folket inte skulle ha behövt
tillgripas. Visserligen avses ju inte någon
skärpning av den direkta beskattningen,
men förslag har framlagts om
höjning av de indirekta skatterna. Jag
tror att det är mycket viktigt att statsmakterna
i god tid tänker på att iaktta
en sparsamhet, som är något större än
den som vi nu har fått se prov på. Jag
tror att vi kanske skyndar litet fortare
när det gäller de sociala välfärdsåtgärderna
än våra resurser medger. Nu säger
finansministern att man har försökt
göra besparingar på de områden där så
har varit möjligt, och jag betvivlar inte
att finansministern haft detta önskemål
för ögonen. Men när jag säger att vi
kanske borde vara litet mera försiktiga
med de sociala förmånerna, så tänker jag
närmast på det, herr talman, att man i
ungdomens år inte bör ha alltför stora
tillgångar, utan att vi i stället bör ägna
ålderdomen litet större uppmärksamhet.
Jag menar att människorna, när de blir
gamla och utslitna, hör kunna få en högre
folkpension.

Den statliga subventioneringen av bostadsbyggena
har varit till stor välsignelse,
och jag skulle inte vilja vara med om
att avveckla den. Men jag ifrågasätter,
om man i framtiden har råd att ge ut
8 000 kronor för varje bostadsfastighet
som byggs. Jag tror att man skulle kunna
minska detta subventionsbelopp med
ett par tusen kronor och på så sätt tillföra
statskassan litet besparade medel.
Jag tror det vore angelägnare att, som
jag förut sade, fortast möjligt ge de
gamla en förbättrad folkpension.

Jag kan inte underlåta att i denna
stund säga något om den föreslagna indirekta
beskattningen på sprit och tobak.
Jag vet att det inte är populärt, åtminstone
i denna kammare, att tala om
spritdrycker, men jag kan inte underlåta
att göra det, allra helst som både
statsministern och finansministern redan
har varit inne på frågan.

Den höjning som finansministern föreslår
är ju mycket betydande. Hans excellens
herr statsministern förklarade
här, att spriten inte hade varit föremål
för någon prishöjning sedan år 1951.
Men jag skulle vilja fråga hans excellens,
om han kan nämnda något varuslag i
vårt land, som är så kraftigt beskattat
som spriten. För att kammarens ledamöter
skall få en liten inblick i vad råvaran
kostar, kan jag tala om att tillverkaren
innevarande år erhåller 74 1/2
öre för 50-procentig sprit; denna späds
sedan ut till 40-procentig. Med detta i
minnet kan man fråga sig, om skiil föreligger
för att de, som använder denna
vara, skall betala hela den sociala sjukförsäkringen.
Jag tror att även andra
människor med goda inkomster borde
vara med och dela den utgiften, i synnerhet
som man ser att finansministern
i sin proposition har föreslagit att systembolagen
skall ha rätt att uttaga 6,5
procent för sina omkostnader. Om jag
tar det allra billigaste brännvin, som
kommer att stå till förfogande, skulle
detta innebära att systembolagen får rätt
alt uppbära 1 krona 15 öre för att de
säljer en liter brännvin. Och när de då
säljer 35 miljoner liter om året är det
lätt alt räkna ut vilka summor de liar att

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

röra sig med; därutöver kommer ju intäkterna
av alla andra spritdrycker som
säljs. Nu invänder man naturligtvis att
det överskott som uppstår skall återgå
till statskassan. Jag vet att så sker, men
vi är väl alla på det klara med att ju
större vinstmarginal ett företag har desto
mindre försiktigt är det både i det ena
och det andra avseendet. Jag kan inte
förstå varför man skall vara så generös i
detta fall. Det gäller ju här en näring
som inte på något sätt är riskfylld. Det
finns så vitt jag vet ännu ingen som har
köpt en liter brännvin på kredit här i
landet! Vad har då systembolagen för
stora risker att stå, att de skall behöva
en sådan marginal?

Det talas också om att spritpriset bör
höjas för att öka nykterheten inom folket,
men jag tror inte att man når det
målet på den vägen. De människor som
missbrukar denna vara kommer — det
tror jag även alla nykterister får erkänna
— säkerligen att köpa den oavsett om
priset höjs med de belopp som finansministern
har föreslagit. Och då kan jag
inte komma till annan uppfattning än att
höjningen endast leder till att man ytterligare
undergräver ekonomien i de
hem där spriten missbrukas.

Jag tror nog att det hade varit lyckligare,
om man hade kunnat gå fram
på en mer moderat väg än den som finansministern
föreslagit. Men man har
väl resonerat som så, att den lättaste
vägen att få in de pengar som behövs
är att höja skatten på sprit och tobak,
tv då kan man nå det önskade målet.
Av riksstaten framgår att staten har en
inkomst av i runt tal en miljard kronor
på spritskatten, och ungefär samma belopp
inflyter på tobaken.

Förslag har även framlagts att höja
bilskatten. Jag vill inte förneka att det
har skett sådana förändringar på biltrafikens
område att det kan vara motiverat
med en omprövning av skattesatserna.
Den kraftigt ökade lastkapacitet,
som lastbilarna nu för tiden har, medför
naturligtvis ökade kostnader för vägbyggen
och vägunderhåll. Jag vågar dock
inte uttala mig om huruvida det Niteliuska
förslaget innebär en fullt rättvis

Statsverkspropositionen in. m.

avvägning mellan olika fordonskategorier,
då jag ännu icke i detalj tagit del
av detsamma. Det verkar faktiskt som
om häradshövding Nitelius tänkt sig en
större utdebitering än vad som kanske
är erforderlig. Vi får inte glömma att
bilismen och de bättre kommunikationer
som den möjliggör spelar en stor roll för
standardhöjningen i vårt land. Man bör
därför inte beskatta bilismen på sådant
sätt att man lägger onödiga hinder i vägen
för en ytterligare förbättring av
kommunikationsmöjligheterna. Men om
man är överens om att bilarna skall svara
för liela vägkostnaderna, vilket ju
kan anses rättvist, torde det vara nödvändigt
med en viss omprövning av de
nuvarande skattesatserna. Även bilägarna
bör kunna medge detta, även om naturligtvis
höjningens storlek för olika
kategorier kan diskuteras.

Faktum torde vara att personbiltrafiken
under senare år burit en hel del av
de kostnader som rätteligen borde ha
täckts av lastbils- och omnibustrafiken.
Om man kan åstadkomma en rättvisare
avvägning härvidlag, bör man väl inte
från något håll resa alltför ivriga protester
häremot. Jag vill dock bestämt
säga ifrån att det Niteliuska förslaget,
att döma av de referat som stått att läsa
i tidningarna, torde vara oantagbart i
dess ursprungliga form.

Herr Spetz var inne på frågan om
bondeförbundets angrepp mot folkpartiet
i Föreningsbladet. Han kunde inte
förstå anledningen till detta angrepp.
Han ansåg inte alls att folkpartiet på
något sätt angripit bondeförbundet. Jag
vill fråga: Läser herr Spetz Dagens Nyheter
och Flxpressen? Man måste verkligen
fråga, varför folkpartiet inte tar
klart avstånd från skriverierna i dessa
båda tidningar. Från folkpartiets håll
svarar man, att det inte är folkpartiets
tidningar. De tillhör inte oss, säger man,
och vi kan därför inte svara för vad de
skriver. Jag känner inte närmare till
förhållandet mellan folkpartiet och Dagens
Nyheter respektive Expressen. Efter
vad herr Spetz’ så kallade partikamrat
herr Ahlsten upplyst om är det
kanske inte så helt utan att det finns en

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

viss gemenskap mellan folkpartiet och
Dagens Nyheter.

Jag kan, herr talman, vidare inte underlåta
att säga att det är beklämmande
när man som skett här i Stockholm tagit
mjölkprov i en butik och sedan konstaterar
att mjölken innehåller vissa bakterier.
Det anmärkningsvärda är att
provet inte togs, när mjölken kom till
butiken, utan först sedan den förvarats
där någon tid. Men ändå kastar man sig
med stöd av detta prov över bönderna
och anklagar dem för att ha orenlighet
i mjölken och i sina djurstallar. Mjölken
är odrickbar, förklarar man. Om
det varit dessa tidningars avsikt att förmå
stockholmarna att avstå från att
dricka mjölk har man kapital! misslyckats
med sin kampanj. Enligt uppgifter
som jag fått från Mjölkcentralen
i Stockholm minskade visserligen konsumtionen
den första dagen efter det att
detta stått att läsa i tidningarna, men
sedan har mjölkkonsumtionen ständigt
ökat, när folk blev på det klara med att
allt vad som stod i dessa tidningar var
överdrifter. Då var man inte rädd för
att dricka den mjölk som produceras
inom det svenska jordbruket. Jag vågar
påstå att varje jordbrukare i vårt land
och alla mjölkleverantörer gör sitt bästa
för att konsumenterna i Stockholm
skall få en så bra vara som möjligt.

Vid höstdebatten påtalades en bild,
som jag skal) passa på att fråga herr
Spetz, om han gillar. Det var en teckning
av en pojke, som stod och drack
ett glas mjölk och sedan satte glaset ifrån
sig, frynte och gick in på dass och tog
ett papper och torkade sig om munnen.
Jag vill fråga: Är detta en kampanj mot
bondeförbundet och Sveriges bönder, eller
vad är det, herr Spetz? Det skulle
vara roligt att få ett svar på den frågan.

Herr Spetz sade att 1947 års riktlinjer
för jordbrukspolitiken var att man skulle
ta hänsyn till alla kategorier inom det
svenska folket. Jag trodde att med den
sammansättning, som finnes inom jordbruksnämnden,
där alla grupper är tillgodosedda,
tas all den hänsyn till olika
kategorier av vårt folk, som kan vara
påkallad. Jag tror faktiskt inte att det är

på det sättet, som herr Spetz vill göra
gällande, att de mindre jordbrukarna
icke skulle få den rättvisa, som tillkommer
dem. Jag kan försäkra herr Spetz,
att vi inte har någon annan önskan än
att varje småbrukare i vårt land verkligen
skall få den del av prisuppgörelsen,
som han är berättigad till, och vi är
inom bondeförbundet villiga att medverka
härtill.

Jag tror inte att man får se alltför
mycket på den Waldemar Svenssonska
jordbrukspolitiken. Det är många som
tror att Waldemar Svensson är en mycket
liten småbrukare. Men en kamrat
här i kammaren har upplyst mig om att
Waldemar Svensson har ett medelstort
jordbruk, såsom de flesta jordbrukare
har här i vårt land. Jag tror inte att
någon rättvist kan påstå, att vi från bondeförbundets
sida vill sätta de mindre
jordbrukare i en sämre ställning för att
i stället placera storjordbrukarna i en
förmånsställning. Därom kan nog herr
Spetz och jag vara ense. Jag tror också
att Sveriges jordbrukare litar mera till
bondeförbundet än till herr Waldemar
Svensson i Ljungskile när det gäller
hjälp åt jordbrukarna.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Spetz att tala något med sin partikamrat
herr Ahlsten på Gotland, så kan kanske
herr Spetz få reda på, varför herr Ahlsten
skrev sin artikel i Föreningsbladet
för några dagar sedan. Jag tror nog att
vi kan vara överens om att man bör
göra vad som göras kan för att inte
landsbygden skall avfolkas och att man
i stället försöker behålla så mycket småbrukare
där som möjligt. Det torde nog
också vara den bästa framtiden för det
svenska jordbruket.

Jag vill slutligen poängtera, att svårigheterna
att finna avsättning för produkter
av olika slag gör sig starkt gällande.
Detta gäller icke endast våra industri-
och jordbruksprodukter — alla
näringar i vårt land har för närvarande
svårt att finna avsättning för sina varor.
Om det blir en lågkonjunktur kan vi
komma i en mycket brydsam situation
och få svårt att hävda oss. Eåt oss därför
se till att inte utgifterna jämt och

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

ständigt ökar, utan låt oss tänka på var
vi skall ta de motsvarande inkomsterna.
Jag tror att det finnes anledning även
för regeringen att begrunda, att man
inte i längden kan bara öka utgifterna
utan att samtidigt undersöka möjligheterna
hur inkomsterna skall kunna tagas.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elofsson frågade
mig, om jag inte läser Dagens Nyheter
och Expressen. Jag kan meddela herr
Elofsson, att jag inte har någon av de
tidningarna. Men det tycks vara uppenbart
att samtliga bondeförbundare har
de tidningarna. Det framgår av varje
debatt här i kammaren.

Herr Elofsson nämnde att efter det
angrepp, som Dagens Nyheter gjort mot
Mjölkcentralen angående mjölkens be^
skaffenhet här i Stockholm, så steg
mjölkkonsumtionen. Det förefaller mig
då lämpligt att Mjölkcentralen träffar
något slags avtal med Dagens Nyheter
om nya angrepp med lämpliga mellanrum
av denna art för att därigenom ytterligare
öka mjölkkonsumtionen.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! En med konstlade medel,
d. v. s. genom regleringar och kontroller
upprätthållen samhällsekonomisk
balans kan efter min uppfattning aldrig
ge ett land den levnadsstandard, som en
naturligt balanserad ekonomi ger.

Om jag ser på uppläggningen av den
ekonomiska politiken i några avgörande
hänseenden, skulle jag först vilja
ifrågasätta om utnyttjandet av våra arbetskraftsresurser,
d. v. s. vår sysselsättningspoltik,
varit väl avvägt och på
längre sikt hållbart.

Mot ökningen av de allmänna investeringarna
för utjämnande av vad som
fallit bort genom att de enskilda investeringarna
minskat genom det förändrade
konjunkturläget, de osäkra utsikterna
och de begränsande åtgärderna
från statens sida, torde i och för sig
intet vara att erinra, så länge de totala

Statsverkspropositionen m. m.

investeringarna håller sig inom ramen
för våra resurser. Därom har vi ju varit
ense.

Men nu är det ju så, att det allmänna
tagit i anspråk mer än vi haft råd
till. Yi har sett tydliga tecken härpå, i
det att byggnadstiderna tenderat att öka.
Lokalt har det långa tider rått allvarlig
brist på arbetskraft, och de finansiella
resurserna har varit mycket hårt
anlitade. Särskilt på den sista punkten
torde det vara skäl att understryka, att
det innebär mycket stora risker att fortsätta
som hittills. Tills vidare har det
gått något så när, men statens stora
utgifter innebär otvivelaktigt en stor
fara för en ny inflationistisk utveckling,
och faran är så mycket större som
det nu skulle komma att röra sig om en
isolerad intern inflation i vårt land,
kanske samtidigt med att en motsatt
konjunktur råder utomlands.

I finansplanen ger finansministern uttryck
för att han är medveten om att
det allmänna tagit i anspråk mer än
våra resurser tillåtit. Men det är inte
lätt att genomföra en begränsning, och
det framgår även att att i den framlagda
finansplanen fortfarande mycket
stora belopp avses bli använda för det
allmännas — statens och kommunernas
— investeringar och behov. Detta är
delvis följden av redan fattade beslut.
Verkningarna av besluten kommer till
synes först med en viss eftersläpning.
Vad jag emellertid tror att man inte
gjort klart för sig är att en hel del av
dessa allmänna investeringar är betingade
av de reformer, som är på väg
att genomföras på de sociala och kulturella
områdena. Jag är inte säker på
att man vid besluten om sjukvårds- och
skolreformerna tog hänsyn till att de
kommer att kräva inte bara pekuniära
uppoffringar utan också stora extra
sjukhusutvidgningar, nya och större
skolor o. s. v.

Det allmännas stora investeringar och
de stora statsutgifterna kommer att ta
en så betydande del av våra resurser i
anspråk att det —- trots att vi såsom finansministern
redan vitsordat befinner
oss i ett högt och gott konjunktur -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

läge — dock inte varit honom möjligt
att lägga fram en balanserad budget.
Detta kan väl inte vara välbetänkt, det
må förklaras bur som helst. Ett normalläge
brukar ju vara förenat med budgetbalans,
nu bar vi en högkonjunktur
och bar nyligen genomlevat tider då det
skulle varit mycket välkommet med någon
överbalansering. Man får också
räkna med att våra tillgångar av utländska
betalningsmedel behöver förstärkas.
Den starka anspänning som rått
tar sig uttryck i att vi under det gångna
året visserligen fått ett tillskott i valutareserven
— det redovisas nu att den
skulle kunna räcka för tre, fyra månaders
behov — men om det visar sig att
de europeiska länderna efter hand går
över till en fri konvertibilitet, något
som man allvarligt eftersträvar, vore
det väl ändå orimligt att tänka sig att
vi i vårt land, med vår höga levnadsstandard
och våra stora förutsättningar
att skapa en sund ekonomisk balans,
skulle tvingas avsäga oss den förmån,
som det måste innebära att vara med
i det fria ekonomiska sammanhanget
ute i världen.

Det framgår vidare av finansplanen,
att finansministern tänker sig att de
enskilda investeringarna och särskilt industriinvesteringarna
fortfarande skall
hållas på en mycket låg nivå, för byggnader
totalt ungefär 200 miljoner, oförändrat
mot i fjol, och för maskiner med
en minskning på omkring 50 miljoner.
Visserligen erkännes det, att man efter
hand måste räkna med behov av förnyelse
och rationalisering, men i beräkningarna
drar man inte konsekveserna
därav, trots att man måste vara fullt
medveten om att vår kostnadsnivå fortfarande
ligger mycket högt och utgör
en allvarlig fara för den fulla sysselsättningen
inom exportindustrierna och
även risker för ojämn konkurrens på
hemmamarknaden.

Fiansministern nämnde omedelbart
före middagsrasten, att han var beredd
att ge de enskilda investeringarna något
större utrymme. Det skedde troligen
med tanke på de synpunkter jag här
framhållit, men i finansplanen finns

inte något uttryck för en sådan beredvillighet.
Man understryker visserligen
att man är medveten om behovet av en
rationalisering, men åtgärder för att
stödja den saknas.

Finansministern framhöll också, att
återhållsamheten beträffande de enskilda
investeringarna var betingad av att
faran för en inflationistisk utveckling
kommer i första hand från företagens
sida. Ja, det har vi hört tidigare, och
det har ofta upprepats, men förhåller
det sig verkligen så? Det anses ju att
den ekonomiska balansen främst beror
av investeringarna, och de enskilda investeringarna
har dock hållits på en
låg nivå. På byggnadsområdet är ju det
allmännas investeringar av den ojämförligt
största betydelsen, och när statsmakterna
och finansministern helt behärskar
detta område, kan jag inte förstå
annat än att faran för en inflationistisk
utveckling där måste ligga i att
finansministern inte skulle behärska de
allmänna investeringarna eller inte skulle
vilja visa återhållsamhet därvidlag.

Mot de enskilda investeringarna vidtar
man nu alla dessa åtgärder. Man skall
bibehålla byggnadsregleringen. Den har
hävts i viss utsträckning, och det är ju
en av de regleringar som man nu pekar
på att man har slopat. Men är verkligen
byggnadsregleringen slopad för bostadsbyggandet,
som nu är satt i en särklass?
Inte kommer det att bli lättare att få
bygga bostäder i fortsättningen! Det blir
bara andra myndigheter som kommer
att reglera bostadsbyggandet. Frågan
kommer att prövas lånevägen och med
hänsyn till igångsättningstillstånden.

Man kommer vidare att behålla begränsningen
i den fria avskrivningsrätten.

Jag kan för min del inte förstå att
man bibehåller regleringarna på områden,
där de ju i och för sig måste vara
överflödiga. Den enda invändning man
skulle kunna göra är att de enskilda investeringarna,
om man släpper dem
fria, skulle bli felinriktade eller visa
hän mot en viss efterblivenhet på vissa
områden. Jag frågar emellertid: Är det
verkligen på det sättet? Är statens in -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

satser så mycket bättre och mera välplanerade?
Jag skulle vilja ta ett exempel
från den svenska järnindustrien.
Har investeringarna och utbyggnaderna
av denna industri från de enskildas sida
varit sämre planerade än från statens
sida? Om vi ser på statens stora
insatser på detta område, frågar man sig,
om det stora järnverket i Norrbotten
har varit bättre planerat än de stora
företag, som den enskilda järnindustrien
har byggt upp. Jag tror att man med
fog skulle kunna säga att raka motsatsen
är fallet.

Jag kan ta ett annat område, exempelvis
den enskilda anläggningsverksamheten
jämförd med statens. Kan man verkligen
säga, att de enskilda ej sörjt för
utveckling och rationalisering av entreprenadväsendet
eller byggnadsväsendet,
så att det skulle vara befogat att man
inom olika statliga verk begär och helt
säkert också får anslag för att anskaffa
maskiner och utrustning, som man genom
investeringsavgifter och begränsad
avskrivningsrätt hindrar de enskilda
från att anskaffa? Jag tror att man här
är inne på alldeles felaktiga vägar.

Dessa frågor har tidigare diskuterats
i dag. Hans excellens statsministern
framhöll, att insatserna från tjänstemännens
och de anställdas sida i allmänna
verk och inrättningar säkerligen stod
fullt i nivå med vad som presteras i
enskild tjänst, och däri kan jag helt instämma.
Utan tvekan är jag beredd att
erkänna den kunnighet, skicklighet och
vilja att prestera det bästa, som finns
på detta område. Men det är väl egentligen
inte det som saken gäller. Vad det
däremot gäller är om det finns förutsättningar
och föreligger betingelser i
exempelvis organisatoriskt hänseende
att nå bättre resultat i det allmännas
regi. Risktagandet är ett moment, och
det måste ju vara begränsat i det allmännas
regi. Statsministern valde själv
några exempel, som jag inte tyckte var
så särskilt lyckliga. Han ifrågasatte att
utbyggandet av vår vattenkraft skulle
vara så riskfyllt, att den saken inte skulle
kunna ombesörjas av de enskilda. Men
om det är så, vilket jag har för mig, att

Statsverkspropositionen m. m.

det faktiskt är enskilda företag som svarar
för ungefär halva kraftförsörjningen
i detta land, tyder det väl på att man
på det hållet varit beredd att ta risker
och kunnat utveckla produktionen fullt
i takt med vad det allmänna kunnat
göra.

Statsministern anförde också som ett
exempel exploateringen av atomenergi,
vilken ansågs vara så riskfylld. Han talade
om erfarenheterna från Amerika
och överförde resonemanget på vårt
land. Men jag skulle vilja säga, att även
här enskild verksamhet mycket väl skulle
kunna ta hand om utexperimenterandet
och exploaterandet också av atomenergien.
Men då behöver man ha större
förståelse för den enskilda verksamheten,
och särskilt på beskattningens område
behövs det vissa tillrättalägganden,
så att det finns möjligheter att taga
risker men samtidigt också möjligheter
att skörda frukterna när de kommer.

Herr förste vice talmannen berörde
samma sak. Han rekommenderade strukturrationalisering
— under statlig eller
facklig ledning, jag vet inte vilket han
närmast åsyftade. Han sade att intresset
härför hade svalnat och att arbetet hade
stagnerat sedan man under de närmaste
efterkrigsåren med stora intresse hade
ägnat sig häråt. Men är det verkligen
så? Är inte herr förste vice talmannen
medveten om att det inom företagen och
deras organisationer dagligen arbetas på
detta område. Resultaten föres visserligen
inte på tal på gator och torg men
är säkerligen mycket större och betydelsefullare
än vad som kunnat åstadkommas
med offentliga utredningar och
undersökningar.

Revisen för den större effektiviteten
av allmän verksamhet kontra det enskilda
näringslivet återstår att prestera från
hans excellens statsministerns och herr
förste vice talmannens sida.

Försöken att förse svenska folket med
bostäder tar en så väsentlig del av våra
samlade resurser i anspråk, att bostadsfrågan
måste betraktas som en av de
avgörande samhällsekonomiska frågorna.
Men den är också i alldeles särskilt hög
grad ett livsproblem för de enskilda män -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

niskorna. Att år efter år stå i bostadskö
måste vara tröstlöst och nedbrytande.
Människornas möjligheter att söka och
taga arbete, där de bästa utsikterna erbjuder
sig, begränsas av bristen på bostäder.
Man kan inte tala om vad budgetdelegationen
kallar »godtagbar samhällsekonomisk
balans» i ett samhälle,
där tusentals människor står utan tak
över huvudet. Statistiska omräkningar
bortförklarar inte det förhållandet, att
vi nio år efter krigets slut har en bostadsbrist.
Detta allvarliga sociala missförhållande
har den förda bostadspolitiken
inte kunnat undanröja trots alla de
stortaliga löftena från tidigare år. Den
bostadspolitik som förts måste därför
omprövas.

En väsentlig omständighet i detta sammanhang
måste kostnadsutvecklingen
inom byggnadsproduktionen vara. Bristen
på konkurrens, det förhållandet att
risktagandet i så hög grad övertagits av
samhället, formen för finansieringen och
en bristande förståelse för rationaliseringssträvandena,
inte minst ute på arbetsplatserna,
har medfört en utveckling
som inte är godtagbar. Det första
villkoret för att bostadsbristen skall
kunna hävas är en bostadspolitik, som
tvingar fram kostnadssänkningar. Den
uppgiften förmår varken kungl. bostadsstyrelsen
eller socialdepartementet att
lösa.

Jag tror dessutom att vi måste vara
beredda att förenkla både byggnadsmetoderna
och våra anspråk på bostäder.
Utrymmet är dock det väsentliga. I övrigt
måste vi inrikta oss på att bygga
sådana bostäder, som människorna har
råd att betala.

Det system vi har, där alla medborgare
betalar hyror på sina skattsedlar oavsett
om de har bostad eller ej och oavsett
hurudan bostad de har, medför en
onormal efterfrågan. Vi får aldrig ordning
på bostadsmarknaden, förrän vi
avvecklar de generella subventionerna,
så att den verkliga hyran blir synlig
för hyresgästen. Detta är möjligt att
göra under förutsättning, att man med
tjänliga medel pressar fram ett vidare
bostadsbyggande och att man i takt med

den stigande tillgången avvecklar det system,
som binder hela bostadsmarknaden
i ett olösligt grepp. Låt också de
enskildas insatser genom ett sparande,
som nu är för knappt, inriktas på den
egna bostadsförsörjningen.

Därtill kommer nödvändigheten att
skapa sådana förutsättningar, att landets
bestånd av äldre bostäder inte får stå
och förfalla. Engelsmännen har i det
hänseendet från sina utgångspunkter tagit
ett krafttag. Deras metoder är säkerligen
inte användbara här men målsättningen
— att vidmakthålla och förbättra
det äldre bostadsbeståndet — är också
i vårt land ofrånkomlig. För något tiotal
år sedan talades stora ord om att
bostadsslummen skulle avskaffas. Låt oss
inte utan motåtgärder se hur hela vårt
äldre bostadsbestånd förfaller.

Om vi ser på produktionsutvecklingen
under 1953, verkar finansministern
nöjd, när han jämför den förespådda ökningen
av 250 miljoner kronor med den
inträdda ökningen med 1 400 miljoner
kronor eller omkring tre procent. Som
jämförelse ser vi emellertid en stegring
av industriproduktionen i Amerika och
Tyskland med sju procent och i England
med fyra å fem procent. Även med
tanke på den ökade semestern är industriens
produktionsökning med en å en
och en halv procent liten, och av de
1 400 miljonerna har vi fått lov att ge
bort 400 miljoner för att betala den import,
som har blivit dyrare genom de
försämrade bytesrelationerna. Det har
visserligen inte blivit så illa som man befarade,
men den svenska produktionsutvecklingen
kan inte sägas vara tillfredsställande,
när den nu på tredje året i
rad går i stagnationens tecken. Verkstadsindustrien
har t. ex. fått krympa
sin produktion med cirka sex procent,
uppskattat till ett värde av 300 miljoner
kronor, och för dagen kan man inte
skymta någon klar förbättring av läget.

Utrikeshandeln företer på samma sätt
stagnation. I de ledande länderna strävar
man ju att få till stånd en vidgad
internationell handel, därför att detta är
det bästa medlet att främja levnadsstandardens
höjning. Därigenom kan de

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

största fördelarna utvinnas av en långtgående
internationell arbetsfördelning.
Jag vill inte förringa betydelsen av vårt
beroende av våra handelspartners i detta
sammanhang, men kvar står det faktum,
att utrikeshandelns volym sedan
toppåret 1951 företer en betydande nedgång,
som inte kunnat återhämtas. Också
i andra länder blev det efter 1951 ett
bakslag, men nu visar volymsiffrorna
återigen en uppgång t. ex. i Västtyskland,
Schweiz och Förenta staterna.

Finansministern uttalade i sitt svar
strax före jul på min interpellation om
valutaregleringen, att import- och valutaregleringarna
är allvarliga hinder för
den internationella handeln. Dessa ville
han inte tänka sig ersatta av andra handelshinder,
t. ex. tullar. Jag har tagit
fasta på uttalandet och menar också, att
det inte är någonting vunnet med en
tullpolitik, som skapar lika stora eller
ännu större hinder för den internationella
handeln och dess vidare utveckling
än det nuvarande regleringssystemet.
Det vore bäst, om dessa handelshinder
kunde slopas i betydande utsträckning.
Men såsom tullpolitiken bedrivs
i andra länder, förefaller det mig
oklokt att vi ställer oss nästan helt
värnlösa, utan hänsyn till vad man gör
i andra länder. Jag avvaktar därför den
pågående tulltaxerevisionens snara arbetsresultat
med stort intresse. En förhandlingstulltaxa
kan vara vårt land till
stor nytta, när det gäller att öka möjligheterna
till vidgad utrikeshandel. Den
skulle kunna vara ett stöd i första hand
för exporten och öppna porten till utländska
marknader på skäligare tullvillkor
än de nuvarande. Den synpunkten
förefaller mig i nuvarande läge viktigare
än frågan om tullarnas inverkan
på importen och hemmamarknadsproduktionen.
Jag vill erinra om att när den
bilaterala handelspolitiken knäsattes och
efter hand utbyggdes med valutakontroll
på trettio- och fyrtiotalen, införde vissa
länder en drastisk tulltaxa att ha i bakfickan
vid de handelsförhandlingar, som
inte kunde undgås. Man har haft en stor
framgång med denna politik, och praktiskt
taget har man aldrig behövt tillit
Första kammarens protokoll 1954. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

gripa tulltaxan för att nå godtagbara
uppgörelser och öppna vägar för exporten,
vilket varit det klart uttalade syftet.

Valutautvecklingen blev förra året
gynnsammare än som beräknades. Drygt
300 miljoner kronor blev tillskottet. Särskilt
viktigt är emellertid, att det till
största delen är guld- och dollartillgodohavandena
som ökat. Frågar man efter
orsakerna till att den pessimistiska kalkylen
från i våras inte infriades, finner
man svaret däri, att bytesrelationerna
inte försämrades så starkt som man befarade,
d. v. s. med tio procent, utan
med blott tre procent. Dessa tre procent
kostade oss dock, som jag nyss nämnde,
cirka 400 miljoner kronor. Hade det
blivit tio procent, hade det kostat oss
nästan hela det produktionstillskott, som
vi orkade med 1953, om vi nu kunnat
undvika valutaförlust. Vi har således de
gynnsammare bytesrelationerna att tacka
för att vi kommit undan med blotta förskräckelsen
den här gången. Förtjänsten
kan näppeligen tillskrivas den förda ekonomiska
politiken, som det så gärna
göres i både detta och andra sammanhang.
Det upprepas också så ofta, att
man i vida kretsar tror att detta är den
verkliga och enda rätta förklaringen. Vi
har i stället haft tur.

Det sägs, att oppositionen och kanske
än mer företagarna varit alltför pessimistiska,
och man pekar särskilt på uttalanden
vid Arosmässan 1952. Detta är
väl inte alltför mycket att nu tvista om.
Jag tror att det var mycket välbetänkt,
att man framförde de skäl som talade
för försiktighet och återhållsamhet mot
bakgrunden av den exceptionella konjunkturutveckling
vi just då upplevt. Vi
såg ju klart, att vi stod inför en helt
förändrad situation; det var det som var
det väsentliga. Företagarna erkänner
gärna att även de har begränsade möjligheter
att se in i framtiden, och beträffande
den nuvarande bedömningsfrågan
rör det sig väl närmast om man målat
tavlan en eller annan nyans mörkare.
Även regeringens tavla återgav en mulen
dager. Företagarna vill minska riskerna
för att planera och utnyttja resurser,
som kanske ej komme att stå till

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

buds. De ville vara försiktigare och
mera återhållsamma. Jag tror att det varit
välbetänkt, ty trots de starka varningarna
och trots det omslag i konjunkturen,
som vi har fått en tydlig känning
av, har det varit mycket svårt att
hålla sig inom en knappare ram och dra
åt svångremmen.

Jag nämnde att vi har haft tur. Detta
framstår allt klarare, om vi närmare
granskar det inträdda guld- och dollartillflödet.
Detta är nämligen inte stort,
hur tacksam man än säger sig vara för
att vi inte lidit förluster. Vi måste nämligen
se beloppet, cirka 50 miljoner dollar,
i sitt större sammanhang, i förhållande
till våra behov och med vilka medel
vi tjänat in dem. Finansministern
konstaterar själv, att till följd av den
amerikanska högkonjunkturen och utlandshjälpen
i olika former har världen
utanför USA under de sistförflutna sex
kvartalen tjänat 500 miljoner dollar per
kvartal. Det är 3 miljarder dollar.
Främst är det Västeuropa, som tillgodoförts
dessa i sin egenskap av valutor
mycket betydande belopp. Under år 1953
kan det nu preliminärt beräknas, att enbart
de västeuropeiska länderna ökat
sina guld- och dollartillgångar med lågt
räknat 1 500 miljoner dollar. Sterlingområdet
har vunnit 672 miljoner dollar,
av vilket belopp 307 miljoner dollar visserligen
är amerikansk hjälp, Västtyskland
har vunnit cirka 400 miljoner dollar,
Holland cirka 200 miljoner dollar,
Schweiz och Belgien, som båda redan
förut bär stora sådana reserver, har inte
desto mindre ökat på dem med omkring
75 miljoner dollar var. I det sammanhanget
framstår Sveriges 50 miljoner
dollar inte som alltför respektingivande.
Trots den lättnad i behovet av dollarvaror,
som rent allmänt inträtt i och
med Tysklands återkomst såsom leverantör
av en rad likartade varor, är vårt
land inte desto mindre ännu underförsörjt
med amerikanska produkter. Den
vunna förbättringen av dollarställningen
förklaras, såsom finansministern påpekar,
av att importen tvångsmässigt
hålles tillbaka. Hur länge detta kan gå,
skall jag inte uttala mig om.

I linje med vad jag redan sagt ligger
den alldeles avgörande frågan för vårt
lands ekonomi i fråga om valutor, sysselsättning,
penningtillgång, statsfinanser
och mycket annat i att exporten kan
upprätthållas i den hårdnande konkurrensen.
Jag har sagt det många gånger
förut, och det blir tillfälle att återkomma.

Jag skall därför begränsa mig till några
ord om en av de största och viktigaste
exportnäringarna, nämligen sjöfarten.
Denna tillförde 1952 vårt land valutor
till ett belopp av 1 075 miljoner kronor
och förra året cirka 800 miljoner kronor.
Nu uppskattas detta netto för i år
till 750 miljoner kronor. Utsikterna är
emellertid nog så ovissa, om det kommer
att gå för svensk sjöfart att hävda
sig i den rådande starka konkurrens
som väntas. Man måste därvid särskilt
ta hänsyn till de skiljaktigheter, som råder
mellan det moderna ofta tidsbefraktade
storsjötonnaget och det medelstora
och mindre samt omoderna tonnaget.
Under de goda åren har kostnaderna
gått upp över hela linjen, och den svenska
handelsflottan har nu nått toppen av
kostnadsläget bland de europeiska länderna.
Inte minst tyngande är den skärpta
lagstiftning, som genomförts för sjöfarten
och i stor utsträckning saknar
motsvarighet i andra länder. Resultatet
har heller inte underlåtit att visa sig, i
det att det mindre och medelstora tonnaget,
d. v. s. fartyg understigande 2 000
bruttoton reducerats från 500 000 till
177 000 bruttoton sedan 1939. Enbart
1953 avgick 35 000 bruttoton, och under
dessa år tillkom endast ett enda fartyg
av denna kategori. Att för höga driftskostnader
kan verka förödande på ett
lands handelsflotta, har t. ex. Canada
på ett kännbart sätt fått erfara. Först
överfördes en stor del av fartygen under
engelsk flagg, medan återstoden fick
statssubsidier, men när dessa sedermera
indrogs, återstod inte annat än att avyttra
större delen av den kvarvarande
flottan. Var och en bör kunna förstå,
hur den nuvarande utvecklingen påverkar
t. ex. varvsindustrien och varvs- och
sjöfolkets sysselsättning.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

Hur svårigheterna för det svenska tonnaget
tilltagit framgår bl. a. av det förhållandet,
att fartygstrafiken på vårt
eget land, som tidigare normalt till hälften
brukat ombesörjas av svenska fartyg,
nu till 60 procent handhas av utländska
fartyg, medan vi får nöja oss
med 40 procent. Uppläggningen av mindre
och medelstora fartyg är också större
i vårt land än i något av våra konkurrentländer.

En utveckling av detta slag bör inte
få fortgå utan att motåtgärder vidtagas.
Det gäller dock en mycket viktig del
av sjöfartsnäringen, även om till äventyrs
det större tidsbefraktade tonnaget
skulle klara sig ännu så länge. Det sitter
en kommitté med uppgift att föreslå
eventuella stödåtgärder, men som i så
många andra sammanhang är även här
snar hjälp dubbel hjälp. Helt uteslutet
borde det väl inte vara att dispensvägen
kunna medge sådana lättnader i gällande
föreskrifter, att fartygens drift kan
upprätthållas.

Det är också på längre sikt klart, att
hela fartygsbeståndet måste hållas modernt
och förnyas, om det skall kunna
tåla högre omkostnader än andra länders.
Vi kan inte bortse från att moderniseringen
raskt pågår i våra främsta
konkurrenters handelsflottor, t. ex.
Tysklands, som håller på att bygga upp
en ny stor och modern flotta. Men det
är numera praktiskt taget omöjligt att
ersätta åtminstone det mindre och medelstora
tonnaget av brist på finansiella
resurser.

Till de ytterligare besvärligheter, som
sjöfarten har att kämpa med, vill jag
blott nämna diskriminering från andra
länders sida mot svenska fartyg och dubbelbeskattning
i vissa länder. Nog borde
det väl vara både möjligt och rimligt,
att de svenska myndigheterna med större
kraft hävdade dessa svenska intressen.
Ett önskemål från sjöfolkets sida är
att få frågan om slutlig källskatt för de
ombordanställda ordnad.

Som iag förut sagt går ju planerna
även för i år ut på att hålla igen de
enskilda investeringarna. Främst lär anledningen
härtill vara att söka i finans -

Statsverkspropositionen m. m.
ministerns uttalade avsikt att bereda utrymme
för den statliga investeringsverksamhet
som regeringen anser lämplig.
Vilka tvångsåtgärder, som därvid skall
tillgripas för att ge staten finansiella resurser
härtill, är väl inte till alla delar
klart i denna stund. Illavarslande är i
alla händelser de styrandes signalerade
tvångsåtgärder mot bankernas kassareserver.
För min del är jag inte övertygad
om framkomligheten av denna väg,
helst som bestående skador kan bli följden
för näringslivet. Det är ju ändå så,
att företagen behöver sina likvida pengar
i sin rörelse och därutöver krediter i
bankerna. Om dessa skall tvingas låna
staten sina likvida medel, som för övrigt
trots deras kortfristiga natur av det
allmänna används för långfristiga investeringar,
blir företagens lånemöjligheter
så beskurna, att detta kommer att
öka svårigheterna att hålla rörelsen i
gång och folket i arbete. Alldeles särskilt
gäller detta de mindre företagen,
vilkas egna likvida medel är begränsade,
och dessa mindre företag kan vi inte lämna
åt sitt öde. Men även storföretagen
måste ju köpa råmaterial och betala ut
sina löner. Därtill kommer, att man är
på väg att begränsa marginalerna för
självfinansiering av t. ex. maskinbyten
och dylikt, som måste äga rum, om vi
skall kunna producera tillräckligt billigt.
När det gäller ingripanden mot bankernas
likvida pengar, är den största varsamhet
av nöden. Mer skall jag inte säga
i denna stund, men vi får säkert anledning
att återkomma till denna fråga.

Finansministern relaterade i sitt anförande
nyss, att i riksbanksstyrelsens
rapport hade påvisats, att man från företagens
sida inte förfor riktigt lojalt, i det
att man, när man fick likvida medel,
inte löste in gamla krediter utan i stället
satte sina medel på sparräkningar
eller kapitalräkningar. För min del
skulle jag till detta vilja säga, att detta
säkerligen inte förekommer för de stora
företagen. Det kan ju tänkas förekomma
för de mindre företagen och är väl i
så fall att hänföra dels till de svårigheter
dessa har att över huvud taget finansiera
sin verksamhet men dels också

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.
till den osäkerhet de känner inför utvecklingen.
Ett tillfälligt penningöverskott
vill de gärna säkerställa för att
kunna disponera det när de eventuellt
behöver fylla på lagren eller i övrigt
ånyo ta pengar i anspråk för sin rörelse.
över huvud taget är denna företeelse
inte av sådan storleksordning, att
den är värd något särskilt omnämnande
i detta sammanhang.

Investeringsfrågan i det enskilda näringslivet
är emellertid inte endast ett
industriintresse. Handeln och hantverket
måste kunna fortsätta sin rationalisering,
och detsamma gäller jordbruket.
Moderniseringen och rationaliseringen i
denna näringsgren under efterkrigstiden
har som bekant varit mycket betydande.
Det är emellertid att märka, att de investeringar,
som givit de stora resultaten,
är de som jordbruksföretagarna
själva ombesörjt på sina gårdar och i
sina organisationer. Den s. k. yttre rationalisering,
som med så mycket buller
beslöts för några år sedan, har däremot
inte haft större betydelse för att höja
effektiviteten inom näringsgrenen. Framför
allt står resultaten knappast i rimlig
proportion till de nedlagda kostnaderna.
Som följd av nya brukningsmetoder,
ökad mekanisering, utnyttjandet
av vetenskapliga rön och en på högre
effektivitet inställd mentalitet hos våra
inhemska livsmedelsproducenter bär priserna
kunnat hållas på en nivå, som i
jämförelse med internationella förhållanden
inte rimligen kan sägas vara på
något sätt anmärkningsvärt hög, om
man tar hänsyn till de naturliga förutsättningarna.
De priser, som nu noteras
som världsmarknadspriser, är ingalunda
rättvisande som jämförelsetal, eftersom
de i huvudsak är överskottspriser och
inte egentligen återspeglar vad dessa
livsmedel kostar i framställning i respektive
länder, särskilt om man också tar
hänsyn till de subventioner som ofta
utgår av statsmedel. Naturligtvis finns det
ett eller annat land, som i dag har vissa
livsmedel billigare än vi, bl. a. genom
att de utnyttjar den uppkomna överskottssituationen
på världsmarknaden.
Men å andra sidan måste sådana länder

på grund av en otillräcklig jordbruksproduktion
vara beredda att i bristtider
betala ofta mycket högre priser. För min
del anser jag det vara klokt att i största
möjliga grad bygga på det egna svenska
jordbruket. I längden lönar det sig säkert
med en sådan politik.

Det har på sina håll väckt bekymmer,
att vi fått ett visst överskott av brödspannmål.
Det är möjligt att denna i och
för sig glädjande företeelse kommer att
bli bestående, i vilket fall vi får räkna
med ett visst årligt behov att exportera
.spannmål. Det är troligen den klokaste
linjen att låta produktionen trots detta
fortsätta på vegetabilieområdet, ty där
finns de bästa förutsättningarna att konkurrera.
Produktionskostnaderna står
sig nämligen gott i jämförelse med de
flesta andra länders tack vare den höga
avkastningen per arealenhet. Därtill
kommer att lagringsmöjligheterna är
bättre i detta fall än i fråga om animalier,
och därmed följer också vissa försäljningstekniska
fördelar.

Herr talman! Jag har i det föregående
starkt understrukit rationaliseringens
betydelse för att kunna bibehålla vår
levnadsstandard och säkerställa vår försörjning
och fulla sysselsättning, och
det var med tillfredsställelse som jag
hörde herr förste vice talmannens anslutning
till denna uppfattning. Men
jag kunde inte undgå att känna en besvikelse,
när jag fann att herr förste
vice talmannen räknade med att kontroller
och regleringar skulle utgöra
verksamma medel för att med säkerhet
få den önskvärda rationaliseringen och
effektiviseringen till stånd i önskad takt.
Tror verkligen herr förste vice talmannen
att detta är fallet? Kan man i något
fall påvisa att t. ex. byggnadsregleringen
verkat för en rationalisering, och
har man genom priskontroll eller monopolkontroll
fått fram en effektivisering
av produktionen? Visserligen har jag
hört, att man på sin tid genom priskontroll
ville åstadkomma en rationalisering
av tillverkningen av halspastiller. Hade
detta lyckats, så hade det ju varit en
stor sak, och då hade jag kunnat förstå
herr förste vice talmannens tillförsikt

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

för försörjning och sysselsättning och
den starka tilltron till kontrollens betydelse.
Men när vi nu har så många olika
halspastiller och försöket tydligen misslyckats,
kvarstår ju bekymren.

Herr talman! Som sammanfattning av
vad jag anfört skulle jag vilja framhålla,
att vad som nu är av särskild vikt för
oss är att ålägga oss moderation, så att
vi inte ställer våra förhoppningar högre
än vad våra resurser medger samt
att vi också försöker göra vårt arbete effektivare,
så att vi om möjligt inom ramen
för en stabil lönenivå kan få ned
våra kostnader och priser och därmed
kan möta den hårda konkurrens som vi
redan haft känning av men också minska
risken för en ny penningvärdeförsämring.
Vägen mot detta mål jämnas
helt visst om vi främjar den enskildes
insatser i produktion och sparande.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag undrar om inte herr
Wehtje vid närmare övervägande kommer
att beklaga att han hållit detta anförande,
som var så till den grad onyanserat,
att det på intet sätt stämmer med
den faktiska verkligheten. Man har
egentligen svårt att tänka sig att herr
Wehtje skulle vara i stånd att producera
någonting så ensidigt som detta anförande.

Jag skall inte gå närmare in på detaljer
utan bara ta ett par exempel. Herr
Wehtje jämförde läget här i Sverige med
utvecklingen utomlands. Om jag inte
hörde fel, talade herr Wehtje om den
kolossala produktionsutvecklingen i olika
länder, bl. a. Förenta staterna. I verkligheten
är det ju så, att från oktober
1952 till oktober 1953 har industriproduktionen
i Förenta staterna ökat med
0,4 procent. Det är ju inte riktigt lika
mycket som den svenska siffran 3,7 procent.
Vi har här i Sverige i själva verket
en synnerligen sund och balanserad
ställning jämfört med förhållandena
utomlands. Vi har inte några toppar
och inte några djupa dalar. Vi står oss
utomordentligt väl i den jämförelsen.

Jag skall inte ytterligare utveckla det -

Statsverkspropositionen m. m.

ta. Jag vet att herr Lange senare kommer
att ta upp detta problem, och han
får säkerligen i herr Wehtjes anförande
en effektiv bakgrund till vad han vill

säga.

Det gynnsamma läge som vi nu har
i landet kunde herr Wehtje ändå inte
alldeles se bort ifrån, men allt var beroende
på tur, inte på någonting på vad
vi själva gjort. Det finns en tidning som
heter Finanstidningen. I sin vinjett har
den bland annat följande uttryck: »Organ
för näringslivet» — jag vet inte med
vad rätt. När den tidningen i sitt nummer
av den 22 december i fjol summerade
den svenska utvecklingen, så framhölls,
som naturligt är, att den främst
berodde på det gynnsamma läget på
världsmarknaden. Vidare berodde den
på det svenska näringslivets framåtanda,
på klokheten hos de svenska fackorganisationerna
och, så tillägger tidningen,
på »en i väsentliga stycken väl
avvägd ekonomisk politik från statsmakternas
sida». Den politik som vi hade
fört under förra året var tydligen enligt
tidningens mening inte så tokig, men
för herr Wehtje var den rena giftet.

Herr Wehtjes uttalande rörande bostadspolitiken
kan man lätt avkläda, tv
det innebar ju i grund och botten inte
annat än detta: se till att hyrorna blir
ordentliga, så får vi nog slut på bostadsbristen!
Det är alldeles säkert ett
utmärkt radikalmedel, men jag tror inte
att det är många som vill följa herr
Wehtje på vägen mot dess realiserande.

Sedan vill jag göra ett litet påpekande.
När jag anförde vad riksbanksfullmäktige
hade sagt om likviditeten i bankerna,
lade jag inte några som helst moraliska
aspekter på det förhållandet, att
vissa företag icke hade använt sina pengar
för att betala tillbaka krediter utan
behöll dem på bankräkning. Jag har
icke gjort någon värdesättning, och jag
har icke sagt eller ens tänkt att detta
förfarande var illojalt. Jag sade bara,
att detta förhållande medför större möjligheter
att få eventuellt kommande kreditrestriktioner
att bli verksamma.

Jag begärde inte ordet för afl säga
vad jag nu har sagt. Det är ju ganska

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

likgiltigt, tv herr Wehtjes anförande talade
för sig självt. Det var egentligen
på en annan punkt, som jag ville göra
ett tillrättaläggande. Det föreföll på herr
Wehtje som om han hade den uppfattningen,
att regeringen gör en avvägning
mellan offentliga och privata investeringar
efter synpunkten av vilket som
kan vara bäst planerat. Han ville göra
gällande, att avvägningen beror på att
regeringen anser att man med de offentliga
investeringarna skapar en bättre
planering. Detta är alldeles utanför varje
tanke hos oss. Den avvägning mellan
offentliga och enskilda investeringar
som vi nu har beror på följande. Under
den högkonjunktur som vi hade i
två vågor, dels 1946, 1947 och in på
1948, dels från 1950 fram till början
av 1952, blev det så stora företagsvinster
och en sådan lust hos företagen att
investera, att det skulle behövts en regleringsverksamhet
av sådan järnhård beskaffenhet,
att det aldrig föll regeringen
in att försöka skapa den, för att
hålla denna lust att investera tillbaka.
Då fick vi nöja oss med att se, hur de
offentliga investeringarna trycktes ned
av pressen från den privata sektorn.
Därigenom uppstod en snedvridning.
Bostadsbyggandet fick eftersättas, sjukhusbyggandet,
skolbyggandet likaså,
statens järnvägars, telegrafverkets och
andra statliga inrättningars investeringar
fick ställas på framtiden, ty det blev
icke något utrymme för dem. Sedan kom
det en internationell konjunkturavmattning
som minskade den privata sektorns
lust att investera, och när det samtidigt
skedde en avmattning i produktionen
så att arbetskraft friställdes, intog vi
den ståndpunkten att de nu frigjorda
produktionsresurserna skulle användas
för att försöka låta de offentliga investeringarna
återvinna det mesta möjliga
av vad som förlorats vid den eftersläpning
som förekommit. Detta är den
verkliga orsaken till att vi har låtit de
offentliga investeringarna växa och ansett
att den privata sektorn kan köra
litet mindre fort.

Jag vill bara till sist säga, att det icke
är uttryck för en sund ekonomisk in -

ställning om man tror att de enskilda
investeringarna ekonomiskt är så ofantligt
mycket mera värda än de offentliga.
Det går inte att göra en sådan avvägning.
Bådadera behövs. Hela samhällsutvecklingen
är beroende av både
privata och offentliga investeringar. Att
vrida tillbaka en snedvridning är därför
riktigt och icke någon felaktig politik.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wehtje är en effektiv
talare, det rinner undan värre,
men han är inte lika effektiv som lyssnare.
Han hade lyckats förväxla mina
uttalanden på två punkter. Jag har inte
påyrkat några kontroller i sammanhanget
om rationaliseringen, utan det
har jag gjort i sammanhang med den
tröghet i fråga om prissänkningar som
vi har kunnat konstatera under det förflutna
året, och i det sammanhanget har
jag sagt att fackföreningsrörelsen har
svårt för att acceptera kravet på ett slopande
av priskontrollen, i äll synnerhet
som vi inte har fått fram något förslag
om någon monopolövervakning.

Rationaliseringen har jag talat om i
samband med branschutredningara, och
det hade herr Wehtje också fattat fel.
Där sade jag att fortsatt rationalisering
är ett alternativ som är överlägset alla
de förslag som nu framförs om tullhöjningar
såsom skydd för en från utlandet
hotad industri. Formerna för en sådan
rationalisering kan diskuteras.
Branschutredningar i statlig regi har i
vissa fall lett till resultat, men intresset
för sådana branschutredningar har
svalnat på senare tid. Då har jag sagt:
Man har ju ibland lyckats att få fram
sådana branschutredningar parterna
emellan, och det är möjligt att man skulle
kunna gå längre på den vägen. Med
parterna menar jag då arbetare och arbetsgivare.
Under inga förhållanden, förmenar
vi följaktligen, får detta arbete
på strukturrationalisering avstanna och
ersättas av kravet på skydd mot utländsk
konkurrens. Det är i det sammanhanget
som jag har talat om utredningar.

Tisdagen den 19

Det är alldeles säkert på det sättet,
vilket herr Wehtje också gjorde sig till
talesman för, att industrien har sina
egna utredningar, men dem har vi ju
liten glädje av, eftersom vi aldrig får
del av de resultat man kommer till. Vi
har ett behov att få vara med när det
är fråga om att rationalisera, i synnerhet
inom sådana företag som åberopar
ett tryckt läge, när vi kommer i förhandling
om lönerna. I fråga om sådana
industrier där löneutvecklingen för
arbetarna släpar efter och företagarna
säger att de inte kan betala mer, vill vi
gärna säga: Låt oss resonera om svårigheterna
och se om det finns någonting
att göra åt dem. Den utredning om
rationalisering som företagarna själva
utför tror jag säkerligen fortgår, men vi
har behov av någonting som vi har tillfälle
att diskutera när det är fråga om
det resultat man lämpligen bör eftersträva
och de åtgärder som lämpligen
bör vidtas. Det är någonting helt annat,
herr Wehtje, än vad herr Wehtje utläste
ur mitt uttalande.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! För att först ta upp frågan
om rationaliseringarna, som herr
förste vice talmannen berörde, vill jag
säga, att det väl ändå är på det sättet,
att de verkliga möjligheterna att sänka
kostnaderna ligger i rationaliseringarna.
Det var det jag ville understryka,
och det var i detta sammanhang som
jag också tog upp och infogade vad herr
förste vice talmannen sagt om regleringar
och kontroller. Vi kan väl vara
överens om att de sänkta priserna och
därmed den högre standarden för löntagare
och alla i detta land skall komma
genom rationalisering. Att sedan företagen
är beredda att samråda med sina
medarbetare — anställda i olika grader
— vet ju herr förste vice talmannen
också, och det har ju skapats plattform
för ett sådant samråd.

Jag skall inte gå närmare in på finansministerns
uttalande, att mina uppgifter
angående produktionsutvecklingen
skulle ha varit felaktiga, särskilt

januari 1954 em. Nr 2. 87

Statsverkspropositionen m. m.

jämförelserna med utlandet. Den saken
får vi ju senare höra närmare om av
statssekreteraren Lange, efter vad jag
förstod, och vi kan ta upp den då. Jag
såg emellertid det hela på litet längre
sikt — jag tänkte inte på så korta perioder
som finansministern nu valde.

Sedan är jag gärna med om att erkänna,
att allt givetvis inte beror på
tur här i livet. Den lyckliga utvecklingen
i landet kan inte bara tillskrivas turen.
Jag skulle vilja säga, att vårt rationaliserade
näringsliv har gjort det
möjligt för oss att, trots den hittills förda
politiken, här i landet ändå hävda
oss i konkurrensen. Vi skall ju dock
göra klart för oss, herr finansminister,
att vi har en lönenivå, som ligger väsentligt
över våra allvarligaste konkurrenters,
och trots detta har vi hittills klarat
oss tämligen väl i konkurrensen.
Men jag har med vad jag nyss sagt velat
påpeka, att man måste beakta vår
kostnadsnivå och företagens möjligheter
att arbeta vidare. De åtgärder som
vidtagits efter åren 1951 och 1952, då
ju alldeles exceptionella förhållanden
rådde, skall vi väl inte nu hålla fast
vid. Det är tider som passerat och förhållanden
som vi nog aldrig kommer
att uppleva mera.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! För den som inte sysslat
så mycket med nationalekonomi erbjuder
det ganska stora svårigheter att
sätta sig in i alla de tabeller och uträkningar,
som ligger till grund för nationalbudgeten
och inkomstberäkningarna
i finansplanen. Här bollas det med
facktermer och begrepp, som det fordras
stora insikter i nationalekonomi för att
kunna förstå. Den som inte äger dessa
förutsättningar frestas ibland att ge
tappt inför alla invecklade beräkningar,
vilkas mening man i alla fall har så
svårt att förstå och som många gånger
endast förefaller att vara teoretiska spekulationer
utan fastare förankring i
verkligheten.

Men så möter man då och då bland
alla torra siffror en fläkt av det levan -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

de, verkliga livet, och strax förstår man
sammanhanget litet bättre. För mig blev
det en sådan känsla, när jag i finansministerns
inkomstberäkningar läste, att
ökningen i bruttonationalprodukten till
stor del berodde på 1953 års goda skörd,
som medfört ett väsentligt ökat bidrag
från jordbrukets sida till denna bruttonationalprodukt.
Det var en ökning som
uppgått till ungefär 6 procent, medan
ökningen i industriproduktionen stannade
vid 1 å 1 i/2 procent. Se, det var
någonting som var lätt att förstå, herr
talman, åtminstone för den som får
syssla med praktiskt jordbruk på den
knappt tillmätta tid, som det numera
förunnas en riksdagsman att ägna sig åt
sitt borgerliga yrke.

Vi hade alltså en god skörd år 1953
och dessutom ett gynnsamt skördeväder.
Med svartroståret 1951 och de vidriga
bärgningsförhållandena från 1952 i
färskt minne är detta sannerligen ett
stort glädjeämne, först och främst för
landets jordbrukare, men även för samhället
i dess helhet. Det är också en sak
som med tillfredsställelse kan konstateras
i en remissdebatt, eftersom det bar
en stor ekonomisk betydelse därigenom
att vi inte behöver liysa några bekymmer
för extra kostnader för landets livsmedelsförsörjning
under det kommande
året. Tillfredsställelsen grumlas visserligen
i någon mån av bekymren för avsättningen
av de producerade varorna.
Kring dessa frågor har en häftig debatt
förts under de senaste månaderna, och
därvid har tendenser inte saknats som
tyder på en uppluckring av enigheten
kring den förda jordbrukspolitiken. Meningsskiljaktigheterna
gäller inte bara
den ekonomiska utformningen av jordbruksstödet.
Även i andra avseenden har
förhållandena i samband med vår livsmedelsproduktion
kommit under debatt,
och detta kan motivera, att jag i dag
försöker skärskåda några jordbruksspörsmål
även ur andra synpunkter än
de rent ekonomiska.

Under den häftiga pressdebatten har
det med all tydlighet framgått, att livsmedlens
kvalitet ur konsumenternas synpunkt
är en lika viktig angelägenhet som

själva prisläget, och när det gäller kvalitetsfordringarna
har man från många
håll sökt misstänkliggöra den ekonomiska
föreningsrörelsens insats. Det bär
sålunda påståtts att jordbrukets ekonomiska
föreningar i avsaknad av konkurrens
skulle vara benägna att sätta kvalitetskontroll
och hygieniska åtgärder i
efterhand. Dylika synpunkter framfördes
bl. a. i samband med paratyfusepidemien
år 1953. Med särskild skärpa
har kritiken sedan riktats mot mjölkhygienen,
och att döma av Expressens
ledare i söndags — »Bröd av råttlort» —
har nu turen kommit till mjölet. Vi får
i vårt land fritt diskutera och kritisera
missförhållanden, på vilket område de
än förekommer, men om kritiken skall
ha önskad effekt måste den vara saklig
och vederhäftig. Vad som nu anförts
förefaller emellertid i brist på saklig
underbyggnad föga övertygande. Varje
saklig prövning torde tvärtemot de gjorda
påståendena resultera i den slutsatsen,
att livsmedelshygienen i landet
höjts avsevärt just genom jordbrukets
egna förädlingsföretag. Genom centralisering
till storföretag har det nämligen
varit möjligt att införa kvalitetskontroll
och betalning efter kvalitet redan
i producentledet i en helt annan omfattning
än tidigare. Föreningsrörelsen
har ställt kvalitetskontroll, kvalitetsförbättring
och kvalitetsbetalning som några
av sina viktigaste uppgifter.

Jordbruksorganisationerna har tack
vare centraliseringen kunnat ställa stora
belopp till förfogande för producentupplysning,
direkt förbättring av den
tekniska och hygieniska standarden vid
förädlingsföretagen samt försök och
forskning genom centralorganisationernas
försorg. Om verksamheten inom de
branscher som nu behärskas av jordbruksorganisationerna
liksom tidigare
varit splittrad på en rad olika händer,
hade det inte varit möjligt att nå fram
till den nuvarande genomsnittsstandarden.

Den insats, som Mjölkcentralen i Stockholm
i detta avseende gjort, har förut i
dag nämnts i flera anföranden. Jag skall
komplettera de upplysningar som tidi -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

gare meddelats genom att nämna att denna
stora organisation under fjolåret ställde
över 600 000 kronor till förfogande
för forskning och kvalitetsundersökningar
av olika slag vid det stora laboratorium
som företaget har i Stockholm. Genom
de mjölkbedömningsföreningar, som
direkt utövar den första kontrollen av
den till mejerierna levererade mjölken,
har lagts ut 529 000 kronor för kontroll
av den inkommande mjölkens renhet,
hållbarhet m. m. Dessa siffror säger väl
en del om det intresse som man har visat
från de ekonomiska föreningarnas
sida och de uppoffringar man där varit
beredd till när det gäller arbetet på att
förbättra kvaliteten och skärpa kontrollen
av den hygieniska standarden hos
denna för vår folkförsörjning så viktiga
vara.

Men det är givet att anmärkningar
fortfarande kan förekomma — egendomligt
vore det väl annars. Det gäller ju
här produkter, som är ytterst ömtåliga
och vid vilkas behandling enstaka misslyckanden
torde vara ofrånkomliga även
vid de största ansträngningar att hålla
den hygieniska standarden hög. Vi lever
också i ett land, där alias vaksamhet mot
varandra är i högsta grad utpräglad och
där ingenting passerar obemärkt. Sådana
anmärkningar mot jordbrukets ekonomiska
föreningar, som utmynnar i att
dessa generellt skulle sörja sämre för
livsmedlens kvalitet än andra företag synes
mig emellertid icke vara hållbara.

I diskussionen kring jordbruksfrågorna
och jordbrukets föreningsrörelses
ställning inom näringslivet har påståtts
att jordbrukskooperationen skulle utgöra
ett prismonopol. En monopolställning
för de ekonomiska föreningarna är dock
praktiskt taget otänkbar redan ur den
synpunkten, att monopol i grund och
botten bygger på förutsättningen att produktionen
kan regleras. Detta är för
jordbrukets vidkommande praktiskt taget
ogenomförbart, i varje fall på längre
sikt. En produktionsstrejk inom jordbruket
är nämligen en betydligt allvarligare
sak för producenterna än en produktionsstrejk
inom de flesta andra områden,
tv en stor del av jordbruksproduk -

Statsverkspropositionen m. m.

tionen är och måste vara kontinuerlig
och kan därför helt enkelt inte avbrytas.
Låt oss t. ex. ta mjölkproduktionen. Den
kan inte avbrytas vid en leveransstrejk
utan måste fortgå. När det gäller mjölken
har man heller inte tillräckliga alternativa
användningsområden för att
jordbrukarna skulle kunna flytta över
leveranserna för andra ändamål än konsumtion
och förädling för konsumtion.
Ett absolut hinder för prismonopol föreligger
också genom nuvarande prisregleringar
och på sistone också genom den
ändrade relationen mellan producentpriserna
inom landet å ena sidan och
priserna i import- och exporthamnar
å den andra. Om jordbrukets ekonomiska
föreningar skulle ha utnyttjats i monopolitiskt
syfte, skulle detta ha varit
under 1940-talet och början av 1950-talet,
då priserna på jordbruksprodukter
var lägre i vårt land än på den internationella
marknaden. I ett sådant läge
skulle åtminstone någon förutsättning ha
funnits för en monopolistisk prisbildning
på jordbrukets produkter. Som bekant
utnyttjades emellertid inte ställningen
på detta sätt. Jordbrukets organisationer
förhandlade med statsmakterna
om varje förändring av jordbrukets
produktpriser och följde lojalt de träffade
överenskommelserna. Prishöjningar
drevs endast så långt som var nödvändigt
för att lämna jordbruket täckning
för den påvisbara ökningen i produktionskostnaderna.

Att inte jordbrukskooperationen utnyttjats
i monopolistiskt syfte kan belysas
genom ett studium av förädlingsmarginalernas
minskning. Om man jämför
priset på konsumtionsmjölk i Sverige
och i andra länder skall man finna, att
priset är lägre hos oss än i t. ex. Norge,
England och Frankrike. Samtidigt är
emellertid priset till producenterna ungefär
lika högt i vårt land som i de andra
länderna. Som ett ytterlighetsexempel
kan anföras USA, där mjölkpriset för
närvarande uppgår till i runt tal 125
öre per liter, vilket, om man reducerar
för den högre fettprocenten i den amerikanska
konsumtionsmjölken, motsvarar
omkring 110 öre i vårt land. Den

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

amerikanske jordbrukaren får emellertid
icke så mycket högre mjölkpris än sina
svenska kolleger som kunde förväntas av
det högre konsumentpriset. Förklaringen
ligger i att vi i vårt land genom förnuftig
organisation av uppsamling, förädling
och distribution arbetar med en
betydligt lägre mellanhandsmarginal än
på andra håll. Därvidlag tjänar alltså
jordbrukskooperationen både producenternas
och konsumenternas intressen.

Jordbrukarna har ingalunda suttit
med armarna i kors och försoffats av
den förda jordbrukspolitiken. Tvärtom
har det senaste decenniet utmärkts av
en sjudande utveckling på detta område.
Herr Welitje nämnde nyss nägra exempel
på det arbete som utförts för att öka
jordbrukets produktion och effektivitet.
Det är mekaniseringen som åstadkommit
den största förändringen. Tack vare
denna och andra åtgärder för att göra
driften mera effektiv har produktionen,
för att återupprepa ett par siffror från
höstriksdagens remissdebatt, stigit med
14 procent sedan 1939, samtidigt som arbetsförbrukningen
minskats med 20 procent.
Man har beräknat effektiviseringsvinsten
på grund av den ökade produktionen
och den minskade arbetskostnaden
till närmare en miljard kronor under
denna tid. På grund av prisregleringens
konstruktion har denna vinst i stor
utsträckning kommit konsumenterna till
godo.

Trots att vi inom Sverige har en betydligt
högre lönenivå vid jordbruket än
alla andra europeiska länder — lantarbetarlönen
i Sverige är till exempel mer
än dubbelt så hög som i Västtyskland
och 40—50 procent högre än i våra nordiska
grannländer — har prisstegringen
på jordbruksprodukter icke varit så stor
som prisstegringen på andra områden.
Enligt kommerskollegiums grosshandelsindex
för tiden 1939—1952 kom sålunda
jordbruksprodukterna år 1952 upp till
indexsiffran 244, medan man får siffran
281 för industriprodukter och inte mindre
än 331 för importvaror. Utvecklingen
under senaste tiden visar genom samma
indexserie att jordbruksprodukterna
från januari 1953 till september 1953

minskat med 11 enheter, medan industriprodukter
minskat med 7 enheter. Det
torde framgå av bland annat dessa sistnämnda
siffror, att jordbrukets prisutveckling
ingalunda är så fastlåst som det
ibland göres gällande.

Av den kritik som riktats mot vårt
jordbruk och vår jordbrukspolitik kan
man få det intrycket, att Sverige skulle
vara ensamt om att stödja jordbruket i
den utsträckning vi gör. Så är emellertid
ingalunda fallet. Det är tvärtom så, att
nästan varje land har vidtagit omfattande
åtgärder för att stödja den egna jordbruksproduktionen
mot konkurrensen
från andra länder. Motiveringen har i de
flesta fall varit densamma. Man har velat
tillgodose beredskapskravet, för den
händelse det egna landet åter skulle råka
ut för en avspärrning. Man bär insett
värdet för den ekonomiska balansen
inom landet av ett produktionskraftigt
jordbruk, och man har strävat efter att
åstadkomma en jämnare inkomstfördelning
mellan olika yrkesgrupper. För att
förverkliga dessa önskemål har man velat
förbehålla hemmamarknaden åt det
inhemska jordbruket och där sätta priserna
till en sådan nivå, att de ger en
skälig täckning för produktionskostnaderna.
Det var samma syfte som låg bakom
1947 års eniga beslut om jordbrukspolitikens
utformning i vårt land. Så
länge detta beslut fullföljes från statsmakternas
sida är vi, herr talman, från
högerns sida beredda att ge denna jordbrukspolitik
vårt helhjärtade stöd.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag skall liksom den
föregående talaren syssla med jordbruk.
Detta kan ju vara överraskande, då jag
egentligen representerar industrien, men
vi har dock en hel del gemensamma intressen
och också en del kontroversiella
problem. Jag kommer att syssla med de
senare.

På sista tiden har det blivit ganska
trångt på exportmarknaden för en stor
del av vår industri, och detta beror delvis
på att en ny svensk export av jordbruksprodukter
uppträder i betydande
skala. Särskilt gäller detta sådana län -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

der med vilka vi bär bilaterala avtal.
Jag tänker på Brasilien. Där har svensk
verkstadsindustri haft en mycket god
marknad, en vinstgivande export. Nu
måste vi inskränka vår export dit, därför
att man i stället exporterar vete.
Den vinstgivande exporten av verkstadsprodukter
har måst ersättas med en förlustbringande
export av vete.

Jag vill inte lasta jordbruket alltför
allvarligt härför. Vi hoppas, att det är
en tillfällig omständighet, och vi bör
komma ihåg, att för några år sedan var
priserna på jordbruksprodukterna väsentligt
lägre bär än på världsmarknaden
och att svensk industri då fick ett
kraftigt stöd genom att priserna på jordbruksprodukterna
bär i landet kunde
hållas nere. Vad vi är oroliga för är
att denna export skall bli bestående och
kanske ytterligare stegras. Jag vill peka
på några faktorer som kan motverka en
bestående och måhända stigande export
av jordbruksprodukter. Var och en av
dessa faktorer kanske inte är så betydelsefull
i och för sig, men tillsammantagna
kan de dock betyda något.

Jag tänker i första hand på jordbrukets
yttre rationalisering, särskilt i
skogsbygderna och i stora delar av Norrland,
där jordbruksnämnderna på flera
ställen motsätter sig plantering av skog
på mer avlägset och ogynnsamt belägna
tegar. Jag vill alls inte att jordbrukspolitiken
skall inriktas på någon tvångsplantering
av skog på dylika marker,
men jag anser att man bör medverka
till att var och en som vill det också
får göra det, där så kan vara lämpligt.

Om man reser genom vissa delar av
Norrland och särskilt Norrbotten, ser
man ganska ofta pågående nyodlingar
som sker med statlig hjälp. Jag vill inte
rekommendera att man bryskt skall avbryta
dylika odlingar, men det torde vara
en klok politik, som även jordbruksministern
gjort sig till tolk för, att söka
minska arealen i stället för att öka den
inom jordbruket. Detta gäller särskilt i
fråga om ogynnsamt belägna brukningsdelar.
Vi skulle befordra jordbrukets effektivitet
genom att eliminera de minst
gynnsamma brukningsdelarna.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vill även peka på en annan faktor
som kan befordra en ökad konsumtion
av vissa jordbruksprodukter på den inhemska
marknaden. Jag tänker på möjligheten
att åstadkomma ett maltstarkare
Öl. Det är kanske inte många av mina
ärade kammarkamrater som känner till
det, men faktum är att exempelvis jubileumsölet
för sin framställning kräver
50 procent mer maltkorn iin det vanliga
ölet. Den stora succé som jubileumsölet
haft visar att svenska folket
tycker om ett maltrikare Öl. Försäljningen
av jubileumsöl bär lokalt varit
begränsad till Stockholm, men ändå har
man sålt 9 miljoner flaskor av detta Öl,
vilket är ganska aktningsvärt, även om
det inte procentuellt är så mycket av
den sammanlagda ölförsäljningen inom
landet.

Får vi ett maltstarkare och gärna
även spritstarkare Öl, kommer ölkonsumtionen
att ökas i stor utsträckning
på bekostnad av vermouth och viner. Vi
svenskar är säkerligen inte olika andra
länders invånare i det avseendet. Se
exempelvis på Finland och Danmark!
Där har man ett mycket maltstarkare
och bättre Öl än vi har i Sverige, och i
dessa länder är ölkonsumtionen betydligt
större än här, medan vin- och vermouthkonsumtionen
är avsevärt mindre.
Jag hoppas att vi vid denna riksdag
skall kunna fatta beslut om — det beror
naturligtvis på hur regeringen ställer sig
— att i vårt land få fram ett maltstarkare
Öl så fort som möjligt. Det kommer
att bli till fördel för jordbruket. Man
kommer då att inom landet kunna avsätta
20 000—30 000 ton mer maltkorn,
om försäljningen av detta bättre Öl utfaller
som jag tror. Samtidigt kommer
vi, efter allt att döma, att kunna minska
importen av lättare viner och vermouth.

Jag kommer så till den tredje faktorn,
nämligen sockerproduktionen i vårt
land. I år har visserligen en givmild
natur skänkt oss en sockerskörd som
helt täcker behovet, men det är ett undantag.
Alla föregående år har vi måst
importera socker för miljoner kronor.
Det har delvis berott på att förhållan -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

dena på arbetsmarknaden inte gjort det
möjligt att få tillräckligt med folk till
betfälten, men nu har det ju inträtt en
lättnad på det området. Jag hoppas därför
att statsmakterna befordrar sockerbetsodlingen
i vårt land. Även härigenom
kan man uppnå en ökad konsumtion
inom landet av jordbruksprodukter.

Ja, som sagt, ingen av dessa tre faktorer,
som jag här berört, är i och för
sig särdeles betydelsefull, men om man
slår samman alla tre, är jag övertygad
om att vi kan få till stånd en ökad konsumtion
inom landet av jordbruksprodukter,
varigenom vi skulle kunna minska
den nuvarande exporten av jordbruksprodukter,
som konkurrerar med
vår export av industrivaror. Det är dit,
jag framför allt syftar.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag måste till en början
uttala min förvåning över all den välvilja
som man under dagens debatt visat
det svenska jordbruket. Det är förvånande,
hur intresserad man är från
oppositionspartierna att betyga sin vilja
att stödja jordbruket.

Herr De Geer utgjorde dock ett litet
undantag, vilket inte förvånar, eftersom
herr De Geer i Finanstidningen i september
förklarade, att det bästa som
kunde hända inför den kommande avtalsdiskussionen
var att man fick till
stånd fallande jordbrukspriser på bred
front. Nu har herr De Geer kompletterat
sitt program med att säga, att han är
orolig för att jordbrukets exportbehov
inte skall vara av tillfällig karaktär, utan
att detta behov kanske till och med kommer
att öka. Vårt jordbruk har, herr talman,
så många gånger fått tjänstgöra
som strvkpojke i handelsavtalen, att det
inte är för mycket begärt, om det nu
ett eller några år framåt får litet utrymme
på exportmarknaden.

Sedan sade herr De Geer, att man bör
plantera skog på de sämsta jordarna.
Jag är, herr talman, uppvuxen i ett län,
där det finns många gårdar som inte
har någon skog alls därför att de inte

fick någon skog vid försäljningen från
bolagen en gång i tiden. Skall man tillföra
dessa jordbruk skog är väl inte
enda utvägen att plantera skog på de
sämre åkrarna? Dessa små jordbruk bör
få tillgång till skog, trots att man på
vissa håll inte visat alltför stort intresse
för att komplettera de ofullständiga
jordbruken med skog från bolagens och
statens skogstillgångar.

Herr talman! Det var herr De Geers
anförande, som gav mig anledning till
dessa repliker.

De omfattande stormfällningar som inträffade
i början av denna månad gör
det angeläget att statsmakterna följer läget
med stor uppmärksamhet och vidtar
alla de åtgärder som är möjliga för att
mildra skadeverkningarna. Hans excellens
herr statsministern har här givit uttryck
åt regeringens beredvillighet att
följa dessa frågor med största uppmärksamhet,
och det noterar jag med stor tillfredsställelse.
För den enskilde skogsägaren
är det givetvis av stor vikt, att
arbetskraftsproblemet kan tillgodoses
och att avsättnings- och beskattningsfrågorna
kan få en tillfredsställande lösning.
Vi har i en motion begärt, att
skogsägare skall få sätta in likvid för
stormfälld skog på skogskonto med högre
belopp än som föreslagits i propositionen.
Detta förslag tar sikte på att
skogsägarna skall få möjligheter att på
flera år fördela en intäkt, som icke
motsvarar ett normalt uttag från skogen.
Fn sådan rätt är åtminstone i någon
grad ägnad att mildra de mycket stora
förluster, som tusentals skogsägare drabbats
av genom stormens verkningar.

Låt mig även, herr talman, parentetiskt
beröra de mycket betydande skador, som
inträffade under ett kraftigt oväder i
leksandstrakten i somras. Skadorna har
värderats av representanter för hushållningssällskapet,
och en framställning
har sedermera gjorts till Kungl. Maj:t
om hjälp åt de skadelidande. Det gäller
här en utpräglad småbrukarbygd. Jag
hoppas att denna framställning skall
kunna leda till ett positivt beslut.

Det har i denna debatt redan sagts så
mycket om den framlagda finansplanen

Tisdagen den 19

och budgeten, att jag skall inskränka mig
till några kommentarer. Det är med tillfredsställelse
man konstaterar, att utvecklingen
under fjolåret blev betydligt
gynnsammare än man väntade. Produktionen
har, beräknar nationalbudgetdelegationen,
stigit både inom industrien och
jordbruket, i det senare fallet med sex
procent på grund av den goda skörden.
Även utrikeshandeln har utvecklats
gynnsamt. Den fortsatta stabiliteten har
gjort det möjligt att avveckla ytterligare
en del regleringar. Jag tänker framför
allt på byggnadsregleringen. Bland
annat har en- och tvåfamiljshusen nu
helt undantagits från tillståndstvång.
Vidare har investeringsavgiften och bilaccisen
avvecklats. Läget har också möjliggjort
ytterligare steg mot en avveckling
av de generella bostadssubventionerna.
Trots att de automatiska utgiftsökningarna
genom kraftiga reduceringar
av anslagsäskandena har blivit
väsentligt mindre än den Nothinska utredningen
räknade med, visar den nu
framlagda budgeten ett underskott, för
vars täckande finansministern föreslår
en höjning av sprit- och tobaksskatterna.
Läget är alltså inte särskilt gynnsamt
för att nu genomföra den skattesänkning,
som oppositionen sökt locka väljarna
med alltsedan valrörelsen år 1952.
Finansministern framhåller dock, att vid
en fortsatt försiktig utgiftspolitik bör
det vara möjligt att undvika skattehöjningar
under de närmaste åren. För egen
del tycker jag att det är en klok riktpunkt
för de närmaste årens politik, att
vi skall söka undgå nya skattehöjningar
och låta en fortgående produktionsstegring
ge rum även för vissa lättnader i
skattetrycket. Det behöver inte betyda
ett »idiotstopp», såvitt jag förstår, men
en större återhållsamhet i fråga om kostnadskrävande
projekt efter de stora reformer,
som beslutats under senare år.
Jag tänker här närmast på de förbättrade
folkpensionerna och den allmänna
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen, som
skall genomföras från och med nästa år.
Båda dessa reformer anser jag värdefulla,
icke minst därför att de tar sikte på
att utjämna omotiverade skillnader i oli -

januari 1954 em. Nr 2. 93

Statsverkspropositionen m. m.

ka folkgruppers sociala förmåner och
att ge medborgarna en bättre trygghet
på ålderns dagar och vid sjukdom och
olycksfall.

I konkurrensen om tjänstemännens
röster vill naturligtvis inte högern försitta
några chanser. Det var väl därför som
högerledaren herr Hjalmarson i ett tal
för några veckor sedan förklarade, att
högern i våras motsatte sig förslaget om
obligatorisk sjukförsäkring på grund av
dess oförmånliga konsekvenser för tjänstemännen.
Nu behöver ju inte sjukförsäkringens
genomförande med nödvändighet
medföra någon försämring av sjukförmånerna
för de grupper som högern
ömmar för. Det är ju i sista hand en avtalsfråga.
Men nog är det märkligt att
det parti, som alltid vill framhålla sina
omsorger om »vardagsmänniskorna», argumenterar
på det sätt som framkom i
referatet av herr Hjälm,arsons tal. Samma
tongångar har också gått igen i högerpressen.
Det är ju ändå så, att de
minsta inkomsttagarna har svårast att
bära de kostnader och det inkomstbortfall,
som uppstår när den enskilde drabbas
av sjukdom eller olycksfall. Och
var finns de minsta inkomsttagarna? Jo,
det är först och främst bland de kroppsarbetande
grupperna inom jordbruket,
inom skogsbruket, inom fisket och inom
industrien. Dessa grupper har också på
grund av arbetets karaktär i regel de
största sjukdoms- och olycksfallsriskerna.
Jag måste för min del säga, att det
väl ändå är ett rättvisekrav, att dessa
grupper får en tillfredsställande trygghet
vid sjukdomsfall och vid yrkesskador.
Genom den samordning av sjuk- och
yrkesskadeförsäkringen, som nu skall
komma till stånd, kommer 90 å 95 procent
av de olycksfall som inträffar att
regleras utan alla de tvister och utan
all den tragik, som nuvarande ordning
förorsakar. Med den nya ordningen blir
också de hemmavarande barnen, som
arbetar i föräldrarnas företag, obligatoriskt
olycksfallsförsäkrade, en sak som
vårt parti under många år har arbetat
för.

Jag vill stryka under, att det för
landsbygden, som på grund av avstån -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

den har en dyrare och mera svårtillgänglig
sjukvård, är alldeles särskilt angeläget
att sjukvårdskostnaderna kan utjämnas.
Men allt detta vill högern inte
vara med om, eftersom en obligatorisk
försäkring eventuellt kan medföra någon
försämring av de mycket goda sjukförmåner,
som vissa grupper för närvarande
har. Den argumentation som högern
här för tycker jag avslöjar hur litet intresse
högern har för vardagsmänniskornas
trygghet.

•lag är frestad att fråga: Står den propaganda,
som jag här har påtalat, i överensstämmelse
med högerns program och
med högerns tidigare handlande här i
riksdagen? Jag skulle bara vilja påminna
om att högern var med om principbeslutet
år 1946 om en obligatorisk sjukförsäkring,
och högerns representanter
var angelägna att understryka, att de
stod bakom den reformen. De stöd bakom
reformen, även om den skulle — om
den hade genomförts — i dagsläget ha
kostat ungefär dubbelt så mycket för
statsverket som den reform, som kommer
att genomföras från och med nästa
år. T det officiella partiprogram som högern
har står kravet på en obligatorisk
sjukförsäkring inskrivet. Och det kravet
skrevs dit för åtta år sedan.

Vad jag här har velat påtala är, att
högern möjligen — som den kände tecknaren
EWK uttryckte det — anser att
vissa grupper har så bra sjukförmåner,
att andra grupper inte behöver några.
Naturligtvis kan man här invända, att
högern tog det statsfinansiella läget till
intäkt för sitt uppskovsyrkande i fjol.
Det är riktigt, men till det skulle jag vilja
konstatera — jag upprepar det — att
det var ett för staten betydligt dyrare
förslag, som högern gick in för år 1946,
än det vi beslutade om i fjol. För övrigt
hade högern i fjol ett yrkande om att
staten skulle ge bidrag till en frivillig
försäkring, som såvitt jag kan förstå
skulle ha medfört — det sades i varje
fall i debatten i riksdagen — en ökning
av .statens utgifter på flera tiotal miljoner
kronor. Lägger jag därtill, att sjukförsäkringen
avlyfter stora kostnader
från kommunernas socialvård —- sanno -

likt flera tiotal miljoner kronor per år
—- blir inte det allmännas merkostnader
så stora som högern utgår ifrån. När
det gäller högerns inställning till de sociala
förmånerna, är det också frestande
att påminna om att högern i fjol
gick in för en förbättring av pensionerna
åt tidigare avgångna statstjänstemän,
vilka dock har — det måste man väl
säga — relativt hyggliga penisonsförmåner.
Bland annat skulle vissa pensionerade
befattningshavare enligt högerförslaget
få sina nuvarande pensioner höjda
med över 2 000 kronor per år till
över 18 000 kronor per år, d. v. s. efter
67 års ålder en sammanlagd tjänste- och
folkpension av omkring 20 000 kronor
per år. Den reformen och vissa andra
yrkanden beräknades öka statsverkets
kostnader med ungefär 25 miljoner kronor.
Jag tycker att även den frågan bör
komma med i sammanhanget, när man
bedömer högerpartiets syn på kostnadsproblemet
och de sociala förmånerna.

Fn av de viktigaste frågor, som årets
riksdag kommer att få ta ställning till,
är nykterhetspolitikens omläggning. Det
finns, herr talman, för dagen ingen anledning
att fördjupa sig i en debatt om
detta spörsmål, men för dem som inte
delar den märkliga uppfattningen att
supsedens stora utbredning i detta land
till kanske största delen beror på att vi
har ett motbokssystem, må det dock
vara tillåtet att ge uttryck åt den oro,
som mången hyser inför det som komma
skall. Mycket av det kineseri och
den personkontroll, som vi för närvarande
har, bör vara moget att försvinna.
Men därför kan man inte kasta alla restriktioner
över bord på en enda gång.
Jag tror att motbokens avskaffande inte
skulle betyda någon nämnvärd förändring
för flertalet medborgare. Men tusentals
hustrur i detta land känner oro
för att deras hushållspengar skall bli
knappare och att deras mindre karaktärsfasta
män skall bli offer för ett ännu
större missbruk av sprit. Andra känner
oro främst för att motbokens avskaffande
skall öka det redan allvarliga ungdomsfylleriet.

Det är av dessa skäl, herr talman, som

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

man innerligt hoppas att årets riksdagsbeslut
beträffande nykterhetspolitikens
omläggning skall betyda ett framsteg för
de nykterhetspolitiska strävandena, inte
ett steg tillbaka.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Jag har begärt ordet därför att herr
Eliasson i sitt yttrande stämplade mig
som jordbruksfientlig. Jag tror inte att
man skall finna belägg för ett sådant
omdöme, när man läser mitt yttrande
i protokollet.

Jag betonade att vi möjligen kunde
minska exporten av jordbruksprodukter
genom att öka konsumtionen. Jag pekade
på sockerbetorna, och i det fallet var
herr Eliasson överens med mig. Jag
nämnde också ett maltstarkarie Öl —
och betonade särskilt att det inte valfråga
om starköl — och jag förmodar
att herr Eliasson som nvkterhetsvän är
ense med mig också på den punkten.

Däremot fanns det vissa divergenser
i fråga om plantering av skog på vissa
avlägsna och mindre gynnsamma tegar.
Herr Eliasson gick tillbaka till vissa tidigare
händelser, och jag delar nog hans
uppfattning därvidlag, men vi botar inte
dagens besvärligheter genom att blicka
tillbaka. Och jag tror mig ha gott
medhåll på regeringssidan, eftersom
jordbruksministern i ett anförande har
talat om önskvärdheten att lägga igen
till skog vissa skiften, som det är oekonomiskt
att bruka. Också LO har i en
längre utredning varit inne på samma
linje.

Som belägg för min jordbruksfientlighet
åberopade herr Eliasson vidare
ett yttrande i Finanstidningen. Finansministern
har nyss sagt, att detta är en
vederhäftig tidning, och jag betonade
endast den ganska naturliga relationen
mellan tillgång och efterfrågan. Om produktionen
i en viss näringsgren eller skörden
inom jordbruket stiger med 20 procent
och priserna sedan faller med 5
procent, måste väl ändå resultatet bli
att inkomsterna inom näringsgrenen blir
större. Ett prisfall på jordbrukets produkter,
som kommer svenska folket till

Statsverkspropositionen m. m.

godo, behöver därför inte nödvändigtvis
och bör inte heller innebära, att
jordbrukarna får sämre inkomst.

Jag har anledning betona, att avsikten
med mitt anförande framför allt var att
uttrycka jordbruksvänlighet och söka
finna vägar att lösa de kontroversiella
problem, som dock trots allt finns mellan
industri och jordbruk.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att jag kan ta
kammaren till vittne på att jag inte använde
ordet jordbruksfientlig. Om herr
De Geer ansåg det lämpligt att karakterisera
sitt yttrande så eller tyckte att
det låg nära till hands, så är det i alla
fall ett uttryck som inte förekom i min
vokabulär.

Jag pekade på att herr De Geer hyste
oro för att jordbruket skulle få utrymme
på exportmarknaden och framhöll,
att han i Finanstidningen hade önskat
ett prisfall över en bredare front. Om
detta inte skall betraktas som jordbruksfientligt,
är det väl inte heller,
herr De Geer, uttryck för någon särskilt
stor jordbruksvänlighet.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag har bett om ordet
för att få svara på en fråga, som herr
Werner i Höjen tidigare under dagen
riktat till mig. Han undrade om jag välvillig
att gå till botten med den bedrövliga
Lundquistskandalen, som han helt
allmänt uttryckte sig.

För att klara ut eventeulla missförstånd
vill jag först allmänt försöka säga
något om förhållandet mellan regeringen
och domstolarna; jag tror inte att
jag behöver göra det med hänsyn till
herr Werner själv — jag vet på grund
av vårt samarbete i lagberedningen, att
han är hemmastadd i dessa ting, och
känner hans intresse och kunskaper i
juridiska frågor. Men i den allmänna
debatten förekommer ofta frågeställningar
av den typen, att någonting är
galet i fråga om en meddelad dom, man
är missbelåten och säger: »Det är väl en

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.
uppgift för justitieministern att ingripa
och rätta till domen.» Eftersom den tankegången
rätt ofta återkommer i diskussionen,
vill jag understryka, att det i ett
västerländskt rättssamhälle är en fundamental
princip, att regeringsmakten
och domarmakten skall vara åtskilda.

I målet mot rådmannen Lundquist pågår
processen ännu. Lundquist är som
bekant dömd i första instans i en del
av målet, i övriga delar pågår målets
behandling i första instansen, och den
redan föreliggande domen är överklagad
i hovrätten. Det kan ju inte komma
i fråga, och det var naturligtvis inte
herr Werners mening, att jag eller regeringen
på allra minsta sätt skulle blanda
oss i domstolarnas åtgöranden. Det är
utomordentligt viktigt att hålla denna
skiljelinje klar. Om regeringen försökte
dirigera domstolarna och på något sätt
korrigera dem efter vad regeringen eller
justitieministern tyckte att man
skulle döma, då kunde man tala om
rättsröta. Men jag förstår att det inte är
något sådant, som herr Werner har menat.
Jag har som sagt likväl velat göra
den principförklaringen, emedan denna
gränsdragning mellan regeringsmakten
och domarmakten är så utomordentligt
viktig och därför att missförstånd på
den punkten då och då uppkommer.

Men vad sedan herr Werners fråga
angår har jag förstått — jag var tyvärr
inte närvarande i kammaren, men herr
Werner har välvilligt låtit mig ta del av
vad han sagt — att det som han egentligen
åsyftade med sin önskan, att man
skulle gå till botten med Lundquistskandalen,
var att klara upp två särskilda
frågor. Den ena var, hur det kunde
komma sig, att en domare har kunnat bedriva
en sådan omfattande och delvis i
första instansen redan brottslig befunnen
verksamhet under lång tid, fastän de,
som stod i kretsen omkring honom, väl
borde ha kunnat märka någonting. Den
andra frågan var hur det kommer sig,
att rådman Lundquist fortfarande åtnjuter
lön från sitt domarämbete och har
gjort så länge, trots att han är både
åtalad och dömd i första instans, även
om domen inte vunnit laga kraft.

Jag vill erinra om att båda dessa särskilda
frågor bär jag besvarat ganska
utförligt i de interpellationsdebatter,
som har ägt rum i andra kammaren om
den s. k. rättsrötan dels i våras och dels
nu i december. Jag skulle alltså kunna
inskränka mig till att hänvisa herr Werner
till vad jag då sade. men på grund
av frågornas stora principiella intresse
skall jag ändå rekapitulera något av
vad jag då anförde.

Den första frågan var alltså, hur det
kunde komma sig att rådman Lundquist
länge bedrivit den verksamhet, för vilken
han nu åtalats, och om andra domare
i rådhusrätten eller andra personer,
som haft med Lundquist att göra,
känt till denna verksamhet. På det har
jag svarat, att jag har funnit det anmärkningsvärt,
att detta har kunnat
ske, men de efterforskningar om vad
man kunde ha vetat inom rådhusrätten,
som jag gjorde för att jag skulle kunna
besvara interpellationerna, ledde inte
till slutgiltigt resultat. Men på grund av
denna frågas stora betydelse ville jag
trots svårigheterna att utreda vad en
stor grupp människor, alltså Lundquists
kolleger, vid olika tidpunkter har kunnat
veta inte låta bero vid de upplysningar,
som jag kunde inhämta, utan jag ansåg
att frågan borde ytterligare klarläggas.
Med anledning därav har regeringen på
mitt förslag uppdragit åt justitiekanslersäinbetet
att verkställa en utredning härom,
och som biträde vid den utredningen
har justitiekanslern fått en framstående
jurist, som inte haft något slags beröring
med dessa ting i huvudstaden,
nämligen en ansedd förutvarande häradshövding.
Den utredningen pågår nu.

Dessutom framhöll jag, att det naturligtvis
är av största vikt, att man för
framtiden i möjligaste mån försöker
hindra ett upprepande av att en domare
vid sidan av sin tjänst bedriver en omfattande
och därtill tvivelaktig affärsverksamhet.
Bärför har jag i justitiedepartementet
låtit göra en utredning om
införande av skärpta bestämmelser i fråga
om domares bisysslor. Den utredningen
har varit på remiss, och på vilket sätt
den skall fullföljas är just nu föremål

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

för överväganden. Man kan antingen såsom
det föreslås i justitiedepartementets
promemoria utfärda särskilda bestämmelser
för domare. Man kan också
ta upp frågan i ett större sammanhang i
civildepartementet om ämbetsmäns bisysslor
över huvud taget, och ingenting
hindrar att man, även om man tar upp
saken i ett sådant större sammanhang,
vilket kanske är motiverat, inför strängare
bestämmelser för domare än för
andra befattningshavare.

Detta var, om jag uppfattat herr Werner
rätt. den ena frågan. Den andra frågan
gällde, varför rådman Lundquist så
länge fått uppbära lön, vilket ju har
framstått såsom stötande.

Att detta har kunnat ske sammanhänger
med det jag först påpekade om domstolarnas
oavhängighet från den admiministrativa
makten och alltså ytterst
från regeringen. För att garantera rättsordningen
har man tillsett, att den, som
innehar ett domarämbete, står fullständigt
fri från den administrativa makten.
Domare skall döma efter lagen och sitt
samvete och aldrig behöva frukta att
någonting skall hända honom, därför
att han dömer misshagligt för regeringen.
På grund av den principen är det
icke möjligt att avsätta en domare genom
ett administrativt beslut på samma sätt
som en annan tjänsteman under vissa
förhållanden kan bli entledigad. Även
för andra tjänstemän finns ju skyddsregler
— särskilt för den, som innehar
fullmaktstjänst — men jag skall inte
här gå in därpå. Jag vill endast framhålla.
att man i princip bör hålla domarkåren
särskilt fristående och skydda
dess oavhängighet. Det enda sätt,
på vilket en domare bör kunna avlägsnas
från sitt ämbete, är att han i sin
tur av laga domstol befinnes vara förvunnen
till straff för ett brott, som
förskyller avsättning. Det straffet skall
också vara lagakraftvunnet; det skall ha
kommit så långt, att slutgiltig dom meddelats
i målet. Men så har inte skett beträffande
Lundquist. Han har dömts i
första instansen, men domen är inte
lagakraftvunnen och han är alltså inte
slutgiltigt avsatt.

7 Första kammarens protokoll 1954. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

I detta fall har saken komplicerats
därav att rättegången dragit så långt
ut på tiden. Hade målet inte varit så
invecklat, eller om det rättare sagt inte
varit fråga om så många mål — det är
ju en lång härva av mål — och om det
alltså, såsom i regel är fallet, hade kunnat
avgöras på några veckor eller kanske
någon månad, antar jag, att man inte
funnit det så märkvärdigt, om vederbörande
under tiden, innan saken blev
klar, fick behålla sin lön. Då hade man
väl funnit det vara naturligt, att det
intresset, att en person, som var skäligen
misstänkt för grova brott, inte
skulle få uppbära lön, uppvägdes av det
intresse, jag nyss talade om, nämligen
att eu domare skall vara alldeles fri
och oberoende och inte kunna förlora
vare sig sin tjänst eller sin lön genom
administrativt ingripande. Men på
grund av att detta mål dragit så långt
ut på tiden, har naturligtvis det otillfredsställande
i förhållande accentuerats.

Såsom jag nämnde i mitt interpellationssvar
i december, bär jag varit inne
på den tanken, att det skulle kunna
utredas, huruvida man kunde införa
ett avstängningsinstitut för domare. Det
skulle då gå ut på att avstängning inte
skulle kunna ske, såsom för vanliga
tjänstemän, av administrativ myndighet
eller av regeringen, utan att en domstol,
som har ett mål uppe till prövning, provisoriskt
skulle kunna avstänga en domare
från hans tjänst. Med en sådan avstängning
skulle då också kunna följa
att man tog upp frågan om vilken lön
den avstängde skulle ha. Jag har fattat
saken så — vilket jag också framhöll i
mitt interpellationssvar — att det väsentliga
i ett sådant fall inte är att en
domare, som är åtalad för grova brott,
uppbär lön, utan det är att hindra honom
från att utöva sitt ämbete. I den
delen har frågan inte ställts på sin spets,
eftersom Lundquist med stöd av sjukintvg
kunnat erhålla tjänstledighet från
sitt ämbete. Jag bär alltså övervägt, om
man skulle kunna införa en möjlighet
till en sådan avstängning och löneindragning
genom domstol, inte genom rege -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ringen eller administrativ myndighet.
Den frågan har emellertid ett visst samband
med det mera omfattande problemet
om tjänstemäns oavsättlighet och om
disciplinära åtgärder över huvud taget
mot tjänstemän. På dessa områden pågår
ännu delvis vissa utredningar, och jag
har därför påpekat att frågan därom
torde böra prövas i ett större sammanhang.

Jag har alltså, såsom jag nu har redovisat,
redan tidigare besvarat de frågor,
som herr Werner i dag har ställt.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få tacka
justitieministern för det snabba svaret
på mina två frågor.

Det kan kanske förefalla underligt,
att man i en remissdebatt drar in en
fråga såsom denna, men Lundquistaffären
är en rättsskandal av så enastående
innebörd, att man har rätt att ställa
frågor rörande de förslag, som kan förväntas
för att i någon mån komma till
rätta med de otillfredsställande förhållanden,
som hittills till synes har rått
på detta område. Jag tillät mig i mitt
anförande att framhålla, att denna rättsaffär
icke på något sätt kan kasta en
skugga över vår högt stående domarkår.
Därtill är affären alldeles för enastående
och i sitt bedrövliga innehåll
så uppseendeväckande, att något liknande
knappast kan tänkas upprepas.
Anledningen till att jag vågade ta upp
frågan i remissdebatten är att jag på
tidigare stadium, i oktober 1952, hade
gjort en sammanfattning i en interpellation,
som jag underställde bl. a. justitieministern,
men vilken på grund av
sin skarpa avfattning i vissa punkter
ansågs böra vila tills vidare, vilket jag
fann mig i.

Nu har jag ingalunda, som justitieministern
sade, om jag fattat honom rätt,
talat om något galet i en fälld dom.
Tvärtom anser jag, att man nu är på
rätt väg. Jag har heller aldrig talat om
någon sammanblandning av regeringsmakt
och domarmakt. Jag har många
gånger under min rätt långa riksdags -

mannatid varnat för att domsutövning
och domarämbete utsättes för påverkan
av olika politiska vindkast eller inflytelser
ens från regeringshåll. I så fall
skulle hela vår rättsordning och rättstillämpning
komma ut på ett sluttande
plan, något som vore i hög grad beklagligt.
Jag har också sagt att den administrativa
domsutövningen eller rättstillämpningen,
antingen den skulle ske
av regering, krisorgan eller andra organ,
som tillägnat sig domarmyndighet
vid sidan av eller framom domstolarna,
är en felaktig utveckling av själva
rättstillämpningen här i landet. Något
sådant hoppas jag inte skall förekomma,
och jag har inte talat om det.

Vad jag vände mig mot var det betänkliga
i att rådman Tundqvist under
en lång domarbana vid sidan av sitt
ämbete och i skyddet av sin domarimmunitet
har kunnat utöva en verksamhet,
där han kunnat skaffa sig administrativt
inflytande över andra människors
egendom och tillsynes utnyttjat detta
sitt inflytande på så sätt, att han systematiskt
utplundrat sina offer. Det gäller
här beroende människor som antingen
blivit föremål för administrativt ingripande
eller också varit i starkt behov
av rättssamhällets särskilda omvårdnad
och skydd. Det är någonting
för en sund rättskänsla så upprörande,
att man frågar sig hur det varit möjligt
att ett sådant förhållande kunnat fortgå
under 20, 25 års tid, trots att det gång
på gång påtalats. Min första fråga gäller
alltså ett krav på en grundlig utredning
hur ett sådant förhållande kunnat
fortgå!

Min andra fråga var: Kan vi motse
något förslag om åtgärder som gör det
omöjligt för en ämbetsman, som i så
hög grad förverkat sitt ämbete och ämbetsmannaskydd
att han redan i underinstans
är dömd, att fortsätta att uppbära
en lön på mellan 2 000 och 3 000 kronor
per månad? Skall det inte finnas något
sätt att indraga lönen och sätta den i
taka händer, till dess en slutgiltig dom
har fallit? Man tycker nog att nuvarande
förhållanden verkar stötande för
rättskänslan.

Tisdagen den 19 januari 1954 era.

Nr 2.

Jag tackar justitieministern för svaret
och jag hoppas, att det skall finnas
möjlighet att råda bot på de missförhållanden
som jag i mitt föregående anförande
i remissdebatten påtalat.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Man kan ur den framlagda
statsverkspropositionen utläsa att
vi enligt regeringens och finansministerns
uppfattning kan känna oss rätt tillfredsställda
med utvecklingen på det
ekonomiska området under det gångna
året. Den åsikten delas nog av flertalet
ledamöter i denna kammare, och det är
kanske inte så egendomligt. Även oppositionens
talesmän har i dag varit tvungna
att erkänna, att utvecklingen blivit
vida gynnsammare än de själva trodde
för mindre än ett år sedan. För dagen
är läget lugnt i varje fall.

Men som både statsministern och finansministern
efter honom påpekat, är
belåtenheten inte odelad. Vissa bestämda
missnöjesyttringar har kommit till
uttryck bär i dag, kanske allra starkast
i herr Wehtjes anförande. »Vi kunde
ha haft det ännu bättre», menar man,
och man tillägger, att det i varje fall
inte är den ekonomiska politikens förtjänst
att vi har det så förhållandevis
bra som vi har det just nu. Statsministern
efterlyste i förmiddags ett erkännande
från oppositionens sida, att de
medel, som regering och riksdagsmajoritet
använt, varit de riktiga på den
ekonomiska politikens område. Jag nödgas
konstatera, herr talman, att det beskedet
inte har kommit. Herr Wehtje
gick till och med, som finansministern
påpekade, så långt att han ansåg, att
den ekonomiska politik som förts under
det gångna året varit direkt skadlig.
Ändå kanske vi som representerar riksdagsmajoriteten
inte helt skall uppge
hoppet på att få det beskedet från oppositionens
sida.

Jag kanske får hjälpa oppositionen
en smula på traven. I fjolårets remissdebatt
yttrade herr Ewerlöf bl. a. följande:
»Finansministern varnade emot att
se för allvarligt på läget och utgå ifrån

Statsverkspropositionen m. m.

att vi har att motse en allvarlig depression.
Jag skulle vilja säga, att jag bedömer
läget på det sättet, att om vi inte
använder kloka och riktiga medel för
att bemästra den situation i vilken vi
nu befinner oss, är det mycket stor risk
för att vi hamnar i en allvarlig depression,
men jag utgår alltjämt från att det
finns möjligheter att förebygga en sådan
utveckling.»

Vi kan väl konstatera, herr Ewerlöf,
att vi i dag inte har någon allvarlig depression.
Följaktligen undrar jag, om
inte herr Ewerlöf kan erkänna, att de
medel man använt på den ekonomiska
politikens område varit just riktiga och
kloka. Herrarna får ursäkta att det understundom
är svårt att se konsekvensen
i ert resonemang.

Att de ekonomiska inflytelserna utifrån
har stor betydelse för upprätthållandet
av den ekonomiska jämvikten inom
vårt eget land, är det ingen som vill
förneka. Med den ställning som vår utrikeshandel
intar, är vi i själva verket
mer beroende av utlandet och omvärlden
än många andra länder. När företrädare
för regeringen och majoriteten i riksdagen
hänvisade till den våldsamma prisstegringen
på världsmarknaden i samband
med Koreakriget som en viktig
förklaringsgrund till prisuppgången, bestred
oppositionen att detta var riktigt.
Ja, enligt högerns och folkpartiets uppfattning
berodde de höjda levnadskostnaderna
och penningvärdets försämring
i huvudsak på att den ekonomiska politiken
misslyckats. De yttre händelserna
betydde i det sammanhanget föga.

När man i dagens läge vill hänföra
den jämförelsevis gynnsamma utvecklingen
under fjolåret helt till förhållanden
utanför vårt lands gränser och bestrider
att våra egna ansträngningar varit
av betydelse, gör man sig skyldig till
den motsatta överdriften. I båda fallen,
herr talman, råker man bevisa för mycket,
och det är alltid riskabelt och misstänkt.

Att trycket utifrån har lättat är uppenbart
för alla. Att vi under sådana omständigheter
kunnat hålla en stabiliserad
högkonjunktur visar, såvitt jag kan

100

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

förstå, att vi har lyckats i våra bemödanden
att hålla de interna inflationsimpulserna
i styr och skapa jämvikt i
balansen mellan tillgång och efterfrågan.

Jag tror att detta intryck starkt befästes,
om man jämför utvecklingen hos
oss med de förändringar på det ekonomiska
området, som inträffat under fjolåret
och dessförinnan i en del andra
länder. Jag är fullt medveten om att man
bör vara mycket försiktig, om man gör
sådana jämförelser. Men en ganska klar
föreställning om huruvida vi haft det
bättre eller sämre än andra länder, huruvida
utvecklingen hos oss gått i gynnsammare
eller ogynnsammare riktning
än i andra länder, tror jag ändå man kan
erhålla av sådana jämförelser.

Låt mig för ett ögonblick dröja vid
vad herr Wehtje här tog upp i kammaren.
Han talade om industriproduktionen,
och man fick, som finansministern
framhöll, närmast det intrycket av hans
anförande, att utvecklingen här i landet
hade varit synnerligen ogynnsam.
Herr Wehtje råkade jämföra utvecklingen
i vårt land med utvecklingen i
USA men, som finansministern också påpekade,
höll inte den slutsats som herr
Wehtje kom fram till. I själva verket
steg nämligen industriproduktionen här
i landet från oktober 1952 till oktober
i fjol med 3,7 procent. Under samma tid
steg den med 0,4 procent i USA.

I sin replik återkom herr Wehtje till
detta och sade, att man nog måste utsträcka
jämförelsen till att omfatta en
något längre period. Ja, jag har följt
herr Wehtjes uppmaning, och vad visar
då siffrorna? Jag vet inte, hur långt herr
Wehtje vill utsträcka jämförelsen. Jag
har nöjt mig med 1948 som utgångsår.
Då visar det sig att industriproduktionen
ökade kraftigt i Förenta staterna,
nämligen med 18,8 procent. Hur stor
var då ökningen i Sverige? Jo, den var
20,3 procent, herr Wehtje!

Jag vet inte vilket siffermaterial, som
legat till grund för herr Wehtjes påstående
här — om det är detsamma som
mitt eget, så håller i varje fall inte hans
slutsatser.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka,
att investeringsutvecklingen i vårt
land inte ens för det enskilda näringslivet
har varit så ogynnsam som herr
Wehtje i sitt anförande ville göra gällande.
Det är sant att de offentliga investeringarna
vuxit på bekostnad av de
enskilda investeringarna, men de enskilda
investeringarna har gått mycket
obetydligt tillbaka. Det är visserligen en
ganska tydlig men inte stark tillbakagång
på industriproduktionens område,
men inte på andra områden av det enskilda
ekonomiska livet, exempelvis handelns.
Och om herr Wehtje menar att
det är fel, att de allmänna investeringarna
— de investeringar som vi gör i
bostäder och som kommunerna gör och
framför allt de statliga investeringarna
— får knappa in på det totala investeringsutrymmet,
kan vi väl få begära ett
besked av herr Wehtje. Vilka av de statliga
investeringarna vill herr Wehtje vara
med om att begränsa?

Så sent som den 2 december i fjol,
alltså 1953, varnade herr Wehtje på det
bestämdaste för att begränsa investeringarna
i våra kraftverksbyggen. Han
ansåg att det skulle leda till betydande
skada. I det statförslag, som framlagts
i år i kapitalbudgeten, kan man se att
inte ens kraftverksinvesteringarna bär
fått det utrymme som myndigheten på
det området ursprungligen hade föreslagit.
Även den har fått finna sig i någon
begränsning. Om det sålunda inte är där
som herr Wehtje är villig att begränsa det
allmännas verksamhet, skulle det vara
upplysande för riksdagsbehandlingen i
fortsättningen, om herr Wehtje ville tala
om vilka områden av de allmänna investeringarna,
som han liar i åtanke,
när han uttalar önskemål om att hålla
dessa investeringar tillbaka.

Ser vi sedan på frågan om sysselsättningen,
tror jag att åtminstone från de
socialdemokratiska riksdagsmännens sida
anledningen till tillfredsställelse över
utvecklingen i fjol är ännu större. Sysselsättningsnivån
har med vissa växlingar
under säsonger varit oförändrad
åren 1952 och 1953. Det finns dock flera
länder, där arbetslösheten stigit, där

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

101

således sysselsättningen minskat. Belgien
redovisar en ökning i arbetslösheten under
samma tid med något över 11 procent,
Frankrike med 17—18 procent och
USA med drygt 27 procent.

Finns det inga länder, kanske de ärade
kammarledamöterna frågar, där utvecklingen
varit den motsatta, där i stället
sysselsättningen förbättrats, där utvecklingen
ur den synpunkten skulle kunna
sägas ha varit ännu mera fördelaktig
än i vårt land? Jo, det finns sådana länder
också. I Danmark har arbetslösheten
minskat med 31,8 procent, och i England
har den under det år jag talar om
gått tillbaka med något över 20 procent.
Men man skall komma ihåg att i dessa
länder föreligger en betydande arbetslöshet,
proportionellt sett avsevärt större
än ilen vi har ansett oss kunna tolerera
i vårt eget land. Danmark har dock
40 000 anmälda arbetslösa mot 16 000
här i landet. I England var motsvarande
siffra över 300 000. Det skulle svara mot
en arbetslöshet i Sverige på 50 000—
60 000. Vi liar som sagt 16 000. Dessa siffror,
som jag nu anför för England och
andra länder, är kanske mera tilltalande
för professor Ohlins uppfattning, i varje
fall sådan den kom till uttryck i en artikel
i Stockholms-Tidningen den 5 augusti
1949 som finansministern i dag
citerade i andra kammaren. Där underströk
professor Ohlin kraftigt, hur viktigt
det var att i stället för den fulla sysselsättningen
åstadkomma — och här
citerar jag — »en hög och jämn sysselsättning
av förkrigstidens goda tiders
typ». Vi socialdemokrater kan ej acceptera
en sådan definition på den fulla sysselsättningen.
När vi talar om full sysselsättningen
menar vi inte en 10-procentig
arbetslöshet, utan en sysselsättning
av i huvudsak nuvarande omfattning.

För att inte vid denna sena timme
uppta tiden alltför länge skall jag i fortsättningen
bara uppehålla mig vid två
olika faktorer i den ekonomiska utvecklingen.
Det kan vara skäl att något dröja
vid löneutvecklingen, inte minst med
hänsyn till det samband som råder mellan
löner och priser. Om vi ser på ut -

Statsverkspropositionen nt. m.

vecklingen inom industrien, finner vi att
reallönen från 1948 till 1953 har stigit
med 23 procent. Få länder om ens något
enda land kan uppvisa en motsvarande
utveckling. I Kanada och USA har utvecklingen,
att döma av statistiken, medfört
en ungefär lika hög uppgång i reallönerna,
men i England stannar höjningen
vid en procent, och i Schweiz — det
land som av oppositionen så ofta framhålles
som ett mönsterland — uppgår
reallönestegringen under samma tid till
3 procent. Denna ökning hänför sig uteslutande
till det sista året.

Jag tror därför, herr talman, att man
har svårt att leda i bevis att vi har fått det
sämre än andra länder. Ser vi på sysselsättningen
och reallönerna har i vårt
land utvecklingen för de breda lagren
bland medborgarna varit sällsynt gynnsam.

Herr Wehtje berörde också valutautvecklingen
och beklagade, vilket vi
kanske alla kan göra, att det inte varit
möjligt för oss att ytterligare förbättra
vår valutaställning, men även i det hänseendet
tål vårt land en jämförelse med
andra länder. I Sverige har valutareserven
sedan 1949, om jag väljer det som utgångsår,
vuxit, omräknat i dollar, med 33
dollar per invånare. I Belgien har den
stigit med 19 dollar per invånare, i Danmark
med 18 dollar och i Schweiz, som
enligt oppositionens mening i de flesta
avseenden är så mycket bättre än vårt
eget land, med 39 dollar, alltså obevdligt
mer än i Sverige.

Kanske kunde det ha varit ännu bättre.
Jag erkänner, och det är ingen som
inte vill erkänna det, att misstag alltid
kan begås, och ingen är felfri. Men tillåt
mig att fråga igen — och jag har ställt
den förut — om verkligen herrar Ewerlöf
och Ohlon, för att tala till oppositionens
ledare här i kammaren, tror att vi
stått oss bättre, om vi undvikit att vidta
de åtgärder vi infört på beskattningens
område, att begränsa de stora vinsterna
hos företagen. Begränsningen av rätten
till skattefria avskrivningar hör till den
typen av åtgärder, och investeringsavgiften
gjorde det likaså. Tror herrarna,
att om vi stramat åt kreditgivningen

102

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

mindre, vi då skulle ha befunnit oss i ett
gynnsammare läge än nu? Man må säga
vad som helst om priskontrollen. Den
kan vara ett bristfälligt vapen när det
gäller att hålla tillbaka prisstegringarna,
men inte skulle dessa väl ha blivit mindre
utan en prisövervakning? Det tror jag
ändå är svårt att leda i bevis.

Ser vi på utvecklingen under den närmaste
framtiden, så kan vi framhålla att
läget så till vida är bättre än för ett år
sedan, att vissa spänningsmoment försvunnit.
Därmed har man också kunnat
eliminera kontrollåtgärder eller, som
man sagt, lätta på bromsarna. Detta kan
man också med tillfredsställelse utläsa
ur finansplanen. Men det är viktigt att
betona, att vi inte vet vilken vändning
utvecklingen kommer att ta. Vi måste
hålla en beredskap för rakt motsatta utvecklingsalternativ,
och den ekonomiska
politiken måste, såsom understrykes i finansplanen,
anpassas efter lägets skiftningar.
De för dagen viktigaste elementen
i den ekonomiska politiken är kanske
tre, enligt mitt sätt att se. De är dels
budgetpolitiken, dels penningpolitiken,
dels slutligen valutaregleringen. Det är
de två första av dessa medel som jag
skall tillåta mig att något gå in på i fortsättningen
av mitt anförande.

Det bar på många håll i folkpartipressen
gjorts gällande, och det har även
kommit till uttryck här i kammaren i
dag, att finanspolitiken egentligen är
utan verkan. Budgeten skulle med andra
ord ha övergivits som ett instrument för
den ekonomiska politiken. Finansministern
svarade på detta. Hans deklaration
här i kammaren har ju visat att den synen
på budgetpolitiken är felaktig. Alltsedan
mitten av 1930-talet har det i själva
verket rått principiell enighet inte bara
bland ekonomer av facket utan också
bland de flesta politiker om att budgeten
inte nödvändigtvis behöver balanseras
år från år men att under en längre
följd av år statens löpande utgifter och
statsinkomsterna skall uppväga varandra.
Enligt denna uppfattning, som förresten
också professor Ohlin omfattat —
i varje fall under den tiden då han betraktade
sig som i första hand national -

ekonom —• skulle budgeten vara överbalanserad
under en högkonjunktur, då anspråken
hotar att spränga ramen för resurserna.
Delvis uppnår man denna effekt
genom att iaktta återhållsamhet med
statsutgifterna och hindra dem från att
stiga och svälla över bräddarna. Kanske
kan man lyckas med det genom att till
och med begränsa den statliga verksamheten
på vissa områden. Delvis — det
erkänner vi — uppkommer ett överskott
i budgeten automatiskt genom att skatteinkomsterna
vid oförändrade skattesatser
stiger till följd av inkomstökningen
under en högkonjunktur i samhället.
Man kan naturligtvis också öka skatteinkomsterna
genom direkta skattepolitiska
åtgärder, och finansministern har i dagens
anförande framhållit, att det blir
framförallt på företagsbeskattningens
område som statskassan på det sättet
tillförs mera medel. Det överskott i budgeten,
som uppkommit under de tre föregående
budgetåren och som nådde sitt
maximum budgetåret 1951/52, återspeglade
sålunda både en automatisk stegring
av statsinkomsterna till följd av inkomstutvecklingen
och en skärpt beskattning
av vinsterna hos företagen. De
sistnämnda åtgärderna fyllde det dubbla
syftet att begränsa det allmännas anspråk
på kreditmarknaden ocii att hålla
företagens användning av vinstmedel för
investeringsändamål inom rimliga gränser.

Under en lågkonjunktur är det, herr
talman, lika naturligt att utrymmet för
den statliga verksamheten får växa. Det
gäller ju då att stimulera produktionen
och upprätthålla sysselsättningen och
köpkraften. Det allmänna får gripa in,
där förmågan hos de enskilda företagen
brister. I ett sådant läge minskar statsinkomsterna
automatiskt till följd av ett
sjunkande skatteunderlag, men då uppkommer
också underskott i budgeten
därigenom, att lättnader företas på företagsbeskattningens
område. Yi får som
sagt ett underskott i budgeten som följd.

Läget för dagen har ju karakteriserats
av en lugn högkonjunktur utan utpräglade
tendenser i depressiv eller tillspetsande
riktning. I en sådan situation be -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

103

höver man inte ett överskott i budgeten,
men man kan, såsom det säges i
finansplanen, inte heller acceptera ett
underskott. Ett jämviktsläge kräver en
balanserad budget och ingenting annat.

Det har i dag, herr talman, med all
önskvärd tydlighet klargjorts från regeringsbänken,
att ansvaret för den ekonomiska
politiken måste åvila regeringen
och riksdagen. Målsättningen är fortfarande
en full sysselsättning med bibehållen
prisstabilitet. Det är riksbankens
uppgift att utifrån denna målsättning och
de allmänna riktlinjerna utforma kreditpolitiken
på ett sådant sätt, att den
överensstämmer med principerna för
den ekonomiska politiken. Det är också
riksbankens uppgift att finna de medel
som är nödvändiga för detta. Såsom ledamot
av riksdagen är det med stor tillfredsställelse
jag kan konstatera, att
riksbanksledningen hittills visat en
klar vilja att uppnå resultat, inte i
första hand genom lagstiftningsåtgärder,
utan i samförstånd med kreditinstituten
och på överenskommelsens väg. Den
lagstiftning som föreligger på det här
området — jag tänker på ränteregleringen
liksom också på kassareservbestämmelserna
— har ju som vi vet närmast
karaktären av en beredskap, som inte
skall behöva tillgripas annat än i nödfall.
Det är, såvitt jag förstår, riksbanksledningen
fullt medveten om. Å andra
sidan måste en sådan beredskap finnas,
för den händelse det visar sig omöjligt
att uppnå resultat på frivillighetens
väg. Jag instämmer i vad statsministern
uttalade i kammaren under förmiddagen,
att de företag, som förvaltar allmänhetens
sparmedel, måste handha sin verksamhet
så, att den överensstämmer med
de beslut som riksdag och regering i
demokratisk ordning fattat. Såvitt jag
kan finna är det därför fullt naturligt, att
majoriteten i riksbanksfullmäktige i dagarna
begärt Kungl. Maj ds medverkan
till en viss skärpning av denna beredskapslagstiftning.
I fjol hade ju i alla
fall bankerna satt sitt namn under en
överenskommelse att bereda tillräckligt
utrymme för bostadskrediter och kommunlån
och hålla en önskvärd likvidi -

Statsverkspropositionen m. m.

tet i reserv. I den situation som nu uppkommit
kan man väl förmoda, att bankerna
fortfarande kommer att medverka
till en sådan politik, men något skriftligt
avtal föreligger inte. Det är därför som
fullmäktige föreslagit en skärpning av
beredskapen.

Det var mycket intressant att lyssna
till herr Ohlon i dag. Han använde talrika
bilder från sin erfarenhet som skolman
och rektor. När han kom till kreditpolitiken,
uttalade han ett varningsord
för vad han kallade »kollektiva bestraffningsåtgärder».
Det är ju glädjande,
att en grånad rektor så helt ansluter
sig till en modern pedagogisk uppfattning.
Men jag tror ändå att parallellen
haltar en smula, herr Ohlon. Kollektiva
bestraffningsåtgärder lär, såvitt jag vet,
komma till användning mot skolpojkar
som förbrutit sig. Det är sant, att en av
storbankerna denna gång brutit sig ur
sammanhanget och förklarat sig förhindrad
att ingå någon överenskommelse.
Men även om jag själv finner den åtgärden
ganska oklok, skulle jag inte vilja
gå så långt som herr Ohlon och jämställa
denna bank med en vanartig skolyngling.
Men eftersom situationen härigenom
blivit en annan, måste man förstå
majoriteten i riksbanksfullmäktige,
när den anser det nödvändigt att en viss
skärpning av kassareservbestämmelserna
erfordras såsom en försvarsåtgärd mot
en riskabel ansvällning av kreditgivningen.
Det kan ju också hända att hanken
i fråga numera själv inser att den spelat
ut fel kort. Offentligt har banken emellertid
inte ansett det lämpligt att i efterhand
korrigera sitt handlingssätt.
Kanske är förklaringsgrunden härtill
respekt för den gamla regeln för spelbordet,
att lagt kort ligger. Men då måste
också banken vara beredd på att medspelarna
rättar sitt utspel efter det kort
som ligger på bordet.

Men för att tala allvar har jag svårt att
förstå, varför oppositionen så bestämt
motsätter sig beredskapen på detta område.
Om kreditföretagen lojalt samverkar
med riksbanken för att finansiera
bostadsbyggandet, kommunernas kapitalbehov
och de investeringar på den

104

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

statliga sektorn av ekonomien, som riksdagsmajoriteten
kan komma att besluta
sig för, kommer ju ränteregleringslag eller
kassareservsbestämmelser inte alls till
användning. Lagstiftningen behöver helt
enkelt inte sättas i kraft. Endast om man
räknar med att banker och försäkringsbolag
vill gå sin egen väg och efter eget
skön placera de pengar som allmänheten
anförtrott dem på ett sätt som skulle
stå i uppenbar strid med vad riksdagen
beslutat i fråga om de allmänna investeringarnas
omfattning — endast då kan
denna beredskapslagstiftning komma att
tillämpas i praktiken. Endast i detta fall,
som jag hoppas vi inte skall behöva uppleva,
utgör lagstiftningen en belastning
för kreditföretagen, eftersom den begränsar
deras handlingsfrihet när det
gäller placeringarna. Men då skall man
också komma ihåg att en sådan inskränkning
i de enskilda kreditinstitutens
ekonomiska handlingsfrihet sker för
att riksdagens beslut skall verkställas.
Endast den som räknar med att en dylik
konflikt mellan samhället å ena sidan
och kreditföretagen å den andra behöver
uppkomma och som samtidigt ställer
sig på bankernas och försäkringsföretagens
sida, har verklig anledning att
motsätta sig en beredskapslagstiftning
av denna art. Till dem, herr talman, hör
inte jag. Jag vill endast tillägga, att ett
upprätthållande av beredskapen på detta
område icke är förenat med några administrativa
kostnader. Det är ju endast
fråga om en lagstiftning, som samhället
inte behöver betala någonting för, så
länge den inte sätts i verket.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att få
redovisa en del sifferuppgifter som jag
lämnat och mot vilka det har riktats
kritik, en kritik som gick ut på att de
skulle vara felaktiga. Det rör sig om
produktionsutvecklingen i Förenta staterna.
Jag har, herr talman, med mig
den senaste Federal Reserve Bulletin,
av vilken framgår att — om produktionen
1935—1939 räknas som 100 — industriproduktionen
för hela år 1952 var

219. För 1953 är motsvarande siffror,
uträknade som ett medeltal av de angivna
månadssiffrorna, en industriell produktion
av 235. Skillnaden är 16 enheter,
och det motsvarar 7,3 procent, vilket
är 0,3 procent mera än det jag angav.
Jag får därför be att de, som nu
kritiserat mig så hårt, redovisar sina
källor, så får vi väl se vem som har
rätt.

Jag skall inte förlänga diskussionen
vid denna sena timme med att visa,
hur jag fått fram de andra siffrorna,
men jag kan säga, att de är framtagna
ur motsvarande arbeten.

Vad jag sedan skulle vilja säga är att
den svenska industriens produktionsökning
i allmänhet har angivits till 1 å
1/2 procent men att det väl kanske är
frågan, om inte det är för högt, ty om
jag går efter uppgifterna i Kommersiella
meddelanden, var index för industriproduktionen
under 1953 för månaderna
januari till oktober — de sista siffror
jag i en hast fått fram -— 198 och
för hela 1952 201. Dessa siffror skulle
närmast tyda på att det inte var någon
ökning i industriproduktionen här i
Sverige, så jag är säker på att de siffror
jag redovisat ger en ganska riktig bild.

Till herr Lange skulle kunna vara
mycket att säga men min tid är nu mycket
begränsad. Han visade, hur valutareserven
ökats i olika länder. Jag är
medveten om detta, men om man tar
sådana tidsperioder han valde, blir resultatet
beroende av vilket utgångsläge
man bar haft. Jag har inte siffror tillgängliga,
och jag vet inte om diskussionen
skulle vinna så mycket på att de
anfördes. Om valutareserven har jag
framhållit, att den inte beräknas växa
under detta år, och det är att beklaga,
vilket också medges av finansministern
och budgetdelegationen.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange måtte ha
lyssnat till dagens debatt med en viss
distraktion. För ett bemötande av vad
han hade att säga, i varje fall i den mån
det gällde mig, skulle jag behöva upp -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

105

repa ungefär vad jag har sagt förut och
som tydligen undgått herr Lange.

Här talas nu återigen om att vi har
måst erkänna att det gått så mycket
bättre än vad vi befarade. Jag har ju
tidigare varit angelägen att understryka,
att det var de utgångspunkter vi hade i
förra årets statsverksproposition som
gav anledning till det mera pessimistiska
betraktelsesättet. Det faktum, att handelsbalansen
utfallit med 800 miljoner
kronor bättre resultat än vad i finansplanen
förutsattes, är i och för sig den
väsentliga orsaken till det bättre resultatet,
och detta resultat har uppnåtts under
fullföljande av den politik som linjerades
upp i finansplanen. Då kan man
ju inte säga att bär har gjorts några omläggningar
under året, som man skulle
kunna tillskriva förtjänsten av att det
har blivit så mycket bättre. Det har noga
redovisats vilka faktorer det är som har
åstadkommit denna förbättring i situationen.

Jag bär så tydligt som det varit mig
möjligt klargjort på vilka punkter jag
har en annan mening i fråga om den
ekonomiska politiken, framför allt kanske
när det gäller den form av kreditpolitik
som för närvarande förs. Till detta
säger herr Lange att i diskussionen
har efterlysts besked, om inte oppositionen
ansåg att den ekonomiska politik,
som har bedrivits, varit riktig och att
oppositionen blivit svaret på den frågan
skyldig. Hur skall man kunna svara på
en sådan fråga annat än genom att öppet
och ärligt och så klart man kan, redogöra
för i vilka avseenden man har
en annan uppfattning? Sedan man gjort
det, kan man väl inte ge det svaret att
man i alla avseenden anser att den från
regeringens sida förda ekonomiska politiken
har varit riktig!

Det talades om kreditåtstramningen
och frågades, om vi ansåg att den gått
för långt. Nej, jag har själv gjort gällande
att den penningpolitik, som förts, i
själva verket inte har givit ett kreditåtstramande
resultat, utan har lett till
en kreditexpansion inom bankväsendet
på inte mindre än en och en halv miljard
kronor. Och jag har inte bara nu,

Statsverkspropositionen m. m.

utan också tidigare utvecklat vilka äventyrligheter
som jag anser vara förbundna
med detta.

Slutligen kom herr Lange in på frågan
om de s. k. frivilliga överenskommelserna.
Jag skulle vilja fråga kammaren: Är
det någon som av det sätt, varpå herr
Lange lade ut denna text, fann utrymme
för någonting av frivillighet? Jag kunde
inte av hans framställning finna att det
var fråga om annat än den rena underkastelsen.
Jag tror inte att det befordrar
det samarbete i den frivilliga formen
som i hög grad är önskvärt. Men frivilliga
överenskommelser förutsätter att det
är två parter som kommer överens och
som tager hänsyn till varandras synpunkter.
Sådana överenskommelser har
ingenting av den karaktär som herr
Lange föreföll vilja lägga in i begreppet.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange började sitt
anförande med att påpeka alt utvecklingen
har varit gynnsammare än oppositionen
förutsatte i januari 1953. Det är
alldeles riktigt. Men jag skulle vilja tilllägga
att den t. o. m. har varit ännu
bättre än regeringen och herr Lange den
gången förutsatte. Vem i denna församling
kunde i januari 1953 föreställa sig
den exportdrive som ägde rum bl. a. på
vår massamarknad under andra halvåret
1953?

Överenskommelsen med kreditinstituten
har varit lyckosam, säger herr
Lange. Ja, men varför inte fortsätta med
de s. k. frivilliga överenskommelserna,
när de har verkat på ett så förträffligt
sätt? Herr Lange frågar: »Varför irriterar
en beredskap på kreditgivningens
område oppositionen?» Till det vill jag
svara att det inte är likgiltigt, hur en
beredskap kommer till stånd. Den bör
inte skapas under affekt. Även i det ekonomiska
livet gör sig de psykologiska
faktorerna gällande. Herr Lange, som utvecklade
så mycken fantasi i samband
med sitt citat ur mitt anförande, där
jag hade nämnt ordet kollektivbestraffning,
kunde väl ha hittat på någonting

106

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

annat än att — det var andra gången i
dag det skedde — tala om mitt grånade
hår. Det finnes herrar som är skalliga,
men inte säger jag någonting om det.

Herr LANGE (s) kort genmäle:

När herr Ohlon frågar mig, varför vi
inte fortsätter med de frivilliga överenskommelserna,
vill jag säga honom att jag
också har ställt mig den frågan. Men det
är inte till riksdagsmajoriteten eller till
majoriteten i bankofullmäktige eller till
riksbankens ledning som herr Ohlon
skall ställa den frågan, utan den bör nog
adresseras åt annat håll — det tror jag
herr Ohlon förstår lika väl som jag.

Det är väl ändå litet vågat av herr
Ohlon att säga att de beslut på kreditlagstiftningens
område, som här har tillkommit
efter moget övervägande — låt
vara att uppfattningarna väl har hrutit
sig i utskott och i riksdag — utgör en
lagstiftning som skapats under affekt.
Jag undrar, hur oppositionen uppfattar
denna herr Ohlons karakteristik. Jag
känner mig inte särskilt träffad av den,
det får jag säga. Jag tror att herr Ohlon
här återigen gjort sig skyldig till användandet
av överord.

Jag vill säga till herr Wehtje att de
siffror jag anförde utgjordes av den officiella
statistikens uppgifter. En av de
uppgifter, som herr Wehtje anförde i
sin replik, överensstämmer helt med min
egen, nämligen siffran för år 1952 på
219, men övriga uppgifter — tydligen
sådana som avser den senare liden —
stämmer inte. Jag tror att det beror på
att jag har haft tillgång till senare uppgifter
än dem, som varit tillgängliga för
herr Wehtje. Men detta kan väl vi båda
reda ut tillsammans. Det intrycket, att
produktionsutvecklingen i vårt eget land
väl kan tävla med utvecklingen i Förenta
staterna, lär herr Wehtjes siffror inte
kunna utplåna.

Jag vill slutligen, herr talman, till herr
Ewerlöf säga, att jag'' förebrår inte honom
för att han har en annan uppfattning
än riksdagsmajoriteten beträffande
den ekonomiska politikens klokhet och
riktighet. Men jag tillät mig citera ett

anförande av honom själv, där han sade,
att vi kunde under det år, som då låg
framför oss, nämligen år 1953, komma
in i en allvarlig depression, men att detta
kunde undvikas, om vi använde kloka
och effektiva medel. Det var mot bakgrunden
av detta anförande, som jag ansåg,
att ett erkännande av den förda ekonomiska
politiken, som ändå haft denna
effekt, borde ha varit på sin plats.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Med anledning av de sista ord,
som herr Lange nu fällde om de av mig
anförda siffrorna, vill jag emellertid säga,
att min sammanställning avser till
och med november 1953, och jag tror
inte att det finns några senare siffror
tillgängliga. I varje fall kan den månad
som fattas inte utöva någon som helst
inverkan i den riktning, att inte den tendens
jag angav, är alldeles klar och tydlig Sedan

sade herr Lange, att när vi
jämfört våra siffror, så skulle vi i stort
sett komma till samma resultat. Det skulle
alltså inte, menade herr Lange, vara
så stor skillnad. Jag anser emellertid att
det är en ganska stor skillnad, i det att,
medan vi här i Sverige haft knappast
någon ökning av industriproduktionen,
har man i Förenta staterna kunnat uppvisa
en ökning med 7 procent. Detta mitt
påstående står oemotsagt hittills.

Herr LANGE (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var icke endast i
fråga om USA:s industriproduktion, som
herr Wehtjes uppgifter visade sig oriktiga,
utan även beträffande den svenska
industriens produktionsutveckling. Produktionen
låg nämligen i oktober i år
icke 1—1,5 procent över fjolårets, utan
3,7 procent, trots att vi under det år
som gått fått känning av treveckorssemestern
i full utsträckning. Jag vill bara
konstatera, att hur man än gör jämförelsen,
lär man inte komma till något
annat resultat än jag gjorde.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

107

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Herr Eliasson anförde
nyss vissa synpunkter på högerns ståndpunkt
till sjukförsäkringen, vilka måhända
är värda att med några ord bemötas.

I själva verket ligger den saken tämligen
enkelt till. Det är ju bara fråga
om huruvida man skall följa principen
i det uttalande, som den 19 januari 1950
gjordes här i kammaren av finansminister
Sköld, eller ej. Herr Sköld sade vid
det tillfället, att han för sin del »icke
komme att vara med om att fatta beslut
om reformer, förrän man hade de erforderliga
pengarna». Det är den ena ståndpunkten.
Den ansluter vi oss gärna till,
vilket också påpekades av herr Ewerlöf
i vårens debatt om skjukförsäkringen.
Den andra ståndpunkten är den, som i
majdebatten i fjol uttrycktes av statsrådet
Sträng, när lian sade, att »det primära
blir att genomföra reformen, det
sekundära blir att skaffa fram de pengar
som behövs för ändamålet». Det är
av intresse att här iakttaga herr Eliassons
oreserverade anslutning till statsrådet
Strängs synpunkter. Men av lika
stort intresse har det varit att i dagens
debatt kunna konstatera, att en annan
talare från bondeförbundet, nämligen
herr Elofsson, Gustaf, från denna plats
har proklamerat, att han står närmare
den ståndpunkt, som i remissdebatten år
1950 deklarerades av herr Sköld, vars
uttalande jag här nyss citerade. Det
tycks alltså förhålla sig på det sättet,
att det finns två själar beträffande denna
fråga även i bondeförbundets bröst.
Jag tror i varje fall inte, att det är för
mycket sagt, att man ute i landet ofta
mött båda dessa uppfattningar inom det
parti, som herr Eliasson representerar.

Här föreligger det faktum, att det finns
en kategori av tjänstemän, som tidigare
haft vissa sociala förmåner såsom del av
lön. Man är givetvis nu oroad över att
i samband med sjukförsäkringsreformens
införande förlora dessa förmåner.
Detta diskuterades också i debatten förra
året tillika med en hel del andra synpunkter
i denna fråga. Det hänvisades
vid det tillfället av även herr förste vice

Statsverkspropositionen m. m.

talmannen till, att frågor av denna och
därmed jämförlig art naturligtvis får på
övligt sätt upptagas vid förhandlingar
mellan vederbörande parter. Det är ingenting
.särskilt märkvärdigt i det. Det är
iu så vi vanligen arbetar i det här samhället.

Sedan var det även en del andra synpunkter
i herr Eliassons anförande, som
jag inte riktigt kan ansluta mig till. Han
framhöll som en fördel med sjukförsäkringsreformen,
att kommunerna genom
densamma kommer att avlyftas en del
av de sociala bördor, som de för närvarande
får bära. Det är sant, men det kan
även tänkas en motström. I detta sammanhang
tänker jag närmast på landstingskommunerna.
Sjukförsäkringsreformen
kommer nämligen, vilket inte har
förnekats, att ställa ökade krav på sjukhusbyggnader
och läkare. Därvidlag är
landstingen huvudmän, och de måste då
med de medel, som de har till sitt förfogande
för dessa ändamål, skaffa fram
erforderliga resurser. Detta kan komma
att medföra skattehöjningar via landstingen.
Huruvida nu dessa två strömningar
kommer att uppväga varandra
eller inte, är jag inte mannen att för
ögonblicket avgöra. Men båda dessa
strömningar finns i alla fall, vilket kan
vara av intresse att konstatera.

I övrigt tycker jag, att vi kan lämna
detta kapitel med en erinran om vad
som förekom i förmiddags vid uppgörelsen
beträffande dessa ting mellan
statsrådet Sköld och herr Ewerlöf.

När man går till årets statsverksproposition
är, såsom även framhölls i förmiddagens
debatt, det mest berömvärda
i den, att det lyckats finansministern att
få håll på utgifterna i ganska stor utsträckning.
När man går att iakttaga det
sparsamhetsnit, som finansministern och
departementschefer på hans anmodan
visat, kan det dock vara ganska delade
meningar om var man bör spara. Tiden
är nu så långt framskriden, att jag måste
hoppa över eu del av vad jag tänkt säga
men jag skall försöka att i korthet exemplifiera
vad jag här avser med att
hänvisa till den huvudtitel, som jag är
mest intresserad av, nämligen ecklesia -

108

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

stikdepartementets. Jag skall ta ett närliggande
exempel från skolans värld.

Det har på sistone förts en mycket
livlig diskussion inom hela vår publicitet
rörande den nya skolan, dess förhållanden
och behov. Det har bl. a. konstaterats
ett ökat behov av lärare på enhetsskolans
s. k. högstadium, vilket ungefär
svarar mot vad vi i dag kallar
realskolan. Regeringen är här inne på
att få fram en ny lärarkategori, som
man, efter viss upputsning i utbildningshänseende,
lyfter fram ur folkskollärarkåren.
Hur man i samma andedrag kan
säga sig ha löst folkskollärarkårens lönefråga,
är en sak för sig, som jag dock
för dagen inte skall ge mig närmare
in på.

För den högre skolans vidkommande
innebär förslaget till bekymrens lösning
en standardsänkning, vilket från olika
håll omvittnats. Särskilt amper har kritiken
varit mot de s. k. befordringskurserna,
berättigande till ämneslärartjänst
på enhetsskolans högstadium, om vilka
universitetskanslern kort och gott säger,
att de strider mot 1950 års riksdagsbeslut.
Universitetskanslern säger vidare,
att det är »föga rationellt med dyrbara
anordningar» för vad han kallar »kvasiutbildning,
samtidigt som den ordinarie
akademiska lärarutbildningen hålles tillbaka
genom brist på anslag».

I denna kritik ligger också en invändning
av den natur, som jag här åsyftat.
Man satsar pengar på bara ett håll och
tror sig därmed nå målet. Det är här
felet ligger. Universiteten har i år begärt
ett fullföljande av upprustningsbesluten
här i riksdagen åren 1946 och
1947, men universitetskanslern har fått
direktiv av statssekreteraren i finansdepartementet,
att det statsfinansiella läget
krävt återhållsamhet. Universitetskanslern
har tydligen endast motvilligt
följt dessa direktiv. Detta kan möjligen
bero därpå att herr Thomsons sinne för
logik är högre utvecklat än herr Perssons
i Skabersjö. Universitetskanslern
säger sig bl. a. vilja »understryka vikten
av att universiteten kan fylla de krav,
som till följd av den rådande lärarbristen
vid högre skolor, ställes på dem».

Denna synpunkt är värd uppmärksamhet
i detta sammanhang samt som
allmän princip. Om vi här i riksdagen
hårt engagerar oss i den ena eller andra
riktningen, om vi fattar beslut av den
ena eller andra arten, har vi inte tilllåtelse
att sedan lämna fortsättningen
vind för våg. Har vi sagt A, bär vi också
skyldighet att säga R. Ofta nog gör vi
emellertid inte det, helt enkelt därför
att vi inte kan göra det på grund av det
s. k. statsfinansiella läget. Följden blir,
att vi ger livet åt en serie missfoster,
ofullgångna skapelser, som sannerligen
inte gör riksdagen någon större heder.
Dit hörde på sin tid folktandvården och
dit anar man att både enhetsskolan och
sjukförsäkringen skall komma att sälla
sig.

Det är annars en hel del saker av intresse,
som står att läsa i åttonde huvudtiteln
i år. Jag stannar ett ögonblick
inför punkt 115, som berör de s. k. naturastipendierna.
De statliga naturastipendierna,
som i sig var en riktig tanke,
infördes här i landet med början från
budgetåret 1939/40 och ändrades senast
i fjol. Dessa stipendier ges för närvarande,
kan man säga, till samtliga akademiska
studerande vid läroanstalter,
sorterande under åttonde och nionde huvudtitlarna.
Stipendierna skall ges åt
obemedlade studenter med utpräglad studiebegåvning,
varvid den senare stipulationen
innebär, att vederbörande skall
ha minst ÅR + i medelbetyg i studentexamen,
vilket krav uppfylles av 3,8 procent
av abiturienterna ur kategorien obemedlade.
Sveriges Förenade Studentkårer
har för sin del förordat, att termen
»obemedlad» skulle utbytas mot »mindre
bemedlad», eftersom utredningar visar,
att ungefär 26 procent av de studerande
är i behov av stipendiestöd.
Statsrådet har här ställts i ett rätt obehagligt
val, det skall jag gärna erkänna,
då lian beslutat sig för en i sig mycket
aktningsvärd höjning av anslaget. Han
har ställts inför valet, om man skulle å
ena sidan bibehålla nuvarande höga
krav på studiebegåvning och utsträcka
stipendierätten även till mindre bemedlade
elever eller å andra sidan minska

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

109

kraven på studiebegåvning till AB för
att därmed få med ett större antal obemedlade.
Statsrådets konklusion har blivit,
att det senare alternativet vore att
föredraga, att alltså stipendier bör tilldelas
obemedlade sökande med minst
AB i medeltal i studentexamen.

Denna slutsats är väl ändå inte absolut
invändningsfri. Det är sant, att även
ett medelbetyg av AB kan ge beteckningen
»utpräglad studiebegåvning» för
eleven. Stipendiets uppgift bör dock rimligtvis
vara att främst underlätta den
särpräglade begåvningens väg till vidare
utbildning, och i så fall är medeltalet
AB+ i sammanhanget givetvis mera meriterande.
Samhället är också mera intresserat
av dessa hjärnor, även om
inte kravet att vara »obemedlad» är
uppfyllt utan endast kravet att vara
»mindre bemedlad». Så som utvecklingen
på skattefronten under de senaste
åren beskrivits har möjligheten för den
ekonomiska medelklassen att ge sina
barn en för dem fri utbildning eller ens
hjälp till utbildning på ett oerhört sätt
försämrats. Det synes mig, som om det
vore tillbörligt att i dessa sammanhang
ge denna medelklass en chans. Detta
skulle kanske kunna ske, om man bibehölle
kravet på AB+ som medelbetyg
men ersatte termen »obemedlad» med
»mindre bemedlad». Jag föreställer mig,
att detta motsvarar vad studenterna själva
anser i dessa stycken och i dagens
läge. Studentsociala utredningen föreslog
för sin del en »god studiebegåvning», och
Sveriges förenade studentkårer har talat
om »tillfredsställande studielämplighet»
med i bägge fallen termen »mindre bemedlad»
i stället för »obemedlad». Det
målet kan vi tydligen inte nu nå — det
skulle kosta staten ungefär 4,8 miljoner
kronor — men under sådana förhållanden
synes det, efter vad jag kan förstå,
nog mest tilltalande att bibehålla begåvningskravet
som det primära men vidga
klientelet. Statsintresset synes mig främst
tala för en dylik slutsats. Därmed vill
jag emellertid inte ha sagt, att statsrådets
slutsats i propositionen är absolut
ohållbar. Under förutsättning att utvecklingen
på området påskyndas, att de 4,8

Statsverkspropositionen m. m.

miljoner kronorna kan tillskjutas inom
de närmaste åren, kan även regeringens
linje följas. Men endast under denna förutsättning.
I annat fall sker här en orättvisa.
Man behöver endast göra det tankeexperimentet,
att riksdagen ett annat år
beslutar att sänka medelbetyget för de
»obemedlade» till Ba för att inse, att
regeln inte kan ha generell giltighet till
de »obemedlades» förmån men till de
»mindre bemedlades» nackdel.

Det är vidare beklagligt, att statsrådet
inte ansett sig kunna borttaga terminsavgifterna
för eleverna vid de tekniska
högskolorna i Stockholm och Göteborg
samt handelshögskolorna i samma
städer. De som i fjol stödde den
s. k. successiva avskrivningen hade nog
tänkt sig det, djupast inne. Statsråden,
som svarar för åttonde och tionde huvudtitlarna,
synes vidare inte umgås flitigare.
I år har det nu blivit så, att
företrädare för åttonde huvudtiteln förordat
fortsatt successiv avskrivning med
slopande även av den formella avgiften
på 60 kronor per läsår, under det att
man under tionde huvudtiteln finner, att
statsrådet där visserligen accepterat den
successiva avskrivningen men bibehållit
den formella avgiften av 60 kronor. Härvidlag
skulle man väl ha önskat sig att
en koordination hade kunnat åstadkommas
mellan de två departementens ståndpunkter.

Herr statsrådet vet, eftersom jag nu
talar om avgifter, att önskelistan, när
det gäller dessa ting, är ganska lång och
då och då skymtar i pressdiskussionen.
Jag skall inte i dag klandra herr statsrådet
för uraktlåtenheterna på det området.
Det övriga på detta område är
emellertid för dagen framtidsmusik. Jag
är förvissad om, att statsrådet i alla fall,
utan att jag här nämner rubrikerna, har
dem i minnet.

Jag sade visst även i fjolårets remissdebatt,
att jag inte var nöjd med, att
det psykologisk-pedagogiska institutet
inte får de anslag, som det petitavägen
varje år begär. Institutet har inte heller
fått det i år, trots att institutet meddelar,
att det för närvarande i omfattande utsträckning
av skolöverstyrelsen anmo -

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

dats att bearbeta vissa saker, som har
samband med den pågående försöksverksamheten
inom enhetsskolan. Man har
inte någon som helst möjlighet att göra
detta, därför att man saknar folk och
pengar. Ändå sades det ju vid skolbeslutet
1950 uttryckligen ifrån, att det psykologisk-pedagogiska
institutet under de
närmaste åren skulle byggas ut just för
att sättas in på uppgifter av denna art.

Jag skulle även, herr talman, vilja säga
några ord, som liar samband med regeringens
avsikter i fråga om de åtgärder
på skolans område, varom vi har att
vänta förslag i kommande propositioner.
Jag ber att få fästa statsrådets uppmärksamhet
på det förhållandet, att han
just nu har i opposition mot sig de flesta
av de remissinstanser, som yttrat sig om
planerna på att framskapa en ny ämneslärarkår
i Ca 23, från universitetskanslern
till universiteten och lärarorganisationerna.
Jag ber vidare att få betona, att
resultaten på försöksverksamhetens område,
enligt en rapport, som snart kommer
att föreligga inför riksdagen, synes
peka på en klar sänkning av kunskapsstandarden
inom den projekterade enhetsskolans
teoretiska linje. Detta förhållande
måste, såsom jag framhöll även
under fjolårets debatter här i kammaren,
väcka oro hos föräldrarna, som har att
räkna med förlust i tid och pengar, om
denna skolform anlitas och de vill ha
fram sina barn till utbildning i löpande
följd vid universitet och högskolor. Kravet
är naturligtvis här, att utvecklingen
bör följas med yttersta noggrannhet och
att full objektivitet — jag understryker
det i år liksom fjol — iakttages vid bedömningen
av försöksverksamhetens resultat.
Om så inte sker har den eller de,
som här brustit, att i framtiden förvänta
en bård dom.

Det kan omöjligt vara en anledning till
glädje eller tillfredsställelse på lång sikt
för dem, som här handlar i ansvarig och
ledande ställning i vårt samhälle, om de
vet med sig att de har verkställande
organ mot sig, alla de kretsar, som får
den måhända otacksamma uppgiften att
söka realisera vissa detaljförslag, som de
inte tror på. Det är naturligtvis politiskt

möjligt att med hjälp av en följsam majoritet
i kamrarna trumfa igenom både
det ena och det andra förslaget. Detta
kan gå för sig, eftersom den enskilde
riksdagsledamoten har begränsade möjligheter
att bedöma beslutens följdverkningar
i detaljerna. Han tvingas svära
på magisterns ord. Men det kommer också
en dag i morgon, som kan väntas avslöja
brister och felspekulationer. Det
är den dagen, jag här vill erinra om.

Under åttonde huvudtiteln möter vi
också anslaget till byggnadsarbeten vid
folkskolorna. Förslagsanslaget, som i
fjol var 53 miljoner kronor, har i år
höjts till 59,3 miljoner kronor. Höjningen
är inte särskilt imponerande — skolöverstyrelsen
hade begärt en höjning
med 46 miljoner och har fått 6,3 miljoner
— men bakgrunden är som vi alla
vet byggnadskvoten och vad därmed
sammanhänger. Statsrådet Persson är
alltså inte ensam ansvarig för detta. En
byggenskap på ungefär 148 miljoner
kronor möjliggöres i alla fall med anslaget.
Kön i skolöverstyrelsen beräknas
likväl omfatta ansökningar gällande 995
miljoner; i fjol var siffran 925 miljoner.

I samband med dessa problem skulle
jag, herr talman, vilja göra ett påpekande
om sammanhanget skola—kommun,
som jag tror har ett visst intresse; jag
gör det alltså utan att rikta något direkt
klander beträffande beloppens storlek.
Det förhåller sig ju så, att man nu i kommun
efter kommun landet över bygger
den ena miljonskolan efter den andra.
Det förefaller kanske inte vara någonting
att invända däremot, och isolerat
är det möjligen så. Men ser man närmare
på det hela, finner man, att situationen
kännetecknas av, att man bara
liar råd att stå för nybyggnad av ett sådant
bygge, och denna nybyggnad kan
ta emot bara en del av skoldistriktets
elever. De övriga hänvisas till källarutrymmen,
ombyggda ekonomilokaler
och liknande. En dylik ordning är knappast
tillfredsställande. Jag skulle önska,
att man hos de statliga myndigheterna
mödade sig om att få fram enklare planritningar
för våra skolbyggnader, vilka
kunde möjliggöra för kommunerna att

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

få ned kostnaderna. Detta kunde kanske
resultera i, att man finge råd att bygga
de två moderna skolor, som man har
behov av. I princip är detta ungefär
samma problem, som vi hade uppe till
behandling i december, då vi diskuterade
skolmåltiderna och vad därmed
sammanhänger, tv också här gäller det
på många håll ute i landet en kostnadsfråga.

Vad jag nu sagt hänför sig icke bara
till en detalj, utan det gäller fundamentala
problem av mycket stor vikt, där
de statliga myndigheterna verkligen har
möjlighet att taga betydelsefulla initiativ,
om de bara vill.

Som vi alla minnes, fattade vi här i
kammaren — och medkammaren gjorde
det också — den 9 december i fjol ett
beslut om översyn av skolmåltidsverksamheten.
Denna skulle enligt majoritetens
mening verkställas av skolöverstyrelsen.
Jag bortser nu från de principiella
invändningar, som inte utan skäl
skulle kunna göras mot beslutet — det
stökade vi undan i december. Men jag
vill här erinra om, att det redan i december
var bekant, att avdelning H inom
skolöverstyrelsen, som har hand om
skolmåltidsverksamheten, klagade över
personalbrist redan då det gällde att
motsvara de fordringar, som den dagliga
tjänsten ställde på institutionen. Riksdagen
rekommenderade också en personalförstärkning
på avdelning H. Jag har
forskat mycket ivrigt i årets statsverksproposition,
men såvitt jag kunnat finna,
har Kungl. Maj:t icke beaktat de krav
i dessa avseenden, som riksdagens decemberbeslut
ställer på avdelning H
inom skolöverstyrelsen. Därmed kommer
riksdagsbeslutet från december att
helt hänga i luften. Riksdagens decemberbeslut
blir inte ens uppburet av en
ny amanuens, som jag då förmodade under
debatten. Det kommer att belasta —
om jag så får uttrycka mig — redan
kvalda bröst.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
apostrofera ytterligare en punkt, när det
gäller åttonde huvudtiteln, och det är
den, som handlar om den s. k. Unescomiljonen.
Det skulle för oss i riksdagen

Statsverkspropositionen m. m.

inte vara utan värde med hänsyn till de
förhållandevis stora pengar det här gäller
dels att bli upplysta om vad Unesco
som huvudorganisation just nu liar för
sig, dels att få åtminstone en antydan
om vad det svenska Unescorådet uträttar.
De glimtar om denna verksamhets
art, som ges i petitahandlingarna och
som refereras i statsverkspropositionen,
håller sig mest till representation och
förmedling av — man har tyvärr anledning
att förmoda det — ytterst särpräglade
remisser från Unescos högkvarter.
Jag har tagit del av dylika remisshandlingar
tidigare, och man tycker sig ha
anledning att frukta det värsta.

Med det nu sagda har jag, herr talman,
velat ge ett litet bidrag till dagens
problemställningar. Det gäller visserligen
att spara, men det gäller också att spara
på rätt ställe. Som jag från början sade
måste detaljerna passas in i en helhetsbild.
Av denna helhetsbilds utseende beror
både vår och nästa generations
framtid.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tillfredsställelse över —• såvitt jag nu
kunde förstå — att herr Arrhén här inte
ansåg att det fanns möjligheter till några
väsentliga utökningar i dagens läge
på verksamhetsområdet för den huvudtitel,
som han särskilt ömmade för och
som jag har undertecknat. Vissa av de
anmärkningar, som han gjorde, är emellertid
av den art, att några ord från min
sida härvidlag torde vara på sin plats.

Herr Arrhén är ju fullt på det klara
med att vi har brist på lärare vid våra
högre teoretiska skolor. Jag tycker därför
att han med tillfredsställelse skulle
hälsa alla de förslag till lösningar,
som man kan lägga fram för att få denna
brist avhjälpt. När han nu reser invändningar
mot den nya lärarkategori,
som skall komma till stånd genom de
s. k. befordringskurserna — om vilka det
i dessa dagar råder diskussion — förstår
jag att han kan ha anledning därtill.
Men, herr Arrhén, vi har ännu inte
i regeringen tagit någon slutlig ställ -

112

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ning till detta förslag, och därför vet ju
ännu inte herr Arrhén, hur pass dåligt
det förslag blir, som kan komma att
föreläggas riksdagen.

Jag måste likväl för min del säga, att
vi torde behöva även detta slag av kurser.
Det är väl i alla fall bättre, att vissa
folkskollärare får dessa påbyggnader
än att de inte får någon påbyggnad alls
eller t. ex. endast har genomgått en månads
kurs som det ordnades för några
år sedan. Här är det ju ändå frågan om
ettåriga kurser. Men jag är också av den
meningen, att så många som kan genomgå
de ettbetygskurser vid universitet och
högskolor, som vi nu har anordnat i
inte så ringa omfattning, bör få göra det,
och jag räknar med att medel skall stå
till förfogande för en utökning av dessa
kurser, därest det kommer att finnas sökande
till dem.

Min mening är sålunda, att när vi går
på båda dessa vägar för att göra en del
av våra folkskollärare lämpliga för den
undervisning, som avses med de förebådade
23-gradstjänsterna, kommer det
att bli en fördel för den högre undervisningen
på bristorterna jämfört med
vad det har varit mångenstädes under
sista tiden.

Herr Arrhén luftade också sitt kända
misstroende mot försöksverksamheten
på enhetsskolans område. Jag har tidigare
sagt till herr Arrhén, att vi inte har
hållit på länge nog för att dra några vittgående
slutsatser, och jag hade också
trott, att han var överens med oss om
att det, när vi har hållit på ytterligare
något år, skulle göras en särskild utredning
på detta område. Jag tror inte att
herr Arrhén behöver betvivla, att full
objektivitet skall komma att göra sig
gällande vid jämförelsen mellan realskolan
och enhetsskolans högstadium.
Men det förefaller som om herr Arrhén
inte ville tänka på att vi dock har en
något annan målsättning för enhetsskolan
än för realskolan, varför en sådan millimeterundersökning
av minneskunskaperna,
ämne efter ämne, som herr
Arrhén tydligen åsyftar, ändå inte är det
allt annat överskuggande intresset härvidlag.

Så några ord också om byggnaderna
på skolväsendets område. Jag får säga,
att det ju i alla fall byggs så många skolor
nu, att såvitt jag har kommit underfund
med — några absolut säkra siffror
från den allra sista tiden har inte stått
att uppbringa — någon större brist på
skollokaler inte föreligger nu än under
den närmast föregående tiden. I varje
fall har en hel del av de äldsta och
sämsta skolorna under de senaste åren
blivit ersatta. När herr Arrhén nu beklagar,
att kommunerna inte tycks vara
i stånd att bygga så många skolor, som
det vore önskvärt, bör han också tänka
på att det kanske under sådana förhållanden
inte hade lett till så stort resultat,
om vi hade kunnat öka kvoten något
under t. ex. innevarande eller nästa år.

Då herr Arrhén här efterlyser initiativ,
vill jag påminna honom om att regeringen
på sista tiden bär gett en känd
tekniker och konstruktör, nämligen förre
generaldirektören ödeen, i uppdrag
att göra en genomgång av våra med allmänna
medel helt eller delvis uppförda
eller planerade byggnader och se till,
vad som kan göras i förenklande och
förbilligande syfte. Givetvis hör skolbyggnaderna
hit, varför det kan sägas
att vi gör vad vi kan med utnyttjande av
god sakkunskap.

Herr Arrhén gav mig en anmärkning
för att riksdagens beslut på skolmåltidsområdet
inte skulle vara effektuerat. Jag
kan inte inse, att det skulle behövas några
nya tjänster inom skolöverstyrelsen
för det ändamålet. Skolöverstyrelsen har
dock följt saken och gjort vissa undersökningar
på senare tid och såvitt jag
vet även igångsatt ytterligare undersökningar.
I den mån inte den ordinarie
personalen på vederbörande rotel eller
avdelning lämpligen kan hinna med dessa
undersökningar, vet ju herr Arrhén
att det finns en anslagspost för skolöverstyrelsen
till utredningar, och jag föreställer
mig att den posten delvis kan utnyttjas
för detta ändamål, om det skulle
behövas. Det är ju faktiskt även så, alt i
den mån skolöverstyrelsen inte kan fullfölja
de utredningar, som den ständigt
är sysselsatt med, med hjälp av styrel -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

113

sens särskilda anslag, kan den få utfyllnad
av medel, som ecklesiastikdepartementet
genom kommittéanslaget kan
ställa till förfogande. Jag kan därför inte
tänka mig, att det kan bli fråga om någon
uppbromsning av detta arbete.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! I höstriksdagens remissdebatt
påpekades från ett par håll —
det var i andra kammaren — att folkpartiet
mer och mer uppträder som ett
klassparti för konsumenterna, en beteckning
som den utpekade parten värjde
sig emot — några ensidiga klassintressen
vill den ju inte representera — men
en beteckning som den ändå torde ha
uppfattat som ett ganska hedersamt erkännande
av att partiet anlägger konsumentsynpunkter,
när det så göra kan.
Det är också uppenbart, att de stora
folkpartitidningarna under senaste år i
olika sammanhang tagit upp en flirt med
konsumenterna, varvid förförelsemedlet
främst varit de ideliga påpekandena
av koalitionsregeringens ljumhet mot och
åsidosättande av löntagarintressena, illustrerat
dels med den jordbrukspolitik
som avspeglas i livsmedelspriserna, dels
med den påstådda snålhet, som det allmänna
har visat institutioner för kvalitetsforskning
av typen Hemmens forskningsinstitut.

Ingen vill naturligtvis förmena folkpartiet
att uppträda som ett språkrör för
konsumenterna -— det är bara bra. Men
det behöver tillrättaläggas, och tillfället
kan vara lämpligt nu, att regeringens
omvårdnad om konsumenterna i detta
land inte har varit eller är mindre än
oppositionens utan — som jag ser det
— tvärtom.

Det gäller om hela den ekonomiska
politiken, att den i sitt försök att balansera
ett fullsysselsättningssamhälle mellan
inflationens Scylla och depressionens
Carybdis liar haft löntagarnas
trygghet som främsta riktmärke. När vi
i dag kort efter årsskiftet diskuterar landets
budget med beräkning av nationens
inkomster och utgifter, så är det en väldig
uppförstoring av det huvudbry, som

S Första kammarens protokoll 19öi. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
hundratusentals enskilda familjer samtidigt
lägger ned på att göra upp sin
budget, och vi är säkerligen både i den
stora allmänna och i den lilla privata
budgeten mest angelägna om att kunna
räkna med en jämn tillförsel av inkomster,
och inkomster, som grundar sig på
ett stabilt penningvärde, så att storhushållet
Sverige och alla de små familjehushållen
kan behålla sin köpkraft obeskuren
eller öka den.

Enligt nationalbudgetens översikt var
den genomsnittliga inkomstökningen
mellan 1952 och 1953 för samtliga fysiska
personer, d. v. s. för både löntagare
och företagare, i runt tal 3 procent.
Den privata konsumtionen under
fjolåret ökade med drygt 2 procent. Det
betyder, att vi i stort sett köpte upp våra
löneökningar och att sparandet var
ganska oförändrat. Då det inte heller
förekom några större förskjutningar i
prisnivån —- det beskedliga s. k. priskriget
i slutet av 1953 har inte hunnit
och kunnat påverka budgetens prognoser
— har vi haft ett för konsumenterna
gynnsamt läge av samhällsekonomisk
balans, hög och jämn sysselsättning och
stabilt penningvärde. Det har redan
sagts så mycket om den allmänna ekonomiska
politik, som möjliggjort detta,
att jag inte skall komma med några upprepningar
i ämnet. Vad jag däremot
skulle vilja stanna vid ett tag är de påståenden
som gjorts om att inkomstfördelningen
mellan olika konsumentkategorier
varit orättvis, främst genom den
jordbrukspolitik, som regeringen fört.
Den nu presenterade nationalbudgeten
bär här en del intressanta siffror, som
vi kan begrunda.

Nationalbudgeten visar att under 1953
inkomsterna av tjänst steg med cirka 600
miljoner kronor och att inkomsterna för
företagare — i jordbruk och med egen
rörelse inom näringslivet — steg med
sammanlagt cirka 200 miljoner kronor.
Företagarna utgör omkring 20 procent
av den förvärvsarbetande befolkningen
i landet. Av den totala inkomstökningen
1953 fick de alltså 25 procent — som
synes proportionellt något mer än löntagarna,
men inte så värst mycket. Hur

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

114

Statsverkspropositionen m. m.

mycket av de extra 5 procenten av
inkomstökningen, som har inkasserats
av jordbrukets företagare, och hur mycket
som har inkasserats av företagare i
industri och handel, vet vi inte. Men då
skörden i fjol var så gynnsam, svarar
naturligtvis jordbrukarna för en del av
den — om jag så får kalla den — extra
inkomstökningen. Den är dock inte —
som jag nyss påpekat — särskilt stor,
och de livsmedelspriser, som konsumenterna
över lag nu betalar och som tagits
till utgångspunkt för en stor missnöjespropaganda
i folkpartipressen, därför
att de ligger högre än världsmarknadspriserna,
är en konsekvens av samma
jordbrukspolitik, som tillämpades, när
priserna för två år sedan låg lika
mycket under världsmarknadspriserna,
d. v. s. en politik som haft till princip
— en av alla politiska partier accepterad
princip — att jordbrukarna hör ges
en sådan trygg och jämn inkomst, att de
skall vara villiga att upprätthålla vår
livsmedelsförsörjning även i ett avspärrningsläge
och få råd att maskinellt rationalisera
jordbruksdriften till fromma
för hela folkhushållet.

Det kan också erinras om att i förhållande
till den svenska konsumentens
köpkraft priserna på jordbruksprodukter
i vår livsmedelshandel inte är högre
utan i stor utsträckning lägre än på
andra håll i världen. Härmed är inte
sagt, att det inte skulle kunna åstadkommas
en bättre avvägning av våra
livsmedelspriser dels sinsemellan och
dels mellan olika år med hjälp av en
mera finslipad jordbrukskalkyl, som
kunde möjliggöra en rörligare jordbrukspolitik
med mindre eftersläpningar. Den
översyn över jordbrukskalkylen, som
vissa särskilda sakkunniga håller på med
och som har utlovats färdig under detta
år, förväntas därför med intresse av
konsumenterna.

Den proportionsvis något större inkomstökning,
som företagarna fått under
1955, jämfört med löntagarna, delar
som sagt jordbrukarna med företagare
inom industrien och handeln. Man
har kritiserat de sistnämnda för priströghet
och underlåtenhet att sänka pri -

ser, där sjunkande råvara- och importpriser
skulle ha gjort prissänkningar
befogade. Nationalbudgeten för 1954
visar, att för livsmedel och beklädnadsvaror
detaljhandelns eftersläpning rör
sig om V„—2 procent. Någon frapperande
stor priströghet är detta inte. Det
hindrar dock inte, att den bör följas
med vaksamhet, vilket ju löntagarorganisationerna
på ett tacknämligt sätt
gjort detta sista år och som även statsmakterna
gjort genom den försiktiga
och etappvisa avvecklingen av priskontrollen.
Konkreta exempel på oelastiska
handelsmarginaler, som sticker konsumenterna
i ögonen, har priskontrollnämnden
kunnat visa på, men det finns
också många exempel på en smidig
prisanpassning nedåt på vitala konsumtionsvaror,
fast den inte låtit tala om
sig lika mycket.

1 detta sammanhang skulle jag vilja
vända mig till herr Welitje, som tidigare
i kväll försäkrade herr Strand, att
den strukturrationalisering som pågår
inom de enskilda företagen ger bra mycket
mer resultat än offentliga utredningar
av varje slag. Det är min erfarenhet
— jag råkar ha litet erfarenhet
av de statliga utredningarna på området
—- att ingenting sporrar de enskilda företagen
till rationaliseringar så mycket
som existensen av en statlig utredning,
vars förslag och rekommendationer man
blir ivrig att försöka förekomma. Det
är kanske den största betydelsen av de
statliga strukturutredningar, som pågått
och pågår.

Efterfrågan är, om den styres av prismedvetna
konsumenter med kvalitetskrav,
en utmärkt sporre till prissänkningar,
kanske den bästa sporren — det
är alla överens om. Men konsumenterna
är ännu den svagare parten i ett genomorganiserat
samhälle som det svenska,
där det inte minst på producent- och
handelssidan finns starka organisationer
som kan — även om många inte
gör det — systematisera varuutbytet
och prissättningen. Det nya näringsfrihetsrådet,
som börjar sin tillvaro med
detta år, är därför ett uttryck för regeringens
omtanke om konsumenterna,

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

115

liksom även den konsolidering och ekonomiska
förstärkning av konsumentupplysningen
som sker, när på handelsministerns
förslag de båda institutionerna
Aktiv hushållning och Hemmens
forskningsinstitut slås ihop till ett
organ den 1 juli 1954. Det kan sägas,
att staten ändå är njugg med anslag
för konsumentupplysningsändamål. Det
kommer så gärna överbud på regeringsförslagen
både i riksdagen och i tidningspressen.
Och visst är det en hissnande
skillnad i det faktum, att det
militära försvaret i vår statsbudget kostar
300 kronor per år och invånare,
medan konsumentupplysningen och det
direkta bevakandet av konsumenternas
intressen kostar 50 öre per år och
svensk. Det är dock bara ett par år sedan
50-öringen var en 10-öring, och de statliga
bidragen till konsumentupplysningen
har alltid varit avsedda som just b idrag
med främsta uppgift att stimulera
fram en aktivitet och bidragsgivning
av allt större format från löntagare-
och andra konsumentsammanslutningars
sida. Man kan naturligtvis hävda
den meningen — och många gör det
— att staten i sig skall inkarnera alla
konsumentintressen, vara den auktoritativa
motvikt mot näringslivsorganisationerna,
som konsumenterna behöver,
och ensam bekosta all den upplysning
som det här ropas på.

Den ståndpunkten kan mycket väl
försvaras. Men eftersom staten också
representerar alla våra andra gemensamhetsintressen
och måste avväga alla
utgiftsbehov sinsemellan med hänsyn
till de skatteinkomster den förfogar
över, tycker jag nog för min del, att
det inte är orimligt, om löntagar- och
konsumentsammanslutningar av olika
slag ekonomiskt och propagandamässigt
hjälper till med den varu- och prisinformation,
som tillsammans med lönerörelserna
på avtalsfronten bestämmer
vilka våra reallöner blir. Om vi försöker
permanenta fullsysselsättningssamhället
— och det försöker vi — så blir
inflationsrisken alltid det betsel, som
måste sättas på lönekraven, så att lönestegringarna
blir måttfulla. Och det

Statsverkspropositionen m. m.
betslet är knappast ägnat att göra löntagarorganisationernas
ansvariga förhandlare
och ombud särskilt populära
bland medlemmarna. Att med en sådan
situation framför sig frånhända sig den
positiva och medlemsaktiviserande uppgift
som varu- och prisinformationen
utgör, med skolning av medlemmarna
till vakna, prissinnade och varukunniga
konsumenter vore efter mitt sätt att se
eu dumhet. .Tåg menar därför att LO,
TCO, RF, de många yrkesförbunden och
kvinnoorganisationerna i eget intresse
skall satsa mer och mer på en målmedveten
konsumentupplysning och
detta hand i hand med statsmakterna.
De besparingar, som härmed kan uppkomma
på konsumentsidan i vår budget,
ger den enskilde tillfredsställelsen
att för samma nominella inkomster kunna
köpa mer och bättre kvaliteter av
samma varor, som man brukat köpa,
och/eller köpa nya varor som han inte
haft förut.

För närvarande gör konsumenten både
det ena och det andra när han kommer
åt. Nationalbudgetdelegerade påpekar
t. ex., att konsumtionen av läskedrycker,
frukt och grönsaker steg i fjol
tillsammans med inköpen av större, s. k.
varaktiga konsumtionsvaror, varav bilarna
med hela 35 procents ökning kom
som en överraskning för nationalbudgetdelegerade.
För min del är jag mera
överraskad över deras överraskning än
över bilarna. En jämförelse med den
amerikanska marknaden och med de
amerikanska konsumentattityderna vid
stigande levnadsstandard — och då utvecklingen
där ligger vid pass tjugo år
före oss kan lärdomar därifrån till inte
oväsentlig del appliceras på oss — visar
att konsumenternas beklädnadskostnader
sjunkit i kapp med stigande bilutgifter
i en jämn kurva. Den amerikanska
familjebudgeten upptar för närvarande
9 procent till kläder och 9 procent
till bilar och vad med bilar sammanhänger.
Den svenska textil- och skohandeln,
som tar 15 procent av våra
konsumtionsutgifter, kan också berätta
att den skarpaste konkurrens man där
har känning av för närvarande är kon -

116

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kurrensen från motorismen, från motorcyklar
och mopeder.

Att göra upp sannolika prognoser för
konsumtionen i år, nästa år, om tio eller
tjugo år är en vansklig uppgift. Ändå
är sådana prognoser åtminstone för de
mera närliggande åren av ofantlig betydelse
för den planering och det förutseende
som är den ekonomiska politikens
kriteria. Att skaffa sig allt säkrare
mätstickor på konsumtionens inriktning
och köpkraftens utflöden är
därför ett statsintresse och ett angeläget
sådant. Den nya indexmetod som finansministern
föreslår från och med
maj 1954 hälsas också med glädje av
konsumenterna. Enligt den nya metoden
skall man inte längre följa levnadskostnadsutvecklingen
speciellt för arbetar-
och lägre tjänstemannafamiljer med
två barn i städer och tätorter, utan man
skall skapa ett index som avspeglar den
genomsnittliga förändringen i priserna
för den totala konsumtionen inom landets
hushåll, d. v. s. vi skall försöka
vidga vårt vetande om konsumtionen.
Steget är sannerligen långt mellan denna
vetenskapliga statistiska analys av
konsumenternas beteenden, deras behov
och vanor, som regeringen anno 1954
vill ge ett ännu bättre instrument för,
och den för femtio år sedan obefintliga
kunskapen om hur olika samhällslager
levde i dåtidens Sverige, drastiskt illustrerad
i Strixhistorien av årgång 1905
om greven som nedlåtande frågade en
lägre tjänsteman: »Hörnu notarien, som
känner till medelklassen, hur är det,
bär di piano?»

Nu, ett halvsekel senare, finns det
piano och radio i alla samhällsgrupper,
och vi diskuterar som bäst om och när
vi får råd med television. Konsumtionen
sträcker sig ständigt framåt mot
nya begärliga föremål, som införlivas
med vår levnadsstandard allteftersom
den ökas i takt med produktionsökningarna.
Men tillsynen av att vi inte
kommer i otakt, av att produktion och
konsumtion följs smidigt åt, tillkommer
regeringsmakten som helt naturligt har
den bästa överblicken. Det är till trygghet
och lycka för konsumenterna att

denna regeringsmakt utövas av en demokratisk
regim, för vilken människan
är alltings mått och är vad alla samhällsingripanden
ytterst skall betjäna.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Denna remissdebatt har
ju nu pågått i tolv timmar. Vi har alltså
arbetat effektivt i tolv timmar, och
vi har betydligt överskridit en normal
arbetsdag, om jag så får säga. Före mig
har hållits tjugofem—trettio anföranden
i denna kammare, och diskussionen har
rört statsverkspropositionen, tobaksskatt,
spritskatt, Öl med hög malthalt
o. s. v. Jag hade också tänkt att åtminstone
på vissa punkter uppehålla
mig vid statsverkspropositionen, men
jag skall inte göra det, helst som vi nu
är inne i midnattens sena timme.

Jag skall, herr talman, som representant
för övre Norrland först uttala min
egen och de andras tillfredsställelse
över att så många ledamöter av denna
kammare var med på riksdagsresan till
de två nordligaste länen sistlidna sommar.
Det program som utarbetats var
mycket omfattande, och jag förstår väl
om någon ansåg att den resan var nog
så påfrestande. Den tog ju både tid och
krafter i anspråk. Avstånden är stora
hos oss, och att sitta i en buss dagarna
igenom under ungefär en veckas tid kan
givetvis medföra besvär. Någon rekreationsresa
var det inte och det var ju
heller inte meningen. Meningen var ju,
att den skulle vara en studieresa, och
sådana brukar ju i allmänhet vara ansträngande.
Vi hoppas och tror att riksdagsbesöket
där uppe kommer att bära
frukt och lämna ett gott resultat, bl. a.
här i riksdagen då vi skall behandla
speciella frågor som berör landet kring
polcirkeln.

Jag är tämligen övertygad att om
kammarherre Dickson i andra kammaren
hade varit med på denna resa och
följt med på visningen av Norrbottens
järnverk i Luleå, knappast skulle ha väckt
en motion med krav på att företaget —
som vi norrbottningar vill kalla för länets
ögonsten — skulle träda i likvida -

Tisdagen den 19

tion och avvecklas. Nu är inte herr De
Geer inne, men jag skulle ändå vilja tillråda,
att han i sin egenskap av ordförande
i styrelsen för järnverket talar
med herr Dickson och inbjuder honom
på en visit där. Det är inte otänkbart
att herr Dickson, sedan han tagit järnverket
i närmare beskådande, skulle
komma på bättre tankar och omvända
sig. Och om en syndare -— nu betraktar
jag faktiskt herr Dickson som en
syndare av ganska stora mått — ångrar
sig och gör bot och bättring, måste
han givetvis få förlåtelse.

Min avsikt är inte att nu gå in på
frågor angående järnverket — vi får
helt säkert tillfälle att senare under
riksdagen komma till de spörsmål som
berör detta företag.

Jag vågar hoppas, att de ledamöter
som nu sitter i kammaren har överseende
med mig, då jag i huvudsak kommer
att beröra andra frågor som är aktuella
uppe i nordanbygden.

Det vore givetvis mycket frestande
att gå in på detaljer och utveckla de
bekymmer, som vi för närvarande trots
allt har i Norrbotten och då främst i
den östligaste delen, men jag skall inte
ge mig in på detaljer.

Sysselsättningsproblemet inom Töre
kommun är en fråga för sig. Nu är ju
en snabbutredning i gång med vår landshövding
som ordförande. Kommittén
har fått i uppdrag av Kungl. Maj:t att
komma med förslag till erforderliga åtgärder,
och därför skall jag inte närmare
gå in på Töreproblemet.

I den östra gränsbygden och i överkalix
kommun med sina sammanlagt
närmare 50 000 invånare har vi för närvarande
en mycket betydande arbetslöshet.
Det är ingenting nytt. Sysselsättningen
här har så gott som alltid varit
ojämn. Under avsevärda tider av året
har folk i arbetsför ålder fått gå sysslolösa.
Främsta orsaken till detta förhållande
är nog att söka i den omständigheten,
att näringslivet där är alldeles för
ensidigt. Frånsett det av AB Statens
skogsindustrier ägda Seskarö sågverk,
som ligger inom Nedertorneå kommun
och sysselsätter ungefär hundra man, har

januari 1954 em. Nr 2. 117

Statsverkspropositionen m. m.

vi inom detta vida område — över 2
miljoner hektar — ingen industri att
tala om. De små industrier, som finns
här och var, saknar åtminstone tills vidare
större ekonomisk betydelse. I dagens
läge har vi enbart i de fem eller
sex gränskommunerna, från Haparanda
till Pajala, minst sex hundra arbetslösa,
trots att alla tillgängliga platser i skogsbruket
är besatta. Arbetslösheten vore
betydligt större, om inte allmänna arbeten
hade satts i gång.

Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att det är många kommuner — t. ex. Karl
Gustav och Hietaniemi — som måste ha
allmänna arbeten i gång året runt. Det
är främst arbeten med vatten- och avloppsledningar,
men också vägarbeten. I
och för sig är det givetvis bra med sådana
arbeten, men vem som helst förstår,
att de inte räddar oss ur svårigheterna.
De räddar oss enbart för stunden.
Försörjningsproblemet på lång sikt
förblir olöst. Det är andra, effektivare åtgärder
som måste vidtas. Detta besvärliga
problem måste lösas, och ju fortare det
sker, desto bättre är det.

Kommunikationsfrågor skall jag beröra
vid ett senare tillfälle i ett annat sammanhang.
Nu vill jag beträffande kommunikationerna
endast säga, att jag och
många med mig anser det vara en självklar
sak att en förbättring av kommunikationer
och transportförhållanden i
denna bygd måste sättas in som ett led
i genomgripande åtgärder för ett allmänt
höjande av bygden i näringsekonomiskt,
befolkningspolitiskt och socialt hänseende.

Man bör komma ihåg att östra Norrbottens
naturtillgångar gör det ekonomiskt
möjligt att utveckla näringslivet
i denna bygd. Inom det av mig berörda
området finns omkring en miljon hektar
produktiv skogsmark. Den årliga tillväxten
är betydande — jag skulle tippa ungefär
1,5 miljoner kubikmeter. Denna
kvantitet avser enbart barrskogen. Dessutom
har vi stora björkskogstillgångar
av mycket god kvalitet. Ingenting av dessa
tillgångar förädlas på orten, om man
undantar vad som går till sågverket på
Seskarön. Numera har ju björkmassave -

118

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

den börjat få en icke obetydlig användning
inom den norrländska cellulosaindustrien
som råvara främst till sulfatmen
även till sulfitmassa. Det ligger då
ganska nära till hands att framkasta den
tanken: är det icke möjligt att få fram
en björkförädlingsindustri i bygden som
säkerligen skulle betyda oerhört mycket
framför allt för Tornedalsbygden, där de
största björkskogstillgångarna i hela
Norrbottens län finns.

Jag skall inte gå in på jordbruksfrågorna.
Med anledning av vad herr De
Geer sade om att man borde minska den
odlade arealen i Norrbotten och plantera
skog på de tegar som är sämst belägna
vill jag säga att detta för all del i vissa
fall kan tänkas. Jag antar också att så
har skett i viss utsträckning — åtminstone
är det några som har gjort det. Men
egentliga bönder har inte gjort det ännu.
Herr De Geer är ju en vän av Norrbotten,
och jag antar att hans uppslag var
mera improviserat och inte så allvarligt
menat. Varför skulle man plantera skog
på tegar just i Norrbotten? Grödan växer
mycket bra där. Jag är övertygad om
att de mellansvenskar och sörlänningar,
som var med på riksdagsresan och besökte
Tornedalsbygden, kan vitsorda att
det inte är något fel på växtligheten i
denna bygd trots att en stor del av den
är belägen norr om Polcirkeln. Varför
skulle man inte lika väl plantera skog
på tegarna låt mig säga i Småland eller
i Värmland, herr De Geers egen bygd?

Jag vill tillägga att det finns gott om
odlingsbar jord exempelvis i Tärendö
kommun. Sakkunniga har funnit att kommunen
har närmare 10 000 hektar ypperlig
odlingsjord, vilket inte är så litet.
Vidare har vi mycket betydande och bevisligen
brytvärda mineralfyndigheter
i övre Tornedalen, som är orörda. Fyndigheterna
är belägna just inom de kommuner
som besväras av en ständig arbetslöshet
och som är de värsta härdarna
för skapandet och spridandet av
missnöje bland befolkningen.

Tornedalskommunerna och överkalix
kommun har under de senaste tio åren
— 1944—1953 — i skatteutjämningsbidrag
erhållit 22 089 731 kronor. Visst är

det bra att dessa skattetyngda kommuner
får ett sådant bidrag, det är ingen
tvekan om den saken, ty annars kunde
de inte existera. Men man måste ändå
fråga sig, hur länge detta skall pågå.
Vore det inte bättre att använda dessa
pengar på ett annat sätt — för att hjälpa
och förkovra näringslivet. Antalet skattekronor
per invånare är lågt. Sålunda bär
exempelvis Övertorneå — min hemkommun,
som dock anses vara en av de
bättre lottade i Tornedalsbygden — endast
15 skattekronor per invånare och
Karesuando, landets nordligaste kommun,
inte fullt 10 skattekronor per invånare.
Dessa siffror är hämtade från
1952 års taxering. Orsaken till den höga
kommunalskatten är att söka i flera omständigheter.
Jag nämner här endast en
såsom ett exempel. Antalet skolbarn i förhållande
till befolkningsantalet är här
det ojämförligt högsta i hela landet. Härav
följer att utgifterna för skolväsendet
blir onormalt höga. Folkskolornas andel
i kommunernas budget i Tornedalen och
överkalix utgör 50—60 procent av de totala
utgifterna.

Vi har gott om arbetskraft i östra Norrbotten,
men den är inte så effektivt utnyttjad
för produktiv och inkomstbringande
verksamhet som borde vara möjligt.
Levnadsförhållandena här är i varje fall
inom vissa befolkningsgrupper sämre än
som kan anses vara normalt i vårt land.
Enligt min mening måste lösningen av
våra problem först och främst sökas i
en utveckling av näringslivet som tar
till vara bland annat arbetskraften. Vi
kan inte finna oss i en folkexport från
bygden av den omfattning som hittills
förekommit. Det är orimligt att föräldrar
och kommuner skall bära det ekonomiska
ansvaret för ungdomen under
dess uppväxttid utan att hembygden sedermera
får skörda nyttan av de ungas
produktiva verksamhet. Näringslivets
förkovran och utveckling i denna gränsbygd
är emellertid icke enbart ett lokalt
intresse, det är lika mycket ett
riksintresse.

Det vore givetvis mycket att tillägga,
men jag skall nu sluta mitt anförande.
Jag vill endast omnämna, att vi, några

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

119

norrbottningar här i riksdagen, inom
kort kommer att i form av motioner underställa
riksdagens prövning förslag,
som går ut på en hemställan om tillsättande
av en statlig utredning beträffande
näringslivets utveckling i östra Norrbotten,
alltså i Tornedalsbygden och
Överkalix kommun. Jag hoppas, att riksdagen
kommer att ta våra förslag under
allvarligt övervägande. Ingen skall vara
mera glad än jag om det också kunde
visa sig, att riksdagen behjärtade de
krav, som kommer att på detta sätt framställas.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! I en demokrati är det
givetvis av största vikt att medborgarna
tar del av de politiska problemen. Dömer
man efter valdeltagandet, har det
politiska intresset stegrats avsevärt. År
1924 var sålunda valdeltagandet endast
53 procent. Det har sedan stigit oavbrutet
fram till 1948, då det var 82,7 procent.
Det är emellertid svårt att avgöra
i vilken utsträckning gemene man intresserar
sig för hur samhällsfrågorna
behandlas. Vi kan konstatera, att tidningspressen
ägnar en del av sitt spaltutrymme
åt vad som förekommer i riksdagen,
och man kan nog konstatera att
remissdebatten tilldrar sig ett visst intresse,
även om höstriksdagarna förtagit
något av det nyhetens behag, som remissdebatterna
tidigare hade efter ett
halvårs uppehåll i riksdagen. Statsverkspropositionen
ger en orientering av regeringens
äskanden på olika punkter och
om vad som enligt regeringens mening
bör ske under det kommande budgetåret.
Partier som befinner sig i opposition
får tillfälle att deklarera sina ståndpunkter,
och den debatt som brukar pågå
under ett par dagar, ger en viss bild
av den aktuella politiska situationen. Remissdebattens
fria former ger dessutom
möjligheter till debatt i frågor som annars
endast med svårighet skulle kunna
infogas i någon av de många punkter
som riksdagen nu går att behandla.

Jag skulle, herr talman, innan jag
nämner några ord om budgetförslaget

Statsverkspropositionen m. m.

och vad som förekommit i tidigare anföranden
här i dag, vilja tala om ett
problem, som inte har någon direkt anknytning
till statsverkspropositionen,
men som redan har och tyvärr synes få
allt större och större aktualitet.

Den materiella utvecklingen i vårt
land har varit enastående under de senaste
100 åren. Det har redan nämnts i
ett anförande av fru Lindström, men jag
kan ytterligare komplettera med att som
exempel anföra, att år 1870 var 72 procent
av svenska folket sysselsatta i jordbruk
med binäringar, alltså för att förse
befolkningen med erforderliga livsmedel.
År 1900 hade denna grupp minskat
till 55 procent av befolkningen, och den
sjönk ytterligare så att den 1930 utgjorde
endast 39 procent och 1945 endast
30 procent av befolkningen. År 1950 var
den endast 23,4 procent. Genom alla de
framsteg som gjorts i fråga om växtoch
djurförädling, rationellare brukningsmetoder
och dylikt, kan emellertid
de 23,4 procent av befolkningen, som
är jordbrukare, på ett mycket mera tillfredsställande
sätt förse vårt land med
livsmedel än vad jordbrukarna 1870,
som då utgjorde 72 procent av befolkningen,
kunde göra.

På grund av denna utveckling har ett
stort antal människor frigjorts för andra
arbetsuppgifter, och för att ge ett
exempel på detta område vill jag nämna,
att gruppen industri och hantverk
år 1870 utgjorde 15 procent av landets
befolkning och 1950 41 procent. Jag vill
betona i det sammanhanget, att den
minskade jordbruksbefolkningen inte
behöver innebära att antalet invånare
på landsbygden behöver minska.

Maskintekniken har haft en enastående
utveckling, men det är svårt att få
den framställd i direkta siffror. En amerikansk
undersökning, som tidigare anförts
här, kan dock ha sitt intresse i
detta sammanhang. Det är en undersökning
som varit publicerad i den engelska
tidskriften The Economist, och den
gäller förhållandena i Förenta staterna.
Enligt denna undersökning, som givetvis
inte kan göra anspråk på exakthet
men som dock har sitt intresse, utförde

120

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

år 1850 människan 22 procent av arbetet,
djuren 51 procent och maskinerna
27 procent. 100 år senare, år 1949, uppskattade
man det arbete som utfördes
av människan till 4 procent, av djuren
2 procent och maskinerna 94 procent.
Dessa siffror gäller förhållandena i Amerika,
men det är möjligt, ja, ganska troligt,
att ungefär liknande utveckling har
förekommit i vårt land. I varje fall kan
man konstatera, att vi haft en enastående
utveckling på produktionsteknikens
område.

Den utveckling, som jag nu hastigt
skisserar, har givetvis gett människorna
förmåner på olika sätt, och allteftersom
resurserna ökas, kommer det också
att bli ytterligare möjligheter till andra
förmåner. Frågan är då på vilket sätt vi
skall utnyttja produktionens ökning, vetenskapens
framsteg, naturtillgångarnas
bättre tillvaratagande o. s. v. Det finns
i det fallet två huvudlinjer att diskutera:
antingen kortare arbetstid eller också
större materiella förmåner i form av
bättre mat och bostäder, finare kläder,
bilar, resor, ja, t. o. m. lyxartiklar o. d.
Vi har väl hittills valt båda vägarna.
Vi har under senare decennier fått kortare
arbetstid och en väsentligt höjd levnadsstandard,
och så kommer väl utvecklingen
att bli även i framtiden.

Efter dessa konstateranden vill jag
komma fram till ett av nutidens onda,
som drabbar oss litet var. De avsevärt
bättre betingelser, som vi nu kan leva
under, borde väl också ge oss en lugnare
tillvaro. Kampen för de oundgängliga
livsbehoven är inte så hård nu som den
var under förra århundradet eller bara
några decennier tillbaka. Men hur är
det nu? Jo, jäktet har tagit de mest fruktansvärda
proportioner. Människan formligen
males sönder i det alltmer stegrade
livstempot. Det gäller i vissa fall
arbetet, men det gäller i minst lika hög
grad fritiden.

Från läkarhåll har det i synnerhet på
senare tid omvittnats, att hjärtsjukdomarna
blir allt vanligare och att de till
stor del har sitt upphov i jäktet. Överläkare
Bralime i Norrköping säger t. ex.:
»Inget annat land kan uppvisa maken

till jäkt, som råder i Sverige. Och ingenting
görs för att avbryta denna för normala
människor olämpliga livsföring.
Det är framför allt folk i ledande ställning
— industrimän, kommunalmän,
rikspolitiker —• som drabbas av hetsen.»
Försäkringsbolagens statistik visar också
en ständig ökning av antalet dödsfall
och skador på grund av hjärtsjukdomar.

Vi bekämpar de stora folksjukdomarna
tuberkulosen, reumatismen och kräftsjukdomarna,
men eftersom jäktet är en
indirekt orsak till hjärtsjukdomarna,
borde vi väl också undersöka, om vi kan
göra något för att stoppa detta fruktansvärda
jäkt, som pågår i ett alltmer stegrat
tempo.

Jag har alltid beundrat den stora respekt,
som läkarna har gentemot sina patienter.
Fn mycket upptagen affärsman,
som rusar från sammanträde till sammanträde,
från arbetsuppgift till arbetsuppgift
och som tror sig själv i det
närmaste oumbärlig, måste en dag uppsöka
läkare. Efter undersökningen ordinerar
denne en månads fullständig avkoppling
från arbetet. Patienten lyder,
och ändå fortgår det arbete, som han
tidigare hade, tämligen friktionsfritt.

Om man nu säger, att det är på tiden
att man från statsmakternas sida gör ett
försök att stoppa jäktet, så kommer det
att möta stark opposition. Det blir det
vanliga talet om friheten och att staten
inte bör blanda sig i vad individen vill
företaga sig o. s. v. Men borde inte statsmakterna
i någon mån ta på sig läkarens
roll i detta fall? Det har diskuterats
att införa söndags- och skiftarbete
i större utsträckning än vad som nu förekommer.
Det är förståeligt att arbetsgivarna
vill öka sin produktion, bättre
utnyttja sina maskiner, få jämnare drift
o. s. v. Det är också förklarligt, att artarna
gärna ser att de får högre förtjänster
och att de därvid kanske accepterar
att arbeta på olämplig arbetstid. Utan
att på något sätt lägga mig i fackföreningarnas
åtgärder måste jag dock fråga:
Är detta klokt? Människan är väl
dock det viktigaste, och vi skall väl inte
för att nå större materiella förmåner till -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

121

låta att maskinerna bestämmer allt. Det
är väl bättre att maskinen står tyst och
stilla under natten än att människomaterialet
förstöres. Det är visserligen tendenser
ditåt, men ännu bör vi väl säga
ifrån, att maskinerna är till för människans
del och inte tvärtom. De arbetstidslagar
som vi bär bör upprätthållas
och om så erfordras skärpas.

När det gäller fritiden stöter vi på
större svårigheter att stoppa jäktet, men
även här bör det vara möjligt att vidtaga
vissa åtgärder. Treveckorssemestern
kan, om den utnyttjas rätt, vara ett medel
för önskvärd avkoppling. En av de
viktigaste åtgärderna är också att återställa
söndagen till den vilo- och helgdag
den bör vara.

Om jag sedan, herr talman, skall göra
några reflexioner med anledning av vad
som tidigare sagts här i dag skall jag
koncentrera mig betydligt mer än jag
egentligen avsett. Det har kanske sina
nackdelar att tala så här långt fram på
natten, men det kan även ha vissa fördelar,
ty man kan då bättre bedöma
vad som hänt tidigare under dagen.

Jag vill då konstatera, att det kanske
inte visats så stort intresse för budgetens
utgiftssida men ett så mycket större
intresse för dess inkomstsida. Men
det är inte ett intresse av samma art
som folk i allmänhet har för inkomster,
utan det tar sig i stället det uttrycket,
att man vill att staten skall ha mindre
inkomster. Det beror väl egentligen på
att utgifter för staten i stor utsträckning
är detsamma som inkomster eller
förmåner för den enskilde medborgaren,
medan däremot inkomster för staten betyder
utgifter för den enskilde i form av
skatter och andra pålagor, som kan tillföra
staten inkomster. Om denna inställning
gör sig särskilt gällande under valår
eller om den alltid finns där är svårt
att säga, men faktum är att man gärna
ägnar stor uppmärksamhet åt att söka
sänka statens inkomster och därmed också
ge individerna större fördelar. Den
största delen av statens inkomster utgörs
ju av skatter av olika slag. En del
av dessa skatter är direkta och mycket
kännbara.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skall här bara säga några få ord
om sprit- och tobaksskatterna. Jag skall
inte gå närmare in på frågan, då vi ju
längre fram får tillfälle att diskutera
spritskatten. Jag måste dock i fråga om
det anförande, som min partivän herr
Gustaf Elofsson höll, säga att när en talare
uppträtt här, brukar det alltid finnas
något i hans anförande som man
kan instämma i. Tyvärr måste jag konstatera
att jag till alla delar måste ta
bestämt avstånd från vad herr Elofsson
yttrade. Det fanns faktiskt ingenting
i hans yttrande om spritskatterna
som jag kan instämma i.

När herr Ohlon talade om sprit- och
tobaksskatterna erinrade han om de stora
belopp, som genom dessa skatter inflyter
till statsverket, och han räknade
upp vartill staten kan använda dessa
pengar. Jag föreställer mig att herr Ohlon
inte gjorde dessa påpekanden bara för
att leka med siffror, utan det låg väl
i alla fall någon mening bakom vad herr
Ohlon sade. Han syftade väl till något
särskilt. Nu är herr Ohlon inte närvarande
i kammaren, varför jag inte skall
fortsätta polemiken mot honom, men
det blir kanske senare tillfälle att återkomma
till denna sak. Jag nöjer mig
med att konstatera, att det var mycket
oklart vad herr Ohlon menade. Menade
han att det är olämpligt att vi över huvud
taget har dessa skatter? För min del
anser jag att ett av de väsentligaste syftena
med dessa skatter är att begränsa
konsumtionen av spritdrycker och tobaksvanor.

Vad höjningen av spritskatten beträffar,
vill jag dessutom erinra om att den
inte är större än att den bringar upp priset
på sprit i nivå med den prisstegring
som drabbat alla andra varor. Då kan det
väl inte vara så mycket att invända mot
den föreslagna höjningen av spritskatten.

Vad gäller de direkta skatterna vill
jag bara säga, att ingen tvekan väl råder
om att en skattesänkning är önskvärd.
Alla anse vi väl att det är önskvärt
att om möjligt lätta skattetrycket.
Den saken behöver inte ytterligare diskuteras,
ty den är självklar. Det besvär -

122

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.
liga och viktiga är emellertid, hur man
skall kunna åstadkomma en skattesänkning.
Jag återkommer till vad jag nyss
sade om det olika stora intresset för
budgetens inkomst- och utgiftssidor och
konstaterar bara att man inte har samma
intresse av att sänka statens utgifter som
att sänka dess inkomster. Det förefaller
som om man från folkpartiets sida gärna
vill tala om den behagliga uppgiften
att sänka skatten men samtidigt gärna
vill överlämna åt regeringen att genomföra
det andra, som inte är fullt så tilltalande,
nämligen att på många punkter
i budgeten spara in pengar, så att man
verkligen kan få till stånd en lägre skatt.

Vi befinner oss nu i början av en ny
riksdag. Det är redan nu, som ansträngningarna
att åstadkomma en skattesänkning
skall sättas in. Denna strävan skall
inte aktualiseras först den dag, då vi i
slutet av riksdagen fastställer den definitiva
riksstaten, utan den skall komma
till synes under hela det arbete som
ligger framför oss. Medel till en skattesänkning
får inte pressas fram genom
bokföringsmässiga manipulationer eller
andra dylika åtgärder, utan det måste
ske genom sparsamhetsaktioner under
riksdagsarbetets gång. Vi väntar oss nu
att få se konkreta förslag, som direkt
anger hur man skall förfara för att komma
fram till en skattesänkning.

Herr Spetz höll ett anförande i kammaren,
som jag något skulle vilja kommentera.
Inte heller herr Spetz är här
närvarande nu, varför jag skall fatta mig
kort. Det blir kanske tillfälle att återkomma.
Herr Spetz förklarade, att jordbrukskalkylen
redan tidigare blivit sönderkritiserad
men att den behållits som
en nödfallsutväg. Han ansåg att man
mot den bakgrunden inte kan förmena
folkpartiet att rikta kritik mot jordbrukskalkylen.
Nej, även vi från bondeförbundet
kritiserar jordbrukskalkylen,
men vi riktar oss mot vissa detaljer, som
vi vill rätta till och som vi anser kan
göras bättre. Då man från vissa folkpartikretsar
går så långt att man tycks anse,
att jordbrukskalkylen inte skall få
existera längre, vill jag rikta en direkt
fråga till folkpartiet, om man således

anser att jordbrukskalkylen bör bort.
Man kanske kan svara på den frågan.
Men då kommer ytterligare en fråga:
vad skall vi i så fall sätta i stället? Vilken
beräkningsgrund anser folkpartiet
att vi skall tillämpa? Skall vi i beräkningarna
utgå från normjordbruk eller
skall vi låta priserna på världsmarknaden,
som ju starkt fluktuerar på grund
av olika skördeutfall o. s. v., bestämma
priserna på de .svenska jordbruksprodukterna? När

herr Spetz kritiserade vad som
skrivits i Jordbrukarnas Föreningsblad
och förklarade att det är människorna
och inte företagen som skall ha förtjänsten
på produktionen, kan jag inte
underlåta att påpeka, att av de i runt
tal 4 miljarder kronor, som återfinns inom
1953/54 års jordbrukskalkyl, representerar
lönekostnaderna 2,4 miljarder
kronor. Då måste man väl säga att statsmakterna
tar stor hänsyn till de människor
som arbetar i jordbruket. Jag vill
för min del betona, att det är av största
betydelse att vi fortsätter på denna väg
och således behåller den hittillsvarande
grunden för att inom kalkylens ram
åstadkomma rättvis ersättning åt både
lantarbetarna och jordbrukarna. Vi bör
alltså icke övergå till ett liknande system
som t. ex. tillämpas i Norge.

Vad sedan inställningen till Dagens
Nyheters jordbrukspolitik beträffar sade
herr Spetz, att han inte kunde finna att
folkpartiet följer Dagens Nyheters råd.
Men jag kan visa på något som förekommit
tidigare inom folkpartiet. Jag
syftar på den gången, då man föreslog
att man skulle sänka smör- och margarinpriset.
Det var väl ändå ett förslag
som stod att läsa i Dagens Nyheter. I
det fallet överensstämde således Dagens
Nyheters och folkpartiets uppfattning.

I fråga om inställningen till prishöjningarna
1952 kan jag också visa på en viss
överensstämmelse även på andra punkter.
Centralstyrelsen för folkpartiets
stockholmsavdelning, landets största
folkpartiorganisation, uttalade i en resolution:
»Prishöjningarna på smör,

margarin, socker och andra livsmedel
väcker hos stora konsumentgrupper all -

Tisdagen den 19 jannari 1954 em.

Nr 2.

123

varliga bekymmer. Speciell oro inger
margarinprishöjningen, som särskilt
pressar de ekonomiskt sämre ställda. De
stora subventionsbeloppen belastar statskassan
till förfång för andra önskvärda
utgifter och gör det svårare att sänka
skatterna. Folkpartiets stockholmsavdelnings
centralstyrelse riktar en allvarlig
vädjan till riksdagen att kraftigt begränsa
prisstegringarna och därmed trycket
på konsumenterna» — man ville alltså
ha ett lägre pris åt jordbrukarna. Denna
inställning hos folkpartiet var inte någon
isolerad företeelse, utan ett liknande
uttalande gjordes bl. a. av Dalarnas
distrikt av folkpartiets ungdomsförbund.
Även folkpartiets kvinnoförbund betecknade
i ett uttalande vid sitt landsmöte i
Stockholm smör- och margarinpriserna
som »exempel på konstlade och med en
sund ekonomi oförenliga marknadssituationer».

Med detta har jag velat säga, att det
naturligtvis i jordbrukarkretsar är tacknämligt
att göra gällande, att man inte
har något ansvar för Dagens Nyheters
jordbrukspolitik, men det finns dock på
åtskilliga punkter en samstämmighet,
som man inte kan komma ifrån.

Med hänsyn till den sena tidpunkten
nöjer jag mig, herr talman, med vad jag
nu anfört.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! En debatt skall ju vara
en debatt, d. v. s. inte en serie av isolerade
monologer utan ett meningsutbyte,
där man tar upp vad som sagts tidigare
i debatten. Tyvärr måste jag bekänna,
att jag själv kommer med en monolog,
men för att åtminstone göra någon rättvisa
åt meningen med denna debatt skall
jag be att få med några ord anknyta till
slutet av hans excellens statsministerns
anförande i förmiddags, tyvärr inte för
att opponera mot det ulan för att ge det
min livliga anslutning.

Hans excellens talade om angelägenheten
av en mera levande demokrati, ett
mera levande intresse för och engagemang
i de politiska angelägenheterna
från medborgarnas sida. Han rörde där

Statsverkspropositionen m. m.

vid ett utomordentligt viktigt samhällsproblem.
Detta problem har ju framför
allt vuxit fram under senare år i följd
av det växande statsherraväldet, det
alltmer komplicerade statsmaskineriet
och den starka maktkoncentrationen hos
regeringen, att saker och ting som gör
att den enkle medborgaren känner sig
främmande för de allmänna angelägenheterna,
ur stånd att begripa deras sammanhang
och ur stånd att inverka på
dem. Han försjunker därför lätt till en
skeptisk passivitet. Det har ofta varit
anledning att göra den reflexionen och
att framföra den även i detta rum. Jag
får säga att det är en stor glädje att
konstatera, att man även från de makthavandes
sida nu har uppmärksamheten
fästad på detta för vår demokrati utomordentligt
viktiga problem.

Det var emellertid, herr talman, för en
annan sak jag egentligen begärde ordet.
Jag finner det synnerligen tacknämligt,
att statsverkspropositionen i år tagit
upp den viktiga frågan om den s. k.
automatiken i statsutgifterna, med andra
ord det förhållandet att vad vi beslutar
vid ett tillfälle drar med sig konsekvenser
och binder oss för framtiden. Det är
av utomordentlig vikt att riksdagen därmed
bär fått sina ögon riktade på betydelsen
av de konsekvenser i ekonomiskt
hänseende, som våra beslut drar med
sig. Det är angeläget att var gång en lag
antages göra klart för sig dess ekonomiska
konsekvenser. Det är angeläget att
var gång ett anslag anvisas göra klart
för sig huruvida det kommer igen för
framtiden och framförallt vad anslaget
under förändrade förhållanden kan krava
av ökningar. Det talas i statsverkspropositionen
om åtaganden. Ja, åtaganden
i egentlig mening, som skapar skulder
för staten, är en mindre del av problemet.
Det blir fråga om åtaganden, då
vi anställer tjänstemän och vidtager liknande
åtgärder men det väsentliga är
ju här det som bara i oegentlig mening
kan kallas för åtaganden, att vi vidtager
åtgärder, som faktiskt binder oss för
framtiden till utgifter. Dylika åtgärder
binder oss, och varför? De binder oss
för det första därför att de skapar för -

124

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

viintningar hos människorna. En ny lag,
ett nytt anslag, en bidragsform som etableras,
skapar förväntningar för framtiden,
förväntningar, som vi inte kan underlåta
att taga i betraktande, därför att
det nutida samhället är så ordnat, att
människornas liv och leverne i så oerhört
väsentlig grad beror av vad de får
av statens medel i den ena eller andra
formen. Beståndet av sådana statliga tillskott
till ekonomien är för medborgarna
något lika fundamentalt och heligt som
de medborgerliga rättigheterna var förr
i världen. Det är sålunda en revolution
man gör, ifall man rubbar någonting som
människorna har inriktat sig på skall
äga bestånd. Vid sidan om detta har vi
en annan omständighet, nämligen det
enkla förhållandet, som vi känner från
alla möjliga områden, att sedan vi har
etablerat en verksamhet, det visar sig
att den inte kan drivas rationellt utan
att den utvecklas och förbättras i den
ena eller andra riktningen. Sedan tillkommer
alla de konsekvenser av mera
omärklig art, som man ofta förbiser, de
återverkningar i finansiellt hänseende
som en åtgärd på ett visst område ovillkorligen
drar med sig på andra områden.

Låt mig illustrera detta med några
exempel. För att ta ett drastiskt exempel
kan jag nämna en sak, som jag hörde talas
om häromdagen. Det var nog inte
många som visste att vi, när vi genomförde
källskattesystemet, skapade arkivalier
av ett oerhört omfång, papper som
skall förvaras. Jag har en uppgift om att
de s. k. debetkorten för tio år jämte de
s. k. kreditkorten för tre år tillsammans
upptar så stort utrymme som ett svenskt
landsarkiv.

Jag kan ju också ta några för oss mera
välbekanta exempel. Vi sysselsätter oss
med bostadsfrågan och beslutar åtskilliga
åtgärder, men vi har kanske inte
därvid i tankarna, vad besluten drar
med sig i fråga om räkningar, som sedan
skall betalas, för vatten och avlopp,
för reningsverk o. s. v. Vi beslutar en
skolreform, men jag vet inte om vi samtidigt
haft i tankarna, vad den kräver i
fråga om universitetens upprustning,
liksom över huvud taget allsköns åtgär -

der, som vi vidtar, har sina konsekvenser
i form av ökade krav på den högre
utbildningen för olika ändamål.

Jag menar alltså, herr talman, att det
är angeläget, att vi under nu rådande
statsfinansiella förhållanden inriktar oss
på att vid varje nytt beslut se, i vad
mån vi därigenom binder oss för utgifter
nu och framdeles. Ty det är en synnerligen
olycklig utveckling, om man beslutar
en åtgärd men sedan ryggar tillbaka
för konsekvenserna. Då får vi en
verksamhet som drives irrationellt och
blir sämre än vi räknat med. Då kan
inte ärendena handläggas så som borde
ske. Då får vi en urgröpt socialpolitik.
Mycket annat skulle kunna tilläggas.

Konsekvensen av det sagda är naturligtvis
det vanliga kravet på utomordentlig
försiktighet just med tanke på framtidsperspektiven
vid varje steg man tar.
På samma gång är det angeläget att man
var gång ett nytt steg tages gör allt man
kan för att klarlägga konsekvenserna av
det. Jag skulle vilja precisera detta i tre
punkter.

För det första är det mycket angeläget
att vi, som sitter här, får klart för oss
var gång vi verkligen gör någonting som
innebär ett åtagande eller är likvärdigt
därmed. Vi läser i statsverkspropositionen,
för att ta ett exempel, varje år
om hur vi skall täcka Svenska spannmålsbolagets
förlust; det gäller som kammarens
ledamöter erinrar sig väldiga
miljonbelopp. Någon frågar kanske: När
förband vi oss att täcka dessa förluster?
Ja, jag förmodar att det står inskrivet
någonstans i motiveringen till det årliga
beslutet om jordbruksregleringen. Jag
skulle vilja veta, hur många av kammarens
ledamöter som vid det beslutet tänker
på, att nu förbinder vi oss att täcka
spannmålsbolagets förluster.

De äldre här i kammaren erinrar sig
kanske, att vi förr i världen hade en
principiell skillnad mellan engångsutgifter
och utgifter, som var avsedda att
bli varaktiga; vi hade s. k. extra anslag
och ordinarie anslag. Denna skillnad föll
bort för ett tjugotal år sedan, och jag
säger ingenting om det — det var svårt
att dra någon riktigt rationell gräns.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

125

Men nog vore det önskvärt, om man kunde
finna former, som för oss som här
beslutar, gjorde fullt klart och tydligt,
huruvida ett visst anslag är av sådan beskaffenhet
att det gäller bara ett år och
inte har några ytterligare konsekvenser
med sig eller huruvida det har konsekvenser
för framtiden.

För det andra vill jag säga, att i den
mån ett beslut har konsekvenser för
framtiden är det utomordentligt angeläget
att göra allt man kan för att vid
detta första tillfälle få en samlad överblick
av hur mycket det första steget i
fortsättningen kommer att dra med sig.
Det är ytterst viktigt, att inte en lagproposition
framlägges för riksdagen utan
att man får klart för sig vilka kostnader
förslaget medför, till att börja med kanske
omärkliga kostnader för ökad personal
o. s. v. men kostnader som kanske sedan
blir större. Och lika angeläget är det
att vid varje beslut om en ny anslagsverksamhet
få perspektiv framåt med
så tillförlitliga beräkningar som möjligt
om vart beslutet kan leda.

För det tredje skulle jag vilja säga, att
det borde höra till innehållet i statsverkspropositionen
att ge oss någon
sorts översikt över de förbindelser, som
direkt eller indirekt belastar oss och
som vi har att räkna med för framtiden.
Ett steg i den riktningen har tagits med
den redovisning vi nu fått på grund av
det Nothinska betänkandet, men jag tror
att vad jag nu sagt antyder, att denna
synpunkt på statsutgifternas automatik
kan drivas ett stycke längre än som i
år har skett. Vi skall aldrig glömma statens
nuvarande situation; ser vi allt
detta framför oss, måste vi konstatera
att vi är gäldbundna i oerhört hög grad,
inte bara genom obligationer, kontrakt
och sådant utan genom allsköns mera
osynliga skuld- eller borgensförbindelser,
och får komma ihåg, att vi belastar
de generationer som följer efter oss
och som, om man tar hänsyn bara till
antalet människor i arbetsför ålder, blir
mycket fåtaligare än nu. Det första man
kan begära av den, som är i en sådan
situation, är att han har en verklig överblick
över sina skulder. Den överblicken

Statsverkspropositionen m. m.

har betydelse för dem som har att göra
med honom, den är nödvändig för att
man skall kunna bedöma hans solvens,
hans möjlighet att infria sina förbindelser,
och det är framför allt av betydelse
för honom själv, i detta fall således
för den svenska riksdagen, att ha en klar
överblick över sammanhangen och därmed
kanhända få en värdefull maning
till försiktighet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inte uppehålla mig vid några
allmänna reflexioner, även om det kunde
vara mycket tacksamt att ta upp den
handske, som nyss kastades av herr
Bengtson. Jag skulle emellertid bara till
herr Bengtson vilja säga, att då vi från
folkpartiets sida riktat kritik mot totalkalkylen,
har det varit med samma syftemål
som bondeförbundet; vi vill få bort
det som är oriktigt, och det har även
—- såvitt jag förstår — varit bondeförbundets
syftemål.

Jag skall i stället, herr talman, endast
göra några kommentarer till några avsnitt
i nionde huvudtiteln. För envar,
som är intresserad av svensk jordbruksforskning
och den högre lantbruksundervisningen
och som inser betydelsen
härav för vårt land, erbjuder nionde
huvudtiteln en ganska nedslående läsning.
För lantbruksliögskolan och den
under högskolan sorterande försöksverksamheten
hade högskolestyrelsen
för det kommande budgetåret begärt en
ökning av anslaget på driftbudgeten med
omkring 1,9 miljoner kronor. Jordbruksministern
har gått med på ett anslag
på ungefär 115 000 kronor. Det är sålunda
många för högskolans verksamhet
utomordentligt viktiga behov, som inte
har kunnat tillgodoses. Låt mig bara som
ett exempel ta det begärda anslaget till
publikationstryck! Högskolestyrelsen
hade begärt en ökning av anslagsposten
med 7 000 kronor, bl. a. därför att kostnaderna
för tryck har stigit, vartill kommer
att till högskolans annaler inkomna
manuskript ökat; den enda möjligheten
har varit att minska sidantalet i anna -

126

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.
lerna, med andra ord: resultaten av den
forskningsverksamhet, som bedrives vid
lantbrukshögskolan, kan inte i tillräcklig
utsträckning publiceras. Därtill kommer
också, att högskolans annaler utgör
ett mycket betydelsefullt bytesobjekt
för biblioteket, och som följd av den inskränkning,
som nu måste göras, kommer
dess betydelse för biblioteket att
minska. Jordbruksministern bar förbigått
detta problem helt och hållet; någon
anslagsökning har lian inte förordat.

För att ytterligare något uppehålla
mig vid biblioteket vill jag nämna, att
styrelsen för högskolan bl. a. framhållit
att litteratur inte kunnat anskaffas
i tillräcklig omfattning för verksamheten
vid högskolan, att böckerna i biblioteket
inte kunnat bindas i erforderlig omfattning,
och att därför bokbeståndet
förslites mycket hårt. Det har blivit
omöjligt att för framtiden fylla luckor
i tidskriftsbeståndet. Det är alldeles
uppenbart, att den knapphet på medel,
som högskolan måste arbeta med, måste
komma att hämma den vetenskapliga
forskningen och försvåra undervisningen.
Om detta säger departementschefen
endast, att det givetvis är önskvärt, att
dessa brister så snart som möjligt avhjälpes.
Men han kan inte tillstyrka någon
ökning av medelsanvisningen på
denna punkt.

Ett liknande resonemang för jordbruksministern
när det gäller licentiand-
och doktorandstipendierna. Han
erkänner, alt antalet stipendier är alltför
lågt, bl. a. med hänsyn till att högskolan
fått nya institutioner under senare
år och att antalet studerande, som
ämnar avlägga högre examina, har ökat,
men han säger, att frågan om att inrätta
nya stipendier kan uppskjutas ytterligare
någon tid. Man frågar sig, hur
länge man skall behöva vänta på att
kunna få tillgodose ett så angeläget önskemål
som delta.

Typiskt för jordbruksministerns sätt
att resonera är också hans behandling av
anslaget till försöksverksamheten. Enligt
de vid 1952 års riksdag beslutade riktlinjerna
för denna verksamhet har kostnaden
för 1954 års verksamhet beräk -

nats till G00 000 kronor, och högskolan
har därför begärt en ökning av det nuvarande
anslaget på 250 000 kronor med
100 000 kronor. Men jordbruksministern
säger, att han först vill vinna erfarenheter
av den verksamhet, som skall bedrivas
efter de nya riktlinjerna, innan
han kan tillstyrka en anslagsökning. Vad
innebär detta. Jo, att man gör upp ett
program, som kräver ökade anslag, och
detta program vinner riksdagens bifall.
Men så säger jordbruksministern, att
han först vill ha erfarenhet av hur det
hela kommer att verka, innan han tillstyrker
högre anslag. Vad tjänar det
då egentligen till att göra upp program
och söka beräkna kostnaderna? Man kan
ändå inte genomföra programmet, om
man inte får de erforderliga medlen. Hur
skall man då kunna vinna erfarenhet av
denna verksamhet?

Ett annat uttryck för jordbruksministerns
inställning till den högre undervisningen
och forskningen finner man
i kapitalbudgeten. Högskolan hade begärt
anslag på sammanlagt omkring 4,2
miljoner kronor för nybyggnader — för
att kunna skaffa moderna tidsenliga
lokaler för högskolans institutioner. För
nybyggnad har upptagits ett belopp på
108 000 kronor. Det har till resultat, att
många av högskolans största och viktigaste
institutioner alltjämt får arbeta
med alltför knappa personella och materiella
resurser och i otidsenliga lokaler.

Låt mig också ta ett par exempel från
andra områden. Jordbrukets forskningsråd
hade begärt ett anslag på 600 000
kronor för jordbruksforskning under det
kommande budgetåret. Anslaget har förut
varit 250 000 kronor. Man har räknat
med att få åtminstone samma belopp
som hittills och har redan disponerat
större delen av det belopp, som är beräknat
för nästkommande budgetår. Det
återstår endast 71 000 kronor. Departementschefen
erinrar nu om att anslaget
höjts flera gånger under senare år, och
att det därför inte finns någon anledning
att nu höja anslaget. Det är sant,
att anslaget vid ett par tillfällen har
höjts, men det har varit mycket obetyd -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

127

liga höjningar i jämförelse med de mycket
stora behov som föreligger. Anslaget
till jordbruksforskningen har varit och
är alltjämt alldeles för lågt.

Statens växtskyddsanstalt hade begärt
en del anslag för att åtminstone få några
av de önskemål förverkligade, som på
sin tid framfördes av växtskyddsutredningen.
De allvarliga påminnelser, som
vi på senare år har fått om att vår beredskap
mot växtsjukdomar av skilda slag
är otillräcklig, borde, tycker jag, ha förmått
jordbruksministern att öka anslagen,
men även där har resultatet blivit
mycket magert.

På liknande sätt förhåller det sig med
anslagen till växtförädlingen. Våra två
största förädlingsanstalter bär begärt ökning
av anslagen med sammanlagt
232 000 kronor, men det har inte blivit
något utöver en viss ökning för automatiska
utgiftsstegringar. Jordbruksministern
hänvisar här till en utredning, som
igångsatts angående grunderna för bidrag
till växtförädlingen i vårt land,
och innan den är färdig, säger han, vill
han inte tillstyrka några ändringar. Nu
förhåller det sig så, att redan tämligen
tidigt under förra årets vårriksdag begärde
riksdagen på förslag av jordbruksutskottet
en översyn över grunderna för
bidragsgivningen. Om nu jordbruksministern
verkligen hade velat göra någonting
för denna förädlingsverksamhet,
borde han, tycker jag, ha satt i gång
utredningen härom långt tidigare. Den
kom nämligen inte i gång förrän i mitten
av oktober. Hade den påbörjats omedelbart
efter det att riksdagen fattat sitt
beslut, borde den ha kunnat vara färdig
i god tid för att kunna utnyttjas för budgetarbetet.

I mycket vida kretsar har man säkerligen
klart för sig, att den vetenskapliga
forskningen är av den allra största betydelse
för bland annat näringslivets utveckling.
Överallt talas det om behovet
av ökad produktion, och en forskning
för näringslivet och dess olika områden
är i själva verket ett viktigt led i arbetet
för en produktionsstegring. Men jordbruksministern
tycks inte vilja förstå,
att jordbruksforskningen är ett nödvän -

Statsverkspropositionen m. m.
digt led i jordbrukets fortsatta utveckling
mot en ökad effektivitet. Vi vet alla,
att det svenska jordbruket står inför
stora och svårlösta problem, då det gäller
att få avsättning för en stigande produktion.
Om de problemen skall kunna
lösas, kräves det bland annat mycket
mera verkligt djupgående forskning, och
därför måste vi öka anslagen till forskningen.
Jordbruksministerns skrämmande
likgiltighet för forskningens och den
högre undervisningens behov kommer i
längden att bli till skada för det svenska
jordbruket.

Herr LUNDQVIST (b):

Herr talman! Allra först skulle jag vilja
helhjärtat instämma med herr Bengtson
om önskvärdheten av att låta söndagen
vara den helg- och vilodag, som
den bör vara och är avsedd att vara. Jag
skulle emellertid vilja i all vänlighet rikta
en vädjan till herr Bengtson att också
söka medverka till att denna uppfattning
omsättes i handling åtminstone inom
det arbetsfält, som ligger honom
själv nära. Om jag inte tar alldeles fel,
är lierr Bengtson knuten till en av landets
största ungdomsorganisationer, och
jag tycker att när helst man slår upp en
av landsbygdens många tidningar, finner
man alt annonsspalterna är ganska
fyllda av annonser om nöjestillställningar
från det hållet inte minst på söndagarna.
Jag tycker, att ett förverkligande
av den goda tanke, som herr Bengtson
här givit uttryck åt, i varje fall på det
område, som ligger herr Bengtson nära,
skulle vara något att tänka på.

Statsrådet Hjalmar Nilsson bar i fråga
om anslagen till vägbyggnader m. m. föreslagit
en stark förenkling i anslagsredovisningen,
vilket innebär, att hittillsvarande
fjorton anslag i fortsättningen
skulle kunna redovisas som fyra. I och
för sig synes en sådan förenkling starkt
berättigad, och jag anser det värdefullt,
att vägministern här tillmötesgått ett
önskemål från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilken ju uttalat starka betänkligheter
mot den nuvarande ordningen
ur rent administrativ synpunkt.

128

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Att statsrådet samtidigt här följt en linje
som tidigare rekommenderats från högerhåll,
är givetvis i mina ögon desto
mer glädjande. Den förenkling statsrådet
föreslagit sträcker sig emellertid icke
fullt så långt som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
helst önskat. Otvivelaktigt
kan goda argument anföras för den betydligt
starkare förenkling som styrelsen
förordat. Sålunda ligger det frestande
nära att tänka sig, att reservationsanslaget
för nyanläggningar av ödebygdsvägar
skulle kunna sammanföras med motsvarande
anslag för länsvägar såsom
skett beträffande ombyggnadsanslaget.
Ett starkt argument mot en sådan sammanläggning
synes emellertid vara, att
ett utbrytande av ödebygdsvägarna gör
det möjligt och lämpligt att vid beräkningen
av detta nyanläggningsanslag
verkställa avräkning mot bilskattemedel
enligt andra principer än när det gäller
anslag till vägar, som är av större betydelse
för bilismen. En annan skillnad
mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag och vägministerns förslag
gäller de större brobyggena. Enligt viigoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag
skulle storbroar jämte tillfartsvägar även
framdeles upptagas i särskilda flerårsplaner
med särskild redovisning av medelsbeliovet
för dessa broar. Vägministern
anser åter, att även dessa storbroföretag
åtminstone tills vidare på försök
kan ingå i flerårsplanerna för vägbyggnader.
Jag förutsätter, att statsutskottets
fjärde avdelning ägnar denna fråga,
som givetvis kan ses ur olika synpunkter,
särskild uppmärksamhet.

När det sedan gäller själva avvägningen
av de olika anslagen är det för
tidigt att redan nu taga ställning. Jag
erinrar om att flertalet av de i sjätte
huvudtiteln angivna medelsbeloppen för
olika vägändamål endast är preliminärt
angivna. Vi avvaktar alltså med intresse
den särskilda proposition i ärendet som
utlovats.

En principiellt betydelsefull ekonomisk
fråga, som behandlas i den del av
propositionen som rör vägbyggnaderna,
är långsiktsplaneringen.

Såsom framhölls redan i min interpel -

lation i höstas, föreslog svenska vägföreningen
i skrivelse den 23 april 1953, att
ett särskilt tillfälligt utredningsorgan
skulle inrättas snarast möjligt inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen för arbetsuppgifter,
som sammanhänger med den
översiktliga planläggningen av vägbyggnadsverksamheten.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sitt remissyttrande
understrukit angelägenheten av att en
sådan översiktlig planering kommer
igång utan dröjsmål.

Vägföreningen hade tänkt sig att utredningsmannen
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle vid sin sida —
utöver ett utredningskontor — också få
ett särskilt råd, i vilket det borde ingå
representanter för vägforskningen, vägtrafiken,
samhällsplaneringen, vägbyggnadsentreprenörerna
och näringslivet i
övrigt. Rådet skulle ha till främsta uppgift
att bedöma frågor rörande standard
och turordning m. m. för det svenska
vägnätets utbyggande ur tekniskt-ekonomiska
synpunkter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ställer sig skeptisk till behovet
av ett sådant särskilt råd och vill
uppenbarligen hellre, att samrådet och
samarbetet med organisationer och dylikt
skall ordnas från fall till fall med
en mindre delegation med för de enskilda
fallen särskilt utsedda representanter
för just då berörda intressegrupper.

Det synes mig starkt kunna ifrågasättas,
om den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sålunda förordade och av vägministern
tydligen i huvudsak godtagna
vägen kan vara den lämpligaste formen,
när det gäller detta slag av planering.
Just detta att man syftar till att åstadkomma
en välavvägd långsiktig planering
talar enligt min mening för att delegationens
sammansättning inte bör anpassas
efter de delområden inom planläggningen,
där tyngdpunkten i arbetet
just för tillfället befinner sig. Det synes
i stället böra vara ett förstahandskrav,
att delegationens sammansättning hålles
så konstant som möjligt. Jag tror, att endast
ett sådant arrangemang ger dess ledamöter
möjlighet att överblicka hela
utvecklingen på detta område och att en -

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

129

dast därigenom planläggningen kan bli
i verklig mening översiktlig.

Jag skulle vilja särskilt understryka
önskvärdheten av att dessa synpunkter
beaktas såväl inom departementet som
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
när samråd och samarbete enligt de uppdragna
linjerna igångsättes. Såvitt jag
kan bedöma frågan, behöver verksamheten
inte bli mer kostsam för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen genom att kontinuiteten
upprätthålles.

Vägministern framhåller med skärpa
vikten av denna långsiktiga planläggning.
Detta oförbehållsamma erkännande
är glädjande. Ett eftersättande av
denna planläggning kan, säger statsrådet,
leda till felinvesteringar och på längre
sikt medföra avsevärda ekonomiska skador.
Detta är förvisso sant.

Det mest slående exemplet på vart
bristande översiktlig planering av vägbyggnadsfrågor
kan leda har vi nog i
problemet med vägen mellan Huskvarna
och gränsen Småland—Östergötland.
Där var man, som jag framhöll i interpellationsdebatten
i höstas, inställd på
att den oundgängliga förbättringen skulle
ske genom att en ny, dyrbar väg skulle
byggas endast något längre österut än
den nuvarande. Det skulle bland annat
innebära, att vägen drogs uppe på Grännaberget.
Samtidigt har man emellertid
— enligt vad jag tror mig veta — vid
resonemang i större sammanhang funnit,
att den framtida motorvägen Stockholm—Malmö
hellre bör få en sträckning
betydligt längre österut. Det har
sagts, att det närmast var en framstöt
i frågan från utomstående intresserat
håll, som gjort vederbörande tveksamma
och, enligt vad det också uppgivits,
lär tveksamheten bland annat ha tagit
sig det uttrycket, att en extra trafikundersökning
genomförts i Jönköpings län.
För närvarande lär detta material ligga
under bearbetning. Vad det kan leda till
är givetvis omöjligt för mig att säga.
Emellertid är det väl uppenbart, att en
undersökning inom endast ett län inte
gärna kan ge någon full klarhet beträffande
den genomgående trafiken Stockholm—Malmö.
Här om någonsin krävs,

9 Första kammarens protokoll 1954. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

såvitt jag förstår, en grundlig och initierad
planläggning från centralt håll.
Exemplet visar, hur välbehövlig den
centrala långsiktsplanläggning är, varom
svenska vägföreningen gjort framställning.
Jag är glad, att statsrådet Hjalmar
Nilsson nu också tillmötesgått det
önskemål om en sådan långsiktsplanläggning,
som jag framförde här i höstas, och
att statsrådet alltså inte rättat sig efter
herr Näsgård, gruppledaren i kammaren
för vägministerns parti. Herr Näsgård
uttalade sig ju då, som vi nog alla
minnes, i förfärade ordalag mot varje
central långtidsplanläggning.

Går jag sedan att säga några ord om
regeringens förslag i vad det gäller .statsbidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp, skulle jag allra
först endast vilja erinra om den presskampanj,
soin i somras fördes landet
över för effektivare avloppsanläggningar
med fullgoda reningsverk. Alla minnes
vi säkerligen, hur den allvarliga paratyfusepidemien
då gjorde att pressen
föreföll fullständigt enig om att förhållandena
på detta område var under all
kritik och att här äntligen måste tagas
ett krafttag av statsmakterna för att komma
till rätta med de allvarliga missförhållandena.

Ser man den nu framlagda statsverkspropositionen
mot bakgrunden av de
rent skrämmande uppgifter rörande läget
på detta område, som i somras framkom,
ter sig nog vad som nu föreslås just
på här ifrågavarande område mycket
överraskande och allt annat än tillfredsställande.
Statsrådet Hjalmar Nilson inskränker
sig till att för sin del meddela
riksdagen, att på grund av det komplicerade
och vidlyftiga utredningsmaterial
som 1911) års vatten- och avloppssakkunniga
framlagt, det icke är möjligt
att till den nu pågående riksdagen hinna
få fram några som helst förslag till förbättringar
i olika avseenden.

.lag vill i anledning härav erinra om,
alt när statsrådet i statsverkspropositionen
förra året anmälde, att frågan om
mera genomgripande förbättringar på
detta område skulle upptagas till omprövning
i samband med behandlingen av

130

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Statsverkspropositionen m. m.

1946 års vatten- ocli avloppssakkunnigas
betänkande, detta gav statsutskottet
anledning att särskilt framhålla angelägenheten
av att man snarast vidtog åtgärder
för att få denna fråga löst. Självfallet
måste därför statsrådets besked
nu i år ge anledning till allmänt allvarligt
beklagande.

Att genomgripande åtgärder av olika
slag måste till för att vi över huvud taget
skall kunna komma till rätta med de
kännbara bristerna på detta område är
säkerligen inte okänt för någon. Låt mig
därför här endast få säga ett par ord om
ett enda av de många problem det här
gäller, nämligen själva den statliga handläggningen
av vatten- och avloppsfrågorna.

Enligt vad i annat sammanhang framhållits
är det ju för närvarande inte
mindre än 21 olika institutioner och
myndigheter, därtill lydande under fyra
olika departement, som har att i olika
sammanhang ta ställning till vatten- och
avloppsfrågor. Det mest allvarliga och
anmärkningsvärda får väl anses vara,
att inget av dessa organ har något huvudansvar
för eller någon samlad uppgift
på vatten- och avloppsområdet. Kan
man tänka sig en mera irrationell handläggning
av dessa frågor? Här om någonsin
fordras för visso genomgripande
och snar rationalisering.

Låt mig till slut också få säga några
ord om en annan fråga, sammanhängande
med sjätte huvudtiteln, en fråga som
i motsats till de tidigare berörda uteslutande
är ägnad att väcka den största
tillfredsställelse. Jag syftar på det delbetänkande
i trafiksäkerhetsfrågan, som
lielt nyligen framlagts av den särskilt
förordnade utredningsmannen, landshövding
Mossberg. Det är självfallet att när
man som jag vid flera tillfällen genom
motioner, interpellationer och debattinlägg
här i kammaren velat medverka
för att få fram någorlunda drägliga förhållanden
i säkerhetshänseende ute på
våra vägar, måste man bli uppriktigt
glad och tacksam när ett förslag som
detta — präglat av stark ansvarskänsla
och verklighetsbetonad blick på förhållandena
— lägges fram och detta efter

så kort tidrymd som här skett. Livligt
må vi väl nu alla hoppas att även statsmakternas
fortsatta behandling av detta
ärende skall präglas av samma snabbhet
och samma positiva vilja att komma till
rätta med de allvarliga missförhållanden,
som här florerar och som i herr
Mossbergs betänkande fått en sådan
skrämmande belysning.

När man tagit del av detta betänkande
är det, herr talman, svårt att undertrycka
ett beklagande av att statsmakterna
inte tidigare velat mera aktivt inskrida.
Många människoliv och många miljoner
kronor i skador skulle här med all säkerhet
ha kunnat sparas, om man tidigare
velat lyssna till de förslag, som från
olika håll här i riksdagen vid olika tillfällen
framförts för höjande av trafiksäkerheten.
Låt oss emellertid hoppas,
att de gamla försyndelserna nu icke skall
upprepas, utan att det nu framlagda
kommittéförslaget snarast kommer att i
allt väsentligt genomföras, så att vi på
så sätt inom rimlig tid kommer tillbaka
eller rättare sagt fram till någorlunda
tillfredsställande förhållanden i vägtrafiken,
med ömsesidigt hänsynstagande
trafikanterna emellan och med samma
ovillkorliga respekt för lagar och trafikföreskrifter
på våra vägar som vi sedan
gammalt är vana vid, när det gäller järnvägar,
flyg och sjöfart. Det är för visso
hög tid att det blir ett slut på den nonchalans
mot allt vad bestämmelser och
förordningar heter, som så många illojala
trafikanter ute på vägarna dagligen gör
sig skyldiga till.

Herr PERSSON, KARL (bf):

Herr talman! Jag är mycket frestad
alt ta upp till behandling några av de
jordbruksspörsmål som tidigare har debatterats
under denna remissdebatt. Med
hänsyn till den sena timmen skall jag
emellertid inte göra det utan endast
komma med några reflexioner kring ett
spörsmål, som bland andra den senaste
talaren var inne på.

Trafikolyckorna bar blivit ett av vår
tids största olycksfallsproblem. Olyckorna
vid järnvägarna bar kunnat hållas

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

131

nere vid en ren obetydlighet, och även
ett så jämförelsevis nytt trafikmedel som
flyget har kunnat hålla olycksfallens antal
inom tillbörliga gränser. Däremot
har, som ju den föregående ärade talaren
anmärkt, olyckorna i samband med
bil- och motorcykelkörning ökats för
varje år. Det är klart att den oerhört
starka utvecklingen av bilismen måste
medföra någon ökning. Siffrorna på upp
emot tusentalet dödade och flera tusen
skadade och lemlästade människor per
år är emellertid skrämmande, för att
inte begagna ett ännu starkare uttryck.
Det är tydligt att säkerhetsåtgärderna i
fråga om vägtrafiken inte har följt med
utvecklingen och att de för resten aldrig
varit så utvecklade som framför allt för
järnvägarna men även för flygtrafiken.
Den enmansutredning som justitieministern
tillsatte i somras för att söka botemedel
mot det för varje år starkt ökade
antalet trafikolyckor hälsades med tillfredsställelse
av stora grupper medborgare.
Samma tillfredsställelse bär också
känts över den snabbhet, varmed utredaren
har gett sig i kast med uppdraget
och kommit med förslag. Däremot är det
med någon undran man tar del av vissa
förslag, såsom om de flera hundra nya
poliser som skulle övervaka efterlevnaden
av trafikbestämmelserna. Det betyder
ju en stor kostnadsökning, cirka 10
miljoner kronor om året. Visserligen kan
det sägas, att detta är det värt, om vi
därmed kan minska dödsolyckorna i avgörande
grad, men jag är inte säker på
att så kommer att ske.

Herr Nils Elowsson i Kristianstad var
i sitt anförande inne på straffbestämmelserna
och föreslog skärpta straff för
överskridande av trafikreglerna. Jag vill
inte förneka, att båda dessa förslag i
någon mån kan få en verkan. Så synnerligen
mycket tror jag emellertid inte att
det gör. Fartens tjusning och för mycken
tro på sig själv och sin skicklighet
är sådana mänskliga svagheter som jag
inte tror motverkas så värst mycket av
några hundra extra trafikpoliser och
knappast heller av skärpta straffbestämmelser.
Man reagerar inte tillräckligt
förrän olyckan har hänt. Så länge bilar

Statsverkspropositionen m. m.
och motorcyklar konstrueras för snabbare
och snabbare fart, försöker folk säkert
att utnyttja möjligheterna. Detta ligger
i den mänskliga naturen.

Justitieministern är ju inte inne nu,
men jag hoppas att man åtminstone har
tid att bläddra igenom protokollet. Jag
hade nämligen ett ärende till honom.
Jag ber statsrådet ta under allvarligt
övervägande att föranstalta om sådan
mekanisk anordning på bilar och motorcyklar
att farten begränsas t. ex. till 60
eller 70 km i timmen för personfordon
och motsvarande lägre hastighet för lastbilar
och omnibussar. Detta kan ske genom
en anordning, som helt enkelt avkopplar
motorn vid den föreskrivna hastigheten.
Detta löser naturligtvis inte
heller hela problemet, men jag är övertygad
om att det skulle få god verkan.
Det blev dessutom för staten en mycket
billig anordning. Det är ju i alla fall den
alldeles för höga farten som är skuld
till de flesta olyckorna, ofta med men
även utan samband med rusdrycksförtäring.
Kvar skulle naturligtvis stå de
nuvarande, gärna även skärpta bestämmelserna
om lägre hastigheter vid vägkorsningar,
i tätorter och på andra utsatta
ställen jämte andra nuvarande trafikbestämmelser.
Poliser, läkare, brandmän
och möjligtvis några andra kategorier
skulle givetvis få lov att använda
snabbare fordon. Mycket välbetänkt vore
att genomföra hastighetsminskningen
i samband med övergången till högertrafik,
om det nu visar sig, när utredningen
därom är klar, att denna övergång
bör genomföras. Nog skulle detta
minska olyckornas antal i hög grad under
övergångstiden.

Detta var mitt egentliga ärende i remissdebatten
i dag. Ett par smärre saker
ber jag emellertid också att få föra
på tal, då jag nu har ordet. Det gäller
delvis samma problem.

Den ena frågan är mopedernas roll i
trafiken. Enligt nuvarande bestämmelser
hänvisas de till körbanan. Med den
låga hastighet de har blir de där jämt
omkörda av de snabbare fordonen och
således till hinder för trafiken. Det vore
säkerligen riktigare, att de hänvisa -

132

Nr 2.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Ang. ändring i kammarens ordningsstadga,
des till cykelbanorna där sådana finnes.
Mopederna har väl kommit till för att
ersätta trampcyklarna och kommer väl
att göra detta i stigande grad. Deras hastighet
sammanfaller också mera med de
vanliga cyklarnas än med de egentliga
motorfordonens.

Den andra frågan gäller vägbyggena.
Man tycks mer och mer övergå till att
inte ens för ganska stora genomfartsvägar
bry sig om att planera och projektera
vägarna, så att man undviker stora
stigningar. Stigningar på upptill 80 promille
godkänns i allt flera fall. Detta
medför många praktiska olägenheter.
Fordon med släpvagn har vid halt väglag
svårigheter att ta sig uppför sådana
stigningar, likaså trösksätt och andra
tyngre maskiner och redskap, som dras
såsom släp. Det föreligger ju förslag om
att även traktorer skall betala vägskatt.
Då bör man också bygga vägarna så,
att traktorerna kan med full last gå uppför
backarna, även om väglaget inte är
det bästa. Men det är också ett trafiksäkerhetsproblem.
Många olyckor har hänt
på grund av att ett mötande fordon har
observerats för sent vid backkrön. Dessutom
skall fordonen gå inte bara uppför
backarna utan också ta sig utför dem.
Olyckor kan hända, och de blir större,
om något skulle mankera med bromsar
eller styrinrättningar på väg utför en
backe som är brant än om vägen vore
planerad, så att sluttningen blev mera
utjämnad.

Herr talman! Detta var några synpunkter,
som jag kände ett behov att
få framföra.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de
i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
även kostnader för riksdagens hus
och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för
år 1954 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg

jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 14, med förslag till förordning om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 26, med förslag till lag om
undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 27,
angående avlösning av malmfältspolisorganisationen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 29, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, angående utövandet av statens
tobaksmonopol.

Ang. ändring i kammarens ordningsstadga.

Föredrogs den av herr Slrand in. fl.
väckta motionen, nr 17, angående ändrad
lydelse av § 7 mom. 1 och § 11 i första
kammarens ordningsstadga.

I denna motion hade hemställts, att
första kammaren måtte antaga i motionen
infört förslag till ändrad lydelse av
§ 7 mom. 1 och § 11 i kammarens ordningsstadga.

Tisdagen den 19 januari 1954 em.

Nr 2.

133

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN (s):

Herr talman! Denna motion avser endast
ett par smärre, rent redaktionella
ändringar i kammarens ordningsstadga.
Ändringarna är en följd av att kamrarnas
allmänna beredningsutskott ersatts
av ett för båda kamrarna gemensamt beredningsutskott
av ständigt utskotts natur.

Om denna motion skulle remitteras
till utskott, bleve det nödvändigt att för
ändamålet tillsätta ett enskilt utskott.
Saken synes mig dock alltför obetydlig
för en sådan åtgärd, utan jag anser att
kammaren bör begagna den möjlighet
som i detta fall finnes att avgöra motionen
utan remiss till utskott.

Jag kan tillägga, att ändringsförslagen
sammanfaller med ett utkast, som
uppgjorts av konstitutionsutskottet och
som finnes såsom bilaga fogat vid utskottets
memorial nr 11 vid 1953 års
riksdag. Motionen har undertecknats,
utom av mig, jämväl av de av kammaren
valda kanslideputerade.

Jag hemställer således, herr talman,
att kammaren måtte bifalla motionen redan
i dag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls ifrågavarande motion.

Ang. ändring i kammarens ordningsstadga.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Lodenius m. fl. väckta
motionen, nr 18, om ökat anslag till
byggande av fiskehamnar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Eliasson
m. fl. väckta motionen, nr 19, om vidgad
rätt för skogsägare att göra insättning
på särskilt skogskonto i bank.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 20, av herr Niklasson, om upplåtande
av fri mark för framdragande av
elektriska ledningar å kronans fastigheter
och ecklesiastika fastigheter; samt
nr 21, av herr Spetz m. fl., angående
direktiven för en blivande utredning rörande
prisregleringsfrågorna på fiskets
område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.41.

In fidem
G. H. Berggren.

134

Nr 2.

Onsdagen den 20 januari 1954.

Onsdagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till första kammaren.

Sedan jag av Kungl. Maj:t förordnats
att vara ordförande i styrelsen för riksdagsbiblioteket,
får jag härmed vördsamt
avsäga mig uppdraget såsom suppleant
i styrelsen.

Stockholm den 19 januari 1954.

Elis Ii åstad.

På gjord proposition beslöts att val
av en suppleant i styrelsen för riksdagsbiblioteket
i herr Håstads ställe skulle i
vederbörlig ordning äga rum.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, med förslag till allmän förfogandelag
m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

38, angående dispositionen av viss
kronoegendom; och

nr 39, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 22, av herr Lodenius m. fl., om förhöjd
ersättning åt markägare, som tecknat
vägrättskontrakt enligt tidigare gällande
priser;

nr 23, av herrar Huss och Lundgren,
angående dagsjukhus för psykiskt sjuka;

nr 24, av herr Huss, angående återinrättande
av den civila läkarstipendiatorganisationen; -

nr 25, av herr Huss, om rätt för s. k.
bacillbärare till ersättning för förlorad
arbetsförtjänst;

nr 26, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om statsbidrag för anskaffande av
litteratur åt blinda; och

nr 27, av herr Sunne m. fl., om ökat
anslag till Ericastiftelsen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Åmans motion, nr 28, om införande
av reglerad pensionsrätt för hos
riksdagen anställda tjänstemän.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 29, av herr Bengtson m. fl., om upphävande
av varuskatten för glass;

nr 30, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
om utredning och förslag angående avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten;

nr 31, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
om revision av Gattavtalet i trädgårdsodlingens
intresse; och

nr 32, av herr Persson, Ola, in. fl., om
höjning av den statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

33, av fru Gärde Widemar, om en
översyn av gällande konkurslag;

nr 34, av herr Persson, Ola, in. fl., om
höjning av arbetsgivarbidraget till den
allmänna sjukförsäkringen;

nr 35, av herrar Bengtson och Heuman,
med förslag till förordning om ändring i
familjebidragsförordningen den 29 mars
1946 (nr 99);

nr 36, av herr Ollén, angående utredning
om lagskydd åt frikyrkopastors
tystnadsplikt;

nr 37, av herr Lundström, om visst

Onsdagen den 20 januari 1954.

Nr 2.

135

förtydligande av bestämmelserna rörande
återkallande av körkort; och

nr 38, av herr Lundström, om ändrad
ordning för återregistrering av bil i vissa
fall.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 39, av herr Bengtson m. fl., om
ändrade bestämmelser beträffande s. k.
driftlån åt jordbrukare;

nr 40, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Nilsson, Bror, angående viss ändring
i bestämmelserna om statsbidrag
till kontrollförening;

nr 41, av herr Johansson, John, m. fl.,
angående utredning om kostnaderna för
veterinärvården;

nr 42, av herr Huss, angående länsveterinärs
skyldighet att inspektera kontrollslakteri
m. m.; och

nr 43, av herr Huss, om beredande av
länsveterinärs ställning åt förste stadsveterinär
eller stadsveterinär i vissa
större städer.

Föredrogs och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet herr Huss’ motion,
nr 44, om införande av deklarationsplikt
rörande sammansättningen av
vissa färger och lösningsmedel.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 45, av herr Hansson m. fl., angående
ökat anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande;

nr 46, av fru Sjöström-Benglsson m.
fl., om inrättande av en befattning som

laborator i barnpsykiatri vid universitetet
i Uppsala;

nr 47, av fru Sjöström-Bengtsson
in. fl., om ökade statsbidrag till Svenska
sjömansbiblioteket;

nr 48, av herr Grym m. fl., om ökat
statsbidrag till kursverksamhet bland samerna; nr

49, av herr Magnusson m. fl., om
ökat statsbidrag till Textilinstitutet i
Borås;

nr 50, av herr Grym, angående f. d.
kronojägaren K. W. L. Janssons tjänstårsberäkning
för pension;

nr 51, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
angående begränsning av försvarskostnaderna
under fredstid;

nr 52, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
angående redovisning å skattsedlarna av
försvarskostnadernas beräknade andel
av inkomst- och förmögenhetsskatten;

nr 53, av fru Svenson m. fl., om rätt
till fast förvärvsavdrag vid den kommunala
beskattningen för gifta kvinnor,
som deltager i mannens jordbruk eller
rörelse;

nr 54, av herr Mogård in. fl., om inrättande
av en stiftsadjunktur för sjömansvård
i Stockholms stift;

nr 55, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till karantänsanstalten i Haparanda
för husdjur; samt

nr 56, av herr Ahlkvist, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om inrättandet
av en särskild fjäderfäskötarskola.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.04.

In fidem
G. H. Berggren.